Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81 (Proposition 1904:81)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

N:o 81.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad;
gifven Stockholms slott den 19 februari 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag angående
förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bill. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 55 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Förslag

till

Lag

angående förordnande af rättegångsbiträde åt liähtad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Åskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp
i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne
Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid
rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde,
varde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå.
Ej må den omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra
hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet
hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af
rätten meddelas.

2 §■

Vill häktad ej såsom rättegångsbiträde använda den, som därtill
förordnats, äger han ej ånyo förordnande påkalla, där ej rätten finner
honom hafva giltig anledning att med den förordnade ej åtnöjas eller
eljest pröfvar skäligt det tillstädja.

3 §.

Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lösgifven,
upphöre det för biträdet meddelade förordnande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

4 §•

Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, njute skälig ersättning
af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan
ersättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft.
Skriftligt besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas
biträdet. I slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall
till statsverket återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild
part. Ej må åklagare eller målsägande därtill förpliktas i annat fall,
än då åtalet blifvit utan skäl anställdt, ej ^heller den tilltalade, där han
ej varder till ansvar i målet dömd.

Genom denna lag göres ej ändring i hvad som förordnats uti
12 § af lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott onsdagen den 31 december 1902

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anförde i underdånighet
:

»Af de åtgärder, som i nyare tiders lagstiftning å straffprocessens
område blifvit vidtagna i syfte att bereda nödigt skydd för den tilltalades
berättigade intressen, är otvifvelaktigt anskaffandet åt honom
af rättskunnigt biträde under förhandlingen inför rätta en bland de
viktigaste. Behofvet af dylik rättshjälp är gifvetvis i hög grad beroende
af det sätt, hvarpå rättegångsförfarandet i brottmål är anordnadt, likasom
brottets svårare eller ringare beskaffenhet därvidlag är af inflytande.
År brottmålsprocessen muntlig och omedelbar, torde krafvet på anskaffande
af försvarare åt den tilltalade, åtminstone då fråga är om

Kungl. Majds Nåd. Proposition No 81.

gröfre brott, med särskild styrka göra sig gällande, och i de flesta
länder, där sådan rättegångsform kommit till användning, är rättsligt
försvar i svårare brottmål obligatoriskt. Då, såsom hos oss är fallet,
brottmålsprocessen ännu kvarstår på eu äldre ståndpunkt, och i domarens
processledande verksamhet ingår att iakttaga hvad som kan lända till
den tilltalades försvar, framträder väl ej med lika styrka nödvändigheten
att vid den tilltalades sida ställa en särskild försvarare. Om den
tilltalade lämnas utan biträde i rättegången, låter det dock lätt tänka
sig att, huru samvetsgrann och skicklig domaren än må vara, i följd af
den tilltalades okunnighet om de processuella reglerna och den materiella
rättens innehåll omständigheter varda obeaktade, hvilka för målets utgång
kunnat vara af betydelse. Äfven om ej synnerlig fara föreligger
att af sådan anledning en oskyldig kan blifva fälld till ansvar,
må dock ej lämnas ur sikte att den tilltalade, jämväl då han är brottslig,
har t. ex. i afseende å straffmätningen intressen, som icke böra förbises.

År sålunda behof af rättshjälp i omförmälda hänseende för handen,
synes det vara samhällets plikt att sörja för tillgodoseendet af
detta behof. Enligt gällande lagstiftning är beträffande svårare brottmål
detta ej i vidare mån beaktadt än att, på sätt i 15 kap. 1 § rättegångsbalken
är stadgadt, tilltalad, som åstundar hjälp i rättegången,
äger hafva fullmäktig med sig. Det är uppenbart att en dylik rättighet
i verkligheten icke är af synnerligen stor betydelse; oftast och
just i de fall, då behofvet af rättegångsbiträde mest framträder, är
den tilltalade urståndsatt att anskaffa försvarare. Skall fördenskull på
ett verksamt sätt afhjälpas det behof, om hvars förefintlighet i vissa
fall berörda stadgande kan sägas innebära ett erkännande, måste staten
lämna sin medverkan för biträdes anskaffande. Emellertid är det under
nuvarande förhållanden helt säkert icke lämpligt att ifrågasätta statens
ingripande i annat fall än då den tilltalade själf anser sig vara i behof
af biträde och begär hjälp för biträdes anskaffande. Ej heller torde
sådant ingripande vara af nöden i fråga om andra än svårare brottmål,
hvarmed i förevarande sammanhang lämpligen lärer böra förstås sådana
mål, i hvilka den tilltalade hålles häktad. En häktad svarande intager
i processuellt hänseende eu särställning, och såväl svårigheten att
skaffa biträde som behofvet af sådant är för honom större än för andra
tilltalade.

Det är uppenbart att en åt tilltalad förordnad försvarare icke så får
fatta sin uppgift, som om han skulle vara pliktig eller ens berättigad
att understödja den tilltalade i försök till sanningens undandöljande.
Lämnar man åt statens myndigheter att för hvarje särskildt fall, innan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

någon förordnas till biträde, pröfva hans lämplighet för uppdraget,
synes emellertid någon farhåga ej behöfva hysas för att biträdet skulle
på dylikt sätt missförstå sin ställning. Mot missbruk från biträdets sida
torde domstolen icke sakna verksamma korrektiv.

Frågan om införande i svensk rätt af offentligen förordnade försvarare
för tilltalade är icke ny. Redan lagkommittén väckte förslag
i sådant syfte med enahanda begränsning beträffande tillämpningen, som
nyss framhållits. Äldre lagberedningen upptog förslaget, och detsamma
återfinnes, visserligen under väsentligen skiljaktiga förutsättningar,
jämväl i det af nya lagberedningen afgifna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning.

För undanrödjande af den sålunda sedan länge uppmärksammade
brist i den svenska brottmålsprocessen har jag låtit inom lagbyrån utarbeta
förslag till lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt
häktad; och torde det tillåtas mig att nu i korthet redogöra för grunderna
till de särskilda bestämmelserna i detta förslag.

Då det kan vara af vikt, särskildt till undvikande af rannsakningstidens
förlängning, att biträde förordnas före inställelsen vid rätten,
har det synts lämpligt att åt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
uppdraga bestyret med biträdes anskaffande och förordnande. Därigenom
torde vinnas nödig säkerhet för att biträde verkligen i hvarje
fall kan anskaffas. Med hänsyn till de hos oss ännu rådande förhållanden
lärer det ej böra ifrågasättas att inskränka valrätten till kretsen
af juridiskt bildade personer, om det ock torde kunna antagas att ifrågavarande
uppdrag i regel komma att anförtros åt sådana personer.
Skulle det fall inträffa att förordnadt biträde med eller utan laga förfall
uteblifver från rätten eller ock att den tilltalade först där finner
nödigt begära hjälp, torde det böra åläggas domstolen att draga försorg
om biträdes förordnande, där så kan ske. Saknas lämplig person att
förordna, synes sådant ej böra hindra rannsakningens företagande; vill
den tilltalade underkasta sig den förlängning af häktningstiden, som
kan blifva en följd af hans begäran att biträde skall få yttra sig öfver
hvad vid rannsakningen förekommit, torde dock innan så skett icke mot
hans bestridande slutligt utslag böra meddelas.

Såsom framgår af 1 § afser förordnande af biträde, hvarom i lagförslaget
förmäles, allenast den muntliga förhandlingen inför första domstol.
Någon ändring i gällande föreskrifter om biträde åt häktad vid författande
af besvär eller andra inlagor till högre rätt torde ej vara erforderlig.

Af bestämmelsen att den tilltalade själf har att bedöma, när

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 81.

behof af biträde är för handen, följer att han kan när som helst afstå
från vidare användande af biträde, som åt honom förordnats. Det
ligger emellertid i sakens natur att den tilltalade icke utan vidare äger
befogenhet att, sedan han afvisat ett biträde, påkalla förordnande af
ett annat. Endast om den tilltalade i följd af biträdets ställning till
saken eller till part eller eljest finnes hafva giltigt skäl att afböja biträdets
hjälp, lärer ovillkorlig rätt för den tilltalade att begära annat
biträde kunna anses föreligga. Fall låta emellertid tänka sig, då rätten,
oaktadt dylika förhållanden ej äro för handen, kan finna nytt förordnande
icke böra den tilltalade förvägras. Stadganden uti ifrågavarande
afseenden äro införda i 2 § af förslaget.

Till undvikande af missförstånd har i 3 § uttrycklig föreskrift intagits,
att om den tilltalade under rannsakningen lösgifves ur häktet,
biträdets förordnande upphör.

Med den här förut uttalade uppfattning att det är samhällets plikt
att sörja för anskaffande af nödig rättshjälp åt för brott tilltalade personer
öfverensstämmer att arfvode åt offentligen förordnade rättegångsbiträden
gäldas af allmänna medel. Mot samma grundsats är emellertid
ej stridande att den ersättning statsverket sålunda får vidkännas betraktas
såsom en utgift af den särskilda beskaffenhet, att den bör i
vissa fall statsverket återgäldas af part, som medelbart eller omedelbart
föranledt densamma. Att den tilltalade icke bör därtill förpliktas,
om han icke kan dömas till ansvar i målet, synes uppenbart. Men icke
ens om ansvar honom ådömes, torde det under alla förhållanden, t. ex.
om det ådömda straffet är påfallande ringa i förhållande till åtalets
innebörd, vara med billighet öfverensstämmande att ålägga honom dylik
förpliktelse.

Då biträdets arbete, tidsspillan och kostnader för inställelse gifvetvis
kunna vara af helt olika omfattning i olika mål och under olika förhållanden,
synes det böra öfverlämnas åt rätten att i hvarje särskildt
fall bedöma, hvilket belopp kan anses utgöra skälig godtgörelse åt
biträdet.

Att med någon större grad af tillförlitlighet på förhand beräkna,
hvilken kostnad lagförslagets genomförande skulle tillskynda statsverket,
torde icke låta sig göra. Af den genom fångvårdsstyrelsens försorgoffentliggjorda
statistik, jämförd med inhämtade upplysningar, har det
framgått, att under de senare åren i medeltal omkring 3,000 personer
årligen blifvit efter förutgången häktning vid domstol lagförda för brott.
Då emellertid i ett stort antal fall den tilltalade helt visst icke kommer
att begagna sig af den afsedda rättigheten, samt i regel till biträden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

lära förordnas personer, som äro bosatta å eller i närheten af den plats,
där domstolen sammanträder, torde man med fog kunna påstå att kostnaden,
som ju i någon mån skulle varda till statsverket återgäldad,
icke kan uppgå till sådant belopp, att den bör afskräcka från reformens
genomförande.»

Sedan departementschefen härefter uppläst ifrågavarande lagförslag
af den lydelse bilagan litt. E. vid detta protokoll utvisar, hemställde han i
underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur
protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj :t Konungen i nåder
lämna bifall.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition. N:o 81.

Bil. Litt. E.

Förslag

till

Lag

angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Äskar någon, som hålles häktad såsom misstänkt för brott, hjälp
i rättegången, och säger han sig ej själf kunna biträde anskaffa, förordne
Konungens befallningshafvande lämplig person att honom vid
rätten biträda. Kommer den, som till biträde förordnats, ej vid rannsakningen
tillstädes, eller framställes först vid rätten begäran om biträde,
varde biträde af rätten förordnadt, om lämplig person finnes att tillgå.
Ej må den omständigheten att biträde ej kan af rätten anskaffas utgöra
hinder mot rannsakningens företagande. Innan biträde blifvit i målet
hördt, må dock icke, mot den häktades bestridande, slutligt utslag af
rätten meddelas.

2 §•

3 §•

Varder häktad, som biträde erhållit, under rannsakningen lösgifven,
upphöre det för biträdet meddelade förordnande.

Bih. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 55 Höft. 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

4 §•

Rättegångsbiträde, hvarom i denna lag sägs, nj ute skälig ersättning
af allmänna medel, efter ty rätten bestämmer. Beslut om sådan
ersättning gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft
Skriftligt besked om beslutet skall utan afgift genast tillhandahållas biträdet.
I slutliga utslaget pröfve rätten, huruvida ersättningen skall
till statsverket återgäldas, vare sig af allmän åklagare eller af enskild
part. Ej må åklagaren därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet blifvit
utan skäl anställdt, ej heller den tilltalade, där han ej varder till ansvar
i målet dömd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol måndagen den 26 oktober 1903.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Lilienberg,

Huss,

Lindback,

Wi jk ander,

Petersson,

C ASSEL,

Grefberg.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 18 februari innevarande
år, handlingarna rörande det till högsta domstolen för afgifvande
af utlåtande öfverlämnade förslag till lag angående förordnande
af rättegångsbiträde åt häktad cirkulerat mellan högsta domstolens
ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande
förslaget bilagdt detta protokoll.

Justitieråden Lindhäck, Wijkander, Petersson och Grefberg förenade
sig om följande yttrande:

»Då vid 1898 års riksdag fråga uppstod om införande af obligatoriskt,
på statens bekostnad anordnadt rättsligt försvar för tilltalade i
brottmål, uttalade lagutskottet såsom sin mening, att något verkligt
behof af en dylik ändring icke gjort sig gällande inom den svenska
rättsordningen, sådan denna enligt lag och rättssed vore bestämd. Det
vore sant, att det rättsliga försvaret tjänade det höga syftet, att den

12 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

oskyldige icke skulle straffas och att den skyldige icke skulle straffas
mera, än han förtjänat, men man kunde icke med fog mot vårt rättsväsende
rikta den anmärkningen, att ej nämnda syfte blifvit tillgodosedt.
Ingen processform vore ofelbar, och enstaka fall, i hvilka oskyldige
blifvit dömda eller skyldige dömda hårdare än de förtjänat, kunde
visserligen hafva förekommit. Sådant kunde dock inträffa enligt hvarje
rättegångsordning och äfven inom sådana, som antagit det obligatoriska
försvaret för tilltalade i brottmål. Frågan gällde, huruvida något d}dikt
förekommit enligt vår rättsprocedur på sådant sätt, att missförhållandet
kunde anses hafva haft sin grund just i saknaden af rättsbildadt biträde
för den tilltalade, samt i den omfattning, att det med skäl borde gifva
anledning till ny och ändrad lagstiftning. Enligt utskottets åsikt kunde
svaret på denna fråga med ganska stort berättigande afgifvas nekande.
Härförutom yttrade utskottet, att då erfarenheten från utlandets domstolar
häntydde därpå, att den tilltalades advokat satte en ära uti att
bereda sin klient alla tänkbara fördelar och uti sin sträfvan härefter
snarare ansåge såsom sin plikt än såsom en ohederlighet att fördölja
sanningen, därest densamma skulle verka till skada för klientens intressen,
detta förhållande berättigade till det antagandet, att äfven i
vårt land det obligatoriska rättsliga försvaret skulle verka försvårande
med hänsyn till uppdagandet af den tilltalades brottslighet, och att,
huru härmed än sig kunde förhålla, uppenbart vore, att staten vid
brottmålsprocessens anordnande icke kunde åtnöja sig med en lägre
kompetens hos sina åklagare än den, som staten kräfde af det rättsbildade
biträdet åt den tilltalade. Det syntes ej kunna under några
förhållanden anses lämpligt att till de tilltalades biträde i brottmål sätta
personer af högre kompetens, än som fordrades af dem, som vore satta
att i dylika mål bevaka samhällets, ofta äfven enskilde målsägandes
intressen. Ett antagande af den ifrågasatta principen skulle således
med nödvändighet kräfva förändring äfven af åklagarekåren. Konsekvensen
skulle alltså leda till uppställande af ökade kompetensfordringar
för länsmans- och stadsfiskalstjänster och, med ökade kompetensfordringar,
äfven till ökade utgifter för statsverket.

Hvad sålunda af lagutskottet anförts torde äga full giltighet äfven
i afseende å den uu föreslagna lagändringen. Ty väl ifrågasättes ej i
det remitterade förslaget införande af obligatoriskt rättsförsvar för de
tilltalade utan allenast en utvidgning af det för närvarande gällande,
fakultativa försvaret. Men denna utvidgning är af den genomgripande
beskaffenhet, att det försvar, som därigenom skulle uppkomma, helt
visst komme att väsentligen närma sig det obligatoriska försvaret och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

tilläfventyrs så småningom antaga dettas hela karaktär. Medan nämligen
för närvarande lagstiftningen icke vill förneka eu tilltalad, som
åstundar hjälp i rättegången, att däraf begagna sig, men öfverlämnar
åt honom själf både att anskaffa rättshjälpen och att bekosta densamma,
så skulle enligt förslaget den tilltalade — dock allenast den, som är
häktad, — äga rätt att genom det allmännas försorg och jämväl, åtminstone
i första hand, på det allmännas bekostnad blifva försedd med
rättegångsbiträde. Och det lärer väl icke kunna betviflas, att icke den
rätt, som sålunda skulle varda tillerkänd den tilltalade och om hvars
tillvaro han, därest lagstadgandet skulle uppfylla sitt ändamål, helt visst
borde af vederbörande myndighet i hvarje särskildt fall underrättas,
också skulle komma att i stor omfattning af de tilltalade begagnas. I
allmänhet torde nämligen en tilltalad sakna allt skäl att afvisa en rättshjälp,
som från det allmännas sida bjudes honom — som i regeln ingenting
kostar honom, efter som han saknar medel att ersätta hvad af
statsverket förskjutits — och som för honom kan medföra fördelar,
men svårligen någon olägenhet. Och den omständigheten, att i förslaget
ej såsom villkor för försvararens kompetens uttryckligen fordras,
att han skall hafva visat sig besitta juridisk bildning, medan lagutskottet
utgått från antagandet att sådan bildning ej kunde hos försvararen
undvaras, beröfvar ej det af utskottet anförda argumentet om behofvet
att höja åklagarens kompetens sin betydelse. Ty då af försvararen
kräfves, att han skall vaka däröfver, att icke i följd af den tilltalades
okunnighet om de processuella reglerna och den materiella rättens innehåll
omständigheter varda obeaktade, hvilka för målets utgång kunna
vara af betydelse, och på samma gång förstå att icke understödja den
tilltalade i försök till sanningens fördöljande, lärer det ligga i sakens
natur, att dessa kraf endast undantagsvis kunna nöjaktigt fyllas af
annan än juridiskt bildad person. Förslaget är äfven, enligt hvad föredragande
departementschefens yttrande vid dess remitterande gifver vid
handen, byggdt på det antagande, att försvarsuppdraget i regel skall
komma att anförtros åt jurist, och det torde kunna förutses, att, om
och i den mån så icke varder fallet, den med förslaget afsedda rättshjälp
kommer att visa sig skäligen värdelös.

För öfrigt torde vid förslaget böra anmärkas att, om man vill
målet, man också måste vilja medlet — att, om man vill införa ett
genom det allmännas försorg ordnadt rättsligt försvar, man ock måste
tillse att det från det allmännas sida varder behörigen sörjdt för behofvet
af försvarare d. v. s. af personer, som äro ej allenast skickliga
och lämpliga att utföra försvarsuppdraget utan äfven pliktiga att åtaga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

sig detsamma. I sådant hänseende kan erinras, hurusom, då lagkommittén
och den äldre lagberedningen i sin tid förordade införande
af rättsligt försvar för vissa tilltalade, de tillika föreslogo, att vid hvarje
rätt två skickliga män skulle vara förordnade att såsom fullmäktige
tillhandagå de parter, som anlitade dem, och att äfven vid andra tillfällen
— senast vid 1872 års riksdag — en dylik anordning varit ifrågasatt,
men dock ansetts ej kunna vidtagas på grund af, bland annat,
svårigheten för domstolarna att till befattningen erhålla fullt lämpliga
personer. Sådan svårighet torde ock möta beträffande ifrågavarande,
mera tillfälliga uppdrag, och den är ej förbisedd i förslaget; men då
i förslaget däremot antages såsom visst, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
alltid skall hafva tillgång till lämpliga försvarare, torde detta
antagande befinnas vara riktigt allenast under förutsättning att anspråken
på försvararens kompetens ej sättas alltför högt samt att till
kostnadsfrågan ej behöfver tagas nämnvärd hänsyn; men i annan händelse
kan befaras, att ej sällan svårighet att finna lämpliga personer
kan komma att yppa sig äfven för Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

En omständighet, som jämväl försvårar genomförandet af den
ifrågavarande reformen, är den, att vår brottmålsprocess saknar bestämmelser
om den s. k. förberedande undersökningen i brottmål. Då
det är under denna förundersökning, som bevismaterialet skall samlas
och ordnas samt saken i öfrigt så beredas, att densamma sedermera
inför den dömande rätten — vid den s. k. hufvudförhandlingen — kan
försiggå med den snabbhet och säkerhet, som för uppnående af straffprocessens
ändamål äro nödvändiga, inses lätt, att det just är på detta
förberedande stadium af rättegången, som den egentliga faran föreligger,
att rättigheten att begagna rättegångsbiträde missbrukas till
sanningens döljande eller rättegångens invecklande eller fördröjande.
De utländska lagstiftningarna medgifva ock i allmänhet ej den tilltalade
att under förundersökningen använda försvarare. Vid sådant
förhållande vill det synas som om äfven hos oss lagbestämmelser om
brottmålsprocessens uppdelande i förundersökning — inför polismyndighet
— och huvudförhandling — inför domstol — borde föregå antagandet
af bestämmelser om rättshjälp åt tilltalade personer, enär, om
frågorna förekomme i sådan ordning, lagstiftaren lättare torde komma
i tillfälle att medgifva den tilltalade utsträckning i rätten att använda
rät.tegångsbi träd e.

Då det nu anförda torde utmärka att, oafsedt att något verkligt
behof ej föreligger att vidtaga den i förslaget åsyftade lagändringen,
densamma lämpligen icke kan vidtagas annorledes än efter företagande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81. 15

al eller i sammanhang med åtskilliga, nu ej ifrågasatta ändringar i
den bestående rätten, af Indika ändringar enhvar torde kräfva en omfattande
utredning af de på densamma inverkande förhållanden, anse
vi — under anmärkning att vi finna oss ej kunna ingå i bedömande
åt de helt visst betydliga kostnader, som förslagets genomförande skulle
komma att kräfva — oss icke kunna tillstyrka, att det remitterade förslaget
göres till föremål för nådig proposition till Riksdagen.»

Justitierådet Lilienberg anförde: »Det kunde väl synas, som om
vårt land i fråga om rättsskydd åt anklagade stode i betänklig grad
efter utlandet; men man bör dock besinna att domarens ställning i
rannsakningen är en helt annan i Sverige äu där. De processuella
frågorna, t. ex. . om domarens eller vittnens jäfvighet, domarens eller
åklagarens behörighet, preskription, äro föremål för domarens pröfning,
utan att sådan behöfver genom invändningar påfordras. Det är vidare
hans oeftergifliga plikt att tillse, att ingen dömes, som är oskyldig, och
likaså måste han noga undersöka alla omständigheter vid det åtalade
brottets föröfvande, för att därefter kunna så rättvist som möjligt mäta
straffet. Sedermera har, enligt gammal lag, den af underrätten dömde
rättighet att fordra biträde i och för målets fullföljd, och slutligen:
såväl skuldfrågan som straffmätningen pröfvas ytterligare i högre instanser,
om målet dit fullföljes, därvid äfven handläggningen i hela sin
vidd underkastas granskning. På alla punkter visar således den svenska
rättegångsordningen olikheter med den utländska och detta i en riktning,
som borde göra en försvarsadvokats anställande här mindre behöfligt.

Om man vidare tager i betraktande en sådan advokats ställning,
möta betänkliga svårigheter vid lagens tillämpning. Försvaret, om det
skall . förtjäna detta namn, måste ju egentligen vara byggdt på den
ställning, den tilltalade intagit. Om denne nekar till brottet, kan icke
hans advokat jaka eller åberopa mildrande omständigheter; de uppgifter,
som den tilltalade lämnar för att värja sig, kan advokaten icke förklara
för osanningar; ty i så fall skulle ju den tilltalade råka i strid med sin
egen advokat, förutom åklagaren, stjälpas i stället för hjälpas af advokaten.
Således, om advokaten vill utföra sitt uppdrag, måste han intaga samma
ståndpunkt som den anklagade. Men antaget nu, såsom lätt kan hända,
att en enligt den föreslagna lagen förordnad advokat förr eller senare
under rannsakningen kommer till den öfvertygelse, att den tilltalade,
oaktadt sitt nekande, är brottslig och far med osanning, livad skall
advokaten då göra? Ja, da han icke är pliktig eller ens berättigad att
understödja den tilltalade i försök till sanningens undandöljande, såsom

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 81.

föredragande departementschefen yttrat, och icke kan uppträda emot
sin klient, lärer advokaten i nämnda fall icke hafva annat att göra än
afsåga sig sitt uppdrag. Den tilltalade begär då ett annat biträde och
måste äga rätt att få det, då ju advokaten kan hafva misstagit sig;
en ny afsägelse sker, och så vidare. Slutligt utslag får, enligt förslaget,
icke meddelas, innan biträde blifvit i målet hördt, d. v. s. yttrat sig.
Det torde sannolikt vara svårigheter af nu antydda slag, som gjort,
att man i utlandet icke synes fordra af försvarsadvokaten annat än ett
försvar för den tilltalade utan vidare instruktion, oberoende om därigenom
sanningen uppdagas eller fördölj es. Men en sådan uppfattning
af advokatens ställning, helst då det gäller en af statsmyndighet antagen
och af staten aflönad person, låter icke väl förena sig med rättskänslan
här i landet och är ej heller med förslaget åsyftad. Här skulle försvarsadvokaten
i förhållande till sanningskrafvet intaga samma ställning,
som domaren nu har; men därmed följa också de svårigheter, jag nu
påpekat.

Den egendomliga och svåra ställning, advokaten ofta skulle komma
att intaga, är emellertid icke det enda, jag för min del har att anmärka
emot förslaget, icke ens det väsentligaste; utan det är, att en lag af
förslagets innehåll med ganska stor säkerhet skulle komma att verka
en rubbning i domarens ställning vid rannsakningen, nämligen antingen
en förskjutning åt åklagarens sida under gemensam sträfvan hos båda
att mota försvarsadvokatens bemödanden att värja den tilltalade, eller
också, och ändock säkrare, skulle lagen leda därhän, att domaren,
såsom endast åskådare af striden, komme att ingripa långt mindre än
nu, ja kanske att nedlägga sin inkvirerande verksamhet och låta rannsakningen
antaga en accusatorisk rättegångs prägel. I den nya lagen
skulle han äga god grund för ett dylikt förändradt uppfattningssätt;
men att inplanta ett sådant hos våra domare vore dock synnerligen
menligt för rättsskipningen och skulle säkert lända de tilltalade till
större skada, än om den föreslagna lagen icke blefve en verklighet.

På dessa grunder, och jämväl med hänsyn till hvad de ledamöter
anfört, hvilka afstyrkt förslagets framläggande för Riksdagen, måste
äfven jag förena mig i denna deras hemställan.»

Justitieråden Huss och Cassel funno förslaget icke föranleda andra
anmärkningar, än att hvad i sista punkten af 4 § föreskrefves i fråga
om allmän åklagares skyldighet att till statsverket återgälda den ersättning,
som utgått af allmänna medel, syntes böra tillämpas äfven i
afseende å enskild målsägande; hvarjemte justitieråden i fråga om förslagets
titel förenade sig om följande yttrande:

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 81.

»Denna titel gålve anledning antaga, att i förslaget inrymts samtliga
de bestämmelser, som efter förslagets upphöjande till lag skulle
komma att gälla i fråga om förordnande af rättegångsbiträde åt häktad
person. Då det emellertid vore uppenbart, att de bestämmelser i detta
ämne, som förefunnes i 12 § af lagen den 14 juni 1901 om hvad iakttagas
skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa delar
af rättegångsbalken fortfarande skulle komma att gälla, syntes det vara
lämpligt att erinran härom gjordes i den nu föreslagna lagen.»

Ex protocollo
Axel Dandenell.

Bih. till Riksd. Prof. 1904,

1 Sand. 1 Afd. 55 [käft.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 81.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 19 februari 1904

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Paländer,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin.

Justitieråden: Thollander,

Grefberg.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet: Högsta

domstolens genom note ur protokollet öfver justi tiedepartementsärenden
för den 31 december 1902 inhämtade utlåtande öfver det
vid samma protokoll fogade förslag till lag angående förordnande af
rättegångsbiträde åt häktad.

Efter att hafva redogjort för berörda utlåtande anförde departementschefen
:

»Flertalet ledamöter i högsta domstolen har afstyrka att det
remitterade förslaget göres till föremål för nådig proposition till Riks -

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 81.

dagen. De skäl, som anföras för denna mening, iiro till hufvudsaklig
del liämtade ur det utlåtande, som vid 1898 års riksdag af lagiitskottet
afgafs i anledning af enskild motion om införande af obligatoriskt försvar
i brottmål. Dessa invändningar hafva gifvetvis vid förslagets
utarbetande tagits i öfvervägande; det torde emellertid tillatas mig att
nu i korthet anföra de omständigheter, på grund hvaraf jag ej ansett
dem böra tillerkännas afgörande betydelse.

Det första af de anförda skälen är, att man ej kunde påstå, att fall,
i hvilka oskyldiga blifvit dömda eller skyldiga dömda till hårdare straff
än de förtjänat, förekommit enligt vår rättsprocedur på sådant sätt, att
missförhållandet kunde anses hafva haft sin grund just i saknaden af
rättsbildadt biträde för den tilltalade, samt i den omfattning, att det med
skäl borde gifva anledning till ändrad lagstiftning. Hvad denna fråga
angår, ligger det i sakens natur, att det ej är möjligt att här komma
med siffror eller att öfver hufvud åstadkomma utredning, i hvilken
omfattning dylikt missförhållande kan anses vara för handen. Uppenbart
är nämligen, att om en för brott tilltalad ej själf förstår att i sitt
rätta ljus framdraga omständigheter, som tala till hans förmån, och
om han ej heller har nödig hjälp härutinnan, så komma dessa omständigheter
i de flesta fall aldrig i dagen på sådant sätt, att det kan
konstateras, att han dömts strängare än han bort. Att man icke kan
med aktstyckena i en brottmålsprocess ådagalägga, att den tilltalade är
dömd till strängare straff än han förtjänt, är ej något bevis för att
allt är väl beställdt, då man ej kan vara förvissad, att dessa aktstycken
gifva en riktig bild af den tilltalades brottslighet. Det är alltså ej med
bevis om faktiskt begångna misstag, man i detta fall kan lägga ställningen
i dagen, utan hvad man har att göra är att fråga sig, om det
i vår brottsmålsprocess är vederbörligen sörjdt för, att de omständigheter,
som äro till eu tilltalads förmån, komma att framhallas, i fall
den tilltalade själf på grund af bristande kännedom om lag eller bristande
erfarenhet eller förståndsutveckling ej förstår framhålla dem. Det
svar, som plägar gifvas, är att det är domarens plikt att undersöka
alla omständigheter så fullständigt, att äfven hvad som kan lända till
den tilltalades försvar varder beaktadt. Spörsmålet är emellertid, om
häri kan anses ligga en tillfredsställande garanti. Efter mitt förmenande
kan detta ej anses vara förhållandet. Man må betänka, att domaren i
en brottsmålsprocess ej har att öfverväga och bedöma ett redan samladt
material, utan han har, med den ofullkomliga förundersökning, som i
regel äger ruin, i väsentlig mån att i första hand samla materialet
under rannsakningens lopp. Detta inkvisitoriska drag i processen maste

Katigt. Maj:ts Nåd. Proposition No 81.

emellertid göra det svårt för äfven den samvetsgrannaste domare att
behålla blicken tillräckligt öppen för livad som talar till förmån för den
tilltalade. Af den, som bär att söka efter bevis för brottslighet, kan
man näppeligen vänta eller kräfva, att han skall kunna med samma
ifver söka efter omständigheter, som tala till den tilltalades förmån,
vare sig det gäller att ådagalägga hans oskuld eller att finna grunder
för straffets mildrande eller nedsättande. Dessutom är väl att märka,
att domaren alldeles icke har samma tillfälle att samla skäl och bevis
till den tilltalades förmån som en för detta ändamål särskild! förordnad
och jämväl utanför rätten verksam försvarare.

Det synes mig därför ej kunna påstås, att brottmålsproceduren
i dess nuvarande gestaltning, äfven vid saknad af försvarsadvokat, erbjuder
önsklig trygghet för den tilltalade. Väl är det sant, att misstag
aldrig helt och hållet kunna undvikas, men plikten bjuder att göra hvad
som ^ under förhan den varande omständigheter är möjligt. Det gäller
alltså att undersöka, om direkta hinder möta mot anordnande af rättsligt
försvar i den ifrågasatta omfattningen. Lagutskottet samt högsta
domstolens flertal anföra i sådant hänseende, att det rättsliga försvaret
kunde befaras verka försvårande med hänsyn till uppdagande af den
tilltalades brottslighet, samt att det ej kunde anses lämpligt att till de
tilltalades biträde sätta personer af högre kompetens än som kräfdes af
åklagarekåren. Med hänsyftning på det förra af dessa skäl yttra samma
ledamöter i högsta domstolen den mening, att i hvarje fall först borde
vidtagas en uppdelning af brottmålsprocessen i förundersökning och
huvudförhandling, enär det vore på förundersökningens stadium, som
den antydda faran företrädesvis förelåge, samt följaktligen efter dylik
uppdelning det lättare kunde medgifvas den tilltalade utsträckning i
rätten att använda rättegångsbiträde.

Emot dessa slutledningar vill jag invända, att, om de vore riktiga,
de skulle träffa äfven redan gällande lag. Man får nämligen ej glömma,
att enligt gällande lag står det en hvar tilltalad, som förmår bekosta
en försvarsadvokat, fritt att antaga en sådan. Vore det så, att det
rättsliga försvaret verkade försvårande med hänsyn till uppdagande af
brottet eller förlänade svarandesidan en skadlig öfverlägsenhet öfver
åklagaren, så borde det gifvetvis aldrig vara tillåtet att utan domstolens
särskilda medgifvande medföra försvarsadvokat. Emellertid har mig
veterligen erfarenheten ej gifvit vid handen, att den år 1890 införda
lätten för tilltalad att utan domstolens bepröfvande medföra fullmäktig
skulle haft skadliga verkningar vare sig i det ena eller det andra afseende!.
Likväl synes det vara vida mindre anledning att antaga, att

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 81.

en af myndighet förordnad försvarsadvokat, hvars arfvode skall bestämmas
af rätten, missbrukar sin ställning än att så skulle ske af en af den
tilltalade själf tillkallad advokat, hvars arfvode kan tänkas blifva högre
eller lägre efter processens utgång. Och hvad beträffar åklagarens underlägsenhet
i kompetens torde det vara nog att erinra om hvad här förut
anförts angående domarens ställning i vår brottmålsprocess: det är ej
på åklagaren ensam, som utredningen af målet hvilar, utan denne har
härutinnan ett kraftigt stöd hos domaren själf.

Det remitterade förslaget innebär ju i det hela ej annat än att
öppna tillfälle för den medellöse tilltalade att komma i åtnjutande af
eu förmån, som i princip redan är eu hvar tillerkänd.

Hvad angår den inom högsta domstolen uttalade farhågan, att
svårighet skulle komma att möta för erhållande af lämpliga personer
till ifrågavarande uppdrag, torde det knappast vara att befara, att i do
södra och mellersta delarne af landet skulle saknas tillgång på lämpliga
försvarsadvokater, ej ens om man icke ifrågasatte användandet af andra
än juridiskt bildade personer. Däremot är det väl möjligt, att i de
nordliga delarne det skulle blifva förenadt med svårighet att i hvarje
förekommande fall anskaffa juridiskt bildad försvarsadvokat, men det
må erinras, att i förslaget dylik kompetens ej uppställes såsom oundgängligt
villkor. Visserligen anse förutnämnda ledamöter inom högsta
domstolen, att den afsedda rättshjälpen skulle komma att visa sig skäligen
värdelös, om och i den mån uppdraget anförtroddes åt annan än
jurist, men i denna mening kan jag ej obetingadt instämma. För
öfrigt synes det mig, att, äfven om på grund af nu berörda förhållanden
det för vissa delar af landet skulle komma att möta svårighet att
af den ifrågasatta reformen draga allt gagn, som vore önskligt, detta
icke bör utgöra något hinder mot reformens genomförande, om den,
såsom min tanke är, i det hela måste anses nyttig och behöflig.

På grund af hvad jag nu anfört kan jag ej anse, att de betänkligheter,
som högsta domstolens flertal yttrat, äro af beskaffenhet att
böra förhindra förslagets framläggande, utan anhåller, under åberopande
att två af högsta domstolens ledamöter funnit förslaget icke föranleda
anmärkningar utom i ett par mindre väsentliga punkter, få hemställa,
att förslaget med de jämkningar, som af sistberörda anmärkningar
föranledas, måtte genom nådig proposition föreläggas Riksdagen till
antagande.»

Justitieråden Thollander och Grefberg åberopade hvad af den sistnämnde
vid ärendets behandling i högsta domstolen blifvit anfördt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 81.

Statsrådets öfrige ledamöter biträdde föredragande departementschefens
hemställan.

Med bifall till denna hemställan täcktes Hans
Maj:t Konungen i nåder förordna, att till Riksdagen
skulle aflåtas nådig proposition i ämnet, af den lydelse
bilagan litt. A. vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Erik Öländer.