Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
1
Nr 135.
Kungl. Maj:ts nådiga proposition till riksdagen med förslag
till lag om fattigvården m. m.; given Stockholms slott
den 8 februari 1918.
Under åberopande av bilagda i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
l:o) lag om fattigvården och
2:o) lag om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.
De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.
GUSTAF.
Axel Schotte.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.)
1
2
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Förslag
till
Lag
om fattigvården.
1 KAP.
Om offentlig fattigvård och enskildas försörjningsplikt.
1 §•
Befinnes minderårig eller den, som i följd av ålderdom, sjukdom,
lyte eller eljest bristande kropps- eller själskrafter är oförmögen att
genom arbete försörja sig, sakna medel till sitt livsuppehälle, skall han,
där hans behov icke annorledes avhjälpes, erhålla fattigvård, på sätt i
denna lag sägs.
Fattigvård, som här avses, omfattar det underhåll och den vård,
som äro erforderliga, samt för minderårig jämväl uppfostran.
Med minderårig förstås i denna lag den, som icke fyllt sexton år.
2 §•
För beviljande av fattigvård i andra fall än dem, vilka i 1 § omförmälas,
äger fattigvårdssamhälle bestämma de grunder, som böra av
samhällets fattigvårdsstyrelse iakttagas. Har sådant bestämmande ej
skett, ankommer på styrelsen att meddela fattigvård, i den mån styrelsen
prövar nödigt.
3 §•
Föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja
sina minderåriga barn. Enahanda försörjningsplikt åligger man
gentemot hustrun.
3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
I övrigt åligger det föräldrar och barn att i man av behov, å ena,
samt förmåga, å andra sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården
till last. Försörjningsplikt, som här sägs, åligger ock hustru
gentemot mannen.
Adoptant och adoptivbarn hava samma skyldighet att utan iattigvårdssamhälles
betungande försörja varandra, som, enligt vad i denna
paragraf sägs, åligger föräldrar och barn. Adoptivbarnets föräldrar äro
i förhållande till det allmänna ej skyldiga att fullgöra försörjningen, där
ej adoptanten blir ur stånd därtill.
4 §•
Där på grund av särskilda författningar husbonde eller annan arbetsgivare
har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller arbetare, åligger
det honom att gentemot det allmänna ansvara för att detta fullgöres, så
att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last.
2 KAP.
Om fattigvårdssamhälle.
5 §•
Varje socken på landet samt varje stad eller köping, som bär egen
kommunalförvaltning, utgör ett fattigvårdssamhälle, som har att för sig
ordna sin fattigvård. .
Hava två eller flera socknar å landet gemensam kommunalförvaltning,
skola de anses såsom ett fattigvårdssamhälle.
6 §•
Två eller flera kommuner må förena sig att tillsammans utgöra ett
fattigvårdssamhälle. Framställning om tillstånd till sådan förening göres
hos Konungens befallningshavande, som, efter det erforderlig utredning
ägt rum, överlämnar ärendet jämte eget yttrande till Kungl. Maj.t för
prövning, huruvida och under vilka villkor förening må ske.
Fråga om dylik förening må även väckas av Konungens befallningshavande;
som därom inhämtar yttrande från kommunerna och, därest
dessa samtycka till föreningen, i övrigt förfar på sätt ovan är sagt.
4
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
7 §•
Fattigvårdssamhälles beslutanderätt utövas å landet vid kommunalstämma
eller, där kommunalfullmäktige äro utsedda, av dessa samt i
stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å allmän rådstuga.
8 §•
Varje fattigvårdssamhälle skall hava ett reglemente för fattigvården,
innehållande de allmänna grunder för ordnande och handhavande av
samhällets fattigvård, som anses erforderliga; dock må efter Konungens
befallningshavandes beprövande mindre samhällen, vilkas fattigvård är
av ringa omfattning, vara befriade från denna skyldighet.
Fahtigvårdsreglemente antages av fattigvårdssamhället efter förslag
av fattigvårdsstyrelsen och skall underställas prövning av Konungens
befallningshavande, som har att antingen oförändrat fastställa eller ock
ogilla detsamma.
3 KAP.
Om fattigvårdsstyrelse.
9 §•
I varje fattigvårdssamhälle skall finnas en fattigvårdsstyrelse.
10 §.
Fattigvårdsstyrelsen har att ombesörja alla de angelägenheter inom
samhällets fattigvård, som äro att hänföra till förvaltning och verkställighet.
I sådant hänseende åligger fattigvårdsstyrelsen särskilt:
att bestämma, i vilka fall och under vilka former fattigvård skall
meddelas;
att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel,
fastigheter och annan egendom;
att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag för fattigvården
under det nästföljande året, föra fullständiga räkenskaper över de medel,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
5
styrelsen har om händer, samt lämna redovisning för sin förvaltning,
allt i överensstämmelse med kommunallagarna;
att föra förteckning över dem, som åtnjuta fattigvård, och avgiva
statistisk redogörelse angående fattigvården jämlikt de föreskrifter, som
Konungen låter utfärda;
att i ärenden, som röra fattigvården, företräda fattigvårdssamhället
och bevaka dess rätt; samt
att hos fattigvårdssamhället göra framställningar rörande de på
samhällets beslut ankommande åtgärder, som fattigvårdsstyrelsen finner
höra vidtagas för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och handhavande.
11 §■
1 mom. Ledamöter i fattigvårdsstyrelsen utses av fattigvårdssamhället
till det antal, som med hänsyn till samhällets vidd och folkmängd
erfordras, dock å landet minst tre och i stad minst fem; och skall minst
eu av ledamöterna vara kvinna.
2 mom. Suppleanter för ledamöterna utses av fattigvårdssamhället
till minst dessas halva antal eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till
minst det antal, som är närmast över hälvten. Minst en av suppleanterna
skall vara kvinna.
Ö mom. Då ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelse väljas
å kommunalstämma eller allmän rådstuga, iakttages, att varje röstande
har eu röst.
12 §.
Ledamöter och suppleanter i fattigvårdsstyrelsen utses bland inom
fattigvårdssamhället bosatta svenska män och kvinnor, som fyllt tjugufem
år.
Ledamot eller suppleant kan ej vara
a) den som icke råder över sig och sitt gods;
b) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas
eller eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän
befattning eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är
dömd till straffpåföljd, varom sist förmäles, eller den som är ställd under
framtiden för brott, vilket medför nämnda påföljd;
c) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.
6
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135.
Gift kvinna vare ej på den grund, att hon står under mannens målsmanskap,
obehörig att utöva uppdrag, varom nu är fråga.
Med hänsyn till ämbets- eller tjänstemannaställning må landshövding,
landssekreterare, landskamrerare eller landsfogde icke vara ledamot
eller suppleant i fångvårdsstyrelse; ej heller landsfiskal i fångvårdsstyrelse
inom sitt distrikt. Av kommunen avlönad tjänsteman, som
i och för sin befattning är redovisningsskyldig inför fångvårdsstyrelse^
må icke vara ledamot eller suppleant i samma styrelse.
Beträffande rätt att avsäga sig uppdrag att vara ledamot eller suppleant i
fångvårdsstyrelse samt ledamots och suppleants tjänstgöringstid och avgång
gäller å landet vad om ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och
i stad vad om stadsfullmäktig är i kommunallagarna stadgat; dock att
kvinna, endast om hon är gift, äger med avseende å uppdrag, varom
här är fråga, tillgodonjuta den henne enligt kommunallagarna tillkommande
särskilda avsägelserätt.
13 §.
Kyrkoherden eller hans ställföreträdare är berättigad att deltaga i
fattigvårdsstyrelsens förhandlingar och beslut. 1 annexförsamling, där
komminister finnes anställd, äger denne eller den hans tjänst förestår
nämnda befogenhet, när kyrkoherden ej själv är tillstädes.
1 stad äger stadsläkaren eller, om flera än en stadsläkare finnas,
förste stadsläkaren, rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelsens förhandlingar.
På landet äga provinsialläkaren och extra provinsialläkaren sådan befogenhet
i de till deras distrikt hörande fattigvårdssamhällen.
14 §.
Fattigvårdssamhälle utser bland fattigvårdsstyrelsens ledamöter ordförande
och vice ordförande att tjänstgöra för den tid, de äro valda till
ledamöter.
Uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande,
skall ofördröjligen insändas till Konungens befallningshavande, som låter
meddela underrättelse därom i länskungörelserna.
Aro både ordföranden och vice ordföranden frånvarande från styrelsens
sammanträde, utser styrelsen inom sig ordförande för tillfället.
7
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Fattigvårdsstyrelsen utser inom sig- för varje år eu kassaförvaltare,
därest ej kommunens förvaltning ordnats på ett sätt, som gör sådan
kassaförvaltare obehövlig.
15 §.
1 mom. Ordinarie sammanträden böra av fångvårdsstyrelse:! hållas
i mån av behov och på regelbundet återkommande tider. Tid och
ställe för dessa sammanträden böra av styrelsen till allmänhetens kännedom
kungöras.
Extra sammanträde hålles, då ordföranden finner sådant nödigt eller
minst halva antalet av styrelsens ledamöter gör framställning därom.
Kallelse till sådant sammanträde meddelas på sätt styrelsen beslutar.
2 mom. Ärende må icke hos fattigvårdsstyrelsen till avgörande
företagas, såvida ej flera ledamöter än hälvten av hela antalet äro tillstädes;
och bör, där ledamöterna endast äro tre, hela antalet tillstädesvara.
3 mom. Omröstning till beslut sker öppet, och tillkommer varje
röstande en röst. Vid lika röstetal gäller den mening, ordföranden biträder.
Val skall, där så äskas, förrättas med slutna sedlar, och skiljer lotten
mellan lika röstetal.
4 mom. Rörande påföljd för uteblivande från sammanträde gäller
vad i kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant i kommunalnämnd
eller om stadsfullmäktig.
16 §.
Vid fattigvårdsstyrelsens sammanträden skall föras protokoll, upptagande
styrelsens beslut och skälen därför.
Protokollet skall justeras antingen genast eller sist vid styrelsens
nästa sammanträde; dock kan styrelsen särskilt för varje gång uppdraga
åt två eller flera av sina ledamöter att jämte ordföranden verkställa
justeringen.
17 §•
Ordföranden i fattigvårdsstyrelsen tillkommer:
att befordra styrelsens beslut till verkställighet och för sådant ändamål
å styrelsen vägnar ingå avtal;
att föra eller låta föra protokoll vid styrelsens sammanträden;
att vårda styrelsens handlingar och ansvara för räkenskapernas ordentliga
förande;
8
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
att med laga verkan mottaga stämningar och. andra meddelanden,
som skola delgivas styrelsen; samt
att ombesörja all skriftväxling för styrelsen och själv eller genom
ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda styrelsen och
föra dess talan.
18 §.
Ordföranden äger tillgodonjuta ej mindre den gottgörelse, som av
fattigvårdssamhället anslås för de honom genom uppdraget åsamkade
kostnader för skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp,
än även, därest fattigvårdssamhället anser, att jämväl ersättning
för det med uppdraget förenade besvär må till honom utgå, arvode till
belopp, som samhället med hänsyn till arbetets omfattning finner skäligt.
Beslut om tilldelande av sådant arvode eller förhöjning därav skall underställas
Konungens befallningshavandes prövning.
19 §.
1 mom. På det fattigvårdsstyrelsen må bliva i tillfälle att fullgöra
den styrelsen åliggande undersökning och prövning av fattigvårdsbehov
samt att öva tillsyn över dem, som åtnjuta understöd, bör fattigvårdssamhället,
där ej dess fattigvård är av ringa omfattning, indelas i
distrikt, vart och ett stående under närmaste uppsikt av en ledamot i
styrelsen. Där inom fattigvårdssamhälle genomförts annan efter dess
särskilda förhållanden -lämpad arbetsfördelning mellan fattigvårdsstyrelsens
ledamöter, ankommer på Konungens befallningshavandes prövning,
huruvida sådan anordning må godkännas.
2 mom. För ändamål, som i 1 mom. sägs, må, enligt bestämmande
i fattigvårdsreglementet, kunna till fattigvårdsstyrelsens biträde kallas
därför skickade, inom fattigvårdssamhället bosatta män och kvinnor (vårdare),
vilka, om förhållandena så kräva, kunna sammanslutas till särskilda
styrelser (distriktsstyrelser).
3 mom. Genom föreskrift i fattigvårdsreglementet må ock kunna
uppdragas åt fattigvårdsstyrelsen att bland inom samhället bosatta män
och kvinnor utse särskild styrelse att handhava förvaltningen av anstalt
eller utförande av viss annan fattigvårdsstyrelsens angelägenhet.
4 mom. Därest fattigvårdssamhället anser nödigt att i fråga om
uppdrag, som i 2 och 3 mom. sägs, meddela bestämmelser om skyldighet
att mottaga sådant och om tjänstgöringstid, må det kunna ske;
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135
9
dock att dessa bestämmelser ej må göras strängare än de, som gälla om
ledamöter i fattigvårdsstyrelse.
20 §.
Där fattigvårdssamhället så aktar nödigt, äger samhället besluta, att
särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen anställas för att utföra
något eller några av de göromål, som åligga ordföranden, eller att i
andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande.
21 §.
I fråga om granskning av fångvårdsstyrelse^ räkenskaper och
förvaltning gäller vad i kommunallagarna finnes stadgat.
Envar ledamot av fattigvårdsstyrelsen ansvarar gemensamt med de
övriga för de medel, som styrelsen haft under sin förvaltning, ävensom
för de säkerhetshandlingar, mot vilkas antaglighet han icke gjort anmärkning
till protokollet. Denna ansvarighet fortfar, till dess förvaltningen
blivit godkänd av fattigvårdssamhället eller, om klander anställes, av
vederbörlig domstol eller ock till dess natt och år efter räkenskapernas
avlämnande förflutit, utan att klander blivit i laga ordning anställt.
22 §.
De föreskrifter, som äro meddelade i detta kap., gälla ej för Stockholms
stad, utan lända i stället till efterrättelse förordningen angående
kommunalstyrelse i Stockholm samt de särskilda bestämmelser, som i
avseende å organisationen av fattigvården därstädes äro eller varda av
Konungen fastställda.
För andra större kommuner, vilkas fattigvårdsförvaltning icke lämpligen
kan i allo anordnas enligt de i detta kap. angivna grunder, äger
Konungen medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.
4 KAP.
Om sökande och meddelande av fattigvård''.
23 §.
Vill någon komma i åtnjutande av fattigvård, göre anmälan därom
hos fattigvårdsstyrelsen i det fattigvårdssamhälle, där han vistas.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 2
10
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Anmälan må göras, förutom hos fattig vårdsstyrelsen, hos dess ordförande
eller annan ledamot av styrelsen eller hos den, som styrelsen
kan hava utsett att mottaga sådan anmälan, eller hos prästerskapet i
församlingen.
Har anmälan gjorts hos annan än ordföranden, vare den, som mottagit
anmälan, skyldig att ofördröjligen fortskaffa densamma till fattigvårdsstyrelsen
eller dess ordförande.
Polisman, kronobetjänt, läkare eller barnmorska, som finner någon
vara i sådan belägenhet, att fattigvårdsstyrelsens ingripande är av nöden,
bör därom göra anmälan hos styrelsen.
Oavsett om anmälan skett, åligger det fattigvårdsstyrelsen att ombesörja,
att den, som vistas inom samhället och finnes vara i behov av
fattigvård, erhåller sådan.
24 §.
1 mom. Då någon är i så trängande behov av fattigvård, att med
dess avhjälpande ej kan anstå, till dess fattigvårdsstyrelsen sammanträder,
må ordföranden tillsvidare bevilja den nödställde fattigvård.
Enahanda befogenhet må, enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet,
tilldelas annan ledamot av styrelsen eller tjänsteman hos densamma.
Om sålunda beviljad fattigvård skall anmälan göras vid styrelsens
nästa sammanträde, då anteckning därom och om dagen för beviljandet
skall ske i protokollet.
2 mom. I fattigvårdssamhälle, där distriktsstyrelser finnas, må, enligt
föreskrift i fattigvårdsreglementet, åt sådan styrelse kunna uppdragas
att meddela fattigvård av visst slag eller i viss omfattning.
25 §.
Innan fråga om beviljande av fattigvård avgöres, skall fattigvårdsstyrelsen
göra sig noga underrättad om den nödställdes levnadsförhållanden
och fattigvårdsbehov samt imdersöka, huru detta behov må på
lämpligaste sätt avhjälpas.
26 §.
Vid fattigvårdens handliavande bör fattigvårdsstyrelsen låta sig angeläget
vara att lämna understöd på sådant sätt, att den behövande så
vitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden genom eget arbete försörja
sig och de sina. Fördenskull bör fattigvårdsstyrelsen särskilt göra
11
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
sig noga underrättad om de arbetstillfällen, som givas, för att kunna
anvisa arbete åt hjälpsökande, vilken är arbetsför, och, om arbetsförmedlingsanstalt
finnes i orten, i sådant syfte samarbeta med denna.
27 §.
Fattigvård meddelas i allmänhet genom
understöd i hemmet,
^ackordering i enskilt hem eller
vård å anstalt.
Fattigas försörjning medelst omgång (socken- eller rotegång) må
icke äga rum.
28 §.
Understöd i hemmet bör ej lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat
av dryckenskap eller arbetso villighet, och ej heller när anledning
eljest finnes till antagande, att understödet icke kommer till behörig användning.
29 §.
^ackordering av behövande får endast ske till personer, rörande
vilkas lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för
vart fall åligga dem, fattigvårdsstyrelsen genom föregående undersökning
gjort sig förvissad. Om utack ord eringen skall upprättas skriftligt kontrakt,
i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter noggrant angivas.
Anbud å behövandes vårdande må ej infordras genom anställande
av auktion eller annat därmed jämförligt förfarande.
30 §.
Då understöd lämnats i hemmet eller understödstagare utackorderats
i enskilt hem, bör fattigvårdsstyrelsen vaka över att beviljat understöd
behörigen användes och att de, som emottagit barn eller andra
till vård, fullgöra sina skyldigheter.
31 §.
Fattigvårdssamhälle skall hava anstalt (ålderdomshem, försörjningshem,
vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka äro i behov
12 Kungl. Maj ds Nåd. Fr oposition Nr 135.
av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas.
Flera samhällen må förena sig om gemensam anstalt; skolande villkoren
för sådan förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga
för skötseln av anstalten, upptagas i reglemente, som fastställes av Konungens
befallningshavande.
Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare
eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller
del i sådan, må efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna
tillsvidare befrias från skyldighet härutinnan; dock att samhället härigenom
icke fritages från skyldighet att bereda anstaltsvård åt understödstagare,
som är i behov därav.
32 §.
I fråga om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, som i 31 § sägs,
skall iakttagas, att åt män och kvinnor beredes bostad i särskilda rum
samt att, därest sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare
sjukdom behäftade understödstagare icke kunna erhålla vård å anstalt,
som i 35 § avses, utan måste intagas å fattigvårdsanstalten, dessa vårdas
i särskilda rum eller avdelningar, så vida ej i särskilda fall annat
finnes kunna ske utan men för den sjuke eller övriga understödstagare.
Aven i övrigt bör noga tillses, att en lämplig fördelning av understödstagarna
äger rum. Där så ske kan, böra äkta makar få bo tillsammans
för sig, om ej någon av dem önskar annorlunda.
Å anstalten bör tillfälle beredas till arbete för sådana understödstagare,
som äro i någon mån arbetsföra.
Minderårig över två år må icke annat än tillfälligtvis och till dess
annan anordning hunnit träffas intagas å fattigvårdsanstalt, där ej en
från den övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande
och vårdande inrättats.
33 §.
För omhändertagande av dels i någon mån arbetsföra behövande,
vilka äro i behov av anstaltsvård, men ej lämpligen kunna emottagas
eller behållas å anstalt, som omförmäles i 31 §, dels ock försörjningspliktiga,
vilka jämlikt stadgandet i 71 § av fattigvårdsstyrelse förelagts
arbete, skall för varje landstingsområde genom landstingets försorg upprättas
nödigt antal arbetshem. Två eller flera landsting må förena sig
om gemensamt arbetshem.
13
Kun f/l. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 13?>.
För stad, som ej deltager i landsting, skall arbetshem upprättas
genom stadsfullmäktiges försorg.
Arbetshem må jämväl kunna upprättas av annan än landsting eller
stad, som nu är nämnd; och må landsting eller dylik stad kunna av
Konungen befrias från skyldighet att upprätta arbetshem, därest sådana
i tillräckligt antal i annan ordning komma till stånd.
För de å landsting tillhörigt arbetshem intagna försörjningspliktiga
erlägges av fattigvårdssamhälle ingen avgift.
Män och kvinnor må ej intagas i samma arbetshem, så vida ej för
dem finnas fullständigt skilda avdelningar. Personer under aderton år
må ej intagas i arbetshem.
Arbetshem skall stå under ledning av en styrelse, som har att
besluta om intagning i hemmet, samt vara försett med av Konungen
fastställt reglemente.
34 §.
För uppförande av anstalt, varom i 31 § förmäles, skall uppgöras
plan, vilken underställes Konungens befallningshavande, som prövar,
huruvida anstalten är så inrättad, att den uppfyller det ändamål, som
enligt denna lag därmed avses.
Plan till arbetshem underställes Konungens prövning.
35 §.
Understödstagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet är i behov
av vård å särskild anstalt, skall, så vitt ske kan, beredas dylik
vård; och har fattigvårdsstyrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för
att förskaffa honom inträde å sådan anstalt.
36 §.
Då minderårig, som av fattigvårdsstyrelsen omhändertagits, hunnit
den ålder samt nått den utveckling och stadga, att han kan anses i
stånd att försörja sig, har styrelsen att söka bereda honom lämplig tjänst
eller anställning samt tillse, att han erhåller nödig utrustning.
37 §.
Fattigvårdsstyrelsen bör verka därför, att samhällets invånare genom
försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i
sparkassor eller annorledes bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoför
-
14
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
inäga, sjukdom eller andra olyckor; den bör ock i övrigt söka att genom
tjänliga åtgärder förebygga framtida fattigvårdsbehov.
Om på grund av missväxt eller annan allmännare olycka nöd i
större utsträckning kan befaras uppkomma inom samhället, har fattigvårdsstyrelsen
att, i den mån åtgärder till nödens avhjälpande ankomma
på annan myndighet, hos denna göra den framställning, som av omständigheterna
påkallas.
38 §.
Fattigvårdsstyrelsen bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete
såväl med myndigheter och institutioner, vilkas verksamhet beröra
fattigvården, som ock med föreningar och enskilda, vilka utöva
understödsverksamhet eller annan social verksamhet inom samhället.
5 KAP.
Om bidrag till fattigvården.
39 §.
Kostnaderna för fattigvården skola, i den mån de ej kunna täckas
med avkastningen av fattigvårdssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter
och kapital, inflytande bötesmedel, gåvor och andra dylika inkomster,
bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade.
40 §.
Har fattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård
enligt 1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalt för sinnessjuka, för
vilken ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom
försörjningspliktig person; och äro ej sådana omständigheter för handen,
att gottgörelse för vården enligt vad i 60 § sägs skall lämnas av
staten, då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt, att därför
utfå gottgörelse av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället
är beläget.
Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt
för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör landsting
15
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa
eller fallandesjuka, vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen
för ändamålet godkänd.
41 §.
1 mom. Där fattig för vård intagits å anstalt för tuberkulösa eller
för vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag, gäller om fattigvårdssamhälles
rätt att utfå gottgörelse för utgiven vårdavgift vad i 40 § sägs.
2 mom. Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för
personer, som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom.
sägs, bör tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget
fastställa en avgift, ej överstigande hälvten av vårdkostnaden, som
vederbörande fattigvårdssamhälle har att erlägga för å sådan anstalt
intagen fattig.
Har fattigvårdssamhälle åt fattiga sjuka, som i nästföregående
stycke avses, å särskild anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt för ändamålet
anordnad särskild avdelning, vilken står under läkares tillsyn, berett
vård, som av förste provinsialläkare intygas vara tillfredsställande,
må det samhälle, som har att ansvara för vårdkostnaden, av vederbörande
landsting erhålla gottgörelse med hälvten av det belopp, vartill
nämnda kostnad visas hava uppgått. Landstinget äger för beviljande
av sådan gottgörelse uppställa de villkor, som kunna befinnas lämpliga.
42 §.
Där fattig för vård intagits å länslasarett eller av landsting underhållen
sjukstuga eller å annan, med länslasarett likställd, sjukvårdsinrättning,
gäller om fattigvård samhälles rätt att utfå gottgörelse för utgiven
vårdavgift vad i 40 § sägs.
6 KAP.
Om uppsikt över kommunernas fattigvård.
43 §.
Konungens befallningshavande hava att vaka över att fattigvården
inom länen i enlighet med denna lag och i övrigt gällande stadganden
ändamålsenligt ordnas och handhaves, så att de behövande komma i åtnjutande
av det underhåll och den vård, som omständigheterna påkalla.
16
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
I allt vad som rör Konungens befallningshavandes befattning med
fattigvårds förvaltningen inom länen skola Konungens befallningshavande
hava biträde av särskilt tillsatta tjänstemän, fattigvårdskonsulenter, vilka
jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med råd och anvisningar
rörande fattigvården. Instruktion för fattigvårdskonsulenterna utfärdas
av Konungen.
44 §.
Jämte det övervakande av fattigvården i länen, som enligt 43 §
åligger Konungens befallningshavande, ankommer det på statens fattigvårdsinspektör
att verka för fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och
främja dess utveckling. Han har ock att öva uppsikt över de i 33 §
om förmälda arbetshemmen. Angående fattig vårdsinspektörens verksamhet
meddelar Konungen närmare föreskrifter.
7 KAP.
Om hemortsrätt.
45 §.
I fråga om fattigvård skall svensk medborgare anses, med nedan
stadgade undantag, hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket
han senast varit mantalsskriven utan att hava under det år, som
mantalsskrivningen avser, kommit i åtnjutande av fattigvård, som, enligt
vad i 49 § sägs, utövar inverkan på förvärv av hemortsrätt.
Har någon, som med avseende å tilltänkt inflyttning mantalsskrivits
inom . visst _ fattigvårdssamhälle, ej inflyttat dit, gäller den mantalsskrivning
icke till bestämmande av hans hemortsrätt.
46 §.
Den, som fyllt sextio år, kan därefter icke förvärva ny hemortsrätt.
47 §.
1 mom. Hustru har, oberoende av sin ålder, samma hemortsrätt
som mannen. Upplöses äktenskapet genom mannens död eller eljest, behåller
hustrun den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast ägde, till
dess annan tillkommer henne.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
17
2 mom. Barn inom äktenskap bar, så länge det är minderårigt, faderns,
eller, där lian är död och modern lever, moderns hemortsrätt.
Åro båda föräldrarna döda, har barnet den hemortsrätt, som den sist
avlidna ägde vid sin död.
Minderårigt barn utom äktenskap har samma hemortsrätt som modern
eller, om hon är död, den hon senast ägde.
Adoptivbarn, som är minderårigt, har samma hemortsrätt som adoptanten,
eller, om han är död, den han senast ägde. År barn adopterat
av makar, eller bär ena maken adopterat den andres barn, skall, där
barnet är minderårigt, vad i första stycket av detta mom. sägs äga motsvarande
tillämpning.
Den hemortsrätt barn äger, då det fyller sexton år, behåller barnet,
tills det självt förvärvar annan.
3 mom. Har man, som avflyttat från riket, kvarlämnat hustru,
gäller i fråga om hennes förvärv av hemortsrätt vad i 45 och 46 §§
stadgas. Därest i sådant fall makarnas barn eller adoptivbarn, varom i
2 mom. 3 stycket 2 punkten förmäles, kvarlämnas i riket, har sådant
barn moderns hemortsrätt och, om hon utvandrar eller dör, den hemortsrätt
hon då ägde. Återflyttar mannen till riket, gäller vad i 1 och 2
mom. sägs; dock att, om hustrun under mannens frånvaro förvärvat
hemortsrätt, makarna hava denna hemortsrätt, till dess mannen vunnit
ny sådan; och skall hustruns mantalsskrivning för det år, då mannen
återflyttat, i avseende å förvärv av hemortsrätt så anses, som om den
gällt även mannen.
48 §.
Har någon, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller förbättrings-
eller uppfostringsanstalt, genom inrättningens eller anstaltens försorg
för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem, under
villkor att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens tillsyn,
och har han på grund av vistelsen i detta hem mantalsskrivits i
det fattigvårdssamhälle, varest hemmet är beläget, gäller denna mantalsskrivning
ej till bestämmande av hans hemortsrätt.
49 §.
1 mom. Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom
visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt 1 §, eller har under
samma år fattigvård enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvårdssamhälle
än det, där han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 3
18
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
grund av nämnda mantalsskrivning. Hinder för förvärv av hemortsrätt
föranledes dock icke av fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhall eller annat, som avser
att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt^ eller
begra vningshj älp.
2 mom. I fråga om inverkan på förvärv av hemortsrätt likställes
med fattigvård, som någon själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits av
hans minderåriga barn och adoptivbarn, så ock för mannen fattigvård,
vilken tilldelats hans hustru eller under bestående äktenskap åtnjutits
av minderåriga barn, som hon ägt före äktenskapet, eller av hennes
minderåriga adoptivbarn, så vitt ifrågavarande barn hava hennes hemortsrätt.
Fattigvård åt barn utom äktenskap inverkar ej på faderns förvärv
av hemortsrätt, ej heller inverkar fattigvård åt barn, som blivit
adopterat, på faderns eller moderns förvärv av hemortsrätt.
8 KAP.
Om fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet samt om gottgörelse
för fattigvård av staten m. in.
50 §.
Fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon, vilken
har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett om skyldeman
eller annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,
berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare
samhället med de undantag och i den ordning, som här nedan sägs.
Öl §.
försättning enligt 50 § utgår ej för fattigvård, som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser
att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen
lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller
begravningshjälp.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
19
52 §.
Har fångvårdsstyrelse lämnat fattigvård, för vilken den vill söka
ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller av landsting eller av staten,
skall styrelsen ofördröjligen genom förhör med den nödställde eller
andra, som kunna meddela upplysning i ämnet, införskaffa utredning
angående
a) den nödställdes namn, ålder, födelseort och civilstånd,
b) fattigvårdsbehovet och anledningen därtill,
c) fattigvård, som han förut åtnjutit,
d) senaste mantalsskrivningsort, eller, om den nödställde ej skulle
äga hemortsrätt därstädes, annan ort, varest han antages hava hemortsrätt,
samt
e) personer, som äro pliktiga att försörja den nödställde, och deras
ekonomiska ställning.
År den nödställde gift eller minderårig, skola uppgifter, motsvarande
de under a), c) och d) omförmälda, inhämtas jämväl rörande make
eller föräldrar.
De erhållna upplysningarna skola upptagas i protokoll, vars riktighet
skall bestyrkas genom underskrift av den, som hållit förhöret, samt
så vitt möjligt av den, med vilken förhöret hållits.
Därest uppgift ej kan erhållas i ett eller annat av ovan angivna
avseenden, skall detta anmärkas i protokollet.
53 §.
Fångvårdsstyrelse, som vill, att annat fattigvårdssamhälle skall utgiva
ersättning för fattigvård eller övertaga försörjningsskyldigheten för
behövande, skall därom ofördröjligen hos fattigvårdsstyrelsen i detta
samhälle göra skriftlig anmaning, varvid skall fogas avskrift av protokoll
över förhör enligt 52 § jämte uppgift å fattigvårdskostnaden, så vitt
den då kan angivas.
Tillställande av anmaning må ske genom allmänna posten, och gäller
därvid rekommendationsbevis å försändelsen till den sökta fattigvårdsstyrelsen
Såsom bevis om tillställandet.
54 §.
Bestrides kravet eller har svar icke erhållits inom trettio dagar efter
tillställandet eller, i fall som i 53 § andra stycket sägs, efter försändel
-
20
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
sena avlämnande å postanstalt, äger fattigvårdsstyrelsen att hos Konungens
befallningshavande i länet anhängiggöra sin talan; och bifoge därvid
bevis att anmaning skett jämte de handlingar, som enligt 53 § skola
åtfölja anmaningen, vid äventyr, om det försummas, att talan ej upptages
till prövning.
Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamhälle, men anledning
sedermera yppats, att understödstagaren äger hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle,
må talan föras mot detta samhälle, ändå att anmaning
hos dess fångvårdsstyrelse ej föregått. Talan utan föregående anmaning
må ock föras, därest vid förhör enligt 52 § upplysning icke vunnits,
vilket samhälle ersättnings- eller försörj ningsskyldigheten åligger.
55 §.
Talan, som i 54 § sägs, skall anhängiggöras inom sextio dagar, efter
det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå, eller,
om fattigvården icke lämnats av den sökande fattigvårdsstyrelsen, inom
samma tid, efter det kostnaden för fattigvården av styrelsen guldits, vid
äventyr, om det försummas, att rätt till ersättning för fattigvårdskostnad,
som utgivits mer än sextio dagar före det ansökningen hos Konungens
befallningshavande gjordes, anses förfallen.
Vad sålunda stadgats gäller ej för det fall, att fattigvårdsstyrelse,
hos vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig godkänna kravet,
men ersättning sedermera ej lämnats.
56 §.
Konungens befallningshavande hör över ansökningen fattigvårdsstyrelsen
i det eller de samhällen, mot vilka kravet riktas eller som eljest
kunna antagas vara ersättningsskyldiga, samt införskaffar genom parterna
eller låter själv införskaffa den ytterligare utredning, som må vara
behövlig för målets prövning.
Finnes anledning till antagande, att den nödställde har hemortsrätt
inom fattigvårdssamhälle i annat län, överlämnas målet till handläggning
av Konungens befallningshavande därstädes.
57 §.
Har fattigvårdssamhälle åt någon, som har hemortsrätt i annat
fattigvårdssamhälle, utgivit fattigvård enligt 1 § under förhållanden, vilka
21
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
synas utvisa, att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt, äger
fattigvårdsstyrelsen i förstnämnda samhälle att hos fångvårdsstyrelse]! i
det andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom själv besörja,
sedan fattigvårdsstyrelsen i homortssamhället lämnats tillfälle att därmed
själv taga befattning. Sistnämnda styrelse äger ock påfordra hans hemsändande
eller låta själv avhämta honom.
Hemsändning, som här sägs, må ej äga rum, då understödstagaren
därav skulle lida men till sm hälsa eller hans utsikt till självförsörjning
därigenom skulle väsentligt minskas eller han har stadigvarande bostad
hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller hos adoptant eller
adoptivbarn eller hos syskon eller då eljest synnerliga skäl tala emot
hemsändningen; ej heller må hustru, vilkens sammanlevnad med mannen
upphört, mot sin vilja sändas till samhälle, varest mannen vunnit hemortsrätt
efter inflyttning, som skett, sedan makarna börjat leva åtskilda.
Yppas i fråga om hemsändning olika meningar mellan vederbörande
fattigvårdsstyrelser, eller bestrider understödstagaren eller, där han ej
själv kan tillvarataga sin rätt, sådan honom närstående person, som i
nästföregående stycke av denna paragraf sägs, att hemsändning får ske, må
sådan ej äga rum, utan att Konungens befallningshavande, efter det vederbörande
blivit hörda och erforderlig utredning införskaffats, därtill lämnat
tillstånd.
Hemortssamhälle är pliktigt att ersätta skälig kostnad för hemsändning,
som ägt rum i enlighet med denna paragraf. Om uttagande av
sådan ersättning gäller vad som stadgats om ersättning för fattigvård
av hemortssamhälle, dock att anmaning enligt 53 § ej är erforderlig.
58 §.
Där offentlig myndighet eller allmän anstalt eller inrättning, som
enligt gällande föreskrifter åt någon lämnat underhåll och vård, varför
fattigvårdssamhälle är pliktigt att giva ersättning, vill utfå sådan, anhängiggöres
talan härom hos Konungens befallningshavande; och gäller
om tid för talans anhängiggörande och om påföljd för försummande
av nämnda tid i tillämpliga delar vad i 55 § 1 stycket stadgas samt
om målets behandling vad i 56 § 1 stycket sägs.
59 §.
Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, varom i 40, 41 och 42 §§
förmäles, gkall sökas inom två år, efter det kostnaden av fattigvårds
-
22
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.
styrelsen utgivits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till gottgörelse
för den kostnad förfallit. Har fråga om skyldighet att vidkännas
kostnaden vant föremål för tvist, räknas tiden från det tvisten slutligen
avgjorts. ®
Därest gottgörelse vägras för vårdkostnad, som här sägs, äger fattigvårdsstyrelsen
att hos Konungens befallningshavande föra talan om utfående
därav; och gäller om målets behandling i motsvarande tillämpning
vad som stadgas i 56 §. ^
60 §.
1 mom. För fattigvård, som enligt 1 § lämnats någon, vilken icke
är svensk medborgare eller vilkens hemortsrätt ej kan utrönas, erhåller
vederbörande fattigvårdssamhälle gottgörelse av staten.
• 2 ™0m''„ ,Har’ efter det en Person fybt sexton men innan han fyllt
sextio år, såväl han som de personer, beträffande vilka i 49 § 2 mom.
stadgas, att dem tilldelad fattigvård inverkar på hans förvärv av hemortsrätt,
oavbrutet under minst tre år vistats utom det fattigvårdssamhälle,
varest han har hemortsrätt, utan att under denna tid hava av
samhället åtnjutit ^ fattigvård, äger samhället att av staten erhålla gottgörelse
för fattigvård enligt 1 §, som samhället efter utgången av samma
tid fått bekosta för någon av dem.
Dylik gottgörelse utgår dock endast, om fattigvården meddelats,
innan någon av ifrågavarande personer återvänt till samhället eller omedelbart
därefter. Därest hemortssamhället fått ersätta av annan utgiven
fattigvård, erhålles gottgörelse endast så vitt berörda tid av tre år förflutit,
innan hemortssamhället delgivits antingen anmaning, som i 53 8
sägs, eller, ^ i de fall, då enligt 54 § 2 stycket talan om ersättning för
utgiven fattigvård må föras utan föregående anmaning, den till Konungens
befallningshavande i målet ingivna ansökning.
3 mom. Gottgörelse, som i denna paragraf sägs, utgår allenast
om ersättning för fattigvården ej kan uttagas hos enskild person.
fattigvård, som omförmäles i 51 §, gottgöres av staten endast för
det fall, att understödstagaren icke är svensk medborgare.
61 §-
1 mom. \ ill fångvårdsstyrelse erhålla gottgörelse av staten för fattigvård,
göres ansökning därom hos Konungens befallningshavande för
varje år inom februari månad året efter det, då fattigvården av fattigvårdssamhället
utgivits. Har fattigvårdsstyrelsen sökt att av annat fat
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
23
tigvårdssamhälle eller enskild person utfå ersättning för fattigvårdskostnad,
men talan därom ogillats, räknas tiden för sökande av gottgörelse
från det Konungens befallningshavandes utslag i tvisten vunnit laga
kraft mot samhället eller, om det överklagats, från det kammarrättens
utslag blivit fattigvårdsstyrelsen delgivet.
Vid ansökningen skola fogas följande handlingar:
a) avskrift av protokoll över förhör enligt 52 §;
b) specificerad uppgift å fattigvårdskostnaden med angivande särskilt
för varje understödstagare av tiden, då utbetalningen skett; skolande
uppgiften, där den ej åtföljes av behöriga verifikationer, vara till riktigheten
styrkt av fattigvårdsstyrelsens ordförande eller kassaförvaltare; samt
c) redogörelse för de åtgärder, som må hava vidtagits för utrönande
av de personers hemortsrätt, ansökningen gäller, eller för utbekommande
av ersättning av annat fattigvårdssamhälle eller enskild person, därvid
i berörda hänseenden meddelade utslag eller beslut böra bifogas.
Sedan Konungens befallningshavande granskat de ansökningar, som
inkommit, samt genom sökandena införskaffat eller själv låtit införskaffa
den ytterligare utredning, som må vara behövlig, meddelar Konungens
befallningshavande före den 1 nästföljande maj beslut i anledning av
ansökningarna.
2 mom. Har fattigvård lämnats någon, som ej är svensk medborgare,
skall fattigvårdsstyrelsen dessutom, med överlämnande av tillgängliga
handlingar rörande den nödställdes person, hans nationalitet, födelseort
och senaste boningsort i hemlandet jämte de övriga upplysningar,
vilka genom förhör med honom eller annorledes kunna erhållas angående
berörda omständigheter och den tid, som förflutit, sedan han lämnade
sitt hemland, inom fjorton dagar efter den dag, då fattigvården
började utgå, hos Konungens befallningshavande göra framställning om
den nödställdes hemsändande. Försittes nyssnämnda tid, skall rätt till
ersättning för fattigvård, som utgivits mer än fjorton dagar före det
ansökning gjorts hos Konungens befallningshavande, anses förfallen. J
fall, där det icke enligt särskilda bestämmelser tillkommer Konungens
befallningshavande att avgöra hemsändningsfrågan, skall densamma underställas
Kungl. Maj:ts prövning.
3 mom. Konungen må med främmande makt under förutsättning
av ömsesidighet träffa överenskommelse om behandling av dess undersåtar
här i riket i fattigvårdshänseende och om gottgörelse för därvid
uppkommen kostnad.
4 mom. Angående fattigvård åt svensk medborgare, som av myndighet
i utlandet överlämnats till myndighet i svensk gränsort, är särskilt
stadgat.
24
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
9 KAP.
Om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagarc och för dem försörj
ningspliktiga
personer.
62 §.
Fångvårdsstyrelse äger att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga
ersättning därför, i den mån styrelsen icke finner skäl till eftergift. För
fattigvård, som någon erhållit, innan han fyllt sexton år, må ersättning
dock icke uttagas ur hans arbetsförtjänst.
Har någon mottagits till stadigvarande försörjning, äger fattigvårdsstyrelsen
omhändertaga egendom, som vid mottagandet tillhör understödstagaren
eller, medan han åtnjuter försörjning, tillfaller honom, samt därav
bereda sig ersättning för fattigvård, som lämnas honom. Fattigvårdsstyrelsen
äger hos vederbörande polismyndighet erhålla handräckning
för sådan egendoms omhändertagande.
63 §.
Har fattigvårdssamhälle tillskyndats kostnad för fattigvård, som
enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning skyldeman eller annan
enligt 3 eller 4 § bort ansvara, äger fattigvårdsstyrelsen att av den,
''''fiken ansvarigheten åligger, uttaga ersättning för denna kostnad, i den
mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.
64 §.
Fattigvårdssamhälle äger ställa medel till fattigvårdsstyrelsens förfogande
med föreskrift, att ersättningsskyldighet, varom i 62 och 63 §§
stadgas, icke skall äga rum för understöd, som utlämnas av dessa medel.
65 §.
Anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare
eller av försörjningspliktig, som i 3 § sägs, må icke bifallas, där den ersättningsskyldige
genom att återbetala kostnaden eller någon del därav
kan antagas komma att sakna nödiga medel till underhåll för sie- och
de sina.
25
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 18.5.
60 §.
Har fattigvård enligt 1 § lämnats någon, för vilkens försörjning
annan enligt 3 § är ansvarig, ocli finnes behovet av fattigvård vara stadigvarande,
må den försörjningspliktige kunna åläggas att till fattigvårdssainhället
å lämpliga tider, så länge behovet av fattigvård fortfar,
utgiva skäligt bidrag till den försörjningsberättigades underhåll.
Kommer den försörjningsberättigade eller den försörjningspliktige i
förändrade förhållanden, må försörjningsbidraget utan hinder av förut
meddelat beslut jämkas efter som skäligt finnes.
67 §.
Talan om utbekommande av ersättning enligt 62 och 63 §§ ävensom
om utgivande av försörjningsbidrag, som i 66 § sägs, anhängiggöres
hos Konungens befallningshavande i länet; och gäller om målets
behandling i motsvarande tillämpning vad i 56 § stadgas.
68 §.
Om tiden för anhängiggörande av talan, som i 67 § sägs, gäller,
när kravet grundas å försörjningsplikt, som avses i 3 § 2 stycket, vad
i 55 § 1 stycket stadgas, f andra fall skall vad enligt allmänna lagen
gäller om preskription av fordran äga tillämpning.
69 §.
Den, som åtnjuter fattigvård, står under fattigvårdsstyrelsens tillsyn.
Gör någon, som intagits å fattigvårdsanstalt, varom i 31 § förmäles,
sig skyldig till grövre förseelse mot ordningen å anstalten, äger fattigvårdsstyrelsen
eller, där särskild anstaltsstyrelse finnes, denna styrelse
att tillrättavisa honom genom minskning i kosten eller genom inskränkning
i eljest medgivna friheter och förmåner. För gossar under femton
år och flickor under tolv år inå aga användas. Fattigvårdsstyrelsen
eller anstaltsstyrelsen må uppdraga åt föreståndaren för anstalten att vidtaga
åtgärd, som här sägs.
Över den, som intagits i arbetshem, äger anstaltsstyrelsen myndighet
i enlighet med det för anstalten fastställda reglementet. I reglementet
må icke medgivas användande av inneslutning i mörkt enrum eller prygel.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 häjt. (Nr_ 135.) 4
26
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
70 §.
Den, som enligt 1 § åtnjuter fattigvård, vilken icke är allenast tillfällig,
eller som för egen försörjning är intagen å fattigvårdsanstalt, är
skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen
eller å dess vägnar anvisas.
71 §.
Om någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga
barn eller adoptivbarn eller sin hustru sådan nöd, att fattigvård enligt
1 § måste lämnas någon av dem, är han, även om fattigvården är allenast
tillfällig, skyldig att efter föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa
sig till och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt
eller eljest anvisat arbete; och må han, oavsett om fattigvården upphört,
kunna kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess grundad anledning
föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga försörja sig
själv och de sina, dock icke i oavbruten följd under längre tid än ett år.
Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra honom
åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden
må tilldelas hans minderåriga barn eller adoptivbarn eller hans hustru.
72 §.
Vederbörande polismyndighet har att på begäran meddela handräckning
dels för delgivning av föreläggande, som i 71 § sägs, dels för
inställande till arbete av den, som underlåter att efterkomma sådant föreläggande,
dels ock för återhämtande av understödstagare eller försörjningspliktig,
som olovligen avvikit från fattigvårdsanstalt, å vilken han
varit intagen.
Dylik handräckning meddelas utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen
eller anstalten.
73 §.
Har någon, som gjort sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, blivit,
på grund därav att han varit i behov av fattigvård, enligt gällande bestämmelser
överlämnad till fattigvårdsstyrelsen och för vård intagen å
fattigvårdsanstalt, vare han ej berättigad att lämna anstalten, med mindre
grundad anledning finnes att antaga, att han utanför anstalten skall ärligen
försörja sig.
Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 135
27
74 §.
Undandrager sig någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller
hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat
arbete, eller lämnar han utan tillstånd arbetet, eller visar lian tredska
att efterkomma givna föreskrifter, eller gör han sig skyldig till^ uppförande,
som strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen,
där han icke är till arbete oförmögen, tilldela honom varning med
erinran om den påföljd, som i 75 § omförmäles.
Styrelse för fattigvårdsanstalt, vars reglemente fastställts av Konungen
eller av Konungens befallningshavande, må jämväl enligt stadgande
i reglementet kunna meddela i anstalten intagen person sådan varning,
som nyss är sagd.
Varning, som i denna § avses, må meddelas, förutom av styrelse,
som där sägs, antingen av dess ordförande eller av den, som styrelsen
kan hava utsett att meddela varning, därvid anmälan om varningen skall
göras vid styrelsens nästa sammanträde.
över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet meddelas
den felande muntligen av den, som beslutat varningen, eller skriftligen
genom delgivning av utdrag av protokollet; och har polismyndighet att
på begäran verkställa sådan delgivning utan kostnad för styrelsen.
75 §•
Därest den felande ej låter rätta sig av varning, som i 74 § sägs,
må fattigvårdsstyrelsen eller anstaltens styrelse, med bifogande av bevis
om varningen och tillgänglig utredning i ärendet, hos Konungens befallninghavande
göra framställning om den lelandes dömande till tvångsarbete.
Sedan den felande lämnats tillfälle att yttra sig över framställningen,
och förhör, där sådant är av nöden, ägt rum samt erforderlig utredning
förebragts, i vilket avseende Konungens befallningshavande jämväl äger
förordna om förhör vid domstol, må Konungens befallningshavande ålägga
den felande tvångsarbete eller, då mildrande omständigheter förekomma,
låta bero vid varning. Där tvångsarbete alägges, skall tiden därför bestämmas
till minst en månad och högst två år.
■ Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts,
avvikit från anstalt, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning,
att han håller sig undan, må Konungens befallningshavande
kunna förordna om hans häktande i avbidan pa att målet avgöres eller
utslag, varigenom tvångsarbete ådömts, vinner laga kraft.
28
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
76 §.
Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt. Därest
den dömde på grund av nedsatt arbetsförmåga eller annan anledning
icke lämpligen bör intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han, enligt de
närmare föreskrifter, som Konungen meddelar, i stället intagas i kronohäkte
och där hållas till lämpligt arbete.
Bliver någon, efter det han dömts till tvångsarbete, oförmögen till
arbete, må utslaget ej bringas till verkställighet ej heller, om tvångsarbetet
tagit sin början, detsamma fortfara; och förfares med honom på sätt
i 7 § av lagen om lösdrivares behandling sägs.
I övrigt gäller i fråga om verkställighet av tvångsarbetet i tillämpliga
delar vad i 8 och 13 §§ av nämnda lag stadgas.
77 §.
Där någon, som icke nått myndig ålder, på fattigvårdssamhälles
bekostnad åtnjuter vård utanför sina föräldrars eller målsmans hem, har
samhällets fångvårdsstyrelse målsmansrätt över honom.
Över den, som enligt 36 § genom fattigvårdsstyrelsens försorg beretts
tjänst eller anställning, bör styrelsen, ändå att han icke åtnjuter
fattigvård, öva tillsyn, intill dess han fyllt aderton år.
Kräves på grund av understödstagare tillfallet arv eller eljest förmyndare
för honom, har fattigvårdsstyrelsen att hos vederbörande domstol
göra anmälan därom.
10 KAP.
Om klagan i mål och ärenden, som behandlas enligt denna lag.
78 §.
1 mom. över fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt fattigvård
helt och hållet eller till någon del vägrats, eller som avser sättet för
fattigvårds meddelande, ävensom över beslut av fattigvårdsstyrelse eller
styrelse för anstalt, som är gemensam för flera kommuner eller som tillhör
landsting, rörande behandlingen å anstalt eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet,
eller beträffande kvarhållande å anstalt i fall, som avses i 71
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 29
och 73 §§, må den, som beslutet rörer, anföra besvär bos Konungens
befallningshavande inom trettio dagar, räknade från det han av beslutet
erhållit del. Beslutet går dock i verkställighet, där ej förbud däremot
meddelas av Konungens befallningshavande.
2 mom. Oavsett huruvida besvär enligt 1 mom. anförts, har Konungens
befallningshavande ej blott att tillhålla fattigvårdssamhälle, som
underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 § erfordras, att fullgöra
sin skyldighet, utan även att, där eljest missförhållande föreligger
i något av de i föregående moment omförmälda hänseenden, förordna
om den åtgärd, som må vara erforderlig till missförhållandets avhjälpande.
En var äger rätt att om underlåtenhet eller missförhållande, som nu
nämnts, göra anmälan hos Konungens befallningshavande eller hos fattigvårdsinspektören
eller fattig vårdskonsulent.
3 mom. Över varning, som i 74 § sägs, må klagan ej föras; dock
äger Konungens befallningshavande, i sammanhang med prövning av
yrkande om den felandes dömande till tvångsarbete, pröva varningens befogenhet.
4 mom. Över fattigvårdsstyrelsens beslut i ärende, som icke avses
i 1 och 3 mom. samt icke heller angår annan förvaltningsfråga, för vars
behandling fattigvårdsstyrelsen jämlikt de i denna lag eller kommunallagarna
givna föreskrifter är ansvarig endast inför fattigvårdssamhället,
må besvär anföras hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar,
räknade från det klaganden av beslutet erhållit del. Om verkställighet
av fattigvårdsstyrelsens beslut gäller vad i 1 mom. sägs.
5 mom. Fångvårdsstyrelse, som är missnöjd med beslut av styrelse
för arbetshem rörande understödstagares eller försörjningspliktigs
intagande å hemmet, äger över beslutet anföra besvär hos Konungens
befallningshavande inom trettio dagar från det fattigvårdsstyrelsen av
beslutet erhållit del.
6 mom. Utdrag av fattigvårds- eller anstaltsstyrelses protokoll i
ärende, som i denna § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som
är i behov därav för klagan över styrelsens beslut.
79 §.
År någon missnöjd med handräckning, som av polismyndighet meddelats
enligt 62 § 2 stycket för omhändertagande av egendom, som där
sägs, eller jämlikt 72 § för inställande till arbete eller återhämtande till
30
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
iattigvardsanstalt, ma han däröver anföra besvär hos honungens befallningshavande
inom trettio dagar från handräckningens fullbordande.
80 §.
För talan mot beslut, som i frågor rörande fattigvården enligt
denna lag fattats av kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige
eller allmän rådstuga, gäller vad om besvär över deras beslut är
stadgat i kommunallagarna. Om underställning av beslut, varom i 18
§ förmäles, gäller vad i nämnda lagar sägs rörande underställning av
där avsedda beslut.
81 §.
1 mom. År någon missnöjd med Konungens befallningshavandes
utslag i mål om fullgörande av försörjningsplikt, eller om hemsändning
eller om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad eller i
mål, som omförmälas i 78 § 1 och 2 mom., må han däröver anföra besvär
hos kammarrätten.
Besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då
klaganden erhållit del av utslaget, avlämnas till Konungens befallniugshavande,
som över besvären infordrar vederbörandes förklaring och, sedan
sådan inkommit, till kammarrätten insänder handlingarna i målet jämte
bevis om utslagets delgivning och eget utlåtande.
2 mom. År utslaget meddelat av Konungens befallningshavande i
annat län, än det klaganden tillhör, må besvären, om klaganden det föredrager,
inom ovan stadgade tid avlämnas till Konungens befallningshavande
i sistnämnda län, vilken det åligger att översända dem till Konungens
befallningshavande, som meddelat utslaget, för att vidare behandlas
i föreskriven ordning.
3 mom. Har mål, som rör viss persons hemortsrätt och fattigvårdssamhälles
därav beroende anspråk på ersättning för hans fattigvård, förevarit
hos Konungens befallningshavande i särskilda län, och anföras besvär
över det i huvudsaken sist meddelade utslaget; då må ock i sammanhang
därmed föras klagan över annat dessförinnan i målet meddelat
beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för sakens provning i dess
helhet.
4 mom. Konungens befallningshavandes utslag, som i 1 mom.
avses, ävensom kammarrättens utslag i dylika mål skola skyndsamt genom
Kungl. Maj:t» Nåd. Proposition Nr 185. 31
Konungens befallningshavandes försorg delgivas, förutom sökande och
klagande, jämväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörjnings-
eller ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet av
honom såsom sökande först anhängiggjorts; och skall bevis om delgivningen
av Konungens befallningshavande vederbörande vid anfordran
tillhandahållas.
5 mom. Vad i 1 och 4 mom. stadgas skall i tillämpliga delar
gälla i fråga om besvär över Konungens befallningshavandes beslut i
ärende, som avses i 61 § 1 mom.
82 §.
över kammarrättens beslut i mål och ärenden, som avses i denna
lag, må ej klagan föras.
83 §.
Den, som vill söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag i
mål rörande ådömande av tvångsarbete enligt 75 §, äger att ingiva
sina till Konungen ställda besvär till Konungens befallningshavande innan
klockan tolv å åttonde dagen, räknad, om han är häktad, från det utslaget
för honom avkunnades, men i annat fall från det beslutet delgavs
honom. Konungens befallningshavande infordrar yttrande över besvären
från vederbörande, om anledning därtill förekommit, samt insänder därefter
ofördröjligen handlingarna tillika med eget utlåtande till Konungens
nedre justitierevision.
I sammanhang med prövning av besvär, som här sägs, må ock komma
under bedömande lagligheten av den dömde enligt 74 § tilldelad varning.
Vid klagan över beslut, som särskilt meddelats^ om någons häktande
eller kvarhållande i häkte, vare tiden för besvärs ingivande icke inskränkt
till viss tid.''
Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, foge Konungens
befallningshavande anstalt, att det erhålles.
84 §.
För klagan över Konungens befallningshavandes beslut i andra frågor,
som beröras i denna lag, än här förut är sagt, gäller, efter varje
saks beskaffenhet, vad om besvär över Konungens befallningshavandes
beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.
32
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.
85 §.
Konungens befallningshavandes utslag, varigenom förordnats om
meddelande av fattigvård åt nödställd person, går i verkställighet utan
hinder därav att klagan förts.
11 KAP.
Övergångsbestämmelser.
86 §.
Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
1919; dock att därvid skall iakttagas,
att envar behåller den hemortsrätt, han ägde vid nämnda tid, intill
dess han enligt stadgandena i denna lag förvärvat annan sådan,
att vad i denna lag stadgas angående ersättning för fattigvård av
fattigvårdssamhälle eller enskild person icke skall tillämpas i fråga om
fattigvård, som utgått, innan lagen trätt i kraft, utan skall i sådant hänseende
iakttagas vad hittills varit föreskrivet,
att rörande tiden för tvångsarbete för förseelse, som ägt rum innan
denna lag trätt i kraft, skall gälla vad för närvarande är stadgat, samt
att i fråga om fullföljd av talan i fattigvårdsärende, som före lagens
ikraftträdande avgjorts av fångvårdsstyrelse, skall gälla vad förut varit
stadgat.
87 §.
Genom denna lag upphävas
förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården tillika med alla
de stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av nämnda förordning
eller tillägg därtill;
kungörelsen den 21 augusti 1885 angående handlingar, som böra
bifogas ansökningar om ersättning av statsmedel för fattigvårdskostnader;
kungörelsen
den 9 oktober 1891 angående delgivning genom offentlig
myndighets försorg av vissa utslag i fattigvårdsmål;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat
stridande mot denna lags bestämmelser.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 7.7.7.
33
88 §.
I fattigvårdssamhälle på landet, där särskild fångvårdsstyrelse ej
linnes, väljes sådan, med iakttagande av bestämmelserna i 11 ochl2§§,
å ordinarie kommunalstämma i december år 1918.
I fattigvårdssamhälle på landet, där särskild fångvårdsstyrelse finnes,
skola vid nämnda kommunalstämma, om val av ledamöter eller
suppleanter i fattigvårdsstyrelsen då skall äga rum, omförmälda bestämmelser
lända till efterrättelse, men i annat fall skola desamma bringas
till tillämpning vid första efter lagens ikraftträdande infallande val.
I stad skola vid det tillfälle, då val av ledamöter i fattigvårdsstyrelsen
första gången infaller efter det lagen trätt i kraft, ledamöter och
suppleanter utses i enlighet med bestämmelserna i 11 och 12 §§.
89 §.
Reglemente, som avses i 8 §, skall före utgången av år 1919 underställas
Konungens befallningshavandes prövning.
Fattigvårdssamhälle, som vill vinna befrielse från skyldighet att
hava dylikt reglemente, skall före den 1 april 1919 hos Konungens
befallningshavande göra ansökan därom.
90 §.
Med fullständigt ordnande av de i 31 och 33 §§ omförmälda anstalter
må anstå under eu tid av tio år från det denna lag trätt i kraft.
Under övergångstiden ankommer det på Konungens befallningshavande
att söka åstadkomma ordnande inom kommunerna av sådana anstalter,
i fall där så anses lämpligt genom överenskommelser mellan kommunerna
om gemensam anstalt; och må såsom anstalt av det ena eller
andra slaget godtagas redan befintlig anstalt, som är eller kan göras
lämplig för ändamålet.
91 §.
1 mom. I fattigvårdssamhälle, där roteindelning finnes införd, då
denna lag träder i kraft, må roteindelningen fortfarande bestå, intill dess
densamma enligt 8 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården
blivit upphävd, dock ej längre än fem år efter det lagen trätt i kraft;
och skall för sådant fattigvårdsamhälle fortfarande gälla vad nämnda
förordning innehåller beträffande roteindelning och fattigvården i samhälle
med roteindelning.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 5
34
Kungl. Maj:is Nåd. Proposition Nr 135.
2 mom. Därest vid lagens trädande i kraft tillskottsavgifb utgår
eller enskilt fattigvårdssamhälle finnes, som omförmäles i 34 § fattigvårdsförordningen,
må därvid förbliva, så länge träffad överenskommelse
eller given föreskrift gäller; och skall för sådant fall lända till efterrättelse
vad i nämnda förordning stadgas.
3 mom. Där på grund av stadgandet i 31 § 1 mom. fattigvårdsförordningen
vid lagens trädande i kraft ersättning av staten utgår till
fattigvårdssamhälle för fattigvård åt person, som tillhört manskapet vid
krigsmakten eller varit anställd såsom arbetare eller hantverkare vid
kronans varv eller verkstäder, eller åt hans hustru eller minderåriga barn,
skall, så länge fattigvården utgöres, fattigvårdssamhället äga att fortfarande
därför åtnjuta ersättning enligt förut gällande grunder.
92 §.
I stället för vad i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården
är stadgat till förekommande av bettleri samt om barn, som bettlar
eller vanvårdas, skola följande bestämmelser gälla:
1 mom. Envar, som efter fyllda sexton år gör sig förfallen till
bettleri, må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att
han bör erhålla fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen
angående lösdrivares behandling är stadgat.
Till enahanda behandling gör sig den förfallen, vilken tillåter barn
under sexton år, som står under hans vård, att bettla eller använder barn
eller andra att bettla för sin räkning.
2 mom. Om barn under sexton år anträffas bettlande eller befinnes
vara vanvårdat, skall fattigvårdsstyrelsen, där åtgärd anses böra vidtagas,
varom stadgas i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade
och i sedligt avseende försummade barn, göra anmälan till vederbörande
barnavårdsnämnd och i annat fall förfara på sätt styrelsen finner
vara av omständigheterna påkallat.
3 mom. Inom varje fattigvårdssamhälle skall fattigvårdsstyrelsen
anställa behövligt antal tillsyningsman, vilka hava att anhålla bettlare
och inställa dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigårdsbehov
böra överlämnas till samhällets fångvårdsstyrelse, till sådant förhör, som
avses i 2 § 1 mom. av lagen angående lösdrivares behandling.
För detta sitt bestyr åtnjuter tillsyningsman den ersättning, som
fattigvårdssamhället efter förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämmer.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
35
Förslag
till
L a g
om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag.
Härigenom förordnas som följer:
Till ''beredande dels av understöd (kommunala -pensionstillskott), i
penningar eller naturaförmåner, åt personer, vilka förklarats berättigade
till pension eller understöd enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
den 30 juni 1913, men ändock finnas vara i behov av fattigvård, dels ock av
bidrag (kommunala sjukvårdsbidrag), till bestridande gemensamt med
pensionsstyrelsen, av kostnader för åtgärder till förebyggande eller hävande
av arbetsoförmåga, må fattigvårdssamhälle ställa medel till fattigvårdsstyrelsens
förfogande med föreskrift, att pensionstillskott och sjukvårdsbidrag,
som utdelas av dessa medel, icke skola vara att anse såsom
fattigvård. Sådana pensionstillskott och sjukvårdsbidrag må icke tilldelas
andra personer än dem, som äro mantalsskrivna inom fattigvårdssamhället
och där äga hemortsrätt i fråga om fattigvård. I övrigt äger
samhället bestämma de grunder, som för beviljande av pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag böra av fattigvårdsstyrelsen iakttagas. Har sådant
bestämmande ej skett, ankommer på styrelsen att bevilja pensionstillskott
och sjukvårdsbidrag i den mån styrelsen prövar nödigt. Pensionstillskott
må -''efter omständigheterna indragas och jämkas.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1919.
36
Kung,l. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Fattigvåråslagstiftningskommitténs
förslag och
däröver avgivna
utlåtanden.
Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 8
februari 1918.
Närvarande:
Hans excellens herr statsministern Eden,
Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,
Schotte,
Petrén,
Nilson,
Löfgren,
friherre Palmstierna,
Rydén,
Undén,
Thorsson.
Chefen för civildepartementet, statsrådet Schotte, anförde:
»Genom remiss den 30 april 1915 har Kungl. Maj:t infordrat underdåniga
utlåtanden över fattigvårdslagstiftningskommitténs den 19 februari
samma år avgivna betänkande med förslag till lag om fattigvården
med flera författningar. Sedan dessa utlåtanden numera inkommit, får
jag ånyo anmäla detta ärende.
De av nämnda kommitté avgivna författningsförslagen äro:
1) lag om fattigvården;
2) lag om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen i
mål enligt 77 § i lagen om fattigvården;
3) kungörelse angående handlingar, som böra bifogas ansökning om
gottgörelse av statsmedel för fattigvårdskostnader;
tf
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
4) förordning om vad iakttagas bör med avseende å nödställda
svenska medborgare, som från utländsk ort överlämnas till hemlandet,
5) förordning angående ändrad lydelse av § 12 i förordningen den
6 augusti 1894 angående mantalsskrivning;
6) förordning angående ändrad lydelse af 8 14 i förordningen den
28 maj 1897 angående mantalsskrivning i Stockholm;
7) förordning angående ändrad lydelse av § 12 i förordningen den
17 november 1905 angående mantalsskrivning i Göteborg;
8) lag om ändrad lydelse av § 6 i lagen den 29 maj 1896 angående
blindundervisningen;
9) lag om ändrad lydelse av § 34 mom. 3 i lagen den 31 maj 1889
angående dövstumundervisningen; samt
10) kungörelse angående ändrad lydelse av § 5 och § 6 mom. 1 i
lasarettsstadgan den 18 oktober 1901.
Vid författningsförslagen finnas fogade av kommittén uppgjorda
förslag till vissa normalreglementen, instruktioner och formulär ävensom
motiver, allt i del I, varjämte del II innehåller en översikt av den svenska
fattigvårdens historia, del III statistiska undersökningar och del IV en
redogörelse för fattigvårdslagstiftning och fattigvård i en del främmande
länder. .
Utöver de i form av författningar framlagda förslagen hava i
kommitténs motiver uttalats åtskilliga önskemål med hänsyn till - anordningar,
som legat utanför fattigvårdens område, men ansetts vara av
den betydelse för fattigvården, att kommittén bort uttala sig därom.
I sådant hänseende må särskilt framhållas de uttalanden, som gjorts
beträffande utvecklingen av sinnessjukvården (motiv. sid. 143 o. f.) samt
ordnandet av vården av svårare kroniskt sjuka (motiv. sid. 195 o. f.)
ävensom rörande sambandet mellan fattigvård och politisk rösträtt (motiv,
sid. 439 o. f.).
Utlåtanden över kommitténs förslag hava inkommit från överståthållarämbetet
och Kungl. Maj:ts övriga befallningshavande, domkapitlen
och Stockholms stads konsistorium, fångvårdsstyrelsen, kammarrätten,
medicinalstyrelsen, pensionsstyrelseu, socialstyrelsen, statistiska centralbyrån
och"statskontoret ävensom svenska fattigvårdsförbundet, svenska
kyrkans diakonistyrelse, Fredrika Bremer-förbundets styrelse, landsföreningen
för kvinnans politiska rösträtt och centralstyrelsen för Sveriges
moderata kvinnoförbund. Vid det från överstathallarämbetet inkomna
utlåtandet finnas fogade yttranden från Stockholms stadsfullmäktige och
från eu del dem underlydande myndigheter. Med Kungl. Mapts befallningshavandes
utlåtanden hava insänts yttranden från samtliga lands
-
38
De allmänna
fattigvårdskongresserna.
C. S. A:s
fattigvårdskommitté.
Pensionsstyrelsens
framställning
om kommunala
pensionstillskott
m. m.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
ting och stadsfullmäktige i städer, som ej lyda under landsting, ävensom
från en del magistrater, kronofogdar, länsmän och fattigvårdsstyrelser.
Vid utlåtandena från några domkapitel finnas fogade yttranden
från åtskilliga prästmän, särskilt en del kontraktsprostar. Fångvårdsstyrelsens
utlåtande åtföljes av ett yttrande från styrelsens centrala
hjälpbyrå och vid medicinalstyrelsens utlåtande äro fogade yttranden,
som avgivits av förste provinsialläkare, stadsläkare och lasarettsdirektioner
m. fl.
För att göra det rikhaltiga material, som innehålles i de inkomna
utlåtandena, lättare tillgängligt hava en del av dessa tryckts och föreligga
i en volym med titeln »Yttranden i anledning av fattigvårdslagstiftningskommitténs
betänkande den 19 februari 1915 angående fattigvårdslagstiftningen»,
vilken volym är avsedd att utdelas till riksdagens
ledamöter.
Här bör vidare erinras om de uttalanden rörande fattigvården, som
gjorts dels av första allmänna kongressen för fattigvård och folkförsäkring
i Stockholm den 4—6 oktober 1906, dels i ett i februari 1907
av en utav centralförbundet för socialt arbete (C. S. A.) tillsatt kommitté
avgivet betänkande med titeln »Reformlinjer för svensk fattigvårdslagstiftning»,
vilka uttalanden redan av kommittén beaktats, dels
ock av andra allmänna svenska fattigvårdskongressen, hållen i Stockholm
den 14—16 juni 1915.
I sammanhang med fattigvårdslagstiftningskommitténs betänkande
torde böra till behandling upptagas en av pensionsstvrelsen den 24 januari
1^17 gjord underdånig framställning angående kommunala pensionstillskott
och kommunala sjukvårdsbidrag utan fattigvårds natur, över vilken
framställning underdåniga yttranden avgivits av kammarrätten samt av
överståthållarämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshavande ävensom ett
stort antal kommunala myndigheter (se vidare sid. 517).
Till en början torde jag få behandla förslaget till lag om fattigvården.
39
Kungl. Mnj.ts Nåd. Proposition Nr
Förslag till lag om fattigvården.
Inledning''.
Fattigvårdslagstiftningskommittén inleder motiverna till sitt förslag Fattigv&rtill
lag om fattigvården med en undersökning av den offentliga fattig- gr*“sp 0ec‘h
vårdens begrepp. Efter ett angivande av gällande författningar rörande förhållande
dels fattigvård och därmed likställd understödsverksamliet, dels sam- jetsS«nderhällelig
understödsverksamliet, som ej är fattigvård, upptager kommittén stödjer intill
behandling frågan om fattigvårdens ersättande med andra under- ^”.{gt.1
stödsarter samt behandlar därvid först dess ersättande genom social- Kommittén.
försäkring och sedan dess avlösande på andra sätt, vartill slutligen anknyter
sig skärskådandet av frågan om utbytandet av namnet fattigvård.
Kommitténs uppfattning av den offentliga fattigvårdens begrepp
framgår av följande uttalande:
»Vill man söka att i korthet angiva vad som är det karaktäristiska
för våra dagars offentliga fattigvård i förhållande till annan understödsverksamhet,
torde det kunna ske så: den offentliga fattigvården är det
borgerliga samhällets understödsverksamliet för behövande till fyllande
av deras levnadsbehov i de fall, då detta icke tillgodoses genom särskilda
till betryggande av samhällsmedlemmarnas ekonomiska ställning
avsedda inrättningar eller anordningar. Fattigvården karaktäriseras således
därav, att den icke hänför sig till några vissa kategorier eller
klasser av medborgare, såsom vissa ålders- eller samhällsklasser, ej
heller till vissa slag av nödlägen, utan omfattar alla slag av behövande
och nödlägen, för vilka hjälp icke är på annan väg beredd. I jämförelse
med annan samhällelig understödsverksamliet har fattigvården
alltså en mera universell karaktär. Den har att träda till, när helst och
av vad orsak nöd uppstår och hjälp icke eljest är beredd, likasom då
denna hjälp befinnes otillräcklig.»
Rörande de olika arter av understödsverksamliet, som förekomma, får
jag hänvisa till motiverna i kommitténs betänkande (sid. 3— 9). Bland samhällelig
understödsverksamliet, som ej är fattigvård, upptager kommittén
sådan i samband med skolundervisning, fångvård och sjukvård samt enligt
författningar rörande sjömän, militärväsendet och socialförsäkring.
Vid spörsmålet om fattigvårdens ersättande med andra understödsarter
framhåller kommittén till en början, att den offentliga fattigvården,
40
Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 135.
i och med det samhällets iinderstödsverksamhet söker sig andra former,
måste förlora något av den huvudställning, den förut intagit såsom den
egentlige bäraren av understödsverksamheten. Detta innebär enligt kommitténs
mening ingenting mot fattigvårdens natur och uppgift stridande,
då man såsom slutmålet för fattigvårdens verksamhet uppställt, att den
borde sträva efter att göra sig själv överflödig, i vilket syfte särskilt
den s. k. förebyggande fattigvården arbetade. Med de ofullkomliga
medel, som denna fattigvård haft till sitt förfogande, hade det dock
knappast varit att vänta, att denna annat än i ringa mån skulle kunna
lösa uppgiften att förekomma behovet av fattigvård, och dess förebyggande
verksamhet hade därför förnämligast kommit att bestå i utvecklandet
av större ändamålsenlighet vid avhjälpande av ett föreliggande
individuellt behov. Då det gäller en förebyggande verksamhet i stort,
måste den, enligt vad kommittén vidare framhåller, inriktas på att
hjälpa hela grupper eller klasser av individer, men då krävdes också
härför helt andra medel än de, som i regel stode de särskilda kommunerna
till buds, och det sätt, varpå detta i våra dagar ägde rum, vore
genom socialförsäkringen.
Efter en erinran därom, att man stundom förmenat sig rent av kunna
göra fattigvården överflödig genom en utveckling av socialförsäkringen,
framhåller kommittén, att lagen om allmän pensionsförsäkring den 30
juni 1913, generellt taget, gör till sin uppgift att söka åt behövande
åldringar och andra varaktigt invalida personer genom beredande av
pension åstadkomma en lämpligare understödsform än den allmänna
fattigvården, men att fattigvården ej ens för dessa grupper kan undvaras
samt att pensionslagen tvärtom förutsätter samarbete med fattigvården
och en kompletterande verksamhet från dess sida. För personer,
vilka på grund av oordentligt levnadssätt eller av andra i lagen angivna
orsaker gå miste om pensionstillägget, som i vanliga fall utgör den huvudsakliga
delen av pensionen, förutsattes sålunda, att fattigvården i stället
måste träda till; och det fattigvårdssamhälle, som en sådan person fäller
till last, äger att uppbära det indragua pensionstillägget till täckande av
sina kostnader. Likaså är, då pensionär är i behov av anstaltsvård, fattigvården
skyldig att, där annan utväg ej finnes, mottaga honom å sina
anstalter, men har då å andra sidan rätt att uppbära den vårdades pensionstillägg
och därav gottgöra sig kostnaderna för vården. Det har
ock förutsatts, att pensionärerna ej alltid skulle kunna reda sig med sin
pension eller däremot svarande understöd; även i sådant fall måste fattigvården
fylla det som fattas.
»Om således», fortsätter kommittén, »icke ens för de slag av behövande,
som den nya pensionsförsäkringslagen omfattar, fattigvården
41
Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition Nr 135.
blivit överflödig eller umbärlig, är detta än mindre fallet för de kategorier
av behövande, som falla alldeles utanför nämnda lag, de tillfälligt hjälpbehövande
och de minderåriga. För de tillfälligt behövande verka sjukkasse-
eller sjukförsäkringsverksamheten och olycksfallsförsäkringen; för
brist, orsakad genom oförvållad arbetslöshet, strävar man att åstadkomma
arbetslöshetsförsäkring. Den sistnämnda befinner sig dock ännu hos
oss på utredningens stadium; och vad beträffar de båda förstnämnda
arterna av försäkringsverksamhet, är olycksfallsförsäkringen endast ofullständigt
upptagen samt sjukkasseverksamheten anordnad efter principer,
som göra densamma av mindre verkan just för de fall, som beröras av
fattigvården. För barnen har förslag varit å bane om en barnpensionering;
men även om detta förslag förverkligats, skulle det endast i mindre
män gjort fattigvårdens ingripande för barnens fostran och vård överflödig.»
Slutligen påpekar kommittén, att i Tyskland, varest man kommit
längst på socialförsäkringens område, fattigvården fortfarande hade en
mycket stor betydelse och att man, att döma av uttalanden från skilda
håll, där ej hyste några förhoppningar om att kunna avlösa fattigvården
genom socialförsäkringen. Så vitt kommittén erfarit, hade i praktiken
icke ännu någonstädes gjorts försök att helt ersätta fattigvården med
en försäkring.
Kommittén har ej heller ansett sig behöva söka ett avgörande svar på
frågan, huruvida och i vilken omfattning socialförsäkringen skulle bliva
i stånd att ersätta fattigvården. Det vore enligt kommitténs uppfattning
att antaga, att allt flera områden komme att indragas under nämnda
gren av samhällsverksamheten och att därigenom allt flera av de medborgare,
som nu försörjdes genom fattigvården, komme att få sitt behov
fyllt på annan väg. För kommittén vore det emellertid i förevarande
sammanhang nog att konstatera, att vidsträckta områden ännu stode
kvar, där fattigvården måste ingripa och att det sålunda allt fortfarande
vore av stor betydelse att anordna denna verksamhet så, att den fyllde
sin uppgift på ett i möjligaste måtto tillfredsställande sätt.
Vid frågan om fattigvårdens avlösande på andra sätt än genom socialförsäkring,
erinrar kommittén dels om ett förslag till fattigvårdsväsendets ombildande
i England, som framlagts år 1909 av minoriteten inom en där tillsatt
fattigvårdskommitté, dels ock om den danska understödslagstiftningen. —
Enligt nyssnämnda engelska förslag skulle själva den institution, som betecknas
med ordet fattigvård, försvinna samt de befogenheter och skyldigheter,
som för närvarande tillkomma fattigvårdsstyrelserna, uppdelas mellan
ett flertal särskilda myndigheter. Vården av de icke arbetsföra behövande
skulle i varje grevskap utövas av fyra nämnder, nämligen skolBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 6
42
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
nämnden för barn i skolåldern, hälsovårdsnämnden för späda barn, sjuka
och sådana gamla, som kräva anstaltsvård, hospitalsnämnden för sinnessjuka
och sinnesslöa samt pensionsnämnden för gamla, som åtnjuta
ålderdomspensioner. För vården av de arbetsföra hjälpbehövande föreslogs
inrättandet av ett särskilt departement, som skulle hava till uppgift
att organisera den nationella arbetsmarknaden, så att arbetslöshet kunde
förekommas; en av departementets sex byråer skulle bland annat upprätta
tvångsarbetskolonier för försumliga försörjare. — Den danska understöd
slagstiftningen är så till vida av intresse som genom särskilda lagar
skapats former av understöd, vilka man sökt så mycket som möjligt skilja
från fattigvården. Bland dessa lagar nämner kommittén i första rummet lagen
den 9 april 1891 om ålderdomsunderstöd till värdiga behövande, vilken
lag utgjort mönster för liknande lagar i andra länder samt för övrigt
också i visst avseende tjänat som underlag för den svenska lagen om
allmän pensionsförsäkring. Erhållande av ålderdomsunderstöd förutsätter
inga avgifter från den enskildes sida, utan sådant understöd tilldelas
efter ansökning behövande personer, som uppnått 60 års ålder och uppfylla
vissa föreskrivna villkor om värdighet. Ett annat understöd, där
naturen av fattigvård borttagits, är det, som meddelas av kommunala
»Hjaslpekasser». Slutligen utdelas enligt särskilda lagar understöd åt
mödrar såsom bidrag till underhåll av deras barn, vilket understöd i
förhållande till modern ej har naturen av fattigvård, men för fadern kan
medföra påföljder enligt fattigvårdslagen. Även vissa understöd, som
meddelas enligt fattigvårdslagen, hava enligt där givna regler förklarats
i vissa avseenden ej skola betraktas som fattigvård, nämligen kostnader
för uppfostran, underhåll och vård av blinda, dövstumma, sinnesslöa,
sinnessjuka, epileptici, vanföra, lyfta, tuberkulösa, skrofulösa och lupussjuka,
allt under förutsättning att vården lämnats på statsanstalter eller
av staten godkända anstalter.
Efter att hava redogjort för dessa förhållanden utvecklar kommittén
sin ståndpunkt på följande sätt:
»En så fullständig omläggning av fattigvården, som rekommenderats
i det nämnda engelska förslaget, är, om den över huvud taget kan
realiseras, beroende av den vidare utvecklingen av socialförsäkringen
och en del andra samhällsinstitutioner och kan så mycket mindre komma
i fråga att här upptagas till närmare behandling, som dessa frågors
lösning hos oss beror på andra utredningar än den, som påvilar kommittén.
Här må tillika erinras, att huru fulländad teoretisk konstruktion
man än må giva åt organisationen av samhällets understödsverksamhet,
kommer dock resultatet där mer än på andra områden att bliva beroende
av att själva understödsarbetet vilar på riktiga grunder samt att
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 43
de personer, vilka skola utföra arbetet, äro väl skickade därför. För
övrigt måste naturligen stor försiktighet iakttagas, då det gäller att på
detta område införa anordningar, hämtade från andra länder. Vad särskilt
de angivna stadgandena i den danska lagstiftningen beträffar, bör
anmärkas, att de omnämnda understödsformerna ej helt hava förlorat
naturen av fattigvård, utan att bestämmelserna närmast syfta till att vid
dessa understödsarter utesluta vissa av de med fattigvårds åtnjutande
förenade verkningarna. Efter den granskning, som kommittén ägnat
förevarande spörsmål, har det för kommittén framstått såsom tills vidare
oundgängligt att låta den offentliga fattigvården utgöra organet för samhällets
allmänna understödsverksamhet. Huruvida bredvid fattigvården
en eller annan gren av samhällelig understödsverksamhet bör givas en
särskild ställning måste besvaras med hänsyn till beskaffenheten av den
särskilda understödsverksamhet, vilken det i varje fall gäller. Härvid
bör likväl ihågkommas, att den allmänna understödsverksamheten löper
en viss fara att splittras genom att i större utsträckning uppdragas åt
särskilda organ. Understundom har vid bedömande av hithörande frågor
alltför liten hänsyn tagits till de särskilda förutsättningar, den offentliga
fattigvården äger, då det, gäller att bedöma föreliggande behov av understöd
och lämna den bäst avpassade hjälpen. Den utveckling, som den
offentliga fattigvården hos oss genomgått särskilt under det senaste årtiondet
— en utveckling, som alltjämt fortgår — har också kraftigt gått
i riktning ätt göra fattigvården mera skickad att fylla sin uppgift. För
kommittén har det alltså framstått såsom uppenbart, att strävandet, vad
lagstiftningen på detta område vidkommer, bör för närvarande inriktas
på att göra den offentliga fattigvården i stånd att tillfredsställande fylla
sin uppgift såsom organ för samhällets allmänna understödsverksamhet.
Vad angår fattigvårdens verksamhet beträffande barnen har fråga
från flera håll blivit väckt om denna verksamhets överflyttning till en
speciell barnavårdsmyndighet. Skälet härför har i regel ej varit önskan,
att understödet icke skulle få fattigvårds natur, utan uppfattningen,
att barnavården skulle vinna på att centraliseras i en enda myndighets
hand. Kommittén återkommer till denna fråga i det betänkande, som
kommittén har att avgiva rörande revision av barnavårdslagstiftningen.»
Slutligen skärskådar kommittén i detta sammanhang frågan, huruvida
själva namnet fattigvård bör ersättas med ett annat, samt yttrar
därvid:
»Utan tvivel föreligga vissa skäl för en namnförändring. En viss
misstro finnes helt visst mot den offentliga fattigvården. Om också
denna delvis har sin grund i förhållanden, som redan avhjälpts eller
som komma att med en ny lagstiftning försvinna, är det naturligen av
44
0
Yttranden.
Kung], Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
vikt för en samhällsverksamhet, som har till uppgift att hjälpa de behövande,
att den ej utövas under ett namn, som möjligen kan ingiva
en ofördelaktig uppfattning om densamma. Värdet av ett sådant namnutbyte
må likväl ej skattas alltför högt, och åtskilliga omständigheter
hava bestämt kommittén att ej föreslå någon ändring. Först och främst
återgiver ordet fattigvård på ett klart och enkelt sätt den verksamhet,
som det gäller, nämligen omvårdnaden av de fattiga. Det är ej lätt
att finna något annat lika lämpligt namn; beträffande den motsvarande
benämningen i andra länder, »offentlig understödsverksamhet» (1’assistance
publique; system of public assistance), kan anmärkas, att den hos oss
skulle hava en alltför allmän innebörd. Särskilt skulle det bliva förenat
med svårigheter att använda en dylik benämning i förbindelse med
samhällen och myndigheter, och en namnförändring skulle helt säkert
för en lång tid framåt alstra misstag och oreda. Däremot möta givetvis
inga betänkligheter mot den förändringen att i vissa avseenden eller i
vissa sammanställningar undvika termen fattigvård, då annat fullt lämpligt
ord i stället kan fås, t. ex. att, såsom redan nu ofta i praktiken
genomförts, för fattigvårdsanstalter undvika namnet fattighus eller fattiggård
och i stället använda namnen ålderdomshem, arbetshem o. s. v.»
I de yttranden, som avgivits över kommitténs förslag, hava de
av kommittén sålunda, uppkastade spörsmål i regel ej närmare berörts.
Att kommitténs synpunkter i allmänhet godkänts torde man kunna sluta
sig till därav att kommittéförslaget från olika håll tillstyrkes, ej sällan
under uttryckligt betonande av att detsamma innehåller beaktansvärda
framsteg och är ägnat att läggas till grund för en lagstiftning i ämnet.
Uti några utlåtanden antydes dock, att fattigvårdsbehovet bör komma att
minskas genom pensionsförsäkringen samt att en viss varsamhet därför
bör iakttagas, särskilt i fråga om åläggande för kommunerna att inrätta
anstalter och vid tillskapande av en inspektionsmyndighet. Skaraborgs
läns landsting, som delar nämnda betänkligheter/uttalar som sin åsikt
att, därest blott de förändringar, som innefattas i 5 kapitlet av förslaget,
genomföras, med övriga förändringar kan anstå, till dess erfarenhet
vunnits angående verkningarna av lagen angående allmän pensionsförsäkring.
Av särskilt intresse bör naturligen i förevarande avseende vara det
uttalande, som gjorts av pensionsstyrelsen. Styrelsen erinrar i sitt utlåtande
om de framställningar, som styrelsen gjort i sin ovanberörda
skrivelse den 24 januari 1917 angående kommunala pensionstillskott och
kommunala sjukvårdsbidrag utan fattigvårds karaktär, samt framhåller,
att styrelsen är av den bestämda uppfattningen, att vissa understöd böra
45
Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.
befrias från sådana den enskilde betungande rättsverkningar, som åtfölja
emottagandet av fattigvård. Ehuru styrelsen ej tilltrodde sig att uttala
sig om, vilken väg man för ernåendet av nämnda syfte borde gå av
de båda i själva grundprincipen skiljaktiga vägar, som man hade att
välja på (engelska förslaget eller danska lagstiftningen), ville det dock
synas styrelsen, som om den bärande idén i det av den engelska kommittéminoriteten
framlagda förslaget skulle förtjäna beaktande vid uppbyggandet
av en ny lagstiftning på ifrågavarande område. De skäl,
som fattigvårdslagstiftningskommittén häremot anfört, syntes icke styrelsen
övertygande. Enhetligheten i den kommunala understödsverksamheten,
vilken kommittén närmast syntes halt för ögonen, vore givetvis
i och för sig eftersträvansvärd, men torde å andra sidan icke böra
tillmätas en ensidigt utslagsgivande betydelse på bekostnad av andra, för
en reformerad lagstiftning på detta område väl så betydelsefulla synpunkter.
Styrelsen ansåg sig därför böra uttala, att enligt styrelsens
uppfattning vid utarbetandet av definitivt förslag till ny lagstiftning på
ifrågavarande område borde tagas under särskilt övervägande, huruvida
icke en omläggning av principerna för den kommunala understödsverksamheten
borde komma till stånd och eventuellt en uppdelning av denna
verksamhet på olika myndigheter äga rum i den mån skilda orsaker till
understödsbehovet härtill kunde giva anledning och eu dylik uppdelning
i övrigt kunde anses lämplig och genomförbar.
Till pensionsstyrelsens yttrande anslöto sig de till styrelsens biträde
förordnade sakkunnige utom fröken Ebba Wedberg, som, under uttalande
av att fattigvården ej kunde undvaras och att en förbättrad lagstiftning
på detta område vore av största behov påkallad, förklarade sig ej kunna
biträda pensionsstyrelsens uttalande rörande en omläggning av principerna
för den kommunala understödsverksamheten, för så vitt en prövning
av denna fråga skulle medföra uppskov med framläggandet eller antagandet
av ny fattigvårdslag.
I detta sammanhang bör också erinras därom, att uti inkomna yttranden
föreslagits dels från ett håll, att hela riket måtte förvandlas till
ett enda fattigvårdsamhälle med bibehållande av nuvarande lokalstyrelser
under annat namn och kostnadernas uttaxerande över hela riket, dels
från några håll (Kungl. M(ij:ts befallning shav ande i Västmanlands län m. fl.),
att landstingsområdena måtte göras till fattigvårdssamhallen. Denna
fråga behandlas vidare i 2 kapitlet, men jag har redan nu velat erinra
om dessa yrkanden, enär deras .realiserande givetvis skulle kräva en
fullständig omläggning av förslaget.
Mera direkt beröras de av kommittén i inledningen uppkastade
spörsmålen i ett utlåtande från förste provinsialläkaren i Stockholms län.
46
Departe
ments
chefen.
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Denne uttalar som sin uppfattning, att den offentliga fattigvården är
och nog alltid kommer att förbliva en mycket otillfredsställande anordning,
förödmjukande och ofta depraverande för både givare och mottagare.
Det hade därför enligt hans uppfattning varit önskligt, om något
direktiv, några ledande tankar framkommit rörande sättet att ytterligare
inskränka de vidsträckta områden, som ännu funnes för fattigvården, och
huru fattigvården härvid borde själv medverka. Särskilt gällde det’härvid
barnavårdens skiljande från fattigvården, men även vården av fattiga
sjuka, vanföra och barnaföderskor m. fl. borde snarast ordnas utanför
fattigvården, så att ett lossande kunde äga rum av de band, som olämpligt
knöte en mängd socialhygieniska anordningar fast vid fattigvården.
Då kommittén till besvarande uppkastat frågan om fattigvårdens förhållande
till annan samhällelig understödsverksamhet, har den därmed vidrört
ett av de mest brännande spörsmålen på det sociala området. Sedan länge
har fattigvårdens avlösande genom andra anordningar varit ett mål, som
mången trott skulle kunna vinnas inom en ganska snar framtid. Och
mången torde därför också fråga sig, om det verkligen finnes skäl att
nu framlägga förslag till en ny fattigvårdslag. Helt visst har mycket
förändrats på det sociala området, sedan Kungl. Maj:t år 1907 tillsatte
den kommitté, vilken framlagt det föreliggande förslaget, och det gäller
därför att pröva saken med hänsyn till förhållandena, sådana de nu bestå
eller kunna med någon säkerhet antagas utveckla sig under den närmaste
framtiden.
Den viktigaste av de hos oss under senare tiden inträffade förändringar,
som verkat eller i alla händelser varit avsedda att verka i riktning
mot att gorå fattigvården överflödig, är antagandet av lagen om allmän
pensionsförsäkring. På sätt kommittén anmärkt kan dock pensionsförsäkringen
åtminstone icke för närvarande sörja för alla åldringar och invalider.
Och detta gäller även efter de utvidgningar av försäkringen, som hittills
ägt ruin. Försäkringen är till sin natur, vad pensionstillägg och understöd
vidkommer, en understödsverksamhet för värdiga behövande och
måste därför avskilja vissa behövande, närmast sådana, vilkas behov
är själ förvallat, men även sådana, som visat tredska eller uppenbar försumlighet
i fullgörande av avgiftsplikten till försäkringen. För dessa
maste tydligen åtminstone tillsvidare finnas en annan understödsverksamhet,
som vid behov av hjälp tager hänsyn blott till förefintligt behov
och ej til] värdigheten. Vidare äro många pensionärer i den belägenhet,
att de oundgängligen behöva vård å anstalt, och detta behov kan under''
en nära framtid knappast tänkas bliva tillgodosett på annat sätt än
genom anlitande i rätt stor utsträckning av kommunernas ålderdomshem
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135,
47
eller liknande anstalter. Men härjämte måste tagas i betraktande, att de
pensioner och understöd, som under en avsevärd tid framåt komma att
utdelas, icke förslå till täckande av pensionärernas oundgängliga behov,
därest pensionärerna, såsom ofta torde vara fallet, icke själva hava
några nämnvärda tillgångar. Pensionsstyrelsens ovannämnda framställning
om kommunala pensionstillskott utan fattigvårds natur ådagalägger
bäst, att här finnes ett betydande fält för en kommunal hjälpverksamhet;
och även för pensionsstyrelsens sjukvårdande verksamhet
påkallas i nämnda framställning kommunala bidrag. Tydligen förefinnes
ifråga om åldringar och varaktigt arbetsoförmögna personer allt fortfarande
ett stort område för en kommunal understödsverksamhet av den
art, som nu representeras av fattigvården. Den framställning om pensionstillskott,
som nyss omförmälts, avser en frivillig anordning från
kommunernas sida, vilken man må hoppas skall komma till vidsträckt
användning; dess anordnande skall närmare behandlas i annat sammanhang
(sid. 517).
Beträffande olycksfallsförsäkringen har under tiden sedan kommittén
avgav sitt betänkande en ny lag utfärdats, den 17 juni 1916, som
trätt i kraft den 1 januari 1918, men även enligt denna lag är
det icke alldeles uteslutet, att olycksfall kunna komma att ligga utanför
lagen och vid nödläge för dem, som träffats av olycksfall, hjälp behöva
påkallas från fattigvården. Vad slutligen vidkommer sjukförsäkring och
arbetslöshetsförsäkring, äro förslag därtill under utarbetande, men även
där lärer det bliva svårt att träffa alla förekommande fall. Tillsvidare
måste alltså fattigvården lämna hjälp vid tillfälligt påkommande behov
av nu berört slag.
Rörande fattigvårdens verksamhet ifråga om minderåriga må erinras,
att förslag redan tidigare varit framlagt om en pensionering av invaliders
barn, och att framställning i sådant syfte jämväl torde komma att föreläggas
årets riksdag. Vidare hava önskemål framförts om pensioneringav
änkors och andra ensamstående mödrars barn. Det har också ifrågasatts
att överflytta fattigvårdens barnavårdande verksamhet till barnavårdsnämnden.
Åven om pensionering av nyss angivet slag skulle komma
till stånd, torde den allenast beröra en del av fattigvårdens nuvarande
verksamhet på detta område. Huru en överflyttning till barnavårdsnämnden
skulle verka är ej lätt att förutse. Kommittén, som har att
själv behandla detta ämne, har tydligen ej trott sig genom där tilltänkta
anordningar kunna åstadkomma en så väsentlig avlösning av
fattigvården, att det kan bliva fråga om fattigvårdens avskrivande. För
övrigt bör anmärkas, att även enligt lagen angående uppfostran åt
vanartade och i sedligt avseende försummade barn den 13 juni 1902
48
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
fattigvården vid sidan om barnavårdsnämnden har vissa uppgifter särskilt
såsom samhällets representant gentemot andra samhällen och försörjningsskyldiga.
Då kommittén har barnavårdslagstiftningen i dess
helhet under behandling, lärer det ej vara lämpligt att nu ingå på frågan
om ordnande av särskilda delar därav.
Slutligen bör här erinras därom, att fattigvården, förutom sin understödjande
och vårdande verksamhet, även har andra uppgifter, såsom att
vidtaga åtgärder gent emot försumliga försörjare och bettlare samt mot
alkoholister (såsom nykterhetsnämnd), vilka uppgifter tydligen även måste
överföras till andra myndigheter, därest verksamheten i övrigt överflyttas.
Vad sålunda anförts torde visa, att det ännu återstår ganska mycket,
innan man med utgångspunkt från socialförsäkringen kan tänka på att
avlösa fattigvården. Till en fullständig avlösning av densamma torde
man för övrigt ej kunna komma på annan väg än genom att omlägga
förvaltningen och överflytta fattigvårdens nuvarande verksamhet
på andra organ, allt under det att man utvecklar socialförsäkringen så
långt ske kan.
Vid en sådan omläggning, skulle flera utvägar kunna tänkas; kommittén
har redogjort för den danska lagstiftningen samt för ett engelskt
förslag. Att söka mer eller mindre direkt följa sistnämnda förslag torde
knappast befinnas möjligt, utan måste man med utgångspunkt från våra
egna förhållanden söka finna lämpliga utvägar. 1 flera av de över kommittéförslaget
avgivna yttrandena hava påyrkats anordningar, vilka innebära
en rätt väsentlig omläggning av fattigvårdsförvaltningen. Jag syftar
härvid närmast på de ovan berörda yrkandena att låta staten eller landstingen
bilda fattigvårdssamhällen. Vid övervägande av dessa yrkanden
har jag emellertid (se 2 kap.) kommit till det resultat, att möjligheter
givas att även utan så genomgripande förändringar undanröja åtskilliga
av de olägenheter, som äro förenade med primärkommunernas bibehållande
vid deras uppgift i nämnda avseende. Frågan om en sådan
fullständig omläggning av den kommunala understödsverksamheten torde
förövrigt ännu icke vara mogen för sin lösning. De yttranden, som
gjorts i frågan, vittna om att en sådan omläggning är förbunden med
väsentliga svårigheter. Sannolikt kräves för omläggningen ändringar av
kommunalförvaltningen i åtskilliga avseenden. I anledning av hänvisningen
till den danska lagstiftningen bör erinras därom, att frågan
om understöd åt behövande åldringar hos oss ingår i lagstiftningen om
allmän pensionsförsäkring. Huruvida bredvid fattigvården en understödsverksamhet
bör skapas efter mönster av de danska hjälpkassorna må
lämnas öppet. Tillsvidare torde man emellertid böra avvakta vad en
reformerad fattigvårdslagstiftning kan föra med sig. Med avseende å
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 49
hela frågan om fattigvårdens avlösning bör också fasthållas, att fattigvården
till sin natur är subsidiär, d. v. s. tillgripes lörst, när andra utvägar
saknas. Härav följer, att hinder ej möter för att utan förändring
i fattigvårdslagen framdeles lagstifta om olika grenar av understödsverksamhet,
vars bedrivande i annan ordning anses lämpligare. På sätt
kommittén framhållit, bör frågan om eu sådan utbrytning behandlas med
hänsyn till beskaffenheten av den understöds verksam het, som det i varje
fall gäller. Att i detta sammanhang uppställa några principiella regler
synes mig därför ej lämpligt eller ens möjligt. Vad särskilt barnavården
angår, lärer kommittén i sitt blivande betänkande därom komma att angiva
de synpunkter, som enligt dess uppfattning böra följas.
Då hos oss vid olika tillfällen påyrkats, att vissa kommunala understöd
icke böra hava fattigvårds karaktär, synes man i regel hava halt
den danska lagstiftningen till utgångspunkt. På sätt kommittén framhållit,
hava de understödsarter, vilka enligt nämnda lagstiftning äro att
betrakta som fattighjälp, likväl ej helt förlorat naturen härav. I förhållandet
mellan kommunerna inverkar i regel även dylika understöd,
så att, då hjälpen lämnas av annan kommun än hemortskommunen,
kostnaden ersättes av denna och förvärvet av hemortsrätt avbrytes. Pensionsst}''relsens
ovannämnda uttalanden synas också närmast innebära,
att mottaget understöd i vissa fall icke bör medföra några för mottagaren
betungande rättsverkningar. Detta innebär då, att understödet ej
skulle behöva återbäras och ej heller för mottagaren eller för honom
försörjningspliktig person medföra förlust av politisk rösträtt. Frågan
härom är alltså ej av den allmänna beskaffenhet, att den i förevarande
sammanhang'' behöver upptagas till närmare behandling. Om det anses
vara riktigt, att understöd alldeles icke eller endast i vissa fall böra ersättas,
kan eu sådan anordning vidtagas inom det föreliggande förslagets
ram utan en genomgripande omgestaltning av fattigvårdsförvaltningen.
Jag återkommer till detta spörsmål i 9 kap.
I ett tillägg till sina motiver (sid. 430 o. f.) erinrar kommittén
om stadgandet i riksdagsordningen, § 16 b), enligt vilket lagrum vid
val av ledamot i riksdagens andra kammare valrätt ej tillkommer »den
som häftar för understöd, vilket under löpande eller sistförflutna kalenderåret
av fattigvårdssamhälle tilldelats honom själv, hans hustru eller
minderåriga barn». Därvid framhåller kommittén, att nämnda påföljd
icke är ett krav, som betingas ur synpunkter, vilka äro av betydelse
för fattigvården, och att påföljden för fattigvårdens del förvisso kan helt
och hållet undvaras. Ehuru frågan om bibehållandet eller ändring i
nämnda stadgande ansetts ligga utanför fattigvårdslagstiftningen, har
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 7
50 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.
kommittén likväl funnit sig böra göra ett uttalande om önskvärdheten
av en ändring av detsamma. Då frågan om fattigvårds inverkan å valrätt
emellertid är föremål för utredning, och sambandet mellan fattigvård och
valrätt antingen kan helt avbrytas eller åtminstone undantag beträffande
fattigvårds inverkan komma att göras för vissa arter av understöd eller efter
andra grunder, synes man vid fattigvårdslagstiftningens ordnande böra utgå
ifrån, att nämnda fråga kommer att lösas på ett sådant sätt, att de olägenheter,
som det förevarande sambandet medfört för den allmänna understödsverksamhetens
ändamålsenliga ordnande och bedrivande, varda undanröjda.
Vid det övervägande, som jag sålunda ägnat frågan om ordnandet
av samhällets allmänna understödsverksamhet, har jag i likhet med kommittén
kommit till det resultat, att en verksamhet, i huvudsak reglerad
efter de av kommittén uppställda grunder, icke för närvarande kan
undvaras. Huru saken längre fram kan utveckla sig är icke möjligt att
nu bedöma. I varje fall synes mig fast utgångspunkt saknas för en
fullständigare omgestaltning. De från olika håll livligt uttalade önskemålen
av eu reformering av den sedan snart 50 år gällande fattigvårdsförordningen
tala också kraftigt för att nu till behandling upptaga det
föreliggande förslaget, som på de flesta håll rönt tillslutning och ansetts
ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.
Härvid vill jag särskilt erinra om den petition från ett stort antal
på fattigvårdens, välgörenhetens och det sociala arbetets fält i övrigt
kända män och kvinnor, vilken i början av år 1917 överlämnades till
Kung!. Maj:t. I denna petition påpekas det livliga arbete, som under
de senaste årtiondena i vårt land liksom i de flesta kulturländer pågått
i syfte att föra den allmänna fattigvården fram till att bättre kunna
fylla sin uppgift i samhället än vad förut varit fallet, varefter det heter:
»Den stora betydelsen för samhället av detta arbete ligger i öppen dag;
på den allmänna fattigvårdens förnuftiga anordning och lämpliga handhavande
bero, och kommer i eu lång framtid att bero, ett mycket stort
antal medborgares levnadsförhållanden och trevnad i samhället. Såsom
ett led i och en grundval för detta arbete har man bland ett av de
allra främsta kraven hos oss satt en ny fattigvårdslagstiftning. Allt
klarare har nämligen insikten blivit därom, att vår nu gällande fattigvårdslagstiftning
är behäftad med många brister och att den till följd
av nya tidsförhållanden och genomförandet av ett flertal sociala lagar,
särskilt på socialförsäkringens område, blivit i många avseenden alltmera
föråldrad.» Bland landets fångvårdsstyrelse!'' och i övrigt på frågan intresserade
personer hade, enligt vad i petitionen framhålles, uttryckts en
allt livligare önskan, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt på grundvalen
av de gjorda förarbetena framlägga ett förslag till ny fattigvårds
-
Kung}. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135. 51
lagstiftning- inför riksdagen. Efter eu erinran om behovet av eu utvidgning
av området för den obligatoriska fattigvården och av strängare
åtgärder mot försumliga försörjare samt om vikten av inspektionens
ordnande och anstalts frågans lösning yttras i petitionen vidare: »Om
sålunda enligt undertecknades uppfattning en ny, reformerad fattigvårdslagstiftning
är av ett trängande behov påkallad för att fora den svenska
fattigvården framåt i avseende på humanitet och effektivitet, ligger det
i sakens natur, att ett uppskjutande av dess genomförande måste verka
i hög grad hämmande på fattigvårdens utveckling, vilken eljest genom
frivilliga krafters intresserade medverkan visat sig så löftesrik under de
senare åren. Särskilt inverkar uppskovet olägligt med hänsyn till anstaltsvårdens
utveckling. Det är naturligt och av hittillsvarande erfarenhet
tillfullo bestyrkt, att landets kommuner skola känna sig tveksamma
att nu, innan riktlinjerna för fattigvårdens utveckling bestämts
av statsmakterna, vidtaga åtgärder för anstaltsfrågans lösning. Resultatet
härav är emellertid, att arbetet på denna viktiga punkt uppskjutes, att
de mångenstädes dåliga anstalterna ej undergå någon förbättring och att
värdefull tid förspilles, vilken eljest kunna användas för att bringa fattigvården
i jämnhöjd med andra sociala verksamhetsgrenar. Att frukta är
också att, om statsmakterna icke genom en förbättrad lagstiftning visa
sitt intresse för denna viktiga angelägenhet, som berör en kvarts miljon
understödstagare, det nyvaknande intresset för fattigvården skall slappas
och en viktig hävstång för densammas höjande förloras.» Under hänvisning
till vad sålunda anförts anhölls, att Kungl. Maj:t ville snarast
möjligt för riksdagen framlägga förslag till ny fattigvårdslagstiftning.
Till Kungl. Maj:t har vidare överlämnats en vid fattigvårdsmöte för
Uppsala län den 16 och 17 april 1917 fattad resolution, vari framhålles
det trängande behovet av den nuvarande fattigvårdslagstiftningens
ersättande med en ny lag och uttalas önskvärdheten av att det nu föreliggande
kommittéförslaget efter vederbörlig överarbetning förelägges
1918 års riksdag.
Innan jag övergår till närmare behandling av kommittéförslaget,
torde jag böra något vidröra den av kommittén uppkastade frågan, huruvida
namnet fattigvård skall bibehållas. Någon anmärkning mot namnets
bibehållande har icke framställts i de inkomna yttrandena; tvärtom
betonas från ett håll riktigheten därav att förändring ej ägt rum. I
yrkandena på att borttaga fattigvårds natur från vissa arter av understöd
torde likväl få anses inneslutet önskemål om en namnförändring.
Ehuru ett utbyte av namn kan tänkas innebära vissa fördelar, synes
å andra sidan svårigheten att finna annan beteckning vara stor. Jag
anser mig därför ej böra föreslå någon ändring i detta avseende.
52
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.
Obligatorisk
fattigvård.
Förutsätt
ningarna
därför.
1 § 1 stycket.
1 KAP.
Om offentlig fattigvård och enskildas försörjningsplikt.
I motiven till detta kapitel lämnar kommittén först en framställning
om rätt till fattigvård. Då detta spörsmål på det närmaste sammanhänger
med den i 10 kap. behandlade frågan om klagan i mål och ärenden,
som avses i lagen, synes det lämpligast att företaga detsamma till behandling
i nämnda kap.
1 §•
Genom nu gällande fattigvårdsförordning infördes i vår lagstiftning
den för densamma karakteristiska uppdelningen av fattigvården i obligatorisk
och frivillig. Den förstnämnda, som avhandlas i 1 §, är vederbörande
fattigvårdssamhälle pliktigt utgiva. Om meddelande av frivillig
fattigvård åter (2 §) bestämmer fattigvårdssamhället eller dess fångvårdsstyrelse
efter eget beprövande. För erhållande av fattigvård enligt 1 §
uppställes såsom villkor, att den hjälpsökande är minderårig eller också
i följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller lyte oförmögen att
genom arbete förvärva vad till livets uppehållande oundgängligen erfordras.
Men därjämte förutsättes, att han skall sakna egna medel samt
underhåll och vård av annan. Genom en sammanställning av sistnämnda
förutsättning (»sakna egna medel samt underhåll och vård av
annan») med stadgandet i 3 § av förordningen, att »en var, som är
arbetsför, skall utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig själv
och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru» uppkom
så småningom den tolkning, att fattigvård åt minderåriga barn eller
sjuk hustru icke ansågs hava utgått enligt 1 §, då det icke blivit ådagalagt,
att föräldrarna eller mannen varit genom någon av de i 1 §
omförmälda omständigheter urståndsätta att fullgöra försörjningsskyldigheten.
Denna mening kom skarpt till uttryck i ett Kungl. Maj:ts utslag
av år 1883, varigenom förklarades, att fattigvård, som under mannens
sjukdom lämnats åt hustru med åtta minderåriga barn, icke, då hustrun
varit arbetsför, varit att hänföra till 1 §, fastän det varit uppenbart,
att hon icke varit i stånd att genom sitt arbete försörja barnen. I anledning
av den sålunda gällande praxis anhöll riksdagen i skrivelse till
Kungl Maj:t den 12 maj 1899 om sådan ändring eller förklaring av 1
§ fattigvårdsförordningen, att rätten till fattigvård enligt samma § utsträcktes
till de fall, då man eller kvinna väl hade förmåga att förvärva
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135: ''■>>''>
vad till hans eller hennes eget livs uppehållande oundgändligen krävdes,
men uppenbarligen saknade kratter att förvärva vad som oundgängligen
erfordrades för deras uppehälle, för vilka han eller hon vore försörjningspliktig.
I vissa av de yttranden, som i anledning av riksdagens skrivelse
avgåvos av vederbörande myndigheter, uttalades, att fattigvårdsförordningen
redan nu borde tolkas på ett sätt, som överensstämde med den
av riksdagen begärda ändringen; av flertalet hörda myndigheter ansågs
emellertid en utvidgning av området för 1 § önskvärd. Från vissa håll
framhölls svårigheten att finna eu formulering, som ej medförde osäkerhet
i uppfattningen och föranledde till tvister.
Kommittén framhåller i sitt betänkande (sid. 27), att den tolkning
som sålunda blivit fastslagen, är praktiskt otillfredsställande, samt
fortsätter:
»En utsträckning av skyldigheten att lämna fattigvård, så att den kominer
att tydligt inbegripa även de av riksdagen anförda fallen, har obestridligen fullt
fog för sig, och den synes böra omfatta även andra än minderåriga, Kätteri till
fattigvård och skyldigheten att lämna sådan måste hänföra sig till det verkligen
förefintliga behovet och kan ej bortfalla därigenom, att enskild person finnes, som
enligt lagen har skyldighet att försörja den behövande, men ej vill eller kan
fullgöra sin skyldighet. Det avgörande måste vara, huruvida den behövande själv
befinner sig i ett sådant faktiskt nödläge, att fattigvård bör meddelas. Hära\
följer ock, att fattigvård, som utgår, är att anse såsom lämnad åt den nodställde
personligen. Om t. ex. denne är minderårig, bliva sålunda ej hans föräldrar
att betrakta såsom understödstagare, med mindre de själva erhållit del av
understödet. ._ . . ,
Även i annan riktning bör emellertid en utvidgning av den obligatoriska
fattigvården äga rum. I själva verket bör nämligen det allmännas skyldighet att
träda till och lämna fattigvård sträcka sig till varje faktiskt nödläge, van en behövande
person kommit, som saknar förmåga att genom arbete förskaffa sig det
till livets uppehållande nödvändiga, denna oförmåga må hava härlett sig av vilken
orsak som hälst och således icke endast av minderårighet, ålderdom, sjukdom,
vanförhet eller lyte. Kommittén anser visserligen, att man såsom betingelse för
att rätt till fattigvård må inträda bör bibehålla den gällande lagstiftningens fordran
på arbetsoförmåga, varmed här förstås icke en absolut oförmåga till arbete,
utan oförmåga att genom arbete skaffa sig vad som erfordras till livets uppehälle
eller, såsom kommittén uttryckt det, att en person är oförmögen att genom
arbete försörja sig.»
Denua arbetsoförmåga har av kommittén i förslagets 1 § angivits
med orden »den som i följd av ålderdom eller sjukdom eller av annan
anledning är oförmögen att genom arbete försörja sig»; med den arbetsoförmögne
har likställts minderårig.
I motiven anmärker kommittén, att den genom att till de i lagen
uppräknade, vanligast förekommande anledningarna till arbetsoförmåga
Kommittén.
Yttranden.
Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
lägga orden »av annan anledning» velat under den obligatoriska fattigvården
få in sadana fall som arbetsoförmåga, orsakad av havandeskap
eller barnsbörd, nedsatta arbetskrafter, allmän sjuklighet eller dylika
omständigheter, som göra arbetsförmågan otillräcklig. Efter att hava
erinrat därom, att några av dessa fall i praxis ansetts falla under 1 § i
fattigvårdsförordningen, framhåller kommittén vidare:
»Det är dock uppenbart, att härvid måste fordras eu verklig brist i förmågan
att arbeta. Den, som är arbetsför, d. v. s. har förmåga att förvärva sig
vad till livets uppehållande erfordras, måste antagas kunna försörja sig själv och
bör därför ej vara berättigad till obligatorisk fattigvård. Arbetslöshet i och för
sig bör ej berättiga till dylik.»
Såsom en ytterligare förutsättning för att den minderårige eller
arbetsoförmögne skall kunna komma i åtnjutande av obligatorisk fattigvård
uppställes i förslagets 1 §, att han befinnes »sakna medel till sitt
livsuppehälle». I motiverna framhålles, att samhällets skyldighet att
hjälpa dock ej bör vara utesluten därav, att någon egendom möjligen
finnes, då den ej är till hands att tagas i anspråk för behovets avhjälpande.
För att förebygga den stränga tolkning av uttrycket »sakna
egna medel» i gällande fattigvårdsförordning, som stundom framträtt,
har kommittén därför i stället använt uttrycket »sakna medel till sitt
livsuppehälle».
Kommittén har vidare funnit det uttryck för fattigvårdens subsidiära
natur, som i fattigvårdsförordningen betecknats genom orden »sakna —
~7 underhåll och vård av annan», kräva förtydligande i syfte att undvika
den tolkning av omfattningen av den obligatoriska fattigvården,
som, på sätt förut anförts, uppkommit genom en sammanställning härmed
av föreskriften om enskild försörjningsplikt. Genom att i förslagets
1 § använda uttrycket »där hans behov icke annorledes avhjälpes», har
man velat tydligare utmärka, att meningen allenast är, att fattigvården
ej har att ingripa, när behovet i det föreliggande fallet verkligen fylles
på . annat sätt, detta må vara därigenom att enskild försörjningspliktig
sörjer därför eller att understöd utgår t. ex. från välgörenhetsförening.
Någon meningsskiljaktighet angående lämpligheten av ett utsträckande
utav den obligatoriska fattigvården till de av kommittén sålunda
uPPgbTna fifil bär ej kommit till uttryck i de över förslaget avgivna
yttranden. Tvärtom betonas riktigheten och vikten härav från nästan
alla håll. Här må allenast anföras följande uttalande i det av kammarrätten
avgivna utlåtandet:
Kunfjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13:1. 55
De stadganden i gällande fattigvårdsförordning, som ur liumanitär synpunkt
varit föremål för de skarpaste anmärkningarna, äro tvivelsutan de, vilka
reglera gränserna för den obligatoriska fattigvården. Att dessa bestämmelser i
synnerhet med den innebörd, de enligt praxis ansetts äga, ingalunda kunna anses
motsvara nutidens uppfattning angående vidden av samhällets förpliktelser gent
emot sina behövande medlemmar utan äro att hänföra till de minst tillfredsställande
föreskrifterna i fattigvårdsförordningen, därom torde meningarna vara
tämligen eniga. I senare tid har visserligen ramen för den obligatoriska fattigvården
i praxis något utvidgats, men oavsett detta finner kammarrätten kravet
på en genomgripande reform av lagstiftningen i denna punkt icke kunna avvisas,
och har ej heller något att erinra mot den huvudprincip, vilken kommittén
lagt till grund för sitt förslag härutinnan eller att det allmännas skyldighet
att träda till och lämna fattigvård bör sträcka sig till varje faktiskt nödläge,
som har sin grund i minderårighet eller bristande arbetsförmåga.»
Åveu i övrigt hava de i ärendet hörda mydigheterna instämt i
kommitténs uttalande i motiverna angående omfånget av den obligatoriska
fattigvården. Socialstyrelsen har dock ifrågasatt, huruvida den föreslagna
utvidgningen kan anses tillfyllestgörande och i sådant hänseende anfört:
»Med nutida uppfattning av samhällets förpliktelser gent emot dem av
sina medlemmar, som drabbas av nöd, synes det ej fullt motiverat att begränsa
§:ns tillämplighet till sådana nödlägen, som grunda sig på en persons oförmåga
att genom arbete försörja sig. Fattigvården måste nämligen anses som den form,
varunder samhället har att träda emellan och bringa hjälp i alla de fall, då andra
hjälpmedel mot nöden ej stå till buds. Principiellt sett åtminstone borde sålunda
§:n äga tillämpning i alla fall av faktiskt nödläge. Med den läggning av
en kommunerna påvilande skyldighet, som fattigvården nu har och av kommittén
väsentligen bibehållits, kan det emellertid ej förnekas, att en förändring i bär
antydd riktning måste möta vissa betänkligheter. Genom utsträckt ekonomisk
medverkan från statens sida till fattigvården skulle likväl måhända dessa betänk
liglieter kunna undanröjas.»
Uppfattningen, att jämväl arbetslöshet bör berättiga till obligatorisk
fattigvård, återfinnes jämväl i några andra utlåtanden.
Den av kommittén föreslagna avfattningen av hithörande bestämmelser
har från olika håll gjorts till föremål för anmärkningar. Sålunda har i
flertalet utlåtanden påyrkats, att uttrycket sav annan anlednings måtte
antingen ersättas med en uppräkning av de fall, som enligt kommitténs
motivering äro avsedda att ingå däri, eller också på annat sätt förtydligas;
särskilt behövde klargöras, att arbetslöshet ej avsåges därmed.
Vidare har från ett håll gjorts gällande, att den stora utsträckning, som
kommitténs förslag avsåge, då varje faktiskt nödläge, som föranletts av
minderårighet eller annan arbetsoförmåga, gjordes till föremål för obligatorisk
fattigvård, borde tydligare framgå ur lagens text. Försök
härtill hade gjorts av C. S. A:s fattigvårdskommitté, som till stadgandet
om enskild försörjningsplikt fogat ett tillägg av följande innehåll:
Departe
ments
chefen.
56 Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 135.
»Vad i denna § föreskrivits fritager ej fattigvårdssamhälle från dess i
§ 1 stadgade skyldighet att under däri fastställda villkor lämna fattigvård
till dem, som ej av andra åtnjuta underhåll och vård».
Fattigv är dsdir ektören i Göteborg, som jämväl uttalat sig härom, vill
vinna säkerhet för en riktig tolkning genom ett stadgande därom, att
regressrätt mot annat samhälle icke upphäves därigenom att den försumlige
försörjningspliktige vistas inom understödskommunen.
Slutligen har mot det av kommittén vid redaktion av 1 § använda uttrycket
»sakna medel till sitt livsuppehälle» från ett par håll anmärkts, dels
att ordet livsuppehälle efter eu sträng bokstavstolkning icke omfattade tillgång
till erforderlig vård eller, i fråga om minderårig, till uppfostran,
vilket ej överensstämde med andra stycket i §:n, och dels att i lagtexten
borde angivas, att det vore fråga om tillgängliga medel. Mot sistnämnda
tillägg har kammarrätten invänt, att detsamma vore obehövligt
och ägnat att öka fattig vårdst vistemas antal, då detsamma kunde lämna
rum för olika tolkningar.
Om angelägenheten av en utsträckning av området för den obligatoriska
fattigvården i enlighet med kommitténs förslag synas meningarna
numera ej vara delade. Utvidgningen skulle komma att avhjälpa en
av de mest överklagade bristerna i gällande fattigvårdslagstiftning. Visserligen
medför utvidgningen, såsom tidigare framhållits i de utlåtanden,
vilka avgivits över riksdagens ovan nämnda skrivelse den 12 maj 1899, och
även betonats i några yttranden över kommitténs förslag, en olägenhet härutinnan,
att gränserna för den obligatoriska fattigvården bliva mindre
bestämbara och klara, men denna olägenhet lärer ej få utgöra hinder
för avhjälpande av de nu existerande missförhållandena. Från ett håll
har föreslagits, att för styrkande av behovet skulle framläggas sorgfälligt
motiverade intyg av ojävig läkare, pastor eller polismyndighet. En dylik
anordning synes mig dock ej böra föreskrivas, vederbörande naturligen
obetaget att skaffa sig all den bevisning för styrkande av ett eventuellt
krav, som de kunna finna lämpligt. I detta avseende kommer helt
visst det i 52 § föreslagna förhöret med därvid förda protokoll att spela
en stor roll. Det ligger i vistelsekommunens intresse att uppgifterna i
protokollet äro så utförliga och vägledande, att invändningar om behovets
förefintlighet från början avväpnas. Jag finner mig alltså böra
tillstyrka utvidgningen enligt kommitténs förslag.
Frågan, huruvida jämväl arbetslöshet bör kunna åberopas såsom förutsättning
för krav på obligatorisk fattigvård, har av kommittén besvarats
nekande, och denna mening synes i allmänhet hava omfattats av
dem, som yttrat sig över kommittéförslaget. Från ett par håll har en
Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid.
o i
motsatt uppfattning framförts, bland andra av socialstyrelsen, som dock
medgivit att, såsom förslaget i (ivrigt lagts, eu förändring i denna riktning
måste möta vissa betänkligheter. Då med den föreslagna utvidgningen
av området för den obligatoriska fattigvården vinnes, att sådan
skall utgå, därest medlemmar av den arbetslöses familj befinna sig i den
belägenhet, som stadgas i 1 § av förslaget, blir behovet av att inbegripa
arbetslöshet under de för §:ns tillämplighet uppställda förutsättningar
mindre angeläget. Den hjälp, som i dylika fall bör lämnas åt den arbetsföre,
som saknar arbete,bör helst bestå i en anvisning på eller anskaffande
av sådant. Att pålägga fattigvårdsstyrelserna eu ovillkorlig skyldighet
att föranstalta om arbete eller anvisa sådant lärer ej vara lämpligt,
då detta ej sällan skulle ligga utom deras möjlighet och för ernående
härav andra samhällsorgan i huvudsak böra tagas i anspråk. Stadgande
av en ovillkorlig skyldighet för kommun att inskrida vid åberopad arbetslöshet
skulle kunna medföra konsekvenser, som icke vore lätta att överskåda.
Däremot kunna, synes det mig, inga vägande anmärkningar
framställas mot understöd genom fattigvården åt den arbetslöses familj,
vadan den ovan angivna principen om samhällets skyldighet att understödja,
även om en arbetsför försörjare finnes, synes böra godtagas.
Under den rådande kristiden hava för övrigt särskilda anordningar
vidtagits för att möta förefintlig arbetsbrist och även eljest hava vid
särskilda nödtillfällen av kommunerna träffats anstalter i sådant syfte.
Erinras må ock därom, att åtskilliga av de större stadskommunerna pläga
i sina arbetsinrättningar mottaga arbetslösa personer och där bereda
dem arbetstillfälle. Nämnda åtgärder hava kunnat vidtagas med stöd
av gällande bestämmelse om frivillig fattigvård. Om man, såsom i förslaget
skett, vid sidan av den obligatoriska fattigvården bibehåller den
frivilliga, torde man i förevarande avseende tillsvidare böra åtnöjas med
de möjligheter, som den frivilliga fattigvården erbjuder. Uppenbart är
emellertid, att de förhållanden, som hänföra sig till den ofrivilliga arbetslösheten,
kräva jämväl andra åtgärder från det allmännas sida än sådana,
som skäligen kunna ifrågasättas i en fattigvårdslagstiftning. Arbetslöshetsproblemet
är ju också, särskilt med avseende å försäkring däremot,
föremål för utredning, som så fortskridit, att om något år förslag i
ämnet torde kunna framläggas.
Vad beträffar avfattandet av 1 § i förslaget, skulle det väl varit önskligt,
om ett otvetydigt uttryck kunnat givas åt den företagna utvidgningen,
så vitt den avser, att tillvaron av en arbetsför försörjare ej utesluter
möjlighet till obligatorisk fattigvård. Om den uppfattningen är riktig,
att redan 1 § i fattigvårdsförordningen bort tolkas i enlighet härmed,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 8
Den obligatoriska
fattigvårdens
omfattning,
t § 2 styckei.
Underhåll.
Yttrande.
Departe
ments
chefen.
Vård.
Kommittén
58 Kung}. Maj:ta Nåd. Proposition Kr 135.
framstår emellertid kravet på eu ändring i lagtexten mindre motiverad.
I varje fall synes man kunna stanna vid den jämkning i uttrycken, som
kommittén föreslagit för att häva den påpekade skenbara motsättningen
mellan stadgandet om obligatorisk fattigvård och enskild försörjningsplikt.
Däremot har jag funnit den från många håll framkomna anmärkningen
mot lagtextens formulering av saknaden av arbetsförmåga böra
föranleda till att orden »av annan anledning)) utbytas mot ett uttryck,
som klart syftar på arbetsoförmågan och därigenom utesluter arbetslöshet.
Av de olika förslag, som därvid varit under övervägande, har jag funnit
mig böra följa ett av kammarrätten förordat, som ersätter orden av »annan
anledning)) med »eljest bristande kropps- eller själskrafter», varjämte i
enlighet med kammarrättens förslag ordet »lyte» tillagts.
1 övrigt har jag ej funnit anledning föreslå annan ändring i fråga
om redaktionen av första stycket i 1 § än att orden »av det allmänna»
såsom överflödiga böra kunna utgå.
Enligt förslaget omfattar fattigvården »nödtorftigt underhåll och
erforderlig vård samt för minderårig jämväl uppfostran». Gällande fattigvårdsförordning
talar allmänt om »nödtorftig fattigvård».
Medicinalstyrelsen finner uttrycket »nödtorftigt underhåll» liksom lämna
en anvisning om, att underhållet bör vara i knappaste laget, vilket icke
torde vara meningen. Uttrycket borde därför enligt styrelsens mening
utbytas mot t. ex. »behövligt underhåll».
Uttrycket »nödtorftigt underhåll» torde tilläventyrs kunna föranleda
den missuppfattningen, att underhållet kan tillmätas så sparsamt, att
understödstagaren nätt och jämnt hålles ovan svältgränsen, vilket givetvis
icke kan vara förslagets mening. Det riktiga torde vara, att han
skall erhålla vad som i allmänhet å den ort, där understödet gives, anses
vara erforderligt för livsuppehället. Mot det av medicinalstyrelsen föreslagna
uttrycket »behövligt» är i och för sig intet att erinra. Då emellertid
någon egentlig skillnad mellan detta uttryck och det i samma stycke
beträffande vård begagnade uttrycket »erforderlig» icke synes föreligga,
torde det för undvikande av den uppfattning, att någon skillnad i sak
är avsedd, vara lämpligt att samma ord användes i båda fallen.
Efter att hava i motiven erinrat om att enligt praxis sjukvård synes
ingå i »nödtorftig fattigvård)) anför kommittén:
»I fråga om vården kan man ej nöjas med mindre än att det för varje fall
erforderliga bestås, så att t. ex. vid sjukdom allt efter omständigheterna vård
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1Hi>. 59
liimnas på sjukhus, läkare tillkallas, sjuksköterska anlitas o. 3. v. Till uppfostran
hör naturligen också att sätta den minderårige i stånd att försörja sig själv och
att giva honom den därför nödiga utbildningen.
Under den obligatoriska fattigvården komma med den uppgift, som här
förut tillagts densamma, i allmänhet ej åtgärder av förebyggande art. Som åtgärder
av dylik art betraktas ej sällan fattigvård, som inriktar sig på ett grundligare
avhjälpande av ett föreliggande behov, t. ex. företagandet av en operation,
vistelse vid ett lungsotssanatorium. Praxis har dock i allmänhet redan godkänt
den uppfattningen, att man i sådana fall ej gått utöver gränsen för den obligatoriska
fattigvården genom att vidtaga en ändamålsenlig av läkaren anbefalld
åtgärd i stället för att låta det onda förvärras. Riktigheten av denna praxis torde
bliva än tydligare genom den lydelse, kommittén givit stadgandet.»
Kammarrätten anför i anledning av kommitténs uttalande därom, att
man i fråga om vård ej kan nöjas med mindre än att det för varje
fall erforderliga bestås, följande:
»Den skyldighet, som sålunda skulle åvila samhället att utan avseende å
storleken av därmed förenade kostnader föranstalta om varje sådan åtgärd, som
av vederbörande läkare eller annan sakkunnig person kan anses erforderlig för
understödstagares skötsel eller vederfående, kan emellertid tänkas i vissa fall
komma att verka synnerligen betungande för vederbörande kommun, exempelvis
då enligt läkarens omdöme understödstagaren anses för återställande av sin hälsa
vara i behov av resa till en avlägsen kurort eller dylikt. Ej heller synes en så
vidsträckt omfattning av vad som är att hänföra till begreppet fattigvård överensstämma
med rådande betraktelsesätt eller vara förenlig med billighet mot mindre
bemedlade medlemmar av kommunen, som ej åtnjuta fattigvård. Enligt kammarrättens
uppfattning bör således till obligatorisk fattigvård hänföras förutom nödtorftigt
underhåll och i förekommande fall uppfostran endast sådan vård, som
må vara erforderlig och skäligen kan tillförbindas fattigvårdssamkälle.»
En ledamot av kammarrätten ansåg någon verklig fara för en så
extensiv tolkning av begreppet erforderlig vård, som den kammarrätten
angivit, icke vara för banden, och lämnade för sin del kommittéförslaget
härutinnan utan erinran.
I anledning av kammarrättens förslag anför pensionsstyrelsen, att
en dylik i och för sig svävande begränsning av den obligatoriska fattigvården
synes styrelsen mindre lämplig samt för övrigt knappast överensstämmande
med den av kommittén föreslagna lydelsen av 35 §, vilken
av kammarrätten lämnats utan anmärkning.
Beträffande förslagets uttryck »erforderlig vård» kan jag i likhet
med reservanten i kammarrätten ej Unna, att någon verklig fara föreligger
för den extensiva tolkning, kammarrätten velat undvika. Här
avses tydligen ej annat än att fattigvårdssamhället skall sätta den nödlidande
i tillfälle att få samma omvårdnad, som i allmänhet bestås i
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
60
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Uppfostran.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
Begravnings
kostnad.
Yttrande.
sjukdomsfall, och naturligen ej specialbehandlingar, som kräva alldeles
särskilda kostnader.
Gällande fattigvårdsförordning stadgar (12 §), att barn, om vilket
fattigvårdsstyrelse föranlåtes taga hand, skall ej allenast förses med
uppehälle och stadig bostad utan även kristligen uppfostras och undervisas.
Förslaget till fattigvårdslag fastslår, att fattigvård för minderårig
omfattar jämväl uppfostran, men innehåller däremot ingenting härom i
samband med stadgandena om försörjningens former. Uti sitt förslag till
normalreglemente för fattigvården (nr 1, § 18) upptager kommittén följande
bestämmelse:
»Understödjas barn i hemmet eller äro barn utackorderade, skall ägnas
särskild uppmärksamhet åt att dessa erhålla den vård, som deras ålder kräver,
och uppfostras till dugliga medborgare. Därvid bör tillses, att de fullgöra dem
åliggande skolplikt och övas i för dei-as ålder lämpat arbete.»
Uti de yttranden, som avgivits av domkapitlen i Uppsala, Västerås
och Lund samt av svenska kyrkans diakonistyrelse, har påyrkats, att ordet
»kristlig» i samband med föreskriften om uppfostran måtte kvarstå. Därvid
har såsom angeläget framhållits, att de av fattigvården omhändertagna
barnen bliva satta i tillfälle att deltaga i konfirmationsundervisning och
gudstjänster, enär fall förekomma, då snikna fosterföräldrar hindra barnen
därifrån.
Det sammanhang, i vilket ordet uppfostran förekommer i 1 § i
förslaget, torde förklara, att uppfostrans natur därvid ej närmare bestämts.
Det måste dessutom ligga så i sakens natur, att barn, som uppfostras
genom det allmännas försorg eller på dess bekostnad, skola komma i
åtnjutande av den uppfostran, som samhället bereder det uppväxande
släktet i allmänhet, att ett uttryckligt stadgande om en kristlig uppfostran
kan anses överflödigt. I 18 § av normalreglementet erinras särskilt
om fullgörande av skolplikten. I sammanhang därmed skulle ju
kunna intagas en erinran även därom att barn skola beredas tillfälle till
deltagande i konfirmationsundervisning.
Socialstyrelsen har anmärkt, att då i lagen intages en uttrycklig
bestämmelse om innebörden av fattigvård, utan att därunder inbegripes
begravning, det synes kunna ifrågasättas, om ej genom särskild föreskrift''
fattigvårdssamhälle borde åläggas att sörja för begravning av avliden
un d er st ö d s t agar e.
I)
Kungl. Maj: t a Nåd. Proposition Nr Idö.
Vid bestämmande av fattigvårdssamhälles rätt till ersättning av annat
samhälle, staten eller enskild omnämner gällande fattigvårdsförordning
(2!), 31, 36 §§) jämväl begravningskostnad såsom föremål för gottgörelse.
Åven kommitté förslaget behandlar frågan om begravningskostnad i kapitlet
om ersättning, i det densamma förklaras ej skola ersättas av hemortssamhälle
eller staten, varjämte dylik kostnad förklaras ej inverka på
förvärv av hemortsrätt.
Visserligen föreligger med kommitténs formulering av 1 § större
skäl än enligt nu gällande lagstiftning att särskilt utmärka skyldighet
att ombesörja begravning. Kommittén bär emellertid tydligen ansett,
att en sådan skyldighet skulle vara en direkt följd av åläggandet att
lämna underhåll och vård. Då denna uppfattning synes mig kunna
godkännas, samt någon ovisshet om skyldigheten ej gärna lärer kunna
uppstå, har jag ej ansett mig böra föreslå någon ändring härutinnan.
Enligt gällande fattigvårdsförordning är nödställd minderårig föremål
för obligatorisk fattigvård och med uttrycket minderårig förstås den,
som icke fyllt 15 år. Detsamma gäller enligt kommitténs förslag.
Bestämmandet av minderår i ghetsgränsen inverkar såväl enligt fattigvårdsförordningen
som enligt förslaget jämväl på en del andra stadganden,
nämligen vid bestämmande av försörjningsplikt, hemortsrätt och arbetsskyldighet
(husbonderätt).
I samband med förevarande stadgande höra även beaktas förslagets
bestämmelser i 36 och 79 §§. Enligt 36 § har fattigvårdsnämnÖen,
att då minderårig, som av styrelsen omhändertagits, hunnit den åldei
samt nått den utveckling och stadga, att han kan anses i stånd att
försörja sig, söka bereda honom lämplig tjänst eller anställning, samt
tillse, att han erhåller nödig utrustning. Uti 79 § (= 77 § i Kungl.
Maj:ts förslag) föreskrives, dels att där någon, som icke nått myndig
ålder, på fattigvårdssamhälles bekostnad åtnjuter vård ^utanför sina
föräldrars eller målsmans hem, samhällets fångvårdsstyrelse hai målsmansrätt
över honom och dels att över den, som enligt 36 § genom
fattigvårdsstyrelsens försorg beretts tjänst eller anställning'', styrelsen
bör, ändå att han icke åtnjuter fattigvård, fortfarande öva tillsyn
under viss tid.
I motiveringen för 1 § 3 stycket erinrar kommittén, att vid flera
tillfällen påyrkats, att gränsen för minderårigheten i fattigvårdshänseende
måtte höjas, samt anför:
Departe
ments
chefen.
Minderårig ■
hetsgränsen.
'' § 3 stycket.
Kommittén.
62
Reservation.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
s Enligt vad som från flera håll upplysts äro de unga, särskilt på landsbygden,
därest de aro normalt utrustade till kropp och själ, i stånd att försörja
sig sjalva, då de uppnått 15 års ålder, vid vilken tidpunkt de nästan undantagslöst
hava avslutat sm skolgång och konfirmerats. Vid sådant förhållande synes det
kommittén ej lämpligt att välja en högre åldersgräns; därigenom skulle nämligen
tastslas, att den, som ej fyllt t. ex. 16 år, i och för sig är att likställa med den
?'',Ui£t’ nSOm .saknar. förmåga att försörja sig. Det har vidare ifrågasatts att ej
fastställa någon viss gräns för minderårigheten, utan att låta arbetsoförmågan
vara det avgörande. Kommittén har dock ansett detta förenat med risken att
av fattigvården omhändertagna barn alltför tidigt skulle komma att utnyttjas till
förvärvsarbete, samt därför vidhållit ståndpunkten om en viss åldersgräns. En
sådan kräves även ur vissa andra synpunkter, såsom vid bestämmande av den
strangare försörjningsplikt, som anses böra åligga föräldrar, samt vid reglerande
av hemortsrätten, varvid samma åldersgräns synes böra gälla,»
, „ 1 m°tiveringen till 79 § i sitt förslag erinrar kommittén, att från flera
nåll framhållits, att minderåriga vid 14 eller 15 årsåldern, då de i många
fall få börja att försörja sig själva, ännu ej vunnit sådan mognad, att de
kunna reda sig, utan ofta falla för de frestelser, som omgiva dem, samt
att det därför är angeläget, att någon myndighet har rätt att bestämma
över dem ännu någon tid. Vad sålunda erinrats har, säger kommittén,
obestridligen sin riktighet; och kommittén har ansett denna angelägenhet,
åtminstone för närvarande, lämpligast böra ordnas genom att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som skett genom lagen angående
uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn låta
den minderårige, åt vilken, enligt vad förut utvecklats, fattigvårdsstyrelsen
har att, då han nått den utveckling och stadga att sådant kan
ske, bereda tjänst eller anställning (36 §), därest sådant skett, fortfarande
sta under fattigvårdsstyrelsens tillsyn, till dess han uppnått myndig ålder;
och bör fångvårdsstyrelse!! äga rätt att, intill dess en sådan person
fyllt 18 år, åt honom fortfarande utse tjänst eller anställning, vilken han
icke heller utan dess tillstånd må lämna före denna ålder.
1 vå ledamöter av kommittén, herr Lindblom och fröken Pauli, hava
beträffande minderårighetsgränsen varit av skiljaktig mening samt förordat
att sätta nämnda gräns till 16 år. I sin reservation hava de framhållit,
att i tysk och engelsk lagstiftning samt i visst avsende även i fransk,
minderårighetsgränsen bestämts till 16 åt-, att den norska lagen stannat
vid 15 år och den danska vid 18 år samt att i 1908 års finska förslag
gränsen höjts från lo till 16 år. Reservanterna hava vidare anfört
huvudsakligen följande: Kommitténs uttalande att de unga, särskilt på
landsbygden, därest de äro normalt utrustade till kropp och själ, äro i
stånd att försörja sig själva, då de uppnått 15 års ålder, är antagligen
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. (53
riktigt, om man uteslutande har för ögonen de tillfällen till full försörjning,
som erbjuda sig genom antagande av tjänsteanställning inom jordbruket
för ynglingar och i enskilda hem för flickor. Det torde emellertid
icke vara riktigt att bygga en bestämmelse, sådan som den i fattigvårdslagens
1 §, på förhållandena inom ett Arisst yrke och inom en viss,
om än så utbredd näringsgren. Icke inom alla samhällen och icke vid
alla tillfällen erbjuder sig arbetsanställning av denna art; icke heller
alla unga lämpa sig för sådan anställning, vilken, vad jordbruket beträffar,
kräver starka kroppskrafter och vana vid landsförhållanden. Inom hantverk
och industri i allmänhet, men särdeles inom våra större samhällen
med deras högre levnadsomkostnader, torde det däremot kunna sägas
vara regel, att ungdom i denna ålder icke kan förvärva tillräckligt för
att bereda sig lämplig bostad, sund föda och vad övrigt tillhör det nödvändiga
livsuppehället. Denna omständighet är emellertid icke här
ensam avgörande. Varken enligt fattigvårdsförordningen eller enligt förslaget
skall man nämligen i fråga om ett barn, som ännu ej fyllt 15
år, spörja efter arbetsförmågan, ehuru sådan väl i ett antal fall även
här kan vara till finnandes, utan man skall anse minderårigheten, d. v. s.
barnets bristande omdöme och förmåga att till sitt rätta värde bedöma
de möjligheter till utkomst, som kunna erbjuda sig, och i övrigt tillbörligen
ordna sina levnadsförhållanden, vara tillräckligt skäl för ett samhällets
ingripande till barnets förmån. Från denna synpunkt sedd kan
15-årsåldern icke anses vara den lämpliga gränsen. Det kan icke vara
berättigat att hos ungdom av denna ålder förvänta den sinnets mognad,
som är en av förutsättningarna för plikten att fullt ut sörja för egen
utkomst. Samhällets eget intresse kräver en böjning av åldersgränsen.
Gentemot en sådan höjning har stundom anförts, att efter åldersgränsens
höjande ungdom av ifrågavarande ålder skulle, även i de fall, då det icke
vore av behovet påkallat, kunna tilltvinga sig uppehälle på det allmännas
bekostnad, och att skäl snarare förelåge att inskärpa samma ungdoms
skyldighet till självförsörjning. Häremot må blott erinras, dels att stadgandet
allenast gäller den som faktiskt befinnes vara i behövande tillstånd,
»sakna medel till sitt uppehälle», och vilkens »behov icke annorledes
avhjälpes», dels att fattigvårdsstyrelses skyldighet att inskrida icke
är liktydigt med att för någon längre tid lämna försörjning. Tvärtom
bör naturligen styrelsen i nu ifrågavarande fall, så snart sådant lämpligen
kan låta sig göra, enligt 36 § träffa avtal om lämplig tjänst eller förse
de unga med arbete i annan form. Den utsträckta rätt att utse tjänst
och utöva tillsyn, som kommittén föreslagit för fattigvårdsstyrelse gent
-
Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition Nr ISO.
Yttranden.
(14
emot av densamma omhändertagna barn, torde för övrigt utgöra tillräcklig
garanti för att nu ifrågavarande stadgande icke från de ungas
sida skulle komma att missbrukas.
En stor del av de myndigheter och korporationer, som yttrat sig
över kommittéförslaget, har anslutit sig till reservanternas uppfattning i
fråga om minderårighetsgränsen. (Stockholms stads fattigvårdsnämnd,
tillförordnade fattigvårdsinspektören i Stockholm, överståthållarämbetet,
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms, Östergötlands, Blekinge,
Malmöhus, Ålvsborgs och Västernorrlands län, Norrbottens läns landsting,
domkapitlen i Skara, Västerås, Lund, Göteborg, Härnösand och
Luleå, Stockholms stads konsistorium, svenska kyrkans diakonistyrelse,
svenska fattigvårdsbundet, medicinalstyrelsen, kammarrätten, Fredrika
Bremerförbundet och landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt.)
I övriga utlåtanden har i regel frågan ej berörts, men i en del fall anslutning
till majoritetens förslag uttryckligen betonats.
Sålunda anför Kungl. Maj ds befallningshavande i Kronobergs, län:
»Någon tvekan kan tilläventyrs göra sig gällande i fråga om minderårighetsgränsen
i fattigvårdshänseende. Kungl. Maj:ts befallningshavande har icke kunnat
undgå att finna de skäl, på vilka reservanter inom kommittén stött förslag om
minderårighetsgränsens höjning, förtjänta av beaktande. Dock håller Kungl.
Maj:ts befallningshavande före, att en sådan höjning, låt vara endast med ett år,
skulle, vad landsbygden beträffar, föranleda flera olägenheter än minderårighetsgränsens
bibehållande vid femton år kan medföra; och att i detta hänseende
i lagstiftningen göra skillnad mellan land och stad lärer icke vara lämpligt.»
I ett av fattigvärdsstyrelsen i Jönköping avgivet utlåtande framhålles,
att de flesta av de barn, som fattigvärdsstyrelsen nödgas omhändertaga
och försörja, redan vid 14 å 15 års ålder kunna erhålla så väl
avlönade platser, att de kunna försörja sig själva, samt att beträffande
barn, som på grund av lyte eller klen kroppskonstitution ej vid 15 års
ålder kunna försörja sig själva, ett års höjning av åldersgränsen betyder
föga, enär fattigvården i de flesta fall bör och får understödja dem till
20-års åldern eller ännu längre.
Vid sitt tillstyrkande av reservanternas förslag anför Stockholms
stads fattigvårdsnämnd:
»Kommittén synes hava ställt sig på en o alldeles föråldrad ståndpunkt, då
den bibehållit denna gräns vid 15 års ålder. Åtminstone i Stockholm måste det
i allmänhet betecknas såsom fullständigt omöjligt för ett barn om 15 år att själv
Kung1. Magris Nåd. Proposition Nr 135. 65
försörja sig; man må taga i betraktande, att barnet enligt folkskolestadgan är
skolplikt^ till 14 års ålder, varefter kommer konfirmationsundervisningen och
nödig utbildning i visst yrke eller dylikt. I barnavårdslagarna är också 16 år
satt som gränsålder med avseende å barns behandling av barnavårdsnämnden;
och att denna ålder är lämplig som minderårig!] etsgräns även i fattigvår ds avseende
utvisas, bland annat, av de ytterst vanliga fall, att för Stockholms kommun
tillhörande barn, som utackorderats, framställningar göras om förlängda
understöd, d. v. s. understöd efter det barnen fyllt 15 år, på grund av deras
fortfarande oförmåga att själva försörja sig.
Om än i vissa fall, särskilt på landsbygden, må förekomma, att en 15-åring
nått den utveckling, att han har förmåga till självförsörjning, synes detta dock
ej medföra några betiinkligheter mot eu lagändring i antytt syfte, då givetvis
fattigvården i sådana fall ej behöver anlitas.»
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län:
»Befallningsliavanden är av den meningen, att utvecklingen numera fört
med sig, att i städer och stadsliknande samhällen åldersgränsen icke kan sättas
lägre än sexton år. Det är för stor risk att hänvisa eu femtonårig gosse eller
flicka i städerna, som söker fattigvård, att själv skaffa sig uppehälle. På landsbygden
ställer sig förvisso frågan enklare. Om man nu icke vill i eu allmän lag
göra skillnad på stad och land, vilket annars i detta fall torde kunna gå skäligen
väl för sig, bör enligt befallningshavandens mening hänsynen till det oavvisliga
behovet i städerna föra med sig, att åldersgränsen för alla i S 1 bestämmes till
fyllda 16 år.»
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län:
»Det kan visserligen vara riktigt, att på landsbygden barn vid 15 års ålder
mångenstädes kunna försörja sig själva, men så är icke förhållandet i allmänhet
åtminstone i städerna och de större industrisamhällena. Där barnen skola uppläras
i någon industri eller yrke, hinna de icke förvärva nog kunskap och skicklighet
för att de redan vid femton års ålder skola kunna fullt försörja sig. Härtill
kommer att, enligt redan väckta förslag, skolplikten skall utökas icke allenast
vad angår folkskolan och obligatorisk fortsättningsskola utan jämväl i fråga om
deltagande i undervisningen i yrkesskolor, och komma givetvis dessa förhållanden
att hindrande inverka på barnens ekonomiska förvärvsmöjligheter.»
Domkapitlet i Härnösand uttalar som sin övertygelse, att ett framflyttande
av minderårighetsgränsen skulle verka gagneligt i flera riktningar
samt anför vidare:
»Den merkostnad, som det tillagda året skulle åsamka fattigvården, skulle
helt visst rikligt ersättas därigenom, att dessa unga, som genom hela sin belägenhet
ofta stå i en missgynnad ställning, då de gå att taga upp kampen för
tillvaron, skulle något bättre rustade gripa sig an. De behöva bättre än andra
denna starkare utrustning, då de ej som lyckligare lottade unga hava ett hems
huld och skydd att tillita.»
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.)
9
66
Vissa nyare
lagbestämmelser.
Betänkande,
avgivet den 3
oktober 1917,
angående viss
yrkesundervisning
m. m.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 13o.
I kammarrätten Lava föredraganden och 4 andra ledamöter anslutit
sig till kommittéreservanternas förslag under framhållande av att höjningen
särskilt vad städerna anginge syntes väl motiverad och av verkligt
behov påkallad. Presidenten och 5 ledamöter hava efter anförande
av en del utav kommittéreservanternas skäl funnit dessa synpunkter
förtjäna beaktande.
I detta sammanhang må erinras om följande, nu gällande lagbestämmelser:
I
lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring, 5 §, stadgas,
att pensionsavgift ej av någon erlägges för år före det, under vilket
han fyller 16 år.
Enligt lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd, 8 §, förstås i
nämnda lag med minderårig den, som är under 18 år. I följande §§
givas bestämmelser, som närmare reglera och på visst sätt inskränka
dylik minderårigs arbete.
I lagen om barn utom äktenskap den 14 juni 1917, 3 §, stadgas,
att sådant barn njuter av föräldrarna uppehälle och uppfostran, efter t}T
med avseende å båda föräldrarnas vilkor må anses skäligt, samt att berörda
rätt till underhåll ej upphör, förr än barnet fyllt 15 år, ej heller
senare än det fyllt 18 år, där ej barnets anlag och omständigheterna i
övrigt föranleda, att barnet bör erhålla fortsatt utbildning.
Slutligen må i korthet omnämnas det betänkande, som den 3 oktober
1917 avgivits av inom ecklesiastik- och finansdepartementen tillkallade
sakkunniga angående fortsättningsskolan, den lägre tekniska och handelsundervisningen
samt närliggande undervisningsområden. I detta betänkande
föreslås bl. a. följande: Efter avgång från folkskolan, vilken icke
finge äga rum tidigare än det kalenderår, då lärjunge fyllde 13 år, skulle
han genomgå en för såväl kommunen som ungdomen obligatorisk fortsättningsskola
med tvååriga kurser med visst timantal, fördelat antingen
på ett mindre antal veckor vartdera året eller utbrett på helt läsår med
t. ex. en hel dag i veckan eller två, högst tre dagar med mindre antal
lärotimmar om dagen. Undervisningen skulle röra sig om endast tre
huvudämnen eller grupper av ämnen, nämligen modersmålet, medborgarkunskap
och arbetskunskap. Sedan den för alla obligatoriska fortsättningsskolan
blivit genomgången, skulle den egentliga yrkesutbildningen
taga sin början i lärlingsskolor, obligatoriska för alla minderåriga, som
anställas i hantverk, industri, handel samt tjänarinneyrket. Upprättandet
av dylika lärlingsskolor skulle dock, åtminstone till en början, icke vara
obligatoriskt för kommunerna. Lärotiden i lärlingsskolorna skulle vara
densamma som i fortsättningsskolorna eller två år, så att båda dessa skolor
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 67
vore genomgångna, innan lärjungarna uppnått 18 år, då skolplikten
under alla förhållanden borde upphöra. Undervisningen skulle förläggas
till vissa dagar i veckan eller till aftontimmar med minst sex och högst
tolv timmar i veckan.
Uå yrkanden tidigare framförts om minderårighetsgränsens höjande
till 18 år, synas dessa yrkanden åtminstone delvis varit föranledda av en
önskan att tillförsäkra fattigvårdsmyndigheterna befogenhet att i de ungas
intresse under längre tid öva tillsyn över dem och på så sätt kunna påverka
deras utveckling i gynnsam riktning. Detta önskemål har kommittén sökt
tillgodose genom stadgandet i kommitté förslagets 79 §, vartill jag återkommer
i annat sammanhang. Behovet av en så stor utsträckning har därmed
åtminstone beträffande dem, åt vilka fattigvårdsstyrelsen berett tjänst eller
anställning, bortfallit, men reservanterna inom kommittén hava därefter i
stället påyrkat gränsens sättande till 16 år. Grunden för detta deras
yrkande framgår av förestående redogörelse för reservationens innehåll.
Av de i ärendet avgivna yttrandena framgår, att i fråga om de
ungas försörjningsmöjligheter den nuvarande minderårighetsgränsen, vad
städer och industrisamhällen angår, medför olägenheter av allvarlig beskaffenhet,
under det att beträffande landsbygden några egentliga olägenheter
i sådant hänseende icke synas hava försports.
Frågan bör emellertid icke bedömas allenast med hänsyn till, vid
vilken ålder ynglingar och flickor kunna, i allmänhet taget, anses vara
i stånd att nätt och jämnt förtjäna sitt uppehälle. Utan man bör i de
ungas såväl som i samhällets befogade intresse söka avgöra, när de i
i allmänhet hunnit sådan mognad, att de, överlämnade åt sig själva, hava
utsikt att utvecklas till så goda självförsörjare och nyttiga medborgare —
låt vara i blygsamma villkor — som de, med de anlag och egenskaper i övrigt,
vilka stå dem till buds, hava möjlighet till. En måttlig böjning av åldersgränsen
kan, om saken ses ur denna synpunkt, för samhället medföra
fördelar, som vida uppväga de med höjningen förenade ökade kostnader.
Enligt förslaget innefattas i fattigvården uppfostran; och ett icke oväsentligt
moment i denna uppfostran är onekligen att göra de unga skickade
till för dem lämpat arbete. Det är därför önskvärt, att efter skolundervisningen
och konfirmationen de minderåriga beredas någon tids
utbildning i yrke utan att de under denna tid äro tvungna att helt draga
försorg om sig själva. Det är annars fara värt, att de, i saknad av
varje yrkesutbildning, söka sig till första bästa arbete under förhållanden,
som måhända för dem äro allt annat än gynnsamma, och på så sätt förlora
en sedan kanske aldrig återkommande möjlighet att komma in i ett
Departe
ments
chefen.
68
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
arbete, som säkrare kunnat befordra deras självförsörjning. Det är ju
även uppenbart, att bättre yrkesutbildning är ett samhällsintresse av den
största betydelse.
Därest yrkesundervisningen ordnades i enlighet med de i förenämnda,
den 3. oktober 1917 avgivna betänkande föreslagna grunder, skulle det
givetvis vara förmånligt, om minderårighetsgränsen sattes högre än för
närvarande. Tv när de unga understödstagare, som hava fallenhet för
något av de yrken, beträffande vilka genomgående av lärlingsskolor
är avsett att bliva obligatoriskt, vid 15 års ålder slutat fortsättningsskolan,
skulle möjligheten för dem att välja något av dessa yrken onekligen
vara större, om de kunde räkna på fortsatt understöd" från fattigvården
åtminstone under något år av lärlingstiden; eljest skulle det för
dem säkerligen ofta vara svårt att reda sig.
Härmed är ej sagt, att den, som, ehuru han ej uppnått den antagna
åldersgränsen, verkligen är så mogen, att han kan i ett för honom lämpligt
arbete förtjäna sitt uppehälle, ej skall göra detta. Enligt förslaget
förutsättes ju för att minderårig skall kunna åtnjuta obligatorisk fattigvård,
dels att han saknar medel till sitt uppehälle och dels att hans behov
icke annorledes avhjälpes. Och kommittéförslaget anvisar vidare (i 36
och 79 §§) utväg att bereda minderårig, som nått sådan utveckling, att
han kan anses i stånd att försörja sig, tillfälle därtill under för hans
utveckling i möjligaste mån betryggande förhållanden. Om minderårighetsgränsen
höjdes, komme givetvis, särskilt på landsbygden, en del
av dem, som icke uppnått denna gräns, att kunna beredas tjänst eller
anställning pa sätt i dessa §§ avsetts. Härav följer, att försörjningsbördan
ej skulle, därest gränsen höjdes till t, ex. 16 år, komma att ökas
med kostnaden för underhåll av alla understödstagare mellan 15 och 16
år, ty av dessa skulle ett antal, i likhet med åtskilliga 14-åringar för
närvarande, åtminstone delvis kunna förtjäna sitt bröd. Någon avsevärd
olägenhet för landsbygdens del till följd av en höjning synes sålunda
knappast vara att befara. I många fall säkert tvärt om.
Till frågan, huruvida genom det av kommittén föreslagna stagandet
i 79 § önskemålet om längre tids tillsyn över unga förutvarande understödstagare
blivit i tillräckligt stor utsträckning och på lämpligt sätt tillgodosett,
återkommer jag vid behandlingen av nämnda §.
Ett bestämmande av åldersgränsen med hänsyn tagen till samtliga
de här berörda synpunkterna stöter givetvis på icke ringa svårighet.
Emellertid synes mig den av reservanterna föreslagna och av ett "stort
antal på detta område särskilt omdömesgilla myndigheter och korporationer
förordade åldern 16 år vara så avpassad, att å ena sidan det allmänna
icke blir pa ett oskäligt sätt betungat genom av höjningen föror
-
Kungl. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr 1M. HD
sakade direkta kostnader, och å andra sidan de ovan antydda synpunkterna
bliva, i samhällets och de ungas intresse, på åtminstone någorlunda tillfredställande
sätt tillgodosedda.
Gentemot en höjning av ifrågavarande åldersgräns över 15 år kan
tänkas komma att åberopas, att i den nya lagen om barn utom äktenskap
gränsen för försörjningsskyldiglieten i normala fall lagts vid 15
år. Till eu början må då bemärkas, att meningarna angående lämpligheten
av denna gräns vid berörda lags tillkomst ingalunda voro odelade.
Så fastställde andra kammaren för sin del till en början gränsen till lf>
år, ehuru kammaren efter sammanjämkning nödgades i denna del biträda
första kammarens beslut, varigenom gränsen bestämts till 15 år. Men
vidare kan enligt lagen försörjningsskyldigheten sträcka sig till 18 år
och, »om barnets anlag och omständigheterna i övrigt föranleda, att
barnet bör erhålla försatt utbildning», till och med längre än till 18 år.
Att göra fattigvårdslagens bestämmelser fullt överensstämmande med
nyssnämnda stadganden i lagen om barn utom äktenskap torde icke vara
möjligt; det kan icke heller anses vara i någon egentlig grad av behovet
påkallat att låta den förra lagens minderårighetsgräns sammanfalla just
med den senare lagens lägsta åldersgräns. De båda lagarnas uppgifter
och syften äro väsentligen olika. Lagen om barn utom äktenskap reglerar
ju enskildas försörjningsplikt i förhållande till sina barn; lagen
om fattigvården åter det allmännas plikt i förhållande till genom fattigvården
understödda minderåriga. Och under det att enligt den förra
lagen barnet har rätt till underhåll, lämpat efter båda föräldrarnas villkor,
och detta underhåll skall utgå intill 15 års ålder under alla förhållanden
och oberoende av om barnet har egna medel eller får hjälp
från annat håll, är enligt fattigvårdslagen barnets rätt inskränkt till det
föreliggande behovets fyllande och betingad därav, att medel till livsuppehället
saknas och att behovet ej annorledes avhjälpes.
De ovan anförda skälen hava föranlett mig att föreslå minderårighetsgränsens
fastställande till 16 år.
En höjning av åldersgränsen medför motsvarande höjning beträffande
stadgandena om åldern för förvärvande av självständig hemortsrätt (47 §
2 inom.), om ersättning av minderårig för fattigvård (65 § 1 mom. i kommittéförslaget
= 62 § i Kungl. Maj:ts förslag) samt om bettleri (92 §).
2 §•
Denna § avhandlar den s. k. frivilliga fattigvården.
I gällande fattigvårdsförordnings 2 § stadgas, att för beviljande av
fattigvård i andra fall än dem, vilka i 1 § omförmälas, fattigvårdssamhälle
Frivillig
fattigvård.
2 §■
70
Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kommittén.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
äger bestämma de grunder, som böra av samhällets fångvårdsstyrelse
iakttagas samt att, där sådant bestämmande ej skett, det ankommer på
styrelsen att meddela fattigvård i den mån styrelsen prövar nödigt.
Förslaget innehåller i 2 § bestämmelser av fullständigt samma
innehåll.
I motiverna anmärker kommittén och belyser genom exempel och
statistik, att den frivilliga fattigvården kommit att i praxis spela en
mycket stor roll, bl. a. i avseende å förebyggande av nöd, och varit
ägnad att på ett verksamt sätt fylla den lucka i understödsverksamheten,
som med den hävdvunna snäva tolkningen av förordningens 1 § eljest
skulle förefunnits. Då trots den föreslagna utvidgningen av området för
den obligatoriska fattigvården det ännu återstår många fall, som nås
varken av denna eller av andra samhällsinstitutioner, synes det kommittén
lämpligast att för framtiden bibehålla den frivilliga fattigvården.
Svenska fattigvår ds förbundet har, särskilt med avseende å svårigheten
att erhålla en skarp gräns mellan obligatorisk och frivillig fattigvård,
uttalat, att det kunde ifrågasättas att upphäva skillnaden mellan
dessa båda arter av fattigvård samt låta förslagets 1 §, utvidgad och
omredigerad, omfatta alla fall av legal fattigvård, under det att 2 § finge
utgå. Förbundet har emellertid förklarat sig icke vilja förorda, att 2 §
utan vidare skulle utgå ur förslaget. Därigenom skulle nämligen fattigvårdsstyrelserna
betagas möjlighet att lämna understöd i samma omfattning
som enligt gällande förordning. Endast under förutsättning att
genom ändring i andra delar av lagförslaget en dylik eventualitet förebygges,
anser sig förbundet kunna yrka på upphävandet av skillnaden
mellan obligatorisk och frivillig fattigvård.
Kammarrätten har i sitt yttrande över förslaget uttryckligen tillstyrkt
bibehållandet av 2 §. Åven socialstyrelsen har förklarat sig avråda
från en förändring på denna punkt, under motivering, att man med
hänsyn till ersättningsrätten och andra med den offentliga fattigvården
förbundna rättsverkningar antagligen skulle bliva nödgad att begränsa
berörda vård till något motsvarande den obligatoriska fattigvården, och
den från allmän social synpunkt så betydelsefulla förebyggande fattigvården
därmed skulle bliva avförd från fattigvårdsmyndigheternas arbetsområde.
Ehuru den i vår fattigvårdslagstiftning förekommande indelning av
fattigvården i obligatorisk och frivillig ingalunda kan anses i allo tillfredsställande,
synes denna indelning hava så ingått i allmänna medvetandet,
Kung!. Maj:t,Nåd. Proposition Nr 135.
71
att en förändring'' häri näppeligen för närvarande bör äga ruin. Någon
anmärkning mot avfättniugen av gällande stadgande rörande den frivilliga
fattigvården, vilket stadgande av kommittén bibehållits oförändrat,
bär ej förekommit, och jag finner mig också böra tillstyrka dess upptagande
i den nya lagen.
3 §•
I denna § upptagas reglerna om viss enskild försörjningsplikt.
Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 3 § skyldighet för en var,
som är arbetsför, att utan fattigvårdssamhälles betungande försörja sig
själv och sina minderåriga barn ävensom för arbetsför man att försörja
sin hustru, s. k. ovillkorlig försörjningsplikt. I övrigt åligger det enligt
samma lagrum föräldrar och barn att i män av behov å ena och förmåga
å andra sidan försörja varandra, s. k. villkorlig försörjningsplikt.
Förslaget upptar icke någon bestämmelse om den enskildes skyldighet
att sörja för sig själv. Fn sådan skyldighet har synts kommittén
ligga i sakens natur och indirekt framgå av stadgandet om den obligatoriska
fattigvården.
Förslaget upptar vidare icke arbetsförhet såsom förutsättning för
enskilds försörjningsskyldighet gentemot minderåriga barn och hustru, utan
innehåller i denna del allenast, att föräldrar äro pliktiga att utan fattigvårdssamhälles
betungande försörja sina minderåriga barn, samt att enahanda
försörjningsplikt åligger man gentemot hustru. Beträffande den
villkorliga försörjningsplikten innehåller förslaget, att det åligger föräldrar
och barn att i mån av behov, å ena, samt förmåga, å andra
sidan, försörja varandra, så att de ej falla fattigvården till last, och tilllägger,
i olikhet mot fattigvårdsförordningen, att sådan försörjningsplikt
även åligger hustru gentemot mannen.
Beträffande de vid tiden för kommittéförslagets avgivande gällande
civilrättsliga bestämmelserna rörande makars och anhörigas underhållsskyldighet
erinrar kommittén i motiverna, att av lagens allmänna ståndpunkt
samt vissa undantagsstadganden framgår, att i normala fall all
egendom i makars bo skall tjäna till båda makarnas försörjning; att
även efter vunnen boskillnad underhållsskyldighet föreligger; att vid
skillnad till säng och säte domstol förordnar om underhållsskyldighet
under skillnadsåret; att vid äktenskapsskillnad, utom då »verklig galenskap»
givit anledning därtill, underhållsskyldigheten upphör; att under
bestående äktenskap maka ej synes kunna i rättegångsväg göra anspråk
Enskild försörjningsplikt.
3 §■
Kommittén.
72
Kungt. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
på underhåll, varemot under skillnadsåret ålagt underhåll kan exekutivt
uttagas; att föräldrars plikt att försörja sina inom äktenskap födda barn
ansetts så naturlig, att intet därom utsagts; att beträffande barn utom
äktenskap stadgats, att sådana barn njuta av fader och moder nödtorftig
föda och uppfostran, till dess de kunna nära sig själva; samt att i fråga
om barns skyldighet att försörja föräldrarna civillagen saknar stadgande,
men att sådan skyldighet dock torde få anses föreligga.
Kommittén anför vidare:
»Huvudsyftet med de stadganden rörande enskild försörjningsplikt, som intagas
i fattigvårdslagstiftningen, måste emellertid vara att bestämma, emot vilka
personer fattigvårdssamhället bär rätt att påfordra, att de skola i viss utsträckning
sörja för sina anhöriga, samt de grunder, efter vilka en sådan skyldighet
bör kunna påfordras. Inom de av dessa bestämmelser utstakade gränserna har
fattigvårdssamhället att tillhålla den enskilde att fylla sin skyldighet och eventuellt,
om samhället fått fullgöra försörjningen, göra gällande ett anspråk mot
den försörjningspliktige i den ordning, som fattigvårdslagstiftningen medgiver.
Längre får samhället ej gå. Det kan ej göra gällande ett anspråk mot en person,
vilken icke enligt fattigvårdslagstiftningen är försörjningspliktig, och ej heller av
honom påfordra mer än det, som kan anses ligga inom gränserna för en försörjning
enligt fattigvårdslagstiftningen.»
Kommittén framhåller härefter, att civillagens bestämmelser om
underhållsskyldighet mellan enskilda äro avsedda att reglera enskilda
medborgares rätt gentemot varandra, under det att fattigvårdslagens
stadganden härutinnan reglera den enskildes förpliktelser gentemot samhället,
samt att då samhället begränsar sin egen skyldighet enligt fattigvårdslagen
till en nödtorftig försörjning, härav följer, att samhället gentemot
den enskilde, som skall sörja för den behövande, i fattigvårdslagen
ej kan uppställa annat krav än att det nödtorftiga behovet fylles, så att
samhällets inskridande blir obehövligt. Efter att hava erinrat, att grunden
för den förpliktades skyldighet såväl enligt civillagen som fattigvårdslagen
är en närhet i skyldskap och familjerättslig ställning, samt att i
anseende härtill och då den civilrättsliga underhållsskyldigheten givetvis
är den grundläggande, det är önskvärt att fattigvårdslagens regler härutinnan
så nära som möjligt ansluta sig till civillagens, fortsätter kommittén
:
»Om detta sker genom en hänvisning till eller genom ett upprepande av de
civilrättsliga bestämmelserna är tydligen av mindre vikt. Där, såsom hos oss
för närvarande är fallet, civillagen saknar uttömmande stadganden om underhållsskyldighet,
synes annan utväg ej förefinnas än att i fattigvårdslagen särskilt
angiva de fall, då en försörjningsplikt anses böra föreligga gent emot samhället.
Då emellertid civillagen för närvarande är under omarbetning bland annat på
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.15. 73
punkter, som beröra underhållsplikten, följer därav att bestämmelserna om försörjningsplikt
i förslaget till fattigvårdslag få en mera provisorisk karaktär. Av
sådan anledning har kommittén funnit sig böra göra minsta möjliga förändringar
i fattigvårdsförordningens bestämmelser i denna del. Efter införandet i civillagstiftningen
av nya bestämmelser i ämnet torde i allt fall bliva nödigt att upptaga
fattigvårdslagens stadganden till förnyat skärskådande.»
Beträffande makars försörjningsplikt anför kommittén:
»Frånsett föreskriften om arbetsför mans försörjningsskyldighet har ej hittills
något varit stadgat om makars försörjningsplikt. Skall man i fattigvårdslagstiftningen
giva uttryck åt de fall, då gentemot samhället en försörjningsplikt bör
föreligga, synes det emellertid vara i sin ordning att upptaga eu makars allmänna
försörjningsplikt för varandra. Enligt civillagen föreligger en underhållsplikt dem
emellan, ehuru densamma ej kan göras gällande annat än i vissa bestämda fall.
Gentemot samhället föreligga ej de omständigheter, som makarna emellan under
bestående äktenskap lägga hinder i vägen för skyldighetens utkrävande, och det
har alltså praktisk betydelse att hava ett stadgande om denna försörjningsplikt.
Lika litet som gällande fattigvårdsförordning upptager förslaget någon försörjningsplikt
gent emot det allmänna mellan makar, vilkas äktenskap upplösts.»
I fråga om barns försörjningsplikt för föräldrar förklarar kommittén,
att det varit ifrågasatt att fritaga barn utom äktenskap från försörjningsplikt
gentemot fadern, en försörjningsplikt, som, fastän den torde föreligga
enligt gällande fattigvårdsförordning, icke veterligen i något fall
ntkräfts, men att, med hänsyn till att frågan om oäkta barns rättsliga
ställning gentemot fadern är upptagen till behandling av lagberedningen
och förslag till lagstiftning därom är att förvänta inom den närmaste
framtiden, kommittén dock icke ansett lämpligt att i lattigvårdslagen nu
föreslå någon särskild från gällande lags ståndpunkt avvikande bestämmelse
härom.
Angående ovillkorlig och villkorlig försörjningsplikt yttrar kommittén
vidare:
»Då man i avseende å den ovillkorliga försörjningsplikten säger, att därvid
icke göras några inskränkningar, är detta naturligen icke så att förstå, att man
kan under alla förhållanden och i obegränsad omfattning göra densamma gällande.
I själva verket måste även här det praktiska fullgörandet bliva beroende
av den försörjningspliktiges förmåga. Men den försörjningsplikt, som påvilar föräldrar
gentemot minderåriga barn och äkta man gentemot hustru, har ansetts
böra göras i den meningen obegränsad, att de äro skyldiga att fullgöra densamma
i samma mån som de äro pliktiga att försörja sig själva; därest de icke kunna
åstadkomma det underhåll, som erfordras för dem alla, äro de skyldiga att med
de försörjningsberättigade dela ljuft och lett, De kunna alltså icke undandraga
sig skyldigheten genom förebärande att deras tillgångar eller arbetsförmåga äro
otillräckliga att jämte eget uppehälle även åstadkomma sådant för minderåriga
barn eller hustru. Vid den villkorliga försörjningsplikten är förhållandet däremot,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 10
74
Yttranden.
Nya civilrättsliga
bestämmelser
om underhållsskyldighet.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
att denna är beroende ej blott av den försörjningsberättigades behov utan även
av försörjarens förmåga att fullgöra densamma, därvid hänsyn tages till att detta
kan ske utan förfång för hans egen bärgning och de ändamål i övrigt, som med
hans tillgångar eller inkomster skola tillgodoses. >
Att deri ovillkorliga försörjningsplikten icke gjorts beroende av
arbetsförhet hos försörjaren motiveras av kommittén med att mannens
försörjningsskyldighet gentemot hustrun eller föräldrarnas gentemot de
minderåriga barnen synes böra vara ovillkorlig i den mening av kommittén
angivits, oberoende av om försörjningsmöjligheterna grunda sig
på arbete eller befintliga tillgångar. Kommittén tillägger, att betydelsen
av försörjningspliktens omfattning för övrigt i praktiken gör sig förnämligast
gällande, då det blir fråga om att fastslå de rättigheter, fattigvårdssamhället
har mot den försörjningspliktige, som brister i fullgörandet
av sina skyldigheter.
Fångvårdsstyrelsen anför:
»Styrelsen är tveksam om lämpligheten av att, såsom här skett, giva direkt
uttryck åt den försörjningsplikt, som gent emot samhället bör åligga föräldrar
för vuxna barn och hustru för mannen. Det lärer ej för någon vara obekant,
hurusom exempelvis vuxna söner ej sällan falla en redan förut hårt betungad
fader till last, likasom ock förhållandet kan vara omvänt. Att i lagen direkt
framhålla hustruns plikt att försörja mannen kan törhända i åtskilliga fall göra
den arbetande hustruns ställning i förhållande till denne ännu bekymmersammare.
Om de nu föreslagna bestämmelserna det oaktat skulle bliva lag, tillåter sig styrelsen
uttala den förhoppning, att fattigvårdens målsmän ej skola så utnyttja
dem, att de komma att verka oskäligt tyngande på svaga skuldror.»
Kammarrätten delar fångvårdsstyrelsens tvekan om lämpligheten av
att i lagen direkt framhålla hustruns plikt att försörja mannen samt
anser, att spörsmålet om skyldighet för hustrun att gentemot fattigvårdssamhället
ansvara för mannens försörjning, en skyldighet, vilken icke
enligt gällande fattigvårdsförordning påvilar henne, skulle lämpligen
kunna anstå, till dess frågan om anhörigas civilrättsliga försörjningsskyldighet
i dess helhet vunnit sin lösning.
Fattigvård sdirektören i Göteborg, med instämmande av fattigvårdsstyrelsen
därstädes, hälsar med oblandad tillfredsställelse det välbehövliga
och tidseuliga stadgandet om hustruns försörjningsplikt gentemot mannen.
Efter det kommittén avgivit sitt betänkande, hava tre särskilda
lagar utfärdats, genom vilka förändringar beträffande vissa av civilrättens
bestämmelser rörande makars och anhörigas underhållsskyldighet kommit
till stånd.
75
Klint fl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1 då.
Sålunda åligger det enligt 6 kap. 21 § i lagen den 12 november 1915
om äktenskaps ingående och upplösning makar, som vunnit hemskillnad, att
en var efter sin förmåga och den andres behov, bidraga till dennes
tillbörliga underhåll, dock att, där ena maken huvudsakligen bär skulden
till hemskillnaden, den andre ej må förpliktas giva underhållsbidrag,
med mindre synnerliga skäl därtill äro. — Härigenom har sålunda den
modifikation skett i civilrättens regel om makars underhållsskyldighet,
att skulden till hemskillnaden enligt den nya lagen kan förhindra underhålls
utdömande, vilket förut ej var fallet. — Enligt fattigvårdsförordningen
föreligger vid hemskillnad lika litet som eljest någon försörjningsplikt
för hustru gent emot mannen, och förutsättningen för mannens
försörjningsplikt är liksom annars arbetsförhet. Enligt såväl fattigvårdsförordningen
som enligt förslaget är mannens försörjningsplikt vid hemskillnad
liksom eljest, i olikhet mot den nya civilrättsliga bestämmelsen,
ovillkorlig.
Vidare stadgas i 22 § samma kap. och lag, att om vid äktenskapsskillnad
den ena maken finnes efter skillnaden bliva i behov av bidrag till
sitt tillbörliga underhåll, rätten äger ålägga andra maken att utgöra sådant
bidrag efter ty med avseende å hans förmåga samt övriga omständigheter
prövas skäligt. Underhållsbidrag må likväl ej tillerkännas make,
som huvudsakligen bär skulden till skillnaden. Träder den berättigade
i nytt gifte, skall bidrag ej vidare utgå. Anspråk på underhållsbidrag
till frånskild make skall, där fråga ej är allenast om jämkning av avtal,
som makarna med häns}Tn till skillnaden träffat, vid talans förlust framställas
i skillnadsmålet. — Stadgandet avviker från äldre civilrätt därutinnan,
att enligt nämnda rätt underhållsplikt mellan frånskilda makar
förefanns endast då sinnessjukdom föranlett skillnaden. — Varken fattigvår
dsförordningen eller förslaget stadgar underhållsplikt mellan makar,
vilkas äktenskap upplösts.
Genom lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, 3 §, har
stadgats, att sådant barn njuter av föräldrarna uppehälle och uppfostran,
efter ty med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt, varjämte
beträffande åldersgränsen lämnats vissa bestämmelser, för vilka ovan
redogjorts (se under 1 § 3 stycket). — I följd av nyss refererade stadgande
har likställighet så tillvida kommit till stånd mellan barn inom och barn
utom äktenskap, att ifråga om båda dessa kategorier bägge föräldrarnas
förhållanden utgöra den norm, efter vilken underhåll utgår. 1 fråga om
åldersgränsen föreligger emellertid olikhet därutinnan, att beträffande
barn i äktenskap det i regel ej gives någon bestämd'' ålder, då barnets
uppfostran skall anses avslutad, under det att i fråga om barn utom
76
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Departe
ments
chefen.
äktenskap denna ålder i allmänhet kommer att utgöra 15 år. Fattigvårdsförorduingen
och förslaget göra ej skillnad mellan barn inom eller
utom äktenskap. Fattigvårdsförordningen förutsätter för ovillkorlig försörjningsplikt
arbetsförhet.
I 6 § av lagen om barn utom äktenskap stadgas, att om barnet,
sedan dess rätt till underhåll enligt 3 § upphört, i följd av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att självt försörja sig, föräldrarna äro
i mån av förmåga skyldiga att giva barnet skäligt underhåll. Enahanda
underhållsskyldighet åligger barnet emot fader eller moder, som av sjukdom
eller annan dylik orsak är ur stånd att själv försörja sig. — Äldre
civilrätt ansågs, trots saknad av bestämmelser, stå på samma ståndpunkt.
Detsamma är förhållandet med fattigvårdsförordningens och förslagets
motsvarande stadganden utom därutinnan att underhållet, liksom eljest,
är allenast nödtorftigt.
Slutligen har genom lagen om adoption den 14 juni 1917, 13 §,
stadgats, att adoptant och adoptivbarn hava samma plikt att underhålla
varandra som föräldrar och barn i äktenskap samt att barnets föräldrar
ej äro skyldiga att bidraga till dess underhåll, där ej adoptanten blir
ur stånd att fullgöra sin skyldighet.
Mot de föreslagna bestämmelserna om föräldrars ovillkorliga försörjningsskyldighet
gentemot minderåriga barn har anmärkning ej framställts.
De nya civilrättsliga reglerna för underhåll åt barn utom äktenskap
synas ej heller föranleda någon ändring i förslaget härutinnan.
Förslagets bestämmelse om mans ovillkorliga försörjningsplikt gentemot
hustru har lämnats utan anmärkning. Så har däremot icke varit
fallet ifråga om den villkorliga försörjningsplikt, som kommittén föreslagit
för hustru gent emot mannen och för föräldrar gent emot vuxna
barn. Med hänsyn till de stadganden, som givits rörande försörjningspliktens
utkrävande samt då villkorligt försörjningspliktig enligt förslaget
ej kan åläggas att genom inställelse till arbete fullgöra försörjningsplikten,
torde emellertid de av fångvårdsstyrelsen och kammarrätten uttalade farhågor
ej vara tillräckligt motiverade. Åven förslagets stadgande om
vuxna barns försörjningsplikt gentemot föräldrar anser jag mig böra
tillstyrka. Att, på sätt kommittén i motiveringen ifrågasatt, fritaga barn
utom äktenskap från försörjningsskyldighet i förhållande till fadern, synes
mig icke böra ifrågakomma, då i lagen om barn utom äktenskap stadgats
underhållsskyldighet i detta fall.
På sätt kommittén anfört synes det önskvärt, att fattigvårdslagens
stadganden om enskild försörjningsplikt så nära som möjligt
77
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ld:j.
ansluta sig till civillagens, och det kunde därför ifrågasättas, att i anledning
av de i det föregående refererade ändringarna i civillagen i
fråga om reglerna för makars underhållsskyldighet vidtaga motsvarande
ändringar i förslaget till fattigvårdslag. Då emellertid den civila underhållsskyldigheten
på en del andra punkter för närvarande är föremål
för revision, lärer det vara lämpligast att tillsvidare låta anstå med försörjningspliktens
utformande efter civilrättens stadganden. Härtill kommer,
att åtskilliga invändningar kunna göras, såväl mot införande av eu
offentligrättslig försörjningsplikt mellan makar, vilkas äktenskap slut
ligen upplösts, som mot den begränsning i hemskilda makars försörjningsplikt,
som civillagen innehåller. Till äventyrs låter en närmare
anslutning till civillagen sig icke göra utan en fullständigare omläggning
av försörjningsplikten.
I anledning av de nya civilrättsliga bestämmelserna om adoptants
och adoptivbarns inbördes underhållsskyldighet samt barnets föräldrars
för visst fall stadgade underhållsskyldighet gentemot barnet torde det
vara av nöden att föreskriva, att motsvarande plikt föreligger i förhållande
till det allmänna.
4 §•
Denna § reglerar arbetsgivares försörjningsplikt beträffande tjänare Enskild foreller
arbetare i förhållande till det allmänna.
Gällande fattigvårdsförordnings 4 § innehåller, att för försörjning 4 §.
av tjänstehjon, statfolk, samt fabriks-, hantverks-, bruks- eller gruvearbetare
ävensom av deras hustrur och hemmavarande minderåriga barn
skall, under den tid arbetsavtalet gäller, husbonde ansvara, så att de ej
falla fattigvården till last.
Förslaget stadgar, att där på grund av särskilda författningar husbonde
eller arbetsgivare har att lämna underhåll och vård åt tjänare eller
arbetare, det åligger honom att gentemot det allmänna ansvara för att
detta fullgöres, så att tjänare och arbetare ej falla fattigvården till last.
Kommittén framhåller i motiverna, att 4 § fattigvårdsförordningen Kommittén,
innebär en strängare förpliktelse för husbonde och arbetsgivare än den,
som åligger dessa gentemot tjänaren eller arbetaren på grund av därom
gällande privaträttsliga stadganden (Legostadgan 6 och 7 §§, näringsfrihetsförordningeu
17 § 4 mom). Kommittén fortsätter:
»Anledningen till den stränga förpliktelse gent emot fattigvårdssamhället,
som sålunda ålagts dem, torde vara att finna i den benägenhet man, trots proklamerandet
av den fria flyttningsrätten, vid tillkomsten av 1871 års fattigvårdsför
-
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
78 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
ordning fortfarande hade att söka hindra inflyttandet till en kommun av mindre
försörjningsdugliga individer; en på ..arbetsgivaren lagd sträng försörjningsplikt
komme att verka i denna riktning. Ännu mindre än i fråga om anhöriga torde
emellertid här föreligga skäl att göra försörjarens skyldighet gentemot samhället
större än den, som han har gentemot personen själv. De förslag, som under de
sista årtiondena framkommit till reglerande av förhållandena mellan arbetsgivare
samt tjänare eller arbetare, hava för övrigt alla gått ut på att jämka och på ett
mera praktiskt sätt ordna arbetsgivarens ansvarighet i dessa delar. Å andra
sidan har arbetsgivarens ansvar för visst fall, nämligen olycksfall i arbetet, i
särskild lag bestämts. Under sådana förhållanden synes det ej vara lämpligt att
söka närmare reglera husbondes och arbetsgivares försörjningsskyldighet i fattigvårdslagstiftningen.
Man bör där inskränka sig till att fastslå att, därest husbonde
och arbetsgivare enligt särskilda författningar hava skyldighet att lämna
underhåll och vård åt tjänare och arbetare, de också gentemot det allmänna hava
att ansvara för att detta fullgöres i sådan utsträckning, att tjänaren eller arbetaren
ej faller fattigvården till last. I överensstämmelse härmed har kommittén avfattat
sitt förslag i denna del.»
Kungl. Mnj:ts befallningsliavande i Uppsala län uttalar sig emot
vidtagande av den föreslagna förändringen förrän de av kommittén
åsyftade särskilda författningar trätt i kraft. Befallningshavanden, som
anser, att de nu i detta ämne gällande författningar icke förslå, förordar
bibehållande av stadgandet i 4 § av 1871 års förordning med tillägg,
som förebygger den nu synnerligen vanliga praxis, att bestämmelsen
göres illusorisk genom ett emellan husbonde och tjänare träffat mer eller
mindre frivilligt avtal.
Av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län framhålles, att
det av kommittén föreslagna stadgandet synes böra gälla även då husbondes
eller arbetsgivares skyldighet grundar sig på avtal.
Vid fatiigvårdskongressen 1915 framhölls från ett par håll, att husbondes
eller arbetsgivares skyldighet att försörja tjänare eller arbetare
ej borde kunna under tiden för arbetsavtalet hävas genom överenskommelse
dem emellan.
Kammarrätten har förklarat sig icke hava något väsentligt att
erinra mot förslaget i denna del, men hemställt om inskjutande av ordet
»annan» framför »arbetsgivare».
Jag finner vad kommittén anfört till stöd för det föreslagna stadgandet
böra godtagas. Den av kammarrätten förordade jämkning i
redaktionen synes mig böra äga rum.
Kutig!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.
79
2 KAP.
Om fattigvårdssamhälle.
-Enligt gällande fattigvårdsförordning hava primärkommunerna att
ombesörja och bekosta fattigvården.
Förslagets 5 § stadgar, att varje socken på landet samt varje stad
eller köping, som har egen kommunalförvaltning, utgör ett fattigvårdssamhälle,
som har att för sig ordna sin fattigvård samt att, där två eller
flera socknar å landet hava gemensam kommunalförvaltning, de skola
anses såsom ett fattigvårdssamhälle. Bestämmelsen skiljer sig från
gällande stadgande i ämnet därutinnan, att enligt detta även lands- och
stadskommuner med gemensam kommunalförvaltning skola anses såsom
ett fattigvårdssamhälle.
I förslagets 6 § föreskrives, att två eller flera kommuner må förena
sig att tillsammans utgöra ett fattigvårdssamhälle. Framställning om
tillstånd till sådan förening göres hos Kung]. Maj:ts befallningshavande
som, efter det erforderlig utredning ägt rum, överlämnar ärendet jämte
eget yttrande till Kungl. Maj:t för prövning, huruvida och under vilka
villkor förening må ske. Fråga om dylik förening må även väckas av
Kungl. Maj :ts befallningshavande, som därom inhämtar yttrande från kommunerna
och, därest dessa samtycka till föreningen, i övrigt förfar på
sätt ovan är sag-t.
Enligt fattigvårds förordningens 6 § 3 mom. kan förening mellan
särskilda fattigvårdssamhällen äga rum allenast i fråga om bildande av
gemensam arbetsanstalt eller om annan gemensam åtgärd för fattigvård;
någon förening av kommunerna till ett fattigvårdssamhälle är sålunda
icke tillåten.
I förslagets 7 §, som nära överensstämmer med fattigvårdsförordningens
7 § 1 punkten, stadgas, att fattigvårdssamhälles beslutanderätt utövas å
landet vid kommunalstämma eller, där kommunalfullmäktige äro utsedda,
av dessa samt i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana ej finnas, å
allmän rådstuga.
5 §.
I sina motiver till förevarande kapitel redogör kommittén för de
väsentliga olikheter, som kommunerna hava att uppvisa i avseende å
Gälland*
bestämmelser
och
kommitténs
förslag.
5-7 §§■
Kommunen
som fattigvårdssamhälle.
5 §■
BO
Kommittén.
Kungl. 3faj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
areal, folkmängd och ekonomisk bärkraft, samt anmärker, att på grund
härav den nuvarande anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällen
är behäftad med vissa olägenheter. De små samhällena
erbjuda, enligt vad kommittén framhåller, visserligen den fördelen, att
fattigvårdsmyndigheterna äga kännedom om nästan alla samhällets invånare,
men å andra sidan saknar man i dessa samhällen ofta möjlighet
att lämna den särskilda vård, speciellt anstaltsvård, som kräves. Det kan
vidare hända, att fattigvårdskostnaden i en liten kommun på grund av ett
eller annat förhållande kan bliva så stor, att bördan för de skattbetalande
medlemmarna av kommunen blir rent av olidlig, hölj den härav blir,
att man söker till det minsta möjliga nedpressa utgifterna för fattigvården
och därmed också minska understöd i fall, då man annars ej
skulle gjort det. De anmärkta olägenheterna hava också föranlett, att
från skilda håll framställts yrkanden om ändringar i de nuvarande förhållandena.
Då, enligt vad allmänt anses, fattigvården närmast är att betrakta
såsom en statsuppgift, kunde det, fortsätter kommittén, tilläventyrs även
anses riktigare att Lägga fattigvårdens handhavande på staten. Ett stort
antal fattig vårdsstyrelser (betänkandet, del III sid. 74 o. f.) hava till
kommittén" gjort uttalanden i sådan riktning. En sådan anordning skulle
medföra en fullständig utjämning av fattig vårdsbördan och förebygga det
med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna om skyldighet
att betala utgiven fattigvård. Den moderna staten har emellertid överlämnat
åt medborgarna själva eller åt sammanslutningar av medborgare
att ombesörja åtskilliga statsfunktioner, varigenom till intresserad verksamhet
framkallats krafter, vilka till arbetet föra en anpassning och energi,
som statens egna organ mången gång sakna. Särskilt har fattigvården
allmänt insetts böra i större eller mindre grad undandragas statsorganens
direkta verksamhet och överlämnas åt kommunala eller andra lokala
institutioner eller sammartslutningar. Statens verksamhet har inskränkts
till att vara förnämligast stödjande och kontrollerande, ej direkt fattigvårdsgivande.
Fattigvården kan endast till en viss grad med fördel
centraliseras, enär fattigvårdsarbetet bör så mycket som möjligt individualiseras
och göras personligt. Ur denna synpunkt skulle det utan tvivel
vara skadligt och verka förslappande att lägga fattigvårdens handhavande
på statens organ, vilka skulle sakna tillfälle till och i de flesta fall väl
även sinne för ett mera ingående, personligt utövande av sin uppgift.
Visserligen klagas mycket och med skäl över det sätt, varpå fattigvården
för närvarande mångenstädes handhaves. Men den svenska fattigvårdens
tillstånd skulle utan tvivel varit vida sämre, om fattigvården besörjts
Kungl. Muj ts Nåd. Proposition Nr 135,
H\
i
genom statsanställda tjänstemän. Fattigvården bör lämpligen utföras
genom myndigheter och personer, som med de fattiga stå i en närmare
beröring, än som kan åstadkommas genom statens egna organ. Fattigvården
skulle, om den handhades av staten, bliva betydligt dyrare än nu.
Något utformat förslag till en statlig organisation på detta område bär
icke varit framlagt, men tvivelsutan skulle det behövas eu både invecklad
och dyrbar organisation med en stor stab av tjänstemän. En ännu
stoj./'' ökning i fattigvårdskostnaderna utan motsvarande förbättring i fattigvården
skulle säkerligen bliva en följd av det mera schablonmässiga
sätt för prövning av fattigvårdsbehovet och utdelning av fattigvård, som
oundvikligen komme att vidlåda fattigvårdens handhavande genom avlönade
statstjänstemän. Ingenstädes har man heller, kommittén veterlig!,
slagit in på denna väg. Kommittén har ej heller velat föreslå något
dylikt. De fördelar i praktiskt avseende för utjämning av fattigvårdens ''
tunga och minskande av fattigvårdstvisterna, som man velat ernå genom
ifrågavarande förslag, får man söka efter på andra vägar.
Då man hos oss föreslagit ett statens övertagande av fattigvården,
synes man, erinrar kommittén vidare, i allmänhet hava avsett att överföra
fattigvårdskostnaderna på staten men låta kommunala myndigheter ä statens
vägnar ombesörja själva vården. 1 viss mån ligger i detta något berättigat.
Redan nu deltager för övrigt staten i fattigvården dels direkt genom att
ombesörja vård av fattiga sinnessjuka och vissa slag av abnorma, för vilka
kommunerna hava att erlägga viss avgift, vida understigande vårdkostnaden,
dels indirekt genom understöd åt kommunala och andra inrättningar
för sinnesslöa, tuberkulösa m. ii. och dels slutligen genom gottgörelse
till kommunerna för vissa fattigvårdskostnader. Denna statens
verksamhet bör ytterligare utvecklas, och det är på denna väg, bland
andra, man skall bereda en bättre anstaltsvård och åstadkomma utjämningav
fattigvårdstungan. Man kan enligt kommitténs uppfattning icke för
framtiden lösa frågan om fattigvårdens organisation genom att på en
viss sammanslutning, kommunal eller statlig, lägga att ensam ombesörja
och bekosta fattigvården i dess helhet. Därtill är spörsmålet alltför invecklat.
En mångfald samhälleliga krafter och myndigheter, däribland
staten själv, måste medverka för att erhålla den ändamålsenligaste vården
på det billigaste och bäst avvägda sättet.
Åven för ett statens övertagande av fattigvårdskostnaderna med
bibehållande av kommunala myndigheter såsom vårdens handhavare
skulle, anmärker kommittén, krävas en tämligen vidlyftig statsorganisation.
Från kommunernas befattning med fattigvården skulle borttagas
allt ekonomiskt intresse, vilket skulle komma att visa sig ödesdigert
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (N:r 135.) 11
82 r KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
både ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan på understödstagarna.
Vidlyftig och ingående kontroll av ekonomien bleve nödvändig, vilket
skulle åstadkomma slitningar och minska intresset och ändå svårligen
kunna förekomma missbruk. Det personliga i fattigvården skulle vida
mindre än nu eggas att framträda och verka. Kommittén anser därför,
att ett statens övertagande av fattigvården även i nu angiven form ej
är att förorda.
Beträffande det stundom framställda förslaget, att landstingsområdena
skulle övertaga uppgiften att vara fattigvårdssamhällen, gäller, enligt vad
kommittén framhåller, i huvudsak detsamma, som sagts om statens
övertagande av fattigvården. Visserligen anser kommittén det angeläget,
att även landstingen i större omfattning än nu äger rum anlitas för
lösande av fattigvårdens uppgifter, vilket särskilt bör ske med avseende
'' på anstaltsvården, där landstingen höra erhålla i hög grad ökade uppgifter
både i fråga om lämnande och bekostande av vården, men ett
överflyttande på landstingen av fattigvården i sin helhet, även om därmed
avsåges allenast ett övertagande av kostnaderna, skulle enligt kommitténs
mening vara lika litet tillrådligt som att lägga fattigvården på staten.
Gentemot det ävenledes framkastade förslaget, att häradet skulle utgöra
fattigvårdssamhälle, erinrar kommittén, att någon särskild anledning härtill
ej finnes, då den gamla häradsindelningen förlorat sin forna betydelse.
Uppgjord efter helt andra synpunkter än för att tjäna till grund för
fattigvårdens handhavande, är det föga troligt, att häradsindelningen
skulle utan omläggning bilda en lämplig indelning i fattigvårdsdistrikt;
i vissa fall skulle häradet antagligen vara för stort, under det man ur
andra synpunkter, t. ex. för den slutna fattigvården, skulle önska ännu
större samhällen. Härtill kommer, att man för häradet ej har någon nu
befintlig organisation att ansluta sig till, utan skulle vara nödsakad att
bygga upp en helt ny organisation.
I till kommittén i sammanhang med de statistiska uppgifterna inkomna
uttalanden från fångvårdsstyrelse!'' framföres ofta, särskilt från
län med små kommuner, önskemålet om sammanslagning av kommuner
med ringa folkmängd till större fattigvårdssamhällen. Man har därvid
tänkt sig såsom enheter, förutom län eller härad, även pastorat eller att
fattigvårdsdistrikten skulle omfatta kommuner med en viss sammanlagd
folkmängd eller att mindre, närbelägna kommuner skulle tvingas tillsammans.
Tvivelsutan skulle man, anmärker kommittén, genom en sådan
reglering i någon mån vinna de fördelar, som anses vara förenade med
större fattigvårdssamhällen, nämligen bättre tillfälle till anstaltsvård och
en mera jämn fördelning av fattigvårdstungan, men även jämförelsevis
stora samhällen skola knappast möjliggöra en tidsenlig anstaltsvård och
Katigt. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Pi.r>. * K;5
eu rättvisare fördelning av fattigbördan; och alltjämt hade man att räkna
med tvister mellan fattigvårdssam hällena. Det synes kommittén vara
högeligen tvivelaktigt, huruvida några utsikter förefinnas att genom eu
allmän omreglering och sammanslagning av fattigvårdssamhällen skapa
ett bättre tillstånd vad fattigvården beträffar. I varje fall lärer en dylik
omreglering icke med fördel kunna göras etter ett visst såsom normalt
antaget befolkningstal eller över huvud taget genom en i lag eller medelst
administrativt förfogande åstadkommen reglering en gång för alla.
Kommunerna bilda hos oss sedan gammalt avgränsade enheter, och eu
av statsmyndigheterna utan hänsyn till de i varje fall föreliggande förhållandena
och mot kommunernas önskan gjord sammanslagning skulle
säkerligen medföra betänkliga rubbningar, som ej lätt skulle kunna övervinnas.
Med rätta yttrar C. S. A:s fattigvårdskommitté i sina Reformlinjer
för svensk fattigvårdslagstiftning: »Vill man att den samfällighet,
som skall utöva fattigvården, skall betrakta densamma såsom en sin angelägenhet
och omfatta den med personligt och levande intresse, måste
det ligga en fara i att godtyckligt till sådan samfällighet förena mindre
enheter, vilka icke i övrigt hava något gemensamt men väl var för sig
hava ett utpräglat kommunalt liv». Tvivelsutan skall det ock vara
förenat med stora svårigheter att finna någon naturlig grund för bestämmande
av omfattningen av sådana sammanslutningar. Enligt kommitténs
förmenande bör man i första rummet söka anlita andra utvägar, innan
man rubbar en från principiell synpunkt så viktig anordning som fattigvårdens
handhavande av kommunerna, till vilka det av naturliga skäl
sedan länge ansetts höra. Om en tvångssammanslutning av primärkommunerna
skall äga rum, kunde det för övrigt ifrågasättas, huruvida
man skall begränsa sig ensamt till fattigvården, eller om man icke därvid
borde tänka på jämväl andra allmänna kommunala funktioner, såsom
hälsovården och folkundervisningen.
Kommittén har därför ansett skäl icke föreligga att frångå den
gällande ordningen att fattigvårdssamhälle i regel bör sammanfalla med
primärkommunen. Härifrån föreslås dock det förut omförmälda undantaget,
då två eller flera landskommuner hava gemensam kommunalförvaltning.
Vidare har kommittén (se 6 §) ansett utväg böra givas för kommuner
att frivilligt sammansluta sig i fattigvårdshänseende, för vilket
förslag längre fram skall vidare redogöras.
Kommitténs uppfattning beträffande kommunernas bibehållande såsom
fattigvårdssamhällen har i allmänhet vunnit understöd från dem, som
yttrat sig över förslaget. En del yttranden gå dock i annan riktning.
Yttranden.
84
«
Knngl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
Sålunda uttala sig fångvårdsstyrelsens centrala hjälpbyra samt två
länsmän i Malmöhus län med stor bestämdhet för staten såsom fattigvårdssamhälle;
även förste provinsialläkaren i Stockholms län påpekar de
fördelar, som skulle följa av statens övertagande av fattigvården, ehuru
han anser, att en avsevärd fördel även skulle vinnas, om landstingsområdena
bleve fattigvård sdistrikt. Från andra håll betonas åter, att man till
fullo inser, att det ej går för sig att lata staten övertaga fattigvården.
Därvid anmärkes från ett håll, att staten visserligen, på de skäl kommitterade
anfört, icke bör övertaga fattigvården helt och hållet eller till någon
avsevärd del, men att, om kommunerna skola bibehållas såsom fattigvårdssamhällen,
staten bör, i de fall då fattigvårdens principer därigenom
ej äventyras, i väsentligt högre grad än lagförslaget avser tjäna som
regulator för fattigvårdstungans ojämna tryck.
Jill förmån för fattigvårdens överflyttande till landstingen uttala
sig, förutom tre länsmän i Malmöhus län och en fättigvärdsstyrelse, Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Västmanlands län, som framhåller att det av
kommittén föreslagna överflyttandet på landstingen av viss anstaltsvård eller
kostnaden därför (5 kap.) ej vore tillfyllest för utjämnande av kommunernas
. bördor samt att full rättvisa i detta avseende ej kunde skapas
med mindre fattigvårdssamhällena gjordes större. Om härför valdes landstingsområdena,
skulle på samma gång fattigvårdsprocesserna till stor del
bringas ur världen och hela fattigvårdslagstiftningen förenklas. Gentemot
kommitténs uttalanden erinrades, att i vårt land redan en vida mera
omfattande centralisering genomförts av fattigvården, nämligen i huvudstaden,
vars samtliga församlingar sammanslagits till ett fattigvårdssamhälle,
till folkmängden så stort som två medelstora landstingsområden,
utan att någon olägenhet härav försports med hänsyn till det personliga
i fattigvården. Genom denna centralisering hade säkert olidliga förhållanden
undvikits, och det funnes ingen anledning förmoda, att ej
samma fördelar skulle vinnas genom en centralisering av landsbygdens
fattigvård. Avstånden behövde ej föranleda någon större olägenhet, då
ju i varje kommun borde fortfarande finnas en fångvårdsstyrelse, som
ombänderhade den omedelbara tillsynen över de fattiga.
Västmanlands läns landsting förordar likaledes, att landstingsområdena
göras till fattigvårdssamhällen, varvid dock förutsattes, »att fattigvården
inom varje kommun närmast skulle handhavas av å kommunalstämma
eller stadsfullmäktige utsedda styrelser, oaktat landstinget åtager
sig kostnaden». Landstinget antager, att fattigvården härigenom skulle
kunna ordnas mera tillfredsställande än enligt kommitténs förslag utan
att medföra större kostnader än som i var]e fall blir oundgängligt för
åstadkommande av en god vård. De farhågor, kommittén hyst för en
Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 85
sådan överflyttning, borde kunna undanröjas genom en ändamålsenlig
organisation i den av landstinget antydda riktning.
Förste ''provinsialläkaren i A löshårgs län anser, att fattigvårdssamhällena
helst borde sammanfalla med landstingsområdena, men att enskilda
kommuner av mera betydande storlek borde kunna var för sig få utgöra
särskilda fattigvårdssamhällen.
Svenska fattigvärdsför bundet framhåller, att om landstingsområdet
bleve fattigvårdssamhälle, anstaltsvården kunde bliva mera individualiserad
och lämpad efter de vårdbehövaudes olika tillstånd och behov, samtidigt
med att det för närvarande största hindret för ett ändamålsenligt
ordnande av denna understödsform — de små kommunernas bristande
ekonomiska bärkraft — ej längre skulle göra sig gällande i lika hög
grad som nu. Förbundet betonar därvid, att en stor del av de utav
kommittén i 31 och 32 §§ beträffande ålderdomshemmen föreslagna anordningarna
svårligen skulle låta sig genomföra i de nuvarande fattigvårdssamhällena,
att de små kommunerna ej alltid skulle bli i tillfälle
att anställa utbildade föreståndarinnor och eventuellt behövlig övrig personal,
att erfarenheten visade, att svårigheter uppreste sig mot åstadkommande
av ior flera kommuner gemensamma anstalter, samt att ålderdomshemmen
borde vara i tillfälle att lämna fullt tillfredsställande vård
åt dem, som uppbure pensioner enligt lagen om allmän pensionsförsäkring:.
Fattigvårdsförbundet anför emellertid vidare:
»Om det sålunda, när hänsyn tages till anstaltsfrågans ordnande, enligt förbundets
åsikt vore lämpligast, att landstingsområdet bleve fattigvårdssamhälle,
tala emellertid andra skäl —- kanske ej minst i fråga om den öppna fattigvården
— mot en dylik anordning. Härtill kommer, att den allmänna meningen inom
landet ännu ställer sig ganska främmande för tanken, att kommunen skulle upphöra
att vara fattigvårdssamhälle, varför ett förslag att bilda särskilda, större
administrativa enheter för fattigvårdens handhavande eller att göra landstingsområdet
till fattigvårdssamhälle måhända skulle väcka alltför starkt motstånd.
Förbundet vill gärna medgiva, att kommitténs förslag i avseende på landstingens
övertagande av kommunernas utgifter för vissa delar av sjuk- och abnormvården
innebär en avsevärd förbättring i förhållande till sakernas nuvarande ordning.
Likaså kommer upprättandet av särskilda arbetshem, till vilka mera svårhanterliga,
störande och moraliskt förkomna element skulle kunna överflyttas
från ålderdomshemmen, att underlätta en önskvärd klassificering av understödstagarna,
men förbundet håller före, att det ändock med antagande av kommitténs
förslag skall erbjuda synnerligen stora svårigheter att i en del kommuner få.till
stånd en god eller ens någorlunda tillfredsställande anstaltsvård. Skall kommunen
emellertid förbliva fattigvårdssamhälle, anser förbundet det som en ofrånkomlig nödvändighet,
att statsmyndigheterna tillse, att — i enlighet med den plan, som är eller
kun bliva uppgjord för varje särskild kategori — möjlighet till vård å specialanstalt
inom en snar framtid beredes samtliga sådana sinnessjuka, sinnesslöa,fallandesjuka,
tuberkulösa och av annan svårare kronisk sjukdom lidande, vilka därav äro i behov.»
86
Departe
ments
chefen.
Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
Från andra håll uttalar man mera avgjorda betänkligheter mot fattigvårdens
överflyttande på landstingen. — Kammarrätten anser, att någon
övervägande opinion för en genomgripande förändring av nu bestående
förhållanden i detta hänseende ej förefinnes, samt betecknar en omläggning
av dessa förhållanden såsom »allt för vittutseende och äventyrlig».
— I vissa andra yttranden uttalas instämmande med kommittén på denna
punkt men betonas vikten av att staten och landstinget mer än enligt
förslaget träda hjälpande emellan till lindrande av betungade kommuners
fattigvårdsbörda.
Fattigvård sstyrelsen och kommunalnämnden i Sundbyberg anse, att
länskommunen bör få en större uppgift än kommittén föreslagit. De
tillstyrka primärkommunens bibehållande som fattigvårdssamhälle med
fattigvårdsstyrelsen såsom kommunalt organ, men föreslå en fördelning
av samtliga kostnaderna genom länskommunen. Detta skulle kunna
tillgå sålunda, att kommunerna för varje år insände uppgifter å sina
fattigvårdskostnader till något länskommunens organ, som därefter fördelade
länets samtliga fattigvårdsutgifter med lika belopp på varje bevillningskrona,
därvid den kommun, som utlagt mindre under året än
Vad som motsvarade kommunens bärkraft, hade att inleverera skillnaden,
och den, som utgivit mera, hade att erhålla gottgörelse i proportion
härtill. — En liknande hemställan har gjorts av en annan fattigvårdsstyrelse.
Ur de ovan anförda synpunkterna om utjämnande av kommunernas
fattigvårdsbörda och bortfallande eller minskande av processerna om ersättning
för lämnad fattigvård skulle naturligen en centralisering av
fattigvården medföra väsentliga fördelar, särskilt om den kunde drivas
därhän, att staten eller landstingsområdena övertoge fattigvården eller
ansvarade för de därför erforderliga kostnaderna. Aven med hänsyn till
anstaltsvårdens utveckling skulle centraliseringen medföra förmåner i
flera hänseenden. Emellertid talar, på sätt bland andra svenska fattigvårdsförbundet
anmärkt, hänsynen till den öppna fattigvården emot en
dylik stark centralisation. Tillika har man att räkna med nödvändigheten
att skapa nya organisationer för att för statens eller landstingens
räkning utföra eller åtminstone noga kontrollera fattigvårdsförvaltningen.
Dessutom bör ej förglömmas, att den anstaltsvård från statens eller landstingens
sida, som påfordras, ej låter sig med ens genomföra, utan att en
utveckling till detta mål endast kan ske efter hand. Jag finner därför i likhet
med kommittén, att man för närvarande icke bör ifrågasätta, att staten
eller landstingen helt övertaga fattigvården, utan i stället, med bibe
-
87
Kung!-. Maj. t.s Nåd. Proposition Nr 13ö.
hållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen, låta staten och
landstingen kraftigare än hittills hjälpa kommunerna, särskilt i syfte att
bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare samt därmed
lätta på kommunernas bördor. Kommittén har framlagt åtskilliga
praktiskt genomförbara förslag till beredande av sådan hjälp åt kommunerna.
1 den mån staten och landstingen hinna utveckla sin anstaltsvård,
lärer man böra gå vidare på den av kommittén anvisade vägen.
Den från ett par håll framkastade planen på en likvidering av samtliga
fattigvårdskostnader genom länskommunen finner jag mig ej heller
kunna förorda. Det lärer knappast kunna förväntas, att kommunerna i
sådant fall skulle iakttaga större sparsamhet och omtanke än om de skulle
förvalta fattigvården på statens eller landstingets bekostnad. Likvideringen
torde ej heller kunna göras så enkelt som man tänkt sig; den
måste sannolikt föregås av grundliga undersökningar och en kontroll av
kommunernas förvaltning, som skulle kräva ett antal nya tjänstemän från
landstingets sida.
Oavsett de fördelar, som kunna vinnas genom att i ökad utsträckning
erhålla statens och landstingens medverkan, måste det tillses, huruvida
ytterligare utvägar stå till buds för att avhjälpa de olägenheter,
som i allt fall äro förenade med de många småkommunerna såsom
fattigvårdssamhällen. Att härvid söka åskadkomma föreningar mellan
kommunerna efter en allmän indelningsgrund såsom härad, pastorat eller
provinsialläkaredistrikt, vilket från olika håll föreslagits, synes mig ej
möjligt. Men tvivelsutan vore det lämpligt, om man i tämligen stor
utsträckning kunde genomföra en sammanslagning av kommuner, där
en sådan påkallas av förhandenvarande förhållanden. Kommittén har
upptagit frågan härom till behandling i sammanhang med 6 § i sitt
förslag, till vilket stadgande jag nu övergår. 6
6 §■
För innehållet av 6 § har redogörelse lämnats i början av 2 kap. Sammansiag
Motiverna
innehålla i denna del: Åven om det, såsom förut fram
hållits,
ej för närvarande bör ifrågasättas att genomföra sammanslagning fattigvårdsav
derå" kommuner till större fattigvårdssamhällen mot kommunernas sa™h“lleegen
vilja, följer dock ej därav, att lagstiftningen bör avstå från varje Kommittén.
ingripande i syfte att befordra sammanslutningar, där kommunerna själva
äro villiga därtill. Stadganden i sådan riktning förekommo redan i de
tidigare fattigvårdsförordningarna och yrkanden på en vidsträcktare tilllämpning
i lagstiftningen av en dylik anordning framkommo även under
förarbetena till gällande fattigvårdsförordning. Mot en sammanslutning
88
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.
mellan kommuner enbart för fattigvården har erinrats, att härigenom
skulle uppkomma eu halvhet, som icke vore betryggande för enheten
och sammanhållningen av förvaltningen i de ifrågavarande kommunerna.
Men då sammanslutningen vilar på kommunernas egen önskan samt
reglerna för densamma avpassas efter de lokala förhållandena, synas de
uttalade farhågorna ej böra tilläggas avgörande betydelse i jämförelse
med de åsyftade fördelarna. För att öka den praktiska betydelsen av
stadgandet har föreslagits, att Kungl. Maj:ts befallningshavande skall äga
rätt att väcka fråga om sammanslutning, ehuru det dock även för sådant
fall göres beroende av kommunernas samtycke, om sammanslutningen
skall komma till stånd. Man har nämligen tänkt sig, att Kungl. Maj:ts
befallningshavande, med sin auktoritet och kännedom om förhållandena
inom länets kommuner, skall kunna taga verksamt initiativ till åstadkommande
av sådana sammanslutningar emellan kommunerna, där desamma
anses gagneliga. Vid Kungl. Maj:ts avgörande av frågan om
sammanslagning blir tillfälle att efter i varje fall föreliggande omständigheter
bestämma, huru fättigvårdsstyrelsen skall sammansättas, huru
det skall förhållas med de särskilda kommunerna tillhöriga, för fattigvården
avsedda fonder eller andra tillgångar i kapital, fastigheter och
anstalter, eller för fattigvårdsändamål ådragna skulder, huru utgifterna
till fattigvården skola fördelas kommunerna emellan, huru fattigvården
rörande frågor, som ankomma på kommunalstyrelsens beslut, skola avgöras,
huru fattigvård till redan befintliga u nderstödstagare skall utgöras
och bekostas, m. fl. förhållanden, som vid en sammanslagning skola
ordnas. Att döma av hittills vunnen erfarenhet rörande möjligheten att
få till stånd för flera kommuner gemensamma fattigvårdsanstalter får
man nog icke hysa överdrivna förväntningar därom, huruvida den genom
förslaget sålunda anvisade möjligheten till åstadkommande av större fattigvårdssamhällen
kan komma att i avsevärdare omfattning anlitas. Men
det torde kunna förutsättas, att, där betingelserna för en sammanslutning
äro för handen, den i lagen meddelade anvisningen skall komma att
underlätta en sådan. Kommittén anmärker i detta sammanhang, att
Kungl. Maj:t den 5 december 1913 uppdragit åt en kommitté att bland
annat verkställa en allsidig utredning rörande anvisande av friare former
än de nu förefintliga för sammanslutning mellan olika kommuner eller
delar av kommuner för tillgodoseende av ett eller flera gemensamma
kommunala behov.
Slutligen gör kommittén en del erinringar med hänsyn till de utvägar,
som stå till buds för vinnande av de syften, vilka man velat ernå
med en sammanslagning. Kommittén framhåller sålunda, att många av
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 89
de fattiga, som först måste omhändertagas å de kommunala anstalterna
eller vårdas i hemmen, nu kunna erhålla vård å icke kommunala anstalter,
statens, landstingens, samt av föreningar och enskilde upprättade,
av stat och landsting allt mera understödda anstalter. Med hänsyn härtill
samt till de av kommittén (se 5 kap.) beträffande anstaltsvården föreslagna
reformer anser kommittén, att kravet på en sammanslagning ur
synpunkten att få en tillfredsställande anstaltsvård numera i ej ringa
grad förlorat i styrka. Vad i fråga om anstaltsvård huvudsakligen fortfarande
odelat skulle återstå för fattigvårdssarnhällena, är vård åt orkeslösa
och beredande av arbete åt i någon män arbetsföra understödstagare,
i vilka avseenden kommittén föreslagit (4 kap.) åtgärder för befrämjande
av sammanslutningar mellan kommunerna samt vid upprättande av arbetsanstalter
landstingens medverkan. I fråga om ytterligare åtgärder
för utjämnande av fattigvårdstungan hänvisar kommittén till 5 kap.
Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande över förslaget ägnat
denna fråga särskild uppmärksamhet samt bland annat anfört:
»I likhet med kommittén anser ej heller statistiska centralbyrån lämpligt,
att en tvångssammanslutning av kommuner endast i fattigvårdshänseende kommer
till stånd. Centralbyrån skulle dock härvid vilja gå ännu längre än kommittén
och således ej heller förorda en frivillig sammanslutning vare sig i fråga
om alla fattigvårdsärendena eller beträffande fattigvårdsanstalter. En sådan sammanblandning
av ärenden mellan två eller flera kommunala enheter är icke ägnad
att åstadkomma nödig reda och enkelhet i den kommunala förvaltningen. Och
särskilt för den officiella statistiken skulle en dylik gemensamhet komma att
medföra avsevärda olägenheter. Centralbyrån vill även erinra om, att med anledning
av det betänkande, som den 9 oktober 1882 avgavs av kommitterade för
reglering av oregelbundenheter i rikets administrativa, judiciella, ecklesiastika
och kommunala indelningar, de allra flesta av dessa oregelbundenheter numera
blivit avhjälpta. Det synes under sådana förhållanden mindre välbetänkt att
inom en förvaltningsgren, som ligger den kommunala indelningen mycket nära,
nu skapa en hel ny grupp av oregelbundenheter, vilka även i viss män innebära
ett avsteg från den av kommittén såsom från principiell synpunkt så viktig framhållna
anordningen av kommunen såsom fattigvårdens handhavare.
Men just detta fasthållande vid kommunen såsom fattigvårdssamhälle synes
osökt anvisa en annan utväg att undvika allt för små fattigvårdssamhällen, vilken
utväg, såsom ovan anförts, ej heller varit kommittén främmande, nämligen
att låta sammanslutningen avse kommunernas hela förvaltning och ej endast
fattigvårdsärendena.»
Efter att hava ur befolkningsstatistiken för år 1910 anfört några
siffror beträffande de 2,377 egentliga landskommunerna fortsätter centralbyrån
:
»Inom 386 kommuner, eller 16.3 procent av hela antalet, uppgick således
folkmängden till mindre än 500 personer, inom 44.3 procent mindre än 1,000
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 12
Yttranden.
90 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
och inom 74.6 procent mindre än 2,000. Ytterligheten representeras av Gottlands
län, av vars 92 kommuner ingen hade en folkmängd över 2,000 och endast
5 en folkmängd över 1,000, medan däremot ända till 54, eller 59 procent, hade
en folkmängd under 500 personer. Därnäst följer Skaraborgs län, av vars 260
kommuner 200 (eller 77 procent) hade mindre än 1,000 invånare och 247 (eller
95 procent) mindre än 2,000 invånare. Av Malmöhus läns 238 kommuner hade
213 (eller 89 procent) en folkmängd under 2,000 invånare. Med dessa tal för
ögonen synes med skäl kunna ifrågasättas, om gällande kommunala indelning å
landet, vilken leder sitt ursprung från långt avlägsna tider, varunder mera enkla
förhållanden voro rådande än för närvarande, kan anses tillfredsställande med.
hänsyn till de större krav, som numera och i allt högre grad ställas på kommunerna.
Enligt centralbyråns förmenande är detta ej fallet. Redan den omständigheten,
att fattigvårdslagstiftningskommittén funnit sig böra medgiva vissa
undantag från bland annat den allmänna regeln om kommunen såsom fattigvårdssamhälle,
giver stöd åt denna uppfattning. Centralbyrån vill i detta sammanhang
erinra om, att fattigvårdskostnaderna å landet för närvarande motsvara inemot
70 procent av de borgerliga landskommunernas samtliga utgifter, och inom
de allra minsta kommunerna, varom här närmast är fråga, är procenttalet säkerligen
ännu högre. Om sålunda ett frångående av den nuvarande kommunala indelningen
är påkallat med hänsyn till den i ekonomiskt avseende mest betungande
av de funktioner, som åligga kommunerna, synes hinder ännu mindre
böra möta att utsträcka en sådan indelningsreglering till även övriga områden
av kommunernas verksamhet, särskilt som redan nu, för nedbringande av kommunernas
utgifter, i rätt stor omfattning gemensamhet i kommunala angelägenheter
förekommer, där sådan författningsenligt är medgiven.»
Sedan centralbyrån framhållit, att detta senare gällde bland annat
barnmorskas anställande samt fjärdingsmansbestyrets utgörande ävensom
att någon ökning av förvaltningskostnaderna eller andra olägenheter icke
torde kunna uppstå genom en sammanslagning av två eller flera kommuner,
anför centralbyrån vidare:
»Åtskilliga fördelar skulle däremot uppenbarligen vinnas genom en inskränkning
av primärkommunernas antal. Först och främst skulle kommunerna, vilka
för närvarande i stor omfattning sakna nödig ekonomisk bärkraft, få en fastare
grund för sin verksamhet och därigenom bättre bliva i stånd att, utan störande
inflytande av ogynnsamma tillfälligheter, fullgöra de uppgifter, som enligt gällande
författningar dem åligga. En utjämning av det kommunala skattetrycket
skulle även åtminstone till någon del därigenom komma att äga rum. Vidare
skulle såväl kommunerna själva som ock staten, i den mån den använder de
kommunala myndigheterna för sina angelägenheter, lättare få tillgång till lämpliga
och villiga personer för utförande av de allt mer mångskiftande åligganden,
varmed kommunerna hava att taga befattning. För Kungl. Maj:ts befallningshavande,
lantstaten och de centrala ämbetsverk m. fl., som stå i förbindelse
med de kommunala myndigheterna, skulle slutligen en inskränkning av kommunernas
antal medföra en ej ringa lättnad i arbetet och delvis även någon
minskning i kostnaderna. Ej minst skulle detta bliva fallet med den officiella,
statistiken, särskilt den kommunala statistiken.
Kung}. May.ts Nåd. Proposition Nr 135
91
Därest (ten bär ifrågasatta begränsningen av de borgerliga kommunernas
antal kunde åvägabringas, borde samtidigt även de kyrkliga kommunerna på liknande
sätt sammanslås, så att fortfarande församling och borgerlig kommun
sammanfölle. Förening av två eller flera församlingar till ett skoldistrikt eller
till en enbet i avseende å kyrkliga angelägenheter förekommer redan nu ej sällan.
En sammanslagning av församlingar torde för övrigt väsentligt underlättas genom
de regleringar i den kyrkliga organisationen, som för närvarande pågå i samband
med att lagen om prästerskapets avlöning den 9 december 1910 träder i
tillämpning.
Statistiska centralbyrån inser fullt väl, att eu tvångssammanslagnmg av
kommuner i många fall kan stöta på svårigheter och röna motstånd från kommunerna
själva, särskilt som här skulle gälla att bryta med urgammal hävd, men
centralbyrån anser å andra sidan, att dylika hinder näppeligen böra få stå i
vägen för en åtgärd, som kan befinnas vara av nutida förhållanden påkallad och
ägnad att lända till gagn för både den statliga och den kommunala förvaltningen.»
De anmärkningar, som från andra håll riktats mot kommitténs förslag
i denna del, gå däremot ut på att ytterligare utbygga förslaget.
Sålunda anser Kungl. May.ts befallningshavande i Gottlands län, att
fordran på kommunernas samtycke ofta kommer att utgöra ett oöverstigligt
hinder för sammanslagning, även om en sådan eljest är än så
önsklig, samt ifrågasätter därför, huruvida icke, där föreliggande förhållanden
uppenbarligen giva vid handen, att en sammanslagning är
fördelaktig, denna må kunna åstadkommas även utan samtycke av vederbörande
kommuner.
Åven socialstyrelsen ifrågasätter rätt för Kungl. Maj:t att förordna
om tvångssammanslutning. Styrelsen anser, att fastän sådant förordnande
givetvis ej skulle meddelas annat än i undantagsfall, otvivelaktigt
blotta förhandenvaron av en dylik befogenhet i många fall skulle
underlätta Kungl. Maj:ts befallningshavandes bemödanden att åstadkomma
godvillig sammanslutning.
Kungl. May.ts befallning shav ande i Skaraborgs län påyrkar införande
av bestämmelser om sättet för upplösning av ingångna föreningar mellan
flera kommuner till ett fattigvårdssamhälle.
Kammarrätten anser, att i lagen bör komma till uttryck, att de
sammanslutna primärkommunerna i allt, som rör fattigvården, skola anses
såsom en kommun med gemensam stämma och ekonomi, beskattning
för fattigvården efter enhetliga grunder och gemensam fångvårdsstyrelse,
utsedd och fungerande på sätt eljest därom är föreskrivet. I
sammanhang härmed borde 7 § underkastas erforderlig jämkning.
Om på redan angivna skäl en anordning, varigenom staten eller landstingsområdet
göres till fattigvårdssamhälle, för närvarande ej synes böra
Departe
ments
chefen.
Ro teln delning
och enskilda
fattigvårdssamhällen.
92 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
bringas till utförande, lära, med hänsyn till de obestridliga olägenheterna
av alltför små fattigvårdssamhällen, praktiska möjligheter att förena
flera mindre samhällen till ett böra beredas. Kommitténs förslag att
få sådana föreningar till stånd på frivillighetens väg torde väl ej
kunna i någon mera avsevärd omfattning leda till det efterlängtade
målet, skapandet av större fattigvårdssamhällen, men å andra sidan
lära sammanslutningar kunna stå att vinna i en del fall, där naturliga
förutsättningar därför finnas. Åvägabringande av tvångssammanslutningar
för enbart fattigvårdsändamål lärer så mycket mindre böra för
närvarande ifrågasättas, som spörsmålet om former för sammanslutning
mellan kommuner för tillgodoseende av ett eller flera gemensamma behov
är föremål för utredning genom ovannämnda, av Kungl. Maj:t den 5
december 1913 tillsatta kommitté. Vad statistiska centralbyrån i denna
del anfört förtjänar för visso också beaktande, och jag anser det därför
vara riktigt, att kommittén nu inskränkt sitt förslag till frivilliga sammanslutningar.
Tillkomsten av sådana lärer ej lägga något hinder i vägen
för en utveckling i den av centralbyrån angivna riktning, då en frivillig
sammanslutning tydligen innebär, att just sådana förhållanden äro
tillfinnandes, som böra kunna föranleda till sammanslutning även i andra
avseenden än beträffande fattigvården.
Bestämmelser i de av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs
län och kammarrätten angivna hänseenden synas mig icke nödvändigt
behöva införas i lagen utan lärer det kunna överlämnas åt Kungl. Maj:t
att vid prövning i varje särskilt fall av uppkommen fråga om förening
meddela föreskrifter härutinnan. Därest det framdeles skulle visa sig
erforderligt att utfärda allmänna bestämmelser om de huvudsakliga grunderna
för föreningar av ifrågavarande slag, torde sådana bestämmelser
kunna givas i en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad författning.
Beträffande delning av kommun i flera fattigvårdssamhällen anmärker
kommittén, att någon allmännare önskan om möjlighet till en kommuns
delning i flera självständiga fattigvårdssamhällen hos oss, såvitt kommittén
har sig bekant, ej gjort sig gällande, att i våra dagars fattigvård
ej saknas utvägar att uppnå individuell omvårdnad utan att därför underkasta
sig de olägenheter, som äro förenade med en delning av kommunen,
i vilket avseende kommittén erinrar om de föreslagna bestämmelserna
om distriktsindelning, samt att en indelning i självständiga fattigvårdssamhällen
skulle motverka önskemålet om en jämnare fördelning av
fattigvårdstungan.
Den enligt gällande fattigvårdsförordning medgivna roteindelningen
innebär emellertid en indelning av en kommun i flera i fattigvårdshän
-
93
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.
seende i viss mån skilda delar. Kommittén liar i sitt förslag ej upptagit
några stadganden om roteindelning. Till stöd härför anlör kommittén
i huvudsak följande:
En indelning inom kommunerna, gående ut på att fördela bördan
på olika rotar, strider emot det allmänt uttalade önskemålet om eu möjligast
jämn fördelning av fattigvårdsbördan, och ur den synpunkten böra
strävandena hellre gå ut på en förening än en sönderdelning. Vidare
lägger roteindelningen vissa hinder i vägen för en lämplig anstaltsvård.
Det skall nämligen alltid vara svårt för de olika rotarna att själva skalla
sig anstalter. Såvitt nämnda anordning avsett att tillgodose behovet
av en individualiserad vård, kunde detta ske genom en distriktsindelning.
Om också roteindelningen tidigare haft en uppgift att fylla vid fattigvårdens
handhavande, visar den hastigt fortgående minskningen av antalet
kommuner med sådan indelning, att densamma nu är överflödig.
Emellertid kan ej ifrågasättas att vid lagens ikraftträdande med ens avskaffa
roteindelningen, utan lämpligt rådrum bör lämnas för de samhällen,
som hava sådan, att ordna sina fattigvårdsförhållanden efter vanliga
grunder. I sådant hänseende har föreslagits ett övergångsstadgande
(91 § 1 mom.) av innehåll att roteindelningen i en kommun må bestå,
intill dess den i laga ordning upphäfts, dock ej längre än till utgången
av femte året efter det lagen trätt i kraft.
I 34 § av gällande fattigvårdsförordning finnas bestämmelser om
s. k. enskilda fattigvårdssamhällen.
Kommittén anför beträffande detta stadgande bland annat, att de
enskilda fattigvårdssamhällena i fråga om antalet ej spela någon väsentlig
roll i vår fattigvård samt att det principiellt taget synes vara mindre
lämpligt att lägga utövandet av den kommunen åliggande. fattigvården
i händerna på enskilda personer eller bolag, vadan kommittén kommit
till den uppfattningen, att stadgande om enskilda fattigvårdssamhällen
ej vidare bör upptagas i fattigvårdslagen.
Borttagandet ur lagstiftningen av föreskrifterna om enskilda fattigvårdssamhällen
kräver emellertid, enligt vad kommittén framhåller, särskilda
övergångsbestämmelser. I sådant avseende har kommittén ansett
böra stadgas, att enskilt fattigvårdssamhälle, som är i verksamhet vid
den nya lagens ikraftträdande, må bestå, så länge därom träffad överenskommelse
eller given föreskrift gäller, dock ej längre än till utgången
av femte året efter det lagen trätt i kraft, varav följer, att de bestämmelser
i fattigvårdsförordningen, som avse enskilda fattigvårdssamhällen,
tillsvidare skola gälla (91 § 2 mom.).
94
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.
Departe- Mot vad kommittén hemställt beträffande roteindelning och enskilda
chefen. fattigvårdssamhällen har erinran ej förekommit, och jag finner också all
anledning att tillstyrka kommitténs förslag i dessa avseenden. Frågan om
borttagande av de i 34 § fattigvårdsförordningen intagna bestämmelserna
om s. k. matlagsavgifter, vilka sammanhänga med stadgandena om enskilda
fattigvårdssamhällen, kommer jag att behandla under 5 kap.
7 §■
För innehållet av 7 §, som nära överensstämmer med motsvarande
i gällande förordning, har förut vid början av 2 kap. redo
-
Sättet för ut
Ä
stadgande
samhälles be- gjorts.
slutanderätt. Mot §:n har anmärkning ej framställts och jag föreslår, att den
måtte oförändrad godkännas.
8 §•
Fattigvårds- Gällande fattigvårdsförordning gör tillvaron av reglemente för fattig
regiemente.
V;\rjen pelt och hållet beroende på vederbörande fattigvårdssamhälles
egen önskan och initiativ. Det föreskrives nämligen (9 § 3 inom.), att
de bestämmelser angående fattigvårdens ordnande och handhavande,
vilka fattigvårdssamhälle finner erforderliga, skola upptagas i reglemente,
som, efter det fattigvårdsstyrelsen därtill avgivit förslag, av samhället
fastställes; Kungl. Maj:ts befallningshavande likväl obetaget att pröva
lagligheten av sådan bestämmelse, då fråga om tillämpning därav förekommer.
Enligt förslagets 8 § skall varje fattigvårdssamhälle hava ett reglemente
för fattigvården, innehållande de allmänna grunder för ordnande
och handhavande av samhällets fattigvård, som anses erforderliga; dock
må efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes beprövande mindre samhällen,
vilkas fattigvård är av ringa omfattning, vara befriade från denna
skyldighet. Fattigvårdsreglemente antages av fattigvårdssamhället efter
förslag av fattigvårdsstyrelsen och skall underställas prövning av Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som har att antingen oförändrat fastställa
eller ock ogilla detsamma.
Vid kommitténs betänkande finnas fogade förslag till normalreglementen,
avsedda att tjäna till ledning för reglementens upprättande.
Reservation. En av kommitténs ledamöter, fröken Pauli, vilken beträffande anordnande
av tillsyn över fattigvården i avgiven reservation uttalat en
annan uppfattning än kommitténs övriga ledamöter, har föreslagit, att
beslutanderätten i de ärenden, som enligt 8 § (ävensom 19 § 1 mom.
95
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
samt 31, 33 och 34 §§) överlämnats till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
i stället måtte uppdragas åt en för hela riket gemensam fattigvårdsinspektion.
Till motiveringen för detta förslag, återkommer jag
vid 6 kap.
Kommittén förklarar i motiverna, att det utan tvivel skall lända till
fattigvårdens mera ändamålsenliga och enhetliga handhavande, att reglemente
finnes, som utstakar, om än i allmänna drag, reglerna och formerna
för fattigvårdens ordnande och handhavande. För en del mindre
kommuner, vilkas fattigvård är av ringa omfattning, anser emellertid
kommittén något reglemente ej vara av nöden.
Kammarrätten säger sig hysa någon tvekan om lämpligheten av ett
så vidsträckt åliggande för fattigvårdssamhällena som det i förevarande §
föreslagna.
Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Hallands län anser med hänsyn
till de ganska detaljerade föreskrifter rörande fattigvårdens handhavande,
som lämnas i själva lagförslaget, särskilda reglementen för de olika
fattigvårdssamhällena i allmänhet icke erforderliga samt bestyrkes i denna
sin uppfattning genom innehållet i det av kommitterade utarbetade
normalreglementet, vilket egentligen innefattar ett upprepande av lagförslagets
föreskrifter i tillämpliga delar. Kungl. Maj:ts befallningshavande
håller fördenskull före, att det bör överlåtas åt kommunerna
själva att avgöra, huruvida särskilt reglemente för samhällets fattigvård
skall antagas, vederbörande inspektionsmyndighet naturligtvis obetaget
att i fråga om samhällen, varest fattigvården är på ett mindre rationellt
sätt ordnad, fordra rättelse därutinnan, vilken rättelse dock torde kunna
vinnas utan antagande av ett formligt reglemente för fattigvården.
Från ett annat håll, domkapitlet i Lund, åter uttalas, att förslaget
i denna del innebär en erkännansvärd nyhet. Och socialstyrelsen anför
i anledning av de framställda erinringarna, att en dylik skyldighet är
ägnad ej blott att bringa ordning och reda i vårdverksamheten utan
även, om reglementena bliva lämpligt avfattade, att främja nämnda verksamhets
effektivitet samt att de av kommittén framlagda förslagen till
normalreglementen visserligen innehålla föga utöver lagens bestämmelser,
men att med anknytningen till de faktiska förhållandena i de olika kommunerna
och den medverkan från statens organ för fattigvården, som
ställts i utsikt, en innehållsrikare gestaltning av reglementena i allmänhet
torde kunna förväntas. Att här ifrågavarande skyldighet skulle för kommunerna
medföra en omotiverad tunga lärer enligt styrelsens åsikt ej
Kommittén.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
96 Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
skäligen kunna påstås, då reglementen redan nu äro anbefallda och
vidare mindre samhällen skulle kunna fritagas från ifrågavarande skyldighet.
Kungl. May.ts befallning skavande i Blekinge län framhåller, att bestämmelse
om oförändrat fastställande eller ogillande av bestämmelser,
som kommun antagit, före funnes jämväl i några andra författningar och
därvid mången gång blott vore till hinder och tidsutdräkt, samt att det
vore att föredraga, att befallningshavanden vid prövning av underställda
förslag hade rätt att vidtaga åtminstone i sak föga betydande ändringar
och därpå meddela fastställelse.
I likhet med kommittén och vissa av de hörda myndigheterna finner
jag införande av skyldighet för kommunerna att i allmänhet hava reglementen
för fattigvården vara ett lämpligt sätt att främja fattigvårdsverksamhetens
ordning och effektivitet. De uttalade betänkligheterna
mot att ålägga kommunerna en dylik skyldighet kan jag icke dela.
I enlighet med min uppfattning om Kungl. Maj:ts befallningshavandes
ställning i fråga om uppsikt över fattigvården (6 kap.) anser jag prövningsrätten
i de uti 8 § omförmälda ärenden böra anförtros åt denna
myndighet, och kan därför icke tillstyrka vad reservanten inom kommittén
föreslagit beträffande vissa i nämnda § avsedda frågors avgörande av
fattigvårdsinspektionen.
Bestämmelsen om att förslag till reglemente skall av Kungl. Maj:ts
befallningshavande oförändrat fastställas eller ogillas, överensstämmer,
såsom ock blivit framhållet, med stadganden i åtskilliga andra författningar.
Med hänsyn härtill och då, vad angår Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i Blekinge län ovannämnda förslag, det knappast torde
vara lämpligt att i lagen göra skillnad mellan ändringar av mer eller
mindre betydande saklig innebörd, finner jag de i denna del gjorda
erinringarna icke böra föranleda ändring i förslaget.
Kung]. Mnj.is Nåd. Proposition Nr 135
97
3 KAP.
Om fattigvårdsstyrelse.
9 §•
Gällande fattigvårds! orörd ning- föreskriver (10 §), att i varje fattigvårdssamhälle
skall finnas eu fattigvårdsstyrelse, men särskild dylik styrelse
är obligatorisk endast för stad, varemot å landet kommunalnämnden
är avsedd att fungera såsom lätt ig vård styrelse och särskild fattigvårdsstyrelse
endast utses, om fattigvårdssamhället fattar beslut därom.
Enligt förslagets 9 § skall i varje fattigvårdssamhälle finnas en
fattigvårdsstyrelse.
Kommittén framhåller, att enligt dess statistik särskilda fattigvårdsstyrelser
år 1907 funnos i allenast 189 av rikets 2,381 landskommuner.
Efter att hava erinrat om de krav, som förut, inom riksdagen och av
C. S. A:s fattigvårdskommitté, framställts därom alt en särskild fattigvårdsstyrelse
ovillkorligen borde finnas inom varje kommun, anför kommittén:
»Principiellt
sett synes det kommittén riktigast, att kommunalnämnden,
vars ledamöter naturligen utses med hänsyn till deras lämplighet för kommunalnämndens
egentliga uppgift att vara kommunens allmänna förvaltningsmyndighet,
ej skall på samma gång handhava fattigvården. Aven om det ej som
regel kan talas om någon speciell utbildning eller någon alldeles särskild lämplighet
för det ena eller andra av dessa områden, bör d^t dock ej förnekas, att
fattigvårdens rätta handhavande på dess utövare ställer vissa krav, som den ene
medborgaren fyller i högre grad än den andre, varförutom en och annan person
ej kommer i åtanke vid val till ledamot av kommunalnämnden, ehuru han eller
hon efter allas mening skulle varit synnerligen lämplig till medlem av fattigvårdsstyrelsen.
I all synnerhet kan detta senare sägas gälla kvinnorna, vilkas
medverkan vid fattigvården anses mer och mer oumbärlig. Det har sagts, att
uti de allra minsta kommunerna svårighet skulle möta att få lämpliga personer
till ledamöter i flera kommunala styrelser än de nu befintliga, men då intet hinder
finnes att insätta en och samma person, Som därtill finnes lämplig, i flera
särskilda styrelser, och för fångvårdsstyrelse!! en och annan, särskilt bland kvinnorna,
är att tillgå utöver dem, som passa för andra styrelser, torde knappast
brist på lämpliga personer behöva befaras. Även bör man härvid hava i åtanke,
att ledamotskapet i fattigvårdsstyrelse, då det ej längre är förenat med ledamotskap
i kommunalnämnden, lättare kan förenas med ledamotskap i t. ex. kyrkoBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 13
*
Särskild
fattigvårds
styreise.
9 §■
Kommittén.
98
Yttranden.
Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
råd, skolråd eller barnavårdsnämnd. Man bär ock anmärkt, att i do allra minsta
kommunerna kommunalnämnden både så litet att göra, att dess ledamöters intresse
^ skulle bliva betydligt minskat, om de ej både fattigvården att ombesörja.
För sådant fall torde man ju kunna vänta sig, att nämndens ledamöter till stor
del också inväljas i fattigvårdsstyrelsen. Det skulle möjligen kunna tänkas, att
man i någon mån begränsade föreskriften om obligatorisk fångvårdsstyrelse, så
att kommuner, vilkas invånarantal understege t. ex. 500, ej behövde tillsätta särskild
fångvårdsstyrelse eller att en kommun med ringa fattigvård kunde efter
Konungens befallningshavandes bestämmande befrias därifrån. Med hänsyn till
ovan antydda möjligheter att ordna frågan synes det kommittén dock obehövligt
att införa några undantagsbestämmelser. Kommittén har därför i förslaget infört
föreskrift om att i varje fat tigvård ssam häl le skall finnas en särskild fattigvårdsstyrelse.
» •
Mot kommitténs förslag- i 9 § hava åtskilliga anmärkningar framställts.
Sålunda framhåller Kungl Maj:ts befallningsliavande i Kristianstads
lun, att, även om mångenstädes samma personer komme att insättas
i fattigvårdsstyrelsen som i kommunalnämnden, bleve antalet av
de redan mångtaliga kommunala nämnderna ytterligare ökat, vilket
kunde vara besvärligt nog i små kommuner med begränsad tillgång på
lämpliga personer för de kommunala uppdragens fullgörande, varför
Kungl. Maj:ts befallningshavande föredroge gällande fattigvård sförordnings
bestämmelse i ämnet, med vilken det i allt fall bleve obetaget
kommun, där det ansåges angeläget att vid fattigvården hava biträde
av kvinnor, att förordna om särskild fångvårdsstyrelse.
På samma ståndpunkt ställer sig domkapitlet i Växjö, som finner
denna fråga lösas bäst, om kommunen har valet fritt mellan den ena
och andra formen. Även några fattigvårdsstvrelser och länsmän förorda
bibehållande av nu gällande stadgande.
Kungl. May.ts befallningshavande / Malmöhus län framhåller, att
kommunalnämndens ^ och fattigvårdsstyrelsens uppgifter i mångt och
mycket beröra varandra, varför det syntes lämpligt, att dessa uppdraginnehades
av samma personer, där fättigvårdssamhället funne sådant
utan olägenhet kunna ske.
Andra myndigheter, bland clem domkapitlen i Lund och Karlstad,
framhålla tanken på en särskild fattigvårdsstyrelse såsom riktig. Sistnämnda
myndighet anför därvid:
»Att inom varje fattigvårdssamhälle skall finnas en särskild fattigvår ds styrelse
likasom särskilt kyrkoråd, skolråd m. m. finner domkapitlet, ehuru det synes
kunna leda till en »överorganisation», dock kunna försvaras från den synpunkten,
att icke alltid de personer, som tagas i anspråk för kommunalnämnd,
torde vara de från andra synpunkter för fattigvårdsarbetet mest kvalificerade.
En samverkan kan vara önskvärd genom att samma personer förena ledamotskap
09
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
i kyrkans och skolans lokalstyrelser ocli i barnavårdsnämnd med ledamotskap i
fattigvårdsstyrelsen.»
Kammarrätten säger sig ej vilja förneka, att de skal, kommittén
åberopat till stöd för den ifrågasatta reformen, böra tillmätas en icke
ringa betydelse, men anser, att det praktiska gagnet av denna reform
av kommittén något överskattats i förhållande till de olägenheter, som,
åtminstone vad de smärre kommunerna angår, otvivelaktigt äro förbundna
med den förslagna anordningen. Efter att hava refererat några
av de här ovan citerade yttrandena, förklarar kammarrätten, att den finner
de mot ifrågavarande stadganden uttalade betänkligheterna icke
sakna fog och därför anser sig böra ifrågasätta lämpligheten av att
ålägga åtminstone de smärre landskommunerna ovillkorlig skyldighet
att utse särskild fångvårdsstyrelse.
Socialstyrelsen anför:
»Otvivelaktigt torde det från fattigvårdssynpunkt i regel vara önskvärt, att
i varje fattigvårdssamhälle finnes särskild fångvårdsstyrelse. Med hänsyn till
den ganska talrika förekomsten här i landet av små kommuner med i många
fall obetydlig fattigvård är styrelsen emellertid ej fullt övertygad om lämpligheten
att göra skyldigheten att hava särskild fångvårdsstyrelse till ett generellt
och ovillkorligt åliggande. Onekligen skulle det i dylika små kommuner ofta
nog förefalla som ett omotiverat besvär att förrätta de särskilda val samt föra
de särskilda protokoll och räkenskaper m. m., som skulle följa med särskild fattigvårdsstyrelse.
Lätt nog skulle även skyldigheten att föranstalta om val och
vidtaga andra åtgärder i avseende å sådan styrelse i fall, då något behov av densamma
ej gör sig gällande, komma att förbises och leda till obehagliga påföljder.
Med hänsyn härtill skulle styrelsen vilja föreslå, att Kungl. Maj:ts befallningshavande,
i likhet med vad kommittén föreslagit beträffande reglementejjpi
för fattigvården, skulle äga att medgiva mindre samhällen, där fattigvården är av
ringa omfattning, befrielse från skyldigheten att hava särskild fattigvårdsstyrelse.
I sådant fall skulle liksom nu fattigvårdsstyrelsen utgöras av kommunalnämnden.»
Därest stadgandet om val av särskild fattigvårdsstyrelse även på
landet skulle inneburit krav på att lör denna styrelse skulle uppsökas
ledamöter, som stode utanför den nuvarande kommunalnämnden, skulle
helt visst en dylik anordning vara olämplig för de minsta kommunerna.
Emellertid innebär stadgandet ej något dylikt, utan det bör tvärtom anses
såsom en fördel att i små kommuner, där både kommunalnämndens
och fattigvårdsstyrelsens göromål äro av mindre omfattning, invälja
nämndens ledamöter i styrelsen, därest de äro lämpade härför. Någon
ledamot utom nämnden kan da ytterligare inväljas. Att härigenom
skulle vållas kommunen något besvär av den omfattning, att man därför
borde avstå från anordningen, kan jag ej inse. Det torde lör öv
-
Departe
jnents
chefen.
100
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
rigt vara önskvärt, att fångvårdsstyrelse^ protokoll och räkenskaper
föras särskilt för sig, även om kommunalnämnden såsom sådan är fättigvårdsstyrelse.
Erfarenheterna från de senare åren, då kommunala
nämnder för andra uppgifter tillskapats, lärer, så vitt jag har mig bekant,
icke hava visat, att några större svårigheter skulle forellnnas för
inrättande av en särskild fångvårdsstyrelse. Efter tillkomsten av lagen
om behandling av alkoholister föreligger ett ytterligare skäl att göraren
dylik anordning obligatorisk. Den i nämnda lag föreskrivna nvkterhetsnämnden
skall nämligen, om ej särskild sådan nämnd blivit tillsatt, utgöras
_ av kommunens fattigvårdsstyrelse, och då det särskilt lärer vara
de mindre kommunerna, som ej hava särskild nykterhetsnämnd, synes
det vara av betydelse, att nykterhetsnämndens uppgifter omhänderhavas,
icke av kommunalnämnden utan av en särskild fattigvårdsstvrelse, vilken,
om den erhåller en lämplig sammansättning, i allmänhet torde äo-a större
förutsättningar än den för helt andra uppgifter tillsatta kommunalnämnden
att på ett tillfredsställande sätt utöva den verksamhet, som åligger
nykterhetsnämnden. Kommitténs förslag i denna de], vilket lämnats
utan anmärkning även från län med många småkommuner, synes mig
alltså böra godkännas.
10 §.
Fattig vårr/sstyrelses
uppgifter.
10 §.
1871 års fattigvårdsförordning meddelar i 12 och 13 §§ bestämmelser
angående de uppgifter, som åligga fattigvårdsstyrelse.
korslagets 10 § utvecklar något närmare dessa fattigvårdsstyrelsens
uppgifter, men de föreslagna utvidgningarna utgöra, såsom i motiverna
framhålles, inga förändringar i sak utan bero allenast därpå, att det ansetts
lämpligt att framhålla ytterligare några av dessa uppgifter. Enligt
förslaget har fattigvårdsstyrelsen att ombesörja alla de angelägenheter
inom samhällets fattigvård, som äro att hänföra till förvaltning och
verkställighet, och åligger det i sådant hänseende styrelsen särskilt att
bestämma, i vilka fäll och under vilka former fattigvård skall meddelas;
att förvalta alla till fattigvården anslagna eller eljest hörande medel.’
fastigheter och annan egendom; att varje år avlämna utgifts- och inkomstförslag
för fattigvården under det nästföljande året, föra fullständiga
räkenskaper över de medel, styrelsen har om händer, samt lämna
redovisning för sin förvaltning, allt i överensstämmelse med kommunallagarna,
att föra förteckning över dem, som åtnjuta fattigvård, och avgiva
statistisk redogörelse angående fattigvården jämlikt de föreskrifter
som Konungen låter utfärda; att i ärenden, som röra fattigvården, före
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
101
tråda fattigvårdssamhället och bevaka dess rätt; samt att hos fattigvårdssamhället
göra framställningar rörande de på samhällets beslut ankommande
åtgärder, som fattigvårdsstyrelsen finner böra vidtagas för
fattigvårdens ändamålsenliga ordnande och handhavande.
Beträffande 10 § anför kommittén, att med do fattigvårdsstyrelsens
åligganden, som uppräknats i §:n, ej vunnits någon uttömmande redogörelse
för styrelsens uppgifter, utan att det bestämmande för dess befogenhet
ytterst måste bliva vad som kan anses ligga i uttxycken förvaltning
och verkställighet. Det anmärkes, att befogenheten att företräda
fattigvårdssamhället och bevaka dess rätt i ärenden, som röra fattigvården,
torde följa av styrelsens allmänna förvaltningsrätt, men att ett
uttryckligt stadgande härom synes böra finnas.
T anledning av vissa av nedannämnda erinringar mot förslaget i
denna del må här anmärkas, att i sista punkten av 14 § stadgas, att
fångvårdsstyrelse inom sig för varje år utser en kassaförvaltare samt
att enligt 17 § styrelsens ordförande ansvarar för räkenskapernas ordentliga
förande.
Kungl. Maj:ts befallning skavande i Norrbottens län anmärker, att
stadgandet om åliggande för fattigvårdsstyrelsen att föra fullständiga
räkenskaper över omhänderhavda medel måhända kan anses innebära
ett hinder för en centralisation av en kommuns räkenskaper, exempelvis
genom anställande av en kommunalkamrerare, vadan ett lämpligt tillägg
bör göras härutinnan, samt att av samma anledning sista punkten av
14 § och bestämmelsen i 17 §, att ordföranden skall ansvara för räkenskapernas
ordentliga förande, böra omredigeras.
Kungl. Maj:ts befallningskavande i Kronobergs län fäster uppmärksamheten
på att i vissa stadssamhällen den kommunala penningförvaltningen
är centraliserad, så att drätselkammaren, ett särskilt drätselkontor
eller en särskild tjänsteman har i uppdrag att vara kassaförvaltare även
för fattigvården, samt att med hänsyn härtill och då vissa bestämmelser
i förevarande kapitel icke torde kunna anses tillämpliga vid en sådan
anordning, dessa bestämmelser böra i någon mån omarbetas för att ej
lägga hinder i vägen för en dylik centralisation eller annan lämplig
anordning i avseende å kommunalförvaltningen.
Med hänvisning till dessa m. fl. i liknande riktning gående yttranden
anmärker kammarrätten, att någon grundad anledning att i detta
avseende kringskära kommunernas bestämmanderätt och uppresa hinder
Kommittén.
r
Yttranden.
102
Beparte
ments
chefen.
Ledamöternas
och
suppleanter
nas antal.
11 §■
Gällande
bestämmelser
Kommittén.
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
för en anordning, som enligt tillgängliga upplysningar fungerat på ett
tillfredsställande sätt, icke synes föreligga.
Då gällande fattigvårdsförordning, vars bestämmelser i fråga om räkenskapsföring
förslaget upptager, icke lagt något hinder vägen för eu
utveckling av kommunens räkenskaps- och kassaväsende i den riktning,
som i en del kommuner genomförts, lärer det ej vara av nöden att ur
sådan synpunkt göra någon ändring i förslaget. En bestämmelse därom,
att fattigvårdsstyrelsen skall föra räkning över omhänderhavda medel,
lärer i varje fall ej kunna undvaras. Huruvida i andra hand ordföranden
eller annan person skall utföra detta arbete, är eu fråga, som jag
nedan (14 och 17 §§) skall upptaga till vidare behandling.
11 §•
Gällande fattigvårdsförordning (15 §) lägger i samhällets egna händer
att bestämma antalet ledamöter, varigenom tillfälle gives att taga
hänsyn till vad som i varje särskilt samhälle kan anses erforderligt för
ett riktigt handhavande av fattigvården. Beträffande landet har särskilt
angivits, att härvid böra samhällets vidd och folkmängd vara avgörande.
Visst minimiantal tinnes dock föreskrivet, för landet 3 och för stad 5;
att minimiantalet för stad satts högre än för landet, beror, enligt vad
motiven till fattigvårdsförordningen utvisa, därpå att föreskrift ej lämnats
om utseende av suppleanter för ledamöter i stad, vilket däremot är
fallet i fråga om landet, därvid antalet skall vara hälften av ledamöternas
antal eller, om detta ej är jämnt, det antal, som är närmast över
hälften.
Förslaget överensstämmer i denna del i allmänhet med fattigvårdsförordningen.
Det stadgas sålunda i 11 § 1 mom., att ledamöter i fattigvårdsstyrelsen
utses av fattigvårdssamhället till det antal, som med
hänsyn till samhällets vidd och fokmängd erfordras, dock å landet minst
3 och i stad minst 5. Enligt 11 § 2 mom. skola, så väl på landet
som i stad suppleanter för ledamöterna utses till halva antalet av dessa,
eller, om ledamöternas antal ej är jämnt, till det antal, som är närmast
över hälften.
Kommittén anmärker, att 3 ledamöter kan synas väl litet och tydligen
endast bör förekomma i undantagsfall, men att det för de allra
minsta kommunerna med endast ett par hundratal invånare torde vara
tillräckligt med 3 ledamöter och att svårigheter kanske stundom kunna
Knnfil. Maj:tf: Nåd. Proposition Nr /•?•*. 10.1
mota att få ett större antal lämpliga personer. Ehuru lagförslaget utgår
från att suppleanter skola utses även i stad, har kommittén likväl ej
ansett lämpligt att sätta minimiantalet ledamöter för fångvårdsstyrelse
i stad lägre än nu gäller, då även de minsta städerna i folkmängd stå
framom ett stort antal landskommuner.
Beträffande ledamöternas antal framhåller svenska fattigvän ds förbundet,
att i 15 § 2 mom. av förslaget stadgas, att fångvårdsstyrelse, som
endast räknar 3 ledamöter, icke kan företaga ärende till avgörande,
såvitt icke hela antalet är tillstädes, samt att det ofta kunde förekomma,
att någon av de 3 ledamöterna på grund av sjukdom, resa eller annan
anledning icke kuude närvara vid sammanträde och att suppleant ej
kunde anträffas. Det syntes därför förbundet lämpligt, att fångvårdsstyrelse
såväl i stad som å landet räknade minst 5 ledamöter. Frånsett
här anförda motivering vore det enligt förbundets uppfattning endast
fördelaktigt, att fångvårdsstyrelse^ ledamöter icke vore alltför få.
I fråga om suppleanterna har från åtskilliga håll anmärkts, att ett
större antal erfordrades, bl. a. med hänsyn till bestämmelserna i 19 § om
distriktsindelning, vilka bestämmelser giorde det synnerligen angeläget,
att för varje ledamot utsåges en suppleant. Det har därför hemställts,
att åt 2 mom. måtte givas det innehåll, att suppleanter skola utses till
minst halva antalet ledamöter eller, om deras antal ej är jämnt, till minst
det antal, som är närmast över hälften.
I fråga om det minsta antal ledamöter, som får väljas i fångvårdsstyrelse
på landet, synes man kunna stanna vid kommitténs förslag om
3 ledamöter. Därest omständigheterna kräva större antal än 3, ligger
det tydligen i såväl kommunens som fattigvårdsstyrelsens intresse att få
antalet ökat.
Vad beträffar yrkandet på en ändring av föreskriften om suppleanternas
antal, lärer det, liksom i fråga om ledamöterna, vara lämpligast
att överlämna bestämmandet av antalet till fattigvårdssamhället samt
allenast stadga ett visst minimum, vadan en ändring av förslaget i denna
del synes mig böra vidtagas.
Kommittén har även till besvarande uppkastat spörsmålet, om stadgande
skall meddelas rörande visst antal kvinnliga, ledamöter i fattigvårdsstyrelse,
samt omnämnt, att styrelsen för svenska fättigvårdsförbundet
hos kommittén hemställt om övervägande, huruvida icke i en blivande
fättigvårdslag borde inflyta ett stadgande därom, att vid val av fattig
-
Yttrandcn
Departe
ments
chefen.
Fattigvårds
styrelsens
sammansätt
ning.
l/al ar styrelse.
Kommittén.
Reservation.
1^4 Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135''.
värdsstyrelse skall tillses, att minst eu ledamot är kvinna, samt att G. S. A:s
fattigvårdskommitté förordat, att minst en ledamot och minst en suppleant
skall vara kvinna, därvid särskilt framhållits, att understödstagarna till
största delen utgjordes av kvinnor och barn, att sjukvård i stor utsträckning''
inginge i fattigvårdens uppgift, samt att kvinnors deltagande i arbetet
i ökat omfång vore av nöden, men att detta ej syntes kunna
komma till stånd, med mindre lagen föreskreve kvinnas inväljande såsom
ovillkorligt.
Kommittén anför i denna del:
»Helt visst gagnas fattigvårdsarbetet bäst därav, att samhällena hava full
frihet vid val av ledamöter, så att den lämpliga personen kan väljas, oavsett
kön. Skulle lagen utstaka grunder härvidlag, kan det ifrågasättas att även i övrigt
föreskriva regler för styrelsens sammansättning; sålunda skulle det tvivelsutan
vara ett önskemål, att kroppsarbetare i större utsträckning invaldes. Det
torde dock vara lämpligast att ej härvid binda fattigvårdssamhället. Till
äventyrs skulle det också kunna inträffa, att i mindre kommuner vid något tillfälle
lämplig kvinna ej stode till förfogande. En naturlig konsekvens av ett dylikt
stadgande bleve också, att kvinna ej utan giltigt skäl finge avsäga sig uppdraget,
en konsekvens, som kommittén för den gifta kvinnans del ej ansett sig
böra taga._ Att under sådana förhållanden införa ett dylikt stadgande torde så
mycket mindre^ vara nödigt, som uppfattningen om angelägenheten av kvinnans
anlitande i fattigvårdens tjänst, både genom inval i fångvårdsstyrelse och eljest,
numera torde hava trängt så igenom, att man, när en lämplig kandidat finnes,
ej lärer tveka att invälja henne.»
Eu ledamot av kommittén, fröken Pauli, har i detta hänseende varit
av skiljaktig mening, och i avgiven reservation föreslagit, att minst eu
av ledamöterna och minst en av suppleanterna i fattigvårdsstyrelse skall
vara kvinna. Reservanten framhåller, att enligt den av C. S. A:s fattigvårdskommitté
utarbetade statistik, gällande cirka 1,600 kommuner, år
1903—1904 funnos 56 kvinnliga fattigvårdsledamöter i 31 lands- och
stadskommuner samt att enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs statistik
för år 1907, avseende landet i dess helhet, sistnämnda år funnos
94 kvinnliga fattigvårdsstyrélseledamöter i 17 landskommuner samt 32
städer och köpingar. Efter att vidare hava erinrat om att bland fattigvårdens
skyddslingar funnos år 1907 i runt tal 27,000 direkt understödda
och 51,000 s. k. tillhörande barn, och att av de vuxna understödstagarna
omkring 93,000 voro kvinnor men endast 50,000 män, fortsätter reservanten
:
»Det kan i och för sig icke vara naturligt, att meddelandet av fattigvård åt
kvinnor oeh barn i så stort antal ombesörjes så gott som uteslutande av män.
Besinnar man därtill, att denna fattigvård innefattar meddelandet av fullständig
ior>
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
vård och uppfostran åt en del av barnen, av sjukvård åt abnorma och med kroniska
lidanden behäftade, av hjälp åt ensamstående barnaföderskor, av underhåll
åt hjälplösa åldringar, så synes det än mer märkligt, att plats inom de styrelser,
som hava att ombesörja allt detta, ännu icke mera allmänt blivit beredd åt kvinnan.
Ty barnavård och sjukvård betraktas dock utan gensägelse såsom kvinnans
naturliga verksamhetsfält. Till dessa verksamhetsfält har ävenledes utan
gensägelse plägat riiknas ännu ett, hushållsgöromålen. Men varje fattigvårdsanstalt
kan sägas vara ett hushåll i stort. Även vid ordnandet av dessa borde
därför behovet av kvinnors medverkan inom fattigvårdsstyrelserna ligga i öppen
dag. »
Gentemot kommitténs uttalande, att uppfattningen om angelägenheten
av kvinnans deltagande i fattigvårdsarbetet numera trängt så igenom,
att, när en lämplig kandidat tinnes, man ej lärer tveka att välja henne,
anför reservanten:
»Riktigheten av ett sådant antagande motsäges av de båda ovan antydda utredningarna,
av vilka framgår, att år 1907 saken stod på samma ståndpunkt som
3 år förut (1903—1904 54 kvinnor på cirka 1,600 kommuner, 1907 94 kvinnor på
2,499 kommuner). Ej heller lärer kunna antagas, att det år 1907 endast i 49
svenska samhällen funnits kvinnor, lämpliga till fattigvårdsarbete. Tvärtom lärer
i de 2,450 kommuner, där ingen kvinna blivit vald, orsaken i stort sett vara att
söka däri, att man antingen icke kommit på den tanken att se sig om efter en
sådan eller ock, trots förefintligheten av lämplig kandidat, tvekat inför den nyhet,
som kvinnornas deltagande i offentliga värv ännu utgör. Det lärer nämligen
icke böra förutsättas, att det överhuvud taget gives större sannolikheter för att
det i en kommun finnes 3—5 för fattigvårdsarbete verkligen lämpliga män än en
för samma arbete verkligen lämplig kvinna.
Vad åter många kvinnors bristande villighet att mottaga offentliga uppdrag
vidkommer, torde densamma, vad detta område av samhälleligt arbete beträffar,
bäst motverkas just genom ett stadgande av ovan nämnt innehåll. Ett sådant
stadgande skulle bättre än något annat hos kvinnorna själva inskärpa betydelsen
av deras insats i arbetet. Den för icke gifta kvinnor begränsade avsägelserätt,
som kommittén enat sig om att föreslå, torde ock i viss mån befrämja samma
ändamål. Med tillhjälp i nödfall av denna begränsning i avsägelserätten torde
ej heller behöva befaras, att svårigheter på denna punkt skola uppstå.»
Domkapitlet i Lund, förste provinsialläkarna i Stockholms och Västerbottens
län, Fredrika Brcmerförbundet och landsföreningen för kvinnans
politiska rösträtt, samt några fattigvårdsstyrelser och länsmän tillstyrka
bifall till reservationen, varemot kammarrätten på de av kommittén anförda
skäl finner sig ej kunna biträda reservantens förslag. Domkapitlen
i Karlstad och Växiö förorda kvinnors ökade deltagande i fattigvårdsstyrelse.
Domkapitlet i Linköping finner reservantens yrkande synnerligen
välgrundat, men hemställer att, då det, i synnerhet på landet, kanske ej
alltid låter sig göra att minst en kvinna sitter i varje fattigvårdsstyrelse,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) '' 14
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
106 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
det av reservanten föreslagna tillägg till de båda momenten erhåller
följande lydelse: »och skall, så vitt möjligt är, minst en av ledamöterna
(suppleanterna) vara kvinna». Sveriges moderata kvinnoförbund hemställer
om ett tillägg av innehåll att varje fattigvårdssamhälle bör låta sig
angeläget vara att invälja kvinnor i fattigvårdsstyrelsen. Svenska fattigv
år ds förbundet anser det ovisst, huruvida inval av kvinna i fattigvårdsstyrelse
bör göras obligatorisk genom föreskrift därom i själva lagen, men
finner ett stadgande av ungefär följande lydelse vara på sin plats: »Med
hänsyn till det arbete, som åligger fångvårdsstyrelse, bör fattigvårdssamhälle
tillse, att såväl män som kvinnor inväljas i styrelsen, och att
olika samhällsklasser i densamma bliva representerade».
Behovet av medverkan av kvinnliga krafter i fattigvårdsarbetet är
allmänt erkänt. Därest man vill tillfullo utnyttja kvinnans erfarenhet
och förmåga i avseende å den kommunala understödsverksamheten, kan
detta ej ske på annat sätt än genom att plats beredes henne inom fattigvårdsstyrelsen.
Inväljande av en för fattigvårdsarbetet skickad kvinna
i styrelsen ligger därför i samhällets intresse. Erfarenheten ådagalägger
emellertid, att kvinnas inväljande ägt rum i ganska ringa utsträckning,
och det torde därför vara lämpligt, att lagen på något sätt befordrar
möjligheten av dylikt val. De farhågor, som uttalats beträffande svårigheterna
att finna erforderligt antal lämpliga kvinnor för detta uppdrag,
synas mig vara åtskilligt överdrivna, då det ju för uppdragets behöriga fullgörande
huvudsakligen kommer an på sunt, praktiskt förstånd samt intresse
och medkänsla för fattiga och lidande medmänniskor; och i vissa
hänseenden, såsom beträffande erfarenhet i sjuk-och barnavård samt matlagning
och dylikt äga ju kvinnorna i allmänhet större betingelser än
männen för att göra nytta inom fattigvårdsstyrelserna. Det är visserligen
möjligt, att de kvinnliga ledamöterna på en de] håll till en början komma
att vara något ovana vid de kommunala formerna, men denna olägenhet
torde säkerligen i de flesta fall visa sig endast vara övergående.
På grund härav och då det icke synes finnas något annat lämpligt
sätt att ernå målet än att föreskriva ovillkorligt inväljande av en kvinnlig
ledamot och eu kvinnlig suppleant, har jag ansett mig böra ansluta
mig till reservantens förslag. Stadgande härom torde lämpligen kunna
införas i 11 §. Att i följd av detta stadgande vidtaga ändring i bestämmelserna
i 12 § om kvinnas rätt att avsäga sig uppdraget synes mig
icke erforderligt.
Vad beträffar fattigvårdsstyrelsens sammansättning i övrigt, är
det av synnerlig vikt, att densamma blir sådan, att inom styrelsen finnes
107
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
förståelse för och kännedom om de mindre bemedlades omständigheter
och ekonomiska förhållanden. För vinnande av detta syfte, i vad
nu är möjligt, lärer vid val av fångvårdsstyrelse, där valet sker direkt,
varje röstande böra, i likhet med vad redan beträffande pensionsnämnd
gäller, hava en röst. Eu dylik anordning torde, förutom den ovan antydda
fördelen av en för fattigvårdsstyrelseus uppgifter lämpad sammansättning,
även medföra, att fattigvården och dess organ skulle av allmänheten och
särskilt den mindre bemedlade delen därav omfattas med mera förtroende
än för närvarande. Man skulle förstå, att en på sådant sätt utsedd fångvårdsstyrelse
skulle äga betingelser att på ett rättvist och opartiskt sätt
bedöma de fattigas förhållanden och behov, och en dylik anordning skulle
därför, enligt min uppfattning, i förening med ett avhjälpande av de svårartade
brister, som vidlåda vår nu gällande fattigvårdslagstiftning, och
särskilt med införande av en effektiv fattigvårdsinspektion, vara ägnad
att flytta upp fattigvården på ett högre plan i den allmänna uppfattningen.
Påpekas må också, att motsvarande bestämmelser i fråga om val av pensionsnämnd
av riksdagen antogos utan meningsskiljaktighet. I det av
lagutskottet vid 1917 års riksdag uppgjorda förslaget till lag angående
allmän tjänsteplikt för kronans räkning i vissa fall stadgades jämväl, att
vid val av den i nämnda förslag föreskrivna kommunala arbetsnämnden
varje röstande skulle äga en röst. Jag tillåter mig ävenledes bringa i
erinran, att efter Kungl. Maj:ts beslut utredning pågår angående den nuvarande
röstskalans i kommunen ersättande med enröstsystem.
12 §.
Fattigvårdsförordningen stadgar, att såväl män som kvinnor kunna
inväljas i fattigvård sstyrelse, men innehåller därutöver ingen bestämmelse
om vissa kvalifikationer för val till ledamot eller suppleant i sådan
styrelse.
Förslaget stadgar härom (12 § 1 stycket), att ledamöter och suppleanter
utses bland inom fattigvårdssamhället bosatta svenska män eller
kvinnor, som fyllt 25 år.
Förslaget föreskriver vidare (12 § 2 stycket), att med hänsyn till
ämbets- eller tjänstemaunaställning landshövding, landssekreterare eller
landskamrerare icke må vara ledamot eller suppleant i fångvårdsstyrelse,
ej heller kronofogde eller länsman i fångvårdsstyrelse inom sitt distrikt,
samt att av kommunen avlönad tjänsteman, som i och för sin befattning
är redovisningsskyldig inför fångvårdsstyrelse, icke må vara ledamot
eller suppleant i samma styrelse.
Villkor för
valbarhet.
12 §.
108
Kommittén.
Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Beträffande villkoren i övrigt för behörighet att vara ledamot eller
suppleant i fattigvårdsstyrelse, rätt att avsäga sig uppdraget samt ledamots
och suppleants tjänstgöringstid och avgång hänvisar förslaget (12
§ 3 stycket) till vad som är stadgat i kommunallagarna, å landet om
ledamot i kommunalnämnd och i stad om stadsfullmäktige; dock att
kvinna, endast om hon är gift, äger med avseende å uppdrag, hvarom
här är fråga, tillgodonjuta den henne enligt kommunallagarna tillkommande
särskilda avsägelserätt.
Detta överensstämmer beträffande avsägelserätt samt tjänstgöringstid
och avgång väsentligen med fattigvårdsförordningen (15 § 3 mom.).
Enligt nämnda lagrum är kvinna när som helst berättigad att avsäga
sig uppdraget.
I sina motiver erinrar kommittén, att det synes vara i sin ordning,
att lagen innehåller bestämda föreskrifter beträffande villkor för valbarhet,
och anför kommittén härom:
»Därvid möter först och främst frågan, huruvida för valbarhet bör fordras
rösträtt i kommunens allmänna angelägenheter. Enligt nu gällande bestämmelser
uppställes sådan fordran uttryckligen endast för Stockholms stad, där för ledamotskap
i fattigvårdsnämnden kräves rösträtt vid val av stadsfullmäktige. Med
hänsyn till naturen av uppdraget att vara ledamot av fattigvårdsstyrelse, vilket
först och främst kräver ett livligt personligt intresse för de uppgifter, som
äro det huvudsakliga, nämligen de rent fattigvårdande, bör man tydligen ej fästa
för stor vikt vid kvalifikationer, som äro mindre av nöden för fyllande av denna
del av uppgiften, och dit kan då anses höra den omständigheten om rösträtt
förefinnes eller icke. Uppställandet av rösträtt såsom villkor medför dessutom
i förevarande fall en alldeles särskild olägenhet, i det man därmed i de flesta
fall utestänger den gifta kvinnan från valbarhet, ehuru, enligt vad kommittén
nedan skall vidare utveckla, hennes deltagande i fattigvårdsarbetet ur skilda
synpunkter måste anses vara av synnerlig vikt. Kommittén har därför icke
uppställt krav på rösträtt i kommunala angelägenheter såsom valbarhetsvillkor
för ledamotskap i fattigvårdsstyrelse.
För Stockholm kommer en föreskrift härom i fattigvårdslagen icke att utöva
något inflytande, enär regler för valbarhet till fattigvårdsnämnden givits i en
särskild författning, kung!, förordningen rörande kommunalstyrelse i Stockholm
den 23 maj 1862, 38 §. Det har varit ifrågasatt att föreslå ändring i nämnda
författning, men kommittén har ej ansett sig böra framlägga något sådant förslag,
då frågan synbarligen bör bedömas med särskild hänsyn till de kommunala förhållandena
i allmänhet i huvudstaden.
Då kommunallagarna för valbarhet till där angivna uppdrag kräva uppnådd
ålder av 25 år, synes det kommittén lämpligt att även i förevarande fall uppställa
en dylik fordran. Det torde ej kunna anföras några avgörande skäl att i
detta avseende göra skillnad mellan ledamot av fattigvårdsstyrelse och av t. ex.
kommunalnämnd. Den erfarenhet och mognad i omdömet, som ansetts böra
krävas i det senare fallet, torde vara av enahanda betydelse för fattigvårdsstyrelsen.
»
Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 135. 109
Kommittén erinrar vidare om att 1871 års fattigvårdsforordniug- i
dess ursprungliga lydelse icke innehöll något stadgande, som uteslöt
kvinna från valbarhet, men att kvinna allmänt synes hava ansetts icke
vara valbar samt att de nuvarande bestämmelserna, enligt vilka såväl
män som kvinnor kunna utses, tillkommit genom förordningen den 22
mars 1889. Kommittén anför därefter, att riksdagen i skrivelse den 12
april 1902 anhållit, att Kungl. Magt måtte låta utarbeta och för riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring av gällande lagstiftning om
kvinnas valbarhet till fattigvårdsstyrelse, att dylik befogenhet otvetydigt
måtte tillkomma även gift kvinna, varjämte riksdagen ifrågasatt, huruvida
ej följdriktigheten påkallade, att i sammanhang med denna fråga
även toges under övervägande angelägenheten av att bereda gift kvinna
uttrycklig valbarhet till Stockholms stads fattigvårdsnämnd genom
ändring i den för Stockholm gällande särskilda författningen. Efter att
hava erinrat, att i de yttranden, som av överståthållarämbetet och
Kungl. Maj:ts befallningshavande avgåvos i anledning av riksdagens
nämnda skrivelse, nästan allmänt ansågs, att gift kvinna borde vara
valbar, att många av nämnda myndigheter höllo före, att hon redan
vore det enligt gällande stadganden, men att åtskillig tvekan rådde om
huru lagstiftningen skulle ordnas, vilken tvekan avsåg dels den omständigheten,
att kvinnan stode under mannens målsmanskap, och dels
frågan, huru det skulle ställas med hänsyn till den gifta kvinnans ansvarighet
för medelsförvaltningen, framhåller kommittén, att önskvärdheten
av att den gifta kvinnan vinner eu oomtvistad valbarhet till ledamot
av fattigvårdsstyrelse numera vore så pass allmänt erkänd, att något
ytterligare skäl därför ej behövde framdragas. Kommittén erinrar allenast
därom, att, på sätt kommittén föreslagit, valbarheten bör förbindas
med oinskränkt avsägelserätt.
Efter en framställning av frågan om den gifta kvinnans ansvarighet
inom fattigvårdsstyrelsen anför kommittén vidare:
»Efter det kommittén fått denna fråga till sig överlämnad, bär emellertid
tillkommit en omständighet, som torde vara avgörande för behandlingen i lagstiftningen,
åtminstone för närvarande, av detta spörsmål. Det har nämligen
vid de förändringar, som genom lagen den 26 maj 1909 ägde rum i kommunalförfattningarna,
rörande valbarhet till ordförandeskap i kommunalstämma, ledamotskap
i kommunalnämnd m. m. stadgats, att gift kvinna, som är röstberättigad,
ej på den grund att hon står under mannens målsmanskap är obehörig att utöva
dylika uppdrag. Något ordnande av frågan om gift kvinnas ansvarighet för förvaltningen,
då hon inträder i t. ex. kommunalnämnd, kyrkoråd eller skolråd,
ägde därvid ej rum. Det lärer då ej vara skäl att för ledamotskap av fattigvårdsstyrelse
göra någon avvikelse från det sålunda följda tillvägagångssättet.
Gift kvinnas ansvarighet för medelsförvaltningen är alltså enligt förslaget lika
no
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.
med varje annan ledamots. Huruvida och i vilken omfattning den i ett visst
givet fall kan göras gällande, blir beroende på civillagens bestämmelser i detta
ämne.»
Såsom förut nämnts har kommittén föreslagit förbud för vissa tjänstemän
och befattningshavare att bekläda uppdraget som ledamot av fattigvårdsstyrelse.
I denna del erinrar kommittén, att enligt nuvarande
lydelse av 41 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet följande
personer icke få vara ledamöter i kommunalnämnd, nämligen landshövding,
domhavande i orten, kronofogde, länsman eller av kommunen
tillsatt och avlönad tjänsteman eller betjänt, som i och för sin befattning
är inför nämnden redovisning skyldig, samt att enligt 29 § av förordningen
om kommunalstyrelse i stad dylikt förbud finnes för landshövding,
landssekreterare, landskamrerare, magistratspersoner, tjänstemän och betjänte
vid magistraten, allmän åklagare ävensom de tjänstemän och betjänte,
vilka äro vid stadens drätsel- eller andra dess förvaltande verk
anställda och för sin befattning redo skyldiga. Härefter anför kommittén:
»Exempel saknas icke på att en del av de i nämnda lagrum omförmälda
tjänstemän erhållit och under många år till allmän belåtenhet innehaft uppdrag
att vara ledamöter av fattigvårdsstyrelse. Det skulle därför leda till en minskning
i möjligheterna att erhålla lämpliga personer i fattigvårdsstyrelserna, om de
för val till ledamot av kommunalnämnd och av stadsfullmäktige gällande regler
skulle tillämpas även vid val av ledamöter i fattigvårdsstyrelse. Å andra sidan
kan det dock beträffande några av de uppräknade ämbets- och tjänstemännen
sägas, att de icke lämpligen böra vara ledamöter av fattigvårdsstyrelse. Detta
torde i första rummet gälla landshövding, landssekreterare och landskamrerare,
vilka å ämbetets vägnar hava att besluta i mål och ärenden rörande fattigvård.
Likaledes intaga kronofogde och länsman för kommunerna inom sina distrikt en
ställning, som gör, att de böra vara uteslutna; särskilt gäller detta länsman,
som har att göra undersökningar om hemortsrätt och om försörjningspliktigs
försörjningsförmåga m. m.-----Yad här sagts om kronofogde och läns
man
kan i viss mån sägas gälla om magistratsledamot, polismästare och stadsfiskal
för stadens del, men förhållandena äro dock något annorlunda beträffande
dessa, och kommittén har därför ej ansett förbud böra uppställas mot deras inväljande.
Vidare har av kommittén föreslagits, vad väl redan nu torde vara en allmänt
jakttagen grundsats, att kommunal tjänsteman, vilken för sin befattning är
redovisningsskyldig inför fattigvårdsstyrelsen, icke må vara ledamot eller suppleant
i samma fattigvårdsstyrelse. Att utesluta jämväl tjänstemän och betjänte
vid andra kommunens förvaltande verk synes ej vara av behovet påkallat,
utan bör samhället själft få avgöra, huruvida dessa böra inväljas i fattigvårdsstyrelsen.
»
Kommittén framhåller vidare, att med den hänvisning till kommunalförfattningarna,
som i 12 § 3 stycket skett beträffande villkoren i
övrigt att vara ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse, avses de i
Kung1. Maj:1.1 Nåd. Proposition Nr 13o. I i I
kommunalförfattningarna upptagna allmänna kvalifikationer na lör innehavandet
av ifrågavarande uppdrag och uteslutas alltså härigenom: den
som icke råder över sig och sitt gods, den som är försatt i konkurs,
den som är förlustig medborgerligt förtroende, samt den som är förklarad
ovärdig att inför rätta föra annans talan eller att i rikets tjänst
vidare nyttjas.
Vad angår motsvarande hänvisning till kommunalförfattningarna i
fråga om rätten att avsäga sig uppdraget har kommittén gjort den ändring,
att kvinna, som blivit utsedd till ledamot eller suppleant, endast om hon
är gift är berättigad att när som helst avsäga sig uppdraget; och yttrar
kommittén härom:
»Vad beträffar den gifta kvinnan, synes det kommittén ej gärna kunna
undvikas att förbehålla henne en ovillkorlig avsägelserätt, så att hon ej tvingas
att angiva skälen för sin avsägelse och ställa giltigheten av dem under kommunalrepresentationens
debatt. Väl kunde man kanske därvid se någon skillnad
mellan den gifta kvinna, som har minderåriga barn i hemmet, och den, vilkens
barn redan lämnat hemmet eller vilkens äktenskap vore barnlöst, men det torde
ej vara lämpligt att i lagen söka gradera den ena och den andra husmoderns
möjligheter att fylla värvet. Vad däremot angår den ogifta kvinnan, synes det
icke böra föreligga hinder för henne mer än för mannen att åtaga sig ett offentligt
uppdrag av sådan beskaffenhet som förevarande. Detta jämte hänsyn till
behovet av kvinnliga krafter i fattigvårdsstyrelserna har föranlett kommittén att
icke härutinnan förbehålla henne någon undantagsställning.»
Mot det i 1 stycket använda uttrycket »inom fattigvårdssamhället
bosatta» anmärkes från ett håll, att detsamma, såsom något svävande,
borde utbytas mot »inom fattigvårdssamhället mantalsskrivna och där
boende». En annan myndighet anser den i 1 stycket uppställda fordran
på en ålder av 25 år sakna berättigande. Uti ett annat utlåtande påpekas,
att 12 §, tolkad efter ordalydelsen, fordrar kommunal rösträtt såsom
villkor för behörighet att vara ledamot i fångvårdsstyrelse, ehuru lagförslagets
mening är att icke fordra sådan rösträtt, vadan ett förtydligande
bör äga rum. Vidare påyrkas från några håll, att den olika
ställning, som förslaget giver åt kronofogdar och länsmän inom deras
distrikt, samt åt de tjänsteinnehavare i stad, vilka därstädes utöva de
funktioner i avseende å fattigvården, som på landet fullgöras av kronofogdar
och länsmän, borde undvikas genom att beträffande här avsedda
uppdrag stadga enahanda obehörighet jämväl för bemälda tjänsteinnehavare
i städerna. En fattigvårdsstyrelse anser däremot begränsningen
för kronofogde och länsman böra bortfalla. Slutligen yttrar en myndighet,
att det kan befaras, att man mångenstädes skall bliva mindre benägen
att invälja gifta kvinnor, därest det icke är klart, att de med
övriga ledamöter dela den ekonomiska ansvarigheten.
Yttranden.
112
Departe
ments
chefen.
Självskrivna
ledamöter.
13 §.
Prästman.
Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
Den framställda anmärkningen, att förevarande paragraf, tolkad efter
sin ordalydelse, skulle fordra kommunal rösträtt såsom villkor för behörighet
att vara ledamot eller suppleant i fattigvårdsstyrelse, synes mig
hava ett visst fog. Det torde därför vara nödvändigt att antingen i
första stycket utsäga, att valet icke är inskränkt till röstberättigade, eller
också att beträffande villkoren i övrigt för behörighet ersätta hänvisningen
till kommunallagarna med en uppräkning av de där upptagna
villkoren. Jag finner sistnämnda anordning vara den lämpligaste, varvid
en uttrycklig föreskrift om den gifta kvinnans valbarhet bör medtagas.
Vid formulering av dessa bestämmelser har hänsyn tagits till såväl lagen
den 29 juni 1917 om ändring i bland annat 13 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet som det till årets riksdag framlagda förslaget
om vissa ändringar i nämnda lagrum m. fl. stadganden i sammanhang
med borttagande av påföljden förlust av medborgerligt förtroende.
Vad i övrigt anmärkts mot förevarande lagrum synes mig ej böra
föranleda ändring i kommitténs förslag, mot vilket jag, utöver vad förut
angivits, ej har annat att erinra, än att orden kronofogde och länsman
böra utbytas mot landsfogde och landsfiskal samt att beträffande rätt
att avsäga sig ifrågavarande uppdrag samt tjänstgöringstid och avgång
hänvisning bör göras även till bestämmelserna om suppleant i kommunalnämnd.
13 §.
Denna § avhandlar kyrkoherdes m. fl. självskrivenhet i avseende å
deltagande i fattigvårdsstyrelses arbeten.
I 43 § av förordningen om kommunalstyrelse på landet, sådant
detta lagrum lyder enligt lagen den 13 juni 1913, stadgas, att kyrkoherden
eller den, hans ställe företräder, är berättigad att i sådana ärenden,
som angå fattigvård, barnavård eller åtgärder för sedlighet, deltaga
i kommunalnämndens överläggningar och beslut.
Enligt 10 § 3 mom. fättigvårdsförordningen är kyrkoherden eller
den, hans ställe företräder, berättigad att deltaga i de inom pastoratet
för fattigvårds handhavande utsedda styrelsers förhandlingar och beslut.
Förslaget bibehåller fattigvårdsförordningeus stadgande härom, ehuru
i något annan form. 13 § i förslaget innehåller nämligen, att kyrkoherden
eller den, hans ställe företräder, är berättigad att deltaga i fattigvårdsstyrelsens
förhandlingar och beslut. Härtill göres i §:n det tillägg,
att uti annexförsamling, där komminister finnes anställd, denne eller den,
hans tjänst förestår, äger nämnda befogenhet, när kyrkoherden ej själv
är tillstädes.
Kung]. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 135.
113
Beträffande de fall, då fattigvårdssamhälle, såsom i åtskilliga större
städer är händelsen, omfattar flera territoriella församlingar, redogör
kommittén för, huru därvid i avseende å de olika kyrkoherdarnas deltagande
i fattigvårdsstyrelsens sammanträden förfarits, samt anför vidare:
»De här ovan berörda förhållandena böra tydligen ordnas så, att å ena
sidan den oformligheten undvikes, att samhällets kyrkoherdar, där de utgöra ett
större antal, samtliga skola deltaga i förhandlingarna och besluten, under det att
å andra sidan prästerskapet ej blir uteslutet från ett effektivt deltagande i verksamheten.
För Stockholms del har funnits tillfälle att i författningsenlig ordning
reglera detta förhållande på grund av den särställning, som Stockholm intager
med hänsyn till fattigvårdens organisation; fattigvårdsförordningen gäller nämligen
ej i alla delar där. Men även i Göteborg har eu likartad organisation
tvingat sig fram. Då det, såsom nedan skall visas, torde vara lämpligt att allt
fortfarande låta Stockholm behålla sin särställning beträffande organisationen
och låta även andra större städer efter Kung! Maj:ts bestämmande få följa särskilda
regler, erbjuder sig därvid tillfälle att anordna även förevarande fråga
efter exemplet från Stockholm eller på sätt eljest kan finnas lämpligt. För städer
med flera kyrkoförsamlingar, varest i övrigt den vanliga fattigvårdsorganisationen
kan bestå, synes något behov av särskilda föreskrifter ej förefinnas, och några
klagomål över de nuvarande förhållandena hava, kommittén veterligen, ej försports.
»
Mot §:n, i vad den avser att tillerkänna vederbörande präster rätt
att deltaga i fattigvårdsstyrelses beslut, hava anmärkningar framställts
av landstingen i Skaraborgs och Norrbottens län samt av några fångvårdsstyrelse''
och länsmän. Förstnämnda landsting yrkar, att denna
rättighet endast skall medgivas prästman, som är bosatt inom fattigvårdssamhället.
Landstinget anser det särskilt mindre välbetänkt att
låta kyrkoherdarnas stundom unga, oerfarna och i synnerhet med annexförsamlingarnas
förhållanden mindre förtrogna vikarier, vilka icke hava
skyldighet att bidraga till fattigvårdssamhällenas utgifter, rätt att deltaga
i beslut, som i de flesta fall medföra utgifter för samhällena.
Domkapitlet i Skara framhåller, att i de löneresolutioner, som nu
begynt fastställas på grund av den nya prästlöneregleringen, icke sällan
finnes den bestämmelsen, att en komminister skall vara huvudsakligen
anställd för mer än en församling inom ett pastorat, som består av flera
än två församlingar, samt finner lagen på grund härav böra stadga, att
komminister eller den, hans tjänst förestår, när kyrkoherden ej själv är
tillstädes, äger här ifrågavarande befogenhet i den eller de församlingar,
för vilka han är huvudsakligen anställd; enligt lagförslagets ordalydelse
äger komminister, anser domkapitlet, denna befogenhet endast i den
annexförsamling, där han är bosatt.
Kungl. Maj ds befallning shav ande i Malmöhus län anser 13 § böra
fullständigas med bestämmelse därom, att i fattigvårdssamhälle, som
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 15
Kommittén.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
Tjänsteläkare.
Yttranden.
114 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
omfattar flera församlingar, antingen den i tjänsten äldste kyrkoherden
eller ock den kyrkoherde, som domkapitlet utser, skall hava säte i fattigvårdsstyrelsen.
För ordnande av samma angelägenhet finner fattigvårdsstyrelsen
i Malmö §:ns bestämmelse höra modifieras därhän, att det medgives
fattigvårdssamhället att i reglementet upptaga bestämmelser om
vilken eller vilka av församlingarnas kyrkoherdar, som skola vara självskrivna
i styrelsen.
Vad angår anmärkningarna mot denna §, i vad den avser vederbörande
prästers rätt att deltaga i besluten, så har denna fråga varit
föremål för riksdagens prövning senast år 1913 i sammanhang med den
proposition, som föranledde ovannämnda lag den 13 juni 1913, innefatfande
ändring i 43 § av förordningen om kommunalstyrelse på landet.
Motion med förslag, att kyrkoherde icke skulle äga rätt att deltaga i
de uti nämnda 43 § omförmälda beslut, avslogs. Tillräcklig anledning att
i nu förevarande sammanhang föreslå någon inskränkning i kyrkoherdes
ifrågavarande befogenhet synes mig icke föreligga.
Beträffande domkapitlets i Skara ovan omförmälda erinran torde
böra framhållas, att lagförslaget redan tillerkänner komminister befogenhet
av ifrågavarande slag i samtliga de annexförsamlingar, hans
komministratur omfattar.
I fråga om fattigvårdssamhälle med flera församlingar har kommittén
hänvisat till förslagets bestämmelse (22 § 2 mom.) om undantag
i fråga om större städer från stadgandena i detta kapitel. Frågan om
de grunder, enligt vilka kyrkoherdarna i dessa städer böra deltaga i
fattigvårdsstyrelsens förhandlingar och beslut, skulle alltså efter fattigvårdssamhällets
förslag ordnas genom särskilt beslut av Kungl. Maj:t.
Härigenom kan tydligen samhället få saken ordnad på det med hänsyn
till föreliggande förhållanden lämpligaste sättet. Mot förslaget, att den
kyrkoherde, domkapitlet utser, skall äga ifrågavarande befogenhet, torde
visserligen i och för sig intet vara att erinra, men då det här gäller
jämförelsevis få fall (Göteborg, Malmö, Norrköping, Karlskrona och Nyköping),
synes det vara mindre lämpligt att för dessa intaga särskild bestämmelse
i lagen, helst de största städerna sannolikt torde jämväl eljest
i ett eller annat hänseende behöva begära undantag från bestämmelserna
i kapitlet. Jag har därför icke ansett mig böra frångå kommitténs förslag.
I detta sammanhang har från flera håll upptagits frågan om tjänsteläkares
representerande i fattigvårdsstvrelsen. Sålunda yttrar medicinalstyrelsen:
-
Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135. Ilo
»Det kyrkoherde här lämnade berättigandet att deltaga i fattigvårdsstyrelses
förhandlingar och beslut torde, vad deltagandet i förhandlingar angår, även
böra lämnas till vederbörande tjänsteläkare (provinsial-, extra provinsial-, stadsoch
stadsdistriktsläkare). Det är nämligen uppenbart, att en sådan rätt för
tjänsteläkaren mången gång kan vara till fattigvårdens fromma, då dessa läkare
på grund av sitt arbete ofta nog få en god inblick i hithörande frågor. Botten
för tjänsteläkare att deltaga i förhandlingar av fattigvårdsstyrelse inom hans
tjänstgöringsområde kommer tydligtvis även att bidraga till, att dessa läkare
allt mera rikta sin uppmärksamhet på fattigvårdsfrågor.
Medicinalstyrelsen får alltså föreslå,'' att ett tillägg till paragrafen göres i
ovan angivna syfte.»
Fyra förste provinsialläkare samt svenska fattigvårds förbandet liava
uttalanden i enahanda riktning; tre av dessa läkare anse dock, att tjänsteläkaren
skall hava rätt att deltaga även i besluten; den fjärde uttalar,
att föredragningslista för varje sammanträde bör tillställas tjänsteläkaren,
som då själv skall få avgöra, om någon fråga är av den beskaffenhet,
att hans närvaro är behövlig. En annan av nämnda läkare anser, att
den föreslagna behörigheten skall tillkomma i stad stadsläkare eller stadsdistriktsläkare
och på landet provinsial- och extra provinsialläkare i det
fattigvårdssamhälle, inom vilket han är bosatt.
På de av medicinalstyrelsen anförda skäl anser jag, att tjänsteläkare
bör tillerkännas rätt att deltaga i fattigvårdsstyrelses förhandlingar.
Att, såsom vissa förste provinsialläkare förordat, utsträcka denna
rätt att omfatta även besluten, synes mig knappast lämpligt. I stad
torde den tjänsteläkare, det här gäller, vara stadsläkaren, eller, om flera
än en finnas, förste stadsläkaren. I fråga om landet torde man visserligen
icke kunna förvänta, att tjänsteläkare -— här provinsialläkare och extra
provinsialläkare — skola kunna annat än undantagsvis aga tid och möjlighet
att deltaga i sammanträdena i de ofta mycket talrika fattigvårdsstyrelserna
inom deras distrikt. Det kunde därför tänkas att, såsom en
förste provinsialläkare förordat, tillerkänna tjänsteläkare befogenhet av
ifrågavarande slag endast inom det fattigvårdssamhälle, där han är
bosatt. Åtskilliga fattigvårdssamhällen skulle härigenom kunna vid sina
förhandlingar få nytta av läkarens sakkunskap. Men dels äro åtskilliga
av dessa läkare bosatta i städer och dels skulle det givetvis
för fattigvården inom övriga samhällen vara av icke ringa betydelse,
om läkaren dock hade möjlighet att närvara vid fattigvårdsstyrelsens
sammanträden, särskilt då viktigare frågor, som beröra hälsovård m. m.,
vore föremål för behandling. Jag har därför ansett mig böra, i likhet
med medicinalstyrelsen, tillstyrka, att provinsialläkare och extra provinsialläkare
tillerkännas rätt att deltaga i förhandlingarna i fattigvårdsstyrelserna
inom deras distrikt.
Departe
ments
chefen.
116
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
Ordförande
och kassaförvaltare.
14 §.
Kommittén.
14 §.
I de tre första styckena av denna § stadgas, i huvudsaklig överensstämmelse
med nu gällande föreskrifter i ämnet, att fattigvårdssamhälle
bland fattigvårdsstyrelsens ledamöter utser ordförande och vice
ordförande att tjänstgöra för den tid, de äro valda till ledamöter; att
uppgift å den persons namn och bostad, som valts till ordförande, ofördröjligen
skall insändas till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som låter
meddela underrättelse därom i länskungörelserna, samt att, om både
ordföranden och vice ordföranden äro frånvarande från styrelsens sammanträde,
styrelsen inom sig utser ordförande för tillfället.
I §:ns fjärde stycke förekommer en nyhet, i det kommittén däri
föreslagit, att fattigvårdsstyrelsen inom sig för varje år utser eu kassaförvaltare.
I motiven framhåller kommittén beträffande fattigvårdssamliällets
rätt att utse ordförande i fattigvårdsstyrelsen, att motsvarande rätt enligt
44 § förordningen om kommunalstyrelse på landet tillkommer kommunalstämma
i fråga om val av ordförande och vice ordförande i
kommunalnämnd, men att en del andra korporationer och styrelser
(stadsfullmäktige, byggnads- och hälsovårdsnämnd, vägstyrelse, Stockholms
stads lattigvårdsnämnd och de särskilda fattigvårdsstyrelserna i
Stockholm) själva årligen inom sig utse ordförande. Såsom skäl för
att kommittén i denna del följt fattigvårdsförordningens bestämmelse
anför kommittén:
»Först och främst intager inom fattigvårdsstyrelsen dess ordförande på grund
av lagens föreskrifter en så ledande stelning, att det är i sin ordning, att den
väljande korporationen själv kan bestämma, vem som skall handhava detta
viktiga uppdrag. Genom en sådan föreskrift kan också för detta uppdrag erhållas
personer, som ej skulle mottaga det, om de allenast valts till ledamöter
utan att vara försäkrade om att få bliva ordförande, vilket särskilt torde gälla
för det fall, att fråga är om att bibehålla en förutvarande ordförande. Något
klagomål har i övrigt ej försports mot gällande anordning, och kommittén vill även
erinra därom, att då vid riksdagen 1895 fråga väcktes, att kommunalnämnd själv
skulle äga välja ordförande, detta skedde med hänsyn till ledamöternas gemensamma
ansvarighet för omhänderhavda medel samt att motionen därom avslogs,
men att samtidigt beslut fattades om utseende av en kassavårdare. Sedan dess
har, så vitt kommittén har sig bekant, ej inom riksdagen väckts förslag om
ändring i denna anordning. Att för Stockholms del fattigvårdsnämnden och
fattigvårdsstyrelserna själva välja ordförande kan bero på särskilda omständigheter,
bland annat lättheten att där erhålla lämpliga personer till uppdraget.»
117
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
I fråga om utseende av kassaförvaltare anför kommittén:
»Då det synes vara billigt, att styrelsens ledamöter lämnas tillfälle att anförtro
omliänderliavandet av de medel, som styrelsen har under sin förvaltning,
åt person, som de anse vederhäftig, torde i fattigvårdslagen böra lämnas enahanda
utväg att utse kassaförvaltare, som i kungl. förordningen om kommunalstyrelse
på landet (56 §) givits åt kommunalnämnden och enligt kungl. förordningen
om kyrkostämma m. m. (33 §) åt kyrko- och skolråd. Kassaförvaltare bör
utses bland fattigvårdsstyrelsens ledamöter, enär ett intimt sammanhang förefinnes
mellan utdelande av understöden och fattigvårdens handhavande i övrigt.»
Från olika håll (fattigvårdsmyndigheter i eu del större städer samt
Kungl. Maj:ts befallningskavande i Malmöhus län) har anmärkts, att det
kunde inträffa, att ordförande och vice ordförande samtidigt vore förhindrade
att mellan styrelsesammanträdena utföra ordförandens åligganden
samt att det syntes lämpligt att meddela föreskrift om, huru i sådan
händelse skulle förfäras. I Malmö stads fattigvårdsreglemente stadgades
sålunda, att styrelsen kunde uppdraga åt någon sin ledamot att vid dylika
tillfällen fullgöra ordförandens åligganden.
Av Kunql. Maj:ts befallningskavande i Blekinge län har ifrågasatts,
att uppgift å ordföranden borde införas i ortstidningarna, varigenom
uppgiften lättare och säkrare skulle komma till allmänhetens kännedom
än genom länskungörelserna.
Kungl. Maj:ts befallningskavande i Västmanlands län har erinrat, att
det syntes olämpligt, att kassaförvaltare utsåges inom styrelsen, da särskilt
i städerna kassan lämpligen handhades av annan än styrelseledamot,
vilken sistnämnde måhända saknade tid för denna ofta besvärliga befattning.
Uti åtskilliga andra utlåtanden påpekas enahanda förhållanden
samt påyrkas att kassaförvaltare må kunna utses även utanför styrelsen
eller att kassaväsendet må kunna ordnas på annat sätt.
Vid 10 § har redogörelse lämnats för ett par erinringar, som beröra
även förevarande §.
Beträffande den ifrågasatta föreskriften om fullgörande vid ordförandes
och vice ordförandes samtidiga frånvaro av dessas åligganden
mellan sammanträdena, överensstämma de föreslagna, från fattigvårdsförordningen
hämtade, stadgandena i 14 §:ns tre första stycken med
gällande bestämmelser om kommunalnämnd. Det synes mig knappast
lämpligt att avvika från dessa, då frågan icke lärer vara av någon större
vikt; särskilt i fattigvårdssamhällen med distriktsst}Trelser eller tjänstemän
ordnar sig saken lätt utan någon föreskrift av antytt slag.
Val av ordförande omtalas i allmänhet i notiser i ortstidningarna,
och svårighet att få kännedom om ordförandens namn och bostad torde
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
118
Sammanträden.
15 §.
Kommittén.
Kungi. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
icke vara att befara. Om kungörelser i ortstidningarna skulle göra någon
verklig nytta, borde de återkomma någorlunda ofta, vilket icke synes
kunna ifrågasättas. Jag finner därför vad beträffande valens bekantgörande
anmärkts icke böra föranleda ändring i förslaget.
I regel synes, såsom kommittén föreslagit, kassaförvaltare böra
väljas inom styrelsen. Emellertid hava i eu del städer och större landskommuner
anställts särskilda tjänstemän för handhavande av kassaförvaltningen.
För att föreskriften om utseende av särskilda kassaförvaltare
icke skall uppfattas såsom hinder för bibehållande eller införande
av en dylik anordning har det synts mig lämpligt att göra tillägg till
förevarande stadgande.
15 §.
Denna § innehåller en nyhet, i det stadgande meddelats om att
fattigvårdsstyrelsens sammanträden skola hållas på regelbundet återkommande
tider. Något minimiantal sammanträden är ej föreskrivet.
Tid och ställe för dessa sammanträden bör av styrelsen till allmänhetens
kännedom kungöras. Rörande extra sammanträde bibehåller förslaget
fattigvårds förordningens föreskrift, att sådant hålles, då ordföranden
finner sådant nödigt eller minst halva antalet av styrelsens ledamöter
gör framställning därom. Kallelse till sådant sammanträde meddelas på
sätt styrelsen beslutar. I fråga om villkor för beslutförhet, omröstning
till beslut och val hava fattigvårdsförordningens stadganden upptagits.
Rörande påföljd för uteblivande har liksom i fattigvårdsförordningen
hänvisats till vad i kommunallagarna är stadgat om ledamot och suppleant
i kommunalnämnd eller om stadsfullmäktig.
Kommittén framhåller, att man genom bestämmelser om regelbundet
återkommande sammanträden vinner, dels att understödssökande kunna
veta, när styrelsen träffas samlad, dels att fattigvårdsstyrelsen från tid
till annan verkligen sammanträder och dryftar förekommande frågor
rörande fattigvården, så att icke, såsom nu stundom lär ske, ordföranden
så gott som ensam sköter fattigvårdsärendena. Däremot har kommittén
ej ansett lämpligt att närmare bestämma dessa tider, då det antal sammanträden,
som behöves, är högst olika i olika kommuner, något som
bekräftas av de till kommittén inkomna uppgifter. Kommittén fortsätter:
»I
en del mindre kommuner är det tilläventyrs onödigt, att fattigvårdsstyrelsen
sammanträder så ofta som en gång i månaden, och en föreskrift därom
kunde snart bliva en död bokstav. Därest man åter stannade vid att såsom
119
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr Vin.
minimum föreskriva t. ex. ett sammanträde i kvartalet, skulle därav lätt dragas
den slutsatsen, att fyra sammanträden om året vore ett normalt antal, som man
under vanliga förhållanden kunde nöja sig med. Det synes därför vara bäst att
ej i lagen fastslå något minimum. Uti reglementet för fattigvården bör det däremot
kunna föreskrivas, huru ofta om året fångvårdsstyrelse!! skall hålla ordinarie
sammanträden.
Tiden för de ordinarie sammantriidena, d. v. s. vilken eller vilka dagar i
månaden och vilken tidpunkt på dagen de skola hållas, bör, liksom stället för
sammanträdena, kungöras. Detta torde lämpligen ske vid varje års början och
i den ordning, som med offentliga tillkännagivanden inom kommunen i allmänhet
äger ruin (från predikstolen, å anslagstavla, annons i tidning); men dessutom är
det lämpligt, att kallelse till ledamöter eller suppleanter sändes för varje sammanträde.
Om sättet för kungörandet eller kallandet bör fattigvårdsstyrelsen
träffa bestämmelse, därest regler därför ej finnas i reglementet. Sammanträdena
torde i regel hållas å samma ställe som andra kommunala sammanträden; mångenstädes
kunna de lämpligen hållas å fattigvårdsanstalten, åt vars angelägenheter
styrelsens ledamöter därmed få ett osökt tillfälle att ägna större uppmärksamhet.
Där, såsom stundom förekommer, kallelse till sammanträde äger rum genom
särskilda meddelanden till de olika ledamöterna eller suppleanterna, bör tydligen
kyrkoherden eller dennes ställföreträdare underrättas i samma ordning som
övriga ledamöter.»
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län har anfört följande:
Det torde särskilt i mindre kommuner, där fattigvårdsstyrelsen icke
hade att handlägga så synnerligen många ärenden under årets lopp, vara
mindre lämpligt att på förhand fastställa tiderna för styrelsens ordinarie
sammanträden, vare sig de skulle äga rum viss dag i månaden eller i
kvartalet. Det kunde nämligen mången gång inträffa, att något ärende
icke före funnes till handläggning, och då hade styrelsen onödigtvis måst
inställa sig och företaga därav föranledda resor. Det skulle säkerligen
även bliva obekvämt för styrelsens egna ledamöter i de fall, då, såsom
vore att förutse, de regelbundna sammanträdena ofta komme att sammanträffa
med andra förrättningar av officiell eller enskild natur, vid vilka
styrelsens ledamöter hade viktiga angelägenheter att bevaka. De regelbundna,
förut bestämda sammanträdena syntes icke heller erforderliga
för allmänheten vid det förhållande, att ansökan om fattigvård kunde när
som helst göras hos fattigvårdsstyrelsens ordförande eller någon dess
ledamot ävensom hos prästerskapet i församlingen samt att det ålåge
ordföranden att kalla styrelsen till sammanträde, då han funne sådant
nödigt. Befallningshavanden ansåge för den skull, att ovannämnda föreskrift
om regelbundna, förut kungjorda sammanträden för fångvårdsstyrelse
utan olägenhet kunde helt och hållet uteslutas eller ock genom
tillägg modifieras att gälla allenast i kommun, där så ansåges nödigt.
Yttranden.
120
Departe
ments
chefen.
Protokollsfåring.
16 §.
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kammarrätten anser denna erinran vara förtjänt av beaktande. —
Aven nägra fattigvårdsstyrelser på landet hava ansett föreskriften om ordinarie
sammanträden onödig.
Domkapitlet i Västerås och svenska kyrkans diakonistyrelse anse, att,
i det av kommittén uppgjorda förslaget till normalreglemente för kommunernas
fattigvård bör intagas uttrycklig föreskrift om vederbörandes
skyldighet att till fattigvårdsstyrelsens sammanträden kalla även kyrkoherden
eller dennes ställföreträdare.
Kommittén synes mig hava anfört övertygande skäl beträffande
lämpligheten och vikten av den föreslagna anordningen med regelbundet
återkommande sammanträden. Jag har därför ej ansett mig böra avvika
från förslaget härutinnan.
För de fall, då styrelsen sammanträder å tider, som på förhand bestämts,
samt särskilda kallelser ej utfärdas, torde ej heller för vederbörande
prästmäns del kunna göras anspråk härpå. Där särskild kallelse
äger rum, bör, på sätt kommittén anmärkt, även prästmannen kallas,
och det är naturligen ej ur vägen att i reglementet erinra härom. Med
hänsyn till det tillägg, som jag föreslagit i fråga om tjänsteläkares deltagande
i förhandlingarna kan ifrågasättas, huruvida icke läkaren också
i angivna fall bör kallas. Vad städerna beträffar synes det mig, som om
reglementet lämpligen kunde föreskriva, att stadsläkaren kallas till sammanträde,
då särskild kallelse eljest utfärdas. För landskommunernas
del skulle en föreskrift om läkares kallande medföra ett onödigt besvär
för styrelsens ordförande, då läkaren i allt fall endast undantagsvis lärer
kunna infinna sig. Däremot skulle det tydligen ej vara olämpligt att
i reglementena intaga en föreskrift om läkares underrättande, då till
behandling förekomma frågor, med avseende å vilka hans närvaro av
särskilda skäl är önskvärd.
16 §.
I denna § hava lämnats föreskrifter om protokolls förande och
justering, därvid i huvudsak följts reglerna i förordningen om kommunalstyrelse
på landet (51 och 52 §§).
Mot detta stadgande har annan erinran ej gjorts, än att en fångvårdsstyrelse
ansett en ovillkorlig föreskrift om angivande av skälen för
beslut ej böra införas. Jag hemställer, att §:n måtte oförändrad godkännas.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1,35. 121
17 §•
I denna § avhandlas de ordföranden i fattigvårdsstyrelse tillkom- Ordförandens
mande uppdrag med undantag av dem, som avse mottagande av ansök- uPP9''f*erningar
om understöd och utdelande av sådant vid trängande behov av
hjälp, i vilka hänseenden bestämmelser meddelas i 4 kap.
1 gällande fattigvårdsförordniug (18 §) angivas ordförandens uppgifter
vara följande: att vid sammanträde föra eller på eget ansvar låta
föra protokoll, upptagande styrelsens beslut med skälen därtill, att ombesörja
skriftväxlingen, att emottaga till styrelsen ankommande skrivelser
och gjorda framställningar, att ansvara för räkenskapernas ordentliga
förande, samt att vårda styrelsens handlingar och hålla register över
dem. Detta är i huvudsak detsamma som gäller ordförande i kommunalnämnd.
I förslagets 17 § har bland ordförandens åligganden främst upptagits
att befordra styrelsens beslut till verkställighet och för sådant
ändamål å styrelsens vägnar ingå avtal. Beträffande protokollsföring
samt vården av styrelsens handlingar och ansvaret för räkenskapernas
förande hava fattigvårdsförordningens bestämmelser i huvudsak bibehållits.
Vidare har bland ordförandens uppgifter upptagits att med laga verkan
mottaga stämningar och andra meddelanden, som skola delgivas styrelsen,
samt att ombesörja all skriftväxling för styrelsen och själv eller genom
ombud inför domstolar och andra myndigheter företräda styrelsen och
föra dess talan.
Kommittén anför i motiven: Kommittén.
»Då den ställning, ordföranden i fattigvårdsstyrelsen har i förhållande till
sin styrelse, är av egenartad beskaffenhet, har kommittén ansett lämpligt att
något närmare precisera ordförandens ställning. Därvid har i första rummet
Sivits uttryck åt hans ställning såsom verkställare av styrelsens beslut samt hans
ärav följande befogenhet att i allt, som är förenat med verkställigheten, å styrelsens
vägnar ingå erforderliga avtal.»
Efter omnämnande av, att enligt rättegångsbalken delgivning av
stämning i .mål, där fattigvårdsstyrelsen har att besluta om talans
utförande, skall ske med ordföranden, framhåller kommittén, att så
bör vara fallet även i andra mål och ärenden än dem, som förekomma
vid domstol, något som lämpligen bör i lagen uttryckligen angivas.
Kommittén tillägger, att densamma, för att undanröja all tvekan i fråga
om ordförandens befogenhet att utåt företräda styrelsen, till stadgandet
om befogenhet att ombesörja all skriftväxling fogat en bestämmelse om
Bihang till riksdagens protokoll 1917. 1 samt. 120 höft. {Nr 135.) 16
122
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
Ersättning å
ordföranden
18 §.
behörighet för honom att själv eller genom ombud inför domstolar och
andra myndigheter företräda styrelsen och föra dess talan.
Under 10 § har omnämnts, att i samband med påyrkat tillägg till
nämnda §, jämväl hemställts om ändring av 17 §. Vidare har anmärkts
av en fattigvärdsstyrelse, att styrelsens samtliga ledamöter borde vara
ansvariga för räkenskapernas ordentliga förande. ;
Då bestämmelsen, att ordföranden skall ansvara för räkenskapernas
ordentliga förande, överensstämmer med gällande bestämmelse i ämnet,
och denna ej lagt hinder i vägen för anställande av särskilda tjänstemän
för räkenskapsföringen, torde ändring i denna del icke vara erforderlig.
Ej heller i övrigt finner jag anledning att frångå kommitténs förslag.
18 §. .
I denna § lämnas bestämmelser om ersättning åt ordföranden.
Härom stadgar fattigvårdsförordningen (18 §), att han har att fullgöra
sitt uppdrag utan annan ersättning än den gottgörelse, som av
fattigvårdssamhället anslås för skrivm åter i aller, postporto samt skrivnings-
och räkenskapsbesvär; och äger ordföranden att för nämnda göromål
antaga erforderliga biträden, samt, när han finner skäligt, entlediga
dem.
I denna del innehåller förordningen om kommunalstyrelse på landet
51 § i dess lydelse enligt lagen den 13 juni 1913, att kommunalnämnds
ordförande äger tillgodonjuta ej mindre gottgörelse, som av kommunalstämman
anslås för de honom genom uppdraget åsamkade kostnader för
skrivmaterialier, postporto samt skrivare- och räkenskapshjälp, än även,
därest kommunalstämman i betraktande av kommunens folkmängd och
utsträckning, göromålens mängd och beskaffenhet samt kommunens
ekonomiska bärkraft anser, att jämväl ersättning för det med uppdraget
förenade besvär må till honom utgå, arvode till belopp, som stämman
med hänsyn till nämnda omständigheter finner skäligt. ’
Enligt 74 § samma förordning erfordras dock Kungl. Maj:ts befallningshavandes
godkännande för att giva gällande kraft åt kommunalstämmans
beslut om gottgörelse eller arvode åt kommunalnämndens ordförande
eller förhöjning därav.
Enligt 26 § lagen om allmän pensionsförsäkring gälla liknande
bestämmelser beträffande ordförande i pensionsnämnd.
I förevarande § av förslaget har upptagits ett stadgande, som liknar
51 § i kommunalförordningen, allenast med den ändring, att de
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135,
123
detaljerade grunder, som i kommunalförordningen gjorts för beslutande
i ämnet, i förslaget uteslutits. Förevarande bestämmelse är avsedd att
gälla i fråga om ordförande i fattigvårdsstyrelse både i stad och på landet.
Av fattigvårdsstyrelserna i Malmö, Norrköping och Lund bär ifråga- Yttranden,
satts lämpligheten av att förändra ordförandeskapet från att vara ett
oavlönat förtroendeuppdrag till eu avlönad beställning. Från ett annat
håll har hemställts, att stadgandet om arvode endast borde gälla för
större kommuner. En fattigvårdsstyrelse erinrar, att arvode jämväl bör
kunna anslås åt kassaförvaltaren, då eljest rätten att utse sådan vore
illusorisk.
Åtskilliga Kungl. Maj:ts befallning skärande ävensom kammarrätten
erinra, att i likhet med vad som är stadgat om arvode åt ordförande i
kommunalnämnd och pensionsnämnd synes böra i 18 § meddelas föreskrift
därom, att beslut om beviljande av sådant arvode skall underställas
Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning.
I likhet med kommittén anser jag det riktigt, att fattigvårds- D^^e''
lagens bestämmelser om ersättning till ordföranden ansluta sig till kom chefen,
munalförordningens stadgande rörande ersättning åt ordföranden i kommunalnämnd.
Jag finner därför kommitténs förslag i denna del böra
godtagas; dock torde, på sätt anmärkts, böra stadgas, att beslut om
beviljande av arvode till ordföranden skall underställas Kungl. Maj:ts
befallningshavandes prövning.
19 och 20 §§ samt 24 § 2 mom.
Gällande fattigvårdsförordning innehåller (12 och 13 §§) bestäm- Distriktsindelmelser
om fattigvårdsstyrelse åliggande skyldighet att göra sig under- 1g"''09chm2o''§§
rättad om understödssökandes levnadsförhållanden och behov, att hava samt 24 §
tillsyn över dem, som åtnjuta fattigvård, samt vaka över understöds 2 mombehöriga
användande och utackorderades vård; och föreskrives tillika,
att för sådant ändamål fattigvårdssamhället bör, där det lämpligen kan
ske, fördelas i distrikt, vartdera stående under närmaste uppsikt av en
ledamot av fattigvårdsstyrelsen.
Förslagets 19 § 1 mom. stadgar i denna del, att fattigvårdssam- mstriktnnddhälle,
där dess fattigvård ej är av ringa omfattning, bör, på det fattig- ig §™9''mom
vårdsstyrelsen må bliva i tillfälle att fullgöra den styrelsen åliggande
Kommittén.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
124 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
undersökning och prövning av fattigvårdsbehov samt att utöva tillsyn
över dem, som åtnjuta understöd, indelas i distrikt, vart och ett stående
under närmaste uppsikt av en ledamot i styrelsen. Om emellertid inom
fattigvårdssamhälle genomförts annan efter dess särskilda förhållanden
lämpad arbetsfördelning mellan fattigvårdsstyrelsens ledamöter, ankommer
på Kungi. Maj:ts belallningshavandes prövning, huruvida sådan anordning
må godkännas.
Såsom exempel på sådan arbetsfördelning anför kommittén rotefördelning,
så länge sådan får bestå, eller s. k. tjänstemannasystem. Kommittén
tillägger, att efter införande av den särskilda inspektionsmyndighet
över fattigvården, som av kommittén föreslås, lärer vara lämpligt
att dennas yttrande inhämtas, innan dylik fråga avgöres.
I anledning därav, att i detta mom. stadgats, att ingen annan än
ledamot av fattigvårdsstyrelsen kan vara distriktsföreståndare, har fattigvårds,
styrelse i Jukkasjärvi kommun framhållit, att antalet fattigvårdsdistrikt
i nämnda, synnerligen vidsträckta kommun för närvarande uppginge
till 26, att, om nyssnämnda stadgande godkändes, antalet ledamöter
i fattigvårdsstyrelsen komme att uppgå till minst 26, att då även
ersättare för distriktsföreståndarna måste utses, det bleve nödvändigt att
ytterligare öka antalet styrelseledamöter, vilket bleve en altför tungrodd
apparat, samt att fattigvårdsstyrelsen därför borde erhålla rätt att efter
omständigheterna utse distriktsföreståndare antingen inom eller utom
styrelsen.
Kammarrätten har funnit denna erinran böra komma under övervägande.
I anledning av Jukkasjärvi sockens fattigvårdsstyrelses ovanberörda
anmärkning må erinras, att det ankommer på Kungl. Maj:ts befallningshavande
att godkänna annan arbetsfördelning än den i 19 § 1 mom.
angivna distriktsfördelning, vadan utvägar icke saknas att få bibehålla
nu existerande anordningar, om de befinnas lämpliga. Därest vad jag
ämnar föreslå vid 22 § 2 stycket, nämligen att Kungl. Maj:t kan medgiva
särskild organisation även för större landskommuner, vinner bifall, finnes
ytterligare ett sätt att erhålla en efter förhållandena lämpad organisation
i en del sådana kommuner. Ej heller i övrigt har jag något att erinra
mot förevarande mom.
Kung1. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 135.
12f>
1 19 § 2 mom. föreslår kommittén, att för ändamål, som sägs i 1
mom. av samma §, fångvårdsstyrelse^ enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet,
må kunna till sitt biträde kalla därför skickade, inom
fattigvårdssamhället bosatta män och kvinnor (vårdare), vilka, om förhållandena
så kräva, kunna sammanslutas till särskilda styrelser (distriktsstyrelser).
Vidare stadgas i 20 §, att där fattigvårdssamhället så aktar nödigt,
samhället äger besluta, att särskilda tjänstemän må av fattigvårdsstyrelsen
anställas för att utföra något eller några av de göromål, som åligga
ordföranden, eller att i andra avseenden biträda vid fattigvårdens handhavande.
I detta sammanhang må erinras om bestämmelsen i 24 § 2 mom.,
enligt vilken i fattigvårdssamhälle, där distriktsstyrelser finnas, åt sådan
styrelse, enligt föreskrift i fattigvårdsreglementet, må kunna uppdragas
att meddela fattigvård av visst slag eller i viss omfattning.
I sina motiver till 19 § 2 mom. och 20 § anför kommittén i huvudsak
följande: I de större samhällena har det ej gärna varit möjligt för
ledamöterna i fattigvårdsstyrelsen att ensamma medhinna de arbeten,
som åligga dem med hänsyn till undersökning och kontroll av alla förekommande
fall, enär antalet ledamöter i fattigvårdsstyrelsen ej alltid kan
göras så stort som det antal distrikt man behöver. De åtgärder, genom
vilka man sökt fylla denna brist, hava varit av två slag. Antingen har
man genom anställande av avlönade befattningshavare, manliga och
kvinnliga, sökt avlyfta från fattigvårdsstyrelsens ledamöter den arbetsbörda,
som blivit dessa för tung, eller också har man anlitat frivilliga
krafter, vilka gått fattigvårdsstyrelsen och dess ledamöter tillhanda i
samma arbete. Efter dessa tvenne linjer hava så småningom två skilda
system, tjänstemannasystem och vårdaresystem, utvecklat sig. För det
förra systemet är huvudstadens fattigvård typisk, och det återfinnes
även i Malmö samt i mer eller mindre utvecklad form i ett 10-tal andra
städer. Det utmärkande för fattigvårdsorganisationen i dessa städer är,
att den undersökning av den understödssökandes levnadsförhållanden,
vilken föregår styrelsens beslut i frågan, och den kontroll över de understödda,
som anses böra utövas, till största delen, stundom uteslutande,
ligger i avlönade befattningshavares händer (besökare, tillsyningsmän,
diakonissor). I en del fall mottaga dessa befattningshavare även ansökningarna
om fattigvård, föredraga dessa inför styrelsen och ombesörja,
att styrelsens beslut bliva verkställda. I andra fall har styrelsen en
särskild sekreterare (direktör, ombudsman), som ombesörjer skriftväxling
och protokollsföring, sköter processerna med främmande kommuner samt
Vårdare- och
tjänstemannasystem.
Särskilda
styrelser.
19 § 2 och 3
mom. samt
20 § och 24 §
2 inom.
Kommittén.
126
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135i
i en del fall övervakar utackorderade barn. Vanligen är i dessa städer
ingen distriktsindelning genomförd, och styrelsens ledamöter deltaga i
relativt ringa utsträckning i det rent praktiska arbetet. — Vårdaresystemet
eller det s. k. Elberfeldsystemet betraktas såsom eu vidare utveckling
av distriktsindelningen. I de samhällen, där vårdaresystemet kan
betraktas såsom utfört, sammanslutas de frivilliga krafterna till särskilda
styrelser, distriktsstyrelser, oftast under ledning av vederbörande fattigvårdsstyrelseledamot
såsom ordförande. Vårdarna utföra här det huvudsakliga
arbetet såväl i fråga om undersökningar och utredningar som i
fråga om övervakning i hemmen, och åt distriktsstyrelserna överlåtes i
regel mer eller mindre av den befogenhet att meddela fattigvård, som
eljest tillkommer fattigvårdsstyrelse. — I en del städer, Göteborg, Gävle
och Uppsala m. fl., föreligger slutligen ett försök att sammansmälta de
båda ovan nämnda systemen till ett system, som fått namn av det
blandade systemet. Enligt detsamma utföres den mera formella delen av
undersökningen rörande understödsbehov av en tjänsteman, under det
att den mera personliga delen av densamma ävensom den efterföljande
övervakningen anförtros åt vårdaren. Beslutanderätten är även i en del
av dessa städer i olika utsträckning förlagd till distriktsstyrelser. Kommittén
har ej funnit det böra i lag föreskrivas, vilken organisation fattigvårdssamhällena
skola anlita för den öppna fattigvården utöver den
föreskrift om distriktsindelning, varom ovan talats. Huruvida för de
samhällen, där fattigvårdsstyrelsens ledamöter ej kunna medhinna att
utföra alla de arbeten, som åligga dem, böra anlitas avlönade tjänstemän
eller frivilliga krafter, har ansetts böra överlämnas åt samhällenas eget
beprövande.
Det ovannämnda stadgandet i 24 § 2 mom. motiverar kommittén
sålunda:
»I större samhällen, varest särskilda distriktsstyrelser inrättats för liandhavande
av vissa delar av den öppna fattigvården, förekommer redan nu, att fattigvård
av visst slag eller i viss omfattning meddelas genom dessa styrelser.
Kommittén har ansett lämpligt att legalisera ett sådant förfarande, varigenom således
distriktsstyrelse skulle äga att i fattigvårdsstyrelsens ställe besluta härom.
Föreskrift i sådant hänseende skall dock intagas i fattigvårdsreglementet.»
Kommittén erinrar vidare, att det visat sig, att de åligganden, som
beträffande anstalt eller eljest åligger styrelsen, stundom äro så omfattande,
att man nödgats anlita krafter även utanför styrelsen. Utom
beträffande anstalt har så måst ske t. ex. -beträffande utackordering av
utav fattigvården omhändertagna barn. I detta hänseende stadgas i
19 3 mom. av förslaget, att genom föreskrift i fattigvårdsreglementet
Kun <il. Maj:in Nåd. Proposition Nr 135.
127
må kunna uppdragas åt fattigvårdsstyrelsen att bland inom samhället
bosatta män och kvinnor Titse särskild styrelse att handhava förvaltningen
av anstalt eller utförande av viss annan fattigvårdsstyrelsens
angelägenhet.
I avgiven reservation hava två ledamöter av kommittén, herrar Reservation.
Björklund och Magnusson, anfört:
»Så till vida äro vi ense med kommittén, att vi anse det både nyttigt och
nödvändigt, att fattigvårdsstyrelse har befogenhet att på samhällsmedlemmar,
som icke tillhöra styrelsen, lägga skyldigheten att biträda styrelsen i dess arbete
och att dessa förpliktas att mottaga styrelsens uppdrag, men vi finna det varken
påkallat eller lämpligt, att dessa särskilt tillkallade, utom styrelsen stående personer,
vilka icke med styrelsen dela ansvaret för fattigvårdens handhavande, skola
hava befogenhet att vare sig som särskilda styrelser eller eljest i någon fattigvårdsstyrelsen
åliggande angelägenhet besluta. Det må kunna uppdragas åt den styrelsens
ledamot, som har uppsikten över distriktet, att mellan styrelsens sammanträden
i trängande fall till nödställda lämna understöd, men dessa böra dock
av honom vid styrelsens nästa sammanträde anmälas. De särskilt tillkallade personerna,
vilka lämpligen benämnas medhjälpare eller biträden, böra ej hava annan
uppgift än att biträda styrelsen eller den ledamot av styrelsen, som har uppsikt
över distriktet, med undersökningar och tillsyn i enlighet med den instruktion,
styrelsen för dem utfärdar.»
Beträffande 19 § 3 mom. förklara reservanterna, att det synes dem
varken lämpligt eller riktigt, att det icke utsäges, att en på sätt i
nämnda mom. sägs utsedd särskild styrelse har att ansvara inför fattigvårdsstyrelsen,
eller att, om fattigvårdsstyrelsen uppdrager åt någon att
utföra viss annan dess angelägenhet, denne handlar på styrelsens ansvar
och är inför styrelsen ansvarig för uppdragets fullgörande.
Reservanterna fortsätta:
»Utan sådana bestämmelser skulle en fattigvårdsstyrelse kunna utportionera
sitt ansvar på andra av styrelsen utsedda särskilda styrelser och personer med
påföljd att till slut varken fattigvårdsstyrelsen eller någon annan hade något
ansvar.
I detta sammanhang föranlåtas vi att inlägga en gensaga mot strävandena
att tillskapa styrelser eller funktionärer för alla möjliga uppgifter, då det enligt
vår övertygelse bidrager till att framkalla förvirring, att flera olika styrelser eller
funktionärer inom samma verksamhetsområde oberoende av varandra besluta och
handla, varjämte ett på många händer uppdelat ansvar måste mynna ut i ansvarslöshet.
»
Av dessa skäl hemställa reservanterna, att 19 § och 24 § 2 mom.
måtte avfattas i enlighet med av dem sålunda angivna grunder.
128
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Yttranden.
Gentemot bestämmelsen i 2 mom, att vårdare skola utses av fattigvdrdsstyrelsen,
hava från flera håll framställts anmärkningar, under yrkande,
att vårdarna skola väljas av stadsfullmäktige, såsom redan nu
sker i en del städer, eller av kommunalstämman.
I några av de över förslaget avgivna yttrandena hemställes helt
eller delvis om bifall till reservationen.
Sålunda instämmer fattigvärdsstyrelsen i Malmö i reservanternas yrkanden,
att 19 § 2 och 3 mom. samt 24 § 2 mom. måtte omredigeras i
enlighet med av reservanterna angivna grunder, därvid klart bör utsägas,
att »vårdarne» icke, varken var för sig eller sammanslutna i någon slags
korporation, äga beslutanderätt i någon fråga utan handla på styrelsens
ansvar, samt att såväl dessa som de i mom. 3 ifrågasatta styrelser för
anstalt eller för viss annan fattigvårdsstyrelsens angelägenhet äro för
sina åtgöranden och beslut ansvariga inför styrelsen.
Kung!.. Maj:ts befallning skonande i Malmöhus län yttrar beträffande
19 och 24 §§:
»Den i dessa lagrum medgivna anordningen att på lämpliga samhällsmedlemmar,
som ej tillhöra fattigvärdsstyrelsen, lägga vissa fattigvårdsväsendet rörande
bestyr måste anses välbetänkt såsom ägnad att låta personalkännedom
samt sakkunskap komma till behörig användning. I den mån däremot avsett
är, att de sålunda utsedda personerna, sammanslutna till styrelser, skola handla
med självständig beslutanderätt och utan ansvar inför fattigvärdsstyrelsen och
utan någon den sistnämnda påvilande ansvarighet för vad berörda särskilda styrelser
företaga, synes en sådan fördelning av ansvarigheten kunna bliva betänklig.
Det sammanhållande och reglerande moment, som fattigvärdsstyrelsen bör utgöra
i alla fattigvårdsangelägenheter, skulle tydligen mera eller mindre gå om intet
och förvirring lätt uppstå. Doga egentligt synes det dessutom vara, att, sedan
samhället pålagt fattigvärdsstyrelsen ett visst uppdrag med därmed förbundet
ansvar, styrelsen skulle kunna i större eller mindre mån avbörda sig detta ansvar
genom att fördela det på andra.»
Västerbottens läns landsting framhåller följande:
»Det bör utsägas i lagen, att om inom ett fattigvårdssamhälle särskilda styrelser,
distriktsstyrelser, tillsättas, dessa i de avseenden, då reglemente medgiver
dem att tillfälligt besluta, hava att ansvara inför fattigvärdsstyrelsen och att, om
fattigvärdsstyrelsen uppdrager åt någon att utföra viss dess angelägenhet, denne
handlar på styrelsens ansvar och inför styrelsen är ansvarig för uppdragets fullgörande.
»
. Vidkommande 19 § 2 mom. och 24 § 2 mom. ansluter sig kammarrätten
till reservanternas uppfattning, att det visserligen bör kunna uppdragas
åt vederbörande styrelseledamot (distriktsföreståndare) att i trängande
fall lämna understöd med skyldighet för honom att göra anmälan
därom vid fattigvårdsstyrelsens sammanträde, men att de särskilt till
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 129
kallade personerna ej böra hava annan uppgift än att biträda fattigvårdsstyrclsen
eller distriktsföreståndaren med undersökningar och tillsyn över
understödstagare. 24 § 2 monn bör alltså enligt kammarrättens åsikt
utgå. I likhet med reservanterna håller kammarrätten före, att det bör
utsägas, att de stvrelser, som kunna komma att utses i enlighet med
19 § 3 mom. fattigvårdslagen, skola vara ansvariga inför fattigvårdsstyrelsen.
Kommitténs förslag att till biträde åt fångvårdsstyrelse^ medlemmar
må kunna utses särskilda personer har rönt allmän tillslutning.
Beträffande sättet för väljande av dessa har i några av de avgivna yttrandena
framhållits, att, därest vårdarna skulle väljas av kommunalrepresentationen,
uppdraget skulle, såsom mera jämnställt med andra kommunala
förtroendeuppdrag, bliva mera uppskattat och hellre mottagas,
än om vårdarna skulle utses av fattig vårdsstyrelsen. Ehuru betydelsen
av nämnda skillnad måhända överskattats, framgår dock av yttrandena,
att i de städer, där vårdare för närvarande väljas direkt av stadsfullmäktige,
en dylik anordning anses vara förmånlig. Vid sådant förhållande
lärer stadgandet i 2 mom. böra så avfattas, att det alltjämt blir
möjligt att låta vårdarna utses av kommunalrepresentationen.
Mot förslaget i 19 § 3 mom. om utseende av särskild styrelse för
anstalt m. m. har anmärkning ej förekommit och jag finner ej heller skäl
till erinran däremot. Stadgandet i 20 § torde likaledes böra godkännas.
Att fattigvårdsstyrelsen skall vara den beslutande fattigvårdsmvndigheten,
därom torde alla i princip vara ense. Emellertid kunna förhållandena
i större samhällen onekligen kräva vissa modifikationer av
denna princip. Det synes mig, som om förslagets bestämmelser innefatta
erforderliga garantier för att alltför vittgående avsteg från nämnda
princip icke skola kunna ifrågakomma. För att rätt att meddela fattigvård
av visst slag eller i viss omfattning skall kunna tillkomma distriktsstyrelse
erfordras till en början föreskrift i fattigvårdsreglementet, som
ju antages av fattigvårdssamhället. Detta får sålunda självt avgöra, om
all beslutanderätt, även beträffande na turaunderstöd o. dyl., skall förbehållas
fattigvårdsstyrelsen, eller om det icke tilläventyrs är mera ändamålsenligt
att låta distriktsstyrelserna härom träffa avgörande. Men
vidare kan samhället, om nyssnämnda av mig förordade ändring i 19
§ 2 mom. godtages, genom att i reglementet intaga föreskrift om att
vårdarna skola utses av samhället, vinna garantier för att enligt samhällets
mening lämpliga personer utses till vårdare. Då vårdarna, enligt
vad som uttalas i 2 mom., kallas till fattigvårdsstyrelsens biträde,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.) 17
Departe
ments
chefen.
Skyldighet att
mottaga uppdrag
8 om
vårdare m. in.
19 § 1 mom.
Kommittén.
Yttranden.
130 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
framgår därav, att de liksom distriktsstyrelserna äro ansvariga inför
fattigvårdsstyrelsen.
Anordningar, likartade med den föreslagna, förefinnas redan i Stockholm
och Göteborg. Då de där fungerat till belåtenhet, torde de kunna
vara till gagn även i andra stads- och större landskommuner. Det skulle
nu kunna ifrågasättas att genom utsträckning av bestämmelsen i förslagets
22 § 2 mom. till att avse undantag även från de i 4 kap. upptagna
regler om meddelande av fattigvård möjliggöra för större kommuner
att hos Kungl. Maj:t utverka sig tillstånd att åt distriktsstyrelserna
lämna uppdrag av det innehåll i förslagets 24 § 2 mom. sägs; nämnda
moment skulle då utgå ur förslaget. Då emellertid de farhågor, som uttalats
i fråga om stadgandena i 19 § 2 mom. och 24 § 2 mom. knappast
synas mig hava någon grund i verkligheten, och det avsedda syftet
bäst och enklast nås genom att i lagen medgiva kommunerna frihet att
i sina reglementen bestämma om inrättande av distriktsstyrelser och
medgiva dem den i 24 § 2 mom. omförmälda befogenhet, har jag ansett
mig höra förorda bifall till kommitténs förslag utom beträffande sättet
för vårdarnas utseende, varom jag ovan yttrat mig.
I fråga om sådan särskild styrelse, som avses i 19 § 3 mom., torde
detsamma gälla som ovan sagts om distriktsstyrelses ansvarighet.
Slutligen föreslår kommittén i 19 § 4 mom., att därest fattigvårdssamhället
anser nödigt att i fråga om uppdrag, som i 2 och 3 mom.
sägs, meddela bestämmelser om skyldighet att mottaga sådant och om
tjänstgöringstid, må det kunna ske; dock att dessa bestämmelser ej må
göras strängare än de, som gälla om ledamöter i fattigvårdsstyrelse.
Kommittén motiverar denna bestämmelse därmed, att lagen bör
medgiva fattigvårdssamhällena att uppställa enahanda regler med avseende
på dylik skyldighet som för ledamot av fattigvårdsstyrelse, så
att en var, som ej kan åberopa sig på sådana skäl, som i sistnämnda
hänseende gälla för befrielse från ledamotskap, kan tvingas att åtaga
sig uppdraget. Enligt mångas åsikt är emellertid, yttrar kommittén
vidare, tvång, härvidlag till löga gagn för uppdragets utförande, och det
bör därför ligga i fattigvårdssamhällets skön att i reglementet få fastslagen
en dylik skyldighet eller icke.
Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Kristianstads län anser det hava
sina betänkligheter att utsträcka skyldigheten att mottaga medborgerliga
131
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
uppdrag, därest giltig ursäkt icke kan förebäras, till av fattigvårdsstyrelsen
utsedda biträdande vårdare och till ledamöter i fattigvårdsstyrelsen
underordnade anstalter samt att ifrågavarande uppdrag äro av sådan
beskaffenhet, att det måste vara lämpligare att på frivillighetens väg söka
vinna personer att utföra desamma än att genom tvång förmå därtill.
Kammarrätten och socialstyrelsen äro av samma åsikt samt påyrka
momentets uteslutande. Kammarrätten ansluter sig för övrigt till ett av
länsmannen i Arvidsjaurs distrikt gjort uttalande, att det ej bör tillkomma
fattigvårdssamhälle att meddela dylika föreskrifter utan att sådana, därest
de befinnas erforderliga, böra meddelas i form av författningsbestämmelser.
Principen om skyldighet att mottaga kommunala förtroendeuppdrag
bör givetvis ej utsträckas längre än nödigt är. På emellertid behov
mångenstädes förefunnits att förvärva flera oavlönade krafter till medverkan
i fattigvårdsarbetet, synas sådana omständigheter vara för
handen, att en avsägelse av de i 2 och 3 mom. av 19 § omförmälda
uppdrag ej under alla förhållanden bör godtagas. Att i lagen stadga
en allmän sådan skyldighet lärer ej vara nödigt, då behovet därav
är begränsat till vissa kommuner, utan synes det mig vara en riktig
utväg att det endast är för det fall att fattigvårdssamhället självt önskar
en dylik föreskrift och densamma ingår i det fastställda fattigvårdsreglementet,
som dylik skyldighet bör förefinnas. Att man därvid ej
i fråga om skyldighet och tjänstgöringstid kan gå utöver vad som
gäller för fattigvårdsstyrelse torde vara självklart, men å andra sidan
bör hinder ej möta att sträcka sig till samma gräns.
21 §.
I fråga om ansvarighet för förvaltningen har fattigvårdsförordningen
enahanda stadgande, som gäller för kommunalnämnd samt kyrkoråd och
skolråd. Dess 19 § lyder nämligen sålunda: »Varje ledamot i fattigvårdsstyielse
ansvarar gemensamt med de övrige för de medel, styrelsen
under sin förvaltning haft, ävensom för de säkerhetshandlingar, mot
vilkas antaglighet han ej till protokollet gjort anmärkning. Denna ansvarighet
fortfar till dess förvaltningen blivit godkänd av fattigvårdssamhället
eller, om klander auställes, av vederbörlig domstol, eller ock
till dess natt och år efter räkenskapernas avlämnande förflutit, utan att
klander i laga ordning blivit anställt.»
Förslagets 21 § stadgar, att i fråga om granskning av fattigvårdsstyrelsens
räkenskaper och förvaltning gäller vad i kommunallagarna
Departe
ments
chefen.
Granskning
och ansvarighet.
21 §.
132
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
finnes stadgat, samt innehåller beträffande ansvarigheten bestämmelser,
1 huvudsak överensstämmande med fattigvårdsförordningens nyssnämnda
stadgande.
Departe- Då anledning till erinran mot denna § ej förekommit, föreslår jag,
åhefen. densamma måtte oförändrad godkännas.
22 §.
Undantag för Enligt fattigvårdsförordningen (21 §) gälla dess föreskrifter i 10 §
andra större 8amt i ,14—20 §§i <*. v- s- i vad som angår den egentliga organisationen
kommuner, av fångvårdsstyrelse^ i allmänhet ej för Stockholms stad, utan tjäna
22 angående de ämnen, som avses i nämnda §§, till efterrättelse förordningen
angående kommunalstyrelse i Stockholm samt den för Stockholms
stads fattigvårdsnämnd gällande instruktion.
Enligt förslagets 22 § skall Stockholms stad bibehållas vid sin
undantagsställning i fattigvårdshänseende. Beträffande andra större städer,
vilkas fattigvårdsförvaltning icke lämpligen kan i allo anordnas
enligt de i 3 kap. angivna grunder, skall enligt förslaget Kungl. Maj:t
äga medgiva undantag från vad däri blivit stadgat.
Yttrande. Kammarrätten yttrar vid denna §:
»Den möjlighet, som enligt 22 § 2 stycket skulle stå öppen för större städer
— frånsett Stockholm, för vilken kommun särskilda bestämmelser i ämnet komma
att lända till efterrättelse —- att enligt nådigt medgivande få sin fattigvårdsförvaltning
ordnad enligt andra grunder än de i 3 kap. angivna, synes lämpligen
böra utsträckas även till andra större fattigvårdssamhällen.»
Departe- I avseende å de för Stockholms stad gällande bestämmelser torde,
cuefen. sedan fattigvårdslagen antagits, böra tagas under övervägande, huruvida
ny instruktion för stadens fattigvårdsnämnd bliver erforderlig.
På sätt kommittén föreslagit bör en särskild organisation också
kunna medgivas för andra större städer. Åven för eu del landskommuner,
som äro synnerligen vidsträckta eller bestå av flera spridda
industrisamhällen, torde ett behov av särskild organisation göra sig gällande.
Att dylikt behov kan föreligga, framgår bl. a. av de under 19 §
berörda förhållandena inom Jukkasjärvi socken. I anledning härav bör
2 stycket av 22 § ändras i den riktning kammarrätten föreslagit.
Kun yl. Maj: L'' Nåd. Proposition Nr 135.
133
4 KAP.
Om sökande och meddelande av fattigvård.
Under det gällande fattigvårdsförordning innehåller allenast synner- Allmänt,
ligen knapphändiga bestämmelser i fråga om sökande och meddelande
av fattigvård, upptager förslaget i detta kapitel jämförelsevis utförliga
regler såväl rörande sökande av fattigvård som meddelande därav, tillvägagångssättet,
de försörjningsformer, som böra användas, samt de allmänna
regler, som vid den ena eller andra av dessa former böra iakttagas.
Kammarrätten vill ej ifrågasätta lämpligheten av att sådana föreskrifter,
som i 4 kap. meddelas om de former, under vilka fattigvård
utgår, intagas i lagen, men betvivlar nödvändigheten av att utföra dessa
så detaljerat, som kommittén föreslagit. Då denna sak är av mindre
vikt och kan vara föremål för delade meningar, har kammarrätten emellertid
ej ansett sig böra framställa någon direkt erinran i detta stycke. • 23
23 §.
Den i fattigvårdslagstiftningen allmänt gällande grundsatsen, att Anmälan om
den behövande i första hand erhåller understöd av det fattigvårdssam- fat2^l''grd''
hälle, inom vilket han uppehåller sig, har även kommit till uttryck i
gällande fattigvårdsförordning, som i 12 § 2 mom. stadgar, att i fråga
om fattigvård enligt 1 § åtskillnad icke må göras, om den nödställde tillhör
det fattigvårdssamhälle, där han söker fattigvård, eller icke. I förordningens
11 § föreskrives vidare, att den, som vill söka fattigvård, har
att anmäla sig hos ordföranden i fattigvård sstyrelsen i det fattigvårdssamhälle,
inom vilket han vistas.
Förslaget intager enahanda ståndpunkt därutinnan, att ett fattigvårdssamhälle
är skyldigt att lämna fattigvård utan hänsyn till att den
behövande ej tillhör samhället, kanske endast rent tillfälligtvis uppehåller
sig där. Enligt 23 § skall nämligen den, som vill komma i åtnjutande
av fattigvård, göra anmälan därom hos fattigvårdsstyrelsen i det samhälle,
där han vistas.
Fattigvårdsförordningen innehåller i sin 11 § bestämmelser om, hos
vem anmälan om behov av fattigvård må ske. Det stadgas nämligen,
134
Yttl»nden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
att den, som vill söka fattigvård, äger att anmäla sig hos fattigvårdsstyrelsens
ordförande eller hos kyrkoherden eller annan ledamot i styrelsen
eller hos tillsyningsmannen över bettlare eller hos den person, som styrelsen
kan hava utsett att mottaga anmälan. Anmälan om behov av
fattigvård må ock göras hos polismyndighet eller dess underlydande betjänte,
som, där omständigheterna synas påkalla åtgärd av fattigvårdsstyrelsen,
underrättar densamma därom.
Dessa stadganden hava i huvudsak i förslaget bibehållits. Anmälan
må sålunda ske, förutom hos styrelsen, hos ordföranden eller annan ledamot
eller hos den, som styrelsen kan hava utsett att mottaga sådan anmälan,
eller hos prästerskapet i församlingen (således ej endast kyrkoherden).
Bland dem, som hava att mottaga anmälningar, upptages i förslaget
ej tillsyningsman över bettlare. Tillsyningsmannens ställning har
synts kommittén göra det mindre lämpligt att direkt hänvisa behövande
till honom. I 92 § av kommitténs förslag stadgas, huru han har att förfara,
därest en till honom överlämnad person befinnes vara i behov av
fattigvård.
Det stadgas''vidare, att om anmälan gjorts hos annan än ordföranden,
den, som mottagit anmälan, är skyldig att ofördröjligen fortskaffa
densamma till fattigvård sstyrelsen eller dess ordförande.
I fråga om polismyndigheten har den ändring vidtagits, att denna
myndighet ej uppräknats bland dem, som hava att mottaga anmälan om
behov av fattigvård, utan allenast en erinran gjorts om dess skyldighet
att, då den finner behov av fattigvård vara för handen, därom göra anmälan
hos fattigvårdsstyrelsen. Uttrycket »polismyndighet eller dess underlydande
betjänte» har utbytts mot det i lagen om fosterbarns vård
den 6 juni 1902, 16 §, begagnade »polisman eller krön obetjänt».
Slutligen stadgas (i sista stycket), att, oavsett om anmälan skett,
det åligger fattigvårdsstyrelsen att ombesörja, att den, som vistas inom
samhället och befinnes vara i behov av fattigvård, erhåller sådan.
Kammarrätten framhåller, att något skäl för en ändring av fattigvårdsförordningens
ståndpunkt i fråga om polismyndighetens ställning icke
av kommittén anförts och ej heller syntes föreligga. Fast hellre hade åtminstone
från ett håll (länsmannen i Luggude härads norra distrikt) behovet av
anmälningsrätt hos polismyndighet kraftigt vitsordats. Anslutande sig till
denna uppfattning håller kammarrätten före, att anmälan om fattigvårdsbehov
må kunna göras även hos polisman eller kronobetjänt, på vilken det
i sådant fall ankommer att vidare för vederbörlig åtgärd befordra anmälningen
till fattigvårdsstyrelsen eller dess ordförande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
135
Medicinalstyrelsen och fyra förste provinsialläkare föreslå ett tillägg
av innehåll, att även tjänsteläkare, som finner någon vara i sådan belägenhet,
att fångvårdsstyrelse^ ingripande är av nöden, därom hos
sådan styrelse bör göra anmälan.
Med instämmande av öv erstäthdllar ämbetet anmärker Stockholms stads
Jattigvärdsnämnd att då, såsom kommittén uttryckligen uttalat, ingen
kan tvingas att mottaga fattigvård, syntes till förekommande av missförstånd
en mindre jämkning böra ske i avfattningen av 23 § sista
stycket. En sådan jämkning medförde givetvis ingen inskränkning i den
uti andra lagar stadgade rätt och skyldighet för offentliga myndigheter
att, oberoende av varje anmälan och enskildes önskan, omhändertaga
barn, som vanvårdas. — Från ett par håll uttalas, att bestämmelsen i detta
stycke går för långt i omsorgen för individen och därför bör bortfalla.
I likhet med kommittén finner jag det vara lämpligast, att polismyndigheten
i förevarande avseende ej göres till organ för fattigvårdsstyrelsen.
V ad beträffar medicinalstyrelsens anmärkning, skulle det därmed
avsedda syftet kunna nås genom en bestämmelse i läkarinstruktionen
om tjänsteläkares skyldighet att ingripa i likhet med vad, på sätt kommittén
erinrat, beträffande barnmorska är fallet i reglementet för barnmorskor
den 3 september 1909, § 18. Emellertid synes mig skyldigheten
att göra anmälan böra sträckas ännu längre, så att varje läkare,
som finner någon vara i behov av fattigvård, har att göra anmälan därom.
Efter lagens antagande torde böra tagas i övervägande, huruvida en motsvarande
ändring i läkarinstruktionen bör vidtagas. För konsekvensens och
fullständighetens skull synes mig jämväl barnmorskas anmälningsskyldighet
böra upptagas i lagen.
Sista stycket i denna § torde närmast avse det fall, att till fattigvårdsstyrelses
kännedom — utan att sådan anmälan ägt rum som omtalas
i föregående stycken — kommit, att någon befinner sig i ett nödläge,
som behöver avhjälpas. Att fångvårdsstyrelse även i sådant fall
bör ingripa, synes mig uppenbart, och detta även om den nödlidande
icke skulle direkt begära utan endast samtycka att mottaga hjälp. Förhållandena
kunna stundom för övrigt vara sådana, t. ex. med avseende å
barn eller sjuka, att en vägran att mottaga fattigvård ej får lägga
hinder i vägen för meddelande av sådan. Att i andra fall någon mot
sin vilja skall komma att påtvingas fattigvård, synes ej vara att befara.
Anmärkningen mot sista stycket i §:n synes mig därför ej böra föranleda
ändring i förslaget.
Departe
ments
chefen.
136
Fattigvård,
lämnad av
fattigvårdsslyrelsens
ordförande
717. fl.
24 § 1 mom.
Kommittén.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
24 §.
Ehuru fattigvårdsförordningen ej innehåller något stadgande därom,
huru förfaras bör, då någon är i så trängande behov av fattigvård, att
fattigvårdsstyrelsens sammanträde ej kan avvaktas, har i stor utsträckning
förekommit, att i sådant fall styrelsens ordförande eller någon
dess tjänsteman eller medhjälpare lämnat understöd tills vidare.
För att för framtiden undvika tvekan om lagligheten av dylikt förfarande
stadgar förslaget i 24 § 1 mom., att då någon är i så trängande
behov av fattigvård, att med dess avhjälpande ej kan anstå, till dess
fattigvårdsstyrelsen sammanträder, ordföranden må tills vidare bevilja den
nödställde fattigvård; att enahanda befogenhet, enligt bestämmande i fattigvårdsreglementet,
må tilldelas annan ledamot av styrelsen eller tjänsteman
hos densamma; samt att fattigvård, som här sägs, dock må beviljas
allenast för tiden till styrelsens nästa sammanträde, då anmälan därom
skall göras och i protokollet antecknas.
Kommittén framhåller, att, då den sålunda beviljade fattigvården
lämnas å styrelsens vägnar, skall den anses given därmed, att ordföranden
eller annan styrelsens representant meddelar den.
Med avseende å bestämmelsen, att den i detta mom. avsedda fattigvård
må beviljas allenast för tiden till fattigvårdsstyrelsens nästa sammanträde,
då anmälan därom skall göras och i protokollet antecknas,
anmärker fattigvårdsstyrelsen i Jukkasjärvi socken, att med socknens stora
folkmängd, som nödvändiggör täta sammanträden, dess vidsträckta areal
och bristfälliga kommunikationer bestämmelsen icke kan tillämpas därstädes,
och att skäl finnes att antaga, att förhållandet är detsamma med
en del andra kommuner, åtminstone i Norrbottens län.
Länsmannen i Lane härads östra distrikt förordar ett stadgande, att
i protokollet skall antecknas jämväl dagen, då ordföranden eller annan
representant för fattigvårdsstyrelsen meddelat nödställd person fattigvård.
Kammarrätten finner dessa erinringar förtjänta av att komma under
övervägande.
Föreskriften, att styrelsens ordförande, annan ledamot eller tjänsteman
icke må bevilja fattigvård annat än för tiden till styrelsens nästa
sammanträde, kan tydligen i en del fall vålla olägenhet, och det synes
knappast vara av behovet påkallat att på sådant sätt begränsa ifråga
-
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 137
varande rätt att bevilja fattigvård, därest, såsom kommittén föreslagit,
anmälan om fattigvårdens beviljande skall ske vid nästa sammanträde.
Jag anser därför, att berörda föreskrift bör utgå ur förslaget.
Kommitténs mening bär uppenbarligen varit, att dä vid styrelsens
sammanträde anmälan om fattigvårdens meddelande göres och anteckning
härom sker i protokollet, jämväl dagen för fattigvårdens beviljande
bör i protokollet anmärkas. Då kännedom härom är av eu
viss betydelse, torde det vara lämpligt, att lagtexten tydligt utvisar
detta.
I övrigt har jag icke något att erinra vid 1 mom. av denna §.
Beträffande 2 mom. hänvisas till vad därom anförts i sammanhang 24 § 2 mom.
med 19 §.
I sammanhang med 24 § har kommittén till behandling upptagit
den i praktiken ej sällan förekommande frågan om naturen av den hjälp, enskild.
som i vissa nödlägen lämnas av andra personer än dem, som äro be- Kommittén,
höriga att representera styrelsen. Kommittén erinrar härvid till eu början
om de fall, då myndigheter, anstalter och offentliga inrättningar,
t. ex. Kungl. Maj:ts befallningshavande, lasarett, sjukstugor, i enlighet med
givna stadganden lämnat hjälp åt behövande, samt anmärker, att ett självständigt
ingripande syntes vara av omständigheterna påkallat och att det.
kunde ifrågasättas att utvidga begreppet fattigvårdssamhälle, så att därunder
komme att inbegripas offentliga anstalter och myndigheter, men
att kommittén nöjt sig med att stadga en rätt för dem att föra talan
mot vederbörande fattigvårdssamhälle om ersättning för lämnad fattigvård
(60 § i förslaget). Härefter fortsätter kommittén:
»Vid ett inträffat nödstillfälle i en ort, där fattigvårdsstyrelsen ej har någon
representant, bjuder människokärleken den, som är närmast till hands, att lämna
erforderlig hjälp. I flera fall har det förekommit, att den, som sålunda lämnat
hjälp, sedan hos fattigvårdsstyrelsen begärt gottgörelse för sina utgifter och hemställt,
att styrelsen måtte övertaga vården, samt, då detta vägrats, vänt sig till
Konungens befallningshavande med yrkande om ersättning av fattigvårdssamliället
för vården. Då i lagen givits föreskrifter om sättet för sökande och meddelande
av fattigvård, lärer sådant understöd, som här omförmäles, ej vara att
betrakta såsom fattigvård. Ej heller föreligger här samma trygghet med avseende
å vårdens behövlighet och rätta handhavande som i de här ovan omhandlade
fallen, då vård meddelats av allmän inrättning eller offentlig myndighet. Därav
följer dock icke, att ett dylikt understöd icke bör av fattigvårdsstyrelsen ersättas.
Tvärtom torde det vara med rättvisa och billighet överensstämmande, att fattigvårdsstyrelsen,
för det fall att en enskild person bistått i ett verkligt nödläge,
befriar honom från besväret att fortsätta med vården samt även håller honom
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (N:r 135.) 18
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
138
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
skadeslös för vad lian utgivit. Något uttryckligt föreläggande härom torde dock
ej lämpligen kunna givas, utan fattigvårdsstyrelsen måste hava samma befogen*
j S0,m , prova, huruvida behov av fattigvård föreligger. Har fattig
vårds,
styrelsen lämnat den enskilde gottgörelse, måste den anses Lava godkänt
hans åtgärd, och darmed har understödet fått karaktären av fattigvård.»
. Från flera håll (Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kronobergs, Kristianstads
och _ Norrbottens län samt ''svenska fattigvärdsförbundet) ifrågasattes
emellertid, om icke uttrycklig bestämmelse för''dylika fall borde
givas i lagen, särskilt med hänsyn till eventuell kravrätt mot den nödlidandes
hemortssamhälle.
Socialstyrelsen anför härom:
i som11 sådant fall lämnat understöd, synes, då förhållan
dena
berättigat till fattigvård enligt 1 §, böra i lagen tillerkännas rätt till ersättning
av fattigvardssamhallet. Sådan ersättning skulle naturligtvis ej utgå för
längre tid an till dess erforderlig vård genom fattigvårdsmyndigheternas försorg
kunnat erhallas. Den lamnade ersättningen borde vidare, såsom från ett par
lull påyrkats, i lagen uttryckligen angivas såsom fattigvårdskostnad. Kommittén
1 f.P, motivering berört ifrågavarande ämne, men de skäl, som kommittén
clar anfört mot upptagande i lagen av eu bestämmelse av berörda innebörd, svnas
icke tillfyllestgörande. ■
,.Pe.^ synes kunna ifrågasättas, om ej vad nu sagts lämpligen borde nälla
järn val i avseende å vård, lämnad av offentlig myndighet eller allmän anstalt
eller inrättning —- den bestämmelse berörande ämnet, vilken meddelas i 60 S
avser nämligen endast sättet för ersättningens utfående.»
Gentemot vad kommittén anfört erinrar kammarrätten, att enligt
stadgad praxis enskild person, som i fattigvårdssamhälles ställe lämnat
understöd^ åt en nödställd, vilken varit i behov av fattigvård enligt 1
§ fattigvårdsförordningen, ansetts berättigad att av samhället åtnjuta
ersättning för det understöd, som meddelats åtminstone efter det fattigvårdsbehovet
blivit hos vederbörande fattig vårdsmyndighet anmält. För
S?n ansei _ kammarrätten ett legaliserande av denna praxis önskligt,
P^,r.S, . l’^varatagande av understödstagarnas intressen, och kan
tagen ingalunda dela kommitténs åsikt om obehövligheten av särskilda
föreskrifter i ämnet.
Från ett par håll anmärkes särskilt, att kronobetjaningen bör hava
rätt att lämna fattigvård i sådana fall.
Ett införande av stadgande om rätt för andra än fattigvårdsmyndigheteina
att i vissa fall bevilja understöd med karaktär av fattigvård
synes mig icke lämpligt. Ej heller finner jag det rådligt att lagstadga
om en den enskildes rätt att ingripa och erhålla gottgörelse för sina
Kung!. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 135. 139
utgifter. Fångvårdsstyrelse!! torde, oberoende av dylikt stadgande,
vara berättigad och pliktig att ersätta lämnat understöd, genom vars
meddelande den enskilde kan anses hava fullgjort ett fattigvårdsstyrelsens
åliggande, och därest framställning om ersättning avböj os, lärer
det, liksom hittills, ankomma på Kungl. Maj:ts bcfallningshavande och
kammarrätten att pröva, huruvida ersättningsskyldighet kan vederbörande
fattigvårdssamhälle åläggas.
25 §.
Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 12 § 1 mom., att fattigvård
sstyrelsen har att göra sig noga underrättad om den hjälpsökandes
levnadsförhållanden och behov samt efter förekommande omständigheter
bestämma, om och i vilken mån fattigvård må meddelas.
Förslaget upptager i 25 § en liknande bestämmelse. I de upprättade
förslagen till normalreglementen finnas närmare föreskrifter rörande
undersökningen.
Då anledning till erinran mot denna § ej förekommit, hemställes,
att §:n måtte oförändrad godkännas.
26 §.
I denna § gives uttryck åt den viktiga grundsatsen, att den hjälp,
fattigvården lämnar, i främsta rummet bör vara en hjälp till självhjälp.
Det stadgas nämligen, att vid fattigvårdens handhavande fattigvårdsstyrelsen
bör låta sig angeläget vara att lämna understöd på sådant
sätt, att den behövande så vitt möjligt må bliva i stånd att för framtiden
genom eget arbete försörja sig och de sina, samt att fördenskull
styrelsen bör särskilt göra sig noga underrättad om de arbetstillfällen,
som givas, för att kunna anvisa arbete åt hjälpsökande, vilken är arbetsför,
och, om arbetsförmedlingsanstalt finnes i orten, i sådant syfte
samarbeta med denna.
Kommittén framhåller i sin motivering de utvägar att erhålla arbete,
som erbjuda sig genom arbetsförmedlingsanstalterna och om nödställdas
hänvisande dit. Vidare anföres:
»Kan härigenom ej något vinnas, bör det ligga i fattigvårdsmyndigheternas
eget intresse att se till, huruvida arbete på annat sätt står att finna. Frågan
har så nära sammanhang med den uppgift, som kan tillkomma fattigvårdsmyndigheterna
att i fall av arbetslöshet lämna understöd åt den arbetslöses hustru
och barn för att avhjälpa en påträngande nöd, att det är lämpligt, att fattig
-
Undersökning
avfattigvårds
behovet.
25 §.
Arbetsanvisning
och tillhandahållande
av arbete.
26 §.
Kommittén.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
vårdsmyndigheternas uppmärksamhet också är riktad på hithörande förhållanden.
Många samhällen hava vid sina fattiggårdar och arbetshus vidtagit anordningar
för att bereda möjligheter till arbete. Särskilt gäller detta de större städerna,
som i sina anstalter ofta hava kunnat erbjuda arbete åt ett stort antal personer
utöver de egentliga understödstagarna.»
Kommittén tillägger, att även om arbetslöshetsförsäkring kommer
till stånd, torde dock för de mindre arbetsföras del och för en del gränsfall
fattigvårdens medverkan i detta hänseende jämväl i framtiden komma
att krävas.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län har vid denna §
anfört följande:
»De i §§ 26, 37 och 38 meddelade bestämmelserna om förebyggande fattigvård
höra utan tvivel mera hemma i de av fattigvårdssamhällena utfärdade reglementena
för fattigvården än i själva lagen. Motsvarande bestämmelser återfinnas
ock i det av kommittén utarbetade förslaget till normalreglemente för kommuner
i allmänhet, §§ 15, 23 och 24. Vid sådant förhållande synas dessa bestämmelser
med sitt för en lag alltför specialiserade innehåll böra utgå ur lagtexten
och i stället i lagen förekomma allenast en mera allmänt hållen bestämmelse,
som lämpligen kan ligga till grund för närmare bestämmelser i reglementena.
Möjligen kan i detta hänseende räcka att bibehålla den föreslagna första
punkten i § 26.»
Socialstyrelsen åter anser, att den grundsats för fattigvårdens meddelande,
som införts i lagen genom bestämmelserna i denna §, från
allmän social synpunkt är av sådan betydelse, att styrelsen gentemot
den framkomna erinran förordar §:ns bibehållande vid föreslagen avfattning.
På sätt vid början av detta kapitel omförmälts har kammarrätten
uttalat en viss tvekan med hänsyn till nödvändigheten att utföra bestämmelserna
om de former, under vilka fattigvård utgår, så utförligt
som i detta kapitel (26 m. fl. §§) skett. Då emellertid, såsom kammarrätten
även anmärkt, denna sak kan vara föremål för delade meningar,
och de föreslagna anordningarna i stort sett vunnit myndigheternas
godkännande, har jag ej ansett mig böra föreslå någon ändring, helst
viktigare skäl för en ändring icke synas föreligga.
Vad angår Kungl. Maj:ts befallningskavandes i Stockholms län anmärkning
i samma riktning särskilt mot förevarande §, anser jag på
de av socialstyrelsen anförda skäl det vara lämpligt, att §:n oförändrad
bibehålies.
Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
141
I denna § meddelas bestämmelser om de former, under vilka fattigvård
skall meddelas. Såsom sådana upptagas understöd i hemmet, inackordering
i enskilt hem samt vård å anstalt. Däremot må, enligt vad
ytterligare stadgas, fattigas försörjning medelst omgång (socken- eller
rotegång) icke äga rum.
Vad angår omgång stadgades i 1847 års fattigvårdsförordning, att
barn, som tillhörde fattigvården, ej finge försörjas genom så kallad
kringgång, utan att stadig bostad skulle dem anvisas. 1871 års fattigvårdsförordning
innehåller ingenting om kringgång, men genom stadgandet
i 12 §, att det bör iakttagas, att barn, om vilket fångvårdsstyrelse
föranlåtes taga vård, blir försett med stadig bostad, kvarstår
tydligen förbudet mot barns försörjande genom kringgång.
Statistiken utvisar, att antalet fall, i vilka denna understödsform
användes, är statt i minskning. År 1888 var hela antalet 1,112 och år
1909 endast 129. År 1915 hade antalet nedgått till 34.
Kommittén anför om denna understödsform i huvudsak följande:
Ett dylikt ombyte av bostad måste för den fattige göra hans lott ännu
tyngre. Om han också på många ställen bemötes med vänlighet och
blir väl tillgodosedd, händer det kanske lika ofta, att han avspisas med
det minsta möjliga både i fråga om bostad och föda, samt att man tydligt
lägger i dagen sitt missnöje med hans närvaro. Detta försörjningssätt
bör därför ej vidare tillåtas. Då man ser, att barn försörjts genom
omgång trots förutvarande föreskrift om deras förseende med fast bostad
och att även sjuka försörjts sålunda, har kommittén ansett det nödvändigt
att till åstadkommande av en fullständig brytning med det
förutvarande förhållandet stadga ett uttryckligt förbud.
Det föreslagna förbudet mot försörjning medelst omgång har vunnit
allmän tillslutning.
Beträffande §:n i övrigt anmärker kammarrätten, att indelningen av
understödsformerna lider av ofullständighet, i det exempelvis begravnings-
och resekostnad samt vissa slag av förebyggande fattigvård svårligen
under alla omständigheter torde kunna hänföras till någon av de
uppräknade kategorierna. Kammarrätten finner det uppenbart, att denna
ofullständighet icke har enbart teoretisk betydelse utan skulle kunna
medföra allvarsamma praktiska olägenheter. — Jukkasjärvi sockens fattigvärdsstyrelse
hade gjort en erinran i samma riktning.
Försörjning sformer.
27 §.
Kommittén.
Yttranden.
142
Departe
ments
chefen.
Understöd i
hemmet.
28 §.
Kommittén.
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Det torde icke kunna bestridas, att begravnings- och resekostnader
i vissa fall ej kunna inordnas under någon av de nämnda formerna.
Det synes därför lämpligt att till förebyggande av varje missförstånd
angiva, att de uppräknade formerna icke äro de enda, under vilka fattigvård
må meddelas. Detta torde kunna ske genom att efter orden
»Fattigvård meddelas» inskjuta orden »i allmänhet».
Intagande i lagen av ett förbud mot s. k. omgång finner jag synnerligen
välbetänkt. Antalet av de fall, då denna försörjningsiorm numera
kommer till användning, är visserligen ringa, men då en försörjning
på detta sätt i regel måste innebära ett verkligt lidande för den
försörjde, bör den helt utdömas. Vill man höja fattigvården i den allmänna
meningen, måste dylika obarmhärtiga försörjningssätt utmönstras.
28 §.
I denna § meddelas bestämmelser om understöd i hemmet. Denna
form av fattigvård samt inackordering i enskilt hem pläga vanligen
sammanfattas under beteckningen öppen fattigvård, i motsats vartill anstaltsvården
brukar betecknas såsom sluten fattigvård.
I 28 § stadgas, att understöd i hemmet ej bör lämnas åt den, vilkens
behov är förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet, och ej
heller när anledning eljest tinnes till antagande, att understödet icke
kommer till behörig användning.
Enligt den officiella statistiken utgjorde år 1888 de i sina hem understödda
omkr. 136,000 personer eller 56 % av samtliga understödstagare.
Under de närmast följande åren inträdde en stadig ökning av
dessa tal till och med 1894, då motsvarande tal utgjorde omkr. 171,000
eller omkr. 66 %. Från och med 1895 sjunker det relativa antalet i
sina hem understödda tämligen jämnt, och år 1907 var antalet av dessa
understödstagare omkr. 141,000 eller omkr. 61 %. År 1915 hade antalet
av sådana understödstagare stigit till omkr. 162,000, utgörande
61,8 % av hela antalet understödstagare.
Angående fördelarna med denna form av fattigvård anför kommittén
:
»Att understöd i hemmet i regel upptages såsom den första av understödsformerna
finner sin _ naturliga förklaringsgrund däri, att det är den, som gör
minsta rubbningen i den behövandes ställning. Dess användande medger, att
familjen liålles samman, att den behövande får stanna kvar i sin gamla bostad
eller hos släktingar och vänner, under det fattigvårdsstyrelsen ger ett efter förhållandena
avpassat bidrag till försörjningen. Understöd i hemmet ligger också
ofta närmast förebyggande åtgärder mot fattigvård. Tillfälligt behov avhjälpes, där
Kutig!, May.ts Nåd. Proposition Nr 7.9.*.
14;!
ej sjukhusvård kräves, lämpligast på donna väg. Möjligheten att avpassa ett
sådant understöd genom naturaunderstöd eller lämpliga kontanta belopp efter
för handen varande förhållanden har jiimte bristen på lämpliga anstalter gjort,
att understöd i hemmet blivit den hos oss mest anlitade understodsformen.»
Efter anmärkande av de med denna nnderstödsform förenade olägenheter,
nämligen att den lätt föranleder till missbruk av det lämnade
understödet samt att den omständigheten, att hjälpen härleder sig från
fattigvården, vid denna form verkar mindre återhållande, särskilt om
understödet erhålles i penningar, varför understöd i hemmet är den form
av understöd, som mest begäres och helst mottages, framhåller kommittén,
att antydda olägenheter också föranlett, att man sökt omgärda
denna nnderstödsform med särskilda garantier, och därvid på sina håll
slagit över i en motsatt ytterlighet och gjort anstaltsvården till den
ordinära understödsformen. Kommittén anför vidare:
»Om det också ej är att rekommendera att på detta område i lagen komma
med några utförliga föreskrifter, synes det å andra sidan vara lämpligt att däri
framhålla den huvudsynpunkt, som bör göra sig gällande, nämligen att understöd
i hemmet ej bör lämnas, när anledning föreligger till antagande, att understödet
icke kommer att användas på tillfredsställande sätt. Därutöver har kommittén
ansett det angeläget att särslult peka på ett par av de omständigheter, som äro
av betydelse vid bedömandet av frågan om lämpligheten av ett understöd i hemmet,
nämligen att sådan hjälp ej bör lämnas åt den, vilkens behov är förorsakat
av dryckenskap eller arbetsovillighet. Härmed är ej sagt, att drinkarens eller
den arbetsovilliges familj skall uteslutas från understöd av denna art. Men därvid
måste stor försiktighet iakttagas, så att familjefadern ej tager det erhållna
understödet till förevändning att begagna även det lilla bidrag, som han förut
givit familjen, till rusdrycker eller alldeles slutar upp att arbeta, då det visar
sig, att det oundgängliga livsuppehället står att vinna på bekvämare sätt. Om
rättelse ej kan vinnas på annat sätt, bör fattigvårdsstyrelsen söka använda de
speciella medel, som kunna stå till buds gentemot dryckenskap och arbetsovillighet.
Kommittén vill i detta sammanhang erinra dels om de av kommittén i
9 kap. föreslagna åtgärderna mot försumliga försörjare, dels om lagen om behandling
av alkoholister och om lösdrivarlagen.»
Kommittén hänvisar till det av densamma uppgjorda förslag till
reglemente för fattigvården i de särskilda kommunerna, däri angivits
några positiva grunder för bedömande av frågan, när understöd i hemmet
bör anlitas, samt uppställts fordran, att fattigvårdsstyrelsen åtminstone
en gång varje år undersöker och prövar fortgående fall av behov
utav djdikt understöd; kommittén påpekar, att med frågan om understöd
i hemmet sammanhänger på det närmaste frågan om organisationen
av fattigvården, i det just för denna öppna fattigvård distriktsjndelning
samt anställande av tjänstemän och anordnande av vårdare
-
144
Yttranden.
Kung!. Mny.ts Nåd. Proposition Nr 135.
system hava sin huvudsakliga betydelse, varför vad av kommittén anförts
rörande understöd i hemmet på samma gång utgör motivering för vad
i 3 kap. i nämnda avseende föreslagits.
Kommittén redogör härefter för en år 1905 i andra kammaren
väckt, men av riksdagen icke bifallen, motion, däri ifrågasattes, huruvida
de understödsbehövande på grund av de olika behoven kunde av
fattigvårdsstyrelsema hänföras till vissa klasser, inom vilka underhållets
minimum vore genom förordning fastställt, vilket dock av fattigvårdsstyrelserna
kunde överskridas, ehuru endast sålunda, att alla till samma
klass hörande understödstagare erhöllo lika stort understöd, samt gjordes
gällande, att en sådan indelning av de understödstagande i klasser
skulle göra det möjligt för dem själva att på förhand bedöma storleken
av det understöd, som skulle bliva dem beviljat, och på samma gånghindra
fattigvårdsstyrelsema att för varje särskilt fall söka nedpruta
understödet under vad som kan anses rimligt.
Med utgångspunkt från denna motion anför kommittén beträffande
frågan om tariffsystem:
»Då det gäller att bedöma frågan med hänsyn till beviljandet av fattigvård,
så att hjälpen blir avpassad efter behovet, synes det principiellt riktigt att låta
de i varje fall föreliggande förhållandena vara det avgörande, något som givetvis
ej är möjligt, om man fastställer taxor eller klasser med minimiavgifter, därest
nämligen dessa ej skola göras så vida, att de över huvud sakna betydelse. Levnadsanspråken
och levnadskostnaderna äro för övrigt i skilda delar så olika,
att vad som på ena stället är att anse som skälig försörjning, å ett annat är att
lie teckna som svältunderstöd.»
I varje fall synes det kommittén uppenbart, att bestämmelser av denna art
ej ägna sig för upptagande i lagen. Där ett samhälle vill i sitt reglemente föreskriva
vissa normalbelopp för olika grupper, bör därför ej möta något hinder.
Å andra sidan är emellertid kravet på åtgärder för att förhindra fattigvårdsstyrelserna
från att bjuda sina understödstagare alltför dåliga villkor så berättigat,
att man ej kan avvisa detsamma. Medlet häremot har kommittén ansett
böra bestå dels i en lagstadgad rätt att hos Konungens befallningshavande anföra
besvär över fattigvårdsstyrelsens åtgärder, dels i införandet av en effektiv
inspektion.»
Pensionsstyrelsen har, under erinran om den mot förslagets ordnande
av anstaltsvården framställda anmärkning, att åt denna vårdform givits
en alltför förhärskande betydelse, framhållit, att de härav befarade olägenheterna
i viss mån kunde undanröjas därigenom att man i 27 eller
28 § gåve uttryck åt den principen, att vård skall lämnas i form av
understöd i hemmet, därest icke på grund av särskilda omständigheter
det i förekommande fall befinnes lämpligare att anlita annan vårdform.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135. 145
Kungl. May.ts bef''ältning shav ande i Östergötlands län anser, att understöd
i hemmet borde kunna lämnas jämväl åt den, vilkens behov av
fattigvård är förorsakat av dryckenskap eller arbetsovillighet, därest det
kan antagas, att understödet kommer till behörig användning.
Eu sådan bestämmelse som den av pensionsstyrelsen ifrågasatta Departeskulle
naturligen vara ägnad att än mera betona vad som även varit
kommitténs åsikt. Då detta emellertid fullt tydligt tagit sig uttryck i
stadgandet i 31 § första stycket, att anstalten är avsedd för sådana
vårdbehövande, som ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller
utackorderas, synes det icke påkallat, att samma sak utsäges även i 28 §.
I anledning av Kungl. Maj:ts befallningshavandes i Östergötlands
län anmärkning torde böra erinras, att, då dryckenskap och arbetsovillighet
förorsakat behovet, det därmed i regel får anses utrett,
att understödet icke kommer till behörig användning. Genom anknytningen
till fortsättningen av §:n lärer för övrigt den tolkning kunna
givas, att, om fara för att understödet icke kommer till behörig användning
ej föreligger, understöd må lämnas till personer, som avses med
den framställda anmärkningen.
Av stor räckvidd är naturligen den av kommittén berörda frågan
om fastställande av viss taxa eller vissa minimibelopp för kontanta understöd.
Vad kommittén anfört till stöd för ett avböjande av en dylik
anordning såsom ingående i lagen synes mig emellertid riktigt.
29 §.
I 29 § meddelas bestämmelser angående ut ackordering. Sålunda utackordering.
stadgas, att utackordering av behövande endast får ske till personer, rörande [årtaukthnevilkas
lämplighet samt förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för ring.
vart fall åligga dem, fattigvårdsstyrelsen genom föregående undersökning 29 ^
gjort sig förvissad. Om utackorderingen skall upprättas skriftligt kontrakt,
i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter noggrant angivas.
Anbud å behövandes vårdande må ej, enligt vad slutligen i §:n föreskrives,
infordras genom anställande av auktion eller annat därmed jämförligt
förfarande.
Enligt den officiella statistiken utgjorde antalet utackorderade år
1888 omkring 39,000 eller 16 % av understödstagarna. Efter 1888 har
de utackorderades antal varit i ständigt sjunkande. År 1907 var således
berörda antal omkring 30,000 personer eller omkring 13 % av hela antalet
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 185.) 19
146
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
understödstagare. Enligt kommitténs statistik för sistnämnda år, vilken
dock omfattar endast de varaktigt försörjda, var antalet utackorderade
omkring 27,000 eller 14 % av hela antalet varaktigt försörjda. Av berörda
antal voro något över 16,000 direkt understödda barn, något mer än
10,000 äldre personer samt nära 500 tillhörande barn. 1 städer och
köpingar funnos endast 415 äldre och 17 tillhörande barn utackorderade.
För år 1915 var enligt den officiella statistiken det absoluta antalet utackorderade
omkring 30,000 men i förhållande till understödstagarnas
totalsumma 11,4 ^; omkring 21,000 av de utackorderade voro direkt
understödda barn. Av dessa siffror framgår sålunda, att utackordering
i enskilt hem huvudsakligen användes för barn.
Kommittén framhåller, att beträffande äldre personer utackordering
ej erbjuder samma fördelar som i fråga om barn. Att antalet utackorderade
äldre dock är så stort som kommitténs ovannämnda siffror för 1907
utvisa, torde enligt kommitténs mening delvis vara att förklara av den
mångenstädes å landsbj^gden befintliga bristen på anstalter. Kommittén
anser emellertid, att exempel ej saknas, då utackordering av äldre kan
erbjuda särskilda fördelar, såsom i fråga om fall av sinnesslöhet eller
lättare sinnessjukdom, då ett enskilt hem kan vara att föredraga framför
en större anstalt med dess olika uppgifter.
I fråga om fordran på skriftliga kontrakt anser kommittén det vara
i sin ordning, att kontrakt upprättas på det vårdaren skall få full klarhet
om sina skyldigheter, samt framhåller, att för närvarande i många
kommuner upprättas kontrakt rörande villkoren för utackordering, därvid
ofta tryckta formulär användas, så att villkoren bliva tämligen lika.
Beträffande förbudet mot bortauktionering erinrar kommittén om att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t av år 1905 hemställt om föreskrifter
i syfte att, då fattigvårdsstju-else ville till enskild person uttinga
hjälpbehövande, auktion ej finge anställas för erhållande av anbud.
Kommittén redogör vidare för de olika sätt för erhållande av kännedom
om fosterhem, som enligt infordrade uppgifter kommit till användning,
samt framhåller, att det mest tillfredsställande sättet för utackorderingens
ordnande vore, att fattigvårdsstyrelsen på förhand och
efter noggrann prövning utvalde ett antal hem, som lämpade sig att
mottaga personer till vård, och sedan vid behov för en understödstagare
anlitade det av dessa hem, som passade bäst, men att i många kommuner
behovet av sådana förberedande åtgärder vore mindre kännbart,
vadan det ej kunde ifrågasättas att giva någon allmän föreskrift om att
fattigvårdsstyrelsen sålunda skall hava fosterhem i förväg utsedda. Då
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 147
det ej bestämt kunde påstås, att uppgift om lämpliga liera kunde erhållas
genom förfrågningar under hand, vore det omöjligt att förbjuda infordrandet
av anbud. Kommittén fortsätter därefter:
»Det skarpaste klandret torde emellertid ej hava gällt anbuds upptagande
och det offentliga tillkännagivandet därom, utan sättet för anbudens avgivande
och prövning. Därigenom att dessa få avgivas muntligen vid sammanträde samt
tillfälle beredes för spekulanter att genom nya anbud, underbjuda ett föregående
har ett auktionsliknande förfarande uppstått, vilket ej kunnat undgå att få karaktären
av en köpslagan om understödstagare. Om därvid på en gång . varit fråga
om utackordering av flera understödstagare, hava många spekulanter infunnit sig
och, om därjämte understödstagarna varit närvarande till beskådande, säger det
sig självt, vilken anstötlig form det hela fått. Huvudändamålet med detta auktionsliknande
förfarande kan ej gärna vara annat än att därvid få utrönt lägsta
möjliga pris, för vilket någon vill åtaga sig en understödstagares .försörjning.
Även om fattigvårdsstyrelsen vid den slutliga prövningen ej låter priset vara det
absolut avgörande, kommer prisfrågan dock att stå i förgrunden; i allt fall synes
det så vid anbudens upptagande, då den ene har kännedom om den andres anbud
och underbjuder detta. Naturligen är det av vikt för kommunerna, att fattigvårdskostnaderna
hållas inom rimliga gränser, men det avgörande maste dock
vara, att fattigvården ombesörjes på ett. människovärdigt sätt, och .man kan. ej
gärna vänta sig någon ordentlig vård hos personer, som i här beskriven ordning
åtagit sig försörjningen. Kommittén anser därför också för sin del, att en dylik
ordning för mottagande av anbud bör förbjudas.»
Kungl. Maj\ts befallning shav ande i Gottlands län ävensom kammarrätten
anse det knappast vara av behovet påkallat att ovillkorligen fordra upprättande
av skriftligt kontrakt vid utackordering och finna uttrycket »skall
upprättas» böra utbytas mot »bör, där så lämpligen- ske kan» eller något
dylikt. - . .... .. .
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län ifrågasätter, att de i
29 § avsedda kontrakt böra uppvisas för vederbörande polismyndighet,
på det att jämväl denna myndighet må vara i tillfälle kontrollera, att
de personer, som åtaga sig vården, på ett rätt sätt fullgöra sina skyldigheter.
Mot det föreslagna förbudet mot bortauktionering har erinran ej
framställts.
Uppställande i lagen av fordran på skriftliga kontrakts upprättande
synes mig påkallat av hänsyn till såväl fattigvardsstyrelsens och den
utackorderades som vårdarens intresse. Befintligheten av kontrakt torde
i allmänhet förhindra skiljaktigheter i uppfattning om träffat avtals
innehåll och vara ägnad att befordra ordning och reda. Att någon
svårighet att få skriftliga kontrakt till stånd skall uppstå, lärer knappast
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
148
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
vara att befara, helst fattigvårdsstyrelserna torde komma att inse fördelen
av att begagna sig av tryckta formulär, vilkas ifyllande ej böra
stöta på vanskligheter. Jag har därför ej kunnat tillstyrka någon ändring
i denna del.
Ett påbud om uppvisande av dessa kontrakt för polismyndighet i
och för kontroll synes mig icke böra stadgas.
Rörande det föreslagna förbudet mot bortauktionering är jag ense
med kommittén. Till stöd för ett dylikt förbud gäller för övrigt vad
som vid 27 § anmärkts rörande förbud mot s. k. omgång.
30 §.
understödsan * denna § finnas bestämmelser om kontroll av understöds använda!''lande
och dande och av vårdhemmen. Det stadgas, att då understöd lämnats i
av vårdhem- hemmet eller understödstagare utackorderats i enskilt hem, fattigvårds3o"§.
styrelsen bör vaka över att beviljat understöd behörigen användes och
att de, som emottagit barn eller andra till vård, fullgöra sina skyldigheter.
De sålunda föreslagna bestämmelserna stå i nära överensstämmelse
med vad som i samma hänseende föreskrives i 13 § fattigvårdsförordningen.
I det av kommittén uppgjorda normalreglementet för fattigvården
hava mera detaljerade bestämmelser intagits, särskilt för att tillgodose
de minderårigas intressen.
Kommittén. Kommittén framhåller, att, för denna kontrollerande verksamhet
erfordras i större samhällen bistånd av tjänstemän eller frivilliga hjälpare,
att för de allra största samhällena särskilda utackorderingsstyrelser
skapats, och att sådana särskilda styrelser år 1907 funnos i inalles 27
fattigvårdssamhällen.
Yttranden. Kammarrätten anser, att bestämmelserna i 30 §, vars innehåll synes
nära självfallet, lämpligen borde upptagas bland stadgandena i 10 § om
fattigvårdsstyrelsens åligganden.
Svenska fattigvårdsförbundet framhåller, att enligt förbundets erfarenhet
det icke sällan, även i kommuner med distriktsindelning, förekommer,
att tillsynen över de utackorderade är högst otillfredsställande
och att fattigvårdsstyrelsens ordförande eller vederbörande distriktsledamot
icke någonsin besökt de utackorderade inom distriktet, vilket så
mycket lättare sker som de, vilka emottagit de vårdbehövande i sina
hem, ofta uppbära utackorderingsavgiften hos ordföranden eller distrikts
-
149
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
föreståndaren och dessa sålunda icke anse sig hava någon direkt anledning
att besöka hemmen. Med tanke på dessa förhållanden synes det förbundet
lämpligt, att övervakandet av de utackorderade sker genom en
eller flera för ändamålet utsedda personer, ett uppdrag, för vilket givetvis
en kvinnlig ledamot är mycket lämpad.
Yrkande på hemmens övervakande genom särskilda för ändamålet
utsedda personer har framförts även i ett par andra utlåtanden.
Den av kammarrätten uttalade uppfattningen kan jag icke dela.
Det synes mig särdeles viktigt, att dessa bestämmelser, vilka, såsom
ovan nämnts, i liknande avfattning förefinnas i fattigvårdsförordningen,
kvarstå i lagen och få sin plats .bland de stadganden, som reglera iattigvårdsstyrelsens
huvuduppgift, fattigvårdens meddelande, vilket sammanhang
synes mig bättre framhäva vikten av dessa föreskrifter än om de
upptagas bland fattigvårdsstyrelsens övriga åligganden i 10 §.
Att i lagen upptaga bestämmelser om det sätt, varpå tillsynen av
utackorderade skall ske, synes mig icke lämpligt. Det lärer ankomma
på vederbörande fattigvårdssamhällen att bestämma, om denna gren av
verksamheten lämpligen bör uppdragas åt särskilda personer, och i så
fall intaga stadgande därom i reglementet. I kommitténs båda förslag
till reglemente finnas (18 och 35 §§) tämligen detaljerade bestämmelser
i denna del, och det framhålles särskilt, att tillsynen tillkommer, i kommuner
i allmänhet främst den ledamot, till vars distrikt understödstagaren
hör, och i större kommuner vederbörande kretsföreståndare eller
vårdare, vars krets understödstagaren tillhör.
31-35 §§.
Efter att hava behandlat frågorna om understöd i hemmet och utackordering
erinrar kommittén, att fattigvårdsmyndigheterna ej genom
ett användande av dessa understödsformer hava möjlighet att på ett tillfredsställande
sätt fylla sin uppgift. Många understödstagare sakna eget
hem och hava ej heller någon, hos vilken de lämpligen kunna vistas;
andra åter befinna sig i sådant tillstånd, att det skulle stöta på stora svårigheter
att vårda dem i enskilt hem. För sådana fall kräves anstaltsvård.
Den officiella statistiken upptager fem slag av fattigvårdsanstalter:
fattighus, fattiggårdar, arbetshus, barnhem och mindre fattigstugor. Med
fattiggård menas, enligt anvisningarna för statistiken, en anstalt, där de
fattiga under uppsikt och för kommunens räkning sysselsättas med jord
-
Departe
ments
chefen.
Anstaltsvård.
31-35 §§.
Befintliga
fattigvårds
anstalter.
150
Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
bruksarbete eller jordbruks- och annat arbete i förening; om i arbetet
ej ingår jordbruksarbete, räknas anstalten som arbetshus. Mindre fattigstugor
äro sådana för de fattigas inhysande använda smärre stugor,
vilka icke från början varit avsedda för fattigvård, utan tillfallit samhället
efter avliden understödstagare eller förvärvats på annat sätt.
Enligt den utredning rörande fattigvårdsförhållandena under år 1907,
som av kommittén föranstaltats, funnos då 1,446 egentliga fattigvårdsanstalter
och 2,900 mindre fattigstugor. Detaljuppgifter hade dock lämnats
allenast rörande 1,378 anstalter, nämligen 931 fattighus, 403 fattiggårdar,
34 arbetshus (därav 12 på landet) och 10 barnhem. Av kommitténs
redogörelse framgår vidare, att egentliga fattigvårdsanstalter
funnos i 52,9 % av landets kommuner (51,2 % för landsbygden samt
87,4 % för städer och köpingar). Procenttalen för de olika länen är
dock, vad landsbygden angår, särdeles ojämnt, från 20,3 % i Jämtlands
län till 93,3 % i Östergötlands län; i allmänhet äro anstalterna få i övre
Norrland samt i Göteborgs och Bohus län. I de egentliga fattigvårdsanstalterna
kunde under år 1907 inrymmas inalles 50,444 understödstagare,
därav 20,696 i fattighus, 20,800 i fattiggårdar, 8,438 i arbetshus
och 510 i barnhem. Av de varaktigt försörjda understödstagarna uppgivas
samma år 47,467 eller 24,6 % av hela antalet varaktigt försörjda hava
erhållit vård å kommunernas egna anstalter.
Den officiella statistiken för 1907 upptager 1,921 egentliga fattigvårdsanstalter
med utrymme för 58,748 personer, nämligen 1,451 fattighus
med 27,879 platser, 414 fattiggårdar med 22,445 platser, 33 arbetshus
med 7,582 platser och 23 barnhem med 842 platser, således
frånsett arbetshusen ej obetydligt större antal anstalter och platser, vilket
i kommitténs statistiska redogörelse antages bero därpå att ett flertal
mindre fattighus och fattigstugor i de till kommittén insända uppgifterna
icke betraktats som egentliga fattigvårdsanstalter.
I den officiella fattigvård sstatistiken för år 1915 uppgives antalet
fattigvårdsanstalter, inberäknat fattigstugorna, till 3,974, rymmande 72,664
personer, nämligen:
1,412 fattighus .............................. rymmande 29,005 personer
530 fattiggårdar........................... » 27,272 »
32 arbetshus............................ » 7,908 »
36 barnhem ............................. 1,315 »
1,964 mindre fattigstugor .......... » 7,164 »
Av sistnämnda statistik framgår vidare följande:
»Av samtliga fattigvårdsanstalter kommo 3,712, med utrymme för 52,766
personer, på landsbygden och 262, rymmande 19,898 personer, på städer och
151
Kung]. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Vid.
köpingar. Efter frånräknande av mindre fattigstugor befinnes antalet egentliga
f atti g vård san stal ter liava utgjort 1,828 å landet och 182 i stadskoramunerna, av
vilka de förstnämnda kunde samtidigt inrymma 46,074 och de senare 19,426, eller
i medeltal för varje anstalt resp. 25 och 107 personer.
Ehuru sålunda stadskommunernas fattigvårdsanstalter över huvud taget äro
betydligt större än landsbygdens, är likvid det i dem befintliga utrymmet i förhållande
till fattigpersonalens storlek vida mindre än å landsbygden. Medan
nämligen å landet, vare sig i egentliga fattigvårdsanstalter eller i mindre fattigstugor,
husrum under år 1915 kunde samtidigt beredas åt 35 % av hela antalet
understödstagare, funnos i stadskommunernas fattigvårdsanstalter plåt? er endast
för 18 % av deras hela fattigpersonal.
Bland rikets 2,509 fattigvårdssamhällen voro 352, eller 14, o %, i saknad av
varje slags fattigvårdsanstalter. I sistnämnda antal ingå 13 köpingar och 339
landskommuner, därav 44 i Älvsborgs län, 32 i Skaraborgs, 28 i Jämtlands, 27 i
vartdera av Kristianstads samt Göteborgs och Bolius län o. s. v., men endast 1
i vartdera av Södermanlands, Östergötlands och Örebro län.»
Beträffande antalet understödstagare, som år 1915 voro intagna i
anstalterna, innehåller samma statistik följande uppgifter:
»I fattighus, fattiggårdar, arbetshus eller barnhem befintliga personer utgjorde
under år 1915 sammanlagt 51,112, eller 19,5 % av hela antalet understödstagare,
vilket i fråga om det absoluta talet är något mer än under näst föregående ar.
I mindre fattigstugor boende voro 3,762 personer, utgörande 1,6 % av hela
fattigpersonalen. Sedan år 1914 har ifrågavarande antal nedgått, vilket tydligen
sammanhänger med den förut anförda minskningen i stugornas antal..
Samtliga personer, som under år 1915 erhöllo husrum vare sig i egentliga
fattigvårdsanstalter eller i mindre fattigstugor, utgjorde sålunda ett antal av
54,874, eller 21, o % av understödstagarnes totalsumma. I landsbygdens fattigvårdsanstalter
hade under hela året eller någon del därav 31,304 personer haft
bostad och i stadskommunernas anstalter 23,570 personel-, motsvarande resp.
20,9 % och 21.0 % av varderas hela fattigpersonal. Skiljaktigheten i detta hänseende
är alltså jämförelsevis obetydlig, men annorlunda ställer sig förhållandet
vid en jämförelse mellan antalet i fattigvardsanstalterna befintliga personer och.
det i dessa anstalter uppgivna utrymme. I landsbygdens fattigvårdsanstalter
kunde nämligen, efter vad förut är anfört, husrum samtidigt beredas för 52,766
personer och i stadskommunernas anstalter för 19,898 personer, under det antalet
i förevarande anstalter inrymda personer utgjorde resp. 31,304 och 23,570. Därav
framgår sålunda, att långt ifrån hela det i landsbygdens anstalter befintliga utrymmet
behövde tagas i anspråk, medan däremot stadskommunernas fattigvåidsinrättningar
voro över huvud taget använda sa långt utrymmet medgav, varförutom
en ganska betydlig personalomsättning därstädes ägde rum.»
En hänvisning till fattigvårdens egna anstalter ger dock, enligt vad
kommittén framhåller, ej någon klar bild av den anstaltsvard, som finnes
att tillgå för understödstagarna. I flera fall erhöllo dessa vård å andra
anstalter än fattigvårdsanstalter, vilket särskilt gällde sjuka och abnorma
individer. Enligt kommitténs statistik för år 1907 erhöllo 8,<G0 under
-
V&rd av
understödstagare
å
specialanstalter.
Olika arter av
anstalter.
Kommitténs
förslag.
152 Kung!. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 135.
stödstagare, utgörande 4,5 % av samtliga varaktigt försörjda, vård å
andra än kommunens anstalter. Kommittén har i sina motiver lämnat
en kortfattad redogörelse för denna specialvård å anstalter för sinnessjuka,
sinnesslöa, fallandesjuka, dövstumma, blinda, tuberkulösa, vanföra
samt akut och obotligt sjuka (motiverna sid. 138—151 samt 186—199).
Därvid anmärker kommittén, att spörsmålet rörande vården av sjuka
och abnorma understödstagare ur olika synpunkter kräver beaktande i
fattigvårdslagstiftningen. Först och främst gäller det, att fattigvårdsmyndigheterna
böra så vitt möjligt anlita förefintliga specialanstalter,
och kommittén har i detta hänseende föreslagit dels ett särskilt stadgande
i 35 §, dels föreskrift om landstingens övertagande av kostnaderna
för understödstagarnas vård i åtskilliga anstalter, se 5 kap. Några
positiva förslag till utövande av dylik anstaltsvård har kommittén ej
ansett sig hava att avgiva rörande "dessa utanför fattigvården liggande
områden; dock har kommittén så väl i sina motiver (sid. 143 och
följande samt sid. 195 och följande), som i den skrivelse, med vilken
dess _ betänkande överlämnats till Kungl. Maj:t, särskilt framhållit vikten
av sinnessjukvårdens utveckling och ordnandet av vården utav svårare
kroniskt sjuka, på vilka båda områden svårigheterna för fattigvårdsmyndigheterna
att lämna eu tillfredsställande vård äro särskilt stora.
Rörande fattigtärdsanstalterna lämnas föreskrifter i 31—34 §§ av
förslaget. I 31 § stadgas, att fattigvårdssamhälle skall hava anstalt för
mottagande av understödstagare, vilka äro i behov av vård samt ej
lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas. Flera samhällen
må förena sig om gemensam anstalt, därvid villkoren för sådan
förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln av anstalten,
upptagas i reglemente, som fastställes av Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Samhälle må ock träffa överenskommelse om anlitande
av annat samhälle tillhörig anstalt. Fattigvårdssamhälle, som på grund
av det ringa antalet understödstagare kan anses icke vara i behov av
anstalt, må efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes beprövande vara befriat
från skyldighet att anordna sådan.
Åt dessa, de egentliga fattigvårdsanstal terna, giver förslaget benämningen
ålderdomshem. De äro avsedda för dem, som behöva vård i
egentlig mening, och för de mindre arbetsföra, som lämpligen kunna
vårdas tillsammans med dessa.
En del detaljbestämmelser rörande ålderdomshemmen meddelas i 32
§ av förslaget. Av ett utav kommittén upprättat förslag till normalreglemente
framgår närmare, huru kommittén tänkt sig verksamheten vid
ett ålderdomshem.
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 1515
1 33 § meddelas bestämmelser om ett annat slag av anstalter, s. k.
arbetsliem, för omhändertagande av dels behövande, vilka äro i behov av
anstaltsvård, men ej lämpligen kunna emottagas eller behållas å anstalt,
som omförmäles i 31 §, dels ock försörjningspliktiga, vilka jämlikt stadgandet
i 72 § 2 mom. av fattigvårdsstyrelse förelagts arbete. För varje
landstingsområde skall finnas nödigt antal sådana arbetshem. I den
mån arbetshem icke kommit till stånd genom fattigvårdssamhällen eller
sammanslutningar av fattigvårdssamhällen eller på annat sätt, har landstinget
att, för beredande av tillfälle för fattigvårdssamhällen inom landstingsområdet
att få personer, som här sägs, omhändertagna, draga försorg
om upprättande av dylika hem. Två eller flera landsting må förena
sig om gemensamt arbetshem. För stad, som ej deltager i landsting,
skall arbetshem upprättas genom stadsfullmäktiges försorg.
33 § innehåller vidare några detaljbestämmelser för arbetshem. Det
stadgas, att män och kvinnor ej må intagas i samma arbetshem, så vida
ej för dem finnas fullständigt skilda avdelningar, att personer under
aderton år ej må intagas i arbetshem, samt att arbetshem skall stå under
ledning av en styrelse och vara försett med av Kungl. Maj:ts befallningshavande
fastställt reglemente. Åven för arbetshem hava mera utförliga
bestämmelser av kommittén föreslagits i ett normalreglemente för
arbetshem.
I 71 § lämnar kommittén föreskrifter om fattigvårdsstyrelsens och
anstaltsstyrelsens myndighet över den, som intagits å faftigvårdsaustalt.
I 34 § stadgas, att för uppförande av anstalt, varom i 31 och 33
§§ förmäles, skall uppgöras plan, vilken underställes Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som prövar, huruvida anstalten är så inrättad, att den
uppfyller det ändamål, som enligt fattigvårdslagen därmed avses.
Slutligen föreskrives i förslagets 90 §, att med fullständigt ordnande
av de i 31 och 33 §§ omförmälda anstalter må anstå under en tid
av tio år från det fattigvårdslagen trätt i kraft. Under övergångstiden
ankommer det på Kungl. Maj:ts befallningshavande i samråd med den i
44 § omförmälda inspektionsmyndigheten att söka åstadkomma ordnande
inom kommunerna av sådana anstalter, i fall där så anses lämpligt
genom överenskommelser mellan kommunerna om gemensam anstalt;
och må såsom anstalt av det ena eller andra slaget godkännas redan
befintlig anstalt, som är eller kan göras lämplig för ändamålet.
I motivema till nu anförda §§ erinrar kommittén till en början därom,
att gällande fattigvårdsförordning icke innehåller någon föreskrift
om skyldighet för kommunerna att hava fattigvårdsanstalt samt att de
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 20
Kommitténi
motiver.
154
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
bestämmelser, som i sådant hänseende finnas, äro dels en anvisning för
fattigvårdssamhällena att inrätta arbetsanstalt — »fattigvårdssamhälle
bör låta sig angeläget vara», heter det — för dem, som stå under fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde, dels ett medgivande att flera fattigvårdssamhällen
må kunna förena sig om bildande av dylik anstalt, och
dels slutligen föreskrifter, huru fråga om inrättande av kommunal tvångsarbetsanstalt
skall behandlas. Någon kommunal tvångsarbetsanstalt finnes
emellertid, enligt vad kommittén inhämtat, för närvarande icke, och
även medgivandet till sammanslutning emellan kommuner för gemensam
arbetsanstalt har haft ringa praktisk påföljd. Enligt de utav kommittén
insamlade uppgifterna (del III sid. 222) funnos år 1907 endast
10 fattigvårdsanstalter, som voro gemensamma för flera kommuner.
Rörande de befintliga fattigvårdsanstalternas tillkomst framhåller
kommittén, att de allra flesta fattiggårdarna anlagts under de tre sista
årtiondena, som ock hava att uppvisa det största antalet nyinrättade fattigvårdsanstalter
av andra slag, och att flera av de större städerna under
de sen are årtiondena inrättat stora och tidsenliga fattigvård sinrättningar
för olika slag av fattigvårdsbehövande. Efter en erinran därom att drivande
f aktor härvidlag i främsta rummet utan tvivel varit angelägenheten
att lämna en mera tillfredsställande vård än som varit möjligt utom
anstalt eller i de gamla fattigstugorna men att en medverkande omständighet,
särskilt vid fattiggårdarnas uppförande, tvivelsutan varit att kunna
bättre tillgodogöra sig understödstagarnas arbetskraft och därigenom
samt genom en bättre ordnad hushållning bringa ned fattigvårdskostnaden,
anför kommittén, att antalet anstalter och anstaltsplatser icke ännu
motsvarar behovet, i det nära halva antalet fattigvård ssamhällen helt och
hållet saknar fattigvårdsanstalt, att visserligen inom många mindre kommuner
fattigvården är av så ringa omfång, att den i vanliga fall kan
besörjas utan anstalt, men att fall även där kunna förekomma, då en tillfredsställande
vård är omöjlig att åstadkomma utan anstalt, att då det emellertid
skulle bliva en alltför opraktisk och dyrbar åtgärd att inom en sådan
kommun anordna en fattigvårdanstalt, varför den av fattig vår ds förordningen
anvisade utvägen, att flera samhällen förena sig om bildande
av gemensam anstalt, synes erbjuda en möjlighet till lösning av anstaltsfrågan,
men att då svårigheterna att ernå dylika sammanslutningar hittills
varit för stora och samtidigt eggelserna till deras åvägabringande
för små, en enkel anvisning i lagen i detta avseende uppenbarligen varit
alldeles otillräcklig.
Kommittén redogör härefter för yrkanden, som framställts på att
staten skulle träda emellan för åstadkommande av fattigvårdsanstalter,
en fråga till vilken jag längre fram återkommer.
Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Vidare framhåller kommittén de verkningar, som tillkomsten av
lagen om allmän pensionsförsäkring kan förväntas utöva på frågan
om fattigvårdsanstalterna. Efter att hava erinrat om att det vid förarbetena
till nämnda lag gjordes gällande, att genom pensionsförsäkringen,
sedan den blivit fullt genomförd, fattigvårdskostnaderna för kommunerna
skulle minskas med i runt tal 10 miljoner kronor, anför kommittén:
»Uppenbart är, att denna minskning skulle beröra icke blott fattiga, som
understödjas i hemmet eller utackorderas, utan även i ganska stor omfattning
sådana fattiga, som nu vårdas på anstalt, utan att det dock är möjligt att avgöra,
i vad mån det ena eller andra komme att ske. Men å andra sidan komme
anstältsbehovet icke att bortfalla ens i samma mån som de där vårdade bliva
pensionärer. I många fall lärer inträffa, att pensionsbeloppen icke förslå, for att
pensionären må kunna beredas tillfredsställande underhall och vard, samt att
fattigvården i dylika fall får träda emellan genom att mot bekommande av pensionärernas
pensionstillägg lämna underhåll och vård a kommunens anstalt. Särskilt
i städerna, framför allt de större, där pensionerna måste bliva jämförelsevis
otillräckliga för behoven, torde antalet av dem, som även efter pensionsförsäkringens
genomförande behöva vårdas å anstalt, fortfarande bliva ganska stort.
Vidare kan anstaltsvård bliva behövlig även för sådana pensionärer, som i förtid
förbrukat sin pension. Det är emellertid icke möjligt att, innan pensionsförsäkringen
ännu kommit till praktiskt utförande, kunna med någon större grad av
tillförlitlighet beräkna dess inverkan på anstaltsvården. Undersökningar, som i
mindre omfattning verkställts, hava givit vid handen, att behovet av anstaltsvård
skulle i mycket stor omfattning kvarstå.»
Åven om, framhåller kommittén vidare, behovet av vårdplatser å
fattigvård sanstalterna efter pensionsförsäkringens genomförande kan antagas
komma att i någon mån minskas, lärer dock behovet av anstalter icke
ens under nämnda förhållande kunna anses utfyllt med de nu befintliga
anstalterna. Visserligen torde inom vissa landsdelar antalet anstalter
kunna under nämnda förhållanden anses tillräckligt, men så är med all
säkerhet icke fallet på en hel del andra orter.
Kommittén anför härefter:
»Vid ordnandet av anstaltsvården gäller det naturligen i första rummet att
utnyttja den redan befintliga tillgången på anstalter och tillika så anordna de
nya, som otivelaktigt måste tillkomma, att anstaltsväsendet kan med minsta kostnad’
på bästa sätt fylla den uppgift inom fattigvården, som allt fortfarande måste
tillkomma detsamma. ...
En synpunkt, som därvid måste framträda såsom synnerligen viktig, ar den,
att anstalterna böra bereda tillfälle att åt dem, som skola där intaga,s, lämna
just den vård eller den behandling, varav de äro i behov. I sådant hänseende
lämna de nu befintliga anstalterna, i all synnerhet på landsbygden och i de
mindre städerna, mycket övrigt att önska. Där sammanföras ofta, utan någon
156 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
effektiv åtskillnad från varandra, ålderstigna, som beliöva vård, med kroppsligt
eller andligt sjuka, ej sällan sadana, som genom arten av sin sjukdom verka
högst störande för kamraterna; vidare åt dryckenskap hemfallna individer, som
måste omhändertagas, husvilla arbetslösa och själsligt undermåliga, som för kortare
eller längre tid måste beredas arbete; någon gång — i de fall då någon åtgärd
mot dem vidtages — försumliga försörjare, som skola tillhållas att uppfylla
sin försörjningsplikt.--^---Vad som särskilt framstår såsom bristfäl
ligt
är, att i allmänhet pa landsbygden saknas lägenhet att omhändertaga och
till arbete hålla försörjare, som försummat sin försörjningsplikt.
En klassifikation inom anstaltsväsendet är alltså nödvändig. Och det vill
synas, som om ett genomförande därav borde kunna lättare äga rum till följd
av den reduktion av platsbehovet, som kan förväntas efter genomförande av pensionsförsäkringen.
I ett följande kapitel kommer att närmare utvecklas, hurusom kommittén
tänker sig, att i så. stor omfattning som möjligt vården av kroniskt sjuka bör
överflyttas på landstingen eller att sådan vård bör på landstingens och kommunernas
gemensamma bekostnad beredas sådana sjuka å särskilda anstalter. I den
mån detta kan genomföras, befrias de allmänna fattigvårdsanstalterna från en
kategori av vårdbehövande, som nu i hög grad tynger dessa anstalter och bidrager
att där åstadkomma svårigheter och otrevnad.
De kategorier av. vårdbehövande, som det härefter skulle återstå att tillgodose
med vård å fattigvårdsanstalterna, äro de ålderstigna och invalider, vilka
ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas, utan för vilka
anstaltsvård är erforderlig, sjuka, vilka till följd av utrymmes- eller andra skäl
icke kunna intagas å länens eller statens anstalter, vidare i viss mån arbetsföra
personer, som för längre eller kortare tid behöva intagas å anstalt för att beredas
arbete och underhåll (husvilla arbetslösa, själsligt undermåliga m. fl.), samt slutligen
försumliga försörjningspliktiga, vilka skola hållas till arbete. Det är sålunda
två slag av anstalter, som skulle bliva behövliga, nämligen dels egentliga
fattigvårdsanstalter eller ålderdomshem, som de numera mångenstädes börja benämnas,
för dem, som behöva vård i egentlig mening, och de mindre arbetsföra,
som lämpligen kunna vårdas tillsammans med dessa, dels arbetshem för dem, som
behöva hållas till arbete. En sådan klassifikation finnes redan genomförd i vissa
större städer, vare sig att därför såsom i Stockholm upprättats fullkomligt skilda
anstalter eller, såsom på några andra ställen, anordnats särskilda avdelningar
inom samma anstalt. Givet är, att sedermera inom vartdera slaget av anstalter
kan och såvitt möjligt även bör — genomföras en ytterligare särskiljning,
varom mera här nedan.
Vad angår de egentliga fattigvårdsanstalterna eller ålderdomshemmen synas i
allmänhet de nu befintliga fattigvårdsanstalterna kunna begagnas därtill. En
stor del av dessa anstalter bära, såsom nyss är nämnt, redan nu namnet ålderdomshem
eller sjuk- och ålderdomshem samt användas såsom sådana. Härtill
behöves dock en del nya sådana, särskilt inom vissa landsdelar, där anstaltsväsendet
hittills blivit föga tillgodosett. Med den utveckling, som anstaltsväsendet
redan tagit, bör numera kunna stadgas som regel, att varje fattigvårdssamhälle
skall hava en anstalt av ifrågavarande slag. För att även för de mindre
kommunerna möjliggöra efterkommandet av denna föreskrift har kommittén upptagit
bestämmelsen i gällande fattigvårdsförordning, att flera samhällen må förena
Kung!. Muj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
157
sig om gemensam anstalt. Visserligen liar, såsom förut anmärkts, denna föreskrift
hittills lett till ringa praktiskt resultat. Men det torde bliva annorlunda,
om upprättandet av dylik anstalt, som hittills varit fullkomligt frivilligt, hädanefter,
på sätt kommittén föreslagit, göres till ett åliggande för kommunerna, låt
vara med rätt för Konungens befallningshavande att för särskilda fall medgiva
undantag. Utan tvivel bliver det ekonomiskt fördelaktigare med något större
anstalter, liksom vården och behandlingen å eu sådan anstalt bör kunna göras
mera avpassad efter vars och ens behov; och det synes därför önskvärt, att gemensamma
anstalter, som äro något större, komma till stånd. Kommittén hyser
ock den förvissningen att, därest en ordnad fattigvårdsinspektion i enlighet med
kommitténs förslag genomföres, denna skall kunna kraftigt verka för åstadkommande
av sammanslutningar mellan kommunerna för sagda ändamål, där sådant
anses gagneligt. Då det emellertid, oaktat dessa möjligheter, kan möta stora
svårigheter för en eller annan mindre kommun att anordna fattigvårdsanstalt,
och det gives kommuner med så ringa antal understödstagare, att anstalt där
icke heller är behövlig, har i förslaget intagits stadgande, att dylik kommun
efter Konungens befallningshavandes beprövande må vara befriad från skyldighet
att anordna sådan anstalt. Vid denna prövning bör Konungens befallningshavande,
när anledning därtill gives, inhämta yttrande från fattigvårdsinspektionen.
Men kommittén har därjämte tänkt sig, att behovet av sådan anstaltsvård,
som här är i fråga, skulle kunna tillgodoses, utan att det bleve nödigt, att varje
kommun ensam eller i förening med andra uppförde nya anstalter. Inom åtskilliga
delar av landet torde de redan nu befintliga anstalterna kunna i det närmaste
fylla det blivande behovet av anstaltsplatser. Aven om en del av de nu
befintliga fattiggårdarna, såsom nedan skall vidare utvecklas, anordnas till arbetshem,
torde i allt fall mångenstädes å de återstående finnas tillräckligt antal
platser för sjuka och ålderstigna. I sådant fall bör tillfälle beredas annan kommun,
som saknar anstalt, att få begagna anstalten för sina fattiga, som äro i
behov av anstaltsvård; och har fördenskull meddelats en bestämmelse om godtagande
av en sådan åtgärd för fyllande av behovet av anstaltsplatser. Redan
nu mottagas å en del fattigvårdsanstalter fattiga från främmande kommuner; och
understundom har i sådant syfte uttryckligen fastställts särskild avgift att för
nämnda fall utgå. På detta sätt bör en stor del av det större platsutrymme,
som tilläventyrs kan uppstå genom pensionsförsäkringen, kunna lämpligen tillgodogöras.
Vad därefter angår arbetshemmen, är frågan om åstadkommande av tillräckligt
antal sådana utan tvivel vida svårare att på ett tillfredsställande sätt lösa.
Att den verkligen löses synes emellertid vara en angelägenhet av stor betydelse.
Särskilt torde det, såsom i annat sammanhang ytterligare utvecklas (9 kap.), icke
låta sig göra att utan ett tillräckligt antal sådana hem komma till något tillfredsställande
resultat med avseende på det synnerligen viktiga spörsmål, som länge
stått på dagordningen såsom ett av de mest trängande inom fattigvården, nämligen
ett verksamt efterhållande av försumliga familjeförsörjare. —---
Vidare erfordras arbetshem för en del i någon mån arbetsföra understödstagare,
vilka ej lämpligen kunna försörjas utanför anstalt, enär de då alldeles
uraktlåta att använda sin arbetskraft, men å andra sidan icke lämpligen kunna
eller böra mottagas och beredas arbete i ålderdomshemmet. Under det ålderdomshemmet
alltså kommer att bliva den egentliga fattigvårdsanstalten, varest
jämte de ålderstigna och orkeslösa även en del mindre arbetsföra personer får
158
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
stanna, under förutsättning att sådant ej stör ordningen å anstalten, blir arbetshemmets
uppgift åter i viss mån att vara en anstalt, där man vill söka påverka
sådana individer, som ej lämpligen kunna emottagas eller behållas i den egent
liga fattigvårdsanstalten.
Då sålunda arbetskemmet huvudsakligen skulle komma att mottaga försumliga
försörjare och därjämte i allmänhet de kraftigare och mera svårhanterliga
bland de understödstagare, som behövde intagas i anstalt, kan arbetshemmet ej
reda sig utan eu tämligen genomförd disciplin, särskilt vad beträffar arbetets utförande.
Med hänsyn till dessa anstalters strängare karaktär torde alltså till dem
ej böra sändas sådana i någon mån arbetsföra understödstagare, som utan svårighet
kunna vårdas på ålderdomshemmen. Man kan också antaga, att i de kommuner,
som hava egna ålderdomshem och där kunna använda understödstagarnas arbetskraft,
fattigvårdsstyrelserna skola å dessa utnyttja denna kraft i stället för att till det
ofta nog mera avlägsna arbetshemmet sända dylika personer. Om, såsom kommittén
föreslagit, behandlingen av de understödstagare, som behöva verklig sjukvård,
kommer att ombesörjas i särskilda sjukhem, föreligger än mindre anledning
att så omsorgsfullt från ålderdomshemmet utgallra dem, som kunna utföra
något arbete. Slutligen vill kommittén erinra därom, att man i arbetshemmen
lämpligen skulle kunna mottaga sådana personer, som gjort sig skyldiga till lösdriveri
eller bettleri, men på grund av bristande arbetsförhet ej kunnat dömas
till tvångsarbete eller frigivits från tvångsarbetsanstalt.
Genom att sålunda i någon mån begränsa antalet av dem, som skola sändas
till arbetshemmen, vinner man, att antalet sådana hem ej behöver bliva alltför
stort. Detta är av så mycket större vikt, som man i allt fall har svårt att bilda sig.
någon föreställning om det antal platser, som kräves å dylika hem. —---
Bortser man från Stockholms stads arbetsinrättning med 1,432 platser och de
arbetsavdelningar, som finnas vid en och annan av de större städernas fattigvårdsanstalter,
torde det ej finnas någon direkt motsvarighet till dylika arbetshem;
dock torde åtskilliga av de i statistiken såsom arbetshus eller fattiggårdar upptagna
fattigvårdsanstalter utan större förändringar kunna användas till arbetshem.
Storleken av arbetshemmet torde komma att bero av lokala förhållanden; för
mindre antal än 50 synas nya arbetshem ej gärna böra inrättas.
Skyldigheten att upprätta och underhålla arbetshem har av kommittén föreslagits
skola åligga landstingen och de städer, som ej deltaga i landsting. Om
så lämpligen kan ske, bör hinder ej möta för två eller flera landsting eller städer
att förena sig om gemensamt arbetshem. Det bör tillkomma landstinget att bestämma,
om och i så fall vilken avgift skall betalas för de å arbetshem intagna,
varvid naturligen hänsyn bör tagas till att avkastningen av de intagnas arbete
tillfaller anstalten. Somliga kommuner kunna förutsättas själva eller i förening
med andra inrätta egna arbetshem; i den mån sådant äger rum, minskas tydligen
det anstaltsbehov, landstinget har att tillgodose.
Då enligt kommitténs mening från ålderdomshemmet ej böra uteslutas alla
i någon män arbetsföra element, bör ålderdomshemmet fortfarande hafva möjligheter
till sysselsättning för de intagna, därest kommunen ej anser sig vilja göra
ytterligare någon fördelning på olika anstalter, något som särskilt för de större
kommunernas del naturligen kan vara önskvärt. Arbetshemmet däremot har sin
mera begränsade uppgift att bereda arbete och bör anlitas för de därför särskilt
angivna fallen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 159
Givetvis kunna anstalter i den utsträckning, som här föreslagits, ej anordnas
omedelbart vid lagens ikraftträdande, utan eu övergångstid är nödvändig för
anstaltsväsendets anordnande. Kommittén har föreslagit denna tid till 10 år efter
det lagen trätt i kraft. Att taga en jämförelsevis lång övergångstid är så mycket
mera av behovet påkallat, som anstaltsväsendet då kan så småningom utvecklas
efter förefallande behov samt gjorda erfarenheter och man kan bliva i tillfälle
att, med begagnande av den minskning i platsbehovet, som kan väntas inträda
genom pensionsförsäkringen, tillgodogöra sig de förutvarande anstalter, som äro
eller kunna göras lämpliga för ändamålet. Härvid är särskilt att taga hänsyn till
bildandet av sammanslutningar mellan kommunerna (90 §).»
Själva grundtanken om ett särskiljande av anstalterna i två former
har i allmänhet vunnit erkännande. Däremot hava eu del skiljaktigheter
yppats rörande kommitténs utformande av densamma.
Redan inom- kommittén voro två ledamöter, herrar Björklund och He80rT»tion''
Magnusson, delvis av annan mening än kommitténs majoritet. Ifråga
om den egentliga fattigvårdsanstalten, för vilken de alternativt med
»ålderdomshem» använda beteckningen »fattiggård» eller »arbetshem»,
vilja de inskränka fattigvårdssamhällets skyldighet att anordna sådan.
Samhälle skulle anlägga sådan anstalt »där sådant är nödvändigt för
fattigvårdens ändamålsenliga handhavande». Anstalten skulle vara så
inrättad, »att alla de olika kategorier av understödstagare, för vilka den
måste av fattigvårdssamhällets verkställande organ anlitas, där kunna
beredas underhåll och erforderlig vård samt lämplig sysselsättning».
Kommuner, där för fattigvårdens ändamålsenliga handhavande anstalt ej
vore erforderlig, skulle utan vidare, och icke först efter Kungl. Maj:ts befallningshavandes
prövning av en ansökan därom, vara befriade från skyldigheten
att hava anstalt.
Beträffande arbetshemmen, av reservanterna benämnda arbetsanstalter,
borde dessa icke betraktas såsom fattigvårdsanstalter i egentlig mening.
Reservanterna ansåge det obilligt att ålägga kommun eller sammanslutning
av kommuner att inrätta dylika anstalter, ehuru sådant givetyis
borde vara dem obetaget, varemot vägande skäl syntes tala för
att ålägga landstingen att för sig eller två eller flera gemensamt anlägga
anstalter av ifrågavarande slag. Å dessa anstalter borde enligt
reservationen mottagas dels försörjningspliktiga, som enligt 72 § 2 mom.
i förslaget inställas till arbete, dels sådana understödstagare , vilka rätteligen
äro hemfallna till tvångsarbete, men som i saknad av eller vid
brist i arbetsförmåga icke kunna ådömas sådant, och dels understödstagare,
som intagits på den egentliga fattigvårdsanstalten, men som på
grund av sitt uppförande icke lämpligen kunna där vårdas. Endast för
160
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
den sistnämnda kategorien skulle kommunen betala avgift. I övrigt
skulle vården bekostas av landstinget.
Ålderdoms- Åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheterna (Kungl. Maj:ts
3iet§ befallningshavande i några län, ett par landsting, ett domkapitel ävenYttranden.
som kammarrätten) äro av den meningen, att stadgandet i 31 §, sådant
förslaget avfattats, kan vara ägnat att tillskapa fattigvårdsanstalter i
kommuner, där sådana skulle utan olägenhet kunna undvaras. I allmänhet
anse dock dessa myndigheter, att bestämmandet, huruvida i
det särskilda fallet skyldighet att hava anstalt föreligger, ej kan överlämnas
åt fattigvårdssamhället utan måste uppdragas åt Kungl. Maj:ts
befallningshavande. Norrbottens läns landsting uttalar den farhågan, att
kommunerna i regel skulle komma att uppfatta såsom sin skyldighet
att upprätta ålderdomshem och därefter, när dylikt en gång funnes, av
ekonomiska skäl i dessa anstalter söka intvinga personer, där detta icke
vore vare sig nödvändigt eller lämpligt.
Kammarrätten anser denna farhåga icke sakna berättigande samt
finner en begränsning önskvärd i den av kommittén föreslagna skyldigheten
för kommunerna att upprätta ålderdomshem, därvid dock, för vinnande
av enhetlighet och säkerhet för en opartisk och sorgfällig prövning
av dessa frågor, beslutanderätt bör i alla hithörande fall tillkomma Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Enligt kammarrättens mening skulle sålunda
fattigvårdssamhälle, där Kungl. Maj:ts befallningshavande prövade sådant
vara för fattigvårdens behöriga handhavande nödigt, hava anstalt av
ifrågavarande slag. — I ungefär enahanda riktning uttala sig Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Kronobergs och Hallands län samt domkapitlet
i Visby.
Domkapitlet i Skara ger uttryck åt en liknande farhåga samt framhåller,
att fördelen med de små fattigvårdssamhällena ligger i icke ringa
grad däri, att man där på grund av större personalkännedom har lättare
att finna lämpliga hem och att utöva kontroll och tillsyn, en fördel
vilken synes motverkas av kommitténs förslag i denna del.
Medicinalstyrelsen och en förste provinsialläkare uttala sig i anslutning
till reservationen, likasom Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kalmar län,
sistnämnda myndighet dock med hänsyn särskilt till förhållandena inom
berörda län och under betonande, att befallningshavanden funne skillnaden
mellan kommitténs och reservanternas förslag icke vara stor.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads län finner bestämmelsen
böra innehålla, att fattigvårdssamhälle skall låta sig angeläget vara,
att, där så erfordras, inrätta anstalt för mottagande av understödstagare.
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 101
Kungl- Maj ds befallning shav ande i Älvsborgs län uttalar särskilt från
ekonomisk synpunkt betänkligheter mot förslaget samt finner, att Kungl.
Maj:ts befallningshavande i varje fall bör äga att vid prövning av frågan
om befrielse från ifrågavarande skyldighet taga hänsyn jämväl till andra
omständigheter än ringa antal understödstagare ävensom att medgiva
uppskov utöver den i övergångsbestämmelserna fastslagna tid med anstalts
anordnande, varjämte, för att förmå samhällena att i god tid taga
frågan om anstalts anordnande i övervägande, borde stadgas viss tid,
inom vilken ansökan om befrielse borde ingivas.
Från andra håll (Västerbottens läns landsting samt reservanter inom
Jämtlands läns landsting) uttalas, att kommun själv bör få avgöra, när
anstalt är erforderlig.
I vissa yttranden framkomma betänkligheter från huvusakligen ekonomisk
synpunkt och erinras om nödvändigheten av bidrag åt kommunerna
för ifrågavarande ändamål. Spörsmålet om dylika bidrag kommer
att längre fram närmare skärskådas.
Å andra sidan tillstyrka åtskilliga myndigheter och korporationer
kommitténs förslag. Det saknas ej uttryck för den uppfattningen, att
kraftiga åtgärder behövas för att få till stånd anstaltsvård, där sådan erfordras.
Så t. ex. framhåller svenska fattigvärds/örbundet, att såsom
villkor för befrielse att hava egen anstalt bör stadgas, att överenskommelse
skall hava träffats med annat fattigvårdssamhälle om rätt att vid
behov få anlita nämnda samhälle tillhörig anstalt.
Vid andra allmänna svenska fattigvårdskongressen i Stockholm är 1915
uttalades från olika håll livlig anslutning till kommittéförslaget beträffande
anstaltsvården. Det framhölls bl. a., att den föreslagna klassifikationen
av understödstagare på olika anstalter vore ägnad att effektivt
motverka ett av de största missförhållandena inom fattigvården, nämligen
sammanblandningen av olika element i eu och samma fattigvårdsanstalt,
att en anordning, varigenom åt kommunernas eget avgörande överlämnades
frågan om inrättande av anstalt, vore synnerligen olämplig och
icke skulle innebära något som helst framsteg framför nuvarande förhållanden,
samt att, om förslaget godkändes, det funnes anledning antaga,
att såväl föreningar mellan kommuner om uppförande av gemensamma
anstalter som överenskommelser om anlitande av andra samhällens
anstalter i ganska stor utsträckning skulle komma till stånd.
Rörande möjligheterna att vid genomförande av kommittéförslaget
utnyttja hittills befintliga anstalter kan eriuras om ett anförande vid
nämnda kongress, vari på tal om den av kommittén föreslagna 10-åriga
•övergångstiden yttrades bl. a. »Det skall härigenom bli möjligt för de
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 185.) 21
162
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
kommuner, vilka anskaffat s. k., fattiggårdar, att taga under övervägande,,
huruvida dessa skola avyttras och ersättas med ålderdomshem, eller om
någon annan anordning kan träffas med dem. I vissa län äro, som bekant,
fattiggårdarna den övervägande anstaltstypen, och man tycks finna
sig väl tillfreds med dem. I många fall ligger en sund framtidsspekulation
bakom dessa företag — man har t. ex. inköpt en egendom med
nedhuggen skog och väntar sig i en framtid skörda frukterna av den
uppväxande skogen. Å många håll har man emellertid ej kunnat använda
sig av den »arbetskraft», som finnes å anstalten, utan måst basera
verksamheten på lejd sådan. Där så är förhållandet, synes det mig rätt
naturligt, att kommunen behåller egendomen och liksom förut sköter den
genom fackkunnigt folk. De produkter, som erhållas, försäljas till anstalten.
Denna åter skötes av en person, som helt ägnar sig åt uppgiften.
De, som äro i någon mån arbetsföra, sysselsättas å jordbruket.
Det blir sålunda en specialisering å de båda uppgifterna, understödstagarnas
vård och jordens skötsel, men eu växelverkan mellan dem äger
rum. A andi-a håll kan det visa sig lämpligare att sälja egendomen,
arrendera bort densamma o. s. v. På varje plats finnas i regel särskilda
förhållanden, som motivera den ena eller den andra åtgärden, och
varje kommun får göra, vad som för densamma anses lämpligast. Ehuru
svårigheter å en del håll skola uppstå i och för denna angelägenhets
ordnande, tror jag ej de böra anses avskräckande, särskilt om hänsyn
tages till den långa övergångstiden. Innan beslut fattas i ena eller andra
riktningen, kommer givetvis rådslag att äga rum emellan dem, som äro
närmast intresserade av frågan, kommunerna, samt Konungens befallningshavande
och fattigvårdsinspektionen. Och att härigenom efter hand
skall utkristallisera sig en tillfredsställande anordning, därom hyser jag
ej tvivel».
Mot det av kommittén förslagsvis valda namnet för dessa anstalter,
»ålderdomshem», har från liera håll gjorts den invändningen, att det ej
skulle vara nog betecknande för det angivna ändamålet. Man har i
stället föreslagit »sjukhem», »ålderdoms- och sjukhem», »försörjningshem»
och »vårdhem».
För främjande av uppkomsten utav föreningar mellan kommuner om
gemensam anstalt anser svenska fattigvård sförbundet, att vissa ekonomiska
förmåner böra lämnas sådana kommuner, t. ex. i avseende å lån ur en
eventuell lånefond. Enligt förbundets mening borde eu dylik fond inrättas
samtidigt med att den n}7a fattigvård slagen träder i kraft samt
ett intimt samarbete komma till stånd mellan Kungl. Maj:ts befallningsbavande
och den föreslagna inspektionen i avsikt att främja uppkomsten
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 163
av föreningar enligt G eller 31 §, och borde Kungl. Maj:ts belallningshavaude
vid granskning av plan enligt 34 § tillse, att minimifordringarna
i 32 § i alla avseenden kunna uppfyllas och, om så ej anses bliva förhållandet,
giva anvisning om förening med annan kommun.
Kungl. Maj:ts befallningskavande i Älvsborgs län ifrågasätter, att för
de sannolikt talrika fall, där mellan flera kommuner, vilka finnas icke
böra åläggas att var för sig hålla fattigvårdsanstalt, överenskommelse
om anordnande av gemensam sådan icke kan komma till stånd, i lag
bestämmes något sätt att genom beslut av Kungl. Maj:t eller underordnad
myndighet fastställa distrikt av två eller flera fattigvård ssamhällen
med skyldighet att hålla gemensam anstalt. Motsvarande bestämmelse
torde måhända även finnas nödig i fråga om landstingens skyldighet att
anordna arbetshem.
Kungl. Maj:ts befallningslmvande i Uppsala län framhåller, att genom
stadgandet i 3i § Kungl. Maj:ts befallningshavande fått ett kraftigt medel
i sin hand att framtvinga gemensamma anstalter, där de ej kunna åstadkommas
på frivillighetens väg.
Statistiska centralbyrån finner det vara önskvärt, att vissa normerande
bestämmelser lämnas beträffande gemensamma anstalters förvaltning,
såsom att gemensam anstalt skall stå under särskild styrelse, huru
sådan styrelse skall utses, efter vilka grunder de särskilda fattigvårdssamhällena
skola bidraga till anstaltens anläggning, underhåll och drift,
huru revisorer av anstaltens räkenskaper skola utses, huru ansvarsfrihet
skall meddelas o. s. v. Byrån fortsätter:
»Erfarenheten har nämligen givit vid handen, att redan med det ringa antal
för flera fattigvårdssamhällen gemensamma anstalter, som för närvarande finnes,
det stöter på svårigheter att erhålla fullständiga och likformiga uppgifter till den
kommunala fattigvårds- och finansstatistiken, i det att stundom dubbelräkningar
uppstå, stundom åter vissa data, särskilt finansiella, icke alls bliva medtagna i
de statistiska sammandragen. Måhända borde dock dylika föreskrifter lämpligast
få sin plats i de allmänna kommunalförfattningarna eller i särskild lag. Möjligt
är ock, att fattigvårdslagstiftningskommittén av denna anledning ansett frågan
närmast böra upptagas till behandling av den kommitté, som den 5 december
1913 fått åt sig uppdraget att verkställa en allsidig utredning rörande anvisande
av friare former än de nu befintliga för sammanslutning mellan kommuner eller
delar av kommuner för tillgodoseende av ett eller flera gemensamma kommunala
behov m. m. Statistiska centralbyrån vill emellertid här endast framhålla angelägenheten
av att, därest fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag i vad det rör
fattigvårdsanstalter, gemensamma för två eller flera fattigvårdssamhällen, vinna
Kungl. Maj:ts och riksdagens godkännande, samtidigt även dylika anstalters förvaltning
blir genom allmänna bestämmelser reglerad. Utan att så sker, torde
anförda svårigheter vid gemensamma anstalters redovisning i den kommunala
statistiken aldrig kunna undvikas.»
164
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Beträffande formuleringen av 31 § anför socialstyrelsen:
»Av motiveringen till denna § att döma sjnes kommittén käft för avsikt,
att den fattigvårdssamkälle ålagda skyldigheten att hava anstalt skulle ansesfullgjord
även i det fall, att samhället endast berett sig tillgång till vårdplatser
å annat samhälles anstalt. Sista punkten i §:ns andra stycke innehåller också
en bestämmelse i denna riktning. Genom undantagsstadgandet i sista stycket,
som blott synes hänföra sig till helt eller delvis egen anstalt, har det emellertid
blivit tvivelaktigt, huru lagen i förevarande avseende är att förstå.»
Vid bedömandet av den viktiga frågan om anstaltsvårdeus ordnande
måste tagas till utgångspunkt dels att det allmänt erkännes, att anstalter
icke kunna undvaras, och dels att de nu ofta överklagade missförhållandena
vid anstalterna måste, så långt ske kan, undanröjas. Att
den väg, man har att beträda, måste utgöras av en mera individualiserad
vård, därom synes ej heller något tvivel råda. Därvid bör naturligen
all vård, som hör till specialanstalter, så långt möjligt är överlämnas
åt sådana. Såsom ett ytterligare led i specialiseringen kunna
de föreslagna arbetshemmen betraktas.
Vad nu närmast vidkommer den egentliga fattigvärdsanstalten, för
vilken lämpligen bör i lagen alternativt med »ålderdomshem» kunna
användas de i vissa yttranden föreslagna benämningarna »försörjningshem»
och »vårdhem» — naturligen med frihet för fattigvårdssamhällena
att åt sina anstalter giva det namn, som de anse bäst passa — finner
jag det i princip riktigt, att varje fattigvårdssamhälle bör hava möjlighet
att i fall av behov lämna understödstagare vård å en sådan anstalt.
Onekligen finnas fall, då anstaltsvård är den enda på en gång effektiva
och humana vårdformen. Detta kan bero på understödstagareus
egenskaper; han kan vara sådan att, även om eljest utackordering inom
hans kommun eller i grannkommunerna kan ske, ingen vill mottaga
honom i sitt hem. Men härtill kommer, att utvecklingen på åtskilliga
håll, enligt vad erfarenheten visar, fört med sig, att de enskilda hemmen
ställa sig mer och mer ovilliga att mottaga främlingar, särskilt sådana,
som kräva tillsyn. Och understöd i den behövandes hem kan ofta
av en eller annan anledning icke ifrågakomma. Då inställer sig det
oavvisliga kravet på anstaltsvård. För de kommuner, där endast ett
mindre antal understödstagare finnes, som tarvar anstaltsvård, behöver
anordnande av anstalt icke medföra så utomordentligt stora kostnader.
Den redogörelse, som vid fattigvårdskongressen 1915 av en i den praktiska
fattigvården erfaren person lämnades om ett litet ålderdomshems
anordnande och kostnaderna därför, giver vid handen, att ett sådant hem
kan, med klokhet och omtanke, åstadkommas lättare än de flesta skulle vara
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 185. lön
böjda för att antaga. På Bina håll komma nog också anstalterna att bliva
välbehövliga även för mottagande av personer, vilka uppbära pension
enligt lagen om allmän folkpensionering, men önska mot avstående av
pensionen vinna inträde å anstalt. Härtill återkommer jag i det följande.
Emellertid hava naturligen åtskilliga kommuner ett så litet bruk för en
anstalt, att det ej skulle vara klokt att söka påverka dem därhän, att
de anskaffa en anstalt för ett eller annat enstaka fall; än mindre lärer
det vara lämpligt att i lagen giva dem ett direkt åläggande, om icke
samtidigt pekas på andra utvägar för lämnande av dylik vård. Kommittéförslaget
anvisar två sådana utvägar, nämligen antingen en förening
med ett eller flera andra fattigvårdssamhällen om en gemensam anstalt
eller ock en överenskommelse med annat samhälle om anlitande av detsamma
tillhörig anstalt. Slutligen kan samhälle i visst, i förslaget angivet fall
av Kungl. Maj:ts befallningshavande befrias från skyldighet att anordna
anstalt. Kommun, som befriats från sådan skyldighet, lärer dock enligt
förslaget vara skyldig tillse, att de understödstagare, som verkligen behöva
anstaltsvård, på annan anstalt bekomma sådan.
Det synes mig till eu början lämpligt, att kommun, för vilken av
en eller annan anledning egen anstalt ej erfordras, kan, såsom kommittén
föreslagit, förena sig med ett annat samhälle om anordnande av
anstalt. Men i sådana fall, då icke heller andel i anstalt kan anses av
behovet påkallad, synes kommun böra i vissa fall kunna erhålla befrielse
från skyldigheten att, ensam eller i förening med annat samhälle, hava
anstalt. Såsom grund för befrielse synes mig böra gälla icke blott,
såsom kommittén föreslagit, ringa antal understödstagare, utan även
andra omständigheter, såsom t. ex. att, fastän understödstagarnas antal
ej är ringa, ingen eller blott ett fåtal av dem kräver anstaltsvård; att
goda möjligheter till tillfredsställande utackordering även av mera svårskötta
understödstagare finnas o. s. v. Arten av dessa omständigheter
torde ej lämpligen kunna angivas i lagen, utan bör det ankomma på
den prövande myndigheten att fritt avgöra, när sådana omständigheter
föreligga.
En dylik befrielse får dock ej innebära, att fattigvårdsamhället
därigenom fritages från plikten att verkligen bereda anstaltsvård, när
fall föreligga, då sådan kräves. Önskligt hade kanske varit, att såsom
villkor för befrielse uppställdes ej blott en principiell skyldighet att ändå
sörja för lämplig anstaltsvård i förekommande fall, utan rent av en på
förhand träffad överenskommelse med annat samhälle om anlitande av
dess anstalt, men det lärer i många fall bliva omöjligt att få till stånd
166
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
sådana överenskommelser. Däremot synas mig mindre svårigheter böra
möta att i enstaka fall mot särskild avgift få en vårdbehövande intagen
i annat samhälles anstalt. Detta kan för övrigt bliva nödvändigt, även
om en överenskommelse existerar, men understöds tagaren ej lämpligen
kan mottagas annat än i en anstalt med särskilda anordningar. Dessutom
kan det inträffa att, då överenskommelsen behöver tagas i anspråk,
anstalten ifråga är så upptagen, att hinder möta för att mottaga
den vårdbehövande. Jag har därför ansett det lämpligare att i lagen
medgiva en befrielse, då särskilda skäl — det ringa antalet understödstagare
eller eljest — tala därför, men under uttryckligt betonande av
samhällets skyldighet att bereda anstaltsvård, då sådan erfordras. Då
detta senare är förhållandet, ligger det för samhället närmast till hands
att söka avtala med annat samhälle om mottagande av understödstagaren.
Såsom nyss antytts är ej varje anstalt att för sådant fall anse
såsom lika lämplig; det kan t. ex. gälla en sinnessjuk, för vilken plats
å hospital ej kan beredas, och då blir det naturligen ändamålsenligast
att söka få honom till en närliggande stads anstalt med specialavdelning
för sinnessjuka. Härvidlag behöves det ej sällan en sakkännedom,
som ej står fattigvårdsstyrelsen till buds. 1 en del fall kan tillkallad
läkare kanske ordna saken, men eljest böra inspektions- och instruktionsmyndigheterna
just när det gäller att söka plats å anstalt bliva till ovärderlig
nytta för fattigvård sstyrelserna. Skulle vederbörande fångvårdsstyrelse
underlåta att vidtaga nödiga åtgärder, särskilt att anlita de
möjligheter, som erbjudas, bör det tydligen stå Kungl. Maj:ts befallningshavande
öppet att ombesörja vården på fattigvårdssamhällets bekostnad.
Dylik åtgärd lärer emellertid mera sällan behöva komma till användning,
då samhället riskerar, att dess oförmåga att på annat håll bereda lämplig
vård åt sina understödstagare kommer att få till följd ett åläggande att
uppföra egen anstalt!
Befrielse från skyldighet för fattigvårdssamhälle att ensam eller i
förening med annat samhälle hava anstalt bör, på sätt kommittén och
flertalet hörda myndigheter ansett, meddelas av Kungl. Maj :ts befallningshavande;
befrielsen torde böra gälla tills vidare. Därest förändrade förhållanden
inträda, vilka böra föranleda inrättande av anstalt, bör Kung],
Maj:ts befallningshavande giva föreläggande i sådant hänseende.
Uppställandet av vissa regler för gemensamma anordningar, varom
hemställts i statistiska centralbyråns yttrande, skulle tydligen än ytterligare
underlätta fortsatta strävanden att åstadkomma gemensamhet.
Därest förslaget blir lag, torde behovet av normerande bestämmelser
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr VI.r>. 1<>7
tämligen snart göra sig gällande. Emellertid synes det mig lämpligast
att först efter det någon erfarenhet vunnits beträffande föreningar av
förevarande slag utfärda någon författning eller eljest meddela regler i
ämnet.
Att, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshavande i Ålvsborgs län ifrågasatt,
i lag bestämma något sätt att genom myndighets beslut fastställa
distrikt av två eller flera fattigvårdssamhällen med skyldighet att hålla
gemensam anstalt, skulle givetvis vara lämpligt ur synpunkten att distrikt,
som voro lagom stora och väl avpassade för anstaltsvård, då kunde erhållas.
Men mot en sådan tvångssammanslutning kunna åberopas de
skäl, som under 6 § anförts mot framtvungna föreningar av kommuner
till ett fattigvårdssamhälle. Man lärer därför, åtminstone tills vidare,
få nöja sig med det indirekta tvång, som ligger i risken att, om en
förening ej kommer till stånd, föreläggande att upprätta egen anstalt
kan meddelas, och avvakta resultatet av den verksamhet för sammanslutningars
åvägabringande, som lärer åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande
och fattigvårdsinspektionen. Om emellertid under övergångstidens
förra hälft tydligt visar sig, att intet står att vinna på frivillighetens
väg, torde det vara tid att taga under övervägande, om ej kraftigare
stadganden böra komma till stånd. De resultat, till vilka kommittén
för kommunala nybildningar kan komma, torde för övrigt vara
av betydelse även för förevarande spörsmål.
Till frågan om statens medverkan genom lån eller på annat sätt
till ålderdomshemmens anordnande återkommer jag längre fram.
I fråga om anordningarna vid ålderdomshemmet hava närmare be- Anordningarna
stämmelser givits i 32 § av förslaget. Där stadgas sålunda: vid ålderdoms
j>I fråga om anordningarna vid fattigvårdsanstalt, som i 31 § sägs, 32 §.
skall iakttagas, att åt män och kvinnor beredes bostad i särskilda rum Kommittén,
samt att, därest sinnessjuka och sinnesslöa, tuberkulösa och andra med
svårare sjukdom behäftade understödstagare intagas å anstalten, dessa
vårdas i särskilda rum eller avdelningar, så vida ej i särskilda fall annat
finnes kunna ske utan men för vare sig den sjuke eller övriga understödstagare.
Där så ske kan, höra äkta makar få bo tillsammans för sig, om ej
någon av dem önskar annorlunda.
Å anstalten bör tillfälle beredas till arbete för sådana understödstagare,
som äro i någon mån arbetsföra.
Barn över två år må icke annat än tillfälligtvis och till dess annan
anordning hunnit träffas intagas å fattigvårdsanstalt, där ej en från den
168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande och vårdande
inrättats.»
I sina motiver framhåller kommittén bland annat, att anordning med
särskilda rum för äkta makar redan nu finnes vid ett ej ringa antal anstalter
(499 å landsbygden och 51 i stadskommuner) och bör utan större
svårigheter kunna beredas överallt, då härför allenast fordras, att vid anstalterna
även mindre rum anordnas. Frågan härom sammanhänger alltså
ytterst med en i allt fall önsklig reform i den riktning, att anstalterna byggas
med flera medelstora eller mindre sovrum, så att ett särskiljande av understödstagarna
kan verkställas efter de olika grunder, som finnas lämpliga.
Under betonande av angelägenheten av att understödstagare, som
lida av svårare sjukdomar, så vitt möjligt erhålla vård å för dem avsedda
special anstalter, framhåller kommittén att, där så ej kan ske förhållandena
å fattigvårdsanstalten böra så lämpas, att dessa understödstagare
kunna därstädes erhålla bästa möjliga vård och på samma gång övriga
understödstagare så vitt möjligt befrias från de obehag, som en sammanblandning
av friska och sjuka i många fall kan medföra. Ett av
huvudvillkoren härför är enligt kommitténs mening, att man för de sjuka
anordnar särskilda avdelningar eller, där det gäller mindre anstalter,
särskilda rum; åtminstone bör alltid möjlighet förefinnas att anordna
något rum till sjukrum. Kommittén erinrar i detta sammanhang dels
om ett av medicinalstyrelsen i utlåtande den 23 april 1906 angående den
enskilda och kommunala sinnessjukvården (se motiven sid. 145 och 162)
gjort uttalande om angelägenheten av närmare föreskrifter rörande avskiljande
av sinnessjuka från andra understödstagare, dels om en framställning
från den av Kungl. Maj:t den 20 oktober 1905 tillsatta kommittén
för verkställande av utredning rörande de åtgärder, som till hämmande
av människotuberkulosens utbredning i riket lämpligen borde vidtagas,
i vilken framställning framhålles såsom angeläget, att bestämmelser
i fattigvårdslagen givas därom, att understödstagare, som lida av
tuberkulos, vårdas avskilda från andra understödstagare.
Rörande barns mottagande å fattigvårdsanstalter säger kommittén
sig dela den uppfattningen, att barn ej böra, såsom nu i många fall
sker, få vårdas och uppfostras å den vanliga fattigvårdsanstalten. Detta
gäller dock enligt kommitténs mening ej de fall, då för barn anordnats
en särskild avdelning, som ger möjlighet till barnens vårdande för sig.
För tillfällig vård av barn i avbidan på erhållande av lämpligt fosterhem
synes fattigvårdsanstalten ej för närvarande kunna avvaras, och mot intagande
av späda barn om två år och därunder torde något förbud ej
böra uppställas. Ett särskilt skäl att ej förbjuda intagande av späda
. Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 169
barn i fatt i g vårdsanstalt är, att därigenom i en del fall kan vinnas, att
barnet får kvarbliva hos modern.
Beträffande de närmare anordningarna vid ålderdomshemmet hänvisar
kommittén till ett av densamma upprättat normalreglemente, tydligen närmast
avsett för mindre hem, ur vilket jag återgiver några bestämmelser,
som i förevarande sammanhang synas mig vara av särskilt intresse. Uti
reglementet förutsättes, att den omedelbara ledningen handhaves av en
föreståndare och en husmoder, av vilka föreståndaren är styrelsen ansvarig
för anstaltens behöriga skötsel samt har att iakttaga utfärdad instruktion.
Husmodern har att med biträden ombesörja hushållsgöromålen
samt att särskilt vårda sig om de kvinnliga och sjuka understödstagarna
och å anstalten möjligen intagna barn. Förutom de i 32 § av lagen
givna föreskrifter innehåller normalreglementet en allmän föreskrift, att
det över huvud taget bör noga tillses, att en lämplig fördelning av
understödstagarna å de olika rummen sker. Åt understödstagare, som
äro sjukliga, skall ägnas en omsorgsfull vård samt i fall av behov läkare
tillkallas och av honom givna föreskrifter följas. Ett rum skall vara
avsett för att mottaga sjuka, som behöva särskild vård. Understödstagare
äger begagna egna kläder och kan med styrelsens tillstånd få medföra
egna möbler.
Uti de över förslaget avgivna utlåtandena hava vid 32 § framlagts
åtskilliga önskemål med hänsyn till ålderdomshemmets skötsel, särskilt
ur synpunkten av understödstagarnas lämpliga fördelning samt beskaffenheten
av hemmets personal.
Domkapitlet i Härnösand . framhåller såsom ett allmänt önskemål,
att anstalterna ej göras alltför stora och kasernartade utan få prägel
av hem.
I domkapitlets i Karlstad yttrande över förslaget ifrågasättes, om ej
vid anskaffande av fattiggård och prövning av förslag till sådan något
borde göras för att motverka en under viss tid förhandenvarande lust
att för kommunernas räkning förvärva stora domäner, vilkas skötsel allt
för lätt skymmer uppgiften att tänka på de fattigas personliga vård.
Fångvårdsstyrelsen framhåller, att de i 32 § meddelade bestämmelserna
icke hindra, att i ett ålderdomshem ungdomar närmast över 15-årsgränsen inlogeras i gemensamma rum med de mest förfallna individer,
än mindre att äldre, på allt sätt hedervärda, gudfruktiga samhällsmedlemmar
nödgas framleva sin ålderdom i kretsen av personer, vilkas hela
liv stått i motsats mot lag och religion. Styrelsen fortsätter:
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sond. 120 käft. (Nr 135.)
Yttranden.
22
170
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135,
»I det utarbetade förslaget till reglemente för ålderdomshem har detta i
viss mån iakttagits, i det att föreskrift, i § 8 sista stycket, lämnats därom att
över huvud taget bör noga tillses, att en lämplig fördelning av understödstagarna
å de olika rummen sker’. Denna bestämmelse är för hela systemet av så avgörande
vikt, att densamma synes böra inryckas i fattigvårdslagen, om möjligt under
ännu kraftigare betoning.»
Betydelsen av en utbildad personal vid anstalterna framhålles särskilt
av svenska fattigvårdsförbundet, som anför:
»Kommittén har icke i sin motivering och givetvis än mindre i lagtexten
yttrat något om den för en tillfredsställande anstaltsvård ytterst betydelsefulla
personalfrågan. För att understödja den tendens, som nu alltmer gör sig
gällande, att ställa för sitt kall utbildade föreståndare och föreståndarinnor i
spetsen för fattigvårdsanstalterna, förordar förbundet, att i nu omhandlade paragraf
intages en bestämmelse, att ålderdomshem bör ställas under ledning av för
sitt kall utbildad föreståndare eller föreståndarinna. Det är nu för fattigvårdsstyrelserna
förenat med mindre svårigheter än förr att erhålla lämplig personal
för sina anstalter, då frånsett andra institutioner Svenska fattigvårdsförbundet
sedan 8 år tillbaka årligen anordnar utbildningskurser för blivande funktionärer
vid fattigvårdsanstalter.
Förbundet tillåter sig i detta sammanhang erinra om de alltjämt ökade krav,
som ställas på funktionärerna inom fattigvården, och om deras ansvarsfulla och
ofta synnerligen svårskötta syssla. Det är därför ett önskemål, att deras ställning
i största möjliga män säkerställes. Härtill skulle bidraga, om i förslaget till
normalreglemente för fattigvårdens handhavande intoges en bestämmelse, att
funktionär bör anställas medelst kontrakt med viss uppsägningstid. Till förbundets
kännedom bär nämligen kommit en del fall, då fattigvårdsfunktionär till synes
utan egentlig anledning omedelbart blivit uppsagd från innehavd plats och
med sin familj blivit ställd på bär backe. Givet är, att personer, vilka det vore
särskilt önskvärt att tillföra fattigvårdsarbetet, vid sådant förhållande skola befinnas
mindre villiga att ägna sig åt detta kall.»
Svenska kyrkans diakonistyrelse betonar, att ledningen av smärre ålderdomshem
bör anförtros åt en kvinna, vilket visat sig vara det lämpligaste;
detta borde framgå av normalreglementet.
År förste provinsialläkarna har framställts en rad erinringar och önskemål
beträffande bestämmelserna om anordningarna vid ålderdomshemmen.
Så har påyrkats, att vid anstalter med visst antal understödstagare, exempelvis
50 och därutöver, skall finnas en sjuksköterska; att vid anstalt,
där sinnessjuka eller andra sjuka vårdas, skall vara anställd skolad sjukvårdspersonal;
att, om sjuksköterska icke är anställd vid anstalten, husmodern
skall hava genomgått en nöjaktig, kurs i sjukvård; att vid anstalten
skall genom avtal anställas en läkare, som är skyldig besöka
hemmet minst eu gång varje månad; att fattiggårdar böra stå under
uppsikt av provinsialläkarna, som skola inspektera dem minst en gång
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
171
årligen; att frågan om separation av sjuka m. fl. i ålderdomshemmen
bör avgöras av respektive tjänsteläkare och fångvårdsstyrelse gemensamt;
att nu befintliga fattiggårdar, som fortfarande anses kunna användas,
skola godkännas av Kungl. Majrts befallningshavande; att i
32 § böra meddelas bestämmelser att sanitära krav i fråga om utrymme,
uppvärmning, luftväxling, renhållning, tillfälle till bad, utspisning o. s. v.
skola vara nöjaktigt iakttagna; att bestämmelse bör utfärdas, att vid eu
anstalt (ålderdomshem) inom t. ex varje läkardistrikt och då företrädesvis
den, som tillhör den kommun, inom vilken läkaren har sin station,
skall av landstinget anordnas en något så när fullständig sjukavdelning,
å vilken sjuka även från övriga kommuner inom läkardistriktet eller inom
på annat sätt bestämt område skola intagas och vårdas, och att i fråga
om vården av sinnessjuka en för hela landstingsområdet gemensam anstalt
bör anordnas; att sinnessjuka m. fl. i 32 § 1 stycket uppräknade
endast efter läkares prövning skola få undantagsvis vårdas i samma rum
eller avdelningar som andra; att för förlänande av effektivitet åt stadgandet
om tuberkulösas vårdande för sig bestämmelse bör i lagen intagas
om läkarundersökning då och då av understödstagarna; att å anstalterna
böra inrättas avdelningar för obotligt tuberkulossjuka; att kraftig hjälp
måste lämnas kommunerna i avseende å vården inom anstalterna av
sinnessjuka och sinnesslöa; samt att, om sinnessjuka eller sinnesslöa skola
vårdas å anstalt, en från den övriga anstalten skild avdelning för dem
ovillkorligen bör finnas.
Medicinalstyrelsen anför vid 32 § följande:
»Av ordalydelsen i denna paragraf får man den uppfattningen, att vården
av ett flertal sjuka personer — sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa och med
andra svårare sjukdomar behäftade — skulle vara en mycket viktig del av de
uppgifter, som skola fyllas av i § 31 omnämnda anstalter. Hittills har utvecklingen
i rätt stor utsträckning tenderat till att göra våra fattigvårdsanstalter
till sjukvårdsinrättningar, och särskilt har detta skett i våra städer och större
landskommuner. Då nu eu ny fattigvårdslagstiftning skall åstadkommas, synes
det medicinalstyrelsen, som om tiden vore inne att ändra kurs beträffande
denna fråga.
Sjukvård bör skiljas från fattigvård; en fattig sjuk skall erhålla sjukvård
på samma sjukhus, där övriga sjuka medborgare vårdas, och därför bör utvecklingen
hädanefter ledas därhän, att det blir hälsovårds- och icke fattigvårdsmyndigheten,
som får taga hand om beredande av sjukvård även åt fattiga sjuka. Detta
har sin stora betydelse, då det är tydligt, att en hälsovårdsmyndighet anlägger
helt andra synpunkter vid ordnandet av vårdanstalter än en fattigvårdsmyndigliet.
Kommitterade hava även i sitt betänkande i viss mån visat förståelse för
vad här framhållits.
Det borde enligt medicinalstyrelsens mening av § 32 tydligt framgå, att
vård av sjuka å fattigvårdsinrättningar hädanefter skulle så småningom försvinna.
172
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Å redan befintliga fattiggårdar, där sjukvårdsavdelningar finnas, kunna dessa
tydligtvis i regel icke genast borttagas. Att däremot vid uppförande av nya
fattigvårdsanstalter i dessa inrätta särskilda sjukavdelningar synes medicinalstyrelsen
olämpligt, vilket tydligtvis dock icke utesluter anordnandet, där så befinnes
önskvärt, av sjukrum för vård av inom anstalten tillfälligt insjuknade personer,
för vilka lasarettsvård icke kräves eller icke lämpligen kan beredas. I
den mån sjukvårdsanstalter skola uppföras, bör det överlåtas åt kommunala
hälsovårdsmyndigheter och landstingen samt staten att ombesörja sådana. Det
är nämligen tydligt, att sinnessjuka, sinnesslöa, tuberkulösa och av kroniska
obotliga sjukdomar eljest lidande personer, i den mån de äro i behov av sjukvård,
böra erhålla sådan på härför avsedda sjukvårdsinrättningar. Att i varje
fattigvårdsanstalt anordna särskilda avdelningar för dessa sjuka av skilda kategorier
måste, kanske med undantag för de större städerna, bliva både dyrt och
otillfredsställande, och i större städer torde väl icke något skäl kunna framläggas,
varför icke även i dem hälsovårdsmyndigheten borde taga i sin hand
även de fattigas sjukvård.
Medicinalstyrelsen vill alltså framhålla önskvärdheten därav, att § 32 ändras
därhän, att det tydligt framgår, att de i § 31 omförmälda fattigvårdsanstalterna
icke avse att utgöra sjukvårdsinrättningar, och att föreskrifterna om sjukas vård
å sådana anstalter endast hänföra sig till undantagsfall, då sjukvården ännu icke
hunnit inom kommunen på annat sätt nöjaktigt ordnas.
I § 32 saknas vidare, såsom från flera förste provinsialläkare framhållits,
föreskrift om att, för den händelse sjuka vårdas inom fattigvårdsanstalter, det
även bör vara sörjt för, att. erforderlig sköterskepersonal finnes, och att läkare
har ansvar för sjukvården. Aven har det framhållits, att föreskrift borde i lagen
lämnas, att fattigvårdsanstalt, som i § 31 avses, skall motsvara sundhetens och
snygghetens krav, och finner styrelsen ävenledes detta vara att förorda. Kommitterade
torde emellertid helt visst hava ansett detta så självklart, att någon föreskrift
härom icke behövde i § 32 intagas.
Beträffande § 32 får styrelsen därjämte anföra följande. I nu gällande
hospitalstadga finnas inga bestämmelser fastställda angående formen för sinnessjuks
intagning i sådan kommunal avdelning. Styrelsen bär vid flera tillfällen
funnit, att detta är en brist i gällande stadga angående sinnessjuka, och, enligt
vad styrelsen har sig bekant, kommer förslag till ändring att framställas av de
inom civildepartementet tillkallade sakkunniga för revision av sinnessjukstadgan,
vadan anledning finnes att antaga, att särskilda bestämmelser komma att galla.
Medicinalstyrelsen får alltså, med hänsyn till vad sålunda anförts, hemställa
om ändring av § 32 så, att för intagning å sådan avdelning för sinnessjuka skall
gälla vad i stadga angående sinnessjuka är eller kan varda föreskrivet.»
Detta medicinalstyrelsens uttalande (utom de tre sista styckena)
återgives av pensionsstyrelsen i dess yttrande över förslaget, och pensionsstyrelsen
instämmer i detsamma på samma gång som styrelsen anser
det anförda tala för en av styrelsen av andra grunder påyrkad omläggning
av principerna för den kommunala understödsverksamheten.
Beträffande den i 32 § sista stycket uppställda fordran på inrättande,
för den händelse barn över 2 år skall vårdas å anstalt, av en
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185
173
från deri övriga anstalten skild avdelning för barns omhändertagande och
vårdande, anför svenska fattigv år ds för bundet:
»Det kan icke förnekas, att det kommer att erbjuda svårigheter att avgöra,
huruvida viss barnavdelning uppfyller denna fordran eller icke, och man måste
befara, att bestämmelsen ifråga icke är ägnad förhindra barns vistelse å fattigvårdsinrättning
under för dem högeligen ogynnsamma omständigheter. I 1908
års förslag till ny fattigvårdslag för Finland föreslås, att barn, som uppnått 3 års
ålder, ej får vårdas uti fattiggård eller annan för vuxna avsedd fattigvårdsanstalt,
så framt därstädes icke finnes inrättat ett skilt barnhem under ledning av egen
sakkunnig vårdarinna. Förbundet håller före, att det med stadgandet i sista
stycket av paragrafen avsedda syftet lättast uppnås, om stycket erhåller denna
lydelse: »Minderårig över 2 år må icke annat än tillfälligtvis, och till dess annan
anordning hunnit träffas, intagas på fattigvårdsanstalt för vuxna».
Domkapitlet i Härnösand framhåller önskvärdheten av att minderåriga
ej må få vårdas å vanliga fattiginrättningar, såvida ej särskild
avdelning med egen föreståndarinna anordnats.
Kammarrätten i''edogör för några mot 32 § sista stycket gjorda erinringar,
som kammarrätten finner värda ett visst beaktande. — Uti ett
av de refererade utlåtandena hade anförts: Om bestämmelsen i detta
stycke bleve lagfästad, måste de flesta barn, som underhållas av fattigvården,
inom det övervägande antalet landskommuner och sannolikt
även i en stor del stadskommuner utackorderas. Lämpligheten av
ett dylikt system kunde dragas i starkt tvivelsmål, och i varje fall
komme en sådan bestämmelse att vålla stora svårigheter. Om exempelvis
en sjuklig änka med flera barn måste omhändertagas av fattigvården,
skulle modern men icke barnen få vistas å kommunens fattigvårdsanstalt.
I många fall skulle familje- och syskonbanden säkerligen i otid
sprängas, därest ^ackordering vore praktiskt taget det enda sätt, varpå
barn över två år skulle kunna komma i åtnjutande av fattigvård. Stadgandet
komme ock att medföra en avsevärd förhöjning av kommunernas
fattigvårdsutgifter. — Av två andra myndigheter hade framhållits, att
ifrågavarande bestämmelse borde utgå eller så omformuleras, att den ej
utgjorde bestämt hinder för barnavård å vanlig fattigvårdsanstalt. — Vidare
hade en myndighet anmärkt, att en åldersgräns av två år vore för
låg och att syftemålet att isolera barnen från de äldre ej kunde vinnas
allenast genom deras vårdande i en från den övriga anstalten skild avdelning
samt att förbud borde meddelas att intaga och vårda barn över
fyra års ålder å fattigvårdsanstalt under längre tid än högst en månad,
och att särskild anstalt, som anordnades för vård av barn, ej finge vara
belägen på mindre avstånd än 100 meter från fattigvårdsanstalt, där
äldre personer åtnjöte vård.
174
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Det förekommer för närvarande stundom, att personer, som ej äro
alldeles obemedlade, ingå å fattigvårdens anstalter, låta »inackordera sig»
å dessa. En dylik anordning var medgiven redan i 1533 års hospitalsordning
för Stockholms stad, enligt vilken på s. k. fribröd gammalt
och oberyktat folk mot någon avgift kunde vinna inträde på hospitalet.
Stadgandet i 36 § 2 mom. fattigvårdsförordningen bär spår av äldre
bestämmelser i sådan riktning.
Denna fråga beröres i svenska fattigv år ds förbundets yttrande över
förevarande förslag, i det förbundet, dock utan att därom vilja framställa
något yrkande, ifrågasätter, huruvida det icke vore lämpligt att i ett
sista stycke i 32 § eller närmast därefter följande § intaga en bestämmelse,
att person, som har mindre tillgångar, efter styrelsens beprövande
kan få »inackordera» sig å ålderdomshem, såvitt detta icke föranleder,
att intagning av medellös person, som är i behov av anstaltsvård, därigenom
förhindras.
Vid fattigvårdskongressen 1915 framhöll en talare, att man på goda
skäl kunde förvänta, att genom pensionsförsäkringen en väsentlig minskning
i antalet understödstagare komme att uppstå, så att anstalterna
kunde göras mindre och billigare, samt att samtidigt härmed pensionsförsäkringen
komme att ekonomiskt underlätta anstaltsvården genom de
avgifter, som pensionsförsäkringen lämnade till å ålderdomshemmen intagna
pensionärer, detta dock under förutsättning, att hemmen utrustades
så, att pensionärerna kunde känna tillfredsställelse över att där bli intagna.
Vid Stockholms stads fattigv år dsnämnds yttrande över förevarande
förslag finnes fogad en av nämndens ordförande m. fl. avgiven reservation,
för vilken kommer att lämnas en utförligare redogörelse i annat
sammanhang (sid. 413). Här må endast nämnas, att reservanterna utgått
från att, då lagen om allmän pensionsförsäkring kommit i full tillämpning,
en stor del pensionstagare kunde förväntas komma att, mot avstående
till kommunerna av sitt pensionstillägg, förskaffa sig inträde å
kommunens ålderdomshem.
Uti utlåtanden från flera domkapitel anmärkes, att kommittéförslaget
visar bristande omtanke om den andliga omvårdnaden vid fattigvårdsanstalterna
och framhålles vikten av att själavården särskilt vid större
fattigvårdsanstalter ordnas på tillfredsställande sätt. Det är dock, säges
det, ett obestridligt behov lika väl som ett barmhärtighet skr a v, att en
god kristlig husordning genomföres på anstalterna. Rätt till ordnad själavård
bör tillförsäkras de å ålderdomshem och andra fattigvårdsanstalter
175
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
intagna i likhet med vad redan är fallet vid ett stort antal med dessa
anstalter jämförliga inrättningar. Ehuru, heter det i ett utlåtande, en
religiös vård från kyrkans sida må kunna såsom självklar förutsättas,
torde även något i lagen böra sägas därom. Härvid framhålles ytterligare
:
»Det torde också böra särskilt åt fattigvårdsstyrelse uppdragas att medgiva
arman religiös verksamhet inom anstalten. Erfarenheten visar, att det månggestaltade
andliga livet flerstädes kan föranleda en osund konkurrens och ett
övermått av religiös påverkan, som med skäl kan finnas för de vårdbehövande
onaturlig — då exempelvis under en och samma helgdag flere olika uppbyggelseföredrag
inför samma åhörare följa efter varandra. Det borde i dylika fall ej
bero på anstaltens föreståndare, som måhända ej vill uppträda avvisande, att bestämma,
utan på fattigvårdsstyrelsen.»
I ett annat utlåtande påpekas, att det kan inträffa, att på fattigvårdsanstalter,
som äro gemensamma för flere församlingar och där på
grund därav ingen lokal prästman kan anse sig berättigad att utan vidare
inträda som själasörjare, ingen åtgärd vidtages för själavårdens behöriga
handhavande, varför uttryckliga bestämmelser för sådant fall synas
böra intagas i lagen.
Särskilt utförligt yttrar sig svenska kyrkans diakonistyrelse:
»De två störa hjälpmedlen att göra livet inom liknande anstalter drägligt
äro sysselsättning (arbete) och gudsfruktan. Arbetets eller sysselsättningens välsignelse
är både i lagen och i reglementet beaktad och betonad. Men den religiösa
omvårdnaden är helt förbigången. Att de kommitterade ej skulle insett
religionens betydelse för livet inom anstalterna, är helt visst en fullkomligt
ogrundad misstanke. Snarare torde frånvaron av bestämmelser angående den
andliga vården bero på den genomgående respekt för personligheten, som utmärker
hela lagförslaget till skyddslingarnas och de behövandes fördel. Icke
förty föreligger bär en betänklig brist, som kan bliva ett brott just mot personligheten.
Då ingen har laglig skyldighet, anser sig var och en, oavsett kvalifikationerna,
lämplig och kallad att övertaga detta ytterst grannlaga värv, och erfarenheten
visar, att dessa anstalter redan under nuvarande förhållanden blivit
religiösa allmänningar, där snart sagt vilken som helst anser sig kallad att sörja
för internernas religiösa behov. Till skydd för personligheten böra bestämmelser
härom ingå i lagen eller åtminstone i reglementet. I första hand bör föreståndare
eller föreståndarinna bära ansvar för god kristlig husordning och vara internernas
själasörjare. När det gäller att för övrigt ordna denna angelägenhet,
bör naturligen tillbörlig hänsyn tagas till Sveriges kyrka, som ju är det historiskt
givna organet för vårt folks kristna fostran och vård. I enlighet med denna
sin mening vill diakonistyrelsen ock föreslå, att i § 32 införes en bestämmelse,
att, då prästerskapet i en församling icke kan anses räcka till för ombesörjande
av själavården vid där befintlig fattigvårdsanstalt, särskild prästman må för detta
ändamål anställas, samt att i § 43 matte stadgas, att den andliga vården vid de
i lagen påbjudna anstalterna skall övervakas av respektive stifts biskop.»
17(3
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Enligt ett av domkapitlet i Västerås framlagt förslag skulle i § 32
insättas ett femte stycke av detta innehåll: »Den andliga vården vid
fattigvårdsanstalt besörjes i allmänhet av prästerskapet i församlingen.
Vid större anstalter och vid anstalter gemensamma för flere församlingar
må dock särskild prästman för denna vård anställas». Till 43 §, som
innefattar bestämmelser om Kungl. Maj:ts befallningshavandes övervakande
av fattigvården, skulle göras följande tillägg: »Den andliga vården
i fattigvårdsanstalter övervake biskopen inom sitt stift».
Om riktigheten av förslaget, i vad det söker åstadkomma specialisering
inom fattigvårdsanstalterna, torde enighet råda. Då ett särskiljande
av de intagna är önskligt även ur andra synpunkter än de i 32
§ angivna, synes det mig lämpligt att, på sätt iångvårdsstyrelsen påyrkat,
däri införa den i normalreglementet förekommande bestämmelsen,
att det över huvud taget bör noga tillses, att en lämplig fördelning av
understödstagarna å de olika rummen sker.
Då det lärer vara självklart, att anstalter av ifrågavarande slag skola
tillfredsställa sanitära krav, och inspektionsmyndigheterna givetvis hava
att särskilt beakta denna sida av anstaltsvården, synas bestämmelser av
sådan innebörd icke behöva, såsom det blivit ifrågasatt, inflyta i lagen.
Tillgång på personal, som är särskilt utbildad och kunnig i fråga
om fattigvård och sjukvård, är givetvis för anstaltvårdens tillfredsställande
utveckling av den allra största betydelse. Det hjälper icke med
goda anstaltsbyggnader, om ledningen är inkompetent. Erfarenheten visar
också, hurusom nya, välb}7ggda anstalter, som stått under ledning
av ointresserade eller eljest olämpliga personer, på kort tid förfallit.
Emellertid synes det mig knappast lämpligt att i lagen införa bestämmelser
om fordran på vissa kvalifikationer för fattigvårdspersonalen.
Dels lärer det ankomma på inspektionsmyndigheterna att ingripa, när
personalen är olämplig, något som en erfaren inspektör eller instruktör
lätt nog inser. Dels synes det böra ifrågasättas att om, såsom jag anser
önskvärt, statsunderstöd eller statslån beviljas för anordnande av anstalter,
vissa villkor härför uppställas, såsom fallet är i Finland. Bland
dessa villkor kunna tänkas förekomma, att föreståndare eller annan personal
genomgått viss utbildning eller av viss myndighet godkännes.
På den viktiga frågan om fattigvårdspersonalens rekrytering lärer
även komma att inverka, om åt denna personal kan beredas eu mera
betryggad ställning än som för närvarande är fallet. Särskilt gäller
detta denna personals pensionering. Svenska fattigvårdsförbundet har i
skrivelse den 8 maj 1912 hos Kungl. Maj:t gjort en framställning om
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
177
pensionering av fattigvårds- och barnavårdsfunktionärer; och förslag
därom har nyligen framlagts av tillkallade sakkunniga inom finansdepartementet,
vadan spörsmålet härom snart torde kunna vinna sin lösning.
I sammanhang härmed lärer också kunna komma att tillgodoses
de krav på ökad säkerhet med hänsyn till anställningens fortvaro, varom
fattigv ård s förbundet hem ställt.
Vad beträffar de från läkarhåll framställda kraven på tillgång till
läkarvård synes det mig ej kunna ifrågasättas att införa en allmän föreskrift
härom i lagen. För större hem skulle i reglementet möjligen kunna
införas bestämmelse om anställande av läkare, men för mindre sådana lärer
man ej kunna påfordra mer än att i fall av behov läkare tillkallas (se
normalreglementet). — Att meddela stadgande om åliggande för tjänsteläkare
att inspektera anstalterna synes mig vara mindre erforderligt nu,
då införandet av en effektiv övervakning är föreslagen och synes böra
genomföras. Däremot torde det falla av sig självt, att inspektionsmyndigheterna
vid besök å anstalterna och eljest sätta sig i förbindelse med
vederbörande tjänsteläkare med avseende å allt, som rör hälsovården.
Enligt vad jag inhämtat har vid den konsulentverksamhet, som utövats
av svenska fattigvårdsförbundets konsulenter, dessa i allmänhet rådfört
sig med tjänsteläkarna i sådant hänseende.
Något formligt godkännande från Kungl. Maj:ts befallningshavandes
sida av de nuvarande fattiggårdarna för att dessa skola få användas för
sitt ändamål synes mig icke böra fordras. Däremot säger det sig självt,
att inspektionsmyndigheterna vid sina besök skola tillse, huruvida anstalterna
äro av nöjaktig beskaffenhet och, om så visar sig ej vara förhållandet,
hos vederbörande samhällen hemställa om rättelse och eventuellt
vidtaga andra åtgärder.
Mot medicinalstyrelsens uttalande om önskvärdheten av att sjukvård
skiljes från fattigvård och att fattiga sjuka skola erhålla sjukvård på samma
sjukhus som andra medborgare är naturligen ingenting att invända; det är
tvärtom att hoppas, att utvecklingen skall gå i sådan riktning. Fattigvårdsmyndigheternas
befattning med de sjukas vårdande är närmast att betrakta
som en nödfallsutväg, vars anlitande kommer att minskas, i den mån de
egentliga sjukvårdsanstalterna taga hand om de sjuka. För närvarande
äro emellertid möjligheterna till plats å sjukvårdsanstalterna för alla sjuka
så små, att det ej synes mig kunna komma ifråga att befria fattigvårdsmyndigheterna
från skyldigheten att bereda bästa möjliga vård åt sina
sjuka skyddslingar. Då lämplig vård i många fall ej kan beredas i de
enskilda hemmen, lärer annan utväg för närvarande ej stå öppen än att
sörja därför, att fattigvårdens anstalter så långt ske kunna fylla uppgiften.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 23
178
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Tydligen är det här ej fråga om några dyrbara anordningar, som kunna
förhindra den av medicinalstyrelsen såsom önskvärd betecknade utvecklingen.
I regel lärer det ej bli någon väsentlig skillnad mellan de i
32 § omförmälda, för vissa sjuka avsedda, avdelningar och rum samt de
vanliga anstaltsavdelningarna eller rummen; huvudsaken är att de förra
få en viss avskildhet, äga god ventilation och äro lätta att rengöra.
Medicinalstyrelsens anmärkning avser törhända närmast förhållandena
i de större städerna, varest vid försörjuingsinrättniugarna utbildat sig
verkliga sjukhus och på grund därav vissa stridigheter uppstått om
dessas förläggande under den ena eller andra myndigheten. Förslagets
bestämmelser lägga dock uppenbarligen ej något hinder i vägen för
kommunerna att överflytta sådana anstalter till hälsovårdsnämnden, när
tiden därför kan finnas lämplig, eller att vid byggande av nya fattigvårdsanstalter
utesluta sjukavdelningar, om de sjuka verkligen på annat
ställe beredas erforderlig vård. Naturligen bjuder försiktigheten att, då
kommunerna stå inför nydaningar på ena eller andra området, noga
överväga vad som kan vara att föredraga. — I sammanhang med 41 §
komma kommunala sjukvårdsanstalter att ytterligare något beröras.
För att än skarpare än i förslaget skett framhäva, att de, som behöva
vård å specialanstalter, skola, såvitt möjligt är, överföras till sådana
och icke vårdas å de vanliga fattigvårdsanstalterna, synes det mig lämpligt
att i 32 § infoga eu kort hänvisning till 35 §.
Beträffande medicinalstyrelsens hemställan att för intagning å fattigvårdsanstalts
avdelning för sinnessjuka skall gälla vad i stadgan angående
sinnessjuka är eller kan varda föreskrivet, synes det mig icke möjligt
att direkt tillämpa gällande sinnessjukstadgas föreskrifter på dylika avdelningar.
Tydligast visar sig detta, då fråga är om överflyttande av
en å fattigvårdsanstalt intagen person från den allmänna avdelningen
till specialavdelningen, vilket måste kunna ske under enklare former än
de i sinnessjukstadgan nu föreskrivna. Och detta torde även gälla i en
del andra fall. Efter det de för revision av nämnda stadga tillkallade
sakkunnige avgivit sitt betänkande, lärer emellertid frågan om nödiga
säkerhetsåtgärder vid intagande å fattigvårdsanstalternas sinnessjukavdelningar
böra upptagas till förnyat övervägande. Törhända kan det
därvid visa sig, att nödiga föreskrifter härom kunna givas i författning
rörande sinnessjukvården.
De erinringar, som från olika håll riktats mot bestämmelserna om
barns vårdande å ålderdomshem, visa, vilka svårigheter, som äro förknippade
med denna fråga. Önskligt vore, att man helt kunde förbjuda
barns vårdande å anstalter för vuxna. Så långt lärer man dock av eko
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
171)
nomiska hänsyn ej kunna gå, då det skulle förutsätta upprättande av
barnhem i mycket stor utsträckning. Kommittén har valt en medelväg,
som visserligen kan medföra vissa olägenheter, men dock i stort sett synes
vara lämplig. Man torde kunna förvänta, att denna fråga av kommittén
upptages till förnyat övervägande i samband med barnavårdslagstiftningen.
Ordet »barn» i 32 § sista stycket torde, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Uppsala län föreslagit, lämpligen böra utbytas mot
»minderårig».
Från ett håll har förordats att i normalreglementet intaga föreskrift
om att föreståndare för mindre ålderdomshem bör vara kvinna; något
sådant synes mig dock icke böra äga rum, då det i ena fallet kan vara
lämpligast med en kvinna, under det att i ett annat en manlig föreståndare
kan vara att föredraga.
Vad beträffar den i det föregående berörda anordningen, att personer,
vilka icke äro alldeles obemedlade, eller sådana, som uppbära pension
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, mot erläggande av någon
avgift eller avstående av pensionstillägget vinna inträde å ålderdomshem,
synes något hinder mot en sådan anordning icke böra uppställas. Tack
vare bestämmelsen i 2 § av förslaget är ju fattigvårdsmvndigheternas
befogenhet att tillmötesgå önskemål i sådan riktning ganska vidsträckt.
Allt eftersom pensionsförsäkringens verksamhet utsträckes, ökas aktualiteten
av denna fråga. Det är tydligt, att för pensionärerna kommer att
i stor utsträckning yppas behov av anstaltsvård, och frågan blir då, huruvida
staten skall skaffa sådan eller om de kommunala anstalterna kunna
utnyttjas. Om den senare utvägen kan anlitas beror i hög grad på huru
de sistnämnda i framtiden komma att gestalta sig. Skola emellertid de
kommunala anstalterna komma att i större utsträckning tagas i bruk av
pensionärerna — och mycket talar för att en sådan utveckling är att förorda
— får man nu vid fattigvårdslagstiftningens omgestaltning icke förbise
vikten av en moderniserad anstaltsvård, och man får icke heller underlåta
att beakta, att, i och med det att pensionärerna rycka in i anstalterna,
kravet på en verkligt effektiv inspektion, utrustad med sakkunskap och
så organiserad, att överblick och enhet tillgodoses, än mer vinner i styrka.
Kommittéförslagets anordnande av anstaltsväsendet, varigenom en del
element frånskiljas, förutom i största möjliga utsträcknning till specialanstalter,
till arbetshemmen, är onekligen ett steg i rätt riktning. De,
som därefter bliva kvar i ålderdomshemmen, bliva nog i stort sett rätt
likartade med pensionärerna — låt vara, att de av vissa anledningar
bliva uteslutna från pensioner. Då kommunerna genom pensionärernas
intagande å anstalterna få ersättning för en del av sina skyddslingars
vård, uppstår en viss lättnad för kommunerna vid anstaltsvårdens till
-
Arbets/iem.
33 §.
180 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
godoseende; anstalternas kvalitet kan höjas, och kommuner, som annars
tilläventyrs icke skulle anordnat egna anstalter, finna detta lämpligt,
varigenom de gamla få i större utsträckning stanna inom den kommun,
där de tillbragt sin verksamma tid och måhända hava vänner och anhöriga.
Det förefaller sålunda, som om i olika hänseenden vissa fördelar
skulle vara förenade med pensionärernas upptagande i reformerade
kommunala anstalter. Till frågan, huru det i så fall skall ordnas i
avseende å ersättningsskyldighet för anstaltsvård åt pensionsberättigad
person, återkommer jag i 9 kapitlet.
Vad slutligen angår de från kyrkligt håll framförda synpunkterna
beträffande själavården vid anstalterna, finner jag, med allt beaktande av
berörda synpunkter, något uttryckligt stadgande härutinnan ej lämpligen
kunna givas. Att själavården vid anstalterna i allmänhet skall ombesörjas
av församlingens prästerskap, lärer väl ligga så i sakens natur,
att eu föreskrift därom skulle förefalla egendomlig. Spörsmålet, huru
förfaras skall, då prästerskapet ej medhinner att besöka fattigvårdsanstalterna
eller vid de större anstalterna fullgöra den predikoverksamhet
och annan verksamhet, som erfordras, lärer å andra sidan ej lämpligen
böra lösas i fattigvårdslagen. Det blir då strängt taget en anslagsfråga,
huruvida kommunerna vilja anvisa medel till den prästman, som kan befinnas
behövlig.
Frågan om fattigvårdsstyrelses och anstaltsstyrelses myndighet över
å anstalt intagna personer behandlas under 69 §.
För innehållet i lagförslagets bestämmelser om de s. k. arbetshemmen
samt kommitténs motiver därtill har i det föregående redogjorts, sid.
153 och 157. I sammanhang därmed har också behandlats det uttalande,
som gjorts av reservanter inom kommittén.
Ur det av kommittén uppgjorda förslag till reglemente för arbetshem
må här anföras följande bestämmelser: I reglementets 2 § föreskrives,
att fångvårdsstyrelse inom länet äger att, i den mån utrymmet medgiver,
å anstalten få intagna sådana personer, vilkas mottagande, enligt
vad 1 § i reglementet närmare anger, är föremål för anstaltens verksamhet,
och fastställer landstinget de avgifter, som böra av fångvårdsstyrelse
erläggas för de intagna personernas vård. Enligt 4 och 7 §§
skall den av landstinget utsedda styrelsen för anstalten bl. a. besluta om
intagning å anstalten. I 14 § stadgas, att å anstalten intagen person
icke må, så länge arbetsskyldigheten fortfar, utan tillstånd avlägsna sig
från anstalten, samt att, därest han olovligen avviker, sådant genast skall
181
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
anmälas för anstaltens styrelse, som har att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
begära handräckning för hans återhämtande till anstalten.
1 15 § föreskrives följande:
»Undandrager å anstalten intagen person sig att utföra anvisat arbete, eller
avviker lian från anstalten, eller visar han tredska att efterkomma givna föreskrifter,
eller gör lian sig eljest skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet
och god ordning, äger föreståndaren att förmana den felande och erinra om de
påföljder, som för sådana fall föreskrivas i lagen om fattigvården och detta reglemente.
Låter han sig icke rätta av sådan förmaning, äger föreståndaren att
ålägga honom förlust av flitpenningar, permissionsförbud eller annan minskning
i frihet eller förmåner, som äro medgivna, dock ej för längre tid än en månad;
och skall anmälan om dessa åtgärder ofördröjligen göras hos styrelsen eller verkställande
ledamoten. Yinnes ej rättelse genom nu nämnda åtgärder, har föreståndaren
att anmäla saken till styrelsens verkställande ledamot, vilken efter
samråd med föreståndaren kan ålägga den felande permissionsförbud eller förlust
av flitpenningar under längre tid än en månad eller ock förvaring i enskilt rum
under högst femton dagar antingen med vanlig kost eller med minskning i kosten
(indragning av sovel m. m.).»
Reglementets 16 och 17 §§ innehålla bestämmelser om varning och
anmälan till åklagaren enligt 76 och 77 §§ i kommitténs förslag till
fattigvårdslag.
Uppfattningen om behovet av särskilda arbetshem har varit tämligen
allmän bland de hörda myndigheterna. Också framhåller kammarrätten,
att de flesta sakkunniga torde vara eniga därom, att utan dylika anstalter
det kommer att visa sig fruktlöst att söka råda bot på de nuvarande
missförhållandena i avseende å behandlingen av försumliga försörjare.
Emellertid hava Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Jönköpings och
Skaraborgs län samt landstinget i sistnämnda län helt och hållet avstyrkt
förslaget i denna del med hänvisning till de dryga anläggnings- och underhållskostnaderna
samt under framhållande av, att de samhällen, som
sände försumliga försörjare till arbetshemmen, skulle gå miste om inkomsten
av deras arbete och dessutom få betala för vistelsen å hemmet,
en anordning, som säkerligen ej skulle verka i riktning mot ett välbehövligt
efterhållande av försumliga försörjare. Det uttalas, att de försumliga
försörj ärna i stället borde hållas till arbete å de vanliga fattigvårdsanstalterna
och att, om så ej lämpligen kunde ske på grund av
deras dåliga uppförande, de i allmänhet kunde dömas till tvångsarbete
och intagas å statens tvångsarbetsanstalter. I ett av utlåtandena betonas,
att de föreslagna bestämmelserna icke torde uppmuntra kommunerna till
inrättande av dylika arbetshem, då de i allt fall måste bidraga till kost
-
Yttrande».
182
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
naderna för anordnande av de för landstingsområdena gemensamma anstalterna.
Det ställes även i tvivelsmål, huruvida den större fostran till
arbetsflit och ett allvarligt fullgörande av sina plikter, som vore att
förvänta hos dem, som varit intagna i dessa större arbetshem, i förhållande
till dem, som vore intagna å ålderdomshem eller fattiggårdar i
hemorts- eller närbelägna kommuner, kunde antagas bliva av någon
större betydelse.
Kommitténs förslag rörande skyldigheten att upprätta arbetshemmen
har på de flesta håll vunnit tillslutning, och i en del yttranden framhålles,
att förslaget vore synnerligen lyckligt. Uti åtskilliga utlåtanden göres
emellertid ur olika synpunkter anmärkningar mot det sätt, på vilket
kommittén löst frågan.
Landstingen i Gottlands, Blekinge och Västerbottens län, en fattigvårdsstyrelse
i stad och en magistrat anse, att upprättande av arbetshem
bör åligga staten. I denna riktning går ock fångvårdsstyrelsens utlåtande,
däri yttras:
»Arbetshemmen bliva i själva verket tvångsarbetsanstalter för länen av
ungefärligen den art, som i 10 § av gällande lösdrivarlag avses samt redan i 1871
års fattigvårdslag omnämnes. Under de många år, som förflutit efter dessa lagars
tillkomst, har icke några kommunala tvångsarbetsanstalter skapats, där verkligt
tvångsarbete kunnat avtjänas. Och detta av lätt insedda skäl. Envar med
erfarenhet om svårigheten att sköta ett större antal arbetsovilliga, mer eller mindre
förfallna individer, sammanförda inom samma inrättning, måste inse, att upprätthållandet
av disciplin och ordning samt motverkandet av moralisk smitta och
fördärv inom en dylik inrättning kräva så dyrbara anordningar och så talrik bevakning,
att kommunerna ej godvilligt utsätta sig för försöket. När nu dessa
arbetshem skulle bliva obligatoriska inom varje län, torde på förhand böra uttalas,
att stora kostnader, svårigheter och bekymmer därmed äro förenade samt
att verkligt elände kan av detta anstaltssystem följa, om icke tillräckliga medel
ställas till förfogande för nödiga ordningsåtgärders genomförande, de sämre individernas
särskiljande nattetid, sträng tillsyn under arbete och fritider m. m. Anstalter
kunna vara till välsignelse, om de rätta betingelserna finnas. Men dessa
betingelser äro icke lätt uppfyllda. Ifrågasättas kan därför, om icke nödiga
arbetshem — att användas allenast då andra möjligheter icke stå till buds —
hellre borde upprättas av staten samt avgifter av landsting och kommuner
erläggas för där intagna individer. Sålunda skulle ock förekommas den betänkliga
anordningen att åt andra än statens befattningshavare överlåta den synnerligt
omfattande administrativa bestraffningsrätt, som måste tillkomma anstaltens styrelse
och föreståndare. I sådant hänseende erinras, att i reglementet § 15 bland
annat stadgas, att styrelsens verkställande ledamot efter samråd med föreståndaren
kan ålägga den felande förvaring i enskilt rum under högst femton dagar
antingen med vanlig kost eller med minskning i kosten — således ett »cellstraff»,
som kan bliva ett skärpt straffax-bete. I lagförslaget stadgas allenast, att inneslutning
i mörkt enrum ej får förekomma samt att ej heller prygel får användas.»
183
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kammarrätten, som finner dessa fångvårdsstyrelsens uttalanden synnerligen
beaktansvärda, håller även före, att skyldigheten att upprätta
och underhålla erforderliga arbetsanstalter är i första hand att anse såsom
ett statens åliggande, helst dessa anstalter skulle i främsta rummet
avse att gentemot försumliga försörjare bereda möjlighet till vissa tvångsåtgärder,
vilkas verkställande torde närmast böra betraktas som en statens
uppgift. Kammarrätten betonar emellertid, att det syntes vara av nöden
att vid realiserandet av detta reformprogram framgå med all varsamhet,
så att man till en början, innan nödig erfarenhet i förevarande avseende
vunnits, åtnöjde sig med att anordna en försöksanstalt. Den av kammarrätten
ifrågasatta omläggningen av lagförslaget i denna del måste
föranleda omarbetning även av andra stadgande!! i förslaget men kammarrätten
ansåge sig i frågans nuvarande läge icke böra ingå i någon
undersökning av sistnämnda spörsmål.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i ett län samt några läns landsting
m. fl. hava, under erkännande av behovet av hemmen och det riktiga i
uppgiftens uppdragande åt landstingen, likväl ansett, att landstingen
därvid böra erhålla bidrag av staten. Ett par landsting hava dock därvid
uttalat, att någon skyldighet ej borde åläggas dem utan att arbetshems
anordnande borde bero på landstingens fria bestämmande, åtminstone
tiden för anläggandet.
Svenska fattigväfds/örbundet har erinrat följande: Ansvaret för förefintligheten
av nödigt antal arbetshem inom länen borde direkt åläggas
landstingen, enär med det av kommittén föreslagna stadgandet det vore
att befara, att kommunerna och landstingen komme att uppskjuta åtgärders
vidtagande i avvaktan på vad den andra ämnade åtgöra i saken,
samt arbetshemmen erfordrade en sådan utrustning och anordning, att
för deras upprättande mindre område än landstingsområde knappast borde
komma ifråga. Den framställda anmärkningen, att den omständigheten,
att kommunerna skulle få erlägga avgift för försumliga försörjares vistelse
å arbetshem och dessutom gå miste om inkomsten av deras arbete,
icke skulle verka i riktning mot ett välbehövligt efterhållande av försumliga
försörjare, vore värd allt beaktande, och önskvärt vore, att intagning
av försumliga försörjare å arbetshem ej måtte vara förbunden
med någon kostnad för vederbörande kommun.
Socialstyrelsen anser en direkt skyldighet i förevarande avseende
böra åläggas landstingen, således ej blott subsidiärt såsom enligt förslaget,
då annars ett betänkligt dröjsmål med hemmens uppförande kunde
uppstå och det för övrigt vore tvivelaktigt, om lantkommuner och mindre
184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
städer över huvud i någon vidare mån skulle komma att upprätta
arbetshem.
Åven ett par fattigvårdsstyrelser uttala sig för arbetshemmens
inrättande genom landstingens omedelbara försorg.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län ävensom medicinalstyrelsen
bava tillstyrkt den beträffande 33 § inom kommittén avgivna
reservationen.
• Kungl. Maj:ts befallningshavande i Göteborgs och Bohus län samt
fattigvår ^myndigheter i Göteborg ifrågasätta beträffande stadgandet, att
personer under 18 år ej få intagas i arbetshem, huruvida icke berörda
stadgande borde avse »minderåriga», då möjlighet syntes böra lämnas
öppen att i arbetshem intaga vissa personer mellan 15 och 18 år.
Socialstyrelsen anmärker, att i förslaget till reglemente för arbetshem
medgives förvaring i enskilt rum under högst 15 dagar och anser,
att, då en sådan åtgärd otvivelaktigt står i strid med de allmänna reglerna
för den personliga friheten, det vore önskvärt, att befogenhet därtill
uttryckligen medgives i lagen.
Mot namnet »arbetshem» erinrar socialstyrelsen, att då ifrågavarande
anstalter antagligen i huvudsak skulle bliva en sorts korrektionsanstalter,
det synes kunna ifrågasättas, om »arbetshem» ej borde utbytas mot
»arbetsanstalt» eller »arbetsinrättning».
I fråga om tillsynen över dessa anstalter framhåller socialstyrelsen
slutligen, att den, särskilt om statsbidrag skall utgå och med hänsyn
till anstalternas ömtåliga och svårlösta uppgifter samt långt gående ingrepp
på den personliga friheten, måste vara särskilt effektiv, varåt uttryck
möjligen borde på något sätt givas i lagen. Svenska fattigvärdsförbundet
uttalar, att inspektion av arbetshemmen borde företagas minst
en gång årligen.
Beträffande de i förslaget till reglemente meddelade regler för
intagande i arbetshem uttalar kammarrätten, att frågan om intagande därstädes
eller arbete vid hemmet bör hänskjutas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
prövning.
Svenska fattigvår ds förbundet har i detta hänseende anfört: Det borde
i lagen tydligt angivas, att det vore arbetshemmets styrelse, som ägde
besluta om intagning å arbetshemmet. I annat fall kunde befaras, att
kommunerna till hemmen sände personer, för vilka hemmen ej vore avsedda,
men som vederbörande fattigvårdsstyrelse ville bliva befriade
från. Å andra sidan borde rätt att besvära sig över beslut av styrelse
för arbetshem, varigenom intagning å hem vägrats, medgivas vederbörande
kommun. Innan intagnitig å arbetshem skedde av försumliga
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 185
försörjare, som vore alkoholister, borde försök med lämplig vård, eventuellt
på alkoholistanstalt, göras. Då fångvårdsstyrelse, såvitt särskild
nykterhetsnämnd ej utsetts, skall fungera såsom sådan, torde planmässigt
arbete i sådan riktning lätt kunna ordnas. Fattigvårdsförbundet
har vidare ansett det böra övervägas, huruvida män och kvinnor överhuvud
borde få intagas å samma arbetshem.
För innehållet i de avgivna yttrandena i fråga om bistånd från statens
sida för arbetshemmens anordnande och drift kommer att i det följande
redogöras.
Under förutsättning, att man beträffande de försumliga försörjarna
skall, ensamt eller jämte eu straffrättslig behandling, använda ett administrativt
tvångsförfarande, synes det av nöden, att arbetshem, lämpade
för mottagande av dessa personer, komma till stånd. Enligt kommitténs
förslag skulle dessa arbetshem hava till uppgift att emottaga ej
blott försörjningspliktiga, som försumma att fullgöra sin försörjningsskyldighet,
utan även vissa understödstagare, vilka ej lämpligen kunna
bibehållas i de egentliga fattigvårdsanstalterna. Den senare uppgiften
är tydligen ett synnerligen viktigt led i strävandet att göra de egentliga
fattigvårdsanstalterna till hem för huvudsakligen stillsamma och hederliga
åldringar och orkeslösa personer. Genom bortgallring av mera bråkiga
och störande element till arbetshemmen skulle således en icke ringa
grad av klassifikation få anses genomförd.
Arbetshemmens nyss angivna dubbla uppgift synes mig leda till
det resultat, vartill kommittén utan meningsskiljaktighet kommit och
som i allmänhet vunnit erkännande, nämligen att man för denna uppgift
bör hava icke en eller flera statsanstalter utan landstingsanstalter av
icke allt för stort omfång. Erfarenheten under den tid, fattigvårdsförordningens
bestämmelser gällt, lärer tillfullo visat, dels att de vanliga
fattigvårds anstalterna i de flesta fall saknat möjlighet att tjäna som
arbetshem och dels att tvångsarbetsanstaltens anlitande ansetts vara eu
alltför sträng utväg. Vad som kräves är en medelväg mellan nämnda
anstaltstyper och jag kan för min del ej finna annat än att kommittén
på det hela taget lyckligt löst denna uppgift. Vad fångvårdsstyrelsen
eriurat mot den föreslagna anordningen måste ju, med hänsyn till
den hos denna myndighet samlade erfarenhet, förtjäna allt beaktande,
och vid hemmens anordnande böra de av styrelsen anförda synpunkter
tillgodoses, så långt ske kan. Bevakningen och disciplinen vid dessa
anstalter torde dock icke behöva vara så starka som vid tvångsarbetsanstalterna,
då ju ett dåligt uppförande vid arbetshemmet kan föranleda
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 hlift. (Nr 135.) 24
Departe
ments
chefen.
i Sfi Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
till tvångsarbetes ådömande. Häri ligger ett disciplinmedel av största
värde.
De två förutnämnda reservanterna inom kommittén hava hemställt,
att, utom de personer, som enligt kommitténs förslag skulle intagas å
arbetshem, dessa även skulle taga hand om ännu eu kategori, nämligen
understödstagare, vilka rätteligen skulle vara hemfallna till tvångsarbete
men som, i saknad av eller i brist på arbetsförmåga, icke kunna ådömas
sådant. Enligt vad kommitténs motiver och förslag till reglemente
för arbetshem (1 §) giva vid handen, avser emellertid kommittén, att de
understödstagare, som skola omhändertagas av arbetshemmen, skola vara
åtminstone i någon mån arbetsföra och ej på grund av sjukdom kräva
särskild vård eller tillsyn. Vidare förutsättes, att de icke lämpligen kunna
få vara på den egentliga fattigvårdsanstalten. Å arbetshemmen torde
således enligt kommitténs förslag i allmänhet komma att vistas huvudparten
av nyssnämnda, av reservanterna omförmälda kategori, nämligen
i någon mån arbetsföra personer, som, därest brist i arbetsförmågan
icke förefunnits, bort vara hemfallna åt tvångsarbete. De alldeles arbetsoförmögna
av nämnda kategori åter skulle det tydligen vara meningslöst
att sända till hem, som just äro inrättade för de intagnas hållande
till arbete; i flertalet fall torde de också behöva särskild vård. De skulle
därför, i den mån de icke såsom krävande special vård förflyttas till specialanstalter,
få stanna på den egentliga fattigvårdsanstalten, där de val i
allmänhet på grund av sin kroppsliga svaghet icke skulle kunna göra
någon större skada, om det ock vore nödvändigt att i största möjliga
mån hålla dem skilda från de övriga där intagna.
Ehuru skyldigheten att upprätta arbetshem bör åligga landstingen
och de städer, som ej deltaga i landsting, samt det ur åtskilliga synpunkter
i allmänhet lärer vara lämpligast, att landstingen och nämnda
städer själva handhava denna gren av anstaltsvården, bör dock, när förutsättningar
finnas för ett gynnsamt resultat av en i annan ordning bedriven
verksamhet på detta område, den möjligheten ej vara utesluten,
att arbetshem skola kunna komma till stånd på föranstaltande av annan
än landsting och sådana städer, som nyss nämnts. Erfarenheterna från
andra områden visa, att enskilda föreningar med framgång kunnat fylla
likartade uppgifter. Här må allenast erinras om alkoholisthem, skyddshem
och anstalter för minderåriga kvinnliga förbrytare. Särskilt vad
kvinnorna angår, bör det ej vara uteslutet, att erforderliga arbetshem
komma till stånd genom föreningars försorg. Vad kommunerna beträffar,
torde på en del ställen finnas fattigvårdsanstalter, som utan
större förändringar skulle kunna godkännas såsom arbetshem. Då det
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 185.
187
lärer dröja någon tid, innan landstingen bliva färdiga med sina arbetehem,
erbjudes härigenom möjlighet för tillämpning av lagen på ett tidigare
stadium.
För att klart utmärka, att skyldigheten att anskaffa tillräckligt antal
arbetshem dock åligger landsting och stadsfullmäktige i de städer,
som ej deltaga i landsting, bör en omformulering av det utav kommittén
föreslagna stadgandet äga rum; och lärer för åstadkommande av eu
allsidig prövning av, huruvida arbetshems upprättande i annan ordning
lämpligen kan medgivas, denna fråga böra avgöras av Kungl. Maj:t, därvid
givetvis anstaltsplatsernas antal, bevakningens och övriga anordningars
beskaffenhet m. m. komma att bliva föremal för övervägande.
Tilläventyrs böra särskilda villkor uppställas, såsom att en eller flera
ledamöter i anstaltens styrelse utses av landstinget, Kungl. Maj:ts befallnin
gsh av ande eller i annan ordning, som är ägnad att giva garantier
för verksamhetens utövande på ett tillfredsställande sätt. Anses en sålunda
tillkommen anstalt kunna godkännas, och motsvarar antalet anstaltsplatser
behovet, lärer vederbörande landsting eller stad kunna
erhålla befrielse från skyldigheten att upprätta arbetshem.
Enligt de förenämnda reservanterna skulle avgift av kommunerna
erläggas endast för understödstagare, som överlämnas till arbetshem därför
att de på grund av sitt uppförande icke kunna vårdas å den egentliga
fattigvårdsanstalten. I övrigt skulle underhållet av de å arbetshemmen
intagna bekostas av landstinget. Kommitténs lagförslag stadgar ingenting
härom, men enligt 2 § i det vid betänkandet fogade förslaget till normalreglemente
överlämnas åt landstinget att fastställa de avgifter, som böra
av fattigvårdsstyrelse erläggas för de å arbetshemmet intagna personer.
Någon bindande bestämmelse har härigenom icke gjorts, utan synes kommittén
hava avsett att åt landstingen överlämna att själva bestämma,
huruvida och i så fall efter vilka grunder avgifter skola av kommunerna
erläggas.
I vissa yttranden hava uttalats farhågor, att skyldighet för kommunerna
att betala för de försumliga farsör jamas vistelse å arbetshemmen skulle
jämte förlusten av inkomsten utav deras arbete motverka kommunernas
iver att hålla efter försumliga försörjare. Ehuru just från kommunernas
sida kravet på verksamma åtgärder mot dylika försörjningspliktiga skarpast
betonats, synes mig den uttalade farhågan ingalunda vara ogrundad.
Möjligheten att genom hållande till arbete framkalla sådan sinnesändring
hos den försörjningspliktige, att denne, efter det han lämnat anstalten,
skulle fullgöra sina skyldigheter, skulle tvivelsutan ofta synas
kommunerna så oviss, att de, med tanke på de utgifter och det besvär,
188
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
som ett tvångsförfarande skulle medföra, hellre underlåta att inskrida
mot den pliktförgätne. Något sådant synes böra förebyggas, och jag
har därför ansett mig kunna föreslå, att kommunerna befrias från
att erlägga avgift för de försörjningspliktiga, som intagas å landstingens
arbetshem. Då landstingens ovillkorliga skyldighet att hava sådana först
inträder 10 år efter lagens ikraftträdande, kunna naturligen landstingen,
därest de ej upprätta arbetshem, ej heller åläggas att före nämnda tid
bereda kommunerna kostnadsfri vård för de försumliga försörjarna.
Vad de arbetshem beträffar, som tillkomma på föranstaltande av
annan än landsting, lärer någon bestämmelse ej böra i lagen meddelas
om frihet för kommunerna från skyldighet att erlägga sådan avgift som
nyss nämnts, men uppenbart är, att, därest landsting finner det önskvärt,
att i stället för landstinget annan anordnar arbetshem, det ligger
i landstingets intresse att med denne träffa överenskommelse om att, mot
det att hemmet erhåller understöd av landstinget, kommunerna skola
vara befriade från avgift för å hemmet intagna försörj ningspliktiga.
Förefintligheten av en sådan överenskommelse lärer i allmänhet vara
förutsättningen för landstingets befrielse från dess skyldighet att anordna
arbetshem.
Då kommunerna icke erhålla förmånen av fri vård för understödstagare
å arbetshem (se nedan), kan det tänkas, att en eller annan kommun
skall finna det vara med sin fördel förenligt att för egen räkningupprätta
arbetshem. Det synes i så fall kunna ifrågakomma, att landstinget
till dylik kommun lämnar bidrag till kostnaden för vård å det
kommunala arbetshemmet av försumliga försörjningspliktiga från kommunen,
liksom landstinget, därest försörjningspliktiga även från andra
kommuner mottagas å hemmet, på sätt förut anförts, torde komma att
lämna gottgörelse för sådana personers vård.
Såsom redan nämnts bör vården av understödstagare å arbetshem
icke vara för kommunerna avgiftsfri. Nyttan för dessa av att få sådana
understödstagare, vilkas vårdande å ålderdomshemmen icke är lämpligt,
förflyttade till arbetshem synes nämligen vara för kommunerna så uppenbar,
att en för vården utgående skälig avgift icke torde komma att avskräcka
kommunerna från att sända dessa understödstagare till arbetshemmen.
Det lärer vara att förvänta, att landstingen icke komma att,
bestämma avgiften å landstingsanstalterna till oskäligt belopp, och vad
övriga arbetshem beträffar, torde Kungl. Maj:t vid meddelande av befrielse
för landsting från skyldighet att hava arbetshem böra tillse, att
avgiften för vård av understödstagare å arbetshem, som ifrågasättes att
träda i stället för landstingets, icke blir oskäligt hög.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
|H<»
I sammanhang med frågan om avgift å arbetshem står spörsmålet
om sättet för intagande å sådana hem. Såsom det blivit framhållet är
det av vikt, att frågan, huruvida förutsättningarna för intagande å arbetsliemmet
föreligga, blir föremål för opartiskt, sakkunnigt bedömande.
Ehuru ordalagen i kommitténs förslag till normalreglemente för arbetshem
ej lärer lämna rum för tvekan därom, att det tillkommer styrelsen för
anstalten att besluta om intagning däri, synes det mig vara lämpligt,
att i lagen utsäges, vem som har beslutanderätten. Att, såsom kammarrätten
föreslagit, lägga denna i Kungl. Maj:ts befallningshavandes händer,
torde icke vara att förorda, då härigenom arbetshemmen skulle i viss
mån förlora karaktären av fattigvårdsanstalter. Meningen är ju att uppehålla
en viss skillnad mellan arbetshem och tvånemarbetsanstalter ; det
över de i arbetshemmen intagna svävande hotet att i händelse av dåligt
uppförande kunna sändas till tvångsarbetsanstalten är ju avsett såsom
ett av de bästa disciplinmedlen vid arbetshemmen. Om nu Kungl. Maj:ts
befallningshavande skulle, i likhet med vad fallet är beträffande tvångsarbete,
förordna om arbete å arbetshem, skulle onekligen en del av den
önskvärda åtskillnaden försvinna. Det synes mig då lämpligare att lägga
avgörandet i händerna på anstaltens styrelse, vare sig denna, såsom
fallet är med avseende å anstalt, som tillhör landsting, utses av detta,
eller, då annan upprättar arbetshem, sammansättes i enlighet med Kungl.
Maj:ts föreskrifter. Till frågan, huruvida besvärsrätt över styrelsens beslut
skall förefinnas, återkommer jag under 10 kap.
Svårigheten att hava män och kvinnor i samma arbetshem, ehuru
alltid i fullkomligt skilda avdelningar, synes mig, med hänsyn till
egenskaperna hos eu del av dem, som komma att befolka arbetshemmen,
icke böra underskattas. Då det emellertid är att hoppas, att
åtskillnaden mellan avdelningarna skall bliva fullständig och att tillsynen
blir verksam, har jag icke ansett mig kunna föreslå någon ändring i
förslaget härutinnan.
Att, på sätt från ett par håll föreslagits, sänka minimiåldern för den,
som intages å arbetshem, till 15 år, torde ej böra äga rum, då det givetvis
är av stor vikt, att unga personer i största möjliga utsträckning
hållas avskilda från de moraliskt mindervärdiga element, som ofta nog
lära komma att finnas i arbetshemmen.
I avseende å namnet på ifrågavarande anstalter synes det mig icke
vara någon större skillnad mellan »arbetshem» och de i förenämnda reservation
och socialstyrelsens yttrande ifrågasatta »arbetsanstalt» eller
»arbetsinrättning». »Arbetsanstalt» liknar dock allt för mycket »tvångsarbetsanstalt».
Något skäl att frångå kommitténs förslag föreligger enligt
min tanke icke.
190
Omhändertagande
av
vissa sedes
lösa kvinnor.
Förslag
vid 1916 års
riksdag.
Kung!. Majits Nåd. Proposition Nr 135.
Jag är ense med socialstyrelsen därom, att starka skäl tala för en
effektiv tillsyn å arbetshemmen. Åven om, på sätt jag kommer att under
6 kap. föreslå, fattigvårdskonsulenter ställas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förfogande, torde dock inspektionen av dessa hem, med hänsyn
särskilt till den av socialstyrelsen berörda ömtåliga och svårlösta arten
av de uppgifter, som åligga arbetshemmen, böra förbehållas en i centralförvaltningen
anställd fattigvårdsinspektör, som jag ämnar föreslå. Stadgande
om hans uppgift i förevarande hänseende bör då lämpligen införas
i 6 kapitlet. Av samma skäl torde reglemente för arbetshem, i likhet med
vad fallet för närvarande är beträffande skyddshem och erkända alkoholistanstalter,
böra fastställas av Kungl. Maj:t. Detta förefaller så mycket
naturligare som flera landsting kunna sammansluta sig om ett arbetshem.
Med den sålunda av mig förordade anordningen torde det icke vara erforderligt
att, såsom socialstyrelsen ifrågasatt, i lagen intaga stadgande angående
den av kommittén i reglementet upptagna disciplinära bestraffningsarten
förvaring i enskilt rum under högst 15 dagar, utan lärer det kunna
överlämnas åt Kungl. Magi att, med iakttagande av bestämmelserna i
69 §, i reglementet fastställa de straffarter, som kunna befinnas effektiva
utan att dock åsidosätta humanitetens krav.
Till frågan om anstaltsstyrelsens myndighet över de å arbetshem
intagna återkommer jag under 69 §.
I motioner, väckta år 1916 inom riksdagens båda kamrar, föreslogs
skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning bl. a. på vad
sätt kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården till last,
lämpligen borde omhändertagas. I motionerna anfördes: Ett omhändertagande
vore nödvändigt av de utav fattigvården försörjda, i allmänhet
mer eller mindre undermåliga kvinnor, som lede av abnormt stegrad könsdrift.
Dessa kvinnor, vilkas bostäder bleve verkliga otuktsnästen, skaffade
till världen en vanligen mindervärdig avkomma, som förorsakade kommunerna
dryga kostnader. Icke ens de bästa fattigvårdsanstalter vore
rustade för disciplinära åtgärder, nödiga för dylika kvinnor. Erfarenheten
visade, att de på anstalterna icke vore skyddade från att fortsätta
ett sedeslöst liv, och ofta imräffade, att de födde barn på anstalterna. En
utväg att förhindra ett fortsatt sedeslöst liv av dessa kvinnor, vore att
de intoges å anstalter, uteslutande avsedda för kvinnor, där de kunde
bli föremål för nödig övervakning och hållas till nyttigt arbete. Om de
i 33 § av fattigvnrdslagstiftningskommitténs förslag till fattigvårdslag
omförmälda arbetshem anordnades på sådant sätt, att nödig övervakning
av de där intagna, till nu ifrågavarande kategori hörande kvinnor kunde
äga rum, borde samhället kunna erhålla nödigt skydd mot deras anti
-
Kung1. M.ay.ts Nåd. Proposition Nr 135
191
sociala drifter. De synpunkter, som i motionerna berörts, hade i kommitténs
betänkande icke särskilt beaktats. Det vore ensidigt, att denna
fråga löstes samtidigt med den nya fattigvårdslagstiftningen. Det skulle
möjligen kunna ifrågasättas förbud att intaga dessa kvinnor på kommunernas
ålderdomshem.
I anledning av dessa motioner hemställde riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t den 10 maj 1916, bl. a. att Kungl. Maj:t måtte låta i samband
med arbetet på ny fattigvårdslagstiftning komma under övervägande,
på vad sätt kvinnor, som på grund av sedeslöst liv fallit fattigvården
till last, lämpligen borde omhändertagas. I skrivelsen yttrade riksdagen:
Ur samhällsintressets synpunkt vore det särdeles önskvärt, att ifrågavarande
kvinnor kunde på lämpligt sätt omhändertagas. Riksdagen funne motionärernas
ifrågasättande av att de i förslaget till fattigvårdslag förordade
arbetshemmen användes härtill innebära ett visst uppslag. Emellertid
hade i förslaget ett dylikt ändamål för arbetshemmen tydligen ej kommit
under övervägande. För att arbetshemmen skulle kunna ägna sig för
mottagande av dessa kvinnor syntes dock hemmen böra särskilt inrättas
för sitt syfte, och deras organisation måste lämna garanti för vederbörlig
övervakning. För ifrågavarande kvinnors upptagande skulle sannolikt
ett fåtal arbetshem för riket vara tillfyllest. Kostnaderna behövde alltså
ej bliva avskräckande, och i allt fall skulle dessa kostnader i många fall
uppvägas av den fördel, som genom kvinnornas intagande bereddes
kommunerna. I samband med inrättandet av sådana, särskilt för sedeslösa
kvinnor avsedda, hem borde självfallet gälla förbud mot dessa kvinnors
intagande på kommunernas ålderdomshem. Det hade ingalunda undgått
riksdagen, att prövningen av, huruvida en åt fattigvården hemfallen kvinna
vore i sedligt avseende så förkommen, att hon borde intagas på det särskilda
arbetshemmet, vore av ganska grannlaga natur och att denna
prövning måste ske med synnerlig omsorg, helst det vore oundgängligt,
därest ändamålet med intagningen skulle vinnas, att den intagna underkastades
ett visst tvång. Icke heller hade riksdagen förbisett, att den
å arbetshemmet intagna, sedan behovet av fattigvård upphört eller kvinnan
förklarade sig i stånd att själv försörja sig, ej mot sin vilja kunde längre
där kvarhållas. Emellertid skulle i eu del talrikt förekommande fall
tvekan icke kunna råda om, att intagning på arbetshem vore påkallad,
varjämte riksdagen vore böjd att antaga, att mången kvinna skulle, även
om behovet av fattigvård upphörde, föredraga att kvarstanna å arbetshemmet
hellre än att, genom att lämna det, utsätta sig för fortsatt
elände. Under alla förhållanden skulle ett ansenligt antal kvinnor, som
nu betungade fattigvårdsanstalterna med en undermålig avkomma, bliva
på tjänligt sätt omhändertagna.
Yttranden.
192 KungL Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.
Över riksdagens skrivelse hava efter Kung]. Maj:ts remiss utlåtanden
avgivits av fattigvårdslagstiftningskommittén, kammarrätten och socialstyrelsen.
Uti fattigvärdslagstiftningskommitténs yttrande, avgivet den 12 augusti
1916, anföres följande: Även enligt kommitténs uppfattning hade
fattigvårdsmyndigheterna stora svårigheter att komma till rätta med
dessa kvinnor, och, på sätt riksdagen framhållit, vore det ur samhällsintressets
synpunkt särdeles önskvärt, att sådana kvinnor kunde på lämpligt
sätt omhändertagas. Enligt kommitténs förslag kunde kvinnor, som
på grund av sedeslöst liv folie fattigvården till last, icke påräkna understöd
i hemmet utan korame att hänvisas till anstalt. Men eftersom de
ej lämpligen kunde mottagas eller behållas på den egentliga fattigvårdsanstalten,
skulle de komma att intagas på de i 33 § av förslaget omnämnda
arbetshemmen. Kommittén hade i sina motiver ej uttryckligen
nämnt sedeslösa kvinnor bland de understödstagare, som borde sändas till
arbetshemmen, men att de ansetts höra dit, torde framgå både ur lagförslagets
text och motiverna därtill. Enligt kommitténs normalreglemente
för arbetshem skulle »i någon mån arbetsföra», vilka ej på grund
av kropps- eller sinnessjukdom krävde särskild vård eller tillsyn, intagas
å arbetshem. Genom det minskade kravet på arbetsförhet hade just avsetts
att undvika den olägenhet, varöver så ofta klagats, då av myndigheterna
till fattigvårdsstyrelsen överlämnats en del till fattigvård berättigade
personer, vilka enligt 7 § i lagen om lösdrivares behandling ej
få dömas till tvångsarbete eller fortfara därmed. Med tillkomsten av
arbetshem, som mottoge dessa mindre arbetsföra understödstagare, för
vilka strängare tillsyn och disciplin vore av nöden än som kunde ifrågakomma
på de egentliga fattigvårdsanstalterna, skulle enligt kommitténs
uppfattning det dubbla syftet vinnas att göra sistnämnda anstalter mindre
avskräckande och kunna hålla de oordentliga understödstagarna till arbete
och ordning. Emellertid torde ifrågavarande kvinnor vanligen icke
vara i behov av fattigvård för egen del utan för barnens räkning. Förhållandet
torde därför oftast bliva, att barnen utackorderades eller intoges
å anstalt, medan modern lämnades att försörja sig själv. Såsom
försörjningsskyIdig för barnen vore emellertid modern skyldig att bidraga
till kommunens kostnader för barnens vård samt även under vissa förutsättningar
skyldig att förrätta arbete som av fattigvårdsstyrelsen eller å
dess vägnar anvisades. Då i hithörande fall fattigvården undantagslöst
torde utgå enligt 1 § i förslaget och vara av mera stadigvarande beskaffenhet,
samt ifrågavarande mödrar mera sällan betalade försörjningsbidrag
och strävade att efter förmåga försörja sig och de sina, syntes grundade
skäl föreligga att antaga, att 72 § 2 mom. i kommittéförslaget skulle bliva
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 193
tilllämpligt för dessa kvinnor. Arbetsskyldighet eldigt nämnda lagrum
skulle i regel komma att fullgöras i de i 33 § omförmälda arbetshem.
Vare sig dessa kvinnor för egen del vore understödstagare eller komme
under fattigvårdslagen såsom försumliga försörjare, skulle arbetskemmet
alltså bliva den plats, där de i regel komme att omhändertagas. — Att utöver
de i kommitténs normalreglemente upptagna disciplinära åtgärder
fordra några sådana för ifrågavarande kategori av kvinnor, syntes ej böra
ifrågakomma, då man därigenom skulle alltför mycket närma sig regimen
vid tvångsarbetsanstalter och fängelser. Ej heller kunde kommittén finna,
att ur andra synpunkter några särskilda arbetshem borde anordnas för
dessa kvinnor. Då de i kommitténs förslag givna bestämmelser borde
föranleda dessa kvinnors intagande å arbetshem, syntes något direkt förbud
mot deras intagande å den egentliga fattigvårdsanstalten ej behöva
stadgas; en uppräkning av de olika kategorier understödstagare, som ej
finge intagas å ålderdomshemmen, skulle ej kunna göras uttömmande.
Då försörjningsplikti g, som förelagts arbete, ej ställde sig fattigvårdsstyrelsens
föreläggande till efterrättelse, meddelade Kungl. Maj:ts befallningshavande
handräckning för inställandet, varvid en prövning alltså
komme att äga rum. Då det gällde understödstagare hade fattigvårdsstyrelsen
att bestämma arten av och formen för försörjningen; därest
vederbörande ej godtoge detta bestämmande, kunde han avstå från fattigvård.
En prövning av fattigvårdsstyrelsens beslut kunde också för
detta fall påkallas hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Att införa en
särskild procedur för beslut om intagande i arbetshem skulle medföra
åtskilliga olägenheter. — Någon möjlighet att omhändertaga ifrågavarande
kvinnor torde ej givas, så länge arbetshem saknades. Emellertid hade
kommitténs förslag om dessa anstalter i allmänhet tillstyrkts av de myndigheter,
som yttrat sig över förslaget, och därvid ej minst av landstingen,
som skulle hava att anordna dem. Anledning funnes därför att
antaga, att arbetshemmens tillkomst ej skulle alltför länge låta vänta på
sig. — Då en del av dessa kvinnor torde falla under lösdrivarlagen,
komme kommittén att vid den åt densamma anförtrodda revisionen av
nämnda lag att ägna förnyad uppmärksamhet åt frågan om omhändertagande
av nämnda kvinnor. — Enligt kommitténs mening anvisade alltså
förslaget till ny fattigvårdslag tillfredsställande utvägar till omhändertagande
av ifrågavarande kvinnor. Således vore ett skyndsamt genomförande
i lagstiftningen av detta förslag samt upprättande i enlighet
därmed av arbetshem det ändamålsenligaste sättet att snarast möjligt få
de överklagade olägenheterna i detta hänseende avhjälpta.
Kammarrätten har anfört, att då kammarrätten icke kunde för sin
del godtaga kommittéförslaget, i vad detsamma avsåge arbetshemmen,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 120 käft. (Nr 135.) 25
194
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Departe
ments
chefen.
Fastställande
av plan för
fattigvårdsanstalt.
34J.
Yttranden.
I
Departe
ments
chefen.
vore det självfallet icke keller möjligt för ämbetsverket att i nu förevarande
fråga följa kommitténs mening, och syntes i förhandenvarande
sakläge ock då frågan icke berörde kammarrättens verksamhetsområde,
anledning saknas för ämbetsverket att beträffande frågans lösning framlägga
något förslag av positiv innebörd.
Socialstyrelsen anser sig däremot i huvudsak kunna biträda vad som
anförts i kommitténs utlåtande.
Såsom kommittén framhållit, torde här berörda fråga kunna lösas
på det sätt, att dessa kvinnor intagas å de i 33 § föreslagna arbetshemmen,
där effektiv tillsyn och behövlig disciplin komma att förefinnas. På
sätt jag i det föregående anfört, lära dessa arbetshem, i den mån ej
särskilda sådana upprättas för män och för kvinnor, komma att vara
så inrättade, att den manliga och den kvinnliga avdelningen äro strängt
skilda från varandra, något som är en oeftergivlig fordran för att
ifrågavarande kategori av kvinnor skall kunna där intagas. Vid sådant
förhållande synas några anstalter, särskilt inrättade för nämnda kategori,
icke vara erforderliga. I den mån arbetshem komma till stånd, torde
därför de i riksdagens skrivelse avsedda missförhållandena komma att
bliva åtminstone till allra största delen avhjälpta.
För innehållet i 34 § har i det föregående (s. 153) redogörelse lämnats.
I motiverna yttrar kommittén, att fastställandet av planer för fattigvårdsanstalter
bör uppdragas åt Kungl. Maj:ts befallningshavande, som bör
inhämta yttrande från fattigvårdsinspektionen, förste provinsialläkare
eller andra myndigheter.
Medicinalstyrelsen anser, att för undvikande av missförstånd borde
i 34 §, i överensstämmelse med föreskriften i 8 §, närmare angivas,
huruvida Kungl. Maj:ts befallningshavande ägde att fastställa eller avslå
inkommen plan för anstaltsbyggnad.
Några förste provinsialläkare finna det önskvärt, att i lagen intages
föreskrift om att plan för anstalt skall fastställas först efter förste provinsialläkarens
hörande.
En fångvårdsstyrelse förklarar stadgandet i denna § utgöra ett
ingrepp i den kommunala självstyrelsen.
Mot den princip, som tagit sig uttryck i detta stadgande, eller att
plan för fattigvårdsanstalt skall underställas prövning av statsmyndighet,
som äger godkänna planen eller vägra fastställande därav, synes mig
intet vara att erinra. Då ett fastställande naturligen kommer att äga
rum efter sakkunnigas hörande, lärer en dylik granskning kunna bliva
195
Kungl. Maj: In Nåd. Prof o sition Nr 135.
till väsentlig nytta för anstalten. Om, såsom jag föreslagit, reglementen
för arbetshemmen komma att fastställas av Kungl. Maj:t, lärer det vara
lämpligt, att jämväl planer för dessa anstalter underställas Kungl. Maj:t.
Härför talar även bl. a. den omständigheten, att i vissa fall ett arbetslön!
kan vara gemensamt för två eller flera landstingsområden. En
ändring av 34 § synes mig därför böra äga rum i detta hänseende.
I fråga om statens medverkan till anstalters anordnande, erinrar
kommittén, att i en år 1901 i riksdagen väckt motion föreslogs statsanslag
till bildande av en lånefond, ur vilken bidrag skulle lämnas till
tidsenliga fattiggårdars inrättande. Motionen avslogs emellertid av riksdagen,
dels emedan det icke ansågs vara tillrådligt, att en fond avsattes
för befordrande av ett visst ändamål, utan att utredning förebragtes,
på vad sätt denna fond skulle till fördel för ett sådant ändamål användas,
dels emedan statens tillgodoseende av förevarande behov utan tvivel
skulle framkalla ytterligare anspråk på understöd från statsverkets sida
till andra kommunala ändamål.
En statsverkets utlåningsfond för utlånande åt kommunerna av medel
för inrättande av fattiggårdar har, enligt vad kommittén meddelar, sedan
flera år funnits i Finland. Enligt en år 1896 utfärdad författning lämnas
dylika lån mot erläggande av 5 % å beloppet, därav 3 % utgöra ränta
å kapitalet och återstoden avbetalning å lånet. Vid dessa amorteringslån
fästas i allmänhet åtskilliga villkor, såsom att byggnaderna skola uppföras
enligt föreliggande ritningar samt vara färdiga och avsynade inom
viss tid, att å anstalten anordnas vissa platser för sjuka och sinnessvaga,
att barn icke för längre tid intagas i anstalten, så framt icke för dem
anordnas en särskild avdelning eller barnhem, vilket bör förestås av en
särskild barnavårdarinna, samt att till föreståndare eller föreståndarinna
för anstalten ävensom vårdarinna för barnhemmet endast antages person,
som guvernören efter fattigvårdsinspektörens hörande godkänner.
Kommittén anför i denna del
»I fråga om statens medverkan för åstadkommande av ett anstaltsväsen, så
ordnat som här ovan angivits, har kommittén icke funnit lämpligt föreslå någon
utlåningsfond efter finskt mönster. Vad ålderdomhemmen angår, har genom kommunernas
egna åtgöranden och för dessas egna medel redan i stor omfattning
åstadkommits dylika anstalter. På en del orter torde behovet av sådana vara i
det närmaste fyllt; och det råder icke tvivel, att vad som fattas bör kunna på
lika sätt åstadkommas utan statens medverkan. Med den anordning av arbetshemmen,
som föreslagits, synes det ej heller vara av behovet påkallat att uppställa
fordran på statsbidrag i en eller annan form för dessa. Statens medverkan
till åstadkommande av en tillfredsställande anstaltsvård bör tagas i anspråk på
andra områden än det förevarande.»
Statens medverkan
till
an st altsvård
en.
Kommittén.
196
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Yttranden.
Stockholms läns landsting framhåller, att vissa kommuner hava så
dålig ekonomi, att de behöva hjälp för åstadkommande av anstalter,
varför det borde övervägas, om ej efter finskt mönster en statens lånefond
för sådant ändamål borde upprättas eller billiga lån lämnas kommunerna
ur pensionsförsäkringsfonden till uppförande av ålderdomshem. Aven
borde ifrågasättas statsbidrag till landstingen för inrättande av arbetshem.
I enahanda riktning uttalar sig Kungl. Maj:ts befallningshavande
i Jönköpings län beträffande de egentliga fattig vårdsanstalterna och
ifrågasätter såsom ännu en möjlighet inrättandet av en statens kommunallånefond
i enlighet med ett inom finansdepartementet av särskilt tillkallade
sakkunniga utarbetat, i det följande närmare berört förslag.
Fattigv år dsstyr elsen och stadsfullmäktige i Norrköping anse det rättvist
och ägnat att väcka intresset för arbetshems anskaffande, att staten
bidrager därtill ävensom till underhåll av å hemmet intagna, varom bestämmelser
syntes höra införas i lagen. — Svenska fattigv år dsförbundet
förordar beträffande ålderdomshemmen eu statsverkets lånefond, liknande
den finska, eller låns lämnande från pensionsförsäkringsfonden.
I fråga om arbetshemmen anser förbundet, att landstingen böra erhålla
statsbidrag till dessa hems uppförande, samt ifrågasätter, om ej dylikt
bidrag borde lämnas även till driftkostnaderna. — Åven från andra håll
har framhållits, att landstingen för arbetshemmen böra erhålla statsbidrag.
Socialstyrelsen betonar önskvärdheten av att fattigvårdssamhällena
beredas tillgång till billiga lån för uppförande av ålderdomshem. I fråga
om arbetshemmen framhåller styrelsen, att dessa hem med hänsyn till
de försumliga försörj ningspliktige komma att väsentligen verka som ett
slags förbättringsanstalter och således skulle tillgodose ett statsintresse samt
att den i övrigt föreslagna överflyttningen till landstingen av kommunernas
bördor skulle verka betungande för landstingen.
Socialstyrelsen anför vidare:
»För förverkligandet av önskemålet att snarast möjligt få till stånd erforderligt
antal arbetshem skulle ekonomisk medverkan från statens sida otvivelaktigt
vara av synnerligen stor betydelse. Framhållas må även, att staten genom
att lämna bidrag till arbetshemmen skulle tillförsäkra sig obestridd medbestämmanderätt
och kontroll i avseende å anstalternas organisation och förvaltning,
vilket med hänsyn till dessa anstalters ömtåliga och svårlösta uppgifter samt
långt gående ingrepp på den personliga friheten måste anses synnerligen önskvärt.
På vad sätt här berörda statsbidrag lämpligast borde utgå, är styrelsen ej för
närvarande beredd att angiva. Möjligen torde dock de regler, efter vilka statsbidrag
utgår till alkoholistanstalter, i viss mån kunna tjäna till ledning.»
Vid fattigv år dskongr essen 1915 uttalades, att särskilda åtgärder måste
vidtagas för att underlätta kommunernas strävanden att få till stånd
lämpliga anstalter.
197
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kungl. Maj:ts befallning skavande i Östergötlands län framhåller, att
man knappast kan förvänta, att anstalts frågan i sin helhet skall vinna
sin lösning inom den i 90 § föreslagna övergångstiden utan ett kraftigt
ingripande från statens sida.
Efter det kommittén avgivit sitt utlåtande har av inom finansdeparte- Förslå,/ om
mentet särskilt tillkallade sakkunniga den 5 maj 1915 avgivits ett be- för
tänkande med förslag om beredande av lättnader för kommunernas upp- kommunernas
låning. Den utredning, som ligger till grund för detta betänkande, ''vplå 11 y
tillkom i anledning av en riksdagens skrivelse den 11 maj 1912, däri riksdagen
anhöll, att Kungl. Magt måtte låta utreda, huruvida och i sådant fall
på&vilket sätt lättnader med avseende å upptagande av lån skulle kunna
beredas de kommuner, som önskade att därav begagna sig, vare sig genom
anordnande av en kommunal låneförmedlingsanstalt eller genom vidtagande
av sådan förändring i fråga om konungariket Sveriges stadshypotekskassa,
att denna kassa med stöd av särskild garanti från statens sida
erhölle rätt att utlämna lån jämväl åt Sveriges kommuner, eller ock på
annat lämpligt sätt, vilken utredning borde omfatta jämväl frågorna om
sättet att av en kommun på laglig väg uttaga fordran samt om en viss
förmånsrättsordning emellan en kommuns å olika tider upptagna lån.
I sitt betänkande uttala de sakkunniga till en början, att upprättandet
av en kommunal låneförmedlingsanstalt syntes böra överlåtas åt kommunerna
utan ingripande från statsmakterna, men att härigenom icke
tillskapades någon ny lånekälla, något som emellertid, åtminstone beträffande
de mindre kommunerna, framträdde såsom ett önskemål. Sedan
de sakkunniga av anförda skäl avvisat anordningen om inympande på
hypotekskassan av en kommunallånerörelse, föreslå de sakkunniga, att
staten bildar en fond, varur lån direkt utlämnas till kreditsökande kommuner.
Ur denna kommunallånefond skulle, förutom landsting, landskommuner
och municipalsamhällen, endast de mindre städerna (med under
15,000 invånare) och köpingarna vara berättigade till lån. (Jag förbigår
här de av de sakkunniga i övrigt föreslagna villkor.) Förslaget beror
ännu på Kungl. Maj:ts prövning.
Jämte den möjlighet till erhållande av lån, som sålunda blivit ifråga- Lin ur pensatt,
kunna kommuner redan nu erhålla lån ur pensionsförsäkring sfonden ringsfonden.
för uppförande av bl. a. ålderdomshem. Enligt Kungl. Maj:ts reglemente
den 17 juni 1916 angående förvaltningen av pensionsförsäkringsfonden
skall den del av fondens medel, som ej erfordras för bestridande av
dess utgifter, redovisas i, förutom obligationer eller andra skuldförbindelser,
Departe
ments
chefen.
198 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
utfärdade eller garanterade av svensk kommun, som till lånets upptagande
eller garanterande erhållit Kungl. Maj:ts tillstånd, bl. a. lån till företag,
som äro ägnade att i pensionsförsäkringens intresse befordra folkhälsan
— såsom anordnande av sjukhus, sanatorier, ålderdomshem, bostäder för
mindre bemedlade m. m. -— och som enligt fullmäktiges för pensionsförsäkringsfonden
prövning anses erbjuda nöjaktig säkerhet. Av ovannämnda
del av fondens medel må emellertid högst 1 4 redovisas i lån
till dylika företag.
I likhet med några av de hörda myndigheterna anser jag mig böra
betona den stora vikten av ett verksamt bistånd från statens sida till
främjande av anstaltsvården. De mot förslagets bestämmelser om dylik
vård framställda anmärkningarna synas mig till allra största delen bottna
i ekonomiska hänsyn. En verksam hjälp från statens sida skulle undanröja
åtskilliga av de farhågor, som kommit till uttryck, betydligt underlätta
för kommunerna och landstingen uppfyllandet av de fordringar,
som ställas på dem, och i hög grad öka intresset för denna utomordentligt
viktiga angelägenhet och den hastighet, varmed densamma kan nå
en lycklig lösning. Erfarenheten från tuberkulossjukvårdens område bekräftar
riktigheten av det nu sagda. Den livliga utveckling, som under
senare tid på detta område försiggått, torde till en väsentlig del vara
att tillskriva statens kraftiga ekonomiska uppmuntran.
Då det härefter gäller att avgöra, på vad sätt staten bör lämna
bistånd åt fattigvårdssamhällen och landsting till anstaltsvårdens främjande,
erbjuda sig två utvägar: förmånliga lån och direkta statsbidrag.
Såsom av det förut omnämnda betänkandet med förslag om beredande
av lättnader för kommunernas upplåning framgår, påkallas inrättandet
av en statens lånefond även med hänsyn till andra behov än
anordnandet av fattigvårdsanstalter. Spörsmålet om en lånefonds inrättande
måste alltså ses ur vidsträcktare synpunkter och lärer inom en
nära framtid bliva föremål för vidare behandling. Det från olika håll
påpekade behovet av billiga lån för dessa anstalter är givetvis ägnat
att påverka frågan om anordnandet av en sådan lånefond och bör alltså
vid övervägandet av nämnda fråga också komma i betraktande.
Såsom förut antytts, finnes ju dessutom ganska stora möjligheter
till lån ur pensionsförsäkringsfonden. Någon ytterligare åtgärd för beredande
av tillfälle att erhålla lån för anordnande av kommunala fattigvårdsanstalter
synes åtminstone icke för närvarande böra ifrågakomma.
Direkta statsbidrag för fattigvårdsanstalter hava ifrågasatts egentligen
endast beträffande arbetshemmen. Därvid har man tänkt sig bi
-
199
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
drag ej blott för anläggandet utan också för driften. Åven om yrkandet
att med hänsyn till dessa hems uppgift desamma rent av borde vara
statsanstalter, ej synes böra vinna avseende, lärer det dock vara uppenbart,
att staten bör ägna arbetshemmen ett synnerligt intresse. Det synes
sålunda högeligen önskvärt, att staten i en eller annan form lämnar
bidrag till dessa hem. Stora svårigheter möta emellertid mot att redan
nu framlägga förslag om statsbidrag. Anstalterna kunna nämligen bliva
av mycket växlande beskaffenhet: på ett håll kunna större anstalter befinnas
ändamålsenliga, på ett annat kunna småhem för något tiotal personer
vara att föredraga. Det synes mig därför lämpligast att avvakta
de förslag och planer till anstalter, som komma att av landstingen uppgöras.
Först därefter synes frågan om statsbidragens storlek och villkoren
därför kunna vinna sin slutliga lösning. Emellertid synes det
vara av vikt, att statsmakterna i princip uttala, att statsbidrag till arbetshemmens
uppförande och drift skall utgå. Det lärer vidare ankomma på
inspektionsmyndigheterna att genom initiativ, råd och förslag verka för
att frågan om arbetshems anordnande snarast upptages till behandling
inom landstingen, så att förslag om statsbidrag inom en snar framtid
må kunna framläggas. Genom villkoren för statsbidrags meddelande
torde ett påskyndande kunna äga rum av arbetshemmens tillkomst, vilket
givetvis är av stor betydelse.
Kommitténs förslag i 35 § avser den förut omtalade vården av
sjuka och abnorma understödstagare å speciella vårdanstalter. Här
stadgas, att understödstagare, som på grund av kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet
är i behov av vård å särskild anstalt, bör, så vitt ske kan, beredas
dylik vård; och har fattig vårdsstyrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder
för att förskaffa honom inträde å sådan anstalt (se ovan sid. 151).
Stockholms stads fattigvardsnämnd anför vid denna §:
»Beträffande vad 35 § innehåller om vård å specialanstalter, finner fattigvårdsnämnden
det i hög grad önskvärt, att skyldigheten för respektive fattigvårdsstyrelser
att bereda sådan vård är i lag fastslagen, så att icke en fattigvårdsstyrelse
av hänsyn till därmed förenade högre kostnader undandrager sig att i
avseende härå vidtaga åtgärd. Särskilt för tuberkulösa sjuka kan skyldigheten
att bereda specialvård ej eftergivas, så vitt möjlighet finnes att anskaffa sådan
anstaltsvård. Den föreslagna lagtexten synes ock böra tolkas såsom innefattande
en ovillkorlig skyldighet i antydda hänseendet; och skulle även, med hänsyn till
det däri förekommande ordet »bör», någon tvekan härom uppstå, lärer den i 6
kap. föreslagna inspektionsmyndigketen väl i alla fall tillse, att den erforderliga
anstaltsvården ej undanhålles de behövande. Fattigvårdsnämnden vill alltså tillstyrka
stadgandet i sagda 35 §.»
Understödstagares
våra
å specialanstalter.
35 §.
Yttranden.
200
Departe
ments
chefen.
Utseende av
tjänst eller
anställning för
minderårig.
36 §.
Kommittén.
Departe
ments
chefen.
Förebyggande
fattigvård.
37 §.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Svenska fattigvårdsförbundet har hemställt om utbytande av uttrycket
»bör, såvitt ske kan» mot en något skarpare formulering.
Om riktigheten och vikten av stadgandet i 35 § torde endast en
mening råda. I anledning av Stockholms stads fattigvårdsnämnds och
svenska fattigvårdsförbundets yttranden har jag för att förebygga varje
tvekan om stadgandets innebörd utbytt uttrycket »bör, såvitt ske kan»
mot »skall, såvitt ske kan». Till de specialanstalter, som avses i denna §,
och åtgärder för lindrande av kommunernas utgifter för vård å sådana
återkommer jag i 5 kap.
36 §.
I denna § föreskrives, att då minderårig, som av fattigvårdsstyrelsen
omhändertagits, hunnit den ålder samt nått den utveckling och stadga,
att han kan anses i stånd att försörja sig, styrelsen har att söka bereda
honom lämplig tjänst eller anställning samt tillse, att han erhåller
nödig utrustning.
I 79 § av kommitténs förslag meddelas bestämmelse om rätt för fångvårdsstyrelse
att i fall, som avses i 36 §, fortfarande öva tillsyn över personen
i fråga och för honom intill viss ålder utse tjänst eller anställning.
I motiverna förklarar kommittén, att frågan i övrigt om vård av
de utav samhället omhändertagna barnen kommer att av kommittén behandlas
i sammanhang med bamavårdslagstiftningen.
Då mot 36 § intet synes vara att erinra, hemställer jag, att denna
§ måtte oförändrad godkännas.
37 §.
Uti gällande fattigvårdsförordning 9 § 1 mom. tinnes rörande förebyggande
fattigvård stadgat, att fattigvårdssamhälle skall »verka därför, att
genom inrättande av spar-och nödhjälpskassor eller medelst andra tjänliga
åtgärder framtida fattigvårdsbehov i möjlig mån förebygges». I 13 §
3 mom. finnes vidare stadgat: »Skulle till följd av missväxt eller annan
allmännare olycka sådan inskränkning i eljest vanliga tillfälle till
erhållande av arbetsförtjänst äga rum, att arbetsföra personer utan
eget förvållande äventyra nöd, må fattigvårdsstyrelsen äga att hemställa
till fattigvårdssamhället om vidtagande av de åtgärder, vilka därav må
föranledas.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
201
Något stadgande av samma innehåll som 9 § 1 mom. har icke upptagits
i förslaget. Kommittén framhåller, att sådan spar- och nödhjälpskassa,
som i lagen torde avses, kommit till stånd inom allenast ett län
och att denna uppgår till ringa belopp samt att de donationer och pienninginsamlingar,
som göras för ifrågavarande ändamål, numera oftare
tillfalla enskilda välgö ren hetsinstitutioner än den offentliga fattigvården.
Kommittén betonar emellertid, att i lagen ändock bör givas uttryck åt
fattigvårdsstyrelsens skyldighet att utöva förebyggande fattigvård, och
har därför — i första stycket av 37 § — föreslagit ett stadgande av
innehåll, att styrelsen bör verka därför, att samhällets invånare genom
försäkring, inträde i sjukkassor och understödsföreningar, insättning i
sparkassor eller annorledes bereda sig trygghet mot nöd vid arbetsoförmåga,
sjukdom eller andra olyckor; den bör ock i övrigt söka att genom
tjänliga åtgärder förebygga framtida fattigvårdsbehov.
Kommittén framhåller särskilt den frivilliga försäkring, som knutits
vid lagen om allmän pensionsförsäkring, och anför vidare, att den verksamhet,
fattigvårdsstyrelsen på detta område skall utöva, icke heller behöver
inskränka sig till ett blott och bart upplysningsarbete, utan att
fall kunna förekomma, då en fångvårdsstyrelse kan och bör erlägga
inträdesavgift i en sjukkassa eller genom inbetalning av en premie,
som förfallit och vars uteblivande hotar att beröva delägare frukten av
förut gjorda insättningar, förekomma en sådan påföljd. Här närmar
man sig, säger kommittén, den egentliga förebyggande fattigvården, som,
korteligen uttryckt, bör bestå i att hellre söka avvärja en persons eller
en familjs ekonomiska obestånd än vänta med ett ingripande till dess
obestånd inträtt. Styrelsen bör, fortsätter kommittén, vid missväxt, omfattande
arbetslöshet eller annan allmännare olycka vidtaga lämpliga anordningar
såsom anordnande av arbete vid arbetsanstalt, utdelning av
livsförnödenheter, anvisning av bostäder för husvilla o. s. v., samt, där
för nödiga åtgärder tarvas särskilda anslag eller åtgärderna ankomma på
annan myndighet, göra framställning härom. Kommittén har härför i
37 § 2 stycket föreslagit en bestämmelse, att, om på grund av missväxt
eller annan allmännare olycka nöd i större utsträckning kan befaras
uppkomma inom samhället, fattigvårdsstyrelsen har att, i den mån åtgärder
till nödens avhjälpande ankomma på annan myndighet, hos denna
göra den framställning, som av omständigheterna påkallas.
I 66 § har kommittén föreslagit stadganden, genom vilka utväg
öppnas för fattigvårdssamhället. att bestämma, huruvida ersättningsskyldighet
skall äga rum för understöd, som utlämnats av medel, vilka utav
samhället anslagits till åtgärder för förebyggande av framtida fattigvårds
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 26
Kommittén.
202
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
behov eller för ändamål, som i 37 § andra stycket sägs. Till dessa bestämmelser
återkommer jag nedan, se 64 § i Kungl. Maj:ts förslag.
Rörande de i 37 § föreslagna stadgandena hava från några håll uttalanden
i motsatta riktningar gjorts. Under det att Kungl. Maj ds befallning
shav ande i Stockholms län gör gällande, att dessa bestämmelser
lämpligen höra hemma i fattigvårdssamhällenas reglementen, betonar
fattigvårdsstyrelsen i Malmö bestämmelsernas betydelse samt anser, att en
mer konkret och ingående behandling bort komma denna förebyggande
verksamhet till del, på det att fattigvårdsmyndigheter och andra för
saken intresserade skulle få sin uppmärksamhet mera inriktad på denna
viktiga sida av fattigvårdsverksamheten.
Förste provinsialläkaren i Stockholms län anser, att åt 37 § bort givas
en mera framskjuten plats t. ex. efter eller helst i stället för § 2. Dessutom
borde den formuleras kraftigare och med tydligare hänsyftning på
dess avfattning.
Stockholms stads fattigv år dsnämnd instämmer till alla delar i vad
kommittén anfört i sina motiver men finner stadgandet, sådant det fått
sin avfattning, vara allenast illusoriskt, i det det är svårt att tänka sig,
hur fattigvårdsstyrelsema skola gå till väga för att påverka samhällets
invånare i den i 37 § 1 stycket angivna riktning.
Slutligen anför fattigvårdsstyrelsen i Norrköping med instämmande
av Kungl. Majds befallning shav ande i Östergötlands län, att då åtgärder
för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov i allmänhet icke kunna
vidtagas utan anslag och dessa måste beviljas av fattigvårdssamhällena,
det synes egendomligt, att enligt förslaget nämnda åtgärders vidtagande
i första rummet skall åligga fattigvårdsstyrelsema, samt att 37 § därför
bör omredigeras i det syfte, att det i första rummet hädanefter liksom
enligt fattigvårdsförordningen åligger samhällena att vidtaga åtgärder
för att förebygga framtida fattigvårdsbehov. I samma riktning uttala
sig fattigvårdsstyrelsema i åtskilliga städer, bland andra fattigvårdsstyrelsen
i Göteborg, som förordar följande avfattning av 37 § 1 mom.:
Fattigvårdssamhälle bör söka att genom tjänliga åtgärder förebygga
framtida fattigvårdsbehov; och tillkommer fattigvårdsstyrelsen särskilt
verka därför att — — — andra olyckor.»
I likhet med kommittén anser jag det av vikt, att eu bestämmelse
om den fångvårdsstyrelse åliggande skyldighet att utöva förebyggande
fattigvård erhåller plats i lagen. Därest mera detaljerade föreskrifter
för styrelsens verksamhet i detta hänseende anses erforderliga, synas desamma
däremot lämpligen böra införas i fattigvårdsreglementet. I kommitténs
förslag till dylikt reglemente hava också såsom exempel på de
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
203
åtgärder, som kunna ifrågakomma till förebyggande eller avhjälpande
av nöd, upptagits nödhjälpsarbeten, anordnande av provisoriska bostäder
och bespisning.
Givet är, att bestämmelser sådana som de i 1 stycket av denna §
föreslagna icke kunna hava önskad effekt, om intresse och vakenhet
saknas hos fattigvårdens handhavare; men å andra sidan är det uppenbart
att, där nämnda egenskaper äro till finnandes, utvägar icke skola
saknas att påverka de mindre bemedlade inom samhället. Kommittén
framhåller med rätta distriktsindelning och vårdaresystem såsom ägnade
att åstadkomma en livligare personlig kontakt med den fattigare delen
av befolkningen och därigenom tillfällen att verka för sparsamhet i allmänhet
samt för ungdomens uppfostran till arbetsamhet, nykterhet och
yrkesskicklighet.
Det synes mig riktigt att, såsom kommittén gjort, i första hand
ålägga fattigvårdsstyrelsen att, så långt dess befogenhet sträcker sig,
vidtaga åtgärder till förekommande av fattigvård samt att, där anslag
eller beslut av fattigvårdssamhället eller av myndighet erfordras, taga
initiativet därtill. Detta utesluter ju icke, att samhället även på initiativ
från annat håll kan besluta om åtgärder i denna riktning.
Jag har icke funnit anledning tillstyrka någon ändring av §:n.
38 §.
I denna paragraf har av kommittén upptagits ett stadgande, att
fattigvårdsstyrelse bör låta sig angeläget vara att uppehålla samarbete med
föreningar och enskilda, vilka utöva understö ds verksamhet inom samhället.
I motiverna framhåller kommittén, att till följd av ett dylikt samarbete
kan uppnås icke blott, att antalet fattigvårdstagare nedgår och
att utgifter sparas för kommunen, utan även, vilket är ännu betydelsefullare,
att tillfälligtvis nödställda bliva hjälpta ur sitt tillfälliga
betryck utan att anlita fattigvården; enligt vad kommittén betonar är
det nämligen lämpligast, att sådana fall lämnas åt den enskilda välgörenheten
samt att de, som äro i behov av en mera varaktig hjälp,
av fattigvården understödjas så, att ett inskridande från den frivilliga
välgörenhetens sida för deras räkning icke behöver ifrågakomma. Kommittén
anser, att endast genom att det offentliga och det frivilliga understödsarbetets
representanter skaffa sig ingående kännedom om varandras
arbetssätt och lämna underrättelse om vidtagna åtgärder, då bådas inskridande
påkallats för samma person, kan undgås, att institutionerna
motarbeta varandra, och vinnas goda resultat av bådas verksamhet.
Samarbete
med enskild
välgörenhet.
38 §.
Kommittén.
204
Yttranden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Åven beträffande denna § har Kungl. Maj:ts befallning skavande i
Stockholms län anmärkt, att bestämmelsen däri rätteligen hör hemma i
fattigvårdsreglementet.
Från andra håll hava föreslagits kompletteringar av §:n. Sålunda
har domkapitlet i Lund, jämte det bestämmelsen framhållits såsom erkännansvärd,
anfört: I §:n nämndes intet om kyrkoförsamlingar eller
gåves ens en antydan om den understöds- och kärleksverksamhet, som
inginge i den kyrkliga fattigvården eller nutida församlingsdiakonien
och med vilken väl icke mindre samarbete borde äga rum. Det funnes
dock flerstädes i församlingarnas tjänst anställda diakonissor och diakoner,
vilkas huvudsakliga uppgift vore att bispringa i vården om de fattiga.
I gällande kyrkolag funnes även bestämmelser, enligt vilka det ålåge
kyrkoherdarna att väcka församlingarnas intresse för och deltaga i arbetet
bland de fattiga. Skulle behövligt samarbete komma till stånd
och fattigvårdsstyrelserna kunna lösa sin betydelsefulla uppgift och erhålla
erforderligt personligt understöd av vårdare, krävdes framför allt
kristlig, självuppoffrande kärlek, sådan den vore till finnandes i den
kristna församlingen och där hade sitt förnämsta källsprång. Detta
tycktes kommittén helt hava förbisett.
Domkapitlet i Karlstad ger uttryck åt i huvudsak enahanda åskådning
om den kyrkliga verksamheten, men synes anse, att sådant rymmes i
förslaget.
Medicinalstyrelsen förordar, i anslutning till ett uttalande av förste
provinsialläkaren i Stockholms län, en komplettering av §:n i den riktning,
att samarbete bör komma till stånd även med allmänna socialhygieniska företag,
egnahems- och bostadsföreningar, arbetsförmedling, dispensärer in. in.
Svenska fattigvårdsförbundet erinrar om, huru fördelaktigt det visat
sig vara att i större samhällen, där en mera utvecklad välgörenhetsverksamhet
finnes, upplägga ett register, av vilket framgår, vad hjälpsökande
personer ..fått uppbära från fattigvården och olika understödsföreningar.
Fattigvårdsstyrelse synes enligt förbundets mening höra
verka för upprättandet av dylikt register, vilket emellertid lämpligast
torde omhänderhavas av enskild förening. Förbundet ifrågasätter vidare
ett stadgande i samband med 38 § om att fattigvårdsstyrelse bör upprätthålla
nära samarbete med andra myndigheter inom kommunen,
exempelvis barnavårds-, fosterbarns-, nykterhets- och pensionsnämnd.
Fattigvårdsstyrelsen i Jönköping uttalar önskvärdheten av att för enskilda
föreningar kunde stadgas skyldighet till samarbete med fattigvårdsstyrelsen.
205
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Den i §:n föreslagna bestämmelsen om samarbete mellan fattigvården
och den enskilda välgörenheten synes erforderlig med hänsyn
till vunnen erfarenhet om de särskilda svårigheter, som möta på denna
punkt. Med den kyrkliga välgörenheten lärer ett naturligt samarbete
lätt komma till stånd, då kyrkoherden, komministern och deras ställföreträdare
hava säte och stämma i fattigvårdsstyrelsen, men en erinran
härom torde i förevarande sammanhang ej sakna sin betydelse. Detsamma
torde gälla en del sociala anordningar, till vilka hänvisats i 26
och 37 §§. Hänvisning synes mig ock böra göras till andra myndigheter,
som arbeta på närgränsande områden.
I en den 29 maj 1912 dagtecknad skrivelse till Kungl. Maj :t har fångvårdsstyrelsen
framhållit vikten av att till straff dömda personers familjer
under strafftiden räddas från ekonomisk ruin, som ofta måste återverka
på hela deras framtid, samt hemställt, att denna fråga måtte beaktas i samband
med omarbetningen av fattigvårds- och barnavårdslagstiftningen.
Denna skrivelse har remitterats till fattigvårdslagstiftningskommittén,
som i sitt betänkande härom anfört:
»Vid övervägande av fångvårdsstyrelsens framställning har kommittén funnit
några särskilda bestämmelser i fattigvårdslagen ej lämpligen kunna givas rörande
understöd åt fånges hustru och minderåriga barn. På grund av fattigvårdsstyrelsens
allmänna rätt att giva understöd och därvid även vidtaga förebyggande
åtgärder saknas ej möjligheter för fångvårdsstyrelse att ingripa även i dylika
fall. Och genom den utvidgning av begreppet obligatorisk fattigvård, som kommittén
föreslagit, samt genom den större vikt och betydelse, kommittén givit åt
den . förebyggande fattigvården, kommer utan tvivel fattigvårdsmyndigheternas
ingripande på förevarande område att kunna framträda verkningsfullare än hittills.
Men att föreskriva, att fattigvårdsstyrelsen i dessa fall mer an eljest bör anlita
förebyggande åtgärder eller annorledes träda emellan, synes ej vara lämpligt.
Det överensstämmer icke med fattigvårdens uppgift, som är att lämna hjälp i
man av behov, lika för alla slag av nödlidande, att den skulle på ett alldeles
särskilt sätt. taga sig an vissa klasser av sådana, här dem, som genom försörjarens
brott råkat i trångmål. Härmed är dock icke sagt, att det av fångvårdsstyrelsen
framlagda spörsmålet icke ur andra synpunkter än fattigvårdens- är förtjänt av
beaktande, men. frågan, huru verksamheten till skyddande av för brott dömda
personers familjer, vilken fråga på det närmaste sammanhänger med ordnandet
i sin helhet av skyddsverksamheten för frigivna och med dem likställda, skall
ordnas, torde icke lämpligen böra i detta sammanhang upptagas till behandling.
Vad särskilt angår barnens ställning, lärer den kunna röna inverkan av de förslag,
vilka komma att framställas i det betänkande angående barnavården, som kommittén
har att avgiva.»
Vad kommittén sålunda anfört synes mig böra godtagas.
Departe
ments
chefen.
Understöd åt
fånges hustru
och barn.
Kommittén.
Departe
ments
chefen.
206
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135.
Sättet för
fatticvårdskostnadernas
bestridande.
39 §.
Yttrande.
5 KAP.
Om bidrag till fattigvården.
39 §.
Enligt den officiella statistiken uppgingo kommunernas utgifter för
fattigvården år 1874 till 6,492,797 kr., år 1907 till 20,439,558 kr. och
år 1914 till 28,797,170 kr.
Fattigvårdssamhällenas inkomster av hyror, arrenden, räntor å värdepapper
m. m. samt bidrag av donationsfonder m. in. uppgingo enligt
kommittén tillhandakomna uppgifter år 1907 till sammanlagt 1,038,680
kr.; samma år inflöto av böter 43,463 kr., av understödstagares arbete
och försålda produkter 847,615 kr., av understödstagares egendom, som
tillfallit kommunerna, 241,960 kr.; ersättning för lämnad fattigvård bär
nämnda år erhållits av enskilda personer med 238,781 kr., av staten
med 215,813 kr. och av fattigvårdssamhällen med 379,671 kr. Såsom
övriga inkomster år 1907 bar upptagits 209,394 kr., därav en del utgör
hundskattemedel och en del kollekter och frivilliga gåvor. Av kommunalskatten
har samma år 15,711,132 kr. gått till fattigvården, motsvarande
81,3 % av kommunernas samtliga inkomster för fattigvården.
Kommittén har i 39 § föreslagit ett stadgande av innehåll, att
kostnaderna för fattigvården skola, i den mån de ej kunna täckas med
avkastningen av fattigvårdssamhällets för fattigvården avsedda fastigheter
och kapital, inflytande bötesmedel, gåvor och andra dylika inkomster,
bestridas genom tillskott efter de grunder, som för kommunalutskylders
utgörande i allmänhet äro stadgade.
Detta stadgande överensstämmer väsentligen med 33 § fattigvårdsförordningen.
Kammarrätten anmärker, att det föreslagna lagrummets ordalydelse
synes giva vid handen, att fattigvårdskostnaderna, i den mån omförmälda,
i paragrafen angivna inkomster befunnes otillräckliga, skulle
bestridas uteslutande genom kommunalutskylder, uttagna efter de grunder,
som för dylika utskylder ))i allmänhet» äro stadgade, vadan kommunens
övriga inkomster icke finge tagas i anspråk för gäldande av ifrågakomna
utgifter. Då något sådant uppenbarligen icke avsetts med nu förevarande
stadgande, utan självfallet även andra kommunens inkomster böra
Kunyl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135
207
kunna anlitas för täckande av fattigvårdskostnaderna, vilka ingå i kommunens
allmänna utgiftsstat, anser kammarrätten en omredigering av
paragrafen i enlighet med vad nu är sagt vara erforderlig.
Då i huvudsak samma stadgande finnes upptaget i fattigvård sförordningen
och detta ej föranlett tvekan, synes mig den föreslagna lydelsen
kunna bibehållas.
Gällande fattigvårdsförordning upptager i 34 § en särskild form för
bidrag till fattigvården, nämligen skyldighet för fabriksägare och industri- fabriker
idkare med ett större antal arbetare samt innehavare av jord å landet,
som i sin tjänst antagit statfolk eller å sina ägor upplåtit bostäder åt
så kallade backstugusittare eller inhyseshjon, att utgöra en så kallad tillskottsavgift
enligt i sagda lagrum meddelade bestämmelser.
Kommittén har i förslaget ej upptagit några motsvarande bestäm- Kommittén,
melser och till stöd härför huvudsakligen åberopat följande: År 1907
hade tillskottsavgift utgått endast i 10 fattigvårdssamhällen; stadgandet
om tillskottsavgift kunde således i stort sett anses sakna praktisk betydelse.
Nämnda stadgande avsåge att rättvisare fördela fattigvårdsbördan
inom kommunen, men ojämnhet härutinnan kunde verksamt träffas och
upphävas endast genom en omläggning av den kommunala beskattningen,
och för nyssnämnda ändamål borde en så föråldrad och olämplig anordning
som den förevarande ej bibehållas. Denna anordning åsyftade
emellertid även att i någon mån reglera inflyttandet av mindre försörjningsdugliga
personer, i det densamma utgjorde ett medel att inverka på egendomsägare,
så att de förhindrade dylik inflyttning. Bestämmelsen om
tillskottsavgift vore sålunda att betrakta som ett sätt att fördela fattigvårdstungan
även mellan olika kommuner, men frågan härom borde
tydligen ordnas icke genom att på varjehanda sätt hindra den fria
flyttningen utan genom reglerandet av hemortsrätten och ansvarigheten
mellan samhällena inbördes för utgiven fattigvård.
En övergångsbestämmelse har dock synts kommittén vara av nöden,
så att överenskommelse eller föreskrift om tillskottsavgift enligt 1871
års fattigvårdsförordning, som är gällande vid den nya lagens ikraftträdande,
kan fortfara att gälla under den för överenskommelsen eller
föreskriften bestämda tiden, vilken enligt förordningen är 5 år, därest
ej fattigvårdssamhället och egendomsinnehavaren åsämjas, att den före
denna tids utgång skall upphöra att tillämpas. Kommittén har därför
upptagit ett dylikt övergångsstadgande (91 § 2 mom.).
Departe
ments
chefen.
Tillskotts -
208
Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135.
Yttrande.
Departe
ments
chefen.
Ojämnheten i
fattigvårdskostnadernas
tryck i olika
kommuner.
Kommittén.
En fångvårdsstyrelse har påyrkat bibehållande av föreskriften om
tillskottsavgift, tills annan lag reglerat de i 34 § fattigvårdsförordningen
angivna förhållanden.
Vad kommittén anfört till stöd för borttagande av stadgandena om
tillskottsavgift synes mig riktigt och får jag därför förorda dess förslag
härom. Genom den föreslagna övergångsbestämmelsen har sörjts för att
nu gällande överenskommelser eller föreskrifter kunna bibehållas till
bestämd tid.
Kommittén lämnar i sina motiver en framställning av det bekanta och
särskilt under senare tid av statsmakterna ofta uppmärksammade missförhållandet,
att de kommunala bördorna och därvid icke minst fattigvårdskostnaderna
trycka synnerligen ojämnt i olika kommuner. Rörande
de av kommittén i detta hänseende insamlade uppgifter hänvisas till
kommitténs betänkande (motiverna sid. 179 o. f. samt del III sid. 263
o. f.). Härvid framträder dels en bestämd skillnad mellan landskommuner
och städer, vilka senare äro vida gynnsammare ställda än landet
i detta hänseende, och dels mellan landskommunerna inbördes. Av de
från kommunerna till kommittén inkomna uppgifterna framgår, att orsakerna
till att fattigvårdsbördan i en del kommuner blivit så tyngande
äro rätt skiftande. I synnerligen många fall anföres emellertid, att
vården av sinnessjuka eller sinnesslöa varit en dylik orsak. Eljest anföras
såsom skäl: ringa skatteförmåga, bristen på industri, dryga kostnader
för anläggning av anstalt eller att lösa arbetare av en eller annan
anledning dragits till kommunen och sedan där fallit fattigvården till
last. I några fall säges, att en industriell rörelse nedlagts och lämnat
kvar understödsbehövande inom kommunen.
Såsom en allmän iakttagelse kan, säger kommittén, angivas, att det
större eller mindre trycket av fattigvården i allmänhet sammanhänger
med kommunernas ekonomiska ställning i övrigt. Där industrien eller
den ekonomiska utvecklingen i allmänhet tagit mera fart, blir trycket
av fattigvården mindre, även om fattigvårdskostnaderna absolut taget
stiga. 1 ekonomiskt efterblivna kommuner och särskilt sådana, där utflyttningen
vare sig till utlandet eller till städerna och industriorterna
tagit större omfattning, ökas ock tungan av fattigvården. Så till vida
sammanfalla orsakerna till fattigvårdsbördans tyngd med orsakerna till
de kommunala bördornas tyngd i allmänhet. Det visar sig ock, att i
fråga om fattigvården, liksom i avseende å de kommunala bördorna i
allmänhet, det är en del företrädesvis jordbruksidkande smärre kommuner,
som hava det sämst.
K liv yl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 209
I riksdagen har, framhåller kommittén, upprepade gånger fråga
varit uppe om åtgärder till utjämnande av de kommunala skattebördorna,
därvid man även särskilt tänkt på fattigvårdskostnaderna. Sålunda berördes
denna fråga i riksdagens skrivelse den 12 maj 1905, som närmast
föranledde tillsättandet av fattigvårdslagstiftningskommittén. I nämnda
skrivelse framhölls bland annat, att det vore av betydelse ej mindre för
den hjälpbehövande än även för dem, som hade att genom fattigvård
bringa hjälp, att fattigvårdsbördan kunde bäras utan känning av allt för
hårt tryck, men att i detta avseende torde vara illa ställt i många delar
av vårt land, och att i åtskilliga orter fattigvårdstungan vore rent av
olidligt tryckande. För avhjälpande av detta missförhållande borde enligt
riksdagens åsikt den staten redan nu i vissa fall åliggande skyldigheten
att gottgöra fattigvårdssamhälle dess kostnader utsträckas, varvid särskilt
nämndes det fall, då en person länge varit borta från den kommun,
där han hade hemortsrätt. l)et syntes riksdagen vidare lämpligt, att
staten, som genom sin hospitalsverksamhet m. m. för kommunerna underlättade
vården av abnorma fattiga personer, finge sig ålagt att ersätta
kommunernas kostnader för underhåll och vård av sinnesslöa personer
och fallandesjuka och med dylika personer jämförliga.
I skrivelse den 3 juni 1908 begärde riksdagen vidare, att Kungl.
Maj:t måtte snarast möjligt låta anställa en allsidig utredning rörande
vilka kommuner, som ägde alltför ringa ekonomisk bärkraft i förhållande
till dem ålagda skyldigheter för ändamål, de där tillika kunde anses
vara statsändamål, samt därefter för riksdagen framlägga det förslag,
vartill utredningen gåve anledning.
På grund härav hava inom finansdepartementet tillkallats sakkunniga
personer att biträda med utförandet av de arbeten, som kunde anses
erforderliga för lösningen av kommunalskattefrågan. Dessa sakkunniga
de s. k. kommunalskattekommitterade, hava dock ännu icke slutfört
sitt uppdrag.
Slutligen erinrar kommittén, att Kungl. Maj:t vid 1912 års riksdag,
i ändamål att bereda de mest betungade kommunerna en provisorisk
lättnad, begärt ett anslag å 600,000 kronor att enligt närmare angivna
grunder utdelas till sådana landskommuner och köpingar, där ett mera
stadigvarande, synnerligen betungande skattetryck vore rådande, men
att Kungl. Majrts förslag blev av riksdagen avslaget.
Efter att hava redogjort för vad sålunda inom riksdagen förekommit,
framhåller kommittén, att det för ett fattigvårdssamhälle, vars medlemmar
äro över hövan betungade i skatteavseende, möter stora svårig
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 27
Kostnaden för
fattigvård åt
sinnessjuka,
sinnesslöa och
fallandesjuka,
tuberkulösa
och vanföra.
40 § och
41 § 1 mom.
210 Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
heter att ordna fattigvården på ett tillfredsställande sätt och att trycket
av fattigvårdsbördan ytterst går ut över de fattiga. Kommittén erinrar
vidare om att densamma icke funnit sig höra ur utjämningssynpunkt
föreslå fattigvårdens överflyttande i sin helhet på staten eller på större
kommunala enheter. Enligt kommitténs mening följer dock ingalunda
härav, att icke såväl staten som dessa större kommunala enheter böra
i högre grad än nu är fallet lämna sin medverkan, särskilt ekonomiskt,
till förverkligande av fattigvårdens uppgifter, varigenom även de kommunala
bördorna i viss mån lättas och ojämnheten blir mindre tryckande.
Sedan kommittén härefter erinrat om de fall, i vilka staten bör ersätta
kommunerna deras utgifter för fattigvård nämligen vid fattigvård
åt utlänningar samt personer, vilkas hemortsrätt ej kan utrönas eller som
länge varit borta från kommunerna, (se 60 § i Kungl. Maj:ts förslag),
framlägger kommittén i 40 och 41 §§ nya och särdeles betydelsefulla
bestämmelser, varigenom kostnaden för vård av vissa abnorma och sjuka
överflyttas på landstingen.
Med hänsyn till det resultat, vartill kommittén kommit beträffande
å ena sidan sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka, vilka omförmälas i
40 §, ävensom tuberkulösa och vanföra, som avses i 41 § 1 mom., samt
å andra sidan övriga kroniskt sjuka, om vilka stadgas i 41 § 2 mom.,
behandlas 40 § och 41 § 1 mom. tillsammans. De över dessa lagrum
avgivna yttranden avse dock delvis även 41 § 2 mom.
40 § och 41 § 1 mom.
I 40 § föreslår kommittén ett stadgande av följande innehåll: »Har
lattigvårdssamhälle för person, som är i behov av fattigvård enligt
1 §, erlagt avgift för vård å statens anstalt för sinnessjuka, för vilken
ersättning ej kunnat uttagas av den vårdade eller för honom försörjningspliktig
person; och äro ej sådana omständigheter för handen, att
gottgörelse för vården enligt vad i 62 § sägs skall lämnas av staten,
då äger det samhälle, där den vårdade har hemortsrätt eller som jämlikt
51 § eljest har att svara för sagda avgift, att därför utfå gottgörelse
av det landsting, inom vars område fattigvårdssamhället är beläget.
Lag samma vare beträffande avgift för vård, som lämnats å anstalt
för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör landsting
eller stad, som ej deltager i landsting, eller å enskild anstalt för sinnesslöa
eller fallandesjuka, vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen
för ändamålet godkänd.»
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid.
211
Vidare föreslår kommittén i 41 § 1 mom.: »Där fattig för vård
intagits å anstalt för tuberkulösa eller för vanföra, vilken åtnjuter statsbidrag,
gäller om fattigvårdssamhälles rätt att utfå gottgörelse för utgiven
vårdavgift vad i 40 § sägs».
Rörande antalet understödstagare av dessa grupper, deras vårdande
samt kostnaderna härför finnas åtskilliga uppgifter dels i del III av kommitténs
betänkande dels i motiverna till 4 kap. av förslaget'' till fattigvårdslag
(sid. 138—156) dels ock i motiverna till föreliggande kapitel.
I sistnämnda sammanhang anför kommittén i huvudsak följande:
»Kommunernas utgifter för vården av sinnessjuka och sinnesslöa utgöra eu
mycket betydande del av deras fattigvårdskostnader. Av den statistiska redogörelsen
(del III sid, 254 o. f.), framgår att år 1907 kommunernas kostnader för
vård av dessa kategorier av hjälpbehö vande ensamt å kommunerna ej tillhöriga
anstalter utgjort för sinnessjuka 960,047 kronor och för sinnesslöa 141,674 kronor.
I procent av totalkostnaderna för understödstagarnas vård och underhåll utgjorde
detta, för de sinnessjuka 6,7 % och för de sinnesslöa 1 %. Dessa belopp äro
dock, vad särskilt de sinnessjuka angår, icke något fullständigt uttryck för den
kostnad, vården av dessa ådraga kommunerna. Av vårdkostnaden för de sinnessjuka
komma nämligen på städerna endast 216,164 kronor, under det på
landsbygden falla ej mindre än 743,883 kronor. Detta beror därpå, att de
större stadskommunerna inrättat egna sinnessjukanstalter, antingen fristående
eller i förbindelse med fattigvårdsanstalterna, och att utgifterna för dessa ej ingå
i nämnda kostnader. Härtill kommer, att ett stort antal sinnessjuka erhållit
vård annorstädes än å de för sådana avsedda anstalter. Ä fattigvårdsanstalterna
vårdades sålunda (del III sid. 412) icke mindre än 2,042 sinnessjuka, varav 1,465
kommo på städernas anstalter. I egna eller andras hem försörjdes 1,107. Utackorderingskostnaden
för sinnessjuka fattiga utgjorde (del III sid. 198) i medeltal
på landsbygden 213 kronor 60 öre och i stadskommunerna 220 kronor 44 öre,
under det att vårdavgiften för sinnessjuka å statens anstalters tredje klass uppgick
till 200 kronor 75 öre om året. Av de sinnesslöa vårdades å fattigvård sanstalter
1,541, varav på landsbygdens 1,124 och i städernas 417. I egna eller
andras hem vårdades ej mindre än 2,678. Medelkostnaden för vård å anstalt av
understödstagare i allmänhet utgjorde för fattiggårdarna på landsbygden 153 kronor
och i städerna 192 kronor; för fattighusen ställde den sig vad landet angår
något lägre (del III sid. 233). Man har alltså i fråga om kostnaderna för den
kommunala anstaltsvården för nu förevarande kategorier att räkna med minst
dessa siffror. Vid utackordering lärer, vad angår de sinnesslöa, kostnaderna
ställa sig något lägre än för de sinnessjuka.
En annan grupp av understödstagare, som bör behandlas i detta sammanhang
och som även omnämnes i riksdagens skrivelse den 12 maj 1905, är de fallandesjuka.
Dessas antal uppgives (del III sid. 419) för år 1907 till 706, av vilka
386 vårdades i egna eller andras hem; i fattigvårdsanstalt voro intagna 271, i
sjukvårdsinrättning 40 och å annan anstalt 9. Körande kostnaden för dessa finnas
ingå specifika uppgifter; men man kan antaga, att den är i medeltal något
högre än för de sinnessjuka. Avgifterna på specialanstalter, avsedda för dylika
patienter, uppgå nämligen i regel till 300 kronor per år.
Kommittén.
212
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
En mycket betydande del av kommunernas fattigvårdskostnader utgår för
vården av sådana fattiga, som lida av kroniska sjukdomar. Bland dessa märkas
i första rummet de tuberkulösa. Medelkostnaden för inackordering av tuberkulösa
fattiga utgjorde, enligt de till kommittén ingångna uppgifterna (del III sid. 198),
år 1907 icke mindre än 297 kronor 34 öre i stadskommunerna och 214 kronor 9
öre på landsbygden. Då man betänker, att antalet varaktigt försörjda understödstagare,
som voro tuberkulösa, samtidigt utgjorde (del III sid. 189) i städerna
2,015 och på landsbygden 1,055, varav dock visserligen nära hälften försörjdes i hemmen
och därför kan antagas vara försörjd för en vida billigare kostnad än den
ovan angivna, inses, att en lättnad i kommunernas kostnader för dessa måste
spela en ganska stor roll. Och även här gäller vad som sagts om de sinnessjuka,
att ifrågavarande kostnader höra till dem, som drabba synnerligen ojämnt,
och att således en lättnad på detta område bör väsentligt bidraga till att lindra
trycket av fattigvården i kommuner, där det kännes svårast.»
Vad beträffar de vanföra erinrar kommittén, att ett stort antal
sådana tillkommit genom barnförlamningsepidemierna samt att det antages,
att i landet skall finnas minst 8,000 vanföra under 15 år; hur
många som finnas ovanför denna ålder kan ej uppgivas. Den allra
största delen av dessa äro fattiga. Ur de av kommittén rörande vanförevården
lämnade uppgifter må anföras följande:
För vården av vanföra verka på enskilt initiativ bildade föreningar i Stockholm,
Göteborg och Hälsingborg. Yid de av dessa föreningar inrättade vanföreanstalterna
i nämnda tre städer finnas å sjukavdelningarna för närvarande platser
för 140 patienter; därjämte behandlas vid de där anordnade poliklinikerna
sådana fall, där anstaltsvård ej är behövlig. I den till anstalterna hörande arbetsskolan
finnas platser för 148 interna, d.v.s. fullt underhållna, elever och 67 platser
för externa sådana. Staten har till dessa anstalter lämnat, förutom byggnadshjälp
vid olika tillfällen, dels ett anslag för beredande av undervisning vid anstalternas
skolavdelningar, dels ett anslag till den kliniska behandlingen samt för medellösa
vanföras och deras vårdares resor till anstalterna; härutöver har staten också
vidtagit särskilda åtgärder och anvisat medel för beredande av provisorisk vård
åt sådana, som till följd av de senaste årens barnförlamningsepidemier drabbats
av vanförhet. Till underlättande av vanföras vård lämnas ock bidrag från landstingen.
Kostnaderna för behandlingen å anstalternas sjukavdelningar av fattiga
vanföra äro i allmänhet så fördelade, att av dagkostnaden, beräknad till 3 kronor,
staten betalar 1 krona 50 öre, vederbörande landsting 1 krona och fattigvårdssamhället
50 öre. Men härtill kommer kostnaden för bandage, vilken är
ganska dryg; till bestridande av denna kostnad lämnas bidrag av en del landsting,
men i övrigt utgöres den av kommunerna. Ett landsting har förbundit sig
att för medellösa patienter betala hela vårdkostnaden till den del, den ej gottgöres
av staten. Yad angår skolavdelningen lämnar staten ett fixt anslag för varje
elev. Därjämte lämnas bidrag av landstingen även till dem, som tillhöra denna
avdelning. Samtliga här angivna åtgärder avse allenast sådana fall av vanförhet
där vanförheten anses kunna genom behandling i viss mån hävas. För asylfallen
finnas ingå anstalter, och sådana är det ej heller nu avsett att inrätta, utan
torde dessa komma under samma kategori som kroniskt sjuka. Med bidrag från
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185. 213
insamlade, till Kungl. Maj:t överlämnade medel hav planerats att i samband med
vanförean stal terna anordna s. k. skol- och uppfostringsliem för vanföra barn i
eller under skolåldern, till vilka hem även lämnats statsanslag. Till platserna å
dessa har man tänkt sig, att staten skall betala en krona om dagen samt landstinget
20 kronor och kommunen 10 kronor i månaden.
Kommittén erinrar i sitt betänkande om att svenska fattigvårdsförbundet
hos Kung]. Maj:t gjort framställning om åstadkommande av
utredning i fråga om uppdelning av sinnessjukvården mellan staten och
landstingen, eventuellt angående statsbidrag till den icke statliga offentliga
sinnessjukvården, och om de övriga åtgärder, som i samband därmed
måste vidtagas, i syfte att den offentliga sinnessjukvården snarast
möjligt måtte bliva så ordnad, att varje sinnessjuk omedelbart kunde
erhålla den vård, hans tillstånd krävde, samt att Kungl. Maj:t uppdragit
åt medicinalstyrelsen att, efter samråd med tillkallade sakkunniga, verkställa
en dylik utredning. Vidare redogör kommittén för riksdagens skrivelse
till Kungl. Maj:t den 20 maj 1905, däri riksdagen anhöll om utredning,
huruledes förbättringar, där de så erfordrades, måtte kunna
åstadkommas i den enskilda och kommunala sinnessjukvården, samt medicinalstyrelsens
häröver den 23 april 1906 avgivna yttrande, däri bl. a.
förordades statsbidrag för kommunal sinnessjukvård, föreskrifter om avskiljande
av sinnessjuka från andra understödstagare samt rörande villkoren
för deras inackordering på fattigvårdens bekostnad, ävensom
kontroll från statens sida genom särskilda fattigvårdsinspektörer.
Kommittén framhåller, att densamma genom förslagets bestämmelser
i 32, 29 och 44 §§ sökt tillgodose medicinalstyrelsens önskemål beträffande
sinnessjukas avskiljande och inackordering ävensom kontrollen.
Kommitténs åsikt i fråga om statsbidrag framgår av det följande.
1 sin motivering till 40 § anför kommittén bl. a.: Sammanstäl
ler
man de i det föregående refererade siffrorna å kostnaderna för
kommunernas vård av fattiga sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka,
finner man, att kostnaderna för vården av nu nämnda slag av fattiga
uppgå till ganska betydande belopp, även om totalkostnaden icke i och
för sig representerar någon större del av fattigvårdsbudgeten i dess helhet.
Men deras betydelse för ojämnheten i fattigvårdsbördan är vida
större än som framgår av dessa totalkostnader. Kostnaden för varje
särskild individ är nämligen i jämförelse med den för en vanlig understödstagare
så mycket större, att tillvaron inom en mindre kommun av
en eller flera dylika understödstagare nedtynger denna kommuns budget
på ett synnerligen kännbart sätt. Kommittén anför vidare:
214
Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition Nr 135.
»Uppenbart är, att ett avlyftande av eller väsentligt lättande av utgifterna
för vård av sinnessjuka skulle i fråga om utjämnande av fattigvårdstrycket på
kommunerna hava en ej ringa betydelse. Vad beträffar sättet för lättande av
kommunernas bördor för vård av dessa personer synes riksdagen närmast hava
tänkt sig denna lättnad så, att staten skulle lämna kommunerna gottgörelse för
deras kostnader för vården av sinnesslöa, fallandesjuka och »med dylika personer
jämförliga». Mot ett sådant sätt att ordna saken föreligger emellertid den mycket
viktiga betänkligheten, att någon norm för ett rättvist bestämmande av denna
ersättning icke kan angivas. Detta är så mycket mera av vikt med avseende
å de kategorier, om vilka här är fråga, som erfarenheten giver vid handen, att
deri vård, varav de äro i behov, är av mycket växlande beskaffenhet, något som
också gäller om den vård, vilken bestås dem och som på många håll ännu lämnar
mycket övrigt att önska. Tydligen är det ej lämpligt, att staten utgiver
gottgörelse för en vård, som är av underhaltig beskaffenhet, och detta kanske
med belopp, som i allt fall kunna bliva ganska dryga.
Av 4 kap. inhämtas, att kommittén ansett, att möjligheterna till anstaltsvård
för de abnorma böra på allt sätt befordras, genom att staten och landstingen
samt de städer, som ej deltaga i landsting, och i allmänhet de större kommunerna
samarbeta för att bereda tillgång till allt flera anstaltsplatser för såväl
sinnessjuka som sinnesslöa, i sammanhang varmed kommittén har antytt, att
staten torde böra lämna bidrag till vården av sinnessjuka även på landstingens
och de större kommunernas anstalter. Frågan härom är, såsom också framhållits,
för närvarande föremål för övervägande. I den mån en utveckling av anstaltsvården
för de sinnessjuka kan komma att äga rum, lättas givetvis trycket
för kommunerna av vården om de fattiga sinnessjuka. Yad som emellertid, alldeles
oavsett anstaltsfrågans lösning, redan nu kan göras i sistberörda syfte är,
att kommunerna befrias från gäldande av de kostnader för hospitalsvården, som
nu vila på dem.
Det synes vid ett sådant avlyftande ligga närmast till hands att i stället
lägga dessa kostnader på de större kommunala enheterna landstingen. Härigenom
komme de städer, som icke deltaga i landsting och vilka redan i ganska
stor omfattning anordnat sinnessjukanstalter, att fortfarande liksom hittills bära
ansvarigheten för vården å dessa anstalter. För de skattskyldiga inom landstingsområdena
komme en sådan anordning icke att innebära någon ändring i
vare sig grunderna för kostnadernas utgående eller deras belopp, utan allenast
en jämnare fördelning av dem mellan de särskilda kommunerna inom området.
Därest vid ett blivande ordnande av sinnessjukvården utvecklingen skulle gå till
ett sådant samarbete mellan staten och landstingen, som ovan antytts, komme
en sådan fördelning av ansvarigheten för kostnaderna, som nu framhållits, att
väl ansluta sig härtill. Vad här sagts om en överflyttning på landstingen av
kommunernas kostnader för hospitalsvården bör uppenbarligen, såsom också här
förutsatts, kunna gälla även med avseende å kostnaderna för vården av sinnessjuka
på anstalter, som upprättats av landstingen själva. Däremot har det icke
ansetts böra utsträckas till att omfatta jämväl enskilda dylika anstalter, å vilka
kostnaderna i allmänhet ställa sig synnerligen höga och som därför ej heller
torde anlitas för fattiga sinnessjuka; där så i något fall skulle äga rum, synes
det samhälle, som anlitar en sådan anstalt, böra självt svara för kostnaden.
Även med avseende på de sinnesslöa synas riksdagens önskningar kunna
och böra på det sätt förverkligas, att landstingen övertaga kommunernas kost
-
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
215
nader för anstaltsvården åt dessa. Detta synes böra äga rum vare sig de vårdas
på anstalter, som upprättats och underhållas av landstingen -— några statsanstalter
av detta slag finnas icke — eller på enskilda anstalter, som åtnjuta statsunderstöd
eller blivit av staten godkända; de enskilda anstalterna intaga nämligen
här enahanda ställning som landstingens. Jämväl för de fallandesjuka, j den
mån de vårdas å för dem avsedda anstalter, som blivit av staten godkända eller
erhålla statsbidrag, böra landstingen, såsom de redan delvis gjort, påtaga sig
vårdkostnaden.
Om dessa åtgärder genomföras, har otvivelaktigt därmed tagits ett mycket
väsentligt steg till undanrödjande av olägenheterna i fattigvårdskostnadernas
tryck inom de smärre kommunerna. I den mån tillfälle till anstaltsvård utvidgas,
befrias kommunerna alltmera från nödvändigheten att bestå de abnorma en
dyr, men ändock ofta nog otillfredsställande vård i hemmen eller på fattigvårdsanstalterna.
Och genom landstingens övertagande av avgifterna för dessa fattigas
vård å specialanstalterna, i den mån dessa nu drabba kommunerna, beredas dessa
en direkt lättnad. Dessa lindringar komma utan tvivel att kännas ej minst av
de smärre kommuner, vilka hava att dragas med kostnader för vård av abnorma
fattiga.»
Uti motiveringen till 41 § 1 mom. anför kommittén i fråga om de
tuberkulösa bland annat:
»Liksom beträffande de abnorma synes det i fråga om sådana tuberkulösa,
vilkas vårdande eljest på grund av deras nödställda belägenhet åligger fattigvårdssamhällena,
vara lämpligt att överflytta kostnaderna för vården uti statsunderstödda
anstalter, i den män de ej bestridas av staten, helt och hållet på landstingen.
Även här gäller, att dessa kostnader till beloppet måste bliva nelt och
hållet oberoende av en dylik åtgärd, vilken endast skulle innebära deras överflyttande
från primärkommunerna till den bärkraftigare länskommunen; och tillika
skulle den innebära ett väsentligt steg i riktning att utjämna fattigvårdstungan.»
I fråga om de vanföra finner kommittén det uppenbart, att det allmänna
bör än vidare än som skett ingripa till lindrande av kommunernas
kostnader för fattiga av ifrågavarande kategori. Kommittén fortsätter:
»Detta är så mycket mer angeläget, som de vanföra förekomma mycket
ojämnt; i en kommun kan finnas ett jämförelsevis stort antal, under det i flera
andra kommuner i samma län inga sådana finnas. De hittills vidtagna åtgärderna
hänföra sig ock egentligen till de fall, som kunna förbättras, varemot vården av
de övriga, för så vitt fråga är om fattiga, helt och hållet vilar på kommunerna.
Ordnandet av denna angelägenhet är emellertid ännu allenast i sin begynnelse;
vanförevården är dock stadd i eu livlig utveckling, och vad som redan gjorts
synes giva löfte om att de vanföras behov av vård m. m. skall kunna allt bättre
tillgodoses. Kommittén anser emellertid fullgoda skäl föreligga, att, i den mån
vård å de för dem avsedda anstalterna kan åt fattiga av detta slag beredas, denna
vård bör, likasom med avseende på de tuberkulösa, överflyttas å landstingen, där
den ej gottgöres av staten. Landstingen böra således övertaga den del av dagkostnaden
för fattiga vanföra, som nu utgöres av kommunerna, å anstalternas
såväl sjuk- som skolavdelningar ävensom kostnaden för bandage, där sådana
behövas.»
216
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Yttranden.
40 och 41 §.
Innan jag övergår till de över förevarande delar av kommitténs förslag
avgivna yttranden, vilka delvis avse även 2 mom. av 41 § i förslaget,
bör nämnas, att enligt nämnda moment 1 stycket landsting, som upprättat
anstalt för personer, vilka lida av annan kronisk eller obotlig
sjukdom än i 1 mom. sägs, må för vård av å sådan anstalt intagna
fattiga sjuka fastställa en avgift, ej överstigande 3A av vårdkostnaden;
att enligt 2 stycket av samma moment, där fattigvårdssamhälle åt kroniskt
eller obotligt sjuka å särskild anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt
anordnad särskild avdelning berett tillfredsställande vård, det
samhälle, som ansvarar för vårdkostnaden, må av vederbörande landsting
erhålla gottgörelse med V4 av det belopp, vartill nämnda kostnad visas
hava uppgått; att kommittén föreslagit att genom ändringar i gällande
författningar angående dövstum- och blindundervisningen befria kommunerna
från de anstaltsutgifter, som de nu hava att utgiva för dövstummas
och blindas underhåll vid för dem avsedda skolor; samt att kommittén
beräknat, att genom överflyttande på landstingen, helt eller delvis,
på sätt kommittén föreslagit, av kostnaderna för vård av sinnessjuka,
sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa, vanföra, dövstumma, blinda och
kroniskt eller obotligt sjuka skulle kostnaderna för kommunernas fattigvård
nedbringas med inemot 3 miljoner kronor, därvid kommittén
emellertid framhållit, att eftersom fattigvårdskostnaderna för varje till
någon av dessa kategorier hörande individ äro proportionsvis boga, ett
avlyftande av dessa kostnader särskilt för en stor del smärre, mera betungade
kommuner komme att medföra en avsevärd lättnad, vadan de
föreslagna åtgärdernas verkan i riktning att lätta fattigvårdsbördan för
särskilt tryckta kommuner med all säkerhet måste skattas högre än som
utmärktes genom kommitténs approximativa beräkning. Jag återkommer
längre fram (sid. 235) till kommitténs uttalanden angående den ekonomiska
betydelsen av dess förslag i dessa delar.
För kommitténs ställning till frågan om direkt tillskott av staten
till genom fattigvårdskostnader särskilt betungade kommuner kommer
redogörelse att i det följande lämnas.
Kommitténs förslag i 40 och 41 §§ avstyrkes av landstinget och förste
provinsialläkaren i Gottlands län samt av landstingen i Värmlands, Örebro
och Jämtlands län, vilka anse, att kostnaderna i fråga böra bestridas
av staten. Sistnämnda landsting anför bl. a.: Utjämning av skattetrycket
kan icke nås på den av kommittén anvisade vägen. Kommuner
finnas, där fattigvården är synnerligen betungande utan att förorsakas
av avgifter för vård av sinnessjuka m. fl. Förslaget skulle för dessa
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 217
ej medföra någon lättnad, tvärtom skulle de få vidkännas ökad landstingsskatt,
medan i stället andra kommuner med ett stort antal sinnessjuka,
men i övrigt små utgifter för fattigvård, skulle njuta eu otillbörlig
lättnad. Kostnader, som landstinget skall vidkännas, bliva alltid proportionsvis
mycket högre än om de utgöras av den enskilde eller primärkommunen.
De ifrågasatta ökade kostnaderna skulle för landstingen
bliva så betungande, att deras ekonomiska bärkraft ej skulle räcka till
för övriga nödiga utgifter. Ett landstingens deltagande i kostnaderna
för fattigvården skulle kräva ändring i 1 § landstingsförordningen.
Åven socialstyrelsen anser, att de olika former av vårdbehov, som
åsyftas i 40 och 41 §§, äro av den beskaffenhet, att de synas särdeles
väl ägnade att tillgodoses av staten. Därest de ej läggas å staten,
borde denna enligt styrelsens åsikt medelst bidrag lindra de somligstädes
sannolikt ganska betungande bördor, som ifrågavarande förpliktelser
skulle medföra. Utan kraftig hjälp från statens sida kunde man, anser
styrelsen, ej heller förvänta att inom rimlig tid få ifrågavarande former
av fattigsjukvården ordnade på tillfredsställande sätt.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län finner de i 40 §
omförmälda arterna av anstaltsvård utgöra ett lämpligt föremål för statens
ingripande. — Två fattigvårdsstyrelser och en länsman uttala sig
för sinnessjukvårdens bekostande av staten och en av dessa styrelser
anser detsamma höra gälla om sinnesslövården.
Från ett par städer anmärkes, att förslaget innebär en orättvisa mot
de kommuner, som ordnat sin anstaltsvård och nu komma att bidraga
jämväl till vårdkostnader för andra kommuners sjuka fattiga.
I övrigt hava de hörda myndigheterna i allmänhet lämnat förslaget
utan anmärkning eller förklarat sig godkänna dess principer.
Kammarrätten anför om bestämmelserna i 40 och 41 §§:
»Det är att hoppas, att — såsom därmed åsyftats — här avsedda anordningar
skola ej allenast verka utjämnande på kommunernas fattigvårdskostnader
utan även kraftigt främja en bättre och mera tidsenlig omvårdnad av de behövande,
varom här är fråga. Att beskaffenheten av den vård, som i enskilda hem
och å fattigvårdsanstalter för närvarande bestås vissa kategorier av dessa behövande,
alltför ofta ingalunda kan anses fylla ens ett synnerligen blygsamt mått
utan i stor utsträckning måste betraktas såsom särdeles otillfredsställande, torde
vara allmänt erkänt, och kommitténs ifrågavarande reformplan synes därför kammarrätten
förtjäna största beaktande. Beloppet av de fattigvårdskostnader, som
genom här avsedda anordningar skulle avlyftas primärkommunerna, har av kommittén
uppskattats till inemot tre miljoner kronor årligen. Det är givetvis icke
möjligt att med någon större sannolikhet kunna förutsäga verkningarna ur utjämningssynpunkt
av kommitténs ifrågavarande reformförslag, och någon enighet
härutinnan har ej heller varit rådande bland de i ärendet hörda vederbörande.
Bihang till Riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 28
218
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Lika med kommittén håller emellertid kammarrätten för sin del före, att de föreslagna
åtgärdernas verkan i riktning att lätta fattigvårdsbördan för särskilt tryckta
kommuner måste skattas högre än som angives av kommitténs omförmälda
approximativa beräkning, ett antagande, som grundas därpå, att eftersom fattigvårdskostnaderna
för varje till någon av ifrågavarande grupper hörande individ
äro proportionsvis höga, ett avlyftande av dessa kostnader särskilt för en stor del
smärre, mera betungade kommuner komme att medföra en avsevärd lättnad.»
Efter att hava redogjort för de betänkligheter, som särskilt Jämtlands
läns landsting framfört, förklarar kammarrätten sig desto mindre
dela farhågorna, att landstingen genom här avsedda, nya förpliktelser
skulle bliva oskäligt betungade, som den ifrågasatta anordningen ju
endast innebär — om än med någon ökning av kostnaderna — dessas
överflyttning från en mångfald smärre kommunala enheter till en desamma
omfattande samfällighet.
Åtskilliga erinringar hava framställts mot förslaget av följande myndigheter:
Stockholms
läns landsting anser, med hänsyn till ovissheten om beloppet
av de kostnader, som, därest förslaget antages, komma att drabba
landstingen, att åtminstone under någon övergångstid fattigvårdssamhällena
borde bidraga till kostnaderna med någon viss del därav.
Östergötlands läns landsting anser, att nödiga kontrollbestämmelser
böra stadgas till förekommande av att kommunerna godtyckligt överflytta
så många som möjligt av sina fattiga på landstingets anstalter.
Hallands läns landsting föreslår, med instämmande av Kungl. Maj:ts
befallning shav ande i länet, att ersättning jämväl skall erhållas för vård
å kommuns anstalt för sinnessjuka, sinnesslöa eller fallandesjuka, som
blivit av Kungl. Maj:t godkänd. Två fattigvårdsstyrelser uttala, att
kommunerna borde få ersättning för vård av abnorma och sjuka å egna
anstalter, så vitt dessa godkänts.
Kungl. Maj ds befallning shavande i Västmanlands län anser, att då
årslångt dröjsmål med intagning på sinnessjukanstalt av anmäld sinnessjuk
icke är ovanligt, synes ersättning till kommun för vård av sinnessjuk
böra utgå redan från det ansökning om intagning bifallits.
Kopparbergs läns landsting tillstyrker förslaget under förutsättning,
att staten lämnar likformiga bidrag åt landstingen för vissa vårdanstalters
byggande och upprätthållande samt i fall av behov förhindrar, att
ekonomiskt svaga landstingsområden allt för hårt betungas.
Förste provinsialläkaren i Västerbottens län uttalar, att fattigvårdssamhället
även bör erhålla gottgörelse för utlägg för den sjukes och
hans vårdares resekostnader.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135. 219
Beträffande 41 § 1 mom. föreslår Hallands läns landsting sådan ändring-,
att landstinget må, där fattig för vård iutngits å genom landstingets
försorg upprättad anstalt för tuberkulösa eller vanföra, fastställa eu
avgift, ej överstigande a/4 av vårdkostnaden, som vederbörande fattigvårdssamhälle
har att erlägga för å sådan anstalt intagen fattig.
Pensionsstyrelsen anmärker, att stadgandet i 41 § 1 mom. rörande
landstings ansvarighet för avgifter för vård av tuberkulösa och vanföra,
vilket stadgande saknar motsvarighet i fråga om lasaretts- och kurortsvård
och annan därmed jämförlig sjukvård, torde, såsom styrelsens sjukvårdande
verksamhet för närvarande är ordnad, komma att medföra
minskade utsikter för tuberkulösa och vanföra att erhålla sjukvård i annan
form än fattigvård.
Frågan om beredande av lättnad i kommunernas fattigvårdsbörda
är ett ämne, som länge stått på dagordningen, och alla torde vara ense
därom, att åtgärder i sådan riktning måste vidtagas. Den närmast till
hands liggande utvägen, vilken också av riksdagen antytts i dess skrivelse
den 12 maj 1905, är att befria kommunerna från vissa utgifter
för sjuka och abnorma understödstagare. Kommittén har med utgångspunkt
härifrån i 40 § och 41 § 1 mom. föreslagit en dylik befrielse
från vårdavgift för sinnessjuka, sinnesslöa, fallandesjuka, tuberkulösa och
vanföra i vissa anstalter, — varjämte kommittén beträffande kostnaden för
vård av fattiga, som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom, ävensom
av dövstumma och blinda föreslagit vissa andra lättnader, ett spörsmål
till vilket jag nedan återkommer. I avseende å nu ifrågavarande
kategorier sjuka och abnorma har kommittén så till vida gått en annan
väg än den riksdagen tänkt sig, att kommittén föreslagit, att kommunerna
skola få gottgörelse av landstingen för dessa vårdavgifter. De av kommittén
härför anförda skäl delas av det vida övervägande flertalet av de
i ärendet hörda vederbörande och jag anser mig också böra förorda
kommitténs förslag härutinnan.
Vad beträffar farhågorna för landstingens oskäliga betungande får
jag hänvisa till vad kammarrätten anfört därom, att anordningen i stort
sett allenast innebär en omflyttning från kommunerna till det kommunerna
omfattande landstingsområdet. Den från ett håll framkastade anmärkningen,
att för anordningens genomförande en ändring skulle krävas
i förordningen om landsting, kan jag icke dela.
Enligt förslaget skulle gottgörelse allenast utgå för vårdavgifter
å dels statens anstalter för sinnessjuka, dels anstalt för sinnessjuka,
sinnesslöa eller fallandesjuka, vilken tillhör landsting eller stad, som ej
Departe
ments
chefen.
220
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Sättet för
landstingens
övertagande
av kostnaderna.
Kommittén.
deltager i landsting, dels enskild anstalt för sinnesslöa eller fallandesjuka,
vilken åtnjuter statsbidrag eller blivit av Konungen för ändamålet
godkänd, och dels anstalt för tuberkulösa eller vanföra, vilken
åtnjuter statsbidrag. Detta synes mig vara en lämplig begränsning. Att,
såsom från vissa håll föreslagits, utsträcka landstingens ersättningsskyldighet
ännu längre, och låta den omfatta vårdkostnaden å vissa kommunala
anstalter eller tiden från det ansökan om intagning av sinnessjuk
bifallits eller resekostnader till anstalten, finner jag åtminstone
för närvarande ej böra förordas. I den mån, som antalet platser å ifrågavarande
anstalter ökas, torde behovet av en utsträckning i förstnämnda
båda avseenden bliva mindre.
Frågan om statsbidrag till landstingens sinnessjukanstalter är, såsom
förut framhållits, under övervägande i samband med spörsmålet om ett
ordnande genom samverkan mellan staten och landstingen av sinnessjukvården.
Vid sådant förhållande lärer det icke böra ifrågakomma att här
upptaga spörsmålet därom. Till anstalter för sinnesslöa, fallandesjuka,
tuberkulösa och vanföra, bland andra landstingens, i den mån sådana
finnas, utgå, såsom av kommitténs redogörelse framgår, betydande statsbidrag.
Spörsmålet om en eventuell ökning därav torde ej heller böra
här upptagas till dryftande.
Rörande det förfaringssätt, som kommittén tänkt sig skola komma
till användning vid sökande av ersättning från vederbörande landsting,
hänvisas till stadgandet i 40 §. Kommittén anför i sina motiver
härom:
»Beträffande sättet för landstingens övertagande av kommunernas här
ifrågavarande kostnader kunde det möjligen tänkas, att landstingen direkt till
anstalterna hade att utgiva dessa kostnader samt att, för dessas behöriga fördelning
emellan de olika landstingen eller de städer, som ej deltaga i landsting,
reglerna för hemortsrätten här gåves motsvarande tillämpning eller med andra
ord att det infördes en läns- eller landstingshemortsrätt. En dylik anordning
skulle emellertid medföra tämligen vittgående konsekvenser i avseende å lagstiftningen
om fattigvården med därav följande olägenheter och torde icke heller
låta sig genomföras utan ändring i bestämmelserna om landstingens funktioner
och arbetssätt, vilket man i detta sammanhang bör undvika. En enklare utväg,
vilken synes hava avgjort företräde, är därför att låta frågan om kostnadernas
fördelning, d. v. s. vilken kommun och såsom följd därav vilket landsting kostnaden
i ett givet fall bör drabba, fortfarande såsom hittills utageras mellan
kommunerna. Landstingen hava allenast att utgiva ersättning för den kostnad,
som efter ett sådant med eller utan rättegång träffat avgörande stannar på kommun
inom dess område. Tillvägagångssättet blir alltså, att kommunen fortfarande
såsom hittills svarar för de fastställda avgifternas erläggande till vederbörande
anstalt, vilka avgifter äro att anse såsom av kommunen utgiven fattigvård. Erå
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr V15.
221
gorna angående hemortsrätten och kommunernas inbördes ansvarighet för denna
fattigvård lösas efter de vanliga reglerna; likaså blir det kommunerna, som hava
att uttaga ersättning, diir sådan kan fås, av den vårdades egna tillgångar eller
för honom försörjningspliktiga personel-'' I de fall då, såsom framdeles närmare
utvecklas, skyldighet till gottgörelse för av kommunen utgiven fattigvård skall
åligga staten, har kommunen att göra denna rätt gällande. Endast för vad som
slutligen drabbat kommunen har denna att utfå gottgörelse av sitt landsting.
Landstinget har att självt eller genom sina organ pröva riktigheten av det framställda
kravet samt bifalla eller avslå detsamma. I händelse av avslag bör kommunen
hava rätt att, om den därtill finner skäl, utsöka sin fordran på gottgörelse
genom Konungens befallningshavande (61 §).
Närmast erbjuder sig denna utväg att ordna förevarande angeliigenhet såsom
naturlig, då det gäller avgifter till statsanstalter eller andra anstalter, som icke
tillhöra det landsting, som ersättningsskyldigheten åligger. Men den synes också
utan svårighet kunna anlitas för avgifter till landstingets egna anstalter. Anstalten,
vilken i regel torde hava sin särskilda ekonomi, har då att uppbära avgift av
vederbörande kommun; och förfarandet blir därefter enahanda, som här ovan
beskrivits, så att landstinget har att ersätta den avgift, vilken till sist drabbat
en kommun, som tillhör landstingsområdet.
Av den anordning, som här beskrivits, enligt vilken frågan om kostnadernas
fördelning skall vara slutförd, innan begäran om gottgörelse framställes till landstinget,
följer, att man icke ansett nödigt eller lämpligt att tillerkänna landstinget
för vad detsamma utlagt någon återkravsrätt mot enskilda personer, vilka betalningsskyldighet
eljest enligt därför givna regler skulle påvila. Härigenom befrias
dessa personer från betalningsskyldighet för vad av dem icke kunnat gäldas,
innan gottgörelse av landstinget till vederbörande kommun utbetalades. Hå
understödstagares och försörjningspliktigas skyldighet att ersätta fattigvård, såsom
framdeles kommer att närmare beröras, i regel preskriberas inom två år från dess
utgivande, kommer i allt fall dylik ersättningsskyldighet att jämförelsevis snart
bortfalla. Därigenom avlägsnas ock de betänkligheter, som kunde yppas mot
sistberörda anordning, därför att den ej kan bli gällande för de stadskommuner,
som icke tillhöra landsting utan själva utgöra landstingsområden.»
Kammarrätten säger sig icke kunna biträda den av kommittén förordade
ordningen för fastställandet av landstingens ersättningsskyldighet
gentemot primärkommunerna samt anför, efter att hava redogjort för
vad förslaget i detta hänseende innehåller:
»Att en dylik anordning icke kan anses tillfredsställande, synes kammarrätten
ligga i öppen dag. Proceduren är till en början alltför omständlig och
komme antagligen att i ganska talrika fall föranleda stor tidsutdräkt. Het är
vidare uppenbart, att då hemortskommunen i regel bör kunna påräkna gottgörelse
av vederbörande landsting för den guldna ersättningen, dess medverkan vid utredningen
av hemortsrätten och andra på frågan inverkande omständigheter blir
mera intresselös och mindre effektiv än i vanliga mål angående ersättning för
lämnad fattigvård, ett förhållande, som givetvis kommer att försvåra målets behöriga
utredning. Härjämte må framhållas, att då i förevarande fall hemortskommunen
riktar sitt krav mot landstinget, tilläventyrs nya upplysningar och
Yttrande a.
222
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
omständigheter komma i dagen, som kunna giva målet en utgång, vilken icke
överensstämmer med resultatet av den föregående prövningen av samma fråga, en
eventualitet, vilken givetvis i möjligaste mån bör förekommas.
Ovanberörda med kommittéförslaget i denna del förknippade olägenheter
skulle möjligen kunna undvikas, därest proceduren ordnades sålunda, att vistelsekommunen
med förebringande av införskaffad eller tillgänglig utredning angående
hemortsrätt m. m. ägde söka ersättning omedelbart av landstinget i det landstingsområde,
där hemortskommunen ansåges vara belägen, med skyldighet för
Konungens befallningshavande att föranstalta om. den ytterligare utredning, som
för hemortsrättens fastställande eller eljest kunde finnas erforderlig. Det synes
ock lämpligen böra tillkomma icke vistelsekommunen utan vederbörande landsting
att i förekommande fall söka gottgörelse för vårdkostnaden av den vårdade
eller för honom försörjningspliktig person eller av staten. En dylik anordning
komme att nödvändiggöra en ändring jämväl av 62 §.»
En ledamot i kammarrätten bär instämt i anmärkningen, att den av
kommittén föreslagna proceduren vore för omständlig och antagligen
komme att föranleda stor tidsutdräkt, men ansett frågan böra lösas på
annat sätt än i kammarrättens utlåtande föreslagits samt i sådant hänseende
anfört, att om det ålades vistelsekommunen att söka ersättning
av landstinget i det landstingsområde, där hemortskommunen ansåges
vara belägen, måste det ofta inträffa, att efter föregången utredning
understödstagaren befunnes äga hemortsrätt i annat landstingsområde
än det, där talan först anställts, och icke så sällan torde hemortsrättsfrågan
vara tvivelaktig samt kräva en omfattande skriftväxling med förhör
i olika landsdelar. En betydligt enklare procedur skulle enligt denna ledamots
åsikt åstadkommas därigenom, att man lade underhållsskyldigheten
direkt och definitivt på landstinget i det landstingsområde, som vistelsekommunen
tillhörde. Allenast i det fall, att fråga uppstode om landstingets
rätt till ersättning av staten — såvida sådan rätt ansåges böra förbehållas
även landsting — behövde utredning om hemortsrätten äga rum.
Statskontoret framhåller, att enligt förslaget skulle landstingen för de
kostnader för ifrågavarande anstaltsvård, som av dem bestritts, icke hava
någon regressrätt mot vare sig annat landsting eller den vårdade själv
eller för honom försörjningspliktig person. Då vederbörande kommun,
som uti ifrågavarande fall skulle förskottera kostnaden med visshet om
att få densamma ersatt, vid sådant förhållande icke hade något större
intresse av att tillse, att kostnaden påfördes rätter vederbörande, kunde,
säger statskontoret, det föreslagna förfarandet möjligen leda till att
landsting komme att slutligen drabbas av sådan kostnad, som, ifall
under ärendets tidigare skede fullständigare utredning ägt rum och effektivare
åtgärder vidtagits, befunnits böra rätteligen gäldas av annat
landsting eller bestridas av den vårdades egna tillgångar eller av för
honom försörjningspliktig.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 223
Vad angår de närmare bestämmelserna för uttagande av den gottgörelse
från landstingen, som ovan föreslagits, möter först det av en
reservant inom kammarrätten framkastade spörsmålet, vilket landsting,
som bör betala kostnaden, för den händelse den vårdade bär hemortsrätt
i kommun inom annat landstingsområde. Med de grunder för
stadgandena om hemortsrätt, som föreslås i 7 kap., och den ändring av
6 § i lasarettsstadgan, som här nedan (se under 42 §) kommer att förordas,
synes det riktigast att här stadga betalningsskyldighet för det
landsting, inom vars område den kommun är belägen, där den vårdade
äger hemortsrätt. Beträffande det av kammarrätten framställda förslaget
torde skillnaden mellan detta och det av kommittén förordade stadgandet
ej vara så synnerligen stor. Då jag ej kan finna kammarrättens förslag
hava något bestämt företräde, samt ingen av Kungl. Maj:ts befallningshavande
haft något att anmärka mot stadgandet härom, sådant det av
kommittén föreslagits, finner jag mig ej böra ifrågasätta någon ändring
därav. Att på sätt statskontoret föreslagit bibehålla det landsting, som
utbetalt kostnaden, vid rätt att kräva ersättning härför från annat håll,
synes mig ej vara av behovet påkallat.
En av mig (se nedan sid. 331) i 51 § föreslagen ändring, enligt
vilken även fattigvård under de första 30 dagarna åt person, som tillhör
annat fattigvårdssamhälle, ersättes av hemortssamhället, föranleder
ett uteslutande ur förevarande paragraf av orden »eller som jämlikt 51 §
eljest har att svara för sagda avgift». Avgift, som avses i 40 §, kommer
nämligen, med godtagande av nämnda ändring, alltid att ersättas
av hemortssamhället, varav följer, att blott detta äger bekomma sådan
ersättning, som i 40 § sägs.
Enligt författningarna rörande dövstum- och blindundervisningen åligger
det tattigvårdssamhälle att understödja de föräldrar eller målsmän,
som icke äga tillgång till erläggande av den avgift för barnens vistelse
vid blind- eller dövstumskola, som de hava att utgiva (lag angående
dövstumundervisningen den 31 maj 1889, § 34, och lag angående blindundervisningen
den 29 maj 1896, § 6).
Kommittén har föreslagit, att kommunerna skulle befrias från denna
skyldighet, och i denna del anfört: Redan nu hade flera landsting beslutat
att icke av kommunerna utkräva de bidrag, vartill landstingen
enligt gällande bestämmelser vore berättigade, och en utveckling i
denna riktning vore enligt kommitténs förmenande önskvärd. Visserligen
uppginge kommunernas utgifter i sådant hänseende till jämförelsevis
små belopp; år 1907 utgjorde (del III sid. 254) kostnaden för vård
av dövstumma och blinda understödstagare å kommunen icke tillhörig
Departe
ments
chefen.
Kostnad för
fattigvård åt
dövstumma
och blinda.
224
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
anstalt 53,629 kronor, vari dock tydligen inginge även andra kostnader
än utgifter till blind- och dövstumskolor. För en eller annan kommun
kunde dock dessa utgifter bliva kännbara nog. För åstadkommande av
den ifrågasatta överflyttningen av dessa kostnader erfordrades ändring
i de ovan åberopade författningarna, och kommittén hade uppgjort förslag
härtill. Då kommunerna varken skulle komma att i första hand
betala eller senare gottgöra dessa kostnader, följde därav, att kostnaderna
icke vidare komme att anses och behandlas som fattigvård. Numera
hade staten påtagit sig att anordna anstaltsvård även för blinda
med komplicerat lyte, d. v. s. blinda, som tillika vore dövstumma eller
sinnesslöa, samt beslutat att för sådant ändamål övertaga Drottning Sofias
stiftelse och den av denna stiftelse upprättade och underhållna vårdanstalten
invid Vänersborg, i vars ställe skulle uppföras en statsanstalt vid
Lund. Det hade i sammanhang härmed föreslagits, att vårdkostnaden för
de å statsanstalten intagna skulle utgöras och fördelas på enahanda sätt,
som enligt lagen den 29 maj 1896 ägde rum med avseende å andra
blinda; bleve detta fallet, borde naturligen även med avseende å dessa
kostnader tillämpas vad här ovan föreslagits.
Departe- Vad kommittén i avseende å ifrågavarande avgifter förordat till
chefen
styrkes av mig. Då beredandet av de förslag till ändringar i författningarna
rörande dövstum- och blindundervisningen, vilka påkallas av
vad jag nu tillstyrkt, tillhör ecklesiastikdepartementet, torde chefen för
nämnda departement komma att framlägga förslag i sådant hänseende.
41 § 2 mom.
Fattigvård åt Efter det kommittén i 41 § 1 mom. föreslagit skyldighet för landsk?allmänhet1
^nSen återgälda fattigvårdssamhällenas vårdavgifter i vissa fall för
41 § 2 mom. tuberkulösa och vanföra, lämnar kommittén i 2 mom. av samma § före
skrifter
rörande landstingens bidrag till vård av kroniskt sjuka understödstagare
i allmänhet. Här stadgas:
»Därest genom landstings försorg upprättas anstalt för personer,
som lida av annan kronisk eller obotlig sjukdom än i 1 mom. sägs, bör
tillfälle till vård åt fattiga sjuka där beredas; och må landstinget fastställa
en avgift, ej överstigande tre fjärdedelar av vårdkostnaden, som
vederbörande fattigvårdssamhälle har att erlägga för å sådan anstalt intagen
fattig.»
Vidare innehåller 41 § 2 mom. ett andra stycke, så lydande:
»Har fattigvårdssamhälle för vård av fattiga sjuka, som i nästföregående
stycke avses, å särskild anstalt eller å en vid fattigvårdsanstalt
för ändamålet anordnad särskild avdelning, vilken står under läkares till
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr VI5. 225
syn, berett vård, som av förste provinsialläkare intygas vara tillfredsställande,
må det samhälle, som bär att ansvara för vårdkostnaden, av
vederbörande landsting erhålla gottgörelse med en fjärdedel av det belopp,
vartill nämnda kostnad visas hava uppgått.»
I motiverna erinrar kommittén, att de kroniskt sjuka, beträffande
vilka vården måste fortfara under långa tider, i allmänhet ej vårdas på
de allmänna sjukhusen, utan att deras vårdande i regel måste ombesörjas
i hemmen, att detta ej alltid kan ske tillfredsställande i de fattigas
ofta trånga bostäder och med deras även i övrigt ogynnsamma förhållanden,
och att ej heller fattigvårdsanstalterna alltid bjuda lämplig plats
för vård för dessa sjuka, att kroniskt sjuk för övrigt är ett vidsträckt
begrepp, varunder hänföras många, som ej kunna sägas vara i behov av
sjukvård i egentlig mening, att gränsen mellan orkeslös och sjuk ej är
lätt att bestämma och att härigenom lösningen av frågan om vården av
de kroniskt sjuka ännu mera försvåras. 1 de kommittén till!)andakomna
uppgifterna rörande fattigvården år 1907 angivas av de varaktigt
försörjda 5,497 vara »svårare kroniskt sjuka»; såsom orkeslösa upptagas
68,957 (eller 35,7 %). För vård av kroniskt sjuka fanns år 1911
ett antal av 16 sjukhem, de flesta dock avsedda även för andra än
fattiga. Dessutom torde i några större städer samt möjligen i några
större landskommuner finnas särskilda sjukvårdsavdelningar å fattigvårdsanstalterna.
Särskilda rum för andra sjuka än sinnessjuka och
tuberkulösa funnos på 396 fattigvårdsanstalter, därav 326 på landet och
70 i städerna.
Kommittén anför härefter vidare:
»Frågan om sjukhusvård för personer, som lida av kronisk eller obotlig sjukdom,
väntar tydligen allt fortfarande på sin lösning. Denna fråga berör synnerligen
nära fattigvården. Såsom ovan nämnts, är antalet understödstagare, vilka
betecknas såsom svårare kroniskt sjuka, ganska betydande. Med hänsyn till arten
av de sjukdomar, som det här gäller (kräfta, bensår, hjärt- och nervsjukdomar
o. s. v.), är det förenat med stora svårigheter att lämna erforderlig vård å de
vanliga fattigvårdsanstalterna med deras små resurser. Härtill kommer, att deras
vårdande å dessa medför obehag för övriga å anstalten intagna personer. En
förändring till det bättre bör visserligen kunna vinnas genom lämpligare anordningar
å fattigvårdsanstalterna. Men för att få någon varaktig förbättring kräves
ovillkorligen, att man kan överlämna vården av dessa svårare sjuka till särskilda
anstalter. Yad de större städerna angår hava dessa understödstagare kunnat
sammanföras till särskilda avdelningar, som fått fullständig karaktär av sjukhusavdelningar;
för Stockholm har saken utvecklat sig därhän, att dess försörjningsinrättning
i huvudsak har karaktären av ett sjukhus för kroniskt sjuka.
Bland de anordningar, som gjorts på detta område, anser sig kommittén
särskilt böra omnämna den, som vidtagits i Landskrona och består häri, att man
med försörjningsinrättningen förbundit en sjukavdelning, vilken står öppen även
för betalande sjuka.»
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.)
Kommittén.
29
226
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
I fråga om sistnämnda anordning anmärker kommittén, att en sådan
naturligen ej kan införas allestädes och att man särskilt för landsbygdskommunernas
del måste tänka på andra utvägar. Ett förslag till frågans
lösning har givits av C. S. Ars fattigvårdskommitté, som ansett, att i
fråga om vård för kronisk sjukdom, för vilken anstaltsvård kräves, behövande
skulle hava hemortsrätt i den kommuns landstingsområde, varinom
han mantalskrivits.
Kommittén anför vidare:
»Om beloppet av de kostnader, som vården om fattiga av förevarande kategori
förorsakar kommunerna, får man en föreställning, då man med hela antalet
svårare kroniskt sjuka, år 1907 utgörande enligt inkomna uppgifter 5,497, sammanställer
ntackorderingskostnaden för dylika sjuka (del III sid. 198), på landsbygden
206 kronor 90 öre och i städerna 282 kronor 31 öre, vilka siffror dock
för nu ifrågavarande slag av sjuka måste anses för låga. I själva verket torde
de kostnader, som dessa sjuka nu förorsaka kommunerna, icke kunna skattas
lägre än 300 kronor om året i medeltal för varje sjuk, vilket för hela antalet
skulle efter ovan angivna siffror därför utgjort över en och en halv miljon
kronor.
Aven på detta område måste enligt kommitténs mening kommunernas bördor
i väsentlig mån lättas, om man skall komma till något tillfredsställande resultat.
Främst kräves detta för att erhålla en nöjaktig vård åt dessa sjuka, bland
vilka befinna sig de kanske mest beklagansvärda av alla fattiga. Men även ur
utjämningssynpunkt är denna angelägenhets ordnande av stor betydelse.
I förstnämnda avseende möter vad angår dessa sjuka såsom förut framhållits
en stor brist på för dem avsedda vårdanstalter. För att avhjälpa denna brist
synes lämpligaste utvägen vara att söka intressera landstingen och de städer,
som ej deltaga i landsting, att inrätta sjukhem eller liknande anstalter för dylika
sjuka. Kommittén avser därvid icke, att en sådan anstalt skall vara tillgänglig
uteslutande för fattiga sjuka. Tvärtom synes såsom i det av kommittén anförda
exemplet från Landskrona vara lämpligt, att anstalten blir tillgänglig även för
betalande sjuka. För de fattiga sjuka, som vårdas å landstingets anstalter, bör
landstinget givetvis vara berättigat att av vederbörande fattigvårdssamhälle uppbära
en viss avgift, vilken dock, för att fattigvårdssamhällena må hava någon
fördel av att låta intaga sina kroniskt sjuka fattiga på en dylik anstalt, icke bör
sättas till vårdkostnadens hela belopp. Kommittén har föreslagit, att den icke
må överstiga tre fjärdedelar av nämnda kostnad.
Det skulle emellertid sannolikt komma att dröja ganska lång tid, innan vården
av de kroniskt sjuka kunde bliva ordnad på nyss angivna väg. Man synesdärför
böra uppkalla även kommunernas intresse för ordnande av denna angelägenhet.
Om genom ett fattigvårdsamhälles försorg eller genom sammanslutning
av fattigvårdssamhällen sådana sjukhem anordnas, vare sig fristående eller såsom
en särskild avdelning vid en fattigvårdsanstalt, synes det vara lämpligt, att samhället
av sitt landsting bekommer ett bidrag till kostnaden för fattiga sjukas
vårdande därstädes, motsvarande den förmån, som samhället skulle haft, om de
vårdats å en landstingets anstalt. Har samhället i fråga på grund av bestämmelserna
om hemortssamhälles ersättningsskyldighet uttagit ersättning för vården
av annat samhälle, bör detta njuta enahanda bidrag av det landsting, under vilket
det hör. Rätt till bidrag synes även böra tillkomma ett fattigvårdssamhälle,
som bekostat vård å enskild för ifrågavarande slag av sjuka inrättad anstalt.»
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 13t~>.
227
Kommittén tillägger ;itt, för att förekomma missbruk eller erhålla
garanti för en god vård, vissa villkor uppställts för åtnjutande av landstingsbidrag
för kommunala och enskilda anstalter.
Kommittén uttalar vidare, att det knappast kan förväntas, att genom
vad sålunda föreslagits tillfredsställande vård åt svårare kroniskt
sjuka, särskilt fattiga, kan i erforderlig omfattning komma till stånd.
Kommittén förordar därför statsbidrag till landsting eller kommuner till
inrättande av anstalter av ifrågavarande slag och till de sjukas vårdande
å desamma. Då emellertid den kroniska sjukvården lämpligen bör ordnas
med hänsyn ej endast till de kroniskt sjuka fattiga utan till de kroniskt
sjuka i allmänhet, ligger frågans lösning enligt kommitténs mening utanför
fattigvårdslagstiftningens område och förutsätter en särskild utredning
rörande det antagliga behovet och den sannolika kostnaden.
Två av kommitténs ledamöter, herrar Björklund och Magnusson,
hava i avgiven reservation uttalat tvekan beträffande lämpligheten av
stadgandet i 41 § 2 mom. 1 stycket samt anfört bl. a.: Då sjuka,
vilka icke hade någon utsikt att åtminstone delvis återvinna hälsa och
krafter, högst ogärna ville lämna sina hem för att vårdas av främmande
människor, komme å de föreslagna anstalterna för kroniskt eller
obotligt sjuka att inläggas företrädesvis personer, som hade sina hem å
närbelägna orter, under det att mera avlägsna platser icke komme att
få samma nytta av dessa anstalter. I de större länen med begränsade
kommunikationsmöjligheter komme också betydande transportsvårigheter
att lägga hinder i vägen för ett utnyttjande av anstalterna för svårare
sjuka och orkeslösa från aflägsna trakter. Ehuru reservanterna sålunda
hölle för sannolikt, att de kostnader, som genom ifrågavarande förslags
antagande åsamkades landstingen och sålunda medelbart de skattdragande
i länets samtliga kommuner, icke komme att drabba de sistnämnda
i rimligt förhållande till det gagn, som de kunde hava av anstalten i
fråga för sina sjuka, hade reservanterna dock ej velat motsätta sig
nämnda förslag, vid det förhållande att det överlämnats åt landstingen
själva att efter eget gottfinnande bestämma, huruvida dylik anstalt skulle
upprättas eller icke.
Reservanterna hava däremot yrkat, att 41 § 2 mom. 2 stycket måtte
ur förslaget utgå och till stöd för detta yrkande yttrat:
»Ett dylikt stadgande kommer att sakna all betydelse för våra största städer,
där kommunen tillika är landstingsområde, men i de landstingsområden, som
utgöras av större eller medelstora städer och landsbygd, kommer det att utöva
en betydande inverkan till de mindre kommunernas nackdel. Det torde nämligen
Reservation.
228
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Yttranden.
vara tydligt, att de mindre fattigvårdssamhällena med begränsade ekonomiska
resurser icke komma att uppföra särskilda anstalter eller inrätta särskilda avdelningar
för det fåtal patienter, som för deras del kunde komma i fråga till intagande
där. Däremot finnes det all anledning att antaga, att de större eller medelstora
städerna samt en eller annan av de större och i ekonomiskt avseende
mera bärkraftiga landsbygdskommunerna icke skola underlåta att vidtaga de anordningar,
som erfordras för att av landstinget få gottgörelse med en fjärdedel
av det belopp, vartill vårdkostnaden visas hava uppgått. En fattigvårdsstyrelse
i en dylik större kommun kommer sålunda i den lyckliga belägenheten att icke
blott kunna bereda sina fattiga åldringar, som oftast äro kroniskt eller obotligt
sjuka, en förstklassig vård utan även samtidigt minska sin egen kommuns utgifter
för fattigvården. Säkerligen komma de större kommunerna, så snart de hunnit
anpassa sig efter föreskrifterna i förevarande stadgande, att begagna sig av
den dem sålunda givna förmånen. Det måste dock verka stötande, att denna
premiering lämnas dem på de svagare kommunernas bekostnad, särskilt då man
genom statistiken vet, att de små kommunerna i regel äro de, som tyngst drabbas
av de kommunala skatterna. I andra avseenden har kommittén sökt att
så vitt möjligt utjämna fattigvårdsbördan mellan kommunerna, men genom ifrågavarande
stadgande skulle enligt vår mening åstadkommas en ny anledning till
ojämnhet. Det må vidare erinras därom, att i de betydande kostnaderna för
upprättande av sådana anstalter, varom här är fråga, skola alla landstingsområdets
innebyggare deltaga. Det måste dock kännas hårt för de många kroniskt eller
obotligt sjuka personer i svag ekonomisk ställning, som icke äro fattiga i fattigvårdslagens
bemärkelse, att nödgas deltaga i kostnaderna för beredande av sådan
anstaltsvård åt de fattiga sjuka, under det att de icke hava råd att bekosta sig
själva samma vård.»
Såsom redan framhållits avse några av de ovan refererade yttrandena
rörande 40 och 41 § 1 mom. även de i 41 § 2 mom. föreslagna
stadgandena, vadan här till en början erinras om nämnda yttranden.
Åtskilliga särskilda yttranden hava avgivits rörande 41 § 2 mom.
Socialstyrelsen framhåller särskilt behovet av anstaltsvård för sådana
kroniskt eller obotligt sjuka, som icke äro att hänföra till tuberkulösa
eller vanföra, då dessa sjuka, som icke få upptaga platserna å de vanliga
sjukvårdsinrättningarna, nu till stor del äro i saknad av erforderlig
vård.
Förste stadsläkaren i Stockholm, vars uttalanden åberopas av stadens
hälsovårdsnämnd, samt en del andra läkare betona den stora bristen på
anstalter för kroniskt sjuka.
Kungl. Maj:ts befallningshavande och förste provinsialläkaren i Jönköpings
län ifrågasätta, att därest sjukhus, som avses i 41 § 2 mom. 1
st., upprättas genom landstings försorg, desamma anordnas i samband
med länslasaretten, varigenom de skulle vinna större förtroende hos allmänheten
och kunna inrättas med billigare driftkostnad än en vanlig
lasarettsavdelning.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
22!)
Förste provinsialläkaren i Kronobergs län anser, att bestämmelse borde
utfärdas, att vid eu anstalt (ålderdomshem) inom t. ex. värjo läkardistrikt
och då företrädesvis den, som tillhörde den kommun, inom
vilken läkaren hade sin station, skulle anordnas en något så när fullständig
sjukavdelning, å vilken sjuka även från övriga kommuner inom
läkardistrilitet eller inom på annat sätt bestämt område skulle intagas och
vårdas. Det skulle åligga landstinget att anordna denna sjukavdelning.
I fråga om vården av sinnessjuka borde en för hela landstingsområdet
gemensam anstalt anordnas.
Fattigvårdsstyr elsen i Jönköping anser, att kostnaden för vård å landstingsanstalter
för kroniskt och obotligt sjuka helt visst bleve så hög, att
kommunerna i det längsta droge sig för att anlita dessa anstalter.
Ifrågavarande sjuka kunde enligt styrelsens åsikt få fullt ut samma goda
vård å en väl ordnad fattigvårdsanstalt. Där bleve det dessutom billigare
på grund av att en del kostnader bleve gemensamma för samtliga
å anstalten intagna. Skulle kommitténs önskemål i nu förevarande
avseende verkligen ernås, borde ej kommunernas avgiftsskvldighet för
vård å länsanstalten sättas över V* av vårdkostnaden.
Kammarrätten finner detta uttalande förtjänt att vinna beaktande
samt betonar, att en nedsättning av kommunens avgiftsskyldighet till Va
av vårdkostnaden skulle i sin mån verka utjämnande på fattigvårdstungans
fördelning kommunerna emellan.
Förste provinsialläkaren i Göteborgs och Bohus län anser ersättningen
*V4 av vårdkostnaden vara väl hög, Vs borde vara tillräckligt.
Förste provinsialläkaren i Stockholms län ifrågasätter, att kommunerna
böra helt befrias från avgift för kroniskt kroppsligt sjukas likaväl som
för sinnessjukas vård.
Svenska fattig vår dsförbundet anför:
»För främjandet av tillkomsten genom landstingens försorg av vårdanstalter
för kroniskt eller obotligt sjuka personer bör stadgas, att statsbidrag lämnas
landstingen för upprättandet av dessa anstalter. Detta statsbidrag synes böra
utgå med högre belopp än det, som lämnas för uppförandet av sanatorier och
tuberkulossjukhus, och som utgår med hälften av verkliga byggnadskostnaden
intill 1,000 kronor för varje sjukplats. Detta maximibelopp har emellertid i fråga
om nämnda sjukhus visat sig utgöra en alltför ringa del av byggnadskostnaderna,
och även om sjukhusen för tuberkulösa otvivelaktigt ställa sig dyrare än vårdanstalter
för kroniskt eller obotligt sjuka personer, så torde dock uppförandet
av sistnämnda anstalter vara förbundet med så stora kostnader, att ett maximibelopp
av 1,000 kronor ingalunda kan väntas motsvara hälften av byggnadskostnaderna.
»
230
Departe
ments
chefen.
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Vidare ifrågasätter förbundet, att då anstaltsvården av kroniskt
sjuka trots den i 41 § 2 mom. 1 stycket intagna bestämmelse säkerligen
1 de flesta fall skulle ställa sig avsevärt dyrare för kommunerna än den
vård, som nu lämnas, den avgift vederbörande fattigvårdssamhälle har
att erlägga, borde ytterligare begränsas, eventuellt till V» av vårdkostnaden.
Den inom kommittén avgivna reservationen, däri yrkades, att 41 §
2 mom. 2 stycket måtte ur förslaget utgå, har vunnit understöd i åtskilliga
utlåtanden (bl. a. av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jönköpings,
Malmöhus och Värmlands län samt landstingen i Kronobergs och Västerbottens
län, domkapitlen i Skara och Luleå samt kammarrätten).
Förste provinsialläkaren i Kopparbergs län har anfört:
»Den föreslagna rätten till bidrag av landstingsmedel för viss sjukvård vid
kommunal anstalt synes komma att befordra tillkomsten även på landsbygd av
anstalter, åt vilka där ej sällan torde ges en relativt altför stor omfattning och
kostnad, utan att dessa anstalter dock, med hänsyn till de internerades synnernerligen
skiftande art och behov, kunna utrustas med möjligheter för tillbörlig
individualisering. Dör fattigvårdsberättigade, vilkas behov grunda sig på kroniska
sjukdomar av vare sig fysisk eller psykisk art, vore, där lämplig ^ackordering
ej kan ernås, landstingsanstalter (eventuellt med statsbidrag) såväl ur
vårdsynpunkt som med hänsyn till anstalternas jämnare beläggning och bättre
utnyttjande att föredraga liksom ock för denna kategori av vårdbehövande mindre
motbjudande.»
Förste provinsialläkaren i Jönköpings län anser, att som villkor för
bidrag till kommunal sjukvårdsanstalt bör föreskrivas, att anstalten skall
stå under förste provinsialläkarens inspektion samt att läkare bör vara
vid densamma anställd, ej blott öva tillsyn, vilket uttryck är alltför
tänjbart.
Jämtlands läns landsting anmärker, att intyg om en tillfredsställande
vård bör kunna utfärdas även av annan läkare än förste provinsialläkaren,
vars hjälp ej alltid lärer vara så lätt att tillgå i ett vidsträckt
landstingsområde som t. ex. Jämtlands.
Det av kommittén framställda förslaget, att landstingen böra taga
hand om anstaltsvården av kroniskt eller obotligt sjuka, har i allmänhet
vunnit anslutning bland de hörda myndigheterna. I princip åligger
vården av kroppsligt sjuka redan nu landstingen, och det torde allenast
varit den omständigheten, att lasaretten och sjukstugorna i allmänhet
blott läckt till för de akut sjuka, som gjort, att antalet kroniskt sjuka
å dessa anstalter blivit tämligen begränsat. Kommitténs förslag innebär
alltså enligt min uppfattning en följdriktig utveckling av redan bestående
förhållanden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 18r>. 231
Då, enligt vad allmänt erkännes och från åtskilliga håll med styrka
framhålles, behovet av lämplig anstaltsvård för dessa sjuka är synnerligen
stort, hade det naturligen varit önskligt, om man verkligen kunnat
taga steget fullt ut och förelägga landstingen såsom en skyldighet att
anskaffa vårdplatser för dem. På sätt kommittén anmärkt, böra emellertid
anstalter för vård av kroniskt sjuka i likhet med andra sjukvårdsanstalter
ordnas icke enbart med hänsyn till sjuka, som fattigvården har
att omhändertaga, och lösningen av problemet i denna omfattning ligger
alltså utanför det nu föreliggande ämnet. För övrigt äro härvid många
andra omständigheter att beakta, och frågan om ordnandet av vården
utav kroniskt eller obotligt sjuka torde därför så snart ske kan böra
upptagas till en allsidig utredning. Vid en sådan utredning bör naturligen
komma under övervägande lämpligaste sättet att anordna sådana
anstalter och statsbidrag till anläggning och drift o. s. v.
Man kan därför även enligt min uppfattning ej i detta sammanhang
komma längre än till ett stadgande om, huru förfaras skall för det fall,
att landstingen frivilligt inrätta anstalter för kroniskt sjuka. Kommittén
har föreslagit ett stadgande av innehåll att, därest sådan anstalt inrättas,
tillfälle bör beredas till vård åt fattiga sjuka och att landstinget må
fastställa en vårdavgift, ej överstigande tre fjärdedelar av vårdkostnaden,
vilken avgift vederbörande fattigvårdssamhälie har att erlägga för å sådan
anstalt intagen fattig. I likhet med åtskilliga av de i ämnet hörda
myndigheterna anser jag den av kommittén föreslagna maximiavgiften väl
hög och därför ägnad att avhålla kommunerna från att i önskvärd utsträckning
begagna sig av anstalten. Jag håller före, att hälvten av
vårdkostnaden skulle vara ett mera lämpligt maximum, och därmed
vunnes ock, såsom kammarrätten anmärkt, mera ur utjämningssynpunkt.
Då, såsom förut antytts, anordnande av landstingsanstalter för kroniskt
sjuka icke för närvarande ansetts kunna göras obligatoriskt för
landstingen, är det att befara, att det kommer att dröja, innan landstingen
gå i författning om anordnande av sådana anstalter, Ur det allmännas
synpunkt vore det emellertid givetvis önskligt, om möjligheter
till vård av kroniskt sjuka snart kunde komma till stånd. Detta skulle
vinnas, därest bidrag lämnades till vårdkostnaderna. Redan nu hava
åtskilliga enskilda hem för kroniskt sjuka kommit till stånd. Enligt
svenska fattigvårdsförbundets kalender för år 1913 funnos då 17 hem
för obotligt sjuka, förlagda till olika delar av landet. Då avgifterna å
dessa torde vara för höga för att fattigvård sstyrelserna skulle finna med
kommunernas fördel förenligt att bekosta de sjukas vård å dessa hem,
skulle det givetvis vara av stor betydelse, om kommunerna kunde er
-
232
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
hålla bidrag härtill. Emellertid synes man i främsta rummet böra lita
till en del av de större kommunerna för att få lämpliga anstalter eller
avdelningar vid fattigvårdsanstalter för vård av dessa sjuka. Detta lärer
kunna kraftigt befordras, om bidrag erhålles till driftkostnaden. Visserligen
skulle härigenom en sådan kommun beredas en förmån, till vilken
andra kommuner i länet bidraga, men det står ju dessa kommuner fritt
att genom sammanslutningar med andra kommuner skaffa sig en anstalt
och få bidrag till dess drift. Då det är att förvänta, att smärre kommuner
komma att i icke ringa omfattning förena sig om gemensam fattigvårdsanstalt,
faller det sig helt naturligt, att i anslutning till denna
anordnas en gemensam avdelning för kroniskt sjuka. Till stadgandet
torde dock böra göras ett tillägg, som gör det möjligt för landstinget
att såsom villkor för åtnjutande av bidrag till anstalts drift uppställa
det krav, att å densamma platser skola finnas tillgängliga för fattiga från
angränsande kommuner eller dylikt.
Av det nu anförda framgår, att jag icke kan finna de mot förevarande
stadgande yppade betänkligheterna vara av beskaffenhet att böra
förhindra den genom stadgandet utvisade möjligheten att åstadkomma en
förbättring i de kroniskt sjukas vård, vilken för närvarande, på grund
av bristen på anstalter, lämnar så ofantligt mycket övrigt att önska.
Då det torde vara lämpligt, att landstingets utgift för de kroniskt
sjukas vård blir densamma vare sig denna vård meddelas på landstingets
eller på kommunal eller enskild anstalt, synes den enligt förevarande
bestämmelse fattigvårdsamhället tillkommande gottgörelse böra bestämmas
till hälften av det belopp, vartill vårdkostnaden visas hava uppgått.
De enligt förslaget uppställda fordringarna för vinnande av garanti
att kommunala och enskilda anstalter av ifrågavarande slag uppfylla berättigade
anspråk synes mig vara lämpliga, och de mot desamma framställda
erinringarna böra enligt min mening icke föranleda ändring i
förslaget.
42 §.
Kostnaden för För närvarande gäller, att kommunerna i allmänhet skola erlägga
åiänsiasarett. avg''ift för sådana fattiga sjuka, som äro intagna för vård å länslasarett
42 §. eller av landsting underhållen sjukstuga. Emellertid skall, enligt 5 §
fattigvårds förordningen, där särskilda stadganden om fattigvård äro meddelade,
såsom om kostnadsfri vård å lasarett för medellösa, inom lasarettets
distrikt insjuknade personer, som tillhöra annat fattigvårdsdistrikt,
gälla vad sålunda är stadgat. Sådan särskild bestämmelse finnes i 5 §
2 mom. lasarettsstadgan den 18 oktober 1901, där det föreskrives, att
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr Vid. 233
medellösa, inom landstingsområdet insjuknade personer, som tillhöra
annat landstingsområde, njuta å länslasarett underhåll och övriga sjukhusförmåner
kostnadsfritt. I Ö § 1 mom. av nämnda stadga föreskrives
vidare, att medellös sjuk, som tillhör annat landstingsområde eller som
icke är svensk undersåte, skall, även utan att ansvarsförbindelse företes,
till vård å lasarettet emottagas, därest han insjuknat inom det landstingsområde,
inom vilket lasarettet är beläget.
Kommittén yttrar, att en utgiftspost, som man kunde tänka sig att
avlyfta från primärkommunerna och lägga på landstingen, är avgifterna
lör sådana fattiga sjuka, som äro intagna för vård å länslasarett eller
av landsting underhållen sjukstuga. Med hänsyn till det mindre betydande
belopp, vartill dessa kostnader uppgått, år 1907 sammanlagt
321,506 kr., och att de merendels utgå allenast för kortare tid och därför
ej kunna bliva i varje särskilt fall synnerligen betungande, har kommittén
dock icke velat föreslå kommunernas befriande från de avgifter,
som härför enligt nu gällande bestämmelser utgå.
Efter att hava redogjort för innehållet i 5 § 2 mom. och 6 § 1 mom.
lasarettsstadgan, anför kommittén:
»Beträffande förstberörda bestämmelse, vilken jämväl fanns intagen i förut
gällande författning i ämnet och rörande vars innebörd, särskilt uttrycket ''inom
landstingsområdet insjuknade’, i praktiken yppats olika meningar, har upprepade gånger
föreslagits, att densamma skulle borttagas. Senast framställdes ett dylikt förslag
av de. kommitterade, som uppgjorde förslag till gällande lasarettsstadga. Dessa
kommitterade föreslogo i stället en bestämmelse därom, att för vård av medellös inom
landstingsområdet insjuknad person, som tillhör annat landstingsområde, icke
finge fordras högre ersättning än 50 öre för dag, utom då han vårdades på sinnessjukavdelning.
Någon i sakens natur grundad anledning, varför ett fattigvårdssamhälle utanför
landstingsområdet skulle framför landstingsområdet tillhörande samhällen hava
ep sådan förman, som ligger i bestämmelsen om kostnadsfri vård åt inom landstingsområdet
insjuknade fattiga, vilka tillhöra annat landstingsområde, synes ej
föreligga. En dylik avvikelse från de grundsatser, som eljest äro gällande i fråga
om fattigvårdskostnadernas fördelning på de olika fattigvårdssamhällena, torde ej
heller vara betingad av några praktiska skäl. För så vitt man i sistberörda hänseende
skulle vilja göra gällande, såsom ursprungligen ock synes varit meningen,
att genom ifrågavarande bestämmelse fattiga från annat landstingsområde skulle
tillförsäkras skyndsam vård i fall av behov, må erinras, att härför är sörjt genom
annan föreskrift i lasarettsstadgan (§ 28), och att för övrigt, om bestämmelsen i
sagda avseende kunde antagas medföra någon verkan, denna snarare borde förutsättas
vara den motsatta. Ett ytterligare skäl att icke vidare bibehålla ifrågavarande
bestämmelse är, att genom dess borttagande skulle undanröjas de svårigheter,
som föranletts av den olika uppfattningen om betydelsen av uttrycket
''inom landstingsområdet insjuknade’ och därav härflytande tvister. På grund
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 30
Kommittén.
Yttranden.
234 Kung! Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
liärav har kommittén ansett sig böra föreslå borttagande ur lasarettsstadgan av
bestämmelsen om kostnadsfri vård åt medellösa från annat landstingsområde.
I sammanhang härmed synes det vara lämpligt att ur § 6 mom. 1 av samma
stadga borttaga bestämmelsen, att medellös sjuk, som tillhör annat landstingsområde
eller som icke är svensk undersåte, skall mottagas till vård utan att ansvarsförbindelse
företes. Då vistelsekommunen i första rummet har att svara för
fattigvård åt dessa, föreligger ingen anledning att i förevarande avseende mera
än eljest fritaga denna kommun från att avlämna ansvarsförbindelse.
I enlighet med vad som framhållits vid förarbetena till lasarettsstadgan
synes någon begränsning böra äga rum med hänsyn till vardavgiftens storlek a
ifrågavarande sjukvårdsinrättningar. Ett stadgande härom, soin lämpligen bör
gälla i fråga om vård av fattiga även från fattigvårdssamhällen inom landstingsområdet,
synes böra intagas i fattigvårdslagen; någon begränsning till visst belopp
torde dock ej kunna göras, utan kommittén har allenast föreslagit, att avgift
av fattigvårdssamhälle ej må uttagas till högre belopp än den lägsta avgift,
som bestämts för å lasarettet intagna patienters vård.»
Förslagets 42 § är avfattad i överensstämmelse härmed.
Stockholms stans fattigvård snämnd anser sig icke böra motsätta sig
den föreslagna bestämmelsen, att avgift av fattigvårdssamhälle ej må
uttagas till högre belopp än den lägsta avgift, som bestämts för å länslasarett
eller därmed likställd sjukvårdsinrättning intagna patienters vård,
då man därigenom vinner, att tvist om avgiftens storlek förhindras;
nämnden anmärker dock, att med en dylik bestämmelse, vad Stockholm
angår, ofta kommer att inträffa, att full ersättning för främmande fattigas
vård å kommunens sjukhus icke erhålles.
Nämnden uttalar vidare, att borttagandet av förutnämnda bestämmelse
i 5 § lasarettsstadgan vid föregående tillfällen, då denna fråga
varit på tal, ivrigt påyrkats, att de skål, kommittén, anfört för sitt förslag
härutinnan, synas vara ovederläggliga, samt att fattigvårdsnämnden
alltså på det livligaste tillstyrker vad kommittén i detta avseende föreslagit.
Kum/l. Maj ds befallning sliavande i Jönköpings län anser kommitténs
förslag i 42 § och den föreslagna ändringen i 5 § lasarettsstadgan vara
önskvärda och anmärker, att det ofta är svårt att konstatera, var och
när insjuknandet ägt rum, och att det ofta vid den sjukes intagande å
lasarettet är ovisst, huruvida han har hemortsrätt inom landstingsområdet
eller utom detsamma.
Kammarrätten har yttrat:
»De skäl, kommittén anfört mot dessa kostnaders överflyttande på landstingen,
synas icke alltför vägande. Då härtill kommer, att ifrågavarande utgifter
äro ganska likartade med dem, som enligt förslaget skulle påvila landstingen,
vilka ej heller genom här avsedda anordning kunna anses bliva oskäligt betungade,
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
23b
vill det synas, som om landstingens övertagande av ansvaret för dessa kostnader
borde komma under övervägande. Den särställning, som enligt § 5 lasarettsstadgan
tillkommer medellösa, inom landstingsområdet insjuknade personer, vilka
tillhöra annat landstingsområde, komme då även att upphöra.»
Kammarrättens president och en dess ledamot hava däremot biträtt
kommitténs mening samt anfört:
»Utom de av kommittén till stöd för dess ståndpunkt anförda skäl synes
mot en överflyttning av ifrågavarande sjukvårdskostnader å landstingen kunna
anmärkas, att anordningen väsentligen skulle komma de kommuner till godo, som
ligga i närheten av någon länets sjukvårdsanstalt och sålunda hava jämförelsevis
lätt förbindelse med densamma, samt antagligen framkalla eu strävan hos dessa
kommuner att i största möjliga omfattning tillgodogöra sig den kostnadsfria sjukvården.
Det är icke uteslutet, att härav kunde framkallas trängsel å sjukvårdsanstalterna
till men för mera vårdbehövande sjuka.»
Kungl. May.ts befallning skavande i Gotlands län anser tillräckliga
skäl ej förebragta för den föreslagna ändringen i 5 § lasarettsstadgan,
vilken ändring helt säkert komme att öka fattigvårdsprocessernas antal.
Direktionerna för länslasaretten hava i allmänhet tillstyrkt såväl 42
§ som de föreslagna ändringarna i lasarettsstadgan.
Medicinalstyrelsens yttrande innehåller, att direktionerna för länslasaretten
med några få undantag tillstyrkt förslaget till ändringar i lasarettsstadgan,
och medicinalstyrelsen säger sig för sin del ingenting hava
att invända däremot.
Ehuru det sammanlagda belopp, som, därest kommunerna befriades »epartsfrån
avgifterna för sådana fattiga och sjuka, som är o intagna för vård
å länslasarett eller av landsting underhållen sjukstuga, icke är särdeles
betydande i förhållande till kommunernas övriga utgifter för fattigvården,
synas dock samma skäl, som åberopats för landstingens övertagande
av de i 40 och 41 §§ av förslaget omförmälda kostnader, även
tala för att här ifrågavarande avgifter böra avlyftas från primärkommunerna
och läggas på landstingen. Vad kammarrätten i detta hänseende
anfört anser jag befogat. De av reservanterna inom kammarrätten uttalade
farhågor, att ett landstingens övertagande av dessa kostnader skulle
vara ägnat att på ett orättvist sätt gynna de i närheten av ifrågavarande
anstalter belägna kommuner, synas mig ej vara grundade.
Frågan om ändringar i lasarettsstadgan torde jag få ånyo anmäla,
sedan förslaget till fattigvårdslag blivit slutligen behandlat.
Efter det kommittén behandlat de olika former av anstaltsvård, vilka Den ekonoenligt
kommitténs uppfattning kunde ifrågakomma att överflyttas från ^én^vbestämkommunerna,
gör kommittén i motiveringen en sammanfattning rörande melserna / 40
den ekonomiska betydelsen av bestämmelserna i 40 och 41 88 ävensom °fh 41 . f/''
J Kommittén.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
23 G
den föreslagna ändringen beträffande kostnaderna vid dövstum- och
blindskolor samt jfftrar därvid följande:
»Därest staten och landstingen, i enlighet med vad ovan blivit utvecklat,
övertaga kommunernas kostnader för vården av vissa abnorma och sjuka fattiga,
skulle icke så litet vara gjort för att på den i 1905 års riksdagsskrivelse anvisade
vägen lätta fattigvårdsbördan för kommunerna. Det låter sig naturligen
icke med någon grad av bestämdhet angivas, huru stort belopp av utgifterna för
fattigvården på detta sätt skulle avlyftas. Man saknar t. ex. möjlighet att säga,
i vilken grad abnorma och sjuka fattiga kunna beredas sådan anstaltsvård, som
här är i fråga, liksom man även saknar närmare uppgifter om, vad kostnaderna
för speciellt dessa slag av fattiga för närvarande utgöra för kommunerna. Genom
kommunernas befriande från de anstaltsutgifter, som de nu hava att ntgiva för
vård av sinnessjuka och sinnesslöa samt blindas och dövstummas underhåll vid
för dem avsedda skolor, skulle emellertid, om man följer de här ovan meddelade
uppgifterna — som dock avse förhållandena något tillbaka i tiden — avlyftas i
runt tal 1,150,000 kronor. Under antagande, att hälften av de sinnessjuka, sinnesslöa
och fallandesjuka, som nu vårdas av kommunerna å fattigvårdsanstalter
eller i hem, kunde beredas plats å specialanstalter, skulle den lättnad, som härigenom
uppstode, kunna, fortfarande med användande av förut angivna siffror
från år 1907, beräknas till i runt tal 800,000 ä 900,000 kronor. Genom kostnadernas
för tuberkulosvården bestridande på sätt ovan föreslagits samt överflyttandet
på landstingen och staten av en stor del av vården om de svårare kroniskt
sjuka torde, allt med användande av enahanda siffror, än ytterligare ett
belopp av väl en miljon kronor kunna avgå från den kommunala fattigvården.
Inalles skulle alltså kostnaderna för denna fattigvård kunna genom de här föreslagna
åtgärderna för fattigvårdssamhällena nedbringas med inemot 3 miljoner
kronor. Därvid är emellertid att märka, å ena sidan, att de siffror, med vilka
kommittén rört sig, äro från år 1907 och således antagligen för låga, men att å
andra sidan minskningen genom ökade möjligheter till anstaltsvård inträder allenast
i den mån anstaltsvården utvecklas.
Härvid må tillika erinras om, vad som delvis redan framhållits, att, eftersom
fattigvårdskostnaderna för varje till någon av dessa kategorier hörande individ
äro proportionsvis höga, ett avlyftande av dessa kostnader särskilt för en
stor del smärre, mera betungade kommuner kommer att medföra en avsevärd
lättnad, då de på detta sätt befrias från särskilt tyngande utgifter. De föreslagna
åtgärdernas verkan i riktning att lätta fattigvårdsbördan för särskilt tryckta kommuner
måste därför med all säkerhet skattas högre än som utmärkes genom ovan
anförda approximativa siffror.
En invändning, som tilläventyrs kommer att göras mot den fördelning av
kostnaderna, som här föreslagits, är, att en dylik kan innebära en eggelse för
kommunerna att överflytta så många som möjligt av sina understödstagare av
här ifrågavarande slag till stats- eller landstingsanstalterna. Ur synpunkten att
tillförsäkra understödstagarna bästa möjliga vård är mot en dylik strävan från
kommunernas sida naturligen intet att erinra. Men någon fara för missbruk
torde i allt fall ej föreligga. Antalet platser på de nämnda anstalterna måste en
lång tid framåt komma att bliva begränsat, och det tillkommer för övrigt ej kommunerna
själva att avgöra, om en understödstagare skall å en sådan anstalt mottagas
eller huru länge han må där kvarstanna. De kostnader, vilkas överflytt
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135
237
ning från kommunerna här ifrågasatts, hänföra sig dessutom samtliga till fattigvård,
som lämnas å specialanstalter, till allra största delen stats- eller landstingsanstalter.
De äro därför av beskaffenhet att i allmänhet undandraga sig fattigvårdsmyndigheternas
måhända växlande uppskattning eller, i den mån de fortfarande
såsom med avseende på de kroniskt sjuka skulle komma att hänföra sig
till kommunala anstalter, kunna utan svårighet kontrolleras.»
Mot fanken på direkta statsbidrag till de av fattigvårdskostnader Direkta stats
mest betungade kommunerna uttalar kommittén åtskilliga betänkligheter. „ b''dra.9''
o o o Kommittén.
Särskilt framhåller kommittén, att för ernående av rättvisa eu utjämning
bör avse de kommunala bördornas tryck i dess helhet. Kommittén erinrar
vidare om, att enligt det slutligen antagna förslaget till allmän folkpensionering
den lättnad, kommunernas budget skulle vinna sedan pensionsförsäkringen
fullt genomförts, kunde beräknas till mellan 5 och 6
miljoner kronor. Då ett avlyftande av en så betydlig del av fattigvårdstungan
borde hava en stor inverkan på förmågan att bära den återstående,
samt genom de av kommittén i 40 och 41 §§ föreslagna bestämmelserna
skulle åstadkommas en delvis omedelbart inträdande lättnad,
anser kommittén, att i allt fall en så avsevärd minskning i kommunernas
utgifter för fattigvårdsändamål kommer att uppnås, att det icke synes
kommittén föreligga tillräckliga skäl att nu beträda vägen av direkt
statssubvention särskilt för kommunernas fattigvårdskostnader.
Beträffande frågan om direkt statsunderstöd till av fattigvårdskostna- Yttranden,
der särskilt betungade kommuner yttrar kammarrätten, efter att hava
redogjort för några av skäl, som av kommittén åberopats mot dylikt
understöd:
»Ehuru kammarrätten anser största varsamhet vara av nöden vid uppskattningen
av den lättnad i fattigvårdstungan, som genom pensionsförsäkringen må
antagas bliva kommunerna beredd, och kommittéförslagets genomförande knappast
kan förväntas komma att medföra en verkligt effektiv utjämning av ifrågavarande
pålaga, har kammarrätten, särskilt med avseende därå att frågan alltjämt
är föremål för utredning i annan ordning, funnit sig böra lämna kommitténs
ställning i denna fråga utan erinran.»
Jag erinrar i detta sammanhang om kammarrättens ovan, sid. 217,
återgivna yttrande.
Statskontoret anför i denna del:
»De åtgärder för åstadkommande av en utjämning av kostnaderna, som av
kommittén föreslagits, och som huvudsakligen avse att på landstingen överflytta
kostnaden för anstaltsvård åt fattiga sinnessjuka, sinnesslöa fallandesjuka, tuberkulösa
och vanföra, synas gå så långt i dylikt avseende, som under nuvarande
förhållanden och innan nya grundlinjer för den kommunala beskattningen upp
-
1917 års riksdagsbeslut
om statsunderstöd
åt
synnerligt
skattetyngda
landskommuner.
Departe
ments
chefen.
238 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
dragits lämpligen kan ske, och torde utan tvivel komma att för vederbörande
kommuner medföra en avsevärd lättnad; och i någon mån lärer väl detta mål
vinnas även genom de föreslagna bestämmelserna om vård åt de kroniskt eller
obotligt sjuka.»
Västernorrlands läns landsting framhåller möjligheten av att landstinget
i vidsträcktare mån, än vad lagen förutsätter, genom bidrag till i
fattigvårdshänseende synnerligen hårt betungade kommuner träder hjälpande
emellan.
Sedan kommittén avgivit sitt utlåtande, har riksdagen bifallit av
Kungl. Maj:t vid 1917 års riksdag framlagt förslag att för tilldelande
av statsunderstöd enligt närmare angivna villkor och grunder åt synnerligt
skattetyngda landskommuner å extra stat under sjunde huvudtiteln
för år 1918 måtte beviljas ett förslagsanslag å 600,000 kronor.
Kungl. Maj:t har sedermera den 25 juni 1917 utfärdat kungörelse
angående villkor och grunder för tilldelande av statsunderstöd åt
synerligt skattetyngda landskommuner.
Härmed hava i avbidan på definitiva anordningar för åstadkommande
av större likformighet i det kommunala skattetrycket provisoriska åtgärder
vidtagits för åvägabringande av skattelindring lör de mest betungade
kommunerna. Dessa åtgärder avse, såsom av kommittén ansetts
vara att förorda, icke endast fattigvårdskostnaderna, utan de kommunala
bördorna i deras helhet.
De överflyttningar av vissa vårdkostnader på landstingen, som av
mig nu förordats, komma, såsom även kommittén erinrat, visserligen att
medföra en väsentlig lättnad i fattigvårdens tryck inom kommunerna, men
däremot ej någon egentlig utjämning av kommunernas fat tig vårdsutgift er.
Behovet av en utjämning torde dock bliva mindre kännbart, om dessa överflyttningar
komma att äga rum. Enahanda verkan lärer ock framträda såsom
en följd av den allmänna pensionsförsäkringen. För en verklig utjämning
krävas tydligen direkta bidrag från landsting eller stat. En
sådan utjämning är emellertid, såsom från olika håll påpekats, förenad
med betydande svårigheter, och särskilt lärer det vara tvivelaktigt, om
den bör genomföras för fattigvården ensam. Utredningen om ordnandet
av den kommunala beskattningen, varmed detta spörsmål sammanhänger,
föreligger ännu icke i det skick, att den nu förevarande frågan
kan upptagas till prövning. Genom den av 1917 års riksdag beslutade
provisoriska skatteutjämningen hava för övrigt de mest uppenbara ojämnheterna
avlägsnats, och jag anser mig därför böra ansluta mig till den
ståndpunkt, som kommittén i denna fråga intagit.
Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135
m
6 KAP.
Om uppsikt över kommunernas fattigvård.
Sedan gammalt hava länsstyrelserna övervakande uppgifter gent
emot fattigvården i länen. Sfi föreskrevs i förut gällande landshövdinginstruktion
den 10 november 1855, § 28, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
bör låta sig angeläget vara att vaka däröver, att fattigvården
inom länet, i enlighet med därom gällande stadganden, ändamålsenligt
ordnas och handhaves, så att de behövande erhålla den vård och det
understöd, som omständigheterna påkalla, samt tiggeri avböjes och hämmas.
Enligt de samtidigt utfärdade instruktionerna för kronofogdar och länsmän
skulle dessa tjänstemän stå till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förfogande för utövande av övervakningen.
Genom nu gällande fattigvårdsförordning inskränktes kommunernas
skyldighet att lämna fattigvård till vissa i 1 § angivna fall och klagorätten
begränsades, så att fattigvårdsstyrelsens beslut endast kunde underställas
fattigvårdssamhällets prövning. Härigenom skedde visserligen en
minskning i Kungl. Maj:ts befallningshavandes tidigare befogenhet, men
i 46 § 4 mom. förklarades, att genom stadgandena beträffande klagan
över fattigvårdsstyrelses och fattigvårdssamhälles beslut Kungl. Maj:ts
befallningshavande icke betoges att tillhålla det fattigvård ssamhälle,
som underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 § för viss person
erfordras, att fullgöra sin skyldighet. Borttagandet av klagorätten betydde
därför praktiskt sett mindre, då Kungl. Maj:ts befallningshavande
hade befogenhet att göra undersökning i anledning av varje inkommen
anmälan och föreskriva erforderliga rättelser, ehuru visserligen Kungl.
Maj:ts befallningshavande hade att hålla sig inom ramen för 1 §.
Enligt stadgan angående sinnessjuka den 14 juni 1901 har provinsialläkare
att göra sig underrättad om samtliga inom hans distrikt
befintliga sinnessjukas tillstånd och den vård, som ägnas dem, ävensom
att under resor, som han enligt av medicinalstyrelsen fastställd plan
har att företaga, tillse dessa sjuka. Genom läkarinstruktionen den 30
december 1911 har ifråga, om tjänsteläkares rätt och skyldighet att utöva
tillsyn förklarats, att förste provinsialläkare har att ägna tillsyn
åt de av kommuner, föreningar eller enskilda personer upprättade sjukvårdsinrättningar
och andra anstalter, såsom sjukhus, sjukstugor, sjukhem,
vård- och kuranstalter för sinnessjuka och idioter, uppfostringsanstalter
för blinda och dövstumma, samt de anstalter, där barn mot
240
Reformför
slag.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ersättning fostras. Däremot åligger det ej förste provinsialläkaren att
ägna tillsyn åt egentliga fattigvårdsanstalter. Ett dylikt åliggande för
nämnda läkare hade emellertid föreslagits i det kommittébetänkande den
0 april 1887, som låg till grund för läkarinstruktionen den 31 oktober 1890.
Vid 1905 års riksdag föreslog en motionär en skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om förslag till en obligatorisk, fristående och ständig
inspektion av den kommunala fattigvården. Motionären tänkte sig en
av staten avlönad inspektör för varje län såsom det regelmässiga, men
två mindre län borde kunna sammanslås och även ett större län delas
1 två distrikt. Åven i en annan vid samma riksdag väckt motion
ifrågasattes inspektion över fattigvården, därvid erinrades om de finska,
i det följande berörda förhållandena. På hemställan av lagutskottet
beslöt riksdagen att hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till föreskrifter,
bland annat, i syfte att övervakandet av att fattigvården utövades i enlighet
med gällande bestämmelser bleve skärpt och förbättrat, dock utan
anlitande av för detta ändamål särskilt tillsatta tjänstemän (riksdagens
skrivelse den 12 maj 1905). Under debatten i andra kammaren betonades
likväl av flera ledamöter, att någon effektiv kontroll ej kunde vinnas
annorledes än genom anordnandet av en särskild inspektion.
Samma års riksdag anhöll i skrivelse den 20 maj 1905, att Kungl.
Maj:t måtte låta utreda, huruledes förbättringar, där så erfordrades, måtte
kunna åstadkommas i den enskilda och kommunala sinnessjukvården.
Medicinalstyrelsen avgav den 23 april 1906 utlåtande över denna riksdagens
skrivelse och erinrade därvid, att en av staten anordnad fattigvårdsinspektion
utan tvivel skulle vara ett välbehövligt komplement till
den tillsyn över den kommunala sinnessjukvården, som borde utövas
av tjänsteläkare, därvid samarbete mellan fattigvårds- och läkarinspektionen
borde äga rum.
C. S. A:s fattigvårdskommitté har i sina reformlinjer uttalat sig
för en fattigvårdsinspektion. Enligt nämnda kommittés mening borde
landet uppdelas i vissa distrikt med en i vart och ett anställd fattigvårdsinstruktör
samt distrikten så anordnade, att varje kommun inom landet
kunde besökas av instruktörerna minst vartannat år. Tillsättandet av
ett större eller mindre antal instruktörer krävde emellertid upprättande
av en central fattigvårdsmyndighet, som kunde leda deras verksamhet,
sammankalla dem till rådplägningar och definitivt bestämma åtskilligt,
som ej lämpligen borde falla inom de lokala instruktörernas befogenhet.
I spetsen för den centrala myndigheten — eventuellt en byrå för fattigvårdsärenden
inom något av departementen — borde stå en fattigvårds
-
241
Kutigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
inspektör. För att giva fattigvårdsmyndigheten tillfälle till beröring med
det praktiska fattigvårdsarbetets ledande krafter borde vid densammas
sida ställas en rådgivande myndighet, ett så kallat fattigvårdsråd, bestående
exempelvis av en eller flera representanter för varje landsting.
Vid kongressen för fattigvård och folkförsäkring i Stockholm 1906
fattades en resolution i samma riktning.
I två vid 1912 års riksdag väckta motioner föreslogs en skrivelse
till Kungl. Magt med begäran, att fattigvårdslagstiftningskommitténs
uppmärksamhet måtte fästas vid frågan om en fristående statsinspektion
över fattigvården. I motionen framhölls behovet av en konsultativ och
inspekterande central fattigvårdsmyndighet. Första kammarens första
tillfälliga utskott ansåg visserligen de önskemål, varåt motionen givit
uttryck, »vara i hög grad förtjänta av beaktande», men avstyrkte densamma
såsom obehövlig, då fattigvårdslagstiftningskommittén i allt fall
med säkerhet komme att upptaga dessa frågor till behandling. 1 andra
kammaren, vars andra tillfälliga utskott avstyrkte motionen såsom obehövlig
av ungefär enahanda skäl som första kammarens utskott, men
tillika i fråga om inspektionen uttalade, att den allmänna uppfattningen
torde vara en annan än den, som givit sig uttryck i föregående riksdagsuttalanden,
blev denna utskottets hemställan bifallen efter votering
mot ett förslag om positivt uttalande till förmån för den föreslagna inspektionen.
I Finland bär fattigvårdsinspektionen ägt bestånd sedan 1888.
Fattigvårdsinspektören har till sitt biträde tre fättigvårdsinstruktörer.
Inspektören, vilken utses av senatens ekonomidepartement, åligger
att »vaka däröver, att kommunerna i enlighet med gällande författningar,
reglementen och föreskrifter anordna å dem ankommande fattigvård och
fullgöra sina skyldigheter beträffande fattigväsendet för övrigt». 1 sådant
syfte skall inspektören »meddela kommunerna och enskilda personer
råd och anvisningar» samt »om fel, brister, försummelser eller missbruk
yppas», »å ort och ställe därom vederbörande erinra samt tillika hos
guvernören i avseende å rättelse eller vidtagande av tjänlig åtgärd anmäla».
Befinnes enskild förening »genom olämpliga tillgöranden försvåra
eller motarbeta den kommunala fattigvården», skall inspektören fästa
uppmärksamheten därpå och, i fall rättelse ej följer, anmäla förhållandet
hos guvernören. Han skall vidare med uppmärksamhet följa utvecklingen
av landets fattigvårdsväsen samt förskaffa sig noggrann kännedom om
orsakerna till fattigdomen i skilda landsdelar och om utvägarna till dess
förebyggande. På anfordran skall han avgiva utlåtande och förslag till
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 185.) 31
Förhållandena
i
Finland.
Svenska
fattigvårds
förbundets
konsulent
verksamhet.
242 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
olika myndigheter i ärenden, som ligga inom hans verkningsområde.
Den rådgivande verksamheten utgör det huvudsakliga momentet i fattigvårdsinspektionen.
Densamma utövas dels genom besök i orterna av
inspektören själv och de 3 instruktörerna, dels genom föredrag vid s. k.
kommunaldagar inom länen och utsändande av tryckta cirkulärskrivelser,
i vilka fattigvårdsstyrelsernas uppmärksamhet fästes på förefintliga missförhållanden
och bästa sättet för desammas rättelse. Till inspektörens
åliggande hör även granskning av reglementen, vilka senare av guvernören
fastställas. Sökes statslån till anstalt, skola ritningarna vara av
inspektören godkända. — Instruktörerna hava icke i sin instruktion
anvisats några vissa distrikt utan skola besöka kommunerna inom landet
i dess helhet eller delar därav. Enligt den sedermera utförda organisationen
hava instruktörerna emellertid tillagts vissa distrikt med en viss
stationsort. Under verksamhetsåret 1911 har inspektören besökt 51 och
instruktörerna 420 kommuner, i vilka siffror dock ingå 7, respektive 91
s. k. förnyade besök. En stor del av dessa äro ordinarie inspektionsbesök
— varje kommun skall nämligen av distriktets instruktör besökas
vartannat år — andra ske på begäran av fångvårdsstyrelse eller välgörenhetsförening.
Åter andra ske, vad instruktörerna beträffar, på
order av inspektören, till vilkens kansli anmälan om något missförhållande
inom vederbörande kommun ingått. Inkommer anmälan om missförhållande
till inspektören, infordrar denne fattigvårdsstyrelsens förklaring
över densamma, varjämte instruktör ofta beordras att verkställa
utredning om förhållandena på platsen; undersökning genom polisens
försorg kan ock hos guvernören begäras. Inspektören meddelar därefter
anvisningar, huru rättelse bör åstadkommas. Försummar kommun
att följa given anvisning, anmäler inspektören förhållandet hos guvernören.
Förklarar guvernören, att inspektörs anmälan icke föranleder
åtgärd, kan detta beslut av inspektören överklagas hos senaten. Inspektören
följer den privata välgörenheten med uppmärksamhet och
upptager i sin årsberättelse en redogörelse för dess utveckling. Välgörenhetsföreningars
stadgar skola, innan de av senaten stadfästas,
granskas av inspektören och hans utlåtande infordras över deras begäran
om anslag.
I Sverige har ett enskilt företag, Svenska fattigvårdsförbundet, anordnat
konsulentverksamhet för fattigvården. Förbundet har en fast
anställd konsulent, vilken tillhandagår fattigvårdsstyrelser och andra,
som arbeta i fattigvård, med råd och upplysningar, varvid konsulenten på
KungI. May.ts Nåd. Proposition Nr 185. 243
anmodan och såvitt tiden tillåter gör besök hos fångvårdsstyrelse!- och
välgörenhetsföreningar. Dessutom företager konsulenten efter uppgjord
plan resor på landsbygden, varvid besök göras hos fattigvårdsstyrelsernas
ordförande, i anstalter in. m. lör att undersöka förhållandena inom fattigvården
samt meddela de råd och upplysningar, som av förhållandena
påkallas. Dylika resor hava på förbundets föranstaltande företagits även
av andra på fattigvårdens område förfarna personer. Till resorna hava
i allmänhet anslag erhållits av vederbörande landsting intill halva beräknade
kostnaden, då förbundet bekostat återstoden. De hava företagits
efter samråd med Kung!. Maj:ts befallningshavande, som lämnat
konsulenterna ett värdefullt stöd och till vilka även redogörelser för
iakttagelserna avlämnats. I allmänhet hava konsulenterna av fattigvårdsmyndigheterna
och befolkningen mottagits med stort intresse och tillmötesgående.
Det anses, att de väsentligt bidragit att höja intresset
för fattigvården, verkat för avlägsnande av olämpliga vårdsätt och för
fattigvårdens utveckling i rationell riktning. En stor del av Sveriges
län har på detta sätt blivit av konsulenter i större eller mindre omfattning
besökt.
Härförutom har förbundet bland annat ordnat en upplysningsverksamhet
i fattigvårdsfrågor, som ganska flitigt anlitats. Hit hava ingått förfrågningar
t. ex. rörande fattigvårdens organisation, förändringar inom den
öppna eller slutna fattigvården, införande av vårdaresystem, utarbetandet
av reglementen och arbetsordningar, räkenskaps väsendets lämpligaste
anordning m. m. Ävenledes har förbundet haft en arkitekt anställd, som
anlitats för uppgörande av ritningar till anstalter.
Alltsedan år 1909 åtnjuter förbundet statsanslag, vilket för år 1918
uppgår till 19,400 kronor.
Kommittén häri sitt förslag bibehållit Kungl. Maj:ts befallnings- 43ocf>44§§.
havandes skyldighet att öva tillsyn över fattigvården. I förslagets 43 § Kof^^ns
stadgas nämligen, att Kungl. Maj:ts befallningshavande har att vaka
över, att fattigvården inom länet i enlighet med fattigvårdslagen och i
övrigt gällande stadganden ändamålsenligt ordnas och handhaves, så
att de behövande komma i åtnjutande av det underhåll och den vård,
som omständigheterna påkalla.
Därjämte innehåller emellertid förslaget i 44 §, att jämte det övervakande
av fattigvården, varom i 43 § sägs, skall tillsyn över fattigvården utövas
av en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet, angående
vars organisation och verksamhet Konungen meddelar närmare bestämmelser.
244
Kommittén.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
I sina motiver framhåller kommittén — efter att hava anfört en del
siffror rörande den tillsyn, som från myndigheternas sida utövats över
fattigvårdens handhavande — att den myndigheterna i detta hänseende
åliggande skyldigheten utövats tämligen ojämnt, att hos länsmännen,
på vilka tillsynen närmast fallit, måste förutsättas ett mycket olika intresse
för hithörande ärenden och vitt skilda uppfattningar om vad som
hör till eu rationell fattigvård, samt att icke ens hos alla länsstyrelserna
man lärer kunna förutsätta enahanda intresse och uppfattning uti hithörande
ämnen. Vad beträffar eu av riksdagen i dess förutnämnda
skrivelse den 12 maj 1905 angående övervakande av fattigvården lämnad
anvisning, att för de understödssökande borde tydligare utmärkas deras
rätt att frånvända sig till de kontrollerande myndigheterna och vägen
därför, anför kommittén, att densamma föreslagit införande av klagorätt
för understödssökande och understödstagare över fattigvårdsstyrelses beslut,
men att härigenom behovet av kontroll knappast blivit förminskat, i det
att den kontrollerande och övervakande verksamheten närmast har till
syfte att befordra ett rationellt handhavande av fattigvården i allmänhet,
varjämte de personer, det här gäller, ofta nog ej hava några förutsättningar
att själva göra sin rätt gällande och därför så mycket mindre
kunna väntas reagera mot mera allmänna missförhållanden. I anledning
av riksdagens i skrivelsen uttalade önskemål om eu mer än hittills
oavlåtlig och initiativrik verksamhet av de kontrollerande myndigheterna,
framhåller kommittén, att dessa myndigheter med hänsyn till mängden
av dem åliggande göromål svårligen kunna antagas få möjlighet att
fylla det antydda värvet. Kommittén anför vidare:
»Det gäller här icke så mycket att erhålla en fiskaliserande polisuppsikt i
syfte att upptäcka och beivra eller få avhjälpt ett eller annat missförhållande
inom fattigvården, utan huvudvikten vid en statstillsyn över fattigvården ligger
dåra, att denna bör vara vägledande och rådgivande. Svårigheten i de uppgifter,
som åligga de kommunala fattigvårdsmyndigheterna, ökas alltmer. Allt större
och större krav ställas på dem i mån som samhället utvecklas; de behöva en
myndighet med statlig auktorisation att vända sig till för att rådfråga, när det
gäller att anordna fattigvården på ett rationellt sätt. Erfarenheterna från Finland,
där statsinspektionen utvecklat sig ur en enskild persons mera provisoriska rådgivande
verksamhet, tala härvid ett tydligt språk. Och vi kunna från vårt eget
land hava skäl att åberopa erfarenheterna av svenska fattigvårdsförbundets ovannämnda
konsulentverksamhet.
— — — — Statsmakten kan i vår tid icke vara försvarad med att låta
fattigvården i det praktiska kandkavandet behandlas såsom en lokal fråga, vilken,
frånsett vad som göres på lagstiftningsvägen, det är överlämnat åt de lokala
myndigheterna att reglera. En central inspektionsmyndighet över fattigvården
är i vår tid en nödvändighet.»
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 245
Efter att hava betonat, att det gäller kontroll över en kommunal
verksamhet och över innehavare av medborgerliga oavlönade förtroendeuppdrag,
fortsätter kommittén:
»Varje kontroll bär måste alltså, jämte det den skall vara effektiv, även
bedrivas så, att den ej allt för starkt ingriper i den kommunala verksamheten
och därigenom hämmar intresset och den egna initiativlusten. Att några sådana
olägenheter icke behöva bliva förenade med inspektionen framgår av erfarenheten
från andra områden, såsom hälsovården och skolväsendet, varest en uppsikt från
statens sida sedan binge varit utövad, utan att man därav försport några olägenheter
av ovan antydda slag. Sätter man inspektionens uppgift i främsta rummet
till att bliva en rådgivande myndighet, synes det så mycket mindre böra finnas
någon anledning till farhågor i nämnda avseende. — — — — — — —--—
Det är visserligen riktigt, att vid fattigvården hänsyn måste tagas till levnadsvillkor
och andra förhållanden, som växla på de olika orterna, men det är ingalunda
uteslutet, att även med en central inspektion tillräcklig hänsyn kan tagas
till dessa förhållanden. Erfarenheterna av den finska inspektionen lämna härom
ett gott vittnesbörd. Det är för övrigt just i föreningen av blick för kravet på
enhet och för det berättigade i de lokala synpunkterna, som en central inspektion
måste bliva överlägsen den lokala. — — — — —- —---— —--
Att efter inspektionens införande kostnaderna för fattigvården komma att
ökas, åtminstone till en början, torde visserligen vara att förvänta, beroende därpå,
att en del kommuner förut försummat sin fattigvård och alltså oavsett inspektionen
bort nedlägga större kostnader därpå. Men det torde däremot ej utan
vidare få tagas för givet, att inspektionen i längden skall föra med sig någon
väsentlig ökning av utgifterna för fattigvården. En ändamålsenligt skött och
omsorgsfullt planerad fattigvård bör nämligen, om man i allt fall utgår ifrån att
en underhaltig vård ej kan godkännas, ställa sig billigare än en mindre planmässigt
ordnad. Särskilt gäller detta i fråga om ett förståndigt ordnande av
anstaltsvården med praktiskt inrättade anstalter och utkrävande av arbete utav
de i någon mån arbetsföra understödstagarna. Om, vilket man torde vara berättigad
att utgå ifrån, tillkomsten av en inspektion innebär ökad möjlighet att
över allt erhålla en ändamålsenlig fattigvård, synes man vara fullt berättigad att
antaga, att någon väsentlig ökniDg i fattigvårdsbördan icke bör bli följden av dess
införande hos oss.»
På grund av dessa skäl har kommittén ansett inrättande av en
central fattigvårdsinspektion vara av förhållandena oundgängligen påkallat.
Beträffande fatt ig v är ds i n sp e ktion en s organisation anser kommittén, att
en person, fattigvårdsinspektören, bör i sin hand samla den enhetliga
kontrollerande och instruerande verksamheten med avseende å fattigvårdens
praktiska liandhavande i hela landet samt att denna verksamhet
bör i så stor utsträckning som möjligt utövas på grund av och
under personliga iakttagelser och samrådanden ute i landet, vilka icke
246 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 135.
böra återkomma allt för sällan. Till inspektörens hjälp skulle enligt
kommitténs förslag anställas ett antal biträden med benämningen fattigvård
sinstruktörer. Antalet av dessa anser kommittén från början kunna bestämmas
till tre. Enligt kommitténs uppfattning böra liksom i Finland
några förläggningsorter och tjänstgöringsområden icke på förhand bestämmas,
utan detta bör, sedan fattigvårdsinspektören blivit tillsatt, på
hans förslag avgöras av Kungl. Maj:t. Därest det finnes ändamålsenligt
att även hos oss låta instruktörerna i praktiken få vissa tjänstgöringsområden,
synas de dock böra i fall av behov kunna kallas till
tjänstgöring även utanför desamma. Ehuru, yttrar kommittén vidare,
det icke blir möjligt att med en inspektör och tre instruktörer realisera
önskemålet om kommunernas i riket besökande vartannat år, skulle dock
genom detta förslags genomförande en stor vinst vara ernådd i jämförelse
med nuvarande förhållanden.
Kommittén erinrar om förslagets bestämmelse, att fångvårdsstyrelse
bör uppehålla samarbete med den frivilliga understödsverlcsamheten inom
samhället, samt framhåller, att detta samarbete kräver, att det frivilliga
arbetet icke går i sådan riktning, att den offentliga verksamheten motverkas.
För sådant ändamål bör, säger kommittén, inspektionen
följa det frivilliga välgörenhetsarbetet och söka länka detta i rätta banor
ävensom söka framkalla det samarbete med den offentliga fattigvården,
som lagen uppställt såsom ett önskemål. Efter att hava omnämnt riksdagens
skrivelse den 8 mars 1913, däri, med hänvisning till tidigare
framställningar och lagstiftningsförslag i ämnet, anhållits, att Kungl.
Maj:t täcktes taga under förnyad omprövning frågan om anordnande av
kontroll från statens sida över vården och förvaltningen av donerade
medel och stiftelser samt för riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser
i ämnet, anför kommittén:
»I viss mån kommer en dylik lagstiftning att beröra även sådana välgörenhetsföretag,
som verka på fattigvårdens område, nämligen för så vitt de äro att
hänföra till stiftelser eller donationer. 4 Av beskaffenheten av de bestämmelser,
som sålunda komma att givas, torde väsentligen bero, vilka ytterligare kontrollåtgärder
bliva av behovet påkallade. — — — — Kontrollen över den enskilda
välgörenheten torde alltså för närvarande ej böra utsträckas längre, än vad som
betingas av dess samarbete med den offentliga fattigvården.»
Ehuru kommittén föreslagit anordnande av en central fattigvårdsinspektion,
anser kommittén dock Kungl. May.ts befallningshavandes uppgift
att öva tillsyn över förhållandena inom länet i allmänhet kräva, att även
fattigvården kvarstår under dess uppsikt. Om inspektionens ställning
till Kungl. Majrts befallningshavande yttrar kommittén:
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vin.
247
»Med den ställning, kommittén tänkt sig för inspektionen, synes mest förenligt,
att inspektören och instruktörerna icke tilläggas någon rättighet att till
efterrättelse för fattigvårdsstyrelserna eller andra gira förelägganden eller att
meddela till iakttagande förpliktande beslut. Åt Konungens befallningskavande
bör till följd därav förbehållas ej blott att pröva besvär över fattigvårdsstyrelses
eller kommunalstämmas beslut i ärenden rörande fattigvården, utan även att
handlägga och pröva anmälningar om vägrad eller bristfällig fattigvård eller om
missförhållanden och oegentliglieter i avseende på fattigvården. Om således inspektören
under sina resor eller eljest får kännedom om dylika förhållanden, som
ligga inom Konungens befallningshavandes befogenhet att behandla och som ej
i godo kunna fås rättade, har han att därom göra anmälan hos Konungens befallningshavande
för vidtagande av vederbörlig åtgärd; instruktörerna böra i dylika
fall göra anmälan hos inspektören, som därpå hos vederbörande Konungens befallningshavande
gör den framställning, som finnes påkallad. Inspektionen bör
således icke utöva någon dömande verksamhet. Undersökningar i enskilda mål,
såsom angående en persons fattigvårdsbekov, hemortsrätt m. m., verkställes fortfarande
såsom hittills genom kronobetjäningen.»
Efter att hava ifrågasatt, om det likväl ej vore lämpligt att till fattigvårdsinspektionen
förlägga den granskning och fastställelse, som enligt
förslaget skall äga rum av reglementen för kommunernas fattigvård och
för kommunernas gemensamma anstalter, ävensom meddelande av befrielse
för kommun från att hava reglemente eller att anordna fattigvårdsanstalt,
uttalar emellertid kommittén, att beslutanderätten även i
dessa frågor bör tillkomma Kungl. Maj:ts befallningshavande, emedan
denna rätt ansetts böra följa med den Kungl. Maj:ts befallningshavande tilllagda
beslutanderätten i övriga fattigvårdsfrågor; det skulle tilläventvrs eljest
kunna tänkas, att sinsemellan stridiga beslut kunde komma att meddelas
av Kungl. Maj:ts befallningshavande och fattigvårdsinspektionen. Kommittén
anser enahanda behandling böra äga rum med avseende å dels
frågor om godkännande av anordning, avsedd att sättas i stället för
distriktsindelning, och dels granskning av planer till fattigvårdsanstalter.
Innan beslut i ovan omförmälta ämnen av Kungl. Maj:ts befallningshavande
meddelas, bör denna myndighet dock, yttrar kommittén, så snart anledning
därtill gives, inhämta yttrande från fattigvårdsinspektionen, på det
att den särskilda sakkunskap, som inspektionen representerar, kan göra
sig gällande.
Efter att hava uttalat, att samarbete bör äga rum mellan fattigvårdsinspektionen
och Kungl. Maj:ts befallningshavande, anför kommittén:
»Särskilt bör detta bliva av betydelse för åstadkommande av föreningar mellan
fattigvårdssamhällen om gemensamma anstalter och i övrigt till ordnande av
anstaltsväsendet på ett tillfredsställande sätt. Inspektionen har i avseende härpå
att utreda förhållandena, klarlägga behovet och fördelarna av en viss åtgärd samt
hjälpa till att uppgöra plan därför; till realiserandet bör den vinna Konungens
248
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Förslag till
instruktioner.
befallningshavandes medverkan, och genom ett dylikt samarbete bör sakens
genomförande väsentligen underlättas. Även i avseende på förebyggande fattigvård
bör en samverkan mellan inspektionen och Konungens befallningshavande
bliva av stor betydelse.»
Kommittén har uppgjort förslag till instruktioner för inspektören och
instruktörerna. Dessa instruktioner innehålla följande:
Inspektören och instruktörerna skola vaka över att fattigvårdssamhällena i
enlighet med gällande författningar och reglementen anordna och handhava dem
åliggande fattigvård samt meddela råd och anvisningar för fattigvårdens ändamålsenliga
ordnande. För fullgörande av denna uppgift hava de att vid av dem företagna
resor genom besök hos fattigvärdsstyrelser och å anstalter göra sig underrättade
om, huru fattigvården utövas, och samråda med vederbörande myndigheter
för åstadkommande av nödiga förbättringar. Yid besöken åligger det dem särskilt
att tillse, att sjuka understödstagare, vilka äro i behov av särskild omvårdnad,
erhålla det underhåll och den vård, som deras tillstånd kräver, att nödig klassifikation
av understödstagarna äger rum å anstalterna, att tillfälle till sysselsättning
beredes understödstagare, som ej äro till arbete oförmögna, att vid utackordering
av understödstagare iakttages vad lagen om fattigvården och gällande
reglementen för sådant fall innehålla, samt att barn, vilka fattigvårdsmyndiglieterna
omhändertagit, erhålla lämplig vård och uppfostran. Inspektören och
instruktörerna böra vidare vid sina besök i fattigvårdssamhällena granska vid
fattigvårdsstyrelsens sammanträden förda protokoll och andra fattigvården rörande
handlingar, däribland de vid anstalterna förda journalerna över disciplinära åtgärder,
ägna uppmärksamhet däråt, att till fattigvården skänkta medel användas
för avsett ändamål, samt, därest inom fattigvårdssamhället finnas understödstagare,
för vilkas underhåll staten betalar gottgörelse, vaka däröver, att statens intresse
iakttages. De hava att ägna särskild uppmärksamhet åt fattigvårdsanstalternas
beskaffenhet samt föreslå de åtgärder, som erfordras, för att anstalterna må bliva
ändamålsenliga. Där anledning föreligger till åvägabringande av gemensamma
anordningar för fattigvården för flera kommuner, har instruktör att framlägga
förslag härom för fattigvårdsinspektören. Denna bör i samråd med Konungens befallningshavande
söka verka därför, att kommunerna, då sådant synes ändamålsenligt,
träffa överenskommelser om upprättande av gemensamma fattigvårdsanstalter och
andra gemensamma anordningar för fattigvården. Då fråga är om upprättande
av ny anstalt eller ombyggnad av förutvarande, har inspektören att på framställning
av Konungens befallningshavande granska uppgjorda planer samt föreslå de ändringar
i dem, som synas honom nödiga för att anstalten skall fylla avsett ändamål.
G-öres hos instruktör under pågående tjänsteresa anmälan, att fattigvårdssamhälle,
fångvårdsstyrelse eller vid fattigvården anställd person åsidosatt sin skyldighet,
eller erhåller han eljest under resan kännedom om fel, försummelser eller missbruk
i avseende å fattigvården, skall instruktören verkställa undersökning därom
samt, om förhållandena föranleda därtill, hos vederbörande fångvårdsstyrelse
göra erinran för rättelses vinnande. Föranleder gjord erinran icke rättelse, har
instruktören att anmäla förhållandet hos fattigvårdsinspektören. Har eljest hos
instruktör gjorts anmälan om förhållande, som nu är nämnt, skall densamma
ofördröjligen insändas till fattigvårdsinspektören tillika med instruktörens yttrande
däröver. Finnes anledning antaga, att fattigvårdssamhälle, fattigvårdssty
-
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr lHu. 249
relse eller vid fattigvården anställd person åsidosatt sin skyldighet, eller yppas
fel, försummelse eller missbruk, skall inspektören verkställa undersökning rörande
förhållandena i fråga samt, om skid därtill förefinnes, hos vederbörande göra erinran
för rättelses åstadkommande. Rättas icke missförhållandet, må inspektören
göra anmälan om saken hos Konungens befallningsliavande. Över Konungens
befallningskavandes beslut i dylika fall må fattigvårdsinspektören föra klagan i
den ordning, som efter varje måls beskaffenhet stadgas i lagen om fattigvården.
Då fattigdomen i någon ort finnes vara särdeles stor, hava inspektören och instruktörerna
att ägna särskild uppmärksamhet häråt samt förskaffa sig noggrann
kännedom om orsakerna och påvisa utvägar att förebygga, mildra och bekämpa
nöden. De böra söka främja samarbete mellan den offentliga fattigvården och
enskild välgörenhet samt verka för att den senare så ordnas, att fattigvårdens
syften icke motverkas genom det enskilda välgörenhetsarbetet. Instruktör har
att i övrigt lämna fattigvårdsinspektören det biträde vid utövande av uppsikten
över fattigvården, som av honom påkallas. Inspektören är instruktörens närmaste
förman och fastställer för varje år plan för de ordinarie tjänsteresor, som skola
av instruktörerna under året företagas. Avvikelse från faställd resplan må ej äga
rum, så framt icke särskilda omständigheter påkalla sådan. Härutöver har instruktör
att företaga de resor, som påfordras av fattigvårdsinspektören eller Konungens
befallningsliavande. Över sina resor och vad därunder förekommit kar
instruktör att avgiva skriftlig berättelse till fattigvårdsinspektören inom sex veckor
efter resas avslutande. Till ledning för instruktörernas arbete bör fattigvårdsinspektören
minst en gång om året sammankalla dem till gemensam överläggning
angående ärenden, som tillhöra deras tjänstebefattning. Inspektören har att
inför chefen för det statsdepartement, under vilket fattigvårdsärendena höra, för
fastställelse framlägga förslag till sina ordinarie tjänsteresor under året. Om
annan tjänsteresa skall anmälan göras hos departementschefen. Avvikelse från
fastställd resplan må ej äga rum, så framt icke särskilda omständigheter påkalla
sådan. Inspektören har att hos Kung! Maj:t och vederbörande myndigheter
göra de framställningar rörande fattigvården och dithörande angelägenheter, som
han finner förhållandena påkalla. I frågor, som höra till hans verksamhetsområde,
har inspektören att på anfordran av ämbetsmyndigheter meddela upplysningar
och avgiva'' utlåtanden. Det åligger inspektören att på anmodan av
Konungens befallningsliavande granska reglementen, som av fattigvårdssamkällena
insändas till fastställelse. Över sin verksamhet samt över tillståndet av fattigvården
i riket i allmänhet avger inspektören årligen berättelse till Kung! Maj It.
Den s. k. departementalkommittén har i sitt den 18 november 1911
avgivna betänkande angående bl. a. inrättande av en departementsavdelning
för sociala ärenden starkt framhållit bristen inom centralförvaltningen
på några särskilda organ eller arbetskrafter för fattigvården
samt det därav förorsakade uteblivandet av nödigt initiativ för ett fortgående
utvecklings- och reformarbete från statsförvaltningens sida. Departementalkommittén
uttalade, att ett nytt förslag rörande fattigvårdens
ordnande givetvis torde komma att även omfatta rätt för staten att
genom inspektions- eller instruktionsverksamhet leda och övervaka fattigvårdens
behöriga handhavande och utveckling. »I alla händelser», säges
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135). 32
Inspektionens
inordnande
i centralförvaltningen.
250
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
det vidare härom, »torde administrationens uppgifter komma att ej obetydligt
vidgas, varjämte lagstiftningens allmänna läggning kommer att
präglas ej blott av ekonomiska utan även och framförallt av sociala synpunkter».
Departementalkommittén, som tillika erinrade om omfattningen
av de fattigvårdsärenden, vilka för närvarande hörde till Kungl. Maj:ts
prövning, utgörande, jämte en del smärre ärenden av skiftande beskaffenhet,
förnämligast frågor om ersättning av statsmedel för understöd
åt utlänningar och vissa andra kategorier av medellösa samt hemsändning
av medellösa utlänningar och mottagande från utrikes ort av medellösa
svenskar, föreslog, att ärenden angående allmänna fattigvården skulle
överföras till den sociala förvaltningen. Inom den för handhavande av
denna förvaltning föreslagna departementsavdelningen (socialstyrelsen),
skulle enligt förslaget fattigvårdsärendena läggas till första byrån eller
byrån »för arbetarfrågor, arbetarskydd och allmänna (övriga) sociala
frågor». Hit fördes ock några fattigvården närstående ärenden såsom
frågor angående vanartade och i sedligt avseende försummade barn
samt angående fosterbarnsvården m. fl.
Statistiska kommittén uttalade i sitt den 7 september 1910 avgivna
betänkande, att det, med hänsyn till att frågan om ny fattigvårdslagstiftning
stode på dagordningen, ej vore lämpligt att föreslå mera genomgripande
förändringar i fattigvårdsstatistiken, på grund varav endast
hemställdes om dess skiljande från statistiken rörande kommunernas
finanser.
Departementalkommittén, som instämde i sistberörda uttalande, ansåg,
att fattigvårdsstatistiken lämpligen borde överflyttas till den övriga
socialstatistiken och således hänföras till den sociala förvaltningsgruppen.
»Behovet», säger den, »för fattigvårdsadministrationen att äga omedelbar
tillgång till ifrågavarande statistik och dess primäruppgifter synes obestridligt
och torde bäst främjas genom detta förslag.»
Vid den organisation av socialstyrelsen, som framlades för 1912 års
riksdag och av densamma i huvudsak godkändes, medtogos emellertid
icke fattigvårdsärendena lika litet som ärendena angående barnavården,
utan dessa frågor höra fortfarande till de departement, dit de förut varit
förlagda. I sitt vid den kungl. propositionen i ämnet fogade yttrande
förklarade civilministern, att det visserligen ansetts, att fattigvårdsärendena,
däri inbegripet fattigvårdsstatistiken, hörde till sociala ärenden
och borde överflyttas till socialstyrelsen, men att tidpunkten, när ett överförande
till nämnda styrelse av de fattigvårdsärenden, som nu behandlades
hos Kungl. Maj:t, skulle ske, borde framdeles av Kungl. Maj:t
bestämmas efter det lämplig övergångstid vunnits, vid vilket förhållande
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 1/15. 251
Kungl. Maj:t borde framdeles bestämma, när fattigvårdsstatistiken skidle
överföras till socialstyrelsen från statistiska centralbyrån.
Efter att hava redogjort för nu nämnda uttalanden anför kommittén
för egen del:
»Om fattigvårdsärendena hittills ej representerat någon större arbetsmängd
inom den högsta förvaltningen och således ej kunnat kräva något större utrymme
för sin behandling, iir det dock uppenbart, att dessa ärenden mer och mer måste
påkalla denna förvaltnings uppmärksamhet. Särskilt gäller detta efter tillkomsten
av eu statsinspektion, vilken måste hava sig en plats anvisad i centralförvaltningen.
Naturligen bör man då söka att på ett ställe i förvaltningen med inspektionsmyndigheten
sammanföra de fattigvårdsärenden, som förut behandlats i
jordbruksdepartementet, samt fattigvårdsstatistiken ävensom de ärenden i övrigt,
vilka ligga denna grupp nära. Frågan härom sammanhänger på det närmaste
med de anordningar inom centralförvaltningen, som komma att befinnas nödiga
i och med eu ny lagstiftning rörande barnavården. Enligt kommitténs uppfattning
bilda nämligen fattigvårds- och barnavårdsärendena en grupp för sig bland
de sociala ärendena, och de böra därför även i centralförvaltningen sammanföras,
något som också synes hava varit departementalkommitterades mening. Kommittén
återkommer till denna fråga i det betänkande och förslag i fråga om lagstiftningen
angående barnavården, som kommittén har att avgiva.
Redan nu må emellertid i fråga om fattigvårdsärendenas förläggning inom
centralförvaltningen erinras, att det synes vara naturligast, att de vid frågans slutgiltiga
ordnande flyttas från jordbruksdepartementet, med vars uppgifter i övrigt
dessa ärenden icke hava något gemensamt, till civildepartementet, dit en del närstående
frågor äro förlagda. Huruvida ovannämnda grupp av ärenden sedermera
bör, till den del ärendena icke i varje fall måste höra till departementets egen
behandling, hänföras till den under civildepartementet sorterande socialstyrelsen
eller förläggas till en särskild byrå under samma departement, därom kunna olika
meningar råda. Något egentligt samband kan knappast sägas förefinnas mellan
nämnda ärenden samt de frågor angående arbetsmarknaden, förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare, arbetarskydd, sjukkasseväsen samt statistiska undersökningar,
som äro huvuduppgifterna för de nuvarande byråerna i socialstyrelsen.
Tvivelsutan stå de närmare vissa andra till civildepartementet hörande frågor
såsom kommunalärendena, sjukvården och pensionsärendena. På sakens nuvarande
ståndpunkt anser sig kommittén dock ej kunna göra något bestämt uttalande
i fråga om fattigvårdsärendenas slutliga förläggande.»
Kommittén förklarar vidare, att med fattigvårdsinspektionens inrättande
icke synes behöva anstå i avbidan på lösningen av frågan om
barnavårdsärendenas förläggning samt frågan, huru med fattigvårdsärendenas
behandling hos Kungl. Maj:t framdeles kommer att ordnas. Inspektionen
bör enligt kommitténs mening tills vidare höra under det
departement, dit fattigvårdsärendena i allmänhet höra. Kommittén anser
inspektören ej kunna medhinna annan byråverksamhet än den, som är
oundgängligen förbunden med själva inspektionsgöromålen, samt har
därför ej åt inspektören avsett någon ställning såsom föredragande i
Kommittén.
252
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Reservationer.
fattigvårdsärenden inom det departement, under vilket han kommer att
höra. De ärenden av detta slag, vilka för närvarande höra till jordbruksdepartementets
handläggning, äro i allmänhet ej av den beskaffenhet,
att inspektören genom sin inspekterande verksamhet kan antagas erhålla
tillfälle att närmare befatta sig med desamma, varför de också utan
olägenhet kunna lämnas åt annan person. Efter att hava antytt, att
framdeles en omläggning av inspektionens ställning i detta hänseende
kan tänkas lämplig, framhåller kommittén, att inspektören bör genom
yttrandens avgivande och upplysningars meddelande stå till tjänst med
sin sakkunskap i fattigvårdsfrågor, som höra till Kungl. Maj:tsbedömande.
Inom kommittén hava meningarna varit delade angående lämpligheten
av kommitténs förslag. Sålunda hava dels två ledamöter, herrar
Björklund och Magnusson, i en gemensam reservation yrkat, att stadgandet
om en för hela riket gemensam inspektionsmyndighet måtte utgå
ur förslaget och dels en tredje ledamot, fröken Ebba Pauli, påyrkat att
åt inspektionen gives eu fastare form och en mera utvidgad befogenhet
än vad kommittén förordat.
Reservanterna Björklund och Magnusson hava huvudsakligen anfört
följande: Fattigvårdens övervakande bör ske utan anlitande av för sådant
ändamål särskilt tillsatta tjänstemän. Fattigvården är en rent kommunal
angelägenhet, och kommunerna erhålla endast undantagsvis av staten
ersättning för utgiven fattigvård. Inom de områden, där statsinspektion
hittills inrättats, utgår alltid statsbidrag för det ändamål, som inspektionen
avser. Sådant övervakande av fattigvården, som sedan gammalt
ligger i Kungl. Maj:ts befallningshavandes hand, finner däremot sin
naturliga förklaring däri, att det även är ett statens intresse, att fattigvården
skötes på ett tillfredsställande sätt. Det är dock stor skillnad
mellan ett dylikt övervakande och tillsyn från en särskild inspektionsmyndighets
sida. Följden av kommitténs förslag skulle bliva, att Kungl.
Maj:ts befallningshavande kände sig löst från sin förpliktelse att följa
fattigvårdens utveckling och handhavande inom länet, vilket vore att
beklaga. Kungl. Maj:ts befallningshavande har så väl genom sin
egen ställning som ej mindre genom de direkt underlydande tjänstemännen,
länsmännen m. fl., vilka i allmänhet besitta var inom sitt distrikt
eu ingående lokal- och personkännedom, utan även eljest möjlighet
att på nära håll bilda sig en god uppfattning om vad i varje fall kan
krävas. Till följd härav är Kungl. Maj:ts befallningshavande synnerligen
lämpad till att vara den övervakande myndigheten över fattigvården och
måste även anses kunna ensam fullgöra en inspektionsmyndighets åligganden.
Om däremot tillsynen över fattigvården skall utövas av en
Kungl May.ts Nåd. Proposition Nr 135,
253
inspektör och ett fåtal instruktörer måste dessa i regel, i synnerhet under
de första åren av sin verksamhet, en lång följd av år framåt, bliva fullkomligt
främmande för de å olika orter rådande, för dessa platser säregna
förhållandena. Det går icke att genomföra en för hela landet likartad
fattigvård, att göra allt schablonmässigt, utan fattigvården måste
på varje ort avpassas, mer eller mindre, efter där förefintliga förhållanden.
En bristande kännedom om ortsförhållandena kommer tvivelsutan att
vålla icke blott olämpliga ingripanden från instruktörernas och inspektörens
sida utan även slitningar med fattigvårdsmyndigheterna i de olika
orterna, vilket i sin tur torde komma att menligt inverka på det hela.
Om, såsom anledning är att befara, inspektionsmyndigheten söker att i
varjehanda detaljer göra sin vilja gällande, kan detta lätt komma att
verka därhän, att de kommunala fattigvårdsmyndigheternas intresse
slappas. Åven om inspektionsmvndighetens uppgift endast eller huvudsakligen
skulle bliva av en rådgivande natur, så är dock att märka, att
fattigvårdssamhällena i sina fattigvårdsstyrelser insätta de personer, som
de själva anse bäst lämpade att sköta samhällets fattigvård. I regel äro
också dessa förtroendemän med bistånd av Kungl. Maj:ts befallningshavande
och underlydande organ fullt skickade att göra detta på ett
tillfredsställande sätt. Skall emellertid en särskild inspektionsmyndighet
inrättas, bör i varje fall icke åt densamma lämnas någon befogenhet att
utöva kontroll över huru de olika fattigvårdssamhällena använda de
fattigvårdsmedel, som ställts till deras förfogande. Donna sida av saken
måste nämligen helt anses vara en kommunens rent privata angelägenhet.
För att den föreslagna inspektionsmyndigheten skall bliva i stånd
att utöva tillsyn över fattigvården åtminstone på ett något så när ingående
sätt, erfordras säkerligen en betydligt mycket vidlyftigare organisation
än den nu föreslagna. An mera lärer så bliva förhållandet, när
inspektionsmyndigheten i en framtid skall helt övertaga Kungl. Maj:ts
befallningshavandes åligganden — ty därhän leder otvivelaktigt den en
gång inslagna vägen. Följden blir, att snart nog ett flertal nya tjänster
kommer att påyrkas, tills det hela bildar ett självständigt verk med alla
därtill hörande dryga kostnader.
Den tredje reservanten, fröken Pauli, framhåller till en början, att
med de av kommittén föreslagna krafterna inspektionsbesöken skulle
bliva alltför sällan återkommande och att det särskilt under den första
tioårsperioden efter lagens ikraftträdande, då anstaltsväsendet skulle ordnas,
vore av vikt att inspektionen hade tillfälle att göra en kraftig insats.
Då emellertid fattigvårdsinspektörens medverkan vore önskvärd
vid landets uppdelande i instruktörsdistrikt, hade reservanten ej velat
254
Yttranden.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
göra något bestämt yrkande rörande antalet instruktörer. Enligt reservantens
mening borde vidare den speciella sakkunskapen anlitas, ej allenast
för en vägledande och rådgivande verksamhet, utan även för fattande
av beslut rörande sådana angelägenheter som befrielse för kommun
från skyldighet att hava reglemente (8 §), att anordna distriktsindelning
(19 §) samt att innehava eget ålderdomshem eller del i sådant
(31 §), stadfästandet av reglementen för fattigvårdssamhällen (8 §) och
anstalter (31 och 33 §§) samt fastställandet av planer till nya anstalter
(34 §). Reservanten påpekar åtskilliga omständigheter, som enligt reservantens
mening tala för en sådan uppfattning. Om det skulle anses
vanskligt, att avgörandet i dessa frågor lades i en persons, fattigvårdsinspektörens
hand, saknades icke möjligheter till avhjälpande av denna
olägenhet. Då en så definitiv åtgärd som att låta inspektionen såsom
eu särskild byrå ingå i socialstyrelsen på frågans nuvarande stadium
borde undvikas, framstode såsom en utväg att följa de förebilder,
som vore givna beträffande försäkringsinspektionen och bankinspektionen.
Skulle de förut berörda ärendena jämte de fattigvårdsärenden, som
för närvarande handlades i vederbörande departement behandlas där,
krävdes för fattigvårdens räkning ökade arbetskrafter inom departementet.
En byrå för fattigvårdsärenden komme att därstädes framväxa. Ett
efterföljande av nyssnämnda förebilder skulle närmast innebära, att vid
vederbörande byråchefs och fattigvård sinspektörens sida ställdes exempelvis
trenne av Kungl. Magt utsedda, lämpligen kvalificerade och på
området sakkunniga personer, vilka skulle, på samma sätt som ledamöterna
i bankinspektionen, deltaga i besluten och med byråchefen och fattigvårdsinspektören
dela beslutanderätten i samtliga här berörda frågor. På
grund härav föreslås, att rätten att besluta i de ärenden, som enligt 8
§, 19 § 1 mom., 31 och 33 §§ samt 34 § i förslaget till fattigvårdslag
överlämnats till Konungens befallningshavande, i stället måtte uppdragas
åt fattigvårdsinspektionen.
Bibehållandet av Kungl Maj:ts befallningshavande såsom inspektionsmyndighet
har ej gjorts till föremål för anmärkningar, om man undantager,
att vid kritik av stadgandet i förslagets 44 § några myndigheter,
för att få klara gränser mellan de båda inspekterande myndigheterna,
föreslagit att inskränka Kungl. Maj:ts befallningshavandes befogenhet.
Om den i 44 § föreslagna särskilda inspektionsmyndigheten hava
däremot meningarna varit mycket delade. Åtskilliga myndigheter hava
lämnat förslaget härom utan anmärkning och andra mer eller mindre
utförligt tillstyrkt förslaget, varvid likväl i några yttranden betonats,
att verksamheten endast borde vara rådgivande och att det föreslagna
255
Kung]. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
antalet instruktörer snart torde komma att visa sig otillräckligt. Det
övervägande antalet utlåtanden går dock ut på avstyrkande av kommitténs
förslag i denna del. En del myndigheter yrka diirvid blott, att 44
§ måtte utgå ur förslaget utan att något annat sättes i stället, varvid
somliga stödja sig på förenämnda, av herrar Björklund och Magnusson
i kommittén avgivna reservation. I flertalet fall giva dock myndigheterna
uttryck åt, att eu kraftigare verksamhet på området behövs, än den Kungl.
Maj:ts befallningshavande är i tillfälle att utöva med sina nuvarande organ,
och olika förslag göras för att få till stånd en konsulterande verksamhet
vid sidan om Kungl. Maj:ts befallningshavandes rena inspektionsverksamhet.
Av åtskilliga förste ''provinsialläkare har betonats, att det borde åligga
förste provinsialläkarne att inspektera fattigvårdsanstalter och att fördenskull
stadgande härom borde införas i 8 § läkarinstruktionen. Därjämte
har ifrågasatts, att Kungl. Maj:ts befallningshavande borde i frågor
rörande fattigvårdsanstalter, sjukas och orkeslösas vård eller behov av
fattigvård m. m. inhämta förste provinsialläkarens yttrande.
Vid andra allmänna svenska fattigvårdskongressen 1915 framlades
av t. f. landshövdingen greve Knut Hamilton ett förslag till inspektionsfrågans
lösning. Han ifrågasatte, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
skulle till sitt förfogande hava instruktörer till så stort antal, att inspektion
inom varje län kunde ske vart tredje år. Instruktörerna skulle, eu
var för sitt distrikt, övertaga den av kommittén åt inspektören tillämnade
befogenhet, dock utan besvärsrätt över Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut. Såsom det erforderliga centrala oeh enande elementet
tänkte han sig svenska fattigvårdsförbundet under förutsättning, att detta
bleve av staten så starkt understött, att det kunde tryggat fortfara med
sin upplysande och ledande verksamhet.
Ett utförligt förslag har i avgivet yttrande framställts av Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Stockholms län, som därvid anfört:
»Befallningshavanden är av den meningen, att den föreslagna inspektionen
icke kan utan rätt avsevärda modifikationer sättas i verket.
I riket finnas över 2,500 fattigvårdssamliällen. Även med biträde av tre
eller flera skickliga instruktörer är det omöjligt för den ensamme inspektören
att i inspektionshänseende komma till rätta med detta väldiga arbetsmaterial,
En inspektör kan icke medhinna mer än 100 fattigvårdssamliällen om året. Det
skulle då dröja allt för länge, innan en första inspektion av fattigvården i riket
hunnit genomföras, och därtill kommer, att inspektören under flera år skulle
komma att få sin tid väsentligen upptagen av den honom enligt § 10 åliggande
skyldigheten att granska alla de nya fattigårdsreglementen, som komme att
underställas hans prövning, Då alla icke omedelbart efterkomna anmärkningar
från instruktörernas sida skulle på sin väg till länstyrelserna passera inspektören,
skulle en formlig stockning nödvändigtvis uppkomma hos denne. Någon möj
-
256
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
lighet för inspektören att under exempelvis de närmaste fem åren komma nt på
egna inspektionsresor skulle icke förefinnas.
Det kan därför nog icke hjälpas, att fattigvårdsinspektionen, om den skall
kunna åstadkommas, måste i det väsentliga bibehålla sin natur av att vara decentraliserad.
En länsstyrelse kan icke med skäl påstå, att den liitills tillämpade
inspektionen varit tillräckligt effektiv. Men bladet har vänt sig, sedan genom
samarbete mellan länstyrelsen, landstinget och Svenska fattigvårdsförbundet en
rationell konsulentverksamhet införts. Inom Stockholms län har det visat sig,
att genom samarbete först med en fattigvårdskonsulent väsentligen för anstaltsvården
och därefter med en fattigvårdssyster för den öppna fattigvården i det
närmaste alla skäliga krav på fattigvårdsinspektion kunnat uppfyllas. Om medel
funnes att låta dessa besök fortsättas med skäliga mellanrum och man alltid
kunde påräkna eu central sammanhållning från fattigvårdsförbundets sida, så
häfte man nog all den hjälp, som länstyrelse och landstatstjänstemän behövde
för en god ledning av fattigvårdsväsendet inom länet.
Då man icke kan beräkna, att fattigvårdsförbundet skall vid sidan av sin
banbrytande verksamhet uppehålla konsulentverksamhet inom alla län, även om
landstingen ekonomiskt medverka, är det rimligt, att staten övertager ordnandet
och bekostandet av ifrågavarande instruktörsverksamhet. Härvid torde man dock
icke böra väsentligt avvika från den redan inslagna vägen. Instruktörerna böra
därför ställas direkt till länsstyrelsernas förfogande, Det allra mesta av vad som
intagits i förslaget till instruktion för statens fattigvårdsinspektör bör med en
ringa omskrivning kunna tillämpas på dessa instruktörers verksamhet. Antalet
instruktörer kan emellertid omöjligt stanna vid tre. Erfarenheten torde giva vid
handen att, såsom redan nämnts, eu instruktör icke kan medhinna mer än, ett
hundra fattigvårdssamhällen om året, helst om även den öppna fattigvården skall
bliva föremål för uppmärksamhet och möjlighet skall beredas att fullgöra de
särskilda förrättningar, som av mera tillfälliga omständigheter föranledas. En
mera fullständig inspektion beträffande varje särskilt fattigvårdssamhälle torde
knappast behövas oftare än vart tredje år. Detta visar ett behov av en instruktör
för varje antal av 300 fattigvårdssamhällen och således ett antal av åtminstone
åtta instruktörer för hela riket.
Emellertid är det långt från befallningshavanden att vilja förneka behovet
av ett enande och bindande element bland alla dessa instruktörer. Det måste
vid konsulentverksamhetens förstatligande finnas ett organ, som motsvarar fattigvårdsförbundets
hittillsvarande verksamhet på detta område. Det vore visserligen
under nuvarande förhållanden alls icke ur vägen att söka förmå fattigvårdsförbundet
att, mot skälig ersättning för kostnader, fortfarande fullgöra denna
funktion. Men för en avsevärd framtid är dock en mera fast organisation att
föredraga. Yad som behövs framgår väsentligen av följande. Instruktörerna få
stora arbetsområden med åtföljande täta resor. De kunna då knappast på egen
hand följa med litteraturen och utvecklingen i övrigt. Det behövs någon, som
sysslar med att taga kännedom om och följa denna utveckling inom och utom
landet och som därigenom blir i tillfälle att föreslå allmängiltiga bestämmelser
och lägga fram förslag till normalreglementen och dylikt. Eu sådan tjänsteman
borde ställas i nära samband med vederbörande statsdepartement. Han skulle
hava att kalla instruktörerna till gemensamma överläggningar och jämväl på annat
sätt hålla dem underkunniga om alla goda uppslag inom fattigvårdsväsendets
område samt verka för uppehållande av likformighet i deras arbete, så långt en
Kurujl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185
257
sådan likformighet är av nöden. På det att lian måtte bibehålla känning med
den praktiska instruktörsverksamheten, vore det mycket lämpligt, att han hade
ett eget, givetvis mindre omfattande instruktörsdistrikt, vilket så mycket lättare
late sig göra, som efter angivna medeltal det bleve rätt svårt att mellan endast
åtta instruktörer fördela 2,500 fattigvårdssamhällen.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshavande vågar uttala den förmodan, att på
detta sått frågan om centralisation eller decentralisation av instruktörsverksamheten
skulle finna en för åtminstone den närmaste framtiden tillfredsställande
lösning.»
I yttrandet tillägges, att hur än frågan om inspektion ordnas, det
är absolut nödvändigt att ur förslaget till instruktion för inspektionen
borttaga bestämmelsen om rätt för inspektören att överklaga befallningshavandes
beslut i anledning av inspektörens erinringar mot fattigvårdsstyrelser,
en rätt som skulle omöjliggöra samarbete mellan befallningshavanden
och inspektören, vilken senare ju emellertid, i synnerhet vid
den av kommittén föreslagna organisationen, även utan klagorätt icke
hade någon svårighet att få tillfälle att inför högre myndighet framlägga
sina bekymmer i förekommande fall.
1 huvudsak samma tankegång genomgår en del andra yttranden.
Kammarrätten uttalar, att reformer på förevarande område synes
vara av synnerligt behov påkallade, samt att, då fattigvården måste
betraktas som ett statens åliggande, vilket av praktiska skäl överlåtits
på kommunerna, inkastet, att en inspektion av fattigvården skulle innebära
ett intrång i den kommunala självstyrelsen torde få anses vara opåkallat.
Efter att hava instämt med kommittén därutinnan, att Kungl. Maj:ts
befallningshavande icke för närvarande äga erforderliga förutsättningar
för att öva tillsyn över fattigvården, framhåller kammarrätten, att densamma,
utan att vilja underskatta styrkan av de skäl, som otvivelaktigt
tala för inrättandet av en central inspektionsmyndighet över fattigvården,
likväl finner stora betänkligheter vara förbundna med de av kommittén
föreslagna inspektionella anordningarna, samt fortsätter:
»Kommittén har själv framhållit angelägenheten av en viss varsamhet i
utövningen av kontrollen över fattigvårdsförvaltningen, vilken enligt kommitténs
uppfattning bör bedrivas sa, att den ej alltför starkt ingriper i den kommunala
verksamheten och därigenom hämmar intresset och den egna initiativlusten. Det
vill emellertid synas, som om denna olägenhet lättare skulle kunna undvikas,
därest man icke omedelbarligen i strid mot en ganska utbredd mening tillskapade
en ny central inspektionsmyndighet vid sidan av Konungens befallningshavande,
utan i stället fortfarande bibehölle Konungens befallningshavande såsom sådan
myndighet men samtidigt sörjde för att till Konungens befallningshavandes förfogande
ställdes särskild på ifrågavarande område sakkunnig arbetskraft. Att
Konungens befallningshavande härigenom skulle tillföras en helt annan möjlighet
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 33
258
Kungl. Maj:In Nåd. Proposition Nr 135.
att tillfredsställande övervaka fattigvården än för närvarande, kan ej lida något
tvivel; och först i händelse erfarenheten skulle visa, att ej heller en dylik anordning
är för ändamålet tillräcklig, lärer inrättandet av ett centralt inspektionsorgan
framstå såsom en av förhållandena med nödvändighet påkallad anordning.»
Sedan kammarrätten härefter framhållit, att i vissa yttranden uttalade
farhågor för slitningar mellan vederbörande myndigheter vid inspektionsverksamhetens
utövande ej synes alldeles oberättigade, samt att en central
inspektionsmydighet komme att betinga dryga kostnader, säger
kammarrätten sig hålla före, att tillsynen över fattigvården bör tillsvidare
såsom hittills ankomma på Konungens befallningshavande, dock att
för denna myndighets tillgodoseende med erforderlig kvalificerad arbetskraft
hos densamma bör anställas ett lämpligt antal av staten avlönade
instruktörer med i huvudsak enahanda åligganden, som enligt
förslaget skulle tillkomma fattigvårdsinspektionens tjänstemän.
Kammarrätten anför vidare:
»Godtages icke kommitténs förslag om inrättande av eu central inspektionsmyndighet,
skola givetvis föreskrifterna i 44 § förslaget till fattigvårdslag bortfalla.
Till äventyrs borde i sammanhang härmed till 43 § fogas ett tillägg angående instruktörerna
och deras uppgifter.
Att ovan i huvuddrag angivna förslag till organisation av fattigvårdsinspektionen
lider av en viss brist på fasthet och enhetlighet på grund av saknad även
sammanhållande central myndighet, synes ej kunna förnekas, ehuruväl en
gagnerik inspektion otvivelaktigt kan utövas utan en dylik överbyggnad.»
Slutligen förklarar kammarrätten, att enhetlighet i inspektionsorgauens
verksamhet synes kunna befordras, därest en av Kungl. Maj:t fastställd
instruktion för inspektions tjänstemännen komme att utfärdas, samt att
förenämnda, av t. f. landshövdingen greve Hamilton vid fattigvårdskongressen
framförda uppslag synes vara förtjänt av beaktande vid
den fortsatta beredningen av förevarande spörsmål, av vars lösning
otvivelaktigt en gynnsam utveckling av fattigvården är i hög grad beroende.
Socialstyrelsen har anfört: Mot kommitténs förslag kunde anmärkas,
att detsamma ej på tillfredsställande sätt från varandra avgränsade Kungl.
Maj:ts befallningshavandes och den särskilda inspektionsmyndighetens
uppgifter. Den sistnämndas tillsyn komme i mångt och mycket att få
karaktären av ett kontrollerande av Kungl. Maj:ts befallningshavandes
verksamhet, och konflikter kunde befaras.
Man både enligt styrelsens uppfattning här att välja på två utvägar.
Den ena vore, att handläggningen av sådana frågor, som avsåge
fattigvårdens organisation och övervakande, överflyttades från Kungl.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
259
Maj:ts befallningshavande till inspektionsmyndigheten. Befallningshavandens
befattning med fattigvården skulle därigenom väsentligen komma
att bliva begränsad till vissa krav- och besvärsmål samt handräckningsåtgärder.
En dylik fördelning av fattigvårdsärendena syntes onekligen
ägnad att främja en kraftig och enhetlig utveckling av fattigvården.
Emellertid kunde å andra sidan framhållas, att fattigvården såsom en
kommunal angelägenhet ej väl lämpade sig för en centraliserad ledning.
För att komma till tillfredsställande resultat torde nämligen i många
frågor rörande fattigvården erfordras ej blott en ingående kännedom
om lokala förhållanden och personer utan även att vederbörande myndighet
kunde göra sig tillbörligt gällande gent emot fattigvårdsmyndigheterna.
I avseende å nu berörda betingelser måste otvivelaktigt Kungl.
Maj:ts befallningshavande, som ju i egenskap av överordnad myndighet
beträffande kommunala frågor i allmänhet stode i livlig förbindelse med
kommunernas organ, tillerkännas företräde. Beaktas borde jämväl, att
mellan de ärenden, som enligt här diskuterade utväg skulle avskiljas
från Kungl. Maj:ts befallningshavandes befattning, och sådana, som
skulle handläggas av samma myndighet, i många fall förefunnes ett
ganska nära samband, och att den kännedom om förhållandena, som förvärvades
genom handläggning av den ena gruppen av ärenden, måste
anses av värde även för behandlingen av den andra. Med hänsyn till
vad sålunda anförts ansåge sig styrelsen, åtminstone för närvarande, ej
kunna förorda ett sådant överflyttande av uppgifter från Kungl. Maj:ts
befallningshavande till den särskilda inspektionsmyndigheten, som ifrågavarande
utväg skulle innebära.
Styrelsen ansåge följande anordning åtminstone under nuvarande
förhållanden vara bäst ägnad att tillgodose kraven på fattigvårdens handhavande
och utveckling. Den föreslagna centrala myndigheten skulle
befrias från tillsynen över fattigvården, i samband varmed de omedelbara
organen för denna tillsyn skulle ställas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förfogande. Den centrala myndigheten skulle med en
sådan anordning i huvudsak få till uppgift att avgiva yttranden och
förslag i sådana ärenden rörande fattigvården, som det skulle ankomma
på Kungl. Maj:t att avgöra, samt att utgöra ett sammanhållande och
vägledande centralorgan för fattigvårdsförvaltningen. Instruktörerna,
eller, såsom de med hänsyn till sin här föreslagna, förändrade ställning
måhända lämpligare borde nämnas, fattigvårdskonsulenterna, skulle öva
tillsyn å Kungl. Maj:ts befallningshavandes vägnar samt fungera såsom
denna myndighets experter i fattigvårdsfrågor, i den mån dessa ej vore
av väsentligen juridisk innebörd. För att tjäna såsom centralt special
-
260
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
organ för fattigvården torde inom därför lämpligt centralt ämbetsverk,
böra upprättas en särskild byrå, bestående av en byråchef och en sekreterare
jämte erforderliga biträden. Byrån borde beredas tillgång till
hygienisk och byggnadsteknisk sakkunskap.
Fattigvårdskonsulenterna borde från administrativ synpunkt helst
vara lika många som Kungl. Maj:ts befallningshavande. Då det emellertid,
åtminstone till en början, torde möta svårigheter att på ett tillfredsställande
sätt rekrytera en så pass talrik kår, syntes man vara nödsakad
att låta två eller flera av de mindre länen få gemensam konsulent, varigenom
även skulle vinnas, att konsulenterna ej komme att hava sin befattning
blott såsom bisyssla. Måhända vore det lämpligast, att tillsvidare,
till dess någon erfarenhet på området vunnits, överlämnades åt
Kungl. Maj:t att inom ramen av ett för ändamålet ifråga beviljat anslag
— allt efter tillgången på lämpliga arbetskrafter och andra på frågan
inverkande omständigheter — bestämma konsulenternas antal och
fördelning. Möjligen skulle även med en dylik anordning fattigvårdsförbundets
konsulentorganisation kunna tillsvidare i viss mån tagas i anspråk
för ifrågavarande uppgifter. Fattigvårdskonsulenterna borde kanske
förordnas för viss kortare tid av Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:ts befallningshavande
borde höras över ansökningarna om konsulentförordnande,
varefter förut berörda centrala ämbetsverk skulle upprätta förslag
till tjänstens besättande.
I egenskap av sammanhållande och vägledande centralorgan för
fattigvårflsförvaltningen skulle fattig vårdsbyrån följa utvecklingen och
företeelserna i allmänhet på fattigvårdens område samt genom sammanträden
med konsulenterna eller på annat sätt hålla dem och respektive
myndigheter underrättade om och intresserade för framstegen därå.
Ehuru fattigvården otvivelaktigt borde anordnas med tillbörligt beaktande
av olika levnads- och andra förhållanden i skilda landsdelar, måste det
likväl anses påkallat att i vissa avseenden få till stånd ett enhetligt system
inom fattigvårdsväsendet. Med hänsyn härtill skulle fattigvårdsbyrån
utarbeta normerande förslag till reglementen och planer för olika
slag av fattigvårdsanstalter, till instruktioner för vårdare och andra funktionärer
inom fattigvården, till kontrakt angående utackordering av behövande
samt till sådana böcker och statistik, som borde föras av fattigvårdsstyrelsema
och vid anstalterna m. m. Den centrala myndigheten
skulle verka för framsteg och förbättrade anordningar i olika avseenden på
fattigvårdens område, avgiva yttranden över framställningar och förslag
berörande fattigvården och närstående områden, exempelvis barnavården,
förbereda fattigvårdskonventioner med andra länder, vid kristillfällen el
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 261
ler eljest, då staten funne sig föranlåten att utöva understödsverksamliet,
omhändertaga hithörande frågor. På framställning av Kungl. Maj:ts
befallningshavande skulle byrån meddela råd och upplysningar rörande
deras verksamhet i avseende å fattigvården. Särskilt torde det vara
lämpligt, att sådan medverkan kpmme till stånd vid granskning av förslag
till reglementen för fattigvårdssamhällen och -anstalter samt till planer
för dylika anstalter. Byrån borde också äga att på eget initiativ sätta
sig i förbindelse med Kungl. Maj:ts befallningshavande och andra myndigheter
i frågor rörande fattigvården. Givetvis skulle byrån ej äga
att besvära sig över beslut av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Berättelser
över konsulenternas verksamhet och fattigvården i allmänhet
skulle av Kungl. Maj:ts befallningshavande årligen avgivas till Kungl.
Maj:t. Dessa berättelser borde sedan, med en kortfattad, inledande översikt
eller möjligen blott i sammandrag, utgivas av centralmyndigheten.
Såvitt styrelsen kunde finna, talade övervägande skäl för fattigvårdsärendenas
förläggande till styrelsen, varigenom skulle vinnas en naturlig
komplettering av dess ämbetsuppgifter. Först därmed skulle styrelsen
beredas tillfälle att vinna den överblick över de sociala företeelserna,
som måste anses önskvärd såväl för det ändamålsenliga handhavandet
av den nuvarande sociala förvaltningen, som även och framför allt med
hänsyn till arbetet för den sociala utvecklingen. Styrelsen ansåge, att
ett ganska nära samband vore till finnandes mellan fattigvårdsärendena
och flera av styrelsens ärendesgrupper, såsom rörande arbetsförmedling,
arbetslöshet, hemindustriellt arbete, sjukkassor, understödsföreningar, nykterhetsverksamhet,
alkoholistvård, bostadsväsen samt utvandring. — Att
låta svenska fattigvårdsförbundet i större eller mindre utsträckning ersätta
den av kommittén föreslagna särskilda inspektionsmyndigheten
syntes ej gärna kunna ifrågakomma annat än möjligen som ett provisorium.
Hur förtjänstfull än fattigvårdsförbundets verksamhet under dess
nuvarande ledning varit, hade man ej någon säkerhet för att detta förhållande
skulle fortfara. Ej heller kunde tydligtvis fattigvårdsförbundet
tillerkännas samma ställning och befogenhet inom förvaltningen som en
statens centrala myndighet. — Styrelsen ansåge sig böra biträda kommitténs
mening, att med det definitiva ordnandet av fattigvårdsärendenas
förläggning borde anstå i avbidan på den förväutade nya barnavårdslagstiftningen.
Den ifrågasatta byrån för fattigvårdsärenden inom
socialstyrelsen borde med hänsyn härtill uppföras på extra stat.
Åtskilliga landsting hava utgått från att landstingen skulle bekosta
och eventuellt tillsätta nödigt antal instruktörer. På andra håll åter
anses hela frågan kunna lösas genom en utveckling av svenska fattigvårdsförbundets
konsulentverksamhet.
262
Betänkande
den 27 febr.
1917 ang.
gtatsdepartementens
verksamhetsområden
och
arbetsformer
m. m.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
\ ad beträffar fattigvårds förbundets egen ställning härtill och till
förenämnda av tillförordnade landshövdingen greve Hamilton framställda
förslag, kan nämnas, att majoriteten inom den kommitté, som av förbundet
tillsatts för att avgiva yttrande över fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag, närmast anslutit sig till den inom sistnämnda kommitté
av fröken Pauli avgivna reservationen, däri förordats utsträckt befogenhet
i vissa hänseenden för den centrala myndigheten, samt att nämnda
majoritet förklarat sig för närvarande sakna anledning att uttala sig om
lämpligheten att ersätta statsinspektionen med en utvidgning av förbundets
konsulentverksamhet. En ledamot av förbundets kommitté har
emellertid avgivit ett särskilt yttrande, i vars syfte två andra ledamöter
instämt. Detta yttrande går ut på att förbundets verksamhet skulle utvidgas
samt ett närmare samarbete åvägabringas mellan Kungl. Maj:ts
befallningshavande i de olika länen och förbundet.
Pensionsstyrelsen finner de skäl, som kommittén anfört för inrättande
av en central inspektionsmyndighet, så tungt vägande, att styrelsen anser
sig böra på det bestämdaste tillstyrka förslaget i denna del. En dylik
myndighet är enligt styrelsens åsikt oundgängligen nödig, därest man
skall kunna påräkna att få den praktiska omläggningen och utvecklingen
av den kommunala understödsverksamketen genomförd enligt de linjer,
som kommittéförslaget åsyftar. Styrelsen framhåller, att såväl för dess
verksamhet på pensionsförsäkringens område som ock för den förberedande
behandlingen hos styrelsen av vissa ärenden rörande lån ur pensionsförsäkringsfonden
det skulle vara till stor fördel, om styrelsen ägde
tillfälle att samarbeta med en central inspektionsmyndighet med fackkunskap
på fattigvård sområdet. Skall en dylik inspektion kunna fylla
de betydelsefulla uppgifter, som tillkomma densamma, måste den enligt
styrelsens mening givas eu självständig ställning antingen som en fristående
myndighet under det departement, till vilket fattigvårdsärendena
höra, eller som en särskild byrå i detta departement,
Frågan om fattigvårdsärendenas och fattigvårdsstatistikens förläggning
inom centralförvaltningen har berörts i det av mig på Kungl.
Maj:ts uppdrag den 27 februari 1917 avgivna betänkande angående
statsdepartementens verksamhetsområden och arbetsformer m. in., däri
anföres:
»Uppenbarligen äro fattigvårdsärendena av den sociala natur, att de närmast
höra samman med det statsdepartement, som handhar sociala ärenden i allmänhet.
Ett principuttalande i denna riktning gavs också, utan att möta gensaga från
något håll, av vederbörande departementschef i propositionen till 1912 års riksdag
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vin. 263
angående inrättande av en socialstyrelse. Frågan är närmast, om rätta tidpunkten
för en dylik överflyttning av fattig vårdsärendena nu är inne. I sådant avseende
måste jag finna den nuvarande tidpunkten lämplig härför. Fattigvårdslagstiftningskommitténs
första grundläggande betänkande föreligger och torde inom den
närmaste framtiden bli föremål för beredning och framläggande för riksdagen.
Det synes då varu angeläget, att just det departement, som för framtiden kommer
att få hand om fattigvårdens angelägenheter, får bereda lagstiftningsfrågan. Däremot
torde det icke vara rådligt att för närvarande träffa närmare förfoganden
om, huru det skall ordnas med den grupp av förevarande ärenden, som icke i
varje fall måste ankomma på departementets egen omedelbara handläggning.
Detta spörsmål blir heller knappast aktuellt förrän i samband med den nya lagstiftningens
genomförande och fattigvårdsinspektionsmyndighetens organisation
— att inspektionen på ett eller annat sätt torde komma att knytas till socialstyrelsen,
lärer vara i hög grad sannolikt. Provisoriska anordningar kunna dock
tänkas, särskilt innan frågan om lagstiftning rörande barnavård blir ordnad. Något
underlag av ett centralt verk erfordras ej för utredning av de administrativa
fattigvårdsärenden, som nu avgöras av Kungl. Maj:t i statsrådet; i vissa spörsmål
torde, såsom nu, kammarrätten komma att höras.
Till civildepartementets ärendesgrupper böra således föras ärenden angående
allmän fattigvård. I sammanhang med nämnda ärendesgrupps överflyttande höra
från jordbruks- till civildepartementet överföras anslagen under 9:e huvudtiteln
för ifrågavarande ändamål, nämligen för år 1917 dels ett enligt äldre förfoganden
disponerat ordinarie anslag till »fattigvården i Stockholm och landsorten» å kronor
9,564: —, dels ett ordinarie anslag till »fattigvården i allmänhet» å 350,000 kronor,
dels och ett anslag å extra stat å 17,000 kronor till svenska fattigvårdsförbundet».
I betänkandet uttalas vidare, att med fattigvårdsärendenas överflyttande
till civildepartementet lagstiftningen på området synes böra
medfölja, samt att fattigvårdsstatistiken snarast bör överflyttas till civildepartementet
och socialstyrelsen, för vilket senare överflyttande dock,
på sätt i propositionen nr 1.08 till 1912 års riksdag anförts, en del förberedande
åtgärder äro nödiga. »Skulle», heter det vidare, »i och för dessa
åtgärder och för fattigvårdsstatistikens närmare ordnande icke vara
möjligt att överflytta fattigvårdsstatistiken till socialstyrelsen samtidigt
med fattigvårdsärendenas utsöndrande från jordbruksdepartementet, vore
detta till mindre olägenhet, då det först med den nya fattigvårdslagstiftningens
tillkomst — om den grundas till väsentliga delar på fattigvårdslagstiftningskommitténs
förslag — blir trängande, att statistiken
för denna gren omlägges och sammanföres med förvaltningsuppgifterna
på området. I följd av vad sålunda förekommit och anförts har bland
civildepartementets ärenden också, jämte annan socialstatistik, upptagits
fattigvårdsstatistiken».
I det yttrande av justitieministern som var fogat vid den vid 1917
års riksdag framlagda propositionen angående reglering av löneförhållanden
m. m. vid statsdepartementen, framhölls, att de spörsmål, vilka
264
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
berördes i det av mig avgivna betänkandet, tarvade ytterligare utredning
och prövning, varför desamma icke då kunde inför Kungl. Maj:t anmälas,
men att vid behandlingen av löneregleringsfrågan tagits behörig hänsyn
till de i betänkandet föreslagna förändringarna i organisativa hänseenden,
i den mån de kunde anses utöva inflytande på löne- och pensionsregleringen.
Av såväl kommitténs utredning som de över kommittéförslaget
avgivna yttrandena framgår, att de nuvarande anordningarna med hänsyn
till övervakande av kommunernas fattigvård icke äro tillfyllest.
Man torde vara så mycket mera berättigad att fastslå detta, som åtskilliga
Kungl. Maj:ts befallningshavande själva framhålla, att deras
övervakande verksamhet icke kan utövas på ett tillfredsställande sätt
med de krafter, som för närvarande stå till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förfogande. Den landsstatsorganisation, som från och med
den 1 januari 1918 trätt i tillämpning, synes ej heller giva Kungl.
Maj:ts befallningshavande några ökade möjligheter i förevarande hänseende,
snarare tvärtom, i det kronofogdetjänsterna indragits samt
landsfiskalerna tydligen få mindre tillfälle än länsmännen att ägna sig
åt tillsyn av fattigvården.
Det vida övervägande flertalet av hörda myndigheter och korporationer
uttalar sig också för anställande av på fattigvårdens område sakkunniga
personer, som kunna utföra en på samma gång inspekterande
och rådgivande verksamhet. Jag har också för min del kommit till den
bestämda övertygelsen, att tillsynen över den kommunala fattigvården
bör väsentligen stärkas och samtidigt kompletteras därhän, att kommunerna
hos densamma höra kunna erhålla råd och ledning vid ordnandet
av sina fattigvårdsangelägenheter. Både i fråga om en skärpt kontroll
och vid utövande av en rådgivande verksamhet lärer det vara nödvändigt,
att myndigheterna hava till sitt förfogande personer, som äga erfarenhet
på fattigvårdens område. Det synes mig uppenbart, att detta
icke blott skulle vara till fördel för de fattiga, utan även vara ägnat att
i hög grad underlätta kommunernas och fattigvårdsfunktionärernas svåra
uppgift att med kravet på tillfredsställande vård förena nödvändigheten
att hålla kostnaderna för denna vård inom måttliga gränser. Goda råd
och uppslag i fråga om t. ex. anstalters anordnande och rationell mathållnings
genomförande kunna sålunda vara av stor ekonomisk betydelse.
Från kommunernas och fattigvårdsfunktionärernas synpunkt borde sålunda
utsikten att erhålla en effektiv inspektion, förenad med rådgivande
verksamhet, vara särdeles välkommen. Ett direkt bevis för nyttan av
KungI. Maj:t.9 Nåd. Proposition Nr 135. 265
en dylik verksamhet synes mig också ligga uti de uttalanden, som åtskilliga
hörda myndigheter gjort om svenska fattigvårdsförbundets konsulentverksamhet.
Aven ur en annan synpunkt torde införandet av en effektiv inspektion
vara av icke ringa betydelse: jag menar fattigvårdens höjande i
det allmänna medvetandet. Det är ju nämligen så, att fattigvården på
grund av åtskilliga samverkande orsaker flerstädes betraktats med misstro
och en viss ovilja. De meddelanden om föråldrade former för fattigvård,
om hårdhet och liknöjdhet mot understödstagare från fattigvårdsrnyndigheters
sida och om vanvård av sjuka, speciellt sinnessjuka, vilka
tid efter annan genom pressen eller annorledes blivit spridda bland allmänheten,
hava otvivelaktigt jämte lagstiftningens i mångt och mycket
bristfälliga bestämmelser varit ägnade att i den allmänna meningen inså
en icke så lätt undanröjd fruktan och misstänksamhet mot allt vad fattigvård
heter.
Då det nu gäller att inom ramen för en moderniserad lagstiftning
skapa en fattigvård, som verkligen gör skäl för detta namn, är det därför
givetvis ett önskemål att ur det allmänna medvetandet i största möjliga
utsträckning borttaga denna fruktan, detta misstroende.
Borttagandet ur lagstiftningen av alla inhumana och förödmjukande
vårdformer samt av onödigt hårda bestämmelser i övrigt ävensom reformer
i avseende å fattigvårdens verkningar å de medborgerliga rättigheterna
äro visserligen verksamma medel för fattigvårdens höjande i
den allmänna meningen. Men jag tror icke jag misstager mig, då jag
påstår, att av icke ringa betydelse i detta hänseende även skulle vara
inrättandet av en inspektion, så ordnad, att det för alla vore klart, att
sådana beklagansvärda missförhållanden och svårartade lidanden för de
fattiga, som hittills flerstädes förefunnits, icke skulle kunna undgå att
upptäckas av statens organ samt för framtiden förebyggas. Därest, såsom
jag i ett föregående kapitel framhållit såsom antagligt, de kommunala
ålderdomshemmen komma att i mera avsevärd utsträckning mottaga
även den allmänna pensionsförsäkringens pensionärer, är givetvis
även ur pensionsförsäkringens synpunkt inspektionsfrågan av avsevärd
betydelse.
Slutligen må framhållas, att i samma mån som statens bidrag till
fattigvården ökas, i samma mån blir det i än högre grad än hittills ett
statsintresse att tillse, att fattigvården handhaves på ett ändamålsenligt
sätt och att sunda ekonomiska principer där tillämpas.
Då det gäller att söka åstadkomma en effektiv inspektion och rådgivande
verksamhet, framställer sig helt naturligt först spörsmålet, om
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 120 käft. (Nr 135.) 34
266
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
man icke kunde låta sig nöja med den av svenska fattigvårdsförbundet
bedrivna verksamheten på området, mer eller mindre utvidgad. Förslag
härom hava också, såsom i det föregående nämnts, framställts från några
håll, gående ut på att förbundet, med tillgodonjutande av ökat statsanslag,
skulle åtaga sig att tillhandahålla Kungl. Maj:ts befallningshavande
lämpliga krafter, vilka under befaliningshavandes ledning skulle utföra
sitt arbete. Ett annat förslag går ut på att till Kungl. Maj:ts befaliningshavandes
förfogande skulle ställas särskilda statsinstruktörer, men
att svenska fattigvårdsförbundet skulle, starkt subventionerat, intaga en
central och enande ställning på fattigvårdens område.
Fattigvårdsförbundet har på detta område tagit ett mycket betydelsefullt
initiativ och med klokhet och takt i en ganska omfattande skala
utfört de forsöksarbeten, som varit nödvändiga för utrönande av, i vilken
riktning en mera fast organiserad verksamhet för framtiden bör
läggas. Det utförda försöket giver otvetydigt vid handen, att de vägar,
förbundet utstakat, äro framkomliga. Men förbundets verksamhet har
icke blott haft betydelse såsom försöksarbete, utan den har, enligt vittnesbörd
från olika håll, varit av verklig betydelse för utvecklingen av
fattigvården. Förbundet har också år efter år tilldelats statsunderstöd
för sin verksamhet, och till dess konsulentverksamhet hava vederbörande
landsting i allmänhet lämnat bidrag. Jag skulle därför ej för min del
hysa några betänkligheter mot att förorda en utsträckning och ett ökat
understödjande av denna verksamhet. Emellertid synes mig nu tiden
vara inne för ett statens ingripande och fullföljande av det utav det
frivilliga intresset givna uppslaget. Det torde vara uppenbart, att då
det nu gäller att få en ny lags bestämmelser efterlevda och att nå det
bästa möjliga resultatet av den enligt dessa bestämmelser bedrivna verksamheten,
ett anförtroende av den övervakande och rådgivande befogenheten
åt en enskild — låt vara hittills på ett förtjänstfullt sätt
ledd — förening icke skulle kunna bliva annat än ett provisorium.
Ett statens ingripande motiveras av den omständigheten, att just
under den första tioårsperioden efter fattigvårdslagens ikraftträdande
ett synnerligen livligt nydanings- och omorganisationsarbete är att
motse, ett arbete, som givetvis kommer att ställa mycket stora krav
på de rådgivande och övervakande tjänstemännen. Icke heller skulle
genom en anknytning till den nuvarande enskilda organisationen någon
mera avsevärd fördel ur kostnadssynpunkt vara att förvänta, då ju även
från fattigvårdsförbundets sida torde göras anspråk på anslag, som motsvara
de verkliga utgifterna. För den händelse staten sålunda nu själv
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr P>~>. 267
tager hand om den övervakande och rådgivande verksamheten, återstår
i allt fall för fattigvårdsförbundet ett flertal betydelsefulla verksamhetsgrenar,
såsom utbildning av fattigvårdsfunktionärer och förmedling av
platser för sådana, anordnande av instruktionskurser och fattigvårdsmöten,
spridande av upplysning i fattigvårdsfrågor samt uppgörande genom
en särskild arkitekt av ritningar till fattigvårdsanstalter.
Beträffande de instruktörer, som sålunda höra anställas, har av några
landsting uttalats, att de borde avlönas av landstingen. Såsom motiv
härför har framhållits, att landstingen skulle hava tillfälle att anordna
inspektionen med mindre kostnader och med större effektivitet än om
inspektionen skulle utföras genom av staten tillsatta inspektörer. Riktigheten
härav lärer med skäl kunna ifrågasättas. För övrigt synes det
mig naturligare, att instruktörerna bliva statstjänstemän. I denna riktning
hava också de flesta uttalanden gått.
Huru skola nu dessa instruktörer inpassas i förvaltningen? . Jag är
därmed inne på den fråga, varom meningarna egentligen brutit sig.
Under det att man på vissa håll velat göra dem till tjänstemän i det
departement eller hos den centralmyndighet, dit fattigvårdsärenden skola
förläggas, önskar man å andra göra dem till en art av lokala tjänstemän,
ställda till Kungl. Maj:ts befallningshavandes förfogande. Frågan
gäller alltså centralisation eller decentralisation. Valet är i detta fall
så mycket svårare, som å ena sidan behörig hänsyn bör tagas till lokala
förhållanden, men å andra sidan vunna erfarenheter på fattigvårdens
område böra göras fruktbärande över hela landet och en viss enhetlighet
skapas i fråga om såväl den direkta tillämpningen av lagen som
vid förvaltningen i övrigt. Kommitténs majoritet har härvid gått en
medelväg, i det den velat överlämna den generella uppsikten åt en vid
vederbörande departement eller centrala myndighet fästad fattigvårdsinspektör
och honom underlydande instruktörer, medan åt Kungl. Maj:ts
befallningshavande förbehållits att träffa avgöranden i uppkommande
tvistiga fall. Den huvudsakligaste invändningen mot kommitténs förslag
synes vara, att någon tillfredsställande avgränsning ej erhållits mellan
Kungl. Maj:ts befallningshavandes och den särskilda inspektionsmyndighetens
uppgifter, vilket skulle kunna giva anledning till konflikter
och menligt inverka på arbetet för fattigvårdens utveckling. På sätt
socialstyrelsen framhåller, skulle detta kunna undvikas antingen därigenom,
att till den särskilda inspektionsmyndigheten överflyttas alla frågor,
som avse fattigvårdens organisation och övervakande, varigenom befallningshavandens
befattning med fattigvården väsentligen skulle bliva begränsad
till vissa krav- och besvärsmål samt handräckningsåtgärder eller
268
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ock genom att ställa instruktörerna till befallningshavandens förfogande
samt väsentligen begränsa centralförvaltningens uppgift.
Ehuru de anmärkta svårigheterna med hänsyn till avgränsningen
av Kungl. Maj:ts befallningshavandes och den särskilda inspektionsmyndighetens
uppgifter i själva verket ej torde vara av den betydelse, att
de böra lägga hinder i vägen för genomförande av en inspektionsanordning
enligt kommitténs förslag, bör naturligen tillses, huruvida icke
målet kan vinnas genom en anordning, som undviker risker i antydda
hänseende.
Vad då beträffar den förstnämnda av de utav socialstyrelsen påpekade
utvägar, har den inom kommittén i denna riktning framlagda reservationen
icke vunnit vidare understöd uti de över förslaget avgivna
yttranden än att svenska fattigvårdsförbundet förklarat sig vara på flera
punkter mera tilltalat av denna mening än av kommitténs förslag, en
uppfattning, som också uttalats av en fattigvårdsstyrelse (Jukkasjärvi).
Däremot har från andra håll framhållits, att denna utväg åtminstone icke
för närvarande vore att förorda. Jag kan visserligen icke annat än
finna de mot densamma yppade betänkligheterna vara i någon mån överdrivna,
men då det icke synes mig lämpligt att mot en övervägande
opinion överflytta ifrågavarande befogenhet från den myndighet, åt vilken
densamma sedan lång tid varit anförtrodd och som med hänsyn
till sin ställning i övrigt i förhållande till kommunerna har åtskilliga
betingelser för uppgiftens behöriga fyllande, har icke heller jag kunnat
tillstyrka ett sådant ordnande av saken under nuvarande förhållanden.
Anordningen att ställa sakkunniga tjänstemän till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förfogande för att biträda vid utövande av dess inspektionsverksamhet,
varom förslag framställts från''olika håll, synes mig däremot,
vederbörligen utformad och kompletterad, erbjuda en möjlighet för inspektionsfrågans
lösning. Vid uppgörande av förslag härtill har jag i huvudsak
kunnat utgå ifrån de synpunkter, som framhållits av Kungl. Maj:ts
befallningshavande i Stockholms län, kammarrätten och socialstyrelsen.
Detta mitt förslag innebär i korthet följande:
A vederbörande departements stat uppföres avlöning till ett antal
instruktörer eller konsulenter — den senare benämningen synes mig lämpligast
och kommer att av mig i det följande begagnas. Dessa konsulenter
tillsättas av Kungl. Maj:t, som också bestämmer deras tjänstgöringsdistrikt.
Konsulent skall tillhandagå Kungl. Maj:ts befallningshavande i de län,
som ligga inom hans distrikt, uti allt vad som rör befallningshavandes befattning
med fattigvårdsförvaltniugen inom länets kommuner (alltså icke i
processer, utredningar om hemortsrätt, åtgärder mot försumliga försörjare
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 269
m. m.). Därvid bör särskilt åligga honom att genom resor inom distriktet
tillse, att fattigvården skötes tillfredsställande, att inberätta till Kungl.
Maj:ts befallningsliavande alla missförhållanden, som iakttagas, och avgiva
förslag till deras avhjälpande, samt att på befallningshavandes begäran
avgiva yttranden i förekommande frågor om fattigvårdsförvaltningen.
Fattigvårdskonsulenten bör på samma gång hava skyldighet att lämna
fattigvårdsstyrelserna inom distriktet råd och anvisningar i allt vad som
rör deras fattigvård (även här med ovan nämnda undantag). Denna
konsulterande verksamhet bör kunna skötas direkt mellan fattigvårdsstyrelserna
och konsulenten under hans resor eller genom brevväxling
och muntliga förhandlingar. För konsulenternas verksamhet torde för
övrigt i tillämpliga delar böra gälla vad som föreslagits i de av kommittén
upprättade förslag till instruktioner för statens fattigvårdsinspektör
och instruktörer. På sätt från några håll anmärkts, synes någon rätt
för konsulenterna att föra klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut i anledning av deras anmälan icke böra stadgas, varjämte föreskrifter
om på förhand fastställda resplaner ej böra givas, utan allenast
stadgas, att de ordinarie resorna företagas efter samråd med Kungl.
Maj:ts befallningshavande inom distriktet. Konsulent skall årligen till
dessa befallningshavande avgiva berättelser över sin verksamhet inom
deras respektive län; dessa berättelser insändas samtidigt till chefen för
civildepartementet.
Fn allmän anmärkning mot kommitténs förslag är, att det av kommittén
förordade antalet instruktörer är för litet. Sålunda beräknar Kungl.
Maj:ts befallningshavande i Stockholms län, att åtminstone åtta instruktörer
erfordras, varjämte befallningshavanden anser, att den tjänsteman
i vederbörande statsdepartement, som enligt befallningshavandens förmenande
skulle utgöra ett enande element mellan instruktörerna, bör
hava ett eget, mindre omfattande distrikt. Med den nu tänkta anordningen,
att konsulenterna skulle mera direkt stå till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
förfogande, lärer det vara nödigt atf ordna så, att
icke allt för många län falla inom varje distrikt. Jag har förslagsvis
låtit göra en uppdelning av landet i åtta distrikt, vilket synes mig vara
det antal, som erfordras för att konsulenternas verksamhet skall bliva
effektiv. Vid indelningen har hänsyn tagits till antalet kommuner,
invånare och understödstagare, allt enligt den officiella statistiken för
1915, ävensom till areal och kommunikationer. Uppdelningen, som förutsätter
att konsulenterna helt ägna sig åt sin uppgift och icke hava
denna blott såsom en bisyssla, framgår av följande tablå, däri även upptagits
arealer samt antal kommuner, invånare och understödstagare:
270
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
|
|
| Areal | Antal kommuner. | Antal invånare. | Antal understöds- tagare. |
| Stockholms stad .. |
| 131 | 1 | 392,427 | 34.905 |
1 distriktet | » län..... |
| 7,389 | 120 | 228,230 | 8,666 |
Uppsala » ..... |
| 5,120 | 87 | 132,400 | 4,102 | |
| . Södermanlands län |
| 6,237 | ''96 | 183,839 | 6,751 |
|
| Summa | 18,877 | 304 | 936,896 | 54,424 |
| 1 Östergötlands län |
| 9,971 | 155 | 300,165 | 17,704 |
2 distriktet | Gottlands » |
| 3,117 | 93 | 55,451 | 1,285 |
| [ Skaraborgs » |
| 8.074 | 269 | 240,928 | 7,552 |
|
| Summa | 21,162 | 517 | 596,544 | 26,541 |
| ! Jönköpings län...... |
| 10,616 | 134 | 219,895 | 7,894 |
3 distriktet | Kronobergs » ...... |
| 8,906 | 86 | 156,596 | 5,637 |
| Kalmar » ...... |
| 10.958 | no | 227,622 | 10.402 |
|
| Summa | 30,480 | 330 | 604,113 | 23.933 |
| Blekinge län... |
| 2,895 | 39 | 150,055 | 6,836 |
4 distriktet- | Kristianstads » ... |
| 6,242 | 148 | 234,747 | 5,909 |
| Malmöhus » ... |
| 4,734 | 247 | 475,893 | 19,908 |
|
| Summa | 13,871 | 434 | 860,695 | 32,653 |
| Hallands | län ......... | 4,771 | 91 | 147,543 | 5,726 |
5 distriktet ■ | Göteborg o. Bohus | » ......... | 4,895 | 93 | 406,112 | 20,615 |
| Älvsborgs | » ........ | 11,678 | 226 | 293.675 | 11,103 |
|
| Summa | 21,344 | 410 | 847,330 | 37,444 |
| Värmlands län... |
| 17,548 | 92 | 259,363 | 11,368 |
6 distriktet J | Örebro » ... |
| 8,343 | 64 | 213,197 | 11,867 |
| Västmanlands » ... |
| 6,438 | 73 | 162,774 | 7,362 |
|
| Summa | 32,329 | 229 | 635,334 | 30,597 |
| Kopparbergs län ... |
| 28,248 | 53 | 242,349 | 9,361 |
7 distriktet i | Gävleborgs » ... |
| 18,197 | 52 | 260,586 | 12,002 |
1 | Jämtlands » ... |
| 47,611 | 60 | 124,541 | 4,168 |
|
| Summa | 94,056 | 165 | 627,476 | 25,531 |
[ | Västemorrlands län |
| 24,127 | 67 | 259,826 | 14,249 |
8 distriktet < | Västerbottens » |
| 55,570 | 28 | 170,299 | 6,651 |
1 | Norrbottens » |
| 98,660 | 25 | 174,227 | 10,231 |
|
| Summa | 178,357 | | 120 | 604,352 | 31,131 |
271
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
I sammanhang med distriktsindelningen lärer Kungl. Maj.t böra
bestämma den plats, varest konsulent skall vara bosatt, därvid den mest
eea tratt belägna residensstaden inom distriktet i regel torde komma att väljas.
Hänsyn till kommunikationsförhållandena synes dock även höra tagas.
Såsom lämpliga bostadsorter, med den distriktsindelning, som i det föregående
ifrågasatts, torde kunna förslagsvis nämnas: Stockholm, Linköping,
Växjö, Kristianstad, Göteborg, Örebro, Falun och Umeå.
Fastställande av landets indelning i distrikt bör naturligen föregås
av en omsorgsfull prövning samt inhämtande av yttranden från Kungl.
Maj:ts befallningshavande. Omläggning av indelningen torde efter hand
med hänsyn till vunna erfarenheter böra äga rum. Antalet distrikt
synes i början, då arbetet lärer bliva synnerligen omfattande, ej böra
vara allt för litet, i det granskning av fattigvårdsreglementen och planer
för fattigvårdsanstalter samt andra med fattigvårdens omorganisation sammanhängande
göromål komma att, särskilt under den första tioårsperioden,
i stor utsträckning åligga konsulenterna. Sedermera lärer tilläventyrs
antalet distrikt kunna något nedbringas. Anordningen bör i varje tall
ej betraktas annat än som provisorisk, och konsulenterna böra till en
början tillsättas endast på viss tid eller tillsvidare och hava skyldighet
att underkasta sig jämkningar i distrikten och förflyttningar.
Med den nu föreslagna anordningen, enligt vilken konsulenterna
ställas till de särskilda befallningshavandenas förfogande, framträder
emellertid starkt behovet av ett enande och bindande element mellan
konsulenterna. Det är nämligen av vikt, att deras verksamhet utövas
enligt något så när enhetliga principer, och det är härvid ej nog att de
erhålla en gemensam instruktion, då i denna givetvis endast helt allmänna
regler kunna lämnas. Skola konsulenterna vara till verklig nytta,
måste de äga kännedom om fattigvårdens utveckling i andra delar av
landet och tillgodogöra sig där vunna erfarenheter.
På ett område, som har beröringspunkter med det förevarande,
nämligen folkskolinspektionens, har man länge klart insett vikten av
en viss enhetlighet. Redan från folkskolinspektionens tillkomst, har
man genom utfärdande av cirkulär och promemorior, ej sällan innehållande
detaljerade anvisningar, samt genom inspektörernas sammankallande
till möten sökt uppehålla nära förbindelse mellan vederbörande
departement och inspektörerna. Och då folkskolinspektionen år 1913
omreglerades, vidtogos åtgärder för att genom en kraftig och omedelbar
ledning från folkskolöverstyrelsens sida åvägabringa enhetlighet i
inspektionsverksamheten, därvid dock betonades, att vikten av folkskolorganisationens
anpassning efter de olika bygdernas växlande förhållanden
icke finge förbises.
272
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Då det gäller att finna en utväg för åvägabringande av samband
mellan konsulenterna, uppställer sig först den från en del håll framkastade
möjligheten att härför anlita svenska fattigvårdsförbundet, som
onekligen har stora betingelser härför. Det möter dock vissa betänkligheter
att hänvisa statens tjänstemän till en enskild organisation. Mera
avgörande torde dock vara, att centralförvaltningen ej längre bör sakna
ett organ, som ägnar speciell uppmärksamhet åt fattigvårdsfrågor. Bristen
i detta hänseende har länge varit kännbar, och kravet på dess fyllande
synes ej längre kunna avvisas. Det torde nämligen vara nödvändigt,
att å den plats inom centralförvaltningen, dit fattigvårdsärendena
skola hänföras, finnes någon person, som har praktisk erfarenhet från
och överblick över fattigvårdens och angränsande sociala områden och
som kan, vare sig det anses lämpligt eller icke att ålägga honom att
direkt handlägga eller biträda vid handläggningen av de fattigvårdsärenden,
vilka för närvarande höra till Kungl. Maj:ts avgörande, dock
stå Kungl. Maj:t till tjänst med yttranden och verkställa utredningar i
sådana frågor, för vilkas bedömande praktisk erfarenhet och sakkunskap
i fattigvård äro erforderliga. Denne tjänsteman skulle då, jämsides med
nyssnämnda uppgift, vara en föreningslänk mellan konsulenterna samt meddela
anvisningar och föreskrifter i allt vad som rör deras rådgivande verksamhet.
Han skulle ock i frågor, som Kungl. Majrts befallningshavande
hänskjuta till honom, tillhandagå med yttranden, råd och anvisningar.
Särskilt skulle befallningshavandena tänkas komma att anlita honom i viktigare
princip- och organisationsfrågor. Inför denne tjänsteman skulle
konsulenterna en eller flera gånger årligen sammanträda till överläggningar
och även eljest skulle förbindelse dem emellan upprätthållas. Härigenom
skulle konsulenterna kunna få kännedom om värdefulla uppslag på fattigvårdens
område, och önskvärd enhetlighet och likformighet skulle befordras.
Om det än icke skulle vara ifrågavarande tjänsteman möjligt
att såsom konsulent handhava skötseln av ett eget distrikt, synes det
emellertid vara lämpligt att medgiva honom rätt och även, när hans
andra göromål så medgåve, skyldighet att ensam eller tillsammans med
konsulent företaga resor inom något konsulentdistrikt, vare sig för att
på ort och ställe taga kännedom om förhållanden, som beröra till honom
hänskjutet ärende, eller för att hålla sig i direkt kontakt med utvecklingen
och tillståndet inom fattigvården. Det skulle givetvis vara av icke ringa
betydelse, om tjänstemannen på detta sätt åtminstone någon gång varje
år hade tillfälle att under resor utveckla sin praktiska erfarenhet. Én
viktig förutsättning för att han verkligen skall kunna göra den nytta
för fattigvården, som åsyftas, torde nämligen vara, att han har tillfälle
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 273
att bilda sig eu egen, på personliga iakttagelser grundad uppfattning i
viktigare fattigvårdsfrågor; det är givetvis icke nog att på denna plats
hava en god byråtjänsteman.
Men, såsom jag förut antytt, kräves det av ifrågavarande tjänsteman
erfarenhet från och intresse för även andra områden än fattigvårdens.
Hans blick får icke ensidigt vara inriktad på fattigvården i inskränkt
bemärkelse, utan bör vara öppen även för de viktiga moderna företeelser,
som i vissa hänseenden begränsat och för visso komma att än mer
begränsa fattigvårdens uppgifter. Det är därför givetvis av vikt, att
han, såsom även pensionsstyrelsen med anförande av vissa exempel
framhållit, uppehåller samarbete med denna styrelse, ävensom med
socialstyrelsen och andra på angränsande områden verkande myndigheter.
Utöver de i det föregående antydda uppgifter torde även tillsyn
över de föreslagna arbetshemmen lämpligen böra anförtros honom. Med
hänsyn till arten av dessa hems arbetsuppgifter synes det nämligen
särskilt vara av vikt, att tillsynen av hemmen anförtros, icke åt de lokala
konsulenterna, utan åt den tjänsteman, som med den främsta sakkunskap
förenar möjlighet att åstadkomma jämnhet och enhetlighet inom denna
viktiga gren av anstaltsvården.
Den ställning, denne tjänsteman skulle komma att intaga, skiljer
sig i vissa hänseenden från den, som kommittén tänkt sig i fråga om
fattigvårdsinspektören. Särskilt skulle han i mindre grad än denne
utöva inspektionsverksamhet. Det kan därför ifrågasättas, huruvida
benämningen fattigvårdsinspektör kan för tjänstemannen ifråga anses
tillräckligt omfattande eller fullt betecknande. Då emellertid inspektion
av en viktig gren av anstaltsväsendet, nämligen arbetshemmen, enligt
vad jag förordat skulle ingå bland denne tjänstemans uppgifter, och
någon annan fullt tillfredsställande benämning synes svår att finna, torde
benämningen fattigvårdsinspektör böra bibehållas och kommer att av
mig i det följande begagnas.
Då fattigvårdsärendena närmast hava frändskap med en del under civildepartementet
lydande ärenden, synes det mig naturligt, att de, så
snart möjlighet därtill föreligger, överflyttas till nämnda departement. I
statsverkspropositionen till årets riksdag har också föreslagits, att de nu
under 9:de huvudtiteln upptagna anslagen till fattigvården skulle överföras
till 6:te huvudtiteln.
Beträffande fattigvårdsinspektörens placering hava olika förslag
framställts. Av dessa synes tanken, att göra honom till en fristående
myndighet, med hänsyn till den av mig föreslagna anordningen utav
inspektionen icke vara att förorda, utan torde han böra inordnas mera
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 35
274
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
direkt i förvaltningen. Vad beträffar tanken att förlägga fattigvårdsärendena
och därmed även fattigvårdsinspektören till socialstyrelsen,
synes något så nära samband mellan fattigvårdsärendena och de av
styrelsen för närvarande omhänderhavda grupper av ärenden icke föreligga,
att en dylik åtgärd kan anses ovillkorligen betingad därav. Man
lärer vidare få giva kommittén rätt därutinnan, att fattigvårds- och barnavårdsärendena
bilda en grupp för sig bland de sociala ärendena och
därför även i centralförvaltningen böra sammanföras. Då det kan vara
ovisst, huruvida barnavårdsärendena böra hänföras till socialstyrelsen,
med vars ärenden i övrigt de hava relativt föga samband, lärer därav
böra följa att en överflyttning dit av fattigvårdsärendena ej för närvarande
bör äga rum.
Men härtill kommer ännu ett skäl. Styrelsen har själv mot kommitténs
förslag anmärkt, att den i detsamma upptagna inspektionsmyndighetens
tillsyn i mångt och mycket komme att få karaktären av
ett kontrollerande utav Kungl. Maj:ts befallningshavandes verksamhet,
vilket kunde medföra konflikter. Det synes mig emellertid tydligt, att
en liknande invändning skulle kunna göras mot fattigvårdsinspektörens
placering inom socialstyrelsen, vilken ju i förhållande till Kungl. Maj:ts
befallningshavande icke intager ställningen av överordnad myndighet.
Åtskilligt talar för att, om fattigvårdsinspektören inordnades i socialstyrelsen,
samarbetet mellan honom och Kungl. Maj :ts befallningshavande
icke skulle bliva så livligt och intimt, som önskvärt vore. Visserligen
skulle ju fattigvårdsinspektören icke hava något förmanskap i förhållande
till konsulenterna i fråga om deras inspekterande verksamhet, och konflikter
med Kungl. Maj:ts befallningshavande, som ju skulle bliva konsulenternas
överordnade, skulle med avseende å nämnda verksamhet icke
kunna befaras. Beträffande den rådgivande uppgiften däremot skulle
fattigvårdsinspektören i förhållande till konsulenterna intaga en viss
ledande ställning, och om den med avseende å kommitténs förslag uttalade
fruktan för slitningar är befogad — något varom jag, såsom i
det föregående antytts, ej är fullt övertygad — kunde det tänkas även
på detta område uppstå meningsskiljaktighet mellan Kungl. Maj:ts befallningshavande
och den i socialstyrelsen placerade fattigvårdsinspektören.
På ett vida naturligare och smidigare sätt och med undvikande
av varje risk i berörda hänseende skulle samverkan mellan befallningshavande
och inspektören kunna åvägabringas, om den sistnämnde, såsom
från en del håll förordats, erhölle ställningen av tjänsteman inom civildepartementet,
under vilket ju Kungl. Maj:ts befallningshavande direkt
sortera. Jag har därför ansett mig böra föreslå denna utväg.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
275
1 likhet med såväl kommittén som åtskilliga hörda myndigheter
anser jag det vara riktigt att nu, särskilt i avbidan på den blivande
harnavårdslagstiftningeu, endast söka vinna en provisorisk lösning av
den centrala inspektionsinyndighetens organisationsfråga och därför för
närvarande ej göra någon annan anordning än att på departementets
stat uppföra anslag till en fattigvårdsinspektör jämte de tjänster i övrigt,
som därmed stå i sammanhang (samtliga befattningshavare å extra stat).
Med hänsyn till den överbelastning av ärenden, som redan förefinnes på
de olika byråerna i departementet, lärer det vara lämpligast att fattigvårdsärendena
få bilda en byrå för sig. Detta stämmer även bäst
överens med att fattigvårdsinspektören bör erhålla samma löneförmåner
och i övrigt samma ställning som en byråchef. Till denna byrå skulle
då de till jordbruksdepartementet nu förlagda fattigvårdsärendena så
snart ske kan överflyttas, i den mån de ej, enligt vad jag nedan kommer
att föreslå, anses kunna förläggas till andra myndigheter. Fattigvårds
statistiken synes däremot tillsvidare böra bibehållas bos statistiska
centralbyrån.
Såsom biträde åt inspektören vid fullgörande av hans verksamhet
synes mig böra anställas en assistent. Denne skulle hava att i allmänhet
biträda inspektören i allt vad som hör till dennes tjänst, att vikariera
för inspektören vid bortovaro på tjänsteresa, under semester och sjukdom,
samt att vid hinder för inspektören eller eljest utföra inspektioner.
Till assistent torde tilläventyrs någon av konsulenterna kunna förordnas,
varigenom ett livligare utbyte av erfarenheter kunde äga rum. För att
undvika, att fattigvårdsinspektören för mycket upptages av de löpande
byrågöromålen synes assistenten kunna göras till föredragamde i en del
mindre ärenden.
Till de framställningar om anslag, som böra göras hos riksdagen
för ovan angivna befattningar m. m., har jag för avsikt att framdeles
inkomma med särskilt förslag.
276
Kungl. Maj: tv Nåd. Proposition Nr 135.
Allmänt.
Gällande fattigvårds
förordnings
bestämmelser.
7 KAP.
Om hemortsrätt.
Rörande hemortsrättsbestämmelsernas natur anför kommittén i sina
motiver inledningsvis följande:
»Så länge staten icke själv kan åtaga sig bestyret med fattigvården utan
överlämnar åt mindre enheter, hos oss kommunerna, att i huvudsak ombesörja
och bekosta fattigvården, måste fattigvårdslagstiftningen också innehålla bestämmelser
rörande ^ fördelningen _ mellan dessa mindre enheter av de uppgifter beträffande
fattigvården, som åligga dem. Dylika bestämmelser äro av nöden både
för att tillförsäkra den behövande den hjälp, som enligt lagstiftningen bör lämnas
honom, och för en riktig och lämplig fördelning mellan kommunerna av de
bördor, vilka lagstiftningen pålägger dem så väl i fråga om själva arbetet med
fattigvårdens kandhavande som rörande utgifterna därför. Vad den behövandes
intresse att erhålla erforderlig hjälp angår, har i huvudsak sörjts därför genom
fastslående av den grundsatsen, att det fattigvårdssamhälle, där den nödställde
befinner sig, skall avhjälpa det företagande behovet utan hänsyn till om han
kan anses tillköra detta samhälle eller ej. Vistandet i en kommun är emellertid
ofta mera tillfälligt, och man har därför hittills ej ansett varje sådant böra grundlägga
skyldighet för kommunen i fråga att i aria fall bära kostnaden för och i
framtiden fortsätta med försörjningen, utan sökt reglera hithörande förhållanden
genom att föreskriva, att den kommun, till vilken den nödställde stått i ett visst
närmare förhållande, i allmänhet har att bekosta honom lämnad fattigvård och,
om så kräves, övertaga hans försörjning. Denna senare kommun har man kallat
hans försörjifingskoöimun eller hemortskommun.»
I 22 § gällande fattigvårdsförordning stadgas, att i fråga om fattigvård
skall svensk medborgare, för vilken behov därav uppstår, anses,
_ med vissa i förordningen stadgade undantag, hava hemortsrätt i det
fattigvårdssamhälle, varest han senast författningsenligt blivit eller bort
bliva mantalsskriven.
Vidare föreskrives i 25 § följande: Har någon för sig, hustru eller
minderårigt barn kommit i behov av fattigvård enligt 1 § under det
första kalenderår, för vilket han, till följd av inflyttning, blivit eller bort
bliva mantalsskriven inom visst fattigvårdssamhälle, eller bar den, som
med avseende å tilltänkt inflyttning mantalskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,
dit ej inflyttat; anses han icke hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
inom vilket han sålunda blivit eller bort bliva mantalsskriven,
utan behåller han den hemortsrätt, han näst därförut ägde.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr ldå. 277
Detsamma gäller, där någon under det första kalenderår, för vilket han,
till följd av inflyttning, blivit eller bort bliva mantalsskriven inom visst
fattigvårdssamhälle, eller under det näst förut gående året för sig, hustru
eller minderårigt barn av annat fattigvårdssamhälle åtnjutit fattigvård.
I skrivelse den 12 maj 1905 anhöll riksdagen, att Kun gl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till bland annat
ändrade bestämmelser beträffande hemortsrätt och förhållanden, som
därmed ägde sammanhang, vilka bestämmelser borde upptaga strängare
villkor för hemortsrätts uppkomst än de förut i ämnet gällande och vara
ägnade att, såvitt ske kunde, inskränka och förenkla tvisterna mellan
kommunerna om ersättning för lämnad fattigvård. Såsom motivering
härför anföres i skrivelsen bland annat:
»Den även i 1871 års förordning upptagna grundsatsen, att en var enligt regeln
bör, i avseende å fattigvård, höra till den kommun, dit han i allmänhet i
borgerligt avseende hörer, synes riksdagen ej vidare böra upprätthållas. Från
den i enlighet med densamma uppställda huvudregeln i fråga om förvärvande av
hemortsrätt göras visserligen undantag, bland annat genom stadgande, att under
vis''s tid åtnjuten fattigvård hindrar hemortsrätts uppkomst. Men därigenom
undvikas ej de menliga verkningarna av huvudregeln. Yid gällande bestämmelsers,
tillämpning, t. ex. å en person, som mantalsskrivits i ett samhälle men kort
därefter åter utflyttar samt tillbringar större delen av det år, för vilket mantalsskrivning
skett, i annan kommun utan att åtnjuta fattigvård, kommer det att inträffa,
att han i fråga om dels näst därpå följande år och — om ny hemortsrätt
ej bevisligen förvärvas — dels även senare åtnjuten obligatorisk fattigvård faller
förstnämnda kommun till last.» Härefter relateras vad en del främmande lagstiftningar
innehålla i detta ämne, därvid särskilt påpekas, huru man i några av
dessa genom bestämmelser om förlust av hemortsrätt förekommit eller minskat
den obillighet, som mera svåruppfyllda villkor för förvärv av hemortsrätt onekligen
vore ägnade att framkalla, »nämligen ett alltför betungande ansvar för utflyttade
personers fattigvård», på samma gång genom dylika bestämmelser vinnés
»en reducering av tvisteförfarandet i fråga om ersättning för fattigvård». Huru
eu lösning av detta spörsmål lämpligen borde ske, syntes emellertid icke kunna
bedömas utan en grundligare utredning än som kunde åstadkommas av riksdagen.
»Beträffande grunderna för hemortsrätt», anför riksdagen vidare, »framställa
sig även andra spörsmål än de hittills berörda. Exempelvis må nämnas frågan
om den ställning, som bör tillkomma genom obotlig sjukdom till arbete oförmögen
person, vilkens vård utom anstalt bekostas av annan; än vidare frågan
om hemortsrätt för minderåriga barn, efter det deras moder viss kortare tid
efter åtnjuten fattigvård ingått äktenskap med annan än barnens fader. Det
synes även böra tagas under övervägande, huruvida ej i övrigt särskilda bestämmelser
kunna och böra meddelas till förekommande därav, att kommunernas
målsmän söka i egennyttigt syfte inverka med avseende å för hemortsrätt grundläggande
förhållanden, vilka helt böra vara beroende av de eventuella understödstagarnas
fria vilja.»
Riksdagens
skrivelse den
12 maj 1905.
278
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
»Grunderna för hemortsrätt böra enligt riksdagens åsikt fastställas så, som
omsorgen för eu rättvis fördelning av ansvaret anbefaller. Men i den mån sådant
låter härmed förena sig, böra de bestämmas på ett sätt, som är ägnat att till
antal och vidlyftighet inskränka tvisterna mellan kommunerna. I många mål
försvåras utredningen väsentligen därigenom, att sökande fattigvårdsstyrelsen försummat
att av understödstagaren — som senare avvikit eller dött — inhämta
uttömmande upplysningar. Detta leder även mången gång till materiell orättvisa,
emedan ersättningsskyldighet ålägges en kommun, som, om fullständiga
upplysningar införskaffats, kunnat leda ansvaret över å annat samhälle, där understödstagaren
senare vistats. Sådant skulle kunna förebyggas genom skärpta
föreskrifter om den sökande fångvårdsstyrelse^ skyldigheter med avseende å
utredningen om den nödställdes levnadsförhållanden.»
45 §.
Bär hemorts- Efter att hava redogjort för hemortsrättslagstiftningens utveckling i
las "på™»n Sverige samt för den utländska lagstiftningen i ämnet diskuterar komfaktiska
man- mitten de olika sätt för frågans lösning, som kunna tänkas (se motiven
talSSgen?m~ 244 o. f.). Därvid behandlar kommittén först den s. k. uppehållsteorien
45 §. eller anordningen att det fattigvårdssamhälle, där en person faktiskt uppeKommittén.
håller sig, då fråga uppstår om fattigvård för honom, har att ej blott avhjälpa
det förefintliga behovet utan även att självt bära all kostnad därför,
så länge behovet fortfar och personen uppehåller sig inom samhället.
Kommittén erinrar om de fördelar, som ansetts skola vinnas med bestämmelser,
grundade på en dylik ren uppehållsteori, nämligen garanti för
individens fria flyttningsrätt, undvikande av tvister mellan kommunerna
om hemortsrätt och om ersättning för lämnad fattigvård samt större
lätthet för kommunerna att ordna sin fattigvård, då risk ej förefinnes
för kommunerna att få sig tillsända fattiga, som för länge sedan lämnat
dem. Såsom olägenheter av dylika bestämmelser framhåller kommittén,
att lättheten att överflytta försörjningsskyldigheten från ett fattigvårdssamhälle
till ett annat blir så stor, att de skattdragande rent av
inbjudas att göra försök i sådan riktning; att ett sådant system långt
ifrån att uppmuntra till en bättre fattigvård antagligen skulle komma
att verka i motsatt riktning, i det en inhuman fattigvård skulle föranleda
ett minskat inflyttande och ett ökat utflyttande av understödstagare,
samt att städerna, med den dragning de utöva, komme att se sin fattigvård
ökas. Ett övervägande av en dylik anordnings fördelar och olägenheter
leder, enligt kommitténs mening, till det resultat, att borttagandet
av alla hemortsrättsbestämmelser icke skulle vara lyckligt och
för de fattiga själva bliva en olägenhet. Rörande en uppehållsteori
med vissa garantier mot antydda olägenheter — en sådan har tidigare
föreslagits i Norge — påvisas, att den skulle komma att sakna den rena
279
Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid.
uppehållsteoriens förtjänster och att en sådan anordning i sak ej skulle
bliva annat än en modifierad hemortsrätt.
Såsom hemortsrättens grund betraktar kommittén en viss samhörighet
mellan individen och kommunen, vilken samhörighet på samma gång
är ett av de förnämsta skälen för att bibehålla fattigvården såsom en i
huvudsak kommunal institution. Denna samhörighet kan vinnas på olika
sätt. Man skiljer emellan medfödd och förvärvad hemortsrätt, vilken sistnämnda
kan efter vissa grunder komma en person till del på grund av
hans inflyttning till en kommun. Kommittén anser, att vår lagstiftning,
som i likhet med de flesta staters är grundad på den senare arten, territorialitetsprincipen,
fortfarande bör vila på denna grund. Ett osökt uttryck
för en persons samhörighet med en kommun finner kommittén i
tiden för hans vistelse inom denna, och anser kommittén ett år vara
den tidsperiod, som man hos oss lämpligen bör taga till utgångspunkt
vid bestämmande av reglerna för förvärv av hemortsrätt. Denna utgångspunkt
behöver enligt kommitténs mening ej föranleda, att man i lagstiftningen
nödvändigt bör uppställa en faktisk vistelse under ett år såsom
villkor för hemortsrätt, utan det angivna kravet kan hos oss tänkas
fyllt även genom en föreskrift om mantalsskrivningen såsom bestämmande
för hemortsrättsförvärvet. Kommittén anför vidare härom:
»Då man har en sådan år efter år återkommande registrering eller fördelning
av befolkningen på rikets kommuner som mantalsskrivningen, ligger det
naturligen nära till hands att låta den få användning i så många fall som möjligt,
då man mellan kommunerna vill fördela skyldigheter och rättigheter, som
tillkomma dem i förhållande till landets medborgare. Gällande fattigvård sförordnings
stadgande, att en person har hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle,
varest han senast författningsenligt blivit eller bort bliva mantalsskriven, uppfattas
för övrigt ofta i den allmänna föreställningen såsom likvärdigt med en föreskrift
om förvärv av hemortsrätt genom vistelse i ett samhälle under ett kalenderår,
delvis kanske beroende på föreskriften att hemortsrätt ej vinnes, om fattigvård
åtnjutits under kalenderåret. Ytterst grundar sig också mantalsskrivningen
på en vistelse eller, som den kallas i mantalsskrivningsförordningen, bosättning,
och ehuru mantalsskrivningen närmast avser att angiva bosättningsförhållandena
vid en viss tidpunkt, nämligen årsskiftet, tager den dock sikte på förhållandena,
sådana de antagas komma att gestalta sig under det inträdande kalenderåret.
Till grund för mantalsskrivningen kan således sägas ligga en presumerad
ettårig vistelse av sådan art, att personen i fråga anses böra inregistreras
såsom i borgerligt hänseende tillhörande en viss kommun.»
Efter att hava framhållit, att huvudanmärkningen mot att lägga
mantalsskrivningen till grund för hemortsrättsförvärv är, att hemortsrätt
då kan förvärvas genom en helt kort vistelse, anför kommittén vidare:
»Den framställda anmärkningen innebär med andra ord, att det nuvarande
systemet ej skulle vara ägnat att giva uttryck för den samhörighet mellan indi
-
280 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 135.
vid och kommun, på vilken hemortsrättsbestämmelserna böra vila. Det kan ej heller
förnekas, att de nuvarande bestämmelserna i en del fall, vilka dock i stort sett
torde få betecknas såsom undantagsfall, leda till resultat, som måste betecknas
såsom stridande mot nyss anförda princip. Den närmast till hands liggande utvägen
att avhjälpa dessa klagomål mot hemortsrättslagstiftningen är att i likhet
med vissa utländska lagar uppställa kravet på en viss tids vistelse inom kommunen
såsom vdllkor för förvärv av hemortsrätt. Genom att giva detaljerade
föreskrifter rörande vistelsetiden, dess uppkomst, fortvaro och upphörande blir
man då i tillfälle att så noggrant bestämma vistelsens beskaffenhet, att den fordrade
samhörigheten mellan individ och kommun uppnås så säkert, som detta
över huvud taget är möjligt.
Fråga är emellertid, om icke de fördelar, som mantalsskrivningen såsom
underlag för hemortsrätten erbjuder framför en ettårig faktisk vistelse, äro så
stora, att, även om samhörigheten mellan individ och kommun emellanåt kan
bliva mindre i det förra fallet än i det senare, det dock är bättre att allt framgent
låta medborgarna äga hemortsrätt i det samhälle, dit de i borgerligt avseende
höra. Konstaterandet av eu hemortsrätt, grundad på en viss tids vistelse,
kommer i regel att bliva förenad med tidsödande och invecklade utredningar. Med
mantalsskrivningen såsom underlag har man däremot för utredningen en fast
utgångspunkt, som ej bör underskattas, och, om man vill betjäna sig av den
faktiska mantalsskrivningen såsom grundval för hemortsrättsförvärvet, framgår
hemortsrätten direkt av mantalslängderna. I samma mån utredningen blir besvärligare,
blir det ock svårare för kommunerna att bedöma, varest en person rätteligen
bör hava hemortsrätt. Antagligen skulle man därför hava att vänta sig ett
ökat antal tvister om hemortsrätten, om man gjorde förvärvet därav beroende på
eu viss tids vistelse. Då mantalsskrivningen under så lång tid utgjort underlag
för hemortsrättsförvärvet, har ett sådant system för övrigt fått en viss hävd för
sig, och man bör ej utan tungt vägande skäl helt bryta därmed.»
Kommittén anför härefter, att, även om hemortsrättens anordnande
på grundval av mantalsskrivningen i ett visst givet fall för ett samhälle
kan föranleda till ett mindre tillfredsställande resultat, samma anordning
en annan gång tillför samhället en fördel, samt att enligt kommitténs
förslag till fattigvårdslag hemortskommunen fått sina förpliktelser med
hänsyn till dithörande fattiga minskade, i det att vistelsekommunen har
att vidkännas utgifter för fattigvård av mera tillfällig natur, varjämte
statens och framför allt landstingens förpliktelser ökats.
I sammanhang härmed meddelar kommittén, att enligt de av kommittén
insamlade uppgifterna för år 1907 av hela antalet understödstagare
i Sverige eller 228,073 endast 5,282 tillhörde annat fattigvårdssamhälle
än det, där fattigvården beviljats, samt att under samma år de
sammanlagda utgifterna för understödstagarnas beklädnad, vård och underhåll
uppgingo till 14,296,303 kronor, under det ersättningar till andra
kommuner utgjorde 339,740 kronor. Kommittén fortsätter:
»Dessa siffror få naturligtvis icke fattas såsom något uttryck för verkan av
hemortsrättsbestämmelserna över huvud, ty hemortsrättens så att säga ordinära
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr .Vin
281
verkningar ligga däri, att en person försörjes i den kommun, dit lian Lör, men
det är dock anmärkningsvärt, att kommunernas utgifter för understödstagare från
främmande kommuner i detta avseende under loppet av ett år icke äro större.
Med hänsyn till de såväl av riksdagen som från annat håll uttalade önskemålen
om strängare villkor för förvärv av hemortsrätt ansåg sig kommittén emellertid
böra göra ett försök att anordna hemortsrätten på grundvalen av viss tids
vistelse i en kommun. Kommittén utarbetade därför ett förslag till lagbestämmelser
om hemortsrätt, vari såsom huvudregel uppställdes, att eu person förvärvade
hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han under en tid av ett
år senast varit bosatt, därvid dock detaljerade föreskrifter måste lämnas om de
förhållanden, som konstituerade en bosättning. Härigenom uppnådde man, att
de förhållanden, vilkas befintlighet vid en viss tidpunkt föranledde till mantalsskrivning,
måste för att grundlägga hemortsrätt fortfara att existera under ett
helt år. Med dylika föreskrifter vanns utan tvivel ett mera tillfredsställande uttryck
för samhörigheten. Att märka är emellertid, att hemortsrätten ej kunde
grundas på en rent oavbruten vistelse, utan att man i många fall av praktiska
hänsyn måste nöja sig med att godtaga en vistelse, vilken varken var faktisk eller
oavbruten. Det visade sig för övrigt, att de regler, enligt vilka mantalsskrivningen
äger rum, i huvudsak sammanföllo med de bestämmelser, som ansågos böra
givas för den vistelse eller bosättning, vilken direkt skulle läggas till grund för
hemortsrättsförvärvet. Trots det fullständigare uttryck detta förslag gav åt samhörighetssynpunkten,
framstod det för kommittén såsom i hög grad tvivelaktigt,
huruvida detta uppvägde de praktiska fördelarna av att bibehålla mantalsskrivningen
såsom utgångspunkt.»
Efter -att, hava erinrat om lagen om allmän pensionsförsäkring, uttalar
kommittén, att då man bör utgå från att pensioneringen kommer att
utöva ett väsentligt inflytande på fattigvården, frågan om hemortsrättens
ordnande naturligen blir av ännu mindre räckvidd än förut varit fallet,
varefter kommittén vidare anför:
»Om tvekan förut kunnat råda, huruvida en omläggning av hemortsrätten
enligt ovan omnämnda grunder bör äga rum, har det efter pensionsförsäkringens
införande synts kommittén klart, att tidpunkten ej är lämplig att föreslå en dylik
omläggning av hemortsrätten, utan att hemortsrättslagstiftningen hos oss allt
fortfarande bör ställas i förbindelse med mantalsskrivningen.
Lagen om allmän pensionsförsäkring utövar emellertid inflytande på frågan
om ordnandet av hemortsrätten även ur en annan synpunkt. Enligt nämnda lag
skall en åttondel av kostnaden för pensionstilläggen fördelas mellan samtliga
rikets kommuner sålunda, att varje kommun bestrider åttondelen av pensionstillägget
för pensionstagare, som var i kommunen mantalsskriven vid den tid,
från vilken tillägget bestämts att utgå. Vidare stadgas, att om en person ej
inbetalar den på honom belöpande årsavgiften av tre kronor, den kommun, där
personen är mantalsskriven, skall inbetala avgiften till pensionsfonden. Ansökning
rörande pension göres hos pensionsnämnden i det pensionsdistrikt, där sökanden
senast blivit mantalsskriven. Här syftas tydligen överallt på den faktiska mantalsskrivningen.
Med hänsyn till det sätt, varpå pensionsförsäkringen ordnats hos oss, med
kommunala nämnder såsom organ och med kommunala bidrag till pensioner och
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 36
282
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
avgifter, komma tydligen fattigvårds- och pensionsmyndigheternas verksamhet
att nära beröra varandra. Fattigvården träder till, när pensioneringen måste
ersättas eller kompletteras av annan understödsverksamhet. Det måste då också
framträda som ett önskemål, att samhällsverksamheten på dessa punkter kommer
att utövas av myndigheter i samma kommun. Någon fullkomlig överensstämmelse
kan visserligen ej vinnas, enär på grund av åtnjuten fattigvård eller andra förhållanden
hemortsrätten ej alltid kommer att sammanfalla med mantalsskrivningen
det år, då pension beviljas. I största möjliga utsträckning vinnes dock detta, om
man låter den faktiska mantalsskrivningen i båda fallen "bliva bestämmande för
kommunens skyldighet.
Genom att lägga den faktiska mantalsskrivningen till grund för hemortsrättsförvärv,
kan det visserligen understundom inträffa, att det krav på samhörighet
mellan kommun och individ, som dock betecknats såsom det centrala i hemortsrättsspörsmålet,
icke uppfylles, och fråga är därför, om man icke till förebyggande
av åtminstone de svåraste bristerna härutinnan bör såsom nu medgiva
prövning av mantalsskrivningsspörsmålet i hemortsrättsfrågan. Tack vare bestämmelserna
om en dylik prövningsrätt hava myndigheterna onekligen varit i tillfälle
att i en del fall rätta eu mantalsskrivning, som stött sig på oriktiga antaganden
och uppgifter. I själva verket lära dock de fall, då en sådan rättelse ägt rum,
icke vara så många; vanligare är måhända, att en person förklaras hava bort
mantalsskrivas i en kommun för ett år, för vilket han icke blivit någonstädes mantalsskriven.
Vid en framtida revision av mantalsskrivningsförordningen torde man,
såsom framdeles kommer att beröras, kunna göra själva mantalsskrivningen mera
motsvarande de verkliga bosättningsförhållandena än den hittills varit. För övrigt
har man att emot den ovannämmnda synpunkten ställa fordran på att utredningen
om hemortsrätten göres så enkel som möjligt för att undvika invecklade och
tidsödande tvister mellan fattigvårdssamhäliena, i vilket avseende det, såsom
redan anmärkts, ar lämpligast att grunda hemortsrätten på den faktiska mantalsskrivningen.
Yäljes denna, skola därmed i stort sett tvisterna om hemortsrätten
i deras nuvarande form försvinna, då man blott behöver gå till mantalslängderna
för att få klarhet härom.
Yad ovan sagts om mantalsskrivningens förhållande till viss tids vistelse
synes för övrigt gälla även här. I de flesta fall torde resultatet bliva lika, om
man tager den författningsenliga eller den faktiska mantalsskrivningen till utgångspunkt.
Olikheterna framträda antagligen mest i eu del undantagsfall, där samhörighet
_ över huvud ej finnes med någon kommun, och där resultatet alltså
skulle bliva lika otillfredsställande, om man använde den ena eller andra utgångspunkten.
I detta sammanhang vill kommittén erinra om det från flera håll framställda
förslaget att för hemortsrätt, fordra två efter varandra följande mantalsskrivningar.
Detta förslag har dock ej kunnat förordas av det skäl, att man därvid skulle
avvikit från den ovan antagna utgångspunkten, en tidsperiod av ett år. Två
mantalsskrivningar skulle ofta innebära en fordran på ända till två års vistelse,
och särskilt för alla de fall, då vistelsen inom en kommun omfattar jämnt ett
år utan att börja vid årsskiftet, t. ex. för tjänare, skulle en sådan bestämmelse
försvåra hemortsrättsförvärvet.
På grund av vad sålunda anförts har kommittén föreslagit, att hemortsrätten
göres beroende av den faktiska mantalsskrivningen.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr ISö.
283
De av kommittén föreslagna huvudbestämmelserna om hemortsrätten
förekomma i 45 och 49 §§. I 45 § föreskrives sålunda, att i fråga om
fattigvård svensk medborgare skall, med vissa undantag, hava hemortsrätt
i det fattigvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven
utan att hava under det år, som mantalsskrivningen avser,
kommit i åtnjutande av fattigvård, som, enligt vad i 49 § sägs, utövar
inverkan på förvärv av hemortsrätt.
49 § 1 mom. innehåller, att där någon under det år, för vilket han
mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, åtnjutit fattigvård enligt
1 §, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.
Härifrån stadgas dock vissa undantag, för vilka redogörelse skall lämnas
i det följande. — 12 mom. av samma § föreskrives, att i fråga om
inverkan på förvärv av hemortsrätt likställes med fattigvård, som någon
själv åtnjutit, fattigvård, som åtnjutits av hans minderåriga barn, så ock
för mannen fattigvård, vilken tilldelats hans hustru eller under bestående
äktenskap barn, som hon ägt före äktenskapet och som hava hennes
hemortsrätt. Fattigvård åt barn utom äktenskap inverkar enligt stadgandet
ej på faderns förvärv av hemortsrätt.
Kommittén framhåller, att förslaget att låta hemortsrätten bero av
den faktiska mantalsskrivningen såsom nödvändig förutsättning kräver,
att det först i laga ordning fastslagits, varest en person är rätteligen
mantalsskriven. Under det att i gällande mantalsskrivningsförordning
någon bestämd tid ej föreskrivits för klagan över de i fråga om mantalsskrivning
meddelade beslut och vidtagna åtgärder, utgår kommitténs
nyssnämnda förslag ifrån att viss tid måste stadgas för anförande av
besvär i fråga om mantalsskrivning. Efter framhållande av, att riksdagen
vid antagandet av mantalsskrivningsförordningen ansåg en dylik
begränsning av besvärsrätten onödig, då fråga om mantalsskrivning i
varje fall kunde komma under omprövning i samband med frågan om
restitution av skatt eller om hemortsrätt, anför kommittén:
»Införandet av viss besvärstid kommer naturligen att medföra klagomål
över mantalsskrivning i flera fall än nu, då något skäl för en särskild klagan i
dessa mål ur hemortsrättssynpunkt ej finnes. Denna ökning torde dock ej kunna
bliva så stor, att icke en vinst uppstår därav, att mantalsskrivningen icke behöver
komma under omprövning i samband med tvister om hemortsrätt. En
väsentlig fördel ligger nämligen däri, att tvisterna om mantalsskrivning avgöras
för sig och icke först i samband med frågan om ersättningsskyldighet för lämnad
fattigvård. Enär de faktiska omständigheterna i mantalsskrivningsmålen grundas
på förhållanden, som ligga nära i tiden, blir utredningen ej så svår och tids
-
Fiss besvärstid
i mantals
skrivningsmål.
284
Kung!,. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ödande som i hemortsrättstvisterna, där till avgörande ej sällan föreligger spörsmålet,
varest en person för många år sedan bort mantalsskrivas.
Genom införandet av en anordning med viss besvärstid och hemortsrättens
beroende av den faktiska mantalsskrivningen nödgas kommunerna noggrannare
än hittills övervaka, att icke någon obehörigt där mantalsskrives. Kommittén
har dock icke kunnat tillmäta denna omständighet någon avgörande betydelse,
och då, så vitt kommittén kunnat finna, några olägenheter eljest ej äro förenade
med införande av en viss besvärstid i mantalsskrivningsmål, har kommittén föreslagit
en ändring i nu nämnda syfte i § 12 av mantalsskrivningsförordningen
samt i motsvarande paragrafer av förordningarna angående mantalsskrivning i
Stockholm och Göteborg.»
Kommittén finner emellertid även andra förändringar i mantalsskrivningsförordningarna
erforderliga och anför härom:
»Särskilt torde det bliva av nöden att anordna så, att samtliga rikets medborgare
i möjligaste mån alltid äro någonstädes mantalsskrivna; för pensionsförsäkringen
borde detta vara en nödvändig förutsättning, eftersom det eljest
kommer att inträffa, att för ett mycket stort antal personer ej finnes någon kommun,
som bär skyldighet att erlägga pensionsavgift eller deltaga i pensionstilläggens
bestridande. Vad hemortsrätten angår, har kommittén föreslagit såsom
huvudregel, att det fattigvårdssamhälle, där en person senast varit mantalsskriven,
skall anses som hans hemort, varigenom nämnda olägenhet för fattigvårdslagens
del bliver mindre framträdande. Kommittén har därför icke ansett sig
höra. framlägga något förslag till ändrade bestämmelser i mantalsskrivningsförfattningarna
i denna del, utan lämnat detta ämne, som sammanhänger även med
bestämmelserna om kyrkobokföringen och den civila registreringen i allmänhet,
att upptagas i samband med frågan om den omläggning av denna registrering,
vilken torde jämförelsevis snart visa sig nödvändig.
Ett godkännande av mantalsskrivningen såsom underlag för hemortsrätten
innebär ett godkännande även i fråga om hemortsrätten av de olika bestämmelser,
som i 3 § av mantalsskrivningsförordningen givits rörande en persons bosättning.
. Vid jämförelse mellan dessa bestämmelser och dem, som kommittén
tänkte sig för reglerande av ett års vistelse eller bosättning, visade det sig, såsom
förut är nämnt, att desamma i huvudsak överensstämde med varandra.
Sålunda borde i intetdera fallet tilläggas någon betydelse åt en vistelse av mera
tillfällig beskaffenhet eller åt vistelse vid läroanstalt för erhållande av undervisning,
^ ej heller kunde intagande å sjukvårdsinrättning eller förbättrings- eller uppfostringsanstalt
föranleda till att en person ansågs höra till den kommun, där
anstalten vore belägen, något som också gällde intagande å fängelse eller tvångsarbetsanstalt
och villkorligt frigiven fånges vistande å anvisad ort.
Ett stadgande, som i detta sammanhang bör uppmärksammas, är den i 3
§ 5 mom. av mantalsskrivningsförordningen upptagna föreskriften, att den, som
för sig, hustru eller minderårigt barn enligt 1 § fattigvårdsförordningen av fattigvårdssamhälle
åtnjuter full försörjning, som ej är tillfällig, skall mantalsskrivas
inom fattigvårdssamhälle motsvarande eller tillhörande distrikt. Innebörden i
detta stadgande är tydligen, att en sådan person även vid vistelse utom fattigA7årdssamhället
i fråga skall mantalsskrivas där. I det betänkande med förslag
285
-Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
till förnyad förordning angående kyrkoböckers förande, som avgavs den 15 juni
1910 av särskilda sakkunniga, framhölls den olikhet, som i detta hänseende förefanns
vid kyrkoskrivning och mantalsskrivning, samt anmärktes, att stadgandet
torde vara nödvändigt ur fattigvårdssynpunkt.
Enligt kommitténs uppfattning föreligger ej ur fattigvårdssynpunkt något
särskilt skäl för bibehållande av nämnda stadgande. Kommittén har emellertid
ej ansett sig böra göra något förslag till ändring av mantalsskrivningsförordningen
i denna del, då denna fråga torde böra ses i samband med frågan om
mantalsskrivningens ordnande i övrigt. Särskilt må erinras om den betydelse
detta stadgande erhållit därigenom, att mantalsskrivningen lagts till grund för
en kommuns skyldighet att deltaga i pensionstillägg och betalande av pensionsavgifter.
»
I sammanhang med sitt förslag till ändring i gällande mantalsskrivningsförfattningar
framhåller kommittén, att den tid, inom vilken besvären
över vidtagen eller underlåten mantalsskrivningsåtgärd skola ingivas, på
grund av mantalsskrivningens egen natur ej kan göras beroende av tiden,
då mantalsskrivning skett eller underlåtits, utan att i stället en viss tidpunkt
under året måste utsättas, inom vilken besvär över mantalsskrivning för
samma år skola vara angivna. Efter att hava anfört, att i den proposition
till 1894 års riksdag, som ligger till grund för gällande mantalsskrivningsförordning
och däri upptogs förslag om viss besvärstid i mantalsskrivningsmål,
till den ifrågavarande tidpunkten valts den 1 maj,
men att, då mantalsskrivningsförrättningen i vissa avseenden ej avslutas
förr än med maj månads utgång, kommittén i stället föreslagit den 1
juli, fortsätter kommittén:
»För det fall att någon mantalsskrivits å mer än en ort lärer det dock vara
nödvändigt att medgiva, att fråga om rätt mantalsskrivningsort kan upptagas
till prövning, när verkan därav i annat ärende, t. ex. fattigvårds- eller taxeringsmål,
förekommer till bedömande.
Då det är av vikt, att redan den mantalsskrivning, som avser det första år,
för vilket lagen om fattigvården skall tillämpas, icke kan bliva föremål för klagomål
under obegränsad tid, bör den föreslagna ändringen i mantalsskrivningsförordningen
tillämpas på nämnda mantalsskrivning. Det synes därför vara lämpligt;
att förordningen om ändringen träder i kraft den 1 november året innan
lagen om fattigvården träder i tillämpning.
Införandet av viss besvärstid i förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrivning påkallar motsvarande ändringar i förordningarna angående mantalsskrivning
i Stockholm och Göteborg.»
Beträffande kommitténs förslag till ordnande av hemortsrätten hava
meningarna bland de hörda myndigheterna varit tämligen delade.
Yttranden.
286
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Jag torde därvid först böra redogöra för det utförliga yttrande,
som avgivits av kammarrätten. I detta framhålles till en början, att
nu gällande hemortsrättsbestämmelser i flera avseenden ej kunna anses
tillfredsställande, att emellertid ingenstädes torde givas eller hava givits
en hemortsrättslagstiftning, vilken icke i ett eller flera avseenden föranlett
mer eller mindre berättigat missnöje, samt att det möter stora,
ja oöverkomliga svårigheter att reglera hemortsrättsförhållandena på
ett sätt, som icke ur en eller annan synpunkt komme att medföra
ogynnsamma verkningar. Efter att vidare hava uttalat, att den s. k.
uppehållsteorien icke på allvar kan komma under övervägande, vadan
hemorts rättsinstitutet bör bibehållas, att ej heller den s. k. medfödda
hemortsrätten kan läggas till grund för lagstiftningen samt att ett
övergivande av den s. k. territorialitetsprincipen säkerligen skulle komma
i avgjord strid med den allmänna uppfattningen om den riktning,
vari lösningen av föreliggande* fråga bör sökas, erinrar kammarrätten
om riksdagens förut omförmälda skrivelse den 12 maj 1905
samt fortsätter:
»Det lärer ej kunna förnekas, att vägande skäl tala för en lagändring i det
av riksdagen angivna syfte. Den samhörighet mellan kommunen och den behövande,
som skulle utgöra grundvalen för hemortsrätten, blir enligt nu gällande
lagstiftning i ej alltför sällsynta fall till den grad svag och löslig, att den kan
anses så gott som illusorisk. Det är sålunda under nuvarande förhållanden ingalunda
något ovanligt, att hemortsrätt förvärvas genom en mantalsskrivning, som
grundar sig på en synnerligen kortvarig vistelse i en kommun vid ett årsskifte.
Vinner den ifrågavarande personen ej sedermera ny hemortsrätt på grund av
vistelse i en annan kommun, kan det följaktligen inträffa, att den kommun, där
han på grund av omförmälda kortvariga vistelse blivit förd i mantal, måste i
följd av vederbörandes sjukdom eller för honom eljest yppat behov bestrida kostnaderna
för hans försörjning under större delen av hans levnad. Ett dylikt missförhållande
framstår för den kommun, som drabbas därav, lätt såsom en obillighet,
därav kommunens sätt att fullgöra sin försörjningsplikt gent emot de behövande
kan röna ogynnsamt inflytande.»
Sedan kammarrätten härefter redogjort för de skäl, på grund av
vilka kommittén ansett hemortsrätten böra knytas till den faktiska mantalsskrivningen,
yttrar kammarrätten:
»Det ligger i öppen dag, att denna lösning föga instämmer med den principiella
grund, varå hemortsrätten även enligt kommitténs åsikt bör byggas —
samhörigheten med viss kommun, vunnen genom viss tids vistelse inom densamma,
och icke heller råder någon bot på de främst överklagade olägenheterna av
287
Kungl. Maj:ts Nåd. Fruposition Nr 135.
de nuvarande hemortsrättsbestäminelserna. Mantalsskrivningen hänför sig till
förhållandena vid årsskiftet, och även om densamma kan anses grundlägga en
presumtion för vistelse inom kommunen under det kommande året, är det°dock
en alldaglig företeelse, att sådan vistelse faktiskt icke varder verklighet. Lien
detta oaktat, och även om presumtionen vederlägges, skulle i allt fall hemortsrätten
följa mantalsskrivningen. Till och med i det fall, då enligt nu gällande
lag en fullt författningsenlig faktisk mantalsskrivning ansetts icke böra medföra
verkan i avseende på hemortsrätten — nämligen då en person, som i anledning
av tilltänkt inflyttning blivit i en kommun mantalsskriven, icke dit inflyttat —
skulle enligt kommitténs förslag hemortsrätten följa mantalsskrivningen. Därtill
kommer att, som förhållandena nu gestalta sig, den faktiska mantalsskrivningen
i ett stort antal fall icke överensstämmer med" den rättsliga. Kommittén har visserligen
föreslagit ändring i mantalsskrivningsförfattningarna i syfte att i någon
man bringa mantalsskrivningen i bättre överensstämmelse med den faktiska vistelsen
(bosättningen), men förslagets ineffektivitet härutinnan är uppenbar. Det
lärer fortfarande som hittills ofta komma att inträffa, att personer ej bliva mantalsskrivna
i kommuner, uär de vistas under omständigheter, som bort föranleda
dylik åtgärd, och endast undantagsvis lärer det av kommittén föreslagna besvärsförfarandet
leda till rättelse härutinnan. Den kommun, vars intresse beröres av7
en dylik mantalsskrivning, torde esomoftast sakna möjlighet att därutinnan bevaka
sin rätt. Åtskilliga av de i ärendet hörda myndigheters hava ock ansett,
att en omläggning av kemortsrättslagstiftnmgen i den av kommittén åsyftade
riktningen förutsätter en mera djupgående reform av mantalsskrivningsförfattningama
än den kommittén föreslagit. Kommitténs förslag i nu ifrågavarande
del kan därför icke förordas.
Till man en ändring, som bättre än kommitténs förslag motsvarar hemortsrättens
principiella grund och som åtminstone i någon mån avhjälper de allmännast
överklagade olägenheterna av det nuvarande tillståndet, så måste mani
en eller annan form giva den faktiska vistelsen — bosättningen — inflytande å
hemortsrättsförvärvet. Härav följer emellertid ingalunda, att man, såsom kommitterade
förmenat, behöver övergiva mantalsskrivningen såsom det i första hand
bestämmande för hemortsrätten. Mantalsskrivningen avser att vara ett legalt
uttryck för den ort, där en person har sitt bo och hemvist — »envar skall mantalsskrivas
där han är bosatt» (mantalsskrivningsförordningen 3 § 1 mom.) — och
i den mån detta motsvaras av en verklig under viss tid fortgående vistelse, block
mantalsskrivningen ett fullt riktigt uttryck för den samhörighet med en kommun,
som bör grundlägga hemortsrätt. _ Vad som däremot kräves är, att i de fall, där
den faktiska bosättningen och vistelsen icke motsvara mantalsskrivningen, hemortsrättsförvärvet
icke göres ovillkorligen beroende av mantalsskrivningen, utan
Enlighet öppnas att taga hänsyn till förhållandena, sådana de i verkligheten
gestaltat sig.. Redan nu gällande lag giver, såsom förut nämnts, exempel på en
dylik anordning, då där stadgas (i 25 §) att, om den, som med avseende å tilltänkt
inflyttning mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle, dit ej inflyttat,
så anses han icke hava hemortsrätt inom mantalsskrivningskommunen Det ligger
nära till hands att utsträcka detta undantag att gälla även för den, som visserligen
inflyttat till en viss kommun och där mantalsskrivits, men som därefter
åter utflyttat efter så kort tid, att någon samhörighet med kommunen ej kan anses
vara vunnen genom vistelsen inom densamma.
288
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Vad angår den tidsperiod, under vilken vistelse inom en kommun bör hava
varat för att åstadkomma den samhörighet, som skall grundlägga hemortsrätt, så
anser kommittén densamma lämpligen kunna bestämmas till ett år. Härutinnan
är kammarrätten ense med kommittén, dock att för sådana fall, där vistelsen
grundas på avtal, som träffats för år, såsom exempelvis tjänsteavtal, hyresavtal
m. m., kravet på vistelse under ett år anses fyllt genom den av sådant avtal föranledda
bosättningen och vistelsen inom kommunen, även om vistelsen med en
eller annan dag eller vecka faktiskt understigit nämnda tidsmått. Tjänstehjons
s. k. frivecka, hyresgästs avflyttning några dagar före fardag böra icke inverka å
tidsb eräkningen.
Kammarrätten anser alltså, att stadgandet angående hemortsrättsförvärv i
nu ifrågavarande del bör givas den innebörd, att svensk medborgare skall anses
hava hemortsrätt inom det fattigvårds samhälle, där han senast författningsenligt
blivit eller bort bliva mantalsskriven, dock att hemortsrätt icke tillkommer den,
som i anledning av tilltänkt inflyttning blivit inom samhället mantalsskriven men
dit ej inflyttat, och ej heller den, som väl inflyttat till samhället, men därifrån
åter avflyttat inom ett år efter inflyttningen.
En dylik bestämmelse skulle till en början innebära, att den tid, under vilken
hemortsrätt förvärvas, börjar löpa från inflyttningen och slutar ett år därefter,
under förutsättning att vistelsen varit av beskaffenhet att böra föranleda
mantalsskrivning. Om alltså en person inflyttat i oktober och i anledning därav
blivit eller bort bliva mantalsskriven, så är han från och med samma tid följande
år hemortsberättigad i kommunen, för såvitt han under året tvärstanna!
där. Stadgandet bryter alltså med den hittills gällande och även av kommittén
upprätthållna principen att i dessa fall räkna uteslutande med kalenderår. Men
denna omläggning synes vara riktig. Om det grundläggande för hemortsrätten
skall vara samhörigheten med en kommun, vunnen genom ettårig vistelse inom
densamma, så bör ock hemortsrätten inträda, så snart samhörigheten föreligger,
vare sig detta inträffar vid årsskifte eller ej.
En följd härav varder ock, att skyldigheten att gälda ersättning för lämnad
fattigvård i åtskilliga fall kommer att åligga en kommun, i vilken understödstagaren
vistats senare än enligt nu gällande bestämmelser och kommitténs förslag.
Enligt dessa kan nämligen ersättning för lämnad fattigvård icke utdömas
av den kommun, i vilken understödstagaren varit mantalsskriven för det år, då
fattigvården utgått, utan betalningsskyldig blir den kommun, där han på grund
av mantalsskrivning senast för ett föregående år vunnit hemortsrätt. Men utan
tvivel är det att anse som en fördel, att understödsplikten, så långt förhållandena
i övrigt medgiva, kommer att vila å den kommun, inom vilken den understödsbehövande
senast haft sitt hemvist.
Den föreslagna bestämmelsen torde även föranleda, att kostnaden för fattigvård
åt kringflackande personer i avsevärd omfattning kommer att drabba statsverket.
Det synes nämligen antagligt, att sådana personer ofta komma att befinnas
hava hemortsrätt inom en kommun, där de haft mera stadigvarande vistelse
för längre tid än fem år tillbaka. Men då det är kommunernas skyldighet att
omhändertaga och försörja just denna klass av nödställda, som utgjort en av de
väsentligaste anledningarna till klagomål mot det nuvarande systemet, synes den
nu påpekade konsekvensen ej böra giva anledning till några betänkligheter. Den
utjämning av fattigvårdstungan, som skulle vinnas genom statsverkets mellan
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135
289
komst i dylika fall, komme antagligen att bliva avsevärd. Ur billighetens synpunkt
lärer emot en sådan anordning icke vara något att erinra.
Det måste naturligtvis övervägas, huruvida ovan framställda förslag till lieinortsrättsbestämmelse
är förknippat med sådana praktiska svårigheter, att det av
sådan anledning måste avvisas. Det är ju de rent praktiska synpunkterna —
farhågor för tidsödande och invecklade utredningar, ökade fattigvärdsprocesser
o. s. v. —• som varit avgörande för kommitténs ståndpunkt. Härvid må till en
början anmärkas, att den processuella enkelheten köpes för dyrt, om priset för
densamma skall vara ett lagbud, vars materiella innebörd måste erkännas vara
otillfredsställande. Kan kommitténs förslag om den faktiska mantalsskrivningen
såsom grundläggande för hemortsrätten icke godtagas, så lärer den minskning i
eller förenkling av fattigvårdsprocesserna, som kommittén på grund av nämnda
hemortsrättsbestämmelse ställt i utsikt, icke vidare vara att påräkna. Vidare
torde det knappast kunna med någon större grad av sannolikhet förutsägas, att
den av kammarrätten ifrågasatta hemortsrättsbestämmelsen skulle göra fattigvårdsprocesserna
mera invecklade och tidsödande än de åtminstone med nu gällande
bestämmelser äro. Sant är, att en utredning, som skall avse ej allenast
frågan om en persons rättsliga mantalsskrivningsort utan även frågan om tiden
för hans inflyttning till eller avflyttning från mantalsskrivningskommunen, varder
mera omfattande än en undersökning, som avser allenast förstnämnda fråga, men
å andra sidan besparas inåDga av de undersökningar, som nu måste göras angående
en kringflyttande understödsbehövandes vistelse vid olika årsskiften. Ty
så snart det varder klart, att vistelsen vid årsskiftet icke fortfarit under en tidsföljd
av ett år, varder vidare utredning angående arten av samma vistelse överflödig.
Det torde vara svårt att säga, vilketdera alternativet ur synpunkten av
undersökningens besvärlighet och omfattning må vara att föredraga.
Det ligger nära till hands att mot det framlagda förslaget åberopa svårigheten,
att icke säga omöjligheten av att i många fäll exakt utreda dagen för en
persons inflyttning till eller avflyttning från en viss kommun. Men sådant lärer
icke heller vara nödigt. Om det utredes, att personen ifråga blivit i viss kommun
mantalsskriven, anses han där hava hemortsrätt, så framt det icke tillika utredes,
antingen att han icke inflyttat i kommunen, eller ock att den tid, varunder han
varit i kommunen bosatt — ordet fattat i den mening, som avses i gällande förordning
om mantalsskrivning — icke uppgått till ett år. Om i ett blivande lagstadgande
upptagas de i mantalsskrivningsförordningen använda beteckningarna
»inflytta» och »avflytta», lärer därav med erforderlig tydlighet framgå, att med
inflyttning till eller avflyttning från en kommun avses samma förhållanden som
om frågan gällde mantalsskrivning.»
Inom kammarrätten hava olika meningar uttalats, bl. a. av föredraganden,
kammarrättsrådet Hernmarck, som anser de skäl, vilka kommittén anfört
mot införandet i vår lagstiftning av principen om viss tids vistelse såsom
villkor för hemortsrättsförvärv, vara fullt övertygande och framhåller,
att kammarrättens förslag tämligen nära sammanfaller med anordningen,
att ett års vistelse i kommun grundlägger förvärv av hemortsrätt.
Han anför vidare bl. a.:
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 120 käft. (Nr 135.)
37
290
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
»Särskilt bör kraftigt betonas den synnerliga angelägenheten av att hemortsrätten
regleras genom föreskrifter, som äro ägnade att i möjligaste mån förebygga
tvister mellan kommunerna i fattigvårdsfrågor och, såvitt ske kan, förenkla
desamma. På grund av vårt lands fortgående industrialisering och därav beroende
större rörlighet bland befolkningen synes ock all anledning föreligga till
antagande, att den i hög grad betänkliga ökningen av fattigvårdsprocessernas
antal alljämt kommer att fortskrida, därest icke till förekommande härav kraftiga
åtgärder vidtagas. Att dessa tvisters antal, vilkas nedbringande ur flera synpunkter
framstår såsom ett ingalunda oviktigt samhällsintresse, skulle, om förvärvet
av hemortsrätt bleve beroende av viss tids vistelse i en kommun, avsevärt
ökas, torde få anses visst, liksom ock att de under nämnda förutsättning komme
att bliva vida mera invecklade och svårlösta. Jämväl andra olägenheter äro förbundna
med stadgande om hemortsrättsförvärv på grund av viss tids vistelse i
en kommun. Att en anordning i avseende å hemortsrätten, enligt vilken dylik
rätt räknas efter kalenderår, ifråga om reda och enkelhet särskilt vad angår utrönande
av den tid, meddelad fattigvård avser, äger bestämt företräde framför ett
system, enligt vilket ny hemortsrätt kan förvärvas när som helst under året,
synes otvivelaktigt. Ej heller bör förbises, att ett stadgande om viss tids vistelse
i kommunen såsom grund för hemortsrättsförvärv komme att medföra ej ringa
fara för illojala försök att på annan kommun överflytta en befarad fattigvårdstunga
genom att hindra ett hotande hemortsrättsförvärv medelst överenskommelse
om upphörande av arbetsavtal några dagar före vistelsetidens utgång eller annan
liknande åtgärd.
Ehuru ense med kommittén därom, att underlaget för hemortsrättsförvärvet
fortfarande såsom hittills bör vara mantalsskrivningen, kan jag däremot icke under
nuvarande förhållanden förorda förslaget att till grund för dylikt förvärv lägga
den faktiska mantalsskrivningen. Yäl inser jag tillfullo de stora praktiska företräden
i avseende å reda och enkelhet, en sådan anordning skulle erbjuda framför
nu rådande förhållanden, och finner även, att förslagets genomförande vore synnerligen
önskligt, därest erforderliga garantier gåves för att en var bleve förd i
mantal i sin rätta mantalsskrivningsort. Men sådana garantier torde knappast
kunna anses vara förhanden. Sant är visserligen, att de fall äro mycket fåtaliga,
då i fattigvårdsmål en på vistelse grundad faktisk mantalsskrivning förklarats obehörig.
Men däremot är det en ingalunda sällsynt företeelse, att personer ej
bliva mantalsskrivna i kommuner, där de vistas under omständigheter, som böra
föranleda sådan åtgärd, och endast undantagsvis lärer, därest på sätt kommittén
föreslagit viss besvärstid stadgas i mantalsskrivningsmål, kommun, vars intressen
beröras av omförmälda underlåtenhet, äga möjlighet att i förevarande avseende
bevaka sin rätt.»
Efter att hava redogjort för de betänkligheter, som i detta hänseende
i avgivna yttranden framförts mot förslaget, förklarar föredraganden sig
anse rådligast, att nuvarande stadgande i ämnet bibehålies, till dess, där
så ske kan, genom en revision av mantalsskrivningsförfattningarna större
överensstämmelse vunnits mellan bosättningen och den faktiska mantalsskrivningen.
I fortsättningen yttrar han vidare:
291
Kuntjl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.
»Under förutsättning, att tidsperioden för liemortsrättsförvärv, principiellt
sett, fastställ es till ett år, och detta förvärv fortfarande såsom hittills grundas å
mantalsskrivning, ligger självfallet den lösning av förevarande spörsmål närmast,
att icke någon rubbning sker i gällande bestämmelser i det avseende, varom nu
är fråga. Men om således allt skulle bliva vid det gamla, komme ju de anmärkta,
med den nuvarande ordningen förbundna olägenheterna att alltjämt
kvarstå. För undvikande härav kunde man möjligen anlita den utvägen att
såsom villkor för liemortsrättsförvärv uppställa mantalsskrivning i en kommun
under två på varandra följande år, ett förslag, som tid efter annan från skilda
håll framställts. Kommittén har dock ansett sig ej kunna förorda detta förslag
av det skäl, att man därvid skulle avvika från den antagna utgångspunkten,
eu tidsperiod av ett år. Två mantalsskrivningar skulle nämligen ofta innebära
en fordran på ända till två års vistelse, och särskilt för alla de fall, då vistelsen
inom en kommun omfattade jämnt ett år utan att börja vid årsskiftet, t. ex.
för tjänare, skulle en sådan bestämmelse försvåra hemortsrättsförvärvet. Betydelsen
av dessa skäl bör för visso icke underkännas, men å andra sidan torde
ej heller kunna förnekas, att stadgandet om endast en mantalsskrivning såsom
grund för hemortsrättsförvärv lider av såväl principiella som praktiska olägenheter
av delvis ganska betänklig art. Ur angivna synpunkter synes således
varje här ovan omförmäld lösning av hemortsrättsfrågan i nu förevarande del
erbjuda större eller mindre olägenheter, och verkligt fullgiltiga skäl för rubbning
av nu gällande anordning härutinnan kunna enligt min uppfattning knappast
anses framtedda. Då härtill kommer, att hemortsrättsbestämmelserna böra avse
att i möjligaste mån främja en rättvis och lämplig fördelning av fattigvårdstungan
mellan kommunerna och en väsentlig skärpning av villkoren för hemortsrättsförvärv
med all säkerhet komme att medföra en förskjutning av fattigvårdstungan
till nackdel för de ekonomiskt svagare, icke industriidkande kommunerna, ställer
jag mig än mera tveksam mot övergivandet av den princip, som ligger till grund
för vår gällande hemortsrättslagstiftning i den del, varom nu är fråga.
Det torde även böra uppmärksammas, att genom statens ökade bidragsskyldighet
till fattigvården ävensom landstingens övertagande av vissa kostnader
för densamma en minskning i hemortsrättens betydelse kan förväntas komma att
inträda. Ett visst avseende lärer ej heller kunna frånkännas den omständigheten,
att man år 1909 i Tyskland nedsatt tiden för hemortsrättsförvärv från två
till ett år.>
Ytterligare tre ledamöter av kammarrätten anse hemortsrätten böra
grundas på den rättsliga mantalsskrivningsorten. Två av dessa ledamöter
motivera detta med att gällande lagstiftning om mantalsskrivning,
även med det av kommittén föreslagna besvärsförfarandet, icke innebär
säkerhet, att mantalsskrivning av en person sker å ort, där han rätteligen
bort föras i mantal. Den tredje ledamoten yttrar om kammarrättens
majoritets förslag:
»Det har blivit ifrågasatt, att utöver behörig mantalsskrivning kräva ett års
vistelse (bosättning) i kommunen. Ett stadgande i denna riktning måste emellertid
verka hämmande på den naturliga framflyttning av hemortsrätten, som
292
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
efter ombyte av hemvist bör inträda. Frånsett praktiska svårigheter för stadgandets
tillämpning, bleve verkan av en sådan bestämmelse den, att hemortsrätten,
vad anginge den rörliga befolkningen, i ett stort antal fall förlädes långt
tillbaka i tiden; och komme detta i sin ordning att inveckla tvisterna om hemortsrätt.
Då en kommun ej sällan bleve ersättningspliktig i fråga om en person,
som över fem år oavbrutet vistats utom kommunen, komme fattigvårdstungan,
under förutsättning att den av kommittén föreslagna bestämmelsen i
62 § godtages. att i vida större utsträckning än kommittén ifrågasatt överflyttas
på staten.»
Även i övrigt hava åtskilliga erinringar gjorts mot kommitténs förslag
att låta hemortsrätten bestämmas av den faktiska mantalsskrivningen.
Sålunda anser t. ex. Hallands läns landsting, att de föreslagna
bestämmelserna i många fall skulle leda till oreda och orättvisa, samt
anför:
»Det bleve en enkel sak att endast genom en anmälan vid mantalsskrivningsförrättning
överflytta försörjningsplikt för fattiga från den ena kommunen
till den andra. Slitningar och processer kommunerna emellan skulle genom eu
sådan bestämmelse snarare till- än avtaga. Och en enskild individ skulle kunna
utan någon som helst grund fritt få välja det samhälle, där han önskar finna
försörjning, och blott genom en mantalsskrivningsåtgärd tvinga sig på vilken
kommun det behagar honom, utan att han där haft någon verksamhet eller ens
någonsin vistats. Landstinget anser föreskriften i § 22 i nu gällande fattigvårdsförordning
vara vida att föredraga framför den nu föreslagna § 45 om hemortsrätt.
»
Uppfattningen, att de föreslagna bestämmelserna skulle leda till
orättvisa samt uppmuntra till kringgående och förorsaka ökning i processernas
antal delas av flera myndigheter — däribland åtskilliga Kungl.
Maj:ts befallningskavande — vilka därför anse de nuvarande bestämmelserna
vara att föredraga. Från ett par myndigheter betonas, att förslaget
innebär en väsentlig förenkling av gällande stadganden, men att
denna fördel ej torde uppvägas av den materiella orättvisan. Att förslaget
i och för sig innebär en önskvärd förenkling vitsordas för övrigt
från flera håll, där man eljest avstyrker detsamma. Detta avstyrkande
vilar då i regel därpå, att man anser en mera djupgående reform erfordras
av mantalsskrivningsförfarandet och möjligen även av kyrkobokföringen.
Härvid framhålles bland annat svårigheten för kommunerna
att tillse, att mantalsskrivning inom desamma ej sker utan tillräckliga
skäl. En myndighet betvivlar, att det någonsin kan bliva möjligt att
så ordna mantalsskrivningsförfarandet, att rikets samtliga medborgare
alltid äro någonstädes mantalsskrivna. I några utlåtanden framhålles,
att varken de nu gällande eller de föreslagna bestämmelserna om hem
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 293
ortsrätt aro tillfredsställande; hemortsrättsförvärvet bör grundas icke på
mantalsskrivningen utan på en ettårig vistelse.
Flertalet Kungl. ÄIaj:ts^ bef''allningskavande har ej något att erinra
mot kommitténs förslag. Åtskilliga av dem betona, att förslaget är
ägnat att underlätta avgörandet av frågan om hemortsrätt och minska
antalet hemortsrättsprocesser, samt Unna de med avseende å förslaget
framställda farhågorna överdrivna.
Kungl. Maj ds be fållning skavande i Kristianstads län anför:
»Val torde denna princip, att den faktiska mantalsskrivningen skall vara
avgörande för hemortsrätten, komma att i en del fall möjliggöra, att hemortsrätt
förvärvas i annan kommun än den, där det med hänsyn till individens samhörighet
med kommunen rätteligen bort ske, men denna olägenhet synes Kungl. Maj:ts
befallningshavande icke vara av den betydenhet, att man av hänsyn därtill bör
finna sig nödsakad att avstå från den länge eftersträvade och ytterst välbehövliga
reformering av bestämmelserna rörande hemortsrätten, som härigenom vinnes.
De invecklade och tidsödande tvisterna härom mellan fattigvårdssamhällena och
det av dessa tvister förorsakade oerhörda mångskriveriet måste få ett slut, och
då någon annan utväg att på ett enkelt och praktiskt sätt ordna saken knappast
torde förefinnas, tvekar Kungl. Maj:ts befallningshavande icke att tillstyrka kommitténs
förslag i detta avseende.
Genom införande, på sätt kommittén föreslagit, av viss besvärstid i fråga
om mantalsskrivning och dennas avgörande betydelse för hemortsrätten bliva
kommunerna nödsakade att noggrannare än hittills övervaka, att icke någon obehörig
där mantalsskrives, och om tillika genom nya bestämmelser i mantalsskrivningsförfattningarna
sådana anordningar bliva vidtagna, att största möjliga
garanti vinnes för att samtliga rikets medborgare alltid bliva någonstädes mantalsskrivna,
torde de fall, där felaktig mantalsskrivning grundlägger förvärv av
hemortsrätt inom orätt kommun, icke behöva bli synnerligen talrika eller vålla
avsevärda olägenheter.»
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Jämtlands län anser erfarenheten
visa, att det endast är i rena undantagsfall, som en utredning i fattigvårdsmål
kan åstadkomma eller verkligen åstadkommit ett rubbande av
den genom den faktiska mantalsskrivningen förvärvade hemortsrätten.
Befallningshavanden finner det sätt, varpå kommitterade sökt lösa hemortsrättsfrågan,
innebära en väsentlig förbättring av och äga stora företräden
framför nu gällande lagstiftning samt anför:
»Det måste naturligen bliva ett strängare tillämpande av mantalsskrivningsförordningen,
då mantalsskrivningen kommer att på detta sätt bliva grundläggande
för hemortsrätten i fattigvårdshänseende; och anser Kungl. Maj:ts befallningshavande,
att förfarandet vid mantalsskrivningarnas förrättning redan
nu giver vederbörande myndigheter medel i händerna till förekommande av obe
-
294
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
liörig mantalsskrivning. Med ett sådant noggrannare förfarande lärer väl varje
kommun, som det vill, kunna sägas äga medel att skydda sig mot obehörig mantalsskrivning,
och den kommun, som icke själv söker att, vad på den ankommer,
skydda sig mot försök i den vägen, torde med all säkerhet till största delen hava
sig själv att skylla.»
Iiungl. Maj:ts befallning skavande i Hallands län — som i första
rummet uttalar sig till förmån för uppehållsteoriens realiserande, ehuru
befallningshavanden i anseende till de med densammas genomförande förbundna
svårigheter ej anser sig kunna bestämt förorda detta system —
finner de av kommitterade föreslagna bestämmelser i ämnet innefatta
väsentliga förbättringar och förenklingar i förhållande till nu gällande
lag, särskilt föreskriften om den faktiska mantalsskrivningsorten såsom
grundläggande för hemortsrätten. Om anmärkningen, att eu person, som
under en tillfällig vistelse inom något fattigvårdssamhälle låter kyrkooch
mantalsskriva sig därstädes, skulle kunna genom denna mantalsskrivning
förvärva sig hemortsrätt inom kommunen, är riktig, drabbar
densamma, säger befallningshavanden, mindre kommitterades förslag än
bestämmelserna i gällande mantalsskrivningsförordning, och den anmärkta
olägenheten torde utan svårighet kunna avhjälpas genom ändringar i
sistnämnda förordning. Då genom statens försorg årligen anordnas en
officiell förrättning i syfte just att bestämma den ort, varest en var skall
anses bosatt, synes det befallningshavanden egendomligt, om icke lagstiftningen
skulle kunna begagna sig av sagda förrättning jämväl för
avgörande av en persons hemortsrätt i fattigvårdshänseende.
Kungl. Maj:ts befallning skavande i Norrbottens län ifrågasätter den
jämkning i kommitténs förslag, »att, om en person på grund av mantalsskrivning
vinner hemortsrätt utom sin egentliga hemortskommun, men
inom en kortare tid dit återvänder utan att på grund av erhållen obligatorisk
fattigvård där vinna ny hemortsrätt, han icke genom nämnda
mantalsskrivning skall anses hava förvärvat hemortsrätt inom den kommun,
där han mantalsskrivits.»
Kungl. Maj:ts befallning skav ande i Västmanlands län anser de av
kommittén föreslagna bestämmelserna innebära en betydlig förenkling i
nuvarande inkrånglade stadganden rörande hemortsrätten och böra särskilt
ur den synpunkten föredragas. Dock finner befallningshavanden,
att en mantalsskrivning på grund av endast tilltänkt inflyttning icke bör
medföra hemortsrätt, utan att ett undantag härutinnan liksom i 25 §
fattigvårdsförordningen bör inflyta i den blivande lagstiftningen.
Åtskilliga kronofogdar och länsmän hava givit uttryck åt den uppfattningen,
att bestämmelserna om den faktiska mantalsskrivningen såsom
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 295
grund för hemortsrätten innebära en väsentlig förbättring. De ständiga
tvisterna om hemortsrätten komme därmed att försvinna och kommunerna
skulle vid mantalsskrivningarna få bevaka sin rätt och tillse,
att var och en blir skriven å viss ort, vilket vore att föredraga framför
nuvarande bestämmelser, enligt vilka efter mången gång ganska bristfälliga
undersökningar om förhållandena liera tiotal år tillbaka skulle
avgöras, varest den person det gäller vid en viss tidpunkt bort mantalsskrivas.
Kronofogden i Jämtlands östra fögderi yttrar i denna del:
»Den nuvarande anordningen med prövning av rätta mantalsskrivningsorten
har föranlett därtill, att sällan något ersättningsanspråk godkänts utan rättegång
och anspråk framställts, som ofta varit alldeles obefogade. Genom myndigheternas
försorg har därför ofta en synnerligen vidlyftig och mången gång alldeles
onödig utredning måst åvägabringas, och därtill har kommit, att utredningen ofta
visat sig ofullständig och föga tillförlitlig, då kommunerna i allmänhet sökt med
vad medel som helst komma ifrån ersättningsskyldigheten och på hemortsfrågans
avgörande inverkande omständigheter icke ordentligen kommit fram i målet eller
på annat sätt undanhållits. Skriftväxlingen i fattigvårdsmålen har blivit oerhört
vidlyftig och för myndigheterna betungande, och den nytta, skriftväxlingen och
de vidlyftiga undersökningarna medfört, har varit obetydlig. Yarje åtgärd, som
kan medföra en minskning uti dessa otaliga, ofta fullständigt meningslösa rättegångar,
vore därför av behovet väl påkallat, och med de av kommitterade föreslagna
ändringarna i avseende å hemortsrätten torde åtskilligt vara att vinna
i berörda avseende. Yad kommitterade i övrigt anfört i hemortsrättsfrågan synes
även tala för en ändring uti den i förslaget angivna riktningen.»
Åtskilliga andra kronofogdar och länsmän finna däremot mantalsskrivningen
behäftad med så stora bristfälligheter, att den ej utan vidare
kan godtagas, och förorda därför bibehållande av de nuvarande bestämmelserna.
Stockholms stads fattig vårdsnämnd, som i huvudsak tillstyrker kommitténs
förslag i denna del, anför därvid, att mantalsskrivningen såsom
bestämmande för hemortsrätten bör stadgas endast för det fall, att en
verklig mantalsskrivning av en person ägt rum, således icke beträffande
personer, som för år, då fattigvård för dem ifrågakommer, vid mantalsskrivning
efterskrivits eller ej alls äro i mantalslängd upptagna. Riktigast
och lämpligast synes nämnden, att dessa anses hava hemortsrätt, där de
bort vara mantalsskrivna under sådana förhållanden, att mantalsskrivningen
medför hemortsrätt.
Overstäthållarämbetet anser fattigvårdsnämndens förslag olämpligt,
enär det skulle föranleda till nya mantalsskrivningsprocesser utan att
hemortsrättsprocesserna i någon vidare mån komma att minskas.
296
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Av de fattigvärdsstyrelser, som yttrat sig över kommitténs förslag,
hava de flesta ej haft något att erinra mot detsamma. Av dem, som
direkt uttalat sig rörande hemortsrätten, hava blott två tillstyrkt förslaget,
varjämte några ställa sig tveksamma. De flesta av de fattigvårdsstyrelser,
som särskilt yttrat sig om hemortsrätten, avstyrka förslaget
härutinnan, en del under framhållande därav, att de nuvarande
bestämmelserna äro bättre, andra åter, däribland fattigvårdsstyrelserna i
åtskilliga större städer, med yrkande, att en ettårig vistelse måtte uppställas
såsom grund för förvärv av hemortsrätt.
En än mera genomgripande förändring ifrågasättes av Sundbybergs
fattigvårdsstyrelse ock kommunalnämnd, vilka framhålla, att i kommuner
med mera rörlig befolkning någon samhörighet mellan individ och kommun
ej existerar, att det för de flesta understödssökande är okänt, vilken
kommun de tillhöra i fattigvårdshänseende och att det för dem saknar
betydelse, om de understödjas på ena eller andra stället, att förhållandena
säkert vore något bättre på landsbygden, men att det ur synpunkten
av individens samhörighet icke mötte något mera betydande hinder
att borttaga hemortsrättsbestämmelserna eller låta landet utgöra ett enda
fattigvårdssamhälle eller låta hemortskommun sammanfalla med länskommun.
Om emellertid hemortsrättsbestämmelser måste finnas, framställa
de båda myndigheterna åtskilliga betänkligheter mot att lägga
den faktiska mantalsskrivningen till grund för hemortsrätten.
Förordningen Efter det kommittén avgivit sitt betänkande,, hava genom förordd6bef
1915™ningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande meddelats
angående vissa nya bestämmelser, som äro ägnade att åstadkomma förbättringar
förande.613 i kyrkobokföringen och indirekt i det därpå grundade mantalsskrivningsförfarandet
samt särskilt att vinna större garanti än tillförne för att
samtliga rikets invånare bliva någonstädes kyrkobokförda.
Denna förordning har tillkommit efter framställning av riksdagen
i skrivelse den 7 maj 1915, däri framhölls, att enligt då gällande kyrkobokföringsförordning
det ålåge den enskilde att vid avflyttning från en
ort till en annan själv uttaga och medföra sitt flyttningsbetyg, samt att
olägenhet förorsakades ur mantalsskrivningssynpunkt samt ur beskattnings-
och befolkningsstatistiska synpunkter därav att en person under
tiden från det flyttningsbetyget utskrivits från utflyttningsorten och tills
det inskrivits i inflyttningsorten icke vore någonstädes i riket kyrkoskriven.
Av dessa och andra skäl hemställde riksdagen, att Kungl.
Maj:t måtte vidtaga åtgärder för avhjälpande av de olägenheter, som
Kungi. Maj.is Natt. Proposition Kr /.?.•>. 297
vore förenade med skyldigheten för de flyttande att själva ombesörja
överföringen av flyttningsbetyg.
Sedan i anledning av denna skrivelse tillkallade sakkunniga den 11
augusti 1915 avgivit förslag filt ändring av då gällande förordning angående
kyrkoböckers förande, utfärdades den 3 december 1915 ny sådan
förordning. Denna innehåller i de delar, som nu äro av intresse, följande,
huvudsakligen nya bestämmelser: Person, som avflyttar från församling,
där han är bokförd, till annan församling inom riket, skall före
utflyttningen å pastorsexpeditionen uttaga flyttningsbetyg och därvid
uppgiva församling, till vilken han flyttar, samt såvitt möjligt blivande
bostad i församlingen. Möter hinder för flyttningsbetygs uttagande före
utflyttningen, kan utfiyttningsbetyg skriftligen begäras, varvid bostaden
i den nya församlingen skall noggrannt angivas. Pastor skall, så fort
ske kan, till den flyttande översända sådant betyg. För den, som uttagit
flyttningsbetyg till församling inom riket, skall i utflyttningsboken
antecknas såväl den dag, då flyttningsbetyget utfärdas, som den, då
betyget inlämnats i annan församling. (Härom skall, såsom i det följande
kommer att nämnas, underrättelse insändas.) Sistnämnda dag skall räknas
såsom utflyttningsdag. Utflyttningsbetyget skall så snart ske kan och
senast inom en månad efter inflyttningen, eller, om inflyttningen skett
under hösten, senast vid vederbörligt husförhör eller för-skrivning, inlämnas
till pastor i inflyttningsorten. Har någon inflyttat under tiden mellan
nämnda förrättning och årets slut, skall han sist på åttonde dagen efter
inflyttningen hava till pastor avlämnat betyget. Husbonde skall (liksom
enligt förutvarande förordning) tillse, att flyttningsbetyg för inflyttad
tjänare avlämnas i rätt tid. Avlämnas ej betyget, har husbonden att
om förhållandet omedelbart göra anmälan till pastor. Då den flyttande
i den nya församlingen anmäler sin inflyttning med avlämnande av flyttningsbetyget,
antecknas i inflyttningsboken den dag, då anmälan sker.
Så snart flyttningsbetyget inlämnats å pastorsexpeditionen, åligger det
pastor att härom underrätta pastor i den församling, från vilken betyget
utfärdats. Sistnämnda pastor gör i anledning härav förut omförmälda
anteckning i utflyttningsboken om dagen, då flyttningsbetyget inlämnats
i den nya församlingen, vilken dag, såsom förn t nämnts, anses såsom
utflyttningsdag. — Härigenom blir kyrkobokföringen fullständigt sluten;
ingen kan undgå att, så länge han vistas inom riket, vara kyrkobokförd,
låt vara att eu del personer komma att stå upptagna i boken över obefintliga
och icke i församlingsboken. — För åstadkommande av ordentligare
anmälningar om inflyttning än hittills hava vissa skärpta föreskrifter
meddelats. Sålunda äger pastor, då någon försummar anmälan
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.) 3b
298
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
om bl. a. inflyttning, avfordra den försumlige erforderlig uppgift genom
vederbörande krono- eller stadsbetjent, vilken verkställer infordrandet
och därför av den försumlige undfår gottgörelse med 5 kronor för varje
förrättning (enligt äldre bestämmelse 2 kronor). I överensstämmelse
härmed har också i mantalsskrivningsförordningen stadgats, att gottgörelsen
till krono- eller stadsbetjänt, som verkställer delgivande av föreläggande
för personer, vilka mantalsskrivits men ej fullgjort sin skyldighet
att avlämna flyttningsbetyg, skall utgå med 5 kr. I den nya
kyrkobokföringsförordningen stadgas vidare: Tredskas den försumlige,
skall Kungl. Maj:ts befallningshavande på begäran av pastor förelägga
den försumlige att vid vite fullgöra sin skyldighet. För den, som överförts
till boken över obefintliga, eller som uttagit flyttningsbetyg men
icke inlämnat det i annan församling eller, i händelse han kvarbor eller
återinflyttat i församlingen, icke återlämnar detsamma, må annat prästbevis
än flyttningsbetyg utfärdas endast på begäran av myndighet.
Den försumlige kan sålunda icke erhålla sådant prästbevis som frejdbetyg,
arbetsbetyg o. s. v., en bestämmelse som är avsedd att tvinga
den försumlige att skyndsamt ordna sin kyrkobokföring. Från församlingsboken
till boken över obefintliga överföras de personer, om vilka
tillförlitlig upptysning erhållits, att de utan uttagande av flyttningsbetyg
bosatt sig å utrikes ort, eller om vilkas vistelseort under tiden mellan
tre på varandra följande mantalsskrivningar upplysning ej vunnits; och
åligger det pastor att vid varje mantalsskrivning i församlingsboken
göra anteckning för en var i församlingsboken upptagen person, om
vars vistelseort upplysning saknas. Sjöman må dock ej överföras till
boken över obefintliga, så länge han kvarstår såsom inskriven å sjömanshus.
Slutligen åligger det pastor att med ledning av utflyttningsboken
årligen dels under senare hälften av maj, augusti och november
månader för närmast föregående kalen der k v årtal, dels under senare hälften
av december månad för månaderna oktober och november, dels
slutligen under senare hälften av januari månad för hela det föregående
kalenderåret rörande en var person, som uuder nyss angivna tider uttagit
flyttningsbetyg, men om vilkens inflyttning i annan församling
underrättelse ej ankommit, till pastor i den uppgivna inflyttningsförsamlingen
avlåta underrättelse om flyttningsbetygets utfärdande med angivande
av den bostad, som kan hava uppgivits av den flyttande. Efter
mottagande av sådan underrättelse åligger det pastor att, på sätt förut
är sagt, genom krono- eller stadsbetjänt avfordra den försumlige erforderlig
uppgift. — Stadgandet har emellertid även till .syfte att åstad
-
299
Kung!. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 135.
komma, att, fall av misstag eller försummelse från pastors sida beträffande
armering bliva upptäckta och rättade.
De bestämmelser, för vilka nu redogjorts, avse flyttningar inom
riket. Beträffande dem, som anmäla flyttningar till utlandet, finnes icke
möjlighet att i varje fall erhålla avis om deras inflyttning på utrikes
ort eller ens uppgift om, när de verkligen lämna riket. I fråga om
dessa flyttande stadgas: Deri, som har för avsikt att utflytta till utlandet,
skall för erhållande av flyttningsbetyg till vederbörande pastorsämbete
avlämna skriftlig, bevittnad anmälan om utflyttningen för sig samt
medföljande hustru och minderåriga familjemedlemmar. Sådan anmälan
skall av pastor förvaras under en tid av fem år. För den, som erhåller
flyttningsbetyg till utlandet, antecknas såsom utflyttningsdag den dag,
då flyttaingsbetyget utfärdas. Har den, som uttagit flyttningsbetyg till
utlandet, icke inom en månad lämnat riket, åligger det honom att ofördröjligen
och senast inom åtta dagar efter månadens utgång till pastor
i utflyttningsorten återlämna betyget. Den, som inflyttat från utlandet
och skall kyrkobokföras i församling inom riket, skall inom samma tid,
som stadgats beträffande anmälan av inflyttning från församling inom
riket, å vederbörande pastorsexpedition anmäla inflyttningen och därvid
avlämna, om han tidigare varit bokförd i församling inom riket, flyttningsbetyg
från denna församling, men eljest de andra motsvarande
handlingar, han kan anskaffa. — För att förebygga missbruk i avseende
å utflyttning till och inflyttning från utlandet — eu person kan nämligen
för att undvika mantalsskrivning, med eventuellt åtföljande skattskyldighet
och värnplikt, uttaga flyttningsbetyg till utlandet men kvarstanna
inom landet; eller han kan i samma syfte gorå ett helt kort
uppehåll i utlandet och efter inflyttningen icke anmäla denna — haxstadgats
jämförelsevis höga böter (5—100 kronor) för den, som försummar
vad för dessa fall föreskrivits.
Åven bestämmelserna om mantalsskrivning hava efter det kommitténs
betänkande avlämnats undergått vissa förändringar, syftande till
eu mera fullständig mantalsskrivning. Genom förordningen den 14 juni
1.917 angående ändrad lydelse av § 7 mom. 1 och § 8 mom. 1 av mantalsskrivningsförordningen
har nämligen i stället för förutvarande bestämmelse
om närvai-o vid mantalsskrivning av »kommunalombud, vilka
till erforderligt antal för varje mantalsskrivningsdistrikt utses av den
myndighet, som utövar kommunens beslutanderätt», införts det stadgande,
att vid mantalsskrivningen skola närvara »kommunalombud, vilka till
det antal, som för vinnande av tillförlitliga uppgifter vid föi-rättningen
1917 irs
ändringar i
mantalsskrivningsförordningen.
30()
Departe
ments
chefen.
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
erfordras och av Konungens befallningshavande bestämmes, för varje
mantalsskrivningsdistrikt utses av den myndighet, som utövar kommunens
beslutanderätt». Genom samma förordning den 14 juni 1917 liksom
genom en tidigare förordning den 30 juni 1916 hava införts även
några föreskrifter om antecknande i mantalslängden av vissa uppgifter,
vilka enligt tidigare stadganden icke behövt där införas men som synas
i viss mån ägnade att göra mantalsskrivningen noggrannare och fullständigare
än förut.
Med bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen blir
det, såsom kommittén framhållit, nödvändigt att giva regler för fördelning
dem emellan av de uppgifter, som åligga dem med hänsyn till fattigvården.
Hemortsrättsbestämmelserna avse just att reglera dessa förhållanden
mellan samhällena och jag finner även för min del, att sådana
ej för närvarande kunna undvaras. Jag anser det vidare uppenbart, att
hemortsrätten fortfarande bör vila på territorialitetsprincipen, d. v. s. förvärvas
därigenom att personen trätt i viss förbindelse med kommunen.
Beträffande reglerna för förvärvet äro, såsom framgår av ovan lämnade
redogörelse, meningarna ganska delade. Närmast gäller det att
avgöra, huruvida viss tids vistelse och i så fall tydligen vistelse under
ett år, skall läggas till grund för förvärv av hemortsrätt, eller om såsom
hittills mantalsskrivningen bör vara avgörande. Det kan visserligen
ej förnekas, att en anordning, varigenom viss tids vistelse inom
ett fattigvårdssamhälle uppställes såsom villkor för hemortsrätt, kan vara
ägnad att utgöra eu viss garanti för att hemortsrätten kommer att i ökad
grad vila på samhörighet mellan fattigvårdssamhället och individen och
därför också bättre tillgodoser den materiella rättvisan. Emellertid får
icke förbises, att det vid ordnandet av hemortsrättsfrågan i övervägande
grad rör sig om att skapa ett enkelt och praktiskt sätt att lösa uppkommande
förvecklingar emellan fattigvårdssamhällena och att ur denna
synpunkt mantalsskrivningens bibehållande såsom grund för hemortsrättsförvärv
innebär beaktansvärda fördelar, i all synnerhet om den faktiska
mantalsskrivningen väljes till utgångspunkt. Enligt vad kommittén
påvisat kräver dessutom ett på viss tids vistelse vilande hemortsrättsinstitut
sin särskilda utformning, och det blir ej alltid fråga om en faktisk
vistelse, utan man är nödsakad att efter vissa grunder så att säga
konstruera ett vistelseår. Allmänt erkänt synes också vara att, huru
frågan än löses, sådana fall kunna uppstå, där det ena eller andra fattigvårdssamhället
kan hava befogade skäl för sin uppfattning, att det
301
Kung/,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Vin.
innebär en orättvisa, att försörj ningsskyldigheteu för en bebo vande kommer
att stanna på detsamma.
Om således tvekan i varje fall lärer förefinnas om lämpligheten av
att såsom grund för förvärv av hemortsrätt utbyta mantalsskrivningen
mot ett års vistelse — vilken förändring för övrigt synes mig vara den
egentliga innebörden även i det av kammarrättens majoritet framlagda
förslaget — lärer denna tvekan bliva ännu större, då i betraktande
tagas de lättnader, vilka enligt det föreliggande förslaget komma att
beredas hemortssamhällena. Genom dessa lättnader kommer hemortsrätten
att mista en del av sin betydelse. Åven pensionsförsäkiången
verkar i samma riktning. Därest, såsom jag kommer att under 60 §
föreslå, den tid, varunder en person skall hava vistats utom sitt hemortssamhälle,
för att ersättning av staten skall utgå för åt honom utgiven
fattigvård, nedsättes till 3 år, kommer hemortsrättens betydelse
att än mer minskas. Sakläget synes mig alltså hava i någon mån
ändrats, sedan 1905 års riksdag formulerade sin ståndpunkt i hemortsrättsfrågan.
Av nu angivna skäl anser jag mig böra förorda, att mantalsskrivningen
fortfarande får utgöra grund för hemortsrättsförvärv.
Kommitténs förslag avviker så tillvida från gällande stadganden,
att enligt detsamma hemortsrätten göres beroende av den faktiska mantalsskrivningen
i stället för av den rättsliga. På sätt av kommittén framhållits
och även av ett flertal Kungl. Maj:ts befallningshavande starkt
betonats skulle härigenom antalet tvister om hemortsrätt komma att
väsentligen minskas samt Kungl. Maj:ts befallningshavande och kronobetj
aningen befrias från ett tidsödande arbete med utredning av hemortsrättsfrågor.
Det synes mig uppenbart, att detta måste vida uppväga
de tvister rörande rätt mantalsskrivningsort, som i stället i en del fall
skulle uppstå.
Kommittén har till stöd för ändringen även åberopat, att enligt
lagen om allmän pensionsförsäkring den faktiska mantalsskrivningen
lagts till grund för bestämmande av den kommun, som har att deltaga
i kostnaden för pensionstillägg åt pensionerade och att, där avgiftspliktig
ej inbetalar den i lagen stadgade avgiften av 3 kronor, erlägga denna;
det är vidare till pensionsnämnden i mantalsskrivningsorten, som ansökan
om pension skall ingivas. Tydligen är det av vikt, att den kommun,
som har befattning med en person i avseende å hans pensionering, i så
många fall som möjligt också är hans hemortskommun.
överhuvudtaget synes mig mantalsskrivningen böra tilläggas eu sådan
betydelse, att resultaten av densamma böra tjäna till ledning så
302
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
långt ske kan. Om, på sätt kommittén föreslagit, särskild klagan skall
föras över mantalsskrivningsförrättningen, måste mantalsskrivningen
komma att verkställas ännu noggrannare än hittills. Stadgandet
om den faktiska mantalsskrivningens inverkan på hemortsrätt skall
givetvis inverka i samma riktning. Enligt vad redan nu gäller skola
särskilda kommunalombud vara tillstädes och hava då tillfälle att bevaka
kommunens rätt. Tilläventyrs kan genom ändringar i mantalsskrivningsförordningen
ytterligare säkerhet vinnas för ett pålitligt resultat, t. ex.
genom stadgande om skriftliga uppgifters avlämnande jämväl på landsbygden,
om bötesstraff för underlåtenhet att avlämna uppgifter. Närmast
synes det mig dock komma an på ett noggrannt iakttagande av redan
givna bestämmelser.
Då mantalsskrivningen ytterst stödjer sig på kyrkobokföringen, är
den i det föregående omförmälda komplettering, som stadgandena härom
erhållit i den nya förordningen om kyrkoböckers förande den 3
december 1915, av stor betydelse. Enligt vad gjorda uträkningar giva
vid handen, synas de ändrade bestämmelserna om kyrkoböckers förande
hava haft till följd, att ett stort antal personer, som förut icke varitkvrkobokförda,
upptagits i kyrkoböckerna. För år 1916 överskjuter
nämligen den verkliga folkökningen, sådan den framgår av kyrkoböckerna,
med ej mindre än 9,874 personer den folkökning, som beräknas hava
ägt rum, då hänsyn tages allenast till nativitetsöverskottet samt in- och
utvandring. Vid mantalsskrivningarna komma dessa förut icke i kyrkoböckerna
förekommande, men där nu införda tydligen också att upptagas.
Följden härav blir, att antalet av dem, som icke mantalsskrivas, år
från år kommer att minskas.
Med hänsyn till dessa omständigheter anser jag mig böra tillstyrka
kommitténs förslag om den faktiska mantalsskrivningen såsom grundläggande
för hemortsrätten.
I ett avseende synes mig dock nödigt att göra ett undantag från
mantalsskrivningens avgörande betydelse för hemortsrätten, nämligen i
det redan nu i 25 § fattigvårdsförordningen omnämnda fallet, då mantalsskrivningen
skett för en tilltänkt inflyttning, men någon inflyttning ej
kommit att äga ram. Stadgande härom torde lämpligen kunna givas i
form av ett tillägg till 45 § i förslaget.
Av det anförda framgår, att de föreslagna ändringarna i mantalsskrivningsförfattningarna
enligt min mening böra komma till stånd.
Den i de av kommittén uppgjorda ändringsförslagen upptagna tiden
för besvärs anförande överensstämmer med den tid, som i sådant hän
-
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 303
seende förordats i det förslag till förordning angående mantalsskrivning,
som avgivits den 8 november 1913 av särskilda inom finansdepartementet
tillkallade sakkunniga. 1 olikhet mot sistnämnda förslag, där
för det fall, att någon mantalsskrivits å mer än en ort, stadgats, att
besvär finge anföras inom (i månader efter det underrättelse därom av
klaganden erhållits, innehåller kommitténs förslag, att för sådant fall
frågan om rätt mantalsskrivningsort kan upptagas till prövning, när
frågan om inverkan därav i annat ärende föreligger till bedömande.
Mot avfattningen av de utav kommittén uppgjorda författningsförslagen
har anmärkning emellertid ej framställts, och jag har heller ej något
annat att mot desamma erinra, än att författningarna lämpligen synas
böra träda i kraft redan dagen efter den, då desamma utkommit i Svensk
författningssamling. Då detta ämne tillhör finansdepartementet, torde
förslag till författningsbestämmelser därutinnan komma att framläggas
av chefen för nämnda departement.
46 §.
1 23 § gällande fattigvårdsförordning stadgas, att den, som fyllt
sextio år, därefter behåller den hemortsrätt, han då ägde. Kommittéförslaget
gör ingen ändring häri, men använder eu annan formulering.
I 46 § heter det nämligen: Den som fyllt sextio år, kan därefter icke
förvärva ny hemortsrätt. Enligt vad motiverna utvisar har denna formulering
använts för att klart utmärka, att det kalenderår, under vilket
vederbörande fyllt 60 år, ej skall medräknas.
Från ett par håll har påyrkats åldersgränsens nedsättande till 50
eller 55 år, enär vid 60 år den arbetande befolkningens förvärvsförmåga
vore betydligt nedsatt.
Sveriges moderata kvinnoförbund har anmärkt, att bestämmelsen i
denna § syntes kräva någon modifikation med hänsyn till personer, som
under det år, då de fyllt 60 år, av omständigheterna tvingats att vistas
i annan kommun och då där erhålla hemortsrätt, men önska återvända
till sin gamla kommun.
Kammarrätten har erinrat, att det knappast kan sägas, att den av
kommittén föreslagna formuleringen innebär något verkligt företräde
framför gällande föreskrift i ämnet.
Någon ändring i åldersgränsen har jag ej ansett mig böra föreslå.
Ehuru, liksom kammarrätten, ej fullt övertygad, att eu omformulering
Åldersgräns,
efter vars uppnående
hemortsrätt
ej
kan förvärvas.
46 §.
Yttranden.
Departe ments chefen -
Härledd hemortsrätt.
47 §.
Kommittén.
304 Kung/. Maj ds Nåd. Proposition Nr 13n.
av gällande stadgande varit erforderlig, finner jag mig böra tillstyrka
kommitténs förslag.
47 §.
I denna § meddelas bestämmelser om den s. k. härledda hemortsrätten,
som går ut på att i allmänhet i liemortsrättsavseende hustru följer
mannen samt barn fadern eller modern.
I detta hänseende stadgar fattigvårdsförordningen i 24 §, att hustru,
oberoende av sin ålder, har samma hemortsrätt som mannen samt att,
om äktenskapet upplöses genom mannens död eller eljest, hustrun behåller
den hemortsrätt, hon under äktenskapet senast ägde, till dess annan
tillkommer henne.
1 samma § heter det vidare, att äkta barn, som är minderårigt, har
faderns eller, där han är död och modern lever, moderns hemortsrätt,
men, om båda föräldrarna äro döda, den hemortsrätt, vilken den sist
avlidne vid sin död ägde. Ytterligare föreskrives, att oäkta minderårigt
barn har samma hemortsrätt som modern eller, om hon är död, den hon
senast ägde. Och slutligen förklaras, att vid den hemortsrätt, barn äger,
då det fyller femton år, bibehålies det, till dess det självt erhåller annan.
Förslaget har i 47 § 1 och 2 momenten enahanda bestämmelser;
i stället för benämningarna äkta och oäkta barn begagnas dock uttrycken
»barn inom och utom äktenskap».
Härutöver har kommittén föreslagit ett särskilt stadgande om hustrus
hemortsrätt för det fall, att mannen utvandrat till främmande land. I
47 § 3 mom. heter det nämligen:
»Har man, som avflyttat från riket, kvarlämnat hustru, förvärvar hon
hemortsrätt enligt bestämmelserna i 45 och 46 §§. Makarnas i riket
kvarvarande minderåriga barn hava i sådant fall moderns hemortsrätt
och, om hon utvandrar eller dör, den hemortsrätt hon då ägde. Återflyttar
mannen till riket, gäller vad i 1 och 2 mom. sägs; dock att, om
hustrun under mannens frånvaro förvärvat hemortsrätt, makarna hava
denna hemortsrätt, till dess mannen vunnit ny sådan; och skall hustruns
mantalsskrivning för det år, då mannen återflyttat, i avseende å förvärv
av hemortsrätt så anses, som om den gällt även mannen.»
Efter att hava i motiverna framhållit, att vissa utländska fattigvårdslagar
(de norska, tyska och belgiska) innehålla stadganden om en självständig
hemortsrätt för hustru redan under bestående äktenskap, särskilt
för det fall att mannen utvandrat till främmande land, men även
Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
305
eljest då sammanlevnaden mellan makarna ansetts mera varaktigt hävd,
såsom då separation ägt rum eller mannen uppsåtligen övergivit hustrun
eller han insatts å straffanstalt, samt att hos oss C. S. A:s fattigvårdskommitté
uttalat önskvärdheten av självständigt hemortsrättsförvärv för
hustru i händelse av faktisk skilsmässa från mannen, anför kommittén:
»Om hemortsrätten, såsom framhållits, har sin grund i samhörighet mellan
individ och kommun, kan det synas, som om hustrun borde hava egen hemortsrätt,
när den antagna samhörigheten mellan henne och mannens hemortskommun
brister. Och det kan ej förnekas, att bestämmelsen om att hustru skall följa
mannens hemortsrätt i vissa fall kan hava mindre tillfredsställande verkningar.
Särskilt i det fall, att mannen utvandrat till främmande land, är det mindre
lämpligt, att den kvarlämnade hustrun, så länge mannen lever och vistas utom
riket, skall vara bunden vid den hemortsrätt, han senast ägde. Aven för det
fall att mannen eljest övergivit sin hustru eller makarna av olika anledningar
levat fullständigt åtskilda, kan det synas som en brist, att hustrun ej har möjlighet
att vinna ny hemortsrätt. Om nämligen efter en faktisk ehuru ej laglig
skilsmässa mellan makar hustrun flyttat från mannens hemortskommun och kanske
under en lång följd av år varit bosatt i en annan kommun, är det tydligen
olämpligt, att hon i händelse av inträffat fattigvårdsbehov efter flera års bortovaro
skall kunna återsändas till en kommun, med vilken hon ej vidare har någon
beröring. För denna kommun måste det ock kännas såsom en orättvisa
att för framtiden nödgas försörja henne, under det att den kommun, där hon
senast varit bosatt och med vilken hon vunnit samhörighet, säkerligen skulle
finna en dylik försörjningsplikt naturlig. Har det därtill inträffat, att mannen,
medan makarna levat skilda, förvärvat hemortsrätt å en plats, där hustrun aldrig
vistats, förefaller ett hemsändande till denna kommun och dess belastande med
försörjningsskyldigheten obilligt.
Införandet av en självständig hemortsrätt för hustru, som icke vunnit laglig
äktenskapsskillnad, är dock förknippat med betydande svårigheter. Stadgande
av en egen hemortsrätt för hustru skulle göra hemortsrättsbestämmelserna
mycket invecklade, särskilt då det gällde ordnandet av frågan om barnens hemortsrätt,
huruvida de skulle följa fadern eller modern samt huru förhållas skulle,
då de flyttade från den ene av föräldrarna till den andra. Även med hänsyn
till möjligheten att förmå familjefadern att fullgöra sina skyldigheter torde ett
särskiljande i hemortsrättsavseende vara mindre lämpligt. Särskilt när hemortsrätten
grundas på mantalsskrivningen skulle införande av stadgande om en hustrus
egna hemortsrätt medföra olägenheter. Enligt mantalsskrivningsförordningen
skall hustrun mantalsskrivas på samma ställe som mannen, och införandet av en
egen hemortsrätt för hustru synes då lämpligen ej kunna genomföras utan en
ändring i nämnda bestämmelse. En dylik förändring skulle emellertid få en stor
räckvidd, enär stadgandet i fråga är grandläggande i vissa avseenden för beskattningslagstiftningen
och förändringen alltså skulle nödvändiggöra ändringar i
nämnda lagstiftning, en uppgift, på vilken kommittén naturligen ej kunnat inlåta
sig. Härtill kommer, att vissa av de angivna olägenheterna med nuvarande förhållanden
kunna avhjälpas på andra sätt. Sålunda kan den obillighet, som stadgandet
medför för individen, undanröjas genom en föreskrift, att hustru, vilkens
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 39
306
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 133.
sammanlevnad med mannen nppliört, icke mot sin vilja kan sändas till fattigvårdssamhälle,
varest mannen vunnit hemortsrätt efter inflyttning, som skett,
sedan makarna börjat leva åtskilda (59 §). Vidare är att antaga, att en ny lagstiftning
om äktenskaps ingående och upplösning skall i enlighet med det framlagda
förslaget medgiva upplösande av äktenskap av andra anledningar och under
enklare former än nu, vadan de angivna fallen, då hustrun, ehuru faktiskt
skild från mannen, fortfarande skall följa honom i hemortsrättsavseende, bliva
mindre vanliga iin förut.
Av nu angivna skäl har kommittén ej ansett sig böra föreslå något allmänt
stadgande om egen hemortsrätt för hustru, som lever skild från mannen. För
de fall, då hustruns självständiga bosättning ägt rum på den grund, att mannen
utvandrat till främmande land, synas emellertid särskilda skäl föreligga att tillerkänna
hennes bosättning betydelse i hemortsrättsavseende. Det blir då ej
fråga om någon särskild hemortsrätt för hustrun, utan hon framstår såsom representant
för familjen inom landet. Eftersom mannen ej vidare mantalsskrives
i riket, kan mantalsskrivningsförordningens föreskrift om hustruns mantalsskrivande
på samma ställe som mannen ej vidare tillämpas, utan hon lärer då mantalsskrivas
å den ort, där hon bosatt sig under förhållanden, som i vanliga fall
föranleda mantalsskrivning. Det synes då vara naturligast, att hustruns mantalsskrivning
blir bestämmande för hemortsrätten både för henne och barnen. I
överensstämmelse härmed har kommittén föreslagit ett uttryckligt stadgande, att
hustrun i sådant fall förvärvar hemortsrätt enligt huvudregeln.
Det nu föreslagna stadgandet torde kräva en komplettering för reglerande
av förhållandena, i den händelse mannen sedermera återkommer. Att hans bosättning
och därpå följande mantalsskrivning skall efter hans återkomst bliva
bestämmande lärer utan vidare vara klart, men tvekan kan föreligga, huruvida
han skall inträda i den hemortsrätt, han hade vid utflyttningen, och hustrun
därvid följa honom eller om de under hans bortovaro inträdda förhållandena
skola tagas som utgångspunkt, så att han övertager eller fortsätter hustruns förvärv
av hemortsrätt. I överensstämmelse med den antagna grunden för hustruns
förvärv av hemortsrätt under mannens bortovaro, synes det senare alternativet
böra följas, och därmed torde också praktiskt sett bäst resultat vinnas.»
Kommittén, erinrar vidare om riksdagens skrivelse den 12 maj 1905,
däri bland spörsmålen om hemortsrätten upptagits frågan om hemortsrätt
för minderåriga barn, efter det deras moder viss kortare tid efter
åtnjuten fattigvård ingått äktenskap med annan än barnens fader. Kommittén
omnämner därjämte den danska fattigvårdslagens bestämmelse,
att när en kvinna, som har barn, vilkas försörjning påvilar henne, gifter
sig med annan än barnens fader, barnen likväl behålla moderns tidigare
hemortsrätt, så framt hon under sista året före äktenskapet
mottagit fattigvård, vilken bestämmelse kompletteras med ett stadgande,
att i sådant fall barn, vilket har egen hemortsrätt, icke får hemsändas
till försörjningskommunen, så länge modern eller hennes man
lever, utan skall i fall av behov erhålla understöd av sistnämnda kom
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 307
mun med belopp, som faststiilles av vistelsekommunen. Vidare anför
kommittén:
»Visserligen är det så, att i ovan berörda fall det fattigvårdssamhälle, där
mannen har hemortsrätt, löper en viss risk att få övertaga försörjningen av en
familj, som förut tillhört annat samhälle. Det synes dock vara riktigast, att i
detta fall liksom eljest barn och moder i försörjningshänseende följas åt och ej
tillhöra skilda samhällen. Olägenheterna av ett dylikt åtskiljande skulle med all
säkerhet komma att visa sig större än de, som äro en följd av det förhållandet,
att förstnämnda fattigvårdssamhälle drabbas av en fattigvårdstunga, som, om
äktenskapet icke ingåtts, skulle stanna på det andra samhället. Skulle, såsom
det uppgives, någon gång hava förekommit, att åtgärd från det sistnämnda samhällets
sida företagits till åstadkommande av överflyttning på denna väg av en
fattigvårdstunga, må det vara ganska naturligt, att man önskat föreskrifter för
att förhindra verkningarna av en sådan åtgärd. Men detta lärer vara att hänföra
till mycket sällsynta undantagsfall, som i framtiden väl få antagas bliva än mera
sällsynta, ja, helt och hållet upphöra, och det synes därför ej vara av nöden att
för den skull införa lagbestämmelser av ovan angivna innebörd. Däremot har
kommittén (49 § 2 mom.) [föreslagit en bestämmelse i syfte att förhindra, att
hustruns barn före äktenskapet, som åtnjuta fattigvård, ändra försörjningsort allt
efter styvfaderns flyttningar.»
I frågan om hemortsrätt för hustru, som lever skild från mannen,
hava meningarna inom kommittén varit delade. Två ledamöter, herr
Lindblom och fröken Pauli, hava nämligen i avgiven reservation föreslagit,
att om sammanlevnaden mellan makar blivit hävd och hustrun därefter
mantalsskrives gemensamt med mannen i annat fattigvårdssamhälle
än det, där hon vistas, sådan mantalsskrivning icke skall gälla till bestämmande
av hennes hemortsrätt, utan skall hon bibehålla den hemortsrätt,
hon därförut ägde, samt att, om sådana makar återupptaga sammanlevnaden,
den allmänna regeln om hustrus hemortsrätt skall gälla. För
det fall, då utvandrad man återvänt, fordra reservanterna ett upptagande
av sammanlevnaden, för att bestämmelserna om gemensamhet i hemortsrätt
skola tillämpas. Vidare föreslå reservanterna, att barn, som omhändertagits
av moder, vilken på sätt nyss är sagt har egen hemortsrätt,
i hemortsrättshänseende skall följa modern, att, därest modern dör
eller avflyttar från riket, barnet får faderns hemortsrätt men att, om
fadern förut är död eller tidigare avflyttat från riket, barnet behåller den
hemortsrätt modern senast ägde. Slutligen föreslås, att fattigvård åt
hustru och barn, vilka enligt nyssnämnda regler hava särskild hemortsrätt,
ej inverkar på mannens och faderns förvärv av hemortsrätt. I övrigt
överensstämmer reservanternas förslag med kommitténs; dock att åldersgränsen
för vinnande av egen hemortsrätt av reservanterna satts till 16 år.
Reservation.
308
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
I sin motivering framhålla reservanterna, att med nn gällande bestämmelser
i denna del de övergivna hustrurna och deras barn komma
i en ogynnsam ställning, särskilt vid jämförelse med de ogifta mödrarna;
den omständigheten, att de oftast ej få hemortsrätt där de vistas, vållar,
att de i de flesta samhällen ej kunna komma i åtnjutande av icke obligatorisk
fattigvård och att de ofta ställas i valet mellan å ena sidan ett
lågt understöd, som hemortskommunen kan samtycka att låta utgå med
vistelsekommunens fattigvårdsstyrelsc som mellanhand, eller å andra sidan
hemsändning, måhända till en kommun, där de aldrig vistats, men där
mannen genom vistelse efter skilsmässan förvärvat hemortsrätt. Efter
att vidare hava betonat olägenheterna av att kravet på samhörighet
mellan individen och hemortssamhället här alldeles skjutits åt sidan, anföra
reservanterna gentemot de skäl, som kommittén åberopat mot egen
hemortsrätt för hustru i detta fall — en anordning som enligt reservanternas
mening har tydliga praktiska fördelar — att de bestämmelser
i ämnet, som finnas upptagna i tysk och norsk lag, icke synas hava
varit svåra att tillämpa eller medfört förvecklingar av någon betydelse.
Då man, framhålla reservanterna, i lagstiftningen om äktenskaps ingående
och upplösning kunnat tillägga den omständigheten, att sammanlevnaden
mellan makar under viss tid varit hävd, grundläggande betydelse
för vinnande av skilsmässa i vissa fall, synes man väl vara försvarad
att på samma omständighet, nämligen sammanlevnadens hävande,
grunda en bestämmelse om skild hemortsrätt för hustrun. Reservanterna
anföra vidare:
»Några betydande svårigheter synas ej heller behöva uppstå vid avgörandet
av, huruvida makarnas barn äro att betrakta såsom förenade i hemortsrättsavseende
med fadern eller modern. I Norge (Lov om fattigvaesenet § 11) har
man ansett sig kunna lösa denna fråga med stadgandet, att barn har den av föräldrarnas
hemortsrätt, »hos hvem det lever eller senest levede»; i Tyskland
(Gesetz iiber den Unterstutzungswohnsitz § 19) har stadgats, att barn, som följt
modern vid skilsmässan från fadern, hava hennes hemortsrätt. För undvikande
av tvekan på denna punkt och då det synes riktigast, att icke en mera tillfällig
vistelse hos modern förändrar barnets hemortsrätt, torde emellertid böra stadgas,
att endast barn, som omhändertagits av modern, följer hennes hemortsrätt. Man
giver därmed tillkänna, att man avser endast de fall, då vården av barnet verkligen
utövas eller ombesörjes av modern. Det synes icke härvid böra vara av
någon betydelse, om fadern lämnar bidrag till barnets underhåll eller ej. Upphör
däremot det förhållande, som grundläde barnets förändrade hemortsrätt, och övertager
fadern sålunda barnets vård, återfår det naturligen hans hemortsrätt, likasom
fallet är med hustrun, när hon återupptager samlivet med mannen. Faderns
hemortsrätt synes barnet även böra återfå, om modern dör eller avflyttar ur riket.
Yad beivrande av försummad försörjningsplikt vidkommer, bliva de nu
ifrågavarande fallen endast likställda med dem, där barn fötts utom äktenskap,
309
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
i vilka fall man icke har att räkna med gemensam hemortsrätt för fader och barn.
De åtgärder, kommittén föreslagit att vidtagas mot försumliga försörjare, äro icke
heller sådana, att deras effektivitet blir beroende av, om försörjaren har hemortsrätt
inom kommunen eller ej. Visserligen kan fattigvårdsstyrelses bemödande
i denna riktning sägas bliva underlättat, om försörj aren är bosatt inom den
kommun, som utbetalar understödet, men med den kategori av män, som det här
är fråga om, de som leva skilda från sin familj, händer det på grund av deras
kringflackande liv ofta, att deras hemortsrätts- och bosättningskommun ej sammanfalla.
I dessa fall lärer med kommitténs förslag hustruns vistelsekommun först
söka ersättning av mannens hemortskommun, och det blir därefter den senares
sak att söka uppspåra mannen och göra sin rätt gällande mot honom. År åter
hustruns vistelsekommun även hennes hemortskommun, komma åtgärderna mot
mannen att vidtagas direkt av denna.»
Reservanterna anse emellertid, att ett införande av hustrus särskilda
hemortsrätt för här avsedda fall blivit försvårat genom det av
kommittén föreslagna hemortsrättssystemet, i det enligt gällande bestämmelser
för mantalsskrivning hustru skall, även om sammanlevnaden
faktiskt blivit hävd, mantalsskrivas, där mannen är bosatt, något som
emellertid ej alltid kan äga rum, enär mannens vistelseort stundom är
obekant. Med hänsyn till nämnda bestämmelsers återverkan på beskattningsförhållandena
hava reservanterna ej ansett sig kunna föreslå en
ändring i mantalsskrivningsförordningen på denna punkt.'' Reservanterna
förorda dock att så långt möjligt är söka råda bot för de med de nuvarande
bestämmelserna förenade olägenheterna samt anföra:
»Det torde ej böra förnekas, att mycket vore att vinna genom ett stadgande
av innehåll, att om sammanlevnaden mellan makar blivit hävd, och hustrun därefter
mantalsskrives tillsammans med mannen i annan kommun än den, där hon
vistas, sådan mantalsskrivning icke skall föranleda hennes hemortsrätt därstädes,
utan skall hon bibehålla den hemortsrätt hon därförut ägde. I de sannolikt till
antalet övervägande fallen, de nämligen, då hustrun kvarstannar i den. kommun,
där hon sammanlevat med mannen, får detta stadgande samma verkningar som
ett stadgande om att nu ifrågavarande hustrur förvärva hemortsrätt i vanlig ordning.
I de övriga fallen, de, då hustrun avflyttar från denna kommun, blir hennes
hemortsrätt åtminstone icke beroende av mannens in- och utflyttningar i olika
kommuner, liksom hans hemortsrätt icke blir beroende av henne meddelad fattigvård.
Med den kommun, som får försörja henne, har hon åtminstone i en föregående
tid av sitt liv ägt samhörighet.»
Reservanterna framhålla slutligen, att med den av dem föreslagna
anordning behöves icke något sådant stadgande som i kommittéförslagets
59 § 2 stycket, att hustru, vilkens sammanlevnad med mannen upphört,
mot sin vilja ej må sändas till samhälle, varest mannen vunnit hemortsrätt
efter inflyttning, som skett sedan makarna börjat leva åtskilda.
310
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
Reservanternas förslag har vnnnit anslutning från ett par Kungl
Maj:ts befallning skavande, några domkapitel, åtskilliga fattigvårdsstyrelser
och kronobetjänte ävensom svenska fattigvårdsförbundet, vilket sistnämnda
anser, att många olägenheter och pinsamma situationer, som uppstå för
övergivna hustrur och deras barn genom att följa mannen, resp. fadern
i hemortsrättshänseende, i och med ett antagande av reservationen skulle
undanröjas. Förbundet kan dock ej förneka, att det i många fall kan
bliva nog så svårt att konstatera, huruvida och när sammanlevnaden
mellan makar blivit hävd.
Fredrika-Bremer-förbundet ansluter sig även till reservationen, dock
att förbundet anser, att, om modern dör eller avflyttar från riket, barnet
bör behålla den hemortsrätt, modern senast ägde. — Sveriges moderata
kvinnoförbund uttalar det önskemålet att hustru, vilkens sammanlevnad med
mannen upphört, må under vissa villkor kunna förvärva egen hemortsrätt.
Domkapitlet i Skara, som instämmer med reservanterna, framhåller
särskilt, att då makar vunnit hemskillnad enligt 6 kap. 1 § lagen om
äktenskaps ingående och upplösning, hustruns hemortsrätt bör vara oberoende
av mannens.
De i 1 och 2 momenten av 47 § föreslagna stadganden, vilka i allt
väsentligt ansluta sig till fattigvård sförordningens motsvarande bestämmelser,
anser jag böra godtagas, allenast med den ändring, att, i överensstämmelse
med vad av mig i 1 § 3 stycket föreslagits i fråga om
minderårighetsgränsen, åldern för vinnande av egen hemortsrätt bestämmes
till 16 år.
Då på grund av den nya lagstiftningen om adoption i 3 § av mig
föreslagits bestämmelser av innehåll, att adoptant skall hava den primära
försörjningsplikten mot minderårigt adoptivbarn, torde detta böra i fråga
om hemortsrätt följa adoptanten och icke föräldrarna, även om försörjningsplikt
åligger dem, vilket, enligt vad jag föreslagit, kan inträffa,
nämligen för det fall, att adoptanten är ur stånd att fullgöra sin försörjningsplikt.
Enligt lagen om adoption må i allmänhet makar icke adoptera
barn annat än gemensamt. I vissa, särskilt angivna fall må dock ena
maken ensam antaga adoptivbarn. Bland annat äger ena maken med
den andres samtycke adoptera dennes barn i äktenskap eller adoptivbarn.
Av nyssnämnda regel, att adoptivbarn får adoptantens hemortsrätt, följer,
att barn, adopterat av makar, samt ena makens av den andre adopterade
barn och adoptivbarn, erhålla mannens hemortsrätt. Härom behöves
sålunda ingen särskild bestämmelse. Däremot erfordras föreskrift beträffande
det fall, att endera av två makar, vilka adopterat barn eller
av vilka den ena adopterat den andras barn i äktenskap, dör. I sådant
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135. 311
hänseende torde böra stadgas detsamma, som gäller beträffande barn
inom äktenskap och föräldrar, eller att barnet i fråga om hemortsrätt
följer den sist levande av makarna.
Övriga fall, då enligt lagen om adoption ena maken äger ensam
antaga adoptivbarn, äro, dels då den andre vistas å okänd ort eller är
sinnessjuk eller sinnesslö, dels då den ene med den andres samtjmke
adopterar eget barn utom äktenskap. Dessa fall torde icke vara att
jämnställa med de nyss omförmälda, utan synas under sådana omständigheter
adopterade barn böra i hemortsrättsavseende vara att betrakta som
barn adopterade av ogift person. En annan sak är, att härigenom deras
hemortsrätt i vissa fall blir beroende av den icke adopterande makens;
då t. ex. hustru, vars man är sinnessjuk, antager adoptivbarn, får barnet
adoptantens, d. v. s. hustruns av mannens beroende hemortsrätt. Några
bestämmelser i dessa hänseenden lära icke erfordras.
Genom det av kommittén föreslagna stadgandet om hemortsrättsförvärv
för hustru och barn, då mannen och fadern avflyttat från riket,
samt genom förbud mot hustrus hemsändande till samhälle, varest mannen
vunnit hemortsrätt efter inflyttning, som skett, sedan makarna börjat
leva åtskilda, har kommittén undanröjt vissa av de olägenheter, som
följt av föreskriften om hustrus beroende av mannen i fråga om hemortsrättsförvärv.
Reservanterna inom kommittén hava framhållit en annan
med nuvarande rättsregler i ämnet förenad olägenhet, nämligen att de
övergivna hustrurna och deras barn i allmänhet ej kunna komma i åtnjutande
av icke obligatorisk fattigvård. Härvid är emellertid att märka,
att med den vidgade omfattning, förslaget giver åt den obligatoriska fattigvården,
denna olägenhet, om förslaget upphöjes till lag, blir avsevärt
mindre än för närvarande.
På sätt kommittén anfört är det förenat med vissa svårigheter att
genomföra en egen hemortsrätt för hustru, som icke lever tillsammans
med mannen. Visserligen äro dessa svårigheter mindre framträdande,
om man stannar vid de av reservanterna föreslagna bestämmelserna, men
även dessa medföra vissa olägenheter, som icke böra underskattas.
Att tillägga sammanlevnadens hävande i och för sig betydelse i
förevarande avseende synes sålunda vara ägnat att väcka betänklighet;
åtminstone borde uppställas fordran på att makarna någon viss, icke allt
för kort tid levat åtskilda. Enligt den av reservanterna till stöd för
deras ståndpunkt åberopade lagstiftningen om äktenskaps ingående och
upplösning skola makarna för att vinna äktenskapsskillnad hava levat
åtskilda i vissa fall två och i andra fall tre år, för den händelse icke
hemskillnad vunnits, då motsvarande tid är allenast ett år.
312
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Det lärer vidare icke kunna anses lämpligt att i de icke så sällan
förekommande fall, då mannen efter något år återkommer till hustrun,
sedan han under sin bortovaro förvärvat hemortsrätt å annan ort, låta
hustrun i och med sammanlevnadens återupptagande mista sin hemortsrätt
för att få hemortsrätt i samma kommun som mannen, en kommun
där hon kanske aldrig varit och där mannen icke längre vistas.
Vad förhållandet till barnen angår, kan det naturligen inträffa —
ehuru detta givetvis icke är det vanliga — att barnen vistas än hos den
ena, än hos den andra av föräldrarna; barnen skulle då växla hemortsrätt
med varje ombyte, vilket ej kan vara lämpligt. Genom att barn,
som vistas hos modern, erhåller fattigvård, lärer visserligen inverkan ej
ske på moderns hemortsrätt. Såsom jag här nedan skall ytterligare beröra,
synes hon nämligen enligt reservanternas förslag ej någonsin kunna
förändra hemortsrätt, om ej sammanlevnaden med mannen återupptages
och mannen då har hemortsrätt i annan kommun, men om barnen vistas
hos fadern, inverkar fattigvård, som barnen åtnjuta, på hans hemortsrätts
förvärv, i annat fall icke. Bor barnet på annan ort än någon
av föräldrarna, inverkar av barnet åtnjuten fattigvård på faderns hemortsrätt
allenast om barnet senare vistats hos fadern än hos modern.
Åven om det vanligaste fallet blir, att modern kvarbor i den kommun,
där hon sammanlevat med fadern, och att barnen vistas hos henne, kan
det svårligen undvikas, att en viss osäkerhet skulle uppkomma vid tilllämpning
av reservanternas förslag, och frågan torde knappast kunna
anses hava den betydelse, att man likväl bör antaga nämnda förslag.
Frågan avser dock allenast — om man frånser den frivilliga fattigvården
— huruvida fattigvård, som lämnats hustrun och de hos henne boende
barnen, skall bäras av det samhälle, där hustrun och mannen en gång
haft gemensam hemortsrätt, eller av det samhälle, där mannen vid tiden
för fattigvården har hemortsrätt. Bor hustrun kvar, synes ju en större
samhörighet finnas mellan hustrun och barnen samt det förra samhället,
men hon kan sedan flera år hava utflyttat, och då är det högst tvivelaktigt,
vilkendera anordningen, som är den lämpligaste. Man skapar ju också,
på sätt jag nyss antytt, genom de av reservanterna föreslagna bestämmelserna
en ständig och av alla flyttningar oberoende hemortsrätt för
hustrun liksom för den, som fyllt 60 år och i regel ej vidare byter
vistelseort. Vart således hustrun med barnen samt mannen var för sig
flytta, och även om familjens medlemmar efter sammanlevnadens hävande
icke någonsin vistas i det samhälle, där makarna haft gemensam hemortsrätt,
skall nämnda samhälle bära kostnaden för fattigvård åt hustrun
och barnen. De invändningar, som med fog kunna resas mot en sådan
anordning, synas mig vara åtminstone lika allvarliga som de, vilka kunna
riktas mot kommitténs förslag.
Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition Nr 135.
313
Reservanternas förslag synes ej heller hava vnnnit någon allmännare
anslutning från de hörda myndigheterna. Vid övervägande av alla
på förevarande spörsmål inverkade förhållanden linner jag mig också
böra förorda majoritetens förslag. En annan sak är, om icke vid
en blivande revision av mantalsskrivningsförordningen bestämmelser
borde kunna införas om särskild mantalsskrivning för hustru, som lever
skild från mannen. Kommer en sådan reform till stånd, lära större förutsättningar
än med nuvarande regler för mantalsskrivning komma att
finnas för införande utan olägenhet i något hänseende av dylik hustrus
särskilda hemortsrätt, därest behov därav alltjämt, trots de ändringar i
nu gällande bestämmelser, som förslaget innebär, gör sig gällande.
Aven för det fall att mannen utvandrat erfordras föreskrift om hemortsrätt
för makarnas adoptivbarn eller ena makens barn, som adopteterats
av den andra maken. För sådant barn lärer böra gälla alldeles
detsamma som för barn inom äktenskap eller att barnet, om det är minderårigt
och kvarlämnas i riket, har hustruns hemortsrätt, samt, om
hustrun utvandrar eller dör, den hemortsrätt hon då ägde. Det torde
falla av sig självt, att, om den utvandrade hustrun återvänder, barnet
ånyo i hemortsrättsavseende följer henne. Återkommer den utvandrade
mannen, och hustrun under hans frånvaro icke fått ny hemortsrätt, träda
de i 1 och 2 momenten givna föreskrifter i tillämpning; har emellertid
hustrun under hans frånvaro förvärvat ny hemortsrätt, lärer mannen böra
hava denna, tills han får ny sådan.
48 §.
Enligt 3 § 7 mom. mantalsskrivningsförordningen skall den, som
intagits å sjukvårdsinrättning, förbättrings- eller uppfostringsanstalt å
annan ort än den, där han är bosatt, ej av sådan anledning mantalsskrivas
å uppehållsorten.
Kommittén uttalar, att under detta stadgande torde vara att hänföra
anstalter av skiftande beskaffenhet, t. ex. anstalter för vård av kroppsoch
sinnessjuka, anstalter för lyfta och vanföra, alkoholisthem, hem för
fallandesjuka och sinnesslöa, anstalter för blinda och dövstumma, barnhem,
skyddshem för vanartade, uppfostringsanstalter för minderåriga förbrytare,
arbetarekolonier för lösdrivare och lösgivna fångar o. s. v. Vidare
anför kommittén:
»Från skilda håll har uttalats önskvärdheten av att nämnda föreskrift utsträckes
att gälla även enskilda hem, som fylla något av de angivna ändamålen
utan att kunna hänföras till anstalt, eller att det på annat sätt ordnas så, att
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 40
Begränsning
av mantalsskrivningens
betydelse för
hemortsrätten
i vissa fall.
48 §.
Kommittén.
314
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
Yttranden.
vistelse i ett hem för erhållande av sjukvård eller annan vård för kroppslig eller
andlig brist eller svaghet icke kommer att föranleda hemortsrättsförvärv. Särskilt
hava sådana önskemål uttalats för att befordra familjevård åt sinnessjuka, sinnesslöa
och alkoholister samt för att lättare anskaffa tjänster åt barn, som vårdats
i skyddshem. Till kommittén hava också överlämnats direkta framställningar i
nu nämnda avseende.
Ett utsträckande av de för anstalter gällande bestämmelser även till enskilda
hem, i vilka vård meddelas, är förenat med vissa betänkligheter, enär gränsen
mellan de fall, då vistelsen är föranledd av en verklig bosättning och då densamma
påkallas av behovet att erhålla vård i något av nämnda avseenden, ofta
kan vara svår att bestämma. Någon gräns för de fall, då vistelsen i ett enskilt
hem för erhållande av vård bör i likhet med anstaltsvistelsen vara utesluten från
inverkan i hemortsrättsavseende, synes alltså vara av nöden för att kunna giva
några föreskrifter i nämnda syfte. En naturlig sådan gräns erbjuder sig genom
att följa den utveckling, som på flera av dessa områden ägt rum, i det anstalterna
själva ombesörja utackorderandet i enskilda hem av personer, som först någon
tid åtnjutit vård å anstalt. Dessa skyddslingar höra ofta fortfarande till anstalten
och kunna vid förefallande behov ånyo intagas där; de stå också i regel under
anstaltens tillsyn. Just beträffande dessa mer eller mindre villkorligt utskrivna
torde det starkaste behovet föreligga att göra vissa inskränkningar med hänsyn
till hemortsrättsförvärvet.
Då utvecklingen av anstaltsvården till en av anstalterna mer eller mindre
beroende familjevård både ur vårdsynpunkt och av ekonomiska skäl är av största
betydelse samt det visat sig, att ett hinder härför ej sällan mött i farhågorna
för att de i familjevård mottagna individerna i framtiden skola falla fattigvården
till last i den kommun, där hemmet är beläget, har kommittén ansett det vara
av vikt att undanröja nämnda hinder. Inskränker man sig härvid till de fall,
då familjevården är en fortsättning av anstaltsvården och sambandet med anstalten
vidmakthålles, synas de nämnda betänkligheterna förlora i styrka.
Det uppställda önskemålet kan vinnas så väl genom ett tillägg till mantalsskrivningsförordningen
som genom införande av en bestämmelse i fattigvårdslagen.
Kommittén, som med hänsyn till vad ovan anförts ansett sig icke höra
i mantalsskrivningsförordningen göra andra ändringar än sådana, som oundgängligen
erfordrats, har anlitat den senare utvägen.»
Kommittén har på grund härav i 48 § föreslagit en bestämmelse
av innehåll, att om någon, som varit intagen å sjukvårdsinrättning eller
förbättrings- eller uppfostringsanstalt, genom inrättningens eller anstaltens
försorg för fortsatt vård eller fostran överlämnats till enskilt hem,
under villkor, att han fortfarande står under inrättningens eller anstaltens
tillsyn, och han på grund av vistelsen i detta hem mantalsskrivits i det
fattigvårdssamhälle, varest hemmet är beläget, denna mantalsskrivning ej
gäller till bestämmande av hans hemortsrätt.
Fångvårdsstyrelsen anser, att vad i 48 § stadgas om bibehållande av
hemortsrätt för den, som genom fattigvårdsanstalts försorg överlämnats
till enskilt hem, borde utsträckas att gälla jämväl för personer, som vid
Kung]. May.ts Nåd. Proposition Nr 135. 315
frigivning från straff- eller tvångsarbetsanstalt förskaffats anställning
eller intagits å skyddshem eller dylikt annorstädes än i hans egen
hemort, samt anför:
»Det händer ej sällan, att den frigivne icke utan stor fara för återfall kan
placeras i den egna hemorten och att därför bemödandena böra gå ut på att finna
åt honom annan verksamhetsplats. Men kommunernas medlemmar äro ofta obenägna
att mottaga en dylik person från annan ort av fruktan, att han skall falla
fattigvården till last, och det ehuru omflyttningen är det rätta medlet att göra
honom till en duglig självförsörjare. Ses fattigvården i stort, för landet i dess
helhet, innebär således åtgärden en vinst, en minskad risk. Medgivandet kunde
för de frigivna utsträckas exempelvis till ett år efter mantalsskrivningen i den
nya orten.»
Fattigvårdsstyrelsen i Korsberga anser, att alla som för sinnessjukdom
eller nervsjukdom vårdas i enskilt hem, böra bibehålla sin hemortsrätt.
En annan fångvårdsstyrelse vill utsträcka tillämpningen av 48 § till
alla utackorderade, ty dessa falla snart fattigvården till last.
Vad kommittén i denna § föreslagit synes mig innebära en önskvärd
reform och tillstyrkes av mig.
Såsom kommittén anfört, torde under omförmäld a stadgande i 3 §
7 mom. mantalsskrivningsförordningen vara att hänföra bl. a. arbetarekolonier
för lösdrivare och lösgivna fångar. Det av fångvårdsstyrelsen
uttalade önskemålet, i vad det avser frigivna, som intagits å sådana
kolonier, torde sålunda redan med nuvarande lagbestämmelser vara tillgodosett.
Vad fångvårdsstyrelsen vidare uttalat om önskvärdheten av
att underlätta även frigivnas erhållande av anställning annorstädes än i
egen hemort finner jag visserligen beaktansvärt; jag anser dock att, för
att vistelsen utom hemorten skall vara fritagen från inverkan i hemortsrättsavseende,
de av kommittén föreslagna villkor böra gälla, vadan jag
icke kan tillstyrka någon ändring i kommitténs förslag härutinnan.
I sammanhang med 48 § har kommittén till behandling upptagit
frågan, huruvida någon sådan bestämmelse, som förekommer i 26 § fattigvårdsförordningen,
bör inflyta i den nya lagen.
Enligt mantalsskrivningsförordningen mantalsskrivas arméns och flottans
i garnisons- eller stationsort förlagda manskap samt vid kronans
varv och verkstäder anställda arbetare å förläggningsorten. Denna endast
till följd av tjänsten gjorda mantalsskrivning gäller emellertid enligt 26
§ fattigvårdsförordningen ej till bestämmande av deras hemortsrätt.
Kommittén har ej ansett det behövligt att vidare behålla denna undantagsbestämmelse
samt anfört:
Departe-
mentschefen.
Inverkan av
krigsmanskaps
m. flis
mantalsskrivning
i
garnisonsort
d deras hemortsrätt.
316
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.
Departe
ments
chefen.
Inverkan på
hemortsrättsförvärv
av åtnjuten
fattigvård.
49 § 1 mom.
Gällande bestämmelser.
Kommitténs
förslag -
Inverkan av
fattigvård
året förut.
Kommittén.
»Vad särskilt de vid kronans varv och verkstäder anställda arbetare och
hantverkare vidkommer, synas dessa i allmänhet vinna enahanda samhörighet
med den kommun, där varvet eller verkstaden är belägen, som arbetare vid enskilda
industriella anläggningar. Även det stamanställda manskapets bosättning
å förläggningsorten torde efter de numera därom gällande regler vara av sådan
beskaffenhet, att dessa personer rätteligen höra detta samhälle till.»
Vad kommittén sålunda föreslagit har ej föranlett anmärkning och
synes mig böra godtagas.
49 §.
Enligt såväl gällande fattigvårdsförordning som kommitténs förslag
skall åtnjuten fattigvård under vissa förhållanden utgöra hinder för förvärv
av hemortsrätt. Gällande fattigvårdsförordning innehåller i 25 §
bl. a., att om någon för sig, hustru eller minderårigt barn i visst fattigvårdssamhälle
kommit i behov av obligatorisk fattigvård under det
första kalenderår, för vilket han till följd av inflyttning blivit eller bort
bliva mantalsskriven inom samhället, anses han icke hava hemortsrätt i
det fattigvårdssamhälle, inom vilket häri sålunda blivit eller bort bliva
mantalsskriven, utan behåller han den hemortsrätt han näst därförut
ägde; detsamma gäller den, som under samma är eller året därförut för
sig, hustru eller minderårigt barn åtnjutit fattigvård av annan kommun
än mantalsskrivningskommunen.
För förvärv av ny hemortsrätt krävas alltså två av fria från sådan
fattigvård, som inverkar å hemortsrätten, och i fråga om inflytande å
hemortsrätten likställas obligatorisk och frivillig fattigvård, som meddelats
av annan kommun än mantalsskrivningskommunen.
I dessa bestämmelser föreslår kommittén i 49 § lindringar, i det
endast obligatorisk fattigvård, under mantalsskrivningsåret skall utgöra hinder
för hemortsrättsförvärv. Enligt kommittéförslaget inverkar sålunda
icke fattigvård (obligatorisk eller frivillig) under närmast föregående år,
likaledes inverkar icke, såsom för närvarande, frivillig fattigvård under
mantalsskrivningsåret av annan kommun än mantalsskrivningskommunen.
Men icke ens all obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret
medför enligt kommittéförslaget hinder för förvärv av hemortsrätt,
utan vissa undantagsbestämmelser meddelas, för vilka redogörelse skall
lämnas i det följande.
Beträffande frågan, huru länge en person bör, för att kunna förvärva
hemortsrätt i en kommun, kara försörjt sig utan anlitande av fattigvården,
anför kommittén:
317
Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 135.
»Den tid av två år, som enligt nu gällande fattigvårdsförordning i sådant
hänseende erfordras, synes kommittén vara onödigt lång; den sålunda uppställda
garantien mot ett alltför lätt hemortsrättsförvärv är väl sträng. Vid ifrågavarande
stadgandes tillkomst har antagligen en strävan spelat in att i möjligaste mån
förebygga försök att från en kommun till en annan överflytta en redan förefintlig
eller väntad fattigvårdstunga. Att enbart av sådan anledning skärpa fordringarna
för hemortsrättsförvärv torde emellertid icke vara lämpligt. Även ur principiell
synpunkt synes det vara mindre riktigt att stadga, att hemortsrättsförvärv hindras
av fattigvård, som en person åtnjutit under året före det, för vilket han efter
flyttning från en kommun till en annan blivit i den senare kommunen mantalsskriven.
Flyttningen företages i regel i anledning av yppade bättre förvärvsmöjligheter
i annan kommun, och vid bedömande av den inflyttades utsikter bör
alltså hänsyn tagas till förhållandena i denna kommun. Avgörande bör sålunda
vara ej vad tidigare inträffat i en annan kommun, utan den inflyttandes förmåga
att reda sig i sina nya förhållanden. Mot stadgandet kan även anmärkas, att
det i tillämpningen berett åtskilliga svårigheter och vållat tvister.
I enlighet härmed har kommittén såsom huvudregel föreslagit, att en person
anses hava hemortsrätt i det fattigvårdssamhälle, där han varit senast mantalsskriven
utan att hava under det år, som mantals skrivning en avser, kommit i åtnjutande
av fattigvård.»
Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Jönköpings län anser, att för
hemortsrättsförvärv bör uppställas fordran på att två kalenderår förflutit
utan att understödstagare för sig, hustru eller minderårigt barn åtnjutit
fattigvård.
Kungl. Majäs befallningshavande i Jämtlands län framhåller, att på
grund av bestämmelserna i 25 § fattigvårds förordningen det för närvarande
kan sägas erfordras en treårig fattigvårdsfri vistelse för hemortsrätts
vinnande, vilket vållar osäkerhet, ett stort antal fattigvårdsprocesser
och, såsom med exempel belyses, uppenbar orättvisa.
Ett par fattigvård sstyrelser, som yttrat sig i denna punkt, anse, att
bestämmelserna om inverkan av fattigvård under närmast föregående år
haft stor betydelse och därför höra bibehållas.
Kammarrätten anför:
»Rent principiellt sett torde det vara riktigast att begränsa kravet på fattigvårdsfrihet
till den tid, som enligt vad förut är sagt anses böra åtgå för förvärvav
ny hemortsrätt. Om den inflyttade under denna tid visar sig äga förmåga
att genom eget arbete uppehålla sig och de sina, synes det knappast billigt att
låta förhållandena under längre eller kortare tid därförut eller därefter verka
hindrande på hemortsrättsförvärvet. Om, såsom kammarrätten ovan föreslagit,
för hemortsrättsförvärv kräves ej allenast mantalsskrivning utan även ett års
vistelse inom kommunen, synes alltså kravet på fattigvårdsfrihet böra begränsas
till den sålunda stadgade vistelsetiden.»
Yttranden.
318
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Av kammarrättens ledamöter har föredraganden varit skiljaktig och
såsom sin mening uttalat, att kommitténs förslag icke innefattar tillfyllestgörande
garantier för att den försörjningsförmåga eller ekonomiskt
tryggade ställning, som i överensstämmelse med gängse åskådning
utgör förutsättning för vinnande av hemortsrätt, i erforderligt mått
är för handen samt att avgörande skäl saknas att i nu förevarande
hänseende bereda lättnad i förvärvet av hemortsrätt.
»Låt vara», anför denne ledamot vidare, »att dylikt förvärv skulle i viss
mån försvåras genom den utvidgning av den obligatoriska fattigvården, kommittéförslaget
ställer i utsikt, komme likväl villkoren för sådant förvärv även med
den av mig förordade skärpningen att i det hela bliva av så lindrig beskaffenhet,
att särskilt vid jämförelse med bestämmelserna i utländsk lagstiftning och
vad även hos oss påyrkats berättigad anledning till erinran mot omförmälda
skärpning av förslaget knappast synes vara för handen.»
En annan ledamot i kammarrätten har yttrat:
»Vid lagstiftningen om hemortsrättsförvärv bör beaktas, att stadgandena
härom hava sin egentliga praktiska betydelse i fråga om den rörliga befolkningen
och att en stor del av Sveriges befolkning, särskilt den i ekonomiskt avseende
svagare, ofta byter hemvist. Då man uppställer fordran på samhörighet mellan
understödstagaren och hemortskommunen, bör denna samhörighet icke enbart
eller ens huvudsakligen bedömas efter vistelsetidens längd, utan en huvudsynpunkt
har sedan gammalt varit och bör, enligt min uppfattning, fortfarande vara
den, att det för hemortsrätten avgörande året skall ligga så nära understödsåret
som möjligt.
Ett hinder för denna grundsats’ följdriktiga genomförande har emellertid
hittills legat däri, att fattigvård under nästföregående år förtagit mantalsskrivningen
dess hemortsrättsgrundande verkan. Härigenom har den kommun, som
en gång själv lämnat fattigvård eller dömts att ersätta av annan kommun lämnad
fattigvård, kommit att fortfarande utgöra hemort, ehuru från vistelsen därstädes
förflutit i förra fallet ett fattigvårdsfritt år och i senare fallet två år, därav
ett fattigvårdsfritt.
Denna enligt min uppfattning mest betydande brist i nu gällande stadganden
om hemortsrätt skulle, genom antagande av kommitténs förslag i denna del,
bortfalla.»
Kommitténs förslag i nu förevarande hänseende har i allmänhet av
myndigheterna lämnats utan erinran. För min del anser jag även, att
kommittén anfört övertygande skäl för förslaget. Särskilt synes mig
böra betonas, att kommitténs förslag torde vara ägnat att ej blott minska
fattigvårdstvisternas antal utan även åstadkomma förenkling av desamma.
Jag finner mig därför böra tillstyrka kommitténs förslag på
denna punkt.
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr Vid. 319
Beträffande frågan, om frivillig fattigvård bär i något fall hindra,
förvärv av hemortsrätt, anför kommittén, att fattigvårdsförordningens bestämmelse,
att sådan fattigvård icke hindrar hemortsrättsförvärv i mantalsskrivningskommunen,
om fattigvården lämnats av denna kommun,
torde hava gjorts för att förebygga, att mantalsskrivningskommunen genom
meddelande av dylik fattigvård och således kanske utan giltig anledning
skulle kunna hindra ett hotande hemortsrättsförvärv. Kommittén
fortsätter:
»Fråga är emellertid, om frivillig fattigvård över huvud taget bör tilläggas
någon inverkan i avseende å hemortsrättsförvärv. Att frivillig fattigvård enligt
1871 års fattigvardsförordning utövat sådan inverkan har varit helt naturligt med
hänsyn därtill, att de fall, då obligatorisk fattigvård enligt nämnda förordning
skolat lämnas, icke sammanfallit med dem, där fattigvård varit av verkligt behov
påkallad. Enligt kommitténs förslag har däremot den obligatoriska fattigvårdens
omfattning betydligt utvidgats, under det att den frivilliga fattigvårdens
betydelse i motsvarande grad inskränkts. Därtill kommer, att den frivilliga fattigvården
icke ersättes av vederbörande hemortskommun. Såsom nedan vidare
utvecklas, bör den omständigheten, att fattigvård icke ersättes av hemortskommunen,
också öva inflytande på frågan om dess inverkan på hemortsrättsförvärv.
På grund härav har kommittén föreslagit, att endast obligatorisk fattigvård skall
utöva inverkan på hemortsrättsförvärv.»
Stockholms stads fattigvårdsnämnd och överståthällarämbetet anse, att
hemortsrättsförvärv bör bindras, ej blott såsom kommittén föreslagit, av
fattigvård enligt 1 §, utan även av fattigvård enligt 2 §, lämnad av
annat fattigvård ssamhälle än det, där den understödde är mantalsskriven.
Svenska fattigvårdsförbundet är av samma uppfattning, ehuru området
för den obligatoriska fattigvården är betydligt mera omfattande
än nu gällande, och anför såsom skäl för sin åsikt, att det med kommitténs
förslag ligger nära för den kommun, från vilken en understödstagare
frivilligt eller måhända efter mer eller mindre stark påtryckning
avflyttat, att genom meddelande av fattigvård enligt 2 § förhjälpa honom
att under det första året efter inflyttningen i det nya samhället
reda sig utan anlitande av fattigvård enligt 1 §, för att han därigenom
må kunna förvärva sig ny hemortsrätt. Förbundet anser det därför
böra stadgas, att om någon under det år, för vilket han mantalsskrivits
inom visst fattigvårdssamhälle, av detta samhälle åtnjutit fattigvård
enligt 1 § eller eljest av annat samhälle åtnjutit fattigvård, vinner han
ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.
Två ledamöter i kammarrätten hava på de av fattigvårdsförbundet
anförda skäl anslutit sig till förbundets uppfattning, och kammarrättens
Inverkan av
frivillig
fattigvård.
Kommittén.
Yttranden.
320
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135
Departe
ments
chefen.
Formulering
av den allmänna
bestämmelsen
om fattigvårds
inverkan.
majoritet har funnit anledning saknas att beträffande fattigvårds inverkan
på förvärv av hemortsrätt göra någon inskränkning ifråga om fattigvårdens
art, såvitt den meddelas av annan kommun än vistelsekommunen,
samt anfört:
»Möjligheten att genom understöd enligt 2 § under nämnda tid illojalt överflytta
befarad fattigvårdstunga å annan kommun ligger alltför nära till hands för
att ej böra i lag avskäras. Enligt kammarrättens mening bör alltså fattigvård
enligt 1 § ävensom av annan kommun än vistelsekommunen lämnad fattigvård
enligt 2 §'' utgöra hinder för hemortsrätt, om fattigvården lämnats under den tid
av ett år, som, enligt vad ovan är sagt, erfordras för förvärv av hemortsrätt.»
Föredraganden i kammarrätten har däremot yttrat:
»Bleve kommitténs förslag upphöjt till lag, komme all fattigvård åt dem,
som på grund av arbetsoförmåga vore i behov av understöd, att anses såsom
obligatorisk, medan fattigvård enligt 2 § skulle utgå i följd av andra orsaker såsom
arbetslöshet o. s. v. Yid sådant förhållande synes man ej böra överskatta
de på skilda håll yppade farhågorna, att de nya bestämmelserna skulle bereda
möjlighet för en kommun att på en annan illojalt överflytta en redan förhandenvarande
eller befarad fattigvårdstunga genom att tilldela den eller de personer,
varom vore fråga, fattigvård enligt 2 §. Jag anser mig därför böra om oek med
någon tvekan lämna utan erinran vad kommittén i nu förevarande avseende föreslagit.
»
Ehuru genom den i det föregående föreslagna lydelsen av 1 § området
för den obligatoriska fattigvården blivit högst väsentligt utvidgat,
skulle dock med kommitténs förslag- på nu ifrågavarande punkt förefinn
as en möjlighet för kommun att, på sätt som antytts i vissa yttranden,
obehörigen överflytta fattigvårdstunga på annan kommun. Denna
möjlighet synes mig därför, såsom kammarrätten uttalat, böra avskäras.
Någon olägenhet av gällande stadgande i samma riktning har icke blivit
påvisad och synes mig icke heller böra belaras. 1 enlighet med
vad jag nu anfört har ändring vidtagits i kommitténs förslag.
Kommittén har i 49 § 1 mom. givit den allmänna regeln om fattigvårds
inverkan på hemortsrättsförvärv följande avfattning: »Har någon
under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattig vårdssamhälle,
åtnjutit fattigvård enligt 1 §, vinner han ej hemortsrätt på grund av
nämnda mantalsskrivning.» Grundsatsen att för hemortsrättsförvärv fordras
ett på mantalsskrivningen följande fattigvårdsfritt år har emellertid även
kommit till uttryck i 45 §. I stället lör det i 25 § fattigvårds t orörd -ningen förekommande mindre tydliga uttrycket »kommit i behov av
fattigvård» hava använts uttrycken »kommit i åtnjutande av fattigvård»
och »åtnjutit fattigvård», vilket torde vara en given förbättring.
Kungl. Maj:tu Nåd. Proposition Nr 135.
321
Såsom i det föregående antytts, gör kommittéförslaget vissa undantag undantag
från huvudregeln att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret
medför hinder för förvärv av hemortsrätt. De sålunda meddelade undan- risk fattigtagsbestämmelserna
innebära, att obligatorisk fattigvård av mera tillfällig vira inverkar
O 1 O O O ep CL nCTHOrtS"
beskaffenhet icke utgör dylikt hinder. Det stadgas nämligen i 49 § rätts furu ärv.
1 inom., att hinder för förvärv av hemortsrätt icke föranledes av fattigvård,
som bestått i
bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser
att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,
läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes än i förening med
vård å sjukvårdsanstalt, varför ersättning skall utgå,
förlossningshjälp eller
begravningskostnad,
eller av fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat
längre tid än trettio dagar.
I detta sammanhang må nämnas, att kommittén föreslagit dels i
50 §, att fattigvårdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,
vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är berättigat att erhålla ersättning
därför av det senare samhället, och dels i 51 §, att ersättning
enligt 50 § ej utgår för sådan fattigvård, som, enligt vad i 49 § 1 mom.
är föreskrivet, ej utgör hinder för förvärv av hemortsrätt, ävensom att,
om fattigvården omfattat längre tid än 30 dagar, den del därav ej ersättes,
som utgått för de första 30 dagarna.
Efter att i motiverna till 49 § hava redogjort för stadgandet i Kommittén.
51 §, att viss mera tillfällig fattigvård ej ersättes, anför kommittén. 49 § 1 mom
»Det
ligger enligt kommitténs uppfattning nära till hands att låta frågorna
om fattigvårds ersättande och om dess inverkan på hemortsrättsförvärv behandlas
enligt samma regler. Ett dylikt samband har också i dansk och norsk fattigvårdslagstiftning
gjort sig gällande, till följd varav inverkan i hemortsrättsavseende
där ej tillagts fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen. Då
dylik tillfällig fattigvård icke ersättes, blir det ej genom hemortskommunens eget
medgivande eller genom rättegång vid dess meddelande utrett, att fattigvården
verkligen utgått och ännu mindre att den varit obligatorisk. Den omständigheten,
att en person kommer i behov av dylik tillfällig fattigvård, kan ej heller
sägas med nödvändighet utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan hos honom,
att han ej bör kunna förändra hemortsrätt. Kommittén har på grund härav ansett
lämpligt att låta fattigvård, varom här är fråga, vara utan inverkan på hemortsrättsförvärv,
vadan sådan inverkan enligt förslaget tillagts endast obligatorisk
fattigvård av mera stadigvarande beskaffenhet.»
På grund av det nära sambandet mellan frågorna om fattigvårds er- Kommittén,
sättande och dess inverkan på hemortsrättsförvärv torde här böra lämnas 50 och 51 §§-en redogörelse för kommitténs motivering till 50 och 51 §§.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.)
41
322
Kimgl. Maj.-ts Nåd. Proposition Nr 135.
Efter att kava erinrat om fattigvårdsförordningens bestämmelse
(29 §), att fattigvårdssamhälle, som på grund av 1 § lämnat fattigvård
åt någon, som bär hemortsrätt inom annat samhälle, är berättigat att
av detta samhälle erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad,
om sådan erfordrats, framhåller kommittén, att svårigheten
att avgöra, om i ett visst fall fattigvård meddelats enligt 1 §
fattigvårdsförordningen, givit upphov till ett stort antal tvister mellan
fattigvårdssamhällena, samt anför vidare:
»Med den lydelse, som kommittén givit 1 § i sitt förslag, torde en lämpligare
omfattning hava givits åt den obligatoriska fattigvården och därmed också åt
hemortssamhällets ersättningsskyldighet i allmänhet, så vitt den skall grundas
på den omständigheten att fattigvården varit obligatorisk. Den ytterligare understödsverksamhet,
som ett fattigvårdssamhälle utövar, måste bliva så beroende av
subjektiv uppfattning och lokala förhållanden, att den ej ägnar sig att göras till
föremål för ersättningsskyldighet av annat samhälle. Kommittén har därför föreslagit,
att allenast obligatorisk fattigvård eller sådan, som lämnats enligt 1 § i
förslaget, skall vara föremål för ersättning fattigvårdssamhällen emellan.»
Kommittén lämnar härefter följande redogörelse för utländsk lagstiftnings
bestämmelser i dessa delar:
»I de danska och norska fattigvårdslagarna, i vilka liksom hos oss såsom
huvudregel fastställts en hemortssamhällets ersättningsplikt, har man på olika
sätt modifierat denna regel. Enligt den danska fattigvårdslagen erhåller vistelsekommunen
i vissa fall ersättning av hemortskommunen för allenast tre fjärdedelar
av sina kostnader och vissa kostnader ersättas ej alls; det senare är förhållandet
med utgifter till läkare och barnmorska, begravningskostnad samt understöd,
som består i fullgörande av s. k. pliktarbete eller av annan anledning ej
medför direkt utgift för kommunens kassa (bud efter läkare och barnmorska, bevakning
av sinnessjuka o. s. v.), ävensom för brevväxling i fattigvårdsangelägenheter.
Den norska fattigvårdslagen undantager från ersättning följande arter av
fattigvård: a) arbetsanvisning (sådan kan enligt lagen ske genom fattigvårdsstyrelsen),
b) skolbarns förseende med läroböcker och undervisningmateriel, c) läkar -och barnmorskehjälp samt medicin, d) sjukbehandling, som det offentliga ombesörjer
för epidemisk eller smittosam sjukdom, e) begravningskostnad. Av
övriga fattigvårdskostnader ersättas enligt den norka lagen två tredjedelar av
hemortskommunen.
Uti det finska förslaget till ny fattigvårdsförordning har man borttagit rätt
till ersättning för fattigvård, om kostnaden därför under ett års tid ej överstigit
20 finska mark; dessutom har föreslagits, att hemortskommunen skall gottgöra
allenast tre fjärdedelar av den kostnad, som belöper på tiden från fattigvårdens
beviljande, ''till dess ersättningskravet bevisligen blivit fattigvårdsstyrelsen i den
understöddes hemortskommun tillställt’.
I detta sammanhang bör ock erinras om ett stadgande i den tyska fattigvårdslagstiftningen.
Eör det fall att en person, som under minst en vecka varit
mot lön eller naturaförmåner anställd i ett och samma tjänste- eller arbetsför
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.
323
hållande å en ort, insjuknar under fortvaron av detta tjänsteförhållande eller
inom en vecka efter dess slut, är det fattigvårdssamhälle, som denna ort tillhör,
skyldigt att lämna eller bekosta erforderlig vård och förplägnad under 26 veckor
(tidigare 13 veckor) efter sjukdomens början; under vissa förhållanden sträcker
sig en sådan skyldighet även till tjänarens eller arbetarens anhöriga, som insjuknat.
»
Kommittén omnämner vidare, att de till kommittén från kommunerna
inkomna uppgifter angående beskaffenheten av fattigvård, som under
år 1907 meddelats åt under stödstag are från annat fattigvårdssamhälle,
utvisa: att någotdera av understöden: läkarhjälp, medicin, förlossningseller
begravningshjälp lämnats i 588 fall, att annat understöd för högst
14 dagar lämnats i 444 fall och att annat understöd för minst 15 och
högst 30 dagar förekommit i 761 fall; att i 311 fall understöd av något
av förstnämnda slag utgått jämte annat understöd för högst 14 dagar,
att i 384 fall jämte dylikt understöd utgått annat understöd för minst 15
och högst 30 dagar; att under år 1907 alltså av understödstagarna från
annat samhälle ej mindre än 2,488 (47,i %) fallit under nämnda kategorier,
vilken siffra utgör inemot hälften av hela antalet understödstagare från
annan kommun (5,282); samt att skillnaden i proportion ej är synnerligen
stor, om man tager landskommuner och stadskommuner (städer och
köpingar) var för sig, i det för de senare procentsiffran utgör 48,4 och
för landsbygden 44,8.
I anslutning härtill anför kommittén:
»Genom att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av
nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal tvisteämnen
mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså komma
att få eu väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna
mellan kommunerna. Även om utvägar ej saknas att med andra medel minska
antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt som att låta vistelsekommunen
själv vidkännas dylika tillfälliga kostnader. Kommittén har ej kunnat
göra undersökning om de utgifter, som förorsakats av de ovan angivna understödsfallen;
en sådan skulle stött på alltför stora svårigheter. Men det torde
såsom visst kunna antagas, att vårdkostnadens belopp varit jämförelsevis ringa
i varje särskilt fall. Någon större förskjutning av fattigvårdstungan torde alltså
ej behöva befaras genom ett dylikt stadgande. I den mån en förskjutning kommer
att äga rum, faller den ökade bördan på städer och köpingar, i vilka det
relativt största antalet av understödstagare från annan kommun befinner sig. Mot
en förskjutning i denna riktning synas emellertid ej några större betänkligheter
böra möta, då i förhållande till den ekonomiska bärkraften stadskommunernas
utgifter för fattigvården i allmänhet äro väsentligt lägre än landskommunernas.
Med en begränsning till ovan angivna fall torde man ej behöva befara, att vistelsekommunen
skall undandraga sig att lämna erforderlig hjälp eller att söka skjuta
detta åliggande över på annan kommun. Medel till motverkande av försök i
sådan riktning finnas för övrigt i fattigvårdssökandens besvärsrätt samt i myn
-
324
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
digheternas rätt och skyldighet att vid behov ingripa. Fördelen av att genom
ett sådant stadgande kunna väsentligt inskränka fattigvårdstvisternas antal torde
därför här få vara avgörande.»
Vad angår de särskilda slag av fattigvård, som upptagits i 51 §,
framhåller kommittén, att ersättning för bekostande åt skolbarn av kläder
m. m., en utgift som närmast hänför sig till 5 § fattigvårdsförordningen,
jämförd med 49 § folkskolestadgan, redan enligt nu gällande stadganden
mera sällan torde utgå; att även om läkarhjälp och medicin förekommit
vid upprepade tillfällen, det torde vara lämpligt att utesluta kostnaden
härför från ersättning; att om läkarhjälp och medicin lämnas i sammanhang
med vård å sjukvårdsinrättning, det i regel ej förekommer någon
särskild debitering därför utan ingår ersättningen i dagskostnaden; att
allteftersom dagskostnaden ersättes eller ej, därmed också läkarhjälp och
medicin bliva ersatta eller ej; samt att förlossnings- och begravningshjälp
ej ersättas, även om kostnaden därför utgått i samband med
sjukvård.
Kommittén betonar vidare lämpligheten av att från ersättning av
hemortskommunen undantaga även annan mera tillfällig fattigvård samt
anför:
»Vid formulering av ett stadgande härom möta emellertid åtskilliga svårigheter.
Att endast helt allmänt tala om tillfällig fattigvård är ej lämpligt, utan
det torde vara nödvändigt att meddela närmare bestämmelser. Därvid skulle
man, såsom skett i det finska förslaget, kunna fästa sig vid storleken av det belopp,
som utgått. Kommittén har dock ansett det lämpligare att låta det avgörande
vara, att fattigvård utgått under en viss kortare tid. Särskilt för alla de fall, då
det gällt anstaltsvård, är denna utgångspunkt naturlig. Har fattigvård utgått
med visst belopp utan att därvid sagts något om tiden, för vilken understödet
avsetts, torde större svårigheter ej möta att avgöra, huruvida detta skäligen svarar
emot den tid, för vilken fattigvårdens slutliga gäldande anses böra åligga vistelsekommunen.
För att i väsentligare mån kunna vinna det åsyftade målet, inskränkning i
tvisternas antal, torde det vara lämpligt att ej taga tiden alltför kort. Kommittén
har ansett en tid av 30 dagar såsom lämplig, därvid kommittén bland annat
tagit hänsyn till att med denna tidsperiod från ersättning komma att undantagas
de flesta fall, då fattigvården bestått i ersättande av vård under akut sjukdom.
Medellängden av sjukhusvistelse utgjorde under år 1910 å sjukhusens lasarettsavdelningar
29,o dagar, å sjukstugorna 24,6 dagar och å epidemisjukhusen 25,l
dagar.
Med hänsyn till grunden för stadgandet är det uppenbart, att om för samma
person behov av tillfällig fattigvård uppstått vid olika tillfällen t. ex. under ett
år, varje fall är att betrakta för sig och att någon sammanläggning av de särskilda
tiderna icke får äga rum.
Då emellertid en bestämmelse av förevarande innebörd skulle kunna utgöra
en lockelse för vistelsekommunen att sträcka ut understödstiden över en tid av
325
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
30 dagar för att därigenom betaga understödet dess natur av tillfälligt, bär kommittén
till förebyggande härav föreslagit, att vid understöd, som fortgått längre
tid än den sålunda bestämda, vad som åtgått för de första 30 dagarna ej skall
ersättas. Det synes även i övrigt hava goda skäl för sig att låta kostnaden för
fattigvård under denna första tid, då det mången gång är ovisst, om den är av
stadigvarande natur eller icke, drabba vistelsekommunen. Föreskriften i fråga
innebär i och för sig endast, att vistelsekommunen ej kan betinga sig någon ersättning
för denna första tid. Kan hemsändning enligt därför gällande bestämmelser
äga rum tidigare, har hemortssamhället ej rätt att avvisa den med åberopande
av förevarande stadgande, liksom det ej .kan kräva gottgörelse av den
kommun, från vilken hemsändning med iakttagande av lagens därom givna föreskrifter
ägt rum, för vård under de 30 dagarna.»
Principen att viss mera tillfällig fattigvård ej inverkar på hemortsrättsförvärv
och ej medför rätt till ersättning av hemortskommunen har
i åtskilliga av de avgivna yttrandena gjorts till föremål för erinringar.
Sålunda anser Kungl. Maj:ts Befallning shav ande i Östergötlands län
tillräckliga skäl icke hava anförts för frångående av regeln att obligatorisk
fattigvård hindrar förvärv av hemortsrätt.
Fattig v årdss tyr el sen i Norrköping befarar, att ifrågavarande bestämmelser
i * 49 och 51 §§ skola föranleda orättvisor och bliva mycket betungande
för många kommuner. Det enda av ifrågavarande undantagsfall,
som kunde kvarstå, är, anser styrelsen, bekostande av kläder åt
skolbarn, men då folkskolestadgan redan innehåller en dylik bestämmelse,
synes det styrelsen överflödigt att upprepa den i fattigvårdslagen.
Kungl. Maj:ts Befallningsliavande i Blekinge län, som bestämt avstyrker
den i 51 § upptagna bestämmelsen, att ersättning icke skall utgå
för fattigvård, som icke omfattat längre tid än 30 dagar, säger sig vara
tveksam, huruvida ifrågavarande bestämmelser i 49 § 1 mom. äro berättigade.
Fattigvärdsstgrelsen i Malmö betecknar ifrågavarande bestämmelser i
49 § 1 mom. och 51 § såsom orättvisa mot stadssamhällena, särskilt de
större.
Västernorr lands läns landsting anser de föreslagna stadgande^ i 49
och 51 §§ kunna leda till godtycke och oegentligheter, ty i ena fallet
kan en högst väsentlig fattigvård till en nyinflyttad ej blott icke alls
uttagas hos utflyttningskommunen, utan även betrygga den nyinflyttades
nya hemortsrätt, medan i ett annat fall en jämförelsevis ringa fattigvård
till en nyinflyttad (såsom sjukhuskostnad) kan uttagas och jämväl stänger
honom från ny hemortsrätt.
Yttranden.
326
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Domkapitlet i Visby finner samma bestämmelser i så måtto mycket
betänkliga, att de givetvis komma att ofta inverka dels fördröjande dels
eljest oförmånligt på ett annars välbehövligt understöd och därjämte
starkt hinderligt för det fria val av vistelseort, som nu gällande förordning
särskilt i sin 28 § gör gällande såsom var mans rätt. De föreslagna
bestämmelserna skola enligt domkapitlets mening medföra, att
ingen gärna medgiver inflyttning å sin jord eller i sitt hus åt någon i
känt torftiga villkor eller eljest med osäker bärgning.
Fångvårdsstyrelsens centrala hjälpbyrå säger sig även befara, att
bestämmelserna i 49 och 51 §§ skola försvåra utsikterna för alla nödlidande,
samt anför, att faktiskt mottagandet av fattigvård i en kommun
ofta underlättat tillträdet till en annan kommun, eftersom fattigvård
under året före den nya mantalsskrivningen föranlett bibehållande av
hemort i den kommun, som utgivit understödet, att borttagandet av
denna bestämmelse kunde synas förestavad av humanitet, men skulle
verka motsatsen, en försämring, som även fångvårdens räddningsverk
skulle få erfara, att upplysning om åtnjuten fattigvård i annat samhälle
understundom för byrån kommit som en räddning, då fråga varit om
uppsägning från en arbetsplats av fruktan för hemortsrättsförvärv, samt
att bestämmelsen att ingen för äventyret av framtida fattigvårdstunga
finge förmenas rätt att välja vistelseort endast hade en chimärisk betydelse,
då valet av vistelseort för fattigt folk sammanhängde med utsikten
till försörjning, och då ingen kunde tvinga en arbetsgivare att taga en
tjänare eller förbjuda honom att avskeda.
Fattigvärdsdirektören i Göteborg finner de i 49 § uppställda undantagen
från huvudregeln om obligatorisk fattigvårds inverkan på hemortsrättsförvärv
skäligen godtyckligt valda och formulerade samt avstyrker
bestämmelsen härom ävensom motsvarande stadgande i 51 §.
Kammarrätten uttalar sin anslutning till principen, att viss fattigvård
av mera tillfällig art icke har inverkan på förvärv av hemortsrätt
och att kostnaden för sådan vård stannar å vistelsekommunen.
I övrigt synas myndigheterna ej heller hava något att erinra mot
berörda princip; åtskilliga understryka riktigheten av densamma. Däremot
framkomma i vissa yttranden tvivelsmål rörande omfattninqen av
ifrågavarande undantag och förnämligast anordningen att göra ''fattigvård
under högst 30 dagar till ett dylikt undantag. Av medicinalstyrelsen
och vissa läkare ifrågasättes, att vård å epidemisjukhus, som i många
län är kostnadsfri för den enskilde och för övrigt i betydande utsträckning
lämnas mera för det allmännas än för den sjukes skull, icke skall
öva inflytande i avseende å hemortsrättsförvärv, och av vissa myndig
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 327
heter uttalas, att begravningskostnad och förlossningshjälp åtminstone i
samband med anstaltsvistelse böra hava dylikt inflytande och ersättas av
hemortsrättskommun. I sistnämnda båda hänseenden uttalas betänkligheter
mot förslaget av bl. a. hälsovårds- och fattigvårdsmyndigheter i
Stockholm, av vilka fattigvårdsnämnden anser, att bestämmelsen i 49 §
om förlossningshjälpen i samband med stadgandet om ersättningsfri fattigvård
under högst 30 dagar med all säkerhet kommer att medföra, att
den redan nu avsevärda och i många avseenden ofördelaktiga tillströmningen
till storstäderna, särskilt Stockholm, av unga kvinnor, som vänta
sin nedkomst, kommer att högst väsentligt ökas.
Kammarrätten anser av i huvudsak samma skäl undantaget i fråga
om förlossningshjälp i 49 och 51 §§ böra gälla endast i de fall, då den
icke meddelas i sammanhang med vård å anstalt.
En ledamot i kammarrätten avstyrker de stadganden i 49 och 51
§§, som avse bekostande åt skolbarn av kläder m. in.
Från läkarhåll ifrågasättes, att ersättning för läkarhjälp och medicin,
som lämnats annorledes än i förening med sjukhusvård, bör kunna
utkrävas, att lasarettsvård icke bör falla under undantaget om fattigvård
i högst 30 dagar, samt att vård å barnbördshus bör härutinnan likställas
med lasarettsvård.
Huvudsakligen är det emellertid mot bestämmelsen, att fattigvård
under högst 30 dagar icke hindrar hemortsrättsförvärv, och i samband
därmed mot stadgandet, att ersättning för dylik fattigvård ej skall utgå,
som erinringar framkommit i de avgivna yttrandena. I ett eller annat
av dessa gör man väl gällande, att dessa frågor icke med nödvändighet
sammanhänga, men i regel anser man, att de böra behandlas efter samma
regler.
De mot ifrågavarande bestämmelser i 49 och 51 §§ framställda anmärkningarna
torde kunna sammanfattas sålunda: Bestämmelserna äro
orättvisa särskilt mot stadskommunerna; de avvika alltför mycket från
huvudreglerna, att hemortssamhälle skall ersätta meddelad fattigvård och
att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret skall inverka på
hemortsrättsförvärv; de medföra svårigheter för de nödställda att erhålla
understöd och göra, att detta blir knappt tillmätt; de föranleda försök från
kommunernas sida att skjuta understödjandet från sig och att draga ut
på tiden; de locka kommunerna att onödigtvis utsträcka fattigvård till
något längre tid än 30 dagar och till att i obehörigt syfte och mot
verkliga förhållandet beräkna den tid, som understöd avser, till mera än
30 dagar; och de giva anledning till tvister mellan kommunerna om
den tid, för vilken fattigvård skall anses ha utgått.
328
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kammarrätten finner i alldeles särskild grad betänkligheter vara förknippade
med bestämmelserna, att fattigvård i allmänhet, som icke omfattat
längre tid än trettio dagar, ej utgör hinder för hemortsrättsförvärv
och ej heller medför rätt till gottgörelse av hemortskommunen,
ävensom att, därest fattigvården omfattat längre tid än trettio dagar,
den del därav ej ersättes, som utgått för de första trettio dagarna. Det
synes kammarrätten ingalunda saknas fog för de uttalade farhågorna,
att dessa bestämmelser kunna komma att för de nödlidande medföra avsevärda
svårigheter att komma i åtnjutande av den omedelbara hjälp,
som kan vara erforderlig. Med rätta framhålles ock, säger kammarrätten
vidare, det stora intresse, ett fattigvårdssamhälle har av att genom
förlängning av understödet utöver de första trettio dagarna kunna förhindra
hemortsrättsförvärv, och att tillgodoseende av detta intresse torde
vara tillräckligt lockande, för att förfaringssättet i rätt stor utsträckning
skall praktiseras. Beträffande kommitténs uttalande, att det med hänsyn
till grunden för stadgandet är uppenbart, att om för samma person behov
av tillfällig fattigvård uppstått vid olika tillfällen t. ex. under ett
år, varje fall är att betrakta för sig, och att någon sammanläggning av
de särskilda tiderna icke får äga rum, anför kammarrätten, att med en dylik
tolkning av ifrågavarande bestämmelser tillfälle skulle givas för én
understödstagare, som av någon anledning funne önskligt att förvärva
hemortsrätt i ett samhälle, att genom avstående periodvis från erhållen
fattigvård redan under första mantalsskrivningsåret förvärva hemortsrätt
i kommunen. Efter att hava framhållit, att varje bestämt fixerad tidsperiod
skulle nära nog inbjuda vederbörande fattigvårdsmyndigheter till
varjehanda mer eller mindre illojala försök att kringgå lagens bestämmelser
för att på annat samhälles bekostnad tillgodose den egna kommunens
intressen, yttrar kammarrätten vidare:
»Såsom Kungl. Maj:ts befallningshavande i Uppsala län anmärkt, komme
det enklaste sättet för kringgående naturligen att bliva att under löfte om
framtida påökning meddela den behövande en minimal fattigvård under de
första trettio dagarna. Talrika slitningar mellan kommunerna äro tvivelsutan att
emotse vid fastställandet av den tid, för vilken fattigvården skall anses hava utgått.
Så torde det exempelvis icke falla sig så lätt att bedöma, huruvida i ett
visst fall ett understöd av femton kronor skäligen kan anses hava avsett eu tidsperiod
av trettio dagar eller därutöver. Bestämmelser måste därför givetvis utfärdas
om noggrann anteckning i fattigvårdsstyrelsens protokoll angående den
tidrymd, den lämnade hjälpen i varje fall skulle antagas avse, men även om dessa
bestämmelser vunne efterföljd — vilket knappast vore att förvänta — komme
tvivelsutan kommittéförslagets genomförande i de delar, varom nu är fråga, att
giva upphov till ett otal tvistigheter och processer mellan kommunerna. Slutli
-
32!)
Kun fil. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid.
gen bör måhända ej heller alldeles lämnas ur sikte ett egendomligt förhållande,
som bleve eu följd av lagförslagets antagande, nämligen att, därest ett understöd
utginge för kalendermånad, fattigvårdens verkningar med avseende å hemortsrätt
och ersättningsskyldighet kunde gestalta sig olika alltefter antalet dagar i månaden.
»
Kammarrätten förklarar sig slutligen, med erkännande av de skäl,
som kunna anföras till förmån för förslaget, finna de praktiska olägenheter,
som därmed iiro förbundna, vara av alltför betänklig art och hemställer
därför, att förslaget icke måtte varda lagfästat, såvitt angår stadgandena,
att fattigvård i allmänhet, som icke omfattat längre tid än
trettio dagar, ej hindrar förvärv av hemortsrätt och ej heller medför
rätt till ersättning av hemortskommunen, samt att, om fattigvården omfattat
mer än trettio dagar, den del därav ej gottgöres, som avser de
första trettio dagarna.
Överståthållarämbetet tillstyrker däremot kommitténs förslag i dessa
delar under framhållande av, att detsamma skulle i hög grad minska fattigvårdsprocessernas
antal samt att farhågorna för ökning av stadskommunernas
fattigvårdsutgifter och för obehöriga försök att på andra samhällen
kasta över försörjningsplikt äro överdrivna. Åmbetet anför vidare
beträffande den från visst håll uttalade fruktan, att vederbörande fångvårdsstyrelse
högst ovilligt skulle meddela främmande fattig ett tillfälligt
understöd, då den berövas möjlighet att få gottgörelse av hemortskommunen,
att här dock är fråga om obligatorisk fattigvård, och att
man med den kontroll, fattigvårdssamhällena komma att bliva underkastade,
ej torde behöva befara, att de skola söka undandraga sig sådana
skyldigheter, som uppenbarligen åligga dem. Åmbetet anser däremot
mera avseende böra fästas vid den framhållna olägenheten av bestämmelsen,
att i densamma ligger en lockelse för vistelsekommunen att utsträcka
understödstiden utöver en tid av 30 dagar för att genom ett sådant
förlängande av understödet kunna förhindra hemortsrättsförvärv.
Kommer förut påyrkad omredigering av 1 § till stånd, försvåras emellertid,
säger ämbetet, ett sådant förfaringssätt. På grund härav anser
överståthållarämbetet icke heller sistberörda anmärkning avgörande utan
hemställer, att kommitténs förslag i denna del måtte vinna godkännande.
Likaledes anser Kungl. Maj:ts befallning skavande i Kronobergs län
de med förslaget i dessa delar uttalade farhågor vara väsentligt överdrivna
och därför icke böra tillmätas avgörande betydelse.
I några yttranden hava vissa modifikationer i kommitténs förslag i
förevarande hänseenden påyrkats.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 42
Departe
ments
chefen.
380 Kungi.. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 135.
Sålunda anför Kungl. Maj-ds befallning skavande i Stockholms län:
»Uti ett system, som ansluter sig till den uppfattningen, att det är hemortskommunen,
som i regel skall ersätta vistelsekommunens utlägg i fattigvårdshänseende,
är undantaget för 30 dagar för omfattande; det skulle enligt lämnade
statistiska meddelanden bringa upp undantagsfallen till inemot hälften av alla
fall av understöd åt person, som har hemortsrätt i annat samhälle. Hur nyttigt
det än må vara, att antalet fattigvårdsprocesser minskas, torde således dock någon
inskränkning höra ske i avseende å undantagets omfattning. Befallningshavanden
föreställer sig, att det skulle vara lämpligt, att undantaget begränsades
till 14 dagar, såväl då det gäller den längsta tiden för tillfällig fattigvård som
ock då det är fråga om den första tiden av en längre sammanhängande fattigvård.
Enligt meddelad statistik skulle visserligen härigenom undantagsfallen
minskas med 1,145, men då 1,343 undantagsfall, allt för år, ändock skulle återstå,
vore ju redan därigenom mycket vunnet. Emedan det måste anses mindre riktigt,
att flera 14-dagarsperioder i detta hänseende skulle kunna förekomma till
beräkning under ett och samma kalenderår, torde vara nödvändigt att föreskriva,
att hemortskommunen skall ersätta fattigvård av ifrågavarande slag i vad densamma
går utöver sammanlagt 30 dagar under ett och samma kalenderår. I händelse
av bifall till vad här ifrågasatts måste en mindre konsekvensändring vidtagas
i § 49.»
Kungl. Majds befallningshavande i Jönköpings och Västerbottens län
m. fl. anse, att ifrågavarande tid av 30 dagar bör minskas till 15 dagar.
Det ifrågasattes vidare av Kungl. Majds befallningshavande i Jämtlands
län, vidkommande rätten till ersättning, att tiden bestämmes till
ett visst antal dagar sammanlagt under hela året, samt av Kungl, Majds
befallningshavande i Hallands län, att i stället för den av kommittén i
49 och 51 §§ föreslagna tidsbestämning något visst minimibelopp fastslås,
till vilket fattigvårdskostnad i varje händelse skall uppgå för att
ersättning därför skall utgå och för att inverkan på hemortsrättsfrågan
skall äga rum.
De i det föregående refererade yttrandena avse delvis icke blott
49 § 1 mom. utan även 51 §. I allmänhet hava i myndigheternas yttranden
över sistnämnda lagrum samma synpunkter gjorts gällande och
enahanda erinringar framställts som mot 49 § 1 mom.
Från andra håll har dock, ehuru undantagsbestämmelserna i 49 §
1 mom. tillstyrkts eller med tvekan lämnats utan erinran, yrkats, att 51 §
måtte ur förslaget uteslutas.
Den av kommittén omfattade principen, att fattigvård av mera tillfällig
beskaffenhet icke övar inflytande på förvärv av hemortsrätt och
icke heller medför rätt till ersättning av hemortskommunen, har i stort
sett vunnit anslutning bland de hörda myndigheterna. Åven jag anser
Kuntji. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 331
flen riktig och av beskaffenhet att böra läggas till grund för lagstiftningen.
Ser man härefter till, i huru stor utsträckning principen bör komma
till tillämpning, synes det till en början av kommitténs i det föregående
omförmälda statistik framgå, att kommitténs förslag i dessa delar, om
det i sin helhet bleve lag, skulle medföra en avsevärd minskning i fattigvårdsprocessernas
antal, en fördel som också varit det huvudsakliga
syftet med förslaget. Fråga är emellertid, om denna fördel uppväger
de olägenheter, som, på sätt anmärkts, i vissa hänseenden torde komma
att uppstå, om nyssnämnda princip kommer till tillämpning i den utsträckning,
kommittén föreslagit.
Härvid lärer främst böra tagas i övervägande bestämmelserna om
fattigvård under högst 30 dagar. Om dessa bestämmelser bortfölle,
skulle visserligen minskningen i processernas antal bliva icke obetydligt
mindre än eljest. De från olika håll mot dessa bestämmelser riktade
anmärkningar synas mig emellertid så vägande, att jag icke anser mig
kunna tillstyrka bestämmelsernas antagande i oförändrat skick. Att,
såsom från några håll ifrågasatts, nedsätta tidens längd under 30 dagar
eller att i stället för en tidsbestämning fastslå ett visst minimibelopp, till
vilket fattigvårdskostnaden högst finge uppgå, anser jag icke heller
kunna förordas, då härigenom de påtalade olägenheterna skulle i väsentlig
mån kvarstå. Något annat genomförbart sätt att nå det med
förslagets ifrågavarande bestämmelser avsedda syfte, utan att de därmed
förbundna olägenheterna uppstå, har icke heller påvisats. Det synes mig
därför icke återstå annan möjlighet än att låta samma bestämmelser
utgå ur förslaget.
Åven de anmärkningar, vilka framställts mot bestämmelserna om att
fattigvård, som bestått i förlossningshjälp, icke inverkar i avseende å
hemortsrättsförvärv och icke medför rätt till ersättning av hemortskommunen,
synas mig vara befogade. De olägenheter, som kunna förväntas
av sådana bestämmelser, synas mig vara av för allvarlig beskaffenhet
för att icke böra förebyggas. Detta bör kunna ske genom
att, på sätt kammarrätten föreslagit, stadga, att nämnda undantagsbestämmelser
om förlossningshjälp böra gälla endast då hjälpen utgår
annorledes än i förening med vård å anstalt, varför ersättning skall
utgå.
Övriga beträffande förevarande §§ framställda yrkanden, i den mån
de icke blivit tillgodosedda genom vad av mig nu föreslagits, synas mig
icke vara av beskaffenhet att böra föranleda ändring i förslaget.
Inverkan på
hemorts rättsförvärv
av
fattigvård åt
barn, hustru
och adoptivbarn,
49 § 2 mom.
Kommittén.
332 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
I uu gällande fattigvårdsförordning (25 §) har den fattigvård, som
meddelas en persons hustru och minderåriga barn, förklarats utgöra
hinder för vinnande av ny hemortsrätt lika väl som den fattigvård,
vilken lämnats honom själv. Därvid har även enligt praxis fattigvård
åt oäkta minderårigt barn inverkat på dess faders förvärv av hemortsrätt.
Enligt kommittéförslaget anses blott den fattigvård, som någon själv
åtnjutit, hava lämnats honom, men någon ändring har ej föreslagits i fråga
om inverkan av fattigvård, som lämnats en persons hustru eller minderåriga
barn. Det stadgas nämligen i 49 § 2 mom., att i fråga om inverkan
på förvärv av hemortsrätt likställes med fattigvård, som någon själv åtnjutit,
fattigvård, som åtnjutits av hans minderåriga barn, så ock för
mannen fattigvård, vilken tilldelats hans hustru eller under bestående
äktenskap barn, som hon ägt före äktenskapet och som hava hennes
hemortsrätt. Fattigvård åt barn utom äktenskap inverkar enligt stadgandet
ej på faderns förvärv av hemortsrätt.
Kommittén framhåller i motiverna, att det torde ligga i sakens
natur, att fattigvård, lämnad åt någon, som i hemortsrättsavseende är
beroende av annan person, inverkar på denne senares förvärv av hemortsrätt,
men att eftersom oäkta minderårigt barn ej i hemortsrättsavseende
följer fadern, det ej föreligger skäl att låta fattigvård åt sådant
barn hava någon inverkan på faderns hemortsrättsförvärv; den omständigheten
att han är försörj ningsskyldig bör här ej vara avgörande.
Kommittén har dock funnit sig böra föreslå ett uttryckligt stadgande
uti nämnda hänseende. Vidare anför kommittén:
»Då en moder, som har ett minderårigt barn, gifter sig med annan än
barnets fader, blir barnet, så vida det icke är fött i ett moderns föregående
äktenskap oeh dess fader lever, delaktigt genom modern av mannens hemortsrätt,
så länge modern lever eller till dess barnet får självständig hemortsrätt. Av
sådan anledning bör också fattigvård, som meddelas barnet, inverka på styvfaderns
hemortsrättsförvärv under den tid barnet i hemortsrättsavseende är beroende
av denne. Då den nuvarande fattigvårdsförordningen icke enligt praxis
ansetts innebära detta, varav blivit en följd att barnet, fastän det åtnjutit fattigvård,
ändrat hemortsrätt allt efter styvfaderns flyttning från en kommun till
annan (s. k. ambulerande hemortsrätt), har kommittén föreslagit en bestämmelse
i syfte att undanröja denna olägenhet. Självfallet är härvid, att fattigvård, varav
modern eller barnet kommit i åtnjutande, innan äktenskapet ingåtts, icke kan
hava någon betydelse å mannens, respektive styvfaderns hemortsrättsförvärv.»
Kommittén redogör vidare för en vid 1896 års riksdag väckt motion
om ändring i fattigvårdsförordningen »i syfte att ogift kvinna, utan
hinder därav att hennes barn åtnjuter fattigvård inom visst fattigvårds
-
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid. 333
samhälle, må kunna inom annat samhälle förvärva hemortsrätt, dock att
det senare samhället ej må betungas med skyldighet att ersätta den
fattigvård, som barnet redan åtnjutit, eller att övertaga dess framtida
försörjning». Lagutskottet, vars utlåtande bifölls av båda kamrarna,
hemställde, att motionen ej måtte föranleda någon åtgärd, och anförde
såsom skäl härför, att grundsatsen om hemortsrättens beroende av åtnjuten
fattigvård fortfarande borde bliva undantagslöst gällande, enär
sådant krävdes för att motverka, att en kommun genom att bekosta
understödstagarens flyttning till annan kommun skulle kunna på denna
överflytta underhållsbördan, samt att giltiga skäl helt och hållet saknades
att övergiva grundsatsen, att minderåriga barn utom äktenskap och deras
moder skulle hava hemortsrätt inom samma kommun, så mycket hellre
som ett stadgande i motsatt riktning skulle medföra den praktiska olägenheten
att, om modem med det hos henne vistande barnet behövde understöd,
det bleve svårt att avgöra, huru mycket skulle belöpa på modern
och huru mycket på barnet, och tvister skulle lätteligen uppstå emellan
de båda fattigvårdssamhällen, som hade underhållsskyldighet, det ena för
modern och det andra för barnet.
Kommittén anser, att de skäl, som anförts gentemot nämnda förslag,
i stort sett allt fortfarande äga sin giltighet, och kommittén har därför
ej ansett det lämpligt att upptaga nyssberörda eller andra förslag i samma
riktning, utan bibehållit fattigvårds förordningens ståndpunkt, att barn
utom äktenskap bär moderns hemortsrätt.
Stockholms stads fattigvårdsnämnd och dess t. f. fattigvårdsinspektör
framhålla, att 49 § 2 mom., sådant detta lagrum blivit formulerat, i
någon mån synes stå i strid med kommitténs uttalande i motiveringen
till 1 §, att fattigvård, som utgår, är att anse såsom lämnad åt den
nödställde personligen.
Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping anser, att fattigvård åt barn utom
äktenskap ej må inverka på moderns förvärv av hemortsrätt. Om, säger
styrelsen, modern icke vistas i den kommun, som omhändertagit hennes
barn, är det orättvist, att modern och de barn, hon därefter får, alltjämt
skola hava hemortsrätt inom nämnda kommun och denna få bekosta
fattigvård åt dem.
Kammarrätten hemställer i förtydligande syfte, att orden: »eller under
bestående äktenskap barn, som hon ägt före äktenskapet» etc. utbytas
mot: »eller under bestående äktenskap minderåriga barn, som hon ägt
före äktenskapet» etc.
Yttranden.
334
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Daparte- Förslagets ståndpunkt, att fattigvård anses lämnad blott till person,
c&efen som sjklv åtnjutit densamma, ej till person, som för den understödde är
försörjningspliktig, synes mig icke stå i strid med förevarande bestämmelse,
att den åtnjutna fattigvården inverkar på dens hemortsrätt, av
vilken den understödde är i hemortsrättsavseende beroende. Den av
bl. a. Stockholms stads fattigvårdsnämnd i sådant hänseende framställda
erinran kan jag därför icke anse befogad.
Vad kommittén anfört beträffande det vid 1896 års riksdag väckta
förslaget synes mig vara riktigt och tillämpligt jämväl å vad fattigvårdsstyrelsen
i Norrköping mot förevarande moment erinrat.
Den av kammarrätten i redaktionellt avseende gj orda hemställan finner
jag böra vinna avseende.
I överensstämmelse med vad av mig i 47 § föreslagits lärer i förevarande
lagrum minderårigt adoptivbarn böra likställas med minderårigt
barn. Med hustruns barn, som hon ägt före äktenskapet och som hava
hennes hemortsrätt, torde böra likställas hennes adoptivbarn, som hava
hennes hemortsrätt, oberoende av om adoptionen skett före äktenskapet
eller ej. Likaledes torde böra stadgas, att fattigvård åt barn, som
adopterats, ej inverkar på faderns eller moderns förvärv av hemortsrätt.
Förlust av I 31 § 2 mom. fattigvårdsförordningen finnes bestämmelse om
hemortsrätt. gkyPJighet för gtaten att i vissa fäll ersätta fattigvård, som av fattigvårdssamhälle
utgivits till personer, vilka längre tid vistats utom samhället.
Kommittén. Kommittén framhåller, att man här har eu motsvarighet till vad i
vissa utländska lagstiftningar, såsom den norska och den tyska, kallas
förlust av hemortsrätt.
Riksdagen» I sin förut omnämnda skrivelse den 12 maj 1905 har riksdagen, med häni2krima''S<i905
yisning till de norska och tyska bestämmelserna rörande förlust av hemortsmsJ
'' rätt, fäst uppmärksamheten på att man därigenom förekommit eller minskat
den obillighet, som mer svåruppfyllda villkor för förvärv av hemortsrätt onekligen
vore ägnade att framkalla, på samma gång som med dylika bestämmelser
vunnes en reducering av tvisteförfarandet i fråga om ersättning för
fattigvård. Åven uttalade sig riksdagen samtidigt för en utsträckning
av statens ovan berörda skyldighet att gottgöra fattigvård åt personer,
som varit länge borta från sitt hemortssamhälle, i syfte att därigenom
lätta den i vissa kommuner hårt tryckande fattigvårdsbördan; och
framhöll riksdagen därvid såsom en naturlig utveckling, att så snart
Kungi. Maj:tf; Nåd. Proposition Nr 135.
335
en person oavbrutet under fem år vistats utom den kommun, där lian
hade hemortsrätt, denna kommun under alla förhållanden borde kunna
påräkna ersättning av statsmedel för kostnad i anledning av honom
senare lämnad fattigvård.
Vid övervägande av frågan, huruvida den nuvarande anordningen Kommittén,
med en statens ersättningsskyldighet, mer eller mindre utvidgad, skall
bibehållas, eller om det är lämpligare att efter norskt och tyskt mönster
i vår lagstiftning införa begreppet förlust av hemortsrätt, har, säger
kommittén, densamma ej kunnat finna, att några egentliga fördelar
skulle vinnas genom att upptaga begreppet förlust av hemortsrätt.
Huvudsyftet därmed, överflyttandet på staten av skyldigheten att bekosta
vården, anser kommittén kunna nås genom en utveckling av fattigvårdsförordningens
nuvarande bestämmelser. Kommittén fortsätter:
»Själva vården måste, så länge staten ej har egna organ för fattigvårdens
utövande, lämnas utav någon av rikets kommuner. För vårdens meddelande
synes det också bättre, att personen hör till någon viss kommun, dit han kan
sändas, om behov därav skulle föreligga. I annat fall skulle troligen ej kunna
undvaras en föreskrift, att Kungi. Maj:t för särskilda fall skulle bestämma någon
viss kommun, dit han borde sändas. Särskilt skulle detta ej kunna undvikas
för personer, som från utrikes ort förpassas till en kommun vid gränsen, med
vilken de icke hava någon som helst samhörighet. Bestämmelser om förlust av
hemortsrätt äro för övrigt ägnade att göra hemortsrättsstadgandena mera invecklade.
Kommittén har därför ansett sig icke böra föreslå några sådana.»
Vad kommittén sålunda anfört synes mig böra godtagas. Departe
Till
frågan om statens skyldighet att i vissa fall ersätta kommu- ciiefen.
nernas fattigvårdskostnad återkommer jag under nästföljande kapitel.
I riksdagens skrivelse den 12 maj 1905 har ifrågasatts meddelande Bestämmelser
av särskilda bestämmelser »till förekommande därav, att kommunernas fpllrlandTpå
målsmän söka i egennyttigt syfte inverka med avseende å för hemorts- hemortsrättsrätt
grundläggande förhållanden, vilka helt böra vara beroende av de forvarreventuella
understödstagarnas fria vilja». Och det har i detta avseende
från vissa håll antytts, att straffbestämmelser borde meddelas i det av
riksdagen angivna syfte.
I detta hänseende anför kommittén bland annat: Kommittén.
»Det är att antaga, att till följd av den minskade betydelse, hemortsrätten
enligt det nu framlagda förslaget erhåller genom stadgandena om vistelsekommunens
ansvarighet för viss fattigvård, vilken ej heller skall inverka på förvärv
av hemortsrätt, samt genom överflyttande på staten och än mera på landstingen
336
Yttrande.
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
av kostnaden för vissa slag av fattigvård, kommunernas intresse att genom särskilda
förfoganden inverka på hemortsrättsförvärv skall väsentligen minskas.
Införandet av pensionsförsäkringen bör också utöva inverkan i samma riktning.
För övrigt synes det, som om betydelsen av dylika särskilda åtgöranden av de
kommunala myndigheterna redan under nuvarande förhållanden något överdrivits.»
Kommittén uttalar vidare, att densamma icke funnit skäl att föreslå
några särskilda bestämmelser i detta avseende, bland annat av det
skäl, att straffbestämmelser mot sådana åtgöranden, som här avses, stöta
på åtskilliga betänkligheter och att en effektiv statsinspektion synes
vara ägnad att bidraga till att avlägsna förekommande oegentligheter.
Domkapitlet i Lund anser stadgandet i 45 § icke vara ägnat att i
ringaste mån förebygga eller råda bot på, vad som i 1905 års riksdagsskrivelse
framhölls som ett olidligt missförhållande: att kommunernas
målsmän söka i egennyttigt syfte inverka med avseende å för hemortsrätt
grandi äggande förhållanden, vilka helt böra vara beroende av
de eventuella understödstagarnas fria vilja. I motsats till kommittén
håller domkapitlet i likhet med riksdagen före, att — då sådant ingalunda
är något blott enstaka fall och det med den nya lagen lätt kunde
bli oftare förekommande — särskilda bestämmelser av straffrättslig eller
annan effektiv art bort föreslås gent emot dylikt tillvägagångssätt.
Beklagligtvis förekomma alltjämt fall, då fattigvårdsstyrelser vidtaga
sådana åtgärder, som avses i riksdagens skrivelse. Emellertid
anser jag, i likhet med kommittén, det kunna förväntas, att om förevarande
lagförslag antages, frestelsen till dylika åtgärder kommer att
försvagas; genom de av mig föreslagna ändringarna i 49 och 51 §§
torde den med kommitténs oförändrade förslag i dessa delar förefintliga
fara för dylika illojala åtgärder från kommunernas sida hava i väsentlig
mån undanröjts. Härtill kommer, att det torde möta stora, kanske oöverstigliga
svårigheter att åstadkomma straffrättsliga eller andra bestämmelser,
som verksamt motarbeta åtgärder av antytt slag. Jag har därför
icke kunnat annat än ansluta mig till vad kommittén yttrat.
Kun fil. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.
337
S KAP.
Om fattigvårdssamliäUcns inbördes ersättningsskyldighet samt om
gottgörelse för fattigvård av staten in. in.
50 §.
För innehållet i 50 § och kommitténs motivering därför har redogörelse
lämnats under 49 §.
T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd har vid
denna § uttalat önskvärdheten av att utav lagen tydligt framginge, att,
om fattigvårdssamhälle lämnar understöd enligt 1 § till en i samhället
ej hemortsberättigad person, för vilken annan inom samhället boende
jämlikt 3 eller 4 § är försörjningspliktig, hemortskommunen är i första
hand ersättningsskyldig för denna fattigvård och att vistelsekommunen
sålunda ej är skyldig att på grund av bestämmelserna i 65 § 2 mom. i
kommittéförslaget i första hand vända sig mot den enskilde försörjningspliktige.
Stockholms stads fattigvårdsnämnd har funnit vad sålunda uttalats
förtjänt av beaktande.
Kammarrätten anför, efter att hava citerat den föreslagna §:ns
lydelse, att då, såsom framgår av 51 §, vissa undantag givas från regeln,
att vistelsekommunen äger att av hemortskommunen åtnjuta ersättningför
obligatorisk fattigvård, en omredigering tarvas av 50 §.
Vid 49 § har givits uttryck åt den grundsatsen, att fattigvård bör öva
inverkan på hemortsrättsförvärv i samma fall som ersättning för lämnad fattigvård
bör utgå av hemortsrättssamhället. På sätt kommittén framhållit
lärer endast sådan fattigvård böra ersättas, som utgått enligt 1 §. Med den av
mig förordade ändringen i 49 § av förslaget, att jämväl frivillig fattigvård
skall öva inverkan på förvärv av hemortsrätt, nämligen när den lämnats
av annan kommun än den, i vilken mantalsskrivning ägt rum, brytes
alltså i viss mån mot nämnda grundsats, men då viktiga praktiska skäl
påkalla denna skillnad, torde den ej böra väcka betänklighet.
Gällande fattigvårdsförordning har i 29 § 1 och 2 momenten stadgande^
som mycket nära överensstämma med de föreslagna föreskrifterna
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 43
Hemortssamhälles
ersättningsskyldighet.
50 §.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
Ersättning
allenast för
viss kvotdel?
Kommittén.
Yttrande.
3S8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
i 50 § och 63 § (= 65 § 2 mom. i kommittéförslaget). Såsom av föreliggande
rättsfall framgår, har den i ett par yttranden berörda omständigheten,
att enskild försörjningspliktig finnes, av hemortskommun, som av
vistelsekommun sökts på ersättning för lämnad fattigvård, stundom gjorts
till föremål för invändning mot kravet. För att förekomma all tvekan
därom, att vistelsekommunen, oberoende av nyssnämnda, i yttrandena berörda
omständighet, är berättigad att i första hand vända sig med sitt
krav mot hemortskommunen har jag ansett mig böra i 50 § föreslå
uttrycklig föreskrift härom.
I anledning av kammarrättens anmärkning synes en redaktionell
jämkning böra vidtagas.
I det föregående (sid. 322) har nämnts, att enligt dansk och norsk
lag vistelsekommunen i allmänhet erhåller ersättning av hemortskommunen
för utgiven fattigvård allenast med viss kvotdel av sina kostnader.
Såsom skäl för en dylik anordning framhåller kommittén behövligheten
av en garanti mot att understöd, som skola återgäldas av annat
samhälle, utdelas frikostigare än understöd åt samhällets egna medlemmar.
Mot en dylik anordning åberopar kommittén däremot, att
vistelsekommunen skulle få ett alltför starkt intresse att snarast möjligt
kräva hemsändning eller eljest vidtaga åtgärder för att personer från
andra samhällen hemsändes, att det läge en obillighet i att vistelsekommunen
skulle för en oviss framtid bära en del av utgifterna för främmande
understödstagare; att det kunde befaras, att överenskommelser
mellan vistelse- och hemortskommun om understödstagares kvarblivande
skulle försvåras; att en anordning av ifrågavarande slag skulle fresta
fattigvårdsmyndigheterna att söka värdera lämnat understöd till högsta
möjliga belopp; samt att, då vistelsekommunen vore skyldig att betala viss
andel av pensionstillägget för dem, som, då pensioner tilldelades dem, vore
inom samhället mantalsskrivna, även om de ej ägde hemortsrätt där,
vistelsesamhället skulle, om det även hade att svara för viss del av
fattigvården, komma att betala alltför stor andel av kostnaderna för
försörjningen.
Kommittén har funnit nämnda olägenheter så väsentliga, att den
ej ansett sig böra föreslå stadgande om att vistelsekommunen skall bära
viss kvotdel av avgiften.
Fn fattigvärdsstyrelse har förordat, att det icke skall åligga hemortskommun
att till vistelsekommun utgiva ersättning för fattigvård med
mera än 3 \ av kostnaden för vården.
Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.
339
Då kommittén enligt min mening anfört övertygande skäl för sin
uppfattning rörande nu nämnda anordning, har jag ansett mig böra
ansluta mig till vad kommittén uttalat.
Kommittén har vidare till behandling upptagit spörsmålet om lämpligheten
av att införa någon viss norm, efter vilken ersättning för lämnad
fattigvård skulle till vistelsesamhället utgå, och anför kommittén
därvid en del uppgifter angående de belopp, till vilka vård å kommunala
fattigvårdsanstalter ävensom för utackorderade barn pläga av de
dömande myndigheterna värderas, samt angående de avgifter, vilka av
landstingen fastställas för vård å deras anstalter. Kommittén anför i
anslutning härtill:
»Av vad ovan nämnts framgår, att hos oss en viss praxis redan utbildat
sig rörande storleken av den gottgörelse, som bör lämnas, så väl för anstaltsvård
under olika förhållanden som för utackordering av barn. Man torde hava
anledning att härav så småningom vänta sig en viss stadga i hithörande förhållanden,
så att frågan om storleken av gottgörelse för lämnad fattigvård ej ofta
behöver bliva föremål för tvist. Någon fullständig enhetlighet torde härmed
emellertid ej stå att vinna och fråga är, om sådant ens är önskligt, då förhållandena
i vistelsekommunen ytterst måste bliva de bestämmande. För gottgörande
av understöd i hemmen, där förhållandena från fall till fall äro så
växlande, torde man ej gärna kunna uppställa några tariffer till efterrättelse
mellan fattigvårdssamhällena. Så vitt kommittén erfarit, har ej heller något
behov av föreskrifter om utfärdande av taxor för gottgörande av fattigvård gjort
sig gällande. De mål, uti vilka enbart ersättningens belopp varit föremål för
tvist, synas för övrigt ej hava uppgått till något avsevärt antal (del III sid. 307
o. f.). Kommittén har därför ej framlagt något förslag i förevarande avseende.»
Även i denna del anser jag mig böra ansluta mig till kommitténs
uppfattning.
51 §.
För kommitténs förslag till 51 §, motiveringen därför samt de i
anledning av §:n avgivna yttranden har redogörelse lämnats under 49 §
1 mom; och får jag hänvisa till vad av mig under nämnda lagrum
(sid. 330) av förslaget anförts.
52 §.
I fråga om rättegången mellan fattigvårdssamhällen meddelar kommittén
inledningsvis en del siffror ur kommitténs statistik: Under tre
undersökta tre-årsperioder 1864—66, 1877—79 och 1905—07 uppgick
antalet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande handlagda fattigvårdsmål till
resp. 1,486, 2,597 och 8,864. På varje 10,000-tal av folkmängden utgjorde
detta resp. 3,6, 5,7 och 16,6. Åven beträffande de i kammarrätten
handlagda målen har en ökning ägt rum. Sålunda avgjordes där under
Departc
ments
chefen.
Tariffsystem.
Kommittén.
Departe
ments
chefen.
Ersättning
bör ej utgå
rid viss tillfällig
fattigvård.
51 §.
Föregående
utredning.
52 §.
Kommittén.
340
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
en var av nämnda årsperioder 409, 642 och 2,074 mål eller i relation
till varje 10,000-tal invånare resp. 1,0, 1,4 och 3,9.
Kommittén framhåller, att de summor, dessa tvister gällt, ej synas
spela någon så avsevärd roll i förhållande till kommunernas fattigvårdsutgifter
över huvud, i det under år 1907 samtliga kommuners till andra
kommuner utgivna ersättningar utgjort allenast 339,740 kronor 87 öre;
de uppburna ersättningarna hade angivits till 379,670 kronor 82 öre.
(Skillnaden tydligen beroende bl. a. på det sätt, varpå bokföringen
ordnats.) Av ersättningsbeloppet tillfälle 216,648 kronor 8 öre städerna
och 163,022 kronor 74 öre landsbygden; städernas utgifter utgjorde
146,409 kronor 96 öre och landsbygden 193,330 kronor 91 öre. Kommittén
påpekar, att dessa belopp antagligen till någon del utgöras av
summor, som utgått utan att rättegång därom ägt rum.
Efter att hava framhållit, att den stadigt fortgående ökningen av
fattigvårdsprocesserna påtagligen i främsta rummet är att tillskriva den
genom industriens utveckling föranledda ökade rörligheten hos befolkningen
under de senaste årtiondena, men att till ökningen tvivelsutan
medverkat vissa stadganden i gällande fattigvårdsförordning, särskilt
formuleringen av förordningens 1 § och påföljden av förlust av rätt till
ersättning, om krav ej anhängigöres inom viss kort tid, anför kommittén:
»Utom det att tillväxten av fattigvårdsmålen i hög grad ökat arbetsbördan
så väl hos fattigvårdsstyrelserna som hos Konungens befallningshavande och i
kammarrätten samt därigenom ådragit kommunerna och statsverket större utgifter,
medföra dessa tvister, enligt vad erfarenheten ådagalagt, alldeles särskilda
olägenheter. Kommunerna och det kommunala livet lida i hög grad därav.
Exempel saknas ej därpå, att fattigvårdsstyrelserna söka befria sig från ersättningsskyldighet
samt kasta kostnaden över på annan kommun, varför stundom
tillgripas invändningar, som vederbörande kommunala förtroendeman eller tjänsteman
sannolikt ej skulle begagnat sig av till värjande av egna intressen. I kommunens
intresse anser man sig vidare icke kunna göra några medgivanden utan
bestrider alla yrkanden från annan kommun. Följden blir, att utredningen försvåras
och avgörandet fördröj es, så att, när en gång utslag faller och ersättning
skall utgivas, det ofta kan bliva fråga om belopp, som åtminstone för små kommuner
äro mycket betungande. Härmed uppkommer också lätt en viss bitterhet
mot den understödstagare, vilkens underhåll tvisten gäller.
Genom de ändringar,1 som föreslagits i fråga om avgränsningen av den obligatoriska
fattigvården, genom de nya bestämmelserna om hemortsrätt samt genom
stadgandet att viss tillfällig fattigvård ej ersättes av hemortskommunen hava
tvivelsutan många anledningar till tvister undanröjts. Emellertid är det av nöden
att tillse, huruvida man ej genom vissa åtgärder i fråga om proceduren skulle
kunna ytterligare nedbringa antalet tvister emellan fattigvårdssamhällena »
I sådant hänseende framhåller kommittén undanröjande av det nuvarande
missförhållandet, att rättegång påbörjas, utan att man har till
-
341
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.
gång till eu utredning, som ger möjlighet att bedöma vare sig understödstagarens
hemortsrätt eller de närmare omständigheter, under vilka
fattigvård meddelats, varav följden blir, att den sökta fångvårdsstyrelse!!
ofta inskränker sig till ett bestridande av så väl hemortsrätten som behovet
och skäligheten av det givna understödet. Det blir sedan, säger
kommittén, Kungl. Maj:ts befallningshavandes sak att söka utreda de
olika punkterna genom infordrande av påminnelser och ytterligare förklaringar
eller genom föranstaltande av förhör, under det fattigvårdsstyrelserna
själva kunna förhålla sig jämförelsevis passiva. Kommittén
betonar dock riktigheten av att kommunerna medverka vid fattigvårdstvisternas
utredning samt framhåller, att när fråga är om understöd åt
personer, tillhörande en främmande kommun, det ligger i såväl vistelsekommunens
som hemortskommunens intresse att genom en skriftlig redogörelse
få en klar föreställning om de omständigheter, som förelågo,
när fråga om understöd uppkom, samt sådana upplysningar om understödssökanden,
att därav kan slutas, vart han hör. Kommittén fortsätter:
»Kravet på en sådan redogörelse rättfärdigas särskilt därav, att undersökningar
i ämnet på ett senare stadium äro förenade med större svårigheter och
stundom alldeles omöjliga att åstadkomma på grund av dödsfall, flyttningar och
andra omständigheter. En sådan undersökning sätter för det första vistelsekommunen
i stånd att säkrare bedöma, varest den behövande har hemortsrätt.
Den sökta kommunen, vilken naturligen bör erhålla del av utredningen, får därigenom
tillfälle att avgöra, om understödstagaren har hemortsrätt därstädes, och
framställa de invändningar däremot, som den har att göra, samt att bedöma, i
vad mån behov av fattigvård förelegat, om den fordrade kostnaden är skälig och
om anledning föreligger att begära hemsändning. För den dömande myndigheten
skall naturligen en undersökning på detta stadium av understödsfrågan vara av
stor betydelse, och om än utredningen ej därigenom blivit fullständig, skall den
helt säkert väsentligt underlätta utredningens kompletterande.»
Efter en erinran om att enligt kungörelsen den 21 augusti 1885
angående handlingar, som böra bifogas ansökningar om ersättning av
statsmedel för fattigvårdskostnader, är stadgad skyldighet för fångvårdsstyrelse,
som vill kräva gottgörelse av staten för dylika kostnader, att
genom förhör med den nödställde eller eljest införskaffa utredning i
vissa angivna hänseenden, anför kommittén:
»En utredning, grundande sig på förhör med den nödställde eller andra,
som kunna meddela upplysning i saken, bör enligt kommitténs åsikt föreskrivas
såsom obligatorisk, när fattigvårdssamhälle vill kräva gottgörelse för sin kostnad
av annat samhälle. Utredningen bör avse anskaffande av upplysningar rörande
följande omständigheter: den nödställdes namn, ålder, födelseort och civilstånd;
fattigvårdsbehovet och anledningen därtill; förut åtnjuten fattigvård (i vilken
kommun, tiden därför och av vad slag); senaste mantalsskrivningsort eller, om
den nödställde ej äger hemortsrätt där, annan ort, varest han kan antagas hava
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
342 Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.
hemortsrätt; personer, som enligt fattigvårdslagen äro pliktiga försörja den nödställde,
och deras ekonomiska ställning. Är den behövande gift eller minderårig,
höra uppgifter i vissa hänseenden i stället inhämtas rörande make eller föräldrar.
Med hänsyn till den omläggning av hemortsrätten, som kommittén föreslagit,
behöver undersökningen i denna del ej bliva så vidlyftig, enär upplysning
om mantalsskrivningsorten kan vinnas från vederbörlig myndighet
De erhållna upplysningarna böra upptagas i en skriftlig handling eller
protokoll. För att underlätta arbetet med protokolls avfattande och åstadkomma
nödig fullständighet böra tryckta formulär komma till användning; dylika formulär
användas redan nu på åtskilliga ställen. Då det säkerligen skulle bliva till gagn
för saken, om man allmänt använde samma formulär, har kommittén utarbetat
förslag till sådana. Protokollet bör underskrivas av den person, som hållit förhöret;
om sådant kan ske, böra även den eller de, med vilka förhöret hållits,
genom sina underskrifter bestyrka riktigheten av de utav dem lämnade uppgifterna.
Det kan naturligtvis hända, att inga upplysningar kunna erhållas, t. ex.
emedan den behövande är sinnessjuk eller det gäller barn samt ingen i trakten
känner dem. För sådant fall eller då eljest en eller annan av uppgifterna ej
kan erhållas, skall detta jämte skälet därtill aumärkas i protokollet.»
I överensstämmelse härmed har kommittén uppgjort sitt förslag
till 52 §.
Ifrågavarande stadgande har merendels lämnats utan anmärkning.
Det avstyrkes dock av några fattigvårdsstyrelser, som finna detsamma
onödigt och ägnat att öka arbetsbördan. Från ett par håll (bl. a. från
Västernorrlands läns landsting) antydes, att uppgifterna ej lära bliva särdeles
vederhäftiga, då den förhörande är part i saken. Åtskilliga länsmän
och en kronofogde tillstyrka uttryckligen stadgandet, den senare
med anmärkning att detsamma behöves för att förebygga det famlande
efter bevismedel, som hittills ägt rum.
Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Gottlands län uttalar särskilt, att
skyldigheten icke bör bliva vidare betungande för fattigvårdsstyrelserna,
synnerligast som formulär till förhörsprotokoll finnes att tillgå.
Kammarrätten anser, att sådan utredning, som i 52 § föreskrives
för det fall att fångvårdsstyrelse vill söka ersättning av annat samhälle,
bör stadgas jämväl då samhälle vill utsöka ersättning av landsting.
Socialstyrelsen förmenar, att förhör ej under alla förhållanden kan
vara nödvändigt eller ägnat att på bästa sätt bereda tillgång till de
föreskrivna uppgifterna, vadan stadgandets avfattning bör något modifieras.
Genom det i denna § föreskrivna förhör torde utan allt för stor
svårighet kunna vinnas ett material, som i flertalet fall är tillräckligt för
att bedöma de frågor om ersättning för fattigvården m. m., vilka kunna
343
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr J3.r>.
uppkomma. Detta material blir också underlag för en eventuell efterföljande
skriftväxling mellan vistelse- och liemortssamhället, eu skriftväxling,
som eljest ej skulle få stor betydelse. Åven om tvist sedermera uppstår
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, är det givetvis av vikt att redan
från början hava material för tvistefrågornas bedömande. För vistelsekommunen
gäller det att visa, dels att behov av fattigvård enligt 1 §
förelegat, dels att annan kommun är underhållsskyldig; vistelsekommunen
har sålunda stort intresse av att göra utredningen så fullständig som
möjligt, och man får därför hoppas, att dess fattigvårdsstyrelse skall göra
sitt bästa att söka anskaffa erforderliga uppgifter. Förhör synes vara
det lämpligaste sättet för vinnande av upplysningar, och fordran å förhörs
anställande, där sådant kan ske, lärer därför icke böra eftergivas.
Det är just de direkta upplysningarna, som det på detta tidiga stadium
är av vikt att införskaffa; senare kunna de kanske icke erhållas. Genom
att gorå förhöret obligatoriskt slipper man att i större utsträckning anlita
polismyndigheten och kronobetjäningen för utrednings anskaffande.
På sätt kammarrätten uttalat, torde utredning böra äga rum jämväl
då fattigvårdssamhället vill söka ersättning av landsting.
Då samhället vill söka ersättning av staten, kräves redan nu enligt
den särskilda kungörelsen därom vissa uppgifter, vilka skola anskaffas
genom förhör. Ehuru särskilda föreskrifter härom fortfarande torde böra
givas, synes det mig lämpligt att till undvikande av missförstånd i förevarande
§ utsäga, att jämväl i sådant fall den här stadgade utredningen
skall anskaffas.
53 och 54 §§.
1 53 och 54 §§ har kommittén, i syfte att förhindra, att talan
mellan fattigvårdssamhällen väckes, förrän parterna sökt medelst föregående
skriftväxling i godo uppgöra saken, föreslagit, att i allmänhet
ett anmaningsförfarande skall föregå anhängiggörandet av tvist hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande.
Kommittén framhåller, att ansökan hos Kungl. Majrts befallningshavande
om ersättning av annat samhälle för fattigvård för närvarande
oftast göres utan några som helst underhandlingar, samt fortsätter:
»Delvis har detta sin förklaringsgrund i en viss obenägenhet från fattigvårdsstyrelsernas
sida att medgiva betalningsskyldigheten även i klara fall; de
hava ansett det bättre att erhålla Konungens befallningshavandes avgörande och
endast betala vad sålunda adömts. Ett hinder för underhandling om sakens
uppgörande utan rättegång har för övrigt legat däri, att bestämmelsen om förlust
av rätt till ersättning för fattigvård är så avfattad, att fattigvårdsstyrelsen kan
Föregående
skriftväxling.
53 och 54 §§.
Kommittén.
344
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
riskera att gå miste om någon del av sitt utlägg, därest den för mycket litar på
den föregående underhandlingen. Enligt fattigvårdsförordningen skall nämligen
talan väckas inom en månad efter den dag, då fattigvården beviljades, vid äventyr
att all rätt till ersättning för fattigvård, som lämnas därefter och intill dess
kravet anhängiggöres, anses förfallen (29 § 1 mom.). Den omständigheten, att
en ansökning sålunda inom viss tid måste avlämnas till Konungens befallningshavande,
för att talan ej skall förloras, medför säkerligen, att tvister onödigtvis
väckas; och sedan talan en gång väckts, är fattigvårdsstyrelsen, även om nya
skäl tillkomma, som göra dennas utgång tvivelaktig eller kanske med visshet
peka på, att talan kommer att ogillas, i regel ej benägen att återkalla sin talan.»
Under erinran, att bestämmelser om en föregående skriftväxling
finnas i de danska och norska fattigvårdslagarna, lämnar kommittén
följande redogörelse härför:
»Enligt den danska lagen skall ett förhör, sådant som det här ovan nämnda,
ske genast, och underlåtenhet att verkställa sådant förhör medför förlust av ersättningsrätt,
så vida behovet ej kan på annat sätt tillfredsställande utredas.
Krav mot annan kommun skall ske ofördröjligen med bifogande av förhörsprotokoll
och legitimationshandlingar samt uppgift på vidtagna åtgärder. Den sökta
kommunen har att utan dröjsmål svara på framställningen; avgives ej svar inom
4 veckor efter mottagandet, förloras rätt till invändning; bestrides kravet, har
sökandekommunen att väcka talan om ersättning. Senast sex veckor efter varje
halvårs utgång skall räkning över kostnaderna tillställas hemortskommunen, vid
äventyr att rätten till ersättning förloras. Den norska lagen föreskriver, att
fattigvårdsstyrelsen snarast möligt skall avfordra den behövande en förklaring
över hans omständigheter, vid påföljd att ersättning ej utgår för tiden före förklaringens
upptagande. Senast fjorton dagar efter förklaringens avgivande skall
sökande fattigvårdsstyrelsen lämna fattigvårdsstyrelsen i den förmodade hemortskommunen
underrättelse om understödet, åtföljd av förklaringen och övriga föreliggande
uppgifter; underlåtenhet härav medför förlust av ersättningsrätt för
tiden, till dess översändande äger rum. Räkning över fattigyårdsutgift skall
sändas snarast möjligt och, då det gäller stadigvarande understöd, vid utgången
av vart halvår. Om räkning ej översänts senast ett år efter halvårets utgång,
kan ersättning icke utkrävas, därest ej tvist om hemortsrätten varit till hinder
för översändandet. Den sökta kommunen skall snarast möjligt avgiva förklaring
samt, om kravet godkännes, betala. Samma regler gälla även för krav mot stat
eller amtskommun. Tvister mellan kommun och staten avgöras av skiljemän
eller, om parterna ej kunna enas därom, av kyrkodepartementet.»
Kommittén har ansett ett anmaningsförfarande böra såsom obligatoriskt
upptagas även hos oss samt i sådant hänseende föreslagit följande
anordning: Den fattigvårdsstyrelse som lämnat fattigvården, skall
(enligt 53 §) ofördröjligen tillställa fattigvårdsstyrelsen i det samhälle,
som, enligt vad utredningen synes giva vid handen, är att anse såsom
hemortssamhälle, skriftlig anmaning att ersätta, den lämnade fattigvården
eller övertaga försörjningsskyldigheten samt därvid foga förhörshandlingen
i huvudskrift eller styrkt avskrift jämte uppgift å den utlagda
kostnaden, så vitt den då kan angivas. Tillställandet kan ske genom
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 345
allmänna posten, och gäller i sådant fall postverkets bevis om eu till
den sökta kommunen avsänd rekommenderad försändelse som bevis om
tillställandet. Då, på sätt i 55 § föreslås, kraf hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
skall ske inom viss tid, vid äventyr att rätt till ersättning
för viss del av fattigvården förloras, och anmaning dessförinnan
skall hava ägt rum, ligger häri en nödvändighet att göra anmaning och
anhängiggöra kravet med det snaraste. För att hindra, att sökanden uppehälles
i sin rätt, har i 54 § 1 stycket föreslagits, att, om den sökta
fattigvårdsstyrelsen ej avgivit svar inom 20 dagar, efter det anmaningen
gjorts, resp. avlämnats å posten, det dåmera står sökanden öppet att
anhängiggöra sitt krav hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Detsamma
gäller, om ett bestridande följt på anmaningen. För att ytterligare motverka
benägenheten att i onödan bestrida kravet eller lämna detsamma
obesvarat har föreslagits (58 § i kommittéförslaget), att fattigvårdsstyrelse,
som underlåtit att svara på anmaningen eller utan grundad anledning bestritt
det anmaningsvis gjorda yrkandet, må kunna förpliktas att ersätta motparten
dess kostnader i målet. Har anmaning gjorts hos ett fattigvårdssamhälle,
men anledning sedermera yppats, att understödstagaren äger
hemortsrätt inom annat fattigvårdssamhälle, må (enligt 54 § 2 stycket)
talan föras mot detta samhälle, utan att anmaning hos dess fattigvårdsstyrelse
föregått. Detsamma gäller, om undersökningen ej givit upplysning
om hemortskommunen. Vid ansökan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
skola enligt 54 § fogas samma handlingar, som böra fogas
vid anmaningen, nämligen förhörsprotokoll och uppgift på den dittills
kända fattigvårdskostnaden samt — utom i nyssnämnda båda fall, då
anmaning ej är föreskriven — bevis att anmaning skett. År ansökningen
ej åtföljd av dessa handlingar, upptages den ej till prövning.
Flertalet myndigheter, bl. a. samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande,
hava lämnat förslagets bestämmelser i 53 och 54 §§ utan erinran.
överstäthållarämbetet tillstyrker uttryckligen dessa §§ under framhållande
av att, om förslaget rörande hemortsrättens grundande på
den faktiska mantalsskrivningen godtages, hemortsrätten lättare än nu
kan konstateras, samt att, efter påyrkad omredigering av 1 §, även
fattigvårdens obligatoriska karaktär lättare bör kunna fastslås. Överståthållarämbetet
tillägger, att med det i 52 § stadgade förhörsprotokollet
tillgängligt det därför bör bliva lättare än nu för en sökt fattigvårdsstyrelse
att i klara fall avgiva ett erkännande samt att förfarandet
med litet god vilja hos fattigvårdsstyrelserna kan komma att åtminstone
i någon mån bidraga till minskandet av fattigvårdsprocesserna.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.)
Yttranden.
44
346
Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Från en del håll avstyrkes förslaget eller uttalas betänkligheter mot
detsamma.
Sålunda anser Västernorrlands läns landsting ■— i likhet med ett flertal
fattigvårdsstyrelser inom länet — det obehövligt att påbjuda försök till
obligatorisk underhandsuppgörelse, vilket kan gå för sig i större samhällen
med avlönade fattigvårdsfunktionärer, varemot det icke synes
lämpligt att ålägga landskommunernas fattigvårdsmyndigheter ett dylikt
arbete. Vidare uttalas från samma håll, att det är orimligt, att rätt till
ersättning, på sätt i § 54 föreslås, skall förloras, om vederbörande fattigvårdsstyrelse
skulle förbise i vissa avseenden föreskrivna, oväsentliga och
i de flesta fall betydelselösa, men i alla händelser både tidsödande och
besvärliga förberedande formaliteter särskilt beträffande uppgörelsen under
hand mellan fattigvårdsstyrelserna, som förvisso i ett ovanligt högt
procenttal fall skulle avböjas. — 1 samma riktning gå även uttalanden
från några fattigvårdsstyrelser i andra delar av landet.
T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd har anfört:
Då enligt förslaget hemortsrätt jämförelsevis lätt kunde förvärvas och
många svårigheter mötte vid fastslående av fattigvårdens obligatoriska
karaktär, torde det i de flesta fall bliva nästan omöjligt för landskommun
att efter sådan anmaning, som i förslaget föreskrivits, kunna direkt
medgiva ersättningsskyldighet och ännu omöjligare för sökanden att
påvisa, att svaranden mot bättre vetande bestritt kravet. De av försörj
ningstagaren eller annan till förhörsprotokollet lämnade uppgifter
torde även i många fall vara missvisande, varför en kontrollerande polisundersökning
ofta torde påfordras. 1 stället för att leda till minskning
av fattigvårdsprocesserna skulle därför förevarande stadgande medföra
motsatt resultat. Visserligen komme en eller annan föga besvärlig process
att på grund av erkännande efter anmaningen undvikas, men i stället
torde uppstå ett flertal tidsödande tvister angående bristande svar å samt
ogrundade bestridanden av framställda anmaningar, vilkas avgivande i
och för sig komme att förorsaka ett onödigt, betungande arbete. Men
även om svaranden efter anmaning erkänt ett krav, torde i ej så fall
det oaktat bliva nödvändigt att genom en rättegång få betalningsskyldigheten
fastställd genom utslag. Erfarenheten visade nämligen, att
stads- eller kronofogde ofta måste anlitas för uttagande hos fångvårdsstyrelse
av utdömda belopp, och för dylik handräckning erfordrades ju
utslag. Stadgandet om anmanings förfarande borde icke hava avfattats
i form av en ovillkorlig skyldighet för fattigvårdsstyrelsen utan snarare
i form av en uppmaning till styrelsen att i otvistiga fall begagna sig
därav, innan krav anhängiggjordes.
Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 347
Stockholms stads fattigvärd snämnd, har funnit vad sålunda anmärkts
vara värt beaktande.
Kammarrätten har i huvudsak instämt i nyssnämnde ombudsmans
uttalanden samt vidare anfört, att kammarrätten funne anmaningsförlarandet,
sådant detsamma av kommittén föreslagits, vara förenat med så
avsevärda olägenheter, att dess lagfästande icke syntes tillrådligt, samt
att i de fall, då fattigvårdsstyrelserna verkligen vore benägna för godvillig
uppgörelse av sina mellanhavanden, det ju för övrigt stode den
sökta kommunen öppet att vid delfåendet av ansökningen hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande på grundvalen av den utav sökandefattigvårdsstyrelsen
förebragta utredningen medgiva det framställda anspråket och
därigenom förebygga ett obehövligt rättegångsförfarande.
Vidare betonas i yttranden från fattigvårdsmyndigheterna i Stockholm,
Göteborg, Norrköping med flera städer den genom det föreslagna förfarandet
för kommunerna uppkommande ökningen i kostnaderna för skriftväxling
och föreslås, att fattigvårdsstyrelserna erhålla tjänstebrevsrätt för alla
postförsändelser i fattigvårdsärenden.
Av förste provinsialläkaren i Västerbottens län har slutligen erinrats,
att vissa socknar i nämnda län vore så avlägsna, att svar knappt torde
kunna erhållas inom 20 dagar. Samma erinran har gjorts av fattigvår dsstyrelsen
i Luleå, som hemställt om föreskrivande av en tid av 30
dagar.
Önskvärdheten av att få till stånd en föregående skriftväxling
mellan vederbörande fattigvårdsstyrelser synes mig ej kunna förnekas.
Därigenom lärer det vara möjligt att undvika en del processer och att
i de fall, då tvist ändå anhängiggöres, på ett tidigare stadium av processen
erhålla utredning av åtskilliga på sakens bedömande inverkande omständigheter.
Likaledes finner jag det uppenbart, att detta ej kan vinnas
med mindre skriftväxlingen såsom regel göres obligatorisk.
De av kammarrätten och från några andra håll uttalade betänkligheter
mot det föreslagna anmaningsförfarandet synas ej i allmänhet delas av
•de hörda myndigheterna. Anmärkningsvärt är särskilt, att samtliga
Kungl. Maj:ts befallningsh avande, vilka måste förutsättas besitta en särskilt
ingående erfarenhet i avseende å skriftväxlingen i fattigvårdsmål,
ej haft något att erinra mot förslaget i denna del.
Den av överståthållarämbetet uttalade uppfattningen, att det bör bliva
möjligt för fattigvårdsstyrelserna att, med den utredning, som enligt
förslaget skall förebringas, i en del fall avgiva erkännanden, synes mig
grundad. I andra fall torde de i svaret givna upplysningar föranleda
Departe
ments
chefen.
348
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
vistelsekommunen att avstå från krav eller vända sig till annan kommun
och törhända kunna också vistelsekommunens erinringar i anledning av
den sökta kommunens svar föranleda till att medgivande lämnas.
Fruktan, att den föreslagna anordningen i stället för att minska
skulle öka tvisternas antal kan jag icke dela, och att fångvårdsstyrelse^
som erkänt krav, icke utan handräckning betala, torde höra till undantagen
och icke böra tillmätas större betydelse, då det gäller att i så
stor utsträckning som möjligt stävja det från alla håll påtalade processande!.
Visserligen kan det förväntas, att en eller annan fångvårdsstyrelse
under någon tid efter lagens ikraftträdande skall komma att
genom försummelse i något hänseende gå förlustig sin talan, men deföreslagna
bestämmelserna synas mig icke vara av den invecklade natur, att
icke styrelserna snart nog skola lära sig att iakttaga vad för bevarande
av deras rätt är föreskrivet»
Under förutsättning att den i 52 § föreslagna utredning skall äga
rum, vilket från nästan alla håll förordats, inskränker sig anmaningsförfarandet
till ett översändande av protokoll över utredningen jämte
uppgift å den kostnad, för vilken ersättning fordras. I de flesta fall
torde svarets avgivande ej heller föranleda så stora svårigheter. Där
detta tilläventyrs är förhållandet, har arbetet blott gjorts något tidigare
än som eljest skulle komma att ske vid talan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Sannolikt komma så väl för anmaningen som för
erkännanden och bestridanden tryckta formulär att finnas tillgängliga
och torde genom användande av sådana skrivarbetet kunna i väsentlig
mån underlättas. Då den tid av 20 dagar, som föreslagits för svars
avgivande, särskilt i de nordliga delarna av landet, där postgången är
långsam, synes mig väl kort och en ökning av tiden torde kunna utan
olägenhet äga rum, föreslår jag, att denna tid sättes till 30 dagar.
I anledning av de från åtskilliga fattigvårdsstyrelser därom framställda
yrkanden lärer böra tagas i särskilt övervägande, huruvida icke
kravet på tjänstebrevsrätt i fattigvårdsärenden kunde tillmötesgås.
Övriga mot ifrågavarande bestämmelser riktade anmärkningar syna»
mig icke böra tillmätas avseende.
55 §.
Preskriptions- Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 29 §, att den, som vill
55y väcka talan hos Kungl. Maj:ts befällningshavande om utbekommande av
ersättning för lämnad fattigvård, skall anställa sådan inom en månad
efter den dag, då fattigvården beviljats, vid äventyr, om nämnda tid
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135. 349
försittes, att all rätt till ersättning för fattigvård, som lämnats därefter
och intill dess kravet anhängiggöres, anses förfallen.
Kommittén föreslår i 55 § ett stadgande av följande lydelse:
»Talan, som i 54 § sägs, skall anhängiggöras inom sextio dagar,
efter det fattigvård, för vilken rätt till ersättning förefinnes, börjat utgå,
eller, om fattigvården icke lämnats av den sökande fångvårdsstyrelse^
inom samma tid, efter det kostnaden för fattigvården av styrelsen guldits,
vid äventyr, om det försummas, att rätt till ersättning för fattigvårdskostnad,
som utgivits mer än sextio dagar före det ansökningen
hos Konungens befallningshavande gjordes, anses förfallen.
Vad sålunda stadgats gäller ej för det fall att fångvårdsstyrelse, hos
vilken anmaning gjorts enligt 53 §, förklarat sig godkänna kravet, men
ersättning sedermera ej lämnats.»
Kommittén anför, att ändamålet med den särskilda preskriptionstid,
som i fattigvårdsförordningen stadgats, tydligen är, att det fattigvårdssamhälle,
som skall betala, ej allt för länge hålles i okunnighet om tillvaron
och omfattningen av denna betalningsskyldighet samt att detsamma
blir i tillfälle att själv vidtaga åtgärder för en framtida försörjning genom
yrkande på hemsändning, överenskommelse eller andra åtgärder.
Sedan kommittén erinrat om sitt förslag, att fattigvård under de
första 30 dagarna ej ersättes, fortsätter kommittén:
»Med hänsyn härtill, samt för att giva rådrum till anmaning och den godvilliga
uppgörelse, som därmed avses, har kommittén föreslagit, att talan skall
anhängiggöras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande inom en tid av 60 dagar från
den dag, ersättningsbar fattigvård började utgå, alltså 90 dagar från den dag, då
den fattigvård, som föranletts av föreliggande behov, började utgivas. Då denna
talan i regel skall föregås av anmaning med en därpå följande tid av 20 dagar
för den sökta fattigvårdsstyrelsen att svara å anmaningen, bör i allt fall den av
kommittén föreslagna tiden vara fullt tillräcklig för att medhinna den föreskrivna
proceduren, utan att preskription skall behöva inträda. Yad beträffar påföljden
för försummelse att anhängiggöra talan inom den bestämda tiden, synes skäl
icke föreligga att här göra någon avvikelse från vad som gäller vid den vanliga
fordringspreskriptionen eller att den del av fordran, som är äldst, preskriberas.
Kommittén har därför ansett denna påföljd böra bestämmas sålunda, att sökanden
förlorar rätt till ersättning för fattigvård, som utgivits mer än 60 dagar före ansökningens
inlämnande till Konungens befallningshavande.
I ett särskilt fall bör emellertid nämnda tid av 60 dagar räknas från annan
dag än då ersättningsbar fattigvård börjat utgå, nämligen då fattigvården, såsom
ofta sker, icke lämnats direkt av sökande fattigvårdssamhället. Sådant inträffar
t. ex. när fattigvård meddelas av allmän anstalt eller inrättning i fattigvårdssamhälles
ställe. Då ovan angivna preskriptionstid för dylikt fall ofta skulle leda
till förluster för det fattigvårdssamliälle, som tilläventyrs i första hand på grund
av lagens bestämmelser gottgjort den lämnade fattigvården, har i förslaget upp
-
Kommittén..
350
Yttranden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
tagits en särskild bestämmelse av innehåll, att sådant fattigvårdssamhälle skall,
då det riktar sin talan mot hemortssamhället, göra detta inom 60 dagar efter det
utbetalningen ägde rum.»
Efter att vidare hava framhållit, att vistelsekommunens fångvårdsstyrelse
icke bör utsättas för risken att förlora rätt till ersättning för
någon del av sin utgift, om dess dröjsmål att påkalla myndighets prövning
av sitt anspråk haft sin grund däri, att den anmanade fattigvårdsstyrelsen
en gång medgivit betalningsskyldighet, yttrar kommittén vidare:
»Av sådan anledning har det ansetts nödigt att införa en bestämmelse därom,
att stadgandet i 55 § av förslaget ej är tillämpligt, när anmaning ägt rum
och den fattigvårdsstyrelse, mot vilken anmauingen riktats, godkänt kravet. För
sådant fall bör alltså rätt till ersättning föreligga från den dag, då den anmanade
fattigvårdsstyrelsen slutat att betala, eller, om den ej betalat något, från utgången
av de 30 dagar, under vilka vistelsekommunen har att själv bekosta fattigvården.
I detta fall kommer således allenast den enligt civillagen gällande allmänna 10-årspreskriptionen att tillämpas. Enligt gängse praxis gäller denna nämligen även
fordran för lämnad fattigvård.»
T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvärdsnämnd erinrar,
att det dock torde vara av intresse för en fattigvårdsstyrelse att även
senare än 60 dagar efter det fattigvårdsbehovet upphört, få en oviss
hemortsrätt prövad, i det hemortsrättsfrågan möjligen kan inverka på
fattigvårdsstvrelsens beslut angående meddelande av frivillig fattigvård;
enligt nu gällande bestämmelser kan ersättning för en månad alltid erhållas
och hemortsrättsfrågan i samband därmed prövas, blott ersättningstalan
anhängiggöres inom den 10-åriga preskriptionstiden. Ombudsmannen
tillägger, att bestämmelsen, att talan skall för visst fall
anhängiggöras inom 60 dagar efter kostnadens gäldande, ej torde böra
gälla de fall, då fattigvårdsstyrelsen lämnat ansvarsförbindelse för vård
å allmän anstalt eller inrättning, då ju intet hinder finnes för fattigvårdsstyrelsen
att i god tid, räknat från den dag, betalningsskyldigheten
enligt förbindelsen börjar, anhängiggöra kravet.
Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Jönköpings län, som, på sätt förut
nämnts, föreslagit, att den tid, för vilken ersättning för fattigvård ej
skall utgå, bör inskränkas till 15 dagar, finner, under förutsättning att
detta förslag bifalles, att tiden för anhängiggörandet av talan i fattigvårdsmål
bör minskas till 45 dagar.
Kammarrätten anser den föreslagna preskriptionstiden av 60 dagar
böra bibehållas även för det fall att anmaningsförfarandet icke vinner
godkännande; särskilt med hänsyn till den utredningsskyldighet, som
enligt förslaget åligger sökanden, finner nämligen kammarrätten en till
Kung1- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 351
sextio dagar utsträckt ansökningstid icke vara oskäligt lång. Kammarrätten
anför vidare:
»Mot de ifrågasatta nya bestämmelserna i ämnet har kammarrätten i huvudsak
icke något att erinra och finner således den nu rådande rättsgrundsatsen i
förevarande hänseende icke längre böra upprätthållas. Dock vill det synas, som
om i det fall, att sökande fattigvårdsstyrelsen själv blivit ådömd ersättningsskyldighet,
preskriptionstiden borde räknas, icke på sätt kommittén föreslagit,
från det kostnaden för fattigvården av styrelsen guldits, utan från den tid, då
Konungens befallningshavandes utslag, varigenom ersättningsskyldighet blivit
fättigvårdssamliället ålagd, vunnit laga kraft mot samhället, eller, om det överklagats,
från det kammarrättens utslag delgivits fattigvårdsstyrelsen. Preskriptionstidens
början synes nämligen icke böra knytas vid den oväsentliga omständigheten,
när ersättningsskyldigheten blivit av styrelsen fullgjord.
Vad beträffar påföljden för försummelse att anhängiggöra talan inom stadgad
tid, ansluter sig kammarrätten till kommitténs uppfattning, att skäl saknas att
härutinnan avvika från de regler, vilka gälla ifråga om vanlig fordringspreskription,
eller att densamma först tillämpas å den äldsta delen av fordringen.*
En ledamot inom kammarrätten anför, att det icke torde hava varit
utan giltiga skäl, som de hittills gällande bestämmelserna i förevarande
avseende erhållit en innebörd, som i viss mån avvikit från motsvarande
bestämmelser inom civilprocessens område, samt fortsätter:
»Den undersökning, som anordnats i sammanhang med beslutet om meddelande
av fattigvård åt en person, som antages äga hemortsrätt i annan kommun,
lämnar i regel det huvudsakliga materialet för bedömande av fattigvårdsbehovet
vid tiden för fattigvårdens början; och då kommittéförslaget på goda
grunder sökt tillskapa ytterligare garantier för allsidigheten och grundligheten av
denna undersökning, synes densamma kunna förväntas i framtiden erhålla ökad
betydelse i nämnda avseende. Såsom grund för omdömet om fattigvården vid
en senare tidpunkt, då densamma enligt kommittéförslaget först skulle bliva föremål
för ersättning, skulle undersökningen åter erhålla väsentligen mindre och
ofta nog ganska ringa betydelse. Härtill kommer, att även om i enlighet med
kommitténs förslag fattigvården skulle kunna ersättas först från någon senare
tidpunkt, det likväl skulle i många fall bliva nödvändigt för de dömande myndigheterna
att vid avgörandet av hemortsrättsfrågan ingå i bedömande av fattigvårdsbehovet
vid den tid, då fattigvården började utgå.
Då jag nu på anförda skäl trott mig finna, att den av kommittén föreslagna
omläggningen av preskriptionsbestämmelserna skulle verka tyngande och försvårande
på fattigvårdsprocessen, har jag för min del icke kunnat biträda kommitténs
härutinnan gjorda förslag.»
Kommittén har bland skälen för vidtagande av ändring i nn gällande
preskriptionsbestämmelser åberopat den omständigheten, att enligt
den av kommittén föreslagna 51 § ersättning ej skall utgå för fattigvård
under de första 30 dagarna. Ehuru, på sätt förut nämnts, detta
förslag icke kunnat av mig biträdas, anser jag de av kommittén i övrigt
Departe
ments
chefen.
Handläggningen
hos Kung!.
Afaj.ts befallningshavande
.
56 §.
Kommittén.
352 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
anförda skäl motivera den omläggning av bestämmelserna om preskription,
som kommittén förordat och flertalet hörda myndigheter lämnat
utan erinran. De anmärkningar, som framställts mot förslaget i denna
del, synas mig icke böra föranleda ändring i detsamma.
56 §.
Angående handläggningen av fattigvårdsmål hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
stadgar gällande fattigvårdsförordning i 29 § 1 mom., att befallningshavanden
vid lämpligt äventyr förelägger fattigvård sstyrelsen i det
samhälle, mot vilket talan föres, att inom viss kort tid med förklaring
inkomma. Uppgives den nödställde hava hemortsrätt inom fattigvårdssamhälle
i annat län, överlämnas ärendet till handläggning av Kungl.
Maj:ts befallningshavande därstädes. Efter skriftväxlingens avslutande
och sedan ytterligare utredning, där sådan erfordras, försiggått, avgöres
målet av befallningshavanden. Särskild tvist mellan fattigvårdssamhällen
om det belopp, vartill ersättning för sådan fattigvård skäligen bör bestämmas,
skall ock av befallningshavanden avgöras. _
Förslaget upptager i 56 § ett stadgande av följande innehall:
»Konungens befallningshavande hör över ansökningen fattigvårdsstyrelsen
i det eller de samhällen, mot vilka kravet riktas, samt införskaffar
genom parterna eller låter själv införskaffa den ytterligare utredning,
som må vara behövlig för målets prövning.
Finnes anledning till antagande, att den nödställde har hemortsrätt
inom fattigvårdssamhälle i annat län, överlämnas målet till handläggning
av Konungens befallningshavande därstädes.»
Kommittén anför i sina motiver:
»Ehuru med de föreslagna stadgande^ om ett föregående förhör och föregående
anmaning en bättre utredning kommer att föreligga hos Konungens befallningshavande
än hittills, lärer det dock vara nödigt, att Konungens befallningshavande
även framdeles har till åliggande att fullständiga densamma antingen
genom att infordra uppgifter från parterna eller genom att införskaffa
ytterligare utredning på annat sätt. I regel torde det komma att ske genom
förhör inför vederbörande länsman, men även andra utvägar sta Konungens befallningshavande
öppna. Sålunda förekommer redan nu, att Konungens befallningshavande
förordnar om förhör vid domstol, och det torde ej heller för framtiden
vara behövligt att lämna någon föreskrift om Konungens bcfallningshavandes
befogenhet att förordna härom eller om domstols skyldighet att hålla förhöret.
Kammarrättens instruktion innehåller ett uttryckligt stadgande därom, att kammarrätten
kan förordna om förhörs hållande vid allmän underdomstol i orten och
i sådant avseende meddela erforderliga föreskrifter. Då kostnaderna för vittnesförhör
i dylikt fall ej utgå av allmänna medel, synes emellertid såsom villkor för
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.
353
förordnande om förhör fordras, att part begärt förhöret och därmed iklätt sig
skyldighet att svara för den kostnad, som i nämnda hänseende kan uppstå.»
Kommittén framhåller vidare, att även i de fall, där det icke är
fråga om, huruvida en person har hemortsrätt inom viss kommun, utan
allenast om fattigvårdsbohovets befintlighet och skäligheten av den fordrade
ersättningen, tvisten lämpligen bör avgöras av befallningshavanden
i det län, där den sökta kommunen är belägen, vilket överensstämmer
med den vanliga processen i tvistemål, där svarandens forum i regel är
avgörande, varjämte i de flesta tvisterna de olika spörsmålen förekomma
till lösning på en gång.
T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads Jätlig vårdsnämnd uttalar
såsom önskemål, att Kungl. Maj:ts befallningshavande måtte få sig tilldelad
större befogenhet eller skyldighet att i vidsträcktare mån än nu
sker leda fattigvårdsprocesser, varigenom en hel del onödiga skriverier
och kommuniceringar kunde undvikas.
Svenska fattigvårdsförbundet åberopar ett uttalande av ombudsmannen
hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd G. Tersmeden, däri betonas
betydelsen av att i en blivande fattigvårdslag Kungl. Maj:ts befallningshavande
tillerkännes en stark processledande befogenhet och framhålles
önskvärdheten av att befallningshavanden genast efter fattigvårdsmåls
anhängiggörande meddelar beslut, innehållande antingen avslag å ansökningen
jämte besvärshänvisning till kammarrätten eller återremiss till
sökanden med föreläggande att i något avseende komplettera ansökningen,
eller resolution, varigenom målet kommuniceras med en förklarande
part. I uttalandet heter det vidare:
»I det sistnämnda fallet bör Konungens befallningshavande, ej sökanden,
äga att bestämma, vilken kommun, som skall avgiva förklaring samt eventuellt
översända handlingarna till länsstyrelsen i den ort, där Konungens befallningshavande,
ej sökanden, anser den vårdade äga hemortsrätt. Det skulle sålunda
sakna betydelse, om sökanden i ansökningen riktat talan mot visst namngivet
fattigvårdssamhälle eller ej. Sedan förklaring inkommit, avdömes målet i vanlig
ordning. Skulle påminnelser eller ytterligare förklaring erfordras, har vederbörande
Konungens befallningshavande att i kommunikationsresolution tydligt angiva,
vilken eller vilka upplysningar som önskas. Vid avgörandet beaktar Konungens
befallningshavande, även om invändning eller bestridande ej skett, varje
omständighet, som leder svaranden till fördel, t. ex. en för högt debiterad dagskostnad
nedsättes utan yrkande till skäligt belopp, ersättning för preskriberad
tid avräknas m. m. I utslaget åligger det vidare Konungens befallningshavande
att utan särskilt yrkande lämna den tappande fattigvårdsstyrelsen hänvisning att
söka gottgörelse av staten eller landsting, då sådan gottgörelse synes kunna erhållas.
»
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.)
Yttranden.
45
354
Departe
ments
chefen.
Skiljemanna
förfarande.
Kommittén.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kammarrätten är i ett hänseende av samma uppfattning, i det den
uttalar, att, därest anledning förefinnes till antagande, att understödstagaren
äger hemortsrätt i annan kommun än den eller de, mot vilka
sökandefattigvårdsstyrelsen vänt sin talan, Kungl. Maj:ts befallningshavande
icke bör underlåta att över ansökningen infordra förklaring även
från fattigvårdsstyrelsen i sådan kommun. Denna ofullständighet kunde,
säger kammarrätten vidare, till äventyrs avhjälpas därigenom, att efter
orden »mot vilka kravet riktas» infördes »eller som eljest kunna antagas
vara ersättningsskyldiga».
Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida ej i mål, som uppenbarligen äro
föranledda av bristande kunskap eller förstånd om fattigvårdslagens stadgande^
sökanden från Kungl. Maj:ts befallningshavandes sida borde göras
uppmärksam därpå. Styrelsen anser även vara önskvärt, att Kungl.
Mapts befallningshavande i fall, där möjlighet till förlikning synes finnas,
söker åvägabringa sådan.
Uti yttranden från två länsmän framhålles, att antalet utredningar
genom polismyndigheterna ökats år från år, samt att, om nu föreskrives,
att Kungl. Maj:ts befallningshavande bar att själv införskaffa utredning,
fattigvårdsstyrelserna komma att undandraga sig allt besvär och processlystnaden
ökas.
De refererade uttalandena om önskvärdheten av en kraftigare processledande
verksamhet än hittills från Kungl. Maj:ts befallningshavandes
sida synas mig värda beaktande. Emellertid lärer det knappast vai a
lämpligt att i lagen utförligare än kommittén föreslagit angiva, hur befallningshavanden
bör förfara för uppgifternas fullständigande. Aven utan
uttrycklig föreskrift torde Kungl. Maj:t befallningshavande på lämpligt sätt
söka förmå vederbörande att återkalla ansökningar, som sakna allt fog,
eller att ingå förlikning. I ett hänseende anser jag dock en avvikelse
från kommittéförslaget böra ske; såsom kammarrätten förordat, synes nämligen
befallningshavanden böra, då antagas kan, att understödstagaren
äger hemortsrätt i annan kommun än den, mot vilken sökanden vänt sin
talan, infordra förklaring även från fattigvårdsstyrelsen i sådan kommun.
Föreskriften om att Kungl. Maj:ts befallningshavande själv kan införskaffa
utredning överensstämmer med vad nu i praxis förekommer och
en sådan befogenhet lärer ej kunna undvaras.
I anledning av framställt förslag, att lagen borde lämna tvistande
fattig vårdsstyrelser öppet att, i stället för att anlita Kungl. Maj:ts befallningshavande,
hänskjuta fattigvård stvister till avgörande av skiljemän,
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 355
vilkas utslag ej borde få överklagas, i vilket hänseende åberopats gynnsamma
erfarenheter från Norge, har kommittén uttalat sig och därvid
■ej ansett sig böra föreslå något skiljemannaförfarande. I detta hänseende
har kommittén yttrat:
»Först och främst torde liemortsrättsfrågorna ej lämpa sig för ett avgörande
genom skiljedom; därtill hava de alltför stor betydelse för framtiden och dessutom
beröres ofta en tredje kommuns rätt. Vidare torde den föregående skriftväxling,
som föreslagits, verka, att uppgörelse i godo i allt flera fall träffas; kan
ej enighet sålunda vinnas, saknas också, förutsättning för att få till stånd ett avtal
om skiljemannaförfarande. Men ej nog härmed; förfarandet inför Konungens
befallningshavande, vid vilket fattigvårdsstvrelserna redan äro vana, är
enklare, bekvämare och billigare för parterna än ett skiljemannaförfarande skulle
bli, man må nu tänka sig skiljedomstolen såsom en mera permanent institution
eller bildad av för tillfället utsedda personer. Där skulle parterna i långt högre
grad själva få verkställa utredning, vilket ofta kunde stöta på avsevärda svårigheter,
och, även om liimpliga skiljemän kunde utletas, torde det ej kunna undgås,
att parterna hade att utgiva gottgörelse för uppdraget.»
Vad kommittén sålunda anfört synes mig böra godtagas.
I 57 § av sitt förslag har kommittén upptagit ett stadgande av följande
lydelse:
»Fortgår fattigvården, efter det hemortssamhället godkänt kravet
eller ådömts ersättningsskyldighet, är fattigvårdsstyrelsen i det samhälle,
som utgivit fattigvården, pliktig att inom tre månader efter varje kalenderhalvårs
utgång tillsända fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället räkning
å kostnaden under halvåret, vid äventyr, om det försummas, utan
att skälig anledning därtill visas, att rätten till ersättning för sagda
kostnad förloras.»
I motiveringen till detta stadgande anför kommittén:
»Då fattigvården ej är en oföränderligt utgående hjälp utan densamma indrages,
minskas eller förhöjes allt efter inträffande omständigheter, har hemortskommunen
vid en på annat ställe fortgående fattigvård åt någon dess medlem
behov av att tid efter annan erhålla uppgifter från vistelsekommunen om fattigvården.
--—---------— —--—------—
I dansk och norsk fattigvårdslag finnes föreskrivet, att räkning över fattigvårdskostnad
skall för varje halvår tillställas den ersättningsskyldiga kommunen.
I Norge gäller dock detta endast vid stadigvarande fattigvård; eljest angives blott,
att det skall ske snarast möjligt. Försummelse att inom den föreskrivna tiden
— i Danmark 6 veckor, i Norge ett år efter halvårets utgång — insända räkning
medför förlust av rätt till ersättning, så vida ej hinder för insändandet föreligger,
i Norge tvist om hemortsrätt, i Danmark svårighet att uppleta hemortskommun
eller hinder för räkningens uppgörande.
Dep arte -mentschefen.
Krav vid fortsatt
fattigvård.
Kommittén.
356
Yttranden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kommittén har ansett en bestämmelse i dylik riktning böra införas även
bos oss, enär därigenom åstadkommes ordning och överensstämmelse i sättet för
behandling av dessa ärenden. Lämpligast synes vara, att räkning sändes för
varje kalenderhalvår, varigenom man förebygger alltför mycket skriveri, men å
andra sidan undviker, att alltför lång tid kommer att förflyta mellan varje krav.
Någon viss tid har ansetts böra föreskrivas, inom vilken halvårsräkningar skola
insändas, och kommittén har i sådant hänseende föreslagit 3 månader efter halvårets
utgång, vilken tid torde få anses tillräcklig även för de större kommunerna.
Såsom påföljd för underlåtenhet härutinnan har föreslagits förlust av rätten till
ersättning för det halvår, räkningen avser. Därest skälig anledning för underlåtenheten
kan visas, bör påföljden dock ej inträda. Skälig anledning för dylik
underlåtenhet är naturligen i främsta rummet den omständigheten, att frågan om
hemortsrätten och ersättningsskyldigheten är föremål för tvist. Men även andra
skäl kunna tänkas, såsom avsevärt hinder för räknings uppgörande. Bäst torde
vara att lämna åt den prövande myndigheten att bedöma detta efter föreliggande
omständigheter. En dylik skyldighet att tillställa hemortssamhället halvårsräkning
har kommittén emellertid tänkt sig endast för det fall, att fattigvården fortgår,
efter det hemortssamhället godkänt kravet eller ersättningsskyldighet genom
laga kraft vunnet utslag ådömts.----Då krav är anställt, har den fattig
vårdsstyrelse,
mot vilken detta riktats, däri anledning att taga reda på kravets
omfattning samt förhållandena i övrigt i saken, och kommittén har därför ej ansett
nödigt att lämna några särskilda föreskrifter i detta fall.»
T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd finner det
föreslagna stadgandet knappast vara av behovet påkallat samt opraktiskt
så till vida, att det kommer att förorsaka stridigheter mellan fattigvårdsstyrelserna,
huruvida försummelse härutinnan utan skälig anledning
skeft, vartill kommer, att alla kravskrivelser måste avlåtas under
rekommendation, vilket vållar besvär och utgifter. Ombudsmannen finner
antydda olägenheter ingalunda uppvägas av åsyftade fördelar, vilka
i fall av behov kunna vinnas med enklare medel.
Stockholms stads fattigv är dsnämnd har funnit det sålunda anförda
värt beaktande.
överståthdllarämbetet har även ansett yttrandet i viss mån hava berättigande
samt anfört:
»Särskilt under de första åren av lagens tillämpning skulle nog en hel dél
försummelser komma att göras, speciellt i de mindre samhällena, där all expedition
ombesörjes av fattigvårdsstyrelsens ordförande; och en mängd tvister
skulle då uppstå, om försummelsen skett utan skälig anledning eller ej. Den
för försummelsen stadgade påföljden, förlust av ett halvt års ersättning, synes i
varje fall över hövan sträng.»
Kammarrätten har i huvudsak anslutit sig till t. f. ombudsmannens:
uttalanden och förklarat det stadgade äventyret alldeles för strängt i förhållande
till den avsedda försummelsen. Utan att vilja förneka, att be
-
Kungl. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 135
357
stämmelsen skulle kunna ur ordningssynpunkt äga ett visst värde, har
kammarrätten på förut angivna grunder hemställt, att ifrågavarande stadgande
ej måtte, åtminstone icke i sin nuvarande form, vinna godkännande.
Västernorrlands läns landsting har förklarat bestämmelsen obillig och
ur den avsedda ordningssynpunkten omotiverad samt framhållit det
olämpliga i att utan trängande behov pålägga de alldeles icke eller högst
obetydligt avlönade kommunala myndigheterna nya, för varje annan lagstiftning
om affärsmellanhavanden främmande skyldigheter med korta
preskriptionstider och dylikt.
Svenska fattigvård sförbundet har ifrågasatt, om icke den stadgade
påföljden är väl sträng.
Det synes mig icke klart, att det föreslagna stadgandet är av be- Departehovet
påkallat eller skulle komma att medföra någon avsevärd nytta. £j^fen.
Då härtill kommer, att det föreslagna äventyret torde vara alltför strängt
och att. något annat lämpligt äventyr svårligen låter sig uppställa, har
jag anslutit mig till yrkandet, att stadgandet i fråga måtte ur
förslaget utgå.
I 58 § av sitt förslag föreslår kommittén, att fångvårdsstyrelse, Ersättning för
som underlåtit att svara å gjord anmaning om ersättning för utgiven kff*tigvårdL
fattigvård eller utan grundad anledning bestritt framställt krav, må mål.
kunna förpliktas att ersätta den sökande fattigvårdsstyrelsen dess kostnader
i målet.
Kommittén förklarar i motiverna, att med stadgandet åsyftas att
motverka benägenheten att i onödan bestrida kravet.
T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvårdsnämnd anser med Yttranden,
denna bestämmelse, knappast annat resultat vinnas, än att det uppstår
ett nytt slags tvister mellan fattigvårdssamhällena, dels angående huruvida
grundad anledning till bestridande förelegat och dels angående
rättegångskostnadernas storlek. Ombudsmannen tror det bliva ytterst
svårt för den sökande fattigvårdsstyrelsen att visa, att svarandens bestridande
gjorts utan grundad anledning, och framhåller, att liera anledningar
till bestridande finnas, såsom att hemortsrätten är oviss, att
fattigvårdens obligatoriska eller stadigvarande natur ej behörigen styrkts
o. s. v. På grund av innehållet i åtskilliga av lagförslagets bestämmelser
lärer det, framhålles det vidare, i de flesta fall bliva nästan omöjligt
för svaranden att direkt medgiva betalningsskyldighet och ännu
358
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Departe
ments
chefen.
omöjligare för sökanden att påvisa, att svaranden mot bättre vetande
bestritt kravet, vartill kommer, att uppgifterna till förhörsprotokollet i
många fall komma att bliva mindre korrekta och fordra kontroll genom
polisu ndersökning.
Stockholms stads fattigvårdsnämnd har funnit detta uttalande vara
värt beaktande.
överståthållarämbetet, som tillstyrker det föreslagna anmaningsförfarandet,
anser dock, att den i kommittéförslagets 58 § stadgade påföljden
för underlåtenhet att svara å gjord anmaning och för ogrundat
bestridande av framställt krav såsom verkande till nya processanledningar
saklöst kan utgå och så mycket hellre bör uteslutas, 30m eu dylik
föreskrift lätt kan tjäna till att exempelvis genom ett i allmänhet
obehövligt anlitande av juridiskt biträde fördyra fattigvårdsprocesserna
och därmed ådraga kommunerna ökade kostnader för fattigvården.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands län finner icke tillräckliga
skäl föreligga för detta stadgande och betonar svårigheten för
en fattigvårdsstyrelses ordförande att bedöma, huruvida och i vad mån
ett framställt krav är befogat, vadan risken att ådraga kommunen rättegångskostnader
kan föranleda godkännande av krav, om vars berättigande
ordföranden ej är fullt övertygad.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Hallands län och ett par andra
myndigheter anse, att stadgandet bör kompletteras, så att svaranden kan
förpliktas att betala ytterligare i eu del fall.
Kammarrätten anser stadgandets formulering giva vid handen, att
enligt förslaget myndigheterna knappast skulle äga rätt att utdöma ersättning
för rättegångskostnader i andra fall än de i lagrummet särskilt
angivna, samt anför:
»Olämpligheten av eu dylik anordning synes kammarrätten ligga i öppen
dag. De dömande myndigheterna böra givetvis äga befogenhet att, när så prövas
skäligt, inom de i allmän lag givna gränser även i fattigvård smål ålägga part
skyldighet att gälda kostnader i målet, därvid särskilt utgifterna för utredning av
hemortsrätt o. s. v. synas böra beaktas. Yunne jämväl i nyssnämnda mål här
avsedda bestämmelser mera allmän tillämpning, torde icke vara uteslutet, att man
på denna väg kunde ernå ett effektivt medel att nedbringa fattigvårdstvisternas
antal och verksamt hämma yttringarna av processlystnaden. Kammarrätten hemhemställer
därför, att bestämmelserna i 58 § måtte utgå ur förslaget.»
Frågan, huruvida ersättning för rättegångskostnader kan utdömas
i fattigvårdsmål, torde hava varit föremål för tvekan på åtskilliga håll.
Emellertid synes mig den av kammarrätten uttalade uppfattningen böra
godkännas, vadan det av kommittén föreslagna stadgandet bör utgå.
KungL Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
359
I förevarande sammanhang hava uti åtskilliga utlåtanden berörts
dels frågan om kostnadsfri handräckning i vissa fattigvårdsmål dels
spörsmålet om ersättning åt kronobetjänte för polisundersökningar i sådana
mål. Dessa spörsmål torde komma att av mig behandlas i sammanhang
med den framställning, som framdeles lärer böra till riksdagen
göras om beviljande av anslag, som erfordras i anledning av vissa bestämmelser
i detta lagförslag.
I anslutning till det föregående ifrågasätta Kungl. Ma.j:ts befallningshavande
i Gottlands län och kammarrätten, huruvida icke lämpligen bör vidtagas
sådan ändring i förordningen angående expeditionslösen, att lösen
upphör att utgå för överståtbållarämbetets kommuuikationsresolutioner i
fattigvårdsmål. Kammarrätten håller vidare före, att lösen ej heller
bör utgivas för överståtbållarämbetets huvudsakliga beslut i dylika mål.
Vad sålunda föreslagits synes vara förtjänt av beaktande; men då
härför påkallad ändring i förordningen angående expeditionslösen icke
torde utan vederbörandes hörande och utredning om den föreslagna reformens
konsekvenser kunna i förevarande sammanhang vidtagas, bar
jag icke funnit annan åtgärd nu böra ifrågasättas än en anmälan, att jag
kommer att särskilt upptaga förevarande spörsmål.
Angående frågan, huruvida ränta å fattigvårdskostnad bör utgå, anför
kommittén, att i fattigvårdsmål framställda anspråk härpå, såvitt
kommittén är bekant, städse ogillats, vilket synes kommittén överensstämma
med vad som enligt sakens natur bör gälla. Enligt kommitténs
åsikt är fattigvård, vare sig kontant eller in natura, ej något sådant
utlägg, att ränta därå bör utgå, och något stadgande i lagen, huru härmed
bör förhållas, torde ej erfordras.
Ett par myndigheter äro i denna fråga av annan mening än
kommittén. Sålunda finner Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Skaraborgs
län, att fall kunna inträffa, då rätt till ränta måste anses principiellt
ofrånkomlig, såsom då enskild person nödgats meddela understöd, enär
fångvårdsstyrelse underlåtit lämna fattigvård, oaktat verkligt behov
förelegat. Efter att hava från sin ämbetsutövning anfört exempel härå,
föreslår befallningshavanden ett stadgande i lagen, att ränta under
vissa förhållanden må tillerkännas part, dock icke fångvårdsstyrelse.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län uttalar, att
orsaken, varför fordrad ränta icke utdömts, varit, att utdömandet därav
förmenats sakna stöd av lag, samt att någon anledning icke torde finnas,
Ersättning för
vissa utredningar
i fattigvårdsmål.
Lösen för
övers tåthållarämbetets
kommunikationsresolutioner
och beslut.
Departe
ments
chefen.
Ränta å
fattigvårdskostnad.
Kommittén.
Yttranden.
360
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Departe
ments
chefen.
Hemsändning.
57 §.
(69 § i
kommitténs
förslag.)
Gällande
bestämmelser.
Kommitténs
förslag till
lagtext.
varför icke ränta skulle utgå också i nu förevarande fall, i anledning
varav förordas ett stadgande, varigenom undanröjes det hinder, som
hittills ansetts föreligga för räntas utdömande. Det synes befallningshavanden
ligga i sakens natur, att åtminstone i de fall, då enligt kommittéförslagets
58 § ersättning för rättegångskostnader må utdömas,
ränta bör utgå, därvid det emellertid kan ifrågasättas, huruvida ränta
och kostnader böra drabba fattigvårdsstyrelse såsom sådan eller de medlemmar,
som gjort sig skyldiga till försummelse.
I överensstämmelse med den övervägande meningen bland de hörda
myndigheterna anser jag mig böra ansluta mig till kommitténs uppfattning
på denna punkt eller att ränta icke skall utgå.
57 §. (59 § i kommitténs förslag).
Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 30 § 1 mom., att då någon,
som av ett fattigvårdssamhälle undfår fattigvård enligt 1 §, har hemortsrätt
i annat fattigvårdssamhälle, fattigvårdsstyrelsen i det senare samhället
äger begära hans hemsändande eller därom själv besörja, eller ock
med begivande av fattigvårdsstyrelsen i vistelsesamhället låta honom där
kvarbliva, i vilket senare fall hans fattigvård besörjes av denna styrelse
mot ersättning av hemortssamhället. Vill denna fattigvårdsstyrelse ej
medgiva hans kvarblivande, är, enligt samma lagrum, styrelsen berättigad
att hemsända honom till hemortssamhället och att av detta samhälle
erhålla gottgörelse för den skäliga kostnad, som därav föranledes; dock
må hemsändande ej ske, innan fattigvårdsstyrelsen i sistnämnda samhälle
lämnats tillfälle att därmed själv taga befattning, och ej heller äga rum,
så framt den, vars hemsändande är i fråga, skulle därav lida till sin
hälsa, eller fattigvården endast är tillfällig.
Kommittén föreslår rörande hemsändning i 59 § av sitt förslag följande:
»Har fattigvårdssamhälle utgivit fattigvård åt någon, som har hemortsrätt
i annat fattigvårdssamhälle, under förhållanden, vilka synas utvisa,
att behovet av fattigvård kommer att bliva varaktigt, äger fattigvårdsstyrelsen
i förstnämnda samhälle att hos fattigvårdsstyrelsen i det
andra samhället påfordra hans hemsändande eller därom själv besörja,
sedan fattigvårdsstyrelsen i hemortssamhället lämnats tillfälle att därmed
själv taga befattning. Sistnämnda styrelse äger ock påfordra hans hemsändande
eller låta själv avhämta honom.
Hemsändning, som här sägs, må ej äga rum, då understödstagaren
därav skulle lida men till sin hälsa, eller hans utsikt till självförsörjning
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr Vid
361
därigenom skulle väsentligt minskas eller han har stadigvarande bostad
hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller hos syskon; ej
heller må hustru, vilkens sammanlevnad med mannen upphört, mot sin
vilja sändas till samhälle, varest mannen vunnit hemortsrätt efter inflyttning,
som skett, sedan makarna börjat leva åtskilda.
P attigvårdsstyrelse äger att lios vederbörande polismyndighet erhålla
handräckning för verkställande av hemsändning eller avhämtning, om
understödstagaren utan skälig anledning vägrar att underkasta sig densamma.
Har fångvårdsstyrelse översänt någon, som i nödställt tillstånd befunnit
sig inom fattigvård ssamhället, till annat fattigvård ssamhälle annorledes
än i denna § medgives, är förstnämnda samhälle pliktigt att ersätta
kostnad, som genom översändandet kan hava ådragits det andra samhället,
men för vilken detta eljest icke varit skyldigt att ansvara.
Hemortssamhälle är skyldigt att ersätta skälig kostnad för hemsändning,
som ägt rum i enlighet med denna §.
Om uttagande av ersättning, som skall utgå enligt denna §, gäller
vad som stadgats om ersättning för fattigvård av hemortssamhälle, dock
att anmaning enligt 53 § ej är erforderlig.»
I olikhet mot fattigvårdsförordningen saknar förslaget stadgande Fönasätt»inom
att fattigvården skall hava varit av obligatorisk art. gar för hem
överståthållarämbetet
och kammarrätten anse hemsändning, såsom sandnm9-hittills, böra få ske allenast under förutsättning att fattigvård enligt 1 § mou^och
tilldelats den nödställde. Kammarrätten anför härvid, att enligt förslagets yttr:''n,len !’vvr
ordalydelse även fattigvård enligt 2 § skulle kunna föranleda hemsänd- f‘>rs,agotning,
men att detta synes strida mot kommitténs allmänna ståndpunkt
i hithörande frågor och särskilt med hänsyn till den föreslagna utvidgningen
av området för den obligatoriska fattigvården torde äga ganska
ringa fog.
_ Såsom en förutsättning för hemsändning uppställer förslaget, att
fattigvården utgivits under förhållanden, vilka synas utvisa, att behovet
av fattigvård kommer att bliva varaktigt.
Gentemot tanken, att, såsom i danska fattigvårdslagen skett, fastställa
en viss minimitid, under vilken fattigvård skall hava lämnats
(minst 6 månader under de två sista åren) eller kan antagas ytterligare
bliva behövlig (6 månader), anför kommittén, att denna tids längd måste
avgöras med hänsyn till de i varje fall föreliggande omständigheterna
samt att hemsändningen icke lämpligen bör göras direkt beroende av
förhållandena under en viss tidigare period, vartill kommer, att ej sällan,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.) 46
362
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
såsom vid orkeslöshet hos understödstagarna, det genast vid fattigvårdens
lämnande är uppenbart, att varaktigt behov föreligger, så att hemsändning
kan ske vid första lämpliga tillfälle, därest den ej av andra skäl
bör undvikas.
I detta hänseende anför Kungl. May.ts befallning shav ande i Kristianstads
län:
»Vad som i detta fall avses med varaktigt fattigvårdsbeliov säges icke, utan
har bedömandet därav överlämnats till fattigvårdsstyrelserna själva. En bestämmelse
härom torde dock vara behövlig till undvikande av tvistigheter mellan
fattigvårdsstyrelserna. Då fattigvårdsstyrelse icke medgivits rätt att söka ersättning
för fattigvård, som omfattat kortare tid än trettio dagar, är det givet, att
denna tid måste överskridas för att behovet skall betecknas såsom varaktigt.
Det synes emellertid vara berättigat att uppställa den fordran, att fattigvården
skall hava fortgått minst sextio dagar, innan hemsändning får ske. Dessutom
bör även gälla, att vid tiden för hemsändningen omständigheterna ära sådana,
att anledning finnes antaga, att fattigvårdsbehovet skall fortfara en längre tid.
Naturligtvis kan hemsändning icke få förekomma, då fattigvården endast är av
tillfällig beskaffenhet.»
Även överstäthällarämbetet anser en bestämdare formulering av vad
som i detta fall skall anses som varaktig (eller icke tillfällig) fattigvård
vara synnerligen önskvärd; den föreslagna formuleringen kunde komma
att giva upphov till tvister, då det samhälle, dit hemsändning skett,
gjorde anspråk, på sätt senare i §:n sades, på ersättning för kostnad i anledning
av översändandet.
I likhet med fattigvårdsförordningen föreskriver vidare förslaget
att hemsändning ej må äga rum, då understödstagaren därav skulle lida
men till sin hälsa.
Förste provinsialläkaren i Jönköpings län uttalar, att hemsändande av
understödstagare ej bör få ske, föri''än läkarundersökning gjorts.
Rörande den av kommittén såsom hinder för hemsändning upptagna
omständigheten, att understödstagarens utsikt att försörja sig väsentligen
minskas genom förflyttningen, anför kommittén, att det bör bemärkas,
att det ej kräves full försörjning för att motivera hemsändning och att
det mycket väl kan hända, att t. ex. en familjefader, som på ett ställe
kan åtnöjas med ett hyresbidrag, på ett annat får så små förtjänster,
att han ej kan reda sig med samma understöd. Det bör enligt kommitténs
mening så vitt möjligt undvikas, att en person, som efter förmåga
försörjer sig och de sina, förflyttas från den plats, han vält i akt
och mening att där kunna skapa sig en existens.
3P>3
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Mot denna bestämmelse hava anmärkningar framställts av eu del
fattigvardsmyndigheter, särskilt i några större städer, under yrkande att
ensamma måtte utgå. Därvid uttalar fattigvårdsdirektören och fattigvdrdsstyr
elsen i Göteborg, att eu »fullständig bevisning» beträffande utsikt till
självförsörjning torde vara hart när omöjlig att åstadkomma, och framhåller
vidare, att man med skäl kan förutsätta, att en hemortskommun
icke begär hemsändning av en person, som så väsentligt bidrager till
sitt uppehälle, där han vistas, att kostnaderna för hans försörjning skulle
bil avsevärt högre i hemortskommunen.
Kammarrätten instämmer häri och anser sig icke kunna förorda denna
ändring.
Ytterligare har kommittén såsom hinder för hemsändning uppställt
den omständigheten, att understödstagaren har stadigvarande bostad hos
skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller hos syskon, och yttrar
kommittén härom:
»Den inskränkning i liemsändningsrätten, som är beroende på vistelse hos
vissa nära anhonga, är betingad av det naturliga skal, att man ej bör rycka anhöriga,
soni själva önska bo tillsammans, från varandra. För undvikande av
missbruk har detta stadgande begränsats till att avse skyldeman i rätt upp- eller
nedstigande led eller syskon. Till förhindrande av att ett tillfälligt sammanboende
skall kunna åberopas, har det ansetts av nöden att föreskriva, att den
behövande skall hava stadigvarande bostad hos anhöriga.»
Mot detta stadgande erinrar fattigvårdsdirektören i Göteborg, med
instämmande av fattigvärdsstyrelsen därstädes, att stadgandet måste anses
otillfredsställande, enär .en kommun skulle bli tämligen rättslös gentemot
de enligt dess uppfattning oskäliga kostnaderna för personer, boende hos
de uppgivna kategorierna anhöriga, samt att det kunde tänkas, att
ifrågavarande invändning kunde göras gällande för att utnyttja understöd
från främmande kommuner såsom indirekt hjälp åt vistelsekommunens
egna hemortspersoner.
Fattigvardsstyrelsen i Halmstad m. fl. anse, att de av kommittén
föreslagna inskränkningarna i rätten till hämtning eller hemsändning
skulle väsentligt fördyra kommunernas fattigvård, och föreslå därför, att
inskränkningarna matte gälla allenast »såvida det icke kan visas, att
understödstagaren kan beredas tillfredsställande vård för väsentligt billigare
kostnader inom hemortskommunen.»
Fattigvardsstyrelsen i Norrköping och fattigvård sstyrelserna i en del
andra kommuner, särskilt i städer, yrka stadgandets uteslutande ur förslaget.
Vid behandling av frågan om självständig hemortsrätt för hustru
liar kommittén framhållit, att åtskilliga skäl talade för en sådan, men
364
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
att man av praktiska skäl för närvarande borde avstå från att införa
densamma annat än för visst undantagsfall. För att undanröja den
olägenhet, som för hustrun ligger däruti, att hon kan hemsändas till
en kommun, där hon aldrig vistats, har kommittén i denna § föreslagit
ett stadgande därom, att hustru, vilkens sammanlevnad med mannen upphört,
icke kan mot sin vilja sändas till samhälle, varest mannen vunnit hem
ortsrätt efter inflyttning, som ägt rum, sedan makarna börjat leva åtskilda.
Mot detta förslag har ej gjorts någon anmärkning.
Kommittén har vidare till behandling upptagit ett förslag, att hinder
för hemsändning borde ligga däri att en person under viss längre tid.
stadigvarande uppehållit sig inom den kommun, varest han kommit i
behov av fattigvård. Gentemot detta förslag anför kommittén, att det
ej synes möjligt att i lagen fastslå någon bestämd tids vistelse såsom
hinder för hemsändningen, att en anordning, enligt vilken tidens bestämmande
skulle bero på myndigheternas, huvudsakligen fattigvårdsstyrelsernas,
fria skön, skulle vid stadgandets tillämpning skapa en
osäkerhet, som lätt urartade till godtycklighet, samt att det ej är uteslutet,
att fattigvårdsmyndigheterna, om de riskera att för all framtid
få behålla en fattig från annan kommun, skulle, liksom de nu en och
annan gång äro alltför villiga att lämna fattigvård för att däiigenom
hindra förvärv av hemortsrätt, i framtiden bliva alltför benägna att yrka
på en omedelbar hemsändning för att undgå den nämnda risken. Kommittén
har därför ej upptagit något dylikt stadgande.
Härom anför svenska fattigvårdsförhundet, att liemsändning icke
syntes böra ifrågakomma i avseende å person, som minst 10 år varit
bosatt inom fattigvårdssamhälle och där önskade kvarstanna, att visserligen
sådan person i regel hade hemortsrätt i nämnda samhälle, men att
undantag dock kunde tänkas, särskilt med hänsyn till att den, som fyllt
60 år, icke kunde förvärva ny hemortsrätt.
Uti de över förslaget avgivna yttrandena har från ett håll (Västet -bottens läns landsting) gjorts gällande, att de föreslagna bestämmelserna
äro svävande och ej giva fattigvardsstyrelserna tillfredsställande ledning
vid besvarande av frågan, när hemsändning må äga rum, och en jattigvärdsstyrelse
(i Norrköping) anser, att de nya bestämmelserna skulle bidraga
till förökande av de nuvarande svårigheterna och föranleda otaliga
processer.
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135
365
1 enlighet med vad överståthållarämbetet och kammarrätten uttalat D«£j£"
anser jag i lagen böra utsägas, att hemsändning får ske allenast under chefen,
förutsättning, att fattigvård enligt 1 § tilldelats den nödställde.
De av kommittén föreslagna bestämmelserna om de fall, då hemsändning
ej må äga rum, synas mig så avfattade, att behörig hänsyn
tages å ena sidan till fattigvårdssamhällenas intresse och å den andra
till det humanitetskrav, som ur understödstagarens synpunkt i detta avseende
ej får förbises. Hemsändning kan i vissa fall för understödstagarna
verka synnerligen hårt; men då det gäller att uppställa regler,
som avse att på ett skäligt sätt trygga deras rätt, yppa sig stora svårigheter.
Vissa myndigheter hava också mot förslagets bestämmelser i
denna del uttalat åtskilliga betänkligheter, vilkas betydelse jag icke
underskattar; men då, i fall av tvist, avgörandet om hemsändning må
äga rum skall, enligt vad jag kommer att i det följande föreslå, ligga
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, synas mig de olägenheter, som
anses förenade med de föreslagna bestämmelserna, komma att bliva
undanröjda. Pa grund av tillkomsten av den nya lagen om adoption
torde med stadigvarande bostad hos skyldeman i rätt upp- eller nedstigande
led böra jämnställas sådan bostad hos adoptant eller adovtivbarn.
I huvudsak anslutande mig till vad kommittén anfört mot en föreslagen
bestämmelse, att viss längre tids stadigvarande* vistelse inom en
kommun skall utgöra hinder för hemsändning, synes det mig dock klart,
att hemsändning efter längre vistelse inom en kommun i åtskilliga
fall kan framstå såsom obillig mot understödstagaren, fastän något av
de i förslaget uppställda hinder för hemsändning icke föreligga. Aven
torde andra omständigheter kunna tänkas, vilka skäligen böra föranleda,
att hemsändning icke må äga rum. Jag anser därför, att i lagen bör
införas en allmän bestämmelse, att, där eljest synnerliga skäl tala mot
hemsändning, sådan ej må äga rum. Då avgörandet, i fall av tvist,
ligger hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, synes en dylik allmän bestämmelse
ej vara ägnad att väcka betänkligheter.
Övriga härovan mot denna § refererade anmärkningar torde ej böra
föranleda ändring i förslagit.
Beträffande frågan om, vem som fav begära hemsändning, har korn- v*™r*9,et''eJ_c~
mittén i förslagets 59 § 1 stycket bibehållit den grundsatsen i fattig- sändning?
vårdsförordningen, att både det samhälle, som lämnat fattigvården, och
hemortssamhället kunna begära understödstagarens förflyttning till det hemortssami
..ii , häll c om hem,"
Senare samhället. sändning.
366
Kommittén.
Yttrande.
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj ds Nåd, Proposition Nr 135.
Härom anför kommittén i motiveringen:
»Härigenom kan regeln, att det samhälle, som skall bekosta fattigvården
om möjligt Också bör ombesörja den, bäst fkomma till sin rätt. Båda samhällena
liava för övrigt berättigad© intressen att bevaka. Det samhälle, där understödstagaren
utan att äga hemortsrätt uppehåller sig, har naturligtvis närmast inrättat
sig for fullgörande av försörjningsskyldighet mot egna medlemmar; särskilt gäller
detta om landsbygdskommunerna, som i fråga om anstalter sällan hava så vidlyftiga
anordningar, att de kunna mottaga ett flertal understödstagare från annat
mlll, men även för stadskommunerna kunna svårigheter möta i detta avseende,
i synnerhet om tillströmningen dit är stark. För övrigt kunna vissa understödstagare
vålla fattigvårdsmyndigheten så mycket besvär, att den ej utan att vidtaga
särskilda anordningar kan för längre tid omhändertaga dem. Vistelsesamhället
bör därför hava möjlighet att, där ej ett motsatt intresse påkallar annat,
befria sig från understödstagare från andra samhällen. HemortsSamhället åter
bör kunna påkalla hemsändning av en sin medlem för att därigenom skydda sig
mot alltför höga utgifter för hans försörjning å annan ort. I all synnerhet gäller
detta landsortskommunerna, vilka i regel hava möjligheter att försörja sina medlemmar
för lägre kostnad an stadskommunerna.»
I denna del hänvisar Stockholms stads fattigvårdsnämnd såsom beaktansvärt
till ett av dess t. f. ombudsman avgivet yttrande, däri det heter:
•in i^>en en%* stadgandet i denna paragrafs första stycke vistelsekommunen
tillkommande rätten att under vissa förhållanden själv ombesörja en persons
hemsändning, torde böra inskränkas endast till de fall, då hemortsrättskommunen
ej bestrider, att hemsändning må ske. Liknande inskränkning borde ock göras
i hemortskommunens rätt att avhämta en understödstagare. I båda dessa fall
borde hemsändningsfrågan hänskjutas till Konungens befallningshavandes avgörande,
då eljest de i paragrafens andra stycke givna bestämmelser angående
hinder för hemsändning torde i ett stort antal fall bliva skäligen illusoriska.
Särskilt det angivna hindret »eller hans utsikt till självförsörjning därigenom
skulle väsentligt minskas» torde, därest de saken rörande fattigvårdsstyrelserna
äro oense om, huruvida sådan omständighet föreligger, kräva ett Konungens befallningshavandes
avgörande.»
Över ståthällar ämbetet anser yrkandet, att, då hemsändning av hemkommunen
bestrides, hemsändningsfrågan bör hänskjutas till Kungl.
Maj:ts befallningshavandes avgörande, vara värt beaktande.
Kammarrätten anmärker, att bestämmelser saknas, huru förfaras
skall vid tvister i hithörande fråga mellan understödstagare och fattigvårdssamliälle
eller mellan olika fattigvårdssamhällen, samt anser, att,
där mellan fattigvårdssamhällen olika meningar yppas angående hemsändning,
sådan icke bör få äga rum, innan frågan prövats av Kungl.
Maj:ts befallningshavande.
Såsom jag i det föregående antytt delar jag den av kammarrätten
och vissa andra myndigheter uttalade mening, att lagen bör innehålla
Kung!. Maj:ts Nåd. Broposition Nr ld5. 367
bestämmelser om, huru tvister mollan fattigvårdssamhällen om hemsändning
skola lösas. Likaledes anser jag, med hänsyn till de vittgående
undantag från hemsäudningsrätten, som i förslaget göras, samt
hemsändningsfrågornas betydelse och stundom långt ifrån enkla beskaffenhet,
att det är nödvändigt att lägga avgörandet hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande. Tydligen bör det vara befallningshavanden i det
län, som det uppgivna hemortssamhället tillhör, detta bl. a. av det skäl,
att tvister av förevarande slag ofta torde komma att anhängiggöras i
samband med ansökningar om utbekommande av gottgörelse för fattigvård,
vilket slags tvister enligt förslaget skola avgöras hos nämnda befallningshavande.
Befallningshavanden torde böra infordra vederbörandes yttrande
och genom sökanden eller på annat sätt införskaffa erforderlig
utredning.
1 motsats till fattigvårdsförordningen innehåller kommittéförslaget i
59 § (3 stycket) föreskrift om huru fattigvårdsstyrelsen bör förfära,
då understödstagare utan skälig anledning vägrar att underkasta sig
hemsändning. Styrelsen har då att hos vederbörande polismyndighet
erhålla handräckning. Kommittén anför härom:
»Med polismyndighet avses då, liksom i legostadgan, för Stockholm överståthållarämbetet,
för annan stad magistrat (poliskammare) och å landet kronofogde
eller länsman. Handräckningsmyndigheterna hava naturligen att pröva,
huruvida de i lagrummet angivna förutsättningarna förefinnas. över åtgärd av
underordnad polismyndighet kan klagan föras hos Konungens befallningshavande.
Kostnaderna för sådan handräckning betalas i första hand av den fattigvårdsstyrelse,
som begärt handräckningen, men rätt till gottgörelse därför bör förefinnas
i likhet med vad som stadgats rörande annan hemsändningskostnad.»
Kammarrätten anför, efter att hava refererat dessa uttalanden, att
kammarrätten ej har anledning till erinran mot desamma, men att de
synas, åtminstone till sitt huvudinnehåll, vara av den betydelse, att uttryckliga
stadganden därom knappast utan olägenhet kunna undvaras.
Bestämmelser av angivna innebörd torde därför enligt kammarrättens
mening böra, utom vad angår klagan över polismyndighets beslut, inrymmas
i förevarande lagrum.
I fråga om kostnaden för sådan handräckning, varom nu är fråga,
framhåller Kungl. Maj:ts befallningshavande i Skaraborgs län, att dessa
kostnader torde böra förskjutas av den fångvårdsstyrelse, som gör framställning
om handräckningen, vilket också enligt motiverna varit kommitténs
mening, men att stadgande härom borde införas i lagen.
Förfarande då
understödstagare
vägrar
att underkasta
sig
hemsändning.
Kommittén.
Yttranden.
368
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Departe
mente
chefen.
Hemsändning
utan iakttagande
av
givna föreskrifter.
Kommittén.
Att låta tvister mellan fattigvårdssamhällen och understödstagare,
om hemsändning må ske, hänskjuta till polismyndighet synes mig innebära
vissa betänkligheter. Om, såsom jag i likhet med vissa myndigheter
föreslagit, liknande tvister mellan samhällen skola gå direkt till Kungl.
Maj:ts befallningshavande, torde det vara lämpligt att även i nu förevarande
fall låta saken prövas hos denna myndighet. Jag föreslår därför, att i
lagen införes bestämmelse om att, där understödstagare vägrar att underkasta
sig hemsäudning, frågan härom skall avgöras av Kungl. Maj:ts
befallningshavande.
Då många understödstagare sakna förmåga att tillvarataga sin rätt
och sålunda att mot ifrågasatt hemsändning göra gällande sådana invändningar,
som enligt lagen skola utgöra hinder för hemsändning — jag
syftar på bl. a. minderåriga, en del åldringar, sinnessjuka och sinnesslöa —
torde invändning från understödstagaren närstående person böra föranleda
frågans hänskjutande till Kungl. Maj:ts befallningshavande. Bestämmandet
av vad som menas med närstående person torde kunna ske genom
en hänvisning till stadgandet om fast bostad hos viss anförvant såsom
hinder för hemsändning.
Med godtagande av vad jag i det föregående föreslagit om hemsändningsfrågans
prövning av Kungl. Maj:ts befallningshavande, lärer
tredje stycket i kommitténs förslag till förevarande § böra utgå.
För att förebygga att vistelsesamhälle, utan iakttagande av givna
föreskrifter, översänder understödstagare till annat samhälle, föreskriver
kommittéförslaget (59 § 4 stycket), att det samhälle, som gjort sig skyldigt
härtill, kan; förpliktas att ersätta kostnad, som härigenom ådragits
det andra samhället, men för vilken detta eljest icke varit skyldigt att
ansvara.
Detta stadgande motiveras av kommittén med att det, särskilt med
hänsyn därtill att, enligt kommitténs förslag till 51 §, ersättning icke
utgår till vistelsesamhälle för fattigvård under de första 30 dagarna
från det fattigvården börjat, kan befaras, att vistelsesamhället söker före
denna tid befria sig från en understödstagare. Enligt nu förevarande
stadgande skulle, säger kommittén, om det samhälle, till vilket understödstagaren
överlämnats, är hans hemortssamhälle, detta av det samhälle,
som verkställt sändandet, utfå ersättning för fattigvård, som lämnats
intill den tid av 30 dagar från fattigvårdens början, för vilken detta
senare samhälle egentligen bort svara; har sändandet ägt rum till annat
samhälle än hemortssamhället, kan det andra samhället av det första
vistelsesamhället uttaga kostnaden även för den följande tiden, sist
-
369
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
nämnda samhälle naturligen obetaget att därefter vända sig mot hemortssamhället
i den mån ersättningsskyldighet enligt lag åligger detta
samhälle. — Enahanda påföljd har ock ansetts böra inträda, om eljest
vid understödstagares hemsändande bestämmelserna härom icke blivit
iakttagna.
I fråga om denna bestämmelse framhåller Stockholms städs fattiqvärdsnämnd
såsom beaktansvärt ett uttalande av dess t. f. ombudsman,
däri det heter, att, därest stadgandet i 51 § om att ersättning för de
30 första dagarnas vård ej erhålles, skall kvarstå, ett allmänt stadgande
bör givas, att hemsändning ej må äga rum förr än efter nämnda tids
förlopp, för att därigenom förhindra det i samband med behandlingen
av nyssnämnda bestämmelse vidrörda strävandet hos vistelsekommunen att
påskynda hemsändningen och i övrigt undvika de tvister, som en för
tidig hemsändning kommer att medföra. Tv alldeles givet, säger t. f.
ombudsmannen vidare, kommer hemortskommunen att motsätta sig
varje hemsändning före de ersättningsfria 30 dagarnas förlopp.
Kammarrätten erinrar om, att kammarrätten icke för sin del kunnat
biträda förslaget, att gottgörelse ej skulle kunna utsökas för fattigvården
för de första trettio dagarna, och förklarar, att kammarrätten ej heller i
övrigt funnit här avsedda stadgande vara av verkligt behov påkallat,
varför ämbetsverket hemställer, att samma stadgande måtte utgå ur
förslaget.
Presidenten och tre ledamöter i kammarrätten hava dock lämnat 4
stycket om påföljd för olaga hemsändning utan anmärkning.
Bestämmelsen i 59 § 4 stycket i kommittéförslaget om påföljd av
olaga hemsändning har av kommittén väsentligen motiverats med att enligt
kommitténs förslag till 51 § ersättning för fattigvård under de första 30
dagarna icke utgår och att hemsändning före denna tid bör förebyggas.
Emellertid har nämnda i 51 § förekommande bestämmelse icke kunnat av
mig tillstyrkas. Härtill kommer, att med det avgörande av tvister om
hemsändning, vilket av mig i det föregående förordats, det fall, som
med 4 stycket avses, lärer komma att höra till sällsyntheterna. 1 likhet
med kammarrätten finner jag stadgandet kunna utgå ur förslaget.
Mot stadgandena i 5 och 6 styckena av 59 § i kommittéförslaget
rörande kostnad för hemsändning hava anmärkningar ej förekommit, och
jag finner desamma höra godkännas. Om 4 stycket utgår, föranledes
härav en jämkning i redaktionen, i samband med vilken förevarande
båda stycken kunna sammanslås till ett.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.)
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
Kostnad för
hemsändning.
47
370
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Krav för
fattigvård,
som lämnats
av allmän
anstalt m. fl.
58 §.
(60 § i kommittéförslaget).
Kommittén.
58 §. (60 § i kommittéförslaget).
I kommittéförslagets 60 § stadgas, att där offentlig myndighet eller
allmän anstalt eller inrättning, som enligt gällande föreskrifter åt någon
lämnat underhåll och vård, varför fattigvårdssamhälle är pliktigt att giva
ersättning, vill utfå sådan, anhängiggöres talan härom hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande; och gäller om målets behandling vad i 56 § sägs.
Kommittén erinrar i motiverna om att då fattigvårdsstyrelse direkt
förmedlar fattigas intagande på sjukvårds- och uppfostringsanstalter, styrelsen
vanligen utger ansvarsförbindelse, samt anför vidare:
»På grund av förhållandenas natur har det dock ej alltid varit möjligt för
dessa anstalter att göra personernas, i första rummet de sjukas, mottagande beroende
på en sådan förbindelse, utan anstalten har för att fylla sitt syfte fått
träda i fattigvårdssamhälles ställe och handlande å dess vägnar genast måst
lämna erforderlig vård, varefter densamma fått söka ersättning av vederbörande
kommun under åberopande av dess skyldighet att utgiva fattigvård. Hittills har
det ej varit i lag bestämt, i vilken ordning sådan talan må föras, men praxis har
utvecklat sig därhän, att talan för vård i hithörande fall föres i den för fattigvårdsmål
stadgade ordning.
Då det även för framtiden ej sällan torde bliva erforderligt, att styrelse för
av stat eller landsting upprättad anstalt för vård av sjuka eller abnorma är i tillfälle
att för vård, som med eller utan ansvarsförbindelse lämnats medellösa personer,
kunna föra talan mot fattigvårdssamhälle, synes det vara lämpligast att
härom giva uttrycklig föreskrift, och anledning torde ej finnas att därvid avvika
från den praxis, som utbildat sig, nämligen att talan skall föras i den ordning,,
som stadgas för fattigvårdssamhälles krav mot annat fattigvårdssamhälle.
Även eljest inträffar det, att annan än fattigvårdsmyndighet lämnar en hjälp,,
som strängt taget bör ersättas av det fattigvårdssamhälle, där personen i fråga
har hemortsrätt. I särskild grad gäller detta Kungl. Maj:ts befallningshavande,
vars befattning med olika ärenden gör, att en understödjande verksamhet av
praktiska skäl måste kunna utövas av denna myndighet. Sådan har hittills förekommit
i fråga., om från utlandet ankommande personer och vid utackordering av
fånges barn. Även för framtiden kan möjligen sådant inträffa, och det synes då
lämpligt, att talan om ersättning därför av ett fattigvårdssamhälle i dessa fall
liksom nu behandlas i den för fattigvårdsmål stadgade ordning.
Vid bestämmande av reglerna för talan i dessa fall synes det dock ej vara
lämpligt att till alla delar följa föreskrifterna för tvister mellan fattigvårdssamhällen.
Sålunda torde det ej vara erforderligt att här giva några föreskrifter
rörande en föregående utredning och anmaning. Vad beträffar den för fattigvårdssamhällena
gällande föreskriften om talans anhängiggörande inom viss tid,
kunde väl ifrågasättas dess tillämpande även vid krav, som här avses, vilket ock
för närvarande lärer vara praxis. Något särskilt behov härav synes dock ej finnas
i dessa fall, och kommittén har därför ej ansett någon föreskrift härom höra givas.»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
371
Från en del håll, bl. a. av kammarrätten, har påyrkats, att för förevarande
fall samma ansökningstid måtte stadgas som i tvister mellan
fattigvårdssamhällen angående ersättning för lämnad fattigvård.
Av ett par myndigheter har förordats, att i §:n måtte uttryckligen
omnämnas, att anstalt eller inrättning äger utkräva full ersättning för
fattigvård utan sådant undantag som i 51 § angives.
Direktionen för akademiska sjukhuset i Uppsala har anmärkt, att bestämmelsen
att om målets behandling skall gälla vad i 56 § sägs, innebär,
att anstalten får vända sig till den Kungl. Maj:ts befallningshavande,
varunder den sjukes vistelsekommun lyder, men att hänvisningen till
56 § leder till, att denne befallningshavaude kan överlämna målet till
den befallningshavande, där den sjuke har hemortsrätt. Det synes direktionen
lämpligare om anstalten endast behövde gå mot vistelsekommunen
för ersättningens utfående och denna sedermera finge vända sig
mot hemortskommunen, särskilt som den av anstalten innehavda ansvarsförbindelsen
utgivits av vistelsekommunen. Denna ändring skulle, framhåller
direktionen, kunna genomföras därigenom att hänvisningen i 60 §
till 56 § ändrades till en hänvisning allenast till första stycket av 56 §.
Någon egentlig anledning, varför i förevarande fall talan ej skall
ske inom den i 55 § av förslaget angivna tid, synes mig icke föreligga.
Stadgandet i nämnda § har av kommittén motiverats med,
att det fattigvårdssamhälle, som skall betala, ej allt för länge bör hållas
i okunnighet om tillvaron och omfattningen av denna betalningsskyldighet
samt att detsamma bör bliva i tillfälle att själv vidtaga åtgärder
för en framtida försörjning genom yrkande på hemsändning, överenskommelse
eller andra åtgärder. Vad angår förevarande stadgande, så
har ju i det fall, då ansvarsförbindelse lämnats, fattigvårdssamhället
kännedom om fattigvården, men eljest är preskriptionstiden ägnad att
redan på ett tidigt stadium göra samhället underrättat härom, vilket
givetvis är fördelaktigt. Då härtill kommer, att, enligt vad kommittén
upplyst, i praxis i dessa fall redan tillämpats den i fattigvårdsmål gällande
preskriptionstiden, anser jag mig böra tillstyrka vad kammarrätten
och andra myndigheter i detta avseende föreslagit.
Något angivande av att anstalt eller inrättning äger utkräva ersättning
utan sådant undantag, som i 51 § angives, torde icke erfordras, då
51 § endast avser ersättning, som utgår enligt 50 §, och sistnämnda §
blott innehåller bestämmelse om den ersättning för fattigvård, som tillkommer
fattigvårdssamhälle.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
372
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
Direktionens för akademiska sjukhuset erinran finner jag befogad*
Såsom direktionen föreslagit synes därför i förevarande § böra hänvisasendast
till 1 stycket av 56 §.
Uttagande ar
gottgörelse
från landsting.
59 §.
(61 § i kommitténs
förslag).
59 §. (61 § i kommitténs förslag).
I 61 § av kommitténs förslag stadgas:
»Gottgörelse av landsting för vårdkostnad, varom i 40 och 41 §§
förmäles, skall sökas inom två år, efter det kostnaden av fattigvårdsstyrelsen
utgivits, vid äventyr, om det försummas, att rätt till gottgörelse
för den kostnad förfallit. Har fråga om skyldighet att vidkännas
kostnaden varit föremål för tvist, räknas tiden från det tvisten slutligen
avgjorts.
Därest gottgörelse vägras för vårdkostnad, som här sägs, äger fattigvårdsstyrelsen
att hos Kungl. Maj:ts befallningsh avande föra talan om
utfående därav; och gäller om målets behandling i motsvarande tillämpning
vad som stadgas i 56 §.»
Kommittén anför i motiverna:
»Enligt kommitténs förslag, 40 och 41 §§, är fattigvårdssamhälle i vissa fall
berättigat att erhålla gottgörelse för fattigvård från landstinget. Framställning
om dylik gottgörelse bör naturligen av vederbörande fattigvårdsstyrelse göras hos
det landstingets organ, som i allmänhet har att emottaga framställningar till
landstinget. Det har ej ansetts lämpligt att här, liksom då det är fråga om gottgörelse
av staten, föreskriva, att ansökningarna skola på en gång inlämnas för de
under föregående år utgivna belopp, utan ansökning bör kunna göras för värjo
särskilt fall. Någon viss tid torde dock böra föreskrivas, inom vilken ansökning
skall göras för att kunna vinna avseende. Kommittén har i sådant avseende
föreslagit en tid av två år, att räknas från det kostnaden av fattigvårdsstyrelsen
utgivits. Samma tid har, såsom längre fram (70 §) behandlas, föreslagits
för väckande av talan om ersättning för fattigvård mot enskild person. Då
det är avsett, att frågan om vilket fattigvårdssamhälle och därigenom även vilket
landsting bör ansvara för kostnaden skall vara avgjord, innan gottgörelse sökes
hos landstinget, kan dock i det fall, att tvist uppstått mellan särskilda fattigvårdssamhällen
om ersättningsskyldighet för lämnad fattigvård, omförmälda tid
av två år för väckande av talan vara otillräcklig. Enahanda förhållande kan även
inträda, då talan måst föras hos Konungens befallningshavande för att få frå
fan
om enskild försörjningspliktigs ersättningsskyldighet vederbörligen prövad.
’ör nu nämnda fall, där fråga om skyldighet att vidkännas vårdkostnaden varit
föremål för tvist, har kommittén föreslagit, att den ovan nämnda tiden av två år
skall räknas från det tvisten slutligen avgjorts. Däremot avses här ej att medgiva
fattigvårdssamhället att räkna två år från det att eventuellt anspråk på gottgörelse
av staten prövats.
Det har ansetts överflödigt att lämna några föreskrifter rörande de handlingar,
som skola företes vid ansökan om gottgörelse av landstinget. Av stadgandet
i 40 § framgår emellertid, att utredning måste föreligga rörande hemorts
-
373
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
rätt, behov av fattigvård enligt 1 §, kostnadens storlek samt anställda försök att
erhålla gottgörelse för kostnaden av enskild, eller, där sådant kunnat ifrågakomma
och inom den föreskrivna tiden medhunnits, av staten.
Därest gottgörelse vägras, bör sökanden hava rätt att få sitt anspråk prövat
av någon statens myndighet, Lämpligast är uppenbarligen därvid liksom vid
tvister mellan fattigvårdssamhällen att låta målet gå till Konungens befallningshavande,
varvid den i 56 § stadgade ordning i motsvarande tillämpning bör följas.
Någon viss tid för talans anhängiggörande synes icke vara erforderlig. s>
Kungl. Maj:ts befallning skavande i Jämtlands län framhåller såsom
en olägenhet, att därest process om ersättning först skall föras mellan primärkommunerna
och sedan mot landsting, detta kan göra invändning,
som kan föranleda kravets avvisande.
Blekinge läns landsting anser den föreslagna anordningen med process
i samma ordning som fattigvårdsmål föga tilltalande och. framhåller
såsom lämpligare, att kommunen genom Kungl. Maj:ts befallningshavande
till landstinget inkommer med sina anspråk, vilka av landstinget
behandlas i vanlig ordning, varefter landstingets beslut kan överklagas.
På sätt under 40 § anmärkts har kammarrätten, i stället för den av
kommittén föreslagna ordningen för fastställande av landstingens ersättningsskyldighet
gentemot primärkommunerna, ifrågasatt, att vistelsekommun
skulle äga söka ersättning omedelbart av landstinget i det landstingsområde,
där hemortskommunen anses belägen, och att icke vistelsekommunen
utan vederbörande landsting skulle hava att söka gottgörelse
för vårdkostnaden av den vårdade eller för honom försörjnings plikt! g
person eller av staten. Under 52 § har vidare omnämnts kammarrättens
erinran mot nämnda §, att sådan utredning, som däri föreskrives, bör
stadgas jämväl då samhälle vill utsöka ersättning av landsting. I enlighet
härmed har jag föreslagit ändring i 52 §. I anslutning till vad
kammarrätten under 52 § yttrat har kammarrätten föreslagit, att i 2 stycket
av förevarande § hänvisning måtte göras, förutom till 56 §, även till
52 §. Slutligen har kammarrätten uttalat, att tiden för uttagande av gottgörelse
för fattigvård från landsting utan olägenhet synes kunna förkortas
från två till ett år.
En fattigvårdsstyrelse anser, att för ifrågavarande talan den vanliga
civila preskriptionstiden bör gälla.
De framställda anmärkningarna, i den män de ej kunna anses besvarade
genom mitt yttrande angående 40 §, torde, särskilt som det
föreslagna stadgandet av flertalet landsting och övriga i ärendet hörda
vederbörande lämnats utan erinran, ej böra föranleda ändring i kommitténs
förslag.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
374
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Cottgörelse av
staten för fattigvård.
60 §.
(62 § i kommitténs
förslag).
Gällande bestämmelser.
Kommitténs
förslag.
60 §. (62 § i kommitténs förslag).
Enligt gällande fattigvårds förordning erhålla kommunerna ersättning
av staten för av dem utgiven fattigvård i följande fall:
a) om fattigvård enligt 1 § fattigvårds förordningen tilldelats någon,
vilkens hemortsrätt ej kan utrönas (29 § 3 mom.);
b) om dylik fattigvård lämnats den, som icke är svensk medborgare
(29 § 3 mom.); (i båda dessa fall under förutsättning att ersättning
ej kunnat hos enskild person uttagas);
c) om fattigvård lämnats krigsmanskap eller arbetare vid statens
varv eller verkstäder inom viss tid efter anställningens slut och behovet
grundar sig å ålderdom eller förhållande, som ägt rum under tjänstetiden,
ävensom i visst fall åt deras hustrur och barn (31 § 1 mom.);
samt
d) om fattigvård lämnats åt person, som under minst fem år
vistats utom hemortssamhället och detta tillika är av fattigvård synnerligen
betungat eller personen i fråga oavbrutet under samma tid vistats
utom riket samt för sådant ändamål anslagna medel lämna tillgång och
Kungl. Maj:t prövar skäligt (31 § 2 mom.).
Såsom i det följande skall närmare beröras utgår dessutom ersättning
av staten i vissa fall för understöd, som av fångvårdsstyrelse å
svensk gränsort meddelas till vissa svenska medborgare. I visst fall
bestridas kostnader av detta slag direkt av Kungl. Maj:ts befallningskavande.
Ersättning i dessa fall utgår från det under nionde huvudtiteln upptagna
förslagsanslaget för fattigvården i allmänhet.
Från och med år 1915 gäldas av nämnda anslag dels de kostnader,
som enligt den med Danmark och Norge den 26 maj 1914 avslutade
fattigvårdskonvention uppkomma för fattigvård i Sverige åt dansk
eller norsk undersåte eller för hans hemsändande till hemlandet, dels
ock sådan ersättning, som enligt samma konvention skall från Sverige
utgivas för i Danmark eller Norge lämnad fattigvård åt svensk undersåte.
Slutligen må nämnas, att från berörda anslag årligen vissa belopp
utbetalas till understöd åt fattiga lappar.
Enligt kommitténs förslag skall liksom för närvarande kostnaden
för understöd åt vissa kategorier behövande ersättas av staten, därest
ersättning för fattigvården ej kan uttagas hos enskild person. Sålunda
har kommittén (62 § 1 stycket) upptagit fattigvårdsförordningens stadgande,
att vederbörande fattigvårdssamhälle erhåller gottgörelse av sta
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 375
ten för obligatorisk fattigvård åt person, som icke är svensk medborgare.
Undantag har därvid ej gjorts för fattigvård, som omförmäles i 51 §
av kommitténs förslag.
Vidare skall, liksom nn, obligatorisk fattigvård åt någon, vilkens
hemortsrätt ej kan utrönas, gottgöras av staten (62 § 1 stycket i kommittéförslaget).
Ersättningsskyldigheten sträcker sig dock ej till fattigvård
enligt 51 §. Kommittén motiverar detta med att enligt nämnda §
vistelsekommunen skall själv vidkännas kostnaden för dylik fattigvård
och att staten synes allenast böra supplera den ersättningsskyldighet,
som, därest hemortsrätten blivit utrönt, skolat åligga hemortskommunen.
Vidkommande frågan om gottgörelse av staten under vissa omständigheter
för fattigvård, som beviljats den, som oavbrutet under minst fem
år vistats utom fattigvårdssamhället, har kommittén i huvudsak bibehållit
fattigvårdsförordningens ståndpunkt i denna del. Förslaget stadgar
nämligen (62 § 2 stycket), att om fattigvårdssamhället, utan att sådan
person under nämnda tid av samhället åtnjutit fattigvård, »därefter fått
bekosta fattigvård enligt 1 § åt honom, hans minderåriga barn eller
hustru, vilka jämväl under nämnda tid oavbrutet vistats utom samhället
utan att därunder hava av detsamma åtnjutit fattigvård, gäller om gottgörelse
av staten för fattigvården vad i föregående stycke stadgats».
Liksom beträffande fattigvård åt någon, vilkens hemortsrätt ej kunnat
utrönas, sträcker sig ersättningsskyldigheten ej till fattigvård enligt förslagets
51 §. I olikhet mot fattigvårdsförordningen gör förslaget ej
ersättningens utgående beroende av att kommunernas utgifter för fattigvårdsändamål
varit synnerligen tyngande eller att understödstagaren under
angiven tid oavbrutet vistats utom riket eller av att anslagna medel
lämna tillgång. I sina motiver anför kommittén:
»Enligt fattigvårdsförordningens ursprungliga lydelse var statsunderstödets
utgående vid fattigvård åt den, som varit borta i minst 5 år, alltid beroende avatt
samhället i fråga var synnerligen betungat av fattigvård, men genom Kungl.
förordningen den 13 juli 1887 gjordes till bestämmelsen härom ett tillägg, enligt
vilket statsunderstödet kunde utgå oavsett nämnda förhållande, för det fall att
bortovaron bestått i en oavbruten vistelse utom riket. Genom detta tillägg förlorade
lagrummet i viss mån sin ursprungliga karaktär. Medan dess bestämmelse
förut varit att bringa lindring åt synnerligen betungade fattigvårdssamhällen, fick
det sedermera till uppgift även att reglera statens försörjningsplikt beträffande
personer, som under eu viss tid vistats utrikes. Att lagrummet ej heller i praxis
synts ägnat att fylla sin tidigare uppgift, framgår också därav, att några strängare
krav ej uppställts, då det gällt att avgöra, huruvida ett fattigvårdssamhälle varit
synnerligen betungat. Sålunda hava stadskommuner upprepade gånger tillerkänts
dylik gottgörelse, ehuru de haft lägre utdebiteringar för fattigvården än det stora
flertalet landskommuner. Ej heller vägras gottgörelse för fattigvård åt en person,
för vilken sådan en gång börjat utgå, även om kommunens utgifter för fattigvårds
-
376
Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ändamål sedermera skulle minskats. Någon nämnvärd betydelse ur synpunkten
att bereda lättnad åt i fattigvårdsavseende särskilt betungade kommuner torde
det nämnda villkoret alltså ej Lava och utjämningsspörsmålets ordnande kräver,
såsom kommittén förut betonat, alldeles särskilda åtgärder.
Vid ovan nämnda förhållande har kommittén ej ansett lämpligt att vidare
göra fattigvårdskostnadens återbetalande av statsmedel i detta fall beroende av
den omständigheten, att kommunens utgifter för fattigvårdsändamål varit mer
eller mindre tyngande. Med denna förändring synes också villkoret, att ersättning
er hålles endast »i den mån för sådant ändamål anslagna medel lämna tillgång»
böra utgå. Ett godkännande i lagstiftningen av principen om statens ersättningsskyldighet
i detta fall torde fordra att gottgörelse skall utgå, om de i
lagrummet angivna förutsättningarna äro för handen. För övrigt utgår gottgörelsen
ur ett förslagsanslag, anslaget till »fattigvården i allmänhet», och ersättning
har därför beviljats utan särskild prövning om anslaget räckt till. Att statens
ersättningsskyldighet icke skall omfatta viss tillfällig fattigvård beröres här
nedan.
Genom den nu nämnda förändringen i fråga om gottgörelse för fattigvård
åt den, som länge varit borta från hemortssamhället, har någon nämnvärd fördel
ej beretts kommunerna utöver den, som de redan haft på grund av stadgandets
tillämpning i praxis. En mera verksam hjälp skulle lämnas kommunerna,
därest gottgörelse erhölles för fattigvård åt personer, som varit frånvarande
kortare tid än 5 år. Gjordes denna tid mycket kort — i Tyskland förloras hemortsrätt
efter ett års frånvaro, varefter kostnaden för underhållet bestrides av ett
fattigvårdssamhälle av högre ordning (Landarmenverband) — skulle därav otvivelaktigt
följa, att ett stort antal fattiga komme att underhållas av kommunerna på
statens bekostnad. Detta skulle emellertid icke vara utan olägenheter. Man kan
nämligen knappast förutsätta, att ett fattigvårdssamhälle skall ägna samma uppmärksamhet
åt understödsfrågor, som icke beröra dess egen ekonomi. Vid dylika
understödsfall torde man hava att räkna med en minskad omtanke vid understödsfallets
undersökning och bedömande samt underlåtenhet att hålla tillsyn
över medlens användande, varförutom särskilt är att befara, att understöd, som
en gång börjat utgå, ej indrages, även om förändrade förhållanden skulle inträda,
som böra föranleda därtill. Så länge statens bidrag i dessa fall varit jämförelsevis
litet (för år 1907 c:a 108,000 kronor), hava olägenheterna naturligen varit
mindre, men denna utgift har sedan dess betydligt stigit (år 1913 utgjorde den
över 233,000 kronor), och om femårstiden förkortas med ett eller annat år, skulle
statens kostnader för denna fattigvård snart stiga och därmed också svårigheterna
att kontrollera fattigvårdsstyrelsernas uppgifter och sätt att handhava fattigvården
i förevarande fall. I Tyskland har det vid anställda undersökningar visat sig,
att fattigvård åt s. k. hemortsrättslösa meddelats i alltför stor utsträckning och
på somliga ställen hava provinsförvaltningarna börjat anställa inspektioner, vilka
föranlett till indragning eller minskning av understödet i många fall. Anordnandet
av en inspektion över kommunernas fattigvård skall tvivelsutan även hos
oss vara ägnat att minska de betänkligheter, som kunna anföras mot bestämmandet
av kortare tid i förevarande fall, men det torde dock vara skäl att iakttaga
en viss försiktighet i förevarande avseende.
Lagen om allmän pensionsförsäkring har utövat inflytande även på nu förevarande
spörsmål. Genom denna lag har nämligen, såsom ovan (sid. 320) blivit
berört, kommunernas understödsverksamhet i stor omfattning överflyttats på
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 377
staten, och häri synes kommittén ligga ett ytterligare skäl att åtminstone tills
vidare bibehålla fem års frånvaro såsom villkor för åtnjutande av gottgörelse för
meddelad fattigvård. 0
, .. Bestämmelsen om att frånvaron skall vara oavbruten är ej avsedd att innebara,
att ett rent tillfälligt besök i samhället avbryter femårsperioden. Gällande
f attigvardsf or ordnings likalydande bestämmelse har ej heller tolkats så strängt,
och detta överensstämmer med den betydelse, som man i allmänhet i fattigvårdshänseende
lugger 1 en oavbruten vistelse; genom ett tillfälligt besök återknytes ej
samhörigheten med kommunen. Frånvaro från hemortssamhället föreligger enligt
kommitténs uppfattning, även om frånvaron ej är frivillig, t. ex. om personen
mtagits 1 fängelse. För att bortovaro skall anses äga rum, fordras enligt fattigvårdsforordnmgen,
att vederbörandes familj också är frånvarande från samhället,
d. v. barn under 15 år och hustru. Denna bestämmelse torde böra bibehållas!
. klar fattigvård åtnjutits från hemortskommunen, har därmed en viss förbindelse
forefunnits med kommunen, så att man ej längre kan giva frånvaron
samma betydelse 1 förevarande avseende. Praxis har redan tillagt åtnjuten fattig™
en(b''hk. inverkan, och det synes vara lämpligt att i lagen giva uttryck
darat. klar blir det naturligen i regel fråga om en fattigvård, som givits av
annan kommun an hemortskommunen men av denna senare ersatts; dock bör
detsamma galla, om hemortskommunen skulle direkt utgiva understöd till någon
sm medlem, so in uppehåller sig i annan kommun. Liksom i allmänhet bör även
med fattigvård, som någon själv åtnjutit, likställas fattigvård åt hans minderåriga
barn eller hustru.
. stadgandet sådant det avfattats i kommitténs förslag framgår, vad även
nu 1 praxis tillämpas, att därest, efter det bortovaron upphört, personen i fråga
någon tid försörjt sig själv i hemortskommunen, sådant fall icke föreligger, som
har avses. Det förutsattes nämligen, att fattigvårdsbehovet inträtt, innan han
återväxt till samhallet eller åtminstone omedelbart därefter. Å andra sidan fortfar
naturligen rätt till ersättning endast så länge detta fattigvårdsbehov fortgår;
skulle personen 1 fråga åter bliva i tillfälle att någon tid försörja sig själv, upphör
statens på de förut existerande förhållandena grundade ersättningsskyldighet.»
Beträffande den i denna § uppställda förutsättning- för ersättning av
staten, att ersättning ej kan uttagas hos enskild person, åberopar Stockholms
stads fattigvardsnämnd såsom beaktansvärt ett uttalande av dess
t. f. ombudsman, vilken framhåller, att, på grund av den jämförelsevis
begränsade omfattningen av nuvarande 1 §, berörda förutsättning icke
visat sig vålla några egentliga svårigheter, men att det kan befaras, att,
sedan området för nämnda § utvidgats, i regel kommer att fordras, att
fångvårdsstyrelse, innan statsersättning utfås, på ett eller annat sätt
styrker, att ersättning av enskild ej kunnat erhållas; i så fall torde föreskrifter
härutinnan vara erforderliga.
Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Örebro län anser av stadgandet i 1
stycket ej tydligt framgå den inskränkning, som enligt motiveringen
gäller med avseende å omfattningen av den ersättning, vilken av staten lämnas.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 48
Yttranden.
378
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
För en nedsättning av den i 2 stycket föreskrivna tiden 5 år hava
uttalat sig Norrbottens läns landsting och socialstyrelsen, vilka förordat en
tid av tre år, samt svenska fattigvårdsförbundet.
Kammarrätten har förklarat sig ej finna anledning att uttala någon
från kommitténs avvikande mening i denna del. En ledamot har ansett
det böra komma under övervägande, huruvida icke här avsedda tidsperiod
kunde förkortas till tre eller åtminstone fyra år, samt anfört:
»Bestämmandet av en kortare tid — exempelvis tre år — skulle i kommunernas
fattigvårdstunga medföra en sannolikt ganska avsevärd lättnad, vilken
synes kunna antagas komma att även ur utjämningssynpunkt verka garnände.
Ej heller torde böra förbises, att en bortovaro från kommunen under en tidrymd
av tre år väl i allmänhet lärer kunna anses tillfyllest för att utplåna den samhörighet
mellan kommunen och understödstagaren, som utgör underlaget for
hemortsrätten och följaktligen även för den kommunala försörjningsplikten.»
Socialstyrelsen anser det kunna ifrågasättas, om ej staten skäligen
borde övertaga betalningsansvaret även i det fall, att hemortskommunen
utgivit understöd under tiden för understödstagarens frånvaro
_ den samhörighet mellan kommunen och understödstagaren, som i
sådant fall förekommer, kan nämligen, enligt styrelsens åsikt, knappast
utgöra grund för några anspråk på fattigvård.
Över ståt h dl lar ämbetet har i detta sammanhang framfört ett förslag,
som åsyftar att reducera fattigvårdsprocessernas antal. Overståthållarämbetet
yttrar:
»Uti processer om fattigvård har hitintills ofta förekommit, att man för att
bestämma den understöddes hemortsrätt vid undersökningen fått gå tillbaka till
hans mantalsskrivning för 20—30 år sedan. I de flesta sådana mål torde det,
sedan målet efter flerårig behandling avgjorts, befinnas, att den slutligen till ersättning
dömda kommunen på grund av den understöddes mer än o-ånga bortovaro
från kommunen i sin tur är berättigad till ersättning av staten. Pa kommunens
framställning om sådan ersättning skola handlingarna i det oftast vidlyftiga
målet då ånyo granskas av Kungl. Maj:ts befallningskavande för att slutligen
bliva föremål för Kungl. Maj:ts prövning. .. .. ,
Dessa processer torde för de dömande myndigheterna vara de besvärligaste
med den ofta fleråriga utredning, som måste försiggå, då den understödde vistats
kanske på otaliga platser, men, som sagt, icke sedan många år tillbaka någonstädes
under sådana förhållanden, som föranlett mantalsskrivning. Bliva strängare
mantalsskrivningsbestämmelser införda, torde visserligen sådana processer
komma att minskas, men ännu länge bliva de nog ofta förekommande.
Till förhindrande härav skulle man kunna tänka sig, att staten tor tramtiden
skulle åtaga sig ersättningsskyldigheten i alla sådana fall, dar hemortsrätten
icke på grund av den understöddes mantalsskrivning under något av de
5 senaste åren kunnat bindas vid visst fattigvårdssamhälle. Så snart detta konstaterats,
skulle sålunda i processer av ifrågavarande slag målet kunna avskrivas
Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 135. 379
med hänvisning för sökande kommunen att i vederbörlig ordning söka ersättning
av staten. En bestämmelse i sådant syfte i den föreslagna lagen anser överståthållarämbetet
önskvärd.»
Kammarrätten anför härom:
»Detta förslag kan kammarrätten icke för sin del biträda. Att, därest detsamma
vunne godkännande, fattigvårdssamliällenas intresse att förebringa utredning
angående understödstagarnes hemortsrätt i talrika fall skulle avtaga eller
tilläventyrs helt och hållet upphöra är ej svårt att förutsäga. Däremot komme
i förevarande mål ofta nog staten faktiskt att intaga parts ställning, och den
ifrågasatta anordningen kunde helt visst icke utan risk genomföras, med mindre
särskilda åtgärder vidtoges för tillvaratagande av statens intressen. Säkerligen
bleve nödvändigt, att det hos varje länsstyrelse uppdroges åt en tjänsteman att
i förevarande mål iakttaga och bevaka kronans rätt. Det säger sig självt, att
hela detta förfarande komme att föranleda mycket arbete och dryga kostnader.»
Beträffande formuleringen av 2 stycket hava av t. f. ombudsmannen hos
Stockholms stads fattigvård snämnd gjorts i det följande återgivna erinringar,
vilka av fattigvdrdsnämnden samt kammarrätten ansetts beaktansvärda.
Nämnde ombudsman har sålunda ifrågasatt en uttrycklig
bestämmelse därom, huruvida för person, som även efter fyllda 60 år
vistats minst 5 år utom sitt hemortssamhälle, ersättning kan erhållas
av statsmedel. — I samma riktning har överståthdllarämbetet uttalat
sig. Ombudsmannen har vidare ansett förtydligande erforderligt därom,
huruvida bortovaron i de fall, då en fångvårdsstyrelse först efter
en flerårig process till annat samhälle erlagt ersättning för lämnad fattigvård,
skall beräknas med tiden för fattigvårdens början, tiden för
talans anhängiggörande eller tiden för likvidens erläggande såsom utgångspunkt.
Slutligen har ombudsmannen i anledning av kommitténs
uttalande i motiveringen, att bortovaro ej skall anses äga rum,
därest understödstagarens hustru eller minderåriga barn vistas inom samhället,
förklarat detta ingalunda tydligt framgå av lagtexten, som endast
synes uppställa denna fordran för det fall att hustru och barn få understöd,
varför även i denna del ett förtydligande torde vara nödvändigt.
_ Vidare hava Kungl. Maj ds befallningshavande i Blekinge län, svenska
fattigvårdsförbundet samt kammarrätten funnit önskvärt, att i lagrummet
införes uttrycklig föreskrift, att fattigvårdsbehovet skall kava inträtt,
innan understödstagaren efter stadgad oavbruten bortovaro återvänt till
samhället eller åtminstone omedelbart därefter.
Statskontoret förklarar sig uttryckligen ej hava något att erinra mot
den av kommittén föreslagna utsträckningen av statens ersättningsskyldighet.
380
Departe
ments
chefen.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Stadgandet i förevarande § har av det övervägande antalet i ärendet
hörda myndigheter i huvudsak lämnats utan erinran, och även jag
anser mig böra i princip förorda detsamma.
I anledning av den i ett par yttranden uttalade önskvärdheten av föreskrifter
om den bevisning, som bör fordras därom att ersättning ej kan
uttagas hos enskild person, må erinras därom, att för närvarande en
kungörelse den 21 augusti 1885 innehåller bestämmelser angående handlingar,
som böra bifogas ansökningar om ersättning av statsmedel för
fattigvårdskostnader. Den författning till ersättande av nämnda kungörelse,
vartill kommittén uppgjort förslag, innehåller bland annat, att
vid ansökningen skall fogas uppgift, avfattad enligt 52 §. Enligt vad
jag vid nämnda § hemställt, bör däri föreskrivas, att sådan utredning,
som i §:n avses, skall komma till stånd jämväl då fattigvårdssamhälle
vill söka ersättning av staten, och denna utredning skall avse bland
annat personer, som äro pliktiga att försörja den nödställde, och deras
ekonomiska ställning. Vid 61 § 1 mom. kommer jag att föreslå, att
däri skola intagas de föreskrifter, som för närvarande förekomma i kungörelsen
den 21 augusti 1885. I fall av behov torde Kungl. Maj:ts befallningshavande
böra föranstalta om utredningens kompletterande.
Den av kommittén föreslagna utvidgningen av statens skyldighet
att direkt bidraga till kommunernas fattigvård är, såsom kommittén
framhållit, tämligen obetydlig. Starka skäl synas mig tala för att staten
i vidsträcktare mån ersätter fattigvård åt personer, som någon tid
varit borta från sin hemortskommun. Härigenom skulle kommunerna
vinna en viss lindring i sina fattigvårdsutgifter och någon utjämning
av fattigvårdsbördan skulle komma till stånd. Denna utvidgning av
statens ersättningsskyldighet synes mig lämpligen böra ske på det i
vissa yttranden föreslagna sätt, att den tid, under vilken en understödstagare
skall hava oavbrutet vistats utom fattigvårdssamhället för att
detta skall för fattigvård åt honom erhålla ersättning av staten, nedsättes
till tre år.
Huvudsakligen på de av kammarrätten anförda skäl finner jag mig
böra avstyrka den av överståthållarämbetet ifrågasatta anordning för
åstadkommande av minskning i fattigvårdsprocessernas antal.
Frågan, huruvida för person, som även efter fyllda 60 år vistats
minst 5 år (enligt vad jag föreslagit 3 år) utom sitt hemortssamhälle,
ersättning bör kunna erhållas av statsmedel, torde böra besvaras så,
att hela perioden måste hava förflutit innan personen fyller 60 år; vid
denna ålder får han ju enligt 46 § oföränderlig hemortsrätt och en därefter
utom samhället tillbragt tid synes ej heller böra öva inflytande på
381
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
hemortskommunens skyldighet att själv vidkännas kostnaden för hans
underhåll. Såsom från några håll ifrågasatts, har jag ansett uttrycklig
föreskrift härom böra inflyta i lagen. Konsekvensen har dock synts
mig bjuda, att detsamma stadgas även ifråga om den, som icke nått den
i 1 § stadgade minderårighetsgränsen.
Ett annat spörsmål, som från myndigheternas sida varit föremål
för uppmärksamhet, är det, huruvida, då hemortssamhälle utgivit ersättning
för fattigvård, som meddelats av annat samhälle, den ifrågavarande
perioden skall hava gått till ända, när fattigvården började utgivas, när
talan mot hemortssamhället anhängiggjordes, eller när detta samhälle utgav
ersättningen. Närmast till hands skulle väl ligga, att låta sistnämnda tidpunkt
vara avgörande. En sådan anordning skulle emellertid vara förenad
med den olägenheten, att hemortssamhället då kunde tänkas i vissa fall
söka i det längsta uppskjuta likviden i syfte att perioden vid betalningen
skulle hava gått till ända och rätten till ersättning av staten inträda.
Tiden, då fattigvården började utgivas, torde icke heller kunna ifrågakomma
— det är ju här fråga om tidpunkten för återknytande av samhörigheten
mellan personen i fråga och hans hemortssamhälle och dylikt
återknytande äger ju icke rum därför att personen av annat samhälle
erhåller fattigvård. Däremot synes mig dagen för talans anställande
mot hemortskommunen böra vara den avgörande tidpunkten; då reses
efter frånvaron anspråk mot hemortskommunen i anledning av fattigvård
åt den frånvarande. Tidpunkten för talans anhängiggörande torde
böra preciseras på det sätt, att därmed avses tiden, då hemortssamhället
delgivits antingen anmaning, som i 53 § sägs, eller, i
något av de fall, då enligt 54 § 2 stycket talan om ersättning för utgiven
fattigvård må ske utan föregående anmaning, den till Kungl.
Maj:ts befallningshavande i målet ingivna ansökan. Uttryckligt stadgande
härom torde böra givas.
Likaledes synes mig, på sätt även blivit ifrågasatt, böra givas
uttrycklig föreskrift om att fattigvården skall hava meddelats, innan
understö dstagaren återvänt till samhället eller omedelbart därefter.
Däremot kan jag icke dela en från ett par håll uttalad uppfattning,
att av det föreslagna stadgandet ej tydligt framgår, att bortovaro, som
föranleder statsersättning, ej skall anses äga rum, därest understödstagarens
hustru eller minderåriga barn vistas inom samhället utan att
erhålla understöd.
I anledning av lagstiftningen om adoption torde, i överensstämmelse
med vad av mig iakttagits i en del föregående §§, adoptivbarn
böra jämnställas med barn.
382
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Enligt 49 § 2 mom. inverkar på mans hemortsrätt fattigvård, som
under bestående äktenskap tilldelats hustruns barn, som hon ägt före
äktenskapet och som hava hennes hemortsrätt, eller hennes adoptivbarn,
som hava hennes hemortsrät. Dessa hustruns barn och adoptivbarn
torde i nu förevarande hänseende böra vara likställda med barn;
givetvis dock endast såvitt avser vistelse och fattigvård under den
del av 3-års perioden, som förflutit efter det makarna ingått äktenskap.
Liksom enligt 49 § 2 mom. fattigvård åt barn utom äktenskap
ej inverkar på faderns förvärv av hemortsrätt och fattigvård åt barn,
som blivit adopterade, ej inverkar på faderns eller moderns förvärv av
dylik rätt, kommer sådana barns vistelse samt fattigvård åt dem ej att
öva inflytande på frågan om ersättning av staten för fattigvård.
Krigsmanskap I det föregående (s. 374) har omnämnts den skyldighet, som enligt
statens "arv 31 § 1 inom. fattigvårdsförordningen staten har att ersätta kommunerna
och verkstäder för fattigvård, som lämnats krig smanskap och arbetare vid statens varv
personer e^er verkstäder inom viss tid efter anställningens slut, därest behovet
grundar sig å ålderdom eller under tjänstetiden ådragen sjukdom, vanförhet
eller lyte, ävensom i visst fall åt deras hustrur och minderåriga
barn.
Kommittén. Kommittén yttrar härom:
»Sedan den tidpunkt, då detta stadgande tillkom, har statens verksamhet
såsom arbetsgivare väsentligt utvidgats; erinras må allenast om dess betydande
anläggningar till den allmänna samfärdselns uppehållande och för tillgodogörande
av kraften i statens vattenfall. Även på det militära området, till vilket stadgandet
närmast hänför sig, hava inträtt ändrade förhållanden, vilka öva inflytande
på bedömandet av förevarande fråga. Staten har ock numera i ganska
stor omfattning gjorts på annat sätt än i form av ersättning till den kommunala
fattigvården ansvarig för försörjningen av de personer, som äro i dess rörelse
eller för försvarsändamål anställda. Så har staten att, i likhet med enskilda
arbetsgivare, ansvara för de risker, som arbetarna vid dess varv och verkstäder
löpa t. ex. genom olycksfall i arbetet. Enligt kungl. förordningen den 18 juni
1909 utgiver staten dessutom ersättning, om under militärtjänstgöring i fred
olycksfall inträffar, så att tjänstgörande värnpliktig, volontär vid hären eller
någon, som tillhör flottans eller kustartilleriets stammanskap, varder skadad eller
om någon av nämnda personer skadats under tjänstgöring i krig. Sådan ersättning
utgiver staten också, om sjukdom med därav följande skada yppas under
eller efter slutad militärtjänstgöring och tjänstgöringen skäligen kan antagas
hava bidragit till sjukdomen. Slutligen bör tagas i betraktande, att staten i stor
omfattning lämnar sina arbetare förmåner i form av pension m. m. Med hänsyn
till dessa ändrade förhållanden kan det synas tvivelaktigt, huru vidsträckt tilllämpning
numera må kunna givas åt fattigvårdsförordningens ifrågavarande stadgande,
särskilt vad som kan anses inbegripet under uttrycket »kronans varv eller
verkstäder». Såsom nyss antytts, lärer vid stadgandets tillkomst avsetts anlägg
-
383
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
ningar för militärt ändamål. Ännu vid genomförandet av 1871 års förordning
torde man närmast hava syftat på dessa; frågan om statens ansvarighet i kommunalt
hänseende för andra anläggningar för industriellt ändamål förelåg då
icke. Detta är däremot för närvarande fallet. Efter ordalagen skulle stadgandet
numera kunna tillämpas även på sådana statens industriella anläggningar i allmänhet,
som kunna hänföras under benämningen verkstäder, såsom t. ex. statens
järnvägars verkstäder. Ej heller synes en sådan tolkning av stadgandet strida
mot grundtanken i detsamma. Kommittén veterligen har dock en sådan vidsträckt
tillämpning av stadgandet icke i praktiken förekommit. Men härmed har
frågan fått en mycket mera omfattande räckvidd än förut och berör förhållanden
av stor betydelse även på andra områden än fattigvårdens.»
Efter att hava omnämnt, att för år 1913 de återbetalda understöden
till krigsman, hans hustru och minderåriga barn utgjorde 13,053 kronor
samt till arbetare eller hantverkare vid kronans varv och verkstäder,
deras hustrur eller minderåriga barn 12,959 kronor och att av de få fattigvårdssamhällen,
som åtnjutit ersättning på grund av denna bestämmelse,
Karlskrona stad stode främst, framhåller kommittén å ena sidan att
staten ej betalar några kommunalutskylder för sina anläggningar och å
andra sidan att kommunerna hava åtskilliga fördelar av desamma, samt
att frågan om statens skyldighet att i en eller annan form bidraga till
de kommunala behoven, vilken fråga gör sig gällande även på andra
områden än fattigvårdens, t. ex. folkskoleväsendets, gjorts till föremål
för behandling av de s. k. kommunalskattekommitterade.
Kommittén fortsätter:
»Med hänsyn till vad sålunda anförts synes det vara lämpligast att nn icke
ingå på spörsmålet om statens skyldighet i allmänhet att för den vid dess verk
och inrättningar anställda personalen ikläda sig några förpliktelser i fattigvårdsliänseende.
Vad statens militära förläggningar vidkommer, synas förhållandena
numera icke heller där vara sådana, att någon statens särskilda bidragsskyldighet
i här ifrågavarande form är av omständigheterna påkallad. Yid sådant förhållande
har kommittén ansett ifrågavarande stadgande, som i allt fall på ett ytterst
ofullkomligt sätt löser förevarande spörsmål, icke böra bibehållas.
Då emellertid de fattigvårdssamhällen, till vilka statsbidrag i nu ifrågavarande
avseende för närvarande utgår, icke synas böra gå förlustiga en av dem
hittills påräknad inkomst, så mycket mer som dess indragande tilläventyrs även
kunde tänkas komma att inverka på understöden till de personer, som nu åtnjuta
desamma, har kommittén ansett nödigt att bland övergångsbestämmelserna
införa ett stadgande, som skyddar dessa samhällen mot en sådan förlust (91 §
3 mom.)»
Nämnda av kommittén föreslagna övergångsbestämmelse lyder:
»Där på grund av stadgandet i 31 § 1 mom. fattigvårdsförordningen
vid lagens trädande i kraft ersättning av staten utgår till fattig
-
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
384 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
vårdssamhälle för fattigvård åt person, tillhörande manskapet vid krigsmakten
eller anställd såsom arbetare eller hantverkare vid kronans varv
eller verkstäder, eller åt hans hustru eller minderåriga barn, skall, så
länge fattigvården utgöres, fattigvårdssamhället äga att fortfarande därför
åtnjuta ersättning enligt förut gällande grunder.»
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Blekinge län framhåller, att staten
icke till Karlskrona stad betalar några kommunalutskylder för sina stora
varvsanläggningar och verkstäder därstädes samt att de vid desamma
anställda små inkomsttagarna endast i ringa mån bidraga till kommunens
utgifter men ofta med sina stora familjer förorsaka ökning i fattig -vårdstungan. På grund härav anser befallningshavanden rättvist, att de
nuvarande bestämmelserna åtminstone i huvudsak återupptagas i den
nya lagstiftningen. — Samma yrkande göres av fattigvärdsstyrelsen i
Karlskrona.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län medger, att
ifrågavarande bestämmelser äro i vissa delar föråldrade, men ifrågasätter
det berättigade i deras uteslutning ur lagstiftningen.
Statskontoret anser i anslutning till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
i Blekinge län uttalande för sin del rättvist, att nu gällande bestämmelse
behålles orubbad tills vidare och intill dess frågan om statens
skyldighet att bidraga till de kommunala behoven varder löst i sin
helhet — något som ock synes väl överensstämma med kommitténs
egen motivering.
Kammarrätten anser däremot, att vägande skäl för ifrågavarande lagändring
blivit av kommittén anförda.
Enligt min mening har kommittén förebragt övertygande skäl för sitt
förslag att icke i lagen upptaga fattigvårdsförordningens stadgande i
31 § 1 mom. De myndigheter, vilka förordat berörda stadgandes bibehållande,
synas mig i någon mån hava underskattat de ekonomiska fördelar,
som genom anläggningar av förevarande slag indirekt tillskyndas
kommunerna. Jag har därför ansett mig böra biträda kommitténs förslag
på denna punkt.
Härmed är ej avsett att indraga det anslag å 4,500 kronor, som
fattigvården i Karlskrona stad enligt särskilda nådiga brev sedan början
av 1800-talet åtnjuter av statsmedel.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
385
61 §. (63 § 1 mom. i kommitténs förslag.)
Anspråk mot staten om gottgörelse för fattigvårdskostnad väckes
■enligt gällande fattigvårdsförordning ej i den ordning, som stadgats för
tvist emot hemortssamhälle, utan har därför stadgats en särskild procedur
(32 § 1 mom.). Aven för dessa fall går ärendet i första hand till
Kungl. Maj:ts befallningshavande i den ort, där det sökande fattigvårdssamhället
är beläget, men anspråk framställes ej för varje särskilt fall,
utan ansökning om gottgörelse för vad som under ett kalenderår utgivits
av beskaffenhet att böra ersättas av staten göres inom januari månads utgång
det påföljande året. Om den utredning, som bör åtfölja ansökningarna,
stadgas i den förutnämnda kungörelsen den 21 augusti 1885. Det åligger
Kungl. Maj:ts befallningshavande att granska de inkomna ansökningarna
och före den 15 nästföljande mars insända dem jämte eget utlåtande till
Kungl. Maj:t. Ansökningarna granskas därefter å den byrå i jordbruksdepartementet,
dit fattigvårdsärendena nu höra, varefter Kungl. Maj:t i
statsrådet avgör ansökningarna och förordnar om de godkända beloppens
utbetalning.
Någon annan ändring i de föreskrifter, som i dessa avseenden för
närvarande gälla, har ej av kommittén föreslagits, än att bestämmelser
ansetts böra meddelas om tiden för gottgörelses sökande för det fall att
frågan om rätt till ersättning för fattigvårdskostnaden av annat fattigvårdssamhälle
eller enskild försörjningspliktig varit föremål för tvist,
men talan härom ogillats; i sådant fall räknas tiden från det tvisten
slutligen avgjorts. Då föreskrifterna om de handlingar och övriga
upplysningar, som böra fogas vid en ansökan om ersättning
av staten, ej lämpligen böra upptagas i lagen, förutsätter förslaget liksom
fattigvårdsförordningen en av Kungl. Maj:t utfärdad kungörelse i
ämnet. Förslag till sådan kungörelse har uppgjorts av kommittén.
Kammarrätten anser de föreslagna formerna för bestämmande av
statens ersättningsskyldighet icke vara tillfredsställande samt anför i
detta hänseende huvudsakligen följande: Därest i eu fattigvårdsprocess
förhållandena äro sådana, att fattigvårdskostnaderna skola, om det sökta
samhället dömes, gottgöras av staten, kan det tänkas, att i sådant fall
nämnda samhälle underlåter att göra de befogade erinringar och invändningar,
som bort göras, t. ex. beträffande fattigvårdens egenskap
av obligatorisk eller ersättningsbeloppets storlek. Enär den dömande
myndigheten ej ingår i prövning av ett behov, som ej bestrides, eller
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 49
Ordningen för
framställande
av ersättningsanspråk
mot staten.
61 § 1 mom.
(63 § 1 mom.
i kommitténs
förslag.)
Kommittén.
yttranden.
386
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.
sätter ned ett ersättningsbelopp, mot vilket ingen anmärkning göres,
kan på grund av det sökta samhällets sätt att föra sin talan målet få
en helt annan utgång än som rätteligen bort bliva fallet. När därefter
det dömda samhället vänder sig till staten med begäran om gottgörelse,
så kan det tänkas, antingen att Kungl. Maj:t företager en ny prövning
av saken i hela dess vidd, eller ock att Kungl. Maj:t utan att ingå i
prövning av de i fattigvardsmalet bedömda förhallandena ersätter vad
samhället genom utslaget förpliktats gälda. Ett förfarande enligt det
förra alternativet kan av skäl, som nedan närmare angivas, ej anseslämpligt
och kommer i ett fall sådant som det nu tänkta troligtvis icke
ifråga. Förfar Kungl. Maj:t, såsom antagligt är, enligt det senare alternativet,
kan det inträffa, att samhället tillerkännes gottgörelse för den
samhället ådömda fattigvårdskostnaden, även om fattigvården i verkligheten
ej utgått enligt 1 §, eller om ersättningsbeloppet tilltagits högre
än skäligt varit, eller utslaget blivit i andra hänseenden materiellt oriktigt.
— Därest vidare ett fattigvårdssamhälle utan stöd av något i
fattigvårdsprocess meddelat utslag under åberopande av kommittéförslagets
62 § anhåller att av staten bekomma gottgörelse för lämnad
fattigvård, måste Kungl. Maj:t för ett riktigt bedömande av saken ingå
i prövning av vistelse, hemortsrätt, behov, belopp och andra omständigheter,
som konstituera sökandesamhällets rätt till ersättning. Det
kan då inträffa, att Kungl. Maj:t kommer att åt en viss bestämmelse
i fattigvårdslagen giva en tolkning helt olika den, som högsta
instansen i fattigvårdsmål, d. v. s. kammarrätten, giver åt samma
lagrum. Kammarrätten anser det anförda ådagalägga önskvärdheten
av att andra stadganden än de av kommittén i 63 § föreslagna meddelas
för bestämmande av den ovillkorliga rätt till gottgörelse av
statsmedel, varå fattigvårdssamhälle under vissa förhållanden kan gorå
anspråk, samt ifrågasätter, huruvida det ej vore lämpligt att överlämna
till Kungl. Maj:ts befallningshavande att i första hand avgöra
sådana ansökningar, som omtalas i nämnda §. Det borde därvid åligga
befallningshavanden att, oberoende av om ansökningen hänförde sig till
ett i fattigvårdsmål meddelat utslag eller icke, ingå i prövning av förutsättningarna
för giltigheten av fattigvardssamhällets anspråk gent emot
staten. Klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut i ärendet
borde därefter få föras hos kammarrätten. Träffas en anordning sådan
som den nu ifrågasatta, torde åt lämplig person böra uppdragas att
under ärendets behandling hos Kungl. Maj:ts befallningshavande föra
statens talan. För ärendets handläggning i kammarrätten behövde ingen
särskild åtgärd i nu antydda syfte vidtagas, enär det enligt instruktio
-
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135. 387
nen för kammarrätten utan vidare skulle åligga verkets advokatfiskal
att i egenskap av kronans ombudsman iakttaga och bevaka kronans
och det allmännas rätt.
Från några håll bar erinrats, att det vid årsskiftet erbjuder svårigheter
att få räkenskaperna uppgjorda, varför tiden, inom vilken ansökning
om gottgörelse av staten för fattigvård skall ingivas, borde
bestämmas till februari månads utgång.
Kammarrätten synes mig hava anfört särdeles vägande skäl för att
den hittillsvarande anordningen, enligt vilken ansökningar av förevarande
slag prövas av Kungl. Maj:t, icke bör bibehållas. Härtill kommer emellertid
ännu ett viktigt skäl, nämligen angelägenheten av att i största möjliga
utsträckning minska arbetsbördan inom civildepartementet genom
att från Kungl. Maj:ts prövning utsöndra sådana ärenden, vilka icke äro
av beskaffenhet att kräva avgörande av Kungl. Maj:t i statsrådet, utan
med lika stor fördel kunna överlämnas åt underordnade myndigheter.
Tydligen kräves för Kungl. Maj:ts befallningshavande ett lika sorgfälligt
övervägande för att bilda sig en uppfattning i frågorna, vare sig de allenast
hava att avgiva förslag till Kungl. Maj:t eller de skola på eget
ansvar avgöra ärendena. I det senare fallet besparas Kungl. Maj:ts befallningshavande
det stundom nog så besvärliga utarbetandet av utlåtanden
i frågorna.
I överensstämmelse med det nu anförda och då ett anförtroende åt
Kungl. Maj:ts befallningshavande av prövningen utav dessä ärenden icke
lärer vara ägnat att väcka betänkligheter, har jag ansett mig böra förorda
det av kammarrätten framlagda förslaget, att ansökningar av ifrågavarande
slag skola prövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande. Att,
såsom kammarrätten ifrågasatt, uppdraga åt någon person att under
ärendenas behandling hos Kungl. Maj:ts befallningshavande föra statens
talan, synes mig däremot knappast vara erforderligt eller lämpligt.
Ifrågavarande ärenden torde ej böra betraktas såsom av fattigvårdssamhällena
mot staten väckta processer, liknande dem, som av samhällena
föras mot andra samhällen och mot landsting, utan här är allenast
fråga om en procedur för fördelande enligt i lagen fastställda grunder
av för ändamålet anvisade medel. Utbetalningarna bliva för övrigt ur statsintressets
synpunkt föremål för granskning av kammarrättens revisionsavdelning,
och om anledning till anmärkning förekommer, även av kammarrätten.
Vidare skulle det tilläventyrs på en del håll stöta på svårigheter
att finna lämpliga, i förhållande till länsstyrelserna fristående krafter
för iakttagande av statens rätt i detta avseende. Däremot skall det
Departe
ments
chefen.
388
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
givetvis för tillgodoseende av statens intresse åligga befallningshavanden
att, där vid granskning av ansökningarna befinnes, att ytterligare utredning
kräves för avgörande av ansöknings befogenhet, genom sökanden
eller på annat sätt införskaffa erforderliga upplysningar. Såsom
kammarrätten anfört, bör det åligga Kungl. Maj:ts befallningshavande
att, oberoende av om ansökning hänför sig till ett i fattigvård smål meddelat
utslag eller icke, ingå i prövning av frågan, huruvida förutsättningarna
för fattigvårdssamhällets anspråk gentemot staten föreligga.
Det ligger nära till hands att antaga, att kommun kan frestas att
åt person, vars fattigvård år efter år ersättes av statsmedel giva störreunderstöd
än åt andra försörjningstagare. Kungl. Maj:ts befallningshavande
torde, till förekommande av att statens utgift på detta sätt blir
större än som vederbör, hava att införskaffa upplysning, när så kan anses
påkallat, angående beloppet av det understöd, kommunen i motsvarande
fall lämnar till andra understödstagare. Såsom kommittén i
sina förslag till instruktioner för inspektionstjänstemännen föreslagit,
bör det även åligga dessa tjänstemän att, därest inom fattigvårdssamhälle
finnas understödstagare, för vilkas underhåll staten betalar gottgörelse,
vaka över att statens intresse iakttages och lämna Kungl. Maj:ts
befallningshavande meddelande om vad i sådant hänseende under inspektionsresorna
befunnits anmärkningsvärt. På grundvalen av den utredning
och den kunskap angående förhållandena, som för befallningshavanden
sålunda kan föreligga, blir det dennes sak att vid prövning
av ifrågavarande ansökningar iakttaga statens rätt och bästa.
Yad nu föreslagits föranleder givetvis ej någon omläggning av den
procedur, som i avseende å ärenden om ersättning av staten för fattigvård
åt dansk eller norsk undersåte stadgats genom förordningen den
23 december 1914 i anledning av den mellan Sverige, Danmark och
Norge den 26 maj 1914 avslutade fattigvårdskonvention. Berörda ärenden,
vilka i vissa hänseenden skilja sig från de nu förevarande, äro
nämligen uppenbarligen av beskaffenhet att kräva ett avgörande av
Kungl. Maj:t i statsrådet.
Tiden, inom vilken ifrågavarande ansökningar skola vara till KungL
Maj:ts befallningshavande ingivna, torde lämpligen kunna utsträckas till
februari månads utgång. I sammanhang härmed lärer böra stadgas, att
befallningshavanden har att före den 1 nästföljande maj meddela beslut
i anledning av ansökningarna.
Med godtagande av den utav mig i det föregående föreslagna proceduren
för beviljande av gottgörelse av ifrågavarande slag, lärer det
vara lämpligare att i lagen intaga en föreskrift om de handlingar, vilka
389
Kung!,. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.
höra bifogas ansökningarna, än att sådan föreskrift meddelas i en särskild
författning, dillägg i berörda hänseende liar därför gjorts till
förevarande lagrum, därvid innehållet i det av kommittén uppgjorda förslaget
till kungörelse i huvudsak tjänat till förebild, men, på sätt jag vid
60 § berört, jämväl föreskrivits, att redogörelse skall meddelas ''för de
åtgärder, som må hava vidtagits för utbekommande av ersättning av enskild
person.
Klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut i ärenden
av nu ifrågavarande slag torde böra av vederbörande fattigvårdsstvrelse
få föras hos kammarrätten. En sådan anordning synes, med hänsyn
till dessa ärendens beskaffenhet och släktskap med andra till kammarrättens
ämbetsförvaltning hörande uppgifter, vara att föredraga framför
att låta talan fullföljas hos Kungl. Maj:t i statsrådet eller regeringsrätten.
Lika litet som i vanliga fattigvårdsmål lärer klagan böra få
föras mot kammarrättens beslut i förevarande ärenden.
För det fall att fattigvård lämnats åt någon, som icke är svensk,
dansk eller norsk medborgare, har enligt gällande fattigvårdsförordning
fattigvårdssamhälle, som åstundar ersättning av staten, dessutom skyldighet
att göra en föregående anmälan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Härom stadgas i 32 § 1 mom. andra stycket av fattigvårdsförordningen,
att fattigvårdsstyrelsen har att med överlämnande av vissa
handlingar, inom en månad efter den dag, då fattigvården beviljades, hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande göra framställning om den ifrågavarande
personens hemsändande, vid äventyr, om nyssnämnda tid försittes,
att rätt till ersättning för fattigvård, som lämnas därefter och intill
dess framställningen göres, anses förfallen. Vid framställningen skola
fogas tillgängliga handlingar rörande den nödställdes person, födelseort
och hemortsrätt jämte de övriga upplysningar, vilka genom förhör med
honom eller annorledes kunna erhållas angående berörda omständigheter
och den tid, som förflutit, sedan han lämnade sitt hemland. Dessutom
innehåller nämnda lagrum, att i fall, där det icke enligt särskilda bestämmelser
tillkommer Kungl. Maj:ts befallningshavande att avgöra hemsändningsfrågan,
densamma skall underställas Kungl. Maj:ts prövning.
Kommittén har i 63 § 2 mom. föreslagit ett stadgande, vilket därutinnan
skiljer sig från fattigvårdsförordningens föreskrift, att något uttryckligt
undantag ej gjorts ifråga om dansk och norsk medborgare,
vilket beror därpå, att ett generellt undantag gjorts för de fall, då särskild
överenskommelse träffats med främmande makt (63 § 3 mom.).
Bestämmelsen om påföljden för försummad anmälan har i förslaget for
-
Utlännings
hemsändande.
61 §, 2 mom.
(63 § 2 mom.
i kommitténs
förslag.)
390
Kungl. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 135.
mulerats i enlighet med 55 § i förslaget, så att rätt till ersättning för
den fattigvård, som ligger längst tillbaka i tiden, förloras.
Kommittén. Kommittén framhåller, att ehuru förevarande stadgande i huvudsak
innehåller bestämmelser av administrativ art, som bort kunna lämnas i
en av Kungl. Maj:t särskilt utfärdad författning, kommittén dock med
hänsyn till det däri föreskrivna äventyr bibehållit stadgandet i fattigvårdslagen.
Yttranden. Rörande tiden, inom vilken framställning skall göras hos Kungl.
Majrts befallningshavande, har av överstäthållarämbetet påpekats den
bristande överensstämmelsen med 1 § i förordningen den 23 december
1914 i anledning av den mellan Sverige, Danmark och Norge den 26
maj 1914 avslutade fattigvård skonvention, där motsvarande tid satts till
14 dagar.
Av fattigvärdsstyrelsen i Malmö och kammarrätten har däremot föreslagits
att ifrågavarande tidsperiod måtte i överensstämmelse med stadgandet
i 55 § fastställas till 60 dagar.
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Alvsborgs län och kammarrätten
hava anmärkt, att då det icke kan vara tal om hemortsrätt för den, som
ej är svensk medborgare, ordet »hemortsrätt» lämpligen bör kunna utbytas
mot »nationalitet och senaste boningsort i hemlandet».
Anledningen till att ifrågavarande tid gjorts kortare än den i 55 §
föreslagna torde hava varit, att det här gäller understödstagarens hemsändning,
vilket givetvis utgör eu anledning till skyndsamhet. Det synes
mig lämpligt att, på sätt från ett håll förordats, tiden fastställes i överensstämmelse
med stadgandet i 1 § av förenämnda förordning den 23
december 1914, nämligen 14 dagar.
Ehuru motsvarighet till begreppet hemortsrätt finnes i andra länders
lagstiftning, synes det dock vara önskvärt att i detta sammanhang undvika
det specifikt svenska uttrycket för detta begrepp. Jag anser därför
det från ett par håll föreslagna uttrycket »nationalitet och senaste boningsort
i hemlandet» böra komma till användning.
Fattigvårds- I 3 mom. av kommittéförslagets 63 § har upptagits ett stadgande
6in§en3mom därom, att Konungen må med främmande makt, under förutsättning av
(63 § 3 mom. ömsesidighet, träffa överenskommelse om behandling av dess undersåtar
1 1fs”iagjénS här i riket och om gottgörelse för därvid uppkommen kostnad.
Härom anför kommittén, att dylika överenskommelser ansetts kunna
träffas av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande, ehuru fattigvårdsförord
-
Departe
ments
chefen.
Kommittén.
391
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ningarna icke innehållit något därom. Sålunda utfärdades den 15 februari
1855 en förordning rörande förhållandet till Norge, och år 1888 träffades en
överenskommelse med Danmark. Den 26 maj 1914 har med de nämnda
båda länderna ingåtts en konvention, som närmare reglerar förhållandet,
då en undersåte från ett av de tre länderna å något av de båda andra
ländernas område kommer i behov av fattigvård. Det har emellertid
synts kommittén lämpligt att i fattigvårdslagen giva särskilt uttryck åt
Kungl. Maj:ts rätt att under förutsättning av ömsesidighet ingå dylika
överenskommelser.
Vad sålunda föreslagits tillstyrkes av mig.
I sammanhang med antagandet av det för 1871 års riksdag framlagda
förslag till fattigvårdsförordning beslöt riksdagen, på framställning av
Kungl. Magt, att av det då under riksstatens åttonde huvudtitel uppförda
förslagsanslaget »för fattigvården i allmänhet)) skulle utbetalas
gottgörelse för understöd, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande eller
vederbörande fattigvårdsstyrelser lämnats till beredande av nödtorftigt
uppehälle under högst 14 dagars tid åt arbetsföra men nödställda
svenska medborgare, vilka av myndighet utom riket avlämnats å svensk
gränsort, varest de icke hade sina hemvist. I en den 9 juni 1871 utfärdad
kungörelse meddelade härefter Kungl. Maj:t bestämmelser i ämnet.
Kommittén har till den av densamma föreslagna 63 § fogat ett 4
moment av innehåll, att särskilt stadgande meddelats angående fattigvård
åt svensk medborgare, som av myndighet i utlandet överlämnats till
myndighet i svensk gränsort.
Kommittén har även avgivit förslag till särskild författning, avsedd
att ersätta förenämnda kungörelse den 9 juni 1871. Härtill återkommer
jag i sammanhang med den framställning, som lärer böra till riksdagen
avlåtas angående utbetalande från förenämnda förslagsanslag för fattigvården
i allmänhet av gottgörelse för understöd åt svensk medborgare,
som av myndighet i utlandet överlämnats till myndighet i svensk gränsort.
Mot innehållet av det föreslagna 4 mom. av förevarande § synes
mig intet vara att erinra.
Departe
ments
chefen.
Gränskommunernas
särställning
i
fattigirårdshänseende.
61 § 4 mom.
(63 § 4 mom.
i kommittén»
förslag.)
Departe
ments
chefen.
392
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Fattigvårdsförordningens
bestämmelser.
9 KAP.
Om fattigvårdssamhälles rätt mot understödstagare och för dem
lorsörjningspliktiga personer.
Enligt 29 § 2 mom. i gällande fattigvårdsförordning äger fattigvårdssamhälle,
som tillskyndats kostnad för fattigvård åt någon, för vars
försörjning skyldeman eller annan enskild bör ansvara, att, i den man
fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, åtnjuta ersättning för
den lämnade fattigvården av den, vilken ansvarigheten åligger. Rörande
understödstayares ersättningsskyldighet stadgas i 36 § 1 monn, att fattigvårdssamhälle
är berättigat att av den egendom, som tillhör någon, då
han kommer i åtnjutande av fattigvård, eller sedermera tillfaller honom,
i den mån fattigvårdsstyrelsen icke finner skäl till eftergift, erhålla
ersättning för lämnad fattigvård. I det fall att någon enligt 1 § i förordningen
emottagits till full försörjning, som ej blott är tillfällig, skall,
enligt 36 § 2 mom., allt vad han då äger tillfalla det fattigvårdssamhälle,
som bekostar fattigvården. Vidare må, enligt vad i 36 § 3 mom.
stadgas, all arbetsförtjänst, som tillkommer någon under den tid, han
står under fattigvårdsstyrelses husbondevälde, antingen styrelsen begagnar
hans arbetskraft eller tillåter honom själv förfoga däröver, användas
ej allenast till gottgörelse, varom i 36 § 1 mom. sägs, utan ock
till ersättning för fattigvård, som enligt 1 § lämnats hans minderåriga
barn eller hans hustru, ävensom till gäldande av viss kostnad för bettlande
barns hemsändande.
Rörande husbonderätt stadgas i 35 § 1 mom. fattigvårdsförordningen,
att fångvårdsstyrelse tillkommer husbonderätt ej mindre över en var, som
av fattigvårdssamhälle åtnjuter fattigvård, än ock över den, vars minderåriga
barn eller vars hustru enligt 1 § åtnjuter full försörjning, som ej är
tillfällig, vilken husbonderätt gäller, så länge fattigvården fortfar. Därest
någon genom lättja eller liknöjdhet ådrager sitt minderåriga barn eller sin
hustru sådan nöd, att fattigvård måste enligt 1 § dem lämnas, skall han,
enligt vad i 35 § 2 mom. stadgas, även om fattigvården är tillfällig, stå
under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde, till dess den kostnad, fattigvårdssamhället
tillskyndats, blivit gottgjord; detsamma gäller den, vilkens
minderåriga barn anhållits för bettlande och på fattigvårdssamhälles be
-
Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 393
kostnad hemsändes. Rörande innebörden av husbondeväldet stadgas i 35 §
•1 inom., att om arbetsför person, som står under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde och ej är minderårig, vägrar att fullgöra arbete, som föresättes
honom av styrelsen eller annan, å vilken styrelsen överlåtit sin
husbonderätt, eller eljest visar tredska, självsvåld, oordentlighet eller
sturskhet, samt han ej rättar sig efter styrelsens varning, styrelsen må,
om den så aktar nödigt, göra anmälan om förhållandet hos Kungl. Maj:ts
befallningshavande. Visar åter annan, som står under fattigvårdsstyrelses
husbondevälde, tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet, må, om
han fyllt 15 år, hans underhåll för någon tid minskas; är han yngre,
kan styrelsen låta honom lämpligen aga.
Anmäles sådan förseelse, som i 35 § 4 mom. sägs, må Kungl. Maj:ts
befallningshavande, etter förhör inför denna myndighet eller enligt dess
förordnande vid domstol i orten, ålägga honom tvångsarbete eller, då
mildrande omständigheter förekomma, låta vid varning bero. Tiden för
tvångsarbetet kan sättas till minst en och högst sex månader. Tvångsarbetet
förrättas i tvångsarbetsanstalt, allmän eller kommunal; finnes
ej sådan arbetsanstalt, skall den dömde hållas lika lång tid i fängelse
eller kronohäkte till det arbete, som kan vara att tillgå. (41 och
42 §§.)
I skrivelse den 12 maj 1899 framhöll riksdagen svårigheten och i
många fall omöjligheten att med nu gällande bestämmelser förmå personer,
som av lättja och liknöjdhet försumma sin försörjningsplikt, att
fullgöra densamma eller att å dem tillämpa gällande ansvarsbestämmelser.
Riksdagen anförde vidare:
»Orsaken härtill torde bero dels på lättheten för dylika försumliga familjeförsörjare
att hålla sig undan, så att fattigvårdsstyrelsen ej erhåller kunskap om
deras vistelseort, dels ock på den omständliga procedur, som, därest personens
i fråga vistelseort är känd, kraves för hans ställande under fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde liksom ock för hans dömande till tvångsarbete, efter av fattigvårdsstyrelsen
gjord anmälan.
Såsom medel för avhjälpande av antydda missförhållande har föreslagits en
förenkling av proceduren i nära överensstämmelse med den i 2 och 3 §§ av lagen
den 12 juni 1885 stadgade behandlingen av lösdrivare. Denna tanke förtjänar
enligt riksdagens uppfattning beaktande, då ej något skäl synes föreligga att visa
större skonsamhet mot familjeförsörjare, som av lättja eller liknöjdhet åsidosätta
sin försörjningsplikt, än mot lösdrivare. Att genom en ändring i sålunda ifrågasatt
riktning förhållandena komme att gestalta sig vida gynnsammare än nu i
fråga om husbonderättens och ansvarsbestämmelsernas effektivitet, kan enligt
riksdagens åsikt tagas för givet.»
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.)
Reform
förslag.
50
394
Kommitténs
förslag.
«
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t måtte utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag till skärpta och mera effektiva bestämmelser
mot familjeförsörjare, som av lättja eller liknöjdhet försumma sin försörjningsplikt.
Vidare anhöll riksdagen i skrivelse den 19 april 1901, att Kungl.
Maj:t måtte »taga i övervägande, huruledes genom ändring av gällande
fattigvårdsförordning må kunna vinnas skärpta och mera effektiva bestämmelser
mot sådana fäder till oäkta barn, som av lättja eller liknöjdhet
försumma sin försörjningsplikt, samt för riksdagen framlägga det förslag,
vartill den verkställda utredningen kan föranleda.»
Vid första allmänna svenska kongressen för fattigvård och folkförsäkring
år 1906 gjordes ett uttalande angående vidtagande av vissa närmare
angivna åtgärder mot försumliga försörjare. I enahanda riktning yttrade
sig C. S. A;s fattigvårdskommitté.
Slutligen hava till Kungl. Maj:t överlämnats särskilda petitioner dels
från eu del inom Stockholms stad och län bosatta personer, dels från ett
av svenska fattigvårdsförbundet i november 1910 anordnad fattigvårdsmöte
i Skåne med instämmanden av 997 kommuner, dels ock av allmänna
svenska prästföreningen, samtliga med hemställan om vidtagande
av åtgärder mot försumliga försörjare.
För det huvudsakliga innehållet i nu nämnda framställningar redogöres
i kommitténs motiver sid. 347—356, vartill hänvisas.
Sedan jag sålunda redogjort för gällande bestämmelser rörande de
spörsmål, som höra till förevarande kapitel, ävensom för vissa framställningar
om ändring av nuvarande lagstiftning, tillåter jag mig att i ett
sammanhang redogöra för de huvudsakliga bestämmelserna i kommitténs
förslag i detta kapitel.
Vad först ersättningsskyldigheten beträffar, bibehåller kommittén
denna såväl i fråga om understödstagare som försörjningspliktiga, med
rätt för fattigvårdsstyrelsen att eftergiva samhällets fordran (65 §). I fråga
om ersättningsskyldigheten har dock gjorts undantag beträffande minderårig
understödstagare. För att i någon mån reglera ersättningens utkrävande
har föreslagits (67 §), att anspråk på ersättning för fattigvårdskostnad
mot understödstagare och försörjningspliktiga anhöriga icke
må göras gällande, där den ersättningsskyldige genom att återbetala
kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga
medel till underhåll för sig och de sina. Uti 66 § av förslaget har upptagits
en föreskrift av innehåll, att, där fattigvårdssamhälle till åtgärder
för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov eller till hjälp vid miss
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
395
växt eller annan allmännare olycka anslagit särskilda medel till fattigvårdsstyrelsens
förfogande, det ankommer på fattigvårdssamhället att
bestämma, huruvida ersättningsskyldighet skall äga rum för understöd
ur dessa medel. Stadgandet i 36 § 2 mom. fattig vårdsförordningen har
undergått den förändring att fattigvårdsstyrelsen, när någon mottages
till stadigvarande försörjning, äger omhändertaga den behövande då tillhörig
egendom samt därav bereda sig ersättning för den fattigvård, som
lämnas honom (64 §). En nyhet i förslaget är bestämmelsen om utdömande
av framtida försörjningsbidrag (68 §). Talan såväl om ersättning
som om försörj ningsbidrag föres hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
(69 §). För talans anhängiggörande har föreslagits en särskild
preskriptionstid av två år (70 §).
Bestämmelsen om målsmansrätt har enligt förslaget begränsats till
omyndiga understödstagare, varjämte föreslagits en viss tillsyn över de i
tjänst anställda omyndiga (79 §). Stadgandena om husbonderätt återfinnas
icke i förslaget. I deras ställe hava upptagits bestämmelser om
skyldighet att stå under viss tillsyn och om arbetsskyldighet. Fattigvårdens
myndighet över i anstalt intagna bestämmes närmare genom det
för varje samhälle eller anstalt upprättade reglemente (71 §). I fråga
om arbetsskyldighet stadgas, att den som åtnjuter fattigvård enligt 1 §,
vilken icke är allenast tillfällig, eller som för egen försörjning är intagen
å fattigvårds anstalt, är skyldig att efter sin förmåga förrätta anvisat
arbete (72 § 1 mom.). Den, vilkens minderåriga barn eller hustru åtnjuter
fattigvård enligt 1 §, som icke är tillfällig, är skyldig att efter föreläggande
av fattigvårdsstyrelsen inställa sig till och efter sin förmåga
fullgöra honom anvisat arbete, dock att sådant föreläggande ej må givas
honom, så länge honom ålagt försörjningsbidrag utgöres eller han eljest
söker efter förmåga försörja sig och de sina (72 § 2 mom.). Rörande
delgivning av föreläggande och handräckning för inställande till arbete
eller å anstalt givas särskilda bestämmelser (72 § 2 mom. och 73 §).
Försörjningsplikti g får ej kvarhållas å anstalten eller i arbetet, när anledning
föreligger att antaga, att han skall söka efter förmåga försörja
sig och de sina (74 § 1 mom.). Har någon, som gjort sig förfallen till
bettleri eller lösdriveri, på grund därav att han varit i behov av fattigvård,
enligt gällande bestämmelser överlämnats till fattigvårdsstyrelsen
och för vård intagits å fattigvårdsanstalt, vare han ej berättigad att
lämna anstalten, med mindre anledning finnes att antaga, att han utanför
anstalten skall ärligen försörja sig (74 § 2 mom.). Slutligen stadgas,
att den försörjningspliktige under arbetet anses fullgöra honom ålig
-
396
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
gande ersättningsskyldighet för under tiden meddelad fattigvård åt minderåriga
bai-n eller hustru (75 §).
I förevarande kapitel givas vidare bestämmelser för de fall, då någon
undandrager sig att fullgöra anvisat arbete eller utan tillstånd lämnar
arbetet eller visar tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör
sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning;
där en sådan person icke är till arbete oförmögen, äger fattigvårdsstyrelsen
eller i vissa fall anstaltsstyrelse att varna honom. Rättar han
sig ej efter varningen, kan styrelsen anmäla honom hos allmänna åklagaren,
varefter på denne ankommer att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
göra framställning om den felandes dömande till tvångsarbete.
Kungl. Maj:ts befallningshavande kan ådöma sådant arbete på 1—6
månader samt i vissa fall på tid upptill ett år. Under vissa omständigheter
kan Kungl. Maj:ts befallningshavande förordna om hans häktande.
Tvångsarbete förrättas i regel å allmän tvångsarbetsanstalt, men i eu del fall
bör den, som ålagts tvångsarbete, hållas till lämpligt arbete i länsfängelse
eller kronohäkte (76—78 §§).
Då jag nu övergår till granskning av de särskilda bestämmelserna, kommer
jag först att behandla understödstagares och försörjningspliktigs ersättningsskyldighet
jämte frågorna om eftergivande av rätt till ersättning, anslag
av medel till ersättningsfria understöd, villkor för ersättnings uttagande,
minderårigs ersättningsskyldighet, uteslutande av ersättningsskyldighet
vid vissa slag av understöd, fattigvårdssamhälles rätt till omhändertagande
av understödstagares egendom samt till ersättning ur pension
m. m., framtida försörjningsbidrag och slutligen de processuella bestämmelserna.
Därefter kommer jag att till behandling upptaga arbetsskyldigheten
och därmed i samband stående spörsmål om husbonderätt och
tillsyn samt disciplinära åtgärder å anstalter, varefter följa frågorna om
arbetsskyldighet dels för understödstagare och dels för försörjningspliktiga,
om överlåtande av rätten till arbete och om avkastningen av utfört
arbete, handräckning för inställande till arbete, vissa understödstagares
kvarhållande å fattigvårdsanstalt, arbetsskyldighetens fullgörande, tvångsbehandling
å statens anstalter och till sist fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt
för understödstagare.
Efter det förslaget till fattigvårdslag slutbehandlats, kommer att
till granskning upptagas den av pensionsstyrelsen väckta frågan om
kommunala pensionstillskott och kommunala sjuk vårdsbidrag utan fattigvårds
karaktär.
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
397
62—68 §§ (64—70 §§ i kommitténs förslag.)
För fattigvårdsförordningens bestämmelser i fråga om understödstagares
ersättningsskyldighet har lämnats en redogörelse vid början av
detta kapitel.
Kommittéförslaget stadgar härutinnan i 65 § 1 inom., att, med visst
i det följande berört undantag i fråga om minderårig, fångvårdsstyrelse
äger att av den, som åtnjutit fattigvård, uttaga ersättning därför, i den
mån styrelsen icke finner skäl till eftergift.
Liksom enligt gällande fattigvårdsförordning omfattar ersättningsskyldigheten
sålunda icke blott obligatorisk utan även frivillig fattigvård.
\ id behandlingen av frågan om skyldighet att ersätta lämnad fattigvård
erinrar kommittén till en början, att den äldre uppfattningen om
fattigunderstödet såsom en allmosa eller gåva i de förslag till fattigvårdslagstiftningar,
som utarbetades under förra hälften av 1800-talet, fått
vika för den åskådningen, att understödet hade egenskapen av ett av samhället
lämnat lån, som borde gottgöras ))i den mån möjligheten det förr
eller senare medgiver». Denna uppfattning hade också kommit att
att genomgå 1847 och 1853 års författningar samt funnit bestämda uttryck
i 1871 års fattigvårdsförordning. Étt karaktäriserande av fattigvården
icke såsom en gåva utan som ett förskott eller lån, vilket borde
återbetalas, kunde enligt kommitténs mening ej sägas med nödvändighet
ligga i fattigvårdens natur, och eu återbetalningsskyldighet för understödstagaren
själv stadgades icke heller alltid i fattigvårdslagarna, men
å andra sidan vore det icke något mot fattigvårdens natur stridande att
fastslå eu dylik skyldighet.
Kommittén anför härefter några siffror ur de av kommittén insamlade
uppgifter rörande fattigvården för år 1907. Av dessa framgår, att
i kommunernas inkomster för nämnda år ingått ersättning av enskilda
för lämnad fattigvård med 238,781 kronor — därav 136,092 kronor från
försörjningspliktiga — samt värdet av understödstagares egendom, som tillfallit
fattigvårdssamhällena, med 241,960 kronor. I förhållande till kommunernas
hela utgiftssumma för fattigvården under året utgjorde vad
sålunda influtit från understödstagarna 1 Va %. Efter en erinran, att denna
inkomst icke syntes vara av sådan vikt för samhällenas ekonomi, att en
understödstagarnas återbetalningsskyldighet ensamt av nämnda’skäl borde
bibehållas, anför kommittén vidare:
»Också har det ej heller varit av något dylikt skäl, som det hos oss påyrkats,
att denna återbetalningsskyldighet måtte icke blott bibehållas utan ytter
-
Ersättnings
skyldighet.
Understödstagares
ersättningsskyldighet.
62 § 1 st.
(65 § 1 mom.
i kommittéförslagot.
)
Kommittén.
Yttranden.
398 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ligare inskärpas och utvecklas. Man liar i stället utgått ifrån det ur folkuppfostringssynpunkt
betydelsefulla, att ett understöd icke lämnas såsom en gåva, utan
som ett lån; och man har beklagat såsom en brist att, ehuru fattigvårdens egenskap
av lån principiellt hävdades i fattigvårdsförordningen, man i praktiken alltför
litet tillsåge, att givna understöd återkrävdes av understödstagaren.
Den nu anförda synpunkten synes i själva verket vara avgörande för frågans
lösning. Vill man över huvud taget fasthålla synpunkten, att fattigvården skall,
så långt möjlighet därtill finnes, vara hjälp till självhjälp, bör man icke eftergiva
fordran på att fattigunderstödet skall vara ett förskott eller, om man så vill
kalla det, ett lån, som skall återbetalas, om förmåga därtill finnes. En underlåtenhet
att taga denna förmåga i anspråk måste verka neddragande på understödstagarens
uppfattning av sin ställning till samhället och därav beroende
strävan att hålla sig uppe.
Uti denna punkt skiljer sig fattigvården icke blott från de former av understöd,
vilka, såsom sjukhjälp från sjukkassor och annan dylik hjälp, lämnas huvudsakligen
på grund av den hjälptes egna för en sådan eventualitet gjorda insatser
eller utlägg, utan även från pension, som enligt lagen om pensionsförsäkring utbetalas
vid invaliditet eller ålderdom. Även om enligt nämnda lag pensionens
utgående ej för alla fall gjorts beroende av inbetalda avgifter, bär dock därför
uppställts vissa villkor, vilkas fyllande avsetts böra berättiga till ett med
pension likställt understöd.
Av fattigvårdens egenskap att vara ett förskott, som bör återbetalas, följer
emellertid icke, att återkravsrätten bör alltid och under alla förhållanden i hela
sin omfattning genomföras. Tvärtom lärer det bliva nödigt att, allt under det
grundsatsen fastslås och så vitt möjligt i praktiken med mera eftertryck än nu
genomföres för de fall, där den är av betydelse, stadga inskränkningar, genom
vilka det må bliva möjligt att lämpa densamma efter vad i varje fall finnes
billigt och gagneligt. Härtill återkommer kommittén här nedan.
Till stöd för bibehållandet i fattigvårdslagstiftningen av en understödstagarens
ersättningsskyldighet kan vidare anföras, att densamma bildar ett naturligt underlag
för de rättigheter, som fattigvårdssamhället, enligt vad nedan kommer att
närmare beröras, i lagstiftningen bör tillerkännas gent emot understödstagaren.
Likaledes synes den ersättningsskyldighet för försörjningspliktig, som för närvarande
finnes och enligt kommitténs uppfattning allt fortfarande bör finnas,
kräva som en naturlig förutsättning understödstagarens egen återbetalningsskyldighet.
Någon fördel för understödstagarens del skulle antagligen ej heller
vinnas genom att borttaga stadgandet om återbetalningsskyldighet. Tvärtom kan
detta tänkas föranleda, att fattigvårdsmyndigheterna bliva mindre benägna att
lämna understöd på ett tidigare stadium och kräva, att all tillgänglig egendom
tagits i anspråk, innan det allmänna inskrider.»
Beträffande ersättningskyldighetens omfattning anför kommittén, att
ofta no g de fall, som bliva föremål för den frivilliga fattigvården, äro
sådana, att en återbetalning, om den lämpas efter förhållandena, är mer
än vid annan fattigvård både befogad och möjlig att fullgöra och att principen
hjälp till självhjälp just i dylika fall kan få sin största betydelse.
Mot kommitténs förslag att bibehålla principen om understödstagares
skyldighet att gottgöra erhållen fattigvård hava några anmärk
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 399
ningar icke framställts av dem, som yttrat sig över förslaget. Såsom
en invändning mot själva principen bör dock möjligen anses ett av
pensionsslyrelsen gjort uttalande, att varje hjälp från samhällets sida, som
linnes behövlig för att bringa en person ur ett nödläge, vari han utan
egen förskyllan råkat, icke borde medföra några för honom betungande
rättsverkningar. Eljest är kammarrätten den enda myndighet, som direkt
uttalat sig om huvudprincipen. Kammarrätten håller för sin del före,
att anledning saknas att i detta stycke införa andra principer i den nya
lagstiftningen än de nu rådande, och anmärker, att några önskemål i
motsatt riktning, så vitt ämbetsverket hade sig bekant, ej heller yppats
från annat håll. Av yttrandena från en del av de hörda myndigheterna
i fråga om vissa stadganden, som bygga på återbetalningsskyldigheten,
framgår, att dessa myndigheter utgått från bibehållandet av understödstagarens
ersättningsskyldighet som en självklar sak.
Mera positiva uttalanden i förevarande fråga finnas uti de här nedan
(sid. 531) refererade yttranden, som avgivits i anledning av pensionsstyrelsens
underdåniga skrivelse den 24 januari 1917 rörande kommunala
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag utan fattigvårds karaktär. Under
det att en del kommuner förorda peusionsstyrelsens förslag, avstyrka
andra detsamma och framhålla därvid riktigheten av principen, att mottagaren
av kommunalt understöd bör vara skyldig att ersätta detsamma. I de
flesta fallen framhålles såsom principens väsentligaste betydelse, att den
avhåller från onödigt anlitande av den kommunala hjälpverksamheten,
men åtskilliga kommuner fästa också vikt vid de belopp, som på
grund av ersättningsskyldighetens bibehållande tillfalla kommunerna. J
sistnämnda avseende erinras särskilt om att understödstagarna ej sällan
efterlämna egendom samt att det icke kan anses rättvist att anhöriga,
vilka ej det ringaste bekymrat sig om sin släkting, skulle få del av
sådan egendom, och kommunen, som under många år helt eller delvis
bekostat underhållet, icke få någon ersättning härför.
Den av pensionsstyrelsen antydda utvägen att stadga ersättningskyldighet
allenast för sådana fall, då nöden är självförvållad, kan vid första
påseende förefalla tilltalande. I lagen om allmän pensionsförsäkring givas
också vissa bestämmelser rörande indragande av pensionstillägg i en del
sådana fall. Emellertid ställer sig saken annorlunda, då man såsom vid
pensionsförsäkringen har bakom sig en allmän, supplerande understödsverksamhet,
till vilken en behövande kan hänvisas, än då det gäller just
denna allmänna understödsverksamhet, som har att sörja för fyllande av
både förvållat och icke förvållat behov. Svårigheten att här uppställa
Doparte
ments
cUefen.
400
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
några regler för självförvållat behov skulle helt säkert bliva ännu större
än i pensionslagen, varest man bland annat har att fästa sig vid vederbörandes
förhållande till pensionsförsäkringen (undandöljande av egendom
för att få pensionstillägg, försumlighet i fråga om fullgörande av avgiftsplikt).
Av pensionslagens bestämmelser skulle alltså här allenast kunna
ifrågakomma till upptagande, att en person »uppenbarligen icke efter
förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning eller är hemfallen åt
dryckenskap», vilket uttryck ungefär torde motsvara de i 35 § 2 mom.
fattigvårdförordningen förekommande orden »genom lättja eller liknöjdhet»
vållat fattigvårdsbehov. Sistnämnda bestämmelse i fattigvårdsförordningen
syftar dock allenast på det fall, då nöden ådragits minderåriga
barn eller hustru. En sådan lättjefull och liknöjd person, som för egen
del begär fattigvård, skall efter fattigvårdsförslagets bestämmelser i regel
ej få understöd annat än i form av anstaltsvård och i förening med
arbetsskyldighet, vadan för sådana fall någon ersättningsplikt knappast
behöver stadgas.
Då stadgandet av ersättningsskyldighet påyrkas från olika håll, är
det ej heller med tanke på dessa i självförvållad nöd stadde, utan förnämligast
ur andra synpunkter. Sålunda fäster man stor vikt vid att
understödstagares efterlämnade kvarlåtenskap kommer fattigvårdssamhället
till godo och icke tages i besittning av mer eller mindre avlägsna
släktingar, vilka kanske under åratal låtit samhället bekosta försörjningen.
Vidare betonas det, att när en understödstagare på grund av arv,
gåva eller testamente eller genom andra lyckliga omständigheter kommer
i besittning av tillgångar, det synes orättvist att icke samhällets utlägg
ersättas. Riktigheten av att en ersättningsskyldighet för sådana
fall bibehålies lärer ej kunna bestridas, och i varje fall bör sålunda fattigvårdssamhället
tillerkännas rätt att> då dylika omständigheter föreligga,
kräva ersättning.
Kommittén stannar emellertid icke härvid, utan vill hava ett allmänt
stadgande om ersättningsskyldighet samt anser detta vara riktigt
ur principiell synpunkt och även av betydelse för understödsverksamheten
(se ovan). De hörda myndigheterna synas i allmänhet vara ense
om denna kommitténs ståndpunkt. Då tillfälle erbjuder sig så väl genom
socialförsäkringen som genom vissa undantag i själva fattigvårdslagen
att från ersättningsskyldighet undantaga en del fall, där sådan ej
bör föreskrivas, finner jag mig också böra godtaga kommitténs förslag
om en allmän rätt för fattigvårdssamliället till ersättning av understödstagaren.
De av kommittén anförda synpunkterna om ersättningsskyldighet
såsom en naturlig förutsättning dels för arbetsskyldighet dels för försörj
-
Kant/]. Maj.i.s Nåd. Proposition Nr 135.
401
ningspliktigs ersättningsskyldighet äro härvid också av betydelse, liksom
det ej heller kan förnekas, att ett borttagande av återbetalningsskyldigheten
skulle kunna resultera i en större tvekan från fattigvårdsmyndigheternas
sida att inskrida, så länge utsikt funnes att fylla ett föreliggande
behov genom realiserande av någon egendom, tillhörande understödssökanden,
eller genom att hänvisa till försörjningsplikrig person.
Jag skall här nedan till behandling upptaga de fall, i vilka det kan
tänkas lämpligt att stadga undantag från den allmänna regeln om ersättningsskyldighet
för åtnjuten fattigvård. Dessförinnan bör emellertid 1 rågan
om försörj ningspliktigs ersättningsskyldighet upptagas till granskning.
Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 29 § 2 mom., att om fattigvårdssamhälle
tillskyndats kostnad för fattigvård, som enligt 1 § i
förordningen lämnats någon, för vars försörjning skyldeman eller annan
enskild person bör ansvara, samhället, i den mån fattigvårdsstyrelseu
icke finner skäl till eftergift, äger att av den, vilken ansvarigheten åligger,
åtnjuta ersättning för den lämnade fattigvården.
Kommittén har i 65 § 2 mom. av sitt förslag upptagit väsentligen
enahanda bestämmelser och till stöd härför anfört, att om man vill upprätthålla
bestämmelserna om enskilda anhörigas försörjningsplikt, det
vore oundgängligt att även medgiva fattigvårdssamhället rätt till ersättning,
då det fått träda emellan på grund därav, att försörjningsplikten
efterlåtits, enär eljest stadgandena om försörjningsplikt i många fall skulle
bliva utan betydelse, trots det att förmåga funnes att fylla plikten.
En ledamot inom kommittén, hen- Lindblom, har reservationsvis
framfört yrkandet, att ersättningsskyldigheten, särskilt för ovilkorligt försörj
ningspliktig person, bör sträcka sig lika långt som understödstagarens
egen eller till att omfatta all fattigvård och alltså ej göras beroende
av, huruvida fattigvård utgått enligt 1 §.
Reservantens yrkande har vunnit understöd från en del myndigheter
(Kungl. Maj:ts befallningshavande i 3 län, ett domkapitel, åtskilliga fattigvårdsstyrelser).
Vid fattigvårdskongressen 1915 uttalades även an slutning
till reservationen.
Mot stadgandet i 65 § 2 mom. av kommittéförslaget har i övrigt
ej gjorts annan anmärkning, än att det från ett par myndigheter framhållits,
att försörj ningspliktig enligt 4 § i förslaget jämväl kunde vara myndighet,
kommun eller bolag, vadan orden »enskild person» borde utgå.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 51
Försörjningspliktigs
ersättningsskyldighet.
63 §■
(05 § 2 inom.
i kommitténs
förslag.)
Kommittén.
Reservation.
Yttranden.
402
Departe
ments
chefen.
Fattigvårdsstyrelses
eftergivande
av
rätt till ersättning.
62 § 1 st.
och 63 §.
(65 § i kommittéförslaget.
)
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj.ls Nåd. Proposition Nr 135.
Efter den utvidgning, som ägt rum av den obligatoriska fattigvården,
synes något behov ej föreligga att utsträcka försörjningspliktigs
ansvarighet utöver de fall, som äro att hänföra under 1 §. Det måste
också anses mindre egen tligt att stadga ansvarighet för försörj aren i de
olika fall, då fattigvårdsstyrelsen kan inskrida enligt 2 §. Huvudsakliga
skälet för att få bort en begränsande bestämmelse på denna punkt torde
vara, att fattigvårdsstyrelsen därigenoiii skulle undgå att förete bevisning
om behovet av fattigvård enligt 1 §. Att denna bevisning kan medföra
vissa svårigheter är klart, men i många fall kan läkarbetyg företes,
och, om i övrigt uppgifterna anskaffas från början och protokollföras
— såsom föreskrivits, då det gäller krav mot fattigvårdssamhälle
bör bevisningen dock kunna förebringas. De nämnda svårigheterna
böra därför ej få lägga hinder i vägen för en i och för sig riktig begränsning
av ersättningsskyldigheten. Lika väl som man ansett sig böra
och kunna bibehålla begränsningen till obligatorisk fattigvård, då det
gällde frågan om rätt till ersättning av hemortskommun, torde den böra
och kunna stadgas gent emot försörjaren. Jag har därför ej trott annan
ändring i kommitténs förslag i denna del böra äga rum, än att i
enlighet med ovannämnda erinran orden »enskild person» få utgå.
Aven beträffande försörjningspliktig finnas fall, då ett avsteg från
den i det föregående uppställda regeln om ersättningsskyldighet bör äga
rum. Jag återkommer härtill i det följande.
Gällande fattigvård sförordning innehåller ifråga om fattigvårdssamhälles
rätt till ersättning för lämnad fattigvård av understödstagare och
försörjningspliktig, att sådan rätt äger rum i den mån fattigvårdsstyrelsen
icke finner skäl till eftergift (29 § 2 mom. och 36 § 1 mom.).
Kommittéförslaget bibehåller (65 § 1 och 2 mom.) enahanda stadgande.
Mot förslaget i denna del har någon anmärkning icke förekommit,
och jag har ej heller någon erinran att framställa däremot. Ett dylikt
eftergivande torde hittills i regel hava skett därigenom, att krav ej gjorts
före preskriptionstidens utgång. Något hinder torde emellertid ej förefinnas
för en fattigvårdsstyrelse att tidigare uttryckligen avstå från samhällets
fordran, då skäl för ett sådant avstående föreligger. Ett sådant
förfaringssätt har, enligt vad jag erfarit, redan nu kommit till användning,
åtminstone i huvudstaden. Däremot torde stadgandet ej kunna
utnyttjas för ett generellt förklarande från fattig vårdsstyrelsens sida, att
fattigvård över huvud taget eller vissa arter därav ej inom kommunen
skola ersättas (jämför vidare 64 §).
Kung!. Maj''ds Nåd. Proposition Nr 135. 403
I 66 § liav kommittén föreslagit, att där fattigvårdssamhälle till åtgärder
för förebyggande av framtida fattigvårdsbehov eller för ändamål
som i 37 § andra stycket sägs, anslagit särskilda medel till fattigvårdsstyrclsens
förfogande, det ankommer på fattigvårdssamhället att bestämma,
huruvida ersättningsskyldighet, varom i kommitté förslagets 65 §
stadgas, skall äga rum för understöd, som utlämnas av dessa medel.
Till stöd för detta stadgande anför kommittén i motiverna:
»Det har särskilt på senare tid mångenstädes framträtt en strävan att, då
medel av en kommun anslås till lindrande av nöd vid vissa särskilda nödtillfällen,
i synnerhet då det gäller mer avsevärda belopp, överlämna handliavandet av
denna understödsverksamhet åt andra organ än fattigvårdsmyndigheterna. Avsikten
med ett sådant förfarande har uppenbarligen i viss mån varit att genom
dessa medels fullkomliga undandragande från all sammanblandning med fattigvården
förekomma, att understöd, som därav utgå, skola medföra samma verkningar
som fattigvård i avseende å ersättningsskyldighet och därmed förbundna
följder beträffande rösträtt in. m. Redan med nu gällande lagstiftning torde det
visserligen icke vara ett fattigvårdssamhälle betaget att vid beviljande av anslag
till dylika ändamål föreskriva, att understöd därav skola utlämnas utan återbetalningsskyldighet,
även om utlämnandet sker genom fattigvårdsstyrelsen. För att
emellertid tydligt utmärka, att så kan ske, och borttaga all tvekan i detta hänseende
har kommittén föreslagit ett uttryckligt stadgande därom, att ett fattigvårdssamhälle
kan vid beviljande av särskilda medel, som ställas till fattigvårdsstyrelsens
förfogande för avhjälpande av nöd vid vissa kristillfällen, såsom vid
missväxt, allmänna olyckor m. m., eller i allmänhet till åtgärder för förebyggande
av framtida fattigvårdsbehov bestämma, att ersättningsskyldighet icke skall äga
rum för understöd, som utgå av dessa medel. Härigenom har avsetts att undanrödja
all tvekan hos kommunerna därom, att de kunna för dylik understödsverksamhet
anlita fattigvårdsmyndigheterna, vilka genom sina för sådan verksamhet
särskilt lämpade organ och sin personkännedom inom de befolkningslager, som
äro mest utsatta för att drabbas av nöden, synas i de flesta fall vara särskilt
skickade att handhava densamma.»
Stockholms stads fattig vårdsnämnd har i denna del anfört: Det i kommittéförslagets
66 § intagna stadgandet avsåge att lagfästa en praxis, som
alltmer vunnit insteg, särskilt i Stockholm. Mot ett dylikt lagfästande
vore i och för sig intet att erinra. Men skulle stadgandet härom avfattas
på sätt i förslaget skett, komme det i själva verket att innebära
en inskränkning i den nu obegränsade friheten att avstå från regressrätten,
vilket naturligtvis med ett dylikt stadgande skulle kunna äga
rum allenast för de i stadgandet angivna ändamål. Varje sådan inskränkning
avstyrkte fattigvårdsnämnden på det bestämdaste. Bäst syntes vara,
att hela stadgandet såsom obehövligt uteslötes ur förslaget.
Anslår/ au medel
till ersättning/
sfria understöd.
64 §.
(6G § i kommittén»
förelag.)
Kommittén.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
404 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
överståthållarämbetet anser stadgandet böra undergå ett förtydligande
i det av fattigvårdsnämnden angivna syfte.
Kammarrätten biträder nämndens uttalanden.
Pensionsstyrelsen håller för siu del före, att en dylik praxis, ehuru i
och för sig efterföljansvärd, vunnit föga utbredning och att anledningen
härtill varit, att i saknad av ett uttryckligt stadgande i ämnet frågan
om lagligheten av en sådan praxis framstått såsom ytterst tvivelaktig.
Styrelsen anser därför stadgandet icke böra utgå ur lagen, utan endast
givas en ändrad avfattning, som icke så snävt som den av kommittén
föreslagna begränsar kommunernas handlingsfrihet i förevarande avseende.
I sitt utlåtande över kommittéförslaget erinrar pensionsstyrelsen
för övrigt om sin underdåniga framställning av den 24 januari 1917
angående kommunala pensionstillskott och kommunala sjukvårdsbidrag
utan fattigvårds karaktär (sid. 517).
I pensionsstyrelsens i det följande behandlade framställning om
kommunala pensionstillskott och kommunala sjukvårdsbidrag utan fattigvårds
karaktär har föreslagits att i två fall, som äro av särskild betydelse
för utvecklingen av pensionsförsäkringen och dess sjukvårdande
verksamhet, medgiva rätt för kommunerna att utdela understöd utan
ersättningsskyldighet och övriga med fattigvården förenade rättsverkningar.
Stadgandet i förevarande § avser vissa andra, utan tvivel särdeles
viktiga fall, då det kan vara lämpligt att medgiva, att ersättningsskyldighet
för lämnat understöd icke skall äga rum. Enligt min meningkan
det emellertid även eljest vara på sin plats att, fastän det ej är
fråga om de förhållanden, som avses med bestämmelserna i paragrafen,
dylika understöd utan ersättningsskyldighet beviljas. Jag tänker därvid
särskilt på en del fall av frivillig fattigvård. Såsom kommittén framhållit,
är vid sådan fattigvård återbetalning ofta nog både befogad och
möjlig, men förhållandena kunna säkerligen emellanåt vara de motsatta.
En redan vid understödets utdelande lämnad förklaring, att ersättningsskyldighet
icke föreligger, kan därför vara på sin plats och mera lämplig
än ett senare tillkommet eftergivande av kravet, vare sig detta sker uttryckligen
eller genom underlåtenhet att inom preskriptionstidens utgång
anställa talan. Åven eljest torde omständigheterna i de särskilda fallen
och de olika uppfattningarna inom kommunerna i detta hänseende böra
vara avgörande. I likhet med vissa av de hörda myndigheterna anser
jag det därför icke lämpligt att, på sätt som skett i kommitténs förslag,
405
Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
begränsa kommunernas handlingsfrihet i avseende å möjligheten att anslå
medel lör fattigvårdsändamål utan ersättningsskyldighet för vederbörande
understödstagare och försörjningspliktiga. På grund härav bör åt
stadgandet givas en mera allmän avfattning än det har enligt kommittéförslaget.
«
Jag kommer i det följande (sid. 410) att något beröra ett spörsmål,
som har visst samband med det förevarande, nämligen frågan om
uteslutande av ersättningsskyldighet vid vissa slag av understöd, såsom
vid sinnessjuk- och sinncsslövård samt anstaltsvård m. m.
Ifråga om ersättningens uttagande har kommittén i C7 § föreslagit vinkar för nett
nytt stadgande, enligt vilket anspråk på ersättning för fattigvårds- sätln"l^"<ta''
kostnad av understödstagare eller av försörjningspliktig, som i 3 § sägs, J65 §.
icke må göras gällande, där den ersättningsskyldige genom att återbetala (G7 § 1 komkostnaden
eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga fö«ug"
medel till underhåll för sig och de sina.
Till motivering av detta stadgande, så vitt understöd staffrwcn angår, Kommittén,
yttrar kommittén:
»Principiellt finnes i avseende å omfattningen ingen begränsning för understödstagarens
ersättningsskyldighet; den omfattar hela den utlagda fattigvårdskostnaden.
Vid återkravsrättens realiserande möter givetvis alltid en gräns i den
ersättningsskyldiges förmåga och, då sådan i flertalet fall saknas, kan någon ersättning
endast mera sällan utgå. Av praktiska skäl har man dock härutöver —
----mångenstädes i lagstiftningen fastslagit vissa undantag, då återkravs
r
ätten, fastän den principiellt anses existera, antingen alls icke eller endast till
någon del far göras praktiskt gällande. Så har uti vissa främmande fattigvårdslagar
skyldigheten att gottgöra erhållen fattigvård gjorts beroende av att understödstagarens
förbättrade ekonomiska förhållanden icke haft sin grund enbart i
hans egen verksamhet utan varit föranledd av tillfälliga lyckliga omständigheter.
I vissa andra lagar (t. ex. Danmark, Hamburg) stadgas, att återbetalning ej får
fordras, därest den ersättningsskyldige genom ersättningens utgivande skulle
komma att sakna erforderligt underhåll åt sig själv »och anhöriga, för vilka han
är försörjningsskyldig. Vår fattigvårdsförordning uppställer inga regler för avgörandet^
av frågan, när återbetalningsskyldigheten kan göras gällande; den lägger
i fattigvardsmyndighetens hand att fritt bedöma, om skäl finnes till eftergift.
Naturligen bör därvid möjligheten för honom att, även om ersättningen uttages,
underhålla sig själv och närmaste anhöriga i främsta rummet tagas i betraktande;
ett annat förfarande skulle strida mot fattigvårdssamhällets eget välförstådda
intresse. Ur denna synpunkt kunde det alltså synas överflödigt att i lagen giva
någon föreskrift i sådant syfte, helst kommittén bibehållit gällande lags ståndpunkt.
om rätt för fattigvårdsstyrelsen att i allmänhet eftergiva ersättningen, då
den finner skäl därtill. Ett uttalande i lagen, att återkravsrätten icke får göras
gällande, då ersättningens uttagande skulle verka till skada för understödstaga
-
406
Reservation.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
rens förmåga att för framtiden själv försörja sig och de sina, är emellertid ägnat
att inskärpa riktigheten av denna grundsats samt, genom att den uppställes såsom
en regel även för myndigheternas prövning, säkerställa dess iakttagande. Sin
praktiska betydelse torde bestämmelsen egentligen endast få i vissa fall av tillfällig
fattigvård, där man tilläventyrs kunde tänka sig anlitande av återkravsrätten
i en omfattning, som icke Vt>re lämplig.»
Vad försörjningspliktig beträffar, anser kommittén en liknande bestämmelse
böra finnas. Kommittén yttrar därvid bland annat:
»Någon skillnad har här ej gjorts på de fall, då försörjningsplikten är ovillkorlig
eller villkorlig. Det är nämligen här ej fråga om, huruvida försörjningsplikten
skall fullgöras i större eller mindre omfattning, utan huruvida samhället
skall utfå ersättning för en tidigare utgiven fattigvård skostnad Uppenbart är,
att ersättningsskyldigheten icke kan sträcka sig längre än försörjningsplikten;
ersättningsskyldigheten bestämmes alltså av försörjningspliktens omfattning vid
den tid, då fattigvården utgick. För den villkorligt försörjningspliktige betyder
detta, att hans ersättningsskyldighet är beroende av hans förmåga att vid sagda
tidpunkt fullgöra försörjningen. Men i avseende å ersättningsskyldighetens uttagande
bör, vare sig det gäller eu ovillkorligt eller villkorligt försörjningspliktig,
detta begränsas, så att i intetdera fallet ersättningen får uppgå till sådant belopp,
att den söktes förmåga att för framtiden fullgöra sin skyldighet att sörja för sig
och de sina lider därav.»
Inom kommittén har en ledamot, herr Lindblom, varit av skiljaktig
mening och hemställt, att ovillkorligt försörjningspliktig anhörigs ersättningsskyldighet
icke måtte göras beroende av myndighets prövning
av hans förmåga att försörja sig och de sina. Han anför gentemot
kommitténs förslag:
»Genom en sådan föreskrift göres, synes det mig, stadgandet i 3 § av förslaget
om ovillkorlig försörjningsplikt i viss mån illusoriskt. En dylik begränsning
i avseende å ersättningsskyldigheten synes mig därjämte innebära, att den
ovillkorligt försörjningspliktige kommer i en allt för gynnsam ställning. Till
följd av berörda föreskrift kan det inträffa, att antingen genom polismyndighet
eller på annat sätt utredning måste ske, huruvida icke den för sörjningspliktige
genom betalningens fullgörande försättes i sådan belägenhet, att han därigenom
kommer att sakna nödiga medel till underhåll för sig och de sina, därvid en
ofta tyngande bevisbörda kan falla på fattigvårdsstyrelsen. Annorlunda ställer
sig saken, om den försörjningspliktige på grund av sin lagstadgade försörjningsplikt
ålägges ersätta den lämnade fattigvården och först verkställigheten av domen
göres beroende av den försörjningspliktiges förmåga att betala. Vid en dylik
exekution finnas helt andra möjligheter att utröna den försörjningspliktiges
verkliga ekonomiska ställning än vid bevisning inför domstol. Med all säkerhet
kan antagas, att fattigvårdsstyrelserna icke med onödig hårdhet skola göra sin
rätt gällande, då i motsatt fåll fattigvårdsstyrelserna riskera att få understödja
även den försörjningspliktige själv eller andra anhöriga, som han kan vara skyldig
underhålla.»
407
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Några myndigheter hava instämt i reservationen.
Fattigvårds styr et sen i Göteborg påpekar därvid, att stadgandet i kommittéförslagets
07 § kommer att i regel förhindra åtgärder mot t. ex. en gift
man, som överger sin hustru och flyttar samman med eu annan kvinna, med
vilken han har ett eller flera barn — ett tillvägagångssätt, som ej är ovanligt
och enligt lagförslaget blir premierat. — Från andra håll hava ytterligare
anmärkningar framförts. Sålunda framhåller t. f. fattigvård sinspektören i
Stockholm, att det blir svart att avgöra, när de i förevarande § angivna omständigheter
föreligga, och fattigvårdsnämndens t. f. ombudsman anmärker,
att lagrummet genom de möjligheter, det öppnar ätt få ersättningsskyldigheten
nedsatt, innebär en lockelse att bestrida betalningsskyldigheten och
dai igenom framtvingar processer. Fattigvårdsnämnden instämmer i dessa
anmärkningar och finner stadgandet synnerligen svårbegripligt, då däri
lämnas oavgjort, om ett krav skall avvisas på den i stadgandet angivna
grund, och detta definitivt, så att nytt krav ej får ske, då den nödställde
kommer i förbättrade ekonomiska förhållanden, eller om kravet
val skall kunna bifallas, men ett dömande utslag ej får verkställas, så
länge det hinder, stadgandet omförmäler, fortfar. Fattigvårdsnämnden
tillstyrker därför, att stadgandet får utgå ur förslaget. — Överstäthållarämbetet
säger sig förstå stadgandet så, att ersättningsanspråket i det
förutsatta fallet skall avvisas av den dömande myndigheten och att avvisandet
är definitivt. Da emellertid tvekan om tolkningen synes kunna
uppstå, finner ämbetet ett förtydligande önskvärt.
Fattigvardsstyrelsen i Norrköping befarar, att bestämmelserna i detta
lagrum skola giva anledning till otaliga processer och tolkningar samt
att värdesättandet av betalningsförmåga och ekonomiska förhållanden skall
ske olika inom olika län och orter. Där icke bestämda och tydliga
föreskrifter^ kunna givas, är det enligt styrelsens mening bättre, att de
helt och hållet utelämnas. — I samma riktning yttra sig fattigvårdsstyrelserna
i några andra städer.
Medicinalstyrelsen finner föreskriften i denna paragraf vara av stor
vikt. Erfarenheten hade nämligen visat, att det hittills ofta stött på
stola svårigheter att förmå personer i små ekonomiska omständigheter
att sörja för erforderlig vård åt sinnesslöa, sinnessjuka eller andra kroniskt
sjuka familjemedlemmar. Kommunen ansvarade visserligen i första
hand för erläggande av vårdavgifterna, men sedermera återkrävdes av den
enskilde vad kommunen utbetalat, och det torde icke vara oriktigt att påstå,
att kommunen därvid stundom förfarit tämligen hårdhänt. Kunde den nu
av kommittén föreslagna 67 § råda bot härför, vore det enligt styrel
-
Yttranden.
408
Departe
ments
chefen.
Kung!. Mäj:ts Nåd. Proposition Nr 185.
sens mening helt visst till stor fromma. En mera bestämd föreskrift
än den av kommittén föreslagna vore dock önskvärd.
I det av kammarrätten avgivna utlåtande refereras delvis vad kommittén
i sina motiver anfört, varefter kammarrätten förklarar sig i huvudsak
ansluta sig till kommitténs uttalande och finna syftemålet med ifrågavarande
bestämmelse värt synnerligt beaktande. Kammarrätten finner
dock formuleringen mindre lycklig samt anser, att lagrummet bort innehålla
»att vid väckt ersättningsanspråk mot understödstagaro (eller försörj
ningspliktig enligt 3 §) skälig hänsyn bör av den dömande myndigheten
tagas därtill, att hans förmåga att försörja sig och dem, för vilka
han må vara försörj ningspliktig, icke undergräves.»
Det här föreslagna stadgandet, enligt vilket hänsyn skall tagas till
den ersättningsskvldiges förmåga att betala, kan i viss mån sägas utgöra
eu modifikation av stadgandet i 3 § om ovillkorlig försörjningsskyldighet.
Emellertid svnes det mig innebära en väsentlig överdrift att därför beteckna
sistnämnda stadgande såsom illusoriskt. Ovillkorligheten i försörj
ningsskyldigheten kvarstår alltjämt orubbad i fråga om dess direkta
fullgörande, och vidare framträder skillnaden, då det gäller arbetsskyldigheten
(se 71 §). Även i fråga om ersättningsskyldighetens utkrävande
och utdömande lärer skillnaden i någon mån göra sig gällande.
I varje fall torde den i stadgandet uttalade principen vara riktig och
böra komma till uttryck i lagen.
På sätt kammarrätten framhållit lärer stadgandet böra hava till
uppgift att tjäna till ledning för den myndighet, som har att avgöra
uppkommande tvister mellan fattigvårdsstyrelsen och enskilda, och avfattas
i enlighet därmed. Tydligen kommer stadgandet i allt fall att återverka
på fattigvårdsstyrelsernas övervägande av, huruvida skäl finnes till eftergift,
och därmed på frågan, om anspråk på ersättning bör göras gällande
eller icke. Den dömande myndigheten liar alltså att avvisa ett
framställt krav, om de i lagrummet angivna omständigheter föreligga.
Att vissa svårigheter kunna bliva förenade med bedömandet, huruvida sådana
omständigheter äro för handen, liksom också att stadgandets tillvaro
kan locka till invändningar om bristande förmåga, torde höra medgivas,
men om principen, att hänsyn bör tagas till förmågan, är riktig, lärer
man ej böra rygga tillbaka för nämnda konsekvens. I anledning av invändningen
om en tyngande bevisbörda för fattigvårdsstyrelsen må erinras,
dels5 att styrelsen, innan den väcker anspråk på ersättning, lärer i
eget intresse skaffa sig upplysning om vederbörandes betalningsförmåga,
dels att, därest i processen invändning göres om bristande betalnings
-
409
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1Sfi.
förmåga, bevisskyldigheten torde åligga den sökte. I tvivelaktiga fall
bär den dömande myndigheten, som förutsattes skola vara Kungl. Maj:ts
befallningskavande, möjlighet att föranstalta om utredning genom lironobetj
aningen.
I ett par av de avgivna yttrandena har till besvarande upptagits
frågan, huruvida anspråk på ersättning, vilket en gång avvisats, bör vid
ändrade ekonomiska förhållanden kunna ånyo väckas. Analogien med
66 § (se nedan) kan synas tala för ett jakande svar på denna fråga, men
då den i berörda lagrum meddelade föreskriften om jämkning grundar
sig på särskilda förhållanden, lärer det vara lämpligast att här följa
vanliga regler och således anse hinder möta för förnyad prövning av ett
anspråk, som förut avvisats. Någon uttrycklig föreskrift härom har ej
synts mig erforderlig.
Kommittén har, såsom ovan anförts, gjort det undantaget från ersättningsskyldigheten,
att för fattigvård, som någon erhållit, innan han
fyllt femton år, ersättning icke må av honom uttagas. Uti sina motiver
anför kommittén till stöd för sitt förslag i denna del följande:
»De allmänna synpunkter, som göra, att man över huvud taget vill fastslå
en återbetalningsskyldighet i fråga om fattigvård, föreligga ej i samma grad beträffande
minderåriga, och den ekonomiska sidan av saken är av ännu mindre
vikt. Behovet av fattigvård beror ej på bristande omtanke från den minderåriges
sida. Han är på grund av minderårigheten ur stånd att försörja sig,
och fattigvård lämnas honom, utan att han själv begär sådan. Yad särskilt
angår ersättningens uttagande efter det understödstagaren lämnat minderårighetsåldern,
synes det vara en särskild hårdhet, om de unga, som fått sin
uppfostran genom fattigvårdens försorg, skulle från början av sin arbetsföra tid
bära på en dylik förpliktelse, vilken de sällan skulle bliva i stånd att i dess hela
utsträckning fullgöra, Enligt kommitténs åsikt är det därför riktigast att här
avstå från återbetalningsskyldighet och för att tydligen utmärka detta har ett
utryeldigt stadgande därom föreslagits. Yad sålunda stadgats om minderårigs
återbetalningsskyldighet är icke avsett att utesluta tillämpningen av den fattigvårdssamhället
tillerkända rätt till en understödstagares egendom, varom stadgas
i 64 § av kommittéförslaget.»
Mot kommitténs förslag i denna del hava en del fattigvärdsstyrelser,
svenska fattigvårdsförbundet och Kungl. Maj:ts befallningshavande i Östergötlands
län anmärkt, att ersättning väl ej bör utgå ur den minderåriges
arbetsförtjänst, men däremot ur hans arvsmedel eller andra hans tillgångar.
Att ersättning för fattigvård, som lämnats någon innan han fyllt
15 år, icke bör kunna uttagas ur hans arbetsförtjänst, synes vara allmänt
erkänt. Annorlunda ställer sig, synes det mig, frågan om hans ersätt
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 saml. 120 höft. (Nr 135.) 52
Minderårigs
ersättningsskyldighet.
62 § 1 st.
(65 § 1 mom.
i kommitténs
förslag.)
Kommittén.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
Uteslutande
av ersättningsskyldighet
vid vissa
slag av understöd.
Kommittén.
410 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ningsskyldighet, därest han t. ex. genom arv, gåva eller testamente
kommer i besittning av tillgångar. I sådant fall bör något hinder knappast
föreligga mot uttagande av gottgörelse, därest ej tillgångarna äro
så obetydliga, att stadgandet i 65 § bör vinna tillämpning; och i varje
fall skall ju tagas i betraktande, huruvida styrelsen icke ändå bör eftergiva
sin fordran. Med kommitténs uppfattning att stadgandet i 62 §
2 st. (kommittéförslagets 64 §) jämväl bör avse minderårig, vilken uppfattning
jag anser mig böra biträda (se nedan), torde vara naturligast
att medgiva en allmän återbetalningsskyldighet även för minderårig (16
år), men därvid fritaga hans arbetsförtjänst.
I sitt betänkande erinrar kommittén därom, att under de senare
åren både hos oss och i andra länder en strävan gjort sig gällande att
undvika att tillägga åtskilliga former av offentligt understöd karaktären
av fattigvård samt att detta skett antingen så, att man förlagt understödsverksamheten
i fråga till annan myndighet än de ordinära understödsmyndigheterna,
kommunernas fattigvårdsstyrelser, eller ock så, att
man förklarat vissa slag av understöd helt eller delvis ej skola hava
fattigvårds verkningar. En av dessa verkningar vore, att understödet,
där så kunde ske, skulle återgäldas. Med anledning härav borde i detta
sammanhang uppställas det spörsmålet, huruvida varje understöd, som
meddelats av fattigvårdsmyndighet, borde falla under nämnda föreskrift.
Kommittén har i detta avseende haft anledning ägna särskild uppmärksamhet
åt frågan om ersättandet av kostnaderna för sinnessjukvård.
Såsom förut omnämnts har riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20
maj 1905 anhållit om utredning, huruledes förbättringar, där så erfordrades,
måtte kunna åstadkommas i den enskilda och kommunala sinnessjukvården,
och medicinalstyrelsen har uti sitt över denna skrivelse avgivna
utlåtande av den 23 april 1906 påyrkat bland annat, att stadgandet
om rätt för fattigvårdssamhällena att erhålla gottgörelse för fattigvård
icke bör tillämpas med avseende å sinnessjuka, för vilkas vård fattigvårdssamhälle
bestritt kostnaden, förrän de avlidit eller kommit i sådan
ekonomisk ställning, att de utan risk för framtida bärgning kunde ersätta
fattigvårdssamhällets kostnader delvis eller fullständigt. Till stöd
för yrkandet har styrelsen anfört, att bestämmelsen om en sådan skyldighet
ifråga om sinnessjuka fattiga vore mindre human samt till föga
ekonomiskt gagn för fattigvårdssamhället; att bestämmelsen för understödstagaren
innebure, att han, om han tillfrisknade, kanske jämte en
stor familj stode utblottad och dessutom belastad med en stor skuld till
fattigvårdssamhället; att de näringsbekymmer, som därigenom uppkommo,
411
Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13.r>.
och det ansträngande arbete för livets uppehållande, som sålunda påtvingades
den nyss tillfrisknade, lätteligen för alltid kunde tillintetgöra
den återvunna psykiska hälsan och därmed även försörjningsförmågan;
samt att utskrivning av patienter från statens anstalter mången gång
skulle kunna äga rum tidigare, om de efter utskrivningen kunde påräkna
eu i ekonomiskt hänseende någorlunda bekymmerfri tillvaro, åtminstone
under första tiden.
Efter att sålunda hava redogjort för medicinalstyrelsens uttalande
anför kommittén:
»Vad medicinalstyrelsen sålunda anmärkt är otvivelaktigt förtjänt av den
största uppmärksamhet. Till en del komma emellertid de påpekade olägenheterna
att avhjälpas genom kommitténs här nedan angivna förslag att ändra bestämmelsen
i 36 § 2 mom. fattigvårdsförordningen. Genom kommitténs nyss omförmälda
förslag att vid krav på ersättning för fattigvården hänsyn skall tagas till den
vårdades ekonomi, så att han ej kommer att sakna nödiga medel till underhåll
för sig och de sina, har ock blivit sörjt för att, såvitt förhållandena vid en given
tidpunkt kunna överskådas, den framtida försörjningsförmågan bevaras. Härtill
kommer, vad beträffar vården å statens och landstingens anstalter, att det enligt
kommitténs förslag ej vidare skulle bliva de kommunala fattigvårdssamhällena
utan landstingen, som slutligen få vidkännas vårdkostnaden, och att de sistnämnda
ej tillagts någon återkravsrätt för den del av vårdkostnaden, som fattigvårdssamhället
ej kunnat uttaga hos den ersättningsskyldige; anledning torde ock vara
att antaga, att vid en sådan anordning fattigvårdssamhällena vid sin undersökning,
huruvida ersättning kan uttagas, ej komma att förfara med hårdhet. I samma
riktning som de nyss berörda, av kommittén föreslagna bestämmelserna verkar
slutligen även det här nedan närmare berörda förslaget att fordran på gottgörelse
för fattigvård i regel preskriberas, om den ej göres gällande inom en tid
av två år från det fattigvården utgivits. Genom vad i samtliga förberörda avseenden
föreslagits torde alltså, såvitt på fattigvårdslagstiftningen ankommer, vara
tillfredsställande sörjt för att några sådana olägenheter, som medicinalstyrelsen
påpekat, icke vidare böra uppkomma. Det bör för övrigt erinras därom, att den
av medicinalstyrelsen berörda frågan har en större omfattning än i detta sammanhang
kan komma i betraktande. Det gäller nämligen att även i andra fall än
då fattigvården trätt emellan se till, att de bästa möjliga förutsättningar föreligga,
för att den såsom botad eller förbättrad utskrivne sinnessjuke skall kunna förskaffa
sig sitt livsuppehälle, oavsett huruvida han haft några tillgångar, med vilka
vården helt eller delvis kunnat gäldas, eller icke. Denna fråga ligger alltså delvis
utanför fattigvårdslagstiftningen.»
Kommittén omnämner vidare, att till densamma av Kungl Maj:t
överlämnats en framställning från tredje allmänna svenska mötet med
intresserade för vården av sinnesslöa, hållet i Eksjö den 19 och 20 juni
1907, av innehåll, att »Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådan förändring i
nu gällande fattigvårdslagstiftning, att vad däri stadgas om fattigvårdssamhälles
rätt mot dem, som åtnjuta fattigvård, icke må vara tillämpligt
412
Yttranden.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
i fråga om deri avgift, som av fattigvårdssamhälle utbetalas för barn eller
till myndig ålder kommen person för intagande och underhåll vid skola,
arbetshem eller asyl för sinnesslöa».
I anledning av denna framställning yttrar kommittén bland annat
följande:
»Om sinnesslövården väsentligen blir en landstingens angelägenhet samt,
på sätt kommittén föreslagit (40 §), landstingen komma att i sista hand svara
för vården av fattiga sinnesslöa å de egentliga sinnesslöanstalterna utan att äga
någon återkravsrätt mot den enskilde, bortfaller för denne all ansvarighet för
vad av fattigvårdsstyrelsen icke kunnat uttagas, innan den vände sig till landstinget;
såsom redan anmärkts beträffande de sinnessjuka, torde fattigvårdsstyrelsen
vid uttagande av ersättningen ej heller komma att förfara så strängt. Även i
andra avseenden gäller här väsentligen vad som ovan anmärkts i fråga om de
sinnessjuka. Med den förändrade ställning, som ersättningsfrågan erhållit i kommitténs
förslag, bland annat därutinnan att fattigvård åt minderårig aldrig kan
utkrävas av honom, torde för övrigt bibehållandet av rätt till ersättning spela
mindre roll beträffande de sinnesslöa. Några särskilda skäl synas därför ej föreligga
att i fråga om sådana understödstagares egen ersättningsskyldighet göra
undantag från den av kommittén föreslagna huvudregeln.»
Kommittén anför härefter vidare:
»Samma spörsmål, som sålunda väckts beträffande kostnaden för vård av
sinnessjuka och sinnesslöa, kunde, såsom ovan antytts, uppställas även i en del
andra därmed i en viss mån likartade fall, såsom i fråga om ersättande av kostnaden
för vård på andra sjukvårds- och uppfostringsanstalter. Jämväl när det
gäller vissa utgifter för sjukvård i hemmet, kunna ungefär enahanda skäl för ett
undantagsstadgande anföras som för de här ovan angivna kategorierna. Men
även utanför sjukvården möta fall, då billigheten i lika grad kan tala för befrielse
från ersättningsskyldighet. Enligt kommitténs uppfattning är det emellertid ej
lämpligt att låta understödstagarens ersättningsskyldighet bliva beroende av den
form, vari fattigvården meddelas, utan bör man, såsom ovan anförts, göra erforderliga
modifikationer i ersättningsskyldigheten genom att vid dess utkrävande
fästa vissa villkor.»
I de utlåtanden, som avgivits över kommittéförslaget hava kommitténs
nyss refererade uttalanden ej särskilt berörts. Några yttranden
böra dock i detta sammanhang omnämnas.
Medicinalstyrelsen framhåller, såsom redan anförts vid 31 §, att
sjukvård bör skiljas från fattigvård, men talar därvid uteslutande om
själva vården och berör ej spörsmålet om vårdens ersättande.
Förste provinsialläkaren i Stockholms län uttalar helt allmänt, att vården
av fattiga kropps- och sinnessjuka, vanföra, barnaföderskor m. fl. snarast
bör ordnas utanför fattigvården.
413
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
I det av pensionsstyrelsen avgivna yttrandet erinras om styrelsens
underdåniga framställning den 24 januari 1917 angående, bland annat,
kommunala sjukvårdsbidrag utan fattigvårds karaktär, vilken framställning,
enligt vad styrelsen framhåller, i denna del innebar, att därest
kommun gemensamt med pensionsstyrelsen iklädde sig kostnader för
åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga hos person,
som i fattigvårdshänseende tillhörde kommunen, kommunens andel av
nämnda kostnader icke skulle räknas som fattigvård.
Slutligen må erinras om en skiljaktig mening som fogats, vid
Stockholms städs fattigvårdsnämnds yttrande över kommitténs förslag.
Under hänvisning till en tidigare verkställd utredning erinrade nämndens
ordförande med instämmande av fyra ledamöter, att Stockholms
stad redan finge anses hava gent emot sina egna medlemmar avstått
från regressrätt beträffande kostnader för vård å sjukhus av
medellösa, samt att nämnden vid ett yttrande över berörda utredning
instämt uti ett förslag om lagfästande av detta avstående. Enligt minoritetens
mening borde nämnden vidhålla detta beslut samt uttala, att den
ansåge, att en ny fattigvårdslag icke borde sakna ett generellt stadgande
därom, att ersättning för sjukvård, vare sig vården lämnats å anstalt eller
varit av annan art, icke finge utkrävas av den vårdade själv, varemot
nämnden saknade varje anledning att förorda att eftergivande av hemortskommuns
och försörjningspliktigs ersättningsskyldighet.
Uti samma reservation har ifrågasatts, att all regressrätt gentemot
understödstagare skulle bortfalla för vård, som å anstalter lämnats dels
personer, vilka enligt lagen om allmän pensionsförsäkring vore pensionsberättigade,
dels personer i övrigt, som fyllt 67 år, även om de icke vore
pensionstagare. Såsom motiv för sistnämnda förslag anfördes särskilt
för Stockholms del, att dess ålderdomshem till stor del komme att användas
för pensionstagare, samt att det vore önskvärt, att skillnaden
mellan dem och andra där intagna gjordes så liten som möjligt. Det
kunde nu ej längre vara tal om att fattigvården vore en nådegåva, som
mottagaren borde vara tacksam för liksom tiggaren för en allmosa; samhället
utövade ingen välgörenhet genom beviljande av fattigvård, utan
dess funktion innebure allenast ett samhällets fyllande av sin plikt gentemot
dem av sina medlemmar, som ej längre förmådde reda sig själva.
Särskilt tydligt framträdde detta, då fråga vore om åldringar, som, utan
att ligga andra till last, slitit ut sina krafter i samhällets tjänst och till
dess gagn, och det tedde sig beträffande dessa understödstagare hårt och
obilligt, om de av den anledning, att samhället droge försorg om dem,
skulle på sin ålderdom råka i gäldförhållande, som de, så länge krafterna
414
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
Separte
ments
chefen.
Täckt, lyckats undvika. Ett borttagande av regressrätten i nu förevarande
fall komme helt visst icke att för kommunen medföra någon avsevärd
direkt ekonomisk förlust. Ty möjligheten att av personer, om
vilka här vore fråga, uttaga ersättning för vårdkostnaderna, vore så försvinnande
liten, att den icke vore att räkna med.
Innan jag yttrar mig över nu föreliggande spörsmål, vill jag erinra
om ett ämne, som därmed har nära samband, nämligen om lindring i
allmänhet i de mindre bemedlades kostnader för sinnessjukvård. I detta
ämne har betänkande med förslag den 13 juni 1916 avgivits av de
sakkunniga, som inom civildepartementet tillkallats för revision av sinnessjukstadgan,
varefter utlåtande infordrats från medicinalstyrelsen. Frågan
om lindring i kostnader för sinnessjukvård i fall, som ligga utanför
fattigvårdslagstiftningen, varom kommittén erinrat, torde jag få tillfälle
anmäla inom den närmaste tiden.
Vad beträffar frågan om ersättningsskyldighet för kostnad för vård
åt sjuka och abnorma, som bestritts av fattigvårdsstyrelserna, finner jag
mig — under hänvisning till vad jag inledningsvis anfört om förhållandet
mellan ersättningsskyldighet för fattigvård och politisk rösträtt — i
huvudsak kunna instämma i vad kommittén här ovan yttrat. Jag får
därvid ytterligare framhålla vad jag föreslagit i fråga om överflyttande
å landstingen av vårdkostnaden för fattiga å lasarett och sjukstugor. Rörande
särskilt kostnaden för underhåll och vård å dövstums- och blindanstaltema
skulle, med de härom av kommittén avgivna förslagen, varom
ovan erinrats och till vilka jag senare återkommer, denna kostnad icke alls
betalas av kommunerna. Åven i en del andra fall lära kommunerna
böra kunna helt befrias från vissa kostnader, som nu gäldas av fattigvården.
Detta gäller bland annat epidemisjukvården, vilken gjorts
till en det allmännas angelägenhet i främsta rummet med hänsyn till
den allmänfara, som ligger i dess utövande i hemmen, och där behovssynpunkten
är av underordnad betydelse. Redan nu hava landstingen i
vissa län delvis tagit denna vård om hand, särskilt på landsbygden, och
i det av särskilda kommitterade den 1 april 1915 framlagda förslaget
till epidemistadga har en dylik anordning upptagits, varjämte statsbidrag
föreslagits skola utgå för underhåll och vård å epidemisjukhusen. Lösandet
av frågan om ersättande av kostnaderna för dylik vård lärer därför kunna
upptagas inom en nära framtid.
Till pensionsstyrelsens framställning i fråga om kommunala sjukvårdsbidrag
utan fattigvårds natur återkommer jag nedan.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
415
Jag får även hänvisa till vad härovan under 64 § anförts om
medgivande för kommunerna att även i andra fall än de, som av kommittén
upptagits i nämnda §, besluta, att ersättningsskyldighet beträffande
fattigvård ej skall föreligga. Emellertid synes det mig icke lämpligt
att i lagen införa någon ovillkorlig bestämmelse om, att ersättning i de
av reservanterna i fattigvårdsnämnden omnämnda fall icke skall utgå.
Med den omfattning av 64 §, som jag föreslagit, skulle det emellertid
vara möjligt för fattigvårdssamhälle, som delade reservanternas uppfattning,
att besluta, att i de av dem avsedda fall ersättningsskyldighet
icke skall äga rum.
Vid stadgandet om ersättningsplikt för understödstagaren har i koinmittéförslaget
i första rummet till behandling upptagits det särskilda fall,
som föreligger, då understödstagaren av samhället mottagits till stadigvarande
försörjning.
Härom stadgas i 36 § 2 mom. av gällande fattigvårdsförordning,
att om någon enligt 1 § emottages till full försörjning, som ej blott är
tillfällig, skall allt vad han då äger tillfalla det fattigvårdssamhälle, som
bekostar fattigvården.
Efter en redogörelse för detta stadgandes tillkomst och dess verkan
i ekonomiskt avseende — under år 1907 hade kommunerna en inkomst
av inemot 250,000 kronor under rubriken »understödstagares egendom,
som tillfallit kommunen» — anför kommittén:
»Betydelsen av nämnda stadgande torde emellertid ej uteslutande eller
ens företrädesvis ligga däri, att fattigvårdssamhällena tillföras en direkt inkomst.
Här liksom eljest då det gäller ersättning för lämnad fattigvård betyder det
mera, att skyldigheten att avstå egendom till fattigvårdssamhället innebär en viss
garanti mot ett onödigt anlitande av fattigvården. För understödstagaren, som
i sitt hem erhåller ett understöd, med vilket han bör kunna reda sig, innebär
det en maning att ej göra anspråk på mera, om han vet, att han vid full förförsörjning
kan nödgas att avstå från sin egendom. Aven för de anhöriga kan
det verka som en sporre att hellre efter förmåga söka försörja den behövande,
med eller utan ett kommunens bidrag, och sålunda tilläventyrs få övertaga hans
egendom än att låta kommunen helt bestrida försörjningen. För det fall att en
person erhåller fullt understöd, men fattigvårdsstyrelsen ändock låter honom
behålla någon egendom, bidrager ett stadgande sådant som 36 § 2 mom. fattigvårdsförordningen
att inskärpa den uppfattningen, att understödstagaren ej har
någon rätt att till samhällets förfång sälja eller bortskänka egendomen. Ett
dylikt stadgande kan för övrigt sägas vara en naturlig konsekvens av den allmänna
förutsättningen, att en person skall sakna egna tillgångar, för att samhället skall
vara skyldigt att lämna honom fattigvård.
Fattigv&rdssamhälles
rätt till omhändertagande
av understödstagares
egendom.
62 § 2 st.
(64 § i kommitténs
förslag.)
■Kommittén.
416
Yttranden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Uppenbart är dock, att ett stadgande av förevarande art kan leda till
mindre önskvärda resultat. Om t. ex. understödstagaren avlider helt kort efter
det lian blivit mottagen till full försörjning, är det obilligt, att samhället utan
nämnvärt vederlag skall erhålla hans egendom; särskilt framträder detta, om
han efterlämnat anhöriga i små omständigheter. Än mera obilligt ter det sig,
om understödstagaren t. ex. intagits å anstalt för en sjukdom, som synts bliva
varaktig, men han snart åter blir frisk; det skall då bliva ett hårt slag för
honom att erfara, att hans egendom under tiden försålts. Särskilt för de sinnessjukas
del har klagats över sistnämnda förhållande, under framhållande av att
en sådan motgång lätt kan föranleda recidiv av sinnessjukdomen.
För att undvika de anmärkta olägenheterna av stadgandet utan att därför
beröva fattigvårdsstyrelsen möjlighet att skydda samhällets rätt till ersättning ur
befintlig egendom, har kommittén föreslagit, att fattigvårdsstyrelsen väl tillerkännes
rätt att, när en person, som har någon egendom, mottages till försörjning, som
synes bliva stadigvarande, omhändertaga understödstagaren då tillhörig egendom,
men att detta omhändertagande endast medför en rätt för fattigvårdsstyrelsen
att därur erhålla ersättning för sina utgifter samt att möjligen överbliven
egendom skall återställas eller redovisas till understödstagaren eller hans
arvingar.
Beträffande tillgodogörandet av denna fattigvårdsstyrelsen tillerkända rätt
lärer väl fortfarande såsom hittills i sammanhang med den fattiges mottagande
till försörjning ett omhändertagande av hans egendom i regel utan invändning
försiggå, vare sig egendomen får till större eller mindre del begagnas av understödstagaren
eller icke. Uppställas hinder för övertagandet eller vill en annan
gentemot fattigvårdsstyrelsen göra anspråk på egendomen gällande och äro ej
förhållandena sådana, att handräckning kan medgivas, måste naturligen domstol
anlitas. Detta lärer utan vidare ligga i sakens natur, och här har allenast ansetts
böra erinras därom.»
T. f. ombudsmannen hos Stockholms stads fattigvdrdsnämnd har mot
kommitténs förslag i denna del erinrat bl. a., att de skäl, som talade
för bibehållande av nuvarande bestämmelser, syntes starka nog att uppväga
de anmärkta olägenheterna, samt att fall inträffat, då en understödssökande
och hans anhöriga i samförstånd undanhållit egendom för att
undandraga kommunen dess rätt. Olägenheterna av det nuvarande
stadgandet kunde enligt ombudsmannens åsikt delvis motverkas genom
att tillerkänna fångvårdsstyrelse befogenhet att eftergiva kommunens
rätt, varjämte undantagsstadgande kunde göras beträffande sinnessjuka,
enär dessa ej själva gjorde framställning om fattigvård och sålunda intoge
en särställning. I övrigt anmärktes mot det föreslagna stadgandet,
att däri borde direkt utsägas, att egendom, som tillfölle en understödstagare,
medan han försörjdes, borde följa samma regel, varförutom framhölls
såsom önskemål, att stadgande meddelades om att Kungl. Maj:ts
befallningshavande på begäran ägde meddela handräckning för egendomens
utfående.
417
Kung!. Majds Nåd. Proposition Nr 13/i.
Stockholms stads fattigvardsnärnnd har funnit sig icke böra göra
någon erinran mot innebörden av den lagändring 64 § avser, men stadgandet
har synts nämnden »tarva någon omredigering till förtydligande
av dels att fångvårdsstyrelse ej har legal skyldighet att omhändertaga
och förvalta, med eventuell redovisningsskyldighet, den nödställdes egendom,
huru obetydlig eller huru svårförvaltad denna än må vara, utan
att fångvårdsstyrelse härutinnan har en rätt, varav den må begagna
sig, där den så finner för gott, dels att handräckning må meddelas av
exekutiv myndighet för realiserandet av denna rätt, dels att egendom,
som blivit omhändertagen, må av fattigvårdsstyrelsen på lämpligt sätt
förvandlas i penningar omedelbart och oberoende av, huruvida eller till
vad belopp fattigvårdskostnad utgått, dels ock att vad stadgandet innehåller
även gäller beträffande egendom, som tillfaller en omhändertagen
person, medan han åtnjuter försörjningen.»
överståthållarämbetet har i anslutning härtill anmärkt, att någon
skyldighet för fångvårdsstyrelse att omhändertaga och förvalta understödstagares
egendom icke torde kunna ur paragrafens innehåll utläsas, varför
vad fattigvårdsnämnden därom anfört icke behövde föranleda någon
åtgärd, varemot de förtydliganden, fattigvårdsnämnden i övrigt äskat,
syntes vara önskvärda.
Kammarrätten uttalar, att den nuvarande bestämmelsen i 36 § 2 mom.
fattigvårdsförordningen förlänar fattigvårdssamhället en rätt, som synes
icke så litet överskrida de råmärken, billighet och rättvisa utstaka.
De av fattigvårdsnämnden anförda, av överståthållarämbetet förordade
erinringarna finner kammarrätten förtjänta att tagas under övervägande.
En annan anmärkning mot stadgandet har gjorts av förste provinsialläkaren
i Malmöhus län, vilken föreslagit följande tillägg: »dock må ej
sådana föremål fråntagas understödstagaren, som endast för honom kunna
anses hava något värde, och som vid försäljning ej kunna inbringa något
avsevärt belopp.»
Den av kommittén i denna del föreslagna ändring har vunnit nästan
enstämmigt gillande, och jag har för min del ej någon anmärkning att
framhålla mot den princip, varpå det nya stadgandet grundas. På sätt
från några håll framhållits lärer det dock vara riktigt att i lagen giva
uttryck åt, att även egendom, som tillfaller en person, medan han åtnjuter
försöijning, får omhändertagas av fattigvårdsstyrelsen. Ett uttryckligt
stadgande härom lärer så mycket hellre vara på sin plats, som
efter pensionsförsäkringens genomförande det oftare än förut inträffar,
att personer, som åtnjuta stadigvarande försörjning, komma att få till
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 53
Departe
ments
chefen.
418
KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
gångar, med vilka de kunna gälda någon del av fattigvårdens kostnader
för dem. Jag skall här nedan något beröra frågan om fattigvårdens
rätt till sådana pensioner in. m.
Skulle den erhållna tillgången vara så avsevärd, att understödstagaren
tilltror sig att med tillhjälp därav kunna försörja sig själv,
lägger detta stadgande naturligen ej hinder i vägen för honom att avstå
från fattigvården och själv övertaga förvaltningen av egendomen, med
skyldighet att gottgöra samhället dess kostnader för redan lämnad
fattigvård.
Av förevarande stadgande, sådant det av kommittén formulerats, lärer
utan vidare följa, att fattigvårdsstyrelsen kan omedelbart förvandla omhändertagen
egendom i penningar, oberoende av det belopp, till vilket
fattigvårdskostnaden uppgått. Därvid bör man kunna förvänta, att
fattigvårdsstyrelsen så långt ske kan, iakttager även understödstagarens
intressen, och ej förrän full klarhet vunnits om försörjningens stadigvarande
beskaffenhet säljer egendom, som skulle kunna framdeles bliva
till nytta för honom. Ifrågasättas kunde, såsom från ett håll anmärkts,
att stadga, att föremål, som endast för understödstagaren hade något
värde och ej vid försäljningen kunde inbringa något avsevärt belopp,
ej skulle fråntagas honom. Uti ett år 1908 i Finland framlagt förslag
till fattigvårds förordning har detta uttryckts sålunda, att han må behålla
sina andaktsböcker, sina vigsel- och trolovningsringar samt andra mindre
lösören utan nämnvärt penningevärde. Åven i dessa avseenden synes
man emellertid kunna förvänta, att fattigvårdsstyrelserna ej skola gå
längre än skäligt är. I de fall, då något missnöje hittills försports från
understödstagarnas sida, har det vanligen gällt frågan, om i fattigvårdsaustalt
skulle få införas gamla möbler och sängkläder, och denna fråga
måste ju avgöras huvudsakligen ur hygieniska och praktiska synpunkter,
som ej lämpligen kunna regleras i lagen. Då emellertid dylika föremåls
medtagande ofta av understödstagarna tillmätes en mycket stor betydelse
och i vissa fall kan vara ett villkor för deras trevnad, är det givetvis
ett humanitetsintresse att deras önskningar härutinnan tillgodoses så långt
ske kan. I kommitténs normalreglemente för ålderdomshem 8 § stadgas,
att å hemmet intagen understödstagare må med styrelsens tillstånd medföra
egna möbler.
Vad slutligen angår frågan om handräckning för egendomens omhändertagande,
är det uppenbart att sådan bör kunna meddelas. För
att utesluta all tvekan torde stadgande därom böra införas i lagen och
lärer sådan handräckning böra meddelas genom vederbörande polismyndighet.
Kun yl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 7.7.). 419
Det synes mig lämpligt, att förevarande stadgande, med de tillägg
och ändringar jag ovan föreslagit, såsom ett andra stycke infogas i 62 §.
I anslutning till 64 § i kommittéförslaget vidrör kommittén spörsmålet,
huruvida fattigvårdssamhället, för det fall då en person, vilken är berättigad
till pension eller annat bidrag från det allmänna, föreningar eller kassor,
åtnjuter försörjning av samhället, skall äga rätt att uppbära det understödstagaren
eljest tillkommande bidrag, och anför kommittén härom:
»Man har stundom velat göra gällande, att ett sådant bidrag ej bör utbetalas
till fattigvården utan till understödstagaren själv eller hans anhöriga eller
också kunna besparas för vederbörande kassas räkning. En sådan uppfattning
synes dock icke vara förenlig med fattigvårdens natur. Fattigvården är, såsom
redan framhållits, avsedd att bringa hjälp, där förutsättningar saknas för försörjning
och vård på annat håll. Lika väl som understödet utgår med ett minskat
belopp, då någon försörjningsmöjlighet från annat håll finnes, böra, då fattigvården
övertagit försörjningen, dylika bidrag gå till fattigvårdssamhället, att avräknas
å dess utgifter för försörjningen, därest fattigvårdsstyrelsen ej anser skäl
förefinnas till eftergift. En sådan anordning är för övrigt också en given följd
av den rätt till ersättning av understödstagaren för lämnad fattigvård, varpå förslaget
vilar.»
Kommittén erinrar härefter om föreskriften i lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910, 18 §, där det heter, att i sjukkassas stadgar må beträffande
medlem, vilken i anledning av uppkommen sjukdom jämlikt lag
eller utfästelse är berättigad att av annan erhålla ersättning eller sjukvård,
som ej utgör fattigvård, föreskrivas, att han icke skall äga rätt
till sjukhjälp för denna sjukdom eller att han skall vara underkastad
viss inskränkning i sin rätt därtill. Härav drager kommittén den slutsatsen
att vid åtnjuten fattigvård innehållande av sjukhjälp ej får ske
och att densamma alltså kan tagas i anspråk för gäldande av den utav
fattigvårdssamhälle bekostade vården. Vidare framhåller kommittén,
att enligt lagen om allmän pensionsförsäkring skall, då pensionstagare för
sin försörjning anlitar allmänna fattigvården, pensionstillägget för tid,
under vilken fattigvård till honom utgår, tillfalla fattigvårdssamhället
för täckande av dess kostnader, att för tid, då pensionstagare är intagen
å allmän fattigvårds- eller sjukvårdsanstalt eller annan allmän anstalt,
anstalten äger uppbära honom tillkommande pensionstillägg och därav
tillgodogöra sig kostnaderna för vården, samt att även avgiftspensionen
kan i visst fall tagas i anspråk för täckande av fattigvårdskostnad.
Från fattigvårdslagstiftningens synpunkt sett föreligger i allmänhet
icke något skäl att göra skillnad på, om den egendom, som kan tagas
Ratt till
ersättning ur
pension m. m.
Kommittén.
Departe
ments
chefen.
420
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
i anspråk för gäldande av ersättning för lämnad fattigvård, är att hänföra
till pension, sjukhjälp o. s. v. Det av kommittén här vidrörda
spörsmålet torde därför ej heller böra lösas uti förevarande sammanhang.
Frågan om ordnande av detsamma, i vad det gäller pension och understöd
enligt lagen om allmän pensionsförsäkring, är för närvarande föremål
för utredning i anledning av en hos Kungl. Maj:t den 25 oktober
1915 gjord framställning från de sakkunniga, som inom civildepartementet
tillsatts för revision av sinnessjukstadgan m. m. Om ersättning
i anledning av sjukförsäkring torde förslag vara att förvänta i samband
med blivande förslag till sjukförsäkringens ordnande.
Framtida
försörjningsbidrag.
66 §.
(68 § i kommitténs
förslag.)
Kommittén.
I 68 § föreslår kommittén, att, om fattigvård enligt 1 § lämnats
någon, för vilkens försörjning annan enligt 3 § är ansvarig, och behovet
av fattigvård finnes vara stadigvarande, den försörj ningspliktige
må kunna åläggas att till fattigvårdssamhället å lämpliga tider, så länge
behovet av fattigvård fortfar, utgiva skäligt bidrag till den försörjningsberättigades
underhåll.
Vidare heter det i andra stycket av paragrafen, att, om den försörj
ningsberättigade eller den försörj ningspliktige kommer i förändrade
förhållanden, försörjningsbidraget må utan hinder av förut meddelat beslut
jämkas efter som skäligt finnes.
Rörande bestämmelserna i denna § anför kommittén i sina motiver: -
»Från dem, som handhava den praktiska fattigvården, har vid flera tillfällen
påyrkats att, där det visat sig, att försörjningsplikten i ett givet fall ej
frivilligt fullgöres, den förpliktade skulle kunna åläggas att för framtiden utgiva
ett visst på förhand bestämt bidrag till understödstagarens försörjning, vilket
skulle avpassas ej blott med hänsyn till den sistnämndes behov, utan även till
försörjarens förmåga att utgöra detsamma. Härmed har man avsett att ernå en
ändring till det bättre i det nu så bristfälliga fullgörandet av försörjningsplikten.
Man har därvid utgått från den utan tvivel riktiga iakttagelsen, att viljan att
betala väsentligen påverkas i gynnsam riktning av att beloppet, som skall utgivas,
är på förhand känt och dessutom så bestämt, att det står i skäligt förhållande
till vad den betalningsskyldige kan komma ut med. Kan han tillika
räkna på att genom betalning av detta belopp hava fullgjort vad av honom kan
fordras och vara fri från vidare efterräkningar, utgör detta en ytterligare sporre
för honom att verkligen söka åstadkomma beloppet. Aven för den berättigade
parten är det jämväl av en viss betydelse att på förhand veta, huru mycket som
är att påräkna.
Utan tvivel är det synnerligen lämpligt, att försörjningspliktens uttagande
kan ordnas på det sätt, att den försörj ningspliktige har sig förelagt att förskottsvis
för kortare tidsperioder utgiva ett visst belopp, avpassat såväl efter det före
-
421
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.9.4.
liggande beliovet hos understödstagaren som hans egen förmåga att utgöra detsamma:
att det således kommer att motsvara vad av honom skäligen kan fordras.
Önskvärdast är därvid naturligen, att försörjningsbidraget kommer att utgivas
direkt till den försörjningsberättigade, så att fattigvårdsmyndiglieten ej behöver
uppträda såsom mellanhand. Eu sådan lösning av spörsmålet tillhör (tock civil
lagstiftningen; och det är även att förvänta, att vid omarbetningen av denna lagstiftning
i häremot svarande del detta spörsmål upptages till behandling. Yad
som emellertid i avbidan härpå kan och bör göras inom fattigvårdslagstiftningen
är att för de fall, där ett fattigvårdssamhälle vid försörjningspliktens eftersättande
nödgats triida emellan — och dessa äro otvivelaktigt de, för vilka en dylik
anordning bäst behöves — berättiga samhället att för framtiden gentemot den
försörjningspliktige få försörjningsskyldigheten fastställd på sätt här ovan angives.
Visserligen gäller detta allenast i förhållande till fattigvårdssamhället, och
den civilrättsliga förpliktelsen gentemot den understödsberättigade påverkas icke
härav, men det är dock otvivelaktigt en stor fördel, att samhället kan få på detta
sätt uttaga försörjningsplikten. Och det synes för övrigt icke böra möta hinder
att, sedan underhållsbidraget blivit fastslaget, fattigvårdsstyrelsen under hand
medgiver den försörjningsberättigade eller hans målsman att för viss tid eller
tills vidare såsom styrelsens ställföreträdare uppbära bidraget direkt av den försörjningspliktige.
I viss mån ansluter sig denna anordning till eu praxis, som redan under
nuvarande lag gjort sig gällande i avseende å den s. k. villkorliga försörjningsplikten,
i fråga varom de dömande myndigheterna, Konungens befallningshavande
och kammarrätten, plägat bestämma försörjningsplikten framåt till visst, tid efter
annan förfallande belopp. Något hinder torde ej heller i gällande lag möta att
tillämpa samma förfarande även i avseende å den ovillkorliga försörjningsplikten.
Enligt kommitténs mening är det dock av vikt att en uttrycklig föreskrift härom
finnes i lagen dels för att förekomma all tvekan, dels ock för att åt förfarandet
giva en närmare bestämning och på samma gång bereda det en allmännare användning.
Kommittén har därför i detta sammanhang föreslagit ett stadgande i
ämnet av den innebörd, som ovan angivits. Beloppet bör såsom nämnts bestämmas
med hänsyn så väl till den understöddes behov, dock naturligen aldrig
högre än vad som enligt förslagets 1 § åligger fattigvårdssamhälle att utgiva i
fattigvård, som ock, i den omfattning det skäligen kan äga rum, till den försörjningspliktiges
förmåga. Uppenbart är att, för så vitt ändamålet med försörjningsbidragets
fastställande på sätt här föreslagits skall kunna vinnas, detsamma
bör kunna jämkas, därest förändrade förhållanden inträda vare sig i den försörjningsberättigades
ställning eller i den försörjningspliktiges ekonomiska förhållanden;
häråt har också i lagen givits uttryck. Försörjningsbidraget bör naturligen
fastställas att utgå tills vidare, så länge fattigvårdsbehovet fortfar; beslutet därom
gäller, till dess det antingen ändras eller genom behovets upphörande av sig
självt förfaller.»
Efter att hava uttalat sig för att talan i dessa mål skulle föras hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande, anmärker kommittén vidare;
»Då den rätt, som här tillagts fattigvårdsstyrelsen att få ett visst framtida
försörjningsbidrag fastslaget, vilket den försörjningspliktige har att utgiva för en
försörjningsberättigad, som mottager understöd av fattigvården, icke utgör hinder
Reservation.
Yttranden.
422 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
för den sistnämnde att själv i vanlig rättegång få ett dylikt bidrag fastställt, föreligger
möjlighet till en viss kollision så till vida, som dessa bidrag lätt kunna
tänkas bliva olika bestämda av domstolen och av Konungens befallningshavande.
Någon verklig kollisionsfara torde dock icke föreligga. Gentemot den försörjningsberättigade
påverkas den försörjningspliktiges civilrättsliga bidragsskyldighet
icke av hans ställning till fattigvårdsstyrelsen; det är endast gentemot den sistnämnda
som bidraget tills vidare skall utgöras enligt den norm, som på dess
talan blivit bestämd. I den mån civilrättsliga bestämmelser erhållas på detta
område, torde ock framdeles den rätt, som här blivit tillagd fattigvårdsstyrelsen,
kunna umbäras, i det man i stället låter fattigvårdsstyrelsen i erforderlig mån
inträda i den rätt, som tillkommer den försörjningsberättigade.»
Vid kommitté förslagets 68 § har av en utav kommitténs ledamöter,
herr Lindblom, fogats en reservation till kommitténs betänkande. I denna
hemställes, att den ovillkorligt försörj ningspliktig anhörig åliggande
framtida bidragsskvldigheten måtte göras oberoende av såväl fattigvårdens
natur av obligatorisk eller frivillig som en prövning av hans förmåga
att fullgöra densamma. Till stöd för sin hemställan åberopar reservanten
vad han anfört dels vid kommittéförslagets 65 § 2 mom. rörande
begränsningen till obligatorisk fattigvård och dels vid samma förslags
67 § beträffande svårigheterna i bevisningsavseende samt framhåller vidare:
»Den i förslagets 3 § föreskrivna ovillkorliga försörjningsplikten innebär ju,
att den försörjningspliktige är skyldig att lämna den försörjningsberättigade
sådan vård att han icke faller fattigvården till last, eller med andra ord, nödtorftigt
underhåll och erforderlig vård. Underlåter han detta och den försörjningsberättigade
därigenom nödgas anlita fattigvården, bör han alltså kunna av
domstol förpliktas att för framtiden utgöra underhållsbidrag till den försörjningsberättigade
med visst belopp, motsvarande vad som erfordras för erhållande av
nödtorftigt underhåll och erforderlig vård, varken mer eller mindre. Något utmätande
av ett »skäligt» bidrag kan följaktligen efter mitt sätt att se saken icke
här ifrågakomma. Helt annat är förhållandet i fråga om den villkorligt försörjningspliktige,
vilkens försörjningsplikt är beroende av behov, å ena, samt förmåga,
å andra sidan. Därvidlag är ett dylikt utmätande fullt på sin plats.»
Åtskilliga myndigheter hava instämt med reservanten, varvid från
ett par håll betonats, att den bevisskyldighet beträffande fattigvårdens
hänförlighet under 1 eller 2 §, som i en rättegång kommer att påvila
fattigvårdsstyrelsen, skall i många fall bliva så svåråtkomlig, att möjligheten
att efterhålla försumliga försörjare går om intet. Ifråga om kravet
på stadigvarande behov erinras från ett håll, att den försumlige försörj
aren och hans familj utan svårighet torde kunna anordna ett avbrott
i understödsbehovet, varigenom understödet upphör att vara stadigvarande
och fattigvårdsstyrelsens anspråk förfalla. Slutligen anmärkes,
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135
423
att bestämmelserna skulle i tillämpningen leda till en vidlyftig och
långsam procedur med mycket tvivelaktig utgång.
Mot grundtanken i förevarande stadgande bär någon anmärkning
icke gjorts. Genom den nya lagen om barn utom äktenskap har givits
väsentligt ökade möjligheter att erhålla eu överenskommelse av eller
dom å underhållsbidrag, men då civillagstiftningen i andra delar ännu
är ofullständig, har ett stadgande sådant som det föreslagna otvivelaktigt
en uppgift att fylla. Jag har därför icke något att erinra mot upptagandet
därav i fattigvård slagen, allra helst som därigenom givits hävd
åt en redan uppkommen praxis. I motiven har givits uttryck åt att
försörjaren skulle kunna åläggas att förskottsvis utgiva bidraget. Detta
framgår ej ur lagtexten och överensstämmer ej med den praxis, som
gjort sig gällande. I regel kommer väl ansökan om försörjningsbidrag
att göras först sedan understöd redan givits någon tid och försök gjorts
att i godo erhålla bidrag härtill. Det synes då vara utan betydelse,
huruvida bidraget till försörjningen utdömes att utgå förskottsvis
eller icke.
Beträffande de mot stadgandet gjorda anmärkningar finner jag liksom
vid 63 §, att bidragsskyldigheten bör begränsas till det fall, då
fattigvård lämnats enligt 1 §. Svårigheten i bevisavseende beträffande
tillvaron av behov enligt 1 § och dess stadigvarande karaktär synes mig
i anmärkningarna hava något överskattats. I varje fall lär en anordning
såsom den här föreslagna näppeligen lämpa sig för andra fall än
vid stadigvarande behov.
För att nu förevarande stadgande skall erhålla verklig betydelse torde
det vara erforderligt att bestämmelser införas om införsel i lön för försörjningsbidrag
samt om utvandringsförbud. Förslag till lagbestämmelser
i dessa ämnen, vilka tillhöra justitiedepartementet, torde komma att
framläggas av chefen för nämnda departement.
Rörande talan om utbekommande av ersättning enligt kommittéförslagets
65 § och om utgivande av försörjningsbidrag enligt dess 68 § stadgar
förslaget, att den anhängiggöres hos Kungl. Maj:ts befallningshavande i länet,
varjämte föreskrives, att om målets behandling i motsvarande tillämpning
gäller vad som stadgas i 56 §. Sistnämnda § innehåller allenast föreskrifter
om själva tillvägagångssättet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Kommittén anför beträffande talan mot understödstag-are:
»Uti gällande fattigvårdsförordning finnes ingenting stagat om ordningen
för talan mot understödstagare om ersättning för lämnad fattigvård. Dylik talan
har upptagits och prövats både av allmän domstol och av Konungens befallnings
-
Departe
menta
chefen.
Procestcn.
67 §.
(89 § i
kommitténs
förslag.)
Kommittén.
Departe
ments
chefen.
Preskription
av ersättningsrätten.
68 §.
(70 § i
kommitténs
förslag. ■
Kommittén.
424 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
havande. Något skäl, varför ej dylik talan skulle liksom andra fattigvårdst vi ster
kunna anförtros åt Konungens befallningskavande, synes kommittén ej föreligga,
vadan kommittén i förslaget intagit en uttrycklig bestämmelse om att dylika
tvister skola anhängiggöras och avdömas hos Konungens befallningshavande.
Yad i övrigt proceduren i dessa tvister angår, hänvisas till vad nedan anföres
i fråga om talan mot försörjningspliktig.»
Rörande talan mot försörj ningspliktig anför kommittén följande:
»I fråga om proceduren vid fattigvårdsstyrelsens talan mot försörjningspliktig
synes ej skäl att avvika från de i sådant‘hänseende nu gällande reglerna
(29 § 2 mom. fattigvårdsförordningen). Då kommittén föreslagit enahanda bestämmelser
för talan mot understödstagare, hava föreskrifterna om talan i bada
fallen sammanförts. "V id krav mot enskild person, understödstagaren själv eller
den, som är försörjningspliktig för honom, har det ej ansetts nödigt att anordna
en föregående obligatorisk skriftväxling mellan parterna såsom beträffande tvister
mellan fattigvårdssamhällen. Här förefinnes ej samma grund till en dylik anordning.
Visserligen är det önskligt, att fattigvårdsstyrelsen, innan den vänder
sig till Konungens befallningshavande, gör en anmaning lxos vederbörande, och
så sker väl i regel också, ehuru naturligen ej i någon viss bestämd form. Att
återigen upptaga föreskrift om en sådan anmaning i lagen bär sina betänkligheter;
den skulle då komma att utgöra ett led i proceduren och i enlighet därmed
skulle krävas bevis om delgivning i vanlig ordning med därav följande vidlyftighet.
Det förhör, vilket stadgats som villkor för krav mot annat fattigvårdssamhälle,
har ej här ansetts påkallat.
I fråga om verkställigheten av utslag, varigenom ersättningskrav bifallits,
böra naturligen gälla enahanda regler som i fråga om verkställighet av domstols
utslag, varigenom betalningsskyldighet blivit någon ålagd. Detta har ansetts följa
av sakens natur och har således lika litet som i gällande fattigvårdsförordning
behövt särskilt utsägas.»
Mot stadgandet i kommittéförslagets 69 § har anmärkning icke
gjorts, och jag finner ej heller skäl till någon erinran däremot.
I 70 § har kommittén föreslagit följande stadgande:
»Talan om ersättning för fattigvårdskostnad av understödstagare eller försörjningspliktig
skall anhängiggöras inom två år, efter det fattigvården börjat
utgå, vid äventyr, om det försummas, att rätt till gottgörelse för kostnad, som
utgivits mer än två år före det ansökningen gjordes, anses förfallen. Har fråga
om skyldighet att vidkännas fattigvårdskostnad varit föremal för tvist mellan
fattigvårdssamhällen, må det samhälle, som känts skyldigt att bekosta fattigvården,
även om mer än två år förflutit från det fattigvården börjat utgå, föra
talan, som här sägs, inom sextio dagar, efter det Konungens befallningshavandes
utslag i tvisten vunnit laga kraft mot samhället eller, om det överklagats, efter
det kammarrättens utslag delgivits fattigvårdsstyrelsen.»
Härom anför kommittén i motiverna:
»Med hänsyn till naturen av det anspråk på ersättning, som det här gäller,
torde det ej vara lämpligt, att rätt till ersättning kvarstår lika länge som vid en
Kung!.. Majds Nåd. Proposition Nr 135. 425
vanlig fordran. Enligt den tolkning, praxis givit åt fattigvårdsförordningen, galler
vid krav mot för sörjningspliktig samma regel med avseende å tiden för talans
anhängiggörande som vid krav mot fattigvårdssambälle, nämligen att, om talan
ej anhängiggjorts inom en månad efter den dag fattigvård beviljats, rätt till ersättning
anses förfallen för vad som belöper sig på tiden efter månadens utgång
intill dess talan väckes; detta bar dock endast ansetts gälla beträffande villkorligt
försörj ningspliktig. Någon sådan grund, som föranlett till föreskrivande av eu
dylik tid för talans anhängiggörande vid tvist mellan fattigvårdssamhällen, förefinnes
näppeligen vid det slag av krav, varom bär är fråga, i all synnerhet icke
vid krav mot understödstagaren. Den försörjningspliktige lärer i allmänhet ej
heller kunna förebära någon okunnighet därom, att försörjningsplikten i det föreliggande
fallet förefinnes, och han har även förut haft tillfälle att övertaga den,
om han velat. Kommittén har därför icke upptagit någon dylik föreskrift. Däremot
har ^ kommittén ansett lämpligt att föreslå ett allmännare stadgande, att
anspråk på gottgörelse för fattigvård av understödstagare eller försörjningspliktig
förfaller, om talan ej anhängiggöres inom två år efter det fattigvården utgått.
Härigenom förekommes, att försörjningsplikten för en längre tidrymd utsökes på
en gång och att den ersättning, som dess försummande medför, bliver så betungande,
att den i själva verket blir ett hinder för den försörjningspliktige att
för framtiden fullgöra densamma. Ett undantag från denna regel måste" dock
göras för vissa fall, då frågan om skyldighet att vidkännas utgiven fattigvård
varit föremål för tvist mellan fattigvårdssamhällen. Eör att fattigvårdssamhället
ej skall förlora sin rätt måste, där en dylik tvist varat inemot två år eller därutöver,
tiden för anställande av talan mot den enskilde göras beroende av nämnda
tvists avslutande. Kommittén har i sådant avseende föreslagit, att talan må anhängiggöras
inom 60 dagar efter nämnda tid.»
Mot detta lagrum hava olika anmärkningar framställts.
Stockholms stads fattigvärdsncimnd hänvisar till ett av dess tillförordnade
ombudsman avgivet yttrande, uti vilket i huvudsak framhålles, att
den försörjningspliktige i många fall, särskilt då han ej vore bosatt å
samma ort som understödstagaren, först genom fattigvårdsstyrelsens krav
finge underrättelse om att fattigvård utgått; att en villkorligt försörjningspliktig
finge anses hava lika stort intresse som ett hemortssamhälle att
i god tid få del av kravet; att det ej vore nödvändigt, att sådant krav
skedde i form av talans anställande, utan att fattigvårdsstyrelsen borde
anses hava bevarat sin rätt genom att bevisligen delgiva kravet inom
föreskriven tid; att fattigvårdsstyrelsen i regel ej torde göra sin fordran
gällande senare än efter två år, därest icke vederbörande hållit sig undan
eller oförmodat kommit i en förbättrad ekonomisk situation; samt att i
sådana fall samhället ej genom en för kort preskriptionstid borde berövas
möjlighet att få gottgörelse, särskilt icke i de fall då det bleve fråga
om att göra sin rätt gällande i försörjningspliktigs eller understödstagares
dödsbo.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 54
Yttranden.
426
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Stockholms län erkänner väl betydelsen
av att få frågan om tillvaron av preskriptionsbestämmelser besvarad
i lagen och att det mången gång kan vara till skälig fördel för
understödstagare och försörjningspliktig att inom jämförelsevis kort tid
bliva fria från krav. Då emellertid en rätt till fattigvård stadgats, finge
man enligt Kungl. Maj:ts befallningshavandes mening icke kringskära samhällets
kravrätt, och dennas bevarande under tillräckligt lång tid kunde
göra fattigvårdsstyrelsen mera benägen att lämna understöd, vadan lämpligast
vore, att förevarande § finge utgå.
Åven åtskilliga andra Kungl. Maj:ts befallningsliavande finna bestämmelsen
ej tillräckligt motiverad och medföra betänkligheter; de anse en
tid av två år för kort och föreslå, att den vanliga 10-års-preskriptionen
skall gälla, särskilt ifråga om understödstagare, som efteråt får tillgång
genom arv, gåva, testamente eller liknande fång — i dessa fall önskar
eu befallningsliavande obegränsad tid för kravs anställande. Tillräcklig
trygghet finnes, framhålles det, genom bestämmelserna i kommittéförslagets
67 §.
Kammarrätten anser den vanliga fordringspreskriptionen böra gälla
ifråga om understödstagare och ovillkorligt försörjningspliktiga, varemot
ifråga om villkorligt försörjningspliktiga liksom nu borde gälla enahanda
regler som mot fattigvårdssamhälle.
Overståthållarämbetet har icke annat att erinra mot förevarande stadgande,
än att det syntes oriktigt, att enskild försörjningspliktig kunde
komma att få betala många års fattigvård och således komme i sämre
ställning endast därför att tvist pågått mellan fattigvårdsstyrelser. En
omredigering av lagrummet vore önskvärd till förekommande härav.
Kungl. Maj:ts befallningsliavande i Jönköpings län ifrågasätter ett
stadgande av innehåll, att preskriptionstid icke gäller, då någon genom
svikliga uppgifter om sin ekonomiska ställning eller genom oredligt förfarande
med sina tillgångar sökt föra fattigvårdsstyrelsen bakom ljuset
i syfte att erhålla fattigvård eller undandraga sig ersättningsskyldighet
för lämnat understöd.
Vid 1915 års fattigvdrdskongress framhölls från flera håll, att en
preskriptionstid av två år vore för kort och skulle vara till skada för
de hjälpbehövande. Det framhölls flera fall särskilt i fråga om förebyggande
fattigvård, då hjälp ej skulle kunnat lämnas lika ändamålsenligt
och med lika trygghet, om fattigvårdsstyrelsen ej kunnat se till
framtiden.
Åven vissa fattigvårdsstyrelser, ett landsting och svenska fattigvårdsförbundet
framställa erinringar mot förevarande stadgande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
427
Riktigheten av de mot den här införda korta preskriptionstiden
framställda anmärkningarna synes mig icke kunna bestridas. En alltför
kort tid utesluter just sådana fall, då ersättningsrätten otvivelaktigt bör
göras gällande, såsom då det upptäckes, att någon genom oriktiga uppgifter
om sin ställning erhållit understöd, eller då han erhåller tillgångar
genom arv eller testamente. För att i sådana fall kunna utfå ersättning
är det av en viss vikt att hava en relativt lång tid, och då synes det
mig ändamålsenligt att behålla den vanliga tiden för preskription av
fordran, nämligen 10 år. Vad nu sagts gäller i främsta rummet understödstagare.
I fråga om ovillkorligt försörjningspliktig anses, enligt vad
kammarrätten anmärkt, i praxis fordran för fattigvård underkastad 10
års preskription. Denna praxis vilar tydligen på den åskådningen, att
föräldrarna och mannen åtnjuta fattigvård i barnens resp. hustruns person.
Då förslaget sökt ställa sig på den ståndpunkten, att varje behövande
för sig åtnjuter fattigvård, finnes ej samma anledning som förut
att likställa ovillkorligt försörjningspliktig med understödstagare. Emellertid
tala törhända ändå övervägande skäl för att t. ex. föräldrar, som
genom lyckliga omständigheter erhållit tillgångar, därmed få betala
kostnad för minderåriga barns fattigvård även för längre tid tillbaka,
och jag har därför ej ansett mig böra förorda en ändring i vad därom
nu anses gälla. Beträffande villkorligt försörjningspliktig lärer en strängare
begränsning böra äga rum, och då nu en gemensam preskriptionstid ej
synes kunna vinnas, har jag ansett bättre att liksom i fattigvårdsförordningen
låta vad som stadgas ifråga om krav mot fattigvårdssamhälle
gälla även för dessa fall. För uttagande av ersättning hos försörjningspliktig
arbetsgivare torde den vanliga civila fordringspreskriptionen böra
gälla.
Med denna uppfattning av spörsmålet uppställer sig frågan, huruvida
något särskilt stadgande, motsvarande kommittéförslagets 70 §,
vidare erfordras. I och för fastslående av tio års preskriptionen synes
detta strängt taget ej nödigt, men beträffande tillämpningen för krav
mot villkorligt försörjningspliktiga av vad som gäller mot fattigvårdssamhälle
lärer ett stadgande ej kunna undvaras, och synes det vid sådant
förhållande lämpligt att i lagen giva uttryck åt de ovan uttalade åsikterna.
69—77 §§ (71—79 §§ i kommitténs förslag).
Såsom inledningsvis anförts vid detta kapitel tillkommer enligt gällande
fattigvårdsförordning fattigvårdsstyrelsen i vissa fall husbonderätt
över understödstagare och ovillkorligt försörjningspliktiga personer.
Departe
ments
chefen.
Arbetssk/Idighet
m. m.
Husbonderätt.
Kommittén.
428 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kommittén anför rörande husbonderätten följande:
»Någon närmare beskrivning av begreppet busbonderätt återfinnes ej i fattigvårdsförordningen,
men såsom konsekvens av denna rätt omtalas fattigvårdsstyrelsens
befogenhet att föresätta understödstagare eller försörjningsskyldig
arbete med skyldighet för honom att fullgöra sålunda föresatt arbete och i övrigt
ådagalägga ett uppförande, som ej strider mot god ordning, eller, såsom det uttryckes,
att ej visa »tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet», vid äventyr
att han eljest kan ådömas tvångsarbete. Fattigvårdsstyrelsen har såsom husbonde
även viss disciplinär bestraffningsrätt, i det att den kan för icke arbetsför
minska kosthållet och, då fråga är om person under 15 år, aga honom. Sin
husbonderätt kan styrelsen också överlåta å annan.
Mot bibehållandet av stadgandena om husbonderätt i fattigvårdslagstiftningen
hava emellertid åtskilliga erinringar gjorts. Därvid har framhållits, att
husbonderättens innebörd vore beroende av legostadgan, vars otidsenliga och
opraktiska bestämmelser antagligen snart komine att omarbetas, samt att det
därför vore olämpligt att i en reviderad fattigvårdsförordning upptaga ett begrepp,
om vilket man ej kunde veta, vad det i framtiden komme att beteckna.
Begreppet husbonderätt hade, anmärkes det vidare, visat sig olämpligt såsom uttryck
för det rättsliga förhållandet mellan fattigvårdsstyrelse och understödstagare:
å ena sidan klagades allmänt, att fattigvårdsstyrelserna stode maktlösa
gent emot understödstagare, vilkas självsvåld och oberättigade anspråk växte på
samma gång som deras villighet att genom flitigt arbete giva någon valuta för
understödet minskades; å andra sidan hade husbonderätten stundom fattats så,
att understödstagare lidit oberättigat eller rent av olagligt intrång i sin personliga
frihet.
I legostadgan föreskrives, att tjänstehjon skall i sitt förhållande vara troget,
flitigt, lydigt, nyktert och sedligt samt icke undandraga sig det arbete och de
sysslor, husbonde skäligen föresätter; är tjänstehjon försumligt, gensträvigt eller
oordentligt och låter det sig ej rättas, kan det skiljas från tjänsten. Liksom
tjänaren antagits och erhåller lön och andra förmåner för att å sin sida lämna
en arbetsprestation, har tydligen husbondeväldets överflyttande till fattigvårdslagstiftningen
också haft till syfte att förhindra, att understödstagaren, om han
besitter någon arbetsförmåga, skall gå sysslolös; och man har så mycket mindre
behöft hysa några betänkligheter härvidlag, som man vanligen för det utförda
arbetet lämnat "högre vederlag än detta varit värt. Detsamma gäller delvis eu
försörjare, vilkens minderåriga barn eller hustru åtnjuter fattigvård. Arbetsskyldighetens
fullgörande sammanhör vidare enligt legostadgan med en hel rad
av fordringar på tjänarens uppförande, och tydligen hava dessa fordringar också
ansetts lämpliga för försörjarens förhållande till fattigvårdsstyrelsen.
Då det galler att avgöra frågan om husbonderättens bibehållande eller borttagande,
bör, såsom också framhållits, till en början uppmärksammas, att detta
rättsinstitut hör till ett annat lagstiftningsområde, vilket ej har något nödvändigt
samband med fattigvårdslagen; och det är ingalunda säkert, att vid en framtida
omgestaltning av lagstiftningen rörande förhållandet mellan husbönder och tjänare
husbonderätten kommer att få en innebörd, som lämpar sig för fattigvårdslagen.
Vidare är det ganska obestämt, i vilken omfattning legostadgans bestämmelser
om husbonderätten kunna överföras till fattigvårdens område, i vad mån t. ex.
handräckning kan erhållas för att få en försörjningspliktig hämtad till fullgörande
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135.
429
av förelagt arbete, påföljden för undandragande av arbete m. m. Å andra sidan
medför iiusbonderiitten enligt legostadgan befogenheter och förpliktelser, vilka
endast med svårighet eller alls icke kunna tillämpas på fattigvården. Man har
redan i nu gällande fattigvårdsförordning måst utfylla husbonderätten med särskilda
bestämmelser rörande fattigvårdsmyndiglieternas rätt gentemot understödstagare
och försörjare. Ur dessa synpunkter sett framstår det alltså som lämpligast
att helt avlägsna beteckningen husbondarätt ur fattigvårdslagstiftningen och
ersätta den med ett direkt angivande av de befogenheter och förpliktelser, som
man anser erforderliga.
Genom ett borttagande av uttrycket husbonderätt ur fattigvårdslagen för att
beteckna fattigvårdsstyrelsens ställning gentemot en understödstagare eller försumlig
försörjare behöver och bör ej dess rätt i detta avseende inskränkas. Den
rätt att öva tillsyn över understödstagare och vissa försörjningspliktiga, som
ligger i husbonderätten, kan lämpligast bär, likasom skett i lagen om uppfostran
åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, uttryckas med att direkt
angiva detta. Häri ligger emellertid allenast en allmän befogenhet att se till,
huru de, som stå under dylik tillsyn, hava det och huru de förhålla sig. Den
måste utfyllas med speciella befogenheter, avsedda för olika förhållanden. Hit
hör således beträffande dem, som äro intagna å anstalt, rätten att giva föreskrifter
om ordning och skick å anstalten m. m., som i reglemente närmare angives,
ävensom eu viss disciplinär myndighet, varom mera här nedan. Den viktigaste
befogenhet, som man velat medelst husbonderätten tillägga fångvårdsstyrelse^
är utan tvivel rätten att förelägga arbete. Även i fråga härom är det dock lämpligare
att direkt utsäga, att styrelsen har denna rätt, varigenom man också blir
bättre i tillfälle att närmare angiva dess omfattning och innebörd. Uppenbart
är, att rätten att hålla en person till arbete i sig innebär krav på skyldighet för
honom till utförande av arbetet samt till lydnad och ordentligt uppförande i
arbetet. Ett än starkare uttryck åt att dessa skyldigheter föreligga kan givas
genom att, liksom nu skett i fattigvårdsförordningen, stadga påföljd för underlåtenheten
att fullgöra desamma.
På grund av vad nu anförts har kommittén ansett sig icke böra i fattigvårdslagen
bibehålla beteckningen husbonderätt.»
Mot kommitténs förslag att borttaga beteckningen busbonderätt hava
några anmärkningar icke framställts, och jag finner dess förslag härutinnan
välbetänkt.
I 71 § har kommittén föreslagit, att den, som åtnjuter fattigvård,
skall stå under fattigvårdsstyrelsens tillsyn. Vidare stadgas i samma §,
att rörande fattigvårdsstyrelsens myndighet över den, som intagits å
fattigvårdssamhället tillhörig fattigvårdsanstalt, som i 31 § sägs, gäller
vad därom stadgats i det av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda
reglementet för fattigvården, att över personer, som intagits i dylik
fattigvårdsanstalt, gemensam för flera samhällen, eller i arbetshem, anstaltsstyrelsen
äger myndighet i enlighet med det för anstalten fastställda
reglementet, att i reglemente icke må medgivas användande av inne
-
Departe
ments
chefen.
TillsynDisciplinära
åtgärder å
anstalt.
69 §.
(71 § i
kommitténs
förslag).
430
Kommittén.
Yttranden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
slutning i mörkt enrum eller prygel samt att för gossar under femton
år och flickor under tolv år aga må användas.
Kommittén anför i sin motivering till denna § följande:
»Å fattigvårdsanstalt är det tydligen av nöden, att möjlighet finnes till upprätthållande
av ordning bland de där intagna; för sådant ändamål måste vissa
disciplinära medel anlitas. Föreskrift härom bör lämnas i det reglemente, som
skall finnas för anstalten.
Fattigvårdsförordningen talar om disciplinära medel endast beträffande de
icke arbetsföra och de minderåriga; i förra fallet kan underhållet för någon tid
minskas, och mot den minderårige får aga användas. Då det gäller en arbetsför
person, som står under fångvårdsstyrelse^ husbondevälde, namnes endast den
varning, som skall föregå anmälan till "Konungens befallningskavande om ådömande
av tvångsarbete. På grund av den allmänna bestämmelsen om fattigvårdsstyrelsens
husbonderätt hava till äventyrs några särskilda föreskrifter i denna del
ej ansetts nödiga. I verkligheten hava naturligen dock åtgärder av disciplinär
art kommit till användning. Enligt instruktionen för de vid Stockholms stads
arbetsinrättning anställda tjänstemän och betjäning åligger det sysslomannen att,
om någon å inrättningen intagen vägrar att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter,
som till vidmakthållande av ordning, snygghet och sedlighet inom inrättningen
blivit eller bliva meddelade, eller eljest visar tredska, självsvåld,
oordentlighet eller sturskhet, låta under viss kortare tid, högst 14 dagar, för
sådant hjon lämpligen minska dess underhåll, indraga redan förtjänta flitpenningar
eller förvara honom i särskilt rum.
Det synes ej vara av nöden att i själva lagen intaga närmare bestämmelser
om disciplinära åtgärder av den art, som här kan ifrågakomma, utan böra anstalternas
reglementen innehålla föreskrifter i detta hänseende. Allt efter beskaffenheten
av anstalterna torde de disciplinära åtgärderna böra göras strängaro
eller mildare; särskilt bör på de egentliga arbetsanstalterna en något strängare
disciplin tänkas. Dock har det ansetts lämpligt att i lagen uttryckligen framhålla,
att inneslutning i mörkt enrum ej får förekomma samt att ej heller prygel
får användas. För gossar under 15 år och flickor under 12 år må aga komma
till användning. Till frågan om varning återkommer kommittén längre fram.»
I kommitténs förslag till normalreglementen för kommuner i allmänhet
(30 §), för ålderdomshem (fattiggård) (12 §) och för arbetshem
(15 §, intagen ovan sid. 181) finnas föreskrifter om disciplinära åtgärder,
som kommittén ansett lämpligen böra ifrågakomma.
Stadgandet i 71 § har i allmänhet lämnats utan anmärkning. En
fångvårdsstyrelse ifrågasätter emellertid lämpligheten av att använda
ordet tillsyn, vilket även begagnas om inspektion smyndighetens verksamhet
i 44 §; andra fattigvårdsstyrelser föreslå, att detta ord utbytes
mot »myndighet» eller »uppsikt» för att giva ett kraftigare uttryck åt
fattigvårdsstyrelsens auktoritet. Från en annan fångvårdsstyrelse föreslås
uteslutande av orden »eller prygel», och en förste provinsialläkare
anser varken mörkt enrum eller prygel kunna undvaras å de s. k.
431
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13 ~>.
arbetshemmen. En annan läkare åter anser jämväl indragning av kost
böra förbjudas, så vida det icke är fråga om njutningsmedel, t. ex. kaffe;
samme läkare önskar närmare föreskrifter om utdelande av aga (i vittnens
närvaro och först efter vunnen förvissning att barnet icke med
hänsyn till sin kroppsbeskaffenhet kan taga skada till sin hälsa av agan.)
Slutligen anser en förste provinsialläkare, att då medgivandet att utdela
aga vore olämpligt och lätt kunde i flera avseenden få ledsamma följder,
detsamma borde utgå.
I frågan om förhållandet mellan fångvårdsstyrelse och understödstagare
finner jag de av kommittén i förevarande § använda uttryck
kunna godtagas. För det fall att en person intages å anstalt, synes
»myndighet» vara ett riktigt uttryck för styrelsens förhållande till honom,
men detta passar ej, då någon i sitt hem erhåller understöd. Ordet
tillsyn torde då vara lämpligt och har även kommit till användning i
normalreglementena (§ 18 i nr 1 och § 33 i nr 2).
Mot avfattningen av ifrågavarande lagrum synes mig emellertid
kunna anmärkas, att däri för den vanliga fattigvårdsanstaltens del hänvisas
till det av Kungl. Maj:ts befallningshavande fastställda reglementet
för fattigvården, varmed icke, såsom kommitténs motiver innehålla, torde
kunna avses reglementet för fattigvårdsanstalten, vilket i allmänhet ej är
underkastat Kungl. Maj:ts befallningshavandes fastställelse, utan kommunens
fattigvårdsreglemente. \ isserligen torde det bliva regel, att varje samhälle,
vars fattigvård är så omfattande, att en anstalt finnes, också kommer att
hava reglemente, men undantag kan ju dock tänkas (se 8 §). Härtill
kommer att, såsom jag vid övergångsbestämmelserna skall utveckla, det
ej lärer vara möjligt att förutsätta, att reglementena skola hinna bliva
färdiga före lagens ikraftträdande. Vid sådant förhållande har det synts
mig lämpligt att i förevarande § införa direkta bestämmelser om fattigvårdsstyrelses
myndighet över dem, som intagits å den vanliga fattigvårdsanstalten.
Därvid har jag huvudsakligen följt kommitténs förslag
till normalreglemente (n:r 1, § 30), och har jag ansett särskild anstaltsstyrelse,
även sådan för anstalt gemensam för flera samhällen, böra likställas
med fångvårdsstyrelse.
Om en å ålderdomshem intagen person gör sig skyldig till så svår
förseelse, att prygel kan ifrågasättas vara lämplig bestraffning, torde
skäl förefinnas för hans överflyttande till arbetshem eller för anmälan till
undergående av tvångsarbete; är personen i fråga intagen å arbetshem,
bör dylik anmälan följa å förseelsen. Att medgiva användande av prygel
å vare sig ålderdomshem eller arbetshem anser jag mig icke kunna tillstyrka.
Däremot skulle uteslutande av agas användande i fråga om
Departe
ments
chefen.
432
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
barn av de i §:n angivna åldrar enligt min uppfattning vara att gå för
långt; ej heller kan det vara nödigt att här kräva några sådana vidlyftiga
former, som från ett håll förordats. Användande av aga torde
dock böra begränsas till svårare förseelser.
ArbetssJcyi- Kommittén framhåller, att en rätt att hålla understödstagare till
dighet för arp)ete ligger inbegripen i den fattigvårdsstyrelsen uti gällande fattigUntagar°edS
vårdsförordning tillerkända husbonderätten och bör vid denna rätts bort70
tagande uttryckligen föreskrivas.
(72 § 1 mom. & J °
i kommitténs Kommittén har upptagit bestämmelse härom i 72 § 1 mom., där det
iorsiag). gtadgagi att ^en, gom enijgfc l § åtnjuter fattigvård, vilken icke är alleommitten.
tillfällig, eller som för egen försörjning är intagen å fattigvårds
anstalt,
är skyldig att efter sin förmåga förrätta arbete, som av fattigvårdsstyrelsen
eller å dess vägnar anvisas.
I denna del anför kommittén i motiverna:
»Arbetsskyldigheten måste naturligen ställa sig olika allt efter de växlande
former, under vilka understödet gives. A speciella vårdanstalter, t. ex. sjukhus,
spelar ställningen av understödstagare ej någon roll, utan liksom andra intagna
få de sin vård, men de få då liksom dessa i enlighet med de för anstalten gällande
regler och efter sitt hälsotillstånd finna sig i att utföra det arbete, som
kan åläggas dem. Fattigvårdens egna anstalter böra vara så inrättade, att de
där intagna, som äro i någon mån arbetsföra, kunna sysselsättas, och det ligger
i sakens natur, att de, som där åtnjuta underhåll och vård, skola vara skyldiga
att efter sin förmåga utföra arbete åt fattigvårdssamhället; detta bör gälla, även
om deras underhåll ej kan betecknas såsom full försörjning, t. ex. om de hava
något bidrag från annat håll i form av pension eller dylikt. Utan en genomförd
arbetsskyldighet skulle det ej vara möjligt att hålla ordning inom fattigvårdsanstalterna.
För utackorderade understödstagare beror det på därom mellan
fattigvårdsstyrelsen och vårdaren träffat avtal, huruvida skyldighet föreligger att
arbeta åt vårdaren eller ej. I händelse därom ej skulle träffats överenskommelse,
torde det också här ligga i sakens natur, att understödstagaren bör på lämpligt
sätt sysselsättas; avgiften för vården lärer i regel bestämmas med hänsyn härtill.
I de fall, då en person erhåller understöd i sitt hem, bestämmes understödet i
regel i förhållande till hans arbetsförmåga, och det förutsättes, att han för egen
del utnyttjar denna till att anskaffa ytterligare erforderligt underhåll. Arbetsskyldigheten
till fattigvårdsstyrelsen har alltså där mera sällan någon praktisk
betydelse. I vissa fall kan dock så vara förhållandet, och det har stundom framhållits,
att fattigvårdsstyrelserna alltför litet begagnat utvägen att anskaffa arbete
åt sådana understödstagare. Klagomål hava ej försports över den husbonderätt
över understödstagare, som för närvarande helt allmänt tillagts fattigvårdsstyrelsen,
och det synes därför ej heller föreligga skäl att inskränka den av kommittén
föreslagna arbetsskyldigheten till vissa understödsformer. Genom föreskrifterna
om fastställande av reglementen, genom klagorätts införande samt bestämmelserna
om inspektion hava för övrigt för framtiden införts ökade garantier mot missbruk
från fattigvårdsstyrelsernas sida i avseende å arbetsskyldighetens utkrävande.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.35.
48;)
Att
en understödstagare, medan lian vistas å fattigvårdsanstalt, dessutom
ai underkastad det reglemente, som gäller för anstalten, och de disciplinära åt
-
gärder, som där äro ______u
stål- under fattig vårds styrelsens tillsyn
medgivna, är uppenbart; detta ligger redan däri, att han
Kommitténs förslag om arbetsskyldigliet i vissa fall för understödstagare
har ej gjorts till föremål för anmärkningar och jag finner ej
heller skäl att frångå förslaget i denna del.
Beträffande försörjningspliktigs arbetsskyldigliet stadgas i kommittéforslagets
72 § 2 mom. 1 stycket, där det heter, att den, vilkens minderrileai-
eller hustru enligt 1 § åtnjuter fattigvård, som icke är allenast
tilli ådig, ar skyldig att eft er föreläggande av fattigvårdsstyrelsen inställa
sig till och efter sin förmåga fullgöra honom anvisat arbete; dock må
sadant föreläggande ej givas honom, så länge honom ålagt försörjningsbidrag
utgöres eller han eljest söker att efter förmåga försörja siV och
de sina. För delgivning av föreläggande, som här sägs, har, enligt vad
1j/i i6t iaV samma moin- stadgas, polismyndighet att Då begäran
meddela handräckning utan kostnad för fattigvårdsstyrelsen.
I kommittéförslagets 74 § 1 mom. föreskrives, att försörjningspliktig
som jämlikt samma förslags 72 § 2 mom. intagits i fattigvårdsanstalt
eller eljest^ efter fattigvårdsstyrelsens föreläggande fullgör arbete, ändå
att fattigvård utgår till hans minderåriga barn eller hustru, icke vidare
ma kvaihållas å anstalten eller i arbetet, när anledning föreligger att
antaga, att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina&
„ T*11 motivering av stadgandet i kommittéförslagets 72 8 2 mom
anför kommittén:
„KU''>S"trga?d-nai ?m .en .ratt, ,for fattigvårdssamhänet att få en försörjningsfs
ac,m.d flsst forsorjmngsbidrag for framtiden och att vid bristande likvid
ta införsel i den betalmngsskyldiges avlöning innebära tvivelsutan i jämförelse
med nu rådande förhållanden en avsevärd förbättring, då det gäller att tillvara
taga samhällets och medelbart den forsorjmngsberättigades intressen gent emot
lo r sorl n in "sp hk tiga, person er, som ej godvilligt fullgöra sin försörjningsplikt
Emellertid far ej förbises, att många av de försumliga försötma äro personer
mot vilka aven namnda anordning är ett föga verksamt medel. De hava näm
Uur1
ril-.n oftamSen tillgång, som kan tagas i anspråk; på grund av deras
lattja, liknöjdhet eller oordentlighet är deras arbetsförtjänst obetydlig och oreo-elbunden
samt u igår för övrigt ofta under förhållanden, som göra även införsel i
i:m''ilgein jiKsorisk. Eran andra länder har man talrika exempel på mer eller
mindre lyckade försök att undvika eu dylik exekution.
rErfafe?hete™a om svårigheten i en stor del fall att genom åtgärder mot
en forsarjningspliktigs tillgångar eller inkomster förmå honom att fylla försörinmgsplikten
hava framtvungit tanken att med effektivare medel söka nå detta
mai Det liar da legat nära till hands att söka till samhällets gagn använda den
arbetskraft, som vederbörande ej sjalv velat eller förstått att utnyttja. Vår fattig
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 käft. (Nr 135.) 55 °
Departe
ments
chefen.
Arbctsslcyldifjliet
för
försörjningspliktig.
71 §■
72 § 2 mom.
och 74 §
1 mom. i
kommitténs
förslag).
434
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
vårdslagstiftning tiar alltsedan utfärdandet av 1847 års förordning innehållit
stadgande om en fattigvårdsstyrelsens husbonderätt, innebärande befogenhet att
tillgodogöra sig understödstagares eller försörjningspliktigs arbetsförmåga, och
denna rätt utvecklades ytterligare i 1871 års fattigvårdsförordmng.»
Efter att hava erinrat om den utländska lagstiftningen i förevarande
del samt ur kommitténs statistik meddelat några siffror rörande antalet
försumliga försörjare samt hittillsvarande användning av försörjnings
pliktigs arbetskraft, anför kommittén vidare:
»Att stadga en arbetsskvldighet för bär ifrågavarande personer ehuru de ej
själva försörjas av fattigvården, synes lika litet hos oss som annorstädes, dar en
dylik skyldighet är fastslagen, böra möta betänkligheter. Har galler det nämligen
personer, som av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försumma sin försörjningsplikt
och som ej kunnat förmås att, så länge de sjalva fritt fa använda
sina försörjningsmöjligheter, utnyttja dem på ett sådant satt att deras minderåriga
barn eller hustru få erforderligt underhåll. Hen mildaste åtgärd, som därvid
kan komma till användning, är att låta dem å en anstalt eller eljest förrätta
ett efter deras krafter avpassat arbete. Härigenom tvingas de att utföra arbete
åt samhället, som i deras ställe omhändertagit de anhöriga, samtidigt som de
därunder avhållas från sitt förra oregelbundna liv och vanjas vid arbete.
Förnämsta svftet med arbetsskyldighetens åläggande, liksom over huvud
taget med åtgärder mot försumliga försörjare, är att bringa forsorjaren till övertygelsen,
att det är bättre för honom att söka genom frivilligt arbete sörja for
de sina. Enligt vad de ovan angivna siffrorna utvisa, hava fattigvårdsstyrelserna
dock icke i någon större utsträckning begagnat sig av sm husbondarätt Anledningen
härtill har antagligen varit, dels att en viss oklarhet vilat over detta institut,
dels ock att anstalter saknats, till vilka dylika försumliga försörjare kunnat
hänvisas för arbete. Men det vore tvivelsutan oriktigt att uppskatta värdet av
arbetsskyldigheten efter dess faktiska användande. Ett stadgande härom har
nämligen en mycket stor indirekt betydelse. Det utgör, under förutsättning att
möjli<dieter finnas för stadgandets tillämpande, en synnerligen kraftig maning
för försörj aren att fullgöra den honom åliggande försörjningsplikten genom egna
åtgöranden i stället för att låta samhället taga hand om honom och bestämma
arbetets art och omfattning. Arbetsskyldigheten åt fattigvårdssamhallet framstå!
å andra sidan såsom en lindrigare form av tvång an de medel, som eljest kunna
komma i fråga att tillgripas, fängelsestraff eller tvångsarbete a en stats anstalt.
Denna anordning innebär alltså, att man ej behöver använda strangare åtgärder,
förrän det visar sig, att vederbörande ej vill finna sig i att fullgöra honom av
fattigvårdsstyrelsen förelagt arbete.»
I fråga om möjligheten, att kunna halla en arbetsskyldig försörjare
till arbete är det av betydelse, huruvida han medelst. tvång kan inställas
till arbete och kvarhållas där. Kommittén anför i denna del.
»Huru härmed enligt gällande fattigvårdsförordmng förhåller sig har vant
föremål för olika meningar. I praxis synes man ej sällan haft den uppfattningen,
att den, som står under fattigvårdsstyrelsens husbonderatt kan ej blott genom
handräckning av polismyndighet inställas till honom av fattigvardsstyrelse föresatt
arbete, utan även mot sin vilja kvarhållas dar, till dess hans skuld till
435
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
fattigvårdssamhället blivit gottgjord. Möjlighet till ett sådant kvarhållande med
tvång har väl i regel saknats, och det torde därför ej heller hava kunnat genomföras
annat än undantagsvis. Särskilt i Stockholm har dock med stöd bland
annat av det för därvarande arbetsinrättning gällande reglemente vid beviljande
av handräckning för intagande å arbetsinrättningen av överståthållarämbetet föreskrivits,
att den intagne icke finge från inrättningen utskrivas, med mindre vederbörande
fattigvårdsmyndigliet därtill lämnat sitt samtycke, dock att han icke
finge mot sin vilja kvarhållas å inrättningen längre än till dess värdet av det
arbete, han å inrättningen verkställt, kunde anses motsvara beloppet av ifrågavarande
fordran eller fattigvården annorledes blivit gottgjord. I anledning av
anförda besvär över en dylik av överståthållarämbetet meddelad resolution yttrade
regeringsrätten i utslag den 13 mars 1912 bland annat, att då klaganden
icke mot sin vilja finge till fullgörande av honom föresatt arbete kvarhållas å
arbetsinrättningen, överståthållarämbetets resolution, i vad densamma innefattade
häremot stridande föreskrift, upphävdes. Efter nämnda utslags meddelande har
överståthållarämbetet givit sina resolutioner i dylika ärenden annan avfattning,
i det numera meddelas handräckning, utan att något yttrande förekommer om
den söktes kvarhållande.
Yilken betydelse man än må tillägga fattigvårdsförordningens stadgande i
nämnda avseende, synes det emellertid uppenbart, att klara bestämmelser måste
givas i denna del, så att ej ovisshet råder på en både för den enskilde och för
fattigvårdsmyndigheterna så viktig punkt.
Anledningen till att en arbetsskyldighet stadgas för den försörjningskyldige
är, såsom ovan framhållits, att man sålunda vill låta honom på en anstalt eller
eljest under uppsikt fullgöra den plikt mot de sina och samhället, som han
uraktlåter, så länge han själv får bestämma över sina handlingar. Det kan
emellertid knappast antagas, att han i regel skall göra detta, utan att ett yttre
tvång kan utövas mot honom. Visserligen har man att räkna med det hot om
starkare tvång, som ligger däri, att tredska att fullgöra ett-föresatt arbete kan
föranleda till tvångsarbetes ådömande, men man bör ej alltför mycket bygga på
inverkan av ett dylikt hot, för vars upprätthållande skulle erfordras anlitande av
tvångsarbete i större utsträckning, än som är lämpligt eller i denna lagstiftning
avsett. Möjligheten att erhålla handräckning av offentlig myndighet för att med
tvång inställa en person till det honom föresätta arbetet kan visserligen tänkas
utöva en viss verkan till brytande av motståndet mot samhällets krav. Därest
emellertid arbetsskyldighet ej förenas med en rätt att, om så kräves, med tvång
kvarhålla den arbetspliktige, är det att befara, att det ej skall lyckas att kvarhålla
honom i arbetsanstalterna eller på den plats, som eljest anvisats honom.
Varje misslyckat försök att hålla efter en försumlig försörjare skall hava till följd
minskad respekt för fattigvårdsmyndigheten. Skulle man avstå från ett verkligt
tvång på denna punkt och i stället sätta sin lit till tvångsarbetet å statens
tvångsarbetsanstalter eller till straffpåföljder, bleve följden, att strängare tvångsmedel
skulle behöva tillämpas i mycket stor utsträckning eller också att lagstiftningen
på denna punkt komme att sakna effektivitet. Såsom nämnts är kravet
på en revision av fattigvårdslagstiftningen mycket starkt just i fråga om åtgärder
mot försumliga försörjare, och ett tillgodoseende av detta krav måste därför
framstå såsom synnerligen viktigt. Mot ett alltför starkt anlitande av tvångsarbete
eller fängelsestraff föreligger åter den betänkligheten, att tvångsarbetet
eller straffet, sett i förhållande till vistelsen på en fattigvårdsanstalt, i den allmänna
meningen verkar mera nedsättande och därigenom kan vara ägnat att
436
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13.5.
lägga vissa hinder i vägen för framtida utkomst. Fattigvårdsmyndiglieterna skola
därför draga sig för att anlita denna utväg annat än i undantagsfall. Förefinnes
åter möjlighet att hålla den försörjningsskyldige på en anstalt av mindre sträng
karaktär, skall en sådan tvekan göra sig mindre gällande. De nämnda betänkligheterna
torde i al! synnerhet gälla i fråga om kvinnorna, av vilkas vistelse på
statens tvångsarbetsanstalter för övrigt resultatet i allmänhet visat sig minst tillfredsställande.
Av nu angivna skäl har kommittén byggt sitt förslag därpå, att den, som i
laga ordning föresatts arbete, med tvång Tean hållas till sådant.»
Sedan kommittén vidare erinrat om, att gällande fattigvårdsförordning
som villkor för fattigvårdsstyrelses husbondevälde över försörjningspliktig
uppställer, att minderåriga barn eller hustru åtnjuta full försörjning,
som ej är tillfällig, men att husbonderätten inträder .hven vid
tillfällig fattigvård, då denna ådragits genom mannens eller föräldrarnas
lättja eller liknöjdhet, anför kommittén:
»Ehuru fattigvårdsstyrelsens husbonderätt över de nämnda försörjningspliktiga
personerna varit så omfattande, har den, såsom förut är nämnt, efter allt
att döma ej kommit till någon vidsträcktare användning. I regel torde åtgärder
för att taga deras arbetskraft i användning tillgripits endast i det fall, då eu
försörjningspliktig, vilkens minderåriga barn eller hustru fallit fattigvården till
last, ansetts hava visat försummelse i fråga om fullgörande av sin försörjningsplikt.
Enligt kommitténs förmenande bör också anledningen till att taga en försörjningspliktigs
arbetskraft i anspråk för fattigvårdsstyrelsens räkning sökas icke
i fattigvårdens omfattning utan i den försörjningspliktiges förhållande i fråga om
fyllandet av sin försörjningsplikt. Har han gjort sitt bästa, men det i anseende
till familjens storlek, de kostnader, som i visst fall äro förenade med vården,
mindre arbetsförmåga, bristande arbetsförtjänst o. s. v. blivit nödvändigt att anlita
fattigvården, bör en så sträng åtgärd, som det här gäller, ej ifrågasättas.
Särskilt när ålagt försörjningsbidrag utgöres, bör arbetsskyldighet naturligen icke
utkrävas. Först när en verklig försummelse att fullgöra försörjningsplikten föreligger,
bör fattigvårdsstyrelsen anlita denna utväg.
Bland de försumliga försörjarna kan man särskilja olika grupper. Den
största gruppen bland dem utgöres av personer, som, ehuru fullt arbetsföra,
på grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap ej hava något ordnat arbete
samt på grund därav endast en ringa arbetsförtjänst, vilken tidtals åtminstone
knappast räcker till deras eget underhåll och än mindre medger att ordentligt
försörja hustru och barn. Yissa tider är det oförmågan, andra tider ovilligheten
som gör, att de ej alls eller föga bekymra sig om familjen. Vidare har man en
grupp av mindre arbetsföra personer, för vilka förmågan att försörja sig och de
sina visserligen är otillräcklig, men som dock bort kunna bidraga härtill i större
utsträckning, därest de velat utnyttja sin arbetskraft; även här är det lättja, liknöjdhet
eller dryckenskap, som gör, att ingenting blir över åt familjen. Slutligan
kan man urskilja en grupp, bestående av personer, som äro fullständigt arbetsföra
samt utnyttja sin arbetsförmåga och hava en arbetsförtjänst, som under
vanliga förhållanden bort räcka till försörjning av hustru och barn; av skilda orsaker
låta de dock ingenting eller högst litet komma familjen till godo utan förslösa
arbetsförtjänsten på annat sätt (spritdrycker, spel, illegitima förbindelser
o. s. v.); ej sällan övergiva de familjen, med vilken varje förbindelse upphör.
437
Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition Nr 135.
Då det gäller att i lagen angiva det förhållande å den försörjningspliktiges
sida, som skall betinga arbetsskyldigheten, bör alltså föreskriften därom giva uttryck
åt att en viss försumlighet skall föreligga å hans sida. Man kan därför
icke nöja sig med att fordra allenast vad som angives i 35 § 1 mom. fattigvårdsförordnmgen.
Mot upptagandet av uttrycken i 2 mom. av samma paragraf, att
nöden skall vara orsakad av försörjarens »lättja eller liknöjdhet», möter å andra
sidan den betänkligheten, att den arbetsskyidighet, som pålägges honom, därigenom
far en karaktär av straff, som den icke bör hava. Det har därför synts
kommittén lämpligast att göra arbetsskyldigheten beroende på det faktum, att
de försörjningsberättigade vid den tid, då det ifrågasattes, att försörjaren skall
inställa sig för att fullgöra.arbetsskyldigheten, åtnjuta fattigvård av viss beskaffenhet
och att detta har sin grund däri, att den försörjningspliktige icke söker
att efter förmåga försörja sig och de sina. Så länge han fullgör denna sin skyldighet,
kan . således någon arbetsskyidighet icke göras gällande, även om fattigvård
rrtgår till de försörjningsberättigade. Det är i detta fall icke av betydelse,
huruvida hans strävan går ut på att försörja just dem, som erhålla fattigvården.
Omständigheterna kunna nämligen vara sådana, att fullgörandet av skyldigheten
mot/'' någon eller några försörjningsberättigade eller i ett visst omfång är av beskaffenhet
att böra befria honom från arbetsskyldigheten åt fattigvårdssamliället.
f praktiken torde ett dylikt stadgande komma att ej så synnerligen mycket skilja
sjg från en föreskrift, att arbetsskyldigheten betingas av försörjarens lättja eller
liknöjdhet.»
Kommittén framhåller vidare, att en försumlig försörjare, även om
hans arbetsförmåga är minskad, bör vara skyldig att fullgöra sin försörjningsplikt
så långt förmågan räcker, att föreläggande för en jfcrson
att inställa sig till fullgörande av arbete i allmänhet ej torde behöva
och ej lämpligen kunna innefatta visst bestämt arbete, men att vid arbetets
tilldelande eller utförande hänsyn givetvis bör tagas till förefintlig
arbetsförmåga, samt att vid bedömandet sedermera av frågan, huruvida
tredska föreligger beträffande arbetets utförande, hänsyn givetvis
också kommer att tagas till såväl det anvisade arbetets beskaffenhet
som arbetsförmågan.
Beträffande frågan, huruvida villkorligt för sörja ingsp l i Idig bör vara
arbetsskyldig, påpekar kommittén, att enligt gällande fattigvårdsförordning
det endast är ovillkorligt försörjningspliktig, som är underkastad fattigvårdsstyrelsens
husbondevälde, samt fortsätter:
»Fråga har väckts att utsträcka arbetsskyldigheten särskilt till barn, som
försumma shy försörjningsplikt emot föräldrarna. Därvid har framhållits, att det
i synnerhet i storstäderna ofta förekommer, att barn, som hava möjligheter att
försörja sina föräldrar, ändock underlåta detta; än gäller det personer, valka,
ehuru de hava god arbetsförtjänst och ingen egen familj att försörja, likväl ej
lämna något åt föräldrarna; än åter personer, som, ehuru fullt arbetsföra, ej arbeta
ordentligt utan mestadels föra ett lättjefullt liv och som i stället för att
bidraga till föräldrarnas försörjning ligga dessa till last samt till och med stundom
konsumera en del av de bidrag, dessa erhålla av enskilda eller fattigvården
Utan tvivel kunna många fall anföras, då det vore önskligt att kunna strängare
438
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ingripa mot en dylik försumlighet. Kommittén har dock icke ansett det tillrådligt
att införa arbetsskyldighet för villkorligt försörjningspliktiga. Förhållandena
äro nämligen här väsentligen annorlunda än vid den ovillkorliga försörjningsplikten.
Man har här ej rätt att taga försörjarens arbetskraft i anspråk i samma
omfattning som då det gäller hustru eller minderåriga barn. Hans arbetskraft
bör dock i främsta rummet få användas för att fylla hans egen uppgift såsom
samhällsmedlem och tilläventyrs själv varande eller blivande familjeförsörjare.»
Rörande spörsmålet, huruvida arbetsskyldighet en bör inskränkas till
fall av fattigvård utav viss art eller omfattning, yttrar kommittén:
»Att en begränsning av arbetsskyldigheten bör äga rum till de fall, då den
meddelade fattigvården är obligatorisk, synes vara klart. Med den utvidgning av
den obligatoriska fattigvården, som förslaget upptager, kommer dock att avhjälpas
en av de mest överklagade brister, som hittills förefunnits i lagstiftningen rörande
efterhållande av försumliga försörjare.
För arbetsskyldighetens tillämpande bör det ej vara avgörande, huruvida
den försörjning, som lämnats hustru eller barn, varit att anse såsom full. Förutom
det att det är förenat med svårigheter att bestämma när bill försörjning
skall anses föreligga, ankommer det ofta på omständigheter, som äro helt och
hållet oberoende av försörjarens åtgärder, att försörjningen ej kan betecknas såsom
sådan; annan person kan hava trätt emellan o. s. v. Fn annan fråga är,
huruvida arbetsskyldighet bör föreligga, även då den fattigvård, som meddelas,
allenast är tillfällig. Även i detta fall kan avbrottet i fattigvården bero på
hjälp från annat håll och är således ej att räkna försörjaren till förtjänst. Men
å andra sidan betecknar avbrottet dock att fattigvården, så vitt man kan se, ej
behöver vidare anlitas, och det är då lämpligast, att arbetsskyldigheten i detta
fall är utesluten.»
Beträffande upphörande av för sörj ningspliktigs arbetsskyldighet erinrar
kommittén i motiveringen till sitt stadgande i 74 § 1 mom., att enligt
fattigvårdsförordningen fattigvårdsstyrelsens husbonderätt i regel gäller
blott så länge fattigvården fortfar, men att då försörjaren genom lättja
eller liknöjdhet föranlett behov av fattigvård för de sina, han står under
styrelsens husbondevälde, till dess den kostnad, fattigvårdssamhället tillskyndats,
blivit gottgjord, och anför kommittén vidare:
»Enligt kommitténs uppfattning har stadgandet om arbetsskyldighet för
försörjaren icke till uppgift att skaffa fattigvårdsstyrelsen ersättning för en tidigare
lämnad fattigvård, utan att förmå honom att för framtiden fullgöra försörjningsskyldiglieten.
Att låta arbetsskyldighetens fullgörande avse gottgörande av
skuld för redan lämnad fattigvård skulle för övrigt även medföra allvarliga praktiska
olägenheter. Det skulle sålunda nödvändiggöra en värdering av arbetspre-.
stationerna, som måste bliva mer eller mindre subjektiv och godtycklig. Dessutom
skulle, såsom erfarenheten nogsamt givit vid handen, följden av en sådan
anordning bliva, att skulden genom den fortsatta fattigvården till de försörjningsberättigade
under tiden ständigt ökas och omöjliggör för försörjaren varje tanke
Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
489
på att någonsin bliva fri från denna börda. På grund liärav bär kommittén ej
heller ansett sig kunna såsom slutpunkt för arbetsskyldigheten sätta det förhållandet,
att försörjarens skuld gottgjorts. Liksom inträdandet av arbetsskyldigheten
gjorts beroende av en underlåtenhet att efter förmåga försörja sig och
de sina, bör arbetsskyldigheten upphöra, när grundad anledning tinnes att antaga,
att han skall efter förmåga söka fullgöra försörjningsplikten. Här är det
visserligen förenat med större svårigheter för försörjaren att visa sin goda vilja.
Avgörandet får därvid naturligen vara ådagalagd arbetsamhet, gott uppförande,
visat intresse för familjen o. s. v. Alltför stor stränghet är här ej på sin plats,
utan tillfälle bör givas till vistelse utanför anstalten för att ådagalägga den goda
viljan. Det har ifrågasatts att fastslå en viss maximitid, t. ex. ett år, utöver
vilken tid en försörjare ej skulle kunna i ett sammanhang mot sin vilja kvarhållas
till arbete. Kommittén har ansett det bättre att undvika en sådan. Dels skulle
man därmed giva åt arbetsskyldigheten en något annan och strängare karaktär,
dels skulle fara föreligga att denna maximitid bleve ansedd för den normala,
som ej ritan särskilda skäl komme att frångås.
Då arbetsskyldigheten ställts i beroende av en pågående fattigvård, synes
det vara en given konsekvens, att arbetsskyldigheten upphör, så snart fattigvård
ej längre utgår till den arbetsskyldiges familj. Det kan visserligen tänkas inträffa,
att hjälp från annat håll lämnas hans anhöriga och att fattigvårdssamhällets
understöd sålunda för tillfället göres överflödigt, ehuru behovet fortfar,
varigenom grunden för arbetsskyldigheten komme att bortfalla och en utskrivning
från anstalten att äga rum, ehuru det kanske vore högst osannolikt, att det med
vistelsen i anstalten åsyftade målet vunnits. Ett dylikt ingripande från annat
håll torde dock endast undantagsvis kunna förekomma, och farhågan för olägenheter
därav synes därför ej böra tilläggas vidare betydelse.»
I fråga om bestämmelserna rörande försörjningspliktigs arbetsskyldigbet
hava inom kommittén särskilda reservationer avgivits av två ledamöter,
herr Lindblom och fröken Pauli.
Herr Lindblom anser, att såsom nämnda bestämmelser formulerats
i kommittéförslagets 72 § 2 mom. alltför stora hinder möta för den försörjningspliktiges
sättande till arbete, samt anför:
»Med hänsyn till utvidgningen av begreppet obligatorisk fattigvård är det
av mindre betydelse, att såsom villkor för arbetets föreläggande kräves, att fattigvården
varit obligatorisk, ehuru det synes mig onödigt och olämpligt att göra en
dylik begränsning. Föreskriften, att den åtnjutna fattigvården skall hava varit
icke allenast tillfällig, kringskär vidare allt för mycket möjligheten att utkräva
arbetsskyldigheten. Ej heller får enligt förslaget föreläggande att inställa sig till
arbete givas försörjningspliktig, »så länge —---eller han eljest söker att
efter förmåga försörja sig och de sina». Sistnämnda restriktion har införts i
stället för fattigvårdsförordningens i positiv form givna stadgande i 35 § 2 mom.
om lättja och liknöjdhet från försörjarens sida såsom grund för arbetsskyldighet.
Några bärande skäl för ett dylikt utbyte synas mig icke hava förebragts. Enligt
min åsikt bör den omständigheten, att försörjningspliktig visar lättja eller
liknöjdhet i främsta rummet läggas till grund för ett stadgande om försörjningspliktigs
arbetsskyldighet, och vidare bör härvid kunna tagas hänsyn till den
Reservationer.
440
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
omständigheten, att lian hängiver sig åt dryckenskap eller för ett dåligt leverne.
Med en sådan utgångspunkt för arbetsskyldighetens utkrävande blir det lättare
eller över huvud taget möjligt att träffa just de fall, som kommittén avser, nämligen
sådana där den försörjningspliktige underlåter att efter förmåga försörja sig
och de sina.
Enligt förslaget åligger arbetsskyldighet endast den, vilkens minderåriga
barn eller hustru åtnjuter fattigvård. Enligt mitt förmenande är det av synnerlig
vikt, att stadgandet om arbetsskyldighet utsträckes att omfatta även vuxna
barn gent emot deras föräldrar. En mångårig erfarenhet av förhållandena särskilt
i en storstad har bibragt mig den övertygelsen, att fattigvårdsstyrelserna
äro i stort behov av ett effektivt maktmedel gent emot sådana personer, som
äga förmåga att bidraga till sina orkeslösa föräldrars försörjning men av likgiltighet
eller annan sådan anledning underlåta att fullgöra sin plikt. Göres, på
sätt nyss föreslagits, arbetsskyldighetens utkrävande beroende av visad lättja eller
liknöjdhet etc., kan det ej befaras, att något missbruk av rätten att hålla försumliga
barn till arbete skall förekomma. Under sådan förutsättning kommer
sålunda t. ex. arbetsskyldighet aldrig att göras gällande gent emot barn, som
själva äro familjeförsörjare och såsom sådana fullgöra sina skyldigheter, men ej
förmå något därutöver.»
Beträffande frågan, huru länge försörjningspliktig kan hållas till arbete,
yttrar samme reservant:
»Enligt förslagets grunder kan försörjningspliktig icke under några omständigheter
där kvarhållas, sedan den försörjningsberättigade upphört att åtnjuta
fattigvård, vare sig detta berott på den försörjningspliktiges eget åtgörande eller
ej. häremot kan han frigivas tidigare, vilket skall ske, »när anledning föreligger
att antaga, att han skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina»
(74 §). Mot sistnämnda bestämmelse torde icke något vara att erinra; tvärtom
stämmer den på det allra bästa sätt överens med hela grunden för anlitandet av
arbetsskyldigheten, nämligen att genom densamma förmå den försörjningspliktige
att fullgöra sina åligganden. När han sålunda bibragts viljan att göra detta,
bör arbetsskyldigheten upphöra. Med en föreskrift, att den försörjnigspliktige
icke får kvarhållas, sedan fattigvården upphört att utgå, kan det däremot ofta
komma att inträffa, att försörjningspliktig, som håller sig undan, icke alls eller
kanske endast en kort tid hålles till arbete. Om sålunda tack''vare t. ex. enskild
persons eller en välgörenhetsförenings ingripande fattigvård upphör att utgå till
den försörjningsberättigade, skall samhället stå i det närmaste maktlöst gent
emot den för sörjningspliktige utan möjlighet att genom arbetsskyldighetens utkrävande
framkalla hans arbetsvillighet och på sådant sätt för framtiden göra ett
ingripande från det allmännas sida överflödigt. Vidare kan den arbetsskyldige,
genom att förmå den försörjningsberättigade att för någon tid söka reda sig utan
fattigvård, bliva fri från arbetstvånget, varefter många svårigheter kunna uppstå
att åter få honom inställd till arbetsskyldighetens fullgörande.
A andra sidan kan det ej lämnas i vederbörande fattigvårdsmyndighets
hand ett sådant maktmedel som att bestämma en obegränsad tid för hans hållande
till arbete. Fastställande av en maximitid för vistelse å arbetsanstalt måste
emellertid alltid bliva vanskligt. Enligt tyska lagen är dock en maximitid av
ett år bestämd. En tidsbegränsning av ett år torde även lämpa sig för våra
förhållanden.»
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
441
På grund av det anförda hemställer reservanten, att bestämmelserna
om försörjningspliktigs arbetsskyldighet givas följande innehåll: »Om
någon genom lättja, liknöjdhet, dryckenskap eller dåligt leverne ådrager
sin hustru eller sina föräldrar eller minderåriga barn sådan nöd, att
fattigvård måste lämnas någon av dem, skall han stå under fattigvårdsstyrelsens
tillsyn och vara skyldig att utföra av fättigvårdsstyrelsen honom
föresatt arbete, oavsett om fattigvården fortfarande utgår eller icke,
till dess anledning föreligger att antaga, att han skall söka efter förmåga
försörja sig själv och‘de sina, dock icke i oavbruten följd under
längre tid än ett år.»
Fröken Pauli ifrågasätter i sin reservation, om den i förslaget stadgade
begränsning i fattigvårdsstyrelsens rätt att kvarhålla försörjningspliktig
i arbete är tillräcklig, samt anför härom:
»Det kan nämligen för den försörjningspliktige bliva synnerligen svårt att,
så länge han befinner sig på anstalten, giva fättigvårdsstyrelsen och eventuellt
Konungens befallningshavande »anledning antaga», att han, väl utskriven, skall
söka efter förmåga försörja sig och de sina. Arbetsgivare skall av naturliga skäl
ej gärna träffa avtal med en person, som ännu befinner sig inom en fattigvårdsanstalt.
Givetvis måste därför en viss tidrymd, under vilken den försörjningspliktige
utfört arbete och iakttagit klanderfritt uppförande, betraktas såsom anledning
nog för ett sådant antagande. Den tidrymd, som respektive fattigvårdsstyrelser
och Konungens befallningshavande skola fordra, kan emellertid bliva
allt för olika, om i lagstiftningen ingen som helst norm angives. En återverkan
kan ock här befaras från nuvarande lagstiftning, enligt vilken försörjningspliktig,
vilkens hustru eller barn åtnjuter full försörjning, teoretiskt sett står under
fattigvårdsstyrelsens husbondevälde under hela den tid försörjningen varar, alltså,
när barn omhändertagits, under hela dess minderårighetsålder, och detta oberoende
av om den försörjningspliktige kan betraktas såsom försumlig eller ej.
Skulle i lagförslaget till grund för det kommunala arbetstvånget hava lagts begreppet
avtjänande av en den försörjningspliktiges skuld till fattigvården, så
skulle i och med detsamma en naturlig begränsning av tiden för arbetstvånget
i det särskilda fallet hava förefunnits. När på grund av vägande skäl så icke
skett, synes man icke kunna undvara en annan begränsning av tiden för arbetstvånget.
Yad beträffar den tid, som bör fastställas såsom maximitid, måste ju densamma
i viss mån bliva godtyckligt vald. Det synes dock, som om den i i det
finska lagförslaget av år 1908 föreslagna tiden av 3 år vore för lång och som
om den i vissa tyska stater (Preussen, Hamburg) gällande tiden av 1 år vore
lämpligare. Bestämmelsen om arbetstvångets upphörande, så snart anledning
gives att antaga villighet att uppfylla försörjningsplikten, torde trots maximitids
införande böra bibehållas.»
Från olika håll hava anmärkningar framställts mot kommitténs förslag
beträffande åtgärder mot dem, som försummat sin försörjningsplikt.
Kammarrätten uttalar sig i denna del sålunda:
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 Käft. (Nr 135.)
Yttranden.
56
442
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
»Att nu gällande bestämmelser angående efterhållande! av försumliga försörjare
vidlådas av väsentliga brister, varigenom deras effektivitet i avseende å
de svårhanterliga samhällselement, som här avses, blivit alldeles otillräcklig, är
allmänt erkänt. Få stadganden i fattigvårdsförordningen torde ock hava varit
föremål för så enstämmig kritik, så högljudda klagomål som de nu ifrågavarande.
Här om någonsin synes behovet av en snar och genomgripande reform oavvisligt,
en reform, varigenom den samhällsfördärvliga och oförsvarliga ansvarslöshet
för sina närmastes öde, som dessa »försörjare» allt som oftast lägga i dagen,
kunde om icke bringas att alldeles upphöra likväl åtminstone i någon mån stävjas.
Kommitténs förslag till nya lagbestämmelser i ämnet, som man hoppats
skola råda bot på det nuvarande oefterrättligheistillståndet, har emellertid mottagits
med ganska allmän besvikenhet och även enligt kammarrättens övertygelse
skulle förslagets genomförande föga om ens något avhjälpa här avsedda missförhållanden.
En väsentlig skärpning av hithörande stadganden synes därför
ämbetsverket ofrånkomlig.»
I ett annat sammanhang betonar kammarrätten ytterligare detta
och framhåller, att lagstiftningen i ämnet måste anses väsentligen förfelad,
därest icke densamma bereder möjlighet för ett effektivt och
summariskt inskridande mot de pliktförgätna försörjningsskyldiga individer,
som under nu rådande förhållanden alltför ofta strafflöst trotsa
samhällsordningens elementära bud. Vidare anför kammarrätten:
»Enligt kommitténs uppfattning (motiv sid. 388) har åläggandet av arbetsskyldighet
för försörjare i främsta rummet till uppgift att förmå honom att för framtiden
fullgöra försörjningsskyldigheten, icke att bereda fattigvårdsstyrelsen gottgörelse
för tidigare lämnat understöd. I anslutning till denna kommitténs åsikt
står det även för kammarrätten klart, att det vore förenat med allvarliga praktiska
olägenheter att låta arbetsskyldighetens fullgörande avse ersättning för
redan lämnad fattigvård och kommittén framhåller i detta hänseende särskilt,
att nyssnämnda princip skulle nödvändiggöra en värdering av arbetsprestationerna,
som bleve mer eller mindre godtycklig, och att skulden genom den fortsatta
fattigvården till de försörjningsberättigade skulle under tiden ständigt ökas
och för försörjaren omöjliggöra varje tanke på att någonsin bliva fri från denna
börda.»
I den bär senast berörda frågan erinrar Kungl. Majds befallningshafvande
i Örebro län, att den nya uppfattningen av arbetsskyldigheten
borde uttryckligen framhållas.
Stockholms stads fattigvård snämnd åberopar ifråga om nämnda principfråga
ett av nämndens t. f. ombudsman avgivet yttrande, däri gentmot
kommitténs uttalande i denna del erinras, att det dock ligger närmast
till hands att se arbetsföreläggandet såsom ett sista försök av samhället
att förmå en försumlig försörjare att gottgöra sin skuld, att detta
även framgår därav, att om den försörjningspliktige gäldar skulden,
arbetsföreläggandet givetvis av fattigvårdsstyrelsen måste återkallas,
443
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
men att föreläggandet även i viss grad innebär ett straff för honom i
det han, då han icke velat ersätta samhället dess utgifter, ålägges att i
denna för honom mindre tilltalande form fullgöra sina förpliktelser, att
så till vida i föreläggandet ligger ett uppfostrande moment, att hotet
härom utgör eu maning för den försumlige att söka göra rätt för sig
vid äventyr av tvångsarbete, samt att först sedan sådant blivit ådömt
det ej längre är fråga om erläggande av en skuld till samhället, vilket
framgår därav, att om han gottgör samhället dess utgifter, han därigenom
icke befrias från tvångsarbetet. Ombudsmannen yttrar vidare:
»Genom stadgandet i § 72 mom. 2, att endast den, vilkens minderåriga
barn eller hustru enligt 1 § åtnjuter stadigvarande fattigvård, kan meddelas
arbetsföreläggande, uteslutas därifrån alla fall, där understödet upphört att utgå.
Har sålunda en person, vars familj ett eller annat år åtnjutit fattigvård enligt
1 §, under en lång tid hållit sig undan och fattigvårdsstyrelsen kanske med
kostnader och besvär till slut lyckats delgiva honom arbetsföreläggande, så skulle
han ej kunna nödgas fullgöra förelagt arbete, ifall familjen just då, av den ena
eller andra anledningen, men kanske i varje fall utan något hans åtgörande, ej
vidare funnes i behov av fattigvård. Eller om i samma exempel understödet till
familjen fortgår, så att han verkligen intages å arbetsanstalt, behöves det endast
att familjen en kort tid avstår från understödet för att han ånyo skall befrias
från arbetstvånget. Då familjen så åter kanske måste tilldelas understöd, har
han avvikit och fattigvårdsstyrelsen får förnya sina ansträngningar att efterforska
honom.
En konsekvens av motsatt art medför även det föreslagna stadgandet.
Därest fortlöpande understöd utgår till en familj och den försörjningspliktige
fullgör honom föresatt arbete, kan kan icke bliva fri från detta arbete, så länge
fattigvården fortfar, förrän enligt § 74 mom. 1 anledning föreligger att antaga,
att han skall efter förmåga försörja sig och de sina. På detta sätt kan han
tvingas att år efter år vistas å arbetsanstalten, då vederbörande icke funnit
någon anledning att göra det ifrågasatta antagandet. Den skuld till samhället,
han hade före sitt intagande å arbetsanstalten, kommer ju även att alltjämt stå
kvar, när han slutligen därifrån utskrives.»
Gentemot kommitténs uttalande, att den ståndpunkt, enligt vilken
stadgandet om arbetsskyldighet för försörjaren skulle hava till uppgift
att skaffa fattigvårdsstyrelsen ersättning för tidigare lämnad fattigvård,
skulle medföra allvarliga praktiska olägenheter, anmärker ombudsmannen,
att det icke torde möta alltför stora svårigheter att uppgöra en taxa
såsom grund för beräkningen av arbetsprestationerna, och att till förekommande
av att försörjaren oskäligt länge skulle tvingas kvarstanna
å arbetsanstalten lämpligen torde kunna stadgas, att för det understöd,
som utgår till familjen under den tid, han är intagen å arbetsanstalt
för avtjänande av skuld till fattigvårdssamhället, han icke är betalningsskyldig.
444
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Fattigvårdsnämnden yttrar härvid:
»Den idealistiska ståndpunkt, kommittén i denna fråga intagit, synes vara
praktiskt ohållbar. Enligt fattigvårdsnämndens förmenande blir det för fattigvården
fullkomligt ändamålslöst att söka lägga den i en fattigvårdslag stadgade
arbetsskyldigheten på någon som helst annan grund, än att därigenom må fullgöras
utebliven ersättning för lämnad fattigvård. Att nu uppgöra något förslag
huru på denna grund arbetsskyldigheten lämpligast bör ordnas, därtill saknar
fattigvårdsnämnden möjlighet. Fattigvårdsnämnden nödgas fördenskull härutinnan
inskränka sig till ett instämmande uti vad t. f. ombudsmannen anfört och ett
uttalande därom, att reglerna om arbetsskyldighet ovillkorligen måste underkastas
en genomgripande omarbetning, innan förslaget göres till lag.»
Från övriga myndigheter har anmärkning uti nu nämnda avseende
ej framställts. Emellertid framhålles från några håll, att med de föreslagna
bestämmelserna fattigvårdssamhällena skulle komma att stå ganska
rättslösa emot de försumliga familjeförsörjarna, ehuru det vore av synnerlig
vikt, att samhällena vore i tillfälle att verksamt efterhålla dessa
personer. Det vore därföre enligt dessa myndigheters mening högst
angeläget, att lagförslaget i denna del omarbetades, så att samhällena
erhölle effektiva maktmedel härför samt att dessa medel kunde utan alltför
stor omgång bringas till användning. Bland de i denna riktning
gående uttalandena märkes ett av fattigvårdsdirektören i Göteborg, vilket
uttalande avser förfarandet mot försumliga försörjningspliktiga i dess
helhet och refereras här nedan i samband med yttrandena över kommittéförslagets
76—78 §§ (sid. 469).
Socialstyrelsen finner det önskvärt, att åt förfarandet mot försumliga
försörjare om möjligt gives en mera fast och koncis reglering, i sammanhang
varmed detsamma måhända kunde i vissa avseenden förenklas.
I övrigt innefatta de vid kommittéförslagets 72 § 2 mom. och 74 §
1 mom. avgivna yttrandena i allmänhet ett instämmande i de av herr
Lindblom framställda anmärkningarna. Därvid framhålles dock i en del
utlåtanden, att instämmandet ej gäller i alla punkter. Sålunda kunna en
del myndigheter, bland dem kammarrätten, ej tillstyrka ett stadgande
om arbetsskyldighet, för det fall att den lämnade fattigvården ej utgått
enligt 1 §, och ej heller beträffande allenast villkorligt försörjningspliktiga
personer.
Svenska fattigvärdsförbundet finner bestämmelserna om det kommunala
arbetstvånget, som närmast följer efter försummelse att utgiva ådömt försörj
ningsbidrag, mindre tillfredsställande och i saknad av erforderlig effektivitet.
Den i kommittéförslagets 72 § 2 mom. föreslagna bestämmelsen, att
arbetstvång endast inträder, då fattigvården är fortlöpande, innebär, framhåller
förbundet, en förmildring av stadgandet i 35 § 2 mom. gällande fattigvårdsförordning.
Genom denna förmildring, för vilken enligt förbundets
Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13,r>.
445
uppfattning vägande skäl icke torde kunna framföras, skulle mången, som
gjort sig skyldig till svårartad försummelse av sin försörjningsplikt, gå
fri från efterräkningar. Ett annat stadgande, som förbundet anser komme
att lägga stora hinder i vägen för ett effektivt tillrättaförande av de
försumliga försörj ärna, är bestämmelsen, att arbetsskyldighet skall upphöra,
så snart fattigvård ej längre utgår till den arbetsskyldiges familj.
I detta hänseende anför förbundet:
»Det är icke endast tänkbart och något som allenast i undantagsfall kan förekomma,
att hjälp lämnas den arbetsskyldiges anhöriga, så att behovet av understöd
från fattigvården upphör, och den försumlige försörjaren sålunda äger rättighet att
lämna anstalten. Härvid torde man icke böra så mycket fästa sig vid, att den
försumlige försörjarens likasinnade kamrater kunna lämna hans familj någon
hjälp, så att ett avbrott i fattigvården kan ske, och den försumlige befrias från
arbetsskyldighet, för att i sin ordning vid annat tillfälle göra sina kamrater samma
tjänst. Men en tungt vägande invändning mot det föreslagna stadgandet finner
förbundet vara, att hustrun, då mannen intagits på arbetshemmet eller annorstädes
fullgör honom förelagt arbete, kan avsäga sig fattigvårdsunderstödet för
att »befria» mannen och med uppbjudande av sina yttersta krafter eller hjälp
från privat håll söka att nödtorftigt uppehålla sig och barnen. Med kännedom
om den sinnets råhet, som ofta kännetecknar de försumliga försörjarna, är det
fullkomligt säkert, att dessa, då de skola inställas till arbete, med starka hotelser
söka pressa de försörjningsberättigade att reda sig utan fattigvård. Av fruktan
för efterräkningar vid den försörjningspliktiges hemkomst från arbetshemmet
kommer säkerligen mången hustru att avsäga sig ett behövligt fattigvårdsunderstöd,
vilket fattigvårdsstyrelsen jn icke kan tvinga vederbörande att emottaga.
Det synes därför förbundet, som om det vore nödvändigt att giva fångvårdsstyrelse
rättighet att kvarhålla en försumlig försörjare å anstalt eller i arbete utöver
den tid, som de försörjningsberättigade åtnjuta fattigvård, och att det sålunda
bör stadgas, att försörjningspliktig, som jämlikt § 72 mom. 2 intagits i
fattigvårdsanstalt eller eljes efter fattigvårdsstyrelsens föreläggande fullgör arbete,
må kunna kvarhållas å anstalten eller i arbetet, till dess grundad anledning föreligger
att antaga, att han skall söka efter förmåga försörja sig och de sina. I
detta avseende anser förbundet emellertid, i likhet med fröken Pauli, att en
maximitid bör i lagen fastställas för den försumlige försörjarens kvar hållande i
arbete. Utan en sådan bestämmelse synes det kunna befaras, att en alltför växlande
praxis i fråga om arbetsskyldighetens utkrävande kommer att utveckla sig.»
Aven i vissa andra yttranden framhålles, att viss maximitid bör
fastställas för den försörjningspliktiges kvarhållande å anstalten.
Kammarrätten framhåller, att uttrycket »de sina» lider av oklarhet
och torde böra utbytas mot »anhöriga, för vilka han enligt lagen är
försörjningsskyldig» eller något liknande. Vidare anser kammarätten det
böra uttryckligen utsägas, att det tillkommer vederbörande fattigvårdsstyrelse
att i första hand avgöra, när anledning föreligger till antagande,
att den ifrågavarande personen skall söka efter förmåga försörja sig
själv och de sina, och huru länge således arbetsskyldigheten skall fortfara
446
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.
Departe
ments
chefen.
Vad först beträffar själva ''principen om arbetsskyldighet för försumliga
försörj ningspliktige bär mot densamma ej framställts några invändningar;
även enligt min mening är en dylik anordning i åtskilliga fall
nödvändig för att få försörjningspliktige att uppfylla sina skyldigheter.
I likhet med kommittén och kammarrätten finner jag arbetsskyldighetens
uppgift vara, icke att skaffa fattigvårdssamhället ersättning för
tidigare lämnad fattigvård, utan att förmå den försörjningspliktige att
för framtiden fullgöra sina plikter mot de anhöriga. Arbetsskyldighetens
utkrävande medför i regel ej någon vinst för samhället och
stadgandet härom kommer därför till föga användning ur denna synpunkt.
Någon omläggning på sätt Stockholms stads fattigvårdsnämnd
påyrkat ur den av nämnden förfäktade ståndpunkt synes mig därför ej
böra äga rum.
Vad därefter angår de olika punkter, på vilka en skärpning av
förfarandet yrkats, anser jag lika med kommittén det vara riktigt att
låta arbetsskyldigheten omfatta endast sådana fall, där fattigvård utgår
enligt 1 §. Detta torde vara motiverat dels av att förslaget väsentligt
vidgat området för den obligatoriska fattigvården och dels av att, då
den frivilliga fattigvården utdelas efter kommunernas fria beprövande
och sålunda vitt skilda principer i avseende därå kunna gorå sig gällande,
det icke kan vara lämpligt att göra arbetsskyldighetens inträdande
beroende av att sådant understöd utgått.
Från vissa håll har krav framställts på utsträckande av arbetsskyldigheten
till att omfatta även vissa villkorligt försörjningspliktiga,
nämligen vuxna barn i förhållande till deras föräldrar. Det torde icke
heller kunna förnekas, att fall kunna förekomma, då ett tillgripande av
ett så långt gående tvångsmedel som arbetsskyldighetens utkrävande
gentemot sådana villkorligt försörjningspliktiga kan hava visst fog.
Genom möjligheterna till exekution i deras tillgångar och genom de
bestämmelser om införsel i avlöning, pension eller livränta, som lära
komma att föreslås, hava dock fattigvårdsmyndigheterna erhållit ganska
kraftigt verkande vapen mot denna kategori av försörjningspliktiga, och
jag finner i likhet med kommittén och åtskilliga myndigheter det icke
vara tillrådligt att i detta hänseende införa full likställdhet mellan dessa
och e ovillkorligt försörjningspliktiga.
Att, såsom i kommitté förslaget skett, utesluta arbetsskyldighetens inträdande
vid fall av tillfällig fattigvård synes mig däremot ej vara lämpligt.
Med ett stadgande i sådan riktning skulle helt visst mången, som
gjort sig skyldig till svår försummelse av sin försörjningsplikt, bereda
sig utväg att undgå arbetsskyldighetens fullgörande, och på sätt som er
-
447
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
inrats, synes skäl ej föreligga för eu förmildring av fattigvårds förordningens
bestämmelser i denna del.
Kommittéförslaget bygger därpå, att arbetsskyldigheten upphör, när
fattigvården ej längre utgår. Med en sådan anordning riskerar man dock,
på sätt från flera håll anmärkts, att arbetsskyldigheten upphör, utan att
någon verklig anledning föreligger till antagande, att försörjaren skall
bättre än förut fullgöra sina skyldigheter. Någon garanti i detta hänseende
måste vinnas. Det låter sig ej lämpligen göra att sätta arbetsskyldighetens
upphörande i beroende av att fattigvårdskostuaden blivit
gottgjord; detta skulle strida mot den i det föregående antydda utgångspunkten,
att arbetsskyldigheten ej har till uppgift att bereda
fattigvårdsstyrelsen ersättning för redan lämnad fattigvård, utan att
förmå den försörjningspliktige att för framtiden fullgöra sin plikt. Däremot
lärer den av kommittén i dess 74 § 1 mom. angivna grunden för
arbetsskyldighetens upphörande, medan fattigvård ännu utgår, eller att
anledning finnes att antaga, att den försörjningspliktige skall söka efter
förmåga försörja sig och de sina, kunna komma till användning för
bestämmande, även i det fall att fattigvård ej längre utgår, huruvida arbetsskyldigheten
skall upphöra. Att, såsom från ett håll förordats, gå så
långt som att för arbetsskyldighetens inträdande ej fordra, att fattigvård
utgår, synes mig ej kunna tillstyrkas.
Någon viss maximitid för hållande till arbete har ej av kommittén
föreslagits. Då det gäller en så allvarlig inskränkning i den personliga
friheten, synes det mig emellertid, särskilt därest, såsom jag föreslagit,
den försörjningspliktige skall kunna kvarhållas även efter det fattigvård
upphört att utgå, nödigt att en begränsning i tiden göres, och denna
begränsning torde, på sätt i båda förenämnda reservationer och i en
del yttranden föreslagits, böra sättas till ett år.
Ehuru det av kommittén valda sättet för formulerande av grunden
för arbetsskyldighetens inträde, eller att arbetsföreläggande ej må givas,
så länge ålagt försörjningsbidrag utgöres eller den försörjningspliktige
eljest söker att efter förmåga försörja sig och de sina, med* fördel skulle
kunna komma till användning, synas mig dock de betänkligheter, kommittén
anfört mot fattigvårdsförordningens uttryck »om någon genom
lättja eller liknöjdhet ådrager» etc., ej vara av allvarligare beskaffenhet.
Härtill kommer, att, såsom kommittén framhållit, det av kommittén föreslagna
stadgandet i praktiken ej torde komma att så synnerligen mycket
skilja sig från fattigvårdsförordningens föreskrift. Med hänsyn jämväl
till fördelen av att fattigvårdsmyndigheterna få att röra sig med det
för dem kända uttryckssättet, synes mig därför det från åtskilliga håll
448
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
framförda yrkandet på en formulering, som är mera i överensstämmelse
med nu gällande föreskrift i ämnet, böra bifallas. Därvid synas mig
orden »lättja och liknöjdhet» vara tillräckligt omfattande och ett tilläggande,
såsom det blivit föreslaget, av orden »dryckenskap eller dåligt
leverne» icke vara erforderligt.
I båda förevarande lagrum synes adoptivbarn böra likställas med barn.
I fråga om formuleringen av kommittéförslagets 74 § 1 mom. torde
det vara lämpligt att än tydligare än i förslaget skett utmärka, att frågan,
huruvida anledning föreligger till antagande, att den försörjningspliktige
skall söka efter förmåga försörja sig själv och de sina, skall ägnas en ingående,
på föreliggande omständigheter grundad prövning. Detta torde
kunna ske genom att såsom från en del håll föreslagits, utsäga, vad kommittén
i motiveringen ansett böra fordras, nämligen att »grundad» anledning
till dylikt antagande skall föreligga. Det torde ej kunna anses,
att genom en sådan formulering möjligheterna för den försörjningspliktige
att övertyga vederbörande fångvårdsstyrelse om lämpligheten
av utskrivning blivit på oskäligt sätt försvårade; åtskilliga sätt
lära finnas, varpå den försörjningspliktiges goda vilja kan komma till
uttryck.
I övrigt synes mig ej skäl föreligga att i annan mån frångå kommitténs
förslag än att stadgandena i dess 72 § 2 mom. 1 stycket och 74 §
1 mom. sammanföras till en §, varjämte bestämmelsen i kommitteförslagets
72 § 2 mom. 2 stycket sammanföres med stadgandena i samma
förslags 73 § till en gemensam §.
överlåtande Efter att hava påpekat, att enligt gällande fattigvårdsförordning
av rätten till fattigvårdsstyrelsen äger överlåta husbonderätten å annan, yttrar komKommittén.
mittén, att det ligger i sakens natur, att den arbetsskyldighet, varom
förslaget talar, måste kunna utkrävas även annorstädes än å fattigvårdsstyrelsens
egen anstalt, att något särskilt stadgande om fattigvårdsstyrelsens
befogenhet att överlåta sin rätt att därvid öva tillsyn över de
arbetsskyldige, med därav härflytande lydnadsplikt, dock ej torde erfordras
samt att, då det gäller arbete å en anstalt, saken ordnas genom
bestämmelser i dess reglemente.
Departe
ments
chefen.
Vad sålunda anförts torde böra godtagas.
Avkastningen I anslutning till bestämmelserna om försörjares arbetsskyldighet har
av utfört ar- kommittén i 75 § upptagit ett stadgande av innehåll, att försörjnings71
§ ^stycket pliktig, vilken utför honom förelagt arbete, därmed anses fullgöra honom
(76 § i
kommitténs
förslag.)
449
Kung]. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13:~>.
Komrruttdn.
Departe
ments
chefen.
åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, som under tiden
tilldelas hans minderåriga barn eller hustru.
Kommittén anför härom:
»Vad försörjarens arbete under tiden för arbetsskyldiglietens fullgörande
inbringar anses i första rummet böra betacka kostnaden för hans underhåll. Även
om därutöver icke uppstår något överskott, som kan betacka kostnaderna för den
fattigvård, som under tiden kräves för hustru och barn, böra dock å andra sidan
dessa kostnader anses gottgjorda genom hans arbete åt det allmänna, vare sig
det utgöres å en kommun eller landsting tillhörig anstalt, så att den arbetspliktige,
så länge arbetsskyldigheten fullgöres och han alltså ej är i tillfälle att förfoga
över sin arbetskraft, icke ådrages någon ny skuld till fattigvårdssamhället.
Härigenom undgås jämväl en besvärlig och i de flesta fall godtycklig likvidation.»
Mot förevarande § har ej framställts någon direkt anmärkning.
Erinras må dock om de principiella uttalanden, som i denna del gjorts
av Stockholms stads fattigvårdsnämnd och redan behandlats (sid. 442).
Jag har ej heller någon erinran att göra mot stadgandet, däri dock
adoptivbarn lärer böra likställas med barn, varjämte stadgandet lämpligen
torde kunna upptagas vid huvudbestämmelsen om försumlig försörjares
arbetsskyldighet.
Därest försörjningspliktig underlåter att efterkomma föreläggande, Handråcksom
i kommittéförslagets 72 § 2 mom. sägs, har Kungl. Maj:ts befall- ^ältande ''till
ningshavande enligt vad i 73 § 1 stycket av nämnda förslag föreslås, arbete m. m.
att meddela handräckning för hans inställande till arbetet. Enligt andra
stycket i samma § skall detsamma gälla, om understödstagare eller försörjningspliktig,
som är intagen å fattigvårdsanstalt, olovligen avviker
från anstalten.
Kommittén anför i motiveringen:
»Den rätt att taga försörjningsskyldigs arbetskraft i anspråk, som i vissa
fall tillagts fattigvårdssamhälle, innefattar ej befogenhet för fattigvårdsstyrelsen
att vid hans vägran att infinna sig själv gå i författning om hans inställande till
arbetet. Fattigvårdsförordningen innehåller icke något stadgande om den utväg,
som fattigvårdsstyrelsen härvid har att anlita. På grund av den styrelsen tillerkända
husbonderätten har emellertid med stöd av legostadgan offentlig myndighet
(Konungens befallningshavande, magistrat, poliskammare, kronofogde eller
länsman) medgivit handräckning för att hämta en person, som stått under fångvårdsstyrelse
ns husbonderätt. Delade meningar hava dock rått om riktigheten
av denna praxis. I de förut omnämnda yttrandena över riksdagens skrivelse om
skärpta bestämmelser mot försumliga försörjare framhålles av åtskilliga Konungens
befallningshavande, att stadgandena om handräckning äro mindre tillfredsställande
och att det är oklart, om legostadgans bestämmelser kunna tillämpas för hämt
Bihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 Käft. (Nr 135.) 57
72 §.
(73 § i
kommitténs
förslag).
Kommittén.
450
Yttranden.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ning till arbete, som förelagts av fattigvårdsstyrelse med stöd av dess liusbonderätt.
Uti ett särskilt mål, däri kammarrätten avgivit underdånigt utlåtande, kar
dess majoritet förklarat sig anse legostadgans bestämmelser icke kunna tillämpas
i förevarande avseende.»
Efter att hava meddelat några siffror ur kommitténs statistik rörande
anlitande under år 1907 av myndigheternas handräckning framhåller
kommittén vidare:
»Om, såsom kommittén föreslagit, en försumlig försörjare i vissa fall bör
mot sin vilja kunna med tvång kvarhållas i arbetet, är det givetvis av största
vikt att beslutet om handräckning föregås av eu sakkunnig prövning. Med anledning
härav har kommittén funnit sig böra i lagen uttryckligen stadga, att
handräckningsärendet skall prövas av Konungens befallningshavande. Några
föreskrifter om handräckningsärendets vidare handläggning hos Konungens befallningshavande
lära ej vara av behovet påkallade.»
Rörande 2 stycket av 73 § i kommitténs förslag innehålla motiverna
följande:
»Understödstagares kvarhållande å fattigvårdsanstalt, där han för vård intagits,
är beroende av att fattigvård till honom utgår. Kommer han i sådana
förändrade förhållanden, att fattigvård icke vidare är behövlig, har han
naturligen full frihet att lämna anstalten; och då ingen kan tvingas att mottaga
fattigvård, kan en understödstagare, som avstår därifrån, icke kvarhållas. Om
han, medan han fortfarande åtnjuter fattigvård, olovligen avviker från anstalten,
bör han kunna dit återhämtas. Även i sådant fall lärer han dock kunna undgå
ett återförande, om han icke vidare gör anspråk på fattigvård.»
Kungl. Maj:ts befallningshavande i Stockholms län erinrar i anledning
av stadgandet i första stycket av kommittéförslagets 73 §, att på detta sätt
visserligen vunnes, att beslutet om handräckning komme att föregås av
sakkunnig prövning, men att den behövliga sakkunnigheten i prövningen
även kunde vinnas genom att anförtro densamma åt kronofogdar och magistrater,
varigenom en minskad omgång skulle vinnas i dessa ärenden, där
ett skyndsamt förfarande oftast vore av avgörande betydelse. — Flera Kungl.
Maj:ts befallningshavande och kammarrätten äro av den uppfattningen,
att den enligt kommittéförslagets 73 § Kungl. Maj:ts befallningshavande
åliggande handräckning utan minsta olägenhet bör kunna fullgöras av polismyndigheten
i orten, samt betona, att Kungl. Maj:ts befallningshavande
ej böra belastas härmed, i synnerhet icke med hämtande av den, som avvikit
från anstalt. Uppdraget bör enligt dessa myndigheters uppfattning
lämnas på landet åt kronofogden och i stad åt magistraten eller poliskammaren;
kammarrätten anser dock, att underordnad polisman bör
kunna meddela sådan handräckning, som omförmäles i 2 stycket av
73 §.
451
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13~>.
Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping har anfört bland annat följande: För
vinnande av erforderlig snabbhet i åtgärderna mot försumliga försörjare
krävdes, att dessa ärenden i största möjliga utsträckning handlades av
en och samma myndighet. Det hade nämligen visat sig, att personer,
mot vilka fattigvårdsstyrelserna vidtagit åtgärder i detta syfte, genom
att lämnas tid antingen försvunnit från sina hemorter eller genom att
ombyta vistelseorter och län undgått alla åtgärder. De hade på detta
sätt åsamkat icke blott fattigvårdsstyrelserna utan ock de olika myndigheterna
mycket arbete och mycket besvär, utan att det medfört den
ringaste nytta. Härigenom hade icke blott respekten för den lilla myndighet,
som var given fattigvårdsstyrelserna, utan ock respekt för lag
och laga myndigheter förslappats och kommunerna härjämte ådragits
dryga och stora kostnader. För vinnande av effektivitet borde polismyndighet,
som ju enligt förslaget skulle förelägga en försumlig försörjare
att inställa sig för fullgörande av arbete, också medgivas rätt
att inställa honom, om han utebleve, i kommittéförslagets 7 3 § borde
därför orden »Konungens befallningshavande» utbytas mot »vederbörande
polismyndighet».
Vid förevarande § framhåller Kungl. Maj:ts befallningshavande i Örebro
län1 att det kunde inträffa, att den försörjningspliktige, som undfått
del av föreläggandet, då han skulle hämtas och inställas, lämnat orten,
utan att kunskap vunnits, varthän han begivit sig, samt att då för befallningshavanden
förelåge frågan, huruvida han skulle efterlysas. Då
sådan åtgärd måste anses nödvändig för vinnande av ändamålet med
den äskade handräckningen, borde stadgande intagas i denna § om
Kungl. Maj:ts befallningshavandes befogenhet att föranstalta därom. —
Kammarrätten, som i sitt utlåtande återgiver nämnda erinran, anser densamma
vara förtjänt av beaktande. — Vid 1915 års fattigvårdskongress
uttalades av en representant för Norrköpings fattigvårdsstyrelse det
önskemålet, att för sådana fall, då en person, som förelagts arbete, försvunnit,
polismyndigheten måtte tilläggas rättighet att efterlysa och
häkta honom, vilket ej vore något orimligt, då dessa myndigheter hade
rätt att varna och häkta för lösdriveri.
Slutligen må här anmärkas, att socialstyrelsen anser stadgandet i
senare stycket av 73 § i kommitténs förslag ej fullt överensstämma med
den av kommittén på flera ställen framförda uppfattningen, att fattigvårdens
tillgodonjutande ankommer på understödstagarens fria vilja.
Enligt vad styrelsen tillika uttalar torde bestämmelsen dock vara av behovet
påkallad, synnerligast med hänsyn till arbetshemmen.
452
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
En granskning av de upprepade klagomålen rörande saknaden av
effektiva medel för efterhållande av försumliga försörjare ådagalägger,
att en av de förnämsta svårigheterna härvidlag är, att försörjama
flytta från en plats till en annan för att undgå åtgärderna. Vid sådant
förhållande är det av största vikt, att vederbörande myndigheter utan
onödig tidsutdräkt kunna gå fattigvårdsstvrelserna tillhanda. Kommitténs
förslag, att handräckning för inställande till förelagt arbete skall lämnas
av Kungl. Maj:ts befallningshavande, innebär onekligen en omgång, då
utredning genom polismyndighet i de flesta fall komme att erfordras,
och därmed tillfälle ej sällan skulle lämnas försörjärna att draga sig
undan. Enligt min uppfattning bör denna handräckning utan olägenhet
kunna överlämnas å landet åt landsfiskalen och i stad åt magistrat eller
poliskammare, där sådan finnes. Härigenom vinnes, att en och samma
myndighet får låta delgiva föreläggandet och besluta över den handräckning,
som så snabbt som möjligt bör följa på underlåtenheten att å
bestämd tid inställa sig till arbetet.
Handräckning i det fall, som omförmäles i 73 § andra stycket av
kommittéförslaget, synes med ännu större trygghet kunna anförtros åt
underordnad polismyndighet. I anledning av vad socialstyrelsen vid
detta stadgande erinrat hänvisas till kommitténs ovan återgivna yttrande.
Vad beträffar den ovannämnda framställningen om efterlysning,
skulle en sådan naturligen innebära en betydlig ökning i möjligheterna
att efterhålla försumliga försörjare, men däremot möter den betänkligheten,
att en dylik efterlysning ej gärna kan ske annorlunda än genom
polisunderrättelserna, och det synes knappast kunna försvaras att behandla
dessa personer på samma sätt som grövre brottslingar; likheten
med lösdrivarna framträder först på ett senare stadium.
Såsom här ovan vid 71 § anmärkts bör stadgandet i 2 stycket av
kommittéförslagets 72 § 2 mom. lämpligen sammanföras med nu förevarande
bestämmelser.
Ifråga om kostnad för handräckning innehåller kommittéförslaget
i 72 § 2 mom., att delgivning av föreläggande skall ske utan kostnad
för fattigvårdsstyrelsen. Med det av kommittén föreslagna stadgandet i
73 § skulle tydligen även i där omnämnda fall handräckningen kommit
att meddelas kostnadsfritt för sökanden.
Efter den ändring, som av mig föreslagits rörande handräckningens
meddelande, synes det böra uttryckligen stadgas, att densamma ej skall
medföra kostnader för fångvårdsstyrelse eller anstalt. Åtskilliga omständigheter
tala emellertid för att landsfiskal erhåller ersättning av statsmedel
för de av dylika handräckningar föranledda resekostnader och jag
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135. 453
ämnar framdeles i samband med förslag om anslag till bestridande av
vissa andra av förevarande lagförslag föranledda kostnader även till behandling
upptaga frågan om ersättning åt kronobetjäningen för dylik
handräckning.
I 74 § 2 mom. av kommitténs förslag stadgas, att om någon, som vi“«a undergjort
sig förfallen till bettleri eller lösdriveri, på grund därav att han klarhåimde
varit i behov av fattigvård enligt gällande bestämmelser överlämnats å fattigvårdstill
fattigvårdsstyrelsen och för vård intagits å fattigvårdsanstalt, han 73 §,''
ej är berättigad att lämna anstalten, med mindre anledning finnes att <74 § 2 mom.
antaga, att han utanför anstalten skall ärligen försörja sig. 1 förlag.)nS
I motiverna till detta stadgande anför kommittén, att ett ofta över- Kommittén,
klagat förhållande är, att personer, vilka såsom oförmögna att försörja
sig intagits å en fattigvårdsanstalt men äro fallna för ett kringstrykande
eller oordentligt levnadssätt, för längre eller kortare tid, under förebärande
att de ej äro i behov av fattigvård, lämna anstalten och förskaffa
sig sitt uppehälle genom ett mer eller mindre öppet bettleri eller
på annat otillåtet sätt. Då dessa, säger kommittén vidare, i regel icke
äro arbetsföra, kunna de ej enligt lösdrivarlagen drabbas av tvångsarbete
och härigenom avhållas från sitt oordentliga leverne. Efter att
hava redogjort för innehållet av det föreslagna stadgandet framhåller
kommittén, att härigenom beredes möjlighet att träffa de svåraste fallen:
att hålla till ordning sådana personer, som på grund av sitt föregående,
genom vederbörande tillsyningsmans eller myndigheters ingripande konstaterade
oordentliga levnadssätt kunna befaras ånyo hemfalla till ett
sådant, och med avseende på vilka samhället alltså har alldeles särskild
anledning att ingripa.
Mot förevarande stadgande har ej gjorts annan anmärkning än att Yttrande.
Kungl. Maj:ts befallning shav ande i Skaraborgs län erinrat, att kommittén
icke anvisat något medel att göra förbudet effektivt vare sig i lagen
eller de uppgjorda förslagen till reglementen.
Att personer, vilka för lösdriveri eller bettleri varit ådömda tvångs- Departearbete,
men frigivits från tvångsarbetsanstalten på grund av bristande mentsarbetsförmåga,
eller väl gjort sig förfallna till sådan behandling men
av nämnda grund ej ålagts tvångsarbete, böra efter hemförpassning till
fattigvårdsstyrelsen kunna kvarhållas å den anstalt, som styrelsen anvisar
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Anstalter för
arbetsskyldighetens
fullgörande.
454
dem, synes mig fullständigt i sin ordning. Likaledes är det önskvärt
att sådana bettlare, vilka omhändertagits av kommunala tillsyningsman
och av dessa hänvisats till fattigvårdsstyrelsen, skola förhindras att, när
det lyster dem, få lämna anstalten för att under några dagar eller kanske
veckor försörja sig medelst bettleri. Så tillvida blir stadgandet mindre
effektivt som dessa personer sällan kunna dömas till tvångsarbete, men
möjlighet beredes att hindra från rymning och återtaga den som avvikit
ävensom att anlita vissa disciplinära åtgärder, vadan stadgandet ej torde
bliva utan betydelse.
I likhet med vad av mig beträffande 71 § (kommittéförslagets 74 §
1 mom.) förordats torde även i förevarande stadgande framför ordet »anledning»
böra tilläggas »grundad».
Såsom förut framhållits skulle den arbetsskyldighet, varom i 71 §
(kommittéförslagets 72 § 2 mom.) stadgas, i stor utsträckning komma
att fullgöras på de i 33 § föreslagna arbetshemmen, och även understödstagare
skulle i vissa fall kunna intagas å dessa samt mot sin vilja med
tvång kvarhållas där å obestämd tid.
Kommittén anför i motiverna:
»Kommittén liar ej funnit anledning att utesluta möjligheten att understödstagare
eller försörjningspliktig, som är arbetsskyldig, kan få användas till arbete
även utanför fattigvårdsstyrelsens anstalt. Sådant är så mycket angelägnare, som
tillräckligt antal arbetsanstalter åtminstone i början ej står att få och dessutom
även vissa andra anstalter böra kunna användas för ändamålet.
Det vanliga sättet för arbetsskyldighetens uttagande är. dock intagande på
en arbetsanstalt. Kommittén har i annat sammanhang närmare behandlat frågan
om behovet och beskaffenheten av sådana anstalter (sid. 158). Där är också framhållet,
att arbetsanstalter ännu saknas i de allra flesta fattigvårdssamhällen samt
att föreningar mellan samhällen för gemensamma sådana endast i enstaka fall
förekommit. Yikten av kommunala arbetsanstalter i och för efterhållande av försumliga
försörjare har från flera håll framhållits, särskilt i samband med yttrandena
över riksdagens ovannämnda skrivelse i detta ämne av den 12 maj 1899,
därvid bland annat kammarrätten angav inrättande av arbetsanstalter i tillräckligt
antal som det verksammaste medlet att göra husbonderätten gällande mot försumliga
försörjare.
Om man i lagen fastslår en fattigvårdssamhällets rättighet att i vissa fall
förelägga en försumlig försörjare arbete och kräver ett sådant föreläggande av
arbete såsom villkor för ett tillgripande av strängare åtgärder, synes det emellertid
vara oundvikligt att verkligen hava anstalter, där dessa försörjare kunna mottagas
för arbetets utförande. I annat fall kommer stadgandet om föreläggande
av arbete icke att få den betydelse, som avsetts. Då det ej är möjligt att ålägga
varje fattigvårdssamhälle att hava en arbetsanstalt och föreningar för fattigvårdsändamål
visat sig svåra att åstadkomma och bibehålla, har kommittén ansett
455
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
denna fråga på ett tillfredsställande sätt kunna lösas endast genom landstingens
medverkan. Stadgande härom har givits i annat sammanhang (33 §).»
Fångvårdsstyrelsen har, såsom vid 33 § anmärkts, framställt åtskilliga
erinringar mot de i nämnda § föreslagna arbetshemmen. I sammanhang
med kommittéförslagets 74 § anför fångvårdsstyrelsen vidare:
»Den arbetsskyldiges kvarstannande skulle enligt bestämmelser i lagförslagets
efterföljande paragrafer framtvingas genom hotet om »tvångsarbete» i
allmän tvångsarbetsanstalt. Såsom ovan erinrats, är arbetet i eller vid arbetshemmet
redan i sig självt ett tvångsarbete, vilket knappast kan med någon effektivitet
anordnas på annat sätt än vid eu allmän tvångsarbetsanstalt. Stadgandet
synes emellertid innebära den tanken, att förhållandena i eller vid arbetshemmet
skola vara för den arbetande så mycket angenämare, att han måste frukta att utbyta
desamma mot förhållandena i en tvångsarbetsanstalt. Han äger en viss rätt
att nyttja egna kläder, om snygga sådana finnas, kan erhålla tillåtelse att för
kortare tid vara borta från anstalten m. m. Motiven giva vidare vid handen, att
det är de disciplinära medlen, som förutsättas starkare vid de allmänna tvångsarbetsanstalterna
än vid arbetshemmen. Enligt nu gällande regler är detta riktigt
så till vida, att i motsats till vad som i föreliggande lagförslag bestämmes
i fråga om arbetshemmen, inneslutning i mörk cell under högst åtta dagar samt
i svårare fall beträffande män jämväl prygel får förekomma. Mörk cell användes
emellertid vid de allmänna tvångsarbetsan stal terna nästan aldrig och prygel
mycket sällan. Att basera skillnaden mellan de båda slagen av anstalter på
nämnda olikhet i de disciplinära bestraffningsformerna synes således mindre
väsentligt.
Då intagandet i ett arbetshem eller åläggandet att arbeta vid ett sådant
måste anses såsom en för individen ytterst ingripande åtgärd, isynnerhet då den
såsom enligt förslaget avser en obestämd tid, kan ifrågasättas, huruvida icke förordnandet
härom borde läggas i administrativt och judiciellt mer kompetenta
händer än en av landstinget utsedd styrelse. Då det ansetts nödigt, att Konungens
befallningshavande skall ådöma tvångsarbete, även då det inskränker sig till
enbart en månad, förefaller garantin mot missbruk i fråga om föreläggande av
långa tiders arbete vid arbetshem vara i jämförelsen allt för mycket åsidosatt.
Skola dessa arbetshem få den föreslagna användningen med därav följande stränga
organisation, torde hänsynen till den individuella säkerheten till personlig frihet
kräva, att frågan om intagande i anstalten eller arbete vid densamma hänskjutes
till Konungens befallningshavandes prövning.
Men om så skulle ske, synes häri ligga ett ytterligare skäl att göra arbetshemmen
direkt till statsanstalter, som kunna utrustas med samma disciplinära
medel som de allmänna tvångsarbetsanstalterna. Något principiellt hinder härför
torde knappast ligga däri, att i arbetshemmen skulle kunna intagas jämväl oförvitliga
understödstagare, såvida de äro i behov av anstaltsvård. En särskild fördel
vore, att staten Unge kontroll över utspisning och beklädnad, över själavård
etc. på ett mer verksamt sätt än allenast genom fastställande av reglementen och
en tillfällig inspektion. Att samma fördel icke kan vinnas i avseende å ålder
domshemmen, lärer icke utgöra en hållbar invändning.»
456
Departe
ments
chefen.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kammarrätten uttalar, i anslutning till vad fångvårdsstyrelsen anfört,
såsom sin mening, att frågan om intagande i arbetshemmet eller
arbete vid detsamma bör hänskjutas till Kungl. Maj:ts befallningshavandes
prövning.
Redan i samband med stadgandet i 33 § har jag framhållit, att
arbetshemmen, om de skola fylla den i förslaget åt dem uppdragna uppgift,
icke böra göras till centrala statsanstalter, utan avse mindre distrikt.
Vad beträffar förhållandet mellan arbetshemmet och tvångsarbetsanstalterna,
så förefinnas mellan desamma så till vida likheter som en genomförd
arbetsskyldighet och särdeles noggrann ordning måste finnas vid
båda. Men å andra sidan synas mig också väsentliga olikheter föreligga.
Redan sådana anordningar som möjligheten att erhålla permission
från anstalten, att nyttja egna kläder o. s. v. spela härvid en ej ringa
roll. Men därtill kommer, såsom fångvårdsstyrelsen själv anmärker,
skillnaden beträffande de disciplinära åtgärderna. Blotta den omständigheten,
att man vid arbetshemmet ej behöver tillgripa de strängaste
disciplinära medlen, utan vid uppförande, som eljest skulle föranleda användande
av sådana, kan få en person överflyttad till tvångsarbetsanstalten,
är ägnad att skapa en ingalunda oväsentlig skillnad mellan
de båda anstaltsformerna. Tack vare en sådan möjlighet kan å arbetshemmet
övervakningen också betydligt inskränkas. Vidare bör erinras
därom, att till arbetshemmen komma att hänvisas en del i mindre grad
arbetsföra personer, vilkas närvaro på tvångsarbetsanstalterna man hittills
åtminstone ej ansett önskvärd och därför snarast möjligt låtit hemförpassa
till vederbörande kommun.
Kommittén har icke i förslaget till lagen om fattigvården intagit
någon bestämmelse om viss ordning för intagande i arbetshemmen.
Tydligen har kommittén tänkt sig, att detta skulle ske dels i form av
ett beslut av vederbörande fattigvårdsstyrelse, att personen i fråga hade
att fullgöra honom åliggande arbetsskyldighet å arbetshemmet, dels (se
förslaget till reglemente, § 7) därigenom att styrelsen för arbetshemmet
skulle pröva, huruvida personen i fråga kunde i enlighet med hemmets
reglemente emottagas, och om plats där fanns. Vid vägran att ingå
å hemmet, skulle, enligt kommitténs förslag, handräckning lämnas av
Kungl. Maj:ts befallningshavande.
En dylik anordning i avseende å intagandet synes mig mera överensstämmande
med anstaltens karaktär än ett överlämnande av frågan
om intagning åt Kungl. Maj:ts befallningshavande, och jag har också
ansett i 33 § böra intagas en bestämmelse härom. I kommitténs för
-
457
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 7.V.7.
slag om handräckning har jag emellertid vidtagit den ändringen, att
handräckning skulle lämnas av underordnad polismyndighet, men häremot
borde ej heller någon erinran kunna göras, då möjlighet gives
till anförande av besvär. Enligt vad jag föreslagit skulle också tiden
lör vistelse å anstalten i fråga om försumliga försörjare bliva begränsad
till ett år; den obegränsade tiden har för övrigt utgjort utgångspunkten
för fångvårdsstyrelsens anmärkning.
Gällande fattigvårdsförordning stadgar i 35 § 4 mom., att om arbetsför
person, som står under fattigvårdsstyrelsens husbondevälde och
ej är minderårig, vägrar att fullgöra arbete, som honom föresättes av
styrelsen eller annan, å vilken husbonderätten överlåtits, eller eljest
visar tredska, självsvåld, oordentlighet eller sturskhet, och ej rättar sig
efter styrelsens varning, styrelsen, om den så aktar nödigt, kan om förhållandet
göra anmälan hos Ivungl. Maj:ts befaliningshavande. Denna
myndighet kan sedan (41 § 2 mom.) efter förhör hos befaliningshavanden
eller enligt dess förordnande vid domstol i orten ålägga honom tvångsarbete,
eller, då mildrande omständigheter förekomma, låta bero vid
varning. Tiden för tvångsarbetet växlar (42 §) mellan 1 och 6 månader
och det verkställes i allmän tvängsarbetsanstalt eller ock i sådan under
offentlig myndighets tillsyn ställd arbetsanstalt, som omförmäles i 6 §
3 mom. eller 9 § 2 mom. fattigvårdsförordningen, där dess stadgar det
medgiva, d. v. s. å en kommunal tvängsarbetsanstalt. Finnes ej sådan
arbetsanstalt, kan den dömde hallas lika lång tid i länsfängelse eller
kronohäkte till det arbete, som kan vara att tillgå.
Kommittén redogör i sitt betänkande för tillämpningen av dessa
bestämmelser samt lämnar vidare en framställning av lagstiftningen på
detta och närliggande områden i några främmande länder (se motiverna
sid. 395—398). Därefter anför kommittén:
»Uppenbarligen är det, om man vill liava verksamma åtgärder mot försummande
av försörjningsplikt, ej tillräckligt att stanna vid en sådan kommunal
arbetssky höghet, som här ovan föreslagits. Även om man lämnar fattigvårdsmyndigheterna
tillgång till vissa tvångsmedel mot oordentliga och tredskande
ar betssky bliga, kunna de anstalter, på vilka arbetsskyldigheten skall fullgöras,
dock icke anordnas på ett sådant sätt, att man där kan medgiva användandet av
de strängare tvångsåtgärder, som i vissa fall erfordras, åtminstone icke utan att
förrycka karaktären av verksamheten å dessa anstalter. Man måste därför för
sådana individer, vilka ej låta rätta sig genom behandlingen på kommunernas och
landstingens anstalter, lita till statens ingripande medelst strängare åtgärder.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.) 58
Tvångsbehandling
i
statens
anstalter.
74-76 §§.
(76—78 §§ i
kommitténs
förslag.)
Gällande bestämmelser.
Kommittén.
458
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Såsom ovan (sid. 352 o. f.) framhållits, har man, då hos oss från skilda håll
påyrkats skärpta bestämmelser mot försumliga försörjare, mestadels tänkt sig,
att försummelse av försörjningsplikt borde betraktas såsom ett brott och beläggas
med straff; man har för sådant fall angivit fängelsestraff såsom det lämpliga.
Förvisso är också en dylik försummelse av den beskaffenhet, att det må
anses rättfärdigat att beteckna den såsom brott och belägga den med straff.
Mot ett sådant kriminaliserande av densamma är därför enligt kommitténs uppfattning
i och för sig intet att erinra. Vid den revision av allmänna strafflagen,
varför förarbete pågår, kommer naturligen frågan om upptagande i denna lag
av försummande av försörjningsplikt såsom en brottsart och dess beläggande med
straff att bliva föremål för övervägande.
Då kommittén emellertid icke ansett sig böra i sitt nu föreliggande förslag
gå den antydda vägen, har det således icke skett på grund av något underkännande
av det rättmätiga i och för sig av att stadga straff för försummelse av
försörjningsplikt, utan av andra skäl.
Förslaget om behandling i straffrättslig ordning av försummelse av försörjningsplikt
har hos oss framkommit förnämligast i sammanhang med yrkande på
mera verksamma åtgärder till framtvingande av bättre fullgörande av försörjningsplikten.
Av åtgärder, som i sådant hänseende framhållits såsom tjänliga,
har kommittén upptagit och föreslagit rätt för fattigvårdsstyrelse att få försörjningspliktig
ålagd att för framtiden förskottsvis utgiva visst skäligt försörjningsbidrag;
härtill fogas genom lagberedningens ovan omförmälta förslag rätt till
införsel i lön eller arbetsförtjänst för dylikt försörjningsbidrag samt emigrationsförbud
för försörjningspliktig, som befaras genom utflyttning ur riket undandraga
sig sin försörjningsplikt. Ytterligare har kommittén föreslagit för den, som
underlåter att utgöra ålagt försörjningsbidrag eller eljest åsidosätter sin försörjplikt,
skyldighet att å kommunal arbetsanstalt eller annorstädes efter fattigvårdsstyrelsens
föreläggande fullgöra arbete. Härmed har avsetts, att mot den försumlige
försörjaren i främsta rummet sådana åtgärder skola komma till användning,
genom vilka försörjningsplikten antingen direkt uttvingas eller, där detta
icke lyckas, på ett indirekt sätt uttages genom arbete åt det allmänna, som måst
träda "emellan och lämna fattigvård åt de försörjningsberättigade.
Först därest nämnda åtgärder visat sig icke vara användbara eller icke
medföra åsyftad verkan, böra strängare tvångsåtgärder anlitas. För de fall, som
det för kommittén närmast gäller att behandla, nämligen de, som komma inom
området för fattigvårdens verksamhet, synes då tvångsarbete vara den naturliga
och även mest verksamma tvångsåtgärden. Med avseende på den, som icke blott
undandragit sig att betala ett efter hans förmåga skäligt försörjningsbidrag, vilket
ej heller kunnat genom anlitande av införsel utfås, utan även tredskats att fullgöra
arbete på den kommunala anstalten eller förhållit sig så, att hans fortsatta
vistande där är olämpligt eller gagnlöst, måste hållande till arbete på en tvångsarbetsanstalt
framstå såsom den rätta påföljden. Det förnämsta syftet med
tvångsåtgärderna mot den försumlige försörjaren måste ju vara att, jämte det
den övertygelsen bibringas honom att han måste sörja för de sina, vänja honom
vid det ordnade arbete och levnadssätt, som är nödvändigt, för att han skall
kunna fullgöra försörjningen, då det yttre tvånget ej längre ligger över honom.
I de allra flesta fall gäller det här personer, vilka av lättja, liknöjdhet eller
dryckenskap underlåta att genom arbete skaffa sig medel till utförande av sin
försörjningsplikt. Yisserligen kommer därjämte i betraktande ett mindre antal
459
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 185.
av försörjare, vilkas försumlighet har sin grund mera i en direkt ovilja att lämna
underhåll åt de sina. Med avseende på dessa sistnämnda torde dock anlitande
av arbetsskyldigheten sällan komma i fråga; och där så måste ske, därför att de
lyckats undandraga sig varje åtgärd att direkt framtvinga utgörande av underhållsbidrag,
innebär även för dem tvångsarbetet otvivelaktigt ett synnerligen verksamt
medel att förmå dem till fullgörande av sin plikt.
I själva verket torde tvångsarbetet icke lämpligen kunna undvaras, även om
straff kommer till användning; utan det komme nog att visa sig nödvändigt att
jämte straffet eller i stället därför kunna ålägga tvångsarbete. Sålunda har i
vissa främmande länders lagar, jämte det försummelse av försörjningsplikt belagts
med straff, tillika stadgats, att i stället för eller jämte straffet intagande i tvångs,
arbetsanstalt kan komma till användning. I Tyskland, där den nämnda ordningen
sedan många år varit genomförd, har emellertid från flera håll gjorts gällande,
att straffbestämmelserna haft ringa betydelse för bekämpande av försummelsen
av försörjningsplikt samt att tvångsarbetet, vilket man eljest ansett för en lämpligare
åtgärd, på grund av sambandet mellan detta och straffet icke kommit till
användning i någon större utsträckning och framför allt icke på ett så tidigt stadium,
att behandlingen i arbetsanstalten kunnat utöva något större inflytande.
I den nyare strafflagstiftningen synes man också hava velat bereda större utrymme
åt behandlingen i tvångsarbetsanstalt.
Utan tvivel skulle man hos oss komma att få göra samma erfarenhet, om försummelse
av försörjningsplikt i de fall, som här äro i fråga, nämligen de, som höra under
fattigvården, behandlades i straffrättslig ordning och belädes med fängelsestraff.
Detta behövde dock ej betyda detsamma, som att straffet komme till mindre
-användning. Tvärtom synes det ej utan fog kunna antagas, att, då straffets åläggande
är motiverat därigenom, att försummelse av försörjningsplikt i och för sig
är ett brott, som betingar straff, det kan komma i fråga att användas på ett vida
tidigare stadium och alltså i större utsträckning än tvångsarbetet. Det kunde
därför befaras att, med avseende å förevarande fall, kriminaliseringen komme att
medföra den visserligen ej avsedda verkan, att det onekligen jämförelsevis mycket
bekväma strafförfarandet komme att av en del fattigvårdsstyrelser anlitas i
stället för de åtgärder till direkt framtvingande av försörjningspliktens fullgörande,
införsel och kommunal arbetsskyldighet, som äro avsedda att komma till
användning, innan tvångsåtgärder böra tillgripas.
Mot tvångsarbetes användande hava vissa betänkligheter framställts ur den
synpunkten, att det ålägges i administrativ väg genom Konungens befallningskavande,
en anordning vilken under nuvarande förhållanden ej heller gärna kan
komma ifråga att ändras. Då tvångsarbetet enligt kommitténs förslag anordnas såsom
en påbyggnad på den kommunala arbetsskyldigheten och drabbar allenast den,
för vilkens återförande till sin plikt denna arbetsskyldighet icke visat sig verksam,
synes även handläggningen genom de administrativa myndigheterna bliva
helt naturlig och icke böra möta betänkligheter. Några direkta klagomål över
det sätt, varpå Konungens befallningshavande hittills behandlat mål om ådömande
av tvångsarbete i här ifrågavarande fall, hava icke heller veterligen förekommit;
har något i den vägen försports, har det snarast varit över att de visat alltför
liten stränghet. Erinras må ock, att Konungens befallningshavande hos oss i
många avseenden fullgöra domarefunktioner samt att deras organisation och arbetssätt
äro helt andra och mera betryggande än i allmänhet är fallet med motsvarande
administrativa myndigheter i utlandet. Helt nyligen har man genom
Kommitténs
förslag.
460 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13ä.
lagen angående behandling av alkoholister ansett sig kunna göra Konungens befallningshavande
till den avgörande myndigheten i fråga om eu i den medborgerliga
friheten så ingripande åtgärd som en persons internering mot sin vilja
på en alkoholistanstalt.
Kommittén har på grund av dessa skäl ansett tvångsarbete böra bibehållas
som yttersta tvångsmedel mot försumliga försörjare, vilka icke av för sådana fall
stadgade lindrigare åtgärder låta sig återföras till sin plikt.
Det kunde tilläventyrs sättas i fråga att även hos oss, såsom, enligt vad
ovan antyddes, skett i en del främmande länder, med bibehållande av tvångsarbete
enligt kommitténs förslag, jämsides därmed införa bestämmelser om straff
för försummelse av försörjningsplikt. Kommittén har emellertid, såsom nedan
kommer att närmare angivas, sökt anordna tvångsarbetet på sådant sätt, att införande
av straffbestämmelser icke kan anses behövligt; de fall, vilka nu undandraga
sig restriktiva tvångsåtgärder, lära med tillräcklig effektivitet kunna träffas
genom de tvångsmedel, kommittén föreslagit. Mot ett upptagande i detta sammanhang
av ett strafförfarande möter dessutom den betänkligheten, att straffbestämmelserna,
såsom också framhållits av dem, som påyrkat sådana, ej gärna
kunna begränsas till fattigvårdslagstiftningen, utan måste sträcka sig utanför
denna. Vid denna frågas lösning måste därför komma under prövning, huruvida
och i vilken omfattning pliktförsummelser av här ifrågavarande slag böra i allmänhet
drabbas av straff, en fråga som helst synes böra skärskådas i samband
med strafflagstiftningen på detta område i sin helhet och alltså icke ägnar sig
för behandling i detta sammanhang.»
De av kommittén föreslagna bestämmelserna i förevarande avseende
finnas upptagna i kommittéförslagets 76—78 §§.
76 § lyder:
»Undandrager sig någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller hämtats
till förrättande av arbete utanför anstalt, att fullgöra anvisat arbete, eller
lämnar han utan tillstånd arbetet eller visar han tredska att efterkomma givna
föreskrifter, eller gör han sig sig skyldig till uppförande, som strider mot sedlighet
eller god ordning, äger fattigvårdsstyrelsen, där han icke är till arbete oförmögen,
tilldela honom varning med erinran om den påföljd, som i 77 § omförmäles.
Styrelse för fattigvårdsanstalt, för vilken finnes av Konungens befallningshavande
fastställt reglemente, må jämväl enligt stadgande i reglementet kunna
meddela i anstalten intagen person sådan varning, som nyss är sagd.
Över beslut om varning skall föras protokoll. Beslutet meddelas den felande
muntligen inför styrelsen, som beslutat varningen, eller skriftligen genom delgivning
av utdrag av protokollet; och har polismyndighet att på begäran verkställa
sådan delgivning utan kostnad för styrelsen.»
I 77 § av kommitténs förslag stadgas följande:
»Därest den felande ej låter rätta sig av varning, som i 76 § sägs, må
fattigvårdsstyrelsen eller, där varning meddelats av styrelse för anstalt, denna
styrelse, med bifogande av bevis om varningen och tillgänglig utredning i ärendet,
anmäla saken hos allmänna åklagaren; och ankommer på denne att, efter för
-
461
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
hör i saken, lins Konungens befallningshavande göra framställning om den felandes
dömande till tvångsarbete.
Sedan ytterligare förhör i saken ägt rum samt erforderlig utredning förebragts,
i vilket avseende Konungens befallningshavande jämväl äger förordna om
förhör vid domstol, må Konungens befallningshavande ålägga den felande tvångsarbete
eller, då mildrande omständigheter förekomma, låta bero vid varning. Där
tvångsarbete ålägges, skall tiden därför bestämmas till minst en och högst sex
månader; är fråga om någon, som på grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap
försummat sin försörjningsplikt, må tiden för tvångsarbetet höjas till ett år.
Har den, om vilkens dömande till tvångsarbete framställning gjorts, avvikit
från anstalt, där han varit intagen, eller förekommer eljest anledning att han
håller sig undan, må Konungens befallningshavande kunna förordna om hans
häktande i avbidan på att målet avgöres eller utslag, varigenom tvångsarbete
ådömts, vinner laga kraft.»
I kommittéförslagets 78 § slutligen heter det:
»Tvångsarbete skall förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt Därest den dömde
på grund av nedsatt arbetsförmåga eller av annan anledning icke lämpligen bör
intagas i tvångsarbetsanstalt, skall han, enligt de närmare föreskrifter, som
Konungen meddelar, i stället intagas i länsfängelse eller kronohäkte och där
hållas till lämpligt arbete.»
I sill motivering till kommittéförslagets 76 § anför kommittén, att ett
inställande till arbetet samt en vägran att fullgöra anvisat arbete eller ett
uppförande i arbetet, som gör, att försörjningsplikten ej på den vägen kan
utkrävas, måste hava föregått en anmälan om dömande till tvångsarbete,
att kommittén, som tänkt sig verkställighet av tvångsarbete kunna äga
rum jämväl annorstädes än å tvångsarbetsanstalt, icke ansett, att för en
persons dömande till tvångsarbete enligt fattigvårdslagen bör uppställas
fordran på arbetsförhet i den bemärkelse, som avses i 7 § lösdrivarlagen,
enligt vilken den, som i följd av ålderdom, kropps- eller sinnessjukdom,
vanförhet eller lyte är oförmögen att genom arbete förvärva vad till
livets uppehållande oundgängligen erfordras, ej må dömas till tvångsarbete
eller därmed fortfara, att i följd härav enligt förslaget undantag
gjorts allenast för den, som är till arbete oförmögen, och att för sådant
tall ej heller varning kan meddelas såsom en tvångsarbetet föregående
åtgärd.
Gentemot framställda förslag, att med avseende å varnings meddelande
större likhet med lösdrivarlagens bestämmelser (2 §) borde åvägabringas
än enligt gällande fattigvård sförordning (35 § 4 mom.), anmärker
kommittén, att överflyttandet å kronobetjäningen av uppdraget
att besluta och meddela varning skulle innebära en onödig omgång och
att de fel i fråga om varnings meddelande, som hittills förekommit och
Kommitténs
motivering.
462
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
emellanåt föranlett till ogillande av fattigvårdsstyrelsernas yrkanden om
tvångsarbetes ådömande, borde kunna undvikas genom ett förtydligande
av gällande bestämmelser. För dem, som vore intagna å fattigvårdsanstalt
med av Kuugl. Maj:ts befallningshavande fastställt reglemente, syntes
det vara lämpligt, att anstaltsstyrelsen kunde besluta om varning, under
förutsättning, att stadgande därom givits i reglementet.
I sin motivering till kommittéförslagets 77 § anför kommittén, att
beträffande stadgandet i 41 § 2 mom. fattigvårds förordningen anmärkts,
att den däri föreskrivna proceduren är alltför invecklad. Då vidare av
kommitténs statistik framgått, att det för lattigvårdsstyrelserna stött på
åtskilliga svårigheter att få tvångsarbete ådömt, har kommittén föreslagit
procedurens ombildande. Härom anför kommittén:
»I sådant avseende har kommittén i första rummet ansett lämpligt att låta
den förberedande utredningen utföras av allmän åklagare och låta honom hos
Konungens befallningshavande anhängiggöra och utföra talan i målet. Därigenom
befrias fattigvårdsstyrelsen från besväret härmed, och på samma gång blir den
utredning, som Konungens befallningshavande redan vid början av målet har till
sitt förfogande, mera omfattande och lämpad för sitt ändamål. Någon så synnerligen
stor ökad börda torde härmed ej läggas på åklagaren, då det med nuvarande
anordning torde ålegat åklagaren-polismyndigheten att, sedan fattigvårdsstyrelsen
gjort anmälan i ärendet, på Konungens befallningshavandes förordnande
verkställa utredning. Själva avgörandet, huruvida åtgärder för inledande av
tvångsförfarande skola vidtagas, bör allt fortfarande ligga i vederbörande styrelses
händer, så att allmänna åklagaren kan inskrida först efter anmälan av fattigvårdsstyrelsen
eller styrelse för anstalt, då sådan meddelat varning. Någon skyldighet
för åklagaren att ovillkorligen låta anmälan föranleda till framställning
hos Konungens befallningshavande torde ej böra föreskrivas, utan bör det bero
på honom att själv besluta, när sådan framställning skall göras.
En brist i det nuvarande förfarandet är vidare, att den anmälde ofta har
tillfälle att undandraga sig tvångsarbetet genom att avvika under ärendets behandling.
Någon annan utväg att avhjälpa denna brist torde ej finnas än att medgiva
hans häktande. Mest effektivt skulle varit att medgiva åklagaren rätt att
häkta, men kommittén har trott det vara lämpligare och i allt fall avhjälpa det
mest trängande behovet, om man låter det ankomma på Konungens befallningshavande
att förordna om den anmäldes häktande i avbidan på målets avgörande.
Rätten att häkta bör dock vara begränsad till de fall, då den anmälde avvikit
från anstalt, där han varit intagen, eller eljest anledning förekommer, att han avviker.
Om Konungens befallningshavande dömt till tvångsarbete, bör Konungens
befallningshavande under enahanda omständigheter kunna förordna, att den dömde
skall hållas i häkte, i avbidan på att utslaget vinner laga kraft.
Beträffande själva handläggningen av målet hos Konungens befallningshavande,
hava några föreskrifter utöver de nu gällande ej ansetts erforderliga. Yid
de förhör, som kunna komma att hållas inför domstol, kan naturligen också
bliva fråga om hörande av vittnen. För de fall, då vittnena åberopas av allmän
åklagare, torde bestämmelser böra givas om ersättning för deras inställelse, och
kommittén har därför uppgjort ett särskilt förslag till lag härom.
Knuff/. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 463
Tiden för det tvångsarbete, som kan ådömas enligt fattigvårdsförordningen,
växlar mellan 1 och 6 månader. Under tidsperioden 1903—07 utgjorde tiden för
det ålagda tvångsarbetet: i 19,i % av fallen 1 månad, i 38,1 % 2 månader, i 20,2 %
3 månader, i 13, i % 4 månader och i 9,5 % 6 månader (del. III sid. 298). Om
tvångsarbetet skall kunna påverka lättja och liknöjdhet, bör enligt vunna erfarenheter
tiden för arbetet tilltagas så, att den intagne verkligen vänjes vid ett arbetsamt
liv. En skala, enligt vilken två månader blir regel, sjnes då vara väl låg.
Då stadgandet emellertid är avsett att tillämpas beträffande även andra än arbetsovilliga,
har det ansetts lämpligt att bibehålla den nuvarande latituden som den
allmänna, men medgiva en höjning till ett år, då det är fråga om någon, som på
grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försummat att fullgöra sin försörjningsplikt.
Därest Konungens befallningshavande anser omständigheterna vara
mildrande, bör Konungens befallningshavande liksom nu kunna låta bero vid
varning.»
I motiveringen till 78 § av sitt förslag anför kommittén, efter att
hava redogjort för stadgandet i 42 § fattigvårdsförordningen:
»Några, kommunala tvångsarbetsanstalter finnas numera ej i vårt land, och
det lärer ej förefinnas anledning att föreslå inrättandet av dylika, då staten genom
sina anstalter synes vara bättre i stånd att fylla den uppgift, som tillkommer
verkliga tvångsarbetsanstalter. Kommittén har därför ej i förslaget till fattigvårdslag
upptagit något stadgande om anordnande av kommunala tvångsarbetsanstalter.
I eu av fångvårdsstyrelsen i skrivelse till Kung! Maj:t den 16 december
1898 gjord framställning om revision av lagen om lösdrivares behandling, vilken
remitterats till kommittén, har fångvårdsstyrelsen gjort ett uttalande om det i
42 § av fattigvårdsförordningen omnämnda'' tvångsarbete och därvid framhållit,
att sådant, under. förutsättning att kommunala tvångsarbetsanstalter ej funnes,
ej borde förrättas i tvångsarbetsanstalt utan i länsfängelse eller kronohäkte. Anledningen
till denna hemställan torde uteslutande vara att söka i den i nämnda
lagrum stadgade korta tvångsarbetstiden, vilken, särskilt vid transporten från avlägsna
orter, gör, att möjlighet ej föreligger till någon påverkan i tvångsarbetsanstalterna
i den riktning, som är avsedd. I fångvårdsstyrelsens uttalande hava
flere Konungens befallningshavande instämt.
Med den av kommittén föreslagna ökning av tvångsarbetstidens längd har
detta skäl för fångvårdsstyrelsens ändringsförslag undanröjts. Anledningen, varför
kommittén föreslagit att använda tvångsarbete i stället för fängelse, ligger
också just däri, att tvångsarbetsanstalterna, särskilt sådan verksamheten utvecklats
vid Svartsjö, synas bättre än fängelserna i deras nuvarande gestaltning ägnade
att i rätt riktning påverka de arbetsovilliga personer, som det här huvudsakligen
gäller. Emellertid synes intet vara att erinra däremot, att tvångsarbete i
vissa av de fall, varom här är fråga, kan verkställas även i fängelse. Detta gäller
särskilt de fall, då arbetet på tvångsarbetsanstalten till följd av nedsatt arbetsförmåga
hos den dömde icke ägnar sig för honom. Så torde, såsom nedan närmare
förmäles, förhållandet i synnerhet bliva med understödstagare, vilka gjort
sig skyldiga till tredska eller oordentligt uppförande samt därför ålagts tvångsarbete.
Ofta nog är så fallet även med kvinnor, som enligt förevarande lagrum
drabbats av tvångsarbete. Över huvud taget böra i fall, som här avses, kvinnor
464 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ej intagas i tvångsarbetsanstalt. Beträffande kvinnornas behandling å statens
tvångsarbetsanstalter hava nämligen starka anmärkningar gjorts, och man tyckes
vara tämligen ense om, att denna behandling lämnar åtskilligt övrigt att önska,
vartill kommer, att en mycket stor del av de kvinnor, som enligt lösdrivarlagen
ålagts tvångsarbete, utgöras av prostituerade och därför ej bör sammanföras med
de här ifrågavarande. Slutligen synes i allmänhet tvångsarbetets verkställande i
fängelse vara att föredraga, då tvångsarbete ådömes på korta tider och tvångsarbetsanstalten
alltså på grund av den knappt tillmätta tvångsarbetstiden ej får
samma tillfälle att utöva den fostran till arbetsamhet, som är dess huvudmål.
Gränsen här torde lämpligen kunna sättas vid tre månader, så att tvångsarbete i
tre månader eller därunder skulle komma att verkställas icke i tvångsarbetsanstalt
utan i fängelse. Det torde emellertid ej kunna ifrågasättas att i lagen upptaga
samtliga dessa olika grunder såsom avgörande för frågan om verkställigheten
skall äga rum å tvångsarbetsanstalt eller i fängelse. Kommittén har därför
åtnöjt sig med att i lagen angiva nedsatt arbetsförmåga såsom den förnämsta anledningen
till att låta verkställigheten av tvångsarbetet äga rum i fängelse eller
kronohäkte, men för övrigt föreslagit, att Kung!. Maj:t skall i administrativ väg
meddela de närmare föreskrifter, som härvid höra följas. I likhet med vad fattigvård
sförordningen innehåller synes avdrag å tvångsarbetstiden ej böra äga rum
vid vistelsen i fängelset.
Uppenbart är, att det förhållande, att enligt fattigvårdslagen ådömt tvångsarbete
förrättas i allmän tvångsarbetsanstalt, icke medför tillämplighet på dylikt
tvångsarbete av de rättsverkningar, som i vissa fall följa med tvångsarbete, ådömt
enligt lösdrivarlagen, i fråga om inskränkning i rätten att välja vistelseort m. m.»
Beträffande tvångsåtgärder mot tredskande under stödstag are framhåller
kommittén, att från olika håll klagats däröver att fattigvårdsmyndigheterna
sakna tillräckliga maktmedel, samt fortsätter:
»Det särskilt anbefallda medlet att för någon tid minska underhållet anses
ej hava någon effekt, då det ej kan ifrågakomma att tillämpa det med stränghet.
Äro de arbetsföra, så kunna de enligt gällande fattigvårdsförordning dömas till
tvångsarbete, men å andra sidan stadgas i 7 § i lagen om lösdrivares behandling
rörande just sådana personer, som enligt 1 § fattigvårdsförordningen skola understödjas,
att de ej få dömas till tvångsarbete eller, om de börjat undergå sådant,
därmed fortfara. Med hänsyn till dessa individer har särskilt yrkats på stadgandet
av straff, då tvångsarbetet på grund av sill natur svårligen kunde genomföras
beträffande icke arbetsföra individer.
Kommittén har likväl ej ansett nödigt att föreslå införande av straffbestämmelser
för dessa fall. Enligt vad kommittén redan framhållit (5 kap.) skulle understödstagare
på grund av dåligt uppförande i fattigvårdssamhällets vanliga
anstalt i stället kunna intagas å arbetshem eller, om kommunen ej själv har
sådant, i länsarbetshem. Sedan i möjligheten till en sådan förflyttning ligger
ett verksamt medel mot ett dåligt uppförande. Kommer eu förflyttning till stånd
så har tydligen arbetshemmet bättre möjlighet än den vanliga fattigvårdsanstalten
att efterhålla eu dylik person. För de få fall, då en strängare åtgärd skulle bliva
av nöden, gäller det antagligen individer, vilkas arbetsoförmåga ej är av den art
(sid. 401), att den bör hindra deras hållande till tvångsarbete. Dock torde med
465
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr Vid.
avseende på personel- med nedsatt arbetsförmåga, för vilka tiden för tvångsarbete*
i regel lärer bliva jämförelsevis kort, verkställigheten, såsom förut antytts, i
allmänhet höra äga ram i fängelse. Hörande behandlingen av ärende om dömande
till tvångsarbete gäller i övrigt vad bär ovan blivit sagt.»
Inom kommittén har en ledamot, fröken Pauli, uttalat en avvi- RweryatioD.
kande mening vid kommitténs förslag i denna del och därvid i huvudsak
anfört följande:
»Då kommittén, med hänvisning till i förslaget till fattigvårdslag upptagna
åtgärder mot försumliga försörjare, anser straffbestämmelser på området kunna
undvaras, åtminstone intill dess en allmän strafflagsreform genomföres, så synes
denna uppfattning vila på ett jämnställande med varandra av till sin innebörd i
nog grad olikartade fall av försummad försörjningsplikt. Yäl torde det vara en
riktig iakttagelse, att denna försummelse i ett mycket stort antal av de fall som
komma inom området för den offentliga fattigvårdens verksamhet, till sin grund
har lättja, dryckenskap och ett oordentligt levnadssätt i allmänhet, och väl bör
av denna anledning mot försummelsen i dessa fall främst riktas åtgärder, åsyftande
att råda bot för detta levnadssätt och därmed att direkt eller indirekt
framtvinga ett fullgörande av försörjningsplikten. Att i dessa fall endast hava
till sitt förfogande strafflagsbestämmelser torde, såsom de av kommittén omordade
tyska forhållandena utvisa, icke vara tillfredsställande. Kan en försummelse
av försörjningsplikt för framtiden rättas genom användande av åtgärder
sadana som lönemhållning och kommunalt arbetstvång, bör naturligen icke ett i
medborgerligt hänseende diskvalificerande straff tillgripas. Ett sådant kan ock
just i många av dessa fall, då försummelsen ytterst har sin grund i en svag
karakter och kanske från ungdomen inrotade dåliga vanor, av billighetsskäl böra
undvikas och ersiittas med i medborgerligt hänseende mindre nedsättande åtf.
yryfr’ . ka aro särskilt ägnade att motverka dessa vanor och stärka eventuellt
förefintliga, men alltför svaga ansatser till ett annat levnadssätt. Men det torde
hora ifrågasättas, om det är riktigt att av dessa förhållanden draga den slutsatsen,
att dessa samma åtgärder för alla de fall av försummad försörjningsplikt
vi ka komma inom området för fattigvårdens verksamhet, äro lämpliga och tillfyllestgörande.
Såväl inom som utom detta område förekommer nämligen försummelse
av försörjningsplikt, vilken till sin art är sådan, att den icke synes
från samhällets sida kunna lämpligen behandlas annat än straffrättsligt. Sådana
fall aro, för att endast nämna ett par exempel, de, då barnafader eller make, som
levei skild från sin familj, har relativt väl avlönat arbete, men prisgiver sina
barn och deras moder åt nöd och förstår att så inrätta sig, att löneiinnehållning
blir utan verkan, samt de, då moder lämnar sitt barn till för henne främmande
fosterföräldrar och sedan avviker och för framtiden icke låter sig avhöra. I dessa
och andra fall, där förmåga att fullgöra en enligt lag åvilande förpliktelse sammantraffar
med den medvetna föresatsen att icke fullgöra den, äro åtgärder, vilka
endast syfta till att vänja vid arbete och ordnat levnadssätt, knappast lämpliga
e lei^.tlir;l-ckh''?a; Formen för samhällets inskridande torde här böra vara den
straffrättsliga behandlingen.
, Gentemot farhagan, att befintligheten av straffbestämmelser vid sidan av
stadgandena i fattigvårdslagen skulle leda därhän, att de senare, ehuru på samma
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 häjt. (Nr 135.) 59
466
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
gång mildare och lämpligare, sattes å sido och straff på ett tidigt stadium och i
stor utsträckning skulle komma att ådömas, kan främst anföras, att resultatet i
Tyskland snarare synes peka i motsatt riktning. En huvudsaklig anmärkning
mot rikslagstiftningen har varit, att det mött alltför störa svårigheter att förebringa
bevisning rörande förmågan att försörja å den ena sidan och den bristande
viljan å den andra, så att den försörjningspliktige i allt för fa fall kunnat fällas
till ansvar. Huruvida det befarade resultatet skulle kunna tänkas uppkomma i
vårt land eller ej, lärer väl ock bero av de ifrågavarande straffbestämmelsernas
formulering. Anmärkas bör i detta sammanhang, att straffbestämmelser, delvis
därför att hänsyn här kan tagas till avsikten mer än till det faktiska resultatet,
lättare än andra kunna avpassas efter förhållandena i olika fall och därför ock
bliva böjligare i själva tillämpningen.
Men om sålunda redan vad beträffar de fall, vilka komma inom området for
fattigvårdens verksamhet, straffbestämmelser torde böra anses önskvärda och behövliga
— och detta är särskilt framträdande under den tid, som måste förflyta,
innan arbetsanstalter enligt kommitténs förslag i tillräckligt antal förefinnas —
så är detta behov än tydligare i fråga om de fall av försummad försörjningsplikt,
i vilka ett anlitande av den kommunala fattigvården från den försörjningsberättigades
sida icke blir försummelsens följd. I och för sig måste det betraktas såsom
oriktigt, att den omständigheten, huruvida fattigvård utgår eller ej, skall bliva
avgörande för huruvida någon som helst åtgärd från samhällets sida mot den
försörjningspliktige kan ifrågakomma. Där den privata välgörenheten eller enskilda,
den försörjningsberättigade närstående personer träda emellan, kan försummelsen
till sin natur vara lika svårartad, som i de fall, då fattigvård utgår.
Särskilt i ögonen fallande är detta i de fall, då försörjaren tvingar de försörjningsberättigade
att icke söka fattigvård eller att avsta från redan beviljad sådan
och därmed — eftersom fattigvård ej kan påtvingas någon — vrider ur fattigvårdsstyrelsens
hand varje vapen, som fattigvårdslagens bestämmelser innebära.
Straffrättsliga bestämmelser rörande försummad försörjningsplikt hava emellertid
även ett annat betydelsefullt syfte än det att råda bot för en del i det
praktiska livet förekommande fall, vilka alls icke eller icke lämpligen kunna behandlas
på sätt i fattigvårdslagen föreslås. Det gäller nämligen på denna punkt
ej minst att få fram en förändring i den allmänna uppfattningen rörande^ försummad
försörjningsplikt. I vårt land hyses i detta avseende av ålit för många
medborgare — icke blott bland de ekonomiskt allra sämst ställda befolkningslagren
— en uppfattning, som innebär eu allvarlig samhällslära. Uraktlåtenheten
att försörja dem, åt vilka man givit livet, liksom dem, av vilka man fåtu livet,
samt, vad mannen beträffar, uraktlåtenhet att försörja sin hustru betraktas av
allt för många såsom en lindrig förseelse. Och det torde kunna ifrågasättas, om
icke vår lagstiftning haft sin del i detta förhållande genom vad den i ämnet
innehållit, men i all synnerhet genom vad den icke innehållit. Eattigvårdsförordningens
bestämmelser i ämnet hava sålunda varit ägnade att i den allmänna
uppfattningen reducera saken till ett ekonomiskt mellankavande mellan fattigvårdssamhälle
och vederbörande försörjningspliktige. _ Och strafflagen har genom
sin tystnad på ifrågavarande punkt sannolikt bidragit till uppfattningen att försummad
försörjningsplikt icke är att räkna bland brottsliga gärningar. År denna
uppfattning i sak oriktig, är försummelse av försörjningsplikt — när den är avsiktlig
och äger rum trots förmåga att fylla plikten — till sin inre art ett brott,
då framstår det såsom en angelägenhet av betydande principiell innebörd, att
Kungl. Muj.ts Nåd. Proposition Nr 135. 467
den liksom andra sådana göres till föremål för straffrättsliga bestämmelser. Sker
detta, synes vara att förvänta, att sådana bestämmelser skola verka icke blott i
sin tillämpning utan ock preventivt, och detta i högre grad än bestämmelser av
annan art. Den förändrade rättsuppfattning, som det bär gäller att få fram, torde
nämligen ej kunna vinnas enbart genom stadganden i eu separatlag, sådan som
fattigvårdslagen. Tvärtom är det måhända att befara, att sådana bestämmelser,
om de icke såsom sin grundval och utgångspunkt hava ett allmänt stadgande av
straffrättslig art, genom vilket själva sakens brottslighet fastslås, skola komma
att framstå såsom mindre väl motiverade och mindre rättvisa just för dem, gentemot
vilka de komma till användning. Det kan nämligen icke då undgås, att de
framträda såsom riktade förnämligast mot vissa befolkningslager. Finnes åter
straffrättsligt stadgande i ämnet, då framträda bestämmelserna i fattigvårdslagen
i . sin rätta dager. De beteckna då vad de böra beteckna, nämligen en anordning,
_ genom vilken den försörjningspliktige i och med avstående av skälig del
av sin arbetsförtjänst eller i och med användande av sin arbetskraft kan göra
rätt för sig hos det samhälle, som fått övertaga hans försörjningsplikt, och dymedelst
undgå den straffpåföljd, som eljest kunde ifrågakomma. Av detta skal
är det icke likgiltigt, om straffbestämmelserna i fråga först i eu framtid, det är
vid en blivande strafflagsreform, komma till stånd. Att försummelse av försörjningsplikt
i och för sig är att betrakta såsom en brottslig gärning, detta synes
undertecknad vara förutsättningen för de i förslaget till fattigvårdslag upptagna
tvångsåtgärdernas existensberättigande. Men det hade varit önskvärt, att detta
betraktelsesätt icke blott legat som en tyst förutsättning under lagförslaget, utan
att detsamma fått sitt uttryck i särskilda bestämmelser utanför fattigvårdslagen
rörande ansvar för försummad försörjningsplikt.»
Efter att vidare hava hänvisat till av professor J. C. W. Thyrén i
»Principerna för en strafflagsreform» I sid. 179 gjort uttalande samt till
av C. S. A:s fattigvårdskommitté i dess Reform linjer kap, III framlagt
yttrande i samma riktning, uttalar reservanten, att kommittén enligt
hennes mening bort framlägga förslag till bestämmelser om ansvar för
för försummad försörjningsplikt, avsedda att införas i strafflagen.
Åtskilliga av de hörda myndigheterna samt svenska kyrkans diakonistyrelse
och svenska fattigv år ds förbundet ansluta sig till den nämnda reservationen.
Bandstol-eningen för kvinnans politiska rösträtt och Fredrika
Bremerförbundet hava uti till Kungl. Maj:t ingivna skrivelser förklarat
sig likaledes instämma med reservanten. Uti en framställning från centralstyrelsen
för Sveriges moderata kvinnoförbund betonas även vikten av
att i det allmänna medvetandet inskärpa, att försummad försörjningsplikt
är en brottslig handling samt hemställes, att vid en blivande
revidering av strafflagen införas straffbestämmelser härom. I allmänhet
hava dock några anmärkningar ej framställts mot den av kommittén i
fråga om de straffrättsliga föreskrifterna intagna ståndpunkt. Kammarrätten
finner reservantens uttalanden innebära mycket, som ur moralisk
Yttranden.
468
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
och social synpunkt förtjänar beaktande, men anser dock kommitténs
uttalande i ämnet synnerligen vägande, samt hyser för sin del desto
större tvekan om lämpligheten av att redan för närvarande — innan
ännu erfarenhet vunnits angående effektiviteten av övriga nu ifrågasatta
tvångsmedel mot försumliga försörjningspliktiga — införa nya bestämmelser
i strafflagen av här avsedd innebörd, som denna fråga, vilken,
såsom jämväl påpekats, delvis saknar omedelbart sammanhang med
fattigvårdslagstiftningen, givetvis kommer under omprövning vid den
stundande strafflagsreformen.
I ett vid fattigvårdskongressen 1915 hållet inledningsföredrag rörande
behandlingen av försumliga försörjare anförde borgmästaren Jakob Pettersson:
De av kommittén föreslagna bestämmelserna om varning och tvångsbehandling
å statens anstalter kunde aldrig få den folkuppfostrande betydelse som
en straffrättslig behandling. Eu sådan skulle framstå som en mera verksam
tuktan och därjämte även av det skälet kunna väntas öva bättre verkan,
att den ej i samma mån som det administrativa förfarandet skulle vara
utsatt för misstanken att vara bestämd av godtycke. Det administrativa
förfarandet vore icke utrustat med alla de medel och anordningar, som
gjorde, att det kunde i lika hög grad som ett domstolsförfarande för
den allmänna uppfattningen framstå såsom erbjudande all önsklig rättstrygghet
och alla rimliga garantier för en enhetlig lagtillämpning. Av
den officiella statistiken framginge, att i de olika länen väsentligen olika
principer tillämpades i fråga om lösdrivares behandling, så att i det ena
länet i stor utsträckning ådömande av tvångsarbete förekomme, i det
andra endast undantagsvis. Det skulle vara mindre tilltalande om de
nu föreslagna åtgärderna skulle inom de olika länen få en helt olika
tillämpning. En olägenhet med tvångsarbetet vore, att det innebure
ett sammanförande av mindre fördärvade personer med mera färdärvade.
För att undvika de kvinnliga tvångsarbetsfångarnas sammanförande med
de prostituerade hade kommittén föreslagit, att kvinnor alltid skulle i
fängelse avtjäna enligt fattigvårdslagen ådömt tvångsarbete. Då samma
regel enligt kommitténs mening också skulle tillämpas beträffande männen,
för så vitt det dem ådömda tvångsarbetet ej överstege en tid av
tre månader, ville det i själva verket synas, som om i det övervägande
flertalet fall den bestraffning, som de tredskande försörjarne komme att
undergå, skulle verkställas i fängelserna. — För att förebygga att, såsom
kommittén befarat, om straffrättsliga åtgärder infördes, dessa skulle
komma att av en del fattigvårdsstyrelser tillämpas i stället för de åtgärder
till direkt framtvingande av försörjningspliktens fullgörande, som
vore avsedda att användas innan tvångsåtgärderna borde vidtagas, syn
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
469
te« man kunna föreskriva, att det straffrättsliga förfarandet ej Unge tillgnp.
is förr än fattigvårdsstyrelsen i vederbörlig ordning sökt få den
traskande försörjaren inställd i arbetsanstalt för fullgörande av honom
a/Siande ai betsskyldighet. Den förestående strafflagsrevisionen borde
ej lå utgöra något hinder för genomförande av enstaka partiella strafflagsreformer.
I fattigvård sdirektörens i Göteborg i annat sammanhang (sid. 444) berörda
uttalande, vilket berör flertalet av de stadganden, som avse förfarandet
mot försumliga försörjare, heter det, sedan redogörelse lämnats
tor de föreslagna bestämmelserna härutinnan:
i i /r-la ,de ,yillk°r och långrandiga förfaranden, vilka i förslaget uppställts till
skydd för de försumliga försörj ärna, kunde vara behövliga, om fattigvårdsstyrelsen
vore ett urval av omdomes- och samvetslösa personer, men då förhållandet är
det motsätta maste fordras att alla de här refererade villkoren strykas och det
u an förbehåll stadgas, att den försumlige, där han vistas inom ortens polismyndighets
distrikt, genom dennes försorg men eljest genom Konungens befallningsavandes
föranstaltande efter anmaning av fattigvårdsstyrelsen inställes till arbete.
Vagrar han sedermera fullgöra detta eller lämnar utan tillstånd arbetet
e er visar han tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör han sig skyldig
ill uppförande, som strider mot sedlighet eller god ordning, äger fattigvårdss
tyre Isen eller den styrelsen lämnar sådant uppdrag tilldela den felande varning
Hattar lian sig ej efter varningen, må styrelsen, med bifogande av bevis om varnmg
samt fullständig utredning i ärendet, hos Konungens befallningshavande eller
poliskammare, dar sådan finnes, göra framställning om den felandes dömande till
tvångsarbete Dar tvångsarbete ålägges, bör tiden därför bestämmas till minst
högst ett ar men må i fråga om någon, som på grund av lättja, lik
nojdhet eller dryckenskap försummat sin försörjningsplikt, tiden för tvångsarbetet
hojas till 3 år. Denna tid, 3 år, kan ingalunda anses för lång, snarare
tvärtom enär en person, som gjort sig skyldig till bettleri, vilket är en långt
ringare förseelse, kan ådömas denna strafftid.
, J?ei1 ..k^r av mig föreslagna förenklade proceduren torde icke innebära någon
fara för övergrepp från fattigvårdsstyrelsens sida, ty dels finnes ej skäl att anaga,
att styrelsen, utan att verkliga skäl föreligga, påyrkar särskilda åtgärder mot
torsorjmngspliktiga, och dels innebär besvärsrätten och Konungens befallningshavandes
skyldighet enligt § 80 att pröva varnings behörighet tillräckliga garan
-
Beträffande de särskilda av kommittén i 76—78 §§ föreslagna bestämmelserna
hava anmärkningar gjorts i följande hänseenden.
Vid kommittéförslagets 76 § anmärkes från några håll, att den felande
borde varnas omedelbart efter det felet begåtts och att det därför vore
olämpligt att låta därmed anstå, tills fattigvårdsstyrelsen sammanträdde.
På grund härav föreslås, att befogenhet att besluta om varning måtte tillläggas
ej blott fattigvårdsstyrelsen utan även ordföranden eller den, åt vilken
styrelsen lämnade sådant uppdrag, dock att, enligt vad från ett håll
470 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
förordaB, den, som enligt styrelsens uppdrag utdelade varning, borde
hava skyldighet att å nästa styrelsesammanträde anmäla åtgärden.
Stadgandet i 77 § av kommitténs förslag om sakens anmälande i första
hand hos allmänna åklagaren och rätt för denne att bestämma, huruvida
framställning bör göras hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, har gjorts till
föremål för anmärkning från många håll. Inskjutandet av allmänna åklagaren
såsom mellanhand mellan fångvårdsstyrelse och Kungl. Maj:ts befallningshavande
med rätt för åklagaren att avgöra, huruvida den av fattigvårdsstyrelsen
beslutade anmälan skall föranleda till vidare framställning,
betecknas såsom överflödigt och olämpligt samt anses gorå proceduren
mer invecklad. Det innebure icke, såsom kommittén förmenat, någon
lättnad för fattigvårdsstyrelserna, då det ej vore något avsevärt större
besvär att avlåta en framställning till Kungl. Maj:ts befallningshavande
än till åklagaren, och den erforderliga utredningen torde i likhet med i
övriga fattigvårdsärenden kunna erhållas genom befallningshavandens försorg.
Skulle det föreslagna förfaringssättet dock komma till tillämpning,
borde allmänna åklagarens befattning med ärendet inskränkas till
att mottaga anmälan, verkställa förhör och utredning i saken samt därefter
utan prövande av anmälans befogenhet överlämna ärendet till
Kungl. Maj:ts befallningshavande; i varje fall borde fattigvårdsstyrelsen
få rätt att vända sig direkt till Kung!. Maj:ts befallningshavande, om
åklagaren vägrade att upptaga eller fullfölja ärendet. Åklagaren borde,
om han skulle hava befattning med saken, tillerkännas rätt att häkta den
anmälde, då alltför stor sannolikhet förelåge för att denne eljest under
ärendets behandling skulle avvika.
Åven i övrigt hava bestämmelserna i 77 § av kommitténs förslag gjorts
till föremål för anmärkning, i det hela anordningen synts några av de hörda
myndigheterna vara alltför omständlig. Fattigvårdsstyrelsen i Norrköping
påyrkar borttagande av bestämmelserna om utredning och förhör inför
Kungl. Maj:ts befallningshavande. En myndighet anser förhörs hållande
inför Kungl. Maj:ts befallningshavande böra bero på, om sådant finnes
erforderligt. En annan myndighet åter anmärker, att den anmälde bör
vara personligen tillstädes vid förhöret och till undvikande av uppskov
kunna hämtas dit, i vilket sistnämnda hänseende uttrycklig föreskrift
borde meddelas. Av fattigvårdsstyrelserna i ett par större städer in. fl.
har påyrkats, att den Kungl. Maj:ts befallningshavande tillkommande
uppgiften i dessa mål uti de städer, där poliskammare finnes, borde överlämnas
åt denna. Från några håll har hemställts om höjning av tiderna
för tvångsarbetet.
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
I sistnämnda hänseende anför fångvårdsstyrelsen''.
471
»Olampliglieten av så kort tvångsarbete som under eu månad liar länge
vant allmänt beaktad. Om någon dömes till tvångsarbete, tager det alltid någon
ld, innan lian kan avsandas från den ort, där lian dömts, och själva transporten
till tvångsarbetsplatsen kan kräva åtskilliga dagar. Han skall först införas till
“armaste häkte; ankommer möjligen dit straxt efter det att veckans ordinarie
transport avgatt och nodgas sålunda stanna i liäktet ytterligare en vecka När
han arfländer till tvångsarbetsanstalten, återstår förblinda blott ett par veckor av
ådomda arbetstiden, efter vars utgång hemforslingen på samma sätt vidtager.
Vet hela blir snarast eu resa med åtskilliga intervaller, men knappast något
tvångsarbete, att tala om. Erkännande detta anse förslagsställarna i allt fall
den låga minimitiden böra bibehållas. Då nu stiftas ny lag, borde enligt styrelsens
mening rättelse ske i nuvarande otillfredsställande förhållanden härutinnan
tor sa vitt angår »fattigvårdsfångarna». Vid blivande omarbetning av lösdrivarlagen
torde motsvarande ändring däruti böra ske.»
. Det av kammarrätten avgivna utlåtandet innehåller beträffande kommitteforslagets
77 § följande uttalande:
„ § inrymda stadgandena angående proceduren för ådömande av
tvångsarbete hava från skilda håll kritiserats såsom allt för omständliga och ineflektiva
gentemot de felande. Aven kammarrätten håller för sin del före, att en
omarbetning av detta lagrum är av behovet påkallad i syfte att åvägabringa ett
afl™ jore“Hat °cb; summanskt rättsförfarande än det av kommittén föreslagna,
bålunda finner ämbetsverket, att den i paragrafen omförmälda anmälan må för
un vikande av onödig omgång, såsom hitintills, av fattigvårdsstyrelsen göras
omedelbart hos Konungens befallningshavande och icke hos allmänna åklagaren
Detta desto mindre som det icke synes böra ifrågasättas att till åklagaren överlata
befogenhet att efter eget gottfinnande förhindra vidare tvångsförfarande mot
den felande. Vid sådant förhållande torde även det förhör i saken, som enligt
forslaget skulle aga rum före framställningen till Konungens befallningshavande
u an olägenhet kunna bortfalla. Den, om vilkens dömande till tvångsarbete
tramstallmng gjorts, bör givetvis icke kunna åläggas dylikt arbete utan att hava
erhållit tillfälle att yttra sig över samma framställning. Däremot synes en ovillkorlig
bestämmelse om förhör i saken under ärendets handläggning hos Konungens
efallnmgshavande icke lämplig, då dylikt förhör ej torde vara erforderligt” för
den händelse den felande utan vidare medgiver befogenheten av den gjorda främja
I fråga om tiden för tvångsarbete finner kammarrätten särskild lati
hir
dom, som på grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försummat sin
försörjningsplikt, ej vara av behovet påkallad; och torde i enlighet med vad fångvårdsstyrelsen
m. fl. i ärendet hörda vederbörande anfört minimitiden för tvångsarbete
hora sättas högre än den av kommittén föreslagna eller eu månad.»
. 78 § av kommitténs förslag har fångvårdsstyrelsen gjort följande
erinringar: J
/j1 hädelse minimitiden för tvångsarbetet höjes, bortfaller den anledning
till att fata detsamma avtjänas i fängelse, som kan ligga i olämpligheten att för
472
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
några få veckor forsla personen till en avlägsen tvångsarbetsanstalt. Styrelsen
har visserligen, med hänsyn till nuvarande korta arbetstider, i den av de kommitterade
(å sid. 406) åberopade underdåniga skrivelsen den 16 december 1898 föreslagit,
att ifrågavarande personer borde avtjäna tvångsarbetet i fängelserna i
stället för såsom nu i de allmänna tvångsarbetsanstalterna — detta under förutsättning
att kommunala tvångsarbetsanstalter ej finnas. Styrelsen har dock samtidigt
framhållit olämpligheten av att i fängelse införa en person, som icke ens
åklagats för brott. Under senare år har strävandet varit att i möjligaste mån
gruppera de dömda på olika anstalter efter särskiljande grunder: och att nu
genom bestämd lagföreskrift — icke såsom ett undantagsfall utan, där vissa förutsättningar
föreligga, såsom regel göra fängelserna till arbetsplats för icke brottslingar
synes styrelsen principiellt oriktigt. Måste denna utväg anlitas, torde
fängelsevistelsen böra betecknas såsom straff. Den tredskande i arbetshemmet
borde dömas till en eller annan månads fängelse, men icke till tvångsarbete att
avtjänas i straffanstalten. Att åstadkomma någon skillnad inom straffanstaltens
murar mellan fängelse och tvångsarbete lärer knappast vara möjligt. Det hela
blir en namnfråga; men resultatet måste vara, att tvångsarbetet ännu mera än
hittills uppfattas såsom en straffart och att känslan av orättvis behandling bliver
än mer framträdande hos den, som jämför sin överträdelse i arbetshemmet med
det brott, som fört den straffade till fängelset under en kanske avsevärt kortare
tid.»
Vidare har fångvårdsstyrelsen gentemot kommitténs i det föregående
intagna uttalande angående kvinnornas behandling å statens tvångsarbetsanstalter,
anfört, att verkliga förhållandet vore, att de kvinnliga
tvångsarbeterskorna vid anstalterna utförde ett gott och samvetsgrant
arbete och att åtminstone icke till styrelsens kännedom framburits några
anmärkningar beträffande deras behandling. Visserligen kunde det enligt
styrelsens mening vara lämpligt, att kvinnorna i något större utsträckning
sysselsattes i friluftsarbeten, därför styrelsen också under många
år strävat; men därav följde icke, att nuvarande tillståndet vid de kvinnliga
tvångsarbetsanstalterna vore värt klander. En annan sak vore, att
de många prostituerades införande bland andra kvinnor vore en nackdel;
men så länge ej egenskapen av att vara prostituerad angåves i utslaget
såsom grund för tvångsarbetets ådömande, torde ett avskiljande av denna
kategori knappast kunna genomföras. — Skulle, på sätt styrelsen ifrågasatt,
arbetshemmen göras till statsanstalter, borde ådömande av särskilt
tvångsarbete eller judiciellt straff för tredska kunna helt bortfalla och
lämplig disciplinär behandling i stället användas inom samma eller annan
anstalt.
Svenska fattigvårdsförbundet finner det olämpligt att i fängelse intagas
personer, som icke blivit dömda för brott. Socialstyrelsen anser
det icke böra ifrågakomma att låta tvångsarbete förrättas i fängelse,
enär den åtskillnad mellan tvångsarbete och straff, som det från flera
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr IHr.
473
synpunkter torde vara angeläget att upprätthålla, med en sådan anordning
i betänklig mån äventyrades.
Med de anordningar, som föreslagits i fråga om arbetsskyldigheten
för försumliga försörjare och vid anstaltsbehandlingen över huvud taget,
är det otvivelaktigt av nöden att anlita mera kraftigt verkande åtgärder
för sådana fall, då någon, som intagits å anstalt eller inställt sig eller
hämtats till förrättande av arbete utanför anstalt, undandrager sig att
fullgöra anvisat arbete eller utan tillstånd lämnar arhetet eller visar
tredska att efterkomma givna föreskrifter eller gör sig skyldig till uppförande,
som strider mot sedlighet eller god ordning. Kommittén har
bibehållit gällande lagstiftnings ståndpunkt att för sådana fall anlita
tvångsarbete, vilket liksom nu skulle åläggas av Kungl. Maj:ts befällnmgshavande
samt i allmänhet förrättas å samma anstalter, som komma
till användning för de personer, som avses i lagen om lösdrivares behandling.
På sätt kommittén anfört gäller det här förnämligast personer, som
på grund av lättja eller liknöjdhet underlåta att genom arbete skaffa
sig medel till fullgörande av sin försörjningsplikt, och ett hållande till
arbete å en tvångsarbetsanstalt synes då vara den riktiga behandlingen.
Mot nu gällande regler för tvångsarbetes ådömande och fullgörande
hava åtskilliga anmärkningar framställts, men då lagen om lösdrivares
behandling för närvarande är föremål för omarbetning, lärer det ej kunna
ifrågasättas att för här ifrågavarande fall införa några nya principer
vadan jag ansett mig böra i huvudsak följa kommitténs förslag.
Enligt vad redan kommittén framhållit och den ovannämnda reservanten
närmare utfört gäller det emellertid att lagstifta ej blott för den nämnda
gruppen av försumliga försörjare utan även för försörjare, vilka på det
hela taget föra ett arbetsamt och ordentligt liv, men i allt fall underlåta
att sörja för sm familj. Vidare kommer under de av kommittén föreslagna
bestämmelserna i 76 och 77 §§ en del understödstagare med nedsatt
arbetsförmåga. Ehuruväl man kan giva kommittén rätt uti att även
ifråga om dessa båda grupper tvångsarbetet skall visa sig verksamt och
i varje fall blotta bestämmelsen om dess användande samt statuerande
av exempel i lämpliga fäll komma att utöva en nyttig inverkan, torde
det å andra sidan höra medgivas, att bestämmelser om straff i dessa fall
skulle vara en mera rationell utväg.
Beaktansvärd är onekligen en annan av reservanten framhållen synpunkt,
nämligen behövligheten av ett straffrättsligt ingripande även vid
sådana fall av försummad försörjningsplikt, i vilka ett anlitande av den
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 hiijt. (Nr 135.) 60
Departe
ments
chefen.
474
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
kommunala fattigvården icke blir en följd av försummelsen; ingripandet
motiveras därvid framför allt av önskvärdheten utav att på detta område
få fram eu förändring i den allmänna uppfattningen. På sätt reservanten
anfört, bör den omständigheten, att fattigvård utgår, icke vara
avgörande för frågan om ett ingripande från samhällets sida skall komma
till stånd eller icke. Försummelsen kan vara lika svårartad i det ena
som i det andra fallet.
Att här föreligger behov av straffrättsliga bestämmelser synes mig
uppenbart. Då emellertid sådana icke framlagts av kommittén och desamma
torde böra givas i form av ändringar i strafflagen, har jag
ansett med desamma höra tillsvidare anstå. Törhända skulle förslag till
sådana bestämmelser lämpligen kunna avgivas i sammanhang med kommitténs
förslag rörande barnavårdslagstiftningen. Det gäller ju i främsta
rummet fullgörande av försörjningsskyldighet gentemot barnen. Enligt
vad jag erfarit, lärer det vara kommitténs avsikt att i nämnda samband
framlägga vissa förslag till ändringar i strafflagen, och spörsmålet om
ansvar för försummande av försörjningsplikt skulle då lämpligen kunna
komma under övervägande.
Yad därefter beträffar detaljanmärkningarna mot stadgandena i kommittéförslagets
76 och 77 §§, hava åtskilliga av dem synts mig höra föranleda
ändringar i förslaget. Sålunda lärer det vara ändamålsenligt, att varning
kan beslutas, utan att fångvårdsstyrelse eller anstaltsstyrelse behöver
sammanträda. Befogenheten av varningen kommer i allt fäll under bedömande,
när det gäller frågan, huruvida tvångsarbete bör ådömas,
vadan det ej kan vara någon risk att giva styrelsen rätt att överlåta
åt annan person att besluta om och tilldela varning, med skyldighet
för denne att föra protokoll däröver och vid styrelsens nästa sammanträde
underrätta härom. — Vidare finner jag i likhet med en del hörda
myndigheter anmälan om dömande till tvångsarbete böra av vederbörande
styrelse få göras direkt hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Med en
sådan anordning kan även det förhör, som enligt förslaget skulle av
åklagaren hållas, innan framställning gjordes hos befallningshavanden,
bortfalla. — Hållandet av förhör inför Kungl. Maj:ts befallningshavande
synes mig icke böra fastslås såsom ovillkorligt, enär, pa sätt anmärkts,
tillräckliga upplysningar kunna hava vunnits genom förhör i annan ordning
och genom den anmäldes egna uppgifter, men denne bör icke utan
att hava erhållit tillfälle att yttra sig över framställningen kunna ådömas
tvångsarbete.
I stad, där poliskammare finnes, kunde ifrågasättas att, såsom skett
i lagen om lösdrivares behandling, överlämna den Kungl. Maj:ts befall
-
Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 475
ningshavande eljest tillkommande befogenheten i förevarande avseende
åt polis kammaren. Da det emellertid är av vikt, att den myndighet, som
bär att behandla fattigvårdsärenden i allmänhet, även får handlägga nu
ifrågavarande ärenden, har jag ej funnit skäl att frångå kommitténs förslag,
som överensstämmer med vad nu gäller.
hrågan om de tider, på vilka tvångsarbete enligt fattigvårdslagen
bor kunna ådömas, sammanhänger på det närmaste med kommitténs
torsfag 1 78 § angående de anstalter, i vilka tvångsarbete skall förrättas
näsom bl. a. fångvårdsstyrelsen framhållit, är det olämpligt att i fängelse
intaga personer, som icke dömts för brott. Emellertid lärer det åtminstone
tillsvidare icke kunna undgås att låta tvångsarbete i vissa fall verkställas
\ taageise- Eu sådan åtgärd föranledes dels av att, med hänsyn till
deri langa tid, som åtgår för de dömdas forsling från avlägsna orter til!
vång sarbetsanstal ten, ett avtjänande av kortvarigt tvångsarbete i sådan
anstalt 1 många fall, såsom det blivit framhållet, måste anses mindre
lämpligt, dels av hänsyn till den nedsatta arbetsförmågan hos vissa till
tvångsarbete dömda, dels ock, vad särskilt beträffar kvinnorna, av beo\et
utav en mera fullständig åtskillnad mellan olika kategorier tvångsarbetsangar
än som, med tvångsarbetsanstalternas nuvarande anordnino- låter
sig genomföra. Betonas må emellertid, att fängelsernas användande
tor angivna ändamål endast är att betrakta såsom en nödfallsutväg samt
att önskvärt vore, om genom förändring i avseende å tvångsarbetsanstalternas
anordnande det kunde bliva möjligt att i allmänhet hålla de
enligt fattigvårdslagen till tvångsarbete dömda till arbete å tvångsarbetsanstalterna.
Till dess en sådan anordning kan komma till stånd, vilket
icke ange torde låta vänta på sig, lärer det vara erforderligt att anlita
.ange serna, vilket åtminstone beträffande sådana personer, med avseende
. straffrattshga åtgärder, om sådana infördes, skulle komma til!
tillämpning, icke bör väcka alltför stora betänkligheter. Med hänsyn
till de anmarknmgar, som gjorts mot kommitténs förslag, synes mig
emellertid verkställigheten böra äga rum å kronohäkte.
Om sålunda fängelserna i vissa fall tillsvidare skola få användas för
avtjanande av tvångsarbete, lärer hinder ej böra möta för att sätta minimitKlen
sa kort som en månad. Härför talar även den omständigheten, att
eu lgt lagen om lösdrivares behandling tvångsarbetstiden är bestämd til!
lägst en månad, och det torde knappast vara lämpligt att såsom påföljd
enligt attigvardslagen stadga ett högre minimum än enligt lösdrivarlagen.
Däremot torde 1 sammanhang med den blivande revisionen av sistnämnda
lag hora tagas under övervägande, huruvida icke enligt båda lagarna
tvångsarbetets minimitid kunde något höjas, vilket i fråga om de Enligt
476
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
fattigvårdslagen till tvångsarbete dömda skulle, på sätt av det föregående
framgår, möjliggöra att i större utsträckning för arbetets avtjänande
anlita tvångsarbetsanstalterna.
I likhet med kammarrätten finner jag en särskild latitud för dem,
som på grund av lättja, liknöjdhet eller dryckenskap försummat sin försörjningsplikt,
icke vara erforderlig, och anser jag maximigränsen böra
sättas till två år, vilket i sin mån torde bidraga till att i tillämpningen
minimitiden en månad mera sällan kommer att användas, varigenom
fångvårdsstyrelsens anmärkning med avseende å sistnämnda tid kommer
att i någon mån tillgodoses.
Då frågan om ersättning i vissa fall av allmänna medel till vittnen
i mål enligt 77 § i kommittéförslaget tillhör justitiedepartementet, torde
förslag tilf lagbestämmelser därutinnan komma att framläggas av chefen
för nämnda departement. .
Kommitténs förslag innnehåller lika litet som fattigvårdsförordnmgen
några närmare regler rörande verkställighet av ådömdt tvångsarbete.
Då förslaget innehåller, gtt tvångsarbetet skall förrättas å allmän tvångsarbetsanstalt,
utan att stadga vidare beträffande verkställigheten, torde
det emellertid liggå nära till hands att antaga, att de i lösdrivarlagen
oävna föreskrifter äro avsedda att komma till användning. I sina motiver
uttalar kommittén, att det förhållande, att tvångsarbetet komme att
förrättas å allmän tvångsarbetsanetalt, uppenbarligen icke medförde tilllämplighet
på dylikt tvångsarbete av de rättsverkningar, som i vissa fall
följde med det enligt lösdrivarlagen ådömda tvångsarbetet i fråga om
inskränkningar i rätt att välja vistelseort m. m. De av kommittén
åsyftade bestämmelserna i 12 § lösdrivarlagen beröra lika litet som föreskrifterna
i 14 § av samma lag angående vissa underrättelser till rikets
polismyndigheter verkställigheten av tvångsarbetet och torde därför vara
uteslutna från tillämpning. Åven bestämmelserna om förpassning ligga
utanför verkställigheten och sakna betydelse för här ifrågavarande fall.
Hänvisning torde alltså böra äga rum till stadgandena i 7, 8 och 13 §§
lösdrivarlagen.
Fattigvårdsstyrelsens
målsmansrätt
över un der -stödstagare
77 §.
(79 § i
kommitténs
förslag.)
Kommittén.
Enligt gällande fattigvårdsförordning, 35 § 1 monn, har fattigvårdsstyrelsen
målsmansrätt över den, som av fattigvårdssamhället åtnjuter
full försörjning, vilken ej är blott tillfällig; och denna rätt varar så
länge fattigvården fortfar.
Kommittén anför härom:
»Någon bestämning av målsmansrättens innebörd lämnar fattigvårdsforord''lingen
icke. Några av de rättigheter, som ett dylikt representantskap kan tankas
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
4-77
innefatta, regleras emellertid genom andra föreskrifter i förordningen. Sålunda
är fattigvårdssamliället, såsom tidigare omförmälts, enligt stadgandet i 3b § 2
mom. fattigvårdsförordningen behörigt att sätta sig i besittning av all egendom,
som tillhör understödstagaren vid hans mottagande till försörjning. Vidare kan
enligt 29 § 2 mom. av förordningen talan föras mot försörjningspliktig person
för erhållande av gottgörelse för lämnad fattigvård, varigenom fattigvårdssamhället
i viss utsträckning är i tillfälle att begagna sig av understödstagarens rätt
mot försörjningspliktig. Härutöver torde i målsmansrätten ligga eu befogenhet
för fattigvårdsstyrelsen att för understödstagare föra talan för att tillvarataga
hans och dä.rmed också samhällets rätt. Så vitt understödstagaren uppnått
myndig ålder, synes han dock ej vara berövad rätten att själv sluta avtal och
uppträda inför rätta, ehuru hans åtgöranden naturligen begränsas av fattigvårdssamliällets
rätt till hans egendom. Hörande å andra sidan samhällets skyldighet
att bevaka en understödstagares rätt mot tredje man, finnas inga antydningar
i fattigvårdsförordningen. En personlig omvårdnad om understödstagare åligger
fattigvårdsstyrelsen på grund av dess allmänna verksamhet.»
Kommitténs betänkande innehåller vidare i denna del en redogörelse
för barnavårdsnämnds och skyddshemstyrelses myndighet över omhändertagna
barn samt om vissa av C. S. A:s fattigvårdskommitté och medicinalstyrelsen
uttalade önskemål ävensom en sammanfattning av hithörande
bestämmelser i några främmande länder.
Kommitténs förslag till fattigvårdslag innehåller under 79 § följande
bestämmelser:
»Där någon, som icke nått myndig ålder, på fattigvårdssamhälles bekostnad
åtnjuter vård utanför sina föräldrars eller målsmans hem, har samhällets fångvårdsstyrelse
målsmansrätt över honom.
Över den, som enligt 36 § genom fångvårdsstyrelse^ försorg beretts tjänst
eller anställning, bör styrelsen, ändå att han icke åtnjuter fattigvård, fortfarande
öva tillsyn, så länge han ännu icke uppnått myndig ålder; och äger styrelsen,
intill dess sådan person fyllt aderton år, för honom utse tjänst eller anställning,
vilken han icke utan dess tillstånd må lämna före denna ålder.
Kräves på grund av understödstagare tillfallet arv eller eljest förmyndare
för honom, har fattigvårdsstyrelsen att hos vederbörande domstol göra anmälan
därom.»
I avseende å fattigvårdsstyrelses målsmansrätt för understödstagare,
som uppnått myndig ålder, anför kommittén, att den ansett dylik rätt
icke böra bibehållas, samt fortsätter:
»Det är såsom förut antytts, oklart vad målsmansrätten i fråga om sådana
personer innebär; och det torde icke vara lätt att utreda, på vilket sätt
och i vilken omfattning den hittills kommit i tillämpning. Hedan däri, att dess
betydelse är så obestämd och svävande, ligger ett skäl att icke på detta område
låta målsmansrätten kvarstå. Härtill kommer, att institutet till följd av denna
dess obestämdhet kan i tillämpningen å ena sidan föranleda till ett obehörigt intrång
i understödstagarens självbestämningsrätt samt, då han icke kan frånkännas
478
Knugl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
rätten att själv vidtaga rättshandlingar, förorsaka konflikter, och å den andra
sidan för fattigvårdsstyrelsen medföra förpliktelser, vilkas fullgörande eller underlåtande
kan ådraga styrelsen besvär och obehagliga påföljder. Även om de fall,
då dylika olägenheter kunna framträda, måste bliva jämförelsevis få, när det
gäller egendomslösa personer, synes det dock olämpligt att bibehålla ett institut,
som kan medföra dylika.. Slutligen bör bemärkas, att fattigvårdsstyrelsen och
understödstagaren understundom kunna hava stridiga intressen, varvid olämpligheten
av fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt i all synnerhet framträder i sådana
fall, där, såsom i de av medicinalstyrelsen omnämnda, understödstagaren saknar
förmåga att själv tillvarataga sin rätt.
Målsmansrätten synes också utan större olägenheter kunna undvaras. Vad
angår fattigvårdsamhällets intresse i avseende å understödstagarens egendom, är
frågan enligt nuvarande lagstiftning ordnad på ett sådant sätt, att målsmanskap
bär ej behöves; fattigvårdssamhället får vid full, ej tillfällig försörjning äganderätt
till sådan egendom. Enligt kommitténs förslag skulle stadgandet härom i
huvudsak undergå den förändring, att fattigvårdssamhället äger omhändertaga
egendomen, men blott för att därav bereda sig ersättning för sina kostnader. Allt
fortfarande skulle dock målsmansrätten kunna undvaras för att vinna det syfte,
som man här vill ernå. För det fall att egendom tillfaller understödstagaren
under tid, då han är av fattigvården omhändertagen, gäller detsamma. Därest
egendomen är av någon betydenhet, upphör givetvis fattigvården och därmed
också fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt. År åter fråga om ett mindre belopp,
vilket allenast för en kort tid skulle hålla understödstagaren utanför fattigvården,
kommer väl vården oftast att fortgå, och fattigvårdsstyrelsen lärer i sådant fall,
oavsett målsmansrätten, hava tillfälle att göra sig betäckt för sin fordran för den
utgående fattigvården. För övrigt framträder just i dessa fall, då egendom tillfaller
eu understödstagare, olämpligheten av målsmansrätten, i det att intressemotsatser
mellan fattigvårdsstyrelsen och understödstagare här lätt uppstå. Riktigare
synes vara, att, där egendom tillfaller understödstagare, som saknar förmåga
att förvalta den, förmyndare för honom förordnas.
Den vårdnadsskyldighet och uppsiktsrätt, som må anses ligga i fattigvårdsstyrelsens
målsmansrätt, har styrelsen redan på grund av sin allmänna försörjningsplikt.
Betydelsen av målsmansrätten torde för övrigt vara än mera oklar i
detta avseende än i fråga om egendomsförhållandena.
Det har slutligen framhållits, att det skulle vara önskvärt, att bibehålla
målsmansrätten såsom erforderlig med avseende å bevakande av en understödstag&res
rätt mot tredje man. Målsmansrätten skulle härvid närmast vara att anse
såsom en skyldighet, vilken man i understödstagarens intresse pålagt fattigvårdsstyrelsen.
Det synes dock vara tvivelaktigt, i vad mån en sådan skyldighet på
grund av målsmansrätten existerar och i vad män den kan göras gällande även mot
en fattigvårdsstyrelse, som visar sig försumlig i detta stycke. Jämväl för dessa
fall synes det vara lämpligare, att, där understödstagaren saknar förmåga att själv
bevaka sin rätt, förmyndare för honom varder förordnad.
Av nu anförda skäl har kommittén i sitt förslag icke upptagit något stadgande^
om målsmansrätt för fattigvårdsstyrelsen över person, som redan nått
myndig ålder. Då det emellertid i många fall måste framträda såsom synnerligen
angeläget, att en förmyndare förordnas för att tillvarataga en understödstagares
rätt, har förslaget upptagit en föreskrift om skyldighet för fattigvårdsstyrelsen
att göra anmälan därom hos vederbörlig domstol. Såsom exem
-
479
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
pel på fall, då ett behov liärav föreligger, har särskilt nämnts, att arv’ tillfallit
understödstagaren. Men för övrigt framgår av det ovan sagda, att anmälan bör
göras, när helst en understödstagares rätt behöver iakttagas vare sig med hänsyn
till honom tillhörig egendom eller i uppkommande rättsförhållanden till
tredje man.»
Vad beträffar understödstagare, som ännu icke nätt myndighetsåldern,
anser kommittén ett annat förhållande löreligga än med avseende å
de myndiga samt anför:
»Här har begreppet målsmansrätt även utanför fattigvårdens område sin direkta
motsvarighet i föräldrarnas målsmansrätt för barnen. Het är naturligt att,
om den offentliga fattigvården, på grund därav att föräldrarna ej finnas eller ej
fullgöra sin plikt, måste taga hand om barnen samt giva dem vård och uppfostran,
fattigvårdsstyrelsen inträder i föräldrarnas ställe och får målsmansrätt för
dessa barn. Förutsättningen för denna målsmansrätt är alltså, att fattigvårdsstyrelsen
omhändertager ett barn samt låter detsamma uppfostras i ett annat enskilt
hem eller å en anstalt; lämnas understöd i det egna hemmet stannar målsmansrätten
hos föräldrarna. Målsmansrätten gäller, så länge fattigvården varar
eller, om den fortfar till dess skyddslingen fyllt 21 år, ända till denna tid. Upphör
fattigvården före denna ålder, vilket i regel är fallet, upphör därmed även
målsmansrätten. Härefter har fattigvårdsstyrelsen på grund av sitt målsmanskap
varken rätt eller skyldighet att tillse sina skyddslingar. Någon målsman, som
bevakar deras bästa, hava de ofta nog icke heller i fader eller moder. Från flera
håll har emellertid framhållits, att minderåriga vid den tiden, fjorton- eller femtonårsaldern,
då de i många fall få börja att försörja sig själva, ännu ej vunnit
sådan mognad, att de kunna reda sig själva utan ofta falla för de frestelser, som
omgiva dem, samt att det därför är angeläget, att någon myndighet har rätt att
bestämma över dem ännu någon tid. Vad sålunda erinrats har obestridligen sin
riktighet; och kommittén har ansett denna angelägenhet, åtminstone för närvarande,
lämpligast böra ordnas genom att i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som skett genom lagen angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende
försummade barn låta den minderårige, åt vilken, enligt vad förut utvecklats,
fattigvårdsstyrelsen bär att, då lian nått den utveckling och stadga att
sådant kan ske, bereda tjänst eller anställning (36 §), därest sådant skett, fortfarande
stå under fattigvårdsstyrelsens tillsyn, till dess han uppnått myndig
ålder; och bör fattigvårdsstyrelsen äga rätt att, intill dess en sådan person fyllt
18 år, åt honom fortfarande utse tjänst eller anställning, vilken han icke heller
utan dess tillstånd må lämna före denna ålder.
Härest, i enlighet med vad från flera håll yrkats, barnavården skulle komma
att i större eller mindre omfattning överflyttas till en speciell barnavårdsmyndighet,
kommer tydligtvis denna angelägenhet att vidare behandlas i sammanhang
med blivande stadganden rörande en dylik myndighet. Till dess så skett,
är emellertid nödigt, att i fattigvårdslagen finnas bestämmelser rörande de fall,
som komma under fattigvårdsmyndigheternas åtgöranden.»
Mot stadgandet i förevarande § har från ett håll anmärkts bl. a.,
att målsmansrätten borde bibehållas såsom nu vid full försörjning.
Yttranden.
480
Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135.
Västernorrlands läns landsting anser det obilligt, att ett av fattigvården
uppfostrat barn skulle så länge stå under dess tillsyn och känna
trycket av den fullkomligt o förvållade fattigvården under barnaåren.
Ju förr en dylik understödstagare befriades från fattigvårdsstyrelsens
målsmanskap, desto förr lärde han sig att stå på egna fötter; i annat
fall vande han sig vid att se fattigvården såsom sin tillflykt, och därigenom
minskades eggelsen till självhjälp.
Kammarrätten instämmer i landstingets uttalande och hemställer,
att hela andra stycket måtte utgå, varvid kammarrätten ytterligare framhåller,
att det icke syntes saknas anledning befara, att den tillsyn, som
det enligt ifrågavarande bestämmelser skulle tillkomma fattigvård sstyrelsen
att utöva över här avsedda omyndiga, i flertalet fall ej komme
att handhavas med önskvärd omsikt och sorgfällighet.
Socialstyrelsen finner det tvivelaktigt, om det kan anses rätt och
lämpligt, att omyndig, som ej längre åtnjuter fattigvård, fortfarande
skall stå under fattigvårdsstyrelses tillsyn — åtminstone borde eu sådan
Anordning ej fortfara längre, än till dess den omyndige uppnått 18 år.
Svenska fattigvårdsförbundet yttrar vid denna § bland annat:
»Förbundet inser till fullo den stora betydelse, som ligger i att den ungdom,
det här är fråga om, blir föremål för en omsorgsfull och klok tillsyn, särskilt
under den i flera avseenden kritiska övergångsåldern, och förbundet uppskattar
den omtänksamhet, som tagit sig uttryck i ifrågavarande bestämmelser.
Förbundet anser emellertid, att det måste väcka betänkligheter, att en
person icke före 18 års ålder har rätt att lämna sin plats utan fattigvårdsstyrelsens
medgivande. Bestämmelsen i fråga är ordagrant tagen från § 20 i lagen
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. Det
kan emellertid starkt ifrågasättas, om en person, allenast av den anledning att han
på grund av fattigdom måst omhändertagas av fattigvården, intill fyllda 18 år
skall ställas i så starkt personligt beroende av fattigvårdsstyrelsen och detta
under måhända flera år, efter det understödet upphört att utgå. I förhållande
till annan ungdom försättes han i en undantagsställning, som mången gång måste
kännas synnerligen bitter.
Förbundet skulle icke hava något att invända mot det här berörda stadgandet,
för såvitt garantier förefunnos, att vederbörande erhållit fullt lämplig
tjänst och kontroll dessutom anordnades över, att så vore förhållandet. Men man
får icke förbise, att ifrågavarande unga personer i egennyttigt syfte kunna fasthållas
i viss tjänsteanställning. Genom att bliva mot sin vilja bunden vid viss
plats kan en person hindras att välja den levnadsbana, åt vilken han helst velat
ägna sig.
Slutligen torde det böra erinras om, att det på den unge kan verka nog
så demoraliserande att veta, att han, till vilka fel och försummelser han än må
göra sig skyldig, icke i likhet med andra jämnåriga därför själv får bära ansvaret.
I paragrafen stadgas vidare, att fångvårdsstyrelse, som omhändertagit minderårig,
bör öva tillsyn över honom, ända tills han uppnått myndig ålder och
481
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
att denna bestämmelse skall gälla, även om lian långt dessförinnan upphört att
åtnjuta fattigvård. ^ Om detta stadgande bleve lag, kan man befara, att det bleve
en bestämmelse på papperet, enär fattigvårdsstyrelserna, särskilt då de en gång
understödda uppnått åldern 18—21 år, i regel skulle sakna tid och möjlighet att
utöva denna tillsyn.
I anslutning till vad ovan anförts torde § 79 mom. 2 förslagsvis böra erhålla
följande lydelse: »Över den, som enligt § 36 genom fångvårdsstyrelse^ försorg
beretts tjänst eller anställning, bör styrelsen, ändå att han icke åtnjuter fattigvård,
utöva tillsyn intill dess sådan person fyllt 18 år.»
Aven i en del andra yttranden uttalas liknande betänkligheter mot
bestämmelserna i andra stycket av denna §. 1 andra yttranden åter
betecknas bestämmelserna såsom tillfredsställande. Från ett håll föreslås
stadgande om tillsättande av en särskild god man för dessa unga
personer.
Slutligen må nämnas, att vid fattigvårdskongressen 1915 en talare,
ordförande i fattigvårdsstyrelse på landet, betecknade stadgandet i 2
stycket såsom en klasslag, som skulle bereda »straffarbete» för dessa
fattiga unga under 3—4 år hos en kanske hård husbonde, under det
deras jämnåriga ägde frihet att välja det yrke, för vilket de hade lust
och fallenhet och med möjlighet att söka annan anställning, om de
bleve dåligt behandlade. Talaren förmodade, att fattigvårdsstyrelserna
landet runt skulle betacka sig för utövande av ett sådant förmynderskap.
Mot kommitténs förslag att borttaga fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt
för myndiga understödstagare har blott en enstaka invändning
gjorts. Möjligen kommer dock målsmansrättens borttagande att förorsaka
vissa svårigheter, då det gäller att bevaka fattigvårdssamhällets
rätt mot understödstagarna. Emellertid lärer stadgandet om
målsmansrätt, sådant detsamma formuleras i gällande fattigvårdsförordning,
ej lämpligen kunna bibehållas. Förutsättningen för detsamma är
åtnjutandet av full försörjning, men innebörden härav är ej utan vidare
klar. Särskilt genom pensionsförsäkringen erhålles av ett stort antal
understödstagare bidrag till försörjningen, vilken då kanske ej längre
kan sägas vara full, åtminstone råda delade meningar därom. Att nu
söka omskapa målsmansrätten efter nya linjer lärer ej kunna ifrågasättas,
utan torde för sådana fall, då stadganden krävas för att trygga
fattig vårdssamhället, föreskrifter böra givas i de särskilda författningarna,
på sätt redan skett i lagen om allmän pensionsförsäkring.
Det torde icke heller böra förbises, att borttagandet av fattigvårdsstyrelses
målsmanskap för myndig understödstagare är ett led i strävandet
att befria fattigvården från sådana densamma åtföljande påföljder
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 61
Departe
ments
chefen.
482
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
och verkningar, som varit ägnade att i den allmänna uppfattningen göra
fattigvården förhatlig och mottagandet därav förödmjukande. Ur denna
synpunkt är målsmanskapets borttagande att hälsa såsom en reform i
rätt riktning.
För understödstagare, som icke fyllt 21 år, torde det, på sätt kommittén
föreslagit, vara lämpligt att bibehålla målsmansrätten, då understödstagaren
på fattigvårdssamhälles bekostnad åtnjuter vård utanför sina
föräldrars eller målsmans hem.
Ändamålsenligt synes det ock vara med en föreskrift, att fångvårdsstyrelse
har att hos domstol göra anmälan för att erhålla förmyndare
för understödstagare, då denne erhållit arv eller behov av förmyndare
eljest föreligger.
De mot andra stycket i kommittéförslagets 79 § gjorda anmärkningarna
torde icke sakna berättigande. Den där stadgade tillsyn och
rätt till utseende av tjänst eller anställning, i vilken den omyndige är
skyldig att stanna, skulle kunna föranleda till missbruk. Men dessutom
synes det mig, som om stadgandet i praktiken ej skulle kunna få den
betydelse, som därmed åsyftas. Fattigvårdsstyreisen skulle sakna möjlighet
att annat än i undantagsfall fullgöra dessa uppgifter och i varje
fall medel att gentemot de unga göra sin vilja gällande. Dock synes
mig riktigt att bibehålla stadgandet om tillsyn, tills den omyndige fyllt
18 år.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
483
10 KAP.
Om klagan i mai och ärenden, som behandlas enligt fattigvärdslagen.
1 det betänkande angående fattigvården, som avgavs den 8 juni 1839
av den därtill förordnade kommittén, heter det: »Ingen äger rättsanspråk
på fattigvård, utan det understöd, som lämnas, är en nödhjälp av kristelig
omvårdnad för den lidande.» På samma gång utsäges dock, att fattigvården,
varmed förstås nödtorftig försörjning för sådana personer, som
sakna förmåga och medel att själva sig därmed förse, samt, om de äro
barn, dessas uppfostran, är ett åliggande för vederbörande kommuner. I
den på detta betänkande huvudsakligen grundade fattigvårdsförordningen
av den 25 maj 1847 säges i 1 §: »Varje socken å landet och varje
stad skall lämna nödtorftig vård och försörjning åt sådana dess medlemmar,
som, i anseende till bristande arbetsförmåga samt i saknad av
andra medel och lovliga utvägar till sitt uppehälle, icke kunna sig själva
försörja.» Härmed synes alltså vara fastslagen en samhällets skyldighet
att lämna fattigvård. Och i enlighet härmed lämnas i författningen anvisning
om rätt att över fattigvårdsstyrelses åtgärder och beslut föra klagan
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande samt därefter vidare hos Kungl. Maj:t.
Men å andra sidan heter det också: »Som fattigunderstöd är en nödhjälp
av kristligt deltagande för den behövande, vare allt pockande, då det
sökes, eller klandrande utlåtelser om dess beskaffenhet, då det emottages,
alldeles förbjudna; varemot rättelse av förment felaktighet må sökas hos
den, på vilken rättelsen kan bero.» Samma ståndpunkt intog fattigvårdsförordningen
av den 13 juli 1853.
En förändrad uppfattning inträdde emellertid med den nu gällande
fattigvårdsförordningen av den 9 juni 1871. Visserligen kvarstår även
här föreskriften, att nödtortig fattigvård skall lämnas till behövande, som
själv icke kan på grund av vissa angivna förhållanden skaffa sig det
till livets uppehållande nödvändiga. Men, utom det att dessa fall begränsats,
har rätten att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande anföra besvär
över fattigvårdsstyrelsens beslut, varigenom fattigvård vägrats, borttaga;
sådana beslut få endast underställas fattigvårdssamhällets prövning,
och över dess beslut får klagas endast i fråga om beslutets lagliga
tillkomst.
Till stöd för ändringen åberopades av den kommitté, som förberedde
nämnda förordning, bland annat följande. Av föreskriften att fattigvårds
-
Rätt till
fattigrdrd.
484
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kommittén.
samhällena hava till åliggande att lämna fattigvård följde, att staten
hade rätt och plikt att genom sina organer övervaka fullgörandet av
lagens bud, men däremot framginge ej härav ovillkorligen, att den nödställde
skulle äga att såsom en sin rättighet påyrka att av övriga samhällsmedlemmar
åtnjuta försörjning eller understöd samt, där detta honom
förvägrades, söka genom rättegång tilltvinga sig hjälp, likasom utsökte
han en sin fordran. Dessutom borde det ej förgätas, att då hjälpen till
sin natur vore frivillig, den, som hos annan sökte sådan, icke borde i lag
tillerkännas rätt att över uteblivande därav föra klagan. Medgåves icke
rätt till klagan hos ämbetsmyndigheterna över kommunens beslut, varigenom
fattigvård vägrats, måste den behövande komma att uppfatta den
fattigvård, han sökte, såsom en gärd av barmhärtighet, på vilken han ej
kunde pocka. Genom den föreslagna åtgärden undvekes tvister, utdragna
genom alla instanser; ägde däremot besvärsrätt rum, skulle Kungl. Maj:ts
befallningshavande, huru orimliga de skäl, varpå ändring söktes, än
månde vara, meddela särskilt beslut jämte besvärshänvisning. Borttoges
åter besvärsrätten, men Kungl. Maj:ts befallningshavande hade till åliggande
att vaka över fullgörandet av den obligatoriska fattigvården inom kommunen,
förändrades förhållandet. En anmälan, som av kommitterade föreslagits
i stället för besvär, vore ej detsamma som anhängiggörandet av
en rättstvist, utan vore blott meddelandet av ett visst faktum. Bedömandet
av frågan, huruvida i anledning därav ämbetsåtgärd borde vidtagas eller ej,
berodde ensamt på Kungl. Maj:ts befallningshavande; ansåges anmälan ej
förtjäna avseende, föranledde den ej meddelande av beslut. Ehuru lagen
ej medgåve en hjälpsökande någon rätt till fattigvård, som kunde av
honom utsökas, borde den likväl lämna honom rättighet att få sin begäran
ej allenast prövad av samhället, utan ock prövad i rätt ordning,
och för detta fall, men också endast i detta, borde det medgivas honom
att klaga hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Angående rätten till fattigvård anför kommittén inledningsvis
följande:
»För den tidigare uppfattningen av den offentliga fattigvården var det alldeles
främmande att tala om en den behövandes rätt att erhålla hjälp eller
en samhällets skyldighet att lämna sådan. Även sedan det borgerliga samhället
övertagit fattigvården, ville man nog fortfarande hava denna betraktad som ett
barmhärtighetsverk, vars fullgörande helt berodde av samhällets goda vilja.
Endast så småningom har en förändrad uppfattning härutinnan arbetat sig
fram. Det är först under förra århundradet, som den meningen så småningom
gjort sig gällande, att samhället har skyldighet att sörja för att de, som icke
hava eller förmå själva skaffa sig det nödvändiga, erhålla detta. Lagstiftningen har
485
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
ock endast dröjande och tveksamt övergått till eu dylik uppfattning och den har
länge präglats av en viss halvhet i detta stycke. Vud vårt eget land angår,
kunna vi härutinnan konstatera växlande uppfattningar och återfall till redan
föråldrade betraktelsesätt.»
Efter att hava redogjort för förenämnda kommittéförslag- och lagbestämmelser,
anför kommittén vidare:
»Den nu gällande fattigvårdsförordningen har alltså i princip återgått till
den gamla uppfattningen, att fattigvården, om än ett åliggande för det kommunala
samhället, likväl gent emot den, till vilkens förmån fattigvården utgöresär
att anse såsom ett rent barmhärtighetsverk och även bör av honom så uppfattas.
_ Utan tvivel har detta lagstiftningens fastslående av fattigvårdens karaktär
aX., frivillighet och fattigvårdsmyndigheternas av densamma starkt omgärdade
självbestämmanderätt i praktiken medfört en del mindre förmånliga följder i en
mer eller mindre otillfredsställande fattigvård. Att dessa icke blivit än sämre
och att, särskilt på senare tid, en alltmera tilltagande strävan att förbättra och
mera rationellt anordna fattigvården gjort sig gällande hos en stor del fattigvårdsmyndiglister
far tillskrivas, utom tidsförhållandenas mäktiga inverkan, vilka med
nödvändighet framkallat en modifiering av det äldre betraktelsesättet, även den
omständigheten att, såsom framdeles kommer att närmare beröras, Konungens
befallningshavande i många fall begagnat den dem tillagda rätten att vaka över
fattigvårdens behöriga handhavande.
I en ny ^ fattigvårdslag bör enligt kommitténs mening gällande fattigvårdsförordnings
ståndpunkt i detta avseende icke bibehållas. Kommittén har därför
i sitt lagförslag utgått från den principen, att den fattigvård, som staten tillförsäkrar
dem bland sina medlemmar, vilka äro i behov därav, också bör av dessa
kunna utkrävas såsom en dem tillkommande rätt. Visserligen är denna rätt av
helt annat slag än de rättigheter, som regleras i civillagen och kunna utkrävas
vid domstol. Både dess tillvaro och dess omfång måste bestämmas efter offentligrättsliga
grunder och dess bedömande i det särskilda fallet vara i viss mån överlåtet
åt det allmännas organ. Även här kan man dock tala om en rätt, nämligen
®n rätt för den enskilde att vid uppkommande behov erhålla understöd eller
försörjning av det allmänna, varav särskilt också följer, att han bör äga inför
någon statens myndighet få sitt yrkande därom prövat.»
78 och 79 §§. (80 § i kommitténs förslag.)
Eftei att hava ur kommitténs statistik anfört en del siffror beträffande
det antal fall av anförda besvär över vägrad fattigvård, som
innan klagorätten borttagits, under en viss tidsperiod (åren 1864—66)
förekommit, samt antalet anmälningar hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
i nämnda hänseende under en lika lång period (åren 1905—0*7),
efter det besvärsrätten borttagits (se motiven sid. 420—421), framhåller
kommittén, att den år 1871 genomförda anordningen icke medfört någon
minskning i ärenden av detta slag, i det klagomål under senare tid förekommit
oftare än förut och rättelse vunnits i rätt stor utsträckning, samt
Besyär öyer
fattigvårdsstyrelsens
beslut att
vägra fattigvård
m. m.
78 § 1—3
samt 5 mom.
(80 § 1-3
mom. i kommitténs
förslag.)
Kommittén.
486
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
att anordningen, synes hava fört med sig en märkbar ojämnhet i behandlingen
såväl beträffande underställningar till fattigvårdssamhällena som
i fråga om anmälningar hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.
I fråga om den rätt att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande klaga
över vägrad fattigvård, som kommittén anser böra medgivas understödstagare,
anför härefter kommittén:
»Denna fordran på en prövning kan ej gärna anses fvlld därigenom, att eu
underställning av ärendet får ske hos kommunens representation, då det är ett
förpliktande för fattigvårdssamliällets eget organ, som den enskilde anser sig
kunna påfordra. Även om det ej är uteslutet, att i sådan ordning en ändring
stundom kan vinnas, är det dock knappast att vänta, att ett fullt opartiskt bedömande
skall kunna ägnas ett beslut, som fattats av den utav representationen
tillsatta fattigvårdsmyndigheten. Utöver denna fattigvårdssamliällets prövning
måste därför finnas en annan, nämligen statsmyndighetens. Det är därvid ej nog
med ett konstaterande av att representationens beslut varit formellt riktigt, utan
man måste hava en sakprövning. . . „ ,
Visserligen har för den enskilde, som ej velat åtnojas med fattigvardsstyrelsens
beslut, den utväg stått öppen, att han kunnat göra en anmälan i ärendet
hos Konungens befallningshavande, och de ovan angivna siffrorna visst nogsamt,
att denna utväg varit anlitad samt även lett till föreläggande för fattigvårdsstyrelserna.
Ä andra sidan framgår dock av den ovan lämnade utredningen,
att användandet och resultatet av dessa anmälningar varit mycket ojämnt.
Säkerhet för att befogade anspråk ej åsidosättas, i den män en sådan kan vinnas,
får man endast genom införande av klagorätt hos offentlig myndighet. Men med
eu sådan besvärsrätt är underställningen hos fattigvårdssamhället eu onodig
” Mot införande av en formlig besvärsrätt för den fattige, som vägrats fattigvård,
har invänts, att en dylik rätt skulle medföra åtskilliga betänkliga konsekvenser,
som man just velat undanrödja genom 1871 års förordning, såsom okandet
av antalet mål hos Konungens befallningshavande samt, genom den utredning
dessa måste föranleda, ett vidlyftigare arbete även för fattigvårdsstyrelser
och kronobetjänte. Klagorätten har även påståtts komma att innebära ett gynnande
av huvudsakligen de bråkigare elementen. Farhågan att en klagoratt skall
medföra ett för Konungens befallningshavande tyngande tillopp av besvärsmål
synes ej vinna något stöd i de ovan meddelade siffrorna rörande förhallandena
under olika tidsperioder. Att antalet mål skall stiga något är möjligt, men dessa
mål torde i allmänhet icke bliva av någon vidare invecklad beskaffenhet, sa att
man behöver hysa någon större oro för den ökning i arbetet, som de komma att
förorsaka myndigheterna. I övrigt torde de farhågor för följderna av klagorattens
återupptagande i fattigvårdslagen, som framhållits, vara överdrivna; obilliga anspråk
böra tillbakavisas på annat sätt än genom att förhindra klagan över vagrad
fattigvän ^ n t;p dessa skål och det principiellt riktiga i att en klagorätt
över fattigvård sstyrelsens beslut, varigenom sökt fattigvård helt och hållet ellei
till någon del vägrats, finnes lagfästad, har kommittén föreslagit en bestämmelse
därom, att om någon är missnöjd med fångvårdsstyrelse beslut i sådant hanseende,
han må anföra besvär hos Konungens befallningshavande, i samman
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proportion Nr 135. 487
bang varmed den nu gällande bestämmelsen om underställning bos fattigvårdssamballet
av fattigvårdsstyrelsens beslut borttagits.»
Den sålunda föreslagna bestämmelsen om rätt till klagan över beslut,
_ varigenom fattigvård vägrats, finnes upptagen i kommittéförslagets
80 § 1 inom., som jämväl avser klagan över vissa andra beslut. Det
heter här:
. någon missnöjd med fattigvårdsstyrelses beslut, varigenom sökt
fattigvård helt och hållet eller till någon del vägrats, eller med dess beslut
i fråga om sättet för fattigvårds meddelande eller med beslut av
fattigvårdsstyrelse eller styrelse för anstalt, som är gemensam för flera
kommuner eller som tillhör landsting, rörande behandlingen å anstalt
eller vid fullgörandet av arbetsskyldighet, må han däröver anföra besvär
hos Konungens befallningshavande inom trettio dagar, räknade från det
han av beslutet erhållit del. Beslutet går dock i verkställighet, där ej
förbud däremot meddelas av Konungens befallningshavande.»
I 2 mom. av samma § stadgas att, oavsett huruvida besvär enligt
1 mom. anförts, Kungl. Majrts befallningshavande har att tillhålla fattigvårdssamhälle,
som underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 §
erfordras, att fullgöra sin skyldighet.
Enligt 3 mom. av kommittéförslagets 80 § har från klagan uttryckligen
undantagits beslut om varning, som i 76 § av samma förslag sägs,
men Kungl. Maj:ts befallningshavande äger, enligt vad vidare stadgas,
i sammanhang med prövning av yrkande om den felandes dömande till
tvångsarbete, pröva varningens befogenhet.
Kommittén anför i motiverna:
»Av den avfattning, som kommittén i sitt förslag givit åt stadgandet om
besvarsratt framgår, att klagorätten är begränsad till de fall, då fattigvårdsstyrelse
verkligen meddelat ett beslut över understödssökandens eller understödstagarens
anhållan om fattigvård eller om ökning eller ändring i den till honom
lamnade fattigvården; däremot får klagan ej äga rum över de besked, som ordförande
eller ledamot av fattigvårdsstyrelsen eller någon dess tjänsteman i en
eller annan form kan meddela. Vill understödstagaren i sådant fall göra gällande
någon ^ ratt som blivit honom förvägrad, har han att i första hand påkalla ett
fattigvårdsstyrelsens beslut. En sådan anordning kräves helt enkelt av nödvändigheten
att få fram ett preciserat objekt för klagan; och någon betänklighet
häremot bör så mycket mindre kunna föreligga, som vid sidan av besvärsrätten
föreslagits bibehållande av Konungens befallningshavandes allmänna rätt att vaka
över jattigvardens handhavande och därmed rätten att taga under övervägande
var|e inkommande anmälan.
Uppenbart torde vara, att endast understödssökande eller under stöd statare
dr behörig att anföra besvär hos Konungens befallningshavande, varmed dock
488 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
naturligen icke är sagt, att besvärsrätten, lika litet som rätten att hos fattigvårdsstyrelsen
begära fattigvård, är inskränkt till den nödställde sjalv eller den, som
är lagligen satt att föra hans talan. Även en utomstående måste under vissa forhållanden
anses berättigad att begära fattigvård åt t. ex. en person, som han i
nödläge tagit sig an, och i sådant fall även anföra besvär over fattigvardsstyrelsens
i anledning av hans begäran meddelade beslut. Men besvärsrätten hos
Konungens befallningshavande måste tydligen vara begränsad till den, som på
ett eller annat sätt har direkt intresse i saken; den ovannamnda anmalmngsrätten
till Konungens befallningshavande står åter en var öppen.
Lika med klagan över vägrad fattigvård bör behandlas klagan över andra av
fatti"vårdsstyrelsen meddelade beslut beträffande en understödstagare med avseende
å dess fattigvård, t. ex. förflyttning till en fattigvårdsanstalt, avsandande
till en annan kommun eller dylikt, alltså i allmänhet allt, som rör sättet for
fattigvårds meddelande. ... . ,
På visst sätt jämställd med understödstagare ar den person, vilkens minderårig
barn eller hustru åtnjuter fattigvård och vilken därför med anledning av
stadgandena i 9 kap. hålles till arbete. En sådan person bör därför i enahanda
ordning som understödstagaren kunna klaga över de förfoganden, som vidtagas
med avseende å honom; särskilt gäller detta i fråga om kvarhåJlandet i arbetet.
Då beslutanderätt i fråga om behandling av understödstagare eller forsorjningspliktig
som är intagen å ålderdomshem, gemensamt för flera fattigvårdssamhallen,
eller å arbetshem, tillkommer styrelsen för sådan anstalt, har föreskrift meddelats
angående besvär över dylik anstaltsstyrelses beslut i frågor, som har avses.»
Beträffande den Kungl. Maj:ts befallningshavande tillkommande
rätten att övervaka, att fattigvård meddelas, då sådan enligt 1 § skall
utgå, anför kommittén:
»En allmän klagorätt över fattigvårdsstyrelsens beslut rörande fattigvårds
lämnande synes emellertid ej tillräcklig för att under alla förhållanden trygga en
prövning av den behövandes rätt. Dels kan han till äventyrs ej själv bevaka
sin rätt, dels finnas åtskilliga förhållanden, som ej komma att göras till föremål
för besvär, då missnöjet mera rör fattigvårdens handhavande i allmänhet än ett
visst av fattigvårdsstyrelsen fattat beslut, t. ex. att fattigvårdsanstalten är bristfällig,
matordningen otillfredsställande och dylikt. Fastän kommittén föreslagit
eu särskild inspektion för den allmänna tillsynen om fattigvården i landet, har
kommittén likväl ej ansett den plikt att vaka över fattigvården inom länet, som
sedan gammalt tillkommit Konungens befallningshavande, kunna undvaras. I b
kap. har kommittén närmare behandlat detta ämne samt därvid även angivit den
ställning, som den speciella inspektionsmyndigheten bör intaga till Konungens
befallningshavandes här omförmälda övervakande myndighet. Emellertid har det
ansetts lämpligt att i förevarande sammanhang införa en särskild^ bestämmelse
av samma innehåll som i nu gällande fattigvårdsförordning om Konungens befallningshavandes
uppgift att tillhålla fattigvardssamliällena att fullgöra sin skyldighet
att lämna fattigvård enligt 1 §.»
Två av kommitténs ledamöter, herrar Björklund och Magnusson,
hava reserverat sig mot kommitténs förslag i denna del under yrkande,
489
Kungl. Maj:tf: Nåd. Proposition Nr 135.
att stadgandet om besvärsrätt i de i kommittéförslagets 80 § 1 mom. omnämnda
fall måtte utgå. De relatera därvid till en början de av 1870 års
koinmitterade åberopade, i det föregående återgivna skäl samt framhålla
vidare, att det visserligen kunde vara tvivel underkastat, vilken uppfattning
av detta spörsmål, som vore teoretiskt riktig, men att rent praktiska
skäl talade emot medgivande av besvärsrätt. Enligt reservanternas mening
kunde en saklig prövning med minsta tidsutdräkt vinnas med den
nuvarande anordningen att hänskjuta saken till fattigvårdssamhället,
som efter all sannolikhet skulle finna sig oförhindrat att ändra fattigvårdsstyrelsens
beslut, därest sakskäl därtill föranledde. Då den understödssökande
även genom en anmälan ''till Kungl. Maj:ts befallningshavande
kunde giva sitt missnöje tillkänna samt påkalla befallningshavandens
åtgärd mot samhället, och befallningshavanden hade i sin
makt att tillhålla fattigvårdssamhället att fullgöra sin skyldighet att
lämna fattigvård i de i lag bestämda fall, syntes den behövandes
intresse vara på ett fullt betryggande sätt tillgodosett. Det patriarkaliska
tillvägagåendet att genom en anmälan påkalla befallningshavandens
ingripande syntes äga obetingat företräde framför den byråkratiska vägen
att genom besvär bringa ärendet under samma myndighets prövning.
I förra fallet hade befallningshavanden att utan vidare företaga undersökning
och meddela sina föreskrifter, vilka oavsett besvär måste efterkommas;
i senare fallet torde ej kunna undvikas delgivning av besvären
och avvaktande av vederbörandes förklaring. — Besvärsrättens införande
skulle efter reservanternas uppfattning föranleda till ökning av processer
av denna art. I all synnerhet vore det orimligt att medgiva
understödssökande rätt att genom besvär tilltvinga sig frivillig fattigvård.
I det övervägande flertalet av de över kommittéförslaget avgivna utlåtandena
har någon anmärkning ej gjorts mot stadgandet i 80 § 1 mom.
i nämnda förslag. Från ett håll betonas, att förslaget i denna del står
i överensstämmelse med rättsutvecklingen, och Kungl. Maj:ts befallningsliavande
i Uppsala län yttrar, att förslaget innebär ett legaliserande
av inom länet redan bestående förhållanden.
Socialstyrelsen anför:
»Beträffande den förändrade uppfattning av fattigvårdens natur, som ligger
till grund för huvudbestämmelserna i förevarande §, gillar styrelsen kommitténs
ståndpunkt. Med nutida åsikter om samhällets förpliktelser mot sina medlemmar
synes val överensstämma att göra den understödsbehövandes anspråk på fattigvård
till en verklig, utkrävbar rätt. Nu berörda förändring, som torde hava stor
principiell räckvidd, synes bland annat vara ägnad att i sin mån motverka den
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 Käft. (Nr 135.) 62
Yttranden.
490
Kungl. Maj:ts Nåd. "Proposition Nr 135.
missaktning och det misstroende, varför fattigvården hittills, då den lämnats som
en nådegåva, i stor utsträckning varit utsatt.
Till de beslut, varöver besvär enligt 80 § må anföras, synes ej kunna hänföras
beslut, varigenom fattigvårdsmyndighet ålägger någon arbetsskyldighet —
beträffande behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet medgivas däremot
uttryckligen besvär. Visserligen har den, som blivit ålagd arbetsskyldighet,
möjlighet att få beslutet därom prövat av Kung! Maj:ts befallningshavande i
samband med ansökan om handräckning för hans inställande till arbetet, men då
sådan ansökan förutsätter visad tredska från den arbetsskyldiges sida, lärer det
ej kunna anses lämpligt att göra hans möjlighet till ändringssökande beroende
därav.»
Vid tillstyrkande av förslaget om besvärsrätt göres i åtskilliga utlåtanden
den anmärkningen, att besvär böra få anföras, endast då klaganden
är berättigad till fattigvård enligt 1 §, varjämte i vissa utlåtanden
uttalas, att besvär ej böra få anföras rörande sättet för fattigvårds
meddelande. Några myndigheter uttala anslutning till reservationen.
Kammarrätten förklarar sig icke kunna dela kommitténs principiella
ståndpunkt i denna fråga, utan anser den uppfattning av fattigvårdens
art och natur, på vilken gällande fattigvårdsförordning är grundad och
som angives i 1870 års kommittébetänkande, riktigare. I sitt utlåtande
anför kammarrätten vidare:
»Fattigvården liksom annan offentlig understödsverksamhet vilar på humanitär
grund; det civiliserade nutidssamhället kan och får ej finna sig i, att en
dess medlem, som befinner sig i nödläge och ej kan hjälpa sig själv, lämnas åt
sitt öde. Samhället vill därför i dylikt nödläge träda hjälpande emellan, och
denna vilja har samhället realiserat på det sätt, att kommunerna tillförbundits
såsom en skyldighet att sörja för att aen nödtorftiga hjälpen lämnas. Naturligt
är, att samhället även effektivt vakar däröver, att dess bud härutinnan varder
behörigen efterlevt, och rättande ingriper, där sådant finnes av nöden. Men
ingalunda följer av denna ordning för fyllande av en samhällets humanitära
uppgift, att den enskilde samhällsmedlemmen därigenom tillagts en positiv rätt
emot kommunen till understöd med befogenhet för honom att, om han ej finner
sig tillfredsställd med den prövning av behovet, som i stadgad ordning försiggått,
eller med det understöd, som tilläventyrs beviljats honom, i processuell
väg göra sina anspråk gällande.
Redan av denna principiella ståndpunkt följer, att kammarrätten icke anser
den enskilde understödssökanden eller understödstagaren böra tillerkännas befogenhet
att i ovanberörda hänseenden göra sina anspråk gällande i rättegångsväg.
V$d som må kunna brista i den fattigvård, som lagen avser att bereda den
nödställde, eller i den behandling, som å anstalt intagen understödstagare må
vara underkastad, bör rättas till genom inspektionsmyndighetens mellankomst.
En anmälan till denna myndighet om ett tilläventyrs förefintligt missförhållande
är därför det rättsmedel, som härutinnan bör stå den enskilde samhällsmedlemmen
till buds.
Kunyl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 135
491
Mon är kommitténs förslag enligt kammarrättens mening otillfredsställande
ur teoretisk synpunkt, så är det än mer betänkligt ur rent praktisk. Det öppnar
portarna på vid gavel för allt slags processande i frågor, som röra fattigvårdens
praktiska handkavande i förhållande till understödssökande och understödstagarne,
och dessa frågor skola därvid bedömas såsom rättsspörsmål. Därvid kunna de
praktiska lämplighetssynpunkterna knappast komma till sin fulla riitt, i allt fall
icke så, som fallet kunde bliva, om dessa förhållanden gjordes beroende av inspektionsmyndighetens
bedömande.
Kammarrätten håller alltså före, att BO § 1 mom., såvitt det angår understödssökande
eller å anstalt intagen under stödstag are, bör ur förslaget utgå och ersättas
med ett stadgande om rätt till anmälan hos Kungi. Maj:ts befallningshavande,
en rätt som bör stå öppen för vilken samhällsmedlem som helst.»
Den i gällande fattigvårdslagstiftning stadgade rätten att få fattigvårdsstyrelsens
beslut underställt fattigvårdssamhällets prövning anser
kammarrätten ej behövlig, enär, då fråga är om fattigvård enligt 1 §,
det synes mer ändamålsenligt och understundom förenat med mindre
tidsutdräkt att vid ett beslut om vägrad eller otillräcklig fattigvård direkt
anmäla förhållandet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. Att åter införa
ett underställningsförfarande, då fråga är allenast om fattigvård
enligt 2 §, torde, med hänsyn därtill att området för den obligatoriska
fattigvården skulle enligt den nya lagstiftningen väsentligen utvidgas,
knappast vara tillräckligt motiverat.
Enligt kammarrättens uppfattning bör vidare besvärsrätt icke få
förekomma över de mångskiftande beslut och åtgärder, som kunna förekomma
vid fattigvårdens handhavande i konkreta fall. Kammarrätten
nämner därvid särskilt beslut om föreläggande för arbetspliktig — understödstagare
eller försörjningsskyldig — vilken ej är intagen å anstalt,
att utföra arbete eller om sådan persons behandling, beslut om upphörande
av arbetsskyldighet, om hemsändning och avhämtande av understödstagare
från annat samhälle samt beslut vid utövande av målsmansrätt
över omyndig.
Däremot framhåller kammarrätten, att, därest dess förslag, att handräckning
enligt kommittéförslagets 73 § skall meddelas av underordnad polismyndighet,
vinner avseende, föreskrift ej bör saknas angående rätt till klagan
över sådan polismyndighets beslut. Detsamma gäller om polismyndighets
beslut att meddela handräckning för hemsändning eller avhämtning av
understödstagare. Då enligt kammarrättens åsikt jämväl 4 mom. av 80
§ i kommitténs förslag bör utgå (se nedan) hemställer kammarrätten, att
hela 80 § uteslutes och ersättes med ett stadgande av innehåll, att fattigvårdsstyrelses
beslut eller åtgärd i fråga om meddelande av fattigvård
eller om behandlingen av understödstagare eller försörjningspliktig ej
492
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
må överklagas, men att, om fångvårdsstyrelse i något av berörda hänseenden
brister i fattigvårdens behöriga handhavande, förhållandet må
anmälas hos Kungl. Maj:ts befallningshavande, som äger förordna om
den åtgärd, som kan finnas erforderlig för avhjälpande av förefintligt
missförhållande, och bör detsamma gälla ifråga om beslut eller åtgärd,
som meddelats eller vidtagits av styrelse för anstalt, som är gemensam
för flera fattigvårdssamhällen eller som tillhör landsting.
Föredraganden i kammarrätten, med vilken tre andra ledamöter instämt,
har i huvudsak anslutit sig till kommitténs uttalande om införande
av besvärsrätt och framhållit, att besvärsrätten vore ägnad att
icke blott medföra större säkerhet för att de behövande verkligen komme
i åtnjutande av dem i lagen tillförsäkrade förmåner, utan även att förekomma
en alltför ojämn tillämpning. Vad de praktiska lämplighetssynpunkterna
beträffade, betvivlade reservanterna, att skillnaden uti ifrågavarande
hänseende mellan besvärsförfarandet och anmälan hos befallningshavanden
såsom inspektionsmyndighet vore av mera djupgående betydelse,
helst befallningshavanden även i besvärsmål skulle äga anlita
vederbörande inspektionstjänstemans sakkunskap. Reservanterna anse
emellertid, att kommittén vid stadgandenas avfattande avlägsnat sig
längre från nu rådande förhållanden än som kunde anses lämpligt och
av omständigheterna påkallat. Må vara, säga de, att principiellt sett,
med kommitténs utgångspunkt understödssökande eller understödstagare
borde äga befogenhet att få i rättegångsväg bedömt varje i sammanhang
med understödet stående förhållande, som han ansåge icke instämma
med sin lagliga rätt, torde dock de praktiska skälen för en begränsning
av ifrågavarande besvärsrätt böra tillerkännas avgörande betydelse.
Reservanterna ifrågasätta sålunda införande av ett uttryckligt
stadgande, att besvärsrätt endast tillkommer den, som på ett eller annat
sätt har omedelbart intresse i saken. Vidare borde klagorätten ej få
omfatta de fall, då fråga vore allenast om meddelande av frivillig
fattigvård, ej heller beslut om sättet för fattigvårds meddelande eller
beslut angående behandlingen å anstalt eller i allmänhet vid fullgörande
av arbetsskyldighet. I reservationen framhålles däremot angelägenheten
av att stadga besvärsrätt till Kungl. Maj:ts befallningshavande över polismyndighets
beslut i anledning av sökt handräckning för verkställande av
hemsändning eller avhämtning av understödstagare samt, under förutsättning
att i enlighet med kammarrättens hemställan handräckning enligt
73 § i kommitténs förslag meddelas av underordnad polismyndighet,
jämväl över polismyndighets beslut härom. Reservanterna förorda vidare
stadgande om besvärsrätt beträffande vederbörande styrelses beslut i tvist
493
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
angående upphörande av arbetsskyldighet för försörjningspliktig. De
betona behovet av klara och uttryckliga processuella stadganden angående
ärenden om avhämtning och hemsändning samt åläggande och upphörande
av arbetsskyldighet.
Vad kammarrättens majoritet föreslagit beträffande rätt till anmälan
hos Kungl. Maj:ts befallningshavande och denna myndighets befogenhet
att i anledning härav ingripa tillstyrkes av reservanterna, varvid erinras,
att det ej lärer vara ägnat att ingiva några betänkligheter att vissa
frågor kunnna bliva föremål för befallningshavandens prövning så väl
genom anmälan som genom besvär.
Anslutande mig till kommitténs uppfattning om den behövandes rätt
till fattigvård, anser jag, i likhet med kommittén, att då lagen föreskriver,
att under vissa förhållanden fattigvård skall lämnas, och uppdrager
åt de kommunala fattigvårdssamhällena att meddela sådan, därav
bör följa, att den, som anser sig enligt lagen äga rätt till fattigvård,
men vägrats sådan, bör äga att hos någon statens myndighet föra talan
över det av kommunens organ, fångvårdsstyrelse^ i ärendet fattade
beslut. Den underställning av ärendet, som enligt gällande fattigvårdsförordning
får ske till kommunens representation, kan, då hänvändelsen
avser ett förpliktande för representationens eget organ, icke anses tillfyllest.
Ett hänskjutande till Kungl. Maj:ts befallnings!)avandes prövning
lärer vara den naturliga utvägen, och därvid synes det mest konsekvent
att medgiva samma rättsmedel, som eljest står en missnöjd part
öppen, då han förmenar, att eu honom i lag tillförsäkrad förmån med
orätt vägrats honom. Att en anmälan, som vederbörande myndighet
kan behandla under former, vilka undandraga sig all kontroll, icke därvid
kan hava samma värde som en besvärsrätt, synes mig obestridligt.
Enligt min mening är således införandet av besvärsrätt vid vägrad fattigvård
den riktiga lösningen, och avstående därifrån skulle vara rättfärdigat,
endast om verkliga praktiska olägenheter kunde påvisas vara en följd
därav. I sådant avseende har framkastats, att införande av besvärsrätt
skulle öka antalet dylika ärenden hos Kungl. Maj:ts befallningshavande.
De av kommittén meddelade uppgifter rörande antalet mål hos Kungl.
Maj:ts befallningshavande före nu gällande fattigvårdsförordnings ikraftträdande,
medan besvärsrätt var medgiven, samt därefter, då endast anmälan
kunde göras, tyda icke på någon minskning under sistnämnda
period av målens antal. På sätt av reservanterna i kammarrätten framhållits,
torde ej heller ur praktisk lämplighetssynpunkt någon väsentlig
skillnad föreligga, mellan ett anmälnings- och ett besvärsförfarande.
Departe
ments
chefen.
494
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Kommitténs uppfattning, att farhågorna för följderna av klagorättens
återupptagande i fattigvårdslagen överdrivits och att obilliga anspråk
böra tillbakavisas på annat sätt än genom att förhindra klagan över
vägrad fattigvård, finner jag så mycket hellre förtjäna avseende som, på
några undantag när, Kungl. Maj:ts befallningshavande, vilka hava den
omedelbara erfarenheten i detta ämne, icke haft något att erinra mot
kommitténs förslag på denna punkt.
Beträffande anmärkningen, att klagorätten borde vara inskränkt
endast till de fall, då den klagande är berättigad till fattigvård enligt
1 §, är det till en början klart, att det ligger utom Kungl. Maj:ts befallningshavandes
befogenhet att förelägga en fattigvårdsstyrelse att lämna
fattigvård i annat fall än då förutsättningarna för utgående av obligatorisk
fattigvård enligt 1 § äro förhanden. Motsatsen skulle strida mot
den grund, varpå fattigvårdsförordningens och förslagets bestämmelser om
obligatorisk och frivillig fattigvård vila. Kommitté förslaget innehåller ej
heller någonting, som kan tolkas i sådan riktning. Emellertid utsäges ej,
att besvär över vägrad fattigvård ej få anföras annat än då begäran om
fattigvård stöder sig på 1 §, och detta torde vara riktigt. En bestämmelse
om att besvär endast i sådant fall finge anföras skulle efter all
sannolikhet resultera i att i besvären alltid uppgåves, att fattigvårdsbehov
enligt 1 § förelåge. För övrigt måste det ankomma på befallningshavanden
att avgöra, om dylikt fattigvårdsbehov föreligger, och endast om
så är fallet ingå i prövning av fattigvårdsstyrelsens beslut.
Av det nu anförda framgår, att jag ej anser det böra i förevarande
lagrum införas någon föreskrift om att besvärsrätten är inskränkt till de
fall, då klaganden är berättigad till fattigvård enligt 1 §.
Däremot torde, på sätt av reservanterna i kammarrätten ifrågasatts,
ett förtvdligande böra ske till framhävande av den utav kommittén själv
åsyftade innebörden av ifrågavarande stadgande, att endast den, som
har ett direkt intresse i saken, är berättigad att anföra besvär.
Från en del håll, särskilt av åtskilliga fattigvårdsmyndigheter,
hava betänkligheter uttalats mot kommittéförslaget, såvitt däri stadgats,
att besvärsrätt skulle medgivas beträffande beslut i fråga om sättet för
fattigvårds meddelande eller rörande behandlingen å anstalt eller vid
fullgörande av arbetsskyldighet. Vad då särskilt beträffar formen för
fattigvården, sammanhänger frågan härom ofta synnerligen nära med
frågan om helt eller delvis vägrad fattigvård. Omständigheterna kunna
exempelvis vara sådana, att en understödssökande icke anser sig kunna
mottaga erbjuden fattigvård i form av anstaltsvård; familjehänsyn kunna
t. ex. föranleda, att understöd i hemmet är den enda vårdform, som är
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1H5. 495
förenlig med familjens sammanhållande. Vägrar då fattigvårdsstyrelsen
att lämna annat än anstaltsvård, står denna vägran i realiteten mycket
nära ett avslag på ansökningen om fattigvård. Sådana, i praktiken
ej sällan förekommande fall äro närmast att likställa med de fall,
som avse vägrad fattigvård. Då beträffande sistnämnda kategori besvärsvägen,
såsom jag i det föregående sökt påvisa, är den riktiga och
lämpliga, synes mig skäl saknas att i fråga om de fall, som avse
sättet för fattigvårds meddelande, anse anmälningsförfarandet vara tillfyllest.
Aven i fråga om beslut rörande behandlingen å anstalt eller vid
fullgörandet av arbetsskyldighet lärer besvärsrätten vara påkallad. Den
uttalade farhågan, att härigenom skulle i högre grad än genom ett anmälningsförfarande
öppnas möjligheter till fattigvårdsmyndighelernas trakasserande
synes mig icke vara grundad. Det bör icke heller förbises
att lagstiftningen på denna punkt avser icke blott försumliga försörjare
och andra ofta mer eller mindre pockande och svårskötta element, utan
även den stora mängden aktningsvärda åldringar och invalider, vilka
måste skyddas mot övergrepp och orättvisa. Då nu besvärsrätten — enligt
min mening med rätta — anses innebära ett säkrare skydd i detta hänseende
än det nuvarande anmälningsförfarandet, anser jag det vara riktigt
att, såsom kommittén föreslagit, medgiva besvärsrätt även i dessa fall.
I en del av dessa fall lärer emellertid ofta inträffa, att särskilda beslut ej
av vederbörande meddelas, vilka kunna bliva föremål för överklagande.
Den missnöjde kan då stundom påkalla ett fattigvårdsstyrelsens beslut.
Riktar sig missnöjet mindre mot någon enstaka åtgärd än något fortvarande
missförhåliande eller något i ett eller annat hänseende tillämpat
system, torde det stundom knappast låta sig göra att framtvinga något
direkt beslut. Besvärsrätten kan då icke komma till tillämpning, men
för sådana fall finnes möjligheten att genom anmälan till Kungl. Maj:ts
befallningshavande (se nedan) bringa förhållandet till denna myndighets
kännedom.
Över fattigvårdsstyrelses beslut om fullgörande av arbetsskyldighet
lärer besvärsrätt ej behöva stadgas, enär vid vägran att ställa sig beslutet
till efterrättelse handräckning måste begäras och i handräckningsärendet
befogenheten av fattigvårdsstyrelsens beslut om arbetets åläggande bör
bliva föremål för prövning. I anledning av socialstyrelsens anmärkning
härom bör vidare erinras, att tredska att inställa sig för att fullgöra
förelagt arbete ej är förenat med någon påföljd. Ett medgivande av
besvärsrätt över fattigvårdsstyrelsens beslut torde för övrigt, om det
skulle hava någon betydelse, medföra, att beslutet i olikhet med övriga
496
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
bär avsedda beslut icke finge gå i verkställighet, vilket återigen skulle
göra, att hela anordningen med arbetsskyldighet skulle försvagas till
sin effektivitet. Då yrkande när som helst kan framställas om arbetsskyldighetens
upphörande, och klagan (se nedan) får föras över beslut i
anledning härav, saknas ej utvägar för den missnöjde att få sin talan
prövad.
I kommittéförslagets 73 § har jag föreslagit den ändring, att handräckning,
som där sägs, skall verkställas av underordnad polismyndighet.
Vid sådant förhållande lärer, på sätt kammarrätten framhållit, föreskrift
ej böra saknas angående rätt till klagan över polismyndighetens
beslut. I sådant hänseende synes böra stadgas, att den missnöjde äger
att inom 30 dagar från handräckningens fullbordande anföra besvär hos
Kungl. Maj:ts befallningshavande. Detta stadgande synes böra erhålla
sin plats i en särskild § 79.
I sammanhang härmed torde lämpligen böra införas stadgande om
klagan i fråga om polismyndighets handräckning för omhändertagande
av egendom, som avses i 62 § 2 stycket (kommittéförslagets 64 §).
Såsom jag förut antytt torde det vara erforderlig^ att i lagen medgiva
besvärsrätt över vederbörande styrelses beslut i fråga om upphörande
av arbetsskvldighet; detsamma lärer vara fallet beträffande beslut
om kvarhållande, på sätt i kommittéförslagets 74 § 2 mom. sägs, av
där omförmäld person.
Enligt vad jag föreslagit skall vid tvist mellan fattigvårdsstyrelser
eller mellan fångvårdsstyrelse och understödstagare om hemsändning
tvisten hänskjutas till Kungl. Maj:ts befallningsliavandes prövning. I
förevarande sammanhang påkallas sålunda ej yttrande om besvärsrätt
över beslut i dylik fråga.
Vad kommittén i 80 § 3 mom. föreslagit synes mig böra godtagas.
Beträffande den av kammarrätten berörda frågan om besvärsrätt över
beslut vid utövande av målsmanskap över omyndig, som i kommitteförslagets
79 § sägs, torde med hänsyn till den betydande förändring, som av
mig föreslagits i fråga om omfånget av den fattigvårdsstyrelsen enligt
nämnda § tillkommande rätt, någon sådan besvärsrätt ej vara erforderlig.
Vad härefter beträffar det av kommittén i 80 § 2 mom. föreslagna
stadgandet, har kommittén funnit en allmän klagorätt över fattigvårdsstyrelsens
beslut rörande fattigvårds lämnande ej vara tillräcklig för att
under alla förhållanden trygga en prövning av den behövandes rätt och
särskilt framhållit, att den behövande stundom ej kan själv tillvarataga
sin rätt samt att åtskilliga förhållanden, t. ex. fattigvårdens handha
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 497
vande i allmänhet, matordningens bristfälliga beskaffenhet och dylikt ej
kunna göras till föremål för besvär. Vad kommittén sålunda uttalat
torde äga sin riktighet. Emellertid förefaller det, som om med den avfattning,
kommittén givit åt 80 § 2 monn, endast en del av vad kommittén
åsyftat skulle kunna vinnas. Nämnda moment omfattar nämligen
allenast det fall, att fattigvårdssamhälle underlåter att lämna fattigvård,
då sådan enligt 1 § erfordras. Såsom förut nämnts har kammarrätten
föreslagit att ersätta kommittéförslagets stadganden om besvärsrätt med
«n bestämmelse att, om fångvårdsstyrelse i avseende å meddelande av
fattigvård eller behandlingen av understödstagare eller försörjningspliktig
brister i fattigvårdens behöriga handhavande, förhållandet må anmälas
hos befallningshavanden, som äger förordna om den åtgärd, som kan
finnas erforderlig för avhjälpande av förefintligt missförhållande.
Ehuru jag funnit mig böra tillstyrka kommitténs förslag om besvärsrätt,
anser jag av nyss antydda skäl stadgandet i kommittéförslagets
80 § 2 mom. böra omformuleras i den riktning, kammarrätten föreslagit,
och således komma att omfatta ett åliggande för Kungl. Maj:ts befallningshavande
att, oavsett huruvida besvär enligt 80 § 1 mom. i nämnda
förslag anförts, icke blott, såsom i 2 mom. sägs, tillhålla fattigvårdssamhälle,
som underlåter att lämna fattigvård, då sådan enligt 1 § erfordras,
att fullgöra sin skyldighet i sådant hänseende, utan även eljest
förordna om den åtgärd, som kan finnas erforderlig till avhjälpande av
förefintligt missförhållande; i sammanhang härmed bör, såsom kammarrätten
förordat, utsägas, att missförhållande må anmälas hos befallningshavanden.
Jämväl lärer det vara lämpligt att föreskriva, att sådan anmälan
må göras hos fattigvårdskonsulent och fattigvårdsinspektören. Vid
dessa tjänstemäns inspektionsbesök skulle härigenom lämnas möjlighet
för dem, som anse sig äga skäl till missnöje, att göra muntlig anmälan
härom. Konsulenten eller inspektören skulie då givetvis kunna omedelbart
verkställa undersökning till utrönande av, huruvida missnöjet är
befogat.
I sammanhang med förslagets stadgande om arbetshem har (sid.
184, 189) berörts frågan, om kommun, som är missnöjd med av styrelse
för sådant hem meddelat beslut rörande intagande i hemmet, skall
äga föra talan mot beslutet. Då kommunen har en rätt att under vissa
omständigheter få understödstagare eller försörjningspliktig intagen i
arbetshemmet, men prövningen av, huruvida dessa omständigheter äro
för handen, ligger hos hemmets styrelse, torde rätt att besvära sig över
styrelsens beslut böra genom uttrycklig föreskrift medgivas. Stadgande
härom lärer böra intagas i ett nytt mom. 5 av förevarande §.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sarnl. 120 höft. (Nr 135.) 63
498
Klagan över
fattigvårdsstyrelses
beslut
i andra
frågor.
78 § 4 mom.
(80 § 4 mom.
i kommitténs
förslag).
Kommittén.
Yttrande.
Kungl. Majits Nåd. Proposition Nr 135.
I 80 § 4 mom. av sitt förslag upptager kommittén ett stadgande
av följande lydelse:
»Medlem av fattigvårdssamhälle, som vill styrka, att annat beslut
av fångvårdsstyrelse^ än här förut är sagt, vilar på orättvis grund eller
icke är i laga ordning tillkommet eller står i strid med allmän lag eller
författning eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet,
så ock den, som tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans
enskilda rätt, äger, där ej beslutet är av rent förberedande natur eller
verkställande art, överklaga detsamma i enahanda ordning, som stadgas
i kommunallagarna för besvär över kommunalstämmas eller stadsfullmäktiges
beslut; skolande diarieutdrag om besvärens inlämnande ingivas
till fångvårdsstyrelse^ ordförande. Om verkställighet av fattigvårdsstyrelsens
beslut gäller vad i 1 mom. sägs.»
Kommittén anför härom i motiverna:
»Fattigvårdsstyrelserna hava på grand av sin ställning att besluta och vidtaga
åtgärder även i andra frågor än sådana, som avse beviljande av fattigvård.
Bland dessa frågor äro först att märka förvaltningsfrågor (fattigvårdens anordnande
i allmänhet, användande av medel). För sådana frågor gäller i regel, att
styrelsen är ansvarig inför fattigvårdssamhället. Fattigvårdsstyrelsens beslut och
åtgärder i förvaltningsfrågor äro föremål för revision och fattigvårdssamhaiiet
kan, om de därvid framställda anmärkningarna godkännas, vägra ansvarsfrihet
för ’ förvaltningen och väcka ersättningstalan inför domstol. Härigenom upphaves
dock icke själva beslutet. Enligt 47 § i gällande fattigvårdsforordnmg far
klagan föras hos Konungens befallningshavande över sådant fattigvårdsstyrelses
beslut, som enligt förordningen ej tillhör fattigvårdssamhälles prövning och icke
angår förvaltningsfrågor, för vilkas behandling styrelsen, enligt vad nyss nämnts,
är ansvarig endast inför samhället, enligt de närmare regler, som givas i paragrafen.
Stadgande!! rörande besvär mot kommunal myndighets beslut finnas numera
också i fråga om kyrko- och skolråd i förordningen om kyrkostämma m. in.
Då det synes lämpligt, att klagorätten över fattigvårdsstyrelses beslut gives enahanda
begränsning, som klagan över beslut av sistnämnda kommunala myndigheter
erhållit, har kommittén i huvudsaklig överensstämmelse med de i berörda
hänseende givna bestämmelserna föreslagit ett stadgande, enligt vilket medlem
av fattigvårdssamhälle, som vill styrka, att beslutet vilar på orättvis grund eller
icke är i laga ordning tillkommet eller står i strid med allmän lag eller författning
eller annorledes överskrider deras befogenhet, som fattat beslutet, ävensom
den, vilken tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans enskilda rätt, ägor,
där ej beslutet är av rent förberedande eller verkställande art, att överklaga detsamma
i den ordning, som stadgas i kommunallagarna för besvär över kommunalstämmas
eller stadsfullmäktiges beslut.»
Såsom redan anmärkts anser kammarrätten nu förevarande stadgande
böra utgå. Stadgandet skulle enligt kammarrättens mening antagligen
endast komma att föranleda missförstånd. Kammarrätten anför härom.
Kung1. Ma.j:ts Nåd. Proposition Nr 135. 499
»Vad angår de åtgärder och beslut, som enligt lagförslaget skola ankomma
på fattigvårdsstyrelse, så bär den till eu början att ombesörja vissa förvaltningsocli
verkställighetsåtgärder, som uteslutande röra fattigvårdssamhällets rätt och
som generellt angivas i 10 § av förslaget (frånsett första att-satsen). Hit torde
även vara att räkna fattigvårdsstyrelses åtgöranden ifråga om utkrävande av ersättning
för lämnad fattigvård. Ärenden av nu ifrågavarande art torde vara sådana,
som i gällande fattigvård sförordnings 47 § karaktäriseras såsom förvaltningsfrågor,
för vilkas behandling fattigvårdsstyrelsen jämlikt de i fattigvårdsförordningen
eller i kommunallagarna givna föreskrifter är endast inför fattigvårdssamliället
ansvarig. Något överklagande av fattigvårdsstyrelses åtgärder eller beslut
i nu nämnda ärenden lärer icke kunna ifrågakomma — fattigvårdsstyrelsens åtgöranden
därutinnan kontrolleras genom styrelsens ansvarighet inför fattigvårdssamliället.
För såvitt den till sin innebörd synnerligen oklara bestämmelsen i
80 § 4 mom. av förslaget skulle avse att stadga besvärsrätt i nu ifrågavarande
kategori av ärenden, kan förslaget därutinnan icke biträdas.»
Efter att vidare hava framhållit, att fattigvårdsstyrelse, förutom med
nu nämnda ärenden, har att taga befattning även med sådana, som avse
fattigvårdens handhavande gent emot understödssökande, understödstagare
eller försörj ningspliktig, men att därmed ock ramen för fattigvårdsstyrelses
beslutande- och förfoganderätt är angiven, så att vad styrelsen
må åtgöra utanför nämnda ram är utan rättslig verkan, anför kammarrätten
vidare:
»Emellertid ligger det ju inom möjlighetens gräns, att en fattigvårdsstyrelse
kan företaga sig att besluta i ärende, som ej faller under dess befogenhet, eller
att vid ärendes behandling kunna förekomma andra övergrepp, såsom om styrel
sens ordförande skulle vägra att föredraga en till styrelsen inkommen framställning,
eller om vid omröstning till beslut ledamot skulle vägras deltaga m. m.
dylikt. Fråga uppkommer då, om för dylika fall särskilt besvärsförfarande skall
i lagen anvisas.
Detta synes emellertid knappast nödigt. Om beslutet faller utanför styrelsens
befogenhet, är det i och för sig en nullitet, som ej behöver överklagas för
att sakna verkan. Gäller det formell olaglighet i ett ärende, som angår fattigvårdens
handhavande gent emot understödssökande, understödstagare eller försörjningspliktig,
kan beslutet anmälas hos Konungens befallningshavande i den
•ordning, som ovan är sagd, därvid även den formella behandlingen givetvis kommer
under prövning. I allt fall lärer Konungens befallningshavande även utan
särskilt lagstadgande få anses befogad att rättande inskrida, om kommunalmyndighet
skulle ingripa på område, som faller utanför dess befogenhet, eller göra
sig skyldig till annan liknande olaglighet. Så har i praxis skett i fråga om kommunalnämnds
åtgöranden av liknande art.»
Stadgandet i 47 § fattigvårdsförordningen synes huvudsakligen äga
tillämplighet på en del beslut i formfrågor vid ärendenas behandling
inom fattigvårdsstyrelsen. Emellertid finnes även en del andra fall, då
stadgandet kan komma till användning, t. ex. vid tvister mellan rotar
Departe
ments
chefen.
500
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Avgiftsfritt
tillhandahållande
av protokoll.
78 § 6 mom.
(80 § 5 mom
i kommitténs
förslag.)
Departe
ments
chefen.
Talan mot
beslut av kommunalstämma
m. fl.
80 §.
(81 § i
kommitténs
förslag.)
Kommittén.
Departe
ments
chefen.
(se 14 § 2 mom. fattigvårdsförordningen och 91 § 1 mom. i kommittéförslaget)
och vid klagan över böter, som pålagts för utevaro från
sammanträde. Det saknar alltså icke alldeles betydelse att hava en besvärsrätt
utöver den redan föreslagna. Mot det av kommittén föreslagna
stadgandet i 80 § 4 mom. kan emellertid anmärkas, ak: detsamma innefattar
en utvidgning av besvärsrätten till förvaltningsfrågor, som kommittén
knappast torde hava avsett och som med den i 1 mom. stadgade
besvärsrätten ej heller lärer erfordras. Jag föreslår därför ett återupptagande
av stadgandet i 47 § fattigvårdsförordningen.
I 80 § 5 mom. av kommitténs förslag har lämnats föreskrift om,
att utdrag av fattigvårds- eller anstaltsstyrelses protokoll i ärende, som
i 80 § sägs, skall utan avgift tillhandahållas den, som är i behov därav
för klagan över styrelsens beslut.
Detta stadgande, mot vilket anledning till erinran ej förekommit,
tillstyrkes av mig.
80 § (81 § i kommitténs förslag).
I 81 § föreslår kommittén ett stadgande av innehåll, att för talan
mot beslut, som i frågor rörande fattigvården enligt denna lag fattas av
kommunalstämma, kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige eller allmän rådstuga,
gäller vad om besvär över deras beslut är stadgat i kommunallagarna.
Härom anför kommittén i motiverna:
»Då enligt förslaget den kommunala representationen, d. v. s. kommunalstämma,
kommunalfullmäktige, allmän rådstuga eller stadsfullmäktige, icke äger
någon beslutanderätt i frågan, huruvida fattigvård skall i ett visst fall utgå eller
ej, har den i 1871 års fattigvårdsförordning intagna bestämmelsen angående besvär
över deras beslut i dylikt fall icke upptagits i förslaget.
Däremot tillkommer det kommunalrepresentationen att besluta i vissa andra
frågor rörande kommunens fattigvård. I alla de fall, där denna utövar fattigvårdssamhällets
beslutanderätt, gäller rörande fullföljd av talan mot dess beslut
vad i kommunallagarna är stadgat om besvär över de här ovan nämnda kommunala
myndigheternas beslut. Stadgandet härom, som återfinnes i förslagets 81 §r
är detsamma som fattigvårdsförordningen innehåller i 46 § 3 mom. sista meningen,
därvid endast vidtagits den redaktionella förändring, som betingats av här
förut omnämnda ändring i sak.»
Kommitténs förslag på denna punkt har icke gjorts till föremål för
anmärkning och synes mig böra godtagas. På grund av det utav mig
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135. 501
föreslagna tillägget till 18 § om underställning av beslut rörande arvode
åt fattigvårdsstyrelsens ordförande torde i förevarande § böra införas bestämmelse
om ordningen för sådan underställning.
81 § (82 § i kommitténs förslag).
Enligt 82 § 1 mom. 1 stycket i kommitténs förslag skall klagan
över Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag i mål om fullgörande av
försörjningsplikt eller om ersättning för fattigvårds- eller hemsändningskostnad
eller i mål, som omförmälas i 80 § 1 och 2 mom. av kommitténs
förslag, anföras hos kammarrätten.
Kommittén yttrar i motiverna i denna del:
Talan hos
kammarrätten.
81 §.
(82 § i
kommitténs
förslag.)
Kommittén.
»Det har ansetts självfallet, att Konungens befallningshavandes beslut i
frågor rörande fattigvården böra kunna överklagas hos högre myndighet, och
detta, oavsett på vilken väg målet inkommit till Konungens befallningshavande.
Därvid har, i överensstämmelse med vad nu gäller, efter sakens olika beskaffenhet
talan tänkts skola fullföljas hos kammarrätten, högsta domstolen eller regeringsrätten.
Sålunda har föreslagits, att hos kammarrätten skola fullföljas mål om fullgörande
av försörjningsplikt eller om ersättning för fattigvård eller om hemsändningskostnad.
Härunder innefattas då ej blott talan mot enskilda personer eller
fattigvårdssamhällen, utan även de fall, då talan eljest föres enligt fattigvårdslagen
uti nämnda frågor, såsom vid talan mot landsting om utfående av gottgörelse
för vårdavgift i vissa fall. Detsamma har ansetts böra gälla om Konungens
befallningshavandes utslag, som meddelats i besvärsmål angående vägrad
fattigvård eller sättet för fattigvårds utgående ävensom utslag, som eljest givits
av Konungens befallningshavande i fråga om bristfällig fattigvård eller om behandlingen
å fattigvårdsanstalt m. m. I viss mån innebär detta möjligen en
ändring i vad för närvarande gäller, i det vissa mål angående bristfällig fattigvård,
nämligen sådana, som beröra fattigvårdsförhållandena i allmänhet inom ett
samhälle, hittills synas hava gått till Kung! Maj:t i regeringsrätten, om än nå
fon
tvekan rått hos myndigheterna om fullföljden i sådana fall. Kommittén
ar emellertid ansett någon åtskillnad icke böra göras med avseende å mål angående
bristfällig fattigvård, utan föreslagit, att besvär i samtliga de mål, som
nämnas i 80 § 1 och 2 mom., skola gå till kammarrätten.
Vad angår målen rörande vägrad eller bristfällig fattigvård, är det klart,
att, då saken inkommit till Konungens befallningshavande genom besvär, klagorätt
över Konungens befallningshavandes beslut står öppen för dem, som varit
parter i målet hos Konungens befallningshavande. Däremot kunde möjligen
tvekan föreligga om besvärsrättens omfattning, då Konungens befallningshavande
efter anmälan eller på eget initiativ upptagit ärendet. Enligt fattigvårdsförordningen
äger allenast fattigvårdssamhälle klaga över åtgärd, som Konungens befallningshavande
enligt samma förordnings 46 § 4 mom. funnit nödigt besluta.
Att denna rätt även enligt kommitténs förslag förefinnes är självklart, men enligt
detsamma har det lämnats öppet även för andra att klaga. Det erfordras
dock även här, att den klagande skall kunna påvisa, att han har något intresse
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
502 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
i saken, antingen så att han redan framträtt som part hos Konungens befallningshavande
eller saken eljest prövas röra hans rätt; ett sådant intresse finnes
naturligen för den understödsbehövande eller hans målsman. Huruvida eljest
ett sådant intresse och därav följande klagorätt förefinnes, lärer böra bedömas
efter allmänna rättsregler och omständigheterna i det föreliggande fallet.»
Två Kungl. Maj:ts befallningshavande anse det onödigt att betunga
kammarrätten med prövning av befallningshavandes beslut i mål, som
omförmälas i kommittéförslagets 80 § 1 och 2 mom.. Kammarrätten, som
i dessa fall allenast vill medgiva en anmälningsrätt till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
anser talan över deras beslut i sådana mål böra få fullföljas
allenast av fattigvårdssamhälle. Föredraganden i kammarrätten och två av
de ledamöter, som förenat sig med honom rörande besvärsfrågan, äro så
tillvida skiljaktiga från kammarrättens yttrande i förevarande del, att de
anse klagan till kammarrätten böra få fullföljas över befallningshavandes
beslut i mål angående ansökning om obligatorisk fattigvård, som
helt och hållet eller till någon del ogillats; den tredje av dessa ledamöter
yttrar, att det synes honom vara tvivel underkastat, huruvida klagan
över vägrad fattigvård bör få kunna fullföljas till kammarrätten.
Kammarrätten upptager vidare såsom föremål för fullföljd hos kammarrätten
tvister mellan fattigvårdssamhällen om understödstagares avhämtning
eller hemsändning.
Slutligen framhåller kammarrätten, att frågor om sättet för fattigvårds
meddelande eller om behandlingen av understödstagare eller försörjningspliktig
vid fullgörande av arbetsskyldighet synas vara förvaltningsfrågor,
vilka näppeligen väl ägna sig för samma bedömande, som
vanliga fattigvårdsmål. De handläggas, säger kammarrätten, för närvarande
såsom förvaltningsärenden, d. v. s. Kungl. Maj:ts befallningshavandes
därutinnan meddelade beslut överklagas hos Kungl. Maj:t och
avgöras i regeringsrätten. Någon anledning att härutinnan göra ändring
synes kammarrätten icke föreligga.
Vad först beträffar klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut i fråga rörande helt eller delvis vägrad fattigvård, synes det mig
naturligt, att sådan skall få fullt öljas och att det bör ske i kammarrätten,
som jämväl eljest har att slita tvist, huruvida behov av fattigvård enligt
1 § föreligger. Klagorätt lärer böra förefinnas, vare sig ärendet inkommit
till Kungl. Maj:ts befallningshavande genom besvär eller anmälan.
Av de övriga ärenden, angående vilka, enligt vad jag föreslagit,
föreskrift om besvärsrätt bör lämnas i sammanhang härmed, (sättet för
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 503
fattigvårds meddelande, behandlingen å anstalt eller vid fullgörande av
arbetsskyldighet, kvarhållande å anstalt i fall, som avses i kommittéförslagets
74 § 1 och 2 mom.) torde några stå målen om vägrad fattigvård
tämligen nära, och då det knappast synes motiverat att beträffande
de återstående föreskriva ett annat förfarande, har jag funnit mig böra
tillstyrka, att samtliga de mål, som avses i kommittéförslagets 80 §
1 och 2 mom., skola fullföljas till kammarrätten. Detsamma torde, på
sätt kammarrätten anfört, böra gälla tvist mellan fattigvårdsstyrelser om
hemsändning. Likaledes bör tvist mellan fångvårdsstyrelse och understödstagare
om hemsändning fullföljas till kammarrätten. Att, såsom
kommittén föreslagit, även i fråga om försörjningsplikt eller om ersättning
för fattigvårds- eller hemsändningskostnad besvär skola över Kungl.
Maj:ts befallningshavandes beslut få föras i kammarrätten, därom synes
enighet råda, och anledning att frångå'' kommitténs förslag torde ej
föreligga.
Såsom jag redan vid 61 § 1 mom. anfört, bör fångvårdsstyrelse
äga fullfölja talan i kammarrätten mot Kungl. Maj:ts befallningshavandes
beslut i ärende, som avses i nämnda lagrum. Stadgande härom lärer
böra införas i ett särskilt mom. av 81 §.
I 2 stycket av 82 § 1 mom. i kommitténs förslag föreskrives, att
besvären skola innan klockan tolv å trettionde dagen efter den, då klaganden
erhållit del av utslaget, avlämnas till Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som över besvären infordrar vederbörandes förklaring och,
sedan sådan inkommit, till kammarrätten insänder handlingarna i målet
jämte bevis om utslagets delgivning och eget utlåtande.
Vidare stadgas i 2 inom., att, om utslaget är meddelat av Kungl.
Maj:ts befallningshavande i annat län, än det klaganden tillhör, besvären
må, om klaganden det föredrager, inom ovan stadgade tid avlämnas till
Kungl. Maj:ts befallningshavande i sistnämnda län, vilken det åligger att
översända dem till Kungl. Maj:ts befallningshavande, som meddelat utslaget,
för att vidare behandlas i föreskriven ordning.
3 mom. innehåller följande: »Har mål, som rör viss persons hemortsrätt
och fattigvårdssamhälles därav beroende anspråk på ersättning
för hans fattigvård, förevarit hos Konungens befallningshavande i särskilda
län, och anföras besvär över det i huvudsaken sist meddelade utslaget;
då må ock i sammanhang därmed föras klagan över annat dessförinnan
i målet meddelat beslut och sådant beslut ej utgöra hinder för
sakens prövning i dess helhet.»
De sålunda föreslagna stadgandena överensstämma i allt väsentligt
med nu gällande bestämmelser i 48 § fattigvårdsförordningen.
Sättet för
fullföljd av
talan till
kammarrätten.
81 § (forts.)
504
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Slutligen förekommer i 4 mom. av kommittéförslagets 82 § ett så
lydande stadgande:
»Konungens befallningshavandes utslag, som i 1 mom. avses, ävensom
kammarrättens utslag i dylika mål skola skyndsamt genom Konungens
befallningshavandes försorg delgivas, förutom sökande och klagande,
jämväl förklarande i de fall, då antingen genom utslaget försörj ningseller
ersättningsskyldighet honom ådömts eller ock målet av honom
såsom sökande först anhängiggjorts; och skall bevis om delgivningen
av Konungens befallningshavande vederbörande vid anfordran tillhandahållas.
»
Detta stadgande överensstämmer i huvudsak med nådiga kungörelsen
den 9 oktober 1891 angående delgivning genom offentlig myndighets
försorg av vissa utslag i fattigvårdsmål.
Yttrande. Kammarrätten hänvisar till motsvarande bestämmelse i förordningen
angående mantalsskrivning den 6 augusti 1894 (§ 12) och anser, att även
här bör meddelas föreskrift, att det är klaganden obetaget att på eget
äventyr i betalt brev med allmänna posten till Kungl. Maj:ts befallningshavande
insända besvären så tidigt, att de dit inkomma inom den
angivna besvärstiden.
Departe- Stadgandena i den av kommittén föreslagna 82 § 1 mom. 2 stycket
STefen 8amt 2—4 momenten, vilka stadganden i huvudsak överensstämma med
vad för närvarande gäller, synas mig böra godkännas. Något särskilt
stadgande i det hänseende kammarrätten förordat lärer icke vara erforderligt,
då enligt förordningen den 12 juni 1885 om rätt för parter i
kommunala mål och vissa fattigvårdsmål att med posten insända besvärsskrifter
och övriga handlingar dylik rätt gäller även i fattigvårdsmål.
82 § (83 § i kommitténs förslag).
Klagan över I 83 § av kommitténs förslag stadgas i överensstämmelse med 49
rätt™™beslut § fattigvårdsförordningen, att klagan ej må föras över kammarrättens
ej tillåten, beslut i fattigvårdsmål.
82 Kommitténs förslag i denna del, varemot erinran ej förekommit,
kommitténs Bynes mig höra godtagas, allenast med en redaktionell ändring, betingad
förslag.) av det utav mig föreslagna tillägget i 81 § 5 mom. beträffande klagan
över beslut i ärende, som avses i 61 § 1 mom.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
505
88 § (84 § i kommitténs förslag).
1 84 § av kommitténs förslag stadgas:
»Vill någon söka ändring i Konungens befallningshavandes utslag,
varigenom lian dömts till tvångsarbete enligt 77 §, äger lian att ingiva
sina till Konungen ställda besvär till Konungens befallningshavande
innan klockan tolv å åttonde dagen, räknad, om lian är häktad, från
det utslaget för honom avkunnades, men i annat fall från det beslutet
delgavs honom. Konungens befallningshavande infordrar yttrande över
besvären från vederbörande, om anledning därtill förekommit, samt insänder
därefter ofördröjligen handlingarna tillika med eget utlåtande till
Konungens nedre justitierevision.
I sammanhang med prövning av besvär, som här sägs, må ock
komma under bedömande lagligheten av den dömde enligt 76 eller 77 §
tilldelad varning.
Vid klagan över beslut, som särskilt meddelats om någons häktande
eller kvarhållande i häkte, vare» tiden för besvärs ingivande icke inskränkt
till viss tid.
Behöver häktad person biträde vid besvärens författande, loge
Konungens befallningshavande anstalt, att det erhålles.»
Härom anför kommittén i motivema:
»Så länge besvär i mål enligt lagen angående lösdrivares behandling den 12
juni 1885 avgöras i högsta domstolen, har kommittén ansett lämpligast, att även
klagan i de mål, varom nu är fråga, prövas där, vadan ej någon ändring gjorts
i stadgandet i 50 § fattigvårdsförordningen i detta avseende. Däremot skiljer sig
förslaget från sistnämnda lagrum i åtskilliga avseenden. Sålunda har, sedan anhängiggörandet
av talan i dessa mål överlämnats åt allmänna åklagaren, besvärsrätt
ej synts böra medgivas annan än den till tvångsarbete dömde. I sammanhang
med införande av rätt att häkta i dessa mål har föreslagits ett stadgande
om rätt att klaga över Konungens befallningshavandes beslut angående häktning.
I enlighet med vad som stadgats i lagen om lösdrivares behandling har här
också upptagits stadgande om rätt för häktad att erhålla biträde vid besvärs författande.
— Beslut om varning enligt 77 § av Konungens befallningshavande bör
ej få överklagas, men högsta domstolen har naturligen vid prövning av besvär
över tvångsarbetes ådömande också att pröva lagligheten av varning, som kan
föranleda till tvångsarbetes ådömande.»
I några avgivna yttranden har mot detta stadgande anmärkts, att
rätt till klagan borde medgivas allmän åklagare eller fattigvårdsstyrelse
för det fall, att talan om tvångsarbetes ådömande blivit ogillad eller
åklagaren eller fattigvårdsstyrelsen finner den ådömda påföljden för
lindrig.
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.)
Klagan över
Kung!. Maj:ls
befallningshavandes
utslag i mål
om tvångsarbete.
83 §.
(84 § i
kommitténs
förslag.)
Kommittén.
Yttranden.
64
506
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Departe
ments
chefen.
Vad som föranlett kommittén att utesluta sådan klagan, som med
förenämnda erinringar avses, torde bland annat hava varit analogien med
lösdrivarlagen, enligt vilken endast den, som blivit dömd till tvångsarbete,
äger fullfölja talan mot Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut. Därjämte
har, såsom av motiverna framgår, den omständigheten inverkat,
att enligt förslaget anhängiggörandet av talan i dessa mål överlämnats
åt allmänna åklagaren.
Enligt vad jag föreslagit skall det ankomma på fångvårdsstyrelse
att väcka och föra talan hos Kungl. Maj:ts befallningshavande om tvångsarbetes
ådömande. Skäl synes mig då saknas att utesluta fattigvårdsstyrelsen
från rätt att, såsom i 50 § fattigvårdsförordningen är densamma
medgivet, fullfölja talan mot befallninghavandens utslag. Jag har därför
låtit kommittéförslagets 84 § undergå omarbetning i nu antydd riktning.
Om rätt till klagan medgives fattigvårdsstyrelsen, bör därunder innefattas
även de fall, då Kungl. Maj:ts befallningshavande låtit bero vid
varning. Enligt praxis har hittills jämväl den varnade fått föra talan
mot befallningshavandens beslut angående varning även utan sammanhang
med klagan över beslut om ådömande av tvångsarbete (Nytt jur. arkiv
1912 s. 20), och synes mig något hinder härför ej böra uppställas.
Olika meningar hava i praxis gjort sig gällande, huruvida eller i vad
män, efter det Kungl. Maj:ts befallningshavande i mål om tvångsarbete
låtit bero vid varning, från fångvårdsstyrelse^ sida erfordras vidare
åtgärd mot den felande, innan styrelsen kan få denne för fortsatt
underlåtenhet att inställa sig till arbete dömd till tvångsarbete. Det
har därvid uttalats, dels att vidare åtgärd från styrelsens sida ej erfordras,
dels att såsom villkor för tvångsarbetes ådömande bör uppställas,
att, efter det befallningshavandens varning meddelats, den felande av
fattigvårdsstyrelsen föresatts arbete och sedermera visat tredska, dels ock
slutligen, att efter den av befallningshavanden meddelade varningen den
felande bör hava visat tredska och, därför av fattigvårdsstyrelsen varnad,
underlåtit att rätta sig efter sålunda meddelad varning (Nytt jur. arkiv
1906 s. 360 och 1916 s. 335).
Jag skall icke här inlåta mig på frågan, vilken av dessa uppfattningar,
som enligt fattigvårdsförordningen må vara den riktiga; för den
nya lagstiftningens del synes det mig dock böra fastslås, att den av
Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelade varningen saknar annan
betydelse för utgången av ett senare mål om ådömande av tvångsarbete
för fortsatt tredska än att densamma såsom en försvårande omständighet
kommer i betraktande vid avgörande av frågan, huruvida i
det senare målet tvångsarbete skall didömas och tiden därför, eller
Kung1. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 135.
507
om det ännu en gång skall fä bero vid varning. Vid sådant förhållande
och med hänsyn till den ovan uttalade uppfattningen, att talan
mot beslutet om varning utan sammanhang med klagan över beslut om
ådömande av tvångsarbete bör få äga rum, torde det icke vara behövligt
att i sammanhang med prövning av besvär över befallningshavandens
utslag i det senare målet få lagligheten av den tidigare av befallningshavanden
meddelade varningen bedömd, i följd varav den i kommittéförslagets
84 § 2 stycket gjorda hänvisningen till samma förslags
77 § torde böra utgå.
84 § (85 § i kommitténs förslag.)
I 85 § av kommittéförslaget föreskrives, att för klagan över Kungl.
Majrts befallningshavandes beslut i andra frågor, som beröras i fattigvårdslagen,
än förut sagts, gäller, efter varje saks beskaffenhet, vad om besvär
över befallningshavandens beslut är i kommunallagarna eller eljest stadgat.
En motsvarande bestämmelse återfinnes i 48 § 2 mom. fattigvårdsförordningen.
Kommittén framhåller, att dessa mål på grund av stadgandena i
lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt den 26 maj 1909 i allmänhet torde
tillhöra regeringsrätten.
Mot förevarande stadgande synes mig intet vara att erinra.
85 §. (86 § i kommitténs förslag.)
Kommittéförslaget upptager i 86 § ett stadgande av innehåll, att
Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag, varigenom förordnats om meddelande
av fattigvård åt nödställd person, går i verkställighet utan hinder
därav att klagan förts.
Vad sålunda föreslagits överensstämmer väsentligen med bestämmelsen
i 48 § 4 mom. fattigvårdsförordningen.
Det föreslagna stadgandet, som ej föranlett anmärkning, torde böra
godtagas.
Klagan över
Kungl. Maj:ts
befallningshavandes
beslut i andra
frågor.
84 §.
(85 § i kommitténs
förslag.)
Departe
ments
chefen.
Verkställighet
utan hinder av
klagan.
85 §.
(86 § i
kommitténs
förslag.)
Departe
ments
chefen.
508
Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
Övergångsstadgande
ang. hemortsrätt
och ersättningsskyldighet
m. m.
86 §.
(87 § i
kommittén»
förslag.)
Kommittén.
Yttrande.
11 KAP.
Övergångsbestämmelser.
86 § (87 § i kommitténs förslag.)
I 87 § av kommitténs förslag stadgas:
»Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den 1 januari
191 . .; dock att därvid skall iakttagas,
att envar behåller den hemortsrätt, han ägde vid nämnda tid, intill
dess han enligt stadgandena i denna lag förvärvat annan sådan, samt
att vad i denna lag stadgas angående ersättning för fattigvård av
fattigvårdssamhälle eller enskild person icke skall tillämpas i fråga om
fattigvård, som börjat utgå, innan lagen trätt i kraft.»
Kommittén anför i motiverna:
»Då det efter den nya lagens ikraftträdande blir fråga om att bestämma
en persons hemortsrätt, kommer det givetvis under en lång tid framåt ej sällan
att inträffa, att undersökningen måste gå tillbaka till tiden före lagens ikraftträdande,
samt följaktligen förhållanden under den tid, då 1871 års förordning
varit gällande, göras till föremål för bedömande. Av praktiska skäl synes det
vara lämpligast, att i sådant fall de på hemortsrätten inverkande förhållandena
under ett visst år bedömas efter den lag, som gällde vid nämnda tid; eljest skulle
på grund av de ändrade bestämmelserna i den nya lagen åtskilliga olägenheter
uppkomma. Med hänsyn härtill har kommittén föreslagit, att eu var bibehålies
vid den hemortsrätt, han ägde vid tiden för den nya lagens ikraftträdande, intill
dess han enligt samma lags stadganden förvärvat annan hemortsrätt.
På grund av de förändrade bestämmelser, som i den nya lagen föreslagits
rörande rätt till ersättning för lämnad fattigvård av fattigvårdssamhälle samt beträffande
den tid, inom vilken och det sätt, varpå dylik ersättning skall sökas, kar
bland övergångsbestämmelserna upptagits stadgande därom, att den nya lagens
bestämmelser i denna del icke skola tillämpas i fråga om fattigvård, som börjat
utgå, innan lagen trätt i kraft. Detsamma har uttalats rörande ersättning av
enskild person.»
Kammarrätten anmärker, att övergångsstadgandet beträffande ersättningsskyldighet
lider av den olägenheten, att här avsedd fattigvård, som
utgått enligt 2 § i gällande fättigvårdsförordning men jämlikt den nya
fattigvårdslagen vore att hänföra till obligatoriskt understöd, icke behövde,
ens i den män densamma belöpte å tiden efter lagens ikraftträdande,
gottgöras av hemortskommun eller försörjningspliktig. Då skäl
enligt kammarrättens mening saknas för en dylik anordning, torde orden
»börjat utgå» böra utbytas mot »utgått».
Kungl. Maj:ts Nåd Proposition Nr 135.
509
Kammarrätten anser vidare en särskild övergångsbestämmelse vara
erforderlig beträffande klagan i fattigvårdsärenden samt anför:
»Om exempelvis, därest klagorätten ordnas på sätt kommittén föreslagit,
eu fattigvårdsstyrelse genom beslut, som delgivits sökanden 25 dagar innan den
nya lagen träder i kraft, avslagit ansökning om fattigvård och sökanden vill
överklaga beslutet, skulle enligt kommitténs förslag besvärstiden faktiskt inskränkas
till allenast fem dagar. Kammarrätten ifrågasätter, huruvida icke beträffande
talans fullföljande föreskrift borde meddelas, att i fattigvårdsärenden, som före
lagens ikraftträdande avgjorts av fattigvårdsstyrelse, skall gälla, vad förut varit
stadgat.»
Vad kammarrätten hemställt synes mig böra iakttagas. Då tiden
för det tvångsarbete, som enligt den nya lagen kan ådömas, är längre
än den i fattigvårds förordningen bestämda, torde böra föreskrivas, att
för förseelse, som ägt rum före lagens ikraftträdande, ej må åläggas
tvångsarbete å längre tid än i fattigvårdsförordningen stadgas. I övrigt
finner jag ej skäl att föreslå avvikelse från kommitténs förslag.
87 §. (88 § i kommitténs förslag.)
I 88 § i sitt förslag har kommittén upptagit ett stadgande av detta
innehåll:
»Genom denna lag upphävas
förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården tillika med alla
de stadganden, vilka innefatta ändring eller förklaring av nämnda förordning
eller tillägg därtill;
kungörelsen den 9 oktober 1891 angående delgivning genom offentlig
myndighets försorg av vissa utslag i fattigvårdsmål;
så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stadgat
stridande mot denna lags bestämmelser.»
I detta stadgande, mot vilket anmärkning ej förekommit, synes mig
ej böra vidtagas annan ändring, än att, med hänsyn till att i 61 § 1
mom. av mig föreslagits intagande av föreskrift om de handlingar, vilka
böra fogas vid ansökningar om gottgörelse av statsmedel för utgiven
fattigvård, stadgande lärer böra meddelas om upphävande jämväl av
kungörelsen den 21 augusti 1885 angående handlingar, som böra bifogas
ansökningar om ersättning av statsmedel för fattigvårdskostnader.
Departe
ments
chefen.
Författningar,
som upphävas
genom den
nya lagen.
87 §.
(88 § i
kommitténs
förslag.)
Departe
ments
chefen.
510
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Val av fattigvårdsstyrelse
första gången.
88 §.
(89 § i
kommitténs
förslag.)
Kommittén.
Departe
ments
chefen.
88 §. (89 § i kommitténs förslag.)
I 89 § av kommittéförslaget stadgas följande:
»I fattigvårdssamhälle på landet, där särskild fångvårdsstyrelse ej
finnes, väljes sådan å ordinarie kommunalstämma i december månad året
näst före det, då lagen träder i tillämpning.»
Kommittén anför:
»Lagens ikraftträdande har föreslagits skola ske vid ett årsskifte. För att
den såsom obligatorisk föreslagna fattigvårdsstyrelsen skall kunna vara färdig att
då träda i verksamhet, är det nödvändigt, att val av ledamöterna i denna äger rum
vid de ordinarie decemberstämmorna året innan lagen träder i kraft; förslaget
upptager ett stadgande härom. Detta förutsätter emellertid, att lagen i god tid dessförinnan
promulgeras.»
Vad kommittén i denna § föreslagit synes mig böra godkännas.
I 11 § har av mig föreslagits, att minst en av ledamöterna i
fattigvårdsstyrelsen och minst en av suppleanterna skall vara kvinna;
vidare skola enligt samma §, i olikhet mot vad för närvarande gäller,
också i städerna suppleanter utses. Aven vissa andra av bestämmelserna
i 11 och 12 §§ sakna motsvarighet i fattigvårdsförordningen eller
avvika från dess stadganden.
Med hänsyn till dessa omständigheter torde det vara nödvändigt,
att föreskrift meddelas därom, när en övergång till vad sålunda skall
gälla bör inträda. 1 dessa hänseenden lärer böra stadgas, dels att i
fattigvårdssamhälle på landet, där särskild fångvårdsstyrelse redan finnes,
bestämmelserna i 11 och 12 §§ skola lända till efterrättelse redan vid
ordinarie kommunalstämman i december året näst före det, då lagen
träder i kraft, om val av ledamöter och suppleanter då skall äga rum,
dels att i annat fall nämnda bestämmelser böra bringas till tillämpning
vid första efter lagens ikraftträdande infallande val och dels att i stad
ledamöter och suppleanter skola i enlighet med samma bestämmelser
utses vid det tillfälle, då val av ledamöter infaller första gången efter
det lagen trätt i kraft.
89 §. (ny).
Tid för regie- Då efter lagens ikraftträdande någon tid lärer komma att förflyta,
^anrfe ''för innan reglemente, som avses i 8 §, hinner bliva uppgjort och av fattigfaststäi/eise.
vårdssamhället antaget samt därefter av Kungl. Maj :ts befallningshavande
89 fastställt, men det är av betydelse, att det icke dröjer allt för länge,
- innan reglemente kommer till stånd i de kommuner, där sådant finnes
511
Kung}. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
vara eiforderlig^ torde det vara på sin plats att bland övergångsbestämmelserna
införes en föreskrift om den tid, inom vilken reglemente eller
ansökan om befrielse från skyldighet att hava sådant skall ingivas till
kung]. Maj:ts befallningshavande; och torde det lämpligen böra stadgas,
att reglemente skall före utgången av år 1919 underställas Kung!. Maj:ts
befälImngshavandes prövning och att ansökan om befrielse från skyldighet
att hava dylikt reglemente skall göras före den 1 april 1919. Kung],
Maj:ts befallningskavandes beslut i anledning av ansökan om sådan befrielse
torde kunna meddelas i så god tid, att åtminstone därest besvär
över beslutet ej föres, reglemente kan hinna av fatttigvårdssamhället antagas
och till befallningshavanden ingivas före utgången av år 1919.
90 §. (90 § i kommitténs förslag.)
I denna § har kommittén upptagit ett stadgande av följande lydelse:
»Med fullständigt ordnande av de i 31 och 33 §§ omförmälda anstalter
må anstå under en tid av tio år från det denna lag trätt i kraft.
Under övergångstiden ankommer det på Konungens befallningshavande
i samråd med den i 44 § omförmälda inspektionsmyndigheten
att söka åstadkomma ordnande inom kommunerna av sådana anstalter,
i fall där så anses lämpligt genom överenskommelser mellan kommunerna
om gemensam anstalt; och må såsom anstalt av det ena eller
andra slaget godkännas redan befintlig anstalt, som är eller kan göras
lämplig för ändamålet.»
Med hänvisning till. vad kommittén vid 31—34 §§ (sid. 159) anfört
framhåller kommittén, att då anordnandet av fattigvårdsanstalter i den
utsträckning kommittén avsett naturligtvis icke kan äga rum omedelbart
efter lagens tillkomst, ett övergångsstadgande även i denna del blivit
nödvändigt.
Från några håll har erinrats, att en övergångstid i förevarande hänseende
om 10 år vore för kort.
Kammarrätten föreslår, under hänvisning till vad kammarrätten anfört
beträffande den av kommittén föreslagna inspektionsmyndigheten,
att orden js>i samråd med den i 44 § omförmälda. inspektionsmyndigheten»
måtte utgå ur andra stycket av förevarande §.
. M.ecl den förändrade anordning, som enligt vad jag föreslagit skulle
givas inspektionsmyndigheten, bör bestämmelsen om samråd med denna
myndighet utgå. Möjligt är ju att den föreslagna övergångstiden i vissa fall
Anordnandet
av fattigvårdsanstalter.
90 §.
Kommittén.
Yttranden.
Departe
ments
chefen,
512
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
kan visa sig vara för knappt tilltagen, men å andra sidan lärer det vara
nödvändigt, om man inom rimlig tid vill vinna syftet med bestämmelserna
om anstaltsvård, att ej medgiva längre övergångstid. Skulle mot
förmodan, efter det lagen tillämpats några år, bliva tydligt, att det ej
går att ordna anstaltsväsendet inom föreskriven tid, torde en ändring av
lagen på denna punkt kunna åstadkommas. En annan utväg vore,^ att
Kungl. Maj:t tillerkändes rätt att i fall, då synnerliga skäl förelåge,
medgiva anstånd, men måhända skulle dröjsmål uppstå i fråga om anstaltsväsendets
ordnande, därest någon utväg stode öppen att mot slutet
av övergångstiden på detta sätt vinna uppskov. Jag anser mig därför
böra tillstyrka kommittéförslaget på denna punkt.
91 §. (91 § i kommitténs förslag.)
Denna § lyder i kommitténs förslag sålunda:
Roteindeining, »1 mom. I fattigvårdssamhälle, där roteindelning finnes införd, då
enskilda fat- jjeima lag träder i kraft, må roteindelningen fortfarande bestå, intill dess
*''häfien* till- densamma enligt 8 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvårskottsavgifter,
(ien blivit upphävd, dock ej längre än till utgången av femte året efter
si §.'' det lagen trätt i kraft; och skall för sådant fattigvårdssamhälle fortfarande
gälla vad nämnda förordning innehåller beträffande roteindelning
och fattigvården i samhälle med roteindelning.
2 mom. Därest vid lagens trädande i kraft tillskottsavgift utgår
eller enskilt fattigvårdssamhälle finnes, som omförmäles i 34 § fattigvårdsförordningen,
må därvid förbliva, så länge träffad överenskommelse
eller given föreskrift gäller; och skall för sådant fall lända till efterrättelse
vad i nämnda förordning stadgas.
3 mom. Där på grund av stadgandet i 31 § 1 mom. lattigvårdsförordningen
vid lagens trädande i kraft ersättning av staten utgår
till fattigvårdssamhälle för fattigvård åt person, tillhörande manskapet
vid krigsmakten eller anställd såsom arbetare eller hantverkare vid kronans
varv eller verkstäder, eller åt hans hustru eller minderåriga barn,
skall, så länge fattigvården utgöres, fattigvårdssamhället äga att fortfarande
därför åtnjuta ersättning enligt förut gällande grunder.»
Kommittén. Kommittén erinrar om att enligt förslaget nu gällande bestämmel
ser
om roteindelning, enskilda fattigvårdssamhällen, tillskottsavgifter samt
om statens ersättningsskyldighet beträffande krigsmanskap och arbetare
eller hantverkare vid kronans varv eller verkstäder m. fl. skola upphävas
samt hänvisar till vad kommittén förut i motiverna i dessa hänseenden
anfört.
Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 135. Öl o
Kammarrätten har vid denna § anmärkt dels beträffande 1 mom.
att uttrycket »dock ej längre än till utgången av femte året efter det
lagen trätt i kraft» torde böra förtydligas till »dock ej längre än fem
år efter det lagen trätt i kraft», dels ock i fråga om 3 mom., att då
fattigvård enligt § 31 fattigvårdsförordningen icke utgår till person,
medan han ännu tillhör manskapet vid krigsmakten eller är anställd såsom
arbetare eller hantverkare vid kronans varv eller verkstäder, en
omredigering av förevarande mom. synes erforderlig.
De av kammarrätten föreslagna redaktionella jämkningarna synas
höra vidtagas. I övrigt lärer förslaget i dessa delar böra vinna godkännande.
92 § (92 § i kommittéförslaget.)
Såsom kommitténs historiska framställning utvisar, var den äldre
fattigvårdslagstiftningens huvudsakliga syfte att bekämpa bettleriet. Även
fattigvårdsförordningen innehåller de bestämmelser, som för närvarande
gälla om bettleri, men i vissa fall hänvisas jämväl till lösdrivarlagen.
Fattigvårdsförordningen definierar i 38 § en bettlare såsom den, som
»med ord eller åtbörder begär allmosa av annan än den, vilken enligt
11 § bör anmälan om behov av fattigvård emottaga». Förordningen
söker verka för bettleriets bekämpande dels därigenom att de, som verkligen
äro i behov av hjälp, få sådan genom fattigvårdsmyndigheternas
försorg, och dels därigenom att de, som kunna förtjäna sitt uppehälle
men på grund av lättja avhålla sig därifrån, så snart de söka anlita utvägen
att förskaffa sig sitt uppehälle genom bettleri, bliva föremål för
tvångsåtgärder. I förstnämnda avseende uttalas i fattigvårdsförordningen
(9 §), att varje fattigvårdssamhälle har att vid anordnandet av
sin fattigvård tillse, »att bettlande må förekommas». I det andra avseendet
föreskrives huvudsakligen följande: Inom varje fattigvårdssamhälle
skola utses tillsyningsmän (39 §), vilka, jämte det de äga mottaga ansökningar
om fattigvård, hava att anhålla bettlare och förfara med dem
enligt i förordningen (40 §) närmare givna föreskrifter. Reglerna äro
olika för dem, som fyllt 15 år, och för yngre. År anhållen bettlare
över 15 år och berättigad till fattigvård enligt 1 § fattigvårdsförordningen,
anmäler tillsyningsmannen fallet hos fattigvårdsstyrelsen
för vederbörlig åtgärd. Erfordras ej fattigvård, beror den vidare åtgärden
på, om bettlaren har hemvist inom fattigvårdssamhället eller icke.
I senare fallet har tillsyningsmannen att vidtaga åtgärd för hans beBihang
till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 65
Yttrande.
Departe
ments
chefen.
Bettleri.
92 §.
Gällande bestämmelser.
Kommitténs
förslag.
514 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
handling som lösdrivare genom vederbörlig myndighet; i det förra
skall tillsyningsmannen anmäla förhållandet hos fattigvårdsstyrelsen, som
då har att pröva, huruvida fattigvård enligt 2 § fattigvårdsförordningen
bör förekomma, samt i motsatt fall meddela bettlaren varning eller vidtaga
åtgärder i och för bettlarens behandling enligt lösdrivar lagen. Beträffande
bettlande barn gå föreskrifterna ut på att få barnen överlämnade
till vederbörande fattigvårdsstyrelse för erhållande av behövlig vård
och vidtagande av åtgärder för att förekomma bettleriets upprepande,
samt att föräldrar eller målsmän, som genom uppmaning eller eljest
föranlett barnet att bettla, skola efterhållas och eventuellt underkastas
behandling enligt lösdrivarlagen.
Fattigvårdsförordningen upptager vidare bestämmelser angående gäldande
av forslingskostnaden, som i vissa fall, särskilt då det gäller hemforsling
av bettlande barn, betalas av fattigvårdssamhället, men eljest av
staten (43 §). Slutligen meddelas en erinran till krono- och stadsbetjänte
att använda all uppmärksamhet till förekommande av bettlande
samt, så vitt på dem kan bero, lämna fattigvårdsstyrelse och tillsyningsman
den handräckning, som kau påkallas (45 §).
Kommittén har bland övergångsbestämmelserna, i 92 §, upptagit
ett stadgande av följande lydelse:
»I stället för vad i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården
är stadgat till förekommande av bettleri samt om barn, som
bettlar eller vanvårdas, skola följande bestämmelser gälla:
1 mom. Envar, som efter fyllda femton år gör sig förfallen till
bettleri, må anhållas och, där han ej är i den nödställda belägenhet, att
han bör erhålla fattigvård, behandlas såsom lösdrivare, på sätt i lagen
angående lösdrivares behandling är stadgat.
Till enahanda behandling gör sig den förfallen, vilken tillåter barn
under femton år, som står under hans vård, att bettla eller använder
barn eller andra att bettla för sin räkning.
2 mom. Om barn under femton år anträffas bettlande eller befinnes
vara vanvårdat, skall fattigvårdsstyrelsen, där åtgärd anses böra vidtagas,
varom stadgas i lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt
vanartade och i sedligt avseende försummade barn, göra anmälan till
vederbörande barnavårdsnämnd eller i annat fall förfära på sätt styrelsen
finner vara av omständigheterna påkallat.
3 mom. Inom varje/attigvårdssamhälle skall fattigvårdsstyrelsen anställa
behövligt antal tillsyningsmän, vilka hava att anhålla bettlare och inställa
dem, därest de ej på grund av föreliggande fattigvårdsbehov böra över
-
515
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr
lämnas till samhällets fattigvårdsstyrelse, å landet hos kronofogde eller
länsman och i stad hos stadsfiskal.
hör detta sitt bestyr åtnjuter tillsyningsman den ersättning, som
fattigvårdssamhället efter förslag av fattigvårdsstyrelsen bestämmer.»
I motiveringen härför framhåller kommittén, efter att hava ur sin
statistik för år 1907 lämnat en del uppgifter angående antalet tillsyningsman
över bettlare och av dem anmälda fäll av bettleri m. in., att
bestämmelserna om bettleri rätteligen ej synas hava sin plats i fättigvårdslagstiftningen
i annan mån än i fråga om de åtgärder, som från
fattigvårdens sida kunna göras för att förebygga bettleriet. Kommittén
anför härefter vidare:
»För så vitt det åter gäller vidtagande av tvångsåtgärder mot bettleriet,
synas stadgandena böra tillhöra lösdrivarlagstiftningen; dit hänvisar också fattigvårdsförordningen
i avseende å den närmare beskaffenheten av de tvångsåtgärder,
som skola vidtagas i sagda syfte. Praktiskt sett sammanfaller bettleriet även
med de förseelser, som behandlas i lösdrivarlagen. Både det sysslolösa kringstrykandet
och ett lättjefullt levnadssätt, som medför våda för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet, äro mycket ofta, att ej säga oftast, förbundna med bettleri.
Med hänsyn härtill har kommittén, i vars uppdrag jämväl ingår en revision
av lösdrivarlagstiftningen, avsett att i sammanhang därmed också behandla bettleriet,
för så vitt gäller ingripande däremot medelst tvångsåtgärder. Yad angår
förfarandet i avseende å barn, som beträdas med bettleri, kommer frågan om dem
att av kommittén närmare behandlas i sammanhang med lagstiftningen om barnavården,
vilkens omarbetning jämväl uppdragits åt kommittén. Särskilt lagstiftningen
om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn beröres
härav.
Då emellertid bestämmelser till motverkande av bettleriet icke kunna undvaras
och således ett uteslutande av dessa ur fattigvårdsförordningen icke låter
sig göra med mindre andra sättas i stället, har kommittén, i avbidan på framläggande
av förslag till ny lösdrivarlag, föreslagit intagande bland övergångsstad
fandena
i fattigvårdslagen av provisoriska bestämmelser i ämnet, motsvarande i
uvudsak fattigvårdsförordningens föreskrifter med de modifikationer, som betingas
utav de av kommittén föreslagna ändringarna i nämnda lagstiftning samt tillkomsten
av lagstiftningen om vanartade och i sedligt avseende försummade barn.
Härvid har icke ansetts nödigt att upprepa den i fattigvårdsförordningens
38 § meddelade definitionen på bettleri. Innebörden av detta begrepp torde
vara så pass klar, att någon definition icke behöves; i varje fall synes denna
innebörd icke bliva klarare genom den i nyss angivna lagrum meddelade definitionen.
Genom hänvisningen till lösdrivarlagen i avseende å den, som beträdes med
bettleri utan att vara berättigad till fattigvård, har fastslagits vad redan nu gäller,
att lösdrivarlagens föreskrifter i avseende å varning, dömande till tvångsarbete
m. m. skola gälla även om bettlare, liksom i avseende å den, som på i lagen
angivet sätt främjar eller föranleder bettleri av barn eller andra. Yad fattigvårds
-
Kommittén.
Yttranden.
Departe
ments
chefen.
5 [ (3 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
förordningen innehåller om varning i visst fall genom fångvårdsstyrelse!! liar
ansetts icke böra upptagas; stadgandet lärer icke hava någon praktisk betydelse.
I 13 § 2 mom. av gällande fattigvårdsförordning stadgas, att fångvårdsstyrelse
då anmälan göres, att barn bettlar eller att det vanvårdas, bör förskaffa
si er underrättelse om förhållandet och i anledning därav förfara på sätt styrelsen
finner vara av omständigheterna påkallat. De fall, som här avses, ankomma efter
utfärdandet av lagen den 13 juni 1902 angående uppfostran åt vanartade och i
sedligt avseende försummade barn i regel pa barnavårdsnämnds. behandling.
Bettleriet innebär nämligen oftast ett försummande av barnet i sedligt avseende,
där det ej rent av är att fatta som vanart, och kroppslig vanvård innefattar i
regel också ett försummande i sedligt avseende. Där bettleriet eller vanvården
åter har sin grund i ett föreliggande nödställt läge, blir det givetvis fattigvårdsmyndighetens
uppgift att lämna nödig hjälp och den blir då i tillfälle att i samband
härmed ingripa mot bettleriet eller vanvården. Det kan emellertid tänkas,
att bettleriet eller vanvården varken är att hänföra under nyssnämnda lag eller
en följd av ett nödtillstånd, som ur sådan synpunkt påkallar fattigvårdsmyndighetens
ingripande. Vid den revision av bamavårdslagstiftningen, som kommittén
har att företaga, kommer också att tagas i övervägande, huru denna lucka i lagstiftningen
ändamålsenligast bör fyllas. I avbidan härpå har kommittén ansett
sig böra såsom övergångsbestämmelse upptaga ett stadgande av huvudsakligen
samma innehåll som 13 § 2 mom. fattigvårdsförordningen med tillägg av en utav
den nämnda lagen av den 13 juni 1902 betingad hänvisning till denna lag.
Med den ringa utveckling polisväsendet, särskilt å landsbygden, ännu erhållit,
torde det vara lämpligt att bibehålla de kommunala tillsyningsmännen.
Dessä böra naturligen avlönas av kommunen, som också bör bekosta av dem för
uppdragets utförande företagna resor för att inställa bettlare hos polis- eller annan
myndighet^
Kunql. Majt:s befallning skavande i Skaraborgs län anser, att då ifrågavarande
stadganden icke torde kunna anses såsom övergångsbestämmelser
i vanlig mening, desamma böra, därest de ej kunna överföras till
andra författningar, upptagas i en särskild förordning.
Kammarrätten erinrar beträffande 3 mom., att enahanda bestämmelser,
som i lösdrivarlagen 2 § 1 mom. och 16 § finnas meddelade i fråga om
de myndighetspersoner, hos vilka lösdrivare skola inställas, självfallet
böra gälla även beträffande dem, hos vilka enligt här avsedda mom. inställelse
av bettlare skall äga rum. Eu ändring av ifrågavarande mom.
i enlighet med vad nu anförts synes därför kammarrätten erforderlig.
Den ändring i kommitténs förslag ifråga om minderårighetsgränsen
(1 §), som av "mig förordats, föranleder motsvarande ändringar i förevarande
lagrum. I övrigt synes mig någon annan avvikelse från kommitténs
förslag i denna del icke böra äga rum än att i 3 mom. göres en
hänvisning till lösdrivarlagen beträffande de polismyndigheter, inför vilka
bettlare skola inställas.
Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 1.35.
517
Redan förut har jag varit i tillfälle att beröra frågan om
Kommunala pensionstillskott och sjuk vårdsbidrag utan
fattigvårds karaktär.
Jag övergår nu till en närmare behandling av detta ämne. Pensionssty
I underdånig skrivelse den 24 januari 1917 har pensionsstyrelsen ställning™™
hemställt, att Kungl. Majt måtte förelägga riksdagen följande förslag till 24 januari
lag angående kommunala pensionstillskott och sjukvdrdsbidrag: »Finnes
pension (understöd),''som tilldelas person jämlikt iagen om allmän pensionsförsäkring
den 30 juni 1913, ej vara tillräcklig för hans försörjning och
är pensionstagaren i följd därav i behov av fattigvård, äger den kommun,
till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende hör, att i den ordning
och efter de grunder, som av kommunen bestämmas, till hans pension
lämna ett tillskott i penningar eller naturaförmåner, vilket icke skall
anses såsom fattigvård. Sådant tillskott kan efter omständigheterna indragas
eller jämkas.
Därest kommun gemensamt med pensionsstyrelsen ikläder sig kostnader
för åtgärder till förebyggande eller hävande av arbetsoförmåga
hos person, som i fattigvårdshänseende hör till kommunen, skall kommunens
andel av nämnda kostnader icke räknas som fattigvård.))
I skrivelsen erinrar pensionsstyrelsen i fråga om de kommunala Pensionspensionstillskotten,
att en av pensionsförsäkringsverksamhetens huvudupp- tlllskottgifter
är att bereda försörjning under en tryggad och socialt värdig form
åt sådana obemedlade och mindre bemedlade personer, vilka till följd av
ålderdom eller eljest genom arbetskraftens förlust eller nedsättning blivit
oförmögna att längre förskaffa sig sitt uppehälle; att den pension (avgiftspension,
pensionstillägg och understöd), som försäkringen lämnar,
även om den av kostnadsskäl måste bliva anspråkslös till sitt belopp,
dock är avsedd att i allmänhet jämte pensionärens övriga inkomster bereda
honom försörjning utan anlitande av fattigvård eller hjälp av enskilda,
att försäkringen emellertid icke har förutsättningar att kunna
fylla nämnda uppgift redan från verksamhetens början, utan att detta
kan förväntas ske först då försäkringen nått sin fulla utveckling, d. v. s.
efter 40 å 50 års förlopp; att på grund av flera samverkande omständigheter
de pensioner, som från försäkringen under en ganska lång
tid framåt komma att utgå, bliva relativt små och avsevärt lägre än
vad sedermera blir fallet; att vid pensionsförsäkringslagens antagande
statsmakterna ej heller utgått från den förutsättning, att de från försäkringen
under de närmaste årtiondena utgående beloppen skulle i någon
518
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
mera nämnvärd omfattning bliva tillräckliga att tillsammans med vederbörande
pensionärers övriga inkomster förslå till fyllande av de mer
trängande levnadsbehoven utan att tvärtom framhållits, att under den
första tiden pensionerna med sina starkt reducerade belopp skulle, särskilt
på dyra platser, bliva otillräckliga att bereda pensionärerna en
självständig försörjning; att det emellertid måste anses önskvärt, att
pensionärerna i så stor utsträckning som möjligt erhålla sin försörjning
utan anlitande av fattigvården, även om denna utväg måste sökas utanför
pensionsförsäkringen, enär man i motsatt fall riskerar att redan från början
tappa bort en av försäkringens viktigaste uppgifter, nämligen att söka
bereda sina pensionärer en självständig försörjning, samt att åtgärder i
syfte att utom ramen av offentlig eller enskild fattighjälp skapa eu
lämplig form för det tillskott till pensionärernas försörjning, som kräves
med hänsyn till pensionsbeloppens otillräcklighet, äro så mycket mera
påkallade, som dylika tillskott ej endast äro av betydelse under den
första verksamhetstiden, utan även allt framgent måste, om ock i mindre
omfattning förekomma på sådana platser med dyra levnadskostnader,
där pensionerna, även när de kommit upp i sina normala belopp, icke
motsvara kostnaderna för nödtorftig försörjning.
Vidare erinrar pensionsstyrelsen om att ålderdomsförsäkringskommittén
föreslagit en bestämmelse, som i det av Kungl. Maj:t framlagda
förslaget till lag om allmän pensionsförsäkring upptogs i något förändrad
form med följande lydelse: ))Finnes på grund av höga levnadskostnader
i den ort, där pensionstagare är bosatt, pensionen ej vara tillräcklig för
hans försörjning, äger den kommun, till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende
hör, att, därest han förut sökt efter förmåga ärligen
försörja sig, till hans pension lämna ett tillskott, vilket förty icke skall
anses såsom fattigvård. Sådant pensionstillskott må dock, evad det
utgår i penningar eller naturaförmåner, ej uppgå till högre årligt
värde än för man till 150 och för kvinna till 125 kronor; och kan tillskottet
av kommunen efter omständigheterna minskas eller indragas.»
Särskilda utskottet vid 1913 års riksdag uttalade i sitt utlåtande, att
utskottet funne förslagets syfte värt uppmärksamhet, men att det emellertid
syntes utskottet, att stadgandet borde anses falla utom ramen för
ett försäkringssystem, och att det icke vore osannolikt, att vad man
med detsamma velat vinna skulle kunna ernås på annan väg. Vid sådant
förhållande fann utskottet lämpligt låta bestämmelsen utgå ur lagförslaget.
Vid frågans behandling i riksdagen bifölls detta utskottets förslag.
Pensionsstyrelsen framhåller härefter, hurusom styrelsen under sitt
arbete med pensionsförsäkringslagens praktiska tillämpning mycket snart
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185. 519
bibragts insikt om det ogynnsamma läge, i vilket pensionsförsäkringen
kommit genom riksdagens nyssnämnda beslut, varigenom en för försäkringens
lyckliga genomförande nödvändig och viktig faktor uteslöts
utan att något annat sattes i dess ställe, samt att styrelsen under arbetets
vidare utveckling alltmer styrkts i uppfattningen, att bär förelåg
en betänklig lucka i lagstiftningen, och att styrelsen utan tvekan kunde
uttala, att behovet att så snart som möjligt få denna ofullständighet
kompletterad måste betraktas såsom trängande.
Styrelsen redogör därefter för förhållandena i Danmark, varest vissa
av de utav kommunala fattigvårdsmvndigheter utdelade understöd icke
medföra för understödstagaren några av de privat- eller offentligrättsliga
påföljder, som eljest äro eller kunna bliva förknippade med mottagandet
av fattigvård. °
Ur denna redogörelse må följande anföras:
»Man bär ganska allmänt sökt genomföra den principen, att då understödsbehovet
icke ar framkallat av något straffrätt eller klandervärt förhållande från
understodstagarens sida, utan. i mer eller mindre grad oförskyllt drabbat denne
uppbärandet av understödet icke bör vara förknippat med några särskilda påföljder.
bå aro understöd till bestridande av läkarvård och begravningskostnader
icke att betrakta som fattigvård. Detsamma gäller i huvudsak om kostnader för
uppfostran, underhåll och vård av blinda, dövstumma, idioter, sinnessjuka, epileptiker,
vanföra, lyfta, tuberkulösa, skrofulösa och lupus-sjuka, därest vården
ager rum å statsanslag eller under därmed jämförliga förhållanden. En dylik
undantagsställning tillkommer jämväl åtskilliga andra understöd, såsom underhåll
åt familjer, vilkas försörjare åtnjuta anstaltsvård för tuberkulos, understöd på
grund av sjukdom åt personer, som viss tid uppburit ersättning från sjukkassor
understöd till änkors barn m. m.
Vidare är att märka, att de kommunala myndigheterna enligt lag av den 13
mars 1908 hava befogenhet att tilldela personer över 60 år ålderdomsunderstöd,
av vilka understöd hälften återgäldas kommunen av staten. Dessa understöd
avse nödtorftig försörjning icke endast för den understödde, utan även för hans
familj, och äro icke att betrakta som fattigunderstöd.
Kommunala understöd utan fattigvårds karaktär utdelas dessutom av de
s. k. kommunala hjälpkassorna, vilken institution förskriver sig från år 1856 och
reglerats genom lag av den 29 april 1913. Dessa hjälpkassor äro helt fristående i
förhållande till fattigvårdsvasendet och stå under ledning av en av kommunens
invånare utsedd styrelse. Deras ändamål är att tillfälligt understödja värdiga
personer i deras strävan att förskaffa sig sin försörjning utan hjälp av fattigvärden.
Kassorna äro tillförsäkrade inkomster från vissa stämpelmedel, hundskattemedel
m. m. och åtnjuta dessutom bidrag från resp. kommuner samt även
från privata donatorers sida.
,mångåriga praktiska erfarenhet, som man beträffande kommunala understöd
utan fattigvårds karaktär förvärvat i Danmark, har givit vid handen, att
dessa understöd hava en synnerligen viktig uppgift att fylla. Till följd härav
har aven området för denna understödsverksamhet allt mer och mer utvidgats.»
520
Kunyl. Majds Nåd. Proposition Nr 135.
Härefter lämnar pensionsstyrelsen följande framställning rörande
pensionsförsäkringens nuvarande läge:
»För närvarande torde antalet personer, som uppbära pension från pensionsförsäkringen,
uppgå till omkring 215,000. För större delen av dessa utgör pensionens
högsta belopp 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna Endast
för det -jämförelsevis ringa antal, som under åren 191o och 1916 blivit oformogna
till arbete utgår ett något högre belopp, nämligen högst resp. 90 och lOo kronor
för man och resp. 84 och 98 kronor för kvinna. Pensionsbeloppen aro emellertid
ofta lägre, enär avdrag sker med hänsyn till den egna inkomsten. Medelpensionsbeloppet
är för närvarande cirka 61 kronor för man och 59 kronor for
kvmna.förre <jelen av n:imn(ja pensionärer torde utgöras av personer, som hittills
genom inkomster, härflytande från en liten rest av arbetsförmåga eller något
litet sparat kapital, eller genom bidrag från enskilda kunnat draga sig fram utan
understöd från det allmänna. De hava i regel under hela sitt liv ärligt stravat
att försörja sig själva, Övriga pensionärer hava visserligen nödgats att for sitt
uppehälle anlita understöd från fattigvården, men dock lyckats bibehålla eu relativt
självständig ställning. För många av dem har fattigunderstödet bestått
endast av ett mindre månatligt tillskott, under det att den huvudsakligaste delen
av deras försörjning bestritts av pensionen jämte någon liten egen inkomst.
Den oerhörda stegring i levnadskostnaderna, som under senaste tiden inträtt,
har bragt alla dessa pensionärer i ett synnerligen bekymmersamt läge,
De som hittills, om än med stora försakelser, kunnat halla sig fria från att
anlita allmänt understöd, se med varje dag den tidpunkt nalkas då de maste
vandra vägen till fattigvården. Många av dem, som förut erhållit bidrag till sin
försörjning från enskilda, kunna icke längre påräkna sådant, da deras otta under
mycket blygsamma omständigheter levande försörjare själva hårt tryckas av clyrtiden
Den grupp av pensionärer åter, som hittills haft något litet understöd
från fattigvården, måste ställa sig i allt större beroende av denna.
Den situation, som sålunda uppstått, är nedslående for såval pensionsforsäkringsverksamheten
som dess pensionärer. Det klagas ock å vissa hall over,
att gränsen mellan pensionsförsäkring och fattigvård håller pa att planas ut och
att pensionsförsäkringen under sådana förhållanden val kommer att medföra en
minskning i fattigvårdskostnaderna för kommunerna, men däremot icke den av
fattigvården oberoende självständighet, som avsetts med och som vant den bärande
tanken i hela den nya socialförsäkringsgrenen.
Därest föratnämnda, av ålderdomsförsäkringskommitten och Eders Kungl.
Mai:t föreslagna bestämmelse om rätt för kommunerna att tilldela pensionärer
pensionstillskott utan fattigvårds karaktär vunnit godkännande, torde forhallandena
nu ställt sig annorlunda. Understöd skulle då kunnat lamnas av kommunerna,
utan att emottagandet av detsamma behövt medföra den beroende stallning och
de påföljder i övrigt, som åtfölja fattigunderstöd.
Ofta hör man visserligen anföras, att emottagandet av fattigvård numera ej
anses motbjudande. Möjligt är, att så kan vara förhållandet i större stader, men
flerstädes och särskilt på landsbygden, där större delen av pensionärerna ar bosatt
betraktas dock fortfarande hänvändelsen till fattigvården som den sista härda
utvägen, som ej anlitas förr än alla andra möjligheter till försörjning aro uteslutna.
Man får emellertid icke göra sig skyldig till den missuppfattningen, att de
missförhållanden, för vilka det nu gäller att råda bot, orsakats uteslutande av nu
Kungl. Maj .is Nåd. Proposition Nr 13.5. 521
rådande dyrtid. Dyrtiden har icke skapat desamma, men vid förvärrat den och
därigenom kommit den att framträda i bjärtare dager än förut. Även under normala
tider skulle dessa missförhållanden, om ock i mindre grad och icke så hastigt
gj°rt sig gällande och framstått som följder av en betänklig brist i lagstiftningen
för pensionsförsäkringen. Det är sålunda här icke fråga om att söka avhjalpa
några mer eller mindre tillfälliga missförhållanden, utan att söka lösa eu
viktig och för den svenska pensionsförsäkringen allt framgent synnerligen betydelsefull
fråga.»
Pensionsstyrelsen framhåller härefter, att de flesta, som varit i tillfälle
att lära känna förhållandena, torde vara ense därom att något
måste göras till förbättrande av den nuvarande ställningen, vilken med
beklagande såges icke blott av pensionsförsäkringens målsmän och pensionärer,
utan även av andra. Icke minst kommunerna, för vilka dessa
missförhållanden vore särskilt märkbara, torde i allmänhet hava kommit
till insikt om nödvändigheten av att åstadkomma en bättre ordning.
Såsom exempel härpå anför styrelsen ett av stadsfullmäktige i Göteborg
nyligen lattat beslut om lämnande av understöd till bland andra pensionärer
utan att dessa understöd skola erhålla fattigvårds karaktär, för
vilket beslut lämnas en utförlig redogörelse. Enligt denna hade fattigvårdsstyrelsen
på förslag av fattigvårdsdirektören hemställt, att ettbelopp
av 100,000 kronor skulle ställas till fattigvårdens förfogande för
beredande av dyrtidshjälp åt personer med hemortsrätt i Göteborg, vilka
icke åtnjöte fattigvård, men uppbure eller av vederbörande pensionsnämnd
ansetts berättigade att uppbära understöd eller pensionstillägg
från allmänna pensionsförsäkringen, med föreskrift att sådan dyrtidshjälp
icke Ange anses såsom fattigvård enligt gällande fattigvårdsförordning.
Redogörelsen innehåller vidare följande:
»Efter det ärendet överlämnats till stadsfullmäktige, erinrade budgetsberedningen
i sitt betänkande till en början om fattigvårdsförordningens bestämmelser
i 1, 2 och 13 mom. 3 samt anförde därefter följande. Att eu kommun
vore berättigad att lämna ersättning eller vederlag i en eller annan form icke
blott till dem, som för kommunen utförde prestationer i varor eller arbete, utan
även — i form av pensioner eller understöd — såväl till dem, vilka offrat sina
bästa krafter i kommunens tjänst, som ock till deras närmaste anhöriga, därom
torde väl alla vara ense. Det kunde däremot sättas i fråga, huruvida det vore
överensstämmande med andemeningen i bestämmelserna i gällande kommunallagar
och fattigvårdsförordning, att i andra än de sålunda angivna fallen understöd
åt behövande av kommunen lämnades annorledes än i form av fattigvård i
flen ordning, gällande fattigvårdsförordning föreskreve. Att befogade betänkligligheter
kunde förefinnas i berörda hänseende, kunde icke förnekas, men i ett flertal
fall hade dessa betänkligheter lämnats å sido. Frånsett den sociala understödsverksamhet,
som av kommunen utövades genom bidrag åt välgörande stiftelser
m. fl. åtgärder, hade stadsfullmäktige lämnat understöd i penningar åt behövande,
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 käft. (Nr 135.) 66
522
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
t. ex. på senare tiden till dels värnpliktigas familjer dels arbetslösa ävensom till
lindring i de mindre bemedlades av stadens befolkning levnadsvillkor. Sant
vore, att dessa anslag påkallats av extra ordinära förhållanden, men dessa ej
blott fortfore, utan hade därjämte ändrats därhän, att ännu starkare skäl kunde
på grund av desamma anföras för kommunens ingripande till lindrande av det
ekonomiska betryck, som förhållandena skapat. De ekonomiskt svagare, vilka
understöddes av fattigvården, kunde av kommunen hjälpas genom ökat sådant
understöd. Dit hörde även ett flertal personer, som finge understöd av den allmänna
pensionsförsäkringen. Bland övriga icke arbetsföra, obemedlade personer
finge de pensionärer, som hittills undvikit att begära fattigvårdens hjälp, anses
såsom i allmänhet de sämst ställda, vilket framginge av de låga pensionsbeloppen
och de betingelser, som erfordrades för erhållande av understöd från den
allmänna pensionsförsäkringen. Underläte kommunen att lämna särskilt understöd
åt dessa pensionärer, bleve följden sannolikt den, att kommunen likafullt
finge lämna sådant understöd, men då i form av fattigvårdsbidrag, vadan besparingen
för kommunen bleve ringa, om ens någon, Alla torde emellertid vara
ense om önskvärdheten därav att, på sätt även fattigvårdsstyrelsen hemställt, det
ifrågasatta understödet icke borde givas sådan form att det kunde få karaktär
av fattigvårdsbidrag. För att helt och hållet undvika möjligheten därav syntes
det nödigt, att fattigvårdsmyndigheterna icke finge taga någon befattning med
understödet, helst då i motsatt fall detta i praktiken komme att av de understödstagande
uppfattas ej blott såsom fattigvårdskjälp, utan ock såsom en hjälp
av mera konstant natur, ett tillägg till pensionerna, ej en tillfällig dyrtidshjälp.
Biktigast vore därför, att därest kommunalt bidrag skulle lämnas pensionärerna,
detta skedde genom stadens speciella organ för lindrande av dyrtidstrycket eller
livsmedelsnämnden. Beredningen fann emellertid betänkligheter möta att inskränka
det ifrågavarande bidraget till allenast pensionsförsäkringens pensionärer.
Det borde kunna tillgodokomma även andra behövande, då synnerliga skäl
därtill föranledde. På grund av nu anförda skäl tillstyrkte beredningen, att ett
anslag av 100,000 kronor ställdes till livsmedelsnämndens förfogande under år
1917 för att bereda dyrtidshjälp genom penningbidrag åt såväl pensionärer som
andra behövande, vilka hade hemortsrätt i Göteborg och ej åtnjöte fattigunderstöd.
Stadsfullmäktige biföllo utan votering detta förslag.»
Efter nämnda redogörelse anför pensionsstyTelsen:
»Ovanstående redogörelse lämnar ett gott exempel på den uppfattning, som
inom kommunerna, och detta icke minst från fattigvårdshåll, utbildat sig angående
pensionsförsäkringen och pensionärernas ställning. Man finner det nödvändigt,
att så snart som möjligt bestämda gränser uppdragas och bibehållas
mellan pensionsförsäkring och fattigvård. Man erkänner nödvändigheten av, att
kommunerna erhålla möjlighet att på lämpligt sätt understödja en person, som
förklarats berättigad till pension och som hittills kunnat hålla sig fri från anlitande
av hjälp från det allmänna, utan att sådant understöd från kommunens
sida skall flytta pensionären inom fattigvårdens gränser. Men då någon laglig
form för tilldelande av dylikt kommunalt understöd ännu icke gives, måsteman,
för att kunna nå sitt mål, giva detsamma formen av ett tillfälligt understöd och
för dess utdelande anlita de provisoriska institutioner, som de nuvarande dyrtidsförhållandena
skapat. En lagstadgad ordning i förevarande hänseende synes
523
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
sålunda vara av behovet påkallad och torde helt säkert komma att verka till fördel
för såväl pensionsförsäkringsverksamheten som kommunerna och pensionärerna.
>
Med erinran att det av Kungl. Maj:t för 1913 års riksdag framlagda
förslaget begränsade pensionstillskotten till att utgå på dyrorter
och på samma gång innehöll eu maximigräns för dessa tillskott, resp.
150 kronor för man och 125 kronor för kvinna, framhåller styrelsen,
att densamma icke ansett lämpligt upptaga stadgandet, att pensionstillskott
må förekomma allenast på orter med dyra levnadskostnader, enär
med hänsyn till den ständiga växlingen i förhållandena på olika platser
det måste ställa sig vanskligt att åstadkomma en fullt rättvis dyrortsindelning
samt det dessutom så länge pensionerna under den första
verksamhetstiden utgå med relativt ringa belopp, även på orter med
billiga levnadskostnader ofta måste förekomma fall, där ett kommunalt
tillskott vore erforderligt till pensionärens försörjning, vilka fall särskilt
under nuvarande dyrtid torde bliva talrika.
Fastställandet av en maximigräns för pensionstillskotten skulle efter
styrelsens uppfattning komma att medföra avsevärda praktiska olägenheter
och i många fall förhindra vinnandet av det ändamål, som med
tillskotten avsetts. Det torde för övrigt enligt styrelsens mening icke
innebära någon fara att överlämna bestämmandet av pensionstillskottens
storlek till vederbörande kommunala mjmdigheter, vilka säkerligen vid
deras beviljande komme att tillse, att desamma icke utginge med högre
belopp, än som med lagen avsetts.
Styrelsen anför härefter vidare:
»Att uppställa det villkoret, att endast den, som sökt ärligen försörja sig.
skulle äga åtnjuta pensionstillskott, synes styrelsen obehövligt. Att pensionär
efter förmåga söker ärligen bidraga till sin försörjning utgör nämligen ett villkor
för erhållande av pensionstillägg, och ifrågavarande spörsmål har sålunda i allmänhet
redan underkastats prövning av kommunal myndighet. Då det därjämte
star Kommunen fritt att bevilja tillskott likaväl som att när som helst indraga
redan beviljat sådant, synes även på denna grund en värdighetsbestämmelse
vara onödig.
Däremot har styrelsen, i likhet med ålderdomsförsäkringskommittén, ansett
sig höra, såsom villkor för pensionstillskotts beviljande, uppställa den fordran,
att pensionären är i behov av fattigvård.
Styrelsen bär haft under övervägande, huruvida pensionstillskott lämpligen
må utgå även i form av naturaförmåner. Ehuru det kan synas, som om pensionstillskotten
— i likhet med pensionerna — borde utgå endast i form av penningar,
har dock styrelsen ansett sig böra föreslå, att dylikt tillskott må kunna
utgå även i form av naturaförmåner. Förnämsta anledningen härtill har varit
den, att det för sådana äldre pensionärer, som äro i behov av anstaltsvård och
för detta ändamål intagas på kommunala ålderdomshem, skulle vara betydelse
-
524
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
fullt, att de förmåner, som lämnas dem av vederbörande kommun, icke hava fattigvårds
karaktär. Man kan även tänka sig, såsom exempelvis är på tal i Göteborg,
att en kommun låter uppföra byggnad, avsedd att bereda bostad åt sådana
pensionärer, som särskilt äro i behov av bostadsförmån. Denna förmån borde då
lämpligen kunna ingå i pensionstillskottet, utan att härför skulle behöva anlitas
den omvägen, att kommunen uthyrde dylika bostäder till pensionärerna.
Styrelsen har även haft sin uppmärksamhet fäst på de olägenheter, som
skulle kunna uppstå på grund därav, att det är mantalsskrivningskommunen,
som beviljar pensionen, under det att det kommunala tillskottet skulle utgå från
hemortsrättskommunen. Därvid har även tagits under övervägande det förslag,
som i en motion till 1913 års riksdag framställdes därom, att för undanröjande
av de missförhållanden, som bleve en följd av att fattigvårdsförordningens hemortsrättsbestämmelser
lades till grund för utdelandet av det kommunala tillskottet,
det lämpligen borde bestämmas, att det bleve den kommun, där pensionstagaren
för löpande året mantalsskrivits, och icke hemortsrättskommunen, som
ägde besluta om sådant tillskott. Styrelsen inser väl, att en bestämmelse, enligt
vilken hemortsrättskommunen och icke mantalsskrivningskommunen skulle bevilja
dylika tillskott, måste komma att medföra vissa olägenheter, i synnerhet inom
industrikommuner eller andra kommuner med mera rörlig befolkning. I likhet
med statsrådet och chefen för civildepartementet, enligt hans uttalande till statsrådsprotokollet
den 7 mars 1913, anser dock styrelsen, att dessa svårigheter blivit
väsentligt överdrivna. Och detta så mycket mera, som här i allmänhet torde
bliva fråga om undantagsfall. Då man i pensionsförsäkringen söker undvika sammanblandning
mellan pensionering och fattigvård, skulle det naturligtvis ur denna
synpunkt vara en fördel, att den kommun, där pensionären senast varit mantalsskriven,
ägde bevilja ifrågavarande tillskott. Men då å andra sidan dessa tillskott
i ett stort antal fall, åtminstone under första tiden, skulle komma att innebära
en avlösning av redan utgående fattigunderstöd, synes det styrelsen åtminstone
icke för närvarande kunna ordnas på annat sätt, än att beviljandet av pensionstillskott
tillhör den kommun, till vilken pensionären i fattigvårdshänseende
hör.
I detta sammanhang må framhållas, att kompletteringar i vissa hänseenden
av det nu framlagda lagförslaget kunna ifrågasättas, t. ex. i syfte att beviljande
av pensionstillskott icke må inverka på frågan om pensionärens hemortsrätt.
Styrelsen har emellertid funnit de kompletteringar, som sålunda kunna ifrågakomma,
icke vara av den betydelse i praktiskt hänseende, att anledning förefunnits
att i dessa avseenden frångå Eders Kungl. Maj:ts för 1913 års riksdag framlagda
förslag.»
Under rubriken invändningar mot förslaget fortsätter pensionsstyrelsen
därpå:
»Det synes styrelsen vara en rättfärdighetssak, att, om en person av statens
och kommunens myndigheter förklarats vara arbetsoförmögen för sin återstående
livstid och förty berättigad att uppbära pension från pensionsförsäkringen,
men denna pension på grund av ekonomiska hänsyn vid pensionsförsäkringslagens
tillkomst icke kunnat göras tillräcklig för hans försörjning, utan han nödgas
härför anlita jämväl kommunens hjälp, en sådan person i fråga om dylikt
understöd icke bör jämställas med dem, som av kommunen åtnjuta fattigvård.
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vid
525
Kommunen har ju faktiskt genom den del av pensionen, varmed densamma
bidrager, lämnat pensionären ett kommunalt understöd utan fattigvårds karaktär.
Det kan då icke anses lämpligt, att det ytterligare understöd, som kommunen
sedermera anser sig böra lämna honom, icke utgår som tillskott till
denna pension, utan i form av fattigvård.
Nu kan man naturligtvis förvänta den anmärkningen, att ordnandet av denna
fråga lämpligen borde anstå till 1918 års riksdag för att genomföras i samband
med den reform av fattigvårdslagstiftningen, som antages då bliva förelagd riksdagen.
Styrelsen måste bestämt avråda från ett dylikt uppskov.
Enligt styrelsens uppfattning hava för övrigt de föreskrifter, som nu av
styrelsen föreslås, icke sin plats i en blivande fattigvårdslag. De beröra icke
fattigvård, utan avse rätt för kommun att lämna understöd utan fattigvårds karaktär.
De böra därför, såsom styrelsen föreslagit, intagas i eu särskild lag.
En annan tänkbar invändning är den, att det kommunala tillskottet skulle
komma att för _ allmänheten framstå som fattigvård. Häremot må anföras, att
samma invändning med lika stort eller lika litet fog kan framställas i fråga om
det enligt pensionsförsäkringslagen utgående pensionstillägget. Om ock ändamålet
med pensionstillskottet såväl som med pensionstillägget sammanfaller med
fattigvårdens i så måtto, att båda ytterst åsyfta att till den av egna avgifter skapade
pensionen lämna den utfyllnad, som erfordras för pensionärens nödtorftiga
försörjning, och därför äro avsedda att avpassas efter behovet, blir dock den
principiella skillnaden mellan dessa förmåner och fattigunderstöd klar genom
den avfattning, som givits åt den föreslagna bestämmelsen, i vilken det tydligt
utsäges, att pensionstillskottet icke skall anses som fattigvård. Då sålunda uppbärandet
av dylikt tillskott icke blir förenat med de för mottagandet av fattigvård
särskilt utmärkande följder, synes man ej med fog böra befara en missuppfattning
hos allmänheten rörande pensionstillskottets rätta natur. För övrigt
torde uppfattningen härutinnan i viss mån bliva beroende av de olika sätt, på
vilka kommunerna kunna tänkas träffa beslut om och verkställa utbetalning av
pensionstillskott. Det bör därför ligga i kommunernas intresse att tillse, att
bestämmelserna angående pensionstillskotten tillämpas på lämpligaste sätt.
Det liar anmärkts, att det föreslagna pensionstillskottet kunde väntas komma
att frikostigt beviljas av vissa kommuner, under det att andra icke skulle
begagna sig av ifrågavarande rättighet, utan utfylla pensionerna med fattigvård.
Statsrådet och chefen för civildepartementet uttalade till statsrådsprotokollet den
7 mars 1913, att, då kommunerna icke kunde åläggas skyldighet att lämna dylika
tillskott, annan utväg ej stått öppen än att bereda möjlighet för kommunerna
att utöka pensionerna med nödigt belopp, och att de fördelar, som genom
en sådan bestämmelse skulle vinnas, skulle komma att vida överväga olägenheten
av en viss ojämnhet i tillskottens beviljande.
Det har ifrågasatts, att en viss del av pensionstillskotten skulle utgå av
statsmedel. En dylik ordning skulle naturligtvis sporra kommunerna att bevilja
pensionstillskott och bidraga att utjämna kostnaderna. Emellertid skulle härigenom
vållas en ökad kostnad för staten utöver den ram, som nu är fastslagen för
pensionsförsäkringen, och då de ifrågasatta tillskotten i stort sett endast avse att
avlösa de utgifter för fattigunderstöd, som nu bäras eller skulle komma att bäras
av kommunerna, synes en dylik ordning icke vara att förorda.
Styrelsen anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att även en annan ''
utväg kunde vara tänkbar för ordnande av denna fråga, nämligen att, i likhet
526
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
med vad nu är fallet med pensionstilläggen, låta viss del av kostnaden för de
kommunala tillskotten betalas av vederbörande landsting. Genom en sådan bestämmelse
skulle i väsentlig grad vinnas samma fördelar, som åsyftats med förslaget
att en del av dessa tillskott skulle betalas av staten, d. v. s. utjämnande
av kostnaderna mellan kommunerna och större benägenhet hos dessa att bevilja
dylika bidrag. Ehuru styrelsen icke ansett sig böra i sitt förslag upptaga en
dylik fördelning av tillskotten mellan kommunerna och vederbörande landsting,
har styrelsen dock funnit sig böra beröra de fördelar, som en sådan anordningskulle
medföra.
Beträffande slutligen de ekonomiska konsekvenser, som befogenheten att
utdela pensionstillskott skulle innebära för kommunerna, skulle en dylik befogenhet
knappast för dem medföra någon risk för ökade utgifter.
Kommunerna skulle visserligen beträffande pensionstillskotten, förlora den
fordringsrätt gentemot understödstagare, som den äger för lämnat fattigunderstöd,
men detta torde icke böra tillmätas någon nämnvärd praktisk betydelse beträffande
denna klass av för all framtid arbetsoförmögna personer, vilka i allmänhet
torde sakna alla förutsättningar att framdeles kunna till kommunen återbetala
erhållna understöd.
Den ekonomiska sidan av denna fråga torde sålunda inskränka sig till spörsmålet,
huruvida kommunerna skulle, om lagen genomföres, antagas komma att
ikläda sig större kostnader för pensionstillskott till ifrågavarande invalider, än
som motsvarar beloppet av till dem nu eller framdeles utgående fattigunderstöd.
Då tilldelande av pensionstillskott för vederbörande kommun innebär en rättighet,
men icke en skyldighet, torde det vara sannolikt, att de olika kommunerna
vid dessa ärendens ”behandling komma att tillämpa ungefär samma ekonomiska
principer, som nu läggas till grund vid utdelande av fattigunderstöd. Hela frågan
torde sålunda från kommunens sida mera bliva en formfråga. Vederbörande
pensionärer hava gentemot kommunen rätt till fattigunderstöd, men icke till pensionstillskott.
Pensionstillskottet får därigenom mera karaktären av en uppmuntran,
som kommunen lämnar den, som genom sin föregående vandel eller på
grund av förhållandena i övrigt gjort sig förtjänt av detsamma.
Sannolikt torde förhållandena komma att ställa sig så, att de pensionärer,
som nu till större delen erhålla sin försörjning från fattigvården, icke komma i
fråga till erhållande av pensionstillskott. Den andra gruppen av pensionärer
utgöres åter av sådana personer, vilka vid pensionsrättens inträdande antingen
helt hållit sig fria från fattigvården eller från denna uppburit endast ett mindre
bidrag till sin försörjning. Det torde icke kunna innebära någon fördel för kommunen
att, i den mån densamma anser sig nödgad att träda ekonomiskt hjälpande
emellan för ordnande av dessa personers försörjning, ovillkorligen behöva
lämna denna hjälp i form av fattigvård. Det medför för en kommun icke större
utgift att lämna en pensionär 5 kronor i månaden i form av ett pensionstillskott
än i form av fattigvårdsbidrag.
Eör vissa kommuner torde en sådan ordning som den nu föreslagna otvivelaktigt
komma att medföra ekonomiska fördelar. Den nu rådande dyrtiden
tvingar in i fattigvården en mängd personer, vilka förut med uppbjudande av
alla möjligheter sökt avhålla sig från att anlita densamma. De ekonomiska krav,
som från dessa personers sida för framtiden ställas på kommunen, komma helt
säkert att bliva mindre, om dessa personers ambition och självaktning hållits
uppe än om de mot sin vilja gjorts till fattigvårdens gäldenärer.
527
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 13.r>.
■ slutligen framhållas, att kommunerna, genom att begagna sig av
sm rättighet att utdela pensionstillskott, icke kunna anses binda sig att övertaga
kostnader, vilka kanske framdeles anses böra påvila staten. För övrigt är den
andel i kostnaderna för pensionsförsäkringen, som enligt nuvarande bestämmelser
tillskjutes av statsmedel, så avsevärd och för staten så betungande i jämförelse
med de kostnader, som påvila kommunerna, att det icke synes förefinnas
stor sannolikhet för, att de framtida förhöjningar av från försäkringen utgående
förmåner, som kunna bliva påkallade av förändringar i levnadskostnader och
penningvärde, skola medföra någon mer avsevärd förändring i den nuvarande
kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna. Det har, såsom redan
förut påvisats, ingått som en ekonomisk faktor i grunderna för den svenska pensionsförsäkringen,
att kommunerna icke endast under försäkringens första verksamhetstid
utan även framdeles skulle lämna den utfyllnad i pensionsbeloppen
som betingas av särskilda personliga eller lokala förhållanden. Frågan gäller
endast huruvida dessa tillskott, som från kommunerna under alla förhållanden
xnaste beräknas, skola erhålla samma karaktär som de från försäkringen utgående
förmånerna eller lämnas under den förödmjukande form, som åtminstone på de
flesta platser i riket anses medfölja mottagandet av fattigvård.»
Vad slutligen beträffar formerna för beviljande av kommunala pensionstillskott,
framhåller styrelsen, att då vederbörande kommuner själva
skola träffa bestämmelser om beviljande av kommunala tillskott, det
måhända icke torde vara lämpligt att föreskriva, åt vilken kommunal myndighet
avgörandet av dessa frågor bör lämnas, dock anser styrelsen sig
höra erinra om vikten därav, att beträffande dessa frågor en samverkan
på lämpligt sätt anordnas mellan den kommunala myndighet, som har
bestämmanderätten, samt vederbörande pensionsnämnd, vilken bör
kunna gå den kommunala myndigheten tillhanda med nödiga upplysningar.
11
Som motivering för framställningen, i vad den avser kommunala
sjukvärdsbidrag utan fattigvårds karaktär, anför styrelsen följande:
»Sedan 1915 års början ingår i pensionsstyrelsens arbete vidtagande av åtgärder
till förebyggande och hävande av invaliditet. Kostnaderna härför bestridas
för närvarande med av riksdagen för ändamålet anvisade medel.
• , förande omfattningen av ifrågavarande verksamhet må nämnas, att antalet
sjukvårdsarenden år 1915 uppgick till 2,169 och för år 1916 till 3,043.
Till belysande av arten av den verksamhet, varom här är fråga, må anföras
att for tiden till 1916 års utgång beslut fattats om bidrag till kostnad för
vård å kurort ...........................................................................
» » lungtuberkulosanstalt.............................................................
» » kustsanatorium ...................................................................... s
» å lasarett..................................................................... s OEU
vård, yrkesutbildning och ortopedisk bandageanordning å vanföreanstalt » 760
ortopedisk bandageanordning genom annan än vanföreanstalt............... » 5
i 688 fall
» 759 >
» 39 »
551 »
Sjukvårds
bidrag.
528
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
sjukvård för lupusbehandling ..................................................
genomgående av hantverksskola för blinda.............................
utbildning hos yrkesidkare i hemorten ...................................
genomgående av handelsskola eller dylikt .............................
vård i hemmet eller hos enskilda...........................................
vård och behandling i övrigt.....................................................
............ i 27 fall
........... d 32 »
............ » 57 »
........... » 24 »
............ » 23 »
............ » 18 »
Summa 2,983 fall
Enligt de bestämmelser, som av Eders Kungl. Maj:t meddelats rörande
användningen av de till styrelsens sjukvårdande verksamhet anvisade medel,
pVall styrelsen, innan beslut om behandling eller vård meddelas, taga under
omprövning, huruvida icke bidrag i sådant hänseende av kommun, sjukkassa
eller enskild person bör kunna påräknas och göras till villkor för styrelsens
^ ''PI överensstämmelse härmed utfäster sig styrelsen, enligt hittills följd praxis,
i regel att betala endast en del av kostnaden för en persons vård eller behandling,
därvid som villkor för utgåendet av styrelsens bidrag uppställes, att återstående
kostnader bestridas av vederbörande kommun eller från annat håll.
I följd härav komma i de flesta fall såväl kostnaderna för vederbörande persons
utrustning samt resor till och från vårdanstalten som ock en del av vårdkostnaden
att påvila kommunen och från densamma utgå i form av fattigunderstöd.
Att en del av sjukvårdskostnaderna på dylikt sätt får karaktär av fattigvård
är ett förhållande, som ur åtskilliga synpunkter framstår såsom oegentligt. För
den vårdsökande, som utan egen skuld genom sjukdom eller lyte förlorat sm
arbetsförmåga eller fått densamma nedsatt och. som vänder sig till pensionsförsäkringen
i syfte att med dess bistånd få arbetsförmågan återställd eller förbättrad
''måste det synas egendomligt, att en del av de härför erforderliga utgifterna
skola utgå i form av fattigunderstöd. Ur pensionsförsäkringens synpunkt
måste givetvis en sådan anordning anses i hög grad olämplig. Vidare
torde man icke kunna förneka det i och för sig oegentliga däri, att en person,
som för sjukvårdande ändamål blir föremål för offentlig understödsverksamliet,
erhåller en del av det erforderliga understödet i en form, som icke medför några
som helst för honom betungande rättsverkningar, och återstoden i form av fattigvård,
till vilken är knuten ersättningsskyldighet och övriga därmed förbundna
följder Slutligen medför också nämnda ersättningsskyldighet, att patienten, då
han efter slutad vård eller behandling börjar att arbeta för sm och de sinas
försörjning, gör detta under trycket av en skuld till fattigvårdssamhallet och i
följd därav utsättes för risken att genom umbäranden eller överansträngning få
resultatet av sjukvården omintetgjort.
Nu framhållna synpunkter hava föranlett styrelsen att föreslå en bestämmelse,
enligt vilken kommunens andel av sjukvårdskostnaden icke skulle få karaktär
av fattigvård. Behovet av en dylik bestämmelse ha även många gånger fram.
hållits vid de möten med pensionsnämnder och styrelsens ombud, som styrelsen
anordnat i skilda delar av riket. Av uttalanden, som vid dylika möten fällts av
pensionsnämndsordförande eller andra kommunalt intresserade personer, har ock
framgått, att i åtskilliga kommuner, där särskild fångvårdsstyrelse fmnes, man
sökt i den utsträckning, sådant varit möjligt, ställa medel för sjukvårdande verksamhet
till kommunalnämndens förfogande eller eljest disponera dem på sådant
sätt, att bidrag av dessa medel ej fått karaktär av fattigunderstöd.
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135. 529
Vad angår fattigvårdslagstiftningskommitténs ställning till förevarande spörsmål,
intager kommittén — som i sitt förslag till lag om fattigvården i huvudsak
bibehållit gällande bestämmelser om understödstagares och för honom försörjningspliktig
persons skyldighet att ersätta åtnjuten fattigvård — den ståndpunkten,
att den offentliga fattigvården bör utgöra organet för samhällets allmänna
understödsverksamhet, samt att det ej är lämpligt att låta ersättningsskyldigheten
bliva beroende av den form (sjukvård eller annan), vari fattigvården meddelas,
utan att man bör göra erforderliga modifikationer i ersättningsskyldigheten genom
att vid dess utkrävande fästa vissa villkor; och har kommittén i sistnämnda hänseende,
jämte det kommittén bibehållit fattigvårdstyrelsens allmänna rätt att
eftergiva fordran, föreslagit ett stadgande, enligt vilket anspråk på ersättning för
fattigvårdskostnad ej må göras gällande, där den ersättningsskyldige genom att
återbetala kostnaden eller någon del därav kan antagas komma att sakna nödiga
medel till underhåll för sig och de sina.
Om sålunda kommittén principiellt intager den ståndpunkten att alla kommunala
understöd skola hava karaktär av fattigvård, har dock kommittén i viss mån
avvikit från denna ståndpunkt genom att föreslå en bestämmelse, som återfinnes
under 66 § i kommitténs förslag till lag om fattigvården.»
Efter eu redogörelse för nämnda stadgande och kommitténs motivering
därför (se ovan sid. 403) framhåller pensionsstyrelsen, att det
torde kunna anses tveksamt, huruvida det redan med nu gällande lagstiftning
låter sig förena, att en kommun träffar ett sådant beslut, som
avses i omförmälda, av kommittén föreslagna stadgande, men att kommittén
syntes böjd för att betrakta ett dylikt beslut såsom överensstämmande
med nu gällande lag. Styrelsen erinrar vad praxis i detta avseende
angår om det yttrande, som återfinnes i Stockholms stads fattigvårdsnämnds
utlåtande över kommitténs betänkande (se ovan sid. 403),
samt framhåller, att kammarrätten i sitt utlåtande över kommittébetänkandet
förklarat sig biträda detta fattigvårdsnämndens uttalande.
Med hänsyn till den kritik, som sålunda riktats mot förevarande
stadgande, torde det enligt styrelsens mening få anses ovisst, om detsamma,
åtminstone i den av kommittén föreslagna formen, komme att inflyta i
en ny fattigvårdslag. För övrigt vore att märka, att stadgandet endast
hade till ändamål att öppna möjlighet för en kommun att genom fattigvårdsmyndigheten
utdela understöd, som ej vore förknippade med återbetalningsskyldighet.
Då i sjukvårdsärenden det stode kommunen öppet
att antaga eller avböja det villkor om bidrag från kommunens sida, som
styrelsen plägade uppställa såsom betingelse för åvägabringande av sjukvård,
syntes det styrelsen, som om dylikt bidrag utan vidare kunde och
borde vara undantaget från återbetalningsskyldighet.
Vid behandling inom pensionsstyrelsen av förenämnda förslag tillstyrktes
detsamma av tre utav de av Kungl. Maj:t förordnade sakkunniga,
varemot den fjärde, fröken Wedberg, anförde följande:
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 120 höft. (Nr 135.)
Reservation.
67
530
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
»Pensionsstyrelsens uttalande att en av pensionsförsäkringens viktigaste
uppgifter är att söka bereda sina pensionärer en självständig försörjning kan
jag till fullo instämma uti, men jag kan ej finna, att en sådan försörjning vinnes
genom ett utbyte av en kommunal understödsverksamhet — fattigvård — mot
en annan — kommunala tillskott. Den självständiga försörjningen för pensionärerna
kan enligt min åsikt ej vinnas utan den medverkan från pensionstagaren
själv, som ifrågavarande gren av socialförsäkring erbjuder.
Såsom ett bevis för önskvärdheten av att kommunerna.erhålla rätt att lämna
kommunala tillskott till pensionerna hänvisar pensionsstyrelsen till den kommunala
understödsverksamhet utan fattigvårds karaktär, som länge och med framgång
tillämpats i Danmark. Känt är dock att denna understödsverksamhet, ej minst
den som utövats av de s. k. kommunala hjälpkassorna, ej gått fri från kritik.
Att särskilt lijälpkassornas verksamhet allt mer och mer utvidgats, är enligt
min uppfattning intet bevis för att en sådan verksamhet har en synnerligen viktig
uppgift att fylla.
Till stöd för sin framställning åberopar pensionsstyrelsen vidare av densamma
relaterade förhållanden från Göteborg. Den därstädes beslutade anordningen
är ju dock något helt annat, en dyrtidsanordning, som ej är avsedd att
fortfara och ej särskilt avsedd för invalider.
Pensionsstyrelsens uppfattning om att utdelande av kommunala tillskott i
stället för fattigvård ej skulle bliva för kommunerna dyrare, måste jag betvivla.
Att kommunerna beträffande pensionstillskotten förlora sin fordringsrätt gentemot
understödstagaren anser jag därvidlag vara av underordnad betydelse,
men givetvis kommer ett understöd, där denna fordringsrätt ej existerar, att
flitigare anlitas och otvivelaktigt också att i större utsträckning utdelas.
För den, som i praktiken varit i tillfälle att följa de behövande och taga
kännedom om de olika vägar de följa för att få sina behov tillfredsställda, när,
den egna förvärvsförmågan är otillräcklig, verkar det onekligen något teoretiskt
att ständigt höra upprepas denna principiella skillnad mellan fattigvård ^ och
annan understödsverksamhet. Jag har emellertid intet att erinra mot att frågan
härom göres till föremål för övervägande, men den bör då diskuteras i sitt naturliga
samband.
En svaghet i förslaget är vidare, att detsamma ej ånger, vilken kommunal
myndighet, som skall handhava denna nya form av understödsverksamhet. Denna
fråga och allt vad därtill hör, är dock av så stor vikt att det ej bör lämnas fullständigt
åt kommunerna att experimentera fram en lösning.
Vad beträffar kommunala sjuk vårdsbidrag utan fattigvårds karaktär, torde
det mål, vartill detta förslag syftar, kunna vinnas genom ett utvidgande av det
stadgande om kommunal understödsverksamhet, som § 66 i förslag till lag om
fattigvård inrymmer.
Pensionsstyrelsen har i sitt skrivelseförslag motsatt sig varje tanke på att
låta nu berörda frågor anstå till lösning samtidigt med eller efter det ny fattigvårdslag
antagits. Annars ligger väl den tanken närmast till hands, att den
understödsverksamhet, som det här är fråga om, tages under övervägande på
samma gång som man slutgiltigt ordnar kommunernas allmänna understödsverksamhet.
Då det torde vara att förvänta att förslag till lag om fattigvård kan
bliva framlagt till 1918 års riksdag, synes mig alltså, att fråga om framläggande
av förslag om kommunala tillskott och sjukvårdsbidrag bör t. v. anstå.»
531
Kungl Maj:ts Nåd. Proposition Nr Vt.r>.
Över pensionssty relsens förslag hava underdåniga utlåtanden avgivits
av kammarrätten samt Kungl. Maj:ts befallningshavande i samtliga
län, och hava med Kungl. Maj:ts befallningshavandes utlåtanden
insänts yttranden från omkring 500 kommuner.
Förslaget tillstyrkes av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Kristianstads,
Kopparbergs, Västernorr] ands och Västerbottens län samt under
vissa betingelser av Kungl. Maj:ts befallningshavande i Gottlands, Älvsborgs,
Västmanlands, Gävleborgs och Norrbottens län. Kungl. Mai:ts
befallningshavande i Stockholms, Östergötlands, Jönköpings, Blekinge,
Malmöhus och Örebro län avstyrka förslaget. Övriga befallningshavande
hemställa, att förslagets behandling måtte äga rum i samband med behandlingen
av förslaget till lag om fattigvården; samtidigt anföras dock
en del skäl emot förslagets antagande.
Utlåtanden från landskommunerna innehålla i åtskilliga fall uttalanden
både från fångvårdsstyrelse och kommunalstämma, i andra åter från
endeia av dem; uti de städer, från vilka utlåtanden inkommit — inalles
27 stycken — hava såväl . fattigvårdsstyrelserna som stadsfullmäktige
och magistrat i regel avgivit yttranden. Omkring 200 kommuner hava
tillstyrkt förslaget, i regel utan vidare motivering eller med åberopande
av ett eller annat. av de utav pensionsstyrelsen anförda skälen. Hemställan,
att behandlingen av pensionsstyrelsens framställning skulle uppskjutas
och äga rum i samband med fattigvårdslagstiftningen har gjorts
av omkring 100 kommuner; ofta har detta skett under framhållande av
synpunkter, talande för avslag eller med hänvisning till fröken Wedbero-s
Uttalande i pensionsstyrelsen. Däremot har förslaget direkt avstyrkts av
omkring 170 kommuner. I regel är den hemställan, som göres i utlåtandena,
densamma i fråga om pensionstillskott och sjukvårdsbidrag. En del
myndigheter, som avstyrka förslaget i vad det avser pensionstillskott,
tillstyrka detsamma vad angår sjukvårdsbidragen eller uttala sig ei så
starkt däremot.
De skäl, som anförts emot förslaget, torde kunna sammanfattas
sålunda:
Forslaget a!1SeS eJ tava någon uPPgift att fylla, då fattigvården
fika väl kan utöva denna understödsverksamhet. Någon motvilja att
emottaga fattigvården har ej förmärkts, och det är tämligen likgiltigt
.an understödstagarens synpunkt, om understöd lämnas såsom pensionstillskott
eller fattigvård. Försörjningen anses ej kunna bliva mera
socialt värdig genom det ändrade namnet. Skillnaden mellan fattigvård
och tillskottspension antages bliva blott teoretisk, så länge understödet
Yttranden.
532
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
skall utgå efter behovet och utdelas ej ur statsmedel utan från en kom
n"m''FöreSref^yaes
ägnat att motarbeta sparsamhet och förslappa
känslan av skyldigheten att sörja för egen och anhörigas bärgning.
Denna invändning grundas förnämligast pa försvinnandet av ersättning
skvldigheten och därmed förenade påföljder. Återbetalmngsskyldighetens
borttagande anses komma att leda därhän, att understödet flitigare anlitas,
med uppgivande av andra utvägar framför allt hjälpen från försörj
ningspliktiga enskilda. Känslan av den enskilda försörjningsplikten
kommer därigenom att försvinna, vilket måste betraktas som en olägenhet.
Återbetalmngsskyldighetens borttagande befaras också medföra, att
kommunerna i de särskilt beträffande pensionstagarna icke sällan förekommande
fallen, då dessa efterlämna några tillgångar bliva uteslutna
från del i dessa, under det att de anhöriga, som sluppit från sm skyldighet
att försörja den avlidna, dela arvet. För de anhöriga borttages
även på detta''sätt intresset att fullgöra försörjningen. .
Då ersättningsskyldigheten återhåller från sökande av fattigvård,
skulle, menar man, dess borttagande åstadkomma en starkare tillstromnino-
av understödssökande. Härigenom och genom förlusten av ratten
timersättning skulle åstadkommas en väsentlig höjning av kommunernas
utgifter. Det vore så mycket oriktigare, säges det, att i detta avseende
öka kommunernas bördor, som kommunerna redan for pensionsförsäkringen
fått väsentligt större utgifter än som påräknats, utan att någon namnvar
minskning i fattigvårdsutgifterna hittills kunnat formarkas. 1 vårtöra
böra strävandena gå ut på att staten skall övertaga mer av bordan.
I övrigt är det i många fall fråga om en dy utkokning, vilken bor
mötas med tillfälliga anordningar. Förslagets genomförande anses for
örigt skola medföra ökat besvär för kommunerna och processer.
Förslaget innebär, framhålles det, så till vida eu orättvisa, som
det långt ifrån är säkert, att pensionstagarnas behov ar i mindre grad
siälvförvållat än deras, som anlita fattigvården. -Någon självständig
försörjning anses förändringen i allt fall ej kunna fora me sig.
''Understödstagarna skulle bil uppdelade i tva klasser och det sku
helt annan grad än förut bliva eu skam att taga emot fattigvård, vilken
alltså skulle komma i vanrykte.
Från flera håll påpekas, att lagens tillämpning skulle stota pa störa
praktiska svårigheter, då förslaget lämnar åtskilliga ragor o os a.
Sålunda säges ej, vem som skall bedöma frågan om ratt hemoitskommun.
Här kan ingen ersättningstalan foras, såsom i fattigt ards
-
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
533
processer. För att råda bot härpå föreslås, att tillskott endast skall
tå lämnas, när en person längre tid t. ex. 5 år tillhört kommunen.
Vidare frågar man sig, vilken kommunal myndighet, som skall utdela
tillskotten, i de flesta fall förutsättes, att det måste bliva fattigvårdsstyrelserna,
ehuru det också talas om pensionsnämnd eller kommunalnämnd.
I ett utlåtande betonas särskilt att, om annan än fattigvårdsstyrelsen
skulle utdela tillskotten, den enhetliga och planmässiga ledningen
av den kommunala understödsverksamheten skulle äventyras.
En fångvårdsstyrelse påpekar faran av att skapa en ny understödainstitution.
Flera av de kommuner, som förklara sig tillstyrka förslaget,
göra detta under uttryckligt villkor, att i varje föreliggande fall kan
prövas, huruvida understöd skall utgå såsom fattigvård eller pensionstillskott.
Från en del håll fästes uppmärksamheten på den godtyckliga
tillämpning, som lagen skulle få. Merendels hyses nog den uppfattningen,
att flertalet kommuner ej skulle besluta sig för att lämna tillskott,
och yttrandena från en del kommuner gå just ut på en förklaring,
att kommunen i fråga för sin del icke är villig härtill. Andra framhålla,
att det är att befara, att kommuner, som ej frivilligt införa pensionstillskott,
komma att utsättas för så starkt tryck, att de nödgas
vidtaga en dylik anordning. Farhåga uttalas emellertid också för att
kommuner, som bevilja tillskott eller lämna betydligare sådana, skola
på denna grund i stor utsträckning bliva utsatta för inflyttningar från
andra håll. Slutligen betonas risken därav att en kommun genom att
utdela pensionstillskott i stället för fattigvård kan förhjälpa en pensionär,
som är under 60 år, till hemortsrätt i annan kommun; lagen bör
därför ej få tillämpas på andra än dem, som fyllt 60 år eller som hava
hemortsrätt i kommunen.
Kammarrätten anför i sitt utlåtande följande:
^ »Pensionsstyrelsens ifrågavarande framställning torde vara föranledd av det
förhållande, att de i lagen om allmän pensionsförsäkring bestämda försäkringsavgifterna
tillsammans med de i samma lag stadgade bidragen från staten, landsting
och kommuner för närvarande icke äro tillräckliga till beredande åt pensionstagarne
av självständig försörjning utom i de fall, då pensionstagarne tillika hava
annan inkomst, ävensom av pensionsstyrelsens farhåga att samma avgifter och
bidrag även framdeles, sedan pensionsförsäkringen nått sin fulla utveckling, skola
åtminstone å vissa orter i riket bliva för sitt ändamål otillräckliga. Det egentliga
syftet med de föreslagna bestämmelserna om »kommunala pensionstillskott» synes
också vara att söka avhjälpa nu anmärkta missförhållande genom att för de
pensionstagare, som försummat eller misslyckats i att genom egna ansträngningar
förskaffa sig erforderlig fyllnad i pensionerna, bereda möjlighet att erhålla sådan
fyllnad genom kommunala bidrag, som icke skulle anses som fattigvård eller
534
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
för mottagaren medföra den beroende ställning och de påföljder i övrigt, som
åtfölja fattigunderstöd.
Då emellertid pensionstillskottet skulle utgå allenast till sådan pensionstagare,
som till följd av pensionens otillräcklighet vore i behov av fattigvård,
och beviljas av den kommun, till vilken pensionstagaren i fattigvårdshänseende
hörde, är tillskottet till sin reala innebörd fattigvård.
Ur principiell synpunkt finner kammarrätten oegentligt, att för en viss klass
av fattiga tillskapas en särskild art av fattigvård, som skulle följa andra regler
än fattigvård i allmänhet. Något bärande skäl för en dylik anordning synes
knappast vara av pensionsstyrelsen anfört. Genom densamma skulle gränsen
mellan pension och fattigvårdsunderstöd utplånas och den sammanblandning av
pensionering och fattigvård, som man, enligt pensionsstyrelsens utsago, i pensionsförsäkringen
söker undvika, skulle endast bliva än större. ^ .
Vidare synes det kammarrätten kunna befaras att en sådan lagstiftning
skulle till sina verkningar komma att gynna sådana pensionstagare, som genom
lättja och liknöjdhet kommit i behov av fattigvård, framför andra, som genom
arbetsamhet, försakelser och omtanke i sin krafts dagar förvärvat sig för ålderdomen
även andra inkomster än pensionen och till följd därav ej kommit i behov
av fattigvård. Att med »behov av fattigvård» i den föreslagna lagen icke avses
allenast sådant behov, som omförmäles i 1 § av förordningen den 9 juni 1871,
är uppenbart, och lärer vid sådant förhållande saknas varje verklig hållpunkt för
bestämmande av graden av det behov, som i förslaget avses. Följden härav torde
bliva, att gränserna för sådant behov i tillämpningen av lagen skulle mer och mer
utvidgas, i synnerhet i sådana kommuner, där den beslutande myndigheten huvudsakligen
tillkomme det stora flertalet av kommunmedlemmarna men tungan av de
kommunala utgifterna förnämligast drabbade ett mindretal.
Det synes kammarrätten således antagligt, att lagförslagets bestämmelser om
kommunala pensionstillskott skulle komma att verka till ökning av de kommunala
utgifterna icke allenast för en övergående tidsperiod utan allt framgent Då
samma bestämmelser tillika —- genom att ställa i utsikt för en var, som pa ålderdomen
kommer i behov av fattigvård, att då erhålla full försörjning utan att behöva
anlita fattigvården — synas föga ägnade att sporra till den strävsamhet,
sparsamhet och omtanke, som utan tvivel i regel erfordras för en var, som vill
bereda sig en tryggad ställning och ekonomiskt oberoende, anser kammarrätten
sig böra avstyrka pensionsstyrelsens ifrågavarande framställning, såvitt densamma
avser kommunala pensionstillskott, åberopande kammarrätten i övrigt, beträffande
framställningen i denna del, innehållet av det yttrande, som vid pensionsstyrelsens
sammanträde den 24 sistlidne januari avgivits av eu bland de närvarande sakkunniga,
fröken Wedberg. .
Vad här ovan anmärkts mot förslaget i fråga om kommunala pensionstillskott,
äger i mindre mån tillämpning å vad som föreslagits i fråga om kommunala
sjukvårdsbidrag, men synes det kammarrätten lämpligt, att, därest framställningen
i sistberörda del skulle anses förtjänt av nådigt avseende, den vidare behandlingen
därav äger rum i samband med arbetet å ny fattigvårdslags tutning,
Beträffande såväl sjukvårdsbidragen som pensionstillskotten gäller enligt
förslaget, att desamma skulle utgivas av den kommun, som understödstagaren i
fattigvårdsavseende tillhörde. Då enligt lagen om allmän pensionsförsäkring
beviljande av pension tillkommer pensionsnämnden i den kommun, där pensionstagaren
är mantalsskriven, vore det väl principiellt riktigast, att det även bleve
535
Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 1.15.
1]^)esluta 0,11 »kommunala pensionstillskott och sjukv.
irasoiarag», som icke skulle anses som fattigvård. En sådan anordning hav
Xen bjlvlt av pensionsstyrelsen ifrågasatt men av anförda skid avstyrkt ^ Då
heten skuT vara Tv fatt? iMSavarande kommunala utgifter*! verkligt
Titf v.JT fattigvardsnatur, anser aven kammarrätten skäl finnas för
1 nsionsstyrelsen föreslagit, vederbörande liemortsrättskommun skulle
Sv&biS/teffcT6 ** Ir11''?-, »f®*™1''» .pen.ioSEÖtt och
^, u T!l g ’a ™ far, kammarratten likväl på samma gång erinra hurusom
mot denna anordning moter den betänkligheten, att det ofta alls icke är klart
dä?“m\''ckeSintti8hardSSiThiille “ bellövande har hemortsrätt och att frågan
däTTrsonenTfråT8v,TTUng n™T* >>fat1ti§vårds kmua3 av den kommun,
talan mot annan kommun n''d kommun a“hängigör ersättnings
la-stiftninigesådan8T
ka“marrätten .uppmärksamheten böra fästas därå, att eu
fnrnrrl • T ,!- ,den. av pensionsstyrelsen föreslagna, kan enligt gällande
från dskvldiXtentlTfirfeU-b?reda et- fattigyardssamhälle möjlighet att befria sig
tran skyldigheten att försörja en sm pensionstagare, som tillika är fattiehion
60 *v hȀ
,, . ^et fattigyärfissamhälle, där en sådan pensionstagare har hemortsrätt och
r/T f0n0r]Ilmg’ ka? naTlgen ~ efter att llava genom löfte om bättre underhall
i en eller annan form förmått honom att inflytta till annan kommun -
genom att dar under erforderlig tid lämna honom »pensionstillskott» så att han
ej behover »fattigvård», överflytta hans hemortsrätt till den andrakoTmunem»
En ledamot i kammarrätten instämde i den av kammarrätten ed orda
hemställan, men med annan motivering. Han påpekade, att de grander,
etter vi ka pensionstagaren skulle få tillskott, fullständigt avveke från
pensionslagens bestämmelser, vadan också av pensionsstyrelsen uttalats,
att den ansett sig bora såsom villkor uppställa behov av fattigvård!
n igt reservantens förmenande borde pensionsbeloppens otillräcklighet
PaSnSten0m ,ä“dfade ®Mlrite Yrande bidragen till ponsionegen.
Det nu föreslagna sattet, enligt vilket pensionstagaren i den
ena kommunen skulle få pensionstillskott, men en dylik i samma ekonomiska
förhållanden i en annan kommun icke komma i åtnjutande av
sadant, syntes icke överensstämma med rättvisa och billighet. Pensions
v
dr l dTT S ;gikdfe en, helt a”nan räckvidd än det av Kungl. Mai:t
Tf3 ***.* riksdag föreslagna. Aven om begränsning till visst maximum
kunde vara förenat med vissa olägenheter, beroendepåolikhetenilevnadskostnader
i skilda delar av landet, torde ett obegränsat överlämnande
till kommunerna att for en pensionstagare bestämma tillskotts utgående
och storlek vara ägnat att väcka än större betänkligheter. Slutligen
framhöll aven reservanten den inverkan, som pensionstillskotten skulle
Kunna utova pa pensionstagarnas hemortsrätt.
536
Departe
ments
chefen.
Kung!- Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Vad först beträffar frågan om kommunala pensionstillskott bär jag
rpdan tidigare — i mitt anförande till statsrådsprotokollet den 7 mars 1913
”d ånLälfn a. förslaget till lag om
uttryck åt min uppfattmng omeiftillakott
bereda penBionstegare V“ \■llande av de mest trängande
utan f^ards 1 Ma °t tm nämnda års riksdag framlagda för
behoven.
Det av ^ngi. maj ^ ^ bestämmelse i dylikt syfte,
van^ emellertid"hfke riksdagens bifall. Syftet förklarades visserligen värt
uDomärksamhet, men stadgandet ansågs falla utom ramen för ett lo
säkringssystem Pensionsstyrelsen har nu upptagit fragan om kommun
sakrmgssyste Jannan ordning söka vinna en losmng darav.
pensionstillskottJ ^ ttrandenj vilka Ivgivits över pensionsstyrelsens
förslag har såsom den närmast till hands liggande utvägen att avhjalpa,
olägenheten av de låga pensionerna hänvisats till en utveckling av p
olagenneten av uc g F . & d tt pensionstagama
insedda skäl stöte? emellertid detta för
Sarånd® T de största svårigheter. Vidlyftiga förarbeten harfot er
S
is och kostnaderna bliva betydande. Ehuru strävandena hora inriktas
nå att så småningom kunna åstadkomma förhöjning av pensionerna och
Pedant avseendÖe vissa förslag torde inom kort framlägga* kan dock
en utvido-nino- av större betydelse först successivt komma till stånd.
Å andra&sidan bör betonas, att det naturligen icke kan komma ifra a
att med utgångspunkt från den nuvarande lagen om allmän Pe^sl^n®''
försäkring pålägga kommunerna, vilkas skyldigheter i avseende a pen
pensionsforsaknngen^
^ ^ fö: införande av den
ringen Sodan statsmakterna en gång beslutat dennas genomjoramle°ch
■kstäi ‘ ole
Ä gSnasebnfSn- petlnTeh
Kuncjl. Majsts Nåd. Proposition Nr ldr. r>a7
att uipMuäs borde ej behöva befaras; pensionsstyrelseus framställning
utgor basta beviset för att do nu existerande förhållandena äro ogynnsamma
för pensionsförsäkringens utveckling, och jag kan ej heller för
JTwt hUn+a u Tar’ a''r Htt förmånen för pensionstagarna att 4 pensionstillskott
i stallet för fattigvård skall vara ägnad att öka betydelsen
av Pensionsförsäkringen och därmed även utmärka pensionens företräde
framfor fattigvården. Anmärkningsvärt är också, att från andra håll
ÄkJP-PatS 11 r?att riktnmg’ 1 det man att fattigvården
annan 1 vanrykte därigenom att vissa personer erhölle understöd av
en orättvi'' D\derma artskdlnad emellertid betecknas såsom innebärande
° l I e erSOn! Pensionstagarens behov av hjälp kunde vara lika
den IT SOm andra perS0QerS’ bor ermras därom, att vissa stadganerhållandtgen
allman pensionsförsäkring just avse att från pensions
erhållande avstanga en del personer, som av olika anledningar anses
hora vaxa uteslutna. Ridare må framhållas, att det här gäller varaktigt
invalida personer, som aro urståndsätta att försörja sig. Befrielse från
ersättningsskyldighet här innebär alltså närmast eu speciell tillämpning
av stadgandet i 65 § av förslaget till fattigvårdslag. P g
■ T1J/dk?mmande. de aamärkningar, som gå ut på att den av pen
sTmhet
^he\ t 8tulle komma M “»Verka spår
samhet
och kaplan av skyldighet för var och eu att sörja för sig och
sin familj, framfördes betänkligheter i denna riktning vid förarbetena
till pensionsforsakrmgslagen, men ansågos då överdrivna. Då de flesta
hö^HfnT T1 med ber;iknin- av e^na tillgåagar ej torde komma till
ho re inkomster, an som motsvara en nödtorftig bärgning- kan det
medel1 fvll Saga8; ^ varJe anIedning för dem saknas att söÅ av egna
medel fylla pensionen, om kommunen i varje fall beviljar understöd till
erforderligt belopp. Om fråga vore att införa obligat föreskrift om
en dylik fyllnadspension till visst belopp, hade de anmärkta omständigheterna
möjligen kunnat föranleda särskilda anordningar liksom med häfM
- ll ö iySS^f°rda „skal1vl8j9a Jämkningar gjordes i 6 § av det av Kung!
säkrini m d^611 I81;!8 '' ÖrSlagGt tU1 lRg om allmäQ pensionsförför
dvlikt^ J ?.rT er d far kommimema Öppet att uppställa de regler
skulle^efter il?? i 7“ ''T™ anSeJS lämPhga, samt givet understöd
u le efter omständigheterna kunna indragas eller jämkas, föreligga enligt
mm mening ingå mera bärande skäl för en dylik farhåga än för att
ratten att vid behov erhålla fattigvård skulle motverka sparsamhet.
n u r det SOm iga anse den ifrågasatta förändringen vara mera för
moll.
tef*™ t,11 följd av densamma en stark öknmg av kommnnel
nas
utgifter. Enligt mm uppfattning torde man möjligentara bereda si..
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 68 °
538
Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Då att till erhållande av pensionstillskott komma att anmäla sig åtskilliga
pensionärer, vilka eljest skulle sökt draga sig fram utan kommunalt
understöd. Men det måste ju betraktas såsom riktigt, att en person,
vars rätt till pension prövats av vederbörlig myndighet icke av rads a
för vissa påföljder avhålles från att söka en av verkligt behov P ak allad
fyllnad i sin inkomst. Funnes möjligheter harfor, skulle han antagligen
erhållit det behövliga genom pensionsförsäkringen liksom han danfran
bekommer pension och pensionstillägg eller understöd. Huruvida korum
nerna hava möjlighet att möta denna okade utgift, ankommer pa dem
själva att bedöma, liksom om de vilja avstå från den ratt .ovasendhga
ekonomiska förmånen att kräva ersättning för understodet. I ovngt
beror det tydligen i icke ringa mån på sattet för handhavande av denu
verksamhet, om de angivna farhågorna skola besannas. Det ar härvid
kommunerna, som äro bestämmande såväl i fråga om uppställande av
o-runder för lämnande av pensionstillskott som beträffande provningen
i de särskilda fallen av frågan, huruvida tillskott bor utgå
Vad angår utsikten för stadgandets tillämpning ar det ju möjligt,
att från början endast ett mindre antal kommuner skola begagna sig
därav; kanske i främsta rummet en del större kommuner, i vilka levnadsomkostnaderna
äro särskilt höga. De avgivna yttrandena synas emellertid
giva vid handen, att intresse finnes för 1 rågan aven i manga mindre
kommiraer, där mai ''gärna önskar, att deras Mringar ej alla. under
fattigvården. Faran för att pensionärer for att fa tillskott inflyta till
annan kommun torde icke vara större an den, som föreligger för
inflyttningar till kommuner med god fattigvård. 1 ovngt star det kommunerna
fritt att hindra sådant genom att upptaga bestämmelser om
villkor att hava tillhört kommunen i ett antal år. Invändningen, att
kommunen skulle så att säga mot sin vilja övergå till anordningen, synes
mig Därest°man kunde göra bestämmelserna sådana, att en vidsträcktare
tillämpning bleve följden därav, skulle detta enligt mitt förmenande vara
synnerligen önskvärt, men på sätt ovan anförts kan det ej ifrågasätta»
att tvångsvis belasta kommunerna. Det är dock att hoppas, att eg
exemplef från de kommuner, som börja tillämpa stadgandet, skall draga
“drE“ vIsB^ojämnhet i tillämpningen skall givetvis uppstå därigenom
att kommunerna erhålla fullständig frihet i fråga om anslagets beviljande
och uppställande av villkor. 1 denna del kan emellertid hanv.sas till
gällande5 bestämmelser om den frivilliga fattigvården, som tillämpats
539
Kung!,. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 133.
högst ojämnt, inen ändå vunnit sådant erkännande, att man ej ansett sig
böra avskaffa den.
Pension sstyrelsen erinrar i sin framställning om att kompletteringar
i vissa hänseenden av dess förslag kunde ifrågasättas »t. ex. i syfte att
beviljande av pensionstillskott icke må inverka på frågan om pensionärens
hemortsrätt». Emellertid förklarar styrelsen dessa kompletteringar
icke vara av den betydelse i praktiskt hänseende, att anledning förefunnits
att i detta avseende frångå Kungl. Maj:ts för 1913 års riksdag
framlagda förslag. 1 det sammanhang, i vilket ärendet nu föreligger
till avgörande, lärer frågan om förhållandet mellan kommunerna i avseende
å denna art av understöd emellertid böra närmare skärskådas.
I en del av de över pensionsstyrelsens förslag avgivna utlåtandena
hava, såsom ovan anförts, anmärkningar gjorts emot förslagets ståndpunkt
uti ifrågavarande avseende, ehuru dessa utlåtanden merendels
synas gå i motsatt riktning mot pensionsstyrelsens tanke och betona,
att pensionstillskott bör hava inverkan på hemortsrättsförvärv.
Otvivelaktigt skulle enligt pensionsstyrelsens förslag rätten att utdela
kommunala pensionstillskott utan fattigvårds natur innebära en
möjlighet för kommunerna att befria sig från framtida försörjningsskyldighet
för en pensionär. På sätt kammarrätten anmärkt skulle nämligen
hemortsrättskommunen genom att för erforderlig tid lämna pensionstillskott
åt en till annan kommun utflyttad pensionär kunna överflytta
hans hemortsrätt till denna kommun. V isserligen kunde detta ej
äga rum beträffande pensionärer, som fyllt 60 år, och även i övrigt skulle
det ej kunna bliva fråga om annat än om sällsynta undantagsfall, men
det synes mig ändå viktigt att avlägsna varje anledning till klagomål i
detta hänseende.
Pensionsstyrelsens förslag utgår ifrån att endast hemortskommunerna
skulle äga bevilja pensionstillskott. Mot detta sätt att lösa frågan
har erinrats, att det ofta icke är klart, inom vilket fattigvårdssamhälle
en behövande har hemortsrätt, och att frågan därom icke kunde i laga
ordning prövas, utan att fattigvård lämnats av vistelsekommunen och
därefter denna anhängiggör ersättningstalan mot annan kommun. Denna
anmärkning torde dock ej vara av avgörande betydelse. Vad beträffar
förhållandet till annan kommun skulle, därest endast hemortskommunen
skulle äga utdela pensionstillskott, någon regressrätt mot annan kommun
ej kunna förekomma, och ur sådan synpunkt skulle alltså ej krävas något
avgörande av frågan om hemortsätt. Men ej heller i fråga om den enskilde
synes en dylik prövning vara av nöden. Beviljandet av pensionstillskott
förutsättes skola bero på den kommunala myndighetens fria be
-
540
Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 135.
dömande, och någon rätt till klagan däröver skulle så mycket mindre
behövas, som erforderligt understöd i allt fall skulle erhållas i form av
fattigvård, då laga skäl därför förelåge. Med de i förslaget till fattigvårdslag
upptagna hemortsrättsbestämmelserna, enligt vilka hemortsrätten
o-öres beroende av den faktiska mantalskrivningen, skulle det icke heller
annat än i undantagsfall erbjuda några svårigheter för vederbörande
fångvårdsstyrelse att bedöma, huruvida en person hade hemortsrätt inom
kommunen och förty kunde komma i åtnjutande av pensionstillskott, eller
om han, i fall av behov, borde tilldelas fattigvård.
Den i det föregående antydda möjligheten för en kommun att genom
tilldelande av pensionstillskott befria sig från framtida försörjningsskyldighet
för en pensionär, torde kunna avhjälpas genom en föreskrift att
pensionstillskott ej får lämnas till annan pensionär än sådan, som för
året är mantalsskriven inom kommunen. Inskränkningen ifråga torde
sakna nämnvärd betydelse för tillämpningen av stadgandet om pensionstillskott.
Genom denna anordning vunnes för övrigt det i pensionsstyrelsens
framställning antydda önskemålet, att pension och pensionstillskott
så vitt möjligt utgå från samma kommun.
Pensionsstyrelsen har åt kommunernas eget avgörande överlämnat
frågan om vilken kommunal myndighet, som skall utöva verksamheten,
och allenast erinrat om vikten av samverkan mellan denna myndighet
och vederbörande pensionsnämnd. I en del av de över pensionsstyrelsens
förslag avgivna yttrandena bär anmärkts, att denna myndighet bort
bestämmas i lagen. I några fall har uttalats, att verksamheten borde
anförtros åt pensionsnämnden, i andra åter har framhållits, att fattigvårdsstyrelsen
vore lämpligast. För att undvika alltför stor olikhet vid
tillämpning av de ifrågasatta bestämmelserna lärer det vara av en viss
vikt att i lagen bestämmes, vilken kommunal myndighet, som bör handhava
verksamheten. Då det 6] torde förefinnas något skäl att härför skapa en
särskild myndighet och nu befintliga kristidsorganisationer ej kunna
komma i betraktande för en framgent bestående verksamhet, synes valet
böra stå emellan fattigvårdsstyrelsen och pensionsnämnden. Pensionsstyrelsen
har ej uttryckligen förordat den senare, och vissa betänkligheter
möta tilläventyrs mot att förändra denna nämnds karaktär därhän, att
den skulle bliva en penningförvaltande myndighet, som utdelade kommunala
understöd. Mot fattigvårdsstyrelsens anlitande torde kunna invändas,
att därigenom skulle skillnaden mellan pensionstillskott och fattigt ard
bliva mindre klar. Emellertid synes det mig ändå lämpligast att låta verksamheten
handhavas av fätti gvård sstyrclc en, som nu lämnar understöd i
. Kiwgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 185.
f)41
dessa fall. På sätt pensionsst) relsen påpekat komma pensionstillskotten i
ett stort antal fall, åtminstone under första tiden, att innebära en avlösning
av redan utgående fattigunderstöd. Grunden för tillskotts beviljande
är förövrigt, huruvida sådant behov föreligger, som eljest skulle
föranlett meddelande av fattigvård. Då vidare pensionstillskott kommer
att lämnas även i naturaprestationer, framför allt i form av anstaltsvård,
för vilken fattigvårdens anstalter måste anlitas, lärer någon annan anordning
knappast låta sig genomföras än att låta fattigvårdsstyrelsen
allt fortfarande utöva verksamheten och därvid följa de särskilda regler,
som kunna varda uppställda. Efter de reformer, som föreslagits i fråga
om fattigvården, lära ovannämnda betänkligheter mot en dylik anordning
få anses mindre vägande.
I såväl ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande som Kungl.
Maj:ts proposition till 1913 års riksdag var förslaget om kommunala
pensionstillskott begränsat till orter med höga levnadskostnader. Då
pensionsstyrelsen uti sitt förslag icke upptagit nämnda begränsning, liar
därmed åt pensionstillskottet givits eu väsentligt ökad betydelse. Med
penningevärdets fallande under de senast gångna åren är det tydligt, att
pensionerna i mycket mindre grad än förut räcka till för att försörja en
person, och detta även på orter med billigare levnadskostnader. Den
generella giltighet, som härmed givits åt bestämmelsen ifråga, finner jag
därför grundad. Likaledes finner jag styrelsen hava anfört giltiga
skäl för borttagande av den uti de tidigare förslagen intagna bestämmelsen
om eu maximigräns för pensionstillskottens belopp. Eu ytterligare
skillnad mellan styrelsens förslag och de tidigare förslagen ligger
uti bortfallandet av villkoret om att pensionstagaren skall hava sökt ärligen
försörja sig. Efter den omredigering av 9 § i förslaget till lag
om allmän pensionsförsäkring, som gjordes av 1913 års riksdag, synes
nämnda tillägg ej erforderligt.
På sätt kammarrätten erinrat, hänför sig pensionsstyrelsens förslag
icke till 1 § i fattigvård sförordningen, och det kan ifrågasättas, huruvida
icke eu begränsning till behov enligt motsvarande lagrum i den föreslagna
lagen om fattigvård vore tillräcklig och erbjöde större säkerhet.
Emellertid lärer detta utan större risk kunna, överlämnas åt kommunerna
att bestämma. Osannolikt är ju icke att kommunerna tillsvidare begränsa
utdelning av pensionstillskott till de fall, då behov föreligger
enligt 1 §. De allra flesta fallen lära väl vara att hänföra dit.
Enligt pensionsstyrelsens förslag skulle kommunerna hava att själva
bestämma grunderna för lämnande av pensionstillskott. Då den förvaltande
myndigheten måste hava eu viss frihet vid utövande av sin
542
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
verksamhet, kan det naturligen ej bli fråga om annat än uppställande
av vissa allmänna grunder för användande av det för ändamålet beviljade
anslag. Vad samhället i första hand har att bestämma är således, att
understöd, som givas åt pensionärer ur de för ändamålet anslagna medel,
ej skola ersättas vare sig av pensionären eller annan, varvid det likväl
ej synes böra vara uteslutet för kommunerna att fastställa vissa villkor
t. ex. i fråga om vissa bidrag av försörjningsskyldiga, om sådana finnas.
En annan grund är tydligen den ovan angivna om begränsning till de
fall, då behov föreligger enligt 1 §. Vidare kunna begränsningar tänkas
givna med hänsyn till krav på viss längre tids vistelse inom kommunen,
vissa värdighetsbestämmelser och visst maximum för tillskottet o. s. v.
Vad slutligen beträffar formen för ett stadgande om kommunalt
pensionstillskott, synes det mig lämpligt att, såsom pensionsstyrelsen
föreslagit, en särskild lag härom utfärdas. Att inpassa bestämmelser
av detta slag i fattigvårdslagen — en utväg som kan synas ligga nära
till hands — lärer icke blott stöta på åtskilliga formella svårigheter utan
även ur saklig synpunkt få anses vara mindre egentligt.
Det av pensionsstyrelsen framlagda lagförslaget har, förutom en
formell omredigering, underkastats den förändring, att det föreskrivits att
medel skola av fattigvårdssamhället anslås för ändamålet. Detta kan
emellertid ske även på det sätt, att vid anslags beviljande till fattigvården
beslutas, att de anslagna medlen må, med eller utan begränsning
till visst belopp, användas jämväl till förevarande ändamål. I övrigt
har, i enlighet med vad jag i det föregående uttalat, föreskrivits, att
tillskott ej må tilldelas andra än inom fattigvårdssamhället mantalsskrivna
och där hemortsrätt ägande personer. Slutligen har, i nära överensstämmelse
med 2 § av förslaget till fattigvårdslag, intagits stadganden
om fattigvårdssamhällets bestämmande av grunder för beviljande av
tillskott och om fattigvårdsstyrelsens befattning med medlen.
Vidkommande pension sstyrelsens framställning rörande kommunala
sjukvårdsbidrag, d. v. s. de bidrag, som kommunerna lämna för bestridande
av genom pensionsstyrelsen föranstaltade åtgärder till förebyggande eller
hävande av arbetsoförmåga, har förslaget om att sådana bidrag ej skola
anses såsom fattigvård hos de hörda myndigheterna väckt jämförelsevis
mindre betänkligheter. Från somliga håll har påyrkats, att sådan vård
borde helt bekostas av staten, och härtill förefinnas naturligen goda skäl.
För närvarande möta emellertid svårigheter för en dylik anordning, och
pensionsstyrelsen har ej heller gjort förslag härom. Det torde därför vara
nödigt att trygga fortgången av denna vård på annat sätt. Detta har
i praxis redan skett genom bidrag från kommunerna, ehuru sådant bidrag
54»
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
merendels torde hava betraktats såsom fattigvård; att döma av de inkomna
yttrandena har detta dock icke alltid varit förhållandet.
Vad jag här ovan anfört rörande pensionstillskotten gäller i vissa delar
även sjukvårdsbidrag. Om de senare kunde emellertid med ett visst fog
sägas, att särskilda bestämmelser därom utom ramen för fattigvårdslagstiftningen
vore obehövliga, då redan genom 64 § i förslaget till fattigvårdslag
lämnas möjlighet för kommunerna att bevilja dylika bidrag utan
ersättningsskyldighet, och behovet att ställa desamma utanför fattigvården
onekligen är mindre framträdande än beträffande pensionstillskotten —
sju k vårdsbidragen skulle ju ej utgå till personer, som äro berättigade
till pension. Med hänsyn till att kostnaderna för sjuk vårdsbidragen till
en del bestridas av pensionsstyrelsen, hava bidragen dock i viss mån
en annan karaktär än andra kommunala understöd, ävenom dessa lämnas
utan ersättningsskyldighet, och det synes mig därför vara riktigt att i
sammanhang med bestämmelserna om pensionstillskott i en utom den
egentliga fattigvårdslagstiftningen stående lag upptaga stadganden även
om sjukvårdsbidrag. Utdelande av desamma skulle givetvis ombesörjas
av samma kommunala myndighet, som skulle handhava tilldelande av
pensionstillskott, eller, enligt vad jag i det föregående förordat, fattigvårdsstyrelsen.
Åven i övrigt torde i fråga om dessa bidrag böra
gälla samma bestämmelser som beträffande pensionstillskotten. Någon
indragning eller jämkning av sjukvårdsbidragen synes dock ej böra
ifrågakomma, eftersom desamma utgå enligt särskild överenskommelse
med pensionsstyrelsen för varje fall.
Utöver de ändringar, för vilka här redogjorts, hava i det nu framlagda
förslaget till lag om fattigvården vidtagits åtskilliga jämkningar
av väsentligen allenast redaktionell natur, vilka icke synas vara av den
betydelse, att för dem behöver särskilt redogöras. Därjämte har det
varit nödvändigt att omnumrera de särskilda paragraferna i senare hälften
av nämnda lagförslag.
Slutligen torde jag få nämna, att jag inom kort lärer bliva i tillfälle
att underställa Kungl. Maj:t frågan om anslag till anordnande av
statsinspektion över fattigvården m. m.»
Departementschefen uppläste härefter i ett sammanhang de sålunda
ändrade förslagen till
l:o) lag om fattigvården och
2:o) lag om kommunala pensionstillskott och sjukvårdsbidrag,
544
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
samt hemställde, att desamma måtte genom nådig proposition föreläggas
riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall;
och skulle till riksdagen avlåtas nådig proposition av
den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Cour. Falkenberg.
Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 135.
545
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Propositionen
Utdrag av statsrådsprotokollet den 8 februari 1918 30
Förslag till lag om fattigvården............................................................ 39
Fattigvårdens begrepp och. förhållande till samhällets understödsverksamhet i
övrigt ................................................................................................ 39
1 kap. Om offentlig fattigvård och enskildas försörjningsplikt.................. 52
Obligatorisk fattigvård. Förutsättningarna därför. 1 § 1 stycket............ 52
Den obligatoriska fattigvårdens omfattning. 1 § 2 stycket ..................... 58
Minderårighetsgränsen. 1 § 3 stycket ................................................... 01
Frivillig fattigvård. 2 §........................................................................ 09
Enskild försörjningsplikt. 3 §..................................................... 71
Enskild försörjningsplikt (forts.). 4 § .................................................. 77
2 kap. Om fattigvårdssamhälle .................................................................. 79
Kommunen som fattigvårdssamhälle. 5 § ............................................. 79
Sammanslagning av kommuner till ett fattigvårdssamhälle. 6 § ............ 87
Ko teindelning och enskilda fattigvårdssamhällen .................................... 92
Sättet för utövande av fattigvårdssamhällets beslutanderätt. 7 §............ 94
Fattigvårdsreglemente. 8 § ................................................................ 94
3 kap. Om fattigvårdsstyrelse..................................................................... 97
Särskild fattigvårdsstyrelse. 9 §............................................................ 97
Fattigvårdsstyrelses uppgifter. 10 §...................................................... 100
Ledamöternas och suppleanternas antal. 11 § ....................................... 102
Fattigvårdsstyrelses sammansättning. Val av styrelse ........................... 103
Villkor för valbarhet. 12 § .................................................................. 107
Självskrivna ledamöter. 13 § ............................................................... 112
Prästman........................................................................................... 112
Tjänsteläkare....................................................................................... 114
Ordförande och kassaförvaltare. 14 § ................................................... 110
Sammanträden. 15 § ........................................................................... 118
Protokollsföring. 16 § ........................................................................ 120
Ordförandens uppgifter. 17 § ............................................................... 121
Ersättning åt ordföranden. 18 § ......................................................... 122
Distriktsindelning m. m....................................................................... 123
Distriktsindelning. 19 § 1 mom.................................................... 123
Vårdare- och tjänstemannasystem. Särskilda styrelser. 19 § 2 och
3 mom. samt 20 $ och 24 § 2 mom..................................... 125
Skyldighet att mottaga uppdrag som vårdare m.m. 19 § 4 mom.... 130
Granskning och ansvarighet. 21 §......................................................... 131
Undantag för Stockholm och andra större kommuner. 22 § .................. 132
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 120 höft. (Nr 135.) 69
546
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Sid.
4 kap. Om sökande och meddelande av fattigvård .................................... 133
Anmälan om fattigvård. 23 §............................................................... 133
Fattigvård, lämnad av fattigvårdsstyrelsens ordförande m. fl. 24 § 1 mom. 136
Fattigvård, lämnad av enskild............................................................... 137
Undersökning av fattigvårdsbehovet. 25 §............................................ 139
Arbetsanvisning och tillhandahållande av arbete. 26 §........................... 139
Försörjningsformer. 27 § ..................................................................... 141
Understöd i hemmet. 28 § .................................................................. 142
^ackordering. Förbud mot bortauktionering. 29 § .............................. 145
Kontroll av understöds användande och av vårdhemmen. 30 §............... 148
Anstaltsvård. 31—35 §§........................................................................ 149
Olika arter av anstalter ............................................................ 152
Ålderdomshem. 31 § .................................................................. 160
Anordningarna vid ålderdomshem. 32 §....................................... 167
Arbetshem. 33 § ........................................................................ ISO
Omhändertagande av vissa sedeslösa kvinnor................................. 190
Fastställande av plan för fattigvårdsanstalt. 34 § ........................ 194
Statens medverkan till anstaltsvården .......................................... 195
Understödstagares vård å specialanstalter. 35 § ........................... 199
Utseende av tjänst eller anställning för minderårig. 36 § ..................... 200
Förebyggande fattigvård. 37 § ............................................................ 200
Samarbete med enskild välgörenhet. 38 § ............................................. 203
Understöd åt fånges hustru och barn ................................................... 205
5 kap. Om bidrag till fattigvården ............................................................ 206
Sättet för fattigvårdskostnadernas bestridande. 39 §.............................. 208
Tillskotts avgifter från fabriker m. m.................................................... 207
Ojämnheten i fattigvårdskostnadernas tryck i olika kommuner ............... 208
Kostnaden för fattigvård åt sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka,
tuberkulösa och vanföra. 40 § och 41 § 1 mom............................ 210
Sättet för landstingens övertagande av kostnaderna .............................. 220
Kostnad för fattigvård åt dövstumma och blinda ................................. 223
Fattigvård åt kroniskt sjuka i allmänhet. 41 § 2 mom............................ 224
Kostnaden för fattigas vård å länslasarett. 42 §.................................... 232
Den ekonomiska betydelsen av bestämmelserna i 40 och 41 §§ ............... 235
Direkta statsbidrag .............................................................................. 237
6 kap. Om uppsikt över kommunernas fattigvård....................................... 239
Reformförslag....................................................................................... 240
Förhållandena i Finland........................................................................ 241
Svenska fattigvårdsförbundets konsulentverksamhet .............................. 242
43 och 44 §§ ....................................................................................... 243
Förslag till instruktioner ..................................................................... 248
Inspektionens inordnande i centralförvaltningen .................................... 249
Reservationer....................................................................................... 252
Yttranden över förslaget ..................................................................... 254
Departementschefens yttrande............................................................... 264
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 133.
547
7 kap. Om hemortsrätt
Bör hemortsrätten grundas på den faktisk.., mantalsskrivningen. 45 f''.
Viss besvärstid i man talsskri vningsmål
Yttranden över förslaget
förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers förande
1917 års ändringar i mantalsskrivningsförordningen
Departementschefens yttrande...................
Åldersgräns, efter vars uppnående hemortsrätt ej kan förvärvas. 46 5
Härledd hemortsrätt. 47 §
Begränsning av mantalsskrivningens betydelse för hemortsrätten i vissa
fall. 48 §......................
Inverkan av krigsmanskaps m. fl:s mantalsskrivning i garnisonsort å deras
hemortsrätt......................
Inverkan på hemortsrättsförvärv av åtnjuten fattigvård. 49 § 1 mom.
Inverkan av fattigvård året förut
Inverkan av frivillig fattigvård
Formulering av den allmänna bestämmelsen om fattigvårds inverkan
Undantag från regeln, att obligatorisk fattigvård inverkar på hemortsrättsförvärv
..................
Inverkan på hemortsrättsförvärv av fattigvård åt barn, hustru och adoptiv
barn.
49 § 2 mom............................
Förlust av hemortsrätt
Bestämmelser mot obehörigt inverkande på hemortsrättsförvärv
S kap. Om fattigvårdssamhällens inbördes ersättningsskyldighet samt om
gottgorelse för fattigvård av staten in. m.
Hemortssamhälles ersättningsskyldighet. 50 §
Ersättning bör ej utgå vid viss tillfällig fattigvård. 51 § ......
Föregående utredning. 52 §........................
Föregående skriftväxling. 53 och 54 §§
Preskriptionstid. 55 § .....................
Handläggningen hos Kungl. Maj:ts befallningshavande. 56. . . . . . . .
Skilj emannaförfarande..........................
Krav vid fortsatt .fattigvård...........................
Ersättning för kostnader i fattigvårdsmål
Ersättning för vissa utredningar i fattigvårdsmål
Lösen för overståthållarämbetets kommunikationsresolutioner och beslut
Ränta å fattigvårdskostnad
Hemsändning. 57 §..................
Förutsättningar för hemsändning
Vem äger begära hemsändning? Tvist mellan vistelse- och hemortssamhälle
om hemsändning........................
Förfarande då understödstagare vägrar att underkasta sig hemsändning
...............................
Hemsändning utan iakttagande av givna föreskrifter
Kostnad för hemsändning................
Krav för fattigvård, som lämnats av allmän anstalt m. fl. 58 §
Uttagande av gottgörelse från landsting. 59 §..................
Sid.
276
278
283
285
296
299
300
303
304
313
315
316
316
319
320
321
332
334
335
337
337
339
339
343
348
352
354
355
357
359
359
359
360
361
365
367
368
369
370
372
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 135.
Gottgörelse av staten för fattigvård. 60 §.............................................
Krigsmanskap samt vid statens varv och verkstäder anställda personer...
Ordningen för framställande av ersättningsanspråk mot staten 61 § 1 mom
Utlännings hemsändande. 61 § 2 mom................................................
Fattigvårdskonventioner. 61 § 3 mom................................................
Gränskommunernas särställning i fattigvårdsbänseende- 61 § 4 mom......
Sid.
374
382
385
389
390
391
9 kap. Om fattigv&rdssamkälles rätt mot understödstagare ock för dem
försörjningspliktiga personer
Fattigvårdsförordningens bestämmelser ................................................
Reformförslag ...................................................................................
Kommitténs förslag..............................................................................
Ersättningsskyldighet ...........................................................................
Understödstagares ersättningsskyldighet 62 §.................................
Försörjningspliktigs ersättningsskyldighet. 63 § ...........................
Fattigvårdsstyrelses eftergivande av rätt till ersättning. 62 och 63 §§
Anslag av medel till ersättningsfria understöd. 64 §.....................
Villkor för ersättnings uttagande. 65 § .......................................
Minderårigs ersättningsskyldighet. 62 § 1 st...............................
Uteslutande av ersättningsskyldighet vid vissa slag av understöd...
Fattigvårdssamhälles rätt till omhändertagande av understödstagares
egendom. 62 § 2 st..........................................................
Rätt till ersättning ur pension ni. in...........................................
Framtida försörjningsbidrag. 66 § .............................................
Processen. 67 § .....................................................
Preskription av ersättningsrätten. 68 § .......................................
Arbetsskyldighet m. ..........................................................................
Husbonderätt..............................................................................
Tillsvn. Disciplinära åtgärder å anstalt. 69 §..............................
Arbetsskyldighet för understödstagare. 70 §.................................
Arbetsskyldighet för försörjningspliktig. 71 § ..............................
Överlåtande av rätten till arbete ................................................
Avkastningen av utfört arbete, il § .....................................
Handräckning för inställande till arbete m. m. 72 §....................
Vissa understödstagares kvarhållande å fattigvårdsanstalt. 73 § ..
Anstalter för arbetsskyldighetens fullgörande .............................
Tvångsbehandling i statens anstalter. 74—76 §§..........................
Fattigvårdsstyrelsens målsmansrätt över understödstagare. 77 § ..
10 kap. Om klagan i mål ock ärenden, som keliandlas enligt fattigvårdslagen 483
Rätt till fattigvård ..........................................................
Besvär över fattigvårdsstyrelsens beslut att vägra fattigvård m. m. §
392
392
393
394
397
397
401
402
403
405
409
410
415
419
420
423
424
427
427
429
432
433
448
448
449
. 453
. 454
. 457
476
1—3 samt 5 mom..........
Klagan över fattigvårdsstyrelsens beslut i andra frågor. 78 § 4 mom.
Avgiftsfritt tillhandahållande av protokoll. 78 § 6 mom.....................
Talan mot beslut av kommunalstämma m fl- 80 § ..........................
Talan hos kammarrätten. 81 § .........................................
485
498
500
500
501
Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 135.
549
Sättet för fullföljd av talan till kammarrätten. 81 § (forts.)
Klagan över kammarrättens beslut ej tilläten. 82 §
Klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes utslag i mäl om tvångsarbete.
83 § .........................
Klagan över Kungl. Maj:ts befallningshavandes beslut i andra frågor. 84 §
Verkställighet utan hinder av klagan. 85 §
11 kap. Övergångsbestämmelser
Övergångsstadgande ang. hemortsrätt och ersättningsskyldighet m. m. 86 §
Författningar, som upphävas genom den nya lagen. 87 §
Val av fattigvårdsstyrelse första gången. 88 §
Tid för reglementes ingivande för fastställelse. 89 §........................
Anordnandet av fattigvårdsanstalter. 90 §.........................
Boteindelning, enskilda fattigvårdssamhällen. tillskottsavgifter m. m. 91 s
Bettleri. 92 § ........................
Pensionsstyrelsens framställning den 2é januari 1917 angåewle Kommunala
pensionstillskott och sjukvårdsbidrag utan fattig vårds karaktär
Pensionstillskott ..................................
Sjukvårdsbidrag.................................
Beservation..............................
Yttranden över framställningen............... -
Departementschefens yttrande..............................
Sid.
503
504
505
507
507
508
508
509
510
510
511
512
513
517
517
527
529
531
536