Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62 (Proposition 1906:62)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

IST:o 62.

Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärfva fast egendom samt till lag om ändrad
lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring; gifven Stockholms
slott den 7 mars 1906.

Under åberopande af bikgda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga närlagda förslag till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom,

2) lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts
Min allernådigste konungs
och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Karl Staaff.

Bill. till Piksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28. Häft. (N:o 62.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Förslag

till

Lag

angående förbud i vissa fal! för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva
fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller
Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län
eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö eller Hassela socken
eller Hamra kapellag i Gäfleborgs län eller inom Västern orrlands, Jämtlands,
Västerbottens eller Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Bolag eller förening må förvärfva fastighet, som i den ordning 5 §
stadgar pröfvas äga sitt hufvudsakliga värde i åbyggnaden eller hufvudsakligen
vara afsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott,
grus- eller lertag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

3 §•

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord
med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas
ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan
sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom
jordafsöndring.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i
förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper
efter en areal för helt mantal af:

1500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,
Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och
Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo
socknar i förstnämnda län; samt

1000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands län och de i 1 § omförmälda
delar af Gäfleborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett
åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,
dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt
storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

Till odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och
andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens
beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller lämpligen
kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

4 §•

Pröfvas i något fall på grund af särskilda omständigheter bolag eller
förening böra medgifvas rätt att förvärfva fastighet af annan beskaffenhet
än i 2 § eller 3 § första stycket sägs, äger Konungen gifva tillstånd därtill.

5 §•

Den för bestämmande af fastighets beskaffenhet i 2 och 3 §§ stadgade
pröfning åligge Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten
är belägen. Åskas sådan pröfning, eller vill bolag eller förening söka
Konungens tillstånd att förvärfva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte
fångeshandlingen ingifvas till Konungens befallningshafvande inom ett år
från det fånget skedde. Försittes den tid; eller pröfvas fastigheten icke
vara sådan, som i 2 § eller 3 § första stycket sägs, och varder ej heller,
där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljadt, vare fånget ogillt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Sökes Konungens tillstånd, åligga Konungens befallningshafvande,
såframt ej förvärfvet godkännes enligt 2 eller 3 §, att insända handlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för
Konungens befallningshafvandes pröfning i ärende, som nu sagts, meddelas
af Konungen.

. Sedan _ fastighet förklarats vara af den beskaffenhet, att bolag eller
förening enligt 2 eller 3 § må förvärfva den, vare det gällande äfven vid
framtida öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf.

Ar i enlighet med hvad ofvan sagts frågan om bolags eller förenings
rätt att förvärfva fastighet ännu ej afgjord, skall i afseende å lagfart anses
mota sådant hinder, som afses i 10 § förordningen om lagfart å fång
till fast egendom den 16 juni 1875.

6 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärfva
fastighet utan afseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat fastighet å exekutiv auktion, skall,
där ej bolaget eller föreningen vinner godkännande af förvärfvet i den
ordning 5 § stadgar, fastigheten åter afyttras inom sådan tid, att lagfart å
fånget kan sökas förr än tre år förflutit från det auktionen vunnit laga
kraft. Har nämnda tid tilländagått, och framgår ej af vederbörande domstols
lagfartsprotokoll, att fastigheten är afyttrad, förordne Konungens
befallningshafvande, att fastigheten skall säljas å offentlig auktion efter ty
nedan sägs. Ä sådan auktion må fastigheten ej åter inropas af samma
bolag eller förening. Om hvad sålunda stadgats skall erinran införas i
det köpebref, som i anledning af den exekutiva auktionen utfärdas.

Har Konungens befallningshafvande meddelat förordnande, som ofvan
förmäles, vare det gällande, ändå att fastigheten finnes hafva varit af bolaget
eller föreningen afyttrad eller sedermera afyttras; och skall i öfrigt
så anses samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaras, som hade förordnande
om egendomens försäljning meddelats enligt 28 § Utsökningslagen,
dock att försäljningen ej må uppskjutas på grund af öfverenskommelse,
som i 108 § samma lag förmäles. Hvad i fråga om fastighets försäljning
och köpeskillingens fördelning nämnda lag stadgar beträffande gäldenären,
skall i ärende, som nu sägs, lämpas till fastighetens ägare, och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej kan i enlighet med 164
§ Utsökningslagen gäldas ur den försålda fastigheten.

7 §•

Hvad ofvan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings
rätt att förvärfva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning
beträffande fastighet, som vid denna lags trädande i kraft ägdes af bolag
eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

8 §•

Med bolag afses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som drifver
bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk
verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1898 om hemmansklyfning,

ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade
lydelse:

22 §.
o

A stundar innehafvare af hemman, hvarifrån afsöndring får ske, att
därifrån för alltid afsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med hvad
redan kan vara från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör mera än en
femtedel af dess ägoområde, ankomme på Konungens befallningshafvande
att, där omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta.

Tillstånd, som nu sagts, må ej vägras ifråga om afsöndring af
sådant område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 20 oktober 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lundeberg,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Wachtmeister,

Statsråden: Hammarskjöld,

Albert Petersson,

Lindman,

Tingsten,

Berg,

WlDÉN,

Staaff,

Alfred Petersson,

Biesert.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berg anförde i underdånighet
:

»Sedan Riksdagen uti underdånig skrifvelse den 1 juni 1901 anhållit,
bland annat, att Eders Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom
lagstiftnings- eller andra särskilda åtgärder den själfägande jordbrukande
befolkningens ställning i Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och
stärkas och jordbrukets utveckling i nämnda landsdelar befrämjas, samt,
så snart ske kunde, för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena
kunde föranleda, behagade Eders Kungl. Maj:t den 7 i samma
månad uppdraga åt en kommitté att verkställa utredning uti förevarande
hänseenden och därefter, i den mån utredningen därtill gåfve anledning,
till Eders Kungl. Maj:t inkomma med underdåniga förslag.

Kungi. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 62.

Bland de lagförslag, som denna kommitté på grund af berörda uppdrag
utarbetat och med underdånig skrifvelse den 27 oktober 1904 till
Eders Kungl. Maj:t öfver]ämnat, har kommittén satt i främsta rummet ett
förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening för
ekonomisk verksamhet att förvärfva fast egendom; och har kommittén
särskildt ansett sig böra anmärka, hurusom det vore af största vikt, att
den nu ifrågasatta lagen så skyndsamt som möjligt antoges och utfärdades,
så att trävaruindustriens fastighetsförvärf icke måtte få fortgå i samma
omfattning som hittills, samt hurusom kommittén, hvilken åt denna uppfattning
gifvit uttryck redan i sin underdåniga skrifvelse af den 28 november
1901 rörande provisoriskt förbud mot dylika förvärf i vissa fall,
under gången af sina arbeten alltmera styrkts i sin åsikt, att härvidlag ett
snabbt ingripande vore af nöden.

Öfver detta kommitténs förslag hafva Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i de sex norra länen afgifvit infordrade underdåniga
yttranden.»

Efter att hafva redogjort såväl för kommitténs förslag som för de i
anledning däraf afgifna underdåniga yttranden anförde departementschefen
vidare:

»På grund af hvad kommittén anfört och med hänsyn till frågans
obestridliga vikt har jag ansett önskligt, att med förslaget vidtoges de åtgärder,
som äro nödiga för att detsamma, om sådant finnes lämpligt, må
kunna föreläggas nästkommande års riksdag.

T sådant syfte har jag låtit förslaget inom justitiedepartementet undergå
en öfverarbetning, afseende att, med bibehållande i allt väsentligt af
förslagets hufvudgrunder, afhjälpa de mindre oegentligheter och utfylla de
luckor, som i förslaget kunnat upptäckas.

Vid denna omarbetning har befunnits nödigt att göra ett mindre
tillägg till gällande bestämmelser om jordafsöndring; och har ett lagförslag
i sådant syfte jämväl inom justitiedepartementet utarbetats.

De förslag, som sålunda uppgjorts, afse:

1. Lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom.

2. Lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 21 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

Vidkommande det först omförmälda lagförslaget äro — frånsedt några
smärre ändringar i ordalagen af öfvervägande redaktionell art — de modifikationer
kommitténs förslag vid omarbetningen undergått i hufvudsak
följande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Med de allmänna grunderna för ifrågavarande lagstiftning synes in- i §.
stämma, att från området för dess tillämpning undantagas icke blott, såsom
i kommittéförslaget skett, städer, utan ock köpingar, municipalsamhallen
och liknande orter på landet, för hvilka byggnadsstadgan för rikets
städer förklarats skola tillämpas. Pröfningen, huruvida en fastighet ligger
inom dylikt samhälle, är af rent formell art och kan följaktligen verkställas
omedelbart af lagfartsdomaren. Något behof — såsom beträffande
tomter å andra orter — af särskild utredning hos Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
angående fastighetens beskaffenhet förefinnes således icke.

På dessa grunder har ansetts till 1 § böra göras ett tillägg af innehåll,
att lagen icke äger tillämpning å fastighet å sådan ort, som nu nämnts.

Innehållet i förevarande förslags 2 § motsvarar i allt väsentligt 2 §.
stadgandet i motsvarande § i kommittéförslaget. Den omarbetning paragrafen
undergått har förnämligast haft till syftemål att tydligt utmärka,
att vid bedömandet af frågan, huruvida en fastighet är af den art, denna
§ angifver, fastighetens hufvudsaklig a beskaffenhet skall vara afgörande
utan hinder däraf, att till densamma hör något mindre betydande jordområde
af annan art.

Till förekommande af eljest möjlig tvekan har i 3 § ansetts böra tyd- s §.
ligt angifvas, att den enligt samma § bolag eller förening medgifna rätt till
fastighetsförvärf omfattar icke blott afrösningsjord utan ock de såväl till
jordbruk som till skogsbörd otjänliga områden, impedimenter, som äro
belägna inom gränserna för det upplåtna skogsområdet.

Kommittén har lämnat oafgjordt, huruvida område, hvarom nu är fråga,
skall af skilj as från hemmanet genom ägostyckning eller genom jordafsöndring.
Genom ägostyckningsförfarande skulle emellertid ändamålet med paragrafens
föreskrifter om stödskog till stor del förfelas. Ägostyckningen innebär nämligen
icke blott ett styckande af hemmanets område, utan ock ett uppdelande
af det ostyckade hemmanets mantal på de särskilda delarna. Då
å andra sidan stödskogen skall till arealen bestämmas i förhållande till det
ostyckade hemmanets mantal, är det tydligt, att den lott, som erhåller
stödskogen, kommer att utgå ur ägostyckningen, försedd med en större
skogsareal än som enligt kommitténs regler bort såsom stödskog belöpa å
ett hemman af det mindre mantal, som åsatts samma lott vid ägostyckningen.
Något hinder att försälja öfverskottet torde, om kommitténs förslag
godkändes, då ej förefinnas. Blefve äfven detta öfverskott afskildt genom
ägostyckning, komme den nyss nämnda oegentligheten att upprepas o. s. v.

För att förekomma ett sådant tillvägagångssätt har i paragrafen utsatts
en uttrycklig bestämmelse därom, att den försålda skogen skall från hemmanet
afskiljas genom jordafsöndring. Härigenom komma visserligen under Bih.

till Riksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28 Iläft. 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

stundom afsöndringar att uppstå, hvilka öfverskrida den för närvarande
såsom regel gällande maximigränsen af en femtedel af hemmanets ägovidd.
Men någon betänklighet att i dessa undantagsfall, i hvilka är fråga allenast
om afrösningsjord och impedimenter, medgifva afsöndring äfven till större
vidd än nämnda femtedel, bör så mycket mindre anses föreligga, som äfven
enligt gällande lag Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande medgifvits rätt
att, där omständigheterna föranleda därtill, tillåta afsöndring till större
vidd än eljest må äga rum. I förevarande fall bör således afsöndringens
storlek icke kunna åberopas såsom hinder mot dess fastställande. Stadgande
härom har införts i det särskilda lagförslaget, innefattande tillägg till lagen
om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndräng.

4 §. Stadgandet i det nu framlagda lagförslagets 4 § återfinnes till sitt

innehåll i kommitténs 1 §. För bevarande af det omedelbara sammanhanget
med föreskrifterna i nästföljande § har det ansetts lämpligen böra
inrymmas å den plats det här erhållit.

5 §. 5 §, som närmast motsvarar kommittéförslagets 4 §, innehåller före skrifter

dels om sättet för vinnande af godkännande af bolags eller förenings
fastighetsförvärv dels ock om fångeshandlingens rättsverkan under olika
förutsättningar. I sistnämnda hänseende innehåller det nu framlagda
förslaget en betydelsefull afvikelse från hvad kommittén föreslagit. Kommittén
har ansett att, innan Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande eller
eventuellt Konungen godkänt fastighetsförvärfvet, fångeshandlingen skulle
vara utan verkan. Dessförinnan skulle laga fång icke anses föreligga; en
lagfartsansökan, som icke åtföljdes af dylikt godkännande, måste, utan rätt
för sökanden att erhålla anstånd för handlingarnas kompletterande, omedelbart
afslås. Det skulle således icke finnas någon möjlighet för köparen att
genom en lagfartsansökan, innan befallningshafvandens eller Konungens pröfning
hunnit ske, skydda sitt fång emot en upplåtelse till tredje man eller
mot fastighetens intecknande af säljaren, ja denne finge kanske rent af
anses berättigad att genom slikt förfarande omintetgöra upplåtelsen till
bolaget eller föreningen. Och äfven köparen skulle vara obunden af aftalet
och kunna när som helst frånträda detsamma. Med en så verkande
lag skulle det allmänna rättsmedvetandet helt visst icke känna sig tillfreds,
särdeles i de fall, då fastigheten uppenbarligen vore af den art, att befallningshafvanden
icke skulle kunna undgå att fastställa förvärfvet.

I stället för -hvad sålunda föreslagits har jag trott, att en ännu icke
vederbörligen godkänd upplåtelse af jord till bolag eller förening borde i
förevarande hänseende likställas med t. ex. en förmyndares försäljning af
omyndigs fastighet, innan domstolen godkänt densamma, eller en upplåtelse
af mark, afsedd att genom ägostyckning skiljas från annan säljarens jord,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

innan sådan förrättning blifvit fastställd. I likhet med förhållandena i
dessa och andra snarlika fall bör en upplåtelse af jord till bolag eller förening
tills vidare vara för kontrahenterna bindande; lagfart må kunna sökas
och vara hvilande i afbidan på förvärfvets pröfning. Om förvärfvet
vid sådan pröfning finnes icke kunna godkännas, blir däremot fånget ogillt.

Enahanda blir förhållandet, om den i paragrafen stadgade tid försittes,
utan att ansökan om godkännande skett. Det har nämligen ansetts
nödigt att, vid den ändrade ståndpunkt förslaget i denna del intagit,
stadga en viss tid, efter hvars förlopp det icke längre skall stå köparen
eller säljaren öppet att påkalla sådant godkännande. Eljest skulle frågan
om upplåtelsens slutliga giltighet allt för länge kunna hållas sväfvande
och en mer eller mindre långvarig osäkerhet i äganderättsförhållandena
uppstå. Ifrågavarande tid har ansetts lämpligen kunna bestämmas till
ett år.

Denna tidsbestämmelse bör gälla såväl för ansökan om befallningshafvandens
pröfning af fastighetens beskaffenhet (2 och 3 §§) som ock för
ansökan om Eders Kungl. Maj:ts tillstånd till förvärfvet (4 §). Äfven en
ansökan af sistnämnda slag torde böra ingifvas till befallningshafvanden.

Det är nämligen af en viss praktisk betydelse att kunna hos en och samma
myndighet erhålla besked, huruvida ansökan i ena eller andra afseendet
ingifvits; och därest tvekan råder, huruvida fastighet är att hänföra till
sådan, som i 2 eller 3 § afses, samt förty, jämte det ansökan om godkännande
göres till befallningshafvanden, eventuellt begäres Konungens tillstånd
till förvärfvet, stå de båda ansökningarna till hvarandra i ett sådant
sammanhang, att de icke böra behandlas oberoende af hvarandra. Ansökan
om Konungens tillstånd, ingifven direkt i vederbörande statsdepartement,
kommer således icke under bedömande.

I sammanhang med omarbetningen har denna paragraf försetts med
ett tillägg, innebärande att, sedan en fastighet förklarats enligt 2 § eller
3 § första stycket vara af beskaffenhet, att bolag eller förening må förvärfva
den, detta förklarande skall gälla äfven med afseende på framtida
öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf. En förnyad pröfning i dylika
fall torde nämligen icke vara af behofvet påkallad. Eders Kungl. Maj:ts
tillstånd för bolag eller förening att förvärfva en fastighet, bör däremot
gälla endast den samfällighet, som erhållit tillståndet, icke andra bolag
eller föreningar, som framdeles kunna vilja öfvertaga fastigheten.

Rättigheten för bolag eller förening att förvärfva fast egendom har 6 §■
af kommittén i dess 6 § blifvit, såvidt angår förvärf å exekutiv auktion,
i viss mån utsträckt utöfver hvad för andra fång föreslagits. Enligt denna
paragraf medgifves nämligen, att äfven fastighet, som eljest är undan -

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 62.

dragen bolags eller förenings förvärf, må å exekutiv auktion inropas af
sådan samfällighet, där det erfordras för skyddande af någon köparens
fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund af inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftar. Sålunda inropad fastighet måste
dock enligt förslaget, vid äfventyr af dess försäljande tvångsvis genom
öfverexekutors försorg, åter afyttras inom två år från det auktionen vunnit
laga kraft.

Hvad sålunda föreslagits torde emellertid knappast varit afsedt att
tillämpas i det fall, att fastigheten är af den art, som i 2 § eller 3 §
första stycket sägs. Ur de allmänna grunderna för ifrågavarande lagstiftning
kan nämligen svårligen härledas något skäl, hvarför icke bolag och
föreningar, som icke äro inteckningshafvare, skulle kunna äfven å exekutiv
auktion inropa fastigheter, som de äga full rätt att förvärfva genom privat
aftal, eller hvarför de, om de finge inropa dem, skulle nödgas åter afyttra
dem inom viss tid. Men å andra sidan är det svårt att förena en tillämpning
af 5 §:ns stadganden med de särskilda förhållanden, som äga rum
vid exekutiv försäljning. I regel förutsättes i 5 § en efterföljande pröfning
af fånget såsom villkor för dettas giltighet. Men vid exekutiv försäljning
har auktionsförrättaren skyldighet att ^omedelbart antaga eller förkasta
det bud, hvarvid utropet stannat. Åtminstone i de talrika fall,
då auktionen förrättas af kronofogde, torde vid sådant förhållande
auktionsförrättaren oftast nödgas att, i saknad af vederbörande myndighets
godkännande af fånget, afvisa ett köpeanbud af bolag eller förening, som
icke har inteckningsrätt i fastigheten. Särskildt när fastigheten utgöres
allenast af t. ex. en tomt med därå uppförd handelslägenhet eller fabrik,
skulle en dylik rättstillämpning uppenbarligen vara otillfredsställande.
Jag har trott, att dess förebyggande enklast kunde vinnas genom medgifvande
äfven åt bolag eller förening, som icke är inteckningshafvare, att
på exekutiv auktion inropa fastighet af hvilket slag den än må vara. Då
jag från kommitténs förslag bibehållit skyldigheten för köparen att —
såframt han ej vinner godkännande af fånget i den ordning 5 § stadgar
— åter afyttra fastigheten inom två år vid äfventyr af tvångsförsäljning,
synes den sålunda utsträckta möjligheten till jordförvärf för allenast en
kort tid icke böra för bolag eller förening innebära någon särskild lockelse.
Att det afyttrande af fastigheten, hvilket sålunda gjorts till villkor för
undvikande af tvångsauktion, skall för att hafva denna verkan vara af den
art, att det för köparen grundar ett lagligen gällande fång, torde ligga i
sakens natur. Därest således en af bolag eller förening till bevis om afyttrandet
åberopad köpeafhandling då eller framdeles finnes vara ogiltig,
kvarstår befallningshafvandens skyldighet att föranstalta om tvångsauktion.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Att, såsom en af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i afgifvet yttrande
föreslagit, göra den nämnda verkan af fastighetens afyttrande beroende
däraf, huruvida köparen sökt lagfart å nämnda fång, har af flera
skal synts mindre lämpligt, helst befallningshafvanden har i sin makt att
framtvinga en sådan lagfartsansökan, därest den därför i lag stadgade tiden
försittes.

På sådan tvångsauktion, som i denna § omförmäles, bör det bolag
eller den förening, som fastigheten afhändes, icke äga att åter inropa densamma.
Beträffande åter andra bolags eller föreningars rätt att inropa
fastigheter på dylik auktion torde böra gälla, hvad i sådant afseende
stadgats beträffande exekutiva auktioner, med hvilka nämnda tvångsauktion
jämväl i öfrigt bör vara till sina verkningar likställd.

I enlighet med nu antydda grunder har 6 § blifvit i nödiga delar
ändrad. Det har i sammanhang därmed funnits ändamålsenligt föreskrifva,
att i det köpebref, som vid exekutiv auktion utfärdas åt bolag eller förening,
erinran skall göras om den köparen åliggande återförsäljningsskyldighet
samt äfventyret för dess åsidosättande.

Det i 7 § inrymda stadgande, som motsvarar kommittéförslagets 7 §.
5 §, har af redaktionella skäl ansetts böra flyttas efter föreskrifterna i
samma förslags 6 §, hvarjämte detsamma omredigerats i syfte att angifva,
hvad som enligt stadgandets mening fortfarande skulle få af bolag eller
förening förvärfvas, på ett sådant sätt, att några särskilda undantagsfall
icke skulle behöfva i paragrafen upptagas.

För anledningen till den föreslagna ändringen i lagen den 27 juni
1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring har jag redan
i det föregående redogjort.»

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande lagförslag af den
lydelse bilagorna A och B vid detta protokoll utvisa och hemställde i
underdånighet, att högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler genom note ur protokollet
inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet
Carl Lundquist.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Bilaga A.

Förslag till Lag angående

förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva
fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller
Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län
eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö eller Hassela socken
eller Hamra kapellag i Gäfleborgs län eller inom Västernorrlands, Jämtlands,
yästerbottens eller Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Bolag eller förening må förvärfva fastighet, som i den ordning 5 §
stadgar pröfvas äga sitt hufvudsakliga värde i åbyggnaden eller hufvudsakligen
utgöra tomt, upplagsplats eller annat dylikt område eller stenbrott,
grus- eller lertag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

3 §•

Bolag eller förening må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjorxl
med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas
ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan
sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom
jordafsöndring.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i
förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper
efter en areal för helt mantal af:

1500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
qfvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,
Are, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och
Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo
socknar i förstnämnda län; samt

1000 hektar inom de öfriga delarna af Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län äfvensom inom Västernorr lands län och de i 1 § oinförmälda
delar af Gäfleborgs län;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt
storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog.

4 §•

5 §.

Den för bestämmande af fastighets beskaffenhet i 2 och 3 §§ stadgade
pröfning åligge Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten
är belägen. Äskas sådan pröfning, eller vill bolag eller förening söka
Konungens tillstånd att förvärfva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte
fångeshandlingen ingifvas till Konungens befallningshafvande inom ett år
från det fånget skedde. Försittes den tid; eller pröfvas fastigheten icke
vara sådan, som i 2 § eller 3 § första stycket sägs, och varder ej heller,
där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljadt, vare fånget ogillt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Sökes Konungens tillstånd, åligge Konungens befallningshafvande,
såframt ej förvärfvet godkännes enligt 2 eller 3 §, att insända handlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordi’as för
Konungens befallningshafvandes pröfning i ärende, som nu sagts, meddelas
af Konungen.

Sedan fastighet förklarats vara af den beskaffenhet, att bolag eller
förening enligt 2 eller 3 § må förvärfva den, vare det gällande äfven vid
framtida öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf.

6 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion äger bolag eller förening förvärfva
fastighet utan afseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat fastighet å exekutiv auktion, skall,
där ej bolaget eller föreningen vinner godkännande af förvärfvet i den
ordning 5 § stadgar, fastigheten inom två år från det auktionen vunnit laga
kraft åter afyttras. Har nämnda tid tilländagått, och är fastigheten icke
afyttrad, förordne Konungens befallningshafvande, att fastigheten skall
säljas å offentlig auktion efter ty nedan sägs. A sådan auktion må fastigheten
ej åter inropas af samma bolag eller förening. Om hvad sålunda
stadgats skall erinran införas i det köpebref, som i anledning af den
exekutiva auktionen utfärdas.

Har Konungens befallningshafvande meddelat förordnande, som ofvan
förmäles, vare det så ansedt samt med ärendet i tillämpliga delar så förfaret,
som hade förordnande om egendomens försäljning meddelats enligt
28 § Utsökningslagen, dock att försäljningen ej må uppskjutas på grund
af öfverenskommelse, som i 108 § samma lag förmäles; skolande hvad i
fråga om fastighets försäljning och köpeskillingens fördelning nämnda lag
stadgar beträffande gäldenären, i ärende, som nu sägs, lämpas till fastighetens
ägare, och skall denne vara pliktig att betala kostnad, som ej
kan i enlighet med 164 § Utsökningslagen gäldas ur den försålda fastigheten.

7 §•

Hvad ofvan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings
rätt att förvärfva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition No 62.

beträffande fastighet, som vid denna lags trädande i kraft ägdes af bolag
eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

8 §•

Med bolag afses i denna lag icke bolag, som drifver bank- eller
annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk
verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami.

1 Afd.

28 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1886 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade
lydelse:

22 §.

Åstundar innehafvare af hemman, hvarifrån afsöndring får ske, att
därifrån för alltid afsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med hvad
redan kan vara från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör mera än en
femtedel af dess ägoområde, ankomme på Konungens befallningshafvande
att, där omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 62.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl.
Maj:ts högsta domstol fredagen den 19 januari 1906.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lilienberg,

Lindbäck,

Thollander,

Billing,

Ramstedt,

Silverstolpe.

Sedan vid föredragning den 2 november 1905 inför ofvanbemälde
justitieråd jämte justitierådet Skarin af förslag till lag angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom och lag om
ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring beslutats, att handlingarna skulle emellan
högsta domstolens ledamöter cirkulera, företogs nu detta ärende till afgörande.

Justitierådet Skarin hade af sjukdom varit hindrad att taga vidare
befattning med ärendet.

De remitterade förslagen äro bilagda detta protokoll.

l:o) Förslag till lag angående förhud i vissa fall för bolag och förening
att förvärfva fast egendom.

I afseende härå anförde,

Justitierådet Silverstolpe:

»Ifrågavarande lagförslag, hvilket i hufvudsak åsyftar att, såsom
norrlandskommittén i sina motiv yttrat förbjuda trävaruindustriens idkare

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

att förvärfva den jord, man anser lära Ivar stanna i bondebesittninq, har
ovedersägligen karaktären af en undantagslagstiftning på civilrättens område,
afsedd att verka till förmån för en viss klass af medborgare. Hvilka
följder en dylik lagstiftning, om den verkligen blefve effektiv, kunde komma
att medföra för öfriga samhällsklasser, är ej lätt att på förhand bedöma.
Man torde dock kunna med tämlig säkerhet antaga, att under nämnda
förutsättning icke blott industriidkarne utan äfven"arbetarne skulle därigenom
tillskyndas väsentlig skada. Innan man besluter sig för en
sådan lagstiftning, bör man åtminstone vara förvissad om, att icke någon
annan möjlighet finnes att af hjälpa de missförhållanden, som föreligga.
Huruvida detta är fallet, anser jag mig ej i stånd att bestämdt afgöra.
Jag vill likväl erinra därom, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs
län, som i sitt utlåtande öfver kommitténs förslag särskildt framhållit
den menliga inverkan, lagstiftningen i fråga skulle komma att utöfva
på skogshandteringen inom Norrland, under anförande af skäl, som synas
förtjänta af synnerligt beaktande, angifvit ett annat sätt för frågans lösning.

Ett medel af så allvarsam beskaffenhet som den föreslagna lagstiftningen
bör i alla händelser icke anlitas, med mindre man kan vara säker,
att detsamma kommer att medföra den verkan, som därmed är afsedd.
Detta är emellertid enligt min tanke ingalunda förhållandet med det föreliggande
lagförslaget. Då endast bolag och föreningar däri förbjudas att
förvärfva fast egendom, finnes det intet, som hindrar, att delägarne i ett
handelsbolag inköpa fastighet af det slag, förbudet omfattar, och sedermera
låta densammas afkastning ingå i bolagets rörelse. Skillnaden emellan
förhållandena före och efter förbudets meddelande blir i detta fall så godt
som ingen. Likaså kunna alla eller de större delägarne i ett aktiebolag
eller en ekonomisk förening samfälldt inköpa dylik fast egendom och därefter
till bolaget eller föreningen upplåta nyttjanderätten till densamma.
Det enkla bolaget, som ej kan förvärfva rättigheter och beträffande hvilket
förbudsstadgandet . följaktligen saknar all betydelse, torde i åtskilliga fåll
visa sig vara en tillräckligt hållbar form för den sammanslutning, hvilken
för detta ändamål kan befinnas erforderlig. Allt detta kan ske, utan att
något egentligt kringgående af den föreslagna lagen kan sägas därvid förekomma,
eftersom densamma icke innehåller något förbud för enskilda bolagsmän
eller föreningsmedlemmar att förvärfva däri afsedd fast egendom.
Men lagens bestämmelser kunna därjämte på mångahanda sätt direkt kringgås.
Det förfarande, som i sådant afseende synes ligga närmast till hands,
är, att bolaget, eller föreningen tillhandahåller penningar åt en person,
som för. dessa i sitt namn inköper den fastighet, bolaget eller föreningen
önskar disponera, och därefter till bolaget eller föreningen dels öfverläm -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

nar inteckningar i fastigheten till dess fulla värde dels ock under en eller
annan form upplåter rätten att tillgodogöra sig densammas afkastning.
Då fastigheten i ägarens hand icke representerar något saluvärde, lärer
någon svårighet icke möta att i händelse af hans frånfälle få fastigheten
öfverlåten på annan person, som, när så behöfves, gör bolaget eller föreningen
samma tjänst. Ett annat sätt att kringgå lagen torde vara, att
ett bolag eller en förening, som inropat fast egendom af ifrågavarande
slag å exekutiv auktion, sedermera, när fråga om densammas försäljning
å tvångsauktion väckes, företer en till enskild person utfärdad köpeafhandling
angående fastigheten, hvilken afhandling emellertid af honom aldrig
göres gällande och, därest yrkande framställes om åläggande för honom
att söka lagfart, åter annuleras. Väckes ånyo frågan om tvångsauktion,
kan samma förfarande upprepas och saken sålunda utdragas i oändlighet.

Skulle emellertid lagen verkligen komma att efterlefvas, torde det
ändock vara ringa förhoppning, att den s. k. stödskog, kommittén afsett
att i bondeståndets ägo bibehålla, skall på ett varaktigt sätt komma detta
till godo. Först och främst kvarstår möjligheten för bolag eller förening
att förvärfva afverkningsrätt till sådan skog. Men härtill bör läggas, att,
om — såsom enligt kommitténs förslag till ägostyckningslag skulle blifva
fallet — intet hinder kommer att förefinnas att genom ägostyckning frånskilja
den del af stödskogen, som ej är att hänföra till husbehofsskog,
hemmansägarne otvifvelaktigt skola råka i händerna på enskilda skogsspekulanter,
hvilka förvärfva de frånstyckade stödskogsområdena och, då de
icke äro så kapitalstarka som bolagen, på kort tid hugga ut all skogen
därstädes samt försälja skogseffekterna till bolagen. Lagen komme sålunda
icke att på något sätt lända till fördel för hemmansägareklassen men däremot
att ur skogsvårdssynpunkt åstadkomma ohjälplig skada genom skogens
ytterligare sköfling. Enda verksamma medlet mot en dylik påföljd
skulle vara att förbjuda stödskogens skiljande från hemmanen och anordna
utstämplingstvång å densamma i likhet med hvad som gäller för lappmarksskogarna
och för skogen å vissa skattehemman, som uppkomma af
nybyggen. En sådan anordning, hvilken skulle utgöra en naturlig konsekvens
af förslaget, torde dock medföra så dryga kostnader för utstämplingarnas
förrättande och afverkningarnas öfvervakande, att densamma icke
lärer kunna ifrågakomma.

Hvad slutligen angår förslagets bestämmelser om undantagande af
odlingsområden å den mark, bolag eller förening skulle äga rätt att förvärfva,
komme genom desamma antagligen att på nytt förorsakas sådan
sammanblandning af ägor och olägenheter med anledning af ägoskiftenas
antal och form, som de förrättade laga skiftena afsett att undanrödja.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Då ingen möjlighet synes mig förefinnas att på den nu föreslagna
vägen vinna en tillfredsställande lösning af den s. k. norrlandsfrågan, nödgas
jag afstyrka, att det föreliggande förslaget upphöjes till lag.»

Justitierådet Ramstedt:

»Då det af norrlandskornmittén först uppgjorda lagförslag, åsyftande
provisoriskt förbud för bolag och föreningar för ekonomisk verksamhet att
i allmänhet förvärfva fast egendom å landet inom Norrland och Dalarna,
år 1902 förevar till behandling i högsta domstolen, uttalade jag mot detsamma
vissa betänkligheter, till hvilka jag nu anhåller att få hänvisa.
Genom den omarbetning, lagförslaget sedermera undergått, och däri vidtagna
förändringar hafva emellertid åtskilliga af dessa betänkligheter bortfallit
och förslaget har äfven blifvit modifieradt i den riktning, att förvärfsförbudet
ej skulle afse all inom ifrågavarande trakter befintlig skogsmark.
Äfven i sitt nuvarande skick är dock förslaget af den genomgripande
betydelse, innefattar förslaget sådana afvikelser från hittills
tillämpad rättsuppfattning, att det — såsom för öfrigt under denna frågas
behandling många gånger blifvit framhållet — icke bör godkännas, med
mindre en bestämd öfvertygelse förefinnes såväl om en dylik lagstiftnings
oumbärlighet för uppnående af det eftersträfvade målet, bibehållandet af
en själfstärrdig jordbrukande befolkning i våra nordligaste provinser, som
ock därom att förslagets genomförande skulle medföra en sådan verkan.

Jag utgår, såsom synes, härvid från den förutsättningen, att själfva
syftet med förslaget, vidmakthållandet af den jordbrukande befolkningens
ställning, är obestridligen befogadt. Och jag anser mig kunna utan vidare
göra detta, då någon egentlig tvekan härom väl i allmänhet icke förefinnes
och då för öfrigt med ärendets remitterande till högsta domstolen icke kan
antagas hafva afsetts att i denna del af frågan, däri de politiska och sociala
synpunkterna spela in vida mera än de juridiska, erhålla något uttalande.

Det förslag, hvaröfver högsta domstolen nu har att yttra sig, utgör
endast en länk i den kedja af förslag till lagar och andra åtgärder, som
norrlandskornmittén framlagt och förordat. Då sålunda kommitténs öfriga
förslag, i den mån de falla inom den allmänna lagstiftningens område,
ännu icke blifvit till högsta domstolen remitterade, och det för öfrigt är
okändt, huruvida och under hvilka former Kungl. Maj:t kan vara benägen
att upptaga de väckta förslagen, är det för närvarande så godt som omöjligt
att bilda sig en fullt klar och precis uppfattning i de båda afseenden, jag
ofvan påpekat. Det vill emellertid af den åstadkomna omfattande utredningen
synas, som om åtgärder i den föreslagna riktningen icke kunna
undvikas, om man eljest till skydd för jordbruket och den jordbrukande
befolkningen vill söka förhindra att bolagen i allt för stor omfattning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

lägga under sig den norrländska jorden. Och hvad verkningarna af den
ifrågasatta lagstiftningen beträffar, så synas mig de uttalade farhågorna,
att bolagen äfven efter dess genomförande skulle veta att på ett varaktigt
sätt bringa jord under sin besittning, vara ej så litet öfverdrifna. Att
skogsområden på annat sätt kunna för längre eller kortare tid komma att
frångå den egentliga jordbrukande befolkningen likasom att skogen fortfarande
kan komma att vanvårdas låter sig däremot ej förnekas. Men
för detta onda är ej heller den nu ifrågasatta lagen afsedd att ensam
råda bot.

I afseende å förslagets särskilda bestämmelser erinras:

2 å.

Då i allmänhet visst område å landet icke kan anses utgöra tomt,
upplagsplats eller dylikt förr än det till angifvet ändamål användes, och
meningen väl icke lärer vara att förhindra förvärf af fastigheter, som,
ehuru ännu icke till sådant ändamål apterade, dock lämpligen kunna och
uppgifvas skola därtill begagnas, synas ifrågavarande fastigheter i lagen
bäst kunna betecknas såsom hufvudsakligen afsedda till tomt, upplagsplats
eller annat dylikt ändamål.

3 §.

Förslaget angifver icke uttryckligen, huruvida bolag eller förening
må kunna förvärfva hemmans eller hemmansdels andel i oskiftad skog.
Då emellertid, där skogen sålunda är oskiftad, hvarken storleken af det
enskilda hemmanets andel däri eller det blifvande läget af denna andel
på förhand kan med visshet beräknas, torde förslagets mening vara, att
sådant förvärf ej må äga rum. Att i motsatt fall svårigheter skulle kunna
uppstå vid ett blifvande skifte af skogen är uppenbart.

Af förslaget framgår icke oförtydbart, huruvida meningen är, att
från bolags förvärfsrätt skulle undantagas äfven sådana odlingsområden,
som icke äro belägna å eller i sammanhang med den jord, som kvarblifver
i hemmansinnehafvarens ägo. Är detta afsedt, torde den utredning, som
måste föregå Kungl. Maj:ts befallningshafvandes medgifvande till förvärfvet,
i många fall blifva synnerligen vidlyftig och dyrbar. För öfrigt torde,
därest dylika från den hemmansägaren behållna jorden afskilda odlingsområden
undantagas i syfte att själfständiga jordbruk därstädes framdeles
skola komma till stånd, det vara nödvändigt, att sådant undantag sker
äfven för närbelägen skogsmark till erforderligt omfång. Eljest skulle ju

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

saknaden af skogstillgång komina att lägga hinder i vägen för realiserande
af det med undantaget afsedda syfte. Och att först skilja skogen från
odlingsmarken för att sedan måhända, med begagnande af den utaf kommittén
i ett annat lagförslag ifrågasatta rätten att i vissa fall frånvinna
bolag och föreningar skogs- och odlingsmark, ånyo sammanlägga de båda
slagen af jord, synes vara ett ingalunda tillrådligt förfaringssätt. Hvad
nu är sagd t torde vara af särskild betydelse för Kopparbergs län, där
under alla förhållanden den mark, som skulle kunna af bolag förvärfvas,
är afskild och ofta belägen långt aflägse från den öfriga jorden.

5 §•

Enligt kommitténs förslag skulle intill dess Kungl. Maj:ts befallningshafvande
förklarat till bolag upplåten fastighet vara af sådan beskaffenhet,
att förvärfvet finge äga rum, fångeshandlingen vara utan verkan. Denna
bestämmelse har vid omarbetning af förslaget inom justitiedepartementet
ändrats därhän, att upplåtelsen i berörda fall tills vidare skulle vara bindande,
men blifva ogill om, vid pröfning, förvärfvet befanns icke kunna
godkännas eller tid försuttits att söka sådant godkännande. Afsikten härmed
har till dels varit att möjliggöra för köpare att äfven innan godkännande
vunnits söka lagfart å fånget och därmed skydda detsamma emot
en upplåtelse till tredje man eller mot fastighetens intecknande af säljaren.
Ovisst är emellertid, huruvida utan ändring af förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom en dylik ansökning kan förklaras hvilande.
Större säkerhet därför skulle vinnas, om — hvad för öfrigt äfven på
annan grund kan vara lämpligt — den pröfning, hvarom här är fråga,
på sådant sätt sammanställes med den pröfning, som i afseende å jordafsöndring
åligger Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt lagen om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring, att stadgandet i lagfartsförordningens
6 § sista stycket kunde anses syfta äfven på nu förevarande
fåll. Härmed är dock intet vunnet i afseende å sådant förvärf,
till hvilket Konungens tillstånd erfordras.

Att observera är äfven, att ett bolag, som söker lagfart å sitt fång
innan godkännande därå erhållits, naturligtvis, för den händelse ansökningen
därom afslås, utan någon fördel går förlustig stämpeln å fångeshandlingen,
likasom äfven att med den nu föreslagna lydelsen af paragrafen
bolag, som erhållit jordupplåtelse, lagligen icke torde kunna undgå att,
såframt ansökningen om godkännande icke redan blifvit afslagen, söka
lagfart inom den i lagfartsförordningen bestämda tid från fångeshandlingens
upprättande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

I paragrafen angifves, i hvilken ordning klagan må föras öfver
Kungl. Maj:s befallningshafvandes beslut. Därmed är dock icke åt någon
annan än kontrahenterna rätt medgifven att fullfölja talan mot beslutet.
Då emellertid hithörande bestämmelser äro afsedda att befordra det allmännas
bästa, torde det ej vara ur vägen att, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Jämtlands län hemställt, befogenhet lämnas någon
myndighet att å det allmännas vägnar öfverklaga sådant beslut.

6 §•

Att bestämmelserna i förslaget angående den åt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
uppdragna tvångsförsäljning kunna gifva anledning till
tvekan och ovisshet samt framkalla måhända svårlösta konflikter låter sig
icke förnekas. Ur egna diarier och genom meddelanden från kronofogdarne
kunna Kungl. Maj:ts befallningshafvande visserligen erhålla upplysning om
den tidpunkt, vid hvilken åtgärder från Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
sida böra vidtagas; men att gent emot ett bolag, som af en eller annan
anledning vill draga ut på tiden, erhålla upplysning och försäkra sig om,
huruvida verklig försäljning ägt rum, likasom äfven att konstatera, huruvida
försäljning blifvit beståndande, är däremot icke alltid så lätt. Och
utan tvifvel kan i saknad af närmare föreskrifter tillvägagångssättet härvidlag
hos olika Kungl. Maj:ts befallningshafvande blifva väsentligen olika.
Förslaget lämnar äfven oafgjordt, huruvida ett af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
meddeladt beslut om fastighets försäljning sedermera må af
samma Kungl. Maj:ts befallningshafvande upphäfvas, en åtgärd, som kan
ifrågasättas för det fall, att fastigheten före auktionen visas hafva blifvit
af bolaget afyttrad. Härmed sammanhänger den af förslaget jämväl olösta
frågan om verkan af frivillig försäljning, som tilläfventyrs skett innan
Kungl. Maj:ts befallningshafvande fattade beslut om fastighetens försäljning
å offentlig auktion eller under tiden mellan meddelandet af sådant beslut
och auktionsförrättningen.»

Justitierådet Billing:

»Såsom redan inom högsta domstolen erinrats och vid den tidigare
behandlingen af föreliggande fråga ofta och med styrka af såväl enskilda
som myndigheter framhållits, är förslagets grundtanke ägnad att ur juridisk
synpunkt väcka de allvarligaste betänkligheter. En undantagslagstiftning,
innehållande från normal rättsordning afvikande bestämmelser, kan
visserligen stundom ej undvaras och är en äfven för vårt rättssystem ej
helt och hållet främmande företeelse. Så kan — för att ej tala om förbud
för utländing att annorledes än efter särskildt erhållet tillstånd förvärfva

Bill. till Piksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28 Höft. 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

fastighet — i sådant hänseende påpekas förbudet för bankinrättningar att
förvärfva visst gods. Analogien med de nu ifrågasatta stadgandena är
dock mera skenbar än verklig. Beträffande bankinrättningar har staten
allenast, sin rätt och plikt likmätigt, genom ofvanberörda förbud sökt
förhindra inrättningar, hvilka äro afsedda att emottaga och göra fruktbärande
en större allmänhets kontanta medel, att inlåta sig på mindre
betryggande och för bankernas kredit farliga grenar af affärsverksamhet.
Föreliggande lagförslag åter afser, icke att hålla gifna institutioner inom
sunda och naturliga banor, utan att uppdraga så snäfva gränser för vissa
viktiga, under statens rättshägn tillkomna handelsassociationers verksamhet,
att en utvidgning af densamma skall blifva, om ej helt och hållet omöjliggjord,
så dock i hög grad stäckt.

Till försvar för nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärder har från vissa
håll anförts, att de icke kunde anses innebära någon stötande kränkning
af principen om allas likhet inför lagen, enär aktiebolags- och föreningsformen
utgjorde ett privilegieradt sätt för ekonomisk verksamhet. Innebörden
af detta ofta hörda uttalande torde vara att staten, som gifvit
dessa associationer deras privilegier, måste vara berättigad att, om viktiga
statsintressen så kräfva, inskränka dem — något som förmenas ske genom
bestämmelser sådana som de nu föreslagna. Mot ett dylikt betraktelsesätt
synes dock åtskilligt vara att invända. Till en början må då erinras, att
argumentet icke äger tillämpning å de af förslaget jämväl omfattade
handelsbolagen, hvilka näppeligen kunna sägas åtnjuta privilegier af något
slag, och i åtminstone mycket ringa grad å föreningar med personlig
ansvarighet. Vidkommande åter aktiebolag och föreningar utan personlig
ansvarighet må det visserligen medgifvas vara en förmån, att delägarne
äro berättigade drifva ekonomisk verksamhet utan att vara underkastade
personlig ansvarighet för de förbindelser, som därunder ingås. Men ett
privilegium i ordets egentliga och vanliga bemärkelse kan detta dock svårligen
sägas vara, och det bör ej lämnas ur sikte, att det varit hufvudsakligen
i det allmännas intresse som staten genom lagbestämmelser framalstra!
dessa bolags- och föreningsformer och att deras, särskildt aktiebolagens,
betydelse för industriens och kommunikationsväsendets utveckling
knappast kan skattas för högt.

Så viktiga kunna dock statsintressena vara, att enskild rätt måste
vika och allmänna rättsgrundsatser suspenderas. Om, såsom vunna upplysningar
synas gifva vid handen, bolagsverksamheten verkligen finnes
innebära en hotande fara för den själfägande jordbruksbefolkningens fortbestånd
i rikets nordliga delar, så må detta visserligen erkännas vara ett
nödtillstånd, för hvars af hjälpande ingå medel, som kunna antagas leda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

till målet, få sparas. Huru betänkligt jag än anser förslaget, ur juridisk
synpunkt sedt, vara, vågar jag därföre icke på principiella grunder afstyrka
detsamma.

Återstår så den ej mindre viktiga frågan om de föreslagna stadgandenas
effektivitet. Äfven härom kunna nog berättigade tvifvelsmål
hysas. Man har i detta hänseende uttalat farhåga för att lagens bestämmelser
skola med lätthet kunna kringgås, och det lär väl ej lida något
tvifvel, att# försök därtill komma att göras, stundom med framgång. För
min del anser jag dock denna fara vara mindre allvarlig än man tyckes
föreställa sig och i alla händelser mera öfvergående; dylika smygvägar
pläga visa sig i längden vara både obekväma och osäkra. Men däremot
synes den faran svårligen kunna undgås, att i bolagens ställe såsom hemmansköpare
uppträda enskilda spekulanter, och grundade skäl lära ej
föreligga för det antagande, att jordägarne skola visa. väsentligt större
motståndskraft mot dessa än de utvecklat gent emot bolagen. Väl må
det vara sant, att bolagen haft många medel att öfva påtryckning på
jordägarne. Men bolagen utgå nu ur konkurrenternas led, och för öfrigt
är och förblifver nog penningen, i hvems hand den än ligger, det kraftigaste
påtryckningsmedlet. Skulle nu denna farhåga i större omfattning
besannas, varder ej blott lagens syfte hufvudsakligen förfeladt, utan ställningen
kan förväntas blifva, ur det allmännas synpunkt betraktadt, afgjordt
försämrad. Med säkerhet lär man nämligen kunna antaga, att i regel enskilda
skogsköpare icke skola ägna skogen och dess återväxt samma intresse
som de stora bolag;en, hvilka äro beräknade att fortlefva och utnyttja
skogen under en obegränsad framtid, och att följaktligen rothuggning till
mången gång obotlig skada skall komma att äga rum i långt större omfattning
än nu är fallet. Det kan hända att man, kanske inom kort, finner
sig nödsakad att äfven för de utanför lappmarkerna varande landsdelarna
tillgripa ett medel, som i själfva verket förefaller såsom ett nödvändigt
komplement till nu föreliggande förslag, nämligen utstämplingstvång.
»

Vid förslagets särskilda bestämmelser anförde justitierådet:

Vid 1 §.

Då enligt gällande lag enkla bolag ej kunna förvärfva vare sig fast
eller lös egendom och således falla helt och hållet utom lagförslagets räckvidd,
måste det såväl i rubriken som flerstädes i texten begagnade uttrycket
»bolag eller förening» betecknas såsom ej fullt korrekt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Vid 2 §

att justitierådet instämde med justitierådet Ramstedt.

Vid 3 §

att justitierådet instämde i hvad justitierådet Ramstedt i första stycket
af sitt yttrande anfört.

Vid 5 §.

I 2 § af förordningen angående lagfart å fång till fast egendom
stadgas, att lagfart skall inom angifven tid sökas »sedan fånget skedde»,
vid påföljd, jämlikt 3 § i samma förordning, att rätten på anmälan af
allmän åklagare eller enskild rättsägare har att genom vite tillhålla den
försumlige att fullgöra sitt åliggande. Med afseende å de i förevarande
§ anlitade ordalag lärer kunna antagas, att lagtillämpningen kommer att
gå i den riktning, att köparen anses pliktig lagfara fång, hvarom här är
fråga, utan afseende därå att kontrahenterna emellan köpets bestånd enligt
sakens natur gjorts beroende däraf, att köparen erhåller tillstånd att »förvärfva»
fastigheten — ett uttryck som, i förbigående sagt, synes mindre
egentlig;!, då »fånget» förutsattes redan hafva skett. Men då ofta nog tiden
för lagfarts sökande utgår, innan tillståndet hunnit erhållas, blir häraf en
följd att köparen antingen utsättes för att föreläggas, kanske ådömas vitesansvar
för försummelse att söka lagfart eller ock, på sätt justitierådet
Ramstedt erinrat, äfventyrar att gå förlustig hvad han för stämpladt papper
till fångeshandlingen nödgats utgifva.

Om, såsom departementchefens yttrande synes antyda, det i slutet
af denna paragrafs första stycke förekommande uttrycket »vare köpet
ogillt» icke skall innebära att köpeaftalet från början varit en nullitet,
lärer, till förekommande af rättsosäkerhet, andra ordalag, som tydligare
angifva denna mening, böra väljas.

Vid 6 §

att justitierådet instämde med justitierådet Ramstedt.i

Vidare anförde justitierådet Tliollander:

»Ehuru jag till fullo delar de principiella betänkligheter, som såväl
under frågans föregående behandling, som nu inom högsta domstolen blifvit
mot förslaget framställda, skulle jag dock icke endast på sådan grund ansett
mig böra afstyrka detsamma, därest jag vore öfvertygad om att en

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

lagstiftning i den föreslagna riktningen skulle leda till ett godt resultat,

Det är emellertid så långt ifrån, att den i ärendet förebragta utredning
kunnat bibringa mig en sådan öfvertygelse, att jag fasthellre håller
för sannolikt, att en sådan lag, på samma gång den komme att verka i
hög grad hämmande pa Norrlands viktigaste näringsgren, trävarurörelsen,
ingalunda skulle leda till det åsyftade målet eller skogens bibehållande i
bondehand. Ty, såsom ofta blifvit framhållet, dels komme lagen att på
hvarjehanda sätt kunna kringås och dels — hvilket är långt betänkligare
— skulle skogen helt säkert falla i händerna på enskilda skogsspekulanter,
som saknade allt intresse för dess fortbestånd. Den fara, för hvilken Norrlands
skogar därigenom skulle utsättas, vore utan tvifvel för hela landet
af allvarligaste beskaffenhet.

Då jag icke anser mig böra upprepa hvad i nu antydda af seen den
blifvit såväl af reservanter inom kommittén som af i ärendet hörda myndigheter
andraget, inskränker jag mig att med åberopande däraf afstyrka,
att ifrågavarande förslag upphöjes till lag.»

Justitierådet Lindbäck:

»Det remitterade förslaget afser att för skyddande af en näring mot
intrång af en annan sådan skall stiftas lag, innefattande i väsentliga hänseenden
förbud för vissa idkare af sistnämnda näring att inom vissa trakter
af riket förvärfva hvad de behöfva för drifvande af sin rörelse. Hvad
sålunda föreslagits, hvilket synes innebära återgång till ett för längesedan
på goda grunder i vårt land öfvergifvet lagstiftningssystem, förefaller
främmande för en naturlig rättsuppfattning och är, såsom inom högsta
domstolen redan afgifna yttranden utmärka, ägnadt att ur skilda synpunkter
framkalla betänkligheter af allvarsammaste art. De, hvilka drabbades
af förbudet, skulle svårligen kunna inse och erkänna rättmätigheten
af en lag, i så hög grad bärande undantagslagstiftningens stämpel, att
den icke ens skulle äga tillämplighet mot andra, hvilka inom ofvanberörda
trakter idkade samma näring som de, mot hvilka lagen vore riktad. Försök
att på hvarjehanda sätt kringgå lagen skulle därför säkerligen icke
uteblifva; och det kan med visshet förutses, att sådana försök jämväl icke
sällan kröntes med framgång. Härtill kommer, att de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna
ej heller torde stå i öfverensstämmelse med de ledande
grundsatserna för en sund och försiktig näringspolitik. Genom lagen
skulle nämligen resas konstgjorda skrankor för en bland landets viktigaste
industrigrenar, trävarurörelsen, hvars förkofran uppenbarligen är för höjande
af hela nationens välmåga af den allra största betydelse. Och äfven den
klass af näringsidkare, man vill skydda, eller den själfägande jordbrukarebefolkningen
i större delen af Norrland och Dalarna, skulle, om den före -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

slagna lagen antoges och dess bestämmelser lyckades vinna effektiv tillämpning,
lida direkt ekonomisk skada af troligtvis icke obetydlig omfattning
därigenom, att befolkningen, när den behöfde sälja skogsmark, icke vidare
eller åtminstone i långt mindre utsträckning än förut hade att såsom
köpare påräkna trävarubolagen, hvilka hittills utgjort de förnämsta och
solidaste afnämarne till skogen. Föreläge emellertid grundad anledning
därtill, att i följd af lagens tillkomst frestelsen för allmogen att afytta sin
jord upphörde i afsevärd man och således den — åtminstone delvis efter
hvad det vill synas — af dylik föryttring orsakade, ur social synpunkt
obestridligen allvarliga fara för bondeståndets minskning väsentligen förringades,
skulle genom lagens antagande måhända ernås fördelar, så beaktansvärda,
att de finge anses öfverväga de olägenheter, som i åtskilliga
afseenden däraf föranleddes. Men efter all sannolikhet komme, i trots af
lagen, heinmansförsäljningarna att fortgå i hufvudsakligen samma utsträckning
som före lagens trädande i kraft. I stället för trävarubolagen
skulle nämligen såsom spekulanter uppträda enskilda personer, hvilkas
köpeanbud, om än lägre än dem, som bolagen kunnat framställa, likväl
till följd af konkurrensen om skogshemmanen blefve tillräckligt höga för
att bönderna skulle finna med sin fördel förenligt att antaga desamma.
Dessa skogsförvärf af enskilda skulle enligt min öfvertygelse lända staten
till synnerligt stor, ofta kanske obotlig skada, enär hänsynslös utverkning
af de inköpta skogsmarkerna säkerligen i de flesta fall blefve företagen i
syfte att så snart ske kunde ur skogen uttaga den största möjliga vinst.
Skogshemmanen blefve härigenom, på sätt Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Västerbottens län i sitt yttrande öfver förslaget erinrat, utsatta för vida
större vanvård och hastigare sköfling, än den, som nu mera kan läggas
trävarubolagen till last vid skötseln af deras skogar.

Dessa äro de hufvudsakliga grunder, hvarför jag icke anser mig
kunna tillstyrka ifrågavarande lagförslag, därvid jag dock vill uttala, att
jag lifligt önskar framgång åt hvarje åtgärd, ägnad att bidraga till en
riktig lösning af den stora sociala fråga, som utgjort föremål för Norrlandskommitténs
behandling. Åtskilliga af de öfriga förslag i ämnet,
hvilka kommittén i sitt betänkande framställt, synas vara af beskaffenhet
att i väsentlig grad kunna befrämja en sådan lösning.

Hvad angår förslagets detaljbestämmelser är jag i allt väsentligt
ense med justitierådet Billing. Dessutom torde kunna anmärkas, att stadgandet
i 6 § om förpliktelse för bolag eller förening, som å exekutiv
auktion inropat fastighet, att, åter försälja densamma inom två år, sedan
auktionen vunnit laga kraft, innebär allt för stor stränghet i de fall, då
auktionsinropet skett för skyddande af någon bolagets eller föreningens

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

fordran eller rättighet, hvarför fastigheten på grund af inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftade. Det lärer nämligen mången
gång kunna inträffa, särskildt i tider af allmännare ekonomiskt betryck,
att en ofördelaktigt belägen eller af annan orsak svårsåld fastighet icke
kunde under de två åren finna vederhäftig köpare, villig att betala en så
stor köpeskilling, att fastighetens ägare blefve godtgjord för den förlust,
som ådragits honom genom auktionsinropet. Ifrågavarande stadgande synes
därför lämpligen böra så till vida modifieras, att i ofvan angifna fall
skyldigheten att åter afyttra fastigheten inskränkes till att äga ruin så
snart det kan ske utan förlust, på sätt för likartadt fall finnes föreskrifvet
i gällande lagar angående bankbolag.»

Justitierådet Lilienberg:

»Genom de vidlyftiga undersökningar och många utlåtanden, som
föregått och efterföljt framläggandet af kommitténs förslag, genom motiverna
till detta och de därvid fogade reservationer hafva alla de skäl och
motskäl, som i denna sak kunna anföras, till öfverflöd framhållits, så att
därvid intet torde vara att tillägga. Att det ur rättslig synpunkt är svårt
att försvara ett förslag, som beröfvar myndiga personer friheten att få
afhandla om sina egna tillhörigheter såsom dem bäst synes, det torde vara
uppenbart. Emellertid kan detta oaktadt en speciell förbudslagstiftning
för det nordliga Sverige, så som förhållandena där utvecklat sig, möjligen
vara önskvärd. Den skada, som däraf befaras kunna uppstå, skulle sannolikt,
såsom också påvisats, egentligen komma att drabba den klass, man
därigenom velat skydda mot ett öfverhandtagande bolagsvälde. Men det
synes dock som om öfvervägande skäl talade för ett försök i den föreslagna
riktningen, och jag anser mig därför, ehuru tveksam, icke böra afstyrka
förslaget, under antagande att vederbörande i de ifrågavarande
orterna uppmärksamt följa förhållandenas utveckling, så att lagstiftningen
må kunna ingripa när så erfordras.

Emot de särskilda bestämmelserna i förslaget har jag inga anmärkningar
att framställa.»

2:6) Förslag till lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni
1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och jordaf''söndring.

Justitieråden Lilienberg, Billing och Ramstedt lämnade förslaget
utan anmärkning, hvaremot justitieråden Lindbäck, Thollander och Silverstolpe
på grund af det nära samband, som ägde rum emellan det nyss
behandlade lagförslaget och det nu förevarande, afstyrkte jämväl detta.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartement särenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Begenten i statsrådet
å Stockholms slott onsdagen den 7 mars 1,906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

Schotte,

Berg,

Bergström.

Justitieråden: Lindbäck,

Ramstedt.

Chefen för justitiedepartementet hans excellens herr statsministern
anmälde:

Högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedeparteinentsärenden
den 20 oktober 1905 inhämtade utlåtande öfver det vid
samma protokoll fogade förslag till

1. Lag angående förhud i vissa fall för holag och förening att förvärfva
fast egendom.

2. Lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 18,96 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jord afsöndring.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredragande
departementschefen:

»Af de redogörelser, som lämnats vid ärendets underdåniga föredragning
den 20 oktober 1905 äfvensom af hvad inom högsta domstolen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

yttrats lärer Eders Kungl. Maj:t hafva funnit, att beträffande frågan om
tillrådligheten af de föreliggande lagförslagens upphöjande till lag de mest
motsatta åsikter gjort sig gällande.

Den utredning, som förebragts af den af Eders Kungl. Maj:t den 7
juni 1901 tillsatta kommittén (den s. k. norrlandskommittén) synes mig
emellertid till fullo ådagalägga, att, om utveckligen inom våra nordligaste
landsändar får obehindradt fortgå, den största fara är för handen, att
bondeståndet inom vidsträckta delar af de sex norra länen kommer att
fullständigt försvinna. Sålunda framgår af kommitténs statistik, att trävaruindustriens
jordinnehaf redan år 1900 i areal uppgick till 5,894,837
hektar eller 34,3 procent af den i enskild besittning varande jorden, att
tredjedelen af denna jordegendom förvärfvats under de femton åren 1885
—1900 samt att under de senaste fem åren af sistnämnda period lika
mycken jord öfvergått till trävaruhandteringen, som under periodens föregående
tio år. E>et område trävaruindustrien år 1900 innehade motsvarade
i areal den sammanlagda arealen af Malmöhus, Kristianstads,
Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län. Därjämte
ägde bolagen år 1900 långvariga afverkningsrättigheter till ett område,
som betydligt öfverstiger en million hektar. Att sedan år 1900 utvecklingen
icke afstannat utan fortgått med minst samma hastighet som närmast
föregående tid, torde vara alldeles otvifvelaktigt och vitsordas uttryckligen
för Jämtlands län af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som i sitt år 1905 afgifna utlåtande öfver norrlandskommitténs betänkande
uppskattar trävaruindustriens nuvarande fastighetsinnehaf i nämnda län
till 50 procent af all enskilde tillhörig jord. Utgår man från statistiken
för åren 1895—1900, måste man beräkna den årliga tillväxten i trävaruindustriens
fastighetsförvärf efter sistnämnda år till omkring 180,000 hektar
eller för år ett område betydligt öfverstigande halfva Blekinge län. Med
en sådan årlig tillväxt har man utan tvifvel att räkna äfven för framtiden.
Man kan till och med befara, att tillväxten kan komma att blifva snabbare,
då det ligger i sakens natur, att fastighetsförvärfven komma att försiggå
lättare i samma mån som trävarubolagen blifva mera dominerande.

Den ifrågavarande rörelsen måste alltså väntas blifva så hastigt
fortgående, att jag finner mig öfvertygad om, att intet af de normala
medel till bondeståndets stödjande, som kunna uttänkas, kan komma att
verka tillräckligt hastigt för att kunna hindra utvecklingen att fortlöpa
till en punkt, där all hjälp kommer för sent.

Bondeståndets betydelse och oumbärlighet för samhällsorganismen
år så allmänt erkänd och af erfarenheten så ofta bekräftad, att man utan
vidare torde vara berättigad att i detta stånds försvinnande se en samliik.
Ull Riksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 28 Häft.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

hällsfara af den betänkligaste art, en fara, som påkallar verksamma skyddsåtgärder.

Att det nu föreslagna förbudet för bolag och förening att i vissa
fall förvärfva fast egendom skulle såsom en sådan skyddsåtgärd vara
lämpligt, har, som sagdt, från många håll blifvit på det lifligaste bestridt.
Den kritik, som riktats mot lagförslaget, har hufvudsakligen gått
ut på, dels att detsamma icke skulle vara öfverensstämmande med allmänt
gällande rättsgrundsatser, dels att lagen icke vore tillräckligt effektiv i
det afsedda syftet, dels ock att ett antagande af densamma skulle medföra
olägenheter af en eller annan art och särskildt tillfoga den norrländska
industrien skador, som vore till sin sociala betydelse vida betänkligare än
bondeståndets försvinnande.

1 förstnämnda hänseende synes emellertid kritiken under frågans
mångskiftande behandling hafva något försvagats allt efter som man kommit
underfund med, att lagen såsom rörande endast bolag och föreningar,
sålunda särskildt bildade och i viss mån privilegierade rättssubjekt, icke
gärna kan anses på något sätt ingripa på de statsborgerliga rättigheternas
område, utan måste vara att betrakta allenast såsom en af sociala hänsyn
föranledd förändring i bolags- och föreningslagstiftningen. I detta afseende
kan ej heller jag finna, att mot lagförslaget några mera beaktansvärda
anmärkningar kunna göras.

Hvad angår de öfriga principiella anmärkningar, som framställts
mot förslaget, vill jag ingalunda frånkänna dessa en viss betydelse. Men
jag tror dock, att de framställda betänkligheterna i åtskilliga afseenden
äro öfverdrifna, och inför å ena sidan vissheten att underlåtandet af ett
kraftigt ingripande kommer att förorsaka den svårbotliga skada, som
ligger i det norrländska bondeståndets undergräfvande, samt å andra sidan
möjligheten och jag vågar säga sannolikheten, att lagens antagande kommer
att utan några skadliga följder för industrien väsentligen bidraga till
att skydda bondeståndet och stödja de öfriga åtgärder till detta stånds
vidmakthållande, som kunna företagas, hyser jag ingen tvekan att förorda
lagens antagande. Jag gör detta så mycket hellre, som lagen, såsom innebärande
allenast ett förbud, utan vidare rubbningar i rättslifvet kan upphäfvas,
därest mot förmodan de ogynnsamma verkningarna af lagen skulle
visa sig öfvervägande.

Beträffande de remitterade lagförslagens detaljer har med anledning
af de anmärkningar, som inom högsta domstolen framställts mot
vissa bestämmelser i förstnämnda lagförslag, detsamma blifvit öfversedt;
och torde det tillåtas mig att i korthet redogöra för de ändringar, som
därvid ägt rum, samt för anledningen, hvarför några af de framställda
anmärkningarna icke synts böra föranleda ändring i förslaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Den vid 1 § anmärkta oegentligheten liar afhjälpts genom en tillsats
till 8 §; och med anledning af anmärkningen mot 2 § har denna paragraf
ändrats i den med anmärkningen åsyftade riktning.

Vid 3 § har till en början framställts den anmärkningen, att förslaget
icke uttryckligen angifver, huruvida bolag eller förening må kunna
förvärfva hemmans eller hemmansdels andel i oskiftad skog. Att förslaget
emellertid icke afser att medgifva bolag eller förening en dylik rätt, torde
vara tydligt redan däraf, att förslaget stadgar att af bolag eller förening
enligt denna § förvärfvadt område skall från hemmanet afskiljas genom
jordafsöndring, en procedur som icke kan äga rum med afseende på särskildt
hemmans andel i samfällighet.

Med afseende å 3 §:ns stadgande angående förbud för bolag eller
förening att från hemman eller hemmansdel förvärfva hvad som är att
hänföra till odlingsområde har af en ledamot af högsta domstolen anmärkts,
att det af förslaget icke oförtydbart framginge, huruvida meningen
vore, att från bolags förvärfsrätt skulle undantagas äfven sådana odlingsområden,
som icke vore belägna å eller i sammanhang med den jord, som
kvarblefve i hemmansinnehafvarens ägo, att om detta vore afsedt, den utredning,
som måste föregå Konungens befallningshafvandes medgifvande
till förvärfvet, i många fall skulle blifva synnerligen vidlyftig och dyrbar,
samt att, därest dylika från den hemmansägaren behållna jorden afskilda
odlingsområden undantoges i syfte att själfständiga jordbruk därstädes
framdeles skulle komma till stånd, det vore nödvändigt, att sådant undantag
skedde äfven för närbelägen skogsmark till erforderligt omfång, enär
eljest saknaden af skogstillgång skulle komma att lägga hinder i vägen för
realiserande af det med undantaget afsedda syfte.

Härvid kan emellertid erinras, att, då förslaget icke innehåller någon
inskränkande bestämmelse, afsikten tydligen är, att alla de odlingslägenheter,
som uppfylla lagens förbehåll och sålunda ägna sig för upptagande
af själfständiga jordbruk eller lämpligen kunna sammanläggas med
förutvarande jordbruk, skola vid försäljning till bolag eller förening undantagas.
Då detta stadgande sålunda medgifver, att man får lämna ur
räkningen mindre odlingslägenheter, som hafva ett i förhållande till inägorna
obekvämt läge, samt odlingsområden, som äro så stora, att
de lämpa sig för upptagande af själfständiga jordbruk i allmänhet icke
torde vara svåra att upptäcka vare sig på marken eller vid granskning af
de trakten rörande skifteshandlingar, lärer den omförmälda förundersökningen
icke behöfva blifva synnerligen betungande, helst den norrländska jordens
naturbeskaffenhet är sådan, att i regel gränserna emellan den odlingsbara
marken och den till odling mindre tjänliga äro synnerligen lätta att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

uppdraga samt den företrädesvis till odling dugliga marken i de flesta fall
är att söka i närheten af befintliga eller förut befintliga sjöar och vattendrag.
Det är vidare att märka, att allt hvad vid försäljning af ifrågavarande
beskaffenhet undantages såsom odlingsområde — äfven de odlino-slägenheter,
som lämpa sig för upptagande af själfständiga jordbruk —
kommer att ingå såsom delar af det fortfarande existerande hemmanet
och följaktligen åtnjuta fördelarna af den till hemmanet hörande stödskogen.
Då mättet af denna stödskog tilltagits afsevärdt större än den areal,
som enligt norrlandskommitténs förslag till ägostyckningslag ansetts tillräcklig
såsom husbehofsskog, lärer man kunna förvänta, att i de flesta fall
hemmanets skog skall kunna förslå äfven till de nya hemmansdelar, som
med dessa odlingslägenheter till kärna kunna komma att ur hemmanet utbrytas.

I fråga om 5 § har inom högsta domstolen erinrats, att det torde
vara ovisst, huruvida utan ändring af förordningen angående lagfart å
fång till fast egendom, en ansökning om lagfart å en fångeshandling af ifrågavarande
beskaffenhet kan förklaras hvilande, så länge frågan om bolagets
eller föreningens rätt att förvärfva fastigheten ännu är sväfvande. För att
undanrödja hvarje tvekan i detta hänseende har paragrafen försetts med
ett förtydligande tillägg.

Med afseende på samma paragraf har vidare såsom oegentligheter
anmärkts, att ett bolag, som söker lagfart å sitt fång, innan godkännande
därå erhållits, utan någon fördel går förlustig stämpeln å fångeshandlingen
för den händelse lagfartsansökningen afslås, samt att, om bolaget för
att undgå denna förlust afvaktar godkännandets meddelande, innan lagfart
sökes, bolaget äfventyrar att, innan sådant godkännande hinner lämnas, få
sig förelagdt och kanske ådömdt vitesansvar för försummelse att söka
lagfart. Härvid bör emellertid märkas, att förhållandet är enahanda, i
flere enligt nu gällande lag förekommande fall. Den, som förvärfvat
jordlägenhet, måste ofta därå söka lagfart, innan afsöndringen behörigen
fastställts. Likaså ifrågakommer, att man nödgas söka lagfart å köp
af visst område, afsedt att genom ägostyckning utläggas till hemmanslott,
innan ägostyckningen fastställts, och å testamenterad fast egendom, innan
man vet, om testamentet kommer att stå fast eller ej. I alla dessa fall
återfår lagfartssökanden icke stämpelkostnaden, om på grund af uteblifvet
godkännande i det ena eller andra af nu nämnda hänseenden lagfart sedermera
icke kan beviljas. Att för nu förevarande fall göra något undantag
från denna regel torde knappast vara lämpligt.

I anledning af hvad inom högsta domstolen yttrats angående det i
5 § förekommande uttrycket »vare fånget ogillt» må anmärkas, att hvad
dåvarande departementschefen yttrat vid ärendets underdåniga föredragning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

den 20 oktober 1905 icke torde innebära annat än att det ej är nödvändigt
eller lämpligt att förklara fångeshandlingen vara utan verkan, enär sådant
ovillkorligen skulle medföra, att lagfart ej kunde sökas på grund af densamma.
Däremot kan ett köpeaftal, som slutes under villkor af godkännande,
väl tjäna som grundval för en lagfartsansökning, men ändock, sedan
det visat sig, att villkoret ej uppfylles, efter vanliga regler angående
verkan af suspensiva villkor komma att betraktas såsom från början ogillt.

Att på sätt af en ledamot af högsta domstolen föreslagits lämna
någon myndighet befogenhet att å det allmännas vägnar öfverklaga Konungens
befallningshafvandes beslut i ärende, som i 5 § omförmäles, lärer
väl knappast vara erforderligt, då Konungens befallningshafvandes pröfning
just afser att tillgodose det allmännas intresse.

I fråga om 6 § har af en ledamot af högsta domstolen anmärkts,
att stadgandet om förpliktelse för bolag eller förening, som å exekutiv
auktion inropat fastighet, att åter försälja densamma inom två år, sedan
auktionen vunnit laga kraft, innebure allt för stor stränghet i de fall, då
auktionsinropet. skett för skyddande af någon bolagets eller föreningens
fordran eller rättighet, hvarför fastigheten på grund af inteckning eller
jämlikt 11 kap. 2 § jordabalken häftade, och att stadgandet därför syntes
böra såtillvida modifieras, att i nämnda fall skyldigheten att åter afyttra
fastigheten inskränktes till att äga rum så snart det kunde ske utan förlust, på
sätt för likartad!, fall funnes föreskrifvet i gällande lagar angående bankbolag.

Häremot kan dock invändas, att, om ock beträffande bankernas
fastighetsförvärf strängare föreskrifter icke visat sig nödiga, ett stadgande
i nämnda riktning genom sin sväfvande affattning och kontrollens svårighet
knappast skulle visa sig tillfyllestgörande i förevarande fall. Anmärkningen
har därför ansetts böra föranleda allenast, att tiden för återförsäljningsskyldigheten
något utsträckts.

1 anledning af öfriga vid 6 § framställda anmärkningar har paragrafen
undergått en omarbetning, hvarigenom de anmärkta oegentligh eterna
aflägsnats.»

Föredraganden uppläste härefter de ifrågavarande lagförslagen och
hemställde, att desamma måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom nådig
proposition Riksdagen till antagande föreläggas.

Justitierådet Lindbäck åberopade hvad han vid ärendets föredragning
inom högsta domstolen anfört.

Justitierådet Ramstedt åberopade likaledes hvad han vid ärendets
föredragning inom högsta domstolen anmärkt, i den mån hans anmärkningar
icke vid förslagets bearbetning föranledt ändring.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan.

o o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 62.

Till denna hemställan täcktes H. K. H. KronprinsenRegenten
i nåder lämna bifall; och skulle nådig proposition
i ämnet af den lydelse, bilagan A. vid detta
protokoll utvisar, till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Stockholm 190G. Kungl. Boktryckeriet, P. Å. Norstedt it Söner,