Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123 (Proposition 1914:123 - b)

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

Nr 123.

Kungl. May.ts nådiga proposition till riksdagen med förslag till
lag om förekommande och släckning av skogseld; given
Stockholms slott den 12 juni 1914.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen
att antaga närlagda förslag till lag om förekommande och släckning
av skogseld.

De till ärendet hörande handlingarna skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all kuno-1.
nåd oeh ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Johan Beck-Friis.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 87 käft. (N:r 123.) 1

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

Bil. A.

Förslag

till

Lag

om förekommande och släckning av skogseld.

Med upphävande av 15 kap. byggningabalken förordnas som följer:

1 §•

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller
bränna ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller
så nära skog, att elden lätt kan spridas dit, vare han pliktig att, genom
grävning eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar, som kunna
anses erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

2 §•

Under stark torka eller stark blåst må svedjning eller bränning av ris
eller ljung icke förehavas eller eljest, utom för utövande av näring eller
i fall av trängande behov, eld uppgöras i skog eller så nära skog, att elden
lätt kan spridas dit.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän
den blivit fullständigt släckt.

4 §•

Ej må någon handskas ovarsamt med brinnande eller glödande föremål
å sådan plats och under sådana omständigheter, att skogseld därav lätt
kan uppstå.

5 §•

Varje socken å landet skall utgöra en blindrote; dock äge Konungens
befallningshavande efter framställning medgiva, att vad sålunda är stadgat

Kungl Maj:ts nåd. proposition nr 123.

ej skall äga tillämpning i fråga om viss socken eller att två eller flera
socknar må förenas till en brandrote.

Konungens befallningshavande äge ock att, efter inhämtat yttrande av
kommunalstämma, besluta, att socken skall utgöra mer än en brandrote
och huru i sådant fall socknen skall till brandrotar indelas.

Stads icke planlagda område så ock dylikt område inom köping, som
utgör egen kommun, skall, där Konungens befallningshavande, efter vederbörandes
hörande, finner skäligt så förordna, utgöra en eller flera brandrotar.

6 §•

För varje brandrote skall finnas en brandfogde, som för tre år väljes å
landet av kommunalstämma och i stad av stadsfullmäktige eller, där sådana
ej finnas, av allmän rådstuga. Om valet skall Konungens befallningshavande
genast underrättas; och ankomme det på nämnda myndighet att
pröva den valdes lämplighet för uppdraget.

Finner Konungens befallningshavande den valde icke lämplig, förordne
Konungens befallningshavande om nytt val.

Äro två eller flera socknar förenade till en brandrote och enas de icke i
valet av brandfogde, äge Konungens befallningshavande utse den av de
valda, som finnes därtill lämpligast.

Konungens befallningshavande skall tillse, att brandfogdebefattning varder
i stadgad ordning tillsatt, samt äge vid uppkommen ledighet förordna
lämplig person att uppehålla befattningen, intill dess brandfogde varder
vald och godkänd.

Befinnes brandfogde under tjänstgöringstidens lopp icke vidare vara för
befattningen lämplig, äge Konungens befallningshavande skilja honom från
densamma.

7 §•

Brandfogde åligger: att vaka över att de till förekommande av skogseld
meddelade bestämmelser varda noggrann! iakttagna; att vid skogseld eller
överhängande fara därför skyndsamt begiva sig till brandstället och, där
sådant icke tillkommer annan, ordna och leda släckningsarbetet; samt att
till laga beivran anmäla brott mot denna lag.

8 §•

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld vare envar i trakten, å
landet eller i stad, bosatt arbetsför man, som fyllt aderton men icke
sextio år.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition n:r 123.

9 §•

Uppkommer skogseld eller är överhängande fara därför för handen och
kan ej den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,
genast släcka elden eller undanröja faran, vare han skyldig dels att, om
släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av brandstället,
genast giva dem underrättelse, dels att, så fort ske kan, underrätta brandfogden
eller ock närmast boende kronobetjänt eller vid skogsstaten anställd
person.

Har brandfogde eller kronobetjänt eller vid skogsstaten anställd person
erhållit kunskap om skogseld eller överhängande fara därför, skall han
ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens släckning. För sådant
ändamål utfärdad kallelse skall av envar utan dröjsmål fortskaffas.

Envar släckningsskyldig vare efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga
släckningsredskap, genast begiva sig till brandstället och deltaga
i släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället,
skall han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse
skynda dit och taga del i nämnda arbete.

Den, som utövar befälet vid brandstället, skall i mån av behov ytterligare
tillkalla släckningsskyldiga.

Har elden tagit sådan omfattning, att släckningsmanskap i större antal
erfordras, begäre befälhavaren hos Konungens befallningshavande militärhandräckning.

10 §.

Vid brandstället skall befälet utövas av brandfogden eller, om han ej är
tillstädes, av kronobetjänt; dock att, där elden antänt eller hotar att antända
allmän skog, vederbörande jägmästare skall, då han kommer tillstädes,
övertaga befälet. Har elden tagit större omfattning, äge Konungens
befallningshavande förordna befälhavare.

11 §•

För hämmande av skogseld må släckningsmanskap fälla träd, anlägga
moteld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande
nödiga åtgärder; dock att, där befälhavaren är tillstädes, hans föreskrift
först skall inhämtas.

12 §.

Ej må någon av släckningsmanskapet utan giltigt skäl lämna brandstället,
förrän han erhållit hemlov.

Knuffl. Maj:ts nåd. proposition n:r 123.

Befälhavaren äge förordna en eller flera släckningsskyldiga att, sedan
elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess släckningen är fullbordad.

13 §.

Såsom giltigt skäl att utebliva eller avlägsna sig från brandställe
galle, om någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande av viktiga
göromål, som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller kvarstanna eller
om ledighet härför vägrats honom av arbetsgivare eller arbetsledare.

Den, som är i annans tjänst eller arbete anställd, må ej av arbetsgivaren
eller arbetsledaren förvägras den ledighet, som för släckning av skogseld
må ifrågakomma och som kan utan synnerlig olägenhet medgivas.

14 §.

Finnas utöver vad denna lag innehåller ordningsföreskrifter till förekommande
eller släckning av skogseld erforderliga, äge å landet kommunalstämma
och i stad stadsfullmäktige eller, om sådana ej finnas, allmän
rådstuga därom besluta; och må i ordningsföreskrifterna för överträdelse
av desamma stadgas viten av en till och med ett hundra kronor.

15 §.

Brandfogde äge, därest å landet kommunalstämma eller i stad stadsfullmäktige
eller, om sådana ej finnas, allmän rådstuga sådant beslutar, att av
kommunens medel åtnjuta arvode för uppdraget till belopp, som prövas
skäligt.

16 §.

Beslut, varom i 14 eller 15 § förmäles, blive ej giltigt, med mindre det
av Konungens befallningshavande godkännes.

Underställes beslut Konungens befallningshavandes prövning, skall det
antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse, skall skäl
därför uppgivas.

över vägrad fastställelse äge å landet kommunalstämma och i stad
stadsfullmäktige eller, om sådana ej finnas, allmän rådstuga föra klagan
hos Konungen.

Har beslut fastställts, lände det utan hinder av besvär till efterrättelse,
till dess annat vederbörligen förordnas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

17 §.

Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av
skogseld, må tillerkännas ersättning för skada till följd av arbetet. Har
detta varit mycket betungande eller föreligga eljest särskilda omständigheter,
må även ersättning eller särskild belöning för arbetet honom tilldelas.
Brandfogden eller annan, som utövat befälet vid brandstället, äge
till Konungens befallningshavande avgiva förslag rörande tilldelande av
ersättning eller belöning; har framställning därom inkommit till honom,
skall han med eget yttrande överlämna ärendet till Konungens befallningshavande.

Konungens befallningshavande pröve förslag eller framställning, som nu
sagts, och utanordne till vederbörande dem tillerkända belopp. Kostnaden
skall bestridas av statsmedel, i den mån ej andra medel anslås för ändamålet.

Klagan över Konungens befallningshavandes beslut må ej föras.

18 §.

Bryter någon mot vad i 1, 2, 3 eller 4 § finnes stadgat, vare förfallen
till böter från och med fem till och med två hundra kronor.

Till samma ansvar vare brandfogde förfallen, där han är försumlig i
fullgörandet av sina åligganden.

Den, som ej ställer sig till efterrättelse vad i 9 § första eller tredje stycket
föreskrives eller vad i andra stycket av samma § stadgas om kallelses
fortskaffande eller bestämmelsen i 12 § första stycket eller förordnande,
som givits enligt andra stycket i sistnämnda §, så ock släckningsskyldig,
som ej åtlyder vad befälhavaren i eller för släckningsarbetet befaller,
straffes med böter från och med fem till och med ett hundra kronor.

Har den, som är i annans tjänst eller arbete, uteblivit från brandställe,
till följd därav att arbetsgivare eller arbetsledare i strid mot föreskriften
i 13 § andra stycket vägrat honom ledighet, eller har han av sådan anledning
avlägsnat sig från brandstället, förrän han erhållit hemlov, vare
arbetsgivaren eller arbetsledaren förfallen till samma ansvar som i tredje
stycket av denna § sägs.

Till böter enligt denna lag eller till vite enligt ordningsföreskrift,
som meddelats enligt 14 §, må icke dömas, om förseelsen är enligt allmänna
strafflagen belagd med strängare straff.

Kung], Maj:ts nåd. proposition nr 123.

19 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse mot denna lag eller mot
ordningsföreskrift, som enligt 14 § meddelats. Jägmästare äge ock att
sådan förseelse åtala.

20 §.

Böter och viten, vilka ådömas efter denna lag eller ordningsföreskrift,
som enligt 14 § meddelats, skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas eller vitenas fulla gäldande, skola de förvandlas
enligt allmänna strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

Historik
m.? m.

Utdrag av protokoll över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28
februari 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

V ENNERSTEN,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anförde
chefen för jordbruksdepartementet statsrådet friherre Beck-Friis följande:

»Skogseldar åstadkomma årligen stor förödelse å skogarna i riket. Ur
officiella källor kan inhämtas, att skogseld övergått allmänna skogar till
följande arealer:

under åren	1876—1879 . . . .	. . . 37,607	hektar,
» »	1880—1884 . . . .	. . . 24,277	7>
» »	1885—1889 . . . .	. . . 20,570	>
» »	1890—1894 . . . .	. . . 14,850
	1895—1899 . . . .	. . . 2,952
» »	1900—1904 . . . .	. . . 18,887
» »	1905—1909 . . . .	... 929
» »	1910—1912 . . . .	. . . 2,245	>

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

Beträffande enskildas skogar saknas tillförlitliga siffror, men man torde
med säkerhet kunna antaga, att dessa skogar härjats av eld i minst lika
hög grad som de allmänna skogarna. Stor svårighet möter vid försök att uppskatta,
huru stor skada årligen föranledes genom skogs härjande av eld,
däri inberäknat markens värdeminskning samt de för eldens släckning
använda arbets- och andra kostnader, men förvisso måste man härvid räkna
med högst betydande belopp.

Gällande bestämmelser rörande förekommande och släckning av skogseld
återfinnas i 15 kap. byggningabalk^!. I 19 kap. 3, 5 och 22 §§
strafflagen stadgas straff för uppsåtligt sättande av eld å annans skog, för
försök till dylikt brott samt för vållande till eldskada å annans skog.
1805 års skogsordning, § 61, innehåller bestämmelse om belöning under
vissa villkor åt upptäckare av upphovsmannen till skogseld. Slutligen
föreskriver instruktionen för skogsstaten den 23 december 1909, § 44,
skyldighet för vederbörande jägmästare och bevakare att efter erhållen
kännedom om eld å allmän skog ofördröjligen begiva sig till brandstället,
där jägmästaren skall föra befälet över släckningsmanskapet.

Byggningabalkens bestämmelser om skogseld hava länge ansetts otillfredsställande;
och vill jag till en början giva en kortfattad framställning
av gjorda förslag till ändringar i dessa bestämmelser.

1870 års kommittéförslag till åstadkommande av förbättrad skogshushållning
i Norrland innehöll under »allmänna föreskrifter till förekommande
av skogsförödelse» förbud att ute å mark, för vad ändamål det än
kunde vara, upptända eld utan att åtgärder till förekommande av eldens
spridning blivit vidtagna genom grävning omkring stället, det närliggande
områdets rensning från brännbara ämnen, eldstads inrättande eller annorledes,
och skulle den, som tänt elden, ej få bortgå därifrån, innan densamma
blivit släckt. Vidare hade förslaget ganska detaljerade föreskrifter
angående skyldigheten att deltaga i släckning av skogseld, om sättet för
släckningsmanskapets sammankallande och om befälsrätten vid brandstället.
Detta förslag föranledde emellertid icke någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Vid såväl 1874 som 1879 års Riksdag väcktes motioner, åsyftande bland
annat skärpta straffbestämmelser för orsakande av skogseld och för underlåtenhet
att deltaga i släckning av sådan eld, men icke någon av motionerna
vann Riksdagens bifall.

1883 erhöll domänstyrelsen nådigt uppdrag att avgiva utlåtande, huruvida
och på vad sätt lagstiftningen kunde anses böra ingripa i syfte att
främja vården av enskildas skogar; och sedan styrelsen 1885 avgivit sådant
utlåtande, däri, bland annat, framhållits behovet av ändrade lagbestämmelser
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. 87 Käft. (N:r 123.) 2

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

till förekommande och hämmande av skogseld, uppdrog Kungl. Maj:t 1886
åt styrelsen att avgiva förslag i ämnet antingen för hela riket eller för
de delar därav, där särskilda ortsförhållanden sådant påkallade.

I utlåtande den 20 oktober 1890 framlade domänstyrelsen förslag till
förordning angående åtgärder till förekommande eller hämmande av skogseld,
att tillämpas i de landstingsområden eller delar av sådant område, som
Kungl. Maj:t efter vederbörande landstings framställning bestämde. Detta
förslag innehöll stadgande, att varje kommun på landet skulle till skydd
mot eldfara i skogsmark fördelas i rotar och att varje rote skulle förestås
av en brandfogde, angående vilkens ställning och åligganden förslaget innehöll
åtskilliga bestämmelser. Det närmare ordnandet av brandväsendet
överlämnades åt kommunerna själva, och till stöd härför yttrade domänstyrelsen
i motiven till förslaget, att en för hela riket gemensam
skogscldslag ej vore lämplig dels på grund av de vitt skilda förhållandena
inom olika delar av landet och dels på grund därav, att i lagen
fordrades detaljerade bestämmelser, som ej vore lämpliga att införa i allmän
civillag utan bättre inrymdes i ekonomisk lagstiftning, lämpad efter
de orters förhållanden, som därav vore i behov. Jämte detta förslag innehöll
domänstyrelsens utlåtande:

a) förslag till förordning angående ljungbränning, däri stadgades, bland
annat, att bränningen endast finge ske tidigt på våren, medan marken
ännu vore kälad eller rå, att de försiktighetsmått, som i 15 kap. byggningabalken
vore föreskrivna för svedjande, skulle iakttagas även vid ljungbränning,
att denna skulle i förväg anmälas hos brandfogden, där sådan
funnes anställd, men eljest hos kommunalnämndens ordförande, samt
att underlåtenhet att vid ljungbränning iakttaga givna föreskrifter skulle
medföra vissa straffpåföljder;

b) förslag till dels skärpning av de i 15 kap. 1—4 §§ byggningabalken
stadgade straffbestämmelserna dels ock tillägg till sagda kapitel av innehåll,
att vederbörande länsstyrelse, efter kommunalnämnds, kronobetjänts
eller jägmästares anmälan att fara för skogseld i följd av stark torka vore
för handen, skulle äga förordna att, så länge torkan fortfore, eld vid vite
icke finge tändas ute på marken i skog eller i närheten därav i annat
fall än vid torvbränning för odling, vilken bränning endast läte sig utföras
i torr väderlek; samt

c) förslag att till gällande flottningsstadga skulle göras tillägg av
huvudsakligen det innehåll, att flottningsförening skulle under flottning
hålla tillsyningsman för tillsyn däröver, att icke under flottning genom
underlåten släckning av lägereldar eller genom annan vårdslöshet eldfara
uppstode för närliggande skog.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

Domänstyrelsens förslag biträddes visserligen utav flertalet av Kungl.
Maj:ts befallningshavande och skogsstatens tjänstemän, men landstingen
ställde sig avvisande. Förslagen ledde icke till några nya bestämmelser i
förevarande ämne.

Vid 1902 års Riksdag bragtes frågan ånyo på tal i två motioner. Den
ena motionens syftemål var skärpta straffbestämmelser för den, som underlät
att inställa sig vid och biträda med släckning av skogseld. Lagutskottet,
som behandlade denna motion, yttrade, att visserligen utskottet
lika med motionären hölle före, att gällande bestämmelser i förevarande
avseende vore föråldrade och otillfredsställande, men att utskottet ansåge,
att frågan ej kunde lösas annorlunda än i samband med eu fullständig
omarbetning av gällande lagbestämmelser i ämnet, därvid särskilt gränserna
för skyldigheten att deltaga i släckningsarbetet borde noggrannt
fastställas; och på grund härav hemställde utskottet, att motionen icke
måtte föranleda någon åtgärd, vilken hemställan bifölls av Riksdagen.
Den andra motionen åsyftade dels förändrade bestämmelser i avseende å
uppbåd av krigsfolk för skogselds hämmande dels ock åläggande för kommunerna
att tillsätta för ändamålet erforderligt antal brandpoliser med rätt
för dem att uppbåda folk för hämmande och släckande av skogseld. Icke
heller denna motion föranledde någon Riksdagens åtgärd.

Redan vid nästa Riksdag upptogs emellertid frågan i två särskilda motioner
inom Andra kammaren. I den ena motionen hemställdes om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om framläggande för Riksdagen av förslag till
lag, innefattande föreskrifter rörande skogselds släckning. I den andra
motionen hemställdes om skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran om framläggande
för Riksdagen av förslag till ändring av nu gällande bestämmelser
rörande skogseld i syfte, dels att skyldigheten till inställelse vid släckning
av skogseld måtte utsträckas, dels att tydligare stadganden om vilka
denna skyldighet ålåge måtte meddelas, dels att föreskrifter måtte givas
angående anställande av brandfogdar eller tillsyningsman, dels att ersättning
måtte beredas dem, vilka på kallelse inställde sig vid brandstället,
och dels att straffpåföljden för dem, som underläte att inställa sig vid och
biträda med släckning av skogseld, måtte skärpas.

Lagutskottet, som behandlade båda motionerna, fann nuvarande lagbestämmelser
angående släckning av skogseld vara i flera hänseenden föråldrade
och otillfredsställande samt anförde vidare: Stadgandena om skyldighet
att deltaga i släckning av skogseld vore byggda på äldre tiders förhållanden,
och det läte sig numera knappast göra att med ledning av dessa
stadganden komma till bestämd uppfattning om, vilka personer det i ett
visst fall ålåge att inställa sig för berörda ändamål och vilka ansvaret

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

skulle drabba i händelse av underlåtenhet härutinnan. Tillämpningen av
nämnda stadganden vöre därför förenad med stor svårighet. Hur man
än skulle tolka dem, vore de dessutom i allmänhet ej tillräckliga, för att
man med stöd av dem skulle kunna åstadkomma erforderligt släckning <_>

manskap och detta med den skyndsamhet, som vore av så stor vikt. På
grund av bestämmelsernas otydlighet torde ansvar sällan kunna ådömas
för underlåtenhet att efterkomma desamma, och de böter, som funnes
stadgade, vore för övrigt begränsade till sådana belopp, att någon kraftigare
verkan av straffet icke vore att emotse. På samma gång den nuvarande
lagstiftningen alltså lämnade mycket övrigt att önska i fråga om
tydlighet och effektivitet, kunde man hysa berättigad tvekan om rättvisan
av de grunder, varpa densamma vilade. Aven om man ansåge släckning
av skogseld utgöra en angelägenhet av den beskaffenhet, att det fortfarande
borde vara en allmän medborgerlig förpliktelse att däri deltaga, borde det
nämligen erkännas, att fullgörandet av denna förpliktelse mången gång
kunde vara mycket betungande. Billighetsskäl syntes därför tala för, att
personer, vilkas medverkan krävdes för släckning av skogseld, utan att de
därav själva hade intresse, skulle kunna tillerkännas ersättning för sitt
arbete och sin tidspillan. Gällande lagstiftning innehölle emellertid icke
några föreskrifter i sådant syfte. De bristfälligheter, som sålunda vidlådde
förevarande bestämmelser, syntes utskottet så mycket mera förtjäna uppmärksamhet,
som erfarenheten visat, vilken skada skogseldarna, särskilt i
de norra delarna av landet, kunde förorsaka. Frågan om åvägabringande
av lämpliga föreskrifter till hämmande av sådana eldar vore därför av stor
nationalekonomisk betydelse, och även i sin egenskap av skogsägare hade
staten härvid viktiga intressen att bevaka. Enahanda behov hade i Norge
redan föranlett, att dessa förhållanden ordnats genom en särskild lag av
den 27 juli 1896. Utskottet funne alltså en revision av bestämmelserna i
ämnet vara behövlig och önskvärd samt hemställde förty, att Riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen
av förslag till lag, innefattande ändrade bestämmelser rörande förekommande
och släckning av skogseld. Utskottets hemställan bifölls av
Riksdagens båda kamrar, och Riksdagens den 15 maj 1903 till Kungl. Maj:t
avlåtna skrivelse avfattades i anslutning till utskottets utlåtande.

I anledning av Riksdagens sålunda gjorda uttalande infordrade Kungl.
Maj:t utlåtanden från domänstyrelsen och Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Domänsstyrelsen hänvisade huvudsakligen till sitt utlåtande av år 1890
och såväl skogsstatens tjänstemän, vilkas yttranden dom än styrel sen inhämtat,
som Kungl. Maj:ts samtliga befallningshavande framhöllo behovet av nya
bestämmelser i ämnet.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

Den 5 juli 1907 uppdrog Kungl. Maj:t åt en kommitté att verkställa
utredning angående de åtgärder, som kunde böra vidtagas för åstadkommande
av en rätt vård av kronans och de under skogsstatens tillsyn ställda
skogarna i Norrland och Dalarna, samt att till Kungl. Maj:t inkomma med
de förslag, till vilka den verkställda utredningen kunde föranleda. Till
kommittén överlämnades, bland annat, genom remiss den 10 juli 1909 en
vid 1908 års möte med rikets skogsvårdsstyrelser till Kungl. Maj:t avlåten
skrivelse, däri hemställdes om vidtagande av åtgärder för att nu gällande
lagbestämmelser till förekommande och hämmande av skogseld bleve underkastade
skyndsam revision.

Kommittén avgav slutligt betänkande den 16 mars 1912. Detta innehåller,
bland annat, följande med motivering försedda

Förslag

till

Lag,

innefattande vissa Föreskrifter till förekommande och släckning

av skogseld.

§ l.

Vill någon i skog eller annan utmark eller i närheten av skog företaga
kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller bränna ris eller ljung
eller för annat tillfälligt ändamål uppgöra eld, vare han pliktig vidtaga
de särskilda anordningar, genom grävning eller annorledes, som kunna
anses erforderliga till förhindrande av eldens vidare spridning.

§ 2.

Då stark torka råder eller eljes i följd av stark blåst fara för skogselds
uppkomst är särskilt stor, må svedning eller bränning av ris eller ljung
icke företagas, ej heller i övrigt eld för tillfälligt ändamål uppgöras utom
i fall av trängande behov.

§ 3.

Den, som under tid, då marken är bar, i skog eller annan utmark eller
i närheten av skog uppgjort eld, skall tillse, att elden, då platsen lämnas,
är fullständigt släckt.

Norrländska

skogsvårds kommittén.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

§ 4.

Då skogseld uppkommer, vare den, som elden varsnar eller eljes därom
får kunskap, pliktig att genast låta underrätta brandfogde eller ock i närheten
boende kronobetjänt eller skogsstatstjänsteman ävensom att, där han
befinner sig i närheten av brandstället och ej är av laga förfall hindrad,
så snart ske kan, skynda till för att släcka elden. Den sålunda underrättade
bör ofördröjligen sammankalla nödigt manskap för eldens släckning.
För sådant ändamål utfärdad kallelse skall utan dröjsmål fortskaffas
från gård till gård och må följaktligen ej utan laga skäl nedläggas.

Envar inom orten boende arbetsför man, som fyllt aderton, men icke
sextio år och som icke är av laga förfall hindrad, skall vara skyldig att ofördröjligen
efter tillsägelse begiva sig till brandstället, därvid han bör vara
försedd med lämpligt redskap, för att deltaga i släckningsarbetet tills hemlov
gives.

Vid brandställe tillhör befälsrätten, där elden avser skog under skogsstatens
vård eller tillsyn, jägmästaren och i hans frånvaro kronojägaren
i orten, men eljes kronobetjänt, om sådan finnes tillstädes, och i kronobetjänts
frånvaro brandfogden.

§ 5.

Arbetsgivare och arbetsledare må icke förvägra arbetare den ledighet,
som för släckning av skogseld må påkallas och som kan utan synnerlig
olägenhet medgivas.

§ 6.

Såsom laga förfall för inställelse vid brandstället skall, utom vad i 12
kapitlet 1 § rättegångsbalken sägs, gälla, om man icke utan fara för hälsan
eller utan eftersättande av viktiga förrättningar och plikter, som icke tåla
uppskov, kan infinna sig ävensom om man av sin arbetsgivare eller arbetsledare
förvägrats ledighet härför.

§ 7.

Varje kommun å landet skall, där ej Konungens befallningshavande med
hänsyn till den ringa förekomsten av skog inom kommunen prövar skäligt
härifrån medgiva undantag, utgöra en eller flera brandrotar. För
varje brandrote skall finnas en brandfogde, vald å kommunalstämma för
tre år i sänder.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

Brandfogde åligger att befordra och övervaka efterlevnaden av denna
lag samt till laga beivran anmäla brott mot densamma, varförutom han
skall vara pliktig lämna den nämnd, varom i 9 § förmäles, de upplysningar
nämnden kan finna erforderliga, för vilket ändamål han bör föra anteckningar
rörande i släckning av skogseld deltagande personer.

Då brandfogde blivit utsedd, skall Konungens befallningshavande genast
underrättas om valet.

§ 8.

Finnes utöver vad denna lag innehåller särskilda ordningsföreskrifter
till förekommande eller släckning av skogseld erforderliga, äge kommun
därom besluta. Sådant beslut blive dock ej giltigt, med mindre det av
Konungens befallningshavande godkännes.

§ 9.

Den, som deltagit i släckning av skogseld, må kunna, efter ty skäligt
prövas, bekomma ersättning eller särskild belöning därför. Förslag i
sådant avseende uppgöres av en nämnd utav tre personer, av vilka två
förordnas av Konungens befallningshavande och den tredje utses av kommunalstämman.

Prövningen verkställes därefter av Konungens befallningshavande, som
ock har att låta till vederbörande utanordna beloppen.

Dessa utgå av statsmedel utom i den mån, enligt vad därom finnes särskilt
stadgat, skogsvårdsavgifter må härför tagas i anspråk.

§ 10.

Konungens befallningshavande äge rekvirera militärhjälp till släckande
av skogseld. Härför skall särskild ersättning ej utgå.

§ 11.

Den, som bryter mot vad i 2 eller 3 § härovan finnes stadgat, vare, ändå
att skada ej sker, förfallen till böter från och med fem till och med etthundra
kronor.

Lag samma vare, där någon underlåter att ställa sig till efterrättelse
vad i 4 och 5 §§ finnes föreskrivet.

Denna lag träder i kraft den —

Utlåtanden

överförslaget

16 Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

över detta förslag hava domänstyrelsen, Kungl. Maj:ts samtliga befall''
ningshavande, alla landsting utom Malmöhus och Gävleborgs läns, skogsvårdsstyrelserna
samt överjägmästarna i Södra, Västra, Gävle-Dala, Skelleftå
och Luleå distrikt avgivit utlåtanden. Det väsentliga innehållet i
dessa utlåtanden är följande: Mot föreskrifterna i 1, 2 och 3 §§ har
anmärkts, dels att »annan utmark» borde komma i åtnjutande av samma
skydd som skog, vadan uttrycket »i skog eller annan utmark eller i närheten
av skog» borde ändras till »i eller i närheten av skog eller annan
utmark», och dels att särskiljande av syftemålen med elds uppgörande i
tillfälliga och icke tillfälliga ej vore lämpligt, då samma försiktighetsåtgärder
oavsett syftemålet borde vidtagas. Vidare har hemställts, att
det i 2 § föreslagna förbud skulle gälla under alla förhållanden, utom i
fall av tvingande behov, under juni—augusti samt att i förslaget matte
intagas förbud mot tobaksrökning i barrskog under vår och sommar.
Beträffande 4 § har icke någon erinran gjorts mot bibehållande av den
därstädes uttalade principen om allmän medborgerlig plikt att deltaga i
släckning av skogseld. Mot paragrafens innehåll i övrigt hava emellertid
gjorts några erinringar. Sålunda har angående sättet för underrättelsen
om utbruten skogseld framhållits, hurusom, ifall bebodda trakter funnes i
närheten av brandstället, det snabbaste resultatet vunnes, om invånarna i
dem kallades till släckningen före den tilläventyrs längre bort bosatte
person, som enligt förslaget i första hand skulle underrättas. Vidare har
erinrats, att den, som varsnat elden eller eljest därom fått kunskap, icke
borde vara pliktig återvända, så framt han icke enligt den allmänna regeln
i andra stycket av 4 § vore släckningsskyldig, att åldersgränserna för släckningsskvldig
borde sättas till 15—49 år samt att förslaget borde kompletteras
med bestämmelse om skyldighet för släckningsinanskap att medtaga
proviant för viss kortare tid. Förslagets bestämmelser om befälsrätten
vid brandställe hava i de flesta utlåtandena lämnats utan anmärkning;
uti icke så få fall har emellertid förordats, att befälsrätten matte
göras oberoende av om elden berörde allmän eller enskild skog. förslaget
i 7 § om kommunernas indelning i brandrotar med var sin brandfogde har
nästan enstämmigt mottagits med gillande; särskilt hava Kungl. Maj ds
befallningshavande och skogsvårdsstyrelsen i Västernorrlands län framhållit,
att brandfogdarna komine att bliva synnerligen betydelsefulla i skogrika
trakter. Från några håll har emellertid hemställts, att valet av brandfogde
borde prövas av offentlig myndighet, enär brandfogdeinstitutionen
ej‘C vore avsedd att enbart tillgodose ett rent kommunalt intresse. Härjämte
hava förslag i olika riktningar framställts rörande frågan av vilka
medel brandfogdens arvode skulle gäldas. Enligt ett förslag borde stats -

Kung1. Maj:tf: nåd. proposition nr 123.

medel anlitas, enligt ett annat kommunernas skogsaccismedel. Även har
förordats, att arvodet skulle utdebiteras på ägarna av jordbruksfastighet
inom kommunen. Mot förslaget i 9 § om ersättning till eldsläckningsmanskap
har i de flesta utlåtanden icke gjorts anmärkning. 1 några utlåtanden har
emellertid såsom önskemål uttalats, att ersättning ej borde tillerkännas
för själva släckningsarbetet, som vore en medborgerlig plikt att fullgöra,
men väl för skada å person, kläder och redskap samt för arbete med
efterskickning och vakthållning, sedan den egentliga eldfaran avvärjts, att
ersättning till släckningsmanskap skulle bestridas af skogsägarna i kommunen
samt att sättet för ersättningens bestämmande måtte förenklas.
Förslaget att reservera viss del av skogs vårdsavgift erna för att möta utgifter
av nu ifrågavarande slag har avstyrkts av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
landstingen och skogsvårdsstyrelserna i Uppsala och Skaraborgs
län, Kungl. Maj:ts befallning^ avan de i Jämtlands län samt skogsvårdsstyrelserna
i Stockholms och Älvsborgs län, vårtid såsom skäl anförts, att
skogsvårdskassorna redan nu vore otillräckliga för det arbetsfält, som förelagts
dem, nämligen skogsvårdens främjande, ävensom att kassorna anlitades
till följd av skogseld hårt nog ändå, ity att understöd torde komma
att lämnas ur dem vid skogsodling å de avbrända markerna. Den av kommittén
i 11 § föreslagna skärpningen av nu gällande straffbestämmelser i
ämnet har ansetts fullt befogad. Slutligen har tämligen allmänt framhållits
vikten att i förslaget intoges bestämmelser till skydd mot faran från järnvägarna
för skogseld.

Kommitténs förslag har jag ansett kunna i huvudsak läggas till grund ^
för ny lagstiftning i förevarande ämne. Vid den granskning, för vilken
förslaget varit föremål inom jordbruksdepartementet, har emellertid, delvis
på grund av de inkomna utlåtandena, en omarbetning av detsamma i vissa
delar ägt rum».

Sedan departementschefen uppläst det sålunda omarbetade förslaget, anförde
han vidare:

»Jag anhåller nu att få angiva de huvudsakliga skiljaktigheterna mellan
kommitténs förslag och det av mig framlagda ävensom skälen för de vidtagna
ändringarna.

I kommittéförslagets 1 § föreskrives vidtagande av erforderliga försik- 1 §■
tighetsåtgärder vid elds uppgörande »i skog eller annan utmark eller i
närheten av skog». Då emellertid, såsom även förslagets rubrik angiver,
förslagets syfte är skogselds förekommande och släckning, har nämnda §
ändrats till att avse elds uppgörande »i skog eller så nära skog, att
elden lätt kan spridas dit». Vidare anser jag ej vara lämpligt att göra

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 87 höft. (JV:r 123.) 3

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

skillnad mellan elds uppgörande för tillfälliga och icke tillfälliga ändamål.
Uppenbart synes nämligen vara, att vidtagandet av försiktighetsåtgärder
är lika nödvändigt i ena som i andra fallet, liksom underlåtenhet i båda
fallen bör straffas.

« §• Den ändring, som 2 § undergått, innebär ej någon större förändring
i sak utan huvudsakligen ett förtydligande av paragrafens innehåll.

3 §. Ändringen i 3 § har skett med föranledande av domänstyrelsens erinran,
hurusom t. ex. under fiottningsarbete ofta hände, att en och samma
lägereld kunde tjäna flera varandra efterträdande manskapslag, varav framginge,
att det ej alltid vore den, som uppgjort elden, vilken hade att tillse,
att densamma släcktes.

Att, såsom i vissa utlåtanden ifrågasatts, i förslaget intaga ytterligare föreskrifter
angående elds handhavande i skog eller dess närhet torde ej vara
nödigt; förslaget tillerkänner ju kommunerna rätt att, efter godkännande
av Kungl. Maj:ts befallningshavande, meddela särskilda ordningsföreskrifter
härutinnan, lämpade efter lokala behov.

4 och 5 §§. En av förslagets viktigare nyheter är brandfogdeinstitutionen. Första
upprinnelsen till denna är att söka i de på domänstyrelsens initiativ i
början av 1880-talet tillkomna brandfogdarna inom Norrbottens och Västerbottens
län, där i anseende till de långa avstånden samt skogs- och kronobetjäningens
fåtalighet ofta hände, att skogseld spred sig vida omkring,
innan hjälp hann fram. Brandfogdarna tillsattes av Kungl. Maj:ts befallningshavande
för vissa mindre distrikt eller brandrotar, vari de socknar
eller sockendelar, där kronoskogarna lågo, blivit indelade. Denna anordnings
nytta har vitsordats av domänstyrelsen. Jämväl på enskilt initiativ
tillsattes brandfogdar inom åtskilliga orter i Norrland, även där med gott
resultat. Flertalet av de myndigheter, som under tidernas lopp haft anledning
uttala sig i ämnet, har också förordat systemet med brandfogdar.
Då ett allmänt — ej enbart kommunalt — intresse förefinnes att erhålla
brandfogdar i tillräckligt antal, har i det omarbetade förslaget intagits en bestämmelse,
att kommunalstämmans förslag rörande indelningen i brandrotar
skall underställas Kungl. Maj:ts befallningshavandes prövning. — Slutligen
må framhållas, att enligt min mening den, som valts till brandfogde, e
skall hava skyldighet att mottaga uppdraget.

6 och 7 §§. Angående skyldigheten att deltaga i släckning av skogseld må erinras,
att redan 1734 års lag bygger på allmän medborgerlig plikt att deltaga
i släckning av dylik eld. I likhet med kommittén finner jag ej anledning
frångå denna princip, vilken säkerligen är djupt rotad i det allmänna
medvetandet; och torde de närmare regler, som kommittén härutinnan
föreslagit, vara i huvudsak ändamålsenliga. I enstaka punkter hava

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

emellertid ändringar vidtagits. Det lärer ej finnas något skäl, varför ifråga
om skyldigheten att deltaga i släckningsarbete icke samma regler skola
gälla för den, som först fått kunskap om utbruten skogseld, som för andra.
År den förre icke boende i orten, är han icke arbetsför, eller har han icke
fyllt 18 eller fyllt 60 år, bör det icke åläggas honom att skynda till
brandstället för att släcka elden. Sådan skyldighet bör föreligga, allenast
såvida han enligt den allmänna regeln i 6 § är släckningsskyldig. Att han
under alla omständigheter bör hava plikt att underrätta vederbörande, såsom
förslaget föreskriver, anser jag däremot vara välbetänkt. Ordet »skogsstatstjänsteman»
har, på sätt domänstyrelsen föreslagit, utbytts mot »vid skogsstaten
anställd person», på det att även vid skogsstaten anställd bevakare
må inbegripas bland dem, som äga befogenhet att sammankalla släckningsmanskap.
Vidare hava, för vinnande av största möjliga snabbhet vid släckningsmanskapets
samling, i första och tredje styckena av 7 § intagits kompletterande
bestämmelser. Förslaget att i lag skulle stadgas skyldighet för
släckningsmanskap att till brandställe medtaga proviant för viss kortare tid
har jag icke ansett mig böra biträda. Frågan om släckningsmanskapets
proviantering torde säkerligen, framdeles som hittills, kunna ordnas utan
att i lag intagas föreskrifter härom. Slutligen må framhållas, att vid
tillämpningen av de i 6 § förekommande orden »inom orten boende» endast
grannskapet till brandstället bör vara avgörande och att sålunda, i det
speciella fallet, en person kan anses såsom boende inom orten och följaktligen
släckningsskyldig, även om han ej bor eller är mantalsskriven inom
den kommun eller den brandrote, inom vars gränser elden utbrutit.

I stället för kommitténs förslag i 4 § (8 § i det omarbetade förslaget)
rörande ordnandet av befälsrätten vid brandställe vill jag förorda, att i
regel brandfogden i första hand skall vara befälhavare. Skall en ny syssla
av nu ifrågavarande slag inrättas, bör en densamma så nära liggande och
viktig uppgift som den att leda släckningsarbetet icke i regel läggas i
andra händer. Man torde också kunna utgå därifrån, att till brandfogde
utses den jämväl för denna uppgift lämpligaste. Hinder möter ju ej heller
att välja vid skogsstaten anställd person eller skogsförvaltare i enskild
tjänst, vilka på grund av sin utbildning och verksamhet få anses lämpade
för befattningen ifråga. Emellertid torde såsom undantag böra stadgas,
att där elden antänt eller hotar att antända allmän skog, vederbörande
jägmästare skall, då han kommer tillstädes, övertaga befälet. Denne
omhänderhar ju den närmaste vården av de allmänna skogarna och
bör vid nu ifrågavarande tillfällen tagas i anspråk. Instruktionen för
skogsstaten innehåller också i 44 § en härmed överensstämmande föreskrift.
Vidare har det ansetts lämpligt att uppdraga åt Kungl. Maj:ts

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

befallningshavande att förordna befälhavare, då elden tagit större omfattning.
Härigenom beredes möjlighet att erhålla befälhavare med i dylikt
fall erforderlig större kompetens än vad brandfogden tilläventyrs kan
erbjuda, varjämte, för det fall att militärhandräckning erhållits, frågan
om befälsrättens överlämnande till de civila eller till de militära myndigheterna
vinner sin lösning genom Kungl. Maj:ts befallningshavandes bestämmande.

9 §. Beträffande föreskriften i det omarbetade förslagets 9 § erinras, att 13
§ 1 mom. av brandstadgan för rikets städer har ett stadgande i samma
riktning. För skada, som orsakats av de med berörda föreskrift avsedda
åtgärder, torde den, som lidit skadan, ej hava rätt att erhålla ersättning,
där ej skogselden uppkommit genom någons vållande, i vilket fall ersättningsskyldighet
synes kunna ådömas den, som vållat skogselden.

it §. I fråga om de för inställelse vid brandställe av kommittén i 6 § föreslagna
laga förfall har hänvisningen till 12 kapitlet 1 § rättegångsbalken
såsom obehövlig uteslutits i det omarbetade förslaget; och i anslutning härtill
har uttrycket »laga förfall» ändrats till »giltigt förfall».

13 §. Då jag anser, att åt kommun bör beredas möjlighet att, där så anses

lämpligt, utgiva avlöning till brandfogde, har för sådant ändamål i det
omarbetade förslaget intagits en bestämmelse i dylik riktning. Någon
motsvarande ändring av gällande kommunallagar torde icke vara erforderlig.
Enär arvodesfrågan med all sannolikhet kommer att röra sig om jämförelsevis
små belopp, torde praktiska hänsyn tala för, att arvodet i sin
helhet gäldas av kommunens medel.

14 §. Kommittéförslagets 9 § (14 § i det omarbetade förslaget) innehåller be stämmelser

om ersättning i vissa fall för deltagande i släckning av skogseld.
Redan 1868—1870 års skogskommitté framkom med förslag i detta
avseende: den, som vid skogseld företrädesvis utmärkt sig eller verksamt
främjat släckningsarbetet, skulle, där förhållandet hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
styrktes och denna myndighet så prövade skäligt, kunna tillerkännas
vedergällning efter förtjänst, dock med högst 25 kronor. I domänstyrelsens
förut omförmälda förslag av år 1890 överlämnades åt kommunerna
att besluta om gottgörelse åt släckningsmanskapet; och i motiven
till förslaget framhölls, hurusom skälig ersättning uti ifrågavarande avseende
måste — då släckningsarbetet tyngst drabbade personer, som själva
ej ägde skog — anses vara betingad av billighet och även ägnad att skapa
större beredvillighet att skynda till brandstället. För spörsmålets framläggande
och behandling vid 1903 års Riksdag har redan redogjorts. Flertalet
av de myndigheter, som hördes i anledning av 1903 års riksdagsskrivelse,
förordade utbetalande av ersättning till såväl släckningsmanskap

Kungl. Majds nåd. proposition nr 123.

som kringförare av kallelse, där de ej hade direkt intresse av skogseldens
släckning, möjligen med undantag för den första dager), släckningen pågått.
Från åtskilliga håll uttalades emellertid betänkligheter mot lagstadgad
rätt till ersättning: genom möjligheten att erhålla ersättning kunde
uppfattningen av skyldigheten att biträda vid släckning av skogseld såsom
en medborgerlig plikt lätt utplånas; utsikten att erhålla ersättning
för släckningsarbete kunde fresta till anläggande av skogseld; ehuru den
lösa befolkningen tyngst drabbades av ifrågavarande allmänna besvär, borde
ersättning dock ej betalas, enär det i regel vore personer av denna klass,
som genom vårdslöshet förorsakade skogseldar. Slutligen framhölls, att
släckningsmanskapet genom utsikten att utfå ersättning skulle förlora intresset
för eldens hastiga släckande samt att det bleve nära nog omöjligt
att utreda, hur länge och i vad mån var och en deltagit i släckningsarbetet.
I stället förordades utbetalande av dels ersättning för efterbevakning
samt för skada å person, kläder och redskap och dels gratifikationer
åt dem, som visat särskilt nit och rådighet vid eldens bekämpande.

Vad kommittén härutinnan föreslagit finner jag mig kunna i huvudsak
biträda. Dock har jag ansett nödigt att något förtydliga de föreslagna
bestämmelserna. Såsom förut framhållits uppfattar jag, liksom kommittén,
arbetet med släckning av skogseld såsom en allmän medborgerlig
plikt, som icke utan vidare bör grunda rätt till anspråk på ersättning.
A andra sidan måste det anses med rättvisa och billighet förenat, att
då arbetet för släckningen varit i väsentlig grad betungande eller eljest
särskilda omständigheter föreligga, ersättning eller särskild belöning utbetalas,
liksom det även torde kunna anses påkallat, att ersättning lämnas
för under släckningsarbetet liden skada, exempelvis förstörelse av
klädespersedlar och redskap. Härvid är även en praktisk sida av saken
att beakta, nämligen den, att utsikten till någon ersättning kan verka såsom
sporre till större beredvillighet. Ett med denna mening överensstämmande
innehåll har givits åt det omarbetade förslagets 14 §. Såsom
exempel på »särskilda omständigheter» må nämnas: att personer, som
icke äro släckningsskyldiga, biträtt, att mindre bemedlade genom deltagande
i släckningsarbete gått miste om arbetsförtjänst, att släckningsmanskap
visat prov på särskilt nit och rådighet, att långvarig eftersläckning
och därmed förenad vakthållning varit nödvändig o. s. v. Att stadga
en ovillkorlig rätt till ersättning eller belöning under de av mig angivna
förutsättningarna torde emellertid icke vara lämpligt, utan har
åt Kungl. Maj:ts befallningshavande överlämnats att i varje särskilt fall
pröva och avgöra, huruvida ersättning eller belöning bör utgå eller ej.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

Har den, som varit verksam för släckningen, haft direkt personligt intresse
därav, bör ersättning eller belöning naturligtvis icke utgå. Ersättning
eller särskild belöning för militärens deltagande i släckningsarbetet
synes icke böra förekomma, men gottgörelse för transportkostnader
samt för skadade eller förkomna effekter torde, såsom hittills brukats,
komma att, efter rekvisition från vederbörande truppbefälhavare,
gäldas av allmänna medel.

I stället för det av kommittén förordade sättet för uppgörande av förslag
till dylik ersättning eller belöning har nu föreslagits ett mindre omständligt
sätt att ordna frågan.

I likhet med kommittén anser jag ett så stort statsintresse ligga
bakom hela ifrågavarande lagstiftning, att detsamma väl motiverar, att nu
ifrågavarande kostnader ersättas av allmänna medel. Att fördela dessa
kostnader bland ägarna av den för eldfaran utsatta, men räddade skogen
vore måhända det riktigaste; men en rättvis dylik fördelning torde oftast
vara nära nog omöjlig att åstadkomma. Vad kommittén anfört i fråga
om lämpligheten att använda en del av skogsvårdsavgifterna till bestridande
av nu ifrågavarande kostnader må vara värt beaktande, och det
låter väl tänka sig, att en ändring i sådant syfte vidtages i gällande förordning
om skogsvårdsavgifter. Emellertid har jag icke ansett mig böra i
detta sammanhang framlägga något förslag härom,
och le §§ i fråga om de föreslagna straffbestämmelserna torde endast behöva
framhållas, hurusom nu gällande straffbestämmelser i ämnet — utom
de i 19 kapitlet strafflagen förekommande — med hänsyn till penningvärdets
fall och skogarnas stegrade värde länge ansetts otillfredsställande.
Med föreskrifterna i det omarbetade förslagets 15 och 16 §§ torde
denna bristfällighet avhjälpas.

Åtskilliga av de myndigheter, som hörts över kommitténs förslag, hava,
såsom förut omnämnts, hemställt, att i förslaget måtte införas bestämmelser
till skydd mot faran att skog antändes från järnvägarna. Då i förslaget icke
intagits några dylika bestämmelser, vill jag med några ord redogöra för
skälen härtill.

Främst må då hänvisas till gällande bestämmelser i lagen den 12
mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift,
vilka torde innebära en kraftig maning till järn vägsförvaltningarna att
ägna denna fråga allvarlig uppmärksamhet. Vidare må erinras, att, enligt
en i järnvägsstyrelsen uppsatt promemoria, från statens järnvägars
sida följande åtgärder vidtagas i ändamål att hindra antändning genom
eld från lokomotiv: Bevakningspersonalens inspektioner äro om våren

och vid särskilt varm och torr väderlek så ordnade, att största möjliga

Knngl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

säkerhet vinnes för att antändningar fortast möjligt bliva observerade.
Vattenfyllda kärl ställas utmed spåret på vissa avstånd, särskilt vid stärka
stigningar och på sådana platser, där fara för antändning är stor. A
områdena utefter banan avlägsnas till den omfattning, som i varje fall
anses erforderlig och lämplig, samt till 15 meters bredd från spårets mitt
den torra markbetäckningen, såsom torrt gräs, torra kvistar, ljung och
lavar; och brukar detta enklast ske medelst avsvedjning om våren. Vid
bandelar, som genomgå skogbärande områden och där statens järnvägars
mark på sidan om spåret icke är 15 meter bred, träffas med ägaren av
marken utanför gränsen för statens järnvägars område sådan överenskommelse,
att den torra markbetäckningen får avlägsnas även å sistnämnda
mark och till 15 meters bredd från spårets mitt. Inom vissa bandelar
upptagas inom 15 meters bredd från spårets mitt parallell- och tvärdiken
såväl inom statens järnvägars område som, efter medgivande, även å en*
skild mark. Utefter spåret planteras lövträd i största möjliga omfattning,
enär det visat sig, att lövträd förhindra och försvåra antändning. A doseringar,
där antändning kan befaras, användes som beklädnadsämne svårantändlig
jord. Vid bansträckor, som äro särskilt utsatta för antändning,
hava som hägnad utmed statens järnvägars gräns uppförts stenmurar, vilka
visat sig hindra markeldens spridning. Banbevakningspersonalens odlingsfiit
uppmuntras, enär längs banan befintliga odlade områden visat sig vara
ett lämpligt skydd mot antändning. — Vad beträffar de enskilda järnvägarna,
så har dessas försäkringsanstalt mot olycksfall, vilken jämväl försäkrar
mot utgifter för skogseld, med anledning av 1911 års förödande
skogseldar i april 1912 utfärdat ett cirkulär till anstaltens medlemmar,
däri framhålles betydelsen av att sådana åtgärder vidtagas, att risken för
antändning genom eld från lokomotiv i möjligaste mån minskas. Sålunda
bör, yttras i cirkuläret, särskild uppmärksamhet ägnas däråt, att brännbara
ämnen, såsom ris, ljung o. d., i närheten av järnvägslinjen avlägsnas, innan
den torra årstiden inträder, att i släntorna från föregående år kvarliggande
torrt gräs undanröjes o. s. v. På platser, där fara för antändning
är särskilt stor, böra vattentunnor utsättas och nödig bevakning efter
tågen anordnas. Vidare uttalas önskvärdheten av att möjligast effektiva
gnistsläckax^e användas å lokomotiven samt att asklådorna erhålla en sådan
konstruktion, att glödande kolpartiklar ej falla ut, och såsom ytterst
viktigt framhålles, att forcering av stigningar med tunga tåg i möjligaste
mån undvikes, då stark torka råder. — Slutligen må erinras därom, att,
enligt en av järnvägsstyrelsen 1912 meddelad order, gnistsläckare och
asklådor på statens järnvägars lokomotiv skola under månaderna maj—
september noggrannt undersökas var femtonde dag, samt att de enskilda

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

järnvägarnas lokomotiv före användningen besiktigas av statsorgan (järnvägsstyrelsen
resp. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen), varjämte de underkastas
periodiska besiktningar.

På grund av de sålunda redan vidtagna åtgärderna till skydd mot faran
för att järnvägarna skola föranleda skogseld bär jag icke ansett nödigt
att, åtminstone för närvarande, föreslå särskilda lagbestämmelser i samma
syfte.»

Härefter hemställde departementschefen, att över det inom jordbruksdepartementet
upprättade lagförslaget, vilket finnes såsom bil. A fogat vid
detta protokoll, lagrådets yttrande måtte inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan behagade Hans Maj:t
Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:
A. Lekänder.

Kung!. Mnj:ts nåd. proposition nr 123.

Förslag

till

Lag

om förekommande och släckning av skogseld.

Med upphävande av 15 kap. byggningabalken förordnas som följer:

1 §■

Vill någon företaga kolning eller tjärbränning eller ock svedja eller
bränna ris eller ljung eller för annat ändamål uppgöra eld i skog eller
så nära skog, att. elden lätt kan spridas dit, vare han pliktig att, dessförinnan,
genom grävning eller annorledes, vidtaga de särskilda anordningar,
som kunna anses erforderliga till förhindrande av eldens spridning.

2 §•

Under stark torka eller stark blåst må svedjning eller bränning av ris
eller ljung icke förehavas ej heller eljest, utom för utövande av näring
eller i fall av trängande behov, eld Uppgöras å sådan plats, att skogseld
därav kan befaras uppstå.

3 §•

Eld, som uppgjorts å plats, varom ovan nämnts, må ej övergivas, förrän
den blivit fullständigt släckt.

4 §•

Varje landskommun skall utgöra en eller flera brandrotar; dock äge
om förhållandena finnas föranleda därtill, Konungens befallningshavande
föreskriva, att vad sålunda är stadgat ej skall äga tillämpning i fråga om
viss kommun eller att två eller flera kommuner skola förenas till en brandrote.
Konungens befallningshavande förordne efter förslag av kommunalstämma,
om kommun skall utgöra mer än en brandrote och huru i sådant
fall kommunen skall till brandrotar indelas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 87 käft. (AV 123.) 4

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

För varje brandrote skall finnas en brandfogde, vald å kommunalstämma
för tre År. Om valet skall Konungens befallningshavande genast underrättas.
Aro kommuner förenade till en brandrote och enas de icke vid
val av brandfogde, äge Konungens befallningshavande utse den av de
valda, som finnes därtill lämpligast.

Vad ovan i denna § stadgas skall, där Konungens befallningshavande
finner skäligt så förordna, äga motsvarande tillämpning för stadskommun
med avseende å dess icke planlagda område.

5 §•

Brandfogde åligger: att vaka över att de till förekommande av skogseld
meddelade bestämmelser varda noggrann! iakttagna; att vid skogseld eller
överhängande fara därför skyndsamt, begiva sig till brandstället och, där
sådant icke tillkommer annan, ordna och leda släckningsarbetet; att, efter
ty i 14 § sägs, upprätta förslag till den ersättning, varom samma § förmäler;
samt att till laga beivran anmäla brott mot denna lag.

Ytterligare bestämmelser angående brandfogdes åligganden må meddelas
i den ordning, 12 § stadgar.

6 §•

Skyldig att deltaga i släckning av skogseld vare envar inom orten boende
arbetsför man, som fyllt aderton men icke sextio År och ej är av
giltigt förfall hindrad.

7 §•

Då skogseld uppkommer eller överhängande fara därför är för handen,
åligger den, som varsnar elden eller faran eller eljest får kunskap därom,
dels att, om släckningsskyldiga veterligen uppehålla sig i närheten av
brandstället, genast giva dem underrättelse, dels att, så fort ske kan,
underrätta brandfogden eller ock närmast boende kronobetjänt eller vid
skogsstaten anställd person.

Har brandfogde eller kronobetjänt eller vid skogsstaten anställd person
enligt vad nyss är sagt erhållit underrättelse om skogseld eller överhängande
fara därför eller ock eljest fatt kunskap därom, skall han ofördröjligen
sammankalla nödigt manskap för eldens släckning. För sådant ändamål
utfärdad kallelse skall av envar utan dröjsmål fortskaffa^.

Envar släckningsskyldig vare efter kallelse pliktig att, försedd med tillgängliga
släckningsredskap, genast begiva sig till brandstället och deltaga

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

i släckningsarbetet. Befinner släckningsskyldig sig i närheten av brandstället,
skall han, så snart han fått kunskap om branden, utan kallelse
skynda dit och taga del i nämnda arbete.

Den, som utövar befälet vid brandstället, skall i mån av behov ytterligare
tillkalla släckningsskyldiga. Tager elden sådan omfattning, att släckningsinanskap
i större antal erfordras, skall på begäran av Konungens
befallningshavande militärhandräckning lämnas.

B §.

Vid brandställe skall befälet utövas av brandfogde eller, om han ej är
tillstädes, av kronobetjänt; dock att, där elden antänt eller hotar att antända
allmän skog, vederbörande jägmästare skall, då han kommer tillstädes,
övertaga befälet. Har elden tagit större omfattning, äge Konungens
befallningshavande förordna befälhavare.

9 §•

För hämmande av skogseld må befälhavare låta fälla träd, anlägga mot Ö

7 oo

eld, undanskaffa hägnad eller vidtaga andra dylika för ändamålets vinnande
nödiga åtgärder.

10 §.

Förrän hemlov givits, må ej någon av släckningsmanskapet lämna brandstället,
med mindre han är av giltigt förfall hindrad att där kvarstanna.

Befälhavaren äge förordna en eller flera släckningsskyldiga att, sedan
elden dämpats, hålla vakt vid brandstället, till dess fara för förnyad antändning
ej längre finnes.

11 §•

Såsom giltigt förfall för inställelse eller kvarstannande vid brandställe
skall gälla, om någon icke utan fara för hälsan eller utan eftersättande av
viktiga göromål eller plikter, som icke tåla uppskov, kan infinna sig eller
kvarstanna eller om man av sin arbetsgivare eller arbetsledare förvägrats
ledighet härför.

Arbetsgivare eller arbetsledare må icke förvägra arbetare den ledighet,
som för släckning av skogseld må ifrågakomma och som kan utan synnerlig
olägenhet medgivas.

12 §.

Finnas utöver vad denna lag innehåller ordningsföreskrifter till förekommande
eller släckning av skogseld erforderliga, äge kommun därom

Kungl. May.ts nåd. proposition nr 123.

besluta. Sådant beslut blive dock ej giltigt, med mindre det av Konungens
befallningshavande godkännes.

Beslut, soin sålunda underställes Konungens befallningshavandes prövning,
skall antingen oförändrat fastställas eller ogillas. Vägras fastställelse,
skall skäl därför uppgivas.

Kommunalstämma eller däremot svarande kommunal myndighet äge hos
Konungen föra klagan över vägrad fastställelse.

Har beslut fastställts, lände det utan hinder av besvär till efterrättelse,
till dess annat vederbörligen förordnas.

13 §.

Brandfogde äge, därest kommunalstämma eller däremot svarande kommunal
myndighet sådant beslutar, att av kommunens medel åtnjuta arvode
för uppdraget till belopp, som myndigheter prövar skäligt.

14 §.

Den, som deltagit i eller på annat sätt varit verksam för släckning av
skogseld, må tillerkännas gottgörelse för skada till följd av arbetet därmed.
Har detta varit mycket betungande eller föreligga eljest särskilda
omständigheter, må, efter ty prövas skäligt, även ersättning eller särskild
belöning för arbetet honom tilldelas. Brandfogden eller annan befälhavare
vid brandstället äge, efter framställning eller eljest, upprätta förslag enligt
vad nu är sagt och insända förslaget till Konungens befallningshavande,
som prövar detsamma och till vederbörande utanordnar dem tillerkända
belopp. Kostnaden skall bestridas av statsmedel, i den mån ej andra
medel anslås för ändamålet.

15 §.

Bryter någon mot vad i 1, 2 eller 3 § finnes stadgat, vare förfallen
till böter, högst två hundra kronor, om ej förseelsen är enligt allmänna
strafflagen belagd med strängare straff.

16 §.

Den, som ej ställer sig till efterrättelse vad i 7 § första och tredje styckena
föreskrives eller vad i andra stycket av samma § stadgas om kallelses
fortskaffande eller bestämmelsen i 10 § första stycket eller förordnande,
som givits enligt andra stycket i sistnämnda §, eller ordningsföreskrift,

Kung}. Maj:ts nåd. proposition nr J23.

som enligt 12 § meddelats, så ock släckningsskyldig, som ej åtlyder vad
befälhavaren i eller för släckningsarbetet befaller, straffes med böter, högst
ett hundra kronor.

17 §.

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 15 eller 16 § avses.
Jägmästare och vid skogsstaten anställd bevakare äge ock att sådan förseelse
åtala.

18 §.

Böter, som efter denna lag ådömas, skola tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt
allmänna strafflagen.

19 §.

Denna lag ävensom bestämmelser, som jämlikt 12 § meddelats, skola å
det ställe, där kommunalstämma eller däremot svarande kommunal myndighet
vanligen håller sina sammanträden, genom anslag eller annorledes
vara för allmänheten tillgängliga.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Kungl. Maj-.ts nåd. proposition nr 123.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj-.ts lagråd tisdagen den 14 april

1914.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

SvEDELIUS,

Regeringsrådet Thulin,

Justitierådet friherre Leijonhufvud.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 28 februari
1914, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets yttrande skulle inhämtas
över upprättat förslag till lag om förekommande och släckning av skogseld.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av revisionssekreteraren Erik Lilienberg.

Lagrådet fann det remitterade förslaget föranleda till de anmärkningar,
som nedan äro upptagna under särskilda paragrafer i förslaget.

1-3 §§■

De i förevarande paragrafer givna stadgande!! träffa otvivelaktigt de
fall, då skogseld genom ovarsamt handskande med eld vanligast är att
befara. Uppenbarligen kan emellertid dylik vårdslöshet även annorledes
orsaka skogseld. Om t. ex. någon bortkastar en brinnande cigarrstump å
skogsmark, som betäckes av torra löv eller mossa, kan detta lätteligen
föranleda antändning. Det synes fördenskull kunna ifrågasättas, huruvida
icke förslaget borde kompletteras, så att detsamma, i likhet med vad
i motsvarande lagstiftning utomlands flerstädes iakttagits, komme att omfatta
allt ovarsamt umgående med eld ute å marken, varav skogseld kan
förorsakas.

4 §•

Enligt bestämmelserna i denna paragraf skulle Konungens befallningsliavande
äga att även mot vederbörande kommuners egna önskningar
befria en kommun från skyldigheten att utgöra brandrote eller förena två

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

eller flera kommuner till en brandrote. För ett dylikt ingrepp i kommunernas
rätt torde icke föreligga giltiga skäl. Konungens befallningshavandes
befogenhet i dessa hänseenden synes höra inskränkas därtill att, då framställning
göres om en kommuns undantagande eller om två eller flera kommuners
sammanslagning till en brandrote, Konungens befallningshavande
äger pröva, huruvida framställningen må bifallas. Beträffande åter frågan
huruvida en kommun skall utgöra mer än en brandrote bör Konungens
befallningshavande efter att hava inhämtat yttrande av kommunalstämman
äga att fritt bestämma. Huru därutinnan är avsett med förslaget, synes
icke vara fullt klart. En ändring i paragrafens avfattning i nu angivna
hänseenden torde fördenskull vara påkallad.

Mot det sätt, varpå brandfogdeinstitutionen enligt förslaget är anordnad,
kunna enligt lagrådets mening erinringar i särskilda hänseenden göras.
Till en början synes det tveksamt, huruvida förslagets ståndpunkt att den,
som valts till brandfogde, icke är skyldig att mottaga uppdraget kan bibehållas.
För lagrådet framstår det ingalunda såsom säkert, att vid en
dylik anordning lämplig brandfogde i varje fall skulle kunna erhållas. Den
avlöning, som kan ifrågakomma, torde icke vara ett tillräckligt lockelsemedel.
Det allmänna intresse, som förslaget vill tillgodose, synes lagrådet väl motivera
att, på sätt i främmande lagstiftningar skett, föreskriva skyldighet
för den valde att åtaga sig uppdraget. Det synes lagrådet vidare höra tagas
i övervägande, huruvida tillsättandet av brandfogde kan helt och hållet
läggas i kommunens hand. Det lärer knappast kunna förutsättas, att valet
alltid skulle falla på en person, som kunde på ett tillfredsställande sätt
fullgöra det ganska krävande värv, som åligger en brandfogde. Fn garanti
i berörda hänseende skulle vinnas, om man, på sätt angående fjärdingsman
är stadgat, överlämnade åt någon statsmyndighet att pröva den valdes lämplighet
för uppdraget. För sådan händelse synes prövningsrätten böra anförtros
åt Konungens befallningshavande. En konsekvens av en dylik anordning
torde vara, att därest eu brandfogde under tjänstgöringstiden
tunnes icke vidare vara lämplig för befattningen, Konungens befallningshavande
skulle äga skilja honom från densamma.

Då i förslaget icke upptagits bestämmelse om straff för försummelse,
vartill brandfogde kan göra sig skyldig i fråga om fullgörande av honom
åliggande skyldigheter, torde därav böra slutas, att man utgått ifrån att
han skulle vara underkastad det ansvar, som för tjänsteman är stadgat.
Enligt lagrådets mening kan en dylik tolkning av de föreslagna lagbestämmelserna
näppeligen göras gällande. Emellertid är det av vikt att
straff för försumlighet kan ådömas brandfogde, vadan för sådant ändamål
förslaget bör undergå erforderliga ändringar.

Kuntjl. Maj ds nåd. proposition nr 123.

Enligt förslaget skola bestämmelserna om brandrotar och brandfogdes
utseende i regel icke gälla för stad; endast i fall Konungens befallningshavande
finner skäligt så förordna, skola enligt tredje stycket i
denna paragraf bestämmelserna bliva tillämpliga med avseende å stads
icke planlagda område. Några motiv för den sålunda stadgade anordningen
äro icke framlagda. Det vill emellertid synas, som om de skäl,
vilka kunna anföras för undantagande av stad, skulle äga giltighet även i
fråga om köping, som utgör egen kommun. Mot omförmälta styckes avfattning
må ock erinras, att där bestämmelserna skola gälla med avseende
å stads icke planlagda område, det torde böra närmare utföras, huru desamma
skola bliva att tillämpa. Ensamt en föreskrift om motsvarande
tillämpning lärer icke kunna anses tillfyllestgörande.

5 §•

Bland brandfogdes åligganden nämnes här även upprättande av förslag
till ersättning, varom i 14 § förmäles, d. v. s. ersättning, som i vissa
hänseenden kan tillerkännas den, som deltagit i eller på annat sätt varit
verksam för släckning av skogseld. Skyldigheten att upprätta dylikt förslag
påvilar emellertid icke brandfogde redan i denna hans egenskap; den
betingas därjämte av att han vid brandstället varit befälhavare. Har annan
än brandfogde utövat befälet, åligger skyldigheten sådan befälhavare.
Det synes vid sådant förhållande oegentligt att i förevarande paragraf
upptaga en bestämmelse i omförmälta hänseende; den skyldighet, som därmed
avses, är för övrigt av helt annan art ån de eljest i paragrafen angivna
åligganden. Hänvisning till 14 § lärer ej heller vara av nöden. Vad 5 §
innehåller i berörda hänseende torde förty lämpligen kunna uteslutas.

I 12 § stadgas, att kommun äger, under förbehåll av Konungens befallningshavandes
godkännande, besluta de särskilda ordningsföreskrifter
till förekommande eller släckning av skogseld, som kunna finnas erforderliga.
Under den kommun sålunda tillagda beslutanderätt torde falla
befogenhet att pålägga brandfogde sådana åligganden utöver de i förevarande
paragraf uppräknade, som må äga sammanhang med de syftemål,
vilka dylika ordningsföreskrifter äro avsedda att befordra. Särskilt medgivande
härutinnan, på sätt genom bestämmelsen i sista stycket av förevarande
paragraf lämnats, synes icke vara erforderligt. Att åter giva
kommun rätt att utvidga brandfogdes skyldigheter till andra områden bör
naturligtvis icke ifrågakomma och lärer väl ej heller med förslaget vara
avsett. Avfattningen av berörda bestämmelse lämnar emellertid rum för
tvekan därutinnan. Av nu anförda skäl torde bestämmelsen böra utgå.

Knngl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

6 §.

Denna paragraf avser att bestämma, vilka personer över huvud äro
pliktiga att medverka vid släckning av en uppkommen skogseld eller äro
vad förslaget kallar släckningsskyldiga. I en sådan allmän bestämmelse
synes ej vara rätta platsen för ett stadgande om det undantag från skyldigheten,
som uppkommer i följd av förfall, utan torde i sådant hänseende
vara tillfyllest med de längre fram i förslaget givna särskilda stadganden.
Vad om berörda undantag i förevarande paragraf sägs synes förty lämpligen
böra uteslutas.

I departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet vid förslagets
remitterande framhålles, att vid tillämpningen av de i 6 § förekommande
orden »inom orten boende» endast grannskapet till brandstället bör vara
avgörande och att sålunda, i det speciella fallet, en person kan anses såsom
boende inom orten och följaktligen släckningsskyldig, även om han
ej bor eller är mantalsskriven inom den kommun eller den blindrote,
inom vars gränser elden utbrutit. Med hänsyn till den betydelse, som
de i omförmäla uttryck ingående ord äga i åtskilliga andra författningar,
synes önskvärt att paragrafens avfattning ändras i nämnda hänseende, så
att därav bättre framgår, vad med bestämmelsen åsyftas.

Såsom nyss antytts skall enligt förslaget släckningsskyldigheten icke
vara bunden inom vissa fasta lokala gränser. Det spörsmålet framställer
sig då, huruvida även åtskillnaden mellan stad och land är utan betydelse
för skyldighetens omfattning. De i 15 kap. byggningabalken meddelade
bestämmelserna om skyldighet att medverka vid släckning av skogseld
hava otvivelaktigt tillämpning endast i fråga om landet. Enligt desamma äro
tydligen invånare i stad, även om de äro bosatta på icke planlagt område,
ej pliktiga att deltaga i släckningsarbete, då eld uppkommit i angränsande
skog inom landskommun; ej heller torde något åliggande med avseende
å släckning av skogseld inom en stads område påvila dem, som äro boende
å kringliggande landsbygd.

Vilken ståndpunkt föreliggande förslag, som är ämnat att ersätta
omförmälda bestämmelser, i nyssberörda hänseenden intager, synes kunna
vara föremål för tvekan. Varken under det förberedande kommittéarbetet
eller i departementschefens förenämnda yttrande har något uttalande härutinnan
gjorts. Vad angår ordalagen i förevarande paragraf, som reglerar
den allmänna skyldigheten att biträda vid släckning av skogseld, giva
de icke vid handen, att- stadsborna skulle i fråga om denna skyldighet
vara ställda annorlunda än lantbefolkningen, eller att denna senares biträde
icke skulle kunna påfordras vid skogseld å stadsmark. Och mot eu
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 87 käft. (Nr 123). 5

Kung},. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

anordning, byggd på ömsesidighet i förpliktelse för stad och land, lärer
principiellt icke vara något att erinra. Fall kunna väl tänkas, då densamma
skulle vara av stort värde. Tagas åter i betraktande jämväl vissa
andra stadganden i förslaget, synes därur möjligen kunna hämtas stöd fölen
annan tolkning. De i 4 § givna föreskrifterna om brandrotar och utseende
av brandfogdar skola icke utan Konungens befallningshavandes
därom särskilt meddelade förordnande gälla annat än för landet, och sådant
förordande kan endast avse stads icke planlagda område. Den omständigheten
att ett stadgande, som i regel ej har tillämpning för stad ocli
icke i något fall för stad i dess helhet, fått sin plats före bestämmelserna
om skyldigheten att deltaga i släckning av skogseld kan lätt föranleda den
uppfattningen, att även de sistnämnda hava samma mindre omfattande
innebörd.

Vad än med förslaget åsyftas, torde det böra bringas till fullt tydligt
uttryck i lagen; angelägenheten därav framstår desto starkare, därest
avsikten är att frångå den princip, som nu är den enligt 15 kap. byggningabalken
gällande.

7 §•

Klart är att den, som varsnar uppkommen eld, i första rummet bör,
därest han ej genast finner att han icke ensam har någon utsikt att kunna
släcka elden, försöka släcka densamma. En antydan om denna förpliktelse
synes böra införas i första stycket av denna paragraf.

Då skyldigheten att för släckning inställa sig vid brandstället är —
frånsett det fall att släckningsskyldig befinner sig i närheten av brandstället
— beroende av erhållen kallelse, är det givetvis av vikt, särskilt
med hänsyn till de för uteblivande givna straffbestämmelser, att kunna
avgöra, när kallelse skall anses hava skett i behörig ordning. Några
närmare regler härutinnan äro icke i förslaget meddelade. Det synes
också lagrådet uppenbart, att bestämda föreskrifter, passande för de olika
förhållandena på olika orter, icke äro möjliga att i lag upptaga. Man
torde emellertid kunna förvänta, att i form av ordningsföreskrifter enligt
12 § efter varje orts förhållanden lämpade bestämmelser i någon mån
skola fylla den lucka, lagen otvivelaktigt lämnat.

Att i denna lag bestämma, i vilka fall militärhandräckning för
skogselds släckning skall lämnas, lärer icke böra ifrågakomma; här torde
allenast böra givas föreskrift, när och på vad sätt framställning om dylik
handräcknings lämnande må ske. Eu jämkning i affattningen av sista
stycket i denna paragraf synes fördenskull böra vidtagas.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

9 §.

Att befälhavare, i synnerhet vid skogseld av större omfattning, skulle
vara i tillfälle att på alla hotade punkter tillse, vilka särskilda åtgärder
böra vidtagas för eldens bekämpande, och därom giva befallning kan
knappast antagas. Det lärer förty vara nödigt, att åt släckningsmanskapet
inrymmes befogenhet att, åtminstone då befälhavaren ej är tillstädes, utan
inhämtande av hans föreskrift skrida till sådant för eldens hämmande behövligt
förfogande över egendom, varom i denna paragraf förmäles.
Avfattningen av paragrafen torde böra i sådant syfte jämkas.

11 §•

Såsom giltigt skäl för underlåtenhet att vid utbruten skogseld begiva
sig till brandstället för att deltaga i släckningsarbetet godkänner förslaget,
bland annat, om inställelse ej kan ske utan eftersättande av viktiga
göromål, som icke tåla uppskov. I fråga om den, som är anställd
i annans arbete, kan det helt naturligt icke överlämnas åt arbetaren att
själv bedöma, huruvida det arbete, han har för handen, är av den vikt,
att han bör stanna^ vid detsamma; han saknar förutsättningar för ett sådant
bedömande. Åt arbetsgivaren eller arbetsledare!! bör avgörandet anförtros,
och om denne lämnar arbetaren tillsägelse att fortsätta med sitt
arbete, bör tillsägelsen åtlydas. En sådan tillsägelse bör fördenskull, såsom
ock i förslaget stadgats, utgöra giltigt skäl för arbetarens uteblivande
från släckningen. Men det måste tillses, att icke arbetsgivaren eller arbetsledaren
obehörigen begagnar sig av den honom tillerkända rätten.
I andra stycket av denna paragraf är också uttryckligen fastslaget, att arbetsgivare
eller arbetsledare icke må förvägra arbetare den ledighet, som
för släckning av skogseld må ifrågakomma och som kan utan synnerlig
olägenhet medgivas.

Till detta stadgande var i kommittéförslaget, som upptog enahanda
föreskrifter i omförmälda hänseenden, anknuten en straffbestämmelse;
överträdelse av stadgandet var belagd med böter från och med fem till
och med etthundra kronor. I det remitterade förslaget har denna straffbestämmelse
uteslutits; hur obefogad arbetsgivarens eller arbetsledare^
vägran av ledighet än må hava varit, är han för sin vägran icke underkastad
någon straffpåföljd. Den sålunda vidtagna ändringen, för vilken
icke några skäl framlagts av departementschefen, synes lagrådet icke böra
vinna godkännande. Lika väl som den arbetare, vilken utan ursäkt i
egna trängande göromål utebliver från släckningsarbetet, ådrager sig an -

Kungl. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

svar, bör sträft'' drabba den arbetsgivare eller arbetsledare, som hindrar arbetarens
inställelse genom att vägra ledighet utan skäl. Lagrådet hemställer
fördenskull om återgång till kommitténs ståndpunkt och att för
sådant ändamål 16 § i förslaget behörigen kompletteras.

13 §.

Enligt de genom lagen den 13 juni 1913 gjorda ändringar i förordningen
om kommunalstyrelse på landet erfordras Konungens befallningshavandes
godkännande för att giva gällande kraft åt landskommuns
beslut om tilldelande av gottgörelse eller arvode åt kommunalnämnds ordförande
eller förhöjning därav. Även om i regel arvode till brandfogde
ej torde komma att uppgå till synnerligen avsevärt belopp, synas döende
skäl, som föranlett berörda föreskrift, böra medföra, att motsvarande regel
vinner tillämpning beträffande kommuns beslut om arvode åt brandfogde.

14 §.

Göres hos den, som vid släckning av skogseld fört befäl, framställning
om utfående av ersättning, varom i förevarande paragraf sägs, har enligt den
affattning paragrafen erhållit befälhavaren, därest han anser framställningen
ej böra bifallas, ingen skyldighet att i anledning av densamma
vidtaga någon åtgärd. Meningen torde dock vara, att, jämte det befälhavaren
skall äga att av egen drift till Konungens befallningshavande
avgiva förslag rörande utdelande av ersättning eller belöning, det skall
åligga honom att, om framställning i sådant hänseende till honom inkommit,
däröver avgiva yttrande och underställa ärendet Konungens befallningshavandes
prövning. Stadgandet torde följaktligen böra i någon
mån omformuleras.

Skulle klagan över Konungens befallningshavandes beslut i sådant
ärende, varom här är fråga, vara tillåten, torde jämlikt de för regeringsrättens
kompetens givna föreskrifter besvären komma att tillhöra dess upptagande
och avgörande. Att på regeringsrätten lägga en dylik prövning
synes knappast lämpligt. Något verkligt behov av att dylikt ärende må
kunna dragas under högre myndighet lärer ej heller föreligga. Lagrådet
hemställer fördenskull, att i lagen måtte intagas stadgande att klagan över
Konungens befallningshavandes beslut ej må föras.

16 §.

Straffbestämmelsen i denna paragraf skall enligt förslaget gälla även
den, som icke ställer sig till efterrättelse ordningsföreskrift, meddelad en -

Kungi. Maj:ts nåd. proposition nr 123.

ligt 12 §. Det synes oegentligt att på detta sätt redan på förhand stadga
viss bestämd ansvars påföljd för överträdelse av ordningsföreskrifter, om
vilkas blivande innehåll kännedom saknas. I den nu föreslagna lao-en
synes man i förevarande avseende lämpligen icke kunna gå längre än att
åt kommun inrymma befogenhet att för överträdelse av ordningsföreskrift,
som enligt 12 § meddelas, stadga viten intill visst belopp. Genom en dylik
anordning skulle möjliggöras att inom den sålunda fastställda gränsen
närmare avpassa vitesbeloppens storlek efter innehållet i de särskilda ordningsföreskrifter,
vilkas åsidosättande anses böra medföra straffpåföljd.
Därest 16 § ändras i nu angiven riktning, föranledes därav tydligen, att
även avfattningen av 17 och 18 §§ bör i vissa delar underkastas jämkning.

17 §.

Lagrådet vill ifrågasätta, huruvida det kan anses behövligt eller ens
lämpligt att medgiva åtalsrätt enligt denna lag även åt vid skogsstaten
anställda bevakare. Det synes tillfyllest att sådan befogenhet tillkommer
allmän åklagare och jägmästare. Om exempelvis jägmästare, som fört befälet
vid en skogseld, icke funnit skäl till något åtal i avseende å släckningsskyldighetens
fullgörande, bör det ej tillkomma vederbörande bevakare
att på egen hand ingripa med dylikt åtal. Därest bevakare under
utövningen av sin tjänst fått kännedom om sådant ovarsamt umgående
med eld, som i lagen är belagt med straff, kan utan olägenhet åtal för
förseelsen utföras av allmänne åklagaren eller jägmästaren, till vilken anmälan
om förhållandet inkommit från bevakaren.

19 §.

Denna paragraf synes kunna uteslutas ur förslaget. Någon egentlig
nytta av bestämmelsen torde icke vara att påräkna. Den lokal, som avses,
är ofta sådan, att åtminstone mellan sammanträdena handlingar där
icke lämpligen kunna hållas för allmänheten tillgängliga. I paragrafen är
ej heller angivet, vem som skulle ombesörja tillhandahållandet; än mindre
är ansvar stadgat för försummelse därutinnan.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition n:r 123.

Utdrag av protokoll över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmälde
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet friherre Beck-Friis
lagrådets utlåtande över det genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 februari
1914 till lagrådet remitterade förslag till lag om förekommande och släckning
av skogseld. • -

Efter att hava redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen:

I anledning av de från lagrådets sida gjorda erinringar har förslaget
blivit inom jordbruksdepartementet översett.

På sätt lagrådet under 1—3 §§ ifrågasatt, har förslaget kompletterats
med stadgande, innehållande förbud för ovarsamt handskande med brinnande
eller glödande föremål å sådan plats och under sådana omständigheter,
att skogseld därav lätt kan uppstå. Detta förbud har intagits i en
särskild paragraf med ordningsnummer 4.

Kungl. Maj:ts nåd. proposition N:r 123.

Vad härefter angår det remitterade förslagets 4 §, vilket av redaktionella
hänsyn uppdelats i två särskilda paragrafer med ordningsnumren
5 och 6, så har, med föranledande av lagrådets anmärkningar i fråga om
första och tredje styckena, dessas avfattning ändrats i överensstämmelse
med samma anmärkningar. Likaledes har jag ansett lagrådets mening, att
den till brandfogde valdes lämplighet för uppdraget skall prövas av statsmyndighet,
vara värd beaktande. Det torde nämligen ej kunna förnekas,
att dylik prövning giver bättre garantier för erhållande av lämplig brandfogde
än om — såsom det remitterade förslaget innehåller — tillsättandet
av brandfogde helt och hållet lägges i kommunens hand. De stadganden,
varmed den nytillkomna 6 § utökats, äro konsekvenser av den utav lagrådet
föreslagna anordningen och hava hämtats från lagen angående fjärdingsmansbestyrets
utgörande den 29 september 1899. Beträffande lagrådets
åsikt, att en till brandfogde vald person bör vara skyldig att åtaga sig
uppdraget, synes det mig, som om lagrådets farhåga för att lämplig brandfogde
ej alltid skulle kunna erhållas utan dylik skyldighet vore något
överdriven. Exempelvis bland kronojägare, skogvaktare i enskild tjänst,
fjärdingsmän, kronobetjänte torde ingalunda saknas de, som äro villiga att
åtaga sig uppdraget. I alla händelser har det synts mig icke vara lämpligt
att redan nu, innan erfarenhet vunnits, att svårigheter verkligen förelegat
att erhålla brandfogdar på frivillighetens väg, stadga skyldighet för
den, som valts till brandfogde, att åtaga sig uppdraget. Skulle mot förmodan
dylika svårigheter komma att, uppstå, torde förevarande fråga kunna
tagas under förnyad omprövning. Härjämte må erinras, att brandchef
i stad icke har någon motsvarande skyldighet samt att icke heller föreskriften
i nyssnämnda lag, att inom varje socken i allmänhet skall finnas
en eller flera fjärdingsmän, ansetts behöva förenas med stadgande om
skyldighet att mottaga val till dylik befattning.

Då brandfogde ej lärer vara att hänföra till dem, som äro underkastade
det ansvar, som är stadgat för tjänsteman, har i anslutning till
lagrådets erinran lagförslaget kompletterats med en bestämmelse i den nya
18 § om straff för brandfogdes försumlighet i fullgörandet av sina åligganden.

Vad lagrådet erinrat mot 6 (numera 8) § har jag ansett mig böra
biträda; och har därvid den av lagrådet förordade anordningen, byggd på
ömsesidighet i förpliktelse för stad och land i nu förvaltande avseende,
kommit till uttryck i nämnda §.

Övriga anmärkningar mot eller hemställanden om jämkningar i
det remitterade förslaget hava jämväl vunnit beaktande. Dessutom hava

Kungl. Majits nåd. proposition nr 123.

i vissa delar vidtagits redaktionella jämkningar eller kompletteringar, men
för dessa lärer icke behöva särskilt redogöras.

Föredragande departementschefen uppläste härefter det i enlighet
med det avgivna yttrandet avfattade förslaget och hemställde, att detsamma
måtte föreläggas riksdagen till antagande.

Denna hemställan, som biträddes av statsrådets
övriga ledamöter, behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla; och skulle till riksdagen avlåtas
proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
A. Lekänder.

Stockholm 1914. Kungl. Boktryokeriet, P. A. Norstedt A Söuer.

14128$