Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61 (Proposition 1908:61)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

N:o 61.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ny förordning angående bevillning saf gifter för särskilda
förmåner och rättigheter; gifven Stockholms slott den 14
februari 1908.

Under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att antaga närlagda förslag till ny förordning angående bevillningsafgifter
för särskilda förmåner och rättigheter.

De till ärendet börande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Carl Swartz.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Samt.

1 Åfd. 44 Höft. (N:o 61.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Förslag

till

Förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner

och rättigheter.

A. Bevillningsafgift för rättighet till skogsfång och kolningsfrihet på

allmänningar.

1 §•

För rättighet till skogsfång på kronans mot rekognition till bruk,
hyttor eller grafkor upplåtna allmänningar erläggas tjugufem öre för
hvarje stafrum ved eller däremot svarande aderton tunnor kol; och beräknas
denna afgift efter det belopp ved eller kol, för hvilket rekognitionsafgiften
enligt privilegier eller resolutioner utgår, antingen skogsfånget
årligen begagnas eller icke.

2 §•

För kolningsfrihet på härads- eller sockenallmänningar, när därför
till häradet eller socknen icke erlägges betalning, svarande mot den,
som för rekognitionsskogars eller kronoallmänningars begagnande bör
enligt kungl. förordningen den 4 juni 1752 jämte bevillningen utgöras,
skall afgiften så höjas, att beloppet blifver enahanda med hvad för
nyttjanderätt till kronoskogarna erlägges.

B. Bevillningsafgift af vissa handlande och handelsexpediter.

3 §•

Utlänning eller sådan i utlandet bosatt svensk undersåte, som icke för
det år, hvarför uppbörd af bevillning till svenska staten senast ägt rum,
erlagt bevillning för inkomst af kapital eller arbete, skall, då han reser
omkring i landet och för egen eller, såsom utskickad, för annans räkning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

till inledande af handel, med eller utan varuprof, bjuder ut eller slutar
handel om utländska varor att framdeles från utlandet levereras, vid
ankomsten till riket till närmaste kronouppbördsman i stad afkunna
skriftlig, uppgift, huru länge han ämnar här kvarstanna, samt därvid
för rättigheten att idka dylik handel förskottsvis erlägga en afgift af
etthundra kronor för den första tidrymden af trettio på hvarandra följande
dagar, räknade från och med den dag- afgiften erlägges, ehvad han vill
under hela denna tidrymd eller blott en del däraf begagna sig af rättigheten,
och, om verksamheten utan afbrott fortsättes utöfver de första
trettio dagarna, af femtio kronor för hvarje i omedelbar anslutning
därtill kommande tidrymd af femton dagar, hvilka afgifter skola, antingen
för längre tid på en gång eller för minst den tidrymd, för hvilken vid
inbetalandet afgift, enligt hvad nyss är sagdt, lägst må erläggas, inbetalas
till kronans uppbördsman i stad inom det län, där han vid betalningstiden
sig uppehåller; skolande kvittenset å den erlagda afgiften, hvilket
uttryckligen bör angifva sista dagen i den tidrymd, för hvilken afgift
blifvit erlagd, vara meddeladt å tryckta blanketter, som, efter vederbörliga
rekvisitioner, böra af statskontoret Kungl. Maj:ts befallningshafvande
tillsändas, för att kronans uppbördsman i städerna tillhandahållas,
och hvilka blanketter, som skola lyda dels å etthundra och dels
å femtio kronor, böra innehålla erinran om behörigt iakttagande af hvad
gällande författningar i afseende å dylik handel stadga.

Den utlänning eller med utlänning, enligt hvad här ofvan är sagdt,
likställde svenske undersåte, som utbjuder eller slutar handel om utländska
varor, skall å den ort, hvarest han först utöfvar sin verksamhet i landet,
innan handel därstädes inledes, i stad inför borgmästare, stadsfiskal eller
poliskommissarie eller ock å polisvaktkontor samt å landet inför vederbörande
kronofogde eller länsman eller ordföranden i socknens kommunalnämnd,
styrka, att han behörigen erlagt den stadgade afgiften, och skall
bevis om sådan anmälan på begäran meddelas; åliggande det handlanden
eller handelsexpediten att på anfordran uppvisa kvittens å erlagd afgift.
Beträdes någon, som antingen ej erlagt afgiften eller ock underlåtit att
hos. vederbörande myndighet, på sätt ofvan blifvit föreskrifvet, förete
bevis om afgiftens. erläggande, med att idka dylik handel, böte från
och med etthundra till och med femhundra kronor, och vare lian därjämte
i förstnämda fall skyldig utgifva afgift för den tid, hvarunder den olofliga
handeln utöfvats. Förbrytelser häremot upptagas af poliskammare, där
sådan finnes, och eljest af allmän domstol; och fördelas de ådömda
böterna lika mellan åklagaren och dQn kommun, hvarest förbrytelsen
blifvit begången.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

€. Bevillningsafgift af utlänning för vissa offentliga föreställningar.

4 §•

1 mom. Utlänning, som här i riket gifver offentlig föreställning
eller tillställning af hvad slag det vara må, vare sig mot inträdesafgift
eller mot afgift, som eljest på ett eller annat sätt fordras, uppbäres
eller mottages, skall, där ej sådant fall är för handen, som afses
i 3 mom., härför utgöra särskild bevillningsafgift med fem procent af

bruttoinkomsten.

Denna bevillningsafgift skall utgå:

a) vid konsert, opera- eller annan musikalisk, dramatisk ^ eller
litterär föreställning, föredrag, cirkus- eller varietéföreställning så ock
vid annan med någon af de nu nämnda jämförlig föreställning äfvensom
vid bal, maskerad eller annan dylik tillställning,

1) då bruttoinkomsten kan antagas komma att öfverstiga femhundra
kronor, efter den verkliga bruttoinkomsten, dock alltid med

minst tio kronor, samt, _ .

2) då bruttoinkomsten kan antagas icke komma att öfverstiga
femhundra kronor, efter beräknad bruttoinkomst, med lägst tio och
högst tjugufem kronor;

b) för anställande eller anordnande af karusell- eller annan konståkning,
målskjutning, ringkastning eller kraftprof samt för förevisande
af människor, djur, naturalier eller andra föremål eller af panorama,
biografbilder, vaxkabinett, optiska eller mekaniska konststycken eller
vid annan med de nu nämnda jämförlig tillställning, som icke är att
hänföra under a), efter beräknad bruttoinkomst, med lägst fem och
högst femtio kronor för hvarje dag, sådan föreställning eller förevisning

äger rum. _ .

2 mom. Utlänning, som medverkar vid af svensk eller utlänning
gifven offentlig föreställning, offentligt utförande af musik, såsom kafékonsert
och dylikt, eller vid annan offentlig tillställning, som ej är att
hänföra under 3 mom., skall, oafsedt huruvida inträdes- eller annan afgift
därvid uppbäres eller tillställningen är afgiftsfri, erlägga särskild bevillningsafgift
med tio procent af den inkomst, som pa grund af hans medverkan
tillflyter honom, vare sig denna inkomst utgöres af i penningar
bestämd ersättning, naturaförmåner eller andel af inkomsten å tillställning.
Afgiften skall i hvarje fall utgå med minst femtio öre för hvarje
dag, medverkan lämnas af utlänning eller ersättning till honom beräknas.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition Ko 61.

3 mom. Utländska positivspelare, musikanter, före visare af djur
eller annat, akrobater och dylika, hvilka drifva sitt näringsfång under
bar himmel och uppbära allenast frivillig afgift, skola för rättigheten
att utöfva sådan verksamhet för hvarje person erlägga särskild bevillningsafgift
med femton kronor för hvarje kalendermånad; och utgår
denna bevillningsafgift med nämnda belopp, äfven om under samma
månad uppträdande äger rum å olika orter.

4 mom. Ansökning om tillstånd till offentligt uppträdande, hvarom
i 1—3 mom. förmäles, skall göras enligt föreskrifter, som af Kungl.
Maj:t utfärdas, och skall sådan ansökning innehålla:

i fall, som af ses i 1 mom.: fullständiga uppgifter om föreställnings
beskaffenhet, antalet föreställningar för hvarje dag af den tid, för hvilken
tillstånd sökes, den eller de orter, där föreställning är afsedd att gifvas,
inträdesafgifter eller andra vid föreställning förekommande afgifter äfvensom
om den för föreställning afsedda lokal och antalet åhörar- eller
åskådarplatser;

i fall, som. af ses i 2 mom.: fullständiga uppgifter angående föreställnings
beskaffenhet, medverkande utlännings nationalitet, namn och
bostad, den eller de orter samt den lokal, där föreställning är afsedd att
gifvas; skolande ansökningen vara åtföljd af en af den, åt hvilken
utlänning lämnar biträde eller som eljest är att anse såsom uppdragsgifvare,
på heder och samvete afgifven uppgift angående beskaffenheten
och beloppet af den ersättning, som hvarje utlänning äger erhålla;

i fall, som af ses i 3 mom.: fullständiga uppgifter om föreställningarnas
beskaffenhet, antalet personer, för hvilka tillstånd sökes, samt
deras nationalitet, namn, ålder och hemvist.

Sökande är därjämte pliktig att meddela den myndighet, hos
hvilken ansökning göres, de ytterligare upplysningar, som af myndigheten
begäras.

5 mom. Med ledning af lämnade och eljest tillgängliga upplysningar
skall nämnda myndighet, därest ansökningen bifalles, bestämma,
enligt hvilken af de i 1—3 mom. härofvan angifna grunder bevillningsafgift
skall utgöras, äfvensom beträffande föreställning, som afses i
1 mom. a) 2), 1 mom. b), 2 och 3 mom., fastställa bevillningsafgiftens
belopp.

Därest i ersättning åt utlänning, som afses i 2 mom., ingå naturaförmåner,
skola dessa vid bevillningsafgiftens bestämmande uppskattas
till skäligt belopp i penningar. Om högre värde ej är angifvet, skall
kost och bostad därvid upptagas till hvardera en krona för dag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 61.

6 mom. I fråga om föreställning, som afses i 1 mom. a) 1),
skall bruttoinkomsten utrönas antingen medelst kontroll å biljettförsäljningen,
på sätt i 7 mom. sägs, eller ock, därest vederbörande myndighet
finner så kunna ske med bibehållen säkerhet för bevillningsafgiftens
behöriga erläggande, med ledning af en af föreställningsgifvaren
eller i orten bosatt person, som af myndigheten godkännes, å heder och
samvete afgifven deklaration.

Förordnas, att dylik deklaration skall afgifvas, vare det dock vederbörande
obetaget att föranstalta om kontroll å biljettförsäljningen.

7 mom. Vid hvarje inträdesbiljett till sådan föreställning, som
afses i 1 mom. a) 1), skall finnas fästad kupong med tryckt uppgift
om biljettens pris eller om densammas användande såsom fribiljett.

Då kontroll å biljettförsäljningen till sådan föreställning skall äga
rum, verkställes den, i stad genom vederbörande polismyndighet och å
landet genom länsmannen med biträde af å orten anställda polismän
eller, vid förfall för länsmannen eller där så eljest erfordras, genom
särskilda af länsmannen på vederbörande kommuns bekostnad för tillfället
antagna personer. Kontrollant åligger att infinna sig vid föreställningslokalen,
förrän allmänheten dit erhåller tillträde, och att från
hvarje biljett afskilja därvid fästad kupong för beräkning af bruttoinkomsten.

Den, som gifver föreställning, är skyldig att på anmaning vidtaga
erforderliga anordningar för kontrollens underlättande och behöriga utöfvande.

Vid föreställnings slut skall föreställningsgifvaren till kontrollanten
aflämna skriftlig uppgift om bruttoinkomsten, hvilken uppgift kontrollanten
tillika med egen rapport därefter öfverlämnar till den myndighet, som,
enligt hvad i 9 mom. sägs, för orten handhar uppbörden af ifrågavarande
bevillningsafgifter; skolande, i händelse skiljaktighet förefinnes
emellan de af föreställningsgifvaren och kontrollanten uppgifna inkomstbelopp,
bevillningsafgiften beräknas efter det högsta beloppet.

8 mom. Deklaration, hvarom i 6 mom. förmäles, skall senast
första söckendag efter föreställning afgifvas till den myndighet, som
enligt hvad i 9 mom. sägs för orten handhar uppbörden af ifrågavarande
bevillningsafgifter, samt innehålla på heder och samvete afgifven
uppgift om beloppet af den vid föreställning influtna bruttoinkomst.

Afgifves icke behörig deklaration inom sålunda stadgad tid, skall
för bestämmande af bevillningsafgiften antagas, att föreställningen gifvits
för utsåldt hus med därvid gällande biljettpris, och bevillningsafgift
utgå å sålunda beräknad bruttoinkomst.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
och därigenom föranleda att bevillningsafgift blifvit, fastställd till
lägre belopp än hvad rätteligen bort utgå, böte från och med fyra till
och med tio gånger den bevillningsafgift, som genom det svikliga förfarandet
undandragits, dock minst femtio kronor. Saknas tillgång till
böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

9 mom. För bevillningsafgift, som utgår efter den verkliga bruttoinkomsten,
skall, innan tillståndsbevis må meddelas, till den myndighet,
som har att pröfva ansökningen, aflämnas vederhäftig borgen eller annan
godkänd säkerhet, afseende hela den tid, det begärda tillståndet omfattar.

Annan enligt denna § utgående bevillningsafgift skall förskottsvis
erläggas till nämnda myndighet, innan tillståndsbevis utfärdas. Därest
vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet ställes, må myndigheten
medgifva anstånd med erläggande af bevillningsafgift. 1 fråga om
bevillningsafgift enligt 3 mom. må dylikt anstånd dock icke medgifvas.

Bevillningsafgift, som ej erlägges förskottsvis, skall inbetalas, i
stad till den myndighet, som utfärdat tillståndsbeviset, och å landet till
kronans uppbördsman i orten, första söckendag efter föreställningen eller,
där en följd af föreställningar gifves i samma stad eller fögderi, senast
å första söckendagen efter hvarje veckas utgång för då gifna föreställningar.
Betalas icke bevillningsafgift inom sålunda föreskrifven tid,
upphör utfärdadt tillståndsbevis att äga gällande kraft, och varde bevillningsafgiften
ofördröjligen hos vederbörande utmätt.

10 mom. Frihet från erläggande af bevillningsafgift enligt denna
§ åtnjutes:

a) för offentligt föredrag, som är att hänföra till andaktsöfning
eller föreläsning vid läroanstalt; samt

b) då Kungl. Maj:t, till följd af särskilda omständigheter, för visst
fall medgifva befrielse från bevillningsafgift.

11 mom. Af bevillningsafgift, hvarom stadgas i 1 och 2 mom. af
denna.§, tillfalla fyra tiondedelar kronan och sex tiondedelar den kommun,
inom hvilken föreställning gifvits, dock med afdrag från kommunens
andel af kostnad för kontroll å biljettförsäljning i de fall, då kontroll
utöfvats af jämlikt 7 mom. särskild! antagen kontrollant.

Bevillningsafgift efter 3 mom. tillfaller odelad kronan.

12 mom. Omedelbart efter hvarje kvartals utgång skola i stad
stadsfiskal eller annan vederbörande tjänsteman och å landet länsmannen
till den myndighet, som, enligt hvad i 9 mom. sägs, för orten handhar
uppbörden af ifrågavarande bevillningsafgifter, meddela skriftlig uppgift

8 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JS:o 61.

å de under kvartalet gifna föreställningar, för hvilka bevillningsafgift
enligt 1 eller 2 mom. skolat utgå och å ställen, där dessa gifvits,. eller
ock^ om föreställning ej förekommit, sadant för nämnda myndighet
skriftligen anmäla.

Debitering, uppbörd, afkortning och redovisning.

5 §•

1 mom. Redovisning för de enligt föreskriften i 3 § från statskontoret
Kungl. Maj:ts befallningshafvande tillsända kvittensblanketter,
hvilka, intill dess de till uppbördsmännen utlämnas, skola förvaras för länen
i landtränteriet och för Stockholms stad i öfverståthållarämbetets afdelning
för uppbördsärenden, skall af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
afo-ifvas till statskontoret inom januari månads utgång det följande året;
skolande af uppbördsman för de af honom från Kungl. Maj:ts befallningshafvande
mottagna kvittensblanketter redovisning, bestyrkt i Stockholms
stad af kamreraren i öfverståthållarämbetets afdelning för uppbördsärenden
och i öfriga städer af magistratens ordförande, inom den 15 i
samma januari månad afgifvas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
som har att densamma insända till statskontoret, hvarifrån redovisningen
aflämnas till kammarrätten för att tjäna till ledning vid räkenskapernas

granskning. . „ , . ... . , ,

2 mom. Vid redovisning i specialräkning öfver kronans uppbörd

af de efter 4 § utgående bevillningsafgifter skola såsom verifikationer
biläggas dels specifik förteckning,, npptagande antalet föreställningar
och ställen, där föreställningar gifvits, samt antalet personer, för.hvilka
enligt 2 och 3 mom. bevillningsafgift erlagts, äfvensom beyillmngsafo-ifternas
belopp och tiderna, då medlen influtit, dels afskrift er. af utfärdade
tillståndsbevis, dels ock de uppgifter från vederbörande tjänsteman,
hvilka omförmälas i 4 § 12 mom., samt uppgift af föreställningso-ifvare
och rapport af kontrollant vid biljettförsäljning enligt föreskrift
f 4 8 7 mom. äfvensom enligt 4 § 6 mom. afgifna deklarationer. .

Samtidigt med leverering af kronans andel i nämnda bevillnmgsafgifter
skall jämväl till kommunerna öfverlämnas deras andel i dessa

avgifter. j öfrigt skall i fråga om de efter denna förordning

utgående bevillningsafgifter, hvilka tillfalla kronan, gälla hvad rörande
debitering, uppbörd, afkortning och redovisning är stadgadt for kronans
medel i allmänhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

För upprättande, insändande och utdelning af sammandrag öfver
dessa bevillningsafgifter skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse
hvad som är stadgadt beträffande sammandrag öfver bevillning af fast
egendom samt af inkomst, dock att tiden, inom hvilken sammandragen
för fögderier och städer skola insändas till Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
skall vara den 8 januari nästföljande året.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1909, vid hvilken
tid dels nådiga förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
lörmåner och rättigheter den 2 december 1892 med däri sedermera
vidtagna ändringar dels ock ännu gällande föreskrifter angående rätt
för vissa kommuner att uppbära särskild afgift för föreställningar af
utlänningar eller af svenska undersåtar skola upphöra att äga tillämpning.

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 44 Raft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Formulär N:o 1.

I) ebiteringslängd öfver bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter
inom socken af ............ härad län för år 19.........

			Bevillning			i
	Rättigheten, för hvilken	för skogsfång på allmänningar.	Po? p.		Summa !
j Den skattskyldige.	bevillningen erlägges.	Stafrum ved.	Afgift.		B Ef g5 5 3 CJQ 2. »> a 3" 3 S • e-+*		bevill- ning.	I i
1 I N. N. bruk........	Skogsfång å Ahlskogs krono-allmänning..........	100	25		_	_	25
! N. N. hytta........	Kolningsfrihet å Askers härads-allmänning ..........				30		30	J
1	Summa	—	25	_	30	—	55	-

Anm. För öfriga bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter uppgöras särskilda
redovisningar, hvadan dessa afgifter icke i denna längd upptagas.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Formulär N:o 2.

Sammandrag öfver bevillningsafgifterna för
heter uti fögderi och ......

särskilda förmåner
län för År 19.....

och rättig -

B e v i 1 1 n i

i n g

Summa

fn 2-

Härad.

Socken.

bevill -

ning.

N. N. . . .

'' N. N,

Summa

N. N.

Kronofogde.

Häradsskrifvare.

Anm. Bevillningsafgifterna af vissa handlande och handelsexpediter samt af
lör vissa oftentliga föreställningar upptagas med de belopp, hvilka under året influtit.

utlänningar

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61

Formulär N:o 3.

Sammandrag öfver bevillinngsafgifterna för särskilda förmåner och rättigheter
uti ............ lön för år 19

B e v i I 1 n i n

a tf

3 pr

»s o
3 OQ
3 OJ
s 1'' •"!
3 &
Oq ö
p er?

■g.s?

P° a

— o
3 5"
3 3*

a er?

''Sl

S.P a p g-

0-3

a CL,
cd pT
‘ 3
Q P -

3 t3Crq

| £3

B oq

N. N. fögderi
N. N. d:o

N. N. stad .
N. N. d:o .

Summa

bevill ning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför dians
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
14 februari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

ROOS,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde härefter
i underdånighet följande:

1 skrifvelse till Konungen den 22 april 1903 anhöll Riksdagen,
att Kungl. Maj:t måtte taga i förnyadt öfvervägande frågan om beskattningen
af de utlänningar, hvilka här i landet gifva eller biträda vid
konserter samt dramatiska eller andra föreställningar, och för Riksdagen
framlägga förslag rörande ifrågavarande beskattning.

Innan jag öfvergår till att redogöra för de åtgärder, sou! med
anledning af Riksdagens berörda skrifvelse vidtagits, torde det tillåtas
mig att i korthet omnämna hvad förut förekommit rörande denna
beskattningsfråga, hvilken sedan längre tid varit föremål för statsmakternas
uppmärksamhet.

Historik.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 61.

I skrifvelse den 20 april 1889 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maja
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
ändrade bestämmelser rörande de i § 7 af då gällande nådiga förordning
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter stadgade
bevillningsafgifter af utlänningar för konserter eller dramatiska och
andra föreställningar, att dessa afgifter komme att utgå med ett i förhållande
till den inkomst, föreställningarna gåfve, skäligt belopp.

Med anledning af denna skrifvelse utarbetades inom finansdepartementet
ett förslag till förändrade bestämmelser angående bevillningsafgifter
af utlänningar för konserter eller dramatiska och andra föreställningar
m. m. De hufvudsakligaste punkterna i detta förslag, som är dagtecknadt
den 11 januari 1890, voro:

Bevillningsafgift skulle för hvarje dag, föreställning ägde rum,
utgöras såväl af utlänning, som med vederbörligt tillstånd, vare sig ensam
eller med biträde af annan eller andra utlänningar, mot inträdesafgift
för egen räkning gåfve offentlig föreställning, som ock af svensk, som
med biträde af en eller liera utlänningar, med eller utan inträdesafgift,
gåfve sådan föreställning.

Sökt tillstånd till gifvande af föreställning finge ej meddelas, innan
vederbörande med uppbördsmans kvitto styrkt, att stadgad afgift för
den tid eller det tillfälle, tillståndet skulle omfatta, blifvit erlagd.

Af bevillningsafgifterna skulle Vs tillfalla kronan och Vs den kommun,
inom hvilken föreställning gifvits.

För föreställning, gifven uteslutande för välgörande ändamål, skulle
bevillningsafgift icke utgöras.

I stad och å dess område skulle i allmänhet bevillningsafgifterna
för föreställningar, gifna af utlänningar för egen räkning, utgå med
belopp, som för hvarje år blifvit af beskattningsmyndigheterna bestämda
med afseende å den lokal, i hvilken föreställning gåfves. För sådant
ändamål skulle polismyndigheten årligen upprätta förteckning öfver alla
inom staden befintliga lokaler, där föreställningar kunde antagas förekomma,
jämte vissa uppgifter för beräknande af bruttoinkomsten vid
utsåldt hus; hvarefter beskattningsmyndigheterna skulle med ledning af
dessa handlingar bestämma bevillningsafgiften till högst tio och lägst
fem procent af det belopp, som motsvarade hälften af den bruttoinkomst,
hvilken af polismyndigheten antagits vid utsåldt hus vara att påräkna.
Gåfves föreställning i lokal, för hvilken bevillningsafgift ej blifvit af
beskattningsmyndighet bestämd, skulle afgiften utgå i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping med 20 kronor och i öfriga städer med
10 kronor för hvarje dag, föreställning ägde rum.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 61. 15

. Fot föreställning, gifven af svensk med biträde af utlänning, skulle
i allmänhet bevillningsafgiften utgå med nyssnämnda fixa belopp men
för^ konstruering af utländsk trupp i lokal, för hvilken bevillningsafgift
bhfvit af beskattmngsmyndighet bestämd, och för föreställning i sådan
lokal med för tillfället höjda inträdespris skulle bevillningsafgiften utgå
efter lokaltaxeringen. '' ’ &

För föreställning af utlänning å landsbygden skulle bevillningsafgiften
utgöra i allmänhet 5 kronor för hvarje dag, men 10 kronor
för föreställning af teater-, cirkus- eller annan kringresande trupp.

Sedan statskontoret samt kammarrätten, som, efter öfverståthållarämbetets
och Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes i rikets samtliga
län hörande, afgifvit infordradt underdånigt utlåtande öfver det uppgjorda
förslaget, förklarat sig anse, att detsamma icke i dess dåvarande
forrn borde framläggas för Riksdagen, uppdrogs, enligt bemyndigande
åt Kungl. Maj:t, åt två sakkunniga personer att utarbeta nytt förslag
till bestämmelser rörande ifrågavarande ämne med tagen hänsyn därvid
till de anmärkningar, som blifvit framställda mot det förut upprättade
förslaget.

jDessa kommitterade afgafvo den 27 januari 1893 betänkande i
ämnet, innefattande:

1:°) förslag till ändringar i §§ 4, 5 och 6 af förordningen den 2
december 1892 angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter, jämte därtill hörande formulär;

2:o) förslag till kungörelse i fråga om rätt för utlänning att gifva
offentlig föreställning eller därvid biträda eller att hålla offentligt sammanträde
eller föredrag; samt

3:°) förslag till kungörelse angående förändrad lydelse af 8 13 i
ordmngsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna 8 lvder
enligt nådiga kungörelsen den 10 december 1886.

På grund af nådig remiss den 24 oktober 1895 afgafs den 26
oktober 1896 af statskontoret och kammarrätten gemensamt underdånigt
utlåtande öfver 1893 års kommittéförslag, därvid ämbetsverken föreslogo
vissa ändringar i förslaget.

Vid föredragning den 12 juli 1897 inför Kungl. Maj:t af 1893
års kommitteförslag jämte det nyssnämnda däröfver afgifna utlåtandet
hemställde statsrådet, att 1893 års förslag icke måtte af Kungl. Makt
godkännas äfvensom att Kungl. Maj:t ej måtte finna skäl att för det
dåvarande vidtaga någon ytterligare åtgärd i anledning af Riksdagens

16 Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 61.

omförmälda skrifvelse den 20 april 1889. Denna hemställan bifölls af
Kungl. Maj:t.

'' Från'' tiden mellan åren 1897 och 1903 torde i detta sammanhang
endast vara att erinra därom, att kommunalskattekommittén i sitt den
18 maj 1900 afgifna betänkande framlade, bland andra författningsförslag,
äfven ett förslag till »lag angående rätt för kommun att i vissa
fall upptaga särskilda afgifter». 1 hvad det berör nu förevarande fråga,
innehåller nämnda lagförslag hufvudsakligen följande:

»§ 1.

Utöfver hvad kommunallagarne och särskilda författningar innehålla
om rätt för kommun att besluta upptagande af skatter eller andra
afgifter vare kommun berättigad att enligt de närmare bestämmelserna
i denna lag såsom bidrag till täckande af kommunens behof upptaga
särskild afgift.

§ 2.

Särskild afgift, hvarom i § 1 förmäles, må upptagas:

c) för offentlig musikalisk eller dramatisk föreställning äfvensom
för offentlig cirkus- eller varietéföreställning;

d) för offentligt förevisande mot afgift af människor, djur eller
andra naturföremål, panorama, vaxkabinett samt optiska, mekaniska eller
andra konststycken;

e) för hållande af dans-, skjut- eller kägelbana, karusell eller lokal
för biljardspel.

Mom. 2. Öfriga i § 2 afsedda afgifter skola bestämmas till samma
belopp för samma slag af rörelse, med iakttagande

att för föreställning, som i § 2 c) afses, afgiften må bestämmas
antingen till visst belopp, ej öfverstigande femtio kronor, för hvarje
gång, eller ock till viss andel, ej öfverstigande tio procent af bruttoinkomsten,
för hvarje föreställning;

att i fäll, som i § 2 d) och e) sägs, afgiften må bestämmas att utgå
månads- eller veckovis, därvid högsta månadsafgift vare tjugu kronor
samt högsta afgift i veckan fem kronor.»

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 61.

Jämte det förevarande beskattningsfråga genom Riksdagens förenämnda
skrifvelse den 22 april 1903 åter blifvit aktuell, hafva rörande
viss del al fiågan, nämligen hvad angår beskattning af utländska musiker
flera framställningar från enskilda håll afgifvits.

Sålunda har musikern E. Sandell i en till finansdepartementet den
13 december 1904 inkommen, till Kungl. Magt ställd skrift anfört i
hufvudsak följande. De flesta svenska närings- och yrkesutöfvare vore
genom allehanda medel någorlunda skyddade från konkurrens utifrån
hvarifrån dock musikerna utgjorde ett beklagansvärd t undantag, i det
att utländska musici faktiskt i regel undginge beskattning till stat och
kommun. Oaktadt de svenska musikerna i allmänhet vore i sitt fack
öfyerlägsna de till Sverige inflyttade utländske, hjälpte dock detta icke.
Eliten af utländska musiker flyttade ej till Sverige, där betalningen vore
mindre och lefnadskostnaderna i allmänhet större än i hemlanden. Följande
dock i flera fall endast ungefärliga uppgifter visade, hurudana förhållandena
vore. Iå restauranger i 24 af Sveriges städer vore under
oktober maj sysselsatta omkring G00 musiker, fördelade på omkring 65
orkestiai. Af Stockholms 15 restaurangorkestrar vore ej mindre än 11
utländska. Ännu värre vore det ställdt i landsorten, där de svenska
orkestrarna utgjorde endast omkring 10 procent. Vid teatrarna vore
däremot de inhemska musikerna i majoritet, dock endast i Stockholm.

landsol ten utgjorde de utländske flertalet äfven vid dessa orkestrar.
Den tryckande konkurrensen från utlandet dref ned ersättningarna under
det normala. Pa restauranger betalades en musiker vanligen med 90
å 135 kronor i månaden. Aflöningarna vid kungl. hofkapell, där eliten
al svenska musiker samlades, växlade mellan 600 och 1,800 kronor om
året, i några fall öfver 2,000 kronor. Då de bästa musiker, Sverige
ägde, aflönades så, vore ej underligt, om vid öfriga teatrar lönerna
vore ännu mindre. Att råda bot mot alla de missförhållanden, som
de utländska musikerna åstadkomme i Sverige, kunde knappast ske
annat an genom effektiv beskattning, hvarför frågan syntes böra lösas *
i samband med den ifrågasätta beskattningen af utländska artister. I
riaiften hemställdes därför, att Kungl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
lör förbättrande al de svenska yrkesmusikernas ställning.

Vidare bär i en till Kungl. Maj:t ställd, af domkyrkokantorn A.
O. _ Olsson jämte förenämnde Sandell undertecknad samt af en män o-d
petitionslistor med inalles 645 namn åtföljd skrift, som inkommit till
finansdepartementet den 16 januari 1906, hemställts, att Kungl. Makt
täcktes vidtaga åtgärder för förbättrande af den svenske musikerns
Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 44 Höft. 3

Särskilda
petitioner
rörande beskattning
af
utländska
musiker.

18 Kungl. Maj is Nåd. Proposition N:o 61.

ställning'' genom hämmande af den ständigt tilltagande invandringen af
utländska musiker och den därmed följande, tryckande konkurrensen.

Till stöd för denna framställning anfördes hufvudsakligen följande.

I de förslag, som åren 1890 och 1893 uppgjorts inom finansdepartementet,
föreslogs ej skatt för utlänningar, som mot öfverenskommet
(rao-e konserterade å restauranger. Vid den tiden föiekorn ej hellei
sådan musik i ens tillnärmelsevis så stor utsträckning som nu. Att
exakt beräkna antalet utlänningar, som konserterade å restauranger
och därmed jämförliga ställen i Sverige, syntes knappast låta sig gorå,
men enligt hvad som framginge af en approximativ beräkning, skulle
de under tiden oktober—maj utgöra omkring 600 eller cirka 90 procent
af å samtliga restauranger anställda musiker. De svenska musikerna
kunde med säkerhet uppskattas till minst 3,000. Då nu af dessa
endast ett fåtal kunde helt försörja sig med musik, måste de ägna sig
åt annan sysselsättning, sedan de dock användt sina ungdomsår åt musikstudier.
De hit invandrande utländska musikerna hade ej ett berättigande
för sin härvaro i större skicklighet och bättre musikalisk utbildning än
de svenska musikerna. Tvärtom syntes det stora flertalet af de undei
senare åren hit inflyttade utländska musikerna vara de svenska underlä
o-sna; ja, de allra flesta utländska småorkestrarna kunde snarare hänföras
till’ varietén än till utöfvare af egentlig musik, och detta gällde i
synnerlig grad om de för hvarje år allt talrikare damkapellen, vid
bedömandet af konstprodukter framhölles tidt och ofta satsen om konstens
internationalitet; men konstens internationalitet medförde under ingå
omständigheter såsom följd, att ett folk, med uteslutande åt egna dugliga
krafter och tillbakahållande af inhemska förmågor, med öppna armar
skulle mottaga allt utländskt på detta område, samt på bekostnad af
egen god, omhulda usel utländsk musik och utländska musiker, som
med musiken endast hade namnet gemensamt. På grund af påpekade
förhållanden, och framför allt genom rådande skattefrihet hade utländska
dirigenter med sina kapell lyckats slå under sig nästan all kafémusik,,
och vore det för den svenska musikern ytterst svårt att hos någon åt
dessa mot ett någorlunda förmånligt gage erhålla engagemang. En
framstående utländsk konstnär skulle ej afhållas från att taga engagemang
i Sverige utan endast en luttring äga rum. En förbättring, i
de svenska musikernas ställning kunde ske endast . genom effektiv
beskattning af de utlänningar, som här gåfve eller biträdde vid konserter
eller utöfvade s. k. kafémusik. En sådan beskattning måste
utgå med viss procent af bruttoinkomsten, dock minst 10 procent
såsom t. ex. vore fallet i Köpenhamn. Då det vore svårt att afgöra, huru

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 61.

stor den enskilda musikerns inkomst verkligen vore, enär betalningen ofta
utginge in natura o. s. v., borde denna skatt ej understiga eu krona per
dag för hvarje orkestermedlem. En sådan beskattning skulle för den
svenska musikern vara af afgörande betydelse och så äfven för musiken
som sådan.

Äfven ändra framställningar i denna fråga föreligga. Sedan nämligen
Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 11 oktober 1901 anbefallt
kommerskollegium att utreda, huruvida och i hvilken mån en utsträckning
af det i § 26 mom. 1 af nådiga förordningen den 18 juni 1864
angående utvidgad näringsfrihet stadgade förbud för utlänning att utan
särskilt tillstånd idka viss näring kunde böra äga rum, hafva till kommerskollegium
ingifvits två, sedermera till finansdepartementet öfverlämnade
framställningar i ämnet, nämligen dels af en vid en den 4 februari 1902
hållen generalförsamling af musiker i Stockholm för ändamålet tillsatt
kommitté, dels ock af svenska musikerföreningen.

1 den förstnämnda framställningen anföres, bland annat, att, medan
vissa af de utländska musikutöfvarne, hvilkas vistelse i landet vore
permanent, utan annat hinder än det, som kunde betingas af minskad
efterfrågan, sloge under sig så godt som hvarje tillfälle till förtjänst
inom facket, särskilt i landsorten, och reste från ort till ort utan att
någonsin beskattas eller alfordras afgift i någon som helst form, kunde
åter andra, i växlande antal, regelbundet hvarje vår kvarstanna i riket
under den för musikförtjänster gynnsammaste tiden för att sedermera
hvarje höst afresa, utan att det minsta af deras inkomst, i form af skatt,
förblefve i landet. Då dylikt anlitande af utländska musikkårer vore eu
konstant företeelse, syntes den för utlänning nu gällande oinskränkta
näringsfriheten kunna anses förorsaka statsverket en kontinuerlig indirekt
förlust. Svenska musiker, Indika i likhet med öfriga medborgare betalade
skatt för inkomsten af sitt arbete, oaktadt de genom utländsk
konkurrens vore i stor utsträckning utestängda från tillfälle till sådant,
intoge således i jämförelse med andra inhemska näringsidkare en högst
oförmånlig särställning, hvarför ett det svenska musikståndets viktigaste
och mest beaktansvärda önskemål vore skattbeläggande af utländska
musikers inkomster. I sådant syfte föreslogs, att hvarje utlänning, som
här i riket offentligen mot betalning utförde musik vid utskänkning af
spirituösa, skulle, intill dess svensk medborgarrätt förvärfvats, åläggas
eu personlig skatt af minst 2 kronor per dag. Beträffande utlänning,
som under andra omständigheter än vid utskänkning af spirituösa utförde
musik, borde beskattningen kunna beräknas efter viss procent af inkomsten.

Departements chefens anförande.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 61.

I den af svenska musikerföreningen ingifna skriften hemställdes,
jämväl med framhållande af merberörda, genom utländsk konkurrens
framkallade, för de svenska musikutöfvarne ogynnsamma förhållanden,
att, i likhet med hvad som vore fallet såväl i Norge och Danmark som
äfven andra europeiska länder, skatt måtte införas i form af viss procent
af bruttoinkomsten för alla offentliga musiktillställningar, som här i
landet anordnades af utländska tonkonstnärer, eller vid hvilka utländska
musikutöfvare, som ej vore i riket bofasta, biträdde.

Nu gällande bestämmelser rörande särskild bevillningsafgift af
utlänningar för konserter och dramatiska eller andra föreställningar innehållas
i artikel D. af nådiga förordningen den 2 december 1892 angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter, hvilken artikel
är af följande lydelse:

“D. Bevillningsafgift af utlänningar för konserter och dramatiska eller

andra föreställningar.

§ 5-

Utländsk man eller kvinna, som med vederbörligt tillstånd, mot
inträdesafgift, för egen räkning gifver konsert eller annan musikalisk
tillställning, uppförer skådespel, förevisar konstridning, lindansning,
mekaniska eller andra konster, kosmorama-, panoramor och andra optiska
konststycken, vaxkabinetter, samlingar al djur och naturalier m. m.,
erlägger för hvarje särskild konsert eller hvarje dag, då skådespel eller
annan föreställning gifves, i Stockholm och Göteborg tre kronor och å
annan ort inom riket eu krona 50 öre; börande sådan konsertgifvare,
teaterföreståndare, konstidkare eller förevisare, innan tillståndet meddelas,
styrka, antingen att den stadgade afgiften, för den tid eller det tillfälle
tillståndet omfattar, blifvit till fullo betald eller att godkänd säkerhet
därför blifvit till vederbörande uppbördsman aflämnad; och skall, i senare
händelsen, afgiften alltid vid hvarje månads slut för samma månad till
fullo likvideras; åliggande det den betalningsskyldige att, vid det tillfälle
sådan likvid erlägges, till uppbördsmannen jämväl öfverlämna bevis,
i stad från vederbörande fiskal och i köping eller på landet från länsmannen
i orten, om antalet gifna konserter eller förevisningsdagar, hvilket
bevis bör åtfölja uppbörd smannens redovisning öfver de influtna afgiftema.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Uppbördsmannens kvitto å erlagd betalning för senast inom riket gifna
representationer bör dessutom ovillkorligen af hvar och en sådan utlänning,
då han i sagda ändamål till annan inrikes ort ankommer, företes
innan nytt tillstånd honom meddelas.

Till kontroll därå, att ifrågavarande afgift blifvit i behörig ordning
erlagd, skall det åligga i stad fiskal och i köping eller på landet länsman
eller den, som där innehar motsvarande befattning, att, efter hvarje
hälft års utgång, till Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet skriftligen
uppgifva, huru många föreställningar af förenämnda beskaffenhet därstädes
blifvit under tiden gifna eller, om någon sådan ej förekommit,
det likaledes anmäla; hvarjemte uppbördsmännen skola inom januari
månads utgång det påföljande året till Kungl. Maj:ts befallningshafvande
insända redovisning för de under förflutna året influtna afgifter af ifrågavarande
beskaffenhet; börande dessa redovisningar och uppgifter åtfölja
kronoräkenskaperna, då de till kammarrätten insändas.» '' .

i detta sammanhang torde jämväl böra nämnas, att genom särskilda
nådiga bref, Indika icke blifvit uttryckligen upphäfda, tillstånd lämnats
för vissa kommuner att upptaga särskilda afgifter af personer, svenskar
eller utlänningar, som där gifva offentliga föreställningar af vissa slag.
Så hafva genom nådiga brefvet den 15 mars 1814 staden Lund och
genom nådiga brefvet den 10 augusti 1825 staden Malmö tillförsäkrats
rätt att upptaga dylika afgifter. Det förstnämnda brefvet lärer icke
vidare tillämpas, men enligt nådigt beslut den 19 mars 1888 har Kungl.
Maj:t för särskild! fall förklarat staden Malmö berättigad att uttaga
afgift enligt nådiga brefvet den 10 augusti 1825, hvarefter detta under
senare år tillämpats. Möjligen torde äfven för andra orter liknande
bestämmelser vara meddelade.

De af
framställda
anordnande

Riksdagen i förberörda skrifvelsen den 22 april 1905 mo3&rsm»
och önskemål med afseende å denna beskattnings

erinringar
voro:

att Riksdagen i främsta rummet fäst sig vid önskvärdheten däraf,
att afgifterna för utlänningar, hvilka här i landet gåfve eller uppträdde
vid konserter samt dramatiska eller andra föreställningar, måtte komma
att utgå i skäligt förhållande till inkomsten, hvilket önskemål de nuvarande
afgifterna på intet sätt kunde anses uppfylla;

att den utländske artisten vore för närvarande här i landet väsentligen
gynnsammare ställd än den inhemske, hvadan det vore angeläget,
att lagstiftningen snarast möjligt måtte undanröja detta missförhållande;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

att en reform i syfte af eu högre beskattning af utlänningar, vare
sig de gåfve föreställningar för egen räkning eller biträdde vid föreställningar,
som gåfves af svensk undersåte, äfven från finansiell synpunkt
kunde hafva en viss betydelse;

att de skilda meningar, som med hänsyn till skattens fördelning
mellan stat och kommun gjort sig gällande, syntes bäst samman]’ämkas,
om en del af skatten tillerkändes kommunerna; samt

att, efter hvad Riksdagen trott sig finna, af ärendets föregående
behandling framgått, att en beskattning sådan som den ifrågavarande
icke lämpligen kunde ordnas utan kommunernas medverkan, hvarför
Riksdagen ansåge, att, om så ske kunde, kontroll, uppbörd och redovisning
borde verkställas genom de kommunala myndigheternas försorg.

Sedan Kungl. Maj:t den 22 maj 1903 anbefallt öfverståthållarämbetet
och Eders Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande att afgifva
yttrande i anledning af Riksdagens ifrågavarande skrifvelse, hafva
från nämnda myndigheter inkommit utlåtanden, därvid, beträffande den
mera principiella sidan af förevarande beskattningsfråga, det öfvervägande
flertalet af de hörda myndigheterna förordat, att en lagstiftning i den
riktning, Riksdagen angifvit, måtte komma till stånd. Härifrån afvika
endast Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala län, som
ansett, att, därest förändring i nu gällande bestämmelser skulle äga rum,
det vore lämpligast, att beskattningen helt och hållet upphörde, samt
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands och Kopparbergs
län, hvilka i hufvudsak förordat det nuvarande beskattningssättets bibehållande
men med förhöjda utgifter.

I likhet med hvad öfverståthållarämbetet och flertalet af länsstyrelserna
uttalat anser jag, att en reform på det ifrågavarande beskattningsområdet
är af förhållandena påkallad, och finner jag mig
därför böra förorda, att ny lagstiftning hufvudsakligen i den af Riksdagen
angifna riktning varder genomförd. Det lärer nämligen ej kunna
bestridas, att, såsom af Riksdagen framhållits, den utländske artisten
för närvarande intager en privilegierad ställning gent emot landets egna
invånare. De senare erlägga för inkomst af arbete direkt beskattningtill
stat och kommun, hvilken sällan torde understiga sammanlagdt sex
procent men ofta närma sig tio procent af inkomsten. Utländska artister,
som bär idkat verksamhet, torde däremot i verkligheten endast mera
sällan drabbas af dylik beskattning. Och i jämförelse med denna beskattning
står den särskilda bevillningsafgift, som utländska artister enligt
nu gällande bestämmelser hafva att utgöra, icke i rimligt förhållande till
den inkomst, som kan antagas uppkomma genom sådana representationer

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

som dem, om Indika här är fråga. En förändrad lagstiftning synes mig
böra först och främst undanröja nu berörda missförhållanden. Den bör
därför anordnas så, att, på samma gång väsentligare hinder ej lägges
för den högre konstens utöfvare, utländska artister må drabbas af eu
beskattning, som står i möjligast rättvisa förhållande till den uppburna
inkomsten samt tillika är satt åtminstone tillräckligt hög för att i
sådant afseende ställa dem i jämbredd med inhemska konstutöfvare.

Det torde vid bedömandet af förevarande fråga ej heller lämnas
obeaktadt, att, på sätt Riksdagen jämväl i sin skrifvelse erinrat, eu
högre beskattning på förevarande område äfven från finansiell synpunkt
kan hafva en viss betydelse. Att så äfven kan antagas komma att blifva
fallet hafva verkställda approximativa beräkningar gifvit vid handen.

Den nämnda allmänna synpunkten, att utlänningar må i beskattningshänseende
åtminstone likställas med landets egna invånare, synes mig
emellertid konsekvent böra föranleda därtill, att alla utlänningar, som
här uppträda, underkastas beskattning. Den ifrågavarande lagstiftningen
bör alltså omfatta ej blott utlänningar, som för egen räkning här gifva
föreställningar, utan äfven utlänningar, som medverka vid föreställningar.
Jämväl fordran på behörig effektivitet hos lagstiftningen betingar, att
densamma erhåller dylik omfattning, enär eljest, såsom uppgifvits för
närvarande äga rum, utlänning lätteligen kunde undandraga sig beskattning
genom skenaftal med en svensk, som anmälde sig såsom föreställningsgifvare.

I sammanhang med den sålunda ifrågasatta förändrade lagstiftningen
torde jämväl en annan kategori af utlänningar, nämligen de i landet
ganska talrikt förekommande kringresande utländska positivspelare, musikanter,
akrobater m. fl. dylika personer bär underkastas beskattning.
Äfven om den inkomst, desse genom sin verksamhet förvärfva, ofta nog
icke är så synnerligt betydande, torde den dock i andra fäll uppgå till
rätt afsevärda belopp. Med hänsyn härtill och då de i ifrågavarande
fall åstadkomna prestationer i regel sakna allt konstvärde samt ej sällan
i själfva verket allenast utgöra en täckmantel för tiggeri, hvars stäf) ande
måste anses önskvärdt, synes en skatt äfven å dessa prestationer, därest
densamma icke sättes till alltför högt belopp, icke vara olämplig.

För att emellertid den af mig nu ifrågaställa lagstiftningen icke må
föranleda till dubbelbeskattning i sådana fall, då enligt gällande bevillningsförordning
och förordning om inkomstskatt utlänning bör taxeras för
inkomst af här i landet utöfvad verksamhet, torde sådan ändring i
nämnda förordningar böra vidtagas, att utlänning, som visar sig hafva
erlagt särskild bevillningsafgift för uppträdande af här ifrågavarande

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 61.

beskaffenhet, icke skall taxeras till allmän bevillning eller inkomstskatt för
inkomst, som härflutit af sålunda beskattad verksamhet. Under förutsättning
att, såsom jag ärnar föreslå, de nu ifrågasatta bestämmelserna
angående beskattning af utlänningar komma att tillämpas från 1909
års ingång, bör emellertid berörda ändring vidtagas först i de bevillningsoch
inkomstskatteförordningar, som blifva af Riksdagen antagna att
gälla för år 1910. Då nämligen enligt nu gällande regler för taxering
till allmän bevillning och inkomstskatt taxeringen afser det nästföregående
årets inkomst, är tydligt, att, ifall den åsyftade ändringen gjordes
redan i de bevillnings- och inkomstskatteförordningar, som äro afsedda
att gälla för år 1909, den omständighet att särskild bevillningsafgift
under år 1908 enligt nu gällande regler af utlänning erlagts för af honom
då gifna föreställningar skulle kunna åberopas till stöd för anspråk på
befrielse från bevillning och inkomstskatt för inkomst, som däraf —
eller således redan under år 1908 — tillflutit honom, ett resultat, som
gifvetvis icke är åsyftadt.

Redan af hvad jag hittills anfört framgår, att jag tänkt mig
den ifrågavarande beskattningen anordnad liksom för närvarande under
formen af en från den ofri ga direkta beskattningen fristående särskild
bevillningsafgift. Det med denna beskattning åsyftade ändamålet torde,
skattetekniskt sedt, ock på sådant sätt lämpligast ernås.

Såsom jag förut omnämnt, har Riksdagen uttalat såsom sin mening,
att en del af ifrågavarande bevillningsafgifter bör fortfarande komma
statsverket till godo. Af två länsstyrelser bär uttalats den åsikt, att
afgifterna i sin helhet borde tillflyta vederbörande kommuner. Då jag
emellertid är af den uppfattning, att afgifterna i regel böra fördelas
mellan staten och vederbörande kommun, finner jag mig böra föreslå,
att beskattningen erhåller karaktär af en af Riksdagen fastställd bevillningsafgift,
af hvilken viss andel, beträffande h vilkens storlek jag senare
kommer att uttala mig, anvisas åt kommunerna. Jag finner mig sålunda
icke kunna förorda vare sig en anordning, hvarigenom hela bevillningsafgiften
skulle få uppbäras af kommunerna, eller eu anordning, enligt
hvilken — såsom af kommunalskattekommittén föreslagits — det skulle
få bero uteslutande på kommunerna, huruvida och med hvilket belopp
afgift af nu förevarande slag skulle utgöras. Därest man, i likhet med
hvad jag i det föregående angifvit, uppställer såsom hufvudsakligt syftemål
med den nu ifrågasatta förändrade lagstiftningen, att af utländska
artister skall uttagas skattebidrag, närmast motsvarande hvad af svenska
undersåtar erlägges till stat och kommun, synes mig också följdriktig -

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 61.

heten kräfva, att nu ifrågavarande bevillningsafgift uppdelas mellan staten
och vederbörande kommuner. Med hvad jag nu yttrat åsyftar jag icke
de afgifter, som skulle utgå efter 4 § 3 inom.

För behörig kontroll å det riktiga utgörandet af bevillningsafgifterna
för offentliga föreställningar, som af utlänning gifvas eller därvid
utlänning medverkar, är uppenbarligen nödvändigt, att föreställning, som
af sådan anledning underkastas beskattning, icke under några förhållanden
får gifvas utan därtill meddeladt tillstånd.

Härutinnan nu gällande bestämmelser lida af en viss ofullständighet
och otydlighet.

I § 5 af nu gällande förordning angående bevillningsafgifter för
särskilda förmaner och rättigheter den 2 december 1892 är föreskrifvet,
att utländsk man och kvinna, som med veder])ärligt tillstånd, mot inträdesafgift,
för egen räkning gifver konsert eller annan musikalisk tillställning
etc., skall erlägga viss afgift, äfvensom att konsertgifvaren etc. skall,
innan tillståndet meddelas, styrka, antingen att den stadgade afgiften
blifvit betald eller att godkänd säkerhet därför blifvit till vederbörande
uppbördsman aflämnad. Då emellertid förordningen icke innehåller bestämmelser
om af hvilken myndighet eller i hvilken ordning tillstånd
skall meddelas, torde omförmälda stadgande i allmänhet hafva tillämpats
så, att tillstånd sökts och meddelats endast i fall, där detta i eljest gällande
allmänna föreskrifter blifvit uttryckligen föreskrifvet. Undersöker man nu,
huru härmed förhåller sig, finner man, att i nådigt cirkulär till Eders
Kung!. Maj:ts befallningshafvande den 16 december 1836 finnes föreskrifvet,
att »utländska skådespelare, lindansare, taskspelare, konstridare,
de som visa utländska djur m. fl. dylika personer, icke må af
Kung]. Maj:ts befallningshafvande eller andra auktoriteter inom länen
tillåtas att, där hinder af författningarna eller andra omständigheter
eljest icke möter, därstädes gifva representationer, såvida de icke därtill
kunna förete Kungl. Maj:ts särskilda nådiga tillstånd eller ock uttrycklig
tillåtelse antingen att till sådana representationers gifvande i riket inkomma.
eller att hos vederbörande auktoriteter på hvarje ställe få sig
därom anmäla». Detta stadgande lärer emellertid, hvad städerna beträffar,
få anses upphäfdt genom föreskriften i § 13 af ordningsstadgan
för rikets städer den 24 mars 1868, sådan denna § lvder enligt nådiga
kungörelsen den 10 december 1886.

Enligt nämnda §, hvilken gifvetvis gäller såväl svenskar som
utlänningar, fordras i regel för gifvande af offentlig föreställning eller
tillställning, dit allmänheten har tillträde, allenast anmälan hos polisBih.
till Biksä. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 44 Höft. 4

26 Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

myndigheten. Endast beträffande vissa slag’ åt offentliga tillställningai,
såsom maskerad, bal, lekstuga, 1-indansning, positivspelning eller dylikt,
akrobatiska konststycken, bortridning, djurförevisning, eller andra med
dessa jämförliga tillställningar eller i fråga om tillställningar, afsedda
att äga rum å allmän plats eller eljest under bär himmel å plats, dit
allmänheten har obehindradt tillträde, erfordras tillstånd för tillställningens
hållande.

Hvad åter angår landsbygden, är däremot 1886 års cirkulär, såsom ej
uttryckligen upphäfdt, fortfarande gällande, ehuru detsamma numera måste
anses till sin affattning antikveradt. Inom vissa län lärer berörda cirkulär
fortfarande tillämpas, inom andra däremot, såvidt kunnat utrönas, icke.

Då, som nämndt, i och för kontrollen af nu ifrågavarande bevillningsafgifters
behöriga utgörande, tillstånd bör fordras för hållande af
sådan afgift underkastade föreställningar eller tillställningar af alla slag,
böra tydligen nya och fullständiga bestämmelser, innefattande jämväl
nödiga ordningsföreskrifter och ansvarsbestämmelser, härom meddelas.

Härvid kunde gifvetvis ifrågasättas, huruvida icke de bestämmelser,
som i sådant afseende erfordras, borde införas i en och samma författning
som bestämmelserna angående de ifrågavarande bevillningsafgiftema.
Detta kan emellertid icke ske på annat sätt än att antingen sistnämnda
bestämmelser utbrytas ur 1892 års förordning och sammanföras med
föreskrifterna om sättet för beviljande af tillstånd in. m., eller ock att
sistnämnda föreskrifter införas i nämnda förordning. Intetdera synes
emellertid rätt lämpligt af den anledning, att föreskrifterna om beskattningen
och hvad därmed äger omedelbart sammanhang tillhöra det lagstiftningsområde,
där Riksdagen ensam äger beslutanderätt, medan däremot
öfriga bestämmelser, såsom innefattande rena polis- eller ordningsföreskrifter,
äro af helt och hållet administrativ natur och kunna behöfva
när som helst ändras eller jämkas.

De nya bestämmelserna angående bevillningsafgift för vissa föreställningar
har jag alltså ansett böra fortfarande inrymmas såsom, eu
särskild artikel i förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter, hvaremot öfriga med förevarande ämne samband
ägande bestämmelser skulle meddelas i form af särskild administrativ
författning.

I § 3 af 1892 års förordning angående bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter kvarstår ännu bestämmelse angående
bevillningsafgift af bankbolag med sedelutgifningsrätt. Sedan den vissa
enskilda banker medgifna rätten att utgifva egna sedlar genom lag den
12 maj 1897 upphäfts och med 1903 års utgång alldeles upphört,,.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

torde sagda § böra ur förordningen utgå. Som jämväl andra §§
jämte de till förordningen hörande formulär i sammanhang med de nu
ifrågasatta förändringarna i författningen i öfrigt böra i vissa hänseenden
undergå ändring eller jämkning, har jag låtit utarbeta förslag till
helt och hållet ny förordning i ämnet.

Sedan föredragande departementschefen uppläst det omförmälda
förslaget till ny förordning angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter, anförde departementschefen vidare.

Det nu upplästa författningsförslagets 1 och 2 §§ äro lika lydande 1 w''h 2
med motsvarande §§ i den för närvarande gällande författningen i ämnet.

3 § i förslaget motsvarar § 4 i nu gällande förordning och inne- 3 *
håller bestämmelser angående bevillningsafgift af vissa handlande och
handelsexpediter, sådana dessa bestämmelser blifvit fastställda senast
genom nådiga kungörelsen den 14 juni 1906. Med afseende å denna
§ har den förändring ansetts lämpligen böra vidtagas, att de i tredje
stycket af den nu gällande paragrafen förekommande stadganden angående
redovisning för kvittensblanketter öfverflyttats till den afdelning
af författningen, 5 §, där föreskrifter angående debitering, uppbörd,
afkortning och redovisning blifvit sammanförda.

Förslagets 4 § innehåller de ifrågasatta nya bestämmelserna an- 4 §.
gående särskild bevillningsafgift för vissa offentliga föreställningar.

Dessa bestämmelser äro i väsentliga delar byggda på det år 1893 af
särskilda kommitterade uppgjorda förslag, hvilket i ett flertal af de
underdåniga utlåtanden, som i anledning af Riksdagens förenämnda skrifvelse
den 22 april 1903 afgifvits af Eders Kungl. Maj: t s befallningshafvande,
förordats såsom lämpligt att åtminstone i hufvudsak läggas
till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Jag har i det föregående angifvit, att med den förevarande beskattningen
borde afses att så vidt möjligt träffa alla utlänningar, som
genom offentligt uppträdande af ett eller annat slag här i landet uppbära
inkomst. Med hänsyn till den mångfald af former, hvarunder dylikt
uppträdande kan äga rum, har det visat sig omöjligt att under eu gemensam
grupp med i allo lika bestämmelser sammanföra alla dem, som
skulle drabbas af beskattningen. En uppdelning har därför verkställts,
hvarvid åtskillnad gjorts mellan utlänningar, som för egen räkning gifva
föreställningar, och utlänningar, som medverka vid af svensk eller utlänning
gifna representationer. Vidare torde kringvandrande positivspelare,
musikanter m. fl. dylika personer, hvilka som regel under kring -

4 § 1 mom.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

vandrande drifva sitt näringsfång under bär himmel och allenast uppbära
frivillig afgift, böra upptagas såsom en grupp för sig. I öfverensstämmelse
med denna uppdelning hafva också de grundläggande bestämmelserna
med afseende å skattskyldigheten för dessa tre olika grupper
affattats i särskilda moment under 4 §, resp. 1, 2 och 3 mom.

Första mom. i 4 § afser sålunda utlänning, som för egen räkning
gifver föreställning. I öfverensstämmelse med den grundprincip, hvarå
den förevarande beskattningen, enligt hvad jag förut anfört, är afsedd att
byggas, har jag föreslagit, att bevillningsafgift bör utgöras af utlänningför
alla slag af offentliga föreställningar, förevisningar och andra tillställningar,
vid hvilka afgift i eu eller annan form fordras, uppbäres
eller mottages. Då här emellertid icke åsyftas sådan verksamhet, som
bedrifves af nyss omförmälda kringvandrande personer, har uttryckligt
undantag därför gjorts.

Till grund för beräknandet af bevillningsafgifter vid sådana föreställningar,
hvarom i 4 § 1 mom. är fråga, skulle enligt förslaget läggas
bruttoinkomsten. Teoretiskt riktigare kunde det visserligen anses hafva
varit, därest man kunnat anordna beskattningen så, att skatten utginge i
direkt förhållande till nettoinkomsten. Men häremot torde väsentliga
hinder resa sig i praktiken. Ett noggrant beräknande af nettobehållningen
å ifrågavarande slag af föreställningar skulle vara möjligt endast
genom en mycket besvärlig kontroll, utan att ändock därigenom inkonsekvenser
vid beräkningen skulle kunna undvikas, .lag har därför
funnit lämpligast att föreslå bevillningsafgiftens beräknande efter bruttoinkomsten,
hvarvid för ernående af möjligast rättvis beskattning skattesatsen
i stället af mig föreslagits lägre än hvad som borde ifrågakomma
vid beskattning direkt efter nettoinkomst.

Med hänsyn härtill har jag funnit fem procent af bruttoinkomsten
utgöra eu efter de allmänna skatteförhållandena i riket väl lämpad
skattesats beträffande nu ifrågavarande föreställningar. De direkta skatter,
som svensk undersåte för närvarande har att erlägga till stat och
kommun för inkomst af arbete, torde i regel uppgå till 8 å 10 procent
af den beskattningsbara inkomsten. Om äfven den nu föreslagna skattesatsen,
5 procent af bruttoinkomst, understundom skulle komma att
något öfverstiga hvad svenska undersåtar sålunda hafva att betala i
direkt skatt, så torde likväl eu sålunda afpassad afgift icke utgöra mer
än hvad stat och kommun skäligen kunna fordra i skattebidrag från
af utlänning idkad verksamhet, för hvilken direkt skatt i öfrigt icke
skulle erläggas. Härvid bör nämligen tillika tillses, att de ifrågavarande
bevillningsafgifterna komma att uppgå i allmänhet till minst samma belopp

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

Horn dem, hvilka svenska undersåtar äro underkastade. Till jämförelse
vill jag erinra därom, att i Köpenhamn uppträdande utlänningar hafva att
till kommunen erlägga en särskild skatt, uppgående till 10 procent af
bruttoinkomsten, hvarvid dock understundom nedsättning af skattebeloppet
plägar medgifvas af de kommunala myndigheterna.

De föreställningar eller förevisningar, som afses i 1 mom. af 4 §,
äro icke alla af samma art. En typ karaktäriseras häraf, att åskådare
församlas för att åse eller åhöra en viss, i allmänhet på förhand kungjord
föreställning eller deltaga i en publik nöjestillställning eller dylikt.
En annan typ åter föreligger, då inom byggnad eller inhägnadt område
föremål visas eller uppträdande äger rum inför åskådare, som underdagens
lopp komma och gå. Denna omständighet har synts mig göra
det lämpligt att i beskattningshänseende uppdela de under 4 § 1 mom.
åsyftade föreställningarna i två afdelningar. Till den ena af dessa hafva
hänförts sådana föreställningar eller tillställningar, som kunna antagas
i vissa fall gifva eu betydligare inkomst men i regel fortgå endast några
timmar (1 mom. a). Den andra afdelningen omfattar däremot sådana
representationer, som oftast torde lämna en ringare inkomst men vanligen
äro för allmänheten tillgängliga en större del af dagen (1 mom. b).

Under 1 mom. a) falla konserter, operaföreställningar eller andra
musikaliska, dramatiska eller litterära föreställningar, föredrag, cirkuseller
varietéföreställningar äfvensom andra med de nu nämnda jämförliga
föreställningar samt baler, maskerader eller andra dylika tillställningar,
rörande hvilka en uttömmande uppräkning icke lärer kunna
åstadkommas eller vara erforderlig.

Icke ens beträffande alla föreställningar eller tillställningar inom
denna afdelning torde det emellertid lämpligen böra ifrågakomma, att
bevillningsafgiften beräknas i förhållande till den verkligen intjänta
bruttoinkomsten. Ett dylikt tillvägagångssätt skulle för att blifva effektivt,
otvifvelaktigt kräfva en ganska dyrbar kontroll, med resultat i ett säkerligen
betydande antal fall, att skatteintäkten icke skulle förslå till täckande
af kontrollkostnaden. Endast i fråga om föreställningar eller tillställningar,
vid hvilka bruttoinkomsten kan antagas blifva mera afsevärd,
torde det därför böra bestämmas, att bevillningsafgiften skall utgå å
den verkliga bruttoinkomsten. Vid öfriga nu ifrågavarande föreställningar
eller tillställningar synes det mig lämpligare, att vederbörande
myndighet be] äknar viss bruttoinkomst, efter hvilken bevillningsafgiften
skall utgå. Jag har i sådant hänseende ifrågasatt, att, då bruttoinkomsten
kan antagas komma att öfverstiga 500 kronor, afgiften skall
utgå efter den verkliga bruttoinkomsten, men eljest efter beräknad

4 § 2 ntom.

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

bruttoinkomst. Under alla förhållanden lärer böra stadgas viss minirniafgift,
hvilken för föreställningar af nu ifrågavarande beskaffenhet
lämpligen torde kunna bestämmas till 10 kronor.

Den andra hufvudgruppen af föreställningar eller tillställningar, som
åsyftas i 1 mom. af 4 §, utgöres af sådana, hvarå i 1 mom. b) såsom exempel
anföras karusellåkning, målskjutning, förevisande af djur, biografbilder
m. m. Beträffande dessa och andra därmed jämförliga tillställningar af
den utaf mig förut angifna karaktär synes det lämpligast, att bevillningsafgiften
utgöres med 5 procent af den bruttoinkomst, som beräknas inflyta
för hvarje dag, sådan föreställning eller förevisning äger rum. Minimiafgiften
torde i fråga om dylika representationer icke böra sättas högre
än 5 kronor för dag. Det har synts lämpligt att härvidlag fastställa
äfven ett maximibelopp, 50 kronor, till hvilket bevillningsafgiften högst
må bestämmas för hvarje föreställningsdag. Exempelvis vid förevisning
af större menagerie!'' eller biografbilder å folkrika platser torde en emot
nämnda maximiafgift svarande bruttoinkomst icke under alla förhållanden
kunna anses utesluten.

I andra momentet af 4 § hafva upptagits bestämmelser angående
de grunder, enligt Indika utlänning, som bär i landet medverkar vid
offentlig föreställning in. in., skulle erlägga bevillningsafgift. För ett
konsekvent genomförande af de principer, på hvilka, enligt hvad jag
förut anfört, den förevarande lagstiftningen bör byggas, fordras, att
härvid ingen skillnad göres, om den föreställning, vid hvilken utlänning
medverkar, är afgiftsfri eller inträdesafgift därvid uppbäres. 1 detta
fall är nämligen beskattningsföremålet den inkomst, som tillflyter utlänning
på grund af hans medverkan vid föreställning eller dylikt. Det
ur beskattningssynpunkt afgörande härvidlag är sålunda icke, huruvida
föreställningen vant afgiftsfri eller ej, utan huruvida utlänningen kommit
i åtnjutande af ersättning i en eller annan form för sin medverkan.
Till följd häraf bör ock bevillningsafgift naturligen utgå, vare sig föreställning,
vid hvilken utlänning biträdt, gifvits af svensk eller utlänning.
Syftemålet med de föreslagna nya bestämmelserna är att utjämna den
olikhet i beskattningshänseende, som hittills faktiskt rådt mellan utländska
och inhemska konstutöfvare af här ifrågavarande slag. Detta syfte vinnes
icke beträffande exempelvis det stora antal utländska musiker, som, enligt
hvad de förut omnämnda petitionerna gifva vid handen, här utöfva
verksamhet utan att erlägga skatt, därest icke bestämmelserna i det
nu förevarande momentet erhålla af mig föreslagen omfattning.

För att den förevarande beskattningen skall uppgå till åtminstone

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

samma belopp, hvarmed bevillning, inkomstskatt och afgifter till kommunen
erläggas för taxerad inkomst af arbete, och sålunda fylla sitt
ändamål, bör den särskdda bevillningsafgiften för inkomst, som tillflyter
utlänning på grund af medverkan vid offentlig föreställning eller annan
i 2 mom. afsedd tillställning, icke sättas lägre än till tio procent. En
bevillningsafgift till detta belopp synes mig, såsom jag jämväl förut
framhållit, om ock något högt räknadt närmast motsvara den skattskyldighet
till stat och kommun, som på grund af inkomst af arbete i
allmänhet åligger svensk undersåte.

Äfven i fråga om denna bevillningsafgift bör stadgas ett minimum,
hvilket dock icke lämpligen synes böra sättas högre än till 50
öre för hvarje dag, utlänning på förut angifvet sätt medverkar eller
ersättning till honom beräknas.

Icke heller i nu förevarande moment åsyftas sådan verksamhet,
hvarom talas i 3 mom. af förevarande §.

Såsom jag förut anfört, synas mig utländska positivspelare, musi- 4 § 3 mom.
kanter m. fl., hvilka merendels under kringvandrande drifva sitt näringsfång
under bär himmel och uppbära allenast frivillig afgift, böra vid den
ifrågavarande beskattningen särställas. Jämväl beskaffenheten af deras
verksamhet föranleder till i viss mån olika skattebestämmelser. Hvad
angår desse, torde nämligen bevillningsafgiften ej lämpligen kunna
bestämmas att utgå för hvarje föreställning eller för hvarje dag, föreställning
gifves, utan i stället, såvida deras verksamhet icke är af den
art, att för densamma bör erläggas bevilluingsafgift enligt bestämmelserna
i 4 § 1 eller 2 inom., böra utgöras för viss tidrymd, i likhet med
hvad som redan gäller beträffande utländska handelsresande. Afgiften
för dessa positivspelare m. fl. lärer icke kunna göras beroende af den
med uppträdandet verkligen förenade inkomst. Lämpligaste skatteformen
synes mig i detta fall vara en fix afgift för kalendermånad, och
jag har i sådant hänseende föreslagit femton kronor för hvarje person.

En så pass högt tilltagen afgift kan visserligen antagas i vissa fall
komma att för ifrågavarande slag af utlänningar omöjliggöra uppträdande
här i riket, men äfven om så-blir förhållandet, synes detta
icke kunna anses såsom en olägenhet.

Såsom förut nämnts, har jag förutsatt, att för uppträdande, före- 4 § 4 mmu.
ställning eller tillställning, hvarom i förevarande § är fråga, alltid
skulle erfordras tillstånd af vederbörlig myndighet. Efter samråd med
chefen för civildepartementet har jag tänkt mig, att denna myndighet
skulle vara, i Stockholm öfverståthållarämbetet, i annan stad poliskammare
eller, där sådan ej finnes, magistraten eller vederbörande stads -

4 § 5 mom.

32 Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

styrelse och för landet Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Bestämmelserna
härom, likasom erforderliga föreskrifter om hvad meddeladt
tillstånd skall innehålla, om eventuell skyldighet att i vissa fall
för vederbörande polismyndighet uppvisa tillståndsbeviset, innan föreställning
gifves, äfvensom nödiga ansvarsbestämmelser för förseelser
mot vissa af ifrågavarande föreskrifter in. m. skulle, enligt hvad jag
förut anfört, intagas i särskild författning. 1 nu föreliggande förordning
torde emellertid höra inrymmas föreskrifter angående hvad ansökningom
tillstånd, som här åsyftas, bör innehålla i och för vederbörande
myndighets bestämmande, enligt hvithet, moment i 4 § bevillningsafgift
bör utgöras och, där afgiften ej skall utgöras enligt 1 mom. a) 1) eller
3 inom., med hvilket belopp afgiften skall utgå, I sådant syfte har
i 4 § 4 inom. närmare angifvits, hvilka upplysningar böra i sammanhang
med ansökningen lämnas, äfvensom stadgats åliggande för sökande
att därutöfver meddela de ytterligare upplysningar, som af vederbörande
myndighet begäras.

Beträffande utlänning, hvilken skall medverka vid föreställning,
som åsyftas i 4 § 2 inom., har föreslagits den särskilda anordning, att
den person, som är att betrakta såsom uppdragsgifvare i förhållande
till utlänningen, skall vid ansökningen foga en på heder och samvete
afgifven uppgift angående beskaffenheten och beloppet af den ersättning,
utlänning skall erhålla för sin medverkan. Denna anordning torde
befinnas ändamålsenlig såväl ur synpunkten af möjligast rättvisa beskattning-sresultats
vinnande som ock för underlättande af myndigheternas
uppskattningsarbete.

Med ledning af de upplysningar, som sålunda koinme att stå till
buds eller på annat sätt inhämtats, skulle det åligga vederbörande
myndighet, hvilken hade att pröfva ansökning, att, därest densamma
bifalles, bestämma, till hvilken af de i 1—3 mom. af 4 § angifna grupper
uppträdande skulle i beskattningshänseende vara att hänföra. I sakens
natur ligger, att den profvande myndigheten härvid kommer att utöfva
en diskretionär verksamhet, som i många fall torde förutsätta ingående
kännedom om förhållandena på orten. För de myndigheter, som, enligt
hvad jag nyss nämnt, synas böra handhafva denna uppgift, torde emeltid
hvarken denna pröfningsrätt eller uppdraget att fastställa bevillningsafgifternas
belopp komma att bereda någon större svårighet. Eu liknande
anordning finnes redan införd i vår lagstiftning, i det att enligt 10 § 1 mom.
af nådiga förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet,
sådant nämnda moment lyder enligt nådiga förordningen den 30

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

juni 1893, det tillkommer öfverståthållarämbetet och Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att för s. k. realisationer af handelsvaror bestämma
en särskild afgift af lägst 25 och högst 500 kronor till den kommun,
inom hvilken försäljningen skall ske. Till ledning härvid äga nämnda
myndigheter endast en förteckning å varulagret.

Enär i ersättning till exempelvis orkestermusiker och varietéartister
ofta ingå naturaförmåner, såsom kost och bostad, har det befunnits
nödigt att i 4 § 5 mom. meddela särskild föreskrift angående sättet
för uppskattning af dylik ersättning.

Såsom jag förut anfört, skulle i fråga om de i 4 § 1 mom. a) 4 § 6 mom.
1) åsyftade mera inbringande föreställningar bevillningsafgiften utgå
efter den verkliga bruttoinkomsten. Denna inkomst lärer i regel icke
kunna med säkerhet utrönas, med mindre kontroll utöfvas öfver biljettförsäljningen.
Angående sj kifva det föreslagna kontrollförfarandet finnas
bestämmelser gifna i 4 § 7 inom., till hvilket jag senare återkommer.

Enligt hvad af vederbörande myndigheter i Köpenhamn inhämtats,
är i fråga om den därstädes utgående särskilda afgiften för föreställningar
stadgadt, att kontroll å biljettförsäljning skall äga rum för fastställande
af den skattepliktiga bruttoinkomsten. Då denna kontroll befunnits
tämligen besvärlig, har man emellertid numera i stor omfattning
öfvergått till ett deklarationsförfarande i sådana fall, då man är säker på
att kunna erhålla tillförlitlig uppgift om det influtna inkomstbeloppet.

Sålunda utöfvas enligt meddelad uppgift endast undantagsvis kontroll å
biljettförsäljningen vid de fasta teatrarna i Köpenhamn.

Jämväl hos oss torde man, enligt min uppfattning, för motsvarande
fall kunna förlita sig till en på heder och samvete afgifven deklaration.

Såsom alternativ till kontroll å biljettförsäljningen har jag därför föreslagit,
att, därest vederbörande myndighet, som har att pröfva ansökning,
finner så kunna ske med bibehållen säkerhet för bevillningsafgiftens
behöriga erläggande, kontrollen öfver biljettförsäljningen må
kunna ersättas med en dylik deklaration. Denna bör dock icke få afgifvas
af annan än af myndigheten godkänd person, antingen föreställningsgifvaren
själf eller någon i orten bosatt person. Med en sådan
anordning skulle det exempelvis kunna medgifvas de fasta teatrarnas
förvaltningar eller biljettkontor att deklarera influten bruttoinkomst af
föreställning, som af utlänning gifvits å teatern.

Förbehåll torde dock böra göras därom, att, äfven då det förordnats,
att deklaration skall afgifvas, kontroll å biljettförsäljningen må
företagas.

Bih. till Ri/csd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 44 Höft.

4 § 7 mom.

4 § 8 mom.

Kungi. Majds Nåd. Proposition N:o 61.

Ur kontrollsynpunkt lärer det vara nödvändigt föreskrifva, att vid
hvarje inträdesbiljett till sådan föreställning, för hvilken bevillningsafgift
skall utgå efter den verkliga bruttoinkomsten, skall finnas fästad en
kupong med tryckt uppgift om biljettens pris eller om densammas användande
såsom fribiljett.

Kontrollen å biljettförsäljning, då sådan kontroll skulle ifrågakomma,
synes mig lämpligast böra verkställas, i stad genom vederbörande
polismyndighet och å landet genom länsmannen med biträde
af å orten anställda polismän eller, vid förfall för länsmannen eller där
sä eljest erfordras, genom särskilda af länsmannen på vederbörande
kommuns bekostnad för tillfället antagna kontrollanter. På sådant sätt
skulle en väsentlig del af den kontrollkostnad, som kan uppstå, drabba
kommunerna, hvithet icke synes mig innebära någon orättvisa, då, såsom
af 4 § 11 mom. framgår, jag funnit mig böra föreslå, att större delen
af ifrågavarande bevillningsafgifter skall tillfalla den kommun, inom
hvilken föreställning gifves.

Det i 7 mom. angifna kontrollförfarandet i öfrigt torde icke kräfva
särskild motivering.

Då sådan deklaration, hvarom i 6 mom. förmäles, skall afgifvas
angående beloppet af den vid föreställning influtna bruttoinkomst, torde
med .deklarationens afkimmande icke böra få anstå längre än senast till
första söckendag efter föreställning. Med hänsyn därtill, att flertalet
afgiftspliktige, för hvilka afgifvande af sådan deklaration skulle ifrågakomma,
icke torde vara i riket bofasta personer, synes mig fordran på
omedelbart fullgörande af deklarationsplikten nödvändig att fasthålla.
Därest kontroll å biljettförsäljningen icke verkställts, är nämligen deklarationen
af grundläggande betydelse för bevillningsafgiftens beräknande.
Underlåtenhet att inom stadgad tid fullgöra föreskrifven deklarationsplikt
bör därför medföra den särskilda påföljd, att i sådant tall för bestämmande
af bevillningsafgiften antages, att den föreställning, som deklarationen
skolat afse, gifvits för utsåldt hus med de vid föreställningen
gällande biljettpris och att bevillningsafgiften utgår å sålunda beräknad
bruttoinkomst.

I 8 mom. har vidare föreslagits, i öfverensstämmelse med hvad
som för motsvarande fall finnes stadgadt i inkomstskatteförordningen,
att, därest någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift
och därigenom föranledt, att bevillningsafgift blifvit fastställd
till lägre belopp än hvad rätteligen bort utgå, straffet härför skall
utgöra böter till belopp, motsvarande 4 till 10 gånger den bevillnings -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 61. , 35

afgift, som genom det svikliga förfarandet undandraga, dock minst
50 kronor.

Med afseende å bevillningsafgifternas erläggande anser jag, att 4 § 9 mom.
de böra i regel inbetalas förskottsvis, innan tillståndsbevis utfärdas, i
likhet med hvad som redan nu gäller i fråga om bevillningsafgiften
af utländska handelsresande. Den jämväl förut i annat sammanhang
framhållna omständigheten, att ifrågavarande utlänningar i allmänhet
icke torde vara bofasta i riket, synes mig med nödvändighet betinga,
att så föreskrifves.

Då emellertid enligt det nu framlagda förslaget afgifternas belopp
blifvit väsentligt förhöj dt, synes det mig rimligt, att, liksom enligt nu
gällande förordning i ämnet, efter vederbörande myndighets bepröfvande
anstånd må medgifvas med erläggande af bevillningsafgift, därest vederhäftig
borgen eller annan godkänd säkerhet ställes. Den bevillningsafgift,
som skall utgå enligt 4 § 3 mom. i förslaget, torde dock alltid
böra förskottsvis erläggas.

I de af mig förut omförmälda fall, då jämlikt 4 § 1 mom. a) 1)
bevillningsafgiften skall utgå efter den verkliga bruttoinkomsten, kan,
då denna gifvetvis icke är känd vid tiden för tillståndsbevisets utfärdande,
förskottslikvid dock icke ifrågakomma. Detta har gjort det
nödvändigt föreslå, att för sådan bevillningsafgift vederhäftig borgen
eller annan godkänd säkerhet alltid skall, innan tillståndsbevis må utfärdas,
afiämnas till den myndighet, som har att pröfva ansökningen.

Af lätt insedda skäl kan något längre anstånd icke medgifvas
med afseende å inbetalandet af de bevillningsafgifter, som icke erläggas
förskottsvis. Uppbörden af afgifterna bör förläggas så nära som möjligt
tidpunkten för inkomstens förvärfvande, och jag har i sådant hänseende
föreslagit, att bevillningsafgift för föreställning, som afses i 4
§ 1 mom. a) 1), eller för hvars erläggande anstånd beviljats, skall inbetalas
första söckendag efter föreställning eller, där en följd af föreställningar
gifves i samma stad eller fögderi, senast å första söckendag
efter hvarje veckas utgång för då gifna föreställningar. Sist
anförda stadgande innebär en lindring i besväret med afgifternas erläggande
exempelvis för musiker, som hafva engagemang för längre
tid å samma ort.

I den förenämnda skrifvelsen af den 22 april 1903 har Riksdagen
uttalat, att, om så ske kunde, det syntes lämpligast, att bland annat
uppbörden af de ifrågavarande bevillningsafgifterna skedde genom de
kommunala myndigheternas försorg. Vid det förhållande att enligt det

- Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 61.

föreliggande förslaget viss andel af afgifterna skall tillfalla staten
något som äfven blifvit af Riksdagen förutsatt — synes det mig emellertid
blifva mera praktiskt och leda till mindre omgång i förfarandet,
därest uppbörden hufvudsakligen anförtros åt samma myndigheter, som
pröfva ansökningarna och utlärda tillståndsbevis. Jag har därför föreslagit
att alla afgifter, som erläggas förskottsvis, äfvensom avgifter för
uppträdande i stad, hvilka erläggas efteråt, skola inbetalas till samma
myndighet, som har att för hvarje ort utfärda tillståndsbevis. Med
afseende å bevillningsafgift för offentligt uppträdande å landet, hvilken
icke erlagts i förskott, torde det dock blifva onödigt betungande, därest
densamma skulle inbetalas till Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande.
Sådan afgift torde därför lämpligast böra erläggas till kronans uppbördsman
i orten.

4 §10 mom. Någon allmännare befrielse från bevillningsafgift för visst eller

vissa slag af offentligt uppträdande torde icke böra stadgas i vidare mån,
än att offentligt föredrag, som är att hänföra till andaktsöfning eller
föreläsning vid läroanstalt, fritages från afgiftsskyldighet. Frihet från
afgift för föreställning, gifven för välgörande ändamål, synes ej såsom
undantagslös regel böra medgifvas. Däremot torde böra åt Eders Kungl.
Maj:t inrymmas rätt att för särskilda fall medgifva befrielse från bevillningsafgift.

4 § 11 mom. Jag har redan anfört, att de bevillningsafgifter, som afses i 4 §,

i regel böra fördelas mellan staten och vederbörande kommuner, i rån
denna regel är i författningsförslagets 4 § 11 mom. undantag gjordt
för de bevillningsafgifter, som enligt nämnda paragrafs 3 mom. skulle
erläggas af positivspelare m. fl. där åsyftade utlänningar. Denna bevillningsafgift
har ansetts icke kunna ställas i visst förhållande till den
influtna inkomsten utan böra anordnas såsom en för månad beräknad
fix afgift. Med anledning häraf torde ej heller någon andel af afgiften
lämpligen kunna utgå till de många kommuner, inom hvilka under
samma månad produktionerna kunna och vanligen också äga rum utan
att med säkerhet kan fastställas, huru stor del af verksamheten fallit
inom hvarje kommun. Ifrågavarande bevillningsafgift torde ock blifva
ur finansiell synpunkt jämförelsevis af mindre betydelse.

Med afseende å öfriga bevillningsafgifter, som skulle utgå enligt
4 §, föreslår jag, att fyra tiondedelar af afgifterna tillfalla staten och
att" återstående sex tiondedelar tilldelas den kommun, inom hvilken föreställning
gifvits. Af de kommitterade, hvilka år 1893 afgåfvo det förut

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 61.

omnämnda betänkandet i ämnet, hade föreslagits, att staten och kommunerna
skulle erhålla hälften hvar af afgifterna. Denna fördelningsgrund
har ock blifvit tillstyrkt af en del af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
vid afgifvande af infordradtoyttrande öfver Riksdagens
förberörda skrifvelse den 22 april 1903. Åtskilliga af Eders Kungl.

Maj:ts befallningshafvandes yttranden innehålla andra förslag till afgifternas
fördelning, enligt hvilka större delen af afgifterna skulle
tillfalla kommunerna. I två af yttrandena föreslås, såsom jag förut
nämnt, att afgifterna skulle odelade tillfalla kommunerna.

Ett konsekvent genomförande af den grundtanke, på hvilken jag
ansett den förevarande beskattningen böra byggas, nämligen att densamma
bör ersätta och i hufvudsak motsvara den direkta beskattningen
till stat och kommun, synes mig föranleda därtill, att kommunerna tillerkännas
större del än staten af de ifrågavarande bevillningsafgifterna.

Ett ytterligare skäl härför synes mig den omständigheten utgöra, att
enligt den anordning, som af mig föreslagits, i städerna, inom hvilka
den hufvudsakliga delen af dessa bevillningsafgifter inflyta, uppbörden,
kontrollen och redovisningen af afgifterna skulle handhafvas af tjänstemän,
aflönade af kommunerna själfva. Med hänsyn å andra sidan
därtill,. att för landsbygden berörda funktioner komme att utföras
väsentligen af statens tjänstemän, torde den af mig ifrågasatta fördelningsgrunden,
fyra tiondedelar till staten och sex tiondedelar till
vederbörande kommun, kunna anses lämplig och rättvis.

Till underlättande af kontrollen öfver de ifrågavarande bevillnings- 4 § 12 mom.
afgifternas riktiga utgörande har i 4 § 12 mom. föreslagits, att i stad
stadsfiskal eller annan vederbörande tjänsteman, och å landet länsman
skola till vederbörande uppbördsmyndigheter meddela skriftliga uppgifter
rörande bland annat de under hvarje kvartal gifna föreställningar, för
hvilka bevillningsafgift enligt 4 § 1 eller 2 mom. skolat utgå.

I författningsförslagets 5 § innehållas erforderliga bestämmelser 5 §.
rörande debitering, uppbörd, afkortning och redovisning af de i författningen
omförmälda bevillningsafgifter. Med afseende å dessa bestämmelser
torde endast vara att anföra, att desamma blifvit uppgjorda
med ledning af 1893 års kommittéförslag jämte det af mig förut'' omförmälda
af statskontoret och kammarrätten gemensamt afgifna utlåtande
öfver samma förslag.

Bih. till Biksd. Prot. 1908. 1 SamL -1 Jfd. 44 Häft.

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 61.

Förutom nu omfönnälda ändringar eller tillägg i förordningen
hafva vissa smärre jämkningar däri vidtagits, hvilka emellertid, såsom
endast åsyftande förtydliganden, icke torde kräfva närmare motivering.

De till förordningen körande formulär hafva undergått endast
smärre, af förslagets innehåll i öfrigt påkallade förändringai. ^

Den nya förordning'' angående bevillningsafgifter för säl skilda
förmåner och rättigheter, till hvilken jag nu framlagt förslag, toi e
lämpligen böra träda i kraft den 1 januari 1909. I sammanhang med
den nu åsyftade reformen med afseende å beskattningen åt har i
landet uppträdande utlänningar torde ännu gällande, af mig förut omförmälda
föreskrifter angående rätt för vissa kommuner att uppbara
särskild afgift för föreställningar af utlänningar eller af svenska undersåtar
uttryckligen förklaras hafva upphört att äga vidare tillämpning.
Då såsom förut nämnts, det icke med full visshet är kandt, huruvida
icke äfven för andra orter än dem, hvilka förut af mig särskilt omförmälts,
dylika bestämmelser kunna finnas meddelade, torde pa satt i
författningsförslaget finnes angifvet, stadgandet om upphörande ai ratt
att upptaga dylika af gifter gifvas en generell affattning.

Åberopande hvad jag nu anfört, hemställer jag, att Eders Kung .
Makt måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att antaga forenamnda
af mig upplästa förslag till förordning angående bevillningsafgifter för
särskilda förmåner och rättigheter.

Hvad departementschefen sålunda hemställt, däri
statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade Hans
Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilagan litt.
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Axel Nyström.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908,