Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73 (Proposition 1905:73)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

N:o 73.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Biksdagen med förslag till
lag om särskild sammansättning af vissa rådstu faun ätter
vid behandling af handelsmål; gifven Kristiania slott
den 6 mars 1905.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om särskild
sammansättning af vissa rådstufvurätter vid behandling af handelsmål.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Ossian Berger.

Bih. till Biksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 33 Käft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

Förslag

till

Lag

om särskild sammansättning af vissa rådstufv ur ätter vid behandling af

handelsmål.

Med ändring- af hvad lag innehåller häremot stridande förordnas
som följer:

1 S.

Vid behandling'' af handelsmål inför rådstufvurätt i Stockholm,
Göteborg eller Malmö skola, där ej nedan annorlunda stadgas, i rätten
sitta två af dess lagfarne ledamöter, af hvilka den ene skall föra ordet,
samt två handelskunnige män.

Med handelsmål förstås i denna lag tvist om anspråk, som grundar
sig på köp af lös egendom eller på aftal om inköp eller försäljning i
kommission af sådan egendom, dock endast där fråga är om aftal
mellan köpmän i och för deras rörelse. Mål, som skall handläggas i
den för växelmål eller för tvister i konkurs stadgade ordning, vare ej
hänfördt till handelsmål.

Såsom köpman skall vid tillämpning af denna lag anses enhvar,
som, enligt hvad särskildt finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböeker.

2 §•

I stad, där handelskunnige ledamöter skola hafva säte i rådstufvurätten,
åligger det stadsfullmäktige att hvartannat år i december månad utse dem,
som under nästföljande två år skola i sagda egenskap tjänstgöra, äfvensom

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 73. 3

ett lika antal suppleanter. Om antalet ledamöter förordnar Konungen
för hvarje rådstufvurätt särskildt.

Handels- och sjöfartsnämnd, där sådan finnes, har att i god tid
före valet till stadsfullmäktige ingifva uppgift å personer, som till
nämnda befattningar anses lämpliga. Uppgiften bör omfatta minst
dubbelt så många personer som de, hvilka skola väljas.

3 §•

Handelskunnig ledamot skall vara svensk medborgare och hafva
uppnått tjugufem års ålder. Ej må befattningen utöfvas af den,
som står under förmynderskap,

som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke gitter visa
att han är fri från deras kraf, eller hvars egendom, utan att vara afträdd
till konkurs, förvaltas för borgenärers räkning,

som förklarats förlustig medborgerligt förtroende eller ock är under
framtiden ställd eller af allmän åklagare tilltalad för brott, som kan
medföra dylik påföljd,

eller som blifvit dömd ovärdig att nyttjas i rikets tjänst eller att
föra annans talan inför rätta.

4 §•

Den, som blifvit vald till handelskunnig ledamot eller suppleant,
må kunna afsåga sig uppdraget, om han icke är boende inom rådstufvurättens
domvärjo, om han uppnått sextio års ålder eller om han
varit ledamot två år eller suppleant sex år.

Afsägelse af uppdrag att vara ledamot eller suppleant pröfvas af
magistraten.

5 §•

Afgår handelskunnig ledamot eller suppleant före utgången af den
tid, för hvilken han blifvit vald, skola stadsfullmäktige, på anmälan af
magistraten, anställa nytt val för den återstående tiden.

6 §•

Handelskunnig ledamot eller suppleant må ej i sådan egenskap
uppbära arfvode.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

7 §•

Frågor om de handelskunnige ledamöternas och. suppleanternas
indelning till tjänstgöring och om ledighet för dem handläggas i samma
ordning som enahanda frågor beträffande rådmän. Vid indelningen till
tjänstgöring skola iakttagas de föreskrifter Konungen meddelar.

8 §.

Skulle vid något rättegångstillfälle handelskunnig ledamot uteblifva
och kan ej suppleant tillkallas, äge rätten utse en handelskunnig man
att vid det tillfälle träda i den uteblifnes ställe.

9 §•

Har vid uttagande af stämning käranden begärt att handelskunnige
ledamöter skola deltaga i målets handläggning, skall vid målets företagande
rätten bestå af lagfarne och handelskunnige ledamöter såsom
i 1 § sägs. Finnes målet ej vara till handelsmål hänförligt, förordne
rätten, att den under målets vidare handläggning skall vara sammansatt
såsom för tvistemål i allmänhet är stadgadt.

År icke vid stämningens uttagande sådan begäran framställd, som
förut nämnts, varde målet företaget af rätten sådan den är sammansatt
i tvistemål i allmänhet. Vill svaranden, att rätten skall sammansättas
så som i 1 § är föreslå rifvet, framställe invändning därom vid första
rättegångstillfälle, då han är tillstädes. Glör han det ej, äge ej ändring
i rättens sammansättning rum, ändå att målet är af handelsmåls egenskap.

10 §.

Skola flera tvistefrågor handläggas gemensamt och är någon bland
dem af handelsmåls egenskap, gälle i fråga om rättens sammansättning
hvad här ofvan är stadgadt om handelsmål.

11 §•

Varder mål draget under högre rätt, må ej där komma under
pröfning huruvida handelskunnige ledamöter bort deltaga uti målets
behandling vid rådstufvurätten.

Kungh Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

12 §.

Konungen äger på framställning af stadsfullmäktige i stad, som
icke är nämnd i 1 §, förordna att denna lag skall äga tillämpning i
afseende å därvarande rådstufvurätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1906; dock att mål, hvari
stämning utfärdats före nämnda dag, skola behandlas enligt äldre lag.
Val, hvarom i 2 § är föreskrifvet, skall förrättas första gången år 1905.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden^ hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Stockholms slott den 13 maj 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet
af särskilda kommitterade upprättade förslag till

lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvurätter vid behandling
af handelsman och

lag om ändrad lydelse af 10 kap. 32 § rättegångsbalken;
äfvensom dels de af rådstufvurätterna i Stockholm, Göteborg och
Malmö, efter nådig remiss, afgifna underdåniga utlåtanden öfver nämnda
lagförslag;

dels ock däröfver till justitiedepartementet inkomna utlåtanden af
Sveriges allmänna handelsförenings förvaltningsutskott, Sveriges kontoristförenings
styrelse, Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd, Stockholms
köpmannaförenings handelskammare, Stockholms köpmansklubb,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

handels- och sjöfartsnämnden och handelsföreningens fullmäktige i Göteborg
samt Malmö börsförening och Malmö köpmannaförening;

och hemställde departementschefen i underdånighet, att högsta
domstolens utlåtande öfver berörda lagförslag måtte, för det ändamål
§ 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
i nåder lämna bifall.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kunrjl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 73.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Majits
högsta domstol fredagen den 17 februari 1905.

Första rummet.

N ärvarande:

Justitieråden: IiERSLOW,

Skarik,

Lindbäck,

Thollander

Grefberg.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 27 maj 1904, handlingarna
rörande de till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvurätter
vid behandling af handelsmål och till lag om ändrad lydelse
af 10 kap. 32 § rättegångsbalken cirkulerat mellan högsta domstolens
ofvanbemälde ledamöter jämte justitieråden Lilienberg och Huss,
hvilka voro af sjukdom hindrade att i högsta domstolen närvara, företogs
nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagd a
detta protokoll.

Förslag till lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvur
ätter vid behandling af handelsmål.

Beträffande förslagets hufvudgrunder yttrade justitieråd et Lindbäck;

»Att rättsskipningen i regel bäst och säkrast utöfvas af domstolar
med fast ansatta, juridiskt bildade ledamöter, hvilka ägna hela sin lifsverksamhet
åt lagens tolkning och tillämpning, är en grundsats, hvars

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

riktighet ej torde kunna med skäl bestridas. I öfverensstämmelse med
denna grundsats hafva ock vid verkställda omregleringar af rådstufvurätterna
i våra större städer nästan öfverallt de borgerliga rådmanstjänsterna
utbytts mot domarebefattningar, af livilkas innehafvare kräfves
juridisk kompetens. Detta förhållande har tvifvelsutan sin orsak däri,
att de borgerliga rådmännens deltagande i lagskipningen befunnits
i allmänhet vara till föga eller intet gagn, oaktadt de vanligen utsetts
bland städernas mest framstående köpmän och industriidkare
och man i följd däraf måhända kunnat förvänta ett gagneligt resultat
af deras domareverksamhet åtminstone i tvister, som äro att till handelsmål
hänföra. Lagstiftaren måste därföre, innan han fattar sitt beslut
i fråga om — på sätt det remitterade lagförslaget afser — åvägabringande
af sådan förändrad organisation af vissa stadsdomstolar, enligt
hvilken lekmän skulle vid behandlingen af ett stort antal tvistemål
hafva säte och stämma i rätten lika med de lagfarne ledamöterna och
följaktligen den nu mera så godt som utdömda institutionen af icke
lagfarna rådmän såsom domare komme att i viss mån återupplifvas,
underkasta denna fråga eu allsidig pröfning samt noga öfverväga de
fördelar och olägenheter, hvilka af åtgärden kunna vara att förvänta.
För min del anser iag dylika ändringar i de allmänna domstolarnes
sammansättning icke böra genomföras i afseende å andra mål än sådana,
beträffande hvilka med hänsyn till deras egenartade, från de
vanliga rättegångsmålen väsentligt skiljaktiga beskaffenhet fullkomligt
klart och otvetydigt trädt i dagen, att, oansedt de medel till sanningens
utrönande, hvilka erbjuda sig i sakkunnige vittnens och myndigheters
utlåtanden, den rättsbildade domarens insikter, omdöme och erfarenhet
icke innebära tillräckliga garantier för åstadkommande af ett rättvist
domslut, utan att härtill erfordras samverkan af jurister och lekmän,
de senare representerande den speciella fackkunskapen.

För införande i vårt land af särskildt organiserade handelsdomstolar
kan icke åberopas stödet af någon mera enhällig uppfattning
om behöfligheten af en dylik anordning. Tvärtom hafva, såsom bekant,
meningarna härom städse varit synnerligen delade. Lagkommittén, i
motiven till den af kommittén föreslagna rättegångsbalkens första kapitel,
yttrade sig med stor skärpa mot särskilda domstolar, såsom bergsdomstolar,
handelsdomstolar med flera. Nya lagberedningen synes hafva
ställt sig hufvudsakligen afvisande till'' frågan, dock under uttalande,
att densamma borde göras beroende på blifvande utredning i sammanhang
med eller efter verkställd revision af sjölagen och handelsbalken.
Förstärkta lagberedningens pluralitet fann, efter en sakrik och uttömBih.
till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

mande motivering, som i allmänhet innebar ett underkännande af krafvet
på särskilda handelsdomstolar, att frågan om sådana domstolars inrättande
för det dåvarande borde förfalla, hvaremot några ledamöter
ansågo det icke kunna vara förenadt med synnerlig våda att göra ett
försök med införande hos oss af en särskild handelsrättsskipning, fastän
de voro sins emellan af olika meningar, huru den förändring i domstolsorganisationen,
som påkallades af en dylik särskild rättsskipning, lämpligen
borde genomföras. Vid 1893 års Riksdag väcktes en motion,
åsyftande att utredning och lagstiftning i ämnet måtte bringas till
stånd. Lagutskottet i sitt utlåtande öfver motionen upptog först hvad
nya lagberedningen och förstärkta lagberedningens pluralitet i förevarande
ämne anfört samt yttrade hufvudsakligen vidare: att, såsom af
det anförda framginge, många och, enligt utskottets uppfattning, tungt
vägande anmärkningar framställts emot införande i vårt land af handelsdomstolar;
att det särskildt syntes utskottet hafva med rätta framhållits,
att frågan om handelsdomstolars behöflighet i vårt land samt
de, efter hvad förhandlingarna inom förstärkta lagberedningen nogsamt
utvisade, synnerligen svårlösta spörsmålen om dessa domstolars behörighet
och organisation icke tillförlitligen kunde afgöras förr än i sammanhang
med eller efter en revision af de handelsrättsliga normer, hvilkas
tillämpande företrädesvis skulle tillkomma handelsdomstol; att den egentliga
grundvalen för de allmänna handelsrättsliga förhållandena, nämligen handelsbalken,
hvars revision enligt den för nya lagberedningen utfärdade instruktion
skulle, sedan arbetet med frågan om rättegångsväsendets ombildning
afslutats, blifva föremål för behandling, ännu väntade på sin ombildning,
samt att utskottet, som vid sådant förhållande funnit den i motionen
ifrågasatta förnyade utredning i detta ämne för det dåvarande icke
lämpligen böra äga rum, följaktligen hemställde, att motionen icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda. Detta lagutskottets
betänkande blef af Riksdagen bifallet. Härefter har frågan, antagligen
på grund af de yppade stora meningsskiljaktigheterna rörande icke
allenast behofvet af att hos oss inrätta handelsdomstolar utan äfven
lämpligaste sättet för deras organisation och rätta tidpunkten för frågans
definitiva lösning, lämnats hvilande af lagstiftaren, intill dess den kommitté,
åt hvilken uppdragits att utarbeta rättsregler angående köp af
lös egendom, på eget initiativ återupptagit frågan och åt sig utverkat
Kungl. Maj:ts tillstånd att uppgöra förslag till lag i ämnet, hvilket
förslag nu föreligger till högsta domstolens granskning.

Det skulle visserligen, enligt min tanke, varit önskvärdt, att, på
sätt i lagutskottets omförmälda utlåtande torde hafva åsyftats, med

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

förevarande särdeles grannlaga lagstiftningsärende fått anstå, intill dess
revisionen af liandelsbalken bragts till fullbordan, hvarigenom eu säkrare
grundval an som nu står till buds skulle hafva skapats för bedömande,
om och i huru vidsträckt omfattning sakkunniga lekmäns användande
såsom domare i handelsmål kunde vara af behofvet Opåkallad!, Då
emellertid det ojämförligt största antalet handelstvister härröra från
eller stå i samband med köp af lös egendom samt ny lagstiftninghärom
i den närmaste framtiden lärer vara att motse, har jag icke
trott den omständighet, att hittills blott en del af liandelsbalken hunnit
omarbetas, böra utgöra ovillkorligt hinder för att den genom förevarande
lagförslag väckta frågan om vissa domstolars organisation vid handelstvisters
behandling nu företages till afgörande.

I anslutning till den af mig redan yttrade åsikt, att införlifvande
af ett lekmannaelement med våra allmänna domstolar icke bör äga rum
med mindre fullgiltiga skäl föreligga till antagande att sådant beträffande
vissa tvister är nödvändigt för deras rättvisa bedömande, framställer
sig för mig vid förslagets granskning såsom det viktigaste
spörsmålet, huruvida enligt erfarenhetens vittnesbörd en slik anordningmå
vara med afseende å de handelsmål, hvarå den föreslagna lagen
skulle få tillämpning, oundgängligen af behofvet påkallad. Då "det öfvervägande
antalet af nyssnämnda mål utgöra allenast vanliga enkla
skuldfordringstvister, för hvilkas rätta afgörande särskilda insikter i
merkantila förhållanden alldeles icke äro af nöden, kan lekmäns medverkan
vid rättsskipningen i dessa mål icke ur någon synpunkt anses vara
erforderlig. I öfriga handelsmål är visserligen understundom af vikt
för deras bedömande att erhålla upplysning om vissa till handelns
teknik hänförliga ämnen, i hvilka köpmannen i regel äger djupare
insikter än juristen, men häraf följer enligt min tanke ingalunda, att i
dessa tvister, hvilka ofta äro af hufvudsakligen juridisk innebörd, en
riktig dom skulle stå att vinna allenast genom köpmäns deltagande i
deras handläggning och afgörande, eller ens att en sådan åt köpmännen
inrymd befogenhet skulle i någon afsevärd mån göra utredning medelst
vittnen eller andra sakkunniga öfverflödig eller göra domstolarna bättre
skickade än de nu äro att handlägga och bedöma ifrågavarande tvister.
Hvad i motiven till lagförslaget antydts därom, att ledamöterna i de
rådstufvurätter, som i förslaget äro afsedda, skulle, i saknad af tillräcklig
förtrogenhet med handelsväsendet och köpmännens åskådning,
icke i allmänhet kunna annorledes än under samarbete med handelskunnige
såsom bisittare i domstolen rätt utöfva dess processledande
verksamhet, isynnerhet när det gällde att afgöra, hvilka frågor borde

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

ställas till sakkunnige ock vittnen, äfvensom riktigt tillgodogöra sig de
sakkunniges yttranden ock riktigt uppskatta bevismaterialet i öjjjpigt,
anser jag icke vara grundadt på tillräckligt kållbara skäl. Man måste
nämligen ihågkomma, att de jurister, hvilka bekläda domareämbeten i
våra största rådstufvurätter, i allmänhet äga mångårig vana att handlägga
de mest olikartade, ofta mycket invecklade och svårlösta rättstvister,
däribland just handelsmål intaga ett framstående rum, samt att
den vidsträckta erfarenhet, de härunder förvärfvat, utgör en ganska
säker borgen därför, att de förmå på ett nöjaktigt sätt fylla de kraf,
som i ofvan angifna hänseenden skäligen höra på dem ställas. Det
torde jämväl förtjäna beaktande, att så kallade handelsköp och andra
köpeaftal rörande lös egendom äro till sina hufvuddrag lika och att
skiljaktigheterna, efter hvad erfarenheten lärer berätta, synas allt mera
blifva utjämnade. Också har man ansett upprättandet af eu särskild
lagstiftning i fråga om köp, som slutits mellan köpmän i och för deras
rörelse, icke vara i vårt land erforderligt; utan har kommittén i det
af densamma utarbetade, nyligen af högsta domstolen granskade och
härutinnan utan anmärkning lämnade förslag till lag om köp af lös
egendom sammanfört de allmänna civilrättsliga bestämmelserna angående
dylikt köp och stadgandena om handelsköp, hvilka senare i nämnda
lagförslag hufvudsakligen sammanfalla med berörda allmänna bestämmelser.
Detta förhållande synes mig utgöra ett bevis för den mening,
att den åsyftade omorganisationen af omförmälda rådstufvurätter icke är
i större mån af behofvet påkallad. — Hvad särskildt angår frågan,
huruvida handelskunniga lekmän, därest de finge plats i domstolen,
komme att tillföra den en mera tillförlitlig kännedom om de till sin
natur så ytterst sväfvande handelsbruken, än som vore möjlig att ernå
genom afhörande af vittnen eller inhämtande på annat sätt af sakkunnigas
yttranden, lärer snart sagdt hvarje domare, som någon längre tid tagit
befattning med handelstvister, nödgas vitsorda, huru osäker och vacklande
köpmännens egen uppfattning i regel är beträffande frågor, om
påstådda handelsbruk må anses gällande eller icke. Det händer sålunda
mycket ofta, att köpmän, då de i handelstvister höras såsom
vittnen eller eljest i egenskap af sakkunniga afgifva yttranden rörande
dylika spörsmål, stå emot hvarandra med fullkomligt stridiga uttalanden;
och detta inträffar till och med, när dessa köpmän äro boende å
samma ort och drifva affärer i samma bransch som den, inom hvilket
det uppgifna handelsbruket påstås äga tillämpning. Under sådana omständigheter
torde domstoiarne, äfven om åt dem gåfves den af kommittén
förordade sammansättning, blifva fortfarande likasom hittills i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73. 13

fråga om tillvaron af handelsbruk väsentligen hänvisade till den utredning,
som parterna förmå åstadkomma.

Då frågan om handelsdomstolar förevar till behandling hos förstärkta
lagberedningen gjorde tillkallade fackmän, med åberopande däraf
att under- och öfverinstanserna mycket ofta kommit till olika domslut
i handelstvister, den uppfattning gällande, att denna osäkerhet i
rättsskipningen antagligen härrörde från domstolsledamöternas saknad af
praktisk kännedom om handelsförhållanden, samt påyrkade, att, till beredande
af sådan kännedom inom domstolarne, i dem måtte inrymmas
ett lekmannaelement, bestående af representanter för köpmännen själfva.
Den antydda bristen på enhet i rättsskipningen torde emellertid hafva
sin egentliga förklaringsgrund däri, att här i landet hittills saknats så
godt som all lagstiftning rörande ej mindre köp af lös egendom i allmänhet
än äfven handelsköp. Då vi nu inom kort torde hafva att förvänta.
en fullständig lag i dessa ämnen, hvarigenom fasta, efter den
moderna rättens fordringar lämpade stadgande!! varda meddelade, kan
det knappast vara underkastadt tvifvel att icke, sedan nämnda lag träd!
i kraft, anledning till klagan öfver osäkerhet i lagskipningen, så vidt
angår det slag af handelsmål, som talrikast förekommer, skall i höggrad
minskas, i följd hväraf grunden för omförmälda yrkande jämväl
kommer att väsentligen bortfalla. Hvad för öfrigt beträffar de kraf på
inrättande af handelsdomstolar, hvilka tid efter annan från affärsvärlden
framställts, torde de oftast varit föranledda mindre af misstro till de
nuvarande domstolarnes — särskild! rådstufvurätternas i våra förnämsta
handelsstäder — kompetens att nöjaktigt utreda och bedöma handelstvister
än af förhoppningen att deras öfverlämnande till handelsdomstolar
skulle leda till förverkligande af ett bland handelståndets ifrigaste
önskningsmål, en snabbare rättsskipning i dessa tvister.

Till befrämjande af detta, onekligen i hög grad behj ärtans värda
syfte är den föreslagna lagen icke ägnad att bidraga. Fasthellre lärer
det kunna befaras att densamma skulle lämna tredskande svarandeparter
och mindre samvetsgranna sakförare vapen i. händer att obehörigen
förhala målens afgörande samt att äfven eljest längre tidsutdräkt
med åtgörande! än nu i allmänhet äger rum skulle kunna föranledas
af vissa bestämmelser i lagen, i hvilka hänseenden uppfösande exempel
lämnas i några af de yttranden öfver lagförslaget, som inkommit från
Stockholms rådstufvurätt.

Ett bland de viktigaste villkoren för att en kollegial domstol må
kunna på ett tillfredsställande sätt utöfva sin verksamhet består däri,
att antalet ledamöter i domstolen är väl afpassadt. och att, om dom -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

stolen är sammansatt af jurister och lekmän, proportionen mellan dessa
båda kategorier af domare är riktigt iakttagen. Hvad angår rådstufvurätterna
i Stockholm, Göteborg och Malmö gäller för närvarande, att
å hvarje afdelning måste, för att den skall vara domför, tjänstgöra tre
ledamöter, alla lagfarne. Häri skulle, om förslaget upphöjes till lag,
den förändring inträda, att på de afdelningar, åt hvilka befattningen
med handelsmål anförtroddes, skulle i handläggningen af dessa mål
jämte de till handelsmål icke hänförliga tvistefrågor, hvilka enligt § 10
i förslaget komme att behandlas gemensamt med handelsmål, deltaga
förutom de två handelskunniga lekmännen allenast två jurister, den ene
i egenskap af ordförande. Med hänsyn ej mindre därtill, att, såsom
jag förut haft tillfälle framhålla, det största antalet handelsmål uteslutande
eller hufvudsakligen är af juridisk innebörd, än äfven till den
omständighet, att, efter hvad nyss blifvit nämndt, en del till handelsmål
icke hänförliga tvistefrågor skulle gemensamt med dem handläggas, kan
jag för min del icke finna annat än, att genom lagändringen det juridiska
elementet inom domstolen skulle blifva på ett betänkligt sätt försvagadt;
ett förhållande hvilket icke stode väl tillsammans med den i
motiven till lagförslaget uttryckta, tvifvelsutan riktiga uppfattning, att
det måste anses vara af yttersta vikt, att de domstolar, som skola utbilda
arbetssätt och praxis under den nya ordningen, äro på bästa sätt
rustade. Den i motiven tillika åberopade omständighet, att en organisation
med ett lika antal lagfarne ledamöter och lekmän vore bepröfvad
i dispaschemålen, torde knappast kunna tillmätas någon betydelse för
frågan, huru domstolen lämpligen bör vara sammansatt i de mål, som
i lagförslaget afses. Vid dispaschemålens behandling tjänstgöra dock i
rätten tre lagfarne ledamöter; och för öfrigt äro dessa till antalet mycket
begi’änsade mål i regel icke tillnärmelsevis af den juridiska vikt, som
handelsmålen och de tvistefrågor, hvilka enligt förslaget skulle i sammanhang
med dem handläggas; något, som torde framgå redan däraf, att
dispaschörerna ej ens behöfva vara jurister. I de icke sällan förekommande
fall, då vid handläggning af handelsmål och därmed sammanhängande
tvistefrågor de båda lagfarna ledamöterna beträffande svårlösta,
rent juridiska frågor stannade i olika meningar, blefve enligt den
föreslagna lagen afgörandet beroende på lekmännen, hvilka ju i regel
måste anses sakna kompetens att bedöma dylika frågor. Förtroendet
till hela institutionen kunde härigenom äfventyras; och det skulle säkerligen
ofta blifva förenadt med stor svårighet att bland de sakkunniges
krets finna samvetsgranna och dugliga personer, som med verkligt intresse
komme att ägna sig åt en uppgift, som, jämte det att den vore

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

högst ansvarsfull och kräfde betydlig- uppoffring af tid och arbete, mången
gång. vore omöjlig att uppfylla. — Det kunde visserligen ifrågasättas,
att till afhjälpande af nu anmärkta missförhållande ytterligare en lagfaren
ledamot borde tjänstgöra tillsammans med lekmännen, men häremot
synes med skäl kunna invändas, att med eu sådan anordning dels
lekmännen icke förmådde gent emot de tre juristerna göra sina åsikter
behörigen gällande och således skulle förlora i auktoritet, dels ock
att med så många ledamöter som fem domens tillkomst skulle fördröjas
genom förlängda öfverläggningar inom domstolen och fördröjd cirkulation
af handlingarne.

I motiven till förslaget har kommittén, jämte det liandelskunnigas
deltagande i rättsskipningen angifvits hafva till hufvudändamål att tillföra
rätten den allmänna kännedom om merkantila förhållanden och merkantil
åskådning, som mången gång måste anses såsom ett villkor för en
säker processledning och en riktig uppskattning af bevismaterialet, —
vidare till stöd för sin åsikt om behofvet af sakkunnige lekmäns deltagande
i handelstvisters afgörande vid rådstufvurätt anfört bland, annat:
att för den utanför affärsbref stående domaren det ofta måste vara en
vansklig uppgift att i och för förekommande handelsmål sätta sig in i
köpmännens åskådning, gällande handelsbruk och andra för handeln
egendomliga förhållanden, såsom handelsbokföringen, det köpmän emellan
öfiiga språkbruket, samt i öfrigt allt, som vore att hänföra till handelns
teknik; att det innerliga samband mellan aftal och sedvana (handelsbruk),
som vore utmärkande för handeln, gjorde det synnerligen angeläget,
att i handelsmål ett sakkunnigt element infördes i domstolarne; samt att
detta uppenbarligen i hög grad gällde för ett land som Sverige, där
i motsats till förhållandet t. ex. i England — domarekåren och
advokatståndet vore så strängt åtskilda, att det ytterst sällan torde
inträffa, att en domareplats besattes med någon, som förut idkat
sakförareverksamhet och därunder genom direkt beröring med affärsmän
varit i tillfälle att sätta sig in i deras handelsvanor och åskådning.
Dessa skäl synas följdriktigt böra föranleda därtill, att, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad beträffande krigsrättsmål är gällande,
jämväl hofrätt och högsta domstolen, när handelsmål där förekomme
till behandling, erhölle sådan organisation, att i nyssnämnda
mai domsrätten gemensamt utöfvades af lagfarne män och representanter
för handelsståndet, något hvilket dock ej blifvit af kommittén ifrågasatt.
Därest de i lagförslaget afsedda rådstufvurätter, men icke öfverdomstolarne,
som hade att pröfva dessa rådstufvurätters domar i handelsmål,
förstärktes med ett sakkunnigt lekmannaelement, skulle lätt kunna in -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 73.

träffa, att allmänheten, komme att betrakta öfverinstansernas rättsskipning
i dylika mål såsom underlägsen rådstufvurätternas, hvilket skulle
menligt inverka på öfverinstansernas anseende och auktoritet. Till en
sådan föreställning hos allmänheten skulle säkerligen också bidraga att
i de fall, då underrättens dom uppenbarligen grundats därpå, att de
handelskunnige ledamöterna till följd af sin under köpmansyrkets utöfning
förvärfvade sakkunskap ansett sig äga visshet rörande någon fråga,
hvaraf domslutet berodde, såsom t. ex. tillvaron af ett uppgifvet handelsbruk,
betydelsen ur köpmannasynpunkt af uttryck eller bestämmelser i
ett leveranskontrakt eller något annat ämne af uteslutande handelsteknisk
innebörd, den tappande parten antagligen endast sällan skulle kunna
vinna ändring i högre domstolar, bestående af allenast lagfarne ledamöter,
enär dessa saknade sådana insikter i handelsförhållanden, som
kunde sätta dem i stånd att säkert urskilja, huruvida underrättens sakkunnige
ledamöter misstagit sig i sin uppfattning af den fråga, hvilken
vore för tvistens utgång afgörande.

Det förut omnämnda lagförslaget, som innefattar bestämmelser
om köp (och byte) af lös egendom, har, såsom kändt är, tillkommit efter
samarbete med utsedde kommitterade från Sverige, Norge och Danmark,
hvilkas uppgift varit att söka bringa de tre ländernas lagstiftning på
detta område till största möjliga öfverensstämmelse; och har samarbetet
j öfrigt föranledt, att lagförslag af väsentligen lika innehåll med sagda,
för Sverige afsedda förslag jämväl utarbetats hvad Norge och Danmark
angår. I Danmark finnes sedan år 1861 eu handelsdomstol, So- o g
Handelsretten i Köpenhamn, och i Norge har år 1902 antagits en lag,
enligt hvilken handelsdomstolar skulle från och med år 1904 inrättas
därstädes. I nu antydda förhållanden har kommittén, såsom af motiven
till'' det föreliggande lagförslaget framgår, funnit sig äga eu särskild
anledning till uppgörande af samma förslag, enär, på sätt motiven vidare
utmärka, kommittén ansett att, i händelse icke i vår underdomstolsorganisation
vidtoges förändring, likartad med den, som i Norge och
Danmark redan blifvit med afseende å behandling af handelstvister
bragd till stånd, man knappast kunde påräkna den enhet i rättstillämpningen,
som med berörda samarbete åsyftats och som, efter kommitténs
uppfattning, utan tvifvel måste anses vara af synnerlig betydelse för
de tre folken. Att rättsskipningen i tvister rörande handelsköp skulle
inom Sverige, Norge och Danmark blifva i högre grad än hittills öfverensstämmande,
därest hufvudsakligen lika beskaffade lagar på detta rättsområde
varda gällande för de tre länderna, är visserligen sannolikt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

Däremot förefaller det särdeles tvifvelaktigt, huruvida ännu större enhet
i rättstillämpningen inom rikena kan antagas i någon afsevärd mån
blifva en följd af den förändring i vår domstolsförfattning, som skulle
föranledas af det remitterade förslagets upphöjande till lag. Redan
den omständighet, att själfva organisationen af So- og Handelsretten,
Norges handelsdomstolar och de specialdomstolar, det remitterade förslaget
afser att hos oss anordna, företer vissa olikheter, synes vara
ägnad att framkalla tvekan uti ifrågavarande hänseende. Hvad angår
handelsdomstolarnas i Danmark och Norge territoriella kompetens, är
densamma, såsom kommittén i motiven upplyst, inskränkt, i Danmark
till Köpenhamn, om än genom aftal mellan parter äfven tvister från
andra landsdelar kunna till So- og Handelsretten hänskjutas, och i
Norge, där handelsdomstolar skola finnas allenast i de »kjöbsteder»
och uladesteder», som bestämmas af Konungen efter vederbörande kommunalstyrelsers
framställning, till de platser, å hvilka handelsdomstolar
sålunda varda upprättade. Både i Norge och Danmark torde följaktligen
gälla såsom regel, att handelstvister i stor utsträckning upptagas och
behandlas jämväl af andra domstolar än de speciella handelsrätterna.
Hos oss skulle förhållandet blifva ungefär enahanda, dock att våra med
handelskunnige ledamöter förstärkta rådstufvurätters befogenhet att upptaga
mål rörande handelsköp skulle blifva så till vida inskränktare än
handelsdomstolarnes i Norge och Danmark, som frågan, huruvida målen
borde handläggas af förstärkt rådstufvurätt, i det remitterade förslaget
gjorts beroende däraf, att endera af parterna sådant påyrkar. Beträffande
för öfrigt handelsdomstolarne i Norge har lagen om deras införande så
nyss trädt i kraft, att man ännu knappast kan äga någon kännedom
om resultatet af deras verksamhet. Det torde således vara för tidigt
att bedöma, huruvida handelsdomstolars inrättande i Norge må göra
det önskvärd!, att likartade institutioner äfven i vårt land anordnas.

Det gifves vissa till den speciella handelsrättens område hörande
grupper af tvistemål, såsom sjörättsmål, särskildt de i vårt land talrikt
förekommande målen angående sammanstötning af fartyg, samt patentoeh
varu märkesmål, för hvilkas riktiga afgörande fackinsikter måste
anses vara erforderliga i långt högre grad än som gäller beträffande
handelsmalen. Antages nu den föreslagna lagen, kan med visshet
förutses, att idkare af de yrken ocn näringar, inom hvilka förstnämnda
tvister förekomma, icke skola underlåta att påfordra, det jämväl för
dessa tvisters behandling anordnas domstolar med sakkunnige lekmän
såsom bisittare. Dessa kraf torde lagstiftaren icke utan att göra sig
Bih. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sarnl. 1 Afd. 33 Käft. 3

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 73.

skyldig till brist på konsekvens kunna motsätta sig. Följden häraf
blefve, att i vårt land kunde komma till stånd ett icke obetydligt antal
för handläggning af tvister inom vissa yrkesklasser afsedda domstolar,
ett förhållande, som icke kunde anses gagneligt för vidmakthållande af
enhet i rättsskipningen och äfven skulle medföra andra olägenheter.
Dessa synpunkter torde hafva varit bestämmande, hvarför man icke
vid nya sjölagens införande år 1891, — oaktadt densamma är en frukt
af samarbete med kommitterade från de öfriga två skandinaviska länderna,
hvilkas samtidigt antagna sjölagar äro väsentligen lika lydande med
den hos oss gällande —, ifrågasatte att i vårt land inrätta särskilda
sjörätter, fastän dylika domstolar äro i Norge anordnade.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, finner jag mig
icke kunna tillstyrka, att det remitterade förslaget lägges till grund för
lagstiftning i ämnet, men anser jag mig dock böra ingå i granskning
af förslagets särskilda bestämmelser.»

I afseende å den föreslagna rubriken till lagen anförde justitierådet
Lindbäck:

»Då ett stort antal andra tvister än sådana, hvarå den föreslagna
lagen skulle äga tillämpning, är att hänföra till handelsmål, men
rubriken angifver lagen såsom gällande för handelsmål i allmänhet,
synes åt rubriken böra gifvas förändrad affattning, hvarigenom berörda
oegentlighet varder undanröjd.»

I fråga om förslagets detaljbestämmelser framställdes följande anmärkningar
:

1 §•

Justitieråden Herslow, Skärm, Lindbäck och Grefberg förenade sig
om följande yttrande:

»Enär af 9 § inhämtas, att handelskunnige män skola enligt förslaget
taga säte i rätten allenast i det fall, att begäran därom framställes
vid uttagande af stämning eller svaranden i viss ordning därom
gör invändning, men affattningen af förevarande § gifver vid handen,
att handelskunnige skola deltaga i alla handelsmåls behandling, synes
denna § böra bringas i bättre öfverensstämmelse med 9 §.»

Justitierådet Thollander yttrade:

»Af den i paragrafens andra stycke gifna definition på handelsmål
synes icke med full tydlighet framgå, att, på sätt otvifvelaktigt bör äga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

ram, äfven sådana mål inbegripas, där tvisten afser, huruvida ett köp
eller ett kommissionsaftal kommit till stånd.

Från behandling såsom handelsmål utesluter förslaget tvistiga
fordringsanspråk i konkurs, ehuruväl i motiven framhålles, att största
delen af dylika frågor i en köpmans konkurs härröra af handelsköp.
Uteslutningen motiveras emellertid därmed, att de handelskunniga ledamöterna
icke höra »betungas med ett arbete, som ofta är mera mödosamt
genom de uppkomna frågornas mängd och detaljerade beskaffenhet
än genom svårigheter vid deras afgörande».

I det anförda synas mig dock icke ligga tillräckliga skäl att
undantaga konkursmålen från behandling som handelsmål, ty dels torde
det icke utan vidare kunna tagas för visst, att flertalet af sådana tvistefrågor
icke erbjuda svårigheter vid afgörande!, och dels saknas icke
utvägar att hindra, att eu allt för stor mängd af obetydliga tvistefrågor
blifva behandlade i den för handelsmål stadgade ordning:.»

Justitierådet Lindbäck var ense med justitierådet Thollander i hans
anmärkning rörande den i andra stycket upptagna definition å handelsmål;
och anförde justitierådet vidare:

»Att, såsom kommittén synes antaga, behofvet af fackkunskap i
och för bedömandet af de tvister, hvarom i andra punkten af andra
stycket förmärs, skulle vara mindre, då dylika tvister förekomma i
konkurs, än när de handläggas efter stämning i vanlig rättegångsväg,
förefaller stridande mot sakens egen natur och lärer ej heller af erfarenheten
bekräftas. Särskildt i större köpman skonkurser yppas ofta
ur merkantil synpunkt ganska svårlösta tvister rörande handelsköp och
däraf härflytande rättsförhållanden, för hvilka tvisters slitande, om stadgandet
i andra punkten af andra stycket bibehålies oförändradt, den
ifrågaställda domstolsorganisationen icke skulle få anlitas, icke ens om
parterna ömsesidigt sådant önskade, under det att förslaget eljest intager
den ståndpunkt, att hvarje till handelsmål i förslagets mening hänförlig
tvist, som vid ifrågavarande rådstufvurätter anhängiggjordes, ovillkorligen
skulle, där endera parten i viss ordning det äskade, handläggas
af rådstufvurätten, så sammansatt som i förslaget afses, äfven om det
vore uppenbart, att några merkantila insikter alldeles icke erfordrades för
tvistens bedömande.

Med hänsyn till den varsamhet, lagstiftaren är förpliktad iakttaga,
när fråga är att ändra ett lands domstolsorganisation, helst då ändringen
framträder såsom något väsentligen nytt och hittills inom landet jämförelsevis
opröfvadt, torde anledning icke saknas till en viss tvekan,
huruvida icke det vore försiktigast att till en början låta den ifråga -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 73.

satta lagreformen gälla endast rådstufvurätterna i Stockholm och Göteborg,
livilka städer utan gensägelse stå långt framför Malmö i afseende
å affärsrörelsens betydenhet och köpmannakårens talrikhet. Då emellertid
kommittén utan tvifvel verkställt noggrann undersökning angående de
förhållanden, hvilka äro afgörande för frågan om den tilltänkta nya
institutionen bör införas jämväl vid Malmö rådstufvurätt, nämligen dels
huruvida handelskåren där är så talrik att man med visshet må kunna
påräkna fullt lämpliga bisittare i rätten dels ock huruvida handelsmål
af de arter, lagförslaget afser, vid sagda rådstufvurätt förekomma i så
stort antal, som kräfves för att icke syftet med institutionen skulle
blifva väsentligen förfeladt, i hvithet afseende man torde böra uppställa
den fordran, att nämnda mål kunna utfylla åtminstone en rättegångsdag
i veckan, anser jag mig sakna tillräckliga skäl att afstyrka förslaget,
så vidt detsamma omfattar äfven rådstufvurätten i Malmö.»

Justitierådet Skärm instämde uti hvad justitierådet Thollander
yttrat därom, att paragrafens definition på handelsmål icke, såsom vederborde,
utmärkte att till sådana mål skulle räknas äfven tvister, huruvida
ett köp eller ett kommissionsaftal verkligen kommit till stånd.

Justitieråden Skärm och Thollander förenade sig om följande
yttrande:

»Enligt den föreslagna lagen skall såsom köpman anses en hvar,
som, enligt hvad särskild! finnes stadgadt, är pliktig att föra handelsböcker.
Om denna föreskrift uppfattas såsom uteslutande afseende
svensk lag, kan tvifvel uppstå huruvida part, som utrikes drifver handel,
på grund däraf skall anses såsom köpman, eller ock den missuppfattninggöra
sig gällande, att frågan om en sådan parts egenskap af köpman
bör bedömas efter de svenska föreskrifterna om skyldighet att föra
handelsbod^!''. Genom ett tillägg torde därföre böra klargöras att
föreskriften afser jämväl en hvar, som i annat land drifver rörelse
under sådana förhållanden, att han enligt där gällande lag är att anse
såsom köpman.»

2 §.

Justitierådet Grof berg anförde:

»Ehuruväl valrätten må lämpligen tillkomma stadsfullmäktige,
torde dock, för vinnande af större trygghet att fullt kompetenta personer
komma att väljas, denna valrätt böra på det sätt anordnas, att
stadsfullmäktige blifva bundna af förslag, som afgifves af handels- och
sjöfartsnämnd, där sådan finnes inrättad, samt nämnden får sig ålagdt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73

att föreslå ett antal handelskunnige, som efter visst förhållande öfverstiger
det antal, som skall väljas.)»

Justitieråden Skärm och Thollander ansågo att, efter förebilden i
332 § sjölagen, valet till handelskunnige ledamöter lämpligen borde ske
efter förslag af handels- och sjöfartsnämnden, där sådan funnes.

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Den redogörelse, kommittén i motiven lämnat rörande handelsdomstolar
i främmande länder, utvisar, att tiden, hvarunder lekmän äro
skyldiga tjänstgöra såsom domare, är i Norge och Danmark fyra år och
i Österrike tre år, samt att, åtminstone i Norge och Danmark, fullgjord
tjänstgöring under den bestämda tidrymden icke medför befrielse från
vidare tjänstgöringsskyldighet. 1 betraktande häraf vill det förefalla,
som skulle den i förslaget stadgade tid för dylik tjänstgöring, eller två
år, vara för kort, synnerligast om, på sätt förslagets mening torde vara,
den, hvilken tjänstgjort två år, icke skulle blifva pliktig att mottaga
omval till ifrågavarande domarebefattning.

Det torde vara lämpligt att, i enlighet med hvad som förordats
i flera af de utlåtanden, hvilka af handelskorporationer afgifvits öfver
förslaget, handels- och sjöfartsnämnderna i de respektive städerna
lämnades tillfälle att, till ledning för stadsfullmäktige vid valrättens
utöfvande, upprätta förslag å de personer, nämnderna ansåge böra vid
valet ifrågakomma, dock utan att stadsfullmäktige skulle blifva af förslaget
bundna.

Det är en genomgående princip i vår lagstiftning, att domare,
vid äfventyr af laga ansvar, icke får från tjänstgöring uteblifva utan
anmäldt laga förfall. Då det uppenbarligen icke kan ifrågasättas att
för rådstufvurätternas handelskunnige ledamöter stadga någon afvikelse
från denna viktiga grundsats, men vissa yttranden i motiven i
förening med den affattning, 8 § erhållit, möjligen skulle kunna föranleda
till missuppfattning härutinnan, synes det vara erforderligt, att
i lagen intages en föreskrift, som utmärker, att de handelskunniga
ledamöterna endast på grund af laga förfall äga uteblifva från rätten.
Detta syfte torde kunna vinnas om, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad i 314 § 2 mom. sjölagen finnes för likartadt fall stadgadt,
åt första punkten i förevarande 2 § gåfves ungefär denna affattning:
»I stad, där handelskunnige ledamöter skola hafva säte i rådstufvurätten,
åligger det stadsfullmäktige att hvartannat år utse dem, som
under nästföljande två år skola i sagda egenskap tjänstgöra; äfvensom
ett lika antal suppleanter att, vid inträffadt förfall för de handelskunnige
ledamöterna, träda i deras ställe.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition X:o 73.

I händelse klagan föres öfver val till handelskunnig ledamot eller
suppleant, uppstår det spörsmål, huruvida den valde skall vara pliktig
och berättigad att i domstolen tjänstgöra under tiden, intill dess klagomålen
blifvit slutligen pröfvade. Enär lagstiftaren funnit erforderligt
att i fråga om nämndemansval meddela uttryckligt stadgande i berörda
hänseende, synes det vara önskvärdt att, till undvikande af misstag,
lagen också beträffande de val, hvarom nu är fråga, komme att innehålla
föreskrift i ämnet.))

Justitierådet Herslow var ense med justitierådet Lindbäck därutinnan,
att tillfälle borde lämnas handels- och sjöfartsnämnderna uti de
respektive städerna att till ledning för stadsfullmäktige vid valrättens
utöfvande upprätta förslag å de personer, nämnderna ansåge böra vid
valet ifrågakomma, dock utan att stadsfullmäktige skulle blifva af förslaget
bundne. Justitierådet Herslow delade jämväl justitierådet Lindbäcks
åsikt, att i lagen borde antydas, att handelskunnig ledamot endast
på grund af laga förfall ägde uteblifva från rätten.

Justitierådet (drefberg, med hvilken justitierådet Skärm instämde,
yttrade:

»Bestämmelsen att den, som mot lön är anställd i köpmans tjänst,
ej må utöfva befattningen såsom handelskunnig ledamot, utesluter icke,
enligt motiven, aflönad ledamot i styrelse för bolag eller bank från
valbarhet. Huruvida berörda bestämmelse kan gifvas den tolkning,
som sålunda åsyftats, förefaller emellertid tvifvelaktigt, enär en dylik
styrelseledamot, såsom satt att utöfva bolagets eller bankens verksamhet,
således är mot lön anställd i köpmans tjänst; men huru härmed än må
förhålla sig, är det dock obestridligt, att från valbarhet utestängts
enligt förslaget hvar och en, som utan att vara styrelseledamot är
anställd hos köpman och af honom åtnjuter aflöning såsom disponent,
verkställande direktör, prokurist, fabriksföreståndare eller i hvad egenskap
det eljest må vara. Det är uppenbart att genom ett dylikt stadgande
den krets, där den bästa sakkunskap är att finna, skall i betänklig
grad minskas, utan att stadgandet kan anses vara af behofvet påkalladt,
då man ju äger förutsätta att, i fall berörda bestämmelse alldeles uteslutes
från förslaget, det likväl icke kan befaras, att personer, som
hafva en så beroende ställning, att de äro olämpliga att vara ledamöter
i rätten, ändock blifva valda att utöfva befattningen.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 73.

Enär den omständigheten, att administratörer förvalta eu persons
egendom, icke innebär i och för sig, att denne är olämplig att innehafva
förtroendeposten såsom handelskunnig ledamot i rätten, då ju
en dylik förvaltning kan hafva sin grund allenast i en tillfällig större
ekonomisk förlust genom sjöolycka eller dylikt, som ej med vanlig
omtanke kunnat förebyggas, eller i en handelsspekulation, som misslyckats
till följd af förhållanden, hvilka på förhand ej kunnat beräknas
eller förutses, torde en ovillkorlig föreskrift därom, att den, hvars
egendom, utan att vara afträdd till konkurs, förvaltas för borgenärers
rakning., icke är behörig att vara ledamot i rätten, destomindre böra
bibenållas, som en sådan för de lagfarne ledamöterna ej gällande föreskrift
medför, att redan vald handelskunnig skall i hvarje fall, då hans
egendom ställes under sådan förvaltning, frånträda sin befattning i rätten.»

Justitierådet Thollander anförde:

»Den här föreslagna minimiålder af 25 år synes mig böra utbytas
mot 30 år, före hvilken ålder knappast kan förutsättas den erfarenhet
och rutin i facket, som för utöfvandet af ifrågavarande befattningär
nödig.

På de af justitierådet Grefberg anförda skäl anser äfven jag,
att bestämmelsen därom, att den, som är mot lön anställd i köpmans
tjänst, icke må utöfva befattningen som handelskunnig- ledamot
bör utgå.

Åtal för brott, som kan medföra förlust af medborgerligt förtroende
torde böra utgöra inkompetensgrund äfven då åtalet blifvit af enskild
målsägare anställdt. Motsvarande stadgande i 1 kap. 2 § rättegångsbalken
angående nämndeman inskränker icke inkompetensgrunden till
allenast de af allmän åklagare anställda åtal.»

Justitierådet Lindbäck utlät sig:

»Jag är ense med justitierådet Thollander i fråga om minimiålderns
framflyttande till 30 år i öfverensstämmelse med hvad som
finnes stadgadt i Norge och Danmark.

Bestämmelsen att ifrågavarande befattning ej må utöfvas af den,
som är mot lön anställd i köpmans tjänst, afser enligt motiven icke
att från befattningen utestänga ledamöter i styrelse för bolag eller bank;
men då denna mening icke kan anses klart framgå ur den lydelse bestämmelsen
erhållit, torde densamma böra lämpligen förtydligas.

I utlåtanden, som afgifvits öfver förslaget, innan detsamma remitterades
till högsta domstolen, har uttalats den önskan, att nyssnämnda
bestämmelse måtte inskränkas, så att den ej komme att afse disponenter,
verkställande direktörer och prokurister. Enär det emellertid måste

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition No 73.

betraktas såsom ett anspråk, hvilket svårligen kan eftergifvas, att de
handelskunnige ledamöterna i domstolen blifva fullt jämnbördiga med
de lagfarne i fråga om sjelfständighet och frihet från alla sidoinflytanden,
anser jag för min del, att lagstiftaren icke bör tillmötesgå denna önskan.

Hvad angår föreskriften, att befattningen icke får utöfvas af den,
som afträdt all sin egendom till borgenärer och icke gitter visa, att
han är fri från deras kraf, anser jag mig böra erinra, att i gällande
lagar och författningar, där likartad föreskrift återfinnes, sättet, hvarpå
bevisningen, att den ifrågavarande personen är fri från borgenärernas kraf
skall åvägabringas, är utmärkt genom uttrycket »på sätt lag förmår»,
hvarmed torde åsyftas, att andra bevismedel än de, hvilka äro angifna
i konkurslagen, icke få användas. Då någon grund till afvikelse från
hvad sålunda i lagstiftningen är allmänneligen vedertaget icke ens blifvit
af kommittén anförd, och giltig anledning till sådan afvikelse ej heller
torde kunna påvisas, hemställer jag, att mellan orden »icke» och »gitter»
inskjutas orden »på sätt lag förmår».

Enligt förslaget skulle det vara tillåtet att till handelskunniga
domare välja äfven personer, bosatta utom den ort, där rätten hade
sitt säte, dessa personer dock öppet lämnadt att afsåga sig uppdraget.
Att medgifva eu sådan utsträckning af valrätten synes vara betänkligt,
enär det, om ock undantagsvis, kunde hända, att personer utsåges,
hvilka icke vore fullt förtrogna med ortens förhållanden. Lagen torde
därföre böra upptaga ett stadgande i den riktning, att till handelskunnige
ledamöter i rätten endast kunna väljas personer, bosatta å den
ort, där rätten har sitt säte, dock att från denna regel medgåfves
undantag beträffande handelskunnige, som, ehuru boende utom orten,
där hade sin verksamhet.

Då det ansetts nödigt stadga, att anställning i Konungens eller
rikets tjänst utgör hinder för att väljas till nämndeman, synes med
ännu större skäl enahanda förbud böra meddelas i afseende å ifrågavarande
domarebefattning, hvars innehafvare, i motsats mot nämndemännen,
skulle äga individuell rösträtt lika med den lagfarne domaren.»

Justitierådet Herslow yttrade:

»Emot det här föreslagna stadgandet, att den, som är mot lön
anställd i köpmans tjänst ej må utöfva befattning såsom handelskunnig
ledamot, har blifvit erinradt, att därigenom uteslutas prokurister och
de direktörer i bolag, som ej tillika äro styrelseledamöter, men att personer
i dylik ställning ej sällan besitta kunskaper och öfriga egenskaper,
som göra dem lämpliga att tj änstgöra i domstolen såsom handelskunnige
ledamöter. Det synes mig olämpligt att på sådant sätt minska de valbares
krets; och då det för öfrigt icke kan antagas, att stadsfullmäktiges

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 73.

val kommer att falla på personer, som intaga en så beroende ställning,
att de ej äro lämpliga att utöfva domarekallet, torde stadgandet böra
ur paragrafen utgå.»

4 §.

Justitierådet Thollander anförde:

»Enligt min uppfattning bör ifrågavarande uppdrag icke vara obligatoriskt,
då det icke kan jämnställas med allmänt medborgerliga skyldigheter
utan blir en tunga för endast en viss klass af medborgare.»

Justitierådet Lindhäck utlät sig:

»Enär förslaget icke innehåller någon bestämmelse, hvaraf kan
slutas, att liandelskunnig ledamot i rätten, efter att hafva tjänstgjort
två år, skulle vara pliktig mottaga omval, torde förslagets mening vara,
att eu dylik förpliktelse ej skall äga rum. Kommittén synes således
anse, att i Stockholm, Göteborg och Malmö finnas till antalet så betydande
handelskårer med så framstående, för ifrågavarande uppdrag
lämpliga medlemmar, att den nya domstolsorganisationen skall kunna
på ett tillfredsställande sätt upprätthållas utan föreskrift om skyldighet
att mottaga omval. Detta antagande tror jag för min del icke hvila
på fullt giltiga grunder. Erfarenheten från vårt grannland Danmark
synes tala för ett motsatt antagande. Där har man nämligen funnit
sig icke kunna undvara ett stadgande, enligt hvilket den, som tjänstgjort
fyra år i So- og Handelsretten, har skyldighet att efter viss tids
förlopp ånyo, efter val, fungera såsom domare i samma rätt, och detta
fastän de handelskunnige ledamöterna i So- og Handelsretten äro under
sin tjänstetid befriade från andra medborgerliga uppdrag. Visserligen
är det sant, att nyssnämnda domstol upptager till behandling betydligt
flera handelsmål än som kan antagas blifva förhållandet med våra
sammansatta rådstufvurätter och att de handelskunnige medlemmarna i
So- och Handelsretten äro flera till antalet än som föreslagits beträffande
lekmännen i rådstufvurätterna. Men å andra sidan förekommer, att
Köpenhamn är en långt mer betydande handelsstad än Göteborg och
Malmö och äfven torde, om än icke i så hög grad, böra med hänsyn
till affärsrörelsens omfattning tillerkännas företräde framför Stockholm,
i följd hvaraf det måste vara lättare att i Köpenhamn bland dess talrikare
köpmanskår finna för uppdraget lämpliga personer än i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Äfven i Norge gäller, att den, som tjänstgjort
fyra år i rätten, icke äger afböja omval, sedan en viss tid förflutit,
efter det hans tjänstgöring upphört. På grund af hvad sålunda
anförts och då den nya institutionens öde och framtida utveckling är i
Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

högsta grad beroende däraf, att icke vid dess anordnande misstag begås
i en fråga, hvilken måste betecknas såsom en bland de viktigaste, nämligen
den, att fullt kvalificerade bisittare ständigt må finnas att tillgå,
tvekar jag icke att tillstyrka, det i lagen upptages föreskrift om skyldighet
för handelskunnig, att, sedan viss tid förflutit från det hans tjänstgöring
i domstolen slutat, åter, efter omval, i rätten tjänstgöra, på sätt
angående nämndeman finnes stadgadt i 1 kap. 2 § rättegångsbalken.

Om handelskunnig ledamot eller suppleant vill grunda sin afsägelse
af uppdraget på sådan särskild omständighet, som omförmäles
i första stycket af 4 §, torde visserligen pröfningen af afsägelsen kunna
öfverlämnas åt magistraten, enär, med hänsyn till frågans klara beskaffenhet,
afsägelsen, hvilken myndighet än hade att pröfva densamma,
knappast kunde föranleda till annat beslut, än ett godkännande
däraf. Därest åter afsägelsen komme att grundas på något sådant
uppgifvet förhållande, hvilket enligt 12 kap. rättegångsbalken är att
hänföra till laga förfall, såsom sjukdom, uppbåd eller resa i Konungens
och rikets tjänst eller annat hinder, som förmenas vara af den vikt,
att det bör såsom laga förfall gälla, synes följdriktigheten kräfva, att
afsägelsen varder pröfvad af den myndighet, stadsfullmäktige, som
verkställt själfva valet.»

«§■

Justitierådet Grefberg anförde:

»Då med förslaget hufvudsakligen afses att i viktigare och mera
betydande handelstvister tillföra rätten en större sakkunskap och erfarenhet
i merkantila förhållanden, kan emot de skäl kommittén anfört för att
arfvode icke skall utgå — dessa skäl må nu äga större eller mindre
objektivt värde — anmärkas, att skyldighet för part att gälda arfvode
skulle i väsentlig mån förebygga, att de handelskunnige kunde komma
att deltaga i behandlingen af ringare tvister eller i sådana tvister, där
särskild fackkunskap ej erfordras, hvilket uppenbarligen är förhållandet
med en stor del af handelsmålen, då däremot motsatsen tilläfventyrs
kan inträffa, om part äger att kostnadsfritt påkalla, att handelskunnige
skola deltaga i målens behandling. Enär tillika uppdraget att vara
handelskunnig ledamot i rätten till sin beskaffenhet synes kunna likställas
med uppdraget att såsom sakkunnig deltaga i handläggningen
af mål rörande klander af dispasche, samt arfvode skall till de särskilda
ledamöterna i dispaschemålen gäldas af part efter vissa stadgade regler,
torde giltig grund föreligga för att låta handelskunnig ledamot åtnjuta
ersättning efter enahanda regler.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

.Justitierådet Tliollander utlät sig:

»Lika med justitierådet Gfrefberg anser jag ifrågavarande uppdrag
böra vara aflönadt. Principiellt riktigast vore enligt min åsikt att de
handelskunnige ledamöterna aflönades på samma sätt som rättens öfrige
ledamöter, ehuru för deras aflönande af parterna kan åberopas analogien
med dispaschemålen. Att, såsom kommitterade anföra, »rätten till arfvode
skulle väsentligen betaga ledamotskapet den egenskap af hederspost,
som gärna bör åtfölja detsamma», vågar jag för min del draga i tvifvel
och jag går till och med så långt, att jag anser uppbärandet af arfvode
vara ägnadt att utgöra en måhända icke obehöflig erinran om det ansvar,
som är med uppdraget förenadt.

Det andra skälet, som af kommitterade anförts för deras åsikt i
frågan eller att »det arfvode, som här kunde komma i fråga, säkerligen
skulle blifva af synnerligen underordnad betydelse för de köpmän, som
komma att utses till handelskunnige ledamöter», kan helt visst hafva
giltighet i många fall, men lika visst är, att lämplighet för uppdraget
kan finnas äfven bland dem, för livilka arfvodet icke saknar betydelse.

Skall, såsom i dispaschemålen, arfvodet gäldas af parterna, ligger
däri, såsom redan påpekats, ett korrektiv mot att ett allt för stort
antal obetydliga mål dragas under behandling såsom handelsmål.»

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Fastän jag beträffande frågan, huruvida handelskunnige ledamöter
och suppleanter må i denna sin egenskap uppbära arfvode, delar kommitténs
uppfattning och således skulle kunna inskränka mig till att
lämna förevarande paragraf utan anmärkning, anser jag mig dock böra,
i betraktande af frågans betydelse, i korthet närmare angifva skälen
för min åsikt i ämnet. Om man besinnar, att genom lagreformen
skulle åt handelsyrkets idkare lämnas det viktiga förtroendet att såsom
domare själfva deltaga i handläggningen af uppkommande rättstvister
inom yrket, hvarigenom åt dem tillika inrymdes ett långt större inflytande
på dessa tvisters afgörande än andra medborgare i motsvarande
fall äga, synes man med fog kunna häfda den mening, att ifrågavarande
domarebefattning bör betraktas såsom ett kommunalt hedersuppdrag,
med hvars natur icke är förenligt, att aflöning eller ersättning i någon
form uppbäres. Visserligen åtnjuta de lekmän, hvilka äro bisittare i
rådstufvurätt i mål rörande klander af dispasche, ersättning af parterna
för sin tjänstgöring, men bestämmelsen härom, som gäller för en särdeles
begränsad klass af mål, däri parterna i allmänhet äro i den ekonomiska
ställning, att beloppet af sagda ersättning knappast för dem
har någon betydelse, anser jag utgöra allenast ett undantagsstadgande,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

som således, efter min åsikt, icke innefattar afgörande stöd därför, att
ersättning också bör utgå till de lekmän, hvilka skulle komma att
fungera såsom domare i handelsmål. För mindre handlande och för
sådana handtverkare, hvilka enligt vår lag äro att hänföra till köpmän,
skulle det säkerligen ofta blifva ganska betungande att, när de vore
tappande i handelstvister, nödgas vidkännas, utom rättegångskostnad
till vederparten, ersättning till de två handelskunniga bisittarne i rätten,
hvilken ersättning svårligen kunde sättas till lägre belopp än hvad
särskild ledamot i rätten vid handläggning af dispaschemål äger uppbära
eller dels tjugufem kronor för hvarje mål, i hvars slutliga pröfning
han deltagit, dels ock sex kronor för hvarje rättens sammanträde, vid
hvilket han varit tillstädes. Dessutom äro dispaschemålen nästan alltid
af sådan beskaffenhet, att bisittarnes sakkunskap är af vikt för tvisternas
riktiga bedömande, under det att i de flesta fall de handelskunniges
insikter antingen alldeles icke eller ock i ringa grad skulle behöfva
tagas i anspråk för handelsmålens rättvisa afgörande. Följden häraf
blefve, att rättegångskostnaderna i dessa mål ofta skulle ansenligt fördyras
utan nytta för parterna. Den möjlighet kan till och med icke
anses vara utesluten, att kärandeparter i handelsmål understundom
med full insikt därom, att målets beskaffenhet icke kräfde handelskunniges
medverkan, äskade målets handläggning af sammansatt rådstufvurätt
endast i syfte att tillskynda vederparten skada i form af
förpliktelse för honom att godtgöra de sakkunnige för deras besvär
och tidspillan.))

8 §•

Justitierådet Thollander anförde:

»Kommitterade hafva utgått från den förutsättning (se motiven
pag. 42) att de handelskunniga ledamöternas tjänstgöring skulle ordnas
på visst angifvet sätt »dock med rätt för ledamot att, då svårighet
mötte för hans inställelse, låta inkalla suppleant». Denna uppfattningliar
fått uttryck i § 8: »skulle vid något rättegångstillfälle handelskunnig
ledamot uteblifva» etc.

För min del håller jag före, att, därest handelskunnig ledamot, i
olikhet med de öfriga ledamöterna i rätten, skulle för sitt uteblifvande
från rätten kunna åberopa allenast, att han ansåg svårighet möta för
sin inställelse eller med andra ord saklöst kunna uteblifva utan laga
förfall, skulle hela institutionens anseende lida betänklig skada. Det
föreslagna stadgandet om befogenhet för rätten att för visst tillfälle

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 73.

utse handelskunnig ledamot i den uteblifnes ställe har visserligen sin
motsvarighet beträffande nämndemän, men enligt min åsikt bör den nu
föreslagna institutionen erhålla den fasta organisation och ansvarigheten
hos ledamöterna vara sådan, att ett stadgande sådant som det föreslagna
icke bör vara behöflig!.»

Justitierådet Lindbäck yttrade:

»Vid 2 § har jag redan uttalat min åsikt angående nödvändigheten
häraf, att lagen icke genom någon tvetydighet i affattningen
gåfve stöd åt den mening, att de handelskunnige ledamöterna ägde utan
laga förfall afhålla sig från tjänstgöring, hvithet naturligtvis också
skulle gälla suppleanterna. Om första punkten i 2 § omredigeras i den
af mig antydda riktning och således för de handelskunnige komme att
klart framstå, att lagen endast godkände laga förfall såsom ursäkt för
uteblifvande, torde suppleanterna icke särdeles ofta behöfva tillkallas.
Skulle den suppleant, som enligt gällande indelning till tjänstgöring
vore i tur att träda i stället för handelskunnig ledamot, också vara af
förfall hindrad att inställa sig, borde för ett sådant sällsynt fall någon
af de andra suppleanterna, oberoende däraf, att hans tjänstgöringstur
ej vore inne, hafva skyldighet att tjänstgöra. Genom en sådan anordning
lärer behof knappast uppstå att vid något rättegångstillfälle till
bisittare utse annan handelskunnig man, i följd hvaraf 8 § synes saklöst
kunna uteslutas.

Anser man emellertid eu föreskrift i paragrafens syfte icke kunna
undvaras, hemställer jag, på grund af hvad jag ofvan anfört, att åt
sagda föreskrift måtte gifvas ungefär följande lydelse:

»År vid något rättegångstillfälle handelskunnig ledamot af inträffadt
förfall hindrad att tjänstgöra, varde suppleant tillkallad; har jämväl
denne förfall, äge rätten utse annan handelskunnig man att vid det
tillfälle göra tjänst i rätten.»

9 §.

Justitierådet Gr ef ber g yttrade:

»Första stycket af förevarande § synes böra undergå någon jämkning
i redaktionen, ity att dess nuvarande affattning innebär, att, i fall
käranden begärt, att handelskunnige ledamöter skola deltaga i behandlingen
af mål, som i anseende till sin beskaffenhet pröfvas vara hänförligt
till brottmål, rätten skall förordna, att den under målets vidare
behandling skall vara sammansatt såsom för tvistemål i allmänhet är
stadgadt.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 73.

Enär beslut om att ett mål skall handläggas såsom handelsmål
kan föranleda målets öfverlämnande till annan afdelning af rätten, samt
den föregående handläggningen härigenom i viss män icke medför motsvarande
nytta, bör ej svaranden medgifvas ovillkorlig rätt att först
efter en tidsödande handläggning invända, att målet skall behandlas
såsom handelsmål, utan synes föreskrift böra meddelas, att sådan invändning
skall framställas, innan svaranden inlåter sig i genmäle å själfva
saken. Då det emellertid kan inträffa, att svaranden först under den
fortsatta handläggningen får anledning yrka, att handelskunnige skola
deltaga i dess behandling, torde med hänsyn härtill det öfverlämnas till
rätten att pröfva huruvida invändning, som gjorts i enlighet med förslaget,
men sedan svaromål afgifvits, kan vinna afseende.»

Justitierådet Thollander utlät sig:

»På samma sätt som domstolen enligt förslaget skulle äga att,
oberoende af invändning, pröfva om ett mål, som företagits i den för
handelsmål stadgade ordning, verkligen är af handel småls egenskap,
borde enligt min åsikt domstolen äfven äga att, då ett mål företagits
i vanlig ordning, ex officio pröfva, om målets beskaffenhet och vikt
klöfver, att handelskunnige ledamöter böra i dess behandling deltaga.»

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Bestämmelserna i denna § synas vara grundade på den förutsättning
att parterna, käranden vid uttagande af stämning i ett handelsmål
och svaranden i början af målets handläggning, böra kunna bedöma,
om detsamma erbjuder sådana svårigheter af merkantil natur, att för dess
behandling och afgörande erfordras medverkan af handelskunnige bisittare
i rätten. Denna förutsättning torde emellertid icke sällan innebära ett
allt för stort kraf på parternas omdömesförmåga, något, som isynnerhet
måste gälla personer, hvilka idka minuthandel i ringare omfattning,
äfvensom flertalet handtverkare, hvilka om än underkastade bokföringsskyldighet
och således hänförliga till köpmän i lagens mening dock i
själfva verket väsentligen sakna köpmannamässiga insikter. Till och
med domstolen, äfven om den vore förstärkt med handelskunnige ledamöter,
torde, därest frågans afgörande vore lagd i dess hand, knappast
redan vid rättegångens början i regel kunna träffa ett säkert urskiljande
i frågan. Först på ett mera framskridet stadium af rättegången, sedan
parterna blifvit i tillfälle att närmare utveckla sin talan samt förete handlingar
och andra bevis till stöd för densamma, lärer det i allmänhet blifva
uppenbart, huruvida liandelskunniges biträde kräfves för ett rätt bedömande
af tvisten. Men då skulle det, enligt förslaget, icke längre stå
parterna öppet att påkalla domstolens sammansättning af lagfarne och

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

handelskunnige ledamöter. I det ovissa läge, hvari således före och vid
rättegångens början frågan vanligen måste te sig för parterna, skulle
de säkerligen ofta af försiktighet finna sig manade att i den ordning,
lagen utstakar, göra framställning om handelskunniges deltagande i målets
handläggning jämväl i fall, där särskild sammansättning af domstolen ej
kunde anses behöflig. De handelskunnige, hvilka sålunda blefve tvingade
att mången gång ändamålslöst uppoffra sin tid till tjänstgöring i domstolen,
kunde härigenom lätt förlora intresset för den nya institutionen och
kanske till och med föranledas att betrakta hela lagreformen såsom
väsentligen onödig. För min del håller jag före, att det egentliga och
förnämsta syftet med den föreslagna lagen, eller att i och för vissa ur
merkantil synpunkt mera svårlösta tvisters riktiga bedömande sätta
domstolen i tillfälle att samarbeta med kunniga fackmän, säkrast skulle
ernås på det sätt, att domstolen själf finge afgöra, när sakkunniga ledamöter
borde tillkallas såsom bisittare, med parterna förbehållen rätt att
i sådant afseende hos domstolen göra framställning. Fn dylik anordning
skulle medföra den icke ringa fördel, att de handelskunniga ledamöterna
i regel icke komme att onödigtvis besväras med tjänstgöring
i rätten, hvarförutom betänkligheterna mot att sätta tiden för deras
tjänstgöring till allenast två år och att befria dem från skyldigheten
att mottaga omval torde hufvudsakligen förlora sin betydelse. Vidare
skulle genom en dylik anordning de anledningar till dröjsmål med
målets afgörande, som enligt förslaget skulle kunna yppas dels i följd
af pröfning, om ett mål vore handelsmål eller icke, dels genom målets
öfverlämnande från en afdelning af domstolen till en annan komma att
försvinna.

Då käranden vid stämningens uttagande begärt att rätten skall
sammansättas såsom i 1 § sägs, åligger det domstolen att vid målets
företagande pröfva, om detsamma är att hänföra till handelsmål i lagens
mening, af hvilken pröfning beror, huruvida omförmälda begäran skall
bifallas. Enär domstolen naturligtvis icke utan vidare kan taga för
god kärandens blotta uppgift om målets beskaffenhet, torde för fullgörande
af den domstolen åliggande pröfning blifva nödigt, att svaranden
höres i frågan eller åtminstone tillfälle lämnas honom att däri afgifva
yttrande, helst med svarandens rätt instämmer, att, om tvisten icke är af
handelsmåls natur, få densamma handlagd och pröfvad i den för tvistemål
i allmänhet stadgade ordning. Möjlighet bör således beredas svaranden
att undfå kännedom om kärandens ifrågavarande begäran, på det
ätt svaranden må kunna vid målets företagande iakttaga inställelse i

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 73.

det särskilda syfte att bevaka sin rätt i afseende å ordningen för målets
handläggning. Jag hemställer därför, att i lagen måtte inflyta ett
stadgande, gående ut därpå, att underrättelse om den utaf käranden
gjorda begäran skall upptagas i själfva stämningen.

Under det att, enligt förslaget, domstolen, när den i anledning af
kärandens förenämnda begäran har att pröfva frågan, om målet är af
handelsmåls egenskap, skall vara sammansatt af lagfarne och liandelskunniga
ledamöter, synes förslaget icke kräfva en sådan sammansättning
af domstolen, då den har att pröfva samma fråga i anledning af
svarandens begäran, att domstolen skall under målets vidare handläggning
bestå af lagfarne och handelskunnige medlemmar. Grunden, hvarför
kommittén ansett domstolen böra under, såsom det vill synas, fullkomligt
likartade förhållanden äga olika sammansättning, framgår icke
ur motiven; och en tillfredsställande förklaring angående orsaken härtill
har jag för min del icke kunnat utfinna.»

Justitierådet Skärm instämde i hvad justitierådet Grefberg anmärkt
mot redaktionen samt biträdde, hvad justitierådet Thollander
rörande denna paragraf yttrat.

Justitierådet Grefberg anförde:

»Den i 1 § uppställda regeln, att handelskunnige skola deltaga i
behandlingen af vissa tvister, som härröra från aftal emellan köpmän
i och för deras rörelse, har i förevarande paragraf gifvits en utsträckning,
som går vida därutöfver och som icke är med lagens syfte förenlig.
Då den omständigheten att eu tvistefråga är hänförlig till
handelsmål icke i och för sig hindrar, att den liandlägges och afgöres
gemensamt med tvistefrågor af annan beskaffenhet, innebär förslaget
en ovillkorlig rätt för part att få samtliga i ett mål instämda påståenden
behandlade såsom handelsmål, så vidt något af dessa påståenden, vare
sig det framställts af käranden eller af svaranden, grundas på ett sådant
aftal emellan köpmän, som i 1 § afses, och laga hinder ej möter för
gemensam behandling af påståendena. Eu ringa och för den egentliga
tvistens afdömande alldeles oväsentlig tvistefråga af handelsmåls egenskap
kan sålunda föranleda, att handelskunnige deltaga i behandlingen
af viktiga och invecklade frågor, som äro alldeles oberoende af deras
fackkunskap. Ehuruväl i fall arfvode skall gäldas af part till handelskunnig
ledamot skäl ej torde föreligga till det antagande, att rättig -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 73.

heten att påkalla handelskunniges deltagande i måls behandling kommer
att missbrukas, därest förslaget under denna paragraf godkännes, bör
dock lagen ej tillstädja, att handelskunnige hafva säte i rätten vid behandlingen
af tvister, som ej hafva något samband med merkantila bruk
och plägseder emellan köpmän, i vidare män än som för tillgodoseende
af lagens syfte anses oundgängligen nödigt vid gemensam behandling
af liera slags tvistefrågor. Då emellertid en bestämd regel i hvilka fall
handelskunnige skola deltaga i sådan handläggning icke kan uppställas,
men lösningen af frågan härom synes bero på beskaffenheten af den
till handelsmål hänförliga tvisten och denna tvists förhållande till målet
i sin helhet, torde det böra öfverlämnas till rätten att i hvarje fall, då
gemensam handläggning af flera tvistefrågor skall äga rum och någon
af dessa tvistefrågor är af handelsmåls egenskap, pröfva om rätten skall
sammansättas på sätt i 1 § stadgas.»

Justitierådet Thollander yttrade:

»Jag delar till fullo justitierådet Grefbergs betänkligheter mot
den här föreslagna regel och anser ett stadgande af alldeles motsatt
innebörd vara principiellt riktigare. Emellertid torde bästa lösningen
af frågan vara den af justitierådet Grefberg föreslagna eller att åt domstolen
öfverlämna afgörandet om i förutsatta fall domstolen skall vara
sammansatt så, som i 1 § sägs.»

Justitierådet Lindbäck utlät sig:

»På sätt justitierådet Grefberg redan erinrat, skulle, om förevarande
stadgande antages, den nya lagen erhålla en långt vidsträcktare tillämpning,
än som kunde anses förenligt med dess syfte. Så skulle exempelvis
de viktigaste emellan köpmän uppkomna rättstvister, hvilka ej
ägde något sammanhang med deras gemensamma affärsförhållanden,
komma att, allenast svaranden kvittningsvis gjorde gällande ett obetydligt
betalningsanspråk, härledande sig från något mellan parterna
afslutadt handelsköp, behandlas och afgöras af rätten med dess för
handelsmål föreskrifna sammansättning af blott två jurister jämte två
lekmän. Jag anser följaktligen stadgandet icke kunna godkännas, utan
förenar jag mig i det slut, hvari justitierådet Grefberg beträffande
föreliggande paragraf stannat.»

Justitierådet Skår in förenade sig med justitieråden Grefberg och
Thollander.

Justitierådet Herslow delade de af högsta domstolens öfrige ledamöter
redan uttalade betänkligheter mot stadgandet i förevarande paraBih.
till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

graf och ansåg det vara såväl med rättsteorien bättre öfverensstämmande
som ock i praktiskt hänseende ingalunda förenadt med några afsevärda
olägenheter att, när mål, som omfattade flera tvistefrågor af dels handelsmåls
egenskap och dels annan natur, blifvit handlagdt af rätten med
den sammansättning, som i 1 § förmälts, de liandelskunnige ledamöterna
skulle deltaga i den hufvudsakliga pröfningen af målet allenast, såvidt
anginge tvistefråga af den förra egenskapen, och målet i öfrigt bedömas
af domstolen med dess vanliga sammansättning.

11 §•

Justitierådet Lindbäck anförde:

»Denna paragrafs redaktion synes icke fullt tydligt återgifva den
åsyftade meningen eller att i högre rätt icke må komma under pröfning
vare sig frågan, huruvida liandelskunnige ledamöter bort, på sätt som
skett, deltaga i målets handläggning vid rådstufvurätten, eller frågan,
huruvida icke sådana ledamöter rätteligen bort i handläggningen deltaga,
fastän så ej skett.»

13 §.

Justitierådet Thollander yttrade:

»Det här föreslagna stadgandet synes mig innebära stora faror.
Det är i hög grad antagligt, att rådstufvurätterna i de större städerna
blefve öfverhopade af till dem hänskjutna handelsmål, och, utom olägenheten
för parter att dragas från sitt personliga forum, måste äfven komma
i betraktande att häraf skulle blifva eu följd, att till vittnen åberopade
personer i många fall skulle nödgas underkasta sig långa och dyrbara
resor.

Jag afstyrker därför hvad i denna paragraf föreslagits.»

Justitierådet Lindbäck anförde:

»I likhet med justitierådet Thollander anser äfven jag antagandet al''
ifrågavarande stadgande kunna medföra högst allvarsamma vådor. Det
ligger i sakens natur, att de i våra förnämsta handelsstäder bosatta
större köpmän, Indika hafva sina kunder spridda snart sagdt öfver hela
landet, skulle på allt sätt söka förmå kunderna att i slutsedlar och
kontrakter förbinda sig att låta uppkommande tvister hänskjutas till
behandling vid rådstufvurätterna i nämnda städer, hvarigenom de större

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

därstädes boende köpmännen bereddes uppenbara fördelar framför med
kontrahenterna. De senare, hvilkas hela ekonomiska existens ofta vore
beroende däraf, att de, såsom inom handeln är brukligt, finge åtnjuta
viss tids anstånd med betalnings erläggande för af dem hos de större
köpmännen inköpta varor, skulle gemenligen icke våga motsätta sig
att ingå ofvan antydda förbindelse af fruktan att blifva beröfvade sagda
betalningsanstånd. När sedermera stridigheter yppades rörande varornas
beskaffenhet, priset därför, huruvida de blifvit i rätt tid levererade med
flera dylika frågor, kan med fog befaras, att köparen af varorna, med
hänsyn till de dryga kostnader, som skulle blifva förbundna med
förande af rättegång å ort, långt aflägsen från hans hemvist, funne
sig nödsakad att gifva efter för säljarens anspråk, äfven i fall, då
dessa vore orättmätiga. Om emellertid process komme till stånd, skulle
de utom ifrågavarande rådstufvurätters domvärjo boende parter och
vittnen ofta blifva nödsakade att göra långa och dyrbara resor till
rätten. Olägenheterna häraf kunde visserligen understundom mildras
sålunda, att rådstufvurätten utställde vittnesförhör att äga rum vid
domstolar å de orter, där bemälde parter eller vittnen vore boende, men
härigenom skulle i viss mån uppoffras en af de fördelar, kommittén i
motiven framhållit såsom förenad med de liandelskunniges deltagande
i rättsskipningen, nämligen gagnet för domstolens processledande verksamhet
af deras närvaro i rätten, livar jämte rättsskipningen för öfrig!
skulle lida, om vittnesförhör i större utsträckning anordnades vid andra
domstolar, enär dessa sällan besitta så säker kännedom om själfva
tvisten, som erfordras för att kunna utfråga vittnena om alla de på
saken inverkande omständigheter, rörande Indika upplysning kunnat
vinnas, om vittnesförhöret hållits vid den rätt, där saken är anhängig.
Dessutom torde med skäl kunna antagas, att tillströmningen af handelsmål
vid ifrågavarande rådstufvurätter blefve så betydande, att förstärkning
af de lagfarne ledamöternas antal kunde blifva oundgängligen
nödig, så framt dessa domstolar icke skulle sättas ur stånd att på
ett tillfredsställande sätt handhafva rättskipningen, i följd hvaraf en
så beskaffad lagbestämmelse, som den i föreliggande paragraf föreslagna,
knappast lärer kunna meddelas med mindre stadsfullmäktige i Stockholm,
Göteborg och Malmö dessförinnan bereddes tillfälle att afgifva yttrande
öfver förslaget, hvilket, så vidt handlingarna utvisa, ej ägt rum. På
grund af hvad sålunda blifvit anfördt förenar jag mig med justitierådet
Thollander i hans afstyrkande af förslaget i denna del.»

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 73.

Förslag till lag om ändrad lydelse af 10 kap. 32 § rätte•
gångsbalken.

Under förutsättning, att anmärkningen vid 13 § i förslaget till
lag om särskild sammansättning af vissa rådstufvurätter vid behandling
af liandelsmål blefve gillad, afstyrkte justitieråden Lindbäck och T kolländer
förevarande lagförslag.

Högsta domstolens öfrige ledamöter lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Majits Nåd. Proposition No 73.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Kristiania slott måndagen den G mars 1905.

Närvarande:

Hans excellens lierr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,
Statsråden: Ramstedt,

Berger,

Meyer.

Justitieråden: Lindbäck,

Claeson.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet
högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kung]. Majits
beslut den 13 maj 1904 till högsta domstolen remitterade, af särskilda
kommitterade utarbetade förslag till lag om särskild sammansättning af
vissa rådstufvurätter vid behandling af handelsmål och till lag om ändrad
lydelse af 10 kap. 32 § rättegångsbalken.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen
:

»Bestämmelserna i det förslag till lag om köp och byte af lös
egendom, som nyligen blifvit af Kungl. Maj:t för Riksdagen framlagdt,
torde vara ägnade att befordra en lagskipning, som öfverensstämmer
med rättsuppfattningen, sådan den i clet praktiska lifvet utvecklat
sig. Beträffande handelsförhållanden lärer emellertid, på sätt den kommitté,
som utarbetat samma förslag, redan i underdånig skrifvelse den
20 oktober 1902 antydt, förenämnda syftemål icke kunna fullständigt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 73.

vinnas genom lagstiftning allenast på civilrättens område. För bedömande
af mål, som röra förhållandet mellan köpmän i och för deras rörelse,
fordras insikt om de för handeln säregna, ofta för olika orter, tider
eller affärsbranscher skiftande förhållandena. Denna insikt har man
inom rättsskipningen hittills sökt vinna genom vittnens och sakkunniges
hörande. För inhämtande och bedömande af det material, som sålunda
kan vinnas, är det emellertid af vikt, att sakkunskapen linnes representerad
inom domstolarne. I öfverensstämmelse med traditionerna här
i landet, där lekmannaelementet sedan gammalt varit i domstolarne
användt, och med tillgodogörande jämväl af erfarenheten från utlandet
innehåller det förra af de nu granskade lagförslagen, att rådstufvurätterna
i våra tre största städer vid behandling af vissa mål, hvillca företrädesvis
ansetts kräfva merkantila insikter, skola sammansättas af ett
lika antal lagfarne och liandelskunnige ledamöter.

Denna organisation, som här i landet närmast har sin förebild i
underrättens sammansättning vid behandling af dispachemål, står i det
stora hela i öfverensstämmelse med motsvarande lagstiftning i våra
grannländer Danmark, Norge och Tyskland, om än därstädes, då handelsmål
af domstolar med särskild organisation handläggas, icke mer än eu
lagfaren ledamot sitter i rätten. Ej heller i dessa länder är organisationen
genomförd i alla underrätter eller förekommer den öfverhufvud i
högre instanser. Dessa inskränkningar i lekmannaelementets användning
synas öfverensstämma med sakens natur. Det är nämligen tydligt, att
man icke å alla orter kan finna en så stor och så skolad handelskår,
att lämplige liandelskunnige ledamöter kunna därur uttagas, liksom
naturligen tvistefrågornas sakliga utredning, vid hvilken de handelskunnige
ledamöternas medverkan företrädesvis är behöflig, egentligen
är förlagd till underrätterna, hvarföre det handelskunniga elementet
kan i öfverrätterna bättre undvaras.

I Danmark och Tyskland är denna organisation sedan längre tid
genomförd och har där, enligt hvad allmänt erkännes, verkat på ett
tillfredsställande sätt. Afl anledning förefinnes, att den äfven här i
landet skall motsvara sitt ändamål. Hvad behofvét af ett lekmannaelement
vid handelstvisters afgörande angår, torde detta behof i Sverige
snarare vara större än mindre än i utlandet. På grund af beskaffenheten
af vår rättegångsordning tillkallas de sakkunnige, som i ett eller
annat hänseende skola höras, hos oss i regel icke af rätten utan af
parterna. Såsom ganska naturligt är under sådana förhållanden, utfalla
de sakkunniges utlåtanden ofta sins emellan stridiga, hvarföre den pröfning,
som tillkommer domstolen, blifver så mycket svårare.

Kimcjl. Maj.-ts Nåd. Proposition No 73.

I våra dagar hör man understundom den åsikten uttalas, att
domstolax och ämbetsmän, med all den oväld och de insikter som
utmärka dem, skulle i ett eller annat hänseende visa ensidighet eller
åtminstone en åskådning, soixx ej fullt öfverensstämmer med det praktiska
lifvets kraf. Om än denna åsikt må vara till stöme delen ogrundad
och oftast beroende pa missförstånd, toivle icke något bättre medel finnas
till dylika påståendens undanrödjande än en anordning, sådan som den
föreslagna, hvilken bereder jurister och lekmän tillfälle att utbyta tankar
och erfarenheter under samverkan för rättvisans upprätthållande.

, Det synes välbetänkt, att specialdomstolar, som hafva till uteslutande
uppgift att afgöra handelsmål, icke inrättas, utan att, på sätt kommitténs
^ förslag innebär, de handelskunniga ledamöterna taga plats i de
vanliga domstolarna. Genom denna anordning förebygges den möjlighet,
att vid handelsmålens afdömande utvecklas eu från allmänna rättsgrundsatser
skild praxis. Härförutom skulle upprättandet af särskilda
domstolar medföra fara för tidsutdräkt i de fall, då fråga xxppstode
huruvida ^ ett mål vore af handelsmåls egenskap eller icke, emedan en
,s;idan . fråga kxxnde föranleda ett måls afvisande från den domstol, där
det blifvit anhängiggjordt. Detta kan enligt förslaget ej inträffa. Uppkommer
fråga huruvida ett mål är att hänföra till handelsmål, kan däraf
endast föranledas ett beslxxt om ändring i domstolens sammansättning.
Detta beslut kommer att genast gå i verkställighet om den eller de
pei''soner, som skola inträda i domstolen, finnas tillstädes. Eljes blifver
föi beslutets verkställande endast ett enda och kort uppskof nödvändigt.

Medan jag ^sålunda i likhet med högsta domstolens fleste ledamöter
icke bär något att invända emot förslagets hxxfvxxdgrunder med
afseende a ifrågavarande domstolars sammansättning, hyser jag däremot
betänkligheter emot förslaget, såvidt det innefattar en utsträckning af
parters rätt att bestämma öfver domstolarnes behörighet. I 13 § af
lagförslaget har kommittén upptagit eu bestämmelse af innehåll, att
aftal, hvarigenom till någon af de ifrågavarande tre rådstufvurätterna
kolumn Jxänskjutas en enligt lag till annan domstol hörande tvist
åt handels in als egenskap, skulle vara bindande. Vid förslagets granskning
inom högsta domstolen hafva två justitieråd häremot anmärkt,
bland annat, att bestämmelsen innebure stora faror, enär densamma
kunde medföra, olägenheter dels för de svarandeparter, som
dx oges flan sitt pei’sonliga förn in, dels för nämnda rådstufvurätter, som
möjligen blefve ^ öfverhopade af till dem hänskjutna handelsmål. Till
stöd för denna åsikt har anförts, att det läge i'' sakens natur, att de i
vara förnämsta handelsstäder bosatta större köpmännen, h vil ku hade sina

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

kunder spridda snart sagdt öfver hela landet, komme att på allt sätt
söka förmå kunderna att i slutsedlar och kontrakter förbinda sig att
låta uppkommande tvister hänskjutas till rådstufvurätterna i nämnda
städer, hvarigenom de därstädes boende köpmännen bereddes uppenbara
fördelar framför medkontrahenterna. De senare, hvilkas hela
ekonomiska existens ofta vore beroende däraf, att de, såsom inom
handeln är brukligt, finge åtnjuta viss tids anstånd med betalnings
erläggande för af dem hos de större köpmännen inköpta varor, skulle
gemenligen icke våga motsätta sig att ingå ofvan antydda förbindelse
af fruktan att blifva beröfvade sagda betalningsanstånd. Kommittén,
som uppmärksammat dessa befarade missförhållanden, har icke tillagt
dem afgörande vikt, på den grund att konkurrensen mellan köpmännen
ansetts skola komma att förhindra ett alltför allmänt bruk af ifrågavarande
överenskommelser, hvarföre man kunde förvänta, det endast
tvister af den beskaffenhet, att nyttan af de handelskunniges deltagande
i deras afgörande framstode med synnerlig styrka för båda parterna,
blefve till dessa rådstufvurätter hänskjutna. Då emellertid sistnämnda
begränsade syfte torde kunna uppnås redan under nu gällande lagstiftning,
hvilken icke medgifver en domstol att utan invändning från
svarandesidan afvisa en enligt lag till annan domstol hörande tvist af
ifrågavarande slag, och då det ej lärer kunna beräknas, huruvida icke
den föreslagna bestämmelsen skulle lända till en öfverflyttning i stor
skala af mål på ett fåtal rådstufvurätter, har jag ansett bestämmelsen
böra ur förslaget utgå, i följd hvaraf den af kommittén väckta frågan
om ändring i 10 kap. 32 § rättegångsbalken torde förfalla,

Vid förslagets 2 § hafva två justitieråd hemställt, att i lagen
måtte antydas, det handelskunnig ledamot endast på grund af laga förfall
ägde, uteblifva från rätten; och detta syfte borde kunna vinnas
genom att i öfverensstämmelse med 314 § sjölagen i lagtexten utmärka,
att suppleanter utsåges i ändamål »att, vid inträffadt förfall för de
handelskunnige ledamöterna, träda i deras ställe». Af förslaget framgår
emellertid, att eu bestämd indelning af de handelskunnige ledamöternas
tjänstgöring sl vc dl äga rum äfvensom att frågor om ledighet
för dessa skola handläggas i samma ordning som beträffande rådmän.
Det torde då vara sjäiffallet att en handelskunnig ledamot, som utan
beviljad ledighet eller eljest inträffadt förfall uteblir, när det är hans
tur att tjänstgöra, är underkastad ansvar för tjänstefel. Något förtydligande
i nu antydda riktning torde alltså ej vara erforderligt och
ej heller lämpligen kunna på angifvet sätt äga rum, då i den indelning
till tjänstgöring, som af rätten uppgöres, suppleanterna kunna
tagas i anspråk icke allenast vid tillfälligt förfall för de ordinarie

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

ledamöterna utan äfven för den semester, som regelmässigt bör beredas
dessa under sommarmånaderna. Emellertid kan det undantagsvis
inträffa, att förfall samtidigt inträder för så många ledamöter
och suppleanter, att rätten icke kan bibehållas domför, om ej andra
än de af stadsfullmäktige valde ledamöterna och suppleanterna finge
anlitas. Med anledning häraf har i 8 § föreslagits, att rätten, i händelse
handelskunnig ledamot vid något rättegångstillfälle skulle uteblifva och
suppleant icke kunna tillkallas, skall äga utse en handelskunnig man
att vid det tillfället träda i den uteblifnes ställe. Att, på sätt två justitieråd
ifrågasatt, utesluta detta stadgande, anser jag mig icke kunna tillstyrka.

Vid 9 § har inom högsta domstolen anmärkts, att, på samma sätt
som domstolen enligt förslaget skulle äga att, oberoende af invändning,
pröfva, om ett mål, som företagits i den för handelsmål stadgade
ordning, verkligen är af handelsmåls egenskap, borde domstolen, då
ett mål företagits i vanlig ordning, äfven utan invändning äga att
pröfva, om målets beskaffenhet och vikt kräfver, att handelskunnige
ledamöter i dess behandling deltaga. Emellertid synes det knappast
lämpligt, att, på sätt denna anmärkning innebär, åt domstolen inrymma
befogenhet att efter omständigheterna pröfva, huruvida tillkallande af
handelskunnige ledamöter skall äga rum eller icke. Då domstolen enligt
förslaget har att utan appell afgöra frågan om sin sammansättning, synes
behofvet af en fast regel för denna frågas bedömande vara af stor
betydelse.

I 10 § af förslaget har uppställts den regel, att, när flera tvistefrågor
skola handläggas gemensamt och någon bland dem är af handelsmåls
egenskap, rätten skall sammansättas så som för handelsmål i lagförslaget
föreskrilves. Häremot har i högsta domstolen anförts, att
åt den i 1 § uppställda regeln, att handelskunnige skola deltaga i behandlingen
af vissa tvister, som härröra från aftal emellan köpmän i
och för deras rörelse, genom förevarande paragraf gifvits en utsträckning,
som ginge vida därutöfver och icke vore med lagens syfte
förenlig, samt att en ringa och för den egentliga tvistens afdömande
alldeles oväsentlig tvistefråga af handelsmåls egenskap sålunda kunde
föranleda, att handelskunnige komme att deltaga i behandlingen af
viktiga och invecklade frågor, som vore alldeles oberoende af deras fackkunskap.
Med anledning häraf hafva högsta domstolens fleste ledamöter
föreslagit, att rätten i det fall, som här afses, skulle äga efter omständigheterna
pröfva, om den skall erhålla särskild sammansättning.
Ett justitieråd har ansett, att de handelskunnige ledamöterna borde delBih.
till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 33 Höft. 6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 73.

taga i den hufvudsakliga pröfningen af målet, allenast såvidt anginge
tvistefråga af handelsmåls egenskap, och målet i öfrigt bedömas af domstolen
med dess vanliga sammansättning. Härvid är till en början att
beakta, att det måste anses vara rättens skyldighet att från ett handelsmål
utsöndra sådana frågor, hvilka därmed icke äga samband. Vidare
är att märka, att tvistefrågor, som äro att hänföra till handelsmål, alltid
afse rättsförhållanden, som uppkommit mellan köpmän, och att tvisten
således kommer att stå emellan parter, som äro köpmän eller deras rättsinnehafvare.
Det ligger då i sakens natur, att de i ett handelsmål inblandade
tvistefrågor, hvilka icke i och för sig äro af beskaffenhet att
enligt 1 § vara att till dylikt mål hänföra, oftast äro af den natur, att
deras bedömande icke kan förlora därpå, att merkantila insikter förefinnas
inom domstolen. I hvarje fall är äfven det juridiska elementet där
väl representeradt. Icke heller synas de inom högsta domstolen föreslagna
utvägarna till frågans lösning fullt tillfredsställande. Såsom förut
påpekats, måste det möta betänkligheter att låta domstolen själf efter
omständigheterna bestämma öfver sin sammansättning. Ännu mindre
torde vara lämpligt, att åt domstolen gifva en växlande sammansättning
vid bedömande af frågor, som sins emellan äga sammanhang.

I öfrigt hafva de inom högsta domstolen framställda anmärkningar,
om hvilka ett flertal af högsta domstolens ledamöter förenat
sig, blifvit iakttagna; och får jag med afseende å de ändringar,
som sålunda vidtagits i 1, 2 och 3 §§ af förslaget, åberopa de skäl,
som inom högsta domstolen anförts.))

Sedan departementschefen härefter uppläst i enlighet med det nu
afgifna yttrandet affattadt förslag till lag om särskild sammansättning
af vissa rådstufvurätter vid behandling af handelsmål, hemställde departementschefen
i underdånighet, att förslaget måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom nådig proposition för Riksdagen till antagande framläggas.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad han vid ärendets behandling
i högsta domstolen anfört.

Statsrådets öfrige ledamöter tillstyrkte bifall till departementschefens
hemställan;

och täcktes med bifall till denna hemställan Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten förordna, att till
Riksdagen skulle aflåtas nådig proposition i ämnet af
den lydelse, bilaga B. till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.