Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98 (Proposition 1912:98)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

N:o 98.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om rätt till jakt; gifven Stockholms slott den 29
mars 1912.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll vill Knngl. Magt härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag om rätt till jakt.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Gast. Sandström.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 73 höft. (Nr 98.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Förslag

till

Lag

om rätt till jakt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga
jaktstadgan den 21 oktober 1864 äfvensom af hvad nämnda stadga innehåller
med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter,
förordnas som följer:

1 §•

Jakträtt, hvari jämväl innefattas rätt till villebråd, som anträffas
dödt (fallvildt), tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, en
hvar jordägare på honom tillhörigt område.

2 §•

Å häradsallmänning tillkomme jakträtten kronan.

3 §.

A sockenallmänning, byaskog eller annan dylik samfällighet må
delägarna, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behof utöfva
jakträtt.

Åro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda
föreskrifter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om
jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning.

Afgärda by hafve jakträtt allenast å sina ägor inom hank och stör.

4 §•

Den, som äger väg, hafve icke jakträtt därå, med mindre han
äger mark härintill.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Den, som äger marken å bägge sidor af väg, kåfve, ändock han
icke äger vägen, jakträtt därå.

Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen af
dem vägen, å den väg hafve en hvar af dem jakträtt.

o §. •

Å mark, hvilken såsom tvistig blifvit ställd under förbud, må icke
någon af-de tvistande utan öfverenskommelse jaga.

« §•

Boställshafvare och kronohemmansåbo äge jakträtt å boställets
eller kronohemmanets ägor.

År jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren, där ej
annorledes aftalas, den jakt, som till jorden hörer.

7 §•

Å oafvittrad mark, som ej blifvit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej
höra till visst hemman, samt på öppna hafvet äge hvarje svensk man
rätt att jaga; dock må jakt efter älg eller björn ej anställas, med mindre
Konungen därtill gifvit lof.

« §•

År genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,
dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes, än här
ofvan sagts, bestämdt om någons rätt till jakt, vare det gällande.

9 §•

Sluta ägare af särskilda fastigheter, hvilkas ägor bilda ett sammanhängande
område, i sådan egenskap aftal om huru jakten å området
må utöfvas och jaktvården handhafvas, skall å hvad aftalet innehåller
om jaktens utöfvande och om skyldighet för ägare att å sin mark
tåla, anlägga eller underhålla inrättning för jaktvårdens tillgodoseende
tillämpas hvad i allmänhet stadgas om servitut; dock vare sådant aftal
ej bindande utöfver femtio år från det aftalet slöts.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

10 §.

Jakt efter varg eller järf må, om sådant djur bevisligen uppehållit.
sig i trakten, af en hvar företagas äfven å annans jaktområde,
där jakträttsinnehalvaren hvarje gång förut om jakten erhållit underrättelse;
och äge i sådant fall den jagande rätt att tillvarataga och
behålla de djur af nämnda slag, han vid jakten fäller.

11 §•

Den, som under idkande af loflig jakt sårar villebråd så, att det
faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen af den
jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. År det
hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra
djuret utan i närvaro af två ojäfviga vittnen och vare han dessutom
pliktig att sist å andra dagen, sedan djuret fälldes, om förhållandet
underrätta jakträttsinnehafvaren eller den, som jorden innehar, eller
någon åt deras folk. Försummar den jagande något häraf, varde ansedd
såsom den, där olofligt jagat å annans jaktområde.

Har någon å eget jaktområde eller eljest lofligt drifvit upp varg
eller järf, äge han rätt att jakten inne på annans jaktområde fullfölja.

12 §.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, varg, järf eller
sälhund, då må han djuret fälla och behålla.

Inkommer djur, som skadligt är, i gård eller trädgård, hafve den,
som där bor eller trädgården innehar, så ock deras folk rätt att döda
och behålla detsamma, ändock att jakträtten därstädes tillkommer annan.

13 §.

Till skadliga djur räknas enligt denna lag varg, lo, järf, räf, utter,
gräfling, iller, mård, hermelin, vessla, sälhund, vildkanin, berguf, dufoch
sparfhök, korp och kråka.

14 §.

Utan särskildt tillstånd af den, som jorden innehar, må jakträttsinnehafvare
icke söka efter vildt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

icke heller, under tiden från och med den 1 maj till dess grödan är
afmejad, å åker, som är med säd eller gräs besådd.

15 §.

Ej må någon utan lof skrämma eller mota villebråd från annans
jaktområde.; dock vare ej hinder för den, som jorden innehar, att därifrån
bortskrämma eller bortdrifva villebråd, i den mån sådant erfordras
för afvärjande af skada eller olägenhet.

16 §.

Bulvan för fågelskytte må ej utan lof uppsättas närmare annans
jaktområde än tvåhundra meter.

17 §•

Med skjutgevär eller fångstredskap må icke någon utan tillstånd
af jakträttsinnehafvaren färdas öfver annans jaktområde annorstädes
än å till allmänt begagnande upplåten väg, med mindre af omständigheterna
framgår, att det sker i lofliga ärenden, och hund, om sådan
medföres, hålles kopplad.

18 §.

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark
eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

19 §.

Löper hund, som jagar eller ofredar villebråd, lös i mark, där
villebråd finnes, vare hundens ägare skyldig ersätta jakträttsinnehafvaren
skada, som därigenom må anses hafva skett å villebrådet.

Anträffas hund, som löper lös i mark, hvarom nyss är sagdt, och
är hunden sådan att antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd,
äge jakträttsinnehafvaren eller hans folk rättighet att hunden upptaga.
Det åligger den, som hund sålunda upptagit, att därom ofördröjligen
tillsäga hundens ägare eller, därest denne ej är känd eller icke kan
träffas, låta kungöra i kyrkan för den församling, där hunden blifvit
upptagen, och tre gånger i tidning inom orten. Vill ägare återfå

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98,

hund, löse den med fem kronor eller, där inom ett år före upptagandet
hund, tillhörig samma ägare, blifvit hos samma jakträttsinnehafvare
löst, med tio kronor jämte ersättning hvarje gång för hundens föda
och öfriga kostnader. Har ej ägaren utlöst hunden inom åtta dagar
efter erhållen tillsägelse om upptagandet eller inom trettio dagar från
det kungörelse därom blifvit uppläst i kyrkan och tredje gången införd
i tidningen, vare hunden förverkad. Vill jakträttsinnehafvaren hellre
taga lösen, vare hundens ägare skyldig att sådan enligt förut angifna
grunder utgifva, därest talan därom instämmes inom trettio dagar efter
det hunden varit att anse såsom förverkad.

20 §.

Katt, som anträffas utanför gård eller trädgård, må af jakträttsinnehafvaren
eller hans folk saklöst dödas.

21 §.

Utländsk undersåte må ej inom riket idka jakt med skjutgevär,
med mindre han är försedd med för honom personligen utfärdadt jaktpass;
dock vare sådan undersåte berättigad att å fastighet, som han
med Konungens tillstånd besitter, jaga utan att innehafva jaktpass.
Sådant vare ej heller erforderligt för främmande makts beskickning.

Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den afgift till kronan,
Konungen bestämmer.

Den jagande vare pliktig att vid anfordran af förvaltande och
bevakande personal vid skogsstaten eller föreståndare och lärare vid
statens skogsskolor eller af vederbörande kronobetjänt eller särskilt
förordnad polisman framvisa jaktpasset.

22 §.

Jagar någon olofligt å annans jaktområde, straffes efter allmän
strafflag och vare, där han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse af
de angående jaktpass meddelade föreskrifter, jämväl underkastad särskildt
ansvar enligt 24 § i denna lag.

Har vid jakten villebråd åtkommits, vare villebrådet eller, om det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

ej kan tillrättaskaffas eller undergått förskämning, dess värde förverkadt
till jakträttsinnehafvaren eller, om jakten skett å jord, där jakträtten
tillkommer kronan, eller å område, som i 7 § omförmäles, eller under
tid, då enligt hvad särskildt är stadgadt jakt efter sådant villebråd
icke är tillåten, till åklagaren.

Har jaktpass för den jagande utfärdats, vare det förbrutet.

Såsom oloflig jakt enligt denna lag skall anses, om någon å annans
jaktområde olofligen tillvaratager fallvildt.

23 §.

Anträffas å bar gärning någon, som olofligt jagar å annans jaktområde,
må jakträttsinnehafvaren eller den, som jorden innehar, äfvensom
deras folk af den jagande taga bössa, annan jaktredskap och hundar
till vedermäle och pant samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

Å jord, där jakträtt tillkommer kronan, så ock å område, som i
7 § omförmäles, hafva förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten
äfvensom föreståndare och lärare vid statens skogsskolor samt
allmän åklagare enahanda rätt.

Har den, som blifvit dömd till ansvar för oloflig jakt å annans
iaktområde, inom tva ar därefter ånyo gjort sig skyldig- till sådan
förseelse, vare bössa, annan jaktredskap och hundar, som på grund af
stadgande^ i denna § fråntagits den jagande, förbrutna. Hvad sålunda
förbrutits skall å offentlig auktion försäljas och tillfälle försäljningssumman,
sedan afdrag skett för omkostnader och panthafvare njutit sin
panträtt enligt denna § tillgodo, fattigkassan i den kommun, där förseelsen
ägt rum.

24 §.

Öfverträder någon det i 21 § stadgade förbud, böte från och med
fem till och med ett hundra kronor och vare dessutom pliktig att
erlägga den högsta för jaktpass fastställda afgift.

För berörda afgifts erläggande svare, lika med den skyldige,
jämväl den, som till honom upplåtit jakträtt eller tillåtit honom i jakten
deltaga, med rätt likväl att af den skyldige söka åter, hvad som sålunda
erlagts.

För underlåtenhet att vid jakt medföra gällande jaktpass eller
vägran att på anmodan af den, som vederbör, framvisa detsamma, vare
straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Kungl. Maj.ts Nåd■ Proposition N:o 98.

25 §.

Öfverträder någon förbud, som i 15, 16 eller 17 § är stadgadt,
och är ej förseelsen att anse såsom oloflig jakt å annans jaktområde,
straffes med böter från och med fem till och med ett hundra kronor.
Var det i fall, som afses i 15 §, älg eller hjort, som skrämdes eller
motades, vare straffet böter från och med fem till och med två hundra
kronor.

Bryter någon emot hvad i 14 § är föreskrifvet, böte från och
med fem till och med femtio kronor.

26 §.

Förbrytelser mot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons
rätt, må icke åtalas af annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt
eller öfverträdelse af de angående jaktpass meddelade föreskrifter, äge
förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten äfvensom föreståndare
och lärare vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att
föra talan därom.

27 §.

Hvad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som
rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå, gälle
ock om de härofvan i 26 § omförmälda, vid skogsstaten och skogsläroverken
anställda personer i mål, som afses i samma §.

28 §.

Vid jakt å område, som af annan innehafves, vare jakträttsinnehafvaren
skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan
egendom förorsakas vare sig af honom själf eller annan, hvilken han
gifvit lof att jaga, eller af de vid jakten använda biträden eller hundar.

29 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla, kronan.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, förvandlas de enligt
allmän strafflag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

30 §.

Om rätt till jakt å område, som är till nationalpark afsatt, äfvensom
beträffande svenska och norska lappars rätt till jakt i vissa delar
af riket gälle hvad särskildt är stadgadt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913, dock att hvad
i 6 § 2 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är
upplåten före utfärdandet af jaktstadgan den 21 oktober 1864.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912.

1 sand.

73 höft. (N:o 98.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 26 maj 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SWARTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anhöll departementschefen, statsrådet Petersson, i underdånighet
att få underställa Kungl. Majt:s pröfning ett vid detta protokoll såsom
bilaga . . . fogadt förslag till lag om rätt till jakt.

Sedan lagförslaget blifvit uppläst, yttrade föredragande departementschefen
:

»Genom Eders Kungl. Maj:ts beslut den 6 augusti 1908 bemyndigades
chefen för jordbruksdepartementet att inom departementet tillkalla
sakkunniga personer med uppdrag att företaga en fullständig revision
af gällande jaktstadga och att på samma gång företaga utredning,
huruvida ej genom uppställande af fordran på lösande af jaktpass eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

annat dylikt sätt en måttlig afgift kunde uttagas af utlänningar, som
ville inom riket utöfva jakt, äfvensom att inkomma med de förslag,
hvartill berörda revision och utredning kunde föranleda. De på grund
af detta bemyndigande utsedda sakkunniga aflämnade med skrifvelse
den 23 december 1909 till fullgörande af sitt uppdrag fem författningsförslag
nämligen:

l:o) förslag till lag om rätt till jakt;

2:o) förslag till jaktstadga;

3:o) förslag till kungörelse om hvad vid utfärdande af jaktpass
är att iakttaga;

4:o) förslag till kungörelse angående grunderna för tillgodogörande
af kronans jakträtt;

5:o) förslag till förnyad kungörelse angående skydd åt för landtbruket
nyttiga fåglar;

b vilka förslag med tillhörande motivering blifvit beftmdrade till
trycket.

I den allmänna motiveringen till dessa författningsförslag anföra
de sakkunniga, efter en kortfattad redogörelse för den ordning, i hvilken
nu gällande jaktstadga äfvensom däri vid olika tillfällen vidtagna ändringar
tillkommit, bland annat följande.

Om således tvekan icke förefunnes därom att vissa af jaktstadgans
bestämmelser vore af allmän lags natur och andra åter fortfarande
förbehållna Konungens ekonomiska lagstiftning, erbjöde det dock svårighet
att uppdraga gränsen emellan det ena och det andra slaget af bestämmelser.
Sådant särskiljande torde dock vara af vikt icke blott ur
teoretisk och formell synpunkt. Medan bestämmelser, som vore af allmän
lags natur, icke kunde ändras i annan än den i 87 § regeringsformen
föreskrift^ ordning, kunde stadganden, som tillhörde Konungens
ekonomiska lagstiftning, med vida mindre omgång anpassas efter förändrade
förhållanden. Ett utsöndrande af de förra bestämmelserna
kunde därför anses underlätta sträfvandena att erhålla en efter förhållandena
lämpad, effektiv lagstiftning rörande hushållningen med
jakten. Också hade af dåvarande chefen för jordbruksdepartementet i
hans anförande till statsrådsprotokollet den 6 augusti 1908 betecknats
såsom själffallet, att vid revision af jaktstadgan det måste vara af
synnerlig vikt att söka skilja mellan de bestämmelser, som skulle
äga natur af lag, och dem, som borde meddelas på administrativ väg.
Vid fullgörande af denna mera formella del af det uppdrag, som lämnats
de sakkunniga, hade ledning erhållits af de till 1900 och 1901 års Riksdagar
afgifna nådiga propositioner med förslag till lag om rätt till jakt.

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 98.

Dessa förslag hade så mycket hellre kunnat läggas till grund för de
sakkunnigas arbete, som flertalet af däri innehållna bestämmelser blifvit
af Riksdagens bägge kamrar godkändt och särskildt i fråga om urskiljandet
af bestämmelserna af allmän lags natur meningsskiljaktighet
icke förekommit. I öfverensstämmelse härmed hade i förslaget till lag om
rätt till jakt influtit de civilrättsliga bestämmelserna om hvem jakträtt
tillkomme, i hufvudsak svarande mot 1 § samt 3 — 10 §§ i gällande jaktstadga.
I samma lagförslag hade vidare upptagits de öfriga bestämmelser,
hvilka afsåge att i jakträttsligt hänseende reglera rättsförhållanden
emellan enskilda personer. Därjämte hade i lagförslaget
ansetts böra inflyta hufvudstadgandena rörande jaktpass såsom villkor
för utländsk undersåtes rätt att här i riket utöfva jakt. Skälet härtill
vore, jämte lämplighetshänsyn, att man ansett nödigt att för den afgift,
som för jaktpasset skulle utgå, göra ansvarig jämväl den, som till
den utländske mannen upplåtit jakträtt, och att stadgandet af en sådan
civilrättslig förpliktelse hade sin plats i jaktlagen. I förslaget till
ny jaktstadga däremot vore sammanförda de stadganden rörande
hushållningen med jakten, hvilka tillkommit i allmänt intresse,
såsom om fredningstider och därmed sammanhängande bestämmelser
om handel med vildt och om hund, bestämmelser om allmänfarliga
eller särskildt förödande jaktsätt och om premier för dödande
af rofdjur. Därjämte hade supplerande bestämmelser om jaktpass för
utländsk undersåte här fått sin plats. Hvartdera förslaget afslutades
med stadganden om åtalsrätt och ansvar. Nu gällande jaktstadga innehölle
i 2 § bestämmelser om hvem utöfvande af kronans jakträtt tillkomme.
Dessa bestämmelser vore närmast att hänföra till den art
af lagstiftning, som afsåge kronans domäner, och det hade därför synts
lämpligt att förbehålla dem åt en särskild författning, utfärdad i enahanda
ordning som stadgandena om grunderna för förvaltningen af
kronans jordbruksdomäner. I denna författning torde också böra inrymmas
bestämmelserna om tillgodogörande i vissa fall af kronans
jakträtt genom dess upplåtande på arrende på sätt inom Riksdagen
ifrågasatts.

Genom nådig remiss den 1 februari 1910 infordrades utlåtanden
öfver dessa af de sakkunniga afgifna förslag från Eders Kungl. Maj:ts
samtliga befallningshafvande, som hade att inhämta yttranden från
landsting och hushållningssällskap, hvarjämte domänstyrelsen anbefalldes
att efter vederbörandes hörande inkomma med sådant utlåtande.»

Departementschefen redogjorde härefter för innehållet i det af de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

sakkunniga uppgjorda förslaget till lag om rätt till jakt och de däröfver
afgifna utlåtandena samt yttrade vidare:

»Det Eders Kungl. Maj:ts pröfning nu underställda lagförslaget
grundar sig hufvudsakligen å det af förutnämnda sakkunniga uppgjorda
förslaget till lag om rätt till jakt, livilket förslag bland annat med
fästadt afseende å de inkomna utlåtandena i vissa hänseenden omarbetats.
Dessa omarbetningar hafva i några fall gällt ändringar i sak.

Jag anhåller nu i underdånighet att få angifva de hufvudsakliga
skiljaktigheterna mellan de sakkunnigas förslag och det af mig nu
framlagda äfvensom de skäl, som föranledt de vidtagna ändringarna.

De i 2 § af gällande jaktstadga förekommande bestämmelserna 3 §.
om af hvem kronans jakträtt må utöfvas, hafva, såsom af det föregående
framgår, af de sakkunniga ansetts böra öfverflyttas till en särskild
författning, stiftad i enahanda ordning som stadgandena om grunderna
för förvaltningen af kronans domäner. Då det emellertid synts mig
lämpligt, att i lagen om rätt till jakt bibehålla hufvudbestämmelsen
om den jakträtt, som enligt nu gällande jaktstadga tillkommer Konungen,
chefen för hans hofjägeristat samt dem, som vid jakttillfällen
äro följaktiga, äfvensom angifva hvillca personer i öfrigt utöfvande af
kronans jakträtt tillkommer, hafva i det af mig nu framlagda förslaget
under 3 § intagits bestämmelser i sådant afseende.

För det fall att om förvaltningen af sådan samfälld jord, som omför- 4 §.
mäles i 4 § första stycket, särskilda bestämmelser ej äro gällande, har
af de sakkunniga föreslagits, att jakten å sådan jord skall kunna göras
till föremål för utarrendering, därest delägare med viss majoritet därom
fatta beslut. Att utan vidare tillerkänna några delägare rätt att mot
de andras bestridande bestämma om jakträttens utarrendering och villkoren
därför, kan emellertid lätt leda till kränkning af de mindre
delägarnas rätt. I nu antydda fall torde därför frågan om jakträttens
utarrenderande ej böra göras beroende af ett majoritetsbeslut utan
bör, i händelse ej samtliga delägare kunna förena sig om jaktens utarrenderande,
frågan därom förfalla. Att å stads mark jakträtten tillkommer
staden, torde framgå af den allmänna grundsatsen i 1 § om
jordägares jakträtt. Särskild bestämmelse angående jakträtten å stads
mark torde därför ej vara nödig.

Enligt 4 § i de sakkunnigas förslag har, i det fall att väg går 5 §.
i gränsen mellan skilda ägares mark, utan att någon af dem äger vägen,
ingendera rätt att utöfva jakt å sådan väg. På sätt i en mängd af de
inkomna utlåtandena anmärkts, torde det vara med den allmänna uppfattningen
mest öfverensstämmande och jämväl i praktiskt afseende för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

delaktigast att tillerkänna jordägarna å båda sidor om sådan väg jakträtt
därå. Följden häraf blir ock den, att särskilda bestämmelser
rörande rätten till fallvildt å väg ej blifva erforderliga.

Enligt de sakkunnigas förslag bär, jämte det i förslaget bibehållits
den rätt till jakt, som enligt 3 § i nu gällande jaktstadga tillkommer
boställshafvare och kronohemmansåbo, jakträtt tillerkänts jämväl en hvar
annan, som med besittningsrätt innehar jord, därvid dock lämnats öppet
att genom aftal eller särskild föreskrift inskränka jakträtten för boställshafvare,
kronohemmansåbo eller annan besittningsrättshafvare. Därjämte
har bestämmelsen i nu gällande lag, att jakträtt tillkommer arrendator
eller brukare af annans jord, där ej annorledes aftalas, utsträckts
att gälla en hvar, som med nyttjanderätt innehar annans fastighet,
med livilket stadgande, enligt motiven, afses jämväl hyresman eller
tomträttsinnehafvare i den mån jakt å af dem innehafda områden
kan äga rum. Några tillräckliga skäl att i vidsträcktare mån än som
nu är gällande tillerkänna nyttj anderätts- eller besittningsrättshafvare
jakträtt å af honom innehafd jord torde ej förefinnas, och det torde ej
vara lämpligt att beträffande boställsliafvares eller kronohemmansåbos
jakträtt hänvisa till i annan ordning tillkomna föreskrifter. Frågan
huruvida innehafvare af jord, hvarom nu är fråga, har eller icke har
jakträtt å jorden, synes böra fastslås i förevarande lag.

I 7 § af de sakkunnigas förslag har uppställts såsom regel, att
aftal om upplåtelse af jakträtt på arrende skall upprättas skriftligen
och att arrendator!! ej får å annan öfverlåta arrendet. I vår gällande
rätt finnes ej föreskrifven viss form för aftal om upplåtelse af jakträtt
eller af andra i 1 kap. 7 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom den 14 juni 1907 därmed likställda rättigheter med afseende
å fast egendom, ej heller finnes något allmänt förbud mot öfverlåtelse
af dylika rättigheter. Rättsförhållandet mellan kontrahenterna vid en
upplåtelse af jakträtt på arrende torde i allmänhet icke vara af så
invecklad natur, att, för undvikande af framtida meningsskiljaktigheter
rörande innehållet i a-ftalet, skriftlig form för sådant aftal bör fastslås
såsom regel. Ej heller synes jakträttens ekonomiska betydelse kräfva
en sådan formföreskrift. En upplåtelse af jakträtt på arrende torde
ej i och för sig vara af den art, att rätten att öfverlåta arrendet bör
utan vidare göras beroende af upplåtarens samtycke. Innehåller aftalet
icke uttryckligt förbud mot öfverlåtelse af arrendet, torde det böra
ankomma på pröfning i hvarje särskildt fall huruvida, med afseende å
aftalets tillkomst och innehåll samt den upplåtna rättighetens natur,
öfverlåtelse af rättigheten må äga rum. För öfrigt torde den af de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

sakkunniga föreslagna bestämmelsen rörande öfverlåtelse af jaktarrende
lätt kunna af arrendatorn kringgås. Af dessa skäl hafva de af de sakkunniga
i 7 § af deras förslag upptagna bestämmelserna uteslutits ur
det nu framlagda förslaget.

Hufvudsyftet med stadgandena i 11 § af de sakkunnigas förslag n §•
är att genom frivillig öfverenskommelse mellan ägare af angränsande
fastigheter få till stånd ordnad jaktvård å större områden och att
trygga sådant aftals bestånd gent emot ny ägare af samma fastigheter.
Huruvida genom aftalet den ena kontrahenten berättigas jaga å den
andres ägoområde, torde vara af mindre vikt. Att såsom de sakkunniga
föreslagit begränsa aftalstiden till minst tio högst tjugufem år,
synes ej vara lämpligt. Med hänsyn till att för vinnande af inteckning
för nyttjanderätt och andra därmed likställda rättigheter med
afseende å fast egendom den skriftliga handlingen rörande aftalet ej
nödvändigtvis behöfver vara af vittnen styrkt, torde fordran på två
vittnen å sådant aftal, hvarom här är fråga, ej böra uppställas. Har
inteckning för sådant, aftal fastställts i samtliga de fastigheter, som
aftalet rörer, torde, oafsedt om inteckningen sökts af den ene eller
andre kontrahenten, inteckningen utan vidare gälla såväl mot som till
förmån för samtliga fastighetsägarna. Af nu antydda skäl har paragrafen
omredigerats på sätt det af mig nu framlagda förslaget utvisar.

I öfverensstämmelse med domänstyrelsens framställning har i den 15 §.
i 15 § förekommande förteckningen öfver skadliga djur upptagits
jämväl vildkanin.

Då enligt 5 § i det af mig framlagda förslaget väg ständigt är 20 §.
att hänföra till någons jaktområde, har det ansetts nödigt att åt stadgandet
i 20 § gifva sådan lydelse, att därigenom ej vållas hinder eller
inskränkning i den fria samfärdseln å till allmänt begagnande upplåtna
vägar.

Enligt motiven skulle det af de sakkunniga föreslagna stadgandet 21 §.
i 21 § endast innebära ett förtydligande af motsvarande bestämmelse i
nu gällande jaktstadga. Då det emellertid kan ifrågasättas, huruvida
ej sistnämnda bestämmelse blifvit genom den sålunda föreslagna lydelsen
i viss mån skärpt, samt anledning ej synes förefinnas till en dylik
skärpning, har lagrummet bibehållits vid dess lydelse enligt 1864 års
jaktstadga.

Den af de sakkunniga i 22 § föreslagna bestämmelsen om skyldighet 22 §.
för ägare af hund, som under där angifna förhållanden gör skada å
»annan egendom» än villebråd, att ersätta sådan skada synes ej hafva
sådant sammanhang med nu förevarande lagstiftning, att en dylik

24 §.

16 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 98.

bestämmelse bör däri inflyta. Ett stadgande att vite för hund, som
löper lös i annans jaktmark, skall utgå jämväl i det fall, att hunden
ej upptagits, skulle visserligen från jaktvårdssynpunkt vara fördelaktigt,
men då, på sätt i många af de inkomna utlåtandena framhållits, genom
ett dylikt stadgande den i vårt land så allmänt utöfvade och omtyckta
jakten med stöfvare skulle hart när omöjliggöras samt jakten med
stöfvare i stora delar af landet torde vara det enda jaktsätt, som med
fördel kan användas ifråga om vissa djurslag, har ett stadgande härom
ansetts ej böra i förslaget bibehållas. Med afseende därå att hund,
som af lapparna användes för renskötsel, icke kan anses »löpa lös» i
händelse hunden åtföljer renhjord, har det af de sakkunniga föreslagna
stadgandet i sista punkten af ifrågavarande § ansetts kunna utgå.

I 24 § stadgas såsom regel, att utländsk undersåte ej må här i
riket idka jakt utan att vara försedd med ett i föreskrifven ordning
utfärdadt jaktpass. Enligt de sakkunnigas förslag skulle påföljden för
utöfvande af jakt utan jaktpass vara den, att den skyldige vore pliktig
att utgifva den högsta för jaktpass fastställda afgift, men förseelsen
skulle ej föranleda bötesansvar, ehuru den otvifvelaktigt vore af den
natur, att krimininellt ansvar kunde bestämmas. Anledningen till att
de sakkunniga stannat vid en sådan utväg har af dem angifvits i
främsta rummet vara, att med vår rättegångsordning kriminellt ansvar
för sådan förseelse icke skulle kunna göras gällande i andra än de
säkerligen mycket sällsynta undantagsfall, då en utlänning kvarstannade
här i riket för att svara å en emot honom anhängiggjord brottmålstalan.
Hvad de sakkunniga sålunda anfört, torde dock ej innefatta
tillräckliga skäl att i förevarande fall utesluta kriminell ansvarspåföljd
för en af utländsk undersåte här i riket begången förseelse mot svensk
lag. I mitt förslag (27 §) har därför förseelse af nu antydd art belagts
med bötesstraff. Däremot har med hänsyn till det sålunda stadgade bötesstraffet
den af de sakkunniga föreslagna påföljden af förlust för viss tid
af rätten att erhålla jaktpass ansetts kunna uteslutas. De i 24 § af
de sakkunniga föreslagna inskränkningarna i rätten att erhålla jaktpass
synas leda till en vidlyftig skriftväxling mellan domstolarna och de
myndigheter, som hafva att utfärda jaktpass, samt mellan sagda
myndigheter inbördes äfvensom till en alltför omfattande skyldighet
för sistnämnda myndigheter att föra förteckningar å personer, hvilka
icke äga erhålla jaktpass, hvarför jämväl dessa bestämmelser utgått ur
förslaget. De för förseelse mot bestämmelserna rörande jaktpass stadgade
påföljder hafva ansetts böra sammanföras i en paragraf.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle Kungl. Maj:t äga fastställa
särskild afgift för dödande eller fångande af visst slag af villebråd att
utgå jämte afgiften för jaktpasset. Denna särskilda afgift skulle enligt
förslaget till jaktstadga utgå med 25 kronor för hvarje af utländsk
undersåte dödad eller fångad älg eller björn samt erläggas till närmaste
kronouppbördsman. Lämpligheten af en dylik efterskottsafgift kan
dock ifrågasättas. I de nordligare delarna af vårt land med deras vidsträckta
skogar och marker torde kontroll öfver denna afgifts ordentliga
erläggande knappast vara möjlig. Därjämte kan vid jakt, däri
utom utländsk äfven svensk undersåte deltagit, det mången gång vara
svårt att afgöra, huruvida djuret ifråga dödats eller fångats af den
utländske undersåten. Stadgandena rörande dylik afgift och densammas
indrifning hafva därför uteslutits ur förslaget. Då rätten att åtala
förseelse mot bestämmelserna om jaktpass, hvarom förmäles i 29 § af
det utaf mig framlagda förslaget, måste anses omfatta äfven rätt till
anställande af den talan af mera civil natur, som afser att mot svensk
jaktupplåtare göra gällande hans ansvarsskyldighet för den jagande utlänningens
jaktpassafgift, har särskild bestämmelse om talerätt i sådant
fall ej ansetts nödig, hvarjämte i sammanhang med ändring i 30
§ om fördelningen af böter, bestämmelsen om rätt för åklagare till
andel af passafgift, som genom hans åtgärd inflyter, uteslutits.

Öfverträdelse af bestämmelserna angående jaktpass torde hafva 25 §.
karaktär af polisförseelse, hvadan, om en dylik öfverträdelse begås
genom en handling, som innefattar jämväl oloflig jakt å annans mark,
särskildt straff för öfverträdelse af passföreskrifterna synes böra ådömas.
Bestämmelse om till hvem villebråd, som dödats eller fångats vid oloflig
jakt under förbjuden tid, förverkats, torde ej höra hemma i förevarande
lag utan i den författning, som i öfrigt behandlar påföljderna
af jakt under förbjuden tid. Sistnämnda bestämmelse har förty uteslutits
ur förslaget. Då det torde ligga i sakens natur, att den, som
gör sig skyldig till ansvar för oloflig jakt å annans jaktområde, jämväl
ådrager sig skadeståndsskyldighet gent emot den, hvars rätt blifvit
genom den olofliga jakten kränkt, har den af de sakkunniga föreslagna
bestämmelsen om ersättning för skada genom oloflig jakt ansetts kunna
uteslutas.

I 27 § i det af de sakkunniga uppgjorda förslaget finnes bestäm- 26 §.
melse därom att vid upprepad oloflig jakt å annans mark bössa, jaktredskap
och hundar skola vara förbrutna. Det har emellertid synts mig
nödigt att begränsa detta stadgande till att afse allenast bössa, jaktBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 73 höft. (Nr 98.) 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

redskap och hundar, som på grund af paragrafens stadganden i (ifrigt
fråntagits den jagande. Utslag, hvarigenom bössa m. in., som ej tagits
i beslag, förklarats förbrutna, skulle oftast ej kunna verkställas.

Enligt 28 § i de sakkunnigas förslag har straffet för öfverträdelse
af förbud, som omförmäles i 17 och 19 §§, i det fall att fråga är om
älg eller hjort, föreslagits till böter från och med 50 till och med
200 kronor. Med hänsyn till straffbestämmelserna i 24 kap. 13 §
strafflagen har emellertid strafflatituden för nyss omförmälta förseelser
ansetts böra sättas till böter från och med 5 till och med 200 kronor.
Straffsatsen för öfverträdelse af det i 16 § stadgade förbud har jämkats
i öfverensstämmelse med straffsatsen i 24 kap. 11 § strafflagen. En
jakträttsinnehafvare, som i strid med bestämmelsen i 16 § beträder
annans besådda åker, bör ej kunna straffas strängare än en person,
som helt och hållet utan rätt beträder sådan mark.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle rätt att i vissa fall åtala
förseelser mot ifrågavarande lag tillkomma, bland annat, tjänstemän
och betjänte vid skogsläroverken, hvilka befattningshafvare jämväl tillerkänts
rätt att från den, som gör sig skyldig till oloflig jakt å viss
mark, taga bössa, jaktredskap och hundar. För egen de! har jag ej
någon anmärkning att göra emot förslaget i denna del, såvidt detsamma
angår personalen vid statens skogsskolor. Beträffande däremot skogsinstitutet
torde med afseende ä institutets organisation samt då den åt
institutet anslagna mark icke torde kunna anses såsom tjänstgöringsdistrikt
för den vid institutet anställda personal, giltiga skäl att tillägga
skogsinstitutets personal nämnda befogenheter ej förefinnas. Åtalsrätt
i fråga om öfverträdelse af bestämmelserna om jaktpass torde böra tillerkännas
samma personer, som äga åtala öfriga förseelser emot denna lag.

I strafflagen och de flesta nyare författningar af allmän lags
natur har den grundsatsen gjort sig gällande, att böter skola tillfalla
kronan. I öfverensstämmelse härmed torde med afseende å förevarande
lags natur jämväl böter, som enligt denna lag ådömas, böra tillerkännas
kronan.

De smärre ändringar, som i öfrigt vidtagits i de sakkunnigas
förslag, äro af hufvudsakligen formell innebörd.

Beträffande de delar af samma förslag, i hvilka ändringar ej
vidtagits, hänvisar jag till hvad de sakkunniga därutinnan anfört.»

Föredragande departementschefen hemställde härefter i underdånighet,
att lagrådets utlåtande öfver det uppgjorda förslaget till lag

Kungl. Ma:jts Nåd. Proposition N:o 98.

om rätt till jakt måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler,
genom utdrag af protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i
nåder lämna bifall.

Ur protokollet:
Willand Aschan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Förslag

till

Lag

om rätt till jakt.

Med upphäfvande af 1—11 §§, 18, 19 och 21 §§ i förnyade nådiga
jaktstadgan af den 21 oktober 1864 äfvensom af hvad nämnda stadga
innehåller med afseende å öfverträdelse af sålunda upphäfda föreskrifter,
förordnas som följer:

1 §•

Jakträtt, hvari jämväl innefattas rätt till villebråd, som anträffas
dödt (fallvildt), tillkomme, där ej annorledes i denna lag stadgas, en
hvar jordägare på honom tillhörigt område.

2 §•

Å häradsallmänning tillkomme jakträtten kronan.

3 §.

Konungen själf och chefen för hans hofjägeristat tillkommer att,
jämte dem som vid sådana tillfällen äro följaktiga, utöfva jakt å områden,
därå kronan har jakträtt.

A sådana områden med undantag för dem, som äro ställda till
Konungens disposition och där Konungen om jakten särskildt förordnar,
må jakt idkas jämväl af chefen för domänstyrelsen jämte dem, som
honom åtfölja, äfvensom af förvaltande och bevakande personal vid
skogsstaten och af föreståndare och lärare vid statens skogsskolor. I
hvilken omfattning detta må äga rum och huru kronans jakträtt i
öfrigt må tillgodogöras, därom är särskildt stadgadt.

4 §''

A sockenallmänning eller annan samfällighet eller å mark, som
vid skiftesförrättning undantagits för delägarnas gemensamma behof,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98. 21

må delägarna, där de ej annorledes åsämjas, allenast för egna behof
utöfva jakträtt.

Äro om allmänningens eller samfällighetens förvaltning särskilda
föreskrifter gällande, äga delägarna i enlighet därmed fatta beslut om
jakträttens tillgodogörande för gemensam räkning.

Afgärda by kåfve jakträtt allenast å sina ägor inom hank och

stör.

5 §•

Den, som äger väg, hafve icke jakträtt därå, med mindre han
äger mark därintill.

Den, som äger marken å bägge sidor af väg, hafve, ändock han
icke äger vägen, jakträtt därå.

Går väg i gränsen mellan skilda ägares mark och äger ingen af
dem vägen, å den väg hafve en hvar af dem jakträtt.

6 §•

Å mark, hvilken såsom tvistig blifvit ställd under förbud, må icke
någon af de tvistande utan öfverenskommelse jaga.

7 §■

Boställshafvare och kronohemmansåbo äge jakträtt å boställets
eller kronohemmanets ägor.

barder jord åt någon till brukande upplåten, nyttje brukaren,
där ej annorledes aftalas, den jakt, som till jorden hörer.

8 §•

Om rätt till jakt å område, som är till nationalpark afsatt, äfvensom
beträffande lapparnas rätt till jakt i vissa delar af riket galle hvad
särskildt är stadgadt.

9 §•

Å oafvittrad mark, som ej blifvit till lapparnas uteslutande begagnande
anvisad, äfvensom i skärgård på klippor och skär, som ej

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

höra till visst hemman, samt på öppna hafvet äge hvarje svensk man
rätt att jaga; dock må jakt efter älg eller björn ej anställas med
mindre Konungen därtill gifvit lof.

10 §.

Är genom urminnes häfd eller genom särskildt stadgande, aftal,
dom eller skattläggning eller på annat lagligt sätt annorledes, än här
ofvan sagts, bestämdt om någons rätt till jakt, vare det gällande.

11 §•

Sluta ägare af särskilda fastigheter, hvilkas ägor bilda ett sammanhängande
område, för viss tid, ej öfverstigande femtio år, skriftligt
aftal om huru jakten å området må utöfvas och jaktvården handhafvas,
må till betryggande af sådant aftals bestånd inteckning meddelas
såsom om nyttjanderätt är stadgadt.

12 §.

Vill man å annans jaktområde jaga varg eller järf, tillsäge hvarje
gång förut den, som jakträtten å området äger. Har något af nämnda
djur bevisligen uppehållit sig i trakten, må jakträttsinnehafvaren ej
hindra jakten, utan tage del däri. Vill han ej deltaga, äge den, som
tillsade, rätt att ändock jaga och att behålla de djur af nämnda slag,
han därvid kan komma att fälla.

13 §.

Den, som under idkande af loflig jakt sårar villebråd så, att det
faller å annans jaktområde inom ett hundra meter från gränsen af den
jagandes jaktområde, må tillvarataga och behålla villebrådet. Är det
älg, hjort eller rådjur, må den jagande dock ej från stället bortföra
djuret utan i närvaro af två ojäfviga vittnen och vare han dessutom
pliktig att sist å andra dagen sedan djuret fälldes, om förhållandet
underrätta jakträttsinnehafvaren eller den, som jorden innehar, eller
någon af deras folk. Försummar den jagande något häraf eller öfverskrider
han eljest sin rätt att ä annans jaktområde tillvarataga villebråd,
varde ansedd såsom den, där olofligt jagat å annans jaktområde.

Har någon ä eget jaktområde eller eljest lofligt drifvit upp varg
eller järf, äge han rätt att jakten inne på annans jaktområde fullfölja.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 98.

14 §.

Träffar någon tillfälligtvis, ehvar det vara må, varg, järf eller
sälhund, då må han djuret fälla och behålla.

Inkommer djur, som skadligt är, i gård eller trädgård, kåfve den,
som där bor eller trädgården innehar, så ock deras folk rätt detsamma
att döda och behålla, ändock jakträtten i öfrigt tillkommer annan.

15 §.

Till skadliga djur räknas enligt denna lag varg, lo, järf, räf,
utter, gräfling, iller, mård, hermelin, vessla, sälhund, vildkanin, berguf,
duf- och sparfhök, korp och kråka.

16 §.

Utan särskildt tillstånd af den, som jorden innehar, må jakträttsinnehafvare
icke söka efter vildt eller eljest idka jakt i gård eller trädgård,
icke heller, under tiden från och med den 1 maj till dess grödan
är afmejad, å åker, som är med säd eller gräs besådd.

Vid jakt å område, som af annan innehafves, vare jakträttsinnehafvaren
skyldig ersätta all skada, som å mark, hägnad eller annan
egendom förorsakas vare sig af honom själf eller af annan, hvilken han
gifvit lof att jaga, eller af de vid jakten använda biträden eller hundar.

17 §•

Ej må någon utan lof skrämma eller mota villebråd från annans
jaktområde; dock vare ej hinder för den, som jorden innehar, att
därifrån bortskrämma eller bortdrifva villebråd i den män sådant erfordras
för afvärjande af skada eller olägenhet.

18 §.

Bulvan för fågelskytte må ej utan lof uppsättas närmare annans
jaktområde än tvåhundra meter.

19 §.

A jaktområde, till hvilket icke hör större sammanhängande areal
än ett hundra hektar, äge jakträttsinnehafvare icke under samma åt

24 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 98.

fälla eller fånga flera än en älg eller hjort och å jaktområde, som ej
är öfver femtio hektar, ej flera än två rådjur.

20 §.

21 §.

Lös hund må ej medtagas eller insläppas i annans hägnade jaktpark
eller djurgård; sker det, vare hunden förverkad.

22 §.

Anträffas hund lös i mark, hvarom nyss är sagdt, och är hunden
sådan att antagas kan, att den jagar eller ofredar villebråd, äge jakträttsinnehafvaren
eller hans folk rättighet att hunden upptaga. Det
åligger den, som hund sålunda upptagit, att därom ofördröjligen tillsäga
hundens ägare eller, därest denne ej är känd eller icke kan träffas,
låta kungöra i kyrkan för den församling, där hunden blifvit upptagen,
och tre gånger i tidning inom orten. Vill ägare återfå hund, löse den
med fem kronor eller, där hund, tillhörig samme ägare, förut under
samma år blifvit hos samme jakträttsinnehafvare löst, med tio kronor
jämte ersättning hvarje gång för hundens föda och öfriga kostnader.
Har ej ägaren utlöst hunden inom åtta dagar efter erhållen tillsägelse
om upptagandet eller inom trettio dagar från det kungörelse därom
blifvit uppläst i kyrkan och tredje gången införd i tidningen, vare
hunden förverkad. Vill jakträttsinnehafvaren hellre taga lösen, vare
hundens ägare skyldig att sådan enligt förut angifna grunder utgifva,
därest talan därom instämmes inom trettio dagar efter det hunden varit
att anse såsom förverkad.

23 §.

Katt, som anträffas utanför gård eller trädgård, må af jakträttsinnehafvaren
eller hans folk saklöst dödas.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

24 §.

Utländsk undersåte må ej inom riket idka jakt eller fångst eller
däri deltaga, med mindre han är försedd med för honom personligen
utfärdadt jaktpass; dock vare sådan undersåte berättigad att å fastighet,
som han med Konungens tillstånd besitter, jaga utan att innehafva
jaktpass. Jaktpass vare ej heller erforderligt för främmande makts beskickning.

Jaktpass utfärdas i den ordning och mot den afgift till kronan,
Konungen bestämmer.

25 §.

Jagar någon olofligt å annans jaktområde, straffes efter allmän
strafflag och vare, där han tillika gjort sig skyldig till öfverträdelse
af de angående jaktpass meddelade föreskrifter, jämväl underkastad
särskild! ansvar enligt 27 § i denna lag.

Har vid jakten villebråd fångats eller dödats, vare villebrådet
eller, om det ej kan tillrättaskaffas eller undergått förskämning, dess
värde förverkadt till jakträttsinnehafvaren eller, om villebrådet fångats
eller dödats å jord, där jakträtten tillkommer kronan, eller å område,
som i 9 § omförmäles, till åklagaren.

Har jaktpass för den jagande utfärdats, vare det förbrutet.

26 §.

Anträffas å bar gärning någon, som olofligt jagar å annans jaktområde,
må den, som där äger jakträtt, eller jordens innehafvare
äfvensom deras folk af den jagande taga bössa, jaktredskap och hundar
samt behålla det, till dess han rätt för sig bjuder.

Å jord, där jakträtt tillkommer kronan, så ock å område, som i
9 § omförmäles, hafva förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten
äfvensom föreståndare och lärare vid statens skogsskolor samt
allmän åklagare enahanda rätt.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 73 käft. (N:o 98.)

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:u 98.

Har den, som blifvit dömd till ansvar för oloflig jakt å annans
jaktområde, inom två år efter den förra domen ånyo gjort, sig skyldig
till sådan förseelse, vare bössa, jaktredskap ock hundar, som på grund
af stadgandena i denna § fråntagits den jagande, förbrutna. Hvad
sålunda förbrutits skall å offentlig auktion försäljas och tillfälle försäljningssumman,
efter afdrag af omkostnader, fattigkassan i den kommun,
där förseelsen ägt rum.

27 §.

Öfverträder någon det i 24 § stadgade förbud, böte från och med
fem till och med ett hundra kronor och vare dessutom pliktig att
erlägga den högsta för jaktpass fastställda afgift.

För berörda afgifts erläggande svare, lika med den skyldige,
jämväl den, som till honom upplåtit jakträtt eller tillåtit honom i
jakten deltaga.

För underlåtenhet att vid jakt medföra utlöst jaktpass eller vägran
att på anmodan af den, som vederbör, uppvisa detsamma, vare straffet
böter från och med fem till och med femtio kronor.

28 §.

Öfverträder någon förbud, som i 17, 18, 19 eller 20 §§ är stadgadt,
och är ej föi*seelsen att anse såsom oloflig jakt å annans jaktområde,
straffes med böter från och med fem till och med ett hundra kronor.
Var det i fall, som afses i 17 eller 19 §§, älg eller hjort, som motades,
fångades eller dödades, vare straffet böter från och med fem till och
med två hundra kronor.

Bryter någon emot hvad i 16 § första stycket är föreskrifvet,
böte från och med fem till och med femtio kronor.

Villebråd, som emot förbudet i 19 § blifvit fångadt eller fälldt,
eller, om det ej kan tillrättaskaffas, dess värde vare förverkadt och
tillfälle åklagaren.

29 §.

Förbrytelser mot denna lag, hvilka blott förnärma enskild persons
rätt, må icke åtalas af annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt
eller öfverträdelse af de angående jaktpass meddelade föreskrifter, äge

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten äfvensom föreståndare
och lärare vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare
att föra talan därom; och njute de enahanda vitsord, som tillkommer dem,
hvilka rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gå.

30 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan.

I händelse af bristande tillgång förvandlas böterna efter allmän
strafflag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1913, dock att hvad i
7 § 2 mom. är stadgadt icke gäller om brukare, till hvilken jord är
upplåten före utfärdandet af jaktstadgan den 21 oktober 1864.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 98.

Protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd torsdagen den 22 juni
1911.

Närvarande:

Justitieråden: Sundberg,

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
26 maj 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
inhämtas öfver uppgjordt förslag till lag om rätt till jakt.

Det remitterade förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade
inför lagrådet föredragits af hofrättsrådet i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge Emil Schartau; och blef detsamma nu företaget till slutlig
behandling.

Lagrådet och dess särskilda ledamöter yttrade beträffande:

3 §•

Lagrådet:

Såsom anmärkts såväl i utsedda sakkunnigas betänkande af den
23 december 1909, hvilket ligger till grund för det remitterade förslaget,
som ock i ett af högsta domstolens ledamöter den 9 januari 1900
afgifvet yttrande vid granskning af då behandladt förslag till lag om rätt
till jakt, äro bestämmelser om utöfvandet af kronans jakträtt å kronojord
icke af civilrättslig natur, utan böra de hänföras till den art af lagstiftning,
som afser förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.

På grund häraf och då icke heller regler om utöfvandet af den
kronan i öfrigt tillkommande jakträtt synas hafva sin rätta plats i före -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

varande förslag, hvilket har till hufvuduppgift just att utskilja de bestämmelser
om jakt, som må anses vara af civilrättslig natur, hemställes,
att nu ifrågavarande paragraf måtte ur förslaget uteslutas.

4 §•

Lagrådet:

I första stycket upptages jämte sockenallmänning och annan samfällighet
mark, som vid skiftesförrättning undantagits för delägarnes
gemensamma behof. Sålunda undantagen mark är dock icke att anse
annorlunda än såsom samfällighet. A andra sidan är det icke uteslutet,
att under begreppet samfällighet bör hänföras jämväl fastighet, hvilken
af två eller flera äges under sådana förhållanden, att lagen om samäganderätt
är att tillämpa; och då, såsom äfven i de sakkunnigas utlåtande
erinras, beträffande jakträtten å dylik fastighet icke skall gälla
hvad förslaget i förevarande stycke innehåller, torde en antydan härom
icke böra saknas i förslaget. På grund af hvad nu anförts, hemställes,
att förslaget måtte undergå jämkning i angifna hänseenden.

7 §■

Justitieråden Borgström och Skarstedt samt regeringsrådet Ernberg:

Det i andra stycket upptagna undantagsstadgandet från regeln i 1 §
motsvaras i nu gällande jaktstadga af den i 3 § sista stycket upptagna
bestämmelsen, att å jord, som till bruk åt någon upplåtes, jakträtten tillhör
brukaren, där ej annorledes aftalas. Såsom af föredragande departementschefens
yttrande framgår, har med den gjorda omskrifningen icke
åsyftats någon saklig ändring. Beträffande innebörden af det nu gällande
stadgandet synes det ligga närmast till hands att antaga, att
med där omförmäld upplåtelse afses allenast sådan upplåtelse af fastighet,
som — med eller utan bestämmelse om vederlag — skett för jordbruksändamål;
upplåtelse för annat ändamål, t. ex. upplåtelse af lägenhet
till upplagsplats eller dylikt, skulle således icke i och för sig medföra
jakträtt för nyttjanderättshafvaren. Huru härmed än må förhålla sig,
torde i allt fall med hänsyn till den terminologi, som för åtskiljandet
af olika slag af arrende till jord användes i lagen om nyttjanderätt till
fast egendom den 14 juni 1907, i det nu föreslagna stadgandet icke
kunna inläggas annan betydelse än den nyss angifna. Detta stadgande
skulle följaktligen blifva tillämpligt i fråga om jordbruksarrenden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

men därutöfver endast å s. k. hälftenbruk och sådana upplåtelser för
jordbruk, hvilka ske utan bestämmelse om vederlag.

Nu angifna förhållande är af betydelse jämväl med hänsyn till
den art af nyttjanderätt, som tillkommer innehafvare af stadgad åborätt
å kronojord. Äfven här torde med afseende å jakträtten böra göras
skillnad mellan jord, som innehafves för jordbruk, och lägenhet, som
besittes såsom boningsplats eller för annat dylikt ändamål; det finnes
uppenbarligen lika litet skäl att tillerkänna dylik lägenhetsinnehafvare
jakträtt som den, till hvilken jord upplåtits på arrende för annat ändamål
än jordbruk. Förslaget innehåller uti ifrågavarande hänseende den
bestämmelsen, att kronohemmansåbo skall äga jakträtt å kronohemmanets
ägor. Men huruvida uttrycket »kronohemmansåbo» kommer
att fattas så inskränkt, att därunder icke inbegripes innehafvare af
kronolägenhet, som nyss nämnts, är ingalunda säkert; och torde därför,
till angifvande af nyssberörda skillnad, förslaget böra undergå någon
omarbetning.

Regeringsrådet Ern berg:

Af förslagets affattning framgår icke med full tydlighet, huruvida,
ifall jordägare, som på grund af bestämmelse i 5 § äger jakträtt jämväl
å väg invid honom tillhörig jord, upplåter sin jord till brukande åt
annan, jakträtt å vägen under alla förhållanden öfvergår å brukaren
äfven om detta icke uttryckligen ingår i öfverenskommelsen. Jakträtten
å sådan väg kan nämligen, äfven vid jämförelse med innehållet
i 5 §, svårligen utan vidare sägas höra till den invid liggande jorden
såsom sådan, åtminstone icke ifall jordägaren äger äfven vägen. Men
antagligen är i förslaget åsyftadt att äfven i sistnämnda händelse — i
hvarje fall om jordägaren äger jorden endast å ena sidan om vägen
och upplåter brukningsrätten till denna jord — tillerkänna brukaren
jakträtt äfven å vägen. Ett förtydligande af förslagets bestämmelser i
förevarande hänseende synes därför önskvärdt.

« §•

Lagrådet:

Med hänsyn till den plats, som i lagförslaget gifvits åt ifrågavarande
stadgande, ligger det nära till hands antaga, att den här upptagna
hänvisningen är afsedd att gälla endast själfva rätten till jakt men att
däremot med afseende å jakten i nationalparker och lapparnas jakt förslagets
bestämmelser i det följande skulle vinna tillämpning, oafsedt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

hvad i nämnda hänseenden eljest funnes stadgadt. Till undvikande af
en dylik tolkning synes förevarande stadgande lämpligen böra flyttas
till slutet af förslaget.

Enligt för närvarande gällande bestämmelser äro norska lappar
berättigade att årligen med sina renar flytta hit in i landet och uppehålla
sig å de trakter, Indika de efter gammal sedvana förut hafva besökt,
samt att där betjäna sig af land och vatten till jakt och fiske lika med
landets egna undersåtar. Det är naturligtvis icke afsedt att de i 24 §
af förslaget upptagna föreskrifter om jaktpass skola vara tillämpliga i
fråga om den jakt, norska lappar idka på grund af sagda bestämmelser;
men till undanröjande af all tvekan synes sådant böra i förslaget antydas.

11 §•

Lagrådet:

Det torde icke kunna bestridas, att ett behof förefinnes att i jaktvårdens
intresse få till stånd sådana sammanslutningar mellan fastighetsägare,
som i förevarande paragraf afses. 1 syfte att beståndet af aftal,
hvarigenom dylik sammanslutning sker, må kunna tryggas, innehåller
förslaget den bestämmelsen, att för aftalet må meddelas inteckning såsom
om nyttjanderätt är stadgadt. Redan häraf följer, att enligt förslaget
aftal af ifrågavarande slag icke skall fattas såsom upplåtelse vare sig
af nyttjanderätt eller af servitut. Det är icke heller möjligt att
karakterisera attalet såsom nyttjanderättsupplåtelse, eftersom meningen
är att aftalet icke skall innefatta upplåtelse af rätt, som omedelbart afser
en person; och enligt nu gällande rättsregler lärer jakträtt icke kunna
med laga verkan göras till föremål för servitutsupplåtelse eller, med
andra ord, upplåtas till förmån för nuvarande och blifvande ägare af
en fastighet. Att i sammanhang med den tilltänkta nya jaktlagstiftningen
under servitutsbegreppet inordna så beskaffade aftal,'' som i förevarande
paragraf afses, torde icke heller böra ifrågasättas.

A id förslagets ståndpunkt kan man dock icke stanna. Det är
icke nog att stadga, att aftalet är föremål för inteckning och att för
meddelandet åt inteckningen skall gälla hvad som i lag är stadgadt för
meddelandet åt nyttjanderättsinteckning. Det måste också sägas, huru
meddelad inteckning verkar till tryggande af aftalets bestånd. Härom
gifvas beträffande nyttjanderättsinteckning bestämmelser dels i inteckningsförordningen
och dels i utsökningslagen. Men hvad i dessa författningar
är i sådant hänseende stadgadt kan uppenbarligen icke utan
vidare tillämpas i fråga om nu afsedda intecknade rätt. Och att i före -

Kungl. Maj.is Pläd. Proposition N:o 98.

varande hänseende komplettera berörda författningar kan icke förordas.
Den lämpligaste utvägen synes vara att beträffande aftal af nu ifrågavarande
art bestämma, att hvad som i allmänhet är stadgadt angående viss annan
inteckningsbar rätt till fast egendom skall tillämpas äfven å nämnda
aftal; och det torde knappast böra vara föremål för någon tvekan, att
den rättighet, hvarmed man sålunda bör likställa upplåtelsen i fråga,
är servitutsrätten. Att märka är emellertid, att ett servitutsaftal i allmänhet
icke får gå ut på förpliktelse för den tjänande fastighetens
ägare att vidtaga åtgärd i den härskande fastighetens intresse; allenast
såtillvida är denna regel underkastad modifikation, att, jämlikt stadgandet
i 2 § af lagen om servitut, i ett servitut kan ingå skyldighet för den
tjänande fastighetens ägare att underhålla väg, byggnad eller inrättning,
som för rättighetens begagnande erfordras. Hvad åter beträffar aftal
af den i förslaget åsyftade beskaffenhet, får det antagas, att dessa ofta
skulle komma att innefatta härutöfver gående positiva åligganden t. ex.
skyldighet att anställa eu skogvaktare för handhafvande af uppsikt öfver
jaktvården. Vill man gå den nu angifna vägen, torde det därför vara
nödvändigt att åt den härutinnan erforderliga bestämmelsen gifva sådan
affattning, att det åsyftade skyddet icke kommer att med afseende å aftalets
särskilda delar beredas detta i större utsträckning, än som motsvarar det
enligt lag medgifna innehållet i ett servitutsaftal. Genom en anordning
sådan som den nu förordade vinnes, att beståndet af aftal utaf nu ifrågavarande
beskaffenhet kommer att äfven utan inteckning tryggas under
enahanda villkor, som är fallet beträffande ointecknad servitutsrätt. Visserligen
borde med ett strängt iakttagande af konsekvens i lagstiftningen på
jordabalkens område ett lagrum af antydda innehållet inarbetas i lagen
om! servitut; men sådant är dock icke alldeles nödvändigt och skulle
dessutom förorsaka en från praktisk synpunkt mindre lämplig splittring
beträffande nu förevarande lagstiftning.

Mot ifrågavarande paragraf kan vidare anmärkas, att enligt densamma
synes vara från där åsyftadt lagskydd uteslutet aftal, som ingåtts för
längre tid än femtio år. Riktigare är gifvetvis ett stadgande af innehåll
att aftal af förevarande slag icke skall vara bindande utöfver femtio
år från det aftalet slöts.

12 §.

Lagrådet:

Den affattning, som gifvits åt förevarande paragraf, synes icke tillfredsställande
uttrycka hvad därmed afsetts eller att jakt å varg eller

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

järf medgifves eu hvar äfven å annans jaktområde under förutsättning
att något af nämnda djur bevisligen uppehållit sig i trakten samt att
jakträttsinnehafvaren före den tilltänkta jaktens bedrifvande om densamma
erhållit underrättelse. Någon omarbetning af paragrafen torde
fördenskull böra äga rum.

13 §.

Lagrådet:

Då i begreppet jakt måste anses inbegripet icke blott förföljande
och sårande utan jämväl tillvaratagande och behållande af fälldt villebråd,
samt den, som under idkande af loflig jakt sårar villebråd så, att
det faller å annans jaktområde mer än etthundra meter från gränsen af
den jagandes jaktomi''åde, följaktligen enligt förslaget gör sig skyldig till
oloflig jakt, om han, oaktadt afståndet från gränsen är större än nyss
sagts, tillvaratager och behåller det fällda villebrådet, synas de i sista
punkten af första stycket förekommande orden »eller öfverskrider han
eljest sin rätt att å annans jaktområde tillvarataga villebråd» böra utgå.

14 §.

Lagrådet:

Affattningen af andra stycket synes kunna föranleda till den
säkerligen ej afsedda tolkning af stadgandets innebörd, att jakträtt å
område, som utgöres af gård eller trädgård, icke innefattar rätt att å
samma område idka jakt efter skadligt djur; och torde fördenskull någon
jämkning i affattningen böra äga rum.

16 §.

Lagrådet:

Då den i andra stycket stadgade ansvarigheten för j akträttsinnehafvare
uppenbarligen hänför sig till jakt i allmänhet å område, som
af annan innehafves, och icke allenast till jakt å sådan tid eller plats,
som i första stycket förmäles, synes lämpligt, att förstnämnda stycke
utbrytes till särskild paragraf.

19 §.

Lagrådet:

Bestämmelser af här ifrågasatt art, hvilka uppenbarligen skulle
lända till fördel hufvudsakligen för innehafvare af jakträtten å angränB
{hårig till Riksdagen protokoll 1912. 1 samt. 73 höft. (Nr 98.) 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 98.

sande områden, synas, såsom af högsta domstolens ledamöter erinrades
i det vid 3 § omförmälda yttrande icke stå väl tillsammans med eljest
gällande grundsatser, enligt livilka en jakträttsinnehafvare visserligen i
allmänt intresse är underkastad inskränkningar i sin jakträtt men icke
är skyldig att till sina grannars fromma skona det villebråd, som förekommer
å hans jaktområde. De föreslagna bestämmelserna skulle vidare
komma att drabba synnerligen ojämnt. Så skulle t. ex. den, hvilken
i samma trakt innebar tre jaktområden om tio hektar hvartdera, äga att
under året skjuta tre älgar, medan däremot innehafvaren af ett sammanhängande
jaktområde om etthundra hektar finge skjuta allenast en älg.
Och att så snart det sammanhängande jaktområdets areal öfverstiger
etthundra hektar medgifva jakträttsinnehafvaren rätt att skjuta ett obegränsadt
antal älgar synes föga öfverensstämma med den af de sakkunniga
angifna grunden för stadgandet i fråga. För öfrigt kunna
bestämmelserna lätteligen kringgås t. ex. genom ett jaktområdes uppdelande
mellan flera särskilda jakträttsinnehafvare.

På grund af hvad sålunda anförts, hemställes att det föreslagna
stadgandet måtte uteslutas.

22 §.

Lagrådet:

Med det i andra stycket förekommande uttrycket »anträffas hund
lös» afses, enligt ” hvad af föredragande departementschefens yttrande
framgår, alldeles detsamma som med det i första stycket använda uttrycket
»löper hund lös» eller att hunden ströfvar kring på egen hand.
Då emellertid förstnämnda uttryck, särskildt vid jämförelse med lydelsen
af 21 §, lätteligen kan tolkas såsom betydande att hund anträffas
okopplad, torde samma uttryck böra utbytas mot något annat, som
tydligt utmärker hvad därmed afses.

I andra stycket angifves vidare såsom förutsättning för erhållande
af den högre lösesumman för upptagen hund, tio kronor, att »hund, tillhörig
samme ägare, förut under samma år blifvit hos samme jakträttsinnehafvare
löst». Detta uttryck lärer i fråga om den däri angifna
tiden icke kunna tolkas annorlunda än såsom afseende kalenderår.
Riktigare synes dock vara, att den tid, under hvilken en föregående
utlösen skall hafva ägt rum för att till densamma må tagas hänsyn,
bestämmes till ett år före upptagandet af hunden, hvadan erforderlig
ändring afl omförmälda uttryck torde böra vidtagas.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

Justitierådet Sundberg:

Såsom förutsättning för tillämpning af bestämmelserna i första
stycket af förevarande paragraf har föreslagits, att hunden är sådan, att
han jagar eller ofredar villebråd. Det skall således, för utbekommande
af ersättning för liden skada, ej vara till fyllest med att j akträttsinnehafvaren
förebringar bevisning därom att annans hund löpt lös i mark,
som i stycket afses, och där förorsakat skadan, utan det skall ock
styrkas, att hunden vid ett eller flera föregående tillfällen jagat eller
ofredat villebråd och att hundens ägare fördenskull haft anledning att
taga särskild vård om hunden. Enahanda, om ock måhända något
lindrigare, bevisningsskvldighet ålägges i andra stycket jakträttsinnehafvaren
såsom förutsättning för rätten att upptaga hund, som löper
lös i hans mark.

Detta svnes mig icke vara öfverensstämmande med billig hänsyn
till jakträttsinnehafvarens berättigade intressen, utan hemställer jag, att
antydda förutsättningar måtte ur förslaget uteslutas.

24 §.

Regeringsrådet Emberg:

Bestämmelserna om skyldighet för utlänning att för rätt till jakt
inom riket utlösa jaktpass äro uppenbarligen icke af privaträttslig
natur, då ju desamma icke i någon mån afse att reglera rättsförhållandet
mellan enskilda. Snarare äro de att uppfatta såsom skydds- eller
ordningsföreskrifter i jaktvårdens intresse, på samma gång som de utgöra
en form för utlänningars beskattning i angifvet hänseende. Anledningen
till att ifrågavarande bestämmelser icke dess mindre ansetts böra
införas i förevarande lag och sålunda erhålla civillags natur är, enligt hvad
framgår af de sakkunnigas motivering, att söka hufvudsakligen däri, att
man för beredande af större effektivitet åt bestämmelserna i fråga velat
ålägga jämväl den, som åt utlänning upplåter jakträtt eller tillåter
honom att deltaga i jakt inom landet, ansvarsskyldighet för jaktpassafgiftens
erläggande och ansett detta påkalla införande af såväl denna
som öfriga mera hufvudsakliga bestämmelser om jaktpass i den allmänna
jaktlagen. Huruvida det verkligen må anses riktigt eller lämpligt
att på grund af bristande tillsyn från upplåtares sida uppställa en
dylik ansvarsskyldighet, åt hvilken skulle gifvas karaktär af ett slags
civil skadeståndsplikt, för att dymedelst vinna säkerhet för skattens uttagande,
synes tvifvelaktigt. Att nämligen här enligt vanliga civila
skadeståndsregler en sådan skyldighet icke kan anses föreligga, är öppen -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

bart. Om sålunda bestämmelsen, teoretiskt sedt, förefaller oegentlig, torde
densamma säkerligen ock mången gång i praktiken komma att te sig
tämligen obillig, synnerligast om man tager i betraktande den ifrågavarande
afgiftens ringa betydelse för statsverket. Anser man för kontrollens
skull nödigt att tillita medverkan jämväl från deras sida, som till
utlänningar upplåta jakträtt, synes detta kunna naturligare och riktigare
ske på sådant sätt, att upplåtare ålägges tillse, att vederbörligt jaktpass
af utlänningen utlösts — hvilket ju eventuellt kan ske genom uppställande
åt detta såsom villkor för upplåtelsen — vid äfventyr af ansvar, som
då kan utmätas i förhållande till omständigheterna i det särskilda fallet.
Därest denna uppfattning gillas, skulle, då en sådan bestämmelse, hvilken
tydligt skulle framstå såsom allenast en förseelse mot en politiföreskrift,
uppenbarligen icke behöfver upptagas i allmän lag, hvarje hinder bortfalla
för sammanförande, i den mån en utsöndring af vissa detaljföreskrifter
ej åt praktiska skäl tinnes lämplig, af samtliga bestämmelser
om jaktpass i särskild författning, hvarigenom fördelen af större öfverskådlighet
och reda skulle vinnas.

Under sådan förutsättning synes emellertid icke uteslutet att i
förevarande lag, i stället för bestämmelserna om jaktpass, införa en allmän
hänvisning af innehåll att om utlännings skyldighet att för rätt till
jakt inom riket utlösa jaktpass är särskildt stadgadt.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Enär jämväl fångande af villebråd är att hänföra till jakt samt
den, som deltager i jakt, gifvetvis också idkar jakt, torde de i första
stycket förekommande orden »eller fångst eller däri deltaga» böra såsom
öfverflödiga och missvisande utgå.

25 §.

Lagrådet:

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vid oloflig jakt å annans
jaktområde fångadt eller dödadt villebråd tillfalla jakträttsinnehafvaren
allenast om jakten ej ägt rum under förbjuden tid. 1 det föreliggande
lagförslaget har nämnda inskränkning uteslutits; och torde följaktligen
lagförslagets bestämmelser härutinnan böra så tolkas, att villebrådet,
vare sig den olofliga jakten ägt rum å förbjuden tid eller icke, tillfaller
jakträttsinnehafvaren. Vid sådant förhållande lärer det icke kunna gå för
sig att, såsom departementschefen antyder, i särskild författning meddela
stadganden om rätten till villebråd, som under förbjuden tid olofligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

fångats eller dödats å annans jaktområde; och då den af de sakkunniga
föreslagna inskränkningen synes hafva goda skäl för sig, hemställes, att
föreskrift i sådan riktning upptages i lagförslaget.

Härjämte torde ordalagen uti ifrågavarande paragraf böra undergå
någon jämkning, så att det tydligen framgår att jämväl fallvildt, som
åtkommits genom oloflig jakt, skall vara förverkadt.

26 §.

Lagrådet:

Med hänsyn till grunden för den i första stycket stadgade rätt
torde här, liksom för motsvarande fall skett i lagen om rätt till fiske
den 27 juni 1896, lämpligen böra utsägas, att ifrågavarande beslagsrätt
sker till vedermäle och pant. I sammanhang härmed må i afseende^ å
det i sista stycket förutsatta fall att gods är förbrutet erinras, att det
för tillgodoseendet af jakträttsinnehafvarens ifrågavarande panträtt icke
lärer vara tillräckligt att, såsom förslaget bestämmer, stadga att afdrag
å försäljningssumman för det förbrutna skall ske för omkostnader.

Då till jaktredskap är att hänföra jämväl bössa, erfordras i första
och sista styckena någon jämkning i affattningen; hvarjämte i sista
stycket uttrycket »efter deri förra domen» bör ändras till »därefter».

27 §.

Justitieråden Sundberg, Borgström och Skarstedt:

Den betalningsskyldighet, som i andra stycket ålägges annan än
den jagande, synes hafva skäl för sig. Gifvet är emellertid, såsom ock
antydes i motiven till det af de sakkunniga afgifna förslag i ämnet,
att den, som sålunda måst erlägga jaktpassafgift, bör äga att af utlänningen,
hvilken bedrifvit den olofliga jakten, återfå det erlagda beloppet.
Och då, med den affattning stycket erhållit, dylik regressrätt icke torde
kunna göras gällande utan att vara uttryckligen lagfäst, åtminstone ej
för såvidt angår hälften af afgiften, synes i förslaget böra införas stadgande
i nu angifvet hänseende.

Justitierådet Sundberg:

Den i första stycket föreslagna skyldigheten att erlägga jaktpassafgift,
hvilken icke förbundits med rättigheten att utfå jaktpass, är
fördenskull, ehuru till formen angifven såsom en civil påföljd af brottet,
dock att anse såsom ett straff, som endast i det afseendet skiljer sig

38 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

från själfva bötesstraffet, att förvandling däraf ej kan äga rum. Afgiften
lärer ock näppeligen, på sätt de sakkunniga synas hafva antagit, kunna
af domstol utdömas i annan än den för brottmål stadgade ordning.
Det torde vid sådant förhållande icke vara riktigt att, såsom förslaget
innehåller, låta storleken åt samma afgift vara beroende på hvad i
administrativ ordning må blifva bestämdt angående jaktpassafgift i allmänhet.
Särskilt förefaller detta betänkligt med hänsyn därtill att, då det
i förslaget omförmälda jaktpasstvånget är en nyhet inom vår jaktlagstiftning
och detsamma skall införas allenast för de jämförelsevis få
tall, då utlänningar här bedrifva jakt, det kan antagas vara afsedt att,
för att stadgandet om jaktpass må blifva af verklig betydelse, jaktpassafgiften
eller, därest denna på ett eller annat sätt graderas, dess maximum
skall bestämmas ganska högt. Det är att befara, att härigenom
påföljderna af oloflig jakt stundom skulle blifva omättligt stränga.
Synnerligen obilliga skulle dessa påföljder kunna te sig, då fråga vore
om olofligt tillvaratagande af fallvildt, något, som enligt förslagets
ståndpunkt skall anses såsom oloflig jakt. Att nämligen t. ex. domstolarna
skulle nödgas utdöma den högsta jaktpassafgiften, som kanske
vore bestämd lör jakt inom hela riket under en period af ett eller flera
är, lör det fall att en utlänning, utan att befinna sig på jakt eller ens
vara jägare, å annans jaktområde påträffar och tillvaratager en död fågel
al ringa eller intet värde, torde icke kunna anses öfverensstämmande
med en god rättsordning. Jag hemställer därför att, så framt icke alla
stadganden angående jaktpassafgift anses kunna utgå ur förslaget, ifrågavarande
bestämmelse måtte utbytas mot ett stadgande, som uttryckligen
angifver beloppet af den jaktpassafgift, hvilken i förevarande fall skall
drabba den skyldige, eller den latitud, inom hvilken sådan afgift må
utdömas.

Regeringsrådet Ernberg hänvisade till hvad af honom yttrats
vid 24 §.

28 §.

Lagrådet:

Om, på sätt förut hemställts, 19 § uteslutes ur förslaget, böra
jämväl bestämmelserna om ansvar för öfverträdelse af där afsedt förbud
utgå liksom föreskriften i tredje stycket af denna paragraf.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.■

29 §.

Lagrådet:

Stadgandet att förvaltande och bevakande personal vid skogsstaten
äfvensom föreståndare och lärare vid statens skogsskolor skola njuta
enahanda vitsord, som tillkommer dem, hvilka rättens eller Konungens
befallningshafvandes bud och ärenden gå, äger, såvidt angår förstnämnda
personal, sin motsvarighet redan i nu gällande jaktstadga (24 §). Enligt
hvad af högsta domstolens yttrande vid granskning af det förslag, som
legat till grund för denna stadga, synes framgå, torde — om än detta
icke med tydlighet kommit till uttryck i omförmälda bestämmelse i
stadgan — därmed åsyftats allenast att tillerkänna befattningshafvare,
tillhörande berörda personal, enahanda rätt att vittna, som jämlikt 17
kap. 11 § rättegångsbalken tillkommer vakter och vissa andra med dem
likställda personer, eller att bära vittne jämväl om sådant, som händt
dem sjkifva i tjänsten, t. ex. om mot dem utöfvadt våld vid offentlig
förrättning, oaktadt de eventuellt kunna tänkas uppträda såsom målsägande
och därför enligt eljest gällande regler skulle anses äga i saken
del, men däremot icke att tillerkänna dem vittnesgillhet äfven ifall de
uppträda såsom parter. Nu ifrågavarande stadgande har emellertid,
liksom för öfrigt äfven motsvarande bestämmelse i jaktstadgan, på
sådant sätt anknutits till bestämmelsen om ifrågavarande personers
åtalsrätt, att däraf lätteligen kan föranledas den missuppfattningen, att
dessa personer äfven i sistnämnda fall skulle äga bära vittne. Till
undvikande häraf hemställes om någon omarbetning af andra stycket i
förevarande paragraf.

Regeringsrådet Ernberg hänvisade tillika till hvad af honom yttrats
vid 24 §.

Slutligen yttrade
Justitierådet Sundberg:

Då med den föreliggande omarbetningen af vår jaktlagstiftning
hufvudsakligen afses att i en särskild lag om rätt till jakt, med uteslutande
af sådana i gällande jaktstadga upptagna bestämmelser, som
anses tillhöra området för Konungens ekonomiska lagstiftning, sammanföra
de stadgande^ hvilka äro af civilrättslig natur, har hvarje anled -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

ning bortfallit att i samma lag bibehålla några som helst straffbestämmelser,
utan borde lämpligen, på sätt som år 1896 skedde i fråga om
fiskerilagstiftningen, stadgande^ om jakt i 24 kap. 12 och 13 §§
strafflagen undergå sådan omarbetning, att dessa lagrum komme att
innehålla fullständiga regler om straff för öfverträdelse af de i lagen
om rätt till jakt gifna föreskrifter.

Om emellertid det anses kunna gå för sig att, såsom i förevarande
förslag skett, i sistnämnda lag bibehålla vissa straffbestämmelser för
lagens öfverträdande, kan i allt fall ifrågasättas, om förslaget, hvilket
icke upptager någon bestämmelse motsvarande sista stycket af 22 § i
gällande jaktstadga, verkligen i fråga om straffbestämmelserna är fullt
uttömmande. I afseende härå må erinras om t. ex. öfverträdelser af de
jaktförbud, hvilka omförmälas i 4, 6 och 9 §§ i förslaget, samt vidare
de möjligen förekommande fall, att en jordägare eller annan jakträttsinnehafvare,
som delvis öfverlåtit sin jakträtt å annan, sedermera
olofligen inkräktar å den sålunda öfverlåtna jakträtten.

(.hiskligt synes ock vara — alldenstund det endast med mycket
stort våld på språket låter sig göra att under begreppet jakt inrymma
tillvaratagandet af fallvildt — att till undvikande af hvarje missförstånd
i förslaget införes uttryckligt stadgande därom att olofligt tillvaratagande
af fallvildt anses och bestraffas lika med oloflig jakt.

Regeringsrådet Kritberg:

Lika med justitierådet Sundberg anser jag det kunna ifrågasättas,
huruvida lagförslagets straffbestämmelser äro fullt uttömmande äfven
beträffande de af honom i sådant afseende angifna fall.

Tillika och då afsedt är, att, på sätt i särskild af Konungen utfärdad
jaktstadga lärer komma att föreskrifvas, den jakträtt, som i förevarande
lag tillerkännes enskilde, skall i allmänt intresse i åtskilliga
hänseenden lida inskränkningar, synes det mig kunna ifrågasättas, huruvida
icke i lagen lämpligen bör intagas en allmän hänvisning angående
Konungens rätt härutinnan.

Vid protokollet:
Erik Öländer.

-Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 98.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 29 mars 1912.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Ehrensvärd,
Statsråden: PETERSSON,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström,
friherre Adelswärd,

Petrén,

Stenström,

Larsson,

Sandström.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet
anmälde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Sandström, i underdånighet
lagrådets utlåtande öfver ett genom Kungl. Maj:ts beslut den
26 maj 1911 till lagrådet remitteradt förslag till lag om rätt till jakt.

Sedan berörda lagförslag samt lagrådets utlåtande föredragits,
yttrade chefen för justitiedepartementet:

»Med anledning af inom lagrådet framställda anmärkningar mot
förslaget har detsamma funnits böra i vissa hänseenden omarbetas eller
jämkas, därvid i allmänhet iakttagits hvad lagrådet eller dess flesta
ledamöter hemställt.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 1 samt. 73 höft. (Nr 98.)

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

I 3 § af det remitterade förslaget hade upptagits bestämmelser
om utöfvandet af kronans jakträtt. Häremot har lagrådet anmärkt, att
bestämmelser om utöfvande af kronans jakträtt å kronojord icke vore
af civilrättslig natur, utan borde de hänföras till den art af lagstiftning,
som afsåge förvaltningen af kronans jordbruksdomäner. På grund häraf
och då ej heller regler om utöfvandet af den kronan i öfrigt tillkommande
jakträtt syntes hafva sin rätta plats i förevarande förslag, hvilket
hade till hufvuduppgift just att utskilja de bestämmelser om jakt, som
kunde anses vara af civilrättslig natur, har lagrådet hemställt, att de
i sagda paragraf upptagna bestämmelser måtte ur förslaget uteslutas.
Med anledning af hvad sålunda anmärkts, har jag ansett dessa bestämmelser
böra utgå ur förslaget.

I anledning af hvad lagrådet erinrat vid 4 § af det remitterade
förslaget hafva orden »eller å mark, som vid skiftesförrättning undantagits
för delägarnas gemensamma behof» uteslutits ur förslaget, hvarjämte
till undvikande af en sådan tolkning utaf ordet samfällighet, att
detsamma skulle omfatta jämväl jord, som innehafves under samäganderätt,
förslaget därntinnan undergått någon jämkning.

Stadgandet i 3 § sista stycket af nu gällande jaktstadga torde,
såsom i lagrådet yttrats, böra tolkas så, att med i lagrummet omförmäld
upplåtelse afses allenast upplåtelse af fastighet för jordbruksändamål;
upplåtelse för annat ändamål torde icke i och för sig medföra jakträtt
för nyttjanderättshafvaren. Med den i 7 § andra stycket af det remitterade
förslaget gjorda omskrifningen af stadgandet har icke afsetts att
göra någon ändring i sak utan endast att bringa stadgandets lydelse till
närmare öfverensstämmelse med motsvarande stadgande i lagen om rätt
till fiske samt ordalagen i nya nyttjanderättslagen. Beträffande innebörden
af stadgandet i 7 § första stycket i det remitterade förslaget,
att kronohemmansåbo äger jakträtt å kronohemmanets ägor, så måste
uttrycket kronohemman anses omfatta äfven med hemman jämförlig
kronolägenhet, som innehafves för samma ändamål som hemman d. v. s.
för jordbruk, men däremot icke sådan kronolägenhet, som innehafves
såsom boningsplats eller för annat dylikt ändamål. Hvad i dessa hänseenden
i lagrådet anmärkts vid 7 § af det remitterade förslaget har
därför ej föranledt ändring däri.

Bestämmelserna i 8 § af det remitterade förslaget hafva i anledning
af hvad lagrådet erinrat flyttats till slutet af lagförslaget samt undergått
någon jämkning i affattningen. Härmed torde vara tydligt, att
hvad som ifråga om jakt å nationalparker äfvensom lapparnas jakt i
vissa delar af riket är särskildt stadgadt icke rubbas af bestämmelserna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 98.

i förevarande lag, äfvensom att norsk flyttlapp vid utöfvandet af honom
såsom sådan inom Sverige tillkommande jakträtt icke behöfver vara
försedd med jaktpass.

9 § (motsvarande 11 § af det remitterade förslaget) har omarbetats
i den af lagrådet föreslagna riktning och har i öfverensstämmelse med
lagrådets yttrande ett sådant aftal, som i paragrafen afses, i rättsligt
hänseende likställts med servitutsaftal. För att servitutsskydd ej skall
beredas aftalet i större utsträckning än som motsvarar det enligt lag
medgifna innehållet af ett servitutsaftal, har i paragrafen uttryckligen
angifvits å hvilka delar af aftalet bestämmelserna om servitut skola
tillämpas.

I öfverensstämmelse med lagrådets hemställan har åt 10, 11 och
12 §§ (motsvarande 12, 13 och 14 §§ af det remitterade förslaget) gifvits
eu något förändrad affattning, hvarjämte de i 16 § andra stycket af
samma förslag förekommande bestämmelserna om skyldighet för jakträttsinnehafvare
att utgifva ersättning för genom jakt uppkommen skada
utbrutits till en särskild paragraf (28 §) och flyttats mot slutet af förslaget.

Vid 19 § af det remitterade förslaget har af lagrådet anmärkts, att
däri upptagna bestämmelser ej stode väl tillsammans med eljes gällande
grundsatser, att bestämmelserna skulle komma att drabba synnerligen
ojämnt och att de lätteligen skulle kunna kringgås. I anledning häraf
hafva föreskrifterna i sagda paragraf ansetts böra utgå, hvarjämte i
25 § (28 §) företagits däraf föranledd ändring.

Stadgandena i 19 § (motsvarande 22 § af det remitterade förslaget)
hafva i öfverensstämmelse med lagrådets hemställan förtydligats.

Med anledning af hvad inom lagrådet anförts beträffande 21 §
(motsvarande det remitterade förslagets 24 §) hafva orden »eller fångst
eller däri deltaga» uteslutits ur paragrafens första stycke. Då tillika,
på sätt en af lagrådets ledamöter i annat sammanhang vid 27 § af det
remitterade förslaget framhållit, det remitterade förslagets bestämmelser
om påföljderna för underlåtenhet att lösa jaktpass — böter och skyldighet
att utgifva högsta jaktpassafgift — under vissa förhållanden komme
att te sig obilliga, har nu ifrågavarande paragraf ändrats därhän, att
skyldigheten att lösa jaktpass inskränkts till att afse allenast jakt med
skjutgevär. Med denna begränsning torde ock syftet med jaktpasstvång
för utlänning vara behörigen tillgodosedt.

Bestämmelserna i 22, 23 och 24 §§ (25, 26 och 27 §§) hafva
jämkats eller fullständigats i af lagrådet eller dess flesta ledamöter
antydd riktning, hvarjämte i 22 § intagits en uttrycklig bestämmelse

Kungl. Maj te Nåd. Proposition N:o 98.

därom att olofligt tillvaratagande al fallvildt å annans jaktområde skall
anses såsom oloflig jakt å annans mark.

. ^ anledning af hvad lagrådet vid 26 § (29 §) anmärkt har genom
hänvisning till 17 kap. 11 § rättegångsbalken uttryckligen angifvits,
hvad som redan torde hafva varit med nu gällande bestämmelser afsedt
eller att de i förstnämnda lagrums andra stycke omförmälda personers
ratt att vittna icke sträcker sig längre än 17 kap. 11 § rättegångsbalken

medgifver, hvarjemte den sålunda omredigerade bestämmelsen utbrutits
till en särskild § (27 §).

_ Slutligen hafva i förslaget vidtagits ett mindre antal redaktionella
ändringar, Indika ej torde påkalla någon närmare redogörelse.»

Sedan föredragande departementschefen uppläst det sålunda jämkade
förslaget till lag om rätt till jakt, hemställde han i underdånighet, att
rslag måtte, enligt 87 § regeringsformen, genom nådig proposition
för .Riksdagen till antagande framläggas.

På tillstyrkan af statsrådets öfriga ledamöter
täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder bifalla hvad föredragande
departementschefen sålunda hemställt; och
skulle nådig proposition i ämnet till Riksdagen aflåtas,
af den lydelse bilaga . . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Israel Myrberg.

STOCKHOLM, ISAAC MAP.CUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.