Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97 Proposition 1903:97Till innehåll på sidan
Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97

Proposition 1903:97

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

1

N:o 97.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
ändrade bestämmelser rörande trafikerandet af järnvägen
Gellivare—Riksgränsen äfvensom angående beviljande åt
Luossavaara —Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget
Gellivare malmfält af ett lån å 20,000,000 kronor m. m.;
Gifven Stockholms slott den 28 april 1903.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå,

att Riksdagen, under medgifvande att Kungl. Maj:t å statens vägnar
må med trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält ingå
öfverenskommelse af den lydelse, det i statsrådsprotokollet omförmälda
förslag utvisar, måtte bevilja, såsom lån till Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält, ett belopp af 20,000,000
kronor, att af riksgäldskontoret utbetalas på de villkor, som i nämnda
öfverenskommelse närmare angifvas.

Bill. till lli/csd. Prot. 1903. 1 Sami, 1 Afd. 64 luft. (N:o 97.)

1

2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas, och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

OSCAR.

K. S. Husberg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

3

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 28
april 1903.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Ramstedt,

Berger,

Meyer och
von Friesen.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anförde t. f. chefen för civildepartementet statsrådet
Husberg:

Uti en till Eders Kungl. Maj:t ställd skrift af den 1 april 1903 har
styrelsen för trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, hvilket bolag
med vederbörande träffat villkorlig öfverenskommelse om förvärfvande
för bolagets räkning af omkring 90 procent af aktierna i aktiebolaget
Gellivare malmfält och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, hemställt om
vidtagande af erforderliga åtgärder för åstadkommande af ett aftal mellan
svenska staten, å ena sidan, och nämnda tre bolag, a andra sidan, i enlighet
med ett ansökningen bifogadt förslag till grunder för dylikt aftal.

Detta aftal skulle afse dels bestämmelser i fråga om frakten för
den malm, som skall transporteras från Kiruna till Riksgränsen och från
Gellivare till Luleå, dels nedläggande af den rättegång, som staten

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

anställt emot aktiebolaget Gellivare malmfält angående rätten till åtskilliga
grufveutmål vid Gellivare malmberg, dels ock beviljande åt trafikaktiebolaget
af ett statslån å 20,000,000 kronor.

Innan jag lämnar närmare redogörelse för innehållet af berörda
ansökning, anser jag mig emellertid böra erinra om de bestämmelser,
som nu gälla angående malmfrakten å ifrågavarande järnväg, samt
om anledningen till den omförmälda rättegångens anställande, äfvensom
med ledning af rättegångshandlingarna meddela en kort öfversikt af
hvad därunder förekommit.

Nu gällande
fraktbestämmelser.

Luossavaara Kiirunavaara aktiebolags transporter.

Hvad då först angår bestämmelserna om frakten från Kiruna till
riksgränsen, hafva -dessa bestämmelser tillkommit i sammanhang med
beslutet om anläggande af järnvägen mellan Gellivare och riksgränsen.

I den kungl. proposition, som till 1898 års Riksdag afläts angående
byg''8''an(le af nämnda järnväg, förutsattes nämligen upprättandet af ett
kontrakt mellan staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, som
skulle hafva till syfte att tillförsäkra staten full ersättning för de kostnader,
staten komme att för järnvägsanläggningen få vidkännas. Och
sedan Riksdagen beviljat anslag till järnvägsbyggnaden, under villkor
bland annat af vissa ändringar i det föreslagna kontraktet, upprättades
den 2 juli 1898 emellan staten och bolaget ett kontrakt af följande lydelse:

»Sedan innevarande års Riksdag beviljat medel till anläggande åt
en statsbana från Gellivare förbi Luossavaara och Kiirunavaara malmfält
till riksgränsen i riktning mot Ofoten, är mellan svenska staten
och Luossavaara Kiirunavaara aktiebolag följande öfverenskommelse
träffad:

§ 1.

Staten anlägger en järnväg från Gellivare förbi Luossavaara och
Kiirunavaara malmfält i Jukkasjärvi socken af Norrbottens län till riksgränsen
mellan Sverige och Norge i riktning mot Ofoten i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det af kungl. järnvägsstyrelsen jämlikt nådigt
bi ef den 28 maj 1897 upprättade förslag. Byggnaden påbörjas
under loppet af sommaren 1898 och bedrifves så, att järnvägen är färdig
att öppnas för allmän trafik innan 1903 års början.

§ 2.

Staten åtager sig att, sedan banan blifvit färdigbyggd, å densamma
mot ersättning, som i § 3 här nedan sägs, dels från Luossavaara och
Kiirunavaara till riksgränsen för bolagets räkning frakta årligen högst

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 97.

5

en miljon två hundratusen ton järnmalm eller af sagda myckenhet vunnen
förädlad produkt, dels ock till Luossavaara och Kiirunavaara frakta
hvad för bolagets rörelse erfordras af byggnadsmateriel och bränsle,
dock att staten fritager sig från ansvar för den minskning i den transporterade
malmmängden, som kan uppstå, därest bolaget icke med
största möjliga jämnhet fördelar malmafsändningen på årets särskilda
månader.

§ 3.

Bolaget betalar till staten:

1) Statens utgifter dels för järnvägens Gellivare—riksgränsen drift,
så vidt af järnvägens räkenskaper icke kan utrönas, att samma utgifter
föranledts allenast af den i § 4 omförmälda persontrafik, postbefordran
och godstransport, dels ock för underhåll af järnvägen med allt hvad
därtill hörer;

2) tre och åtta tiondedels (3,s) procent årligen å anläggningskostnaden
för järnvägen Gellivare—riksgränsen med tillbehör. Med anläggningskostnad,
däri inbegripes jämväl kostnad för anskaffande af
rullande materiel äfvensom ränta å statens utgifter för banan, intilldess
densamma öppnas för allmän trafik, förstås icke blott den ursprungliga
kostnaden vid järnvägens första anläggande, utan jämväl all annan
kostnad, som därefter å järnvägen nedlägges och icke afser allenast
underhåll utan ökar järnvägens kapitalvärde.

Det belopp, som utgöres af skillnaden mellan, å ena sidan, den af
bolaget enligt denna punkt erlagda afgift af 3,8 procent och, å andra
sidan, den ränteutgift, som förorsakas staten genom upplåning af de
till gäldande af ofvanberörda anläggningskostnad erforderliga medel
eller, därest medel därtill helt och hållet eller delvis på annat sätt anskaffas,
den summa, hvartill statens ränteutgift enligt riksgäldskontorets
beräkning skulle uppgå, i händelse medlen upplånades, beräknas till
banans amortering.

För bestämmandet af hvad af statens utgifter för banan med tillhörande
materiel skall hänföras till underhåll, skola de för statens järnvägar
i sådant afseende gällande föreskrifter lända till efterrättelse.

§ 4.

Bolaget ersätter årligen den förlust, som enligt järnvägens räkenskaper
må hafva uppkommit genom uppehållandet å järnvägen Gellivare—riksgränsen
af persontrafik och postbefordran samt annan godstransport
än den, som enligt § 2 åligger stulen. Den vinst, som af
sådan trafik uppstår, tillfaller staten.

6

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

§ 5.

Sedan banan blifvit för bolagets malmtrafik öppnad, skall bolaget
månadsvis i förskott till staten utgifva den staten enligt § 3 tillkommande
ersättning; åliggande bolaget att före den 1 december hvarje
år hos kungl. järnvägsstyrelsen anmäla ungefärliga storleken af malmtransporten
under det nästkommande året. Sist en månad efter sådan
anmälan skall kungl. järnvägsstyrelsen hafva meddelat bolaget uppgift
å det provisoriskt beräknade beloppet af driftkostnaden för det kommande
året och anläggningskostnaden vid samma års slut, hvarefter bolaget
under det nya kalenderåret å första helgfria dag i hvarje månad
till kungl. järnvägsstyrelsens hufvudkassa inbetalar en tolftedel af den
i § 3 omförmälda ersättning.

Under första trafikåret skall storleken af malmtransporten för bestämmandet
af förskottslikviden beräknas till åttahundratusen ton för
året. Skulle bolaget något år underlåta att hos kungl. järnvägsstvrelsen
göra sådan anmälan, som här ofvan är sagdt, skall transportmängden
för nyssnämnda ändamål beräknas komma att uppgå till samma
myckenhet som näst föregående år, dock ej under en miljon ton; skolande
i sistnämnda två fall storleken af bolagets månatliga förskottslikvid
bero på den uppgift därom, som varder bolaget af kungl. järnvägsstyrelsen
tillställd minst fjorton dagar före första förfallodagen under
det ifrågavarande året.

Vid beräkningen af förskottslikviden må kungl. järnvägsstyrelsen
— bortsedt från det första trafikåret — icke för något år utgå från
lägre transportmängd än en miljon ton, äfven om bolaget anmält en
mindre myckenhet.

Så fort ske kan efter hvarje års slut uppgöres af kungl. järnvägsstyrelsen
sluträkning mellan staten och bolaget för det gångna året,
upptagande jämväl hvad bolaget på grund af § 4 här ofvan tilläfventyrs
har att erlägga; skolande bolaget sist en månad efter erhållen del
af denna sluträkning till kungl. järnvägsstyrelsen inbetala den skuld,
bolaget enligt sluträkningen må äga; hvaremot, därest öfverskott till
bolagets förmån af sluträkningen utvisas, detsamma i nya årets räkning
godtgöres bolaget medelst afdrag af därunder skeende förskottslikvid.

§ 6-

De i §§ 2—5 träffade bestämmelser skola gälla, intill dess anläggningskostnaden
blifvit enligt Kungl. Maj:ts uträkning till fullo amorterad,
eller, därest staten dessförinnan finner skäligt uppsäga öfverens -

7

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

kommelsen, till dess tre år efter uppsägningen förflutit; dock att uppsägning,
därtill bolaget icke äger rätt, icke må å statens sida ske inom
de tjugu första åren efter järnvägens öppnande.

§ »•

För underlåtenhet att fullgöra sina åtaganden utfäster härmed bolaget,
jämte den ersättningsskyldighet, som kan för bolaget uppkomma,
ett vite af två miljoner kronor, kvilket vite skall utgå i den mån
Kung! Maj:t finner skäligt därom förordna; dock att för försummelse
å bolagets sida allenast i fråga om afgifvande af de i § 5 om förmälda
uppgifter, vitet ej kommer att tillämpas; och medger bolaget till säkerhet
för berörda vite första inteckning i all den fasta egendom inom
Jukkasjärvi socken, som bolaget må komma att äga.

§ 8.

Till ytterligare säkerhet för uppfyllande af sina åtagna förbindelser
skall bolaget:

1) såsom pant till staten öfverlämna bevis, att i af staten i sådant
afseende godkänd bankinrättning blifvit för statens räkning deponerade
en miljon femhundratusen kronor, därå bolaget, så länge det fullgör
sina åtaganden enligt detta kontrakt, äger uppbära räntan; ägande staten,
därest, enligt Kungl. Maj:ts bepröfvande, bolaget brustit i sina förpliktelser,
att ej mindre till säkerhetens ökande innehålla den för
hvarje år å sagda belopp upplupna ränta, än äfven, till betäckande af
sin fordran, använda panten utan iakttagande af de i lag för realiserande
af pant gifna föreskrifter;

2) aflämna en för fullgörande af bolagets förbindelser ingången
borgen af »Aktiebolaget Gellivare malmfält».

Vidare åligger bolaget att

a) aflämna fyra i bolaget gällande, till staten med full äganderätt
behörigen öfverlåtna aktier. Talan för aktie, som tillhör staten, föres
af den, som af Kungl. Maj:t därtill förordnas;

b) vidtaga den ändring i sin bolagsordning, att aktie icke må ägas
eller innehafvas af utländing, och att beslut om ändring i denna bestämmelse
eller om försäljning af grufva eller del däraf, om bolagets upplösning,
om nedläggande af grufdriften och om förändring af bolagsordningens
bestämmelse i afseende på föremålet för bolagets verksamhet
icke må utan Kungl. Maj:ts tillstånd vara giltigt, med mindre samtlige

8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

aktieägare förenat sig därom; skolande hvad i detta moment stadgats
äga giltighet jämväl, efter det de i §§ 2—5 meddelade bestämmelser
må hafva upphört att gälla.

§ 9.

Därest aftal icke kommer att träffas rörande utförande genom statens
försorg och på dess bekostnad af de spår med normal spårvidd,
som befinnas erforderliga för malmens fraktande från Kiirunavaara och
Luossavaara malmfält till bangården vid Luossajaure, förbinder sig bolaget
att verkställa och bekosta sagda spår samt att hafva fullbordat
desamma till den tid, då järnvägen från ofvannämnda bangård till riksgränsen
kan öppnas för malmtrafik.

Ifrågavarande spåranordningar må dock icke af bolaget utföras,
utan att plan därför blifvit af Kungl. Maj:t pröfvad och fastställd;
ägande Kungl. Maj:t därjämte att genom sin järnvägsstyrelse låta öfvervaka
berörda arbetes verkställande, i enlighet med den fastställda planen,
därvid bolaget skall vara skyldigt ställa sig till efterrättelse de
särskilda föreskrifter och bestämmelser i afseende på arbetets utförande,
hvilka af kungl. järnvägsstyrelsen eller dess i egenskap af kontrollant
på arbetsplatsen förordnade ombud tilläfventyrs varda meddelade.

Kostnaden för denna kontroll ersättes staten af bolaget.

Staten äger rätt att under kontraktstiden, när staten så önskar,
inlösa förenämnda spåranläggningar antingen för det belopp, densamma
kostat bolaget — ränta å anläggningskostnaden dock icke häruti inräknad
— eller ock för den summa, hvartill samma anläggningar värderas
af fem ojäfvige män, af livilka två utses af Kungl. Maj:t, två af
bolaget och den femte af de fyra sålunda valde, eller, om dessa icke
blifva i valet af den femte ense, af landshöfdingen i Norrbottens län.

Staten äger välja mellan de båda angifna inlösningssätten och
förty fordra, att värdering sker, innan staten träffar sitt val.

§ io.

Detta aftal vare ej gällande, förrän bolaget:

dels styrkt, att bolaget förfogar öfver nödigt kapital ej mindre för
åstadkommande af de anordningar, hvilka erfordras för brytning och
lastning af malm till minst eu miljon ton om året, än äfven, därest
icke° staten anlägger till malmfälten erforderliga bispår, för anläggande
af sådana;

dels visat, att bolaget med norska staten aftalat om malmtransportens
fortsättning å järnväg från den punkt, där svenska statens järn -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

9

väg vid riksgränsen slutar, till tjänlig ekeppningsort äfvensom angående
anstalter för malmens inlastning i fartyg eller, där så erfordras,
uppläggande å land eller, därest aftal angående berörda anstalters ombesörjande
af norska staten icke träffas, att bolaget till sådana anstalters
vidtagande förfogar öfver nödiga tillgångar;

dels vidtagit de åtgärder, som enligt § 8 åligga bolaget;

dels ock till staten aflämnat en af aktiebolaget Gellivare malmfält
utfärdad, med borgen af Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag försedd
förbindelse, däri, under villkor att frakten för förstnämnda bolags malmtransport
å järnvägen Malmberget—Svartön icke förrän tre år efter
därom gjordt tillkännagifvande höjes utöfver tre kronor för ton, en
årlig nettovinst af fyra procent af järnvägen Malmberget—Svartön med
därtill hörande bispår och utlastningsanordningar, rullande och annan
materiel garanteras staten under tiden från och med 1903, till dess
detta kontrakt upphör att gälla eller dessförinnan tre år förflutit, från
det staten tillkännagifvit sig icke längre vilja vara vid ofvannämnda
fraktsats bunden.

§ 11-

Skulle i anledning af denna öfverenskommelse skiljaktiga meningar
i något afseende uppstå mellan kontrahenterna, är bolaget underkastadt
Kungl. Maj:t8 afgörande.))

I Öfverensstämmelse med stadgandena i detta kontrakt öfverlämnade
bolaget vidare till civildepartementet, bland annat, följande handlingar
nämligen:

l:o) två af Stockholms enskilda bank utfärdade räntebärande depositionsbevis,
det ena af den 27 juni 1898 å en miljon kronor och det
andra af den 1 juli 1898 å fem hundra tusen kronor, hvilka båda belopp
deponerats af Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag;

2:o) af aktiebolaget Gellivare malmfält den 2 juli 1898 utfärdad
borgen för det härofvan omförmälda kontrakts behöriga fullgörande af
Luossavaara — Kiirunavaara aktiebolag;

3:o) fyra å svenska staten med full äganderätt öfverlåtna stamaktier
i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, n:ris 2,533, 2,534, 2,547 och
2,612, hvar å 1,000 kronor med tillhörande kuponger från och med n:r 1;

4:o) en af aktiebolaget Gellivare malmfält den 2 juli 1898 utfärdad,
med borgen af Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag försedd utfästelse,
hvarigenom, under villkor att frakten för aktiebolaget Gellivare
malmfälts malmtransport å järnvägen Malmberget—Svartön icke förrän
tre år efter därom gjordt tillkännagifvande höjes utöfver tre kronor
för ton, aktiebolaget Gellivare malmfält garanterat svenska staten en
Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 04 Raft. 2

10

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 97.

Kostnaderna
för järnvägsanläggningen.

årlig nettovinst af fyra procent af järnvägen Malmberget—Svartön med
därtill hörande bispår och utlastningsanordningar, rullande och annan
materiel under tiden från och med 1903 till dess det samma dag mellan
staten och Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag afslutade kontrakt angående
byggandet och trafikerandet af en statsbana från Gellivare till
riksgränsen mot Norge upphör att gälla eller dessförinnan tre år förflutit
från det staten tillkännagifvit sig icke längre vilja vara vid ofvannämnda
fraktsats bunden.

Såväl kontraktet som samtliga öfriga omförmälda handlingar hafva
enligt Eders Kungl. Maj:ts beslut den 1 juli 1898 öfverlämnats till
statskontoret med föreskrift, att det skulle åligga statskontoret att
föranstalta om lyftande för statsverkets räkning af blifvande utdelningar
å de fyra å svenska staten öfverlåtna aktierna, att öfvervaka,
att den af aktiebolaget Gellivare malmfält utfärdade borgensförbindelsen,
äfvensom den af samma bolag afgifna, med borgen af Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag försedda utfästelsen rörande tillförsäkrande
åt staten af viss nettovinst å järnvägen mellan Malmberget och
Svartön blefve, jämväl hvad beträffade sistnämnda borgen, bibehållna vid
gällande kraft, äfvensom att draga försorg därom att, därest Luossavaara
—Kiirunavaara aktiebolag förvärfvade fastighet inom Jukkasjärvi socknar,
sådan inteckning utverkades, som i öfverenskommelsens 7 § afsåges.

Den 3 februari 1902 meddelade Jukkasjärvi lappmarks tingslags
häradsrätt inteckning i ett Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag tillhörigt,
från den vid afvittringen i Jukkasjärvi socken till kronopark afsätta
mark afsöndradt område om 241,16 hektar i vidd, Kungl. Maj:t och
kronan till säkerhet för en af nämnda bolags styrelse den 18 november
1901 utfärdad förbindelse, enligt hvilken bolaget skulle till Kungl. Maj:t
och Kronan vid anfordran betala en summa af 2,000,000 kronor.

Då beslut fattades om byggande af järnvägen Gellivare—Riksgränsen,
beräknades anläggningskostnaden för banan till 21,498,000
kronor, däraf för rullande materiel 4,534,000 kronor. Till följd af inträffade
stegringar i arbets- och materialpris, synnerligen ogynnsamma
väderleksförhållanden samt andra under arbetets fortgång tillstötande
omständigheter har emellertid kostnaden för ifrågavarande järnvägsanläggning,
hvilken i slutet af år 1902 öppnades för provisorisk trafik,
öfverstigit den beräknade. De för järnvägens anläggande beviljade
anslagsbelopp uppgå tillsammans till 29,907,000 kronor, däraf 4,889,000
kronor för inköp af rullande materiel och 25,018,000 kronor för själfva
järnvägsanläggningen.

11

Kung!. May.ts Nåd. Preposition N:o 97.

Enligt från järnvägsstyrelsen infordrade uppgifter har anläggningskostnaden
den 1 mars 1903 uppgått till omkring 29,448,000
kronor. Häri ingå 401,169 kronor 23 öre, utgörande det bokförda värdet
af i statsbanebyggnadens föiTåd befintliga inventarier och materialier,
för hvilka dock vid försäljning antagligen endast omkring 25 %
af samma värde kunna påräknas. Kostnaderna efter nämnda tidpunkt
för banans komplettering enligt det till grund för 1901 års Riksdags
beslut om beviljande af ytterligare anslag till banbyggnaden för år 1902
liggande kostnad sförslaget beräknas uppgå till omkring 279,000 kronor.

Vid bestämmandet af det belopp, som bolaget skall enligt 3 §
af ofvanintagna öfverenskommelse betala för innevarande år, det första
hvarunder denna öfverenskommelse trädt i tillämpning, har järnvägsstyrelsen
beräknat anläggningskostnaden till dels de beviljade anslagsmedlen
29,907,000 kronor dels räntan å statens utgifter för ifrågavarande
bana intill den 1 januari 1903, enligt fullmäktiges i riksgäldskontor
uppgifter, 2,406,114 kronor 84 öre, eller tillhopa i rundt tal

32,313,000 kronor. Det provisoriskt beräknade beloppet af driftkostnaden
för år 1903, därvid man utgått från en malmtransport af 800,000
ton, uppgår till 1,332,200 kronor. Den ersättning, som enligt 3 och
5 §§ af öfverenskommelsen bolaget har att månatligen under innevarande
år till järnvägsstyrelsen inbetala, belöper sig således till 213,350
kronor, däraf driftkostnaden till 111,016 kronor 67 öre och annuiteten
till 102,333 kr. 33 öre.

I afseende på fraktafgifterna för aktiebolagets Gellivare malmfält transporter
har järnvägsstyrelsen uti infordrad promemoria meddelat följande.

För begagnande af de för bolagets räkning genom järnvägsstyrelsen
utförda särskilda spåranläggningar från Malmberget till Tingvalls kulle
och till utmålet Välkomman samt från plats å linjen Gellivare—Malmberget
till utmålet Hermelin m. fl. utmål betalade bolaget viss årlig afgift.

Hvad åter beträffar den frakt, aktiebolaget Gellivare malmfält varit
pliktigt erlägga för sina malmtransporter från Malmberget till Svartön
vid Luleå, hade densamma fastställts att utgå efter följande grunder:

Under åren 1893—1894 enligt nådiga brefvet den 17 april 1893:

4 kronor per ton vid försändning af minst 150,000 ton per år
3: 70 » för hvarje ton utöfver de första » » » x>

med rätt för bolaget att, om hela''malmkvantiteten för år uppgått till
minst 300,000 ton, få åtnjuta nedsättning i frakten till 3 kronor 70 öre
jämväl för de första 150,000 ton.

Aktiebolagets

Gellivare

malmfält

transporter.

12

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

Bergverks aktiebolaget Frejas transporter.

Under år 1895 enligt nådiga bref vet den 28 juni 1895:

3: 70 kronor per ton vid försändning af mindre än 600,000 ton under året.

3: 20 b b b b » b minst 600,000 b » b

3: 00 » b b för hvarje ton, som försändts utöfver 600,000.

Under åren 1896—1897 enligt nådiga brefvet den 29 maj 1896:

3: 00 kronor per ton vid försändning af minst 600,000 ton per år.
3: 50 b b » » b b mindre än 600,000 b » b

Under åren 1898—1903 enligt nådiga brefvet den 1 juli 1898:

2: 75 kronor per ton vid försändning af minst 600,000 ton per år.

3: 25 » b b b b b 400,000—600,000 b b b

3: 50 b b b b b b mindre än 400,000 b b b

Den från Gellivare till Luleå nedfraktade malmen utgjorde

år

1892...

.................... 175,188

ton

å

4:00 :

kr.

Summa

701,000

kr.

B

1893...

.................... 306,315

B

B

3: 70

B

B

1,133,000

B

B

1894...

.................... 618,281

B

B

3: 70

B

B

2,288,000

B

B

1895....

.................... 615,611

B

B

3: 20*)

B

B

1,967,000

B

B

1896

.................... 611,593

B

B

3: 00

B

B

1,835,000

B

B

1897...

................... 626,171

B

B

3: 00

B

B

1,879,000

B

B

1898...

.................... 846,929

B

B

2: 75

B

B

2,329,000

B

B

1899...

.................... 843,011

B

B

2: 75

B

B

2,318,000

B

B

1900....

................... 868,326

B

B

2: 75

B

5)

2,388,000

B

B

1901...

.................... 982,016

B

B

2: 75

B

B

2,701,000

B

B

1902...

................... 975,971

B

B

2: 75

B

B

2,684,000

B

B

1903 fj;

an.—mars) 230,368

B

B

2: 75

B

■ B

634,000

B

Summa 7,699,780

ton

Summa

22,857,000

kr.

I sammanhang härmed torde det vara af intresse att jämföra motsvarande
afgifter för bergverksaktiebolaget Frejas transporter, och inhämtas
af nyssnämnda promemoria i sådant afseende följande:

Enligt den öfverenskommelse mellan järnvägsstyrelsen och bolaget,
som träffats på grund af järnvägsstyrelsen genom nådigt bref den 27
maj 1898 gifvet bemyndigande, hade staten åtagit sig att, sedan en af
densamma såsom bibana från Gellivare till Koskulls kulle anlagd järnväg
blifvit färdigbyggd, å densamma för bolagets räkning årligen frakta
högst 120,000 ton järnmalm m. m., mot det att bolaget förbundit sig
att, bland annat, dels såsom amortering af det belopp — ursprung -

*) 3: 00 kr. för hvarje ton utöfver 600,000.

13

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

ligen kronor 474,763: 86 — hvartill nämnda bibanas anläggningskostnad
enligt räkenskaperna uppgått, och dels såsom räntegodtgörelse
under den tid, amorteringen kunde komma att pågå, till statsverket
årligen, tills amorteringen fullgjorts, erlägga en afgift, motsvarande sex
procent å nämnda belopp, af hvilken afgift 3,6 procent å hvad som är
oguldet finge beräknas såsom ränta och återstoden såsom amortering.

Så länge amorteringen påginge, vore bolaget jämväl pliktigt erlägga,
förutom viss fraktafgift, hvilken hittills utgått med kronor 3: 35 per
ton, för malmens framforslande från Gellivare station till Svartön, viss
bestämd årlig afgift, motsvarande de ungefärliga omkostnaderna för
det nya järnvägsspårets trafikerande för bolagets räkning. Denna årsafgift,
som beräknades efter 4 öre per ton, utginge med minst 5,000 kronor.

Sedan amorteringen fullgjorts, skulle en enhetlig fraktafgift fastställas
för bansträckan i dess helhet från Koskullskulle till Svartön.

Till säkerhet för uppfyllandet af sina berörda förbindelser hade
bolaget till järnvägsstyrelsen såsom pant öfverlämnat:

l:o) bevis, att i riksbanken blifvit för statens räkning deponerade
af järnvägsstyrelsen godkända räntebärande värdepapper till belopp af

100,000 kronor, å hvilka värdepapper bolaget, så länge det fullgjorde
sina åtaganden enligt kontraktet, ägde uppbära ränta; och ägde staten,
därest, enligt Kungl. Maj ds bepröfvande. bolaget brustit i sina förpliktelser,
att ej mindre till säkerhetens ökande innehålla den för
hvarje år å sagda värdepapper upplupna ränta än äfven till betäckande
af statens fordran använda panten, utan iakttagande af de i lag för
realiserande af pant gifna föreskrifter;

2:o) en af bolaget utfärdad, i bolagets fastigheter Puoitak och
Kaptensgården intecknad förbindelse att årligen, så länge ofvanberörda
amortering fortginge, till järnvägsstyrelsen inbetala 5,000 kronor, hvilken
förbindelse skulle hvart tionde år behörigen förnyas.

Jag öfvergår nu till den omförmälda rättegången emellan staten
och aktiebolaget Gellivare malmfält.

På underdånig föredragning af chefen för jordbruksdepartementet beslöt
Eders Kungl. Maj:t den 31 januari 1902 infordra justitiekanslerns utlåtande
i fråga dels huruvida aktiebolaget Gellivare malmfält, som vid
en den 27 augusti 1892 afslutad utmålsförrättning erhållit 95 utmål å
kronan tillhörig och under dess omedelbara disposition varande jord
inom Gellivare socken af Norrbottens län på grund af mutsedlar, meddelade
före utfärdandet af nådiga kungörelsen angående inmutning å
kronojord den 19 augusti 1889, och berörda den 27 augusti 1892 tilllika
erhållit utvidgning af 5 bolaget tillhöriga äldre utmål därstädes,

Rättegången
mot aktiebolaget
Gellivare
malmfält.

14

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 97.

kunde hafva genom försummelse vid inbetalning till kronan af lösesumman
för dessa utmål förverkat utmålen och sin på mutsedlarne
grundade rätt, dels ock huruvida kronans rätt till talan mot bolaget
för ifrågavarande försummelse kunde anses vara försuten.

Uti sitt anförande till statsrådsprotokollet nämnda dag yttrade
bemälde departementschef följande.

Då ifrågasatt blifvit, att ett betydande antal utmål, som på grund
af mutsedlar, meddelade före utfärdandet af nådiga kungörelsen den
19 augusti 1889 angående inmutning å kronojord, under år 1892 anvisats
för järnmalmsfyndigheter å under kronans omedelbara disposition
varande jord inom Gellivare socken af Norrbottens län, inom hvilka
utmål grufarbete sedan en följd af år bedrifvits af aktiebolaget Gellivare
malmfält, skulle vara till följd af försummelse från bolagets sida
i afseende å erläggandet af den vid utmålens anvisande bestämda jordlösen
förverkade, hade det ansetts lämpligt att verkställa en undersökning
af förhållandet för utrönande, huruvida skäl kunde förefinnas för
staten såsom jordägare att emot bolaget vidtaga åtgärder i anledning
af den utaf bolaget inom ifrågavarande områden idkade grufdrift.
Genom denna undersökning hade utrönts:

att aktiebolaget Gellivare malmfält vid utmålsförrättning, som påbörjats
den 13 juli 1892 och afslutats den 27 nästpåföljde augusti, erhållit
95 utmål å Gellivare malmberg på grund af mutsedlar, meddelade före
utfärdandet af ofvannämnda nådiga kungörelse den 19 augusti 1889;

att bolaget tillika den 27 augusti 1892 erhållit utvidgning af 5
bolaget tillhöriga äldre utmål;

att vid ifrågavarande utmålsförrättning jordlösen bestämts, för de
nya 95 utmålen till 5,668 kronor 61 öre och för de utvidgade 5 utmålen
till 306 kronor 91 öre eller till sammanlagdt 5,975 kronor 52 öre;

att den sålunda bestämda jordlösen jämte ränta därå från den dag,
utmålsförrättningen afslutades, af bolaget dels den 24 november 1892 inbetalats
till länsmannen N. J. Lomm i Gellivare med tillhopa 6,067 kronor
14 öre och dels, enär nämnda belopp ännu den 28 i samma månad icke
till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet inkommit, sistnämnda
dag i landtränteriet deponerats med 6,068 kronor 21 öre; samt
att, sedan Lomm med skrifvelse till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
den 29 november 1892, hvilken skrifvelse den 1 nästpåföljde
december till länsstyrelsen ankommit, öfversändt det till honom inbetalda
beloppet, det i landtränteriet deponerade beloppet den 20 i sistnämnda
månad till bolaget utanordnats, hvaremot det af bolaget till Lomm ininbetalda
beloppet af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande behållits
och ingått bland statsverkets inkomster.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 97.

15

I sammanhang därmed hade jämväl inhämtats, att på ansökningar
af disponenterna G. H. Erasmie och C. Österberg vederbörande bergmästare
den 20 december 1892 och den 28 augusti 1893 utfärdat mutsedlar
å samtliga här ifrågavarande 100 fyndigheter och att vid auktion,
som den 27 november 1900 förrättats å kronans jordägareandel uti,
bland andra, jämväl nämnda 100 inmutningar, samma jordägareandel
inropats af Erasmie och disponenten N. W. Bosmus.

Uti 31 § af grufvestadgan, sådan denna paragraf lydde före utfärdandet
af lagen den 20 oktober 1899 om ändrad lydelse af vissa
paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884, stadgades, att lösen för
mark, som till grufägare afträddes, skulle vid utmålsläggningen bestämmas
antingen genom parternas öfverenskommelse eller genom försäljningsmannens
och godemännens beslut; att lösesumman å sådan kronojord,
som under ständig besittningsrätt innehades, grufveskogar därunder
inbegripne, skulle tillfalla innehafvaren af besittningsrätten, men
eljest jordägaren; att, om marken vore intecknad, lösesumman skulle
nedsättas bos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande med rätt för
grufägaren att jämväl i andra fall där nedsätta densamma; samt att
betalning eller nedsättning af lösesumman jämte ränta därå från den
dag, beloppet blifvit af förrättningsmannen och godemännen bestämdt,
skulle fullgöras inom nittio dagar därefter, vid påföljd, om det försummades,
att grufägaren förverkat utmålet och sin på mutsedeln
grundade rätt.

Aktiebolaget Gellivare malmfält skulle alltså, för den händelse bolaget
finge anses hafva till kronan erlagt den vid utmålsförrättningen,
som afslutades den 27 augusti 1892, bestämda lösesumman den dag,
då medlen af bolaget till länsmannen Lomm inbetalades, eller den 24
nästpåföljde november, hafva fullgjort hvad bolaget jämlikt nämnda
paragraf i grufvestadgan ålegat och följaktligen icke hafva gjort sig
skyldigt till någon försummelse. Borde däremot tiden, då betalningen till
kronan erlagts, bestämmas vare sig till den dag, då depositionen i landtränteriet
gjordes, eller till den dag, de till Lomm inbetalade medlen till
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkommo, hade bolaget gjort
sig skyldigt till en försummelse, som enligt 31 § skulle kunna medföra
utmålens förverkande. Frågan om utmålen förverkats eller ej skulle
alltså ytterst komma att bero därpå, huruvida länsmannen Lomm kunde
anses hafva varit behörig att å kronans vägnar mottaga ifrågavarande
medel eller icke. Äfven om sådan befogenhet ej finge anses hafva tillkommit
honom, syntes det dock, vid det förhållande, att Eders Kungl.
Mapts befallningshafvande i länet utan invändning mottagit de af Lomm
insända medlen och låtit desamma i ränteriet uppdebitera såsom eu

16

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 97.

statsverkets inkomst, kunna ifrågasättas, huruvida icke häruti kunde anses
ligga ett godkännande af Lomms befogenhet att uti detta särskilda fall
å Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvandes vägnar mottaga ifrågavarande
lösesumma.

Dessutom förefunnes jämväl en annan omständighet, som tilläfventyrs
kunde anses göra kronans rätt emot bolaget i förevarande hänseende
tvifvelaktig.

Uti 10 § 2 mom. grufvestadgan vore nämligen stadgadt att, därest
mutsedel vore meddelad för inmutning ånyo af sådan äldre grufva, som
uppgifvits vara sönad, förre innehafvaren icke skulle vara skyldig att
för nye inmutaren vika, innan han blifvit dömd sin rätt förlustig; och
att i sådan tvist klander mot den, som grufva innehade, icke skulle gälla,
där det grundades på försummelse eller annat förhållande, som ägt rum
för längre tid tillbaka än andra kalenderåret före klandrets instämmande.

Den uti denna paragraf stadgade begränsning i tiden för anhängiggörande
af talan mot inmutare gällde visserligen enligt ordalydelsen i
paragrafen endast ny inmutare, men torde, vid det förhållande att någon
särskild bestämmelse i fråga om jordägares rätt uti ifrågavarande hänseende
i grufvestadgan icke funnes intagen, den möjlighet icke vara
utesluten, att åt paragrafens bestämmelser skulle kunna gifvas en så
vidsträckt tolkning, att kronans rätt att uti förevarande fall emot bolaget
föra talan ansåges försuten.

Uti det från justitiekanslersämbetet infordade utlåtandet, soin afgafs
den 21 februari 1902, anförde ämbetet:

I 31 § grufvestadgan den 16 maj 1884 enligt dess ursprungliga
lydelse stadgades: att lösen för mark, som till grufägare afträddes, skulle
bestämmas vid utmålsläggningen och, då fråga ej vore om kronojord, som
under ständig besittningsrätt innehades, tillfalla jordägaren; att lösesumman
finge nedsättas hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande;
och att betalning eller nedsättning af lösesumman jämte ränta därå från
den dag, beloppet blifvit af förrättningsmannen och gode männen bestämdt,
skulle fullgöras inom nittio dagar därefter, vid påföljd, om det
försummades, att grufägaren förverkat utmålet och sin på mutsedeln
grundade rätt.

I denna § medgåfves lösesummans nedsättande hos Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande; i 41 § grufvestadgan föreskrefves, att den
där omförmälda afgift skulle inbetalas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Utöfver den anvisning, som kunde anses ligga i dessa stadgande^
innehölle icke grufvestadgan någon bestämmelse om den myndighet,
till hvilken den kronan såsom jordägare tillkommande lösen för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97

17

utmål skulle erläggas, utan måste man vid bedömande af denna fråga
taga hänsyn jämväl till andra författningar, såsom instruktionerna för
landshöfdingarna och under dem lydande ämbets- och tjänstemän den
10 november 1855.

Sålunda vore särskild! att märka stadgandena i 26 § af landshöfdingeiustruktionen,
att om hushållningen med statens egendomar, hvilka
icke vore under annan förvaltning ställda, ålåge det Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att, med iakttagande af hvad författningar och särskilda
föreskrifter stadgade, hafva erforderlig vård, och i 23 § af samma instruktion,
att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle handhafva allt
hvad som anginge allmänna uppbörden af statens från länet utgående
utskylder och inkomster.

Vidare borde uppmärksammas stadgandet i 11 § af kronofogdeinstruktioneu,
att kronofogde skulle besörja och redovisa den inom hvarje fögderi
förekommande uppbörd af, bland annat, ordinarie statsmedel och
inkomster. Detta stadgande torde visserligen icke direkt afse uppbörd
af nu ifrågavarande slag, men på grund af detsamma vore dock kronofogde
att anse såsom i allmänhet varande kronans uppbördsman i orten.

Slutligen vore att märka föreskriften i 3 § af länsmansinstruktionen,
att med uppbörd finge länsman sig icke befatta utan order från Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller kronofogde.

Af 31 och 41 §§ grufvestadgan samt omförmälda instruktioner framginge
således uppenbart, ej mindre att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ägde att i det afseende, hvarom nu vore fråga, företräda kronan
och uppbära kronan såsom jordägare tillkommande lösen för mark, som
till grufägare afträddes, än äfven att länsman icke utan särskilda order
vore därtill behörig. Huruvida dylik behörighet tillkomme kronofogde,
kunde anses tvifvelaktigt, men vore i det föreliggande fallet utan betydelse.

De ifrågavarande utmålsförrättningarna afslutades den 27 augusti
1892. Nämnda dag hade således lösesummans belopp blifvit af förrättningsmannen
och gode männen bestämdt, vare sig detta bestämmande
skett efter parternas åsämjande eller efter uppskattning af markens värde.
Det hade följaktligen, vid det i 31 § grufvestadgan bestämda äfventyr,
ålegat aktiebolaget Gellivare malmfält att senast den 25 november 1892
hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller möjligen hos kronofogden
i orten nedsätta eller inbetala lösesumman jämte ränta, men vid
utgången af sistnämnda dag hade lösesumman icke hos någon af dessa
myndigheter blifvit nedsatt eller inbetald. Enligt ett af bolaget den 24
november 1892 dagtecknadt reversal både bolaget visserligen nämnda
dag inbetalt lösesumman jämte ränta till länsmannen N. J. Lomm, med
begäran om dess öfverbringande till Eders Kungl. Maj:ts befallningsBih.
till Ribul. Vrot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 04 Haft. 3

18

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

hafvande, och Lomm hade å detta reversal tecknat ett samma dag
dateradt kvitto å beloppet; men emedan, enligt hvad ofvan blifvit utredt,
Lomm såsom länsman icke varit behörig att å kronans vägnar mottaga
beloppet, och följaktligen den rättsliga verkan häraf icke kunde blifva
annan, än om Lomm handlat såsom bolagets enskilda ombudsman, samt
det till Lomm inbetalda beloppet först den 1 december 1892 till Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande inkommit, hade bolaget genom den
ifrågavarande inbetalningen icke inom den i 31 § grufvestadgan föreskrifna
tid fullgjort hvad bolaget enligt samma lagrum ålegat i fråga
om lösesummans erläggande till jordägaren.

Det hade visserligen blifvit ifrågasatt att, då Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande utan invändning mottagit de af Lomm insända
medlen och låtit desamma i ränteriet uppdebitera såsom en statsverkets
inkomst, härutinnan kunde anses ligga ett godkännande af Lomms befogenhet
att i detta särskilda fall mottaga ifrågavarande lösesumma.
En sådan uppfattning kunde justitiekanslersämbetet icke biträda. Då
lösesumman icke ännu den 25 november 1892 blifvit till vederbörlig
myndighet inbetald, hade på grund af föreskrift i grufvestadgan vid
utgången af sistnämnda dag bolaget ovillkorligen förlorat sin rätt till
utmålen och dessa återgått till kronan, och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
själf hade därefter saknat befogenhet att vidtaga några
åtgärder eller förfoganden, hvarigenom kronan kunde annorledes än i
lagbestämd ordning afhändas dessa kronans lägenheter. För öfrigt kunde
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes åtgärd att emottaga och låta
uppdebitera de från Lomm inkomna medlen så mycket mindre innebära
ett godkännande af Lomms befogenhet uti ifrågavarande hänseende,
som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande torde varit skyldig att
mottaga det inlevererade beloppet och därefter låta rättsföljden af den
sålunda gjorda inbetalningen blifva föremål för pröfning i en eventuell
tvist vid domstol.

Måhända hade de personer, som vid ifrågavarande tidpunkt omhänderhaft
bolagets angelägenheter, hyst den föreställningen, att tiden
för lösesummans inbetalande skulle beräknas till tre kalendermånader
i stället för till nittio dagar efter den 27 augusti 1892 och därför, då
den 27 november 1892 infallit på en söndag, ansett sista dagen för lösesummans
erläggande vara den 28 november 1892 eller den dag, då,
enligt hvad upplyst vore, ett lösesumman jämte ränta motsvarande belopp
jämväl hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande deponerats.

Att dessa personer själf va emellertid vid eller efter depositionen
hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kommit till insikt därom,
att bolaget förverkat utmålen och sin på mutsedlarne grundade rätt,

19

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 97.

framginge däraf: att, enligt livad bergmästaren i norra bergmästaredistriktet
meddelat och justitiekanslersämbetet eljest inhämtat, bolagets
kassör G. H. Erasmie berörde den 28 november 1892, efter det förut
på dagen depositionen hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ägt rum, hos bergmästaren gjort ansökning om mutsedlar å ifrågavarande
fyndigheten under uppgift, att förre innehafvaren förverkat
sin rätt; att Erasmie den 6 december 1892 ånyo inkommit med en
dylik ansökning och äfven därvid uppgifva fyndigheterna vara af förre
ägaren förverkade; och att bolagets dåvarande disponent C. österberg
under år 1893 begärt nya mutsedlar å de fyndigheter, för hvilka utmålen
blifvit utvidgade, samt därvid uppgifva dessa fyndigheter vara
förverkade af föregående ägaren.

Det syntes justitiekanslersämbetet äfven anmärkningsvärd!, att först
dagen efter depositionen hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
eller den 29 november 1892 länsmannen Lomm till Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande afsändt det penningebelopp, som, enligt dagteckningen
å bolagets reversal och Lomms därå meddelade kvitto, skulle
hafva redan den 24 i samma månad till Lomm inbetalts med begäran
om dess öfversändande till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

Hvad vidare anginge frågan, huruvida kronans rätt till talan mot
bolaget för dess ifrågavarande försummelse kunde på grund af stadgandet
i 10 § 2 mom. grufvestadgan anses vara försuten, finge enligt justitiekanslersämbetets
uppfattning åt detta lagrum icke gifvas en så extensiv
tolkning, att detsamma skulle afse äfven rättsförhållandet emellan
inmutare och jordägare. Grufvestadgan skilde bestämdt emellan inmutare
och jordägare samt gåfve åt hvar och en af dem en särskild
rättsställning. Om därför afsedt varit, att ifrågavarande lagrum skulle
tillämpas jämväl mot jordägare, hade detta också uttryckligen i lagrummet
förklarats. Då nu däri endast sades, att förre innehafvaren
af grufva icke vore skyldig vika för ny inmutare, innan han dömts förlustig
sin rätt, och att i sådan tvist klander ej finge grundas på förhållanden,
som ägt rum före en viss tid, så kunde denna preskriptionstid
gälla endast en ny inmutare, men icke jordägaren. Ehuru ordalagen i
det ifrågavarande stadgandet tydligen gåfve denna tolkning vid handen,
ville justitiekanslersämbetet ytterligare erinra därom, att i motiven till
grufvestadgan uttryckligen framhölles, att 10 § 2 mom. handlade om
förhållandet emellan särskilda inmutare.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, uttalade justitiekanslersämbetet
såsom sin uppfattning, att aktiebolaget Gellivare malmfält genom
försummelse vid inbetalning till kronan af lösesumman för ifråga -

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

varande utmål förverkat utmålen och sin på mutsedlarne grundade
rätt, äfvensom att kronans rätt till talan mot bolaget för ifrågavarande
försummelse icke vore försuten.

Genom nådigt bref den 23 maj 1902 anbefallde Eders Kungl. Maj:t
kammarkollegium att uppdraga åt kammaradvokatfiskalsämbetet att ofördröjligen
vidtaga åtgärder för att aktiebolaget Gellivare malmfält måtte
förklaras hafva förverkat ifrågavarande utmål och sin på mutsedlarne
grundade rätt, så ock för beredande af godtgörelse för all skada och
förlust, som genom af bolaget inom samma utmål obehörigen idkad
grufbrytning kunde hafva uppstått.

Sedan kammarkollegium i enlighet med den i berörda nådiga
bref gifna befallning den 14 därpåföljde juni uppdragit åt kammaradvokatfiskalsämbetet
att ofördröjligen vidtaga åtgärder i omförmälda
syfte, anhängig]orde kammaradvokatfiskalsämbetet vid 1902 års lagtima
höstting med Gellivare lappmarks tingslag talan mot aktiebolaget Gellivare
malmfält, hvilken rättegång ännu icke är afslutad.

Efter att hafva framhållit hufvudsakligen detsamma som af justitiekanslersämbetet
i dess förberörda skrifvelse andragits, anförde kammaradvokatfiskalsämbetet
uti stämningsansökningen vidare, att enligt 10 §
2 mom. grufvestadgan, likasom enligt 1 och 9 §§ samma stadga, en
grufva torde vara sönad i alla de fall, då inmutnings rätten förverkats,
och således jämväl i det fall, som i 31 § omförmäldes. Då Erasmie
och Bosmus, såsom innehafvare af förenämnda åren 1892 och 1893
gjorda inmutningar, emellertid icke inom den i 10 § 2 mom. grufvestadgan
föreskrifna tid väckt klandertalan mot bolaget, kunde sistnämnda
inmutningar följaktligen icke tillerkännas giltighet i förhållande
till bolagets ifrågavarande utmål och, då desse utmål till följd af bolagets
försummelse i afseende å jordlösens erläggande återgått till
kronan, icke heller för mutsedlarnas innehafvare grunda någon som
helst rätt gent emot kronan. Enligt hvad sålunda blifvit utredt hade
hvarken aktiebolaget Gellivare malmfält ej heller förbemälde Erasmie
och Bosmus haft laglig rätt att efter den 25 november 1892 bedrifva
glasarbete inom ifrågavarande utmål. Då i allt fall aktiebolaget
Gellivare malmfält sedan en följd af år i betydlig utsträckning bedrifvit
sådant arbete, måste bolaget uppenbarligen vara skyldigt att
till kronan utgifva ersättning för all den malm, bolaget sålunda obehörigen
brutit och tillgodogjort sig, äfvensom i öfrigt godtgöra kronan
för all skada, som häraf uppstått. På grund af sålunda anförda omständigheter
anhölle kammaradvokatfiskalsämbetet å Kungl. Maj:ts och
kronans vägnar om stämning dels å aktiebolaget Gellivare malmfält
med yrkande, att bolaget måtte ej mindre förklaras hafva förverkat

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

21

ifrågavarande utmål och sin på mutsedlarna grundade rätt än äfven
förpliktas godtgöra kronan för all skada och förlust, som uppstått
genom af bolaget inom ifrågavarande utmål obehörigen idkad grufbrjffning,
dels ock å förenämnda kassören G. H. Erasmie och disponenten
Nils W. Bosmus under yrkande, att samtliga åren 1892 och
1893 å ifrågavarande fyndigheter utfärdade mutsedlar måtte förklaras
vara utan verkan.

Under rättegången har förekommit hufvudsakligen följande:

Emot kronans talan, i hvad den afser de svarandebolaget tillhöriga
fem äldre utmål, som erhållit utvidgade områden år 1892 — hvilken
talan under rättegången blifvit sålunda närmare bestämd, att den förklarats
afse allenast förverkande af de tillökta områdena — har bolaget
invändt, att bifall till denna kronans talan icke torde kunna ifrågakomma,
enär i 37 § grufvestadgan, hvilken § handlade om dylikt utvidgande
af utmål, icke funnes någon bestämmelse om påföljd såsom i 31 §
för underlåtenhet att inom viss tid betala lösen för sålunda utvidgadt
utmålsområde. Kammaradvokatfiskalsämbetet däremot ansåg att, då emellertid
jämlikt nämnda 37 § utmålsläggning för tillökning skulle ske i
den ordning, fjärde kapitlet grufvestadgan föreskrefve, äfven den till
detta kapitel hörande 31 § och den däri stadgade påföljd för försummad
inbetalning af lösen för tillökningen uppenbarligen ägde tillämpning
jämväl på utmålsläggning för sådan tillökning.

Bolaget har vidare erinrat, att i grufvestadgan preskriptionstiden i
allmänhet blifvit sålunda bestämd, att klander mot den, som grufva
innehade, icke skulle gälla, där det grundades på försummelse eller
annat förhållande, som ägt rum för längre tid tillbaka än andra kalenderåret
före klandrets instämmande. Då, enligt bolagets förmenande,
10 § 2 mom. grufvestadgan vore tillämplig äfven på förhållandet mellan
jordägare och inmutare, vore kronans talan för sent väckt. Med anledning
däraf har advokatfiskalsämbetet framhållit, hurusom enligt såväl
ordalagen i nämnda lagrum som motiven till detsamma den där bestämda
preskriptionstiden afsåge förhållandet mellan särskilda inmutare.

Beträffande frågan, om lösen för utmålen blifvit i behörig ordning
erlagd, har bolaget såsom för denna fråga afgörande framhållit, att
den till länsmannen crlagda lösen ingått till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
hvilkens mottagande af medlen torde få anses innebära
ett erkännande af länsmannens behörighet att uppbära desamma, att
medlen därefter af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande till statskontoret
levererats och sedermera redovisats i statsverkets räkenskaper.
Mottagandet syntes bolaget enligt sakens natur innefatta ett godkännande

22

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 97.

af betalningen. Däremot har advokalfiskalsämbetet hänvisat till justitiekanslersämbetets
bestämdt uttalade åsikt om länsmannens obehörighet att
utan order från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller kronofogde
taga hand om ifrågavarande medel. Enär vidare länsman enligt 6 § af
länsmansinstruktionen vore skyldig föra dagbok eller diarium öfver alla
de rekvisitioner i tjänsteärenden, som till honom ankomme, men länsmannen
Lomm i det af honom förda diarium icke gjort anteckning
om mottagandet af den af bolaget till honom inbetalda lösesumman,
syntes jämväl Lomm själf hafva betraktat sig endast såsom bolagets
enskilda ombud. För öfrigt hade äfven bolaget hyst ett bestämdt
tvifvel om, huruvida inbetalningen till Lomm kunde anses såsom i
behörig ordning verkställd, ty i annat fall hade depositionen hos
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande den 28 november 1892 varit
obehöflig. Antagligen hade också de inmutningar af de omstämda utmålen,
som erhållits af bolagets tjänstemän Erasmie och Österberg,
(hvilken senares rätt öfverlåtits å bolagets tjänsteman Bosaeus) föranledts
af bolagets sträfvan att genom efterföljande åtgärder bättra hvad som
brustit i afseende å lösesummans rätta inbetalande. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes mottagande af lösesumman kunde ingalunda innebära
ett godkännande af länsmannens behörighet att uppbära densamma.
Vid inlevererande till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, d. v. s.
till landtränteriet, af nu ifrågavarande lösesumma hade frågan om Lomms
behörighet aldrig kommit och icke heller kunnat komma under pröfning,
utan medlen hade utan vidare tagits för hvad de uppgifvits vara,
utmålslösen, och såsom sådana uppförts i ränteriräkningen. Statskontoret,
till hvilket ämbetsverk medlen från Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
redovisats, hade ej heller haft någon som helst anledning
att pröfva inbetalningens behörighet. Uppbördsmyndigheternas
befattning med medlen kunde följaktligen icke hafva inneburit någon
granskning än mindre något godkännande af vare sig den levererandes
behörighet eller medlens inbetalande på behörigt sätt eller på behörig
tid. Sådan pröfning torde ej heller tillkomma Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande eller statskontoret, utan domstol.

Vidare har bolaget erinrat, att kronan icke blott medgifvit de af
bolaget under årens lopp i omtvistade grufvorna utförda arbeten utan
äfven på mångfaldigt sätt främjat och medverkat till desamma, såsom
genom fraktning af den brutna malmen, nedsättning i malmfrakten m. m.
Bergmästaren i orten hade äfven vid grufbesiktningar, som han å
tjänstens vägnar företagit under alla år efter 1892 och understundom
flera gånger om året, konstaterat arbetenas fortgång jämväl i nu omtvistade
grufvor och för desammas utförande lämnat närmare före -

23

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

skrifter samt beviljat hvilostånd. Likaledes hade kommerskollegiuin i
egenskap af bergsöfverstyrelse genom särskilda resolutioner medgitvit,
dels att genom arbete i något eller några af nu ifrågavarande utmål
arbetsskyldigheten för dem alla finge fullgöras, dels ock att flera af
de omtvistade utmålen finge i enlighet med 37 § grufvestadgan tillökas.
Då sålunda arbetet skett efter tillstånd och delvis med deltagande från
statens sida, torde det ej kunna blifva tal om godtgörelse för skada eller
förlust, som skulle uppstått genom den af bolaget inom ifrågavarande
utmål idkade grufbrytning. Advokatfiskalsämbetet åter har bestridt, att
de af bolaget omförmälda åtgärder från kronans eller dess tjänstemäns
sida inneburit eller kunnat innebära ett erkännande från kronans sida
att utmålslösen till kronan för grufvorna varit på antagligt sätt erlagd
och att grufvorna icke varit i följd af någon underlåtenhet förverkade.
Kronan hade därvid handlat såsom kontrahent med ett bolag, hvars
rätt då ännu ej varit antastad än mindre förklarad förverkad. Så länge
behörigt beslut af domstol ej förelegat därom, att bolaget förlorat sin
rätt till ifrågavarande utmål, hade äfven bergsmyndigheterna haft skyldighet
att behandla utmålen såsom vore de lagliga.

Slutligen och gent emot det af bolaget framhållna förhållandet att,
ehuru kronan ägt kännedom om att de grufvor, som enligt stämningen
skulle för öfver nio år sedan vara förverkade, blifvit under alla dessa
år i stor skala bearbetade, kronan likväl underlåtit att därom gorå anmärkning
eller föra talan, har kammaradvokatfiskalsämbetet erinrat, att
den, som hade en rätt, icke ginge miste om denna rätt, därför att han
af en eller annan orsak tills vidare icke gjorde rätten gällande, samt
att de motiv, som föranledt den berättigade att icke omedelbart utkräfva
sin rätt, kunde upphöra att finnas till, likasom dessa motiv
kunde vara af den art, att de alldeles undandroge sig domstols bedömande.

Erasmie och Bosreus hafva i sina svaromål invändt, att frågan,
huruvida deras mutsedlar vore ogiltiga på grund af försummelse af dem
att inom den i 10 § 2 mom. grufvestadgan bestämda tid uttaga stämning
å föregående innehafvaren af ifrågavarande grufvor, d. v. s. svarandebolaget,
icke kunde i detta mål komma under pröfning utan endast
i en eventuell tvist mellan svarandena och bolaget, som ensamt
kunde på deras underlåtenhet att inom viss tid stämma detsamma
grunda något jäf mot svarandenas mutsedlar. Denna fråga saknade
således allt intresse för kronan. Vunne nämligen kronan rättegången
mot bolaget och bolaget således förklarades hafva förverkat
utmålen och sin på mutsedlarna grundade rätt, blefve följden icke den,
att grufvorna med utmål blefve kronans egendom, utan dessa folie åter

24

Trafikaktie bolagets Grängesberg Oxelösund skrift.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 97.

i det fria till inmutning af den förstkommande, d. v. s. af Erasmie och
Bosmus. Skulle vidare på grund af utmålens förverkande ersättning
af bolaget utgifvas för malm, som brutits efter den 25 november 1892,
borde denna ersättning tillkomma, icke kronan, utan Erasmie och Bosmus,
hvilka inmutat grufvorna och å offentlig auktion inropat den rätt
till jordägareandel, som till äfventyrs kunnat tillkomma kronan.

Emot hvad af Erasmie och Bosmus blifvit anfördt har advokatfiskalsämbetet
framhållit, hurusom kronan hade det lifligaste intresse af
frågan, om dem tillhöriga mutsedlar ägde giltighet eller icke, helst
kronans ersättningsanspråk till stor del vore beroende af denna fråga.
För ett riktigt utförande af kronans talan mot aktiebolaget Gellivare
malmfält hade det dessutom varit en nödvändighet att instämma bemälda
personer. Tillika har ämbetet, för den händelse dess i stämningsansökningen
uttalade uppfattning, att ifrågavarande utmål genom
bolagets. försummelse att i rätt tid till kronan erlägga jordlösen blifvit
sönade, icke skulle anses riktig, såsom stöd för kronans talan i denna
del andragit, att i sådant fall förnyad inmutning af de malmfyndigheter,
för hvilka utmålen anvisats, uppenbarligen icke kunnat med laga verkan
företagas, förrän bolaget på talan af kronan i laga ordning förklarats
förlustig sin rätt till utmålen. Då emellertid vid tiden för
om förmälda förnyade inmutningar kronan ännu icke framställt något
påstående med anledning af bolagets försummelse, kunde följaktligen ifrågavarande
malmfyndigheter lagligen icke, på sätt som skett, ånyo inmutas.

Den under tiden från den 25 november 1892 intill stämningens
delgifvande med bolaget eller den 9 juli 1902 obehörigen brutna malmkvantitet,
för hvilken advokatfiskalsämbetet å kronans vägnar fordrade
ersättning, har af ämbetet uppgifvits utgöra 6,109,288 ton, så vidt ämbetet
kunnat för närvarande bestämma densamma till siffran. Rörande
storleken af den ersättning, hvarå ämbetet härför gjorde anspråk, har
i rättegången fullständig utredning ännu ej blifvit förebragt.

Slutligen torde jag från rättegångshandlingarna böra anföra, att
länsmannen Lomm aflidit. före målets behandling vid häradsrätten, samt
att, enligt ett i målet afgifvet vittnesmål, inbetalningen till Lomm skulle
hafva ägt rum, icke — på sätt den sistnämndes qvitto angåfve — den
24 november 1892, utan först påföljande dags förmiddag.

Uti förberörda underdåniga skrift af den 1 april 1903 har styrelsen
för trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund anfört:

Allt ifrån bildandet af trafikaktieboiaget Grängesberg—Oxelösund
hade för detta bolag framstått såsom ett önskningsmål att på ena
eller andra sättet åstadkomma ett samförstånd med de stora norrländ -

25

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 97.

ska malmaffärerna, aktiebolaget Gellivare malmfält och Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag. Frånvaron däraf måste nämligen föranleda,
att de svenska malmerna å den utländska marknaden icke betingade
samma pris, som genom en enig samverkan mellan de stora malmexporterande
bolagen borde kunna uppnås, och att följaktligen dessa
naturliga rikedomar förminskades utan ett för landet tillfredställande utbyte.
Till detta betydelsefulla skäl för eu sammanslutning af det mellansvenska
och de norrländska malmexportbolagens intressen komme
vidare en, efter hvad trafikbolaget hade sig bekant, allmänt närd önskan
att definitivt förebygga faran att se det afgörande inflytandet inom
de båda norrlandsbolagen i utländska händer, hvilken fara senast förelegat
under form af ett utbud af aktiemajoriteten i nämnda bolag till
tyska jäi nverksägare, som dittills varit afnämare af en väsentlig del af
den från Sverige exporterade malmen.

På grund häraf hade trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
på samma gång bolaget velat trygga sin egen affär, trott sig jämväl
tillgodose långt viktigare allmänna intressen, då bolaget träffat aftal
om köp af betydande poster af aktier i aktiebolaget Gellivare malmfält
och Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag.

Det af bolaget afskräde köpet afsåge 5,750 aktier i aktiebolaget
Gellivare malmfält och 1,774 aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag,
och då det förra af dessa båda bolag ägde 3,609 aktier i det
senare, erhölle trafikbolaget därigenom bestämmanderätten öfver omkring
90 % af hvardera bolagets till ett antal af 6,000 uppgående
aktier och blefve således i tillfälle att omhänderliafva ledningen af samtliga
de tre stora malmexporterande bolagen på det för deras egen och
därmed äfven för landets ekonomi förmånligaste sätt.

Vid afslutandet af berörda köp hade det emellertid legat klart för
trafikbolaget, att detsamma icke kunde med någon utsikt till framgång
öfvertaga och fullfölja de båda norrländska bolagens affärer utan Eders
Kungl. Maj:ts medverkan i åtskilliga betydelsefulla hänseenden.

Att sålunda trafilcbolaget, vid köpet förutsatt, att aktiebolaget
Gellivare malmfält skulle tillerkännas obestridd äganderätt till de gravor,
om hvilka rättegång för närvarande påginge mellan staten och bolaget,
syntes icke behöfva af trafikbolaget närmare motiveras.

Men vidare nödgades bolaget hemställa om bestämmande af ändrade
grunder för ersättande af malmtransporten å järnvägen Gellivare—
Riksgränsen. Enligt det emellan Eders Kungl. Maj:t och kronan, å
ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, å andra sidan, den 2
juli 1898 träffade aftal i fråga om anläggande och befraktande af nämnda

Bih. Ull Rikad. Prut. 1903. 1 Band. 1 A/d. 04 Haft. 4

26

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

järnväg hade staten åtagit sig att å järnvägen för bolagets räkning
frakta årligen högst 1,200,000 ton järnmalm, och enligt § 3 i samma
aftal ålåge det bolaget att till staten betala:

l:o) Statens utgifter dels för driften af järnvägen Gellivare-Riksgränsen,
dels ock för underhåll af järnvägen med allt hvad därtill
hörer; och

2:o) 3,8 % årligen å anläggningskostnaden för nämnda järnväg.

I främsta rummet vore det angeläget, att Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag erhölle rätt att efter hand öka malmtransporten mellan
Kiruna och riksgränsen från det i kontraktet angifna maximum 1,200,000
ton upp till åtminstone 1,500,000 tons och eventuellt till 2,000,000
ton per år.

Hvad vidare beträffade den nämnda bolag enligt kontraktet åliggande
betalningsskyldigheten, tilläte sig trafikbolaget erinra, hurusom vid
ingåendet af berörda aftal anläggningskostnaden för järnvägen GellivareRiksgränsen
beräknats till i rundt tal 21,500,000 kronor, under det att
den verkliga kostnaden af lätt förklarliga skäl nu uppginge till något
öfver 32,400,000 kronor; och med tillägg af omkring 1,800,000 kronor
för ytterligare anskaffning af rullande materiel m. m. syntes totalkostnaden
böra beräknas till 34,200,000 kronor, hvarå den årliga räntan
efter 3, 8 % uppginge till nära 1,300,000 kronor.

Med hänsyn till denna stora ökning af anläggningskapitalet och då
de norrländska malmbolagen i ett tidigare skede bundit sig genom omfattande
leveransaftal, hvilka uppgjorts med hänsyn till då beräknade
transportkostnaden, men numera ställde sig mycket ogynnsamt, ansåge
sig trafikbolaget äga grundad anledning till en hemställan om uppgörande
af ett nytt fraktaftal enligt delvis ändrade principer. Bolaget
ville därvid icke ifrågasätta någon jämkning med afseende å skyldigheten
att förränta det till 34,200,000 kronor beräknade anläggningskapitalet,
utan inskränkte sig till en anhållan om fastställande af ersättningen
för järnvägens driftkostnad till visst belopp. Under antagande
af en årlig transport å sträckan Kiruna—Riksgränsen af 1,200,000 ton
malm hade driftkostnaden af sakkunniga fackmän beräknats till ett
belopp, motsvarande 1 krona 6 öre per ton; och hemställde trafikbolaget,
att den Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag nu åliggande
skyldigheten att ersätta statens utgifter för driften af järnvägen
Gellivare—Riksgränsen utbyttes mot förpliktelse för bolaget att ''för
hvarje ton malm, som för bolagets räkning å nämnda järnväg fördes
å sträckan Kiruna—riksgränsen, erlägga en frakt af en krona 0 öre
med förbindelse för bolaget att, därest den fraktade malmkvanti -

Kung}. Maj ds Nåd. Proposition No 97.

27

teten skulle per kalenderår understiga 1,000,000 ton, i allt fall erlägga
frakt för nämnda kvantitet.

Stege däremot malmtransporten öfver 1,500,000 ton för år, skulle
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag ersätta staten för ränta och driftkostnad
genom betalning af en fix frakt, motsvarande bolagets transportkostnad
å järnvägen enligt nyss angifne grunder vid frakt af jämnt

1,500,000 ton eller således^—+ 1,06) 1 krona 93 öre per ton.

jvUvjUvO

Genom sistberörda bestämmelse skulle staten vid transport af kvantiteter
öfver 1,500,000 ton årligen — och trafikbolaget antoge, att
denna siffra inom relativt kort tid skulle uppnås — blifva tillförsäkrad
en frakt, som, förutom ersättning för ränta och driftkostnad, skulle
lämna bidrag jämväl till en hastigare amortering af anläggningskostnaden.

Ofvanstående förslag innebure naturligen, att Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag i likhet med öfriga trafikanter skulle betala frakt för
materialier och lifsförnödenheter etc.

För att icke i framtiden blifva utsatt för ojämn konkurrens från
andra malmbolag i Norrland ansåge sig trafikbolaget vidare böra hemställa,
att andra malmbefraktare ej tillerkändes proportionsvis billigare
fraktvillkor å järnvägen Gellivare — Riksgränsen än Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag.

För trafikbolaget vore det likaledes önskvärdt att vid öfvertagande
af ifrågavararande affärer kunna räkna med en fast frakt jämväl å järnvägen
Malmberget-Luleå, och hemställde bolaget, att den nu gällande
fraktsatsen för malm å denna järnväg måtte bibehållas.

Omfattningen af de affärer, å hvilka trafikbolaget vore i begrepp
att inlåta sig, gjorde det vidare oundgängligt, att det nya fraktaftalet,
hvars grunder bolaget här ofvan framställt, finge blifva gällande för en
längre period framåt, åtminstone för 30 år eller för längre tid om så
af staten skulle anses önskligt i och för amortering af järnvägens anläggningskostnad.

Med afseende å ofvan anförda grunder för ett nytt fraktaftal ville
trafikbolaget slutligen tillägga, att bolaget, därest sådant skulle anses
lämpligt, vore villigt arrendera järnvägen Luleå—Riksgränsen på för
staten ekonomiskt fördelaktiga villkor.

För fullgörandet af de skyldigheter, som enligt ett fraktaftal i
öfverenstämmelse med nu antydda grunder skulle åligga LuossavaaraKiirnnavaara
aktiebolag, vore trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
villigt att ikläda sig ansvar.

28

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 97.

En lugn utveckling af de stora norrländska malmaffärerna fordrade
emellertid, att desamma, åtminstone under den tid det nya fraktaftalet
omfattade, icke utsattes för tyngden af eventuell exporttull å järnmalm.
Bolaget hemställde därför, att, för den händelse sådan tull skulle under
nämnda tid beslutas, Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget
Gellivare malmfält finge äga rätt till restitution däraf genom
motsvarande nedsättning i malmfrakten.

För att öfvertaga och ordna de båda norrländska bolagens affärer
måste enligt verkställd beräkning upptagas ett lån å omkring 20,000,000
kronor. Å den inhemska marknaden skulle under nuvarande förhållanden
en sådan summa knappast kunna åvägabringas utan störande rubbningar;
och ehuru trafikbolaget tilltrodde sig att utan afsevärd svårighet
utom landet kunna upplåna omförmälda belopp, skulle bolaget med
hänsyn till de tungt vägande skäl, som anförts mot anlitande af
utländskt kapital för ifrågavarande affärer, ogärna tillgripa berörda
utväg. Med anledning däraf hemställde bolaget, att ofvannämnda belopp,
20,000,000 kronor, måtte erhållas i statslån till skälig ränta på
30 års amortering; och hade trafikbolaget såsom säkerhet för ett dylikt
lån att erbjuda, förutom sin egen garanti, inteckning i Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolags och aktiebolaget Gellivare malmfälts fasta och
lösa egendom med förmånsrätt näst efter de för dessa bolags obligationslån
å nu resterande resp. 10,000,000 kronor och 9,650,000 kronor
lämnade säkerheter.

För den händelse de af trafikbolaget sålunda ifrågasatta medgifvanden
skulle erhållas, vore bolaget å sin sida beredt att till statens
trygghet och till förekommande af utländskt inflytande å bolagets skötsel
ställa nödiga garantier. I sådant hänseende vore bolaget först och främst
villigt att hos staten deponera de af bolaget förvärfvade aktierna i
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält,
äfvensom att åstadkomma erforderligt beslut om nedsättning hos
staten jämväl af de sistnämnda bolag tillhöriga aktierna i Luossavaara
—Kiirunavaara aktiebolag, med staten tillerkänd rätt att, därest trafikbolaget
ville sälja omförmälda aktier i de båda norrländska malmbolagen,
till sig lösa desamma efter parikurs. Då vidare, därest ifrågavarande
affär genomfördes, staten, som redan nu ägde genom särskild förordnad
person deltaga i granskningen af förvaltningen utaf trafikbolagets angelägenheter,
syntes böra vara direkt representerad i detta bolags styrelse,
samt slutligen så vidt möjligt borde förhindras, att aktier i trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund ägdes eller innehades af utlän -

29

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 97-

dingar, hade bolaget i dessa hänseenden för sin del enhälligt beslutat
ändringar i gällande bolagsordning.

De önskemål i fråga om medgifvanden från statens sida, som trafikbolaget
här ofvan framställt, samt de af bolaget å dess sida erbjudna
garantier hade sammanfattats i ett förslag till grunder för aftal emellan
svenska staten, å ena, samt Luossavaara — Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget
Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund,
å andra sidan. Trafikaktiebolagets delägare både å bolagsstämma
den 1 april 1903 genom enhälligt beslut dels godkänt aftalct
om inköp af aktierna i de båda norrländska malmbolagen uuder
förbehåll likväl, att en tillfredsställande öfverenskommelse med svenska
staten kunde ernås, dels ock bemyndigat styrelsen att i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med nyssberörda förslag träffa aftal med svenska
staten med rätt för styrelsen att i förslaget vidtaga de jämkningar,
som vid förhandlingarnes fullföljande kunde finnas erforderliga, äfvensom
att å trafikbolagets vägnar teckna borgen för ett statslån åt
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält
å 20,000,000 kronor. Styrelsen för trafikaktiebolaget hemställde nu,
det täcktes Eders Kung]. Maj:t i nåder vidtaga erforderliga åtgärder för
åstadkommande af ett dylikt aftal emellan svenska staten och förutnämnda
tre bolag.

Medelst påskrift å ansökningen har den af Kungl. Magt förordnade
revisor i trafikaktiebolaget, generaldirektören herr von Krusenstjerna
förklarat sig biträda bolagets hemställan.

Det i ansökningen omförmälda förslag till aftal är af följande
lydelse:

»Förslag till grunder för aftal emellan å ena sidan svenska staten och a
andra sidan Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare
malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg —Oxelösund.

Luossavaara--Kiirunavaara aktiebolag berättigas att efter hand öka
malmtransporten mellan Kiruna och riksgränsen upp till åtminstone
1,500,000, eventuellt 2,000,000 tons per år.

För en period af 30 år fastställes följande fraktaftal:

Hvar sjätte månad erlägges till svenska staten kronor 650,000,
motsvarande 3,8 % å anläggningskostnaden för banan Gellivare Riksgränsen,
hvilken kostnad, som för närvarande uppgår till c:a kronor

30

Kungl. Mctj:ts Nåd. Proposition No 97.

32,400,000, inom kort torde i och för ytterligare anskaffande af rullande
materiel etc. stiga till i rundt tal 34,200,000 kronor. Därjämte betalas
kronor 1,06 i frakt per ton malm Kimma—Riksgränsen. Skulle kvantiteten
per kalenderår understiga 1,000,000 tons, betalas dock frakt för
detta minimikvantum.

Stiger däremot malmtransporten utöfver 1,500,000 tons årligen,
erlägges frakt med ett belopp, motsvarande den efter ofvanstående
grunder utgående frakten per ton vid transport af jämnt 1,500,000 tons

^,300,000

per år, eller således med

+

1 •>------‘7--"7--------

1,06^ 1 krona 93 öre per ton.

1,500,000

Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag erhåller ingen fraktfrihet för
materialier, lifsförnödenheter etc., utan betalar frakt därför i likhet med
öfriga större trafikanter.

Under de 30 år, som aftalet afser, få andra malmbefraktare ej
tillerkännas proportionsvis billigare fraktvillkor än Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag.

Malmfrakten å järnvägen Malmberget—Luleå bibehålies vid den
nuvarande.

Trafikaktiebolaget Grängesberg — Oxelösund ikläder sig ansvar för
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolags och aktiebolaget Gellivare malmfälts
fullgörande af de med ofvanstående fraktaftal förenade skyldigheter.

För händelse exporttull åsättes järnmalm, berättigas LuossavaaraKiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält till restitution
å sådan tull genom motsvarande nedsättning i malmfrakten, intill utgången
af 30-årsperioden.

Kungl. Maj:t och kronan nedlägger pågående rättegång angående
äganderätten till vissa af aktiebolaget Gellivare malmfälts grufvor samt
afstår för framtiden från sina i berörda rättegång framställda påståenden.

På det trafikbolaget ej må nödgas anlita utländskt kapital vid ordnandet
af malmbolagens affärer lämnar svenska staten ett lån å 20,000,000
kronor till skälig ränta och på 30 års amortering mot säkerhet af inteckning
i Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags och aktiebolaget Gellivare
malmfälts fasta och lösa egendom, liggande näst efter de för dessa
bolags obligationslån gällande inteckningar, jämte garanti af trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund.

Garantier.

Trafikbolaget utfäster sig att till statens trygghet och till förekommande
af utländskt inflytande å bolagets skötsel, dels hos regeringen

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 07.

31

deponera de af trafikbolaget förvärfvade c:a 90 % af aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält med rätt
för svenska staten att, därest bolaget vill sälja berörda aktier, till sig
lösa desamma efter parikurs, dels äfven ändra trafikbolagets ordning i
syfte, att Kungl. Maj:t äger utse en ledamot i bolagets styrelse, samt
att aktie i trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund icke må ägas
eller innehafvas af utländing i vidare mån, än att aktie, som före den
1 april 1903 bevisligen innehafts af utländing, må af honom eller hans
rättsinnehafvare fortfarande ägas och innehafvas, hvarjämte, i händelse
af ökning af aktiekapitalet, utländing må för sina förut ägande aktier
deltaga i tecknande af nya efter samma grunder som öfrige aktieägare,
samt äga och innehafva sådana nya aktier.»

Enligt bilaga till trafikaktiebolagets underdåniga ansökning afse de
af trafikaktiebolaget å extra bolagsstämma den 1 april 1903 beslutade
ändringar i den för bolaget fastställda ordning, att nedannämnda paragrafer
skola erhålla följande lydelse:

§ 4.

»Bolagets aktiekapital skall utgöra minst fjorton miljoner kronor
och högst fyrtiotvå miljoner kronor, fördeladt i aktier, hvarje å ett
tusen kronor.

Bolaget må icke träda i verksamhet förr, än minimikapitalet blifvit
tecknadt och till fullo inbetaldt.

§ 6.

Å hvarje aktie, som blifvit till fullo inbetald, utfärdas af styrelsen
aktiebref, försedt med ordningsnummer och ställdt till viss man; dock
må, där aktieägare det önskar, fem eller liera aktier i ett aktiebref
sammanföras.

Med hvarje aktiebref följa tjugu vinstutdelningskuponger, betecknade
med n:ris 1—20, samt talong.

Efter inlösen af dessa kuponger utlämnas, emot talongs afkunnande,
ytterligare kuponger till samma antal jämte ny talong, och förfares
allt. framgent på samma sätt.

Aktie vid icke ägas eller innehafvas af utländing i vidare män, än
att aktie, som före den 1 april 1903 bevisligen innehafts af utländing, må

Ändringar i
ordningen för
trafikaktiebolaget

Grängesberg—
Oxelösund.

32

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

af honom eller hans rcittsinneliafvare fortfarande ägas och inneha fras,
hvarjämte, i händelse af ökning af aktiekapitalet, utländing må för sina
förut ägande aktier deltaga i tecknande af nya efter samma grunder som
öfriga aktieägare samt äga och innehafva sådana nya aktier.

Alla aktier skola af bolagets styrelse efter ordningsnummer införas
i en särskild, för en hvar vid anfordran tillgänglig registerbok,
hvilken för hvarje aktie upptager aktietecknarens namn, stånd eller
yrke och hemvist; de å aktien verkställda inbetalningar, samt de med
äganderätten till aktien skeende förändringar, som med uppvisande af
aktiebrefvet hos styrelsen anmälas.

Öfvergår äganderätten till aktie genom öfverlåtelse, arf eller annat
laga fång till annan person, vare, med iakttagande af hvad här ofvan
stadgats om förhud med vissa undantag för utländing att äga eller innehafva
aktier i bolaget, den nye ägaren berättigad att i bolaget inträda
efter anmälan hos styrelsen, som därom verkställer anteckning i registerboken
och meddelar bevis genom påskrift å aktiebrefvet. Förrän
anteckning i registerboken skett, äge den nye ägaren ej att utöfva
rösträtt i bolaget.

§ u.

Bolagets angelägenheter handhafvas af en slyrelse, bestående af
minst fem och högst tio ledamöter, af Indika en utses till ordförande.
Därjämte väljas suppleanter till det antal, bolaget beslutar.

Styrelsens ledamöter och suppleanter skola samtliga vara i Sverige
bosatta, svenska undersåtar.

En styrelseledamot jämte en suppleant för honom utses af Konungen.
Öfrige styrelseledamöter och suppleanter utses å ordinarie bolagsstämma
för tiden till den ordinarie bolagsstämma, som hålles andra året därefter;
dock skola af de styrelseledamöter och suppleanter, som väljas
å första ordinarie bolagsstämman, hälften eller, om hela antalet är
ojämnt, det antal som är närmast mer än hälften, efter lottning afgå
ur styrelsen vid första efter valet infallande ordinarie bolagsstämma.

Afgår ledamot före utgången af den tid, för hvilken han blifvit
vald, anställe bolagsstämman nytt val för den återstående tiden.

Afgående styrelseledamot och suppleant kan återväljas.

Styrelsen har att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter angående
bolagets förvaltning, som å bolagsstämma må varda styrelsen
meddelade.»

33

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 97.

Genom nådiga remisser den 4 april 1903 har Eders Kungl. Maj:t
infordrat järnvägsstyrelsens och kom in erskollegii utlåtanden; hvarjämte
riksgäldskontoret lämnats tillfälle att afgifva yttrande i ärendet.

Järnvägsstyrelsen har i underdånig skrifvelse den 11 april 1903
anfört följande:

1 afseende å bolagets hemställan att Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag måtte berättigas att efter hand öka malmtransporten mellan
Kiruna och Riksgränsen utöfver nu bestämda maximum, 1,200,000 ton,
till åtminstone 1,500,000, eventuellt 2,000,000 ton per år, hade styrelsen
icke något att erinra mot att en ökning medgåfves intill 1,500,000 ton,
då transporten af sistnämnda kvantitet icke lade hinder i vägen för besörjande
af malmtrafik af betydligare omfattning jämväl för andra försändares
räkning. Att däremot nu medgifva ökning af den transportmängd,
som Luossavaarabolaget framför andra trafikanter ägde rätt att
frakta, ända upp till 2,000,000 ton per år, ansåge styrelsen ytterst betänkligt.
Då banans hela transportförmåga vore beräknad till 2,700,000
ton, skulle ett sådant medgifvande lämna bolaget dispositionsrätt öfver
omkring 75 % af banans transportförmåga. Detta skulle innebära att,
sedan man, såsom styrelsen ansåge nödvändigt, reserverat 200,000 ton
för den person- och godstrafik (utom malmtrafik), som å järnvägen
tvifvelsutan med framtiden komme att uppstå, endast 500,000 ton
skulle återstå att disponera för den malmtransport, som kunde komma
att uppstå från andra malmfält inom järnvägens trafikområde än de,
som innehades af Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag. Därtill komme,
att den möjligheten icke kunde anses utesluten, att till följd af ogynnsamma
naturförhållanden en så stor transportmängd som 2,700,000 ton
under ett och annat år måhända icke kunde befordras å järnvägen, i
hvilket fall den disponibla kvantiteten sålunda icke ens skulle uppgå
till 500,000 ton.

Endast för det fall att transportförmågan å linjen Gellivare—Riksgränsen
skulle utan genomgripande förändringar kunna höjas utöfver

2,700,000 ton per år, borde det kunna ifrågakomma att medgifva Luossavaarabolaget
företrädesrätt till malmtransport intill 2,000,000 ton. Men
då möjligheten af en dylik höjning i banans transportförmåga icke kunde
bedömas, förrän en större erfarenhet om trafikeringsvillkoren a banan
vunnits, ansåge sig styrelsen böra hemställa, att vid ett eventuellt nytt
aftal den kvantitet malm, som Luossavaara—-Kiirunavaara aktiebolag
kunde berättigas att framför andra trafikanter årligen frakta från Kiruna
till Riksgränsen, tillsvidare begränsades till 1,500,000 ton.

Bill. till Riksd. Prat. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 04 Iläft. 5

Järnvägsstyrelsens
underdåniga
utlåtande.

oi Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

Däremot borde bolaget naturligtvis för hvad som öfverstege denna
kvantitet äga att i samma mån som andra trafikanter begagna sig af
järnvägens transportmöjligheter.

I fråga om bolagets förslag i afseende å sättet för beräkning af
fraktafgiften för transporter intill 1,500,000 ton, erinrade styrelsen, att
Luossavaarabolaget enligt nu gällande bestämmelser vore skyldigt att bestrida,
förutom 3,8 % ränta å anläggningskostnaden för järnvägen, samtliga
utgifter för banans underhåll äfvensom driftkostnaderna, såvidt icke
kunde utrönas, att dessa sistnämnda föranledts allenast af annan trafik
än den för Luossavaarabolagets räkning bedrifna, hvarjämte bolaget skulle
ersätta eventuell förlust å annan trafik än malmtrafik. Trafikaktiebolaget
erbjöde sig nu att erlägga dels ett bestämdt belopp 1,300,000 kronor per
år, dels bestämd frakt för hvarje ton transporterad malm. Denna förändring
i kontraktsvillkoren, hvilken ju innebure ett öfverflyttande från
Luossavaarabolaget till staten af skyldigheten att stå risken för ökning i
anläggnings- och trafilceringskostnaderna, motiverades af trafikaktiebolaget
därmed, att malmbolagen förbundit sig till omfattande leveransaftal,
hvilka uppgjorts med hänsyn till den transportkostnad, som skulle uppkommit,
därest anläggningskostnaderna stannat vid de ursprungligen
beräknade, eller i rundt tal 21,500,000 kronor, men hvilka aftal numera
ställde sig mycket ogynnsamma, då anläggningskapitalet kunde
beräknas inom kort komma att uppgå till 34,200,000 kronor och den
ränta, som bolaget hade att till statsverket erlägga, sålunda komme
att stiga till nära 1,300,000 kronor.

Med afseende härpå anmärker järnvägsstyrelsen först, att de af bolaget
uppgifna anläggningskostnaderna, 21,500,000 kronor och 34,200,000
kronor, icke borde med hvarandra jämföras. Dels inginge i det senare till
ett belopp af 2,500,000 kronor kapitaliserade räntor, hvilka icke vore
inräknade i det förra och hvilka för detta kunde uppskattas till cirka

1,700,000 kronor, dels borde det nuvarande anläggningskapitalet, såsom
längre fram komme att omförmälas, för möjliggörande af transportkvantitetens
ökning till 1,500,000 ton, ökas till 34,900,000 kronor.
De med hvarandra jämförliga kapitalen blefve sålunda 23,200,000 kronor
och 34,900,000 kronor, och räntebeloppen sålunda 880,000 kronor
och 1,330,000 kronor. Anställde man på grund af dessa belopp och
med den uppskattning af trafikeringskostnaden, för hvilken styrelsen
likaledes komme att längre fram redogöra, en beräkning af fraktkostnaden
per ton Kiruna—Riksgränsen, funne man, att densamma, med ett
anläggningskapital af 23,200,000 kronor och den ursprungliga maximikvantiteten
1,200,000 ton, skulle belöpt sig till 1 krona 92 öre per ton,

35

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

men med ett anläggningskapital af 34,900,000 kronor till 2 kronor 30 öro
per ton vid 1,200,000 ton och till 1 krona 95 öre per ton vid 1,500,000
ton. Det framginge häraf, att genom den föreslagna höjningen af
transportkvantiteten från 1,200,000 till 1,500,000 ton den ogynnsamma
inverkan, som anläggningskapitalets stegring hade på transportkostnaden,
reducerades till en höjning från 1 krona 92 öre till 1 krona 95
öre per ton. Denna skillnad af 3 öre per ton syntes näppeligen för
bolaget kunna vara af så stor betydelse, att anläggningskapitalets höjning
kunde anföras såsom ett motiv för en ändring af kontraktsbestämmelserna
i angifvet syfte.

Järnvägsstyrelsen hade emellertid tänkt sig möjligheten, att en sådan
ändring, som bolaget önskade, skulle kunna komma att medgifvas och
att Luossavaarabolaget således skulle befrias från ansvarigheten för
ofvannämnda drift- och underhållskostnader, hvilka ju icke heller stode i
något sammanhang med dess egentliga verksamhet och hvilka förorsakades
af förhållanden — t. ex. trafikens anordning — öfver hvilka
bolaget icke hade bestämmanderätt; och hade järnvägsstyrelsen förty
ansett sig böra verkställa en utredning öfver det sätt, hvarpå fraktafgifterna
för malmtransporten i sådant fall borde beräknas. Vid denna
utredning hade styrelsen utgått från att ett eventuellt nytt fraktaftal
borde för ett ur driftkostnadssynpunkt normalt år gifva staten samma
nettoinkomst som det nu gällande aftalet. Hvad bolaget borde betala
för transporten af t. ex. 1,400,000 ton malm per år borde således motsvara,
förutom ränta å anläggningskapitalet, drift- och underhållskostnaderna
å järnvägen Gellivare—Riksgränsen vid transport under ett
medeldyrt år af 1,400,000 ton malm från Kiruna till Riksgränsen. Det
läge i öppen dag, att en beräkning af detta belopp måste erbjuda
stora vanskligheter, särskildt då, såsom bolaget önskade, aftalet skulle
fastställas för så lång tid som minst 30 år. Den vunna erfarenheten
vid linjen Gellivare—Riksgränsen omfattade ju endast en tid af några
månader och måste sålunda vara absolut otillräcklig för att vid en dylik
beräkning gifva en tillfredsställande ledning. Med hänsyn härtill hade
styrelsen också i sina beräkningar, hvilka grundats på kostnaden vid
bandelen Luleå—Gellivare under 1902, ett år som i kostnadshänseendo
kunde anses vara normalt, funnit sig nödsakad att göra en del uppskattningar
tämligen höga, i syfte att i möjligaste man minska den risk,
som staten genom ett eventuellt frånträdande af sin nuvarande säkrare
ställning skulle åtaga sig.

Hvad först beträffade räntan å anläggningskostnaderna, uppginge
densamma vid nuvarande anläggningskapital 32,400,000 kronor, inklusive

36

Kung!. Muj:ts Nåd. Proposition No 97.

kapitaliserade räntor, hvilket kapital vid en transport af 1,000,000 ton
icke behöfde höjas, till 1,230,000 kronor. För möjliggörande af en
transport af 1,500,000 ton måste kapitalet ökas till cirka 34,900,000
kronor, eller 700,000 kronor mer än trafikaktiebolaget förutsatt, i följd
hvaraf räntan komme att ökas till 1,330,000 kronor. Härvid vore förutsatt
samma afkomstprocent, 3,8 %, som Luossavaarabolaget nu vore skyldigt
erlägga. Af driftkostnaderna, till livilka här äfven hänfördes underhållskostnader,
uppginge en del till samma eller ungefär samma belopp,
vare sig 1,000,000 eller 1,500,000 ton transporterades. Till denna del
hörde kostnaderna för förvaltning, banunderhåll och bevakning samt
station stjänst. Dessa kostnader, livilka kunde sammanfattas under
benämningen fasta driftkostnader, hade år 1902 för linjen Luleå—Gellivare
uppgått till

Förvaltning......

Banunderhåll

Banbevakning

Stationstjänst

65.000

471.000

85.000

185.000

kronor

»

D

»

Summa 806,000 kronor,

eller, då medellängden trafikerad bana varit 249 kilometer (220 km. under
10 Va och 449 km. under 1 V* månader), till 3,230 kronor per bankilometer
vid en transportmängd af 1,150,000 tonkilometer per bankilometer.
En transport af 1,500,000 ton från Kiruna till Riksgränsen
motsvarade å linjen Gellivare—Riksgränsen en kvantitet af 850,000
tonkilometer per bankilometer, hvartill för annan trafik än malmtrafik
kunde antagas komma högst 150,000 tonkilometer per bankilometer. Då
sålunda antalet tonkilometer per bankilometer å linjen Gellivare—Riksgränsen
vore mindre än å linjen Luleå—Gellivare, ansåge styrelsen, att
den angifna kostnaden 3,230 kronor per bankilometer vore användbar
äfven på linjen Gellivare—Riksgränsen, för hvilken hela den fasta
kostnaden då skulle uppgå till 740,000 kronor. Till ledning för bedömande
af i hvad mån detta belopp kunde anses tillräckligt, meddelade
styrelsen, att motsvarande utgifter å denna bände! för närvarande uppginge
till cirka 50,000 kronor per månad.

Af de öfriga kostnaderna, d. v. s. maskinafdelningens och en
mindre del af trafikafdelningens, behöfde bär endast tagas i betraktande
de, som hänförde sig (ill malmtrafiken, då motsvarande kostnader för
annan trafik antoges betäckas af de af densamma härflytande inkomster.
Ifrågavarande kostnader för malmtrafiken ökades i det närmaste proportionellt
till trafiken och kunde sålunda uppskattas till visst belopp per

37

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 97.

tonkilometer. För linjen Luleå—Gellivare hade år 1902 dessa utgifter
uppgått till följande belopp:

Hela

utgiften.

Aflöningar till lokomotivpersonal...... 403,000 kr

Stenkol och andra materialier för

lokomotiven.................................... 602,000

Reparationer för lokomotiven............ 215,000

Verkstadskostnader för lokomotiven 56,000
Vagntjänst, tågpersonal m. m.......... 267,000

Däraf för malmtrafik

i allt.

240,000 kr.

450.000

150.000
40,000

160.000

per tågkm.

36 öre.

68 »

23 »

6 »

24 »

summa 1,543,000 kr. 1,040,000 kr. 157 öre.

Uppskattningen af den på malmtrafiken fallande kostnaden hade skett
i proportion efter antalet lokomotivkilometer i malmtrafiken, jämförd
med hela trafiken (cirka 60 %) dock med betydliga förhöjningar af malmtrafikens
andel i fråga om material-, reparations-, och verkstadskostnader.

Vid tillämpningen af berörda kostnader för malmtrafiken Gellivare
—Luleå, sammanlagdt 1 krona 57 öre per tågkilometer, på malmtrafiken
Kiruna—Riksgränsen, hade man att taga hänsyn till att för den
senare komme att användas starkare lokomotiv, genom hvilkas begagnande,
såvidt af utförda prof för närvarande kunde bedömas, en besparing
i bränslekostnader syntes uppkomma af cirka 20 % i medeltal per tågkilometer.
En besparing af motsvarande omfattning borde uppkomma
äfven å öfriga utgifter för lokomotivtjänsten, hvilken härigenom skulle
komma att kosta sammanlagdt 1 krona 7 öre per tågkilometer i stället
för 1 krona 33 öre enligt ofvanstående tabell. Härtill komme kostnader
för vagntjänst m. m. till oförändradt belopp 24 öre, sammanlagdt
sålunda 1 krona 31 öre per tågkilometer. Då hvarje tåg beräknades
komma att frakta 750 ton malm (i ena riktningen) blefve således kostnaden
per tonkilometer 0.35 öre.

På grund af den ofullständiga erfarenheten, särskildt i fråga om
driftkostnaden för den handel, hvarom här vore fråga, samt med hänsyn
till möjligheten af att under den långa perioden af SO år prisen, särskildt
å stenkol, kunde komma att ökas, ansåge järnvägsstyrelsen nödvändigt
att på denna kostnad lägga en säkerhetskoefficient af 25 %,
hvadan här ifrågavarande utgifter borde beräknas till 0.44 öre per tonkilometer,
eller 57 öre pr ton Kiruna—Riksgränsen. Inalles skulle
sålunda dessa kostnader utgöra

88

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

för 1,000,000 ton
» 1,500,000 »

570.000 kr.

860.000 »

Sammanlades nu räntan och de olika slagen af driftkostnader,
erliölle man

Ränta .........................

Fasta driftkostnader
Öfriga »

för 1,000,000 ton:

....................... 1,230,000 kr.

.................... 740,000 »

................ 570,000 »

tillsammans 2,540,000 kr.

för 1,500,000 ton:

1.330.000 kr.

740.000 »

860.000 »

2.930.000 kr.

För att dessa kostnader skulle blifva betäckta, borde afgifterna för
transport af 1,000,000 intill 1,500,000 ton beräknas på följande sätt:
För en miljon ton (och därunder) 2,540,000 kr.

För hvarje ytterligare ton intill 500,000 78 öre.

Sammanställdes afgifterna enligt denna beräkning med de af trafikbolaget
föreslagna, erhölle man följande tabell:

Transportmängd.

1,000,000 ton

1,100,000 »

1,200,000 »

1.300.000 »

1.400.000 »

1.500.000 »

Föreslagen afgift.

2.540.000 kr.

2.618.000 »

2.696.000 »

2.774.000 »

2.852.000 »

2.930.000 »

Af bolaget erbjuden
afgift.

2.360.000 kr.

2.466.000 »

2.572.000 »

2.678.000 »

2.784.000 »

2.890.000 »

Såsom af denna sammanställning framginge, borde den afgift, som bolaget
enligt ett eventuellt nytt aftal skulle erlägga, öfverstiga den af
bolaget erbjudna, vid en transport af 1,000,000 ton med 180,000 kronor,
af 1,200,000 ton med 124,000 kronor och af 1,500,000 ton med

40,000 kronor motsvarande per ton respektive 18 öre, 10 öre och 3
öre. De af styrelsen sålunda föreslagna afgifterna, frånräknadt livad
som af dem vore afsedt att betäcka räntan, utgjorde per ton vid en
transport af 1,000,000 ton 1 krona 31 öre, af 1,200,000 ton 1 krona
19 öre och af 1,500,000 ton 1 krona 7 öre.

Skulle afgiften för en transport af 1,000,000 ton sättas till den af
bolaget erbjudna, torde, såvidt man ur styrelsens beräkning kunde draga
säkra slutsatser, efter drifts- och underhållskostnadernas bestridande,
till ränta å det mot denna transportmängd svarande anläggningskapitalet,
32,400,000 kronor, återstå 1,050,000 kronor (3,2 %), en summa,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

39

som icke eris vore tillräcklig att bestrida räntorna å de för banans byggande
upptagna lån, än mindre att lämna något öfrigt för den amortering
af desamma, som i gällande kontrakt förutsatts. Under sådana
omständigheter hade järnvägsstyrelsen naturligen icke kunnat biträda en
sådan beräkning af afgifterna vid denna transportmängd, som trafikaktiebolagets
styrelse föresloge.

Järnvägsstyrelsen ansåge sig emellertid i sammanhang härmed böra
erinra, att bolagsstyrelsen i den underdåniga skrifvelsen sade sig antaga,
att kvantiteten 1,500,000 ton per år inom relativt kort tid skulle
uppnås, och då afgifterna vid denna transportmängd enligt järnvägsstyrelsens
kalkyl föga öfverstege de af bolaget beräknade, syntes det för
bolaget vara af jämförelsevis ringa betydelse, huru afgifterna för mindre
transportkvantiteter beräknades.

Såsom förut utvecklats, borde, enligt styrelsens åsikt, bolaget icke
erhålla företrädesrätt till större transporter än 1,500,000 ton; och styrelsen
hade icke heller verkställt beräkningar för högre kvantitet. Skulle
emellertid bolaget tillerkännas företrädesrätt framför andra trafikanter
till större transporter, borde naturligen dylika beräkningar verkställas
jämväl för dessa högre kvantiteter, men då i alla händelser större
transporter än 1,500,000 ton under de närmaste åren icke syntes kunna
komma till stånd, och således en dylik beräkning för närvarande icke
vore af behofvet påkallad, samt starka skäl talade för att, innan en
beräkning af nu ifrågavarande art verkställdes, afvakta resultaten af
trafiken å ifrågavarande järnväg, åtminstone under de första åren, efter
hvilken tid någorlunda säkra slutsatser kunde dragas med afseende
å såväl driftkostnaderna som behofvet af ytterligare rullande materiel,
ansåge styrelsen det vara lämpligt att, därest i ett eventuellt
nytt fraktaftal bolaget skulle tillerkännas företrädesrätt till större transporter
än 1,500,000 ton, i samma aftal intoges en bestämmelse att
med beräkningen af fraktafgifterna för ifrågavarande större transporter
skulle anstå, till dess transporter af berörda storlek visat sig vara
förestående.

Såsom trafikaktiebolaget i slutet af sitt uttalande angående fraktberäkningen
påpekat, syntes det ligga i sakens natur, att Luossavarabolaget
vid en ändring i här ifrågasatt riktning af fraktaftalet för malmtransporter
skulle afstå från sin fraktfrihet för materialier etc., och
erinrade styrelsen, att nämnda bolag icke ens för närvarande ägde rätt
till fria transporter af lifsförnödenheter.

Hvad härefter beträffade sökandebolagets hemställan angående
fraktvillkor för andra mulmbefraktare, ansåge styrelsen bolaget hafva

40

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

fog för eu dylik hemställan; och syntes i det eventuella nya kontraktet
härom böra intagas en bestämmelse af den lydelse, som bolaget föreslagit.

Mot trafikaktiebolagets hemställan, att den nu gällande fraktsatsen
för malm å järnvägen Malmberget—Luleå under tiden för aftalet måtte
bibehållas, hade järnvägsstyrelsen icke något att erinra.

Hvad beträffade trafikaktiebolagets erbjudande att arrendera järnvägen
Luleå—Riksgränsen, ansåge sig styrelsen böra framhålla ej
mindre svårigheten att på tillfredsställande sätt nu beräkna arrendeafgift
och föreslå öfriga arrendevillkor, än äfven att, därest ett dylikt
arrendeaftal träffades, det icke syntes kunna undvikas, att öfriga malmbefraktare
å ifrågavarande banlinje komme i beroende af trafikaktiebolaget
och att det ju icke finge anses uteslutet, att ifrågavarande
bolag skulle kunna begagna sin rätt öfver järnvägen till att förhindra
öfriga malmexporterande bolag utmed järnvägen att på för dem fördelaktigaste
sätt tillgodogöra sig sina malmtillgångar. Med hänsyn härtill
ansåge sig styrelsen för sin del icke kunna tillstyrka antagandet
af trafikaktiebolagets ifrågavarande förslag.

Af trafikaktiebolagets förslag, att Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
och aktiebolaget Gellivare malmfält, för den händelse exporttull
under tiden för aftalet skulle åsättas järnmalm, skulle tillerkännas rätt
till restitution därför genom motsvarande nedsättning i malmfrakten,
framginge icke fullt tydligt, huruvida här åsyftades en norsk eller svensk
exporttull. Skulle det förra vara händelsen, syntes det järnvägsstyrelsen
otänkbart, att bolagen skulle beredas ersättning för norsk tull
genom fraktnedsättning i Sverige.

Afsåges åter svensk exporttull, syntes det vara lika orimligt att ifrågasätta,
att statens järnvägar skulle förpliktas hålla bolagen skadeslösa
för en dylik utgift. Därest eu bestämmelse i nu ifrågavarande afseende
ansåges böra införas i kontraktet, komme således bolagen antagligen
att tillförsäkras dylik ersättning på annat sätt än af trafikmedel.

Härmed hade styrelsen yttrat sig öfver de punkter i själfva den
underdåniga skrifvelsen, som vidkomme statens järnvägstrafik; och då
samma punkter, med undantag af förslaget om utarrenderande till bolaget
af järnvägen Luleå—Riksgränsen, återfunnes i det af bolaget ingifna
förslag till grunder för aftal mellan svenska staten och de tre malmbolagen,
syntes särskild! yttrande öfver berörda förslag icke vara af
behofvet påkalladt i annan mån än med afseende å den i förslaget intagna
bestämmelsen angående tiden för erläggande af bolagets avgifter
till staten. Därest styrelsens förslag angående afgiftens bestämmande

41

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

skulle godkännas och förty komma att inflyta i ett eventuellt kontrakt,
skulle ju endast en på visst sätt beräknad fraktafgift af bolaget erläggas,
nämligen dels afgift för en beräknad minimitransport af 1,000,000
ton med tillhopa 2,540,000 kronor, dels ock 78 öre för hvarje ton utöfver
1,000,000 intill 1,500,000 ton. Med hänsyn därtill att för hvarje
månad skulle inom järnvägsstyrelsen utarbetas en öfversikt öfver järnvägsförvaltningens
ekonomiska ställning vid slutet af samma månad, i
hvilken öfversikt naturligen skulle inflyta uppgift om järnvägens fraktinkomster
under månaden, ansåge styrelsen, att jämväl järnvägens nu
ifrågavarande fraktinkomster borde, i den mån de med visshet kunde
bestämmas, till styrelsen erläggas månadsvis; och hade styrelsen i slutet
af sitt underdåniga utlåtande intagit ett förslag till den paragraf i det
eventuella kontraktet, som skulle omhandla sättet för fraktafgifternas utbetalande
till statens järnvägar.

Slutligen hade styrelsen ansett sig böra uttala att, enligt styrelsens
åsikt, i ett eventuellt nytt kontrakt borde upptagas vissa i det mellan
svenska staten och Luossavaarabolaget nu gällande kontraktet förekommande
bestämmelser, af hvilka styrelsen här framhölle dem, hvilkas
förekomst i det nya kontraktet kunde hafva något inflytande på statens
järnvägars förhållande till malmbolagen. Sålunda syntes det vara lämpligt
att i kontraktet stadgades, att staten fritoge sig från ansvar för den
minskning i den transporterade malmmängden, som kunde uppstå, därest
bolagen icke med största möjliga jämnhet fördelade malmafsändningen
på årets särskilda månader.

Likaså borde bolagen i enlighet med sitt i den underdåniga skrifvelsen
gjorda erbjudande förpliktas att ställa säkerhet för det eventuella
kontraktets fullgörande.

Vidare och med hänsyn därtill att föregående fraktberäkningar vore
uppgjorda för transporter från Kiruna station, borde i det nya kontraktet
intagas en bestämmelse om, att bolaget vore skyldigt att själft
bekosta malmens transporterande från den s. k. fickbangården vid Kiruna
till Kiruna malmbangård.

Ån vidare ansåge sig styrelsen böra fästa Eders Kungl Maj:ts uppmärksamhet
på en, efter styrelsens uppfattning, ytterst viktig fråga,
nämligen frågan om det eventuella nya kontraktets förhållande till det
med Luossavaarabolaget ingångna. Skulle det nya kontraktet med en
giltighetstid af t. ex. 30 år upphäfva det gamla kontraktet, blefve ju
följden att, därest bolagen efter nämnda tids förlopp icke skulle finna
med sin förmån förenligt att exportera malm, staten icke skulle med
Bih. till Riksd. Prot. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 04 Haft. C

42

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

någon som helst säkerhet kunna beräkna att af transporter å ifrågavarande
järnväg erhålla den inkomst, som vid banans byggande förutsatts
såsom nödvändig för att järnvägen skulle blifva en rentabel
affär. Det syntes därför styrelsen nödvändigt, att det nya aftalet afslutades
under samma förutsättning i nu ifrågavarande hänseende som
legat till grund för och erhållit sitt uttryck i § 6 i förenämnda kontrakt
med Luossavaarabolaget, nämligen att kontraktet skulle vara för
bolaget förbindande till dess anläggningskostnaden enligt Eders Kungl.
Maj:ts uträkning blifvit till fullo amorterad eller, därest staten funne
skäligt uppsäga öfverenskommelsen, till dess tre år efter uppsägningen
förflutit; dock att uppsägning, därtill bolaget icke skulle äga rätt, icke
finge å statens sida ske inom de trettio första åren efter kontraktets
afslutande.

Med underdånig erinran att ökningen till 1,500,000 ton af malmtransporterna
för Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolags räkning kräfde
en höjning af ifrågavarande järnvägs anläggningskapital med enligt
styrelsens beräkning omkring 2,500,000 kronor, hvilka medel således
borde ställas till järnvägsstyrelsens förfogande i någorlunda god tid före
ökningen af malmtransporterna öfver 1,200,000 ton, samt med anmälan
att järnvägsstyrelsen komme att, därest trafikaktiebolagets hemställan
angående malmtransporternas ökande bifölles, till Eders Kungl. Maj:t
ingifva detaljeradt förslag till nämnda medels användande, hemställde
järnvägsstyrelsen att, för den händelse kontrakt komme att ingås med
ifrågavarande bolag angående malmtransporter å linjen Kiruna—Riksgränsen,
i samma kontrakt måtte inflyta bestämmelser af följande
innehåll:

Staten åtager sig att från Kiruna malmbangård till Riksgränsens
station för bolagets räkning årligen transportera den kvantitet järnmalm,
intill en miljon femhundra tusen ton, som bolaget före den 1
december nästföregående år uppgifver sig ämna under året frakta.
Dock må bolaget äga påfordra transport af mer än en miljon tvåhundratusen
ton först i den mån tillräcklig rullande materiel kan anskaffas
och öfriga anordningar för dylik transport lämpligen kunna
vidtagas. Staten fritager sig likväl från ansvar för den minskning i
den transporterade malmmängden, som kan uppstå, därest bolaget icke
med största möjliga jämnhet fördelar malmafsändningen på årets särskilda
månader.

Fraktafgiften för nämnda transporter beräknas till 2,540,000 kronor
för 1,000,000 ton eller därunder samt till 78 öre för hvarje ton utöfver
1,000,000 till och med 1,500,000 ton.

43

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 97.

Förenämnda afgifter skola erläggas på följande sätt: Å första

helgfria dag i hvarje månad inbetalar bolaget till järnvägsstyrelsens
hufvud kassa dels en tolftedel af ofvannämnda ersättning för 1,000,000
ton med 211,666 kronor 67 öre dels ock en tolftedel af frakten för den
årliga kvantitet utöfver 1,000,000 ton, som bolaget före den 1 december
närmast föregående år uppgifvit sig ämna under året frakta, beräknad
efter 78 öre per ton. Skulle det vid årets slut befinnas, att bolaget transporterat
mera än den sålunda uppgifna kvantiteten, skall belöpande frakt
å det Överskjutande partiet, efter af järnvägsstyrelsen till bolaget före
den 5 januari därpåföljande år lämnad uppgift, före den 8 januari
samma'' år till styrelsen inbetalas, hvaremot, om bolaget skulle under
året hafva transporterat mindre än hvad bolaget uppgifvit sig ämna
frakta, den för mycket erlagda frakten till bolaget aterbetalas eller föres
i afräkning å afgiften för nästkommande års transporter.

Skulle bolaget underlåta att till järnvägsstyrelsen göra sådan anmälan,
som här ofvan nämnts, skall transportmängden beräknas komma
att uppgå till samma myckenhet som nästföregående år, dock ej mindre
än 1,000,000 ton.

Malmfrakten för Gellivare aktiebolags transporter från Gellivare
olika gruffält till Svartön skall vid eu transportmängd af minst 600,000
ton per år utgöra 2 kronor 75 öre per ton, vid en årlig transportmängd
af från och med 400,000 intill 600,000 ton 3 kronor 25 öre per ton
samt, om den nedforslade kvantiteten understiger 400,000 ton, 3 kronor
50 öre per ton, allt med iakttagande däraf att för en mindre transportmängd
än 600,000 ton, efter 3 kronor 25 öre per ton, sammanlagda
fraktafgiften icke må öfverstiga sammanlagda fraktafgiften för transport
af sist nämnda kvantitet efter pris af 2 kronor 75 öre, samt för en
mindre transportmängd än 400,000 ton efter 3 kronor 50 öre per ton
icke öfverstiga sammanlagda fraktafgiften för en kvantitet af 400,000
ton efter 3 kronor 25 öre.

Under tiden för aftalet få andra malmbefraktare ej tillerkännas
proportionsvis billigare fraktvillkor än Luossavaara Kiirunavaara aktiebolag.

Kommerskollegium har i underdånig skrifvelse den 7 april 1903 anfört
att, då det måste anses för det allmänna vara af stor vikt, att tillgodogörandet,
af ifrågavarande malmtillgångar äger rum på ett ur nationalekonomisk
synpunkt ändamålsenligt sätt, och en lösning af frågan i nu
angifna syfte syntes stå att vinna på den i förevarande underdåniga
framställning angifna väg, med hänsyn såväl till utsikten att på den

Kommerskollegii
underdåniga

utlåtande.

44

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

utländska marknaden erhålla högre försäljningspris för malmen som
äfven till möjligheten att med uteslutande af utländskt inflytande åt
landet bevara den å malmtillgångarnas tillgodogörande uppkommande
vinst, så hölle kollegium före, att full anledning förefunnes för ifrågasättande
af statens medverkan i de afseenden, hvari en sådan medverkan
ansetts utgöra nödig förutsättning för ändamålets vinnande.

Hvad till en början anginge frågan därom, att Eders Kung]. Maj:t
och kronan skulle nedlägga pågående rättegång angående äganderätten
till vissa af aktiebolaget Gellivare malmfälts grufvor samt afstå för
framtiden från sina i berörda rättegång framställda påståenden, funne
sig kollegium så mycket mindre hafva något att erinra emot medgifvande
härtill, som kronans talan i rättegången grundade sig hufvudsakligen
endast därpa, att sistnämnda bolag skulle till obehörig myndig
het inbetalt lösen för mark inom utmålen för ifrågavarande grufvor och
sålunda på en försummelse i formellt hänseende, samt dessutom, sedan
inbetalning af nämnda lösen omedelbart därefter skett hos Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande utan anmärkning, talan emot bolaget blifvit
väckt först sedan närmare tio år förflutit efter det berörda försummelse
ägt rum.

Trafikaktiebolagets styrelse hade föreslagit ändringar i vissa hänseenden
af den emellan staten och Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
den 2 juli 1898 träffade öfverenskommelse rörande anläggning och trafikerande
af statsbanan Gellivare—Riksgränsen. I hvad denna fråga
berörde sättet för anläggningskostnadens amortering eller i öfrigt fraktvillkoren,
syntes det icke tillhöra kollegium att därom yttra sig. Kollegium
funne sig emellertid böra meddela att, jämte det kollegium ansåge,
att ifrågasatt nytt fraktaftai icke nu borde afslutas för längre tid än 30 år
eller för den tid, hvarunder det begärda statslånet skulle amorteras, kollegium
icke hade något att erinra vare sig mot att Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag erhölle rätt att efter hand öka malmtransporten mellan
Kiruna och Riksgränsen från det i öfverenskommelsen den 2 juli 1898
bestämda maximum 1,200,000 ton till 1,500,000 ton eller mot att under
den tid, fraktaftalet afsåge, andra malmbefraktare ej tillerkändes proportionsvis
billigare fraktvillkor än sistnämnda bolag.

Det ansvar, trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund vore villigt
ikläda sig för fullgörande af ifrågavarande nya fraktaftai, borde bestå
i af bolaget ingången proprieborgen för aftalets fullgörande.

Trafikaktiebolagets styrelse hade i sammanhang med förslaget om
nytt fraktaftai hemställt om rätt för aktiebolaget Gellivare malmfält och
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag till restitution under den tid, frakt -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

45

aftalet skulle gälla, af en möjligen blifvande exporttull å järnmalm genom
motsvarande nedsättning i malmfrakten. Kollegium funne väl hemställan
om restitution fullt befogad, men ansåge sig sakna anledning ingå
i bedömande af sättet för restitution af den eventuella exporttullen.

Hvad anginge frågan om beviljandet åt Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält af ett statslån å 20,000,000
kronor, syntes det ej falla inom kommerskollegii ämbetsverksamhet att
däröfver afgifva något direkt yttrande, utan ansåge sig kollegium, med
framhållande af den stora vikt, som, enligt hvad redan nämnts, måste
anses ligga därpå, att frågan om de nu nämnda bolag tillhöriga malmfältens
tillgodogörande blefve på ett för det allmänna tillfredsställande
sätt ordnad, äfvensom af fördelarna ur nationell synpunkt däraf att
detta måtte, såvidt möjligt, kunna ske utan att utländskt inflytande kunde
därvid göra sig gällande, endast böra meddela, att kollegium icke hade
något att i nu berörda hänseende erinra.

Bland garantierna för att icke utländskt inflytande skulle komma
att göra sig gällande inom de ifrågavarande bolagen utgjordes en af den
ändring, trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund vidtagit i sin bolagsordning,
att, med vissa undantag, aktie icke finge ägas eller innehafvas
af utländing.

Jämte upplysning att, enligt hvad kollegium inhämtat, antalet af
de aktier i trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, som af utländingar
ägdes, jämlikt utdrag af bolagets registerbok, den 1 innevarande
april icke öfverstigit 3,438, hvadan och då hela antalet aktier uppginge
till 21,116, utländingars aktier i bolaget utgjorde ej fullt Ve af samtliga
aktier, ansåge kollegium sig visserligen icke böra lämna oanmärkt
att, med hänsyn till syftet med omförmälda nya bestämmelser i trafikaktiebolagets
bolagsordning, det varit önskvärdt att bestämmelsen affattats
så, att därigenom, med förberörda undantag, förbud mot ägande
eller innehafvande af aktie stadgats ej allenast för utländsk undersåte,
förening eller bolag utan äfven för svenskt bolag, däri utländing kunde
äga aktie eller andel, men hölle kollegium emellertid före,
att den mindre fullständiga affattningen af förenämnda bestämmelse
icke borde under för handen varande förhållanden föranleda uppskof
med träffande af det ifrågavarande aftalet emellan staten och bolagen.

Hvad slutligen beträffade trafikaktiebolagets utfästelse att, till statens
trygghet och till förekommande af utländskt inflytande å bolagets skötsel,
hos regeringen deponera de af bolaget förvärfvade omkring 90
procent af aktierna i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktie -

46

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 97.

Rikggälds kontorets yttrande.

bolaget Gellivare malmfält, med rätt för staten att, därest trafikaktiebolaget
ville sälja berörda aktier, till sig lösa desamma efter parikurs,
så syntes aftalet i denna del böra ändras därhän, att staten under nyssnämnda
förutsättning berättigades lösa aktierna efter parikurs eller efter
det högsta pris, hvarå anbud förelåge, i fall detta understege aktiernas
nominella värde.

I skrifvelse den 9 april 1903 hafva fullmäktige i riksgäldskontoret
anfört följande:

Huruvida från det allmännas synpunkt tillräckliga skäl talade för
beviljande af det sökta statslånet vore en fråga, på hvars bedömande det
icke syntes tillkomma fullmäktige att ingå. Därest emellertid Eders
Kungl. Maj:t och Riksdagen skulle finna förhållandena påkalla, att staten
medelst berörda försträckning understödde genomförandet af den
ifrågasatta affärstransaktionen, syntes medel för detta ändamål komma
att anskaffas genom upplåning. Beträffande den ränteutgift, staten
skulle få vidkännas för denna upplåning, kunde fullmäktige gifvetvis
icke med någon bestämdhet yttra sig; men för så vidt nuvarande
penningeförhållanden icke underginge någon afsevärd förändring, och under
förutsättning tillika att ej alltför knapp tid lämnades fullmäktige för
medlens anskaffande, syntes det antagligt, att upplåningen borde kunna ske
till eu effektiv ränta, som något understege 4 %. Utlåningsräntan borde
emellertid enligt fullmäktiges mening bestämmas något högre, än
att den nätt och jämnt täckte de beräknade kostnaderna för medlens
anskaffande. Å de till understödjande af enskilda järnvägsanläggningar
beviljade statslånen beräknades ränta efter 4V» %, men då låntagaren
härvid åtnjöte anstånd med erläggande af de tre första årens ränta,
intill dess hela kapitalet blifvit guldet, komme räntan å dessa lån att
i själfva verket belöpa sig till ej fullt 4PU %. Med hänsyn härtill ansåge
fullmäktige ock, att räntan å det nu ifrågasatta lånet skäligen kunde
bestämmas till nyss nämnda procenttal, 4J/4 %. För att lånet med
denna räntefot skulle kunna slutamorteras på den i ansökningen föreslagna
tiden af 30 år, borde å detsamma erläggas en annuitet af 6 % å
ursprungliga kapitalet. — Likasom beträffande järnvägslånen vore stadgadt,
borde äfven i detta fall föreskrifvas att, om till betalning förfallet
belopp icke i föreskrifven ordning erlades, låntagaren skulle därå gälda
5 % årlig ränta, intill dess samma belopp blifvit behörigen inbetaldt.

Hvad anginge den säkerhet, som erbjudits för det sökta lånet, tilltrodde
sig fullmäktige icke att på grund af de för fullmäktige nu till
gängliga handlingar därom uttala något omdöme.

47

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

Sedermera har trafikaktiebolaget i underdånig skrifvelse den 20
april 1903 meddelat, att bolaget vid fortsatt extra bolagsstämma samma
dag för åstadkommande af än mera betryggande föreskrifter till förhindrande
af utländskt inflytande å bolagets förvaltning enhälligt beslutat
ytterligare tillägg till 6 § i bolagets ordning, hvilken § jämlikt
bolagets den 1 och 20 april 1903 fattade beslut skulle erhålla nedanstående
lydelse:

»Å hvarje aktie, som blifvit till fullo inbetald, utfärdas af styrelsen
aktiebref, försedt med ordningsnummer och ställdt till viss man; dock
må, där aktieägare det önskar, fem eller flera aktier i ett aktiebref
sammanföras.

Med hvarje aktiebref följa tjugu vinstutdelningskuponger, betecknade
med n:ris 1—20, samt talong.

Efter inlösen af dessa kuponger utlämnas, emot talongs aflämnande,
ytterligare kuponger till samma antal jämte ny talong; och förfares allt
framgent på samma sätt.

Aktie må icke ägas eller innehafvas af utländing i vidare mån, än
att aktie, som före den 1 april 1903 bevisligen innehafts af utländing, må
af honom eller hans rättsinnehafvare fortfarande ägas och innehafvas,
hvarjemte, i händelse af ökning af aktiekapitalet, utländing må för sina
förut ägande aktier deltaga i tecknande af nya efter samma grunder som
öfriga aktieägare samt äga och innehafva sådana nya aktier.

Samma inskränkning med afseende å rätten att äga eller
innehafva aktier i bolaget gäller äfven för svenskt bolag, i
hvars bolagsordning eller bolagsaftal ej finnes intagen dels
bestämmelse därom, att aktie eller andel i bolaget icke må
ägas af utländing eller utan Kungl. Maj:ts medgifvande af
svenskt bolag, dels ock föreskrift, att denna bestämmelse i
bolagsordningen eller bolagsaftalet ej må ändras utan Kungl.
Maj.ts medgifvande.

Alla aktier skola af bolagets styrelse efter ordningsnummer införas
i en särskild, för en hvar vid anfordran tillgänglig registerbok, hvilken
för hvarje aktie upptager aktietecknarens namn, stånd eller yrke och
hemvist, de å aktien verkställda inbetalningar samt de med äganderätten
till aktien skeende förändringar, som med uppvisande af aktiebrefvet
hos styrelsen anmälas.

Öfvergår äganderätten till aktie genom öfverlåtelse, arf eller annat
laga fång till annan person, vare, med iakttagande af hvad här ofvan
stadgats omförbud med vissa undantag för utländing, äfvensom för sådant

Ny ändring
af trafikaktiebolagets

bolagsordning.

48

Underdåniga
framställningar
af
andra grufbolag
i Norrbottens
län.
Aktiebolaget
Svappavara
malmfält.

Kung},. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

svenskt bolag, hvarom förut nämnts, att äga eller innehafva aktier i
bolaget, den nye ägaren berättigad att i bolaget inträda efter anmälan hos
styrelsen, som därom verkställer anteckning i registerboken och meddelar
bevis genom påskrift å aktiebrefvet. Förrän anteckning i registerboken
skett, äge den nye ägaren ej att utöfva rösträtt i bolaget.

I underdånig skrifvelse den 27 april 1903 har trafikaktiebolagets
Grängesberg—Oxelösund styrelse numera anmält, att bolaget vid samma
dag hållen ordinarie bolagsstämma enhälligt fastställt de af extra bolagsstämma
den 1 och af fortsatt extra bolagsstämma den 20 i sagda
månad beslutade ändringar i bolagets ordning, §§ 4, 6 och 11, hvilka
sålunda erhållit den lydelse, som, beträffande §§ 4 och 11, funnes återgifven
i bilagan till bolagsstyrelsens underdåniga skrifvelse den 1 april
1903 och, beträffande § 6, i bolagsstyrelsens underdåniga skrifvelse den
20 i samma månad.

Innan jag öfvergår till att närmare yttra mig öfver trafikaktiebolagets
föreliggande ansökning anser jag mig böra omnämna, att med
anledning af denna ansökning aktiebolaget Svappavara malmfält hos
Eders Kungl. Maj:t gjort underdånig framställning af den 16 april 1903
dels därom, att utfrakten af dess malmer öfver statsbanorna från Kiruna
icke måtte förhindras och försvåras, dels ock om beviljande af ett statslån
å 8,000,000 kronor.

I afseende härå tillåter jag mig erinra om, hurusom det efter förvärfvandet
af en del inmutningar och utmål å järn* och kopparmalmfältet
Svappavara i Jukkasjärvi socken af Norrbottens län år 1897 bildade
grufbolag samt ett efter inmutning samma år af det närbelägna
Leveäniemi bildad t bolag sammanslagits till »aktiebolaget Svappavara
malmfält». Sedan därefter fyra personer, som samtliga äro intressenter
i detta bolag, hos Eders Kungl. Maj:t anhållit om koncession å en grenbana
från Kiruna till Svappavara, har Riksdagen, som af Eders Kungl.
Maj:t lämnades tillfälle att yttra sig i anledning af koncessionsansökningen,
i skrifvelse den 15 maj 1901 tillkännagifvit sig icke hafva något
att erinra mot beviljande af koncessionen under vissa angifna villkor
och förbehåll. Då dessa villkor, särskildt bestämmelsen att koncessionssökandena
skulle, innan koncessionen beviljades, visa sig disponera
öfver hela det för anläggningen erforderliga kapitalet, emellertid voro
af beskaffenhet att i väsentlig grad försvåra anskaffningen af nödvändigt
kapital såväl för järnvägens anläggande som för grufdriftens
ordnande, samt penningemarknadens läge gjorde det ytterst svårt att
uuder alla förhållanden inom landet uppbringa erforderliga penninge -

49

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

medel, och underhandlingar för erhållande af utländskt kapital, till följd
af omöjligheten att få inteckning i grufva och förbudet för utländing
att äga aktier i företaget, icke ledt till definitivt resultat, ingaf bolaget
i mars år 1902 till Eders Kungl. Maj:t en underdånig framställning,
däri bolaget anhöll dels, under förutsättning att Eders Kungl. Maj:t
ämnade för 1902 års Riksdag framlägga proposition om inköp för statens
räkning af de grufvor och malmfält, som tillhörde Gellivare- samt
Luossavaara-Kiirunavaarabolagen, att det täcktes Eders Kung!. Maj:t i
samband med eventuellt framläggande af proposition om sådant inköp
äfven föreslå Riksdagen inköp af aktiebolagets Svappavara malmfält
grufvor och malmfyndigheter, dels ock, därest Eders Kungl. Maj:t icke
funne skäligt att för Riksdagen framlägga sådant förslag eller Riksdagen
för sin del afsloge detsamma, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå
Riksdagen att af statsmedel anvisa ett belopp af 3,000,000 kronor att
i form af lån tillhandahållas bolaget för grufdriftens igångsättande och
bedrifvande.

Denna bolagets ansökan är, i hvad den afser erhållande af statslån,
ännu beroende på Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

I sin nu med anledning af trafikaktiebolagets Grängesberg—Oxelösund
framställning ingifna ansökning uttalar aktiebolaget Svappavara
malmfält den förhoppningen, att, vid bifall till trafikbolagets ansökan,
äfven Svappavara malmfälts berättigade intressen måtte skyddas. I
första hand vore det af vikt, att den utfrakt för en malmkvantitet af

1,000,000 å 1,200,000 ton årligen, som för bolaget ställts i utsikt,
icke försvårades eller fördyrades. Vidare syntes likställighetsgrundsatsen
fordra, att, för Så vidt trafikaktiebolaget genom statens försorg
erhölle rörelsekapital, en lika förmån, afpassad efter betydenheten och
värdet af de olika bolagens malmtillgångar, bereddes äfven aktiebolaget
Svappavara malmfält på enahanda villkor, som trafikaktiebolaget erhölle.
Detta vore så mycket billigare, som aktiebolaget Svappavara malmfält
långt förut arbetat för tillgodogörande af Norrbottens malmtillgångar,
och bolagets hufvudintrossent nedlagt stort kapital och mycket arbete
på att förvärfva och bibehålla malmfälten samt genom kostsamma undersökningar
upptäckt nya fyndigheter af betydande omfattning och värde,
medan däremot trafikaktiobolaget Grängesberg—Oxelösund icke för
grufrörelsen i Norrbotten iklädt sig någon risk eller nedlagt något
därmed jämförligt arbete.

Såsom säkerhet för ett statslån kunde aktiebolaget Svappavara
malmfält erbjuda i främsta rummet samtliga sina värdefulla malmfält.
Dessa hade för icke länge sedan för statens räkning undersökts, och
Bill. till Riksd. Prof.. 1903. 1 Rami. 1 Afd. 04 /luft. 7

50

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

de vore af eu framstående tysk fackman, Oberbergratli professor G.
Köhler i Claustahl, värdesatta till 8 miljoner kronor, hvarvid vore att
märka, att denna värdesättning gjorts för främmande spekulanters
räkning och, efter professor Köhlers egen utsago, efter mycket låga
beräkningsgrunder, samt att den vore baserad på en beräkning af
malmarean, som gjorts före upptäckten af de nyaste stora fyndigheterna.
Dessutom erbjöde bolaget såsom säkerhet sina fastigheter, jordägarerätter
och öfverhufvud all sin egendom af hvad slag den vara månde,
och till säkerhetens ökande komme sedermera järnvägen, elektricitetsverk
och samtliga för grufdriften nödiga anläggningar. Intet af bolagets
egendom vore förpantadt eller förut med inteckning besväradt.

Det belopp, bolaget såsom statslån önskade erhålla, utgjorde åtta
miljoner kronor. Järnvägsanläggningen vore af järnvägsstyrelsen
beräknad till 3,300,000 kronor och rullande materiel för utfrakt af
malmen, äfven öfver statsbanan till riksgränsen, till 2,000,000 kronor,
hvadan således såsom anläggningskapital för grufdriften vore beräknadt
att af lånet användas 2,700,000 kronor. Toge man nu i betraktande,
att hvarken Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag eller aktiebolaget
Gellivare malmfält behöft vidkännas några kostnader för åstadkommande
af järn vägskommunikationer med svensk och norsk hamn,
så vore det denna sistnämnda summa, 2,700,000 kronor, som skulle
sidoställas med de af trafikaktiebolaget begärda 20 miljoner kronor,
om man rätt ville bedöma måttet af de olika bolagens anspråk på staten
såsom förlagsgifvare.

Med stöd häraf anhåller aktiebolaget Svappavara malmfält, att
Eders Kungl. Maj:t, vid eventuell framställning till innevarande års
Riksdag om statslån och andra förmåner för idkande af grufdrift vid
Luossavara och Kirunavara malmfält, måtte taga sådan hänsyn till aktiebolaget
Svappavara malmfälts intressen, att utfrakten af dess malmer
öfver statsbanesträckorna Kiruna—Riksgränsen och Kiruna—Luleå icke
måtte förhindras och försvåras, och att sålunda ingen annan företrädesrätt
till ^fraktning af malm än den redan nu bestämda måtte Kirunabolaget
beviljas; samt att Eders Kungl. Maj:t måtte på samma eller
liknande villkor, som trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund kunde
komma att åtnjuta, hemställa till Riksdagen om beviljande åt aktiebolaget
Svappavara malmfält af ett statslån å 8 miljoner kronor att
amorteras på 30 år för användande, under vederbörlig kontroll, till
anläggande af en järnväg Kiruna —Svappavara, inköp af rullande materiel,
anläggningar till grufdriftens besörjande in. m.

Öl

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 2V:o 97.

Vidare liar bergverksaktiebolaget Freja uti underdånig skrifvelse den
18 aprli 1903 framhållit, att genom det af trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
fattade beslut om inköp af aktier i Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag och i aktiebolaget Gellivare malmfält trafikaktiebolaget
skulle blifva i tillfälle att omhänderhafva ledningen af
dessa tre stora malmexporterande bolag på det för deras ekonomi förmånligaste
sätt. Gifvet vore, att dessa förhållanden innebure en stor fara
för andra mindre malmbolag i Norrland, enär trafikaktiebolaget, därest
det finge arrendera järnvägen eller erhölle proportionsvis billigare fraktvillkor
än andra malmbolag, kunde verka i högsta grad hämmande å
de andra bolagens verksamhet. Trafikaktiebolaget hade själft insett faran
af att blifva utsatt för en ojämn konkurrens och gjort framställning,
att andra malmfraktare ej skulle lämnas lägre frakter än detta
komme att erlägga. På grund däraf hemställde bergverksaktiebolaget
Freja, det Eders Kungl. Maj:t täcktes vid pröfning af trafikaktiebolagcts
ansökning taga i betraktande bergverksaktiebolagets rätt och bästa samt
bestämma sådana villkor för trafikaktiebolaget, att ojämn konkurrens ej
uppkomme för bergverksaktiebolaget och att detta ej hindrades vid utforsling
af malm.

Slutligen har Tuolluvara grufaktiebolag, innehafvare af det omkring
5 km. från Kiruna belägna malmfältet Tuolluvara, i underdånig skrifvelse
den 18 april 1903 anfört, att så länge den åt Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag på förhand tillförsäkrade transportmängden ej öfverstege

1,200,000 ton, hade det för bolaget ej synts nödvändigt att söka försäkra
sig om någon garanti från statens sida, utöfver den i trafikreglementet
innehållna, att de 50,000 högst 100,000 ton malm, hvilka bolaget hade för
afsikt att årligen försända från Tuolluvara gruffält till Narvik, äfven
blefve på statens järnvägar transporterade. — Då emellertid i det förslag
till änclradt kontrakt mellan staten och Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag,
som numera blifvit af trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
till Eders Kungl. Maj:t framställdt, den mängd malm, som staten
borde åtaga sig att för sagde bolag årligen framföra på linjen Kiruna
—Riksgränsen, höjts från nyssnämda summa, 1,200,000 ton, ända till

2,000,000 ton, och sålunda motsvarade nästan hela den malmkvantitet
som — med hänsyn äfven till öfriga transporter på banan — öfverhufvud
kunde på den enkelspåriga banan årligen framforslas, fruktade
bolaget, att den påräknade säkerheten att under alla omständigheter få
sin malm transporterad till Narvik ej längre kunde komma att stå till
buds. Eu sådan farhåga vore för bolaget i hög grad oroväckande, då

Bergverks aktiebolaget Freja.

Tuolluvara

grufaktie bolag.

Föredragandens
yttrande.

52 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

den ju innebure möjligheten att dess ansträngningar att i svenska industriens
intresse bearbeta och tillgodogöra Tuolluvara malmfält skulle
befinnas fruktlösa, och dess nedlagda kostnader för förarbeten såväl
vid grufvan som för linbaneförbindelse till statsbanan i närheten af
Kiruna visa sig bortkastade. Därför hemställde bolaget, att Eders
Kungl. Maj:t, vid ett eventuel bifall i öfrigt till trafikaktiebolagets
Grängesberg—Oxelösund ofvannämda förslag till förändradt kontrakt
mellan staten och Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, måtte taga det
ofördelaktiga läge, i hvilket grufbolaget genom förändringen skulle
komma, i nådigt betraktande samt på sätt Eders Kungl. Maj:t kunde
finna lämpligt, därvid så förordna om malmtransporterna på linjen Kiruna—Narvik,
att grufbolaget tillförsäkrades rätt att näst efter Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag medgifven transport af högst 1,500,000
ton få, mot af Eders Kungl. Maj:t fastställd afgift, transportera minst

50,000 helst 100,000 ton malm eller motsvarande mängd förädlad
produkt.

Hvad nu beträffar den af trafikaktiebolaget Grängesberg- Oxelösund
hos Eders Kungl. Maj:t gjorda framställningen, skulle genom bolagets
öfvertagande af aktiemajoriteten i aktiebolaget Gellivare malmfält
och därigenom jämväl i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag under
de förutsättningar, som i förslaget till aftal upptagits, utsikt förofinnas,
att de för utvecklingen af en värdefull gren af våra näringar
samt utbredande af odling inom en viktig del af landet betydelsefulla
förhållandena vid de två största grufföretagen i Norrbottens län blefve
för en afsevärd framtid på ett tillfredsställande sätt ordnade. Förutom
detta, som synes mig vara af stor vikt, skulle vidare genom den ifrågasatta
nya ordningen äfven vinnas den fördelen, att berörda grufföretag
komme att stanna i svenska händer, äfvensom att staten skulle erhålla
ett önskvärdt inflytande på bolagens verksamhet. T betraktande häraf
synas mig talande skäl föreligga för staten att, därest den föreslagna
ordningen i öfrigt befinnes antaglig, lämna den medverkan, som påkallas
för dess genomförande.

I sådant afseende torde först få beröras frågan om äganderätten till
de grufvor, som innehafvas af aktiebolaget Gellivare malmfält. Det är
tydligt, att någon uppgörelse om öfvertagandet af detta bolags aktier
icke kan komma till stånd, utan att den nu mellan staten och bolaget
pågående rättegången om äganderätten till dessa grufvor nedlägges
och bolagets äganderätt till dem lämnas obestridd. För min del kan
jag ej heller finna annat än, att de skäl, som förelågo för staten att

53

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

mot aktiebolaget Gellivare malmfält anhängiggöra ifrågavarande rättegång,
väsentligen förlora sin betydelse gent emot de fördelar, som den
ifrågasatta uppgörelsen mellan bolagen otvifvelaktigt innebär.

Hvad därefter beträffar den ändring i nu gällande bestämmelser
om malmtransporten å statsbanan mellan Kiruna och Riksgränsen, som
af trafikaktiebolaget ifrågasatts, skulle densamma afse dels transportmängden,
dels sättet för beräkningen af fraktafgifterna, dels tiden för
dessa afgifters erläggande till staten, dels ock tiden för det nya aftalets
giltighet, hvarjemte bolaget föreslagit ett tillägg rörande andra
malmbcfraktares fraktvillkor.

Sålunda har bolaget föreslagit en ökning af malmtransporten från
nu medgifna högst 1,200,000 ton till åtminstone 1,500,000, eventuellt

2,000,000 ton per år. Såsom af det föregående framgår, bar järnvägsstyrelsen
häremot erinrat, att genom en ökning till 2,000,000
ton skulle, med hänsyn till banans till 2,700,000 ton beräknade
transportförmåga, andra malmtrafikanters berättigade anspråk kunna
blifva åsidosatta, hvarför järnvägsstyrelsen, som ej hade något att anmärka
mot en ökning till 1,500,000 ton, ansett malmtransporten för
Luossavaara—Kimmavaara aktiebolag böra tillsvidare begränsas till sistnämnda
belopp.

I afseende på den viktigaste ändringen eller sättet för beräkningen
af fraktafgifterna skulle, enligt bolagets förslag, Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolags nuvarande skyldighet att betala statens utgifter för
järnvägens Gellivare—Riksgränsen drift och underhåll samt 3,8 % å
anläggningskostnaden för järnvägen med tillbehör äfvensom att ersätta
eventuell förlust af annan trafik utbytas mot förpliktelse att utgifva
en fraktersättning, som för transport af intill 1,500,000 ton järnmalm
om året skulle utgå dels med 3,8 % af en till 34,200,000 kronor fixerad
anläggningskostnad, eller i rundt tal 1,300,000 kronor årligen, dels ock
med 1 ,oo kronor för hvarje ton, samt för en årlig malmtransport af
mera än 1,500,000 ton skulle utgöra 1,93 kronor per ton. Järnvägsstyrelsen
har dock icke kunnat i allo godkänna trafikbolagets beräkning
af de nya fraktafgifterna, utan på grunder, för hvilka redogörelse
i det föregående lämnats, kommit till det resultat, att för 1,000,000
ton eller därunder borde betalas 2,540,000 kronor samt för hvarje ton
utöfver 1,000,000 till och med 1,500,000 ton 78 öre.

Enligt trafikbolagets förslag skulle fraktafgifterna erläggas hvar
sjätte månad, då däremot nu gällande aftal bestämmer, att Luossavaarabolaget
skall för hvarje månad inbetala en tolftedel af det af järnvägsstyrelsen
för året provisoriskt beräknade beloppet af driftkostnaden och

54

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

räntan på anläggningskostnaden. Järnvägsstyrelsen har emellertid ansett
lämpligast, att nu gällande tider för likviden bibehölles, och härutinnan
uppgjort ett förslag med de modifikationer, som betingats af
den utaf styrelsen föreslagna afgiftsberäkningen.

Vidare har trafikbolaget föreslagit, att det nya fraktaftalet skulle
gälla en period af 30 år, hvaremot järnvägsstyrelsen framhållit nödvändigheten
däraf, att det nya aftalet skulle afslutas för samma tid
som det nu gällande, eller intill dess anläggningskostnaden blifvit till
fullo amorterad eller tre år förflutit efter uppsägning från statens sida,
dock att den tid, inom hvilken staten ej skulle äga uppsäga aftalet,
kunde förlängas från nu bestämda tjugu till trettio år.

Det tillägg, som trafikaktiebolaget föreslagit till införande i det
nya aftalet utöfver förutvarande bestämmelser, afser, att under tiden
för aftalets giltighet andra malmbefraktare ej finge tillerkännas proportionsvis
billigare fraktvillkor än Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag;
och har järnvägsstyrelsen funnit denna hemställan befogad.

För egen del anser jag de nya bestämmelser för Luossavaarabolagets
malmtransporter, hvilkas medgifvande från statens sida sålunda
påkallas, vara af den beskaffenhet, att de böra kunna med
vissa ändringar och med en något förtydligad affattning antagas.
Jag ansluter mig härutinnan till järnvägsstyrelsens uppfattning och
anser de af styrelsen föreslagna ändringar i hufvudsak välbetänkta
och innefatta säkerhet för, att icke staten genom det nya aftalet
skall äfventyra de genom det förra aftalet densamma tillförsäkrade
förmåner. I ett afseende synes mig emellertid böra göras ett tillägg
till hvad järnvägsstyrelsen föreslagit. I järnvägsstyrelsens beräkning
af fraktafgifterna har icke för transportmängder under 1,500,000 ton
per år förutsetts det fall, att, sedan staten vidtagit nödiga anordningar
för transport af en årlig malmkvantitet af 1,500,000 ton, bolaget
något år inskränker transporten under sistnämnda kvantitet. För ett
sådant fall bör räntan naturligtvis beräknas å det högre anläggningskapitalet,
34,900,000 kronor, eller till 1,330,000 kronor, och således
sammanlagda afgiften för en kvantitet af 1,000,000 ton utgöra 2,640,000
kronor. Med denna siffra till utgångstal skulle, genom ett tillägg af
58 öre för hvarje ton därutöfver, afgiften för hvarje ytterligare 100,000
ton höjas med 58,000 kronor och slutligen för en kvantitet af 1,500,000
ton per år ernås samma afgiftsbelopp, som järnvägsstyrelsen i sin beräkning
upptagit för sistnämnda kvantitet.

I detta sammanhang anser jag mig böra meddela, att enligt från
riksgäldskontor lämnad uppgift den ränta, som staten fått utgifva

55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

för de till järnvägsanläggningen Gellivare—Riksgränsen beviljade och
utbetalda belopp uppgått i medeltal till 3,80955787 %. Häraf framgår
visserligen, att den annuitet, Luossavaarabolaget skulle erlägga å järnvägens
anläggningskostnader, i stället för att lämna tillgång till amortering
af dessa kostnader, ej fullt motsvarar den ränta, staten får
betala för de till företagets utförande anskaffade penningarna, men
denna omständighet synes mig icke böra utgöra anledning att nu ifrågasätta
annuitetens höjande utöfver hvad i 1898 års öfverenskommelse
fastställdes, enär i följd af den betydande ökningen af anläggningskostnaderna
bolagets utgifter i detta hänseende komma att vida öfverstiga
hvad från början varit beräknadt. Sannolikt synes för öfrigt
vara, att efter hand statens ränteutgifter kunna nedbringas till det
belopp, hvarifrån man utgick vid uppgörandet af 1898 års aftal.

I afseende å den transport af malm från Malmbergets station till
Svartön, som bedrifves af aktiebolaget Gellivare malmfält, har trafikaktiebolaget
föreslagit, att gällande fraktsatser skulle bibehållas oförändrade,
och har järnvägsstyrelsen icke haft något att erinra däremot.
Härvid har jag ansett lämpligt att, på sätt äfven järnvägsstyrelsen
hemställt, i ett blifvande aftal fullständigt intagas do i detta afseende,
enligt Edei-s Kungl. Majrts nådiga beslut den 1 juli 1898, gällande
fraktsatser, hvarförutom däri särskild! bör anmärkas, att inskränkning
ej sker i den bolaget enligt utfästelse den 2 juli 1898 åliggande skyldighet
att garantera staten viss årlig nettovinst å järnvägen mellan
Malmberget och Svartön.

Vidare har trafikaktiebolaget i sitt förslag till aftal förbehållit sig
att, om under aftalstiden exporttull skulle åsättas järnmalm, Luossavaaraoch
Gellivarebolagen skulle berättigas till restitution af denna tullafgift
genom nedsättning i malmfrakten. Att skäl finnes för denna anhållan,
synes ej kunna förnekas. Därest densamma, på sätt jag anser önskligt,
bifalles, torde dock, såsom järnvägsstyrelsen anmärkt, de belopp,
som kunna komma att restitueras, ej böra utbetalas af trafikmedel,
likasom det tydligtvis endast är i afseende å en här i landet åsatt
exporttull som restitution kan ifrågakomma.

Hvad därefter beträffar trafikaktiebolagets ansökning om beviljande
åt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget Gellivare
malmfält af statslån å 20,000,000 kronor, synes mig för bifall härtill
tala hufvudsakligen samma skäl, som anförts till stöd för trafikbolagets
framställning i dess helhet. Näppeligen torde det erforderliga lånebeloppet
kunna uppbringas å den inhemska lånemarknaden, och att för

56

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 97.

anskaffande däraf hänvisa bolagen till utländskt kapital vore att lämna
ruin för ett inflytande, som man just sträfvar efter att undvika. Då
härtill kommer att, efter hvad fullmäktiges i riksgäldskontoret yttrande
gifver vid handen, hinder för staten icke torde möta att genom upplåning
tillhandahålla bolagen beloppet, samt den säkerhet, som erbjudes
och hvarom jag nu kommer att närmare yttra mig, synes vara antaglig,
tvekar jag icke att äfven i denna del biträda trafikbolagets ansökning.

Vidkommande denna säkerhet och de garantier i öfrigt, som bolagen
erbjuda för de i ansökningen afsedda förhållandenas tillfredsställande
ordnande, så har till en början trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
förklarat sig villigt att ikläda sig ansvar för fullgörandet af alla
de skyldigheter, som enligt nu ifrågasatta fraktaftal skulle åligga Luossavaara—Kiirunavaarä
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält.
Till upplysning om värdet af den sålunda erbjudna säkerheten tillåter
jag mig att här lämna en öfversikt af trafikaktiebolagets ställning, sådan
den enligt mig tillhandahållna uppgifter visade sig vid 1902 års utgång.

Bolagets tillgångar utgjorde vid nämnda tidpunkt 26,453,258 kronor
42 öre, och ägde bolaget till sitt förfogande, förutom 20,167 kronor 5
öre, öfverförda af 1901 års vinst till 1902 års vinst- och förlustkonto,
en behållen inkomst för året af 2,110,908 kronor 34 öre. Aktiekapitalet
uppgår till 21,116,000 kronor, och till reservfonden, som vid 1902 års
slut utgjorde 1,491,192 kronor 90 öre, har enligt bolagsstämmans beslut
den 27 innevarande månad öfverförts 211,090 kronor 83 öre, hvadan
densamma sålunda numera utgör 1,702,283 kronor 73 öre.

Till säkerhet för återbetalningen af statslånet har trafikaktiebolaget
erbjudit, förutom sin egen garanti, inteckning i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolags och aktiebolagets Gellivare malmfält fasta egendom
äfvensom förlagsinteckning i samma två bolags bergsbruk och grufdrift,
med förmånsrätt näst efter de för dessa bolags obligationslån
lämnade säkerheter.

Enligt företedda handlingar utgöras bolagens fastigheter dels af
en Luossavaarabolaget tillhörig afsöndring om 241,ic hektar från Jukkasjärvi
kronopark, dels ock af följande Gellivarebolaget tillhöriga fasta
egendomar, nämligen

den s. k. Fjällnäs egendom, bestående af Viss mtl Gellivare n:r 1,3,128
mtl Gellivare n:r 2, 41 512 mtl Gellivare n:r 5 och Ve4 mtl Gellivare n:r 6;

frälsehemmanet Robsahm n:r 1, 6,32 mtl;

den från “/As mtl Boden n:r 2 afsöndrade lägenheten Bruket
n:r 1 om 4 har 84 ar (kallad Storaholms hemman) och en från 1 förse
mtl Boden n:r 2 afsöndrad lägenhet om 6 tunnland;

57

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 97.

det s. k. Holmfors hemman och tegelbruk, bestående af: i Öfver
Luleå socken: lx/i28 mtl Buddbyn n:r 4, 13/i28 mtl Buddbyn n:r 7, V32
mtl Legoträsk n:r 1, 19/g4 mtl Alternäs n:r 1, Vg mtl Kopparberg n:r 1,
x 1 /1 o 2 4 mtl Buddbyn n:r 3, 17/256o mtl Buddbyn n:r 5, 39''409g mtl Buddbyn
n:r 7, och i Råneå socken: V32 mtl Rörviken n:r 1, 3/ig mtl Hedträsk
n:r 1;

den s. k. Svartö lotsplats, bestående af: en från Vig mtl Björsbyn
n:r 5 afsöndrad lägenhet om 10,3873 bar, kallad Bältet n:r 3, en från
13/256 mtl Björsbyn n:r 5 afsöndrad lägenhet om 8,4397 har, kallad Bältet
n:r 4, och en från 37/i28 mtl Björsbyn n:r 6 afsöndrad lägenhet om
73,7990 har, med undantag af den från dessa tre lägenheter afsöndrade
lägenheten Svartklafven n:r 1 om 17,32 har.

Gravationsbevis rörande de båda bolagens sålunda till säkerhet erbjudna
egendom hafva ingifvits, och enligt dessa besväras för närvarande
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolags vid Luossavara och Kirunavara
malmfält idkade bergsbruk och grufdrift af förlagsinteckningar för tillhopa
10,000,000 kronor samt dess fasta egendom endast af den förut
omnämnda inteckningen för 2,000,000 kronor, till säkerhet för bolagets
förbindelse till Kungl. Maj: t och kronan af den 18 november 1901.
Aktiebolagets Gellivare malmfält i Gellivare socken idkade bergsbruk
och grufdrift besväras af förlagsinteckningar för tillhopa 10,500,000
kronor och dess ofvannämnda fastigheter, förutom af inteckningar till
säkerhet för nyttjanderätt och för smärre belopp å tillhopa 11,300 kronor,
af inteckningar å tillsammans 900,000 kronor.

Vidare har trafikaktiebolaget, till statens trygghet och till förekommande
af utländskt inflytande å bolagets skötsel, dels förklarat sig villigt
att hos staten deponera de af bolaget förvärfvade aktierna i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält
äfvensom de sistnämnda bolag tillhöriga aktierna i Luossavaarabolaget
med rätt för staten att, därest trafikbolaget ville sälja berörda aktier,
till sig lösa desamma efter parikurs, dels ock vidtagit de ändringar i
bolagsordningen, för hvilka jag förut redogjort.

I afseende på statens rätt att lösa de deponerade aktierna efter
parikurs har kommerskollegium framhållit, att detta erbjudande borde
ändras därhän, att staten under angifna förutsättning skulle berättigas
lösa aktierna efter parikurs eller efter det högsta pris, hvarå anbud
förelåge, i fall detta understege aktiernas nominella värde. Denna anmärkning
synes mig vara riktig. Depositionen torde för öfrigt böra
få karaktären af en pantsättning. Visserligen kan, då Luossavaara- och
Gellivarebolagen med all sin fasta och lösa egendom stå i ansvarighet,
Bill. till Riksd. Prat. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 64 Haft. 8

58

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

sådant förefalla öfverflödigt, men det medför likväl en afgjord förmån
därutinnan, att den del af säkerheten, som motsvaras af nämnda aktier,
kommer att finnas till hands i en lättare användbar form.

Utom den erbjudna och numera äfven beslutade ändringen i trafikaktiebolagets
bolagsordning anser jag staten böra fordra, att äfven
Luossavaara- och Gellivarebolagens bolagsordningar i de delar, hvarom
nu är fråga, bringas till hufvudsaklig öfverensstämmelse med trafikbolagets
bolagsordning; och stadganden i sådant syfte hafva följaktligen
blifvit intagna i förslaget till aftal med bolagen.

I enlighet med den uppfattning, jag nu uttalat, har jag låtit uppgöra
ett nytt förslag till aftal, att gälla från den 1 januari 1904. Då
emellertid inom Jukkasjärvi tingslag icke hålles mera än ett ting om
året, i årets början, kan den inteckning i Luossavaarabolagets fastighet,
som skall läggas som säkerhet för statslånet, ej erhållas under innevarande
år, och med utlämnandet af detta lån måste sålunda anstå, till
dess bolagen blifva i tillfälle att uppfylla sin förpliktelse i detta afseende.
Kontraktsförslaget, som af trafikbolagets styrelse godkänts, är
af följande lydelse:

»Emellan svenska staten, å ena sidan, samt Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, å andra sidan, är följande öfverenskommelse
träffad:

l:o.

I det emellan svenska staten och Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
den 2 juli 1898 afslutade kontrakt om byggande af järnväg från
Gellivare förbi Luossavara och Kirunavara malmfält till Riksgränsen
skola §§ 2—6 erhålla följande ändrade lydelse, att lända till efterrättelse
från och med den 1 januari 1904.

»§ 2. Staten åtager sig att å ifrågavarande bana emot ersättning,
som i § 3 här nedan sägs, från Kiruna malmbangård till
Riksgränsen för bolagets räkning årligen frakta högst 1,500,000 ton
järnmalm; dock att bolaget icke må påfordra transport af mer än

1,200,000 ton förr, än tillräcklig rullande materiel hunnit anskaffas och
öfriga anordningar för dylik transport hunnit vidtagas, samt att staten
fritager sig från ansvar för den minskning i den transporterade malmmängden,
som kan uppstå, därest bolaget icke med största möjliga jämnhet
fördelar malmafsändningen på årets särskilda månader.

Önskar bolaget att å järnvägen frakta järnmalm utöfver den sålunda
bestämda myckenhet af 1,200,000 resp. 1,500,000 ton om året,

59

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 97.

vare bolaget i afseende å rätt till transport af sådan öfver skjutande
myckenliet malm likställd med andra befraktare och skyldig att för
transporten utgifva den ersättning, som kan varda bestämd.

§ 3. Bolaget betalar i fraktafgift för transport under ett år af
1,000,000 ton järnmalm eller därunder 2,540,000 kronor samt 78 öre
för hvarje ton utöfver 1,000,000 till och med 1,500,000.

Skulle bolaget, efter det nödiga anordningar för transport af en
årlig malmkvantitet af 1,500,000 ton blifvit af staten vidtagna, något
år inskränka transporten under nämnda kvantitet, utgår frakten under
det året med 2,640,000 kronor för 1,000,000 ton järnmalm eller därunder
samt för hvarje ton därutöfver 58 öre.

§ 4. Af den fraktafgift, som enligt § 3 skall af bolaget erläggas,
skola 3,8 % å det belopp, hvartill järnvägens anläggningskostnad beräknas
uppgå, anses utgöra ränta å och amortering af sagda kostnad;
och skall det belopp, som utgöres af skillnaden emellan å ena sidan
nämnda 3,8 % och å andra sidan den ränteutgift, som förorsakas staten
genom upplåning af de till anläggningskostnaden erforderliga medel,
eller, därest medel därtill helt och hållet eller delvis på annat sätt anskaffas,
den summa, hvartill statens ränteutgift enligt riksgäldskontorets
beräkning skulle uppgå, i händelse medlen upplånades, beräknas till
anläggningskostnadens amortering.

Anläggningskostnaden beräknas, intill dess anordningar för transportens
ökning till 1,500,000 ton vidtagits, till 32,400,000 kronor och
därefter till 34,900,000 kronor.

§ 5. Det åligger bolaget att före den 1 december hvarje år hos
kungl. järnvägsstyrelsen anmäla ungefärliga storleken af malmtransporten
under det nästkommande året; och skall bolaget å första helgfria
dag i hvarje månad till kungl. järnvägsstyrelsens hufvudkassa erlägga
en tolftedel af det fraktbelopp, som på den sålunda angifna kvantiteten
enligt föreskrifterna i § 3 belöper.

Skulle bolaget underlåta göra sådan anmälan, som nyss är sagd,
skall transportmängden beräknas komma att uppgå till samma myckenhet
som nästföregående år, dock ej till mindre än 1,000,000 ton.

Så fort ske kan efter hvarje års slut uppgöres af kungl. järnvägsstyrelsen
sluträkning emellan staten och bolaget för det gångna året;
skolande bolaget sist en månad efter erhållen del af denna sluträkning
till kungl. järnvägsstyrelsen inbetala den skuld, bolaget enligt
sluträkningen må äga, hvaremot, därest ötverskott till bolagets förmån
af sluträkningen utvisas, detsamma i det nya årets räkning godtgöres
bolaget medels afdrag af därunder skeende förskottslikvid.

60 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 97.

§ 6. De i §§ 2—5 träffade bestämmelser skola gälla intill dess
anläggningskostnaden blifvit enligt Kungl. Maj:ts uträkning till fullo
amorterad eller, därest staten dessförinnan finner skäligt uppsäga öfverenskommelsen,
till dess tre år efter uppsägningen förflutit; dock att
uppsägning, därtill bolaget icke äger rätt, icke må å statens sida ske
före den 1 januari 1931.

Ej må, så länge detta kontrakt gäller, annan befraktare af malm
å_ järnvägen Gellivare — Riksgränsen tillerkännas förmånligare fraktvillkor
än bolaget.»

De bestämmelser i kontraktet den 2 juli 1898, som meddelats till
säkerhet för uppfyllandet af hvad bolaget enligt samma kontrakt åtagit
sig, skola hänföra sig äfven till de åtaganden, hvartill bolaget enligt
nu aftalade förändrade föreskrifter förbundit sig.

2:o.

Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund ikläder sig borgen såsom
för egen skuld för fullgörande af de förpliktelser, som åligga
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag enligt det i lista punkten omförmälda
emellan staten och samma bolag den 2 juli 1898 upprättade
kontrakt, med däri nu stadgade ändringar, äfvensom af den aktiebolaget
Gellivare malmfält jämlikt 3:dje punkten i detta kontrakt åliggande
betalningsskyldighet.

3:o.

Den fraktafgift, aktiebolaget Gellivare malmfält har att erlägga för
transport af. malm. från Malmbergets station till Svartön, skall för tiden
från den 1 januari 1904 till den 1 januari 1934 utgöra för hvarje ton:
vid försändning af minst 600,000 ton för år 2 kronor 75 öre, vid försändning
af 400,000—600,000 ton för år 3 kronor 25 öre, och vid
försändning af mindre än 400,000 ton för år 3 kronor 50 öre, dock
med iakttagande däraf att vid transport under ett år af 400,000—

600,000 ton sammanlagda fraktafgiften ej må öfverstiga fraktafgiften
för 600,000 ton, beräknad efter 2 kronor 75 öre för ton, samt att vid
transport under ett år af mindre än 400,000 ton sammanlagda fraktafgiften
ej må öfverstiga fraktafgiften för 400,000 ton, beräknad efter
3 kronor 25 öre för ton. Genom bestämmelsen i denna punkt sker ej
inskränkning i den bolaget enligt utfästelse den 2 juli 1898 åliggande
skyldighet att ansvara för, att staten bekommer viss årlig nettovinst
å järnvägen mellan Malmberget och Svartön.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

61

4:o.

I händelse järnmalm kommer att i Sverige beläggas med exporttull,
skola Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget Gellivare
malmfält vara berättigade att af staten erhålla ersättning för den
tullafgift, bolagen få i sådant hänseende vidkännas under den tid, förevarande
fraktaftal komma att gälla, Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
dock icke för annan malm än den, som transporteras mot den
här ofvan i detta kontrakt bestämda afgift.

5:o.

Kungl. Maj:t och kronan nedlägger den emot aktiebolaget Gellivare
malmfält samt G. H. Erasmie och N. W. Bossens vid Gellivarc
lappmarks tingslags häradsrätt anställda rättegång angående rätt till vissa
grulfyndigheter vid Gellivare m. m.; skolande kronan och bolaget
vidkännas en hvar sina kostnader å rättegången, samt bolaget godtgöra
kronan hvad kronan i sådant hänseende kan dömas att till Erasmie
och Bosmus utgifva.

6:o.

Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget Gellivare
malmfält erhålla af staten genom riksgäldskontoret ett lån å 20,000,000
kronor med skyldighet för bolagen att å detta belopp årligen betala 6
af hvilken annuitet först godtgöres ränta efter 4 1U % å oguldet
kapitalbelopp och återstoden utgör afbetalning å kapitalet; skolande
bolagen, om till betalning förfallet belopp icke i föreskrifven ordning
erlägges, därå gälda 5 % ränta intill dess samma belopp blifvit behörigen
inbetaldt.

För fullgörande af denna bolagens förbindelse ikläder sig trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund borgen såsom för egen skuld.

7:o.

Till ytterligare säkerhet för ej mindre återbetalning af det i 6:te
punkten af detta kontrakt omförmälda lån med ränta än äfven fullgörande
af öfriga trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

åliggande förpliktelser enligt detta kontrakt och kontraktet den 2 juli
1898 öfverlämnas:

l:o. Eu af Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget
Gellivare malmfält, en för bägge och bägge för en, utfärdad revers å
20,000,000 kronor med 4 Sb % ränta, till säkerhet hvarför meddelats
dels inteckning i samtliga nämnda bolag tillhörande fastigheter, dels
ock förlagsinteckning i all den bolagen för deras bergsbruk och grufdrift
tillhöriga egendom, hvari sådan inteckning lagligen må gälla, jämte
bevis att sagda fastigheter och öfrig egendom icke därutöfver häfta
för andra pennin geinteckningar än de, som lämnats såsom säkerhet för
de af nämnda bolag upptagna obligationslån till ursprungligt belopp af
sammanlagdt 20,000,000 kronor, och den för Kungl. Maj:t och kronan
i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolags fasta egendom meddelade inteckning
för 2,000,000 kronor.

2:o. De åt trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund inköpta
5,750 aktier i aktiebolaget Gellivare malmfält och 1,774 aktier i
Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag äfvensom de aktiebolaget Gellivare
malmfält tillhöriga 3,609 aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag.

Därjämte tillförsäkras staten rätt att, i händelse trafikaktiebolaget
eller aktiebolaget Gellivare malmfält sluter aftal om försäljning af omförmälda
aktier eller någon del däraf, till sig lösa samma aktier efter
parikurs eller till det lägre pris, som må vara i aftal et bestämdt; åliggande
det dock staten, därest den vill begagna sig af denna rätt, att
härom göra anmälan inom ett år efter det till Kungl. Maj:t inlämnats
behörigt bevis, att aftal om försäljningen ägt rum.

Öfvertager staten sålunda berörda aktier eller någon del däraf, är
staten, där ej annat aftalas, berättigad att innehålla köpeskillingen såsom
säkerhet för fullgörandet af bolagens ifrågavarande förbindelser, mot
skyldighet dock att å beloppet, i den mån detsamma icke användts
till betäckande af förfallen fordran hos bolagen, tillgodoföra bolagen
skälig ränta.

8:o.

Detta kontrakt varder icke gällande, där ej före den 1 januari 1904

ej mindre till riksgäldskontoret aflämuats af Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält, en för bägge och
bägge för eu, utfärdadt skuldebref å det i 6:te punkten af detta kontrakt
omförmälda lån, med därför stadgad af trafikaktiebolaget Grängesberg—
Oxelösund ingången borgen, äfvensom de i 7:de punkten angifna aktier,

63

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

än äfven till Kungl. Maj:t inlämnats borgensförbindelse af det innehåll,
som bär ofvan i 2:a punkten blifvit bestämdt, äfvensom bevis
därom att

dels i bolagsordningen för trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
vid bolagsstämma den 27 innevarande april beslutade ändringar
blifvit behörigen fastställda,

dels i aktiebolagets Gellivare malmfält bolagsordning införts och
behörigen fastställts bestämmelser a) att aktie i bolaget icke må ägas
eller innehafvas af utländing eller, utan Kungl. Maj:ts medgifvande, af
svenskt bolag, b) att Kungl. Maj:t skall äga utse en ledamot i bolagets
styrelse och en revisor samt c) att beslut om försäljning af bolaget tillhörig
grufva eller del däraf, om bolagets upplösning eller om nedläggande
af grufdriften ej skall gälla utan Kungl. Maj:ts godkännande,

dels ock i Luossavaara —Kiirunavaara aktiebolag införts enahanda
inskränkning i afseende å rätt för svenskt bolag att äga eller innehafva
aktie i bolaget äfvensom stadgats, att beslut om ändring i vare sig
denna bestämmelse eller i den uti bolagsordningen redan intagna föreskrift
om rätt för Kungl. Maj:t att utse en ledamot i bolagets styrelse
ej skall gälla, med mindre de i 22 § 2 mom. bolagsordningen uppställda
villkor för giltigheten af där afsedda beslut blifvit uppfyllda.

Det i 6:te punkten omförmälda lån må dock icke i sin helhet eller
till någon del utbekommas, förrän till riksgäldskontoret aflämnats, förutom
ofvan omförmälda handlingar, den i 7:e punkten 1 mom. omnämnda
inteckningshandling jämte gravationsbevis.

9:o.

Skulle i anledning af denna öfverenskommelse skiljaktiga meningar
i något afseende uppstå mellan kontrahenterna, äro bolagen underkastade
Kungl. Maj:ts afgörande.»

Hvad slutligen beträffar den af aktiebolaget Svappavara malmfält
gjorda framställningen, att icke annan företrädesrätt till ^fraktning af
malm än den redan nu bestämda måtte Luossavaarabolaget beviljas, torde
det väl icke kunna förnekas, att den företrädesrätt, som i detta afseende
skulle enligt nyss angifna förslag till aftal beredas samma
aktiebolag eller den årliga fraktkvantitetens höjning från 1,200,000
till 1,500,000 ton, är motiverad af sistnämnda bolags skyldighet att
amortera järnvägens Gellivare—Riksgränsen hela anläggningskostnad,
hvilken numera uppgått till vida högre belopp än då fraktkvantiteten

64

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 97.

ansågs höra begränsas till högst 1,200,000 ton. Framställningen torde
därför icke böra vinna nådigt afseende, likasom den af bolaget äfven
framställda anhållan om statslån icke heller synes böra i detta sammanhang
föranleda någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vidkommande Frejabolagets underdåniga framställning, att med
anledning af trafikaktiebolagets ansökning sådana villkor måtte bestämmas,
att ojämn konkurrens ej måtte uppkomma för bergverksaktiebolaget,
och att detta ej måtte hindras vid utforsling af malm, äfvensom
Tuolluvarabolagets likartade anhållan om rätt att näst efter Luossavaarabolaget
medgifven transport af högst 1,500,000 ton få transportera
minst 50,000 helst 100,000 ton malm, torde de sålunda framhållna
önskningarna vara vederbörligen tillgodosedda genom de i det nya
aftalet intagna bestämmelser, hvarigenom dels nu gällande fraktafgifter
för aktiebolaget Gellivare malmfält bibehållits dels ock Luossavaarabolaget
icke för eventuell frakt utöfver 1,500,000 ton om året tillerkänts
bättre rätt än annan trafikant af malm.

På grund af hvad jag ofvan anfört får jag hemställa, det Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen,

att Riksdagen, under medgifvande att Eders Kungl. Maj:t å statens
vägnar må med trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund, Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag och aktiebolaget Gellivare malmfält ingå
öfverenskommelse af den lydelse nyssberörda förslag utvisar, måtte
bevilja, såsom lån till Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och aktiebolaget
Gellivare malmfält, ett belopp af 20,000,000 kronor, att af riksgäldskontor!
utbetalas på de villkor, som i nämnda öfverenskommelse
närmare angifvas.

Hvad föredraganden sålunda hemställt, däruti
statsrådets öfrige närvarande ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen gilla och bifalla; och
skulle nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:

Carl G. Edman.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1903.

Tillbaka till dokumentetTill toppen