Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88 (Proposition 1908:88)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

N:o 88.

Kungl. Maj.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om reglering af prästerskapets aflöning in. m.; gifven
Stockholms slott den 6 mars 1908.

. £nder, åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga: ö

dels härvid fogade förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför; r

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels de grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar,
det omförmälda statsrådsprotokollet i sådant afseende upptager.

De till ärendet hörande handlingar skola tillhandahållas Riksdagens
vederbörande utskott; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kanal
nåd och ynnest städse välbevågen. °

GUSTAF.

Hugo Hammarskjöld.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 66 Häft. (N:o 88).

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag

om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför.

1 §•

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde,
vare sig tertial-, smör-, fisk- eller kvicktionde, äfvensom alla andra afgifter
af fast egendom skola, på sätt denna lag stadgar, indragas till statsverket
mot godtgörelse i penningar under titel »Ersättning för prästerskapets
tionde».

2 §■

Indragningen skall för hvarje pastorat äga rum från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen
den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda
lönereglering för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

3 §•

För hvarje församling skall uträknas, dels huru mycket för ecklesiastikåret
näst före det, efter hvars utgång indragningen skall äga rum, bort
i persedlar och penningar enligt gällande lönereglering utgöras af hvarje
fastighet i församlingen, dels ock hvilka belopp i penningar persedlarna
motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen under de femtio aren
1864—1913, därvid iakttages, att, med undvikande af brutna öretal, det,
som öfverstiger ett hälft öre, uppföres till ett öre och det, som är under
eller till och med ett hälft öre, uteslutes.

Kammarkollegium har att, efter sålunda gjord uträkning, fastställa
den summa i penningar, till hvilken samtliga, i 1 § omförmälda afgifter
skola för hvarje församling vid indragningen beräknas.

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

4 §''

för de till statsverket indragna afgifter skall för hvarje
försåtlig från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger rum

summa ^ ^ kammarkollegium jämlikt 3 § fastställda

rama, och skall denna summa för hvarje ecklesiastikår vid dess början
inlevereras från statsverket till kyrkofonden. J

5 §>

, i *xl! statsverket indragna afgifter skola under loppet af trettio
ecklesiastikar, räknade för hvarje pastorat från och med det år, då indragningen
där V1dtager, afskrift^ i sådan ordning, att af den summa, kammarkollegium
enligt 3 § fastställt, mom vederbörande församling till statsverket
ar igen erläggas under de första tio åren endast sextio procent, under därpå
Oljande fyra ar femtio, procent, under därpå följande fyra år fyratio procent,
under därpa följande fyra år trettio procent, under därpå följande

wJvr rUfU pr°cent °ch under de sista fyra åren allenast tio procent,
hvarefter från och med det trettioförsta året återstoden eftergifves

6 §-

1 <?en .de til] statsverket indragna afgifter icke afskrifvits, skola
de, mot ersättning af de skattskyldiga, af kronans uppbördsförvaltning
debiteras, uppbäras och redovisas i samband med kronouppbörden.

o Vl7 debl tenn gen lakttages, att hvad i gällande löneregleringsresolution
angående afg.fterna stadgas skall lända till efterrättelse, dock att i lön ingående
persedlar skola lösas med penningar efter de i 3 § af denna lag
angifna medelvärden. s

öfverstiger vid uppbörden influtet belopp hvad jämlikt 5 § bör till
statsverket gäldas,o skall öfyerskottet ofördröjligen tillställas församlingens

öfyerskott besluta™ ^ afglftsskyldi^a 8jälfva om användningen af sådant

7 §•

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag

om reglering af prästerskapets aflöning.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande
mot här nedan meddelade föreskrifter förordnas som följer.

1 §•

Hvarje tjänstgörande präst skall erhålla, jämte fri bostad, aflöning i
öfrigt, så beräknad, att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad
och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra
särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att särskild ersättning
för honom på grund af tjänsten åliggande förrättningar ma

I enlighet med sålunda angifna grunder och med hänsyn till befintliga
aflöningstillgångar meddelar Kungl. Maj:t, efter domkapitlens hörande,
föreskrifter angående aflöningens beräkning, så lämpade, att jämväl krafve,
på utveckling af den kyrkliga organisationen varder tillgodosedt.

De präster, som i denna lag afses, äro dels kyrkoherdar, kommmist
rar och adjunkter i alla territoriella församlingar, med undantag åt karlsborgs
och Nya Yarfvets församlingar, dels ock kontraktsprostarne i riket.

2 §•

1. För uppgörande af förslag till lönereglering för kyrkoherden inom
hvarje pastorat samt för komminister, där sådan bör finnas, skall lansvis
tillsättas en nämnd, hvars ordförande Kungl. Maj:t, pa förslag af landshöfdino-
och biskop, förordnar, och till hvilken nämnd domkapitlet och
länets landsting äga att inom eller utom sig utse hvardera en ledamot.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, skola utse en
ledamot af nämnden att, i stället för den af landstinget valde, deltaga i
nämndens öfverläggningar och beslut, när lönereglering skall verkställas
för prästerskapet i det eller de pastorat, staden omfattar.

2. Tilhör ett län två eller flera stift, äga biskoparne i samtliga dessa
stift att med landshöfdingen deltaga i upprättandet af förslaget till ordförande;
likväl gäller detta icke i afseende å biskop, uti hvilken stift allenast
ett pastorat, en socken eller sockendel af länet ingår.

För hvarje del af länet, som tillhör särskilt stift, skall vederbörande
domkapitel utse en ledamot i nämnden, hvarmed dock, därest denna länsdel
består af allenast ett eller två pastorat, bör anstå, intill dess nämndens
ordförande hos domkapitlet anmält, att lönereglering är i ordningen att
där företagas.

Finnas i ett län flera än ett landsting, utser hvardera landstinget
ledamot för den del af länet, hvilken dess verksamhet omfattar.

3. Ordföranden och ofvan bemälde ständiga ledamöter i nämnden
utses en hvar för tre år; dock att val första gången verkställes af landstinget
för endast två år och af domkapitlet för allenast ett år.

4. I samma ordning, som för utseende af nämndens ordförande och
ständiga ledamöter är stadgad, bör för en hvar af dem förordnas suppleant
att i nämnden inträda, när den, för hvilken suppleanten blifvit utsedd,
är medlem af pastorat, beträffande hvilket lönereglering skall verkställas,
eller finnes af förfall hindrad att i nämndens förrättning deltaga.

5. Hvarje pastorat äger utse en ledamot af nämnden att i dess
öfverläggningar och beslut deltaga, då fråga förekommer, hvilken afser
samma pastorat; börande denne tillfällige ledamot vara bosatt inom pastoratet
eller någon närbelägen socken.

6. Förslå0, till lönereglering beträffande pastorat, som består af två
eller flera socknar i olika län eller stift, uppgöres af nämnden i det län,
där moderförsamlingen är belägen, och om moderförsamlingen tillhör flera
län, af nämnden i det, hvarest kyrkan har sitt läge.

7. Nämndens ordförande och ständiga ledamöter åtnjuta af statsmedel
för sina förrättningar resekostnads- och traktamentsersåttning till det belopp,
Kungl. Maj:t bestämmer; och äger ordföranden att hos Kungl. Maj:t göra
underdånig framställning om lämpligt anslag af sådana medel till skrifbiträde
åt nämnden.

3 §.

För lönereglering erforderliga åtgärder skola vidtagas i den ordning de
särskilda pastoraten emellan, som nämnden, med hufvudsakligt afseende

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

den tid regleringen där kan vinna tillämpning, beslutar; och skall
nämnden, då lönereglering är i ordningen att företagas, i god tid dessförinnan
underrätta domkapitlet härom.

4 §•

. ^ enlighet med de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angå ende

beräkning af prästerskapets aflöning skall nämnden för hvarje prästerlig
beställning inom det pastorat, regleringen afser, föreslå beloppet af den
aflöning, som efter nämndens bepröfvande bör tillkomma innehafvaren
åt samma beställning, och därvid angifva alla omständigheter, hvilka
vant för nämnden bestämmande.

Skulle för kyrkoherde eller komminister föreslagen lön upp o-å till
skäligt belopp endast under förutsättning, att hans tjänstgöringsskyldighet
varder på visst sätt bestämd, skall nämnden tillika föreslå den lön, som

bör tillkomma honom, i händelse det förutsatta förhållandet icke skulle
inträna.

Nämnden äger ock att hos Kungl: Maj:t göra underdånig framställning
ej mindre om delning af pastorat eller inrättande af ny prästerng
tjänst än äfven beträffande sammanslagning af pastorat eller indrao--ning annorledes af befintlig tjänst, liksom det tillkommer nämnden att°i
enahanda, frågor, hvilka af Kungl. Maj:t hänskjutas till nämnden, afrifva
underdåniga utlåtanden. °

Finnes inom pastorat annan prästerlig tjänst än kyrkoherdebefattnino-,
bär . nämnden att yttra sig, huruvida den tjänsten bör anordnas såsom komministersbeställning
eller indragas.

Anser nämnden, att bostadsboställe bör till främjande af församlin°-svarden
utbytas mot annan åt prästerskapet upplåten fastighet, må nämnden
göra framställning om sådant utbyte.

Göres af nämnden hemställan i något af nu omförmälda fall, skall nämnden
framlägga fullständigt förslag till lönereglering, såväl under förutsättning
att dess hemställan varder gillad, som ock för den händelse att densamma
icke vinner nådigt bifall. År tillämpning af redan meddeladt beslut om
indragning eller inrättande af prästerlig tjänst beroende af tjänsteinnehafvares
afgång, skall nämnden uppgöra särskildt förslag till lönereglering
tor den tid, tjänstemnehafvaren vid sin beställning kvarstår.

. Har nämnden beslutat föreslå delning af pastorat eller indragning af
tjänst, skall anmälan därom af nämnden ofördröjligen göras hos domkapitlet;
och kommer tjänst, som med förslaget åsyftas, att, i händelse af

Kungll Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 7

ledighet, endast på förordnande uppehållas, intill dess samma förslag
blifvit pröfvadt.

5 §.

Från prästerskapet i det pastorat, beträffande hvilket lönereglering
skall verkställas, infordrar nämnden uppgift å samtliga de aflöningsförmåner,
som utöfver församlingsafgifter äro att tillgå, därvid prästerskapet
angående tillkomsten af dessa förmåner och villkoren för deras åtnjutande
bör meddela så fullständiga upplysningar, som kunna erhållas.

En hvar af pastoratets ordinarie präster äger att hos nämnden göra
skriftlig framställning beträffande de frågor, som hafva samband med löneregleringen
för prästerskapet i pastoratet eller med den kyrkliga organisationen
därstädes.

6 §.

1. År bostadsboställe upplåtet åt innehafvare af viss prästerlig
tjänst, skall afkastningen af sådant boställe beräknas såsom tillgång till
bestridande af aflöningen för samma tjänst.

Dylik afkastning skall nämnden, utan afdrag af kostnad för byggnadsskyldighetens
fullgörande å boställets laga hus men med tagen hänsyn
till erforderliga brukningskostnader, uppskatta till visst penningbelopp,
motsvarande årliga medelvärdet af alla de förmåner, tjänsteinnehafvaren
äger att från bostället eller såsom ersättning för därifrån upplåten jord
eller särskild rättighet åtnjuta, förmånerna af fri bostad och af skogsfång
till husbehof häri dock icke inbegripna.

Har bostadsboställe tillkommit på sådant sätt, att på grund därat
skogsafkastning från samma boställe må utöfver husbehofvet tillgodonjutas
af tjänsteinnehafvaren, skall dylik afkastning särskildt beaktas vid uppskattningen.
Är skogsafkastningen så betydande, att den, jämte annan afkastning
af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som
anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren, skall, där bostället är af församlingen
anskaffadt, endast så stor del af samma afkastning, som finnes
skälig, tillgodoföras tjänsteinnehafvaren; hvaremot nämnden beträffande
återstoden skall hos Kungl. Maj:t göra anmälan.

Gifver Kungl. Maj:t tillstånd till försäljning eller utbyte af bostadsboställe,
hvars skogsafkastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens husbehof,
varder, om bostället icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet
donerats, i sammanhang därmed pröfvadt, huruvida någon del af

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

köpeskillingen eller, vid byte, af mellangift^ skall öfverlämnas till kyrkofonden.

Är förslag väckt om inrättande af ny kyrkoherde- eller komministerstjänst
och finnes inom den församling, där tjänsteinnehafvaren skall vara
bosatt, fastighet, som vid tiden för uppgörande af löneregleringen är upplåten
åt innehafvare af befintlig tjänst men icke vidare för densamma erfordras,
skall dylik fastighet anses såsom bostadsboställe för den föreslagna tjänsten.
Göres framställning om inrättande ånyo af indragen tjänst, vid
hvilken funnits bostadsboställe, skall, där hinder eljest icke möter, samma
fastighet likaledes såsom bostadsboställe för den tjänsten räknas.

2. Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga
tjänster inom ett pastorat skall nämnden upptaga inkomster, som grunda
sig därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt annat
hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller anskaffat andra fördelar,
eller att enskild person för samma ändamål till församling gjort donation,
eller att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit
förenad med egendom af nu angifven beskaffenhet; och skola jämväl dessa
inkomster af nämnden uppskattas till årligt medelvärde.

3. Uppskattning, hvarom i denna paragraf sägs, skall afse de tjugu
år, som följa näst efter det förut fastställd lönereglering upphör att gälla.

4. Anser nämnden, att med jordbruk förenadt bostadsboställe eller
del däraf lämpligen må kunna upplåtas på arrende, och att en utarrendering
utan inskränkning till innehafvarens besittningstid icke skulle medföra
väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning
eller personliga ställning, har nämnden att hos Kungl. Maj:t göra
underdånig framställning om tillstånd till sådan utarrendering, hvarvid skola
noggrant angifvas ej mindre de byggnader och jordområden, som må upplåtas
åt arrendatorn eller bibehållas för boställshafvaren, än äfven de särskilda
förbehåll, som till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk
samt skjuts eller andra tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

i §•

Förslå i 6 § omförmälda tillgångar icke till den aflöning, som
anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, skola, i den mån
sådant till bristens betäckande erfordras, församlingsafgifter utgöras, likväl
icke till sammanlagdt högre belopp, än som erhålles under antagande,
att för hvarje person af pastoratets hela folkmängd enligt senast upprättade
mantalslängd utginge tio öre och däröfver fem öre för hvarje helt
eller påbörjadt tiotal kronor af hela inkomstbeloppet inom pastoratet;

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

skolande inkomsten beräknas för jordbruksfastighet till sex kronor och för
annan fastighet till fem kronor för hvarje fulla ett hundra kronor af
taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda taxeringslängd samt i fråga om
inkomst af kapital och arbete till det beskattningsbara belopp, för hvilket
bevillning till staten skall jämlikt senast fastställda taxeringslängd erläggas.

Nämnden skall beräkna, hvad, med iakttagande af dessa bestämmelser,
bör såsom församlingsafgifter utgöras; dock att vid beräkningen skola
uteslutas prästerskapet jämte tillhörande husfolk äfvensom prästerskapets
boställen och löneinkomster.

8 §•

Varder den för pastoratets prästerskap beräknade aflöning icke betäckt
af de 6 och 7 §§ omförmälda, därför tillgängliga medel, skall bristen fyllas
genom tillskott från kyrkofonden; och har nämnden att föreslå beloppet
af sådant tillskott.

9 §•

Särskild förmån, som blifvit genom donation af enskild tillförsäkrad
innehafvare af viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst,
skall oafkortad komma samme tjänsteinnehafvare till godo.

10 §.

För uppgörande af de i 6 och 7 §§ föreskrifna beräkningar skall
nämnden sammanträda inom pastoratet.

11 §•

Nämndens i enlighet med ofvan angifna bestämmelser uppgjorda
förslag beträffande lönereglering och öfriga därmed sammanhängande frågor
skall särskildt för hvarje pastorat öfverlämnas till domkapitlet, öfver
nämndens förslag äfvensom öfver det utlåtande, synerätt jämlikt 25 §
har att afgifva, skall domkapitlet infordra yttranden från pastoratet samt
dess prästerskap och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet
är ledig, från kontraktsprosten; och förordnar domkapitlet särskild
präst att för ändamålet hålla kyrkostämma med hvarje till pastoratet
hörande församling.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Sedan handlingarna inkommit, äfverlämnar domkapitlet desamma jämte
sitt yttrande till Kungl. Majrts befallningshafvande, som med eget utlåtande
anmäler ärendet till Kungl. Maj:ts pröfning.

12 §.

1. Kungl. Maj:t fastställer särskildt beträffande hvarje pastorat dels
aflöning för kyrkoherden samt för komminister, där sådan skall vara anställd,
dels ock för hvarje tjänsteinnehafvare årliga beloppet af ej mindre församlingsafgifter
från pastoratet än äfven tillskott från kyrkofonden, när dylikt
tillskott funnits erforderligt.

Sålunda fastställd lönereglering skall tillämpas under tjugu ecklesiastikår,
räknade från det, då förut fastställd lönereglering upphör att
gälla, dock med iakttagande af hvad i 4 § 2 mom. fjärde stycket för där
afsedt fall stadgas.

2. I det uti 6 § 1 mom. omförmälda fall, att skogsafkastning från
bostadsboställe, som blifvit af församling anskaffadt, är så betydande, att
den, jämte annan afkastning af bostället, i afsevärd mån öfverskjuter
beloppet af den aflöning, som anses böra tillkomma tjänsteinnehafvaren,
meddelar Kungl. Maj:t, efter vederbörandes hörande, föreskrifter angående
användande för andra kyrkliga ändamål inom pastoratet af den del af
samma afkastning, som finnes icke böra af tjänsteinnehafvaren tillgodonjutas.

3. Har nämnden, på sätt i 6 § 4 mom. sägs, gjort framställning
om utarrendering af med jordbruk förenadt bostadsboställe, och medgifver
Kungl. Maj:t, att bostället eller del däraf må på arrende upplåtas, utan inskränkning
till innehafvarens besittningstid, värde i samband därmed bestämmelser
meddelade angående hvad i afseende å utarrenderingen skall i hufvudsak
iakttagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen skola pröfvas och fastställas af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

13 §.

Finner Kungl. Maj:t prästerlig tjänst, om hvars bibehållande eller inrättande
framställning blifvit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhafvande
nödig, må Kungl. Maj:t likväl medgifva, att sådan tjänst bibehålies
eller inrättas, därest församling med tre fjärdedelar af de i omröstningen
deltagandes röster efter röstvärdet beslutat utgöra, hvad utöfver
afkastningen af bostadsboställe, hvilket är med tjänsten förenadt, eller, där

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tjänst ånyo inrättas, tillförne varit för densamma upplåtet, erfordras till
bestridande af den aflöning, Kungl. Maj:t enligt de angående beräkning
af prästerskapets aflöning meddelade föreskrifter bestämmer. Ej må tillskott
från kyrkofonden lämnas för tjänst, som sålunda varder inrättad
eller bibehållen.

14 §.

Beslutar församling med den röstöfvervikt, som i 13 § för där angifvet
fall stadgas, att höja aflöning, som Kungl. Maj:t enligt 12 § för
viss tjänst bestämt, skall det beslutet, för att vinna bindande kraft, underställas
Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och fastställelse. Till gäldande af
belopp, hvarmed aflöningen sålunda varder förhöjd, må icke lämnas tillskott
från kyrkofonden.

15 §.

Har Kungl. Maj:t under den tid, för hvilken lönereglering är fastställd,
bifallit gjord framställning om sådan ändring i den kyrkliga organisationen,
som uti 4 § 2 mom. omförmäles, skall vid däraf föranledt
bestämmande af lön för prästerlig tjänst och beredande af tillgångar därtill
samt med afseende å öfriga därmed sammanhängande frågor denna
lag i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock att icke särskild nämnd
för ärendets beredning tillsättes.

16 §.

1. I det vid löneregleringen såsom församlingsafgifter fastställda bidrag
till prästerskapets aflöning skola alla de, hvilka inom församlingen erlägga
kommunalutskylder, deltaga efter de för sådana utskylders utgörande i allmänhet
stadgade grunder; och skall detta bidrag årligen utdebiteras.

Från utgörande af församlingsafgifter frikallas endast prästerskapet
för löneinkomster äfvensom prästerskapets boställen, ehvad dessa af löntagare
bebos och brukas eller äro afsedda endast att lämna bidrag till
prästerskapets aflöning.

Angående den lindring i skattskyldigheten till svenska kyrkans prästerskap,
som tillkommer vissa främmande trosbekännare, är särskildt stadgadt.

2. Församlingsafgifterna skola debiteras och uppbäras i samma ordning
som afgifter till kyrka och skola. Vederbörande kyrkoråd skall kvartalsvis
utbetala till kyrkoherde och komminister hvad af församlingsafgifterna
tillkommer en hvar af dem.

Kungl Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Består pastorat af två eller flera församlingar, skall pastoratets lönebidrag
årligen till utgörande fördelas på de särskilda församlingarna i
förhållande till hvarje församlings hela inkomstbelopp, beräknadt enligt
de i 7 § angifna grunder.

17 §.

Tillskott från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister
skola kvartalsvis utbetalas till vederbörande löntagare.

18 §.

Hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad,
vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning
för resa till tjänstgöringsort enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t
därom meddelar.

Yrkas af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och
vivre, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar,
skall sådan godtgörelse till adjunkten utgifvas i enlighet med de af Kungl.
Maj:t därom meddelade föreskrifter.

Tjänstgör extraordinarie präst vid två ordinarie befattningar, skall
adjunktsarfvodet ökas med hälften af det såsom adjunktsarfvode i allmänhet
utgående belopp.

19 §.

Då extraordinäre präst på grund af förordnande uppehåller kyrkoherdebefattning
eller sådan komministersbefattning i annexförsamling eller
kapellag, med hvilken är förenad skyldighet att på eget ansvar under
pastors tillsyn sköta kyrkobokföringen, skall den extraordinarie prästen,
utöfver hvad han såsom adjunkt äger åtnjuta, tillika erhålla vikariearfvode
med belopp, som beräknas i enlighet med de af Kungl. Maj:t därom meddelade
föreskrifter.

Uppehåller den extraordinarie prästen två ordinarie tjänstebefattningar,
tillkommer honom med afseende å hvardera befattningen den rätt till vikariearfvode,
som nu stadgats.

20 §.

1. Bostad och vivre äfvensom skjuts i tjänsteärenden skola tillhandahållas
adjunkt af den präst, till hvilkens biträde han är anställd, eller hvil -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kens tjänst han uppehåller, eller, då tjänsten år ledig, af den som åtnjuter
de med densamma förenade inkomster.

2. Adjunktsarfvode för extraordinarie präst, hvilken är anställd såsom
biträde åt allenast en ordinarie tjänsteinnehafvare, skall godtgöras af kyrkofonden.

Det belopp, hvarmed adjunktsarfvodet skall förhöjas i det uti 18 §
förutsatta fall, att extraordinarie präst tjänstgör vid två ordinarie befattningar,
skall af dem, som uppbära de med samma befattningar förenade inkomster,
gäldas med hälften af hvardera. Hvad sålunda stadgats skall
under enahanda förutsättning tillämpas jämväl med afseende å bestridandet
af kostnaderna för bostad och vivre åt den extraordinarie prästen.

3. Vikariearfvode skall gäldas af den, som uppbär de med den ordinarie
tjänsten förenade inkomster.

4. Kostnadsersättning till adjunkt för resa till tjänstgöringsort skall
bestridas af kyrkofonden.

21 §.

Från kyrkofonden utgående adjunktsarfvoden skola kvartalsvis utbetalas
till vederbörande adjunkter.

Andra arfvoden liksom ersättning för bostad och vivre, där dessa
senare förmåner böra godtgöras med penningar, skola likaledes kvartalsvis
utbetalas, dock att, om före utgången af sålunda angifven betalningstid
förordnande upphör, samtidigt skall till adjunkten erläggas hvad honom
tillkommer.

22 §.

Ordinarie präst, som mottagit förordnande att, jämte egen tjänst, uppehålla
annan befattning eller annan i hans tjänst biträda, äger att af den,
som uppbär med den senare beställningen förenade inkomster, åtnjuta godtgörelse
enligt de af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter angående beräkning
af sådan godtgörelse.

23 §.

För en hvar af kontraktsprostarne fastställer Kungl. Maj:t arfvode efter
förslag, som domkapitlen i de särskilda stiften uppgöra i enlighet med därom
af Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter; och skola arfvodena gäldas
från kyrkofonden.

24 §.

Präst, som är förordnad att i stället för kontraktsprost utöfva dennes
prostämbete, äger att af den, hvilken eljest är till prostarfvodet berättigad,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

för den tid, förordnandet omfattar, uppbära hälften af det belopp, som
för samma tid skall såsom prostarfvode utgå, eller hvad dem eljest åsämjer.

25 §.

Då lönereglering är i ordningen att företagas beträffande pastorat,
där bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet finnes, skall
domkapitlet påkalla husesyn å sådant boställe för utrönande af den kostnad,
som föranledes af boställshafvaren åliggande byggnadsskyldighet vid de
laga husen å bostället under de tjugu år, för hvilka löneregleringen skall
gälla.

Med tillämpning af föreskrifterna i ecklesiastik boställsordning skall
synerätten i fråga om hvarje laga hus å bostället, beträffande h vilket
byggnadsskyldighet åligger boställshafvaren, noggrant uppskatta den kostnad,
som kan antagas böra under löneregleringsperioden utgå för boställshafvarens
fullgörande af berörda skyldighet vid samma hus, och skall synerätten
afgifva utlåtande angående det belopp, hvartill kostnaden särskildt
för nybyggnad och därmed enligt nämnda boställsordning likställd förbättring
och särskildt för underhåll beräknas komma i medeltal årligen
uppgå.

26 §.

I sammanhang med pröfning af uppgjordt förslag till lönereglering fastställer
Kungl. Maj:t de ersättningsbelopp, som under löneregleringsperioden
årligen skola inom pastoratet afsättas såsom godtgörelse till boställshafvaren
dels för nybyggnad och därmed enligt ecklesiastik boställsordning
likställd förbättring af de laga husen å bostadsboställe af andra eller tredje
klassen på landet, dels ock för husens underhåll; skolande dessa belopp
under löneregleringsperiodens särskilda år oförändrade utgå.

27 §.

Till bestridande af den jämlikt 26 § fastställda ersättning skola afgifter
utgå enligt de i 16 § för utgörande af pastoratets lönebidrag stadgade
grunder, med iakttagande af där angifna undantag.

28 §.

Medel, som på grund af 26 § afsättas inom pastorat, skola särskildt
för sig af vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras räntebärande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

Ej må af dessa medel hvad som anslagits till gäldande af kostnad
för nybyggnad och förbättring sammanblandas med den del, som är afsedd
till bestridande af underhållskostnad.

29 §.

Boställshafvare äger att vid nybyggnad och för underhåll af de laga
husen å bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet erhålla godtgörelse
af de i 28 § omförmälda medel, på sätt stadgas i ecklesiastik
boställsordning.

30 §.

1. Där bostadsboställe för kyrkoherde eller komminister icke finnes,
åligger det pastoratet att, intill dess sådant boställe varder anskaffadt och
behörigen insynadt, antingen tillhandahålla tjänsteinnehafvaren, utan kostnad
för denne, bostad, lämpad efter hvad därom för bostadsboställe af motsvarande
klass är i ecklesiastik boställsordning stadgadt, eller ock tilldela
tjänsteinnehafvaren skälig hyresersättning; och skola utgifterna härför
bestridas i den ordning, som uti 16 § föreskrifves.

2. önskar innehafvare af med jordbruk förenadt bostadsboställe, att
bostället eller del däraf må, utan inskränkning till hans besittningstid, upplåtas
på arrende, göre hos vederbörande domkapitel ansökning om tillstånd därtill.
Efter pastoratets och kontraktsprostens hörande meddele domkapitlet beslut,
och må det sökta tillståndet ej vägras, där icke utarrenderingen linnes
medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare i afseende å hans
tjänsteutöfning eller personliga ställning.

Före utarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas
bostad med nödiga ekonomi- och uthus äfvensom visst jordområde, hvarjämte
i arrendekontraktet skola intagas de särskilda förbehåll, som må
finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk
samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga tjugu år.

De närmare villkoren för utarrenderingen skola pröfvas och fastställas
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

31 §.

Föreskrifterna i 18, 19, 20 och 21 §§ skola för prästerskapet inom
visst stift lända till efterrättelse, så snart på grund af denna lag fast -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ställd lönereglering beträffande något till samma stift hörande pastorat
vunnit tillämpning, därvid likväl iakttages, att ordinarie präst, hvars lön
utgår enligt äldre lönereglering, skall ej mindre till kyrkofonden inbetala,
hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver
förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden, än
äfven godtgöra hos honom anställd extraordinarie präst för resa till tjänstgöringsorten.

Bestämmelserna i 23 och 24 §§ skola tillämpas från och med den 1
maj 1914, redan utnämnd kontraktsprost förbehållet att under hans tjänstetid
från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills gällande grunder.

32 §.

Hvad om bostadsboställe i denna lag är stadgadt gäller äfven om
hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe.

33 §.

Beträffande bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i skånska
prästerskapets byggnadskassa, skall med afseende å tillämpning af bestämmelserna
i 25, 26, 27, 28 och 29 §§ särskildt iakttagas följande:

Vid den i 25 § omförmälda uppskattning af kostnad för boställshafvare
åliggande byggnadsskyldighet skola gällande föreskrifter angående
prästgårdsbyggnader i Skåne samt beträffande skånska prästerskapets
byggnadskassa lända till efterrättelse; och skall i fråga om kostnad för
nybyggnad äfvensom därmed likställd förbättring uppskattningen afse
samtliga de afgifter, boställshafvaren kan antagas böra under löneregleringsperioden
erlägga till nämnda kassa.

Hvad i 26, 27 och 28 §§ stadgas om medel, som skola inom pastoratet
afsättas till godtgörande af boställshafvares kostnad för nybyggnad och
förbättring, skall, då fråga är om boställe som nu är sagdt, gälla i afseende
å medel, hvilka ansetts erforderliga för betäckande af boställshafvarens
afgifter till sagda kassa; ägande boställshafvaren att för verkställda
inbetalningar till kassan erhålla godtgörelse i enlighet med hvad därom
är särskildt stadgadt.

34 §.

Denna lag skall i tillämpliga delar gälla äfven i fråga om lönereglering
för prästerskapet i de territoriella församlingarna i Stockholm, därvid
likväl iakttages:

Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

att Kungl. Maj:t, på förslag af öfverståthållaren och ärkebiskopen,
förordnar ordförande samt Stockholms stads konsistorium inom eller utom
sig väljer en ledamot i den nämnd, som i 2 § afses; samt

att åtgärd, som enligt lagen ankommer på domkapitlet eller Kling!.
Maj:ts befallningshafvande, skall af konsistorium eller öfverståthållareämbetet
vidtagas.

35 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Bih. till Riktid. Prat. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag

om emeritilöner för präster.

1 §•

Emeritilöner må, under de villkor och bestämmelser, som här nedan
stadgas, från kyrkofonden utgå till ordinarie och extraordinarie präster,
hvilka tjänstgöra i territoriell församling, dock icke till prästerskapet i
Karlsborgs och Nya Yarfvets församlingar, ej heller till kyrkoherde i prebendepastorat.

2 §.

Kungl. Maj:t fastställer, efter domkapitlens hörande, grunder för beräkning
af emeritilöner.

3 §•

Med iakttagande däraf att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola
i främsta rummet bestridas samt att icke något år mer än fem hundra
tusen kronor må användas till emeritilöner, bestämmer Kungl. Maj:t, huru
tillgängliga medel skola, med hänsyn till olika klasser af tjänsteinnehafvare,
uppdelas i lämpligt antal emeritilöner.

4 §•

Ordinarie präst vare pliktig att, mot åtnjutande af emeritilön, från
tjänsten afgå:

när han fyllt sjuttiofem år; eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S8.

när han fyllt sextiofem år samt under mer än tre af de senast förflutna
fem åren varit i följd af obotlig .sjukdom eller ålderdomssvaghet
urståndsatt att själf fullgöra sina tjänsteåligganden och af sådan anledning
åtnjutit tjänstledighet.

Extraordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått sextio
års ålder.

5 §•

Kungl. Maj:t utser innehafvare af emeritilön.

För sådant ändamål har domkapitlet att hos Kungl. Maj:t anmäla, då
stiftet tillhörande präst fyllt sjuttiofyra år eller eljest enligt bestämmelserna
i 4 § finnes böra komma i åtnjutande af emeritilön; och skall dylik anmälan
göras före slutet af december månad.

6 §• .

Ordinarie präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall från och med
utgången af näst därpå följande ecklesiastikår frånträda sin tjänstebefattning
och är omedelbart därefter berättigad att åtnjuta emeritilönen.

Extraordinarie präst äger åtnjuta emeritilön från och med början af
ecklesiastikåret näst efter det, då dylik lön blifvit honom tilldelad.

Emeritilön skall kvartalsvis utbetalas och utgår intill slutet af den
månad, hvarunder innehafvaren aflidit.

7 §.

Har den, som åtnjuter emeritilön, blifvit dömd prästämbetet förlustig,
vare vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft, hans rätt till dylik
lön förverkad.

8 §.''

Ej må emeritilön i mät tagas eller med kvarstad beläggas.

9 §•

Kungl. Maj:t bestämmer, hvilket år emeritilöner skola första gången
utdelas, och underrättar domkapitlet härom å sådan tid, att domkapitlet
kan före slutet af december månad året näst förut till Kungl. Maj:t inkomma
med anmälan, hvarom i 5 § förmäles.’

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

10 §.

Redan utnämnd tjänsteinnehafvare vare ej mot sitt bestridande skyldig
att, mot åtnjutande af emeritilön, afgå från sin befattning.

11 §•

Hvad om domkapitel i denna lag är stadgadt gäller äfven om Stockholms
stads konsistorium.

12 §.

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag

till

Lag

om kyrkofond.

Med upphäfvande af hvad i förut gifna författningar finnes stridande
mot här nedån meddelade föreskrifter förordnas som följer:

1 §.

De prästerskapet i territoriella församlingar anslagna aflöningsmedel,
om hvilka i denna lag förmärs, skola utgöra en svenska kyrkans tillhörighet
och, under benämning kyrkofonden, af statskontoret, utan sammanblandning
med statsmedel, förvaltas.

2 §•

Till kyrkofonden skola öfverföras prästerskapets löneregleringsfond
och de ecklesiastika boställenas skogsfru! d äfvensom, enligt Kungl. Maj:ts
bestämmande i hvarje särskildt fall, sådana till aflöning för prästerlig tjänst
afsedda fonder och andra tillgångar, hvilka icke äro att hänföra till lönemedel,
som omförmälas i 6 eller 9 §§ af lagen om reglering af prästerskapets
aflöning; dock att ersättningsmedel för säl dt eller utbytt bostadsboställe
må på grund af stadgandet i 6 § 1 mom. af nämnda lag,‘efter
Kungl. Majrts förordnande, öfverlämnas till kyrkofonden.

3 §.

Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:

1. hvad enligt lagen om indragning till statsverket och afskrifning
af prästerskapets tionde samt om ersättning därför årligen skall af statsverket
gäldas såsom ersättning för tionde och andra afgifter af fast egendom,
hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit prästerskapet;

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition No 88.

2. medel, som, efter afdrag af kostnaderna för försäljning, inflyta för
försåld skog från såväl bostadsboställen som löningsboställen, jämväl dem
som varit anslagna till änkesäten, så ock behållen afkastning i öfrigt af
samtliga löningsboställen, hvilka ej brukas i förening med bostadsboställen,
äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från dylika
löningsboställen, dock med undantag, beträffande alla i detta moment
omförmälda aflöningsmedel, af sådana inkomster, som dels enligt 6 eller 9
§§ i lagen om reglering af prästerskapets aflöning äro förbehållna prästerskapet
i visst pastorat, dels härflyta från änkesäten, hvilka af menighet inköpts
eller af enskild för ändamålet donerats;

3. årlig ersättning af statsverket ej mindre för de anslag i kronooch
kyrkotionde samt oindelt spannmål äfvensom hemmansräntor, för
hvilka godtgörelse af statsmedel lämnas prästerskapet det ecklesiastikår,
som tilländagå!’ näst före den 1 maj 1914, än äfven för de statsanslag i
penningar, som för samma ecklesiastikår af prästerskapet åtnjutas;

4. ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §•

Den årliga ersättning för krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål
äfvensom hemmansräntor, hvarom i 3 § 3 mom. förmäles, skall utgöras
med belopp, motsvarande medeltalet af medelmarkegångsprisen för
vederbörande persedlar under de femtio åren 1864—1913, med tillägg af
forsellön.

5 §.

Öfverföring till kyrkofonden af de i 2 § och 3 § 3 mom. omförmälda
tillgångar skall äga rum från och med den 1 januari 1914, hvarefter det
åligger kyrkofonden att svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän
författning eller särskilda, i behörig ordning meddelade bestämmelser vid
tiden för öfverföringen redan blifvit anvisade till utgående från dessa
tillgångar.

Inleverering till kyrkofonden af den ersättning, som angifves i 3 §

I inom., vidtager med afseende å hvarje pastorat från och med ecklesiastikåret
näst efter det, med hvars utgång den på grund af förordningen den

II juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering
för prästerskapet i pastoratet upphör att gälla.

Hvad i öfrigt är afsedt såsom inkomst för kyrkofonden skall tillföras
densamma, när sådant, utan förnärmande af annans rätt, kan ske.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

6 §.

Af kyrkofonden skola utgöras:

1. lönebidrag, arfvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen
om reglering af prästerskapets aflöning skola af kyrkofonden gäldas, så
ock emeritilöner, hvilka i enlighet med lagen om sådana löner blifvit
präster tilldelade;

2. lönetillökningsbelopp, som jämlikt de af Kungl. Maj:t därom meddelade
föreskrifter skola utgå till vissa ordinarie präster;

3. kostnad för skogsindelning å boställen, dock beträffande boställe,
som af menighet inköpts eller af enskild donerats, endast i den mån
skog å dylikt boställe icke lämnar så stort virkesöfverskott, att skogsindelningskostnaden
kan däraf bestridas;

4. ersättning för skogsstatens öfriga bestyr med skog å boställen, hvilka
icke af menighet inköpts eller af enskild donerats, med belopp,'' som
Kungl. Maj:t, enligt gällande grunder för beräkning af dylik ersättning,
årligen i afseende å näst föregående års verksamhet fastställer till gäldande; 5.

kostnad för bevakning samt skogsodlings- och andra arbeten för
skogsskötselns främjande å de i 4 mom. omförmälda boställen, intill belopp,
som Kungl. Maj:t efter domänstyrelsens förslag hvarje år för det följande
bestämmer;

6. kostnad för åtgärd eller anstalt, som, enligt Kungl. Maj:ts särskildt
meddelade tillstånd, må utföras för tillgodogörande af virkesafkastning
eller motverkande af uppkommen skada å skog till boställe, som icke af
menighet inköpts eller af enskild donerats;

7. i den mån fondens tillgångar det medgifva, anslag, som Kungl.
Maj:t må finna skäligt bevilja innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst,
med hänsyn till särskilda förhållanden, som ej kunnat vid fastställandet
af dennes lön tagas i beräkning.

7 §•

Där från bostadsboställe skogsförsäljningsmedel skola ingå till kyrkofonden,
må Kungl. Maj:t, på ansökning af boställshafvare, som utgör jämväl
å boställets skogsmark belöpande utskylder och besvär, bevilja honom
skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande af denna .skattskyldighet.

8 §.

Finner Kungl. Maj:t, att bostadsboställe bör till främjande af församlingsvården
utbytas mot fastighet, hvaraf kyrkofonden åtnjuter afkastning,
må sådant utbyte ske.

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition No 88.

Fastighet, som varit bostadsboställe vid prästerlig tjänst och hvars
afkastning med anledning af tjänstens indragning ingått till kyrkofonden,
skall, där tjänsten åter inrättas, upplåtas såsom bostadsboställe för samma
tjänst, om hinder icke möter.

9 §.

1. Varder genom lönereglering, som skall tillämpas omedelbart efter
det lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862
eller förordningen den 1 november 1872 upphört att gälla, aflöning för
kyrkoherde- eller komministerstjänst bestämd till afsevärdt mindre belopp
än det, som under närmast föregående fem år i medeltal utgått för tjänsten,
må präst, som minst fem år innehaft och vid tiden för den nya
löneregleringens tillämpning fortfarande innehar dylik tjänst, kunna, där
icke hans tjänsteverksamhet blifvit i motsvarande mån inskränkt, för den
tid han vid samma tjänst kvarstår eller för vissa år däraf erhålla skälig
löneförbättring, att såsom särskildt tillskott utgå från kyrkofonden, såvida
han hos Kungl. Maj:t därom gör ansökning och Kungl. Maj:t finner kyrkofondens
tillgångar sådant medgifva.

2. Så snart inom visst stift lönereglering, fastställd enligt lagen om
reglering af prästerskapets aflöning, vunnit tillämpning beträffande något
till samma stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie
präst, hvars lön utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala
hvad honom åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva
utöfver förmånerna af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden.

3. Redan utnämnd kontraktsprost, hvilken icke åtnöjes med arfvode,
som i enlighet med omförmälda lag varder för hans prostämbete fastställd,
är berättigad att från kyrkofonden uppbära aflöning efter hittills
gällande gåunder.

10 §•

Jämväl efter det prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika boställenas
skogsfond och andra liknande fonder öfverförts till kyrkofonden,
må Kungl. Magt, intill dess på grund af lagen om reglering af prästerskapets
aflöning fastställd lönereglering vunnit tillämpning inom vederbörande
pastorat, till förhöjande af aflöningen för prästerskapet i pastoratet
eller till utveckling af den kyrkliga organisationen därstädes, bevilja
nödigt anslag från kyrkofonden.

11 §•

De ytterligare bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i
denna lag kunna finnas erforderliga, meddelas af Konungen.

Kung!, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hedekstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvård,

Malm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och jordbruksdepartementen
anförde chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet
Hammarskjöld:

I skrifvelse af den 5 maj 1897 hemställde Riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes så fort ske kunde låta verkställa noggrann
utredning såväl beträffande den på nu gällande löneregleringar grundade
skattskyldigheten till prästerskapet från den tiondepliktiga jorden och andra
beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra, både inom hvarje församling
och mellan olika församlingar, som ock beträffande de aflöningsvillkor,
som för närvarande af prästerskapet i olika församlingar åtnjötes;
Bill. till Rihscl. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afcl. 66 Höft. 4

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

att Kungl. Maj:t täcktes, efter verkställd utredning af på frågan inverkande
omständigheter, till Riksdagens godkännande framlägga de
grunder, som ansåges böra blifva bestämmande vid reglerandet af prästerskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit;

att vid utredandet af berörda grunder särskild hänsyn måtte tagas
bland annat därtill:

huruvida icke en utjämning borde åstadkommas i afseende på de
bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt,
och i hvad mån staten borde bidraga till aflöningen;

huruvida icke från tillgängliga fonder bidrag kunde lämnas till aflöning
åt prästerskapet i de församlingar, som eljest skulle däraf oskäligt
betungas;

huruvida en utjämning i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflöning
inom olika församlingar och tjänstegrader kunde äga rum, så att
hvarje präst erhölle anständig bärgning;

huruvida icke vissa koinministraturer borde och kunde indragas och
andra förvandlas till pastorsbeställningar;

huruvida en sammanslagning af smärre pastorat kunde äga rum;
huruvida icke afkastningen af prästerskapets löneregleringsfond och
de ecklesiastika boställenas skogsfond borde i större omfattning än hittills
tagas i anspråk för prästerskapets aflöning;

huruvida icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering
borde stadgas, med fäst afseende därpå, att boställena måtte väl häfdas
samt såväl församlingarnas som prästerskapets bästa tillgpdoses; samt

att Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med ofvan omförmälda utredning
äfven låta verkställa utredning angående möjligheten af och
sättet för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder eller sjukdom
ej förmådde behörigen uppehålla sina tjänster, samt därefter för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Med anledning häraf uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt beslut
den 22 oktober 1897 åt en kommitté att verkställa de utredningar och
uppgöra de förslag, om hvilka i Riksdagens förenämnda skrifvelse förmäles;
och skulle kommittén vid fullgörande af sitt uppdrag beakta de
af Riksdagen särskilt angifna synpunkter.

För att tagas i öfvervägande i sammanhang med öfriga till denna
kommitté — den s. k. prästlöneregleringskommittén — hänskjutna frågor
blefvo därjämte å olika tider till kommittén öfverlämnade följande till
Kungl. Magt inkomna framställningar, nämligen

tre af kammarkollegium den 31 december 1887 afgifna underdåniga
utlåtanden jämte tillhörande handlingar angående förvandling till oför -

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 8S.

Underliga penningbelopp dels af den från statsverket till biskopslöneregleringsfonden
efter medelmarkegång utgående ersättning för indragen
kronotionde, dels af de till biskopar och öfriga prästerskapet, Gottlands
undantaget, på samma sätt utgående ersättningar för indragna räntor och
kronotiondeanslag, dels ock af prästerskapets oindelta spannmål; samt

en af domkapitlet i Härnösand den 6 april 1898 gjord underdånig
framställning om de kyrkliga behofven inom Härnösands stift och om afsättande
af medel från prästbordsskogarna i stiftet till en eller två fonder
för tillgodoseende af dessa behof.

Prästlöneregleringskoinmitténs till trycket befordrade handlingar äro
grupperade i tre afdelningar, af hvilka den första utgör en »Samling af
de på grund af kungl. förordningen den 11 juli 1862 af Kungl. Maj:t
utfärdade resolutioner angående lönereglering för rikets prästerskap».

Den andra afdelningen innefattar kommitténs tid efter annan afgifna
betänkanden och förslag. Dessa äro: I. »Betänkande och förslag till förordning
angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade
bostadsboställen», af den 20 december 1899; II. »Betänkande medförslag
till ecklesiastik boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor»,
af den 17 augusti 1900; III. »Betänkande och förslag
beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen», af den 20 december
1900; samt IV. »Betänkande och förslag angående reglering af
prästerskapets aflöning och därmed sammanhängande frågor», af den 19
juni 1903.

Uti den tredje afdelningen har kommittén sammanfört åtskilliga till
olika serier hörande tabeller, nämligen: Ser. A. »Skattskyldigheten till
prästerskapet samt prästerskapets aftoningsförmåner ecklesiastikåret 1896
—1897 m. m.»; Ser. B. »Skogsmedel från ecklesiastika boställen samt
dessa medels disposition»; Ser. C. »Utredning rörande det lägst aflönade
prästerskapets inkomster»; samt Ser. D. »Prästerskapets löner och tillgångarna
till deras bestridande, enligt kommitténs förslag».

Åtskilliga af kommitténs förslag beträffande den kyrkliga indelningen
och organisationen hafva redan blifvit underställda Eders Kungl. Maj:ts
pröfning. I den mån öfriga till denna grupp hörande kommittéförslag
icke varda slutligen afgjorda, innan nya löneregleringar för prästerskapet
i de särskilda pastoraten skola uppgöras, torde granskningen och pröfningen
af ifrågavarande förslag lämpligen böra företagas i samband med
blifvande löneregleringar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

]\Jed utgångspunkt från prästlöneregleringskommitténs förslag i ämnet
har Kungl. Maj:t i särskilda propositioner (iris 56 och 57) till 1903
års riksdag ej mindre föreslagit Riksdagen att antaga ett af Kungl.
Maj:t framlagdt förslag till ecklesiastik boställsordning än äfven begärt
Riksdagens yttrande öfver ett vid vederbörande proposition fogadt förslag
till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor. I skrivelser af den
12 maj samma år har Riksdagen tillkännagivit, att kamrarna beträffande
en hvar af dessa frågor stannat i olika beslut, i följd hvaraf den förra
frågan förfallit samt Riksdagen icke kunnat afgifva något yttrande i den
senare frågan. På min hemställan har emellertid Eders Kungl. Maj:t förut
i dag beslutat till Riksdagen aflåta förnyad proposition med förslag till
ecklesiastik boställsordning.

De frågor, som behandlas i kommitténs båda öfriga, med sifferbeteckningarna
I och IV försedda betänkanden, anhåller jag nu få underställa
Eders Kungl. Maj:ts pröfning.

öfver förstnämnda betänkande, innehållande förslag till förordning
angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen,
har kammarkollegium, efter nådig remiss, hört ett stort antal
församlingar och innehafvare af ordinarie prästerliga tjänster äfvensom
infordrat yttranden från samtliga domkapitlen och Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i rikets samtliga län, hvarefter kollegium den 21 juni
1901 afgifvit eget underdånigt utlåtande.

Kommitténs sist afgifna betänkande IV innefattar ett flertal författningsförslag.

Beträffande följande af dessa förslag, nämligen förslaget till lag om
indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt
om ersättning därför, förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning, förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets
aflöning, förslaget till lag om emeritilöner för präster och förslaget till
grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, har
kammarkollegium den 10 november 1905 afgifvit infordradt underdånigt
utlåtande, sedan kollegium, jämlikt föreskrift i nådig remiss, inhämtat
yttranden öfver samtliga förslagen från domkapitlen och Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i länen äfvensom öfver de förstnämnda fyra
förslagen från Stockholms stads konsistorium och öfverståthållareämbetet
och öfver förslaget till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika
boställsskogar från domänstyrelsen. De af kollegium infordrade
yttrandena jämte en del andra inkomna handlingar hafva samtidigt med
kollegii eget utlåtande till Kungl. Maj:t öfverlämnats.

Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

På grund af nådig remiss hafva kammarkollegium och statskontoret
den G december 1905 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande öfver ett
i sistnämnda betänkande IV jämväl framlagdt förslag till lag om kyrkofond
och därvid bifogat införskaffade yttranden i ärendet från domkapitlen
och Stockholms stads konsistorium, Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen och öfverståthållareämbetet äfvensom domänstyrelsen.

Frågan om lämpligheten af att prästerna bibehölles vid innehafvet
af sina jordbruksboställen eller om dessa boställen borde indragas till
någon för prästerskapet gemensam aflöningsfond har varit föremål för
särskild utredning.

Vid underdånig anmälan af prästlöneregleringskommitténs betänkande
och förslag angående reglering af prästerskapets aflöning och därmed
sammanhängande frågor har nämligen Kungl. Maj:t — jämte det öfver
de af kommittén framställda förslagen infordrats underdåniga yttranden
och utlåtanden, på sätt af mig redan blifvit nämndt —• tillika funnit
godt genom nådigt bref den 12 februari 1904 anbefalla kammarkollegium
att, efter hörande af domkapitlen och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i länen, före den 1 juni 1905 till Eders Kungl. Maj:t inkomma
med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med hänsyn till ändrade
tidsförhållanden, kunde anses lämpligt, att åt kyrkoherdar samt komministrar
och med dessa likställda präster i stället för de nuvarande boställena,
där dessa ej vore af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet
donerade, upplätes allenast bostad med nödiga ekonomi- och uthus
samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand, samt boställena
och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar, dels ock underdånigt förslag å de grunder, enligt hvilka
en sådan anordning skulle kunna bringas till stånd. Sedan med anledning
häraf kammarkollegium inhämtat utlåtanden från vederbörande myndigheter,
af hvilka utlåtanden några åtföljts af yttranden från prästerskapet,
särskildt kontraktsprostarna, i vissa orter och från ett fåtal församlingar,
har kollegium den 20 januari 1905 afgifvit eget underdånigt utlåtande i
ärendet och tillika med detta till Eders Kungl. Maj:t öfverlämnat samtliga
inkomna handlingar.

De af prästlöneregleringskommittén i dess olika betänkanden behandlade
eller af mig eljest nu berörda frågor hafva af centralstyrelsen
för allmänna svenska prästföreningen upptagits till skärskådande uti två
särskilda till Kungl. Maj:t ställda, till kammarkollegium ingifna och
af kollegium med egna utlåtanden öfverlämnade underdåniga skrivelser

Kungl.'' Majds Nåd. Proposition N:o 88.

af den 1 mars och den 27 oktober 1905. I den senare skrifvelsen framhåller
centralstyrelsen bland annat, hurusom det för de föreliggande viktiga
frågornas lösning torde vara af en viss betydelse, att det i församlingarna
tjänstgörande prästerskapet både för egen del, såsom af en ny lönereglering
närmast berördt, och på grund af sin kännedom om församlingsförhållandena
finge tillfälle att uttala små erfarenheter och önskningar. Då det
särskilt torde vara af vikt, att prästerskapet i de olika landsändarna,
med i mycket olikartade förhållanden, finge gemensamt frambära sin mening
i ärendet, hade allmänna svenska prästföreningen, som med omkring
1,600 medlemmar omfattade inemot två tredjedelar af svenska kyrkans
prästerskap, beredt prästerskapet i de olika församlingarna tillfällen till
upprepade gemensamma öfverläggningar angående ifrågavarande förslag.
Därvid hade visat sig, att om än på grund af lokala förhållanden meningarna
i vissa smärre afseenden kunnat något divergera, dock i andra och
viktigare afseenden, angående hvilka centralstyrelsen gjort hänvändande,
en konstant mening gjort sig gällande. På grund däraf torde de till det
mesta enhälligt fattade besluten uti omkring 60 kretsar i olika landsändar
— uti hvilka beslut en stor del enskilda vid kretsarnas sammanträden
ej närvarande sedermera skriftligen instämt — fa anses såsom ett
tillförlitligt uttryck för den allmänna meningen inom hela prästerskapet.
I enlighet med kretsarnas beslut anhåller därför allmänna svenska prästföreningens
centralstyrelse att få frambära vissa utlåtanden och hemställanden
i de särskilda frågorna.

Jag tillåter mig äfven erinra därom, att Kungl. Maj:t den 19
oktober 1906 uppdragit åt en kommitté att taga under öfvervägande,
huruvida samt, därest så befinnes vara förhållandet, i hvilken omfattning
främmande trosbekännare, som äro medlemmar af något utaf staten erkändt
kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare må kunna fritagas
från skyldighet att för sina personer samt för inkomst af kapital och
arbete erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap och
betjäning, och att afgifva förslag, till de ändrade bestämmelser, som varda
erforderliga. Denna kommitté afgaf den 29 augusti 1907 utlåtande och
förslag i ämnet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Innan jag öfvergår till en framställning af grunderna för den af prästlöneregleringskoinmittén
föreslagna nya lagstiftningen angående prästerskapets
aflöning och därmed sammanhängande frågor samt af de väsentligen i
öfverensstämmelse därmed utarbetade författningsförslag, hvilka jag har
för afsikt att underställa Eders Kungl. Maj:ts pröfning, anhåller jag att
få — hufvudsakligen med ledning af det utaf samma kommitté införskaffade
vidlyftiga materialet — dels lämna en kortfattad historik öfver
uppkomsten och utvecklingen af den lägre kyrkliga indelningen och organisationen
och af prästerskapets i de territoriella församlingarna aflöningsförhållanden
i vårt land, dels redogöra för nu gällande, med afseende å
samma prästerskap tillämpade beskattnings- och aflöningssystem äfvensom
för verkningarna däraf, dels ock erinra om viktigare inom riksdagen
väckta förslag till ändring i nuvarande aflöningsförhållanden.

Återblick på den kyrkliga indelningens ock organisationens samt
de prästerliga aflöningsförhållandenas utveckling i vårt land.

Rikets indelning i socknar var ursprungligen dess indelning i kyrkligt Den kyrkliga
afseende. Kyrksocknarna hafva antagligen så uppkommit, att i mån af
kristendomens allmännare utbredning kyrkor byggdes först vid häradenas fZtaZungar.
gamla tingsplatser, hvilka tillika voro offerställen, och sedermera på andra
inom häradet välbelägna orter, troligen i anslutning till förutvarande
smärre samfundsbildningar. Då kyrkan var medelpunkten för det område,
inom hvilket hon var belägen, kallades den menighet, som för
gemensam religionsöfning sökte till eller besökte samma kyrka, »sokn».

Byggnad och underhåll af kyrka äfvensom af prästgård torde jämte vården
af kyrkans öfriga egendom till en början hafva varit det hufvudsakliga
föremålet för sockenmenighetens öfverläggningar och beslut. Men med
tiden utvidgades socknens befogenhet till medverkan först vid kyrkotuktens
utöfvande och sedermera vid omvårdnad om ärenden jämväl af rent borgerlig
natur. Socknens rätt att deltaga i de olika ärendenas behandling
utöfvades af sockenstämman, en inrättning, hvars förebild spåras långt
tillbaka i tiden.

Sedan sockenbildningen sålunda under utvecklingens gång i mycket
förändrat sitt ursprungliga skaplynne, åvägabragtes slutligen genom kommunalförordningarna
af den 21 mars 1862 en utskiftning mellan de kyrkliga
och borgerliga intressena i socknen. Såsom allmän regel stadgades, å ena

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Församling sdelningar.

Kapellag.

sidan att hvarje socken på landet och hvarje stad med därunder lydande
område skulle för sig utgöra en kommun, hvars medlemmar ägde att
vårda sina gemensamma ordnings- och hushållsangelägenheter, samt å andra
sidan att hvarje kyrkoförsamling, i stad som på landet, ägde att för vården
af kyrkans och folkskolans angelägenheter i kyrkostämma med kyrkoherden
sammanträda till öfverläggning och beslut.

Då ordet kyrkoförsamling i den nya lagstiftningen blifvit valdt, i stället
för ordet socken eller kyrksocken, till betecknande af det primära kyrkliga
samhället, har detta skett med afsikt, under uttryckligt framhållande af
att en kyrkoförsamling ej nödvändigt förutsatte ett territoriellt samband.
Därmed behöfver nämligen endast förstås ett samfund för främjande af
medlemmarnas gemensamma religiösa intressen. Skall tillika uttryckas,
att med församlingen är förenadt ett visst område af landet, plägar ordet
territoriell tilläggas. Territoriell kyrkoförsamling torde således numera vara
rätta benämningen på. den kyrkliga indelningens lägsta enhet, såvida ett
territorium jämväl afses. De af territoriet i viss mån oberoende kyrkoförsamlingar,
hos hvilka den personliga karaktären är mera framträdande,
kallas i motsats till de förra personella eller icke territoriella. Kyrkoförsamlingar
af det senare slaget kunna antingen hafva bildats på grund
af någon nationell samhörighet mellan medlemmarna — såsom finska och
tyska församlingarna i Stockholm — eller af särskild anledning utbrutits
ur de territoriella, t. ex. hofförsamlingen i Stockholm, garnisonsförsamlingar
samt hospitals- och fängelseförsamlingar. Endast de territoriella församlingarnas
prästerskap afses i kommitténs förslag, och blott detta prästerskap
åsyftas äfven af mig i förevarande framställning.

I den ecklesiastika indelningen skedde under tidernas lopp åtskilliga
rubbningar i syfte af en verksammare församlingsvård. Minst genomgripande
voro dessa, när blott enstaka hemman eller lägenheter hänfördes
till annan församling än den de förut tillhört. Men understundom kunde
genom dylika mindre förändringar det åsyftade ändamålet icke i afsevärd
mån vinnas, då ju åtskilliga församlingar, synnerligen i glest bebodda och
fattigare trakter, voro af ett betydande omfång. Skulle själavården kunna
upphjälpas i dessa församlingar, var en delning af dem nödvändig. Delningsåtgärder,
förr mindre vanliga, hafva isynnerhet under nittonde århundradet
ej sällan företagits, därvid fullt själfständiga församlingar bildats.

Dylika nybildningar hafva ofta kommit till stånd på grundvalen af
andra kyrkliga föreningar, kapellagen, hvilka, med hänsyn till afsöndringen
från den gamla församlingen, utmärka endast ett stadium i utvecklingen
mot detta mål. Anledningen till kapellags uppkomst har i de flesta fall
varit svårigheten för den del af allmogen, som bott på långt afstånd från

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kyrka ocli präst, att, särskilt vissa årstider, bevista gudstjänsten eller
eljest tillgodonjuta prästerskapets tjänster, hvarför det medgifvits allmogen
att, till undvikande af »befarad själavåda», uppbygga ett sockenkapell och
underhålla en särskild predikant. Äfven kan en och annan bruksägare
hafva utverkat sig tillstånd att »för vissa skäl och omständigheters skull
få antaga och betjäna sig af egna predikanter vid sina bruk», hvarefter
med brukets gudstjänstlokal såsom medelpunkt ett kapellag småningom
uppstått. För tillvaron af ett kapellag gör ej tillfyllest, att några''församlingsmedlemmar
anskaffat en gudstjänstlokal och att denna blifvit i
vederbörlig ordning godkänd. Därutöfver fordras, att ett visst område,
för hvars religionsöfningar denna gudstjänstlokal — kapellet — skall vara
den gemensamma platsen, blifvit bestämdt. Har så skett, utgör kapellaget
en verklig territoriell församling med en befogenhet i kyrkligt-kommunalt
afseende, som väl i allmänhet är något inskränkt — nämligen till ärenden
som röra kapellet och predikantens aflöning — men ock stundom står
den fullt utvecklade territoriella församlingens mycket nära.

Aro två eller flera församlingar med hvarandra förenade till ett gäll Pastorat.
eller pastorat, plägar en af dem — vanligen den där kyrkoherden har
sin bostad, om ock denna församling icke är den största — kallas moderförsamling
och den eller de öfriga annexförsamlingar.

Pastoraten, flera eller färre, äro förenade i prosterier eller kontrakt, Prosteri.
hvart och ett under en kontraktsprost, som i hufvudsak har till åliggande
att till verkställighet befordra, hvad domkapitlet i afseende å kyrkostyrelsen
anbefaller, samt att öfva tillsyn öfver religionsvården inom kontraktet
och öfver förvaltningen af den därstädes belägna ecklesiastika egendomen.
Prosterierna äro af gammalt datum. Då biskoparna för mycket öfverhopades
med göromål — ofta statsangelägenheter —, blef det nödvändigt,
att de i vissa ämbetsärenden erhöllo medhjälpare. Dessa voro af olika
slag och bland dem nämnas i medeltida handlingar äfven prostar (prowaster,
probst). Indelningen i prosterier synes ej hafva följt några be*
stämda regler: i de från biskopsstiften aflägsna delarna af landet fanns
i allmänhet en prost i hvarje härad, medan å andra trakter flera härader
kunde vara förenade under en prost. Utvecklingen har gått i den senare
riktningen, så att häradena för närvarande äro vida flera än kontrakten.

Själavården inom landsförsamlingen utöfvades under en lång tid af Oen kyrkliga
blott en person, sockenprästen eller, såsom han i landskapslagarna också
helt enkelt kallades, prästen. Den vanliga benämningen på denne ende Kyrkoherdar.
själasörjare var sedermera kyrkoherde, pastor. Någon större personal var
•under katolska tiden säkerligen icke — utom i vissa städer — behöflig,

Bih. till Rikecl. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 06 Haft. 5

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

då ju den prästerliga tjänstgöringen uti kyrkan och i församlingen mest
inskränkte sig till förrättande efter ritual af mässor och böner på latinska
språket. Men när, efter reformationen, prästerskapet fått sig ålagdt att
genom gudstjänst på modersmålet samt annan undervisning leda och upprätthålla
det kyrkliga lifvet hos menigheten, nödgades den ordinarie prästen
efter hand skaffa sig medhjälpare uti församlings vård en, helst åtskilliga
pastorat — vare sig från början eller genom sammanförande af flera kyrkor
under en herde — voro af ett betydande omfång.

Komministrar. Kyrkoherdarnas tjänstebiträden kallades i denna sin egenskap komministrar
(= medtjänare), men förekomma i äldre handlingar oftast under
den från katolska kyrkan hämtade benämningen kapellaner. Till en början
voro dessa — utom måhända i de större städerna — enskilda, mera tillfälliga
medhjälpare åt kyrkoherden, som själf antog dem och hos hvilken
de åtnjöto bostad och underhåll. De voro således icke ordinarie prästerliga
tjänstemän, utan deras ställning motsvarade närmast de nuvarande
adjunkternas eller hjälpprästernas. Men i större gäll eller da kyrkoherden
hade flera kyrkor under sin vård, blef behofvet af kapellanens biträde
mera varaktigt.

Enär kapellanerna ansågos nyttiga och behöfliga för själavården, uppmuntrade
regeringen anställandet af dylika präster, särskildt genom att pa
vissa orter åt dem anslå klockares löner och boställen med förpliktelse att
ansvara för klockaretjänstens upprätthållande. Äfven »någon fördel af allmogen
i socknen» bereddes ganska tidigt åt kapellanerna. Detta församlingens
lönebidrag, från början helt och ^ hållet frivilligt, blef allt allmännare
och kom småningom att anses såsom en pålaga, hvilken måste
utgå, så snart kapellan var inom församlingen anställd. Häröfver klagade
emellertid allmogen hos Kungl. Maj:t, under anhållan att den halfspann
säd, som socknemännen af god vilja årligen utlofvat till kapellanerna af
hvarje gård, »icke må en framgent och skyldig pålaga förblifva, utan de
må considereras som kyrkoherdens ombudsmän, undantagandes hvad hvar
och en af god vilja dem må gifva»; med anledning hvaraf Kungl. Maj:t
i nådig resolution på allmogens besvär den 25 september 1675, punkterna
16—19, förklarade, att, där ingen kapellan »för detta häfver varit eller
eljest behöfves, och inge kongliga resolutioner finnes uppå, att där sammastädes
ingen kapellan församlingen påtränges, utan goda ja och samtycke
deras, med mindre kyrkoherden kapellanen själf vill uppehålla».

Genom 1686 års kyrkolag bragtes slutligen ordning i sättet för kapellanernas
antagande, hvarutinnan kyrkoherdarna alltjämt synas hafva velat
förfara med ett visst godtycke och, utan att anlita domkapitlen, tillsätta
kapellanstjänsterna efter eget behag. Kapellanerna skulle nämligen enligt

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nio 88.

sagda lags 19 kap. 9 § tillsättas af biskopen ocli kapitlet, hvarvid dock
församlingens val och kallelse nödvändigt borde föregå och kyrkoherdens
samtycke inhämtas, om så pröfvades skäligt. Dessutom förklarades i 24
kap. 25 och 29 §§, att kapellanerna — som förr ofta användts jämväl för
åtskilliga underordnade uppdrag till kyrkoherdens enskilda fördel — voro
kyrkoherdens medhjälpare i ämbetet, ehuru de stodo under kyrkoherden
såsom sin förman, och kunde lika väl som denne vid förekommande behof
begära eu präst till sitt biträde. Kapellanstjänsterna voro därmed erkända
såsom ordinarie tjänster, och eu bestämd åtskillnad gjordes mellan kapellaner
(komministrar) å ena samt adjunkter (hjälppräster) å den andra
sidan.

Utom kapellaner eller komministrar förekomma äfven andra ordinarie Kommimedhjälpare
till kyrkoherdarna, under namn af kapellpredikanter, pastorats-”"*™"’''*’''''
adjunkter, sockenadjunkter, kyrkoadjunkter, brukspredikanter o. s. v. Af
dessa torde kapellpredikanterna och åtskilliga pastoratsadjunkter innehafva
en ställning, som i regel icke skiljer sig från komministrarnas.

Ehuru komministrar och kapellpredikanter i allmänhet med kyrko- Kommiherdarna
dela den prästerliga ämbetsförrättningen, gifves dock ett område,nf0™föringk~
som är i främsta rummet förbehållet åt pastorerna, nämligen kyrkbokföringen.
På framställning af kyrkomötet har emellertid Kung! Maj:t
den 29 januari 1869 utfärdat ett cirkulär till domkapitlen, enligt hvilket
det tillätes vederbörande domkapitel att, där annex- eller kapellförsamling
därom framställer begäran och sådant pröfvas af omständigheterna påkalladt,
åt präst i denna församling uppdraga att på eget ansvar, dock
under ordinarie pastors tillsyn, icke allenast föra samtliga kyrkböcker
utan ock utfärda därpå grundade betyg och lysningar till äktenskap. Uti
den kyrkomötets framställning, som låg till grund för berörda cirkulär,
påpekades, att annex- och kapellförsamlingars invånare, som för erhållande
af erforderliga bevis m. m. nödgades söka kyrkoherden i moderförsamlingen,
oaktadt komminister eller kapellpredikant funnes på stället att
tillgå, därigenom förorsakades åtskilligt besvär, hvilket, när afståndet till
kyrkoherden var stort, kändes betungande och ansågs göra särdeles önskvärd!,
att, då annex- och kapellförsamling sådant åstundade, därvarande
komminister eller kapellpredikant erhölle tillåtelse att under egen ansvarsskyldighet
föra de till församlingen hörande ininisterialböcker. Efter hvad
till prästlöneregleringskommittén från prästerskapet inkomna svar å frågor
angående fördelningen af tjänsteåligganden mellan prästerskapet i rikets
pastorat gifva vid handen, har den i nämnda cirkulär medgifna åtgärd
vidtagits i ett stort antal annex- och kapellförsamlingar.

Alternering.

Duplikation.

De äldre
prästerliga
aflöningsförhållandena.

Landskapslagarna.

») Tionde.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88.

Med afseende å gudstjänstordningen inom pastorat, bestående af
mer än en församling, kan iakttagas en ganska bestämd skillnad mellan
olika stift.

1 Skara stift, där gällen sedan lång tid tillbaka vanligen omfattat
mer än två, ofta tre, fyra eller flera församlingar, och där det således för
en präst varit omöjligt att söndagligen förrätta gudstjänst i hvar och en
af gällets kyrkor, hafva församlingarna vant sig vid att i kyrkan hålles
gudstjänst allenast hvarannan eller hvar tredje söndag. Gudstjänsten plägar
i dessa pastorat alternera mellan kyrkorna, så att, där en präst finnes för
tva kyrkor eller två [»raster för fyra kyrkor, gudstjänst hålles i hvarje
kyrka hvarannan söndag; där ensam präst har tre kyrkor, gudstjänst
hålles i hvarje kyrka blott hvar tredje söndag o. s. v.

Däremot har i öfriga stift församlingslifvet härutinnan uppställt strängare
fordringar. Med undantag allenast för mindre kapell i aflägsnare
trakter, för hvilka någon stadgad gudstjänstordning ej kunnat införas,
anses i regel hvarje kyrka böra uppehållas med gudstjänst hvarje söndag.
I Lunds och Göteborgs stift, där numera vanligen finnas två kyrkor för
hvarje ordinarie präst, uppfylles denna församlingslifvets fordran nästan
undantagslöst genom duplikation, ity att det anses vara prästens skyldighet
att hvarje söndag förrätta gudstjänst i två kyrkor. I Visby stift förekommer
äfven sådan duplikation mångenstädes, men sällan i rikets öfriga
stift, där man i stället varit angelägen att genom anställande af biträdande
prästmän tillgodose anspråket på söndaglig gudstjänst i hvarje kyrka.

Alltifrån kristendomens första tider i vårt land har prästerskapets
aflöning härstädes ålegat socknarna eller församlingarna. Endast då någon
församling ej mäktat själf underhålla sin präst har, särskildt i senare tid,
staten lämnat bidrag i en eller annan form.

Den förnämsta af prästerskapets aflöningsförmåner har varit och är
tionden, i sin ursprungliga form en skatt på bruttoafkastningen af viss
näring. Tiondeplikten omtalas, hvad Sverige beträffar, första gången i
ett bref af påfven Gregorius VII från år 1080 eller 1081. Redan i landskapslagarna,
af hvilka de äldsta återspegla rättsåskådningen från 1200-talets början, förekommer tionden såsom en erkänd pålaga. Där meddelas
ock bestämmelser om andra ecklesiastika löneformer.

Ehuru tiondeinstitutet inom de olika svenska landskapen utbildadesi
mångskiftande former, hänföra sig dock skiljaktigheterna i allmänhet
endast till detaljer. Man torde helt allmänt kunna säga, att tionde
skulle utgöras af åkerns alster, af husdjurens afvel samt af jaktens och
fiskets byten.

Kungl. Majds Nåd. PropositionN:o 88. 37

I enlighet härmed särskiljas olika slag af tionde, såsom sädes-, åkereller
skafttionde, kvicktionde — d. v. s. lefvande tionde, tionde af djur —
jakttionde och fisktionde. Sädestionden fördelades på det sätt, att en
tredjedel tillföll sockenprästen (tertialtionde) och återstående två tredjedelar
gingo till skiftes mellan biskopen (biskopstionde), sockenkyrkan (kyrkotionde)
och de fattiga (fattigtionde). Tionden i öfrigt tillföll däremot,
åtminstone på de allra flesta ställen, odelad prästen. Afvikande bestämmelser
om sädestiondens fördelning förekomma i några lagar, liksom tionden
icke alltid bibehölls vid de ändamål, för hvilka den var anvisad.

Utom tionden hade af ålder församlingens medlemmar att till prästens h)Jurastou.
aflöning utgöra åtskilliga andra, därifrån väsentligen skilda afgifter af
mera tillfällig natur. Dessa afgifter innefattade ersättning för vissa kyrkliga
förrättningar samt kallades i landskapslagarna tillägor och på latin jura
stol*, hvilken senare benämning uppkommit däraf, att prästen vid förrättningen
skulle nyttja ämbetsskrud (stola). Bland tillagorna, som i de
olika lagarna angåfvos med olika namn och utgingo med växlande belopp,
må särskild! framhållas likstol eller testamente för begrafning med
själamässor samt afgifter för vigning och kyrktagning.

Slutligen skulle åt prästen gifvas offer vid de stora kyrkliga hög- c) offer.
tiderna, såsom jul, påsk, pingst, allhelgonadagen m. fl.''

Genom Gustaf Vasas kyrkliga reduktion, hvilken i hufvudsak kan Kronotionde
ställas i samband med de beslut, som fattades på reformationsriksdagen i
Västerås 1527 och med ett gemensamt namn kallas Västerås recess, indrogos
för beständigt till kronan de två tredjedelar af sädestionden, som
från början voro anslagna åt biskopen, sockenkyrkan och de fattiga; och
tillskapades därigenom en ny art af tionde, kronotionden. Den återstående
tredjedelen af sädestionden, den s. k. tertialtionden, tick sockenprästen
utan någon afprutning behålla, liksom det lägre prästerskapet i det stora
hela förblef i orubbad besittning af de inkomster, det före reformationen
innehaft, eller åtminstone erhöll en viss ersättning, vanligen i kronotionde,
för hvad som gick förloradt.

Kronotionde, såsom kameral term, angifver ett olika mått af skattskyldighet
till kronan, allteftersom tiondepliktiga fastigheter inom det
gamla Sverige eller i öfriga delar af vårt land åsyftas. Sädestionden i
Danmark var nämligen, såsom bekant, från början lika delad mellan prästen,
kyrkan och biskopen. Då nu genom Kristian den tredjes handfästning
af 1536 endast biskopstionden i Danmark indrogs under kronan samt någon
ändring härutinnan ej gjordes vid införlifvandet med Sverige af Skåne,

Halland, Blekinge och Bohuslän, kom full motsvarighet mellan kronotionden
i dessa landskap och i det öfriga Sverige ej att äga rum.

Kyrkotionde
i vissa
provinser.

Gemensam
lagstiftning
för hela riket.

1681 å vs
förordning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

En annan olikhet, som står i samband med den nyssnämnda, är att
i de nya svenska provinserna, likasom i Danmark, kyrkotionden upprätthölls
såsom en inkomst för kyrkorna, under det att dessa i det gamla
Sverige vid reformationen här förlorade det bidrag af sädestionden, hvarmed
de enligt upplandslagen skulle hafva att »skruda sig», om ock någon
ersättning lämnades genom anslag af kronotionde (vin- och byggnadssäd).

De i landskapslagarnas kyrkobalkar angifna grunder för ecklesiastik
skattskyldighet tillämpades äfven efter det samma lagar upphört att gälla.
Någon allmän författning i ämnet var nämligen under en lång tid ej att
tillgå, enär vid landslagens utarbetande och dess utgifvande i tryck år
1608 enighet ej vunnits om kyrkobalken, som skulle innehålla en tiondestadga.

På prästerskapets begäran utfärdade omsider Gustaf II Adolf den 24
februari 1617 »Ordningh för Presterskapet om Upbörd, som införas skal
i Kyrkio-Ordningen». Vidare utfärdades den 22 februari 1638 »Kongl.
May:ts till Swerige Ordning och Stadga om Kyrkiotijenderne i Rijket».
Denna senare stadga hade förnämligast afseende på kronotionde!! men
innehöll därjämte åtskilligt, som gällde äfven tertialtionden, och anses därför
såsom en myckt viktig urkund för bestämmande jämväl af prästerskapets
rättigheter. Sedan härefter någon tid förflutit, gjordes af adeln och allmogen
vid riksdagarna hos regeringen framställningar om närmare och
noggrannare föreskrifter angående den del af församlingarnas aflöningsbidrag,
som omfattade jura stolm, äfvensom beträffande hvad till kapellanernas
underhåll borde utgifvas. Till svar härå utfärdades den 8 februari
1681 »Kongl. May:s Påbudli och Förordning huruledes medh Prästerskapets
upbörd aff Allmogen widh Trolofningar, Barndoop, Kyrkogång,
Begrafningar, såsom och Lijkstool, Tijonde sampt til Capellaners och
Klåckares underhåld förhållas skal».

Då sistnämnda förordning, hvilken innehåller sju paragrafer, allmännare
och tydligare än tillförne skett sökte fastställa prästerskapets aflöning
af församlingarna, och den alltjämt plägat åberopas såsom hufvudförfattningen
inom den för öfrigt mycket vidlyftiga lagstiftning, som reglerade
enskildas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning i enlighet med
det äldre, före nådiga förordningen den 11 juli 1862 tillämpade beskattningssystemet,
torde det vara lämpligt att redogöra för det väsentligaste
af samma förordning, i hvad den stadgar om afgifter till själfva prästerskapet.

Enligt 1 § skola prästerna på landet bekomma af sina åhörare, vare
sig bönder eller hvad näring de hafva som hemman bruka och besitta,
tertialen af den tionde, som efter årsväxten faller af allehanda säd, hvete,
råg, korn, hafre, ärter och bönor, samt tionde af humle, hampa, lin, rofvor

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

och kål, »dock att sådant i persedeln gifves, utan förvandling i ren spannmål.
Likaledes kvicktionde af all afvel, som är föl, kalf, lamm, killing, gris, gås,
samt smör en mark af hvar ko». »Kan intet foster affödas, att prästen
kan tionde få, gifve då den tionde delen uti värdet af det som fallet är
om året, nämligen af en kalf två öre, lamm eller killing ett öre, gås eller
gris ett halföre silfvermynt; men de, som vid saltsjön bo och ringa åker
hafva, skola gifva i det stället nämligen hvar skärbonde, som häfver sin
egen båt, om våren fyra band fisk och om hösten en fjärding strömming,
efter som prästen af andra notedrägter äger en lott bekomma.»

Uti 2 § stadgas, att de som hafva sex kor skola gifva uti likstol och
testamente i ett för allt en ko efter hustru eller bonde. De som hafva
därunder, eller ringare än sex kor till fyra kor, gifva två daler silfvermynt.
Där mindre är än fyra kor, gifves en daler silfvermynt; sedan
efter ett barn åtta öre, efter ett ärfdebarn (barn som redan ärft sina föräldrar
eller andra släktingar) sexton öre och efter ett legohjon åtta öre,
allt silfvermynt.

På grund af 3 § skola prästerna hafva uti påskpenningar ett öre
silfvermynt om året för hvart hjon, som går till aflösning och Herrans
nattvard, såväl af söner, döttrar och magar som af hustru, legodrängar
och pigor; »och vare därmed afskaffadt och alldeles förbjudet att lägga
penningarna på duken eller skrifteinåls-penningar, eftersom härefter också
alle skriftehåll på landsbygden hos allmogen skole vara afskalfade, dock
detta intet förståndet om socknebuden». »Gångandes ämbetsmän» (handtverkare)
samt alla andra på landet boende, som icke bruka någon åker
eller svedjeland eller hafva någon boskap men dock bruka sin egen näring,
skola gifva för all sin rättighet om året två mark silfvermynt, men bruka
de åker eller svedjeland och hafva boskap, gifve de därför lika med
bonden.

Jämlikt 4 § erläggas för brudfolks lysning fyra öre, för vigning åtta
öre, för barndop fyra öre, för kyrkogång efter barn åtta öre, allt silfvermynt.
För socknebuds omak, särdeles där kyrkoherden behöfver resa långt
uti socknen, gifver bonden som honom täckes, men icke högre eller mera
än fyra kappar råg eller korn, »dock måste här hvars och ens fattigdom
anses, så att af dem intet fordras».

Slutligen innehåller 5 § ett så lydande stadgande: »Anbelangande
kapcdlanernes underhåll, såsom de äga med lön blifva försörjda utaf pastoribus,
med hvilka de arbeta, alltså hafva biskoparna med consistoriis däröfver
att jämka dem emellan och göra en viss förordning, sådan som de
å bägge sidor någorlunda kunna vara med behållne, och vele vi för det
öfriga att härutinnan förblifver efter vår nådigste resolution gifven år 1675,

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

att där inga kapellaner för detta hafva varit eller eljest behöfves, och
därom inga kungl. förordningar finnas, att där sammastädes ingen kapellan
församlingen påtränges, mindre skola någre hjälpepräster tillåtas
forsamlingarne till besvär, efter som de i socknar, som kapellaner af forna
tider hafva varit, och allmogen af ålder sig påtagit dem att löna, antingen
de äro en eller flera, af allmogen härefter intet mera till dem skall gifvas
än till det högsta en half spann säd af hvar hel eller half gård, men af
fjärdedels eller mindre torpare gifves allenast en åttondedel tunna om
året.»

Personliga Jämte dessa skatter å vissa näringar och sportler för vissa förrättskatitförmer.
n;ngar förekommo i det äldre kyrkliga beskattningssystemet äfven några
pålagor, som hade ett visst tycke af bådadera och tillika buro prägeln
af en rent personlig skatt. Sådan var den redan nämnda afgiften af
två mark silfvermynt, som enligt 1681 års förordning alla »gångandes
ämbetsmän» samt andra, som ej brukade någon åker eller svedjeland,
skulle erlägga »för all sin rättighet». Sådana voro ock de dagsverken,
som skulle till prästerskapet utgöras såväl af hemmansbrukare som af
torpare, husmän, inhyseshjon, gårdsfolk samt gemenskapen af krigsfolket,
en prestation, som, ehuru ursprungligen utgjord af »god vilja mera än af
plikt», småningom öfv.ergick till sedvänja och såsom sådan bl ef genom
författningar eller konventioner stadgad såsom skyldighet.

Konventioner Kort efter utfärdandet af 1681 års förordning inkommo till Kungl.
fslfattringå.r."Maj:t underdåniga föreställningar mot densamma dels från prästerskapet,
som klagade däröfver, att förordningen icke kunde på alla orter verkställas,
och dels från allmogen, som förklarade, att den hellre ville »blifva
vid deras med sina själasörjare vanlige ackord, såsom det hvilket dem drägeligare
skulle falla». Kungl. Maj:t hänvisade därvid i allmänhet till ingående
af föreningar, konventioner, såsom bästa sättet att främja enighet
och sämja mellan präster och åhörare. För vissa delar af landet utfärdades
till och med särskilda undantagsförfattningar.

Ecklesiastik I städerna — beträffande hvilka 1681 års förordning ej gällde —
trj^ägde prästerskapet visserligen i allmänhet uppbära tertial tionde af jorden
därstädes samt jämväl annan tionde, men dessa afgifter kunde af helt
naturliga skäl icke blifva mycket inbringande. Prästerskapets hufvudsakliga,
ehuru alltid något ovissa, inkomst uti städerna bestod i den frivilliga
tillökning, åhörarna meddelade uti de s. k. påskpenningarna.

Boställen.'' Vid sidan af församlingsbidragen utgjorde boställena prästerskapets
viktigaste aflöningsförmåner. Åt de flesta kyrkoherdar och komministrar
äfvensom med de senare likställda präster hade nämligen upplåtits hemman
eller lägenheter, hvilka kunna betecknas med den gemensamma benämningen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

boställen. Dessa äro af två slag: bostadsboställen, eller sådana, som afses
att åt löntagare bebos och brukas, samt löningsboställen eller sådana, som
äro afsedda endast att lämna bidrag till prästernas aflöning.

Åt bostadsboställena förekomma kyrkoherdarnas tidigast. Redan landskapslagarna
stadgade skyldighet för socknemännen att, sedan kyrka blifvit
uppbyggd, till densamma upplåta jord eller, såsom det hette, göra skötning,
där prästen skulle hafva sin bostad. Den skötning eller det kirkiobol,
som uppläts till bostad åt prästen, har sedermera blifvit kalladt prästbol
eller prästgård, med hvilka ord i allmänhet förstås endast sådana boställen,
som äro anslagna åt kyrkoherdar. Jord till prästgård har äfven
stundom blifvit af socknemännen inköpt eller af ödeland upjxodlad. Under
katolska tiden blef prästgården ofta tillökad därigenom, att särskilda ägoomraden
af enskilda personer skänktes eller testamenterades till dess förbättring.
De prästgårdar, som blifvit af kronan upplåtna, synas i allmänhet
hafva tillkommit efter reformationen för de därefter bildade
pastoraten.

Till bostadsboställen åt innehafvare af kapellans- eller komministerstjänster
anvisades först gamla klockarebol, som uppkommit under katolska
tiden, otta samtidigt med prästgårdarna; men sedermera, i synnerhet efter
det genom Carl XI:s reduktion tillgången på kronohemman blifvit större,
anvisades dylika till boställen åt kapellanerna. Stundom, ehuru mera
sällan, hafva stom- och annexhemman blifvit använda till bostadsboställen
åt komministrar, eller ock hemman af församlingarna eller enskilda personer
upplåtits.

Löningsboställen förekomma under åtskilliga benämningar, såsom stomhemman,
annexhemman m. fl. Stomhemman hafva uppkommit hufvudsakligen
på två sätt. Under katolska tiden hade, utom prästgårdarna, åt
kyrkoherdarna till förbättring i deras underhåll på hvarjehanda sätt upplåtits
andra hemman, hvilka kyrkoherdarna i allmänhet läto brukas af
landbönder mot landgille. Vid reformationen blefvo visserligen i allmänhet
dessa landbohemman till kronan indragna mot ersättning i kronotionde
(ständigt vederlag), men åtskilliga sådana hemman bibehöllos dock fortfarande,
särskildt i Västergötland, till kyrkoherdarnas underhåll och benämndes
sedermera stommar. Uppkomsten af andra stomhemman härleder
sig därifrån, att vid reformationen flera pastorat sammanslagits till ett,
då kyrkoherden i det sålunda nybildade pastoratet fick behålla de gamla
prästgårdarna, af hvilka de, som ej användes till bostadsboställe, sedermera
benämnts stomhemman. Dessa löningsboställen förekomma egentligen
endast i gamla Sverige. De motsvaras i det nya Sverige af annexhemman,
hvilka fordom lära hafva varit bostadsboställen åt präster.

Bill. till Rilesd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 6(1 Haft. 6

Prästerskapets
löneförmåner

under privilegiiskydd.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Dessutom finnas i nya Sverige flera andra löningsboställen, som på hvarjehanda
sätt blifvit prästerskapet anslagna under olika benämningar, såsom
mensal-, predikstols-, kanike- och altarhemman, annexfästa, fästa, mensalgrund,
vederlag^ ord, mensaljord, gatehus och mensalhus.

Alla de löneförmåner, af hvilka prästerskapet sedan gammalt varit i
åtnjutande på grund af lag, öfverenskommelse och sedvänja eller upplåtelser
af olika slag, blefvo detsamma ytterligare tillförsäkrade genom
Kungl. Maj:ts nådiga privilegier för biskopar och samtlige prästerskapet i
Sverige och dess underliggande landskaper den 16 oktober 1723.

Hufvudstadgandet härutinnan är inrymdt i privilegiernas 3 §, hvilken är
afföljande lydelse: »Skola alla Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Ståndet,
hvar efter sin grad, heder och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne
friheter, donationer och förläningar samt andre deras ämbeten tilhörige
lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta,
under samma titul och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles
efter brefvens innehåll.»

Mera detaljerade bestämmelser äro därpå meddelade i några efterföljande
paragrafer, särskild! i 4 §, hvars innehåll i viktigare delar jag
torde få återgifva: »Alle Biskoppar, Superintendenter, Theologhe Doctores,
Professores, Praepositi, Pastores i Städer och på Landet, Lectores i Gymnasierne,
Rectorer och Conrectorer i Skolarne och alle Präster i gemen skola
oförändrat behålla efter gammal häfd sine Biskopps-Stift, Praäbende-Socknar
och Hemman, Präste-gårdar i Städer och på Landet, Indelnings-Stommer
vid deras Annexer, Tompter, Capellans-hemman och Boställen, Klåckarebord,
Ut-jordar, Ängetegar, Tårp, Bergsbruk och Qvarnställen, med alle
tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna, som anten urminnes häfd är
på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas därtil lyda, hvilka äger och
tillager Prästerskapet skal til sitt underhåll skäl- och lagligen, utan andras
förfång, bruka och häfda, eller häfda låta till väta och land. Prästerskapet
confirmeres och all härtils åtniuten Tijonde, Pastoralier och rättigheter,
så åt de af vederbörande ricktigt skola utgöras.--— Äfven stad fästes

hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-herbergen af KonungsTijonden,
som til Biskoppars, Superintendenters, Professorers, Lectorers,
Rectorers och Conrectorers, Kyrkio-herdars och Predikanters i Städer och
på Landsbygden, samt andre Kyrkio- och Skolebetjänters, Håf-Predikanters,
Dom-kyrkiors, Kyrkiors och Hospitalers underhåll och Lön förordnat är,
som altid blifver dem utan någon afkårtning förbehållit, så åt inge rågar
skola af deras Lön afdragas och förminskas, ei heller af Kyrkiornes vin och

byggnings-säd, Dom-kyrkio- Probst- och Bibel-tryck Tunnan,--—-,

Präste-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm, som vederbör.

4:}

Kungl. Maj:ts 1Nåd. Proposition N:o 88.

ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut, och ordning, eller det
bruk, som speciale bref kunna medgifva, och af Hemmanen utgiöras bör,
efter en viss anten redan stadgad eller lagligen til stadgande tiondesättning.
Prästerskapet och Consistoriis efterlåtes, åt genom utskickade,
på behörigt och beqvämligit sätt, hafva rättmätigt och lagligit upseende på
samma Konungs- och Präste-tijondes utgiör- och infordrande, åt densamme
Kronan och dem rättrådigt och tidigt blifver utgiord. — — — Prästerskapet
i Skåne, Halland, Blekingen och Bohus-län skal, efter frids-fördragen
och Malmö-Recess, under vanlig Frihet behålla des Prästegårdar, Mensalrättigheter
och Annexer med all frukt, Land-gille, städsmål, åker och
arbete däraf, jämte de inkomster ock förmåner, som de efter bemälte FridsFördrag
och Recess af ålder haft: rättandes sig Prästerskapet i Skåne och
Halland i des upbörd och inkomst aldeles efter den på denne Riksdag
giorde Förordning».

Den äldsta lagstiftningen angående »prästerskapets rättigheter» nämner stadga™
icke något om tiondeplikt för de egentliga stadsmannanäringarna, om det ndrinoarockså
icke kan påstås, att hvarje spår af en dylik skatt å berörda näringar
saknas.

Landsbygdens industrier voro länge frikallade från skyldigheten att till Landsbygd''
prästerskapet afstå någon del af sin afkastning, ehuru prästeståndet vid riks- ind^tnri"''
dagarna gjorde upprepade framställningar om ett dylikt åläggande, Sä ätt resolution
det måtte bero af lag och icke af åhörarnas godtycke, huru mycket skulle i762‘
bestås prästerskapet. Slutligen förklarade emellertid Kungl. Maj:t genom
nådig resolution den 10 augusti 1762, punkt 5, att emedan bruken ägde
en i lag grundad rättighet att rösta vid prästval — hvaremot skyldighet
för dem att underhålla präst så mycket hellre borde svara, som Kungl.

Maj:ts och kronans gårdar och hus icke vore undantagna från en sådan
skyldighet — och bruksfolket njöte åtminstone lika förmån och betjäning
af prästämbetet som församlingens öfriga invånare, samt, hvad kvarnar
beträffade, rättighet äfven vore dem meddelad att välja och kalla präst,
fördenskull borde landshöfdingen och konsistorium föreslå något visst i
proportion mot hemman, som sådana bruk, verk och kvarnar borde erlägga
i prästrättigheter, eller ock vid hammarverk efter hammarskatten, allteftersom
skäligast kunde pröfvas, hvarmed de sedan borde inkomma till
Kungl. Maj:t att ytterligare i nåder fastställas. I öfverensstämmelse härmed
blefvo genom åtskilliga kungl. resolutioner, mestadels för särskilda
län, afgifter fastställda att utgå för bergverk, bruk, sågverk, kvarnar och
några få andra industriella anläggningar, såsom mässings-, glas-, kalk- och
pappersbruk. Afgifterna sattes än i persedlar — stångjärn, spannmål,

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

smör —, än -i penningar, vanligen till visst belopp för hvarje härd,
masugn eller hammare, mera sällan i proportion till tillverkningsvärde
eller skatt till kronan.

FfaflönlngsSättet för prästerskapets aflöning, sådant det, enligt hvad jag nu ansättet.
tydt, utvecklat sig, medförde stora olägenheter och gaf anledning till
olägenheter. många klagomål. Tionden, som skulle utgå i persedlar och efter årsafkastningen,
förutsatte nämligen beträffande all skörd och afvel en närgången
kontroll, som var ytterst vansklig samt för tiondetagare och tiondegifvare
lika förhatlig; den vållade ett besvär med persedlarnas forsling,
förvar och afyttring, som betungade löngifvaren och betydligt minskade
löntagarens förmåner. Sportlerna, hvilka småningom blifvit fullkomligt
godtyckliga och uttogos vid allehanda tillfällen, voro icke sällan oskäligt
betungande, hvarförutom de måste föranleda en för prästämbetet nedsättande
uppfattning af de kyrkliga förrättningarna. Den omständigheten
att prästerskapet uppbar lönebidragen omedelbart af de enskilda församlingsmedlemmarna
vållade äfven lätt tvister och rättegångar. Dessutom
riktades anmärkningar mot det lägre prästerskapets tryckta ekonomiska
belägenhet och öfver hufvud mot ojämnheten och obestämdheten i prästerskapets
inkomster.

Rikets stän- Missnöjet med de ecklesiastika aflöningsförhållandena — ett missnöje,
som väl kunde mildras men ej undanröjas genom de lifligt anbefallda
och äfven i stor utsträckning använda lönekonventionerna — tog sig uttryck
bland annat i upprepade motioner vid riksdagarna under förra
hälften af 1800-talet. Till sist afläto ock Rikets Ständer den 6 juli 1857
en skrifvelse, hvari det dåvarande aflöningssättets olägenheter framhöllos
och grunderna för en förändrad anordning uppgåfvos. Sedan med anledning
häraf Kungl. Maj:t genom proposition den 4 november 1859 förelagt
ständerna i viss mån ändrade »grunder för en reglering af prästerskapets
aflöning», hvilka grunder blefvo i hufvudsak godkända, såsom ständernas
skrifvelse den 26 september 1860 angifver, utfärdades omsider,
efter ärendets vidare beredning af en kommitté, nådiga förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862.

De uti nämnda författning, hvilken innehåller tolf paragrafer, inrymda
hufvudstadganden äro följande: Prästerskapets inkomster fördelas
sålunda, att hvarje tjänstgörande prästman, såvidt sig göra låter, erhåller
en efter tjänstegrad, ämbetsåligganden och lefnadskostnaderna i orten
lämpad anständig bärgning; och böra lönerna så beräknas, att extraordinarie
prästerskapet kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas, samt härvid
särskild! afseende fästas därå, att på en del ställen och orter komministrar ej

ders skrifvelse
«/, 1857.

Kungl.
proposition
4/n 1859.

1862 ars
förordning.

Kung!. Maj As Nåd. Proposition N:o 88. 45

■finnas (§ 1). Ordnandet af prästerskapets aflöning inom hvarje stift förberedes
länsvis af en nämnd, som vid uppgörandet af förslag till lönereglering
bär att förfara på visst i förordningen angifvet sätt, hvarefter
ärendet anmäles till Kung!. Maj:ts pröfning (§§ 2 och 3). Boställe, som
afses att af löntagare bebos och Jwukas, skall till en dess verkliga värde,
efter afdrag för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas,
hvarvid afseende företrädesvis bör fästas å hvad bostället anses kunna
inbringa i arrende eller efter hälftenbruk (§ 4). Prästerskapet anslagen
jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe brukas,
skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. Maj:t
särskildt meddelade (§ 5). All tionde, vare sig tertial-, smör-, fisk- eller
kvicktionde, utbytes mot bestämda afgifter för eu tid af femtio år, räknade
från den efter löneregleringens fastställande nästinträffande första
maj, oansedt tillämpning, af regleringen ej då kan ske (§ 6 mom. 1). Vid
bestämmandet af dessa afgifter, likasom af dem, hvilka böra utgå för bergverk,
kvarnar, fabriker och andra inrättningar, har nämnden att .ställa
sig till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt för vissa orter
gällande författningar och stadganden, äfvensom att fästa afseende på de
af församlingen till dess prästerskap förut utgående bidrag samt de afgifter,
som af öfriga pastorat inom stiftet under likartade förhållanden
utgöras (§ 6 mom. 2). Påskpenningar, jura stoloe, matskott, offer, dagsverken
med flera andra extraordinarie afgifter utbytas mot vissa för samma
tid och efter samma grunder som tiondeersättningen, till beloppet bestämda
utskylder, att utgå icke allenast af fastighetsägare utan äfven af församlingens
öfriga invånare; börande dessa afgifter så beräknas, att all betalning
till prästerskapet för särskilda förrättningar kan upphöra, och
iakttages härvid, att af dessa afgifter de, som hittills uteslutande betungat
hemmansägare, varda endast på dem, samt de, hvilka ålegat torpare och
deras vederlikar, blifva allenast på dessa fördelade, hvaremot sådana, som
utgått af alla församlingens ledamöter, fortfarande af dem samtliga skola
utgöras, dock med den skiljaktighet i beloppen, som föranledes däraf, att
åtskilliga af ifrågavarande afgifter hittills icke brukat erläggas till lika
högt belopp af dem, som äga ingen eller mindre jord, som af dem hvilka
äga större (§ 7). Lönerna skola beräknas uti persedlar och endast till en
mindre del i penningar. Persedlarna utgå efter tioårig medelmarkegång,
där ej deras levererande till större eller mindre del in natura kan varda
af Kungl. Maj:t medgifvet (§ 8). Afgifter, som af en församling till dess
prästerskap utgöras, må ej till aflönande af annan församlings präst användas,
icke heller inkomster, hvilka tillkomma prästerskapet antingen till
följd af bidrag utaf församlingen gemensamt, såsom då, till löneförbättring

Betydelsen
mf 1862 års
förordning.

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

för prästerskapet, hemman och lägenheter blifvit inköpta och andra fördelar
anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål
gjorda anslag och donationer. De inkomster åter, som grunda sig på statsanslag
i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på
arrenden för de af kronan upplåtna ^stom-, annex- och mensalhemman
och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må, i händelse af befogenhet,
med Kungl. Majrts medgifvande kunna från en till annan församling
öfverflyttas eller alldeles indragas, det senare dock endast i de fall, att
de icke äro prästerskapet för all framtid tillförsäkrade (§ 9). För uppbörden
af församlingens afgifter till prästerskapet skall församlingen utse
en eller flera personer, hvilka till prästerskapet aflämna och redovisa dessa
afgifter (§ 11).

Betydelsen af 1862 års förordning ligger — såsom den lämnade redogörelsen
torde gifva vid handen — hufvudsakligen i de förändringar, hvilka
med hänsyn till den rent yttre, formella, sidan af prästerskapets aflöning
genom densamma kommo till stånd. Uti ingressen till själfva förordningen
uppgifves också anledningen till den nya lagstiftningen vara den, att sättet
för ifrågavarande aflöning var »icke allenast i flera hänseenden mindre
lämpligt, utan ock af beskaffenhet att föranleda tvister mellan löntagare
och löngifvare». I enlighet härmed vidtogos bland andra följande viktigare
förändringar.

Tionderäkningen på åkern afskaffades och persedelleveranserna upphörde,
icke heller var det längre tillåtet att mottaga sportler för olika
förrättningar, hvarförutom uppbörden af församlingsafgifterna skulle förmedlas
genom utsedda förtroendemän. Uppgörandet af de nya löneregleringarna
skulle icke, såsom de föregående konventionerna, bero af fria
aftal utan hänskjutas till länsvis utsedda nämnder och ytterst öfverlämnas
till Kungl. Maj:t. Prästerskapets inkomster skulle förvandlas från
växlande till såvidt möjligt fasta afgifter, bestämda för en tidrymd af
femtio år. De till hvarje pastorat hörande lönetillgångar skulle på ett
billigt sätt fördelas mellan samtliga i ett pastorat anställda ordinarie präster.
Därigenom gjordes komministrarna och deras vederlikar delaktiga i tiondeförmånen,
hvilken ursprungligen beviljats allenast kyrkoherdarna.

Dock var den nya lagstiftningen icke heller i materiellt afseende
alldeles utan verkan. På grund af bestämmelsen, att vissa inkomster —
nämligen sådana som ledde sitt ursprung från kronan — kunde »från en
till annan församling öfverflyttas», hade för prästerskapet i dess helhet
tillskapats aflöningstillgångar, hvarigenom ställdes i utsikt en förbättring
af de svagast aflönade tjänsteinnehafvarnas villkor, och har denna utsikt
äfven i viss mån förverkligats genom tillkomsten af den på berörda till -

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gångar grundade prästerskapets löneregleringsfond. Å andra sidan innebar
tiondens utbytande mot afgifter, hvilka skulle fastställas för femtio år, eu
i mån af jordbruksnäringens utveckling fortgående minskning i jordbrukets
börda och dymedelst ett tillmötesgående mot det anspråk på tiondens
fixering för all framtid, hvilket vid föregående riksdagar blifvit af tiondegifvarna
framställdt.

I öfrigt upphäfdes eller ändrades icke den sedan århundraden bestående
lagstiftningen angående prästerskapets löneförmåner, i de delar nämligen
denna lagstiftning stadgade skyldighet för församlingsmedlemmarna att
lämna, efter vissa grunder bestämda, bidrag till prästerskapets aflöning.
Tvärtom föreskrefs uttryckligen i 1862 års förordning beträffande de forna
afgifternas periodiska ombildande till nya, att, bland andra grunder, därvid
skulle lända »till efterrättelse de för riket i allmänhet eller särskildt
för vissa orter gällande författningar och stadganden» (§ 6). Den gamla
skatteplikten skulle alltså kvarstå i sin ursprungliga omfattning. För
tiondens utgörande hade emellertid, såsom jag nyligen antydt, meddelats
bestämmelser, i följd af hvilka skattebördan för den tiondepliktiga jorden
måste under regleringsperioden komma att kännas alltid i någon mån,
stundom ganska afsevärdt lindrad.

Någon jämkning eller omflyttning af olika slag af församlingsafgifter
var icke afsedd. Liksom totalbeloppet af de inkomster, som tillförne
utgått till prästerskapet, skulle bevaras, skulle äfven grupperingen
af de bidragsskyldigas afgifter upprätthållas.

Frågan om innebörden af 1862 års förordning belyses jämväl i ett
vid prästlöneregleringskommitténs betänkande IV (s. 459—465) fogadt
särskildt yttrande af kommitténs ledamot kammarrådet K. R. Rydin, som
till utredning upptagit spörsmålet, efter hvilka grunder prästerskapets aflöning
skulle — sedan de i enlighet med omförmälda förordning fastställda
löneregleringar upphört att gälla — utgöras, för den händelse icke ny
lagstiftning i ämnet dessförinnan komme till stånd.

Nämnde kommittéledamot anser, att hela den gamla lagstiftningen, i
hvad den afser att genom bidragsskyldighet från församlingarnas sida bereda
ett visst mått af tillgångar till prästerskapets aflöning, förblifvit
orubbad. Man vore därför berättigad till det påståendet, att de äldre författningarna
skulle vid tiden för löneregleringens utlöpande inom ett
pastorat bilda grundvalen för därvarande prästerskaps löningsrättigheter.
Men däraf finge man efter hans åsikt ej draga den slutsatsen, att i en
framtid prästerskapet skulle kunna utkräfva och församlingarna vara skyldiga
utgifva aflöningsförmåner i alla de olika persedlar och på det sätt,
som stadgades i den äldre lagstiftningen. En sådan rätt torde vara präster -

Särskild förordning
för
Stockholm.

48 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

skåpet betagen genom 1862 års förordning. Denna innehölle nämligen i
afseende å församlingsafgifternas utgörande och uppbörd åtskilliga bestämmelser,
hvilkas giltighet icke torde vara begränsad till en period af
femtio år. Hufvudbestämmelserna i förordningen vore nämligen samtliga
af Kungl. Maj:t stadgade, sedan Rikets Ständer, särskildt prästeståndet,
dem gillat. Hvad Kungl. Maj:t sålunda gemensamt med ständerna beslutat
torde icke kunna ändras utan bifall af Riksdagen och, såvidt anginge
prästerskapets privilegier, af kyrkomötet. Denna fråga hade, såsom
Rydin framhåller, blifvit närmare belyst af hvad föredragande departementschefen
yttrade till statsrådsprotokollet den 4 november 1859, när
han inför Kungl. Maj:t till granskning företog de af Rikets Ständer uti
underdåniga skrifvelsen den 6 juli 1857 framlagda grunder till en förändring
i sättet för utgörande af prästerskapets aflöning. Af detta yttrande
framginge enligt Rydins mening, att det nya sättet för ordnande
af prästerskapets aflöning skulle tillämpas icke blott vid då närmast förestående
löneregleringar, utan allt framgent, men skulle löneregleringarna
uppgöras för allenast femtio år i sänder för att sedermera, med hänsyn
till inträffade nya förhållanden, kunna underkastas nödiga jämkningar.
Skulle därför Kungl. Maj:t, Riksdag och kyrkomöte icke, innan nu gällande
löneregleringars giltighet upphör, enas om nya grunder för reglering
af prästerskapets aflöning, måste efter Rydins åsikt följden blifva den, att
hvad 1862 års förordning innehåller om löneregleringars verkställande
skall ånyo tillämpas.

Goda skäl synas mig vara af omförmälde kommittéledamot i hans
åberopade yttrande anförda till stöd för hans sålunda uttalade mening i
omhandlade fråga.

Vid slutet af 1862 års förordning förekommer det stadgande, att förordningen
icke äger tillämpning i afseende på Stockholms stad. Emellertid
ansåg kyrkpmötet, som genom en motion fått sin uppmärksamhet fästad
på berörda undantagsförhållande, att detta så mycket mindre borde fortfara,
som det skäl, hvilket åberopats för den i allmänhet stadgade förändringen
— nämligen att sättet för prästerskapets aflöning i många
hänseenden vore mindre lämpligt — kunde anses äga sin tillämpning
isynnerhet på hufvudstaden, där prästerskapets inom de territoriella församlingarna
aflöning hufvudsakligast utgick i s. k. påskören, hvilka hopsamlades
genom kringsända böcker. På grund däraf anhöll kyrkomötet i
skrifvelse af den 24 september 1868, att Kungl. Maj:t täcktes förordna,
att de allmänna stadgandena för ordnandet af prästerskapets löneinkomster
måtte i tillämpliga delar varda gällande äfven för Stockholms territoriella
församlingar, öfver denna framställning hördes vederbörande myndigheter,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hvarefter Kung!. Maj:t i öfverensstämmelse med de grunder, som för regleringen
af prästerskapets i riket aflöning blifvit genom 1862 ars förordning
fastställda, den 1 november 1872 utfärdade nådiga förordningen
angående ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i
Stockholm aflöning.

Wu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna
tillämpade beskattnings- och lönesystem samt

verkningarna däraf.

Inom ramen af de i 1862 års förordning, §§ 6 och 7, angifva grunder
för bestämmande af de afgifter, som skulle under den femtioåriga löneregleringsperioden
träda i stället för tionden och andra prästrättigheter,
var ett mycket stort utrymme lämnadt åt de verkställande myndigheternas
omdöme och uppfinningsförmåga. Helt naturligt kom initiativet att hvila
hos löneregleringsnämnderna, som handlade hvar för sig, obundna af
närmare instruktioner och med stor frihet att pa egen hand ordna beskattningen.
Eu jämförelse mellan lönereglegleringsresolutionerna visar
också, att hvarje länsnämnd för sig utarbetat ett eget system för afgifternas
bestämmande och fördelning. Dessa olika system hafva äfven blifvit af
Kungl. Maj:t godkända.

Under rubriken »skattskyldigheten till prästerskapets aflöning enligt
nu gällande lagstiftning» har prästlöneregleringskommittén i sitt betänkande
IV (s. lxxx—cxxx) redogjort för regleringarnas utförande, såvidt
de skattskyldiga däraf beröras, och för de väsentligaste skiljaktigheterna
i afseende å beskattningsgrunderna. Hvad denna redogörelse i viktigare
delar innehåller vill jag nu meddela.

Hvad då först beträffar tiondeafgifterna, voro dessa redan tillförne De nya
i många fall bestämda genom konventioner eller ackord.. I allmänhet
hafva, efter hvad det vill synas, dels församlingarna erbjudit ungefär utbytande af
samma tiondebelopp som dittills utgått, dels förslagen af vederbörande tiondeafgifur.
myndigheter godkänts. Särskilda omständigheter medförde väl någon
gång en mindre nedsättning; men där förändring ifrågakommit, har den
vanligen inneburit förhöjning, hvarvid såsom skäl åberopats dels förhållandena
inom närbelägna församlingar, dels hänsyn till prästerskapets anBih.
till Riksd. Fröt. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Käft. 7

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

ständiga bärgning, dels ock den omständigheten att föreslagna eller dittills
utgående afgifter icke stått i skäligt förhållande till den tiondeskyldiga
jordens afkastning.

För tipndeafgifternas fördelning å den tiondeskyldiga0 jorden hafva
i olika delar af riket olika grunder blifvit tillämpade. Åtskilliga länsnämnder
genomförde i detta hänseende en mycket viktig föränd lång, då
de, sedan en församlings hela tionde blifvit till summan bestämd, föreslogo
dess fördelning å de tiondeskyldiga hemmanen — jordbruksfastigheterna
— »efter de bevillningstaxeringsvärden, som varda dem åsätta
för året näst före det, då tillämpning af denna lönereglering vidtager»,
såsom formeln vanligen lyder. I andra delar af riket har man däremot
uteslutande eller företrädesvis fasthållit vid äldre fördelningsgrunder.
Så har tiondeafgiften bestämts att utgå i Gäfleborgs län efter öresland,
i Västerbottens samt delvis i Norrbottens och Västernorrlands län efter
mantal, seland eller rök, i Kopparbergs län efter soldatrote, jordetal eller
tunnlandtal, i Västmanlands län efter mantal, tunnlandtal, öretal eller
särskild längd, i Göteborgs och Bohus län efter mantal eller 1694 års
tiondesättning, i Gottlands län efter hemmantal samt i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Kronobergs, Hallands och Skaraborgs län för det
mesta efter särskilda hvarje löneregleririgsförslag vidfogade tiondelängder,
livilka väl i de flesta fall torde varit uppgjorda efter äldre tiders fördelnin
gsgrunder.

Då löneregleringsnämnderna i de flesta fall nöjde sig med att, utan
vidare undersökning af den tiondeskyldiga jordens verkliga afkastning,
bestämma tiondeafgifterna till belopp motsvarande hvad dittills af församlingarna
utgått, och då dessa belopp mycket ofta blifvit sedan längre
tid tillbaka genom konventioner eller ackord fastställda, var det naturligt,
att de nya tiondeafgifterna på det hela skulle komma att understiga hvad
de enligt de äldre författningarnas bestämmelser rätteligen bort utgöra.
Vid en af kommittén utförd, af en öfversiktstabell åtföljd undersökning
(s. lxxxiv o. följ.) — afseende en jämförelse mellan å ena sidan de i löneregleringsresolutionerna
fastställda afgifter för jordbruksfastighet och å
andra sidan den del af jordbrukets bruttoafkastning, som jämlikt författningarna
bort i tionde utgöras till prästerskapet — har det också
visat sig, att värdet af den tionde, som författningsenligt kunnat uttagas
af jordbrukets bruttoafkastning, skulle för hela riket i medeltal för, åren
1865—74 uppgått till något mer än 5V2 millioner kronor, under det att
de vid samma tid fastställda afgifter till prästerskapet af jordbruksfastighet
utgjorde blott 37/io millioner kronor eller således mindre än två tredjedelar
af hvad de strängt taget bort utgöra.

Kunt;!. Muj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

»Men tiondegif varnas fördel af det sått, hvarpå vid löneregleringarna
tiondeafgifterna bestämdes, framträder», säger kommittén,» ännu tydligare,
om man, med ledning af öfversiktstabellen, jämför jordbruksfastighetens
afgifter för ecklesiastikåret 1896 — 97 med den sädes- och smörtionde, som
enligt uppgifterna om 1896 års jordbruksafkastning kan beräknas då hafva
bort lagligen utgå».

»De fastställda tiondeafgifterna hafva förblifvit orubbade och växlat
allenast med markegångsprisen å de persedlar, i hvilka samma afgifter
skolat utgå, en växling, som äfven ländt tiondegifvarna till fördel under
de år, då spannmålsprisen varit i fallande. Jordbruksnäringen har däremot
under de senaste trettio åren haft att glädja sig åt en ganska betydlig
utveckling, och värdet af tiondepliktig skörd och smörafkastning
kan för år 1896 skattas ungefär 40 procent högre än det årliga medeltalet
för perioden 1865—74. Jordbruksfastighetens afgifter hafva sålunda
blifvit allt obetydligare i förhållande till den tiondepliktiga jordens afkastning;
öfversiktstabellens siffror visa, att dessa afgifter år 1896 uppgingo
för hela riket till icke fullt hälften (47 procent) af hvad sädes- och
smörtionden bort utgöra, om den skolat författningsenligt utgå i förhållande
till spannmåls- och smörafkastningen. Af tabellen framgår vidare,
hurusom äfven för de norrländska länen, där jordbrukets utveckling varit
synnerligen kraftig, inträdt ett för tiondegifvarna mycket förmånligt förhållande
mellan fastställd tiondeafgift och tiondepliktig afkastning.»

»Man torde vara berättigad till det antagande att, när löneregleringarna
upphöra att gälla, förhållandena skola hafva ytterligare utvecklat
sig i samma riktning, så att vid den tidpunkten tiondeafgifterna allmänt
nog skola finnas utgöra en jämförelsevis mycket ringa del af jordbrukets
tiondepliktiga bruttoafkastning.»

Beträffande härefter afgifter af bergverk, kvarnar, fabriker och andra utbytande «/
inrättningar, voro »gällande författningar» ganska bristfälliga; de afsågo f°r

mestadels icke hela riket utan vissa län eller provinser och omfattade på inrättningar.
långt när icke alla industriella anläggningar. I följd däraf kommo också
dessa afgifter att bestämmas efter ganska skiljaktiga grunder för olika
delar af riket.

För den egentliga bruks- och sågverksrörelsen äfvensom för kvarnarna
i vissa orter bestämdes skattskyldigheten vanligen så, att för hvarje bruk,
bergverk, hytta, härd, smedja, masugn, sågverk, kvarn o. s. v. utsattes
fasta afgifter i persedlar eller penningar. Enär i resolutionerna vanligen
infördes förbehåll, att de bestämda afgifterna skulle utgå, endast så länge
vederbörande hytta, ugn, sågverk eller kvarn drefves i hufvudsakligen
oförändradt skick eller tillverkning där ägde rum, hafva i följd af de för -

Rungl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 88.

ändringar, som under senare tid försiggått särskilt inom järn- och kvarnindustrien,
icke så få af de på detta sätt fastställda afgifter tid efter annan
upphört att utgå. Däremot har vid verk, hvilka fått sig påförda fasta
afgifter, produktionens ökning, som stundom varit mycket betydande, icke
medfört någon förhöjning i afgifterna till prästerskapet. Ifrågavarande
verk hafva, alldeles såsom jordbruksfastigheterna, varit genom formen för
afgifternas bestämmande skyddade mot afgifternas förhöjning.

Uti flertalet af de resolutioner, enligt hvilka vid tiden för löneregleringarnas
uppgörande bestående verk och inrättningar uppfördes till fasta
afgifter, äro därjämte meddelade bestämmelser i syfte att åt prästerskapet
förbehålla inkomst äfven af sådana verk och inrättningar, som framdeles
kunde uppstå. Dessa bestämmelser äro aflåttade på olika sätt. Stundom
stadgas, att afgifter för nya verk skola betalas efter öfverenskommelse
eller efter vederbörande myndighets pröfning i jämförelse med afgifterna
för äldre verk. Men i ett ganska stort antal af ifrågavarande resolutioner
har för beskattningen af framdeles uppkommande verk tillämpats en helt
annan grund än för beskattningen af de äldre. Den icke ovanliga formeln
härför lyder: »För kvarnar, sågar, fabriker samt andra verk och inrättningar,
som framdeles anläggas, betalas 1 (1/2) procent af deras till allmän
bevillning uppskattade inkomst».

Icke sällan finner man denna nya beskattningsgrund använd i ännu
större utsträckning. Sedan ett visst antal bruk, sågar, kvarnar uppräknats
med sina fasta afgifter, tillägges i många resolutioner af nu nämnda art:
»för öfriga verk och inrättningar betalas årligen 1 procent af deras till
allmän bevillning uppskattade inkomst». Beskattningen efter inkomst
träffar i dylika fall icke blott framdeles uppkommande verk, utan äfven
sådana bestående verk, som ej särskildt fått sig påförda fasta afgifter.

Dylika supplementärbestämmelser bilda en öfvergång till den fullkomligt
nya metod för afgifternas bestämmande, som i det långt öfvervägande
antalet löneregleringsresolutioner blifvit tillämpad för beskattning af samtliga
verk och inrättningar. I stället för att föreslå fasta afgifter för hvart
särskildt verk eller afgifter, som skulle utgå efter antalet härdar, ugnar,
hyttor, sågramar eller stenpar, sökte nämnderna i bevillningsförordningen
en säkrare och mera allmänt tillämpad grund för beskattningen, hvarigenom
de befriades från en ofta vansklig tillämpning af föråldrade författningar
och en ännu vanskligare undersökning af verkens och inrättningarnas
skatteförmåga. Vanligen sammanfördes då i resolutionerna bruk,
bergverk, sågar, fabriker, kvarnar samt andra verk och inrättningar till
en särskild skattegrupp, och stadgades att afgift till prästerskapet skulle

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

utgå ined viss procent, i några län af verkets bevillningstaxeringsvärde
för fastighet, men vanligen af verkets till bevillning uppskattade inkomst.

I åtskilliga resolutioner har bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning
blifvit betydligt utsträckt utöfver de skatteobjekt, som afses i § 6 mom. 2
af 1862 års förordning, i det att nämligen — sedan för verk och inrättningar
bestämts särskilda afgifter, vare sig fasta eller proportionerade efter någon
viss grund — uti en eller flera följande paragrafer tillagts bestämmelser
om skyldighet att i förhållande till inkomst utgöra afgifter för vissa mer
eller mindre fullständigt angifna förvärfskällor. Nästan öfver hela riket
hafva nämnderna ansett sig befogade att på nu angifvet sätt föreslå stadganden
om afgifter till prästerskapet icke blott för verk och inrättningar
utan äfven för andra näringsgrenar, hvilka beskattas, när det gäller att
bereda inkomst åt staten.

Det förekommer äfven, att verk och inrättningar i löneregleringsresolutionerna
icke upptagits såsom en särskild skattegrupp, utan genom
en omfattande formel för afgifternas bestämmande inordnats bland öfriga
skatteobjekt — annan fastighet eller inkomst —- för hvilka bevillning
till staten erlägges och af hvilka bidrag jämväl till prästerskapets aflöning
ansetts böra utgå. An afse hithörande bestämmelser samtliga bevillningspliktiga
skatteobjekt — med undantag af den tiondeskyldiga jorden —,
än någon grupp af dem, vanligen inkomst af kapital eller arbete. Än
äro afgifterna bestämda lika för alla beskattningsföremål, än till olika
procenttal för olika grupper. Stundom skola afgifterna utgå af uppskattad
inkomst, oftast dock blott af den inkomst, för hvilken bevillning erlagts,
eller allenast af inkomst utöfver visst belopp. Ej sällan har för hvarje
bidragsskyldig fastställts afgiftens minimibelopp; någon gång begränsas
den bidragsskyldiges afgift till ett måttligt maximum; i de flesta fall angifves
endast den grund, efter hvilken afgiften skall utmätas, utan begränsning
för afgiftens belopp vare sig uppåt eller nedåt. Vanligen äro,
i syfte att förekomma dubbel beskattning, tilläggsbestämmelserna så affattade,
att från ifrågavarande afgifter undantaga innehafvare af tiondeskyldig
jord eller af sådana verk och inrättningar, som efter annan grund
beskattas, och hafva i följd häraf i åtskilliga fall personer frikallats från
betydande afgifter, som de eljest skulle fått sig påförda för inkomst af
kapital eller arbete.

Under de år, då löneregleringarna uppgjordes, pågick öfver hela riket
organiserandet af de i enlighet med kommunalförordningarna af den 21
mars 1862 nyskapade borgerliga och kyrkliga kommunerna, inom hvilka
skattskyldigheten var grundad på allmänna bevillningen. Berörda omständighet
torde, såsom kommittén framhåller, förklara det egendomliga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

förhållandet, att de flesta löneregleringsnämnder, utan gemensam öfverenskommelse
och utan föreskrift af några myndigheter, af egen ingifvelse och i
stor utsträckning föreslogo en beskattning grundad på »annan fastighets»
taxeringsvärde eller på inkomst. Denna beskattningsgrund anvisades ingalunda
af nådiga förordningen den 11 juli 1862, utan innebar strängt taget
en afvikelse från förordningens bokstafliga föreskrifter. Ty enligt 6 och 7
§§ i nämnda förordning skulle såväl för bergverk, kvarnar, fabriker och
andra inrättningar som för tiondeskyldig jord bidragen till prästerskapet
utbytas mot »bestämda afgifter för en tid af femtio år» eller »till beloppet
bestämda utskylder», och det lider intet tvifvel, att därmed särskildt
i afseende å tionden åsyftades, hvad som också genom regleringarna ernåddes,
att afgifterna icke vidare skulle, såsom förut, förändras efter produktionens
växlingar. Men i denna mening blefvo naturligtvis de nya
afgifter, som fastställdes i visst förhållande till annan fastighets taxeringsvärde
eller till inkomst, alldeles icke bestämda, utan tvärtom obestämda
och föränderliga. Icke mindre anmärkningsvärdt är, att skattskyldigheten
till prästerskapet på detta sätt, utan egentligt stöd af gällande författningar,
utsträcktes till ett ganska stort antal näringar och personer, som
förut alls icke eller mycket litet bidragit till prästerskapets aflöning. På
samma gång alltså som tiondeafgifterna för en längre tid gjordes oberoende
af odlingens fortgång, och öfvergifvandet af en skatteform, hvilken
varit grundad på jordbrukets bruttoafkastning, därmed förbereddes, blefvo
tillika för de flesta öfriga näringar införda nya afgifter, som måste komma
att ständigt förändras med skatteförmågan, i sammanhang hvarmed en
skatteform grundad på näringens nettobehållning upptogs. Att denna
viktiga nyhet kunde göra sig så allmänt gällande, och att den icke uppväckte
starkare motstånd hos de skattskyldiga, det torde, säger kommittén,
bevisa, att tillämpningen af de nya beskattningsgrunderna motsvarade den
allmänna meningens fordringar.

utbytande af Rörande slutligen de utskylder, som enligt § 7 i 1862 års förordning

,X !/ji//e"awborde sättas i stället för påskpenningar, jura stola:'', matskott, offer, dagsverken
med flera andra extraordinarie afgifter, meddelas i omförmälda
paragraf ganska noggranna anvisningar. Dessa utskylder kunde utgå såväl
af fastighetsägare som af församlingens öfriga invånare. I en stor mängd
resolutioner har man utsöndrat sådana jura stolm och andra extraordinarie
afgifter, som ansetts åligga innehafvare af jordbruksfastighet, samt därefter
antingen sammanslagit sålunda beräknade afgifter med tiondeafgifterna
i en summa till fördelning på jordbruksfastigheterna efter gällande grund
— taxeringsvärde, mantal o. s. v. — eller ock meddelat en bestämmelse,
enligt hvilken ifrågavarande afgifter skulle särskildt för sig utgå med visst

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

belopp efter mantal eller hemmansåbos matlag. Men i åtskilliga resolutioner
har all ersättning för jura stol® eller så stor del däraf, som ansetts
motsvara förmögeuhetsafgifter, sammanförts till eu summa i persedlar
eller penningar, hvarjämte förordnats, att denna summa skulle fördelas
efter fyrktal eller röstgrund. vid kyrkostämma eller på alla, som betala
bevillning för fastighet eller inkomst, efter senast erlagda bevillningsbelopp.

Jämte det att eu icke ringa del åt löneregleringsresolutionerna allrså
innehåller bestämmelser, genom hvilka de i stället för jura stola! och andra
extraordinarie afgifter fastställda utskylderna erhållit karaktären af förmögenhetsafgifter,
förekomma i nästan samtliga resolutioner stadganden
om
mindre framträdande egenskap af personliga afgifter.

Sålunda upptaga nästan alla resolutioner den på nådiga förordningen
den 22 oktober 1842 grundade bestämmelsen, att gemenskapen vid krigsmakten
skall till prästerskapet erlägga värdet af ett mansdagsverke för
afl prästrättighet af torp och husfolk, samt att knekten frikallas från afgift
de ar, då han är^ kommenderad till tjänstgöring utöfver fyra månader.

Med. afseende pa sättet att bestämma de personliga afgifterna meddelas
i vissa resolutioner föreskrifter om derå slag af dylika afgifter, hvilka
skola utgöra ersättning för ett större eller mindre antal extraordinarie afgift^--såsom.
offer, jura stola!, dagsverken, påskmat, lösen för attester—,
under det .att i andra fall ersättning för alla extraordinarie afgifter — med
undantag i allmänhet för dem af krigsmän — sammanslagits till en enda
personlig afgift.. I allmänhet äro de betalningsskyldiga med hänsyn till
skatteförmagan indelade i flera eller färre klasser, med olika höga afgifter
llvarje klass. Ifrågavarande afgifter utgå antingen efter maria"
eller efter person, och i senare fallet vanligen för såväl man som kvinna.
Ln synnerligen allmän regel är, att bidragsskyldigheten inskränkes till
som mantalspenningar. Mycket ofta undantagas från ut görande

af dessa afgifter vissa kategorier af personer eller maria", särskilt
sadana som äro betalningsskyldiga enligt andra stadganden i vederbörande
resolution. . När afgifterna drabba enskilda personer, bestämmas
merendels högre afgifter för man än för kvinna.

„ Storleken, af de afgifter, som inom rikets särskilda församlingar utgå
såsom ersättning för jura stola! och andra extraordinarie afgifter, är betydligt
växlande. Under, det att nämligen de efter person utgående afgiiter,
där de förekomma inom Östergötlands län, i allmänhet äro bestämda
till lo öre för man och 10 öre för kvinna samt inom större delen af
Uppsala län till blott 5 öre för hvarje person, utgöra de i flera af Hallands
läns församlingar 50 öre för såväl man som kvinna och i de flesta

gg Katigt Maj:t Nåd. Proposition N:o 88.

af Gott lands läns församlingar 1 krona 20 öre för man och BO öre för
kvinna. Undantagsvis stadgas ännu högre avgifter. Vida större är växlingen
i fråga om de efter matlag utgående afgifter. Största likformigheten
äger rum, såsom jag redan påpekat, i fråga om krigsmännens afoifter.
Men eljest kunna matlagsafgifterna växla från 50^ öre och därunder
till 10 kronor eller högre belopp, om jämväl afses sådana afgifter
af torpare, som utgå i förhållande till torpens taxeringsvärde. Och där
ersättningen för jura stol® är fastställd i visst förhållande till inkomsten,
kan afgiften springa upp till en betydande siffra.

Skattebelopp \ nyss nämnda afdelning af sitt fjärde betänkande har prästlöne
°Chtrycakte'' regleringskommittén vidare anställt en jämförelse mellan olika beskattningsföremåls
deltagande i de bidrag till prästerskapets aflöning, som genom
löneregleringarna blifvit bestämda i stället för tionden och andra uraldnga
ecklesiastika afgifter. Till grund för denna jämförelse hgga lran prästerskapet
infordrade uppgifter för ecklesiastikåret 1896-97 Ifrågavarande
uppgifter hafva i tab. 1 och 2 af kommitténs tabellserie A bearbetats pa
sådant sätt. att församlingsafgifterna, i den mån de utgå af de tre hutvudo-rupperna
af beskattningsföremål, nämligen jordbruksfastighet, annan fastighet
och inkomst, blifvit fördelade å fyrktalen för dessa beskattningsföremål.
Därvid hafva äldre — med hänsyn till prästerskapets aflöning
ojorda — grupperingar af såväl beskattningsföremål som afgifter blifvit

delvis upplösta.

Afgiftemas Till »jordbruksfastighet» äro af kommittén hänförda icke blott alla

gruppering tion<3eskyldit*a hemman och lägenheter, utan ock jordbruksfastigheter,
Ä/“hvilka, såsom vissa säterier - nämligen i Skåne och Halland - äfvensom
nyodlingar, nybyggen och vissa torp, icke vant tiondeskyldiga, men åt
Indika "säterierna dock stundom fått sig påförda några mindre afgifter.
Bland afgifter af jordbruksfastighet hafva räknats ej allenast olika slag
af tionde utan äfven sådana i stället för jura stol®, offer, påskpenningar
och andra extraordinarie afgifter bestämda utskylder, som enligt löneregleringarna
skolat debiteras jämväl a jordbruksfastighet. 0

B Gruppen afgifter af »annan fastighet» omfattar alla sadana a verk och
inrättningar debiterade afgifter, som äro bestämda i fasta belopp för hvarje
verk eller del däraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), sa ock alla de
afgifter, som enligt resolutionerna skola utgå i visst förhållande till taxeringsvärdet
af afl slags »annan fastighet» — således ej blott verk och
inrättningar utan äfven tomter, vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor m. m.
— eller i förhållande till den dylik fastighet paförda bevillning.

Såsom afgifter af »inkomst» hafva redovisats alla utskylder, som skola

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

utgöras för inkomst af kapital eller af arbete, d. v. s. i senare fallet för
inkomst af rörelse eller yrke — såsom bergsbruk, kvarn- eller sågverksrörelse,
handel eller sjöfart — eller för inkomst af allmän eller enskild
tjänst m. in., och vare sig utskylderna äro bestämda att utgå med viss
procent af inkomsten eller att utgöras med visst, för hela församlingen
iastställdt belopp, som därpå skall efter någon angifven grund fördelas
å de särskilda inkomstbeloppen. Fördelningsgrunden är i sist angifna
fall vanligen bevillningen eller fyrktalet, och de utgifter, hvilka sålunda
drabba inkomsten, träffa ofta samtidigt äfven jordbruksfastighet och annan
fastighet, enär ifrågavarande afgifter i allmänhet utgöra sådan ersättning
för jura stola; och andra extraordinarie afgifter, sorri fastställts till en viss
summa att erläggas i förhållande till den hvarje skattskyldig påförda bevillning
eller i förhållande till hans fyrktal.

Beträffande stadskommunerna och de landskommuner i Kopparbergs Reducering
län, där fyrktalssätrning ej förekommer, hafva de särskilda bevillnings-a/ie4/;iW"“f''
beloppen af kommittén reducerats till fyrktal, på det att en jämförelse fyrkZi inom
mellan skattskyldigheten inom olika församlingar skulle underlättas. alla kommuner.

Det hade enligt instruktionen för kommitrén ålegat densamma att Fullständigt
verkställa noggrann utredning »beträffande den på ne gällande löneregleringar
grundade skattskyldigheten till prästerskapet från den tionde- från andra
pliktiga jorden och andra beskattningsföremål i jämförelse med hvarandra».
Kommitrén framhåller emellertid, hurusom det icke varit möjligt att iverta
allo fullgöra detta uppdrag, enär hvarken tiond.eafgifterna kunnat utsöndras
från en del andra afgifter, hvilka jämte tionden utgå af vissa jordbruksfastigheter,
ej heller tiondeskyldiga jordbruksfastigheters afgifter lätteligen
kunnat redovisas skilda från andra jordbruksfastigheters afgifter.

Men då den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheterna är tiondeskyldig
och likaså den ojämförligt största delen af jordbruksfastigheternas
afgifter till sitt ursprung är af tiondenatur, anser kommitrén den verkställda^
utredningen i allt väsentligt motsvara det afsedda ändamålet.

.På grund af gällande löneregleringar hafva, såsom kommitténs ut- De särskilda
redning i tab. 2 af tabellserien A gifver vid handen, församlingsafgifter af9''fie™as
till prästerskapets aflöning blifvit för ecklesiastikåret 1896—97 i hela riket oTretuL
— både landsbygd och städer — debiterade storlek.

å jordbruksfastighet med ..................... kronor 3,699,450: 03 ■= 67''69 procent

å öfriga beskattningsföremål med...... » 1,765,734: 82 = 32-3i »

Dessa afgifter, tillhopa 5,465,184 kronor, fördelade sig på beskattningsföremalen
högst väsentligt olika i städerna och på landsbygden. Under
det att nämligen, med uteslutande af ören, summa afgifter i städerna utgjorde:

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af jordbruksfastighet ....................................... kronor 44,223 — 7''85 procent

» öfriga beskattningsföremål........................ * 519,467 = 92''15 »

utgjorde däremot å landsbygden summa afgifter:

af jordbruksfastighet .................................... kronor 3,655,226 = 74 58 procent

» öfriga beskattningsföremål..................... » 1,246,267 = 25''42

Hvad nu särskild! landsbygden beträffar, så utgjorde i mer än hälften
— eller nära 59 procent — af de i tab. 2, tabellserien A, omförmälda
2,390 församlingarna därstädes jordbruksfastighetens bidrag öfver 80 procent
af samtliga afgifter; däremot var det. knappt mer än 2 procent af
landsförsamlingarna, där detta bidrag uppgick till blott 30 procent eller
därunder af samtliga afgifter. Förhållandet, yttrar kommittén, är helt
naturligt. På landsbygden har jordbruket af ålder varit den enda näring,
som kunnat lämna något betydligare bidrag till prästerskapets aflöning.
I åtskilliga församlingar har ändring härutinnan inträda i det att nya
näringsgrenar uppvuxit, på hvilka en mera afsevärd bidragsskyldighet
skulle kunna öfverflyttas. Men såsom allmän regel gäller, att den hufvudsakliga
bördan af församlingsbidragen på landsbygden fortfarande hvilar
på jordägarna, därför att de inom landsbygdens församlingar fortfarande
idka den hufvud sakligaste näringen. I ett mycket betydande antal församlingar
å landsbygden finnes knappast annan näring än jordbruksnäringen
att beskatta.

Från »öfriga beskattningsföremål», hvilka voro fördelade i tre grupper,
nämligen annan fastighet, inkomst och personer, utgingo i hela riket såsom

afgifter af annan fastighet ........................ kronor 198,504 — 3 6 procent

» » inkomst ...................................... » 560,549 = 10 26

personliga afgifter.......................................... * 1,006,681 = 18 42

Med afseende å den proportion, i hvilken dessa olika skatteobjekt i
städerna och på landsbygden bidrogo till samtliga inom hvartdera beskattningsområdet
debiterade afgifter — således äfven af jordbruksfastighet —
visade sig stor åtskillnad, i det att summa afgifter utgjorde

i städerna:

af annan fastighet.................

» inkomst .............................

» personer..............................

å landsbygden:

af annan fastighet ................

» inkomst...............................

» personer ............................

kronor 65,068 = ll''S4 procent
» 217,392 = 38-57

» 237,007 - 42-04

kronor 133,436 = 2''72 procent
» 343,157 - 7-oo

» 769,674 = 15-70

Kuuf/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Af kommitténs utredning framgår, att de personliga afgifterna intogo
ett mycket betydande rum bland samtliga försainlingsbidragen. Medeltalet
för hela riket uppgick till öfver 18 procent. Om det, säger kommittén,
kan synas anmärkningsvärd^ att å landsbygden jordbruksfastigheten
erlade nära tre fjärdedelar af hela församlingsbidraget därstädes, är
det ännu mera att beakta, hurusom i rikets städer nära tre sjundedelar
af lönemedlen uttogos i personliga afgifter. I städerna inom Uppsala och
Lunds stift uppgingo de personliga afgifterna till omkring hälften, inom
Skara stift till tre femtedelar och i Stockholms stad till nära två tredjedelar
af samtliga inom dessa städer utdebiterade bidrag. Det bör dock,
fortsätter kommittén, erinras, att — om ej hänsyn tages till Stockholms stad —
mer än hälften (496,971 kronor) af de personliga afgifterna för hela riket
erlades af personer, som voro i taxeringslängderna uppförda till bevillning,
d. v. s. å landsbygden hufvudsakligen af fastighetsägare för egna och
tjänares personer. Återstoden, utgörande för hela riket — med undantag
af Stockholms stad — 441,678 kronor eller 8*24 procent af hela församlingsbidraget,
erlades af torpare, dagsverkare, små handtverkare, arbetare
m. fl. obesutna och obemedlade personer.

Beträffande afgifter af dessa senare angifver kommittéutredningen
dylika afgifters proportion till församlingsbidraget i dess helhet. Så uppgingo
för hela riket å landsbygden de personliga afgifterna af obesutna
och obemedlade till kronor 377,163 = 7''69 procent af samtliga afgifter och
utgjorde, om hänsyn tages till samtliga bidragen inom eu hvar af landsbygdens
församlingar, i medeltal för församling:

inom 12 församlingar.............................................. öfver 30 procent

» 49 » 30 intill 20 procent

» 515 » 20 » 10 »

* 878 » 10 » . 5

» 910 » 5 procent och därunder.

Blott inom 26 landsförsamlingar utdebiterades ej några sådana personliga
afgifter.

I städerna — med undantag af Stockholm — utgjorde nu ifrågavarande
afgifter af obemedlade personer för hela riket 64,515 kronor
= 14‘09 procent af samtliga afgifter i städerna. Enskilda städer uppvisa
mycket höga procenttal, såsom:

Sköfde.................... 74-94 Halmstad............... 37‘18 yänersborg............ 28*97

Malmö..................... 47''03 Västerås ............... 36’72 Örebro .................. 25*37

Borås ................... 39*17 Hälsingborg ......... 31''27

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Kommittén förmenar, att i Stockholm summan af dylika personliga
afgifter inom de särskilda församlingarna äfven torde vara ganska betydande,
ehuru det icke varit för kommittén möjligt att erhålla upplysning
om dessa afgifters förhållande till öfriga personliga afgifter.
skattskyldig- Fullföljes jämförelsen mellan de olika beskattningsföremålens afgifter,
kMan/e m att den tillika afser skattskyldighetens förhållande till skatteförmågan,
skatte- måste denna jämförelse begränsas till afgifterna af de beskattningsföremål,
fårmagan gom genom åsättande af bevillning och därå beroende fyrktal kunna anses
vara med afseende å skatteförmågan uppmätta, d. v. s. jordbruksfastighet,
annan fastighet och inkomst. De personliga afgifterna måste naturligtvis
därvid lämnas åsido såsom icke med de öfriga efter samma måttstock
jämförliga.

Vid en jämförelse mellan nämnda tre grupper beskattningsföremål
faller genast i ögonen, att förhållandet mellan fyrktalen, hvilka antagits
beteckna gruppernas relativa skatteförmåga, är ett helt annat än förhållandet
mellan de å samma grupper debiterade afgifter, eller skattskyldigheten.

I rikets städer beräknades nämligen ecklesiastikåret 1896—97 hvarje
dylik grupps fyrktal och afgifter i procent af de tre gruppernas sammanlagda
fyrktal och afgifter därstädes sålunda:

fyrktalet ...................................

afgifterna...................................

Å rikets landsbygd utgjorde:

fyrktalet ..................................

afgifterna..................................

för jordbruks-fastighet	för annan fastighet	för inkomst
%	°/o	%
0''86	20’45	78-69
.. 1354	19‘92	66’54
.. 51''94	7-71	40‘35
.. 88''47	3’23	8''30

skatTings Detta förhållande af bristande öfverensstämmelse mellan fyrktal och

föremål fria afgifter beror i någon mån därpå, att en stor del af de beskattningsjrån
afgifter. föremål, hvilka inbegripas under rubrikerna annan fastighet och inkomst
gått fria från afgifter till prästerskapet. I städerna ägde detta rum företrädesvis
i några af Stockholms stads församlingar samt inom Skara och
Lunds stift. Beskattningen uti åsyftade stadsförsamlinger har-nämligen
blifvit så reglerad, att afgifter debiterats å annan fastighet eller inkomst
endast i den mån de personliga afgifterna ej räckt till för fyllande af det
fastställda aflöningsbeloppet. Hvad landsbygden beträffar, visar sig att
fyrkar för annan fastighet eller för inkomst lämnats obeskattade förnämligast
i de egentliga bruks-, sågverks- och industridistrikten inom Upp -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

sala, Strängnäs, Västerås, Lunds och Härnösands stift. Där afgifterna för
verk och inrättningar varit bestämda att utgå med fasta belopp, hafva
dessa verk och inrättningar i allmänhet undgått beskattning för inkomst
af kapital och arbete. Å andra sidan hafva de verk och inrättningar,
hvilka fått af gifter sig påförda i förhållande till sin inkomst, icke blifvit
beskattade för sina fastighetsfyrkar. Resolutionerna för pastoraten inom
vissa län — nämligen Gottlands, Blekinge och Jämtlands — äro vidare
så affattade, att alla afgifter måst debiteras å inkomstfyrkar, men inga
afgifter å fyrkar för annan fastighet. Härtill kommer, att i de flesta
resolutioner, enligt hvilka afgifter skola utgå i förhållande till annan
fastighets taxeringsvärde eller för inkomst, tillagts den bestämmelse, att
sådana afgifter ej må påföras skattskyldiga, som erlägga tiondeafgifter för
jordbruksfastighet; i följd hvaraf de fyrkar för annan fastighet och inkomst,
som beräknats för skattskyldiga, hvilka tillika varit innehafvare
af tiondepliktig jordbruksfastighet, vanligen gått fria från afgifter till
prästerskapet.

Den anmärkta disproportionen mellan fyrktalet för hvarje grupp beskattningsföremål
och summan af gruppen påförda afgifter beror dock
hufvudsakligen därpå, att vid afgifternas bestämmande olika beskattningsgrunder
beträffande hvarje grupp tillämpats, i följd hvaraf belastningen
blifvit olika.

Samtliga afgifter för inkomst hafva naturligtvis blifvit satta i visst
förhållande till inkomsten. Fyrktalet är således inom denna grupp det
ursprungliga och alltjämt tillämpliga skattemåttet. Afgifterna utgå i allmänhet
med L V2> V 3> 1li procent af den uppskattade eller af den bevillningspliktiga
inkomsten, hvilket i senare fallet motsvarar 10, 5, 31/3, 21/2
öre pr fyrk. För hela riket — städer och landsbygd — uppgick inkomstfyrkarnas
belastning i medeltal till 2‘10 öre pr fyrk. I städerna, där den
ekonomiska bärkraften i allmänhet är större än inom de särskilda landsförsamlingarna,
och där de personliga afgifterna ofta räckt till att fylla
en stor del af aflöningsbehofvet, visar sig belastningen å inkomst synnerligen
svag och utgjorde för rikets alla städer i medeltal ej mer än 1*16 öre
pr fyrk. A landsbygden var belastningen af inkomstfyrkarna något större
eller i medeltal ’4''3l öre pr fyrk. Inom landsbygdens församlingar utgjorde
belastningen å inkomstfyrkar:

i 19 församlingar öfver 30 öre pr fyrk
» 29 » 30 intill 20 öre pr fyrk

» 241 » 20 » 10 » » »

» 1,765 » 10 » 1 » » » och därunder, hvaremot

» 336 » inga afgifter af inkomst utgingo.

Olika beskattningsgrunder.

a) Afgifter
af inkomst.

b) Afgifter
af annan
fastighet.

c) Af9‘fter
af jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

De afgifter, som debiterats å arman fastighet, bestå till någon del af
sådana afgifter, som utgå i visst förhållande till annan fastighets taxeringsvärde;
dessa afgifter äro i allmänhet så bestämda, att de motsvara 5—10
öre pr fyrk. Men de flesta afgifterna skola af »verk och inrättningar»
utgöras med fasta belopp för hvarje verk eller för hvarje hytta, smedja,
härd, stenpar o. d. Dessa senare afgifters procentförhållande till verkens
taxeringsvärde är naturligtvis ytterligt ojämnt och växlande. Belastningen
å gruppen annan fastighet utgjorde

i medeltal för hela riket .................. 3*37 öre pr fyrk

» » » städerna .................. 1*39 » » »

» » » landsbygden ................. 10''95 » » »

Om hänsyn tages till rikets samtliga församlingar, utdebiterades å
annan fastighet i medeltal:

inom 119 församlingar öfver 60 öre pr fyrk
»115 » 60 intill 40 » » »

» 361 » 40 » 20 > » »

» 331 » 20 » 10 » » »

»881 » 10 öre pr fyrk och därunder, hvaremot

» 686 » afgifter för annan fastighet ej debiterades.

Tionden, den hufvud sakligaste af jordbruksfastighetens afgifter, blef,
såsom jag förut antydt, vid löneregleringarna i ett stort antal församlingar
fastställd till en viss summa för hela församlingen, hvilken summa i
regel skulle fördelas på de särskilda jordbruksfastigheterna efter de taxeringsvärden,
som åsattes berörda fastigheter året före vederbörande lönereglerings
tillämpning. Inom dessa församlingar blefvo således jordbruksfastigheternas
afgifter proportionerliga mot deras dåvarande fyrktal, och
denna proportion torde på det hela hafva någorlunda bibehållits. I många
församlingar åter, där tiondeafgift erna fastställdes för hvarje fastighet till
samma belopp, hvarmed de dittills utgått, eller å fastigheterna fördelades
efter mantal, öresland, seland, rök o. d., måste de särskilda fastigheternas
belastning visa sig ganska ojämn, så snart till jämförelsegrund användes
en för skattskyldighetens ursprungliga fördelning så främmande måttstock
som fyrktalet. Då härtill kommer, att jordbrukets utveckling varit mycket
olika på olika orter, måste förhållandet mellan tiondeafgifterna och jordbruksfastighetens
fyrktal förete synnerligen stora växlingar icke blott inom
skilda trakter af landet, utan äfven om hänsyn tages allenast till särskilda
jordbruksfastigheter inom en och samma församling.

I städerna, där belastningens medeltal beräknats utgöra 16*72 öre pr
jordbruksfastighetsfyrk, växlade sålunda medeltalen mellan lägst 0*18 och
högst 78*57 öre pr dylik fyrk samt utgjorde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i 13 församlingar öfver 40 öre pr fyrk
i 26 » 40 intill 20 » » »

i 22 » 20 » 5 » » »

i 23 » 5 » » » och därunder;

hvaremot i 19 af de uti tab. 2, tabellserien A, omförmälda 103 stadsförsamlingarna
inga afgifter utgingo af jordbruksfastighet.

Å landsbygden bär jordbruksfastigheten en afgift af i medeltal 27*29
öre pr fyrk, med växling i belastningen från högst 124''37 öre pr fyrk
(Karesuando i Härnösands stift) till lägst 3''53 öre pr fyrk (Gustaf Adolf
i Karlstads stift). En belastning af mer än 60 öre pr fyrk förekom inom
69 församlingar, hufvudsakligen uti Kalmar stift (21, alla på Öland), i
Göteborgs stift (13, inom Marks och Kinds härad och Hallands skogsbygd)
samt i Härnösands stift (11, hufvudsakligen uti Torneådalen och norra
Jämtland). Afgifterna af jordbruksfastighet utgjorde i medeltal å landsbygden
:

i 342 församlingar 60 intill 40 öre pr fyrk

i	1,552	»	40 »	20 » »	»
i	383	»	20 »	10 » » ■	»
i	39	»	10 »	5 » »	»

i 2 » 5 öre pr fyrk och därunder;

hvaremot i 3 landsförsamlingar — nämligen Käringön och Kungshamn
samt Lysekils dåvarande landsförsamling, alla i Göteborgs stift — dylika
afgifter saknades.

Eu jämförelse mellan jordbruksfastighetens och de öfriga b e skatt ni n gs- Järn för and e
föremålens belastning visar, att de debiterade afgifterna utgjorde i medel-^”1^^
tal för riket (städer och landsbygd): belastning.

för jordbruksfastighet............................ 27*09 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................ 3''37 » » »

» inkomst ............................................2*10 » » »

eller för sistnämnda båda grupper ... 2*33 » » »

Uppmätt efter fyrktalet var jordbruksfastighetens belastning alltså nära
tolf gånger så stor som de öfriga beskattningsföremålens tillhopa. Detta
missförhållande beror hufvudsakligen därpå, att i städerna de beräknade
talrika fyrkarna för inkomst och fastighet äro så svagt belastade, att
medeltalet för hela riket väsentligen förminskas. För landsbygden ensam
erhölls nämligen följande medeltal af afgifter:

för jordbruksfastighet............................ 27*29 öre pr fyrk

» annan fastighet ................................ 10*95 » » »

» inkomst ................................................ 4*31 » » 3

eller för sistnämnda båda grupper ... 5*19 » .» »

Kangl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

I fråga om landsbygden var således medeltalet för jordbruksfastighetens
belastning blott något mer än fem gånger så stort som medeltalet
för de två öfriga gruppernas gemensamma belastning.

Lönemedel. Vid fortsättandet af redogörelsen för den af prästlönereglegringskommittén
i dess fjärde betänkande lämnade utredning, hänförande sig till
ecklesiastikåret 1896—97, öfvergår jag till den afdelning af betänkandet,
hvari »prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden» behandlas (s. cxxxi
—cxciv).

Till en början vill jag då angifva de lönemedel af olika slag, som
för prästerskapets aflöning stå till buds.

(statsanslag Jag har redan förut framhållit, att svenska prästerskapet från äldsta

dar S^omTider aflönades af församlingarna, icke af staten, hvars mellankomst
ministrar, påfordrades endast vid de tillfällen, då en församlings oförmåga var
ådagalagd. Härutinnan afsåg icke 1862 års förordning att göra någon
ändring. Statsanslagens hufvudsakligen subsidiära betydelse för löneregleringarna,
deras uppgift att i det hela blott utfylla de små lönebeloppen
framgår tvärtom otvetydigt af förordningens § 9 mom. 2 och 3. För den
händelse nämligen en församling för sitt prästerskaps anständiga bärgning
hade behof af statsmedel, ägde löneregleringsnämnden hos Kung!.
Maj:t därom göra anmälan, då sådana medel kunde anslås eller ock annan
församling beviljadt, för denna icke längre behöflligt anslag öfverflyttas.
Men å andra sidan hade nämnden äfven att till indragning anmäla äldre
statsanslag, hvilka icke vidare funnos för prästerskapets aflöning erforderliga,
under förutsättning dock att de ej blifvit prästerskapet för all framtid
tillförsäkrade.

Statsanslagen uppgifvas i förenämnda § 9 mom. 2 vara bestämda i kontanta
penningar, kronotionde och hemmansräntor. Penninganslag hafva vid
olika tillfällen beviljats medellösa församlingar, i allmänhet dock endast
tills vidare, intill dess vederbörande församling hunnit den förkofran, att
prästerskapet kunde därförutan tillräckligt aflönas. Af större varaktighet
äro gemenligen de bidrag till aflöning af prästerskapet i lappmarkspastoraten
inom Härnösands stift, som utgå från förslagsanslaget till Lappmarks
ecklesiastikverk. De anslag i kronotionde och hemmansräntor, som blifvit
prästerskapet tilldelade, härstamma i allmänhet från länge sedan förflutna
tider. Särskildt är detta förhållandet med en betydlig del af ifrågavarande
tiondeanslag. Under namn af ständigt vederlag har nämligen
kronotionde blifvit till vissa kyrkoherdar anordnad, för det mesta i ersättning
för de af Gustaf I från dem indragna landbohemman och räntor;
och har prästerskapet fått sig tillförsäkradt att förblifva i orubbad be -

Kuvgl. Maj:tx Nåd. Proposition N:o 88.

sittning af dessa anordningar å tionden. Men dessutom liar af såväl
nämnde konung som lians efterträdare, hufvudsakligen för besvärlig gästning
och pastoratens ringhet, tiondespannmål blifvit på obestämd eller,
såsom det hette, behaglig tid anvisad för en del kyrkoherdebeställningar.
Enär de senare anordningarna ansågos småningom kunna blifva
obehöfliga, kallades de behaglig tids förläning eller vederlag. För samtliga
hithörande tionde- och ränteanslag utbetalas numera af statsverket

o c?

godtgörelse i enlighet med nådiga förordningen angående förändring af
grundräntor och kronotionde den 23 juli 1869.

Värdet af de aflöningsförinåner, som på grund af statsanslag kommit
kyrkoherdar samt komministrar och deras vederlikar till godo ecklesiastikåret
1896—97, uppgick till 210,611 kronor 56 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 9).

Ojämförligt största delen af prästerskapets aflöning bestrides med de FsnamUngtjämlikt
1862 års förordning fastställda afgifter, som skola utgå af för- b,drag
samlingarna. I hvad mån olika beskattningsföremål beröras af denna
församlingarnas aflöningsplikt, har jag nyligen påvisat. Ytterligare en
del omständigheter, som äro förbundna med ifrågavarande kommunala
skattskyldighet, torde emellertid böra framhållas.

Med den år 1862 beslutade förändring i sättet för prästerskapets aflöning
afsågs bland annat att förvandla de inom pastoraten utgående
prästrättigheter från växlande afgifrer till fasta, för viss tid bestämda.

Det nya systemet var likväl icke ägnadt att bereda prästerskapet fasta
inkomster; växling i dessas belopp måste till och med blifva den oundvikliga
följden af en del omständigheter.

När sålunda 1862 års förordning uti § 8 stadgade, att de i prästerskapets
löner ingående persedlar skulle lösas efter tioårig medelmarkegång,
var för visso syftet därmed att förebygga större förändringar i lönernas
kontanta belopp; men att detta ofta icke lyckades eller, när det lyckades,
att det icke berodde på någon fasthet i markegångsprisen, har
erfarenheten till fullo ådagalagt. Jämföras med hvarandra persedlarnas
värden för nära intill hvarandra liggande år, befinnas växlingarna visserligen
i allmänhet icke synnerligen afsevärda, hvaremot en understundom
högst betydlig skillnad visar sig mellan maxim!- och minimivärdena under
hela den femtioåriga löneregleringsperioden. Denna skillnad — till prästerskapets
nackdel — uppgick ett år exempelvis till 2,730 kronor 20 öre
för prästerskapet i Leksands pastorat, 2,456 kronor 44 öre i Skellefteå
pastorat, 1,844 kronor 82 öre i Järfsö pastorat och 1,357 kronor 77 öre
i Kvidinge pastorat o. s. v. Minskningen utgjorde, när den var störst, i
flertalet fall mer än 20 procent och var i ett fall 31.61 procent.

Men icke blott den omständigheten att persedlar, hvilka skola lösas

Bill. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 AfcL 68 Haft. 9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

efter markegångstaxornas växlande pris, ingå såsom en hufvudpart i
hvarje lön, har varit af beskaffenhet att, där andra faktorer ej bildat motvikt,
göra lönens penningvärde föränderligt. Utom annat har äfven den
omständigheten att, såsom jag förut påpekat, vissa afgifter blifvit i löneregleringsresolutionerna
bestämda att utgöras i visst förhållande till inkomst
äfvensom — ehuru mera sällan — till taxeringsvärdet å annan fastighet
än jordbruksfastighet bidragit till lönernas föränderlighet. Där denna
grundsats om afgifternas växling efter skatteförmågan blifvit tillämpad,
har den också i allmänhet skapat en väl behöflig motvikt mot den af
markegångsprisens fall vållade minskning i den fasta tiondens penningvärde;
på åtskilliga orter har den därutöfver medfört ett högst afsevärdt
tillskott till prästerskapets, särskildt kyrkoherdarnas, beräknade löner. Det
bör sålunda, säger kommittén, till en ej oväsentlig del tillskrifvas detta
tantiémesystem, att inom Härnösands stift prästerskapets löneinkomster
för ecklesiastikåret 1896—97 voro i medeltal 39‘28 procent högre än hvad
ursprungligen beräknades; att t. ex. kyrkoherden i Alfkarleby, hvilkens
lön reglerades till 3,880 kronor, samma år åtnjöt 11,828 kronor; att lönen
likaså stegrats utöfver det reglerade beloppet för kyrkoherden i Risinge
från 4,700 kronor till 6,700, för kyrkoherden i Mjölby från 3,810 kronor
till 5,828, för kyrkoherden i Huddinge från 4,130 kronor till 7,860, för
kyrkoherden i Ramnäs från 4,250 kronor till 7,469, för kyrkoherden i
Stora Tima från 9,910 kronor till 12,182, för kyrkoherden i Norberg från
4,430 kronor till 9,269, för kyrkoherden i Hakarp från 2,870 kronor till
6,731, för kyrkoherden i Västra Sallerup från 5,380 kronor till 9,093, för
kyrkoherden i Örgryte från 4,680 kronor till 13,024, för kyrkoherden i
Tjörn från 5,180 kronor till 8,960, för kyrkoherden i Seglora från 3,900
kronor till 8,258, för kyrkoherden i Grafva från 4,420 kronor till 7,146,
för kyrkoherden i Eda från 3,860 kronor till 6,088 o. s. v.

Ecklesiastikåret 1896—97 blef, enligt kol. 11 af tab. 2, tabellserien
A, en summa af 5,465,184 kronor 85 öre för hela riket jämlikt löneregleringsresolutionerna
utdebiterad i församlingsafgifter. Kommittén framhåller
emellertid, att denna summa icke öfverensstämmer med den summa —
5,451,602 kronor 70 öre — som i kol. 3 af tab. 4 (sammandraget å s.
498) uppgifvits utgöra »på grund af löneregleringen debiterade afgifter».
Skillnaden är beroende å vissa omständigheter, för hvilka redogjorts i
anmärkningarna till nämnda tab. 4. Af samtliga debiterade församlingsafgifter
voro 121,526 kronor 25 öre uppförda såsom restantier den 31
december 1897; och bestodo dessa restantier till ojämförligt största delen
af personliga afgifter.

Förutom de enligt löneregleringarna utgående afgifter hafva under -

Ku m/1. Muy.ts Nåd Proposition N:o 88. (37

stundom församlingar för själavårdens uppehållande beviljat särskilda anslag,
merendels i samband med inrättandet af en ny prästerlig beställning
men äfven såsom löneförhöjning vid redan befintlig tjänst. Beloppet af
dessa anslag äfvensom till prostarfvoden utgående kyrkotionde utgjorde
1896—97 sammanlagdt 95,436 kronor 64 öre (tab. ser. A tab. 4, kol. 4).

Församlingarnas lagbestämda eller frivilliga bidrag till prästerskapets
aflöning utgjorde således för nyssnämnda ecklesiastikår 5,560,621 kronor
49 öre, eller om, såsom riktigast synes, siffrorna i tab. 4 tagas till efterföljd,
allenast 5,547,039 kronor 34 öre. Häri har dock icke inräknats
värdet af några mindre förmåner, som stundom tillkomma vissa präster,
såsom fri mäld, fria ämbetsresor eller hjälp till bestridande af kostnaderna
för dem, bidrag till jordförbättring, till utskylder in. m. Icke heller hafva
redovisats naturaanslag af ved i trakter, där boställe är skoglöst, eller af
kofoder, där boställe saknar ängsmark, ej heller de hyresbidrag, som lämnats
vissa prästerliga tjänsteinnehafvare, isynnerhet uti städerna, enär dylika
aflöningsförmåner endast innefatta ersättning för sådan boställs- eller
bostadsförmån, som beräknats i allmänhet utöfver lönen tillkomma prästerskapet.
Till innehafvare af ordinarie prästerlig tjänst utgå ock någon
gång från bruk, fabriker eller större gods rätt afsevärda belopp såsom
godtgörelse för extra kyrklig tjänstgöring, men sådana frivilliga och tillfälliga
föräringar från enskilda hafva icke ansetts utgöra föremål för den
kommittén ålagda utredning.

Har någon enskild — en person eller ett bolag — enligt eget åta- emM
gande fått sig ålagdt att för längre eller kortare tid antingen helt °cha/^"*[“?B
hållet bekosta eller åtminstone lämna det väsentligaste bidraget till en donatiZer
prästerlig tjänst, äro så beskaffade anslag redovisade i kommitténs tabellverk.
Dessa anslag afse merendels uppehållande af själavården vid ett
bruk eller en från moderkyrkan mera aflägset belägen plats samt utgå
därför till åtskilliga bruks- och kapellpredikanter. Med dem hafva sammanförts
inkomster, som grunda sig på donationer af enskilda, såsom ränta
å penningar, beräknadt årligt värde af nyttjanderätt till inventarier —
»inventarium domestieum» — och afkastning af fastigheter, hvilka icke
äro bostadsboställen. Donationerna göra, såvidt af tillgängliga handlingar
kunnat utrönas, icke någon större insats i den prästerliga aflöningen.
Dock upplyser kommittén, att några verkligt betydande fastighetsdonationer
finnas, bland dem främst danska riksrådet Henrik Krumdiges
gåfva af de s. k. sodalitiehemmanen till ett brödragille i Lund. Denna
donations afkastning, för 1896—97 uppgående till 9,988 kronor 81 öre,
tillföll kyrkoherden i S:t Peters kloster samt förste och andre komministrarna
i Lund. De inkomster, som härröra från dylika anslag och dona -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tioner af enskilda, utgjorde under nämnda ecklesiastikår sammanlagdt
53,242 kronor 87 öre (tab. ser. A, tab. 4, kol. 6).

Näst församlingsbidragen erbjuda boställena prästerskapet de viktigaste
aflöningsförmånerna.

Då det för kommittén gällt att förskaffa sig tillförlitlig kännedom
om värdet af ett boställes afkastning, har detta icke mött någon svårighet
beträffande afkastningen af de till viss prästerlig tjänst anslagna löningsboställen,
som genom myndigheternas försorg blifvit på tjugu år utarrenderade;
från vederbörande länsstyrelser hafva nämligen infordrats uppgifter
angåeende de fastställda arrendeafgifterna, hvilka ju äro att i det
närmaste förlikna vid kontanta aflöningsförmåner. Bland löningsboställena
förekomma emellertid, isynnerhet vid stadspastoraten och i det sydliga
Sveriges landspastorat, åtskilliga hemman och jordar, kvilka brukas af
innehafvaren själ!'' eller af en genom honom antagen arrendator. Som
tjänsteinnehafvarna af dessa, i allmänhet icke med hus försedda, löningsjordar
draga en inkomst, hvilken i regel ej lider någon afbränning genom
byggnadsskyldighet, och afkastningens storlek icke heller väsentligen beror
af huruvida jordarna utarrenderas på längre eller kortare tid, har kommittén
i fråga om dylika jordar ansett lämpligast att från de särskilda
boställshafvarna inhämta uppgift om den afkastning af jordarna, de för
närvarande faktiskt åtnjuta.

Däremot har det visat sig synnerligen vanskligt att uppskatta afkastningen
af de med jordbruk förenade bostadsboställena. Kommittén
har emellertid härvid anlitat den utvägen att påkalla eu af boställshafvare
och kyrkoråd gemensamt utförd uppskattning af dessa boställens
arrendevärden samt för ändamålet utsändt ett frågeformulär, slutande med
den frågan: »Under förutsättning att bostället varder utbjudet till arrende
på tjugu års tid till den mestbjudande, att, skildt frän prästbostadens hus
med trädgård, af arrendatorn brukas, med rätt för denne att af skogen
erhålla endast hvad som erfordras för gårdens behof och med förpliktelse
för arrendatorn att ansvara såväl för den boställshafvaren nu åliggande
nybyggnads- och underhållsskyldigheten å de för jordbrukets behof erforderliga
hus som för boställets skatter och onera; hvilket årligt arrende
anser Ni då kunna betingas för det utarrenderade bostället?» Den af boställshafvaren
och kyrkorådet angifna siffran för arrendebeloppet har införts
i kol. 26 af tab. 3, tabellserien A.

Om man jämför den sålunda uppskattade afkastningen vid ett skånskt
kyrkoherdeboställe, vid ett uppsvenskt kyrkoherdeboställe och vid ett
vanligt komministersboställe och sammanlägger afkastningens belopp med
respektive prästers öfriga löneinkomster, måste man ihågkomma, att Inne -

Kuuyl. MajUs Nåd. Proposition N:o SS.

villkoren för eu hvar af dem icke oväsentligen olika modifieras genom
alldeles olika nybyggnads- och underhållsskyldighet. Med denna afkastnings
bruttobelopp skola nämligen de skånska kyrkoherdarna bestrida
nybyggnadskostnaden för boställets samtliga hus och underhållskostnaden
för prästbostadens hus, de flesta kyrkoherdar i öfra Sverige nybyggnadsoch
underhållskostnaderna för eu mindre del af prästbostadens hus, men
de flesta komministrar nybyggnads- och underhållskostnaderna för prästbostadens
samtliga hus.

Enär boställsafkastningen borde för alla prästerliga tjänsteinnehafvare
beräknas under eu och samma förutsättning, nämligen att de samtliga
åtnjuta kostnadsfri bostad, har kommittén i förenämnda frågeformulär
begärt svar äfven rörande boställshafvarnas kostnader för nybyggnad och
underhåll af själfva prästbostadens hus; och hafva de siffror, som beteckna
dessa kostnader, införts i kol. 27 af omförmälda tab. 3. Slutligen
har i kol. 28 af samma tabell upptagits boställsafkastningens nettobelopp,
hvilket uppkommit, då från den i kol. 26 införda bruttoafkastningen afdragits
de i kol. 27 upptagna kostnader för boställshafvarens nybyggnadsoch
underhållsskyldighet å boställets hus. Om de siffror, som uttrycka
boställshafvarnas årskostnader för prästbostadens hus — d. v. s. kostnaderna
för dessa hus, i den mån de ej nybyggas och underhållas af
församlingarna — äro rätt angifna samt detta är förhållandet jämväl med
de siffror, som beteckna boställsafkastningens värde efter afdrag af nybyggnads-
och underhållskostnaderna för jordbrukshusen, så skulle siffrorna
i kol. 28 angifva det årliga värdet af boställsaf kastningen såsom behållen
löneförmån utöfver förmånen af kostnadsfri bostad.

Kommittén vidgår emellertid, att de beräknade siffrorna för boställsafkastningens
brutto- och nettobelopp i enskilda fall synas icke tillräckligt
noggranna och tillförlitliga — särskild! att de uppgifna kotnaderna för
nybyggnad och underhåll ganska allmänt torde vara för lågt beräknade —
men kommittén tillmäter icke denna omständighet någon afgörande
betydelse, då ingen större praktisk olägenhet däraf torde kunna uppstå.
Ingen af ifrågavarande siffror, erinrar kommittén, torde nämligen komma
att omedelbart läggas till grund för beslut eller åtgärder rörande lönereglering
för den ena eller andra tjänstebefattningen; i hvarje fall, när
ett sådant beslut skall framdeles fattas, lära nya uppskattningar, om de
anses erforderliga, komma att göras och blifva då helt visst underkastade
en efter syftet lämpad grundligare behandling. Däremot har kommittén
för åtskilliga beräkningar, som måst utföras, ständigt varit hänvisad till
användningen af såväl detaljerade som summariska siffror öfver aflöningsbeloppen,
hvarför kommittén ansett lämpligt, att dylika siffror upptoges

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

äfven i tabellverket. Kommittén tillägger, att det utan tvifvel är för allmänheten
af stort intresse att på ett ställe finna sammanförda samtliga
de siffror, som utvisa afkastningen af de olika inkomsttitlarna och aflöningen
i dess helhet.

Den afkastning — verklig eller beräknad — som prästerskapet ecklesiastikåret
1896—97, utöfver fri bostad, åtnjöt af sina boställen, uppgick
för bostadsboställen med jordbruk till 1,462,339 kronor 30 öre och
för löningsboställen till 441,077 kronor 88 öre, alltså sammanlagdt till
1,903,417 kronor 18 öre. Taxeringsvärdet utgjorde för bostadsboställen
med jordbruk 45,514,800 kronor, för dylika boställen utan jordbruk
2,583,200 kronor samt för löningsboställena 10,731,600 kronor eller för
samtliga ecklesiastika boställen 58,829,600 kronor. Afkastningen utgjorde
i medeltal: af samtliga bostadsboställen med jordbruk 3''2i procent af deras
taxeringsvärden och af samtliga löningsboställena 4''it procent af dessas
taxeringsvärden. Härvid är dock att märka, att från bostadsboställenas afkastning
fråndraga, utom kostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande
å dessa boställen, jämväl skatter och onera, hvilka enligt kol. 24
af tab. 3, tabellserien A, uppgingo till sammanlagdt 354,849 kronor 74 öre.
Med tillägg af denna summa motsvarade bostadsboställenas hela afkastning
— 1,817,189 kronor 4 öre — 3''99 procent af taxeringsvärdena å berörda
boställen. Nu nämnda olika slag af boställen omfatta dock ej all den
jord, som blifvit prästerskapet anslagen, i det att ett antal »stom-, annexoch
mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», indragits
till prästerskapets löneregleringsfond och, enligt kapitalkontot till
rikshufvudboken för år 1896, tillfört fonden en inkomst i arrendemedel
af 52,572 kronor 35 öre.

Icke blott genom det jordbruk, som bedrifves å flertalet af prästerskapets
boställen äro dessa inkomstgifvande; många boställen lämna äfven
en ansenlig afkastning i skogsprodukter och hafva därigenom på olika
sätt beredt prästerskapet förmåner.

Nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna skogarna
i riket den 26 januari 1894 stadgar, att intill dess ordnad skogshushållning
blifvit införd å ecklesiastikt boställe, boställshafvaren må
endast till husbehof använda skogen, där ej vidsträcktare rätt blifvit vissa
boställshafvare för deras tjänstetid tillerkänd, samt att om virkesafkastningen
vid bostället i betydligare mån öfverstiger dess behof af skogsfång,
skogen i sin helhet eller lämplig del däraf kan på grund af Kungl. Maj:ts
förordnande ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning,
men att det eljest åligger boställshafvaren att, med iakttagande af vederbörligen
fastställd hushållningsplan, bevaka och sköta skogen, i hvilken

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 86''.

senare händelse han äger att, efter det vissa kostnader, såsom för skogsindelning
och skogsstatens öfriga arbeten till skogsskötsel]^ främjande,
blifvit gnidna, bekomma viss andel af behållna försäljningsmedlen för den
ordinarie afkastningen, i vissa undantagsfall hela behållningen af skogsafkastningen
(19, 20 och 28 §§). Där ej för särskilda fall — såsom med
hänsyn till sättet för boställets tillkomst genom köp eller gåfva — annorlunda
är stadgadt, ingå de behållna skogsmedel, som ej disponeras till
boställshafvarens förmån, till prästerskapets löneregleringsfond. Härifrån
göres dock undantag för sådan skogstillgång, som vid upprättande af
skogshushållningsplan finnes böra afverkas genom s. k. berednings- och
rensningshuggning och icke kan anses tillhöra skogens ordinarie afkastning
eller erfordras för boställets behof eller för församling åliggande kyrkoeller
[»rastgårdsbyggnad. Behållna försäljningsmedlen för sådan skogstillgång
— s. k. extra skogstillgång —- likasom under vissa förhållanden
för skog, som blifvit genom eld eller storm eller eljest skadad å sådant
boställe, för hvilket fullständig skogsindelning eller interimshushållningsplan
ännu ej upprättats, ingå till de ecklesiastika boställenas skogsfond,
hvars ändamål är att bekosta nödiga skogsindelnings- och skogsodlingsarbeten
å sådana boställen, hvilkas egen skogsafkastning utöfver husbehofvet
är så ringa, att den icke förslår till betäckande af kostnaderna
för omförmälda arbeten (22, 23 och 26 §§ ib.).

Skogsförsäljningsmedel, som tillfalla boställshafvarna, fördela sig
mycket ojämnt på olika år, om man afser tidpunkten för de influtna
medlens utanordning. De i skogshushållningsplanen utöfver husbehofvet
beräknade årshyggena uttagas nämligen i allmänhet icke hvarje år, utan
periodvis för flera år i sänder. Häraf följer, att boställshafvarens andel
af de behållna skogsförsäljningsmedlen kommer honom till hända ofta lång
tid efter förloppet af det ecklesiastikår, till hvars beräknade skogsafkastning
det sålda virket hör. Det skulle därför, på sätt kommittén anmärker,
hafva varit ytterligt vilseledande, om såsom inkomst af skog
för ecklesiastikåret 1896—97 redovisats just de belopp, som under detta
år levererats till boställshafvarna, enär utanordning af skogsförsäljningsmedel
ofta innefattar uppbörd för flera års afverkning.

På det att hvarje boställshafvares inkomst af skogsmedel skulle kunna
för ett visst år angifvas med ett belopp, som i någon mån motsvarade
hvad å detta år rätteligen belöpte, har kommittén funnit det vara nödvändigt
att utfinna ett medeltal för åtminstone fem ecklesiastikår och fördenskull
låtit utarbeta samt i en särskild tabellserie B sammanföra, utom
andra uppgifter om skogsafkastningen å ifrågavarande boställen, medeltalsvärden
för den ecklesiastika femårsperioden 1891—96 af boställshaf -

Anslag från
ecklesiastika
fonder.

KungL Majits Nåd. Proposition N:o 88.

varna tillkommande skogsmedel. De siffror, som beteckna nämnda värden,
hafva införts i kol. 8 af tab. 4, tabellserien A.

Utöfver hvad som erfordrades till fyllande af boställshafvarnas behof
af ved samt af byggnads-, stängsel- och slöjdvirke m. m. lämnade skogshushållningen
å prästerskapets boställen — i enlighet med den sålunda
verkställda beräkningen — boställsliafvarna en kontant inkomst för ecklesiastikåret
1896—97 af 107,131 kronor 16 öre. Då vid löneregleringarna
inkomst af skog icke upptogs såsom ailöningsfillgång för prästerlig beställning,
hafva de skogsmedel, åtskilliga tjänsteinnehafvare sålunda uppburit,
utgjort ett opåräknadt, tillskott till den fastställda lönen. Men
endast undantagsvis torde, såsom kommittén erinrar, en boställshafvares
andel af behållna skogsförsäljningsmedel hafva räckt till för att utfylla
den brist i hans vid löneregleringen beräknade lön, som uppstått i följd
af markegångsprisernas fall.

''bill boställsafkastning har kommittén äfven hänfört ersättning, som
af boställshafvare tillgodo nj utes med anledning däraf, att en del af boställets
mark eller någon af de till bostället hörande »härligheter» öfverlåtits till
annan, såsom t. ex. när jord genom afsöndring eller expropriation frånskilts
ett bostadsboställe, när därifrån försålts sten, grus, torf eller dylikt,
när rätt till jakt, fiske eller vattenfall upplåtits, när intrång eller olägenhet
vid boställets brukande tillfogats boställshafvaren o. s. v. I dylika fall
plägar godtgörelse beredas boställshafvaren på det sätt, att antingen ett
penningkapital en gång för alla lämnas eller årlig afgäld till boställshafvaren
utgöres, allt i enlighet med vederbörande mjmdighets bestämmande.
Ersättningskapitalet ställes vanligen under förvaltning af församlingens
kyrkoråd, domkapitlet eller till äfventyra annan lokal myndighet,
med rätt för boställshafvaren att uppbära den årligen utfallande räntan.
I ersättning därför att jord eller rättigheter af olika slag sålunda upplåtits
från bostadsboställen hafva ganska afsevärda belopp kommit prästerskapet
till godo, för hvilka redovisats i kol. 7 af tab. 4, tabellserien A. Ecklesiastikåret
1896—97 utgjorde summan 100,656 kronor 49 öre.

Bland lönetillgångar för kyrkoherdar och komministrar äro till sist
att nämna anslagen från en del fonder, särskildt prästerskapets löneregleringsfond.

Denna senare fond är bildad med tillämpning af den i § 9 af 1862
års förordning uttalade grundsatsen, att sådana inom en församling befintliga
aflöningstillgångar, som icke äro bostadsboställen eller utgöra församlingsafgifrer
eller tillkommit genom donation eller anskaffats af församlingen
själf, må, när de icke vidare äro behöfliga för aflöning af prästerskapet
inom församlingen, kunna användas till att bereda annan för -

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

samlings prästerskap anständig bärgning. Genom nådigt bref till kammarkollegium
och statskontoret den 14 februari 1868 lämnades föreskrifter
angående förvaltningen af de medel, som blifvit eller blifva från vissa
prästerliga beställningar afskira, men icke till statsverket indragna. Dessa
medel skulle uppsamlas i en särskild för ändamålet bildad fond, benämnd
prästerskapets löneregleringsfond, hvilken förvaltas af statskontoret.

Åt prästerskapet beviljade anslag från såväl löneregleringsfonden som
andra af statskontoret förvaltade ecklesiastika fonder — Ramsele pastorsboställes
skogsförsäljningsmedels fond, Älfdals pastorats regleringsfond,
Brunskogs församlings aflöningsfond och Fryksände pastorats regleringsfond
— hafva införts i kol. 11 af tab. 4, tabellserien A. Från samtliga
fonderna utgick till prästerskapet för ecklesiastikåret 1896—97 en summa
af 187,568 kronor 74 öre. Denna summa understiger hvad enligt de hos
statskontoret förda räkenskaperna utgifvits från löneregleringsfonden såsom
aflöningsfyllnad och lönetillökning för år 1896, eller 216,792 kronor 98 öre.
Kommittén upplyser, att anledningen därtill är att söka — utom i till
äfventyrs mindre noggranna uppgifter från prästerskapet, hvilka man dock
försökt att kontrollera och beriktiga efter berörda räkenskaper — i följande
förhållande.

Under det att kommittén vid uppgörande af sitt tabellverk i allmänhet
afsett att så noga som möjligt återgifva de faktiska förhållandena,
har dock afvikelse därifrån gjorts i afseende å sådana församlingar, där
de jämlikt 1862 års förordning fastställda löneregleringarna ännu icke under
ecklesiastikåret 1896—97 varit tillämpade, utan aflöningen fortfarande utgått
enligt konvention eller äldre författningar. För dessa församlingar
hafva nämligen, med ledning af löneregleringsresolutionerna samt med
tillhjälp af mantals- och taxeringslängder, till någon del af prästerskapet
själft men hufvudsakligen inom kommittén uppgjorts beräkningar, huru
afgifterna till prästerskapet och dessa afgifters fördelning på olika beskattningsföremål
skulle hafva gestaltat sig, därest vederbörande resolutioner
varit tillämpade inom de särskilda församlingarna under nyssnämnda
ecklesiastikår. Denna afvikelse från det vanliga förfarandet vid bearbetningen
af det statistiska materialet har påkallats såväl af det kommittén
gifna uppdraget att utreda den på nu gällande löneregleringar grundade
skattskyldigheten till prästerskapet som af behofvet att, för åstadkommande
af jämförelse mellan de olika församlingarna i afseende å berörda skattskyldighet,
hänföra alla de för en sådan jämförelse erforderliga uppgifterna
till samma lönesystem, nämligen det som infördes genom åberopade förordning.
Antalet församlingar, för hvilka förenämnda beräkningar verkställts
och där lönerna under omförmälda ecklesiastikår utgingo efter den

Bill. till Rikul. Prot. 1808. 1 Samt. 1 Afd. 60 Häft. 10

Öfversikt
öfver lönemedlen
för
kyrkoherdar
och komministrar.

74 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

äldre lagstiftningens principer, utgjorde 192, däraf de flesta eller 41 i
Linköpings stift. Beträffande dessa församlingar hafva icke blott tionde
och andra afgifter utan äfven aflöningsförmånerna i öfrigt upptagits till
de belopp och i de poster, med hvilka de bort utgå, om den nya löneregleringen
varit tillämpad. Således har anslag från löneregleringsfonden,
som till en prästerlig tjänst varit anvisadt endast för den tid, under
hvilken den gamla lönekonventionen ägde bestånd, blifvit uteslutet från
tab. 4, enär denna tabell är uppgjord just under förutsättning af den gamla
lönekonventionens upphörande.

I det dubbla syftet att förstärka prästerskapets löneregleringsfond och
förbättra de svagast aflönade kyrkoherdarnas och komministrarnas aflöningsförhållanden
har Kungl. Maj:t utverkat medgifvande från Riksdagens
sida, att under en tid af fem år från och med år 1900 finge från de ecklesiastika
boställenas skogsfond till prästerskapets löneregleringsfond årligen
öfverföras ett belopp af 25,000 kronor att användas såsom lönetillskott
åt svagt aflönade prästmän. Kommittén framhåller, hurusom utgifterna
från prästerskapets löneregleringsfond till aflöningsfyllnad och lönetillökning
under senare tiden afsevärdt vuxit. Under det att nämligen dessa
utgifter jämlikt statskontorets räkenskaper för år 1899 utgjorde 297,235
kronor 46 öre, belöpte de sig för år 1900 till 405,512 kronor 1 öre och
för år 1901 till 463,412 kronor 21 öre.

A de olika titlar, hvarunder lönemedlen för kyrkoherdar samt komministrar
och med dem likställda präster sålunda blifvit redovisade, uppgingo
för ecklesiastikåret 1896—97 ifrågavarande aflöningsförmåner —

utöfver bostadsförmånen — till följande värden:

Statsanslag......................... kronor 210,611: 56

Församlingsbidrag........................................................ » 5,547,039: 34

Enskildas anslag och afkastningen af donationer » 53,242: 87

Boställsmedel................................................................ » 2,111,204: 83

Anslag från ecklesiastika fonder.................. »_187,568: 74

Summa kronor 8,109,667: 34.

I medeltal för hela riket bidrogo församlingarna ecklesiastikåret
1896—97 med 68''40 procent af hela aflöningen, hvarjämte enskildas anslag
och afkastningen af donationer äfvensom boställsmedlen, med undantag
af löningsboställenas afkastning, utgjorde 21''25 procent. Prästerskapets gemensamma
aflöningstillgångar — nämligen statsanslag, afkastningen af löningsboställena
och anslag från ecklesiastika fonder — uppgingo å andra sidan
till 10‘35 procent. Till följd af de under år 1901 verkställda utdelningarna
från prästerskapets löneregleringsfond hade proportionerna förändrats till

Kungl. Maj-Ja Nåd. Proposition N:o SS.

respektive 66''ög, 20''G8 och 12‘7G procent. Löneregleringsfonden ensam
bidrog sistnämnda år med 4''94 procent. Men i fråga om åtskilliga af de
tjänster, hvilkas innehafvare år 1901 uppbaro tillskott från samma fond,
voro procenttalen betydligt högre och uppgingo i vissa fall till 50 procent
af aflöningen och därutöfver.

För att såvidt möjligt fullständigt angifva prästerskapets i de tern- Prometunner.
toriella församlingarna inkomster återstår att redogöra för prostarfvodena.

Såsom ersättning för sina ämbetsgöromål hafva prostarna af ålder
ägt uppbära någon del af tionden, hvilken ersättning benämnes prostetunna.
Denna rätt blef dem icke beröfvad vid tiondens partiella indragning
till kronan under Gustaf I och har sedermera tid efter annan tillförsäkrats
dem. Prosteturmorna hafva, såsom en afkortning å kronotionden,
i gamla Sverige merendels utgått med en tunna spannmål för hvarje
till kontraktet hörande församling. Men i Skåne, Halland, Blekinge och
Bohuslän har nämnda spannmål städse utgått till vederbörande prostar af
kyrkans tionde eller af kyrkans inkomster i öfrigt, där densamma ej uppbar
någon tionde. De 184 prostarna i riket ecklesiastikåret 1896—97 uppburo
då prostetunnor till ett värde af 26,849 kronor. Statsverket betalar
numera godtgörelse för prostetunnorna i enlighet med nådiga förordningarna
angående förändring af grundräntor och kronotionde den 23 juli
1869 samt angående afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl.
provinser utgående kyrkotionde den 14 oktober 1898.

Oftanämnda ecklesiastikår 1896—97 åtnjöt alltså prästerskapet i de £<«»%«
territoriella församlingarna aflöningsförmåner — utöfver fri bostad —till
ett värde af sammanlagdt 8,136,516 kronor. Härtill torde dock rätteligen fsmetade.
böra läggas 354,849 kronor 74 öre, hvilket belopp, utgörande skatter och
onera för bostadsboställeu med jordbruk, afdragits vid beräknande af dessa
boställens afkastning. A andra sidan bör icke förbises, att, utom vanliga
skatter och onera, åtskilliga andra obligatoriska utgifter till icke alltför obetydliga
belopp drabba det ordinarie prästerskapet. De viktigaste af dessa utgifter
kan jag här endast antyda, såsom 2 procent å lönen i årsafgift till prästerskapets
änke- och pupillkassa, afgifter till enskilda kassor för pensionering
af änkor och barn äfvensom för beredande af understöd åt fattiga obefordrade
prästmän, samt kostnader för det extraordinarie prästerskapets aflöning.

Af förberörda summa 8,136,516 kronor belöpte:
å Uppsala stift... kronor 942,273 å Västerås stift ., kronor 634,065

» Linköpings » ... » 802,303 » Växjö » ... » 503,698

» Skara » ... » 673,179 » Lunds » ... » 1,482,082

» Strängnäs » ... » 611,000 » Göteborgs » ... » 741,666

Kling!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

å Kalmar
» Karlstads
» Härnösands

stift .. kronor 227,123
» ... * 430,232

» ... » 782,220

å Visby stift
» Stockholms stad .

kronor 152,615
» 154,060

F%nemecUenf Huru de för kyrkoherdar samt komministrar jämte vederlikar under
mellan */r*o-eeklesiastikåret 1896—97 tillgängliga lönemedlen — utgörande, såsom jag
komministrarny^oen nämnt, 8,109,667 kronor — voro mellan dem fördelade, framgår

m. fl.

»präster -

Kyrkoherde löner.

af hvad kommittén i fortsättningen af sin utredning angående
skåpets nuvarande aflöningsförhållanden» vidare meddelar.

Omförmälda summa bildade det ekonomiska underlaget för 1,368 kyrkoherdebeställningar
med aflöningsförmåner till ett värde af 6,441,517 kronor
samt för 957 komministraturer eller med dem likställda tjänster, vid hvilka
inkomsterna uppgingo till ett värde af 1,668,150 kronor.

Medelbeloppet för en kyrkoherdelön var 4,709 kronor; men vid de
särskilda beställningarna voro fästade aflöningsförmåner af mycket olika
värde. Skillnaden mellan land och stad verkade därhän, att medellönen
för kyrkoherde i landspastorat var endast 4,544 kronor, under det att den
för kyrkoherde i stadspastorat. var 6,667 kronor. Jämföras de särskilda
stiften med hvarandra, framträda äfven ganska betydande växlingar.
Medellönen var sålunda — om Stockholms stad undantages — högst i
Lunds stift med 5,796 kronor, i Härnösands stift med 5,507 kronor, i Göteborgs
stift med 5,096 kronor och i Karlstads stift med 4,926; medelstor i
Västerås stift med 4,637 kronor, i Strängnäs stift med 4,462 kronor, i
Uppsala stift med 4,429, i Linköpings stift med 4,193 kronor och i Skara
stift med 4,042 kronor; samt lägst i Kalmar stift med 3,886 kronor, i Växjö
stift med 3,712 kronor och i Visby stift med 3,264 kronor.

Fortsättas jämförelserna och ställas mot hvarandra löneförhållandena
inom särskilda pastorat, visa sig ännu större olikheter. Högsta lönen uppbars
af kyrkoherden i Skellefteå pastorat af Härnösands stift med 14,206
kronor och den lägsta -— om hänsyn ej tages till prebendepastoraten —
af kyrkoherden i Lönnberga pastorat af Linköpings stift med 2,054 kronor.

efter inkomsternas storlek var för hela riket: 28 beställ ____med

löner under 2,500 kronor, 140 med 2,500—2,999 kronor, 205

med 3,000—3,499 kronor, 203 med 3,500—3,999 kronor, 191 med 4,000
—4,499 kronor, 140 med 4,500—4,999 kronor, 190 med 5,000—5,999
kronor, 120 med 6,000—6,999 kronor, 83 med 7,000—7,999 kronor, 26
med 8,000—8,999 kronor, 19 med 9,000—9,999 kronor, 18 med 10,000
—11,999 kronor, 5 med 12,000—14,206 kronor. De båda löneklasserna
3,000—3,499 kronor och 3,500—3,999 kronor, tillhopa omfattande 408

Fördelningen

Kupgl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 77

beställningar, voro således de jämförelsevis talrikaste; 168 löner uppnådde
icke 3,000 kronor.

För komministrarna var medellönen: i hela riket 1,743 kronor, å lands-Kom}^“ter*''
bygden 1,593 kronor och i stad 2,880 kronor. Beträffande komministerslönerna
inom de särskilda stiften hade följande stift att uppvisa de högsta
medeltalen: Lunds stift med 2,513 kronor, Göteborgs stift med 2,002 kronor,
Västerås stift med 1,997 kronor och Härnösands stift med 1,948 kronor.
För öfrigt voro växlingarna ej synnerligen stora, enär medeltalen i
fråga om de andra stiften höllo sig mellan 1,715 och 1,412, hvilket sistnämnda
tal betecknar medellönen inom Visby stift. Förste komministern
i Lund var, bland komministrar, rikligast aflönad, i det att hans inkomster
uppgingo till 7,589 kronor. Den lägsta komministerslönen, hvilken utgjorde
402 kronor, uppbars af komministern i Sorunda pastorat af Strängnäs
stift. Med afseende å sistnämnda löns låga belopp upplyser kommittén,
att komministersbostället i Sorunda ansetts medföra en årlig förlust
af 675 kronor.

I stort sedt fördelade sig komministerslönerna sålunda: 125 löner
under 1,200 kronor, 89 å 1,200—1,299 kronor, 119 å 1,300—1,399 kronor,

111 å 1,400—1,499 kronor, 74 å 1,500-1,599 kronor, 66 å 1,600-1,699
kronor, 58 å 1,700—1,799 kronor, 52 å 1,800—1,899 kronor, 34 å 1,900
—1,999 kronor, 107 å 2,000—2,499 kronor, 57 å 2,500-—2,999 kronor,

36 å 3,000—3,499 kronor, 16 å 3,500—3,999 kronor samt 13 å 4,000—

7,589 kronor. De jämförelsevis flesta lönerna — 230 till antalet — tillhörde
klasserna å belopp mellan 1,300 och 1,500 kronor; 584 understego
1,700 kronor.

Granskas löneregleringarnas resultat med hänsyn till inkomsterna för ^vtrUiga
prästerskapet i dess helhet — icke för enskilda tjänsteinnehafvare — fram- laner.
ställer sig detta resultat såsom ganska gynnsamt. Men beträffande innehafvarna
af särskilda prästerliga beställningar hafva förhållandena utvecklat
sig mycket olika. Tagas alla motsvarande kyrkoherdar i hvar sin grupp,
visar sig, att aflöningen för kyrkoherdarna ökats med 9''1 procent utöfver
hvad som för dem vid regleringarna beräknats. Komministrarna hafva
däremot samfälldt fatt vidkännas en löneminskning med 3‘3 procent. Inom
enhvar af de särskilda tjänsteklasserna framträda återigen skiljaktigheter.

För kyrkoherdarna hafva i 552 pastorat lönerna minskats och i 813 pastorat
ökats; antalet pastorat, där löneminskning för komministrarna inträdt,
var 616 och, där lönerna ökats, 293.

Kommittén fäster uppmärksamheten därå, att med det system för
lönernas bestämmande, som infördes antingen på grund af uttrycklig föreskrift
i 1862 års förordning eller genom en utvidgande tillämpning åt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

samma förordning, förändringar uti de beräknade lönebeloppen i själfva
verket måste hafva varit att förvänta. Af största betydelse därvid var,
att de mest afsevärda lönemedlen, nämligen församlingsafgifterna, voro
underkastade förändringar så tillvida, som lönepersedlarnas penningvärde
berodde af de växlande markegångsprisen, samt att i de pastorat, där
tantiemesystemet var infördt, vissa afgifter ökades i proportion till skatteförinågan
hos en del beskattningsföremål. Berörda omständigheter, yttrar
kommittén, kunde ju icke annat än medföra en förskjutning af löneförhållandena,
om ock rubbningarna helt visst varit större, än man kunnat
förutse.

idJaflöningaS Beträffande det extraordinarie prästerskapets aflöning innehåller kyrkobeslrides
af lagen i 24 kap. 29 §, att en kyrkoherde eller kapellan, till hvilkens biprättétkap™
träde vid gudstjänstens uppehållande en extraordinarie prästman blifvit
förordnad, skall »vedergälla honom med kost och lön, som de antingen
själfve sins emellan öfverenskomma, eller biskopen med kapitlet mäter och
tycker rätt vara». I stället för dessa överenskommelser mellan hvarje
enskild tjänsteinnehafvare och hans biträde blefvo emellertid så småningom
i åtskilliga stift föreningar angående adjunkters och vikariers aflöning ingångna
mellan stiftens samtliga präster på de allmänna prästmötena. Ett
sådant tillvägagående blef slutligen föreskrifvet för hela riket genom nådiga
cirkuläret till konsistorierna den 14 september 1839, hvarigenom
domkapitlen anbefalldes att i de stift, där överenskommelser i afseende
på adjunkternas lönevillkor ännu icke blifvit träffade, vid blifvande prästmöten
söka åstadkomma en dylik reglering, afpassad efter dessa tjänstemäns
behof och göromål.

När därefter förordningen angående allmänt ordnande af prästerskapets
inkomster den 11 juli 1862 utfärdades, hade däri äfven meddelats
några bestämmelser, som afse det extraordinarie prästerskapets aflöning.
Sålunda stadgar § 1, att lönerna för det ordinarie prästerskapet böra så
beräknas, att det extraordinarie kan, såsom hittills, af det ordinarie aflönas;
och skall enligt § 12 minimum af det aflöningsbelopp, som, förutom
bostad och fri föda, bör vice pastorer och adjunkter tillerkännas, äfvensom
den ersättning, hvartill de äro berättigade, då omständigheterna föranleda,
att bostad och föda in natura icke lämpligen kunna ifrågakomma, i vanlig
ordning — d. v. s. på prästmöte — bestämmas i spannmål att utgå efter
tioårig markegång.

Emellertid har man inom de flesta stift sökt åstadkomma en fullständigare
reglering af det extraordinarie prästerskapets aflöning, än hvartill
stadgandena i 1862 års förordning gifva anledning. Den grundsats
för ifrågavarande lönereglering, som först gjorde sig gällande, innebar, att

Kung!. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 88.

adjunktslönerna skulle utgå med olika belopp efter inkomsten vid den ordinarie
befattningen; och blefvo för sådant ändamål de prästerliga lägenheterna
indelade i liera klasser. Från början af 1880-talet har en annan grundsats
för adjunktsaflöningen småningom börjat vinna tillämpning, i det att
adjunkterna ansågos böra åtnjuta lön i olika lönegrader efter tjänsteålder,
oberoende af om de voro anställda hos en mer eller mindre väl allönad
ordinarie, men skulle ordinariens bidrag till adjunktsaflöningen utgöras
endast i förhållande till de med hans tjänst förenade inkomster, vare sig
adjunkten ägde uppbära lön i lägsta eller högsta lönegraden. Denna
senare anordning fordrar inrättandet af en för stiftets präster gemensam
kassa, hvilken antingen mottager hela det bidrag, ordinarien är skyldig
att vid anlitande af tjänstebiträde erlägga, och sedan till vederbörande
adjunkt utbetalar den honom efter tjänsteåldern tillkommande lönen, eller
ock uppbär endast öfverskottet af ordinariens bidrag utöfver hvad som
tillkommer adjunkten, för att med detta öfverskott fylla den brist i adjunktsaflöningen,
som på andra håll kan uppstå.

En adjunktslön har mycket olika värde i de särskilda stiften, vare
sig man jämför de lägsta löner, som utgå i hvarje stift, eller de högsta
lönerna i de stift, där flera lönegrader äro bestämda. Lägsta adjunktslönen,
af kommittén beräknad efter medeltalet af medelmarkegångsprisen
för åren 1867—1896, växlade mellan 134 kronor i Kalmar stift och 462
kronor i Göteborgs stift samt, beräknad efter medelmarkegångspriset för
år 1900, mellan 137 kronor i Kalmar och 427 kronor i Göteborgs stift.
Högsta adjunktsiönen var minst i Linköpings stift med 400 kronor samt
störst i Härnösands stift med 886 kronor för perioden 1867—1896 och
med 805 kronor för år 1900. Medelvärdet för hela riket var för lägsta
adjunktsiönen 356 kronor under perioden 1867—1896 och 333 kronor
för år 1900 samt för högsta lönen respektive 554 och 518 kronor.

Ersättning för pastoralvård utgår i vissa stift med ett för alla pastorat
i stiftet lika belopp spannmål, utöfver den vederbörande tillkommande
adjunktsiönen, i några stift efter pastoratets folkmängd och i de öfriga stiften
efter ordinarie pastors inkomster.

För det fall att fri bostad och fritt vivre icke lämpligen kunna utgå
in natura, har enligt kommittén meddelade upplysningar i alla stift såsom
ersättning därför blifvit fastställdt ett visst belopp spannmål, utom i
Göteborgs stift, där ersättningen omedelbart bestämts i penningar. Denna
ersättning utgjorde 490 kronor i medeltal för perioden 1867—1896 och
521 kronor för år 1900; den var minst i Visby stift med respektive 326
och 309 kronor samt högst för Härnösands stift med respektive 633 och
575 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Vid en extraordinarie prästmans förflyttning från en tjänstgöringsort
till en annan bestrides väl i allmänhet ersättningen för resekostnaderna
af den, till hvilken tjänstebiträdet missiveras, men i vissa stift af adjunktskassan.

Skjuts i ämbetsärenden lämnas i regel af tjänsteinnehafvaren i alla
de fall, då sådan ej tillhandahålles af den, som påkallar den prästerliga
förrättningen. Kommittén upplyser, att när skjutsen ej utgick in natura,
betalades den antingen »efter räkning» (Skara stift), eller med belopp som
af domkapitlet bestämdes »efter områdets beskaffenhet» (Strängnäs stift),
eller med 50—100 kronor (Växjö stift), eller med 75 kronor (Karlstads
stift), eller med 50 kronor till adjunkt och 75 kronor till vice pastor
(Visby stift), allt för år räknadt.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets
nuvarande aflöningsförhållanden.

De löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med 1862 års förordning,
skulle jämlikt § 6 i samma förordning vara gällande under en tid
af femtio år, räknadt från den efter hvarje lönereglerings fastställande
näst inträffande första maj, oberoende af huruvida regleringen då kunde
tillämpas eller icke. Större delen af dessa löneregleringar erhöll kunglig
fastställelse under 1860-talet; och är den tidigast utfärdade resolutionen meddelad
den 18 december 1863. De flesta regleringarna upphöra således
att gälla under tiden 1914—20, då 963 regleringar af 1,365 förfalla. Antalet
utlöpande regleringar är störst år 1920, eller 222, samt minst åren
1930 och 1942, då hvarje år blott 1 förfaller; åren 1935—41 utlöper icke
någon. År 1942 upphör den sista af de på grund af 1862 års förordning
verkställda löneregleringarna att gälla.

Redan under nittonde seklets sista årtionde väcktes inom riksdagen
förslag om vidtagande af åtgärder i syfte att förbereda den lagstiftning,
som ansågs böra träda i stället för 1862 års förordning. Hvad som emellertid
i första hand uppkallade reformsträfvandena var icke de erkända
bristerna i lönesystemet, utan den alltmer öfverklagade tungan och ojämnheten
i beskattningssystemet. Skattskyldigheten till prästerskapet var nämligen
fortfarande i det väsentliga bestämd efter samma grunder som under
den katolska tiden: jordbruket hade då att uppbära den hufvudsakliga

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

tyngden af de ganska dryga bidragen till prästernas aflöning, och härutinnan
hade någon väsentlig förändring icke blifvit gjord. På andra områden
af skatteväsendet hade däremot i senare tider lindring i ganska
stor omfattning eller fullständig utjämning ägt rum. Sålunda hade genom
nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 — däri stadgades bland annat, att ränta
och kronotionde å hemman eller lägenhet i kronans jordeböcker och räkenskaper
skulle sammanföras till en summa under benämning grundskatt —
föreskrifvits, att nedsättning med trettio procent uti den kronan behållna
grundskatt å flertalet hemman och lägenheter skulle äga rum från och
med år 1886. Därefter stadgades genom lagen den 2 december 1892, att
återstoden af grundskatten skulle afskrifvas under loppet af tolf år, räk.
nadt från och med är 1893.

Vid 1896 års riksdag fäste också en motionär inom andra kammaren;s9« år, rikt(motion
n:o 52) uppmärksamheten på detta förhållande samt framhöll, da9‘
hurusom billighet och rättvisa syntes tala för att den jorden åliggande,
till prästerskapets aflöning utgående tionden, hvilken hade enahanda ursprung
som kronotionde^ blefve liksom denna afskrifven, helst prästerskapets
tionde i många landsorter vore en ganska tung börda, som ej utan
stor möda kunde af ägarna till tiondeskyldig jord betalas. Beträffande
afskrifning af nu ifrågavarande tionde ansåg motionären, att Riksdagen
borde fatta beslut, så snart nödig utredning om dess belopp hunnit verkställas
och oberoende af den nya reglering af prästerskapets löneförmåner,
som af motionären jämväl ifrågasattes. För genomförande af ett sådant
beslut måste af Riksdagen medel anvisas till prästerskapets aflöning och
anslag för ändamålet i riksstaten uppföras. Då statskyrkans präster enligt
motionärens åsikt ej kunde betraktas annat än som statens tjänstemän,
vore det ej olämpligt, att de, liksom öfriga dylika tjänstemän, erhölle
sin aflöning af staten, helst statens förvaltnings- och ordningsfrågor vore
i mycket beroende af prästens tjänstebefattning. Det kunde ej heller med
skäl sägas, att den egentliga själavården vore en församlingens ensak, som
det ankomme uteslutande på henne att uppehålla, ty våra gudstjänster
vore offentliga och hvilken person som så önskade ägde tillträde till dem.
Själavården vore ej mera en församlingens ensak än folkskolebildningen,
som staten längesedan funnit vara en för hela riket viktig angelägenhet,
och hvartill Riksdagen därför anvisat betydliga medel, så att till folkskollärarnas
aflöning nu årligen af staten utbetaltes öfver fyra millioner kronor.
Enligt motionärens beräkningar motsvarade sistnämnda summa ungefärligen
det belopp, som staten skulle få årligen utgifva till prästerskapets
aflöning, därest afskrifning af den å jorden hvilande, till samma aflöning
nu utgående tionden beslötes. I sammanhang med en sådan förändring

Bill. till Rilcsd, Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Haft. It

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

som den nu antydda borde enligt motionärens mening alla till prästerskapet
utgående personliga afgifter kunna vid en ny lönereglering borttagas.
Om prästerna finge sin aflöning af staten, skulle en sådan anordning
jämväl leda till en allmän skattelindring inom pastoraten, till fromma
ej allenast för de skattskyldiga, utan äfven för prästerskapet själft,
som därigenom komme att undgå de hårda omdömen, hvilka nu ofta hördes,
då prästerna infordrade de personliga afgifterna och ansåge sig ej
böra efterskänka dem. Vid den ifrågasatta utredningen borde dessutom
äfven komma under ompröfning, huruvida möjligt vore att bereda pension
åt sådana präster, som af sjuklighet eller ålderdom ej förmådde uppehålla
sin tjänstebefattning, och om icke med 1 därtill kunde beredas dels därigenom,
att prästerskapet ålades att till pensioneringen årligen betala en
viss procent af sina löneinkomster, och dels på det sätt, att något tillskott
af statsmedel för ändamålet anvbadas. Motionären hemställde till sist om
skrifvelse till Kungl. Maj t med anhållan:

a) »att Kungl. Maj:t täcktes, så fort ske kan, låta utreda myckenheten
af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utgår till präster.-kapets
i riket aflöning, och det belopp i penningar, denna tionde motsvarar
efter medelmarkegångspriset för de senaste tio åren 1886—1895 och i
följd däraf utgår till prästerskapets aflöning i hvarje pastorat, och hvad
summan af denna tionde utgör för hela riket, samt sedan med första möjliga,
men senast till 1898 års rik-dag, dels afgifva förslag till afskrifning
af denna tionde på enahanda sätt som med de å jorden
skatter ägt rum och under loppet af 10 år med 10 procent årligen, dels
föreslå det belopp, som Riksdagen bör anvisa och som mot tionden svarar,
att utgå till prästerskapets aflöning, antingen sålunda, att det betalas
omedelbart till prästerna mot motsvarande minskning i de afgifter, som
utgöras till dem af tiondeskyldig jord, eller ock utgår såsom lindring till
ägarna af sådan jord för den tid nu skedda löneregleringar gälla; allt
i syfte att, när tiden för nu gällande löneregleringar tilländagått och tiondens
hela afskrifning ägt ruin, staten skall öfvertaga hela det belopp till
prästerskapets aflöning, som hittills utgått därtill af tiondeskyldig jord»;

b) >att Kungl. Maj:t täcktes, om så lämpligen kan ske, i sammanhang
med i mom. a) omförmälda utredning, n en eljest för sig, låta upprätta
förslag till lönestat för prästerskapet i riket, afsedd att gälla från och med
1912 och att tillämpas i hvarje pastorat från de tider, då nuvarande löneregleringar
där upphöra, samt att denna lönestat må upptaga bestämdt
belopp för hvarje prästerlig tjänstebefattning»;

c) »att utredningen till denna lönestats uppgörande jämväl må omfatta,
huruvida förefintliga boställen lämpligen böra efter uppskattning

Kungl. Maj:tx Nåd. Proposition AV/ 88.

och mot, afdrag på lönen för tjänsteinnehafvaren bibehållas eller endast
bostad med trädgårdsland åt honom upplåtas, och boställena öfverlämnas
till pastoraten mot viss afgift eller för statsverkets räkning utarrenderas,
samt att Kungl. Maj:t ville, så fort ske kan, för Riksdagen föreslå dels
de förändringar ej mindre i kungl. förordningen af den 11 juli 1862 om
ordnande af prästerskapets aflöning än ock i öfriga frågan berörande lagrum,
dels äfven de villkor, som kunna finnas nödiga för statens öfvertagande
af aflöningen till rikets prästerskap såsom till öfrige statens tjänstemän;
samt»

d) »att äfven förslag till pensionsstat för prästerskapet må uppgöras
på här ofvan angifna grunder, i syfte att de prästmän, som af sjuklighet
eller ålder ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, skola erhålla
sådan.»

Med anledning af denna motion yttrade sammansatta stats- och lagutskottet
i utlåtande n:o 13, att då motionären vid framställandet af förevarande
förslag utgått från den synpunkt, att prästerskapets aflöning, som
dittills inom svenska kyrkan städse utgjorts af vederbörande församlingar,
borde öfvertagas af staten, en sådan anordning enligt utskottets mening
antagligen skulle hafva till följd, att tillsättningen af alla prästerliga tjänster
öfverginge till staten, hvithet vore af djupt ingripande betydelse och
skulle medföra en fullständig omgestaltning af förhållandet mellan stat
och kyrka samt mellan församling och dess prästerskap. I samma mån
som statens inflytande på kyrkan därigenom skulle ökas, komme prästerskapet
att ställas oberoende af vederbörande församlingar och deras önskningar.
Då utskottet hölle före, att utvecklingen i detta hänseende ingalunda
borde gå i den riktning, hvartill genomförandet af motionärens omförmälda
förslag skulle leda, hade utskottet, som jämväl tagit hänsyn till
den betydliga ökning i statsbudgeten, som däraf skulle påkallas, funnit
sig icke böra förorda en framställning till Kungl. Maj:t om utredning
och förslag beträffande afskrifning af tertialtionden, i syfte att staten
skulle öfvertaga den däraf till prästerskapet utgående aflöningen. I
följd däraf hade utskottet jämväl funnit sig förhindradt att upptaga motionärens
i samma syfte gjorda yrkande om upprättande af förslag till
lönestat, för prästerskapet, och ej heller syntes framställningen beträffande
prästerskapets pensionering under sådana förhållanden böra till någon
Riksdagens åtgärd föranleda. Ehuru utskottet sålunda icke kunnat till
bifall förorda ifrågavarande motion, ville utskottet dock Erkänna, att däruti
berördes ämnen, som vore värda synnerlig uppmärksamhet. Särskild!
hade de enligt bestämmelserna i 1862 års förordning upprättade regleringarna
af prästerskapets löner visat sig under nuvarande förhållanden

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande fördelningen af
utskylderna som ock med afseende å beloppen af de för vederbörande
präster bestämda aflöningar. Därför borde ock, enligt utskottets mening,
då tiden för nu gällande löneregleringar ginge till ända, i viss mån förändrade
grunder i berörda hänseenden göras gällande. Utskottet, som
med anledning af det slut, hvartill utskottet på ofvan anförda skäl kommit,
icke ansåg sig böra underkasta motionärens framställningar någon
ytterligare granskning, hemställde, att motionen icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda. Första kammaren biträdde utskottets hemställan,
hvaremot Andra kammaren biföll motionen; och hade denna sesare
sålunda förfallit.

Samme motionär väckte vid 1897 års riksdag inom andra kammaren
en motion, n:o 61, af nästan ordagrant lika lydelse som den
nyligen nämnda, med den skillnad likväl, att tiondens värde skulle beräknas
efter medelmarkegångspriset för åren 1887—96 samt att förslaget
till afskrifning af tionden skulle afgifvas senast till lb99 års Riksdag.
Till stöd för motionen åberopades hvad i sådant afseende anförts
vid 1896 års riksdag; dock tilläde motionären — med hänsyn till den af
vederbörande utskott vid sist omförmälda riksdag uttalade meningen, att i
händelse af bifall till motionen tillsättningen af alla prästerliga tjänster
skulle öfvergå till staten — att motionären icke med sitt förslag afsett
att fråntaga församlingen dess valrätt till präst. Ett sådant förslag skulle,
om det på allvar framkomme, förmodligen icke hafva utsikt att af Riksdagen
godkännas, då församlingarna helt visst fortfarande ville och borde
få behålla sin ifrågavarande valrätt. Det syntes motionären, att åtminstone
samma, om ej starkare, skäl talade för församlingens valrätt till
präst som till folkskollärare, äfven om motionen blefve antagen; ty i bägge
fallen komme församlingen att bidraga till dessa tjänstemäns aflöning,
hvad prästens beträffade genom boställets beräknade afkastning och genom
skyldigheten att nybygga och underhålla boställets åbyggnader m. m.

Inom andra kammaren väcktes vid 1897 års riksdag i hithörande
ämne ytterligare en motion, n:o 95, hvilken uteslutande rörde skattskyldigheten
till prästerskapet. De stadganden och överenskommelser, som
bestämde denna skattskyldighet, kräfde enligt motionärens mening reform.
Utskylderna till prästerskapet vore nämligen så fördelade mellan
en landsförsamlings invånare, att hufvudsakliga bördan af dessa utskylder
hvilade på dem, som innehade jordbruksfastighet. Den skattskyldighet
till prästerskapet, som ålåge andra skatteobjekt än jordbruksfastighet,
vore åter i allmänhet och troligen öfverallt jämförelsevis mindre. För att
åstadkomma en förändring såväl i de många för kyrkan och prästerska -

Kungl. Maj:fn Nåd. Proposition N:o SS.

pet splltt ogynnsamma förhållandena som i deri ojämna skattskyldigheten
lordrades emellertid en besvärlig utredning. Den frågan kunde då uppställas,
om det ej vore möjligt att i afseende på den ojämnt tryckande
beskattningen vidtaga på förhand en anordning, som medförde en jämnare
fördelning och lättnad af bördorna. Motionärens förslag i sådant syfte
var, att alla som i en landsförsamling skattade till prästerskapet borde,
i likhet med rust- och rotehållarna, undfå ersättning för hvad de både att
till fullgörande af sin skattskyldighet årligen utbetala. Ivungl. Magt och
Riksdag kunde enligt motionärens mening, om de så funne godt, med
ändelig af vissa kommunallagar besluta, att till alla, som i eu församling
betalade utskylder till prästerskapet, skulle gifvas ersättning på det sätt,
att ett belopp, motsvarande hela summan för prästerskapets uppbörd i
församlingen, ufdebiterades efter fyrk, med undantag blott af prästerskapets
egna fyrkar. Till ett sådant beslut kunde efter motionärens åsikt
ej fordras kyrkomötets bifall, då prästens rätt ej häraf berördes. Men
för att åtgärden äfven måtte medföra en lättnad för församlingen i dess
helhet och ej innebära något anmärkningsvärdt betungande för dem, som
nu erlade ingen eller obetydlig skatt till prästerskapet, föreslogs, att församlingen
skulle få ett årligt bidrag af staten, uppgående till minst en
tredjedel af alla församlingens afgifter till prästerskapet för året, hvarigenom
det belopp, som borde utdebiteras efter fyrk, skulle nedgå till åtminstone
två tredjedelar af uppbördssumman. Ett sådant anspråk ansåg
motionären vara berättigadt på den grund, att prästen utförde mycket
arbete, som egentligen tillhörde den civila administrationen, och hvilket
församlingen icke borde betala. Då angifna grund för statsbidrag till
aflöning af prästerskapet i landsförsamlingarna äfven borde gälla angående
städerna, vore det rättvist, att sta ds församlingarna erhölle bidrag af
staten till aflöning af sitt prästerskap på samma sätt som landsförsamlingarna.
Med stöd af det anförda hemställde motionären, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, »det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd
utredning af den skattskyldighet till prästerskapet, som nu åligger
församlingarna, hvar för sig, så fort sig göra låter, helst till 1899^ års
riksdag, framlägga förslag därom, att de, som i en församling äro skattskyldiga
till prästerskapet, skola erhålla full ersättning för sina utskylder
till detsamma på så sätt, att det inom församlingen erforderliga ersättningsbeloppet
betalas till minst en tredjedel genom statsmedel och till
högst två tredjedelar genom utdebitering på alla församlingens medlemmur
efter fyrk eller bevillningskrona, prästerskapets egna fyrkar eller bevillningskronor
undantagna, samt därjämte förslag till de ändringar i nu

86 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gällande kommunallagstiftning, hvartill vidtagandet af en sådan åtgärd
kan föranleda».

Utom nämnda två motioner väcktes jämväl vid ifrågavarande 1897
års riksdag inom första kammaren en motion, n:o 3, i hvilken till skärskådande
upptogs flertalet af de frågor, som stå i samband med den kyrkliga
organisationen och prästerskapets aflöningsförhållanden. Motionären
fäste bland annat uppmärksamheten på huru illa det i ekonomiskt hänseende
vore stålldt uti vårt land, väl icke för prästerskapet såsom helhet
betraktadt, hvilket fasthellre syntes motionären vara genom gällande lag
tillräckligt doteradt, men isynnerhet och till den vida öfvervägande delen
för komministrarna äfvensom för många kyrkoherdar, allt hufvudsakligen
i följd af en i hög grad orättvis och obillig fördelning af prästerskapets
inkomster. Den ojämna fördelningen förklarades i sin ordning bero af det
på 1862 års förordning grundade förbudet mot användande af vissa lönetillgångar
från en församling till aflönande af prästerskapet i främmande
församling. För åstadkommande af en rättvis fördelning af prästerskapets
inkomster återstode därför icke någon annan än den visserligen radikala
men också enligt motionärens öfvertygelse enda verksamma utvägen att
genom betydligt utvidgande af öfverflyttningsrätten göra alla för prästerskapets
aflöning afsedda tillgångar för ändamålet disponibla, med den inskränkning
allenast som påkallades af rent privaträttsliga förhållanden.
Äfven i fråga om deltagandet i utskylderna till prästerskapet ansåg motionären.
att förändrade grunder borde göras gällande. Dock lann han det
vanskligt att därom göra något annat än ett generellt uttalande, i syfte
att alla nu från församlingarna utgående gärder till prästerskapet fortfarande
borde utgå, med iakttagande endast af erforderlig jämkning, så att
församlingarna om möjligt blefve likställda både i fråga om personliga afgifter
och hvad beträffade afgifter för jordbruksfastighet och all annan
fastighet, äfvensom att dessa sistnämnda afgifter blefve afpassade i billigt
förhållande till de afgifter, som borde utgöras af industriella verk och inrättningar.
Motionären yrkade i enlighet härmed bland annat, att Riksdagen
måtte hos Kung!. Maj:t anhålla, att enär de enligt bestämmelserna
i nådiga förordningen den 11 juli 1862 upprättade löneregleringarna
visat sig i tillämpningen innebära anmärkningsvärda ojämnheter såväl beträffande
beloppet af de för vederbörande prästmän bestämda aflöningarna
som med afseende å fördelningen af de utskylder, hvilka till prästerskapet
utgjordes, Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke de nya löneregleringarna
lämpligen kunde grundas å vissa utaf motionären föreslagna,
från nämnda förordnings föreskrifter delvis afvikande bestämmelser,
bland andra, att alla från församlingarna till prästerskapets aflöning

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nxt 88.

utfående bidrag jämte arrendena för de ecklesiastika boställena skulle af
kronans tjänstemän debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med
den allmänna uppbörden samt af Kungl. Mnj:ts befallningshafvande
levereras till statskontoret; att likaledes till statskontoret skulle levereras
de andelar af skogsförsäljnirigsmedlen, hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden,
tillfälle innehafvarna af vissa ecklesiastika boställen; att
sedan sålunda ofvannämnda för prästerskapets aflöning afsedda medel levererats
till statskontoret, det skulle åligga beinälda myndighet att af berörda
medel och af de aflöriingsmedel, hvilka utginge från prästlöneregleringsfonden,
tillhandahålla vederbörande domkapitel de andelar, som på hvarje
stitt belöpte, att af domkapitlen utbetalas till vederbörande löntagare; samt
att de från de olika skattetitlarna till prästerskapets aflöning utgående bidragen
blefve ställda i riktig proportion till hvarandra.

Ofvan omförmälda vid 1897 års riksdag väckta tre motioner öfverlämnades
till sammansatta stats- och lagutskottet, som med anledning af
dern afgaf utlåtande, n:o 7. I anslutning till berörda utlåtande aflat Riksdagen
den 5 maj 1897 till Kungl. Mnj:t förutnämnda skrifvelse (ruo 62),
hvilken föranledt tillsättandet af den kommitté, hvars betänkanden och
förslag i vissa delar nu äro föremål för Eders Kungl. Maj:ts pröfning. Riksdagen
anförde i donna skrifvelse bland annat följande:

»Vid öfvervägande af de i nämnda motioner berörda ämnen har Riksdagen
funnit det visserligen icke kunna förnekas, att de nu gällande och
af Eders Kungl. Maj:t stadfftstade lönekonventionerna, hvilka tillkommit
med anledning af kungl. förordningen den 11 juli 1862, beteckna ett synnerligen
stort framsteg i förhållande till det förut rådande aflöningssättet.
Att de däremot numera i många afseenden lämna mycket öfrigt att önska,
finner Riksdagen framgå såväl af hvad inom R ksdagen förut i ämnet
upplysts som genom de i förevarande motioner lämnade uppgifter, och är
dessutom nogsamt bekant. Ett sådant sakernas tillstånd torde ej vara till
fromma hvarken för församlingarna eller prästerskapet. Om den närmare
beskaffenheten af dessa inissiörhåHanden å hvarje särskild ort kan Riksdagen
icke yttra sig, då lönekoriventionerna icke äro i tryck tillgängliga,
men Riksdagen anser det emellertid icke kunna förnekas, att en grundlig
förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Riksdagen är likaledes
öfvertygad därom, att ehuruväl en sådan genomgripande förändring
icke kan ernås förr än i mån af de nuvarande konventionernas utlöpande,
det likväl ingalunda kan anses vara för tidigt att redan nu taga frågan
under behandling, i anseende till den mycket vidlyftiga och uttömmande
utredning, som för dess albidiga bedömande erfordras, och med hänsyn
därtill att inånga myndigheter torde böra höras i frågan, innan densamma

Riksdagens

skrifvelse

V» 1897.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kan anses hafva kommit i sådant skick, att den lämpligen kan företagas
till slutligt afgörande.»

»Med ledning af motionerna går Riksdagen nu att omnämna några af
de afseenden, uti Indika en förbättring synes erforderlig, utan att Riksdagen
därvid kan anse sig hafva anmärkt alla de olikartade synpunkter
eller framlagt alla de mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan
inverka.»

»Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnas bidrag
till prästerskapet på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter.
Emellertid torde fortfarande den hufvudsakligaste bördan däraf hvila på
den tiondeskyldiga jorden. Genom jordbrukets utveckling — som medfört,
att den beräkning, som vid löneregleringarnas uppgörande lades till
grund för bidragsskyldigheten, ej ens vid jämförelse jordbruksfastigheter
emellan längre är tidsenlig, —• genom uppkomsten af industriella anläggningar
och stationssamhällen samt däraf föranledd mer eller mindre betydlig
folkökning i många församlingar och genom flera andra inträdda
förändringar torde det flerstädes hafva kommit att framstå såsom ganska
obilligt, att blott en del af församlingen hufvudsakligen bekostar den institution,
hvaraf dock alla hafva gagn. Det synes sålunda Riksdagen först
och främst vara af nöden att få till stånd en grundlig utredning beträffande
förhållandet mellan den del af prästerskapets aflöning, som inom
hvarje församling gäldas af den tiondeskyldiga jorden, och den, som utgöres
af andra inom densamma befintliga skatteobjekt, äfvensom ett sammandrag
öfver hvad i tionde utgår från hela riket. Därigenom kommer
äfven att vid jämförelse de olika församlingarna emellan framstå de förvisso
ganska betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan
skilda församlingar inom landet.»

»Riksdagen är redan nu öfvertygad därom, att genom utredningen
det skall visa, sig, att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten
att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig, så att
en utjämning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.»

»Genom en sådan utjämning skulle enligt Riksdagens åsikt i ett stort
antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras
från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas. Emellertid torde ett
icke obetydligt antal församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen
det afsedda målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra
beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst obetydlig
mån förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser Riksdagen
det böra tillses, huruvida icke någon lindring må kunna dem beredas genom
bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna ej

Kutig!. Majds Nåd. Proposition N:o SS.

öfver höfvan betungas, men vederbörande prästerskap likväl erhåller sin
anständiga bärgning. Dylik hjälp bör dock enligt Riksdagens förmenande
lämnas allenast så länge förhållandena göra densamma erforderlig och upphöra,
därest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning i motsvarande
grad ökad.»

»En utjämning torde ock enligt Riksdagens mening till eu viss grad
kunna och böra ske beträffande de lönevillkor, som prästerskapet åtnjuter,
så att nuvarande stora olikheter mellan aflöningsförmånerna i olika församlingar
i någon mån mildras. Särskildt synes en rättelse vara önskvärd
i den olämpliga proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes
och komministrars aflöning inom samma pastorat. En utredning angående
dessa förhållanden synes Riksdagen erforderlig.»

»De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt göra
prästerskapet till af staten aflönade tjänstemän har Riksdagen ej kunnat
bifalla och således ej heller de yrkanden i motionerna, som med sagda
förslag stå i oskiljaktigt sammanhang. Ett sådant föi farande skulle nämligen
enligt Riksdagens åsikt alltför djupt ingripa i de nuvarande, sedan
gammalt rotfästade kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens
och kyrkans ställning till hvarandra äfvensom förhållandet mellan de enskilda
församlingarna och deras prästerskap. Riksdagen är därjämte öfvertygad,
att det i allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med välvilja.
Af dessa skäl finner Riksdagen sig böra vidhålla den uppfattning,
som 1896 års riksdag i anledning af en då väckt motion häfdat, och såsom
sin åsikt uttala, att den grundsatsen bör fortfarande gälla, att afgilter,
som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande
af en annan församlings prästerskap användas, hvilken grundsats finnes
tydligt uttryckt i § 9 af ofvannämnda kungl. förordning den 11 juli 1862.
De jämkningar och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna
och aflö i tingsrätt för prästerskapet, som äro nödvändiga, böra
därför enligt Riksdagens mening äga rum med bibehållande af nämnda
grundsats.»

»Men Riksdagen har trott sig finna, att utan rubbning af samma
grundsats en viss lindring på af motionärerna antydd väg likväl skulle
kunna beredas församlingarna. Enär nämligen det svenska prästerskapet
småningom erhållit allt flera ämbetsåligganden, hvilka ej kunna anses vara
af kyrklig art, och som icke heller motiveras af den enskilda församlingens
behof, utan af statshänsyn, finner Riksdagen, att från detta förhållande
goda skäl kunna hämtas för att statsbidrag i någon mån lämnas till prästerskapets
aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna ske, och i hvil Dih.

till Rilcsd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 12

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ken omfattning det kan blifva erforderligt, torde kunna bestämmas först
sedan ofvan berörda utredning verkställts.»

»Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade jämnare
fördelningen i alla bär ofvan omförmälda afseenden kunna flera utvägar
påpeka-!, och åtskilliga äro äfven af motionärerna antydda. Bland dem är
indragning af vissa k ommini straturer en. Ehuru Riksdagen antager, att
en sådan åtgärd skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och
ehuru Riksdagen anser, att därvid billig hänsyn bör tagas till församlingarnas
behof och önskningar, håller Riksdagen dock före, att flerstädes, isynnerhet
där två präster bo och tjänstgöra i en och samma församling, en
indragning kan utan skada ske.»

»Därjämte anser Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida
icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal odling, hvarest församlingarna
äro jämförelsevis små och kyrkorna ligga nära hvarandra, en
sammanslagning utaf smärre pastorat må kunna äga rum, ehuruväl häremot
ännu större svårigheter torde komma att uppstå, än hvad ofvan
nämnts.»

»I sammanhang härmed är äfven att, beakta, om icke åtskilliga komministraturer
torde böra förvandlas till själfständiga pastorat.»

»Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle flerstädes
frågan om prästerskapets aflöning kunna på tillfredsställande sätt lösas,
utan att prästens förmåga att fullgöra sina ämbetsåligganden behöfde genom
göromålens ökning äfventyi-as. I de fall åter, där dessa åtgärder ej kunna
vidtagas, måste man tillse, huruvida ej bidrag från annat håll må kunna
lämnas åt församlingar, som äfven efter införandet af förändradt utskyldssystem,
hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna bereda sin herde
anständig bärgning. Därvid bör först ifrågakomma att använda medel ur
prästerskapets löneregleringsfond. Äfven om det ej vore klokt att årligen
från denna utdela årets hela inkomst, då därigenom lätt ett följande
års bidrag blefve mindre än ett föregående års, så föreställer sig Riksdagen,
att möjligen mera än hittills af densamma kunde disponeras. En utredning
härom torde vara erforderlig. Möjligen skulle också denna fond,
utan att § 9 i oftanämnda kungl.- förordning af den 11 juli 1862 för nära
träddes, kunna få ytterligare tillskott från andra häll, synnerligast såsom
en följd af en sådan omreglering af de prästerliga befattningarna, hvarom
ofvan nämnts.»

»Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill Riksdagen,
utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst och hittillsvarande
användning, blott uttala den mening, att sedan af densamma bekostats
skogsindelningar och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter dess afkast -

Kumjl. Maj tfa Nåd. Proposition J\'':o 88. 91

ning hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål som löncregleringsf
ondens.»

»Hvad präst boställena angår, bär Riksdagen sig bekant, att mycket
olika förhållanden på skilda orter i landet göra sig gällande beträffande
desamma. Riksdagen anser därför, att några för hela riket gällande stadgande!!
rörande sättet för deras brukande ej äro lämpliga. Det torde i
somliga fall vara för prästen fördelaktigt, ja kanske nödvändigt, att själi
sköta bostället, medan det däremot i andra fall är för honom mycket
olämpligt och ledande till stora olägenheter. Eu förbättring i nu anmärkta
hänseende anser Riksdagen kunna vinnas, i fall det medgåfves prästerskapet
större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg
för längre tid utarrendera sina boi-täilen. Det skulle äfven kunna
ifrågasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas
en församling att själ? öfvertaga arrendet af prästgården under gällande
regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet
härutinnan anser Riksdagen vara af behofvet påkallad, och bör därvid tagas
hänsyn till att boställena må blifva väl häfdade samt såväl församlingens
som prästerskapets bästa må tillgodoses. Prästen bör dock enligt Riksdagens
åsikt i hvarje fall bibehållas vid själfva bostaden samt trädgård.»

»Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny lönereglering
för prästerskapet torde enligt Riksdagens mening äfven många
andra förhållanden än de ofvan berörda böra blifva föremål för undersökning
i ändamål att vinna behöflig rättelse. Riksdagen tillåter sig i sådant
afseende framhålla frågan om förändring i afseende på de nu utgående
personella afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen
svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling
och piäst. Vidare torde vara att beakta frågor om eventuellt sammanbyggande
af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas ställning till
sina moderförsamlingar, om reglerande af det extraordinarie prästerskapets
villkor, om ändrade bestämmelser i afseende på beräknande af å boställen
nedlagda förbättringskostnader samt i afseende på prästerskapets skyldighet
att. bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad prästgårdar som komministersboställen
angår, om i hvad mån bidragsskyldighet till prästerskapets
aflöning bör åläggas främmande trosbekännare, m. m. in. m. Riksdagen
håller före, att den önskade utredningen bör göras så fullständig och allsidig
som möjligt, så att därvid tages hänsyn till alla de förhållanden, som
kunna och böra inverka på det viktiga ärendets förande till ett lyckligt slut.»

»Hvad angår motionärernas yrkanden om skrifvelse med begäran om
utredning och åtgärder för prästerskapets pensionering, har Riksdagen, som
håller före, att sådan pensionering i större eller mindi-e omfattning vore

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

önskvärd, ansett sig, ehuru Riksdagen ej förbiser svårigheterna vid pensioneringens
åstadkommande, böra bifalla desamma, därvid uttalande den
mening, att prästerskapet bör själf bidraga till sin pensionering.---»

Sedan jag sålunda, efter en historisk återblick, framställt hufvuddragen
af nu gällande ecklesiastiska beskattnings- och lönesystem, såvidt fråga
är om prästerskapet i de territoriella församlingarna, samt erinrat om några
inom riksdagen väckta reformförslag och om den ställning, Riksdagen intagit
till desamma, anhåller jag att nu närmast få redogöra för de allmänna
synpunkter, från hvilka prästlöneregleringskommittén utgått vid
fullgörande af uppdraget att framlägga förslag till nya grunder för reglerandet
af prästerskapets aflöningsförliållanden m. m., äfvensom återgifva
grundtankarna i kommitténs förslag härom, allt i enlighet med kommitténs
framställning i den afdelning af dess fjärde betänkande, som har till öfverskrift
»allmän motivering» (s. cxcv—ccxl).

Det torde äfven tillåtas mig att i anslutning härtill återgifva de allmänna
dragen af gällande lagstiftning äfvensom af prästlöneregleringskommitténs
förslag angående utarrendering af ecklesiastik boställsjord.

Af prästlöneregleringskommittén framhållna allmänna synpunkter
i afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållanden
m. m. samt grundtankarna i kommitténs förslag härom.

utjämning åt Såsom jag vid utvecklingen af betydelsen utaf 18G2 års förordning
dstikaCskatt-''framhållit, afsågs med den lagstiftning, som då kom till stånd, icke att
skyldigheten, åvägabringa någon skattejämkning, utan skulle de afiöningsbidrag till prästerskapet,
hvilka dittills utgått från olika grupper af beskattningsföremål,
fortfarande af hvarje särskild grupp utgöras i samma omfattning som tillförne,
så att ej någon del af bördan fick öfverflyttas från en grupp på en
annan.

I den för prästlöneregleringskommittén den 22 oktober 1897 utfärdade instruktionen
anbefalldes emellertid kommittén att vid utredandet af grunderna
för de nya regleringarna taga särskild hänsyn bland annat därtill, »huruvida
icke en utjämning bör åstadkommas i afseende på de bidrag till prästerskapets
aflöning, som utgå från olika skatteobjekt, och i hvad mån staten
bör bidraga till aflöningen». Riksdagen bär ju ock i sin skrifvelse af den

Kttngl. Maj:ts Nåd. 1‘roposiliou N:o 88,

5 maj 1897 sagt sig vara öfvortygad därom, att en »mycket omfattande
revision af grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning
blifver nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende
på de olika skatteobjekten»; och Riksdagen synes hafva velat angifva
revisionens liufvudsyfte med orden: »Genom en sådan utjämning skulle...
i ett stort antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som
nu höras från ägarna till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas».

Då kommittén nu skolat för sig klargöra innebörden af det erhållnaPräutiondtm
uppdraget i afseende å skattejämkningen, har kommittén funnit, att det
icke skulle göra till fyllest, om tionden blott utbyttes mot en gång för
alla bestämda afgifter, såsom af Rikets Ständer föreslogs i deras skrifvelse
af den 6 juli 1857, men livilket utbytande Kung]. Mnj:t ansåg böra begränsas
till en tidrymd af femtio år, i syfte att dymedelst skulle åt kyrkan
förbehållas rätten att vid ny lönereglering få tiondeafgifterna skäligen och
efter behofvet förhöjda. Ehuru en fast tiondesättning, hvarigenom afgifternas
förhöjning i förhållande till jordbruksnäringens ökade bruttoafkastning
för framtiden blefve förhindrad, enligt kommitténs mening helt visst
skulle vara i beskattningshänseende påkallad och numera troligen icke
möta något hinder, förmenar likväl kommittén, att hvad som kallats »de
berättigade skälen till klagomål från ägarna till tiondeskyldig jord» icke
syftar på någon farhåga från tiondegifvarnas sida för nu utgående afgifters
förhöjning, utan fast mer på en tiondegifvarnas önskan att få samma
afgifter i möjligaste mån nedsatta.

Kommittén tillbakavisar äfven den tanken, att det åsyftade målet skulle Revision af
helt vinnas allenast genom en revision af nu gällande mycket bristfälliga bestämmelbestämmelser
om afgifter af annan fastighet än jordbruksfastighet och af afgifter af
inkomst. Därigenom kunde, säger kommittén, visserligen det betydandeann^l{ac^''r
antal fyrkar, som för närvarande gå fria från afgifter till prästerskapet, inkomst.
blifva beskattade, och således ett afsevärdt tillskott till prästerskapets aflöning
vinnas; därigenom kunde också bidraget från vissa beskattningsföremål
blifva icke obetydligt större. Men kommittén framhåller tillika,
hurusom för ägarna af tiondeskyldig jord därmed vore föga vunnet, såvida
den för nu gällande löneregleringar uppställda grundsatsen fortfarande
skulle tillämpas, nämligen att tionden, såsom en afgift för sig, bestämmes
efter egna grunder och utan jämförelse med eller inverkan af andra afgifters
belopp.

Däremot har kommittén ansett, att en sådan utjämning mellan skatte- samtliga afobjekten
inom eu församling nu kunde tänkas vara åsyftad, att sedan af- ?‘/l^nil^ltå
gift erna af tiondeskyldig j”ord sammanslagits med afgifterna af andra be- beskattningtskattningsföremål
till en summa, hela denna summa skulle fördelas å. föremålen

° inom en för samling.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

samtliga beskattningsföremål inom församlingen efter någon gemensam
grund. Kommittén har därför i den tabellarisk a sammanställning — tab. 2
af tabellserien A — uti hvilken för hvarje församling redovisats de å
olika grupper beskattningsföremål debiterade afgifter, tillika låtit i samma
tabell, kol. 26, för de särskilda församlingarna uträkna, huru hvarje fyrk
skulle blifva belastad, under förutsättning af eu sådan utjämning mellan
skatteobjekten att summan af samtliga såväl personliga som icke personliga
afgifter fördelades lika på alla fyrkar.

»)Oenabsoluta Fn dylik absolut skatteutjämning skulle på följande sätt inverka på

‘nfogmTte- jordbruksfastighetens bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning.
lydelse för I städerna blefve förändringen mycket genomgripande, i det att afb''h:ten’från
''giftema af jordbruksfastighet, hvilka — med tillämpning af den utaf
jordbruks- kommittén verkställda förvandling af bevillningsbelopp till fyrktal — nu
fastighet. . me(je^a| därstädes uppgå till 16‘72 öre pr fyrk, skulle, i följd af städernas
betydande bevillningsbelopp för annan fastighet och för inkomst,
nedbringas till i medeltal l''8i öre pr fyrk. Belastningen komme att högst
uppgå till 13*19 öre pr fyrk (i Falsterbo) samt öfverskrede 10 öre pr fyrk i
allenast 4 församlingar och 5 öre pr fyrk i blott 19 församlingar. Jordbruk
sfastighet ens afgifter blefve för samtliga städer reducerade från 44,223
till 4,843 kronor, eller på det hela med nära 90 procent.

A landsbygden komme förändringen att verka mera begränsadt och
betydligt mera ojämnt än i städerna. Jordbruksfastighetens afgiftssumma
skulle nedsättas från 3,655,226 till 2,546,407 kronor, eller med blott 30
procent, och belastningen pr fyrk för jordbruksfastighet i medeltal från
27-29 öre till 18‘72 öre. Verkningarna af utjämningen skulle emellertid
gestalta sig ytterst olika i olika församlingar och beskattningens ojämnheter
på det hela snarare ökas än minskas. Resultatet beror på förhållandet
inom hvarje församling mellan jordbruksfastighetens fyrktal och
öfriga beskattningsföremåls fyrktal. Där det finns ett öfvervägande antal
fyrkar för andra skatteobjekt än jordbruksfastighet, där skulle utjämningen
medföra en betydande lättnad för dylik fastighet; där tvärtom fyrkarna
för jordbruksfastighet vida öfverväga de öfriga fyrkarna, där medförde
utjämningen föga eller ingen förändring i jordbruksfastighetens belastning.
I många församlingar skulle nämligen den minskning i skattebördan, som
för jordbruksfastigheten vunnes genom tiondens fördelning på samtliga
fyrkar, uppvägas, ja, öfvervägas af den ökning i tunga, som uppstode genom
öfverförande äfven af de personliga afgifterna å dessa fyrkar. Nedsättning
för jordbruksfastigheten med mer än 50 procent af afgifterna skulle förekomma
i ett mycket litet antal församlingar å landsbygden, nämligen blott i
173, samt stanna vid 10 procent och därunder i 638 församlingar, hvar -

Kunyl. Maj:tu Nåd. Proposition N:o 88.

emot i ej mindre än 719 församlingar jordbruksfastighetens afgift er komrne
att blifva mer eller mindre förökade. I det vida öfvervägande antalet af
landsbygdens församlingar skulle således för jordbruksfastighetens innehafvare
utjämningen medföra antingen en ny börda eller en lättnad, som
knappast vore märkbar. En af kommittén verkställd jemförelse visar, att
i landsbygdens församlingar jordbruksfastighetens medelbelastning:

	öfver	60	öre pr	fyrk ...	.. i	före 69	utjämningen utgjorde församlingar; i	efter utjämningen skulle utgöta 50 församlingar
60	intill	40	» »		»	342	» »	201
40	»	30	y> »		»	660	V »	509
30	»	20	* »	»	»	892	» »	933
20	. »	10	» »	V	»	383	» »	567
10	»	5	» »	»	»	39	» »	112
pr	fyrk och därunder .......	»	2	» »	15

Oegentligt är äfven, att skattenedsättningen blefve störst, där den
minst behöfdes, och tvärtom minst verksam, där den vore mest påkallad.
Utjämningen skulle nämligen medföra tiondens nästan fullständiga efterskänkande
ej blott i städerna utan äfven inom ett mindretal af landsbygdens
församlingar, men just i sådana gynnade distrikt, där jordbrukarna
minst behöfva lindring, emedan den bland dem uppvuxna industrien
ökat äfven jordegendomens värde och bärkraft. Däremot blefve lindringen
knappast märkbar i de trakter, där ej blott belastningen nu är störst, utan
äfven jordägarnas ekonomiska kraft svagast, såsom i Småland, Skånes och
Hallands skogstrakter, de ofruktbaraste delarna af Västergötland, Dal,
norra Dalarna samt Norrlands obygder. Tyngden och ojämnheten i jordbruksfastighetens
belastning skulle således genom en dylik utjämning icke
komma att mycket förminskas, mångenstädes snarare förökas, och de blefve
så mycket mer i ögonen fallande, som utjämningen skulle verka ytterst
olika i olika församlingar, belägna alldeles intill hvarandra. Det torde,
yttrar kommittén, vara uppenbart, att en dylik skattejämkning måste särskilt
ur synpunkten af de tiondeskyldiga jordägarnas intressen och önskningar
betraktas såsom förfelad samt framstå i alltför hjärt motsats till
grundskatteaf-krifningen, hvars ledande grundsats just varit, att lindringen
af skattebördan borde allestädes och för alla skattskyldiga vara jämn och

likformig. b)Deri absoluta

Hvad härefter beträffar den absoluta skatteutiämningens betydelse för skatteutjämbidragsskyldigheten
från andra beskattningsföreinål än jordbruksfastighet, ”''”/J™f*''
kan det sägas, att förändringen i städerna icke blefve afsevärd vare zigbidragsskyidigför
gruppen annan fastighet eller för gruppen inkomst. I medeltal för andra besman »inge/öremål.

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 88.

hela riket komme belastningen att ökas från 1''39 öre pr fyrk för den förra
gruppen och från 1''16 öre pr fyrk för den senare till l‘8l öre pr fyrk
för hvardera gruppen. Då belastningen endast i fyra stadsförsamlirigar
komme att uppgå till mer än 10 öre pr fyrk, i 53 församlingar hölle sig
mellan 5 och 2 öre samt i 31 församlingar ej öfverstege 2 öre pr fyrk,
kan det med skäl sägas, att skattelindringen för jordbruksfastighet och
öfverflyttningen af de personliga afgifrerna på fyrkarna skulle i städerna
försiggå utan nämnvärd känning för annan fastighet och inkomst.

Annorlunda skulle förhållandet ställa sig å landsbygden. Gruppen
annan fastighet finge jämförelsevis mindre känning af förändringen, då
dess belastning, som redan nu i medeltal uppgår till 10''95 öre pr fyrk,
icke skulle ökas till mera än 18''72 öre pr fyrk. Vida kännbarare skulle
utjämningen träffa gruppen inkomst, för hvilken belastningen blefve i
medeltal å landsbygden ökad från 4''3l öre pr fyrk till 18 72 öre pr fyrk
och således mer än fyrdubblad. Å landsbygden utgjorde ecklesiastikåret
1896—97 belastningen å inkomst:

5 öre pr fyrk och därunder..................... i 1,142 församlingar

10 intill 5 öre pr fyrk.............................. » 623 »

20 » 10 » » » ............................ > 241

30 » 20 » » » »29 »

öfver 30 öre pr fyrk................................ » 19 »

hvarförutom i 336 landsförsamlingar inga afgifter voro påförda för inkomst.

Efter utjämningen skulle belastningen å inkomst utgöra:

5 öre pr fyrk och därunder...................... i 15 församlingar

10	intill	5	öre	pr fyrk..................	............... » 112
20	»	10	»	» »	................ » 567
30	»	20	»	» »	.............. » 933
40	»	30	»	» »	.............. » 509
öfver 40	öre	pr	fyrk......................	............... » 254

Belastningen å inkomst skulle sålunda öfverstiga 2 kronor pr bevillningskrona
i 1,696 församlingar och 3 kronor pr bevillningskrona i
763 församlingar å landsbygden. Kommittén finner denna omständighet
ägnad att ingifva berättigade farhågor för utjämningens verkningar: en
sådan beskattning, i och för sig synnerligen dryg, komme otvifvelaktigt
att träffa ett mycket stort antal mindre handtverkare, handlande, löntagare
i allmän och enskild tjänst samt, lösa arbetare, hvilka fullt så
mycket som innehafvarna af tiondeskyldig jord hafva rätt att påkalla
undseende, helst de förut fått vidkännas betydligt lägre afgifter. Utom
skatteförhöjningens ojämnhet, hvilken framträder vid de oafvisliga jämförelserna
mellan närliggande församlingar, framhålles vidare en om -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ständighet, som kommittén finner mer än något annat vara ägnad att
ådagalägga den ifrågasatta utjämningens oförenlighet med fordringarna på
en rationel] skattereform och som är karaktäristisk för hela utjämningen.

Ju större nämligen skatteförhöjningen blefve för inkomstfyrkarna, desto
mindre blefve skattenedsättningen för jordbruksfyrkarna, och tvärtom, ju
större lindring för jordbruksfastighet, desto mindre förhöjning för inkomst.

I det stora flertalet af landsbygdens församlingar komme inkomstfyrkarnas
afgifter att, med förhöjning af tre till tio gånger det förutvarande beloppet,
uppgå till åtminstone 20 å 30 öre pr fyrk, utan att denna förhöjning
dock medförde en för jordbruksfyrkarna afsevärd nedsättning i deras
förutvarande afgifter. Skatteförhöjningens tyngd och obehag för vissa
skattdragande komme att blifva större, i samma mån som skattenedsättningens
fördelar för de öfriga blefve mindre, och hela utjämningen måste
således på det ena hållet väcka missnöje och klagomål, Indika blefve ojämförligt
mycket större och vidsträcktare än den tillfredsställelse, som på det
motsatta hållet kunde af densamma framkallas. En åtgärd af denna art,
hvarigenom skattelind^ing skulle beredas den tiondeskyldiga jorden medelst
fullständig utjämning å olika skatteobjekt inom hvarje församling, anser kommittén
ur synpunkten af rättvisa och billighet mot de öfriga beskattningsföremål,
å Indika tiondeafgifterna blefve fördelade, illa motsvara de anspråk,
som måste ställas på en skattereglering.

En förändring af mindre omfattande beskaffenhet, med syfte att på skatteutjämantydda
väg afhjälpa blott de mest framträdande olägenheterna af det "Tfda^Lnuvarande
kyrkliga beskattningssystemet, skulle icke heller efter kommit- skattade forténs
förmenande tillfredsställa de anspråk, som kunna med skäl fram- samlmgarställas
af både jordägare och andra skattskyldiga. Det är dessutom synnerligen
vanskligt att angifva någon hållbar grund för genomförandet af
en sådan skatteutjämning. Skulle nämligen tiondeafgifternas nedsättning
begränsas till de fall, då dessa afgifter vore synnerligen höga i förhållande
till jordbruksfastigheternas taxeringsvärden, exempelvis då de utginge med
mera än 60 eller med mera än 40 öre pr fyrk, så skulle lindringen erhålla
en mycket partiell och lokal karaktär, enär under ecklesiastikåret
1896—97 jordbruksfastighetens belastning öfverskred 60 öre pr fyrk i
allenast 75 församlingar samt 40 öre pr fyrk i allenast 424 församlingar,
eller respektive 3 och 16''95 procent af alla församlingar i riket. Äfven
om nedsättningen- utsträcktes till de fall, då tionden utgjorde 30 öre pr
fyrk och härutöfver, skulle ett stort antal församlingar lämnas oberörda
af utjämningen, alldenstund antalet församlingar, i hvilka jordbruksfastighetens
belastning öfversteg 30 öre, uppgick till blott 1,096, eller 43''80
procent af rikets församlingar.

Bih. till Riksd. Prat. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 66 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Afgifternas
gradering
alltefter
beskattningsföremålen,

från hvilka
de utgå.

Men en skattereglering, som toge hänsyn endast till den tiondeskyldiga
jorden, i syfte att dess sedan äldre tider utgående afgifter skulle för
framtiden inom vissa församlingar nedsättas, och som lämnade utan afseende
de beskattningsföremål, å hvilka vid tiondeafgifternas utjämning
nya bördor skulle läggas, finner kommittén icke tillfredsställande; särskildt
skulle den ur synpunkten af kyrkans intresse vara förfelad och skadlig,
då det ju för prästerskapet icke kan vara likgiltigt, om de afgifter, hvilka
skola utgå till dess aflöning, varda bestämda så, att löneregleringen hos
de församlingsmedlemmar, som finge sina afgifter starkt förhöjda, framkallade
ett berättigad! missnöje, utan att dock andra församlingsmedlemmar
hade anledning att känna sig tillfredsställda med minskningen af
sina afgifter.

Kommittén gör med anledning af den verkställda undersökningen det
uttalandet, att lindring i den tiondeskyldiga jordens börda ej torde kunna
ernås omedelbart genom tiondeafgifternas lika fördelning på samtliga beskattningsföremål
inom de särskilda församlingarna, liksom det ju med
afseende på grundskatteafskrifningen icke heller .ifrågasatts, att hvarje
sockens grundskatt skulle jämnt fördelas å socknens hela fyrktal.

Enligt en förmedlande åsikt, fortsätter kommittén, skulle de nödvändiga
jämkningarna och förbättringarna i nuvarande aflöningsskyldighet för
församlingarna lämpligast beredas genom en anordning af skatteplikten,
som närmare anslöte sig till nu bestående förhållanden.

Förslag i sådan riktning hafva äfven inom kommittén framställts.
Därvid har — med tagen hänsyn i viss mån till de i tab. 2 af tabellserien
A angifna medeltal för de olika skatteobjektens nuvarande belastning
— å ena sidan yrkats, att afgift skulle utgöras dels af fastighet för
hvarje fastigheten åsatt fyrk, i landsförsamling, med högst 25 öre för jordbruksfastighet
och 10 öre för annan fastighet samt, i stadsförsamling, med
högst 15 öre för jordbruksfastighet och 6 öre för annan fastighet, dels
ock af inkomst med 5 öre för hvarje fyrk, som blifvit åsatt inkomst af
kapital och arbete. Från en annan sida har man velat göra gällande, att
det berättigade i klagomålen från ägarna till tiondeskyldig jord skulle
upphöra, om jorden icke längre öfver höfvan betungades, hvaremot öfriga
beskattningsföremål borde vidkännas någon förhöjning i sina bidrag; och
kunde afgifterna pr fyrk exempelvis belöpa sig:

för jordbruksfastighet till högst 331/söre
» » » lägst 162/3 »

» högst 162/3 »

» lägst 81/3 »

» högst 8x/3 »

» lägst 4 7 6

» annan fastighet

» »

» uppskattad inkomst

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

eller, om ytterligare utjemning ansåges önskvärd,

för jordbruksfastighet till högst 30, lägst 15 öre

» annan fastighet » » 20 » 10 »

» inkomst » » 10 » 5 »

hvarigenom förhållandet mellan de olika skatteobjektens maximi- och mini
i n i af g i f te r skulle till jordbruksfastighetens förmån jämkas till 3:2:1.

Härom yttrar kommittén följande:

»Till stöd för dessa eller andra liknande förslag har anförts, att de
hvila på historisk grund. En graderad skala för utgörande af allmänna
afgifter tillämpades dessutom för närvarande äfven i en del andra fall,
med afseende å hvilka den regel tillförne varit gällande, att den i mantal
satta jorden skulle uppbära hela utgiftsbördan eller åtminstone största
delen däraf, nämligen i fråga om väghållningsbesvärets utgörande på landet
samt fullgörande därstädes af skyldigheten att bygga kyrka med hvad
därtill hörer äfvensom prästgård och tingshus.»

»Den lagstiftning, som reglerar skyldigheten att utgöra omförmälda
besvär, härstammar från en tid, då man knappast visste af någon annan
befolkning på landet, som kunde deltaga i allmänna onera, än jordbrukaren.
Förhållandena härutinnan hafva emellertid förändrats, så att numera
i alla landsändar, jämte den egentliga jordbrukaren, uppstått en
mer eller mindre talrik befolkning af fabrikanter, handlande och handtverkare
m. fl., för hvilka det äfven måste vara af intresse, att allmänna
anstalter för religionsvård, rättsväsen m. m. upprättas och vidmakthållas.
Det har blifvit sagdt — och utan tvifvel, synnerligast under äldre tider,
med fullt skäl — att den fasta egendomen, särskildt jorden, hade största
fördelen af åsyftade anstalter, hvarför den ock borde i högre grad än
andra beskattningsföremål bidraga till utgifterna därför. Men i samma
mån värdet af annan fastighet och beloppet af inkomst ökas i större proportion
än värdet af jordbruksfastighet, torde denna sats förlora i giltighet.
Med afseende å väghållningsbesvärets utgörande hvilar största tyngden
däraf på jordbruksfastigheten, likasom annan fastighet därtill måste
lämna rikligare bidrag än inkomsten. I fråga åter om byggande af kyrka,
prästgård och tingshus har en sträfvan framträdt att få den allmänna
grunden för kommunalutskylders fördelning tillämpad -vid gäldandet af
utgifterna för angifna ändamål; och sedan åtskilliga jämkningar i de
äldre bestämmelserna om utgörande af dessa besvär tid efter annan vidtagits,
gäller numera, att i kostnaden för uppförande och underhåll af
berörda hus skola de, som inom församlingen erlägga kommunalutskylder,
deltaga för fastighet efter hela samt för andra beskattningsföremål efter
hälften af därå belöpande fyrktah En graderad skala torde måhända

Eu efter skattekraften
proportionerad

lika afgift
intill visst
maximum.

Ersättning
för hvad genom
skattejämkningen

förloras.

100 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

under nuvarande omständigheter vara af rättvisa och billighet påkallad,
då det gäller skyldigheten att deltaga i förenämnda besvär, alldenstund
innehafvarna af fastighet kunna, åtminstone tills vidare, anses hafva större
fördel än inkomsttagarna af de anstalter, för hvilkas uppehållande och
utveckling de olika besvären tillkommit».

»Men någon anledning att med ifrågavarande väghållnings- och byggnad
sbesvär sammanställa skyldigheten att lämna bidrag till prästerskapets
aflöning torde ej förefinnas, om icke i den omständigheten att ägarna af
tiondeskyldig jord hittills burit största delen af församlingarnas utgifter
för prästerskapet, hvarför det kunde anses vara icke oskäligt, att de äfven
framdeles i något högre grad än öfriga skattskyldiga bidroge till dessa
utgifter. För visso skulle dock en gradering beträffande aflöningsplikten
gentemot prästerskapet — om någon giltig grund för en sådan gradering
öfver hufvud kunde uppställas — väcka mycken ovilja, särskild! hos
dem som Unge sina afgifter mera afsevärdt förhöjda.»

»Då det enligt kommitténs mening icke torde kunna anföras något
hållbart skäl, hvarför bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas
ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund
än af andra fastigheters ägare eller af dem som skatta för inkomst af kapital
och arbete, anser kommittén, att en för samtliga skattskyldiga gemensam
och lika grund för utgörande af bidragen till prästerskapets aflöning
bör bestämmas, eller med andra ord att de församlingsbidrag, hvilka
finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter, skola utgöras lika efter
fyrktalet eller bevillningen.»

Af hänsyn till de församlingsmedlemmar, hvilka hittills varit jämförelsevis
litet betungade af direkt skatt till prästerskapet, anser kommittén
det vara ett hufvudvillkor för skattejämkningens lyckliga genomförande,
att för bidragsskyldigheten fastställes en viss gräns och att denna gräns
icke sättes för hög. Såsom jag redan förut nämnt, var ecklesiastikåret
1896—97 medeltalet för inkomstfyrkarnas belastning å landsbygden 4,ai
öre pr fyrk; samma belastning uppgick till högst 5 öre pr fyrk i 1,142
föramlingar samt till mellan 5 och 10 öre pr fyrk i 623 församlingar,
under det att i 336 landsförsamlingar alldeles ingen beskattning för inkomstfyrk
ägde'' rum. Maximigränsen för skattskyldigheten till prästerskapet
har därför synts kommittén böra icke mycket öfverskjuta 5 öre pr
fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

Uppenbart är, att om den tiondeskyldiga jordens afgifter till prästerskapet,
hvilka för ecklesiastikåret 1896—97 i medeltal uppgingo för landsbygden
till 27,29 öre pr fyrk och för städerna till 16,72 öre pr fyrk, skola

101

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

nedbringas till omkring 5 öre pr fyrk, kan — med hänsyn därtill att i
många af landsbygdens församlingar jordbruksfastigheten utgör det ojämförligen
viktigaste skatteobjektet — en dylik reglering icke försiggå, utan
att för lindringens åvägabringande tages i anspråk ett mycket betydande
bidrag från annat håll. Riksdagen har ock i skrifvelsen af den 5 maj
1897 antydt, att det borde tillses, huruvida icke någon lindring må kunna
beredas vissa församlingar genom bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes,
så att församlingarna ej öfver bulvan betungas, men vederbörande
prästerskap likväl erhåller sin anständiga bärgning, hvarvid särskildt
framhållits prästerskapets löneregleringsfond, från hvilken enligt Riksdagens
förmenande möjligen mera än hittills årligen kunde disponeras till
förmån för sådana församlingar, som äfven efter införandet af förändradt
utskyld ssystem blefve för svaga att bereda sin präst anständig bärgning.

Med afseende å frågan, om prästerskapets löneregleringsfond, de ecklesiastika
boställenas skogsfond eller andra liknande fonder må — under
förutsättning att de för prästerskapets aflöning nu påräkneliga församlingsafgifter
varda genom en skattenedsättning minskade — kunna tillgripas
för att utfylla, hvad i följd däraf kommer att på många håll brista i aflöningsmedel,
har kommittén erinrat, att de inkomster, som tillflyta ecklesiastika
fonder, bestå hufvudsakligen dels af arrendemedel för indragna
stom-, annex- och mensalhemman, dels af skogsförsäljningsmedel från
prästerskapets bostadsboställen, dels af intressemedel äfvensom af kapitalvinster
å utlottade obligationer. Nämnda inkomster utgöra, alldeles på samma
sätt som tertialtionden och öfriga prästrättigheter, en prästerskapet tillförsäkrad
lönetillgång, hvilken emellertid på grund af § 9 i 1862 års förordning
gjorts gemensam för hela kyrkan, så att den kan användas till
understöd åt församling, som för sitt prästerskaps anständiga bärgning har
behof däraf.

När Rikets Ständer i sin skrifvelse den 6 juli 1857 uttalade sig angående
då gällande sätt för prästerskapets aflöning och angåfvo de grunder,
enligt hvilka samma aflöning borde regleras, framhöllo de tillika, att
vid ordnandet af »denna samhällsviktiga fråga de prästerskapet lagligen eller
genom häfdvunnen vana tillhörande inkomster icke finge till främmande
ändamål förryckas». Den i 1862 års förordning stadgade lönereglering
hvilade också på den grundsatsen, att tionde och andra prästerskapets rättigheter
skulle hvar för sig utbytas mot bestämda afgifter och att de åtminstone
icke skulle nedsättas under de belopp, med hvilka de dittills
laglikmätigt utgått. Först när det kunde visas, att församling, som sålunda
utgjort sin tionde och öfriga prästrättigheter oförminskade, icke
kunde därmed tillgodose sitt prästerskaps anspråk på anständig bärgning,

Ökad utdelning
från
ecklesiastika
fonder.

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skulle bristen fyllas genom anvisning på sådana kyrkans aflöningsmedel,
som finge från en till annan församling öfverflyttas — en öfverflyttning,
som efter år 1868 skett i sådan ordning, att dessa rörliga inkomster uppsamlats
i prästerskapets löneregleringsfond för att därifrån utdelas till vederbörande
församlingars prästerskap.

Kommittén betonar, att den utjämning eller lindring af den tiondeskyldiga
jordens afgifter, hvarom fråga blifvit väckt, innebär ingenting
mindre än en rubbning just af de kyrkliga lönetillgångar, som ännu äro bibehållna
inom församlingarna. Nedsättningen af jordbruksfastighetens tiondeafgifter
skulle nämligen endast i ett fåtal församlingar kunna till fullo
uppvägas genom ökade afgifter af andra beskattningsföremål; i det stora
flertalet församlingar skulle däremot, genom nedsättningen af tiondeafgifterna,
i de nuvarande kyrkliga aflöningstillgångarna uppstå en brist, som
måste från annat håll fyllas. Såvida detta skulle ske därigenom, att tillgångar
toges från prästerskapets löneregleringsfond eller från andra ecklesiastika
fonder, blefve naturligtvis samma fonder i jämnt motsvarande
grad beröfvade de medel, som äro oundgängligen nödiga till täckande af
prästerskapets aflöningsbehof och som för närvarande, då tionden likväl
oförminskad utgår, ej ens förslå för detta behof. Hela åtgärden skulle således
icke innebära något annat än en verklig och uppenbarligen mycket
betydlig minskning af prästerskapets samtliga lönetillgångar. Då Riksdagen
icke synes hafva åsyftat någon minskning af berörda tillgångar samt
hvarken inom kyrkomötet eller inom riksdagen torde finnas benägenhet
för en så väsentlig förändring af hittills gällande grunder i fråga om användningen
af samma tillgångar, att afkastningen af prästboställen och af
andra ecklesiastika egendomar skulle få från den ena församlingen
öfverflyttas i ändamål att nedsätta den andra församlingens tiondeafgifter,
har kommittén tagit för gifvet, att hvad i Riksdagens skrifvelse den 5
maj 1897 yttrats om en utsträcktare användning af medel ur prästerskapets
löneregleringsfond kan afse endast sådana förhållanden, som redan
för närvarande berättiga till bidrag från denna fond i syfte att lindra de
svaga församlingarnas bördor; men att däremot de väsentligen nya förhållanden,
som skulle uppstå genom tiondens nedsättning, måste tänkas
påkalla bidrag från helt annat håll.

Ersättning af Om prästtionden skall aflyftas från den tiondeskyldiga jorden, anser

statsmedel för kommittén, att eu sådan åtgärd icke kan på ett i någon mån tillfredsstäl 1/"jordbruks-1

ande sätt utföras, utan att denna börda varder på de skattskyldiga i hela
fastighet. ripet fördelad efter samma grunder, som gälla för beskattning i allmänhet.
Enligt de grundsatser, som numera vunnit häfd i den svenska skattelagstiftningen,
finner kommittén icke heller någon väsentlig invändning

103

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition A:o 88.

kunna mot en sådan åtgärd anföras. Prästerskapets tionde, hvilken med
hänsyn till ålder är fullt likställd med kronotionde^ och som med de på
1862 års förordning grundade löneregleringarnas fastställande förvandlats
till en för femtio år fixerad afgift i naturapersedlar och penningar, har
nämligen i själfva verket så stor likhet med kronotionden och grundräntan,
att det icke kan anses orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt
småningom varder på liknande sätt utjämnad. Men för en sådan utjämning
kräfves enligt kommitténs mening, att staten ingriper för att genom
sin beskattningsmakt åvägabringa tiondeafgifternas ersättande genom deras
fördelning å samtliga skattskyldiga.

Skatteutjämningen anser kommittén lättast kunna åvägabringas på
sådant sätt, att de af jordbruksfastighet till prästerskapet utgående tiondeafgifter
omsättas till en bestämd summa i penningar och därefter från
någon viss tidpunkt indragas till statsverket, samt att de sålunda till statsverket
indragna tiondeafgifterna småningom minskas eller afskrifvas, till dess
de slutligen upphöra att af de skattskyldiga utgöras. Härmed vore skatteregleringen
ordnad mellan staten och de tiondeskyldiga. Det återstår att
tillse, huru kyrkans berättigade intressen därvid må vederbörligen tillgodoses,
enär det alldeles icke är för kyrkan likgiltigt, i hvilken ordning
ersättningen för tionden bestämmes.

Skulle statsbidrag lämnas församlingarna endast i de fall, där i följd
af tiondens förminskning och slutliga upphörande församlingarnas öfriga
lönetillgångar icke räckte till för att bestrida prästerskapets skäliga aflöning,
så kunde enligt kommitténs åsikt i följd af en dylik anordning svårligen
undvikas, att kyrkans rättsliga och ekonomiska ställning blefve väsentligen
förändrad. Då det här gäller statsanslag, måste naturligtvis Riksdagens
medverkan påkallas, och då statsanslaget skulle lämpas efter ett för handen
varande behof, måste Riksdagens medverkan äfven sträcka sig till
pröfningen af detta behof. »Men det har», säger kommittén, »alltid skattats
såsom ett af den svenska kyrkans viktigaste privilegier, att hennes
ekonomiska ställning varit själfständig, att hennes organisation och lönestat
varit oberoende af Riksdagens anslagsbeviljande myndighet, och att
Kungl. Maj:t allena ägt i sista hand bestämma såväl de prästerliga tjänsternas
antal som fördelningen af de för kyrkan gemensamma lönetillgångar.
Det kan också svårligen antagas, att kyrkomötet skulle lämna sitt bifall
till något förslag om tiondens utjämning, hvaraf en förändring i kyrkans
nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning kunde blifva följden.»

»Ett annat förhållande skulle däremot inträda, om utjämningen verkställdes
så, att afgifterna af jordbruksfastighet nedsattes efter vissa i lag
bestämda grunder, samt efter liknande grunder lämnades bidrag af stats -

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

medel, jämnt motsvarande den för kyrkan uppkomna brist i förut befintliga
lönetillgångar. Ingen pröfning af församlingarnas behof eller af prästerskapets
lönevillkor behöfde då ifrågakomma för fastställande af statstillskottets
belopp, utan detta vore alltid bestämdt genom det indragna
tiondebeloppet; icke heller blefve statsbidraget beroende af ett fortsatt årligt
beviljande från Riksdagens sida, utan af en i betryggande former
stiftad lag.»

»Kommittén anser därför, att i samband med indragningen till statsverket
af prästerskapets tionde bör af statsmedel till kyrkan årligen lämnas
ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, och att
kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas på det mest verksamma
sätt, nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet
kan ifrågakomma utan medgifvande af allmänt kyrkomöte.»

Sedan kommittén härefter bland annat framhållit, att om de till indragning
ifrågasatta afgifterna blefve fastställda till en viss summa i penningar,
den ersättning, som skulle af statsmedel lämnas, komme att för
all framtid motsvara just denna till indragning fastställda afgiftssumma,
fortsätter kommittén: »Det torde icke kunna bestridas, att för den händelse
nådiga förordningen den 11 juli 1862 ånyo komme att tillämpas för
uppgörande af blifvande löneregleringar, det i ganska många församlingar,
där aflöningsförmånerna nu äro otillräckliga för prästerskapets anständiga
bärgning, skulle utan synnerlig svårighet låta sig göra att genom
tiondens noggrannare beräkning efter författningarna åstadkomma en behöflig
tillökning af lönebeloppen. Rätten att uttaga tionde måste fördenskull
anses innebära en ganska afsevärd trygghet för de kyrkliga lönemedlens
ökning i mån af kyrkans behof. Om därför genom tiondens fixering, indragning
och afskrifning prästerskapet går miste om rätten till framtida
stegring af denna kyrkliga inkomsttitel, synes kyrkan kunna fordra tillmötesgående
i fråga om de ekonomiska anspråk, som från hennes sida
måste för olika ändamål framställas.»

»Det är nämligen af vikt, icke blott att den nuvarande kyrkliga organisationen
— sedan vissa skadliga utväxter å densamma blifvit undanröjda
— varder i det hela upprätthållen och prästerskapets ekonomiska
ställning, med tillgodoseende af billiga anspråk, förbättrad, utan äfven att
denna organisation behörigen utvecklas. På sätt kommittén i ett annat
betänkande framhållit, äro nämligen de prästerliga krafterna i hundratals
vidsträckta församlingar icke på långt när tillräckliga för den allra nödtorftigaste
församlingsvård och gudstjänst, och de tillgängliga aflöningsmedlen
förslå icke heller på långt när till upprättande af nya kyrkliga
beställningar. För afhjälpande af bristerna i det nuvarande prästerska -

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

peta aflöning och för beredande af nya löner, där behof af ökad t prästerligt
biträde redan nu förefinnes eller i framtiden uppstår, samt lör att
erhålla medel till prästerskapets pens onering, måste alltså kyrkan, om hon
skall afstå sin rätt till tionde, också tillse, att hvad som däremot gifve3
i utbyte verkligen sätter henne i stånd att möta klufven på ett ändamålsenligt
ordnande och en ständigt fortgående förbättring af r. ligionsvården.»

Utöfver ersättningen för den gamla prästtionden, hvilken, på sätt jag
förut nämnt, ecklesiastikåret 1896—97 hade ett värde af 3.699,450 kronor, afgifur af
anser därför kommittén, att af statsverket bör lämnas godtgörelse jämväl
för de afgifter, som blifvit bestämda att- utgå af bergverk, kvarnar, fabriker
samt andra inrättningar och som för omförmälda år uppgmgo till
198,504 kronor. Dessa senare afgifter, hyflande å annan fastighet än jordbruksfastighet,
kunna, säger kommittén, i det hela anses utgöra en tionde
å industriens afkastning och motsvara sålunda tionde» åjordbruksnäringen.

Prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande tionde och
andra afgifter af såväl jordbruksfastighet sotn annan fastighet böra alltså
efter kommitténs åsikt indragas till statsverket, för att sedermera ahkrifvas,
mot det att kyrkan erhåller en i penningar bestämd ersättning för
hvad af nämnda beskattningsföremål utgått till prästerskapets aflöning.

Dessutom anser kommittén, att i stället iör samtliga uti den äldre
lagstiftningen grundade extraordinarie afgifter af församlingarnas medlemmar
bör, i den mån sådant till lönernas bestridande inom hvarje pastorat
b Ii 1''ver erforderligt, utgöras af alla beskattningsföremål en i förhållande
till deras skattekraft lika, måttlig afgift. Gränsen för denna skattskyldighet
har kommittén velat bestämma så, att ej inom något pastorat
må till aflöning af prästerskapet därstädes, mot församlingsmedlemmarnas
bestridande, utdebiteras afgifter till sammanlagdt högre belopp, än som
erhålies under det antagandet, att för hvarje person af pastoratets hela
folkmängd utginge 20 öre, och därutöfver för hvarje fyrk af hela fyrktalet
inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger rum, för
hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning 50 öre.

Sedan denna gräns blifvit uppnådd, skulle hvad därutöfver kan vara
af behofvet påkalladt, för att uppbringa prästerskapets inom pastoratet
aflöning till erforderligt belopp, på annat sätt beredas.

Tionde och afkastning af jordagods äro, såsom jag förut uppvisat,
sterskapefs förnämsta inkomstkällor. Med hänsyn till arten åt dessa in- lönerna.
komstkällor har det, särskilt i äldre tider, icke kunnat undvikas, att i
komsterna blifvit större i församlingar belägna i en fruktbar slätibygd än
i en mager skogstrakt, oaktadt de förra församlingarna i vidd, inängen aflöning.

Bih. till Rikad. Rot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Haft. 14

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gång i folkmängd och oftast i besvärlighet, åtminstone såvidt endast naturliga
förhållanden afses, varit de senare underlägsna. Järnte det orättvisa
i denna anordning, enligt hvilken tjänstgöringens besvärlighet i och
för sig merendels icke öfvat något inhyrande på aflöningens storlek, anmärker
kommittén skm en med systemet förenad obillighet, att öfver
hufvud alltför stor olikhet i prästerskapets aflöningsförhållanden varit rådande.
Vid åtskilliga beställningar — kyrkoherdebefattningar såväl som
komministraturer — hafva nämligen inkomsterna varit väsentligen mindre,
än som bort påkallas af nödig hänsyn till prästens ställning och vikten
af en någorlunda sorgfri utkomst, under det att åter andra prästerliga
tjänster varit så rikligt aflinade, att inkomsterna öfverstiga hvad som kan
anses lämpligt och passande vid jämförelse med de löneförmåner, som förunnats
en del ämbeten utom kyrkan, hvilka i minst lika hög grad, som
de prästerliga, af sina innehafvare kräfva samvetsgrannhet, nit och duglighet.

Då enligt 1862 års förordning tionde och andra afgifter skulle bibehållas
inom hvarje församling såsom aflöningsmedel för församlingens eget
prästerskap, måste utjämningen af olikheterna i prästerskapets löner blifva
väsentligen begränsad. De gemensamma lönetillgångarna inskränkte sig
nämligen till inkomster, som grundade sig på statsanslag i kontanta penningar,
kronotionde och hemmansräntor eller på arrenden för de af kronan
upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter, som icke
voro bostadsboställen. Förmedelst dessa lönetillgångar äfvensom andra,
hvilka sedermera tillkommit, nämligen skogsmedlen, har val, såsom kommittén
påpekar, det svagast aflönade prästerskapets ekonomiska ställning
blifvit upphjälpt, ehuru mycket ännu återstår att därutinnan uträtta. Men
de jämväl mycket öfverklagade ojämnheterna i aflöningsförhallandena
för tjänster, som i det hela äro med hvarandra likställda, hafva däremot
endast i ringa mån blifvit afhulpna. Detta kan, yttrar kommittén,
heller icke gärna hafva skett, då ju några allmänna grunder med afseende
å lönernas beräkning ej blifvit uppställda för att tillämpas vid de
löneregleringar, som uppgjordes i enlighet med nyssnämnda förordning,
och tillräckliga gemensamma medel ej heller stodo till förfogande för att
till erforderlig höjd uppbringa lönerna för prästerskapet i församlingar,
hvilka ej mäktade att med egna tillgångar bereda den lön, som skäligen
kunde fordras.

Att afgifter, som af ett pastorat utgöras till dess prästerskap, skulle
användas till aflöning för prästerskapet inom ett annat pa-torat, anser
kommittén ej kunna ifrågasättas, då ju en dylik anordning skulle alltför
skarpt bryta med de förhållanden i afseende å prästerskapets aflöning,

107

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition A''.-o 88.

som historiskt utvecklat sig frin tiden närmast efter kristendomens införande
hiir i landet, samt dessutom innebära en obillighet och en orättvisa
mot de församlingar, |>å hvilkas bekostnad andra församlingars prästerskap
skulle gynnas. Icke heller vill kommittén tillråda, att prästerskapet
skulle göras till tjänstemän, som aflönas af staten, om ock en eller annan
fördel vunnes därigenom. Jämte det kommittén beträdande sistberörda
fråga obetingadt ansluter sig till den uppfattning, som härutinnan linnés
uttalad i Riksdagens af mig förut återgifna skrifvelse af den 5 maj 1897,
hänvisar kommittén tillika på ett uttalande i ämnet uti nådiga propositionen
den 4 november 1859, däri Kungl. Magt förklarade sig icke betvifla,
att om behof uppstode, Rikets Ständtr skulle vara villiga att för samhällets
viktigaste angelägenhet, religionsvårdens behöriga handhafvande, anslå
nödiga medel, ehuru skäl förefunnes att ej gorå denna angelägenhet beroende
af de mångfaldiga förhållanden, som vid en riksdag inverkade på
anslagsfrågors behandling.

Om således å ena sidan skall uppehållas den gamla kyrkliga grundsatsen,
att hvarje församling bör — när icke obilliga anspråk därigenom
ställas på densamma — aflöna sitt prästerskap, samt å andra sidan athjälpas
det nu rådande missförhållandet med otillräcklig aflöning för ett flertal
präster och med ojämn aflöning för prästerskapet i dess helhet, bör det
efter kommitténs mening så ordnas, att kyrkan till sitt förfogande erhaller
medel, som möjliggöra reglering efter rationella grunder af prästerskapets
löner. Kommittén påvisar, att dylika medel också erbjuda sig i den
tiondeersättning, som, enligt hvad jag i det föregående utvecklat, skulle af
statsverket utgöras. I afseende härå tillägger kommittén, att om man såsom
en förutsättning redan för skattejämkningens genomförande ansett sig höra
uppställa den fordran, att tionden indrages och afskrifves, mot det att kyrkan
undfår ersättning af statsmedel, framträder med ännu större styrka
krafvet på en dylik uppgörelse, när det visar sig, att därigenom öppnas
utsikten till lösning jämväl af frågan om förbättrande och utjämning af
prästerskapets löner äfvensom af andra för kyrkan viktiga spörsmål af
ekonomisk innebörd.

Mot det nuvarande aflöningssättet anmärker kommittén — utom det
att lönerna varit otillräckliga och ojämna — äfven alt lönerna saknat
nödig fasthet. Härutinnan tillåter jag mig erinra om hvad jag vid redogörelsen
för lönemedlen anfört med anledning af markegångsprisens växling
och vissa försarnlingsafgifters utgörande i förhållande till inkomst eller
fastighets taxeringsvärde, nämligen att dessa förhållanden medfört, att värdet
af löneförmånerna undergått betydande lörändringar under de år, för hvilka
lönerna blifvit bestämda. För undanröjande af berörda missförhållande

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition• N:o 88.

anser kommittén, att kortare löneregleringsperioder böra införas samt lönerna
fastställas till vissa belopp i penningar. Likaså bör tilhes, att
för lönebeloppen varder angifven en gräns nedåt samt — för det fall att
löner enligt de fastställda beräkningsgrunderna skulle stiga till oskäligt
höga belopp — jämväl en gräns uppåt, som ej må öfverskri las.

Mjunictsajii- Äfven nuvarande sätt för aflöning af det extraordinarie prästerskanmgen.
pet },ar Pynts kommittén mindre tillfredsställande.

Då § 1 i 1862 års förordning stadgar, att lönerna för det ordinarie
prästerskapet skola så beräknas, att det extraordinarie kan af det ordinarie
aflönas, har detta stadgande medfört, att när lönedllgångarna på sina
ställen knappast räckt till för att bereda anständig bärgning ens åt det
ordinarie prästerskapet, än mindre åt det extraordinarie, såväl adjunktstagare
som adjunkt kommit i en mycket brydsam belägenhet. Kommittén
anmärker tillika, att om ock lönetillgångarna äro fullt tillräckliga, det
likväl ej synes principiellt riktigt att i den ordinarie prästens lön likasom
reservera medel för aflöningen åt en annan, ty dessa medel komma måhända
under längre tider ej till användning, för den händelse nämligen
behof af eller tillgång på adjunkt ej finnes.

Af dessa skäl och då adjunktsinstifutionen måste betraktas såsom ett
nödvändigt led i den kyrkliga organisationer anser kommittén, att aflöningen
för de adjunkter, som äro endast tillfälliga tjänstebiträden, lämpligen
kan så ordnas, att den ordinarie prästen på egen bekostnad tillhandahåller
sådan adjunkt bostad och vivre, men det kontanta arfvodet utbetalas
af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar. En dylik anordning skulle
enligt kommitténs åsikt medföra dels större enkelhet och reda än det nuvarande
aflöningssättet med sina många olika arfvodesstater, dels ock den
fördelen, att nå>j;ot kontant arfvode till adjunkt ej behöfde beräknas i deri
ordinarie prästens lön och således kunde besparas, då adjunkt ej vore anställd;
hvarförutom det extraordinarie prästerskapets ställning helt visst
skulle blifva i många af-eenden angenämare och fördelaktigare, isynnerhet
om de nu ofta alltför låga arfvodena skäligen förhöjdes.

fimerit ilo ner. Prästerskapets pensionering i större eller mindre omfattning anser

kommittén vara ett önskemål icke b''ott för prästerskapet utan äfven för
församlingarna. Då nämligen, yttrar kommittén, kyrkan för uppnående af
sitt höga mål är i behof af kraftiga organ, kan det för prästen icke vara
tillfredsställande vare sig att kvarstå i tjänsten, sedan ålder och sjuklighet
betagit honom förmågan att vederbörligen sköta densamma, eller åt t,
om han i annans hand öfverlärnnat göromålen, nödgas för sin försörjning,
måhända under en längre tid, uppbära drygaste delen af den med tjänsten
förenade lönen. Så länge pension för ordinarie präster saknas, äro

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 10!)

äfven utsikterna till befordran för de extraordinarie mindre, under det
att behotvet åt dessa senares tjänsteverksamhet ökas. Församlingarna åter,
som under alla förhållanden hafva att fullgöra skattskyldigheten till prästerskapet.
måste, när de ordinarie prä-terna äro oförmögna att sköta sina
tjänster, åtnöjas med att omsorgen om själavården och skolväsendet ölverlämnas
åt vikarier, som ofta ombytas och icke alltid äga nödig erfarenhet.
Häraf alstras missnöje, liksom enligt kommitténs mening intresset
inom församlingarna för kyikan och dess institutioner otvifvelaktigt blir
lidande af en sakernas ordning, enligt hvilken de kyrkliga lömtillgångarnn,
som tillkommit för att uppehålla fnrsamlingslifvet, synas förvandlade
till under-tödsmedel åt otjänstbara åldringar och sjuklingar.

Men om man också varit tämligen ense angående nyttan och nödvändigheten
af åtgärders vidtagande för prästerskapets pensionering, hafva,
såsom mångåriga förhandlingar vid riksdag och kyrkomöte utvisa, tankarna
varit desto mera delade i fråga om arten och omfattningen af själfva
pensioneiingen samt om sättet att tillvägabringa därför erforderliga medel.

Beträffande den förra frågan biträder emellertid kommittén hvad
kyrkomötet i sin underdåniga skrifvelse den 6 oktober 1888 yttrat därom,
att en allmän pensionsinrättning väl vore tilltalande, men att de svårigheter,
som reste sig mot förverkligandet af denna tanke, vore så stora,
att det måste anses tvifvelaktigt, om något förverkligande för närvarande
stode att vinna. Frågan om prästerskapets pensionering skulle helt visst
bringas närmare sin lösning, om man icke ovillkorligen fasthölle vid tanken
på bildandet af en sådan, utan i stället satte målet för sina sträfvanden
något lägre. I jämförelse med det nuvarande lillståndet måste det
nämligen anses som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas åtminstone
ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig tillbaka
från sina tjänster med rätt till skälig pension, hvilken anordning desto
hellre syntes kunna förordas, som det i många fåll icke torda vara behöfligt
eller ens lämpligt, att präster, hvilka uppnått den för tjänstemän i
allmänhet stadgade pensionsåldern, nedlade sina befattningar. Den svenska
kyrkan hade städse haft i sin tjänst många präster, sota ännu vid långt
framskriden ålder på ett fullt tillfredsställande sätt verkat i sitt kall. Därför
borde inrättas ett visst antal pensioner för ålderstigna, mindre tjänstbara
prästmän, hvilka pensioner lämpligen kttnde benämnas emeritilöner.

I fråga om det sätt, hvarpå medel för det afsedda ändamålet skulle
anskaffas, diar man trott sig kunna därvid påräkna statens hjälp dels med
hänsyn till pensionetingens stora betydelse för kyrkan, dels ock af den
anledning att staten på mångahanda sätt tager prästernas tjänst i anspråk
för uppgifter, som ligga utom deras egentliga verksamhetsområde. För -

Brui i etta likarna
i prästlöneregleringskommitténs
fjärde
betänkande.

110 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

samlingarna, som ju hafva intresse af att få orkeslösa och sjukliga präster
ersatta med yngre och kraftigare, hafva äfven ansetts böra medverka för
åstadkommande af pensioneringen. Att prästerna själfva skola bidraga
därtill, bär af Riksdagen uttryckligen framhållits i 1897 års skrifvelse.

Kommittén gör härutinnan det uttalandet, att samtliga antydda utvägar
rimligtvis böra, därest inga andra kunna boredas, för det ifrågasatta
syftet anlitas. Emellertid framhåller kommittén, att om prästerskapets
tionde afskrifves och ersättning därför lämnas, i tiondeersättningen och
andra kyrkans gemensamma aflöningstillgångar skulle tillskapas en inkomstkälla,
tillräcklig att bestrida omkostnaderna jämväl för en pensionering
i mindre omfattning. Denna utväg förordas också af kommittén,
som tillika anser, att det bör öfverlämnas åt Kungl. Maj t att bestämma
antalet emeritilöner, dock att icke något år mera än ett visst belopp skulle
få för ändamålet användas.

Sin allmänna ståndpunkt till de viktigaste af de frågor, kommittén
behandlar i sitt fjärde betänkande, angifver kommittén genom att för dessa
frågors lösning uppställa följande hufvudgrunder:

1. Prästerskapet tillkommande tionde och andra afgifter af fast egendom
indragas till statsverket och afskrifvas, mot ersättning, som tillföres
prästerskapets gemensamma aflöningstillgångar.

2. Inom vissa minimi- och maximigränser samt med ledning af allmänna
grunder för lönernas lämpande efter tjänstens vikt och beskaffenhet
eller efter särskilda förhållanden fastställas för en tidrymd af tjugu
år prästerskapets löner i penningar till sådan storlek, att hvarje präst erhåller
anständig bärgning.

3. För aflöning af prästerskapet skola församiingsafgifter utgöras,
dock sammanhigdt icke till högre belopp, än som motsvarar 20 öre för
hvarje person af pastoratets hela folkmängd, och därutöfver 5 öre för
hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet eller, där fyrktalssättning
icke äger rum, 50 öre för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet
påförd bevillning.

4. Varder den för pastoratets prästerskap enligt föreskrifna grunder
beräknade aflöning icke betäckt af församlingsafgifterna eller eljest tillgängliga
medel, fylles bristen genom tillskott från kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar.

o o r*1

5. Ett visst belopp må årligen af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
användas för att bereda emeritilöner åt präster.

Om skattskyldigheten och aflöningsförhållandena ordnas i enlighet

11!

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

med angifna grunder, anser kommittén, att bland andra följande fördelar
skulle vara att vinna.

Krafvet på utjemning af skyldigheten att bidraga till prästerskapets
aflöning skulle tillgodoses på ett sätt, som medförde, att den å jordbruksfastighet
hyflande bördan blefve i möjligaste mån lika lör all sådan fastighet,
samt att den nya bördan för andra beskattningsföremål begränsades
till rimligt mått.

De afgift er, som komme att utgå inom hvarje församling, blefve fortfarande
använda till aflöning för dess eget prästerskap, under det att å
ena sidan i följd af den stegrade skattekraften hos industriens växande
fyrkar de kyrkliga krafven kunde inom nu försummade landsdelar allt
bättre tillgodoses, samt å andra sidan ersättningen för den indragna och
afskrifna tionden — hvilken ersättning ej har karaktär af församlingsafgifter,
då den ju betalas af statsverket, icke af någon särskild församlings
medlemmar — kunde lämna tillgång till understöd åt sådana ekonomiskt
svaga församlingar, som icke, utan att öfver höfvan betungas,
förmå bereda sitt prästerskap anständig bärgning.

Kyrkan finge i själfva verket, under fullt betryggande garantier, behålla
tionden såsom lönetillgång, men vunne fördelen af en fri dispositionsrätt
öfver nämnda tillgång samt därigenom äfven utsikt att på ett
effektivt sätt, efter billighet och rättvisa, regi'' ra lönerna inom prästerskapets
olika grader och mellan olika församlingar, hvarförutom anstalter för
pensionering af en del ålderstigna, mindre tjänstbara präster kunde vidtagas.

Hufvuddragen af gällande lagstiftning äfvensom af prästlöneregleringskommitténs
förslag angående utarrendering
af ecklesiastik boställsjord.

Bland de frågor, som omkring midten af förra århundradet under
arbetet inom riksdagen på förbättrad lagstiftning angående sättet för utgörande
af prästerskapets aflöning trädde i förgrunden, var frågan huruvida
med jordbruk förenade bostadsboställen kunde anses såsom en lämplig
löneform, när det gällde prästerskapet, och om icke fasthellre boställsjorden
borde utarrenderas eller på annat sätt tillgodogöras för prästerskapets
räkning.

112

Riksdagen
1844 — 45.

Riksdagen

1847—48.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Så anmärktes i motioner, väckta inom bondeståndet vid riksdagen
1844—45, att skötandet af prästbolen medförde betydlig tidsförlust för
prästerna till men för deras egentliga befattning. Därför före-logs dels
af en motionär, att boställsjorden med därtill hörande hus skulle öfvertagas
af församlingen, hvaremot ett passande boningshus med nödiga uthus
och jord till eu husbehofsträdgård borde tillhandahållas prästen, och
dels af en annan motionär, att alla prästboställen borde genom kronans
försorg utarrenderas till den högstbjudande, samt ait prästen skulle, jämte
disposition af boningshuset och öfiiga till mangården hörande hus in. m.,
äga uppbära arrendet äfvensom af arrendatorn erhålla vissa förnödenheter.
Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet yttrade i sitt betänkande
öfver motionerna bland annat, att genom upplåtande å arrende af prästerskapets
boställen väl skulle till en del ernås det ändamål, som motionärerna
åsyftat, nämligen att prästerna sålunda finge tillfälle att ägna
en mera odelad tid och omtanke åt de många och viktiga åligganden,
som tillhörde deras egentliga kall, men att det å andra sidan måste såsom
ostridigt få antagas, att boställen i allmänhet, där de sköttes med behörig
dr ft och omtanke af indelningshafvarna själfva. alltid lämnade större behållning.
än när de vore upplåtna å arrende. Motionerna föranledde icke
någon Riksdagens åtgärd.

Inom såväl ridderskapet och adeln som bondeståndet väcktes vid påföljande
riksdag åren 1847—48 motioner, i hvilka framställdas yrkanden
om prästboställenas utarrendering på tjugu till trettio års tid. Med afseende
å dessa motioner förklarade allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
sig icke kunna instämma i de åsikter, som uttalats i fråga om fördelarna
af utarrendering af prästboställen i allmänhet. Oberäknadt den svårighet,
som torde möta för förslagets bringande till verkställighet å ganska
många ställen, hvarest prästboställena icke vore så bebyggda, att både
boställshalvaren och arrendatorn därstädes kunde erhålla bostad, måste den
föreslagna åtgärden, där den kunde tillämpas, ofelbart föranleda till en
betydlig minskning i boställshafvaren3 inkom-t, helst det torde kunna förutsättas,
att, med de villkor och undantag, som komme att vid boställenas
utarrenderande äga rum, arrendesumman icke skulle uppgå till det belopp,
som med afseende å boställets afkastning skäligen kunde väntas. Härförutom
borde erinras, att genom den föreslagna utarrenderingen boställshafvaren
finge vidkännas förlust af åtskilliga förmåner, hvilka med boställets
innehafvande vore förenade och som, ehuru de icke kunde till
bestämdt värde uppskattas, ändock måste, då de upphörde, genom kontanta
uppoffringar ersättas. För öfrigt vore utskottet benäget att tro, det
boställenas bruk och skötsel af prästerna själfva i följd af de gemensamma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o HS. 11 i!

intressen, som äfven i timlig! afseende lärare och åhörare emellan sålunda
väcktes och underhölles, i sin mån bidroge till åstadkommande af ett förtroligt
förhållande mellan kyrkoherden och församlingen, hvilket äfven
uppmuntrade och underlättade den förres bemödanden vid utöfvandet af
det viktiga lärarekallet. Icke heller ifrågavarande motioner biföllos af
Riksdagen.

Sedan vid de båda närmast följande riksdagarna förslag om antingen
försäljning af prästerskapets boställen — naturligtvis med vissa undantag
— eller dylika boställens obligatoriska utarrendering blifvit, utan att tillvinna
sig vidare uppmärksamhet från vederbörande utskotts sida, af Rikets
Ständer afslagna, upptogs vid 1856—58 årens riksdag ånyo frågan om utarrendering
af prästerskapets boställen och vann i viss mån understöd ej
mindre af allmänna besvärs- och ekonomiutskottet än äfven af ständerna.
I den skrifvelse af den 6 juli 1857, som innehåller de grunder, enligt
hvilka ordnandet af prästerskapets aflöning borde efter ständernas
åsikt verkställas, tillstyrkte nämligen ständerna utarrendering af sådana
till prästerskapets boställen anslagna särskilda hemman och lägenheter,
som icke lämpligen kunde brukas i förening med boställena. Men någon
vidsträcktare utarrendering funno ständerna icke böra äga rum, enär för
prästen, likasom för hvarje annan å landet bosatt person, vore af icke
ringa vikt att själf vara försedd med jordbruksalster, som eljest mången
gång endast med största svårighet eller till höga priser kunde till fyllande
af de dagliga lefnadsbehofven erhållas, jämte det att fortskaffningsmedlen
vore för honom behöfligare än för mången annan och således icke
borde blifva beroende af närboendes beredvillighet eller af stegrade foderpriser.
Dessutom kunde skötandet af ett mindre landtbruk hvarken vara
oförenligt med eller särdeles hinderlig! för den andliga verksamheten.

Rikets Ständers omförmälda skrifvelse besvarades af Kungl. Maj:t genom
en till ständerna aflåten proposition af den 4 november 1859, hvari
framlades tolf särskilda punkter, innefattande de grunder för en reglering
af prästerskapets aflöning, som af Kungl. Maj:t ansågos böra vinna efterföljd.
Den sjätte af berörda punkter upptog följande förslag till stadgande:

»Prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening
med bostadsboställe brukas, — därifrån undantagna de i vissa orter befintliga
änkesäten — utarrenderas efter de grunder, som kunna varda i
nåder fastställda.»

»År bostadsboställe af den storlek, att därifrån kan skiftas eller författningsenligt
afsöndra? en lägenhet tillräcklig att förse löntagaren med
hans behof af jordbruksalster, må skifte eller afsöndring ske och återstoden
af bostället i stadgad ordning utarrenderas, då församlingen på dom Bill.

till Riksd. Prot. 1,908. 1 Sami.j 1 Afd. 6''6$ Höft. 15 '' (

Rikets Ständers
skrifvelse
®/7 1857.

Kungl.
proposition
4/n 1859.

Riksdagen

1859—60.

114 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

kapitlets yrkande därtill samtycker och åtager sig bestridande af de med
åtgärden förbundna kostnader.»

En belysning af det föreslagna stadgandet innehålles i ett vid den nådiga
propositionen fogadt utdrag af protokollet öfver ecklesiastikärenden för
nyssnämnda dag. Af detta protokoll framgår, hurusom föredragande departementschefen
väl medgaf, att de af Rikets Ständer i förenämnda skrifvelse
anförda skälen för bostadsboställenas bibehållande i allmänhet ägde
giltighet, men tillika anmärkte, att sådana boställen verkligen funnes af
den betydenhet, att deras ändamålsenliga skötsel icke alltid visat sig stå
väl tillsammans med den för prästerskapet vida angelägnare andliga verksamheten,
till hvars försummande i någon mån en stor frestelse därför
varit för handen. Dessa alltför stora boställen hade därjämte den olägenheten,
att deras vederbörliga skötande fordrade inventarier och förlagskapital
till ej obetydliga belopp, tvingande prästen att börja sin bana med skuldsättning,
som, ju samvetsgrannare han vore, desto mera neddroge honom
i ekonomiska bestyr, för hvilka han ursprungligen icke ägt böjelse. Det
vore därför icke heller alldeles sällsynt, att präster såge sig föranlåtna att
utarrendera jordbruket vid sina boställen, men då detta ej kunde ske för
längre tid än deras innehafvande af tjänsten, blefve arrendator^ besittning
oviss, afgifterna därefter lämpade och jordbruket mer eller mindre
försummadt. Där sådana förhållanden ägde rum och där bostället vore
så stort, att från detsamma författningsenligt kunde afsöndras en lägenhet,
tillräcklig att förse pastor med hans behof af jordbruksalster. där torde
ock en dylik afsöndring böra få ske och återstoden af bostället under vanliga
villkor utarrenderas, åtminstone i alla de fall, då domkapitlet, vid inträffande
ledighet, därom uttryckte sin önskan och församlingen åtoge sig
bestridandet af de med åtgärden förbundna kostnader.

Åtskilliga motionärer vid riksdagen 1859—60 gingo längre än den
kungl. propositionen samt yrkade bland annat, att sedan för indelningshafvarens
räkning undantagits bostad jämte trädgårdsjord äfvensom förbehåll
gjorts om vissa naturaprestationer till indelningshafvare^ förmån, all
prästerskapets jord skulle utarrenderas, enligt några motionärers förslag
under en tid af trettio år.

I sitt öfver den kungl. propositionen och de väckta motionerna afgifna
betänkande förklarade sig allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
anse de för prästboställenas utarrendering anförda skälen vara af synnerligen
stor vikt, hvarför utskottet ej tvekade uttala sin åsikt om önskligheten
af att prästerna blefve så litet som möjligt genom sättet för sin
aflöning föranledda att ägna sig åt jordbruk. Men utskottet kunde tilllika
ej förbise de störa svårigheter, som mötte för ett fullständigt genom -

115

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

förande åt eu så beskaffad förändring, bland hvilka svårigheter — förutom
de i Rikets Ständers skrifvelse den ti juli 1857 anmärkta — kostnaden
för ytterligare åbyggnader å prästboställena förtjänade afseende.

Utskottet fann sig därför förhindradt föreslå någon allmän bestämmelse,
hvarigenom skulle föreskrifvas, vare sig att prästboställena borde till hela
sin vidd utarrenderas, eller att sådan utarrendering borde ske af återstoden,
sedan så mycket af jorden blifvit för prästen undantaget, som erfordrades
till ett mindre jordbruk. Däremot tillstyrkte utskottet bifall till
sjätte punkten af den kungl. propositionen.

Emellertid yttrades vid öfverläggningen inom prästeståndet betäffande
andra momentet af nämnda sjätte punkt åtskilliga betänkligheter, såsom
att enär den ifrågasatta afsöndringen och utarrenderingen af en del af
bostället kunde vidtagas mot prästens vilja, denne skulle komma under
ett otillbörligt förmynderskap; att det icke vore med nödig tydlighet och
bestämdhet uttaladt, hvem arrendet för den från bostället afsöndrade lägenheten
skulle tillfalla; samt att då i första punkten af den kungl. propositionen
bland medel, som i händelse af befogenhet kunde från en till
annan församling öfverflyttas, räknades arrenden af lägenheter, som icke
vore bostadsboställen, och då en från bostadsbostället afsöndrad utarrenderad
lägenhet icke längre vore bostadsboställe, denna lägenhet kunde komma
att inbegripas under bestämmelserna i åberopade första punkt och följaktligen
af kastningen däraf att öfverflyttas till annan församling. Såsom
det synes hufvudsakligen på grund af dessa betänkligheter blef andra momentet
af sjätte punkten afslaget af ståndet, som emellertid godkände
samma punkts första moment; och anmälde Rikets Ständer i den skrif- Rikets stänkelse
af den 26 september 1860, som utgjorde svaret å förevarande kung],
proposition, att frågan om antagandet af omförmälda moment förfallit. 9

Uti den sedermera utfärdade förordningen angående allmänt ordnande W62 ån fsraf
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 upptogs också endast ett ordnin9-mot första momentet af omhandlade sjätte punkt i 1859 års proposition
svarande stadgande, nämligen § 5, hvilken innehåller, att prästerskapet anslagen
jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe
brukas, skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl.

Maj:t särskild! meddelade.

De åsyftade föreskrifterna innehållas i en till kammarkollegium nyss- Föreskrifter
nämnde den 11 juli 1862 aflåten skrifvelse, hvilken af omförmälda äm
betsverk kungjordes den 5 därpå följande september. I denna skrifvelse af lärling*-förklaras, att de genom nådigt bref till kammarkollegium den 12 novem- boslållenber
1858 meddelade stadganden angående utarrendering af prästerskapets
annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge böra — med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

vissa mindre väsentliga modifikationer — tillämpas vid utarrendering icke
blott af de utaf kronan prästerskapet förlänta stom-, annex- eller mensalhemman
och lägenheter, hvilka icke äro bostadsboställen, utan äfven af den
prästerskapet i öfrigt förlänta jord, när den till följd af förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster skall på arrende upplåtas.

Hufvudbestämmelserna angående utarrendering af nu ifrågavarande
ecklesiastika jord — de s. k. löningsboställena ■— äro följande.

Egendomen skall upplåtas på arrende hvarje gång för så lång tid,
som för utarrendering af kronans egendomar i allmänhet är eller varder
bestämd. Det åligger kontraktsprosten att i samråd med den kyrkoherde,
till hvars aflöning egendomen är anslagen — såvida icke egendomen skiljes
från den beställning, till hvilken den för närvarande hör, då nämnde kyrkoherdes
befattning med utarrenderingen upphör — samt en af häradets
präster att uppgöra förslag till arrende i spannmål eller andra produkter
äfvensom till minimibeloppet af den årliga penningafgift, hvilken såsom
städja skall utöfver naturaarrendet erläggas. Detta förslag pröfvas och
fastställes af Kungl. Maj:t,s befallningshafvande i länet och vederbörande
domkapitel. Därefter utbjudes arrendet på auktion, hvilken hålles på en
och samma dag såväl å landskontoret som vid hemmanet eller annat lämpligt
ställe i orten. De vid auktionen gjorda anbudens antaglighet pröfvas
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet. Göres icke vid
auktionen antagligt anbud, utsättes ny auktion, och om ej heller då antagligt
anbud göres, blir egendomen af omförmälda myndigheter under
hand genom enskild öfverenskommelse upplåten på längre eller kortare
tid, på de mest förmånliga villkor som möjligen kunna betingas. Arrendatorn
bör vid auktionen aflämna till vederhäftigheten styrkt borgen för
erläggande af arrendeafgifterna och för uppfyllande af öfriga arrendeskyldigheter
under de fem första arrendeåren; och skall borgen för fem år i
sänder intill arrendetidens slut förnyas. Under arrendetiden kunna nämnda
myndigheter, efter kontraktsprostens och löntagarens hörande, bevilja arrenderättens
öfverlåtande på annan. Utan auktion kan arrenderätten öfverlåta
s på den förre arrendatorn, dock att arrendeafgiften icke må understiga
hvad under nästföregående arrendetid blifvit erlagdt. Tillsynen öfver
den utarrenderade egendomen utöfvas på vanligt sätt genom ekonomiska
besiktningar, i den ordning som för ecklesiastika boställen är stadgadt,
äfvensom genom laga af- och tillträdessyner.

Riksdagens Riksdagen har i skrifvelsen af den 5 maj 1897, såsom jag redan
skrifvelse omförmält, angående sättet för brukande af prästerskapets med jordbruk
5 1897'' förenade bostadsboställen gjort "det uttalandet, att en förbättring därutinnan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

117

torde kunna vinnas, ifall det medgåfves prästerskapet större frihet än
hittills att få genom vederbörande mydigheters försorg för längre tid
utarrendera sina boställen. Och i enlighet härmed anhöll Riksdagen,
att Kungl. Maj:t täcktes vid utredandet af de grunder, som ansåges
böra blifva bestämmande för reglerandet af prästerskapets aflöning, sedan
tiden för nu gällande lönekonventioner utlupit, taga särskild hänsyn därtill,
huruvida icke förändrad ordning för prästboställenas utarrendering borde
stadgas med fäst afseende därpå, att boställena måtte väl häfdas samt såväl
församlingarnas som prästerskapets bästa tillgodoses.

Prästlöneregleringskommittén har ock i sitt den 20 december 1899
afgifna underdåniga betänkande med förslag till förordning angående utarrendering
af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen upptagit
denna fråga till skärskådande.

Därvid har kommittén utgått, från den förutsättningen, att utarrendering
icke skulle komma i fråga vid boställe, som vore så ringa, att dess
afkastning lämnade föga eller intet öfverskott utöfver de för tjänsteinnehafvaren
oundgängliga naturaförmånerna, icke heller vid boställe, som vore
så beläget eller så bebyggdt, att beröringen med en af tjänsteinnehafvaren
fullkomligt oberoende arrendator oundvikligen måste menligt inverka på
den förres personliga ställning. Där åter dylika hinder ej mötte för en
anordning, som kunde leda till betryggande af prästerskapets ställning,
där skulle, säger kommittén, tjänsteinnehafvaren kunna genom ett fast
ordnadt arrendeförhållande varda befriad från de med ett boställes skötsel
förenade kostnader, äfventyr och besvär.

Sedan kommittén utarbetat förslag till allmänna grunder för utarrendering
af de å landet belägna ecklesiastika bostadsboställena, blef rikets
prästerskap däröfver hördt för att sålunda komma i tillfälle att uttala
sig ej mindre rörande fördelarna och olägenheterna af en utvidgad
frihet för den enskilde boställshafvaren att utarrendera sitt boställe än äfven
beträffande de allmänna villkoren för en sådan utarrendering.

Frågan om det borde tillåtas präst att för viss längre tid upplåta
sitt boställe på arrende besvarades jakande af 750 kyrkoherdar och
300 komministrar samt nekande af 491 kyrkoherdar och 394 komministrar.
Antalet indelningshafvare, som lämnat jakande svar, öfverstiger
alltså med 165 antalet af dem, som nekande besvarat nämnda fråga. Men
enär af dessa senare ett stort antal, isynnerhet komministrar, grundat sitt
afstyrkande endast därå, att deras boställen voro till arealen för obetydliga
eller saknade arrendatorsbostad, eller att svårighet skulle uppstå, där
så visade sig behöflig!, att af annan än arrendatorn förskaffa sig erforderliga
naturaprodukter för hushållet, ehuru de i det hela gillade själfva prin -

Förslag till
föreskrifter
angående utarrendering

af bostadsboställen„ -

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

cipen om medgifvande af den ifrågasatta rätten, anser kommittén, att de
af dessa indelningshafvare lämnade svaren med allt skäl kunna inordnas
under kategorien ja-svar, hvilkas antal därigenom skulle icke obetydligt ökas.

Enligt hvad kommittén upplyser, har till stöd för den nya anordningen
i svaren anförts hufvudsakligen följande: Utarrenderingen skall underlätta
den prästerliga tjänstens utöfning och förmånligt inverka på prästens personliga
ställning. 1 Norrland med dess vidsträckta och folkrika församlingar
är det i församlingarnas välförstådda intresse nödvändigt, att prästerskapet
får odeladt ägna sig åt sitt egentliga kall, hvilket svårligen torde vara
möjligt, om prästen därjämte skall handhafva boställets skötsel. Olägenheter af
en »kinkig» arrendator skola troligen icke inverka så menligt på tjänsteinnehafvaren,
som de obehag han mer än en gång har att, när han själf
sköter bostället, utstå af drängar, pigor och andra arbetare, hvilka dessutom
ofta äro dyrlejda och själfva vilja vara »herrar». Talet om krångel
från arrendatorns sida synes sakna vidare betydelse, då äfven under nuvarande
förhållanden krångel kan ifrågakomma med en af boställshafvaren
antagen arrendator. Boställshafvaren är ofta oerfaren och obekant med
förhållandena på orten, hvarför det för honom vore en fördel att blifva
befriad från arrendekontraktets uppgörande. Han är äfven i allmänhet medellös
och kan endast genom skuldsättning förskaffa sig den för jordbruket
erforderliga uppsättningen af kreatur och redskap. Inkomsten af bostället
skall vid dess utarrendering ökas och jorden blifva bättre skött. Ingen
anledning tinnes, hvarför prästen bör mer än andra civila tjänstemän eller
militärer vara bunden vid jordbruk.

Å motsatta sidan har framhållits, hurusom när prästen själf brukar
bostället, han är husbonde på sin gård, hans inkomst blir större och hans
sociala ställning höjes, hvarjemte hans samlif med en jordbrukande befolkning
blir fastare och innerligare, då han kan känna, glädjas och sörja med
dem, hvilkas jordiska villkor han delar. Den ifrågasatta utarrenderingen,
har det vidare sagts, är skadlig för både prästerskapet och kyrkan samt
ägnad att göra slut på det goda förhållandet, att prästgården i många
beaktansvärda hänseenden kunnat vara ett föredöme inom församlingen.
Efterträdarens rätt förnärmas. Prästen förlorar sin själfständighet och
kan bli utsatt för obehag och förnärmelser från arrendatorns sida, om
denne är oredlig, fallen för dryckenskap, osedlig eller sekterisk. Särskilt
kan befaras, att arrendatorn skall fullgöra naturaprestationerna
på ett otillfredsställande sätt. Den föreslagna anordningen är ett ingrepp
i prästerskapets privilegier och utgör första steget till boställenas
indragning till staten.

Sin egen ståndpunkt till spörsmålet om] en förändrad ordning för

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88. 119

prästboställenas utarrendering angifver kommittén genom det uttalandet
(s. 15—17), att kommittén visserligen icke kunnat ansluta sig till något
förslag, enligt livilket innehafvare af prästerlig tjänst skulle beröfvas
hvarje möjlighet att själf få öfvertaga skötseln af det vid hans tjänst
fästade bostället; men å andra sidan har kommittén icke kunnat finna,
att några viktigare intressen skulle äfventyras, därest prästen icke komme
att själf bruka det boställe, som ställts till hans förfogande. Efter kommitténs
mening kan alltså obestridlig giltighet tillerkännas lika litet åt
de skäl, hvilka anförts till stöd för prästboställenas utarrendering, som
åt de skäl, hvilka gjorts gällande emot densamma. Kommittén förklarar
sig i denna fråga intaga samma ståndpunkt som 1897 års riksdag
och håller före, dels att »det torde i somliga fall vara för prästen fördelaktigt,
ja, kanske nödvändigt att själf sköta bostället, medan det däremot
i andra fall är för honom mycket olämpligt och ledande till stora olägenheter»,
dels ock att en förbättring i nu rådande förhållanden skulle vinnas,
om »det medgåfves prästerskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande
myndigheters försorg för längre tid utarrendera sina boställen.»
Den stora omfattning, i hvilken indelningshafvarna, enligt hvad en af
kommittén företagen undersökning gifvit vid handen, genom enskilda aftal,
gällande allenast för deras tjänstetid, utarrenderat sina boställen — i det
att mer än hälften vidtagit denna åtgärd —har synts kommittén utgöra
ett mycket talande skäl för vikten af att främja en lagstiftning, som åsyftar
att bereda prästerskapet de förmåner af högre arrendeafgifter och boställenas
bättre skötsel, som måste blifva en följd af arrendatorns besittning af bostället
under en längre, på förhand bestämd tid.

Det af kommittén utarbetade författningsförslaget i förevarande ämne
innehåller i hufvudsak följande bestämmelser.

Prästerskapets med jordbruk förenade bostadsboställen må kunna upplåtas
på arrende utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid;
och kan utarren derin gen afse vare sig bostället i dess helhet — med
undantag af bostad och visst jordområde — eller ock blott en del däraf.
Initiativet till utarrenderingen kan tagas endast af boställshafvaren. Ansökan
om tillstånd till sådan utarrendering göres hos vederbörande domkapitel,
som, efter kontraktsprostens och pastoratets hörande, därom meddelar
beslut. Afses en arrendetid af allenast högst tio år, må det sökta
tillståndet ej vägras, såvida icke utarrenderingen kan visas medföra väsentliga
olägenheter för boställets innehafvare i afseende å hans tjänsteutöfning
eller personliga ställning. Å andra sidan kan i särskilda fall utarrendering
medgifvas för en tid af ända till tjugu år.

På anmälan af boställshafvaren och i samråd med denne äfvensom

120

Kungl Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

med en af kontraktets präster uppgör kontraktsprosten förslag till arrendekontrakt.
Sedan detta pröfvats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och
domkapitlet, hålles auktion samtidigt inför Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och å plats i orten, som af Kungl. Maj:ts befallningshafvande bestämmes,
inför vederbörande kronobetjänt. Men äfven före auktionen må
till Kungl. Maj:ts befallningshafvande ingifvas skriftliga, förseglade anbud,
hvilka öppnas, sedan det muntliga utropet blifvit med klubbslag afslutadt.
Efter auktionens förrättande infordras boställshafvarens yttrande öfver anbuden,
hvarefter Kungl. Maj:ts befallningshafvande och domkapitlet antaga
arrendator med fästadt afseende såväl å de afgifna anbuden och erbjuden
säkerhet som å arrendatorns personliga lämplighet. Emellertid äger boställshafvaren
återkalla sin ansökning, såvida han därom gör anmälan hos
Kungl. Maj:ts befallningshafvande senast åtta dagar efter det han erhållit
del af beslutet om arrendator antagande. För öfverlåtelse af arrende fordras
dock medgifvande endast af Kungl. Maj:ts befallningshafvande och
domkapitlet, men skola boställshafvaren och kontraktsprosten dessförinnan
hafva blifvit hörda. Boställshafvare, som själf uppgjort kontrakt med
arrendator om öfvertagande af bostället eller del däraf på arrende under
högst tio år, kan få sådant kontrakt förklaradt för efterträdaren i tjänsten
bindande, för den händelse de med afseende å bevarandet af efterträdarens
rätt och bästa gifnå föreskrifter finnas vara i kontraktet behörigen
iakttagna, samt arrendeafgiften kan anses vara rätt afvägd, och tillräcklig
säkerhet finnes för kontraktets fullgörande.

Vid utarrendering af boställe i dess helhet, med förut angifna undantag,
skall i arrendekontraktet göras förbehåll därom, 1) att arrendatorn
skall, utan särskild ersättning, antingen verkställa nödig ämbetsskjuts till
den omfattning, som i kontraktet närmare bestämmes, eller, om boställshafvaren
önskar själf hålla hästar, bereda dessa stallrum och foder; 2) att
arrendatorn skall, där bostället lämnar tillgång till bränsle, på anmodan
mot bestämd ersättning hugga, framföra och bereda hvad däraf till boställshafvarens
husbehof erfordras; samt 3) att arrendatorn skall på anmodan
till bestämdt pris tillhandahålla söt oskummad mjölk dagligen för boställshafvarens
hushåll. Afser utarrenderingen allenast en mindre del af
bostället, ankommer det på Kungl. Majtts • befallningshafvandes och domkapitlets
pröfning, huruvida något eller några af dessa förbehåll böra i
kontraktet intagas. Om utöfver den naturaprestation, hvarom stadgas i
nyssnämnda punkt 1, arrendeafgift för bostället kan betingas, skall denna
utsättas i viss penningsumma, men kan bestämmas till utgörande såväl i
penningar som i naturapersedlar enligt de grunder, hvarom i kontraktet
eller eljest aftal träffas. I fråga om de till arrendatorns begagnande öfverlämnade
laga husen skall den boställshafvaren åliggande nybyggnads- och

12L

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

underhållsskyldigheten fullgöras af arrendator^ För öfverloppshusen åter
skall arrendator^ utöfver den betingade arrendesumman, erlägga särskild
lösen, på sätt mellan honom och boställshafvaren öfverenskommes; och
äger arrendatorn därefter att, utan inskränkning till boställshafvarens besinningstid,
innehafva dessa hus med den rätt och den skyldighet, som
tillkom boställshafvaren.

II.

Då jag nu går att för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till den
nya, hufvudsakligen på prästlöneregleringskommitténs betänkande IV grundade
lagstiftning, enligt hvilken prästerskapets i de territoriella församlingarna
löne- och pensionsförhållanden synas mig böra ordnas, sedan
tiden för nu gällande löneregleringar utlupit, har jag trott, att det ganska
vidlyftiga ämnet skulle kunna lättare öfverskådas, om vissa mera betydande
frågor blefve utbrutna och från principiella synpunkter belysta, innan jag
öfvergår till en mera detaljerad redogörelse för författningsförslagen.

Det torde sålunda tillåtas mig att till en början behandla*hvar för sig
följande frågor, nämligen om afskrifning af prästerskapets tionde mot viss
ersättning till kyrkan, om församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets
aflöning, om det ecklesiastika boställsväsendet samt om kyrkans ställning
till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöning och
därmed sammanhängande frågor.

Afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning till kyrkan.

Förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskåpets
tionde samt om ersättning därför innehåller, att nämnda tionde hufvu7»iadäfvensom
alla andra till prästerskapet utgående afgifter af fast egendom skola 5,a“^”a*''ir''
indragas till statsverket mot godtgörelse i penningar under titel »ersättning
för prästerskapets tionde». Indragningen äger rum för hvarje pastorat
från och med ecklesiastikåret näst efter der, med hvars utgång den
på grund af förordningen d^n 11 juli 1862 fastställda lönereglering för
prästerskapet i pastoratet upphör att gälla. Kungl. Maj:t fastställer den
summa i penningar, till hvilken omförmälda afgifter skola för hvarje församling
vid indragningen beräknas, därvid tiondepersedlarnas värde skall
upptagas till ett belopp, motsvarande medeltalen af inedelmarkegångspriserna
under åren 1864—1913. Ersättning för de indragna afgifterna skall
för hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen där
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 16

122

Några punk
ter ur motiveringen.

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 88.

äger rum, för all framtid utgå med den af Kungl. Maj:t fastställda summan,
och skall denna för hvarje ecklesiastikår vid dess början inlevereras från
statsverket till kyrkofonden. De afgifter, som sålunda blifvit till statsverket
indragna, skola under loppet af trettio ecklesiastikår i viss ordning
afskrifvas.

Såsom jag vid redogörelsen för kommitténs allmänna synpunkter i afseende
å reglerandet af prästerskapets atlöningsförhållanden redan omförmält,
har kommittén vid framläggandet af ifrågavarande lagförslag utgått
från den uppfattningen, att det icke kan anföras något hållbart skäl, hvarför
bidrag till församlingarnas själasörjare skulle af jordbruksfastigheternas
ägare utgöras efter annan och högre beräkningsgrund än af andra
fastigheters ägare eller af dem, som skatta för inkomst af kapital eller
arbete. Kommittén är vidare af den åsikten, att om prästtionden anses böra
aflyftas från den tiondeskyldiga jorden, en sådan åtgärd icke kan på ett i
någon mån tillfredsställande sätt utföras, utan att denna börda varder på
de skattskyldiga i hela riket fördelad efter samma grunder, som gälla för
beskattning i allmänhet. Men om kommittén alltså ur skatteregleringssynpunkt
föreslagit, att tionden skall mot ersättning indragas och afskrifvas,
har kommittén å andra sidan ur löneregleringssynpunkt ansett det
vara icke mindx-e nödvändigt, att denna ersättning omedelbarligen ställes
till kyrkans förfogande för att bereda möjlighet att höja det svagast
aflönade prästerskapets ekonomiska ställning och undanröja ojämnheterna
i aflöningsförhållandena äfvensom lösa en del andra för kyrkan viktiga
ekonomiska frågor. Staten skulle i enlighet härmed träda i tiondegifvarnas
ställe och hålla tiondetagarnas representant — kyrkan — skadeslös
för de till statsverket indragna afgifterna. A andra sidan skulle kyrkan
ställas helt och hållet utom själfva afskrifningen och dennas fortgång bestämmas
uteslutande af statslinansiella hänsyn. »Ett dylikt förfarande»,
säger kommittén (s. 40), »innebär visserligen en omgång, då det enklaste
tillvägagångssättet uppenbarligen vore, att endast i den man tionden frigjordes
från en församling, ersättning af statsmedel utginge till kyrkan.
Utan någon vinst vare sig för tiondegifvarna eller för statsverket skulle
emellertid kyrkans ställning därigenom blifva väsentligen ofördelaktigare,
än om till hennes förfogande genast ställdes ett mot värdet af tiondeafgifterna
svarande penningbelopp, med hvars tillhjälp prästerskapets löner
inom de olika församlingarna omedelbart kunde, utan afbidan på tiondeafskrifningens
slutliga genomförande, på ett effektivt sätt regleras. Denna
förmån synes knappast kunna beredas kyrkan, med mindre staten förmedlar
uppgörelsen mellan tiondetagare och tiondegifvare...»

kung/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

I detta ämne har inom kommittén af dess ledamot regementspastoren
G. Ekström uttalats en skiljaktig mening (s. 310—316). Denne ledamot
förklarar, att den väg, hvarpå förslaget om tiondeafskrifningen kunde
blifva antagligt, utan att vare sig, såsom enligt kommittéförslaget, en del
af prästerskapet skulle med sin anständiga bärgning bidraga till att betala
priset för densamma eller statsverket öfver höfvan betungas, vore,
att innehafvare af jordbruksfastighet borde förpliktas att tills vidare, och
så länge Kungl. Maj:t pröfvade sådant nödigt, erlägga en relativt högre
församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Ifall afgift en af jordbruksfastighet
bestämdes till högst 10 öre pr fyrk, skulle densamma — oafsedt att
den, med öfriga skatteobjekts ökade bärighet, efter all sannolikhet inom
en icke alltför aflägsen framtid komme att upphöra och dessförinnan kunde
successivt nedsättas — inberäknadt den ordinarie afgift, som utgjordes för
andra beskattningsföremål (högst 5 öre pr fyrk) ändock icke komma att
på jordbruksfastighet såsom maximum lägga tyngre börda än 36,91 % af
hvad som under nu gällande löneregleringars period utgiort medium för
jordbruksfastigheternas bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning (10
öre pr fyrk mot 27,09) och sålunda i alla händelser medföra en nedsättning
af jordbruksfastigheternas belastning med 63,09 % eller nära 2/3; och
hade denna väg äfven af reservanten föreslagits i hans särskilda yttrande
med anledning af § 7 i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning. Vidare framhåller reservanten, huruledes den rättighet
till tertialtionde af jordbrukets afkastning, som författningsenligt tillhörde
det svenska prästerskapet, vore sådan, att den tillförsäkrade prästerskapet
aflöningsmedel fullt tillräckliga för en anständig bärgning. Skulle denna
tionderätt af kyrkan eftergifvas, måste äfven de nya författningar, som
trädde i stället för de gamla, tillförsäkra prästerskapet anständig bärgning.
Såsom en följd af denna grundsats anser reservanten sig med hänsyn till
de af kommittén framlagda förslag och under åberopande af vissa i hans
reservationer II, III och V utförligt motiverade framställningar, böra i
följande tre yrkanden sammanfatta de särskilda kraf, utan hvilkas uppfyllande
det nu framlagda förslaget om tiondeafskrifning enligt hans förmenande
icke bör vinna godkännande, nämligen:

»att för aflöningen åt kyrkoherdarna i landspastorat i vissa stift samt
i allmänhet åt komministrarna i landspastorat måtte komma att utgå ett
afsevärdt högre belopp än det som af kommittén föreslagits;»

»att de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning, till följd af tiondeafskrifningen
och det nya systemet, kommer att vid den nya löneregleringen
afsevärdt nedsättas, för sin vid innehafvande beställning återstående tjänste -

Särskild

maning.

Uttalanden i
frågan.

a) De kyrkligt
myndigheterna

124 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

tid eller vissa år däraf erhålla skålig godtgörelse för sålunda frångångna
löneförmåner; samt»

»att för den föreslagna tiondeafskrifningens genomförande icke måtte
tagas i anspråk de aflöningsmedel, som under namnet ''prästerskapets löneregleringsfond’
äro afsedda till lönebidrag åt det svagast aflönade prästerskapet
under innevarande löneregleringsperiod.»

Det synes mig obestridligt, att kommitténs förslag till lag om indragning
till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning
därför är det till sina verkningar betydelsefullaste af de författningsförslag,
som innehållas i kommitténs fjärde betänkande. Förslaget
till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, hvilket förslag väl
eljest får anses såsom själfva hufvudförslaget, är beträffande de delar, som
innebära de väsentligaste förändringarna i nuvarande beskattnings- och
lönesystem, uppgjordt under förutsättning af bifall till förstnämnda förslag
och skulle endast i mindre viktiga punkter kunna under annan förutsättning
vinna tillämpning. Med hänsyn till den centrala ställning, tiondeafskrifningsförslaget
sålunda intager, har jag trott mig böra i hufvudsak
återgifva hvad som yttrats af samtliga de kyrkliga myndigheterna, centralstyrelsen
för allmänna svenska prästföreningen, några af Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande äfvensom kammarkollegium vare sig beträffande
detta förslag ensamt -— med bortseende för tillfället från detaljanmärkningar
•— eller rörande de af kommittén uppställda, af mig omförmäld a
hufvudgrunderna för ordnandet af prästerskapets aflöningsförhållanden,
hvilka grunder ju i första punkten anbefalla tiondens afskrifning mot godtgörelse
från statsverket.

» Domkapitlet i Uppsala anför, att i fråga om det svenska prästerskapets
underhållande på ett mot krafvet i de särskilda tiderna och å de särskilda
orterna svarande sätt syntes det domkapitlet hafva varit tryggare,
om icke den stora tillgång, som läge i kyrkofonden, hade i det nu föreliggande
förslaget uppgifvits. Möjlighet att åtminstone till en del bibehålla
densamma syntes icke af hänsyn till den skattskyldiga jordegendomen
hafva varit utesluten, då Riksdagen i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 angående
ändringar i prästerskapets aflöningsförhållanden icke kraft afskrifning
af kyrkotionden. Likaledes syntes det domkapitlet hafva varit önskvärdt,
om den af Riksdagen i samma skrifvelse uttalade grundsatsen, att
afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras, ej må till aflönande
af en annan församlings prästerskap användas, hade kunnat fortfarande
få gälla. Att emellertid nu helt och hållet vidblifva dessa nuvarande
grundvalar för prästerskapets underhållande skulle innebära ett afstyrkande
af kommitténs förslag i det hela. Domkapitlet tilltrodde sig

Kanyl. Majits Nåd. Proposition N:o 88.

125

icke att gorå detta afstyrkande, då kyrkotionde^ utbytande mot en annan
skatteform och åvägabringande af en för hela den svenska kyrkan gemensam
kyrkofond torde vara lämpligaste sättet att bringa till stånd den rättvisare
och billigare fördelning af skatteplikten för prästerskapets underhållande,
hvilken Riksdagen önskat och som Kungl. Maj:t gifvit kommittén
i uppdrag att med sina förslag förbereda.

Domkapitlet i Linköping finner det kunna med allt fog ifrågasättas,
huruvida det redan hårdt tillknutna bandet mellan stat och kyrka, öfver
hvars hindrande inverkan på möjligheten för pi''ästerskapet att på ett tillfredsställande
sätt tillgodose sin egentliga uppgift allmänt och med rätta
klagades, borde än ytterligare tilldragas och utsträckas äfven till det ekonomiska
området, inom hvilket kyrkan hittills stått jämförelsevis själfständig.
Sådant syntes emellertid blifva en följd af den föreslagna tiondeafskrifningen.
Skulle en kyrklig myndighet förorda detta förslag, kunde
det ske endast med det uttryckliga villkoret, att full ersättning beredde»
för den betydande uppoffring, som dess godkännande skulle medföra.
Och denna ersättning syntes icke kunna lämnas på annat sätt än i en
väsentlig framtida löneförbättring för prästerskapet, så att det utan hinder
åtminstone af ekonomiskt betryck kunde fylla sin dubbla uppgift såsom
på samma gång statens och kyrkans tjänare. I detta afseende vore emellertid
kommitténs förslag ingalunda tillfredsställande. De föreslagna lönerna
vore nämligen redan för nuvarande förhållanden otillräckliga såväl
för kyrkoherdarna som för komministrarna och skulle i följd af den hastiga
minskningen i penningvärdet vara det ännu mer, då de nya löneregleringarna
kommit i tillämpning. Endast under förutsättning att ingen försämring
af det nuvarande prästerskapets lönevillkor däraf föranleddes samt
att eu väsentlig framtida förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning
garanterades, kunde domkapitlet förorda förslaget om tiondens afskrifning.

Domkapitlet i Skara afstyrker på det bestämdaste såväl förslaget om
tiondens afskrifning som ock förslaget om kyrkofond, enär dessa förslag
enligt domkapitlets åsikt vore alltför radikala och gjorde ett starkt afbrott
i den historiska utvecklingen. Utredning vore önskvärd, huruvida icke,
utan afbrytande af den historiska utvecklingen, en utjämning i afseende
på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utginge från olika skatteobjekt,
kunde äga rum med bibehållande i modifierad form af jordbrukets
tiondeplikt; detta så mycket mer som domkapitlet ansåge sig kunna stödja
sig på Riksdagens yttrande i dess skrifvelse den 5 maj 1897. Genom föreliggande
förslags åsyftade starka centralisationsåtgärd skedde enligt domkapitlets
mening intrång i mer än ett hänseende uti de rättigheter, som

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

enligt svensk kyrkoförfattnings principer tillkomme de lokala församlingarna.
Gentemot den föreslagna centralisationsåtgärden måste domkapitlet
fasthålla de kyrkliga kommunernas historiskt häfd vunna bestämmanderätt
i fråga om prästerskapets aflöning.

Domkapitlet i Strängnäs förmäler sig icke hafva mot förslaget om
tiondens afskrifning annat att erinra, än att — i anslutning till kommittéledamoten
Ekströms reservation — de tjänsteinnehafvare, hvilkas aflöning,
till följd af tiondeafskrifningen och det nya systemet, komme att vid den
nya löneregleringen afsevärdt nedsättas, måtte för sin vid innehafvande
beställning återstående tjänstetid eller vissa år däraf erhålla skälig godtgörelse
för sålunda frångångna löneförmåner.

Domkapitlet i Västerås instämmer i hufvudsak med kommittén, emedan
billigheten kräfde, att de af ålder på jorden hvilande skattebördorna lättades
genom en rättvisare fördelad beskattning äfven till prästerskapets
aflöning. Däremot anser domkapitlet det ej mot rätt och billighet stridande,
att jordbruket tillsvidare — till dess klarhet vunnits, huru de så
väsentligt ändrade skatteförhållandena komme att verka — vidkändes eu
i förhållande till andra beskattningsföremål något drygare skatteplikt.
Såsom villkor för den ifrågasatta tiondeafskrifningen yrkar fördenskull
domkapitlet, att jordbruksfastighet tills vidare, och intill dess Kungl. Maj:t
efter kyrkomötets hörande och med dess bifall annorlunda förordnar, skall
till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt mot öfriga beskattningsföremål.

Domkapitlet i Växjö framhåller, hurusom, under förutsättning att
genom de nya löneregleringarna ingen förändring skedde med prästboställena,
om ock genom en ny arrendelag deras skötsel kunde underlättas, kommitténs
förslag om tiondens afskrifning väckte mindre betänkligheter, än eljest
skulle vara fallet. Visserligen utginge tionden numera icke på långt när
till sitt fulla belopp, men då den tyngde olika församlingar mycket olika
och då genom den ekonomiska utvecklingen andra samhällsklasser än den
jordbrukande befolkningen blifvit lika bärkraftiga som denna i afseende
på de jämförelsevis ganska måttliga afgifterna till prästerskapet, syntes
billigheten fordra, att en utjämning, på sätt kommittén föreslagit, komme
till stånd.

Domkapitlet i Lund — som vitsordar, att kommittén vid utförandet
af sitt uppdrag noggrant ställt sig till efterrättelse den anvisning, som
gifvits i Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897 — anser förslaget innebära
den mest genomgripande förändring af den svenska kyrkans ekonomiska
förhållanden, och att det redan på grund däraf kunde vara ägnadt att
framkalla betänkligheter. Dessa ökades, då man besinnade, att genom antagande
af den föreslagna lagen tillgångarna för prästerskapets aflöning

127

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

skulle blifva väsentligen mindre än de, som på grund af ännu gällande
gamla lagbestämmelser kunde för sagda ändamål påräknas. Men då å
andra sidan sagda lagbestämmelser ej torde kunna under nuvarande tidsförhållanden
bokstafligen tillämpas utan alltför stora olägenheter, och då
därtill komme, att enligt domkapitlets uppfattning de med eu ny lönereglering
afsedda ändamålen, särskilt syftet att prästerskapet måtte aflönas
någorlunda lika på skilda orter och församlingarna ungefär lika tungt
beskattas, icke kunde uppnås på någon annan eller bättre väg än den af
kommittén föreslagna, så ansåge sig domkapitlet böra tillstyrka bifall till
den ifrågavarande lagen, under förutsättning dock att hvad kommittén
i sammanhang med förslaget om tiondens afskrifning föreslagit dels
rörande ersättning för den indragna tionden i den ena och andra formen
och dels rörande garantierna för denna ersättnings okränkta bevarande
för aflöning af det svenska prästerskapet blefve bifallet.

Domkapitlet i Göteborg förklarar, att domkapitlet trots de betänkligheter,
som kunde anföras mot det föreliggande lagförslaget, hvilket åsyftade
upphäfvandet af den urgamla skatteplikt, som hvilat på den svenska
jorden och som under århundraden utgjort för kyrkan en synnerligen betryggande
garanti för att hon ej skulle komma att sakna de yttre medel,
hon behöfde för utöfvande af sin verksamhet, dock ansåge sig ej böra motsätta
sig nämnda förslag, då genom detsamma en rättvisare fördelning
mellan olika skatteobjekt af skyldigheten att bidraga till prästerskapets
aflöning syntes inträda, och då den föreslagna tiondeafskrifningen helt visst
komme att bereda prästerskapet afsevärda förmåner.

Domkapitlet i Kalmar yttrar, att det måste räknas kommittén till
berömmelse, att i de framlagda förslagen, namneligen förslaget om tiondens
utjämning, kyrkans nuvarande rättsliga och ekonomiska ställning lämnats
orubbad, och att därvid upprätthållits den gamla kyrkliga grundsatsen att
hvarje församling borde — när icke obilliga anspråk därigenom ställdes
på densamma — aflöna sitt prästerskap. Kommittén förtjänade ock det
tacksamma erkännandet, att den sökt med användning af tillgängliga medel
och efter de nutida förhållandenas kraf på bästa sätt tillgodose kyrkans
och prästerskapets intressen.

Domkapitlet i Karlstad gör endast det uttalandet, att domkapitlet icke
funnit något att mot förslaget erinra.

Domkapitlet i Härnösand håller före, att hvad reservanten Ekström
anfört angående lämpligheten och billigheten af att innehafvare af jordbruksfastighet
förpliktades att tills vidare, och så länge Kungl. Maj:t pröfvade
sådant nödigt, erlägga en relativt högre församlingsafgift än öfriga skattskyldiga,
syntes domkapitlet förtjäna allt beaktande. Det tillskott i kyrk -

Samman fattning.

128 Kungl. ilajits Nåd. Proposition N:o 88.

liga tillgångar, som därigenom uppkomme, torde icke blifva obehöflig^
och då för tiondeafskrifningen syntes tala icke så mycket den egendomliga
eller i och för sig olämpliga arten af denna skattskyldighet, som fastmer
önskan att draga konsekvensen af besluten om afskrifning af andra
grundskatter, torde det icke vara obilligt, att jordbruksfastigheternas innehafvare
såsom sådana ännu något längre, än hvad kommitténs förslag
angåfve, deltoge i skattskyldigheten till prästerskapet.

Domkapitlet i Visby hyser den meningen, att det mycket genomgripande
förslaget till ändring i det kyrkliga beskattningsväsendet blefve antagligt
endast därigenom, att innehafvare af jordbruksfastighet tills vidare, och
intill dess Kungl. Maj:t annorlunda förordnade, vidkändes skyldighet att
till prästerskapets aflöning bidraga dubbelt mot andra beskattningsföremål,
dock med högst 10 öre pr fyrk. Endast under förutsättning att § 7
i förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning erhölle
sådan lydelse, som kommittéledamoten Ekström föreslagit, ville domkapitlet
tillstyrka tiondeafskrifningsförslaget, mot hvilket domkapitlet för öfrigt
ej hade något att erinra.

Domkapitlet i Luleå gifver till känna, att domkapitlet icke funne anledning
framställa någon principiell invändning mot ifrågavarande förslag,
men ansåge sig dock — med hänsyn till de omständigheter, reservanten
Ekström anfört s. 297—316 — endast under de villkor, som af bemälde
reservants yrkande å s. 316 funnes sammanfattade, kunna tillstyrka förslaget
om tiondens indragning till statsverket.

Stockholms stads konsistorium — som upplyser, att inom hufvudstaden
ej finnas tiondegifvare utan endast tiondemottagare — uttalar såsom
sin åsikt, att intet synes vara mot förslaget att erinra.

Bland de kyrkliga myndigheterna har alltså endast domkapitlet i Skara
afstyrkt nu omhandlade förslag till lag om indragning till statsverket och
afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning därför; hvaremot
öfriga domkapitel äfvensom Stockholms stads konsistorium understödja
eller åtminstone icke afstyrka samma förslag. Härvid uppställa likväl
domkapitlen i Västerås, Härnösand och Visby för den ifrågasatta tiondeafskrifningen
det villkor, att innehafvare af jordbruksfastighet skall förpliktas
att tillsvidare till prästerskapets aflöning erlägga en relativt högre
församlingsafgift än öfriga skattskyldiga. Domkapitlet i Linköping förordar
förslaget endast under förutsättning, att ingen försämring af det nuvarande
prästerskapets lönevillkor däraf föranledes samt att en väsentlig
framtida förbättring af prästerskapets ekonomiska ställning garanteras.
Då domkapitlet i Lund tillstyrker bifall till ifrågavarande förslag, förklarar
domkapitlet, att detta sker under förutsättning, att hvad kommittén

12!t

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i sammanhang med för-laget om tiondens afskrifning föreslagit dels rörande
ersättning för den indragna tionden i dm ena och andra formen, dels
rörande garantierna för denna ersättnings okränkta bevarande för aflöning
af det svenska prästerskapet blifver bifallet. Slutligen gör domkapitlet i
Luleå sitt förord till förslaget beroende af ett godkännande utaf de tre kraf,
kommittélédamoten Ekström ut sitt särskilda yttrande i sådant afseende uppställt,
och domkapitlet i Uppsala skulle icke nu vilja helt uppgifva tionden.

Styrelsen för allmänna sämska prä siföreningen betonar, att den ur- b) Allmänna
gamla tiondebeskattningen på jordbruket hittills varit eu fast grundval för ««»£
den svenska statskyrkans ekonomiska bestånd, helst den varit genom grund- P™ingen.
lag befästadt privilegium. Därför torde icke kunna förtänkas, att svernka
kyrkans prästerskap stode tveksamt inför en så vidtgående förändring som
den föreslagna. Också både en ganska stor del af prästerskapet anhållit
genom präst föreningen få frambära önskvärdheten af att, innan definitivt
beslut fattades, en utredning måtte verkställas om ny lönereglering för
prästerskapet under förutsättning af bibehållande i modifierad form af
jordbrukets tiondeplikt och för församlingarna af plikten att direkt och
väsentligen sjäifva hvar och en för sig aflöna sitt prästerskap. Man hade
nämligen menat, att på sådant sätt eu utjämning af tionden skulle kunna
vinnas genom dess delvisa öfverflyttande på andra beskattningsföremål,
utan att därför den gamla fasta grundvalen behöfde helt uppgilvas. I
alla händelser hade man menat en sådan utredning vara af värde såsom
ett alternativ, för den händelse det af kommittén afgifna forslaget ej skulle
vinna bifall. Emellertid erkände prästföreningen villigt det berättigade
uti krafvet på tiondens aflösning genom annan på de olika beskattningsföremålen
mera jämnt och rättvist fördelad beskattningsform, sedan vid
sidan om jordbruket, som hittills företrädesvis varit betungadt, en bärkraftig
industri uppstått. Och då det å ena sidan icke kunde vara tjänligt
att kvarstå på den nuvarande regleringens ståndpunkt, att hvarje församling
för sig borde helt aflöna sin ptä-t, eftersom de särskilda församlingarnas
bärkraft vore så väsentligen olika och många icke ensamma skulle
kunna bereda anständig bärgning åt den eller de lör pastoralvårdens nöjaktiga
bestridande bel öfliga prästerliga krafterna, samt det å andra sidan
icke heller torde vara möjligt eller ur alla synpunkter ömkligt att helt
öfverflytta de särskilda församlingirnas skyldighet, att aflöna sitt prästerskap
på staten för att vinna fullständig likformighet i beskattningen öfverallt,
så syntes kommittén hafva funnit eu lycklig lösning genom den föreslagna
medelvägen med tiondens successiva aflösning och ersättning genom
ett till den nu utgående tiondens värde svarande årligt anslag Till eu gemensam
kyrkofond. Då genom en sådan form for ttondeaflösningen och

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Raft. 17

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skapandet af en större kyrkofond såsom regulator nfsevärda fördelar skulle
vinnas både i fråga om större likformighet i de olika församlingarnas beskattning
och i fråga om möjlighet till rättvisare ordnande af prästerskapets
löneförhållanden, oafsedt de särskilda församlingarnas ekonomiska
bärkraft, så kunde prästföreningen icke annat än för sin del tillstyrka en
sådan ordning, under förutsättning att den nya löneregleringen så genomfördes,
att prästerskapet därigenom verk''igen vunne en mot arbetet och
tidens anspråk svarande rättvis och anständig bärgning och nödiga garantier
ställdes från statens sida, att den nya ordningen blefve icke mindre fast
än det hittills från åldriga tider åtnjutna privilegiet,
c) öfverståi- Of verstathål lareämbetrt påpekar, att nu omhandlade förslag läge till

håUareambe!etprmi(\ f()r kommitténs hela framställning, samt erinrar om hvad kommittén
länsstyrelser, till stöd iör samma iörslao; anfört darom, att prä-ttrskapets tionde hade sa
stor likhet med kyrkotionde och grundskatter, hvilka eftergifvits, att det icke
syntes orimligt, att äfven denna kyrkliga grundskatt småningom blefve på
liknande sätt utjämnad. Den omständigheten, att staten vid införande af en
på allmän värnplikt grundad försvarsorganisation funnit nödigt att af-krifva
indelningsverket, och i sammanhang därmed äfven depå jorden hvilande grundskatterna,
anser öfverståthållareämbetet emellertid icke böra föranleda därtill,
att staten jämväl skulle frilösa sig präster-kapets tionde och afskrifva densamma
till förmån för de jordägare, hvilka redan genom befrielse från
grundskatter och indelningsverk erhållit en betydande förmån, och af
hvilka de, som själfva och med biträde af barn odlade jorden, torde vara
föga tryckta af fastighetsbevillningen. Tiondens indragning till kronan
mot penningersättning torde ej heller vara någon förmån för kyrkan, ty
nog torde tionden vara en säkrare tillgång än penningersättningen, som
antagligen komme att i anseende till fallande penningvärde förlora i betydtlse.
Enligt kommitténs mening skulle den ersättning, kronan lämnade
för tionden, ej tillfalla prästerskapet i de särskilda församlingarna,
hvilka utgjort tionden, utan ingå till en för hela prästerskapet gemensam
kyrkofond. Detta strede dock mot den hittills antagna grund-atsen, att
för-amlingen bör själf aflöna sin präst, möjligen med något bidrag af allmänna
medel, men utan att de a''giltcr, som utgöras i en församling, användas
till aflöning af annan för.-amlings präst. Kommittén åberopade de
rådande ojämnheterna i aflöningsförhållandena. I viss mån torde väl de-sa
kunna afhjälpas äfven efter de grundsatser, som hittills varit tillämpade,
men öfverståthållareämbetet funne dock intet orätt däri, att en rikare församling
aflönade sin präst bättre än en fattigare förmådde; och ingalunda
hade det varit ifrågasatt, att städerna skulle aflöna sina magistratspersoner
efter vissa för alla städer gemensamma normer. Hvad särskild!

Kungl. MujUs Nåd. Proposition N:u 88. till

ärtgalge Stockholm, vore det klart, alt tionderis inlösen och afskrifning
kornme att i ej oväsentlig grad drabba de skatt-kyldiga i hufvudstaden
— där bevillningen uppginge till ett betydligt belopp — utan att någon
fördel däråt’ vunnes för staden eller prästerskapet, dä ju tionde ej funnes
i Stockholm att afskrifva; och bidrag från kyrkofonden till prästerskapets
aflöning syntes ej vara att förvänta, enligt hvad de af kommittén uppgjorda
beräkningarna utvisade, öfverståthållareämbetet ansåge sig således
icke bära förorda kommitténs förslag.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län fäster
uppmärksamheten på att det alltid ansetts och måste fortfarande anses
såsom en viktig fördel för svenska kyrkan, att tillgångar till aflöning af
dess prästerskap varit tillgängliga utan anlitande af Riksdagens anslagsbeviliande
myndighet, hvarigenom kyrkan vant oberoende af de skiftande
strömningar, som därinom kunde förekomma, samt Kungl. Magt varit
oförhindrad att efter sig företeende behof disponera de för kyrkan gemensamma
tillgångar, hvilka sammanförts under benämning af prästerskapets
lönereglerings Sond. Vid de förändringar, som kunde tänkas förestå beträffande
prästerskapets aflöning samt anskaffande af medel därtill, syntes
nyss omförmälda högt skattade fördelar böra i görligare mån lämnas oförminskade.
Det läge en fara för rubbning däraf i den omständigheten, att
för tillgodoseende af prästerskapets i allmänhet behof af löneförbättring
det icke ginge för sig att bygga vidare på befintlig grund för skattskyldighetens
utgörande. Att fortfarande ålägga den tiondeskyldiga jorden att,
äfven där andra beskattningsföremål funnes, utgöra den största tungan,
syntes med nu gällande åskådning icke kunna på allvar ifrågasättas. Det
utbyte af prästerskapet tillkommande tionde mot bestämda utgifter, som
verkställdes i enlighet med förordningen den 11 juli 1862, var icke för
prästerskapet gynnsamt, i det att enligt den af kommittén verkställda
utredningen värdet af den tionde, som författningsenligt kunnat uttagas af
jordbrukets afkastning för hela riket, beräknats i medeltal för åren 1865—
1874 till l,8()0,0o0 kronor högre belopp än det, hvarmed vid samma tid
fastställda afgilterna till prästerskapet af jordbruksfastighet utgingo. Såtillvida
voro bestämmelserna i 1862 års förordning emellertid fördelaktiga,
att regleringen afsåg endast en begränsad tidrymd. I föreliggande förslag
till lag om tiondeaKkritning, som lade nu utgående tiondeafgifter till grund
för ersättningen till kyrkan, föresloges däremot, att ersättningen för prästerskapets
tionde skulle för hvarje försurning för all framtid utgå med en
på visst sätt bestämd summa, utgörande för hela riket omkring 3,900,000
kronor. Väl kunde enligt den uppgjorda finansplanen denna summa för
nästa löneregleringsperiod vara tillräcklig, men att densamma skulle för

132

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

all framtid förslå till fyllande af de förefintliga lönebehofven torde vara
tvifvel underkastadr. Det syntes därför kunna ifrågasättas, huruvida icke
fixeringen för all framtid till visst belopp af denna kyrkans mest betydande
tillgång kunde blifva för kyrkan ogynnsam. Det hade därför varit
för präster-kapet ön-kvärdt, att den lösesumma för tionden, som nu bjödes,
och hvars förhållande till taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna vid
dess omsättning skulle kunna utrönas, blefve efrer viss tidrymd, 20 ä 50
år, ånyo beräknad och kyrkofonden godtgjord efter enahanda procenttal
af dt gällande jordbrukstaxeringsväiden. 1 annat fall funnes till fyllande
af de säkerligen tilltagande lönebehofven ingen annan tillgång än de
växande församlingsafgifterna, men denna tillgång hade den olägenheten
med sig för kyrkan, att den ej kunde användas inom annan församling,
än där den influtit.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län anmärker,
huruledes, med hänsyn därtill att genom den sucessiva afskrifningen af
tionden jordbruksfastigheterna skulle befrias från ett onus, som af ålder
ålegat desamma, det ingalunda kunde anses obilligt, att dessa fastigheter
under nästa löneregleringsperiod finge i förhållande till andra skatteobjekt
vidkännas en något högre afgift till prästerskapet. Af sådant skal och
då det syntes angeläget, att kyrkofonden, så långt ske kunde, sattes i tillfälle
att möta de kraf, som komme att ställas på densamma, ansåge Eders
Kungl. Maj.ts befallningshafvande det vara för förslagets godkännande en
nödvändig förutsättning, att § 7 i lagen angående reglering af prästerskapets
aflöning erhölle sådan lydelse, som af reservanten Ekström föreslagits.

Eders Kungl. Majrts befallningshafvande i Blekinge län meddelar, att
förhållandena inom länet icke syntes lägga hinder i vägen för de framställda
förslagens genomförande, samt att icke heller eljest något af särskild
vikt torde vara att mot förslagen framhålla utöfver hvad som angåfves
i kommittéledamofen Ekströms reservation, till hvars uttalanden
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ville ansluta sig.

Eders Kungl. Majtts befallningshafvande i Hållande län påpekar, att
af kommitténs motivering till förslaget om tiondeafskrifning framginge,
hurusom kommittén byggt detsamma på uppfattningen af tionden såsom
en prästerskapets tillgång, utan att därvid tillräckligt beakta tiondens egenskap
att vara en löneform. Prästtionden hade ursprungligen icke utgjorts
till kronan utan kommit prästerskapet direkt tillhanda, cl. v. s. af ålder
utgjort formen för prästerskapets hufvudsakliga aflöning. Genom reduktion
hade viss del af tionden först kommit kronan till godo och sedermera
efter sammanslagning med jordräntan under benämning grundskatt af -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

133

skrifvits. Ville man nn från den tiondepliktiga jorden allylta äfven återstående
tionde, torde detta kunna försiggå genom reglering af formen för
prästerskapets aflöning. En sådan reglering vore ock af kommittén föreslagen
i särskild lag, däri avgifter till prästerskapet pålades församlingsm<
dlemmarna eftir vissa angifna grunder. Tiotidens upphörande kunde
och borde alltså blifva en naturlig följd af löneregleringen. Att statsverket
kunde blifva förbundet till anslag för att träda hjälpande emellan vid
reglering af prästerskapets aflöning vore en sak för sig, men da torde väl
för mon därför kunna och bära vara den vanliga för anslags beviljande.
Den föreslagna succe-siva afskrift! i ngen komme att verka högst orättvist
hvad anginge de tiondeskyldiga fastighetsägarna, enär dessa finge, i den
mån tionden icke hunne afskrifvas, allt fortfarande utgifva sådan till statsverket,
samtidigt dänned att de, sedan nya löneregleringar börjat tillämpas,
måste i full likhet med andra skattskyldiga bidraga till prästerskapets
aflöning. Bäst och riktigast syntes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vara, att hela ifrågavarande lag icke komme till stånd, utan att
i lagen angående reglering af prästerskapets aflöning intoges ett stadgande
om att. da den på samma lag grundade aflöningen blefve i en församling
tillämplig, all prästerskapet enligt förut gifna författningar tillkommande
tionde äfvensom alla andra afgifter af fast egendom skulle upphöra att
utgå inom den församlingen.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraboros län åberopar
Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1897, däri Riksdagen enligt Eders Maj:ts
befallningshafvandes uppfattning oförtydbart angifvit hufvudsyfternalet med
sin framställning vara: att genom ändamålsenbgt användande af de
aflöningsmedel, som vore eller rättvisligen kunde blifva tillgängliga inom
församlingarna, åstadkomma en lönereglering, som beredde anständig bärgning
åt alla inom folkkyrkan tjänstgörande, för densamma behöfliga präster;
att församlingsbidragen till aflöningen måtte utjämnas, sa att de^olika
skatte objekten blfve, så vidt möjligt, lika betungade; samt att måttligt
bidrag af statsmedel skulle för .löneregleringen få anlitas särskildt i de
fall, dä församling icke därförutan kunde tillvägabringa den för dess prästerskap
nödiga aflöningen. Det kommittén lämnade uppdraget vore ju
ock helt och hållet grundadt på samma skrifvelse. Kommittén syntes
emellertid hafva ansett hufvudsyfternalet med uppdraget vara att. bereda
innehafvarna af den tiondeskyldiga jorden stör.-ta möjliga lindring och
hade i sådant syfte till och med föreslagit afskafning af hela teriialtionden
samt skyldighet för statsverket att till prästerskapets aflöning årligen tillskjuta
motsvarande belopp. Detta vore visserligen ett ganska lätt funnet
och särdeles verksamt sätt att åstadkomma utjämning. -Men Eders Kungl.

134

Kungl. Maj-Ja Nåd. Proposition N:o 88.

Maj:ts befallningshafvande kunde icke finna, att en så beskaffad utjämning,
genom bördans aflyftande från de skattskyldiga och öfverflyttande på
statsverket, vore rättvis, nödvändig eller lämplig. Kommittén hade utgått
från den förutsättningen, att innehafvarna af den tionde-kyldiga jorden
skulle vara synnerligen hardt betungade genom skyldigheten att erlägga
denna afgift, sådan densamma vid gällande löneregleringar blifvit bestämd,
och att därför missnöje med denna skatt skulle mer och mer göra si»
gällande. S&vidt Eders Kungl. Majrts befallningshafvande under långvarig
tjänsteutöfning kunnat inhämta, vore denna förutsättning icke riktig. Men
inom länet ansåg» s nog som annorstädes önskvärd! och rättvist, att andra
beskattningsföremål finge mera än hittills bidraga till prästerskapets aflöning.
En sådan utjämning vore ock enligt Eders Kungl. Maj ts befallningshafvandes
asikt icke blott rättvis utan äfven väl behöfbg lör åstadkommande
åt de för prästerskapets anständiga bärgning och pensionering erforderliga
tillgångarna. Kommittén hade anfört, att den utjämning mellan skatteobjekten,
som kunde tänkas vara åsyftad, skulle verkställas sålunda, att
summan af samtliga nuvarande såväl personliga som icke personliga afgilter
fördelades lika på alla fyrkar; och hade kommittén verkställt, en
omfattande undersökning rörande verkningarna af en sådan skattejämkning,
hvarvid utrönts, att densamma skulle, åtminstone ur de synpunkter, som
företrädesvis gjort sig gällande hos kommittén, blifva mycket otillfredsställande
samt vara »oförenlig med fordringarna på eu rationell skattereform».
Utan att ingå i närmare granskning af det sätt, hvarpå kommittén
begagnat sig af och sammanställt de synnerligen omfattande statistiska
uppgifterna, ville Eders Kungl. Majtts befallningshafvande endast erinra,
att om de slutsatser, hvartill undersökningen ledr, kommittén, vore riktiga,
så bevisades därigenom intet annat, än att det sätt för utjämningen, som
varit föremål för undersökning, vore oanvändbart. Men däraf följde
ingalunda, att andra lösningar af fiågan skulle vara omöjliga och att
hvarje försök därtill måste öfvergifvas. Svårigheterna att åstadkomma en
i alla afseenden fullt nöjaktig utjämning finge emellertid vara huru stora
som helst. Däraf kunde dock omöjligen hämtas giltig anledning till efterskänkande
af hela tertisiliionden och densammas ersättande medelst årligt
anslag af statsmedel, uppgående enligt kommitténs beräkning till omkring
fyra millioner kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande hemställde
alltså, att förevarande förslag icke matte godkännas. Däremot borde
enligt Eders Kungl. Maj:ts befälIningshafvandes åsikt följande hufvudgrunder
för lösningen af den föreliggande frågan vinna tillämpning:

Prästerskapet inom hvarje församling skall hädanefter som
hittills i främsta rummet aflönas omedelbart af församlingen.

Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Hd. 185

För att aflöningstillgangarna inom hvarje församling må
blifva härför tillräckliga och för utjämning af skattebördan höra
andra skatteobjekt, än jordbruksfastigheter tillförbindas att i vidsträcktare
man än hittills bidraga till allöningen.

I sammanhang härmed må, där så lämpligen ske kan, de
bid rag, som utgå af jordbruksfastighet såsom vederlag för tertialtiond<n,
i någon mån lindra-!.

De församlingar, som icke utan att blifva oskäligen betungade
kunna åstadkomma de för deras prästerskap nödiga löner till
stadgade minimibelopp, åtnjuta för ändamålet bidrag från lönereglerings-
eller kyrkofond, till hvilken öfverlämnas ej mindre
präster.-kapets samtliga gemensamma aflöningstillgångar än äfven,
i mån af behof, anslag af statsmedel.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län erinrar, att
ifrågavarande förslag otvetydigt skulle leda därtill, att staten efter kyrkotionde^
indragning och afskrifning komme att i icke oväsentlig grad få
bidraga till prästerskapets aflöning, hvarför Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
anser sig böra framhålla, huruledes i kommittéberänkandet jämväl
uttalado-s den åsikt, att vid jordbruksfa-tigheten borde bibehållas högst
en tredjedel af tiotiden. Då statens bidrag till kyrkofonden därigenom
kunde afsevärdt nedsättas, syntes denna medelväg vara att föredraga framför
kommitténs förslag. Därest sistnämnda förslag likväl skulle vinna bifall,
torde, på sätt kommittéledamoten Ekström föreslagit, de tjänsteinnehafvare,
hvilkas aflöning till följd af afskrifning^ af prästerskapets tionde
komme att vid den nya löneregleringen afsevärdt nedsättas, för sin vid
innehafvande beställning återstå'' nde tjänstetid erhålla skälig godgörelse
för sålunda frångångna löneförmåner.

Eders Kungl. Mnj:ts befallningshafvande i Västmanlands län framhåller,
hurusom Riksdagen i skrifvelsen den 5 maj 1897 förklarat sig icke
kunna gilla vissa föreslagna åtgärder att »direkt eller indirekt gorå prästerskapet
till af staten aflönade tjänstemän». Visserligen både Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ej förbisett, att kyrkofonden enligt förslaget hade
att påräkna äfven andra tillflöden än stat-med<d, såsom exempelvis räntan
af prästerskapets löneregh ringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond,
tillsammans ett kapital af omkring fem millioner kronor. Men då
man b< sinnade, att prästerskapets aflöning, som med ^beräkning af bo-tällenas
afkastning, tionden in. in. enligt siffrorna för ecklesiastikåret 1896 —
1897 ansetts uppgå till 8,300,000 kronor, enligt kommitténs förslag belöpte
sig till 9,300,000 kronor, insåges lätt, att kyrkofondens hufvudsakliga resurser
efter kyrkotionde^ indragning måste hämtas från statsmedel. Vid

136

Kungl Maj.is nåd. proposition N:o 88.

sådant förhållande frågade man sig med skal, hvad kommitténs förslag
betydde annat än att »indirekt göra prästerskapet till af staten aflönade
tjänstemän». För att tillfredsställa de tiondepliktiga jordägarna hade således
begagnats den jämförelsevis enkla åtgärden att, låt vara under loppet
af trettio år, afskrifva tionde. Men frågan vore, hvad man med afskrifningen
vunnit. Belåtenhet från den tiondepliktiga jordens ägare vore
ingalunda oviktig, ehuruväl man kunde ifrågasätta, om densamma icke nu,
sedan kronans grundskatter afskrifvits, blitvit utan tvingande skäl vunnen
på det allmännas bekostnad. Det kunde äfven frågas, om det andra syftemålet
— omsorgen om en rättvisare aflöning, enkannerligen af det lägre
prästerskapet — nåtts genom den i sann ng imponerande åtgärden att afskrifva
en sekelgammal, genom lag befästad årlig stat>kyrklig inkomst af
nära fyra millioner kronor årligen. Då enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
merling de föreslagna löneförmånerna, särskild! tör komministrarna
och i all synnerhet för dem å landsbygden, men äfven för ett
flertal af kyrkoherdarna vore med hänsyn till samtidens anspråk pa deras
utbildning och äfven till deras samhälleliga ställning för knappt tillmätta
för att ens i vår tid förslå till en an-tändig bärgning, ställde sig förhållande!
naturligen ännu sämre, tillämpad! på en tid, sotn läge 20 å 30 ar
härefter. Skulle Eders Kungl. Maj:t finna de sålunda uttalade åsikterna i
fråga om förslagets lönevillkor äga något fog, torde däraf följa, att löneregleringens
förutsättning enligt förslaget, nämligen den i samband därmed
ställda afskrifningen af en kyrkans säkra tillgång, icke torde tilFvidare
medgifvas, så framt man icke i och med detsamma, utan att göra prästerskapet
t ill af staten aflönade tjänstemän, blelve i tillfälle att bereda detsamma
en anständig bärgning. Åtminstone torde kunna ifrågasättas, huruvida
icke för ernående af syftemålet med en bättre reglering af det lägre
prästerskapets aflöning den tiondepliktiga jorden kunde ännu ett tidsskedde
framåt utan svårighet bära en relativt till andra skatteobjekt större del af
prästerskapets aflöning, emot det att jorden i öfrigt befriades från en
skattebörda, så uråldrig, att hennes uppkomst sammanfölle med tiden för
kyrkans äldsta tillvaro. Äfven om goda skäl talade för att, med hänsyn
till nutidens sträfvan efter likställighet i beskattningslagstiftningen, stämpla
den ännu lagbestämda liondeskyldigln ten såsom eu föråldrad skatteman,
som borde utplånas, vide det dock synas, som om man med lyckligare
resultat borde beträdt den medelväg, som ginge ut pa bibehållande för
jordbruksfastighet af högst en tredjedel af tionden. En så betydande återstod
af kyrkofonden borde i förening med hvad kommittén i öfrigt föreslagit
tillåta, ej allenast att statens bidrag till kyrkofonden kunde väsentligt
nedsättas, utan ock att lönevillkoren för komministrarna och ett flertal

137

Kungl. Maj:ts Nåd. proposition N:o 88.

kyrkoherdebeställningar ansenligt förbättrades. Med en sådan modifikation
af kommitténs förslag i denna del hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ieke något att däremot i sak invända.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län anser, att
någon väsentlig ökning utöfver den atlöningssumma, som för ecklesiastikåret
1896—97 utgått till prästerskapet, icke medgåfves af de i församlingarna,
särskildt å landsbygden, rådande ekonomiska förhållandena,
och att följaktligen regleringen af prästerskapets löner borde bestå däri,
att denna summa på ett jämnare sätt fördelades mellan det erforderliga
prästerskapet, samt att, där nödvändigheten sådant kräfde, staten trädde
understödjande emellan. Denna fördelning skulle kunna genomföras på
det sätt, att sedan aflöning för prästerliga befattningshafvande blifvit
fixerad väsentligen lika för alla i enahanda ämbetsställning eller åtminstone
väsentligen lika för enahanda befattning inom olika, större områden i riket,
och antalet prästmän i de olika församlingarna fastställts, de inom församlingarna
nu utgående afgifterna sammansloges till en summa, som på
församlingarnas fyrktal fördelades. Om denna summa öfverstege hvad
som, utöfver boställe, borde tillkomma prästerna i församlingen, skulle
öfverskottet öfverlämnas till en prästerlig löningsfond, och om vid denna
fördelning på fyrktal detta komme att utöfver en viss bestämd gräns belastas,
skulle församlingens lönesumma antingen nedsättas, därest så med
hänsyn tillden för prästerna bestämda aflöningen kunde ske, så att samma
norm ej öfverskredes, eller ock fyllnad i det erforderliga beloppet beredas
ur löningsfonden eller, om denna ej lämnade tillgång, af statsmedel, i vederbörlig
ordning anvisade af Riksdagen. Då af kommittén föresloges, att
prästens tionde skulle indragas till statsverket emot godtgörelse i penningar
under titel »ersättning för prästerskapets tionde», kunde Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande ej annat finna, än att skäl för en sådan åtgärd
saknades. Prästtionden vore ett aflöningssätt för prästerskapet, och om
detta ersattes genom hvad kommittén i annat sammanhang föresloge, nämligen
församlingsafgifters påläggande efter vissa angifna grunder, ansåge
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att frågan om tiondens vidare
utgörande därigenom förfallit. Att staten skulle i någon form därutöfver
»ersätta» denna tionde, kunde Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ej
finna vare sig enligt rättsliga eller historiska grunder. Genom detta ville
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke bestrida, att ej staten borde
understödjande träda emellan vid löneregleringens genomförande.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län yttrar, att
det från kyrkans synpunkt knappast torde vara tillrådligt att afstå från
dess säkraste inkomstkälla, tionden. Förutsatt att denna bestämdes i lämp Bih.

till Riksd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 18

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

liga räntepersedlar, att lösas med penningar efter de å hvarje tid gällande
priserna, och i rätt förhållande till jordens afkastningsförmåga, borde densamma
lämna tillräckliga medel till prästerskapets aflönande. Tionden,
sålunda bestämd, vore ej heller underkastad samma värdeminskning som
penningen, hvars värde vore stadt i ett allt hastigare nedgående. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande hölle före, att Riksdagen med sin uttalade
önskan om en utjämning i afseende å de bidrag till prästerskapets
aflöning, som utginge från olika skatteobjekt, icke åsyftat tiondens afskaffande,
men väl dess mera rättvisa fördelning på den tiondeskyldiga jorden
efter likartade grunder för riket i dess helhet likasom ock en likartad
fördelning af de bidrag, som utginge af andra beskattningsföremål, och för
hvilkas påförande nu gällde de mest växlande bestämmelser, på sina ställen
jämväl svåra att tolka och tillämpa. Först om det visade sig, att en
dylik utjämning icke kunde komma till stånd, ansåge Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande den af kommittén föreslagna tiondeafskrimingen böra
tagas undtr öfvervägande, inen i frågans nuvarande läge kunde Eders Kungl.
Maj:ts befallmngshafvande icke för sin del tillstyrka kommitténs förslag i
denna del. Skulle det emellertid finnas lämpligt, att tionden efterskänktes,
borde skattskyldigheten till prästerskapet för olika beskattningsföremål
bestämmas med ledning af nu bestående förhållanden, så att den större
skattskyldigheten drabbade dem, som nu bure den största bördan för
prästerskapets aflöning. Den i sådant afseende inom kommittén ifrågasatta
proportion, enligt hvilken afgifterna skulle utgå för jordbruksfastighet
med fyra gånger och för annan fastighet med två gånger det belopp,
som påfördes för inkomst af kapital och arbete, syntes vara väl afvägd.
I detta sammanhang hade Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ansett
sig böra ifrågasätta, huruvida icke äfven församlingsafgifterna borde ingå
till prästerskapets gemensamma aflöningsfond, med hvars tillgångar lönebidrag
och åtskilliga kostnadsersättningar m. m. för samtliga innehafvare
af prästerliga tjänster enligt kommitténs förslag vore afsedda att bestridas.
Endast genom ett dylikt sammanförande till en gemensam fond af alla
afgifter till prästerskapets aflöning kunde bidragen för detta ändamål blifva
jämlika och rättvisa för de skattskyldiga inom hela riket — något som ej
kun>le genomföras, därest, på sätt kommittén föreslagit, olika afgifter, beroende
af församlingarnas folkmängd och inkomster, skulle uttagas af de
skattskyldiga inom skilda församlingar. En sådan utjämning syntes bättre
öfverensstämma med rättvisa och billighet än den af kommittén föreslagna.
Om, såsom Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande ansett sig
böra ifrågasätta, tionden efter vederbörlig utjämning bibehölles att utgå
efter grunder, som blefve likartade för rikets skilda trakter, om vidare de

139

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

avgifter, som skulle erläggas af Ägare af annan fastighet samt af dem,
hvilka utgiorde bevillning för inkomst af kapital och arbete, likaledes
bestämdes att inom hvardera gruppen utgå efter likartade grunder för
alla, oberoende af behofvet inom de särskilda församlingar, som de skattskyldiga
tillhörde, samt om alla dessa afgifrer såväl från den tiondeskyldiga
jorden som från öfriga beskattningsföremål inginge till den gemensamma
aflöningsfonden för prästerskapet och från densamma utbetalades
till hvarje präst med det belopp, som honom tillkomme, vore det sannolikt,
att något afsevärdt bidrag från statens sida icke erfordrades för att
bereda prästerskapet dess tillräckliga aflöning. Emellertid torde det böra
stadgas, att möjligen uppkommande brist,, sedan fondens öfriga inkomster
tagits i anspråk, skulle gäldas af statsverket.

Den lämnade redogörelsen gifver vid handen, att af de civila ortsmyndigheterna
öfverståthållareämbetet och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Skaraborgs län afstyrkt förslaget i dess helhet. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Hallands och i Kopparbergs län finna väl ej
något att erinra mot tiondens afskrifning, men motsätta sig förslaget, i
hvad det innebär skyldighet för staten att med den afskrifna tiondens
värde ersätta kyrkan, och anse, att staten allenast medelst anslag, som i
vanlig ordning beviljas af Riksdagen, bör vid regleringen af prästerskapets
aflöning understödjande träda emellan. I motsats häremot framhåller
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län önskvärdheten
af att den lösesumma för tionden, som bjudes och hvars förhållande till
taxeringsvärdet å jordbruksfastigheterna skulle vid tiondens omsättning
utrönas, blefve efter viss tidrymd ånyo beräknad och kyrkofonden godtgjord
efter enahanda procenttal af då gällande jordbrukstaxeringsvärden. Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län hyser den åsikten, att,
endast för den händelse det visar sig att tionden, hvilken är kyrkans
säkraste inkomstkälla, icke kan på ett rättvist sätt fördelas på den tiondeskyldiga
jorden, den af kommittén föreslagna tiondeafskrifningen bör tagas
under öfvervägande, men icke i frågans nuvarande läge; i hvarje fall bör,
med ledning af nu bestående förhållanden, skattskyldigheten till prästerskapet
för olika beskattningsföremål bestämmas efter likartade grunder.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands län anser det för förslagets
godkännande vara en nödvändig förutsättning, att jordbruksfastigheterna
tillsvidare vidkännas en något högre afgift till prästerskapets
aflöning än andra skatteobjekt. Som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Blekinge län helt allmänt anslutit sig till kommittéledamoten
Ekströms uttalanden, måste nämnda myndighet äfven anses hafva biträdt

Samman

fattning

d) Kammarkollegium.

140 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

de utaf honom provisoriskt föreslagna högre afgifterna för jordbruksfastighet
samt villkorsbestämmelserna i fråga om tiondeafskrifningen.
Bibehållande vid jorden, under någon tid, af en del utaf tionden göres
till förutsättning för förslagets tillstyrkande af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Örebro och i Västmanlands län.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de öfriga 15 länen tillstyrka
i mer eller mindre utförligt motiverade yttranden kommitténs förslag om
afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning.

I sitt den 10 november 1905 afgifna underdåniga utlåtande yttrar
kammarkollegium (s. 45—57), att vid granskningen af ifrågavarande förslag
den frågan själfmant framställer sig, om det varit nödvändigt att så skarpt,
som i förslaget skett, bryta med nu rådande kyrkliga beskattningssystem,
och om icke fasthellre samma system, med någon ombildning, kunnat och
och bort bibehållas. Kollegium fäster uppmärksamheten därpå, att af
några länsstyrelser i stora drag angifvits, huru en dylik reform af mindre
omfattning skulle komma till stånd.

Närmast till det bestående ansluter sig, såsom kollegium framhåller,
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i Skaraborgs län förslag härutinnan.
Enligt detta förslag skulle prästerskapet hädanefter som hittills i främsta
rummet aflönas omedelbart af församlingen, hvarvid de bidrag, som utginge
af jordbruksfastighet i vederlag för tertialtionden, skulle, där så lämpligen
kunde ske, i någon mån lindras och andra skatteobjekt än jordbruksfastighet
tillförbindas att i vidsträcktare mån än tillförne bidraga till
prästerskapets aflöning, samt åt församling, som blefve oskäligt betungad
af sin skattskyldighet, bidrag lämnas från en lönereglerings- eller kyrkofond,
till hvilken äfven staten borde anslå medel. Kollegium anser emellertid,
att berörda förslag lämnat alldeles för mycket obestämdt, för att förslagets
verkningar skulle kunna bedömas. Särskildt antyddes icke, uti hvilken
omfattning och efter hvilka grunder lindring i skattskyldigheten för jordbruksfastighet
och ökning för andra beskattningsföremål skulle äga rum.
Icke heller nämndes, på hvad sätt statsbidraget till prästerskapets aflöning
skulle bestämmas, en fråga, som dock vore af den allra största betydelse
för kyrkans ställning till staten. För öfrigt anmärker kollegium, att Eders
Kungl. Maj:ts omförmälde befallningshafvande icke syntes finna det vara af
omstäpdigheterna särskildt påkalladt, att åt innehafvarna af den tiondeskyldiga
jorden bereddes någon väsentlig lindring i deras skattebörda.

Vidare erinrar kollegium om de af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kopparbergs och i Jämtlands län framställda förslagen, samt huru
i dessa förslag inginge ett gemensamt moment, nämligen att, för utjämning
af skatter och löner, afgifter, som utgöras inom de särskilda församlingarna,

141

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skulle till eu del eller i sin helhet öfverlämnas till en gemensam aflöningsfond.
»Därmed skulle alltså», säger kollegium, »uppställas en fullkomligt
ny princip för den kyrkligt-ekonoiniska lagstiftningen. Denna princip kan
likväl icke sägas tillgodose billighet och rättvisa samt står i bestämd strid
mot deri hittills gällande, i 1897 års riksdagsskrivelse jämväl anbefallda
grundsats, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap utgöras,
ej må till aflönande ''af en annan församlings prästerskap användas.»

Äfven erinrar kollegium därom, att prästlöneregleringskominittén,
ännu på undersökningarnas stadium, framkastat tanken på möjligheten af
en skattejämkning, hvilken icke i samma grad som det af kommittén
slutligen framlagda förslaget skulle afvika från nu gällande grunder för
skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning, nämligen en sådan
utjämning mellan skatteobjekten, att summan af samtliga såväl personliga
som icke personliga afgifter fördelades lika på alla beskattningsföremål inom
en församling. Men, i likhet med kommittén, finner kollegium, att en
åtgärd af denna art, vare sig den vidtoges inom alla församlingar eller
allenast inom dem, där tiondegifvarna vore synnerligen betungade, skulle
illa motsvara de anspråk, som måste ställas på en skattereglering.

Sedan kollegium till sist påpekat, att inom kommittén jämväl framlagts
förslag, som icke förutsatte en absolut utjämning mellan alla skatteobjekten
i en församling, utan åtnöjde sig med en församlingsvis genomförd utjämning
inom en hvar af de tre grupperna jordbruksfastighet, annan fastighet
samt inkomst af kapital och arbete, därvid kollegium särskildt hänvisat
på ett af regementspastoren Ekström i en reservation till kommitténs betänkande
(s. 301—303) utveckladt förslag med graderad skatteskala, fortsätter
kollegium:

»Anförda förslag — eller något liknande med graderad skatteskala —
hvilar på förutsättningen af rättvisan däri, att jordbruksfastighet skulle
till prästerskapets aflöning bidraga i högre grad än annan fastighet och
denna i högre grad än inkomst af kapital och arbete. En dylik åskådning,
hvilken likställer den historiska utvecklingens resultat med rättvisans
fordringar, torde emellertid i våra dagar hafva allt mer förlorat i giltighet
såsom norm för allmänna bördors fördelning. Numera, sedan vid sidan
af jordbrukarna uppvuxit samhällsklasser med icke mindre skatteförmåga
än de förra, lärer enligt kollegii mening icke kunna anföras någon i
sakens egen natur grundad anledning, hvarför fastigheter — och i främsta
rummet jordbruksfastigheter — borde mera än öfriga beskattningsföremål
betungas med pålagor för underhållet af ett prästerskap, hvars verksamhet
väl måste anses vara till hvarje särskild församlings gemensamma gagn.

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

För en gradering af aflöningsplikten gentemot prästerskapet skulle också
svårligen kunna utfinnas någon för alla fall lämplig, rättvis grund.»

»Det stöd för en graderad skala med afseende å fullgörandet af nämnda
plikt, som tillförne kunnat hämtas från det liknande förhållandet med
ojämn fördelning af skyldigheten att deltaga i kostnaderna för byggnad
och underhåll af kyrka m. m., prästgård samt tingshus och häradsfängelse,
har helt nyligen bortfallit. Enligt tre under den 26 april 1905 utfärdade
lagar har nämligen full likställighet mellan samtliga beskattningsföremål i
berörda hänseende åvägabragts. I fråga om deltagandet i väghållningsbesväret
hafva visserligen de olika kategorierna af beskattningsföremål
icke blifvit likställda, men den nyare lagstiftningen i ämnet tenderar allt
mera att åtminstone mildra ojämnheterna dem emellan, såsom synes af
en den 20 juni 1905 utfärdad lag.»

»Då nu är fråga om ny lagstiftning beträffande skyldigheten att bidraga
till prästerskapets aflöning, torde väl den af Riksdagen åsyftade utjämning
mellan olika skatteobjekt i afseende å denna skyldighet rättvisligen
böra försiggå, icke på det sätt, att den gräns, som hittills varit satt
för andra beskattningsföremåls deltagande — jämte den tiondeskyldiga
jorden — i här ifrågavarande börda, endast något utflyttas, utan på det
sätt, att gränsen alldeles borttages, så att bördan varder på vederbörande
fördelad i samma förhållande som andra utgifter för kyrkliga ändamål.
Jordbruksfastigheternas fullständiga frigörande från prästtionden, utan
att dessa fastigheter blefve betungade med större afgifter af annat slag,
synes för öfrigt med nästan logisk nödvändighet följa ur de redan fattade
och verkställda besluten om grundskatternas — däribland kronotiondens
— afskrifning.»

»Huruvida Riksdagen med sin framställning om ''utjämning’ i afseende
på de bidrag till prästerskapets aflöning, som utgå från olika skatteobjekt,
afsett att få till stånd en absolut utjämning härutinnan, framgår icke af
förhandlingarna vid 1897 års riksmöte. Riksdagen förklarade emellertid i
sin ofta åberopade underdåniga skrifvelse den 5 maj 1897 sig vara öfvertygad
därom, att genom den af Riksdagen ifrågasatta utredningen det
skulle visa sig, ''att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten
att bidraga till prästerskapets aflöning blifver nödvändig’. Och
då vid 1896 års riksdag af eu motionär gjordes hemställan om skrifvelse
till Eders Kungl. Maj:t med anhållan bland annat, att Eders Kungl. Maj:t
täcktes afgifva förslag till afskrifning af prästerskapets tionde på enahanda
sätt, som med de å jorden hvilande grundskatter ägt rum, gaf andra kammaren
sitt bifall till denna hemställan.»

Efter att sålunda hafva skärskådat olika förslag till den föreliggande

143

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

fragans lösning, kommer kollegium till det resultatet, att skatteregleringen
ej kan genomföras pa ett med rättvisa och billighet öfverensstämmande
sätt, om icke nu radande kyrkliga beskattningssystem varder öfvergifvet,
och anser kollegium tillika att, i enlighet med kommitténs uttalande, »eu
för samtliga skattskyldiga gemensam och lika grund för utgörande af bidragen
till prästerskapets aflöning bör bestämmas, eller med andra ord att
de församlingsbidrag, hvilka finnas icke böra utgå såsom personliga afgifter,
skola utgöras lika efter fyrktalet eller bevillningen». Att jordbruksfastigheten
skulle, sedan tiondeafgifterna under en öfvergångstid af 30 år successivt
afskrifvits, få sig pålagd drygare börda än öfriga beskattning-föremål,
förklarar sig kollegium ej kunna tillråda, hvarför de af Ekt-tröm samt åtskilliga
myndigheter framställda förslag i sådant syfte af kollegium afstyrkas.

Med afseende å kommitténs förslag, att af statsmedel årligen skulle
lämnas ersättning, motsvarande den för kyrkan genom tiondens indragning
uppkomna bristen i förut befintliga lönetillgångar, erinrar kollegium, hurusom
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län uttalat den
meningen, att såväl rättsliga som historiska skäl saknades för en sådan åtgärd,
och att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län yttrat
stg i samma anda, hvarvid sistnämnda myndighet bland annat förklarat
sig anse kommitténs farhåga att, för den händelse staten skulle för regleringen
af prästerskapets aflöning i vanlig ordning bevilja anslag, svenska
kyrkans ekonomiska ställning därigenom skulle förlora i själfständighet
och ett af hennes viktigaste privilegier kringskäras, vara allenast ett, talesätt
utan reell innebörd, helst ett beroende af staten för en kyrkans tjänare
ej borde vara mera afskräckande än för andra. I denna fråga ställer sig
emellertid kollegium helt och hållet på kommitténs ståndpunkt samt hänvisar
till hvad kommittén (s. ccxxiv) därutinnan anfört, och hvilket, jag
förut återgifva vid redogörelsen för kommitténs allmänna synpunkter i
afseende å reglerandet af prästerskapets aflöningsförhållariden.

Då Eders Kungl. Maj:fs befallningshafvande i Östergötlands län ifrågasatt,
huruvida icke den lösesumma för tionden, som af kommittén föreslagits.
borde efter en viss tidrymd ånyo fastställas med hänsyn till då gällande
taxeringsvärden å jordbruksfastighet, enär fixeringen för all framtid af
denna kyrkans mest betydande tillgång torde blifva för kyrkan ogynnsam,
medgifver kollegium väl, att det kan synas mindre välbetänkt att eftergifva
den förmån, tiondeafgifternas stegring i en framtid må innebära. Kollegium
förmenar dock, att med de kraf på likställighet i beskattningsafseeridefsom
allt mer gjorde sig gällande, ot h efter det kronotinnden eftergifvits, ringa utsikt
skulle finnas för att en höjning af prästtionden i förhållande tiiljordbruksnäringens
bruttoafkastning kunde i verkligheten komma till stånd, helst

144

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

från tiondegifvarnas sida nyligen framställts yrkande om fullständig befrielse
från samma tionde. Enligt kollegii åsikt funnes då icke heller giltig anledning
att, sedan ersättning för tionden en gång blifvit fastställd, låta föranstalta
om periodvis återkommande revision af ersättningsbeloppet, för att
efter då föreliggande omständigheter pröfva, hvilken högre lösesumma för
tionden borde från statsverket till kyrkan utgå under nästföljande period.

På sätt den af mig lämnade redogörelsen för vissa myndigheters uttalanden
angående tiondeafskrifningsförslaget gifver vid handen, anmärka
några af dessa myndigheter, att kommittén vid uppgörandet af berörda
förslag skulle hafva afvikit från vissa erkända kyrkliga grundsatser. Så
anser domkapitlet i Uppsala, att det varit önskvärdt, om den af Riksdagen
uttalade grundsatsen, att afgifter, som af en församling till dess prästerskap
utgöras, ej må till aflönande af en annan församlings prästerskap användas,
hade kunnat fortfarande iå gälla. Öfverståthållareämbetet finner förslaget
därom, att ersättningen för tionden skall ingå till en för hela prästerskapet
gemensam kyrkofond, men ej tillfalla prästerskapet i de särskilda församlingarna,
strida mot grundsatsen, att församlingen bör själf, möjligen med
något bidrag af allmänna medel, aflöna sin präst, men utan att de afgifter,
som utgöras i en församling, användas till aflönande af annan församlings
präst. Med framhållande af att kyrkofondens hufvudsakliga resurser efter
prästtiondens indragning måste hämtas från statsmedel, säger Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län, att med skäl kunde frågas,
hvad kommitténs förslag annat betydde än att »indirekt göra prästerskapet
till af staten aflönade tjänstemän».

Dessa anmärkningar belysas af kollegium. Påståendet att, enligt kommitténs
förslag, afgifter skulle komma att dragas från en till annan församling
finner kollegium näppeligen befogadt. Tiondeersättningen utginge
ju från staten, ej från de särskilda församlingarna, och de församlingsafgifter,
som på grund af blifvande löneregleringar komme att utgöras,
vore afsedda uteslutande för prästerskapet inom de särskilda församlingar,
där de utginge. Däremot anser kollegium anmärkningen, att prästerskapet
skulle indirekt göras till af staten aflönade tjänstemän, äga giltighet såtillvida,
som statsmedel — hufvudsakligen ersättningen för den indragna
tionden — obestridligen hädanefter skulle i stor omfattning ingå bland
de ecklesiastik a lönetillgångarna. Detta vore emellertid, såsom kommitténs
utredning gåfve vid handen, icke någon egentlig nyhet, alldenstund
statsanslag till ej så obetydliga belopp redan nu utginge till prästerskapets
aflöning. För öfrigt hade kommittén på olika sätt sökt förebygga,
att kyrkan skulle genom mottagandet af ifrågavarande anslag komma att
intaga en annan ställning till staten, än nu vore fallet.

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Beträffande sådana i afseende å förslaget om tiondens afskrifning af
myndigheter eller en reservant inom kommittén uppställda villkor eller
önskemål, öfver hvilka kollegium ej särskild! yttrat sig, anser kollegium
desamma, i den mån de icke genom kommitténs förevarande eller dess
öfriga förslag blifvit fullständigt eller i största möjliga omfattning tillgodosedda,
icke vara af beskaffenhet, att åt dem bör tillmätas något afgörande
inflytande vid lösningen af här upp-tällda spörsmål.

Under åberopande af hvad kollegium sålunda anfört och med instämmande
i hufvudsak uti kommitténs »allmänna motivering», uttalar kollegium
sin anslutning till de principer, på hviika förslaget till lag om indragning
till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt om ersättning
därför blifvit byggdt, liksom kollegium i öfrigt omfattar de af
kommittén uppställda, förut återgifna hufvudgrunder, dock med någon
skiftning beträffande utgörandet af församlingsafgifter, till hvilken sistnämnda
fråga jag sedermera återkommer.

Att en omläggning af gällande grunder för deltagande i utskylderna Departeme»tstill
prästerskapets aflöning är af förhållandena påkallad, torde väl numera cAe{*"*des<<
ganska allmänt erkännas.

Behofvet af en reform synes mig framgå redan af den omständigheten,
att skattskyldigheten för berörda ändamål ännu är i viktiga delar
bestämd efter hufvudsakligen samma principer som dem, på hvilka landskapslagarnas
stadganden i ämner, hvilade.

Hvad under den katolska tiden hade såsom aflöning anslagits det i
församlingarna tjänstgörande prästerskapet blef nämligen, i stort sedr, icke
genom reformationen och den därmed förbundna kyrkliga reduktionen
fråntaget detta prästerskap, och de i landskapslagarnas kyrkobalkar tidämpade
grunder för fördelning af församlingarnas bidragsskyldighet till
samma prästerskap upptogos jämväl i den för hela riket gemensamma lagstiftning
angående »prästerskapets upphörd af allmogen», som under 1600-talet kom till stånd och fink sitt förnämsta uttryck i nadiga förordning''^
den 8 februari 1681. Denna åldr ga lagstiftning, såvidr, den var måttgifvande
för församlingarnas aflöning-plikt gentemot deras själasörjare,
upphafdes icke genom nådiga förordningen angående allmänt ordnande
åt prästerskapets inkomster den 11 juli 1862, ehuru i sättet för aflöningens
utgörande vidtogos väsentliga ändringar, hvilka i viss mån återverkade
pa aflöningsbeh *ppcn. Hunden liksom afgifrerna för bergverk, kvarnar,
fabriker och andra inrättningar äfvensom påskpenningar, jura stolas,
matskott och offer med flera extraordinarie afgifter skulle visserligen enligt
§§ 6 och 7 i sist omförmälda förordning utbytas mot afgifter, bestämda för

Bill. tiU Riksd. Prof. 1008. 1 Samt. 1 Afil. b''6 Häft. 19

146

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

en tid af femtio år, men vid de gamla afgifternas ombildande skulle bland
annat lända till efterrättelse »de för riket i allmänhet eller särskild! för
vissa orter gällande författningar och stadganden».

Några föreskrifter angående de nybildade afgifternas fördelning å
skatteobjekten meddelades icke, utom beträffande de afgifter, som skulle
träda i stället för extraordinarie sådana. I fråga om dessa senare innehöll
nämligen 1862 års förordning bestämmelser i syfte, att dittills bestående
gradering och klassificering skulle såvidt möjligt bibehållas.

En följd af denna förordningens uraktlåtenhet att angifva för hela
landet gällande normer med afseende å aflöningsbidragens fördelning till
utgörande af löngifvarna är, att de mest olika grunder härutinnan tillämpats,
hvilket framgår vid en granskning af resolutionerna angående lönereglering
för prästerskapet i särskilda delar af riket.

Tiondeafgifterna fördelades sålunda å de tiondeskyldiga fastigheterna
än efter dessas taxeringsvärden vid en viss tidpunkt, än efter vissa inom
de olika landskapen gällande äldre skattefördelningsgrunder, såsom mantal,
tunnland, öresland, rök, soldatrote o. s. v. Men berörda afgifter fastställdes
understundom äfven till det belopp för hvarje fastighet, hvarmed de
dittills utgått.

Löneregleringsresolutionerna förete likaså en rik profkarta på olika
normer i fråga om fördelningen af de afgifter, som skulle drabba vare
sig annan fastighet än tiondeskyldig jord eller inkomst och personer. Så
t. ex. skola några industriella verk utgöra sitt bidrag med afgifter bestämda
i fasta belopp för hela verket eller vissa dess delar, andra liknande verk
åter med afgifter, som växla efter taxeringsvärde eller inkomstbelopp.
I den ena församlingen skola afgifterna för olika slag af inkomst utgå
med samma procent af inkomstbeloppen, men i den andra församlingen
med olika procent. Afgifter i förhållande till bevillning eller fyrktal skola
i några församlingar utgöras af alla bevillningspliktiga beskattningsföremål,
i andra församlingar af endast vissa sådana beskattningsföremål, under
det att i åtskilliga församlingar inga dylika utskylder förekomma. Slutligen
skola i en församling personliga afgifter utgå såsom hufvudsakligt
församlingsbidrag, men i en annan blott såsom fyllnadsafgifter, och saknas
alldeles i en tredje.

Församlingsmedlemmarnas bidrag till prästerskapet reglerades alltså,
på sätt ock i 1897 års riksdagsskrivelse blifvit anmärkt, »på ett synnerligen
skiftande sätt i olika orter». Men äfven om man anser, att prästerskapets
aflöning skall i hufvudsak bestridas af församlingarna själfva och
att församlingsafgifternas storlek därför må växla efter förhållandena inom
hvarje församling, följer däraf icke, att församlingsafgifterna skola få för -

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

delas på de bidragsskyldiga efter godtyckligt valda, för särskilda församlingar
skiftande grunder. Den frihet, som i fråga om afgifternas fördelning
å beskattningsföreinålen lämnades vederbörande vid tillämpningen af
1862 års förordning, torde fördenskull böra vid kommande löneregleringar
inskränkas genom lagbestämmelser, hvilka så vidt möjligt fastställa
för hela riket gemensamma beskattningsgrunder.

Detta bar uppenbarligen åsyftats äfven af Riksdagen, som i nyss omförmälda
skrifvelse förklarat sig finna en mycket omfattande revision af
grunderna för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning blifva
nödvändig, så att en utjämning må kunna ske i afseende på de olika
skatteobjekten.

I hvilken omfattning revisionen bör företagas och huru långt utjämningen
bör sträcka sig — därom hafva, såsom naturligt är och den
lämnade redogörelsen för myndigheternas yttranden äfven angifver, meningarna
varit delade.

Prästlöneregleringskommittén har velat fastställa en gemensam och
lika grund för alla beskattningsföremåls deltagande i aflöningsbidragen
och åstadkomma allmän utjämning af skattskyldigheten såtillvida, som
församlingsafgifterna ej skulle få öfverskrida en viss, lågt satt gräns. Därmed
har kommittén afsett att tillgodose rättvisans och billighetens äfvensom
en modern skattepolitiks fordringar.

På det att emellertid icke genom församlingsafgifternas nedsättande
— åtminstone såvidt fråga är om skattskyldigheten inom flertalet ^församlingar
— de kyrkliga lönemedlen skulle minskas, har kommittén a andra
sidan uppställt krafvet på ersättning af statsmedel för de afgifter af tiondeursprung
äfvensom några andra därmed likställda afgifter af fast egendom,
som ej längre komme att utgå.

Detta statsbidrag tillika med dels redan uppsamlade lönemedel al
ecklesiastik natur, dels öfriga sådana kyrkliga aflöningstillgangar, som kunna
göras gemensamma för hela prästerskapet, skulle tillhopa bilda en fond
med uppgift att utgöra regulatorn vid löneregleringarna. Genom anslag
från denna fond blefve det sålunda möjligt att bereda prästerskapet i äfven
ekonomiskt svaga församlingar anständig bärgning, genom dylika anslag
kunde ock lönerna för tjänster, som anses i det hela likställda, bringas i
jämnhöjd med hvarandra. Lönerna skulle icke i något fall behöfva sättas
under en af nödiga och billiga hänsyn till prästens ställning och föregående
utbildning påkallad minimigräns, och de kunde i allmänhet, med ledning
åt vissa grunder, lämpas efter tjänsternas vikt och beskaffenhet.. En rationell
lönereglering skulle öfver hufvud kunna komma till stånd, ej såsom
vid tillämpningen af bestämmelserna i 1862 års förordning — allenast en

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lönereglering, hvilken till sitt resultat väsentligen blefve beroende af de
tillgångar, hvarje särskild församling hade att för ändamålet erbjuda sin
själasörjare.

Kommitténs förslag till utjämnande såväl af församlingarnas bidrag
till prästerskapets aflöning som af själfva löneförmånerna innebär uppenbarligen
en fullkomlig brytning med nu gällande beskattnings- och lönesystem.
Vid en ingående granskning af detta och andra framställda förslagen
det föreliggande, synnerligen grannlaga samt särskildt. för kyrkans
bestånd och utveckling högst betydelsefulla spörsmålets lösning har jag
emellertid kommit till den uppfattningen, att det sätt, hvarpå eniigt
kommitténs förslag nu ifrågavarande skatter och löner skulle utjämnas, bör
ur den dubbla synpunkten af billighet och rättvisa mot både löngifvare
och löntagare i sina hufvuddrag godkännas. Jag är öfvertygad, att ett
till äfventyrs icke så långt gående förslag skulle ur endera synpunkten visa
sig mindre tillfredsställande.

Då kommittén på en omfattande, af mig förut i väsentliga delar återgifven
motivering grundat sitt förevarande förslag om prästtiondens afskrifning
mot ersättning af statsmedel liksom det i samband därmed framställda
förslaget om påläggande af eu viss låg församlingsafgift till prästerskapets
aflöning, och då vidare kammarkollegium, i enlighet med hvad jag
förut jämväl omförmält, i sitt underdåniga utlåtande af den 10 november
1905 ytterligare belyst kommitténs ifrågavarande förslag samt med anledning
af erinringar, som en del myndigheter haft att däremot göra, på
nagra punkter än vidare utfört motiveringen, torde jag lämpligen kunna
inskränka mig till att allenast hänvisa till hvad kommittén och nämnda
ämbetsverk i hithörande delar sålunda anfört.

Ur statsfinansiell synpunkt har tydligen förslaget om ersättning af allmänna
medel för tertialtionden och andra till prästerskapet utgående fastighetsafgifter,
hvilka skulle afskrifvas, en icke ringa betydelse. På statsverket
ställes nämligen anspråket att åtaga sig en utgift, som, beräknad efter
förhållandena ecklesiastikåret 1896—97, skulle, sedan afskrifningen blifvit
inom alla församlingar slutligen genomförd, för framtiden uppgå till ett
ärligt belopp af 3,897,954 kronor. Det torde val dock knappast kunna
betviflas, att budgeten skall, när tiden därför är inne, förmå utan större
svårighet bära äfven denna, om ock afsevärda, utgift. Jag återkommer
längre fram till detta ämne.

Såsom redan blifvit an ty dt, skulle enligt kommitténs förslag de indragna
fastighetsafgifterna endast småningom minskas. Afskrifningen borde
nämligen verkställas under en tidrymd af trettio år, räknade för hvarje
pastorat från och med det ecklesiastik år, då indragningen till statsverket
af berörda afgifter där äger rum. Den summa, som blir fastställd för

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

indragning, är äfven den summa, å hvilken afskrifningen skall beräknas.
Första årets afskrifningsbelopp bar föreslagits till trettio procent. För öfrigt
skulle skattejämkningen försiggå i den ordning att, efter det trettio procent
af indragningssumman första året afskrifvits, samt alltså endast sjuttio procent
af berörda summa detta år inbetalts till statsverket, skattskyldigheten
på liknande sätt begränsas under ett hvart af näst därpå följande fem år,
men att sedermera årligen erläggas under därpå följande fyra år sextio
procent, under därpå följande fyra år femtio procent, under därpå följande
lyra år fyratio procent, under därpå följande fyra år trettio procent, under
därpå följande fyra år tjugu procent och under de sista fyra åren allenast
tio procent; hvarefter frän och med det trettioförsta året återstoden skulle
eftergifvas (§ 5).

Att nu exakt angifva värdet af den tionde och öfriga afgifter, som
skulle i framtiden indragas till statsverket, är uppenbarligen icke möjligt.
Kommittén har emellertid i anslutning till de förhållanden, som voro rådande
ecklesiastikåret 1896—97, uträknat huru stort belopp i fastighetsafgifter
hvarje ecklesiastikår, i mån af löneregleringarnas utlöpande, förfaller
till indragning — eller, på annat sätt uttryckt, hvilken ny utgift
under ett antal år i följd af tiondens indragning tillskyndas statsverket —,
samt å andra sidan huru stort ersättningsbelopp hvarje år, sedan indragningen
vidtagit, skall af statsverket betalas till kyrkofonden. Den af kommittén
på grund häraf uppgjorda tablån (s. 53—54) utvisar, att de största
afgiftsbeloppen skulle indragas 1918, 1919 och 1920 eller, såsom naturligt
är, de år, då de flesta löneregleringarna upphöra att gälla. Sista indragningen
sker ecklesiastikåret 1942—43, från och med hvilket år hela den
summa, som vid fastighetsafgifternas blifvande omsättning skall beteckna
värdet af dessa afgifter, oafkortad ingår till kyrkofonden.

För att gifva en ungefärlig föreställning om statsverkets årliga kostnad
för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden, därest tionden
och öfriga fastighetsafgifter indragas, under det att omförmälda afgifter
samtidigt successivt afskrifvas, har kommittén — jämväl med ledning
af förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 och under antagande af en
trettioårig öfvergångstid — beräknat, dels huru mycket från församlingarna
årligen skall, efter det indragning af fastighetsafgifter na inom en
hvar af dem ägt rum och medgifven afskrifning tillgodonjutits, till statsverket
erläggas, och dels huru stor uppoffring statsverket måste, med hänsyn
till fastighetsafgifternas successiva afskrifning, vidkännas för att infria
sin förbindelse till kyrkofonden. Af nämnda tablå, som återgifver resultatet
äfven af dessa beräkningar, framgår, att intill år 1931 kan med de
gamla fastighetsafgifterna bestridas mer än hälften af den till kyrkofonden

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

utgående årliga ersättningen, hvilken senare för år 1930 beräknats till 3,847,156
kronor, men att efter den tiden statsverket har att, under fastighetsafgifternas
ständiga aftagande, alltjämt öka tillskotten af egna medel för att
tillgodose anspråken från omförmälda fond. År 1951 kan af den gamla
tionden antagas återstå ett belopp af endast 95,174 kronor; med inbetalningen
af den sista posten, 195 kronor, skulle det dröja till år 1971.

Ifrågavarande tablå har följande lydelse:

Tablå

utvisande statsverkets, i anslutning till förhållandena ecklesiastikåret 1896—97 beräknade,
årliga kostnad för fullgörande af dess ersättningsskyldighet till kyrkofonden
med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning samtidigt med
det att omförmälda afgifter varda afskrida, enligt kommitténs förslag.

1.	2.	3.	4.	5.
e År.	Indragen tionde m. m. under året. Kr.	Statsverket betalar till kyrkofonden såsom ersättning för indragen tionde m. m. Kr.	Församlingarna betala, efter afskrifning, till statsverket. Kr.	Statsverkets nettotillskott till kyrkofonden för indragen tionde m. m. Kr.
1914....................................	30,225	30,225	21,158	9,067
1915....................................	87,540	117,765	82,436	35.329
1916....................................	305,755	423,520	296,465	127,055
1917....................................	509,774	933,294	653,307	279,987
1918....................................	590,400	1,523,694	1,066,587	457,107
1919....................................	548,019	2,071,713	1.450,200	621,513
1920 ....................................	591,328	2,663,041	1,861,107	801,934
1921....................................	472,962	3,136,003	2,183,426	952,577
1922 ....................................	351,700	3,487,703	2,399,040	1,088.663
1923 ....................................	184,849	3,672,552	2,477,456	1,195,096
1924 ....................................	71,790	3,744,342	2,465,647	1,278,695
1925 ....................................	36,897	3,781.239	2,427,919	1,353,320
1926 ....................................	24,289	3,805,528	2,355,213	1,450,315
1927 ....................................	18,245	3,823,773	2,269,712	1,554,061
1928 ....................................	6,308	3.830,081	2,176,895	1,653,186
1929 ....................................	9,675	3,839,756	2,101,628	1,738,128
1930 ....................................	7,400	3,847,156	2,009,920	1,837,236
1931 ....................................	11.067	3.858,223	1,915,704	1,942,519
1932 ....................................	11,673	3,869,896	1,824,214	2,045.682
1933 ....................................	17,092	3,886,988	1.752,313	2,134,675
1934 ....................................	9,017	3,896,005	1,661,107	2,234,898

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

151

1.	2.	3.	4.	5.
År.	Indragen tionde m. m. under året. Kr.	Statsverket betalar till kyrkofonden såsom ersättning för indragen tionde m. m. Kr.	Församlingarna betala, efter afskrifning, till statsverket. Kr.	Statsverkets nettotillskott till kyrkofonden för indragen tionde m. m. Kr.
1935 ....................................		3,896,005	1,558,176	2,337,829
1936 ....................................	—	3,896,005	1,457,775	2,438,230
1937 ....................................	—	3,896,005	1,372,803	2,523,202
1938 ....................................	—	3,896,005	1,274,117	2,621,888
1939 ....................................	—	3,896,005	1,169,478	2,726,527
1940 ...................................	—	3,896,005	1,068,175	2,827,830
1941 ....................................	—	3,896,005	983,203	2,912,802
1942 ....................................	1,949	3,897,954	885,883	3,012,071
1943 ....................................	—	3,897,954	781,241	3,116,713
1944 ....................................	—	3,897,954	679,938	3,218,016
1945 ....................................	—	3,897,954	594,966	3,302,988
1946 ....................................	—	3,897,954	496,279	3,401,675
1947 ....................................	—	3,897,954	391,640	3,506,314
! 1948 ....................................	—	3,897,954	293,164	3,604,790
1949 ....................................	—	3,897,954	216,945	3,681,009
1950 ....................................	—	3,897,954	148,836	3,749,118
1951 ....................................	—	3,897,954	95,174	3,802,780
1952 ....................................	—	3,897,954	55,739	3,842,215
1953 ....................................	—	3,897,954	34,323	3.863,631
1954 ....................................	—	3,897,954	25,346	3,872,608
1955 ....................................	—	3,897,954	18,979	3,878,975
1956 ....................................	—	3,897,954	14,713	3,883,241
1957 ....................................	—	3,897,954	11,782	3,886,172
1958 ....................................	—	3,897,954	9,983	3,887,971
1959 .....................................	_	3,897,954	7,306	3,890,648
1960 ....................................	—	3,897,954	5,470	3,892,484
1961 ....................................	—	3,897,954	4,363	3,893,591
1962 ....................................	—	3,897,954	3,196	3,894,758
1963 ....................................	—	3,897,954	1,487	3,896,467
1964 ....................................	—	3,897,954	390	3,897,564
1965 ....................................	—	3,897,954	390	3,897,564
1966 ....................................	—	3,897,954	390	3,897,564
1967 ....................................	—	3,897,954	390	3,897,564
1968 ....................................	_	3,897,954	195	3,897,759
1969 ....................................	—	3,897,954	195	3,897,759
1970 ....................................	—	3,897,954	195	3,897,759
1971....................................	—	3,897,954	195	3,897,759
1972 ....................................	—	3,897,954	—	3,897,954

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Kommittén8
förslag.

Församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning.

Enligt prästlöneregleringskommitténs åsikt, uttryckt i § 6 af dess förslag
till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, bör i främsta rummet
afkastningen af bostadsboställe, på visst sätt uppskattad, beräknas såsom
tillgång till bestridande af aflöningen för den särskilda tjänst, åt hvars
innehafvare bostället upplåtits. I den mån boställsmedlen äfvensom öfriga
för prästerskapet i ett visst pastorat afsedda lönetillgångar ej äro för
ändamålet tillräckliga — och endast i något sällsynt undantagsfall torde
de gorå till fyllest — må på grund af § 7 i omförmälda lagförslag
församlingsafgitter utdebiteras till högst ett belopp, som erhålles med tillämpning
af följande beräkningsgrunder, nämligen att för hvarje person af pastoratets
hela folkmängd skola utgå 20 öre och därutöfver för hvarje fyrk
af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger
rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning
50 öre.

Det församlingsbidrag, som verkligen kommer att lämnas — beroende
å ena sidan af lönens eller lönernas storlek och å andra sidan af tillgången
inom pastoratet på aflöningsmedel utöfver församlingsafgifterna —
skall enligt § 16 i nyssnämnda lagförslag utgöras efter samma grunder,
som äro i allmänhet stadgade för utgörande af de afgifter, om hvilka
kyrkostämma fattar beslut; dock må kyrkostämma besluta, att till bestridande
af förevarande aflöningsbidrag skall utgå en personlig afgift
för en hvar, som fyllt aderton år, men denna afgift, hvilken utgöres af
kvinna med hälften af det belopp, som skall erläggas af man, får icke
sättas högre än till 50 öre för hvarje skattskyldig af mankön.

Uti en s. k. finansplan (s. 273—294) har kommittén, med tillämpning
af föreskrifterna i de särskilda lagförslagen, beräknat behofven för olika i
förslagen angifna ändamål äfvensom medlen till behofvens fyllande. Med
hänsyn till det fördelaktiga resultatet af det gjorda öfverslaget uttalar sig
kommittén på följande sätt: »Häraf framgår, att om utgifter och inkomster

beräknas på sätt i denna finansplan skett, de kyrkliga aflöningsmedlen
lämna ett öfverskott af 783,049 kronor 8 öre. Då emellertid, såsom kommittén
upprepade gånger framhållit, denna beräkning hvilar på ovissa förutsättningar,
har kommittén icke vidtagit någon jämkning i hvad kommittén
föreslagit beträffande församlingarnas skattskyldighet. Därest emellertid
Kungl. Maj:t vid granskning af kommitténs förslag skulle finna, att ett
minst lika stort öfverskott är att påräkna, anser sig kommittén böra till -

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

styrka deri lindring i § 7 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning, att vid fastställande af församlingarnas bidragsskyldighet,
såvidt denna beror af folkmängdens storlek, beräknas, i stället för föreslagna
tjugu öre, allenast tio öre för hvarje person».

Jm ledamot af kommittén, kammarrådet Rydin, gör i omhandlade
ämne det uttalandet (s. 450—2), att nödig försiktighet syntes vara iakttagen,
om den efter invånareantalet lämpade skattskyldigheten påbjödes
endast med afseende å de löneregleringar, som första gången skola uppgöras
i syfte att vinna tillämpning, sedan de på grund af 1862 års förordning
fastställda löneregleringarna upphört att gälla. Vid därefter följande löneregleringar,
som skola verkställas 30 å 40 år härefter, borde församlingarnas
bidragsskyldighet begränsas sålunda, att församlingsafgifter icke
fa utgöras till högre belopp, än som erhållas under antagande, att för
hvarje fyrk af hela fyrktalet inom pastoratet utginge 5 öre eller, där
fyrktaIssättning icke äger rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom
pastoratet påförd bevillning 50 öre. Reservanten anser det nämligen kunna
med ganska stor säkerhet antagas, att bevillning och fyrktal skola vid
asyftade tidpunkt hafva växt högst betydligt, enär inkomstbevillningen i
städerna aren 1881 1900 ökades med 110.5 procent och samtliga fyrkar

— för jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst — inom landskommunerna
åren 1878—1900 ökades med 67.1 procent, hvarförutom ökningen
helt visst komme att försiggå ännu raskare, sedan obligatorisk själfdeklaration
blifvit införd i vårt land. Som öfverskottet af kyrkliga aflöningsmedel
redan nu visat sig så betydande, kunde det efter reservantens mening
ej vara tvifvel underkastadt, att om vid den tid, då nya löneregleringar
skola för andra gången uppgöras, de af kommittén i § 7 antagna grunder
för församlingsafgifternas bestämmande blefve tillämpade, ett högst afsevärdt
öfverskott skulle uppstå. Vid dessa framtida löneregleringar borde därför
enligt Rydins åsikt de afgifter, som nu beräknats efter folkmängd och som
antagits uppgå till 1,017,657 kronor, kunna undvaras.

I fråga om församlingarnas bidragsskyldighet intager kommittéledamoten
Ekström en ståndpunkt, som i två afseenden skiljer sig från majoritetens.
Dels vill han (s. 325) pålägga jordbruksfastigheten under någon
öfvergångstid — hvarom Kungl. Maj:t efter kyrkomötets hörande skulle bestämma
dubbelt sa stor skattebörda som de andra beskattningsföremålen
och föreslår i enlighet därmed en afgift för dylik fastighet af högst
10 öre pr fyrk, dels anser han (s. 329 o. följ.), att de personliga afgifterna
till prästerskapets aflöning böra med de nya löneregleringarna
helt och hållet upphöra I sistberörda hänseende erinrar denne kommitté -

Särskilda

meningar.

Bill. till Riksd. Prof. 1908 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

ledamot därom, att röster såväl inom riksdagen som från prästerskapet höjts
mot de personliga afgifterna. Dessa skatter stode nämligen i rakt omvändt
förhållande till skatteförmågan, då den fattigaste för sin familj och sina
tjänare skulle betala samma belopp som millionären; de utgjorde ock den
del af aflöningen, som för prästerskapet medförde största obehaget, liksom
uppbörden af nämnda afgifter, hvilka till icke ringa del påfördes s. k. lösa
arbetare, vore förenad med afsevärda svårigheter.

uitaiaruicn i Spörsmålen om grunderna för anordnandet af församlingarnas skattskylfrågnn.
dighet till prästerskapets aflöning och om det berättigade i att för berörda
ändamål pålägga personliga afgifter finna ytterligare belysning i åtskilliga
afgifna yttranden.

a) Domknpiltl Vid behandlingen af frågan om afskrifning af prästerskapets tionde
styrelser'' mot v*ss ersättning meddelade jag, att domkapitlen i Västerås, Härnösand
och Visby äfvensom Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands,
Blekinge, Örebro och Västmanlands län uppställt såsom villkor för tiondeafskrifningen,
att innehafvare af jordbruksfastighet skulle färpliktas erlägga
en relativt högre församlingsafgifc än öfriga skattskyldiga, hufvudsakligen
i öfverensstämmelse med kommittéledamoten Ekströms förslag, hvilket för
öfrigt biträdes jämväl af domkapitlen i Uppsala och Luleå samt af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län.

Domkapitlet i Lund anför, att ehuru erkännande borde lämnas åt
sträfvan att så utjämna prästerskapets aflöning, att inga löner blefve obehörigen
vare sig stora eller små, utan prästerskapet inom de skilda orterna
blefve i de olika tjänstegraderna någorlunda lika afiönade, kunde
domkapitlet dock icke undertrycka sin mening, att det vore af en ganska
stor vikt, att inom hvarje stift funnes några bättre afiönade befattningar,
till hvilka af en eller annan grund mera framstående präster skulle kunna
befordras. På olika vägar skulle detta såsom önskvärdt ansedda kunna
uppnås. Domkapitlet tilläte sig blott att i detta sammanhang hänvisa till
att en förändring af § 7 torde vara önskvärd. Det syntes som om, äfven
i det fall att de i § 6 omförmälda tillgångarna skulle förslå till den beräknade
aflöningen, de i § 7 omtalade församlingsafgifterna borde utgöras.
Därmed vunnes också bättre ett af de i riksdagsskrifvelsen angifna syften
med löneregleringen, eller att de särskilda församlingarna måtte komma
att, såvidt möjligt vore, lika hårdt tryckas af bidrag till prästerskapets
aflöning. Det förekomine domkapitlet som om i lagen borde bestämmas
ett minimum, under hvilket församlingsafgifter aldrig borde utgå för hvarje
person och fyrk eller bevillningskrona.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län betonar, att

155

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

vid den tillämnade löneregleringen för prästerskapet en utjämning i möjligaste
man borde astadkommas såväl med afseende å beloppet af prästernas
löneförmåner i de olika församlingarna som äfven beträffande skyldigheten att
bidraga till afiöningen. Afskrefves tionden och alla andra avgifter af fast
egendom, syntes det vara mest förenligt med rättvisa och billighet, att afgift;
ina till prästerskapet bestämdes att utgå lika för hela riket. Dessa
afgifter borde utgöras af dels personliga afgifter och dels eu viss afgift pr
fyrk eller bevillningskrona. Genom en dylik beskattning torde i möjligaste
man vinnas en sådan utjämning af bidragen till prästerskapets aflöning
från. olika skatteobjekt, som Riksdagen begärt och Kungl. Maj:t uppdragit
åt kommittén att föreslå. Personliga afgifter ansåges visserligen i
allmänhet icke vara tidsenliga, men då en personlig sjukvårdsafgift ansetts
berättigad, torde äfven en lag personlig afgift till prästerskapets aflöning
kunna hafva berättigande, och detta så mycket mera som man måste anse,
att hvarje person hade behof af prästernas verksamhet. En allmän personlig
afgift till prästerskapet borde fördenskull påläggas hvarje svensk
man och kvinna, som uppnått 18 års ålder, samt bestämmas till 50 öre
för man och 25 öre för kvinna om året. En sådan skatt skulle för hela
riket uppgå till något öfver en million kronor. Till gäldande ej mindre
af den del af prästerskapets aflöning, som icke betäcktes af nämnda personliga
afgift, afkastningen af indragna boställen och den nuvarande löne
regleringsfonden, än äfven af ersättningen från statsverket för tionden och
öfriga indragna afgifter af fast egendom torde böra utdebiteras en för hela
riket lika afgift pr fyrk eller bevillningskrona, hvilken afgift syntes böra
bestämmas för vissa år i sänder, t. ex. 10 år, och under den tid, hvarunder
tionden och andra afgifter från fast egendom till prästerskapet afskrefves,
utgå med stigande belopp i mån af afskrifningen. En del af
nämnda afgift pr fyrk eller bevillningskrona torde böra betraktas såsom
ersättning från staten för åtskilliga prästerna pålagda bestyr af rent borgerlig
art, såsom upprättande af folkmängdsstatistik, besvär med värnpliktiges
inskrifning, vaccination, m. m. Från utgörande af såväl denna som
den personliga afgiften torde prästerna böra befrias för sig och husfolk
samt för löneinkomster, men icke för enskild förmögenhet. Alla ofvannämnda
lönemedel torde böra inlevereras till den af kommittén föreslagna
kyrkofonden och därifrån utbetalas till prästerskapet. Om afgifterna till
prästerskapets aflöning äfvensom lönebeloppen komme att utgå på sätt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu antydt, torde den af kommittén
föreslagna stora och dyrbara apparaten med uppskattningsnämnder ej
blifva af nöden, och skulle beskattningen till prästerskapet ordnas på ett
enklare och för de skattdragande mera rättvist sätt.

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län hemställer,
huruvida icke i de fall, då höjning af lönebeloppen ansåges behöflig, möjlighet
borde beredas att öka församlingsafgifterna, dock utan rubbning af
den maximigräns, som i § 7 funnes bestämd. En dylik höjning kunde
betingas af invånareantalets tillväxt, men i mån af denna tillväxt minskades
ock det bidrag, som af en hvar församlingsmedlem skulle erläggas, därest
församlingsafgifterna blifvit en gång för alla till totalsumman bestämda.
Det torde emellertid under angifna förhållanden icke vara obilligt, att församlingsborna
i någon mån bidroge till den löneförhöjning, som funnes
behöflig.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län anser, att hvad
kammarrådet Rydin uti sin reservation anfört i fråga om den efter folkmängd
beräknade delen af församlingsbidraget vore väl grundadt, och ansluter
sig till hans uppfattning därutinnan.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala, Södermanlands,
Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Kopparbergs
och Västern orrlands län uttala sig mot personliga afgifter. Då senare tiders
skattelagsstiftning med full rätt allt mer ginge i den riktningen, att man
sökte undvika personliga afgifter såsom beskattningsform, och då denna
form särskildt i förevarande fall kunde anses vara af ännu mera ömtålig
art än eljest, syntes det högeligen önskvärdt, att bestämmelsen om personliga
afgifters beräknande och uttagande om möjligt uteslötes, äfven om
till följd däraf de efter fyrk eller bevillningskrona utgående församlingsafgifterna
skulle i någon mån ökas. Den personliga afgiften hade visserligen
fullt historiskt berättigande, och för densamma kunde hämtas ett
försvar ur det personliga förhållande, hvari åhörarna borde stå till sin
själasörjare, äfvensom från den omständigheten att enahanda utskyld
anträffades inom folkskolans utgiftsstat. Det läte ock — i enlighet med
komitténs uttalande — principiellt säga sig, att »främjandet af religionsvården
ligger de flesta samhällsmedlemmar om hjärtat», och att »den
mindre bemedlade kan vara lika benägen som den i ekonomiskt hänseende
bättre lottade att verka för detta ändamål genom att lämna något,
om ock ringa, bidrag till prästens aflöning». Men det syntes dock med
fog kunna ifrågasättas, om dylika afgifter borde vid den nya löneregleringen
bibehållas. Pdksdagen hade i sin skrifvelse af den 5 maj 1897 framhållit
särskildt »frågan om förändring i afseende på de nu utgående personella
afgifterna till prästerskapet, hvilkas uppbörd nu är synnerligen
svår och föga ägnad att befästa godt förhållande mellan församling och
präst». Om än enligt föreliggande förslag uppbörden af de personliga afgifterna
skulle komma att ordnas på i viss mån annat sätt än nu, syntes

157

Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

detta i allt fall icke vara af den betydelse, att de af Riksdagen påpekade
olägenheterna därigenom kunde anses afhjälpta. Tvärtom torde dessa olägenheter
komma att vid tillämpningen af den föreslagna nya löneregleringen
i icke mindre grad framträda, än de gjort under nu gällande ordning.
För öfrigt, om det vore principiellt riktigt, att personliga afgift er
till prästerskapet fortfarande borde utgå, borde väl detta stadgas såsom
obligatoriskt inom alla församlingar. Men enligt det föreliggande förslaget
hade lämnats åt församlingarna att själfva bestämma, om och till
hvilka belopp, inom ett visst maximum, dylika afgifter borde utgöras.
Därigenom hade emellertid lämnats ett utrymme för ojämnhet och olikhet
i afseende på bidragen till prästerskapets aflöning, i fullkomlig strid med
det ändamål, som bland andra varit afsedt med kommitténs arbete, eller
att i möjligaste mån undanröja dylika ojämnheter och olikheter. En personlig
skatt, som icke på något sätt lämpade sig efter skatteförmågan, måste
för mången skattebetalare, hvilken befunne sig i knappa omständigheter,
synas orättvis och betungande och kunde därför mången gång uppväcka
motsatsen till den särskilda kärlek för främjande af de kyrkliga ändamålen,
som ju borde besjäla hvarje församlingsmedlem.

Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen erinrar därom, att alldenstund
kommitténs beräkning af lönerna i allmänhet vore för låg redan efter nu- föreningm.
varande förhållanden och än mer när hänsyn toges till framtidens sjunkande
penningvärde, så torde vid ny beräkning efter det definitiva bestämmandet
af lönerna den för församlingsafgifterna föreslagna maximibeskattningen
för hvarje fyrk eller bevillningskrona behöfva höjas. Huru stor
höjning i verkligheten ktäfdes, torde emellertid icke lätteligen kunna på
förhand bestämmas, då den allmänna bevillningen under senare tid väsentligt
ökats, nämligen från omkring 6 millioner kronor år 1896 till icke mindre
än 9,659,657 kronor år 1904. Antagligen komme den allmänna bevillningen
att ytterligare växa betydligt till tiden för den nya regleringens i
kraft trädande, hvarför det vore möjligt, att den af kommittén föreslagna
beskattningen af 5 öre för fyrk eller 50 öre för bevillningskrona blefve
tillräcklig, eller att endast en mindre höjning af behofvet påkallades. Emellertid
torde maximiafgiften icke förr, än ny beräkning närmare tiden för
den nya regleringen skett, böra bestämmas annorlunda, än att i § 7 af
lagen angående reglering af prästerskapets aflöning stadgades, att församlingsafgiften
icke finge sättas högre än 10 öre för fyrk eller 1 krona för
bevillningskrona. Angående den omtvistade frågan, huruvida en del af
församlingarnas afgifter kunde utgå i form af personliga afgifter, har prästföreningen
icke ansett sig böra göra något uttalande, men påpekar, att om,
såsom föreslagits, församlingarna svara för hela lönebeloppets utgörande

c) Kammarkollegium.

158 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N;o 88.

oaikortadt, de hittillsvarande olägenheterna för prästerskapet skulle försvinna.

Att kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande den 10 november
1905 biträdt kommitténs förslag därom, att församlingsbidraget från alla
skatteobjekt bör utgöras lika i förhållande till fyrktal eller bevillning, samt
att kollegium förty afstyrkt såväl kommittéledamoten Ekströms förslag om en
högre maximiafgift intill 10 öre pr fyrk för jordbruksfastighet som ock öfriga
i ärendet framställda förslag, hvilka bygga på grundsatsen om en ojämn
beskattning till beredande af de kyrkliga aflöningsmedlen, har jag vid redogörelsen
för uttalandena beträffande tiondeafskrifningsförslaget redan omförmält.
Men huruvida gränsen för församlingarnas bidragsskyldighet bör
uppdragas i enlighet med kommitténs förslag,, eller på annat sätt, finner
kollegium vara ytterst vanskligt att afgöra. A ena sidan framhåller kollegium
(s. 129—133), hurusom den allmänna bevillningen, hvars belopp
inom hvarje församling ju ytterst skulle blifva bestämmande för storleken
af de icke efter person beräknade bidragen till prästerskapet aflöning, visat
sig vara en skattekälla med för hvarje år allt rikligare flöden. Å andra
sidan betonar kollegium, att det vid uppgörandet af en stat för svenska
kyrkans i de territoriella församlingarna tjänstgörande prästerskap är af
vikt att beakta prästernas behof af sådana löner, som verkligen sätta en
hvar af dem i stånd att, utan alltför störa ekonomiska bekymmer, verka
i sitt kall; och torde det nog visa sig nödvändigt att i vidsträcktare mån,
än kommittén ansett sig kunna, tillmötesgå anspråken på förhöjd aflöning
för åtminstone de präster, som, för den händelse kommitténs beräkningsgrunder
. blefve i allo tillämpade, skulle ställas i de lägsta löneklasserna.
Medel till nybildningar, säger kollegium, måste äfven beredas, då ju de
prästerliga krafterna inom många landsdelar äro alltför otillräckliga för
en verksam församlingsvård. För dessa olika ändamål — höjning af lönerna
för befintliga tjänster och tillvägabringande af medel till nya beställningar
— kan, såsom naturligt är, kyrkofonden med sina jämförelsevis
fasta inkomster endast i mera inskränkt omfattning åtaga sig utgifter.

Vid öfvervägande af kyrkans behof och af de utvägar att fylla desamma,
kommitténs förslag erbjuder, har kollegium emellertid trott sig finna,
att detta förslag går något längre, än förhållandena synas kräfva. Kollegium
uttrycker därför sin benägenhet att understödja det af en reservant
inom kommittén framlagda förslaget, att en afgift af 10 öre för hvarje
person af folkmängden i ett pastorat väl skulle, jämte afgiften i förhållande
till bevillning eller fyrktal, få beräknas för de löneregleringar, som
närmast härefter komme att uppgöras, men att det icke borde medgifvas

159

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition N:o 88.

att sedermera ställa större kraf pa församlingarnas bidragsskyldighet, än
som kunde tillgodoses medelst en uttaxering af högst 5 öre pr fyrk.

Domkapitlets i Lund förslag, att ett minimum, under hvilket församlingsafgifterna
icke skulle fa gå, borde bestämmas, i syfte att dymedelst kunde
till kyrkans förfogande ställas några bättre aflönade befattningar, till hvilka
meta framstående präster skulle kunna befordras, finner kollegium visserligen
förtjäna uppmärksamhet, men tilltror sig likväl icke att understödja
samma förslag. Det torde nämligen vara förenadt med stor svårighet att
angifva gränsen för ett dylikt minimum. Huru än denna gräns bestämdes,
skulle dock säkerligen under tidernas lopp i utvecklingskraftiga församlingar
för prästerskapet tillskapas löner, livilka, jämförda med förmånerna
vid lika viktiga tjänster utom kyrkan, måste anses oskäliga och ånyo
skulle införa den ojämnhet i aflöningsförhållandena, som på ett mindre fördelaktigt
sätt kännetecknat det nuvarande lönesystemet. Kollegium fäster
för öfrigt uppmärksamheten på hurusom en utväg att äfven i materiellt afseende
vedergälla en präst, som gjort sig förtjänt om sin församling, vore
öppnad genom kommitténs förslag i § 14 af löneregleringslagen, att därest
_ församling med viss röstöfvervikt beslutar höja aflöning, som Kungl.
Maj:t för en tjänst bestämt, detta beslut skall lända till efterrättelse, såvida
Kungl. Maj:t efter gjord underställning finner skäligt fastställa beslutet.
Detta sätt att hugna skickligheten och nitet finner kollegium hafva
företräde framför det af domkapitlet i Lund föreslagna, därutinnan att de
framstående, förtjänsterna hos en själasörjare verkligen kunnat pröfvas af
den församling, som skulle åtaga sig att utgöra afgifter för en det normala
måttet öfverskridande lön.

Om af någon annan anledning — såsom t. ex. väsentligt ökade göromål
i följd af folkmängdens tillväxt — löneförhöjning under löpande regleringsperiod
påkallas, bör efter kollegii mening församling, som vill bereda
sitt prästerskap lämpligt lönetillskott, äfven förfara i enlighet med den i
nyss. omförmälda § 14 gifna anvisningen. Det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Malmöhus län väckta förslaget, att det borde medgifvas
församling att . inom maximigränsen för lagstadgad skattskyldighet höja ett
vid löneregleringen bestämdt aflöningsbidrag, anser kollegium i viss mån
sammanfalla med hvad af kommittén i nämnda paragraf föreslagits. Har
länsstyrelsen tillika afsett, att beslutanderätten i fråga om löneförhöjning
skulle inom angifna gräns utan hvarje kontroll öfverlämnas åt vederbörande.
församling, säger sig kollegium icke finna det lämpligt, att en dylik
myndighet tillerkännes församlingarna, enär prästerskapets löneförmåner
böra fortfarande såsom hittills bestämmas af Kungl. Maj:t.

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Det af flera länsstyrelser framställda yrkandet om afskaffande af personliga
afgifter till prästerskapets aflöning biträdes äfven af kollegium,
som finner berörda yrkande grundadt på rättvisa och billighet samt
förmenar, att en dylik åtgärd ej skulle behöfva hafva till påföljd ett minskadt
intresse för de kyrkliga institutionerna.

Med Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län instämmer
kollegium däri, att ett ordnande af skattskyldigheten till prästerskapets
aflöning i enlighet med de af nämnda länsstyrelse uppställda grunder
skulle leda till vissa förenklingar. Mot samma myndighets förslag erinrar
emellertid kollegium, att det bland annat skulle föranleda afgifters dragande
från en församling till aflöning af prästerskapet i en annan, hvilken
anordning innebure ett afsteg från en sedan gammalt erkänd, ofta
åberopad princip i fråga om det ecklesiastika aflöningsväsendet.

Departement»- På denna punkt af framställningen har jag icke för afsikt att mera
chefen» ytt- ingående yttra mig rörande det ecklesiastika boställsväsendet. För närranäe.
varallje torde jag få inskränka mig till det förklarandet, att jag delar
prästlöneregleringskommitténs uppfattning därom, att behållna af kastningen
af ett med jordbruk förenadt bostadsboställe bör vid löneregleringen
uppföras såsom första posten bland aflöningstillgångarna för den befattning,
vid hvilken bostället är fäst.

Lika med kommittén är jag vidare, på sätt redan i det föregående
blifvit nämndt, af den åsikten, att hvad som, utöfver boställsafkastningen
och värdet af andra med en viss tjänst till äfventyrs förenade, från bostället
härledda förmåner, kan erfordras till utfyllande af det för tjänstens
innehafvare fastställda lönebeloppet bör i första hand tillvägabringas genom
uttaxering af afgifter inom en viss gräns och efter en för samtliga beskattningsföremål
lika grund, således utan att ett särskildt slag af skatteobjekt
betungas mer än de andra.

a) skatt- Det gäller nu att från denna utgångspunkt pröfva, i hvilken mån

^begränsning församlingarnas bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för bereegransning.
af en efter tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare.

Till ledning vid frågans bedömande har jag låtit verkställa utredning
angående storleken af det bidrag, som inom hvarje församling vore att
påräkna, allteftersom aflöningsplikten bestämdes i enlighet med olika, förslagsvis
antagna skattesatser. Tre alternativ hafva därvid blifvit uppställda.
Maximum af skattskyldighet har sålunda antagits:

enligt alternativ 1 till 20 öre för hvarje person af pastoratets hela
folkmängd och där utöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet inom
pastoratet eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre för hvarje

161

Kung/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning, alltså i full
öfverensstämmelse med kommitténs förslag;

enligt alternativ 2 till 10 öre pr individ och 5 öre pr fyrk eller 50
öre pr bevillningskrona; samt

enligt alternativ 3 till allenast 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

Å andra sidan har jag i fråga om tillgodoseendet af prästerskapets
löneanspråk afvikit från de af kommittén med afseende härå uppställda
grunderna såtillvida, som minimilönerna inom de olika tjällstegrupperna
blifvit höjda med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till
4,000 kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor, hvarjämte
beträffande lönerna för de lägst aflönade ordinarie prästerna med 10 års
tjänstetid inom graden ytterligare höjning vidtagits, så att efter förloppet af
denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare alltid skulle
uppgå vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och vid komministratur
till minst 3,000 kronor. Äfven hafva företagits några andra, mindre jämkningar
uti hvad kommittén i hithörande delar föreslagit. Rörande samtliga
dessa frågor anhåller jag emellertid att längre fram få utförligare yttra mig.

Förutom anförda skiljaktigheter tillåter jag mig fästa uppmärksamheten
jämväl på följande. sa Till

grund för de af kommittén verkställda beräkningarna angående
behofvet af lönemedel — hvarom tab. 1 af tabellserien D lämnar upplysning
— hafva lagts de prostbeställningar samt kyrkoherde- och komministerstjänster
äfvensom med de senare likställda befattningar, hvilka förefunnos
den 1 oktober 1902 eller skulle komma till stånd, sedan de af
Kungi. Maj:t intill nämnda dag meddelade beslut i ämnet bragts till verkställighet;
och hafva såsom måttgifvande för församlingsafgifterna — redovisade
i kol. 13 och 14 af tab. 3 uti nyssnämnda tabellserie — de officiella
uppgifterna angående folkmängd, fyrktal och bevillningsbelopp för år 1900
kommit till användning. Vid de af mig föranstaltade beräkningarna åter
har hänsyn tagits jämväl till organisatoriska anordningar, hvilka beslutats
intill den 1 juli 1907, hvarförutom dessa beräkningar, ehvad de haft till
syfte att bestämma församlingsbidraget eller lönernas storlek, hvila på
uppgifter angående folkmängden för år 1905 samt angående fyrktal och
bevillningsbelopp • för år 1904.

Slutsummorna för löner och arfvoden, sådana de framgått ur dessa
enligt delvis olika grunder och under inflytande af olika faktiska förhållanden
verkställda beräkningar, — nämligen 9,409,247 kronor enligt kommitténs
förslag och 10,335,565 kronor enligt de af mig gjorda modifikationerna
däri — hafva emellertid icke ansetts vara af beskaffenhet att kunna

Bill. till Riksd. Prol. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

framläggas såsom nog tillförlitliga uttryck för kyrkans behof under en
närmare framtid. De anförda siffrorna hafva därför icke heller kommit
till användning vid de respektive finansplanernas uppgörande.

I afseende härå erinrar kommittén (s. 274), hurusom det icke varit
möjligt att förutse, i hvilken män dess uti betänkandet III framställda förslag
till ändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen kunna blifva
genomförda. Kommittén finner det emellertid uppenbart, att ifrågavarande
organisation måste — helt visst inom en ganska nära liggande framtid —
väsentligen utvecklas, och torde denna utveckling blifva åtminstone fullt
så omfattande, som kommittén förutsatt. Vid beräkning af de tillgångar,
som erfordras för prästerskapets aflönande, har kommittén därför utgått
från det antagandet, att samtliga dess förslag skulle godkännas, i hvad de
afse delning af pastorat, inrättande inom visst pastorat af ökadt antal
prästerliga tjänster samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur.
Härigenom skulle föranledas en ganska af sevärd ökning i
utgifter utöfver den summa, som kunde göra till fyllest för upprätthållande
af den dåvarande organisationen. A andra sidan kan det, yttrar kommittén,
svårligen bestridas, att inom vissa pastorat flera prästerliga krafter finnas,
än själavårdens behöriga handhafvande påkallar. Då kommittén likväl med
säkerhet förväntar, att dess förslag om indragning af prästerliga tjänster
skola röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén
trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet,
att indragningsförslagen komma att genomföras, endast i hvad de afse
komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka och
med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningarna
i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är, när
dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Någon minskning
i utgifter skulle häraf blifva en följd.

Antydda, hufvudsakligen i utvidgande riktning gående modifikationer i
dåvarande kyrkliga indelning och organisation skulle, utöfver nyssnämnda
af kommittén beräknade summa 9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter
till ett belopp af 400,512 kronor. Kostnaden i sin helhet för upprätthållande
af samtliga erforderliga kyrkoherde- och komministersbeställningar
jämte öfriga i det föregående antydda tjänster skulle följaktligen, enligt
kommitténs beräkning, komma att uppgå till 9,809,759 ''kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den bestar
eller biifvit bestämd intill den 1 juli 1907, underkastas en efter kommitténs
nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning af de
utaf mig uppställda löneberäkningsgrunderna, hela kostnadssumman för nu
ifrågavarande prästerliga tjänster bestiga sig till 10,649,482 kronor och
således ökas med ett belopp af 313,917 kronor utöfver den åt mig i

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

sådant afseende först uppgifna kostnadssumman 10,335,565 kronor. Uti
den i enlighet härmed uppgjorda finansplanen — till hvars detaljer jag
återkommer — hafva alltså bland utgifterna upptagits två poster å tillhopa
10,649,482 kronor, nämligen en post å 10,324,034 kronor till löner lör
kyrkoherdar och komministrar äfvensom till arfvoden åt kontraktsprostar
samt en annan post å 325,448 kronor såsom lönetillökning efter tioårig
tjänstgöring åt vissa ordinarie präster.

Till bestridande af omförmälda kostnader skulle nu vara att, bland
andra aflöningstillgångar, påräkna församlingsafgifter intill en viss maximihöjd.
Enligt den första af de i det föregående nämnda tre alternativa metoderna
för skattskyldighetens bestämmande uppgå dessa afgifter till 4,063,873
kronor — i stället för 3,581,672 kronor jämlikt kommitténs beräkningar
med användande af samma skattesatser (jfr betänkandet IV s. 293) —, enligt
det andra alternativet till 3,690,035 kronor och enligt det tredje till
3,310,618 kronor.

Uppgöres finansplanen under den förutsättningen, att församlingsbidraget
varder beräknadt efter skattesatserna uti alternativ 1, vinnes ett
öfverskott af lönemedel å 512,034 kronor. Tillämpas alternativ 2, uppstår
jämväl ett öfverskott, dock endast å 138,196 kronor. Däremot skulle en
finansplan, å hvars inkomstsida upptages ett församlingsbidrag beräknadt
enligt alternativ 3, komma att förete en brist å 241,221 kronor.

Jag har redan nämnt, att kommitténs finansplan visar ett öfverskott
af lönemedel å 783,049 kronor. Härvid bör dock beaktas, att, enligt de
på mitt föranstaltande verkställda beräkningar angående behofvet af dylika
medel för det ordinarie prästerskapet, aflöningsförmånernas värde skulle
med 839,723 kronor eller 8.56 procent öfverstiga värdet af samma förmåner,
sådana dessa beräknats i kommitténs finansplan.

Trots krafvet på rikligare afiöningsmedel än tillförne lärer det dock ej
finnas behöfligt att anordna skattskyldigheten efter fullt samma måttstock,
som kommittén anlagt. Tillämpas nämligen de i alternativ 2 upptagna
skattesatserna, hvilka ju äro något lägre än enligt kommitténs förslag, men
dock på grund af den under senare tiden icke oväsentligt stegrade skattekraften
inom församlingarna medföra ett gynnsammare resultat af uppskattningen
— nämligen 3,690,035 kronor i församlingsafgifter mot de af
kommittén i sådant afseende beräknade 3,581,672 kronor —, torde de särskilda
församlingarnas aflöningsplikt komma att tagas i anspråk ungefär
i den omfattning, som kan vara erforderlig, för att kyrkans behof af lönemedel,
tillräckliga att bereda prästerskapet anständig bärgning äfven under
mera utvecklade förhållanden i organisatoriskt afseende, må blifva vederbörligen
tillgodosedt.

164

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Visserligen är det i hög grad vanskligt att redan nu söka beräkna
framtidens behof af prästerliga aflöningsmedel. Att detta behof skall under
årens lopp växa, är dock påtagligt. Men äfven skatteförmågan växer. Så
visar statistiken, att bevillningen i sin helhet, för både landsbygd och städer,
under tioårsperioden 1896—1905 vuxit med 73.19 procent. Icke minst af
betydelse är härvid den omständigheten, att å landsbygden, där största
behofvet af lönemedel gör sig gällande, bevillningen under nämnda period
ökats med 100.89 procent för inkomst och med 24.67 procent för fastighet.
Förändringarna under hvarje år i bevillningsbeloppen för de särskilda
skatteobjekten framgå af följande tablå.

Utom det stöd förväntningarna på en framtida ökad skattekraft inom
församlingarna sålunda kunna hämta af statistikens siffror angående bevillningsbeloppens
hittills nästan oafbrutet fortgående stegring, bestyrkes en
sådan uppfattning jämväl utaf erfarenheten från tillämpningen af åtskilliga
nu gällande löneregleringar. På sätt jag förut vid redogörelsen för kom -

Tablå öfver bevillningen

År.				B	svillning
	a f	fast	egendom
å landsbygden.	i	städerna.
Belopp.	Ökning.	Belopp.	Ökning.
Summa.	I procent.	Summa.	I procent.
1896 ...................................................	1,546,472			667,096
1897 ...................................................	1,556,973	10,501	0.6 8	687,629	20,533	3.08
1898 ...................................................	1,624,036	67,063	4.31	752,695	65,066	9.46
1899 ...................................................	1,641,882	17,846	1.10	788,362	35,667	4.7 4
1900 ...................................................	1,662,085	20,203	1.23	824,248	35,886	4.5 5
1901 ...................................................	1,682,851	20,766	1.2 5	853,792	29,544	3.5 8
1902 ...................................................	1,701,083	18,232	1.08	883,774	29,982	3.51
1903 ...................................................	1,890,075	188,992	11.11	1,022,720	138,946	15.72
1904 ................................................	1,906,394	16,319	0.8 6	1,068,880	46,160	4.51
1905 ...............................................	1,927,956	21,562	1.1 3	1,120,175	51,295	4.80
1896—1905 ........................	—	381,484	24.6 7	—	453,079	67.9 2

165

Kutig!. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 88.

mittens framställning om prästerskapets nuvarande aflöningsförhållanden
påpekat och med exempel belyst, hafva nämligen de afgifter till prästerskapet,
som blifvit ställda i visst förhållande till inkomst eller till taxeringsvärde
å fastighet, inom åtskilliga församlingar visat förmåga af en ganska
kraftig tillväxt, hufvudsakligen beroende å industriens och handelns utveckling
inom dessa delar af landet.

Allteftersom afgiftemas belopp inom ekonomiskt framåtgående församlingar
växa, kunna otvifvelaktigt vid de återkommande, nya löneregleringarna
åtskilliga af anslagen från kyrkofonden till dessa församlingar
frigöras, för att placeras hos sådana församlingar i svagare ekonomisk
ställning, hvilka själfva ej förmå, där så erfordras, bereda medel till kyrkliga
nybildningar eller till höjning af lönerna för befintliga prästerliga
tjänster.

Äfven tillåter jag mig fästa uppmärksamheten på att den möjligheten
ingalunda är utesluten, att kyrkofondens inkomster skola växa. I den
mån nämligen samma inkomster utgöras af arrendeafgifter för de till fonden

för åren 1896-1905.

i kronor
af inkomst	Samma.
å landsbygden.	i städerna.
Belopp.	Ökning (+) eller minsk-ning (—).	Belopp.	Ökning.	Belopp.	Ökning (+) eller minsk-ning (—).
Summa.	I procent.	Summa.	I procent.	Summa.	I procent.
1.124.975 1,278,922 1,471,402 1,623,911 1,759,549 1,876,272 1,790,726 1,983,774 2,160,804 2.259.975	+ 153,947 + 192,480 + 152,509 + 135,638 + 116,723 — 85,546 + 193,048 + 177,030 + 99,171	+ 13.68 + 15.05 + 10.36 + 8.3 5 + 6.6 3 — 4.56 + 10.78 + 8.92 -f 4.59	2,487,615 2,675,454 2,992,740 3,255,203 3,526,576 3,711,443 3,747,420 4,159,703 4,523,579 4,782,126	187,839 317,286 262,463 271,373 184,867 35,977 412,283 363,876 258,547	7.5 5 11.86 8.7 7 8.34 5.2 4 0.97 11.00 8.7 5 5.7 2	5,826,158 6,198,978 6,840,873 7.309.358 7,772,458 8.124.358 8,123,003 9,056,272 9,659,657 10,090,232	+ 372,820 + 641,895 + 468,485 + 463,100 + 351,900 - 1,355 + 933,269 + 603,385 + 430,575	+ 6.4 0 + 10.35 + 6.85 + 6.34 + 4.5 3 — 0.02 + 11.49 + 6.6 6 + 4.4 6
—	+1,135,000	+ 100.89	—	2,294,511	92.24	—	+ 4,264,074	+ 73.19

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

indragna löningsboställena eller af skogsförsäljningsmedel från samtliga
boställen, lärer en stegring af inkomsterna till och med kunna hållas för
mycket sannolik.

I betraktande af nu anförda omständigheter kan jag icke finna någon
betänklighet vid att tillstyrka en sådan anordning af församlingarnas bidragsskyldighet
till prästerskapets aflöning, att för detta ändamål skulle
få fastställas församlingsafgifter till sammanlagdt högst det belopp, som
erhålles under antagande, att för hvaije person af pastoratets hela folkmängd
utginge allenast 10 öre och därutöfver för hvaije fyrk af hela
fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller för hvarje bevillningskrona 50 öre.

wDet kan efter min mening icke betviflas, att sedan lönereglering inom
hvarje pastorat enligt de nya grunderna första gången verkställts, förhållandena
skola medgifva, att något församlingsbidrag ej beräknas för
folkmängden. Emellertid anser jag icke lämpligt, att redan nu meddelas
bestämmelse om skattskyldighetens begränsning i framtiden till 5 öre pr
fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona.

b) inkomsten När jag i det föregående angifvit min ståndpunkt till kommitténs förs&som
norm slag angående ordnande af det ecklesiastika beskattningsväsendet, såvidt
skyldighetens angår prästerskapets aflöning, har jag begagnat mig af de utaf kommittén
bestämmande, själf använda ordalagen för betecknande af skattskyldighetens omfattning,
utan att däremot göra någon gensaga. Det synes mig emellertid icke
lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet varder,
såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst förhållande till fyrkar eller
bevillningsbelopp.

Med afseende härå tillåter jag mig från kommunallagstiftningens
område erinra därom, att enligt § 58 af nådiga förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 kornmunalutskykier skola
utgöras i förhållande till särskilda, de skattskyldiga efter vissa grunder
påförda fyrktal. Ursprungligen var i nämnda förordning fyrktalet
upptaget såsom en enhet, efter hvilken för jordbruksfastighet, som var i
mantal satt, mantalet och för annan jordbruksfastighet äfvensom öfriga
beskattningsföremål öfver hufvud bevillningen skulle med hänsyn till kommunalutskyldernas
utgörande mätas. Mantalets betydelse såsom grund för
den kommunala beskattningen upphörde dock ganska snart, nämligen
med utfärdandet af kungörelsen den 15 september 1863, och bevillningen
af fast egendom samt af inkomst blef sedermera därutinnan ensamt bestämmande.
Tyngden af de kommunala bördorna drabbade emellertid jord -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

107

bruksfastigheten i högre grad än andra beskattningsföremål — eller på
det sätt, att jordbruksfastighet påfördes 1 fyrk för 5 öres bevillning samt
annan fastighet och öfriga beskattningsföremål 1 fyrk för 10 öres bevillning
o. s. v. —, hvarför fyrktalssättningen fortfarande hade till uppgift
att förmedla den kommunala skattskyldighetens bestämmande. I sammanhang
med fördubblandet af bevillningen för jordbruksfastighet ändrades
slutligen genom nådiga förordningen den 2 december 1892 fyrktalssättningsmetoden
därhän, att alla beskattningsföremål hngo sig fyrktal åsätta
i lika förhållande till bevillningen.

Härmed har behofvet af fyrktafsättning, såsom en särskild anordning
för reglerande af kommunalbeskattningen å landet, försvunnit, och
de kommunala skattebidragen kunna där lika väl som i stad utdebiteras
i direkt förhållande till den skattskyldiges bevillning.

Emellertid har vid olika tillfällen framhållits, hurusom det i vår skattelagstiftning
rådande sambandet mellan bevillningen till staten och den
kommunala skattskyldigheten föranleder stora svårigheter och i många
fall reser oöfverstigliga hinder i vägen för skattelagstiftningens reformerande
i önskvärd riktning. Upplöses detta samband, erhåller man fria
händer att med bevillningen företaga de förändringar, densamma i sin
egenskap af statsskatt anses böra undergå, liksom tillfälle kan beredas att
underkasta kommunalbeskattningen de modifikationer, som med afseende
å denna beskattnings särskilda ändamål finnas erforderliga.

En åtgärd i riktning af antydda reforms genomförande har nyligen
blifvit vidtagen.

Då nämligen Kungl. Maj:t för 1907 års riksdag framlade förslag
till vissa ändringar i de författningar, som reglera kommunernas sj afvelsamhet,
hufvudsakligen i syfte att åvägabringa en begränsning af den
kommunala rösträtten samt att införa proportionellt valsätt vid val till
stadsfullmäktige, hade jämväl till behandling upptagits frågan om lossande
af sambandet mellan bevillningen till staten och den kommunala skattskyldigheten
samt om fastställande af ny grund för beräkning af nämnda
skattskyldighet. Till närmare upplysning härom tillåter jag mig erinra,
huruledes i det yttrande till statsrådsprotokollet, som åtföljde vederbörande
proposition till Riksdagen (n:o 29), chefen för civildepartementet,
med framhållande af att den kommunala beskattningen fortfarande borde
hvila på den taxering, enligt hvilken bevillning till staten utgöres, i förevarande
ämne vidare anförde, att det till vinnande af en enhetlig norm för
kommunalutskyldernas utgörande torde vara lämpligt att låta dessa utgå
i förhållande till inkomst, och till sådan hänföra icke blott taxerad be -

168

Kungl. Maj:ts Råd. Proposition N:o 88.

skattningsbar inkomst af kapital och arbete utan äfven, i fråga om fastighet,
en antagen inkomst. Därvid borde enligt föredragande departementschefens
åsikt nu rådande förhållande mellan de särskilda beskattningsföremålen
— jordbruksfastighet, annan fastighet och inkomst — såsom
faktorer vid bestämmande af kommunal skattskyldighet lämnas orubbadt,
och alltså fortfarande antagas, att af kastningen utgjorde af jordbruksfastighet
6 procent samt af annan fastighet 5 procent af taxeringsvärdet.

I enlighet härmed hade uti §§ 58, 59 och 64 af det för Riksdagen
framlagda förslaget till lag om ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse på landet införts de bestämmelser, som skulle blifva en
följd af fyrktalsberäkningens upphäfvande och kommunalutskyldernas beräknande,
icke efter fyrktal, utan i direkt förhållande till inkomsten. Omförmälda
§ 58 i förslaget innehåller sålunda det stadgandet, att bidragen
till kommunens gemensamma utgifter skola såsom kommunalutskylder af
en hvar skattskyldig utgöras i förhållande till hans inkomst, beräknad
för jordbruksfastighet till 6 kronor och för annan fastighet till 5 kronor
för hvarje fulla 100 kronor af taxeringsvärdet jämlikt senast fastställda
taxeringslängd, samt i fråga om inkomst af kapital och arbete till det
beskattningsbara belopp, för hvilket bevillning till staten skall jämlikt senast
fastställda taxeringslängd erläggas.

Förslaget till ändrad lydelse af nyssnämnda § 58 blef i oförändradt
skick bifallet af Riksdagen, som för sin del antog, bland åtskilliga andra
lagar, jämväl en lag angående ändring i vissa delar af förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, där § 58 var införd med
den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen. Enligt hvad Riksdagen i
sin skrifvelse af den 17 maj 1907 för Kungl. Maj:t tillkännagaf, hade
emellertid Riksdagen antagit åsyftade lagar endast under den förutsättningen,
att ändring af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med ett
af Riksdagen såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling antaget
förslag till ändrad lydelse af vissa paragrafer i regeringsformen och
riksdagsordningen samt till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen varder
af Riksdagen i grundlagsenlig ordning beslutad och af Konungen gillad.

Kommunalbeskattningen hvilar således ännu på den gamla grunden,
och församlingarnas aflöningsplikt gentemot prästerskapet är i anslutning
därtill af prästlöneregleringskommittén ställd i visst förhållande
till fyrkar och bevillningsbelopp. Jag tvekar emellertid icke att afvika
från hvad kommittén härutinnan föreslagit samt att tillstyrka en sådan
anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet, att densamma
beräknas efter förenämnda, villkorligt godkända kommunala beskattnings -

1(3!)

Kuncjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 86.

norm, d. v. s. taxerad eller antagen inkomst, i den man nämligen pastoratets
folkmängd icke skall vara bestämmande för aflöningsplikten.

Med bibehållande af den maximigräns, som af kommittén föreslagits
för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående afgifterna,
nämligen 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona, skulle
alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af 1 till och med
10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10 kronor beskattningsbar
inkomst — till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras
församlingsafgifter med högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal
kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete eller, i fråga
om fastighet, på nyssnämnda sätt beräknad inkomst, förutom 10 öre för
en hvar af pastoratets invånare.

Enligt kommitténs förslag har, såsom jag förut nämnt, åt vederbö-c) Afskaffande
rande församling öfverlåtits att själf afgöra, huruvida till åstadkommande
af det vid löneregleringen fastställda bidraget till prästerskapets aflöningPrä*ter>kape>s
personliga afgifter må upptagas. Dessa skulle, när de förekomma, dock aPmnsej
få öfverskrida 50 öre för man och hälften däraf för kvinna.

För närvarande användas i ganska vidsträckt omfattning personliga
afgifter för beredande af aflöning åt prästerskapet. Af församlingsbidraget
för hela riket utgjorde nämligen ecklesiastikåret 1896 — 97 de personliga
afgifterna 18.42 procent, under det att t. ex. afgifterna af inkomst
uppgingo till endast 10.26 procent. Storleken af afgifterna växlade betydligt:
från 5 öre till 1 krona 50 öre eller mera, hvad beträffar de efter person
utgående afgifterna, under det att matlagsafgifterna stundom uppgingo
till väsentligen högre belopp. I medeltal för hela riket utgjorde ifrågavarande
afgifter 49.96 öre för hvarje person, å hvilken dylik afgift
nämnda ecklesiastikår utdebiterades.

Jag betviflar icke, att mången mindre bemedlad skulle vara villig
att med en personlig afgift, hvilken icke sattes alltför hög, bidraga
till fyllande af kyrkans behof af lönemedel, då ju det ändamål, för hvilket
afgiften skulle utgå, nämligen religionsvårdens upprätthållande, fortfarande
af de flesta i vårt land inses och erkännes såsom synnerligen betydelsefullt.
Dock anser jag mig ej kunna understödja prästlöneringskommitténs
förslag i förevarande punkt.

Det synes mig nämligen icke lämpligt, att personliga afgifter, vid
hvilkas påförande ju ingen hänsyn tages till skatteförmågan, och som därför
tyngst drabba samhällets mindre bemedlade medlemmar, komma till
alltför vidsträckt användning i vårt beskattningssystem. Oafsedt de personliga
afgifterna till prästerskapets aflöning, upptager såsom bekant detta

Bill. till Riksd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Håll. 22

170

Kung], Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

system för närvarande ej mindre än tre skatter af rent personell natur, nämligen
mantalspenningar till staten samt en sjukvårdsafgift och en folkskoleafgift,
Indika båda senare skatter utgå för kommunala behof. Enär det torde
bäst öfverensstämma med vår tids anspråk på en rättvis och billig skattefördelning,
att personliga afgifter så mycket som möjligt begränsas, torde
vid den reform af ''det kyrkliga beskattningsväsendet, som nu är i fråga,
dylika afgifter till prästerskapets aflöning böra helt och hållet afskaffas.
Härmed vill jag ingalunda hafva sagt, att icke sådana afgifter kunde
vara väl afpassade efter eller åtminstone bättre än nu betingade af de
tiders förhållanden, under Indika de tillkommo.

Nu ifrågavarande personliga afgifter skulle, såsom nyligen blifvit
nämndt, enligt kommitténs förslag ej ovillkorligen anbefallas, utan bero af
vederbörande kyrkostämmas beslut. I afseende härå kan emellertid efter
mitt förmenande såsom en betänklighet anmärkas, att tillämpningen af
berörda skatteform skulle drabba äfven sådana samhällsklasser, som på
grund af sin ekonomiskt tryckta ställning ej äga deltaga i den kyrkliga
kommunens gemensamma angelägenheter.

Åtskilliga af de myndigheter, som i ärendet afgifvit yttranden, hafva
pa skäl, som jag uti det föregående i hufvudsak meddelat, afstyrkt förslaget
om fakultativa personliga afgifter till prästerskapets aflöning.

Under åberopande af hvad jag sålunda anfört, flnner jag mig icke
kunna tillstyrka bifall till prästlöneregleringskommitténs förslag om rätt
för kyrkostämma att pålägga dylika afgifter.

Med kammarkollegium instämmer jag i hvad omförmälda ämbetsverk
yttrat dels angående domkapitlets i Lund förslag därom, att ett minimum
borde bestämmas, under hvilket församlingsafgifterna icke skulle få gå,
dels beträffande Eders Kung! Maj:ts befallningshafvandes i Malmöhus län
förslag om medgifvande af rätt för församling att inom maximigränsen
för lagstadgad skattskyldighet höja ett vid löneregleringen bestämdt aflöningsbidrag,
dels ock i fråga om det af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jönköpings län framställda förslaget i afseende å ordnandet af
skattskyldigheten till prästerskapets aflöning.

Kung!. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

171

Det ecklesiastika boställsväsendet.

Främst bland prästerskapets afiöningsförmåner nämner 1862 års för-Bostads-och
ordning boställena. Om dem stadgas i § 4, att boställe, som afses att tåstäiien kunna
löntagare bebos och brukas, skall efter viss angifven grund beräknas till f3renas hos
eu dess verkliga värde motsvarande inkomst, samt i § 5, att prästerskapet tjänsteinneanslagen
jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe hafvarebrukas,
skall utarrenderas efter de föreskrifter, som därför äro af Kungl. m%rl”Jgor~
Maj:t särskild t meddelade. Indelningshafvare!! skall alltså genom egen
skötsel draga inkomst af sitt bostadsboställe, men är naturligtvis oförhindrad
att på eget ansvar utarrendera detsamma för sin tjänstetid. Åt honom
till äfventyrs anvisadt löningsboställe bör, under nyssnämnda förutsättning,
i författningsenlig ordning utarrenderas.

Prästlöneregleringskommittén har i sitt underdåniga betänkande 60frö//esS6/

den 19 juni 1903 ej föreslagit några mera genomgripande förändringar i behållande
det ecklesiastika boställsväsendet. Är nämligen bostadsboställe uppiåtet /^eAa/rare •
åt innehafvare af viss prästerlig tjänst, skall, enligt § 6 mom. 1 i kommitténslöningsbostätförslag
till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, afkastningen ,e? inlf[l“9~n
af sådant boställe fortfarande beräknas såsom tillgång till bestridande af nm9f0nd.
aflöningen för samma tjänst. jvästi.-regt.-

Brukas i förening med bostadsboställe hemman eller lägenhet, som uy";*9oj‘
anslagits till bidrag vid tjänsteinnehafvarens aflöning, skall äfven detta
hemman eller denna lägenhet, på sätt § 4'' mom. 2 i omförmälda lagförslag
föreskrifver, anses såsom bostadsboställe och i följd däraf dess afkastning
inräknas i afkastningen af själfva bostadsbostället. Däremot skall,
enligt hvad som inhämtas af § 3 mom. 2 och 3 i förslaget till lag om
kyrkofond, hela den grupp af inkomster, om hvilka talas i § 9 mom. 2
af 1862 års förordning, och bland hvilka här särskild! må framhållas de
som grunda sig »på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch
mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», ej vidare
beräknas för aflöningen vid någon viss prästerlig beställning, utan
såsom en gemensam tillgång för hela prästerskapet tillgodoföras kyrkofonden.
Afkastning af löningsboställe, hvilket ej är af församling eller
enskild person anslaget till aflöning åt prästerskapet i visst pastorat, skall
följaktligen enligt kommitténs förslag indragas till nämnda fond.

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

6''åt''bostads"9 ^ flen mycket omtvistade frågan, huruvida jordbruk å bostadsboställe
aboställes" bör skötas af indelningshafvaren själf eller för hans räkning utarrenderas,
jordbruk, }iarj såsom jag redan nämnt, prästlöneregleringskommittén uttalat sig i ett
Ulanning till den 20 december 1899 afgifvet betänkande med förslag till förordning a nb°arensbe"
Syende utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade bostadsllttn
ingäld. boställen. Kommittén, som håller före, att det bör medgifva^ prästerPrästt.
-regi.- skåpet större finhet än hittills att få genom vederbörande myndigheters
m försorg för längre tid utarrendera sina boställen, har för en sådan utarrendering
uppställt följande hufvudgrunder:

l:o) Med jordbruk förenadt bostadsboställe kan, utan inskränkning
till boställshafvarens besinningstid, upplåtas på arrende efter ansökning
af vederbörande boställshafvare samt med godkännande från hans sida af
arrendevillkor och arrendator.

2:o) För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse bör domkapitlet
pröfva, om utarrenderingen kan medföra väsentliga olägenheter för
boställets innehafvare med afseende å hans tjänsteutöfning och personliga
ställning, i hvilken händelse utarrendering ej må äga rum; liksom före
utarrenderingen böra undantagas bostadshus och visst jordområde äfvensom
göras förbehåll om vissa naturaprestationer till boställshafvaren. Af
samma anledning må arrendetiden ej öfverstiga tio år, utom i vissa undantagsfall,
då den kan utsträckas till högst tjugu år.

3:o) Pastoratet, som har intresse af att bostället hålles i god häfd,
skall höras beträffande frågan, om utarrendering öfver hufvud må medgifvas.

4:o) 1 alla parters intresse skola arrendevillkoren pröfvas och fastställas
af Konungens befallningshafvande och domkapitel.
uttalanden Af de öfver kommitténs ifrågavarande förslag hörda myndigheternas
< fr&gan. uftalanden må det tillåtas mig att antyda det viktigaste, som yttrats beträffande
förslagets allmänna innebörd, nämligen utarrendering af jordbruk
å bostadsboställe utan inskränkning till boställshafvarens besinningstid,
a) Domkapitel. Domkapitlet i Skara förklarar sig icke tveka att på det kraftigaste
uttala, att förslaget i sina följder skulle medföra betänklig skada för
prästens ämbetsställning och verksamhet. I sådant afseende betonar domkapitlet
den olika ställning en blifvande boställshafvare komme att intaga,
om han vid tillträdet af sitt ämbete och under arbetet i sitt ämbete hade
uti sin omedelbara närhet en arrendator, af hvilken lian på förhand gjorts
beroende, eller om arrendatorn vore beroende af boställshafvaren. Genom
förslagets antagande komme prästerskapets sj anständighet att lida afbräck
på ett sätt, som icke kunde blifva annat än högst menligt för prästerskapets
verksamhet. Äfven där, hvarest vid tiden för utarrenderingen
förutsättningarna syntes göda, komme sannolikt fastslåendet af arrenda -

Nät/. Proposition N:o 88.

17:;

Kungl.

Mtijil.s .

torns oberoende af hostallshalVaren att snart nog leda till slitningar och
obehag. Med hänsyn till den stora principfrågan om prästerskapets själfständighet,
oberoende och skydd för trakasserier afstyrker domkapitlet på
det lifiigaste bifall till förslagets grundprincip.

Enligt domkapitlets i Strängnäs åsikt skulle förslaget till sina följder
medföra stora olägenheter för prästen i hans ämbetsställning och verksamhet,
under det att mycket tvifvelaktigt vore, huruvida förslaget komme
att bereda honom någon väsentlig fördel. Af hufvudsakligen dessa skäl
har domkapitlet afstyrkt förslaget.

Mot förslaget erinrar domkapitlet i Kalmar, att grundbestämmelsen
om utarrendering utan inskränkning till boställshafvarens besittningstid
synes tillgodose möjligen boställenas, men näppeligen prästerskapets bästa.
Då domkapitlet icke kunnat öfvertygas om lämpligheten, ännu mindre om
nödvändigheten af en arrendelag, hvars grundprincip i tillämpningen kan
medföra en kränkning af efterträdarens rätt, anser sig domkapitlet icke
böra tillstyrka bifall till förslaget.

Domkapitlet i Uppsala yttrar, att domkapitlet visserligen icke förbiser
de betänkligheter, som anförts mot själfva principfrågan rörande befogenheten
af den inskränkning eller det ingrepp, som onekligen innebäres i
arrendetidens utsträckning utöfver gränsen för en boställshafvares rätt in
på en eventuell tillträdares besittningstid, men om genom författningens
bestämmelser efterträdares rätt i detta afseende verkligen kan blifva
skyddad, vill domkapitlet icke af principiellt skäl motsätta sig eu författning,
som obestridligen innefattar en högst väsentlig förmån för den boställshafvare,
som anser sig hafva skäl att begagna sig däraf.

Med erkännande af de fördelar i derå afseenden, som för åtskilliga
innehafvare af ecklesiastika boställen äfven inom Visby stift skulle vinnas
därigenom, att förevarande förslag vunne nådig fastställelse, uttalar domkapitlet
därstädes såsom sin åsikt, att förslaget icke fullt lämpar sig för
de säregna förhållanden med prästerskapets bostadsboställen, som äro rådande
på Gottland. Det öfvervägande antalet af dessa boställen torde
nämligen få anses höra till den kategori, som ej borde komma i fråga till
utarrendering, emedan de äro så ringa, att deras afkastning lämnar föga
eller intet öfverskott utöfver de för tjänsteinnehafvaren oundgängliga naturaförmånerna,
eller med afseende å läge och bostadsförhållanden förete väsentliga
svårigheter vid utarrendering. Hvad särskild! anginge bostadsförhållandena,
saknade de flesta boställen på Gottland arrendatorsbostad,
något som i anseende till boställenas ringa arrendevärde i allmänhet icke
utan stor uppoffring från boställshafvarens sida kunde af hjälpas. Därtill
komme, att många boställen ej ägde skog tillräcklig för nödigt bränsle åt

b) Länsstyrelser.

174 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

boställshafvaren, än mindre för att lämna något öfverskott till fyllande af
en arrendators behof därutinnan.

Förslaget har af domkapitlet i Göteborg ansetts vara i det stora hela
väl motiveradt och väl afvägdt samt har af domkapitlen i Linköping och
Västerås helt allmänt förordats; men hafva dessa tre domkapitel såväl som
domkapitlen i Lund och Härnösand —- Indika senare icke särskild! yttrat
sig om förslagets lämplighet såsom grund för lagstiftning i ämnet — mot
förslagets detaljer framställt flera eller färre anmärkningar.

Utan någon som helst erinran mot förslaget hafva domkapitlen i
Växjö och Karlstad tillstyrkt nådigt bifall till detsamma.

Af de från länsstyrelserna inkomna yttrandena går icke något ut på
förslagets afstyrkande. Dock har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Östergötlands län förklarat sig icke våga göra något bestämdt uttalande
därom, huruvida förslaget komme att tillgodose såväl församlingarnas
som prästerskapets bästa. Sannolikt vore att det kunde åt innehafvare,
som själfva finge taga del i utarrenderingen, bereda afsevärd fördel, hvaremot
det syntes högeligen osäkert, om de senares efterträdare skulle finna
sig nöjda. Likaså hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands
län stora betänkligheter emot att tillstyrka förslagets antagande
till lag.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län förmäler,
att ehuru förslaget i allmänhet synes vara väl genomtänkt och väl affattadt,
det stora flertalet — såsom det vill synas omkring 85 procent —
af Skara stifts prästerskap äfvensom domkapitlet dock på det bestämdaste
afstyrkt detsammas godkännande. Detta afstyrkande torde nog, enligt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes mening, i flera fall hafva varit
beroende å missuppfattning af förslaget, såsom skulle detsamma innefatta
ett tvång till utarrendering, ehuru utarrenderingen tvärtom uttryckligen
gjorts beroende af boställshafvarens begäran. Gällde frågan endast Skaraborgs
län eller Skara stift, skulle Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förorda, att förslaget åtminstone icke för närvarande upphöjdes till lag.
Men då från de flesta landsdelarna i riket på goda skäl framhållits behofvet
af en större frihet än hittills att genom vederbörande myndigheters
försorg få för längre tid utarrendera sina boställen och då hvad som
anförts i afseende å »blifvande boställshafvares rätt» desto mindre kunde
tillerkännas den betydelse, man därvid velat fästa, som bostadsboställe
redan nu kunde för viss längre tid utarrenderas och åtskilliga sådana
äfven vore med nådigt tillstånd utarrenderade, ansåge sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande icke böra afstyrka godkännande af de hufvudgrunder,
hvarpå förslaget hvilade.

175

Kungl. Maj:tn Nåd. Proposition N:o SS.

I likhet med kommittén finner Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jönköpings län det ligga i öppen dag, att det för det stora flertalet
af landets präster bör medföra en afsevärd fördel, därest möjlighet
beredes dem att utarrendera sina med jordbruk förenade bostadsboställen
under viss bestämd tid, utan rätt för en efterträdande boställshafvare att
före arrendetidens utgång bäfva arrendeaftalet. Väl kunde eu utarrendering
af sådan beskaffenhet anses medföra något ingrepp uti sistnämnde
boställshafvares rätt att efter eget behag disponera öfver bostället, men
man torde, därest vid utarrenderingen vederbörlig hänsyn toges ej blott
till den dåvarande utan jämväl till en blifvande boställshafvares intressen,
och om arrendekontraktet blefve affattadt i enlighet därmed, svårligen äga
befogenhet att såsom ett afgörande skäl mot en utarrendering af den beskaffenhet,
kommittén föreslagit, framhålla en möjligen blifvande innehafvares
eventuella intresse att själf få disponera bostället. Att detta utarrenderats
för en viss följd af år vore ju alltid kunnigt för den, som
sökte den med bostället förenade sysslan, och det torde i många, ja, kanske
i de flesta fall komma att anses som en vinst, att redan, på förhand
kunde med bestämdhet beräknas beloppet af de ekonomiska fördelar, som
vore förenade med den sökta sysslan, i stället för att mer eller mindre
oberäkneliga möjligheter i sådant hänseende eljest mötte. Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande hade emellertid trött sig finna, att kommittén
vid utarbetandet af sitt förslag alltför mycket haft för ögonen att genom
föreskrifter om detalj bestämmelser i kontrakten skydda boställshafvaren
gentemot arrendatora, under det att boställets intressen icke blifvit behörigen
beaktade. Vid granskning af kommitténs förslag har Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande med anledning häraf ansett sig böra framställa
en del anmärkningar, med hänsyn till hvilka Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
hemställt, att förslaget icke måtte i sin nuvarande form
varda af Eders Kungl. Maj:t godkändt.

Lnder åberopande af åtskilliga erinringar mot vissa viktigare detaljbestämmelser
i förslaget har jämväl Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i. Uppsala län ansett sig icke kunna tillstyrka förslagets godkännande
i befintligt skick.

Länsstyrelserna i Stockholms, Hallands, Värmlands, Gäfleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands och Norrbottens län hafva för sin del godkänt förslagets
grundtanke, åsyftande att möjliggöra bostadsboställes upplåtande
på arrende under viss tid med förbindande verkan för en under arrendetiden
möjligen tillträdande ny boställshafvare, därvid anförts bland annat,
att förslaget innebure möjlighet till afhjälpande af ett länge kändt behof
för prästerskapet att bättre tillgodogöra sig de med jordbruk förenade

176 Käng!. Maj:t* Nåd. Proposition 1Y:o 88.

boställena men på samma gång ett medel till befrielse från de med prästerlig
befattning oförenliga jorcfbruksbestyren; att genom de under senare
tider vid upprepade tillfällen meddelade tillstånden till utarrendering af
ifrågavarande boställen på ända till tjugu år lämnats erkännande åt samt
hänvisats till den grundsats, som i förslaget funnit sitt uttryck; att det
vore en känd sak, hurusom jordbruk sboställen under nuvarande förhallanden
på åtskilliga orter utgjorde en stor tunga för de präster, som innehade
dylika boställen; samt att en lag, som möjliggjorde ordnad utarrendering
af boställe i dess helhet eller delvis, därför torde af flera präster
hälsas med tillfredsställelse.

(Kriga länsstyrelser hafva vid skärskådande af förslaget i regel inskränkt
sig till en granskning af dess detaljer.
e) För sam- De yttranden — i tusental — som inkommit från församlingar och

präster skap. präster skap, äro helt naturligt af mycket olika betydelse för den föreliggande
frågans utredning. Som vederbörande domkapitel eller länsstyrelse
i sitt utlåtande merendels upptagit hvad från församlingarnas och prästerskapets
sida blifvit af vikt anfördt, lärer en redogörelse för de senares yttranden
icke vara af behofvet påkallad. Dock torde jag böra nämna, att de
ojämförligt flesta församlingar och präster —- om hänsyn tages till riket
i dess helhet — anslutit sig till kommitténs förslag i dess allmänna syfte.

d) Kammar■ I sitt den 21 juni 1901 afgifna underdåniga utlåtande säger sig
kollegium. ^mnmarMlegium (s. 9), lika litet som kommittén, förbise, att genom ett

fast ordnadt arrendeförhållande olägenheter kunna uppstå såväl för den
utarrenderande boställsliafvaren som isynnerhet för hans efterträdare.
Dock finner kollegium de betänkligheter, som härutinnan möta, ej böra
tillerkännas den vikt, att af hänsyn till dem den ifrågasatta lagstiftningen
icke borde komma till stånd. Fasthellre förmenar kollegium, att de skäl,
som för utarrendering utöfver boställshafvares besittningstid af hans med
jordbruk förenade bostadsboställe blifvit anförda i kommitténs betänkande
eller i de till detta ärende eljest hörande handlingarna, äro af öfvervägande
betydelse i jämförelse med de skäl, som för en motsatt åsikt framhållits.
Kollegium säger sig alltså icke tveka att med sitt förord understödja kommitténs
förslag i anseende till dess allmänna innebörd.

e) Allmänna Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen framhåller i sin under‘Mförni«gen.
dåniga skrifvelse af den 27 oktober 1905 med afseende å berörda förslag

önskvärdheten af att rätt medgifves att bortarrendera byggnadstomter och
egnahemslotter på längre tid, t. ex. 49 år; att, där utarrendering sker
oberoende af boställshafvarens tjänstetid, visst område närmast bostaden,
tillräckligt att föda ett par hästar och kor, reserveras, för den händelse
framtida boställshafvare skulle finna nödigt själf bruka detsamma; att i

Kiuujl. Maj:ts 1Säd. Proposition N:o 88.

177

»ifrigt arrendevillkoren må, utan alltför detaljerade bestämmelser, fastställas
efter gängse förhållanden på do olika orterna; ocli att nödiga
bestämmelser gifvas, att arrenderätten förverkas, om de hus, som å prästgårdens
mark uppförts, blifva tillhåll för lastbart och lagstridigt lefverne

Såsom jag redan förut erinrat, har Kungl. Maj:t gjort frågan ifrågasatt
om lämpligheten af att prästerna bibehölles vid innehafvet af sina lord- indra9mng,
bruksboställen, eller om icke dessa boställen borde indragas till någon för c/antag, åt
prästerskapet gemensam aflöningsfond, till föremål för särskild utredning.

Genom nådigt bref den 12 februari 1904 anbefallde nämligen Kungl. en fond.
Maj:t kammarkollegium att, efter hörande af samtliga domkapitlen i riket brR
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga län, till Kungl.Kam!-koii*uti
Maj:t inkomma med dels underdånigt yttrande, huruvida icke, med mU toos och
hänsyn till ändrade tidsförhållanden, kunde anses lämpligt, att åt kyrko- ^" 1905''
herdar samt komministrar och med dessa likställda präster i stället för
de nuvarande boställena, där dessa ej vore af menighet inköpta eller af
enskilda för ändamålet donerade, upplätes allenast bostad med nödiga
ekonomi- och uthus samt trädgård eller planteringsland äfvensom vedbrand
samt boställena och deras afkastning i öfrigt inginge bland svenska
kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, dels ock underdånigt förslag
å de grunder, enligt hvilka en sådan anordning skulle kunna bringas
till stånd.

Bland de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Visby uttalat uttalanden i
sig för en reform af det ecklesiastika boställsväsendet i den riktning, om-,)^V(4j
förmälda nådiga bref angifver. Öfriga domkapitel hafva gifvit uttryck åt«cA lånsstyreisina
betänkligheter i fråga om det framställda förslaget, hvilket särskildt ser''
af domkapitlen i Skara, Växjö, Lund och Härnösand på det lifligaste
afstyrkes. Däremot hafva de flesta länsstyrelser i hufvudsak tillstyrkt
förslaget. Endast Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs,

Hallands, Alfsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län förklara sig ej kunna
tillstyrka detsamma. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län, som är af den meningen, att en indragning af prästerskapets boställsjord
skulle medföra öfvervägande gagn för prästerskapet å de flesta platser
inom land* t, anser sig dock icke kunna tillstyrka indragning af sådan jord
inom Norrbottens län. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Södermanlands län finner de skäl, som tala för en indragning af prästerskapets
boställen, vara af den betydelse, att denna fråga skall med tiden
få sin lösning, men ifrågasätter, huruvida icke det nu framställda förslaget
bör tills vidare uppskjutas. Likaledes hyser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kristianstads län tvekan om lämpligheten af prästbostäl liih.

till Riksd. Frot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Raft. 23

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lenas indragning under den närmaste framtiden, icke heller anser sig
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län böra för närvarande
tillstyrka en omedelbart skeende indragning af dessa boställen,
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det
vara omöjligt att göra något för alla fall gällande uttalande.

Några af uttalandena i olika riktningar vill jag utförligare återgifva.

För boataUenas Domkapitlet i Visby säger sig finna det lämpligt, att en ändring sker

indragning. • äktning, nådiga brefvet af den 12 februari 1901 angifver, och grundar
denna sin åsikt bland annat därpå, att stora svårigheter för prästerskapet
ofta möta att få boställena utarrenderade till fullt vederhäftiga personer,
samt att prästerna, då de själfva måste sköta sina boställen, till följd af
sin i allmänhet ringa insikt i landtbruk och svårigheten att erhålla för
jordbrukets ordenti ga bedrifvande nödiga arbetare äfvensom de nuvarande
högt uppdrifna arbetslönerna merendels få en ringa, stundom ingen inkomst
af boställena.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län framhåller,
att boställena, hvilka såsom aflöningsförmån af ålder tillkommit
det svenska .prästerskapet, utan tvifvel haft en ej obetydlig uppgift att
fylla. Förutom den ekonomiska trygghet och den trefnad, som ett boställe,
väl skött, medförde för dess innehafvare, utgiorde det tillika en kraftig
häfstång till höjande af prästens sociala ställning och kunde erbjuda rika
resurser i en tid, då arbetet vid den egna härden på landsbygden så högt
skattades, i h vilket hänseende ock de gamla prästhemmen torde hafva
inlagt ej ringa förtjänst. Därigenom framstodo äfven de forna prästgårdarna
å landet ofta såsom mönstergårdar, och de insikter på det praktiska
lifvets områden, som därmed följde, kunde af prästerskapet i dess
verksamhet lätteligen omsättas i väckande impulser för en befolkning, van
att i sitt prästerskap se ej blott vårdare af de andliga intressena utan
äfven och kanske i ej mindre grad rådgifvare och hjälpare i mångfaldiga
spörsmål af rent timlig art. Den betydelse i nu antydda och andra dylika
a.fseenden, som de i prästerskapets aflöningsförmåner ingående boställena
haft, torde emellertid i våra dagar icke längre kunna anses vara för
handen. Betingelserna för ett rätt förhållande mellan prästen och den
församling, hvars andliga vård blifvit honom anförtrodd, vore icke numera
desamma som förr, oeh på hans verksamhet ställdes i vår tid otvifvelaktigt
större och viktigare kraf. De mångskiftande rörelser på det religiösa
området och de viktiga sociala spörsmål, som utmärkte vår tid, samt icke
minst den allt större utveckling, vårt folkskoleväsen eftersträfvade, giorde
det helt säkert för den prästman, som nitälskade för sitt kall, till en
bjudande nödvändighet att såvidt möjligt däråt ägna alla sina omsorger.

17!»

lullig!. Mnjds Nåd. Proposition N:o SS.

Att ett rätt lifaktigt och fruktbärande arbete såsom själasörjare cell församlingsvårdare
sålunda näppeligen kunde vara förenligt med de intressen
och bestyr, som alltid vore och måste vara förenade med skötseln af ett
med jordbruk förenad t boställe, syntes Eders Kungl. Maj*.ts befallningshafvande
ligga för öppen dag. Val stode ju alltid för den på sitt kall
aktsamme prästmannen den utvägen öppen att öfverlämna sitt boställe i
en arrendator händer, men icke ens därigenom torde han kunna så som
önskvärdt vore frigöra sig från bekymmer och omtanke rörande boställets
skötsel,<jc1i däraf härledd ogynnsam återverkan på det ansvarsfulla arbete,
som vore lians egentliga lifsuppgift. Vår tids prästmän torde ock med
den bokliga utbildning, som deras studier vore ägnade att gifva dem,
vara mindre än förr danade till jordbrukare, och från erfarenheten torde
äfven kunna påvisas ej få fall, då innehafvare af prästerlig beställning
redan under sin tjänstetid eller efter hans frånfälle hans efterlefvande haft
att vidkännas stora ekonomiska svårigheter, förorsakade genom bristande
insikter i hvad till ett jordbruksboställes skötande hörde, och särskild!
komme därtill svårigheterna att jämsides med den starkt tillväxande industrien
vinna arbetskrafter för jordbruket, hvaröfver ock från jordbrukarnas
sida allmänt klagades. Då de skäl, som varit bestämmande vid den för
längesedan skedda indragningen af öfriga civila samt militiestatens boställen,
måste anses i fullt lika, om ej i högre, grad äga tillämpning jämväl å
ecklesiastikstatens med jordbruk försedda boställen, syntes det Eders Kungl.

Maj ds befallningshafvande, som om tiden vore inne att i sammanhang med
åvägabringande af eu ny reglering af prästerskapets löneförhållanden införa
ett aflöningssystem, hufvudsakligen grundadt på aflöningeus utgående i
kontant. På grund af det anförda förordade Eclers Kungl. Maj ds befallningshafvande
den disposition af vissa prästboställen, som i det nådiga
brefvet blifvit ifrågasatt, att genomföras i mån af nu gällande löneregleringars
tilländagående vare sig genom boställenas försäljning eller, där de
vore af större betydenhet, genom deras utarrendering efter förut skedd
behörig salu- och arrendevärdering.

Domkapitlet i Skara anför, att domkapitlet måste redan principiellt Mot bonaUeuat
afstyrka ifrågavarande förslag och fastmer tillstyrka, att svenska kyrkans !ndrasn«*?■
prästmän måtte oförändradt bibehållas vid sin i prästerskapets privilegier
tillförsäkrade rätt att själfva disponera öfver sina hostadsboställen. Men
domkapitlet ansåge tillika, om ärendet betraktades från synpunkten al
ekonomisk! vinst eller förlust, att den ifrågasatta förändringen antagligen
skulle för kyrkan och prästerskapet medföra en ekonomisk försämring, då
det slutbelopp, som skulle komma kyrkan och prästerskapet till godo,
ntes komma att genom förändringen betydligt förminskas. Slutligen ville

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

domkapitlet starkt betona de praktiska svårigheter, som genom den ifrågasatta
förändringen i mer än ett hänseende måste uppkomma, hvarvid särskildt
framhölles frågan om nödig ämbetsskjuts samt i allmänhet den ställning
till boställets arrendator, som måste blifva en följd af förslaget. På
grund häraf och med stöd af yttranden från prästerskapet afstyrker domkapitlet
för sin del lifligt det föreliggande förslaget såsom för kyrkan och
prästerskapet menligt.

Domkapitlet i Växjö anmärker, hurusom genom den föreslagna anordningen,
enligt hvilken af menighet inköpta eller af enskilda för ändamålet
donerade boställen skulle åt indelningshafvaren bibehållas men öfriga boställen
ingå bland svenska kyrkans gemensamma tillgångar, en förut på
landsbygden okänd skillnad mellan prästsysslor med och prästsysslor utan
jordbruksboställen komme att införas. På samma gång detta enligt domkapitlets
mening skulle medföra en föga gagnelig åtskillnad i aflöningssätt,
skulle det utan tvifvel ock komma att framkalla ändlösa stridigheter,
då naturligtvis församlingarna skulle försöka så långt möjligt vore bevisa
sin rätt till boställena, en sak så mycket svårare och ömtåligare, som flertalet
af prästboställen från äldre tider, om ock numera såsom kronohemman
upptagna, uppkommit genom skötning och således rätteligen måste
anses vara lokalförsamlingarnas prästerskap tillhöriga. Med afseende på
prästerskapets sociala ställning komme boställenas indragning att medföra
en väsentlig förändring. I stället för att nu på sina gårdar äga en själfständig
ställning skulle prästerskapet, beröfvadt sitt inflytande vid arrendatorernas
antagande, komma i beroende af dessa, hvilket, då i betraktande
toges, att arrendatorn komme att i regel bo i omedelbar närhet af prästen,
ofta i samma gård, i otaliga fall skulle blifva för prästen olidligt och
göra hans ställning föga bättre än deras, som nödgas att såsom inhyses
bo på andras egendom. Den större inkomst, som beräknades kunna erhållas
af de utarrenderade boställena, torde komma att visa sig betydligt
understiga den förhöjning af prästerskapets kontanta löner, som måste
blifva eu nödvändig följd däraf, att prästerskapet skulle förskaffa sig nödiga
lifsförnödenheter samt skjuts mot kontant ersättning, utan att som
nu vara i tillfälle att antingen omedelbart af sina prästgårdar erhålla dessa
förmåner eller ock att vid utarrendering allt efter behof betinga sig dem
till ett pris, som vida understege hvad samma förmåner kostade, där man
för deras åtnjutande vore hänvisad till nödvändigheten att betjäna sig af
personer, som icke vore skyldiga att tillhandahålla dem. Men oafsedt
dessa förökade lefnadskostnader, skulle i det stora flertalet fall befinnas
omöjligt för prästen att i sin närhet erhålla hvad han behöfde af mjölk
in. in. dylikt samt särskildt af skjuts vid alla de ständigt återkommande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

181

fall, då lian inåste för sitt ämbetes skull anlita sådan. Domkapitlet såge
rent af en våda dilri, att prästen icke som nu skulle kunna utan synnerligt
men eller kostnad betjäna sina sockenbor vid sjukbäddarna och dödslägren,
vid förrättningar i deras hem o. s. v., utan att han skulle sättas
i den ställningen att antingen kräfva, att han af dem, som ville anlita
honom, skulle hämtas, eller ock frestas att känna sig misslynt öfver att
man påkallade hans ämbetsåfgärd, därför att hvaije sådan medförde för
honom en dryg utgift, som han i många fall skulle känna sig knappast
vara i stånd att med sina löneförmåner bära. I likhet med stiftets prästerskap
ansåge sig domkapitlet böra på det kraftigaste afstyrka prästboställenas
indragning, och detta så mycket hellre som de verkliga olägenheter,
hvilka med desamma kunde vara förknippade, läte sig utan svårighet
undanrödja genom en arrendelag, som lämnade tillfälle till att utarrendera
boställena på bestämd tid, allteftersom för indelningshafvare!! syntes fördelaktigast,
men därvid han kunde både göra sitt inflytande gällande med
afseende på hvilken person antoges till an-endator och betinga sig de
naturaförmåner, som efter hans särskilda behof syntes vara lämpliga.

Domkapitlet i Lund intygar, att hela stiftets prästerskap som en man
på det bestämdaste önskade afböja det framkastade förslaget. Indragningen
af prästboställena skulle helt visst för stiftets präster medföra en
ekonomisk förlust, något hvaremot domkapitlet ansåge sig böra uttala
sina allvarliga betänkligheter, hvilka vunne i styrka;med hänsikt till
möjlighet af framgång åt prästlöneregleringskommitténs förslag, hvilka
innebure en mycket väsentlig löneförsämring för en stor jdel af Skånes
präster. Någon utsikt till bättre afkastning från boställena på grund af
den föreslagna anordningen än genom deras utarrendering på längre tid,
exempelvis 20 år, torde ej finnas. Synnerliga svårigheter skulle i vissa
fall möta för präster att erhålla de lifsförnödenheter, som vore oundgängliga.
Och — något hvarpå domkapitlet lade eu synnerlig vikt — den
föreslagna åtgärden skulle komma att menligt inverka på själavården.
Åtminstone i Lunds stift hade det kommit ur bruk att med skjuts hämta
prästen till besök hos sjuka och ålderstigna. I stället liade man vants
vid att prästen själf beredde sig sådan skjuts. Skulle han därtill ej äga
tillfälle, blefve däraf följden, att de nämnda så angelägna besöken komme
att väsentligen försvåras, för att ej säga omöjliggöras. Detta vore blott
ett exempel på huru behöflig! det vore, åtminstone i Lunds stift, att
prästen själf. kunde bereda sig ämbetsskjuts. Många andra exempel skulle
kunna anföras. Någon väsentlig^fördel af den föreslagna åtgärden kunde
domkapitlet ej se. På det bestämdaste och med all den kraft det förmådde
ansåge sig domkapitlet därför böra afstyrka den ifrågasatta indrag -

182 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

ningen af prästboställen till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar.

Domkapitlet i Härnösand finner förslaget vara för svenska kyrkan
och dess prästerskap en ytterst viktig och djupgående fråga. Om domkapitlet
såge saken ur boställshafvarnas synpunkt, ville domkapitlet visserligen
å ena sidan ej förneka, att prästbord kunde under särskilda förutsättningar
och vid vissa tillfällen tillskynda sina innehafvare rätt afsevärda
olägenheter, men kände sig å andra sidan öfvertygadt därom, att för den
händelse boställshafvarna själfva anställde en ingående och fullt opartisk
granskning öfver boställenas fördelar och olägenheter, de förra skulle åtminstone
i de flesta fall visa sig vida mer framträdande. De olägenheter,
som verkligen kvarstode, skulle, syntes det domkapitlet, kunna i det väsentliga
undanrödjas, såvida en af mera tillfredsställande lagbestämmelser än
de nuvarande underlättad utarrendering af prästborden i författningsenlig
ordning i vidsträcktare mån komme att tillämpas. Att landtprästerna
öfver hela riket skulle lida eu betänklig förminskning i sin själfständiga
ställning, om boställena indroges, framstode för domkapitlet som ett faktum.
Men som ett ännu oafvisligare faktum måste domkapitlet framhålla,
att det för prästerna i vissa delar af de nordliga stiften, nämligen såväl
där prästgårdarna läge isolerade, som där en liflig industri gifvetvis
framkallade eu stark prisstegring, skulle, för den händelse prästerna ginge
förlustiga om sina boställen, blifva förbundet med stora svårigheter eller
åtminstone högt uppdrifna kostnader att anskaffa dels hvad som från ladugården
behöfdes till lifvets uppehälle och dels nödiga skjutsar, loge domkapitlet
vidare hänsyn till församlingarnas intressen, så behöfde ej enligt
domkapitlets uppfattning församlingarnas berättigade kraf på själavårdande
verksamhet af sina präster åtminstone i regel lida intrång däraf, att dessa
hade jordbruk. För den händelse omvårdnaden särskild! om ett större
jordbruk hotade att blifva till ett hinder vid utöfvandet af en prästs
ämbetsgärning, kunde bot rådas därför antingen så, att han själf, där detta
läte. sig göra, utarrenderade sitt boställe eller, under förutsättning af mera
tillfredsställande lagbestämmelser i sådant hänseende, genom boställets utarrendering
i författningsenlig ordning. Till sist måste ur kyrkans egen
synpunkt det föreliggande förslaget om indragning af vissa prästboställen
anses förbundet med stora betänkligheter. Därigenom skulle kyrkan beröfvas
en af de fastaste grundvalarna för hennes styrka och själfständighet
i yttre hänseende, och den möjligheten vore ej utesluten, att hon genom
den ifrågasatta anordningen kunde, under ogynnsamma tidsförhållanden,
af staten råka i ett beroende, som blefve allt annat än lyckobringande för

18:*

/tungt. M<ij:ls Nåd. Pro/muition A'': o 88.

hennes ställning och utveckling. Domkapitlet afstyrker därför pa det bestämdaste
bifall till förslaget om vissa prästboställens indragning.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs l;in förmenar,
att indragning åt prästboställena tillsammans med öfriga åtgärder, som
prästlöneregleringskommitlcn ifrågasatt, skulle leda därtill, att prästerskapet
indirekt blefvc eller åtminstone ansåges eller kände sig vara af staten
aflönade tjänstemän. Visserligen skulle boställenas afkastning ingå bland
kyrkans gemensamma atlöningstillgångar, men boställena skulle dock genom
statens försorg utarrenderas och de därigenom åstadkomna aflöningstillgångarna
förvaltus af statsmyndighet, Om boställena indroges och genom
offentlig myndighet utarrenderades, komme de nog att i allmänhet
skötas och häfdas väl. ilen afkastningen torde säkerligen icke komma att
motsvara sammanräknade värdet af de förmåner, prästerskapet nu åtnjöte
genom nyttjanderätten till boställena. Redan förvaltningskostnaden skulle
utan tvifvel i icke oväsentlig mån minska den behållna afkastningens belopp.
Därtill komme att, eldigt hvad allmänt erkändes, offentlig myndighet
vid upprättandet af nyttjanderätts- eller andra aftal sällan eller aldrig
kunde betinga sig lika goda villkor som enskilda medborgare. Arrendeafgifterna
torde därför ofta komma att understiga beloppet af den behållna
afkastning, som borde kunna af hvarje boställe påräknas. Prästerskapet
skulle dessutom icke blott förlora möjligheten att genom boställets
brukande för egen räkning bereda sig ersättning för därå af prästen själ!''
eller hans familjemedlemmar nedlagdt personligt arbete och omsorg än
äfven gå alldeles miste om de flerahanda mindre fördelar, som innehafvare
af en jordbruksfastighet kunde genom klok hushållning och omtanke
bereda sig, men som icke vore af beskaffenhet att skäligen kunna tagas
med i beräkning vid uppskattning af boställets afkastning. Mot genomförandet
af den ifrågasatta anordningen syntes dessutom böra anmärkas,
att svårigheter och förvecklingar utan tvifvel skulle därigenom framkallas.
Prästboställena torde i allmänhet icke vara bebyggda på sådant sätt, att
husen lämpligen kunde delas mellan prästen och arrendator^ hvilken senare,
utom de för landthushållningen nödiga husen, måste komma i åtnjutande
af bostad för sig och sin familj. Väl hade eu sådan delning
ofta nog kunnat åstadkommas, då boställets utarrenderande både berott
af frivilligt aftal. Men därför borde ingalunda förutsättas, att vid en
tvungen utarrendering delningen kunde utan alltför stora svårigheter
verkställas. För prästen kunde det i hvarje fall medföra och skulle säkerligen
mången gång föranleda obehag och betänkliga olägenheter att vara
så att säga sammanboende med en arrendator, som icke i någon man vore
af honom beroende. Då prästen måste vara och äfven förutsattes vara

184

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:r 88.

boende inom boställets område, borde han ju i de flesta fall, då sådant
vore för honom fördelaktigt, kunna själf sköta boställets jordbruk utan
att därför nödgas i någon mån eftersätta honom åliggande högre plikter.
Men Eders Kung]. Majrts befallningshafvande medgåfve villigt, att sysslandet
med jordbruk nog i vissa fall kunde taga i anspråk nit och krafter,
som borde användas uteslutande för fullgörandet af det prästerliga
kallet, äfvensom att de med skötande af jordbruk förenade omsorgerna
och särskildt byggnadsskyldigheten kunde föranleda olägenheter och kännas
betungande för prästen. Dessa svårigheter och olägenheter torde dock
kunna i väsentlig mån afhjälpas, om det medgåfves prästerskapet större
frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters försorg för längre
tid utarrendera sina boställen. På grund af det anförda funne sig Eders
Kungl. Maj-.ts befallningshafvande icke kunna förorda den ifrågasatta anordningen.

Eders Kungl. Maj-.ts befallningshafvande i Norrbottens län håller före,
att en indragning af prästerskapets boställsjord skulle medföra öfvervägande
gagn för prästerskapet samt vid många tillfällen äfven bereda detsamma
behöfliga större löneinkomster. Denna uppfattning, som hade sitt stöd i
ett försök att bedöma förhållandena, sådana de tedde sig på de flesta platser
inom landet, kunde dock icke gälla alla orter inom riket, utan torde
man vid densammas tillämpning göra inskränkningar. På många ställen
inom landet, särskildt norrut, vore prästboställena belägna i trakter med
relativt liten befolkning, dåliga kommunikationer och ringa utvecklade
handels- och omsättningsförhållanden. A dylika platser torde det icke
vara tillrådligt eller lämpligt att fråntaga prästerna det jordbruk, hvarifrån
de kunde hämta de för ett hushåll behöfliga ladugårdsprodukterna
och andra landtmannavaror. Möjlighet att kunna städse erhålla dessa
produkter och varor från andra personer förefunnes ej. Särskildt inom
Norrbottens län torde förhållandena vara sådana, att de allra flesta prästbeställningar
vore så belägna, att det icke funnes möjlighet eller åtminstone
mötte stora svårigheter för prästerskapet att i saknad af boställ-jord kunna
under hela året förskaffa sig ladugårdsprodukter och landtmannavaror.
Undantag därifrån utgiorde de prästerliga befattningar, som funnes i städerna
och å några få andra ställen, där förhållandena med afseende å tillförsel
blifvit ordnade såsom till städerna. Skulle det därför anses lämpligt,
att bestämmelser utfärdades, att den till de prästerliga boställena
hörande jorden i allmänhet skulle indragas, ansåge Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande det vara en tvingande nödvändighet, att flertalet af
prästerna i Norrbotten Unge behålla sin boställsjord eller åtminstone så
mycket åker och äng, att de kunde föda en eller två hästar samt tre eller

185

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o SB.

fyra kor. Undantoges så mycket åker och Ung, syntes det dock som om
det öfriga af boställsj orden bäst och mest ekonomiskt kunde skötas i sammanhang
med bostället, detta särskild! med hänsyn till att nya ekonomibyggnader
skulle behöfva uppföras. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansage sig fördenskull icke kunna, hvad Norrbottens län beträffade,
tillstyrka indragning af den ecklesiastika boställsjorden. Emellertid
torde många af de anförda olägenheterna kunna till betydlig grad
minskas, för den händelse ändrade bestämmelser träffades angående boställsjordens
utarrendering, därvid större frihet borde lämnas boställshafvaren
dels att för längre eller kortare tid på arrende upplåta de jordägor?
hvilkas belägenhet gjorde deras brukande besvärligt, dels att kunna
till lh''ra upplåta boställets jord, dels att vid utarrendering för längre
tid fa förbehålla sig och sina blifvande efterträdare vissa naturaprestationer.

Med upplysning att endast ett kyrkoherdeboställe inom Kristianstads
lån är af menighet inköpt eller af enskild doneradt, yttrar Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i samma län vidare, att af den utredning, som
inom länet verkställts, framgår, hurusom af öfriga 80 kyrkoherdar och
komministrar, hvilka innehafva bostallen, 63 hafva sina boställen utarrenderade,
utan angifvande att de själfva bruka någon del däraf, samt 9
bruka mindre delar men hafva hufvuddelen utarrenderad. Endast 8
präster eller 10 procent kunde alltså anses själfva bruka sina boställen,
och i ett par af dessa fall vore det endast brist på arrendatorsbostad eller
saknad af lämplig sådan, som giorde att icke äfven i dessa fall utarrendering
kommit till stånd. Hvad som redan på förhand kunnat antagas,
nämligen att prästerna, på grund af hvad som numera fordrades af jordbrukaren
och på grund af ändrade förhållanden och kraf i flera afseenden,
icke lämpligen kunde i regel själfva sköta sina jordbruk, det bekräftades
af de faktiska förhållandena i länet, som redan vore sådana, att det öfvervägande
flertalet präster hade för sin egen räkning undantagit bostad med
nödiga ekonomihus och trädgård men utarrenderat det öfriga. En lagstiftning,
som ginge i samma riktning, torde kunna afhjälpa en del olägenheter,
som vore oskiljaktiga från den nuvarande ordningen för prästgårdarnas
utarrendering, och måste därför — oberoende af huru löneregleringsfrågan
i öfrigt löstes — anses önskvärd och lämplig. Bland de
nämnda olägenheterna torde böra särskild! framhållas svårigheten att
sköta prästgårdarna på ett fullt rationellt sätt, så länge prästerna själfva
eller af dem på oviss tid antagna arrendator^’ skulle bruka d in, ty
hvarken de förra eller de senare vågade, annat än möjligen i undantagsfall,
att nedlägga de, ofta icke obetydliga, kostnader, som nu för tiden

Bih. till Riksd. Prof. 1,908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Raft. 24

Mindre bestämd
ståndpunkt.

186

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

måste nedläggas på såväl jord som byggnader, om jordbruk och kreatursskötsel
skulle gifva den afkastning, som de kunde och borde. Eders
Kung! Maj:ts befallningshafvande funne det därför lämpligt, att åtgärder
vidtoges för ändring i sättet för prästboställenas utarrendering. Hvad
därnäst anginge lämpligheten af att boställena och deras afkastning skulle
ingå bland svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar, vore frågan
därom i och för sig svår att besvara och torde icke kunna slutligen afgöras
förr, än det blifvit bestämdt, huru det vid den föreslagna löneregleringen
kom me att ordnas med aflöningstillgångarna i allmänhet. Af de i
frågan närmast intresserade, prästerna och församlingarna, torde de förre,
åtminstone i Skåne, tämligen enhälligt anse den föreslagna åtgärden olämplig,
särskild! med hänsyn till svårigheten att få frågan om ämbetsskjutsen
på tillfredsställande sätt ordnad, därest prästerna ställdes alldeles utanför
boställenas utarrendering. Om de skånska församlingarnas ställning till
det föreliggande förslaget vore det svårt att bilda sig ett fullgiltig! omdöme,
emedan dessa församlingar icke tagit befattning med prästgårdarnas
byggande och underhåll, hvilket ålåge prästerskapet själft, men med hänsyn
därtill att de skånska prästgårdarna torde lämna i medeltal högre
afkastning än prästgårdarna i rikets öfriga delar och deras indragande
till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar torde få antagas
hafva till följd, att de skånska församlingarnas direkta bidrag till sina
prästers aflöning blefve högre, än om afkastningen af hvarje pastorats
boställe såsom hittills användes till dess prästerskaps aflöning, torde kunna
antagas, att icke heller de skånska församlingarna skulle finna den ifrågaställda
åtgärden lämplig. Eders Kuiigl. Maj:ts befallningshafvande hyste
därför tvekan om lämpligheten af prästboställenas indragning under den
närmaste framtiden, men ansåge dock fördelaktigt, att med hänsyn till
ändrade tidsförhållanden åtgärder vidtoges, hvilka å ena sidan vore ägnade
att undanrödja de olägenheter, som onekligen vore förenade med den
nuvarande ordningen för prästboställenas utarrendering, och å andra sidan
kunde bereda väg för en åtgärd framdeles af föreslagen art. Bland sådana
åtgärder vore en lagstiftning i syfte att möjliggöra prästboställenas utarrendering
för boställshafvarens räkning på bestämd tid och med undantagande
jämväl för boställshafvarens räkning af bostad, ekonomihus, trädgård eller
planteringsland samt med rätt till ämbetsskjuts.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län anmärker,
att, såvidt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kände, prästerskapet i
länet alldeles icke torde vara benäget för att afstå sina boställen, och
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande kunde icke heller finna, att »ändrade
tidsförhållanden» påkallade en sådan åtgärd, hvilken för öfrigt med -

187

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88.

förde alltför stora svårigheter att på en gång genomföra. Däremot syntes
prästlöneregleringskommitténs förslag om utarrendering af jordbruksboställcn
innefatta eu lämplig öfvergångsform till indragning åt dessa boställen.
Så småningom torde, om detta förslag blefve lag, allt liera af
boställena komma att utarrenderas; och då vid dessa utarrenderingar bostadshus
samt nödiga ekonomi- och uthus äfvensom trädgård eller planteringsland
blefve för boställshafvarnas räkning undantagna, torde boställena
efter hand blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af
boställsj orden. Denna omständighet torde i sin mån underlätta en framtida
indragning af boställsjordarna, hvarförutom prästerskapet genom dessa
utarrenderingar allt mer hunne vänja sig vid tanken att helt afstå från
sina boställen. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som alltså icke
ansåge sig böra för närvarande tillstyrka en omedelbart skeende indragning
af boställena, skulle emellertid icke finna olämpligt, om pa ofvan
anmärkta sätt sådana bestämmelser konime att meddelas, som vore ägnade
att förbereda en sådan indragning.

Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen meddelar i skrifvelsen af
den 1 mars 1905, att endast inom några få kretsar, hufvudsakligen från Gott- föreningen.
land och skogstrakter i öfra Sverige, helt visst i följd af särskilda förhallanden
den meningen gjort sig gällande, att indragning af boställena kunde tillstyrkas.
Men med bortseendé från dessa undantag, hade i öfrigt från alla
landsdelar inom mer än 40 kretsar enstämmigt bland prästerskapet uttalats den
åsikten, att en sådan ändring i bestående ordning, som indragning af bostadsboställena,
skulle lända till stort men för både församlingar och prästerskap.
Visserligen hade under senare tider förhållandena såtillvida förändrats, att
det blifvit svårare för prästen att själf med fördel drifva ett större jordbruk.

Med anledning däraf hade på sina ställen prästerskapet uttalat önskan om
befrielse från de med större jordbruk förenade besvärligheterna, isynnerhet
som stora formella svårigheter yppat sig, när det gällt att pa längre tid
få utarrendera boställena. Men dessa svårigheter syntes bäst lösas genom
en arrendeförordning i hufvudsaklig öfverensstämmelse med prästlöneregleringskommitténs
förslag med några smärre modifikationer. Därmed
skulle all anledning till en förändring i bestående förhållanden bortfalla.

För prästerskapets ämbetsutöfning vore det oundgängligen nödvändigt att,
när helst så påfordrades, hafva tillgång till skjuts i ämbetsärenden. De
ständigt växande krafven på prästernas arbete uti församlingarna med
andaktsstunder, tillsyn öfver skolorna, sjukbesök in. in. och, särskild! där
flera församlingar stode under samme pastors omedelbara ledning, den
söndagliga duplikationen, särskilda stämmor och sammanträden, läsning
med annexförsamlingens konfirmander, alla sadana ämbetsgärningar kräfde

c) Kammar•
kollegium.

188 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skjuts i ökad grad, allteftersom församlingslifvet utvecklades. Därtill
komme behofvet af skjuts för prästens eget hushåll. Om jordbruket skildes
från prästboställena, skulle detta behof ytterligare i hög grad ökas,
da prästen för inköp af sina lifsförnödenheter än mera skulle blifva hänvisad
till att hämta dem från stad. De svårigheter, hvilka, såsom erfarenhet
en ° visat, redan ^ nu mången gång mötte att på ett tillfredsställande sätt,
när så behöfdes, få all nödig skjuts utgjord af en boställsarrendator, skulle
i ännu högre grad förekomma, om arrendatorn icke vore i väsentligare
man beroende omedelbart af boställshafvaren. Att genom tillfällig lega
erhålla skjuts, vore oftast ogörligt, enär landtbrukarna själfva behöfde sina
hästar , och tjänare. Under alla omständigheter komme skjutskostnaderna
äfven i endast medelstora pastorat att kräfva högst betydliga belopp, vida
högre än om ett eget, för hästars underhåll nödigt landtbruk stode till
förfogande. Äfven skulle omkostnaderna för lifsförnödenheter stegras, då
man ga af dessa senare måste genom mellanhänder anskaffas från annat
hall. En indragning af boställena skulle alltså, långt ifrån att blifva en
vinst, tvärtom tillskynda såväl prästerskap som församlingar svårigheter
och förluster. Blefve jordbruket öfverlämnadt till en arrendator, som ej
omedelbart berodde af boställshafvaren, måste en utbrytning och utflyttning
ske, hvilken komme att för ombyggnad af landtbrukets hus kräfva
kostnader, som kanske motsvarade en tioårig arrendeinkomst. Allmänna
svenska prästföreningen hemställde därför, att prästernas samtliga bostadsboställen
måtte bibehållas såsom indelning för tjänsteinnehafvarna, samt att
en. arrendeförordning, uppgjord pa grundvalen af prästlöneregleringskommitténs
förslag i ämnet, snarast möjligt måtte vinna nådig stadfästelse.

Då kammarkollegium i underdånigt utlåtande den 20 januari 1905 (s. 51
-—60) för egen del yttrade sig angående lämpligheten af de ecklesiastika
jordbruksboställenas bibehållande eller deras indragning, med vissa undantag,
tillkännagaf kollegium sin anslutning till den uppfattningen, att tjänstemän
icke böra aflönas medelst jordbruksboställen. Särskilda omständigheter påkallade
emellertid efter kollegii mening en inskränkning i tillämpningen af
den allmänna regeln. I ett land af den utsträckning och med den ojämna
odling, som utmärkte Sverige, måste nämligen förhållandena å skilda orter gestalta
sig helt olika. Den Tjänsteman, hvars verksamhet biifvit förbigd till en
mera .bebyggd och odlad trakt, torde ingalunda för sin person eller tjänsteutöfning
hafva behof af ett jordbruksboställe. Omfattade däremot tjänstgöringsdistriktet
en glest befolkad, fattig bygd, skulle tjänstemannen helt visst
råka i stor förlägenhet ej blott vid fyllandet af åtskilliga viktiga lefnadsbehof
än äfven med hänsyn till ämbetsförvaltningen, i den män denna vore beroende
af tillgång till de för tjänsteresorna erforderliga hästar, för den händelse icke

189

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 88.

ett boställe, med jordbruk vore honom bereda Hvad särskilt beträffar prästerna,
som ju maste hafva sill bostad inom vederbörande tjänstgör!ngsområdc,
anser kollegium det icke kunna bestridas, att deras personliga ställning
mångenstädes skulle blifva nästan outhärdlig, om de för anskaffande af de
dagliga lifsförnödenheterna skulle vara hänvisade till sina, måhända aflägsna,
grannars vilja och förmåga att tillhandahålla hvad af sådana förnödenheter
erfordrades. Det vore äfven uppenbart, att ett beroende af andra
såväl i nu angifna hänseende som särskild! i fråga om de viktiga, ofta
förekommande tjänsteresorna skulle på ett högst ofördelaktigt sätt återverka
på prästens förmåga af en fruktbringande ämbetsutöfning. Men endast i
angifna fall af svårighet för prästerskapet att af närboende bereda sig tillgång
till vissa naturaprestationer synes det kollegium vara nödvändigt,
att undantag göres från ofvan åberopade grundsats.

Om än kollegium alltså icke hyser några principiella betänkligheter
mot jordbruksboställenas afskiljande från prästernas eget innehaf, förklarar sig
kollegium likväl icke kunna obetingadt tillstyrka, hvad uti nådiga brefvet
den 12 februari 1904 i öfrigt ifrågasattes, nämligen att dessa boställen och
deras afkastning skulle, med vissa undantag, ingå bland svenska kyrkans
gemensamma aflöningstillgångar. Sedd ur synpunkten af åtskilliga församlingars
intresse, skulle, säger kollegium, en sådan anordning, jämte det
den medförde en alltför skarp brytning med bestående förhållanden, innebära
en obillighet mot de församlingar, som måste afstå sina boställen,
isynnerhet om dessa vore af något betydligare värde, för att medelst
skatter helt eller delvis utfylla, hvad därefter brister i aflöningen till vederbörande
prästerskap. Val vore det sant, att vid den ifrågasatta indragningen
af boställena skulle undantagas de boställen, som af menighet
inköpts eller af enskilda för ändamålet donerats. Erfarenheten
hade emellertid till fullo ådagalagt, huruledes i allmänhet oöfvervinneliga
svårigheter mött, då församling, som åberopat dylik omständighet med
afseende å tillkomsten af det till dess präst upplåtna bostället, sökt förebringa
den erforderliga bevisningen därom. I många fall, då bevisningen
ej^ varit fullständig, hade den i allt fall gifvit tillräckligt stöd för påståendets
sannolikhet. Genom jordbruksboställenas indragning skulle för icke
få församlingar, hvilkas boställen ostridigt anslagits af kronan, gå förlorad
en dem under längesedan förgångna tider tillförsäkrad, högst väsentlig
hjälp vid fullgörandet af den ofta ganska betungande aflöningsplikten gentemot
det egna prästerskapet. Af sålunda och i öfrigt anförda skäl anser
kollegium, att icke någon inskränkning bör göras i den församlingarna nu
tillkommande rättigheten att för aflöningen af sitt prästerskap beräkna
hela af kastningen af förefintliga bostadsboställen med jordbruk.

190

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Mot en indragning till svenska kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
af samtliga löningsboställen, i den mån dessa icke brukas i förening
med bostadsboställen — alltid dock med undantag af de löningsboställen,
som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — finner
kollegium ej något att erinra, ehuru kollegium förklarar sig ingalunda
hafva förbisett, att, äfven med en sådan begränsning, den i nådiga brefvet
den 12 februari 1904 åsyftade reformen skulle komma att för mången
•församling medföra en ganska kännbar förlust. I förhållande till löningsboställena
intoge emellertid'' församlingarna en helt annan ställning än till
bostadsboställena. Genom; § 9 mom. 2 och 3 i 1862 års förordning ställdes
ju i utsikt, att löningsboställe kunde skiljas från en beställning. Icke
heller hade församlingarna att utföra några nybyggnads- och reparationsarbeten
å löningsboställenas, såsom å vissa bostadsboställens, hus. Därtill
komme, att jämväl prästerskapet vore mera främmande för hvad som rörde
löningsboställena, enär dessa boställen i regel skulle vara i författningsenlig
ordning utarrenderade.

Ehuru enligt kollegii .mening bostadsboställen icke böra indragas till
någon gemensam lönefond, utan afkastningen af dem fortfarande tillkomma
vederbörande indelningshafvare, förklarar emellertid kollegium, att det bäst
öfverensstämmer med kollegii åsikt angående olämpligheten af jordbruks
förenande med tjänstebefattning, om jämväl dylika boställen blifva i så
stor omfattning som möjligt utarrenderade. Kollegium har därför intet
att erinra mot ett sådant reformerande af det ecklesiastika boställsväsendet,
att utarrenderandet af bostadsboställenas jordbruk göres obligatoriskt
i alla de fall, där hinder icke möter af sådana omständigheter,
som skäligen böra föranleda jordbrukets bibehållande vid tjänstebefattningen.
Dylika omständigheter kunna, säger kollegium, vara af olika
slag. Ett boställe kan nämligen vara beläget i en glest befolkad och
föga kultiverad bygd, så att svårighet skulle uppstå för en präst, som ej
själf drifver jordbruk, att af närboende förskaffa sig vissa oundgängliga
lifsförnödenheter och tjänstbarheter. Boställsj orden kan äfven vara så
obetydlig, att sedan däraf undantagits hvad indelningshafvaren behöfver
till trädgård eller planteringsland, ett alltför litet område skulle återstå
för att kunna af en arrendator öfvertagas med utsikt att därå erhålla sin
försörjning. Den omständigheten att för en arrendator erforderliga åbyggnader
saknas eller äro så belägna, att intrång i prästens själf ständighet
eller trefnad från en af honom oberoende arrendator måste befaras, torde
i många fall visa sig som" ett afgörande hinder för obligatorisk utarrendering
af boställenas jordbruk. Däremot anser kollegium, att till hinder af sådan
art icke kan hänföras den omständigheten, att bostället blifvit af menig -

191

Kunyl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

het inköpt eller af enskild för ändamålet doneradt, då ju i allt fall arrendeafgilten
skulle komma pastoratets prästerskap till godo.

Sina tankar i detta ämne utvecklar kammarkollegium vidare i det
underdåniga utlåtandet af den 10 november 1905 (s. 103 — 106). Kollegium
uttalar härvid den åsikten, att eu form med obligatorisk utarrendering
bör upptagas vid sidan af den utaf prästlöneregleringskommittén
i dess underdåniga betänkande den 20 december 1899 föreslagna, till sina
hufvuddrag af mig i det föregående angifna fakultativa utarrenderingen.
Dessa olika former skulle enligt kollegii mening, åtminstone under eu
öfvergångstid, kunna på ett lyckligt sätt komplettera hvarandra. I flera
fall, då obligatorisk utarrendering icke vore tillrådlig, särskildt med hänsyn
därtill att lämplig arrendatorsbostad saknas, anser nämligen kollegium,
att den fakultativa utarrenderingen kunde med fördel bringas till stånd, enär
hos boställshafvaren torde finnas större benägenhet att dela boställshus
med en arrendator, på hvars val han kan utöfva inflytande, än när detta
icke är förhållandet. Denna senare form för utarrendering bör efter
kollegii åsikt främjas såsom beredande väg för den obligatoriska, hvars
genomförande i allt större omfattning synes kollegium böra vara slutmålet.
Det torde nämligen kunna antagas, att om kommitténs förslag till fakultativ
utarrendering blefve lag, allt flera boställen komme att under däri
angifna villkor utarrenderas, samt att dessa boställen skulle efter hand
blifva försedda med nödiga åbyggnader för arrendatorerna af boställsjorden.

Huruvida en obligatorisk utarrendering skall företagas eller icke, anser
kollegium böra i hvarje särskildt fall göras till föremål för en mycket
omsorgsfull pröfning. Vederbörande löneregleringsnämnd torde, yttrar
kollegium, böra få sin uppgift utvidgad därhän, att det ålägges nämnden
att vid uppgörande af förslag till lönereglering för prästerskapet i pastorat,
bland hvars lönetillgångar finnes ett bostadsboställe med jordbruk,
verkställa utredning angående alla de omständigheter, som med afseende å
detta boställe kunna antagas utöfva inflytande på frågan, om det till
samma boställe hörande jordbruket lämpligen bör utarrenderas eller icke,
samt däröfver yttra sig och tillika afgifva förslag å de villkor, som för
en eventuell utarrendering böra uppställas. Sedermera skulle frågan om
utarrenderingen helt naturligt pröfvas i sammanhang med själfva löneregler
in gsärendet.

Då väsentligen olika förhållanden göra sig gällande icke blott inom
skilda orter utan äfven de särskilda boställena emellan inom samma ort
torde det, fortsätter kollegium, icke vara möjligt att uppställa allmänt,

Departe ments chefens yttrande.

Allmänna

synpunkter.

192 Kutig!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

giltiga regler för särskiljande af hvad som skall upplåtas åt prästen till
bostad med hvad därtill hörer och åt arrendatorn såsom jordbruksfastighet.
Frågan härom måste därför i hvarje särskildt fall blifva föremål
för undersökning. Största svårigheten vid den obligatoriska utarrenderingen
torde föranledas af behofvet att söka förhindra intrång från
arrendator^ sida i boställshafvarens enskilda lif. För sådant ändamål
finner kollegium det vara oundgängligen nödvändigt, att prästen och arrendatorn
åtminstone erhålla särskilda bostäder, belägna på behörigt afstånd
från hvarandra.

Tjänstemäns aflönande medelst jordbruksboställen är en löneform, som
i vårt land kan sägas hafva blifvit i princip utdömd redan med indragningen
på 1870- och 1880-talen af flertalet utaf de till civil- och militiestaterna
anslagna boställena.

Till stöd för den åsikten, att jordbruksboställen i regeln icke böra
ingå bland tjänstemäns löneförmåner anfördes därvid, utom annat, att
innehafvandet af dylika boställen vore menligt ej mindre för tjänsternas
behöriga utöfning än ock för tjänstemännen själfva äfvensom för det allmänna.
När tjänstemän, hvilka hade trägna tjänstegöromål, måste dela
sin tid mellan dessa och skötseln af ett icke sällan vidsträckt jordbruk,
komme nämligen tjänstegöromålen att i större eller mindre mån eftersättas.
Äfven vore det klart, att då tjänstemannen, såsom ofta torde vara
fallet, vid boställets emottagande saknade erforderliga insikter i landtbruksskötsel
samt dessutom nödgades förskaffa sig för jordbruket behöfliga inventarier,
han därigenom lätteligen kunde, såvida han icke ägde enskild
förmögenhet, bringas på ekonomiskt obestånd, ett förhållande, som åter i
sin mån måste hafva ett skadligt inflytande på tjänstens handhafvande.
Att slutligen det allmänna skulle vinna på boställenas indragning vore en
naturlig följd däraf, att genom ut arrenderingen desamma antagligen komme
att skötas af personer, som ägde större insikter i jordbruk och tillika
kunde däråt ägna en mera odelad uppmärksamhet, hvarförutom, då boställena
utarrenderades på längre tid, arrendatorerna bättre vore i tillfälle
att nedlägga kostnader på jordens uppodling och förbättring samt därigenom
bringa bostället till högre värde, än då det utarrenderades af
boställshafvaren på några få år eller under hans ovissa tjänstetid eller ock
innehades af honom själ! under eget bruk.

Hvad sålunda i allmänhet anmärkts mot jordbruks förenande med
tjänstebefattning äger enligt min mening tillämplighet jämväl i fråga om
det ecklesiastika boställsväsendet, icke minst i våra dagar med den rådande
oron å arbetsmarknaden och då jordbruket, om det skall kunna med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

193

någon framgång idkas, torde hos ledaren fordra en. insats af personlig
och måhända äfven ekonomisk kraft större än någonsin.

Vid bedömandet af frågan om lämpligheten af de ecklesiastika jordbruksboställenas
bibehållande under prästernas egen skötsel har, såsom jag
af myndigheternas yttranden inhämtat, någon gång anlagts en mera ideell
synpunkt än det betraktelsesätt, som vanligen gjort sig gällande vid meningsutbytet
rörande civil- och mditiesraternas boställen. Så har man sagt, att
prästens »Barnlif med en jordbrukande befolkning blifver fastare och innerligare,
då han kan känna, glädjas och sörja med dem, hvilkas jordiska
villkor han delar», man har äfven framhållit, hurusom »den omständigheten,
atr prästen ej står utanför hvad i församlingsbornas dagliga lif och
verksamhet förekommer, måste utgöra ett godt underlag för deras förtroende
för honom jämväl i högre och andliga frågor».

Jag vill ej alldeles underkänna betydelsen för prästens kall af en
dylik intressegemenskap med församlingsmedlemmarna, men anser mig
å andra sidan böra påpeka, att detta ideella moment icke för prästerna
själfva gjort sig så gällande, att de i allmänhet bibehållit skötseln af sina
boställen. På sätt framgår af en i prästlöneregleringskoinmitténs betänkande
angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk förenade
bostadsboställen (s. 18) intagen tabell, var nämligen mer än hälften af
samtliga dylika boställen under ecklesiastikäret 1896—97 utarrenderad på
grund af enskilda med indelningshåtvarna träffade aftal. I fråga om de
olika stiften växla naturligtvis de siffror, som angifva procenttalen för utarrenderade
och af indelningshafvarna själfva brukade boställen, ganska
betydligt. Huru undtr senare tid förhållandena i omförmälda hänseende
ställa sig särskild! inom Kristianstads län, framgår af Eders Kungl. Majrts
befallningshafvandes i nämnda län förut återgifva utlåtande, erdigt hvilket
år 1904 endast 10 procent af prästgårdarna därstädes brukades af indelningshafvarna
själfva.

Kan, såsom jag förmenar, icke ur principiella grunder uppvisas nöd- Jordbruk
vändigheten däraf, atr för prästerskapets vidkommande mer än i fråga omjj''''J,^‘“
andra tjänstemän bibehalles den enligt senare tiders åskådning olämpliga för bostäiuaflöningsformen
m< d jordbruksboställen, får emellertid ej förbises, att i följdtjl^läkning.
af särskilda omständigheter jordbruk understundom måste bedrifvas för
boställshafvarens egen räkning, i hvilken händelse dylika boställen ovillkorligen
måste bibehållas. Med afseende å de undanragsförhållanden, på hvilka
jag sålunda syftar och som förnämligast härröra fi ån s\årigheten att i vissa
trakter af vårt land få behofven af lifsförnödenheter och vissa tjänstbarheter
tillgodosedda af andra personer än dem, som tillhöra det egna hus Bih.

till Riki;d. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Häft. 25

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hållet, tillåter jag mig hänvisa till hvad af en del ortsrnyndigheter och kammarkollegium
härutinnan anförts och af mig förut i hufvudsak återgifvits.

Bostadsbo- Rörande dispositionen af de med jordbruk förenade bostadsboställen,
,tåHng m£t*om ej af antydda skäl finnas böra brukas af prästerna själfva, kunde,
löneförmån såsom ju äfven skett, ifrågasättas, att boställena skulle, i den mån de icke
^häfvaren.*" blifvit af menighet inköpta eller af enskilda donerade, indragas till någon
för kyrkan gemensam fond.

På sätt den föregående framställningen gifver vid handen, har emellertid
förslaget härom mötts med nästan enstämmigt ogillande af de kyrkliga
myndigheterna äfvensom af prästerskapet, representeradt af allmänna svenska
prästföreningen. Kammarkollegium, som betraktat frågan särskildt ur synpunkten
af församlingarnas intresse, har påvisat, huruledes jordbruksboställenas
indragning till eu fond skulle för åtskilliga församlingar framstå
såsom en obillighet, stundom gränsande till en rättskränkning.

Häruti instämmer jag med kollegium. Visserligen skulle löneregleringsproblemet
icke oväsentligen förenklas, om beträffande de olika tjänstebeställningarna
ej erfordrades någon uppskattning af de med dem förenade
jordbruksboställenas afkastning, utan denna finge, sådan den utfölle,
ingå bland kyrkans gemensamma lönetillgångar eller, för att använda
prästlöneregleringskommitténs terminologi, till kyrkofonden. Men så länge
aflöningsplikten gentemot prästerskapet i hufvudsak åligger församlingarna,
finner jag mig förhindrad att understödja ett förslag, som skulle beröfva
vissa af dessa förmånen att bland de ecklesiastika lönebidragen inberäkna
ett bostadsboställes afkastning af jordbruk. Följden af jordbruksboställenas
indragning måste naturligtvis blifva den, att församlingarna nödgades utgöra
förhöjda afgifter till prästerskapet i alla de fall, då icke maximum
för skattskyldigheten redan förut uppnåtts.

Afkastning af bostad sboställe, ehvad jordbruk därå bedrifves eller
icke, bör alltså enligt min mening i sin helhet bibehållas såsom löneförmån
för den präst, till hvars bostad det är afsedt.

Löningsbo- Med bostadsboställen torde, i enlighet med hvad prästlöneregletingsS‘elUbrukas
^kommittén föreslagit och kammarkollegium tillstyrkt, böra i förevarande
förening med hänseende likställas sådana hemman och lägenheter, som, ehuru i själfva
ståil^indra verket af löningsboställes natur, brukas i förening med bostadsboställen
ges uii kyrko-»antingen på grund af närbelägenhet eller af andra till styrka för prästfonden.
gårdsbruket bidragande förhållanden», såsom det heter i § 10 punkt 6 af
nådiga skrifvelsen till kammarkollegium angående utarrendering af prästerskapets
annex- och mensalhemman i Skåne, Halland och Blekinge den 12

195

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

november 1858. För det allmänna föreställningssättet framstå helt säkert
dessa hemman och lägenheter såsom vanliga bostad sboställen, och de torde
af många anledningar numera icke utan olägenhet kunna skiljas från
hufvudgårdarna.

Samtliga löningsboställen i öfrigt — med undantag naturligtvis af
dem, som af menighet inköpts eller af enskilda donerats — torde, jämväl
enligt prästlöneregleringskommitténs hemställan, mot hvilken anmärkning
icke förekommit, böra indragas till kyrkofonden.

Härmed införes icke någon nyhet i det prästerliga aflöningsväsendet,
utan varder allenast i vidsträcktare omfattning än tillförne genomförd en
anordning, som leder sitt ursprung från 1862 års förordning. Där är
nämligen, såsom förut erinrats, i § 9 mom. 2 medgifvet, att inkomster,
hvilka grunda sig på »arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annexoch
mensalhemman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen», må
»från en till annan församling öfverflyttas». Denna åtgärd har mera
sällan direkt vidtagits med ifrågavarande egendomar, utan har öfverflyttningen
i flertalet fall förmedlats genom prästerskapets löneregleringsfond,
till hvilken boställatkastningen ingått, och från hvilken kontanta anslag
sedermera beviljats till förhöjande af prästerskapets löner.

En indragning af prästerskapets boställen i den mera inskränkta omfattning,
som sålunda af mig tillstyrkes, skulle i allt fall tillföra de gemensamma
aflöningsmedlen ett ganska afsevärdt årstillskott. Huru stort detta
ungefärligen kan blifva — för den händelse nu bestående kyrkliga indelning
och organisation i hufvudsak bibehållas — framgår af en i inledningen
till prästlöneregleringskommitténs tabeller, serien D, sid. ix införd
tablå, hvilken uppgjorts under samma förutsättningar som dem, till hvilka
jag anslutit mig, nämligen att med hvarje prästerlig beställning ej skulle
komma att förenas annan jord än bostadsboställe samt hemman eller
lägenhet, som redan brukas i förening med dylikt boställe, äfvensom att
alla öfriga löningsboställen skulle skiljas från de beställningar, med hvilka
de hittills varit förenade, och afkastningen däraf upptagas såsom en för
hela kyrkan gemensam lönetillgång. I enlighet härmed gjorda beräkningar,
hvilka grunda sig på uppskattningar för ecklesiastikåret 1896—97, gifva
vid handen, att till kyrkofonden årligen skulle inflyta ett belopp af 329,473
kronor, under det att enligt kapitalkontot till rikshufvudboken inkomst
af arrendemedel för redan indragna löningsboställen tillförts prästerskapets
löneregleringsfond med allenast 52,572 kronor 35 öre år 1896 och 86,255
kronor 29 öre år 1906. Stegringen af arrendemedlen för de hittills indragna
löningsboställena antyder, att förstnämnda summa 329,473 kronor
i själfva verket torde komma att växa utöfver hvad sålunda beräknats.

196

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

1 arrende Hvad härefter beträffar de med jordbruk förenade bostadsboställena—hvil af

jordbruket kas afkastning ju fortfarande skulle bibehållas för de beställningar, de redan
åvibosri‘tad‘‘tillhöra — lärer den af mig omfattade åsikten angående det för prästerna
själfva såsom enskilda personer samt för deras ämbetsverksamhet liksom
ur nationalekonomisk synpunkt nyttiga och lämpliga däruti, att i
allmänhet präster, såväl som andra tjänstemän, ställas utom hvarje befattning
med jordbruk, medföra den konsekvensen, att jordbruk å deras bostadsboställen
bör, äfven mot innehafvarnas bestridande, öfverlämnas i andra
händer, när icke synnerligen viktiga skäl tala däremot.

I den nya lagstiftning, som skall hafva till uppgift att reglera prästerskapets
aflöningsförhållanden, bör också erdigt min mening obligatorisk
utarrendering under högst 20 år af jordbruket å de ecklesiastika bostadsboställena
— hviikas taxernigsvärden, på sätt jag redan nämnt, år 1897 utgjorde
45,514,800 kronor — upptagas såsom en form för boställsafkastningens
tillgodogörande.

Några synnerligen stora förväntningar med afseende å verkningarna
af denna institution gör jag mig emellertid icke. Kammarkollegium har
redan påpekat, att om ock andra omständigheter visa sig gynnsamma,
frågan om en obligatorisk utarrendering, åtminstone under den närmaste
framtiden, otvifvelaktigt skall i många fall komma att stranda på omöjligheten
att bereda lämplig bostad äfvensom andra för en arrendator erforderliga
hus, utan att intrång af ett eller annat slag göres i tjänsteinnehafvarens
personliga ställning. De lokala förhållandena äro jämväl af den
största betydelse. Skall nämligen en präst — såsom ju af vikt är —
kunna upprätthålla sin själfständighet gentemot församlingsborna såväl vid
fullgörandet af sin ämbetsplikt som äfven eljest, måste det tillses, att han
i en bygd med ringa odling och med en gles befolkning kan med hjälp
af eget jordbruk förskaffa sig de oundgängligaste lifsförnödenheterna och
bereda sig tillgång till nödig skjuts. Äfven kan det till följd af- ett boställes
beskaffenhet vara lämpligt, att detsamma i sin helhet bibehålies för
tjänsteinnehafvarens räkning. Många bostadsboställen — särskildt de som
anslagits åt komministrar och med dem likställda präster — hafva nämligen
så ringa areal eller erbjuda på grund af andra omständigheter så
obetydliga fördelar för en arrendator, att det tvifvelsutan skulle för kyrkan
i sin helhet medföra en ekonomisk förlust, om hvad af dessa boställen,
efter behörigt undantagande af jord för tjänsteinnehafvarens räkning,
kunde återstå upplätes på arrende, i stället för att af tjänsteinnehafvaren
brukas tillsammans med den del af bostället, som i allt fall
måste förbehållas honom.

Då kammarkollegium föreslagit, att åt vederbörande lönereglerings -

197

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

nämnd skulle, såsom ett af nämndens öfriga uppdrag, hänskjutas att, i
samband med afgifvande af förslag till lönereglering för prästerskapet i
ett pastorat, tillika yttra sig angående frågan, om obligatorisk utarrendering
bör företagas eller icke, samt angående hvad, i händelse af utarrendering,
bör iakttagas till betryggande af prästens ämbetsutöfning och
till skydd mot intrång från arrendator^ finner jag detta förslag mycket
lämpligt. Visserligen ökas därigenom i någon mån nämndens besvär,
men å andra sidan finnes största utsikt att erhålla ett sakkunnigt yttrande
i frågan, då ju nämnden, för att kunna framlägga ett tillfredsställande
löneförslag, måste förskaffa sig en ingående kännedom om åtskilliga på
prästens ställning och hans ekonomi inverkande förhållanden inom pastoratet.

Öfver, bostadsboställe med jordbruk, som ej blir föremål för obliga- Frivillig uttorisk,
tvungen, utarrendering, skulle indelningshafvare^ fortfarande såsom,
hittills, äga att med en viss frihet förfoga. Han kan således efter behag ning till bn.
själf bruka eller på eget ansvar, för sin tjänstetid, utarrendera det åt
honom npplåtna bostadsbostället. ningtiid.

Emellertid åsyftar prästlön eregleringskommittén med sitt den 20
december 1899 framlagda första betänkande, att åt boställshafvare skulle
inrymmas större frihet att utarrendera jordbruket å sitt bostadsboställe,
i det att nyttjanderättsupplåtelsen skulle kunna på förhand bestämmas
till viss, längre tid, således ej behöfva vara inskränkt till boställshafvarens
ovissa besittningstid.

Jag finner ett dylikt, fast ordnadt arrendeförhållande — en mellan
form mellan obligatorisk utarrendering och utarrendering genom boställshafvaren
på hans tjänstetid — innefatta ett uppslag till reformering af
det ecklesiastika boställs väsendet, som förtjänar synnerligt beaktande.

Enligt hvad allmänna svenska prästföreningens nyss återgifna yttrande
utmärker, skulle den af kommittén sålunda föreslagna anordningen för
en stor del af prästerskapet te sig såsom en befrielse från de med boställsskötseln
förenade svårigheterna af olika slag och medföra just den
förändring i förevarande hänseende, som öfver hufvud anses erforderlig.

Jämväl flertalet af de hörda myndigheterna har uttalat sig för en sådan
upplåtelse af bostadsboställe, som kan sträcka sig utöfver den upplåtande
innehafvarens och in på efterträdarens besittningstid.

Beträffande de af prästlöneregleringskommittén i förenämnda 1899 j^ffåren^iniårs
betänkande (s. 16 och 29—38) föreslagna hufvudgrunderna för denuativ vid utarfakultativa,
frivilliga, utarrenderingen anser jag, i likhet med kommittén, ”£rfre""5ne("
att initiativet vid utarrenderingen bör tillkomma allenast boställshafvaren, återkalla an sökningen.

b) Domkapitlet
pröfvar,
om utarrendering
bör
medgifvas.
Pastoratet
höres.

c) Undantag
af hus och
jord från utarrendering.

d) Ämbetsskjuts.

Arrendetid.

198 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

hvilken således skall äga själf afgöra, huruvida omständigheterna medgifva
honom att bruka sitt boställe, eller om han bör öfverlämna det åt
arrendator, äfvensom att boställshafvaren under de olika skedena af
arrendeärendets utveckling, således jämväl efter det myndigheterna antagit
arrendator, må under någon tid vara berättigad återkalla sin ansökning.
Det kan nämligen inträffa, att myndigheternas val fallit på en
arrendator, mot hvilken boställshafvaren redan gjort eller, på grund af
erfarenhet han vunnit efter det han afgaf yttrande öfver anbuden, vill
göra invändningar, och hvilken arrendator han i följd däraf för sin del
ej kan godkänna.

Som jämväl efterträdarens rätt kan beröras af en längre tids utarrendering,
är det i sin ordning, att frågan om tillstånd därtill pröfvas af
offentlig myndighet, som, oberörd af enskilda intressen och tycken, kan
från mera allmänna synpunkter bedöma, huruvida, utan men för ämbetsförvaltningen
och utan obehag af rent personlig art för efterträdaren,
bostället må kunna öfverlämnas till brukande af en arrendator. Den
myndighet, som skall afgöra, huruvida utarrendering öfver hufvud må
äga rum, bör enligt min mening, såsom äfven kommittén föreslagit, vara
domkapitlet. Med sin allmänna kännedom beträffande de inom stiftets
olika delar rådande särskilda förhållandena, är domkapitlet i tillfälle att
öfverväga alla de omständigheter, som i ett visst fall tala för eller mot
ett boställes utarrendering, och kan således, när denna befaras medföra
olägenheter, förhindra densamma. Församlingens eller de till ett pastorat
hörande flera församlingars yttrande bör äfven infordras, då det icke kan
vara för pastoratet likgiltigt, huru den egendom, som utgör en lönetillgång
för dess själasörjare, varder för längre tid disponerad.

Vid utarrendering af boställe under tid, som kan öfverskrida den
utarrenderande boställshafvarens tjänstetid, måste naturligtvis, i enlighet
med kommittéförslaget, undantagas dels hus och lägenheter, som äro oundgängligen
nödiga till bostad och ekonomibyggnader för hvarje tjänsteinnehafvare,
dels ock visst jordområde till trädgård eller planteringsland.

Kommittén anser äfven, att vid utarrendering af boställe i dess helhet
förbehåll bör göras därom, att arrendatorn skall, utan särskild ersättning,
åt boställshafvaren verkställa ämbetsskjuts — d. v. s. skjuts till kyrka,
skola, husförhör, sjuka m. m. — eller, om boställshafvaren önskar själf
hålla hästar, bereda dessa stallrum och foder. Det är, säger kommittén,
möjligt att det för boställshafvaren skulle kunna blifva ekonomiskt något
förmånligare, om kostnaden för ämbetsskjuts beräknades för hvarje resa;
men kommittén har ansett det vara nyttigare för ämbetsutöfningen, att
prästen icke i hvarje enskildt fall behöfver tänka på kostnaden för ämbets -

199

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skjutsen, utan att denna kostnad af såväl boställshafvare som arrendator
får i sin helhet beräknas vid arrendeafgiftens bestämmande.

Ur synpunkten af efterträdarens intresse håller kommittén vidare före,
att i regel arrendetiden icke bör utsträckas utöfver 10 år. Men i vissa
undantagsfall, såsom då ett till utarrendering afsedt område är beläget
på så långt afstånd frän själfva prästbostaden, att utarrenderingen däraf
kan förväntas icke medföra något som helst personligt obehag för efterträdaren,
eller då behof förefinnes af mer omfattande nyodlingar eller nybyggnad
å bostället, men arrendatorn icke kan antagas vara benägen att
underkasta sig de därmed förenade kostnaderna, därest icke så lång besittningstid
varder honom tillförsäkrad, att han därunder må kunna få
kostnaderna återgäldade och tillika draga skälig vinst af de gjorda förbättringarna
— i sådana fall bör, enligt kommitténs åsikt, möjlighet finnas
för arrendetidens utsträckning till 20 år. Emellertid upplyser kommittén,
att flertalet af de indelningshafvare, som yttrat sig angående arrendetiden,
ansett, att denna bör bestämmas till 20 år, men att i ett icke ringa antal
yttranden lagts synnerlig vikt på arrendetidens inskränkning till 10 år,
enär därigenom olägenheterna för efterträdaren skulle blifva mindre afsevärda.
Och förmenar kommittén, att i vanliga fall arrendatorn torde
under en tioårig arrendeperiod blifva i tillfälle att erhålla godtgörelse för
nedlagda mödor och kostnader.

Meningarna hafva varit mycket delade rörande lämpligheten af de
utaf kommittén för den fakultativa utarrenderingen uppställda hufvudgrunderna,
i hvad dessa afse skyldighet för arrendatorn att utgöra vissa
naturaprestationer till boställshafvaren äfvensom arrendetidens begränsning
i vanliga fall till 10 år.

Redan inom kommittén hafva af en reservant (s. 65) framhållits
olägenheterna af den s. k. ämbetsskjutsen, hvilken, såsom jag nämnt, skulle
utan särskild ersättning verkställas af arrendatorn. Domkapitlet i Lund
hemställer, att allternativt måtte stadgas, att värdet för år af ämbetsskjuts eller
foder och stallrum skall i arrendekontraktet utsättas, med boställshafvaren
förbehållen rätt att efter eget val antingen tillgodogöra sig prestationerna
in natura eller ock i stället af arrendatorn uppbära det i kontraktet därå
utsatta penningvärdet. Enär det i flera fall måste vara förenadt med stor
svårighet att angifva skjutsens omfattning, anser domkapitlet i Västerås,
att företräde bör gifvas åt en sådan affattning af stadgandet om skjuts,
att vederbörande skall hafva frihet att i kontraktet uppgöra antingen om
fri skjuts till viss omfattning eller om skjuts, hvilken till visst pris betalas.
Äfven åtskilliga länsstyrelser hafva funnit bestämmelsen om ämbetsskjuts

200

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mindre tillfredsställande. Enligt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
i Stockholms län åsikt skulle åläggandet för arrendatorn att utan särskild
ersättning tillhandahålla boställshafvaren ämbetsskjuts vara ägnadt att
gifva anledning till missnöje, bråk och trassel mellan dessa parter; och
då dessutom skjutsskyldigheten, som, ehuru den sällan kunde antagas
ekvivalera med tillhandahållandet af foder och stallrum åt boställshafvarens
hästar, vore afsedd att i alla fall uppställas såsom ett allternativ vid
sidan af sistnämnda förpliktelse, icke i allmänhet läte sig på förhand med
tillbörlig grad af säkerhet till sitt värde beräknas samt därför ock kunde
antagas komma att i många fall mer än tillbörligt nedbringa arrendeafgiften,
vore det näppeligen klokt att, såsom kommittén gjort, uppställa
förenämnda tillvägagångssätt såsom det enda möjliga och tillåtna. Vanskligheten
af förbehållet om vissa naturaprestation^ hvilka med nödvändighet
skulle af arrendatorn utgöras till boställshafvaren, har vidare framhållits
af länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Skaraborgs, Kopparbergs samt Norrbottens län, hvarjämte pastorat
och prästerskap i många af sina yttranden, stundom med en viss skärpa,
vändt sig mot förslaget i denna del.

I fråga om arrendetidens inskränkning i regel till 10 år anmärker
domkapitlet i Lund, att det kan betviflas, huruvida en sålunda bestämd
arrendetid kan, med påaktande af såväl egendomens ordentliga brukning
som vederbörande boställshafvares verkliga fördel, anses lämpligen afvägd.
Enligt det cirkulationsbruk, som väl i allmänhet inom stiftet å den bättre
jorden följdes, vore åkern indelad i 6 till 8 skiften med ordnad växtföljd
och trädesberedning. En arrendator, som med iakttagande af ett dylikt
brukningssätt möjligen skulle 6nna sig föranlåten att vid trädesberedriingen
eller eljest under de första 6 ä 8 arrendeåren successivt nedlägga betydligare
kostnader på jordförbättring i syfte att bringa egendomen i högsta
möjliga kultur, skulle antagligen låta sig därifrån afskräcka, af skäl att
han icke skulle hafva någon utsikt att under den återstående korta arrendetiden
skörda frukten af sina nedlagda kostnader. I stället skulle han
helt visst föredraga att, utan att göra sig skyldig till påtaglig vanhäfd,
söka afpressa egendomen så stor afkastning som möjligt, med påföljd att
dess arrendevärde vid arrendetidens slut snarare blifvit förminskadt än
ökadt. En arrendelag borde väl söka råda bot på det ofta öfverklagade
förhållandet, att jordbruket å prästboställen i allmänhet sköttes på ett
mindre tillfredsställande sätt. Domkapitlet hemställer därför, att arrendetiden
måtte besstämmas till 12 å 15 år. Ännu ett domkapitel, nämligen
i Härnösand, har med hänsyn till vikten att få goda arrendeaftal till
stånd ansett fördelaktigt, att arrendetiden förlängdes, så att den i regel

201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

blefve 20 år. Af lansstyrelserna hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms, Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län likaledes
förordat den normala arrendetidens större eller mindre utsträckning utöfver
de af kommittén föreslagna 10 åren, därvid anförts bland annat, hurusom
erfarenheten visat, att arrendenas begärlighet vore i väsentlig mån beroende
af arrendetidens längd; att de dugligaste och mest önskvärda arrendatorerna
antagligen icke komme att deltaga i täflan om nu ifrågavarande
arrenden, som måste afträdas vid det tionde arrendeårets utgång; att
arrendeafgifterna för de på sådana villkor utarrenderade boställena måste
blifva afsevärdt lägre, än som kunde ernås vid en längre arrendetid;
att i de allra flesta fall finge antagas såsom visst, att utarrenderingen
vore till lika stor nytta för en efterkommande boställshafvare som för den
närvarande; samt att i vanliga fall en arrendator icke torde under en
tioårig arrendeperiod blifva i tillfälle att, såsom kommittén förmenade,
erhålla godtgörelse för nedlagda mödor och kostnader.

Med afseende å prästlöneregleringskommitténs förslag till lösning af
nu omhandlade frågor angående tillgodoseende af boställshafvarens behof
af vissa naturaprestationer och angående arrendetidens begränsning framhåller
kammarkollegium i sitt underdåniga utlåtande af den 21 juni 1901
(s. 12—14), hurusom det kan befaras, å ena sidan att stadgandet om
ämbetsskjuts, hvilket synes ägnadt att blifva en källa till obehag och
tvister mellan boställshafvare och arrendator, skall verka återhållande
på en boställshafvare, som eljest kunde vara benägen att utarrendera sitt
boställe, samt å andra sidan att den alltför korta arrendetiden icke skall
innebära tillräcklig lockelse för en kunnig och driftig landtbrukare att
öfvertaga skötseln af ecklesiastik boställsjord, eller att denna skötsel åtminstone
icke skall blifva till verklig fromma för jordens häfd under den
korta arrendetiden.

Beträffande tjänstbarheter öfver hufvud anser kollegium att boställshafvaren
bör hafva fria händer i sitt förhållande till arrendatorn och
följaktligen, hvad särskild! skjutsen beträffar, kunna utan inblandning af
arrendatorn bestämma såväl antalet resor som målet för hvarje resa, men
att en dylik själfständighet från boställshafvarens sida ej torde kunna
uppehållas, med minde arrendatorn, efter någon öfverenskommen grund,
får ersättning för afl den skjuts, han jämlikt de närmare bestämmelserna
i arrendekontraktet skall åt boställshafvaren fullgöra. Enligt kollega
mening bör alltså hvad förslaget innehåller om skyldighet för arrendatorn
att utan särskild ersättning verkställa ämbetsskjuts åt boställshafvaren
utgå ur förslaget.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

202

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Äfven i fråga om den maximitid, hvarunder prästerskapets boställen
må i regel kunna utarrenderas anser kollegium, att kommitténs förslag
därutinnan bör undergå jämkning, i syfte att tiden något'' utsträckes.
Kollegium förmenar, att detta skulle lända till fördel icke blott för arrendatorerna
utan i främsta rummet för boställshafvarna. Under en arrendetid,
som medgåfve tillämpning af ett cirkulationsbruk med åtminstone 6
skiften, torde nämligen kunna förväntas en omsorgsfullare brukning och
en däraf följande rikligare afkastning af jorden än under en kortare period;
men i samma mån ökades naturligtvis äfven boställshafvarens utsikter till
en förhöjd arrendeafgift. Tiden för utarrendering af prästerskapets boställen
anser kollegium därför böra bestämmas till högst 12 år under
vanliga förhållandeu.

Ehuru det för prästens ämbetsutöfning obestridligen kan vara af
en viss betydelse, att lian ej i hvarje förekommande fall frestas att tänka
på kostnaden för ämbetsskjuts, utan denna senare för honom framstår
såsom en med boställsbesittningen omedelbart förbunden förmån, kan jag
likväl icke understödja kommitténs förslag därom, att arrendatorn skulle
i kontraktet få sig ålagdt att utan särskild ersättning fullgöra all ämbetsskjuts
eller bereda stallrum och foder för boställshafvarens hästar, helst
bristande tillmötesgående från arrendatorns sida vid skjutsens utgörande
måhända stundom skulle för boställshafvaren till och med försvåra ämbetets
utöfning. Då det är af vikt, att anledningar till tvister och slitningar
mellan boställshafvare och arrendator på allt sätt förebygges, äfvensom
att boställenas arrendevärde ej alltför mycket nedbringas, kan jag ej förorda
vidtagandet af en anordning, som synes ägnad att framkalla split
mellan de i förevarande fall intresserade parterna och otvifvelaktigt skulle
medföra ett ganska ofördelaktigt ekonomiskt resultat af utarrenderingen.

Någon öfver hufvud lämpligare utväg att ordna denna angelägenhet
torde ej gifvas än att bestämma hela arrendet i penningar och — där
vid utarrenderingen ej undantages så mycket af boställsjorden som anses
lämna tillräcklig afkastning för foder åt det antal hästar, bostälbhafvaren
kan för skjutsens bestridande behöfva hålla — berättiga boställshafvaren
att, efter egen önskan, af arrendatorn antingen få stallrum och foder mot
viss i kontraktet bestämd ersättning för hvarje häst eller ock skjuts för sig
och sin familj vid förefallande behof enligt särskilda, i kontraktet angifna
grunder, hvilka ju kunna anpassas med hänsyn till olika tillfällen och
årstider.

På sätt kammarkollegium jämväl hemställt, bör alltså efter min åsikt
ur kommitténs förslag uteslutas, hvad detsamma innehåller om skyldighet
för arrendatorn att utan särskild ersättning åt boställshafvaren verkställa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 203

nödig ämbetsskjuts eller bereda stallrum och foder åt de hästar, denne
önskar själf hålla.

Icke heller synes mig den af kommittén föreslagna begränsningen af
tiden för arrendeaftalets giltighet till, i vanliga fall, 10 år kunna godkännas.
Da en sa kort tid föreslagits, har afsikten därmed vifeserligen varit
att för en efterträdare, som vill själf bruka bostället, minska olägenheterna
af utarrenderingen. Jag finner dock begränsningen strängare, än för
ändamålet torde erfordras, i betraktande (kraf att arrendeaftalets uppgörande
ställts under kontroll af offentlig myndighet.

Skall den nu ifrågasatta arrendeinstitutionen kunna blifva till verkligt
gagn för prästerskapet och till fromma för boställshäfden, lärer det böra
medgifvas, att den normala upplåtelsetiden får utsträckas utöfver 10 år.
Med den af kommittén föreslagna maximitiden torde nämligen ej kunna
förväntas, att å boställsjorden skola för mera varaktiga förbättringar nedläggas
kostnader, h vilkas återgäldande först efter en längre tid kan
förväntas. Snarare kan väl befaras ett sådant från nationalekonomisk
synpunkt ofördelaktigt brukningssätt, som, utan hänsyn till afkastningsförmågan
i en framtid, allenast syftar till att med minsta arbete och
kostnad afvinna jorden bästa möjliga skördar under den korta arrendetiden.

Om, såsom mig synes lämpligt samt af åtskilliga präster och församlingar
äfvensom myndigheter påyrkats, en upplåtelsetid af 20 år —
hvilken sammanfaller med den vid arrende af kronan tillhörig jordegendom
i allmänhet stadgade — bestämmes såsom maximitid, torde däraf ej några
väsentliga olägenheter för en efterträdande boställshafvare blifva följden,
men väl, i enlighet med hvad jag antydt, afsevärda fördelar för prästerskapet
öfver hufvud vinnas genom boställenas utveckling till större afkastning
och därå beroende högre arrendeafgifter. Kommittéförslaget synes
mig fördenskull böra jämkas i de delar, som beröras af ett antagande af
grundsatsen om arrendetidens utsträckning till högst 20 år.

Rörande den befattning med arrendevillkorens pröfning och fastställande,
som enligt förslaget skulle åligga Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och vederbörande domkapitel gemensamt, har af en del ortsmyndigheter
anmärkts, att det ifrågasatta åliggandet otvifvelaktigt skulle medföra en
ganska betydlig tillökning i de mångahanda göromål, som redan förut påhvilade
dem. Ingen rimlig anledning torde förefinnas för antagandet, att berörda
ärenden skulle blifva på ett mindre nöjaktigt sätt handlagda, därest
Kungl. Maj:ts befallningshafvande ensam, utan domkapitlets medverkan,
toge befattning med desamma. Det vore föga lämpligt, att Kungl. Maj:ts
befallningshafvande och domkapitlet, hvilka myndigheter i allmänhet icke

e) Arrendevillkorens

pröfning.

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

kunde sammanträda med hvarandra, skulle samfälldt besluta i åtskilliga
arrendeväsendet rörande angelägenheter. Ansåges det behöfligt, att dessa
myndigheter vid utarrenderingen medverkade, torde giltiga skäl vara förhanden,
att åt hvardera myndigheten öfverlämnades beslutanderätt i de
särskilda frågor, hvilka hvar och en kunde anses mest lämpad att afgöra.
En onödigt omständlig och tungskött procedur föranleddes, för den händelse
genom skriftväxling i fall, där skiljaktiga meningar yppade sig,
skulle åstadkommas sammanjämkning och gemensamt beslut i anhängiggjordt
arrendeärende.

Hvad sålunda af vissa myndigheter blifvit mot kommitténs förslag i
denna del anmärkt får ökad betydelse genom yttranden i samma riktning
af enskilda präster, såsom att det blott skulle leda till större omgång,
tidsutdräkt och kostnad, om utarrenderingen af prästbord lades i två
jämnställd a myndigheters händer.

Dessa anmärkningar har kammarkollegium funnit vara förtjänta af
beaktande. En hvar af de myndigheter, som gemensamt skulle taga
befattning med utarrenderingen, är, yttrar kollegium, redan strängt upptagen
af andra ämbetsärenden, hvarför det icke torde vara lämpligt att,
om sådant kan utan skada undvikas, för båda öka arbetsbördan. Helt
visst måste emellertid utarrenderingen försiggå under endera myndighetens
kontroll. Enligt kollegii förmenande gör det till fyllest, om, sedan
vederbörande domkapitel med hänsyn till prästens tjänsteutöfning och
personliga ställning pröfvat ansökningen om tillstånd till utarrendering
och meddelat sådant tillstånd, Kungl. Maj:ts befallningshafvande allena
handlägger själfva utarrenderingsfrågan, som kollegium finner i detta
senare skede bäst ägna sig för världslig myndighets behandling. Dessutom
synes det kollegium mindre lämpligt att till den omfattning förslaget föranleder
vidga området för nämnda — till sin sammansättning och verksamhet
så olika — myndigheters samfällda beslutanderätt.

Till alla delar instämmer jag i det sålunda anförda och tillstyrker
förty, att kommitténs förslag i förevarande del icke må af Eders Kungl.
Maj:t godkännas, utan att åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande uppdrages
att ensam fullgöra, hvad enligt förslaget skulle tillkomma Kungl. Majrts
befallningshafvande och domkapitlet samfälldt.

de/Tör oZ I enlighet med de åsikter, jag i det föregående uttalat, anser jag, att
töande ^f^et för ordnande af det ecklesiastika boställsväsendet böra uppställas följande
eCbostäUska hufvudgrunder:

väsende/. 1. Afkastning af bostadsboställe jämte därmed i sambruk förenadt

205

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

löningsboställe bibehålies såsom löneförmån för den präst, till hvars bostad
det förra bostället är afsedt.

2. Anser löneregleringsnämnd, att med jordbruk förenadt bostadsboställe
eller del däraf lämpligen må kunna, oberoende af innehafvarens
besittningstid, upplåtas på arrende, utan att utarrenderingen skulle medföra
väsentliga olägenheter för boställshafvaren i afseende å hans tjänsteutöfning
eller personliga ställning, har nämnden att hos Kungl. Maj:t göra
underdånig framställning därom, med noggrant angifvande ej mindre af
de byggnader och jordområden, som skola dels upplåtas åt arrendator^
dels bibehållas för boställshafvaren, än äfven af de särskilda förbehåll, som
till betryggande af boställshafvarens tillgång till mjölk samt skjuts eller
andra tjänstbarheter finnas böra i arrendekontraktet intagas.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

Sedan boställshafvaren, pastoratet, domkapitlet och Kungl. Maj:ts
befallningshafvande blifvit hörda öfver nämndens framställning, meddelar
Kungl. Maj:t, i samband med pröfningen af det utaf nämnden uppgjorda
förslaget till lönereglering för prästerskapet i pastoratet, beslut rörande
frågan, om bostället eller del däraf må upplåtas på arrende, samt angifver,
där utarrendering anses böra komma till stånd, hvad i afseende å densamma
skall vara att i hufvudsak iakttaga.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

8. Med jordbruk förenadt bostadsboställe eller del däraf må, utan
inskränkning till boställshafvarens besittningstid, kunna upplåtas på arrende
efter ansökning af vederbörande boställshafvare samt med godkännande
från hans sida af arrendevillkor och arrendator.

För tillgodoseende af efterträdarens berättigade intresse skall domkapitlet,
efter pastoratets och kontraktsprostens hörande, pröfva, om utarrenderingen
kan medföra väsentliga olägenheter för boställets innehafvare
i afseende å hans tjänsteutöfning eller personliga ställning, i hvilken händelse
utarrendering ej må äga rum.

Före utarrenderingen skola för boställshafvarens räkning undantagas
bostadshus och visst jordområde, hvarjämte i arrendekontraktet intagas de
särskilda förbehåll, som må finnas erforderliga till betryggande af boställshafvarens
tillgång till mjölk samt skjuts eller andra tjänstbarheter.

Arrendetiden må ej öfverstiga 20 år.

De närmare villkoren för utarrenderingen pröfvas och fastställas af
Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

4. Löningsboställe, som ej brukas i förening med bostadsboställe, skall
indragas till kyrkofonden och i författningsenlig ordning utarrenderas.

206

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mtUerrörande De af mig sålunda angifna hufvu dgrunderna för ordnande åt det
utarrendering ecklesiastika boställsväsendet äro uppenbarligen af beskaffenhet att tillhöra
rrj*l*d*/™Jämvä,l Riksdagens bedömande och hafva fördenskull upptagits och in^föremål*1
för arbetats i de förslag till lagar angående reglering af prästerskapets aflöKonungens
nincr och om kyrkofond, som iag nu ämnar föreslå Eders Kungl. Makt
lagstiftning, att framlägga till Riksdagens pröfning.

Härutöfver erfordras emellertid detaljbestämmelser rörande såväl den
tvungna som0 den frivilliga utarrenderingen af de ecklesiastika bostadsboställena.
Åsyftade bestämmelser synas mig dock falla inom området
för Konungens administrativa lagstiftning, hvarför i afseende å dem Riksdagens
medverkan ej lärer böra påkallas. Prästlöneregleringskommitténs
förslag till förordning angående utarrendering af prästerskapets med jordbruk
förenade bostadsboställen afser den frivilliga utarrenderingen. Detta
förslag torde kunna bilda grundvalen för den särskilda lagstiftning i
förevarande ämne, som ytterligare erfordras. En omarbetning i vissa hänseenden
af förslaget tarfvas likväl, och anser jag hvad kammarkollegium
i sitt underdåniga utlåtande af den 21 juni 1901 erinrat mot förslaget i
allmänhet förtjäna att vid en sådan omarbetning beaktas.

Hvad som må varda stadgadt rörande den fakultativa utarrenderingen
af bostadsboställen med jordbruk torde i hufvudsak böra vinna tillämpning
äfven beträffande den obligatoriska utarrenderingen af sådana boställen,
naturligtvis dock med. iakttagande däraf, att boställshafvarnas ställning
till frågan om upplåtelse af nyttjanderätten till dem anvisade boställen
är i de särskilda fallen väsentligen olika.

För vinnande af enhet i lagstiftningen angående utarrendering af
prästerskapets jordbruksboställen af olika slag torde det måhända vara
lämpligt, att de föreskrifter, som sedan åtskilliga årtionden äro meddelade
rörande utarrendering af löningsboställen, varda öfversedda samtidigt med
utarbetandet af detaljbestämmelserna angående utarrendering af bostadsboställena.
Såsom jag förut erinrat, innefattas föreskrifterna om löningsboställenas
utarrendering uti nådiga skrifvelserna till kammarkollegium
angående utarrendering dels af prästerskapets annex- och mensalhemman
i Skåne, Halland och Blekinge den 12 november 1858, dels af prästerskapet
anslagen jord, som icke utan olägenhet kan i förening med bostadsboställe
brukas den 11 juli 1862.

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

207

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets
aflöning och därmed sammanhängande frågor.

Uti inledningen till betänkandet IV (s. xvm) erinrar prästlöneregleringskommirtén
därom, att hvad på grund af lag, öfverenskommelse eller
sedvänja under tidernas lopp anslagits till prästerskapets underhåll ytterligare
tillförsäkrats detsamma genom Kungl. Maj:ts nådiga Privilegier för
Biskopar och samtelige Presterskapet i Sverige och dess underliggande
landskaper den 16 oktober 1723, samt återgifver några af privilegiernas
viktigare bestämmelser härutinnan.

Helt allmänt stadgas sålunda i 3 § af dessa privilegier: »Skola alla
Personer af Prediko-ämbetet och Läro-Ståndet, hvar efter sin grad, heder
och värde, oförryckt behålla alle sine välfångne friheter, donationer och
förläningar samt andre deras ämbeten tillhörige lägenheter och ordinarie
underhåll, jämväl och de vederlag, hvilke de åtnjuta, under samma titul
och förbehåll, som de dem innehafva, aldeles efter brefvens innehåll.»
Därpå lämnas mera detaljerade bestämmelser i 4 §, af hvars innehåll jag
anser mig böra nu återgifva allenast följande; »Alle Biskoppar, Superintendenter,
Theologiae Doctores, Professores, Praepositi, Pastores i Städer
och på Landet, Lectores i Gymnasierne, Rectorer och Conrectorer i Skolans
och allé Präster i gemen skola oförändrat behålla efter gammal häfd
sine Biskopps-Stift, Praebende-Socknar och Hemman, Präste-gårdar i Städer
och på Landet, Indelnings-Stommer vid deras Annexer, Tompter, Capellanshemman
och Boställen, Klåckare-bord, Ut-jordar, Ärigetegar, Tärp, Bergsbruk
och Qvarnställen, med alle tillhörigheter, ehvad namn de hafva kunna,
som amen urminnes häfd är på, eller af andre laglige skiäl kunna bevisas
därtil lyda, hvilka äger och tillägor Prästerskapet skal til sitt underhåll
skäl- och lagligen, utan andras förfång, bruka och häfda, eller häfda låta
till vatn och land. Prästerskapet confirmeres och all härtils åtniuten Tionde,
Pastoralier och rättigheter, så åt de af vederbörande riktigt skola utföras.
— — — Äfven stadfästes hvad Prästerskapet härtil niutit uti Kyrkio-her bergen

af Konungs-Tijonden, som til----— underhåll och Lön förordnat

är,---. Präsfe-tijonden skal i alle Landsorter af enom och androm,

som vederbör, ovägerligen utgiöras, efter 1638 års Riksdagsbeslut och ordning,
eller det bruk, som speeiale bref kunna medgifva, och af Hemmanen
utgiöras bör, efter en viss amen redan stadgad eller lagligen till stadgande

tiondesättning.---Prästerskapet i Skåne, Halland, Blekingen och

Bohus-län skal, efter frids-fördragen och Malmö-Recess, under vanlig Frihet

Prästlöne reglerings kommittén.

208

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

behålla des Prästegårdar, Mensalrättigheter och Annexer med all frukt,
Land-gille, städsmål, åker och arbete däraf, jämte de inkomster ock förmåner,
som de efter bemälte Frids-Fördrag och Recess af ålder haft: rättandes
sig Prästerskapet i Skåne och Halland i des upbörd och inkomst
aldeles efter den på denne Riksdag giorde Förordning».

Sedan kommittén härefter i den allmänna motiveringen utvecklat skälen
för att å ena sidan de af jordbruksfastighet till prästerskapets aflöning
utgående tiondeafgifterna borde indragas till statsverket och därefter småningom.
minskas eller afskrifvas, till dess de slutligen upphörde att utgöras
af de skattskyldiga, samt å andra sidan i samband med indragningen
till statsverket af berörda afgifter borde af statsmedel till kyrkan årligen
lämnas ersättning, fullt motsvarande den indragna tiondens belopp, gör
kommittén det uttalandet (s. ccxxiv) att »kyrkans rätt till denna ersättning
bör betryggas på det mest verksamma sätt, nämligen sålunda, att
ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan ifrågakomma utan
medgifvande af allmänt kyrkomöte».

Hvilken andel i nu ifrågasatta lagstiftning bör enligt kommitténs åsikt
tillkomma kyrkomötet, angifver kommittén sedermera beträffande särskilda
lagförslag.

Förslaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af
prästerskapets tionde samt om ersättning därför innehåller i sin sista eller
7 § följande stadgande: »Hvad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4 stadgar må
icke ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte.» Kommittén
framhåller i motiveringen till berörda stadgande (s. 60), att det för kyrkan
är utan all betydelse, huru lång tid tillmätes för genomförande af fastighetsafgifternas
afskrifning, och i hvilken ordning denna försiggår (§ 5),
liksom kyrkans intressen icke heller i någon mån beröras af de åtgärder,
som varda vidtagna för debitering och uppbörd af de till statsverket indragna
afgifterna eller för indrifning af rester å berörda afgifter (§ 6), hvadan
icke någon anledning finnes att förbehålla kyrkan del i den lagstiftning,
som reglerar dessa förhållanden. Frågorna om tiondens indragning till statsverket
mot årlig ersättning samt om sättet för denna ersättnings bestämmande
och utgörande (§§ 1—4) ingripa däremot, säger kommittén, djupt
i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, hvarför kyrkans medverkan
uppenbarligen kräfves ej mindre för tillvägabringande af den lagstiftning,
hvarigenom dessa angelägenheter ordnas, än äfven för ändring i eller upphäfvande
af samma lagstiftning.

De sista paragraferna i förslagen till lagar angående reglering af
prästerskapets aflöning (§ 36), om emeritilöner för präster (§ 16) och om
kyrkofond (§ 11) innehålla ett nästan ordagrannt lika stadgande därom,

200

Kvwjl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 88.

jitt vederbörande lag ej må ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt
kyrkomöte. I kommittébetänkandet gifves ej någon egentlig motivering
lör berörda stadgande. Det säges allenast, att »det ligger i sakens natur,
att för ändring eller upphäfvande af denna lag måste fordras bifall af
allmänt kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för ändring eller upphäfvande
af denna lag bör naturligtvis fordras bifall af allmänt kyrkomöte»

(lagen om emeritilöner), samt att »då efter kommitténs förmenande kyrkofonden
kommer att få den allra största betydelse för kyrkoväsendet i vårt
land, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej må
ändras eller upphäfvas utan bifall af allmänt kyrkomöte» (kyrkofondslagen).

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparbergs län, som fäster
uppmärksamheten på innehållet i nyssomförmälda paragrafer, förklarar sig''''vålde^Vophysa
stor tvekan, om åberopade bestämmelses införande i dessa lagar är Parber9> i™.
med gällande grundlagar fullt förenligt. Enligt sistnämnda lagar erfordrades
kyrkomötets bifall till stiftande och ändring af kyrkolag samt ändring
eller upphäfvande af prästerskapets privilegier. De prästerliga löningsbestämmelserna
hade emellertid icke räknats till kyrkolagsområdet, och
någon utvidgning af detta torde väl utan grundlagsändring icke kunna
äga rum. Hvad prästerskapets privilegier anginge, så torde väl dessa icke
medgifva kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder icke från
privilegii synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de berörde
sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra
de nu befintliga privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga
i ändring eller upphäfvande af vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring,
kunna äga rum.

Med anledning af det utaf Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i KammarKopparbergs
län sålunda uppkastade spörsmålet yttrar kammarkollegium, koUpgmm(underdånigt
utlåtande 10/n 1905, s. 68), att kollegium ej tilltror sig döma
om, pa hvilket sätt kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de ärenden,
som behandlas i föreliggande lagförslag, må varda betryggad, och huruvida
alltså den af kommittén i sådant afseende föreslagna formen med
kyrkomötet i vederbörande lag tillerkänd vetorätt är den grundlagsenligt
riktiga. Kollegium, som emellertid finner det uppenbart, att någon utväg
maste för ändamålet beredas, erinrar därom, att genom privilegierna af den
16 oktober 1723 prästerskapet fått sig tillförsäkradt hvad då var anslaget
till dess underhåll. Skall nu, fortsätter kollegium, kyrkan afstå hvad henne
tillkommer på grund af en lagstiftning, som skyddas genom dessa privilegier
— vare sig den äldre lagstiftningen eller de nya grunder för reglerande
af prästerskapets aflöning, på hvilka nådiga förordningen angående
allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 hvilar —,

Bih. till Riksd. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 69 Haft. 27

Departements chefens yttrande.

210 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

så torde det ligga i sakens natur, att kyrkans rätt till det, som gifves i
vederlag, måste hägnas med ett skydd af samma värde som privilegierna,
hvilka ju enligt 114 § regeringsformen ej kunna ändras eller upphiifvas
utan med bifall af allmänt kyrkomöte. Kollegium tillägger, att måhända ingen
annan utväg finnes att i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än
att prästerskapets privilegier i behörig ordning underkastas nödig jämkning
med hänsyn till innehållet i den af kommittén nu föreslagna lagstiftningen.

Kyrkomötets allmänna befogenhet är angifven i §§ 9 och 10 af nådiga
förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 samt i
regeringsformens 87, 88 och 114 §§.

Enligt omförmälda förordning åligger det kyrkomötet att afgifva underdåniga
utlåtanden öfver de kyrkliga mål, som Konungen till detsamma
öfverlämnar, hvarjämte kyrkomötet äger befogenhet att hos Konungen anmäla
föreställningar och önskningar i kyrkliga mål, hvarom fråga af någon
dess ledamot väckes.

Genom grundlagsändringar den 22 juni 1866, i samband med representationsreformen,
utsträcktes kyrkomötets befogenhet dels till andel i
kyrkolagstiftningen, i det att vid stiftande, förändrande, upphäfvande eller
förklaring af kyrkolag skulle erfordras samtycke jämväl af kyrkomötet,
dels till vetorätt i afseende å ändring eller upphäfvande af prästerskapets
privilegier, förmåner, rättigheter och friheter.

Den af prästlöneregleringskommittén föreslagna lagstiftningen — hvars
grunddrag jag i det föregående återgifvit — berör i väsentliga delar prästerskapets
»friheter, donationer och förläningar samt andra deras ämbeten
tillhöriga lägenheter och ordinarie underhåll, jämväl ock de vederlag,
hvilka de åtnjuta». Ifrågavarande förmåner äro emellertid, såsom nämndt,
betryggade genom 1723 års privilegier. Förändring i samma förmåner kan
alltså icke ske utan medverkan af kyrkomötet i den af dess genom grundlagen
bestämda funktioner, som har sin hemul i § 114 regeringsformen.

Nu omhandlade lagstiftning angående prästerskapets löneförhållanden
m. m. i de delar, i hvilka samma lagstiftning utgör föremål för kyrkomötets
pröfning, bör därför ock i laga ordning underställas mötet.

Däremot torde, på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Kopparbergs län anmärkt, den af prästlöneregleringskommittén föreslagna
formen för betryggande af kyrkans medbestämmanderätt i fråga om de
förmåner, som nu äro på grund af privilegierna tillförsäkrade prästerskapet
eller som träda i dessas ställe, icke vara med grundlagens bestämmelser
förenlig.

Kung!. Maj.is Xthl. Proposition N:o S8.

211

Redogörelse för författningsförslagens viktigare detaljer i samband

med granskning af förslagen.

Sedan jag sålunda angifvit min ståndpunkt till vissa frågor af mera
central betydelse för nu ifrågasatta lagstiftning, torde det tillåtas mig att
något närmare redogöra för innehållet i de särskilda af prästlöneregleringskomrnittén
utarbetade författningsförslagen äfvensom för sådana erinringar
mot förslagen, som synas mig vara af någon större betydelse, äfven om
de icke alla enligt min mening äro af beskaffenhet att böra föranleda
ändring i förslagen. Föreligga skäl till redaktionsförändringar, afseende
hufvudsakligen att utgöra förbättringar i lagtexten, anser jag mig emellertid
icke böra belasta framställningen med redogörelse för hvarje sådant fall.

Kommittéförslagens allmänna innebörd framgår af förut omförmälda^“™“fl™‘''
hufvud gran der, på hvilka kommittén byggt dessa förslag, och belyses när- /avtagen.
mara af kommittén genom angifvande — i samband med hufvudgrunder-^""^^
nas framläggande — af vissa fördelar, som vore att vinna, därest skatt- ser.
skyldigheten till prästerskapet och de ecklestiatiska aflöningsförhållandena
ordnades i enlighet med samma grunder.

Äfven några af de hörda myndigheterna hafva betraktat förslagen
från mera allmänna synpunkter eller om dem uttalat allmänna omdömen.

Deras yttranden härutinnan torde böra i hufvudsak återgifvas, i den mån
detta icke i det föregående redan skett.

Sålunda finner domkapitlet i Växjö det vara tydligt, att kommittén
med mycken omsorg mot hvarandra afvägt prästerskapets berättigade kraf
med hänsyn till lönerna och de skattskyldigas förmåga att utan någon
större svårighet bära utgifterna. Genom förslaget om fri bostad och vedbrand,
som icke finge inräknas i lönen, genom skattefrihet i afseende på
vissa utgifter och genom det extraordinarie prästerskapets kontanta aflöning
ur kyrkofonden hade prästerskapets ekonomiska intressen blifvit väl
beaktade, hvartill komme, att det extraordinarie prästerskapets löneförmåner
blifvit på ett tacknämligt sätt tillgodosedda. I § 7 af förslaget till
föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning hade vederbörlig
hänsyn tagits därtill att, om de föreslagna lönerna skulle i några församlingar
visa sig otillräckliga på grund af särskilda förhållanden, dessa
löner kunde förhöjas på sätt Kungl. Maj:t pröfvade skäligt. Desslikes vun -

212

Kling1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lies den fördelen, att den garanterade lönen icke under löneregleringsperioden
lede någon minskning. Ett länge närdt önskemål om emeritilöner
blefve jämväl tillgodosedt, och såsom något icke mindre betydelsefullt
kunde framhållas, att medel komme att finnas för nydaningar på det kyrkliga
området. I afseende på ersättningen till kontraktsprostarna för deras
arbete skedde genom kommitténs förslag eu väsentlig förbättring. Domkapitlet
i Lund anser sig böra tacksamt erkänna den synnerligen stora omsikt
och skicklighet, hvarmed kommittén fullgjort sitt svåra och maktpåliggande
uppdrag, hvarjämte domkapitlet betonar, att kommittén vid utförandet
af detta uppdrag noga ställt sig till efterrättelse den anvisning,
som gifvits i Riksdagens skrifvelse den 5 maj 1896. Jämväl domkapitlet
i Göteborg hyser den uppfattningen, att förslagen äro uppgjorda med mycken
omsorg och bära vittnesbörd om ett synnerligen troget arbete, för
hvilket svenska prästerskapet icke kunde annat än känna sig djupt tacksamt.
Vid betraktande af de föreliggande förslagen, säger domkapitlet i
Härnösand, kunde domkapitlet ej annat än gifva erkännande åt det noggranna,
omsorgsfulla arbete, som i dem blifvit nedlagdt, såväl som åt den
sträfvan att bevaka kyrkans sanna intressen, hvaraf arbetet röjde många
spår. Flera af de grundtankar, som genomginge förslagen, måste ock anses
innebära obestridliga förbättringar i de närvarande förhållandena med
afseende på prästerskapets aflöning. Exempelvis ville domkapitlet nämna
den af kommittén åsyftade utjämningen af prästerskapets löner och den i
sammanhang därmed tagna hänsynen till olikhet i arbete och lefnadskostnader
inom olika församlingar och olika landsdelar, vidare den föreslagna
förkortningen i löneregleringsperiod och sist men icke minst försöket att
i viss mån afhjälpa det svåra missförhållande, som bestode däri, att svenska
prästerskapet ännu saknade allt hvad pensionsrätt hette. I ungefär
samma ordalag uttalar sig domkapitlet i Luleå. Däremot afstyrker domkapitlet
i Skara samtliga förslagen, under åberopande af förut omförmälda
principyttrande beträffande förslaget om afskrifning af prästerskapets tionde,
och ingår icke i någon som helst granskning af förslagens detaljer.

Eders Kung]. Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs, Kopparbergs och
Jämtlands län hafva, såsom torde framgå af redogörelsen för yttrandena
i fråga om tiondeafskrifningsförslaget, uttalat från kommitténs väsentligen
afvikande åsikter angående sättet för bestämmande af skattskyldigheten
till prästerskapets aflöning, hvilka åsikter svårligen torde kunna förlikas
med grundtankarna i kommitténs öfriga förslag; och har öfverståthållareämbetet
ansett sig icke böra förorda vare sig kommitténs förslag om tiondeafskrifning
eller de andra förslagen.

Sist omförmälda fyra civila myndigheter äfvensom domkapitlet i Skara

2i;j

Kunyl. Maj:tis Nåd. Proposition N:o 88.

framstå alltså såsom i det hela motståndare till de af kommittén föreslagna,
viktigare förändringarna, särskildt beträffande det kyrkliga beskattningsväsendet.

Eljest vinna kommitténs olika förslag, i större eller mindre omfattning,
understöd af ortsmyndigheterna.

Kammarkollegium (s. 64) tillkännagifver sin anslutning i allt hufvudsakligt
till de af kommittén uttalade åsikterna om den ecklesiastika skattskyldighetens
ordnande och förklarar sig jämväl vilja med sitt förord
understödja samtliga förslagen med hänsyn till deras allmänna innebörd.

I den mån jag icke redan förut varit i tillfälle att yttra min mening®epariemmt»-angående hvad som kan anses utgöra de ledande principerna i de af präst- chefenlöneregleringskommittén
framlagda förslagen till ordnande af det ecklesiastika
beskattningsväsendet och af prästerskapets afiöningsförhållanden
öfver hufvud, anhåller jag nu få förklara, att de grundtankar, som uppbära
kommitténs författningsförslag, synas mig innefatta eu i det hela lycklig
lösning af de föreliggande, invecklade spörsmålen, eu lösning som, med bibehållande
af det bepröfvadt goda, afhjälper eller mildrar verkningarna af de
mest framträdande bristerna i nuvarande anordningar.

Innan jag öfvergår till en detaljgranskning af förslagen, vill jag, till
undvikande af upprepningar, nämna, att då jag i det följande åberopar
uttalanden af prästlöneregleringskoinmittén eller kammarkollegium, jag,
när annat icke uttryckligen säges, åsyftar kommitténs den 19 juni 1903
afgifna underdåniga betänkande IV och kollegii den 10 november 1905
dagtecknade underdåniga utlåtande öfver samma betänkande.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets

tionde samt om ersättning därför.

Vid behandlingen i det föregående af frågan om afskrifning af prästerskapets
tionde mot viss ersättning har jag redogjort för hufvudbestämmelserna
i nu ombehandlade lagförslag.

1 §•

Denna paragraf innehåller det stadgandet, att prästerskapet enligt TiotuUafgifförut
gifna författningar tillkommande tionde, vare sig tertial-, smör-, ftsk-andraa/g!ft»r
eller kvicktionde, äfvensom alla andra afgifter af fast egendom skola mot
godtgörelse indragas till statsverket. Kommittén föreslår således, dels att å”! ''ersätta,''

214

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

icke blott tiondeafgifter utan äfven andra afgifter af jordbruksfastighet
skola mot ersättning indragas till statsverket, dels ock att på samma
sätt skall förfaras jämväl med afgifter af annan fastighet.

Med afseende å förslagets omfattning i denna del erinrar kommittén
(s. 42), att när ersättning för jura stola? och andra extraordinarie afgifter
blifvit sammanförd med tiondeafgifterna i en summa, det numera ej torde
vara möjligt att utsöndra tiondeafgifterna från öfriga afgifter af jordbruksfastighet.
Af sådan anledning och då berörda ersättning utgör en försvinnande
liten del af jordbruksfastighetens skattebörda, har kommittén ansett, att någon
åtskillnad mellan de olika afgifter, som utgå af nämnda slags fastighet, icke må
göras — äfven där så kunde ske, t. ex. då en såsom ersättning för jura stolle
m. m. fastställd summa skall efter fyrktal eller bevillning fördelas å alla
beskattningsföremål, och således äfven å jordbruksfastighet —, utan att alla
afgifter af dylik fastighet, vare sig tionde af olika slag eller jura stolte,
offer, komministerslön o. s. v., skola indragas till statsverket samt ersättas
kyrkan; och inbegripas naturligtvis härunder äfven de jämförelsevis obetydliga
afgifter, som i stället för tionde påförts säterier i Skåne och Halland.
Vidare framhåller kommittén, hurusom afgifter af annan fastighet till
uppkomst och natur hafva mycket gemensamt med tiondeafgifterna, samt
alt det understundom skulle medföra svårigheter och uppkalla tvister, om
en bestämnd gräns måste dragas mellan afgifter af de olika fastighetsgrupperna,
hvarför med afgifter af annan fastighet torde böra förfaras på
samma sätt som föreslagits beträffande afgifterna af jordbruksfastighet.
Afgifterna af annan fastighet äro, säger kommittén, sådana som bestämts
i fasta belopp för hyttor, bruk, kvarnar, sågar samt andra verk och inrättningar
eller för delar däraf (härd, smedja, sågram, stenpar o. d.), så ock
alla de afgifter, som skola utgå i visst förhållande till taxeringsvärdet af
all slags »annan fastighet» ■— således ej blott verk och inrättningar utan
äfven tomter, vissa åbyggnader, fisken, frälseräntor in. m. — eller i förhållande
till dylik fastighet påförd • bevillning eller påfördt fyrktal. Enligt
sistnämnda grund utgöres af annan fastighet ersättning för påskpenningar,
jura stolte och andra liknande afgifter i de fall, då en viss ersättningssumma
skall fördelas på samtliga skatteobjekt inom eu församling.

Departements- Jag finne i'' det föreslagna stadgandet, hvilket i väsentlig mån föranledts

chefen. a£ hvarpå skattskyldigheten till prästerskapets aflöning för när varande

är anordnad, vara grundadt jämväl med hänsyn till den ingalunda
oansenliga uppoffring, kyrkan obestridligen gör genom att afstå från
prästtionden.

Beträffande stadgandets finansiella innebörd, i den mån denna nu kan
ungefärligen beräknas, tillåter jag mig erinra därom, att afgifterna af

Kung!. Maj;ls Nåd. Proposition N:o 88.

215

jordbruksfastighet ecklesiastikåret 1896 97 beräknades hafva ett värde af

3,699,450 kronor, samt att afgifterna af annan fastighet för omförmälda år
uppskattades till 198,504 kronor.

3 och 4 §§.

I dessa paragrafer angifvas grunderna för fastställandet af den penningsumma,
till hvilken fastighetsafgifterna skola vid indragningen fixeras,
hvarjämte meddelas bestämmelser om utgörande af ersättning till kyrkan
för de indragna afgifterna. För hvarje församling skall sålunda uträknas,
dels huru mycket för ecklesiastikåret näst före det, efter hvars utgång indragningen
äger rum, bort i persedlar och penningar enligt dittills gällande
lönereglering utgöras af hvarje fastighet i församlingen, dels ock
hvilka belopp i penningar persedlarna motsvara efter medeltalen af medelmarkegångsprisen
under de femtio åren 1864—1913, hvarefter Kungl.
Maj:t fastställer indragningssumman (§ 3). Denna summa utgör jämväl
statsverkets godtgörelse för de indragna afgifterna samt skall för all framtid
utgå för hvarje församling från och med det ecklesiastikår, indragningen
där äger rum, äfvensom för hvarje ecklesiastikår vid dess början
inlevereras till kyrkofonden (§ 4).

Ett fixerande i penningar af fastighetsafgifterna är en nödvändig förutsättning
för utförandet af en successiv afskrifning af dem, ty en dylik
procedur lärer svårligen kunna företagas med en mängd olikartade persedlar,
hvilkas värde dessutom årligen växlar. Reglerandet af ersättningen
till kyi’kan i följd af tiondens indragning krafvel’ likaledes omvärdering
till en fast penningsumma af den förmån, för hvilken godtgörelse skall
lämnas.

Fastighetsafgifternas förvandling i penningar skulle, på sätt kommittén
framhåller, visserligen lättast utföras, om till grund för beräkning af persedlarnas
värde lädes de medelmarkegångspris å dessa, som gälla året före indragningen.
Men därigenom skulle afgörandet alltför mycket öfverlämnas åt
slumpen.

Om medelprisen för en längre tid — icke prisen för ett enda år —
väljas, vinner kyrkan trygghet för, att prisfallet å vissa persedlar icke medför
alltför stor minskning i den ersättning, som skall till henne utgå,

När det gäller att bestämma de medelpris, som böra antagas, äro helt
visst många kombinationer tänkbara. Det kunde, säger kommittén, måhända
ligga närmast till hands att såsom grund för förvandling af persedlarna
föreslå medelvärdena af medelmarkegångsprisen under de 50 år,
som i hvarje särskildt fall föregått fastighetsafgifternas indragning uti ett
pastorat, då ju denna tid sammanfaller med vederbörande lönereglerings

Fastighet safgifternas

fixering i
penningar.

Grunder för
af gifternas
fixering.

216

Kungl. Majsts Nåd. Proposition N:o 88.

gilitghetsperiod. Men oafsedt att antagligen icke någon iönereglering varit
tillämpad under alla de år 50 år, för hvilka regleringen blifvit fastställd,
finner kommittén det mindre lämpligt, att för den uppskattning af fastighetsafgifternas
penningvärde, som skall föregå indragningen till statsverket,
bestämmas olika persedelpris de olika år, under hvilka indragningen skall
i de särskilda pastoraten verkställas. Dessa pris skulle i sådan händelse,
enligt hvad som framgår af en utaf kommittén uppgjord tablå (s. 46),
komma att växla 17 gånger inom Göteborgs stift, 15 gånger inom Karlstads
stift, 12 gånger inom Uppsala stift o. s. v. Det ligger i öppen dag,
hvilket tidsödande arbete för uppgörande af prislistor ett dylikt stadgande
skulle medföra.

Såsom ledande till största enkelhet och reda har det synts kommittén,
att medeltalen af medelmarkegångsprisen för åren 1864—1913 borde läggas
till grund vid omsättningen af de olika persedlar, som ingå i tionden och
i andra afgifter af fast egendom, när berörda afgifter skola till statsverket
indragas.

Skälet till att kommittén valt dessa medelpris är, att de persedlar,
om hvilkas utgörande föreskrifter meddelats i de först fastställda löneregleringarna,
antingen blifvit lösta eller åtminstone kunnat lösas efter
medelmarkegångsprisen för något af omförmälda 50 år; och då omsättningen
i penningar af dessa persedlar synts böra ske efter ett medium af
prisen för de nämnda åren, har kommittén ansett, att samma medelpris

naturligtvis med de modifikationer, som föranledas däraf, att markegångssättningen
försiggår distriktsvis — böra följas jämväl vid förvandlingen
af persedlar, hvilka utgå enligt senare löneregleringar. Kommittén förmenar,
att ett uträknande af medelprisen med tillämpning af medelmarkegångsprisen
för samtliga dessa 50 år innefattar en lösning af frågan, som
bör kunna tillfredsställa representanterna för såväl tiondetagare som tiondegifvare.
Genom upptagande af alla dessa års växlande pris böra nämligen
ur räkneoperationen framgå såvidt möjligt med rättvisa och billighet öfverensstämmande
medeltal såsom förvandlingsgrund. Sedan beträffande
hvarje markegångsdistrikt medeltalet för en hvar af de i tionden och öfriga
fastigh et safgi it er ingående persedlarna blifvit uträknadt, skulle alla medeltalen
sammanfattas i en handling och kungöras för att lända till efterrättelse
vid omsättningen.

I fråga om beloppet af de persedlar, hvilkas penningvärden skola —
med användande af det medelpris, som å hvarje persedel varder fastställdt

uträknas och sammanläggas med de kontanta afgifterna af fast egendom,
bör efter kommitténs åsikt den för hvarje pastorat gällande löneregleringen
hafva vitsord, oberoende däraf om mer eller mindre i afgifter

217

Kutig!, Maj .in Kåt/. Proposition N:o 88.

faktiskt utgått. Likaså skola de i penningar fastställda afgifterna beräknas
i enlighet med föreskrifterna uti vederbörande löneregleringsresolution.

På detatt de förhållanden, som, utom markegångsprisen, — t. ex. drifvandet
af eu viss inrättning, fyrktalens fördelning å olika skatteobjekt — skola öfva
inflytande på fastighetsafgifternas belopp, må så nära som möjligt ansluta sigtill
de förhållanden, som verkligen äro rådande i ett pastorat vid tiden
för tion dens indragning, anser kommittén, att man ej kan hänföra sig till
ett tidigare ecklesiastikår än året före det, efter hvars utgång sagda åtgärd
skall vidtagas, eller således exempelvis för den indragning, som skall verkställas
den 1 maj 1920, till ecklesiastikåret 1918 —19. Kommittén påpekar,
att det å andra sidan ej heller vore tillrådligt, att bestämma ett
senare ecklesiastikår, enär, på sätt nyss omförmälda tablå utmärker, antalet
utlöpande löneregleringar vissa år är högst betydligt — nämligen 202 år
1918, 204 år 1919, 222 ar 1920 —, hvarför myndigheterna svårligen
skulle medhinna att ecklesiastikåret omedelbart före indragningen vidtaga
alla af dem beroende åtgärder.

Med afseende å de för indragningssummans fixerande erforderliga Proceduren.
operationerna upptager lagförslaget bland annat den föreskriften, att uträkning
af samtliga fastighetsafgifters penningvärde skall ske särskild!
för hvarje fastighet och för hvarje församling, hvarjämte det skulle öfverlämnas
åt Kungl. Maj:t att fastställa den summa i penningar, till hvilken
berörda afgifter må vid indragningen beräknas.

Den törra bestämmelsen, som åsyftar en möjligast noggrann undersökning
beträffande hvarje fastighets skatteplikt, för att ett desto säkrare
resultat i afseende å det hela må vinnas, ansluter sig, enligt hvad kommittén
upplyser, till nuvarande ordning, såtillvida som afgifterna till
prästerskapets aflöning utgå församlingsvis, samt i vederbörande löneregleringsresolution
antingen tionden är med sitt särskilda belopp fastställd
för hvarje fastighet eller också grunden för dess fördelning å
fastigheterna angifvits. Mot den senare bestämmelsen torde, säger kommittén,
kunna invändas, att Kungl. Maj:t lämpligen icke bör besväras
med eu förrättning, som allenast afser att fastställa en i öfverensstämmelse
med vissa grunder uträknad penningsumma. Men då genom samtliga
fastighetsafgifters fixering i penningar göres ändring i löneregleringarna,
hvilka tillkommit enligt beslut af Kungl. Maj:t, och dessa regleringar
såsom framgår af § 6 i omhandlade författningsförslag — i det
hela komma att fortfarande någon tid tillämpas, bör enligt kommitténs åsiktafgörandet
beträffande den kontanta summa, mot hvilken tionden och
öfriga fastighetsafgifter skola utbytas, icke öfverlämnas åt underordnad
myndighet.

Bih. till Rilesd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Åfcl. 60 Höft.

218

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:q 88.

Till ledning vid det förberedande arbetet ej mindre med utredning i
fråga om beloppet af de persedlar och penningar, som skola af hvarje
fastighet i en församling utgöras, än äfven med persedlarnas omsättning
i penningar erfordras närmare föreskrifter, hvilka kommittén förmodar
varda meddelade af Eders Kungl. Majt.

Faitigketsaf- Den summa, som för hvarje församling fastställes till indragning, är
summa, bestäm-å andra sidan afsedd att utgöra ersättning till kyrkan för tionde och
mande för andra afgifter af last egendom, sedan dessa in dragits till statsverket.
''tiutyrka n” Ifrågavarande ersättning skall enligt förslaget icke ingå direkt till, den
församling, hvars fastighetsägare förut erlagt berörda afgifter, utan, såsom
eu kyrkans* gemensamma aflöningstillgang, tillföras kyrkofonden, hvars
ändamål ju är att uppsamla och fördela dylika kyrkliga lönemedel. Om
emellertid eu församling icke mäktar att med de afgifter, hon fortfarande
måste intill en viss gräns utgöra, äfvensom med öfriga .särskilt för hennes
präster afsedd a inkomster bereda dem anständig bärgning, da äger denna
församling lita till kyrkofonden för att erhålla nödigt aflöningsbidrag.

lartemenu- Mot hvad prästlöneregleringskommittén sålunda föreslagit har jag eu
cie/en. erinran att göra.

Jag kan nämligen icke finna af behofvet pakalladt, att fastställandet
af de afgift sbelopp, som skola indragas till statsverket, lägges i Eders
Kungl. Maj:ts hand. Denna åtgärd synes mig ingalunda jämförlig med
den pröfning af en mängd olika spörsmål, som ingick i fastställandet af
de på 1862” års förordning grundade löneregleringarna. Ty vid dem
skulle bland annat, utan ledning af bestämda grunder, afgöras, huru mycket
af de ombildade tiondeafgift erna borde påföras hvarje hemman och lägenhet
samt huru mycket personer af visst stånd eller förmögenhet borde
erlägga i prästrättighet. Nu ifrågavarande förrättning däremot af ser, såsom
ock kommittén själf riktigt framhåller, blott »att fastställa en i öfverensstämmelse
med vissa grunder uträknad penningsumma».

Bestyret härmed synes mig utan någon som helst olägenhet, men till
fromma för ärendenas snabbare afgörande, kunna anförtros åt kammarkollegium,
som ju ej är främmande för dylika uppgifter. I sådant afseende
tillåter jag mig erinra, hurusom genom nådiga förordningen angående
inlösen af skattefrälseräntor in. m. den 11 september 1885 åt
omförmälda ämbetsverk uppdragits dels att pröfva befogenheten af väckt
anspråk om inlösen för statsverkets räkning af räntor å skattefrälsehernman
samt af viss kronotionde och arbets- eller hofveriskyldighet, dels att
enligt särskildt angifna grunder bestämma beloppet af den lösesumma,
som finnes böra för omförmälda utskylder eller besvär utgå af statsverket.

Kung!. M«j:ts Nåd. Proposition N:o Sb.

21[l

Att närmare föreskrifter varda af liders Kung!. Maj:t meddelade beträffande
proceduren vid fastighetsafgifternas fixerande till vissa penningbelopp,
lärer vara oundgängligen nödvändigt. Men äfven eljest t. ex.
i fråga om dessa afgifters afskrifning och uppbörden af icke afskrifna afgifter
— torde särskilda föreskrifter visa sig behöfiiga. Lämpligt synes
mig därför, att i slutet af författningen införes ett allmänt stadgande,
hvarigenom liders Kungl. Maj:t undfår uppdraget att meddela de ytterligare
bestämmelser, som för tillämpning af föreskrifterna i nu omhandlade
lag kunna finnas erforderliga.

På sätt jag i det föregående nämnt, skulle utjämningen af den eckle- Afskrifning)
siastika skattskyldigheten försiggå i form af en^ successiv afskrifning &{pJcahnnyaG/a™‘“.
tionden jämte andra fastighetsafgifter; och föreslår kommittén uti denna heuafgifter
paragraf, i hvilken ordning berörda afskrifning bör försiggå. under ™akrif Det

har svnts kommittén, att afskrifningen skulle kunna verkställas ningtperinden.
under en tidrymd af 30 år, räknade för hvarje pastorat från och med det
ecklesiastikår, då indragningen till statsverket af de gamla fastighetsafgifterna
där äger rum. Under det att dessa afgifter småningom minskades,
skulle bidragen till prästerskapets aflöning utgöras efter en för samtliga
skattskyldiga — äfven innehafvarna af tiondepliktiga fastigheter — gemensam
och lika grund. Den summa, hvilken fastställts såsom utgörande föremål
för indragning, blir naturligtvis äfven den summa, a hvilken afskrifningen
skall beräknas. Första årets afskrifningsbelopp torde, yttrar kommittén,
ej böra bestämmas till lägre än 30 procent, enär det är af vikt,
att afskrifningen inledes med en betydande eftergift, såvida de nya grunderna
för skyldigheten att bidraga till prästerskapets aflöning skola, samtidigt
med det att den gamla skattskyldigheten delvis kvarstår, vinna tilllämpning
redan under afskrifningens första år, utan att fastighetsägarnas
skattebörda i sin helhet varder mer besvärande efter afskrifningen än före
densamma.

Fn ledamot af kommittén, ingenjören O. Nyländer (s. 448), anser
det icke vara med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att tionden,
i den mån den ej afskrifves, skall af fastighetsägarna fortfarande utkräfvas
under hela 30 år, efter det att de på grund af förordningen den 11
juli 1862 fastställda löneregleringarna upphört att gälla och sedan nya
löneregleringar börjat tillämpas, Indika ålägga fastighetsägarna att, i likhet
med andra skattskyldiga, bidraga till prästerskapets aflöning. Riktigast
vore enligt reservantens åsikt, att tiondeskyldigheten af fast egendom upphörde
vid den tidpunkt, då nya och helt andra grunder för prästaflönin -

Särskild

mening.

220

Uttalanden a
myndigheter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gens utgörande inom pastoraten började tillämpas, och att statsverket
sålunda öfvertoge denna skyldighet, allteftersom de gamla, nu gällande
löneregleringarna upphörde. Därigenom kunde ock hela den föreslagna
anordningen för tiondens upptagande och afskrifning i högst väsentliggrad
förenklas. I alla händelser synes det reservanten, att den af kommittén
föreslagna tidsperioden af 30 år för ifrågavarande afskrifning är
alltför lång och utan svårighet kan begränsas,till åtminstone 20 ecklesiastikår
eller till samma tid, hvarunder eu enligt de nya grunderna fastställd
lönereglering är afsedd att tillämpas.

Under förutsättning af bifall till sitt förslag om en provisorisk, högre
församlingsafgift af jordbruksfastighet har kommittéledamoten Ekström
(sid. 314) förenat sig i nyssnämnde reservants yrkande.

Domkapitlet i Lid ed instämmer med reservanten Ekström.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län finner det
helt naturligt, att då ny lönereglering träder i kraft, den äldre löneregleringen
bör till alla delar upphöra att gälla. Det vore ej med rätt och
billighet förenligt att ens under en öfvergångstid låta ägarna af jordbruksfastigheter
på eu gång betala tionde och afgifter, som skulle utgöra ersättning
för tionden, hvarför denna senare skatt borde på eu gång afskrifvas.
Pa liknande sätt yttra sig Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands
och i Kopparbergs län.

Emot en successiv afskrifning af de till statsverket indragna tiondeafgifterna
har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län icke
något att erinra men förmenar, ätt det kan dragas i tvifvelsmål, huruvida
det är lämpligt, att denna afskrifning utsträckes under en tidrymd, som
med 10 år öfverstiger de nya löneregleringarnas föreslagna giltighetstid.
Enligt nådiga kungörelsen den 5 juni 1885 och lagen den 2 december
1892 skedde afskrifriingen af grundskatten under tiden från och med år
1886 till och med år 1903. Lika med eu af reservanterna ansåge därför
länsstyrelsen tiden för afskrifriingen böra begränsas till 20 år och sålunda
sammanfalla med den tid, hvarunder de nya löneregleringarna skulle blifva
gällande, dock att, i enlighet med kommitténs förslag, redan första året
30 procent afskrefves. Äfven Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Göteborgs och Bohus län anser planen för tiondeafskrifningen vara ställd
på väl lång tid. Belopj et af den årliga afskrifningsprocenten torde, såsomkommittén
framhållit, böra i främsta rummet bestämmas med hänsyn till
statens förmåga att underkasta sig de uppoffringar, som afskrifningen
kräfde, men det ville förefalla Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,,
som om större fordringar i detta afseende skulle kunna ställas på staten,
än kommitténs förslag innebure, och önskvärdt vore ju, om afskrifningen

2121

KiiikjI, Mtij:ts Xåil. Proposition X:o 88.

kunde till iullo försiggå inom den tid, som närmaste nya löneregleringsperiod
komme att omfatta, eller 20 år.

Kammarkollegium erinrar därom, att kollegium anslutit sig till förslaget
om eu sådan anordning för framtiden af det kyrkliga beskattningsväsendet,
att jordbruksfastighet icke skulle i högre grad än andra skutteobjekt
betungas med pålagor till prästerskapets underhåll. Regleringen
af den gamla tiondeskyldigheten vore dock eu annan fråga. Därvid borde
uppmärksammas, att statsverket årligen skulle tillhandahålla kyrkan ett
mot den afskrida tiondens värde svarande belopp. Det, vore då enligt
kollega åsikt icke oskäligt, att under någon öfvergångstid fastighetsägarna
iörpliktades lämna ett särskildt, bidrag till statsverkets utgifter för fullgörandet
af den ersättningsskyldighet till kyrkofonden, staten åtagit sig
med anledning af tiondens och öfriga fastighetsafgifters indragning. Därigenom
skulle i någon mån kunna undvikas, hvad kommittén genom den
successiva afskrifningen ock velat förebygga, nämligen att »gällande förmögenhetsvärden
alltför starkt rubbas eller andra samhällsklasser än fastighetsägarna
plötsligen betungas med ökade skattebidrag». Kollegium förutsätter
dock, att under öfvergångstiden fastighetsägarnas skattebörda i sin helhet
om möjligt icke blir mera besvärande efter än före tiondens afskrifning.

. Huruvida tiden för tiondeafskrifningens genomförande bör något förkortas
i förhållande till de af kommittén föreslagna 30 åren, förmenar
kollegium vara en fråga, hvaröfver det knappast tillkommer kollegium
att afgifva yttrande, och hvars lösning för ölrigt helt visst kommer att
bestämmas »af statsfinansiella hänsyn». Någon särskild anledning att låta
afskrifningsperioden sammanfalla med den blifvande löneregleringperiodens
20 år finnes dock enligt kollega mening icke, alldenstund tiondeafgifterna
ej hafva något som helst samband med de nya löneregleringarna.

Om man, i likhet med mig, har den uppfattningen, att nuvarande Departement*-fastighetsafgifter till prästerskapets aflöning, framför allt de olika slagen ch"''fen''
af tionde, såsom kvarlefvor från en förfluten tid hvila på beskattningsgrunder,
som icke stå tillsammans med vår tids uppfattning af en rättvis
och jämn fördelning af de skyldigheter, staten måste utkräfva af sina
medlemmar, kan man icke annat än finna med såväl statens som den
enskildes intresse mest förenligt, att berörda skatteformer snarast möjligt
aflägsnas ur skattesystemet, helst landets förmåga att bära kostnaderna
för själavårdens upprätthållande ju alls icke skulle minskas därigenom, att
de bidrag, som erfordras till dessa kostnaders bestridande, varda på ett
billigare och mera tidsenligt sätt fördelade. Ett fortskyndande af den
bördornas utjämning, hvilken är den successiva tiondeafskrifningens syfte,

•222

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

framstår såsom något särskilt eftersträfvansvärdt, när i betraktande tages,
att enligt kommittéförslaget, som binder afskrifningens början vid gällande
lönereglerings utlöpande i en församling, det under alla förhållanden
måste dröja en ganska afsevärd tid, innan tiondegifvarna uti åtskilliga
församlingar få komma i åtnjutande af någon som helst lindring i sina
afgifter till prästerskapet. Förut åberopade, å sid. 46 i kommitténs betänkande
IV införda tablå gifver nämligen vid handen, att af de i tablån
åsyftade 1,365 löneregleringarna — hvilka hvar för sig i allmänhet afse två
eller flera församlingar — det betydande antalet af 402 löneregleringar icke
förfalla förr än under olika år efter 1920, den senast fastställda löneregleringen
först år 1942.

Å andra sidan får emellertid icke förbises, att en nedsättning och
slutligen ett fullständigt utplånande af nu ifrågavarande skatter för innehafvarna
af tiondeskyldiga fastigheter innebär en direkt fördel, som beredes
dem därigenom, att samhällets öfriga medlemmar måste påtaga sig en
ökad skattebörda. Den omständigheten, att rubbning i egendomsvärdena
eller öfver hufvud i medborgarnas inbördes ekonomiska förhållanden
sålunda åtföljer nu ifrågasatta undanrödjande af ojämnheter i skattesystemet,
kan visserligen icke få ställa sig såsom ett afvisande hinder för vidtagande
af en eljest nyttig funnen reform. Men såtillvida bör enligt, min
mening hänsyn tagas till ifrågavarande omständighet, att vid reformens
genomförande en viss aktsamhet varder iakttagen.

Varsamhet torde vara att tillråda jämväl ur synpunkten af statens
förmåga att utan större svårighet fylla budgetens kraf. Genom småningom
fortgående nedsättning af de indragna fastighetsafgifterna minskas
nämligen efter hand statens inkomst af dessa, medan ersättningsskyldigheten
till kyrkan för de henne frångångna afgifterna kvarstår oförändrad.
Den brist, som härigenom uppkommer för statsverket och som beräknats
vid den sista skatteprocentens försvinnande uppgå till 3,897,954 kronor,
måste fyllas.

Prästlöneregleringskommittén har icke gjort någon beräkning öfver
de tillgångar, som skulle kunna lämna ersättning för de beviljade skatteoft
ergifter na. En dylik beräkning, som icke heller nu företagits, hade väl
ock gifvit föga ledning vid bedömandet af landets förmåga att i en jämförelsevis
aflägsen framtid bära de utgifter, som stå i samband med den
tilltänkta skattereformen. Till en början — med utgångspunkt från år
1914 — blifva dessa utgifter icke synnerligen afsevärda. Af kom mitténs,

af mig i det föregående återgifna, utredning framgår, att sedan

22:;

Ktt/ujl. Maj:ts Xthl. Proposition X:o

afdrag gjorts för ej afskrifva skattebelopp, utgifterna skulle först ar 1922
öfverskrida eu million eller, närmare bestämdt, det året uppgå till 1,088,(163
kronor.

Utan att underskatta betydelsen för budgeten af den tillökning i utgifter,
som föranledes af prästtiondens successiva efterskänkande, föreställer
jag mig likväl, att omhandlade skatteregleringsfråga, som i våra dagar
knappast kan sägas hafva någon ur finansiell synpunkt särskildt afskräckande
omfattning, ännu mindre i framtiden skall — att döma af senare årens
statsregleringar — gifva anledning till större oro hos dem, hvilkas uppgift
det blir att bereda de ökade inkomster, som erfordras för fyllande af de
stegrade statsbehofven.

Vid öfvervägande å ena sidan åt de omständigheter, som tala för
ett förkortande af den tidrymd, under hvilken fastighetsafgifternas afskrifning
bör bringas till slut, och å andra sidan af de omständigheter, som
mana till varsamhet vid afskrifningsplanens uppgörande, finner jag ej anledning
att afvika från prästlöneregleringskommitténs förslag om eu period
af 30 år för regleringens genomförande.

Under denna tid skulle alltså ägarna åt de fastigheter, af hvilka tillförne
tionde eller andra utgifter till prästerskapets aflöning utgått, hafva
att uppbära eu del af den gamla skattebördan — under perioden dock
alltjämt minskad — samtidigt därmed att de, i likhet med öfriga till den
kyrkliga kommunen bidragsskyldiga, måste deltaga i utgörandet af de utgifter
för omförmälda ändamål, som afses i förslaget till lag angående
reglering af prästerskapets aflöning. Denna dubbla afgiftsplikt kan icke
undvikas, med mindre eftergiften af den gamla skatteskyldigheten från
början blir fullständig, hvilket jag dock såsom af det förut anförda framgår,
icke kan tillstyrka. Det bör emellertid, på sätt ock kommittén erinrat,
tillses, att under afskrifningsperioden fastighetsägarnas skattebörda i sin
helhet om möjligt ej blir mera betungande, än den var dessförinnan.

Huru förhållandena härutinnan komma att i eu framtid gestalta
sig, lärer svårligen nu kunna utredas. Jag antager att, med tillämpning
af de nya beskattningsgrunderna, eu fastighets sammanlagda aflöningsbidrag
skulle, oaktadt 30 procent af tionden efterlåtits, under nuvarande
ekonomiska förhållanden inom församlingen öfverstiga hvad af fastigheten
förut erlagts i tionde. Till följd af handelns och industriens
utveckling tillkomma sedermera nya skatteobjekt, hvilka med åsyftade
fastighet skola dela aflöningsplikten, sådan denna bestämts enligt de» nya
beskattningsgrunderna. I sådan händelse kan sammanlagda beloppet af
de afgifter, hvarmed ifrågavarande fastighet äfven under afskrifningsperiodens
första år blir belastad, mycket väl komma att understiga värdet af

224

Kungl. Majds Nåd. Proposition X:o 88.

deri tionde, som tillförne utgått af densamma. Utvecklingens gång hittills
tyder på att förloppet bör blifva sådant i de flesta församlingar.

Jag har emellertid sökt bilda mig en föreställning om huru kommitténs
förslag skulle verka i fall, där faktorerna äro i viss mån kända. För
sådant ändamål har jag föranstaltat om en undersökning, därvid, beträffande
jordbruksfastigheternas belastning, de siffror lagts till grund, som i
kommitténs tabellverk Ser. A tab. 2, kol. 21, för ecklesiastikåret 1896—97
angifva denna belastning uttryckt i öre pr fyrk. Å andra sidan hafva
de nya skattebeloppen beräknats med tillämpning af de grunder, för Indika
jag i det föregående redogjort vid behandling af frågan om församlingarnas
bidragsskyldighet till prästerskapets aflöning.

Efter minskning med 30 procent af det tal i nämnda tabell, som för
jordbruksfastigheterna inom en församling angifver medelbelastningen —
t. ex. It) öre pr fyrk —, och sedan till det sålunda reducerade talet, 7 öre,
lagts det tal — t. ex. 4 öre pr fyrk —, som utmärker jordbruksfastigheternas
inom samma församling medelbelastning, efter det högst 5 öre
l)r fyrk uttaxerats, har visat sig, att ökning i belastning — uti det antagna
exemplet uppgående till 1 öre pr fyrk — skulle för jordbruksfastigheterna
inträda i 195 landsförsamlingar. Beloppet af ökningen är mindre än 0.5
öre i 62 af dessa församlingar samt utgör 0.5—0.99 öre i 48 församlingar,
1 ‘1-49 öre i 31 församlingar, 1.5—1.99 öre i 16 församlingar, 2—-2.49 öre
i 16 församlingar, 2.5 - 2.99 öre i 17 församlingar, 3—3.49 öre i 4 församlingar
och 3.5—3.99 i 1 församling.

Afskrifvas af jordbruksfastigheternas nuvarande afgiftsbelopp strax i
början 40 procent, skulle ökning i belastningen för denna grupp af skatteobjekt
inträda inom allenast 65 landsförsamlingar.

De sålunda verkställda beräkningarna grunda sig på medeltalssiffror
och lämna följaktligen ej någon upplysning om -hvarje särskild fastighets
relativa belastning, än mindre om dess verkliga skattebelopp. År utredningen,
på detta sätt anordnad, alltså icke af något större värde för kännedomen
om fastigheternas nuvarande beskattningsförhållanden, är dess
beviskraft rörande framtiden uppenbarligen ännu obetydligare. Försiktigheten
synes mig emellertid bjuda, att nedsättningen i fastighetsafgifterna
redan första året bestämmes till 40 procent. Härvid torde sedan böra
förblifva under 9 år, hvarefter den af kommittén framlagda afskrifningsplanen
skulle oförändrad tillämpas.

Åt framtiden lärer böra öfverlåtas att, med ledning af vunnen erfarenhet
angående verkningarna i afseende å den enskildes ekonomi af å
ena sidan skattenedsättningen och å andra sidan tillämpningen af de
nya beskattningsgrunderna, vidtaga de åtgärder, som till undanröjande

225

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af möjligen uppkommande skatteförhöjning för tiondegifvarna må finnas
af rättvisa ocli billighet påkallade.

6 §.

Så länge fastighetsägarnas skattskyldighet kvarstår, om ock i anseende0*^™/ °Jh
till afskrifningen mindre betungande än enligt gällande lagstiftning, bör aftiri/na
densamma efter kommitténs mening fullgöras i enlighet med föreskrifterna fåf9''?flZr.
uti fastställda löneregleringar. Med afseende å lösen för de i persedlar
bestämda afgifterna anser dock kommittén den modifikationen böra iakttagas,
att sagda afgifter skola utgå — icke, Såsom 1862 och 1872 årens förordningar
stadga, efter tioårig markegång — utan efter medeltalen af medelmarkegångsprisen
under de 50 åren 1864—1913, således efter samma pris, som enligt
§ 3 i omhandlade författningsförslag skola ligga till grund för persedlarnas
förvandling vid fastighetsafgifternas indragning till statsverket.

De afgiftsbelopp, som skola inom församlingarna uttagas för att betacka
den summa, fastighetsägarna hafva att, sedan vederbörliga ^fskrifningar
verkställts, erlägga till statsverket, måste för de olika åren utfalla
något olika, oafsedt de förändringar, som blifva en följd af afskrifningarna.

Skälen härtill äro, dels att verk och inrättningar kunna tillkomma eller
'' försvinna, dels att när en viss summa skall å samtliga skatteobjekt i en
församling till utgörande fördelas efter fyrktal eller bevillning, fastigheternas
andel i bördan måste växla med de olika beskattningsföremålens inbördes
skattekraft. Uppbörden för ett år kan alltså komma att visa öfverskott
eller brist. Hvad som utdebiterats för mycket bör, säger kommittén,
återställas till de skattskyldiga, då ju staten ej kan äga någon rätt
till öfverskottet, hvaremot, om brist uppstått, de afgiftspliktiga fastighetsägarna
ej kunna undgå att fylla densamma. Detta senare förhållande
torde likväl icke komma att ofta inträffa, såvida de i vederbörande löneregleringsresolution
för utdebiteringen uppställda grunderna riktigt tilllämpas.
Vanligaste anledningen till brist torde vara, att ett verk, som
fått sig påförd en fast afgift, upphör att drifvas, utan att något annat
verk i stället anlägges. I allt fall kan det felande beloppet sällan blifva
af någon betydenhet.

Kommittén förmenar, att fastighetsafgifternas indragning till statsverket
ej bör verka någon ändring i hvad för närvarande gäller angående
samma afgifters debitering och uppbörd genom församlingarnas förtroendemän,
ty om än afgifterna hädanefter icke komma att direkt användas till
aflöning af församlingarnas prästerskap, hafva de dock icke förlorat sin
egenskap af kyrkliga lönemedel, endast att de i annan ordning än tillförne
komma prästerskapet till godo.

Bih. tiU Riksd. Prot. 1908. 1 Sami 1 Afd. 66 Höft.

Uttalanden a,
myndigheter.

226 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

r Rörande omhandlade paragraf erinrar domkapitlet i Luleå, att då
fastighetsafgifterna, hvilka jämlikt § 5 i kommitténs förslag under de första 6
åren utgå med blott 70 procent af det beräknade värdet, efter hand skola
minskas, tills de efter 30 år upphöra att utgå, uppbörden särskilt under
senare hälften af 30-års perioden blir jämförelsevis obetydlig, hvarför det kan
sättas i fråga, huruvida det icke blir en i förhållande till uppbördens storlek
alltför vidlyftig och dyrbar apparat att tillsätta en särskild uppbördsman
för anställande af ifrågavarande uppbörd efter särskild debiterings- och
uppbördslängd. Så skulle under de sista 4 åren af tiondelösens erläggande,
då endast 10 procent skulle utgå, för Jockmocks församling uppbörden
blifva allenast omkring 170 kronor. Denna obetydliga summa
skulle då särskild uppbördsman uppbära af en befolkning, spridd på en
ytvidd af 194 kvadratmil. I detta fall blefve kostnaden för uppbörden
säkert större än uppbörden själf. Visserligen vore den tionde, Jockmocks
församling erlade, mycket ringa i förhållande till ytvidden, men många
liknande exempel från Lappmarken kunde anföras. Och i allmänhet kunde
man säga, att ifrågavarande uppbörd särskildt mot slutet af 30-årsperioden
blefve obetydlig. Med hänsyn till detta förhållande ville domkapitlet föreslå
en sådan ändring af § 6, att uppbörden verkställdes af kronans uppbördsman
i sammanhang med kronouppbörden.

Äfven några af länsstyrelserna framställa anmärkningar mot det sätt,
hvarpå den särskilda uppbörden och redovisningen af tiondeafgifterna
skulle ordnas. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kristianstads
län tillstyrker den ändringen af nu omhandlade paragraf, att församlingens
uppbördsman bör så fort ske kan och senast före oktober månads utgång
hafva upprättat debiterings- och uppbördslängden för uppbörd af ifrågavarande''
afgifter, hvilken längd, sedan den omedelbart därefter under föreskrifven
tid varit för de betalningsskyldiga tillgänglig, bör af församlingens
uppbördsman öfverlämnas till uppbördsförvaltningen i orten, som besörjer
afgifternas uppbörd och redovisning i sammanhang med kronoutskylderna.
I närmare anslutning till domkapitlet i Luleå framhåller Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Västerbottens län, att det synes vara lämpligare och
förenadt med större trygghet, om, då berörda afgifter skola ingå till statsverket,
desammas debitering och uppbörd verkställes af kronans uppbördsförvaltning
i sammanhang med debitering och uppbörd af öfriga kronoutskylder,
och detta så mycket hellre som kronans uppbördsman enligt
förslaget i alla händelser skall mottaga redovisningen för de influtna afgifterna
samt indrifva och redovisa de belopp, som restförts. För den
kronans tjänsteman sålunda åsamkade ökningen i arbete bör ersättning
utgå af de afgiftsskyldiga i enlighet med samma grunder, som gälla för

227

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 88.

debitering och uppbörd af landstingsskatt. Yttranden i sistberörda syfte
hafva afgifvits jämväl af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala
och i Västmanlands län, hvilka anfört, bland annat, att det föreslagna
uppbördssättet kommer att i de flesta fall arbeta med en viss grad af
osäkerhet; att medelredovisningen genom mellanhänders anlitande alltid
kommer att fördröjas: att då de ifrågavarande medlen skola ingå till
statsverket, icke finnes något rimligt skäl, hvarför de icke skulle i den
för kronouppbörden stadgade ordningen debiteras, uppbäras och redovisas
af kronans uppbördsman, mot rätt för dessa att för besväret därmed
åtnjuta den för de särskilda uppbördsmännen föreslagna provisionen, samt
att bördan af arbetet därmed icke torde, sedan grundskatterna numera
afskrifvits, vara något hinder.

Med afseende å hvad sålunda blifvit beträffande denna fråga af nämnda
myndigheter anfördt tillstyrker kammarkollegium, att förevarande paragraf
varder omarbetad, i syfte att de till statsverket indragna afgiftema till
prästerskapet skola — i den män de icke afskrifvits — debiteras, uppbäras
och redovisas af kronans vederbörande uppbördsman i den för kronouppbörden
stadgade ordningen.

Sedan tionde och andra afgifter af fast egendom indragits till statsverket, Departemenuböra
de väl rätteligen likställas med andra utskylder till kronan. Jag c *
instämmer därför med de myndigheter, som anse, att berörda afgifter
böra af kronans uppbördsförvaltning, mot ersättning af de skattskyldiga,
debiteras, uppbäras och redovisas i samband med kronans uppbörd. De
närmare föreskrifter, som i afseende härå varda erforderliga, lärer Eders
Kungl. Maj:t vilja meddela.

Giltigt skäl synes mig ej förefinnas att, såsom kommittén föreslagit,
ålägga fastighetsägarna i en församling att gemensamt ansvara för utgörande
af indragna, ännu ej afskrifna fastighetsafgifter inom församlingen,
hvarför bestämmelsen hörom torde höra utgå.

7 §•

Under hänvisning till hvad lag i det föregående anfört om kyrkansKyrkan* med n

• ... , .„ ®. o J f 1 • r 1 ± n • bestämmande ställnmg

till lagstiftningen angående reglering åt prästerskapets aflöning rätt vid lagoch
därmed sammanhängande frågor, tillstyrker jag, att förestående paragraf “tf‘ningen.
i kommitténs förslag utgår.| ''*>

Såsom jag redan antydt, torde emellertid under samma paragraf-/jraw/ir.''''
nummer böra i lagen införas ett stadgande af innehåll, att bemyndigande
gifves Eders Kungl. Maj:t att, där för tillämpning af lagens föreskrifter
erfordras ytterligare bestämmelser, meddela sådana.

228

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning.

Nu ifrågavarande lagförslag har i viss mån, särskilt hvad beträffar
själfva proceduren vid löneregleringen, sin förebild i nådiga förordningen
angående allmänt ordnande af prästerskapets inkomster den 11 juli 1862
och afser i allt fall att ersätta denna. Då förslagets betydelse torde klarare
framstå genom en allmän öfverblick öfver de viktigare bestämmelserna
däri, samtidigt med det att några paralleller ur gällande lagstiftning uppdragas,
har jag trott mig böra meddela en dylik inledande framställning.

öfversiict ifver De på grund af 1862 års förordning uppgjorda löneregleringarna hafva
finneh9åu byggt på den allt sedan äldre tider bestående lagstiftningen om skattskyldighet
till prästerskapets aflöning, ehuru genom nämnda förordning
ändamålsenligare anordningar för skattskyldighetens utgörande infördes.
Såvida gällande kraft tillerkännes kommitténs förslag angående indragning
till statsverket och afskrifning af hittills utgående fastighetsafgifter samt
om församlingsbidragets utgörande efter lika måttstock af alla skatteobjekt,
blir det kyrkliga beskattningssystemet fotadt på alldeles nya
grunder.

Hufvudprinciperna för det nya lönesystemet sammanfalla i stort
sedt med dem, efter hvilka prästerskapets aflöning skolat vid nu gällande
regleringar ordnas. Med nära anslutning till ordalagen i § 1 af 1862 års
förordning har nämligen kommittén uppställdt den allmänna föreskriften,
att hvarje tjänstgörande präst skall erhålla en, såvidt sig göra låter, efter
tjänstegrad och ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnadema i orten eller
andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning. Någon säker
måttstock för beräkningen af det lönebelopp, som i hvarje särskilt fall
må anses vara det rätta, är naturligtvis icke gifven genom framhållandet
af dessa allmänna synpunkter. Kommittén säger sig icke heller hafva
åsyftat något sådant, utan anser, att afgörandet bör, på sätt skedde vid
de löneregleringar, som uppgjordes på grund af 1862 års förordning, öfverlämnas
åt Kungl. Maj:t.

Men på det att de mest öfverklagade missförhållandena i det nuvarande
lönesystemet — aflöningens otillräcklighet för ett flertal präster
och dess ojämnhet för prästerskapet i dess helhet — icke må komma att
vidlåda det nya systemet, hafva vissa anordningar funnits erforderliga.

Löneregleringsnämndernas åtgörande för att bereda prästerskapet anständig
bärgning var, såsom jag redan antydt, begränsadt af tillgångarna

229

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

inom de olika pastoraten äfvensom af hvad med afseende å vissa anslags
öfverflyttning från en församling till en annan kunde varda bestämdt. För
prästerskapet i de församlingar, livilkas egna tillgångar ej voro tillräckliga
för den aflöning, som af omständigheterna påkallades, har därför föreskriften
i 1862 års förordning, att hvarje tjänstgörande präst skulle erhålla
anständig bärgning, nästan alltjämt varit en död bokstaf. Om emellertid,
såsom kommittén föreslagit, till kyrkans förfogande ställes den ersättning,
statsverket har att för indragna fastighetsafgifter utgöra, så kan genom
anslag från dessa ersättningsmedel och andra för kyrkan gemensamma
tillgångar prästerskapets ekonomiska ställning väsentligen upphjälpas. Likaså
kunna aflöningens ojämnheter, i den män de ej betingas af tjänstgöringen
och särskilda ortsförhållanden m. m., försvinna, om vissa allmänna föreskrifter
angående lönernas beräkning blifva meddelade, för att af nämnderna
tagas till efterrättelse vid uppgörande af förslag till nya löneregleringar.
Som dessutom regleringarnas giltighetstid skulle begränsas till
20 år — en inskränkning, som föranledes af den snabbhet, hvarmed utvecklingen
i alla riktningar numera försiggår —, så blir tillfälle att öfverse
lönebeloppen och däri vidtaga erforderliga jämkningar, innan alltför stora
förändringar inträdt i de förhållanden, hvilka voro rådande vid den tid,
då aflöningen fastställdes.

Då Kungl. Maj:t inom vissa, af prästerskapets privilegier och allmänna
författningar utstakade, gränser allt hittills ägt att ensam bestämma
såväl de prästerliga tjänsternas antal som fördelningen af samtliga
ecklesiastika lönetillgångar, och någon ändring härutinnan efter kommitténs
mening icke är önskvärd, skulle det tillkomma Kungl. Maj:t att meddela
de åsyftade föreskrifterna angående aflöningens beräkning.

Fn aflöningsförmån, som enligt kommitténs förslag bör tillkomma hvarje
präst, är fri bostad. Denna förmån skall beredas ordinarie tjänsteinnehafvare
antingen genom kostnadsfri upplåtelse från församlingens sida af en efter
tjänstegrad och ortens sed afpassad bostad eller genom kontant bidrag af
församlingen för förhyrande af sådan bostad eller — där med tjänsten är
förenadt boställe, vid hvilket byggnadsskyldighet af större eller mindre
omfattning åligger tjänsteinnehafvaren — därigenom att för den honom
åliggande nybyggnads- och underhållsskyldigheten vid de laga husen bestämmes
en ersättning, som för ändamålet utgår. Tjänsteinnehafvaren
skall åtnjuta fri bostad utöfver de förmåner af olika slag, som eljest
kunna tillhöra hans beställning.

Själfva löneregleringen blir icke obetydligt förenklad, därest, såsom
kommittén föreslagit, till nämndernas ledning vissa grunder för beräkning
af prästerskapets inkomster föreläggas, och om församlingarnas bidrags -

230

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skyldighet, utan hänsyn till den gamla beskattningens former, fastställas
till en för alla beskattningsföremål, efter deras skattekraft proportionerad,
lika afgift. Men det förberedande arbete, som tillförne utförts af nämnderna,
har i allt fall icke ansetts kunna såsom öfverflödigt undvaras, då
ju äfven hädanefter skulle förekomma flera frågor af vikt, vid hvilkas afgörande
det måste vara af stort värde att äga tillgång till yttranden af
opartiska, med de lokala förhållandena förtrogna nämnder. I hufvudsak
skulle det åligga nämnderna att, sedan prästerskapet uppgifvit de löneförmåner,
som utöfver församlingsafgifterna finnas att tillgå, väcka förslag
om sådana anordningar beträffande den kyrkliga indelningen och den
prästerliga tjänstgöringen, som kunna anses främja församlingsvården; föreslå
beloppet af den aflöning, som bör tillkomma hvarje innehafvare af
ordinarie prästerlig beställning, därvid alla omständigheter, hvilka varit
för nämnden bestämmande, skola angifvas, och, för den händelse någon
ändring i den kyrkliga organisationen finnes af omständigheterna påkallad,
framlägga de olika löneregleringsförslag, som under olika förutsättningar
böra tillämpas; beräkna årliga medelvärdet af bostadsboställes afkastning
äfvensom af de förmåner, tjänsteinnehafvaren eljest äger åtnjuta; yttra sig
om lämpligheten af boställes utarrendering; föreslå beloppet af församlingsafgifter;
anmäla behofvet af anslag från kyrkans gemensamma aflöningstillgångar
samt afgifva utlåtanden i de frågor angående den kyrkliga indelningen
och organisationen, som varda till nämnderna hänskjuta.

Hvad nu är stadgadt angående löneregleringsnämndernas sammansättning
anser kommittén böra i det hela fortfarande gälla. Hvarje nämnd
skulle sålunda tillsättas länsvis och bestå af ordförande, förordnad af
Kungl. Maj:t, två s. k. ständiga ledamöter, af hvilka domkapitlet och länets
landsting utse hvardera en, samt två s. k. tillfälliga ledamöter, representerande
den ene löntagarna och den andre löngifvarna. Genom ordföranden
och de ständiga ledamöterna uppehälles en viss enhet i nämndens beslut,
och genom de tillfälliga ledamöterna tillföres nämnden den kännedom
om lokala förhållanden, som uppenbarligen är af största betydelse
för ett rättvist bestämmande af lönebeloppen och för ett lämpligt anordnande
af den prästerliga tjänstgöringen.

Sedan nämnden stadgat sitt omdöme rörande antalet och beskaffenheten
af de prästerliga tjänster, själavården i ett visst pastorat synes kräfva,
utmäter nämnden den aflöning, som efter dess bepröfvande bör tillkomma
hvarje ordinarie tjänsteinnehafvare. Härvid har nämnden att tillämpa de
föreskrifter, som varda meddelade angående beräkning af prästerskapets
aflöning. Med den affattning dessa föreskrifter erhållit uti kommitténs i
ämnet afgifna förslag, torde lönernas beräkning sällan medföra någon

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o SS. 231

svårighet. De för aflöningens storlek bestämmande faktorerna hafva nämligen
i allmänhet hänförts till rent yttre, påtagliga förhållanden, såsom
tjänstegrad, tjänstgöring i stads- eller landspastorat, omfattningen af predikoskyldighet,
pastoratets folkmängd och areal m. m., och dessa faktorer
hafva blifvit underkastade en bestämd värdesättning. Men om nämnden
med hänsyn till särskilda omständigheter —- t. ex. med tjänstens skötande
förenad synnerlig besvärlighet, högre lefnadskostnader i orten eller för
prästerskapet eljest ökade utgifter — anser, att det lönebelopp, som framgår
ur en dylik hopsummering af värden, icke innefattar skälig ersättning
för tjänsteinnehafvarens möda eller icke medför anständig bärgning, har
nämnden att föreslå erforderlig förhöjning i lönebeloppet. Nämnden skall
emellertid alltid angifva samtliga omständigheter, hvilka påverkat aflöningsförslaget,
således ej mindre dem, som upptagas med bestämda, enligt grunderna
för aflöningens beräkning utförda, värden än äfven dem, åt hvilka
i ett visst fall bör tillmätas en särskild betydelse till aflöningens ökande
utöfver den normala höjden. En sådan fullständig och detaljerad redogörelse
för förhållandena i ett pastorat utgör en nödvändig förutsättning
för den ingående kännedom härom, som måste bibringas de myndigheter,
hvilka efter nämnden komma att handlägga regleringsfrågan; endast därigenom
vinnes trygghet för att det aflöningsbelopp, som slutligen varder
fastställdt, skall bereda »en, såvidt sig göra låter, efter tjänstegrad och
ämbetsåligganden äfvensom lefnadskostnaderna i orten eller andra särskilda
förhållanden lämpad anständig bärgning».

Före löneregleringsförslagets uppgörande bör nämnden naturligtvis
förskaffa sig kännedom om hvilka tillgångar finnas att taga i anspråk för
aflöningens bestridande. Prästerskapets löneförmåner äro för närvarande,
såsom den af mig förut lämnade redogörelsen därför gifver vid handen, af
skilda slag. De hafva tillkommit på olika sätt, grundade än å dispositioner
af privaträttslie natur, än å sedvana och häfd, än å kungl. stadgar
och resolutioner. Villkoren för deras åtnjutande växla likaså, i det att
somliga tillgångar äro fästade vid ett visst pastorat eller anslagna till och
med blott åt en särskild präst i pastoratet, andra åter endast afse att bereda
prästerskapet öfver hufvud inkomst. Af denna löneförmånernas olika
beskaffenhet följer uppenbarligen en mer eller mindre inskränkt rätt att i
det särskilda fallet öfver dem förfoga. Det är därför af största betydelse
för regleringsförslagets tillförlitlighet och dess användbarhet såsom grundval
för lönefrågans vidare behandling, att uppgifterna om de särskilda
lönetillgångarna blifva så fullständiga som möjligt.

Den sida af löneregleringen, som afser fastställandet af aflöningens
aktiva, företer en framträdande olikhet mellan 1862 års och den af kom -

232

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mittén föreslagna lagstiftningen. Samtliga de inkomster, som åsyftas i § 9
mom. 2 af 1862 års förordning, och »som grunda sig på statsanslag i
kontanta penningar, kronotionde och hemmans räntor eller på arrenden
för de af kronan upplåtna stom-, annex- och mensalhemman och lägenheter,
som icke äro bostadsboställen», skola nämligen enligt kommitténs
förslag särskiljas från de öfriga inkomsterna och tillgodoföra^ kyrkofonden.

Bostadsboställe däremot skall alltid — oberoende af sättet för dess
tillkomst genom upplåtelse af kronan, af församlingen eller af enskild person
— beräknas såsom tillgång till bestridande af aflöningen för särskildt
den tjänsteinnehafvare, åt hvilken bostället blifvit upplåtet. Inkomster som
grunda sig därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt
annat hemman eller lägenhet eller anskaffat andra fördelar, eller att enskild
person för samma ändamål till församlingen gjort donation,. eller att
ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit förenad
med egendom af nu arigifven beskaffenhet, betraktas såsom gemensamma
aflGningstillgångar för samtliga präster inom pastoratet och må alltså efter
omständigheterna mellan dem utskiftas. Hvad därefter brister i den aflöning,
som anses böra tillkomma en hvar af pastoratets präster, betäckes
i första hand med församlingsafgifter, utdebiterade inom den stadgade
gränsen, och, om icke heller dessa förslå, genom tillskott från kyrkofonden.

I den mån nämnden hinner uppgöra lönregleringsförslagen samt afgifva
de framställningar och yttranden beträffande den kyrkliga organisationen
och andra med löneregleringen sammanhängande frågor, som varit
föremål för dess behandling, öfverlämnar nämnden till vederbörande domkapitel
sitt särskildt för hvarje pastorat uppgjorda, till Konungen ställda
förslag jämte tillhörande handlingar. Med bifogande äfven af ett utlåtande
angående årskostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande vid bostadsboställe
— hvilket utlåtande afgifves af synerätt — infordrar domkapitlet
yttranden från pastoratet samt dess prästerskap och, i händelse någon
prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten; hvarefter
domkapitlet öfverlämnar samtliga handlingarna jämte sitt yttrande till
länsstyrelsen, som med eget utlåtande anmäler ärendet till Kungl. Maj ds
pröfning. Oberoende af tiden för fastställandet skall hvarje lönereglering
gälla under en tid af 20 ecklesiastikår, räknade från det, då förut fastställd
reglering upphör att gälla.

Om under den tid, för hvilken lönereglering äger gällande kraft, församling
vill bereda sitt prästerskap högre aflöning, skall den vara därtill oförhindrad.
Församlingens beslut i frågan bör dock fattas med tre fjuruedelar
af de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet och vinner

233

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

icke tillämpning förr, än det efter underställning blifvit af Kungl. Maj:t
fastställd t. Kyrkofondens tillgångar få ej tagas i anspråk för åstadkommande
af dylika löneförhöjningar.

Vid debitering och uppbörd af församlingsafgifterna — hvilka ej skilja
sig från de afgifter, församlingens medlemmar åtaga sig för uppehållande
åt kyrka och skola — skall iakttagas hvad kommunalförfattningarna stadga
med afseende å debitering och uppbörd af sådana afgifter, om hvilka kyrkostämma
fattar beslut. Lönebidrag, som utgöres af församlingsafgifter, skall
kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april af
kyrkorådet betalas till vederbörande präster.

Liksom det ordinarie prästerskapet genom de löneregleringar, som
åstadkommos på grund af 1862 års förordning, med afseende å sina inkomster
merendels gmrdes beroende af de tillgångar, som funnos inom
pastoratet och hvilka ofta voro långtifrån tillräckliga, så har förut äfven vid
bestämmandet af adjunkternas aflöning alltför mycket öfverlämnats åt tillfälligheter:
a ena sidan den goda viljan hos det ordinarie prästerskapet —
representeradt af allmänt prästmöte inom stiftet — att fastställa skäliga
arfvoden åt. adjunkterna, å andra sidan samma prästerskaps förmåga att
på ett värdigt sätt fullgöra sina åtaganden gentemot dessa ämbetsbröder.
Medelst vissa för hela kyrkan gemensamma lönetillgångar skola enligt
kommitténs förslag det ordinarie prästerskapets ekonomiska ställning upphjälpas,
och genom utfärdandet af allmänna föreskrifter för aflöningens
beräkning, hvilka äro afsedda att vid löneregleringarna tillämpas, skola
ojämnheterna i de ordinaries aflöningsförhållanden blifva undanröjda.

Äfven det extraordinarie prästerskapets aflöning har synts kommittén
böra i öfverensstämmelse härmed regleras, och finner kommittén ej någon
betänklighet vid att använda kyrkans gemensamma tillgångar jämväl för
adjunkternas, aflöning, då ju adjunktsinstitutionen måste betraktas såsom
ett nödvändigt led i den kyrkliga organisationen. Hufvuddragen i systemet
för adjunkternas aflöning angifvas genom en allmän föreskrift därom,
att hvarje tjänstgörande adjunkt skall såsom löneförmåner åtnjuta bostad,
vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning
för resa till tjänstgöringsort.

Löneregleringen för kontraktsprostarna skall företagas såsom en fristående
förrättning, utan att ställas i samband med löneregleringen
för. det öfriga prästerskapet. I enlighet med föreskrifter, som Kungl.
Maj:t torde meddela, skola nämligen domkapitlen i de särskilda stiften
uppgöra förslag till arfvode för en hvar af kontraktsprostarna, hvarefter
Kungl. Maj:t fastställer dylikt arfvode. Emedan prostetunnorna
hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen af kronotionde, men äfven

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 30

Ständig

adjunktur.

234 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

till någon del af kyrkotionde, för hvilka anslag ersättning under senare
tid lämnats af statsverket, har kommittén — vid det förhållande att enligt
§ 3 mom. 3 af förslaget till lag om kyrkofond sådana ersättningar hädanefter
skola indragas till kyrkofonden — föreslagit, att samma fond må
gälda de prostarfvoden, som varda fastställda för framtiden.

1 §•

I vissa fall, där en medhjälpare åt kyrkoherden kan vara behöflig,
har kommittén funnit mindre lämpligt, att en komministratur inom pastoratet
inrättades eller bibehölles, utan ansett det ändamålsenligare, att den
biträdande prästen vore extraordinarie eller, såsom kommittén benämner
honom, en ständig adjunkt.

Med afseende å denna art af tjänstebiträde anför kommittén (s. 70—
72), hurusom inom kommittén framhållits, att för församlingen såväl som
för kyrkoherden anställandet af ständig adjunkt skulle medföra åtskilliga
förmåner, som fullt uppvägde eller öfverginge dem, hvilka vunnes genom
komministratur. I allmänhet förhölle det sig så, att där komminister vore
anställd vid samma kyrka som kyrkoherden, den förres verksamhet inskränkte
sig till förrättandet af allmän gudstjänst, deltagande i konfirmandundervisning
och husförhör, en och annan prästerlig förrättning samt sjukbesök,
medan däremot expeditionsgöromålen och annat, som under veckans söckendagar
förekomme, nästan uteslutande hvilade på kyrkoherden, hvilken
alltså icke erhölle välbehöfligt biträde just i de stycken, som företrädesvis
vore till sin omfattning betingade af folkmängdens storlek, och detta
medan komministern saknade tillräcklig sysselsättning. Om däremot den
biträdande prästen hade sin bostad hos kyrkoherden, kunde denne senare
alltid beräkna att vid förekommande behof hafva sin medhjälpare vid sin
sida och sålunda erhålla nödigt biträde, utan den tidsutdräkt som vållades
genom budskickning från den ena prästen till den andra. Nödig samverkan
mellan kyrkoherden och hans biträde i löpande tjänstegöromål
vore ock vida säkrare betryggad, då den biträdande prästen vore extraordinarie
och sålunda lättare kunde vid behof genom vederbörande myndighet
mot annat biträde utbytas, än då han ägde en ordinarie prästmans
orubbliga ställning. Af betydande vikt vore ock den förmån af praktisk
utbildning och fostran, som komme den unge prästen till del, om han vid
sitt inträde i ämbetsutöfningen finge göra sina första lärospån under daglig
ledning af en i sin fulla kraft inom en folkrik församling verkligen tjänstgörande
kyrkoherde, i stället för att såsom nu oftast vore fallet begynna
sin prästerliga verksamhet såsom adjunkt hos en kyrkoherde eller kommi -

235

Kun/jl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

nister, hvilken i följd af sjuklighet eller tilltagande ålderdomssvaghet nödgades
lämna honom åt sig själ!'' att reda sig bäst han förstode, — för att
nu icke tala om de ingalunda sällsynta fall, då den nyordinerade prästen,
oerfaren som han är, finge på egen hand såsom vice pastor öfvertaga hela
ämbetsförvaltningen. Enligt § 4 mom. 1, § 18 och § 20 mom. 1 i nu
omhandlade lagförslag skulle kyrkoherden vara skyldig att tillhandahålla
den ständige adjunkten bostad och vivre, men däremot vara berättigad att
härför uppbära ersättning.

Kommittéledamoten Ekström har icke anslutit sig till förslaget om
inrättande i vissa fall af ständig adjunktur, hvilken anordning skulle efter
hans förmenande innebära »ett ur synpunkterna af såväl församlingsvården
som det extraordinarie prästerskapets befordran beklagligt utbyte af
ordinarie tjänst mot extraordinarie», utan ansett, att hvarhelst en prästerlig
tjänst kräfves af ett konstant behof, tjänsten bör vara af ordinarie
natur; och har omförmälde reservant i enlighet härmed hemställt (s. 323),
att ur alla af kommittén nu framlagda författningsförslag, särskildt ur § 4
mom. 2 af förslaget till lag angående reglering af prästerskapets aflöning,
måtte utgå de stadganden, som röra ständig adjunkt.

Denna hemställan biträdes ej mindre af samtliga domkapitlen, med undantag
af domkapitlen i Växjö och Lund, än äfven af Eders Kungl. Majt;s
befallningshafvande i Gottlands, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs,
Västernorrlands och Jämtlands län. Äfven allmänna svenska prästföreningen
anser, att de förslagna ständiga adjunktstjänsterna böra utbytas mot
ordinarie beställningar. Kammarkollegium (s. 68) håller före, att en ständig
adjunktur kan i särskilda undantagsfall vara en lämpligare form för
biträdande prästerlig verksamhet inom ett pastorat än en komministratur,
och att förstnämnda form således icke bör helt och hållet utmönstras ur
den kyrkliga organisationen, men väl endast med störta varsamhet användas,
såsom då tjänsteverksamheten inom en församling är mycket kräfvande,
i hvilken händelse det för kyrkoherden kan innebära större trygghet
att erhålla behöflig hjälp, om han biträdes af en extraordinarie präst, än
om han måste vända sig till en, måhända mindre tjänstvillig, komminister.

Någon fullkomlig nyhet inom den kyrkliga organisationen i vårt land
är icke den ständiga adjunkturen. Denna skulle emellertid enligt kommitténs
förslag beträffande den kyrkliga indelningen och organisationen
komma att användas i ganska stor omfattning.

Jag befarar, att det icke vore till gagn för kyrkan, om ständiga prästerliga
tjänster anordnades, hvilkas innehafvare ej finge sig tillmätt högre
grad af själfständighet, än som skulle förunnas de ständiga adjunkterna.
Då härtill kommer, att enligt kommitténs förslag endast vanliga adjunkters

Särskild

mening.

Uttalanden *
frågan.

Departements chefen.

236

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 88.

jämförelsevis knappa ekonomiska villkor skulle bjudas äfven dessa präster,
men de fall säkerligen icke blefve sällsynta, att de stiftade familj, skulle
den ifrågasatta anordningen helt visst hafva den olyckliga påföljden, att
många af de ständiga adjunkterna komme att lefva under ganska tryckande
ekonomiska omständigheter, missnöjda med sin ställning och utan förmåga
att med framgång verka inom församlingen.

Hvad i kommitténs olika förslag stadgas om ständig adjunkt bör därför
enligt min mening utgå. I förevarande paragraf nämnes visserligen
icke uttryckligen »ständig adjunkt», men af motiveringen till paragrafen
framgår, att äfven dylika adjunkter inbegripas bland de adjunkter, för
hvilka, enligt hvad i paragrafen säges, lagen är afsedd att gälla.

Nya Varfvets
församling.

Uttryckligen undantages i sista stycket af paragrafen från lagens tilllämpning
prästerskapet i, utom annan, Nya Varfvets församling, hvilken
omfattar 0.49 kv.-kilometer. Kommittén upplyser (s. 73), att Nya Varfvet
— hvarest ett centralfängelse vid tiden för afgifvande af kommitténs betänkande
var förlagdt — utgör enligt nådigt bref den 5 maj 1876 en af
områden från Västra Frölunda och Örgryte socknar bildad särskild församling,
inom hvilken själavården och pastoralvården tills vidare utöfvas af
predikanten vid därvarande straffanstalt mot särskild af församlingen bestämd
och utgående årlig aflöning, icke understigande 500 kronor,
till hvilket belopp den ock uppgick för ecklesiastikåret 1896—97. Aflöningen
för prästen i denna församling anser kommittén lämpligen icke
kunna regleras efter samma grunder, som aflöningen för prästerskapet i
andra territoriella församlingar, utan tillstyrker, att därmed bör förhållas,
på sätt Kung!. Maj:t särskildt förordnar.

Enligt nådigt bref den 20 oktober 1905 har fångvårdsstyrelsen förpliktats
att den 1 maj 1907 afträda Nya Varfvet till marinförvaltningen.
Som Nya Varfvet emellertid icke upphört att vara egen församling, synes
mig kommitténs uttalande och förslag fortfarande äga giltighet.

2 §•

Landstingets [ mom_ Beträffande löneregleringsnämndens sammansättning'', såvidt

representant iii r ° -i in

i löneregie- Iraga är om den ledamot åt nämnden, som skulle utses af landstinget,
ringsnämnden erinrar Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, huruledes
under den gångna delen af det halfsekel, som ligger mellan tillämpningen
af bestämmelserna i 1862 års förordning och tillämpningen af de nya
föreskrifter i detta ämne, som kunna komma att varda meddelade, ut -

237

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

vecklingen hittills gatt i den riktningen — och vill älven framdeles kominer
att så göra —, att städerna tillväxt i folkmängd så, att vid den tid, då
ny prästlönereglering skall uppgöras, ej få af dem utträdt ur landstingen.

Då hithörande förhållanden inom dessa större städer vore väsentligen olikartade
med förhållandena inom pastoraten å landsbygden och i de mindre
städerna, syntes det icke utan skäl kunna ifrågasättas, att, på sätt för
Stockholm i § 34 föreslagits, äfven i andra städer, hvilka äro indelade i
två eller flera territoriella församlinger och ej tillhöra landsting, en ledamot
af nämnden skulle utses af vederbörande stadsfullmäktige. Den kontinuitet,
som kunde anses vara nödig för nämnden, torde nog i detta fall kunna
uppehållas genom ordföranden och den af domkapitlet utsedde ledamoten.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län fäster uppmärksamheten
därå, att i paragrafen intet yttrats om det förhållandet, att visserligen
endast ett landsting finnes för länet, men därinom är belägen stad,
hvilken med hänsyn till sin folkmängd utbrutits från landstinget. I ett
sådant stadssamhälle skulle enligt de föreslagna bestämmelserna nämnden
komma att bestå af ordförande och tre ledamöter, utsedda en af domkapitlet,
en af kyrkostämman och en af kyrkoherden, därest icke stadsfullmäktige
inträdde i landstingets ställe och valde en ledamot, eller den
af landstinget valde vore afsedd att, till befrämjande af likformighet inom
länet i dess helhet, deltaga i löneregleringen äfven för det inom dylik
stad tjänstgörande prästerskapet. Uttryckliga föreskrifter för sådant fall,
hvarom ej heller förmäldes något i motiven till förenämnda paragraf, torde
böra meddelas.

Hvad Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i omförmälda båda län Departements
sålunda anfört synes mig böra föranleda till en bestämmelse därom, att
för stad, som ej deltager i landsting — således äfven för Stockholm —
stadsfullmäktige skola utse en ledamot af nämnden att, i stället för
den af landstinget valde, inträda i nämnden, när lönereglering skall företagas
för prästerskapet i det eller de pastorat, staden omfattar.

5 inom. En af kommitténs ledamöter, regementspastoren EkströmPr“*<e''''*i:a/’e‘s
(s. 317 o. följ.) anför, att då det föreslagits, att kyrkoherden skall utse TunerTgle*
ledamot jämväl å öfriga prästerskapets i pastoratet vägnar, han ansett sigr‘ns1"“mnd*Bböra
mot denna bestämmelse anmäla sin reservation. Enär jämlikt § 7 af mening
förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning
lönebelopp, som blifvit med tillämpning af de allmänna grunderna beräknadt,
skulle kunna med hänsyn till särskilda förhållanden förhöjas med
vissa belopp för kyrkoherde- och komministersbeställningarna, så skulle,
äfven med det af kommittén föreslagna aflöningssystemet, komministerns

238 Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 88.

intresse vid löneregleringens uppgörande kunna vara ganska stort, och det
syntes åtminstone icke omöjligt, att det, såsom vid uppgörandet af nu
gällande löneregleringar, skulle kunna blifva kyrkoherdens i någon mån
motsatt. Det i och för sig obilliga stadgandet, som förvägrade komministern
att utse ombud till att föra hans talan inom nämnden, borde förändras
och åt denne lika väl som åt kyrkoherden tillerkännas rättighet att
å egna vägnar utse .en tillfällig ledamot af nämnden att i dess öfver] äggningar
och beslut deltaga, när fråga förekomme, hvilken afsåge det pastoratet.
Det ville synas som om en dylik rättighet äfven ur allmän kyrklig
synpunkt vore af betydelse, alldenstund nämnden också skulle äga att göra
framställning ej mindre om delning af pastorat eller inrättande af ny
prästerlig tjänst än äfven beträffande sammanslagning af pastorat eller indragning
annorledes af befintlig tjänst etc. (§ 4 mom. 2). Sannolikt skulle
det då vid mer än ett tillfälle"kunna bidraga till frågans allsidiga belysning
inom nämnden, om äfven komministern hade rätt att vid nämndens
öfverläggning få flin åsikt uttalad.

uttalanden i Anslutning till kommittéledamoten Ekströms förslag om utseende af

») domkapitelen särskild tillfällig ledamot i nämnden såsom representant för den eller
och läns- de komministrar, som äro anställda i ett pastorat, har uttalats af domkapitlen
stynehen. • [TppSala} Väster ås, Växjö, Göteborg och Visby samt af Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Stockholms, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus, Västernorrlands och Jämtlands län. Härvid
har anförts bland annat, att då bestämmelsen därom, att kyrkoherde äger
att å egna eller öfriga prästers i pastoratet vägnar utse ledamot i den
föreslagna löneregleringsnämnden, möjligen skulle få till följd, att de
senares intressen ej blefve tillräckligt tillgodosedda, så syntes denna bestämmelse
böra ändras därhän, att äfven annan ordinarie prästman inom
pastoratet eller, där flera sådana funnes, dessa gemensamt finge utse en
ledamot i nämnden, desto hellre som mot nu gällande regleringar anmärkts,
att särskildt komministrarnas aflöning blifvit för knappt tilltagen; att
kyrkoherdes och komministers intressen vid löneregleringen icke kunde
anses sammanfalla, hvarför stadgandet innebure en obillighet, som icke
borde förekomma; att det finge anses af största vikt, att ifrågavarande
förtroendenämnd utsåges med all den grannlagenhet, som dess ömtåliga
uppgift kräfde, samt att intet syntes böra hindra, att icke blott kyrkoherden
i pastoratet utan äfven dess öfriga prästerskap omedelbart finge
deltaga i valet af ombud.

b) Kammar- Kammarkollegium (s. 94 o. följ.) yttrar, att om löneregleringarna
kollegium. ^ prästerskapet äfven i framtiden skulle verkställas efter hufvudsakligen
samma grunder som hittills, kollegium icke tvekade att i det

239

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

väsentliga tillstyrka nyssnämnde reservants förslag om en särskild representant
i nämnden jämväl för kyrkoherdens ordinarie medhjälpare i församlingsvården
Vid de på grund af 1862 års förordning uppgjorda löneregleringarna
voro nämligen prästerskapets inkomster till beloppet nästan
uteslutande beroende af de i hvarje särskildt pastorat befintliga aflöningstillgångarna
— tionden och andra försainlingsafgifter äfvensom boställsafkastning
och donationsmedel —, under det att blott i ringa mån hänsyn
kunde tagas till vissa anslags öfverflyttande från en församling till en
annan. Dessutom var med afseende å fördelningen mellan de ordinarie
löntagarna i ett pastorat af förefintliga tillgångar uppställd endast den i
§ 3 mom. 5 af nämnda förordning intagna, i helt allmänna ordalag hållna
regeln, att »vid reglering af pastors lön bör nämnden jämväl tillse, huruvida
lönerna för komminister och öfriga ordinarie prästmän, där sådana
finnas, stå till den förra uti ett billigt förhållande, och i motsatt fall skälig
jämkning dem emellan föreslå efter de grunder, nämnden äger antaga och
vid hvarje särskildt fall, såvidt möjligt är, tillämpa, samt till Kungl. Maj:ts
pröfning i sammanhang med löneregleringen anmäla». Det vore uppenbart,
att under angifna förhållanden kyrkoherden och komministern skulle
vid de löneregleringar, som verkställdes i enlighet med åberopade författning,
hafva stridiga intressen, då ju det, som den förre icke bekom, tillföll
den senare.

Helt andra grunder för löneregleringen, säger kollegium, hafva emellertid
nu af kommittén föreslagits. Aflöningsbeloppen skola nämligen icke
längre vara begränsade af pastoratets egna, för ändamålet disponibla medel,
utan kunna i fall af behof förhöjas med anlitande af de i kyrkofonden
uppsamlade gemensamma ecklesiastika tillgångarna. Dessutom skola lönerna
för de olika tjänsterna hädanefter beräknas och bestämmas i enlighet med
ganska detaljerade föreskrifter, vid hvilkas tillämpning godtycket åtminstone
icke på det sättet kan spela in, att en afknappning å komministerns
lön blir till fördel för kyrkoherden. Såväl kyrkoherdens som komministerns
lönevillkor skola således bero af helt andra faktorer än församlingens
ekonomiska bärkraft och af det sätt, hvarpå den tillgodogöres till förmån
för den ene eller andre tjänsteinnehafvaren. Icke heller af någon annan
anledning anser kollegium det af vikt för komministern att vara representerad
i nämnden, hvarför kollegium icke biträder kommittéledamoten Ekströms
ifrågavarande förslag.

Men kollegium finner, i anslutning till hvad af kollegium sålunda
blifvit anfördt om komministrarnas representationsrätt, det icke ens af
behofvet påkalladt, att kyrkoherden — vare sig å egna eller jämväl å
öfriga prästerskapets i pastoratet vägnar — utser ledamot af nämnden,

Departementschefen.

240 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

såvida nämligen de af kommittén föreslagna löneregleringsgrunderna komma
att vid ifrågavarande förrättning tillämpas. För nämnden i dess helhet
skulle enligt kollegii åsikt en minskning i ledamöternas antal komma
att medföra den fördelen, att själfva löneregleringsarbetet kunde raskare
bedrifvas.

Kollegium betonar emellertid, att det bör lämnas såväl kyrkoherde
som komminister öppet att, om de ej komma att tillhöra nämnden såsom
ledamöter, hos densamma göra framställningar beträffande de frågor, som
stå i samband med löneregleringen. Äfven erinrar kollegium därom, att
enligt § 5 prästerskapet i det pastorat, beträffande hvilket lönereglering
skall verkställas, har att på nämndens anmodan insända uppgift å samtliga
de aflöningsförmåner, som utöfver församlingsafgifter äro att tillgå,
därvid angående tillkomsten af dessa förmåner och villkoren för deras åtnjutande
böra meddelas så fullständiga upplysningar som kunna erhållas;
och sedan nämnden uppgjort sitt förslag till lönereglering, skall jämlikt
§11 yttranden däröfver inhämtas från pastoratet samt dess prästerskap
och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från
kontraktsprosten. Hvarken nämnden eller de myndigheter, som skola
pröfva dess förslag, behöfva alltså vara okunniga om prästerskapets önskemål
eller sakna kännedom om sådana förhållanden, som kunna öfva inflytande
på förslaget.

Enligt kollegii mening bör alltså hvad § 2 mom. 5 innehåller om
representantskap för prästerskapet i nämnden uteslutas, men kollegium ifrågasätter,
om icke i ersättning för hvad sålunda ur förslaget utgår, bör till
§ 5 göras ett tillägg, hvari uttryckligen betonas prästerskapets rätt att
hos nämnden göra framställningar i de olika ämnen, som med löneregleringen
äga sammanhang.

Med hänsyn till de förändrade grunder för löneregleringarnas uppgörande,
hvilka skola för framtiden tillämpas, kan jag, i likhet med kammarkollegium,
ej finna af behofvet påkalladt, att öfver hufvud någon representant
för pastoratets prästerskap deltager i uppgörandet af förslag till lönereglering
för samma prästerskap.

Oberoende af ett dylikt representantskap skola ju alla erforderliga
upplysningar tillhandahållas nämnden af prästerskapet, som bör vara oförhindradt
att därutöfver framställa sina önskemål i de med löneregleringen
sammanhängande frågorna. När förslaget sedermera af nämnden aflämnas,
göres det till föremål för granskning af såväl löngifvare och löntagare som
myndigheter (11 §), hvadan alla viktiga synpunkter kunna förväntas blifva
framhållna, innan ärendet företages till afgörande.

För en fri och otvungen pröfning af uppkommande spörsmål är

241

Kungl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 88.

närvaron af en eller två representanter för löntagarna säkerligen mången
gång till ej ringa förfång.

4§

Enligt de af kommittén utarbetade föreskrifterna angående beräkning BelysV?Pll V
åt prästerskapets aflöning har i lönerna för kyrkoherde och komminister
beräknats särskild ersättning för duplikation; likaledes är komminister i
annexförsamling eller kapellag, hvilken på eget ansvar under pastors tillsyn
sköter kyrkobokföringen i eu eller flera församlingar, berättigad att
af kyrkoherden undfå på visst sätt bestämd godtgörelse för dessa besvär.

Vid löneregleringsförslagets uppgörande är det emellertid ovisst, huruvida
och på hvad sätt duplikation kommer att anordnas samt om kyrkobokföring
uppdrages åt komministern. Då löneförhållandena för de särskilda
prästerna uppenbarligen ställa sig helt olika i de olika fallen, skall nämnden,
därest beräknad lön för en tjänsteinnehafvare endast i händelse af
duplikation eller bokföringsskyldighet eller till äfventyra under någon
annan förutsättning, som afser beskaffenheten af hans tjänstgöring och
medför förhöjning af hans inkomster, uppgår till skäligt belopp, tillika
föreslå den lön, som bör tillkomma denne tjänsteinnehafvare, om det förutsatta
förhållandet icke skulle inträffa.

Enär de förslag, som nämnden, vare sig af eget initiativ eller af annan
anledning, kan finna skäligt att till ändring i bestående förhållanden framställa,
i allmänhet högst väsentligt återverka på löneregleringarna, har
nämnden att uppgöra alternativa aflöningsförslag under de olika förutsättningarna,
att dess framställningar varda gillade eller att de icke vinna
bifall. Så måste förfaras, om nämnden anser, att två pastorat böra sammanslås
eller ett pastorat delas; att prästerlig tjänst bör indragas eller inrättas;
att i stället för en förut befintlig kapellpredikantstjänst, pastoratsadjunktur
eller annan liknande befattning bör anordnas en komministersbeställning;
att en fastighet, som tillförne brukats såsom bostadsboställe, bör till främjande
af församlingsvården utbytas mot någon annan åt prästerskapet upplåten
fastighet o. s. v. Är redan vid den tid, då lönereglering skall företagas,
beslut meddeladt om indragning eller inrättande af en tjänst, men verkställigheten
af detta beslut gjorts beroende däraf, att förut utnämnd tjänsteinnehafvare
afgår från sin befattning, måste särskildt förslag till lönereglering
uppgöras för den tid, denne vid sin beställning kvarstår, jämte det
att löneregleringsförslag, afseende de sedermera inträdande förhållandena,
naturligtvis i allt fall måste af nämden framläggas.

Några uteslutningar och mindre redaktionella förändringar anser jag stadgande™!
böra vidtagas i denna paragraf, med anledning däraf att den af kom mi

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sand. 1 Afd. 66 Häft. 31

242

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tén föreslagna ständiga adjunkturen synts mig icke böra upptagas bland
den kyrkliga organisationens tjänstegrader.

5 §•

skriftlig fram- Ett uttryckligt stadgande om befogenhet för prästerskapet i ett pastorat

plälterska/et aH hos nämnden göra skriftlig framställning beträffande löneregleringen
till nämnden, eller den kyrkliga indelningen, i hvad de afse pastoratet, torde böra inrymmas
i förevarande paragraf, under förutsättning att, såsom vid 2 § 5
mom. blifvit ifrågasatt, prästerskapet ej medgifves rätt att utse någon
ledamot af nämden.

6 § 1 mom.

Bostadsbostäiie Vid beräkning: af den nettoafkastning, ett bostadsboställe med jord^flytande
af- bruk anses lämna, skall enligt förevarande paragraf hänsyn naturligtvis
kastning, tagas till erforderliga brukningskostnader, hvaremot hädanefter icke, på
sätt föreskrefs i 1862 års förordning, afdrag må göras för byggnadskostnaden.
Anledningen härtill är den, att sistberörda kostnad skall på grund
af § 26 varda boställshafvaren i annan ordning ersatt.

Utom afkastningen af boställets jordbruk böra jämväl andra förmåner,
som härflyta från boställsbesittningen, uppmärksammas vid inkomstberäkningen,
så t. ex. jakt eller fiske, som lämnar byte till afsalu. När, såsom
ofta skett, jord eller någon rättighet mot ersättning upplåtits från bostället,
skall hvad som med anledning däraf tillflyter boställshafvaren äfven upptagas
bland inkomsterna af bostället. Förmånen af fri bostad, som ju alltid
skall åtnjutas af boställshafvaren, bör däremot undantagas vid uppskattningen,
likaså förmånen af skogsfång till husbehof. Denna senare förmån,
säger kommittén (s. 89), tillkommer visserligen icke alla prästerliga tjänsteinnehafvare;
men rätten att, där skog finnes, fritt använda densamma för
det egna hushållets och gårdens behof synes så naturlig, att det helt visst
vore obilligt, om boställshafvaren skulle för denna rätt gifva ersättning
därigenom, att hans boställe i lönestaten uppfördes till en i betraktande
af skogstillgången förhöjd nettoafkastning.

Kommittén finner förhållandet vara ett helt annat, om boställshafvaren
på grund af någon omständighet vid boställets tillkomst — nämligen genom
inköp af menighet eller donation af enskild — får sig tillerkänd andel i
skogens afkastning utöfver husbehofvet. Den större skogsafkastning, han då
äger tillgodonjuta, bör enligt kommitténs åsikt verka till förhöjning vid beräkningen
af boställets afkastning. Har bostället blifvit af enskild person
doneradt till förmån för innehafvaren af viss prästerlig tjänst, skall hela

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 88.

243

behållna skogsafkastningen tillgodföras tjänsteinnehafvaren. År bostallet
af församlingen anskaffa^, anser kommittén, att i regel bör förfaras på
samma sätt. Skulle emellertid skogsafkastningen från boställe af sist angifna
beskaffenhet vara så betydande, att den, jämte annan afkastning af
bostället, i afsevärd mån öfverskjuter beloppet af den aflöning, som anses
böra tillkomma tjänsteinnehafvaren, finner kommittén det icke lämpligt,
att denne får åtnjuta skogsafkastningen oafkortad, enär i sådan händelse
ett alltför stort missförhållande mellan löneförmånerna vid olika prästerliga
beställningar skulle uppstå. Nämnden bör därför yttra sig om, huru stor
andel af skogsafkastningen skäligen bör tillkomma den tjänsteinnehafvare,
åt hvilken dylikt boställe blifvit upplåtet, och, i samband med löneregleringsförslagets
afgifvande, hos Kungl. Maj:t anmäla, att någon del af
boställets behållna skogsafkastning ansetts icke vara behöflig för aflönande
af den präst, som innehar bostället. Kungl. Maj:t bestämmer därefter,
dels hvad af ifrågavarande afkastning bör såsom löneförmån tillfalla
boställets innehafvare, dels ock, sedan pastorat och myndigheter blifvit hörda,
huru återstoden skall användas till främjande af andra kyrkliga ändamål
inom pastoratet.

Icke sällan förekommer, i synnerhet om bostadsboställe är mindre väl
beläget, att tillstånd till detsaminas försäljning meddelas utaf Kungl. Maj:t,
mot skyldighet för församlingen att omedelbart eller vid lämpligt tillfälle
inköpa annan jord i stället. Om å det försålda bostället finnes skog, som
lämnar afkastning utöfver husbehofvet, kan denna omständighet måhända
hafva i väsentlig grad bidragit till att gifva egendomen högt saluvärde.
Kyrkofonden — som enligt § 3 mom. 1 af kommitténs förslag till lag om
sådan fond äger uppbära skogsförsäljningsmedel från bostadsboställe, hvilket
icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats, äfvensom
från hemman eller lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe,
— skulle sålunda genom försäljningen gå miste om den inkomst,
som eljest bort tillflyta fonden, under det att vederbörande församling, om
räntan jämväl å den del af köpeskillingen, som beräknas för skogen, finge
upptagas såsom boställsafkastning, skulle göra vinst i form af minskade
afgifter till aflöningens bestridande. Kommittén anser, att församlingen
icke kan med skäl göra anspråk på en slik förmån, hvarförutom ett afknappande
af kyrkofondens inkomster bör såsom en mycket betänklig åtgärd
undvikas. Vid medgifvande af tillstånd till försäljning eller utbyte
af dylikt bostadsboställe, hvars skogsafkastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens
husbehof, bör därför, när omständigheterna därtill föranleda, meddelas
föreskrift därom, att någon del af köpeskillingen eller, vid byte, af mellangiften
skall öfverlämnas till kyrkofonden.

244

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Uppskattning Beträffande kommitténs förslag i fråga om uppskattning af bostads“täiuT
a/w-bostalles afkastning anmärker, bland andra, domkapitlet i Linköping, att
nin9- hänsyn bör tagas äfven till skogstillgången samt afdrag göras för boställets
frTgan. samtliga skatter och onera. Domkapitlet i Lund anser, att lika billigt som
det är, att vid beräkning af bostadsboställes afkastning förmånen af skogsfång
till husbehof icke inbegripes, lika billigt är det också, att då ej tillgång
till sådant skogsfång finnes, åt vederbörande tillerkännes skälig ersättning
därför. Domkapitlet säger sig hafva så mycket större skäl att
yrka detta, som vid de allra flesta prästerliga befattningar i Lunds stift saknas
skogsfång till husbehof och ganska dryga kostnader kräfvas för att ersätta
denna brist. Komme ej att vid uppskattningen af nämnda stifts prästaflöningar
hänsyn därtill tagas, skulle en orättvisa tillfogas dess präster.
En annan omständighet, hvartill vid sådan uppskattning också synnerlig
hänsyn borde tagas, vore ämbetsskjutsen, och detta särskildt med hänsyn
till förhållandena i Lunds stift, där kostnaden för ämbetsskjuts på grund
af söndaglig duplikation m. in. uppginge till mycket afsevärdt belopp,
från sakkunnigt, pålitligt håll beräknadt till 1,000 kronor om året. Om
icke skatter och onera frånräknades, kunde stora oegentligheter inträda.
Nödvändig vore en bestämmelse i lagen, som förpliktade till att vid
en eventuell reglering taga hänsyn till konkreta förhållanden i särskilda
fall, på det att aflöningen måtte komma att uppgå till afsedt belopp.
Domkapitlet i Kalmar finner det önskvärdt, att vid uppskattning af bostadsboställes
afkastning afdrag göres jämväl för ämbetsskjuts, liksom hänsyn
rättvisligen borde tagas till den omständigheten, huruvida bostället äger eller
saknar bränsletillgång. Domkapitlet i Härnösand erinrar, att då § 6 med
rätta förutsätter, att förmånen af »skogsfång till husbehof» icke bör höja
uppskattningen af boställets afkastning, konsekvensen och billigheten synas
fordra, att det boställe, som saknar denna förmån, vid uppskattning af afkastningen
taxeras i motsvarande mån lägre. En direkt föreskrift därom
borde ingå i denna paragraf.

Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen framhåller i sin underdåniga
skrifvelse af den 27 oktober 1905 nödvändigheten af att »kostnaderna
för den nödiga ämbetsskjutsen ställas helt utanför beräkningen af
den egentliga lönen, så att de icke komma att i denna upptaxeras och
beskattas». Likaså måste billigheten fordra, att då mångenstädes vedbrand
finnes å bostället tillgänglig och står fritt till boställshafvarens disposition,
en motsvarande ersättning beredes de tj änsteinnehafvare, å hvilkas boställen
fritt vedfång ej finnes, detta desto hellre som vedbrand delvis kräfves för
pastorsexpeditionens uppvärmning. : 1

Kammarkollegium (s. 113) gör det uttalandet, att hvad sålunda blifvit

245

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

anmärkt beträffande de af kommittén föreslagna grunderna för uppskattning
af boställsafkastning icke, efter kollega mening, påkallar någon ändring
i förslaget. Såsom domkapitlet i Lund betonat, vore det visserligen nödvändigt,
att vid löneregleringen hänsyn toges till konkreta förhållanden i
särskilda fall. Det syntes emellertid kollegium, som om något förbiseende
därutinnan ej kunde läggas kommittén till last. Sålunda yttrade kommittén
(s. 64) med afseende å de allmänna synpunkter, som vid lönebestämningen
borde göras gällande, bland annat följande: »I vårt vidsträckta
land med dess mångfaldigt skiftande sociala och ekonomiska förhållanden
samt olikheten i naturtillgångar, hvilket allt inverkar på lefnadssätt och
varupris, skulle det, efter kommitténs förmenande, innebära en obillighet
och en orättvisa, om vid bestämmandet af hvad som erfordras för anständig
bärgning, hänsyn icke toges till de högre lefnadskostnaderna i en
viss ort eller eljest till sådana förhållanden, som medföra utgifter utöfver
det vanliga måttet. Ett förbiseende häraf skulle antagligen medföra en
rubbning af prästens ställning i yttre afseende inom församlingen och
därigenom äfven af hans inflytande såsom själasörjare». Kollegium framhåller,
huruledes kommittén vidare utvecklat dessa tankar i motiven till
förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning,
där det (s. 171 o. följ.) heter: »För öfrigt kunna åtskilliga omständigheter,
utom de särskildt påpekade, vara af beskaffenhet att böra verka till
förhöjning i lönebeloppen, om ej stötande ojämnheter skola i verldigheten
uppstå. Samtliga sådana omständigheter måste i hvarje särskildt fall underkastas
en samvetsgrann pröfning af nämnderna, innan de framställa sina
löneregleringsförslag, hvilka ju skola noggrant angifva allt, som synes kunna
hafva inflytande på lönebeloppens bestämmande. Svårligen lärer emellertid
något lönesystem, som tillämpas inom vårt vidsträckta land med dess
mångskiftande förhållanden, betrygga mot mindre ojämnheter i aflöningen
för de olika prästerliga beställningarna. I enlighet med hvad ofvan blifvit
utveckladt, har kommittén ansett, att för den händelse med hänsyn till
särskilda förhållanden — såsom högre lefnadskostnader i orten eller för
prästerskapet eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad
synnerlig besvärlighet — lönebelopp, som blifvit med tillämpning af förut
omförmälda allmänna grunder beräknadt, skulle finnas alltför ringa, Kungl.
Maj:t må, där så pröfvas skäligt, förhöja sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning
med högst 2,000 kronor, för komministersbeställning i
Stockholm eller Göteborg likaledes med högst 2,000 kronor och för annan
komministersbeställning med högst 1,000 kronor.» Medelst ett omsorgsfullt
afvägande i hvarje särskildt fall af berörda förhöjningsbelopp, hvilka, säger
kollegium, kunna betraktas såsom ett slags säkerhetsventiler, torde löneförmå -

246

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

nerna för tjänstebefattningar å olika orter kunna med större rättvisa bestämmas,
än om vid uppskattning af boställsafkastningen de i förut återgifva
yttranden i sådant afseende framhållna olika synpunkterna skulle
beaktas.

Kollegium förklarar sig därför icke kunna tillstyrka, att vid ifrågavarande
förrättning, som ju afser endast att beräkna själfva jordbrukets
behållning, skall göras afdrag för skatter och onera eller tagas särskild
hänsyn till kostnad för ämbetsskjuts, att boställe är skoglöst o. s. v. Men
väl anser kollegium, att all möjlig hänsyn bör tagas till ogynnsamma omständigheter
i nu nämnda eller andra afseende^ när det gäller att afgöra,
huruvida och i hvilken mån ett efter de allmänna grunderna beräknadt
lönebelopp må förhöjas.

DePchefenntS~ Till fullo instämmer jag i kammarkollegii omförmälda yttrande, helst den
i allt fall vanskliga uppgiften att beräkna ett jordbruksboställes afkastning
blefve än mer invecklad och försvårad, om afseende skulle fästas å en del
särskilda förhållanden, som ju i det hela äro för frågan främmande.

Dessutom är jag förvissad, att större rättvisa vid reglerandet af lönerna
för prästerliga beställningar i olika delar af landet vinnes därigenom, att
vid fastställandet af hvarje särskild lön hänsyn tages till alla de omständigheter
af mindre gynnsam beskaffenhet, som äro förbundna med innehafvandet
af en befattning, än om endast vissa sådana utsöndras och få sig
tillerkänd en särskild betydelse. Genom ett sådant förfarande som det sistnämnda
kunde måhända förbises andra omständigheter, som vid en del befattningar
verka synnerligen ofördelaktigt i ekonomiskt hänseende eller göra
tjänstgöringen i hög grad betungande, och hvilka därför kräfva icke mindre
beaktande än de särskildt angifna ogynnsamma omständigheterna.

Obligatorisk Under åberopande af hvad jag i det föregående yttrat rörande orda/med
jord-nandet af det ecklesiastika boställsväsendet, tillstyrker jag, att i denna
bru\ ^"“‘“paragraf må, såsom ett fjärde moment, införas de hufvudbestämmelser i
boställe, ämnet, som afse att angifva löneregleringsnämndens befattning med den
obligatoriska utarrenderingen af ett med jordbruk förenadt bostadsboställe.

Den framställning härom, som till äfventyra göres af nämnden, skall,
i likhet med nämndens öfriga förslag och framställningar, jämlikt 11 § underkastas
granskning af intresserade parter och myndigheter, innan frågan
göres till föremål för Kungl. Maj:ts pröfning.

247

Kungl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

7 §•

Församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning bestämmes Fartamiingsi
denna paragraf af kommitténs lagförslag på det sättet, att i den mån“(.fCZgZch
boställsmedel och öfriga i § 6 omförmälda tillgångar icke förslå till den begränsning.
aflöning, som anses böra tillkomma prästerskapet i ett pastorat, församlingsafgifter
skola till bristens betäckande utgöras, dock icke till sammanlagdt
högre belopp, än som erhålles under antagande, att för hvarje person af
pastoratets hela folkmängd utginge 20 öre, och där utöfver för hvarje fyrk
af hela fyrktalet inom pastoratet 5 öre eller, där fyrktalssättning icke äger
rum, för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet påförd bevillning
50 öre.

Jag har i det föregående — uti principyttrandet rörande nu omhandlade
fråga — gjort det uttalandet, att det icke torde finnas behöfligt att
anordna skattskyldigheten efter fullt samma måttstock, som kommittén
anlagt, utan att församlingsbidragets maximum kunde nedsättas, så att
det beräknades till 10 öre pr individ äfvensom till 5 öre pr fyrk eller
50 öre pr bevillningskrona. Om dessa skattesatser blefve tillämpade,
skulle, såsom framgår af verkställda undersökningar, församlingarnas aflöningsplikt
komma att tagas i anspråk ungefär i den omfattning, som kan
vara erforderlig, för att kyrkans behof af lönemedel, tillräckliga att bereda
prästerskapet anständig bärgning äfven under mera utvecklade förhållanden
i organisatoriskt afseende, må blifva vederbörligen tillgodosedt.

Emellertid finner jag det icke lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt
gentemot prästerskapet varder, såsom kommittén föreslagit, faställd i
visst förhållande till fyrkar eller bevillningsbelopp, utan tillstyrker af skäl,
som jag redan anfört, en sådan anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika
skattskyldighet, att densamma beräknas efter förut omförmälda, villkorligt
godkända kommunala beskattningsnorm, d. v. s. taxerad eller antagen inkomst,
i den mån nämligen pastoratets folkmängd icke skall vara bestämmande
för aflöningsplikten. Med bibehållande af den maximigräns, som
af kommittén föreslagits för de i förhållande till förmögenhet och inkomst
utgående afgifterna — nämligen 5 öre pr fyrk eller 50 öre pr bevillningskrona
— skulle alltså till prästerskapets aflöning komma att utdebiteras
församlingsafgifter — förutom de efter invånarantalet beräknade — med
högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt tiotal kronor taxerad beskattningsbar
inkomst af kapital och arbete eller, i fråga om fastighet, inkomst
beräknad efter vissa procent af taxeringsvärdet.

I enlighet med de af mig sålunda gjorda uttalandena tillstyrker jag
en omredigering af förevarande paragraf, hvarvid den ändringen tillika

Enskildas do
nationer till
präster.

Särskild

mening.

248 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

borde vidtagas, att senaste mantals- och taxeringslängder förklaras skola
läggas till grund för ifrågakommande beräkningar.

8 och 9 §§.

Bland tillgångarna för prästerskapets aflöning särskiljer kommittén två
slag af donationer, nämligen dels sådana, som ställts till församlingens
förfogande för att minska hennes utgifter, dels sådana, som gjorts till förmån
för innehafvare af viss tjänst i ändamål att öka dennes inkomster.

En förmån af det senare slaget skall oafkortad komma vederbörande
tjänsteinnehafvare till godo (§ 8). Den omständigheten, säger kommittén
(s. 87), att en sådan tillgång förefinnes, kan rimligtvis icke medföra någon
minskning i församlingens skattskyldighet, alldenstund ändamålet med
donationen därigenom skulle omintetgöras. Församlingsafgifterna måste
därför i vanlig ordning uttagas till så stort belopp som erfordrades,
därest icke bidrag från donationen vore att påräkna. Först därefter varder
den genom donation tillkomna förmånen tillagd den tjänsteinnehafvare,
som skall genom donationen gynnas. Uppstår efter fördelning i vederbörlig
ordning af de inom pastoratet förefintliga lönetillgångar — däribland
äfven donationsmedel — brist i den för någon tjänsteinnehafvare beräknade
aflöningen, skall denna brist fyllas af de för hela prästerskapet gemensamma
aflöningsmedlen, alltså genom tillskott från kyrkofonden (§9). I
fråga om de tillgångar, som afse att bereda prästerskapet särskilda förmåner,
kan donator någon gång hafva uttryckligen föreskrifvit, att den åsyftade
förmånen skall af tjänsteinnehafvaren åtnjutas utöfver den för hans
tjänst bestämda aflöningen. Kommittén framhåller, hurusom dylik förmån
icke kan i någon mån tagas i anspråk vid själfva aflöningens bestridande,
ehuru den naturligtvis skall tillfalla vederbörande präst (§ 8 sista stycket).

Mot kommitténs förslag om användande i viss mån af donerade medel
till bestridande af fastställd aflöning för en tjänst vänder sig ledamoten af
kommittén, regementspastoren Ekström (s. 825—828), med erinran att förmån,
som genom donation af enskild tillförsäkrats innehafvare af viss
prästerlig tjänst i syfte att bereda denne ökad inkomst, icke borde i någon
mån tagas i anspråk vid aflöningens bestridande. Aflöningen borde alltså
utgå efter alldeles samma principer och till samma belopp, som om donationen
icke förefunnits, och alltså, såsom det heter i slutet af § 8, tillkomma
tiänsteinnehafvaren utöfver den för tjänsten föreslagna aflöningen.
Genom § 9 kullsloge emellertid kommittén själf den princip om respekt
för donationen, som kommittén nyss uppställt. Tillskott från kyrkofonden
skulle nämligen icke inträda, förrän donationens afkastning användts till

ICungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

249

betäckande af den beräknade aflöningen. Men då enligt kommitténs system
tillskott från kyrkofonden komme att vid de allra flesta''tjänster ingå såsom
en beståndsdel i aflöningen, skulle förmån genom donation af äfven
den beskaffenhet, hvarom nu är fråga, i regel komma att blifva en kyrkofondens
vinst, men icke bereda tjänsteinnehafvaren ökad inkomst. Under
sådana förhållanden komme en dylik förmån icke oafkortad tjänsteinnehafvarcn
till godo. De i § 8 omförmäla medlen borde, till respekterande
af såväl donators offervillighet som den tjänsteinnehafvares rätt, till hvars
förmån donationen blifvit gjord, icke i någon mån användas till betäckande
af den aflöning, som, därest donationen icke förefunnes, bort utgå till
tj änsteinnehafvaren.

I samma syfte som nämnde reservant hafva åtskilliga af myndigheterna
uttalat sig.

Äfven jag finner det vara mindre följdriktigt och mot donator mindre
pietetsfullt, att till förmån för kyrkofonden, hvars medel dock, lika väl
som öfriga ecklesiastika tillgångar, äro afsedda för prästerskapets aflöning,
skulle under vissa förhållanden minskas eller alldeles omintetgöras den
löneförhöjning, som med donationen åsyftats. Jag ansluter mig därför till
kommittéledamoten Ekströms i detta ämne uttalade särskilda mening och
tillstyrker, att genom omflyttning af 8 och 9 §§, i samband med deras
omredigering, tydligt utmärkes, att donation af nu ifrågavarande beskaffenhet
skall komma vederbörande tjänsteinnehafvare till godo utöfver det
bidrag från kyrkofonden, hvilket för utfyilande af lönebelopp erfordras,
sedan afkastning af bostadsboställe äfvensom församlingsafgifter i medgifven
omfattning tagits i anspråk.

12 §.

Orden »eller ständig adjunktur» böra här utgå, i enlighet med hvad jag
förut anfört.

I denna paragraf synes mig lämpligen kunna göras en antydan om,
att det tillkommer Kungl. Maj:t att, i sammanhang med lönereleringsärendet,
jämväl pröfva väckt fråga om obligatorisk utarrendering af jordbruk
å bostadsboställe samt att, för den händelse utarrendering finnes böra
komma till stånd, och då under högst 20 år, föreskrifva hvad i hufvudsak
skall iakttagas till betryggande af boställshafvarens själfständighet
eller till underlättande af hans tjänsteutöfning; hvilka byggnader och jordområden
skola för boställshafvarens räkning undantagas o. s. v.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft.

Departements chefen.

Obligatorisk
utarrendering
af bostadsboställe.

250

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Efter det tillstånd till utarrendering meddelats, skulle det åligga
Kungl. Maj:ts befallningshafvande att inom den sålunda angifna ramen
och med ledning af de särskilda bestämmelser rörande ecklesiastika bostadsboställens
utarrendering, hvilka Eders Kungl. Maj:t lärer vilja utfärda,
fastställa de närmare villkoren för utarrendering i det särskilda fallet.

16 §.

utgörande af Sedan vid löneregleringen fastställts det bidrag till prästerskapets afUneZdrTg.
löning> som pastoratet har att årligen lämna, skall detta bidrag af de
skattskyldiga sammanskjutas efter de för kommunalutskylders utgörande
i allmänhet stadgade grunder. Dock anser kommittén en personlig afgift
för ändamålet icke vara olämplig, men skulle det öfverlåtas åt hvarje församling
att för sin del besluta om dess upptagande.

Frihet från skyldigheten att utgöra församlingsafgifter anser kommittén
— enligt den sedan gammalt gällande regeln, att prästerskapet
icke bidrager till sin egen aflöning — böra tillkomma prästerskapet för
sig och husfolk samt för löneinkomster. Denna regel inskärpes också uttryckligen
i åtskilliga löneregleringsresolutioner.

Prästerskapets boställen hafva väl i allmänhet varit fritagna från ifrågavarande
bidragsskyldighet, men härutinnan göres dock åtskillnad mellan
olika slag af dem. Tiondeordningen af år 1638 nämner i 1 § bland dem,
som voro »frie för de tvådelar, som till kyrkoherberget pläga utgöras» —
d. v. s. kronotionden — kyrkoherdarna »på deras prestegårdar, som de
sjelfve bruka och hafva deras egen afvel uppå, såsom ock de prestestommar,
som kyrkoherden sjelf brukar eller capellanen besitter»; hvaremot
enligt 3 § kyrkoherdarna »af deras stommar, dem de icke sjelfva bruka
och hafva deras egen afvel uppå, utan läte faras och fikas af bönder eller
andre, capellanen undantagandes», skulle »utan all gensaga utgöra rätt
tionde». Denna författning talar icke uttryckligen om kyrkoherdeboställenas
frihet från tertialtionde, men på en tid, då i regel icke funnos andra
af församlingarna aflönade präster än kyrkoherdar, förutsattes en dylik frihet
såsom en själfklar sak. De kapellansbol åter, som ursprungligen icke
tillhört kyrkoherdarna såsom stommar, åtnjöto icke frihet från kronans
andel af tionden. Däremot lärer praxis varit att af kapellansbolen ej fordra
någon tertialtionde, ehuru i tiondeförfattningarna frihet för dem från utgörande
af denna tionde ej finnes stadgad. Af löningsboställena torde de
ojämförligt flesta utgöra afgifter till prästerskapet. Det kan emellertid
hända, att en sådan afgiftsplikt hvilar äfven å fastighet, som upplåtits till

251

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

bostadsboställe, nämligen i det fall att under senare tid bostället inköpts
för en nyinrättad beställning.

Frågan om de ecklesiastika boställenas skattskyldighet eller skattefrihet,
när det gäller bidrag till prästerskapets aflöning, är således, säger kommittén,
icke alltid klar och för öfrigt beroende å växlande omständigheter.
Vid en lagstiftning i ämnet bör man enligt kommitténs åsikt ej stanna
vid ett sanktionerande af rådande praxis, så att från utgörande af församlingsafgifter
skulle frikallas endast sådana prästerskapets boställen, af Indika
dylika afgifter hittills icke utgått. Det kan nämligen icke vara lämpligt, att
sedan prästens lön blifvit fastställd till ett visst belopp, som anses motsvara
hans lefnadsbehof, denna lön skulle afknappas därigenom, att från bostadsbostället
— vare sig detta redan nu är skattskyldigt eller till bostadsboställe
inköpes en afgiftspliktig fastighet — bidrag till lönens bestridande måste
lämnas. Kommittén anser, att prästerskapets samtliga boställen, löningsboställena
ej mindre än bostadsboställena-, böra frikallas från skyldigheten
att utgöra församlingsafgifter. Genom en dylik utsträckt skattefrihet för
dessa boställen ökas visserligen någon gång tungan för öfriga beskattningsföremål,
nämligen inom församlingar med god ekonomisk bärkraft, men tillökningen
torde dock ej mycket förmärkas. Den ekonomiskt svaga församlingen
åter lärer i allt fall icke undgå att fullgöra sin skattskyldighet intill
gränsen af maximum; hvad därefter brister i aflöningen varder ju under
alla förhållanden betäckt af kyrkofonden.

I syfte att tillmötesgå en af prästerskapet allmänt uttalad önskan har
kommittén ansett, att det lönebidrag, som utgöres af församlingsafgifter,
skall kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1 april
af kyrkorådet betalas till kyrkoherden äfvensom till komministern, där sådan
är anställd i pastoratet. För högst få församlingar torde, yttrar kommittén,
betalningsskyldighetens fullgörande i sådan ordning medföra någon
svårighet, under det att för prästerskapet, som därigenom blir mera likställdt
med en del andra tjänstemän, förmånen af en på fyra — i stället
för en eller två — terminer fördelad uppbörd är påtaglig.

Vid församlingsafgifternas bestämmande i enlighet med 1862 års förordning
hade hvarje enskild löngifvare sin rätt att bevaka och de afgifter,
särskilda till ett pastorat hörande församlingar åtogo sig, utgingo ofta efter
olika grunder. Såsom framgår af §§ 7 och 12 i kommitténs förevarande
lagförslag, skola afgifterna till prästerskapets aflöning hädanefter beräknas
och fastställas för pastoratet i sin helhet, utan hänsyn till de olika förhållanden,
som kunna vara rådande inom särskilda församlingar af ett pastorat.
Mot detta tillvägagångssätt anser kommittén någon berättigad invänd -

252

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

ning ej kunna göras, alldenstund vid blifvande lönereglering skattskyldigheten
skall anordnas efter en gemensam grund, nämligen — som kommittén
föreslagit — fyrktal eller bevillningsbelopp. Kommittén framhåller,
huruledes denna grund, hvilken är ett uttryck för den ekonomiska bärkraften,
bör, äfven efter det församlingsbidragets hela belopp blifvit fastställdt,
tillämpas vid de årliga uttaxeringarna inom en församling, liksom
hela församlingsbidraget bör till utgörande fördelas på ett pastorats olika
församlingar med hänsyn till den hvarje församling näst föregående år
påförda bevillningen. Under sådana förhållanden kan det lönebidrag, som
upptages inom ett pastorat med flera församlingar, sällan komma att under
de olika åren inom hvarje församling utgå med alldeles lika belopp. Det ligger
också i sakens natur, fortsätter kommittén, att om under löneregleringsperioden
pastoratets hela fyrktal eller bevillningsbelopp sjunker under
den siffra, som vid regleringen utgjort måttstock för beräkningarna, skattskyldigheten
till prästerskapets aflöning icke kan kvarhållas inom de i § 7
utstakade gränserna; med ökad ekonomisk utveckling varder den emellertid
återförd inom dessa gränser.

DePchlfe»''lU'' Att jag icke kan understödja kommitténs förslag om fakultativa perstadganden
sonliga afgifter, har jag tillkännagifvit i principyttrandet angående församom
personliga lingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning. Likaså har jag i det
“ständig °ad-gående afstyrkt den ständiga adjunkturens upptagande bland den kyrkjunkiur
utgå. liga organisationens tjänstegrader. Hvad förevarande paragraf innehåller

i dessa ämnen bör därför enligt min mening utgå.

kvarfahvis9af Ehuru jag tillstyrker förslaget om utbetalning kvartalsvis af pastopastoratets
7 råtets lönebidrag, finner jag hvarken behöfligt eller lämpligt, att dagarna
lönebidrag. fgr utbetalningen angifvas i själfva lagen. Erfordras bestämmelser härom,
lärer Eders Kungl. Maj:t komma att meddela sådana.

Fördelning af Enär storleken af det lönebidrag, som skall af pastoratet utgifvas till
lönebidrag på dess prästerskap, bör, pa sätt jag vid 7 § framhållit, fastställas i visst
samlingar förhållande till inkomstbeloppet — ej bevillningsbeloppet — inom pastoratet,
torde ock det en gång fastställda lönebidraget höra efter inkomstbeloppen
till utgörande fördelas på två eller flera till samma pastorat
hörande församlingar.

253

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

Sedan Kungl. Maj:t, såsom jag redan tillåtit mig erinra, på min hem- Lindring i
stållan den 19 oktober 1906 uppdragit åt en kommitté att taga under f''ä''tn™“nde
•öfvervägande, huruvida samt, därest så befinnes vara förhållandet, i hvilken bekännares
omfattning främmande trosbekännare, som äro medlemmar af något utaf*^//''^*^
staten erkändt kristet trossamfund, äfvensom mosaiska trosbekännare må kyrkans
kunna fritagas från skyldighet att för sina personer samt för inkomst afPra,terskaPkapital
och arbete erlägga afgifter till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning, och att afgifva förslag till de ändrade bestämmelser
härutinnan, som varda erforderliga, har omförmälda kommitté — kallad
dissenterskattekommittén ■— den 29 augusti 1907 afgifvit underdånigt utlåtande
i frågan.

Enligt denna kommittés åsikt böra endast sådana främmande kristna
eller mosaiska trosbekännare, som i laga ordning öfvergått till eller eljest
rättsligen tillhöra någon i riket befintlig, lagligen erkänd församling af
dylika trosbekännare, erhålla skattelindring (s. 143). Vid bedömande af
frågan, i hvilken mån främmande trosbekännare kunna och böra befrias
från bidrag till statskyrkliga ändamål, gör kommittén det uttalandet beträffande
de i löneregleringsresolutionerna för prästerskapet stadgade personliga
aflöningsbidragen, att enligt kommitténs åsikt främmande trosbekännare
böra helt och hållet fritagas från deras utgörande, enär tillvaron
af dylika afgifter synes böra hvila på förutsättningen af ett närmare
förhållande mellan själasörjare och församlingsmedlemmar än det, som
kan antagas äga rum i fråga om de inom församlingen boende personer,
hvilka äro af främmande tro. Emellertid anser kommittén, att såvidt
bidragsskyldigheten till prästerskapets aflöning är grundad på nu gällande
löneregleringar eller på äldre konventioner eller föreningar, förändring i
skattskyldigheten för dissenters beträffande afgifter vare sig för personer
eller för inkomst af kapital eller arbete icke bör ifrågakomma förr, än
löneregleringarna eller de äldre bestämmelserna om prästerskapets aflöning
upphört att gälla beträffande de särskilda församlingarna. 1 afseende härå
framhåller kommittén, att minskning i prästerskapets stadgade förmåner
icke kan utan rättskränkning komma till stånd och att det rimligtvis icke
kan förutsättas, att de personer, som. på grund af löneregleringarna fått
sin skattskyldighet bestämd enligt den gradering, som var grundad i den
äldre lagstiftningen, skola finnas benägna att medgifva någon rubbning
härutinnan till beredande af aflöningsfyllnad åt prästerskapet i stället för
de bidrag, som genom skattelindringen till förmån för dissenters skulle
komma att upphöra. Den utvägen, säger kommittén, kunde ju tilläfventyrs
föreslås, att staten i ett fall sådant som detta skulle träda hjälpande
emellan. Med hänsyn till ifrågavarande skatters kommunala natur anser

254

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 88.

dock kommittén det vara mindre lämpligt, att bristen helt och hållet
utfylles af statsverket; för öfrigt blefve fyllnadsbeloppen mången gång så
obetydliga, att det skäligen icke kan begäras, att för en sådan utgift hela
den apparat skulle sättas i rörelse, som måste vara verksam vid statsanslags
utbetalande och redovisande. Om däremot å kyrkostämma fattas beslut
angående utgörande af afgifter — utöfver de vid löneregleringen bestämda
— till löner åt prästerskapet, t. ex. för höjande af fastställd lön eller
ökande af antalet prästerliga tjänster, finnes efter kommitténs mening ej
hinder att omedelbart bevilja främmande trosbekännare den skattelindring,
som kan böra medgifvas (s. 164—167).

Såvidt fråga är om prästerskapets aflöning, sedan tiden för nu gällande
löneregleringar utlupit, har dissenterskattekommittén ansett sig kunna och
böra utgå från prästlöneregleringskommitténs förslag angående församlingsafgifters
utgörande (?. 165).

Beträffande formen för skattelindringens genomförande har kommittén
fäst sin uppmärksamhet särskildt vid två metoder. Antingen kunde nämligen
genom ett allmänt lagstadgande påbjudas nedsättning med vissa
procent af den del utaf de för inkomst af kapital eller arbete utgående
afgifter, som belöper å främmande trosbekännare; eller ock skulle åt församlingarna
kunna öfverlåtas att hvar för sig besluta om den skattelindring,
som med afseende å för handen varande förhållanden anses rättvis och
lämplig. Kommittén har valt den senare utvägen (s. 168).

Kommittén har äfven till skärskådande upptagit frågan, huruvida
samt, i sådant fall, på hvad sätt och i hvilken utsträckning ersättning bör
beredas för den brist i den kyrkliga kommunens inkomster, som uppstår
därigenom, att lindring beviljas främmande trosbekännare i skattskyldigheten
till kyrkliga ändamål. Med hänsyn därtill att utgifterna för berörda
ändamål till ojämförligt största delen bestridas af de särskilda kommunerna
själfva, bör efter kommitténs mening i förevarande fall, liksom då skatteobjekt
eljest bortfalla, bristen, åtminstone i första hand och om den är
ringa, fyllas genom ökade bidrag af de församlingsmedlemmar, som kvarstå
inom svenska kyrkan, hvaremot förhållandet blir ett annat, därest en
mera betydande stegring i afgifterna skulle inträda. Kommittén föreslår
härutinnan en sådan anordning, att om till följd af skattelindringen de
kvarstående församlingsmedlemmarnas afgiftsbörda ökas med ett sammanlagdt
belopp understigande 100 kronor, någon godtgörelse ej bör ifrågakomma,
hvaremot, om ökningen uppgår till 100 kronor eller mera, godtgörelse
bör för någon del däraf beredas församling, som härom gör framställning
(s. 176).

Medel till denna godtgörelse anser kommittén böra beredas af stats -

255

Kungl. Maj:ts Ndd. Proposition N:o 88.

verket, enär genom skattelindringen främjas ett intresse, hvilket kan sägas
beröra ej ensamt de inom församlingen boende främmande trosbekännare,
som omedelbart komma i åtnjutande af sådan lindring, utan jämväl samhället
i dess helhet; och borde statsbidraget bestämmas till hälften af det
belopp, från hvilket de främmande trosbekännarna erhållit befrielse (s. 177).

En från kommitténs i öfrigt enhälliga betänkande i visst afseende Särskild
skiljaktig mening har uttalats af kommittéledamoten, redaktören J. Byström mem"3''

(s. 205 o. följ.). Han anser nämligen, med afseende å sättet för skattelindringens
genomförande, att den utvägen bör väljas, att i allmänt lagstadgande
fastslås, att den, som tillhör dissenterförsamling och i öfrigt uppfyller
de af kommittén föreslagna villkoren, skall för inkomst af kapital
eller arbete deltaga i utgifterna för statskyrkliga ändamål endast med hälften
af det belopp, som eljest skolat honom påföras. Jämväl i fråga om
storleken af den ersättning från statsverket, som skulle med anledning af
skattelindringen beredas svenska kyrkans församlingar, är Byström såtillvida
skiljaktig, att han anser dylik ersättning böra till fullo utgå, så snart
det belopp, för hvilket befrielse åtnjutes, för året uppgår till sammanlagdt
minst 50 kronor.

Då jag den 6 december 1907 för Kungl. Maj:t anmälde dissenter-nyxirjemenf*-skattekommitténs omförmäida utlåtande jämte tillhörande författningsförslag, chefenyttrade
jag bland annat, att det syntes mig icke kunna förnekas, att,
genom ett öfverlämnande åt församlingarna af rätten att besluta icke blott
beträffande frågan, huruvida skattelindring öfver hufvud skall medgifvas,
utan äfven angående lindringens omfattning, en viss ojämnhet i rättens
utöfning skulle följa, på sätt reservanten inom kommittén jämväl framhållit.
Jag fann därför lämpligast, dels att genom lag meddelades föreskrift
därom, att viss lindring i skattskyldigheten för statskyrkliga ändamål
skall komma sådana främmande trosbekännare till godo, som afses i
kommitténs förslag, dels ock att lindringen alltid borde fixeras till hälften
af utskyldsbeloppet. Äfven beträffande frågan, i hvilken utsträckning ersättning
af statsmedel bör beredas till betäckande af den i följd af skattelindringen
uppkommande bristen i de kyrkliga kommunernas inkomster,
uttalade jag min anslutning till reservantens åsikt, att statens mellankomst
skulle kunna påkallas, närhelst skattelindringen inom en församling för
året uppginge till sammanlagdt minst 50 kronor.

På grundvalen af dissenterskattekommitténs förslag och i enlighet
med de af mig sålunda uttalade åsikterna hade jag låtit utarbeta, bland
andra författningsförslag, förslag till lag angående lindring i främmande

Utbetalning
från kyrkofonden.

256 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

trosbekännares skattskyldighet till svenska kyrkan samt hennes prästerskap
och betjäning.

Detta lagförslag innehåller följande stadgan den:

Afgifter till svenska kyrkan eller hennes prästerskap eller betjäning,
hvilka efter kyrkostämmas beslut eller eljest uttaxeras, skola för inkomst
af kapital eller arbete endast med hälften af det belopp, som eljest bort
utgå, påföras medlemmar af sådan i riket befintlig församling af främmande
kristna eller mosaiska trosbekännare, hvilken äger rätt till offentlig religionsöfning,
såvida de främmande trosbekännarna före den 1 januari det
år, då debitering af afgifterna verkställes, i laga ordning öfvergått till
eller eljest rättsligen tillhört och fortfarande tillhöra den främmande församlingen.

I ändamål, att dylik lindring må tillgodokomma omförmälda främmande
trosbekännare, skall intyg om dessas namn och bostad äfvensom
därom, att de under tiden från och med den 1 januari tillhört och fortfarande
tillhöra den främmande församlingen, af denna församlings föreståndare
utfärdas och före den 15 september tillställas vederbörande pastorsämbete,
som har att ofördröjligen öfversända intyget, behörigen granskadt,
till den, som verkställer debiteringen.

Aro afgifterna till prästerskapets aflöning grundade å löneregleringsresolution,
fastställd enligt förordningen angående allmänt ordnande af
prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 eller förordningen angående
ordnande af prästerskapets i de territoriella församlingarna i Stockholm
aflöning den 1 november 1872, eller å äldre konvention eller förening,
eller utgå afgifterna till kyrkobetjäningens aflöning efter andra grunder
än dem, som för kommunalutskylders utgörande i allmänhet äro stadgade,
må nedsättning i dylika afgifter ej äga rum.

Förut i dag har Eders Kungl. Maj:t beslutat genom nådig proposition
föreslå Riksdagen att antaga nyssnämnda lagförslag. Under åberopande af
de vid berörda proposition fogade utdragen af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden, tillstyrker jag, att i nu omhandlade § 16 af prästlöneregleringskommitténs
förslag till lag angående reglering af prästerskapets
aflöning införes en hänvisning till åsyftade särskilda lagstiftning angående
lindring i främmande trosbekännares skattskyldighet för statskyrkliga än -

damål.

17 och 21 §§.

Beträffande de bidrag till prästerskapets aflöning, som lämnas af kyrkofonden,
innehålla nämnda paragrafer en del bestämmelser om tiden för
tillhandahållande åt prästerskapet af samma bidrag. Sålunda skola tillskott

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

257

från kyrkofonden till aflöning af kyrkoherde och komminister öfversända»
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande till vederbörande kontraktsprost för att
af honom kvartalsvis den 1 juli, den 1 oktober, den 1 januari och den 1
april tillställas de särskilda tjänstinnehafvarna (§ 17). Från kyrkofonden utgående
adjunktsarfvoden skola till dem, som enligt uppgift från domkapitlet
äro därtill berättigade, utbetalas å samma tider och i samma ordning (§ 21).

Med afseende å dessa bestämmelser yttrar kammarkollegium (s. 145),
att om lönemedlen komma prästerskapet till banda den ena eller den andra
månaden i ett kvartal, torde i det hela vara ganska likgiltigt. Hufvudvikten
läge naturligtvis därpå, att utbetalningarna gjordes kvartalsvis.
För den händelse uti nu ifrågavarande lag meddelades ett stadgande i sådant
syfte och tillika lämnades anvisning å den myndighet, som skall ombesörja
utbetalningen, torde de närmare bestämmelser, som för reglerande af själfva
verkställigheten kunde finnas erforderliga, lämpligast meddelas i en särskild
författning; men syntes Riksdagens medverkan vid en sådan lagstiftning
ej vara af behofvet påkallad.

För min del anser jag, att i denna lag endast bör meddelas bestämmelse
om kvartalsvis utbetalning till vederbörande af löner och arfvoden
från kyrkofonden.

18 §.

Bland adjunkts löneförmåner upptagas i denna paragraf bostad och vivre.
Ej mindre för adjunktstagaren än för adjunkten är det emellertid, såsom
kommittén (s. 116) framhåller, af synnerlig vikt, att förmånerna af bostad
och vivre kunna utbytas mot sitt värde i penningar. Därför stadgas ock
i paragrafen, att om af adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla
bostad och vivre, yrkas, att i stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse
i penningar, skall, om frivillig öfverenskommelse därutinnan icke
träffas, frågan afgöras af domkapitlet, hvarvid godtgörelsen likväl icke må
fastställas till lägre belopp än det minsta, som jämlikt de af Kungl. Maj:t
i ämnet meddelade föreskrifterna bör i hvarje särskildt fall utgöras.

Enligt kammarkollegii åsikt (s. 147) vore det lämpligast, om vid uppgörelsen
mellan ordinarie präst och hans extraordinarie medhjälpare angående ersättning
för ifrågavarande naturaförmåner hvarje anledning till obehörig
påtryckning från någondera sidan förebyggdes. Därför borde lagen icke
i första hand anvisa den utväg — frivillig öfverenskommelse — som alltid
stode öppen, men som, af lagen anbefalld, måhända följdes utan att
vara fullkomligt frivilligt vald. Icke heller syntes någon fördel vara förenad
med en anordning, enligt hvilken åt domkapitlet skulle uppdragas
att, obundet af någon bestämmelse om ett maximum, skilja mellan de tvis Bill.

till Riksd. Prot. 1.908. 1 Sami• 1 Afd. 66 Häft. 33

Ingen jämkning
i

adjunkts löneförmåner.

258

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tande, utan ansåge kollegium det vara med båda parternas intressen mest
öfverensstämmande, att de årliga ersättningsbelopp, som kunde för olika
orter ifrågakomma, uttryckligen angåfves i vederbörande författning, samt
att icke något därutöfver skulle kunna utdömas.

Äfven detta kammarkollegii ändringsförslag synes mig böra godkännas.

20 §.

stadgandeti Ur paragrafen bör uteslutas hvad som hänför sig till ständig adjunktur.

angående ståti- 1 o o O J

dig adjunktur

utgå. 22 §.

Ersättning till För det fall att ordinarie präst mottagit förordnande att jämte egen
prål™ful tjänst uppehålla annan befattning eller biträda annan i hans tjänst, stadtjånstgöring
gas i denna paragraf angående ersättningen, att om godvillig öfverenskomZfattning.
nielse icke träffas, den som mottagit förordnandet skall af den andre ordinarien
åtnjuta godtgörelse enligt de af Kungl. Maj:t i sådant afseende
meddelade föreskrifterna.

Af hvad som förut vid 18 § anförts i fråga om uppgörelse mellan
ordinarie präst och adjunkt angående ersättning för bostad och vivre
torde framgå, att jag anser det lämpligast, om i förevarande paragraf
de ord uteslutas, som syfta på frivillig öfverenskommelse mellan två ordinarier
med afseende å ersättning för tjänstgöring, hvilken den ene fullgör
inom den andres verksamhetsområde.

25—29 §§.

Reglering af När i § 1 af förevarande lagförslag, med afseende å måttet och beno«<a%j{ad«-skaffenhet
af prästerskapets aflöning, uppställts den allmänna fordran, att
kostnader vid hvar) e tjänstgörande präst skall erhålla, jämte fri bostad, aflöning i öfrigt,
im''tp& låndet.så beräknad, att honom därigenom beredes anständig bärgning, har, yttrar
Belysning af prästlönerogleringskommittén (s. 119 o. följ.), förvisso icke någon ny grundmnehaiiet.
ga^s uiifvit uttalad, allenast ny formulering gifvits åt en, hvilken sedan
länge varit erkänd. Äfven enligt 1862 års förordning, § 1, skall hvarje
tjänstgörande präst erhålla anständig bärgning. Bostadsförmånen, såsom
en del af aflöningen, nämnes väl icke uttryckligen i åberopade författning.
Denna innehåller emellertid i § 4 det stadgandet, att boställe, som afses att
af löntagare bebos och brukas, skall till en dess verkliga värde, efter afdrag
för byggnadskostnaden, motsvarande inkomst beräknas. För den händelse
nu — såsom kommittén i § 6 föreslagit — atkastningen af bostadsboställe,
utan afdrag af kostnaden för byggnadsskyldighetens fullgörande å
boställets laga hus, beräknas såsom aflöningsförmån, men en särskild post

259

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 88.

för bestridande af byggnadskostnad^! tillägges, blifva ju prästerskapets
inkomster och församlingarnas lönebidrag i båda fallen lika stora, endast
med någon skiljaktighet i rubriceringen af aflöningsförmånerna. Detta torde
än tydligare framgå af följande exempel. Om aflöningen för en kyrkoherdebeställning,
med hvilken är förcnadt ett bostadsboställe, blifvit'' fastställd
till 4,000 kronor, samt bostället, utan afdrag af den kostnad byggnadsskyldigheten
i medeltal årligen krafvel'', antages afkasta 2,000 kronor,
och byggnadskostnaden beräknas till 400 kronor, så skulle vid en reglering af
lönen för ifrågavarande beställning församlingen hafva att hvarje år tillskjuta:

enligt 1862 års förordning 2,400 kronor i en post såsom fyllnad till
boställsafkastningen (den senare — 1,600 kronor, sedan byggnadskostnaden
400 kronor afdragits); och

enligt kommitténs förslag dels 2,000 kronor, såsom fyllnad till boställsafkastningen
(den senare = 2,000 kronor, emedan byggnadskostnaden
400 kronor ej afdragits), dels 400 kronor till bestridande af byggnadskostnaden.

Utföres löneregleringen riktigt, erhåller således tjänsteinnehafvaren
under alla förhållanden hvad, utöfver kostnaden för bostad, erfordras för
hans bärgning. I förra fallet — med nu gällande ordning — har tjänsteinnehafvaren
att själf svara för sina boställshus, hvarför boställets afkastning
beräknats så mycket lägre; i senare fallet — om den af kommittén föreslagna
ordningen antages — skulle tjänsteinnehafvaren få åt sig anvisadt ett
särskildt byggnad sanslag, men . boställets afkastning komma att beräknas
så mycket högre.

Kommittén framhåller, hurusom i verkligheten afdraget för bygo-nadskostnaden
sällan kunnat rätt beräknas, liksom att eu sådan beräkning icke
heller framgent torde kunna åstadkommas, så länge byggnadsskyldighetens
fullgörande af och fördelning mellan af- och tillträdande boställhafvare
måste försiggå på hittills häfdvunnet sätt. Sällan torde väl för öfrigt en
boställshafvare visa den förtänksamheten, att han uppsparar hvad af boställsafkastningen
beräknats utgöra ersättning för berörda kostnad, och äger
i allt fall tillträdande boställshafvare icke att räkna sig till godo hvad
företrädaren, som undsluppit nybyggnad, sålunda inbesparat.

Det väsentliga felet i den nuvarande ordningen, fortsätter kommittén,
det som gifvit upphof till alla berättigade klagomål öfver byggnadsskyldigheten,
ligger däruti, att denna skyldighet, när den efter långt uppskof
slutligen måste fullgöras af den som innehar bostället, drabbar honom med
en tyngd, som kan vara öfverväldigande, och att det för närvarande knappast
gifves någon laglig och praktisk utväg att åstadkomma bördans rättvisa
fördelning på alla vederbörande. Det erforderliga byggnadskapitalet

260

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

måste af de flesta boställshafvare upplånas samt lånet förräntas och amorteras
på de dryga villkor, som pläga gälla för en svag personalkredit.
Nuvarande system innebure den orättvisan, att ett kapitalutlägg, som tillgodokomme
de följande boställshafvarna under ganska lång tid, eller så länge
byggnaden ägde bestånd, vanligen finge hvila på den nybyggande innehafvaren,
endast i ringa mån på närmaste efterträdare. En verkligt rationell
fördelning af byggnadsskyldigheten ledde med en viss nödvändighet
till öfvergifvande af det system för årsberäkning och kapitalanskaffning,
som hittills varit följ dt, och påkallade helt naturligt anordningar, genom
hvilka å ena sidan den noggranna beräkningen och det följdriktiga genomförandet
af byggnadskostnadens successiva fördelning betryggades samt å
andra sidan alla boställshafvare blefve i lika grad delaktiga i besvär och
kostnad för kapitalutläggens förräntning äfvensom åt kapitalanskaffningen
bereddes en säkrare grundval än den personella krediten.

Med tillämpning af dessa principer har kommittén i sitt den 17
augusti 1900 afgifna betänkande II framlagt förslag till inrättande stiftsvis
af ecklesiatika byggnadslånekassor, hvilka skulle hafva till uppgift att
anskaffa samt till stiftets byggnadskyldiga prästerskap och pastorat eller
församlingar utlåna penningar till bestridande af vissa kostnader å laga
hus vid bostadsboställen. Genom dessa kassor skulle boställshafvarnas
kapitalutlägg för nybyggnad omsättas till annuiteter, och nvbyggnadskostnaden
sålunda kunna med stor säkerhet beräknas. Underhållsskyldigheten
blefve visserligen fortfarande något växlande, men dess betydenhet skulle
dock väsentligen minskas, då nybyggnaden komme att omsorgsfullt och i
rätt tid utföras.

Samma betänkande innefattar äfven ett förslag till ecklesiastik boställsordning,
hvilande på förutsättningen att byggnadslånekassor komme att
inrättas. Enligt detta förslags 16 och 17 §§ skulle sålunda vid nybyggnad
af boställshafvares laga hus och vid vissa större reparationer därå
kostnaden betäckas genom lån från stiftets byggnadslånekassa, mot skyldighet
för låntagaren att genom årliga afgifter eller annuiteter återgälda
lånet, liksom äfven pastorat eller församling kunde få sin ^-byggnadskostnad
betäckt genom lån från kassan. Vidare stadgas i 72 §, att sedan
ny lönereglering för pastorat vunnit tillämpning, boställshafvare skall för
laga hus, för hvilket icke annuitet för byggnadslån utgår, årligen, så länge
detta förhållande fortfar, till byggnadslånekassan erlägga en på visst sätt
bestämd byggnadsskyldighetsafgift såsom bidrag till betäckande al blifvande
nybyggnadskostnad för boställshafvarens laga hus.

Anordningen med byggnadslånekassor skulle enligt kommitténs afsikt
sättas i verket, innan det definitiva löneregleringsarbetet begynte, för att

261

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

tjäna till stöd och ledning för detta på samma gång som till lättnad och
hjälp för prästerskapet. Enär de vanskligheter, som vid föregående tillfällen
förhindrat antagandet af erkända förbättringar, borde undvikas, hade
kommittén underlåtit att föreslå nya lagbestämmelser rörande församlingarnas
nybyggnads- och underhållsskyldighet, i akt och mening att ordnandet
af denna fråga för nästa löneregleringsperiod borde ske vid och genom
löneregleringarna.

I sådant syfte har kommittén i förevarande förslag till lag angående
reglering af prästerskapets aflöning, §§ 25—29, tillstyrkt en anordning,
för hvilken jag nu går att redogöra.

Uppskattning af årskostnaderna för byggnadsskyldighetens fullgörande
å bostadsboställes laga hus — församlingens såväl som prästerskapets —
verkställes på domkapitlets anmodan af vederbörande synerätt, som därvid
skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter i ecklesiastika boställsordningen,
hvilka äro af beskaffenhet att inverka på denna kostnad. Kommittén
anser, att löneregleringsnämnden, som har att beräkna boställets
afkastning af jordbruk, icke rimligtvis bör betungas jämväl med eu förrättning
af först angifna beskaffenhet, helst densamma måste utföras med stor
omsorgsfullhet och därför kan antagas komma att taga icke obetydlig tid
i anspråk. Synerätten har emellertid endast att afgifva utlåtande i frågan,
ej att fastställa några kostnadsbelopp, hvilket senare förbehålles Kungl.
Maj:t (§ 25 och § 26 mom. 1).

För den kostnad, som är förenad med fullgörandet af boställshafvaren
— kyrkoherde eller komminister — åliggande skyldighet att nybygga och
underhålla vissa laga hus, skall ersättning utgå från pastoratet. Då bostadsförmånen
utgör en del af aflöningen, fastställes ifrågavarande ersättning
i sammanhang med löneregleringen; och har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
på grund af § 11 i lagförslaget att för sådant ändamål till
Kungl. Maj:ts pröfning samtidigt anmäla löneregleringsnämndens förslag
och synerättens utlåtande beträffande byggnadskostnaderna. Ersättning,
som bestämmes för nybyggnad och därmed likställd förbättring, särskiljes
från ersättningen till bestridande af underhåll, enär olika bestämmelser
skulle gälla för förvaltningen af de olika ersättningsbeloppen (§ 26 mom. 1).

Med hänsyn till olägenheterna af den nuvarande fördelningen mellan
boställshafvare och pastorat af de laga husen å kyrkoherdeboställen på
landet samt af gemensamheten i underhållet af pastoratets hus å samma boställen
finner kommittén det önskvärdt, att nybyggnads- och underhållsskyldigheten
beträffande samtliga laga hus förenas i boställshafvarens hand.
Men äfven när nybyggnads- och underhållsskyldigheten icke är delad, utan
helt och hållet åligger pastoratet, bör det, enligt kommitténs åsikt, med -

262

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gifvas pastoratet att öfverflytta sin skyldighet i angifna hänseendena å
boställshafvaren. Varder en dylik rätt tillerkänd pastoratet, skulle, säger
kommittén, helt visst många anledningar till missnöje och osämja mellan
boställshafvaren och socknemännen undanrödjas. Om jämväl tillses, att
den ersättning, pastoratet fått sig ålagdt att utgifva till boställshafvaren
för fullgörande af nybyggnads- och underhållsskyldigheten å pastoratets
laga hus, fastställes till ett oföränderligt belopp för hvarje år af löneregleringsperioden,
anser kommittén, att pastoratet genom en dylik utjämning
af byggnadskostnaderna otvifvelaktigt skulle vinna en ganska afsevärd
fördel. I enlighet härmed har enligt kommitténs förslag tillfälle
beredts pastorat att få sin nybyggnads- och underhållsskyldighet i fråga
om laga hus å bostadsboställe Överflyttad å boställshafvaren, sedan tilllämpning
af lönereglering vidtagit (§ 26 mom. 2).

Afgifter, som skola bereda tillgång till gäldande af ersättning för
den boställshafvaren åliggande byggnadsskyldigheten i afseende å vissa
laga hus, betraktas af kommittén såsom vanliga församlingsafgifter och
skola fördenskull utdebiteras efter samma grunder som dessa äfvensom med
samma rätt för prästerskapet att för boställen och löneinkomster njuta befrielse
från afgifternas utgörande (§ 27).

Kostnad för nybyggnad eller därmed likställd förbättring, hvilken
verkställes å boställshafvares laga hus, skall jämlikt 16 § i kommitténs
förslag till ecklesiastik boställsordning, såsom jag redan nämnt, betäckas
genom lån från stiftets byggnadslånekassa. Anmäler pastorat eller församling
önskan, att dess nybyggnads- och underhållsskyldighet i fråga
om laga hus varder från och med den tid, då tillämpning af ny lönereglering
vidtager, af boställshafvaren mot ersättning fullgjord, skall kostnaden jämväl
för sist omförmälda nybyggnadsskyldighet godtgöras genom lån från kassan.
Häraf följer, att ersättningsbelopp, som blifvit bestämda till gäldande af
kostnader för nybyggnad vid boställshafvarens och socknemännens laga
hus, böra inlevereras till den byggnadslånekassa, från hvilken förenämnda
lån erhållits. Dessa ersättningsbelopp hafva emellertid endast förslagsvis
beräknats. Den summa, hvartill de för löneregleringsperioden saminanlagdt
uppgå, kan således komma att öfverskjuta eller understiga summan
af de annuiteter, hvilka under angifna tid skola utgå för nybyggnadsarbeten.
Af kassans räkenskaper framgår, huruvida öfverskott eller brist
uppstått. Då vid näst påföljande lönereglering nya ersättningsbelopp
bestämmas, bör alltså hänsyn tagas till den ställning, boställets konto i
kassan utvisar, så att, jämte det kostnaderna för blifvande nybyggnad
varda genom ersättningsbeloppen betäckta, öfverskottet eller bristen tilllika
utjämnas (§ 28).

203

Kungl. Maj-.ta Nåd. Proposition N:o 88.

Hvad pastorat eller församling har att årligen utgifva såsom ersättning
för bestridande af underhållskostnad anser kommittén lämpligen böra
omhänderhafvas af kyrkorådet, för att tillhandahållas boställshafvaren, i
den mån han visar sig hafva gjort utgift för de laga hus, som det tillkommer
honom själf att underhålla eller hvilkas underhåll han måst öfvertaga,
därför att pastorat eller församling därom gjort framställning. Då
det kan antagas, att boställshusen hädanefter varda i rätt tid ombyggda
samt uppförda med tillbörligt afseende å varaktighet, förmodar kommittén,
att kostnaderna för underhållet skola blifva väsentligen minskade
och årliga medeltalet af dem lättare att beräkna än hittills. Kommittén
medgifver dock, att afvikelser från de gjorda beräkningarna icke kunna
helt och hållet undvikas, om do än icke blifva synnerligen betydande,
men är af den åsikten, att som det ligger nästan uteslutande i boställshafvarens
hand att hålla utgifterna för underhållet inom de gränser, som angifvas
af ersättningsbeloppen, en boställshafvare, som under löneregleringsperioden
gjort större omkostnader, än som betäckas af de medel, Indika
för ändamålet ställts till hans förfogande, bör själf vidkännas skillnaden.

Uppstår åter öfverskott, linnes, efter kommitténs förmenande, ej någon
anledning, hvarför detta skulle tillfalla boställshafvaren, helst en dylik förmån
kunde för honom innebära en frestelse att eftersätta något i fullgörandet
af underhållsskyldigheten. Pastoratet bör därför äga att fritt
förfoga öfver den del af de årliga ersättningsbeloppen, som icke under
löneregleringsperioden tagits i anspråk och ej heller erfordras till betäckande
af utgift, som före slutet af samma period blifvit anmäld (§ 29).

Enär ett ordnande af byggnadsskyldigheten för nästa löneregleringsperiod
i enlighet med de sålunda angifna grunderna förutsätter vissa ändringar
i och tillägg till kommitténs tidigare framlagda förslag till
ecklesiastik boställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor
— beträffande hvilka kommittén ju förväntade, att de skulle
komma att tillämpas redan under innevarande löneregleringsperiod — har
kommittén gjort framställning om en del sådana ändringar och tillägg (s.

131—149). Jag saknar emellertid anledning att i detta sammanhang sysselsätta
mig med dem.

I sitt underdåniga utlåtande af den 10 november 1905 fäster kam- uttalande af
rnarkollegium (s. 159 o. följ.) uppmärksamheten därå, att i den mån kom- kamm^ollemitténs
förslag om reglering af byggnadskostnaderna vid ecklesiastika bostadsboställen
för sitt genomförande förutsätter tillvaron af byggnadslånekassor,
den grund, hvarpå samma förslag hvilar, synes ganska svag. Sedan
nämligen Kungl. Maj:t i särskilda propositioner till 1903 års riksdag ej
mindre föreslagit Riksdagen att antaga framlagdt förslag till ecklesiastik

Departementschefen.

264 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

boställsordning, än äfven begärt Riksdagens yttrande öfver ett förslag till
förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor, hade Riksdagen i underdåniga
skrivelser den 12 maj samma år tillkännagivit, att kamrarna beträffande
en hvar af dessa frågor stannat i olika beslut, i följd hvaraf den
förra frågan förfallit samt Riksdagen icke kunnat afgifva något yttrande
i den senare frågan.

Emellertid framhåller kollegium, att om också anordningen med byggnadslånekassor
ej skulle komma att genomföras, tanken på en reglering
af byggnadskostnaderna vid ecklesiastika bostadsboställen i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med kommitténs nu föreliggande förslag likväl icke borde
öfvergifvas. Detta förslag vore nämligen grundadt å den efter kollega uppfattning
riktiga principen att medel, som afsetts till bestridande af boställshafvares
byggnadskostnader, också borde för detta ändamål användas. Enligt
nu tillämpade system, hvilket medförde att dessa medel bereddes boställshafvaren
på en omväg — nämligen därigenom att från boställsafkastningen
gjordes ett mot byggnadskostnaden svarande afdrag — torde väl
sällan inträffa, att när ett byggnadsarbete skulle utföras, den byggnadsskyldige
indelningshafvare!! också förfogade öfver ett belopp, som kunde för
ändamålet disponeras. Om däremot ett nybyggnadsanslag för hvarje år
afsattes och ställdes under förvaltning af kyrkorådet, skulle vid förefallande
behof medel alltid vara att tillgå eller åtminstone med säkerhet utfalla å
vissa tider. Därigenom skulle nybyggnadsskyldighetens börda för de efter
hvarandra följande boställshafvarna uppenbarligen högst väsentligt underlättas.
Å andra sidan kunde det icke sägas, att församlingen blefve i
högre grad betungad, än eljest skulle vara förhållandet, såvida nämligen
meningen verkligen vore, att boställshafvarens byggnadskostnader skulle
till fullo gäldas af församlingen. I fråga om sättet för underhållskostnadens
bestridande anser kollegium att de af kommittén i förevarande
§ 25, § 26 mom. 1 och § 29 gifna anvisningarna kunna anbefallas till
iakttagande.

För Kungl. Maj:t anmälde jag den 6 september 1907 ett inom ecklesiastikdepartementet
utarbetadt förslag till ecklesiastik boställsordning, hvilken
jag anser böra utfärdas i sammanhang med fastställande af grunderna
för ny reglering af prästerskapets aflöning. Jag uttalade därvid mitt gillande
af hvad kommittén föreslagit därom, att den del af prästerlig boställshafvares
aflöning, som är afsedd till betäckande af hans byggnadskostnader
vid bostället, skall utgå i form af ett särskildt årligt anslag,
som ej får användas för andra ändamål. Beträffande frågan, i hvilken
omfattning nybyggnads- och underhållsskyldighet skall åligga kyrkoherdar

265

Kung!. Maj it» Nåd. Proposition K:o 88.

•och komministrar vid deras bostadsboställen, framhöll jag, hurusom man
väl kali saga, att kommittén syftat därhän, att för framtiden alla laga hus
vid dessa boställen skola nybyggas och underhållas af boställshafvarna.
Kommittén hade ju föreslagit, att pastorat och församlingar skulle berättigas
att etter därom anmäld önskan få fullgörandet af deras nybyggnadsoch
underhållskyldighet vid dylika boställen, sedan ny lönereglering trädt
i tillämpning, Överflyttad! på vederbörande bostäl Ishaf vare. Att kyrkoherdar
och komministrar på landet hafva att ansvara för hela byggnadsskyldigheten
vid sina boställen, innebure i och för sig icke något oegentligt
eller olämpligt. Tvärtom medförde en sådan anordning åtskilliga fördelar
framför de förhållanden, som råda, då pastoratet bygger. Sålunda
kunde vid förekommande byggnadsföretag boställshafvarens önskningar
och smak i många stycken lättare tillgodoses samt misshälligheter och
tvister mellan boställshafvaren och pastoratsborna undvikas. Det gällde
blott att tillse, det boställshafvaren af pastoratet erhölle tillbörlig godtgörelse
för de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnaderna.

Jag förklarade mig med denna uppfattning anse lämpligast, att byggnadsskyldigheten
vid såväl kyrkoherdars som komministrars boställen på
landet för kommande löneregleringsperioder ordnades på det sättet, att
boställshafvaren i regeln ålades att nybygga och underhålla alla laga hus
men tillika tillförsäkrades att af pastoratet erhålla godtgörelse för byggnadskostnaden,
hvilket sätt att reglera förhållandet syntes vara att föredraga
framför det af prästlöneregleringskominittén föreslagna villkorliga
förfarandet. Men jag yttrade tillika, att enligt min mening skäl ej funnes
till att, såsom kommittén velat, på boställshafvarna öfverflytta pastoratens
och församlingarnas byggnadsskyldighet jämväl vid de'' i städerna
belägna boställena, enär den nuvarande ordningen i afseende å dessa boställens
bebyggande syntes mig bättre lämpa sig för de förhållanden, som
äro rådande i städerna; och mig veterligen hade sättet för byggnadsskyldighetens
fullgörande vid samma boställen ej gifvit anledning till klagomål.

Sedan jag jämväl framhållit, att om de af kommittén föreslagna grunderna
för nya löneregleringar blefve antagna, prästerskapets ställning till
de ecklesiastika byggnadslånekassorna skulle väsentligen förändras, samt
att jag vid sådant förhållande ej kunde finna behofvet af kassornas inrättande
så stort, att det utgjorde tillräckligt skäl för vidtagande af denna ganska omfattande
och kostsamma anordning, framlade jag, i anslutning till kammarkollegii
i ämnet uttalade åsikter, följande grunder för reglering af kvrkoherdars och
komministrars byggnadskostnader vid bostadsboställen på landet.

Vid fastställandet af lönereglering för visst pastorat bestämmas de

Bill. till Riksd. Prof. 1908 l Sami. 1 Afd. SO Höft.

266

Kungl. 3laj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

belopp, bvilka skola af pastoratet årligen under löneregleringsperioden uto-ifvas
till godtgörande af vederbörande boställshafvares kostnader dels för
nybyggnad och därmed likställd förbättring, dels för underhåll af de laga
husen å hvarje inom pastoratet beläget boställe af det slag, som nu är i
fråo-a. Dessa medel böra af vederbörande kyrkoråd förvaltas och göras räntebärande
samt få icke användas för andra ändamål än dem, för hvilka de
äro afsedda. Det torde därför blifva nödigt, att kyrkorådet för hvarje
boställe bokför särskild! de medel, som anslagits till gäldande af kostnader
för nybyggnad och därmed likställda förbättringar, och särskild! hvad
som afsetts ‘till bestridande af underhållskostnader.

Då nybyggnad eller större förbättring åt boställshafvares laga hus
förekommer, äger boställshafvaren att för den å byggnadsarbetet nedlagda
kostnaden, såvidt densamma af synerätt vid arbetets godkännande pröfvas
skälm, erhålla godt rörelse af de medel, som för sådant ändamål finnas
uppsamlade. Skulle i något fall tillräckliga medel för kostnadens fidla
o-odto-örande ej finnas samlade, skall hvad som ''brister jämte ränta — hvilken
svnes mig lämpligen kunna bestämmas att utgå etter fem för hundra
-— tillhandahållas boställshafvaren, allteftersom för ändamålet afsedda
medel inflyta. Om boställshafvaren afträder bostället, innan kostnad, hvarom
nu är fråga, blifvit till fullo godtgjord, bör det felande beloppet med
ränta till boställshafvaren erläggas af efterträdaren, som därefter inträder
i sin företrädares rätt i förhållande till pastoratet. När byggnadsarbete
af nu ifrågavarande slag blifvit i behörig ordning beslutadt, må boställshafvare,
hvilken det åligger att utföra arbetet, kunna till byggnadskostnadens
bestridande erhålla förskott af de medel, som för ändamålet finnas
tillgängliga, därest han ställer säkerhet för det förskotterade beloppet.

° Beträffande kostnaden för underhållet af de laga husen förfares sålunda,
att då boställshafvaren inför kyrkorådet visar sig hafva gjort utgift
för underhållsarbete, som blifvit af synerätt eller vid ekonomisk besiktning
föreskrifvet, godtgörelse för denna utgift, i den mån densamma icke öfverstiger
den enligt vederbörligt syne- eller besiktningsinstrument för arbetet
beräknade kostnaden, skall till boställshafvaren omedelbarligen utbetalas
af de till godtgörande af underhållskostnader afsedda mede], som finnas
under kyrkorådets förvaltning, samt att, därest den beräknade kostnaden
för sådant arbete, som nyss är sagdt, öfverskridits eller boställshafvaren
gjort utgift för underhållsarbete, som ej blifvit honom ålagdt, han jämväl
skall äga att af ifrågavarande ersättningsmedel bekomma godtgörelse för
dylika utgifter, såvidt de af synerätt eller vid ekonomisk besiktning pröfvas
hafva varit af behofvet påkallade. I händelse af influtna medels otill -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:j 88. 267

luddighet äfvensom vid inträffande ombyte af boställshafvare förhålles pa
enahanda sätt som i fråga om godtgörelse för ^byggnadskostnad.

I enlighet med angifna grunder hafva lagstadganden affattats och införts
i 20 och 21 §§ af det förslag till ecklesiastik boställsordning, som
Eders Kungl. Maj:t innevarande dag beslutat att genom nådig proposition
framlägga för Riksdagen. Med anledning af dessa stadganden har, såsom
tydligt är, en fullständig omarbetning af §§ 25—29 i kommitténs
förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning visat sig
af behofvet påkallad. Jämte det jag åberopar de utdrag af protokollet
öfver ecklesiastikärenden, som åtfölja omförmälda proposition, anhåller jag
att beträffande sistnämnda paragrafer — enligt den lydelse, jag anser böra
gifvas åt dem — få lämna några- förklaringar.

25 §. Ändring föreslås icke i sättet för uppskattning af byggnadskostnaden,
i afseende å hvilken synerätt alltså skall afgifva utlåtande, men
de boställen, som afses, äro endast bostadsboställen af andra klassen (kyrkoherdars)
och tredje klassen (komministrars) på landet, ej i stad.

Ifrågavarande uppskattning behöfver naturligtvis icke ske vid en särskilt
därför anordnad laga syn, utan kan lika val försiggå vid en af- och
tillträdessyn, som infaller vid tidpunkten för löneregleringens företagande.
Med hänsyn härtill har valts ordet »husesyn», såsom omfattande båda
slagen af syner.

Såsom af 73 § i förslaget till ecklesiastik boställsordning framgår,
skall den författningen i och för sig icke medföra rubbning af rådande
undantagsförhållanden i fråga om hvem nybyggnads- och underhållsskyldighet
vid boställena åligger eller om fördelningen af densamma. Där
å viss ort eller för visst boställe ett annat förhållande i nämnda hänseenden
äger rum, än som öfverensstämmer med de allmänna stadgandena, skall
nämligen hvad sålunda hittills undantagsvis varit härutinnan gällande fortfarande
tillämpas. Öfverflyttning på boställshafvare af ett pastorats byggnadsskyldighet
mot viss årlig ersättning afser allenast den nybyggnads-
och underhållsskyldighet, som enligt allmän lag åligger pastoratet.
Hela den byggnadsskyldighet, som i enlighet härmed kommer att hvila
a boställshafvaren, skall i anseende till kostnaderna uppskattas för utfinnande
af ett årligt medeltal för dessa kostnader.

Jag har redan vid anmälan af förslaget till esklesiastik boställsordning
framhållit, huruledes den beräkning, som i sammanhang med uppgörande
af förslag till lönereglering skall af synerätt verkställas rörande boställshafvares
blifvande byggnadskostnader under löneregleringsperioden, bör
ske med största noggrannhet. Och i jämförelse med förhållandena vid

Uppskattning
af byggnadskostnad.

268

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

uppgörande af de nu gällande femtioåriga löneregleringarna torde ifrågavarande
beräkning för de kommande, blott tjuguåriga löneregleringsperioderna
kunna blifva ganska tillförlitlig. Dock förefinnes ju alltid den möjligheten,
att det vid den tjuguåriga periodens slut skall visa sig, att beräkningen
icke fullt motsvarat verkligheten och att således summan af de
ersättningsbelopp, hvilka vid löneregleringens fastställande ålagts pastoratet
att årligen utgifva, antingen öfverskjuter eller understiger summan af
boställshafvarens faktiska byggnadskostnad^''. I sådant fall bör hänsyn
till detta förhållande tagas vid nästföljande lönereglering, så att om öfverskott
finnes, detta tages i beräkning såsom en tillgång vid bestämmandet
af pastoratets afgifter för den kommande löneregleringsperioden och, därest
brist föreligger, pastoratets afgifter för sistnämnda period bestämmas så
mycket högre. Prästlöneregleringskommittén har beträffande de till bestridande
af underhållskostnader afsedda ersättningsmedlen föreslagit,
att öfverskott å dem vid slutet af en löneregleringsperiod skulle få af
pastoratet fritt disponeras och att, därest å andra sidan dessa medel befunnes
understiga hvad boställshafvaren måst för underhåll under perioden
utgifva, han ej skulle vara berättigad till godtgörelse för bristen. För
min del finner jag intet skäl, hvarför ej öfverskott å sistnämnda slags
medel skulle lika väl som öfverskott i fråga om nybyggnadsersättning
kunna tagas i anspråk för den kommande löneregleringen; och då enligt den af
mig föreslagna anordningen boställshafvares anspråk på godtgörelse för
underhållsarbeten endast kunna afse kostnader, som af synerätt (*ller vid
ekonomisk besiktning pröfvats och befunnits nödiga, skulle det enligt min
mening vara obilligt, att därest ersättningsmedlen under en löneregleringsperiod
ej skulle förslå till betäckande af de så beskaffade underhållskostnader,
boställshafvaren under samma period fått vidkännas, därför afklippa
hans rätt till godtgörelse.

Angående ersättning, som i visst fall bör af pastoratet till boställshafvaren
utgöras för öfverbyggnad å laga hus, tillåter jag mig hänvisa
till 75 § 3 mom. i förslaget till ecklesiastik boställsordning.

r*,t,manat 26 §. Donna paragraf motsvarar § 26 mom. 1 i prästlönereglerings''mopp*9''
kommitténs förslag. Paragrafen gifver Kungl. Maj:t bemyndigande att i
sammanhang med löneregleringen fastställa de särskilda ersättningsbelopp,
som under löneregleringsperioden skola utan någon växling årligen inom pastoratet
utgå och uppsamlas i de två fonder, hvilka äro afsedda att tillhandahålla
medel till bestridande af boställshafvarens kostnader för nybyggnad
och därmed likställd förbättring äfvensom för underhåll af de laga husen
å bostadsboställe af andra eller tredje klassen på landet."

2(59

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition K;o 88.

27 §. Nilr prästlöneregleringskominittén afgaf sitt betänkande IV, gällde Er‘äunmgsi
[råga om socknemäns skyldighet att deltaga i kostnaden lör nybyggnad bringande.
och underhåll af prästgård på landet lagen af den 2!) juni 1900. Denna
lag innehåller, att där enligt 26 kapitlet 2 § byggningabalken eller särskilda
författningar det åligger socknemän att på sin kostnad bygga eller bättra
husen å prästgård, skola i sådan kostnad alla de, hvilka inom församlingen
erlägga kommunalutskylder, deltaga för fastighet efter hela samt förandra
beskattningsföremål efter hälften af därå belöpande fyrktal, dock att
de, hvilka äga åtnjuta de genom prästerskapets privilegier förunnade förmåner,
äro skyldiga att i den kostnad deltaga endast i den mån de ej äro
därifrån enligt samma privilegier befriade. Sedermera har emellertid utfärdats
eu ny lag af den 26 april 1905, enligt hvilken alla de, som inom församlingen
erlägga kommunalutskylder, skola lika efter åsatt fyrktal —
alltså icke längre efter en graderad skala — deltaga i kostnaden för socknemännen
åliggande skyldighet att nybygga och underhålla prästgård, hvarvid
likväl fortfarande bör tillses, att icke prästerskapets privilegier trädas
för nära.

Af § 4 i prästerskapets privilegier inhämtas angående prästgårdsbyggnad
— d. v. s. den socknemännen åliggande —, att därvid skulle förblifva
efter 41 § af 1720 års resolution på allmogens besvär eller hvad
allmogen uti somliga orter genom konventioner sig åtagit, såvida de skäligen
sig däröfver icke besvära. 1 41 punkten af åberopade resolution,
hvilken är daterad den 25 maj 1720, förekommer — efter uppräknande
af de hus, hvilka det åligger allmogen att bygga i prästgården, och sedan
förklarats, att adeln ej finge besväras med prästgårdsbyggnad — vidare
det stadgandet, att alla ståndspersoner och ofrälsemän såsom ock prästerskapet
själ!’ för de dem tillhöriga skattehemman äro skyldiga att hjälpa
till prästgårdsbyggnaden, undantagandes, utom andra, prästerskapet för
sina präste- och kapellansgårdar, »hvilka efter 1672 års resolution äro alldeles
därifrån befriade.»

Efter utfärdandet af 1905 års lag råder alltså full likställighet mellan
samtliga beskattningsföremål i fråga om förpliktelse att deltaga i kostnaden
för den socknemännen åliggande byggnadsskyldigheten vid prästgård.
Men ändring har icke gjorts uti hvad prästerskapets privilegier i
förevarande ämne innehålla.

Då prästerna icke torde böra få sig ålagdt att.i någon mån bidi*aga
till egen eller hvarandras aflöning, och någon gradering i skattskyldigheten
med hänsyn till kostnaderna för nybyggnad och underhåll af prästgård
icke längre äger rum, torde det för angifvande af de grunder, enligt
hvilka afgifter till bestridande af den utaf Kungl. Maj:t fastställda byggnadsersättningen
böra utdebiteras, | gorå till fyllest, om i förevarande

270

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

27 § intages allenast en hänvisning till 16 §, hvilken innehåller normerna
för tillvägabringande af pastoratets lönebidrag i öfrig!.

Ersättnings- 28 och 29 §§. Dessa paragrafer, af hvilka 28 § meddelar bestämmelser
Triton fochom förvaltningen af pastoratets ersättningsmedel och 29 § hänvisar till
utbetalning, ecklesiastika boställsordningens regler för berörda medels utbetalning till
boställshafvaren, torde med afseende å hvad jag därutinnan redan anfört,
ej fordra någon särskild belysning.

30 §.

Beskaffenhet Det synes lämpligt, att den bostad, pastoratet under vissa omständigaf
bostad. ]ieter skan tillhandahålla en tjänsteinnehafvare, i förevarande paragraf till
sin beskaffenhet angifves med samma ordalag som i 72 § af förslaget till
ecklesiastik boställsordning för motsvarande fall begagnas, nämligen att
bostaden skall lämpas efter hvad därom för bostadsboställe af motsvarande
klass är i boställsordnin£en stadgadt.

Personliga af- Med hänsyn till hvad i det föregående, senast vid 16 §, yttrats om
gxUer. pers0nliga utgifter, böra orden »dock att personliga utgifter icke må för
ändamålet utdebiteras» utgå.

Fakultativ Hufvudbestämmelserna rörande den fakultativa utarrenderingen synas
»/”"mjord-mig kunna införas i denna paragraf, hvilken i sådan händelse lärer böra
bruk /dveno*uppdelas i två moment.

bostadsboställe.

31 §•

Tiden för Till belysning af innehållet i denna paragraf, mot hvilken jag ej har
tillämpning y/^ågot att erinra, har jag ansett mig böra meddela följande.

de nya bestäm. ° ,. 7 n . ti i

ang. adjunkts- Om adj unktsaiiömngen ordnas i enlighet med bestämmelserna uti

pro,Tolf ande §§ 13—21 af kommitténs ifrågavarande'' lagförslag, jämförda med § 11 i
förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning,
skulle adjunkternas lönevillkor blifva icke oväsentligen förbättrade. Alla
adjunkter inom samma stift böra emellertid, säger kommittén, samtidigt
komma i åtnjutande af de ökade förmånerna, emedan stötande orättvisor
eljest icke kunna undvikas. Det nya systemet för adjunktsaflöningen bör
därför genomföras för ett stift i dess helhet, så snart lönereglering, fastställd
på grund af nu omhandlade lag, vunnit tillämpning beträffande
något till samma stift hörande pastorat. Då meningen emellertid icke är
att bereda de ordinarie präster, hvilkas löner utgå enligt äldre löneregleringar,
någon lindring i deras förpliktelser -med hänsyn till adjunkternas

271

QKunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SS.

aflöning, utan hvad de enligt överenskommelser vid prästmötena hafva
att för ifrågavarande ändamål utgifva fortfarande bör åligga dem, skola
de följaktligen såsom tillförne tillhandahålla adjunkt bostad och vivre
samt skjuts i tjänsteärenden äfvensom godtgöra honom för resa till tjänstgöringsorten;
hvarjämte det, som ordinarien, utöfver nämnda förmåner,
har att i enlighet med gällande öfverenskommelse utgifva till aflöning åt
extraordinarie präst skall inbetalas till kyrkofonden, såsom ersättning för
att adj unktsarfvodet tillhandahålles af samma fond.

Prostetunnorna hafva hittills utgått såsom anslag hufvudsakligen af
kronotionde, men äfven till någon del af kyrkotionde. Ersättningen för
dessa anslag skall jämlikt § 5 i förslaget till lag om kyrkofond från och
med den 1 januari 1914 ingå till samma fond. De i §§ 23 och 24 af nu
omhandlade lagförslag inrymda bestämmelserna angående arfvoden åt
kontraktsprostar böra därför tillämpas från och med den 1 maj 1914, med
förbehåll dock om rätt för redan utnämnd kontraktsprost att under sin
tjänstetid från kyrkofonden uppbära aflöning enligt hittills gällande
grunder.

32 §.

Vid uppgörandet af vissa, nu gällande löneregleringar tillämpades,Ersättning för
såsom jag förut framhållit, den grundsatsen, att en del församlingsafgifterkomst^följd
skulle'' utgöras i förhållande till inkomst eller till taxeringsvärde å annan «/ ny io«efastighet
än jordbruksfastighet. Då i följd häraf afgifterna stegrats med resler‘"3-skatteförinågan, hafva i åtskilliga fall prästerskapets, särskildt kyrkoherdarnas,
löneinkomster ganska afsevärdt ökats utöfver de ursprungligen
beräknade beloppen. Minskning i inkomster vid en del beställningar
kommer att visa sig såsom en följd af det nya lönesystemet. Genom
nådigt cirkulär af den 19 december 1902 har emellertid Kungl. Maj:t
förordnat, att uti fullmakter å ordinarie prästerliga beställningar, till
hvilka antingen ansökningstiden ej utgått före slutet af år 1902 eller, därest
de på kallelse af patronrätts innehafvare tillsättas, kallelsen efter nämnda
tid till vederbörande domkapitel inkommit, skall intagas det förbehållet,
att den utnämnde skall vara underkastad den förändring i lönevillkor och
tjänstgöring, som kan blifva en följd ej mindre af föreskrifterna i förordningen
den 11 juli 1862. angående allmänt ordnande af prästerskapets
inkomster än äfven af en i sammanhang med blifvande lönereglering vidtagen
förändring i den kyrkliga indelningen eller, omorganisation af den
prästerliga tjänstgöringen.

Om nu, yttrar kommittén, kyrkoherde eller komminister, utan sådant

272

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Särskild

mening.

förbehåll, erhållit fullmakt å sin tjänst, och varder, oaktadt hans tjänsteverksamhet
icke blifvit till omfattningen inskränkt, aflöningen för tjänsten
vid framdeles skeende lönereglering bestämd till afsevärdt mindre belopp
än det, som beräknats enligt lönereglering fastställd på grund af nyssnämnda
förordning, föreligger onekligen ett missförhållande, hvars olägen
heter torde ur billighetens synpunkt böra åtminstone i någon mån afhjälpas.
Kommittén anser därför, att för den händelse en dylik tjänsteinnehavare
hos Kungl. Maj:t gör ansökning om förbättring i sina lönevillkor,
ett skäligt tillskott ur kyrkofonden skulle kunna, efter Kungl.
Majrts bepröfvande, varda honom beviljadt för den tid han vid tjänsten
kvarstår, under förutsättning likväl att kyrkofondens medel betinnas fullt
tillräckliga för de lagbestämda utgifter, som i främsta rummet skola af
fonden bestridas.

I afseende å det föreslagna stadgandet framhåller kommittéledamoten
Ekström (s. 331—340) betänkligheten af den däri förekommande villkorsbestämmelsen,
att vederbörande skall hafva erhållit fullmakt å sin tjänst
utan sådant förbehåll, som i nämnda cirkulär omförmäles. Skulle detta
villkor stå kvar, anmärker reservanten, kunde icke många få del af den
förmån, stadgandet i det hela torde åsyfta att tillförsäkra prästerskapet,
tv alla uteslötes, som erhållit fullmakt på tjänst, hvartill ansökningstiden
utgått efter slutet af år 1902, eller de allra flesta; och skulle alltså, enär
nu gällande löneregleringar i allmänhet utlöpa omkring år 1922, endast
de, som suttit vid sina innehafvande tjänster bortåt tjugu År eller därutöfver,
kunna erhålla den ifrågavarande partiella ersättningen för frångångna
löneförmåner. Men möjligheten att erhålla den förmån, som kan
komma att af billighetshänsyn beviljas, borde stå öppen för alla, som
genom de nya löneregleringarna bringas i afsevärd mistning af löneinkomster,
och förverkligandet af denna möjlighet göras beroende allenast
af Kungl. Maj:ts nådiga pröfning och hänsyn till kyrkofondens tillgångar.
Vidare riktar reservanten sina anmärkningar mot den villkorsbestämmelse,
som innehålles i orden: »mindre belopp än det, som beräknats enligt
lönereglering, fastställd på grund af förordningen den 11 juli 1862».
I enlighet härmed skulle icke det belopp, som enligt löneregleringen lagligen
utgått, läggas till grund för jämförelsen med aflöningen enligt den
nya regleringen och eventuellt blifva norm för bestämmandet af personligt
lönetillskott, utan en sannolikhetsberäkning, som gjordes femtio år
tillbaka i tiden under då rådande, i många afseenden olika förhållanden.
Detta förfaringssätt, redan teoretiskt oriktigt, skulle, enligt reservantens
åsikt, i praktiken visa sig leda till verkliga absurditeter. Reservanten
anser, att som lönen kan växla afsevärdt mellan olika år,

Kungl. Maj:tn Nåd. Proposition N:o 88.

273

medeltalet för ett antal år i slutet af löneregleringsperioden bör betraktas
såsom det normala beloppet. Därvid skulle kunna ifrågasättas antingen
medeltalet af dåvarande tjänsteirmehafvarens alla, årslöner vid ifrågavarande
tjänst eller medeltalet af de sista tio årslönerna under löneregleringsperioden.
Det sistnämnda finner reservanten vara att föredraga.

Åtskilliga domkapitel och länsstyrelser instämma i den sålunda uttalade
särskilda meningen eller framlägga därifrån i någon män afvikande ändrings o

0“ “ o

Uttalanden

frågan.

förslag.

Kammarkollegium (s. 166 o. följ.) fäster uppmärksamheten därå, att
prästerna på grund af löneregleringsresolutionerna och förbehåll i fullmakterna
äga kännedom om löneregleringarnas begränsade giltighetstid och
följaktligen måste, på sätt kommittén jämväl framhållit, finna sig uti den
minskning i inkomster, hvilken i följd af det nya lönesystemet inträder
vid åtskilliga beställningar. Kollegium, som påpekar att en reduktion i
inkomster på vissa håll kommer att mer än uppvägas af ökning på andra,
medgifver, att då kommittén, i syfte att mildra den hårdhet, som en tillämpning
af de nya regleringsgrunderna skulle för vissa tjänsteinnehafvare medföra,
framlagt det förslag, som innefattas i förevarande paragraf, de gränser,
som där uppdragits för den ifrågasatta löneförbättringens beviljande, gjorts
alltför snafva. Vid ett angifvande af förutsättningarna för att tjänsteinnehafvare
må komma i åtnjutande af åsyftade förmån anser kollegium,
att det torde göra tillfyllest, om vederbörande präst under någon ej alltför
kort tid, t. ex. 5 år, innehaft sin tjänst och om verksamheten vid
denna icke sedermera blifvit inskränkt. För bedömande af de olika lönerelgeringarnas
resultat bör enligt kollegii åsikt jämförelse anställas mellan
å ena sidan den lön, som utfaller på grund af den nya löneregleringen,
och å andra sidan ett medeltal af de löner, som uppburits 5 år under
tiden närmast före nämnda reglerings tillämpning.

Häruti instämmer jag med kammarkollegium, liksom äfven däri, att enärDepaJf^ennU
det stadgande, som meddelas i förevarande paragraf, ej är i något afseende
normerande för själfva löneregleringsarbetet, och för öfrigt en tillämpning af
samma stadgande skulle beröra endast kyrkofondens utgiftsstat, det vore
riktigast, om stadgandet utbrötes ur detta lagförslag, för att införas i förslaget
till lag om kyrkofond. I

I stället för det sålunda här uteslutna stadgandet synes mig ett annatuTutamiamu
under samma paragrafnummer böra införas af innehåll, att hvad om bo- i»»«''»»«fou f
stadsboställe i denna lag är stadgadt skall gälla äfven om hemman eller *“
lägenhet, som brukas i förening med dylikt boställe. Något liknande är
visserligen utsagdt i en mellanmening uti tredje stycket af § 4 mom. 2
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 6(1 Höft. 35

274

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

af kommitténs förevarande lagförslag. Men bestämmelsen härom synes
mig vara af sådan vikt, att den, efter att hafva uteslutits ur § 4, bör
upptagas i en särskild paragraf.

33 §.

BiTdhvi°ikaJ'' Beträffande Skåne tinnes sedan länge en särskild lagstiftning om bygginneha/mre1
nadsskyldighet vid ecklesiastika bostadsboställen. För närvarande gäller
“ikårnkt9"! ''nådiga förordningen angående prästgårdsbyggnader i Skåne den 16 december
’surskapeu’ 1870 med däri genom nådiga förordningen den 14 juni 1888 vidtagna
%y»adjfcassaändringar. T dessa förordningar, hvilka angå endast prästgårdarna på
landet, meddelas i afseende på de laga husens antal och beskaffenhet samt
byggnads- och underhållsskyldighet äfvensom i andra frågor föreskrifter,
väsentligen afvikande från hvad därutinnan är för det öfriga riket föreskrifvet.
Bland annat stadgas skyldighet för kyrkoherdarna att ensamma, utan
församlingarnas deltagande, nybygga och underhålla prästgårdarnas alla
laga hus. Till en början ålåg boställshafvaren en viss årlig byggnadsskyldighet,
som han borde fullgöra utan rätt till ersättning; hvad han därutver
byggde kallades »öfverbyggnad» och skulle ersättas af efterträdaren.
Sedermera borttogs den årliga byggnadsskyldigheten, och boställshafvaren
berättigades till ersättning af efterträdaren för såväl allt hvad han

ggnad som all under hans besittningstid

vid sitt tillträde erlagt för öfver byg

verkställd nybyggnad. Med öfverbyggnad förstås numera enligt 12 § i
1870 och 1888 årens förordningar »all den utgift för prästgårdens byggnader,
hvilken boställshafvare till följd af laga kraftvunnen dom vid afoch
tillträdessyn måste vidkännas, äfvensom det värde, hvilket blifvit eller
blifver af synerätt åsatt någon å prästgården under besittningstiden efter
synerätt^ föreskrift uppförd nybyggnad». Ordet öfverbyggnad har här
således en helt annan betydelse än hvad därmed i allmänhet förstås.

För att bereda boställshafvare utväg att erhålla medel till de betydliga
utgifter, han vid sitt tillträde och under sin besittningstid måste vidkännas
för inlösen och uppförande af boställets åbyggnader, inrättades år
1839 en bvggnadskassa, som bildades genom sammanskott och årliga bidrag,
och hvars första reglemente utfärdades den 5 oktober samma år. Ur
denna kassa ägde boställshafvaren såsom »försträckning», i mån af kassans
tillgångar, erhålla godtgörelse ej mindre för allt hvad han vid sitt tillträde
måst för öfverbyggnad å bostället erlägga till afträdaren, än äfven för
skeende nybyggnad. Men för dessa för sträckningar skulle kassan blifva
»ägare af de byggnader, som därmed blifvit inlöste», hvaremot boställshafvaren
borde »för nyttjandet däraf» årligen till byggnadskassan utgifva

275

Riingl. Maj-.ts Nåd. Proposition R:o SB.

viss procent af den summa, som från kassan erhållits (§7). Kassans nuvarande
reglemente, som är utfärdadt den 14 juni 1888, meddelar i § 27 bestämmelser
om de afgifter, prästgårdsinnehafvare skall erlägga till kassan.

1 sitt den 17 augusti 1900 afgifna betänkande med förslag till ecklesiastik
boställsordning (s. 247) gör prästlöneregleringskommittén det uttalandet,
att det då ej kunde blifva fråga om den allmänna bostälIsordningens
tillämpning å de skånska prästgårdarna. Uti förevarande betänkande
angående reglering af prästerskapets aflöning säger sig kommittén icke
kunna finna annat, än att den af kommittén i §§ 25—29 af förslaget
till lag angående reglering af prästerskapets aflöning förordade anordningen
skulle kunna genomföras lika väl beträffande prästgårdarna i
Skåne som i fråga om komministersboställen och öfver hufvud alla ecklesiastika
boställen i det öfriga riket, under förutsättning dock att tillfälle
gifves för skånska prästerskapets byggnadskassa att afveckla sina afla rafs/136).
Med anslutning härtill framhåller kommittén, att de afgifter, som
skola erläggas till skånska prästerskapets byggnadskassa, måste i vanlig
ordning inbetalas till kassan, hvarför vid blifvande lönereglering bör tillses,
att boställshafvare, som är delägare i omförmälda kassa, erhåller godtgörelse
för de afgifter, han författningsenligt har att erlägga till kassan. Ersättning
för ^''byggnadskostnad, hvilken betäckts genom lån från skånska
prästerskapets byggnadskassa, kan fördenskull, yttrar kommittén, icke utgå
i deri ordning, som af kommittén föreslagits i §§ 26 och 28 af dess förslag
till lag angående reglering af prästerskapets aflöning, utan bör pastoratet
förpliktas att direkt till boställshafvaren årligen utgifva ett särskildt
belopp, motsvarande sagda afgifter. Men med afseende å sättet att godtgöra
kostnad för nybyggnad, som ifrågakommer efter det lönereglering,
verkställd i enlighet med 1862 års förordning, upphört att gälla, skulle
åberopade paragrafer äga tillämplighet (s. 152 o. följ.).

Som prästlöneregleringskommittén i sina förslag till ecklesiastik b0-ZJ<*''£"''/meB<''''
ställsordning och till förordning om ecklesiastika byggnadslånekassor und- c *
vikit att beröra boställshafvarnas och socknemännens inbördes skyldigheter
med afseende å de laga husens nybyggnad och underhåll, ansåg kommittén,
att båda dessa författningar borde med några mindre jämkningar, till hvilka
kommittén afgaf förslag (s. 136—149), i sinom tid blifva gällande äfven
beträffande de skånska prästgårdarna, särskildt i fråga om reglering af
kostnaderna för fullgörande af byggnadsskyldigheten därstädes. Sedan
emellertid planen på anordnande af ecklesiastika byggnadslånekassor enligt
det af prästlöneregleringskommittén utarbetade systemet öfvergifvits, och då
det af mig framlagda förslaget till ecklesiastik boställsordning un -

276

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

dantagits från tillämpning i afseende å de bostadsboställen, hvilkas innehafvare
äro delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa (73 §), kan nu
omhandlade § 33 i kommitténs förslag till löneregleringslag — hvilken paragraf
förutsätter antagande af de utaf kommittén framlagda, förutnämnda
författningsförslagen — uppenbarligen icke i sin nuvarande lydelse förordas
till godkännande.

Emellertid måste ju, om förmånen af fri bostad skall komma de skånska
prästgårdsinnehafvarna på landet i lika mån till godo som öfriga innehafvare
af ecklesiastika boställen i riket, tillses, att förstnämnda boställshafvare
undfå godtgörelse för sina afgifter till skånska prästerskapets byggnadskassa
äfvensom att underhållskostnaderna för deras boställen blifva
dem ersatta.

Vid uppskattning af skånsk prästgårdsinnehafvares kostnad för honom
åliggande byggnadsskyldighet bör därför synerätten, som enligt 25 § skall
afgifva utlåtande i frågan, taga till ledning den särskilda lagstiftning,
hvilken gäller rörande bostadsboställe, hvars innehafvare är delägare i
skånska prästerskapets byggnadskassa. Beträffande nybyggnad och därmed
likställd förbättring skall uppskattningen sålunda gå ut på" att finna
det belopp, som under löneregleringsperioden årligen bör inom pastoratet
afsättas för att bereda boställshafvaren tillfälle att fullgöra de inbetalningar
till omförmälda kassa, h vil ka kunna antagas för berörda ändamål
ifrågakomma under "nämnda tid. Kungl. Maj:t fastställer sedermera, såsom
i 26 § förutsattes, i sammanhang med pröfning af löneregleringsärendet,
såväl det belopp, hvilket erfordras för betäckande af boställshafvarens
afgifter till byggnadskassan, som det belopp, hvartill underhållskostnaden
beräknas komma att i medeltal årligen uppgå. Medel, som
böra vara att tillgå för fullgörande af pastoratets ersättningsskyldighet
till boställshafvaren för nybyggnad och underhåll, uttaxeras i den uti
27 § angifva ordning och förvaltas på sätt i 28 § föreskrifves.

De allmänna bestämmelserna i 25, 26, 27 och 28 §§ kunna således
icke omedelbart tillämpas i afseende å bostadsboställe, hvars innehafvare
är delägare i skånska prästerskapets byggnadskassa. I förevarande § 33
torde därför böra angifvas, i hvilka hänseenden modifikationer äro af behofvet
påkallade.

Icke heller gäller beträffande omförmälda boställen den i 29 § meddelade
hänvisningen till ecklesiastik boställsordning, då ju förordningen
angående prästgårdsbyggnader i Skåne och reglementet för nämnda kassa
i afseende å dem lända till efterrättelse. Denna särskilda lagstiftning, i
hvilken Riksdagen icke deltagit, lärer emellertid böra underkastas revision
och bringas till närmare öfverensstämmelse med den, som nu föreslagits
i fråga om ecklesiastika boställen i allmänhet.

277

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition K:o 88.

34 §.

•Några uteslutningar ur denna paragraf, hvars bestämmelser föranledts
af vissa säregna" förhållanden i Stockholm, måste blifva följden af ett bi- träffand e
fall till de utaf mig beträffande § 2 mom. 1 och 5 samt §§ 25—29 i kom- Stockholmmitténs
förevarande lagförslag tillstyrkta ändringarna, h vilka åsyfta,
att stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, skola välja en ledamot
af löneregleringsnämnden, att vederbörande prästerskap icke skall
hafva någon representant i nämnden, samt att endast i fråga om bostadsboställen
på landet byggnadskostnaderna skola regleras i enlighet med föreskrifterna
uti sistnämnda fem paragrafer.

35 §.

Enär, på sätt jag i det föregående framhållit, församlingarnas lönsbidrag
ej bör fastställas i visst förhållande till bevillning eller fyrktal, hem-/dr»am/myarställer
jag, att denna paragraf uteslutes. nasiön»b,drag.

36 §.

Äfven"fdenna paragrai bör, i enlighet med hvad jag förut anfört, utgå.*^“*^a™**;

, ^ ^ rätt

Sedan §§ 35 och 36 i kommitténs förslag uteslutits, torde en ny para- stiftning<m.
graf, med nummerbeteckningen 35, införas i det omarbetade lagförslaget, Vtrumigenligt
hvilken paragraf Eders Kungl. Maj:t skulle bemyndigas att meddela hetsfsreskrifde
ytterligare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning af denna
lags föreskrifter.

278

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Öfvtrsikt ofri
innehållet.

Förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.

På det att syftemålet med de blifvande löneregleringarna — anständig
bärgning för prästerna samt största möjliga jämnhet i deras aflöningsförhållanden
— desto säkrare må vinnas, har prästlöneregleringskommittén
ansett lämpligt, att föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning
varda utfärdade. Dessa föreskrifter skulle tillämpas, visserligen i
törsta hand af de särskilda löneregleringsnämnderna, men jämväl af Eders
Kungl. Maj:t vid fastställande af lönen för hvarje prästerlig beställning.
Eders Kungl. Maj:t, som enligt kommitténs förslag har att meddela ifrågavarande
föreskrifter, är naturligtvis också oförhindrad att sedermera däri
vidtaga erforderliga jämkningar.

Förevarande författningsförslag innehåller en sammanfattning af de
grunder, som synts kommittén böra vid kommande regleringar tillämpas
med afseende å lönebeloppens beräkning. I §§ 1—10 behandlas löner för
kyrkoherdar och komministrar, i §§ 11 —12 löneförmåner för adjunkter, i
§ 13 prostarfvoden samt i §§ 14—17 godtgörelse åt vikarier.

Som jag redan i det föregående förklarat, att jag ej kan understödja
kommitténs förslag om ständig adjunktur, tillåter jag mig nu helt och
hållet förbigå hvad kommittén uti §§ 10, 11, 12 och 16 föreslår med hänsyn
till denna form af extraordinarie tjänsteverksamhet.

§§ 1 — 10.

Kommittén anser, att aflöningen — utöfver fri bostad — icke bör sättas
till lägre belopp än 3,500 kronor för kyrkoherdebeställning och 2,000
kronor för komministersbeställning (§ 6), samt att å andra sidan gränsen
uppåt bör bestämmas till 10,000 kronor (§ 9). Inom dessa minimi- och
maximigränser böra efter kommitténs mening (s. 163—181) inkomstbeloppen
med största möjliga smidighet anpassa sig efter olika tjänster och sådana
med dem samhörande omständigheter, som kunna vara af beskaffenhet att
böra öfva inflytande på lönebestämningen.

I första rummet bör alltså med hänsyn till det större ansvar och det
mera omfattande arbete, som vanligen åtfölja kyrkoherdebe ställning av i jämförelse
med komminister sbeställningar, dessa olika tjäll stegrader betinga åtskillnad
i aflöningens storlek. Vidare måste vid lönebeloppens bestäm -

Kuiujl. Majrts Nätt. Proposition N:o 88. 279

mande en ej ringa, betydelse tillmätas den omständigheten, att tjänsteverksamheten
är förlagd till stadspnstorat, hvarmed kommittén afser jämväl
pastorat, som består af både stads- och landsförsamling. Särskildt de högre
lefnadskostnaderna i städerna göra det enligt kommitténs åsikt nödvändigt
för prästerskapet i stadspastorat att i regel erhålla större aflöning än den,
med hvilken deras ämbetsbröder i i''andspastoraten torde kunna åtnöjas.
Slutligen anser kommittén de med olika tjänstegrader förenade ämbetsdliggandena
vara en synnerligen viktig faktor vid lönebeloppens bestämmande.
Med afseende å nämnda åligganden visar det sig, säger kommittén,
att prästerskapets arbete inom ett pastorat och därmed förenade besvärligheter
äro till eu del beroende af folkmängdens och arealens storlek och
någorlunda proportionella därtill, medan däremot eu annan del af arbetet
antingen icke alls eller blott i mindre mån ökas med dessa faktorer. Till
det förra slaget höra''sådana förrättningar som vigsel, barndop, begrafningar
och sjukbesök, skoluppsikt, all bokföring, utfärdande af lysningar och betyg
samt eu stor mängd andra expeditionsgöromål; till det senare predikoskyldighet,
konfirmationsundervisning, hållandet af kyrkostämmor samt
kyrko- och skolrådssammanträden med tillhörande protokollsföring, vissa
expeditionsgöromål m. m.

Det har i enlighet härmed synts kommittén vara lämpligt, att lönerna
dels utgå med särskilda grundbelopp, visserligen afpassade efter
tjänstegracl och ämbetsåligganden samt efter det prästerliga arbetets utförande
inom stads- diar landspastorat, men eljest fasta, dels ock, beträffande
pastorat af viss storlek, utfyllas med belopp, som växla efter folkmängd
och areal, fyllnadsbelopp (§ 1).

Kommittén har sålunda tänkt sig, att grundbeloppet borde utgöra för
kyrkoherde, i stadspastorat 4,000 kronor och för komminister därstädes 2,400
kronor (§ 2).

Något mer invecklad ställer sig saken, när det gäller att bestämma
grundbeloppen för prästerskapets löner inom landspastorat.

Består pastoratet af allenast en församling med en kyrka, och har
kyrkoherden icke biträde af någon annan präst, så är hans predikoskyldighet
i regel begränsad till endast en gudstjänst -hvarje predikodag, liksom
de kommunala bestyren inskränka sig till omvårdnaden om blott en församlings
angelägenheter beträffande kyrka och skola. I sådant fall — det
enklaste — beräknas grundbeloppet till 3,000 kronor.

Den ökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd däraf, att han
är ensam präst i pastorat med två eller flera församlingar, — hvarigenom
alltså besväret med kyrkostämmor samt kyrko- och skolrådssammanträden
ganska väsentligt förökas och antalet tjänsteresor inom pastoratet varder

1. Grundbelopp.

a) Stadspastorat.

b) Landspastorat.

2. Fyllnad.3-belopp.

280 Kunrjl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 88.

ej obetydligt större — anser kommittén skäligen böra medföra en förhöjning
i grundbeloppet med 400 kronor. I samma riktning bör jämväl
en annan omständighet verka. Omfattar nämligen pastorat, hvarest finnes
endast kyrkoherde, två församlingar med hvar sin kyrka, blir predikoskyldigheten
afsevärdt mera betungande, såvida gudstjänst skall medelst
duplikation hvarje predikodag uppehållas i båda kyrkorna. För det ökade
besvär, hvartill duplikationen föranleder, har kommittén föreslagit en särskild
förhöjning i grundbeloppet med 600 kronor, att utgå till kyrkoherden,
såväl då pastoratet består af blott en församling, som då det omfattar
liera, i hvilken senare händelse alltså det ursprungliga grundbeloppet .3,000
kronor skall ökas med tillhopa 1,000 kronor.

För en i landspastorat anställd komminister, hvars predikoskyldighet
är inskränkt till allenast en gudstjänst hvarje helgdag, eller ännu mindre,
och som icke på eget ansvar fullgör någon del af bokföringsskyldigheten
inom pastoratet, har ett grundbelopp å 1,800 kronor ansetts lämpligt, vare
sig han är anställd inom samma församling som kyrkoherden eller fått
sin hufvudsakliga verksamhet förlagd till en annexförsamling. Upprätthåller
åter komministern hvarje predikodag dubbla gudstjänster — hvilket
i allmänhet förekommer endast i pastorat med åtminstone fyra kyrkor —,
bör till grundbeloppet i lönen äfven för honom läggas ytterligare 600
kronor.

Bestämmelserna om grundbelopp i lönerna för prästerskapet i landspastorat
(§ 2) kunna, i enlighet med det anförda, sammanfattas sålunda:
för kyrkoherde

4,000 kronor, där pastoratet består af tvä eller derå församlingar eller
kapellag, och kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3,600 kronor, där pastoratet består af allenast en församling, men
kyrkoherden har skyldighet att duplicera;

3.400 kronor, där pastoratet består af två eller flera församlingar eller
kapellag, och kyrkoherden icke har skyldighet att duplicera;

eljest 3;000 kronor;
för komminister

2.400 kronor, där komministern har skyldighet att hvarje predikodag
duplicera;

eljest 1,800 kronor.

Enligt kommitténs mening bör lönernas gradering bero af tillskotten
för folkmängd och areal endast i det fallet, att pastoratets folkmängd
öfverstiger 1,000 personer eller arealen i land utgör minst 100 kv.-kilometer.
I sådan händelse skall fyllnadsbelopp för pastoratets folkmängd
utgå för kyrkoherde med 60 öre för hvarje person öfver 1,000 till och

281

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

med 3,000, med 40 öre för hvarje person öfver 3,000 till och med 10,000
och med 20 öre för hvarje person därutöfver. För komminister åter bestämmes
motsvarande fyllnadsbelopp till 10 öre för hvarje person, hvarmed
pastoratets folkmängd öfverstiger 1,000 personer. Finnas flera komministrar
inom pastoratet, anser kommittén, att icke för eu hvar af dem bör beräknas
fyllnadsbelopp för folkmängd, utan att ett sådant belopp bör mellan
alla komministrarna lika fördelas. Fyllnadsbelopp för areal är lika för
kyrkoherde som för komminister och utgår för en hvar af dem med 50
kronor för hvarje fullt 100-tal kv.-kilometer af pastoratets areal till och
med -1,000 och med 100 kronor för hvarje öfverskjutande fullt 500-tal
kv.-kilometer, dock att fyllnadsbelopp icke utgår för mer än tillhopa 10,000
kv.-kilometer. Flera komministrar i ett pastorat dela äfven sistnämnda
fyllnadsbelopp lika sins emellan (§ 3).

hivad arealen angår, uppkastar kommittén den frågan, om icke jämväl
det område, som utgöres af vatten, bör tagas i beräkning, ty där vatten
ingår till någon betydligare del i ett pastorats ytinnehåll, gifver siffran
för areal i land icke en i allo riktig föreställning om vidsträcktheten af
prästerskapets verksamhetsfält, såvidt detta bestämmes af ytinnehållet. Men
kommittén framhåller, att om floder och sjöar understundom försvåra samt
färdseln mellan olika delar af ett pastorat, de vid andra tillfällen, och
måhända lika ofta, kunna underlätta densamma, och har det vid sådant
förhållande synts kommittén vara lämpligast, att pastoratets areal beräknas
endast i land, icke tillika i vatten.

Om den tillökning i kyrkoherdens arbete, som blir en följd af ökad
predik oskyldighet, där duplikation äger rum, skäligen bör verka till förhöjning
i grundbeloppet för kyrkoherdens lön, så måste, yttrar kommittén^
det å andra sidan vara tillbörligt, att när kyrkoherden icke är skyldig att
hvarje predikodag förrätta gudstjänst — hvilket föranledes där af, att inom
pastoratet finnas flera präster än kyrkor —, han får vidkännas någon
minskning i sina inkomster. Denna minskning åvägabringas därigenom,
att från grundbeloppet afdrages ett belopp af 300 kronor, i följd hvaraf
grundbeloppet för vederbörande kyrkoherdelön blir 2,700 kronor, då
pastorat består af endast en församling, och 3,100 kronor, när det omfattar
två församlingar (§ 2).

Har kyrkoherde skyldighet att duplicera, men denna skyldighet icke
fullgöres af honom ensam, utan omväxlande af kyrkoherden och en eller
flera komministrar, skall af de 600 kronor, som i grundbeloppet för samme
kyrkoherdes lön beräknats såsom ersättning för duplikation, tillgodoföras
vederbörande komminister så mycket, som belöper å det antal predikodagar,
då komministern duplicerar (§ 4).

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Halt.

3. Modifierande
omständigheter.

) Sänkning af
lönebelopp.

282

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Beträffande jämväl den andel af kyrkoherdelönen, som utgår efter
invånarnas antal, anser kommittén, att understundom någon modifikation
erfordras. Då nämligen komminister i annexförsamling eller kapellag på
eget ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföringen i en eller flera
församlingar, minskas därigenom i viss mån pastors arbete för dessa församlingar.
Den förhöjning i lön, som med hänsyn till sådan församlings
folkmängd blifvit för kyrkoherden beräknad, bör därför med någon del
tillgodoföras komministern, sålunda att denne af kyrkoherden tillkommande
lönebelopp undfår godtgörelse med 20’ öre för hvarje person af vederbörande
annexförsamlings eller kapellags folkmängd (§ 5).
b) Höjning af Till lönebeloppens höjning böra enligt kommitténs åsikt vissa omi
Snabel opp. gt^ndigheter verka, såsom högre lefnadskostnader i orten eller för prästerskapet
eljest ökade utgifter eller med tjänstens skötande förenad synnerlig
besvärlighet. Finnes med hänsyn till dylika förhållanden lönebelopp, som
blifvit med tillämpning af förut omförmälda allmänna grunder beräknadt,
alltför ringa, öfverlämnas det åt Kungl. Maj:ts bepröfvande att förhöja
sådant lönebelopp: för kyrkoherdebeställning med högst 2,000 kronor, för
komministersbeställning i Stockholm eller Göteborg likaledes med högst
2,000 kronor och för annan komministersbeställning med högst 1,000
kronor (§ 7).

Kommittén betonar (s. 172), att bestämmelserna om dylik förhöjning
icke få betraktas såsom oväsentliga eller tillfälliga bihang till de allmänna
föreskrifterna, utan såsom nödvändiga, dem kompletterande tillägg. Endast
de löner, som beräknats med iakttagande af både de allmänna föreskrifterna
och nu ifrågavarande tilläggsbestämmelser, motsvara nämligen de anspråk,,
som med hänsyn till krafvet på anständig bärgning böra efter kommitténs
mening uppställas i fråga om lönernas storlek. De särskilda förhöj ningsbeloppen
höra fördenskull med till lönerna lika väl som grundbeloppen
och fyllnadsbeloppen. Genom de förras frånskiljande skulle kommitténs
lönesystem helt och hållet förryckas.

Särskild I en synnerligen omfattande reservation (s. 341—402) har kommitténs

mening. je(jamo£ regementspastoren Ekström angifvit sin afvikande ståndpunkt i föreliggande
fråga samt framlagt ett eget författningsförslag.

Till en början granskar reservanten föreskrifterna angående beräkning
af kyrkoherdelönerna.

Det förhållandet att ett pastorat består af två eller flera församlingar
eller kapellag innebär enligt reservantens förmenande icke alltid, att
kyrkoherdens arbete är tyngre än arbetet för kyrkoherden i ett pastorat
af motsvarande storlek med allenast en församling. Nämnda förhållande
bör alltså icke ovillkorligen föranleda löneförhöjning. Och då organisa -

283

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 88

tionen med två eller flera församlingar förekommer i endast en del pastorat,
böra de bestämmelser, som däraf kunna föranledas beträffande lönebeloppen,
icke hänföras till lönernas grundbelopp. Hvad beträffar ersättningen
för duplikation, så är jämväl duplikationen ett förhållande, som
förekommer endast i vissa pastorat, hvarför stadgandet om ersättning för
densamma bör lika litet som bestämmelsen om godtgörelse i särskildt fall
för annexförsamling ingå under föreskrifterna om kyrkoherdelöns grundbelopp.
I fråga om grundlönens sänkande med 300 kronor till följd däraf,
att komminister är boende i kyrkoherdens närhet, firmer reservanten det
obilligt att stadga en dylik påföljd. De många växlande grundbeloppen
för kyrkoherdelön i landspastorat böra enligt reservantens mening ersättas af
ett enda, för alla kyrkoherdar i landspastorat lika grundbelopp af 3,200
kronor, till hvilket sedan skola komma olika fyllnadsbelopp, i förekommande
fall, för folkmängd, areal, annexförsamling samt duplikation. Rörande
fyllnadsbelopp för areal förmenar reservanten, att den ökning i
arbetet, som vållas af pastoratets större utsträckning, alltför litet beaktats
vid uppgörandet af kommitténs förevarande förslag. Beräkning af fyllnadsbelopp
för den genom pastoratets utsträckning vållade ökningen i arbete
borde inträda tidigare och upphöra förr än enligt de af kommittén fastställda
grunderna. Den borde således inträda redan vid fulla 50 kv.-kilometer, men icke utgå för mer än 5,000 kv.-kilometer. Reservanten
påpekar för öfrigt, hurusom kommittén häfdat den grundsatsen, att pastoratets
areal icke skulle upptagas till sin verkliga utsträckning, utan minskas
med arealen af alla inom pastoratsområdet befintliga sjöar och vattendrag,
hvilken grundsats vore missvisande och orättvis, då det här gällde den af
afstånden förorsakade ökningen af arbete och besvärlighet. Oafsedt att
sjöarna ibland alldeles påtagligt förlängde afstånden genom att nödga till
omvägar, förlängde de dem alltid genom arealens ökning i det hela,
hvarför till grund för beräkning af fyllnadsbelopp för pastoratets areal
borde läggas den verkliga arealen.

Sedan reservanten sålunda angifvit sin uppfattning af förhållandet
mellan aflöning och arbete, yttrar han sig om det inflytande på lönebestämningen,
som bör tilläggas lefnadskostnaderna i orten och tillstyrker,
att en allmän förhöjning af lönebeloppen med 10 procent utöfver de
belopp, som enligt de för hela riket gällande grunderna uträknas, bör få
tillgodonjutas af prästerskapet uti landsförsamlingar i Skåne, Norrland och
Dalarna, samt att uttryckligt, stadgande därom bör ingå bland öfriga stadganden
rörande löneregleringen.

För kyrkoherde påyrkar reservanten en minimilön å 3,600 kronor.

284

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Härefter öfvergår reservanten till en granskning af grunderna för
komministerslönernas beräkning.

Det lägsta belopp, hvartill en komministerslön kan fixeras för en
löneregleringsperiod, hvilken i åtskilliga fall inträder flera år härefter,
utgör enligt reservantens åsikt 2,400 kronor. Kommitténs förslag, att
där två eller flera komministrar äro, det fyllnadsbelopp, som enligt de
allmänna grunderna annars skolat utgå till komministern, bör mellan de
båda (flera) komministrarna lika fördelas, finner reservanten orättvist och
påyrkar, att det i § 3 till stadgandet om komministerslönens fyllnadsbelopp
fogade tillägget »till lika fördelning mellan dem» ur förslaget uteslutes.
Reservanten förklarar sig emellertid under viss förutsättning anse, att för
komministrar i landsförsamling uti Skåne, Dalarna och Norrland, där i
pastoratet två eller flera komministrar finnas, ett stadgande i den af kommittén
angifna riktningen lämpligen kan, ehuru med betydlig modifikation,
i förslaget införas, nämligen om de annars beräknade lönerna därstädes
komma att förhöjas med 10 procent. Hvad kommittén i denna del föreslagit
anser reservanten böra på det sättet modifieras, att — i stället
för reduktion till hälften, tredjedelen o. s. v. af det efter de allmänna
reglerna beräknade fyllnadsbeloppet — detta för nämnda landsdelar och
under angifna förutsättning bestämmes till tre fjärdedelar.
uttalanden Mot det af kommittén framlagda förslaget till föreskrifter angående

a) ''/omiTiiei^räkning af prästerskapets aflöning hafva domkapitlen, Stockholms stads
* ’ ochiåZ-e konsistorium och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande ganska allmänt

styrelser. er;nratj att lönernas minimibelopp satts för lågt; och ansluta sig åtskilliga
af myndigheterna till kommittéledamoten Ekströms särskilda mening härutinnan,
några framställa yrkanden därutöfver. Beträffande förslagets detaljer
hafva, såsom naturligt är, afvikande åsikter äfven uttalats, hvarvid
isynnerhet flera domkapitel förklarat sig gifva reservantens förslag företräde
framför kommitténs.

b) Allmänna Styrelsen för allmänna svenska prästföreningen framhåller i sin underS/“!»“4«f^''dåniga
skrifvelse af den 27 oktober 1905, hurusom den för prästerskapet

själft viktigaste punkten i hela löneregleringsfrågan tydligen är den angående
grunderna för lönernas beräkning och lönebeloppens fixering. Därvid
kunde prästföreningen icke annat än lämna sitt erkännande åt förslaget att
skilja mellan en grundlön af mera konstant natur och ett efter arbetet i
de olika församlingarna variabelt fyllnadsbelopp, motsvarande tjänstgöringspenningar.
Men om sålunda själfva grundprincipens riktighet erkändes, så
ansåge sig föreningen dock böra i fråga om enskildheterna uti lönesystemet
framställa underdåniga yrkanden om ganska genomgående ändringar.

Den af kommittén föreslagna ganska stora olikheten i aflöningen för

285

Rungl. Maj:!s Nåd. Proposition N:o 88.

prästerskapet i stad och på land torde, yttrar föreningen, i allmänhet icke
längre vara af omständigheterna påkallad, då lefnadskostnaderna numera
derstädes ställde sig dyrare på landet än i stad, enär producenterna kontraktsenligt
förbunde sig att leverera alla produkter till viss afnämare och
många förnödenheter icke alls funnes att tillgå på landet utan krälde inköp
i stad. xvfven måste barnens uppfostran till högre bildning nödvändigt
ställa sig viisentligen mycket dyrare för den, som bodde på landet och
nödgades antingen underhålla särskild lärare eller sända barnen till staden.
Och de anspråk, Indika i socialt afseende från församlingens sida ställdes
på en landtpastor, vore ingalunda mindre än de, som hvilade på pastorn
i stad. I följd däraf syntes grundlönerna böra sättas lika lör land och stad.

Att finna den lämpligaste och rättvisaste normen för beräkning af
fyllnadsbeloppet anser styrelsen hafva sina svårigheter, särskildt på grund
af de olika förhållandena i olika stift och landsändar. 1 allmänhet berodde
tydligen arbetets omfattning till det mesta af befolkningsnumerären,
men äfven pastoratets ytvidd hade stor betydelse i fråga om tidspillan och
skjutskostnader. Undantoges dessa senare från löneberäkningen och ersattes
särskildt, utjämnades dock till någon del svårigheterna vid att vinna en
för hela landet lika norm för fyllnadsbeloppet, I alla händelser hade allmänna
meningen bland prästerskapet i de flesta landsändar ansett reservanten
G. Ekströms förslag till fyllnadsbeloppens beräkning böra förordas
framför kommitténs. Emellertid torde härvid särskilda orter kräfva
olika hänsyn. Sålunda hade prästerskapet i Lunds stift ansett sig böra
påyrka, att antingen kommitténs beräkning af fyllnadslönerna blefve gällande
för detta stift eller att, därest reservanten Ekströms beräkningsgrunder
skulle tillämpas, den af reservanten föreslagna tilläggsprocenten i
lönen för Lunds stift behöfde ökas till 20 procent, för att lönerna skulle
någorlunda motsvara ortsförhållandenas kraf och motväga den omständigheten,
att så få komministraturer funnes i stiftet och befordran till ordinarie
beställning med tillfredsställande lön därför följde senare. I liknande
riktning hade från andra stift med slättbygdsnatur och i regel tätare befolkning
men mindre ytvidd i församlingarna giorts uttalanden om att reservanten
Ekströms förslag, därest det blefve gällande, torde behöfva fullständigas
med viss tilläggsprocent; så hade från Linköpings stift payrkats
5 procent tillägg å lönen i sådant afseende.

Beträffande minimilönen meddelar prästföreningen, att den meningen
enstämmigt uttalats, att med hänsyn till nuvarande tidsförhållandens kraf
och än mera om man tager i betraktande, att regleringen afser framtidens
behof om 10 — 40 år härefter, minimilönerna icke kunna sättas lägre än
2,500 kronor för komminister och 4,000 kronor för kyrkoherde. En järn -

286

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

förelse med läroverkslärarnas lönestat visade billigheten däraf. Det förra
beloppet understege lägsta adjunktslön vid läroverken och kunde icke,
äfven om hänsyn toges till den fria bostaden, i värde motsvara läroverksadjunktens
lön, då för prästerskapet icke vore tillfälle till inkomster utom
ämbetet såsom för läraren, och barnens uppfostran borta från hemmet
kräfde stora kostnader. Af samma skäl befunne sig en kyrkoherde (vid i
regel omkring 40 å 45 års ålder) med en begynnelselön af 4,000 kronor
i ekonomiskt sämre ställning än en adjunkt i tredje lönegraden (vid ungefär
motsvarande ålder).

Prästföreningen fäster vidare uppmärksamheten därå, att den prästerliga
befordringsordningen ännu är sådan, att den icke kan garantera säker och
beräknelig befordran till bättre beställning eller lön, icke ens vid bästa nit,
skicklighet och förtjänst. Härtill måste nödvändigt hänsyn tagas vid en
ny reglering, om svenska kyrkan skall kunna vinna dugliga och för
sitt kall skickade tjänare. Kommittén hade i sitt förslag bibehållit den
nuvarande ordningen med viss för hela perioden reglerad lön för hvarje
särskildt pastorat. Vid sådant förhållande kunde en förbättrad ekonomisk
ställning vinnas endast genom upprepade transporter från en beställning
till en annan, en ordning som både från församlingarnas och prästerskapets
sida vore otjänlig och menlig. Denna nödvändighet till transportsökande i
förening med befordringsordningens bristfällighet måste betraktas som den
svagaste punkten i vår kyrkliga organisation, då den ibland kyrkans tjänare
inkastade och nödvändiggjorde en ständig täflan om ekonomiska
villkor, hvilken borde vara främmande. Många nedtrycktes därunder af
motgångar. Och osäkerheten i fråga om möjligheten att beräkna framtiden
aihölle många att inträda i kyrkans tjänst. Därför måste, liksom öfverallt
eljest i nutidens lönesystem, på en ny lönereglering nödvändigt ställas det
krafvet, att i stället för de fixa lönerna trädde en löneskala med ålderstillägg
efter vissa år af oförvitlig tjänstgöring. Önskligt kunde hafva varit,
såsom af flera framhållits, att vid alla ordinarie prästerliga tjänster två
ålderstillägg å 500 kronor vunnes. Men då det syntes i främsta rummet
vara af nöden, att till undvikande af transportsökande sådana lönetillägg
vunnes vid de lägre aflönade beställningarna, och då lönerna växlade efter
fyllnadsbeloppen, så hade prästföreningen ansett sig böra inskränka sig till
att påyrka lönetillskott för de lägre lönernas utfyllande till närmast högre
500-tal efter viss tjänsteålder och sedan deras successiva höjande genom
ålderstillägg, på det att åt alla måtte garanteras vid viss tjänsteålder i
ämbetet en bestämd för anständig bärgning nödig minimilön. Sådant lönetillskott
syntes, där så gjordes nödigt, böra tillkomma komminister vid 15
års oförvitlig tjänst i prästämbetet, så att lönen under alla förhållanden

287

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 88.

uppbringades till 3,000 kronor, och vid 20 prästerliga tjänstår till 3,500
kronor. För kyrkoherde syntes likaledes böra garanteras, att lönen, där den
icke eljest uppnådde detta belopp, genom lönetillskott höjdes till 4,500
kronor vid 20 tjänstår i ämbetet och 5,000 kronor vid 25 tjänstår samt
5,500 vid 30 tjänstår. Därigenom skulle vinnas eu stigande löneskala,
som tilläte hvarje ämbetsinnehafvare att kunna utan behof af transport
verka i samma församling en längre följd af år, om förhållandena icke
eljest föranledde befordran till annan, bättre aflönad beställning.

Kammarkollegium (s. 210—215) fäster till en början uppmärksamheten 0 Knmmardärpå,
att af två till prästi öneregleringskommitténs tabellverk ser. D hö- koll,9>um’
rande tabeller, 1 och 2, framgår, huru kommitténs föreskrifter angående
beräkning af prästerskapets aflöning kunna antagas komma att i stort
sedt verka vid tillämpningen. Tabellen 1 belyser de ekonomiska förhållanden,
under hvilka kyrkoherdar ock komministrar enligt nuvarande
organisation skulle verka, för den händelse de af kommittén föreslagna
grunderna för lönernas beräkning antoges; och finner kollegium siffrorna
i denna tabell, jämförda med motsvarande siffror för ecklesiastikåret
1896—97, otvetydigt ådagalägga, att större jämnhet i afföningsförhållandena
skulle uppkomma med en tillämpning af berörda grunder.

Betydelsen af dessa grunder ur synpunkten af det andra hufvudsyfte,
som blifvit uppställdt för de nya löneregleringarna, nämligen beredande af
anständig bärgning åt prästerskapet i dess helhet, framstår, säger kollegium,
ej lika tydligt. Kollegium betonar, att det vid bedömandet af kommitténs
lönesystem är af största vikt att erinra sig, hurusom, utöfver den kontanta
lönen, skall tillkomma hvarje präst förmånen af fri bostad. Dessutom varder
ordinarie präst befriad från skyldigheten att i annan mån än medelst tillhandahållande
af bostad och vivre bidraga till aflönande af adjunkt, i det
att nämligen kyrkofonden skall öfvertaga utgifterna för adjunktsarfvodena
till det extraordinarie prästerskapet. Prästerskapets kontanta vinst af en
lönereglering, vid hvilken här ifrågavarande författningsförslag tänkes
tillämpadt, skulle, om aflöningsförmånerna för ecklesiastikåret 1896—97,
med tillägg af de intill 1902 beviljade anslagen från prästerskapets löneregleringsfond,
toges till utgångspunkt vid jämförelsen och mot dem ställdes
hela den enligt kommitténs grunder beräknade kontanta aflöningen för
prästerskapet — således ej blott lönerna för kyrkoherdar och komministrar
utan äfven arfvoden åt adjunkter och kontraktsprostar — visa sig uppgå ''
till 1,029,342 kronor. Detta utmärker en ökning af 12.32 procent, på sätt
af kommittébetänkandet (s. 188) närmare inhämtas. Vid nu angifna förhållanden,
yttrar kollegium, lärer det icke kunna bestridas, att präster -

288

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

skåpets ekonomiska villkor skulle, om kommitténs förslag lades till grund
för löneregleringarna, blifva öfver hufvud taget afsevärdt förbättrade.

Frågan, om en inkomst på 2,000 kronor jämte fri bostad kan bereda
en person i prästens samhällsställning anständig bärgning och tillika utgöra
skälig ersättning för de kostnader, som varit förbundna med hans utbildning
för det prästerliga kallet, anser kollegium knappast kunna erhålla
jakande svar. såvida hänsyn tages till nu gällande höga lefnadskostnader
och till de inom olika samhällsklasser stegrade anspråken på en förbättrad
lefnadsställning. Kollegium erinrar, hurusom kommittén själ! (s. 66 o. följ.)
framhållit, att en tillämpning af dess föreskrifter »skulle visserligen icke
förverkliga alla önskemål i fråga om prästerskapets aflöning; men mera
än nu föreslagits lärer för närvarande icke kunna förväntas ... Om framtiden
utvisar, att en annan fördelning af lönetillgangarna är önskvärd,
eller att ymnigare utdelningar kunna medgifvas, lärer Kungl. Maj:t icke
underlåta att vidtaga de ändringar i föreskrifterna, som af omständigheterna
påkallas.» Det gäller, säger kollegium, ytterst att pröfva, om de
lölieförmåner, som nu föreslås, men först flera år härefter skola åtnjutas,
kunna anses i en framtid tillfredsställa billiga anspråk på skälig godtgörelse
för prffstens arbete och hans uppoffringar å examina. Uppenbarligen
är det synnerligen vanskligt, för att icke säga omöjligt, att nu
företaga en dylik pröfning. Sannolikt är väl emellertid, å ena sidan att
penningvärdet skall än vidare falla, och å andra sidan att den allmänna
lefnadsnivån skall ytterligare höjas. En lön, som nu anses knappt tillmätt,
skulle under sådana förhållanden, när tidpunkten för dess uppbärande infaller,
visa sig alldeles otillräcklig, och inkomster, som nu erbjuda göda
lefnadsvillkor, skulle då ej innebära någon lockelse för en dugande kraft.
Kollegium anser sig fördenskull icke kunna göra annat uttalande i detta
ämne, än att den af kommittéledamoten Ekström uppställda fordran på
en kontant minimilön af 2,400 kronor för komminister och 3,600 kronor
för kyrkoherde ingalunda synes oskälig, och har kollegium, hvad beträffar
fastställandet af ett belopp å 10,000 kronor såsom allmänt lönemaximum
för prästerskapet, ej något att däremot erinra. Emellertid föreställer sig
kollegium, att Eders Kungl. Maj:t, sedan gränsen för församlingarnas skattskyldighet
blifvit angifven och öfriga ecklesiastika lönetillgangar blifvit
bestämda, kommer att föranstalta om en utredning för vinnande af säker
kännedom, huruvida »ymnigare utdelningar kunna medgifvas», i främsta
rummet till förhöjande af de lägre lönebeloppen.

Vid granskningen af de anmärkningar, som framställts mot de af
kommittén föreslagna beräkningsgrunderna, säger sig kollegium hafva
kommit till den uppfattningen, att man alltför ofta velat tillerkänna en

289

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

livar af de olika grunderna en afgörande betydelse för sig, under det att
deras uppställande enligt kollega förmenande haft till syfte att gifva
allenast en ledning för omdömet, och lönens totalbelopp för åtskilliga
tjänster följaktligen bör blifva ett helt annat än det, som framgår ur en
hopsummering af de olika värden, med livilka de särskilda faktorerna
införts i den uppgiorda taxan. Det kan efter kollega uppfattning icke
betviflas, att kommittén för egen del afsett endast detta, och åberopar
kollegium till stöd härför kommitténs — af mig i det föregående återgifna —
yttrande i fråga om innebörden af stadgandet i § 7 angående förhöjningsbeloppen.

Enär kommittén, på sätt i dess betänkande (s. 164) uppgifves, gjort
försök med olika kombinationer, innan kommittén framlagt föreliggande
grunder för lönernas beräkning, förklarar sig kollegium icke kunna tillråda,
att dessa grunder i något afseende rubbas, med mindre undersökning
företages angående verkningarna af en ifrågasatt ändring beträffande lönerna
för prästerskapet öfver hela riket. Ty om också en jämkning i och för sig
icke synes hafva någon större räckvidd, kan den dock i många fall öfva
ett ganska afsevärdt inflytande på lönebeloppen, alldenstund inom olika
delar af vårt land råda så vidt skilda förhållanden. Med bestämdhet
afråder kollegium från införandet i nu omhandlade författning af en
föreskrift om obligatorisk förhöjning med vissa procent af de löner, som
enligt de allmänna grunderna beräknats för prästerskapet i vissa landsdelar.
Därigenom skulle nämligen offras en af systemets, enligt kollega
åsikt, mest framträdande förtjänster, nämligen dess elasticitet, dess förmåga
att anpassa sig efter förhållandena å särskilda orter. Att emellertid kommitténs
lönesystem kan verka ojämnt, säger sig kollegium till fullo inse,
men befarar, att de förändringar, som från olika håll påyrkats, endast
skulle framkalla andra ojämnheter i stället för dem, som till äfventyrs
blefve undanröjda. Säkrast skola efter kollega mening de befarade ogynns.
amma verkningarna af systemet kunna förebyggas därigenom att — såsom
i kommitténs förslag också är förutsatt — en vidsträckt rätt tillä gges den
högsta verkställande myndigheten att vid lönebeloppens fastställande »laga
efter omständigheterna».

Med afseende å de blifvande löneregleringarna har Riksdagen i sinD''P<"temmt,-skrifvelse af den 5 maj 1897, bland andra önskemål, uttalat sig för »en chdenutjämning
i viss mån af olikheterna uti prästerskapets aflöning inom olika
församlingar och tjänstegrader», så att hvarje präst må erhålla anständig
bärgning. En dylik relativ utjämning af lönevillkoren, hvilken ju är högeligen
önskvärd, kan naturligtvis icke komma till stånd, med mindre än att

Bill. till Rihsd. Prof. 1.908. 1 Samt. 1 Afd. 66 Höft 37

290

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

i första rummet medel blifva tillgängliga för utjämningens åvägabringande,
där löneförhöjning vid en befattning kan vara erforderlig. Kyrkofonden
skall tillhandahålla sådana medel, när församlingsafgifterna icke förslå.
Men vidare fordras äfven, att normer uppställas till ledning vid utfinnandet
af det lämpliga lönebeloppet för hvarje särskild tjänst. Förevarande författningsförslag
innehåller de normer, som prästlöneregleringskommittén
ansett för ändamålet tjänliga.

I viss mån ingå de föreskrifter, detta förslag upptager, uti förslaget
till lag om reglering af prästerskapets aflöning. Sistnämnda förslag innehåller
nämligen de grundläggande stadgandena om beredande af »anständig
bärgning» (§ 1), eller, beträffande adjunktsaflöningen, om tillhandahållande
af »bostad, vivre, skjuts i tjänsteärenden, årligt adjunktsarfvode samt kostnadsersättning
för resa till tjänstgöringsort » (§ 18), om arfvode till eu hvar
af kontraktsprostarna (§ 23) o. s. v. Nu ifrågavarande förslag meddelar
närmare bestämmelser om hvad som bör iakttagas för att afpassa den
lön, som vid en gifven tjänstebefattning kan anses bereda innehafvaren
anständig bärgning, eller ock fastställes däri utan vidare det belopp, som
skall i ett visst fall utgå, såsom t. ex. adjunktsarfvodet till 800 kronor.

På sätt kommittén jämväl förutsatt, lärer meddelandet af föreskrifter
af det senare slaget falla inom området för Eders Kungl. Maj:ts administrativa
lagstiftning. Riksdagens samtycke därtill skulle således icke erfordras.
Med afseende å det nära samband, hvari föreliggande författningsförslag
står till löneregleringslagen, har jag emellertid ansett mig böra redan nu
angifva den ställning, jag intager till förslagets hufvudbestämmelser.

Af dessa äro utan tvifvel de af, största vikt, hvilka angifva aflöningens
maximum och minimum för kyrkoherde- och komministersbeställningar.
För båda slagen beställningar skulle gälla ett gemensamt lönemaximum,
10,000 kronor — hvilket dock icke kan nås af komminister — samt ett
minimum af 3,500 kronor för kyrkoherdebefattning och af 2,000 kronor
för komministratur.

Mot det af kommittén föreslagna maximum har jag ej något att erinra.
Åtminstone synes mig höjning däraf skäligen icke böra ifrågasättas, ty, i
likhet med hvad kommittén på ett ställe (s. ccxxxv) framhåller, anser
äfven jag det mindre lämpligt, att med prästerliga beställningar förenade
inkomster, såsom dock händt, växa till en höjd, vida öfverstigande måttet
för aflöningen vid lika ansvarsfulla och besvärliga tjänster inom andra förvaltningsområden.

Däremot kan jag icke biträda kommitténs förslag om minimiaflöning
för vare sig kyrkoherde eller komminister. Redan för den tid, då kom -

291

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

mittén afgaf sitt förslag, torde de ifrågasatta beloppen, respektive 3,500
och 2,000 kronor, hafva varit för knappt tillmätta. Än mera visar sig
detta vara förhållandet nu.

Sedan flera år hafva i följd af en fortgående prisförhöjning på allt,
som hör till lifvets nödtorft, den enskildes utgifter för de nödvändiga
lefnadsbehofven befunnit sig i en oafbruten stegring, Med anledning af
den senaste tidens snabba utveckling i materiellt hänseende har ock intriidt
en höjning i den allmänna lefnadsnivån, hvilken orsakat en förskjutning i
de ekonomiska förhållandena till nackdel för dem, som af utvecklingen
måhända ej erfarit annat än höjda lefnadskostnader och stegrade anspråk
på lifvet. Med kommittén (s. 64) instämmer jag däri, att det icke rimligtvis
eller lämpligen kan begäras, att prästen skall, med den ställning han
bör intaga inom sin verksamhetskrets, undvara alltför mycket af det, som
i orten anses höra till ett passande lefnadssätt, om detta eljest är aktningsvärd!
Ett förbiseende af hvad som erfordras till beredande af »anständig
bärgning» skulle antagligen medföra en rubbning af prästens
ställning i yttre afseende inom församlingen och därigenom äfven af hans
inflytande såsom själasörjare. Dessutom är det högst angeläget, att om
för den prästerliga banan skola kunna vinnas begåfvade och dugliga män
i tillräckligt antal, det betryck i ekonomiskt hänseende, som nu mången
gång är förbundet med prästens kall, varder af hjälpt.

Det torde väl kunna antagas, att den förändring i de allmänna lefnadsvillkoren,
som åtföljt den ekonomiska utvecklingen inom landet, skall, om
än med öfvergående växlingar, i stort sedt fortfara. Härtill kommer, att
de löneförmåner, som bestämmas vid de närmaste regleringarna — af hvilka
dock åtskilliga skola verkställas först år 1920 och ännu senare — äro afsedda
att oförändradt utgå under en period af 20 år.

I betraktande alltså af den prisstegring, som i allmänhet inom landet
inträdt samt med hänsyn till prästens samhällsställning och därmed förenade
nödvändiga lefnadsbehof äfvensom till öfriga af mig antydda omständigheter
finner jag en aflöningsförbättring, utöfver hvad kommitténs
förslag innebär, vara oundgängligen nödvändig.

Därest omständigheterna sådant medgifva, böra enligt min mening
de af kommittén föreslagna minimilönerna inom de olika tjänstegrupperna
höjas med 500 kronor eller således för kyrkoherde från 3,500 till 4,000
kronor och för komminister från 2,000 till 2,500 kronor. Men därutöfver
synes mig af behofvet påkalladt, att för de lägst aflönade prästerna, hvilka
under minst 10 år innehaft och med godt vitsord, bestridt ordinarie befattning
inom sin grad, ytterligare höjning vidtages, så att efter förloppet af
denna tid inkomsterna för de olika befattningarnas innehafvare om möjligt

292

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

alltid skulle uppgå, vid kyrkoherdebeställning till minst 4,500 kronor och
vid komministratur till minst 3,000 kronor.

Medelbeloppet för prästerskapets löner i hela riket skulle, om minimum
höjes till respektive 4,000 och 2,500 kronor, uppgå för kyrkoherdelön till
5,011 kronor och för komministerslön till 2,819 kronor, under det att
kommittén för de beställningar, som förefunnos den 1 oktober 1902, beräknade
en medellön af 4,853 kronor för kyrkoherde och af 2,609 kronor
för komminister.

Anställda beräkningar gifva vid handen, att medellönerna enligt de
af mig tillämpade beräkningsgrunderna — således med inbegrepp jämväl
af antydda lönetillökning efter 10 år — skulle visa en ökning, uppgående: i

jämförelse med medellönerna ecklesiastikåret 1896—97, till 8.38
procent för kyrkoherdelön, 53.86 procent för komministerslön och 17.61
procent för prästlön öfver hufvud; samt

i jämförelse med medellönerna enligt prästlöneregleringskommitténs
förslag, till 6.02 procent för kyrkoherdelön, 13.88 procent för komministerslön
och 7.90 procent för prästlön öfver hufvud.

Lönen i medeltal för en ordinarie präst utgjorde 3,588 kronor ecklesiastikåret
1896—97, samt skulle uppgå till 3,911 kronor enligt prästlöneregleringskommitténs
förslag, och, med tillämpning af mina beräkningsgrunder,
till 4,086 eller, om tillökningsbeloppen jämväl inbegripas, till
4,220 kronor, allt utöfver fri bostad.

I detta sammanhang tillåter jag mig erinra därom, att man under
senare tider genom utdelningar från löneregleringsfonden sökt uppbringa
minimilönen för komminister till 2,000 och, för kyrkoherde till 3,300
kronor samt, hvad Norrland och Dalarna vidkommer, till de högre belopp,
som med hänsyn till därstädes rådande dyrare lefnadskostnader pröfvats
skäliga.

Till jämförelse med de af kommittén i dess fjärde betänkande (s. 175
o. följ.) införda öfversiktstabellerna Å och A, innefattande gruppering i
olika klasser af kyrkorherdars och komministrars löner, anhåller jag få
meddela följande två öfversiktstabeller för motsvarande löner, hvilka beräknats
med tillämpning af de utaf mig angifna fördelaktigare minimisatserna,
re-pektive 4,000 och 2,500 kronor.

Kunyl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88,

293

Öfversiktstabell 1

innefattande gruppering i klasser af kyrkoherdarnas löner, sådana dessa
beräknats med utgångspunkt från den kyrkliga indelningen och
organisationen den 1 juli 1907.

1	2		4	5	«			9	10	‘i	12	13
	a 2L.		Antal kyrkoherdelöner, hvilkas belopp beräknats uppgå till kronor		Lön i medel-tal. Kr.
Stift.	intalet kyrko- herdar	4,000 -4,499	4,500-4,999	5,000—5,499	5,500-6,999	6,000—6,499	6,600-6,999	7,000-7,999	8,000-8,999	9,000—9,999	10,000
Hela riket.
Uppsala............	171	125	14	9	9	4	3	4	1	_	2	4,548
Linköpings...................................	161	114	11	12	3	4	1	2	2	1	1	4,462
Skara .............	123	70	24	13	7	3	1	3	—	1	1	4,676
Strängnäs ..........................	107	78	11	7	3	3	—	1	3		1	4,525
Västerås......................................	106	66	9	8	4	4	6	6	__	3	_	4,814
Växjö........................	96	57	25	9	3	—	—	—	_	1	1	4,532
Lunds ...................	240	27	15	73	44	47	13	9	6	3	4	5,689
Göteborgs ..............	114	24	17	29	17	7	4	4	7	3	2	6,584
Kalmar .......................	45	33	4	3	1	2	_	1	1	_	_	4,496
Karlstads ............	61	17	11	9	10	5	3	4	1	1	_	5,304
Härnösands ............	78	17	19	19	10	7	2	3		1	—	6,212
Luleå ........	60	4	8	9	6	4	6	8	1	2	2	6,178
Visby..........	44	42	1	_	_	_	_	1	_	_	_	4,167
Stockholms stad	13								1	4	8	9,787
Summa för kyrkoherdarna i riket	1,399	674	169	200	117	90	39	46	22	20	22	5,011
Landspastorat.
Uppsala ....................................	161	123	13	8	8	3	2	4	_	_	_	4,424
Linköpings......................................	140	114	11	9	3	2	—	1	—	—	—	4,249
Skara ....................................	113	70	24	11	6	2	—	—	_	_	_	4,464
Strängnäs ............	97	77	9	6	3	2	_	—	_	_	_	4,294
Västerås ........................	97	66	8	8	4	4	3	3	_	1	_	4,675
Växjö.......................	93	57	25	9	2	—	—	—	—	- •	—	4,414
Lunds..........	223	26	14	72	44	46	12	8	1	_	_	6,516
Göteborgs.....................	94	23	17	25	15	7	3	4	—	—	—	6,169
Kalmar ..............	42	32	4	3	1	2	_	_	_	_	_	4,339
Karlstads ..................	57	17	11	9	9	5	3	3	—	—	_	5,134
Härnösands	74	17	19	18	10	7	2	1	—	—	—	6,100
Luleå .................	45	4	8	8	6	3	6	8	1	2	—	6,026
Visby..................	43	42	1	—	—	—	—	—	—	—	—	4,085
Summa för kyrkoherdarna i landspastorat	1,279	668	164	186	in	83	30	32	2	3	—	4,767

294

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Öfversiktstabell 2

innefattande gruppering i klasser af komministrars och vederlikars löner,
sådana dessa beräknats med utgångspunkt från den kyrkliga
indelningen och organisationen den 1 juli 1907.

1	2	3	4	s		*	8	9	10		12
Stift.	Hela antalet kom- ministrar m. fl.	Antal komministerslöner, hvilkas belopp be-räknats uppgå till kronor	Lön i medel-tal. Kr.
2,500-2,699	2,600—2,699	2,700—2,799	2,800-2,899	2,900—2,999	3,000-3,499	3,500 -3,999	4,000-4,499	4,500-4,870
Hela riket.
Uppsala............................................	127	101	3	4	3	1	9	_	6	_	2,650
Linköpings.............................................	113	98	3	2	1	—	2	3	4	—	2,617
Skara.............................................	122	83	9	7	7	5	10	1	—	—	2,629
Strängnäs ..................................	84	67	3	2	1	1	5		3	2	2,673
Västerås...................................................	76	49	3	2	2	3	15	2	—	—	2,724
Växjö......................................................	103	89	4	3	1	—	1	4	1	—	2,593
Lunds......................................	SO	11	1	1	4	3	6	9	16	—	3,327
Göteborgs ..................................	96	31	12	4	4	7	18	3	1	16	3,092
Kalmar ...................................................	37	32	—	1	—	—	3	_	_	1	2,632
Karlstads ................................................	81	Öl	9	3	6	1	9	2	_		2,662
Härnösands .............................................	67	24	4	7	6	1	11	3	1	—	2,826
Luleå ................................................	43	8	4	6	2	4	11	6	1	1	3,047
Visby......................................................	6	4	—	—	1	—	1	—		—	2,653
Stockholms stad .......................................	41	—	—	—	—	—	—	—	—	41	4,500
Summa för komministrarna m. fl. i hela riket	1,036	648	65	42	38	26	101	33	32	61	2,819
Landspastorat.
Uppsala ...............................	112	101	2	4	1	_	4	_	_	_	2,543
Linköpings	96	93	2	1							2,507
Skara ..................	103	83	8	3	6	3	—	_	_	_	2,554
Strängnäs ............................................	71	67	2	1	—	—	_	_	_	1	2,539
Västerås................................................	68	49	1	2	1	3	2	_	_	_	2,570
Växjö.............................................	97	89	4	2	1	—	1	_	_	_	2,523
Lunds................................................	21	11	1	1	2	3	2	_	1	_	2,768
Göteborgs .........................................	71	31	11	4	4	6	14	1	—	—	2,741
Kalmar ...............................	33	32	—	1	—	—	—	_	_	_	2,509
Karlstads ...........................	76	61	9	3	6	1	6	_	_	_	2,614
Härnösands ........................	63	24	4	7	6	1	10	1	_	_	2,741
Luleå .............................................	39	8	4	6	2	3	10	4	1	1	2,999
Visby ....................................................	4	4	—	—	—	—	—	—	—	—	2,500
Summa för komministrarna m. fl. i landspastorat	834	643	48	35	29	20	49	6	2	2	2,601

295

Kung1. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Af den summa 325,448 kronor, som utgör kostnaden för lönetillökningarna,
skulle enligt beräkning 7,021 kronor kunna uttagas i församlingsafgifter,
utan att maximum för skattskyldigheten öfverskredes. Dock synes
det mig lämpligt och rättvist, att tillökningsbeloppen i sin helhet utgå från
kyrkofonden. Därigenom undvikas nämligen rubbningar i pastoratens vid
löneregleringen fastställda bidrag till prästerskapets aflöning. Icke heller
nödgas ett pastorat åtaga sig högre skattskyldighet till förmån för en präst,
som måhända inom ett annat pastorat förvärfvat sig rätt till lönetillökning.

Någon användning — allra minst en utsträckt sådan — af principen
om ålderstillägg låter sig, såsom af det anförda torde framgå, svårligen
förena med det af prästlöneregleringskommittén utarbetade aflöningssystemet.

Till äfventyrs kan i en framtid kyrkofonden bereda utväg till anordnande
af ålderstillägg, om en form med dylika visar sig öfver hufvud kunna
tillämpas i fråga om prästerskapets aflöning, så länge denna principiellt
taget ännu är ett församlingarnas åliggande.

Hvad i öfrigt beträffar de af prästlöneregleringskommittén föreslagna
grunderna för beräkning af kyrkoherdars och komministrars löner, så finner
jag dem i det hela ganska tillfredsställande. Särskild! synes det mig
lämpligt, att, på sätt kommitténs förslag innebär, de löner, som beräknats
i enlighet med de allmänna grunderna, kunna förhöjas med ganska afsevärda
belopp, nämligen ända till 2,000 kronor för kyrkoherdebeställning
äfvensom för komministersbeställning i Stockholm och Göteborg. Dessa
medel bereda tillfälle till ett mycket vidsträckt hänsynstagande till de olika
omständigheter, som kunna vara att beakta vid lönebestämningen. Däremot
finner jag det ej lämpligt att, såsom ifrågasatt blifvit, helt summariskt
fastslå en bestämd förhöjningsprocent för prästerskapets löner inom vissa
landskap eller stiftsdelar. Men äfven om hvarje fall således enligt min
mening bör särskild! för sig pröfvas, kan det ju på grund af tämligen
likartade förhållanden inom särskilda trakter af landet vara i sin ordning
att för prästerskapet därstädes medgifva en mer eller mindre allmän förhöjning
af lönerna utöfver det normala måttet.

Innan, efter domkapitlens hörande, föreskrifter angående beräkning af
prästerskapets aflöning utfärdas, lärer det vara af vikt, att undersökning
anställes beträffande verkningarna af sådana från kommitténs förslag afvikande
grunder härutinnan, som vunnit någon större tillslutning från
myndigheternas sida.

11 och 12 §§.

Adjunktsarfvode, hvilket i § 11 nämnes såsom en bland de extra
ordinarie prästernas löneförmåner, skall enligt samma paragraf utgå med formaner•

296

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

800 kronor för år räknadt, hvartill kommer, efter 5 års väl vitsordad
tjänstgöring, från och med början af näst därpå följande ecklesiastikår ett
ålderstillägg å 100 kronor och, efter ytterligare 5 års sådan tjänstgöring,
ett andra ålderstillägg å likaledes 100 kronor. Förmånerna af bostad och
vivre kunna äfven utbytas mot en penningsumma. Yrkas nämligen af
adjunkten eller af den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i
stället för dessa förmåner må lämnas godtgörelse i penningar, skall, där
frivillig öfverenskommelse härutinnan icke träffas, frågan afgöras af domkapitlet,
och må godtgörelsen icke bestämmas till mindre belopp, för år
räknadt, än 1,000 kronor, då tjänstens ordinarie innehafvare har sin bostad
i Stockholm eller Göteborg, 800 kronor då han är bosatt i annan stad,
500 kronor i öfriga fall (§ 11).

Särskild Mot detta sätt att bestämma godtgörelse för bostad och vivre an mening.

märker kommittéledamoten Ekström (s. 402), att han ej kunnat finna det
lämpligt att så skarpt skilja mellan stad och land. Det funnes icke så få
mindre städer, där lefnadskostnadema vore lägre än mångenstädes på landsbygden;
så t. ex. torde lefnadskostnadema i (fregrund och östhammar
vara lägre än i Alfkarleby i samma landskap. A andra sidan torde äfven
på landsbygden 600 kronor vara en alltför låg ersättning för bostad och
vivre. Med 600 kronor utginge nämnda ersättning allaredan nu i ett stift
och den syntes icke rättvisligen kunna någonstädes sättas lägre 20 år härefter.
Snarare torde man kunna förmoda, att vid den tid, författningen
afsåge, bostad och vivre icke skulle kunna ens på landsbygden erhållas för
läsare pris än 60 kronor pr månad eller 720 kronor pr år, till hvilket
minimibelopp godtgörelsen äfven i stad med hänsyn särskildt till en del
städer lämpligen torde kunna sättas, då det i alla händelser stode domkapitlet
öppet att i förekommande fall höja beloppet.
uttalanden J berörda reservation instämma domkapitlen i Uppsala och Strängnäs
u)1 Domkapitel^1111 Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Blekinge, Västernorrlands,
och lånt- Jämtlands och Norrbottens län. Domkapitlet i Göteborg anser sig böra
ng,-etter, hemställa om adjunktsarfvodets höjande till 1,000 kronor med två ålderstillägg
efter 5 och 10 års tjänstgöring, hvartdera å 100 kronor, hvarjämte
domkapitlet håller före, att ersättning för vivre åt adjunkt på landet ej
bör sättas lägre än till 720 kronor. Domkapitlet i Härnösand föreslår ersättningen
för bostad och vivre till minst 600 kronor och domkapitlet i Luleå
finner, åtminstone hvad Luleå stift beträffar, att kostnaden därför ej kan
anslås till mindre än 800 kronor. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västerbottens län anser äfven adjunkternas aflöning vara väl knappt tillmätt.
Den förhöjning, som erfordras, synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
lämpligen böra komma på ålderstilläggen genom höjande af

297

Kuwjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

hvardera ålderstillägget till 300 kronor. Godtgörelse till adjunkt för bostad
och vivre bör för den norrländska landsbygden ej sättas lägre än
till (iOO kronor.

Styrelsen för allmänna svenska präst föreningen framhåller, hurusom i
följd af befordringsordningens brister kräfves, att för de extraordinarie^ förtninye».
hvilka, ehuru oförvitliga, af en eller annan orsak få längre vänta på befordran,
ersättning beredes genom tillräckliga ålderstillägg. Sättes begynnelselönen
för adjunkter till 800 kronor, hvilket belopp dock måhända
vid regleringens inträdande kunde betinnas otillräckligt, sä torde de böra tå
sig tillerkända tre ålderstillägg å 200 kronor \id respektive 5, 10 och 15
års oförvitlig tjänst i ämbetet. Vivreersättningen borde för landsbygden
bestämmas till 720 kronor. Tillika upplyser föreningen, att från Lunds
stift dessutom påyrkats äfven för adjunkterna 20 procent förhöjning med
hänsyn till levnadskostnaderna och den omständigheten att blott ett fåtal
komministraturer finnas och det extraordinarie prästerskapet inom stiftet
därför måste i regel vänta på befordran till ordinarie beställning vida
öfver den tid, då jämnåriga i andra stift åtnjuta en komministerslön,
eventuellt med ålderstillägg.

Kärn markall''gium (s. 218), som säger sig finna förslaget om adjunk- c\ffem™°r
ternas löneförmåner i det hela tillfredsställande, förklarar emellertid, att
kollegium icke kan tillstyrka, att samma förslag varder godkändt, innan
det ånyo granskats i belysningen af de förhållanden, som råda vid tiden
närmast före de blifvande löneregleringarnas uppgörande. Därvid torde
det nog, förmenar kollegium, vi-a sig nödvändigt att något höja den ersättning,
som skall utgå till adjunkt, när han icke in natura åtnjuter förmånerna
af bostad och vivre.

Af samma skäl, som jag ansett en förhöjning i kyrkoherdars och Dep"f‘f™en,>
komministrars minimilöner vara önskvärd, finner jag mig äfven böra
tillstyrka, att, om medel därtill kunna beredas, det — från kyrkofonden
utgående — adjunktsarfvodet höjes från 800 till 1,000 kronor för år
Blott ett ålderstillägg synes mig böra förekomma, nämligen å 200 kronor
efter 5 års tjänstgöring. Godtgörelsen till adjunkt för bostad och vivre,
då den ordinarie tjänstens innehafvare icke är bosatt i stad, lärer böra
bestämmes till 700 i stället för 500 kronor.

Om det enkla adjunktsarfvodet höjes till 1,000 kronor, bör för det
i sista stycket af § 11 förutsatta fallet, att extraordinarie präst är anställd
såsom biträde åt två ordinarie tjänsteinnehafvare, adjunktsarfvodet sättas
till 1,500 kronor årligen.

I öfverensstämmelse med hvad som vid 18 och 22 §§ af förslaget till

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 06 haft. 38

Beräkning af
poetarfv oden.

Statistiska

uppgifter.

Förslagets

allmänna

innebörd.

298 Kungl. Maj-M Nåd. Proposition N:o 88.

lag om reglering af prästerskapets aflöning anförts, böra i förevarande §§
11 och 12 uteslutas de ord, som anvisa den frivilliga öfverenskommelsens
väg för be-tämmande af dels godtgörelse till adjunkt för bostad och vivre,
dels ersättning till ordinarie präst för lämnadt tjänstebiträde åt annan
ordinarie.

13 §.

Med hänsyn till de ansträngande och kostsamma resorna i de nordliga
stiften anser jag, i likhet med domkapitlet i Härnösand och kmnmarkolleyhnn,
att hvad kommittén i afseende å prostarfvoden föreslagit därom,
att fyllnadsbelopp icke skulle få beräknas för mer än tillhopa 10,000 kv.-kilometers areal, bör ändras på det sättet, att 30,000 kv.-kilometer bestämmas
såsom högsta arealen i angifna hänseendet.

Jag tillåter mig hänvisa till kommitténs betänkande IV, s. 174—181,
185, 186 s^int 188 och 189, beträffande vis-sa af kommittén där intagna

statistiska sammanställningar, utvisande prästerskapets löneförmåner sådana
de ntgingo ecklesiastikåret 1896 — 97 och sedermera beräknats med tillämpning
af de utaf kommittén föreslagna grunderna.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.

Prästlöneregleringskommittén (s. 190 o. följ.) erinrar därom, att då
kommittén fick sig anbefalldt att verkställa utredning angående möjligheten
af och sättet för beredande af pension åt de prästmän, som af ålder
eller sjukdom ej förmå behörigen uppehålla sina tjänster, samt framlägga
de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda, hade därvid icke gjorts
någon antydan om, hvilka allmänna grunder för pensioneringen borde
uppställas. I skrifvelsen af den 5 maj 1897, där Hiksdagen framhöll, att
en pensionering i större eller mindre omfattning af prästerskapet vore
önskvärd, men att Riksdagen ej förbisåge svårigheterna vid pensioneringens
åstadkommande, hade Riksdagen allenast uttalat den meningen, att prästerskapet
borde själ!" bidraga till sin pensionering.

Då det alltså ålåg kommittén att utfinna dylika grunder, har kommittén,
såsom jag i det föregående, vid redogörelsen för kommitténs allmänna
synpunkter i afseende å reglerandet af prästerskapets aHöningsförhållanden
m. m., angifvit, beträffande arten och omfattningen af pensioneringen
förklarat sig anse som en stor fördel, om tillfälle kunde beredas
åtminstone ett mindre antal åldriga och ej tjänstbara präster att draga sig

299

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o HS.

tillbaka från sina innehafvande tjänster med rätt till skäliga pensioner,
hvilka, lämpligen kunde benämnas emeritilömr; och skulle omkostnaderna
för en pensionering i mindre omfattning kunna bestridas af kyrkans gemensamma
aflönmgstillgmgar, för den händelse kommitténs förslag om
indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt
om ersättning därför vunne afseende.

Kommittén framhåller nu i ingressen till motiven för ifrågavarande lagförslag,
att när kommittén grundat detta på den förutsättningen, att dylika
medel skulle vara att tillgå, det synts kommittén icke vara af behofvet
påkalladt att afgifva förslag till frågans lösning på annat sätt. Särskildt
hade kommittén från sin utgångspunkt ej funnit skäligt tillstyrka något
förpliktande för de prästerliga tjän-teinnehafvarna själfva att lämna bidrag
till de med deras pensionering förenade kostnaderna, helst en dylik skyldighet
ej torde böra dem påläggas, med mindre samtidigt stadgades ovillkorlig
rätt till pension. Vid framläggandet af de utaf kommittén föreslagna
grunderna för beräkning af prästerskapets aflöning hade komm ttén
också utgått från det antagandet, att några andra obligatoriska pensionsafgifter
ej skulle af prästerna uttagas än de års-fgifter, som för pensioneringen
af deras änkor och barn redan nu erlades till prästerskapets änkeoch
pupillkassa. Uppställdes jämväl det krafvel att prästerskapet skulle
deltaga i kostnaderna lör egen pensionering, framkallades däraf med all
säkerhet anspråk på förhöjda löner, anspråk Indika i slikt fall svårligen
torde kunna tillbakavisas.

Den pensionering i mindre omfattning — nämligen anordnandet afDefchéf™n.nU
emeritilöner inom gränsen af eu summa å 500,000 kronor —, som kommitténs
förslag afser att bringa till stånd, synes mig vara ett uppslag till
den länge omdebatterade frågans lösning, af allra största betydelse såväl
för prästerskapet som för församlingslifvet. Ty äfven om det, såsom kommittén
framhåller, är en sanning, att »präster, efter uppnådd sådan åldersgräns.
som eljest plägar uppställas för rä t att åtnjuta pension, icke sällan
äro för sitt ämbetes gärning fortfarande så dugliga, att deras skiljande
från tjänsten skulle medföra eu verklig förlust för kyrka och församling»,
måste det dock med afseende å det prä-terliga kallet, lika väl som i fråga
om hvarje annan offentlig befattning, erkännas, att dess riktiga skötande i
allmänhet icke kan förväntas af en man i långt framskriden ålder, med då
vanligtvis nedsatta kropps- och själskrafter. Men ett kvarstannande vid
tjänsten, sedan förmågan att sköta densamma upphört eller väsentligen
minskats, kan icke för prästen medföra någon tillfredsställelse, och för
församlingen äro olägenheterna af ett dylikt förhållande påtagliga. Också

300

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

har kommitténs förslag om emeritilöner i princip vunnit nästan enhällig
tillslutning från de hörda myndigheternas sida.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kopparberg.? län afstyrker
förslaget, hufvudsakligen på den grund, att genom detsamma skulle »i
stort sedt synnerligen litet vinnas». Det vill dock synas, som om Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande alltför mycket underskattat förslagets
verkningar. En af kommittén uppgjord, å sid. 198 i betänkandet införd
tablå utvisar nämligen, att år 1901 af ordinarie prästerliga tjänst einnehafvare
145 tillhörde 75-årsklassen och att antalet adjunkter, som uppnått
60 ars ålder, samma år var 10. Dessa förhållanden hafva dock sedermera
förändrats, såsom jag längre fram skall visa. För den händelse emellertid
flertalet af åsyftade 155 präster — för hvilka, med tillämpning af de
utaf kommittén föreslagna grunder, emeritilönerna skulle uppgått till
sammanlagdt 539,600 kronor — träd! tillbaka för yngre krafter, skulle
helt visst såväl kyrkan som församlingarna däraf haft ett afsevärdt gagn.

Det sätt, hvarpå enligt kommitténs förslag pensionsfrågans ekonomiska
sida skulle lösas, nämligen genom anlitande af kyrkofondens medel, innebär
efter min mening eu lyckligt funnen utväg ur de svårigheter, denna
fråga ur nämnda synpunkt sedan årtionden beredt regering, riksdag och
kyrkomöte.

Visserligen kan mot den af kommittén föreslagna lösningen anmärkas,
att den icke byggt på principen om skyldighet för prästerna att
själfva lämna bidrag till bestridande af de med deras pensionering förenade
kostnaderna, eu princip som af Riksdagen uttryckligen angifvits.
Men vid ett ordnande af pensioneringen enligt de grunder, hvarpå kommitténs
förslag i ämnet hvilar, synes mig ett deltagande å prästerskapets
sida i pensionskostnaden skäligen icke kunna ifrågasättas. Ty någon ovillkorlig
rätt till pension skulle ju, såsom kommittén äfven påpekat, icke
finnas för innehafvare af prästerlig tjänst, hvarför det mycket väl kan
hända, att präst, med afseende å hvilken de stadgade förutsättningarna
för emeritilöns erhållande föreligga, af brist på medel dock icke får dylik
lön sig tillerkänd. Med de aflöningsförmåner, som bjudas prästerna i de
lägre löm klasserna, torde det väl icke häller rimligtvis kunna begäras, att
de skola utgöra afgifter till sin egen pensionering. För öfrigt lärer den
lagstiftning, hvartill kommittén genom förslaget i ill lag om emeritilöner
gifvit uppslag, knappast kunna betraktas annorlunda än såsom en försökslagsiiftning,
ej såsom ett slutgiltigt ordnande af frågan om prästerskapets
pensionering.

Förevarande lagförslag bär, såsom kommitténs öfriga förslag, afseende
endast å det i de territoriella församlingarna tjänstgörande prästerskapet,

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o SS. yoi

vare sig- ordinarie eller extraordinarie (§ 1). Det kan ifrågasätta^, om
jämväl extraordinarie präst bör komma i åtnjutande af eineritilön, då ju
med afseende å civila tjänstemäns rätt till'' pension af statsmedel den
grundsatsen år gällande, att sådan rätt tillkommer endast ordinarie innehafvare
af befattning med lön å stat. 1 likhet med kommi t< n finner jag
emellertid öfvervägande skål tala för att tillfälle till försörjning annorledes
än genom tjänstgöring i församling beredes extraordinarie präst,
som uppnått en högre ålder. Sådan tjänstgöring måste nämligen, såsom
kommittén framhåller, helt visst vara för den åldrige adjunkten mycket
betungande, då för honom knappast längre finnes utsikt att blifva befordrad
till ordinarie befattning. Mången gång lärer väl icke heller hans
användande i kyrkans tjänst vara synnerligen önskvärd!.

Då Kungl. Maj:t ansetts böra, fortfarande som hittills, disponera
kyrkans gemensamma afiönin.^tillgångar, med hvilka emeritilönerna skola
bestridas, och endast Kungl. Maj:t lärer vara i tillfälle att träffa det rätta
afgörandet mellan dem, som varda, anmälda till emeritilöner, finner jag i
sin ordning, att Kungl. Maj:t skall, såsom kommittén ock föreslagit, utse
innehafvare af emeritilön (§ 1).

1-5 §§.

Ordinarie präst skall enligt kommitténs förslag vara pliktig att, motöfvtrtikiefvtr
åtnjutande af emeritilön. afgå från sin tjänst, när han fyllt 75 år och icke ,nvMUtL
längre förmår behörigen uppehålla tjänsten, eller när han fyllt 65 år
somt under mer än tre af de senast förflutna fem åren varit i följd af
obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att fullgöra sina tjänsteåligganden
och af sådan anledning åtnjutit tjänstledighet. Extraordinarie
präst ma erhålla emeritilön, när han uppnått en ålder af 60 år (§ 2).
Vederbörande domkapitel har att lins Kungl Maj:t, anmäla, då stiftet''tillhörande
präst fyllt 74 år och icke längre förmår behörigen uppehålla sin
tjänst eller eljest enligt bestämmelserna i kommittéförslagets § 2 finnes
böra komma i åtnjutande af emeritilön (§ 5).

Då prästerskapets aflöning i ej ringa mån är beroende af tillskott
från kyrkofonden, liar kommittén ansett, att den summa bör begränsas,
som årligen far från fonden utgå till emeritilöner, och i sådant afseende
föreslagit ett maximum af 500,000 kronor för hvarje år. Inom ramen af
denna summa^ skulle Kungl. Maj:t fastställa det antal emeritilöner, som
må utdelas. Kommittén framhåller i motiveringen till paragraf n, att vid
antalets bestämmande bör tagas hänsyn till dem af de olika tjänstegruppema,
som kunna förväntas blifva i behof af dylik lön, så att antalet

302 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

löner sättes i ett lämpligt förhållande till antalet emeriti inom hvarje
grupp (§3).

En ordinarie tjänsteinnehafvares lön — dock utan mberäkmng åt
bostads- eller någon särskild förmån — skall vara mätaren pa beloppet
af den emeritilön, han äger vid afgång från tjäns en åtnjuta; och har
kommittén föreslagit, att 80 procent af den sålunda beräknade lönen skall
utgöra emeritilön. Angifna procenttal bär dock synts a ena sidan vara för
högt, när aflöningsförmånerna uppgå till mera betydande belopp, och å
andra sidan icke göra till fyllest, när de lägsta lönerna utgöra underlaget
för emeritilönens beräkning. En gräns såväl uppåt som nedåt lör emeritilön
har alltså föreslagits, i d-1 att dylik lön ej må understiga 1,800
kronor, ej heller öfvers1 iga 5,000 kronor. Utan hänsyn till värdet af de
aflönihgsförmåner, extraordinarie präst senast åtnjutit, skall emeritilön för
honom alltid utgöra 1,800 kronor (§ 4).

pulkors- 0fver ståt!* åt larf ämbetet håller före, att de i §§ 2 och 5 förekommande

bestämmelser or(jen »och icke längre förmår behörigen uppehålla sin tjänst^ höra utgå.

afgå*/rånDet syntes vara nog att stadga skyldighet för präst att afgå vid fyllda

tjänst. 75 års ålder och att öfvcrlämna åt Kungl. Magt. att, med ledu ng åt de
upplysningar, domkapitlet kunde lämna, bestämma hvilka borde erhålla
emeritilön. Ett offentligt utsägande att prästmannen icke längre förmådde
behörigen uppehålla sin tjänst syntes nära nog stötande. Edeis Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län förmenar, att uppnådd ålder
af 75 år bör ensamt för sig vara nog för konstituerande af prästs skyldighet
att afgå från sin tjänst mot erhållande af emeritilön, och att således
domkapitlet bör hos Kungl. Maj:t anmäla alla, som nästföljande ar
uppnå nämnda ålder. Skulle någon åt de sålunda anmälda ännu äga
sådana kropps- och själskrafter, att hans bibehållande vid ämbetet amåges
önskvärdt, borde detta samtidigt inberättas af domkapitlet, som jämväl
borde yttra s''g om, i hvdken ordning de anmälda borde komma i
fråga till lediga emeritilöner. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Östergötlands län finner den prötingsrätt, som enligt § 5 tillagts, domkapitlet
och hvilken mången gång toide blitva icke så lätt, vara för tjänsteinnehafvaren
mindre tilltalande. Visserligen kun<!e kropps- och själskrafter
hos en 75-åring vara så goda. att hinder icke mötte för honom att förrätta
sitt värf, men säkerligen vore det ur kyrkans synpunkt önskvärdt,
att den prästman, som uppnått nämnda ålder, bletve ersatt åt en yngre
kraft. Fördenskull anser Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att hvarje
ordinarie präst, som fyllt 75 år, skall vara skyldig att mot erhållande af

Kungl. Ma j .i n Nåd. Proposition No 88. 303

emeritilön afgå från tjänsten samt af domkapitlet i föreskrifven tid anmälas
till erhållande af dylik lön.

Pa de sålunda anförda skälen tillstyrker jag, i likhet med kammarkollegium
(s. 228), att orden »och icke längre förmår behörigen uppehålla sin tjänst»
uteslutas ur såväl § 2 som § 5.

Enligt hvad af motiveringen till § 3 framgår, afser densamma å ena^rfS//
sidan att fastställa gränsen för emeritilönernas totalbelopp och å andra dika klotter
sidan att reglera det inbördes förhållandet mellan de präster af olika tjänstegrader
— kyrkoherdar, komministrar och adjunkter — som kunna ifrågasättas
till erhållande af emeritilön. Detta senare är emellertid icke uttryckt
i själfva lagen. Såsom k<nnmavkullegivm (s. 229) framhåller, är dock af
vikt, att da det gifves olika klasser af tjänsteinnehafvare, jämväl eVneritilönerna
grupperas i sina särskilda klasser, och att denna gruppering ej får
förryckas på grund af tillfälliga omständigheter. Om förhållandena sedermera
på ett konstant sätt förändra sig, är ju Kungl. Makt oförhindrad att
göra en annan indelning. En viss ordning bör, säger kollegium, fastställas
och iakttagas, så att ej alltför mycket varder öfverlämnadt åt slumpen.

Häruti instämmer jag och anser följaktligen en omredigering af paragrafen
vara af behofvet påkallad.

Med anledning af kommitténs förslag till föreskrifter angående be- b™kiZ fTt
räkning af prästerskapets aflöning bär jag uttalat mig för en förhöjning af cmcnuiöner.
kyrkoherdars och komministrars minimiafiöning. Enligt min mening är
det nämligen önskvärd!, att lönen för dessa präster, när de innehaft tjänst
inom sin grad i 10 år, ej understiger för kyrkoherde 4,500 kronor och för
komminister 3,000 kronor.

I anslutning hä-till anser jag ock, att emeritilöns minimibelopp bör
liöjas, så att emeritilönen för respektive ordinarie tjänsteinnehafvare under
alla förhållanden må uppgå till minst 80 procent af något lera af nyssnämnda
belopp. Den skulle således för kyrkoherde aldrig understiga 3,800
kronor eller för komminister 2,400 kronor, oberoende däraf om en beräkning
efter 80 procent af den reglerade lönen ej ställer sig lika fördelaktig
för den till emeritilön berättigade Bestämmas emeritilönernas minimibelopp
till respektive 3,600 och 2,400 kronor, kan det i något sällsynt undantagsfall
inträffa, att en vid mycket framskriden ålder befordrad präst får sin
emeritilön beräknad efter ett högre lönebelopp, än det han i verkligheten
uppburit, nämligen om han icke i 10 år innehaft ordinarie befattning inom
sin grad. Men denna förmån torde ej böra honom förmenas.

304

Förändrad, anordning
af
innehållet i

§§ 1-5.

Statistiska

uppgifter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Jag har ej något att erinra däremot, att emeritilöns maximum sättes
till 5,000 kronor, ej heller mot ett bestämmande af emeritilön för extraordinarie
präst t ill ett för alla . lika belopp af 1,800 kronor.

Emellertid synes det mig ej lämpligt, att i denna lag meddelas bestämmelser
om sättet att beräkna emeritilöner eller om deras maximioch
mimibelopp, utan lärer det böra öfverlämnas åt Eders Kungl. Maj:t
att fastställa grunder för beräkning lika väl af dylika löner som af löner
och arfvoden till det i tjänst varande prästerskapet.

Jämte det jag anser, att några af förevarande paragrafer höra omredigeras
till öfverensstämmelse m< d -hvad jag nu anfört, delar jag kammar
kol Irgii åsikt därom (s. 234 o. följd, att paragrafernas innehåll bör
anordnas i någon mån annorlunda, än som skett i kommitténs lagförslag.
Blifvande 1 § skulle sålunda motsvaras af kommitt förslagets § 1 första
stycket, blifvande 2 § af kommittéförslagets § 4, blifvande 4 § af kommittéförslagets
§ 2 samt blifvande 5 § af kommittéförslagets § 1 andra
stycket äfvensom § 5; men skulle kommittéförslagets § 3 bibehålla sin
plats oförändrad.

Vid anställda undersökningar har det visat sig, att den 1 maj 1907
funnos 114 p> aster, som fylit 75 år. Af dessa voro 93 kyrkoherdar
och 21 komministrar. Samma dag och år hade 14 adjunkter uppnatt
en ålder af 60 år. En pensionering af samtliga dessa präster, med tillämpning
af de — från kommitténs i viss mån afvikande — grunder, jag ti låtit
mig föreslå-, skulle medföra en kostnad af 454,030 kronor. Hvad af 500,000
kronor sedermera återstode eller 45,970 kronor kunde användas för beredande
af emeritilöner åt de ordinarie präster, som i följd af sjukdom 1. d.
måste afgå från sina tjänster redan vid fyllda 65 år.

Mera detaljerade uppgifter kunna inhämtas af följande tablå, med
hvilken torde höra jämföras en liknande tablå, intagen å sid. 198 i kommitténs
betänkande IV.

Bih. till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Haft.

Tablå,

utvisande ungefärliga kostnaden för bestridande af emeritilöner åt rikets prästerskap år 1907.
enligt de i Kungl. Maj:ts proposition föreslagna grunderna.

1	1 *	3	1 <1	I »	I	1 1	1 <•	1 »	1 i"	1 i''	1 i-''
Stift.	Antal kyrkoherdar, som den t/. 1907 upp- nått 75 ars ålder.	Antal komministrar m fl., som den t/6 1907 uppnått 75 års ålder.	Antal adjunkter, som den l/6 1907 upp- nått 6u ärs ålder.	Summa.	Om de i kol. 2—5 upptagna präster erhållit emeritilöner enligt Kungl. Maj:ts förslag, hade lönebeloppet utgjort för	Af samtliga till emeritilön berättigade utgjorde
kyrko- herdar kr.	kommi- nistrar m. fl. kr.	adjunkter kr.	samtliga präster kr.	kyrko- herdar %	kommi-nistrar m. fl. °,''o	adjunkter %
Uppsala ........	7	5	2	14	26,760	12,000	3,600	42,300	60.00	35.71	14.29
Linköpings ..............	9	i	1	11	32,400	2,400	1,800	36,600	81.sä	9.00	9.09
Skara..........	14	i	2	17	64,810	2,100	3,600	60,810	82.35	5.ss	11.77
Strängnäs ............	7	2	1	10	25,470	6,240	1,800	33,510	70.oo	20. oo	lO.oo
Västerås.....................	6	—	l	7	23,510	—	1,800	25,310	85.71	O.oo	14.29
Växjö.......................	10	2	—	12	36,900	4,800	—	41,700	83.33	16.07	O.oo
Lunds.........	13	—	3	10	69,400	—	5,400	64,800	81.25	O.oo	18.75
Göteborgs ....................	• 8	4	2	14	34,620	9,600	3,600	47,820	57.14	28 57	14.29
Kalmar ........................	2	1	—	3	7,550	2,400	—	9,950	66.07	33.33	O.oo
Karlstads ..............	5	1	—	6	20,910	2,400	—	23,310	83.33	16.67	O.oo
Härnösands ...............	7	1	2	10	30,800	2,400	3,600	36,800	70.oo	10.00	20.oo
Lille;! ..........................	3	1	_	4	13,630	3,030	—	16,660	75.00	25.00	0 oo
Visby .........................	2	—	—	2	7,200	—	—	7,200	lOO.oo	O.oo	O.oo 1
Stockholms stad ...........	—	2	- i	2	—	7,200	—	7,200	O.no	100 o o	O.oo \|
För hela riket	93	21	14 !	128	373,960	54,870	25,200	454,030	72.60	16.40	10.9 4 !

SOS ''SS °''.V" ttoiftsodo.i,j »fyppsr svif»W ''löwn]£

306

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

14 §.

utdelning Huru mycket af kyrkofondens tillgångar intill 500,000 kronor må
första sA»ffe"disponeras för bestridande af emeritilöner, torde, såsom kommittén erinafiön»r''tl''
rar, svårligen kunna afgöras förr, än de af kommittén föreslagna lagarna
varit under någon tid tillämpade och verkningarna af dem låta sig med
större säkerhet bedömas. Det har därför synts kommittén, att med utdelande
af emeritilöner borde anstå någon tid, efter det de nya löneregleringarna
börjat tillämpas. Ecklesiastikåret 1920—21 föreslår kommittén
såsom emeritilönernas begynnelseår.

Med afseende härå uttalar domkapitlet i Härnösand önskvärdheten
af att, om möjlighet därtill funnes, emeritilön måtte utgå något tidigare,
enär en af de mest ödesdigra bristerna i vår kyrkliga organisation vore
saknaden af pension eller emeritilön för ålderstigna och orkeslösa präster.
Det vore därför i högsta grad ömkligt, att icke ytterligare 15 år skulle
förflyta, innan man försökte att i någon mån afhjälpa denna brist.
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västernorrlands län gör ett liknande
uttalande.

Äfven kammarkollegium (s. 239) finner det vara af största vikt, att
emeritilöner anordnas, så fort omständigheterna sådant tillåta. Kollegium
framhåller, att endast Eders Kungl. Maj t lärer kunna afgöra, huruvida
kyrkofondens tillgångar medgifva, att detta sker tidigare, än kommittén
föreslagit, och ifrågasätter, om icke åt Eders Kungl. Maj:t bör öfverlåtas
att bestämma, när emeritilöner första gången skola utgå.

Då också jag hyser den meningen, att utdelandet af emeritilöner icke
bör uppskjutas längre, än af förhållandena oundgängligen påkallas, anser
jag, i likhet med kammarkollegium, att afg">randet angående tiden för utdelande
första gången af emeritilöner lämpligen må tillkomma Eders Kungl.
Maj.t, och att följaktligen förevarande paragraf bör i enlighet härmed
omredigeras.''

6-16 §§.

Förändrad Kammarkollegium (s. 237) säger sig anse det mindre lämpligt, att i
lag, vid hvars tillkomst och förändring mer än vanligt tunga former
uteslutningar skulle tillämpas, inrymma alla de bestämmelser af mera reglementarisk
beskaffenhet, som upptagits i §§ 6 — 9 samt § 11. Enligt kollegii åsikt
skulle det göra tillfyllest, om i lagen allenast föreskrefves: när ordinarie
präst, åt hvilken emeritilön tilldelats, skall frånträda sin tjänstebefattning

:J07

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition K:o 88.

(§ 6); från hvilken tid profit, som fått emeritilftn sig beviljad, öger åtnjuta
densamma, och när emeritilön vid dödsfall upphör att utgå (§ 8); att emeritilöu
skall utgå kvartalsvis (§ 9); samt att lätt till dylik lön förverkas,
när innehafvaren däraf blifvit dömd prästämbetet förlustig (§ 11). Hvad
i öfrigt uti omförmälda paragrafer stadgats borde enligt kollegii åsikt
kunna upptagas bland de föreskrifter, Eders Kungl. Maj.t antagits komma
att enligt § 13 meddela.

Med instämmande häri anser jag dessutom, på sätt jag i det föregående
vid upprepade tillfällen erinrat, att den paragraf (§ 16) bör uteslutas,
enligt hvilken kyrkans medbestiimmand rätt vid den af kommittén
föreslagna lagstiftningen skulle i lagen uttryckligen angilvas.

Genom en förändrad anordning af innehållet och vissa paragrafers
uteslutande skulle fö.evarande lag komma att innehålla, utöfver de 5
första paragraferna, ytterligare endast 7, af hvilka:

blifvande 6 § motsvaras af kommittéförslagets § 6 andra stycket, § 8 och
§ 9 andra stycket;

blifvande 7 § motsvaras af kommittéförslagets § 11 första punkten
» 8 § » » » §10

» 9 § » » » §14

» 10 § » » » § 15

» 11 § » » » § 12

» 12 § * » » §13

Af komnrttéförslagets §§ 6—16 skulle således § 6 första stycket, § 7,
§ 9 första stycket, § 11 andra punkten och § 16 uteslutas.

Förslag till lag om kyrkofond.

Såsom jag i det föregående vid olika tillfällen framhållit, har en för öfr£ef*£lo_
hela prästerskapet gemensam atlöningstillgång tillskapats genom den i § 9 yelTiLlhm
mom. 2 af 1862 års förordning införda bestämmelsen, att inkomster, som
grunda sig på statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor
eller på arrenden för de af kronan upplåtna stom-, annex- och
mensalhimman och lägenheter, som icke äro bostadsboställen, må »från
en till annan församling öfverflyttas». Härigenom har, säger kommittén
(s. 204), visserligen möjliggjorts en förbättring i det svagast aflönade

308

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

prästerskapets villkor, liksom en utjämning af lönerna kommit till stånd;
men förbättringen har varit otillräcklig och utjämningen ofullständig.
Kommittén framhåller, att båda önskemålen skola på ett fullkomligare sätt
genomföras, om till kyrkans förfogande ställas gemensamma aflöningsmedel
i den omfattning, förevarande förslag angifver.

De ecklesiastika tillgångar, Indika enligt kommitténs åsikt böra användas
i kyrkans samfällda intresse, äro till en början sådana, som uppsamlats i prästerskapets
löneregleringsfond. Denna har ju för närvarande alldeles samma
uppgift, som skulle tillkomma kyrkofonden, nämligen att bidraga till utjämnande
af prästerskapets lönevillkor öfver hela riket För de ecklesiastika
boställenas skogsfond har visserligen ändamålet blifvit något annorlunda
bestämdt, i det att med denna fonds medel skall bekosta-! skogskultur å
sådana ecklesiastika bostallen, h vilka icke lämna så stort virkesöt versko tt,
att kostnaden för dylikt arbete kan däraf bestridas. Dock kunna ju i
själfva verket utgifter för höjande af skogsskötseln å ett ecklesiastikt
boställe sägas, om ock på omvägar, bereda prästerskapet ökade Unetillgångar.
De båda fondernas ändamål är således icke för hvarandra främmande.
Om kyrkofonden öfvertager de förpliktelser, som åligga prästerskapets
löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond, lärer icke
någon berättigad invändning kunna göras mot nämnda fonders öfverförande
till kyrkofonden.

Utom sagda fonder förvaltas dels af statskontoret och dels af vissa
domkapitel äfvensom andra lokala myndigheter åtskilliga fonder, hvilka
jämväl leda sitt ursprung från ecklesiastika lönetillgångar eller afse att
bereda prästerskapet i de territoriella församlingarna ökade aflöningsförmåner.
Huruvida med dessa fonders tillkomst och uppgift skulle öfverensstämma,
att de indroges till kyrkofonden, måste i hvarje särskilt fall
blifva föremål för en mycket noggrann utredning. Löm tillgångar, som
anskaffats af eller till förmån för en församling eller ett pastorat, eller
hvilka af enskild person donerats till innehafvare af viss prästerlig tjänst,
i syfte att bereda denne ök*d inkomst, falla naturligtvis helt och hållet
utom gränserna för kyrkofondens anspråk. Fders Kungl. Maj.t lärer, efter
myndigheters och enskildas hörande, afgöra, hvilka fonder eller andra
ecklesiastika lönetillgångar — utöfver prästerskapets löneregleringsfond
och de ecklesiastika boställenas skogsfond — äro af beskaffenhet att kunna
införlifvas med kyrkofonden.

Åsyftade lönetillgångnr hafva karaktären af kapital, hvilka allenast en
gång komma kyrkofonden till godo. Andra för kyrkofonden afsedda medel
äro att betrakta såsom årsinkomster och innefatta dels utkastning af fondens

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 88. 309

egen behållning, dels och hufvudsakligen anslag från statsverket samt afkastning
åt jord- och skogsegendomur af ecklesiastik boställsnatur.

Den mest betydande bland dessa årsinkomster är er.-ätt ni ngen af statsmedel
för prästerskapets tionde och alla andra afgifter af fast egendom.

Vidare sk''»la till kyrkofonden ingå skogsförsäljningsmedel från prästerskapets
boställen. Kommittén påpekar, hurusom de inkomster, hvilka tillfarts
prästerskapet genom skogsalkastning från deras bostadsboställen, fördelat
sig m\ eket oiämnt pa olika ar och tillika infört ojämnheter i prästerskapets
aflöningsförhållanden. I följd häraf anser kommittén att, åtminstone i
vatdiga fall, icke någon andel i skogens afkastning utöfver husbehofvet
bör tillerkännas de särskilda boställshafvarna, utan att behållna skogsförsäljningsmedlen
från bostadsboställen skola i sin helhet ingå till kyrkofonden,
liksom naturligtvis äfven från löningsboställena.

Enär med prästerlig beställning enligt kommitténs förslag icke komme
att förenas någon annan jord än bostadsboställe samt hemman eller lägenhet,
som brukas i förening med dylikt boställe, skola öfriga löningsboställen
äfvensom ersättningsmedel för jord eller förmån, som upplåtits från löningsboställe,
skiljas från de beställningar, med hvilka* de hittills varit förenade,
och afkastningen däraf upptagas såsom en för hela kyrkan gemensam lönetillgång.
Det är i följd händ'' tydligt, att kyrkofondens inkomst af arrendemedel.
skall blifva icke obetydligt större, än hvad prästerskapets löneregleringsfond
i sådant afseende uppburit.

För öfrigt betonar kommittén, att det ekonomiska stöd, staten för närvarande
lämnar kyrkan, icke heller för framtiden kan undvaras. Hvilka
anspråk på bidrag kyrkan bör uppställa, an-er kommittén nu icke kunna
annorlunda bestämmas, än att anslagens storlek göres beroende af hvad i
sådant afseende utgöres för ecklesiastikåret 1913—14, efter hvars utgång
några af de nya löneregleringarna skola börja att tillämpas. Den ersättning
för indragen kronotionde och afskrifven kyrkotionde jämte andra persedelanslag
äfvensom de statsanslag i penningar, som nämnda ecklesiastikår
komma ^prästerskapet till godo, skulle sedermera allt framgent af prästerskapet
åtnjutas.

Tillgångar och inkomster, som beräknas för den nybildade kyrkofonden,
kunna ej alla på en gång komma densamma till godo. Många
prästers ekonomiska intressen äro nämligen förbundna med nuvarande
disposition af de kyrkliga lönetillgångarna. Kommittén anser emellertid
hinder icke förefinnas för. rubbning i ett eller annat afseende af bestående
förhållanden, såvida den, hvars rätt genom en förändrad anordning skulle
blifva kränkt, hålles fullt skadeslös. Förr än den tidpunkt infaller, då

Departements

chefen.

310 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

någon ny lönereglering kan börja tillämpas, har kyrkofonden ingen uppgift
att fylla. Men när detta med in 1 maj 1914 inträffar, föreligger ock ett
behof af att denna fond träder i verksamhet.

Kyrkofondens utgifter afse naturligtvis i första rummet att främja
prästerskapets ekonomiska intressen vaie sig direkt genom lönebidrag och
arfvoden åt i tjänst varande präster äfvensom emeritilöner åt åldringar och
sjuklingar, som upphört att tjänstgöra i församlingarna, eller ock indirekt
genom bekostande af skogsskötsel och skogsvård å prästerskapets boställen
samt genom bidrag till fullgörande af skattskyldighet för boställe, hvars
skogsatkastning ingår till kyrkofonden, under det att boställshafvaren är
betalningsskyldig för de å skogsmarken belöpande utskylder och besvär.

Men det blir äfven möjligt att med kyrkofondens medel tillmötesgå
de med odlingens fortgång alltjämt växande krafven på en utveckling af
den kyrkliga organisationen, sär.-kildt inom mera aflägset belägna trakter
af vårt land, där, såsom kommittén säger, behofvet af ökadt prästerligt
biträde ligger i öppen dag, men ej kan afhjälpas ensamt genom hvad en
fåtalig befolkning erbjuder af sin knappa inkomst.

Då jag i det föregående uttalat min anslutning till de principer, på
hvilka fördaget till lag om indragning till statsverket och afskrifning af
prästerskapets tionde samt om ersättning därför bbfvit byggd!, samt äfven
i ölrigt omfattat de af kommittén uppställda hufvudgrunderna för reglering
af prästerskapets aflöning, har jag naturligtvis ej något att erinra däremot
att, för den händelse kommitténs förslag komma ad bringas till verkställighet,
en anordning vidtages i det syfte, som enligt nu omhandlade
lagförslag skulle förbindas med kyrkofonden, nämligen att uppsamla
de gemensamma ecklesiastika tillgångarna och fördela dem på ekonomiskt
svaga beställningar eller använda dem för tdlgodseende af andra
kyrkliga kraf.

Lika litet som kammarkollegium och statskontoret, hvilka den 6 december
1905 afgifvit gemensamt underdånigt utlåtande öfver föreliggande
förslag till lag om kyrkofond, har jag något att ur principiell synpunkt
erinra mot detsamma. Det afstyrkes för öfrigt endast af domkapitlet i
Skara och öfverståthållareämbetet. Några af länsstyrelserna, hvilka i likhet
med sistnämnda myndigheter afstyrkt tiondeafskrifningsförslaget, anse, att
kyrkofondens inkomster böra bestämmas på väsentligen annat sätt än kommittén
föreslagit.

Kumjl Maj:tu Nät/. Proposition N:o 88.

311

1 §•

Mot det här framställda förslaget om öfverlämnande till statskontoretk^''l>''<dZmgS
af kyrkofondens förvaltning erinrar styrelsen för allmänna svenska präst- Uiminnden
förenniym, att om kyrkan, på sätt. föreslaget blifvit, uppgifver sin uråldriga '' fr!,9,intionderätt,
det icke synes oberäftigadt, att hon uppställer krafvet attsv^f
själt lå förvalta de genom tiondeafskrifningen och indragning af andra föreningen.
kyrkliga tillgångar uppkomna aflöningsmedlen. Endast därigenom syntes
för statskyrkan tryggheten vara fullt garanterad. De politiska förhållandena
kunde nämligen tänkas så gestalta sig, att utvecklingen skulle ske
lugnast, om kyrkan stode mera fri och sjelfständig i sin förvaltning och
disposition af de nödiga ekonomiska existensmedlen. Från ren förvaltningssynpunkt
borde en kyrkans egen förvaltning icke blifva mindre trygg
än eu sådan genom statskontoret, liksom den icke heller borde blifva mindre
fruktbringande i ekonomiskt afseende. Dt tfa visar förvaltningen af prästerskapets
änke- och pupillkassa. Medan sålunda statskontoret under åren
18it9 —1901 vid sin förvaltning al prästerskapets löneregleringsfond icke
kunnat å dess medel förskaffa högre ränteatkastning än efter 3.63—3.78
procent och å de ecklesiastika boställenas skogsfondsmedel 3.60—3.99 procent,
så hade prästerskapets änke- och pupillkassa under samma år lö99 —lltOl
haft en ränteinkomst af respektive 4.59 och 4 58 procent å sina fonder och
sammaledes under senaste förvaltningsåret 1904 — 1905 en medelränta af
4.65 procent, och detta å fonder af vida större omfattning, nämligen af
ända till öfver 11 millioner kronor. Kostnaden för denna förvaltning hade
icke dragit större utgifter än 25,642 kronor 8 öre under 1903 — 1904,
medan en förvaltning genom statskontoret enligt nådiga brefvet den 14
februari 1868 medförde ett afdrag af uppbördsprovision efter 3.125 procent.

Den ifrågasatta fonden komme icke att fä så stora summor fonderade,
utan mera att vara ett redovisningsverk för uppbördens mottagande och
utanordning. Under alla förhållanden syntes därför eu direkt förvaltning
genom en al kyrkomöte utsedd styrelse af t. ex. 5 personer under Kung!.

Maj:ts kontroll vara lämp''igast. och tryggast.

Med anledning af hvad ptästföreningen sålunda andragit har stats-3tatskon''
kontoret i infordradt underdånigt utlåtande af den 28 november 1907 till <ore''
en början framhållit bland annat, hurusom det syntes vara följdriktigt, att
så länge dispositionen öfver de medel, om hvilkas förvaltning här vore
fråga, läge i Eders Kung! Maj:ts hand, äfven förvaltningen af dessa medel
borde förblifva hos ett statens ämbetsverk.

Beträffande härefter påståendet att en förvaltning af kyrkofonden

312

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

genom annan myndighet än statskontoret skulle för fonden blifva ekonomiskt
fördelakti<rare dels genom erhållande af högre ränteafkastning och
dels genom billigare förvaltningskostnader, gör statskontoret det uttalandet,
att det ville synas statskontoret, som om präst föreningen grundat dessa
sina uttalanden på föreställningar, hvilka vore väsentligt oriktiga. Statskontoret
ville ingalunda förneka, att icke en särskild styrelse, åt hvilken
förvaltningen af fonden öfverlämnades, helt visst skulle lyckas uppbringa
ränteafkastningen till en högre siffra än den, som skulle ernås genom
statskontorets förvaltning. Det läge nämligen i sakens natur, att en styrelse,
som skulle få till uteslutande uppgift att förvalta en enda fond af
jämförelsevis måttlig storlek och vid utofvandet af sin förvaltning vore i
tillfälle att med friare händer begagna sig af gynnsamma konjunkturer,
skulle kunna åstadkomma ett finansiellt bättre resultat än det som kunde
vinnas, där de nu nämnda förutsättningarna alldeles icke eller i endast
ringa män vore för handen. Att ränteafkastningen å medel tillhörande
prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond
icke varit så låg, som af prästföreningen uppgifvits,-framginge emellertid
af det faktiska förhållandet, att dessa fonders kos statskontor^ innestående
medel blifvit under ett hvart af nedannämnda 10 år tillgodoförd ränta
efter följande procenttal:

1897 ..........................	...................... 3.90	1902 .........................	4.06
1898 ...............	............ 3.93	1903	3.98
1899 ..........................	..................... 3.92	1904 ........................	...................... 3.96
1900 .........................	...................... 4.oo	1905 ..........................	...................... 4.05
1901.........................	...................... 4.U	1906 ..........................	....................... 4.11

alltså tillhopa 40.02 procent eller i medeltal 4 procent för år.

I afseende å hvad af prästföreningen antydes därom, att en förvaltning
af kyrkofonden på sätt föreningen angifver borde komma att draga
en betydligt lägre kostnad än den nuvarande förvaltningen genom statskontoret,
anser ämbetsverket tillräckligt erinra därom, att hvarken prästerskapets
löneregleringsfond eller de ecklesiastika boställenas skogsfond belastas
med ett enda öres utgift för med<4sförvaltning; och förhållandet
skulle ju blifva enahanda hvad kyrkofonden anginge. Den i kungl. brefvet
den 14 februari 1868 medgifva uppbördsprovisiomm — som i allt fall
icke var någon »förvaltnings»kostnad, enär den utgick oberoende af hvem
som förvaltade fonden — hade sedan mer än 20 år tillbaka upphört
att utgå.

Slutligen erinrar statskontoret äfven därom, att det väl icke varit
prästtöreningens mening att befria statens ämbetsverk och myndigheter
från de bestyr af mångfaldigt slag, hvdka blifva förbundna dels med

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 8S. 313

uppbörd och redovisning al de i § 3 af förslaget till lag om kyrkofond
angifna inkomster dels ock med de utgifter, som enligt § G af samma lag
skola af kyrkofonden utgöras.

Under åberopande af det anförda förklarar sig statskontoret sakna
hvarje anledning att biträda det förslag till kyrkofondens förvaltning, som
blifvit af prästföreningen frainlagdt.

Med hänsyn till hvad statskontoret sålunda upplyst och erinrat finner^y^uemjwoicke
heller jag skäl tillstyrka ett afvikande från hvad prästlönereglerings- chefen''
kommittén i omhandlade paragraf föreslagit om kyrkofondens förvaltning.

3 §■

2 mom.

Uti § 6 mom. 1 af förslaget till lag om reglering af prästerskapets aflöning
förutsättes, att endast undantagsvis — när bostadsboställe tillkommit
genom köp eller gåfva — skogsafkastning utöfver husbehofvet från
bostället ma komma innehafvare!! till godo. Vidare skola enligt förevarande
§ 3 mom. 2 i förslaget till lag om kyrkofond från prästerskapets boställen
inflytande skogsförsäljningsmedel, med några mindre afdrag, ingå till kyrkofonden,
som i sin ordning skall på grund af § 6 mom. 3 och 4 i sistnämnda
lagförslag öfvertaga kostnaderna för skogsindelning och öfrig skogsskötsel å
samma boställen. Kommitténs förslag härutinnan afviker alltså från nu
gällande lagstiftning angående skogshushållningen å ecklesiastika boställen,
sådan denna lagstiftning är bestämd hufvudsakligen i nådiga förordningen
angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket den 26 januari
1894. Också har kommittén framlagt förslag till grunder för ändringar
i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar (s. 256—267).

Då innebörden af åberopade bestämmelser i förslaget till lag om kyrkofond
helt säkert skall tydligare framstå efter en redogörelse för hvad af
kommittén till ändring i skogslagstiftningen föreslagits, torde det tillåtas
mig att redan nu meddela en öfversikt öfver förslagets innehåll i hithörande
delar och några med hänsyn därtill gjorda uttalanden.

För närvarande gäller enligt §§ 23, 24 och 67 af 1894 års skogsförordning,
att skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns främjande stiftning en.
å ecklesiastika boställen skola, utom i vissa undantagsfall, ombesörjas af
skogsstaten. Af försäljningsmedlen för boställsskogs ordinarie afkastning
skall, efter afdrag af kostnaden för virkets försäljning, i första rummet

Bill. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 6''6‘ Raft. 40

S14

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

gäldas kostnaden för skogens skötsel, hvartill jämväl räknas statsverket
tillkommande godtgörelse för förrättning, som i och för skogsodling eller
afverkning verkställes af jägmästare, samt därefter kostnaden för skogens
indelning, i den mån försäljningsmedel för virke, som vid skogsindelning
fällts i mätnings- och skifteslinjer, ej därtill förslå. Lämnar skog å boställe,
som icke af menighet inköpts eller af enskild för ändamålet donerats,
ej öfverskott, tillräckligt för gäldande af kostnaden för skogens skötsel,
skall denna kostnad, i den mån så erfordras, bestridas af de ecklesiastika
boställenas skogsfond. Kostnaden för skogsindelning må i vanliga fall förskjutas
af allmänna medel. Sådant förskott skall sedermera återgäldas af
den indelade skogens afkastning, men, om denna ej därtill lämnar tillgång,
jämväl af berörda fond.

Nådiga skrifvelsen till domänstyrelsen angående ny reglering af skogsstaten
den 29 november 1889 lämnar närmare föreskrifter angående gäldandet
af kostnader för skogsodling och afverkning å ecklesiastik boställsskog.
Sålunda skall, när dylik förrättning verkställes af jägmästare, godtgörelse
utgå med reseersättning och dagtraktamente enligt gällande resereglemente,
men likväl icke uppbäras af jägmästarna, utan tillgodoföras statsverket.
För sådant ändamål skall vid hvarje års bokslut af influtna skogsmedel —
innan fördelning af behållna afkastningen äger rum mellan vederbörande
boställshafvare och prästerskapets löneregleringsfond — eller, om vid dylikt
boställe virkesförsäljning under året icke ägt rum eller försäljningsmedlen
äro för ändamålet otillräckliga, från de ecklesiastika boställenas skogsfond
till statsmedel omföras hvad som, efter behörig fördelning, mptsvarar kostnaden
för de af jägmästarna under året verkställda förrättningarna. Då
kronojägare på jägmästares order biträder med afverkning, skogsodling
eller annat arbete å ecklesiastikt boställes skog, som icke står under skogsstatens
förvaltning, äger han därför åtnjuta dagarfvode med 2 kronor 50
öre. Dessa arfvoden skola också gäldas af skogens afkastning eller, i händelse
skogen icke lämnar öfverskott eller detta icke är för ändamålet tillräckligt,
af de ecklesiastika boställenas skogsfond. Kronojägares rätt till
dagarfvode har sedermera enligt nådigt bref den 1 juni 1900 något utvidgats.

I hvilken mån boställshafvare äger tillgodonjuta afkastning från skog
å sitt boställe, angifves i § 20 af gällande skogsförordning sålunda, att när
ordnad hushållning blifvit å bostället införd, boställshafvaren må, utöfver
boställets behof af skogsfång, kunna, om skogen står under hans egen vård,
erhålla viss andel i den ordinarie afkastningen, hvilken andel efter den
större eller mindre kostnad, som är förenad med skogens skötsel, kan bestämmas
ända till halfva afkastningen utöfver husbehofvet, sedan förutnämnda
kostnader gäldats.

äir,

Kimcjl. Majittt Nåd. /''roposition 8S.

Kommittén faster nu uppmärksamheten därpå, att ett utskiftande af
ecklesiastikt boställes skogstillgång i enlighet med föreskrifterna uti omförmälda
§ 20 uppenbarligen icke låter sig förena med kommitténs lönesystem,
enär skogsmedlen fördela sig mycket ojämnt på olika år, hvarförutom
det knappast är möjligt att på förhand med någon säkerhet beräkna,
huru mycket i medeltal årligen under löneregleringsperioden kan såsom
skogsafkastning tillfalla boställshafvaren. Också har, upplyser kommittén,
på senare tid den praxis uti ej så få fall tillämpats, att de till värdet
ovissa andelarna af skogens afkastning blifvit utbytta mot fasta anslag
från prästerskapets löneregleringsfond, hvilken i stället fått sig tillerkänd hela
behållna skogsafkastningen. Härmed är man då också inne på den anordning,
kommittén säger sig vilja förorda, nämligen att hvad af skogens afkastning
icke erfordras för boställshafvares behof eller för församling åliggande
kyrko- eller prästgårdsbyggnad skall ingå till kyrkofonden, och de behållna
skogsmedlen i sin helhet användas på samma sätt som andra gemensamma
aflöningstillgångar, nämligen till utfyllande af rationellt beräknade lönev,
hvarhelst behof däraf förefinnes.

Förutom det att ett utjämnande af lönerna skulle genom en dylik
anordning möjliggöras, framhåller kommittén, huruledes densamma skulle
medföra äfven andra fördelar, i främsta rummet den, att skogsskötsel
kunde bedrifvas mera med hänsyn till skogens varaktiga förbättring och
afkastningens uppbringande i en framtid till normal höjd, än för att tillmötesgå
en boställshafvares — för öfrigt ganska naturiiga — önskan att
under sin besinningstid erhålla största möjliga afkastning af skogen. I
betraktande af den omgång och det besvär, som äro förbundna med skogsmedlens
utbekommande och redovisning, anser kommittén det ligga i öppen
dag, att en väsentlig förenkling i administrationen skulle kunna genomföras,
därest all behållen skogsafkastning direkt tillfördes kyrkofonden.

Boställshafvares rätt till afkastning af skog å ecklesiastikt boställe BoitäUukogar
vill kommittén i enlighet med det anförda inskränka derhän, att han skall
äga endast till husbehof använda dylik skog. Då boställshafvaren alltså förvaltning.
icke skulle få åtnjuta någon inkomst af skogen utöfver husbehofvet, bör Boslall‘haf<iet
etter kommitténs mening icke heller aläggas honom att bevaka och af skogsufskota
skogen, utan anser kommittén lämpligast, att i regel ecklesiastika
boställsskogar ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning, husbehofvet.

Af medel, som inflyta för försåld skog, skall enligt kommitténs förslag
fortfarande i första hand gäldas kostnad för försäljningen. Därefter ingår
återstoden till kyrkofonden, som ju skall i sig upptaga jämväl prästerskapets
löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas skogsfond. Sistnämnda
fonder komma i följd häraf att upphöra.

316

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 88.

Alla i det föregående nämnda kostnader, som för närvarande gäldas
af skogsförsäljningsmedel eller af de ecklesiastika boställenas skogsfond,
skola i stället öfvertagas af kyrkofonden, kostnaden för skogsindelning på
det sättet, att kyrkofonden godtgör förskott, som i hittills vanlig ordning
för sådant ändamål lämnas af allmänna medel.

I fråga om kostnaden för skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötselns
främjande — hvilka arbeten fortfarande såsom tillförne böra
ombesörjas af skogsstaten — har kommittén föreställt sig, att domänstyrelsen
borde afgifva förslag å de arbeten af angifna beskaffenhet, som
för hvarje år skola utföras, samt att det skulle tillkomma Kungl. Maj:t
att fastställa det kostnadsbelopp, som årligen må af kyrkofondens medel
därtill användas. Kommitténs syfte härmed är, att nödig trygghet må
beredas för att utgifterna för skogskulturen hållas inom behöriga gränser
och på samma gång sådana åtgärder vidtagas, som blifva till verklig
fromma för skogarnas utveckling.

Med afseende å förrättning icke blott af jägmästare för skogsodling
eller afverkning utan äfven af kronojägare i de fall, då han på jägmästares
order biträder med sådant arbete, som hittills skolat särskilda
godtgöras, hemställer kommittén, att en sådan uppgörelse må träffas med
statsverket, att kyrkofonden årligen skall lämna statsverket ersättning med
ett för all framtid bestämdt belopp. Denna ersättning synes kommittén
lämpligen kunna fastställas till en summa, motsvarande medeltalet af
hvad i sådant hänseende utgifvits under de tio åren 1904—13.

Afdrag före Domänstyrelsen erinrar, huruledes försäljningskostnaden kan omfatta
ningsmediéns dels den ersättning till auktionsförrättare, som utanordnas af länsstyrelsen,
''"mkyrko9 länsstyrelsen bekostade länakungörelser, dels — i fråga om större

onden. försäljniDgar — af jägmästare ombesörjda, i hans årsredogörelse hos domänuttaianden
styrelsen redovisade kostnader för tidningsannonser, dels ock likaledes af
i frugan. jägmästare utgifna, på samma sätt redovisade handtlangningskostnader vid
tiyrehen. utstämpling af det till försäljning afsedda virket. Det vore vid sådant
förhållande uppenbart, att den af kommittén afsedda behållningens utredande
skulle blifva ganska kompliceradt. I händelse vidare kommitténs
mening varit att, genom direkta levereringar af »behållningarna» från
uppbördsmännen till fonden, skogsinkomsterna från och vissa utgifter för
de flesta ecklesiastika skogarna skulle upphöra att gå genom domänstyrelsen
och således ej vidare upptagas i styrelsens hufvudbok, under det att styrelsen
fortfarande skulle omhänderhafva öfriga utgifter för samma skogar
äfvensom alla såväl inkomster som utgifter för inköpta eller donerade
ecklesiastika skogar, som lämnade virkesöfverskott, civila boställen, krono -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o S8,

317

parker m. fl. allmänna skogar, ville styrelsen erinra, att därigenom betänkliga
luckor skulle uppstå i en effektiv kontroll öfver uppbörden. Hos
domänstyrelsen, som anordnat försäljningarna och ägde uppgifter från
andra personer än uppbördsmannen, kunde med tillhjälp af dessa uppgifter
och andra tillgängliga handlingar utöfvas noggrann kontroll dliröfvermått
alla försäljningsmedel verkligen blefve föremål för indrifning, hvilket åter
icke läte sig göra vare sig hos statskontoret eller kammarrätten. På anförda
grunder och med hänsyn jämväl till andra olägenheter, som ^skulle
vållas af en dylik, till öfversiktlighet, enkelhet och reda icke bidragande
splittring af redovisningarna, anser sig styrelsen böra på det kraftigaste
påyrka, att såväl inkomster som alla utgifter för de ecklesiastika skogarna
fortfarande skola redovisas hos domänstyrelsen, liksom och då afsevärda
svårigheter skulle uppstå, om endast vissa kostnader fråndroges skogsmedlen
före deras leverering, styrelsen finner det vida mera praktiskt, att
samtliga kostnader för ifrågavarande skogar sammanföras och utbetalas
vare sig af inflytande skogsmedel, såsom hittills skett, eller af medel som
redan till fonden influtit, hvarför ordet »behållna» framför skogsförsäljningsmedel
i förevarande § 3 mom. 2 af förslaget till lag om kyrkofond borde uteslutas.

Hvad beträffar skogsindelningskostnaden, finner styrelsen den icke
i något afseende skilja sig från öfriga kostnader, helst densamma, såsom
utgående från den gemensamma fonden, icke behöfde utgå i form af
förskott, utan såsom direkt utgift. Det syntes lämpligare och redigare,
att dylik kostnad upptoges jämte öfriga kostnader i samma utgiftsförslag.

Kammarkollegium (utlåtande 10/ii -1905 s. 251 o. följ. samt 257 o. b) Kammarfölj.
) gör det uttalandet, att kollegium icke kan föreställa sig annat, än att*(°“*|““
kommitténs mening varit, att det nuvarande försäljnings- och uppbördsväsendet
skulle, såvidt fråga är om skogsafkastning från ecklesiastika boställen,
lämnas i det hela orubbadt. Den enda förändring i nu omhandlade afseende,
kommittén syntes hafva med sitt förslag åsyftat, vore att inga
andra kostnader än de, som äro förenade med virkets försäljning, skulle
afdragas, innan skogsförsäljningsmedlen i vanlig ordning inlevererades till
den fond, som skall träda i stället för såväl prästerskapets löneregleringsfond
som de ecklesiastika boställenas skogsfond, nämligen kyrkofonden, hvaremot
öfriga kostnader skulle i särskild ordning gäldas antingen genom årligen
beräknade eller genom fasta anslag från kyrkofonden. Såvidt den föreslagna
anordningen skall bedömas med hänsyn till sitt inflytande på redovisningsväsendet,
säger sig kollegium icke kunna inse, att därigenom skulle
vållas oreda eller ökadt besvär för någon myndighet, snarare torde redovisningen
beträffande vissa förrättningar komma att förenklas, hvarför
kollegium ej har något att erinra mot kommitténs förslag i denna del.

318

''Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Departements chefen.

Äfven anser kollegium, att den af kommittén gjorda åtskillnaden
mellan å ena sidan kostnad för skogsindelning samt å andra sidan kostnad
för skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötsel^ främjande å
ecklesiastika boställen bör upprätthållas. Skogsindelningen vore nämligen
en åtgärd, för hvilken kostnaden borde kunna på grund af denna åtgärds
egen natur hållas inom lätt öfverskådliga gränser. Ur synpunkten af
kyrkans ekonomiska intresse torde därför ej finnas anledning att ställa
utgifterna för oinförmälda ändamål under någon särskild kontroll. Annat
vore, såsom lätt torde inses, förhållandet med utgifter, hvilka kunde
ifrågakomma till bestridande af de arbeten, som inbegrepes under den gemensamma
benämningen skogsskötsel. Väl finge det antagas, att ett
intensivt skogsbruk skulle i vanliga fall återgälda därå nedlagda kostnader.
Men då ecklesiastika boställsskogar omfattade den betydande arealen af
348,996.57 hektar -—• enligt officiell uppgift afseende 1903 års slut —
måste uppenbarligen vid anordnandet af dylika arbeten, som ju å marker
af angifna omfattning kunde förbruka nästan obegränsade kapital, en
viss varsamhet iakttagas, enär eljest kyrkofondens medel lätteligen kunde
blifva alltför starkt anlitade.

I sitt gemensamma underdåniga utlåtande den 6 december 1905
förklara sig kammarkollegium och statskontoret instämma i hvad kammarkollegium
sålunda yttrat. Ämbetsverken anse följaktligen, att i uttrycket
»behållna skogsförsäljningsmedel» bör inläggas den betydelse, kommittén velat
däråt gifva, eller att inga andra kostnader än de, som äro förenade med
virkets försäljning, skola afdragas, innan skogsförsäljningsmedlen inlevereras
till kyrkofonden. På det att emellertid icke någon ovisshet må råda
angående innebörden af den utaf kommittén sålunda afsedda förändringen,
hemställa ämbetsverken, huruvida icke med större tydlighet än i förevarande
lagförslag skett bör utsägas, hvari denna förändring består.
Äfven i öfrigt borde enligt ämbetsverkens åsikt genom en omformulering
af momentet i mera uttryckliga ordalag angifvas, i hvilken mån kyrkofonden
har att påräkna inkomster från olika slag af ecklesiastika jordegendomar.

Rörande frågan i hvilken omfattning de med boställsskogarnas förvaltning
förenade kostnaderna må afdragas från bruttointäkten af skogsförsäljningsmedel,
innan dessa medel inlevereras till kyrkofonden, har jag
icke af domänstyrelsens yttrande blifvit öfvertygad om nödvändigheten
af att afvika ifrån hvad kommittén med sitt förslag i ämnet åsyftar.
Något annat ifrågasättes ju icke, än att före öfverföringen ett mindre
antal poster skulle afdragas än förut, och att öfriga utgiftsposter skulle

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o SS.

319

direkt utgå från kyrkofonden. Det kan väl under sådana förhållanden
antagas, att domänstyrelsens besvär med redovisning och bokföring skola
minskas, och säkert torde väl vara, att de »behållna» skogsförsäljningsmedlen
tidigare skola inkomma till fonden samt äfven tidigare kunna
göras räntebärande. Denna senare omständighet torde icke sakna betydelse,
när fråga är om en uppbörd, som under senare åren i medeltal bestigit
sig till omkring 700,000 kronor. Jag förbiser ingalunda — hvad inom
ämbetsverken ock erinrats—, att å fonden alltid måste finnas »en kontant
kassa, stor nog att möta domänstyrelsens rekvisitioner å medel» till ifrågakommande
kostnaders bestridande. Räntevinsten torde i allt fall blifva
icke så obetydlig.

En utveckling af momentets innehåll till ett tydligare angifvande,
såväl beträffande nu omhandlade punkt som äfven i öfrigt, af stadgandets
syfte finner jag emellertid vara behöflig.

Kommitténs förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om
ecklesiastika boställsskogar torde jag längre fram få ytterligare skärskåda.

Äfven anhåller jag att i annat sammanhang — vid § 6 mom. 2 af förevarande
kommittéförslag — få upptaga frågan om förändrad disposition af
änkesätena,ehuru redan här om dem meddelas bestämmelser afvikande från
hvad nu gäller.

Till kommittén hade Ivungl. Maj:t, såsom jag redan nämnt, öfver
lämnat en af domkapitlet i Härnösand den 6 april 1898 gjord underdånig6eAo/»e» inom
framställning rörande de kyrkliga behofven i Härnösands stift, däri dom- Ba™™ands
kapitlet hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder, hvarigenom
den afkomst af prästbordsskogarna inom stiftet, som hittills ingått till
allmänna fonder, måtte för framtiden reserveras för en eller två fonder,
uteslutande afsedda att tillgodose de kyrkliga behofven i Härnösands stift.

Denna domkapitlets hemställan förklarar sig kommittén (s. 239 o. följ.)
icke kunna tillstyrka, emedan en dylik afvikelse från hittills stadgade
grunder för ecklesiastika lönetillgångars disposition svårligen skulle kunna
aflöpa med mindre, än att åt hvarje särskild församling förbehölles rätt att
förfoga öfver dess prästbords skogsförsäljningsmedel. För öfrigt skulle ett
tillfredsställande af dylika anspråk från Härnösands stift utan tvifvel
medföra lika berättigade fordringar från andra stift, hvaraf följden blefve,
att de gemensamma lönetillgångar, som enligt kommitténs förslag påräknats
och till en del jämväl redan nu disponeras för kyrkans samfällda behof, icke
längre kunde för detta ändamål tagas i anspråk. En sådan anordning skulle
emellertid helt och hållet strida mot de principer för genomförande af
en rationell reglering af prästerskapets aflöning, hvilka kommittén upp -

Statsanslag.

320 Kungl. Maj:(s Nåd. Proposition N:o 88.

ställt. Kommittén anser sig därför böra afstyrka domkapitlets i Härnösand
förevarande underdåniga framställning.

På de af kommittén sålunda anförda skälen finner icke heller jag
berörda framställning böra till någon Eders Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

3 mom.

Prästerskapet tilldelade anslag i kronotionde och hemmansräntor hafva
sedan årtionden indragits till statsverket, som i stället jämlikt föreskrifterna
i nådiga förordningen angående förändring af grundräntor och kronotionde
den 23 juli 1869 lämnar ersättning därför i penningar. Äfven för
de till prostarna i kontrakt inom Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän
tillförne af kyrkofonden utgående prostetunnorna erhålla vederbörande numera
af statsverket godtgörelse i penningar på grund af förordningen angående
afskrifning af den från viss jord inom Skåne m. fl. provinser utgående
kyrkotionde den 14 oktober 1898. Dessutom lämnar staten kyrkan
äfven annat ekonomiskt stöd, särskildt genom bidrag till uppehållande
af prästerlig verksamhet i de nordliga delarna af riket.

För kyrkans räkning gör kommittén (s. 241 o. följ.) anspråk på
fortsatt understöd från statens sida i samma omfattning som förut. Tidpunkten
för ett närmare fixerande af detta anspråk, hvilket ju ingalunda
kan anses obehörigt, är, såsom jag i det föregående antydt, ännu icke
inne. För att emellertid erhålla en föreställning om den ungefärliga
kostnad, som, i händelse af bifall till kommitténs förslag i omförmälda
hänseende, skulle komma att i framtiden drabba statsverket, har jag från
statskontoret införskaflåt utredning angående de till den ordinarie eller
extraordinarie staten hörande särskilda utgifter af förenämnda beskaffenhet,
hvilka blifvit under år 1906 afförda.

Sålunda meddelar statskontoret, att i 1906 års rikshufvudbok under
nedannämnda anslag å ordinarie staten afförts följande belopp, innefattande
dels kontant aflöning till prästmän, dels ersättning för vissa förmåner, som
tillkomma kleresistaten, nämligen

Åttonde hufvudtitelns anslag till kleresistaten:

Anvisning i kontant ................................................................ kronor 18,881: 79

(enligt den specifikation af utgifterna, som förekommer
i den af statskontoret från trycket utgifna
»Liggare öfver statsverkets specialutgiftsstater för
år 1906», sid. 129—133).

Transport kronor 18,881: 79.

321

Kungl. Äiaj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kronor 18,881: 79.

Friheter ...................................................................................... » 1,947: 22

Ersättningar................................................................................ » 287,741: 95

(af hvithet sistnämnda belopp tillhopa kronor
3,317: 67 innefatta dels värdet af de å sid. 134—136
i förenämnda »liggare» upptagna kvantiteter oindelt
spannmål med kronor 3,315: 51, dels de å
samma sidor angifna kontanta ersättningsbelopp

kronor 2: 16). _

Säger kronor 308,570: 96

Härjämte hafva å anslaget enligt samma specifikation (sid. 129—133(
bland kontanta utgifter afförts:

Ersättning till fattiga prästänkor ....................................... kronor 10,805: 12

Djäknepenningeersättning till organisten vid domkyrkan

i Västerås ............................................................................. » 31: 60

om härtill lägges ofvanstående .......................................... » 308,570: 96

så utgör kronor 319,407: 68

det belopp, som år 1906 afförts från anslaget till kleresistaten.

A 1906 års riksstat finnas under åttonde hufvudtiteln anvisade följande
extraordinarie anslag till aflöning af prästmän, nämligen:

För anställande under år 1906 äf en extraordinarie prästman vid järnvägs -

linjen Gellivare—Riksgränsen .......................................... kronor 3,500: —

Till anställande af tre kontraktsadjunkter inom Södra
lappmarkens kontrakt samt de delar af Västerbottens

andra och tredje kontrakt, som tillhöra lappmarken » 6,000: —

Till resekostnadsersättning åt nämnda kontraktsadjunkter
............................................................................................. * 1,100: —

Till anställande af två kontraktsadjunkter inom Västerbottens
fjärde kontrakt................ » 4,000: —

Till resekostnadsersättning åt dessa kontraktsadjunkter »_500: —

eller tillsammans kronor 15,100: —

För den kyrkliga vården af lappbefolkningen m. m. hade dessutom för
år 1906 från anslaget till Lappmarks ecklesiastikverk anvisats till ecklesiastikstatens
aflöning 31,848 kronor 88 öre samt till gratialer 1,650 kronor
eller således tillhopa 33,498 kronor 88 öre, i afseende hvarå jag tillåter
mig hänvisa till den för Lappmarks ecklesiastikverk för nämnda år fastställda
staten äfvensom till ofvan åberopade »liggare» (sid. 139 och 145).

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 6‘b‘ Höft. 41

322

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

4 mom.

“X Detta moment, som innehåller föreskrift om församlingsafgifters in$tändiga
ad- levererande till kyrkofonden såsom bidrag till arfvoden åt ständiga adjunkter.
junkter, torde böra uteslutas, för den händelse, såsom jag tillstyrkt, dylika
. prästerliga biträden ej komma att anställas.

4 §.

^“stämma er- Med anledning af hvad förevarande paragraf innehåller därom, att
‘rånte9/Jk ^en ersättning för krono- och kyrkotionde m. m., hvarom i 3 mom.

tiondeanslag af nästföregående paragraf förmärs, skall utgöras med belopp, motsvarande
m- m medeltalet af medelmarkegångsprisen för vederbörande persedlar under de
femtio åren 1864—1913, med tillägg af forsellön, tillåter jag mig erinra
om följande.

Nådiga förordningen angående förändring af grundräntor och kronotionde
f den 23 juli 1869 stadgar i § 1, att ränta af hemman och lägenheter,
som då var bestämd i vissa persedlar, att lösas efter markegångspris,
så ock den kronotiondespannmål, hvilken likaledes borde efter sådant pris
lösas, skulle, vare sig nämnda ränta och tionde var kronan behållen eller
för särskilda ändamål indelt och anordnad, omsättas i penningar efter beräkning
af medelvärdet mellan 1834—1853 årens medelpris samt 1862 års
medelmarkegångspris och med detta värde framgent utgöras. I § 2 stadgas
vidare, dels att indelta och anordnade räntor och tiondeanslag, med undantag
af militie-, civil- och ecklesiastikboställens räntor samt af sådana,
som voro påförda hemman och lägenheter, af hvilka något besvär i stället
utgjordes, skulle indragas till statsverket mot ersättning medelst statsanslag
i penningar, dels att dessa statsanslag skulle, intill dess annorlunda blifvit
förordnadt eller innehafvare af ränte- och tiondeanslag förklarade sig nöjd
med godtgörelse efter det för räntans och tiondens utgörande stadgade
medelvärde, utgå till belopp, motsvarande de indelta och anordnade räntornas
och tiondeanslagens värden efter årligt medelmarkegångspris. Enligt
§ 4 af samma förordning skulle innehafvare af ränte- och tiondeanslag
bibehållas vid dittills åtnjuten ersättning af statsverket för upphörandet af
rättigheten såväl att utfordra nämnda anslag in natura som att af ränteoch
tiondegifvare uppbära forsellön, då lösen med penningar ägt ruin; och
skulle följaktligen sådan forsellönsersättning, beräknad till 8 öre kubikfoten
för rag eller korn och 6 öre kubikfoten för hafre, årligen utanordnas från

Iiungl. Maj:/* Nåd. Proposition N:o 88. 3215

landtränteri i länet för att tillhandahållas ränta- och tiondetagare i sammanhang
med den godtgörelse, som tillkomme dem i följd af ränte- och
tiondeanslagens indragning till statsverket.

Sedan Riksdagen häruppå i skrifvelse af den 11 maj 187(i väckt fråga
om förvandling till oföränderliga penningbelopp af de från statsverket till
vissa verk och inrättningar m. in. efter medelmarkegång utgående ersättningarna
för indragna ränte- och kronotiondeanslag, har statskontoret, efter •
nådig remiss, den 31 december 1883 i ärendet afgifvit underdånigt utlåtande,
därvid statskontoret — som ansett en sådan åtgärd böra för uppnående
åt det åsyftade ändamålet, eller enkelhet och reda i räkenskaperna,
utsträckas till alla dylika ersättningar från statsverket för indragna indelningar
— beträffande den därifrån till biskopslöneregleringsfonden efter
nämnda grund utgående ersättningen för indragen kronotiondespanmål
föreslagit, att densamma måtte blifva fonden godtgjord efter det genom
1869 års förordning stadgade medelpris, och statsverket befrias från skyldigheten
att för tionden utgifva forsellön.

Vidkommande ersättningarna för de ränte- och tiondeanslag, hvilka
blifvit bibehållna ej mindre vid biskopsämbetena än äfven vid öfriga prästerliga
befattningar, undantagandes dem på Gottland, har statskontoret,
som antagit, att någon förändring i sättet för beräkning däraf för närvarande
icke kunde äga rum utan vederbörande ersättningstagares medgifvande,
tillstyrkt, att Kungl. Maj:t skulle låta dessa höras, huruvida de
vore villiga att, i stället för de på medelmarkegång beroende ersättningarna
mottaga ärliga bestämda belopp, samt såsom grund för beräkningen däraf
föreslagit medium af de sista 10 årens medelmarkegångspris.

Med afseende å den oindelta spannmål, som anvisats prästerskapet till
löneförbättring samt till ersättningar för prostetunnor äfvensom för indelta,
men på grund af nådiga kungörerelsen angående upphörande af grundräntas
utgörande af mjöl- och sågkvarnar in. in. den 30 december 1863
afskrida, kvarnräntor, har statskontoret hemställt, att då ifrågavarande
oindelta spannmålsanslag blifvit beviljade under senare tider, desamma
måtte förklaras skola, efter nuvarande innehafvares afgång, af statsverket
godtgöras efter beräkning af det i 1869 års förordning stadgade omsättningspriset.

Öfver dessa statskontorets framställningar har kammarkollegium den
31 december 1887 afgifvit underdåniga utlåtanden, hvarefter Ivungl. Maj:t
till prästlöneregleringskommittén öfverlämnat handlingarna i ärendet för
att tagas under ompröfning vid utförandet af det kommittén i öfrigt lämnade
uppdraget. Kommittén (s. 246) — som ansett det icke tillkomma sig
att taga befattning med frågan om beräkningsgrunden för förvandling till

324

Kurirjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

fast penningbelopp af den till biskopslöneregleringsfonden utgående ersättningen
för indragen kronotionde — har med afseende å statskontorets
öfriga framställningar allenast hänvisat till innehållet i § 3 mom. 3 och
§ 4 af förevarande lagförslag.

mnements- Då genom bifall till hvad som föreslagits i åberopade lagrum statschefen.
. verkets ersättningsskyldighet för de till kontraktsprostar och öfriga prästerskapet
i territoriella församlingar utgående anslagen af nu angifven beskaffenhet
skulle blifva reglerad, torde statskontorets ifrågavarande framställningar,
i hvad de hänföra sig till berörda anslag, ej påkalla vidare
yttrande.

5 §.

Kyrkofonden Enligt ett vid kammarkollegii och statskontorets gemensamma underofvertager
dåniga utlåtande fogadt protokollsutdrag hafva två ledamöter från sistnämnda
Pfondens°och ämbetsverk framhållit önskvärdheten af att i lagen införes ett generellt
andra fonders stadgande af innehåll, att med öfverföring till kyrkofonden af de i § 2
förpliktelser. o(.|) ^ g mom. 3 omförmälda tillgångar skall följa skyldighet för kyrkofonden
att svara för alla de utgifter af hvad slag de vara må, som enligt
allmän författning eller särskilda i behörig ordning meddelade bestämmelser
vid tiden för öfverföringen redan blifvit till utgående från dessa
tillgångar anvisade; och syntes dem ett stadgande härom lämpligen kunna
fogas såsom ett tillägg till första stycket af § 5, i hvilken händelse första
stycket af § 10 borde uteslutas.

Jag instämmer till fullo i detta uttalande.

6 §.

2 mom.

Änkesätes- Bland ecklesiastika jordegendomar intaga de s. k. änkesätena en särmstitutionen.
gällning. Några af dessa hafva redan från början donerats till prästänkors
underhåll. Flertalet har dock ursprungligen anslagits åt vederbörande
kyrkoherdar och först sedermera till angifna ändamål upplåtits. Genom
öppet bref af den 29 augusti 1648 förordnade sålunda danska konungen
Fredrik III, att, till hjälp och understöd åt prästernas änkor uti konungariket
Norge — till livilket Bohuslän vid den tiden hörde — prästänkorna
skulle af de till prästgällen hörande mensalhemmanen, i deras änkesäte
och så länge de lefde ostraffligt, åtnjuta en del fri från skatt och alla

325

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

besvär; hvarefter vid fredsslutet den 26 februari 1658, då Bohuslän afträddes
till Sverige, gafs försäkran om att vederbörande skulle få förblifva
vid dem gifven rätt samt förunnade privilegier. Beträffande Halland hade
kyrkoherdarna därstädes öfverenskomma, att vid hvart pastorat deras
innehafvande stomgård eller mensalhemman, därest stomgård icke fanns,
skulle såsom änkesäte under vissa villkor och förbehåll öfverlämnas till
deras änkor, på samma sätt som enligt nyssnämnda kungl. bref skett i
Bohuslän. Denna öfverenskommelse stadfästades af Kungl. Maj:t genom
nådig resolution den 11 augusti 1756, och är en liknande öfverenskommelse
af Kungl. Maj:t fastställd den SO september 1761 för domprosteriets
och Marks kontrakt af Göteborgs stift. Besittningsrätten till änkesätena
tillhör prästernas änkor, hvilka, så länge sådana finnas, däruti efterträda
den ena den andra i samma ordning som männen innehaft tjänstebefattningarna.
Prästlöneregleringskommittén (s. 237 o. följ.) finner det vara
obestridligt, att alkastning af änkesäte, i den mån den tillkommer prästänka,
ej kan betraktas såsom en lönetillgäng för prästerskapet, och kommittén
anser sig ej hafva att ingå i bedömande, huruvida dylik egendom skulle,
utan förnärmande af annans rätt, kunna tillvinnas kyrkofonden. Däremot
är, säger kommittén, afkastning af änkesäte för den tid, då icke någon
änka lefver, som äger att uppbära afkastningen, redan nu en afiöningstillgång
för prästerskapet och bör såsom sådan, efter det ny lönereglering
vunnit tillämpning, komma kyrkofonden till godo, enär ju ingen anledning
linnes att därmed, sedan skäliga löner beredts åt prästerskapet i
allmänhet, gynna någon viss präst inom det pastorat, vid hvilket änkesätet
är fästadt. Kommittén har därför visserligen för vinnande af reda föreslagit
(§ 3 mom. 2), att all afkastning af änkesäten, hvilka icke blifvit af
församlingarna inköpta eller af enskilda donerade, skall ingå till kyrkofonden,
men å andra sidan i § 6 mom. 2 pålagt kyrkofonden en mot
behållna alkastningen af änkesäte svai*ande utgift, när till dylik afkastning
berättigad änka lefver.

I denna punkt hafva emellertid inom kommittén två afvikande meningar
uttalats.

Kammarrådet K. Rydin -— med hvilken kontraktsprosten O. W.
Redelius instämmer — fäster i afgifven reservation (s. 453-—457) uppmärksamheten
därpå, att vid de löneregleringar, som verkställts på grund
af 1862 års förordning, änkesätesinstitutionen lämnats orubbad. Under
det att stom-, annex- och mensalhemman vid prästerliga beställningar
inom pastorat, där änkesäten ej finnas, i stor mängd blifvit skilda från
dessa beställningar för att med sin afkastning lämna bidrag till reglerandet
af lönerna för prästerskapet i pastorat, hvilkas aflöningsmedel varit

Särskilda
meningar.

Kungl. Maj.-is Nåd. Proposition N:o 88.

2 6

otillräckliga, kade de löningshemman af samma natur, som blifvit anordnade
till änkesäten, bibehållits vid denna senare uppgift och dessutom tillfälligtvis,
under ledigheter, ökat kyrkoherdarnas aflöning. Anledningen
till, att änkesätena inom Göteborgs stift sålunda icke vid den allmänna
regleringen af prästerskapets inkomster fingo dela öde med så många andra
löningshemman inom de öfriga stiften, torde hafva varit den, att änkeförsörjningen
då ännu icke blifvit ordnad genom eu för hela prästerskapet
gemensam inrättning. Ett af hufvudsyftena med kommitténs arbete hade
varit att söka få till stånd en mera genomförd utjämning af prästerskapets
löner och i samband därmed en förbättring i det svagast aflönade prästerskapets
villkor. För sådant ändamål hade kommittén föreslagit, att till
kyrkans förfogande skulle ställas aflöningsmedel i den största möjliga omfattning,
särskildt skulle åtskilliga löningsboställen, som nu vore förenade
med vissa prästerliga beställningar, skiljas från dem och afkastningen
tillföras kyrkofonden. Laga hinder torde då icke möta åt t, när en förändrad
disposition funnes af omständigheterna påkallad, till prästerskapet återställa
den ecklesiastika boställsjord, som — låt vara under lång tid — fått med
prästerskapets goda minne begagnas af en del prästänkor. Med hänsyn
till de förändrade förhållanden som inträdt, sedan en särskild prästerskapets
änke- och pupillkassa blifvit bildad, funnes icke någon anledning
att gynna prästänkorna och indirekt äfven prästerna företrädesvis i Göteborgs
stift, genom att låta deras änkor behålla åt prästerskapet anslagna
löningsboställen — af hvilka somliga till och med vore ganska betydande
possessioner —, desto mindre som kyrkoherdarna i de pastorat, där
änkesäten funnes, skulle, enligt de af kommittén föreslagna grunder för
aflöningens beräkning, erhålla en medellön af 5,265 kronor, medan kyrkoherdarna
uti rikets landspastorat öfver hufvud skulle i medeltal bekomma
endast *4,634 kronor såsom lön. De till änkesäten upplåtna stom- och
mensalhemmanen borde därför under en blifvande löneregleringsperiod, i
den män sådant utan förnärmande af annans redan förvärfvade rätt kunde
ske, användas för sitt ursprungliga" ändamål, prästerskapets aflöning. I
enlighet härmed hemställa reservanterna om den ändringen i kommitténs
förslag till lag om kyrkofond, att mom. 2 af § 6 i berörda lagförslag
uteslutes. Har änkesäte tillkommit genom donation, anse reservanterna,
lika med kommittén, att donationen bör respekteras, och biträda följaktligen
kommitténs förslag i denna del.

En annan ledamot af kommittén, kontraktsprosten D. Wannberg (s467)
förklarar sig icke kunna biträda kommitténs beslut i § 3 mom. 2
och § 6 mom. 2, i hvad angifna paragrafer och mom. röra sådana ecklesiastika
hemman, som blifvit anslagna till änkesäten. Denne reservant

327

Kung!, iMaj:ts Ndrl. Proposition, N:o 88.

anser, att kommittén saknat befogenhet att, om än blott i fråga om prästernas
eventuella rätt, upptaga dessa hemman och lägenheter under den
allmänna synpunkt, hvarunder prästerskapets löningsboställen vore att betrakta,
och hade kommittén efter reservantens förmenande därmed gått
utöfver sitt uppdrag.

Domkapitlet i Göteborg ansluter sig till kommittéledamoten Wannbergs uttaianden
mening, att kommittén genom sitt förslag beträffande disposition af änke-a)</^““,te<
sätenas afkastning gått utöfver sin befogenhet, enär änkesätena ej upptagits °c,‘ to»?- *
i nu gällande löneregleringar och därför ej borde betraktas såsom en''af- slvrel>erlöningstillgång,
om hvars disponerande kommittén haft att afgifva förslag.

Mot änkesätenas ingående till kyrkofonden måste domkapitlet därför inlägga
en bestämd gensaga, isynnerhet som förslaget syntes åsyfta, att vid "ny
lönereglering afkastningen af änkesätena skulle ingå till kyrkofonden äfven

1 de pastorat, där de antingen redan innehades af kyrkoherdar eller enligt
nuvarande rättsförhållanden borde tillfalla dessa. Domkapitlet yrkade därför
pa det bestämdaste, att ur § S mom. 2 matte utgå orden »jämväl dem,
som till änkesäten anslagits», samt att ur § 6 likaledes måtte utgå mom!

2 i sin helhet. Äfvenså ville domkapitlet uttala som sin åsikt, att omen
förändring med afseende pa änkesätenas användning skulle genomföras,
denna fråga matte blifva föremål för en särskild lagstiftning, och att om
en sådan komme till stånd, den ej måtte få retroaktiv verkan på redan
utnämnda kyrkoherdar, utan att dessa för sin tjänstetid bibehölles vid dem
enligt dittills gällande rättsförhållanden tillkommande förmån. Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings, Kristianstads och Hallands län förklara
sig dela den af kommittéledamöterna Redelius och Rydin uttalade
åsikten. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Göteborgs och Bohus län
finner det tvifvelaktigt, hvilkendera af de tre olika meningar, som förekommit
i berörda fråga, hade de bästa skälen för sig. Kommittéförslaget,
som innefattade en medelväg, torde dock bäst motsvara rättvisans och billighetens
fordringar. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västerbottens
län gör det uttalandet, att när änkesäte uppkommit genom prästerskapets
afstående af en del aflöningsjord och ej genom donation af församling
eller enskild person, det ville synas som om prästerskapets änkor
i de församlingar, där dylika änkesäten funnes, (erhölle en ej fullt berättigad
förmån framför det öfriga prästerskapet därigenom, att enligt stadgandet
i förslagets § 6 mom. 2 från kyrkofonden skulle till änka utgå ersättning,
motsvarande behållen afkastning af änkesätet.

. . Utgående från den uppfattning att Eders Kungl. Maj:t icke afsett atttlufgZmTch

inhämta statskontorets tanke rörande frågan, huruvida och i hvad mån statskontoret.

(Utlåt. 8/l2
1 905).

328

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 88.

änkesätenas alkastning må tagas i anspråk för de med kyrkofonden afsedda
ändamålen, kar statskontoret (s. 29) ansett sig endast böra uttala den mening,
att, därest eller i den mån dylik afkastning blefve att betrakta såsom en
lönetillgång för prästerskapet i gemen, det syntes principiellt riktigt, att
äfven denna afkastning tillfördes kyrkofonden; och följde däraf, att statskontoret
icke kunde förorda kommitténs förslag i mom. 2 af § 6, att prästänka
skulle genom förmedling af kyrkofonden uppbära sitt änkesätes behållna
afkastning.

Kammarkollegium (s. 30) anser sig ej kunna tillstyrka kommitténs1
förslag om disposition af änkesätenas afkastning. Däremot ansluter sig
kollegium, på de af reservanterna Redelius och Rydin anförda skälen, till
den af dem omfattade meningen, att de till änkesäten upplåtna löningsboställena
höra under en blifvande regleringsperiod, i den mån sådant utan
förnärmande af annans redan förvärfvade rätt kan ske, användas till
prästerskapets aflöning, dock att om änkesäte tillkommit genom donation,
dylik stiftelse bör respekteras. Häraf skulle, säger kollegium, icke föranledas
någon ändring i mom. 2 af § 3, hvaremot, för den händelse omlörmälda
särskilda mening vinner afseende, mom. 2 af § 6 bör uteslutas.

Departements- kommittéledamöterna Redelius och Rydin grundat sin särskilda

chefen. mening j nu omiiandlade fråga på skäl, som synas mig fullt giltiga, biträder
jag deras — jämväl af en del länsstyrelser och kammarkollegium — understödda
mening härutinnan och tillstyrker alltså förevarande moments
uteslutande ur § 6.

3 och 4 mom.

Kostnad för Domänstyrelsen anmärker mot innehållet i mom. 4, att kostnad för
Sk7ch*od/r^n3för bevakning, som ju icke kan omedelbart hänföras till »skogsodling och
skogsskötsel. anc]ra arbeten för skogsskötsel^ främjande», äfven bör utgå af fonden,
““ '' där anordnande af särskild bevakning är nödvändigt, liksom ock, i
s) Domän- fråga om större skogar, kostnad för anläggning och underhåll af vägar och
styrelsen, flottleder samt för uppförande af bostadshus åt en eller flera bevakare.
Utgifterna härför borde såsom förvaltningskostnader bestridas jämväl ur
fonden. Mera tillfälliga kostnader, hvilka icke kunde noggrant specificeras
eller förutses, såsom med anledning af stormfällningar och insektshärjningar
m. m., borde ock gäldas af kyrkofonden.

Vidare erinrar domän styrelsen därom, att i förslaget till grunder för
ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskos:ar intagits den bestämmelsen,
att när boställe, som af menighet inköpts eller af enskild

Kanyl. Mnj:ts Nåd. Proposition N:o 88. 029

donerats, icke lämnade så stort virkesofverskott, att däraf kunde bestridas
kostnaderna för bland annat skogsindelning, samt nödiga medel icke heller
genom vederbörandes försorg tillhandahölles, skogsstaten icke skulle taga
någon befattning därmed. Jämlikt 1894 års skogsförordning, § 18, skulle
emellertid upprättas och fastställas skogshushållningsplan för ecklesiastikt
boställe, oberoende af dettas tillkomst, och enligt § 67 ägde domänstyrelsen
att af allmänna medel förskjuta kostnad för skogsindelning, livilket
belopp skulle återgäldas af boställets skogsafkastning, eller, om denna ej
lämnade tillgång därtill, vid sådant boställe, som icke af menighet inköpts
eller af enskild för ändamålet donerats, af de ecklesiastika boställenas
skogsfond, hvaremot intet stadgats om återgäldandet af sådant förskott för
det fall, att vid boställe, som af menighet inköpts eller af enskild donerats,
skogsafkastningen icke öfverstege husbehofvet. Sedan en hel del dylika
förskott ägt rum, hade styrelsen hos Kungl. Maj:t framhållit obilligheten
af att vederbörande innehafvare, hvilka icke åtnjöte annan fördel från
skogen än fyllandet af någon större eller mindre del af sitt virkesbehof,
men författningsenligt själfva måste sörja för och bekosta skogsåterväxt
m. m., skulle åläggas gälda kostnad för upprättande af skoghushållningsplan,
i det de därigenom komme i en vida ogynnsammare ställning än innehafvarna
af sådana boställen, som tillkommit på annat sätt och hvilkas
skogar blefve såväl indelade som skötta på bekostnad af de ecklesiastika boställenas
skogsfond. Tillika hade erinrats, att ej heller församling, som
genom köp anskaffat boställe åt prästman, rättvisligen kunde af denna
anledning anses skyldig bekosta skogshushållningsplan därstädes. Genom
nådigt bref den 15 mars 1901 hade ock Kung]. Maj:t medgifvit, att de
för skogsindelning å dylika boställen då förskjutna 1,376 kronor 76 öre
finge ersättas från de ecklesiastika boställenas skogsfond.

På grund af det anförda hemställer domänstyrelsen, att åt § 6 mom.
3 4 matte gifvas en ändrad lydelse, afseende att vidga de trånga gränser

kommitterade uppdragit, så att hinder ej skulle möta för fondens använ
dande till nu antydda kostnader för skogarna.

Slutligen framhåller domänstyrelsen, hurusom enligt förslaget till
grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar ersättning
för jägmästares förrättning för skogsodling eller afverknkig
äfvensom för kronojägares arbete årligen skulle af kyrkofonden utgöras
till statsverket med visst belopp, motsvarande medeltalet af hvad i sådant
hänseende utgått under åren 1904—1913. En liknande bestämmelse borde
enligt styrelsens åsikt införas jämväl i lagen om kyrkofond, enär denna
lag med sin af kommittén föreslagna ordalydelse icke tydligen medgåfve
sådan användning af fondens medel. Styrelsen linner det emellertid

Bill. till Riksd. Prat. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 60 Käft. 42

330

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88

olämpligt att låta kronojägarnas arbete ersättas statsverket på föreslaget
sätt, enär i samma mån skogsskötseln på de ecklesiastika skogarna genom
dessas frigörande från enskildas intressen kunde göras mera intensiv,
kronojägarnas arbete ock måste tagas i större anspråk på dessa skogar,
hvadan genom bestämmande för all framtid af ett på föregående förhållanden
grundadt ersättningsbelopp till statsverket detta sistnämnda med
all säkerhet komme till korta. Och då inga som helst praktiska olägenheter
vore förenade därmed, att dagarfvodena till kronojägarna utginge
såsom hittills och i likhet med andra utgifter för skogsskötseln, såsom
dagaflöningar till arbetsmanskap in. m., påfördes de ecklesiastika skogsmedlen
eller kyrkofonden, hemställde styrelsen, att kommitténs förslag i
detta afseende icke måtte genomföras.

I gitt underdåniga utlåtandeaf den lOnovember 1905 hemställer kammar>°u,
ukontoret. kollegium, (s. 258 o. följd, huruvida icke för tydlighets skull bör, på sätt
domänstyrelsen anmärkt, uttryckligen nämnas, att där anordnande af
särskild bevakning finnes erforderlig, kostnaden därför äfven skall bestridas
af kyrkofonden.

Hvad beträffar frågan om godtgörelse för skogsstatens åtgöranden å
ecklesiastika boställen, förmenar kollegium, att kommitténs syfte med ett
fixerande af godtgörelsen för såväl jägmästarnas som kronojägarnas förrättningar
varit att i möjligaste mån bereda stadga åt kyrkofondens utgifter
eller åtminstone att, där så kunde ske, befria denna fond från ovissa
utgifter, hvilka ej direkt hänförde sig till prästerskapets aflöning. Skulle
ock, säger kollegium, statsverket komma att lida någon mindre förlust på
den föreslagna uppgörelsen, torde emellertid upprätthållandet af de kyrkliga
institutionerna icke heller kunna anses främmande för statens uppgift.
För sin del tillstyrker kollegium bifall till hvad kommittén beträffande
denna fråga föreslagit.

Lämnar skogsafkastning å ecklesiastikt boställe, hvilket af menighet
inköpts eller af enskild donerats, icke tillgång till återgäldande af förskjuten
kostnad för skogens indelning, anser kollegium, att det förskjutna
beloppet må kunna, i öfverensstämmelse med en praxis som syntes vara
på väg att utbilda sig, återgäldas af kyrkans gemensamma aflöningstillgångar,
d. v. s. i en framtid kyrkofonden.

Kammarkollegium och statskontoret förklara i gemensamt utlåtande af
den 6 december 1905 (s. 45 o. följ.), att de till alla delar instämma uti
hvad kammarkollegium sålunda anfört.

Lika med domänstyrelsen anse ämbetsverken, att kyrkofondens förpliktelse
till utgifvande af den en gång för alla fastställda summa, som
skall utgöra ersättning till statsverket för jägmästares och kronojägares
förrättningar å ecklesiastika boställen, bör uttryckligen i lagen angifvas.

Kungl. Maj .in Nåd. Proposition No SS.

331

Då det, såsom domänstyrelsen framhållit, ligger i sakens natur, att
utgifter af olika slag, Indika ej kunna på förhand så noga specificeras,
skola blifva den nödvändiga följden af ett rationellt tillgodogörande utaf
afkastningen å eu del mera betydande ecklesiastika boställsskogar, torde
det, yttra ämbetsverken, knappast kunna undvikas, att Kungl. Maj:t måste
besväras med pröfningen såväl af de olika ändamål, för Indika kyrkofondens
medel sålunda skulle få tagas i anspråk, som ock af utgiftsbeloppen i de särskilda
fallen. Denna Kungl. Maj:ts befogenhet att till bestridande af
vissa med skogsvården å ecklesiastika boställen förbundna utgifter anvisa
af fondens medel bör enligt ämbetsverkens åsikt befästas i lagen.

Vid 3 § 2 mom. har jag tillkännagifvit min anslutning till hvad
prästlöneregleringskommittén föreslagit därom, att inga andra kostnader
än de, som äro förenade med virkets försäljning, skola afdragas, innan
skogsförsäljningsmedlen inlevereras till kyrkofonden.

Äfven anser jag, att goda skäl bli hvit af kommittén och kammarkollegium
anförda till stöd för ett särskiljande af skogsindelningskostnaderna
från de öfriga kostnader, som äro förbundna med skogsskötselri å
ecklesiastika boställen.

Beträffande nu dessa senare kostnader, hvilka ju hädanefter skulle bestridas
af de gemensamma kyrkliga aflöningstillgångarna, finner jag det i
sin ordning, att en gräns för dem årligen fastställes. En viss frestelse
till alltför omfattande och dyrbara arbeten för skogskultur kan måhända
förefinnas i den omständigheten, att stegrade utgifter ej längre skulle
drabba den enskilde boställshafvaren genom minskning af hans inkomster
af skogsskötsel!!, utan belasta en allmän kassa, för hvilken uppoffringen
till äfventyrs kunde synas mindre kännbar.

Men om det således efter min mening bör, på sätt kommittén föreslagit,
öfvas kontroll öfver omfattningen af skogsförvaltningens åtgöranden i
afseende å de ecklesiastika skogarnas skötsel, synes mig å andra sidan
icke kunna godkännas hvad kommittén föreslagit rörande ersättning för
jägmästares och kronojägares bestyr med ifrågavarande skogar, nämligen
att denna ersättning skulle för all framtid fixeras till ett belopp, vid hvars
beräkning utgifterna under åren 1904—1913 för det af skogsstatens personal
å de ecklesiastika skogarna då utförda arbetet skulle läggas till
grund.

Ett sådant sätt att bestämma godtgörelsen för skogsstatens bestyr
med omförmälda skogar finner jag icke fullt rättvist. Redan nu måste
nämligen den godtgörelse, som för ändamålet utgår, anses alltför låg i
förhållande till den verksamhet af olika slag, som skogsstatens högre och

Byggnadslåne
kassas förvaltningskostnader.

332 Kungl Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

lägre funktionärer utöfva med afseende å de ecklesiastika boställsskogarna.
Men i den mån skogsskötseln — sådan tendensen ju numera är — utvecklar
sig, samt dessa funktionärers arbete följaktligen blir alltmer omfattande,
skulle den af kommittén föreslagna ersättningen icke komma att stå i
rimligt förhållande till besväret. Också är under utarbetande förslag i
syfte att bereda statsverket ökade inkomster för skogstjänstemännens befattning
med ecklesiastika boställsskogar. I afseende härå tillåter jag mig
hänvisa till hvad chefen för jordbruksdepartementet den 13 sistlidne
januari inför Eders Kungl. Maj:t i detta ämne anförde vid behandling af
frågan om reglering af löneförhållandena vid skogsstaten.

För min del anser jag, att godtgörelse för skogsstatens bestyr med
skogsskötseln å nämnda slag af skogar bör fullt utgå enligt de grunder,
som å olika tider må i sådant hänseende gälla. Att staten skulle, genom
antagande af en för densamma ofördelaktig uppgörelse härutinnan, bevilja
kyrkan en förmån, synes mig ej vara någon lämplig form för beredande
af stöd från statens sida åt de kyrkliga institutionerna.

Ersättningsbeloppet lärer böra af Kungl. Maj:t för hvarje år fastställas
med ledning af uppgifter, som domänstyrelsen skulle hafva att meddela
rörande de af skogstjänstemännen under näst föregående år verkställda
förrättningar af olika slag å samtliga sådana ecklesiastika boställsskogar,
för hvilkas skötsel kyrkofonden skall öfvertaga ansvaret, skogar å boställen
som inköpts af menighet eller donerats af enskild således undantagna.

I öfrigt biträder jag de af kammarkollegium och statskontoret — därutinnan
i öfverensstämmelse med hvad domänstyrelsen tillstyrkt — uttalade
åsikterna rörande bekostande i visst fall af skogsindelning å sistnämnda
slags boställen äfvensom beträffande ett fullständigare angifvande i 6 § af
de utgifter, som kunna vara förenade med skogsskötseln å öfriga ecklesiastika
boställen, och för hvilka utgifter medel böra tillhandahållas af
kyrkofonden.

5 mom.

Då prästlöneregleringskommitténs förslag om inrättande af ecklesiastika
byggnadslånekassor icke upptagits i det Eders Kungl. Maj:t innevarande
dag förelagda förslaget till ordnande af byggnadsskyldigheten
vid ecklesiastika boställen, bör naturligtvis förevarande moment, däri meddelas
bestämmelse om skyldighet för kyrkofonden att bestrida dylik
kassas förvaltningskostnader, utgå.

Kung!. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88. 333

Ett Hytt moment — till ordningen nummer 2 — torde böra införas i
6 § till angifvande af kyrkofondens skyldighet att tillhandahålla medel
för uppbringande af lönerna för kyrkoherdar och komministrar, som under
10 år innehaft ordinarie befattningar inom sin grad, till respektive 4,500
och 3,000 kronor. Närmare bestämmelser härom skulle meddelas af Konungen.
För öfrigt tillåter jag mig hänvisa till hvad jag i ämnet anfört
vid behandling af förslaget till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets
aflöning.

9 §.

Såsom första moment i denna paragraf synes mig böra införas ett Ersättning för
stadgande af det innehåll, som jag antydt vid § 32 af förslaget till lag om '' ™~d

reglering af prästerskapets aflöning. af ny löne reglering.

10 §.

Om anledningen till uteslutande af första stycket i denna paragraf
tillåter jag mig hänvisa till hvad som yttrats under 5 §.

11 §•

Stadgandet i förevarande paragraf angående kyrkans medbestämmande-tfynfcanj me<trätt
vid ändring eller upphäfvande af lagen om kyrkofond torde böra utgåbe,träl£™“"f,l~
och i paragrafen införas ett stadgande om bemyndigande för Konungeniays(>/(nmy«n.
att meddela erforderliga verkställighetsföreskrifter. verk$mug °

hetsföreskrif ler.

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar.

Under § 3 mom 2 af prästlöneregleringskommitténs förslag till lag
om kyrkofond har jag redogjort för det väsentliga af kommitténs förslag
till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar,
nämligen de delar af förslaget, som afse bostållshafvarnas och skogsstatens
förhållande till ifrågavarande skogar. Jag torde nu få angifva
förslagets ställning jämväl till arrendatorerna af prästerskapets löningsboställen.

Nådiga förordningen angående hushållningen med de allmänna sko-s*oS«a.renrf«n
garna i riket den 26 januari 1894 stadgar i § 21, att om ordinarie virkes- upphörnafkastning
å ecklesiastikt boställe, hvilket på grund af gällande författ -

334

Förslagets
grundprinciper.

Kungl. Majts Nåd. Proposition N:o 88.

ningar bör utarrenderas, öfverstiger hvad som erfordras för gårdens behof,
skall, där skogen icke ställes under skogsstatens omedelbara förvaltning,
öfverskottet upplåtas till arrendatorn mot årligt skogsarrende.

Erfarenheten af dylika arrendeupplåtelser är, säger kommittén (s. 261),
icke fördelaktig. Utom det af arrendeafgiften vanligen ingalunda motsvara]-
värdet af skogsafkastningen — enär berörda afgift måste sättas
jämförelsevis lågt, med hänsyn därtill att socknemännens författningsenliga
rätt till utsyning å skogen för kyrko- och prästgårdsbyggnad måste, äfven
vid skogens utarrendering, varda dem förbehållen —, förekommer nämligen
ej så sällan, att arrendatorn försummar ej mindre skogsvården, för
att bespara sig utgifter, än äfven boställsbyggnadernas underhåll, för att
bereda sig desto större inkomst af skogen. Kommittén anser därför, att
upplåtande mot skogsarrende af löningsboställes beräknade virkesöfverskott
icke bör för framtiden medgifvas, och att arrendatorns rätt till afkastning
af skog å ecklesiastikt boställe bör, liksom boställshafvarens, inskränkas
till husbehofvet.

Helt ansluter jag mig till grundprinciperna i kommitténs ifrågavarande
förslag, enligt hvilket i regel skogar till ecklesiastika boställen, skola
ställas under skogsstatens omedelbara vård och förvaltning samt försäljningsmedlen
för hvad af skogsafkastningen icke erfordras för boställshafvares
eller arrendators husbehof eller för församling åliggande kyrko- och
prästgårdsbyggnad skola ingå till kyrkofonden.

Af de hörda myndigheterna har endast domkapitlet i Skara, - på grund
af domkapitlets ställning till förslaget om kyrkofond», afstyrkt förslaget.
Domkapitlet i Linköping och Stockholms stads konsistorium äfvensom öfverståthållareämbetet
synas icke hafva gjort detsamma till föremål för bedömande
i sina utlåtanden. Öfriga myndigheter tillstyrka i princip förslaget
eller förklara sig icke hafva något att erinra mot detsamma.

Domänstyrelsen, hvars yttrande i detta ämne ju har särskild betydelse,
anser sig höra på det kraftigaste tillstyrka själfva grundprinciperna och
därvid särskildt understryka hvad kommittén (s. 260) anfört i fråga om
de fördelar för skogsskötsel, som därigenom skulle vinnas. I samma
stund nämligen skötseln blefve oberoende af hänsyn till boställshafvares
eller arrendators intressen i andra afseenden än rätten till husbehofsvirke,
skulle gifvetvis afvikning, skogsodling m. m. kunna bedrifvas vida mera
rationellt än under nuvarande förhållanden. A skogar med ringa virkeskapital
kunde detta ökas genom inskränkning i afverkning af omogen
skog, under det att å andra boställen med öfvervägande gammal skog den

335

Kungl. Muj:U Nåd. Proposition N:o SS.

sistnämnda kunde tillgodogöras vid lämpligaste tidpunkter, utan att någons
rätt blefve kränkt till följd af ojämnhet i årsinkomster. Genom en rationellt
utförd afverkning i förening med åtgärder för återväxtens främjande och
för den skogsproduktiva markens ökning genom sumpmarkers afdikning
kunde efter hand skogarnas afkastningsförmåga och därmed äfven fondens
inkomster ökas. Det torde ock böra beaktas, att under nuvarande förhållanden
boställshafvares andelsrätt och arrendatorers fria dispositionsrätt
innebure frestelse för vederbörande att under sin besittningstid försumma
boställshusens behöriga underhåll för att ernå större öfverskott. Detta
åter ledde till husens hastigare förfall och behof af nybyggnader, hvilka
kräfde virke i betydligt större utsträckning än fallet varit, om behöfliga
reparationer verkställts i tid.

Jag tillåter mig erinra därom, att kommitténs förslag i hvad det
afser, att upplåtande mot skogsarrende af ecklesiastikt löningsboställes
beräknade virkesöfverskott icke bör för framtiden medgifvas, redan i
viss mån vunnit beaktande. Kungl. Maj:t har nämligen, efter framställning
i ämnet af kammarkollegium, genom nådigt bref den 17 maj 1907 anbefallt
domänstyrelsen att, då vid fastställelse af hushållningsplan för skogen
å ecklesiastikt boställe, som på grund af gällande författningar bör utarrenderas,
det visar sig, att den ordinarie virkesafkastningen öfverstiger
hvad som erfordras för gårdens behof, i hvarje fall underställa Kungl.
Maj:ts pröfning frågan, huruvida ej skogen bör ställas under skogsstatens
omedelbara förvaltning.

Förslagets viktigare detaljer hafva af mig redan i det föregående vid
behandlingen af kyrkofondsförslaget (§ 3 mom. 2 samt § 6 mom. 3 och
4) upptagits till granskning, och torde jag nu allenast få åberopa min
framställning härutinnan.

Förslagets

detaljer.

336

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Finansplan.

Det återstår att uppvisa verkningarna i finansiellt hänseende af de
utaf prästlöneregleringskommittén framlagda författningsförslag, för hvilka
jag nu redogjort och till hvilka jag, om än med vissa modifikationer, anslutit
mig. Härvid bör å ena sidan göras en sammanfattning af de anslagsbehof
för olika ändamål — med undantag af beredande af fri bostad —,
hvilka den lägre kyrkliga organisationens upprätthållande i vårt land
krafvel'', samt å andra sidan anvisas utvägarna till behofvens fyllande.

Prästlöneregleringskommittén har, såsom naturligt är och jag redan
antydt, gjort ett liknande öfverslag öfver utgifter och inkomster, hvilket föreligger
i den af kommittén utarbetade finansplanen (s. 273—294). Vid mina
beräkningar följer jag helt och hållet uppställningen af denna finansplan,
med uteslutningar dock beträffande utgiftsposter för anordningar, hvilka
synts mig ej böra vinna godkännande, såsom ständig adjunktur och ecklesiastika
byggnadslånekassor.

Med tillämpning af de utaf kommittén föreslagna grunderna för beräkning
af prästerskapets aflöning har kommittén utarbetat två till tabellserien
D hörande tabeller, hvilka angifva löner för kyrkoherdar och komministrar
samt arfvoden åt ständiga adjunkter och kontraktsprostar, sådana
dessa löner och arfvoden beräknats, under förutsättning: i tab. 1 att nu
bestående indelning och organisation bibehållas samt i tab. 2 att de af

kommittén i betänkandet III föreslagna ändringar i indelningen och organi sationen

genomföras. Till dessa tabeller sluta sig två andra i samma serie
upptagna tabeller, utvisande: tab. 3 de tillgångar, som erfordras till bestridande
af prästerskapets enligt tab. 1 beräknade löner och arfvoden
samt tab. 4 de aflöningstillgånffar, som erfordras under den i tab. 2 angima
förutsättningen.

Dessa löner och arfvoden skulle sammanlagdt uppgå:

enligt tab. 1 till..................................................................... 9,387,687 kronor och

» » 2 » ..................................................................... 9,304,402 *

Enär emellertid- bostadsboställe i något sällsynt undantagsfall lämnar
högre afkastning, än som motsvarar beräknadt aflöningsbelopp för den
tjänst, hvartill bostället är anslaget, samt understundom i följd af donation,
som tillförsäkrats innehafvare af viss prästerlig tjänst, någon förmån utöfver
dylikt belopp beredes tjänsteinnehafvaren, komma i dessa fåll att
utgå aflöningsförmåner af större värde, än som enligt omförmälda grunder
beräknats. Med hänsyn härtill hafva de i tab. 1 och 2 beräknade aflönings -

337

Knuff/. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

beloppen måst ökas med respektive 21,560 och 26,198 kronor, i följd
hvaraf aflöningens totalsumma utgör:

er) O

enligt tab. 3 (motsvarande tab. 1) ............................. 9,409,247 kronor och

» » 4 » » 2) .............................. 9,330,595 »

Kommittén framhåller, hurusom det icke är möjligt att förutse, i hvilken
mån dess förslag till ändringar i nuvarande kyrkliga indelning och organisation
kunna blifva genomförda, men anser det vara uppenbart, att
ifrågavarande organisation måste — helt visst inom en ganska'' nära liggande
framtid — väsentligen utvecklas, åtminstone i den omfattning,
kommittén antagit. Vid beräkning af de tillgångar, som erfordras för
prästerskapets aflönande, har kommittén därför utgått från den förutsättningen,
att samtliga dess förslag varda godkända, i hvad de afse delning
af pastorat, inrättande inom pastoraten af ökadt antal prästerliga tjänster
samt utbyte af extraordinarie beställning mot komministratur. Härigenom
skulle föranledas en ökning i utgifter med 509,828 kronor utöfver
den io tab. 3 upptagna summan af 9,409,247 kronor.

A andra sidan torde det, säger kommittén, svårligen kunna bestridas,
att inom vissa pastorat för närvarande finnas flera prästerliga krafter, än
själavårdens behöriga handhafvande påkallar. Då likväl med säkerhet kan
förväntas, att kommitténs förslag om indragning af prästerliga tjänster
skall röna starkt motstånd, särskildt från församlingarnas sida, har kommittén
trott sig vid förevarande beräkningar böra utgå från det antagandet,
att indragningsförslagen komma att genomföras, endast i hvad de afse
komministersbefattningar, som finnas i pastorat med allenast en kyrka
och med en folkmängd ej öfverstigande 3,000 personer, komministersbeställningar
i prebendepastorat likväl icke medräknade, enär ju ovisst är,
när dessa pastorats prebendenatur må komma att upphöra. Den minskning
i utgifter, som häraf skulle blifva en följd, utgör 109,316 kronor.

När prästlöneregleringskommittén uppgjorde sina beräkningar angående
behofvet af lönemedel för då befintliga prästerliga tjänster — hvithet
behof angifves genom siffrorna i tab. 1 af tabellserien D — utgick kommittén
från de organisatoriska anordningar, som förefunnos den 1 oktober
1902. Mot dessa beräkningar synes mig emellertid kunna anmärkas, att
de äro grundade på förhållanden, som nu ligga något för långt tillbaka i
tiden. Jag har därför låtit föra undersökningarna fram till den 1 juli
1907. Prostbeställningar samt kyrkoherde-och komministerstjänster äfvensom
med de senare likställda befattningar, hvilka då voro anordnade eller
beträffande hvilkas inrättande beslut intill den dagen meddelats, bilda
-alltså utgångspunkten för de beräkningar angående prostarfvoden och löner
Bill. till Riksd. Prof. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 60 Höft. 43

338 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

till det ordinarie prästerskapet i de territoriella församlingarna, som jag
föranstaltat.

Mina beräkningar skilja sig från kommitténs äfven därutinnan, att
minimilönen satts för kyrkoherde till 4,000 och för komminister till 2,500
kronor, samt att den af kommittén föreslagna ständiga adjunkturen utbytts
mot komministratur. Hvad kommittén i afseende å prostarfvoden föreslagit
därom, att fyllnadsbelopp icke skulle få beräknas för mer än tillhopa
10,000 kv.-kilometers areal, har jag ansett böra ändras på det sättet,
att 30,000 kv.-kilometer bestämmas såsom högsta arealen i angifna hänseendet.
I den mån folkmängden skall öfva inflytande på lönebeloppen,
hafva siffrorna för år 1905 därutinnan varit bestämmande, under det att
kommittén begagnat sig af 1900 års folkmängdssiffror.

Resultatet af de beräkningar, som, med tillämpning af de utaf kommittén
framlagda, af mig i viss man modifierade grunderna för beräkning
af prästerskapets aflöning och under inflytande af förändrade faktiska förhållanden,
verkställts till utrönande af lönebeloppen för kyrkoherdar och
komministrar samt arfvoden åt kontraktsprostar den 1 juli 1907, visar
sig vara följande:

a) under förutsättning att nämnda dag bestående indelning och organisation
bibehållas .................................................................. kronor 9,990,806: —

hvartill kommer lönetillökning i följd åt boställsaf kastning

eller särskild donation....................................... »_19,311: —

Summa kronor 10,010,117: —

b) under förutsättning att prästlöneregleringskommitténs
förslag till ändringar i indelning och

organisation genomföras, där så ej skett ..................... kronor 9,711,732: —

hvartill kommer lönetillökning i följd af boställs afkastning

ellgr särskild donation.................................... ■->_25,085: —

Summa kronor 9,736,817: —

Underkastas den kyrkliga indelningen och organisationen vid angifna
tidpunkt den 1 juli 1907 de omregleringar, kommittén med hänsyn till
finansplanens uppgörande tänkt sig genomförda, visar sig att kostnaderna
skulle genom inrättande af nya tjänster ökas med 476,973 kronor och genom
indragning af komministraturer minskas med 163,056 kronor, eller således
i sin helhet ökas med 313,917 kronor.

Kanal. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

339

A) Utgifter.

1. Laner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvode» åt

kontraktsprostar.

De i det föregående antydda, på framtiden syftande och hufvudsakligen
i utvidgande riktning gående modifikationerna i den kyrkliga indelningen
-och organisationen, sådan den förefanns den 1 oktober 1902, skulle*, utöfver
den af kommittén för löner och prostarfvoden beräknade summan
9,409,247 kronor, medföra ytterligare utgifter till ett belopp af 400,512
kronor, i följd hvaraf kostnaden i sin helhet skulle enligt kommitténs beräkning
uppgå till 9,809,759 kronor.

Om den kyrkliga indelningen och organisationen, sådan den består
eller blifvit bestämd intill den 1 juli 1907, underkastas eu efter kommitténs
nyssnämnda principer genomförd omreglering, skulle, med tillämpning af de
utaf mig anbefallda löneberäkningsgrunderna, hela kostnadsumman för
kyrkoherde- och komministerstj änster samt prostbeställningar bestiga sig till
10,324,034 kronor och således ökas med ett belopp af 313,917 kronor utöfver
den af mig i sådant afseende förut uppgifna summan 10,010,117
kronor.

2. Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar.

Under punkt 2 å utgiftssidan i kommitténs finansplan upptagna
ålderstillägg för ständiga adjunkter utgå.

I stället införes här en till 325,448 kronor beräknad summa, hvilken
innefattar lönetillökning för de år 1907 tjänstgörande kyrkoherdar samt
komministrar och med de senare likställda präster, som Genast ar 1896
utnämnts till sina innehafvande eller motsvarande tjänster, så att minimilönen
för dylika tjänsteinnehafvare må uppgå till 4,500 kronor för kyrkoherde
och 3,000 kronor för komminister. Lönerna skulle i sådan händelse
sammanlagdt ökas för kyrkoherdar med 175,730 kronor och för komministrar
med 149,718 kronor.

3. Årfvoden och ålderstillägg åt adjunkter.

Under förutsättning att kommitténs förslag om beredande af emeritilöner
åt präster varder godkändt — i hvilken händelse behofvet af extraordinarie
präster skulle i afsevärd grad minskas — har kommittén föreställt
sig, att adjunktstjänstgöringen inom samtliga stiften och Stockholms

340

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

stad skulle kunna uppehållas af 300 adjunkter. Kommittén antager, att
af dessa 75 skulle komma i åtnjutande af ålderstillägg å 100 kronor och
50 undfå ålderstillägg å 200 kronor. T enlighet härmed ha.r beräknats:

300 adjunktsarfvoden å 800 kronor ....................................... 240,000 kronor

75 ålderstillägg å 100 kronor ................................................ 7,500 »

50 » å 200 » ............................................... 10,000 »

eller tillhopa 257,500 kronor.

Antalet adjunkter — extraordinarie präster, hvilka tjänstgjorde såsom
vice pastorer, vice komministrar, pastorsadjunkter, komministersadjunkter
och kontraktsadjunkter — uppgick den 1 maj 1907 till allenast 268. Det
ursprungligen beräknade antalet 300 torde emellertid böra bibehållas, men
adjunktsarfvodet höjas till 1,000 kronor. Beloppet för ålderstillägg har
jag bibehållit, men synes mig ålderstillägg blott en gång böra beviljas,
nämligen å 200 kronor efter 5 år. Ifrågavarande post utföres med 317,500
kronor.

4. Kostnadsersättning Åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort.

Med ledning af inhämtade upplysningar från stift, där ersättning för
adjunkters resekostnader betalas af stiftets adjunktskassa, och med hänsyn
därtill att dylika kostnader inom rikets nordliga delar måste uppgå till
afsevärda belopp, har kommittén ansett sig icke böra upptaga ifrågavarande
kostnadsersättning för samtliga adjunkterna till mindre belopp än 15,000
kronor.

Häri föreslår jag ej någon ändring.

5. Emeritilöner.

Utgiften härför beräknas till det belopp, som enligt kommitténs i
ämnet afgifna förslag må för ändamålet högst användas, eller 500,000
kronor.

6. Kostnad för skogsindelning.

Denna kostnad — som enligt kommitténs förslag skulle af de gemensamma
aflöningstillgångarna gäldas endast i fråga om boställen, hvilka icke
af menighet inköpts eller af enskild donerats, — har af kommittén beräknats
efter medeltalet af hvad samma kostnad, på sätt domänstyrelsens
räkenskaper gifva vid handen, utgjort under åren 1899, 1900 och 1901.
eller till 12,004 kronor 39 öre.

Som jag anslutit mig till den af domänstyrelsen uttalade åsikten, att
kostnad för skogsindelning jämväl å skog till boställe, som inköpts eller

341

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

donerats, bör gäldas af kyrkofonden, i don niån dylikt boställe icke lämnar
sa stort virkesöfverskott, att omförmälda kostnad kan däraf bestridas, anser
jag, att ifrågavarande beloppibör höjas till 12,BOO kronor.

7. Kostnad för skogsskötsel.

Enligt kommitténs förslag till lag om kyrkofond samt till grunder för
ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar skulle beträffande
sådana boställen, som icke af menighet inköpts eller af enskild donerats,
af de gemensamma aflöningstillgångarna gäldas kostnaderna

dels för skogsodlings- och andra arbeten för skogsskötsel främjande
intill belopp, som Kung!. Maj:t, för hvarje år fastställer,

dels för jägmästares förrättning för skogsodling eller aftorkning äfvensom
för kronojägares förrättning i de fall, då han på jägmästares order
biträder med arbete, som hittills skolat särskildt godtgöras, med belopp
motsvarande medeltalet af hvad i sådant hänseende under åren 1904—1918
utgått.

Kostnaden för sistberörda förrättningar har för åren 1899, 1900 och
1901 uppgått till sammanlagdt 43,058 kronor 41 öre eller således i medeltal
för år till 14,352 kronor 80 öre. Utgifterna för skogsodlings- och andra
arbeten för skogsskötsel^ främjande hafva för samma treårsperiod utgjort
tillhopa 158,538 kronor 23 öre eller i medeltal årligen 52,846 kronor 8 öre.
Samtliga dessa kostnader uppgingo alltså för år till 67,198 kronor 88 öre,
hvartill kommer en särskild post å 7,621 kronor för extra bevakning å
vissa boställen.

För nu angifna ändamål har kommittén, med ledning af de sålunda
gjorda beräkningarna, föreslagit eu summa å 74,819 kronor 88 öre i medeltal
för år.

En ingalunda oväsentlig höjning häraf torde för framtiden erford ia
Under åberopande af hvad jag i detta ämne anfört vid 6 § 4, 5 och 6 mo m
af förslaget till lag om kyrkofond tillstyrker jag, att samtliga omförmälda
kostnader upptagas till 210,000 kronor.

8. Oförutsedda lönebidrag.

Kommittén har i § 6 mom. 6 af förslaget till lag om kyrkofond förutsatt,
att Kungl. Maj:t skulle äga, med hänsyn till särskilda förhållanden,
som ej kunnat vid fastställandet af lön för innehafvare af ordinarie prästerliotjänst
tagas i beräkning, undantagsvis bevilja sådan tjänsteinnehafvare skäligt

342 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lönetillskott, och har årliga kostnaden härför af kommittén anslagits till
10,000 kronor.

Häremot har jag ej något att erinra, men anhåller få meddela, att i
det förslag till lag om kyrkofond, som jag låtit utarbeta, omförmälda stadgande
återfinnes i 7 mom. af 6 §.

9. Ersättning för visso å bostadsboställens skogsmark belöpande utskyld er

och besvär.

Förslaget till lag om kyrkofond innehåller i 7 §, att, där från bostadsboställe
skogsförsäljningsmedel skola ingå till nämnda fond, Kungl. Magt
må bevilja boställskafvare, som utgör jämväl å boställets skogsmark belöpande
utskylder och besvär, skäligt bidrag från kyrkofonden till fullgörande
af denna skattskyldighet.

Redan nu ingå från ett betydande antal boställen afsevärda belopp
skogsmedel till prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas
skogsfond. Som kommittén föreslagit, att icke någon andel i skogens
afkastning utöfver husbehofvet skall tillerkännas de särskilda boställshafvarna,
utan att behållna skogsförsäljningsmedlen från bostadsboställen skola i sin
helhet ingå till kyrkofonden, är, yttrar kommittén, uppenbart att, om detta
förslag vinner bifall, från ökadt antal skogar skola tillföras kyrkans gemensamma
aflöningstillgångar väsentligen större belopp skogsförsäljningsmedel
än hittills. Ifrågavarande skattebidrag synes kommittén icke böra beräknas
lägre än till 50,000 kronor.

Jag instämmer häruti.

Jämlikt § 32 i kommitténs förslag till lag om reglering af prästerskapets
aflöning skulle Kungl. Maj:t äga att under där angifna förutsättningar bevilja
vissa tjänsteinnehafvare särskildt lönetillskott. Ett liknande stadgande har
upptagits i 9 § 1 mom. af det förslag till lag om kyrkofond, som utarbetats
inom ecklesiastikdepartementet. Kommittén framhåller, huruledes de utgifter,
som häraf föranledas, ifrågakomma endast under en kortare öfvergångstid
och uppenbarligen icke nu kunna till beloppet angifvas. Kommittén
har med anledning häraf icke för dessa utgifter utfört något belopp.

Ett sådant kan ock enligt min mening svårligen beräknas.

B) Inkomster.

1. Afkastning af bostadsboställen.

För vinnande af upplysning om prästerskapets nuvarande afföningsförhållanden
har kommittén införskaffat och i tab. 3 af tabellserien A sam -

343

Kuvgl. Majits Nåd. Proposition X:o 88.

manfört åtskilliga uppgifter beträffande de åt prästerskapet upplåtna bostadsboställen
med jordbruk. De* i kol. 26 af nämnda tabell upptagna siffrorna
angifva de särskilda boställenas arrendevärden efter afdrag af de kostnadsbelopp,
som införts ej mindre i kol. 25 för den boställshafvaren åliggande
nybyggnads- och underhållsskyldigheten å de för jordbrukets behof erforderliga
husen än äfven i kol. 24 för boställets skatter och onera.

På sätt framgår af (i § i förslaget till lag om reglering af prästerskapets
aflöning, är förutsatt, att — i motsats mot hvad enligt § 4 i 18(52
års förordning, hittills skett — afkastning^! af bostadsboställe skall utan
afdrag af kostnaden för fullgörande åt boställshafvarens byggnadsskyldighet
a boställets laga hus beräknas såsom aflöningsförmån. Då det nu gällt att
i enlighet med de af kommittén antagna grunderna verkställa beräkning af
boställenas afkastning, hafva med talen i kol. 26 sammanräknats de i kok 24
och 25 införda talen.

Till bostadsboställes afkastning skola enligt åberopade lagförslag hänföras
jämväl alla sådana — uti kol. 7 af tab. 4 i tabellserien A redovisade
— förmåner, som tjänsteinnehafvare äger att från bostället eller såsom
ersättning för därifrån upplåten jord eller särskild rättighet åtnjuta. Förmånerna
af fri bostad och af skogsfång till husbehof hafva ej inbegripits
i boställsafkastningen.

Sålunda beräknad utgör af kastningen af bostadsboställen 2,380,690
kronor.

2. Afkastning af lönetillgångar, som församling anskaffat eller genom donation
erhållit.

Såsom gemensamma aflöningstillgångar för samtliga prästerliga tjänster
inom ett pastorat skola, på grund af 6 § 2 mom. i förslaget till lag om
reglering af prästerskapets aflöning, beräknas inkomster, som grunda sig
därpå, att församling till löneförbättring för prästerskapet inköpt annat
hemman eller lägenhet än bostadsboställe eller anskaffat andra fördelar,
eller att enskild person för samma ändamål till församling gjort donation,
eller att ersättning lämnats för jord eller annan förmån, hvilken varit
förenad med egendom af nu angifven beskaffenhet.

Inkomsten af dessa aflöningstillgångar — såvidt den icke utgör afkastning
af bostadsboställe och med anledning däraf blifvit redovisad under
punkt 1 — utföres med 82,682 kronor.

■344

Kungl. hlaj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

3. För samling saf gifter.

Till ledning för bedömande af frågan, i hvilken mån församlingarnas
bidragsskyldighet kan behöfva tagas i anspråk för beredande af en efter
tidsförhållandena lämpad aflöning åt deras själasörjare, har jag, på sätt
framgår af mitt uttalande rörande församlingarnas skattskyldighet till
prästerskapets aflöning, låtit verkställa utredning angående storleken af det
bidrag, som inom hvarje församling vore att påräkna, allteftersom aflöningsplikten
bestämdes i enlighet med olika, förslagsvis antagna skattesatser.
Tre alternativ hafva därvid blifvit uppställda. Maximum af skattskyldighet
har sålunda antagits:

enligt alternativ 1 till 20 öre för hvarje person af pastoratets hela
folkmängd år 1905 och därutöfver 5 öre för hvarje fyrk af hela fyrktalet
inom pastoratet år 1904 eller, där fyrktalssättning icke äger rum, 50 öre
för hvarje krona af de skattskyldiga inom pastoratet sistnämnda år påförd
bevillning;

enligt alternativ 2 till 10 öre per individ och 5 öre per fyrk eller
50 öre per bevillningskrona; samt

enligt alternativ 3 till allenast 5 öre per fyrk eller 50 öre per bevillningskrona.

Enligt den första af nämnda tre alternativa metoder för skattskyldighetens
bestämmande uppgå församlingsafgifterna till 4,063,873 kronor,
enligt det andra alternativet till 3,690,035 kronor och enligt det tredje
till 3,310,618 kronor.

Ehuru jag icke anser det lämpligt, att församlingarnas aflöningsplikt
gentemot prästerskapet varder, såsom kommittén föreslagit, fastställd i visst
förhållande till fyrktal eller bevillningsbelopp, har jag dock utgått härifrån
vid mina beräkningar, då ju den kommunala skattskyldigheten för närvarande
utmätes efter dessa grunder. Jag har emellertid i det föregående
tillstyrkt en sådan anordning af nu ifrågavarande ecklesiastika skattskyldighet,
att densamma skulle beräknas efter taxerad eller antagen inkomst,
i den mån nämligen pastoratets folkmängd icke skall vara bestämmande
för aflöningsplikten. Med bibehållande af den maximigräns, som af kommittén
föreslagits för de i förhållande till förmögenhet och inkomst utgående
afgifterna, nämligen 5 öre per fyrk eller 50 öre per bevillningskrona,
skulle alltså — då ju 1 fyrk åsättes för bevillning till belopp af
1 till och med 10 öre eller, hvilket är detsamma, för 1 till och med 10
kronor beskattningsbar inkomst — till prästerskapets aflöning komma att
utdebiteras församlingsafgifter med högst 5 öre för hvarje helt eller påbörjadt
tiotal kronor taxerad beskattningsbar inkomst af kapital och arbete
eller, i fråga om fastighet, antagen inkomst.

345

Kull yl, Maj:ts Nåd. Proposition No 88.

Vid uppgörande af nu förevarande finansplan har jag ansett, att församlingsbidraget
borde beräknas efter skattesatserna i alternativ 2 eller
således till 3,690,035 kronor, dåraf 524,384 kronor skulle utgå efter folkmängd
och 3,165,651 kronor efter inkomst.

4. Afkomst af enskildas donationer till särskilda prästerliga tjänster.

Arliga värdet af sådana särskilda förmåner, som genom donationer
af enskilda blifvit tillförsäkrade innehafvare af vissa prästerliga tjänster
och på grund af 9 § (= förutvarande § 8) i förslaget till lag om reglering
af prästerskapets aflöning skola komma samma tj änsteinnehafvare till godo,
har uppskattats till 38,466 kronor.

5. Kyrkofondens inkomster.

Jämlikt 2 § i förslaget till lag om kyrkofond skola till denna fond
öfverföras prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas
skogsfond äfvensom öfriga till aflöning för prästerlig tjänst af sedda fonder
och därmed jämförliga tillgångar, hvilka icke äro att hänföra till de lönemedel,
som församling anskaffat eller genom donation erhållit eller som af
enskilda anslagits till innehafvare af vissa prästerliga tjänster.

Till kyrkofonden skola ock, på grund af 3 § i omförmälda lagförslag,
ingå:

hvad af statsverket skall gäldas såsom ersättning för tionde och andra
afgifter af fast egendom, hvilka på grund af förut gifna författningar tillkommit
prästerskapet;

behållna skogsförsäljningsmedel från såväl bostadsboställen som löningsboställen
samt behållen afkastning i öfrigt af samtliga löningsboställen,
jämväl dem som anslagits till änkesäten, samt ersättningsmedel för jord
eller förmån, som från löningsboställen upplåtits, dock med undantag, beträffande
samtliga dessa aflöningsmedel, af sådana inkomster, som, enligt
hvad jag-nyss antydt, skola förbehållas prästerskapet i visst pastorat;

från statsverket årligen utgående ersättning för anslag i krono- och
kyrkotionde, oindelt spannmål samt hemmansräntor äfvensom statsanslag i
penningar; samt

ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

Ytterligare tillgång för kyrkofonden kan erhållas på den grund, att
Kungl. Maj:t i enlighet med stadgandet uti 6 § 1 mom. af förslaget till

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 7 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 44

346

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

lag om reglering af prästerskapets aflöning gifver tillstånd till försäljning
eller utbyte af bostadsboställe, hvars skogsaf kastning öfverstiger tjänsteinnehafvarens
husbehof, och i sammanhang därmed förordnar, att viss del
af köpeskillingen eller, vid byte, af mellangiften skall öfverlämnas till
kyrkofonden. Huru stor inkomst af sådan anledning må komma att tillflyta
fonden, är naturligtvis icke möjligt att nu beräkna, hvarför något
belopp ej kunnat i finansplanen upptagas.

Jag öfvergår härmed till en redogörelse för hvad i öfrigt må kunna
beräknas såsom kyrkofondens årliga inkomster.

a) Ersättning för prästerskapets tionde.

Prästerskapets tionde skall jämte andra afgifter af fast egendom, i
enlighet med det af kommittén i ämnet afgifna lagförslaget, indragas till
statsverket mot ersättning i penningar, hvilken Kungl. Maj:t fastställer.
Kommittén har, på sätt den å sid. 53—54 i dess fjärde betänkande införda
tablå utvisar, i anslutning till de förhållanden som voro rådande
ecklesiastikåret 1896—97, uträknat, huru stort ersättningsbelopp hvarje
år, sedan indragningen vidtagit, kan antagas komma att af statsverket
betalas, nämligen........................................................................... kr. 3,897,954: —

b) Skogsförsäljningsmedel.

Boställshafvares andelar af skogsförsäljningsmedel
från deras bostadsboställen utgjorde, enligt hvad domänstyrelsens
räkenskaper gifva vid handen:

år 1903............................................................ kr. 214,194: 50

» 1904............................................................ » 219,862: 68

» 1905...................................... > 197,387: 53

eller tillsammans kr. 631,444: 71

således i medeltal för ett hvart af dessa tre år 210,481
kronor 57 öre. I detta belopp, som lämpligen torde
kunna läggas till grund för beräkningarna, ingå emellertid
skogsförsäljningsmedel äfven från boställen som af
menighet inköpts eller af enskild donerats; och skulle
följaktligen den del af skogsförsäljningsmedlen, som härflutit
från sådana boställen, icke redovisas bland kyrkofondens
inkomster. Som det hade varit förenadt med

Transport kr. 3,897,954: —

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

347

Transport kr. 3,897,954: —

synnerligen stora svårigheter att särskilja denna del, har
det belopp, som hittills tillfallit boställshafvarna, men
efter kommitténs förslag hädanefter skall tillföras kyrkofonden,
måst hår upptagas till förenämnda kr. 210,481: 57
Beloppen af de skogsförsäljningsmedel,
som influtit till prästerskapets
löneregleringsfond och de ecklesiastika
boställenas skogsfond, hafva under de
olika åren högst betydligt växlat, såsom
framgår af de i statskontoret öfver dessa
fonder förda räkenskaperna. Med hänsyn
härtill hafva löneregleringsfondens och
skogsfondens inkomster af skogsförsäljningsmedel
upptagits till hvad de under
åren 1897—1906 i medeltal utgjort.

Sålunda uppgingo prästerskapets
löneregleringsfonds inkomster af skogsmedel
åren 1897—1906 till samman lagdt

.............................. kr. 3,863,858: 16

Efter afdrag af de
i räkenskaperna för
nämnda 10 år angifna
kostnader för skogsförvaltning
m. m....... kr. 30,485: 72

återstå kr. 3,833,372: 44

Löneregleringsfondens inkomster utgjorde
alltså i medeltal årligen ............. kr. 383,337: 24

De ecklesiastika boställenas skogsfonds
inkomster af skogsförsäljningsmedel
uppgingo åren 1897—1906 till samman lagdt

................................. kr. 541,817: 03

Sedan utgifter för
skogsförvaltning, skogsindelning
och skogsodling
m. m. under
dessa 10 år afdragits
med tillhopa .................. kr. 313,978: 12

återstå kr. 227,838: 91

Transport kr. 593,818: 81 kr. 3,897,954: —

348

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kr. 593,818: 81 kr. 3,897,954: —
Sistnämnda fonds inkomster utgjorde
således i medeltal för hvarje år............... » 22,783: 89

Nu angifna belopp skogsförsäljningsmedel
å tillhopa 406,121 kronor
13 öre hafva, såsom af den lämnade
redogörelsen framgår, tillkommit efter
frånräknande af kostnaderna för skogsindelning
och skogsskötsel. Därest förslaget
till grunder för ändringar i lagstiftningen
om eeklesiastika boställsskogar bifalles,
skulle skogsförsäljningsmedlen till
kyrkofonden ingå utan annat afdrag än
af kostnaden för virkets försäljning. I
följd häraf och då kommittén, med ledning
af förhållandena åren 1899, 1900
och 1901, bland fondens utgifter upptagit
kostnader för skogsindelning och skogsskötsel
med antaget årligt belopp af
tillhopa 86,824 kronor 27 öre, har jag
ansett, att oaktadt dessa kostnader af
mig för framtiden beräknats afsevärdt
högre eller till 222,500 kronor, vid beräkning
af fondens inkomster utaf skogsförsäljningsmedel
under förfluten tid,
allenast nämnda belopp 86,824 kronor
27 öre bör tilläggas och således anses

hafva ökat inkomsterna af skog med...... » 86,824: 27 > 703,426: 97

c) Afkastning af löningsboställen.

Yarder förslaget till lag om reglering
af prästerskapets aflöning (6 och
32 §§) godkändt, skulle med prästerlig
beställning hädanefter icke komma att
förenas någon annan jord än bostadsboställe
samt hemman eller lägenhet,
som brukas i förening med dylikt boställe.
Alla öfriga löningsboställen äfven O

O _________—.—

Transport kr. 4,601,380: 97

349

Kttngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kr. 4,601,380: 07

som ersättningsmedel för jord eller förmån,
som upplåtits från löningsbostillle,
skulle därför skiljas från de beställningar,
med hvilka de hittills varit förenade,
och afkastningen däraf ingå till kyrkofonden
(3 § 2 mom.).

Afkastningen af de boställen, som
nu äro förenade med vissa prästerliga
beställningar, men jämlikt kommitténs
förslag skulle frångå samma beställningar,
har enligt beräkningar, som jag låtit
verkställa, uppskattats till ....................... kr. 344,667: —

Från boställen, hvilkas afkastning
för närvarande ingår till prästerskapets
löneregleringsfond, uppbar denna fond
år 1906 ............................................................ » 86,255: 29

Till kyrkofondens inkomster är enligt
3 § 2 mom. i förslaget till lag om
denna fond att hänföra jämväl afkastningen
af änkesäten. Emellertid kommer
det naturligtvis att dröja en afsevärd
tid, under hvilken en del af änkesätenas
afkastning fortfarande bör utgå
till dem, som enligt nu gällande bestämmelser
äro därtill berättigade. Kommittén
har beräknat afkastningen af sådana
änkesäten, som innehafvas af prästänkor,
till ett värde af 23,004 kronor.

Af detta belopp torde för närvarande
endast 8,004 kronor kunna beräknas för
kyrkofonden.

För ecklesiastikåret 1896—97 uppburo,
såsom af tabellserien A tab. 4,
kol. 10, med därtill hörande anmärkningar
framgår, åtskilliga tjänsteinnehafvare
afkastning af änkesäten med tillhopa
26,534 kronor 92 öre. Denna summa,
tillökad med förenämnda 8,004 kronor,
utföres med .......................................... » 34,538: 92 » 465,461: 21

Transport kr. 5,066,842: 18

350

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kr. 5,066,842: 18

d) Statsanslag.

Numera lämnar statsverket prästerskapet
godtgörelse för samtliga persedelanslag.
Denna ersättning jemte statsverkets
kontanta bidrag till prästerskapets
aflöning uppgick för år 1906
till sammanlagdt 334,507 kronor 68 öre,
såsom en af statskontoret verkställd, af
mig under 3 § 3 mom. af förslaget till
lag om kyrkofond omförmäld utredning
gifver vid handen. Härtill komma från
anslaget till Lappmarks ecklesiastikverk
anvisade tillhopa 33,498 kronor 88 öre,
hvarom jag vid nämnda lagrum jämväl
lämnat meddelande. Samtliga statsanslagen
uppgingo således för år 1906 till
368,006 kronor 56 öre.

De persedelanslag äfvensom de statsanslag
i penningar, för hvilka godtgörelse
skall lämnas till kyrkofonden,
böra enligt 3 § 3 mom. i förslaget till
lag om denna fond vara desamma, som
af prästerskapet åtnjutas under ecklesiastikåret
näst före den 1 maj 1914; och
stadgar 4 § i omförmälda lagförslag, att
ränte- och tiondeanslagen m. m. skola
ersättas med belopp, motsvarande medeltalet
af medelmarkegångsprisen för vederbörande
persedlar under åren 1864
—1913, med tillägg af forsellön.

Enligt de sålunda angifna grunderna
hafva beräkningar angående värdet af
ifrågavarande anslag icke kunnat nu
företagas, hvarför detta värde utföres

med ofvannämnda summa ........................ » 368,006: 56

Transport kr. 5,434,848: 74

351

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kr. 5,434,848: 74

e) Ränta och annan vinst å kyrkofondens
tillgångar.

Af de fonder, hvilka, såsom redan
framhållits, skola öfverföras till kyrkofonden,
hade vid utgången af år 190G
prästerskapets löneregleringsfond en behållning
af 5,272,988 kronor 99 öre och
de ecklesiastika boställenas skogsfond
af 1,189,963 kronor 15 öre, eller således
tillhopa 6,462,952 kronor 14 öre.

Såsom afkomst af nämnda fonder upptages
ränta efter 4 procent å nyss berörda
summa 6,462,952 kronor 14 öre

1,16(1 T;................................................................ kr. 258,518: 08

Utom sagda fonder förvaltas dels
af statskontoret och dels af vissa domkapitel
äfvensom andra lokala myndigheter
åtskilliga fonder, hvilka jämväl
leda . sitt ursprung från '' ecklesiastika
lönetillgångar eller afse att bereda prästerskapet
i de territoriella församlingarna
ökade aflöningsförmåner. Huruvida
_ med dessa fonders tillkomst och
uppgift skulle öfverensstämma, att de
indroges till kyrkofonden, måste i hvarje
särskildt fall blifva föremål för utredning.

Med hänsyn till hvad angående
följande fonder blifvit af kommittén upplyst
och då för åtskilliga prästerliga be
ställningar, till hvilkas aflönande medel
från vissa bland dessa fonder nu tagas
i anspråk, erforderliga tillskott från
kyrkofonden till afsevärda belopp blifvit
enligt kommitténs förslag beräknade,
anser jag, i likhet med kommittén, skäl

Transport kr. 258,518: 08 kr. 5,434,848: 74

352

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 88.

Transport kr. 258,518: 08 kr. 5,434,848: 74
föreligga att upptaga dem bland kyrkofondens
tillgångar, därvid de fonder,
som icke förvaltas af statskontoret, angifvas
med de i kommitténs finansplan
(s. 291 och följ.) införda belopp, nämligen
:

Ramsele pastorsboboställes
skogsförsäljningsmedelsfond
(statskontoret
1906)............... kr. 37,074: 33

Brunskogs församlings
aflöningsfond

(statskontoret 1906)......

Fryksände pastorats
regleringsfond (statskontoret
1906) ...............

Expropriationsmedel
från stomhemmanet
Särsta i Torsåkers församling.
.............................

Torfafverkningsafgifter
från mensalhemmanet
n:r 4 Alstorp i
Västra Karaby församling
...................................

Köpeskilling för ut godset

Arås.....................

Älfdals pastorats
regleringsfond (statskontoret
1906)..

» 49,287: 31

» 48,473: 36

» 9,646: 63

> 1,208: 81

» 33,894: 48

<, .wJf VCmJp*''

256,375: 49
tillhopa kr. 435,960: 41

A denna summa utföres ränta efter
4 procent med......................................

17,438: 41 > 275,956: 49

eller tillsammans kr. 5,710,805: 23.

Kyrkofondens årliga inkomster skulle således utgöra sammanlagdt

5,710,805 kronor 23 öre.

353

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Med afseende å kyrkofondens inkomster torde böra erinras om, hvad
9 § 2 mom. i förslaget till lag om denna fond innehåller därom, att så
snart inom visst stift enligt lagen om reglering af prästerskapets aflöning
fastställd lönereglering vunnit tillämpning beträffande något till samma
stift hörande pastorat, skall inom stiftet anställd ordinarie präst, hvars lön
utgår enligt äldre lönereglering, till kyrkofonden inbetala hvad honom
åligger att för aflöning af extraordinarie präster utgifva utöfver förmånerna
af bostad och vivre samt skjuts i tjänsteärenden. Hvad af sådan anledning
inflyter till fonden kan icke nu beräknas, hvarförutom dylik inkomst endast
under en öfvergångstid ifrågakommer.

Sammandrag af finansplanen.

Utgifter:

Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arfvoden

åt kontraktsprostar.....................................................................

Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar
Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter
Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänstgöringsort
.......................................................................................

Emeritilöner ...................................................''...............

Kostnad för skogsindelning......................................................

Kostnad för skogsskötsel .........................................................

Oförutsedda lönebidrag ..........................................................

Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark belöpande
utskylder och besvär ................................................

Öfverskott af kyrkliga aflöningsmedel.................................

kr.

10,324,034

325,448

317,500

15.000

500.000
12,500

210.000

10.000

50,000

138,196

Summa kr. 11,902,678.

Inkomster:

Afkastning af bostadsboställen ............................................ kr. 2,380,690

Afkastning af lönetillgångar, som församlingarna anskaffat
eller genom donation erhållit ................................. » 82,682

Församlingsafgifter.................................................................... » 3,690,035

Afkomst af enskildas donationer till särskilda prästerliga
tjänster ................................................................................. » 38,466

Kyrkofondens inkomster............................................................ » 5,710,805

Summa kr. 11,902,678.

Bih. till Rilcsd. Prot. 1.908. 1 Sami. 1 Afd. 66 Käft.

354

Eungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 88.

Till beredande af öfversikt öfver prästerskapets löner och tillgångarna
till deras bestridande, sådana de beräknats under förutsättning att i finansplanen
angifna förändringar i den kyrkliga indelningen och organisationen
genomföras, har jag låtit uppgöra en tablå, motsvarande den som finnes
införd å sid. 276 och 277 af kommitténs betänkande IV.

Äfven har jag låtit utarbeta ett sammandrag af finansplanen, sådan
denna skulle te sig, allteftersom församlingarnas bidragsskyldighét till
prästerskapets aflöning bestämmes i enlighet med de under tredje inkomstposten
i finansplanen (»församlingsafgifter») omförmälda olika skattesatserna.

Ifrågavarande båda tablåer torde få såsom bilagor fogas vid detta
protokoll.

Härefter uppläste departementschefen i enlighet med det afgifna yttrandet
affattade

dels förslag till

1) lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets
tionde samt om ersättning därför;

2) lag om reglering af prästerskapets aflöning;

3) lag om emeritilöner för präster; samt

4) lag om kyrkofond;

dels följande

grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar :

l:o. Skog och hagmark å samtliga åt prästerskapet i territoriella församlingar
upplåtna bostads- och löningsboställen skola ställas under skogsstatens
omedelbara vård och förvaltning.

2:o. Boställshafvare eller arrendator må endast till husbehof använda
boställsskog, vare sig ordnad hushållning därå är införd eller icke.

3:o. Hvad af skogens afkastning icke erfordras för boställshafvares
eller arrendator husbehof eller för församling åliggande kyrko- eller prästgårdsbyggnad
skall försäljas.

Sedan af medel, som influtit vid försäljningen, guldits kostnaden för
densamma, skall återstoden ingå till kyrkofonden.

4:o. För skogsindelning å boställe skall kostnaden, därtill förskott
såsom hittills lämnas af allmänna medel, gäldas af kyrkofonden.

Kostnad ej mindre för bevakning samt skogsodlings- och andra arbeten
för skogsskötselns främjande å boställe än äfven för åtgärd eller
anstalt, som afser tillgodogörande af virkesafkastning eller motverkande

355

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

af uppkommen skada å boställsskog, så ock ersättning för skogsstatens
bestyr med dylik skog skola gäldas, på sätt därom är stadgadt i lagen
om kyrkofond.

Hvad i punkt 3:o stadgas om disposition af medel för försåld skog
gäller ej i fråga om boställe, som af menighet inköpts eller af enskild
donerats; skolande fråga om disposition af skogsförsäljningsmedel från
sådant boställe alltid underställas Kungl. Maj:ts pröfning.

Kostnad för skogsindelning å boställe, som af menighet inköpts eller
af enskild donerats, skall, i den mån inflytande skogsförsäljningsmedel
från bostället därtill lämna tillgång, gäldas af dylika medel, eljest af
kyrkofonden.

När boställe, som af menighet inköpts eller af enskild donerats, icke
lämnar så stort virkesöfverskott, att däraf kan bestridas kostnad, som omförmäles
i andra stycket af punkt 4:o, samt nödiga medel icke genom
vederbörandes försorg tillhandahållas, har skogsstaten icke att taga någon
befattning med de arbeten, åtgärder eller anstalter, som i afseende å dylikt
boställes skog må finnas erforderliga. Icke heller må kostnaden för dem
gäldas af kyrkofonden.

Departementschefen hemställde slutligen, att Kungl. Maj:t måtte genom
nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga berörda, af honom upplästa
lagförslag och grunder.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall och förordnade, att proposition i ämnet af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skulle till
Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:

Victor Edman.

356

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

Tablå utvisande prästerskapets löner och tillgångarna till deras bestri förändringar

i nu bestående indelning

1	2	3	4	5	6	1	8		10	n	18	is \|
	Aflöning för						A f 1 ö n	ingen bet	ä c k e s
			Lönetill-				tillgångar,		församlingsafgiftcr
Stift.			ökning för kyrko- herdar och kommi- nistrar.	Arfvo- den åt	Samma aflöning	afkastning af bostads- boställe.	som för-samlingar-	(alternativ I)	(alternativ II)	(alterna-tiv III)
kyrko- herdar.	kommi- nistrar.	kon- trakts- prostar.	för samtliga präster.	na själfva anskaffat eller genom donation erhållit.	20 öre för hvarje person.	högst 5 öre pr fyrk (prästerskapets egna fyrkar undantagna).	10 öre för hvarje person.	högst 5 öre pr fyrk (prästerskapets egna fyrkar undantagna).	högst 5 öre pr fyrk (prästerskapets egna fyrkar undantagna).
Hela riket.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	Kr-	Kr.
Uppsala................	793,780	322,860	63,640	7,855	1,178,035	302,239	6,279	106,428	314,252	63,217	329,455	344,309
Linköpings ........	708,291	243,530	60,040	6,295	1,018,156	308,738	5,879	82,876	233,941	41,438	243,677	252,884
Skara....................	587,150	304,060	33,200	4,820	929,230	259,099	3,140	70,834	170,585	36,417	176,676	181,890
Strängnäs ............	506,985	192,470	33,820	4,615	737,890	226,455	4,319	70,306	199,263	35,163	209,181	218,985
Västerås................	540,613	180,180	34,500	5,210	760,503	122,427	7,723	80,685	266,197	40,343	275,532	283,530
Växjö....................	454,140	252,376	33,895	3,925	744,335	143,554	560	64,275	142,675	32,138	146,689	150,704
Lunds....................	1,404,230	213,164	6,960	7,930	1,631,264	482,317	30,863	167,531	475,260	78,789	503,001	529,896
Göteborgs............	656,714	299,807	13,473	4,516	974,509	169,407	2,473	117,550	319,461	58,775	340,617	361,238
Kalmar ................	207,100	97,740	15,520	1,976	322,336	69,166	2,019	27,183	58,268	13,592	60,469	62,669
Karlstads ............	399,262	195,860	18,270	3,805	617,197	128,222	7,005	68,133	159,811	34,066	165,495	170,418
Härnösands ........	445,698	184,300	7,960	4,840	642,798	90,751	10,998	70,063	196,665	35,032	201,705	207,747
Luleå....................	348,030	162,250	2,360	4,640	517,280	49,757	220	60,597	151,445	30,298	163,116	154,606
Visby....................	183,330	15,920	12,920	1,250	213,420	38,558	704	10,682	28,877	5,341	29,794	30,712
Stockholms stad...	164,530	198,000	—	—	362,530	—	1,500	61,570	299,460	30,785	330,246	361,030
För hela riket	7,399,853\|2,862,506	325,448	61,676	10,649,482	2,380,690	82,682\|l,048,713	3,015,160	524,384	3,165,651	3,310,618

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 88.

357

Bilaga A.

dande, sådana de beräknats, under förutsättning att i finansplanen angifna
och organisation genomföras.

1 1*	15	16	17	18	19	20	21	22	23	24	25	26	27	28
genom		Af aflöningen bet	ä c k e s	g e	nom
afkomst af dona-tion till särskild prästerlig tjänst.	tillskott från kyrkofonden	afkomst af bo- stads- boställe	tillgångar, som för-samlingar-na själfva anskffat eller genom donation erhållit		församlings	a f g i f t e	r	af- komst af do-nation till särskild präster- lig tjänst	tillskott från kyrkofonden
enligt alternativ I	enligt alternativ II	enligt alternativ III	(alternativ I)	(alternativ II)	(alterna-tiv III)	enligt alter- nativ I	enligt alter- nativ II	enligt alter- nativ m
20 öre för hvarje person	högst 5 öre pr fyrk (prästerskapets egna fyrkar undantagna)	10 öre för hvarje person	högst 5 öre pr fyrk (prästerskapets egna fyrkar undantagna)	högst 5 öre pr fyrk (prästerskapets egna fyrkar undantagna)
Kr.	Kr.	Kr.	Kr.	%	*	%	%	%	*	%	%	*	%	%
358	449,479	487,487	525,850	25.66	0.45	9.03	26.68	4.51	27.97	29.22	0.03	38.15	41.38	44.64
1,483	385,239	416,941	449,172	30.32	0.58	8.14	22.98	4.07	23.94	24.84	0.14	37.84	40.95	44.12
1,131	424,441	453,768	483,970	27.88	0.34	7.62	18.36	3.81	19.02	19.58	0.12	45.68	48.83	52.08
1,758	235,789	261,024	286,373	30.69	0.59	9.53	27.00	4.76	28.35	29.67	0.24	31.95	35.37	38.81
3,718	279,753	310,760	343,105	16.10	1.02	10.61	35.00	5.30	36.23	37.28	0.49	36.78	40.86	45.li
143	393,128	421,251	449,374	19.28	0.08	8.64	19.17	4.32	19.71	20.25	0.02	52.81	56.59	60.37
28,767	456,536	507,537	559,431	29.57	1.89	9.66	29.13	4.83	30.84	32.48	1.76	27.99	31.ll	34.80
320	375,298	412,917	451,071	16.36	0.25	12.06	32.79	6.03	34.95	37.07	0.03	38.51	42.38	46.29
224	165,475	176,865	188,257	21.46	0.63	8.43	18.08	4.21	18.76	19.44	0.07	51.33	54.87	58.40
485	253,541	281,924	311,067	20.7 7	1.14	11.04	26.89	5.52	26.81	27.61	0.08	41.08	45.68	50.40
—	275,321	304,312	333,302	14.12	1.71	10.90	30.44	5.45	31.38	32.32	—	42.83	47.34	61.85
—	255,261	283,889	312,697	9.62	0.04	11.71	29.28	5.86	29.60	29.89	—	49.35	54.88	60.45
89	134,510	138,934	143,357	18.07	0.33	5.oo	13.53	2.50	13.96	14.39	0.04	63.03	65.10	67.17
—	—	—	—	—	0.41	16.98	82.61	8.49	91.10	99.59	—	—	—	—
38,466	4,083,771	4,457,609	4,837,026	22.35	0.78	9.85	28.31	4.92	29.73	31.09	0.36	38.35	41.86	45.42

358

Kung! Maj:ls Nåd. Proposition N:o 88.

Bilaga B.

Sammandrag af finansplanen, uppgjordt under olika förutsättningar
i afseende å skattskyldighetens ordnande.

	Alternativ 1.	Alternativ 11.	Alternativ III.
	Församlings-	Församlings-	Församlings-
	afgifter:	afgifter:	afgifter:
	20 för hvarje	10 för hvarje
	person,	person,
	högst 5 öre	högst 5 öre	högst 5 öre
	pr fyrk.	pr fyrk.	pr fyrk.
	Kr.	Kr.	Kr.
Utgifter:
1. Löner för kyrkoherdar och komministrar samt arf-
voden åt kontraktsprostar....................................	10,324,034	10,324,034	10,324,034
2. Lönetillökning för kyrkoherdar och komministrar ...	325,448	325,448	325,448
3. Arfvoden och ålderstillägg åt adjunkter ...............	317,500	317,500	317,500
4. Kostnadsersättning åt adjunkter för resa till tjänst-
göringsort.........................................................	15,000	15,000	15,000
5. Emeritilöner......................................................	500,000	500,000	500,Otro
6. Kostnad för skogsindelning .................................	12,500	12,500	12,500
7. Kostnad för skogsskötsel ....................................	210,000	210,000	210,000
8. Oförutsedda lönebidrag......................................	10,000	10,000	10,000
9. Ersättning för vissa å bostadsboställens skogsmark
belöpande utskylder okh besvär.........................	50,000	50,000	50,000
Öfverskott af kyrkliga aflöningsmedel .......................	512,034	138,196	—
Summa	12,276,516	11,902,678	11,764,482
Inkomster:
1. Afkastning af bostadsboställen.............................	2,380,690	2,380,690	2,380,690
2. Afkastning af lönetillgångar, som församlingarna an-
skaffat eller genom donation erhållit.....................	82,682	82,682	82,682
3. Församlingsafgifter.............................................	4,063,873	3,690,035	3,310,618
4. Afkomst af enskildas donationer till särskilda präster-
liga tjänster............. ........................................	38,466	38,466	38,466
5. Kyrkofondens inkomster ....................................	5,710,805	5,710,805	5,710,805
Brist att täcka ......................................................	—	--.	241,221
Summa	12,276,516	11,902,678	11,764,482

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 88.

359

Innehållsförteckning.

Kungl. Maj.ts proposition.

Sid.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde

samt om ersättning därför....................................................................................... 2.

Förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning ............................................. 4.

Förslag till lag om emeritilöner för präster.................................................................. 18.

Förslag till lag om kyrkofond...................................................................................... 21.

Statsrådsprotokollet.

Återblick på den kyrkliga indelningens och organisationens samt de prästerliga aflönings förhållandenas

utveckling i vårt land..................................................................... 31.

Nu gällande, med afseende å prästerskapet i de territoriella församlingarna tillämpade

beskattnings- och lönesystem samt verkningarna däraf......................................... 49.

Viktigare inom riksdagen väckta förslag till ändring i prästerskapets nuvarande af löningsförhållanden

..................................... 80.

Af prästlöneregleringskommittén framhållna allmänna synpunkter i afseende å reglerandet
af prästerskapets aflöningsförh&llanden m. m. samt grundtankarna i
kommitténs förslag härom....................................................................................... 92.

Hufvuddragen af gällande lagstiftning äfvensom af prästlöneregleringskommitténs förslag
angående utarrendering af ecklesiastik boställsjord ....................................... 111.

II.

Afskrifning af prästerskapets tionde mot viss ersättning till kyrkan ........................... 121.

Församlingarnas skattskyldighet till prästerskapets aflöning.......................................... 152.

Det ecklesiastika boställsväsendet ................................................................................. 171.

Kyrkans ställning till lagstiftningen angående reglering af prästerskapets aflöning och

därmed sammanhängande frågor ........................................................................... 207.

Redogörelse för författningsförslagens viktigare detaljer i samband med granskning

af förslagen............................................................................................................ 211.

Förslag till lag om indragning till statsverket och afskrifning af prästerskapets tionde samt

om ersättning därför.......................................................................................... 213.

Förslag till lag angående reglering af prästerskapets aflöning....................................... 228.

Förslag till föreskrifter angående beräkning af prästerskapets aflöning.............................. 278.

Förslag till lag om emeritilöner för präster ............................................................... 298.

Förslag till lag om kyrkofond ................................................................................ 307.

Förslag till grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar ............ 333.

Finansplan.................................................................................................................... 336.

Tablåer........................................................................................................................... 356.