Kungl. Maj:'ts nåd. proposition Nr 1()4

Proposition 1918:104

Kungl. Maj:''ts nåd. proposition Nr 1()4.

1

JJr 104.

Kunyl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
ändrad lydelse av §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen:
given Stockholms slott den 19 februari 1918.

Under åberopande av bifogade i statsrådet förda protokoll vill
Kungl. Magt härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning
framlägga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 0, 16, 19 och 21 riksdagsordningen.

§ 9.

Till ledamöter i första kammaren kunna endast väljas män och
kvinnor, som uppnått — — — — — — — — — — sin befattning.

§ 16-

Valrätt — — — — — — — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — — värnpliktsövningar.

Under samma betingelser tillkommer valrätt jämväl kvinna, dock
att gift kvinna, som icke vunnit boskillnad eller hemskillnad, ej äger
valrätt, därest hennes man är från valrätt utesluten på den grund att
lian är i konkurstillstånd eller att han icke erlagt honom påförda utskylder.

Till efterrättelse — — — — — — — — — — —

— — — — — — — — — — inträffar.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sant!. 95 käft. (Nr 104.)

1

2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

§ 19-

Till ledamöter i andra kammaren kunna endast utses män och
kvinnor, som äga valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad,
bestående av flera valkretsar, inom någon av dessa.

§ 21.

Riksdagsman — — — — — — — — — — — — — — _

tre lagtima riksdagar.

Kvinna är berättigad att avsäga sig riksdagsmannauppdrag, ävea
om icke något av nu nämnda skäl är för handen.

Avsägelse — — — — — — — Konungens befallningshavande.

Kung]. Maj:t förbliver riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

EHel Löfgren.

Kunyl. Maj ds nåd. proposition Nr 104.

3

Utdrag av ''protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 19 februari 1918.

Närvarande:

Hane excellens herr statsministern Edén,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,

Statsråden: Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anförde:

»Bland de konstitutionella spörsmål, som för närvarande påkalla
statsmakternas uppmärksamhet, har frågan om politisk valrätt och valbarhet
för kvinnor allt mer trätt i förgrunden. Denna fråga har sedan
åtskilliga år tillbaka stått på dagordningen i vårt land. Den har vid
upprepade tillfällen gjorts till föremål för motioner i riksdagen och har
en gång, nämligen vid 1912 års riksdag, genom Kungl. Maj:ts proposition
framlagts för riksdagen. Jag ärnar nu hemställa, att förslag
i ämnet, av huvudsakligen enahanda innebörd som det år 1912 framlagda
och således avseende dels valrätt för kvinnor till andra kam -

4

Den av riksdagen-äskade

utredningens
omfattning
och resultat.

Kling!. Majds nåd. proposition Nr 104.

in aren och dels valbarhet för dem till båda kamrarna, ånyo uuderställes
riksdagens prövning.

Beträffande frågans förhistoria i vårt land samt de allmänna grunderna
för förslaget anser jag mig kunna hänvisa till det yttrande av
dåvarande chefen för justitiedepartementet, som åtföljde berörda proposition.
Han anförde härutinnan följande:

»Enligt vid 1906 års riksdag fattat beslut har riksdagen, i anledning av väckta
motioner och efter konstitutionsutskottets hemställan, i skrivelse till Kung!. Maj:t
anhållit, att genom Kungl. Maj:ts försorg måste verkställas en allsidig utredning av
den genom ett flertal motioner vid nämnda riksdag, liksom vid flera föregående
riksdagen’, väckta frågan om beredande av politiskt rösträtt för kvinnor. Härvid
uttalade riksdagen bland annat, att det näppeligen kunde vara förenligt med införande
av en så vidsträckt valrätt för män, som ifrågasatts, att från direkt politiskt
inflytande utestänga kvinnorna, vilka hade lika stora intressen att tillvarataga i
samhället som männen och därför borde sättas i tillfälle att genom deltagande i de
politiska valen göra dem tillbörligt beaktade. Härtill komme, att kvinnan på grund
av de henne särskilt utmärkande egenskaperna vore ägnad att utöva ett gagneligt
inflytande i synnerhet på den sociala lagstiftningens område, såsom i fråga om
fattigvård, sjukvård, undervisning och uppfostran. Dä riksdagen, som härmed i
princip uttalat sig för att politisk rösträtt borde givas även åt kvinnorna, likväl
inskränkt sig till att äska en utredning av frågan, var anledningen härtill, enligt
vad av riksdagens skrivelse inhämtas, att den föreslagna reformen ansågs vara så
vittgående, att beslut därom-icke borde fattas utan en föregående utredning rörande
alla de spörsmål, som härmed stode i sammanhang, varjämte frågan syntes böra
finna sin lösning, oberoende av den vid denna tidpunkt icke avgjorda frågan om
utvidgad rösträtt för män.

Den anförda skrivelsen från riksdagen har, ehuruväl den närmast anslöt sig
till konstitutionsutskottets av riksdagens båda kamrar bifallna hemställan om utredning
angående valrätt för kvinnor vid val till riksdagens andra kammare, genom
sin avfattning redan i och för sig bort föranleda till utredning av frågan om kvinnans
politiska rösträtt i hela dess vidd. Emellertid hava därefter inträffade förhållanden
satt det utom all fråga, att utredningen borde gälla hela spörsmålet om
kvinnans politiska rösträtt såsom omfattande icke allenast valrätt, utan även valbarhet
till riksdagens båda kamrar.

Genom de vid 1907 och 1909 års riksdagar antagna nya grunderna för den
kommunala rösträtten erhöllo de kommunalt röstberättigade kvinnorna, då landstingsvalen
blevo direkta, i likhet med männen ett ökat inflytande på valen till första
kammaren, samtidigt med att kvinnorna, såsom numera valbara till stadsfullmäktige,
fingo direkt valrätt vid förstakammarvalen i de städer, vilka icke deltaga i landsting.
Jämsides härmed hava vid 1907 års riksdag och därefter i skilda motioner framställts
yrkanden, icke allenast om utsträckning av den i nyssnämnda omfattning
erkända principen om kvinnans valrätt till att gälla även de allmänna valen till
andra kammaren, utan tillika om kvinnans valbarhet till båda kamrarna såsom eu
naturlig konsekvens av valrätten. Vid 1907 och 1908 års riksdagar avslogos visser -

Kant/i. Maj:ts nåd. proposition Nr 104. •»

iigmi, vid flen tvina riksdagen (dier hemställan av det för rösträttsfrågans behandling
tillsatta särskilda utskotta! och vid den senare pa yrkande av konstitutionsutskottet.
härom väckta motioner av båda kamrarna, företrädesvis med hänsyn till
att den vid 1906 ars riksdag begärda utredningen ännu icke förelåg ävensom därtill,
att man ville avvakta det vilande rösträttsförslagets ikraftträdande. Men vid
1909 och 1911 års riksdagar, sedan de nuvarande grunderna för riksdagens sammansättning
fastställts och trätt i verksamhet, bär andra kammaren, vid 1909 års
riksdag efter konstitutionsutskottets tillstyrkande, uttalat sig för införandet av valrätt
och valbarhet för kvinnor pa samma villkor som för män; och den omständigheten,
att första kammaren vid 1911 års riksdag, med anslutning till konstitutionsutskottets
då avgivna, betänkande, intagit eu mera reserverad hållning till själva principen om
kvinnans politiska rösträtt, än som synes överensstämma med uttalandet i 1906 äis
riksdagsskrivelse, hav icke kunnat rubba det förhållande, att den fråga, som den i
1906 års riksdagsskrivelse begärda utredningen kommit att gälla och som för närvarande
står på dagordningen, angår kvinnans valbarhet till riksdagens båda kamrar,
lika väl som hennes valrätt till andra kammaren efter samma grunder, som stadgats
för män.

Att kravet på lika valrätt och valbarhet för män och kvinnor uppbäres av
eu bestämd och klart uttalad folkmening synes också vara uppenbart. Det har
vunnit stark anslutning inom de skilda politiska partierna, har länge stått på såväl
det frisinnade som det socialdemokratiska partiets program och har av båda dessa
partiers representanter inom riksdagen framförts och vunnit andra kammarens bifall.
Att förslag om politisk rösträtt för kvinnorna icke upptogs i de kungl. propositioner
till riksdagen angående förändrade rösträttsbestämmelser. vilka åren 1906 och 190r
förelädes riksdagen, ägde. liksom riksdagens år 1906 intagna ståndpunkt i frågan, sin
förklaring i eu önskan att icke härmed äventyra ett fördröjande av rösträttsfrågans
lösning i dess helhet, varjämte föredragande departementschefen vid motiveringen
till 1907 års proposition ’ kunde hänvisa till den av riksdagen nyligen begärda, då
icke medhunna utredningen. Men i sistnämnda proposition gavs tillika ett oförbehållsamt
erkännande av det berättigade i den pågående rörelsen för att kvinnan,
den gifta såväl som den ogifta, måtte kunna själv bevaka sina egna intressen och
äga att lika med mannen deltaga i det offentliga livet, samt uttalades den övertygelsen,
att politisk rösträtt för Sveriges kvinnor i en nära liggande framtid komme
att bliva verklighet.

Huru utbredd och djupt rotad övertygelsen om rättvisan och gagnet av ett
införande, utan vidare förhalande, av politisk rösträtt för kvinnor sålunda synes
vara, kan det ju dock vara av betydelse att vid frågans lösning äga tillgång till eu
såvitt möjligt allsidig utredning rörande de spörsmål, vilka därmed äga sammanhang.
Men härvid bör erinras, att själva frågan är av den beskaffenhet, att en
fullt objektiv undersökning, som icke förlorar sig i fruktlösa abstraktioner, näppeligen
kan väntas lämna svar på alla de spörsmål rörande den kvinnliga rösträttens
verkningar, vilka det kunde vara av intresse att på förhand utröna. Aven erbjuder
det svårighet att från erfarenheten inom andra länder, där politisk rösträtt för
kvinnor tillämpas, draga säkra slutsatser beträffande dess antagliga verkningar i
Sverige under här i landet rådande förhållanden. Vid fråga om införande av politisk
rösträtt för svenska kvinnor bör i första hand avseende göras å svenska förhållandena.
Befinnes det, att kvinnornas nuvarande ställning i vårt samhälle och deras del i

Allmänna

synpunkter,

K-»ini»*ns

rätteiiga,
stä! fn in g.

C Katigt. Maj.ts nät1. proposition AV 104.

med borgareplik terna äro sådana, att de giva ytterligare styrka åt kvinnornas i själva
rättvisan grundade krav på andel i den politiska makten, böra inga föregivna lämplighetshänsvn
få verka till undanskjutande av detta krav.

Den utredning av frågan, som av riksdagen begärts, har pa Kungl. Majrts
föranstaltande anordnats och dess resultat bär successivt blivit tillgängligt och föreligger
nu i färdigt skick. (Statistiska Centralbyråns redogörelse angående valrätt
till riksdagens andra kammare år 1900, avd. IV. är 1908; C. A. Reuterskiöld »Politisk
rösträtt för kvinnor», I, »Om utvecklingen och tillämpningen i utlandet av
idéen om kvinnans politiska rösträtt» år 1911: L. Widell »Politisk rösträtt för
kvinnor», 11, Statistisk utredning» år 1912.) Den sålunda verkställda utredningen
torde få anses lämna alla de upplysningar, vilka rimligen kunna begäras till ledning
för ett slutligt avgörande av frågan. Vid sådant förhållande och då, sedan den vid
1909 års riksdag genomförda rösträttsreformen numera trätt i full verkställighet, ej
heller avseende härå längre kan åberopas som anledning att uppskjuta frågan, synes
tiden nu vara inne att, med prövning av själva saken utan sidohänsyn, upptaga kravet
på politisk rösträtt för kvinnor till avgörande.

De skal. som tala för beredandet av politisk rösträtt för kvinnor här i landet,
må sägas vara framförda av tids- och samhällsförhållandenas egen utveckling'' med
en beviskraft, som svårligen låter sig vederläggas. Tidsförhållandena giva kvinnornas
rösträttskrav sitt stöd i den omvärdering, som en senare tid medfört i fråga
om kvinnan såsom individ och samhällsmedlem — eu förändring i det allmänna
tänkesättet, som ställer kvinnan pa lika plan med mannen. Samhällsförhållandena
åter hava i väsentlig man påskyndat denna utveckling, enär det moderna samhällsarbetet
i den största utsträckning kräver även kvinnornas medverkan. 1 bada dessa
avseenden innebär delaktighet i den politiska makten den enda verkliga garantien
för kvinnans rätt: för alla kvinnor bör det direkta inflytandet pa lagstiftningen
framstå som en garanti för att hennes rätt som individ, hustru och moder vederbörligen
iakttages, och för den i ordets vanliga bemärkelse arbetande kvinnan är
detta inflytande dessutom liktydigt med befogenheten att själv deltaga i bestämmelserna
rörande hennes egna arbetsvillkor. Men saken har även eu annan minst lika
viktig sida. Såsom det moderna samhället är inrättat, med dess upptagande av allt
flere verksamhetsområden, behöver detta icke allenast individernas medverkan var
för sig på deras olika ställningar i det praktiska livet, utan även deras samfällda
intresse och insikt för gemensamt arbete till främjande av de allmänna samhällsändamälen.
Med den plats kvinnan nu intager, såväl i egenskap av yrkesutövare
och inom familjen som inom det frivilliga sociala arbetet, synes därför hennes
intresse och särskilda fallenheter böra tagas i anspråk jämväl för de allmänna
ärendena, vilka i allt större utsträckning angå delar av samhällslivet, inom vilka
kvinnorna böra äga synnerlig livserfarenhet och insikt.

De faktiska förhållanden, vilka stödja ovan uttalade uppfattning, äro tillräckligt
kända för att ej närmare behöva angivas, men torde i allt fall böra i någon
mån beröras.

\ad först angår kvinnans rättsliga ställning, äro de nuvarande bestämmelserna
resultatet av en läng rättsutveckling, varunder hon erhållit lätt att, lika med mannen,
vid viss ålder bliva myndig, liksom hon tidigare förvärvat lika arvsrätt och giftorätt
med honom. Inom äktenskapet är kvinnan, oavsett bestämmelserna rörande

Kuiujl. Majris nät/, proposition Kr 10-i. 7

äktenskapsförord och boskillnad, befogad att själv råda över sin arbetsförtjänst.
Dessutom hava inom riksdagen förslag väckts om förändrade bestämmelser om
mannens målsmanskap, vilka förslag val hittills avvisats, men som otvivelaktigt
liksom även en genomförd jämställdhet med mannen i fråga om vårdnaden av
gemensamma barn — komma att vinna beaktande vid lagberedningens nu pågående
utredning inom familjerättens område.

År det sålunda uppenbart, att utvecklingen gar i riktning av att giva kvinnan
likställighet, med mannen i familjerättsliga förhållanden, synes det å andra sidan icke
kunna förnekas, att kvinnorna, till samhällets och sin egen båtnad, höra få påverka
och påskynda en lagstiftning, som så nära berör deras intressen.

Lika klart framträder behovet av (in samverkan med kvinnorna på andra
lagstiftningsområden. Kvinnans rätt till närings- eller affärsverksamhet är — med
den begränsning mannens målsmanskap kan i särskilda fall medföra — medgiven
under samma villkor som för man, och är hon sålunda jämväl behörig att i lika mån utöva
alla slags funktioner inom bolag och andra ekonomiska sammanslutningar. Likaså
är kvinnans rätt till yrken, för vilkas utövande erfordras särskild examen, numera
i det närmaste densamma som mannens. Rätt till stats- och kommunaltjänst äger
kvinnan i avsevärd omfattning, ehuru till följd av grundlagens bestämmelser de högre
statstjänsterna, å vilka kunglig fullmakt utfärdas, äro i regel förbehållna män. Till
alla lärarbefattningar vid statens läroanstalter (med undantag för teologisk lärartjänst
vid universiteterna) och till beställningar vid inrättningar för vetenskap, slöjd och
skön konst samt till statens läkarebefattningar ävensom till motsvarande befattningar
i kommunens tjänst äga likväl även kvinnor numera enligt grundlagens bestämmelse
tillträde.

Ehuru på dessa olika arbetsområden kvinnas lika berättigande med mannen
i viss utsträckning vunnit erkännande, torde åtskilligt ännu återstå för att bereda
kvinnan den ställning, vartill hon må finnas berättigad; och bör därvid även kvinnornas
egen mening få inverka på avgörandet.

Vad som särskilt bör tagas i betraktande vid bedömandet av den politiska rösträttens
betydelse för den stora massan kvinnor, är samhällets fortgående industrialisering
och den alltjämt stigande omfattning, vari industrien begagnar sig av kvinnornas arbetskraft.
Av statistiska centralbyråns ovan nämnda redogörelse över förhållandena vid den
är 1900 gjorda folkräkningen inhämtas, att hela antalet kvinnor över 25 år utgjorde
1,362,081 och att av dessa nära tredjedelen vid folkräkningen uppgivits såsom självständiga
yrkesutövare eller i övrigt såsom huvudpersoner inom sin familj. Av de återstående,
bland vilka, över 57 procent av hela antalet uppgivits såsom hustrur utan yrke, torde
emellertid hava funnits ett icke obetydligt antal kvinnor, vilka åtminstone delvis haft
annan sysselsättning än inom hemmen. Särskilt i städerna voro otvivelaktigt bland dem,
som angivits såsom försörjda av andra, många industriarbeterskor, handels- och kontorsbiträden
m. fl. Angående landsbygden hava hemmavarande döttrar till jordbrukare
och jordbruksarbetare hänförts till familjemedlemmar, ehuru sannolikt många av
dem i likhet med de hemmavarande söner, vilka i statistiken uppförts såsom utövare
av vederbörande yrken, i själva verket varit självförsörjande.

I detta samband förtjänar slutligen anmärkas, att bland hemmavarande familjemedlemmar
utan särskilt yrke ingått ett säkerligen icke obetydligt antal hemarbeterskor,
vilkas ekonomiska betryck först på senare tid tilldragit sig vederbörlig
uppmärksamhet.

K.viu»orua

oeli

industriel!.

8

Kvinnornas

utbildning.

Kvinnorna:

kommunala

rösträtt.

Kung!.. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

Det kan icke anses lämpligt och tillbörligt att i längden frånkänna alla dessa
samhällsmedlemmar politisk betydelse. Åven samhället torde främja sin lugna
utveckling och bäst tillgodose det helas väl genom att giva behörigt inflytande åt
de skilda intressena härinom. Statens växande kontroll över jämväl de fria yrkena
samt dess ingripande för att bereda ökat skydd för liv och hälsa under arbetet
berör kvinnorna lika val som männen, och detta icke sällan med olika verkningar
för de skilda könen.

Beträffande därefter frågan, huruvida kvinnorna i allmänhet kunna anses
äga erforderlig kunskap och mognad för att tillerkännas politisk rösträtt, borde det
för ådagaläggandet härav vara tillräckligt att hänvisa till ovan berörda förhållanden,
vilka utvisa, att kvinnan numera på de flesta arbetsområden ansetts äga kompetens
för utförande av viktiga funktioner i såväl det allmännas som enskild tjänst. Hennes
skolunderbyggnad är i allmänhet densamma, som kommit med henne socialt jämställda
män till del; och i fråga om den högre undervisningen äger kvinnan tillträde
till universiteten och högskolorna med rätt att avlägga alla examina, av vilka hon
praktiskt taget för sin fortkomst må äga nytta. Åven till den övriga högre undervisningen
äger kvinnan tillgång och har hon därav, liksom av undervisningen vid
universiteten och högskolorna, i avsevärd utsträckning begagnat sig.

Det finns därför knappast något skäl för antagandet, att kvinnorna i allmänhet
skulle vara på grund av bristande kunskaper mindre skickade än män att utöva
politisk valrätt och erhålla valbarhet till riksdagen. Att kvinnorna också i den
allmänna åskådningen förutsättas äga, jämte nödiga insikter, tillräcklig'' mognad för
bedömandet av ärenden, som angå det allmänna, synes vara i princip erkänt genom
deras delaktighet i den kommunala rösträtten och därav följande rätt till inverkan
på valen till första kammaren. I själva verket äro de ärenden, vilka äro underlagda
den kommunala representationens prövning, i många av våra kommuner av
synnerligen maktpåliggande och delvis med riksdagsärendena närbesläktad art, varvid
bör anmärkas, att en bestämd tendens förefinnes till större samverkan mellan
stat och kommun eller rent av en överflyttning till staten av frågor, vilka hittills
berott på de särskilda kommunernas avgörande. Frågor av denna art, vilka de
kommunalt röstberättigade kvinnorna och deras företrädare på olika förtroendeposter
ägt tillfälle att lära känna, äro särskilt skol- och fattigvårdsfrågor med därtill
hörande skattespörsmål och det torde icke kunna bestridas, att kvinnorna i stor
utsträckning visat sig äga intresse för och erfarenhet i dylika spörsmål.

Rätten att deltaga i kommunala val. som genom 1862 års kommunallagar
tillerkändes de skattskyldiga kvinnorna lika med männen, har efter hand kompletterats
med bestämmelser rörande kvinnas valbarhet till skolråd, fattigvårdsstyrelse
och fattigvårdsnämnd, folkskoleöverstyrelsen i Stockholm samt slutligen, genom kommunalreformen
år 1909, även till stadsfullmäktige och övriga kommunala förtroendeuppdrag
utom till landstingen. Genom dessa bestämmelser har gift kvinna., som i
allmänhet icke är själv skattskyldig och därmed röstberättigad, emellertid kommit
att stå tillbaka för de ensamstående kvinnorna, där hon ej genom uttryckligt stadgande
i särskilda fall gjorts valbar oberoende av innehavd rösträtt. Den olikhet,
som på detta sätt uppkommit mellan gifta och ogifta kvinnor, har dock i någon mån
utjämnats genom den år 1908 företagna ändring i bevillningsförordningen, enligt
vilken gift kvinna berättigats till självständig taxering och sålunda kommunal rösträtt
för sådan inkomst, över vilken hon själv äger råda.

Kunijl. Majds nåd. proposition Nr lod. 9

.lag övergår nu till frågan, liuruvida kravet på politisk rösträtt kali anses
tillräckligt djupt grundat hos kvinnorna själva för att ett verkligt intresse för de
nya uppgifter, den politiska rösträtten medför, må kunna påräknas. Huru berättigat
ett sådant krav i och för sig än må vara, är mången dock benägen att ifrågasätta
lämpligheten av att i det politiska arbetet indraga en stor valmanskår, därest denna
icke i större utsträckning ägde intresse för rösträttens utövning.

1 anslutning till vad som utgjorde förutsättningen för såväl 1900 års riksdagsskrivelse
som föredragande departementschefens uttalande vid framläggande av
rösträttspropositionen är 1907 utgår jag härvid från den uppfattning, som under
tiden därefter vunnit ytterligare bekräftelse, att kravet på politisk rösträtt för kvinnor
måste anses uppburet av en stark och målmedveten strävan hos kvinnorna
själva. Den moderna kvinnorörelsen är allenast eu fullt naturlig utveckling av den
strävan för vinnande av personlig och ekonomisk självständighet, som tidigare under
namn av kvinnoemancipationen företrädesvis omfattats av de socialt vällottade kvinnorna,
men som efter de djupgående förändringar i arbete och arbetsfördelning, vilka
känneteckna nutidssamhället, kommit att innefatta även de kroppsarbetande kvinnorna
och av dem betraktats som ett medel i kampen för bättre levnadsvillkor.

Den första organisationen med syfte att verka för reformer till kvinnornas
förmån var den år 1873 bildade Föreningen för gift kvinnas äganderätt, som rönte
anslutning även bland männen. Denna förenings verksamhet, ursprungligen inskränkt
till frågor rörande gift kvinnas ställning inom äktenskapet, utvecklades efterhand
till att omfatta även andra kvinnofrågor. Därefter kom Fredrika Bremerförbundet
år 1884 till stånd med huvudsakligt syfte att arbeta för ett förbättrande av kvinnornas
ekonomiska ställning, deras yrkesutbildning samt för öppnandet av nya levnadsbanor
för .dem. Denna förening har satt kvinnorösträtten på sitt program, såsom
fallet också är med den för nykterhetssträvandet och andra sociala syften bildade
kvinnoföreningen Vita bandet samt med de socialdemokratiska kvinnoklubbarna.
Såsom särskilt organ för kvinnornas rösträttssträvande har slutligen år 1903 bildats
Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, som för närvarande har 173 lokalavdelningar
och räknar 12,500 medlemmar. Utom sitt allmänna organisationsarbete
har denna förening igångsatt en ganska omfattande upplysningsverksamhet bland
kvinnorna. På åtskilliga platser hava anordnats kurser i samhällslära, omfattande
bland annat stats- och författningskunskap samt frågor av social innebörd.

Det vore emellertid oriktigt att antaga, att kvinnornas intresse för den
politiska rösträtten icke framträtt på annat sätt än genom anslutningen till någon av
berörda föreningar, vilka sammanlagt äga över 35,000 medlemmar. Ett stort antal
kvinnor därutöver är anslutet till de politiska föreningar för män och kvinnor, vilka
uppfört politisk rösträtt för kvinnor på sitt program.

Vid sidan härav hava kvinnor, inom eller utom ovannämnda eller andra organisationer,
alltmera börjat taga initiativ till eller eljest deltaga i ett omfattande
.socialt arbete; i fredsarbetet eller för försvarsväsendet; i nykterhetsarbetet; i den
kooperativa rörelsen etc. — kort sagt, under den livliga verksamhet, som för närvarande
utvecklas i skilda riktningar inom samhällslivet, har kvinnan övertagit eu
betydande del av arbetsbördan. Och det kan därför med goda skäl göras gällande,
att det samhälleliga intresse, som kvinnorna på frivillighetens väg ådagalagt, bör
tillgodogöras av statsmakterna genom att giva dem deras del även i den offentliga
samhällsverksamheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 95 höft. (Nr 104.) 2

Kvinnorörelsen
och rösträttskravet.

10

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

De organisationer, vilka haft reformer för kvinnorna pa sitt program, hava
naturligen också sökt genom Kungl. Maj:t och riksdagen få kvinnornas rösträttskrav
framfört. De upprepade förslag, vilka under det sista decenniet i riksdagen
väckts om rösträtt för kvinnor, hava påverkats och understötts av dessa organisationer,
likasom de uppburits av en allt starkare opinion bland kvinnorna i allmänhet.
Någon mera allmän opinionsyttring från kvinnornas egen sida kunde däremot näppeligen
påvisas, då frågan först förekom i riksdagen, och detta förhållande anfördes
också såsom ett huvudsakligt skäl för avslag å en framställning, som i och för sig
väckte stort intresse och icke obetydlig anslutning inom folkrepresentationen. Under
behandlingen av herr F. T. Borgs vid 1884 års riksdag väckta motion, i syfte att
bereda kvinnan valrätt och valbarhet till andra kammaren under samma villkor som
mannen, uttalade sig nämligen konstitutionsutskottets majoritet, i överensstämmelse
varmed riksdagen fattade sitt beslut, för det berättigade i den tidsriktning, som
strävade att giva kvinnan en friare ställning i samhället än tillförene, och ville icke
ifrågasätta annat än att kvinnan voro lika väl som mannen i stånd att bedöma
politiska frågor, men anförde som skäl för motionens avstyrkande i första rummet
den omständigheten, att intet krav på rösträtt från kvinnornas egen sida framkommit.
Fem reservanter i konstitutionsutskottet yrkade dock bifall till motionen i
fråga om kvinnors valrätt till andra kammaren, och denna mening vann understöd
inom andra kammaren av en minoritet, vilken blott med ett fåtal röster understeg
den majoritet, som erhölls för konstitutionsutskottets mening.

Under den närmaste tiden efter det herr Borgs motion avslagits, höjdes val
enstaka röster till förmån för kvinnornas valrätt — ej för deras valbarhet — till
andra kammaren (bland annat i yttranden till konstitutionsutskottets protokoll av
herr 8. A. Hedin år 1886 och herr O. V. Vahlin år 1895) men först år 1899 och
under tiden därefter, då kravet på eu omläggning av den politiska rösträttens grunder
från censusvalrätt till allmän rösträtt även inom riksdagen framträdde starkare
än tillförene, trädde i samband därmed jämväl kvinnornas rösträttskrav i förgrunden
med anspråk på att lika väl som männens vinna beaktande.

Sambandet mellan strävandena för allmän rösträtt åt män och ett ökat intresse
hos kvinnorna för deras rösträttsfråga ligger i öppen dag. Så länge de i
1866 års riksdagsordning stadgade rösträttsgrunder voro gällande, innebar i själva
verket rösträtt för kvinnorna på samma villkor som för män allenast rösträtt för
det försvinnande fåtal, som voro kommunalt röstberättigade och fyllde övriga bestämmelser
om census, varför reformen, om än av principiell betydelse, under dessa
förhållanden skulle ägt föga praktiskt värde, Men därjämte är att märka, att den
tillämpning av personlighetsprincipen såsom grund för rösträtten, vilken får sitt
uttryck i allmän rösträtt, måste medföra, att kvinnornas uteslutande från rösträtt
framstår såsom något ur principiell synpunkt särdeles inkonsekvent och oberättigat.
Det har ock från de mest auktorativa håll erkänts, att rösträtt för kvinnan bör
följa såsom en oavvislig konsekvens av allmän rösträtt för män. Denna tanke har
uttalats av den främste grundläggaren av 1866 års riksdagsskick frih. Louis de Geer
vid hans anmälan till statsrådsprotokollet av en år 1879 framkommen petition om
utsträckt rösträtt för män. Till frih. de Geers mening härom har därefter 1899 års
konstitutionsutskott anslutit sig vid dess avstyrkande yttrande över de framställningar,
som nämnda år gjordes till riksdagen angående en omläggning av grunderna för
männens rösträtt. Och då Kungl. Magt år 1902 förelagt riksdagen förslag om en röst -

KiimjI. Mnj:ts nåd. jmo/nisdiou AV l()i. 11

rättsreform på (lön kommunala rösträttens grund med användning av eu graderad
skala, varigenom don gifta mannen skulle med dubbla röster få representera familjen
och särskilt hustrun, förklarade dåvarande statsministern frili. von etter under förr
slagets behandling i andra kammaren, att Kungd. Maj:t pa grund av bristande utredning
sett sig förhindrad att framlägga ett förslag på den allmänna rösträttens
grund, men att, därest frågan om införande av allmän rösträtt, måhända inom den
närmaste framtiden, komme att framträda, densamma otvivelaktigt mast förbindas
med förslag om rösträtt även för kvinnorna.

Det är under angivna omständigheter naturligt, att rörelsen bland kvinnorna
för erhållande av rösträtt tillvuxit, allt eftersom utsikterna för införandet av allmän
rösträtt blivit större, och att dessa betraktat det avgörande av männens rösträttsfråga,
som numera föreligger, såsom en säker utgångspunkt för lösningen jämväl
av spörsmålet om kvinnans rösträtt. Kvinnor deltogo sålunda i allt större utsträckning
i de opinionsyttringar, vilka efter hand samlade sig omkring kravet på allmän
rösträtt till en början företrädesvis avseende männen — den under år 1898 föranstaltade
allmänna rösträttspetitionen undertecknades av cirka 62,000 kvinnor
och under år 1899 hamrande sig kvinnorna första gången för egen del till statsmakterna
med sitt rösträttskrav, då Fredrika Bremerförbundet till Kung!. Maj:t ingav
petition med anhållan om förslag till riksdagen rörande valrätt för kvinnorna
till andra kammaren. Petitionen föranledde icke till någon Kung!. Maj:ts särskilda
åtgärd. Men sedan riksdagen aren 1900 och 1902 hos Kung!. Maj:t i allmänna
ordalag begärt utredning och förslag angående eventuell utsträckning av rösträtten,
verkställdes efter särskilda framställningar av representanter för kvinnorörelsen
denna utredning på sådant sätt, att densamma åtminstone i viss grad lämnade upplysning
om förhållanden, vilka kunde äga betydelse för bedömandet av kvinnornas
rösträttsfråga.

Det initiativ, som i samband med männens rösträttsrörelse tagits från kvinnornas
sida för erhållande av rösträtt även för dem, har inom riksdagen upptagits
och fullföljts i upprepade motioner, vilka tillvunnit sig kvinnornas och de
speciella kvinnoföreningarnas livliga intresse och från dem på olika sätt erhållit
understöd.

Så framställdes yrkande rörande valrätt för kvinnor till andra kammaren vid
1902 års riksdag av herr Lindhagen, vars motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om utredning och förslag i detta syfte visserligen av båda kamrarna
avslogs, men med godkännande av konstitutionsutskottets uttalande, enligt vilket
utskottet funnit den tanke, som låge till grund för strävandena att bereda kvinnan
likställighet med mannen i politiskt liksom i socialt och ekonomiskt avseende, vara
ur teoretisk synpunkt tilltalande, ehuru utskottet icke ville tillstyrka införandet i
vår offentliga rätt av en alldeles ny princip, som ej prövats i de länder, vilkas
samfundsförhållanden vore med våra närmast liknande. Detta konstitutionsutskottets
erkännande av den kvinnliga rösträttens principiella berättigande jävades icke heller
av samma utskott vid 1904 års riksdag, vilket utskott i anledning av motioner med
olika räckvidd av herr Sjöcrona och herr Lindhagen, fann en utredning av frågan
önskvärd, men icke ansåg det lämpligt att sammanbinda ett förslag om rösträtt för
kvinnor med den då föreliggande frågan om beredande av utsträckt rösträtt åt män.
Utskottet avstyrkte därför de väckta motionerna, i överensstämmelse varmed ävou
båda kamrarna'' fattade sitt beslut. Vid 1905 års riksdag återupptogo herr Sjöcrona

Rösträtt för
kvinnor i
främmande
länder.

1- Kungl. Majds nåd. proposition Nr 104.

och herr Lindhagen, den senare understödd av 57 medinotionärer, med negativt
resultat sina motioner från föregående år, men vid riksdagen år 1906 föranledde av
nämnda motionärer samt av herrar P. Em. Lithander och P. Hörnsten in. fl. i ämnet
väckta förslag den riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t, som jag förut omnämnt.
För att stödja ovanberörda förslag förekommo såväl år 1902 som åren 1905 och
1906 talrika meningsyttringar från kvinnornas sida till förmån för deras rösträtt så
väl på allmänna möten som genom uttalanden från ett stort antal framstående
kvinnor och petitioner till Kungl. Maj:t eller riksdagen från olika kvinnoföreningar
i landet: och då därefter vid 1907 års riksdag av olika motionärer och efter skilda
linjer väcktes förslag, icke allenast om valrätt utan även om valbarhet för kvinnor
till bada kamrarna, understöddes förslaget om tillerkännandet av fullständig politisk
rösträtt åt svensk kvinna på samma villkor som för man särskilt av en till riksdagen
ställd, av Landsförenmgen för kvinnans politiska rösträtt föranstaltad petition,
undertecknad av 142,128 kvinnor. Även vid de senare tillfällen, då frågan varit
under behandling i riksdagen, hava representanter för kvinnorna och deras föreningar
genom direkta framställningar dels till Kung], Majrt och dels till riksdagen
och enskilda riksdagsmän sökt påskynda frågans lösning.

De! anförda torde, mot den bakgrund av reella skäl. som ur kvinnornas eget
intresse tala för deras politiska rösträtt, tillräckligt ådagalägga, att kravet härpå
uppbäre.s av en bestämd opinion bland kvinnorna själva. I detta samband är platsen
att erinra därom, att kvinnorna vid utövande av sin kommunala rösträtt, åtminstone
på senare tid, ådagalagt det intresse, som skäligen varit att vänta. Enligt av
Landsföreningen^ för kvinnans politiska rösträtt insamlade uppgifter från stadsfullmäktigevalen
i 50 städer år 1910 röstade i medeltal för hela riket 4d procent av
röstberättigade män och :17 procent av röstberättigade kvinnor, och avgåvos av
männens samlade röstetal 61 procent och av kvinnornas 54 procent. Dessa siffror
\isa val ett mindre starkt deltagande från kvinnornas sida, jämfört med männens,
men förete eu betydlig stegring i kvinnornas välj arsiffror från föregående år. I betraktande
av att de kvinnor, som röstat, företrädesvis representerade de högre röstetalen.
torde därjämte den slutsatsen icke vara oberättigad, att de små röstetalens
innehavare i avsevärd omfattning avhållit sig från att rösta på grund av den ringa
betydelse de ansett sig kunna utöva vid de kommunala valen.

Även om förevarande fråga är av den beskaffenhet, att dess avgörande bör
bestämmas med uteslutande hänsyn till våra egna samhällsförhållanden, saknar det
icke betydelse att tillse, huru politisk rösträtt för kvinnor kommit att tillämpas
och verkat i andra länder. En sådan undersökning äger sitt givna intresse för utrönande
av, dels huruvida tilläventyrs avgörande skål från principens praktiska tilllämpning
tala _ emot dess nu ifrågasatta införande i vårt land, och dels, i motsatt
fall, vilka anvisningar härigenom kunna erhållas för det lämpliga anordnandet av
rösträttens utövning.

Då konstitutionsutskottet vid 1902 års riksdag — liksom för övrigt även vid
1884 års riksdag — såsom en betänklighet mot den politiska rösträtten för kvinnor
bland annat anförde, att densamma icke vore medgiven i något land med ett statsskick,
som närmade sig Sveriges, kunde detta icke utan fog anses gälla beträffande
de fyra amerikanska stater (Wyoming. Utah, Idaho och Colorado) samt Nya Zeeland

Kutig/. Mnjds nåd. proposition Nr Kti. K!

och Syd- och Västaustralien, där politisk rösträtt i större eller mindre utsträckning
vid denna tidpunkt utövades av kvinnorna. Det är obestridligt, att såväl dessa
stater som de övriga stater i Amerika (Washington och Kalifornien) samt i Australien
(den australiska förbundsstaten Commonwealth of Australia samt de till denna
hörande staterna Nya Syd-Wales, Victoria, Queensland och Tasnnmien), vilka därefter
tillämpat kvinnorösträtten, betydligt skilja sig från vårt land i fråga om självstyrelsens
omfattning samt de olika ländernas storlek och befolkningsförhållanden.
Särskilt är härvid att märka, att försvaret, utrikespolitiska frågor och viktiga delar
av skattelagstiftningen falla utanför dessa staters verksamhetsområde; att befolkningsmängden
är ojämförligt underlägsen Sveriges; samt att inom befolkningen antalet
kvinnor, i motsats till förhållandet hos oss, som regel högst väsentligt understiger
männens. I de nämnda amerikanska staterna, såväl som i Australien och på Nya
Zeeland, är valrätten för män och kvinnor allmän, lika och direkt. Där de äga
valrätt inom Amerika, äro kvinnorna även valbara, men i de övriga staterna med
kvinnlig rösträtt växla bestämmelserna härom. Där kvinnornas politiska valbarhet
stadgats, har denna bestämmelse likväl icke spelat någon nämnvärd roll, enär val
av kvinna till folkrepresentant endast vid enstaka tillfällen förekommit. Beträdande
den livaktighet, med vilken kvinnorna deltagit i valen, har denna i allmänhet varit,
om ock icke väsentligt, mindre än männens. Undantag hava dock förekommit,
särskilt vid olika tillfällen på Nya Zeeland, där för övrigt deltagandet i valen, att
döma av tillgängliga uppgifter, synes vara mycket livligt. Från Australien bör därjämte
anmärkas det förhållande, att kvinnornas deltagande i valen allmänt stigit i
förhållande till männens från val till val, varav torde kunna slutas, att deras intresse
för rösträttens utövande icke varit av övergående art.

Beträffande den kvinnliga rösträttens positiva verkningar på samhällsutvecklingen
i nämnda länder äro meningarna ganska delade, men torde den uppfattningen
hava gjort sig mest allmänt gällande bland dem, som objektivt förmått bedöma förhållandena,
att någon skada för samhället icke därigenom uppkommit, men väl ordning,
nykterhet och sedlighet befrämjats, varjämte lagstiftningsåtgärder till fromma
för de sämre lottade samhällsmedlemmarna efter införandet av rösträtt för kvinnorna
påskyndats. Att så varit förhållandet, synes också framgå av professor Reuterskiölds
förutnämnda, till Kungl. Maj:t ingivna utredning. I sin här lämnade »kritik
av utgångspunkterna» för kvinnorösträttens bedömande inskränker sig visserligen
författaren till att vitsorda möjligheten av, att kvinnornas inflytande ej oväsentligt
medverkat till påskyndandet av det omfattande lagstiftningsarbete på det sociala
området, som i de ovan berörda, nybildade staterna bedrivits under de sista åren.
Men en bekräftelse, åtminstone i väsentlig mån, av detta antagandes överensstämmelse
med verkligheten erhålles samtidigt genom de till författarens framställning
fogade, på engelska språket avfattade redogörelserna över den politiska ställningen
i kvinnorösträttens stater. Det vill ock därav framgå, att kvinnorna — när någon
gång deras egenart tagit sig uttryck utöver de vanliga partisynpunkterna — bidragit
till hävdandet av »heder och tro» i politiken samt till upprätthållande avsamhällsskick
och god ordning, en omständighet, som icke saknar sin betydelse för
bedömandet av kvinnornas egenskaper såsom politiskt ansvariga medborgare.

Kan det emellertid sättas i fråga, vilka användbara jämförelsepunkter de
amerikanska och australiska staterna förete vid avgörandet av frågan om kvinnorösträttens
införande i vårt land, erbjuder sig ett mera tillförlitligt material för be -

14

Kung!. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

dömandet på närmare hall och det just från länder med gammal skandinavisk kultur,
sedan linland och Norge så gott som samtidigt infört politisk rösträtt för kvinnor
och därvid tillerkänt dessa såväl valbarhet som valrätt.

Först genomfördes reformen år 1906 i Finland i samband med den stora om''
ålvning av statsskicket, som då ägde rum, och hava kvinnorna på samma villkor''
som männen redan deltagit i fyra lantdagsval. Höstvatten är direkt och allmän för
man och kvinnor, vilka före valåret fyllt 24 år, dock icke alldeles utan diskvaliiikationsgrunder
av ekonomisk natur, enär bland annat mola varaktigt fattigunderstöd.
konkurs före statens beedigande samt uraktlåtenhet att på annan grund än styrkt
medellöshet gälda kronoutskylder för två nästföregående år berövar en person hans
i östi ätt. Dessa diskvalifikationsgrunder, framför allt det sä kallade utskyldsstrecket,
drabba i det hela taget otvivelaktigt männen mer än kvinnorna, vilket måste öka
de senares röstetal så mycket mera, som personlighetsprincipen för valrätt synes
vala genomförd så, att försummad skattebetalning från den gifte mannens sida icke
medför förlust av rösträtt för hustrun. Härvid bär likväl bemärkas, att utskyldsstrecket
överhuvud icke kan utöva ett sä stort inflytande till valmanskårens decimering.
då det som i Finland inskränker sig att gälla allenast skattskyldigheten
till staten.

1 motsats till vad som påvisats beträffande de amerikanska och australiska
ståtel na voio de röstberättigade kvinnorna vid samtliga de fyra finska valen, utom
i Lleåboigs norra län och Lappmarkens län, i eu majoritet, som, under obetydliga
växlingar, kan uttryckas med på landsbygden omkring 1,055, i städerna omkring
1,400 och i hela landet nära 1,100 röstberättigade kvinnor pa 1.000 män. Särskilt
i städel na \oro kvinnorna alltså avsevärt talrikare än männen, i några stadsvalkretsar
med mera än 50 procent.

Deltagandet i valen från kvinnornas sida har såväl på landsbygden som i
städerna varit ganska livligt (i medeltal cirka 00 procent av de röstberättigade),
men i allt fall betydligt svagare än männens. Männen hava sålunda genom talrikt
deltagande i valen mer än utjämnat sin underlägsenhet i numerär, så att antalet
effektiva väljare bland männen för hela landet överstigit de effektiva väljarna bland
kvinnorna med i genomsnitt över 5 procent. Vid de senaste valen liar intresset för
rösträttens utövande avsevärt minskats, men detta förhållande bär gjort sig gällande
i lika mån bland män och kvinnor, varför någon slutsats för kvinnornas särskilda
del icke på denna grund är befogad.

Kvinnornas v albarhet har i Finland haft större praktisk betydelse än i andra
stater med kvinnorösträtt. Av 200 representanter hava utsetts respektive 19, 25.
21 och 17 kvinnor för de fyra olika valåren, de flesta valda av det socialdemokratiska
partiet. Av de kvinnliga representanterna hav ett ej ringa antal varit gifta.

I Norge har rösträttens utveckling till att omfatta allt flera medborgargrupper
pa senare tid gått ined snabba steg. För norska män. som fyllt 25 år och bott i
landet sedan fem år före valet, infördes allmän politisk rösträtt, utan census eller
streck, år 1898, men då år 190 i politisk rösträtt tillerkändes även kvinnorna, gjordes
denna för ogift och gift, boskild kvinna beroende av fullgjord skattskyldighet till
stat eller kommun efter en låg census. Gift kvinna, som lever i hel eller partiell
egendomsgemenskap med sin man, har rösträtt, därest denne betalt dylik skatt.

Här verka, efter vad framgår av den över stortingsvalet 1909 förda statistik,
de för kvinnorna men ej för männen gällande skattebetalnings- och censusbestäm -

IChiu/I. M

melserna till avsevärd minskning av antalet röstberättigade, kvinnor, jämfört med
männens, och detta, torde, åtminstone beträffande landsbygden, i sin mån hava bidragit
att minska kvinnornas intresse för valet. Så utgjorde på landsbygden de
effektiva kvinnliga väljarna 32.7 procent mot männens 58.9 procent av antalet röstberättigade.
varemot i städerna kvinnorna deltogo relativt nästan lika livligt som
männen (båda med över 70 procent av de röstberättigade). I de valkretsar, där
omval ägt ruin, har dock vid dessa val kvinnornas deltagande även på landsbygden
blivit betydligt större än vid det första valet. Vid de omval, som förekommit i
städerna, ökades deltagandet i proportion ungefär lika för kvinnor och män — på
åtskilliga platser deltogo över 90 procent av de röstberättigade i omvalet.

För bedömandet av, huru de norska valen skulle gestalta sig med utövning
av allmän rösträtt för kvinnor, är det av visst intresse att beakta förhållandena vid
de kommunala valen år 1910, då kvinnorna, efter en samma år slutligen fastställd
lagändring, ägde allmän rösträtt i likhet med männen. Ehuru denna rösträttsutvidgning
kom landsbygdens kvinnor till del i högre grad än städernas, deltogo i medeltal
för hela landet endast 26.2 procent av de röstberättigade kvinnorna på landsbygden
mot 61.o procent i städerna. Motsvarande siffror för män utgjorde 55. i procent
respektive 76.3 procent. På grund av kvinnornas ringa deltagande i valen voro på
landsbygden de av kvinnor avgivna rösterna vid dessa val ej ens hälften så många
som de av männen avgivna 487 mot 1,000 — oaktat kvinnorna utgjorde flertal
bland de röstberättigade. I de flesta städer, som vid stortingsval bilda stadsvalkretsar,
voro åter kvinnorna, på grund av sin stora övertalighet bland de röstberättigade
och sitt jämförelsevis livliga deltagande i valen, flertalet även bland de
effektiva väljarna — från 1,050 upp till 1,208 kvinnor på 1,000 män.

För bedömande av dessa siffror bör dock. vad särskilt angår landsbygden,
anmärkas, att deltagandet även där markerar en väsentlig ökning från de kommunala
valen under föregående tid, då kvinnorna, ehuru med Tåg census, haft kommunal
rösträtt. Så deltogo på landsbygden år 1901 endast 9.5 procent av de röstberättigade
kvinnorna, år 1907 19. i procent, men år 1910. som nämnt, 26.2 procent — alltså
en fortgående stegring i deltagandet, som icke i samma proportion motsvarats av
en ökning i den manliga effektiva valmanskåren.

Av det jämförelsevis ringa deltagandet från kvinnornas sida i 1910 års kommunala
val torde man icke vara berättigad att draga någon slutsats om, att ställningen
skulle blivit densamma därest valen varit politiska under utövande av allmän
kvinnorösträtt. Snarare synes det relativt livliga deltagandet i 1909 års stortingsval,
särskilt vid omvalen, antyda, att kvinnorna i Norge även på landsbygden hysa
ett starkare intresse för den allmänna politiken än för kommunala angelägenheter,
under det att man i övriga länder, där kvinnorösträtt införts, trott sig finna, att
kvinnornas intresse varit störst för de närmast liggande ärendena och vid valen för
de mindre administrationsdistrikten. Mera bestämt är man dock i stånd att konstatera
ett annat förhållande, som är belysande för vanskligheten av att på detta
område grunda generella omdömen på spridda företeelser. I motsats till vad man
iakttagit vid de finska valen, hava nämligen, vid den allmänna kvinnorösträttens utövning
under de kommunala valen i Norge, i allmänhet de trakter av landet, där
kvinnorna voro mest övertaliga bland de röstberättigade, uppvisat det minsta antalet
kvinnor bland väljarna och omvänt. Av intresse är jämväl den iakttagelsen från de
kommunala valen i Kristiania år 1910, att de gifta kvinnorna deltogo ej obetydligt

Mot k vittnerösträtten

»införda invändningar.

16 Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 104.

livligare i valen än de ensamma; från övriga valkretsar saknas i detta avseende
uppgifter.

Kvinnans valbarhet till stortinget har hittills så gott som saknat praktisk
betydelse. Ingen kvinna blev vid 1909 års val utsedd till ordinarie representant,
men val en — tillhörande högerns och frisinnade vänsterns parti — till suppleant
i stortinget.

I andra länder än de här berörda har politisk rösträtt för kvinnor ännu icke
införts, men står flerstädes sedan länge på dagordningen, särskilt i de mindre länderna,
där behovet att samla alla krafter till arbetet för de gemensamma samhällsändamålen
naturligen starkast framträder. Agitationen från kvinnornas sida för principens
utbredande och erkännande i lagstiftningen drives, energiskt och målmedvetet, aren
mängd föreningar, de mest betydande sammanslutna till ett internationellt förbund
International W oman Suffrage Alliance, som för närvarande omfattar 0,2 länder
och 27 föreningar, däribland den svenska Landsföreningen för kvinnans politiska
rösträtt.

Den fråga, som närmast kräver svar i samband med omnämnandet av kvinnorösträttens
landvinningar i oss närliggande länder, är den, huruvida och i vilken
mån de farhågor av olika slag, som gjorts gällande mot dess införande, vunnit stöd
av där vunnen erfarenhet. Härvid bör förutskickas, att någon längre tids tillämpning
ju icke vare sig i Finland eller Norge kan läggas till grund för bedömandet.
Men så mycket torde dock med visshet kunna sägas, att intet inträffat, som givit
något som helst påtagligt stöd för de skilda invändningarna mot kvinnorösträtten,
vilka invändningar för övrigt äro delvis varandra motsägande och delvis grundade
på förutfattade föreställningar mera än på sakskäl.

''Varandra motsägande äro sådana meningar som de, att kvinnornas införande
i den aktiva politiken skulle å ena sidan utöva en ödeläggande inverkan på de speciellt
kvinnliga egenskaperna och på hemmen, men å andra sidan medföra eu försvagad
nationell politik, vars nuvarande »manliga» drag borde bevaras och stärkas.
Vad först angår rösträttens förmenta menliga inverkan på kvinnorna och familjelivet
har professor Reuterskiöld i sin ovannämnda utredning konstaterat, att denna
invändning icke avhörts någonstädes, där kvinnorösträtten en tid tillämpats. Beträffande
åter farhågan för, att en nationell framstegspolitik skulle genom kvinnornas
direkta inflytande hindras eller försvagas, torde detta argument, om på allvar framställt,
näppeligen kunna med framgång upprätthållas inför dem, som äga någon
kännedom om de svenska kvinnornas allmänna åskådning och hållning i nationella
frågor. Och vad exemplen från Finland och Norge beträffar, hava de intet att
säga, som skulle för deras del jäva den tillit till kvinnornas nationella ansvarskänsla,
som tagit sig uttryck i deras upptagande såsom politiskt fullmyndiga medborgare.

Meningar som de nyss berörda hava det gemensamt, att de hänvisa till
kvinnans större känslighet och subjektivitet såsom å ena sidan något värdefullt,
som bör skyddas för rösträtt, och å andra sidan något farligt, för vilket samhället
bör skyddas genom att kvinnorna utestängas från politiskt inflytande, men synas
själva härleda sig från känslostämningar, för vilka icke heller‘männen alltid äro
främmande.

17

Kungl. May.ts nåd. proposition Nr U)4.

Av mera reell innebörd är däremot den ofta hörda invändningen, att det vore
betänkligt och kunde medföra olägenhet, för den lugna samhällsutvecklingen att, så
kort tid efter eu betydande rösträttsutvidgning, upptaga ett stort okänt element av
väljare, vilkas inverkan på politiken det vore omöjligt att förutse.

Frånsett de anmärkningar, en dylik ståndpunkt måste ur principiella grunder
vara underkastad, kan den icke heller ur opportunitetssynpunkt iörsvaras gent emot
de rön, som härvidlag kunna från andra länder åberopas.

Enligt vad framgår såväl av professor Reuterskiölds som av överdirektören
Widells här anförda utredningar, är den allmänna erfarenheten från kvinnorösträttens
länder den, att »partiernas jämviktsläge förblivit ungefär detsamma som förut»,
innan kvinnorna erhållit rösträtt. Professor Eeuterskiöld bekräftar riktigheten av
denna uppfattning, såsom det synes, särskilt med hänsyn till Amerika och Australien,
och någon annan slutsats torde icke heller kunna dragas av de tillgängliga uppgifterna
om förhållandena i Finland och Norge, ehuruväl tillfälliga förskjutningar
iakttagits, vilka även kunnat uppkomma utan rösträtt för kvinnor.

Beträffande de finska valen bar man, enligt resultatet av överdirektör Widells
undersökning »icke anledning till annat antagande, än att de kvinnliga väljarnas
partifördelning varit ungefär densamma som de manligas». I Norge hava partiförhållandena
under senare år, vad de borgerliga partierna beträffar, varit synnerligen
flytande, och partifördelningen är därför svårberäknelig, särskilt som omvalen
ofta förändrat dessa partiers beräknade relation till varandra och till det socialdemokratiska
partiet. Det sistnämnda bar liksom i Finland gått starkt framåt, med
stort röstetal från både kvinnornas och männens sida. men enligt nyssnämnda utredning
torde kvinnorna vid de första valen liava fördelat sig på de olika partierna
ungefärligen, som männen, detta även i de större städerna, såsom Kristiania och
Trondbjem. Och ehuru omvalen företedde ett mycket livligare deltagande från
kvinnornas sida än de första valen, skedde ingen ändring av betydelse i berörda förhållande
mellan de olika partierna.

Det torde icke vara oberättigat att antaga, att verkningarna i detta hänseende
skulle bliva ungefär liknande, om rösträtt för kvinnor införes i Sverige, ehuruväl
man här i landet måste räkna med ett, i förhållande till männen, icke obetydligt
större antal kvinnliga röstberättigade än i Finland och Norge.

Följas överdirektören Widells beräkningar, huru antalet röstberättigade män
och kvinnor skulle förhållit sig till varandra, därest kvinnorna käft rösträtt på lika
villkor som män vid de allmänna valen år 1911, finner man, att sedan diskvalifikationerna
tagits med i räkningen, det beräknats gå för hela riket 1,107 röstberättigade
kvinnor på 1,000 män.1) På landsbygden skulle emellertid, på grund av det så kallade
fättighjälpsstreckets starkare inverkan därstädes till minskning av antalet röstberättigade
kvinnor, de effektivt röstberättigade männen varit nästan lika många
som kvinnorna. De senares stora övervikt hade sålunda varit att finna i städerna,
störst i Stockholm, där kvinnornas övertalighet skulle uppgått till 51 procent.

I överdirektören Widells undersökning av frågan ingår ock ett försök till
beräkning av, huru kvinnornas deltagande skulle gestaltat sig vid valen år 1911.

'') Härvid har författaren, med ledning av röstlängderna vid 1911 års val samt uppgifterna
från 1910 års folkräkning, upptagit hela antalet 24 ånga kvinnor till 1,520,661 mot 1,349 201
24-åriga män, ehuru dessa antal genom tillämpning av diskvalifikationsgrunderna beräknats bliva
reducerade till 1,180,098 röstberättigade kvinnor mot 1,066,200 röstberättigade män.

Bihang till riksdagens protokoll W18. 1 samt. 95 höft. (Nr 104.) B

Kvinnorösträttens
inverkan
på
partiställningen.

18 '' ■: • Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

därest de dä haft rösträtt. Med hänvisning till det förhållande, att av de effektivt
röstberättigade männen 57 procent för hela riket deltagit i valen, därvid medeltalet
för landsbygden var 65.5 procent och för städerna 63.o procent, hava motsvarande
siffror för kvinnorna ansetts kunna beräknas till 39.o procent i genomsnitt förkela
riket samt 33.3 procent och 56.8 procent för landsbygden respektive städerna. För
beräkningen av kvinnornas deltagande har i avrundade tal lagts till grund medeltalet
för landsbygdens och städernas siffror vid lantdagsvalen i Finland samt stortings-
och kommunalvalen i Norge — en naturligen helt fiktiv utgångspunkt, låt
vara att en säkrare icke må hava funnits att tillgå. Huru som helst torde det
vara övervägande sannolikt, att resultatet i fråga om inverkan å partifördelningen
av kvinnornas deltagande icke skulle bliva annat här i landet än annorstädes, det
vill säga praktiskt taget alls intet. Även med överdirektören Widells tänkta tal
som utgångspunkt för jämförelsen skulle verkningarna härvidlag bliva helt ringa
— genom kvinnornas övervikt i de större städerna kunde dock enligt denna beräkning
väntats en förstärkning av det socialdemokratiska partiets väljarantal om ock
ej av dess antal platser, varjämte även det moderata partiets valsiffror torde hava
vuxit på bekostnad av de frisinnades. Men att antaga, att en sådan eventuell förskjutning,
såsom verkan av speciellt kvinnornas röster, vore konstant, skulle strida
mot all erfarenhet lika väl som emot sakens natur, enligt vilken kvinnornas införande
i politiken icke beträffande partifördelningen innebär annat än en numera]’
ökning av väljarkåren, vars indelning efter partier åter beror av samhällsutvecklingens
gång och de olika partiernas större eller mindre förmåga att giva uttryck
för folkets idéer och verka för tillfredsställandet av dess behov. Men med erinran
härom bör det samtidigt betonas, att den omständigheten, att utövningen av kvinnornas
rösträtt icke influerar på partiernas inbördes ställning, ingalunda gör kvinnornas
deltagande i politiken överflödigt eller overksamt, enär de ju tillföra sina
respektive partier värdet av sitt arbete och av sina speciella egenskaper och
intressen.

u tredningen har även omfattat frågan, vilka verkningar kvinnornas politiska
rösträtt tilläventyrs kunde äga på det sociala tillståndet och särskilt befolkningsförhållandena,
men har icke heller härvidlag något inflytande av kvinnorösträtten
i för samhället menlig riktning kunnat påvisas. Vad särskilt angår resultatet av
den utredning, som överdirektören Modell företagit rörande kvinnorösträttens möjliga
verkningar i socialt hänseende i de länder, där den införts, synes därigenom hava
bekräftats den härförut omnämnda, även från andra hål! gjorda iakttagelsen, att
kvinnorna begagnat sitt politiska inflytande i stater med en jämförelsevis ny kultur
till skydd för en lugn samhällsutveckling gent emot obehöriga inflytelser från de
mera oroliga folkelementen. Därjämte hava i berörda utredning anförda uppgifter
ingalunda motsagt, utan snarare, åtminstone beträffande Nya Zeeland och Australien,
bekräftat eljest tillgängliga upplysningar, att kvinnorna under det politiska arbetet
i sin män understött en raskt fortgående statsverksamhet på det sociala området
och att kvinnornas ådagalagda intresse särskilt för nykterheten till och med varit,
såsom på Nya Zeeland, en av de viktigaste praktiska anledningarna till att rösträtt
medgivits dem. _ Huruvida sedan de lagstiftningsåtgärder, som med kvinnorösternas
hjälp vidtagits i det direkta syftet att motarbeta alkoholbruket, varit tillräckliga
eller de för ändamålet lämpligaste, lärer så mycket mindre inverka på bedömandet
av frågan om kvinnornas rösträtt, som de kvinnliga väljarna i dessa länder, enligt

Kutvjl. Maj ds nåd. proposition Nr 104. £19

vad förut visats, äro till antalet väsentligt underlägsna de manliga och icke kommit
att förändra de rådande politiska partiernas allmänna läggning och inbördes maktställning.

Beträffande åter de ifrågavarande ländernas befolkningsförhållanden, synes det
vara uppenbart, att något direkt sammanhang mellan vad som blivit upplyst härom
och det förhållande, att kvinnorna där äga rösträtt, svårligen torde kunna uppvisas;
och de av överdirektören Widell sammanställda uppgifterna i detta avseende göra
icke heller anspråk på att härvidlag äga bevisvärde. Lika litet som de i dennes
utredning anförda nativitets- och dödlig!)etssiffror torde hava rönt direkt inverkan
av kvinnorösträtten såsom sådan, lärer detta vara fallet med vad som anförts om
äktenskapsfrekvens och äktenskapsskilsmässor. Däremot synas sådana förhållanden,
som att både äktenskapsfrekvens och nativitetsöverskott under kvinnorösträttens tid
successivt stigit i eu stat som Nya Zeeland samtidigt med att båda sjunkit under
samma tidsperiod i eu hel del andra länder med eller utan kvinnorösträtt, tillräckligt
ådagalägga, att de eventuella verkningarna av kvinnorösträtten, liksom av varje
annan insats i det politiska arbetet, framträda olika inom skilda samhällen allt efter
befolkningens sociala tillstånd och beskaffenheten av de tendenser för utvecklingen,
vilka därinom äro rådande. På detta indirekta sätt kan naturligen jämväl kvinnorösträtten
verka i olika riktningar, så att, därest kvinnorna exempelvis ägna speciellt
intresse åt effektiva lagbestämmelser om moderskapsskydd och barnavård, nativitetsöverskottet
därigenom påverkas gynnsamt, men genom bristande åtgärder i
berörda avseenden däremot förminskas Vad nu angår de svenska kvinnornas uppfattning
och strävanden i frågor av antydda beskaffenhet, förefinnes, att döma av
den svenska kvinnans allmänna läggning och hennes intresserade deltagande i det
kommunala och frivilliga sociala arbetet på dessa områden, välgrundad anledning att
antaga, att kvinnorna även i sin politiska verksamhet skola söka främja hela folkets
fortbestånd och utveckling.

Då sålunda enligt mitt förmenande den av riksdagen äskade utredningens
resultat på ingen punkt bestyrkt de farhågor, som uttalats med hänsyn till verkningarna
av politisk rösträtt för kvinnor, lika litet som skälen för dess principiella
berättigande härigenom rubbats, synes det uppenbart, att den politiska rösträtten
icke bör undanhållas kvinnorna, så snart deras intresse härav mera allmänt framträtt.
Detta är vid närvarande tidpunkt otvivelaktigt förhållandet, vad än från
reformens motståndare må häremot invändas. Man har härvid särskilt haft att anmärka,
att antalet medlemmar i de speciella föreningarna med kvinnorösträtten på
sitt program vore för ringa för att maniiestera ett mera allmänt intresse för rösträtten
bland kvinnorna själva. Vid de av mig här förut omnämnda förhållanden
synes emellertid jämväl denna anmärkning vara obefogad, särskilt efter en jämförelse
med anslutningen av rösträttslösa män till de föreningar, som på sin tid
verkade för den utvidgning av rösträtten, vars berättigande numera ingen torde
vilja öppet ifrågasätta.

Att behovet att giva kvinnorna medbestämmanderätt över det för kvinnor
och män gemensamma fosterlandets öden gjort sig allmänt känt och erkänt, framgår
även oförtydbart såväl av riksdagens anförda skrivelse år 19o6, varigenom den nu
verkställda utredningen av frågan hos Kungl. Maj:t äskades, som av andra kammarens
vid riksdagarna år 1909 och år 1911 fattade beslut. På denna grund och enär
giltigheten av de invändningar, vilka framställts mot införande överhuvud av politisk

20

Proposition

1912.

Motioner

1912.

Motioner

1914.

Motioner

1917.

Kungl. Maj:ts nåd.. proposition Nr 104.

rösträtt för kvinnor eller i syfte att undanskjuta denna frågas avgörande till en
obestämd framtid, icke genom den föreliggande utredningen bekräftats eller eljest
synas vara av beskaffenhet att förringa verkan av de principiella skäl och lämplighetshänsyn,
vilka tala för den ifrågasatta reformen, får jag tillstyrka Eders Kungl. Maj:t
att för riksdagen framlägga förslag om införande av politisk rösträtt för -kvinnor
på samma villkor som för män och i övrigt på de grunder, vilka vid 1909 och 1911
års riksdagar vunnit andra kammarens gillande och vid en av dessa riksdagar
jämväl tillstyrkts av konstitutionsutskottet.»

Den vid 1912 års riksdag framlagda proposition, nr 110, vars
allmänna motivering jag nu återgivit, tillstyrktes av konstitutionsutskottet,
i dess utlåtande nr 33. Propositionen bifölls av andra kammaren
med 140 röster mot 66, varemot första kammaren med 86 röster mot
58 avslog Kungl. Maj:ts förslag.

I två särskilda vid 1912 års riksdag inom andra kammaren väckta
motioner — av lierr Hj. Branting in. fl., nr 307, samt av herr C. Lindhagen
m. fi., nr 316 — framställdes likaledes krav på politisk rösträtt
och valbarhet för kvinnor. Sagda motioner voro jämväl föremål för
behandling av konstitutionsutskottet i dess nyssnämnda utlåtande.

Frågan förevar ånyo vid senare riksdagen 1914, då Kungl. Maj:ts
förslag från 1912 med visst tillägg upptogs i två lika lydande motioner,
en i första kammaren av herr Kvarnzelius m. fl., nr 87, och en i andra
kammaren av herr K. Staaff in. fl., nr 227. T dessa motioner gjordes
en sammanställning av de skäl, som vid 1912 års riksdag åberopats
till stöd för yrkandet om avslag å regeringsförslaget, ävensom av de
grunder, som enligt motionärernas uppfattning kunde göras gällande
gent emot nämnda yrkande. Förstberörda motion torde, i vad den innefattar
sagda sammanställning, få såsom bilaga fogas vid protokollet för
denna dag.

Av herr Branting m. fl. väcktes i andra kammaren eu motion i
samma ämne, nr 243.

Sedan konstitutionsutskottet, i utlåtande nr 28, tillstyrkt förstnämnda
två motioner — av herr Kvarnzelius in. fl. och av herr Staaff
m- A- — blev utskottets hemställan bifallen av andra kammaren med
107 röster mot 84, men avslagen av första kammaren med 76 röster
mot 46.

Aven år 1917 bragtes förevarande fråga inför riksdagen, dels i
två lika lydande motioner, väckta inom första kammaren av herr Kvarnzelius
m. fl., nr 130, samt inom andra kammaren av herr Edén m. fl.,
nr 408, i vilka motioner förnyades den framställning i ämnet, som innefattades
i förutnämnda motioner vid 1914 års senare riksdag, dels och

■2\

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

i motioner inom andra kammaren av herr II. M. Hallén m. fl., nr 378,
och av herr Lindhagen m. fl., nr 400.

Konstitutionsutskottet vid 1017 års riksdag avstyrkte, i utlåtande
nr 36, det i nämnda motioner gjorda yrkande om valrätt och valbarhet
för kvinnor. Åven nu konimo kamrarna till olika beslut. Andra
kammaren biföll det i herrar Kvarnzelins’ med lleres och Edens med
fleres nämnda motioner framställda yrkandet, dock med viss modifikation
beträffande motionärernas förslag till ny lydelse av § 16 riksdagsordningen.
Första kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid de tillfällen kvinnornas rösträttsfråga sålunda varit föremål för
behandling i riksdagen, hava för varje gång nya landvinningar för kvinnorösträtten
kunnat antecknas. Att så även nu är fallet torde framgå av
den korta redogörelse för lagstiftningen i främmande länder, som jag
här vill lämna.

Vårt grannland Norge var den första fullt suveräna stat som införde
politisk rösträtt och valbarhet för kvinnor. Sedan kvinnorna år
1901 tillagts kommunal rösträtt, vunno de genom en under år 1907
genomförd grundlagsändring även politisk rösträtt. Under det den
manliga rösträtten var allmän, blev emellertid den kvinnliga censusbestämd.
Enligt grundlagens § 50 voro de kvinnor röstberättigade,
vilka fyllt tjugufem år och som antingen själva betalt skatt till stat
eller kommun för det sist förflutna skatteåret för en inkomst av minst
400 kronor i köpstäder och 300 kronor på landet eller också voro
gifta och levde i egendomsgemenskap, helt eller delvis, med en man
som betalt sådan skatt. Rösträtten medförde även valbarhet.

Denna ordning med allmän manlig, men inskränkt kvinnlig rösträtt
bestod under tiden 1907—1913. Sistnämnda år vunno de norska
kvinnorna full politisk likställighet med männen, den kvinnliga rösträtten
frigjordes således från censusvillkor. I grundlagens § 50 i dess
nuvarande lydelse angivas såsom röstberättigade: norska borgare, män
och kvinnor, som fyllt tjugufem år samt varit bosatta i landet fem år
och uppehålla sig där. Rösträit suspenderas, enligt § 52, på grund av
åtal för straffbar handling, försättande i omyndighetstillstånd ävensom
genom mottagande under sista året före valet av visst fattigunderstöd
för väljaren själv, maka eller barn under femton år. I fråga om äkta
makar gäller, att den diskvalifikationsgrund, som mottagande av visst
fattigunderstöd innebär, medför rösträttens förlust för båda makarna.

Vad valbarheten angår, så är kvinnan även i detta avseende lik -

Hösträtt för
kvinnor i
främmande
länder.

Norge.

Danmark.

Island.

Finland.

22 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

ställd med mannen. Detta gäller även därutinnan, att kvinna lika litet
som man är berättigad att avsäga sig stortingsmandatet.

Genom deri nya danska grundlagen av år 1915 infördes kvinnlig
valrätt så väl till lölketinget som till landstinget. Valrätt till folketinget
tillkommer enligt grundlagens § 30 varje man och kvinna, som bär
in föds rätt, har fyllt tjugufem år och har fast bostad i landet. Diskvalifikatir>nsgrunder
äro: domfällande för vanärande handling, mottagande
av fattigunderstöd, konkurs och försättande i omyndighetstillstånd. Jämlikt
§ 34 tillkommer valrätt till landstinget varje folketingsväljure, som fyllt
trettiofem år och har fast bostad i landstingskretsen. Villkoren för
den kvinnliga valrätten äro således desamma som för den manliga. Den
gifte mannens diskvalifikation som väljare på grund av fattigunderstöd, konkurs
eller omyndighet medför icke några motsvarande rättsföljder för
hustrun.

Genom grundlagsändringen 1915 sänktes den politiska myndighetsåldern
för män från trettio till tjugufem år. Lika för den sålunda
till yngre åldersklasser utsträckta manliga och för den nyinförda kvinnliga
valrätten gäller enligt en vid 1915 års grundlag fogad övergångsbestämmelse,
att stadgandet om den vid tjugufem års ålder inträdande
valrätten vinner tillämpning först vid början av den femte
valperioden efter den nya lagen. Intill dess sjunker åldersgränsen från
tjugunio år vid början av den första valperioden successivt med ett år
för varje följande period.

Valbarheten till vartdera tinget är densamma för kvinna som
för man.

Även Islands kvinnor vunno under 1915 politisk valrätt och valbarhet.
Kvinnorna jämställdes i dessa avseenden med männen, utom
därutinnan, att åldersgränsen för kvinnor bestämdes till fyrtio år, vilken
åldersgräns successivt och automatiskt sänkes till dess den blänka
med den för männen gällande vid tjugufem år.

De finska kvinnorna tillerkändes i sammanhang med den allmänna
representationsreformen är 1906 politisk rösträtt. Enligt § 5 i lantdagsordningen
är en var finsk medborgare, såväl man som kvinna,
som före valåret fyllt tjugufyra år, berättigad att deltaga i lantdagsmannaval.
Valrätt tillkommer dock ej den som är i aktiv militärtjänst,
ej den som står under förmynderskap, ej den som icke under de sista
tre åren varit mantalsskriven i landet. Diskvalificerad är vidare den
som, av annan orsak än jrenom kommunålstyrelses intyg styrkt medellöshet,
uraktlåtit att gälda honom för två nästföregående år påförda
kronoutskylder, så ock den som för sig åtnjuter understöd av fattig -

23

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

vården, diir understödet icke är blott tillfälligt, ävensom den, som är i
konkurs, intill dess han beedigat sin stat. Slutligen är den, som dömts
för vissa brott eller för lösdriveri, utesluten från valrätt.

1 fråga om valbarheten gäller, jämlikt § ö, att varje valberättigad
är valbar till lantdagen; även härutinnan är kvinnan således likställd
med mannen.

Det engelska underhuset har i december 1917 och överhuset under
januari månad innevarande år, båda husen med överväldigande majoritet,
antagit det nya representationsförslaget (Representation of the People
Bill), som innebär politisk valrätt även för kvinnor. Förslaget har
numera blivit lag. Den kvinnliga valrätten är emellertid ej fullt lik*
värdig med den manliga. För en manlig väljare erfordras endast uppnådd
ålder av tjuguett år samt sex månaders bofasthet i den kommun,
där rösträtten skall utövas. Den kvinnliga valrätten däremot har på
visst sätt begränsats. Enligt art. 4 i lagen skall kvinna vara berättigad
att införas i vallängden som parlamentarisk väljare för en viss valkrets,
om hon uppnått en ålder av trettio år och är berättigad att
införas i vallängden såsom kommunal väljare med hänsyn till besittning
av jord eller lägenhet i valkretsen eller är gift med en man, som
är berättigad att införas i vallängden som kommunal väljare. Kvinnans
politiska valrätt är alltså ceususbestämd så till vida som den är
grundad på deu kommunala valrätten. Vad sistnämnda valrätt angår,
innehåller lagens art. 3, i fråga om man, att en man är berättigad
att införas i vallängden såsom kommunal väljare, om han under sex
månader såsom ägare, arrendator eller hyresgäst innehaft jord eller
lägenhet inom valkretsen. Om kvinna stadgas i detta avseende, i
art. 4, att hon är berättigad att införas i vallängden som kommunal
väljare för valkrets, varest hon skulle vara berättigad därtill om hon
vore man; eller om hon är gift med en man, som är berättigad att
införas i vallängden med hänsyn till lägenhet, i vilken de båda bo,
samt hon fyllt trettio år. I förhållande till den manliga parlamentariska
valrätten är således den kvinnliga inskränkt genom en kombination av
åldersstreck och census. Genom nämnda bostadscensus uteslutas från
valrätt huvudsakligen de kvinnor, som bebo »osjälvständiga» lägenheter,
alltså närmast de, som hyra möblerade rum, samt döttrar, som bo
hemma hos sina föräldrar, ävensom hemmavarande tjänare. Vad åldersår*
eket angår, torde detsamma hava tillkommit närmast för att utjämna
den abnorma skillnad i antal mellan vuxna män och kvinnor,
som uppkommit på grund av männens decimering genom kriget. Det
lärer väl kunna antagas, att omförmälda system med eu vidsträckt

Neder länderna,

Ungern

(förslag).

Amerikas

förenta

stater.

24 Kungl. Maj-.ts nåd. proposition Nr 104.

manlig och en mera begränsad kvinnlig valrätt kommer att i England,
på sätt tidigare varit fallet i Norge, bliva allenast ett provisorium, som
utvecklar sig till full politisk likställdhet mellan män och kvinnor.

Efter tillkomsten av den nya nederländska grundlagen av år 1917
gäller i denna stat tills vidare den egendomliga ordningen, att kvinnorna
äro valbara till båda kamrarna, men ännu icke erhållit valrätt; denna
bär emellertid blivit i princip genom grundlagsbud erkänd. Angående
valen till andra kammaren stadgas i lagens 80 §, att rätt att välja kammarens
ledamöter tillkommer dels de manliga invånare, vilka uppnått en
på särskild lagbestämmelse ankommande ålder, som ej bör understiga
tjugutre å-E dels cck de kvinnliga invånare, som uppfylla samma betingelser,
om och för så vitt de genom lag förklaras befogade därtill
på grund av sådana förhållanden, som icke härflyta ur besittningen av
socialt välstånd. Icke heller vid val till provinsförsamlingarna, som hava
att utse första kammaren, hava kvinnorna valrätt. Av den nämnda
grund 1 agsparagrafen liksom av regeringens motivering till grundlagsförslaget
torde emellertid få anses framgå, att det är avsett att i en
blivande vallag tillägga kvinnorna politisk valrätt.

1 detta sammanhang får jag erinra, att den ungerska regeringen i
slutet av 1917 framlagt förslag till ny lag om politisk valrätt och valbarhet.
Detta förslag avser även kvinnorna. Valrätt tillkommer, enligt
§ 11 i förslaget, varje kvinna, som fyllt, tjugufyra år, är ungersk medborgare
och läs- och skrivkunnig samt tillika antingen genomgått fjärde klassen
i folkskolan, eller varit gift med en man, som stupat i kriget eller avlidit
av i kriget erhållna sår eller av krigsstrapatser, och har ett barn i
äktenskapet, eller är aktiv medlem av eu vetenskaplig, litterär eller
konstnärlig förening. Valbara äro män och kvinnor, som äga valrätt och
behärska det ungerska statsspråket.

Utom Europa har den kvinnliga rösträtten vunnit insteg i ett flertal
stater, tillhörande den anglosaxiska kulturvärlden. Början skedde i några
av Amerikas förenta staters västliga samhällen. I spetsen gick Wyoming,
där politisk valrätt för kvinnor infördes redan 1*69, närmast kommo 1893
Colorado samt 1896 Utah och Idaho. Först år 1910 följde nästa stat,
Washington; sedermera har valrätt för kvinnor genomförts 1911 i California,
1912 i Oregon, Arizona och Kansas, 1913 i Alaska, 1914 i Montana
och Nevada samt 1917 i staten New-York. Framgången i sistnämnda
stat är så mycket betydelsefullare som denna icke blott är den
folkrikas te och inflytelserikaste i unionen utan även i fråga om samhällsoch
befolkningsförhållanden står betydligt närmare de europeiska staterna
än Övriga nu nämnda unionsstater. Valrätten avser i alla dessa unions -

25

Kungl. Majds nåd. proposition Nr 104.

stater icke blott statslegislaturen utan även unionskongressen; den medför
även valbarhet. 1 vissa stater hava kvinnorna, utan att i övrigt
äga valrätt, befogenhet att deltaga i presidentval samt i val av vissa
ämbetsmän.

Under senaste tid hava, med växande framgång, strävanden gjort
sig gällande att genom bestämmelser i unionsförfattningen vinna politisk
rösträtt för kvinnor över hela unionen. Enligt vad jag erfarit, har ett
grundlagsförslag om kvinnlig rösträtt framlagts inom unionskongressen
och redan antagits av representanternas hus med föreskriven två tredjedels
majoritet. Frågan går sedan till senaten, där samma kvalificerade
majoritet erfordras. Avgörandet tillkommer därefter de särskilda staterna.

Under kriget har rörelsen lör kvinnorösträtt vunnit terräng även
inom det andra stora statskomplexet på den nordamerikanska kontinenten;
av Canadas fjorton självstyrande provinser hava år 1916 Manitoba,
Alberta, Saskatchewan och British Columbia samt år 1917 Ontario infört
kvinnlig valrätt och valbarhet. Liksom i Förenta staterna har på sista
tiden rörelsen inriktat sig jämväl på kvinnlig unionsrösträtt; frågan
därom är under behandling i förbundsparlamentet. I avvaktan på den
nu omförmälda allmänna unionella rösträtten har nyligen antagits en lag
av mera provisorisk natur, enligt vilken rösträtt tillagts vissa kvinnliga
anförvanter till soldater i aktiv krigstjänst ävensom militära sjuksköterskor.

Ävenledes må nämnas, att en av Central-Amerikas stater, Yucatan,
under år 1917 genomfört politisk rösträtt för kvinnor.

I den självstyrande engelska kolonien Nya Zeeland infördes kvinnlig
politisk valrätt år 1893. Jämväl inom det australiska statsförbundet
(Commonivealth of Australia) har den kvinnliga rösträtten genomförts;
kvinnorna vunno år 1902 valrätt och valbarhet till unionsparlamentet,
därjämte äga de valrätt till de särskilda kolonistaternas representationer.

Beträffande det intresse kvinnorna i Australien nedlagt på det
politiska arbetet och verkningarna därav torde jag få hänvisa till departementschefens
omförmälda yttrande år 1912.

Det framgår av denna redogörelse, att det är så långt ifrån att,
såsom från vissa håll påståtts, sympatierna för kvinnans rösträtt äro i
avtagande inom främmande länder, att tvärtom den kvinnliga rösträttsrörelsen
aldrig haft sådana framgångar som under senaste tiden.

Ej heller inom vårt land hava intresset för och kraven på rösträtt
för kvinnor minskats. Sålunda har vid upprepade tillfällen i skrivelser
till Kungl. Maj:t land sföreningen för kvinnans politiska rösträtt givit
uttryck åt det starka intresse för frågans lösning, som besjälar en stor
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 95 käft. (Nr 104.) 4

Canada.

Australien.

Departements chefen.

26

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 104.

mängd av vårt lands kvinnor. Å ett den 13 maj 1917 hållet offentligt
möte i Stockholm, bevistat av 1,800 personer, fattades en resolution,
innebärande krav på att kvinnorna redan år 1917 måtte tillerkännas fullt
politiskt medborgarskap på samma villkor, som äro gällande för män.
I denna resolution hava 145 rösträttsföreningar och andra kvinnoföreningar
instämt.

De svenska kvinnornas intresse för allmänna angelägenheter, sådant
detta tagit sig uttryck genom deltagande i de kommunala valen, har
också allt mera framträtt. Så visar det sig av insamlade uppgifter för
stadsfullmäktigevalen 1916 i 37 städer, att av hela antalet röstberättigade
kvinnor deltogo i valen icke mindre än 40 procent, vilkas röster
representerade 61 procent utav samtliga kvinnors röstetal. Mötsvarande
siffror för männen uppgingo till 46.9 och 66.7 procent, varvid bör anmärkas,
att under det medeltalet röster som ägdes av varje kvinna utgjorde
6.8, medeltalet röster för männen uppgick till 11.2 Enligt uppgifter
från stadsfullmäktigvalen 1914 i 42 städer, till större delen de
samma angående vilka siffror nyss lämnats, deltogo då i valen 32.6
procent av de röstberättigade kvinnorna med ett röstetal motsvarande
54.7 procent av samtliga kvinnors. Siffrorna för männen utgjorde då
respektive 42.6 och 58.5.

Likaledes hava i vårt land kvinnor, av olika partier, i betydligt
större utsträckning än tidigare använts i kommunala och andra offentliga
uppdrag.

Aven i andra avseenden äro de sista årens erfarenheter av den
beskaffenhet, att de ådagalagt haltlösheteten av de argument, som från
motståndarna till kvinnorösträtten anförts. ~

Särskilt hava de, som hämtat stöd för sitt motstånd mot kvinnornas
rösträttskrav ur föreställniugen om att kvinnan står och bör lämnas
utanför det yttre statslivet och samhällsarbetet, fått grunden för sin
ståndpunkt undanryckt genom händelserna under världskriget.

Det har sagts, att uteslutamlet av kvinnor från rösträtt vore eu
konsekveus av att endast männen ägde skyldigheten att deltaga i landets
försvar. Denna sats har alldeles förlorat betydelse efter vad som timat
under krigsåren. Det moderna kriget har visat sig taga alla medborgares
krafter i anspråk. Arbetet för folknäringens tryggande, för tillverkningav
krigsmateriel m. m. har fått en ofantligt mycket större utsträckning
och vikt än tidigare varit fallet. I detta arbete hava kvinnor i jämnbredd
med männen, och i långt övervägande antal, tagit en verksam
del. De mödor och lidanden, som kvinnorna i övrigt halt att underkasta
sig i och för sitt lands försvar, kunna, om än av annan art, fullt järn -

27

Kung!. Maj.ts nåd. proposition Nr 104.

IT,ras med vad männen hatt att utstå. Kvinnornas oumbärlighet i den
för det folkliga försvaret nödiga samhällsverksamheten har ock i väsentlig
män bidragit till att i de krigförande länderna vinna anhängare av den
kvinnliga rösträtten. Särskilt i England har detta förhållande obestridligen
medverkat till kvinnorösträttens genomförande. Politisk likställighet som
o-rundval för full solidaritet mellan landets män och kvinnor har ansetts
utgöra eu viktig faktor i det nationella försvaret och har betraktats som
eu gärd av rättvist vederlag för de kvinnliga samhällsmedlemmarnas
arbete och offervilja.

Kriget har alltså visat, att ett samhälle, som vill samla alla sina
krafter för utomordentliga ansträngningar i nödens stund, behöver kvinnorna
med i arbete och ansvar. Kvinnornas intresse och ansvariga deltagande
i samhällsarbetet framstå efter detta som given förutsättning
för eu god försvarsberedskap. Å andra sidan äro kvinnorna, som erfarit
krigets verkningar om möjligt än mera allvarsamt än männen, i
särskild grad kallade att deltaga i den stora uppgift, som efter detta
krio’ synes böra framstå såsom den viktigaste av alla: beredandet av
förutsättningarna för en allmän och varaktig fred. Kvinnornas intresse
av att få äga del i avgörandena om krig och fred har vuxit i sådan
grad, att det omöjligen längre kan försvaras att utestänga dem från
deltagande i de statsangelägenheter, vilkas vårdande direkt eller indirekt

inverka på dessa ett folks livsfrågor. __

Utvecklingen i de krigförande länderna må tjäna oss till en lärdom,
den där så mycket lättare bör kunna tillgodogöras, som vi själva
förskonats från krigets största lidanden. Världskriget har dock i neutrala
länder, jämväl i vårt land, haft tillräckligt ingripande verkningar
för att lära oss inse värdet av alla goda krafters anspänning för att
samfällt, under känslan av lika rätt och ansvarighet, uthärda för män
och kvinnor gemensamma svårigheter. Kvinnornas verksamhet bär även
i neutrala länder under krigsåren i allt större utsträckning tagits i anspråk
utom hemmet såväl inom näringslivet som i det allmänna välfärdsarbetet.
Deras berättigade intresse av att, i politisk likställighet
med männen, deltaga i stiftandet av de lagar, som angå deras ställning
i samhället, har därmed ökat i styrka. Men samtidigt har det ofta nog
hörda argumentet, att kvinnans uppgift såsom »fallande inom hemmets
värld» icke tilläte hennes deltagande i det politiska livet, också i annat
avseende förlorat varje rimlig mening. Till världskrigets mest olycksbringaude
verkningar hör otvivelaktigt, att tusenden förut relativt valställda
hem upprivits eller utblottats och att många familjeband slitits.
Nöd och bostadsbrist tilltaga, hittills vidtagna åtgärder för nödig vård av

28

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 104.

barn i den späda åldern befinnas otillräckliga, vanart och brottsliga anlag
hos det uppväxande släktet ökas i oroväckande grad. År det nu riktigt,
att kvinnans högsta uppgift faller inom hemmet och familjelivet, synes
det ock vara obestridligt, att hennes naturliga anlag och intresse på
detta område böra komma till sin rätt, då det gäller att med lagstiftningens
hjälp söka råda bot på de växande missförhållandena i det inre
samhällslivet. Även i de fall, där de nutida förhållandena betagit henne
möjligheten att personligen utöva en kvinnas plikter i hemmet, synes
henne icke böra förvägras att genom sin röst vid valurnan öva inflytande
i de allmänna frågor, för vilka hon som kvinna har ett särskilt intresse.

Emellertid kan det i frågans nuvarande läge synas vara onödigt
att närmare ingå på de invändningar av mera principiell innebörd, som
framstäljts mot kravet^ på rösträtt för kvinnor. Dessa invändningar äro
tillräckligt bemötta såväl i departementschefens omförmälda yttrande
vid avlåtandet av 1912 års proposition som i den såsom bilaga vid
detta protokoll fogade motionen av år 1914. Att döma av de uttalanden
inom riksdagens konstitutionsutskott och kamrar, vilka under senare tid
få, anses återgiva motståndarnas huvudsakliga ståndpunkt, måste det berättigade
i kravet på kvinnlig rösträtt numera betraktas såsom i princip
godkänt, ehuru tvivelsmål om den lämpliga tidpunkten och sättet för dess
genomförande ^sarnt skilda meningar beträffande reformens omfattning
undanskjuta frågans lösning i avvaktan på vissa utredningar av skilda slån-.

Reservationerna i konstitutionsutskottet vid 1912 och 1914 års
riksdagar mot dess majoritets tillstyrkande av kvinnlig rösträtt lämna
ingen ledning för bedömandet av reservanternas ställning i principfrågan,
men torde vad av majoriteten inom 1917 års konstitutionsutskott i ämnet
anförts få anses utgöra ett uttryck för de synpunkter, vilka för närvarande
äro bestämmande för flertalet av motståndarna till kvinnorösträtten
inom riksdagen. I det utlåtande, som i anledning av motioner i
frågan avgavs av konstitutionsutskottet vid 1917 års riksdag och som
gick i avstyrkande riktning, anfördes nämligen såsom skäl varför åtminstone
en del° av majoriteten icke kunde biträda motionerna huvudsakligast,
att frågan tarvade ytterligare överväganden och utredningar
i vissa avseenden, nämligen dels beträffande den omfattning, i vilken
kvinnorna borde tillerkännas rösträtt, och dels beträffande vissa detaljbestämmelser.

I förra hänseendet framhölls, att det ingalunda vore givet, att
kvinnorna borde tillerkännas rösträtt i samma omfattning som männen,
och framkastades särskilt frågan, huruvida samma åldersgräns borde
astställas_ för män och för kvinnor. Det ifrågasattes sålunda, huruvida

29

Kung!,. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

kvinnan med hänsyn till sin verksamhet lika fort som mannen tillägnade
sig de politiska insikter och det intresse för hithörande frågor, som
krävdes för rösträitens utövande. Men speciellt giordes gällande, att
en gemensam åldersgräns för män och kvinnor skulle giva kvinnorna
en högst avsevärd övervikt inom väljarkåren, och påpekades härvid att
enligt siffrorna vid folkräkningen den 31 december 1910 vid en åldersgräns
av 24 År skulle på 1,000 män komma 1,131 kvinnor. Denna
övervikt framträdde särskilt starkt i städerna: i Stockholm 1,421, i övriga
städer 1,273 kvinnor på 1,000 män. Tillika erinrades om att i det förslag
om införande av rösträtt för kvinnor, som framlagts i England, åldersgränsen
satts väsentligt högre för kvinnor än för män. Ett förslag, som
icke toge hänsyn till denna enligt utskottets mening fullt riktiga princip,
vore redan på denna grund icke antagligt. Ävenledes ansågs böra
statistiskt undersökas, huru kvinnorna inom de ålderskategorier, som
kunde ifrågakomma, fördelade sig med avseende å yrke, civilstånd m. m.
inom olika administrativa områden, då kännedom härom vore av intresse
för bedömande av frågan om verkningarna av rösträttens eventuella
utsträckning på ena eller andra sättet.

I- detta sammanhang torde jag för Eders Kungl. Maj:t få anmäla
en av moderata kvinnors rösträttsförening ingiven skrivelse, vari föreningen
hemstä It om framläggande av förslag i ämnet på grundval av
en åldersgräns, högre för kvinnor än för män och automatiskt sjunkande,
tills den för männen bestämda åldersgränsen uppnåtts. Föreningen ansåge,
att vissa kategorier av Sveriges kvinnor, innan de fulltaligt nådde sin
rösträtt, behövde eu övergångsperiod, under vilken de genom förvärvande
av upplysning om statens och samhällets livsfrågor kunde bereda sig
att öva det inflytande, som politisk rösträtt innebure. Åldersgränsen
tänkte man sig bestämd till 33 år, från vilken den skulle år från år
sänkas, tills den för männen fastställda åldersgränsen uppnåddes. Det
anfördes, att av 1910 års folkräkning framginge, att antalet röstberättigade
män vid 1911 års val uppgått till 1,066,200 samt att, om
kvinnorna haft rösträtt och det beräknade antalet diskvalificerade kvinnor
fråndragits, 1,186,217 kvinnor skulle hava kunnat deltaga i valen, om
åldersgränsen varit densamma för kvinnor som för män. Med eu åldersgräns
av 33 år skulle däremot endast 905,646 kvinnor varit röstberättigade.
På 1,000 män skulle vid en ålder av 24 år sålunda ha kommit
1,113 röstberättigade kvinnor, men ett antal av endast 849 vid en åldersgräns
av 33 år. Vid 27-åringarnas anslutning skulle, enligt de gjorda
beräkningarna, män och kvinnor stå ungefär jämnt i antal.

De skäl, som sålunda anförts för att tilldela kvinnorna rösträtt

30

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

allenast i inskränktare omfattning än männen, synas mig- icke övertygande.
Redan den föreslagna gemensamma å''dersgränsen 24 år är i
och för sig tämligen hög. Att i genomsnitt taget kvinnorna skulle i
förhållande till männen vara senare utvecklade i de hänseenden, som för
bedömande av deras politiska mogenhet äga betydelse, är ett påstående,
vars riktighet torde vara svårt att visa; och att på denna grund sätta
åldersgränsen för kvinnorna högre än 24 år synes alltså icke vara befogat.
Vad angår kvinnornas övertalighet såsom skäl att nedsätta
åldersgränsen för dem, kan jag i fråga om farhågorna för oförmånliga
verkningar av denna övertalighet hänvisa till det bemötande av dessa
farhågor, som gjorts i om förmälda såsom bilaga vid detta protokoll
fogade motion av år 1914. Understrykas må, att det ju icke är fråga
om att till deltagande i det politiska livet släppa fram någon avskild
samhällsklass med särskilda intressen och åskådningar. De nya valmännen
komma från olika samhällsklasser och från olika meningsgrupper.
Erfarenheterna från utlandet giva ej anledning antaga anuat, än att
kvinnorna såsom röstberättigade skola fördela sig på de olika politiska
partierna på huvudsakligen samma sätt som männen. Att ett nedbringande
av de röstberättigade kvinnornas antal med åtskilliga procent
skulle medföra några påtagliga fördelar finnes därför icke skäl att förmoda.
Jag anser alltså icke motiverat att i förslaget införa stadgande,
ens med temporär giltighet, om en dylik högre åldersgräns för kvinnorna.
Det förut berörda skäl, som närmast torde hava föranlett bestämmande
i det engelska rösträttsförslaget av en högre åldersgräns för
kvinnorna, nämligen den genom kriget förorsakade tillfälliga minskningen
av den manliga befolkningens numerär, föreligger ju icke för
vårt lands del.

E| heller i övrigt synes anledning vara att inskränka reformens
räckvidd. Vad särskilt angår den tanke, som framkastats, att förläna
rösträtt endast åt de kommunalt röstberättigade kvinnorna, så har denna
redan i propositionen år 1912 blivit bemött. Det framhölls därvid, att
det skulle bliva ett alltför obetydligt antal kvinnor, som finge rösträtt,
och att särskilt de gifta kvinnorna skulle bliva allt lör ogynnsamt ställda.
I Norge, där den förutnämnda år 1907 antagna lagen baserades på denna
grund, frångick man ju snart nog ifrågavarande ståndpunkt. Att inskränka
förslaget till att gälla endast de ogifta kvinnorna torde icke på allvar komma
i fråga. Ån mindre kan väl ifrågasättas att tilldela rösträtt blott åt
vissa klasser av kvinnor. Något behov att för rösträttsfrågans lösningerhålla
tillgång till statistisk undersökning av kvinnornas fördelning med
avseende å yrke, civilstånd m. m., såsom i 1917 års konstitutionsutskotts

Öl

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

omförmälda utlåtande begärts, kan jag därför icke finna föreligga. 1
allt fall torde det bliva vanskligt att på grundval av en sådan statistik
bedöma verkningarna av rösträttens eventuella utsträckning på ena eller
andra sättet. För det intresse, det kan äga, rnå nämnas, att en statistik
i omförmälda hänseenden, som torde få anses tillfyllestgörande, numera
föreligger i de av statistiska centralbyrån utgivna delarna av
redogörelsen för 1910 års folkräkning (se särskilt del II: Folkmängdens
fördelning efter kön, ålder och civilstånd, tab. 2 och 4, samt del III:
Folkmängdens fördelning efter yrken, tab. G och I).

Beträffande en detal{bestämmelse i de under åren 1914 och 1917 framburna
förslagen, nämligen om makars rätt att på grund av fullmakt utöva
varandras valrätt, har konstitutionsutskottet 1917 framhållit, att denna
bestämmelse berörde endast eu sida av ett spörsmål, som enligt utskottets
mening tarvade omprövning. Detta spörsmål vore, på vad sätt —
i betraktande av de väsentligt större svårigheter som i många fall vid
valrättens utövande måste möta för kvinnorna än för männen — åtgärder
kunde vidtagas för att förhindra att kvinnornas deltagande i
valen i allt för hög grad bleve beroende av de svårigheter av nu nämnd
art, som i olika fall kunde med växlande styrka göra sig gällande. Särskilt
påpekades nödvändigheten av att tillse, att icke kvinnorna på landsbygden
komme i sämre ställning än kvinnorna i städerna. De åtgärder
för avhjälpande av dessa olägenheter, som blivit ifrågasatta, såsom en
mera utvidgad rätt att rösta med fullmakt, rätt att insända röstsedlar
m. m., ävensom frågan om möjligheten att till tryggande av den kvinnliga
rösträttens likformiga tillämpning å olika orter kombinera dylika
åtgärder med införande av röstplikt borde tagas undor sorgfällig omprövning.
Utan att en sådan ägt rum samt de av utskottet framhållna
synpunkter tillgodosetts, kunde enligt utskottets mening införandet av
kvinnlig rösträtt icke ifrågakomma.

Vad angår frågan om införande av röstplikt må endast erinras,
att båda de gånger då frågan varit uppe — vid riksdagarna 1912 och
1915 — riksdagen utan större meningsskiljaktighet avvisat tanken på
införande i vårt land av detta institut. Konstitutionsutskottet 1915 framhöll
såsom skäl för sitt avst3^rkande av den då väckta motionen i ämnet,
såväl att den föreslagna röstpliktens principiella berättigande med fog
kunde ifrågasättas, som ock att dess praktiska fördelar syntes i vissa
avseenden tvivelaktiga, under det att de praktiska och tekniska vanskligheter,
som vore därmed förbundna, förefölle otvivelaktiga. Bifall till
motionen tillstyrktes icke av någon utav utskottets ledamöter utom motionären
själv. Med hänsyn till dessa förhållanden finner jag fullständigt

32 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

uteslutet att ställa frågan om kvinnans rösträtt i beroende av nu nämnda
invecklade och för vårt lands vidkommande säkerligen mycket svårlösta
spörsmål. Anmärkas må, att i intet av de länder, där kvinnlig valrätt
införts, röstplikt veterligen finnes lagstadgad.

Frågan huruvida icke särskilda bestämmelser äro av nöden till
undanröjande av vissa svårigheter vid utövandet av valrätten, sedan
denna utsträckts även till kvinnorna, lämnades icke obeaktad i departementschefens
omförmälda yttrande vid avlåtande av 1912 års proposition.
Däri berördes dock endast de svårigheter, som antogos kunna
möta för den samtidiga utövningen av äkta makars rösträtt. Detta
givetvis med fullt fog. Ty visserligen kan man utgå från att, i många
fall även för ogifta kvinnor må bliva besvärligt eller rent av omöjligt
att personligen infinna sig på valstället, men dylika svårigheter föreligga
ju redan nu, och det säkerligen i än större utsträckning, för männens
del. Departementschefen framhöll, att för den samtidiga utövningen
av makars valrätt kunde i mycket stor utsträckning förekomma, om
icke absolut hinder, så dock avsevärda svårigheter med hänsyn till andra
förrättningar. Särskilt skulle i många fall möta den största svårighet
för hustrun att, vid samma tid som mannen, avlägsna sig från hemmet
och lämna vården av hushåll och barn för att utöva sin valrätt. Den
härmed förenade olägenheten skulle väl företrädesvis yppa sig på landsbygden
och inom sådana stadsområden, där avståndet till platsen för
valförrättningen kunde nödvändiggöra särskild resa, men samma förhållande
torde jämväl i övrigt, om än i ringare grad, kunna göra sig
gällande och faktiskt hindra äkta makar att båda begagna sin rösträtt.
Den utväg till undanröjande av nu berörda olägenhet, som närmast erbjöde
sig, vore att medgiva rätt för makar att, där båda vore röstberättigade,
på grund av fullmakt utöva rösträtt för varandra. De principiella
invändningar, som kunde göras mot ett dylikt undantag från
grundlagens regel, att politisk rösträtt skulle personligen utövas, syntes
icke gent emot de praktiska fördelar, som härigenom skulle vinnas,
kunna tillmätas avgörande betydelse, helst möjligheten till s. k. fn 11-maktsfiske och andra dylika missbruk skulle vid en så strängt begränsad
rätt till användning av fullmakt, som sålunda ifrågasattes, vara utesluten.
Departementschefen framhöll vidare, att genom en dylik anordning också
komme att till icke oväsentlig del tillgodoses den av riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t framhållna angelägenheten att bereda sjömän och
andra, vilka till följd av beskaffenheten av deras yrkesutövning vore
förhindrade att personligen infinna sig vid valtillfälle, möjlighet att rösta,

Kungl. Maj.ts nåd. proposition Nr 104. 38

ehuruväl sistberörda fråga ingalunda därmed vore i sin helhet löst utan
borde föranleda förslag till bestämmelser av mera vittgående beskaffenhet.

Det år 11)12 framlagda iorslaget innehöll emellertid icke någon bestämmelse
i detta ämne. Man tänkte sig, att särskilt förslag härutinnan
skulle senare framläggas, sä att båda frågorna skulle kunna företagas
till slutligt avgörande samtidigt.

1 riksdagens nyss antydda skrivelse (nr 137 den 22 maj 1908
hemställde riksdagen, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och
under vilka villkor undantag kunde göras från den i § 24 riksdagsordningen
givna bestämmelsen att rösträtt ej fiuge utövas av annan valberättigad
än den, som vid valtillfälle personligen inställde sig, samt
för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde giva
anledning. Ifrågavarande utredning har av Kungl. Makt anförtrotts åt
professorn vid Lunds universitet J. A. Ernberg. Denne har nu meddelat,
att hans arbete framskridit så långt, att det kan beräknas slutfört inom
den närmaste tiden. Man kan alltså med tillförsikt förvänta att, sedan
professor Ernbergs betänkande underkastats fortsatt behandling, förslag
i ämnet skall kunna föreläggas riksdagen under innevarande valperiod.

Ehuru jag för min del på de skål, som av departementschefen år
1912 framfördes, anser den lösning av frågan om utövning av makars
valrätt, vilken av honom förordades och sedermera upptogs i förslagen
åren 1914 och 1917, vara i stort sett lycklig, synes dock riktigast att,
då frågan om undantag från skyldigheten att vid val inställa sig personligen
snart nog kan tagas under slutlig behandling i hela sin omfattning,
icke nu fastslå något visst sätt för den förra frågans lösning.
Någon bestämmelse i ämnet har jag därför ansett icke böra upptagas
i det förslag till rösträtt för kvinnorna, som jag nu låtit upprätta. Att
göra den stora principfrågan om rösträtt för kvinnor beroende av, huru
och på vilken tidpunkt det speciella spörsmålet om rätten för skilda
kategorier av väljare att i vissa fall rösta annorledes än personligen
kan vittna eu lämplig lösning, synes mig icke böra komma i fråga. Dessa
frågor, som ju endast på eu punkt sammanhänga med varandra, torde
däremot böra föreläggas riksdagen var för sig. Skulle det visa sig, att
spörsmålet rörande rätten att i vissa fall rösta utan iakttagande av personlig
inställelse icke kan under innevarande riksdagsperiod allmängiltigt
lösas, bör kvinnorösträttsförslaget före periodens slut kompletteras i den
riktning jag nj^ss nämnt; och är jag sinnad att göra vad på mig
ankommer i detta avseende.

De av 1917 års konstitutionsutskott och tidigare framförda yrkandena
om undanskjutande av frågan om kvinnornas rösträtt i avbidan på utjBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 95 höft. (Nr 104.) 5

34

Speciell

motivering

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

redningar i olika avseenden torde sålunda, enligt vad jag sökt visa, icke
innefatta tillräckliga skäl att ytterligare förhala denna viktiga fråga, som
allt för länge fått vänta på sin lösning.

Överallt i den kultiverade världen tränger kvinnornas rösträttsfråga
sig oemotståndligt fram, stödd som den är på rättvisa och hänsyn
till gagnet för det allmänna. Kvinnorna i vårt land äro icke mindre
än kvinnorna i andra länder mogna att utöva rösträtten. Det synes därför
icke vara föreidigt med rättvis och klok politik att fortfarande undanskjuta
deras krav.

Jag får under åberopande av det sagda tillstyrka Eders Kungl.
Maj:t att för riksdagen framlägga förslag i ämnet, som jag låtit inom
justitiedepartementet upprätta och vilket såsom nämnts är byggt på
samma huvudgrunder som det år 1912 framlagda.

Vidkommande förslagets detalj bestämmelser, vilka i sak så gott
som alldeles överensstämma med bestämmelserna i 1912 års förslag, är
följande att nämna:

Liksom 1912 års förslag tillerkänner det förevarande kvinnorna ej
blott valrätt till andra kammaren utan ock — såsom konsekvens härav
och av den valrätt till första kammaren, som redan tillkommer kvinnorna
—- valbarhet till båda kamrarna. Denna ståndpunkt har upprepade
gånger gillats av andra kammaren, och även kvinnorösträttens vedersakare
hava icke satt in något starkare motstånd speciellt på ifrågavarande
punkt. Det framhölls av departementschefen år 1912 i hans
iörenämnda yttrande, att de farhågor, som mot kvinnornas valbarhet
framställts med hänvisning till svårigheterna för speciellt kvinnorna att
under en längre, forfgående tid ägna sig åt riksdagsarbete, torde enligt
vad av erfarenheten framgått höra till dem, som tillämpningen själv
skulle veta att undanröja, enär näppeligen något större antal kvinnor
skulle komma att väljas och det enligt förslaget alltid lämnades de valda
öppet att frånsåga sig mandat.

Givet är, att de diskvalifikationsgrunder, som i fråga om männens
rösträtt äro stadgade, måste gälla jämväl för kvinnorna. Frågan om
dessa diskvalifikationsgrnnders tillämpning på gifta kvinnor kan i vissa
hänseenden vålla tvekan. 1912 års förslag upptog tre fall, i vilka obehörighet
för mannen föranledde obehörighet också för hans hustru, nämligen
dels då mannen är i konkurstillstånd (och hustrun icke vunnit boskillnad),
dels då mannen häftar för understöd, vilket under löpande
eller sistförflutna kalenderåret av fattigvårdssamhälle tilldelats hustrun
eller makarnas minderåriga barn, dels ock då mannen icke erlagt de

35

Kung i. Ma j ds nåd. proposition Nr 104.

honom påförda utskylder till stat och kommun, valka förfallit till betalning-
under de tre sistförfluten kalenderåren (dock icke såvitt hustrun
vunnit, boskillnad). Deri första och don tredje av dessa bestämmelse!
äro, om än i formellt ändrad avfat.tning, upptagna i förevarande förslag.
Med boskillnad har i förslaget likställts hemskillnad, som enligt 1915
års äktenskapslagstiftning medför i ekonomiskt avseende väsentligen
enahanda verkningar som boskillnad. Den andra av berörda bestämmelser
har synts vara överflödig; har gift kvinna eller hennes minderåriga
barn erhållit fattigunderstöd, häftar icke blott mannen utan även
hon, själv för understödet, och hennes diskvalitikation i rösträttsavseende
följer alltså redan av den allmänna regeln.

Vad särskilt angår den tredje av berörda bestämmelser (innefattande
utskyldsstreckets tillämpning på de gifta kvinnorna), så föranleder
den, att hustru, som lever i egendom sgemenskap med sin man, kommer
— även om hon samtidigt är taxerad och betalt skatt för egen inkomst
och alltså är kommunalt röstberättigad — att sakna politisk rösträtt,
därest mannen underlåtit att gälda honom påförda utskylder.

1 motiveringen till 1912 års förslag yttrade departementschefen
angående nu berörda regel: Ehuru tillämpningen av denna regel i viss
män kunde synas drabba den gifta kvinnan hårt nog, då hennes rösträtt
såmedelst bleve beroende av mannens betalningsförmåga och ordentlighet,
torde knappast någon annan utväg till fragans ordnande på nuvarande
rösträttsgrunder finnas att tillgå. Den skattebetalning till stat och kommun,
som vore ett villkor lör rösträtt, häftade undei rådande egendoms
gemenskap faktiskt vid hustruns egendom lika väl som vid mannens,
även om den av mannen förvaltades. Därjämte maste det framstå såsom
oegentligt och skulle i ett slag orimligt höja de effektivt röstberättigade
kvinnornas antal i förhållande till männens, om hustrun tillgodonjöte
rösträtt utan alla villkor i detta hänseende, under det att mannen för
bevarande av sin rätt hade att fullgöra icke blott utskylderna till staten,
utan även den än mera betungande kommunalskatten. Det, torde icke
finnas fog för att härvid göra undantag för de hustrur, vilka icke vunnit
boskillnad, men som vore kommunalt röstberättigade på grund av självständig
taxering. Den omständigheten, att en kanske högst obetydligdel
av familjens inkomst utbrutits från mannens förvaltning och därigenom
givit hustrun en därefter rättad kommunal rösträtt, syntes icke
i enlighet med lagens grunder utgöra tillräcklig anledning för att bereda
politisk rösträtt åt hustrun i det fall, att skattebetalning för den
gemensamma inkomsten försummats.

Konstitutionsutskottet vid 1917 års riksdag anmärkte i sitt för -

36

Kungl. Map.ts nåd. proposition Nr 104.

berörda utlåtande, att ifrågavarande bestämmelse icke Jude hinder i vägen
för hustrun till en i följd av oguldna utskylder diskvalificerad man att
genom boskillnad erhålla rösträtt. Ett dylikt kringgående av iao-ens
bestämmelser^ förmenades det, läge så nära''till hands och kunde i praktiken
med så stor lätthet utan nämnvärda kostnader företagas, att det
s. k. utskyldsstreckets verkningar i icke oväsentlig grad skulle eluderas
genom ett antagande av nu nämnda bestämmelse. Farhågorna i detta
hänseende äro redan bemötta i den såsom bilaga till detta protokoll

..fay.e „ . a.v motiveringen till 1914 års förenämnda motion och torde

val för övrigt icke vara av allvarligare art.

Förslagets bestämmelser angående diskvalifikationsgrunderna hänföra
sig till vad nu är stadgat beträffande'' männen. Jag erinrar emellertid
om att på grund av Kungl. Maj:ts bemyndigande sakkunniga
blivit tillkallade för att inom justitiedepartementet biträda vid utarbetande
a, v förslag till ny lydelse av § 16 riksdagsordningen för revision
av fattigvårds- och utskyldsstrecken. Det har icke ansetts nödigt eller
lämpligt att ställa sistnämnda fråga i samband med den nu förevarande,
utan har det funnits riktigare, att vardera frågan behandlas för sig. För
att emellertid en eventuell ändring av de allmänna bestämmelserna om
strecken icke^ skall behöva föranleda omformulering av de särskilda stadgande!^
angående kvinnans rösträtt, hava dessa stadgande!! erhållit den
avfattning, som framgår av förslaget.

I sammanhang härmed må erinras, att vid 1917 års riksdag antagits
såsom vilande till innevarande riksdag förslag till ändring såväl av
§ 16 som av § 21 i riksdagsordningen, till vilka förslag emellertid icke
tagits hänsyn vid avfattandet av det förevarande».

Sedan departementschefen härefter uppläst ett i enlighet med det nu
avgivna yttrandet avfattat förslag till ändrad lydelse av SS 9 16, 19
och 21 riksdagsordningen, hemställde lian, att förslaget måtte föreläggas
riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Statsrådets övriga ledamöter instämde i vad sålunda
anförts och hemställts;

och täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall
till denna hemställan, förordna, att till riksdagen skulle
avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
G. Bruno.

Kungl. Maj ds nåd. proposition Nr 104.

0,1

Bilaga.

Motion i första kammaren vid senare riksdagen li) 14 (nr 8 7)
angående rösträtt och valbarhet för kvinnor till ledamöter av
riksdagens båda kamrar, undertecknad: S. H. Kvarnzelius, David Bergström,
Alfred Beter sson, Mauritz Hellberg, Fritid <>f Söderberg, Jacob Larsson, Carl Ekman,
K. G. Karlsson, Oscar Eklund.'')

Sedan frågan om politisk rösträtt för kvinnor vid nio riksdagar varit föremål
för prövning i anledning av enskilda motioner, avgavs till 1912 års riksdag en
kungl. proposition i ämnet. — •— — Första kammaren avslog den kungl. propositionen
med 86 röster mot 58, varemot andra kammaren biföll densamma med
140 röster mot 66.

I trontalet vid innevarande års första lagtima riksdag förklarade Konungen
sin avsikt vara att ånyo göra denna fråga till föremål för proposition. Sedan
emellertid den vid årets början fungerande ministären avgått samt den ministär,
som trätt i dess ställe, meddelat, att regeringsinitiativ i ämnet icke numera är att
vänta, hava vi funnit oss föranlåtna att motionsvis påkalla riksdagens förnyade
prövning av detsamma.

Härvid anse vi oss till en början böra till granskning upptaga de skäl, som
år 1912 i bägge kamrarna åberopades till stöd för yrkandena om avslag å regeringsförslaget.
Dessa skäl voro huvudsakligen följande:

1) Kvinnan kunde på vissa områden aldrig komma att tävla med mannen på
grund av fysiska, kanske också psykiska skäl. Hon stode ej på samma plan som
mannen. Hon hade en högre uppgift att fylla än att kastas in i de politiska striderna,
nämligen att sköta hemmet och vara en välsignelse för detsamma.

2) Enligt historiens vittnesbörd hade hittills endast de grupper av män fått
politisk rösträtt, som redan medverkat vid det egentliga statsarbetet och visat, att
denna medverkan varit för statens bestånd och statens utveckling nödvändig. Men
inom kvinnovärlden hade framträtt en ofantlig likgiltighet för offentliga spörsmål,
särskilt för dem som angå staten.

3) Det vore männen, som ytterst hade att försvara landet; därför borde
männen också hava någon företrädesrätt framför kvinnorna.

4) Om kvinnorna erhölle rösträtt på samma villkor som männen, skulle i
vårt land komma 1,127 kvinnliga röstberättigade på 1,000 röstberättigade män,

1 En i andra kammaren vid samma riksdag väckt, lika lydande motion (nr 227) var undertecknad:
Karl Staaff, Jakob Pettersson, Fridtjuv Berg, D. Persson i Tallberg, E. A. Nilson,
Joh. Ström, Bob. Karlsson, Johan Ericsson, Axel Schotte, B. G. Hamilton, Erik Böing, Bror
Petrén, Nils Eden, Theodor Adelswärd, Linus Lundström.

38

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

d. v. s. den manliga väljarekåren skulle gentemot den kvinnliga komma i minoritet,
Denna kvinnornas övermakt kunde lända staten till skada, särskilt i de fall då
statsnyttan komme i strid med kvinnornas likhetssträvan.

5) Kvinnornas rösträtt skulle ej heller medföra någon nytta för dem själva,
ty »idéer kunde de utslunga lika bra ändå», praktisk välgörenhet kunde de utöva
lika bra utan rösträtt. Speciella representanter för humanitet och kultur brukade
väljas redan nu i tillräckligt antal, och manliga representanter vore i lagstiftarens
speciella verksamhet ingalunda genomsnittligt sämre än kvinnliga.

6) Införandet av nya oskolade massor i väljarekåren skulle inverka skadligt
pa partiprogrammen, öppna chanser för politiska företagare, som skulle spekulera
i dessa massor med löften och program, vilket allt skulle bli farligt för vår politiska
självständighet.

7) 1 kraft av bestämmelsen att en hustru, som har boskillnad, skulle äga
rösträtt, även om hennes man underläte att betala skatt, skulle hustrun genom att
söka boskillnad, om hon sedan ingen inkomst hade, kunna fä behålla rösträtten,
även om mannen stupade på utskyldsstrecket. Detta måste småningom leda till
utskyldsstreckets avskaffande.

8) Norge, den enda europeiska stat, som hittills infört rösträtt för kvinnor,
hade fäst strängare villkor vid den kvinnliga rösträtten än vid den manliga. I
Norge hade man sålunda icke ansett lämpligt att. såsom i 1912 års svenska regermgsförslag,
giva kvinnorna rösträtt på samma villkor som män, vilket följaktligen
vore ett våldsammare steg i detta avseende än någon annan europeisk stat
vågat taga.

9) Av allt afl döma vore i utlandet sympatierna för politisk rösträtt åt
kvinnor i avtagande.

10) Från de svenska kvinnornas egen sida hade ej framträtt något allmänt
omfattat intresse för rösträtten.

(1.) Vad till eu början beträffar den åberopade fysiska och psykiska olikheten
mellan könen, har den icke veterligen förnekats av dem, som vilja tillerkänna kvinnor
samma politiska rättigheter som män. Och så vitt vi förstå, finnes icke heller
någon anledning för dem, som verka för en sådan reform, att förringa eller förbise
ifrågavarande olikhet. Ty endast i det fäll .skulle densamma med fog kunna åberopas
emot reformen, att den innebure en av den kvinnliga naturen betingad oförmåga
att liksom männen med intresse omfatta och riktigt bedöma samhällets angelägenheter,
men en sådan naturbunden brist hos kvinnokönet har hittills icke konstaterats
och lär ej heller kunna konstateras. Kvinnorna sakna icke intresse för
sitt land, ej heller förmåga att sätta sig in i och bedöma dess förhållanden, men
de betrakta dem i viss mån pa ett annat sätt än männen. Just denna skiftning i
uppfattningssättet utgör ett särskilt motiv för kvinnornas rösträtt och valbarhet,
ty för samhället i dess helhet kan det endast vara till gagn, att alla berättigade
olika synpunkter inom dess befolkning fä göra sig hörda och i mån av sin styrka
jämväl gällande i representationens rådslag.

Lika litet som olikheten mellan könen kan kvinnans höga uppgift att skapa
och vårda hemmet användas som ett skäl emot hennes »indragande i de politiska
striderna». Utan tvivel kan man tänka sig ett samhälle med den arbetsfördelningen
mellan könen, att mannens verksamhet uteslutande går ut på produktiv förvärvs -

Knntjl. Majds nåd. proposition Nr 101. 39

verksamhet, administration och försvar mot yttre fiender samt att kvinnans uppgift
uteslutande omfattar den ekonomiska konsumtionen, barnens uppfostran och hemmets
ordnande. Samhällen av sådan typ torde ej ha varit sällsynta i äldre tider på ett
annat kulturstadium än vårt och förekomma ännu i våra dagar i vissa trakter.
Men utan att på något sätt inlåta oss på att bedöma fördelarna och olägenheterna
av en dylik samhällsordning, anse vi oss kunna konstatera, att det i alla händelser
icke är den. som är rådande i det samhälle, vari vi nu leva och för vars förhållanden
vi hava att stifta lagar. För våra dagars svenska samhälle är det icke längre sant,
att kvinnans uppgift faller och måste falla inom hemmets värld. Några siffror ur
vår statistik torde vara tillräckliga för att styrka riktigheten av detta påstående.
Av alla svenska kvinnor över 20 är äro endast 53.7 procent gifta. Av återstående
46.3 procent är det stora flertalet av de nuvarande samhällsförhållandena nödgat
att genom arbete på egen hand söka sin utkomst, och deras uppgift att vara hemmens
vårdarinnor måste därför givetvis för dem komma i andra planet. Och av
hela antalet kvinnor över 25 år (1,362,081) befunnos vid folkräkningen år 1900
nära tredjedelen vara självständiga yrkesutövare eller eljest huvudpersoner inom
sin familj.

Vi erkänna gärna, att »kvinnornas utdrivande ur hemmen ut på arbetsmarknaden»
i flere avsenden är att beklaga. Men detta kan ej hindra oss från att hävda
lagstiftningens plikt att lämpa sig efter de verkligen förefintliga förhållandena, icke
efter de förhållanden, som efter mångas uppfattning skulle vara på detta område
lyckligare och mera idealiska, men som ovädersägligen icke kunna under avsevärd
framtid återinföras.

Icke heller kunna vi finna, att de kvinnor, vilkas huvudsakliga livsuppgift
ännu i våra dagar faller inom hemmen, skulle bliva dragna från denna uppgift eller
mindre skickade att fylla densamma, om de erhölle fullständig politisk medborgarrätt.
Helt visst finnas åtskilliga män, vilka inom olika enskilda områden fylla minst
lika krävande uppgifter som den, vilken tillkommer en husmoder inom ett hem.
Men dessa män finna ändå tid och intresse att ägna åt samhällets angelägenheter.
Är deras speciella verkningskrets av den art, att de måste ägna sig däråt personligen
och ej lämpligen kunna för halva året eller därutöver begagna sig av ställföreträdare,
säger det sig självt, att de ej kunna mottaga val till riksdagsmän, men
att på grund av deras maktpåliggande arbete beröva dem deras rätt att deltaga i
sådant val lär icke kunna ifrågasättas. På samma sätt borde enligt vår mening
även de kvinnors politiska rättsställning gestaltas, vilka måste ägna sina huvudsakliga
krafter åt uppgifterna inom hemmet.

(2.) Det är sant, att politisk rösträtt hittills tillerkänts den ena nya gruppen
av män efter den andra på grund av dessas ådagalagda eller förmodade intresse
för statsarbetet. Men det är icke sant, att sådant intresse saknas hos de svenska
kvinnorna. Tvärtom våga vi påstå, att särskilt under de senaste åren hos kvinnorna
i vårt land framträtt en livlig håg ej blott att vinna insikter i samhällsvetenskapens
alla grenar utan även att genom upplysningsarbete och organiserade
meningsyttringar söka påverka statsmakternas beslut i den ena eller andra frågan.
I förstnämnda avseende må till en början erinras om de s. k. samhällskurser, som
av Föreningen för kvinnans politiska rösträtt anordnats företrädesvis på landsbygden
i skilda delar av värt land under åren 1907—1913. Under dessa kurser, som varit
dels fasta årskurser, pågående under 6—7 månader av året, och dels sommarkurser

40

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

under 1—2 månader, har av kompetenta lärare meddelats undervisning angående
följande ämnen: ekonomisk politik, kommunalpolitik, statspolitik, familje-, statsoch
folkhushållning, industrialismen, fackföreningsrörelsen, socialismen, kooperationen,
drag ur Sveriges ekonomiska politik, tullstriden, finans- och skattevägen, den
industriella revolutionen och dess följder, stadssamhällenas nutida, utveckling, Sveriges
kommunalförvaltning, kommunal fattigvård, kommunal barnavård, kommunal bostadsinspektion.
kommunal hygien, kommunal beskattning, kommunal nykterhetsverksamhet,
städernas tomtpolitik, städernas ekonomi, städernas offentliga arbets- och
affärsdrivande verk, städernas bostadsfråga, tomträtten och dess betydelse för bostadsfrågan,
Sveriges statsskick. Sveriges statsförvaltning, Sveriges finanser, representationsreformen,
1907 års rösträttsreform och det proportionella valsättet, de politiska
partierna, stat och kyrka, kvinnornas medborgarrätt i skilda länder, kvinnornas
rösträttsfråga, den svenska kvinnans rättsliga ställning, den gifta kvinnans rättsliga
ställning, kvinnornas arbete förr och nu. de kvinnliga lönerna, kvinnornas
kommunala rättigheter och skyldigheter, kvinnan och nykterhetsrörelsen, moderskapsförsäkringen,
svenska barns sociala och rättsliga skydd, jordfrågan, vattenkraftens
socialisering, emigrationen och dess innebörd, staten och den sociala, försäkringen,
arbetslösheten, småbruksfrågan och egnahemsrörelsen, nykterhetsrörelsen, social
bildning, fredsfrågan, äktenskapslagstiftningen, sättet att leda förhandlingar in. in.

Därjämte hava under kurserna förekommit praktiska övningar av följande
slag: valmöten, val med den proportionella valmetoden, fingerat stadsfullmäktigeval,
fingerat stadsfullmäktigesammanträde, motioner, utskottsbehandling m. m.

Nu omnämnda samhällskurser hava hållits dels i följande städer och samhällen,
nämligen Stockholm (1907 — 1908 och 1908—1909), Göteborg (1908—1909,
1910 och 1912), Gävle (1908 och 1909). Karlskrona (1908—1909 och 1912). Linköping
(1908), Lund (1908. 1909 och 1912). Malmö (1909), Umeå (1908 — 1909),
Visby (1908-1909), Falun (1909), Rogberga (1909). Uppsala (1909), Hudiksvall
(1911) och Nässjö (1912), dels och på landsbygden i Jönköpings, Kopparbergs,
Blekinge, Västerbottens, Skaraborgs, Göteborgs och Bohus. Hallands, Gottlands och
Stockholms län. Antalet deltagare har växlat mellan 50 och 800. Dessutom hava
under åren 1905—1913 av de särskilda lokalföreningarna för kvinnans politiska
rösträtt å eu mängd platser i riket anordnats inemot etthundra studiecirklar för
vidgande och fördjupande av kvinnornas samhällskunskap.

Vid sidan av den aktningsbjudande upplysningsverksamhet, som sålunda
utövats av rösträttsföreningarna, hava även andra sammanslutningar av kvinnor
verkat för samma syfte. Sålunda har i dessa dagar föreningen »Kvinnorna och
landet» här i Stockholm anordnat en med stort intresse omfattad studiekurs i politik,
vid vilken förekommit föreläsningar i statskunskap och historia samt över de
svenska politiska partiernas program, lantförsvaret och flottan, det moderna Finland,
mötesteknik, det proportionella valsättet och kvinnofrågorna. Även torde i samma
avseende kunna nämnas de föreläsningsserier i skilda ämnen, som anordnats av
Centralförbundet för socialt arbete.

Vad åter beträffar kvinnornas intresse för aktivt deltagande i politiken, gav
detta intresse sig kraftigt tillkänna särskilt under fjolåret, då riksdagen behandlade
folkpensioneringsfrågan. Med riktig insikt om denna frågas vikt för vårt folks
framtid anordnade kvinnorna på ett stort antal platser här i landet opinionsmöten.
vilka i regel voro talrikt besökta och vid vilka resolutioner antogos, ut -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104. 41

kälande kvinnornas särskilda önskemål, och vid frågans slutliga behandling i riksdagens
kamrar frambära i sådant avseende en adress, enhälligt antagen av sexton
kvinnoföreningar. Ett ej mindre livligt intresse har försvarsfrågan framkallat bland
värt lands kvinnor. Sålunda avgavs under fjolåret till regeringen en petition med
begäran om regeringsinitiativ för en omedelbar och tillfredsställande lösning av
försvarsfrågan i hela dess vidd, vilken petition var undertecknad av ej mindre än
omkring 266,000 kvinnor. Denna meningsyttring hade åstadkommits på kortare
tid än två månader. Det är således ovedersägligt, att kvinnorna under de två år,
som förflutit, efter rösträttsfrågans behandling vid 1912 års riksdag, ådagalagt ett
livligt intresse för de störa politiska frågorna.

(3.) Att det är männen, som ytterst hava att försvara landet, är visserligen
sant, men innhåller icke den fullständiga sanningen. Bland de rent personliga
ansträngningar, som ett krig kräver av ett lands medborgare, ingår fältsjukvården
som eu mycket viktig beståndsdel, och vid dess handhavande hava även kvinnorna
såsom sjuksköterskor en både farlig och ansvarsfull uppgift. För övrigt utgöras
försvarsbördorna ej blott av det personliga arbete, som direkt eller indirekt påkallas
av försvaret, utan även av de skatter, som för samma ändamål utgå, och
dessa skatter tynga kvinnorna i lika hög grad som männen.

Att den rent aktiva militärtjänsten utföres av män förnekas visserligen icke.
Men om deltagandet i denna skall vara det avgörande villkoret för erhållande av
politiska rättigheter, måste ju från sådana uteslutas de talrika skaror av män, som
av en eller annan anledning befriats från fullgörande av värnplikt, och något sådant
torde ingen på allvar vilja föreslå.

(4.) Det har uttalats farhågor för att kvinnorna, om de erhålla rösträtt, skola
med begagnande av sin övertalighet sluta sig tillhopa till en kompakt massa och
till statens olycka åstadkomma ett ensidigt kvinnovälde. Dessa farhågor kunna
näppeligen vara allvarligt menade. De vila nämligen på antagandet, att kvinnor i
allmänhet skulle vara särdeles benägna för samverkan sinsemellan till gemensam
aktion mot männen. Så långt vår erfarenhet sträcker sig, är detta antagande fullständigt
grundlöst. Åtminstone här i landet har hittills icke hos kvinnorna framträtt
någon strävan att organisera sig för att bekämpa männen. Och säkerligen
torde även för framtiden den kvinnliga naturen vara en fullt pålitlig garanti gentemot
samhällsfaror av ovan antydd art. Däremot är det antagligt, att kvinnorna,
när de såsom politiskt myndiga komma att ansluta sig till de redan existerande
politiska partierna, skola inom dessa av män bildade sammanslutningar åstadkomma
en eller annan skiftning i uppfattningarna av samhällsarbetets uppgifter
och medlen för deras förverkligande, men detta synes endast kunna vara till gagn
för ett allsidigt och harmoniskt framstegsarbete.

(5.) Påståendena, att kvinnorna ej behöva politisk rösträtt för att kunna behörigen
tillgodose sina egna intressen eller för att verksamt främja det sociala reformarbetet,
synas vittna om en förvånande okunnighet om den värld, vari vi leva.
Den gamla sanningen, att den, som bär skon, bäst vet, var denna klämmer, har
hos alla folk varit huvudargumentet för att tillerkänna politisk rösträtt åt förut
utestängda medborgaregrupper. I England har denna erfarenhetssats med tillämpBiliang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 95 höft. (Nr 104.) 6

42

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

ning på det politiska livet formulerats så: »God styrelse är icke möjlig utan
kännedom om dem som skola styras, och sådan kännedom kan endast vinnas genom
att giva dessa representation.» Det är detta förhållande, som gör, att männen
även med bästa vilja icke kunna på tillfredsställande sätt politiskt representera
kvinnorna. Tid efter annan nödgas lagstiftningen till behandling upptaga frågor,
som på det närmaste beröra kvinnornas särskilda intressen och för vilkas rätta
bedömande erfordras en personlig erfarenhet, som endast kvinnor i fullt mått äga.
I sådana fall har det nog mer än en gång inträffat, att de manliga representanterna
livligt känt saknaden av kvinnornas deltagande i det politiska arbetet, ja,
även saknaden av kvinnliga representanter i riksdagen.

Vad särskilt beträffar betydelsen för det sociala reformarbetet av kvinnornas
rösträtt, tillåta vi oss åberopa några yttranden, fällda vid engelska överhusets behandling
den 5 och 6 maj 1914 av en där väckt motion om rösträtt för självförsörjande
kvinor. Lordbiskopen av London yttrade därvid bland annat: »Vad gott
väntar jag av kvinnans rösträtt? Jag antar, att de flesta människor medgiva
exempelvis, att bostadsfrågans läge är en av vår moderna civilisations värsta

skandaler. Jag har under nio år bott i slumkvarteren, och om ni Ange se vad

jag där har sett varje dag och natt, skulle ni förstå, vilken fruktansvärd skandal
bostadsfrågan är i London. Men lagstiftningen är på efterkälken. Vårt bostadsväsen
förblir som det är med sina fruktansvärda konsekvenser av last och dryckenskap,
sin höga barnadödlighet, sina plantskolor för brottslingar, andligen defekta

och arbetsskygga. Var och en som har arbetat i de fattigare delarna av London

måste vara medveten om den förfärande utbredningen av detta onda och om dess
ödesdigra verkningar på folkets hälsa och seder. Och de som känna till lantdistrikten
påstå, att där på en del håll finnas lika hälsofarliga och omoraliska
slumdistrikt som i de stora städerna. Detta onda kan icke överdrivas. Men varför
lämnas en sådan fråga åt det enskilda initiativet? Varför är det så svårt att
väcka regeringen — varje regering — till handling? Jo, emedan denna fråga i
första rummet är en kvinnofråga. Det är kvinnor, som lida mest både av sina
barns död och av den arbetsbörda, som faller på dem. Man säger oss alltid, att
kvinnans värld är hemmet. Så tro i själva verket vi alla, som sitta här. Men
var och en, som tror och säger så, medger i samma andedrag, att bostadslagstiftningen
är av större vikt för kvinnor än för män. En fråga av sådan betydelse
borde ej få vara en lekboll för partipolitiken, utan lösas efter nationella synpunkter;
och jag är övertygad, att i den andan få vi den aldrig avgjord, förr än kvinnor,
på vilka den tyngsta bördan av detta lidande faller, kunna utöva något tryck pa
de personer, som regera över dem. — — Endast för en vecka sedan hade jag
äran att få en motion om höjande av unga kvinnors sexuella skyddsålder antagen
vid andra läsningen i detta hus. Krav på en sådan reform hava framställts sedan
lång tid tillbaka. Praktiskt taget äro alla kvinnor här i landet ense om dess behövlighet.
Den har redan genomförts i nästan varje land, där kvinnor hava rösträtt.
Alla de stater i Amerika, vilka jag förra veckan inför eder åberopade såsom
havande genomfört denna reform, äro stater i vilka kvinnor hava rösträtt. I många
-fall hade de fått arbeta för en dylik lag i åratal utan framgång, men ofta gick
det så, att lagen antogs första året sedan kvinnorna fått rösträtt. Jag går nu och
väntar på att få se. hur det skall gå med min motion. Jag vet, att jag har lordkanslerens
sympati, fastän jag också har hört, att det håller på att uppstå svång -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition År 104. 4<5

betar. Men det vet jag, att hade jag eu miljon kvinnors röster bakom mig, då
skulle jag få mitt lagförslag antaget.»

Den konservative lordbiskopen av Oxford yttrade i samma ämne: »Det ar
mig omöjligt att fatta, hur någon, som haft att syssla med sociala reformer, med
hela den grupp av ämnen, som karakteriseras såsom sociala frågor, kan tvivla på,
att en kvinnas synpunkt behöver anläggas på ett sådant arbete och att kvinnor
kunna uträtta något vid dess genomförande. Jag ser på detta arbetsfält framför
mig en rik fond av hänförelse, nit, ihärdighet och erfarenhet, som det synes mig
omöjligt att lämna utan representation.»

Lordkansler eu. Ilcildhne yttrade: »När man betänker, i vilken utsträckning
männen lyckats åstadkomma förändringar i fabriks- och gruvlagstiftningen, som
reglerar den sociala omgivning, i vilken de utöva sin verksamhet, och därmed
jämför långsamheten av de förändringar, som ägt rum i den lagstiftning, som angåi
kvinnorna, så inser man vad det betyder att sakna det politiska inflytande, som
är föremålet för denna debatt. Jag har länge känt, att vi nalkas en grupp av
samhällsuppgifter, vid vilka kvinnornas bistånd och samverkan ej blott i detaljei
utan i själva huvudsaken är nödvändig, om någon lösning över huvud taget skall
vara möjlig. Vi stå i begrepp att taga itu med ett nytt problem, ett problem av
den yttersta vikt och betydelse för nationen. Nativiteten bär börjat avtaga ■ •
Vi stå här inför en alldeles ny rad av problem, som enligt min mening kunna
behandlas genom medverkan av kvinnor och endast genom medverkan av kvinnoi
—- —. Barndödligheten uppgår till den ofantliga siffran av 128 pro mille under
det första levnadsåret, och av denna summa kommer ungefär en femtedel på den
första levnadsveckan, en tredjedel på den första levnadsmånaden ocn mer än hälften
på de första sex levnadsmånaderna. Detta är i sig självt ett problem, emedan det
innebär en stark hämsko på befolkningens tillväxt. Men när man kommer till eu
annan fas av frågan, fosterdödligheten, dödligheten bland barn, som ej ännu äro
födda, som do av anledningar, som kunnat avvärjas, sjukdomar och hälsofarliga
levnadsförhållanden, vilka väl hade kunnat bli föremål för lagstiftning samt, om så
skeft, skulle i detta land ha besparat oss hundratusentals liv, då står man inför
ett spörsmål, som mycket nära berör den dag som är — ett spörsmål, som sammanhänger
med uppehållandet av den stormaktställning bland andra folk, varom
lord Curzon talade. Detta är just en fråga, som angår kvinnorna mera än någon
annan klass i samhället. Helt säkert beror bristen på insikt i dessa angelägenheter
och bristen på förmåga att tvinga politikerna att behjärta dem till stor del
på det faktum, att kvinnorna för närvarande sakna rösträtt och medel att påtvinga
politikerna omsorgen om de frågor, som röra släktets framtid. "V i skola aldrig
kunna lösa detta problem eller få vårt politiska maskineri i ordning, förr än vi
tillåta kvinnor att få direkt inflytande på dessa frågor.»

Ehuru dessa yttranden hänföra sig till det engelska samhällslivet,^ äga de enligt
värt förmenande tillämplighet jämväl på svenska förhållanden. Aven i vårt land finnas
sociala uppgifter, vilkas lösning knappast är tänkbar utan kvinnornas aktiva deltagande
i arbetet för densamma.

(6.) Talet om att »införandet av nya massor i väljarekaren skulle öppna chanser
för politiska företagare, som skulle spekulera i massorna med löften och program»,
o. s. v. hör till de stående invändningarna mot varje utsträckning av den politiska

44 Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

rösträtten. För så vitt invändningen riktar sig mot själva uppställandet av politiska
program, avseende att tillgodose önskemål, som framträtt inom större grupper av
väljarekåren, förbiser den, att sådana program är o nödvändiga, för att ur riksdagsmannavalen
skall kunna framgå en verklig representation av dem som deltagit i desamma.
Om åter invändningen riktar sig däremot att införandet av nya grupper
i väljarekåren vid utarbetandet av de politiska programmen påkallar hänsynstagande
till nya, förut orepresenterade samhällskrav och behov, så innebär den ett förnekande
av eu grundsats, som enligt vår mening utgör en av hörnstenarna för
folklig självstyrelse, nämligen att alla klasser och grupper av medborgare böra tillförsäkras
rätt att i mån av sin styrka vinna representation i riksförsamlingen. Om
slutligen invändningen innebär det antagandet, att »politiska företagare» skulle
sakna fält för sin verksamhet, så länge den politiska rösträtten är mera inskränkt,
så innebär den en fullständig missuppfattning av förut existerande förhållanden.
Mot densamma kan i sådant fall åberopas ett för några år sedan av en framstående
högerman i första kammaren fällt yttrande gentemot talet att arbetarna vore så
lättledda. »Mina herrar», sade han, »även vi låta leda oss.»

(7.) Vad beträffar invändningen att massor av gifta kvinnor skulle begagna sig
av möjligheten att vinna boskillnad, varigenom de skulle kunna äga politisk rösträtt,
även om deras män till följd av försummad skattebetalning saknade sådan,
samt att detta förhållande snart skulle framtvinga utskyldsstreckets avskaffande,
vederlädes densamma redan under 1912 års riksdagsdebatt. Det erinrades då, att
enligt erfarenhetens vittnesbörd folk i allmänhet ingalunda visade benägenhet att på
förhand underkasta sig besvär och kostnader enkom för att vinna politisk rösträtt
och att det därför vore allt annat än sannolikt, att gifta kvinnor skulle i så stor
utsträckning begagna sig av boskillnadsinstitutet för att vinna rösträtt, att ett fullständigt
upphävande av utskyldsstrecket därigenom måste framtvingas.

(8.) När vid 1912 års riksdag till stöd för förslaget om rösträtt och valbarhet
för kvinnor åberopades Sorges exempel, hade förslagets motståndare tillfredsställelsen
att kunna påvisa, att de norska statsmakterna fäst strängare villkor vid den kvinnliga
rösträtten än vid den manliga, i det att den förra, men ej den senare vore
betingad av skyldighet att betala skatt för egendom till visst värde. Med visst fog
kunde således i debatten sägas, att det svenska regeringsförslaget avsåge att giva
kvinnorna politiska rättigheter i större utsträckning, än någon annan europeisk stat
funnit lämpligt. Numera äro emellertid kvinnorösträttens motståndare berövade
detta argument. För ett år sedan blev nämligen nyss antydda inskränkning i kvinnornas
valrätt av de norska statsmakterna avskaffad. Antalet politiskt röstberättigade
kvinnor i Norge, som förut uppgått till omkring 800,000, ökades härigenom med
omkring 230,000.

(9.) Vad för övrigt beträffar den påstådda allmänna avmattningeu i rörelsen för
kvinnans rösträtt inom främmande länder, må till en början erinras, att Danmark
på detta område visat tendenser att snart följa Norges exempel. Det regeringsförslag
till ändringar i valrättsbestämmelserna, som den 23 oktober 1912 framlades
i folketinget, tillerkände sålunda kvinnor rösträtt och valbarhet på samma villkor
som män. Premiärministern ledsagade detta förslag med följande ord: »När vi nu

Kuntjl. Maj:ls nåd. proposition. Nr 104. 45

nalkas en förändring i var konstitution, fullgöra vi eu enkel och rättvis fordran
genom att begagna tillfället att giva kvinnorna samma politiska rättigheter som
män. Jag tager för avgjort, att när en ny grundlag antagen, kvinnornas rösträtt
blir ett faktum i detta land.» Förslaget har antagits av folketingct med 100 röster
mot 14. T landstinget bär visserligen på grund av högerns obstruktion rösträttsförslaget
i sin helhet förfallit. Men i följd härav har som bekant landstinget blivit
upplöst, och det anses sannolikt, att i det landsting, som kommer att framgå ur
de nya valen, en säker majoritet för kvinnorösträtten kommer att förefinna;-,.

Vad sedan England vidkommer, ligger det visserligen nära till hands att antaga,
att rörelsen för kvinnans rösträtt där borde vara stadd på retur i anledning
av den allmänna förtrytelsen över de s. k. suifragetternas våldsdåd. Sa synes
emellertid alldeles icke ''vara förhållandet. Synnerligen upplysande i detta avseende
är ett anförande av den konservativ*'', earlen ar Lytton vid ovannämnda debatt i
överhuset den 6 sistlidna maj, av vilket anförande vi här lämna ett utdrag:

»Det är för mig ofattligt, att det finnes någon i detta land, som verkligen
tror, att kvinnorösträttsrörelsen icke har gjort något framsteg under de senaste
åren. Framsteget har varit utomordentligt; det saknar motstycke under rörelsens
tidigare skeden, det saknar motstycke inom varje annan politisk rörelse här i landet
för närvarande. — — Varje organisation, som bär rätt att uttala sig å kvinnors
vägnar, har fattat resolutioner eller petitionerat hos parlamentet till förmån för
kvinnors rösträtt. (Talaren uppräknade här eu mängd sådana organisationer, bland
vilka må nämnas The British Womens Temperance Association med 265,000 medlemmar,
The National Federation of Women Workers m. fl.). Varhelst kvinnor
äro sammanslutna i en förening, varhelst det finns en organisation, som kan uttala
sig å kvinnors vägnar, skolen I finna den organisationens mening uttalad endast i
en enda riktning. Kunnen I tänka Er någon fråga av intresse för männen, i vilken
varje kooperation av män uttalat sig för ett visst krav, men beträffande vilken
man likväl i eu diskussion skulle väga säga, att männen motsatte sig detta
krav’? 179 city- och town-councils (representationer, motsvarande våra stads- och
kommunalfullmäktige) och andra kommunalförsamlingar, vilka representera både
kvinnor och män, hava petitionerat hos parlamentet till förmån för detta lagförslag
eller något annat av liknande innehåll. 50 handelsråd, 35 fackföreningar, representerande
hela massan av våra kroppsarbetande män och kvinnor, fackföreningskongresser,
som representera hela fackföreningsrörelsen i detta land, alla hava antagit
resolutioner till förmån för kvinnors rösträtt.» -

Visserligen avslog underhuset år 1912 en motion om rösträtt för kvinnor
med eu majoritet av 14 röster, och visserligen förhindrade året därpå talmannen pa
grund av konstitutionella betänkligheter den slutliga behandlingen av en dylik
motion, avsedd att utgöra ett amendement till ett av regeringen framlagt förslag
om utsträckning av rösträtten för män. Men att döma av diskussionerna i såväl
underhuset som överhuset kunna dessa motgångar ingalunda tydas som bevis för att
frågan slutgiltigt avförts från dagordningen. Snarare vill det synas, som om utsikterna
för eu verklig lösning av frågan inom en snar framtid skulle vara ganska lovande.

I Belgien hava under de bägge sistförfluten åren de politiska omständigheterna
varit synnerligen gynnsamma för kvinnorösträttsrörelsen. Bägge oppositionspartierna
hava på sina program uppfört reform av de politiska rösträttsbestämmelserna.
särskilt av flerröstsystemet. Socialdemokraterna hava därjämte i princip

4<>

Kungl. Maj:ts nåd. proposition Nr 104.

uttalat sig för rösträtt åt kvinnorna, vilket krav däremot avvisats av de liberala
under hänvisning till de belgiska kvinnornas klerikala synpunkter. Det katolska
partiet slutligen, som innehar majoritet i representationen, har förklarat sig endast
på det villkor vilja reflektera på avskaffande av flerröstsystemet, att kvinnor erhålla
rösträtt på samma villkor som män.

I Holland har den kvinnliga rösträttsorganisationen under de två sistförflutna
åren ökat sitt medlemsantal med en tredjedel. År 1911 samlade socialdemokraterna

320.000 och det radikala partiet 36,000 namn på petitioner med begäran om allmän
rösträtt för både män och kvinnor. Av de socialdemokratiska petitionärerna voro

114.000 och av de radikala 9,000 kvinnor. Det år 1913 av den konservativa regeringen
framlagda rösträttsförslaget avsåg emellertid endast rösträtt för män.

I Tyskland hava socialdemokraterna, vilka som bekant äro riksdagens största
parti, uppfört kvinnorösträtten på sitt program. Inom det frisinnade folkpartiet
finnes numera majoritet lör saken, ehuru partiet ej ännu funnit lämpligt att uppföra
detta krav på programmet.

Även i Österrike har det socialdemokratiska partiet uppfört kvinnorösträtten
på sitt program, varemot inom övriga framstegspartier meningarna synas vara
delade. Inom det moderat-konservativa partiet hava flera framstående politiker
givit tillkänna sin anslutning. 1 slutet av år 1912 framlades i österrikiska riksdagen
ett lagförslag i syfte att avskaffa det ännu existerande förbudet för kvinnor
att vara medlemmar av politiska föreningar och sammanslutningar. I händelse detta
förslag antages, väntas en organiserad propaganda för kvinnans rösträtt komma
till stånd.

I Ungern liava under år 1912 ett flertal föreningar hos regeringen petitionerat
om rösträtt för kvinnor, men i det av regeringen i slutet av samma år framlagda
förslaget till valrättsreform var detta krav icke tillgodosett. Flera av ledarna
för de partier, som tillsammans bilda oppositionen i Ungern, hava bestämt utfäst
sig att i representationen föra fram rösträttskravet. Av partitaktiska skäl har
emellertid uppfyllelsen av detta löfte hittills låtit vänta på sig.

Då den kvinnliga rösträttsfrågan behandlades av 1912 års svenska riksdag,
hade rösträtt för kvinnor genomförts allenast i fyra amerikanska stater (Wyoming,
Utah, Idaho och Colorado). Under den tid, som därefter förflutit, hava ytterligare
fyra stater och ett territorium (California, Kansas, Arizona och Oregon samt Alaska)
ändrat sina konstitutioner i samma riktning. För närvarande hava i Amerikas Förenta
stater två miljoner kvinnor, d. v. s. 8 procent av den vuxna kvinnliga befolkningen,
politisk rösträtt. I ytterligare fyra stater (Montana, Nord-Dakota, SydDakota
och Nevada) har slutligt beslut om rösträtt för kvinnor fattats av representationen,
men erfordras för detta besluts giltighet att det bekräftas av valmännen,
vilket väntas ske vid valen i november 1914. Dessutom har i fyra stater (New York,
New Jersey, lowa och Pennsylvania) sådant beslut fattats av representationen en
gång, vilket beslut dock måste förnyas, innan det kan underställas valmännens slutliga
bekräftelse. itsSSsssgäi

Ännu mera betydelsefulla framsteg hava vunnits inom Förenta staternas
kongress. Där har nämligen representanternas hus tillsatt en särskild kommitté av
tre personer, av vilka två äro kända som anhängare av kvinnorösträtten, för utredning
av frågan om lika rösträtt för män och kvinnor. Och inom senaten är

47

Kungl• Maj ds nåd. proposition Nr 104.

frågan föremål för utredning av en kommitté på nio personer, vilka alla anses vara
för rösträttens utsträckning till kvinnor.

(10.) Vad slutligen angår frågan om de svenska kvinnornas intresse för erhållande
av politiska rättigheter, så lär väl numera tillvaron av ett sådant intresse icke
längre rimligen kunna förnekas. Det argument mot kvinnornas politiska likställighet
med männen, som grundat sig på kvinnornas likgiltighet för saken, torde nämligen
få anses definitivt slaget till marken genom kvinnornas petition i ämnet, vilken i
dessa dagar skall inlämnas till regeringen.

I inbjudningen till deltagande i denna petition heter det bland annat:

»Kvinnornas strid för medborgarrätt är ett led i mänsklighetens stora strävan
efter rätt och frihet för alla. Vad kvinnorna kräva är medverkan och medansvar
i sitt lands angelägenheter och öden. Detta krav har blivit starkare och mera
berättigat i samma mån som utvecklingen tvingat kvinnorna ut i samhällslivet, ut
på arbetsmarknaden, och samhället trängt sig in på kvinnornas stora verksamhetsområde
- hemmet. Det är således både för att kunna skydda hemmet och för att
kunna tillvarataga sina egna intressen i kampen för tillvaron, som kvinnorna fordra
samma medborgarrätt som männen. Ty utan samverkan av alla medborgare, kvinnor
såväl som män, kan fosterlandet aldrig bli det stora hem, som vårdar sig om alla
sina barn.» _

Till det sålunda motiverade kravet på politisk medborgarrätt hava, enligt
vad vi inhämtat, omkring 350,000 svenska kvinnor anslutit sig. Denna meningsyttring
kan sålunda vad antalet deltagare beträffar upptaga tävlan med det mest
imponerande politiska massuttalande, som hittills i vårt land förekommit, nämligen
den stora rösträttspetitionen av år 1898.

Den granskning, vi sålunda verkställt av de år 1912 åberopade skälen mot
rösträtt och valbarhet för kvinnor, synes oss giva vid handen, att dessa skäl.
särskilt i betraktande av de senaste två årens händelser, ingalunda numera kunna
motivera ett avslag å kvinnornas krav på politisk myndighet. A andra sidan har
oss veterligen ingenting inträffat, som rubbat giltigheten av de principiella grunder,
som i 1912 års kungl. rösträttsproposition åberopats till stöd för samma krav.

Stockholm den 1 juli 1914.