Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4 (Proposition 1905:4)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

]

N:o 4.

Kungl. Maj-.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om ändring i vissa strafflagens bestämm,elser angående
förlust af medborgerligt förtroende samt till lag om
ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten;
gifven Stockholms slott den 16 december 1904.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust
af medborgerligt förtroende; samt

2:o) lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för
krigsmakten.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bil. till Riksd. Prot. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 3 Höft. (No 4).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslag

till

Lagom
ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af
medborgerligt förtroende.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 8 kap. 30 §,
12 kap. 21 §, 14 kap. 46 §, 16 kap. 16 §, 19 kap. 22 §, 20 kap. 14 §,
21 kap. 10 §, 22 kap. 22 § samt 23 kap. 2 § skola erhålla följande
ändrade lydelse:

2 KAP.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra den påföljd, att den
dömde förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende. Ej må dylik
påföljd ådömas, där ej brottet varder belagdt med dödsstraff eller med
straffarbete i minst sex månader.

Förlust af medborgerligt förtroende ådömes för alltid, där den dömde
gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid eller brottet är
sådant, som i 13 kap. 1 eller 2 § sägs, men i annat fall intill dess viss tid,
minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff
blifvit frigifven.

Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve
förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som af honom
innehafves; vare ock, så länge han är medborgerligt förtroende förlustig,
utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande
god frejd erfordras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

3 KAP.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete i
minst sex månader för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt
förtroende för alltid efter lag följa kan; varde då ock dömd medboi’gerligt
förtroende förlustig, efter ty i 2 kap. 19 § sägs.

8 KAP.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 4, 5, 6, 9, 11, 13, 15, 16, 18 eller 20 §
sig skyldig gjort, varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag
samma vare, om någon efter 2, 3, 7, 8 eller 10 § är förfallen till straffarbete
i minst sex månader.

12 KAP.

21 §•

Den, som till straff efter 1, 2, 11 eller 14 § fälles, varde ock dömd
medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon efter 4, 7,
12, 13, 16 eller 18 § pröfvas skyldig till straffarbete i minst sex månader.

14 KAP.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, 18 § 1
inom., 19, 28 eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § pröfvas
skyldig till straffarbete i minst sex månader.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 4.

16 KAP.

16 §.

Den, som efter 3 § gjort sig förfallen till dödsstraff eller till straffarbete
i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig. Lag samma vare, om någon efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader.

19 KAP.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10 §,
17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 3 eller 6 § gjort sig skyldig till
dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader eller efter 5 eller
9 § till straffarbete i minst sex månader.

20 KAP.

14 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig.

21 KAP.

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7 eller
8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,
om någon efter 9 § gjort sig förfallen till straffarbete i minst sex
månader.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

22 KAP.

22 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt
förtroende förlustig.

23 KAP.

2 §■

Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat ity

1. att han, sedan han själf sökt att få sin egendom afträda, eller,
där konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom kunnig
blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig
afsikt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes
förskingrat-; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att
rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin följd därmed
lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna däraf
märklig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, där
han till straffarbete i minst sex månader dömes, förklarad medborgerligt
förtroende förlustig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten
skola erhålla följande ändrade lydelse:

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 42, 43 eller 44 §, varde
ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 41 § gjort sig förfallen till dödsstraff
eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon är
förfallen till straff för brott som i 49 § omförmäles, där brottet skett i
förrädlig afsikt.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 116, 117, 118 eller
119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma
vare, om någon efter 113 eller 114 § gjort sig förfallen till straffarbete i
minst sex månader.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition AT:o 4.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 7 oktober 1904.

N ärvaraude:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet
Riksdagens skrifvelse den 13 maj 1896, däruti Riksdagen anhållit,
att Kungl. Maj:t ville taga i öfvervägande, i hvad mån, särskildt
hvad angår tjufnadsbrotten, användande af straffpåföljden förlust af medborgerligt
förtroende måtte kunna ytterligare inskränkas samt därefter till
Riksdagen göra den framställning, hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Härefter anförde departementschefen:

»Med anledning af två vid 1896 års riksmöte väckta motioner rörande
ändrade bestämmelser om förlust af medborgerligt förtroende, framhöll
Riksdagen i omförmälda skrifvelse vikten att så reglera användningen
af nämnda påföljd, att den blefve ådömd endast i de fall, då omtanke om
samhällets säkerhet det oundgängligen kräfde. Nu gällande bestämmelser

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

syntes Riksdagen i detta afseende alltför stränga, särskildt i fråga om
tjufnadsbrotten; såväl härutinnan som vid flera andra brott torde, utan
fara för samhällets säkerhet, väsentliga lindringar kunna beredas de för
brott dömde, och frågan vore af den vikt, att en utredning af hithörande
förhållanden syntes af verkligt behof påkallad.

Enligt 2 kap. 19 § strafflagen, i dess nuvarande lydelse, har den,
som dömts förlustig medborgerligt förtroende, förverkat ämbete, tjänst
eller annan allmän befattning, som af honom innehafves; så länge han är
medborgerligt förtroende förlustig, är han ock utestängd från alla sådana
rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras.
Hvilka de rättigheter och förmåner äro, som härmed åsyftas, därom stadgas
i särskilda lagar och förordningar.

Sammanfattas hvad sålunda är i olika författningar stadgadt rörande
förlust af medborgerligt förtroende, skall denna påföljd finnas hufvudsakligen
innebära:

1) förlust af ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, som den
dömde, då han underkastas påföljden, kan innehafva, äfvensom obehörighet
att, så länge påföljden varar, erhålla sådan befattning;

2) uteslutning från kommunal rösträtt och i följd däraf från rätten
att deltaga i val till Riksdagens andra kammare;

3) obehörighet att aflägga vittnesed och partsed äfvensom att vara
rättegångsombud eller skiljeman;

4) obehörighet att idka handel, varutillverkning eller annan yrkesmässig
handtering annat än i viss ringare omfattning samt obehörighet
att öfver hufvud utöfva vissa näringsyrken.

Det land, som på förevarande område står Sverige närmast, är, såsom
äfven kunnat väntas, Finland. Enligt dess strafflag af år 1889 ådömes
för vissa brott, förutom hufvudstraffet, äfven förlust af medborgerligt
förtroende antingen för alltid eller på viss tid, ej under ett och ej öfver
femton år. Denna påföljd får i regeln ej förenas med andra straff än
tukthus eller dödsstraff.

Jämväl de flesta andra europeiska länder hafva i sin strafflagstiftning
upptagit bestämmelser, enligt hvilka personer, som dömts för
gröfre brott, drabbas af minskning i medborgerliga och politiska rättigheter.
Ofta nog hafva dessa påföljder sitt historiska ursprung i ett ärelöshetsstraff,
men det torde numera saknas exempel på, att någon lagstiftning
afsiktligt förlänar påföljden en karaktär af skamstrafi. Lagens
syfte är allenast att skydda samhället emot att vissa funktioner utöfvas af
personer, som visat sig vara därtill olämpliga. Denna synpunkt framträder
för öfrigt, åtminstone i en eller annan riktning, jämväl uti länder,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

hvilka, såsom Danmark och England, icke upptagit bestämmelser af ifrågavarande
art i sin strafflagstiftning, i det att gröfre brott medföra t. ex.
obehörighet att utöfva politiska rättigheter.

Efter dessa erinringar anhåller jag att såsom exempel på nyare
lagstiftning å ifrågavarande område få närmare redogöra för innehållet i
ett par grannländers bestämmelser i ämnet.

Den nya norska strafflagen af den 22 maj 1902 upptager såsom allmänna
straff, förutom böter, ett svårare frihetsstraff: »Fängsel» och ett
lindrigare: »Hefte». Med dessa straff kunna förenas vissa tilläggsstraflf, af
Indika här blott omnämnes »Fortabelse af visse Rettigheder». Detta innebär
enligt §§29 och 30:

1. Förlust af allmän tjänst, som af den skyldige innehafves. Dom
på »Fängsel» i sex månader eller därutöfver medför förlust af hvarje allmän
tjänst, som af den skyldige innehafves. På kortare tids »Fängsel»
äfvensom på »Hefte» och fråndömande af allmän tjänst följer förlust af
sådan allmän tjänst, hvartill den skyldige genom den straffbara handlingen
visat sig oskicklig eller ovärdig.

2. Förlust för en tid af tio år af rösträtt i allmänna angelägenheter
och af rätt att bekläda allmän tjänst. Dom på »Fängsel» i ett år eller
därutöfver medförer förlust af dessa statsborgerliga rättigheter. På kortare
tids »Fängsel» eller på »Hefte» i tre år eller därutöfver eller på
tjänstens förlust följer förlust af dessa rättigheter, för så vidt den skyldige
genom den straffbara handlingen visat sig ovärdig att åtnjuta dem.

3. Förlust för en tid af tio år af rätten till tjänstgöring i rikets
krigsmakt. Med dom på »Faengsel» eller på »Hefte» i tre år eller därutöfver
eller på tjänstens förlust lan förenas förlust af rätten till tjänstgöring
i rikets krigsmakt, för så vidt den skyldige genom den straffbara handlingen
visat sig ovärdig till sådan tjänstgöring.

4. Förlust för en tid af intill fem år eller för alltid af rätten att
innehafva vissa befattningar, såsom sakförare, läkare, djurläkare, apotekare
med flera. Med dom på »Fängsel» eller tjänstens förlust kan förenas förlust
af dessa rättigheter eller någon af dem, såframt den skyldige genom
den straffbara handlingen visat sig ovärdig den tillit, som befattningen
kräfver, eller han kränkt plikter, som honom i befattningens utöfning
ålegat, och fara är för återfall.

5. Förlust för eu tid af intill fem år eller för alltid af rätt att
drifva vissa näringsfång, hvarom i domen skall särskildt nämnas.

Särskilda bestämmelser äro i den norska strafflagen gifna i syfte,
att den dömde må efter viss tid kunna återvinna honom fråndömda
rättigheter.

Bill. till Piksd. Prat. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 3 Hälft.

Kungl. Mäj:ts Nåd. Proposition No 4.

Deri norska strafflagen har emellertid icke afsett att uttömmande
sammanfatta alla följder af straffdomen med hänsyn till den dömdes medborgerliga
ställning, utan den har fortfarande såsom hittills öfverlämnat
åt den privata rätten att bestämma de villkor med hänsyn till ostrafflig
eller oklanderlig vandel, som kunna erfordras för innehafvare af vissa befattningar
eller utöfvare af vissa yrken.

I tyska strafflagen sammanfattas under benämningen »förlust af medborgerliga
äresrättigheter» (Verlust der burgerlichen Ehrenrechte): ständig
förlust af sådana befattningar, som innehafvas på grund af allmänt val,
äfvensom af offentliga tjänster, värdigheter, titlar, ordnar och hederstecken.
Vidare medför förklarandet under den tid, som i domen är utsatt, ovärdighet
att bära landets kokard, att inträda i tysk krigstjänst; att vinna
offentliga ämbeten, värdigheter, titlar, ordnar och hederstecken; att rösta
i offentliga angelägenheter, att välja eller blifva vald eller utöfva andra
politiska rättigheter; att bevittna handlingar; att vara förmyndare, god
man och annat dylikt.

Förlust af medborgerliga äresrättigheter skall endast vid mened,
gröfre koppleri och yrkesmässigt ocker ovillkorligen ådömas, men i öfrigt
må efter omständigheterna i hvarje fall, då dödsstraff eller tukthusstraff
ådömes, ifrågavarande påföljd därmed förenas. Påföljden kan ock
förenas med fängelse, men endast när den ådömda strafftiden uppgår till
minst tre månader och antingen lagen uttryckligen medgifver ådömandet
af påföljden eller fängelsestraffet på grund af förmildrande omständigheter
träder i stället för tukthusstraff. Där förlust af medborgerliga äresrättigheter
ådömes för viss tid, skall tiden sättas, vid tukthusstraff, till minst
två och högst tio år, och, vid fängelsestraff, till minst ett och högst fem
år, allto räknad t från dagen, då straffet blifvit utståndet.

Åt domstolens pröfning är äfven, när fängelsestraff är i fråga, öfverlämnadt
att, i stället för ådömande af förlust af medborgerliga äresrättigheter,
förklara den brottslige ovärdig att under eu tid af minst ett, högst
fem år bekläda allmän tjänst.

Dessutom torde här böra anmärkas att, jämlikt strafflagens speciella
del, en menedare är för alltid ovärdig att på ed höras såsom vittne eller
sakkunnig samt att, på grund af särskilda lagar, förlusten af medborgerliga
äresrättigheter kan föranleda äfven andra än de i strafflagen nämnda
verkningar, såsom obehörighet att vara ansvarig utgifvare af periodiska
skrifter eller att hålla och handleda lärlingar in. m.

Af hvad jag nu anfört framgår, att den svenska strafflagen i den
fråga, som är å bane, ingalunda intager den särställning, som mången
synes hafva föreställt sig, om än vissa lagar, såsom t. ex. Norges, skilja

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

sig från deri svenska genom att icke sammanfatta omförmälda minskning
i rättigheter under en gemensam benämning och därigenom öppna möjligheten
att i det särskilda fallet inskränka påföljden till förlust af någon
eller några af ifrågavarande rättigheter.

Emellertid har här i riket ända från nya strafflagens tillkomst klander
oupphörligt riktats emot denna straffpåföljd, i det att den ansetts
verka skadligt på den dömde genom att försvåra möjligheten för honom
att genom ärligt arbete förvärfva sitt uppehälle. Af hvilken art anmärkningarna
varit och hvilka medel som föreslagits till deras afhjälpande
torde bäst framgå utaf en öfversikt af denna påföljds historia och de
hittills ifrågasatta ändringsförslagen.

Lagkommittén, som i sitt förslag till straffbalk upptog begreppet
förlust af medborgerligt förtroende, anförde härom, att vissa brott ansågos
allmänneligen så nesliga, att gärningsmannen genom dem förverkade
allt medborgerligt förtroende. Vid sådant förhållande tillhörde det så
mycket hellre lagstiftningen att genom uttryckliga förklaranden gifva
sanktion åt allmänna omdömet i dessa fall, som staten själf måste anse
den, hvilken förlorat enskildas aktning och förtroende, äfven vara ovärdig
hvarje ämbete, utmärkelse eller annan företrädesrättighet. Kommittén anmärkte,
att i senare tider de flesta lagstiftningar fästat en sådan påföljd
vid själfva straffen; när dessa varit af svårare beskaffenhet, hafva de
ovillkorligen medfört förklarande af gärningsmannens vanheder. Emellertid
borde, enligt kommitténs åsikt, tagas i betraktande, ej själfva straffet,
utan fastmera brottets egenskap. Så kunde en gärning, i anseende till
dess objektiva straffbarhet, t. ex. vid dråp af hastigt mod, beläggas med
svårt straff, utan att gärningsmannen ådrog sig någon vanheder. På sådan
grund blef i lagförslaget för hvarje brott, som ansågs medföra vanheder,
denna påföljd särskildt utsatt, och kommittén ansåg sig kunna antaga två
arter däraf. Den ena, under benämning förlust af medborgerligt förtroende
för alltid, innebar ovärdighet: att innehafva ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning, och att tillgodonjuta pension eller andra däraf härflytande
rättigheter eller förmåner; att innehafva adelskap, riddareorden
eller annan offentlig utmärkelse; och att deltaga i val till allmän befattning.
Den andra, eller förlust af medborgerligt förtroende på viss tid,
skulle åläggas ej under fem och ej öfver tio år, och den skulle innebära,
att den dömde förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän befattning
med däraf följande pension, rättigheter eller förmåner, så ock adelskap,
riddareorden eller annan offentlig utmärkelse och dessutom skulle
under den i domen utsatta tid vara ovärdig att deltaga i val till allmän
befattning och att därtill väljas eller förordnas. Slutligen blef i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

förslaget särskild! utsatt, att förlust af medborgerligt förtroende för alltid
var den påföljd af brott, hvarmed vanfrejd betecknades.

Äldre lagberedningen delade icke i allo lagkommitténs åsikter. Beredningen
ansåg, att den vanheder, hvartill någon genom brott gjort sig
förfallen, bättre betecknades genom lagens förklarande, att den skyldige
»ej må i allmänt värf brukas», än genom talesättet, att han skulle dömas
förlustig medborgerligt förtroende. Lagstiftningen kunde svårligen tillägna
sig rättigheten att råda öfver allmänna förtroendet. Förlusten däraf,
uttalad såsom bestraffning för brott, syntes nog mycket närma sig till
ärans förlust: ett straff i då gällande lag, som på goda skäl ur lagförslaget
uteslutits. Däremot kunde och borde, enligt beredningens tanke,
lagstiftningen utmärka de fall, då den dömde måste anses hafva ovillkorligen
gjort sig ovärdig att nyttjas i allmänna värf, enär det vore lagstiftningens
både rättighet och plikt att utmärka de svårare fall, då vanäran
i allmänna omdömet ansåges vara så uppenbar, att den uteslöte möjligheten
af den straffade personens uppträdande i offentlig verksamhet.
Beredningen föreslog därför i 2 kap. 20 och 21 §§ bestämmelser af innehåll,
att brott i vissa fall straffades med särskilda påföljder och att en af
dessa påföljder »är, att den dömde ej må i allmänt värf brukas; och vare
den, som till sådan påföljd gjort sig förfallen, oberättigad att utöfva ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning, att till allmän befattning välja,
så ock att föra annans talan inför rätta».

Detta lagberedningens förslag vann ej godkännande. Mot detsamma
blef af justitiestatsministern vid strafflagens framläggande anmärkt, att villrådighet
skulle uppstå, huruvida påföljden vore att anse för vanfrejdande
eller ej, men att likväl visshet därom borde äga rum, bland annat, vid tillämpning
af föreskrifterna i 17 kap. 7 och 29 §§ rättegångsbalken samt de
särskilda författningar, som bestämma god frejd såsom villkor för utöfvande
eller erhållande af vissa rättigheter. Vid stiftande af strafflag kunde,
enligt justitiestatsministerns åsikt, gällande lagstiftning i öfrigt icke lämnas
å sido, utan strafflagen måste sluta sig till densamma, och därför
borde i strafflagen bestämmas, hvilka brott medförde vanfrejd eller ej. I
öfverensstämmelse med dessa skäl och i syfte dessutom att, hvad särskilda
brott anginge, ej lägga hinder i vägen för den dömde att efter viss tid
kunna återvinna medborgerligt anseende, blef förslaget i justitiedepartementet
omarbetadt. Enligt den nya bestämmelsen, som sedermera upphöjdes
till lag och infördes i 2 kap. 19 § strafflagen, skulle vissa i lagen
bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklarades hafva medborgerligt
förtroende för alltid eller för viss tid förverkat. »Då» — innehöll
lagen vidare — »sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

under fem och öfver tio år ådömas. Den, som till förlust af medborgerligt
förtroende dömd är, hafve förverkat ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning, som af honom innehafves; vare ock, under den tid påföljden
honom ådömd är, såsom vanfrejdad ansedd och förty utestängd
från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande
god frejd erfordras.»

Genom nådiga förordningen den 31 oktober 1873 blef den för
ådömande af förlust af medborgerligt förtroende stadgade minsta tid
nedsatt till ett år. Ett tiotal år senare uppdrogs åt nya lagberedningen
att företaga en revision af strafflagens straffbestämmelser. I fråga
om 2 kap. 19 § yttrade nya lagberedningen bland annat följande:

»Ej sällan har man påyrkat, att den i strafflagen för vissa brott
stadgade påföljden förlust af medborgerligt förtroende måtte helt och
hållet borttagas, och till stöd för detta yrkande dels hänvisat till den
åsikt, som i allmänhet inom den nyare rättsutvecklingen gjort sig gällande
om förkastligheten af straff, hvilka gå på äran, dels åberopat, att
denna påföljd i tillämpningen visat sig ytterst fördärflig, ity att den
för frigifna brottslingar försvårar återgången till en loflig och nyttig
verksamhet och sålunda motverkar bestraffningens syfte. I förra afseendet
må emellertid erinras, att påföljden förlust af medborgerligt förtroende ingalunda
är jämförlig med de gamla ärestraffen. Dess syfte är ej att tillfoga
brottslingen något lidande genom att utsätta honom för andra människors
afsky och förakt, utan endast att. förebygga, att den, som blifvit
dömd för nesligt brott, må framdeles eller, där påföljden ådömes för viss
tid, förrän någon tid förflutit efter det han lämnat straffanstalten, inträda
i sådan verksamhet inom samhället, hvars betroende åt en person ansetts
böra förutsätta, att denne gjort sig förtjänt af allmän tillit — något,
hvarom själfva benämningen förlust af »medborgerligt förtroende», riktigt
förstådd, innehåller en antydan. Svårligen kan ock lagstiftaren helt och
hållet uppgifva grundsatsen att utesluta gröfre brottslingar från viss offentlig
verksamhet äfven utöfver den tid, som frihetsstraffet omfattar. Men
vid sådant förhållande är det uppenbarligen i praktiskt afseende synnerligen
lämpligt att på ett ställe, och det just i strafflagen, sammanföra bestämmelserna
rörande de brott, hvilka anses böra medföra denna påföljd,
så att särskilda lagar och författningar sedan utan vidare kunna hänvisa
härtill, och detta så mycket mera, som härigenom jämväl vinnes den fördel,
att man kan låta tidslängden för ifrågavarande påföljd, där den ej
anses böra åläggas för alltid, bestämmas af domaren med hänsyn till de
vid hvarje särskild! fall föreliggande omständigheter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Hvad deri senare anmärkningen angår, så träffar i själfva verket ej
heller denna strafflagens bestämmelser i ämnet. Att den, som begått nesligt
brott, skulle, för att ej beröfvas sin utkomst, bibehållas vid ämbete, tjänst
eller annan allmän befattning, som han kan innehafva, lärer ej på allvar
af någon sättas i fråga, och huruvida bland de »rättigheter och förmåner,
för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras», tilläfventyrs finnas sådana,
vid hvilka, till underlättande af straffade personers bemödanden
att ärligt förvärfva sitt uppehälle, detta förbehåll borde försvinna, är en
fråga, som det ej tillkommer strafflagstiftningen att besvara. Anledningen
till det öfverklagade förhållandet ligger för öfrigt ytterst sällan däri,
att den, som dömts till ifrågavarande påföljd, är utesluten från vissa befattningar
och yrken. I regeln är orsaken att söka i den omständigheten,
att i den frigifnes prästbetyg inflyter uppgift därom, att han är förlustig
medborgerligt förtroende. Ingalunda kan det emellertid med skäl påstås,
att det, för att stadgandet om den dömdes uteslutande från viss offentlig
verksamhet skall blifva efterlefdt, är nödvändigt, att han ständigt å sitt
prästbetyg bär med sig intyget om den påföljd han är underkastad. Något
dylikt förekommer ju ej med afseende å påföljderna »ovärdighet att i
rikets tjänst nyttjas» och »ovärdighet att föra andras talan inför rätta».
Den ifrågavarande uppgiften i prästbetyget är således ej behöflig för att
trygga den lagbestämda verkan af påföljden förlust af medborgerligt förtroende
och kan följaktligen afskaffa^, utan att strafflagens föreskrifter i
ämnet för detta ändamål behöfva undergå någon förändring.

På grund af hvad nu blifvit anfördt har beredningen ansett sig
sakna skäl att förorda ett upphäfvande af strafflagens stadganden om förlust
af medborgerligt förtroende. För att dock ur strafflagen borttaga
hvarje stöd för den missuppfattningen, att ifrågavarande påföljd afser att
stämpla den dömde såsom vanhedrad och ovärdig medmänniskors aktning,
och för att tydligen utmärka, att densamma endast innefattar ett utestängande
från allmänna befattningar och från utöfningen af vissa medborgerliga
rättigheter, har beredningen ur 19 § uteslutit orden »såsom vanfrejdad
ansedd». För en sådan uteslutning möter ej något hinder i den omständighet,
att vissa lagar och författningar begagna uttrycket »vanfrejdande
brott», då i allt fall tvifvel ej kan uppstå därom, att med sagda
uttryck förstås sådana brott, hvilka, enligt ordalydelsen i denna §, medföra
den påföljd, att den dömde blir »utestängd från alla sådana rättigheter
och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god frejd erfordras».

Om således påföljden förlust af medborgerligt förtroende blifvit bibehållen,
har dock beredningen föreslagit åtskilliga bestämmelser, genom
hvilka användningen af nämnda påföljd skulle i ej obetydlig mån inskrän -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

kas. Så har för åtskilliga brott, å hvilka hittills ovillkorligen skolat följa
straffarbete, åtföljdt åt förlust af medborgerligt förtroende, såsom straff
föreslagits jämväl fängelse, med hvilken senare straffart berörda påföljd
icke förenas. Det inses lätt, hvilken stor betydelse i det hänseende,
hvarom nu är fråga, en sådan ändring äger, då den vidtagits med afseende
å, bland annat, ett så ofta förekommande brott som stöld.»

1 särskild författning ville nya lagberedningen få bestämdt, att i
betyg, som på enskild persons begäran af prästerskapet meddelas, anteckning
om frejd ej finge göras i annat fall, än då betyget begärdes: för
flyttning från en församling till eu annan, eller till fullgörande af domstols
föreskrift om uppvisande af frej dbetyg, eller i ändamål, för hvilket
bevis om frejd enligt lag eller författning erfordras. Detta förslag blef
af högsta domstolen enhälligt afstyrka Det anfördes härom bland annat
att, så länge staten fäster den betydelse vid förlust af medborgerligt förtroende,
att den utesluter den vanfrejdade icke allenast från politiska och
kommunala rättigheter samt befattningar i statens tjänst utan äfven från
utöfning af vissa borgerliga yrken, samt frånkänner honom förtroende^
att höras såsom vittne, kunde det icke ifrågasättas, att den enskilde vid
antagande af en arbetare i sin tjänst skall lämna frågan om dennes frejd
utan all betydelse. Om arbetsgifvaren icke kan ur prästbetyget erhålla
upplysning i detta hänseende, torde han därför söka på. annat sätt vinna
upplysning angående den arbetssökandes förflutna lif. Därvid kunde måhända
äfven ett brott, som icke medfört vanfräjd eller för hvilket vanfrejdstiden
redan gatt till ända, föranleda dennes afvisande; lagen skulle
sålunda möjligen komma att verka i en riktning alldeles motsatt den
åsyftade. Dessutom kunde den verkan af lagen befaras, att den vanfrejdade
därigenom uppmuntrades att medelst falska uppgifter eller fördöljande
af sanningen söka vinna en anställning, som han genom ett ärligt
och öppet tillvägagående icke skulle erhålla. Och medan lagens ändamål
vore att för den vanfrejdade undanröja svårigheterna att förskaffa sig
arbetsförtjänst, skulle densamma hvad angår den välfrejdade komma att
verka i rakt motsatt riktning; ty den skulle, där han ej, genom att kringgå
lagens hufvudsakliga stadgande, sökte skaffa sig en utväg att styrka sin
frejd, beröfva honom denna utväg och dymedelst utsätta honom för misstankar
och försvåra hans utkomst. Förslaget angående tillägg till-gällande
stadganden i afseende å frejdebetyg blef ej förelagdt Riksdagen, Titan fick
på de nyss anförda skälen förfalla.

Nya lagberedningens förslag till ändrad lydelse af 2 kap. 19 § strafflagen
vann, efter vidtagandet af några af granskningen i högsta domstolen
föranledda redaktionsändringar, Konungens och Riksdagens god -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

kännande, samt blef sanktioneradt genom lagen den 20 juni 1890. 1

fråga om tillämpningen af påföljden förlust af medborgerligt förtroende
vid ett särskilt slag af brott, nämligen tjufnadsbrotten, yppades emellertid
inom Riksdagen en uppfattning, icke obetydligt afvikande från den,
som i lagberedningens, af Kungl. Maj:t understödda förslag fick sitt uttryck
och slutligen blef Riksdagens beslut. Enligt lagberedningens förslag
skulle vid tjufnadsbrotten förlust af medborgerligt förtroende ådömas., då
brottet blefve belagdt med straffarbete, och då såväl första som andra
resan stöld kunde försonas med fängelse, skulle enligt lagberedningens
tanke därigenom användningen af ifrågavarande påföljd kunna icke obetydligt
inskränkas.

Lagutskottet anmärkte härom, att, då straffarbete utgjorde den enda
straffarten i den ordinarie latituden för tjufnadsbrott, den föreslagna inskränkningen
finge verklig betydelse endast i de jämförelsevis sällsynta
undantagsfall, då omständigheterna kunna anses vara synnerligen mildrande.
Utskottet föreställde sig, att man utan fara skulle kunna gå något längre
i inskränkande af straffpåföljdens användning, nämligen sålunda, att likasom
den i det kungl. förslaget bundits vid användningen af en viss straffart,
den kornme att bindas vid ett visst högre mått af denna straffart.
För valet af detta mått fäste utskottet sig särskildt vid straffbestämmelserna
i 1 § af 20 kap.; maximum i den allmänna strafflatituden för stöld
vore där bestämdt till sex månaders straffarbete, men för synnerligen försvårande
omständigheter angåfves eu särskild latitud, som ginge upp till
två års straffarbete. Utskottet ansåg, att då stölden enligt dessa bestämmelser
kunde försonas med straff, ej öfverstigande den allmänna latitudens
maximum, den icke heller borde beläggas med förlust af medborgerligt
förtroende. Härigenom skulle i de flesta fall den, som dömdes för första
resan stöld, undgå denna påföljd. Detsamma borde äfven i allmänhet
gälla om samtliga de brott, som omförmälas i 20 kap. strafflagen. Endast
vid iteration samt i de svårare fall, som omförmälas i 4 och 5 §§, syntes
man böra antaga regeln, att påföljden skulle inträda, så snart gärningen
belägges med straffarbete. Lagutskottet hemställde på dessa skäl om följande
lydelse af 20 kap. 14 §: »Den, som för brott mot 4 §, 5 §, 6 § 2
mom. eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete, skall ock dömas förlustig
medborgerligt förtroende. Lag samma vare, där någon för brott,
hvarom eljest i detta kapitel förmäles, gjort sig skyldig till straffarbete
under längre tid än sex månader.»

Detta lagutskottets förslag godkändes af första kammaren med stor
röstpluralitet. Andra kammaren åter biföll det kungl. förslaget; dock

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

synes det till icke oväsentlig del hafva berott på formella skal, att utskottets
förslag där ej rönte större uppmuntran.

Frågan om möjligheten för deri, som drabbats af förlust af medborgerligt
förtroende, att det oaktadt kunna försörja sig, var emellertid
föremål för stor uppmärksamhet från Riksdagens sida. Äfven Riksdagen
fann nya lagberedningens förslag rörande prästbetygen oantagligt. Deremot
trodde Riksdagen, att det villkor om god frejd, som i lagar och författningar
uppställts för utöfvande af näring eller yrke, skulle kunna
borttagas, om icke öfver allt, där det förekommer, så åtminstone ur den
allmänna näringslagstiftningen. Lagen borde icke stadga förbud för den,
som ådragit sig förlust af medborgerligt förtroende, att genom idkande
af handel, handtverk eller annat yi''ke ärligen försörja sig, utan ville han
söka att genom sådant arbete vinna förtroende hos sina medmänniskor
och därigenom mildra deri ådömda påföljden, borde lagstiftningen icke
därför lägga hinder i vägen. På grund häraf anhöll Riksdagen i afbiten
skrifvelse, att Eders Kungl. Majtt ville taga i öfvervägande, dels huruvida icke
stadgandet i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864 om god frejd såsom villkor för idkande af handel, handtverk eller
annat yrke kunde upphäfvas, dels ock om och i hvad mån enahanda villkor,
där det förekommer i andra författningar rörande näringslifvet, kunde
borttagas, samt till Riksdagen härom göra den framställning, hvartill utredningen
af frågan kunde gifva anledning.

Sedan Eders Kungl. Maj:t anbefallt kommerskollegium att, efter vederbörandes
hörande, afgifva utlåtande i anledning af denna Riksdagens framställning,
aflat kollegium underdånig skrifvelse i ämnet af den 29 mars
1892. Däri anfördes, med stöd af ett stort antal inkomna yttranden, att
inom landet den åsikt vore förhärskande, att borttagande af ifrågavarande
villkor för rättigheten att idka handel eller annan näring i mera vidsträckt
omfattning vore ägnadt att försvaga krafvet på redbarhet hos näringsidkarne
och sålunda minska förtroendet inom näringslifvet till men för
detta. På dessa och andra anförda skäl tillstyrkte kollegium, att Riksdagens
framställning icke måtte till någon Eders Kungl. Maj:ts vidare åtgärd
föranleda, och då ärendet den 3 februari 1893 inför Eders Kungl. Maj:t anmäldes,
beslöt Eders Kungl. Maj:t i öfverensstämmelse med denna tillstyrkan.

Sedan jag härmed afslutat redogörelsen för tidigare ändringsförslag
i ämnet, anhåller jag att få återkomma till Riksdagens senast gjorda framställning.
Hvad som föranledt denna är det redan här förut berörda
förhållande, att förlust af medborgerligt förtroende i hög grad ökar de
svårigheter, mot hvilka eu frigifven fånge har att kämpa. Af personer,
hvilka särskild! gjort till sin uppgift att förskaffa frigifna fångar arbete,

Bill- till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 3 Häft. 3

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 4.

bekräftas denna vid åtskilliga tillfällen inom Riksdagen påpekade erfarenhet.
Den, som saknar medborgerligt förtroende, möter i sitt sökande efter
arbete ej blott obenägenhet hos arbetsgifvarne utan äfven ett hinder i
andra arbetares ovilja att hafva honom till arbetskamrat. Därtill lärer
det ofta inträffa, att en kommun utöfvar tryck på sina medlemmar för
att afvärja att de i sitt arbete mottaga personer, som äro förlustiga
medborgerligt förtroende, då dessa icke inom kommunen hafva hemortsrätt.

I följd af nu antydda förhållanden visar sig förlust af medborgerligt
förtroende ofta nog motverka möjligheten att förbättra en brottsling,
hvars återvinnande åt samhället kanske eljest ännu vore möjligt. Någon
annan lämplig utväg till detta missförhållandes afhjälpande än att, på
sätt Riksdagen ifrågasatt, inskränka användningen af ifrågavarande påföljd
synes näppeligen stå till buds, i allt fall icke för närvarande.
Att alldeles afskaffa påföljden skulle ej vara lämpligt; i denna punkt är
jag af den åsikt, att de af nya lagberedningen anförda skäl äro öfvertygande.
De förslag, som varit väckta om förbud emot påföljdens omnämnande
i prästbetyg, utom i särskilda fall, samt om borttagande af
villkoret om god frejd såsom betingelse för behörighet att idka vissa
näringar, torde från arbetsgifvares och näringsidkares sida möta bestämdt
motstånd och för öfrigt näppeligen innebära någon verksam eller ändamålsenlig
lösning af spörsmålet. Vill man åter upptaga tanken att inskränka
påföljdens användning, i den mån sådant är förenligt med samhällets
säkerhet, har man närmast att öfverväga, om detta syftemål lämpligast
kan vinnas genom att, på sätt nu är fallet med afseende å brottslingar
mellan 15 och 18 år, inrymma åt domstolarna befogenhet att i det särskilda
fallet pröfva, om påföljden bör ådömas, eller genom att, utan dylik
pröfningsrätt för domstolarna, medelst ovillkorlig föreskrift inskränka
antalet af de fall, då påföljden skall komma till användning. Emot det förra
alternativet synes mig kunna framhållas faran af en osäker och för skilda
orter olikartad lagtillämpning, hvilken fara torde vara så mycket större, som
det kan antagas, att domarens personliga uppfattning af påföljdens lämplighet
öfver hufvud lätteligen skulle komma att omedvetet utöfva ett väsentligt
inflytande på afgörandet. Det senare alternativet synes mig däremot val förtjäna
beaktande. Beslutar man sig för detta alternativ, återstår att finna
den rätta begränsningen. Jag vill härvid erinra, att Riksdagen i sin skrifvelse
särskild! fäst uppmärksamheten vid tjufnadsbrotten, och det torde
få medgifvas att, praktiskt sedt, en tanke på reform i främsta rummet
synes böra knyta sig vid frågan, om påföljden skall bibehållas vid första
resan stöld. Såsom redan framhållits hade lagutskottet vid 1890 års riksdag
tillstyrkt, att för stöld, som ej belädes med svårare straff än straff -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

arbete i sex månader, förlust af medborgerligt förtroende ej skulle ådömas.
Dock ville lagutskottet göra väsentliga undantag, i det att vid kvalificerad
stöld efter 20 kap. 4 §, vid inbrott utan tillgrepp och vid itererad stöld förlust
af medborgerligt förtroende skulle ådömas, så snart gärningen belädes
med straffarbete. Detta förslag betecknar onekligen ett ganska stort steg
från den fordom rådande uppfattningen, att stöldbrotten framför alla andra
borde draga med sig förlust af medborgerligt förtroende. Emellertid hade
ju redan nya lagberedningens förslag afvikit från denna uppfattning genom
att för första och andra resan stöld vid synnerligen förmildrande omständigheter
inrymma möjligheten af brottets beläggande med fängelsestraff,
med hvilket förlust af medborgerligt förtroende ej kunde förenas. Lagutskottet
menade, att om man kunde binda påföljdens inträdande vid en viss
straffar t, kunde man också utan fara binda den vid ett visst högre straffmått
af denna straffart. Äfven jag är af den mening, att det icke skulle
komma att medföra någon fara för det allmänna, om man utesluter påföljdens
tillämpning vid tjufnadsbrott, som icke hafva eu mera svårartad
karaktär. Så till vida är jag dock af annan mening än lagutskottet, som
jag ej kan finna det nödvändigt eller riktigt att ovillkorligt undantaga alla
fall af kvalificerad stöld, inbrott utan tillgrepp och itererad stöld. Hvad
angår inbrott utan tillgrepp är ju strafflatituden alldeles densamma som
för första resan enkel stöld. Men äfven vid kvalificerad eller itererad stöld
förutsätter lagen, att brottet kan hafva en så pass lindrig karaktär, att
hufvudstraffet bör sättas vid ett mått, som faller inom den normala skalan
för första resan enkel stöld, och där så är förhållandet, kan jag ej finna
anledning att i fråga om påföljden bedöma brottet strängare än i fråga
om hufvudstraffet. Om man i öfverensstämmelse härmed utesluter påföljden
med afseende å alla tjufnadsbrott, för hvilka straffet ej uppgår till
ett visst minimum af straffarbete, synes konsekvensen kräfva, att den antagna
principen genomföres för straffrättens hela område. Underlåtenheten
häraf framhölls vid 1890 års riksdag såsom en brist i lagutskottets
förslag, och efter min uppfattning var denna anmärkning berättigad.
Äfven i ett annat hänseende torde den af lagutskottet föreslagna
grundsatsen böra modifieras. Dess förslag gick ut på, att påföljden
ej skulle inträda, med mindre hufvudstraffet sattes till mer än sex månaders
straffarbete. Med hänsyn därtill, att för åtskilliga brott, hvilka
föranleda förlust af medborgerligt förtroende, strafflatituden begynner med
sex månaders straffarbete, lärer det för att undvika inkonsekvens vara riktigast
att, då det nu gäller att genomföra principen för straffrättens hela
område, för alla fåll sätta sex månaders straffarbete såsom det minimistraff,
vid hvilket påföljden skall inträda.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 4.

bör att åskådliggöra verkningarna, med afseende å tjufnadsbrotten,
af den nu ifrågasatta lagförändringen, har jag med ledning af den officiella
statistiken låtit uppgöra en öfversikt af de under åren 1893—1902 för stöld
och inbrott ådömda straff, hvilken öfversikt torde få fogas vid protokollet.

I öfverensstämmelse med hvad jag nu anfört har jag låtit upprätta
förslag till

l:o) lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust
af medborgerligt förtroende; samt

2:o) lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.»

Sedan departementschefen härefter uppläst berörda lagförslag, af den
lydelse bilagorna litt. A och B till detta protokoll utvisar, hemställde han
i underdånighet, att högsta domstolens yttrande öfver förslagen måtte,
jämlikt § 87 regeringsformen, genom note ur protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Magt Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet

____ Carl Landquist.

Öfversikt

af de under aren 1893—1902 för stöld och inbrott ådömda sträf.

År.	Enkel stöld, l:a resan.	Kvalificerad stöld eller inbrott, l:a resan.	Itererade brott.
*1 tf cre CD er. o	Straff-arbete under 6 mån.	Straff-arbete i 6 mån. o. där-öfver.	brj 1 ~ <W CD en O	Straff-arbete under 6 mån.	Straff-arbete i 6 mån. o. där-öfver.	hdj p: B er? CD en CD	Straff-arbete under 6 mån.	Straff-arbete i 6 mån. o. där-öfver.
1893 .......	41	253	10	1 31	261	225	7	61	341
1894 .......	27	260	10	26	224	225	5	94	379
1895 .......	28	262	5	36	281	230	7	70	365
1896 .......	40	254	13	48	263	185	3	69	348
1897 .......	33	246	7	36	265	179	4	85	382
1898 .......	34	311	5	30	236	16S	7	59	363
1899 .......	48	268	3	36	246	17S	8	65	368
1900 .......	56	289	9	48	253	197	8	68	396
1901.......	72	286	12	55	285	221	11	82	385
1902 .......	63	297	12	50	265	238	8	86	441

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Bil. It it. A.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust af
medborgerligt förtroende.

2 KAP.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, gjort sig skyldig
till dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han förklaras förlustig
medborgerligt förtroende för alltid: har han förskyllt straffarbete på viss
tid, ej under sex månader; varde, där ej brottet är sådant, som i 13 kap.
1 eller 2 § sägs, förklarad förlustig medborgerligt förtroende, intill dess
viss tid, minst ett och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet
straff'' blifvit frigifven.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

3 KAP.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete i
minst sex månader för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt
förtroende för alltid efter lag följa kan; värde då ock dömd medborgerligt
förtroende förlustig, efter ty i 2 kap. 19 § sägs.

8 KAP.

30 §.

12 KAP.

21 §.

14 KAP.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1 eller 2 §, 18 § 1
mom., 19, 28 eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller 27 § pröfvas
skyldig till straffarbete i minst sex månader.

Kungl. Ma;j:ts Nåd. Proposition N:o 4.

16 KAP.

19 KAP.

22 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 4, 7, 8 eller 10 §.
17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.
Lag samma vare, om någon efter 3 eller 6 § gjort sig skyldig till
dödsstraff eller till straffarbete i minst sex månader eller efter 5 eller
9 § till straffarbete i minst sex månader.

20 KAP.

14 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig skyldig
till straffarbete i minst sex månader, skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig.

21 KAP.

10 §.

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 4.

22 KAP.

22 §.

Den, som för brott, hvarom i detta kap. förmäles, gjort sig förfallen
till straffarbete i minst sex månader, skall oek dömas medborgerligt
förtroende förlustig.

23 KAP.

2 §.

Har gäldenär oredlighet mot sina borgenärer brukat ity

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock, där
han till straffarbete i minst sex månader dömes, förklarad medborgerligt
förtroende förlustig.

Kuncfl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Bil. litt. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten
skola erhålla följande ändrade lydelse:

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 42, 43 eller 44 §, varde
ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon efter 41 § gjort sig förfallen till dödsstraff
eller till straffarbete i minst sex månader, så ock om någon, är
förfallen till straff för brott som i 49 § omförmäles, där brottet skett i
förrädlig afsikt.

122 §.

Bill. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 3 Käft.

2fi

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Majds
högsta domstol onsdagen den 19 oktober 1904.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråden Claéson,

Hellström,

Billing,

Bohman,

Quensel.

Tillförordnade byråchefen för lagärenden konstituerade revisionssekreteraren
Hellner föredrog:

Note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 7 oktober 1904, utvisande, att
högsta domstolens utlåtande skulle, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
note ur protokollet inhämtas öfver upprättade förslag till

T.o) lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust
af medborgerligt förtroende, samt

2:o) lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten;
varande förslagen under litt. A och B bilagda detta protokoll.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Förslaget till lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående
förlust af medborgerligt förtroende.

2 KAP.

19 §.

Högsta domstolen fann det vara önskvärd!, att den grundsats, som
genomgår det remitterade förslaget, nämligen att förlust af medborgerligt
förtroende i intet fall må förenas med ringare straff än straffarbete i sex
månader, blefve på ett mera klart och direkt sätt uttalad i förevarande §.

1 öfrigt lämnades förslaget af högsta domstolen utan anmärkning.

Förslaget till lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.

Högsta domstolen lämnade lagförslaget utan anmärkning.

Ur protokollet
Carl Lundquist.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden. hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 16 december 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Falanger,

Westring,

PiAMSTEDT,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Petersson,

Hellström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet: Högsta

domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 7 oktober 1904 inhämtade utlåtande öfver de vid
samma protokoll fogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa strafflagens bestämmelser angående förlust
af medborgerligt förtroende; samt

2:o) lag om ändrad lydelse af 58 och 122 §§ i strafflagen för krigsmakten.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll, anförde departementschefen,
att i följd af den anmärkning, högsta domstolen gjort mot
den föreslagna lydelsen af 2 kap. 19 § strafflagen, denna § blifvit omarbetad
i öfverensstämmelse med högsta domstolens önskan, hvarefter de -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 4.

2!)

partementschefen hemställde, att förslagen, som i öfrigt lämnats utan anmärkning,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom nådig proposition
för Riksdagen till antagande framläggas.

Med bifall till denna af statsrådets öfrige ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna, att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition i ämnet, af den lydelse bilagan litt. C vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Aug. von Hartmansdorff.