Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116 (Proposition 1914:116 - b)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Nr 116.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag
till lag om ändring i vissa delar av sjölagen; given
Stockholms slott den 29 maj 1914.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i vissa
delar av sjölagen.

Kungl. Maj:t förbliver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Berndt Hasselnöt.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 80 käft. (Nr 116.)

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116.

Förslag

till

Lag om

ändring i vissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas, med upphävande av 318 § sjölagen, dels att
överskriften till tolfte kapitlet sjölagen skall erhålla lydelsen »ansvarsbestämmelser»,
dels att i sjölagen skall införas en ny § med beteckning
5 a, av den lydelse nedan sägs, dels ock att 6, 26, 32, 37, 40,
44, 45, 52, 70, 71, 80, 87, 90, 96, 108, 285, 288, 289, 292, 296, 302,
306, 311, 314—317 samt 319—321 §§ samma lag skola erhålla följande
ändrade lydelse:

5 a §.

Fartyg skall, när det till sjöfart nyttjas, vara i sjovärdigt skick och
behörigen utrustat samt så inrättat, att nödigt skydd mot olycksfall och
ohälsa beredes de ombordvarande. Bostäder ombord å fartyg skola vara
tillräckliga och lämpliga. Fartygs inrättningar och redskap skola, när
arbete med dem utföres, erbjuda tillräcklig säkerhet till förekommande
av olycksfall och ohälsa.

Fartyg skall vara bemannat på ett betryggande sätt; och må i intet
fall för resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars
oavbruten gång eller eljest är sådan, att skeppstjänsten måste indelas
på skift, fartyget hava mindre däcksbesättning än som jämte befälet är
i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten å däck, medan
fartyget är i gång, ej heller, om det är ångfartyg, mindre maskinbesättning
än som jämte maskinbefälet är i vardera av två vakter tillräcklig
för skeppstjänsten i maskinen under fartygets gång.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

För resa skall fartyg vara så lastat eller barlastat, att säkerheten
för fartyg, liv eller gods ej äventyras.

Närmare föreskrifter om vad i förenämnda avseenden skall iakttagas
så ock särskilda bestämmelser rörande passagerarfartyg utfärdas av
Konungen.

6 §■

Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, ej allenast
när iståndsättning är omöjlig eller, där iståndsättningen måste äga
rum å annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan jämväl i det fall, att
fartyget icke är värt att iståndsättas. Uppstår fråga, huruvida fartyg
efter timad skada bör anses vara iståndsättligt eller icke, skall yttrande
därom avgivas av besiktningsmän, utsedda på sätt 41 § bestämmer.
När besiktning sker inom riket, åligge det besiktningsmännen att avfordra
fartygets befälhavare den nationalitetshandling eller det i 4 § omförmälda
hemortsbevis, varmed fartyget må vara försett, samt att, därest
fartyget förklaras icke vara iståndsättligt, ofördröjligen till kommerskollegium
insända avskrift av det avgivna yttrandet jämte den handling av
nu nämnt slag, som de mottagit, ävensom handling, utvisande, att de
äro behörigen utsedda.

26 §.

Befälhavaren åligge att tillse, att fartyget är i samtliga de avseenden,
som i 5 a § omförmälas, i behörigt skick.

Innan resa anträdes skall han särskilt tillse:

1) att fartyget är tillräckligen försett med proviant, vatten och
läkemedel samt, där fartyget är ångfartyg, med kol och övriga för maskinens
drift nödiga ämnen; att nödiga signalapparater, bärgnings- och
eldsläckningsredskap, sjökort, seglingsbeskrivningar, fyrlistor, nautiska
tabellverk samt nautiska publikationer och instrument finnas ombord,
ävensom att bärgnings- och eldsläckningsredskap samt lod och lodapparater
äro klara till omedelbart bruk;

2) att ej större last intages, än fartyget kan bekvämligen bära och
rymma, och att fartyget i intet fall lastas djupare än som angives
genom det lastmärke, som må vara tillämpligt; att gods, som inlastas,
behörigen stuvas; att fartyget är försett med allt vad till lastens betryggande
erfordras, såsom garnering, stöttor, underlag, skott och surrningar,
samt att skeppsluckorna behörigen tillslutas och skalkas; att, där

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

däckslast lämpligen kan föras, den är försedd med nödiga stöttor och,
om så erfordras, med mantäta vandringsrelingar; att däckslast icke belamrar
båtar eller andra bärgningsredskap, styrledningar, nedgångskappar,
vattenportar, förhalningsvinschar eller ankarspel och icke heller är
så anbragt, att den väsentligen försvårar fartygets manövrering; ävensom
att däckslasten icke är större, än att fartyget vid avgång från
hamn ligger utan slagsida, orsakad av däckslastens övervikt, och icke
heller skäligen kan antagas bliva rankt under resan;

3) att, då fartyget har barlast, denna är lämplig och tillräcklig
samt så anbragt, att den icke må förskjuta sig under resan;

4) att fartyget i lastrum och där det eljest må vara behövligt
tätas så, att last eller barlast icke kan oklara befintliga länsanordningar;
att, där fartyget för last av spannmål eller annan last, som har
benägenhet att förskjuta sig, det förses med säkra skott eller andra anordningar
till förekommande av lastens förskjutning; samt att, om fartyget
för last, som i annat avseende kan medföra fara för fartyg eller
gods eller för ombordvarandes liv eller hälsa, behövliga försiktighetsåtgärder
vidtagas.

Befälhavaren åligge ock att hålla uppsikt därå, att, när arbete ombord
utföres eller skeppstjänst vare sig ombord eller i land förrättas,
nödiga anordningar till skydd mot olycksfall och ohälsa finnas vidtagna
i enlighet med de föreskrifter, som kunna vara av Konungen meddelade.

Har fartyget grundstött eller har eljest någon händelse inträffat,
varav skada kan antagas hava uppstått, åligge befälhavaren att, så snart
undersökning kan äga rum, därom foga anstalt.

32 §.

Befälhavaren åligge att tillse: att vaktmanskap finnes å däck; att, när
fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, sjövakt
hålles; att behörig utkik hålles; att icke såsom utkiksman eller såsom
rorsman nyttjas den, som saknar normalt färgsinne; att behörigt vaktbefäl
ständigt för kommandot ombord; att nödiga ortbestämningar och deviationsbestämningar
företagas; samt att lodning verkställes, då sådan av
förhållandena påkallas, särskildt i tjocka.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna uppgifter införas om allt, som
under resan förefaller och varom kännedom kan vara till nytta för re -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

dåre, lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt kan vara beroende
av resans utgång. Däri bör sålunda antecknas:

1) när besättningen inträder i tjänst och därifrån avgår samt bemanningen
vid avgång från hamn; när proviant och vatten tagas ombord
samt vattenförrådets storlek vid avgång från hamn; när lastning eller
lossning börjar och slutar, eller arbetet avbrytes, samt huru mycket för
varje dag inlastas eller lossas; när barlast intages, dennas beskaffenhet
och ungefärliga vikt samt huru den är anbragt, ävensom de anordningar,
som vidtagits för att hindra dess förskjutning; om och i vilken utsträckning
främmande arbetsbiträde användes; fartygets djupgående för
och akter samt fribord, då det lämnar hamn, så ock i allmänhet det
skick, vari fartyget och dess redskap befinnas; lastens ungefärliga rymd
eller vikt och förläggning samt dess beskaffenhet och tillstånd, ävensom,
när däckslast intages, dennas mängd samt höjd och fördelning å däcken;
huruvida fartyget vid avgång från hamn eller under resan har slagsida,
vilket i sådant fall skall i grader, styrbord eller babord, tillika med anledningen,
antecknas minst en gång dagligen; kompassernas justering och
därvid befunna deviation samt utförda deviationsbestämningar; när fartyget
avgår från och ankommer till eller förflyttas inom hamn, med
angivande av huruvida och i vilken utsträckning främmande hjälp därvid
användes; vind och Auiderlek, barometerstånd, strömsättning, kurser, fart,
segelföring och tillryggalagd väglängd; lyktföring med angivna tider;
lödningar, päjlingar och observationer samt de för varje dygn gjorda ortbestämningar,
allt med noggrannt angivande av tid; den ortstid, efter vilken
tiden ombord under dygnet räknas; när och var lots tages ombord och
lämnar fartyget; när och på vilken plats å failyget utkiksman är tillsatt;
huru ofta pumpning äger rum, huru länge varje gång därmed fortsättes
och vilken arbetsst}Trka därvid användes samt vilken vattenhöjd iakttages
vid pumparna ävensom i pikar, lastrum och tankar; när kölrent göres;
reparationer och underhållsarbeten, utförligt angivna; besiktningar; när
övning företages med bärgningsredskapen och vari sådan övning består;

2) när skeppsled hålles, de därvid yttrade meningar och de beslut,
befälhavaren fattar; börande de, vilka med befälhavaren deltagit i skeppsrådet,
med sin underskrift bestyrka anteckningens riktighet;

3) när någon av besättningen eller någon för arbete eller såsom
passagerare ombordvarande skadas, insjuknar eller dör, börande, då någon
skadas, omständigheterna därvid utförligt angivas; när någon av besättningen
rymmer; när och av vilken anledning befälhavaren finner nödvändigt
att föreskriva sådan nedsättning eller omväxling i besättningens
kost, som i 45 § sägs; när någon begår brott eller gör sig skjddig till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

fel eller försummelse i tjänsten, samt vad vid förhör, som med anledning
härav hålles, förekommer;

4) när ofall träffar fartyg eller last, under angivande tillika av
anledningen till olyckan, därmed sammanhängande omständigheter samt
den åtgärd, som vidtages.

I maskindagboken skall uppgivas förrådet vid fartygets avgång från
hamn av kol och övriga för maskinens drift nödiga ämnen, förbrukningen
för varje dygn av samtliga dessa ämnen samt eljest allt, som
rör maskinens gång och skötsel. Anteckningar skola där särskilt göras
om maskinens slagantal per minut, om länsrörs och ventilers beskaffenhet,
om tankars fyllning och länsning, om pumpning med maskinpumpar
av fartyget, dess pikar, lastrum, tankar och övriga rum, om
maskinmanöver och tiden härför; när ofall träffar maskineri eller annan
ledning än styrledning, omständigheterna därvid samt den åtgärd, som
med anledning därav vidtages; när kölrent göres inom maskin- och
pannrum; besiktningar å maskineri jämte beskrivning av underhålls- och
reparationsarbeten.

Vid angivande av tid i maskindagboken skall följas samma ortstid,
som användes i skeppsdagboken.

40 §.

Inträffar, medan fartyg till sjöfart nyttjas, någon händelse, som
vållar skada å fartyg eller last eller som skäligen kan antagas hava
sådan skada till följd, eller har genom olyckshändelse någon av besättningen
eller någon ombordvarande person ljutit döden eller lidit svårare
kroppsskada, eller har till följd av sammanstötning med annat fartyg
eller annat föremål eljest timat skada eller olycka, som nyss är sagd,
eller har någon av besättningen begått självmord, eller har ombord yppats
ett flertal fall av smittosam sjukdom eller något fall av skörbjugg,
beri-beri eller förgiftning, åligger det befälhavaren dels att inom riket
till kommerskollegium eller utom riket till närmast varande svenske konsul
ofördröjligen avgiva skriftlig rapport om händelsen, dels ock att, så
snart ske kan, angående händelsen avgiva sjöförklaring.

I rapporten, som upprättas enligt ett av kommerskollegium fastställt
formulär, vartill blankett av sjömanshus och av svensk konsul tillhandahålles,
skall lämnas en utförlig framställning av den timade händelsen och
av vad som kan tjäna till ledning för bedömandet av orsakerna därtill.
Rapporten skall innehålla fullständig avskrift av vad som må vara i
fartygets dagbok angående händelsen antecknat.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Inom riket avgives sjöförklaring inför rådstuvurätt i stapelstad; ock
skall befälhavaren hos rättens ordförande anmäla sig till förklarings avgivande.
Sådan anmälan skall göras skriftligen med uppgift å hela besättningen
och de personer, vilka antagas kunna lämna upplysning i saken,
ävensom, såvitt ske kan, å de personer, vilka saken kan angå eller
deras ombud, samt vara åtföljd av avskrift av den ovannämnda rapporten.

Å utrikes ort avgives sjöförklaringen inför den myndighet, som
därstädes är behörig att upptaga sådan, eller ock, efter anmälan, i den
ordning, som ovan sagts, inför svensk konsul; åliggande det i varje fall
befälhavaren att för svenske konsuln å orten, eller, om där icke finnes
sådan tjänsteman, för den svenske konsul, som under resan först anträffas,
uppvisa dagboken och å densamma taga konsulns intyg om
uppvisandet.

44 §.

Befälhavaren skall behandla sina underordnade så, som en god husfader
anstår, och vid anordnande av det arbete, som erfordras, så
vitt ske kan, taga hänsyn till envars ställning i tjänsten samt tillse, att
besättningen beredes tillfälle till nödig sömn och vila. Kroppslig aga
må han ej tilldela någon.

Å frivakter samt å söndagar eller andra här i riket brukliga helgdagar
må befälhavaren icke ålägga besättningen arbete, som kan tåla
uppskov. Han läte sig angeläget vara, att bön och gudstjänst ombord
icke försummas.

45 §.

Befälhavaren skall tillse, att besättningen erhåller god och tillräcklig
kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg fastställda
spisordning. Finner befälhavaren under resa nödvändigt att
nedsätta kosten, äge han rätt därtill; dock skall besättningen därför
undfå skälig ersättning, vilken i händelse av tvist bestämmes av skiljemän.
Befälhavaren äge jämväl att med avseende på klimat och hälsoförhållanden
föreskriva lämplig omväxling i kosten, dock att besättningens
rätt icke må därigenom inskränkas.

Äger utvikt av proviant rum, må befälhavaren ej förvägra besättningen
att kontrollera utvikten.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens kosthåll på entreprenad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

52 §.

Befälhavaren skall under resans fortgång- giva redaren underrättelse
om de åtgärder av vikt, som befälhavaren funnit erforderliga för fartygets
eller de ombordvarandes säkerhet, om resans förlopp, därunder
slutna avtal och ingångna förbindelser samt angående allt, varom kännedom
eljest kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärder av vikt
vidtagas, bör han, där omständigheterna det medgiva, inhämta föreskrift
av redaren själv eller det ombud, denne anvisat. Erfordras penningar
för fartygets behov och kan icke redarens föreskrift avvaktas, åligge
befälhavaren att till medlens anskaffande anlita den utväg, som för
redaren är förenad med minsta uppoffring; ej må han utan i yttersta
nödfall föryttra något av lasten.

Varder fartyget å utländsk ort taget i mät eller för gäld belagt
med kvarstad, och finnes av skeppshandlingarna, att fartyget är för
gäld intecknat, åligge befälhavaren att ofördröjligen om utmätningen
eller kvarstaden underrätta inteckningshavaren, där denne är för honom
känd.

Huruledes bevis om inteckningsåtgärd må biläggas skeppshandlingarna,
därom förordnar Konungen.

70 §.

Såsom sjöman må icke här i riket anställas den som är behäftad
med sådant fel på hörsel eller synförmåga eller eljest med sjukdom,
lyte eller skada, som gör honom oduglig att sköta den tjänst, anställningen
avser, eller med smittosam venerisk sjukdom eller med annan
sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen; och skall förty,
innan någon vinner anställning som sjöman, legitimerad läkares intyg
angående hans hörsel och synförmåga samt hälsotillstånd för befälhavaren
företes.

Minderårig under fjorton år må ej i skeppstjänst användas, ej heller
må i eldar tjänst användas minderårig, som icke uppnått sexton års ålder.

När sjöman förhyres, bör, om han är inskriven vid sjömanshus,
den vid inskrivningen honom tilldelade sjöfartsbok överlämnas till befälhavaren,
vilken äger förvara densamma, till dess sjömannen lämnar
tjänsten.

U §•

Envar av besättningen skall, sedan han blivit förhyrd, av befälhavaren
förses med motbok, däri införes uppgift å den resa eller den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

tid, för vilken sjömannen blivit förhyrd, hans blivande befattning ombord
samt den hyra som betingats, så ock, där överenskommelse träffats
om övertidsersättning till högre belopp än i 96 § stadgas, det härom
träffade avtal; är hyran bestämd till visst ''belopp för resa, skall i motboken
anmärkas, huru lång tid antages åtgå till resan, och skall denna
anteckning lända till efterrättelse vid beräkning av hyra i de fall, då
sådan, jämlikt de här nedan givna bestämmelser, bör beräknas för viss tid.

I motboken skola antecknas förskott, som vid förhyrningen lämnas
sjömannen, de fordringar å övertidsersättning, som må uppkomma, samt
de avbetalningar å hyra och sådan fordran, vilka under resan äga rum.

80 §.

Maskinisten åligge särskilt att hava tillsyn å fartygets samtliga ångpannor
och maskiner samt ansvara för deras behöriga drift och skötsel
ävensom att hava tillsyn å fartygsskrovet inom maskin- och pannrum
med därtill hörande kolboxar och tunnlar samt å läns-, belysnings- och
andra ledningar ombord med undantag av styrledning, varjämte det
åligge honom att biträda befälhavaren vid anskaffande av erforderlig
maskinpersonal. Han skall ock utöva uppsikt över maskiupersonalen och
hålla tillsyn över de för denna personal avsedda bostäder.

Han före maskindagboken under befälhavarens tillsyn och vare ansvarig
för dess riktighet.

När inom del av fartyget, som står under maskinistens tillsyn, ofall
inträffar eller fel förmärkes, underrätte han därom ofördröjligen befälhavaren.

Rekvisition av kol och andra för maskinens drift nödiga ämnen
skall han i god tid före resans början avlämna till befälhavaren.

87 §.

År fartyget icke i sjovärdigt skick för den resa, som därmed skall
företagas, eller är det så bristfälligt utrustadt eller så illa bemannat
eller så hårt eller olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att livsfara
för de ombordvarande kan antagas därigenom uppkomma under resan, eller
äro besättningens bostäder vid resans början uppenbart hälsofarliga, och
underlåter befälhavaren att vidtaga de åtgärder, som erfordras för undanröjande
av förefintliga fel och brister, äge besättningen rätt att erhålla
entledigande.

Gör mer än halva antalet av besättningen hos befälhavaren framställning
om att, för utrönande av något eller några av de här ovan

Bihang till senare riksdagens profotokoll 1914. 1 sand. 80 höft. (Nr 116.) 2

Kungl. Maj:ts Nåd. ''Proposition Nr 116.

omförmälda förhållanden, syn måtte företagas, åligge det befälhavaren
att anhålla om förrättande av syn, inom riket hos vederbörande tillsynsmyndighet
och utom riket hos svensk konsul. Finnes å utrikes ort,
där fartyget befinner sig, icke svensk konsul, må ansökning om syn ske
hos närmast varande svenske konsul, eller läte befälhavaren syn verkställas
av två ojäviga, sakkunniga män, vilka befälhavaren själv tillkallar.

Göres hos befälhavaren framställning om syn först efter det lastning
påbörjats och måste last lossas för att synen skall kunna äga rum, är
befälhavaren icke pliktig att efterkomma framställningen, med mindre
styrman eller maskinist å fartyget deltager däri.

Efterkommer befälhavaren icke framställningen, äge sjöman rätt
att bliva entledigad samt att erhålla hyra och reseersättning som i 86 §
sägs.

Där syn enligt denna § hållits utom riket, skall rapport därom ofördröjligen
insändas till kommerskollegium, av vederbörande konsul, om
sådan tjänsteman haft befattning med synen, men eljest av befälhavaren.

90 §.

Bliver sjöman sjuk eller skadad, skall befälhavaren åt honom bereda
nödig vård ombord eller i land; är han till följd av sjukdomen
eller skadan för längre tid satt ur stånd att fullgöra sin tjänst eller
finnes han behäftad med smittosam venerisk sjukdom eller med annan
sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen, äge befälhavaren
entlediga honom ur tjänsten. Nödgas befälhavare kvarlämna sjuk eller
skadad sjöman å utländsk ort, skall han överlämna honom till svensk
konsul eller, om sådan tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja för
att han erhåller lämplig vård.

Avskedas sjöman till följd av skada eller sjukdom, som han genom
eget grovt vållande ådragit sig eller därför att han funnits behäftad
med smittosam venerisk sjukdom, njute han ej hyra för längre tid, än
han förrättat sin tjänst, och kostnaden för hans skötsel och vård må
avkortas på hans innestående hyra. Entledigas han icke, njute han ej
hyra för den tid, han är ur stånd att förrätta sin tjänst, och ersätte
kostnaden för skötsel och vård.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

fartyget går vidare, ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra
veckor, räknade från den dag, då lians rätt till hyra upphörde.

Har befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för
svensk sjömans sjukvård göra utgift, som, enligt vad ovan är sagt, icke
ålegat redaren, eller förskjuta mer, än denne ålegat; äge redaren därför
undfå ersättning av allmänna medel.

96 §.

Därest medan fartyg ligger i hamn sjömans arbetstid, med undantag
för arbete i nöd eller med anledning av sjöskada, som träffat fartyget,
eller för dess förtöjning eller säkerhet i övrigt, överstiger tio timmar
eller inom tropikerna nio timmar om dygnet, skall han åtnjuta särskild
ersättning för det på övertid utförda arbetet, vilken ersättning icke må
sättas lägre per timme än att den utgör: för däcks- och maskinbefäl en
halv procent av månadshyran samt för envar av den övriga besättningen
0,8 procent av medeltalet, såvitt angår däcksbesättningen, av dess samtliga
månadshyror, samt, såvitt angår maskinbesättningen, av dennas
samtliga månadshyror.

Finner befälhavare i trängande fall nödigt att å söndagar eller
andra här i riket brukliga helgdagar ålägga sjöman att i hamn utföra
arbete, som icke berör fartygets säkerhet, erhålle han för den tid, varunder
arbetet pågår, likaledes ersättning efter ovan angivna beräkning.

Gör sjöman i hamn nattvakt, utan motsvarande fritid om dagen,
vare lag samma.

Vad ovan är stadgat skall ej äga tillämpning å fiskefartyg.

108 §.

De å fartyget anställda personer, vilka ej höra till den egentliga
besättningen, vare skyldiga att hörsamma befälhavarens föreskrifter med
avseende på ordning och skick ombord ävensom att förrätta det arbete,
befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. Aro
de antagna av redaren eller befälhavaren, tillkomme dem samma rättigheter
som besättningen; dock skola bestämmelserna i 96 § beträffande
övertidsersättning icke å sådana personer äga tillämpning.

Vad i 81, 101 och 102 §§ är stadgat med avseende å besättningen
skall ock lända till efterrättelse med avseende å övriga ombord anställda
personer.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

285 §.

Befälhavare, som i strid mot vad i 70 § är stadgat anställer
sjöman eller använder minderårig för skeppstjänst, straffes med böter,
ej under tio kronor. Har användandet av minderårig skett med den
minderåriges faders eller målsmans vetskap och vilja, vare jämväl fadern
eller målsmannen förfallen till böter, högst tjugu kronor.

Anställer befälhavare sjöman för tid, under vilken denne veterligen
är förbunden att tjäna å annat fartyg, straffes med böter, högst tvåhundra
kronor.

Lika med befälhavaren straffes redare, där åtgärd, som ovan sagts,
företagits med hans vetskap.

288 §.

För vägran att i fall, som i 6 § omförmäles, till besiktningsmän
överlämna fartygs nationalitetshandling eller hemortsbevis straffes befälhavaren
med böter.

Försummar befälhavare att, när händelse inträffat av sådan beskaffenhet,
som i 40 § sägs, därom avgiva rapport eller att anmäla sig
för sjöförklaring på sätt i samma § stadgas, dömes till böter.

Befälhavare, som underlåter fullgöra honom enligt 87 § sista stycket
åliggande skyldighet i fråga om däri omförmäld rapport, straffes med böter,
högst tvåhundra kronor.

289 §.

Missbrukar befälhavare den i 101 § honom medgivna tvångsrätt,
eller tilldelar han sjöman bestraffning utan laga skäl eller utan iakttagande
av den ordning, som i 103 § är föreskriven, eller ålägger han
strängare straff, än 102 § föranleder, eller missbrukar han den rätt att
taga sjöman eller passagerare i förvar, som i 47 § omförmäles, eller
bryter han mot vad i 45 § är stadgat, eller behandlar han sjöman med
onödig hårdhet; straffes med böter, där ej gärningen efter allmän lagbör
beläggas med strängare straff.

292 §.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 116.

bunden med uppenbar livsfara för dem, som voro ombord, straffes med
fängelse i högst ett år eller böter från och med etthundra till och
med femtusen kronor.

Lika med befälhavare straffes redare eller annan, där han uppsåtligen
förlett befälhavaren till sådan förbrytelse eller med råd eller dåd
densamma främjat, så ock redare eller annan, som å redares vägnar
haft befattning med fartyget, där han med vetskap om sådana brister
eller fel, som ovan omförmälas, underlåtit att, såvitt det stått i hans
makt, hindra fartyget att gå till sjöss.

2 mom. Åsidosätter befälhavare de skyldigheter, som enligt 26 §
åligga honom, och är ej sådant fall för handen, som i 1 mom. förmäles,
straffes med böter till och med ett tusen kronor.

Till enahanda straff dömes redare eller annan, som å redares vägnar
haft befattning med fartyget, där han uppsåtligen förlett befälhavaren
till sådan förseelse eller med råd eller dåd densamma främjat eller ock
med vetskap om, att fel eller brist förelegat i något av de avseenden.
5a § omförmäler, underlåtit att, såvitt det stått i hans makt, föranstalta
om felets eller bristens avhjälpande.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit att iakttaga något av vad enligt
o2 § är honom ålagt, straffes med böter till och med ettusen kronor.

4 mom. Har genom åtgärd eller försummelse, som ovan sagts,
skada vållats, må i fall, varom i 1 mom. förmärs, till fängelse i högst
två år, samt i de i 2 och 3 mom. nämnda fall till fängelse i högst ett
år dömas, där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare
straff.

296 §.

Befälhavare, som så förbrutit sig, som i 287, 289, 290, 291, 292,
293 eller 294 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att
förn fartyg, för vars utövande särskilda villkor äro stadgade.

Om sådan påföljd skall domstolen ofördröjligen underrätta kommerskollegium.

302 §.

Har sjöman påkallat s}Tn å fartyg, på sätt i 87 § sägs, och finnes
vid företagen syn, att de uppgifter, som föranlett synen, saknat rimlig
grund, dömes till böter, ej under femtio kronor, eller till fängelse i högst

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116.

två månader. Har sjömannen härvid handlat i uppsåt att bereda sig eller
annan fördel eller att göra skada, må till straffarbete i högst två år
dömas.

306 §.

År sjöman genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållande
till sjöolycka, straffes så, som i 293 § om befälhavare sägs.

År den skyldige styrman eller maskinist, må han, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande, tillika förklaras för viss tid eller
för alltid förlustig rättigheten att i dylik beställning nyttjas, där för sådan
rättighets utövande särskilda villkor äro stadgade. Om sådan påföljd
skall domstolen ofördröjligen underrätta kommerskollegium.

311 §.

Brott, som i 285 § andra stycket, 289, 290, 297, 298, 299, 300, 302,303
eller 308 § omförmäles, må ej åtalas av allmän åklagare, titan att målsägande
angivit brottet till åtal; skall brottet straffas efter allmän lag,
lände till efterrättelse vad sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal.

314 §.

1 mom. När sjöförklaring av rätten upptages eller sjöförhör, varom
i 317 och 320 §§ sägs, verkställes, skola två ojäviga, i sjöväsendet
kunniga och erfarna män vara tillstädes för att såsom sakkunniga gå
rätten till hända.

Dessa sakkunniga, av vilka åtminstone den ene bör hava utövat
tjänst såsom befälhavare å handelsfartyg, skola före utgången av varje
år, med tjänstgöringsskyldighet för det följande, utses av rätten. Å
sakkunniga skall därförinnan förslag, upptagande minst fem personer,
upprättas av handels- och sjöfartsnämnden i staden eller, där sådan
nämnd ej finnes, av stadsfullmäktige; dock vare rätten ej bunden av
förslaget. För att i de sålunda utseddas ställe, vid inträffat förfall,
biträda skola två suppleanter utses; uppstår hinder jämväl för dem, äge
rätten för varje särskilt fall tillkalla andra.

Finner rätten, efter samråd med de sakkunniga, att i särskilt fall,
med avseende på de däruti förekommande omständigheter, biträde av
person med särskild fackkunskap är erforderligt, äge rätten tillkalla
sådan att såsom tredje sakkunnig gå rätten till hända.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

De sakkunniga njute ersättning av allmänna medel till belopp, som
Konungen bestämmer.

2 mom. När vid rådstuvurätt till handläggning förekommer mål
angående klander av dispasch, skola, utom domfört antal av rättens
ledamöter, tre i handel och sjöfart kunniga och erfarna män hava säte
och stämma i rätten. Stadsfullmäktige i stad, vars rådstuvurätt enligt
326 § äger upptaga dylikt mål, skola före utgången av varje år utse
dessa särskilda ledamöter att utöva befattningen under det följande året.
För att i deras ställe, vid inträffat förfall, tjänstgöra skola tillika tre
suppleanter utses; uppstår hinder jämväl för dem, äge rätten för varje
särskilt fall tillkalla andra.

De särskilda ledamöterna njute ersättning till belopp, som Konungen
bestämmer; skolande denna ersättning av endera parten eller av parterna
gemensamt gäldas, efter ty rätten, enligt de i 21 kap. rättegångsbalken
stadgade grunder, prövar skäligt.

315 §.

När anmälan till sjöförklarings avgivande skett på sätt i 40 § är
stadgat, sammanträde rätten, så snart ske kan, till sjöförklaringens upptagande.
Till sammanträdet inkalie ordföranden befälhavaren, med förständigande
att medhava alla de personer, som antagas kunna lämna
upplysning i saken, ävensom att förete dagboken i huvudskrift, där den
finnes i behåll. Ordföranden äge jämväl till sammanträdet särskilt inkalla
vissa personer av besättningen ävensom andra, som antagas kunna
lämna upplysning i saken, samt underrätte, senast dagen förut, genom
kungörelse i en i orten utkommande tidning och, där så ske kan,
genom särskilt meddelande de personer, vilka saken kan angå, eller
deras ombud om tiden för sammanträdet ävensom var och när den om
händelsen ingivna anmälan med därtill hörande handlingar finnes tillgänglig.
År saken av beskaffenhet att påkalla sjöförhör, underrätte
ordföranden ofördröjligen vederbörande åklagare samt, där så erfordras
medelst telegram, kommerskollegium om tiden för sammanträdet.

De sakkunniga skola om inkommen anmälan till sjöförklarings avgivande
underrättas så snart ske kan, och åligge det dem att taga del
av de anmälan bilagda handlingarna samt att för rättens ordförande
före sammanträdet skriftligen angiva de förhållanden, om vilka från
sjöteknisk synpunkt med avseende å olyckans art upplysningar påkallas.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

316 §.

Vid sjöförklarings upptagande skola först befälhavaren och därefter
de till upplysning i saken inkallade eller eljest för sådant ändamål närvarande
personer var för sig avgiva en såvitt möjligt sammanhängande
berättelse angående händelsen; där någons berättelse är ofullständig,
otydlig eller obestämd, bör rätten genom lämpliga frågor söka erhålla
säker upplysning om vad han verkligen erfarit angående händelsen.
De sakkunniga äga att under sammanträdet lämna rätten nödiga upplysningar
för sakens bedömande ur sjöteknisk synpunkt och må genom
rättens ordförande till personer, som höras, framställa frågor angående
sådant, som kan bidraga till utredning i ärendet. Sedan samtliga berättelser
avgivits, böra, där ej laga hinder linnes möta eller rätten eljest
med avseende å sakens omständigheter finner edgång ej böi''a äga rum,
de till upplysning i saken inkallade eller eljest för sådant ändamål närvarande
personer sina berättelser, sedan de blivit ur protokollet upplästa,
med vittnesed bekräfta.

Till sammanträdet särskilt inkallade personer, som icke tillhöra besättningen,
njute ersättning av allmänna medel efter ty om ersättning
till vittnen i brottmål är stadgat.

Där befälhavaren eller någon, som eljest av rätten eller dess ordförande
erhållit särskild kallelse till sammanträde, icke hörsammar kallelsen,
dömes till böter, och äge rätten att vid vite ålägga honom att
iakttaga inställelse.

317 §.

Har sjöolycka av större omfattning eller av svårare art inträffat, såsom
när fartyg förolyckats eller av besättningen övergivits i sjön, eller förlust
av människoliv eller avsevärd skada uppstått därigenom, att fartyget
råkat på grund eller stött tillsammans med annat fartyg eller annat
föremål, eller när fartyget sprungit läck i sjön, så att bärgningshjälp
måst anlitas eller det sökt nödhamn, eller explosion eller eldsvåda av
någon betydenhet ägt rum ombord, eller lasten eller barlasten förskjutit
sig, eller av last större mängd, som, då fråga är om däckslast, beräknas
till minst tjugu procent av densamma, spolats eller kastats över bord;
eller har olyckshändelse träffat någon av besättningen eller någon för
arbete eller såsom passagerare ombordvarande person, så att döden eller
svårare kroppsskada därav följt, eller har någon av besättningen begått
självmord, eller har ombord yppats ett flertal fall av smittosam sjukdom
eller något fall av skörbjugg, beri-beri eller förgiftning, åligge det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116. IT

rätten att i sammanhang med sjöförklaringens upptagande verkställa
sjöförhör, varvid rätten skall söka åstadkomma fullständig utredning
angående orsakerna till olyckan. Särskilt bör därvid undersökas, huruvida
olyckan härlett sig av:

1) fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning;

2) orsaker, härrörande från lastningen, såsom att fartyget varit
överlastat, eller att lasten varit av farlig beskaffenhet, eller att den varit
felaktigt fördelad eller stuvad eller icke behörigen försedd, eller att barlasten
varit otillräcklig, otjänlig eller icke behörigen försedd;

3) förseelse eller försummelse av befälhavaren eller redaren eller någon
av besättningen å fartyget eller annan, som med fartyget haft befattning,
eller av befälhavare eller någon av besättningen å annat fartyg;

4) förseelse av lots eller vägvisare, bristfällighet i sjökort eller å
fyrar, sjömärken eller andra inrättningar till sjöfartens säkerhet eller
förseelse eller försummelse av den, åt vilken dylika inrättningars skötsel
och vård är anförtrodd.

Kan ej genom förhör inför rätten vinnas fullständig utredning i
saken, må rätten förordna om syn å fartyget och vad därtill liörer i
den utsträckning, som prövas erforderlig, så ock föranstalta om utredning
genom polismyndighet. Rätten äge jämväl med föreläggande
av vite förordna, att handlingar och föremål, vilka kunna tjäna till
upplysning vid sjöförhöret, skola företes. I övrigt skall vad i 316 §
är stadgat äga tillämpning även beträffande sjöförhör.

319 §.

Det i 317 § föreskrivna sjöförhör skall utom riket anställas av vederbörande
konsul, därest sjöförklaring inför honom avgives, i sammanhang
med dess upptagande, och eljest så snart han genom den i 40 § omförmälda
rapport, dagboken, eller annorledes erhållit kännedom om
olyckan. Till sjöförhöret inkalie konsuln befälhavaren, med åläggande
för honom att medhava dagboken ävensom de personer, vilka antagas
kunna giva upplysning angående olyckan. Där det lämpligen kan ske,
bör konsuln tillkalla två ojäviga, i sjöväsendet kunniga, helst svenska
män att vid sjöförhöret närvara i egenskap av sakkunniga.

Har i här omförmälda fall förhör angående den inträffade olyckan
hållits av därtill behörig utländsk myndighet, vare sjöförhör inför konsul
ej av nöden, såvida genom det hållna förhöret åstadkommits sådan utredning,
som i 317 § avses.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 80 höft. (Nr 116.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att någon, som kunnat göra anmälan
om olyckan, blivit räddad, eller har eljest sjöförhör med anledning av
sådan olyckshändelse, som i 317 § omförmäles, uteblivit; äge kommerskollegium
förordna om sjöförhörs anställande å ort, där sådant lämpligen
kan företagas. I fråga om sådant förhör lände i tillämpliga delar till
efterrättelse vad i 315, 316, 317 och 319 §§ stadgas.

321 §.

Sedan sjöförhör avslutats, skall rätten eller konsuln, som det förrättat,
ofördröjligen insända protokoll över sjöförhöret till kommerskollegium.
Har fartyget förolyckats, eller kan eljest dagboken från
fartyget undvaras, skall denna jämte protokollet insändas men eljest eu
fullständig avskrift av dagboken i de delar, som angå sjöförhöret. År å
utländsk ort sjöförhör verkställt av vederbörlig myndighet, åligge konsuln
att till kommerskollegium insända avskrift av det vid sjöförhöret förda
protokoll.

Finnes förhör i något avseende ofullständigt, äge komtnerskollegium
förordna om nytt förhörs anställande å ort, där sådant lämpligen
kan äga rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1915.

Vad i 70 § finnes stadgat angående viss ålder för minderårig skall
icke utgöra hinder för minderårigs fortsatta användande i det arbete,
vari den minderårige användes vid tiden för lagens ikraftträdande.

Sakkunniga, som i 314 § omförmälas, skola för tjänstgöring under
år 1915 dessförinnan utses i den ordning, samma § stadgar.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 116.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 7 mars 1913.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvård,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswård,''

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmälde
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sandström, ett inom
sistnämnda departement upprättat förslag till lag om ändring i vissa
delar av sjölagen samt anförde därvid:

»I den storartade utveckling, som under senare tid ägt rum inom
nära nog alla länders sjöfart, har såsom ett icke oväsentligt led ingått
en allt starkare strävan att på bästa möjliga sätt tillgodose säkerheten
till sjöss. De hastiga framsteg, som fartygstekniken uppvisat och som
möjliggjort både en långt snabbare persontrafik och ett mera omfattande
varuutbyte än tillförne, hava motsvarats av skärpta krav på säkerheten
ombord å fartyg så mycket mera, som berörda utveckling fört med sig
åtskilliga ökade faror med hänsyn till sjöfartens bedrivande. Redan den
uppnådda större hastigheten hos nutidens fartyg innebär en ökad fara
för eget och mötande fartyg. Vidare kräver å de moderna fartygen
skötseln såväl av det för fartygets framdrivande använda maskineriet

Inledande anmärkningar.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

som av arbetsmaskinerna för lastning och lossning avsevärd fackkunskap
och betydande omsorg till förekommande av skada och olycka.

Och slutligen medför givetvis det ombordtagande av mångfaldigt
större mängd passagerare och olika slag av varor, som numera möjliggöres,
nödvändigheten att med avseende å fartygen vidtaga tidigare icke
påkallade åtgärder till lastens säkerhet och de ombordvarandes skydd
mot olycksfall och ohälsa.

Jämsides med den utveckling, som pågått för stegring av fartygs
lastningsförmåga och snabbhet, hava därför nya medel måst utfinnas till
tryggande av säkerheten ombord å fartyg. Ett oavlåtet arbete har inom
fartygstekniken i detta syfte utförts såväl beträffande själva fartygets
och dess maskiners byggnad, konstruktion och utrustning med lämpliga
bärgningsredskap och i övrigt som rörande de lämpligaste metoderna
för fartygs lastning samt passagerarutrymmets beräkning och anordnande.
Härvid har i mångt och mycket det enskilda sjöfartsintresset, jämväl
utan lagstiftningens medverkan, bragt till utförande vad som ur allmänna
säkerhetshänsyn varit erforderligt. Redarens och hans försäkringsgivares
intresse att vidmakthålla en dyrbar fartygsmateriel har i
viss mån samverkat med de ombordvarandes och lastägarens självförstådda
krav på största möjliga trygghet mot sjöresans risker. På enskild
väg har sålunda, genom inrättandet av de internationella så kallade
klassificeringssällskapen, ett vitt utgrenat kontrollsystem uppkommit,
varigenom tillsyn hålles däröver, att fartyg till trafiksäkerhetens befrämjande
byggas och underhållas efter vissa, bestämda regler, vilkas tillämpning
på ett stort antal fartyg säkerligen inverkat fördelaktigt till höjandet
av det allmänna tillståndet i fråga om fartygs säkerhet överhuvud.

Emellertid har icke härigenom lagstiftningens ingripande gjorts
överflödigt. Tvärtom har det i de flesta länder ansetts nödigt att även
från statens sida noggrannt reglera de villkor beträffande fartygs säkerhet,
varunder sjöfart må bedrivas. Den allmänna, med straff för uraktlåtenhet
förbundna skyldighet, som av ålder förefunnits åtminstone för
fartygs befälhavare att vaka över säkerheten, har på senare tid närmare
bestämts genom ofta nog synnerligen detaljerade föreskrifter. Åtskilliga
vägande skäl hava föranlett härtill. Faran för att det naturliga intresse,
som de i sjöfarten intresserade och speciellt fartygs redare och befälhavare
äga av att fartyg med vad därtill hörer hålles i tillfredsställande
skick, må kunna i några fall alltför starkt uppvägas av faktorer, verksamma
i motsatt riktning, särskilt av det enskilda vinstbegäret, kunde
anses tillräckligt motivera lagstiftningens ingripande härvidlag. Men ett
lika avgörande skäl för lagstiftningens närmare reglering av hithörande

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 116.

förhållanden har tvivelsutan varit den omständigheten, att allteftersom
förty gsteknikens utveckling vidgat det till sjöfartssäkerheten hörande
område, som måste underkastas tillsyn, allt flere ämnen till följd därav
undandragit sig befälhavarens kompetens att, utan ledning av noggranna
föreskrifter, på ett tillfyllestgörande sätt bestämma och övervaka.
Åro bestämda fordringar i lag eller författning uppställda rörande
vad till sjöfartssäkerhetens befrämjande skall iakttagas, erhåller befälhavaren
därjämte i sådana bestämmelser ett gott stöd vid utövandet av
sin tillsynsplikt mot redare, lastägare och andra, vilka må vilja tillgodose
sina ekonomiska intressen på säkerhetens bekostnad. Slutligen erbjuda
bestämda regler fördelen av säker ledning såväl för beivrandet av begångna
förseelser som för ett likformigt och verksamt utövande av den
statskontroll, som överallt där mera detaljerade bestämmelser utfärdats
rörande säkerheten ombord å fartyg finnes införd för övervakandet av
deras efterlevnad.

Beträffande fartyg, som redan äro underkastade de inom ovannämnda
klassificeringsanstalter numera gällande regler, äga väl lagstiftningens
fordringar på fartygs beskaffenhet faktiskt ringa betydelse i de delar,
där den så kallade klassens bestämmelser gälla. Men för icke klassade
fartyg, bland vilka just finnas de kista och sämsta, liksom för klassade
fartyg i de viktiga avseenden beträffande fartygs inredning, utrustning, bemanning
och lastning, som icke äro föremål för klassificeringsanstalternas
föreskrifter, hava närmare bestämmelser i lag eller förordning visat sig
kunna anordnas så, att säkerheten härigenom väsentligen främjats utan
att sjöfartens utövning inom behöriga gränser i avsevärd mån hämmats.

I viss mån måste emellertid bestämda fordringar med avseende å
fartygs säkerhet jämte statens tillsyn över deras fullgörande medföra
ökade förpliktelser för redaren, vilka i sin ordning kunna vara förenade
med åtminstone tillfälliga olägenheter även om dessa i längden uppvägas
av minskad risk för sjöolycka och därigenom orsakad ekonomisk förlust.
Nämnda förhållande har utgjort en av orsakerna till, att man i åtskilliga
av de länder, där mera ingripande föreskrifter i berörda hänseende utfärdats,
givit dessa tillämplighet jämväl på främmande länders fartyg i
hemlandets hamnar, i sjette att såmedelst omöjliggöra för de främmande
fartygen att genom t. ex. djupare lastning än vad för de egna fartygen
är tillåtet bereda sig fördelar på fraktmarknaden. Skälet för en dylik
tillämpning har dock bortfallit i samma mån, som inom olika länder tillkommit
en säkerhetslagstiftning, vilken, om än icke överallt densamma,
likväl i det stora hela funnits tillgodose fartygs säkerhet på ett till -

Den utländska
sjö farts säkerhetslag
stiftning
ens tilllämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

fredsställande sätt och efter ungefär likartade grunder. På detta sätt
liar under senare tid, med hänsyn särskilt till angelägenheten att vidmakthålla
obehindrad samfärdsel med främmande hamnar, lagstiftningen
rörande fartygs säkerhet i olika länder väsentligen kommit att bestämmas
av internationella hänsyn. Och då framför andra ett inom sjöfartens
område så dominerande land som Storbrittanien och Irland i viktiga
hänseenden uppställt samma fordringar på främmande fartyg i brittiska
hamnar som på landets egna fartyg har följden härav varit den, att den
moderna lagstiftningen på detta område, även om grundad på skilda
rättssystem, haft till ögonmärke att med avseende å säkerheten vinna
med de engelska likvärdiga bestämmelser.

Hvad som i främsta rummet påskyndat denna utveckling är otvivelaktigt
en den 21 december 1906 antagen engelsk lag. Redan därförut
tillämpades de engelska sjösäkerhetsreglerna å utländska fartyg, vid
deras ankomst till brittisk hamn beträffande arten och stuvningen av
medförd däckslast av trävaror vintertid samt vid deras utgående från
brittisk hamn i fråga om fartygets djuplastning och uppenbara underbemanning.
Särskilt de sistberörda engelska bestämmelserna voro emellertid
icke direkt tillämpliga, utan tjänade allenast de engelska tillsynsmyndigheterna
till ledning vid bedömandet av brist i säkerheten hos
främmande fartyg. Men genom 1906 års lag dels utsträcktes fordringarna
på utländska fartygs säkerhet till att gälla jämväl den allmänna
beskaffenheten av fartygs skrov, maskineri och utrustning och dels
gjordes åtskilliga föreskrifter i den engelska lagen direkt tillämpliga på
främmande fartyg med den påföljd, att, därest icke erkännande givits
åt lagstiftningen i det främmande fartygets hemland såsom med engelsk
säkerhetslagstiftning likvärdig, avvikelse från de engelska föreskrifterna
i sådana hänseenden medförde kvarstad å fartyget ävensom höga bötesstraff.
Direkt tillämpliga å främmande fartyg hava sålunda blivit bestämmelserna
om livbärgningsredskap å fartyg i allmänhet, de speciella
föreskrifterna rörande passagerarfartyg, om förande av spannmålslaster
ävensom reglerna för bestämmandet av fartygs djuplastning (lastlinie),
vilka sistnämnda till och med kunna föranleda till att brittiskt lastmärke
tvångsvis åsättes främmande fartyg.

Efter antagandet av denna lag, som i olika avseenden trätt i kraft
på skilda tider — den 1 juni och den 1 oktober 1907 samt, i fråga om
livbärgningsredskap och lastlinje, den 1 oktober 1909 — har i rask
följd inom de flesta europeiska länder kommit till stånd en lagstiftning,
som avsett att erbjuda garantier för säkerheten, motsvarande de i engelsk
lag stadgade. Härvid har särskilt Frankrike infört tillämpning av sin

Kung,i. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116. 23

säkerhetslagstiftning på främmande fartyg i ungefär samma utsträckning
som den engelska. Våra grannländer Danmark och Norge, vilkas sjölagstiftning
ju i övrigt vilar på samma grunder som den svenska, hava
jämväl inrättat sig etter det internationella läget på förevarande område,
ehuru de icke i speciella aA^seenden gjort sin nya lagstiftning direkt
tillämplig på andra nationers fartyg. Detta har ej heller hittills varit
fallet med Tyskland, vars lagstiftning i detta hänseende utvecklat sig
mera oberoende av de engelska reglerna, men icke därför kan sägas
vara mindre effektiv. Däremot synas de lagstiftningsåtgärder, till vilka
initiativ tagits inom de övriga Östersjöländerna, Ryssland och Finland,
tyda på avsikten att göra den nya speciallagstiftningen tillämplig jämväl
på utländska fartyg i dessa länders hamnar.

Ovan berörda förhållanden hava varit föremål för statsmakternas
och sjöfartsintresserades uppmärksamhet även här i landet, ehuru de
icke tidigare kunnat föranleda något förslag från Eders Kungl. Maj:ts
sida till Riksdagen. Men redan före den tidpunkt, då internationella
hänsyn sålunda på ett mera trängande sätt gjorde sig gällande, har behovet
i och för sig av ökad säkerhet ombord å våra fartyg varit tillräckligt
att framkalla ett allmänt krav på nya bestämmelser och skärpt
tillsyn rörande sjöfartssäkerheten.

Vår sjölagstiftning vilar i nu förevarande avseende liksom i andra
länder på den grundsatsen, att omsorgen för fartyg och människoliv
är ett allmänt intresse, vars åsidosättande jämväl bör medföra straff för
den felande. Men utövningen av denna omvårdnad vilar hos oss på
fartygets befälhavare, och denne är därvid i allmänhet obunden av särskilda,
regler vid den tillsyn han enligt sjölagen är skyldig utöva däröver,
att själva fartyget är vid resans anträdande sjövärdigt samt allt annat,
som för resan . erfordras, i behörigt skick. Straff för uraktlåtenhet av
denna tillsynsplikt har i sjölagen ansetts utgöra tillräcklig säkerhet mot
vårdslöshet och godtycke; och garanti för straffets utkrävande har man
trott sig finna i befälhavarens skyldighet att föra och förete skeppsdagbok
samt att efter inträffad skada eller olycka avgiva sjöförklaring,
ävensom i det undersökningsförfarande, som sjölagen härvidlag stadgar.
Mera detaljerade bestämmelser gälla enligt kungl. förordningarna den
12 februari 1864 och den 1 juli 1898 angående passagerarångfartygen
samt räddningsinrättningar och eldsläckningsredskap därå ävensom enligt
kungl. förordningen den 4 juni 1884 beträffande utvandrarfartyg, men även
dessa bestämmelser äro ganska ofullständiga. Ankommer det för fartyg
i allmänhet på befälhavaren att med sitt omdöme och sin goda vilja i
det speciella fallet utfylla lagens allmänna föreskrifter, är beträffande

De?i svenska
sjöfartssäkerhet
slagstiftningen.

Tidigare utredningar
och
förslag i
ämnot.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

passagerarångfartygen och utvandrarfartygen motsvarande uppgift i viktiga
delar tillerkänd de besiktningsmän, som utföra de periodiska besiktningar,
vilka rörande sagda fartyg skola hållas. Beträfitande åter fartyg i
allmänhet har väl i sjölagens motiver förutsatts befogenheten att i administrativ
väg giva närmare bestämmelser med hänsyn till fartygs säkerhet
och dithörande ämnen. Men denna befogenhet har, om man undantager
några specialföreskrifter om forslandet av vissa farliga varor ävensom av
vederbörande myndigheter givna bestämmelser angående beskaffenheten
av signallanternor och medicinalförråd ombord å fartyg, icke begagnats
förrän under de sist förflutna åren och då företrädesvis i anslutning till
de ovan berörda lagstiftningsåtgärderna i Storbrittanien och Irland samt
Frankrike. I sistberörda samband hava sålunda tillkommit kungl. förordningen
den 13 juli 1909 angående batar och andra bärgningsredskap
å fartyg i Nordsjö- eller vidsträcktare fart, liksom kungl. förordningen
den 21 maj 19iö, varigenom tillfälle beretts svenska redare att, där
de så önska, få svenskt lastmärke åsatt sina fartyg i nyssnämnda fart.
Där specialföreskrifter, obligatoriskt eller fakultativt gällande, sålunda
utfärdats, där utövas ock enligt nämnda författningar nödig kontroll
över deras efterlevnad genom kommerskollegium och de tekniska biträden,
vilka för ändamålet ställts till dess förfogande. Men i övrigt utövas
ingen statskontroll över andra fartyg än våra pass agerar ångfartyg,
och såsom besiktningsmannainstitutionen rörande dessa för närvarande är
inrättad, kan det icke förnekas, att besiktningsmännens kompetens mången
gång föga motsvarar den vidsträckta prövnings- och bestämmanderätt,
som är dem tillerkänd. En välbehövlig förstärkning av kontrollen
rörande passagerarångfartygen har väl kommit till stånd genom anställande''
av passagerarångfartygsinspektörer enligt kungl. brevet den 29 mais
1899, särskilt sedan dessa genom kungl. kungörelsen den 17 maj 1907
utrustats med befogenheten att i svårare fall av bristande säkeihet utfärda
förbud mot nyttjandet av passagerarångfartyg. Men en fullt tillfredsställande
tillsyn över dessa fartyg kan icke härigenom anses ^vunnen,
så mycket mindre* som de periodiska besiktningarna verkställas på samma
sätt som tillförene.

Anmärkningar mot 1864 års förordning angående passagerarångfartyg,
såväl i fråga om besiktningens anordnande som i andra avseenden, hava
gjort sig hörda och föranlett utredning från Kungl. Maj:ts sida redan
innan nu gällande sjölag trätt i kraft. Därefter hava sakkunniga tillsatts
och år 1900 avgivit nytt förslag i samma ämne, vilket förslag
emellertid icke föranlett till någon lagstiftningsåtgärd, varemot ett under
utredningens fortgående av samma sakkunniga avgivet yttrande rörande
särskilt bärgnings- och eldsläckningsredskap legat till grund för den
ovannämda förordningen av den 1 juli 1898.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116. 25

Vid tiden för slutförandet av sistberörda utredning hade från sjöfartsintresserade,
sammanslutningar och enskilda, framkommit allt flera
yrkanden på en reformerad lagstiftning rörande säkerheten på alla fartyg,
ej blott på passagerarångfartygen. Dessa krav fingo sitt uttryck genom
upprepade motioner vid flera riksdagar från och med år 1899 till och
med år 1904, därvid skilda framställningar inom Andra kammaren väcktes av
herrar A. Johansson i Möllstorp, J. A. Kinnman, E. Smith och S. A. Iv. Natt
Dag med flera om införande av en säkerhetslagstiftning för sjöfarten,
vilken, i likhet med motsvarande lagstiftning i de flesta andra länder,
reglerade villkoren för sjöfartens bedrivande genom närmare bestämmelser
samt medförde tillsyn över dessa föreskrifters efterlevnad genom
särskilda statsorgan. Bland de lagstiftningsåtgärder, som förordades,
voro företrädesvis bestämda regler om antalet och beskaffenheten av livbärgningsredskap
å fartyg i allmänhet, lastlinje ävensom däckslastbestämmelser
för trälastade fartyg. Andra kammaren uttalade sig upprepade
gånger för eu utredning i det af motionärerna angivna syftet
och vid 1904 års riksdag biträdde jämväl Första kammaren den hemställan,
som lagutskottet nu gjorde till Riksdagen, gående ut på utredning
och förslag i ärendet. Den skrivelse, som Riksdagen i anslutning
härtill aflät till Kungl. Maj:t, upptog de skäl och yrkanden lagutskottet
i olika hänseenden anfört. Sålunda hade däri bland annat fastslagits,
att skärpt kontroll erfordrades till förekommande av, att fartyg och
besättning utsattes för fara genom bristande försiktighet vid fartygs
nedlastning. Särskilt förandet av däckslast ansågs böra genom speciella
bestämmelser regleras, varemot lagutskottet icke funnit tillgänglig utredning
giva anledning att förorda införandet av lastlinje, d. v. s. på
förhand fastställda regler, efter vilka fartygets nedlastning i det speciella
fallet bestämmes. Bland de förhållanden, vilka dessutom särskilt framhöllos
såsom tarvande närmare reglering, voro: antalet och beskaffenheten
av bärgningsredskapen å fartyg i allmänhet, tillsynen över ångpannor
och ångrör samt ordnad kontroll över fartygs signallanternor.
Jämte närmare bestämmelser angående själva fartygets och utrustningens
säkerhet samt föreskrifter i syfte att förekomma för djup nedlastning
och olämplig stuvning av däckslast av trä påyrkade Riksdagen jämväl, i
anslutning till lagutskottets av väckta motioner föranledda hemställan,
större effektivitet i anordnandet av undersökning rörande inträffad sjöolycka
och förhindrandet av kondemnerade fartygs användning i fraktfart.
De olika önskemålen sammanfattades i en begäran om utredning
och förslag, hvilka lagbestämmelser, utöver de gällande, kunde vara
erforderliga och lämpliga att åstadkomma en betryggande kontroll å
fartygs sjövärdighet.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. SO haft. (Nr 116.) 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Vid 1905 och 1906 års riksdagar upptogs ånyo yrkandet om ett
förbättradt undersökningsförfarande efter inträffad sjöolycka, men föranledde
dessa förslag ingen särskild åtgärd från Riksdagens sida, då
berörda fråga ansågs vara genom 1904 års riksdagsskrivelse hänskjliten
åt till Kungl. Maj:ts prövning. Däremot har Kungl. Magt föranledts att,

K Tidt''» förutom i tidigare omnämnda hänseenden, vilka icke stått i omedelbart

åtgärder samband med frågans behandling i riksdagen, vidtaga särskilda åtgärder
på området. jnom några av de i 1904 års riksdagsskrivelse berörda delar av ämnet.

Dels har nämligen under åren 1907 och 1908 en skärpt kontroll under
nautisk-meteorologiska byråns inseende möjliggjorts i fråga om fartygs
signallanternor och kompasser jämlikt härom utfärdade detaljerade bestämmelser,
dels har ock i överensstämmelse med Riksdagens uttalande
i 1904 års skrivelse till närmare övervakande av, att begångna förseelser
mot föreskrifter rörande fartygs säkerhet beivras, under år 1905
hos kommerskollegium anställts ett sjötekniskt biträde; och hava för
dessa skilda ändamål anslag hos Riksdagen äskats och beviljats. Slutligen
bör i detta samband erinras därom, att förslag till lag, varigenom
kontroll å ångpannor och ångrör i allmänhet skulle införas i likhet med
vad redan är förhållandet beträffande passagerarångfartyg, av Kungl. Magt
vid 1906 års riksdag framlagts, men icke vunnit Riksdagens bifall.

Frågan i hela dess vidd, sådan denna genom 1904 års riksdagsskrivelse
hänskjutits till Kungl. Maj:ts vidare åtgöranden, remitterades
för yttrande till kommerskollegium. I utlåtande den 16 oktober 1906
tillstyrkte kollegium vissa lagstiftningsåtgärder till ökad trygghet för
sjöfartssäkerheten samt förordade utredning om detaljföreskrifter särskilt
rörande fartygs nedlastning och förande av däckslast, men avstyrkte
på anförda skäl införandet av lastlinjebestämmelser för svenska fartyg
utan samband med antagandet av dylika beträffande andra länders
fartyg.

Kort efter det kommerskollegii yttrande till Kungl. Magt inkommit
tillsatte Kungl. Maj:t den 21 december 1906 en kommitté (den så kallade
sjöfartssäkerhetskommittcn) med uppdrag att efter verkställd utredning
avgiva förslag till bestämmelser angående kontroll å fartygs
sjövärdighet och i samband därmed stående ämnen, däri jämväl innefattades
den sedan långt tillbaka på dagordningen stående frågan om
ändrade föreskrifter rörande passagerarfartyg. Vid den tidpunkt, då
kommittén började sitt arbete, hade, på sätt framgår av hvad jag här
, förut anfört, en betydligt förändrad situation inträtt i frågans internationella
läge mot vad förhållandet var under tiden för Riksdagens
föregående behandling av hithörande spörsmål. Vad som tidigare kun -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

nät vara av behovet påkallat på grund av gällande bestämmelsers bristfällighet
och saknad av tillräcklig kontroll över deras iakttagande framstod
numera såsom en nödvändighet jämväl till undvikande av svårigheter
och hinder för svensk sjöfart -på främmande hamnar. Hade man
tidigare varit jämförelsevis fri vid valet mellan olika vägar för en nödtorftig
lösning av frågan, så måste nu på bedömandet härav mer eller
mindre inverka innehållet av de hithörande regler i andra länder, särskilt
de engelska, vilka i de flesta andra länder vunnit erkännande såsom för
säkerheten tillfredsställande. Med anledning av tiden för ikraftträdandet
av 1906 års engelska lag rörande lastlinje och bärgningsredskap på
främmande fartyg avgav också kommittén den 9 mars 1909 särskilt betänkande
rörande bärgningsredskap i huvudsaklig överensstämmelse med
de engelska föreskrifterna i ämnet samt utarbetade kommitténs ledamot
herr Hök, till en början inom kommittén och därefter under samarbete
med sakkunniga inom kommerskollegium, förslag till lastlinjebestämmelser
för fartyg i Ostersjö- och vidsträcktare fart, vilka avsågos tjäna
såsom underlag för en internationell överenskommelse härom; och hava
sedermera på grund av berörda utredningar utfärdats de ovannämnda
obligatoriska bestämmelserna rörande bärgningsredskap samt de fakultativt
gällande föreskrifterna om lastlinje, vilka båda förordningar enbart
avse fartyg i Nordsjö- och vidsträcktare fart, det vill säga inom områden,
där de engelska och franska tvångsbestämmelserna kunna komma
till användning.

Den 16 december 1910 avgav sjöfartssäkerhetskommittén sitt slutliga
betänkande med förslag inom hela området för det ämne, som lämnats
till dess utredning. Betänkandet innefattar huvudsakligen: förslag
till ändringar i sjölagen; till förordning om vad i vissa avseenden skall
iakttagas beträffande fartygs sjövärdighet, utrustning och lastning; samt
till lag om tillsyn å fartyg. Sedan betänkandet för yttrande remitterats
till kommerskollegium, hava från detta ämbetsverk inkommit, jämte ett
stort antal yttranden från myndigheter, föreningar samt sjöfartsintresserade
i övrigt, ett den 24 augusti 1912 avgivet vidlyftigt utlåtande
över kommitténs förslag ävensom av kollegium utarbetade förslag till
ändrad textavfattning i åtskilliga delar.

Sjöfartssäkerhetskommittén, som inom sig ägde representanter både
för olika grenar av rederinäringen och för skilda fackområden inom
sjömansyrket, liksom dess ledamöter företrädde olika politiska uppfattningar,
har i viktiga delar av sitt betänkande blivit fullständigt enig,
såväl beträffande motivering som förslag. Och i de avseenden, där
enighet inom kommittén uppnåtts, hava väsentliga anmärkningar ej heller

Betänkande
och förslag
av 1906 års
sjöfarissäkerhetskommitté -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

efteråt framställts, vare sig i kommerskollegii utlåtande eller i andra
yttranden över förslagen, ehuruväl från åtskilliga sjöfartsintresserade
givits uttryck åt en viss betänksamhet inför det förhållande, att den nya
lagstiftningen funnits medföra nya pålagor och olägenheter för den
svenska sjöfarten. Genom vad i ärendet förekommit har emellertid
konstaterats förefintligheten av det behov av ny lagstiftning i ämnet,
som Riksdagen ansett böra utredas; och har därvid befunnits:

att nu gällande, allmänna bestämmelser till tryggande av säkerheten
ombord å fartyg måste anses otillräckliga och böra ersättas med en lagstiftning,
som närmare reglerar beskaffenheten av fartyg, förhållandena
ombord och lastningen;

att förändrade förhållanden inom sjöfarten utgöra skäl för att, i
samband med utfärdande av mera detaljerade bestämmelser om hvad i
fråga om fartygs säkerhet skall iakttagas, pålägga fartygs redare ett
vidsträcktare och mera preciserat ansvar än för närvarande gäller vid
begångna fel och försummelser från redarens sida;

att den nya lagstiftningen bör förstärka garantierna för en tillfredsställande
utredning efter inträffad sjöolycka och för det kriminella
ansvarets effektiva utkrävande i sådana fall;

samt att, i samband med införandet av nya bestämmelser rörande
passagerarångfartyg och tillsynen över dessa, jämväl andra fartyg böra
underkastas en verksam statskontroll.

Inom samma ram — detaljbestämmelser under statskontroll — har ock
den nyare lagstiftningen i ämnet inom andra länder utvecklat sig, varför
de ifrågavarande förslagen i så måtto äro därefter anpassade.

Emellertid hava icke vare sig sjöfartssäkerhetskommittén eller de
myndigheter och andra, som haft att yttra sig över dess förslag, avsett
att lämna ingående, för redare och befälhavare liksom för den tilltänkta
kontrollmyndigheten bindande specialföreskrifter rörande varje detalj,
som kan på säkerheten inverka. Tvärtom har ett vidsträckt område
lämnats öppet, inom vilket redares och befälhavares praktiska omdöme
och vunna erfarenhet om det speciella fartyget avses äga frihet att bestämma
det lämpligaste sättet för säkerhetens iakttagande. Vad som
utgjort föremål för förslag till närmare reglering har varit dels sådant,
beträffande vilket i den vidsträcktare farten på främmande hamnar ett
visst eller närliggande förfarande måste vara iakttaget för att ur säkerhetssynpunkt
godkännas, och dels sådant, hvari »gott sjömansbruk»
ävensom fartygsteknikens nuvarande utveckling ansetts hava utbildat
eig till vissa bestämda minimifordringar på beskaffenheten av fartyg,
dess maskineri, utrustning, bemanning och lastning. Särskilt beträffande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

det lämpliga innehållet av det sistnämnda slaget detaljbestämmelser hava
synnerligen delade meningar yppat sig, såväl inom kommittén som eljest
bland sakkunniga och sjöfartsintresserade.

Av de även för den svenska sjöfarten gällande skäl, som i början
av min framställning angivits, anser jag det nödigt och lämpligt att
antaga närmare säkerhetsbestämmelser rörande sjöfarten jämväl i vårt
land efter de av kommittén föreslagna huvudsakliga grunder, vilka i
ett senare samband skola vidare beröras. Men däremot saknas för närvarande
anledning ingå på frågan, vilka speciella bestämmelser, av flera
möjliga, äro på det fartygstekniska området att ur säkerhetssynpunkt
föredraga.

Det förslag, som jag hemställer måtte föreläggas Riksdagen,
angår nämligen allenast vissa ändringar i sjölagen på grundval dels av
kommitténs förslag i detta hänseende och dels av därefter åstadkommen
utredning. Och därom torde icke råda tvivel, att i sjölagen böra icke
intagas sådana mera i detalj utförda bestämmelser som de av kommittén
föreslagna angående: vissa säkerhetsanordningar å fartyg; föreskrifter
om fartygs maskineri; viss utrustning å fartyg; bärgnings- och eldsläckningsredskap;
föreskrifter till undvikande av eldsvåda och explosion
ombord å fartyg; samt sättet för förandet av ett stort antal olika slags laster.

Kan man utan vidare utgå ifrån, att dylika detalj bestämmelser ej
böra intagas i sjölagen, hava åter något delade meningar gjort sig
gällande därom, huruvida berörda stadganden borde sammanföras till en
lag, vars antagande samtidigt med föreslagna ändringar i sjölagen underkastades
Riksdagens prövning, eller om det vore att förorda, att, såsom
kommittén föreslagit, denna del av lagstiftningen förbehölles Eders Kungl.
Maj:ts prövning utan Riksdagens hörande. Sistnämnda väg har tillstAmkts
jämväl av kommerskollegium och anser jag bestämda skäl föreligga för
att härutinnan följa kommitténs och kollegii förslag.

Då vid 1902 års riksdag av herrar Kinnman och Smith inom Andra
kammaren väcktes förslag om antagande i lag av vissa specialbestämmelser
på området, bland annat rörande däckslast, lastlinje och livbärgningsredskap,
men jämväl om införande av statskontroll, uttalade
lagutskottets majoritet, att, därest ifrågavarande lagstiftning skulle komma
till stånd, i varje fall de av motionärerna föreslagna säkerhetsbestämmelserna,
»i betraktande av den rastlösa utveckling, vari skeppsbyggeri
vore statt», icke borde erhålla formen av lag, utan utfärdas i administrativ
förordning, varemot fyra reservanter i utskottet från Andra
kammaren ansågo, att den ifrågasatta lagstiftningen på grund av sin
stora betydelse borde vara av civillags natur. Sistberörda mening har

Motivering
till förslaget.

Lagstiftningens
form.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

sedermera inom sjöfartssäkerhetskommittén vunnit tillslutning av herr
Lindley, som reserverat sig mot kommitténs beslut att framlägga olika
detaljbestämmelser i form av förslag till administrativ förordning.

Vid övervägande av denna fråga har det, frånsett omöjligheten att
till innevarande riksdag slutföra beredningen av det framlagda förslaget
till förordning, icke heller funnits lämpligt att giva den mera tekniska
delen av hithörande lagstiftning formen av civillag.

Till en början anmärkes, att, enligt vad kommittén även själv angivit,
dess förslag på grund av bristande kompetens inom vissa specialområden
icke är att anse såsom fullständigt ens i vad som direkt angår
säkerheten, enär särskilt närmare bestämmelser om villkoren för fraktandet
av så kallade farliga varor icke utarbetats, varjämte 1884 års
förordning angående utvandrarfartyg lämnats oberörd av utredningen
i de delar, som icke kommit in under förslagen rörande passagerarfartyg.

Men vidare torde en granskning av de skilda bestämmelserna i
kommitténs förslag till »förordning om vad i vissa avseenden skall iakttagas
beträffande fartygs sjövärdighet, utrustning och lastning» lätt
övertyga därom, att de flesta av dessa föreskrifter av rent teknisk natur
väl avse att fastslå minimifordringarne på fartygs säkerhet i enlighet
med den nuvarande ståndpunkten av fartygsteknik och sjömanskap, men
göra detta under erkännande av den snabba föränderligheten av förhållandena
på området — något som för övrigt framgår redan av de
skiftande meningarna om den bästa lösningen av olika tekniska specialfrågor
på nuvarande tidpunkt. Den ledamot av kommittén, som speciellt
företrädde fartygstekniken, herr Hök, ansåg på den grund, att en hel
del av de föreslagna bestämmelserna icke ens borde intagas i en kunglig
förordning, utan överlämnas till blivande kontrollmyndighet att efter
lämpligheten utforma. Huru man bör skilja mellan dessa olika meningar
och var gränsen må dragas mellan låt vara administrativ lagstiftning
och en tilltänkt kontrollmyndighets rätt att lämna vissa föreskrifter,
torde böra göras till föremål för närmare övervägande. Men så mycket
torde vara tydligt, att tekniska bestämmelser av den detaljerade natur,
som de i kommitténs förslag till förordning inrymda icke lämpa sig
för att fastslås i lag, lika litet som ämnet i och för sig ägnar sig för
Riksdagens prövning. Därjämte bleve ett av de praktiska syftena med
att inom närmaste framtid få denna lagstiftning till stånd genom ett
dylikt förfarande alldeles förfelat. Vid de förhandlingar med Storbrittannien
och Irland samt Frankrike, som föregingo de ovannämnda
förordningarna av åren 1909 och 1910 angående livbärgningsredskap
och lastmärke å svenska fartyg i fart på dessa länders hamnar, utgick

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

man ömsesidigt från den förutsättningen, att ifrågavarande lagstiftningsåtgärder
vore att anse såsom allenast provisoriska med syfte att tills
vidare förhindra tillämpligheten av den engelska och franska lagstiftningen
i hela dess vidd. Det är därför å ena sidan av vikt, att en
definitiv och mera fullständig lagstiftning på området med snaraste
kommer till stånd. Men å andra sidan är det satt utom allt tvivel, att
man på åtskilliga punkter av de föreskrifter, för vilka man slutligen
finner sig böra stanna, icke torde vinna avsett erkännande i samfärdseln
med utlandet utan mer eller mindre vittgående tillägg eller förändringar,
varom man allenast på förhandlingens väg kan erhålla visshet.

Utsikten till, att sådana modifikationer kunna bliva nödiga, är så
mycket större, som för närvarande, speciellt med anledning av den allbekanta
händelsen med »Titanic»’s förolyckande, i flera länder pågår ett
livligt utredningsarbete i syfte att, på den internationella överenskommelsens
väg, i vissa avseenden förändra reglerna och stärka garantierna för
sjöfartssäkerheten, i vilket internationella samarbete Sverige icke torde
böra avskäras från möjligheten att deltaga genom att avgörandet av
tekniska frågor vore bundet vid de tunga formerna för ändring av civillag.

Om det synes klart att så detaljerade bestämmelser som de i den
av kommittén föreslagna förordningen intagna icke böra fastställas i
civillag, kunde det ifrågasättas, om eu del viktigare förhållanden med
hänsyn till fartygs säkerhet ävensom vissa grunder för deras bestämmande
tilläventyrs borde sammanföras i en särskild lag, utan att denna
finge det detaljerade innehåll, som framgår av kommitténs förslag
till förordning. Utkast till en så beskaffad lagstiftning har ock till
en början inom sjöfartssäkerketskommittén utarbetats och följer såsom
bilaga till en reservation av kommitténs ovanbemälde ledamot herr Hök,
som ansett, att den tillsatta kommittén bort inskränka sig till framläggande
av ett dylikt förslag jämte vissa föreslagna ändringar i sjölagen
men att arbetet med de rent tekniska frågorna bort överlämnas
till särskild utredning av enbart teknici.

Att på detta sätt stifta en särskild »sjövärdighetslag» såsom utgångspunkt
och grund för administrativa förordningar synes mig dock
näppeligen erbjuda några fördelar. Det omnämnda utkastet visar, att
en sådan lag skulle komma att innehålla en ganska detaljerad uppräkning
av de förhållanden, som beröra säkerheten, samt av de föremål och åtgärder,
som därför erfordras, men att föreskrifterna om själva beskaffenheten
av dessa senare i eu lag måste bliva av mera allmän innebörd,
med stadgande om, att uppräknade anordningar skola till »nödigt» antal
vara i »behörigt» eller »lämpligt» skick, det vill säga bestämmelser av

Kling1. Maj.is Nåd. Proposition Nr 116.

alldeles samma natur som de i gällande sjölag befintliga. Men för detta
syfte synes det då vara mera ändamålsenligt att vidtaga behövlig utvidgning
och närmare precisering i sjölagen av där befintliga allmänna
bestämmelser. Den enda fördel man genom antagandet av en dylik
särskild »sjövärdighetslag», innehållande en del ytterligare allmänna bestämmelser
och reglering av särskilt viktiga detaljer, skulle kunna hämta,
vore den rent formella, att den nuvarande sjölagen, vars bestämmelser
stå i ett organiskt samband med varandra och tillkommit i sammanhang
med de danska och norska sjölagarna, icke med eu dylik anordning
skulle behöva annat än i oväsentlig mån underkastas förändring. Det
torde också vara med hänsyn härtill, som man i Danmark och Norge,
vid antagande av en ny lagstiftning på området, sammanfört denna i
från sjölagen skilda lagkomplex. Detta har skett så, att i Danmark
utfärdats en lag om tillsyn å fartyg, vari åtskilliga, rätt mycket i detalj
gående bestämmelser införts om fordringar på beskaffenheten av fartyg,
dess utrustning m. m., vilka föreskrifter därigenom företrädesvis få
karaktären av instruktioner åt kontrolltjänstemännen vid utövandet av
deras tillsyn. I Norge har den särskilda lagstiftningen på detta område
anordnats ungefär på samma sätt, och hava däri även införts en del
bestämmelser rörande undersökningsförfarande efter inträffad sjöolycka
m. in. Någon verklig fördel med hänsyn till bibehållande av den skandinaviska
sjölagstiftningens enhet synes emellertid knappast härigenom
vunnen, ej heller har denna i övrigt kunnat på hithörande område upprätthållas.
Vad särskilt angår straff för underlåtenhet att iakttaga givna
säkerhetsbestämmelser, äro reglerna härför i Norge överflyttade till strafflagen,
varemot undersökningsförfarandet regleras dels i sjölagen och dels
i den nyssnämnda särskilda »sjövärdighetslagen». De i sistnämnda lag
förekommande detalj föreskrifterna åter hava under några år, i samband
särskilt med de ingripande lagstiftningsåtgärderna utomlands, upprepade
gånger varit föremål för förändringar och tillägg.

På grund av vad jag sålunda anfört och i överensstämmelse med
den mening, som fått sitt uttryck i vår sjölags motiver, i lagutskottets
uttalande år 1902 samt i sjöfartssäkerhetskommitténs och kommerskollegii
utlåtanden, anser jag i skilda avseenden behövliga detaljbestämmelser i
förevarande ämne böra förbehållas Eders Kungl. Majrts administrativa
lagstiftning. Härvid anser jag intet avgörande skäl föreligga, varför de
närmare föreskrifterna rörande en ifrågasatt tillsyn över fartyg skulle,
på sätt framgår av sjöfartssäkerhetskommitténs förslag, antagas i form
av civillag. Lika litet som för närvarande besiktningen och tillsynen i
övrigt över passagerarångfartyg, vilket ämne väl må anses vara bland de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

viktigaste, underkastats reglering genom civillag, lika litet synes en
utsträckning av likartade åtgärder till nya grupper av fartyg nödvändiggöra
en förändring härutinnan, i synnerhet som jämväl kontrollens lämpligaste
anordnande kan bero på förändrade förhållanden inom administrationen
och på hänsyn i vispa avseenden till lagstiftningen i andra
länder. Det är nämligen att märka, att en förutsättning för att vinna
befrielse från den obligatoriska tillämpningen av den engelska och franska
lagstiftningen på svenska fartyg i härav berörda hamnar är icke allenast
specialbestämmelsernas, utan jämväl statskontrollens tillfredsställande
skick. Närmare föreskrifter rörande fartygskontrollen har jag därför
icke ansett behövligt att underställa Riksdagen på annat sätt, än att ett
utarbetat förslag till dylika föreskrifter framlägges för Riksdagen i samband
med framställning om anslag till kontrollens genomförande, varigenom
ju tillfälle beredes Riksdagen att i detta samband taga lämpligheten
av de för tillsynen avsedda anstalter under övervägande.

Om jag sålunda även i fråga om statskontrollens anordnande i detalj
kan ansluta mig till det ovan anförda uttalandet av 1902 års lagutskott
rörande beskaffenheten af ifrågavarande lagstiftning, så torde det emellertid
icke vara lämpligt att i den utsträckning, som nämnda utskott svnes hava
tänkt sig, undandraga densamma Riksdagens prövning. Det synes vara
att förorda, att, i överensstämmelse med sjöfartssäkerhetskommitténs och
kommerskollegii förslag, till Riksdagens prövning hänskjuta såväl grunderna
för den ifrågasatta lagstiftningen i dess helhet, även beträffande
tillsynen å fartyg och omfattningen av tillsynsmyndigheternas befogenhet,
som antagandet av sådana allmänna bestämmelser, vilka funnits
erforderliga till komplettering eller förtydligande av sjölagens stadgan den
rörande säkerheten å fartyg. Och dessa grunder synas, jämväl i fråga
om den ifrågasatta statskontx-ollen, utan olägenhet kunna intagas i
själva sjölagen. Vår sjölag bestämmer, i motsats till den norska, såväl
undersökningsförfarandet efter inträffad olycka som redarens och befälhavarens
kriminella ansvar för brott emot sjöfartssäkerhetsbestämmelserna.
Det är därför lämpligt, att grunderna för de redarens och befälhavarens
skyldigheter, vilkas åsidosättande medföra sjölagens speciella
undersökningsförfarande och speciella straff, också i samma lag angivas.
Till en början synes det därvid påkallat att, såsom sjöfartssäkerhetskommittén
föreslagit och från andra håll lämnats oanmärkt, i sjölagen
intaga ett stadgande, varigenom skyldigheten att i olika avseenden iakttaga
fartygs säkerhet må bliva uttryckligen fastslagen, en skyldighet,
som visserligen i nuvarande sjölag måste anses gälla såsom förutsättning
för redarens och befälhavarens däri stadgade kriminella ansvar,
men som icke äger positivt innehåll annat än genom stadgandet i 26 §
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 saml. SO höft. (Nr 116.) 5

Föreslagna

bestämmelser

rörande

fartygs

säkerhet.

Föreslagna
bestämmelser
till arbetarskydd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

om befälhavarens tillsynsplikt. Det allmänna stadgandet om en dylik
skyldighet får i antagandet av mera detaljerade bestämmelser rörande
beskaffenheten av fartyget m. m. en närmare utformning, varigenom i
det speciella fallet lämpligen avgöres, huru ansvaret för inträffad försummelse
bör bestämmas, såsom åliggande redaren eller befälhavaren
eller båda. En dylik positiv bestämmelse om skyldighet jämväl för
redaren att hålla fartyget i sjovärdigt skick samt behörigen utrustat,
bemannat och, när last föres, lastat synes för övrigt vara påkallad av
det förhållande, att, därest statskontroll å fartyg i allmänhet införes,
härmed inträda förpliktelser för redaren av den beskaffenhet, att de böra
kunna härledas från en i sjölagen uttryckligen bestämd skyldighet att
iakttaga vad för säkerheten ombord erfordras, även där någon speciell
föreskrift i visst, vid kontrollens utövande anmärkt avseende icke finnes
given.

De i sjölagen givna bestämmelserna i ämnet böra vara tillräckligt
fullständiga för att de därpå byggda detalj föreskrifterna ävensom
kontrollens verksamhet skola kunna hänföras till ett bestämt, på
det förhållande, som är i fråga, tillämpligt stadgande. I ett och annat
avseende brister kommitténs förslag härutinnan, och vill det föreliggande
förslaget häri göra rättelse. Men därjämte föreslås, i överensstämmelse
med vad kommittén påyrkat, att vissa mera viktiga delar av ämnet något
närmare behandlas redan i sjölagen. Sålunda avser förslaget att, i fråga
om bemanningen, fastställa vissa normer avseende att trygga besättningens
tillräcklighet för längre resor samt att beträffande förandet av såväl däckslast
som spannmålslast angiva de olika hänseenden, i vilka blivande detaljbestämmelser
skola lämna föreskrift. Därjämte innebär det förslag, som
jag hemställer måtte föreläggas Riksdagen, fastställandet i sjölagen av
skyldigheten att hava lastmärke anbragt å fartyg i viss vidsträcktare
fart. Den ståndpunkt, som ligger till grund för sistberörda förslag samt
för min uppfattning rörande fartygs bemanning, vill jag i annat samband
angiva.

Den föreliggande utredningen om fattar emellertid jämväl andra
ämnen, än sådana som direkt kunna sägas angå säkerheten ombord å
fartyg, om härmed företrädesvis avses säkerheten för människoliv mot
sjöolycka. Den ovan berörda behandlingen av frågan inom Riksdagen,
som i första hand föranlett utredningen, rörde sig visserligen åtminstone
huvudsakligen på detta område. Men det uppdrag, som i anledning
härav lämnades sjöfartssäkerhetskommittén, var avfattat i så allmänna

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 116. 35

ordalag, att, då omständigheterna syntes påkalla en utredning av åtskilliga
andra spörsmål rörande förhållandena ombord å fartyg, kommittén
funnit sig oförhindrad att taga dessa i övervägande, så snart de
funnits äga någon, om än blott indirekt inverkan på sjöfartssäkerheten.
Kommittén har sålunda avgivit förslag, avseende att trygga de å fartyg
ombordvarande, såväl passagerare som besättning, mot olycksfall oeh
ohälsa i allmänhet, även där sjöolycka i egentlig mening icke ifrågakomme,
och har därvid särskilt ägnat sin uppmärksamhet åt besättningens
bostads- och arbetsförhållanden, vilka icke ännu äro i nämnvärd
mån genom lagstiftning reglerade», Att denna uppfattning av utredningens
föremål stått i överensstämmelse med vad jämväl Riksdagen
sedermera ansett vara av förhållandena påkallat, visade behandlingen av
herr Lindleys under år 1908 väckta motion om bland annat förändrade
bestämmelser rörande skeppsfolkets bostadsförhållanden, vilken framställning,
ehuru dess syfte behjärtades, icke föranledde någon Riksdagens
åtgärd, enär frågan ansågs tillhöra sjöfartssäkerhetskommitténs pågående
utredning.

Ett närmare bestämmande i sjölagen av bostads- och arbetsförhållandena
ombord, som av kommittén motiverats med dess låt vara indirekta
samband med säkerheten för fartyg, liv och gods, synes vara i
högsta grad erforderligt för att fylla den lucka i arbetarskyddslagstiftningen,
som förefinnes beträffande sjömäns arbete över huvud taget samt
stuvares lastnings- och lossningsarbete ombord å fartyget. Enligt gällande
lag om ersättning för olycksfall i arbetet, sådana denna i rättspraxis
tillämpats, utgår väl dylik ersättning vid lastning och lossning
åtminstone till stuvare, när redaren är att anse såsom arbetsgivare.
Men däremot gälla icke de i lagen om arbetarskydd stadgade föreskrifter
till förekommande av olycksfall och ohälsa i arbetet; och då sjölagen
saknar bestämmelser härom samt intet i övrigt finnes föreskrivet om
beskaffenheten av fartygs arbetsmaskiner och övriga anordningar för
lastning och lossning, måste det anses vara synnerligen av behovet påkallat
att ett effektivt arbetarskydd införes ombord å fartyg i motsvarighet
till vad som gäller på andra arbetsområden. Åven för utfåendet
av sjömäns och andras rätt till ersättning för liden skada enligt 8 §
sjölagen är det av vikt att vederbörandes skyldigheter i avseende å
arbetsplatsens och arbetsredskapens beskaffenhet preciseras.

Utom stadgande om beskaffenheten av fartygs anordningar och redskap
för arbetets utförande, vilken bestämmelse är avsedd att ligga till
grund för närmare administrativa föreskrifter härom, föreslår jag intagande
i sjölagen av vissa bestämmelser, som motsvara föreskrifterna i

•56 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

arbetarskyddslagen om minderårigas användande i arbete, varjämte på
grund av skeppstjänstens krävande natur och den särskilda faran för
spridning av smittosam sjukdom ombord å fartyg vissa villkor uppställts
beträffande hälsotillstånd och kroppsbeskaffenhet hos dem, som över huvud
må kunna anställas i tjänst å fartyg.

Men i fråga om skeppstjänst är det utan tvivel berättigat att, i
likhet med vad som skett i andra länder såsom Frankrike och Tyskland
in. fl., sträcka lagens reglerande inverkan längre än till sådana förhållanden,
vilka rörande arbete i land i allmänhet ansetts kräva lagstiftningens
ingripande. Då fartyget samtidigt är arbets- och boplats samt
då i besättningens arbetsvillkor ingår mathållning efter vissa författningsenliga
normer, synes lagstiftningen även böra tillse, att såväl föda
som bostadsrum motsvara skäliga anspråk. Tillseendet härav framstår
såsom en allmän förpliktelse gent emot vårt sjöfolk, men förestavas därjämte
av angelägenheten att kvarhålla våra sjömän i tjänst å svenska
fartyg, så snart motsvarande förhållanden, jämte löne- och arbetsvillkor
över huvud, å de större nationernas fartyg genom lagstiftningen reglerats
på ett för sjöfolket mera tillfredsställande sätt.

I vad mån sjöfolkets ställning å våra fartyg trots saknaden av
skyddslagstiftning motsvarar förhållandena å dessa utländska fartyg må
• lämnas osagt, intill dess härom pågående utredning bragts till slut.
Men ett ofrånkomligt faktum är, att enligt officiella engelska uppgifter
svenskt sjöfolk å brittiska fartyg ända till de sista åren utgjort icke
allenast relativt till Sveriges folkmängd, utan absolut taget, den största
kontingenten av främmande sjöfolk (över 5,000 man), vilket antal dock
på de sista åren något sjunkit genom tillbakaträngandet av segelfartygen,
å vilka ett särdeles stort antal svenska sjömän varit anställt.
Vad vidare angår Tyskland, har bland annat från det svenska konsulatet
i Hamburg framhållits benägenheten hos svenska sjömän att mönstra
över i tyska fartyg, vilket förhållande särskilt påpekades med anledning
av konsulns rajiport om antagandet av de nu gällande reglerna rörande
sjöfolkets bostäder ombord å tyska fartyg.

Sjöfartssäkerhetskommittén har i sitt förslag till förordning utarbetat
föreskrifter rörande bostäder ombord å fartyg. Då jag ansett, att grunden
för dessa bestämmelser, såsom fallet är i de flesta främmande lagar,
bör i själva sjölagen angivas, föreslår jag i detta syfte ett tillägg till
nämnda lag i samband med övriga hithörande allmänna bestämmelser.
Beträffande åter mathållningen, för vilken viss spisordning är i sjölagen
förutsatt och sedermera utfärdad, har kommittén, ehuru yrkanden på
revidering av föreskrifterna härom från skilda håll framställts, icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

funnit skal att göra dennas beskaffenhet till föremål för sin utredning.
Däremot har kommittén påyrkat införandet i sjölagen av vissa allmänna
bestämmelser, varigenom nödiga, efter klimatförhållanden och besättningens
hälsoförhållanden rättade jämkningar i spisordningen skulle
kunna erhållas, och har därjämte rätt till viss kontroll över utvikt av
proviant enligt förslaget tilierkänts besättningen. Med upptagande av
dessa kommitténs förslag förordar jag desslikes, i enlighet med yrkande
av reservanter inom kommittén, intagandet av bestämmelse, avsedd att
förhindra befälhavaren, som bör på ett opartiskt sätt tillvarataga besättningens
rätt jämväl i berörda avseende, att såsom entreprenör bereda
sig egen vinning eller fördel på besättningens bekostnad i fall, där sådant
för närvarande är att befara.

Det är dock icke allenast de yttre arbetsvillkoren ombord å fartyg,
utan även själva arbetsavtalet, som är av beskaffenhet att påfordra lagstiftning
till arbetarens skydd utöver vad eljest ansetts böra ske rörande
arbete i land. Då mönstringen sätter sjömannen i en tjänsteställning,
vars brytande medför straff; då den förhyrde sjömannens lydnadsplikt är
enligt sjölagen synnerligen vidsträckt; och då arbetet ombord å fartyg är,
med hänsyn till fartygets säkerhet och resans syfte, av beskaffenhet att
icke kunna på förhand för varje man till tiden bestämmas, även om genom
vaktindelning och andra bestämmelser vissa normer härför kunna givas,
böra å andra sidan sådana föreskrifter lämnas, att, där fartygets säkerhet
det tillåter, arbetstiden skäligen begränsas med rätt för sjömannen
till ersättning efter vissa i lag bestämda grunder för tid, som överskjuter
viss rimlig arbetstid. Förutsättningarna för en dylik anordning synas
föreligga beträffande det vanliga arbetet i hamn, varom dock i gällande
sjölag ingen annan uttrycklig bestämmelse till begränsning av arbetstiden
förefinnes än den, att arbete å sön- och liälgdagar för lastning och
lossning allenast må i trängande fall förekomma och i så fall särskilt
ersättas.

Med upptagande av kommitténs förslag, som näppeligen från något
håll motsagts beträffande det förhållande, att arbetstiden i hamn bör
genom föreskrifter rörande minimiersättning för arbete utöver vissa
timmar om dagen särskilt betalas, föreslår jag antagandet i 96 § sjölagen
av vissa stadganden härom, vilkas grunder skola senare angivas. Arbetsavtalets
innehåll och rättsverkningar i övrigt på sjöfartens område, vilka
från skilda håll varit föremål för kritik, hava icke ägt det samband med
förevarande ämne, att de gjorts till föremål för utredning och förslag.
I ett visst avseende, där sjöfartssäkerhetskommittén vid sin behandling
av 311 § sjölagen synes mig hava ingått på frågan härom i vidsträck -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Ansvarigheten
för bestämmelsernas

efterlevnad.

tare mån, än som med ämnet ägt beröring, har jag saknat anledning
biträda dess förslag.

Beträffande de nya bestämmelserna i sjölagen, vare sig de direkt röra
fartygs säkerhet eller huvudsakligen arbetsförhållandena ombord, skulle
fartygsbefälhavare enligt förslaget liksom i gällande sjölag äga ansvar för
deras efterlevnad, vid påföljd av straff för fel eller försummelse härutinnan.
Men det har under ärendets utredning lämnats obestritt, att, då skyldigheterna
i fråga om fartygs säkerhet genom närmare bestämmelser
komme att preciseras, det bleve berättigat att, i högre grad än med nu
gällande bestämmelser är fallet, låta även redaren bära ansvaret för de
åtgärder och förhållanden, som falla inom det naturliga området för
dennes verksamhet och förmåga av kontroll. Det är till grund härför
tillräckligt att erinra därom, att jämsides med fartygsteknikens utveckling,
som försvårat övervakandet från befälhavarens sida av hela området
för hans tillsyn, skett en betydande förändring i rederirörelsens
ekonomiska ledning sedan tiden för tillkomsten av 1891 års sjölag. På
sätt sjöfartssäkerhetskommittén enhälligt vitsordat, är det med hänsyn
till sistberörda. förändring väl motiverat att utsträcka redarens ansvar
utöver det nuvarande, som, enligt vad tidigare antytts, inskränker sig
till skyldigheten att icke rättsstridigt inverka på utövandet av befälhavarens
tillsynsplikt. Förhållandena äro numera sådana, att redaren, vid
ansvarspåföljd, bör äga vissa positiva förpliktelser i säkerhetens intresse.
De huvudsakliga befraktningsavtalen slutas numera icke genom befälhavaren,
utan av redaren eller hans ombud. Befälhavaren står i långt
högre grad än förr under redarens direkta order, även på avlägsna
platser från hemorten. Så är till och med befälhavarens tillförne oinskränkta
bestämmanderätt över lastningen ofta kringskuren genom avtal
mellan redaren och stuvaren eller avlastaren. Men än mer göra sig
redarens direkta bestämmelser gällande i fråga om fartygets utrustning,
anskaffandet av kol och andra förnödenheter. Och slutligen är befälhavarens
formella rätt att antaga sitt folk faktiskt inskränkt genom
redarens instruktioner, i det att speciellt anställningen av maskinister
och maskinbesättning ofta är undantagen från hans verkliga befogenhet.

Det är uppenbart, att konsekvensen av vad här påvisats bör bliva
ett utsträckt ansvar för redaren och eu närmare bestämning av de
åligganden, som tillkomma var och en, som med fartygets ledning har
befattning. Vad åter angår de här föreslagna bestämmelser, vilka allenast
indirekt angå säkerheten, men företrädesvis de allmänna bostads -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

och arbetsförhållandena ombord, följer redarens ansvar härvidlag redan
av hans ställning såsom arbetsgivare i enlighet med grunderna för all
arbetarskyddslagstiftning.

I huvudsaklig anslutning till kommitténs förslag till styrkes därjämte
antagandet av bestämmelser i syfte att erbjuda ökad garanti för beivrandet
av begångna förseelser. 1 första rummet föreslås en sådan anordning
av undersökningsförfaran det efter inträffad sjöolycka, varigenom
större säkerhet vinnes för undersökningens skyndsamma hållande samt
för en sakkunnig och allsidig utredning av de med sjöolyckan förknippade
omständigheter. Det torde med hänsyn till utredningsresultatet
hava varit att föredraga, om speciellt sakkunniga nämnder, i enlighet med
vad fallet är i de flesta andra länder och på sätt 1882 års sjölagskommitté
föreslog även för vårt lands vidkommande, kunnat för ändamålet
upprättas. Men de betänkligheter, som väckts häremot vid sjölagens
tillkomst och som, med hänsyn till de betydande kostnaderna och andra
svårigheter för ett sådant undersökningsförfarandes lämpliga anordning
efter våra långsträckta kuster, nog ännu till stor del fortfarande måste
anses gälla, hava föranlett mig till att i huvudsak upptaga kommiténs
av kommerskollegium och i de flesta yttranden tillstyrkta förslag om en
reformering av sjölagens bestämmelser utan någon mera kostsam och
ingripande ändring i själva förfarandets anordning. Likformighet och
effektivitet vid undersökningarnas bedrivande avser förslaget att vinna
genom den därmed sammanhängande skyldigheten för befälhavaren att
till kommerskollegium, respektive konsul, avgiva rapport i viss ordningsamt
genom kollegii ledning och övervakande av undersökningarna.

Redan av 1882 års sjölagskommitté samt därefter vid upprepade
tillfällen hava förslag framställts om anställandet av en särskild åklagare
i brottmål enligt sjölagen, vilken skulle dels hava självständig åtalsrätt
för hela riket i sådana mål och dels äga att med sin speciella sakkunskap
på området tillhandagå de allmänna åklagarna med upplysningar och
utredning. Eu sådan anordning hava senast sjöfartssäkerhetskommittén
och kommerskollegium tillstyrkt, och synes mig förslaget härom vara
välbetänkt. Att i detta avseende införa särskilt stadgande i sjölagen
anser jag dock, i likhet med dessa,, vara obehövligt.

Att det sjötekniska biträdets ställning inom kommerskollegium och
förhållandet mellan dennes verksamhet och tillsynsmyndigheten bör närmare
bestämmas i huvudsaklig överensstämmelse med vad sjöfartssäker -

Undersökning

rörande

sjöolycka.

Särskild

åklagare

Det sjötekniska
biträdet
och statistiken.

Säkerhetslag6tiftningens

tillämpning
å utländska
fartyg.

40 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116.

hetskommittén föreslagit, synes mig jämväl vara lämpligt, men torde
härför erforderliga anordningar likaledes kunna träffas utan särskild bestämmelse
i sjölagen. Detsamma är förhållandet med den förbättrade
statistik, som kommittén ansett böra föras i’örande inträffade sjöolyckor
och hvad därmed äger sammanhang.

En fråga, som här torde böra beröras, är spörsmålet om de föreslagna
säkerhets- och kontrollbestämmelsernas tillämplighet å utländska fartyg i
svenska hamnar. Beträffande nuvarande lagstiftning i ämnet torde dess
innehåll i tillämpliga fall komma till användning jämväl å främmande fartyg.
Ett särskilt undantag göres i § 27 av 1864 års förordning om passagerarångfartyg,
varigenom främmande fartyg, som för passagerare mellan
svensk och utländsk ort, befrias från besiktning, därest dess behörighet
att föra passagerare enligt hemlandets lag styrkes, vilken fordran emellertid
synes förutsätta att fartyget uppfyller vissa villkor såsom passagerarfartyg.
En åtminstone formell undersökning av förhållandena antages
sålunda kunna förekomma beträffande utländska passagerarfartyg
överhuvud. Då rörande beskaffenheten av andra fartyg någon statskontroll
icke finnes, uppstår fråga om de svenska säkerhetsföreskrifternas
tillämpning å dessa allenast när på grund av skadegörande handling
eller brott undersökning eller åtal ifrågakommer under sådana förhållanden,
att fallet är underkastat svensk domstols prövning. Men i sådan
händelse synes svensk sjölag med dess straffbestämmelser bliva tillämplig.
Genom lag den 27 april 1906 är väl, vad speciellt angår undersökning
efter inträffad sjöolycka, stadgat om skyldighet för svensk domstol
att verkställa sådan förrättning beträffande utländskt fartyg allenast
för det fall, att Konungen härom förordnar efter avtal med främmande
makt. Men denna bestämmelse avser väl icke annat än att reglera
svensk myndighets skyldighet gentemot annat land och dess myndigheter.
Den rätt och plikt, som må förefinnas att verkställa undersökning
och med stöd därav eventuellt väcka åtal med hänsyn till, att
visst förfarande bör lagforas inför svensk domstol, lärer icke härigenom
rubbas. Utebliver i sådant fall den i sjölagen förutsatta speciella undersökningen
torde detta bero på att sjöförklaring tilläventyrs icke avgivits
och kommerskollegium ej heller enligt 320 § förordnat om undersökning,
men ingalunda äga sin orsak i bristande behörighet hos de svenska
myndigheterna att i berörda syfte ingripa.

Med denna uppfattning skulle, i saknad av särskilt stadgande, även
de nya säkerhets- och ansvarsbestämmelserna äga den verkan, att förhållandena
å utländska fartyg icke bleve från deras tillämplighet uteslutna.

Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Med införande af specialföreskrifter om huru allt i detalj skall vara beskaffat
och av en statskontroll, som skulle äga till uppgift att åtminstone
i viss utsträckning inspektera utländska fartyg, blir det emellertid
av behovet påkallat att bestämma, i vad mån dessa specialföreskrifter
skola äga tillämpning å främmande fartyg. Med avseende härå och
enär å ena sidan utländska fartyg icke böra utan vidare undantagas
från iakttagande av bestämda regler härutinnan allra minst i fart mellan
svenska hamnar, men å andra sidan det kan finnas erforderligt eller
lämpligt att under förbehåll av ömsesidighet härvidlag medgiva undantag
och modifikationer, torde det böra överlämnas till Konungen att vid utfärdande
av närmare föreskrifter i ämnet särskilt bestämma, i vad mån
dessa skola gälla för utländska fartyg.

Härefter övergår jag till att angiva grunderna för de särskilda ändringar
i och tillägg till sjölagen, vilka förslaget innefattar.

Under 6 § sjölagen, som i sin nuvarande lydelse behandlar frågan
om fartygs iståndsättlighet, har förslaget infört de allmänna bestämmelser,
som fastslå det förhållande, att fartyget med hvad därtill hörer
skall, när det till sjöfart nyttjas, vara i olika hänseenden säkert och i
lämpligt skick, detta till grund för de detaljbestämmelser, hvilka må i
administrativ väg utfärdas.

Orden »sjövärdigt» och »sjövärdighet» hänföra sig enligt förslagets
uttryckssätt överallt till beskaffenheten av fartyget och dess fasta delar.

Det av kommittén utarbetade förslaget till förordning innehåller
åtskilliga föreskrifter om anordningar å fartyget till de ombordvarandes
skydd mot olycksfall och ohälsa. Dessa föreskrifter kunna dock icke
hänföras till något bestämt stadgande i sjölagen, varför orden »försett
med nödiga anordningar» etc. införts i lagtexten.

Som ett andra stycke av 1 mom. av den nya 6 § har införts bestämmelse,
som avser att beträffande skeppstjänst täcka den lucka, som
arbetarskyddslagen lämnat öppen, och att därmed också trygga stuvares
säkerhet under arbete vid fartygs lastnings- och lossningsmaskiner samt
med andra dess redskap för sagda ändamål. Den inskränkning, som i
kommittéförslaget gjorts till arbetes utförande »ombord», har avförts ur
lagförslaget. Så snart inrättningar och redskap tillhöra fartyget, böra
redaren och befälhavaren vara för deras beskaffenhet ansvariga, vare sig
arbetet utföres ombord eller icke. För beskaffenheten av andra än far BiJiang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 80 käft. (Nr 116.) 6

Motivering til
förslagets sär
skilda bestämmelser.

6 § 1 mom.

Arbetsmaskiner
m. m.

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

tyget tillhörande anordningar skulle däremot icke ansvarighet enligt sjölagen
åläggas redaren och befälhavaren.

Bostäder. Av skal, som jag ovan anfört, har härefter intagits en allmän be stämmelse

om bostäder ombord, till grund för blivande administrativa
föreskrifter i ämnet. Till ledning för dessa föreskrifters utarbetande
torde böra tagas såväl nu föreliggande, huvudsakligen genom sjöfartssäkerhetskommitténs
försorg förebragta utredning och förslag, som det
material, vilket insamlats och bearbetas under den förutnämda, inom
socialstyrelsen pågående undersökningen.

Fartyga bo- Såväl sjöfartssäkerhetskommittén som kommerskollegium har före manmng.

giagit bestämmelse rörande vaktindelning för skeppstjänstens utförande
under längre resor på sätt gäller enligt åtskilliga andra länders lagar
och enligt allmänt sjömansbruk. Bestämmelsen om, att besättningen
skall vara tillräcklig för tjänstgöring i två varandra avlösande vakter,
så snart resans beskaffenhet kräver skeppstjänstens indelning på skift,
avser att innehålla en minimifordran på bemanningens tillräcklighet. Ett
stadgande av samma innehåll upptager lagförslaget. Med den statskontroll
jag anser även bemanningen böra underkastas, skulle det tillkomma
vederbörande kontrollmyndigheter att övervaka den allmänna bestämmelsens
rätta tillämpning efter speciella förhållanden. Det synes
mig emellertid vara lämpligt att i lagen giva en mera bestämd ledning,
än kommittéförslaget åsyftat, för bedömandet av frågan om bemanningens
tillräcklighet. Med hänsyn härtill har, i anslutning till en inom kommittén
avgiven reservation, skjddigheten till vaktindelning ovillkorligt
förbundits med sådan resa, som under vanliga förhållanden kräver mera
än 12 timmars oavbruten gång, varemot samma reservanters förslag att
ytterligare i själva lagen bestämma förutsättningarna för berörda skyldighet
ur säkerhetens intresse icke synts mig böra upptagas.

Sjöfartssäkerhetskommittén har, med instämmande av kommerskollegium
med flera, dessutom föreslagit, att å maskindrivet fartyg —
med vilken beteckning sjölagens uttryck »ångfartyg» i förslaget ersatts
— skulle på långresa i utomeuropeiska farvatten, därunder dock ej inbegripna
Medelhavet och Svarta havet, finnas tillräcklig maskinbesättning
för att i tre vakter fullgöra maskintjänsten under fartygets gång. Man
synes också vara allmänt ense om, att förhållandena i vidsträcktare fart
kunna påkalla maskintjänstens indelning i tre vakter, men däremot äro
meningarna delade, huruvida berörda förslag på ett lämpligt sätt kan
anses bestämma det så kallade trevaktssystemets utsträckning. Inom

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 116.

kommittén hava två reservanter ansett tre vakter i maskinen erforderliga
även i Medelhavet och Svarta Havet och en reservant har funnit till
och med Nordsjöfarten vara av beskaffenhet att påkalla tillämpning av
trevaktsj^stemet. I de avgivna yttrandena göres dels från åtskilliga håll
gällande, att för viss Atlanterfart likaväl som i Medelhavet två maskinvakter
vore tillräckliga, och dels påyrkas från yrkesföreningar bland
befäl och manskap en vidsträcktare tillämpning av trevaktssystemet än
kommittén föreslagit. Av de senare har Sveriges Fartygsbefälsförening
ansett tre vakter behövliga på långresa även i Medelhavet och Svarta
Havet, men endast å fartyg med maskineri av en maskinkraft å 750
indikerade hästkrafter och däröver.

Vad angår den utländska lagstiftningen i denna punkt, har vaktindelning
fastslagits genom lagar i Frankrike och Tyskland, i Frankrike
med detaljerade föreskrifter och i Tyskland med mera allmänt hållna
bestämmelser. För närmare föreskrifter hänvisa båda lagarna till administrativa
kungörelser. I den engelska lagstiftningen regleras dessa
förhållanden helt och hållet av Board of Trade, som åtminstone icke till
helt nyligen utfärdat specialbestämmelser för maskintjänsten, ehuru sådana
uppgivas vara under utredning.

Den tyska lagen bestämmer, att tre maskinvakter skola tjänstgöra
under gång i oceanfart, men överlämnas till Bundesrath att utsträcka
indelningen i tre vakter vare sig till annan fart eller till att gälla även
tjänsten å däck. I sistnämnda avseende har sålunda i administrativ väg
bestämts, att å större passagerarfartyg i vidsträcktare fart befälet skall
tjänstgöra i tre vakter.

Den franska lagen fordrar även i fart på Medelhavet till Algeriet
och andra utomeuropeiska orter tjänstgöring i tre maskinvakter, så
snart fartyget är större än 1,000 bruttoton och resan går längre än
400 nautiska mil från fransk hamn. Genom senare administrativa föreskrifter
har trevaktssystemet i maskinen å franska handelsfartyg av en
viss storlek utsträckts till att gälla sådana fall, då en indelning i två
vakter skulle under mer än två dagar i följd medföra längre arbetstid
pr man än 10 timmar om dagen. Dessutom har införts däcksbefälets
indelning i tre vakter för vissa fall.

Då skiftande meningar sålunda gjort sig gällande om den lämpliga
utsträckningen av det så kallade trevaktssystemet, och det torde
vara omöjligt att för någon avsevärd tid framåt på ett allmängiltigt
sätt bestämma principerna och omfattningen för dess tillämpning, har
jag icke ansett mig böra förorda intagandet i sjölagen av en sådan
bestämmelse som den i detta avseende av kommittén föreslagna. A ena

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 116.

sidan kan även inom eu del av det område, som kommittén undantagit,
resans längd och det för maskineriets skötsel erforderliga arbetet påkalla
maskintjänstens indelning i tre vakter. Men å andra sidan torde jämväl
för fart, där enligt kommitténs förslag tre vakter skulle finnas, förhållandena
i vissa fall påkalla undantag från regeln. Under sådana
omständigheter och då i allt fall med kommittéförslagets avfattning vad
som avsetts med »långresa» måst närmare bestämmas, synes det böra
helt och hållet överlämnas till administrativ lagstiftning att, där så erfordras,
giva bestämmelser om skeppstjänstens indelning på flera än två
vakter å fartyg i vidsträcktare fart.

Den avsedda administrativa lagstiftningen bör uppenbarligen i förevarande
hänseende icke sträcka sig längre än som finnes behövligt med
hänsyn till säkerheten, sjöfolkets skydd mot överansträngning och ohälsa
samt gällande regier i den internationella samfärdseln. Naturligen kommer
ock behovet av administrativa bestämmelser först att uteslutande
göra sig gällande beträffande skeppstjänsten i maskinen, företrädesvis
å större last- och passagerarfartyg på längre resor i vidsträckt fart.
Men med hänsyn till sjöfartens utveckling och förefintligheten redan nu
av sådana bestämmelser som den ovannämnda beträffande däcksbefälets
indelning i tre vakter för vissa fall, torde den föreslagna hänvisningen
till administrativa bestämmelser böra förutsätta möjligheten av, att i
något avseende jämväl vid utförande av däckstjänst tre vakter kunna
vara av behovet påkallade.

1 detta samband bör upptagas frågan, huruvida närmare bestämmelser,
än dem kommittén i övrigt föreslagit, böra antagas beträffande fartygs
bemanning. 1 reservation inom kommittén har herr Lindley yrkat
införandet av fullständig så kallad bemanningsskala, det vill säga på
förhand bestämda regler, efter vilka besättningen till antal och kvalifikationer,
speciellt ålder och utbildning, inom varje kategori av skeppstjänsten
skall i varje särskilt fall bestämmas. Herr Gummeson har inskränkt
samma yrkande till att gälla maskinbesättningen, och herr Hök,
som i motsats till de båda förstnämnda icke framlagt något positivt
förslag, har uttalat sig för bestämda regler till förekommande av underbemanning.
Övriga ledamöter av kommittén hava väl ansett det tvivelaktigt
»huruvida befogade anspråk på besättningens lämplighet och utbildning
inom de olika delarna av skeppstjänsten, och särskilt på ett
rätt förhållande mellan antalet fullt utbildade sjömän och yngre årsklasser,
kunna anses skäligen tillgodosedda». Men kommittén har icke
sett botemedlet härför i en bemanningsskala, som det vore svårt att
rätt bestämma och som kunde, en gång fastställd, befinnas vara till

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 116.

hinder för utvecklingen antingen i den riktningen, att det bestämda antalet
bleve obehövligt genom t. ex. förenklade arbetsmetoder, eller så
att nya förhållanden påkallade en ökning av samma antal. Ändring i det
anmärkta missförhållandet borde därför enligt kommitténs mening sökas
i tillämpningen av allmänna bestämmelser, som nu af kommittén föreslagits,
såsom beträffande vissa kompetensfordringar för anställning å fartyg
och för utövande av vissa tjänster därå (utkik och styrning), om minimiålder
samt om vaktindelning och övertidsersättning. Skulle erfarenheten
visa, att dessa åtgärder vore otillräckliga, torde Kungl. Maj:t, med ledning
av bestämmelsernas verkan under skärpt kontroll, kunna bäst i
detalj bedöma, vilka ytterligare föreskrifter tilläventyrs kunde vara nödiga
och nyttiga.

I yttrande över kommitténs betänkande har kommerskollegium i
detta avseende ställt sig på samma ståndpunkt som kommittémajoriteten,
därvid kollegium emellertid framhållit, att en för närvarande inom socialstyrelsen
pågående, av kollegium på sin tid föranstaltad undersökning
rörande sjömansyrket bekräftat kommitténs iakttagelser, att stundom allt
för många av besättningen på våra fartyg utgöra ungt och ej fullt utbildat
folk. Jämväl Sveriges Redareförening och åtskilliga andra sammanslutningar
inom sjöfarten samt ett par handels- och sjöfartsnämnder
hava uttalat sig för kommitténs ståndpunkt och mot en mera ingående
reglering av bemanningsförhållandena, under det att å andra sidan föreningar
bland såväl fartygsbefälet som manskapet bestämt påyrkat införandet
av vissa fasta regler för bemanningen utöver de allmänna bestämmelser,
vilka kommittén förordat.

Då bestämmelser av mera detaljerad natur ej heller i detta fall,
enligt vad jag tidigare anfört, böra hava sin plats i sjölagen, kunde det
synas obehövligt att här upptaga denna fråga till bedömande. Men då
densamma är av mycket stor betydelse för sjöfartssäkerheten, lärer det
vara lämpligt att redan i detta samband beröra det förhållande, huruvida
utöver de nu föreslagna allmänna bestämmelserna i sjölagen ytterligare
lagstiftning i detta ämne kan finnas vara av nöden.

Det bör härvid till en början fastslås, att i fråga om fartyg i vidsträcktare
fart de engelska och franska bestämmelserna gälla även beträffande
bemanningen åtminstone så till vida, att ett fartyg, som efter
dessa regler anses underbemannat, utsättes för deras tillämpning. Bemanningsskala
i den mening, att för varje fartyg på förhand finnas bestämda
regler om besättningens antal och kvalifikationer, är väl icke
för dessa länders fartyg i allmänhet införd, ehuru starka krav därpå
gjort sig gällande. Men i allt fall gälla härför långt mera bestämda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

föreskrifter än enligt kommittéförslaget. Sålunda innehåller den engelska
lagstiftningen, liksom för övrigt även den tyska, föreskrift icke allenast
om vaktindelning i längre fart, på sätt nu även enligt förevarande förslag
skulle bestämmas, utan jämväl om däcksvaktens tillräcklighet för
att utföra skilda göromål (styrning, utkik och diverse sysslor). De
engelska och tyska föreskrifterna innehålla därjämte bestämmelse om
däcksbesättningens minimistorlek å ångfartyg i vidsträcktare fart, men gå
icke så långt som de franska, vilka sistnämnda dels giva närmare föreskrifter
om maskinpersonalens antal och kvalifikationer, dels även bestämma
ett visst förhållande mellan mera utbildat sjöfolk och yngre,
varifrån avvikelse icke får ske till bemanningens försvagande.

Kan det med hänsyn till dylika och eventuellt skärpta bestämmelser
rent av bliva nödvändigt att, för tryggande av de svenska fartygens
obehindrade fart på främmande hamnar, införa närmare föreskrifter rörande
bemanningen jämväl i vårt land, torde det å andra sidan icke
kunna med fog förnekas, att utfärdandet av sådana är i och för sig av
behovet påkallat. Åven kommitténs majoritet har vitsordat, att icke
allt är som det bör vara särskilt i fråga om förhållandet mellan äldre
årsklasser av utbildat sjöfolk och unga, oerfarna sjömän. Att detta icke
varit något ogrundat antagande, varför kommittén för övrigt icke bör
misstänkas, har blivit ytterligare bekräftat genom den ovannämnda utredningen
om förhållandena å våra fartyg, vari för det berörda missförhållandet
synnerligen belysande uppgifter inkommit. Ett sådant sakernas
tillstånd måste ju i olika riktningar medföra fara, dels för överansträngning
av underåriga, dels med hänsyn till säkerheten ombord
och dels slutligen med avseende därå, att, därest företrädesvis ungt folk
inmönstras å en del av våra fartyg, men icke få kvarstanna under lönevillkor,
som efter hand förbättras, detta måste medverka till vad här
förut anmärkts därom, att vårt utbildade sjöfolk övergår till främmande
nationers fartyg och att även rekryteringen inom den svenska handelsflottan
försvåras.

Med hänsyn såväl härtill som till frågans internationella läge anser
jag, att utöver de bestämmelser, som i lagen må givas rörande besättningens
tillräcklighet för skeppstjänstens utförande i vakter, ytterligare
föreskrifter till tryggande av en behörig bemanning böra, efter verkställd
utredning, med snaraste komma till stånd. I första hand bör en
sådan lagstiftning avse att ur säkerhetens intresse förekomma underbemanning
och torde hithörande bestämmelser i allmänhet vara av beskaffenhet
att, jämväl med hänsyn till eventuellt erforderliga förhand -

Kimyl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

lingar med andra makter, böra till Eders Kungl. Maj:ts utfärdande överlämnas.
I den mån åter grunderna för de på bemanningen inverkande
bestämmelser, som nu föreslås om villkor för anställning, arbetstid,
minderårigas arbete etc. skulle tarva ändring eller utvidgning, bör naturligen
förslag härom för Riksdagen framläggas.

De grunder, som synas böra gälla för fartygs lastning, följa därefter.
i lagförslaget. Det kunde ifrågasättas, huruvida det ej vore tillräckligt
med de i 26 § härom givna bestämmelser, då i sistnämnda lagrum
behandlas vad befälhavaren skall tillse med hänsyn till resan. Men
da ledaren under nuvarande förhållanden på ett ofta nog ingripande
sätt medverkar, vid bestämmandet om fartygs lastning, har det funnits
befogat att här införa en allmän föreskrift jämväl i nu förevarande avseende.

Under alla omständigheter bör i detta samband i sjölagen intagas
det . stadgande, som må anses behövligt och lämpligt beträffande en så
viktig bestämmelse, som den angående lastlinje för fartyg i fart på
svenska hamnar.1)

Frågan om lastlinje hör till de speciella spörsmål rörande sjöfartssäkerheten,
som länge varit diskuterade och som numera kräva ett
skyndsamt avgörande i de länder, där bestämmelser härom icke kommit till
stånd. Storbrittanien och Irland, Frankrike och Spanien hava tillkännagivit
sin fordran pa, att lastmärke, bestämt efter internationellt gällande regler,
skall finnas även på främmande fartyg, som lasta och lossa i deras
hamnar. Detta ingår också såsom ett led i det lagstiftningsarbete, som
här ovan omnämnts pågå i Ryssland och Finland. De italienska och
nederländska lagstiftningarna hava speciellt gjort befintligheten av lastmärke
a utländska fartyg till betingelse för att godkänna dem såsom
säkra. Tyskland, som ännu icke, lika litet som våra grannländer Danmark
och IN orge, uppställt något liknande villkor, har dock liksom dessa
infört lastlinje för sina fartyg i vidsträcktare fart (i Tyskland även i
den längre kustfarten, i Danmark och Norge för utrikes fart med vissa
begränsningar). Tyskland har därjämte tagit initiativ till förhandling
mellan staterna för att giva vissa lastlinjeregler allmän internationell
tillämplighet.

l) Lastlinje (lastlinjeregler, lastmärkes- eller fribordsbestämmelserl = djup- eller nedlastnmgens
bestämmande efter på förhand fastställda, till allmän efterrättelse gällande regler Lastmärke
= det å fartygssidan midskepps å fartyget anbrakta märke, vartill fartyget under vissa
genom lastlmjereglerna angivna förhållanden må nedlastas eller i förhållande till vilket djupeller
nedlastningen i allt fall skall bestämmas. Fribord, i olika sammanhang antingen = det
mmsta avståndet, mätt å fartygssidan, mellan vattenlinjen och däcket bordvarts (det faktiska
Inbördes eller oek = samma avstånd, sådant detta enligt gällande lastlinie skall vara bestämt
(det lagliga fribordet).

Kungl. Maj\ts Nåd. Proposition Nr 116.

De regler, som nu tillämpas för lastmärkes åsättande, äro gemensamt
utarbetade av Stor britt amen och Irland, Tyskland och Frankrike,
på grundval av de äldre engelska reglerna, men rättade efter utredning
och förslag från Tyskland, vars lastmärkesbestämmelser grundas på en
självständig utredning och vunnen erfarenhet om en mängd för ändamålet
uppmätta fartyg. I sin huvudsakligen tyska form antogos berörda
regler under åren 1908 och 1909 och hava sedan i den internationella
samfärdseln tillämpats med mindre modifikationer i olika länder. De
provisoriska bestämmelser, vilka i ämnet utfärdades här i landet genom
förordningen den 21 maj 1910, äro även grundade härpå, ehuru de såsom
förut är sagt icke innebära någon skyldighet, utan allenast eu rätt
för redaren att genom statens försorg få lastmärke åsatt till förhindrande
av den utländska statskontrollens ingripande. Där lastlinje är införd,
sker åsättande av lastmärket å fartygets sida antingen genom statens
tjänstemän eller av tjänstemän hos något av de förut nämnda klassificeringssällskapen,
vilka på klassade fartyg, oavsett lagstiftningen, tilllämpa
sina internationellt godtagna lastmärkesbestämmelser.

Då lastlinjefrågan väcktes på tal inom riksdagen uti tidigare omförmälda
motioner, ansågs den av Riksdagen icke vara så utredd, att
lastlinjes införande kunde med hänsyn till säkerheten tillstyrkas, varjämte
lastmärkestvång troddes kunna skada den svenska sjöfarten, då lastlinie
icke på denna tid i allmänhet var antagen. Man utgick därvid från
den uppfattningen, att den rent tekniska frågan att på förhand bedöma
olika fartygs rätta djuplastning icke vore på ett tillfredsställande sätt
löst. Mången gång tålde icke fartyget, så antog man, att nedlastas till
det på förhand bestämda lastmärket, liksom det å andra sidan hände,
att fartyget kunde med säkerhet föra mera last, än lastmäiket medgave.
I förra fallet lede säkerheten, i det senare redaren obehörigt förfång.

Efter eu översikt av frågans nuvarande läge har sjöfartssäkerhetskommittén
för sin del kommit till ett uttalande av den huvudsakliga innebörd,
att berörda tekniska fråga numera måste anses vara, beträffande vanliga
fartygstyper, på sådant sätt löst, att säkerheten åtminstone icke för
ringades genom eu tillämpning av på förhand givna 1 astlirijebestämmels.er,
även om införandet av sådana icke kunde anses vara ur säkerhetens intresse
oavvisligen påkallat. Vissa bestämda fördelar med hänsyn till säkeiheteu
vore i allt fall därmed att vinna och den minskning i lastningsförmåga,
som en del fartyg genom lastmärke måhända skulle lida, kunde
stundom på grund av fartygets tillstånd vara befogad och finge i andra fall
auses i längden ersatt genom den större varaktighet i skrovets styrka,
som upplysts vara en följd av en efter dess beskaffenhet lättad nedlastning.

Kungi. Maj:ts Nåd. Broposition Nr 116.

I Nordsjö- och vidsträcktare fart, där lastmärke erfordrades på grund
av de ovannämnda engelska och franska bestämmelserna, ville kommittén
därför ej motsätta sig obligatoriskt gällande lastlinjebestämmelser i
överensstämmelse med de nu fakultativt fastställda, men uttalade, att
detta icke borde ske utan i samband med internationell överenskommelse
om särskilda villkor för fartyg, förande däckslast av trä, i hvilken
trade speciella lastningsregler vore motiverade och även i andra länder,
Nederländerna och Norge, antagits. Beträffande åter den inskränktare
farten, avstyrkte kommittén för närvarande införandet av lastlinje. Då
användandet av lastmärke icke vore ett oeftergivligt villkor för säkerhetens
betryggande, borde nedlastningen särskilt beträffande mindre fartyg
i sådan fart alltjämt kunna anförtros åt befälhavaren. Skulle emellertid
erfarenheten om lastlinjens verkan på säkerheten i den vidsträcktare
farten eller en utsträckt tillämpning av lastlinje i främmande länder
påkalla införandet av lastlinje även i inskränktare fart, borde denna
grundas på en hittills ej verkställd utredning om de olika svenska fartygstyper,
som i dylik fart användas.

Reservationer mot detta uttalande avgåvos av åtskilliga kommittéledamöter,
nämligen dels av kommerskollegii sjötekniska biträde, herr
Bjarke, som ansåg, att trälastade fartyg alldeles borde undantagas
från obligatorisk lastlinje, och dels av herrar Hök, Gummesson och
Bindley, vilka påyrkade fastställande av lastlinje för den vidsträcktare
farten utan samband med någon internationell överenskommelse samt
införande av motsvarande lagstiftning, efter vunnen utredning om lämpligaste
sättet, jämväl för fartyg i inskränktare fart. De två sistnämnda
reservanterna ansågo speciella lättnader i djuplastningen av trälastade
fartyg icke vara påkallade, varemot herr Hök i likhet med kommitténs
majoritet hävdade, att fartyg med däckslast av trä kunde lastas djupare
än andra.

Den ställning sjöfartssäkerhetskommittén intog i frågan fann den
sig böra i sitt förslag till lagtext uttrycka så, att det skulle ankomma
på Konungen att, där med hänsyn till fartygs beskaffenhet och fart eller
lastens beskaffenhet sådant prövades nödigt, bestämma, att å fartyget
skulle vara anbragt lastmärke utvisande dess minsta tillåtna fribord.
Härigenom har kommittén velat beteckna spörsmålet i hela dess vidd
såsom en lämplighetsfråga, vilken i administrativ väg borde efter omständigheterna
lösas.

Bland de många yttranden, som avgivits över kommitténs förslag
i denna del, finnes intet, vari såsom huvudsakligt skäl mot lastlinje
framhäves den tidigare ofta hörda satsen, att denna lagstiftning rent av
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 80 höft. (Nr 116.) 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N)• 116.

skulle innebära en övervägande fara för säkerheten, jämförd med den
fria nedlastningen. Men däremot stå åtskilliga på kommitténs ståndpunkt
under förmenande, att införandet av lastlinje icke visat sig ur
säkerhetssynpunkt nödvändigt eller ens övervägande lämpligt, varför
de internationella hänsynen borde giva utslaget i frågan. Så understrykes
denna uppfattning starkt av Skånes Handels-, Industri- och Sjöfartskamrnare,
som icke önskar obligatoriska regler, förrän sådana bliva nödvändigt
påkallade genom internationella förhållanden. Av lämplighetsskäl,
men utan att avgörandet ställes i direkt samband med internationell
påtryckning, förordas obligatorisk lastlinje, med undantag eller modilikationer
för trälastade fartyg, beträffande fartyg i Nordsjö- och vidsträcktare
fart av Handels- och Sjöfartsnämnderua i Göteborg och Gäfle,
Sveriges Allmänna Sjöfartsförening, Svensk Skeppsrederiförening för
segelfartyg samt Ånglärtygsbefälhavaresällskapet i Stockholm.

Till förmån för lastlinje såsom ur säkerhetssynpunkt att förorda
jämväl för inskränktare fart hava däremot uttalat sig: Nautiska Föreningen
i Göteborg, Sveriges Fartygsbefälsförening, Göteborgs Fartygsbefälhavareförening,
Svenska Maskinistförbundet samt Stockholms sjömans-
och eldarefackförening.

Kommerskollegium, som ägnat detta spörsmål största uppmärksamhet
och däröver utförligt utlåtit sig, har efter frågans behandling
ur olika synpunkter stannat för den mening, att det väl icke kunde
anses vara med avseende å säkerheten erforderligt, men huvudsakligen
av ekonomiska skäl, med hänsyn till frågans internationella läge, lämpligt
att, oavsett föregående förhandling med främmande länder, i sjölagen
fastslå principen om skyldighet att å fartyg i Nordsjö- och vidsträcktare
fart hava åsatt lastmärke, utvisande dess minsta tillåtna
fribord. Det praktiska syfte, som härmed väsentligen skulle vinnas,
vore utsikten till lättnader genom internationell överenskommelse i de
engelska och franska lastningsreglerna rörande däckslast av trä. Speciella
regler (trälastmärke) borde tilläggas de nu gällande provisoriska lastmärkesreglerna,
vilka skulle göras obligatoriskt gällande; och har kollegium
härtill upprättat förslag, som bilagts dess yttrande.

Med sin uppfattning om lastlinjens betydelse för säkerheten tillstyrkte
kollegium däremot icke införandet av motsvarande lagstiftning
för inskränktare fart i vidare mån än såvitt motsvarande hänsyn till lagstiftningen
i andra länder, som i Nordsjöfarten gjort sig sig gällande,
påkallade åtgärder jämväl för den inskränktare farten. Särskilt lör att i
fall av behov dylika åtgärder, så skyndsamt som erforderligt vore, skulle
kunna vidtagas, föreslog kollegium, att Konungen genom stadgande i

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 116.

Öl

sjölagen måtte tillerkännas befogenhet att efter omständigheterna för
övrig fart stadga tvångslastlinje. Slutligen ville kollegium genom en ny,
sista § i sjölagen, få stadgat, att Konungen skulle äga förordna, i vilken
mån sjölagens föreskrifter om lastmärke skulle hava tillämpning å utländska
fartyg.

Efter bedömandet av skälen för de olika meningarna i denna fråga
finner jag mig böra föreslå, att i sjölagen intages bestämmelse om
skyldighet att hava lastmärke å fartyg i viss vidsträcktare fart, men
ligger till grund härför en annan uppfattning om sakens betydelse än
vare sig sjöfartssäkerhetskommitten eller kollegium uttalat.

Det synes vara uppenbart, att säkerheten med hänsyn till fartygs
djuplastning skall befrämjas, om på förhand uppgjorda regler för lastningens
bestämmande finnas att tillgå av den art, att i varje särskilt
fall — olika med hänsyn till farvattnet, fartygets och lastens beskaffenhet
— den objektivt sett riktiga djuplastningen kan med ledning av
dessa fasta regler bestämmas, så att varken säkerheten äventyras eller fartygets
lastningsförmåga underskattas. Kan den kritiska punkten på
detta sätt fullt tillfredsställande bestämmas, måste en sådan bestämning i
stället för en av befälhavaren, måhända efter redarens order, föreskriven
nedlastning vara att föredraga, så snart man icke vill påstå, att varje
fara för godtycke, bristande självständighet, okunnighet eller vårdslöshet
hos en befälhavare är utesluten och därtill anser sig kunna förneka
svårigheten även för en samvetsgrann, självständig, kunnig och ordentlig
befälhavare att riktigt bedöma lastningsförmågan särskilt hos de större
moderna fartygen med deras speciella anordningar för intagandet av största
möjliga last.

Kritiken av lastlinjens betydelse för säkerheten är icke heller numera
företrädesvis inriktad på denna punkt. Men man har anfört, dels
att lastmärket, eftersom befälhavaren i redarens intresse söker taga ut
så mycket som möjligt av fartygets rätt att lasta, alstrar en benägenhet
att i stället inskränka barlasten och utrustningen, särskilt mängden
av bunkerkol, till det minsta möjliga, och dels att den tekniska frågan,
det rätta bestämmandet på förhand av fartygs verkliga lastningsförmåga,
icke ännu vore på ett tillfredsställande sätt löst.

Beträffande den menliga inverkan, som pressningen av fartygets
lastningsförmåga må utöva på utrustning och barlast och som torde
kunna befaras även å fartyg utan lastmärke, kunde särskild fara härför
till följd av lastmärkes befintlighet måhända göra sig gällande, därest
det vore avsett att införa lastmärke utan detaljbestämmelser och kontroll

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 116.

på fartygs utrustning och förhållanden i övrigt. Men med sådana bestämmelser
och skärpt tillsyn jämväl å fartygs barlast och utrustning
torde, såsom även sjöfartssäkerhetskommittén och kommerskollegium
synas mena, å berörda anmärkning icke behöva fästas avseende.

Vad därefter angår de nuvarande internationella reglernas tillförlitlighet
hava mot de äldre engelska bestämmelserna riktats åtskilliga anmärkningar.
I fråga om de moderna, för intagande av särskilda slag
av last inrättade fartygen har deras verkliga lastningsförmåga ansetts
vara underskattad enligt berörda föreskrifter. Beträffande åter andra,
särskilt äldre fartyg, hava dessa icke funnits kunna på ett säkert sätt
nedlastas till lastmärket. Efter den ovannämnda, i Tyskland verkställda
utredningen om den faktiska nedlastningen hos tyska fartyg, jämförd
med den på vetenskapliga och erfarenhetsgrunder såsom skälig befunna,
anses emellertid numera allmänt, att skälen för de sagda anmärkningarna
blivit åtminstone i väsentlig mån undanröjda i de sist antagna
internationella lastlinjereglerna, särskilt med de modifikationer för speciella
fall, som däri förutsatts. Det bör icke heller förbises, att lastlinjen
i tyskland framförts till en allt vidsträcktare tillämpning av x>Seeberufsgenossenschaft»
själv, det vill säga genom den tvångssammanslutning
av redare, som i Tyskland handhaver den allmänna olycksfallsförsäkringen
av sjöfolket och som i denna lagstiftning sett ett av medlen
att begränsa riskerna för sjöolycka. Det sista ordet om den bästa
lastlinjen torde dock icke vara sagt genom utfärdandet av de sammanarbetade
tyska och engelska reglerna. Den tekniska utvecklingen fortgår
alltjämt även på detta speciella område och kan väntas komma till
nya resultat. Men detta hindrar icke, att det redan uppnådda resultatet
måste ur såväl säkerhetens som rederirörelsens intressen betraktas såsom
fyllande skäliga anspråk.

Det torde sålunda vara tydligt, att med den utveckling fartygstekniken
numera nått, det bör erbjuda beBtämda fördelar ur säkerhetssynpunkt
att tillämpa väl avvägda lastlinjeregler, icke allenast för viss vidsträcktare
fart, utan för sjöfarten överhuvud. Med denna uppfattning
återstår dock att avgöra — vad för övrigt synes hava för kommittén och
kommerskollegium framstått som en huvudsak — huruvida den nytta, som
av lastlinje kan hämtas för säkerheten, tilläventyrs motsvaras av så stora
ekonomiska och andra olägenheter för sjöfarten, att man i allt fall kan
hysa betänklighet mot dess införande. Denna jämförelse mellan fördelar
och olägenheter bör onekligen, åtminstone i den inskränktare
farten, där risken för sjöolycka är mindre eller i allt fall begränsad till
mindre farliga följder, onekligen tillmätas viss betydelse vid frågans be -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

dömande. I den vidsträcktare farten åter träda, till följd av resans
längd och farvattnets beskaffenhet samt därigenom ökade faror för sjöolycka,
skäliga hänsyn till säkerheten så starkt i förgrunden, att desamma
uppenbarligen böra tillerkännas en alldeles avgörande betydelse.
Men därjämte är, speciellt i avseende å den vidsträcktare
farten, att märka, hurusom tillämpandet av lastlinje ingalunda medför
allenast ekonomiska olägenheter, utan även vissa ekonomiska fördelar
för rederirörelsen, vilka icke kunna anses inskränkta till den påvisade
lämpligheten av att, i nuvarande internationella läge, anpassa sig efter
motsvarande lagstiftning i andra länder. Det är väl obestridligt, att,
även om de mesta kostnaderna bäras av staten, åtskilliga utgifter för
certifikat etc. och andra olägenheter för redaren följa av lastlinjetvång.
Lastmärket torde ock i vissa gränsfall medföra en inskränkning i lastmängden
utöver vad möjligen kunnat vara nödvändigt. Men, på sätt
sjöfartssäkerhetskommittén antytt, kunna de tillfälliga utgifterna uppvägas
av den större varaktighet, som fartygsskrovet, enligt sakkunnigas
mening, erhåller genom tillämpandet av fasta lastningsregler. Och mot
den minskade fraktvinsten i ett eller annat speciellt fall, där fartyget
tilläventyrs kunnat utan fara för säkerheten intaga något mera last, än
lastmärket medgivit, svarar icke allenast den ökade säkerhet, som genom
lastmärket i det stora hela garanteras — vilket ju icke kan frånkännas
ekonomisk betydelse — utan även den allmänna båtnad rederirörelsen
på senare tid beretts genom införandet av nya fartygsanordningar och nya
lastningssätt, varpå fartygstekniken inriktat sig icke minst för att, utan
förfång för säkerheten, utjämna den inskränkning, som lastlinjetvånget
medfört i den fria djuplastningen.

Om man emellertid i allt fall skulle anse de ekonomiska olägenheterna
för sjöfarten vara större än fördelarna, men å andra sidan hysa
den här uttalade uppfattningen, att ett väl avvägt lastmärke erbjuder
större säkerhet än den fria djuplastningen, bör dock varje tvekan vid
intagandet av ställning till lastlinjefrågan, särskilt beträffande vidsträcktare
fart, upphöra, därest det synes sannolikt, att för djup nedlastning,
bestämd efter befälhavarens gottfinnande, å våra fartyg förekommit och
vållat sjöolycka. Kommerskollegium anser det icke av tillgänglig utredning
framgå, att så varit förhållandet, och stöder kollegium detta
sitt omdöme därpå, att det icke genom »statistiska data» eller genom
de till kollegium inkomna undersökningsprotokoll eller eljest ådagalagts,
att sjöolycka, annat än möjligen undantagsvis, vållats genom sådan nedlastning.
Vad angår värdet av anförda bevismateral, måste ju dock
häremot erinras, att någon officiell statistik över svenska sjöolyckor och

Kung!. • Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

orsakerna därtill icke hos oss förts förrän från år 1911 och att denna
måst bliva ytterst ofullständig redan på grund av bristema i det nuvarande
undersökningsförfarandet — brister, som förevarande lagförslag
bland annat har till ändamål att avhjälpa. Det är ock att märka, att
sjöfartssäkerlietskommittén i sin helhet vitsordat, att en icke ringa del
av inträffade sjöolyckor måste antagas hava varit vållade genom felaktig
lastning, ehuru kommitténs majoritet icke ansett sig böra tillskriva
detta förhållande bristen på just lastlinje. Men är det, såsom även kommittén
förmenar, otvivelaktigt så, att åtskilliga sjöolyckor uppkommit
genom oriktig lastning, vare sig för stark djuplastning eller olämplig
stuvning, torde det vara lika otvivelaktigt, att åtminstone eu del av
dessa olyckor skulle hava undvikits, om det funnits en effektiv kontroll
över lastningen, eu kontroll, som i fråga om särskilt nedlastningen i
hög grad underlättas genom befintligheten av lastmärke.

Sistberörda omständighet, att lastmärket underlättar, för att icke
säga ensamt möjliggör en verksam tillsyn över nedlastningen, synes
hava blivit alltför mycket undanskjuten vid diskussionen om fördelarna
och olägenheterna av en lastlinjelagstiftning. Man har frågat sig — och
det är naturligen en huvudfråga — huru djuplastningen i det speciella
fallet säkrast bestämmes, av befälhavaren på grund av hans fartygstekniska
kunskap och kännedom om det egna fartyget eller genom förutbestämda
regier, vilkas tillämpning på det särskilda fartyget fått sitt
synliga uttryck i lastmärke å fartygets sida. Detta spörsmål har ock
enbart intresse, när såsom i vårt land lastningen å fartyg i allmänhet
icke kontrolleras av annan än befälhavaren och frågan, om denne lastat
för djupt, aldrig uppstår förrän han till äventyrs ställes till ansvar för
vållande till sjöolycka, vid vilket tillfälle det emellertid i regel torde
vara omöjligt att förebringa tillräcklig bevisning om nedlastningens verkliga
beskaffenhet. Men är det däremot så inrättat, att lastningen medan
den pågår kan underkastas kontroll av statens tjänstemän, framträder
samtidigt också vikten av, att dessa tillsynsmän må kunna på ett enkelt
och klart sätt samt med minsta möjliga uppehåll för fartyget kontrollera
fartygets nedlastning. En utveckling till lastlinje är därför en given
följd av införandet av statskontroll, som därförutan saknar möjlighet
att på ett effektivt sätt ingripa, innan olyckan redan är skedd.

Vad som härefter återstår att överväga av de anförda betänkligheterna
mot lastlinje är det, att ett schablonmässigt iakttagande av lastmärket
från befälhavares och tillsynsmyndigheters sida befarats äventyra
säkerheten särskilt i sådana fall, att föräpdrade förhållanden i fråga
om fartygets styrka och stabilitet göra, att det tidigare åsätta lastmär -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

ket tillåter eu för djup nedlastning. Ett lastmärke bestämt efter på
förhand fastställda regler kan naturligen på detta sätt bliva otillförlitligt.
Men olägenheterna bärav kunna förebyggas, dels genom tillfredsställande
kontroll över att, när så erfordras, nya villkor för fartygets
lastning bestämmas, och dels genom att det i sjölagen uttryckligen framhålles,
att befintligheten av lastmärke icke ger befälhavaren rätt att till
förfång för säkerheten i det speciella fallet nedlasta fartyget till lastmärket,
utan att detta endast betecknar den högsta tillåtna djuplastningen
under normala förhållanden. På motsvarande sätt har sjöfartssäkerhetskommittén,
såsom det synes med allt fog, tänkt sig anordnandet
av de på förhand uppgjorda reglerna om beräkningen av passagerarantalet
å fartyg. Och i nu förevarande avseende har samma tanke tagit
sig uttryck i dess bibehållande av befälhavarens allmänna, ovillkorliga
skyldighet enligt 20 § att tillse, att ej större last intages, än fartyget
kan med bekvämlighet bära och rymma, vilket stadgande i ett senare
samband skall närmare beröras.

På angivna skäl och då behovet av lastmärke, både med avsende å
fartygs säkerhet och i övrigt synnerligast framträder beträffande den vidsträcktare
farten, där faran för sjöolycka är större samt lastlinje å våra
fartyg i allt fall påfordras till följd av lagstiftningen i andra länder,
torde i sjölagen böra fastställas skyldighet för dem det vederbör att å
svenska fartyg, som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande
i fart på andra orter utom riket, än de vid Östersjön belägna
samt orter i Danmark och Norge på denna sidan om Skagen och Lindesnäs,
hava lastmärke anbragt, utvisande fartygets minsta tillåtna fribord,
i enlighet med närmare bestämmelser, som i administrativ ordning utfärdas.

Såsom obligatoriskt gällande lastlinjeregler torde de i förordningen
den 21 maj 1910 angivna kunna så gott som oförändrade antagas
med de modifikationer, vilka må anses lämpliga särskilt med hänsyn till
fartyg, förande däckslast av trä, för vilka fartyg speciella villkor synas
böra gälla under här antagen förutsättning av, att tillfredsställande regler
med föreslagen kontroll samtidigt komma till stånd beträffande däckslastens
beskaffenhet, höjd och stuvning in. in.

Då den föreslagna lagtexten sålunda förutsätter antagandet för
svenska fartyg av speciella lastlinjeregler, låt vara att dessa måste bringas
i väsentlig överensstämmelse med de internationellt erkända, har
det i lagförslaget uttryckligen framhållits, att vad som stadgas om lastmärkes
anbringande enligt dessa speciella regler icke utan särskilt förordnande
av Konungen skall äga tillämpning å utländska fartvg. Ett

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

dylikt förordnande synes dock böra givas i den mån det finnes erforderligt
för att förhindra utländska fartyg att på säkerhetens eller den
svenska sjöfartens bekostnad tillämpa mindre stränga lastningsbestämmelser
än de för svenska fartyg fastställda.

Någon gräns i fartygs storlek såsom förutsättning för lastlinjetvång
har icke föreslagits beträffandeden vidsträckta fart, för vilken lastlinie nu
skulle stadgas i sjölagen. Visserligen gäller även här det förhållande,
att lastningsförmågan hos mindre fartyg lättare än för de större kan
bestämmas av befälhafvaren, men å andra sidan hava anmärkningar
framställts företrädesvis just mot lastningen av de mindre fartygen -—
vanligen äldre oklassade segelfartyg — i sådan fart, varjämte den
engelska och franska lastlinjelagstiftningen här tillämpas på alla fartyg,
oavsett storleken. Däremot skulle, med den föreslagna bestämningen,
särskilt vissa lustfartyg och fiskefartyg undantagas från det blivande
lastlinjetvånget — de förra såvitt de icke falla under den i modern lagstiftning
synnerligen vidsträckta beteckningen »passagerarfartyg)), och
de senare, därest de icke samtidigt kunna anses vara handelsfartyg.
Berörda undantag sammanfalla med bestämmelserna i den ovannämnda
utländska lagstiftningen.

Av internationella hänsyn kan det även komma att påkallas att,
eventuellt i samband med allmän internationell överenskommelse, införa
lastlinjetvång beträffande last- och passagerarfartyg i inskränktare fart
än vad nyss är sagt. Så torde det vara blott en tidsfråga, när lastmärke
pålordras i andra länders Östersjöhamnar jämväl å främmande
fartyg. Med anledning härav och då i avseende å lastlinjens betydelse
för säkerheten i stort sett samma skäl tala för införandet av obligatoriskt
lastmärke i Östersjöfart som i Nordsjöfart, är det önskvärt att
utredning i syfte att träffa för våra fartyg lämpliga och betryggande
lastlinjeregler beträffande förstnämnda fart skyndsamt verkställes.

Beträffande åter inskränktare fart än Östersjöfart göra sig väl även
där fördelarna av en lastlinjelagstiftning ur säkerhetssynpunkt gällande,
men dels framträder behovet härav på grund av. den minskade risken
för sjöolycka och dess konsekvenser för människoliv samt den större
lätthet, varined befälhavaren är i tillfälle att bedöma lastningsförmågan
hos här vanligen förekommande mindre fartyg, icke så starkt som i den
vidsträcktare farten, och dels verka de med en lastlinjelagstiftning
förenade olägenheterna och kostnaderna i inskränktare fart relativt mera
betungande för redarna, särskilt för ägarna av de mindre fartygen i berörda
fart. Närmare utredning, än som nu föreligger, bör emellertid

Kung!. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr 116.

företagas rörande de eventuella verkningarna av lastlinje jämväl i
ifrågavarande fart, därvid de större fartygen i längre kustfart utomskärs
i första hand böra avses. Nu åsyftade utredningar, lära, på sätt kommerskollegium
förutsatt, böra ske med tillhjälp av den föreslagna tillsynsmyndigheten
och grundas på det material, som under dess verksamhet
inom kort torde vinnas till ledning för frågans bedömande. Vid
dessa utredningar bör också tagas under övervägande, huruvida särskilda
lastlinjeregler om förande av barlast böra utfärdas, på sätt från flera
håll påyrkats.

I olikhet med sjöfartssäkerlietskommittén och i viss mån även kommerskollegium,
anser jag emellertid bestämmelser om lastlinjetvång äga
den ingripande betydelse för sjöfartsnäringens utövande och i övrigt
vara av den vikt, att deras antagande för viss fart bör bero på jämväl
Riksdagens prövning; och har jag för den skull icke funnit mig böra
biträda förslaget om att för något område till den administrativa lagstiftningen
överlämna bestämmandet av skyldigheten att hava lastmärke
å fartyg. Det skäl som skulle påkalla en dylik anordning särskilt för
den inskränktare fart, där lämpligheten av lastlinjetvång ur säkerhetens
intresse framträder mindre starkt, skulle vara hänsyn till främmande länders
lagstiftning. Men det lärer icke vara att befara, att tvingande
lastlinjebestämmelser skulle i berörda fart komma att tillämpas å svenska
fartyg i utländska hamnar inom en så nära liggande framtid, att icke
Eders Kungl. Maj:t må beredas tillfälle att dessförinnan, efter verkställandet
av nu icke förefintlig utredning, hänskjuta frågan till Riksdagens
avgörande.

På sätt förut blivit omnämnt, förutsatte nu gällande sjölags motiver
befogenhet för Kungl. Maj:t att utfärda närmare föreskrifter rörande sjöfartssäkerheten.
Det nu föreslagna uttryckliga stadgandet om dylika
föreskrifter avser åter att fastslå det förhållande, att närmare bestämmelser
skola utfärdas om vad särskilt skall gälla i de avseenden den
här bestämda skyldigheten omfattar.

Den ungefärliga arten och omfattningen av ifrågavarande lagstiftning
framgår av sjöfartssäkerhetskommitténs oftanämnda förslag till förordning,
vartill hänvisas, med därtill avgivna reservationer och yttranden
i olika delar av förslaget. Utan att i detta samband i vidare mån, än
som skett, ingå härpå, torde dock den allmänna erinran böra göras, att
vid utfärdandet av berörda bestämmelser dels förvissning så vitt möjligt
bör hava vunnits om att fartyg, som uppfylla däri stadgade fordringar,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 80 käft. (Nr 116.) 8

I sjölagen
förutsatta
administratira
föreskrifter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

komma att befrias från tillämpningen av främmande länders säkerhetslagstiftningar,
och dels avseende bör fästas såväl vid resultatet av pågående
utredning rörande det svenska sjömansyrket som vid den svenska sjöfartens
speciella behov och förhållanden i övrigt.

Med tagen hänsyn härtill torde icke så oväsentliga ändringar i de
hittillsvarande förslagen vara nödiga. Vad angår de engelska reglerna om
fartygs bärgningsredskap, som fortfarande kunna väntas erhålla internationell
giltighet, hava dessa under slutet av år 1912 undergått betydlig
skärpning i syfte särskilt att beträffande passagerarfartyg garantera
tillräckliga och för ändamålet lämpliga bärgningsredskap åt alla
ombordvarande. Utredningen om sjömansyrket kommer säkerligen
även att giva god ledning vid bedömandet av hithörande spörsmål, särskilt
i fråga om bemanningen. Och vad angår sjöfartsförhållandena i
övrigt synes i åtskilliga avseenden särskilt den mindre sjöfarten i inre
farvatten kunna beredas någon lättnad i avseende å specialföreskrifter
och kontroll, utöver vad bestämt framgår av kommitténs förslag, samt
därvid särskilda, för denna fart anpassade bestämmelser böra utfärdas. Så
torde en del av de föreslagna bestämmelserna rörande fartygs konstruktion
och passagerarantalets beräkning kunna eftergivas för den till
vissa kortare sträckor begränsade ångfärjetrafiken. Åven är det uppenbart,
att, efter vad från kommerskollegium och åtskilliga andra håll
anmärkts, lämpliga övergångsbestämmelser för redan i fart varande fartyg
måste i vissa hänseenden stadgas. Slutligen bör det tillses, i vilka avseenden,
särskilt beträffande förandet av farliga varor, regler för roderkommando
och ordnad obligatorisk kontroll över kompasser m. m., förslaget
må tarva komplettering.

Sjöfartssäkerhetskommittén, som ägt i uppdrag bland annat att
behandla ämnet om ändrade bestämmelser rörande passagerarfartyg, har
icke, då specialföreskrifter och statskontroll föreslagits beträffande fartyg i
allmänhet, ansett lämpligt att införa motsvarande bestämmelser om passagerarfartyg
i en särskild förordning, utan bär upptagit de speciella
föreskrifterna härvidlag under skilda kapitel i den ovannämnda förordningen
samt i förslaget till lag om tillsyn å fartyg. Mot en sådan
anordning är intet att invända, så mycket mindre som de flesta föreskrifterna
rörande fartyg i allmänhet skulle komma att gälla även för
passagerarfartygen. Då förordningen om utvandrarfartyg fått kvarstå
såsom särskild förordning och icke berörts av förslagen, utom i den
mån föreslagna bestämmelser om passagerarantalets beräkning etc. kommit
att därpå inverka, har detta berott därpå, att nämnda förordning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

innehåller ett stort antal stadganden, som icke hava att skaffa med förevarande
ämne. Emellertid torde uti den i sjölagen föreslagna hänvisningtill
särskilda bestämmelser rörande passagerarfartyg böra nämnas även utvandrarfartygen,
eftersom i lagstiftningen skillnad gjorts mellan dessa
såsom olika kategorier av fartyg.

I den mån behov härav gör sig gällande — Sverige har för närvarande
intet emigrantfartyg i egentlig mening — lära ock de med
förevarande ämne i samband stående bestämmelserna i 1884 års förordning
om utvandrarfartyg böra underkastas särskild revision, varjämte
statskontrollen naturligen bör på det sätt anordnas, att den är i stånd
att utöva nödig tillsyn å främmande emigrantfartyg.

Vad i allmänhet angår den ifrågasatta svenska speciallagstiftningens
tillämpning på utländska fartyg, torde bestämmelserna härom böra anordnas
så, att, under förutsättning av ömsesidighet, iakttagande å dessa
av ur säkerhetssynpunkt likvärdiga föreskrifter må befria från fullgörandet
av de svenska specialbestämmelserna. Däremot förefinnes, såsom
redan antytts, ingen anledning att, i motsats till vad som numera gäller i
flera andra länder, medgiva fraktfart på våra hamnar för fartyg, vilka dels
vore mindre säkra än våra och dels genom t. ex. djupare lastning finge
ett försteg i konkurrensen framför av lastmärkestvång bundna fartyg.

I 6 § 2—4 mom. hava i förslaget införts de grunder för statskontrollen,
vilka ansetts äga sin plats i sjölagen.

I 2 mom. stadgas, att fartyg utan angiven begränsning i fråga om
storlek, fart etc. skall vara underkastat tillsyn i enlighet med vad Konungen
förordnar, vilket icke hindrar, att i den förordning, som
må utfärdas härom, fartyg av olika storlek och fart kunna bliva föremål
för skilda slag av tillsyn, eller att tillsynens omfattning på annat sätt
begränsas. Härav följer ock utan uttryckligt stadgande, att Konungen
äger att beträffande utländska fartyg ordna tillsynen allt eftersom de
speciella föreskrifterna om fartygs beskaffenhet etc. samt eventuella
internationella överenskommelser därtill föranleda.

Tillsynens närmare anordning i huvudsaklig överensstämmelse med
sjöfartssäkerhetskommitténs förslag framgår av den särskilda framställning
rörande anslag för tillsynsväsendets ordnande, som är avsedd att
föreläggas Riksdagen.

Bestämmelsen om tillsyn å fartyg har, i enlighet med en inom sjöfartssäkerhetskommittén
av herrar Gummesson, Hök och Bindley avgiven reservation,
till vilken ett flertal yttranden anslutit sig, i förslaget fått det
innehål], att jämväl fartygs bemanning skulle bliva underkastad tillsyn.

6 § 2, S, 4
mom.
Tillsyn &
fartyg.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 116.

Den invändning, som kommitténs majoritet med instämmanden sedermera
av, bland andra, kommerskollegium haft häremot, avser huvudsakligen
det förhållande, att den tilltänkta tekniska tillsynsmyndigheten icke vore
sakkunnig för bedömandet av denna speciella fråga. Detta må vara
riktigt under förutsättning, att allenast helt allmänna bestämmelser i
ärendet skulle gälla, vilka överlämnades till den tekniska kontrollmyndigheten
att tolka och tillämpa. Men kontrollen i detta hänseende torde
icke på detta sätt behöva anordnas. En lämplig väg för att erhålla
en mera effektiv kontroll över bemanningen torde vara att, i samband
med utfärdandet av mera bestämda regler, utvidga den tillsynsmyndighet,
som redan i berörda avseende tillkommer sjömanshusen
och som ensamt av dessa kan utövas på ett fullt verksamt sätt genom
deras kontroll över mönstringen. Med en dylik anordning kan den
tekniska statskontrollens befattning med bemanningen inskränkas till
åtgärder, för vilka den är tillräckligt kompetent, såsom konstaterande av
visst antal, där sådant må fordras, och annan mer formell tillsyn över
uppfyllandet av bestämda fordringar.

Då statens tillsyn sålunda komrne att gälla fartyg i allmänhet, har
den befogenhet, som genom kungörelsen den 17 maj 1907 tillerkänts
inspektörerna över pass agerar ångfartyg att i svårare fall av osäkerhet
förbjuda passagerarångfartygs nyttjande, ansetts böra utsträckas till motsvarande
rätt för vederbörande tillsynsmyndighet att förbjuda nyttjande
jämväl av andra fartyg än passagerarångfartyg; och har denna bestämmelse
funnits böra på grund av sin stora vikt inflyta i sjölagen bland
grunderna för tillsynens verksamhet.

Av i sjöfartsnäringen ekonomiskt intresserade har emellertid den
fordran framställts, att, därest nyssnämnda befogenhet för tillsynsmyndighet
erhölle allmän giltighet, statsverket skulle vara skyldigt att,
efter redarens eller annan skadelidandes talan vid domstol, ersätta den
kostnad, skada och förlust, som genom obehörigt förbud mot fartygs
nyttjande vållats redare eller annan. En sådan bestämmelse, som har
sin motsvarighet i den utländska lagstiftningen, särskilt i engelsk lag,
torde böra förordas med hänsyn till de stora ekonomiska intressen, vilka
härvidlag stå på spel, så mycket hellre som med ett dylikt stadgande
vederbörande tillsynsmyndighet torde till gagn för den allmänna trafiksäkerheten
vidtaga de åtgärder, som anses påkallade, mera under
känslan av ansvar gent emot det allmänna än med tanke på sin
eventuella ekonomiska risk gent emot de i sjöresan intresserade.
I överensstämmelse med vad som vanligen gäller i fråga om ersättningsanspråk
mot kronan, synes dock fordran på dylik ersättning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116. 61

böra underkastas viss kortare tids preskription än den för fordringar i
allmänhet gällande.

Genom att i 6 § intagits bestämmelser om grunderna för tillsynen
har det blivit överflödigt att här införa ett av kommittén föreslaget
allmänt stadgande därom, att kommerskollegium skulle äga att verkställa
undersökning i fråga om förhållanden rörande fartygs säkerhet.

Däremot har enligt kommitténs förslag i 5 mom. intagits en bestämmelse
med syfte att vinna säkerhet för, att kondemnation av fartyg
verkligen komme till kollega kännedom i och för faltygs avförande ur
fartygsregistret. De åtgärder, som i övrigt funnits behövliga för
avhjälpande ay det länge anmärkta missförhållandet, att fartyg, som
genom liden skada blivit osäkra, fortfarande användas i sjöfart, lära
vinna avseende i den tilltänkta förordningen rörande tillsyn å fartyg.

Till 11 § har kommittén velat hava ett tillägg med uttryckligt stadgande
därom, att huvudredares befogenhet ej finge av rederiet inskränkas
i sådant, som berör säkerheten för fartyg, liv eller gods. På sätt
kommerskollegium anmärkt synes en sådan bestämmelse i sin ofullständighet
vara vilseledande och i övrigt obehövlig, varför densamma icke
medtagits i förslaget.

Den nuvarande 26 § innehåller sjölagens huvudstadgande i fråga om
sjöfartssäkerheten samt fastslår uttryckligen tillsynsplikt för befälhavaren
beträffande fartygets sjövärdighet, utrustning, bemanning och lastning.
Befälhavarens skyldigheter härutinnan hänföra sig till ett särskilt tillfälle,
nämligen resans anträdande, och de bestämmas alla med hänsyn just
till denna tilltänkta resa. Den typiska »resan», som behandlas i 26 § och
övriga stadganden i sjölagens kapitel rörande befälhavaren och dennes
skyldigheter, är den långfärd, för hvilken befälhavaren vid början av en
seglation antages efter eget omdöme utrusta och bemanna fartyget, och
skola utrustningen och bemanningen vara därefter rättade. Beträffande
åter lastningen skall lasten enligt 26 § vara säkert stuvad för resa till den
plats där lossningen väntas ske.

I överensstämmelse med sjöfartssäkerhetskommitténs och kommerskollegii
uttalade uppfattning utgår jämväl förevarande förslag från bibehållandet
av befälhavaren i hans ställning såsom direkt och närmast
tillsynspliktig rörande fartygets säkerhet. Förslaget har även velat särskilt
framhålla befälhavarens skyldighet att med hänsyn till förestående
resa tillse vissa förhållanden i avseende å den härför erforderliga utrust -

6 § 5 mom.
Anmälan om
fartygs kondemnation.

26 §.

Befälhavarens

tillsynsplikt.

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116.

ningen och bemanningen samt säkra lastningen. Men med hänsyn till,
att nn föreslagna detaljerade säkerhetsbestämmelser, liksom statskontrollen
däröver, komme att gälla förhållandena å fartyget även utan direkt
samband med resan, har det ansetts lämpligt att giva befälhavarens
tillsynsplikt samma innehåll och utsträckning, som den i 6 § enligt
förslaget stadgade skyldigheten att hålla fartyget i sjövärdigt skick etc.
I det speciella fallet, vari befälhavarens tillsyn påkallas, kommer företrädesvis
beskaffenheten av fartygets fart att bliva afgörande för de
fordringar i avseende å sjövärdighet etc., som böra upprätthållas och
som även må tjäna till ledning för statens tillsynsmän vid deras bedömande
av fartygets säkerhet.

Bland de för resan nödiga utrustningsföremålen böra, såsom kommittén
föreslagit, upptagas seglingsbeskrivningar m. m. till komplettering
av sjölagens stadgande om sjökort och nautiska instrument. Men därjämte
torde det icke vara olämpligt att uttryckligen fordra medhavandet
av nödiga eldsläckningsredskap, som enligt gällande uttryckssätt inom
den svenska sjöfartslagstiftningen icke så givet inbegripas under begreppet
bärgningsredskap.

Beträffande lastningen har, såsom kommerskollegium föreslagit i
överensstämmelse med dess formulering av motsvarande stycke i 6 §,
även i 26 § framhållits skyldigheten att iakttaga tillämpligt lastmärke.
Vid avfattning av lagens föreskrift härom har i detta samband betonats,
att lastmärket utgör gränsen för fartygets djuplastning, men att befälhavaren
må lasta fartyget till detta djup endast under förutsättning, att
detta är med säkerheten förenligt.

Angående däckslast har redan nu gällande sjölag i 26 § vissa närmare
bestämmelser, vilka i enlighet med sjöfartssäkerhetskommitténs
förslag förtydligats och kompletterats i syfte att angiva grunderna för
ytterligare administrativa föreskrifter.

Bestämmelsen rörande fartygets barlast har omformulerats för att
tydligen avse jämväl det fall, att fartyget har både last och barlast. En
del närmare föreskrifter hava föreslagits beträffande nödiga säkerhetsåtgärder
vid lastning i allmänhet samt särskilt vid intagandet av spannmålslaster,
om vilka sistnämnda den engelska sjölagen äger motsvarande,
ehuru mera vidlyftigt utförda stadganden.

Det har från Sveriges Redareförening och andra emot bestämmelserna
om skeppsluckornas skalkande samt om undvikande av slagsida
invänts, att dessa vore omöjliga att upprätthålla, liksom Sveriges
Allmänna Sjöfartsförening m. fl. ansett fordran på mantäta vandringsrelingar
för däckslast vara för sträng. Vad den förstnämnda bestäm -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

melsen om skeppsluckornas skalkande angår, finns den redan i gällande
sjölag och har icke veterligen vållat någon olägenhet. Vad åter beträffar
den nu tillagda bestämmelsen till förhindrande av slagsida, har densamma
ansetts böra i allmänhet iakttagas för att fartyget skall anses
säkert för resan i de fall, att däckslast av den beskaffenhet och väsentliga
mängd föres, att tillämpning av berörda bestämmelse överhuvud
kan avses förekomma. Däremot har lagens föreskrift om stöttor och
den av kommittén föreslagna bestämmelsen rörande vandringsrelingar
funnits böra erhålla sådan avfattning, att fordringarna i berörda hänseenden
må bero av behovet i det speciella fallet.

I överensstämmelse med de danska och norska sjölagarna har slutligen
införts en uttrycklig bestämmelse om, att iakttagandet av de speciella
föreskrifter i ämnet, vilka med stöd av 6 § 1 mom. må i administrativ
väg utfardes, falla under befälhavarens tillsyn.

Den av sjöfartssäk erhetskommittén föreslagna bestämmelsen i 29 §
därom, att sjövakt (d. v. s. vakttjänst såsom under gång) skall hållas,
när fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats,
bör lämpligare kunna införas i 32 §.

Då i övrigt skäl icke synas föreligga att göra ändring i 29 §, utgår
denna ur förslaget.

Jämte en ändrad formulering i första stycket, som står i samband
med utvidgningen av 26 §, har 32 § erhållit en del tilläggsbestämmelser,
huvudsakligen enligt kommitténs förslag, avseende att inskärpa befälhavarens
skyldighet att vidtaga under sjöresa behövliga åtgärder till
fartygets säkerhet. Bland annat vill förslaget vinna garanti för, att de
funktioner inom skeppstjänsten, som kräva normalt färgsinne, utföras
av härmed utrustade personer. I enlighet med avgiven reservation inom
kommittén och kommerskollegii förslag har det icke funnits lämpligt
att, på sätt kommittémajoriteten velat, härvidlag fordra mindre säkerhet
vid styrningen än beträffande utkik, utan har för både utkiksmau och
rorsman uppställts fordran på normalt färgsinne. Genom ett av tilläggen
i denna § har man ock velat garantera, att anmärkt brist på stadgande
om behörigt vaktbefäl bleve avhjälpt. Att, såsom särskilt Sveriges
Fartygsbefälsförening yrkat, härom giva vidlyftigare föreskrift, har icke
ansetts vara av nöden.

I kommitténs förslag förekom vid 32 § stadgande, att befälhavaren
skulle tillse, att lyktföring och annan signalering besörjdes enligt de så
kallade sjövägsreglerna, och har kommittén genom bestämmelse i 292

32 §.

Befälhavarens
skyldigheter
under resa.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

35 §.

Skeppsdag bok.

37 §.

Anteckningar
i skeppsdagbok.

§ tillika velat straffbelägga befälhavarens underlåtenhet bland annat i
berörda hänseende, ehuru straff för liknande förseelse samtidigt införts
i kommitténs förslag till ändringar i kungl. förordningen den 9 december
1896, som innehåller omnämnda regler. Denna anordning har jag icke
funnit lämpligt att i lagförslaget biträda. Då 219 § sjölagen redan
innefattar skyldighet för dem det vederbör att iakttaga de i sagda förordning
givna bestämmelserna rörande bland annat lyktföring och signalering,
torde det icke vara nödigt eller lämpligt att i 32 § giva särskild
föreskrift i berörda hänseende, och torde även de speciella straffbestämmelser,
som härutinnan må finnas nödiga, böra givas plats i den sagda
förordningen.

Skyldigheten att föra dagbok å fartyg torde böra, på sätt föreslagits,
utsträckas att gälla även sjögående pråmar.

Förutom formella ändringar har därjämte föreslagits uttryckligt stadgande
om, att vad i sjölagen säges om dagbok skall i tillämpliga fall,
såsom i fråga om uppvisande, förvaring, tillhandahållande etc., gälla
även om maskindagboken.

Dessutom har tillgång till ny dagbok funnits böra underlättas genom
bestämmelse, att sådan skall utfås även hos andra sjömanshus i riket
än det i avgångsorten befintliga.

Av reservanter inom kommittén och i åtskilliga yttranden har tillstyrkts
att utsträcka skyldigheten att föra dagbok till fartyg i inskränktare
fart än vad för närvarande är föreskrivet, men mot kommitténs
och kommerskollegii förslag har tillräcklig anledning härtill icke synts
förefinnas.

Till följd av de skärpta och mera detaljerade fordringarne rörande
fartygs säkerhet innehåller förslaget bestämmelser om häremot svarande
tillägg till de anteckningar, vilka skola göras i skeppsdagboken, detta
i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag på sätt detta
av kommerskollegium delvis omformulerats.

Av en reservant inom kommittén framställt yrkande, att till de nya
anteckningarna i dagboken skulle läggas jämväl anteckning om de fall,
»då besättningen ålägges arbeta under frivakt eller övertid samt anledningen
därtill» har icke kunnat biträdas särskilt av det skäl, att tillfredsställande
anteckningar härom synas bliva allt för vidlyftiga med
hänsyn till dagbokens innehåll i övrigt. Men då det måste medgivas,
att, om minimilön för övertidsarbete lagstadgas, kontroll över dess åtnjutande
bör beredas besättningen, innehåller förslaget tillägg till 71 §

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

med syfte att garantera, att avtal om övertidsersättning samt i sådant
avseende uppkomna fordringar införas i sjömans motbok.

Utom en del förtydliganden av 40 §:ns nuvarande innehåll, äro här
införda bestämmelserna om de åtgärder, vilka inleda det undersökningsförfarande
efter inträffad sjöolycka, vari förslaget vill göra åtskilliga
förändringar.

I det skandinaviska sjörättssystemet har sjöförklaringen ej allenast
en privaträttslig, utan även en offentligrättslig betydelse såsom utgångspunkt
för undersökningsförfarandet efter inträffad sjöolycka. Sjöförklaringen
är obligatorisk, icke allenast under sådana förhållanden, att,
av det yttre förloppet att döma, fel eller försummelse kan antagas föreligga
hos fartygets ledning, utan i allmänhet då en skada av någon
betydelse eller ofall timat under fartygets resa. Denna karaktär har
sjöförklaringen behållit både i dansk och norsk rätt, även sedan särskilda
anstalter vidtagits för att skärpa kontrollen över fartygs säkerhet
och beivrandet av begångna förseelser.

Sjöfartssäkerhetskommittén har emellertid velat i den svenska sjörätten
åstadkomma en fullständig omkastning i uppfattningen av sjöförklaringens
betydelse, och har härutinnan vunnit anslutning från kommcrskollegii
sida. Sjöförklaringen skulle enligt dessa förslag i allmänhet
reduceras till en av privata rättsförhållanden, icke ur allmän hänsyn påkallad
åtgärd, beroende på befälhavarens omdöme om vad hans och
hans redares ävensom övriga enskilda intressen kräva. Undersökningen
efter inträffad sjöolycka skulle åter anknyta sig till de uppgifter, som
erhållas genom en rapport, vilken efter varje skada eller olycka skulle
av befälhavaren insändas till kommerskollegium; och nämnda myndighet
skulle som regel i första hand sörja för, att undersökning vid
behov komme till stånd. Endast i vissa fall bleve även avgivandet av
sjöförklaring obligatoriskt, och i dylika fall, liksom när befälhavare eljest
av eget skön eller på enskilt yrkande avgåve dylik förklaring, skulle
rätten självmant verkställa närmare undersökning om inträffad sjöolycka.

Berörda förslag har jag ansett mig icke böra biträda. Till en början
anmärkes, att vägande allmänna hänsyn böra kunna åberopas för att
motivera upphävandet av en bestämmelse, som jämväl har till syfte att
tjäna olika enskilda intresserade, vilka icke alltid äga möjlighet att på
annat sätt än genom en av lagen fordrad sjöförklaring erhålla utredning
om förhållanden, som angå deras rätt. Förslaget att i detta samband
förändra sjöförklaringens karaktär till en privaträttslig handling torde
hava framkallats av den från vissa håll hörda anmärkningen därom, att

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 80 höft. (Nr 116.) 9

40 §.

Rapport och
sjöförklaring.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

den nuvarande sjölagens bestämmelse om skyldighet att göra sjöförklaring,
så snart någon, även den minsta skada nppkommit, är orimligt
sträng och snart sagt omöjlig att upprätthålla, vilket förhållande åter,
till skada för utredningen av de viktigare fallen, anses hava försvagat
känslan hos våra befälhavare av sjöförklaringens stora betydelse ur det
allmännas synpunkt. Denna anmärkning lärer dock knappast äga fog.
Sjölagens bestämmelse i berörda hänseende torde säkerligen böra tolkas
så, som den allmänt tillämpats, nämligen att den inträffade skadan skall
vara av någon betydenhet, som motsvarar de med sjöförklaringen förenade
besvär och kostnader, för att föranleda sjöförklarings avgivande.

Den bristande uppfattning av sjöförklaringens betydelse, som möjligen
kunnat iakttagas hos en eller annan befälhavare, torde snarare äga
sin grund i den rådande svårigheten från det allmännas sida att utkräva
den befälhavaren åliggande skyldigheten att avgiva sjöförklaring
och därmed att underkasta sig undersökning. Sagda brist synes
kunna avhjälpas genom att, på sätt kommittén och kommerskollegium
föreslagit, ålägga befälhavaren att efter inträffad sjöolycka genom
rapport närmare angiva omständigheterna därvid och genom själva
undersökningsförfarandets förbättrande. Men likaväl som bibehållandet
av sjöförklaringsskyldigheten synes påkallat med hänsyn till de
enskilda intressena, lika uppenbart förefaller det mig vara, att en
skyndsam och verksam undersökning ur det allmännas synpunkt härigenom
bäst befrämjas. Kommer icke undersökning till stånd vid första
möjliga tillfälle efter inträffad sjöolycka, kunna vittnen och annat bevismaterial
lätt gå förlorade för utredningen, och detta skulle just kunna
bliva händelsen om undersökningen gjordes beroende av kommerskollegii
ingripande på grundval av den inkomna rapporten, i stället för att alltjämt
förbindas med befälhavarens skyldighet att genast avgiva sjöförklaring
till rätten, som ju genom att erhålla den omförmälda rapporten
skulle erhålla samma ledning som kommerskollegium för ett blivande förhör.

Genom bibehållande av den obligatoriska sjöförklaringen bibehålies
också överensstämmelsen med den övriga skandinaviska lagstiftningen.
Och medelst kommunikation mellan vederbörande rätt och kommerskollegium
samt den där befintliga särskilda åklagaren torde samtidigt kunna
tryggas den enhetlighet i förfarandet och den kontroll över undersöknings
hållande, som man genom de förändrade bestämmelserna velat vinna.

Lagförslaget har sålunda bibehållit skyldigheten att i samtliga de
fall, 40 § omförmäler, avgiva sjöförklaring, men har i övrigt 40 § erhållit
förändrad avfattning i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs
förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Ehuruväl 43 § i siu nuvarande lydelse torde böra fattas så, att befälhavaren
har skyldighet att vid sjönöd söka rädda de ombordvarande,
synes det icke olämpligt att, såsom Svenska Maskinistförbundet föreslagit,
därom införa uttryckligt stadgande.

Som tillägg till stadgandet i 44 § hava föreslagits vissa allmänna
bestämmelser, vilka avse att bereda skeppsfolket skydd mot överansträngning
och därigenom även tjäna säkerheten ombord. Föreskriften att
besättningen skall beredas tillfälle till nödig sömn och vila, samt likställandet
av arbete å frivakter med söndagsarbete böra medverka i
denna riktning.

En inom sjöfartssäkerhetskommittén av herr Lindley avgiven reservation,
däri han yrkar borttagandet av bestämmelsen rörande bön och
gudstjänst omboi''d, har däremot icke ansetts äga det samband med frågan
om fartygs säkerhet, att framställningen härom tagits i betraktande.

I detta sammanhang har upptagits sjöfartssäkerhetskommitténs förslag
rörande befälhavarens skyldighet att efter förhållandena lämpa besättningens
kost även med frångående av gällande spisordning. Då
kommittén icke ingått på frågan om förändringar i spisordningen synes
ett stadgande av berörda innehåll i sjölagen vara så mycket mera påkallat,
men torde detta fylla sin plats även efter en revision av den
gällande spisordningen, enär svårigheten att beträffande kosthållet träffa
de för alla speciella fall lämpligaste bestämmelserna är uppenbar. Emellertid
bör en prövning av den nuvarande spisordningens allmänna lämplighet,
vilken fråga även Andra kammaren med anledning av herr Lindleys
vid 1908 års riksdag väckta motion ansett böra utredas, icke därför
undanskjutas.

Enligt den föreslagna lydelsen av 45 § skulle besättningen, såsom
å en del främmande fartyg, äga att själv få kontrollera ut vikten av proviant,
när sådan äger rum. Att, såsom i några yttranden föreslagits,
närmare i sjölagen bestämma sättet för denna kontroll, har funnits
onödigt.

Under denna § hava inom sjöfartssäkerhetskommittén herrar Gummesson
och Lindley framhållit, att befälhavaren, som äger att utöva
tillsyn över kosthållet, icke bör av eget intresse frestas att på ett
partiskt sätt fullgöra detta åliggande, varför befälhavaren å vissa
fartyg, därå olägenheter i berörda avseende framträtt, borde förbjudas
att vara ekonomiskt intresserad i kosthållningen. Samtidigt borde
föreskrivas, att å berörda fartyg manlig person, ansvarig inför befäl -

43 §.

Bärgning av
liv.

44 §.

Arbete å frivakter
m. m.

45 §.

Befälhavarens
tillsyn över
kosthåll och
bostäder.

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116.

havaren, skulle vara anställd för kosthållningen. Anmärkningar i dessa
hänseenden — både i fråga om kvinnlig kökspersonal och befälhavarens
ekonomiska intresse — hade enligt reservanternas mening
gjort sig företrädesvis gällande på fartyg i utomskärs kustfart och
vidsträcktare fart utom på passagerarfartyg. Att förhållandena skulle vara
bättre på passagerarfartyg motiveras icke av reservanterna, men torde
sammanhänga därmed, att besättningen på dessa kommer att tillgodonjuta
den förbättring av kosthållets beskaffenhet, som följer av den
större tillgången och passagerarnas anspråk härutinnan.

Bland de avgivna yttrandena förekommer i sistberörda fråga allenast
ett uttalande av Svenska Maskinistförbundet och detta tillstyrker reservationen.
Men av den pågående utredningen om förhållandena ombord
å våra fartyg synes framgå, att saken är förtjänt att uppmärksammas,
och densamma har på den grund vid utarbetande av förevarande lagförslag
tagits under övervägande.

Det har därvid icke ansetts påkallat att i sjölagen införa bestämmelse
om uteslutande manlig kökspersonal å våra lastfartyg eller att
där stadga om särskild, inför befälhavaren ansvarig föreståndare för
kosthållet. Skäl för att alldeles förbjuda redaren att på entreprenad
utlämna kosthållet vare sig åt befälhavaren eller annan torde finnas,
men har, i brist på fullständig utredning för bedömandet av verkningarna
härav, en sådan bestämmelse i detta eller annat samband icke
heller ansetts för närvarande kunna föreslås. Men vad däremot icke
synes tarva vidare utredning, utan ligger i själva sakens natur, är det
förhållande, att den, som har laga skyldighet att tillse iakttagandet av
besättningens rätt till visst kosthåll, icke själv bör tillåtas vara entreprenör
för detsamma med utsikt till vinst eller förlust, allteftersom
födan är bättre eller sämre. Och denna regel lärer i lika mån gälla
alla fartyg, vare sig de äro maskindrivna eller ej, eller gå i vidsträcktare
éller kortare fart eller med eller utan passagerare. Det har blivit
upplyst under ärendets beredning, att å segelfartyg något entreprenadsystem
ej förekomme; att klagomål över kosthållet avhörts allenast från
icke-passagerarfartyg i vidsträcktare fart; men att å passagerarfartygen
det ej heller plägar förekomma, att befälhavaren är entreprenör för kosthållet.
Under sådana förhållandena torde icke någon avsevärd praktisk
olägenhet eller obehörig rubbning i de nuvarande förhållandena böra
uppstå genom att beträffande alla fartyg förbjuda befälhavaren att
såsom entreprenör hava intresse av kostens beskaffenhet. Härigenom
har man väl icke rått bot för den olägenhet, som kan föreligga däri,
att i den inskränktare faiden (företrädesvis kust- och skärgårdstrafik)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

befälhavarens hustru eller släkting ofta nog råder för kosthållet och att
befälhavaren sålunda må äga ekonomiskt intresse däri. Men då dessa
fartyg väl i allmänhet, om icke rentav alltid, äro passagerarfartyg, har,
såsom ostridigt är, någon fara för besättningens rätt icke av berörda
förhållande yppat sig, och torde hänsyn därtill åtminstone för närvarande
alltså icke behöva tagas.

Då enligt förslaget till 6 § stadgande om bostäder ombord skulle
däri intagas, har i anslutning härtill föreslagits det tillägg i 45 §, att
befälhavaren bleve skyldig att hava tillsyn över desammas hållande i
behörigt skick.

Då förslaget avser att ålägga redaren en positiv skyldighet att till- 52 §.
se sitt fartyg i fråga om dess säkerhet, torde det vara lämpligt att i
52 §, som förpliktar befälhavaren att under fartygets nyttjande i sjöfart ‘ dighet.7
gifva redaren underrättelse om vad som inträffar av större vikt, uttryckligen
omnämna befälhavarens plikt att meddela sig med redaren om åtgärder
och förhållanden, som röra säkerheten, för att bereda redaren tillfälle
att göra vad på honom ankommer till avhjälpande av befunna brister.

Ett tillägg har därför i detta syfte gjorts till lagrummet i fråga.

Ett av herrar Gummesson och Lindley i reservation till kommitténs
förslag framställt yrkande om sådan ändring i 61 §, att befälhavaren
skulle kunna för alltid eller viss tid förlora sin rätt att föra befäl
efter beslut av kommerskollegium, har såsom stridande mot svensk
rättsåskådning icke i förevarande förslag upptagits.

Under denna § har införts sjöfartssäkerhetskommitténs enhälliga ro §.
förslag rörande vissa villkor, som skulle erfordras för anställning å far- vnikor för
tyg, nämligen dels frihet från fel, lyte, sjukdom eller skada, som gör anst''*llni"Bpersonen
oduglig att sköta den tjänst, anställningen avser, och dels frihet
från sjukdom, som medför fara för den övriga besättningen. Kommerskollegium
har velat upptaga även venerisk sjukdom som hinder i konsekvens
med vad enligt kommitténs och kollega förslag skulle kvarstå i
90 § såsom grund för avskedande, och har i anledning härav lagförslaget
uttryckligen angivit smittosam venerisk sjukdom såsom absolut
hinder för erhållande av anställning till sjöss, varemot venerisk sjukdom,
som icke innebär smittofara för den övriga besättningen, ej torde
böra hindra sådan anställning. Den smittofarliga tuberkulosen kommer
jämväl in under bestämningen »sjukdom, som medför fara för den övriga
besättningen».

71 §■

Anteckning i
motbok.

so §.

Maskinisten»

befogenheter.

87 §.

Besättningens
rätt till entledigande
i
visst fall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Läkarintyg om hinderslöshet skulle enligt förslaget erfordras. Utväg
att bereda sjöman kostnadsfri tillgång till sådant bör kunna beredas
utan att, såsom från ett par håll yrkats, bestämmelse därom inflyter
i sjölagen. Närmare föreskrifter om ordningen för besiktning etc.
torde böra i administrativ väg utfärdas.

Om uteslutande av minderåriga under viss ålder har man allmänt
varit ense, men däremot hava olika meningar yppat sig, huruvida anställning
av kvinna under 21 år borde tillåtas, samt beträffande kvinnlig
kökspersonal på andra fart}''g än passagerarfartyg. Utredning av beskaffenhet
att föranleda förslag till en särlagstiftning för kvinnor på
detta område föreligger emellertid för närvarande icke.

Bland 71 §:ns stadganden om sjömans motbok föreslås skyldighet
att i denna införa betingad övertidsersättning samt att däri kreditera
sjömans fordran å dylik ersättning. I allmänhet torde dock sådan liksom
hittills komma att omedelbart kontant utbetalas.

I 80 § har rörande maskinistens tjänsteområde kommitténs förslag
till ändringar och tillägg upptagits på de huvudsakliga grunder, som i
kommitténs betänkande angivas, varemot ett föreslaget tillägg i 79 §
rörande understyrmans befogenhet ansetts olämpligt att införas, enär det
synes böra bero av befälhavarens order samt omständigheterna i det
speciella fallet, huru sysslorna mellan de olika styrmännen komma att
fördelas.

År det en redarens plikt mot det allmänna att, under befälhavarens
tillsyn, hålla sitt fartyg i säkert skick, ingår ock i hyreskontraktet en
tyst garanti för fartygets säkerhet såsom förutsättning för arbetsavtalets
fortfarande giltighet. Det är för att bereda besättningen möjlighet
att kontrollera, huruvida denna förutsättning i ett visst ögonblick
förefinnes, som 87 §:ns förfarande blivit stadgat. Gällande sjölag ålägger
i sådant avseende befälhavaren att, när mer än halva antalet av besättningen
fordrar undersökning av fartygets sjövärdighet, låta verkställa
sådan, och om fartyget härvid befinnes icke sjövärdigt för den tilltänkta
resan, har besättningen rätt att bliva entledigad. Vägrar befälhavaren
att efterkomma gjord framställning om undersökning, har besättningen
samma rätt till entledigande och åtnjuter hyra och reseersättning enligt
86 § d. v. s. efter enahanda grund, som då besättningen av befälhavaren
tillfogats orätt av grövre slag. Om last intagits, när fram -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 116.

ställningen göres, är befälhavaren dock icke skyldig att efterkomma
framställningen med mindre styrman eller maskinist deltager däri.

Hela denna procedur torde efter införande af en ordnad statens
kontroll bliva så gott som betydelselös, då vemsomhelst allenast behöver
anmäla ett förment missförhållande ombord å fartyg för att, om anmälan
icke synes osannolik, få saken prövad. Förslaget har dock,
i likhet med kommittéförslaget, bibehållit detta stadgande i sjölagen,
för den betydelse det må äga i fråga om rätten att framtvinga en undersökning,
hvilken i allt fall skulle komma att verkställas av vederbörande
tillsynsmyndighet, när så ske kan. Däremot har, mot yrkande från åtskilliga
håll, fordran på att ett flertal av besättningen skall ställa sig
bakom en dylik formlig framställning ansetts böra upprätthållas, ehuru
samtidigt föremålet för undersökningen uttryckligen vidgats samt det
underlättats för besättningen att få syn till stånd för det fall, att last
intagits,. när framställningen göres. Åven har i det nu framlagda förslaget
tillagts, att, när befälhavaren tillkallar sakkunniga för syns hållande
å fartyget, dessa böra vara ojäviga. Kommitténs förslag att här
borttaga den stadgade rätten till tilläggshyra enligt 8G § har ansetts
obefogat. Däremot har, på sätt ett par reservanter inom kommittén
yrkat, den i §:n förekommande skadeståndsbestämmelsen ansetts böra
utgå, enär 302 §:ns straffbestämmelse, vid vars tillämpning ju även
skadestånd följer, synes giva tillräckligt korrektiv mot ohemula påståenden,
samt ett längre gående ersättningsansvar tilläventyrs kunde i något
fall avhålla besättningen från anmärkningar mot ett i verkligheten
osäkert fartyg.

Bestämmelserna i 90 § om bland annat förutsättningarna för befäl- 90 §.
havarens rätt att entlediga sjöman på grund av sjukdom och skada hava si ömana avbragts
till överensstämmelse med motsvarande föreskrifter rörande vill- ske<3audekoren
i 70 § för sjömans anställning.

I sin nuvarande lydelse innehåller 96 § i sjölagen, att för arbete 96 §.
med lossning eller lastning på sön- eller helgdag, då sådant arbete i övertidsträngande
fall ålägges besättningen, skall utgå särskild ersättning med er8ättninE''
en halv dags hyra för varje påbörjad arbetstid av två timmar. '' Detta
stadgande äger dock icke tillämpning å fartyg, som gör regelbundna
resor mellan vissa orter efter en på förhand kungjord plan.

Berörda föreskrift utgick från vad som vid sjölagens tillkomst ansågs
som god sedvänja och tillämpas ännu på åtskilliga segelfartyg. På
flertalet ångfartyg har däremot sagda bestämmelse i sjölagen genom

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

praxis satts ur verket; och såväl på dessa sistnämnda som på en stor del
segelfartyg hava i stället vissa allmänna grunder för ersättning av arbete
på övertid utbildat sig och erhållit tillämpning jämväl på söndagsarbete.
Övertidsersättning utgår allenast för arbete, som förrättas i hamn utom
den vanliga arbetstiden, vilken i det allra största antalet fall räknas till
tio, någon gång dock till tolv timmar. På de mindre segelfartygen i
inrikes fart är emellertid arbetstiden obestämd och övertidsersättning
betalas i allmänhet icke. När den utgår, betalas 35 å 50 öre i timmen,
oberoende av hyrans storlek. På de större segelfartygen i vidsträcktare
fart plägar besättningen i rätt stor utsträckning erhålla övertidsersättning
efter samma grunder, men med något högre minimum (i genomsnitt
45 öre). Övertidsarbete i hamn förekommer mera sällan på
segelfartyg. På ångfartyg i storlek å 400 registerton och däröver
betalas övertidsarbete i stor utsträckning med en timpenning, lika för
alla, växlande från 35 (någon enstaka gång 25) till och med 45 och
stundom 50 öre i timmen. Detta är förhållandet även beträffande den
vanliga typen av våra kustångare, vilka göra regelbundna resor med
passagerare. Å de mindre ångfartygen i inskränktare fart utgår däremot
vanligen icke någon ersättning för övertidsarbete, men i undantagsfall
betalas en mindre timpenning av cirka 25 öre eller något visst
belopp per månad. På sätt kommerskollegium anmärkt, åtnjuta styrman
och maskinist i ett mindre antal fall övertidsersättning; till dem utgår
i så fall sådan ersättning med 50 högst 75 öre i timmen. Det bör
härvid erinras, att under det att styrmannen har ett synnerligen ansträngande
övertidsarbete, vanligen lastning eller lossning, detta däremot
sällan är fallet med maskinisten.

Inom sjöfartssäkerhetskommittén har man varit ense om, att det
för sjömannen strängt bindande avtalet rörande anställning till sjöss
med en enligt sjölagen nästan obegränsad lydnadsplikt borde motsvaras
av en lagbestämd, ovillkorlig rätt till ersättning för allt sådant arbete,
ej allenast lastning och lossning, som förrättas i hamn utöver viss skälig
arbetstid. Enighet har därjämte rådt därom, att arbete i nöd eller efter
ådragen sjöskada eller annat arbete, som har avseende å fartygets säkerhet,
vilket särskilt må vara fallet med fartygets rengöring och förtöjning,
icke bör innefattas under en lagstadgad övertidsersättning. Slutligen
har reservation icke avgivits mot förslaget härutinnan, att ersättning
för övertidsarbete till styrman och maskinist skulle undantagas
från de föreslagna bestämmelsernas tillämplighet. Men i övrigt dela sig
meningarna beträffande såväl grunder som belopp för ersättningens
bestämmande. Kommitténs majoritet föreslår:

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

att ersättningen för timme skall utgå med minst en halv procent
av medeltalet av däcks- och maskinbesättningens respektive månadshyror; att

ersättning för nattvakt efter samma grund skall utgå, räknad
för tiden från kl. 8 e. m. till kl. 5 f. in.;

samt att fartyg, som göra regelbundna resor mellan orter på denna
sidan om linjen Skagen—Lindesnäs, fritagas från bestämmelserna om
lagstadgad minimiersättning för övertid.

Två reservanter inom kommittén, herrar Gummesson och Lindley,
yrka åter:

minimiersättningens bestämmande till en procent av månadshyran
för varje särskild person, som utför arbete på övertid;

beräkning av nattvakt från kl. 6 e. in. till kl. 6 f. m.;
samt innefattandet av samtliga fartyg under ifrågavarande bestämmelser.

Av de inkomna yttrandena innehålla åtskilliga endast mindre omfattande
anmärkningar mot kommitténs förslag. Handels- och sjöfartsnämuden
i Göteborg samt Sveriges Redareförening anse, att kanal- och
inomskärstrafiken, Redareföreningen dessutom all kustfart, borde undantagas
från bestämmelsernas tillämplighet. Samma nämnd och förening
jämte Handels- och sjöfartsnämnden i Gefle och Nautiska Föreningen i
Göteborg uttala därjämte, att det bort tydligt angivas i förslaget, att
stewart, kökspersonal och liknande icke däri avses, varemot Sveriges
Stewardförening påyrkar ett bestämt stadgande i motsatt riktning.

För reservanternas förslag, särskilt beträffande övertidsersättningens
beräkning efter den individuella hyran, hava yttrat sig Svensk Skeppsrederiförening
för segelfartyg, Svenska Maskinistförbundet och Stockholms
sjömans- och eldarefackförening.

Men därjämte hava åtskilliga, delvis med sinsemellan olika meningar
för övrigt, ansett den lagstadgade minimiersättningen böra gälla
även för styrman och maskinist eller åtminstone för den förre. Så anse
Kanalflottans Ångfartygsbefälhavaresällskap och Roslagens Sjöfartsförening,
att styrmännen böra medtagas, varjämte Sjökaptenssocieten i
Stockholm, Göteborgs Fartygsbefälsförening, Ängfartygsbefälssällskapet,
Sveriges Fartygsbefälsförening och Svenska Maskinistförbundet finna
skäligt att både maskinister och styrmän tillgodonjuta lagstadgad övertidsersättning.
Beträffande ersättningens beräkning hava Ångfartygsbefälhavaresällskapet
och Sveriges Fartygsbefälsförening yttrat sig till förmån
för den av kommittén föreslagna grunden rörande ersättning till besättningen
i allmänhet, men för styrman och maskinist velat hava densamma
bestämd till en halv procent av den personliga månadshyran.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1911. 1 samt. SO käft. (Nr 116.) 10

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

I sitt yttrande har kommerskollegium på angivna grunder tillstyrkt
att den minsta tillåtna övertidsersättningen bestämdes till en procent å
sjömannens personliga månadshyra (detta i överensstämmelse med inom
kommittén avgiven reservation) och att efter samma grund gåves ersättning
åt styrman och maskinist.

I övrigt har kollegium anslutit sig till kommitténs förslag.

Det bör antecknas, att kommitténs förslag upptagit den nuvarande
sjölagens stadgande om sjömans rätt till särskild ersättning för lastning
och lossning å sön- och helgdag, ehuru bestämd efter enahanda grund
som övertidsersättning.

Vid bedömandet av, huru förhållandena i berörda hänseende bäst
må kunna genom lagstiftning regleras, har det funnits angeläget att,
med ledning av vad som för närvarande kan anses vara god praxis
å våra fartyg, framgå med största varsamhet, så mycket mera som
bestämmandet av en minsta laga ersättning för utfört arbete innebär en
för vår lagstiftning ovanlig åtgärd, för vars vidtagande på ett särskilt
område starka skäl böra kunna påvisas. Sådana skäl måste, såsom
tidigare antytts, i detta fall anses föreligga redan på grund av förhyrningsavtalets
natur. Sjömannens synnerligen vidsträckta lydnadsplikt är
förbunden med äventyr av strängt straff och, i fråga om arbete i hamn,
går den utöver det speciella arbetsområde, för vilket hans utbildning och
egentliga verksamhet avsetts. Det arbete i hamn, varom här är fråga,
utgöres företrädesvis av lastning och lossning, för vars verkställande
sjömannens speciella utbildning icke erfordras. Man kunde också ifrågasätta
lämpligheten att, i överensstämmelse med grunderna för 96 § i dess
nuvarande lydelse, inskränka övertidsersättningen till lastnings- och
lossningsarbete. Men om man från särskild övertidsersättning undantager
sådant arbete, som på ett eller annat sätt har att skaffa med
tillseendet av fartygets säkerhet, torde man finna, att, frånsett lastning
och lossning, det återstående mera tillfälliga arbetet i hamn mycket
väl med lämplig arbetsfördelning låter sig uträttas på den vanliga arbetstiden
av tio timmar, varför anledning icke synes föreligga att undantaga
eventuellt förekommande övertidsarbete av sistberörda slag från
ersättning. Härvid har jag ur lagförslaget låtit utgå vad sjöfartssäkerhetskommittén
föreslagit rörande undantag för arbete med fartygets
»rengöring» från övertidsersättning. Uttrycket såsom det använts synes
nämligen något tvetydigt. Endast för det fall, att rengöringen har
något samband med säkerheten bör besättningen vara skyldig att i hamn
fullgöra dylikt arbete på övertid utan ersättning, men detta är genom

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116. 75

förslagets avfattning utsagt även med uteslutande av uttrycket »rengöring».

Yad därefter angår frågan om, vilka personer ombord å fartyg de
ifrågavarande bestämmelserna böra omfatta, torde det saknas fog att
från deras tillämplighet utesluta styrman och maskinist. Särskilt den
förre har ett synnerligt tungt ansvar och ett strängt arbete vid den
närmaste ledningen av lastning och lossning, men även för den senare
kan arbete på övertid efter en ansträngande tjänstgöring uppkomma,
ehuruväl övertidsarbete i hamn mindre ofta förekommer för maskin- än
för däckspersonalen i allmänhet. Ersättningen till befälet torde otvivelaktigt
böra beräknas på den personliga hyran, såsom från alla håll föreslagits.
Om man utgår från nuvarande praxis, synes dock det av kommerskollegium
föreslagna belopp av en procent på månadshyran vara alldeles
för högt tilltaget som minimiersättning. På sätt kollegium själv
anmärkt har en styrman numera, i de fall han får ersättning för övertidsarbete,
50 till 75 öre i timmen, men enligt kollega förevarande
förslag skulle ju en styrman med 125 till 150 kronor i månaden få den
dubbla timpenningen garanterad i lag samt en första maskinist med 150
kronor till 300 kronor i månaden återigen erhålla dubbelt upp mot styrmannen.
Det synes däremot vara fullt befogat och i enlighet med vad
som nu, oavsett 96 §:ns bestämmelse rörande söndagsarbete, redan praktiseras,
att med anslutning till bland andra Sveriges Fartygsbefälsförenings
yrkande bestämma minsta ersättning för styrman och maskinist till en
halv procent på månadshyran.

Om sålunda minimiersättning enligt lag komme att utgå till styrman
och maskinist, har det från Sveriges Stewardförbund framställda
yrkande om liknande övertidsersättning för steward och kökspersonal
icke kunnat i förslaget vinna avseende, vilket förhållande, eftersom tvekan
om tolkningen av kommittéförslaget uppstått, uttryckligen vid 108 §
angivits. Berörda personal, däribland ett stort antal kvinnor, som uteslutande
anställts för mathållning och servering m. m. ingår till stor del
icke i den egentliga besättningen. Den är därför i regel icke underkastad
motsvarande villkor som denna, utan kan sluta avtal under friare former
och med mindre stränga förbindelser, vilket åter möjliggör ett större
inflytande från denna personals sida på avtalets innehåll. Vidare är
ifrågavarande personals arbete merändels av enahanda beskaffenhet i hamn
och till sjöss och måste till en del även i hamn utföras före och efter
besättningens vanliga arbetstid, varemot dess arbete i övrigt icke pågår
i ett sammanhang. Dessa förhållanden göra, att de berättigade anspråk,
ifrågavarande personal må äga på en bättre ordnad arbetstid, icke här och

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 110.

efter de för den egentliga besättningens förhållanden anpassade grunder
kunnat upptagas till avgörande.

Beträffande åter den egentliga besättningens övertidsarbete, stå olika
vägar öppna för bestämmandet av ersättning härför. Den tyska lagen
har valt att allenast utsäga, det ersättning för arbete på övertid —
vilken tid beräknas efter ungefär samma grunder som i förslaget — skall
utgå och lämnar åt parternas avtal att bestämma grunder och belopp.

Den franska lagen har i det närmaste samma innehåll, då den hänvisar
till avtal och »sedvänja».ö)

Denna utväg hava sjöfartsintresserade och sakkunniga i vårt land
icke tillstyrkt och den överensstämmer icke med gällande sjölags grunder.

1 Norge har man däremot i själva lagen fixerat en övertidsersättning
av 40 öre i timmen, vilken icke får genom avtal rubbas.

En sådan bestämmelse erbjuder fördelen av att slitningar mellan
parterna rörande övertidsersättning undvikas vid hyresavtalets uppgörande,
men å andra sidan hindrar den en utveckling, varigenom
ifrågavarande ersättning må rättas efter olika konjunkturer och förhållanden
inom sjöfarten.

Det återstår då att i lagen bestämma eu minsta tillåtna ersättning
satt i förhållande antingen till den personliga hyran eller, såsom sjöfartssäkerhetskommittén
föreslagit, till ett medeltal av respektive besättningars
sammantaga hyresbelopp.

Till förmån för det förra av dessa sätt att lösa frågan har kommerskollegium,
i anslutning till reservanterna inom kommittén, uttalat sig
och därvid hänvisat till den vanliga beräkningen av övertidsersättning
på andra arbetsområden, därvid särskilt stuvarefacket ligger närmast för
en jämförelse. Beträffande det föreslagna beloppet av eu halv procent
har av reservanterna anmärkts, att detta beräknat å medeltalet av hyrorna
skulle medföra lägre övertidsersättning än den brukliga och vad sjölagen
bestämmer för söndagsarbete. Från kollegii sida har därjämte
framhållits, att de av kommittén föreslagna bestämmelserna skulle kunna
leda till, »att de äldste och dugligaste av besättningen bleve i förhållande
till övriga besättningsmän mer än skäligt tagna i anspråk på
övertid utan tillräckligt motsvarande betalning», varjämte kollegium i
annat sammanhang framhållit, att eu ordentligt tilltagen övertidsersättning
komme att fördelaktigt inverka på åstadkommande av tillräcklig
bemanning å våra fartyg.

*) De i den redogörelse för utländsk lagstiftning, som är bifogad sjöfartssäkerbetskommitténs
betänkande, lämnade uppgifter om bestämda föreskrifter i detta hänseende utgöra referat av
det franska lagförslaget 1907, som dock icke i detta hänseende blev lag.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 116. 77

Vad nu först angår jämförelsen med arbetet i land, böra åtskilliga
omständigheter av vikt här anmärkas. Timlönen är för lika beskaffat
stuveriarbete lika för alla stuvare å en och samma ort, enligt i december
1912 gällande avtal växlande mellan 50 och 55 (någon gång dock
40 och 60 öre) i timmen med i allmänhet 50 % förhöjning för annan
övertid än natt- och söndagsarbete, vilket sistnämnda betalas intill 100 %
mera. Vid en motsvarande uppskattning av timlön för sjöfolk, som har
bostad och kost ombord, bör naturligen i allt fall kosten beräknas,
vilken, om den ock må betinga samma kostnad för redaren, utgör en
mer eller mindre väsentlig del av den faktiska li3Tran, allteftersom den
kontanta hyran är högre eller lägre. De lägre avlönade, som merändels
fullgöra det vanliga grovarbetet i hamn med lika drift och färdighet som
de bäst utbildade sjömännen eller stuvare i land, måste sålunda redan till
följd av berörda omständighet bliva lidande på en övertidsersättning,
beräknad på den personliga kontanta hyran. Till och med efter eu så
låg procentsats som en halv procent, enligt kommitténs förslag, å de
sammanlagda hyrornas medeltal, komme man därför stundom till en
högre övertidsersättning för de lägst avlönade än med reservanternas
förslag om en procent å den personliga kontanta hyran. För att med
sistnämnda beräkningsgrund komma till ett något så när rättvist resultat
beträffande de yngre årsklasserna, skulle alltså tarvas en värdering jämväl
av kosten och ersättningen räknas på det hela, vilket förfarande
emellertid torde möta rätt stora praktiska svårigheter. Beträffande
däremot de högre avlönade sjömännen, leder en på den personliga hyran
beräknad ersättning efter den av reservanterna och kommerskollegium
föreslagne procentsats till alltför hög ersättning, jämförd med den för
närvarande vanliga. Man har hänvisat till proportionen mellan stuvares
timlön och övertidsersättning såsom lämplig norm, men i själva verket
innebär, i nu berörda fall, en procent å den kontanta hyran en förhållandevis
mycket högre övertidsersättning. En matros med 60 kronors
månadshyra och vars kost pr dag kan uppskattas till cirka kr. 1,25 har
efter 10 timmars arbetsdag en dagtimlön av 32,5 öre. En stuvare härför
övertidsarbete å timmarna närmast efter den ordinarie arbetstidens
slut 50 % förhöjning i timlönen. Efter en procent å 60 kronor eller
60 öre i timmen skulle däremot för matrosens övertidsarbete inträda en
förhöjning av 84 % av dagtimlönen, vilken sålunda betydligt överstege
den för stuvare vanliga tilläggsprocenten. Här avses icke arbete å sönoch
helgdagar, varom senare skall ordas. I förhållande åter till en
jungman med 30 kronors månadshyra, skulle saken ställa sig så, att
denne å en efter samma grund beräknad timlön av 22,5 öre med en

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

övertidsersättning av 30 öre i timmen erhölle hälften mot den äldre
matrosen och blott 33 % förhöjning å egen timlön — och detta för
arbete, mestadels grovarbete, av alldeles samma slag som den andre
utför. Undantagsvis kan emellertid procentberäkningen på den personliga
hyran även bereda den yngre besättningen obehöriga fördelar framför
sjömän tillhörande dess egen ålders- och utbildningsklass. När t. ex.
besättning efter rymning måste kompletteras, kan det hända, att fartyget
nödgas betala dubbla hyran för en jungman, en eldare o. s. v. Och
med nu ifrågavarande grund för övertidsersättning skulle dessa erhålla
icke allenast dubbel hyra, utan även dubbel övertidsersättning mot sina
lojala kamrater, som längre tid varit i fartygets tjänst.

Under sådana omständigheter synes sjöfartssäkerhetskommitténs förslag
att räkna övertidsersättningen på medeltalet av besättningens hyror
vara att föredraga. Därigenom få alla lika lön för lika arbete och, då
beloppet icke fixeras till viss bestämd timlön utan till det växlande
genomsnittet av besättningens hyror, kommer övertidsersättningen att
anpassa sig efter de allmänna löneförhållandena inom sjöfarten. Den
fara, som kommerskollegium ansett kunna uppstå med hänsyn till de
äldre, mera yrkesutbildade sjömännens exploaterande på de yngres bekostnad,
därest övertidsersättning bestämmes lika för alla, har icke visat
sig uppstå under nuvarande förhållanden, då ju även alla ombord å
fartyg erhålla samma övertidsersättning. Icke heller torde man vinna
någon ökad garanti för en tillräcklig bemanning genom att bestämma
höga övertidsersättningar åt de äldre sjömännen, under det att de yngre
årsklassernas nuvarande villkor betydligt sänkas (från 40—45 öre till
cirka 30 öre i timmen för övertid). Tvärtom kan det med större fog
påstås, att, eftersom huvudanmärkningen mot vår handelsflottas bemanning
icke rör antalet besättning, utan de yngre årsklassernas förherskande
antal, det av reservanterna inom kommittén och kommerskollegium
förordade systemet än ytterligare skulle premiera användningen av
yngre, outbildat folk, om dess arbete på övertid droge halva kostnaden
mot utbildade sjömäns.

Däremot torde den av sjöfartssäkerhetskommitténs majoritet föreslagna
beräkningen av allenast en halv procent vara för lågt tilltagen.
Låt vara att man vid antagande i lag av en minsta tillåtna ersättning
icke bör gå utöver det minsta skäliga beloppet, måste jämväl iakttagas,
att icke genom fastställande av en för låg minimiersättning vanligt gällande
normer obehörigen underskridas. Efter övervägande av, hvilken
bestämmelse härvidlag skulle mest motsvara behovet och lämpligheten,
har jag i förslaget stannat för 0,8 procent af medeltalet av respektive

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

månadsliyror såsom det bäst avvägda. Resultatet av eu d)dik bestämmelse
skulle bliva cirka 40 öre såsom minsta tillåtna ersättning för
övertidsarbete, alltså ungefär lika med den norska bestämmelsen, måhända
dock i allmänhet något lägre, därvid emellertid bör erinras, att
den norska föreskriften är begränsad såväl uppåt som nedåt, varemot
enligt förevarande förslag parterna skulle äga rätt att avtala om högre
ersättning. Den i tyska hamnar på senare år fastställda övertidsersättningen
har också utgått med 40 pfennige i timmen, således med något
mindre belopp än enligt norsk lag.

För söndagsarbete och egentligt nattarbete kunde det förefalla befogat
att fastställa högre ersättning, såsom fallet är med arbete i land.
Men då detta icke är i enlighet med rådande sedvänja och för övrigt
bestämmandet av en viss, högre ersättning för särskilt söndagsarbete tilläventyrs
kunde anses utgöra ett slags fastställande av dess förekomst såsom
regel, vilket är mot sjölagen stridande, har ersättning för arbete på
söndag och helgdag föreslagits utgå efter enahanda grunder som övertidsarbete.
Emellertid synes intet skäl föreligga att, såsom sjöfartssäkerhetskommittén
utan anmärkning föreslagit, bibehålla den i gällande
lag gjorda inskränkningen till ersättning allenast för lastning och lossning,
utan torde söndagsarbete i hamn böra betalas åtminstone under
de för övertidsarbete stadgade förutsättningar.

I fråga om nattvakt har det ansetts olämpligt att i lagen utsätta
viss tid, under vilken sådan skulle anses pågå, enär olika sedvänja härvidlag
råder på skilda slag av fartyg, och det icke lärer möta svårighet
att för varje särskilt fall avgöra, när nattvakt föreligger.

Slutligen återstår att avgöra frågan vilka undantag för vissa fartyg,
som må anses berättigade vid fastställande av regler för övertidsersättning.
Kommittén har medtagit alla fartyg, oavsett deras fart, så
snart de icke tillhöra regelbundna linjer.

För undantagandet av de sistnämnda fartygen torde dock intet sakskäl
föreligga. På de fartyg vilka enligt kommitténs förslag skulle
undantagas -—- vanligen blandade last- och passagerarfartyg — både
förekommer övertidsarbete och betalas det i de flesta fall redan nu. Att
då genom lag giva hemul för avvikelse från god praxis synes icke vara
att förorda. Men härvid bör erinras, att själva förutsättningen för den
lagliga rätten till övertidsersättning — mer än 10 timmars arbetstid i
hamn — i och för sig innebär en begränsning, enär en sammanhängande
eller genom kortare resor avbruten arbetstid i hamn av mer än 10 timmar
förutsätter ett lastförande fartyg med avsevärd lastningsförmåga. Skärgårdstrafiken
i allmänhet, som när det gäller övertidsarbete avser en

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 116.

kortare säsong med synnerligen stränga arbetsvilkor, för vilka parterna
vid arbetsavtalet inordnat sig genom därefter rättade betingelser, torde
icke annat än möjligen undantagsvis falla under de här uppställda förutsättningarna.
Enahanda är säkerligen i det stora hela förhållandet med
kanaltrafiken. 1 båda av dessa fall lärer åtminstone arbete i hamn,
överstigande tio timmar, icke behöva förekomma, men skulle detta inträffa,
synes sjömannen ock böra erhålla ersättning för övertidsarbete.
Det torde dock icke kunna förnekas, att arbetsförhållandena i nu berörda
inre trafik härutöver inå tarva reglering genom särskilda härför avpassade
bestämmelser, men detta synes icke utgöra tillräcklig anledning att
utesluta tillämpningen av de föreslagna övertidsbestämmelserna i den
utsträckning sådan kan ifrågakomma.

Under ärendets beredning har den möjligheten diskuterats, huruvida
tillämplighetsgränsen med skäl kunde bestämmas efter mönstringsskyldighetens
utsträckning, enär det sjörättsliga arbetsavtalet genom mönstringen
erhåller den fasta form, som i vissa avseenden anses utgöra
förutsättning för avtalets bedömande efter sjölagen. Tanken på denna
utväg har dock övergivits redan med hänsyn till, att mönstringsskyldighetens
omfattning beror av administrativ förordning, genom vars förändring
grunderna för en i sjölagen bestämd rätt sålunda skulle kunna
rubbas. Ån mindre kan såsom förutsättning för rätt till laga övertidsbetalning
bestämmas den faktiska mönstringen, sedan enligt förordningen
den 13 juli 1911 mönstring, där den icke är obligatorisk, endast kan
påfordras av befälhavaren och icke, såsom enligt tidigare förordning,
jämväl av besättningen.

Förslaget har därför icke i detta avseende fäst avseende vid mönstringen,
utan medtagit den egentliga besättningen å alla fartyg, oavsett
fart, med undantag likväl för fiskefartyg. För dessa skulle väl ej
bestämmelserna faktiskt hava erhållit större betydelse, men, på sätt skett i
norska m. fl. lagar, hava de nämnda fartygen särskilt undantagits, därför
att rent principiellt sett berörda regler icke för dem böra gälla.
Här förefinnes nämligen icke i regel det eljest å fartyg existerande förhållandet
mellan arbetsgivare och arbetare, enär besättningen vanligen
har del i fartyget eller betalas genom del i vinsten. Det kunde ifrågasättas,
att liksom enligt den norska lagen jämväl segelfartygen i inskränktare
fart borde uttryckligen undantagas från lagens bestämmelser.
Detta har emellertid ansetts obehövligt för de mindre fartygen, vilka,
då förhyrning mot månadshyra å dessa icke i allmänhet förekommer,
faktiskt icke komma under det föreslagna stadgandet. Vad åter angår
de större segelfartygen i allmän fraktfart, finnes intet skäl varför ej

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 116. 81

ersättning å dessa skulle utgå, därest övertidsarbete skulle behöva förekomma.

Till sist bör anmärkas, att under ärendets beredning förevarit fråga
om lämpligheten att i detta sammanhang jämväl på annat sätt, än som
förslaget innebär, begränsa arbetstiden under normala arbetsförhållanden
ombord å våra fartyg. I detta avseende innehåller särskilt den norska
lagen en begränsning av arbetstiden till högst 18 timmar på dygnet,
varjämte stadgas, att, om arbetstiden å dagen för fartygets ankomst till
eller avgång från hamn, till sjöss och i hamn, överstiger 14 timmar,
överskjutande tid betalas såsom övertid. Den förra av dessa bestämmelser
har synts olämplig så till vida, att en sålunda fastslagen maximitid
i vissa fall kunde komma att tillämpas såsom normaltid. En föreskrift
av den senare bestämmelsens innebörd har däremot synts tillrådlig
och lämplig, men då förslag i denna riktning icke från något håll
bland de hörda sakkunniga och sjöfartsintresserade avhörts och fullständig
utredning icke därefter hunnit vidtagas beträffande en dylik bestämmelses
verkningar och lämpliga avfattning med hänsyn till den svenska
sjöfartens förhållanden, har jag icke ansett mig kunna i berörda hänseende
framlägga ett slutligt förslag.

Vid denna § har införts det under motiveringen till 96 § omförmälda
stadgande, enligt vilket lagbestämd övertidsersättning gäller allenast
för den egentliga besättningen.

Ett förslag av sjöfartssäkerhetskommittén till ändring av 219 § sjölagen
har icke av mig upptagits. Syftet med förslaget upplyses huvudsakligen
hava varit att, såsom inledning till sjölagens bestämmelser om
ansvarigheten vid fartygs sammanstötning, fastslå, att underlåtenhet att
iakttaga föreskrivna ljus- eller ljudsignaler ägde en särskild betydelse
vid bedömandet av vållande till sjöolycka. I 1894 års engelska sjölag
var uttryckligen stadgat, att det fartyg, från vars sida fel härvidlag
begåtts, skall anses vållande, även om det andra fartyget begått en del
navigeringsfel av annan beskaffenhet. Så bestämt har sjöfartssäkerhetskommittén
icke velat precisera det föreslagna stadgandet, men genom
affattningen därav har man i allt fall avsett att giva domstolen en anvisning
att vid bestämmandet av skulden till uppkommen sjöolycka fästa
särskilt avseende vid det förhållande, i vad mån ljus- och ljudsignaler
behörigen gifvits.

Ett stadgande i den riktning, kommittén sålunda föreslagit, måste
under nuvarande förhållanden avstyrkas. Det internationella samarbete,
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. SO höft. (Nr 116.) 11

108 §.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116.

Tolvte

kapitlet.

Ansvarsbestämmelser.

285 §.

Brott mot 70 §.

som pågår mellan nationerna för erhållande av likformiga sjörättsbestämmelser
och som föranlett vissa genom lag den 13 december 1912 vidtagna
ändringar i vår sjölag rörande sammanstötning och bärgning,
har tillika lett till en för de skandinaviska länderna visserligen ännu
icke ratificerad, men däremot av bland andra Storbrittanien och Irland
godkänd konvention mellan ett flertal stater, varigenom uttryckligen
fastslagits, att i fråga om ansvar för sammanstötning någon legal
presumtion, om vem skulden åligger, icke får gälla. Då antagande av
den ifrågavarande, av kommittén föreslagna bestämmelsen skulle till sin
innebörd strida mot den grundsats, vilken i berörda konvention uttalats,
har en sådan bestämmelse icke i lagförslaget upptagits.

Vid sådant förhållande torde det icke vara nödigt att överhuvud
göra ändring i 219 §. Kommittén har velat närmare bestämma den
särskilda förordning, till vilken lagrummet hänvisar, under den vedertagna
benämningen »sjö vägsregi erna», på sätt den engelska sjölagen
namngifvit sina »collision rules» och den tyska sin »Seestrassenverordnung»
såsom en sammanfattning av de speciella regler, varom här är
fråga. Det lärer emellertid icke kunna råda ovisshet om, hvilka i en författning
sammanförda bestämmelser lagrummet avser, och har paragrafen
därför lämnats oförändrad i föreliggande förslag.

Ej heller har i lagförslaget gjorts ett av sjöfartssäkerhetskommittén
påyrkat tillägg i 223 §, enär det huvudsakliga syftet därmed redan
synes vara vunnet genom antagandet av den ovannämnda lagen av den
13 december 1912.

Med grunderna för gällande sjölag är det överensstämmande, att,
eftersom tillsynen över fartygs säkerhet är helt och hållet anförtrodd till
befälhavaren och dem, som under denne äga befattning med fartyget,
det kriminella ansvaret för bristande säkerhet hos fartyget jämväl huvudsakligen
vilar på befälhavare och besättning. Åven i förhållande till
besättningen står redaren icke enligt sjölagen i ansvar på samma sätt
som eu arbetsgivare i allmänhet till sina arbetare, utan befälhavaren får
såsom redarens representant och den i fråga om arbetsförhållandena ensamt
tillsynspliktige ävenså bära ansvaret för uraktlåtenheten att »behandla
sina underordnade så, som en god husfader anstår» (44 § sjölagen).
Under sådana omständigheter har 12 kapitlet sjölagen, vari straffbestämmelserna
sammanförts under rubriken: »Om brott i tjänsten av befälhavare
och besättning», kommit att beröra redaren allenast såsom even -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

tuell delaktig i befälhavarens förbrytelse. Och för delaktighet i befälhavarens
brott i annat än det särskilda avseende, som i 292 § sjölagen
omförmäles, torde icke heller, såsom sjölagens ansvarsbestämmelser äro
atfattade, redaren efter de allmänna delaktighetsgrunderna kunna straffas.

Det är uppenbart, att, med en utsträckning av redarens direkta ansvarighet
för fartygs säkerhet och arbetsförhållandena ombord, även
hans kriminella ansvar bör i samma mån vidgas. Det har icke heller
rått någon som hälst meningsskiljaktighet vare sig inom sjöfartssäkerhetskommittén
eller under den senare beredningen av ärendet därom,
att det borde stadgas skärpt ansvar för redaren med hänsyn till vad som
direkt berör fartygssäkerheten. Men däremot synes man hava förbisett,
att samma förhållande borde göra sig gällande i avseende å de nu föreslagna,
nya arbetarskyddsbestämmelserna. Ger man dessa ett sådant
innehåll, att de medföra förpliktelser även för redaren, bör han ock för
deras åsidosättande stå samma ansvar, som annan arbetsgivare.

Kommerskollegium har så till vida velat fylla denna lucka som det
föreslagit att stadga straff för överträdelse av särskilt 70 §:ns föreskrifter.

Men en dylik bestämmelse torde icke, såsom kollegium föreslagit, hava
sin plats i samband med straffstadgandet om företagandet av sjöresa med
ett osäkert fartyg, utan bör hellre upptagas under 285 §, vars straffbestämmelser
i sitt befintliga skick avser anställande av sjöfolk på visst
obehörigt sätt. Det nuvarande innehållet av paragrafen har samtidigt
utsträckts till att gälla även redaren, som i lika mån som befälhavaren
kan, speciellt där mönstringstvång ej gäller, anställa sjöfolk och i så fall
bör, liksom eljest befälhavaren, bota för här nämnd förseelse.

De ansvarsbestämmelser, som i det nya stycket av 285 § svara mot de
nya föreskrifterna i 70 §, ansluta sig till innehållet av enahanda bestämmelser
i lagen om arbetarskydd.

I 288 § har, enär lagförslaget bibehållit skyldigheten att avgiva 288 §■
sjöförklaring i de fall, som 40 § omförmäler, jämväl bibehållits det straff, ^.^åten
288 § stadgar för befälhavarens underlåtenhet att anmäla sig för sjö-rapport m. m.
förklarings avgivande, samtidigt med att här sammanförts en del nya
straffstadganden, vilka anknyta sig till de nya skyldigheter för befälhavaren,
vilka enligt förslaget skulle gälla rörande överlämnande av
nationalitetshandling till besiktningsmännen enligt 6 § 5 mom. samt avgivande
av rapport i fall, som omnämnes i 40 och 87 §§.

I 289 § har den befälhavarens förseelse, som består däri, att han
förhåller sjöman dess lagliga kost, efter den utvidgning, som skett be- 45 §.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

292 §.
Anträdande
av sjöresa med
osäkert
fartyg m. m.

träffande 45 §, utsträckts till att avse samtliga där stadgade skyldigheter.
Dessa äro bestämda så, att de åligga befälhavaren, varför denne även
ensam gjorts straffskyldig enligt förevarande lagrum. Skulle särskilt
ansvar i berörda avseende anses nödigt för redaren, lär dylikt kunna
stadgas i samband med behövliga administrativa föreskrifter.

Genom 292 §:ns stadganden bestämmer sjölagen de förutsättningar,
under vilka bristande tillsyn över fartygs säkerhet bestraffas. Bestämmelserna
gälla i första hand befälhavaren och anknyta sig till dennes
tillsynsplikt enligt 26 §. Vad som bestraffas är närmast anträdande av
sjöresa med ett så osäkert fartyg, att befälhavaren bort inse, att resan
var förbunden med uppenbar livsfara för dem som voro ombord. Men
därjämte straffas befälhavaren för varje åsidosättande av de skyldigheter,
vilka enligt 26 § åligga honom, även om förhållandena icke varit sådana
som nyss nämnts. Och till båda dessa olika grader av bristande tillsyn
är fogad den straffskärpningsgrund, att, om skada vållas, straffet må
betydligt böjas.

Beträffande nu ifrågavarande förseelser från befälhavarens sida bar
sjöfartssäkerhetskommittén byggt sitt förslag på den gällande lagstiftningens
grund och behållit dess straffsatser. Dess förslag har allenast
velat komplettera stadgandet så till vida, att jämväl olämplig barlastning
uttryckligen uppräknats såsom en av anledningarna till bristande säkerhet
hos fartyget. Därjämte har det ansetts tillräckligt att uppenbar »fara»
förelegat för det högre straffets tillämplighet, under det att lagrummet
nu förutsätter, att »livsfara» för de ombordvarande uppkommit. Och slutligen
har, efter införandet av de förut omförmälda tilläggen i 32 §,
jämväl underlätet iakttagande av där berörda åtgärder jämnställts med
förseelser mot 26 § ävensom mot 29 § i visst avseende.

Kommerskollegium står i sitt utlåtande på ungefär samma ståndpunkt,
men har i sistnämnda avseende med bristande tillsyn enligt 26 §
likställt jämväl förseelser mot 70 §:ns stadganden, på sätt tidigare omförmälts
ävensom mot 29 § i visst avseende.

Lika med sjöfartssäkerhetskommittén anser jag de sagda ändringarna
i fråga om förutsättningarna för lagrummets tillämplighet kunna tillstyrkas,
i den mån sådant kan lända till förtydligande av stadgandets
innebörd och underlätta en effektiv tillämpning av detsamma. Men därjämte
finner jag i likhet med reservanter inom kommittén och andra,
som i ärendet yttrat sig, att de bötesmaxima, §:n upptager, äro allt
för låga. I fråga om högsta bötesbeloppet för det fall, att befälhavaren
gått till sjöss med ett osäkert fartyg, har detta i lagförslaget be -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

stämts till 5,000 kronor på grundval av den utredning, som föranlett
kommittén att i sitt förslag till lag om tillsyn å fartyg föreslå ett
högsta bötesbelopp av 5,000 kronor för överträdande av myndigbets
förbud mot fartygs nyttjande. Det synes nämligen uppenbart, att om
en handling, som icke behöver innebära uppenbar fara för de ombordvarande,
i form av överträdelse av ett givet förbud straffas med
ett visst bötesbelopp, samma handling bör kunna straffas med minst lika
stora böter i det fall, att sådan fara, som i 292 § förutsättes, verkligen
förelegat och bort av befälhavaren inses. Enligt norsk lag straffas motsvarande
förbrytelse med fängelse intill tre år utan att böter ens ingå i
straffsatsen.

Om det icke synes vara av förebragtå skäl påkallat att höja det för
sistberörda brott stadgade fängelsestraffet till den grad som i norska strafflagen
skett, torde med en höjning av böterna dock böra förenas ett höjande
av fängelsestraffet till högst ett år. Härvid är att märka, att enligt
293 § i gällande sjölag befälhavaren kan straffas med intill ett års
fängelse, så snart sjöolycka vållats genom hans vårdslöshet eller försummelse
i tjänsten. Men det torde icke väl överensstämma med billighet
och rättvisa att fästa den övervägande vikt vid själva effekten av en
rättsstridig handling eller försummelse, att icke ett groft vårdslösande
av de ombordvarandes säkerhet, därav likväl ingen skada eller olycka
vållats, skulle kunna straffas lika strängt som en ringa vårdslöshet, vilken
medför en större sjöolycka.

Vidare torde det icke kunna bestridas, att affattningen av nu gällande
bestämmelser i 292 § är olämplig och onödigt sträng i sådana
fall, där ringare skada vållats genom befälhavarens försummelse av sin
tillsynsplikt. Att befälhavaren skall vara underkastad straffansvar av
ända upp till ett års fängelse för obetydliga fel, varav ringare skada
följt, kan näppeligen anses vara billigt.

I stället för denna anordning av straffbestämmelserna avser lagförslaget
att såsom straffskärpningsgrund allenast upptaga de fall, att sjöolycka
av större omfattning eller svårare art inträffat, det vill säga sådana
fall av sjöolycka, vilka enligt sjölagen påkalla statens ingripande genom
sjöförhör och vad därav må följa. Därjämte har den befälvarens förseelse,
som enligt gällande sjölag består i åsidosättande av något av
det som stadgas i 26 §, i lagförslaget behandlats med anslutning till de
föreslagna nya bestämmelserna i 6 § 1 mom., och har vidare i överensstämmelse
med sjöfartssäkerhetskommitténs och kommerskollegii förslag jämväl
försummelse av vad i 32 § stadgas ansetts böra straffbeläggas. Där
tillämpning av straffskärpningsgrund ifrågakommer, synes denna, i mot -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

sats till vad fallet är enligt gällande sjölag, böra medföra strängare
straff vid den i 1 mom. av 292 § beskrivna, grövre förbrytelsen än i
andra fall.

Huvudstadgandet i 292 § skulle sålunda komma att avse företagande
under vissa omständigheter av sjöresa med ett uppenbarligen osäkert
fartyg, med höjdt ansvar i det fall att svårare sjöolycka härav uppkommit.
Den härför närmast ansvarige skulle alltjämt vara fartygets
befälhavare, men dessutom skulle redaren och vissa andra personer kunna
ställas till ansvar utöver vad numera gäller. Enligt kommittéförslaget
skulle vem som hälst kunna straffas för anstiftan eller annan medverkan
till berörda förbrytelse liksom för underlåtenhet att, såvitt det stått i hans
makt, hindra det veterligen osäkra fartyget att gå till sjöss. För sistnämda,
med straffansvar förbundna plikt torde kommittén, av motiverna
att döma, likväl hava förutsatt någon viss ställning till fartyget, som
givit befogenhet att med fartyget taga befattning. Kommerskollegium
har i sitt formulerade förslag fyllt denna lucka i affattningen men samtidigt
för straff på grund av anstiftan ^ eller delaktighet i befälhavarens
förbrytelse uppställt samma fordran på en viss ställning till fartyget
hos den i brottet delaktige.

I förevarande lagförslag har med anslutning till kommittéförslaget
givits uttryck åt den tanke, att anstiftan och annan delaktighet i befälhavarens
förbrytelse, när denna består i anträdandet av resa med ett
osäkert fartyg på sätt i 292 § 1 mom. beskrives, skulle kunna straffas
efter sjölagens specialbestämmelser, oavsett vem som anstiftat eller eljest
medverkat till brottet. Ävenledes har det uppfattats såsom en förpliktelse
att om möjligt hindra ett uppenbarligen osäkert fartyg att gå till
sjöss, men straff för uraktlåtenhet härutinnan jämlikt ifrågavarande lagrum
lärer icke med stöd av allmänna rättsgrunder kunna åläggas andra
än dem, som rättsligen äga att disponera över fartyget, det vill säga
redaren eller annan, som i dennes ställe har befattning med fartyget.
Samma ståndpunkt intages i sistberörda hänseende av den norska lagen
och i ett nyligen utarbetat finskt lagförslag.

Hvad angår fel eller brist, som inverkar på säkerheten, men som
icke föreligger under de i 292 § 1 mom. omförmälda omständigheter,
kan missförhållandet bero på redarens rättsstridiga förfarande, och i så
fall bör han därför straffas. Enär fartyget står under närmaste, omedelbar
uppsikt av befälhavaren, och då denne även enligt lagförslaget
skulle äga full rätt och plikt att vidtaga allt som för säkerheten erfordras,
jämväl utan redarens föreskrift, har bestämmelsen om redarens
ansvar i detta avseende bestämts så, att det skulle inträda, där fel

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 11 G.

eller brist i säkerheten berott på redarens positiva åtgörande. Åven
under fartygs resa kan det tänkas förekomma, att redaren rättsstridigt
påverkar befälhavaren i fråga om fartygets skötsel eller förande, och
har fördenskull, dels i 292 § insatts straff för sådant förfarande i de
avseenden, 32 § upptager, dels ock i 293 § bestämts straff för ett dylikt
förfarande av redaren i vissa andra fall.

Soni ett sista moment i §:n har från sjöfartssäkerhetskommitténs
förslag till lag om tillsyn å fartyg införts särskilt straff för överträdelse
av sådant av myndighet meddelat förbud, som i 6 § 3 mom. av lagförslaget
omförmäles.

Det nuvarande stadgandet om straff för vållande till sjöolycka på
grund av befälhavarens vårdslöshet eller försummelse har i förslaget
bibehållits såsom en t/cmsteförsummelse, dock med väsentliga förändringar
och tillägg. Här synes även, liksom vid 292 §, skäl förefinnas att begränsa
förutsättningen för lagrummets tillämplighet till sådan sjöolycka,
som är av större omfattning eller av svårare art. I nuvarande rättspraxis
har det visat sig en benägenhet att gent emot befälhavare och
styrman tillämpa 293 § så, att varje, även ett rent nautiskt fel, som
vållat sjöolycka, utan avseende å sjöolyckans art och omfattning betraktats
såsom »vårdslöshet eller försummelse i tjänsten». Detta förhållande
torde åtminstone till eu del hava sin förklaring däri, att särskild
straffpåföljd icke för närvarande finnes stadgad för förseelse mot sjövägsreglernas
föreskrifter. Oavsedt frågan, i vad mån förseelse mot de speciella
^ sjövägsreglerna bör bestraffas, lärer det emellertid få anses lämpligt
att giva 293 § en avfattning, som svarar mot vad lagrummet även i
dess nuvarande lydelse närmast torde hava avsett, nämligen att drabba en
förseelse av viss grövre art och med svårare följder.

I 296 § har, såsom ock skett i 306 §, gjorts ett tillägg, motiverat
av behovet för kommerskollegium att för sin ämbetsverksamhet äga
kännedom om däri omförmäld påföljd.

I 302 § förekommer allenast en redaktionsförändring, påkallad av
ändringarna i 87 §.

Enligt sjöfartssäkerhetskommitténs förslag till 311 §, som i detta
hänseende tillstyrkes av kommerskollegium, hava åtskilliga enligt sjölagen
brottsliga handlingar, som nu kunna åtalas av allmän åklagare
allenast efter angivelse, hänförts under allmänt åtal. Detta är fallet med

ao3 §.
Vållande till
sjöolycka.

296 och 306
§§■

Särskilda

rättsförluster.

302 §.

311 §.
Åtal.

314—321 §§.
Sjöförhör.

88 Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition Nr 116.

förledande till rymning eller visst främjande därav (299 §), övergivande
av fartyg i nöd (301 §) samt otillåtet medtagande av farligt gods (307 §),
vilka förseelser ansetts innebära sådan fara för säkerheten till sjöss, att
de borde vara underkastade allmänt åtal. Två ledamöter av kommittén
hava reserverat sig i denna del och yrkat bibehållandet av berörda
lagrum i oförändrat skick.

Vad de två sistnämnda handlingarna angår har i lagförslaget deras
beivrande ansetts böra tillhöra allmän åklagare utan målsägarens angivelse.
Beträffande förledande till och främjande av rymning synes det
åter så mycket mindre böra ifrågakomma att i detta samband göra
förändring i gällande lag, som man icke under utredningen påyrkat, att
själva rymningsbrottet skulle på samma sätt behandlas. Innehållet och
rättsverkningarna av arbetsavtalet till sjöss hava icke ansetts äga det
sammanhang med sjöfartssäkerheten, att de annat än i vissa avseenden
gjorts till föremål för utredning av sjöfartssäkerhetskommittén.

I 314—321 §§ förekomma sjölagens bestämmelser rörande proceduren
vid sjöförklaring samt vid sådan undersökning, som skall äga rum
efter inträffad sjöolycka.

De anmärkningar, som riktats mot vårt nuvarande undersökningsförfarande,
gälla huvudsakligen: den bristande kontrollen över att undersökning,
när den behöves, verkligen kommer till stånd; det ofullständiga
och olämpliga bestämmandet av de händelser, som påkalla en noggrann
undersökning; bristande insikter hos rättens sakkunniga biträden vid undersökningens
hållande; saknad av effektivitet i övrigt i själva utredningen.

Den bristande kontrollen över att undersökning verkställes torde i
första hand bero på det av sjöfartssäkerhetskommittén anmärkta förhållandet,
att sjöförklaring, med vars avgivande undersökningen är förbunden,
ofta nog icke kommer till stånd. Avgives emellertid sjöförklaring,
är den icke sällan, just med hänsyn till dess betydelse såsom bevismedel
för eller mot befälhavaren, så avfattad, att rätten har svårt att av dess
innehåll bedöma, huruvida omständigheterna i saken påkalla en undersökning,
vilket det helt och hållet ankommer på rätten att avgöra. I
fall behovet härav förbisetts av rätten, företages sålunda icke någon
undersökning, varav ofta blir följden, att kommerskollegium, som ju
även har befogenhet att föranstalta härom, icke genom protokoll från
rätten eller på annat tillförlitligt sätt erhåller kännedom om vad som
inträffat. För att råda bot härpå föreslås, att, med anslutning till sjöfartssäkerhetskommitténs
förslag såsom förut omförmälts, stadga skyldighet
för befälhavaren att vid straffpåföljd avgiva rapport till kommers -

KungI. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116.

kollegium respektive konsul, så att, därest ej undersökning kommer till
stånd i samband med sjöförklaring, vederbörande myndighet därigenom
blir satt i tillfälle att övervaka, att undersökning, i förslaget kallad sjöförhör,
därefter företages.

En annan brist i lagen förefinnes däri, att 317 §:ns beskrivning på
de slag av olyckor, som påkalla en mera ingående undersökning, är
otillfredsställande. Så skall nu en obetydlig grundstötning, därvid en
aldrig så obetydlig del av lasten kastats, samt en med minsta skada
förbunden kollision följas av den grundliga undersökning, som omtalas
i 317 §, varemot svårare eldsolycka, explosion och olyckshändelse, varav
svår kroppsskada följt, alldeles undandraga från utredning, därest ej
fartyget samtidigt förolyckats eller övergivits.

I överensstämmelse med vad som från kommittén föreslagits och av
kommerskollegium tillstyrkts åsyftar lagförslaget att, med ändring härutinnan,
giva bestämmelser om vad som här förstås med sjöolycka av
större omfattning eller av svårare art samt allenast för sådant fall påfordra
sjöförhör. Därjämte föreslås, att utredning genom sjöförhör må
verkställas i vissa förekommande fall av olycka eller sjukdom ombord,
även om dessa händelser icke kunna betecknas såsom sjöolycka.

Anmärkningarna mot själva utredningens effektivitet gälla först de
sakkunniga, som skola biträda rätten vid undersökningen, och arten av
deras verksamhet samt äro av beskaffenhet att i lika mån drabba proceduren
vid upptagandet av sjöförklaring, varför anmärkta brister jämväl
i sistberörda hänseende måste avhjälpas, om säkerhet skall vinnas
för att sjöförhör i samband med sjöförklaringen verkligen må komma
till stånd. Det har sålunda påvisats, att de som biträda rätten stundom
icke äro verkligt sakkunniga. Men även om de äro det, få de knappast
tillfälle att bruka sin sakkunskap, enär de icke på förhand äga kännedom
om ärendet och därför under dess handläggning icke kunna öva
inflytande på utredningen. För att på de nuvarande bestämmelsernas
grund söka avhjälpa dessa missförhållanden avser lagförslaget att stadga:

att minst en av de sakkunniga skall hava tjänstgjort som befälhavare
på handelsfartyg;

att förslag till val av sakkunniga skall årligen upprättas av handelsoch
sjöfartsnämnden i staden eller, där sådan nämnd ej finnes, av stadsfullmäktige
;

samt att de sakkunniga skola beredas möjlighet och hava skyldighet
att före rättens sammanträde taga del av handlingarna, lämna rättens
ordförande en skriftlig framställning av saken från teknisk synpunkt
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 80 höft. (Nr 116.) 12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Ilo''.

ävensom muntligen vid sammanträdet giva honom nödiga upplysningar
och genom honom framställa frågor till parter och inkallade personer.

Beträffande det ovannämnda förslaget till sakkunniga ntgår dock
icke lagförslaget från sjöfartssäkerhetskommitténs mening, att rätten
skulle vara bunden härav, då det fåtal kandidater, som ett sådant förslag
kan uppställa, synts skola alltför mycket binda rätten vid dess val.

Slutligen vill lagförslaget göra det möjligt att vid upptagande
av sjöförklaring och sjöförhör föra en starkare processledning från rättens
ordförandes sida än nu är fallet och att införskaffa ett större och
mera tillförlitligt material. Såsom förhållandena nu äro, beror utredningen
till väsentlig del av vilka personer befälhavaren medtager för att lämna
upplysningar. Detta synes böra ändras därhän, att rätten erhåller
processuella tvångsmedel till sitt förfogande för att få personer hörda
och utredningsmaterial införskaffat. Böter och viten synas böra i sådant
avseende komma till användning, samt stadgande därom i nu berörda
sammanhang givas (kommittén har däremot inryckt dylika bestämmelser
i 288 §). Vad särskilt angår sjöförhör skulle rätten dessutom enligt
lagförslaget uttryckligen berättigas att, på sätt den finner för gott att
bestämma, anställa syn å fartyget eller å för utredningen behövliga föremål.
Protokoll över förhöret skulle efter utredningens avslutande insändas
till kommerskollegium. Motsvarande bestämmelser föreslås i tilllämpliga
delar gälla sjöförhör å utrikes ort.

Genom en dylik anordning torde det bliva möjligt för kommerskollegium,
åklagare och tillsynsmän att inom respektive områden övervaka
fartygen med hänsyn till deras säkerhet samt vidtaga de åtgärder,
vilka må i det speciella fallet finnas påkallade. Vad särskilt angår
eventuellt åtal, skulle det dock, därest en särskild sjöåklagare för riket
inrättas i enlighet med sjöfartssäkerhetskommitténs förslag, allenast lända
till förvecklingar att, såsom kommittén föreslagit, i 318 § stadga skyldighet
för rätten att kalla »vederbörande allmänna åklagare». Det bör
vara tillräckligt att om blivande sjöförhör underrätta denne, och bestämmelse
härom torde lämpligen ingå bland övriga föreskrifter om vissa
personers inkallande eller underrättande, till följd varav den nuvarande
318 § kan ur lagen utgå.

Då tiden för lagens trädande i kraft enligt lagförslaget bestämts till
den 1 januari 1914, har det i allmänhet ansetts obehövligt att däri införa
några övergångsbestämmelser, ehuru på sätt förut anmärkts, dylika bestämmelser
i olika hänseenden lära bliva av nöden i de tilltänkta administrativa
föreskrifterna. Stadgandet om förbud mot minderårigs användande
i skeppstjänst har likväl, på sätt skett i lagen om arbetar -

Kungl. 3Iaj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

skydd, icke gjorts tillämpligt beträffande minderårig, som vid tiden för
lagens i kraftträdande användes i dylikt arbete».

Föredraganden uppläste härefter det omförmälda förslaget till lag
om ändring i vissa delar av sjölagen, av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar, samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget
måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag
av protokollet inhämtas.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna
bifall.

Ur protokollet:
Hjalmar Nyman.

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition Nr 116.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av sjölagen.

Härigenom förordnas, med upphävande av 318 § sjölagen, dels att
överskriften till tolfte kapitlet sjölagen skall erhålla lydelsen »ansvarsbestämmelser»,
dels att 6, 26, 32, 35, 37, 40, 43—45, 52, 70, 71, 80,
87, 90, 96, 108, 285, 288, 289, 292,293, 296, 302, 306, 311, 314—317,
310 321 samt 323 §§ samma lag skola erhålla följande ändrade lydelse:

6 §•

1 inom.. Fartyg skall, när det till sjöfart nyttjas, vara i sjövärdigt
skick, behörigen utrustat samt försett med nödiga anordningar till de
ombordvarandes skydd mot olycksfall och ohälsa.

Vid arbetes utförande skola fartygs inrättningar och redskap erbjuda
tillräcklig säkerhet till förekommande av olycksfall och ohälsa.

Bostäder ombord å fartyg skola vara tillräckliga och lämpliga.

Då fartyg till sjöfart nyttjas, skall det vara bemannat på ett befryg&au<fe
sätt; och må i intet fall för resa, som under vanliga förhållanden
kräver mer än tolv timmars oavbruten gång eller eljest är
sådan, att skeppstjänsten måste uppdelas på skift, fartyget hava mindre
däcksbesättning än som jämte befälet är i vardera av två vakter tillräcklig
för skeppstjänsten å däck, medan fartyget är i gång, ej heller,
om det är maskindrivet, mindre maskinbesättning än som jämte befälet
är i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten i maskinen
under fartygets gång.

För resa skall fartyg vara så lastat eller barlastat, att säkerheten
för fartyg, liv eller gods ej äventyras. Till utvisande av fartygs minsta

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 116.

tillåtna fribord skall visst lastmärke finnas anbragt å fartyg, som nyttjas
till handelssjöfart eller resandes _ fortskaffande i fart till eller från andra
orter utom riket, än de vid Östersjön belägna samt orter i Danmark
och Norge på denna sidan om Skagen och Lindesnäs. Vad nu sagts
om anbringande av visst lastmärke, skall ej gälla i fråga om utländska
fartyg, med mindre Konungen det förordnar.

Närmare föreskrifter om vad i förenämnda avseenden skall iakttagas,
så ock särskilda bestämmelser rörande passagerar- och utvandrarfartyg,
utfärdas av Konungen. I vilken mån dylika föreskrifter och
bestämmelser må hava tillämpning å utländska fartyg, ankommer på
Konungen att bestämma.

2 mom. Fartyg är i de avseenden, varom sägs i 1 mom., underkastat
tillsyn av särskilda tillsynsmyndigheter i enlighet med vad Konungen
förordnar.

3 mom. Förefinnes i avseende, varom sägs i 1 inom., fel eller brist
av sådan beskaffenhet, att nyttjande av fartyget eller av dess inrättningar
eller redskap är förenat med uppenbar fara för fartyg eller
gods eller för ombordvarandes liv eller hälsa, äger vederbörande tillsynsmyndighet
i erforderlig utsträckning förbjuda nyttjandet, intill dess
missförhållandet blivit undanröjt.

4 mom. Där myndighet, som utfärdat förbud, varom i 3 mom.
förmäles, finnes hava saknat tillräcklig anledning till förbudets utfärdande,
vare kronan skyldig ersätta den kostnad, skada och förlust, som
genom förbudet vållats redare eller annan. Talan om sådan ersättning
skall genom stämning anhängiggöras inom två år från den dag, då förbudet
meddelades, eller vare talan mot kronan förfallen. Vad kronan nödgats
utgiva, söke kronan åter av den felande i mån av befogenhet.

5 mom. Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt
ej allenast när iståndsättning är omöjlig eller, där iståndsättningen måste
äga rum å annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan jämväl i det
fall, att fartyget icke är värt att iståndsättas. Uppstår fråga, huruvida
fartyg efter timad skada bör anses vara iståndsättligt eller icke, skall
yttrande därom avgivas av besiktningsmän, utsedda på sätt 41 § bestämmer.
Innan sådant yttrande avgives, skall, när besiktning sker
inom riket, den nationalitetshandling eller det i 4 § omförmälda hemortsbevis,
varmed fartyget må vara försett, avlämnas till besiktningsmännen;
och åligge det dem, därest fartyget förklaras icke vara iståndsättligt,
att ofördröjligen till kommerskollegium insända avskrift av det avgivna
yttrandet jämte handling som nyss nämnts ävensom handling, utvisande,
att de äro behörigen utsedda.

Kwigl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

26 §.

Befälhavaren skall, innan resa anträdes, tillse, att fartyget är i
samtliga de avseenden, som i 6 § 1 mom. omförmälas, i behörigt skick
för resan.

Därvid skall han särskilt tillse, att fartyget är tillräckligen försett
med proviant, vatten och läkemedel samt, där fartyget är maskindrivet,
med bränsle eller vad eljest till maskinkraftens frambringande
erfordras och med övriga för maskinens drift nödiga ämnen, ävensom att
nödiga signalapparater, bärgnings- och eldsläckningsredskap, sjökort, seglingsbeskrivningar,
fyrlistor, nautiska tabellverk samt nautiska publikationer
och instrument finnas ombord.

Befälhavaren åligger jämväl att tillse: att ej större last intages, än
fartyget kan bekvämligen bära och rymma; att fartyget är vederbörligen
försett med lasfmärke, där sådant är föreskrivet, och att fartyget i intet
fall lastas djupare än som angives genom det lastmärke, som må vara
tillämpligt; att gods, som inlastas, behörigen stuvas; att fartyget är
försett med allt vad till lastens betryggande erfordras, såsom garnering,
stöttor, underlag, skott och surrningar, samt att skeppsluckorna behörigen
tillslutas och skalkas. Kan däckslast lämpligen föras, skall den
vara försedd med nödiga stöttor och, där så erfordras, med mantäta
vandringsrelingar. Den må icke belamra båtar eller andra bärgningsredskap,
styrledningar, nedgångskappar, vattenportar, förhalningsvinschar
eller ankarspel eller vara så anbragt, att den väsentligen försvårar fartygets
manövrering. Den må icke vara större, än att fartjrget vid avgång
från hamn ligger utan slagsida, orsakad av däckslastens övervikt,
och icke heller skäligen kan antagas bliva rankt under resan.

Har fartyget barlast, skall befälhavaren tillse, det barlasten är
lämplig och tillräcklig samt så anbragt, att den icke må förskjuta sig
under resan.

Befälhavaren skall ock tillse: att fartyget i lastrum och där det eljest
må vara behövligt tätas så, att last- eller barlast icke kan oklara befintliga
länsanordningar; att, där fartyget för last av spannmål eller
annan last, som har benägenhet att förskjuta sig, det förses med säkra
skott eller andra anordningar till förekommande av lastens förskjutning;
samt att, om fartyget för last, som i annat avseende kan medföra fara
för fartyg eller gods eller för ombordvarandes liv eller hälsa, behövliga
försiktighetsåtgärder vidtagas.

Vid utövningen av den tillsyn, som ovan sägs, skall befälhavaren
iakttaga de närmare föreskrifter, vilka med stöd av 6 § 1 mom. må
vara meddelade.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

32 §.

Befälhavaren skall jämväl under resa göra vad i hans makt står
för att hålla fartyget i sjövärdigt skick.

Honom åligge att tillse: att vaktmanskap finnes å däck; att, när
fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats, sjövakt
hålles; att behörig utkik hålles; att icke såsom utkiksman eller såsom
rorsman nyttjas den, som saknar normalt färgsinne; att behörigt vaktbefäl
ständigt för kommandot ombord; att båtar och andra bärgningsredskap.
eldsläckningsanordningar, lod och lodapparater äro klara till omedelbart
bruk; att nödiga ortbestämningar och deviationsbestämningar företagas;
samt att lodning verkställes, då sådan av förhållandena påkallas, särskild t
i tjocka.

Har fartyget grundstött eller har eljest någon händelse inträffat,
varav skada kan antagas hava uppstått, åligge befälhavaren att, så snart
undersökning kan äga rum, därom foga anstalt.

35 §.

Å alla sådana segelfartyg och sjögående pråmar, vilka äga en
dräktighet av femtio ton eller därutöver, så ock å alla maskindrivna
fartyg skall, när de avgå till eller från andra orter utom riket, än de vid
Östersjön belägna samt orter i Danmark och Norge på denna sidan om
Skagen och Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å maskindrivna fartyg skall
dessutom, såsom bihang till skeppsdagboken, föras särskild maskindagbok.

Vad i denna lag stadgas om dagbok gäller uti tillämpliga delar
jämväl maskindagboken.

Skepps- och maskindagböckerna, vilka upprättas efter av Konungen
fastställda formulär, tillhandahållas av sjömanshusen i riket.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna uppgifter införas om allt, som
under resan förefaller och varom kännedom kan vara till nytta för redare,
lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt kan vara beroende
av resans utgång. Däri bör sålunda antecknas:

1) när besättningen inträder i tjänst och därifrån avgår samt bemanningen
vid avgång från hamn; när proviant och vatten tagas ombord
samt vattenförrådets mängd vid avgång från hamn; när lastning eller
lossning börjar och slutar, eller arbetet avbrytes, samt huru mycket för

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

varje dag inlastas eller lossas; när barlast intages, dennas beskaffenhet
och ungefärliga vikt samt huru den är anbragt, ävensom de anordningar,
som vidtagits för att hindra dess förskjutning; om och i vilken utsträckning
främmande arbetsbiträde användes; fartygets djupgående för
och akter samt fribord, då det lämnar hamn, så ock i allmänhet det
skick, vari fartyget och dess redskap befinnas; lastens ungefärliga rymd
eller vikt och förläggning samt dess beskaffenhet och tillstånd, ävensom
när däckslast intages, dennas mängd samt höjd och fördelning å däcken;
huruvida fartyget vid avgång från hamn eller under resan har slagsida,
vilket i sådant fall skall i grader, styrbord eller babord, tillika med anledningen,
antecknas minst en gång dagligen; kompassernas justering
och därvid befunna deviation samt dag för dag utförda deviationsbestämningar;
när fartyget avgår från och ankommer till eller förflyttas inom
hamn, med angivande av huruvida och i vilken utsträckning främmande
hjälp därvid användes; vind och väderlek, barometerstånd, strömsättning,
kurser, fart, segelföring och tillryggalagd väglängd; lyktföring med
angivna tider; lödningar, päjlingar och observationer samt de för varje
dygn gjorda ortbestämningar, allt med noggrannt angivande av tid; den
ortstid, efter vilken tiden ombord under dygnet räknas; när och var
lots tages ombord och lämnar fartyget; när och på vilken plats utkiksman
är tillsatt; huru ofta pumpning äger rum, huru länge varje gång
därmed fortsättes och vilken arbetsstyrka därvid användes samt vilken
vattenhöjd iakttages vid pumparna ävensom i pikar, lastrum och tankar;
när kölrent göres; reparationer och underhållsarbeten, utförligt angivna;
besiktningar; när övning företages med bärgningsredskapen och vari
sådan övning består;

2) när skeppsråd hålles, de därvid yttrade meningar och de beslut,
befälhavaren fattar; börande de, vilka med befälhavaren deltagit i skeppsrådet,
med sin underskrift bestyrka anteckningens riktighet;

3) när någon av skeppsfolket eller någon i skeppsarbete eller såsom
passagerare ombordvarande skadas, insjuknar eller dör, börande, då någon
skadas, omständigheterna därvid utförligt angivas; när någon av besättningen
rymmer; när och av vilken anledning befälhavaren finner nödvändigt
att föreskriva sådan nedsättning eller omväxling i besättningens
kost, som i 45 § sägs; när någon begår brott eller gör sig skyldig till
fel eller försummelse i tjänsten, samt vad vid förhör, som med anledning
härav hålles, förekommer;

4) när ofall träffar fartyg eller last, under angivande tillika av
anledningen till olyckan, därmed sammanhängande omständigheter samt
den åtgärd, som vidtages.

I maskindagboken skall uppgivas förrådet vid fartygets avgång från

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

hamn av bränsle eller vad eljest för maskinkraftens frambringande erfordras
ävensom av övriga för maskinens drift nödiga ämnen, förbrukningen
för varje dygn av samtliga dessa ämnen samt eljest allt, som
rör maskinens gång och skötsel. Anteckningar skola där särskilt göras
om maskinens slagantal per minut, om länsrörs och ventilers beskaffenhet,
om tankars fyllning och länsning, om pumpning med maskinpumpar
av fartyget, dess pikar, lastrum, tankar och övriga rum, om
maskinmanöver och tiden härför; när ofall träffar maskineri eller annan
ledning än styrledning, omständigheterna därvid samt den åtgärd, som
med anledning därav vidtages; när kobent göres inom maskin- och
pannrum; besiktningar å maskineri jämte beskrivning av underhålls- och
reparationsarbeten.

Vid angivande av tid i maskindagboken skall följas samma ortstid,
som användes i skeppsdagboken.

40 §.

Inträffar, medan fartyg till sjöfart nyttjas, någon händelse, som
vållar skada å fartyg eller last eller som skäligen kan antagas hava
sådan skada till följd, eller har genom olyckshändelse någon av besättningen
eller någon ombordvarande person ljutit döden eller lidit svårare
kroppsskada, eller har till följd av sammanstötning med annat fartyg
eller annat föremål å detta timat sådan skada eller otycka, som nyss är
sagd, eller har någon av besättningen begått självmord, eller har ombord
yppats ett flertal fall av smittosam sjukdom eller något fall av skörbjugg,
beri-beri eller förgiftning, åligger det befälhavaren dels att inom riket
till kommerskollegium eller utom riket till närmast varande svenske konsul
ofördröjligen avgiva skriftlig rapport om händelsen, dels ock att,
så snart ske kan, angående händelsen avgiva sjöförklaring.

I rapporten, som upprättas enligt ett av kommerskollegium fastställt
formulär, vartill blankett av sjömanshus och av svensk konsul tillhandahålles,
skall lämnas en utförlig framställning av den timade händelsen och
av vad som kan tjäna till ledning för bedömandet av orsakerna därtill.
Finnes å fartyget förd dagbok i behåll, skall rapporten innehålla fullständig
avskrift av vad däri angående händelsen antecknats.

Inom riket avgives sjöförklaring inför rådstuvurätt i stapelstad; och
skall befälhavaren hos rättens ordförande anmäla sig till förklarings avgivande.
Sådan anmälan skall göras skriftligen med uppgift å hela besättningen
och de personer, vilka antagas kunna lämna upplysning i saken,
ävensom, såvitt ske kan, å de personer, vilka saken kan angå eller
deras ombud, samt vara åtföljd av avskrift av den ovannämnda rapporten.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 80 käft. (Nr 116). 13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

A utrikes ort avgives sjöförklaringen inför den myndighet, som
därstädes är behörig att upptaga sådan, eller ock, efter anmälan, i den
ordning, som ovan sagts, inför svensk konsul; åliggande det i varje fall
befälhavaren att för svenske konsuln å orten, eller, om där icke finnes
sådan tjänsteman, för den svenske konsul, som under resan först anträffas,
uppvisa dagboken och å densamma taga konsulns intyg om
uppvisandet.

43 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhavaren pliktig att göra allt vad
i hans makt står för dess bevarande och de ombordvarandes räddning
samt må icke övergiva fartyget, så länge hopp om dess räddning finnes.
År räddning omöjlig och faran så hotande, att han nödgas övergiva
fartyget, åligge honom att i synnerhet sörja för dagbokens och skeppshandlingarnas
bevarande ävensom att draga försorg om bärgning av
fartyg och gods och att därtill söka anskaffa nödigt biträde.

Åger bärgning rum, har befälhavaren att leda bärgningsarbetet,
där icke sådant genom ortens lag är honom förbjudet eller genom avtal
om bärgningen förhindras. Över allt, som bärgas, så ock över antalet
av manskap, som vid bärgningen och vid godsets forsling till upplagsstiille
medverkar, samt det därvid utförda arbete före befälhavaren, själv
eller genom styrmannen, noggranna anteckningar; vare och skyldig att
granska och genom sin påskrift till riktigheten bestyrka alla för bärgningen
avgivna kostnadsräkningar.

Befälhavaren läte, så snart ske kan, anordna besiktning, i den
ordning 41 § bestämmer, av fartyget och av det bärgade godset och
sörje för att detta sättes under lämplig vård.

44 §.

Befälhavaren skall behandla sina underordnade så, som en god husfader
anstår, och vid anordnande av det arbete, som erfordras, taga
hänsyn, så vitt ske kan, till envars ställning i tjänsten samt tillse, att
besättningen beredes tillfälle till nödig sömn och vila. Kroppslig aga
må han ej tilldela någon.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Hd.

45 §.

1 mom. Befälhavaren skall tillse, att besättningen erhåller god och
tillräcklig kost i enlighet med den för besättningar å svenska handelsfartyg
fastställda spisordning. Finner befälhavaren under resa nödvändigt
att nedsätta kosten, äge han rätt därtill; dock skall besättningen
därför undfå skälig ersättning, vilken i händelse av tvist bestämmes av
skiljemän. Befälhavaren äge jämväl att med avseende på klimat och
hälsoförhållanden föreskriva lämplig omväxling i kosten. Dock må besättningens
rätt därigenom icke inskränkas.

Åger utvikt av proviant rum, må befälhavaren ej förvägra besättningen
att kontrollera utvikten.

Befälhavaren må icke övertaga besättningens kosthåll på entreprenad.

2 mom. Befälhavaren skall tillse, att de bostäder ombord å fartyget,
vilka äro avsedda för därå anställda personer, hållas i behörigt
skick.

62 §.

Befälhavaren skall under resans fortgång giva redaren underrättelse
om de åtgärder av vikt, som befälhavaren vidtagit eller anser erforderliga
för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, om resans förlopp,
därunder slutna avtal och ingångna förbindelser samt angående allt,
varom kännedom eljest kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärder
av vikt vidtagas, bör han, där omständigheterna det medgiva, inhämta
föreskrift av redaren själv eller det ombud, denne anvisat. Erfordras
penningar för fartygets behov och kan icke redarens föreskrift avvaktas,
åligge befälhavaren att till medlens anskaffande anlita den utväg, som
för redaren är förenad med minsta uppoffring; ej må han utan i yttersta
nödfall föryttra något av lasten.

Huruledes bevis om inteckningsåtgärd må biläggas skeppshandlingarna,
därom förordnar Konungen.

70 §.

Såsom sjöman må ej här i riket anställas annan än den, som, enligt vad
genom intyg från legitimerad läkare utvisas, icke är behäftad med sådant

100

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116.

fel på hörsel eller synförmåga eller eljest sjukdom lyte eller skada, som
gör honom oduglig att sköta den tjänst, anställningen avser, eller med
smittosam venerisk sjukdom eller med annan sjukdom, som medför fara
för den övriga besättningen.

Minderårig under fjorton år må ej i skeppstjänst anställas, ej heller
må i eldartjänst användas den, som icke uppnått sexton års ålder.

§•

Envar av besättningen skall, sedan han blivit förhyrd, av befälhavaren
förses med motbok, däri införes uppgift å den resa eller den
tid, för vilken sjömannen blivit förhyrd, hans blivande befattning ombord
samt den hyra och den övertidsersättning, som betingats; är hyran
bestämd till visst belopp för resa, skall i motboken anmärkas, huru
lång tid antages åtgå till resan, och skall denna anteckning lända till
efterrättelse vid beräkning av hyra i de fall, då sådan, jämlikt de här
nedan givna bestämmelser, bör beräknas för viss tid.

80 §.

Maskinisten åligge särskilt att hava tillsyn å fartygets samtliga
ångpannor och maskiner, å fartygsskrovet inom maskin- och pannrum
med därtill hörande fasta kolboxar och tunnlar, ävensom å läns-, belysnings-
och andra ledningar ombord med undantag av styrledning, samt
att ansvara för deras behöriga drift och skötsel, varjämte på honom
ankomme att efter befälhavarens föreskrift anskaffa den för sådant
ändamål erforderliga personal. Han skall ock utöva uppsikt över maskinpersonalen
och hålla tillsyn över de för denna personal avsedda bostäder.

Han före maskindagboken under befälhavarens tillsyn och vare ansvarig
för dess riktighet.

När inom del av fartyget, som står under maskinistens tillsyn, ofall
inträffar eller fel förmärkes, underrätte han därom ofördröjligen befälhavaren.

101

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116.

Rekvisition av bränsle och ancha för maskinens drift nödiga ämnen
skall han, efter befälhavarens föreskrift, i god tid före resans början
avlämna till denne.

87 §.

År fartyget icke i sjovärdigt skick för den resa, som därmed skall
företagas, eller är det så bristfälligt utrustat eller så illa bemannat
eller så hårt eller olämpligt lastat eller så olämpligt barlastat, att lifsfara
för de ombordvarande kan antagas därigenom uppkomma under resan,
eller äro skeppsfolkets bostäder vid resans början uppenbart hälsofarliga,
och underlåter befälhavaren att vidtaga de åtgärder, som erfordras för
undanröjande av förefintliga fel och brister, äge besättningen rätt att
erhålla entledigande.

Gör mer än halva antalet av besättningen hos befälhavaren framställning
om att, för utrönande'' av något eller några av de här ovan
omförmälda förhållanden, syn måtte företagas, åligge det befälhavaren
att anhålla om förrättande av syn, inom riket hos vederbörande tillsynsmyndighet
och utom riket hos svensk konsul. Finnes å utrikes ort,
där fartyget befinner sig, icke svensk konsul, må ansökning om syn ske
hos närmast varande svenske konsul, eller läte befälhavaren syn verkställas
av två ojäviga, sakkunniga män, vilka befälhavaren själv tillkallar.

Efterkommer befälhavaren icke framställningen, äge sjöman rätt
att bliva entledigad samt att erhålla hyra och reseersättning som i 86
§ sägs.

90 §.

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

skadad sjöman å utländsk ort, skall han överlämna honom till svensk
konsul eller, om sådan tjänsteman där icke finnes, annorledes sörja för
att han erhåller lämplig vård.

Sjöman, som eljest, medan han är i tjänst, varder sjuk eller skadad,
njute full hyra ävensom sjukvård på redarens bekostnad så länge han
är kvar i tjänsten; varder han entledigad, erhålle han hyra till dess
han avmönstras eller, om avmönstring icke äger rum, till den dag, då
fartyget går vidare, ävensom sjukvård på redarens bekostnad under fyra
veckor, räknade från den dag, då hans rätt till hyra upphörde.

Har. befälhavare å ort, där svensk konsul ej finnes, nödgats för
svensk sjömans sjukvård gorå utgift, som, enligt vad ovan är sagt, icke
ålegat redaren, eller förskjuta mer, än denne ålegat; äge redaren därför
undfå ersättning av allmänna medel.

96 §.

Därest i hamn sjömans arbetstid, med undantag för arbete i nöd eller
efter sjöskada, som träffat fartyget, eller för dess förtöjning eller säkerhet
i övrigt, överstiger tio timmar om dygnet samt inom tropikerna nio timmar
om dygnet, skall han åtnjuta särskild ersättning för det på övertid
utförda arbetet, vilken ersättning icke må sättas lägre per timme än
att den utgör: för däcks- och maskinbefäl en halv procent av månadshyran
samt för envar av den övriga besättningen 0,8 procent av medeltalet,
såvitt angår däcksbesättningen, av dess samtliga månadshyror, samt,
såvitt angår maskinbesättningen, av dennas samtliga månadshyror.

Finner befälhavare i trängande fall nödigt att å söndagar eller
andra här i riket brukliga helgdagar ålägga besättningen att i hamn
utföra arbete, som icke, enligt vad ovan sägs, berör fartygets säkerhet,
erhålle envar, som deltager i arbetet, likaledes ersättning efter ovan angivna
grunder.

Gör sjöman i hamn nattvakt, utan motsvarande fritid om dagen,
vare lag samma.

Vad ovan är stadgat skall ej äga tillämpning å fiskefartyg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

103

108 §.

De å fartyget anställda personer, vilka ej höra till den egentliga
besättningen, vare skyldiga att hörsamma befälhavarens föreskrifter med
avseende på ordning och skick ombord ävensom att förrätta det arbete,
befälhavaren för fartygets säkerhet finner nödigt att ålägga dem. Åro
de antagna av redaren eller befälhavaren, tillkomme dem samma rättigheter
som besättningen; dock skola bestämmelserna i 96 § beträffande
övertidsersättning icke å sådana personer äga tillämpning.

Vad i 81, 101 och 102 §§ är stadgat med avseende å besättningen
skall ock lända till efterrättelse med avseende å övriga ombord anställda
personer.

285 §.

Anställer eller använder redare eller befälhavare sjöman i strid mot
bestämmelserna i 70 §, vare straffet böter från och med tio till och med
femhundra kronor. Har anställande eller användande av minderårig skett
med hans faders eller målsmans vetskap och vilja, vare jämväl fadern
eller målsmannen förfallen till böter, högst tjugu kronor.

Anställer redare eller befälhavare sjöman för tid, under vilken denne
veterligen är förbunden att tjäna å annat fartyg, straffes med böter,
högst tvåhundra kronor.

288 §.

För underlåtenhet att i fall, som i 6 § 5 mom. omförmäles, till
besiktningsmän överlämna fartygs nationalitetshandling eller hemortsbevis,
straffes den, som innehar handlingen eller äger däröver förfoga,
med böter.

Försummar befälhavare att, när händelse inträffat av sådan beskaffenhet,
som i 40 § sägs, därom avgiva rapport eller att anmäla sig för
sjöförklaring på sätt i samma § stadgas, dömes till böter.

Befälhavare, som underlåter fullgöra honom enligt 87 § sista stycket
åliggande skyldighet i fråga om däri omförmäld rapport, straffes med böter,
högst tvåhundra kronor.

289 §.

Missbrukar befälhavare den i 101 § honom medgivna tvångsrätt,
eller tilldelar han sjöman bestraffning utan laga skäl eller utan iaktta -

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

gande av den ordning, som i 103 § är föreskriven, eller ålägger han
strängare straff, än 102 § föranleder, eller missbrukar han den rätt att
taga sjöman eller passagerare i förvar, som i 47 § omförmäles, eller
åsidosätter han något av vad i 45 § är stadgat rörande hans befattning
med besättningens kost och bostäder ombord å fartyget, eller behandlar
han sjöman med onödig hårdhet; straffes med böter, där ej
gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

292 §.

1 mom. Har befälhavare, utan att nödtvång därtill föranlett, gått
till sjöss med fartyg, som haft sådana brister till skrov, maskin eller
utrustning eller som varit så illa bemannat eller så hårt eller olämpligt
lastat eller så olämpligt barlastat, att han bort inse, att resan var förbunden
med uppenbar fara för dem, som voro ombord, straffes med
fängelse i högst ett år eller böter från och med etthundra till och
med femtusen kronor.

2 mom. Föreligger annorledes än i 1 mom. är sagdt å fartyg, när
det till sjöfart nyttjas, fel eller brist i avseende, varom i 6 § 1 mom.
förmäles, och har befälhavaren härutinnan åsidosatt den tillsynsplikt,
som enligt 26 § åligger honom, eller har han uraktlåtit att iakttaga
något av vad enligt 32 § är honom ålagt, straffes med böter till och
med ett tusen kronor.

Till enahanda straff dömes redare eller annan, som å redares vägnar
haft befattning med fartyget, där fel eller brist, varom nyss sagts, berott
på hans åtgärd, eller något av vad enligt 32 § skall iakttagas blivit på
grund av hans åtgärd åsidosatt.

3 mom. Vållas genom åtgärd eller försummelse, som ovan sagts,
sjöolycka av större omfattning eller svårare art, må i fall, varom i 1 mom.
förmäles, till fängelse i högst två år, samt i det i 2 mom. omförmälda
fall till fängelse i högst ett år dömas, där ej gärningen efter allmän lag
bör beläggas med strängare straff.

4 mom. Överträder redare, befälhavare eller annan förbud, varom
sägs i 6 § 3 mom., straffes med böter från och med etthundra till och
med femtusen kronor.

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

293 §.

År befälhavare genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten, på
annat sätt än i 292 § sägs, vållande till sjöolycka av större omfattning
eller svårare art, straffes med böter eller med fängelse i högst ett år,
där ej gärningen efter allmän lag bör beläggas med strängare straff.

Lag samma vare, om redare eller annan, som å redares vägnar
haft befattning med fartyget, i annat avseende än i 292 § sägs vidtagit
sådan åtgärd beträffande fartygets skötsel eller förande, att därav vållats
sjöolycka, som nyss sagts.

296 §.

Befälhavare, som så förbrutit sig, som i 287, 289, 290, 291, 292,
293 eller 294 § sägs, må, där omständigheterna äro synnerligen försvårande,
för viss tid eller för alltid dömas förlustig sådan rättighet att
föra fartyg, för vars utövande särskilda villkor äro stadgade.

Om sådan påföljd skall domstolen ofördröjligen underrätta kommerskollegium.

302 §.

Har sjöman påkallat syn å fartyg, på sätt i 87 § sägs, och finnes
vid företagen syn, att de uppgifter, som föranlett synen, saknat rimlig
grund, dömes till böter, ej under femtio kronor, eller till fängelse i högst
två månader. Har sjömannen härvid handlat i uppsåt att bereda sig eller
annan fördel eller att göra skada, må till straffarbete i högst två år
dömas.

306 §.

År sjöman genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållande
till sjöolycka, straffes så, som i 293 § om befälhavare sägs. År den
skyldige styrman eller maskinist, må han, där omständigheterna äro
synnerligen försvårande, tillika förklaras för viss tid eller för alltid förlustig
rättigheten att i dylik beställning nyttjas, där för sådan rättighets
utövande särskilda villkor äro stadgade.

Om sådan påföljd skall domstolen ofördröjligen underrätta kommerskollegium.

311 §.

Brott, som i 285, 289, 290, 297, 298, 299, 300, 302, 303 eller 308
§ omförmäles, må ej åtalas av allmän åklagare, utan att målsägande
Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. 80 käft. (Nr 116.) 14

106

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 116.

angivit brottet till åtal; skall brottet straffas efter allmän lag, lände till
efterrättelse vad sådan lag stadgar i fråga om rätt till åtal.

314 §.

Dessa sakkunniga, av vilka minst en bör hava utövat tjänst såsom
befälhavare å handelsfartyg, skola före utgången av varje år, med tjänstgöringsskyldighet
för det följande, utses av rätten, efter det handelsoch
sjöfartsnämnden i staden, eller, där sådan nämnd ej finnes, stadsfullmäktige,
härtill upprättat förslag, upptagande minst fem personer.
För att i de sålunda utseddas ställe, vid inträffat förfall, biträda skola
två suppleanter utses; uppstår hinder jämväl för dem, äge rätten för
varje särskilt fall tillkalla andra.

De sakkunniga njute ersättning av allmänna medel till belopp, som
Konungen bestämmer.

De särskilda ledamöterna njute ersättning till belopp, som Konungen
bestämmer; skolande denna ersättning av endera parten eller av parterna
gemensamt gäldas, efter tv rätten, enligt de i 21 kap. rättegångsbalken
stadgade grunder, prövar skäligt.

315 §.

När anmälan skett på sätt i 40 § är stadgat om sådan händelse,
som där omförmäles, sammanträde rätten, så snart ske kan, till sjöför -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

107

klaringens upptagande. Till sammanträdet inkalle ordföranden befälhavaren,
med förständigande att medhava alla de personer av besättningen,
som antagas kunna lämna upplysning i saken, ävensom att förete
dagboken i huvudskrift, där den finnes i behåll. Ordföranden äge jämväl
till förhör särskilt inkalla vissa personer av besättningen ävensom
andra, som antagas kunna lämna upplysning i saken, samt underrätte,
senast dagen förut, genom kungörelse i en i orten utkommande tidning
och, där så ske kan, genom särskilt meddelande de personer, vilka
saken kan angå, eller deras ombud om tiden för sammanträdet ävensom
var och när den om händelsen ingivna anmälan med därtill hörande
handlingar finnes tillgänglig. År saken av beskaffenhet att påkalla sjöförhör,
underrätte ordföranden ofördröjligen vederbörande åklagare samt,
där så erfordras medelst telegram, kommerskollegium om tiden för sammanträdet.

De sakkunniga åligge att taga del av de anmälan bilagda handlingarna
samt att för rättens ordförande före sammanträdet skriftligen
angiva de förhållanden, om vilka från sjöteknisk synpunkt med avseende
å olyckans art upplysningar påkallas.

316 §.

Vid sjöförklarings upptagande skola först befälhavaren och därefter
de till upplysning i saken inkallade eller eljest för sådant ändamål närvarande
personer var för sig avgiva en såvitt möjligt sammanhängande
berättelse angående händelsen; där någons berättelse är ofullständig,
otydlig eller obestämd, bör rätten genom lämpliga frågor söka erhålla
säker upplysning om vad han verkligen erfarit angående händelsen.
De sakkunniga äga att under förhörets gång lämna rätten nödiga upplysningar
för sakens bedömande ur sjöteknisk synpunkt och må genom
rättens ordförande till personer, som höras, framställa frågor angående
sådant, som kan bidraga till utredning i ärendet. Sedan samltiga berättelser
avgivits, böra, där ej laga hinder finnes möta eller rätten eljest
med avseende å sakens omständigheter finner edgång ej böra äga rum,
de till upplysning i saken inkallade eller eljest för sådant ändamål närvarande
personer sina berättelser, sedan de blivit ur protokollet upplästa,
med vittnesed bekräfta.

Till förhör inkallade personer, som icke tillhöra besättningen, njute
ersättning av allmänna medel efter ty om ersättning till vittnen i brottmål
är stadgat.

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Där befälhavaren eller någon, som eljest av rätten eller dess ordförande
erhållit särskild kallelse till förhör, icke hörsammar kallelsen,
dömes till böter, och äge rätten att vid vite ålägga honom att iakttaga
inställelse.

317 §.

Har sjöolycka av större omfattning eller av svårare art inträffat, såsom
när fartyg förolyckats eller av besättningen övergivits i sjön, eller avsevärd
skada eller svårare olycka uppstått därigenom, att fartyget råkat
på grund eller stött tillsammans med annat fartyg, eller när fartyget
sprungit läck i sjön och därefter blivit bärgat eller sökt nödhamn, eller
explosion eller eldsvåda ägt rum ombord, eller last eller barlast förskjutit
sig, så att skada därav uppstått, eller av last större mängd, som, då
fråga är om däckslast, beräknas till minst tjugu procent av densamma,
spolats eller kastats över bord; eller har olyckshändelse träffat någon av
besättningen eller någon för arbete eller såsom passagerare ombordvarande
person, så att döden eller svårare kroppsskada därav följt, eller
har någon av skeppsfolket begått självmord, eller har ombord yppats ett
flertal fall av smittosam sjukdom eller något fall av skörbjugg, beri-beri
eller förgiftning, åligge det rätten att i sammanhang med sjöförklaringens
upptagande verkställa sjöförhör, varvid rätten skall söka åstadkomma
fullständig utredning angående orsakerna till olyckan. Särskilt
bör därvid undersökas, huruvida olyckan härlett sig av:

1) fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning;

3) förseelse eller försummelse av redare eller befälhavare eller någon
av besättningen å fartyget eller annan, som med fartyget haft befattning,
eller av befälhavare eller någon av besättningen å annat fartyg;

Kan ej genom förhör inför rätten vinnas fullständig utredning i
saken, må rätten förordna om syn å fartyget och vad därtill hörer i
den utsträckning, som prövas erforderlig, så ock att föranstalta om utredning
genom polismyndighet. Rätten äge jämväl med föreläggande
av vite förordna, att handlingar och föremål, vilka kunna tjäna till

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

upplysning vid sjöförhöret, skola företes. I övrigt skall vad i 316 §
är stadgat äga tillämpning även beträffande sjöförhör.

319 §.

Det i 317 § föreskrivna sjöförhör skall utom riket anställas av vederbörande
konsul, därest sjöförklaring inför honom avgives, i sammanhang
med dess upptagande, och eljest så snart han genom den i 40 § omförmälda
rapport, dagboken, eller annorledes erhållit kännedom om
olyckan. Till sjöförhöret inkalie konsuln dels befälhavaren, med åläggande
för honom att medhava dagboken, dels även de övriga personer,
vilka antagas kunna giva upplysning angående olyckan. Där det lämpligen
kan ske, bör konsuln tillkalla två ojäviga, i sjöväsendet kunniga,
helst svenska män att vid sjöförhöret närvara i egenskap av sakkunniga.

Har i här omförmälda fall förhör angående den inträffade olyckan
hållits av därtill behörig utländsk myndighet vare sjöförhör inför konsul
ej av nöden, såvida genom det hållna förhöret åstadkommits sådan utredning,
som i 317 § avses.

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att någon, som kunnat göra anmälan
om olyckan, blivit räddad, eller har eljest sjöförhör med anledning av
sådan olyckshändelse, som i 317 § omförmäles, uteblivit; äge kommerskollegium
förordna om sjöförhörs anställande å ort, där sådant lämpligen
kan företagas. I fråga om sådant förhör lände i tillämpliga delar
till efterrättelse vad i 315, 316, 317 och 319 §§ stadgas.

321 §.

Sedan sjöförhör avslutats, skall rätten eller konsuln, som det förrättat,
ofördröjligen insända protokoll över sjöförhöret till kommerskollegium.
Har fartyget förolyckats, eller kan eljest dagboken från fartyget
undvaras, skall denna jämte protokollet insändas men eljest en
fullständig avskrift av dagboken i de delar, som angå sjöförhöret. År
å utländsk ort sjöförhör verkställt av vederbörlig myndighet, åligge
konsuln att till kommerskollegium insända avskrift av det vid sjöförhöret
förda protokoll.

Finnes förhör i något avseende ofullständigt, äge kommerskollegium
förordna om nytt förhörs anställande å ort, där sådant lämpligen kan
äga rum.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

323 §.

Tvistemål, som bör bedömas efter denna lag, skall, där ej här nedan
annorlunda stadgas, instämmas till rådstuvurätten i den stad, där
svaranden har sitt bo och hemvist, eller där fartyget finnes; har svaranden
icke sitt hemvist i stad med rådstuvurätt, eller finnes fartyget å
ort, där rådstuvurätt icke är, gånge tvisten till den rådstuvurätt, som är
närmast endera av dessa orter.

Aro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses såsom
rederiets hemvist.

Talan om ersättning av kronan i fall, varom i 6 § 4 mom. förmäles,
skall efter stämning å kommerskollegium anhängiggöras vid
Stockholms rådstuvurätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1914.

Sakkunniga, som i 314 § omförmälas, skola för tjänstgöring under
år 1914 dessförinnan utses i den ordning, samma § stadgar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

111

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den 18
april 1913.

Närvarande:

Justitieråden Thomasson,

Gustaf Carlson,

Svedelius,

Regeringsrådet Thulin.

Enligt utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 mars 1913, vilket utdrag
kommit lagrådet tillhanda den 26 i samma månad, hade Kungl.
Majrt förordnat, att lagrådets utlåtande skulle, för det ändamål § 87 regeringsformen
omförmäler, inhämtas över upprättat förslag till lag om
ändring i vissa delar av sjölagen.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av advokaten Eliel Löfgren.

Lagrådet yttrade:

6 §•

• Den lagstiftning, som med förevarande förslag avses, erbjuder för
visso svårigheter i skilda hänseenden. I vad mån de regler, som på
detta område fastställas beträffande de egna fartygen, böra få giltighet
jämväl i fråga om främmande fartyg, då de befinna sig här i riket, är
ett spörsmål av den mest grannlaga natur. Att lämpligen uppdraga
gränsen mellan de stadganden, som böra erhålla plats i lagen, och dem,
vilka må anförtros åt den administrativa lagstiftningen, är en ingalunda
lätt uppgift. Och vill man upptaga de nya bestämmelserna i gällande
sjölag, måste uppmärksamhet ägnas däråt, att man icke genom att i
de omarbetade lagrummen bygga på ett åskådningssätt eller använda

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

eu terminologi, som icke har sin motsvarighet i de delar av lagen, vilka
lämnas oförändrade, bryter sönder ramen för det hela.

Vad först angår ovanberörda mellanfolkliga spörsmål, har under
senaste tiden i vissa länder — huvudsakligen England och Frankrike
— lagstiftningen i förevarande ämne gjorts gällande även beträffande
främmande fartyg i ganska stor utsträckning. Förklaringen till en
sådan utveckling är lätt att finna. De åtgärder, som påbjudits i säkerhetens
intresse och för tillgodoseende av sociala krav, hava medfört avsevärda
utgifter för sjöfartsnäringens idkare. I konkurrensen med utlänningar,
som ej hade att räkna med dylika utgifter, skulle de inhemska
redarne ligga under. Ett utjämnande av denna skillnad måste fördenskull
anses önskvärt. Ifrågavarande lagstiftning, som icke stöder sig
på några internationella överenskommelser, är alltför ny för att den
folkrättsliga doktrinen med hänsyn till densamma skulle hava arbetat
sig fram till allmängiltiga regler beträffande de frågor, som falla därunder.
Lagarna hava emellertid så i det ena som det andra landet
uppenbarligen tillämpats med stor varsamhet. I andra kulturländer, t. ex.
Tyskland, där eu vittgående säkerhetslagstiftning är genomförd i fråga
om inhemska fartyg, har denna icke gjorts tillämplig beträffande andra
nationers fartyg.

Det remitterade förslagets huvudsakliga innehåll i förevarande hänseende
är följande. I 6 § 1 mom. givas allmänna föreskrifter att fartyg,
som nyttjas till sjöfart, skall vara sjövärdigt och behörigen utrustat;
att inrättningar och redskap skola erbjuda säkerhet vid arbetes
utförande; att bostäderna ombord skola vara tillräckliga och lämpliga; att
fartyget skall vara bemannat på ett betryggande sätt, därvid angivas
minimifordringar i vissa fall; samt att för resa fartyg skall vara så
lastat eller barlastat, att säkerheten ej äventyras, och att vid dess användande
i viss angiven fart lastmärke skall finnas anbrakt. Närmare
föreskrifter om vad i förenämnda avseenden skall iakttagas så ock särskilda
bestämmelser rörande passagerar- och utvandrarfartyg utfärdas av
Konungen. Vidare stadgas i 2 mom. att fartyg är i de avseenden, som
omförmälas i 1 mom., underkastat tillsyn och i 3 mom. att tillsynsmyndighet,
därest den skulle finna att i avseende, varom sägs i 1 mom.,
fel eller brist föreligger av sådan beskaffenhet, att nyttjande av fartyget
eller av dess inrättningar eller redskap är förenat med uppenbar fara
för fartyg eller gods eller för ombordvarandes liv eller hälsa, äger i
erforderlig utsträckning förbjuda nyttjandet, intill dess missförhållandet
blivit undanröjt. De sålunda givna allmänna bestämmelserna äro avsedda
att gälla jämväl utländska fartyg, med undantag av stadgandet

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116. Ilo

om lastmärke; angående sistnämnda stadgande föreskrives att detsamma
ej skall gälla i fråga om utländska fartyg med mindre Konungen det
förordnar. I vilken mån de närmare föreskrifter, vilka Konungen utfärdar,
skola bliva tillämpliga å utländska fartyg, beror på särskilt förordnande
av Konungen. Enligt 26 och 32 §§ åligger det befälhavaren
att hålla tillsyn över att de givna föreskrifterna — vare sig nu fråga
är om inhemska eller om främmande fartyg — iakttagas. Försummelse
därutinnan straffas enligt 292 §.

Såvitt angår utländska fartyg måste förslaget enligt lagrådets mening
anses gå alltför långt. Till en så vidsträckt lagstiftning lärer icke
förebild kunna från något håll hämtas. Det kan ifrågasättas, huruvida
förslaget i vissa delar, särskilt beträffande straffbestämmelserna, låter
förena sig med hittills erkända folkrättsliga grundsatser. Visserligen
skulle Konungen vid utfärdandet av bestämmelser om tillsynen kunna
undantaga utländska fartyg i större eller mindre utsträckning, men från
de allmänna reglerna kunde icke dispens givas, och brott mot dessa
äro underkastade allmänt åtal. Aven beträffande tillsynsmyndighetens
rätt att förbjuda nyttjande av fartyg eller dess inrättningar torde förslaget
gå längre än annorstädes skett. I allmänhet lärer man hava
medgivit sådan rätt endast om fara för människor är för handen. Enligt
lagrådets tanke bör lagens uppställning vara sådan, att de allmänna
föreskrifterna komma att avse allenast svenska fartyg. Detta synes lämpligen
kunna ske därigenom, att i fråga om lastmärke, som bör kunna
påbjudas även för främmande fartyg, föreskriften för sådant fäll erhåller
positiv form och att stadgandet om Konungens rätt att förordna om
tillämplighet av särskilt utfärdade föreskrifter å utländska fartyg får
utgå. Att emellertid lagstiftningen icke bör helt lämna åsido främmande
fartyg, att dessa böra vara underkastade inspektion och att deras
nyttjande i de fall, då uppenbar fara för människors liv föreligger,
bör kunna förhindras är uppenbart. De för utländska fartyg nödiga
stadganden skulle måhända kunna erhållas på det sätt, att åt den administrativa
lagstiftningen uppdroges att bestämma, i vad män de för
svenska fartyg givna föreskrifterna skulle gälla även för utländska. Formellt
hade man visserligen därigenom återkommit till möjligheten att
få samtliga lagbuden gällande för dessa senare; men man torde vara
berättigad förutsätta att endast sådana bestämmelser, som på grund av
traktater eller förhållanden i övrigt visade sig lämpliga, bleve meddelade.
Emellertid föreligger knappast behov att tillgripa en dylik utväg. För
lagrådet synes det lämpligast att — frånsett bestämmelse om lastmärke —-för närvarande lagstiftningen beträffande utländska fartyg icke bör gå

Bihang till senare rilcsdagens protokoll 1814. 1 samt. 80 käft. (Nr 116.) 15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

längre än att stadga rätt att inspektera desamma och rätt att stoppa
ett fartyg, då uppenbar fara för människors liv är för handen. Att de
regler, som skola följas vid inspektion, böra i fråga om utländskt fartyg
kunna modifieras och eventuellt dess hemlands bestämmelser komma i
tillämpning torde vara klart. Genom en föreskrift att Konungen må
förordna, i vad mån och enligt vilka regler tillsyn skall äga rum å
utländska fartyg, skulle syftemålet kunna vinnas.

Beträffande därefter frågan vilket utrymme bör lämnas åt administrativ
lagstiftning i föreliggande ämne, är det tydligt att de föreskrifter,
som erfordras för att giva närmare innehåll åt de allmänna fordringarna
på sjövärdighet, utrustning m. m. och lämna behörig ledning vid tillsynen,
måste bliva av synnerligen detaljerad beskaffenhet och fördenskull icke
lämpligen kunna i sjölagen upptagas. Då det synes önskvärt att lagstiftningen
snarast möjligt genomföres, har lagrådet, ehuru särskilt beträffande
tillsynen vissa bestämmelser äro av den vikt att, såsom ock
sjöfartssäkerhetskommittén förordat, deras upptagande i lag synts lämpligast,
icke nu velat ifrågasätta en återgång till kommitténs förslag. En
anordning sådan det remitterade förslaget innehåller torde dock böra
betraktas såsom provisorisk. Endast i ett avseende har lagrådet ansett
sig böra föreslå en ändring, nämligen i fråga om fartygs bemanning.
Enligt förslaget skulle Konungen äga att därutinnan föreskriva huru
vittgående bestämmelser som helst. Kommittén intog i detta avseende
en annan ståndpunkt. Enligt lagrådets mening är denna fråga av sådan
betydelse, att dess överlämnande till administrativ lagstiftning i den
föreslagna utsträckningen icke bör ifrågakomma. Lagrådet hemställer
alltså om sådan ändring i förslaget, att för det däri angivna fall stadgas
skyldighet att hava besättning till det antal, som nämnes, men att
Konungen må äga förordna att, då fartyg går i viss vidsträcktare fart,
besättningen skall vara tillräcklig för skeppstjänst i tre vakter.

I förslaget hava införts benämningarna »maskindrivet fartyg» och
»sjögående pråmar». I och för sig är mot dessa beteckningar givetvis
ingenting att erinra. Emellertid upptager sjölagen förut icke andra
benämningar å fartyg än ångfartyg och segelfartyg. Då utredning
ej föreligger, på grund varav lagrådet skulle kunna, såsom eljest synes
vara lämpligast, föreslå genomförandet'' av den nya terminologien i
andra paragrafer i sjölagen än de i förslaget upptagna, har för lagrådet
icke återstått annat än att hemställa om uteslutandet av de nya
beteckningarna och återgång till sjölagens ursprungliga uttrycks -

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

sätt, för att missuppfattning ej må uppstå. Härav hindras icke att i
de administrativa författningar, som för lagstiftningens kompletterande
bliva erforderliga, de riktigare benämningarna må komma till användning.

För beredande av skydd mot yrkesfara hava intagits bestämmelser,
att fartyg skall vara försett med nödiga anordningar till de ombordvarandes
skj^dd mot olycksfall och ohälsa samt att vid arbetes utförande
fartygs inrättningar och redskap skola erbjuda tillräcklig säkerhet till
förekommande av olycksfall och ohälsa. Härmed har avsetts att fylla
den lucka, som förefinnes i lagen om arbetarskydd därutinnan att från
dess tillämplighetsområde undantagits »arbete, som utföres av sjöfolk och
är att hänföra till skeppstjänst, evad arbetet utföres ombord eller icke».

Enligt lagrådets mening är — i motsats till vad som förutsatts
vid det remitterade förslagets upprättande — lagen om arbetarskydd
tillämplig på arbete, som å fartyg eller med fartygs inrättningar och
redskap i land utföres av personer, vilka icke äro sjöfolk, t. ex. stuvare.
I detta sammanhang hade fördenskull hänsyn endast behövt tagas till
sjöfolk i skeppstjänst. Vad sådana personer angår, har väl genom de
föreslagna bestämmelserna skydd beretts — förutom vid arbete ombord
— när de i land utföra arbete med fartygs inrättningar och redskap.
Däremot saknas bestämmelser för det fall, att de förrätta arbete i land
med inrättningar eller redskap, som ej tillhöra fartyget. Skall den lucka,
arbetarskyddslagen lämnat, fullständigt fyllas, erfordras således bestämmelser
även för sistnämnda fall.

Lagrådet har väl ej förbisett att olägenheter kunna uppstå därav,
att arbetet såväl å fartyg som i land kan komma att stå under dubbel
inspektion. Då emellertid, för undanröjande av dessa olägenheter, i den
mån det ej kan ske genom det sätt, varpå inspektionen av Konungen
anordnas, torde erfordras ändring jämväl i arbetarskyddslagen, har lagrådet
ej ansett sig i detta sammanhang böra ifrågasätta ändrade bestämmelser
härutinnan.

Under alla omständigheter torde de stadganden, som i sjölagen
meddelas om befälhavarens plikt att hålla tillsyn över att till förhindrande
av olycksfall och ohälsa vissa anordningar vidtagas vid arbetes
utförande samt att inrättningar och redskap vid deras användning
till arbete erbjuda tillräcklig säkerhet i nämnda hänseenden, ej
hava sin plats i denna § utan i 26 §.

Tydligt är att tillsyn smyndigheternas beslut skola kunna hos
högre myndighet överklagas. Det torde fördenskull vara nödvändigt att
lagen antingen bestämmer, huru i dessa fall klagan skall föras, eller ock

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Jämnar Konungen befogenhet att giva föreskrifter härutinnan. Skulle
det befinnas lämpligt att åtminstone i vissa fall regeringsrätten såsom
sista instans prövar besvären, erfordras ändring i lagen om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, emedan icke någon av denna lags nuvarande bestämmelser
torde kunna tillämpas på dylika besvärsmål.

En undersökning, som tillsynsmyndighet på grund av bestämmelserna
2 mom. företagit, kan enligt 3 mom. utmynna i en särskild åtgärd från myndighetens
sida. Här stadgas nämligen, såsom redan omförmälts, att därest
1 el eller brist förefinnes av sådan beskaffenhet, att nyttjande av fartyget
eller av dess inrättningar eller redskap är förenat med uppenbar fara för
fartyg eller gods eller för ombordvarandes liv eller hälsa, tillsynsmyndigheten
äger i erforderlig utsträckning förbjuda nyttjandet, intill dess missförhållandet
blivit undanröjt. Påföljden för förbudets överträdande återfinnes
i 292 § 4 mom. och utgör böter från och med 100 till och med
5,000 kronor. Förutsättningarna för förbudet äro emellertid så anordnade,
att de fullständigt täckas av de förutsättningar, som finnas stadgade
i 292 § 1—3 mom. för omedelbart inträdande av straffpåföljd.
Förslaget innebär i denna del således, att myndigheten skulle kunna, med
verkan av särskild straffpåföljd, förbjuda vad som redan enligt lag är
straffbart. En helt annan uppställning har följts i lagen om arbetarskydd,
med vilken det ifrågavarande lagförslaget erbjuder nära till hands
liggande jämförelsepunkter. I lagen om arbetarskydd inträder nämligen
ansvarspåföljd i vissa fall direkt och i övriga fall först sedan Konungens
befallningshavande — vanligen på grund av anmälan från den inspekterande
myndigheten — utfärdat förbud. Däremot har den nu föreslagna
anordningen till följd, att i de fall, som man företrädesvis avsett
att träffa med straff budet i 292 § 4 inom., konkurrens uppkommer med
något av de föregående momenten i samma paragraf. Visserligen måste
det medgivas, att en försvårande omständighet föreligger i avseende
å de i 1—3 mom. behandlade brott, om förbud meddelats. Graden
av befälhavarens eller redarens brottslighet beror nämligen väsentligen
på den insikt han kan hava om faran av att underlåta eller företaga en
viss åtgärd. Den mest tydliga erinran om en sådan fara utgör naturligtvis
det ifrågavarande förbudet. Det torde emellertid knappast föreligga
något tvivelsmål att domstolarna vid straffets utmätande skola tillräckligt
uppmärksamma denna omständighet såsom försvårande. Vill
man ändock gå längre och låta förhöjt ansvar inträda, då förbud meddelats,
synes detta böra ske icke genom att särskilda böter ådömas utöver
de ansvarspåföljder, som finnas stadgade i 1—3 inom., utan genom

Kungl. Maj:ts Nåd. ''Proposition Nr 116. 117

att för sådant fall medgiva skärpning av stralfen i ett eller flera av
nämnda moment.

Om således den i 292 § 4 mom. föreslagna straffpåföljd sjnes kunna
utan större olägenhet avvaras, är det däremot så mycket mera uppenbart,
att ett förordnande, som av vederbörande tillsynsmyndighet meddelas
enligt 6 § 3 mom., bör äga verksamhet på annat sätt; förordnandet
bör kunna genomföras med anlitande av tvångsmedel. I detta hänseende
innehöll kommitténs förslag till lag om tillsyn å fartyg att det
i allmänhet ålåge polismyndigheten att förhindra, det fartyg nyttjades i
strid mot förbud; utom riket skulle förbud verkställas av svensk konsul,
som därvid ägde att avfordra befälhavaren visst certifikat. Då dessa
bestämmelser icke i det remitterade förslaget upptagits, torde meuingen
hava varit att den administrativa förordning, som skulle utfärdas, komme
att innehålla häremot svarande föreskrifter. För att klargöra förordnandets
betydelse torde emellertid en föreskrift i nämnda riktning icke
kunna i lagen undvaras.

Bestämmelserna i 6 § 3 mom. höra till dem, som böra kunna eventuellt
tillämpas på utländska fartyg. Av denna anledning är det av
vikt att förutsättningarna för tillsynsmyndighetens ingripande vad själva
fartyget angår icke göras vidare än vad som i allmänhet medgives
i de lagstiftningar, där en dylik rätt tillämpas. Förordnande om fartygets
kvarhållande torde i följd härav, såsom redan antytts, böra äga rum
allenast då fara för de ombordvarandes liv förefinnes.

Vad åter angår fartygets inrättningar och redskap, ligger det i sakens
natur, att ett ingripande från myndighetens sida icke gärna kan
äga rum annat än under lastning eller lossning. I detta hänseende torde
således stadgandet böra innehålla, att under samma förutsättningar, som
härovan ansetts lämpliga beträffande själva fartygets kvarhållande, tillsynsmyndigheten
skall äga förhindra nyttjandet, intill dess missförhållandet
blivit undanröjt.

Därest, såsom nu föreslagits, huvudvikten lägges på de tvångsmedel,
med vilkas anlitande tillsynsmyndigheten kan kvarhålla fartyget
eller förhindra nyttjandet av dess inrättningar och redskap, framträder
i än högre grad olämpligheten av att till myndighetens förordnande, på
sätt i 292 § 4 mom. skett, omedelbart anknyta en straffpåföljd. Däremot
torde det kunna ifrågasättas, att, om förbudet kommit till verkställighet,
ett trotsande av verkställighetsåtgärden kunde beläggas med straff
såsom eu särskild art av brott emot offentlig myndighet. Något verkligt
behov av ett sådant straffbud torde emellertid knappast föreligga,
då — om man frånser det fall att förbudet berott på misstag eller eljest

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

icke varit på sin plats — ett dylikt trots kommer att medföra straff
enligt något av de tre första momenten i 292 §.

Vill man lagstifta om ansvarighet för staten att ersätta skada, som
uppkommit genom åtgärder av statsmyndigheter, torde ganska stora
vanskligheter uppstå, om statsansvaret utsträckes längre än till de fall,
då straffbara ämbetsåtgärder äro för handen. Detta har redan uppvisats
av den kommitté, vars förslag ligger till grund för lagen den 10 juli
1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada, som förorsakats
av ämbets- eller tjänsteman.

Med den avfattning, som givits åt motsvarande bestämmelse i sjöfartssäkerhetskommitténs
förslag, torde statsansvaret icke heller kunnat inträda
i annat fall än då straffbart ämbetsfel ansetts föreligga. Detta synes
följa därav att enligt kommitténs förslag statsverket under alla förhållanden
ägde söka sitt åter av den felande. Enligt det nu remitterade
förslaget är däremot statsverkets ansvarighet icke ovillkorligt beroende
utav dylikt ämbetsfel; huru långt ansvarigheten sträcker sig torde ej
vara med fullt tillräcklig tydlighet angivet. Rådligast torde vara att
vidhålla grundsatsen om att straffbart ämbetsfel skall föreligga, samt
att begränsa ansvarigheten till sådan skada, som ej kunnat förebyggas
genom anlitande af de rättsmedel emot tillsynsmyndighetens beslut, som
lagen medgiver.

Sista punkten i o mom. har erhållit en sådan avfattning, att besiktningsmännens
utlåtande icke kan meddelas, därest fartygets nationalitetshandling
eller det i 4 § omförmälda hemortsbevis ej avlämnats
till besiktningsmännen. Att sålunda göra dessa handlingars avlämnande
till förutsättning för utlåtandes avgivande synes icke vara lämpligt, utan
torde en jämkning av stadgandets innehåll böra göras.

Stadgandet i förevarande mom. är av vidsträcktare räckvidd än bestämmelserna
i de föregående fyra momenten. Det har nämligen icke sin
enda och knappast sin huvudsakligaste betydelse för sjösäkerheten; det
är grundläggande för ett stort antal andra bestämmelser i sjölagen av
rent privaträttsligt innehåll. Lämpligt torde därför vara att 5 mom.,
som motsvarar 6 § i sjölagen, bibehålies såsom en självständig paragraf,
och att de föregående momenten upptagas för sig såsom en eller
flera särskilda paragrafer. Då man beträffande sjölagen redan antagit
systemet att inskjuta paragrafer, som i fråga om numreringen endast
genom en tillagd bokstav skilja sig från föregående paragrafnummer,
torde den nu föreslagna klyvningen av 6 § icke behöva medföra någon
rubbning i paragrafföljden.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 116.

119

26 §.

Såsom under 6 § framhållits, erfordras föreskrifter för att närmare
angiva befälhavarens tillsynsplikt i fråga om inrättningar och redskap
och anordningar i övrigt vid arbetes utförande, vilka föreskrifter ansetts
böra upptagas i 26 §. Vid den omredigering av första stycket i sistberörda
§, som sålunda är betingad, synes till undvikande av upprepningar
och vinnande av fullständighet dess avfattning lämpligen böra
göras så vidsträckt, att därunder ingå bestämmelserna i första stycket
av 32 § och sista stycket i 45 §. Iakttages detta, erfordras en jämkning
i de efterföljande styckena i 26 § ävensom i 289 §.

I fråga om lastningen åligger det befälhavaren bland annat att tillse,
att däckslast icke må vara större, än att fartyget vid avgång från hamn
ligger utan slagsida, orsakad av däckslastens övervikt. Det torde kunna
ifrågasättas huruvida icke detta stadgande, som skulle gälla utan avseende
å årstid eller fart, är för strängt. Uttrycket »<däckslastens övervikt», varmed
väl avses att träffa varje fall av övervikt, torde för övrigt icke
vara fullt exakt.

Sista stycket i 26 § bör, såsom obehövligt, uteslutas.

35 §.

Denna § torde böra uteslutas ur förslaget. Redan förut har erinrats,
att de nya benämningarna »sjögående pråmar» och »maskindrivna
fartyg» icke torde böra införas. Då i sjölagen användes uttrycket dagbok,
avses därmed både skepps- och maskindagbok, vadan andra stycket
icke lärer kunna bibehållas eller det gjorda utbytet av ordet dagbok
mot orden skepps- och maskindagböckerna i sista stycket böra ske.
De övriga ändringarna i paragrafens avfattning äro uppenbarligen alltför
oväsentliga för att motivera dess upptagande i förslaget.

43 §.

Ett stadgande om skyldighet för befälhavaren att, då fartyg råkar
i sjönöd, göra allt vad i hans makt står för de ombordvarandes räddning
torde ej kunna upptagas i detta sammanhang. Skall ifrågavarande
stadgande bibehållas, varav något behov i själva verket ej torde förefinnas,
bör det erhålla annan plats och i samband därmed motsvarande
skyldighet stadgas för besättningen.

120

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

70 §.

Formuleringen av första stycket i denna § sjmes kunna giva anledning
till den missuppfattning, att det skulle ankomma på läkaren att
avgöra frågan om vederbörandes duglighet att sköta den avsedda tjänsten.
Till förebyggande av ett sådant missförstånd torde därför detta
stycke böra omredigeras.

1 överensstämmelse med lagen om arbetarskydd böra även i denna
lag de särskilda skyddsföreskrifterna rörande minderåriga anknytas till
dessas användande och icke, såsom i förslaget skett beträffande minderåriga
under fjorton år, allenast till anställandet i skeppstjänst.

71 §•

Då 96 § meddelar föreskrift rörande den minsta tillåtna övertidsersättningen,
avses här givetvis endast sådana undantagsfall, då högre
ersättning genom särskilt avtal betingats. Detta torde böra få sitt uttryck
i lagtexten.

80 §.

Förslaget avser ej att göra någon ändring i 25 § och befälhavaren
skulle sålunda fortfarande såsom hittills enligt lagen vara ensam berättigad
att antaga besättningen. Det synes då oegentligt att, såsom
här skett, införa ett stadgande att det skall ankomma på maskinisten
att -—- låt vara efter befälhavarens föreskrift — anskaffa erforderlig
maskinpersonal. Med lagens innehåll i övrigt synes därför mer överensstämmande,
om detta stadgande ersättes med en bestämmelse om
skyldighet för maskinisten att biträda befälhavaren med anskaffandet
av nämnda personal.

285 §.

Affattningen av första punkten i denna § torde möjligen kunna
föranleda den misstolkning rörande den däri intagna straffbestämmelsens
räckvidd, att nämnda bestämmelse skulle avse att med straff belägga
även det fortsatta användandet av en sjöman, som anställts ehuru i
följd av stadgandena i första stycket av 70 § anställning icke bort ske. Att
så icke kan hava varit meningen framgår visserligen vid jämförelse med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116. 121

stadgande^ i 89 och 90 §§. Ett förtydligande är dock enligt lagrådets
mening önskvärt.

Förslaget har vidare infört den nyheten, att redare i straffhänseende
likställts med befälhavare såväl i paragrafens första stycke som i det
andra, vilket till sitt innehåll i övrigt motsvarar paragrafens gamla innehåll.
Då, såsom redan ovan framhållits, förslaget ej avser att göra
någon ändring i den ståndpunkt gällande sjölag intager beträffande befälhavares
rätt att ensam anställa den egentliga besättningen (25, 48
och 108 §§), synes det enligt lagrådets uppfattning icke kunna gå för
sig, att man i denna §, på sätt som skett, likställer redare och befälhavare.
Endast såsom delaktig i befälhavarens förbrytelse bör redaren
drabbas av ansvar.

288 §.

Med hänsyn till innehållet i 27 § bör enligt lagrådets åsikt befälhavaren
vara under alla förhållanden ensam ansvarig för nationalitetshandlingens
eller hemortsbevisets överlämnande till besiktningsmännen
i det i 6 § 5 mom. omförmälda fall.

292 och 293 §§.

I förevarande §§ hava särskilda ändringar föreslagits i syfte att
utsträcka redares ansvar utöver vad nu gällande sjölag innehåller. Det
synes tveksamt huruvida i vissa delar den föreslagna avfattningen kan
anses otvetydigt angiva vad man väl avsett att vinna; i andra hänseenden
torde förslaget gå längre än enligt lagrådets mening är att
förorda.

Vidkommande bestämmelsen i 292 § 2 mom. om redares ansvar
framgår av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet att
för straffbarhet förutsättes en positiv åtgärd från redarens sida;
en blott underlåtenhet skall ej medföra straff. Det kan ifrågasättas
huruvida ett stadgande av denna innebörd utsträcker redarens
ansvar utöver vad som redan är stadgat. Fasthålla^ måste nämligen
att befälhavaren i de fall, där lagen ålägger honom tillsynsplikt, har
att fullgöra denna, oavsett om redaren lämnat däremot stridande instruktioner
eller eljest vidtagit obehöriga åtgärder. Har befälhavaren
vetskap om redarens åtgöranden och låter befälhavaren dessa passera,
gör befälhavaren sig skyldig till en brottslig försummelse; delaktighetsansvar
drabbar redaren enligt 292 § i dess nuvarande lydelse. Något
nytt lärer icke hava genom förslaget tillkommit under annan förutsätt Bihang

till senare riksdagens protokoll 1914. 1 samt. SO höft. (Nr 116.) 16

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

ning än att gällande lag skulle så tolkas, att redaren ej är underkastad
ansvar, då befälhavaren fullgjort sin tillsynsplikt men redaren genom
positiva åtgärder lyckats föra befälhavaren bakom ljuset, så att befintligt
fel ej upptäckts av honom. Utan att bryta mot grundsatsen att
särskild tillsynsplikt icke bör åläggas redaren, vilken bör kunna lita
till att befälhavaren gör sin plikt i fråga om tillsynen, synes man
kunna gå något längre än i förslaget skett. För redare eller den,
som å redares vägnar tagit befattning med fartyget, torde ansvar kunna
stadgas — förutom i det fall att han uppsåtligen förlett befälhavaren
till förbrytelsen eller med råd eller dåd främjat densamma — jämväl
då han avvetat fel eller brist, som icke kunnat av befälhavaren med
användande av vanlig omsorg upptäckas, men underlåtit att därom
underrätta befälhavaren.

Om på sätt lagrådet föreslagit första stycket i 32 § överflyttas till
26 §, torde något behov ej föreligga att stadga ansvar för redaren beträffande
brott mot 32 § I följd härav torde bestämmelsen om ansvar
för befälhavaren för åsidosättande av hans plikter enligt 32 § böra särskilt
för sig upptagas.

Att 4 mom. i 292 § bör uteslutas framgår av vad lagrådet under
6 § anfört.

I det remitterade förslaget har för tillämpligheten av 293 § liksom
av 292 § 3 mom. gjorts till förutsättning att den inträffade sjöolyckan
är av större omfattning eller svårare art. Såsom motiv för den sålunda
föreslagna begränsningen har departementschefen i sitt anförande till
statsrådsprotokollet åberopat, att det i nuvarande rättspraxis visat sig
en benägenhet att giva 293 § en alltför vidsträckt tillämpning. Åven
om någon gång misstag tilläventyrs ägt rum i fråga om befälhavarens
skuld, synes detta dock icke innefatta anledning att rubba de hittills
gällande objektiva förutsättningarna för paragrafens tillämplighet. Att
motsvarande begränsning även vidtagits i 292 § 3 mom. är icke avgörande,
då den inträffade sjöolyckan där endast skulle spela rollen av
försvårande omständighet och begränsningen således icke i något fall
komme att innebära straffbarhetens bortfallande. Och om också straff
stadgas för överträdande av reglerna i förordningen om undvikande av
ombordläggning, fylles icke därigenom den lucka, som uppkommit i
följd av den föreslagna begränsningen i 293 §; så skulle t. ex. befälhavarens
vållande till grundstötning ofta nog icke kunna straffas. Lagrådet
hemställer därför att begränsningen, såvitt 293 § angår, måtte ur
förslaget uteslutas.

123

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Deri förändring i befälhavarens och redarens inbördes ställning,
som enligt vad sjöfartssäkerhetskommittén framhållit på senare tiden faktiskt
inträtt, synes icke kunna föra fram till den föreslagna bestämmelsen i
sista stycket av 293 §. Med den omfattning 292 § erhållit i förslaget
skulle under 293 § icke komma andra fall än då sjöolycka vållats
genom felaktig navigering. På sjön måste befälhavaren vara ensam
herre. Det bör ej ifrågasättas att han skulle beträffande navigeringen
taga order av någon, vare sig redaren eller annan; ett lagstadgande,
som vore byggt på sådan förutsättning, vore ägnat att inverka försvagande
på befälhavarens känsla av personligt, odelat ansvar. I de fall, där
rättsmedvetandet kräver redarens bestraffande för åtgärd, som här avses,
lärer redaren såväl som en var annan under motsvarande förhållanden
bliva hemfallen till straff enligt allmänna strafflagen.

Iakttages vad lagrådet sålunda erinrat, kommer 293 § att utgå ur
det remitterade ändringsförslaget.

306 §.

Därest lagrådets hemställan rörande den i förslaget gjorda begränsningen
i första stycket av 293 § icke vinner beaktande, måste motsvarande
ändring göras även i denna §.

311 §.

Att från allmänt åtal undantaga de brott, för vilka straff stadgats
i första stycket av 285 §, bör naturligtvis ej ifrågakomma. Eu ändring
i förevarande § är alltså erforderlig.

314 §.

Enligt vad av departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
framgår, är icke meningen att rätten skulle vara bunden av det
av handels- och sjöfartsnämnden eller stadsfullmäktige upprättade förslaget
till sakkunniga. Då tvekan i detta hänseende synes kunna uppstå,
torde ett förtydligande böra ske.

319 §.

Enligt denna § skulle konsul till sjöförhör inkalla såväl befälhavaren
som övriga personer, vilkas hörande erfordras. Giltigt skäl synes

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

dock icke föreligga att med avseende å förhör inför konsul stadga annan
ordning i förevarande avseende än som enligt 315 § skulle gälla
vid förhör inför rätten.

323 §.

Då föreskriften i sista stycket av denna § att stämning i mål, som
där avses, skall delgivas kommerskollegium skulle nödvändiggöra ett
tillägg till 11 kap. 19 § rättegångsbalken, torde till undvikande härav
berörda föreskrift böra utgå och ersättas med ett stadgande att kronans
talan i dylikt mål bevakas av nämnda myndighet.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

125

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 30 januari 1914.

Närvarande:

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvård,
Statsråden Petersson,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswård,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Sandström anförde efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:

»Den 7 mars 1913 beslöt Eders Kungl. Maj:t på min föredragning,
att lagrådets utlåtande skulle inhämtas över upprättat förslag till lag
om ändring i vissa delar av sjölagen. Sådant utlåtande avgavs den 18
april 1913. Med hänsyn till den långt framskridna tiden gjordes emellertid
förslaget icke till föremål för proposition vid samma års riksdag.
Jag anhåller nu att i vissa delar få åter anmäla ifrågavarande förslag,
nämligen så vitt angår bestämmelserna om särskild tillsyn å fartyg, frågorna
om den nya lagstiftningens tillämplighet å utländska fartyg och
om lastmärke.»

Sedan föredraganden redogjort för lagrådets utlåtande i dessa delar,
fortsatte han:

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

»Deri år 1906 tillsatta kommitté, som den 16 december 1910 avgav
betänkande med förslag till bestämmelser i olika hänseenden rörande
fartygs säkerhet, hade tänkt sig anordnandet av denna lagstiftning
på följande sätt: grunderna för de nya bestämmelserna rörande
fartygs säkerhet samt om redares och befälhavares ansvarighet för efterlevnaden
härav skulle angivas i sjölagen; de närmare föreskrifterna av
huvudsakligen teknisk natur skulle utfärdas i administrativ ordning; och
bestämmelserna om den statskontroll, som vore erforderlig för tillsyn
över fartyg, skulle sammanföras i en särskild lag samt alltså i likhet
med de föreslagna ändringarna i sjölagen underkastas Riksdagens prövning.
I mitt anförande till statsrådsprotokollet den 7 mars 1913 anslöt
jag mig i det stora hela till den anordning av hithörande bestämmelser,
som sjöfartssäkerhetskommittén förordat, men uttalade särskilt beträffande
den ifrågasatta lagstiftningen om tillsyn å fartyg, att allenast
grunderna för denna borde fastställas såsom civillag, samt ansåg, att de
behövliga föreskrifterna härom icke vore vidlyftigare eller annorledes
beskaffade, än att de lämpligen kunde införas i sjölagen i anslutning
till vissa under 6 § föreslagna allmänna säkerhetsbestämmelser. De stadganden
om tillsyn å fartyg, vilka med anledning härav inrycktes i det
till lagrådet remitterade förslaget till ändringar i sjölagen, avsågo tillsynens
allmänna omfattning och upprättandet av särskilda tillsynsmyndigheter
för dess utövande; befogenhet för vederbörande tillsynsmyndighet
att i vissa fall förbjuda nyttjandet av faidyg eller dess inrättningar
eller redskap; skyldighet för kronan att ersätta skada, som vållats genom
obehörigt sådant förbud; samt straffansvar för överträdande av
givet förbud mot nyttjande.

De ytterligare föreskrifter, som vore nödiga beträffande statskontrollen
å fartyg, avsåg man att lämna dels i en särskild förordning och
dels genom instruktioner till tillsynsmyndigheterna. För att giva Riksdagen
kännedom om arten av tillsynsmyndigheternas verksamhet var
också ett på grundval av sjöfartssäkerhetskommitténs förslag till tillsynslag
samt kommerskollegii yttrande däröver inom finansdepartementet
utarbetat utkast till förordning om tillsyn å fartyg bifogat den proposition
rörande anordnande av utvidgad statskontroll å fartygs sjövärdighet
m. m., som den 11 april 1913 avgavs till Riksdagen.

Ej heller denna del av ämnet undergick någon behandling vid 1913
års riksdag, enär berörda proposition återtogs med hänsyn till att förslaget
om ändringar i sjölagen ej ansågs kunna föreläggas Riksdagen.
Frågan torde alltså få i hela dess vidd framläggas till den nu samlade
Riksdagens prövning.

Kungl. Maj ds Kåd. Proposition Nr 116.

127

Lagrådet har i sitt ifrågavarande utlåtande yttrat beträffande tillsynslagstiftningens
anordnande, att enär det syntes önskvärt, att lagstiftningen
snarast möjligt genomfördes, lagrådet icke ville då ifrågasätta
en återgång till kommitténs förslag, ehuru vissa av bestämmelserna
rörande tillsynen vore av den vikt, att deras upptagande i lag synts
lämpligast. En anordning sådan som den det remitterade förslaget
innehölle borde dock, enligt lagrådets mening, betraktas såsom provisorisk.
Efter att hava tagit denna fråga i förnyat övervägande, har jag
funnit mig böra biträda det av lagrådet förordade sättet för lagstiftningens
anordnande. En bidragande orsak till det använda förfarandet
att upptaga allenast huvudgrunderna för statskontrollen i lag och inrycka
dem i det till lagrådet remitterade förslaget till ändringar i sjölagen var
den korta tid, som stod till buds för ärendets beredning och framläggande
för Riksdagen. I nuvarande läge förefinnes ej dylikt hinder fölen
fullständigare behandling av ämnet. Och det kan vid sådant förhållande
icke bestridas, att, även om den tidigare föreslagna anordningen
av lagstiftningen i fråga låter försvara sig, vissa ytterligare bestämmelser
rörande tillsynen, på sätt lagrådet anmärkt, lämpligare böra fastställas
genom lag. Detta synes särskilt vara händelsen i fråga om:
bestämmandet av skilda slag av tillsynsverksamheten och dess allmänna
omfattning i olika fall; stadgandet av de skyldigheter, vilka för tillsynens
behöriga verkställande åligga den enskilde; föreskrifter rörande
rättsmedel mot tillsynsmyndigheternas åtgärder; samt straff bestämmelser.
Däremot synes det icke vara nödigt eller lämpligt att i lag antaga föreskrifter
angående statskontrollen i den omfattning, som i sjöfartssäkerhetskommitténs
förslag till lag om tillsyn å fartyg skett. Bestämmelser
rörande tillsynsmyndigheternas speciella uppgifter; om nödiga åtgärder
för förrättnings åvägabringande (anmälan etc.); samt om sättet för samverkan,
dels mellan de centrala och de lokala tillsynsmyndigheterna
(genom rapporter o. d.) och dels mellan vederbörande mvndighetér samt
fartygs redare och befälhavare, torde lämpligen böra meddelas genom
instruktioner till vederbörande myndigheter och andra administrativa föreskrifter.

Men även med nyss antydda begränsning av ämnet är det uppenbart,
att ett närmare angivande av grunderna och sättet för tillsynen å
fartyg icke utan att sönderbryta den nuvarande sjölagens ram kan åstadkommas
genom tillägg till denna. Det torde därför vara mest ändamålsenligt
att återgå till sjöfartssäkerhetskommitténs förslag att i en
särskild lag sammanfatta vad som rörande statskontrollen anses vara av
civillags natur.

128

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 116.

Denna uppställning av hithörande lagstiftning synes mig även böra
medföra ändring i den legislativa behandlingen av frågan om de svenska
säkerhetsbestämmelsernas tillämpning å utländska fartyg. Vid fastställandet
i sjölagen av grunderna för tillsynen i direkt samband med sjölagens
säkerhetsbestämmelser framstod behovet att i sjölagen taga ståndpunkt
till spörsmålet om dess tillämplighet å utländska fartyg; och
valdes i det remitterade lagförslaget den utvägen att anknyta stadgandena
härom icke till de föreslagna tillsynsbestämmelserna, utan till föreskrifterna
om den allmänna beskaffenheten av fartyg och vad eljest till
sjöfartssäkerheten hörer. De berörda stadgandena i fråga om utländska
fartyg erhöllo därvid den avfattningen, att för svenska fartyg gällande
säkerhetsbestämmelser i allmänhet skulle tillämpas även å utländska fartyg,
ehuru Konungen ägde att bestämma om de speciella föreskrifternas
applicering rörande desamma.

Lagrådet ifrågasatte, huruvida med nu nämnda anordning de i
sjölagen förekommande straffbestämmelserna i sin tillämpning på utländska
fartyg läte förena sig med hittills erkända folkrättsliga grundsatser,
och fann lagrådet förslaget i detta hänseende gå allt för långt.
Däremot ansåg lagrådet, att jämväl utländska fartyg borde här i landet
underkastas svensk statskontroll.

Följes i fråga om tillsynsbestämmelsernas anordning den väg, jag
ovan angivit, låter därmed väl förena sig att följa lagrådets mening
även beträffande stadgandena om utländska fartyg. Särskilt med hänsyn
till att, såsom lagrådet jämväl i andra avseenden anmärkt, det
synes vara tillrådligt att icke vid antagandet av ett specialförslag
till ändring i sjölagen bryta med gällande sjölags uppställning, tillstyrker
jag alltså, att varje stadgande om »utländskt fartyg» måtte utgå ur
sjölagen. Härigenom torde det, liksom hittills, vara överlämnat till
rättstillämpningen att i varje särskilt fall bestämma, huruvida och i
vad mån under sjölagens allmänna uttryck »fartyg» skall förstås jämväl
utländskt fartyg; och hänvisar jag i fråga om min uppfattning av den
nu gällande sjölagstiftningens tillämplighet å utländska fartyg till vad
jag i mitt föregående yttrande i ärendet till statsrådsprotokollet anfört.
De bestämmelser, vilka i avseende å särskilt statskontrollen å fartyg må
för närvarande finnas nödiga rörande utländska fartyg, böra fördenskull
inflyta i lagen om tillsyn å fartyg.

I samband härmed och med tillsynsbestämmelsernas överflyttning
till särskild lag torde det vara lämpligt att ur sjölagen avföra även den
i det remitterade lagförslaget intagna bestämmelsen om lastmärke å fartyg
i vissa fall. Lastmärke å fartygs sida hör i och för sig icke så mjmket

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 116.

129

samman med fartygets beskaffenhet, som det fastmer tjänar till ledning
för statskontrollen vid tillsjui över fartygets nedlastning. Föreskriften
synes därför lämpligen kunna givas plats i den särskilda lagen om tillsyn
å fartyg, genom vilken anordning bestämmandet av den svenska statskontrollens
ställning till lastmärkestvång för utländska fartyg också bör
i detta samband få sin lösning.

Vad lagrådet anfört om lämpligheten av att ur ö § sjölagen, sådan
denna i lagförslaget avfattats, frånskilja de föreslagna nya momenten,
synes böra efterkommas.

I enlighet med vad jag nu andragit torde uppställningen av den
ifrågavarande lagstiftningen böra bliva den:

att innehållet av 1 mom. av 6 § i det remitterade förslaget, med
undantag av bestämmelserna om lastmärke samt om utländska fartyg,
upptages i en ny, särskild paragraf i sjölagen, med beteckning 5a §;

att stadgandet om lastmärke samt de föreslagna 2—4 momenten i
nämnda 6 § och i samband därmed jämväl bestämmelsen i 292 §
4 mom. och det föreslagna tillägget i 323 § sjölagen införas i särskild
lag om tillsyn å fartyg av den beskaffenhet, jag ovan nämnt; samt

att sjölagens 6 §, som i förslaget upptagits såsom 5 inom., bibehålies
såsom självständig paragraf.

I samråd med mig har också chefen för finansdepartementet låtit
upprätta förslag till en dylik lag om tillsyn å fartyg. Enär över detta
förslag, innan det kan föreläggas Riksdagen, lagrådets yttrande bör infordras,
torde med den slutliga behandlingen av förslaget till ändringar
i sjölagen, i de delar som ovan icke berörts, få anstå, tills lagstiftningsärendet
i dess helhet kan företagas.

Då den fortsatta handläggningen av tillsynslagstiftningen ankommer
på finansdepartementet, hemställer jag, att ärendet måtte dit överlämnas.
»

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Magt Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Erik Öländer

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 80 höft. (Nr 116.)

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Utdrag av protokollet över justitied ep ar tern entsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
ä Stockholms slott fredagen den 29 maj 1914.

N ärvarande:

Hans excellens herr statsministern Hammarskjöld,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Wallenberg,
Statsråden: Hasselrot,
von Sydow,
friherre Beck-Friis,

Stenberg,

Linnér,

Mörcke,

Vennersten,

Westman,

Broström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Hasselrot anförde efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:

»Sedan Kungl. Maj:t den 7 mars 1913 beslutat infordra lagrådets
utlåtande över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar
av sjölagen samt lagrådet den 18 april 1913 avgivit sådant utlåtande,
blev detsamma den 30 januari 1914 i vissa delar anmält inför Kungl.
Maj:t av dåvarande chefen för justitiedepartementet. Denne förmälde
därvid, att i anledning av anmärkningar från lagrådets sida upprättats
inom finansdepartementet ett förslag till lag om tillsyn å fartyg, till
vilket förslag vissa av de i förstberörda förslag upptagna bestämmelserna
överflyttats, och beslöts med anledning härav, och då över förslaget
till lag om tillsyn å fartyg lagrådets yttrande måste inhämtas, att
med den slutliga behandlingen av förslaget till ändringar i sjölagen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

131

skulle anstå tills lagstiftningsärendet i dess helhet kunde till behandling
företagas. Sedan utlåtande från lagrådet över förslaget till lag om
tillsyn å fartyg numera inkommit, anhåller jag att åter få anmäla lagrådets
förstberörda utlåtande i de delar, som förut ej berörts.»

Föredraganden redogjorde härefter för dessa delar av utlåtandet
samt anförde vidare:

»Med ledning av lagrådets anmärkningar har det ifrågavarande lagförslaget
undergått omarbetning i åtskilliga delar, och torde jag beträffande
utbrytningen ur förslaget av bestämmelserna om lastmärke, om
utländska fartyg samt om tillsyn å fartyg och därmed sammanhängande
bestämmelser få hänvisa till förberörda yttrande av chefen för justitiedepartementet
den 30 januari 1914.

Lagrådet har ansett frågan om fartygs bemanning vara av sådan
betydelse, att densamma icke borde överlämnas till administrativ lagstiftning
i den utsträckning som det för lagrådets yttrande remitterade
lagförslaget innebure. Detta utgick ifrån, att i själva lagen allenast
borde stadgas vissa minimifordringar rörande besättningens tillräcklighet
för vaktindelning i vidsträcktare fart samt nödiga bestämmelser i övrigt
givas i administrativ väg, varemot lagrådet uttalat den uppfattningen, att
Konungens befogenhet att utöver lagens stadganden lämna föreskrifter
inom berörda område borde inskränkas till rätten att bestämma att besättningen
skall vara tillräcklig för skeppstjänstens utförande i tre vakter
å fartyg i viss vidsträcktare fart.

På de skäl, som anförts i motiveringen till det remitterade lagförslaget
och särskilt med hänsyn till angelägenheten att icke för Sveriges del
försvåra anslutningen till de mellanfolkliga överenskommelser rörande sjöfartssäkerheten,
som efter hand kunna komma att ingås, får jag emellertid
tillstyrka, att den ståndpunkt, som härutinnan intagits i det remitterade
lagförslaget, må vidhållas. Härvid bör erinras därom, att en den 20
sistlidne januari i London av representanter för 16 stater, däribland
Sverige, undertecknad konvention rörande säkerheten huvudsakligen ombord
å passagerarfartyg som gå i vidsträcktare fart, vilken konvention
är avsedd att ratificeras före 1914 års slut och att träda i kraft den 1
juli 1915, innehåller föreskrifter, som jämväl angå bemanningen i särskilda
avseenden av den speciella natur, att de näppeligen synas böra
ingå i lag. Skulle icke desto mindre fordran på dessa bestämmelsers
antagande i den ordning, som gäller om tillkomsten av allmän lag, upprätthållas,
torde härigenom för Sveriges vidkommande anslutningen till
den ifrågavarande konventionen komma att uppskjutas, vilket ur många
synpunkter vore att på det högsta beklaga.

132

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 116.

Enligt lagrådets hemställan har sjölagens uttryck »ångfartyg» i
stället för förslagets »maskindrivet fartyg» åter upptagits under given
förutsättning, att, såsom ock lagrådet förutsatt, i den administrativa
lagstiftningen den sistnämnda, riktigare benämningen på vad som här
avses icke desto mindre kan komma till användning.

I anledning av vad lagrådet anfört rörande sättet för lagförslagets
avgränsning mot bestämmelserna i arbetarskyddslagen har under befälhavarens
tillsynsplikt enligt 26 § uttryckligen inbegripits skyldigheten
att vid utförande av skeppstjänst, således även den som utföres i land,
hålla uppsikt över att nödiga anordningar till arbetets säkerställande
vidtagas. Däremot har jag icke ansett att i sjölagen borde upptagas
bestämmelse om själva beskaffenheten av andra än fartygets egna inrättningar
och redskap. Med den ändring i avfattningen av ai’betarskyddslagen,
som må finnas erforderlig, synes det, på sätt även lagrådet ansett,
kunna tills vidare anstå.

Lagrådets anvisningar i fråga om avfattningen av 26 § hava i huvudsak
följts, utom såtillvida att jag icke ansett mig äga tillräcklig anledning att
föreslå ändrad lydelse av bestämmelsen om undvikande av slagsida å
fartyg. I samband med överflyttandet av första stycket i 32 § till 26 §
har funnits riktigast att jämväl dit överföra bestämmelserna om att båtar
och vissa redskap skola vara klara till omedelbart bruk samt om befälhavarens
skyldighet att foga anstalt om undersökning av fartyget i
vissa fall.

Mot de föreslagna bestämmelserna i 292 och 293 §§ angående
redares och med honom jämnställda personers ansvarighet för där omförmälda
brott har lagrådet framställt anmärkningar. Vad angår frågan
om ansvar för sådant vållande till sjöolycka som i 293 § avses, så sjrnas
mig visserligen de faktiska förhållandena inom den moderna sjöfarten
vara sådana att viss anledning kunde finnas till upptagande, på
sätt sjöfartssäkerhetskommittén föreslagit, av stadgande om särskilt ansvar
för redare i förevarande avseende, men då hittills något praktiskt behov
av ett dylikt stadgande icke gjort sig hos oss känt, finner jag mig
icke mot de av lagrådet framhållna skäl böra ansluta mig till förslagets
ståndpunkt i denna del. På enahanda grunder torde bestämmelsen i
292 § om redares ansvar för det lian föranlett åsidosättandet av föreskrifterna
i 32 § böra utgå.

Då det gäller förhållanden, som beröra själva beskaffenheten av
fartyget med vad därtill hör, ställer sig åter frågan om redarens ansvar
annorlunda, så snart specialbestämmelser härom bliva gällande. Åven
om befälhavaren bibehålies i ställningen såsom i första hand tillsyns -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 11(1.

133

pliktig ock i samma grad som förut är ansvarsskyldig, bör redaren, som
har att bekosta materielen och bör känna dess beskaffenhet .åtminstone
i början av fartygets användande såsom hans eget, i ifrågavarande avseende
kunna göras ansvarig såväl för brottslig delaktighet i befälhavarens
bristande tillsyn, som i viss mån självständigt med hänsyn till hans
särskilda förhållande till fartyget. Sjöfartssäkerhetskommittén hade velat
göra straffskyldighet för redaren beroende av antingen delaktighet i
befälhavarens förseelse eller ock det förhållande, att redaren med vetskap
om fel eller brist i avseende, som är underkastat befälhavarens
tillsyn, läte fartyget gå till sjöss.

Så vitt angår sådana brister i sjövärdigheten, som omtalas i 1 mom.
av 292 §, har denna ståndpunkt i det remitterade förslaget bibehållits,
och lagrådet har ej framställt någon anmärkning därutinnan. Beträffande
däremot ansvaret för sådana fel eller brister, som avses i 2 inom.,
ville man i det remitterade förslaget icke fästa straffskyldigheten vid
den omständighet att redaren låtit fartyget gå till sjöss, och fann man
i övrigt stadgandet lämpligen böra avfattas så att redaren ålades ansvar
endast om felet eller bristen berott på hans åtgärd, således när han

genom sitt positiva åtgörande, vare sig delaktighet i befälhavarens be slut

eller självständigt, föranlett bristfälligheten.

Lagrådet har funnit denna bestämning av redarens ansvar dels vara
otydlig och dels äga för liten räckvidd samt har fördenskull hemställt
att stadgandet måtte ändras på visst sätt. Vid den omarbetning lagrummet
undergått har emellertid lagrådets anvisning ansetts ej böra i
allo följas, utan har det avfattats i närmare överensstämmelse med det
sätt, varpå redarens ansvar i 1 mom. av samma § bestämts.

Vad lagrådet anmärkt beträffande förutsättningen för tillämpligheten
av 293 § har jag ansett böra följas, och då på sätt ovan angivits bestämmelse
om särskilt ansvar för redare och hans ställföreträdare an setts

ej böra där upptagas, har ifrågavarande § ur förslaget uteslutits.
Med hänsyn till att alltså 293 § bibehåller sin nuvarande lydelse, synes
mig även straffskärpningsgrunden i 292 § böra återföras till sin nuvarande
avfattning.

De erinringar lagrådet anfört mot förslaget i övrigt hava vid dess
omarbetande blivit iakttagna, och hava fördenskull från förslaget avförts,
utom på grund av vad ovan anförts 293 och 323 §§, jämväl 35 och

« §§.

Vid förslagets omarbetning hava därjämte vissa smärre ändringar,
väsentligen innebärande redaktionella jämkningar, däri vidtagits.»

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 1 sand. 80 höft. (Nr 116.)

134

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Nr 116.

Föredraganden uppläste härefter det ifrågavarande förslaget till lag
om ändring i vissa delar av sjölagen i dess omarbetade skick samt
hemställde, att detsamma måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom
nådig proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter beträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
lämna bifall; och skulle till Riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gunnar Fogelmarck.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1914.