Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21 (Proposition 1904:21)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

N:o 21.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande
äktenskap och förmynderskap samt till lag om äktenskaps
afsilande inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i utlandet; gifven Stockholms slott den 31 december
1903.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap; samt

2:o) lag om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller
konsulär ämbetsman i utlandet.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. (No 21).

jKungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förslag

till

Lag

om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om äktenskaps ingående.

1 §•

Svensk undersåte må ej å utrikes ort träda i äktenskap, utan han
enligt svensk lag äger det äktenskap ingå.

2 §•

Vill utländsk undersåte inför svensk myndighet träda i äktenskap,
varde hans rätt att äktenskapet ingå pröfvad efter lagen i den stat, han
tillhör. År enligt den lag medgifvet, att lagen å annan ort i sagda afseende
tillämpas, må sådan lag i stället lända till efterrättelse.

Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, inför svensk
myndighet ingå äktenskap; ej heller må äktenskap slutas mellan dem,
hvilka med hvarandra äro i sådan skyldskap, som i 1 eller 2 § af 2 kap.
giftermålsbalken sägs, eller i det svågerlag, hvarom i 4 § af samma kapitel
förmäles.

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

3 §.

Intyg, att svensk undersåte, som vill träda i äktenskap inför utländsk
myndighet, enligt svensk lag äger det äktenskap ingå, må ej af
svensk myndighet utfärdas, innan sökandens afsikt blifvit offentligen kungjord
samt tillfälle till jäfs anförande lämnats. Angående ordningen för
jäfs anförande och pröfning i ty fall skall hvad därutinnan är stadgadt
med afseende å äktenskaps ingående inför svensk myndighet äga motsvarande
tillämpning.

Närmare föreskrifter, huru intyg, som nyss är sagdt, må erhållas, så
ock bestämmelser, huru utländsk undersåte, som vill inför svensk myndighet
träda i äktenskap, må styrka, att hinder mot det äktenskaps afsilande
ej är för handen, varda af Konungen meddelade.

4 §•

Hvad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock
i öfrigt om formen för äktenskaps afslutande, skall äga tillämpning äfven
för det fall att utländsk undersåte vill inför svensk myndighet här i riket
träda i äktenskap.

Innehåller främmande stats lag föreskrifter om lysning för det fall
att undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland, må giftermål
inför svensk myndighet ej ske, innan visadt varder, att sådan lysning
ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande staten från den
lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan lysnings försummande här
föranleda äktenskapets ogiltighet, ändå att den påföljd är i den främmande
statens lag stadgad.

5 §•

Har med Konungens tillstånd främmande stat åt sina här i riket
anställda diplomatiska eller konsulära ämbetsmän uppdragit att förrätta
giftermål, skall äktenskap, som i enlighet med den främmande statens lag
inför sådan ämbetsman ingåtts mellan utländska undersåtar, anses vara i
behörig form afslutadt.

6 §•

År äktenskap å utrikes ort slutet i form, som lagen å den ort föreskrifver,
skall äktenskapet, ehvad fråga är om svenska eller utländska
undersåtar, här i riket anses vara i behörig form afslutadt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

7 §•

Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller
konsulär ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda
stat, vare här i riket gällande, så framt hvarken mannen eller kvinnan var
undersåte i den stat, å hvars område giftermålet skett, samt sistnämnda
stat icke förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.

Om giftermål inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i
utlandet är särskildt stadgadt.

8 §•

År giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort af präst inom
svenska kyrkan förrättadt i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det
här för gillt hållet.

9 §•

Hafva utländska undersåtar å utrikes ort ingått äktenskap, utan att
föreskrifterna i 6 eller 7 § blifvit iakttagna, må giftermålet ej här hållas
för gillt, utan så är att äktenskapet i deras hemland eller, om de tillhörde
olika stater, i hvarderas hemland anses vara i behörig form afslutadt.

2 kap.

Om återgång: af äktenskap.

1 §•

Väckes talan om återgång af äktenskap, som i behörig form slutits
mellan utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen
i den stat, makarne vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de tillhörde
olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen förordnat,
att lag, som nu är sagd, må i ty fall vinna tillämpning, ändå att
orsak till återgång ej linnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.
Ägde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna
tillämpning, om äktenskapet enligt den lag är giltigt.

År ej förordnande, hvarom här förut är sagdt, af Konungen meddeladt,
må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl
enligt svensk lag.

2 §•

Ej må i något fall äktenskap här i riket förklaras ogillt af den anledning
att det ingåtts i strid mot främmande lags föreskrift, att tidigare
äktenskap skall, oaktadt det är genom skillnad upplöst, utgöra hinder för
nytt äktenskap, eller emot förbud mot äktenskap mellan dem, som äro af
olika religion, eller emot äktenskapsförbud, som grundar sig å prästerligt
kall eller å löfte att förblifva ogift.

3 kap.

Om skillnad i äktenskap.

1 §•

Talan om skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må här
i riket upptagas, om den make, mot hvilken talan väckes, här har sitt
hemvist. Lag samma vare, om inakarne samtidigt haft hemvist inom riket,
men den make, mot hvilken talan väckes, öfvergifvit den andre eller,
efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat ur riket.

Är enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, åt inländsk myndighet
förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröfva talan om äktenskapsskillnad
mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot dylikt förbehåll,
sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om skillnad i äktenskap,
som i makarnes hemland anses ej vara i behörig form afslutadt.

2 §•

Ej må i något fall skillnad i äktenskap mellan främmande stats undersåtar
sökas hos Konungen, med mindre skillnad, som i sådan ordning beviljas,
kan vinna erkännande i makarnes hemland.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas,
utan så är att enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, äktenskap må
genom skillnad upplösas, samt orsak till skillnad är förhanden ej mindre
enligt sagda lag än ock enligt svensk lag.

Hafva makarne förut tillhört annan främmande stat, må ej för vinnande
af skillnad åberopas hvad som under den tid inträffat, med mindre
skillnad på grund däraf är medgifven jämväl enligt där gällande lag.

4 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hafva hemvist här i riket,
må, ändå att skillnad i äktenskapet ej kan här meddelas, till säng och säte
skiljas i den ordning 14 kap. giftermålsbalken stadgar. År talan om
äktenskapets upplösning eller om ständig skillnad till säng och säte anhängiggjord
i makarnes hemland, må skillnad till säng och säte på ett år
här beviljas, utan att varningar föregått; dock skall beslutet därom upphöra
att äga tillämpning, där den i makarnes hemland väckta talan blifvit
återkallad eller ogillad.

Huru med bo och barnens uppehälle förhållas skall under den tid,
makarne enligt beslut af svensk domstol äro till säng och säte skilda,
därom galle hvad i 15 kap. giftermålsbalken stadgas.

5 §•

År af myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller ständig
skillnad till säng och säte beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände
det beslut hår i riket till efterrättelse.

6 §•

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller
ständig skillnad till säng och säte mellan undersåtar i annan stat, må, med
iakttagande likväl af hvad i 8 § sägs, det beslut här lända till efterrättelse,
under villkor

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

att, med motsvarande tillämpning af hvad i 1 § är stadgadt i afseende
å svensk myndighets behörighet att upptaga talan om äktenskapsskillnad
mellan undersåtar i annan stat, det finnes hafva tillkommit myndighet
i den stat, där beslutet meddelats, att målet upptaga; samt

att orsak till sådan skillnad, som genom beslutet meddelats, varit
för handen enligt lagen i den stat, makarne tillhörde.

År beslutet meddeladt af annan myndighet än domstol, må det, där
fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det af
sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnes hemland.

7 §•

Vill någon här i riket erhålla stadfästelse å beslut, hvarom i 6 §
sägs, göre derom ansökan hos Svea hofrätt, och pröfve hofrätten, om de i
sagda § stadgade villkor äro för handen. Har i ärende, hvarom nu är sagdt,
beslutet blifvit stadfäst, galle stadfästelsen såsom laga kraft ägande dom.
Varder ansökan om stadfästelse afslagen, vare det ej hinder för ny ansökan.

8 §•

Såvidt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må
beslut om äktenskapsskillnad, hvarom i 6 § sägs, ej vinna tillämpning,
innan stadfästelse å beslutet meddelats i den ordning, 7 § stadgar.

Om förmynderskap för minderårige.

1 §•

Aflider svensk undersåte, hvilken ej har hemvist inom riket, och
efterlämnar han barn, som ej uppnått myndig ålder, må förmyndare
här förordnas, om det pröfvas lända till den omyndiges nytta. Ej må
den omständigheten, att förmyndare blifvit inom främmande stat tillsatt,
utgöra hinder mot förmyndares förordnande här i riket.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Förmyndares förordnande ankomme i fall, som nu är sagd!, å den
rätt, därunder den aflidne sist haft hemvist inom riket. Har han ej här
haft hemvist, galle såsom hans hemort Stockholms stad.

Varder förmyndare förordnad, göre rätten ofördröjligen därom anmälan
hos ministern för utrikes ärendena.

2 §•

Är förmynderskap för minderårig utländsk undersåte anordnadt i
enlighet med lagen i den stat, han tillhör, lände den lag till efterrättelse
i fråga om förmyndarens befogenhet att handla å den omyndiges vägnar.
Med tillsyn å sådant förmynderskap eller med tvist, som förmynderskapet
rörer, tage ej domstol här i riket befattning.

3 §•

Har utländsk undersåte, som enligt lagen i den stat, han tillhör,
bör på grund af minderårighet förses med förmyndare, hemvist här i riket,
inhämte rätten, genom bemedling af ministern för utrikes ärendena, upplysning,
huruvida förmynderskap kommer att anordnas i enlighet med
den främmande statens lag. Kommer ej sådant förmynderskap att anordnas,
varde förmyndare af rätten tillsatt i enlighet med svensk lag
och lände den lag jämväl till efterrättelse i fråga om förmyndarens befogenhet
och åligganden samt beträffande tillsyn å förmynderskapets förvaltning.
För omyndig, hvarom här är fråga, må utländsk undersåte, som
har hemvist inom riket, till förmyndare förordnas.

Omsorgen om förmyndares förordnande i fall, som nu är sagdt,
ligge, där ej annan domstol är behörig, å den rätt, därunder den omyndige
har sitt hemvist.

4 §•

Kommer, sedan förmyndare för omyndig utländsk undersåte här
förordnats, till rättens kännedom, att förmynderskap blifvit för honom anordnadt
i enlighet med lagen i den stat, han tillhör, varde den af rätten
förordnade förmyndaren entledigad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

5 §•

Finnes, i fall som i 3 § afses, den omyndige eller hans egendom
sakna vård, förordne rätten god man att den omyndige förese och hans
gods bevara, intill dess rätt förmyndare vården öfvertager. I afseende å
sådan god man galle hvad om förmyndares redovisning och ansvarighet
så ock om tillsyn å förmyndares förvaltning är föreskrifvet.

6 §•

Enligt lagen i den stat, omyndig tillhör, skall, ändå att förmyndare
är tillsatt efter annan lag, bedömas, när behof af förmyndare upphör.

5 kap.

Särskilda bestämmelser.

1 §•

Skall, enligt hvad här förut är sagdt, främmande stats lag lända till
efterrättelse, och äro för olika områden af den främmande staten särskilda
lagar gällande, varde frågan, hvilken af de särskilda lagarne skall tilllämpas,
bedömd efter hvad i den främmande staten må i sådant afseende
vara föreskrifvet.

Saknas sådan föreskrift, skall för den, som har hemvist inom den
stat, han tillhör, gälla lagen å hans hemort. För den, som ej har hemvist
inom den stat, han tillhör, galle lagen å den ort, där han sist inom sagda
stat haft hemvist, eller, om han ej där haft hemvist, lagen i rikshufvudstaden.

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller ständig skillnad till säng
och säte mellan makar, hvilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Käft. 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

som om bägge makarne vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt
tillhört, eller, om de ej hafva tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

3 §•

Är, efter ty här förut är sagt, myndighets behörighet beroende af
att part äger hemvist inom den stat, myndigheten tillhör, varde frågan, om
parten där äger hemvist, pröfvad efter lagen i sagda stat; dock må hustru
ej anses hafva annat hemvist än mannen, där ej enligt lagen i den stat,
makarne tillhöra, hustrun äger hafva särskildt hemvist.

4 §•

Gitter ej den, som väckt talan om återgång af äktenskap eller om
äktenskapsskillnad, styrka innehållet af främmande lag, hvilken, efter ty här
förut är sagdt, skall lända till efterrättelse, och är ej lagens innehåll ändå
för rätten kändt, må hans talan ej bifallas.

Har Konungen förordnat, huru underrättelse om innehållet af främmande
lag må af rätten sökas, vare rätten, där ej lagens innehåll förut
är för rätten kändt, pligtig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

Genom denna lag upphäfves hvad lagen den 14 Oktober 1898, innefattande
vissa bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap,
innehåller därom, att Konungen äger förordna, i hvilka fall bestämmelserna
i sagda lag skola äga tillämpning i fråga om utländsk man eller
kvinna.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 21.

Förslag1

till

Lag

om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller konsulär

ämbetsman i utlandet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Konungen äger uppdraga åt svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman
i främmande stat att i den ordning, som i denna lag stadgas, i äktenskap
förena svenska undersåtar eller svensk undersåte med undersåte i
främmande stat.

2 §•

Diplomatisk eller konsulär ämbetsman, som erhållit uppdrag, hvarom
i 1 § sägs, skall, då begäran om giftermåls förrättande framställes, tillse,
att mannen och kvinnan äro oförhindrade att med hvarandra ingå äktenskap.

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må afslutas i strid mot
äktenskapshinder, som är stadgadt i lagen å den ort, där ämbetsmannen
är anställd, lände det till efterrättelse.

3 §.

Yppas ej hinder mot äktenskapet, skall å beskickningen eller konsulatet
anslås kungörelse, upptagande såväl mannens som kvinnans full -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ständiga namn samt ålder, födelseort, yrke och hemvist så ock anvisning,
att den, som vill anföra jäf mot äktenskapet, äger att före viss dag hos
den, som kungörelsen utfärdat, sådant jäf anmäla och styrka. Kungörelsen
skall ock, där så ske kan, på sökandenas bekostnad införas ej mindre i
tidning inom orten än äfven, i fall någon af dem har eller inom ett år
före det begäran om giftermåls förrättande framställdes haft sitt hemvist å
annan ort, i tidning inom sådan ort. Ej må giftermålet förrättas, innan
den för jäfs anförande utsätta, tid gått till ända.

Har lysning i laga ordning skett här i riket, skall kungörande,
hvarom nu är sagdt, ej äga rum.

4 §•

Giftermål, hvarom i denna lag är fråga, skall förrättas i släktingars
eller andra vittnens närvaro. Giftermålsförrättaren affordre mannen och
kvinnan deras frivilliga ja och samtycke och förklare dem därpå för äkta
makar. Hvad sålunda förekommit skall i protokoll upptagas, och varde
protokollet af vittnen bestyrkt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
å Stockholms slott den 7 November 1902,

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Crusebjörn,

Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anförde i underdånighet: »På

grund af Eders Kungl. Maj:ts beslut den 30 sistlidne maj hafva
för Sveriges del undertecknats tre särskilda konventioner angående vissa
till familjerätten hörande ämnen af internationell natur, nämligen en konvention
angående villkoren för äktenskaps giltighet, en angående äktenskapsskillnad
och ständig skillnad till säng och säte samt en angående förmynderskap
för minderåriga. Dessa konventioner öfverensstämma med
förslag, som vid en internationell konferens i Haag år 1900 blifvit uppgjorda.
Vid tidigare konferenser i samma stad åren 1893 och 1894 hade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

frågan om villkoren för äktenskaps giltighet varit föremål för behandling och
vid konferensen är 1894 jämväl de öfriga ämnen, som i konventionerna afses.
Vid de slutliga förslagens upprättande närvoro delegerade från följande
stater förutom Sverige, nämligen Belgien, Danmark, Frankrike, Italien,
Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal, Rumänien, Ryssland, Schweiz,
Spanien, Tyskland och Österrike-Ungern, och hafva dessa stater med undantag
af Danmark, Norge och Ryssland biträdt konventionerna.

Ifrågavarande konventioner innehålla i öfversättning följande bestämmelser
:

A. Konventionen angående villkoren för äktenskaps giltighet.

Artikel 1. I fråga om rätten att ingå äktenskap är beträffande hvardera
af de blifvande makarna hans nationella lag bestämmande, där ej ett
stadgande i nämnda lag uttryckligen hänvisar till annan lag.

Artikel 2. Lagen å giftermålsorten äger förbjuda äktenskap mellan
utländska undersåtar, om äktenskapet skulle vara stridande mot nämnda
lags stadganden beträffande:

l:o) sådana på skyldskap eller svågerlag grundade äktenskapshinder,
från hvilka dispens ej är medgifven;

2:o) förbud mot äktenskap mellan dem, som med hvarandra gjort
hor, hvilket föranledt upplösning af enderas äktenskap, så framt dispens
från förbudet ej är medgifven;

3:o) förbud mot äktenskap mellan dem, som blifvit förvunna att
hafva i samråd stämplat mot enderas makes Rf, så framt dispens från förbudet
ej är medgifven.

Äktenskap, som ingåtts i strid mot något af de här ofvan omförmälta
hinder, må icke hållas ogillt, om det är giltigt enligt den i artikel 1
angifna lag.-

Ingen af de fördragslutande staterna är, med iakttagande dock af
hvad i första stycket af artikel 6 i denna konvention stadgas, förbunden
att låta förrätta giftermål, om, med hänsyn till ett tidigare äktenskap eller
ett hinder af religiös natur, äktenskapet skulle strida mot statens lagar,
öfverträdelse af hinder, hvarom nu är sagdt, må ej medföra äktenskapets
ogiltighet i annat land än det, hvarest giftermålet skett.

Artikel 3. Lagen å giftermålsorten kan tillåta äktenskap mellan
utländska undersåtar, ehuru äktenskapshinder enligt den i artikel 1 angifna
lag äro för handen, i fall dessa hinder hvila uteslutande på grunder
af religiös natur.

Rungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 21.

Öfriga stater äga rätt att vägra erkänna såsom giltigt ett under
sådana omständigheter ingånget äktenskap.

Artikel 4. Utländska undersåtar böra, då de vilja gifta sig, styrka,
att de enligt den i artikel 1 angifna lag äro oförhindrade att äktenskapet
ingå.

Sådan bevisning kan förebringas vare sig genom intyg af diplomatiska
eller konsulära ämbetsmän, som därtill bemyndigats af den stat, de
blifvande makarna tillhöra, eller genom hvarje annat slag af bevismedel,
för så vidt internationella konventioner eller myndigheterna i det land, där
giftermålet sker, anse bevisningen tillfyllestgörande.

Artikel 5. Har giftermål förrättats i enlighet med lagen i det land,
hvarest giftermålet ägt rum, skall äktenskapet allestädes anses vara i behörig
form afslutadt.

De länder, enligt hvilkas lagstiftning religiös vigsel erfordras, äga
dock rätt vägra att såsom giltiga erkänna äktenskap, som af deras undersåtar
blifvit å utrikes ort ingångna utan att sagda föreskrift blifvit iakttagen.

Den nationella lagens stadganden i fråga om lysning till äktenskap
skola iakttagas; försummelse af sådan lysning må icke föranleda äktenskapets
ogiltighet i annat land än det, hvars lag blifvit öfverträdd.

En officiellt bestyrkt afskrift af den angående giftermålet upprättade
handling skall öfversändas till myndigheterna i hvardera makens hemland.

Artikel 6. Har giftermål förrättats af diplomatisk eller konsulär
ämbetsman i enlighet med lagen i den stat, i hvars tjänst han är anställd,
skall äktenskapet allestädes anses vara i behörig form afslutadt, under
förutsättning att ingendera maken tillhör den stat, hvarest giftermålet förrättats,
samt att sistnämnda stat icke vägrar tillstånd till sådant giftermåls
förrättande. Tillstånd må ej vägras, då fråga är om äktenskap, som med
hänsyn till ett tidigare äktenskap eller ett hinder af religiös natur skulle
strida mot statens lagar.

Det i andra stycket af artikel 5 gjorda förbehåll gäller äfven äktenskap,
som afslutas inför diplomatisk eller konsulär ämbetsman.

Artikel 7. Äktenskap, som i det land, där det ingåtts, anses icke
vara i behörig form afslutadt, må dock hållas för gillt i öfriga stater, om
den form, som är föreskrifven i hvardera makens nationella lag, blifvit
iakttagen.

Artikel 8. Denna konvention äger tillämpning allenast i fråga om
äktenskap, som ingåtts inom de fördragslutande staternas område emellan
personer, af hvilka åtminstone den ena är undersåte i någon af nämnda
stater.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Ingen stat förbinder sig genom denna konvention att tillämpa en i
konventionen ej deltagande stats lagstiftning.

Artikel 9. Denna konvention, som äger tillämpning allenast å de
fördragslutande staternas områden i Europa, skall ratificeras, och ratifikationerna
skola deponeras i Haag, så snart flertalet af de höga fördragslutande
parterna blifver i tillfälle därtill.

öfver deponerandet skall upprättas ett protokoll, hvaraf styrkt afskrift
skall på diplomatisk väg öfverlämnas till en hvar af de fördragslutande
staterna.

Artikel 10. De stater, som icke undertecknat denna konvention men
varit representerade å tredje internationella privaträttskonferensen, äro berättigade
att tillträda konventionen utan villkor eller inskränkning.

Stat, som önskar tillträda konventionen, skall sist den 31 december
1904 notificera sin önskan genom skriftligt meddelande, som skall deponeras
i Nederländska regeringens arkiv. Denna regering skall på diplomatisk
väg öfverlämna en styrkt afskrift af nämnda meddelande till en
hvar af de fördragslutande staterna.

Artikel 11. Denna konvention skall träda i kraft å sextionde dagen,
räknadt från den dag, då ratifikationerna blifvit deponerade eller notifikation
skett om tillträde till konventionen.

Artikel 12. Denna konvention skall gälla i fem år, räknadt från den
dag, då ratifikationerna blifvit deponerade.

Omförmälta tid skall räknas från nämnda dag äfven i fråga om de
stater, som efter samma dag fullgjort deponerandet eller senare må hafva
tillträdt konventionen.

Konventionen skall anses förnyad för fem år i sänder, därest icke
uppsägning sker.

Uppsägning skall minst sex månader före utgången af här ofvan i
denna artikel angifna tid notificeras Nederländska regeringen, som därom
underrättar alla de andra fördragslutande staterna.

Uppsägningen gäller endast med afseende å den stat, som notificerat
densamma. För öfriga stater bibehåller konventionen giltighet.

B. Konventionen angående äktenskapsskillnad och ständig
skillnad till säng och säte.

Artikel 1. Akta makar må icke väcka talan om äktenskapsskillnad,
med mindre äktenskapsskillnad är tillåten såväl enligt deras nationella lag
som enligt lagen å den ort, där talan väckes.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Samma regel galler beträffande ständig skillnad till sång och säte.

Artikel 2. Talan om äktenskapsskillnad må ej väckas, där ej i det
fall, hvarom fråga är, skillnaden är inedgifven, om ock på grund af olika
orsaker, såväl enligt makarnas nationella lag som enligt lagen å den ort,
där talan väckes.

Samma regel gäller beträffande ständig skillnad till säng och säte.

Artikel 3. Utan hinder af hvad i artiklarne 1 och 2 stadgas, skall
den nationella lagen allena vinna tillämpning, så framt lagen å den ort,
där talan väckes, sådant föreskrifver eller tillåter.

Artikel 4. Den i föregående artiklar angifna nationella lagen må ej
åberopas för att åt hvad som tilldragit sig, medan makarna eller en af
dem hade annan nationalitet, förläna egenskapen af orsak till äktenskapsskillnad
eller till ständig skillnad till säng och säte.

Artikel 5. Talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till
säng och säte må väckas:

Do) hos myndighet, som är behörig enligt makarnas nationella lag;

2:o) hos behörig myndighet å den ort, hvarest makarna hafva hemvist.
Hafva makarna enligt sin nationella lag icke samma hemvist, må
talan väckas hos behörig myndighet i svarandens hemort. Om den ene
maken öfvergifver den andre, eller efter det orsak till äktenskapsskillnad eller
till ständig skillnad till säng och säte uppstått ändrar hemvist, må talan
väckas jämväl hos behörig myndighet i makarnas sista gemensamma hemort.
— Domsrätt är dock förbehållen åt nationell myndighet i den mån sådan
myndighet är allena behörig att upptaga talan om äktenskapsskillnad eller
om ständig skillnad till säng och säte. Den utländska myndigheten förblifver
emellertid behörig i fråga om äktenskap, som icke lämnar rum för
talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till säng och säte hos
behörig nationell myndighet.

Artikel 6. Aro makar icke berättigade att väcka talan om äktenskapsskillnad
eller om ständig skillnad till säng och säte i det land, där de hafva
sitt hemvist, må de dock hvar för sig hos behörig myndighet i det land
begära vidtagande af de provisoriska åtgärder, som det landets lag stadgar
med afseende å upphörande af makarnas samlif. Dessa åtgärder skola
vidmakthållas, om de inom ett år varda bekräftade af nationell myndighet;
de må ej fortvara längre tid än lagen å makarnas hemort tillstädjer.

Artikel 7. Äktenskapsskillnad eller ständig skillnad till säng och
säte, som beviljats af en enligt bestämmelserna i artikel 5 behörig domstol,
skall allestädes hållas för giltig under förutsättning att stadgandena
i denna konvention blifvit iakttagna samt att, i fall domen meddelats utan
att svaranden ingått i svaromål, denne blifvit stämd i enlighet med de

Bill. till Piksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

särskilda föreskrifter, hvilkas iakttagande enligt svarandens nationella lag
erfordras för erkännande af utländska domar.

Likaledes skall allestädes såsom giltig anses äktenskapsskillnad eller
ständig skillnad till säng och säte, som beviljats af administrativ myndighet,
därest i sådan ordning beviljad äktenskapsskillnad eller ständig skillnad
till säng och säte såsom giltig anses enligt hvardera makens nationella lag.

Artikel 8. Om makarna icke hafva samma nationalitet, skall, så
vidt angår tillämpning af förestående artiklar, deras sista gemensamma
lagstiftning anses såsom deras nationella lag.

Artikel 9. Denna konvention äger tillämpning allenast beträffande
talan om äktenskapsskillnad eller om ständig skillnad till säng och säte,
som väckes inom någon af de fördragslutande staterna och angår makar,
af hvilka åtminstone den ena är undersåte i någon af dessa stater.

Ingen stat förbinder sig genom denna konvention att tillämpa en i
konventionen ej deltagande stats lagstiftning.

Artikel 10. Denna konvention, som äger tillämpning allenast å de
fördragslutande staternas områden i Europa, skall ratificeras, och ratifikationerna
skola deponeras i Haag, så snart flertalet af de höga fördragslutande
parterna blifver i tillfälle därtill.

Öfver deponerandet skall upprättas ett protokoll, hvaraf styrkt afskrift
skall på diplomatisk väg öfverlämnas till en hvar af de fördragslutande
staterna.

Artikel 11. De stater, som icke undertecknat denna konvention
men varit representerade å tredje internationella pri vaträ ttskonferensen,
äro berättigade att tillträda konventionen utan villkor eller inskränkning.

Artikel 12. Denna konvention skall träda i kraft å sextionde dagen,
räknadt från den dag, då ratifikationerna blifvit deponerade eller notifikation
skett om tillträde till konventionen.

Artikel 13. Denna konvention skall gälla i fem år, räknadt från den
dag, då ratifikationerna blifvit deponerade.

Omförmäla tid skall räknas från nämnda dag äfven i fråga om de
stater, som efter samma dag fullgjort deponerandet eller senare må hafva
tillträdt konventionen.

Konventionen skall anses förnyad för fem år i sänder, därest icke

uppsägning sker.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Uppsägning skall minst sex månader före utgången af här ofvan i
denna artikel angifna tid notificeras Nederländska regeringen, som därom
underrättar alla de andra fördragslutande staterna.

Uppsägningen gäller endast med afseende å den stat, som notificerat
densamma. För öfriga stater bibehåller konventionen giltighet.

C. Konventionen angående förmynderskap för minderåriga.

Artikel 1■ I fråga om förmynderskap för minderårig är hans nationella
lag bestämmande.

Artikel 2. Om den nationella lagen icke anordnar förmynderskap i
den minderåriges hemland med hänsyn därtill att han har stadig vistelse
å utrikes ort, må diplomatisk eller konsulär ämbetsman, som därtill bemyndigats
af den stat, den minderårige tillhör, föranstalta om förmynderskap
i enlighet med lagen i nämnda stat, så framt icke den stat, där den
minderårige har sin vistelse, sådant förvägrar.

Artikel 3. Förmynderskap för minderårig, som har stadig vistelse
å utrikes ort, anordnas och utöfvas enligt där gällande lag, om förmynderskap
icke är inrättadt eller kan inrättas i enlighet med bestämmelserna i
artikel 1 eller artikel 2.

Artikel 4. Utan hinder däraf att förmynderskap anordnats enligt
bestämmelsen i artikel 3, må nytt förmyndei’skap inrättas med tillämpning
af artikel 1 eller artikel 2.

Har så skett, skall underrättelse därom så snart som möjligt meddelas
regeringen i den stat, hvarest förmynderskap förut anordnats. Denna
regering skall underrätta den myndighet, som förordnat förmyndare, eller,
om sådan myndighet ej finnes, förmyndaren sjelf.

Lagstiftningen i den stat, hvarest det tidigare förmynderskapet var
anordnadt, afgör, vid hvilken tidpunkt detta förmynderskap upphör i fall
som i denna artikel afses.

Artikel 5. Behofvet af förmyndare inträder och upphör i hvarje
fall vid den tid och af de orsaker, som stadgas i den minderåriges nationella
lag.

Artikel 6. Förmyndarens förvaltning omfattar den minderåriges
person och allt hans gods hvar helst det finnes.

Undantag från denna regel vare medgifvet med afseende å fast
egendom, som enligt lagen å den ort, där egendomen är belägen, är underkastad
särskilda bestämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Artikel 7. I afbidan på anordnande af förmynderskap, så ock i
trängande fall, må de lokala myndigheterna vidtaga nödiga åtgärder för
vård af minderårigs person och intressen.

Artikel 8. Myndigheterna i stat, å hvars område befinner sig en
minderårig utländing, som är i behof af förmyndare, skola, så snart detta
förhållande blifver dem kunnigt, därom underrätta myndigheterna i den
stat, den minderårige tillhör.

De sålunda underrättade myndigheterna skola snarast möjligt meddela
de myndigheter, som lämnat underrättelsen, huruvida förmynderskap
blifvit inrättadt eller kommer att inrättas.

Artikel 9. Denna konvention äger tillämpning allenast i fråga om
förmynderskap för minderåriga, som tillhöra någon af de fördragslutande
staterna och hafva stadig vistelse inom någon af dessa stater.

Artiklarne 7 och 8 i denna konvention äro dock tillämpliga i fråga
om alla minderåriga undersåtar i de fördragslutande staterna.

öfver deponerandet skall upprättas ett protokoll, hvaraf styrkt afskrift
skall på diplomatisk väg öfverlämnas till en hvar af de fördragslutande
staterna.

Artikel 11. De stater, som icke undertecknat denna konvention
men varit representerade å tredje internationella privaträttskonferensen,
äro berättigade att tillträda konventionen utan villkor eller inskränkning.

Artikel 12. Denna konvention skall träda i kraft å sextionde dagen,
räknadt från den dag, då ratifikationerna blifvit deponerade eller notifikation
skett om tillträde till konventionen.

Artikel 13. Denna konvention skall gälla i fem år, räknadt från den
dag, då ratifikationerna blifvit deponerade.

Omförmälta tid skall räknas från nämnda dag äfven i fråga om de
stater, som efter samma dag fullgjort deponerandet eller senare må hafva
tillträdt konventionen.

Konventionen skall anses förnyad för fem år i sänder, därest icke

uppsägning sker.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

Uppsägning skall minst sex månader före utgången af här ofvan i
denna artikel angifna tid notificeras Nederländska regeringen, som därom
underrättar alla de andra fördragslutande staterna.

Uppsägningen gäller endast med afseende å den stat, som notificerat
densamma. För öfriga stater bibehåller konventionen giltighet.

Då den svenska rätten nästan helt och hållet saknar positiva lagbestämmelser
rörande de ämnen, som uti ifrågavarande konventioner afses,
erfordras gifvetvis en tämligen genomgripande lagstiftning därutinnan för
att ratifikation af konventionerna må kunna äga rum. Sådan lagstiftning
synes emellertid icke böra inskränkas till hvad af konventionernas biträdande
nödvändigt betingas. Såsom ofvan är nämndt, hafva våra grannstater
Danmark och Norge icke anslutit sig till konventionerna; och äfven
om man kan hysa förhoppning att konventionerna framdeles blifva af dem
biträdda, finnas åtskilliga andra stater, särskildt inom området för den
engelsk-nordamerikanska rätten, med hvilka Sverige står i så liflig samfärdsel,
att genom lagstiftningens inskränkning på antydt sätt i allt för
ringa mån skulle cafhjälpas de missförhållanden, som saknaden af lagbud
låtit framträda. Åt de lagbestämmelser, som införas, torde därför böra
gifvas den omfattning, att beträffande de rättsinstitut, hvarom fråga är,
må vinnas lösning af konflikterna gentemot lagstiftningarna i alla stater,
oafsedt om de höra till konventionsstaterna eller icke.

För så vidt angår förhållandet till andra än konventionsstaternas
lagstiftningar är man visserligen icke bunden af de i konventionerna uppställda
regler. Tydligt är emellertid att för vinnande af önskvärd enhet
dessa regler böra så vidt möjligt bibehållas beträffande lagstiftningen i
dess helhet. Då konventionernas undertecknande föregåtts af noggranna
upprepade underhandlingar emellan delegerade från de flesta europeiska
stater, lärer man ock kunna förutsätta att på den internationella privaträttens
nuvarande ståndpunkt de fastslagna reglerna äro bäst ägnade att
lösa konflikterna uti ifrågavarande ämnen mellan olika staters lagar. Då
lagstiftningen göres allmän, torde, särskildt med hänsyn till icke-kristna
stater, afvikelser icke alltid kunna undvikas, men böra dessa afvikelser
göras endast då de framstå såsom alldeles nödvändiga.

Förslag till lagbestämmelser, som sålunda synts vara af nöden, hafva
inom lagbyrån utarbetats, nämligen förslag till:

l:o) Lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur; och

2:o) Lag om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller
konsulär ämbetsman i utlandet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Det torde nu tillåtas mig att redogöra för grunderna för de i dessa förslag
upptagna hufvudsakliga bestämmelser, och anhåller jag att härvid få börja
med förslaget till lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur.
Förslag till lag Den i artikel 1 af konventionen angående villkoren för äktenskaps

rtttsKAaSm-giltighet antagna grundsats, att nationell lag skall vara bestämmande i afden
af inter- seende å behörighet att träda i äktenskap, äfven om giftermålet äger rum
nationell natrir. ut°m hemlandet, lärer öfverensstämma med den svenska lagstiftningens
2 § * nuvarande ståndpunkt, så vidt angår egna undersåtar. Det torde emellertid,
enligt hvad erfarenheten visar, vara af vikt att genom ett uttryckligt
stadgande inskärpa denna regel, och i förslagets 1 kap. 1 § är fördenskull
föreskrifvet, att svensk undersåte ej må å utrikes ort träda i äktenskap,
utan han enligt svensk lag äger det äktenskap ingå.

2 §• I fråga åter om utländska undersåtar innebär den angifna grund satsen

en förändring af hvad hittills gällt med afseende å giftermål inom
Sverige. Därvid torde för närvarande icke tagas någon hänsyn till främmande
lags stadganden. Hinderslöshet enligt svensk lag kräfves, och där
sådan är för handen, kan äktenskapet ingås, oafsedt om enligt främlingens
nationella lag äktenskapsförbud föreligger.

De stadganden, som med anledning af konventionens innehåll ansetts
i fråga om rätten att här i riket ingå äktenskap böra blifva gällande för
främmande undersåtar, vare sig de tillhöra en konventionsstat eller annan
stat, äro upptagna i 2 § af omförmälda kapitel. I första stycket af denna
§ föreskrifves alltså, att pröfningen skall ske efter lagen i den stat, främlingen
tillhör; dock att, om enligt den lag är medgifvet, att lagen å annan
ort må tillämpas, sådan lag i stället må lända till efterrättelse. Detta
senare stadgande, som har sammanhang med en i åtskilliga staters rätt
tillämpad grundsats, enligt hvilken den nationella lagen med hänsyn till
domicil utom hemlandet eller till äktenskaps ingående å utrikes ort medgifver,
att lagen å domicilorten eller å giftermålsorten må vinna tillämpning
i stället för den nationella lagen, får gifvetvis ej så tolkas, som om
i vissa afseenden en lag och i andra en annan skulle kunna åberopas.
Hinderslöshet i allo måste föreligga enligt någondera lagen.

Konventionen medgifver emellertid, att den stat, inom hvilken giftermålet
skall äga rum, äger förvägra utländska undersåtar att ingå äktenskap,
om vissa af lagen å giftermålsorten uppställda indispensabla äktenskapshinder
äro för handen. Af de i konventionen uppräknade äktenskapshinder,
som i detta hänseende få komma i betraktande, är det ena,
eller förbud mot äktenskap mellan dem, som i samråd stämplat mot enderas
makes lif, för den svenska rätten okändt. Då äktenskap mellan
dem, som med hvarandra begått äktenskapsbrott, enligt svensk lag visser -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

ligen är förbjudet, men detta förbud är föremål för dispens, återstår af
ifrågavarande hinder endast förbud i fråga om skyldskap och svågerlag.
Att den svenska lagstiftningen bör med afseende å dessa hinder begagna sig
af konventionens medgifvande och sålunda förbjuda, att äktenskap får inför
svensk vigselmyndighet ingås mellan främlingar, som med hvarandra äro i
sådan skyldskap eller sådant svågerlag, som enligt 2 kap. 1, 2 eller 4 § giftermålsbalken
utgör äktenskapshinder, lärer ej kunna blifva föremål för tvekan.
I följd däraf att förevarande förslag är afsedt att blifva gällande beträffande
alla staters undersåtar, lärer det emellertid vara nödigt att tillika
framhålla, att den, som redan är gift, i intet fall inä inför svensk myndighet
träda i nytt äktenskap, så länge det förra äktenskapet består.

Med nu angifna undantag skall enligt förslaget den nationella lagen
eller den lag, till hvilken denna hänvisar, vinna tillämpning. De hinder
i öfrigt, hvilka äro i svensk lag stadgade, berättiga alltså icke myndigheterna
att vägra giftermål mellan främmande undersåtar, som enligt
sin egen lag äro oförhindrade till äktenskapets ingående. Särskildt torde
härvid beaktas, med hänsyn till våra s. k. ofullkomnade äktenskap, att
i fråga om utländing skall efter hans egen lag bedömas, huruvida han är
bunden af trolofning eller löfte om äktenskap, vare sig lägersmål därå följt
eller icke. Uppenbart är, att om den ene kontrahenten vid dylikt aftal
om framtida äktenskap ej är däraf förbunden till äktenskapets fullbordande,
jämväl den andra kontrahenten är därifrån fritagen.

Beträffande äktenskap här i riket mellan andra utländingar än konventionsstaternas
undersåtar skulle visserligen en vidsträcktare tillämpning
af svensk lag kunna stadgas. De äktenskapsförbud, som utöfver de ofvan
nämnda af den svenska rätten uppställas, lärer emellertid anledning ej finnas
att upprätthålla gentemot ett medgifvande af främlingarnas nationella
lag, i synnerhet som de ej få göras gällande emot undersåte i konventionsstat,
för hvars lag dylikt förbud är okändt.

Såsom af artikel 3 i konventionen framgår, är enligt konventionen
medgifvet att i fråga om vissa äktenskapshinder lämna den nationella lagen
utan afseende och sålunda tillåta äktenskap mellan främmande undersåtar,
ehuru enligt deras nationella lag hinder förefinnes. Detta medgifvande
gäller hinder, som uteslutande hvila på grunder af religiös natur, och är
föranledt däraf, att två i konferenserna deltagande stater förklarat sig icke
kunna biträda konventionen utan detta medgifvande, enär det skulle strida
mot dessa länders grundlagar att låta någons trosbekännelse utöfva inflytande
på hans rättsliga ställning, äfven om han vore främmande undersåte.

För Sveriges del torde all anledning saknas att begagna sig af detta
medgifvande, hvilket onekligen står i strid mot konventionens syftemål,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

då därigenom öppnas utväg för ingående af äktenskap, som i somliga länder
äro giltiga, i andra ogiltiga. Det kan ej heller förbises, att ett dylikt medgifvande
skulle sätta äfven egna medborgares intressen i fara, nämligen
då fråga vore om äktenskap mellan svensk och utländsk undersåte. Af nu
anförda skäl lärer det ej heller vara rådligt att beträffande undersåtar i
icke-konventionsstater tillåta, att något i deras nationella lag stadgadt hinder
lämnas obeaktadt, huru obefogadt sådant hinder än må förefalla för
den rättsuppfattning, hvarpå här gällande lag är grundad.

3 §• Enligt artikel 4 i konventionen bör den, som vill träda i äkten skap

utom sitt hemland, inför vigselmyndigheten styrka, att han enligt
den lag, som skall lända till efterrättelse, är oförhindrad att ingå det
äktenskap hvarom fråga är. Huru sådan bevisning bör förebringas, har i
konventionen lämnats öppet. Det ligger emellertid i sakens natur, att
officiella intyg af myndighet i främlingens hemland härvid i regel måste
komma till användning. Af hvilken myndighet och i hvilken form dylika
certifikat böra meddelas, lärer ej kunna genom allmänna regler fastställas,
utan torde bäst ordnas genom speciella överenskommelser de särskilda staterna
emellan. Med hänsyn härtill lärer man icke nu kunna gifva närmare
föreskrifter vare sig angående de certifikat, som för svenska undersåtar
äro erforderliga för giftermål utom riket, ej heller beträffande de
intyg, som utländska undersåtar vid giftermål här i riket böra till styrkande
af hinderslöshet förete, utan torde sådana stadganden framdeles böra
af Konungen meddelas. Föreskrift härom är upptagen i 1 kap. 3 § af
förslaget.

4 §■ De stadganden, som i svensk lag äro gifna beträffande lysning samt

formen för äktenskaps ingående — häri också inbegripet hvad som gäller
angående villkoren för kyrklig vigsels eller borgerlig akts användning — hafva
visserligen städse blifvit tillämpade äfven i afseende å utländska undersåtar,
som här i riket ingått äktenskap, men uttrycklig föreskrift härutinnan
synes dock i detta sammanhang böra meddelas.

I vissa främmande staters lagar kräfves lysning i hemlandet äfven
för det fall att statens undersåtar ingå äktenskap inom annat land, och
försummelse af sådan lysning medför stundom äktenskapets ogiltighet. Då
det enligt konventionen är förbehållet nämnda stater att fortfarande tilllämpa
sagda påföljd af dylik lysnings försummande, lärer god ordning
och omsorg om egna undersåtar bjuda, att det ålägges vigselmyndigheten
att kräfva upplysning om främmande lags ståndpunkt äfven i detta hänseende
samt att, ifall sådan lysning erfordras, kräfva bevis om dess fullgörande
eller om dispens från densamma. Föreskrift härutinnan har upptagits
i andra stycket af 4 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Ett flertal europeiska och utomeuropeiska stater har i sin lagstiftning
medgifvit sina undersåtar rått att ingå äktenskap medelst civilakt
inför statens sändebud eller konsuler i främmande land. Anledningen
härtill ligger hufvudsakligen i den svårighet, som, i följd af religionsolikhet
eller andra omständigheter, ej sällan yppar sig för en främling att blifva gift
i en giftermålsform, som inom hemlandet godkännes. I internationell rättspraxis
har sedan länge rådt benägenhet att tillerkänna giftermål inför
sändebud eller konsul giltighet, under förutsättning att den stat, å hvars område
giftermålet skett, icke nekat tillstånd till sådant giftermåls förrättande.
Äfven i konventionen har man, såsom af artikel 6 framgår, anslutit sig
till denna uppfattning. Med hänsyn härtill och då det onekligen måste
anses såsom en fördel äfven för det land, där giftermålet sker, att dess
vigselmyndigheter, så vidt ske kan, befrias från ansvaret att öfvervaka
främmande lagars tillämpning, lärer äfven för Sveriges del böra medgifvas,
att af främmande stats diplomatiska eller konsulära ämbetsmän med
Konungens tillstånd förrättade giftermål erkännas såsom giltiga, under
förutsättning att ingen af makarne var svensk undersåte. En föreskrift
af detta innehåll har upptagits i 5 § af 1 kap.

I sammanhang härmed må framhållas, att det ligger i Konungens
skön att vid tillstånds meddelande foga de villkor, som kunna finnas erforderliga
till förekommande däraf, att inför främmande stats ämbetsman
äktenskap kan blifva slutet här i riket i fall, då svensk vigselmyndighet
enligt konventionen äger förvägra äktenskaps ingående.

I 6—9 §§ upptagas bestämmelser angående giltighet af giftermål,
som ägt rum å utrikes ort.

I konventionen ställes härutinnan främst den grundsats, att äktenskap,
som ingåtts i den form lagen å giftermålsorten föreskrifver, skall
allestädes hållas för gillt hvad formen angår. Denna grundsats är för den
svenska rätten ej obekant, i ty att lagen om antecknande i kyrkobok af
utrikes slutna äktenskap den 1 juli 1898 förutsätter sagda princips godkännande
åtminstone i viss omfattning. Ett positivt och uttömmande
stadgande synes dock i detta sammanhang vara erforderligt och har i förslaget
upptagits under 6 §.

Såsom nyss är nämndt, tillerkännes i konventionen internationell
giltighet äfven åt de s. k. diplomatiska och konsulära äktenskapen, under
förutsättning att den stat, å hvars område giftermålet skett, icke motsatt
sig sådant giftermåls förrättande samt att ingen af makarne var undersåte
i sagda stat. Föreskrift om sådant giftermåls giltighet, då det ingåtts å
utrikes ort inför en i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller konsulär
ämbetsman, innehålles i förslagets 7 §. I samma § meddelas hänvisning till

Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 4

8 kap.
1 §

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

samtidigt härmed föreslagen lagstiftning angående äktenskaps ingående inför
svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet. Jag anhåller
att vid redogörelsen för detta förslags innehåll få anföra de grunder, som
synas föranleda införande för Sveriges del af denna gifterrnålsform.

Beträffande äktenskap, som ingåtts i främmande land uti annan form
än nu är sagdt, lämnar konventionen de särskilda staterna frihet att förfara
efter godtfinnande. Det är sålunda ej betaget en konventionsstat att
för sina undersåtars del godkänna äfven andra giftermålsformer, men å
andra sidan finnes ej heller någon säkerhet, att dylika former vinna erkännande
i annan konventionsstat. Tvärtom lärer det med visshet kunna
förutses, att den stat, å hvars område giftermålet skett, skall vägra
erkänna ett sådant äktenskaps giltighet. Emellertid skulle det näppeligen
vara tilltalande att här i riket vägra erkänna giltigheten af ett giftermål,
som förrättats å utrikes ort af svensk präst och med iakttagande af svensk
lags föreskrifter. Ej heller synes någon anledning finnas att neka erkännande
åt ett giftermål mellan utländska undersåtar, hvilka utom sitt hemland
blifvit gifta i en å giftermål sorten ej erkänd form, såvidt deras hemland
håller detta äktenskap för gillt.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning äro 8 och 9 §§ affattade.

I andra kapitlet af lagförslaget äro upptagna de regler, som skola
tillämpas, då talan här väckes om återgång af ett i formellt afseende giltigt
äktenskap mellan utländska undersåtar. Såvidt angår konventionsstaternas
undersåtar betingas dessa regler af konventionens innehåll. Det
lärer sålunda vara själffallet, att ett äktenskap, som ingåtts mellan konventionsstats
undersåtar i öfverensstämmelse med deras nationella lag
eller med annan lag, hvars tillämpning den förra lagen medgifver, icke
får här i riket förklaras ogillt, äfven om orsak till återgång skulle finnas
efter svensk lag. Denna grundsats skall enligt konventionen tillämpas,
äfven i fall utländska undersåtar ingått äktenskap i strid mot något af
lagen å giftermålsorten stadgadt hinder, som berättigat det landets vigselmyndigheter
att förvägra giftermål.

Äfven i fråga om undersåtar i andra stater än konventionsstaterna
torde den regeln böra gälla, att för återgång erfordras orsak eldigt lagen
i den stat, de tillhörde vid äktenskapets ingående. Häraf följer icke, att
utan vidare skulle medgifvas ett fortsättande inom riket af ett äktenskap,
som strider mot gällande uppfattning om de sedliga betingelserna för ett
äktenskap. Korrektivet häremot synes dock böra ligga icke i ett upplösande
af äktenskapet utan i begagnandet af den hvarje stat tillkommande
rätten att utvisa främmande undersåtar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

I ett annat afseende torde emellertid en åtskillnad mellan olika främmande
lagstiftningar icke kunna undvikas. Äfven om man med kännedom
om lagstiftningen i de särskilda stater, som deltagit i konventionen,
ansett sig kunna medgifva, att i fråga om återgång denna lagstiftning får
allena lända till efterrättelse, torde sådant medgifvande såsom allmän regel
icke kunna ifrågakomma, enär i åtskilliga länders lagstiftningar äro upptagna
orsaker till återgång, hvilkas iakttagande i allt för hög grad skulle
strida mot svensk rättsuppfattning.

Att uppräkna de återgångsskäl, som sålunda icke böra respekteras,
är gifvetvis ej möjligt. Uppställande af allmänna normer, såsom att de
icke blifva iakttagna, om de strida mot goda seder, eller mot allmän ordning
o. d., torde ej heller vara att förorda, då dylika begrepp tydligen
äro i hög grad sväfvande. Lämpligast synes fördenskull vara att för
ifrågakomna fall stadga, att återgång ej må ådömas, såvida ej skäl dertill
är för handen jämväl enligt svensk lag.

Då man ännu icke kan med bestämdhet afgöra, hvilka stater slutligen
komma att tillträda konventionen, och tänkbart är, att överenskommelser,
liknande den nu förevarande, framdeles kunna träffas med stater,
som ej deltagit i denna, lärer det ej lämpligen kunna ifrågasättas, att i
sjelfva lagen angifva, hvilka stater skola åtnjuta förmånen, att deras lagstiftningar
blifva vid fråga om återgång af äktenskap allena tillämpade,
utan synes det böra öfverlämnas åt Konungen att därom förordna. Sådant
förordnande må kunna afse jämväl stat, som icke träffat konvention,
därest dess lagstiftning pröfvas berättiga till dylikt medgifvande. I enlighet
härmed är 1 § i 2 kap. affattad.

I ett fall får enligt förslaget till återgång ej dömas, äfven om skäl 2 §•
därtill föreligger enligt makarnes egen lag. Såsom redan anmärkts hafva
konventionsstaterna berättigats att vid främmande undersåtars giftermål
lämna utan afseende de hinder af religiös natur, hvilka i nämnda lag
kunna vara stadgade. Ehuru i lagförslaget bruk af detta medgifvande
icke blifvit för Sveriges del gjordt, synes det, då fråga är om bedömandet
af redan ingånget äktenskap, icke böra ifrågasättas att på grund af
dylika hinder förklara äktenskapet ogillt.

Fullständig upplösning af ett äktenskap under makarnes lifstid är 3 k»P*
som bekant i åtskilliga stater ej medgifven. I Italien, Spanien och Portugal,
i flertalet spansk-talande länder i Centralamerika och Sydamerika,
samt i Österrike, såvidt angår makar af katolsk religion, medgifves endast
en ständig skillnad till säng och säte, hvilken skiljer sig från verklig äktenskapsskillnad
hufvudsakligen däruti, att makarne sakna rätt till omgifte
men däremot i regel äro berättigade att ånyo sammanflytta och fortsätta

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

äktenskapet. Ett stort antal stater erkänna begge formerna af skilsmessa
såsom tillåtna, under det att Tyskland, Schweiz, Rumänien, Ryssland, med
flera stater, i likhet med Sverige, endast medgifva verklig äktenskapsskillnad.
Denna olikhet i de särskilda ländernas lagstiftningar måste gifvetvis
vara ägnad att medföra den verkan, att beslut och åtgärder i skillnadsmål, som
härröra från myndigheter i annan stat än den makarne tillhöra, icke alltid
kunna vinna erkännande inom deras hemstat eller andra stater, och anledningarne
till ett dylikt resultat ökas ytterligare däraf, att äfven lagar, som
medgifva samma form för skilsmessa, förete olikheter i afseende å vilikoren
för skilsmessans erhållande.

Konventionen angående äktenskapsskillnad och ständig skillnad till
säng och säte åsyftar att lösa konflikterna i detta ämne och uppställer i
sådant syfte föreskrifter dels angående villkoren för talans upptagande inom
en konventionsstat, dels angående frågan hvilka lagbud skola tillämpas,
och dels slutligen angående ömsesidigt erkännande af beslut om äktenskapsskillnad
eller ständig skillnad till säng och säte.

De stadganden, som för konventionens tillämpande här i riket synts
vara erforderliga, innehållas i 3 kap. af det föreliggande förslaget.

1 §. I 1 § förekomma regler angående svensk myndighets behörighet att

upptaga talan om äktenskapsskillnad mellan utländska undersåtar. De föreslagna
reglerna öfverensstämma i allo med de föreskrifter, som äro gifna
i artikel 5 mom. 2:o i konventionen.

2 §. Såsom af artikel 7 i konventionen framgår, hafva konventionssta terna

förbundit sig att i regel erkänna äktenskapsskillnad, som beviljats af
en enligt artikel 5 kompetent myndighet, under förutsättning att jämväl
de materiella villkoren för sådant erkännande äro för handen, men gjort
undantag härifrån beträffande skillnad, som beviljats af annan myndighet
än domstol, i det att endast de stater, som sjelfva medgifva äktenskaps
upplösning i denna ordning, äro pliktiga att erkänna sådant skillnadsbeslut.
Då af de stater, som deltagit i konferensen, förutom Sverige endast Danmark
och Norge synas medgifva skillnads beviljande i administrativ väg,
men å andra sidan allenast Tyskland och Belgien äro af sin lagstiftning
ovillkorligt förhindrade att erkänna sådant skillnadsbeslut, kan ej för närvarande
afgöras, hvilka stater kunna komma att erkänna en af Konungen
i statsrådet beviljad äktenskapsskillnad. Vid sådant förhållande lärer det ej
vara skäl att medgifva främmande undersåtar rätt att hos Konungen söka
skillnad i andra fall än då makarne förmå ådagalägga, att skillnad, som af
Konungen må komma att beviljas, kan vinna erkännande i deras hemland.

3 §. I 3 § angifvas de förutsättningar, under hvilka äktenskapsskillnad

mellan utländska undersåtar här får ådömas. Konventionen intager här -

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.

utinnan den ståndpunkt, att lagen i den stat, makarne tillhöra, ovillkorligen
måste respekteras, hvaremot det står Sverige öppet att kräfva eller
eftergifva svensk lags tillämpning. Med hänsyn därtill, att åtskilliga utländska
lagar tillåta äktenskapsskillnad af anledningar, som för svensk
rättsuppfattning ej innebära tillräcklig grund till skillnad, samt att jämväl
skilnad på grund af ömsesidigt samtycke förekommer såväl inom vissa
konventionsstater som i icke-konventionsstater, lärer det ej kunna råda
någon tvekan därom, att ju svensk lags tillämpning i hvarje fall bör
kräfvas, så att skillnad ej meddelas, med mindre skillnadsorsak är för handen
såväl enligt makarnes nationella lag som enligt svensk lag.

Enligt konventionen skola makar, som icke i den stat, där de äro 4 §
bosatta, kunna väcka talan om äktenskapsskillnad, vara berättigade att påkalla
de provisoriska åtgärder, som där kunna vara stadgade i syfte att
samlifvet mellan makarne må upphöra. I svensk rätt förefinnes egentligen
icke stadgande om dylika åtgärder. Emellertid synes den i 14 kap.
giftermålsbalken stadgade skillnad till säng och säte, ehuru visserligen
syftet därmed är helt annat, kunna ersätta de åtgärder, som i konventionen
afses. Hafva makarne i sitt hemland väckt talan om skillnad,
torde för den skull kunna medgifvas dem att utan föregångna varningar
få skillnad till säng och säte på ett år. Att verkan af beslutet om dylik
skillnad bör, med hänsyn till grunden för skillnadens beviljande, upphöra,
därest talan om skillnaden i äktenskapet återkallas eller ogillas, synes uppenbart.
Att så blifver händelsen, om den väckta talan om skillnad bifalles,
torde icke behöfva utsägas.

De i 5 och 6 §§ upptagna föreskrifter sammanhänga med reglerna 5 och 6 §§.
i artikel 7 af konventionen. Allmänna föreskrifter om erkännande af
främmande domar saknas i svensk rätt. Det lärer dock ej kunna vara
föremål för tvifvel, att redan på gällande rätts ståndpunkt en af domstol
i främmande stat meddelad äktenskapsskillnad mellan statens egna undersåtar
här i riket erkännes såsom giltig och grundar behörighet för makarne
att här träda i nytt äktenskap. Huruvida en af främmande myndighet
meddelad skillnadsdom mellan svenska undersåtar kan tillerkännas
någon verkan här i riket, har däremot varit föremål för tvekan, ehuruväl
rättspraxis på senare tider visat benägenhet att i vissa fall erkänna
dylik dom.

Någon betänklighet mot att under de i konventionen angifna förutsättningar
medgifva erkännande af främmande skillnadsdom mellan svenska
undersåtar, vare sig domen meddelats inom konventionsstat eller annan
stat, torde ej föreligga, då bland förutsättningarne äfven ingår vilkoret,
att skillnadsorsak enligt svensk lag skall vara för handen. Lika litet synas

Kungl. Maj:U Nåd. Proposition N:o 21,

7 och 8 §§

4 kap.

betänkligheter möta mot tillämpande af samma grundsatser med afseende
å främmande undersåtar, hvilka utom sitt hemland erhållit äktenskapsskillnad
eller ständig skillnad till säng och säte.

Skulle frånskild make, vare sig af svensk eller främmande nationalitet,
vilja ingå nytt äktenskap här i riket, torde det, om skillnadsbeslutet
varit af den beskaffenhet, som afses i 6 §, icke kunna öfverlämnas
åt vigselförrättaren att bedöma, om beslutet uppfyller de i sagda § stadgade
villkoren för dess erkännande här i riket. För pröfning af domen i
antydda hänseende synes öfver hufvud ingen annan myndighet än domstol
besitta erforderlig kompetens. Med hänsyn härtill och då det äfven
i öfrigt måste vara af synnerlig betydelse, särskilt för svenska undersåtar,
att kunna erhålla full visshet, huruvida ett i utlandet meddeladt
beslut i skillnadsmål tillerkännes verkan här i riket, har det ansetts nödigt att
lämna utväg till sådant skillnadsbesluts granskning och stadfästelse uti
särskild rättegång. Denna stadfästelseprocess har, efter föredöme af vissa
främmande staters lagstiftning, ansetts böra förläggas till domstol i andra
instans. Att finna tillfredsställande grunder för dylika ärendens fördelning
mellan särskilda domstolar skulle emellertid, i sådana fall då bägge
de frånskilda makarne äro bosatta i annat land, möta svårigheter, och
därför har det ansetts fördelaktigt att tillägga en enda domstol, nämligen
Svea hofrätt, behörighet att upptaga talan af ifrågavarande slag.

Bestämmelserna i 4 kap. ansluta sig till de internationella regler
på förmynderskapsrättens område, som finnas uttalade i den under C)
härförut omförmälta konvention. Följaktligen afses med förevarande lagförslag
icke, lika litet som med konventionen, att meddela regler beträffande
förmynderskap för andra omyndiga än sådana, som icke uppnått
myndig ålder.

Konventionens hufvudsyfte har varit att tillförsäkra omyndig, äfven
då han vistas utom sitt hemland, nödigt rättsskydd. För ernående af
detta mål och särskild! för beredande af förmyndares värn och omvårdnad
åt dylik omyndig, har i konventionen under vissa förutsättningar
påkallats medverkan af myndigheterna i det land, där den omyndige
vistas. Tillika har emellertid noga beaktats, att mången gång den omyndiges
intressen äro i öfvervägande grad knutna vid fäderneslandet och att
desamma i sådant fall bäst och säkrast vårdas af en där förordnad förmyndare.

Konventionen har fastställt den hufvudregeln, att den omyndiges
fädernesland alltid äger rätt att anordna förmynderskap för honom,
och detta äfven för det fall att förmyndare redan förordnats i annat land.
Skulle däremot på grund af rättsliga eller faktiska förhållanden förmyn -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

derskap icke komma till stånd i enlighet med den omyndiges nationella
lag, inträder befogenhet och skyldighet för det land, där den omyndige
bor, att om förmynderskapet draga försorg.

Tydligt är, hvilket ock framgår af konventionens stadganden, att
lagen i den stat, som öfvertagit förmynderskapets inrättande, måste vara
bestämmande med afseende å sättet, hvarpå förmyndare förordnas, så ock
beträffande frågan, hvilken myndighet eller annan institution, t. ex.
familjeråd, det tillkommer att nämna förmyndare. Men konventionen utsträcker
samma regel till att omfatta jämväl öfriga förmynderskapet rörande
frågor, såsom angående anspråk på företrädesrätt att varda förmyndare,
laga hinder däremot, omfånget af förmyndarens befogenhet och
åligganden, sättet för förvaltningens utöfvande, tillsynen därå, sättet och
grunderna för förmyndarens entledigande, tiden och sättet för redovisnings
afgifvande, tiden för klander å redovisning m. m. Ett undantag från
regeln göres beträffande frågan, när förutsättningarne för förmynderskap
äro för handen. Denna fråga skall nämligen enligt konventionen alltid
afgöras af den minderåriges nationella lag.

Lösandet af internationella konflikter med afseende å omyndigs anspråk
på förmåns- eller panträtt i förmyndares gods, hvilken fråga icke i
egentlig mening tillhör förmynderskapsrätten, har icke ingått i föreliggande
konventions plan.

Den fråga, som vid tillämpning inom svensk lagstiftning af de internationella
regler, för hvilka redogörelse nu lämnats, först erbjuder sig
till besvarande, är den, i hvilken mån Sverige bör begagna sin rätt att
anordna förmynderskap inom riket för omyndiga svenska undersåtar, som
vistas utomlands. I de fall, då förmynderskapsdomstol redan enligt nu
gällande lag finnes inom riket, är det en skyldighet för domstolen i fråga
att draga försorg om förmynderskaps inrättande. Någon ändring i hvad
härutinnan sålunda finnes stadgadt bör uppenbarligen icke ske. Men äfven
då svensk undersåte, hvilken icke har laga hemvist i Sverige, aflider, efterlämnande
omyndigt barn —• i hvilket fall ingen svensk domstol för närvarande
är behörig att förordna förmyndare — torde mången gång den
omyndiges sanna intresse kräfva, att förmynderskapsvården blir utöfvad i
Sverige enligt svensk lag. Föreskrift är följaktligen af nöden, att svensk
domstol äger pröfva nämnda fråga äfvensom eventuel förordna förmyndare.
Den domstol, åt hvilken befogenheten i dessa hänseenden lämpligast
bör anförtros, är uppenbarligen domstolen på den ort, där största sannolikhet
finnes för att nödiga upplysningar må kunna vinnas om den omyndiges
personliga och ekonomiska förhållanden, d. v. s. i regel domstolen
å den ort, där den aflidne sist haft hemvist inom riket. För den hän -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

delse att upplysning icke kan vinnas, att den aflidne någonstädes inom riket
haft hemvist, har det synts lämpligt att låta hufvudstaden gälla såsom
hans hemort. Föreskriften att domstol, som förordnat förmyndare i fall
hvarom här är fråga, skall därom göra anmälan hos ministern för utrikes
ärendena, åsyftar att sätta ministern för utrikes ärendena i tillfälle att
besvara förfrågningar, som omförmälas i artikel 8 af konventionen.

2 oeh 3 §§. Föreskrifterna i 2 och 3 §§ innefatta hufvudsakligen en direkt till lämpning

af de här förut angifna principer, som i konventionen äro antagna
i fråga om förmynderskap för minderåriga, hvilka hafva hemvist
utom sitt fädernesland.

Då det i 20 kap. 8 § ärfdabalken stadgade förbudet mot utländsk
mans förordnande till förmyndare synes sakna giltig grund, då det gäller att
tillsätta förmyndare för minderårig, som själf är af främmande nationalitet,
har i 3 § införts bestämmelse, att i dylikt fall utländsk undersåte, som
är bosatt inom riket, må till förmyndare förordnas.

Förpliktelsen att sörja för tillsättande af förmyndare för omyndig
utländsk undersåte, som har hemvist inom riket, ligger naturligen, i det
fall att den omyndiges fader har eller, om han är afliden, vid dödsfallet
haft hemvist inom riket, å rätten i den ort, där denne har eller har haft
sitt hemvist. Är ingen domstol af sagda grund behörig att förordna förmyndare,
synes omsorgen om förmyndares förordnande lämpligast böra
hvila å rätten i den ort, där den omyndige har sitt hemvist; och har
föreskrift härom jämväl upptagits i 3 §.

4 §. Om, sedan svensk domstol förordnat förmyndare för omyndig ut ländsk

undersåte, upplysning erhålles, att förmyndare förordnats i dennes
hemland, skall enligt konventionen den i Sverige förordnade förmyndarens
befogenhet upphöra, dock först från den tidpunkt svensk lag kan i sådant
afseende bestämma. Det har synts lämpligt att för sådant fall föreskrifva,
att förmyndaren skall af den svenska domstolen formligen entledigas.
Intill dess sådant skett, är han följaktligen fortfarande att såsom laga förmyndare
anse.

5 §• Med bestämmelserna i 5 § åsyftas att bereda nödigt skydd åt

en härstädes boende omyndig utländing äfvensom åt honom tillhörig egendom
under den tid, som förflyter, innan förmyndare varder tillsatt och
öfvertager vården om den omyndige och hans gods. Uppdraget att under
nämnda tid vårda sig om den omyndiges intressen har ansetts böra i fall
af behof anförtros åt en af domstolen tillsatt god man, hvilkens befogenhet
torde böra inskränkas till att förese den omyndiges person samt bevara
och vidmakthålla hans egendom. Att gifva gode mannen en förmyndares
omfattande befogenheter såsom målsman och ställföreträdare för den

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.

omyndige, vore icke öfverensstämmande med konventionens grundsatser.
Däremot måste det ur alla synpunkter vara till den omyndiges fördel, att
gode mannens förvaltning ställes under enahanda kontroll, som rörande
förmynderskap är stadgad.

Till förekommande af tveksamhet har det ansetts lämpligt att uttryckligt
framhålla, att fråga om omyndighets upphörande skall bedömas
efter lagen i den stat, den omyndige tillhör, ändå att förmyndare är tillsatt
och förmynderskapet utöfvas enligt annan lag.

Förpliktelsen att tillämpa nationell lag på främlingars rättsförhållanden
föranleder spörsmålet, huru i det ingalunda sällsynta fall, att inom
olika områden af samma stat olika lagar gälla, valet mellan dessa lagar
bör träffas. Uppenbart är, att man härvid i första hand har att taga hänsyn
till de regler, som den främmande staten själf må hafva uppställt för
lösning af dylika interlokala lagkonflikter. Om åter inga dylika föreskrifter
äro gifna, såsom i själfva verket i allmänhet torde vara fallet, lärer man
ej kunna underlåta att gifva domstolarne bestämda regler till ledning. De
här föreslagna grundsatser, enligt hvilka främlingens hemort eller sista
hemort inom fäderneslandet samt i sista hand rikshufvudstaden erhåller afgörande
betydelse för bestämmande af hans personalstatut, hafva synts vara
de naturligaste och närmast till hands liggande; de hafva också, om ock
ej enstämmigt, inom den internationella rättsvetenskapen förordats såsom
skäliga.

Bestämmelserna i 3 kap. angående nationell lags tillämpning i skillnadsmål
äro samtliga affattade endast med hänsyn till det ojämförligt vanligaste
förhållandet, att båda makarne äro undersåtar i samma stat. I undantagsfall
kan emellertid, äfven enligt svensk rätt, inträffa, att makarne
hafva olika nationalitet. Konventionen angående äktenskapsskillnad och
ständig skillnad till säng och säte innehåller för detta fall den regeln, att
lagen i den stat, makarne sist gemensamt tillhört, skall anses såsom deras
nationella lag. Hafva makarne aldrig haft gemensam nationalitet — hvilket
visserligen icke kan inträffa i afseende å konventionsstaternas undersåtar,
enär i samtliga konventionsstater hustrun genom giftermålet förvärfvar
mannens nationalitet — har i internationella rättsförhållanden i
allmänhet den princip gjort sig gällande, att mannens nationalitet verkar
bestämmande.

Nu angifna grundsatser hafva blifvit tillämpade vid affattningen
af 2 §.

Att i regel hvarje stat äger, med afseende å frågan om domstols
behörighet, enligt sina egna lagar afgöra, huruvida en utländing, som
befinner sig inom statens område, vistas där under sådana omständigheter,

Bill. till Riksd. Prof. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 5

6 §

5 kap.

1 §•

2 §■

3 §•

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

att han må anses där hafva laga hemvist, lärer ej vara föremål för tvifvel.
Denna regel måste emellertid enligt konventionens innehåll på äktenskapsskillnadsrättens
område så till vida begränsas, som möjligheten för hustru
att förvärfva laga hemvist i annan stat än där mannen bor måste göras
beroende däraf, huruvida hon enligt sin nationella lag, t. ex. på grund af
skillnad till säng och säte, äger rätt att hafva ett från mannens skildt
hemvist.

Frågan huru en domstol skall erhålla kännedom om innehållet af
främmande lag, hvars tillämpning är föreskrifven uti något till domstolens
pröfning öfverlamnadt rättsärende, samt hvad verkan skall blifva
däraf, att tillfredsställande upplysning om den främmande lagens innehåll
ej står att vinna, intager, såsom lätt torde inses, en i hög grad betydelsefull
ställning bland spörsmålen på den internationella rättens område.
Dess betydelse har också blifvit insedd och framhållen på de konferenser,
som föregått afslutandet af nu föreliggande konventioner, och ämnet har
af den sista konferensen nämnts bland dem, som snarast möjligt borde
blifva föremål för blifvande konferensers arbete. Från sista konferensen
föreligger för öfrigt ett utkast till gemensamma bestämmelser, gående ut
på, att konventionsstaternas regeringar skulle åtaga sig att på begäran
meddela hvarandra officiella certifikat angående innehållet af de särskilda
staternas lagar. Det torde vara så mycket sannolikare, att en blifvande
konvention kommer att gå i denna riktning, som, enligt hvad vid konferensen
blef upplyst, redan nu åtskilliga staters regeringar visat sig beredvilliga
att stå till tjänst med dylika upplysningar.

Vid nu nämnda förhållande lärer man ej böra underlåta att begagna
möjligheten att på denna väg sätta domstolarne i tillfälle att erhålla tillförlitlig
kännedom om innehållet af främmande lag, som domstolen har
att tillämpa. Att meddela närmare föreskrifter om sättet för dylika upplysningars
inhämtande lärer böra öfverlämnas åt Konungen.

Det bör dock ej lämnas ur sikte, att det nu angifna medlet att erhålla
upplysning om främmande rätt kan visa sig slå fel. Huru än förhållandena
härutinnan i en framtid kunna utveckla sig, lärer man åtminstone
för närvarande ej kunna undgå att äfven af parterna kräfva medverkan
till utredning af innehållet i de lagbud, som äro bestämmande för
deras rättsförhållanden, samt att fastställa påföljderna däraf att de icke
förmå uppfylla detta åliggande. Hvad detta sista spörsmål angår, är det
inom den internationella rättsvetenskapen högeligen omtvistadt, hvad verkan
det i sista hand skall medföra, att upplysningar ej stå att vinna. Med
afseende å de tvister, om hvilka i förevarande lagförslag är fråga, nämligen
återgång af äktenskap och skillnad i äktenskap, lärer emellertid någon

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 21.

tvekan ej kunna råda diironi, att om part, som yrkar återgång eller skillnad,
ej förmår styrka, att den lag, som iir bestämmande, stadgar sådan
påföljd af de orsaker, parten åberopar, partens talan ej får bifallas.

Jag öfvergår nu till förslaget till lag om äktenskaps afslutande inför Förning till lag
svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet. afsittande Sn De

anledningar, som föranledt främmande stater att uppdraga åt för svensk
sina diplomatiska eller konsulära ämbetsmän att förrätta giftermål, är o, äm"

såsom förut antydts, att söka däri, att det ej sällan möter svårigheter för besman i «tfråmlingar
att begagna de giftermålsformer, som å platsen, där de ““ e''
vistas, äro föreskrifna. Så är förhållandet framför allt i barbariska
eller halfciviliserade länder, men äfven inom civiliserade stater kan detta
inträffa dels i följd af olikhet i religion och dels emedan ej sällan en
längre tids vistelse inom en stat kräfves såsom villkor för anlitande af dess
vigselmyndigheter.

Enligt hvad som framgår af i utrikesdepartementet tillgängliga meddelanden
och rapporter från Sveriges beskickningar och konsulat i främmande
länder hafva nyss angifna omständigheter ej sällan vållat olägenhet
äfven för svenska undersåtar. Resultatet af svårigheterna blifver, såsom erfarenheten
visar, ofta nog, att äktenskap ingås i form, som här i Sverige
ej kan godkännas, eller som å orten för giftermålet är utan verkan.

Med hänsyn till hvad nu anförts synes all anledning finnas, att 1 §•
Sverige följer det af främmande stater gifna exemplet samt förlänar åt
diplomatiska eller konsulära ämbetsmän befogenhet att förrätta vigsel. Då
emellertid uppdraget förutsätter en kännedom om svensk lag, som ej lärer
kunna förefinnas hos en hvar af ifrågavarande ämbetsmän, och då dessutom
olika föreskrifter och villkor för befogenhetens utöfning inom olika
stater torde vara af nöden, lärer befogenheten böra göras beroende af speciellt
utaf Konungen meddeladt uppdrag.

Innan giftermål får ske, måste gifvetvis den ämbetsman, hos hvilken 2 §.
begäran om giftermåls förrättande framställes, i likhet med hvad som är stadgadt
för vigselförrättare här i riket, göra sig förvissad om att sökandena
äro oförhindrade att ingå äktenskapet. Att de regler, som i 1 kap. 2 § i
förslaget till lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur
äro stadgade i fråga om bedömande af utländings hinderslöshet, skola
tillämpas jämväl, då fråga är om giftermål inför diplomatisk eller konsulär
ämbetsman, är uppenbart.

Den i andra stycket af 2 § intagna bestämmelsen, enligt hvilken
det tillkommer Konungen att föreskrifva, att äktenskap ej får afslutas i
strid mot äktenskapshinder, som är stadgadt i lagen å giftermålsorten,

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

sammanhänger med innehållet i konventionen angående villkoren för äktenskaps
giltighet.

3 §■ Om offentligt bekantgörande af det tilltänkta äktenskapet, i syfte att

lämna tillfälle till anförande af möjligen förefintligt jäf, äro föreskrifter
meddelade i 3 §. Föreskrifterna härom gå, som man finner, ut på att sätta
kungörande i tidningar i stället för lysning i svensk kyrka; denna senare
form för bekantgörande skulle uppenbarligen, oafsedt att den endast i
undantagsfall skulle kunna komma till användning, under här afsedda förhållanden
i regel blifva utan all betydelse. Om emellertid lysning här i
riket ägt rum, och sålunda de blifvande makarne skulle vara behöriga att
när som helst erhålla vigsel inom riket, lärer det vara i sin ordning, att
de äfven få utan vidare kungöranden träda i äktenskap inför diplomatisk
eller konsulär ämbetsman.

Den ordning, i hvilken enligt 7 kap. 3 § giftermålsbalken pröfning
af anfördt jäf mot äktenskap skall försiggå, kan tydligen icke tillämpas
vid giftermål inför diplomatisk eller konsulär ämbetsman; i regel skulle,
då sagda giftermålsform väl hufvudsakligen kommer att användas af utomlands
bosatta personer, icke ens behörig domstol för pröfning af jäfvet
finnas inom riket. Sagda pröfning lärer alltså böra ske omedelbart af den
ämbetsman, som anlitas för giftermålets förrättande.

4 §■ Föreskrifterna i 4 § af lagförslaget, hvilka röra själfva ceremonien

för giftermålet, stå i nära öfverensstämmelse med hvad som härutinnan
är stadgadt angående äktenskaps ingående inför borgerlig myndighet
här i riket.»

Departementschefen uppläste härefter omförmälda lagförslag af den
lydelse, bilagorna litt. A och B vid detta protokoll utvisa, samt hemställde
i underdånighet, att, för det ändamål 87 § regeringsformen omförmäler,
högsta domstolens utlåtande öfver förslagen måtte genom note ur protokollet
inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder
lämna bifall.

Ex protocollo:

Ang. von Hartmansdorff.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.

Bil. Litt. A.

Förslag

till

Lag

angående vissa rättsförhållanden af internationell natur.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om äktenskaps ingående.

1 §•

Svensk undersåte må ej å utrikes ort träda i äktenskap, utan han
enligt svensk lag äger det äktenskap ingå.

2 §.

Vill utländsk undersåte här i riket träda i äktenskap, varde hans
rätt att äktenskapet ingå pröfvad efter lagen i den stat, han tillhör. År
enligt den lag medgifvet, att lagen å annan ort i sagda afseende tillämpas,
må sådan lag i stället lända till efterrättelse.

Ej må dock i något fall gift man eller kvinna inför svensk myndighet
ingå nytt äktenskap, innan förra äktenskapet genom makens död eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

annorledes upphört; ej heller må äktenskap slutas mellan dem, hvilka med
hvarandra äro i sådan skyldskap, som i 1 eller 2 § af 2 kap. giftermålsbalken
sägs, eller i det svågerlag, hvarom i 4 § af samma kapitel förmäles.

3 §•

Huru svensk undersåte må erhålla intyg om hinderslöshet för äktenskaps
ingående inför utländsk myndighet, så ock huru utländsk undersåte,
som inför svensk myndighet vill träda i äktenskap, må styrka sin hinderslöshet,
därom förordnar Konungen.

4 §•

Hvad svensk lag stadgar i fråga om lysning till äktenskap, så ock
i öfrigt om formen för äktenskaps afsilande, skall äga tillämpning äfven
för det fall att främmande stats undersåte vill inför svensk myndighet här
i riket träda i äktenskap.

Innehåller den främmande statens lag föreskrifter om lysning för
det fall att undersåte i den stat vill ingå äktenskap utom sitt hemland,
må giftermål inför svensk myndighet ej ske, innan visadt varder, att sådan
lysning ägt rum eller att behörig myndighet i den främmande staten från
den lysning meddelat befrielse. Ej må dock sådan lysnings försummande
här föranleda äktenskapets ogiltighet, ändå att den påföljd är i den främmande
statens lag stadgad.

5 §•

Har med Konungens tillstånd främmande stat åt sina här i riket
anställda diplomatiska eller konsulära ämbetsmän uppdragit att förrätta
giftermål i enlighet med den främmande statens lag, skall äktenskap, som
inför sådan ämbetsman ingåtts mellan utländska undersåtar, anses vara i
behörig form afslutadt.

6 §•

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 21.

7 §•

Giftermål, som i främmande stats tjänst anställd diplomatisk eller
konsulär ämbetsman å utrikes ort förrättat i enlighet med lagen i sagda
stat, vare här i riket gällande, så framt hvarken mannen eller kvinnan var
undersåte i den stat, å hvars område giftermålet skett, samt sagda stat icke
förvägrat ämbetsmannen att giftermål förrätta.

Om giftermål inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i
utlandet är särskildt stadgadt.

8 §•

År giftermål mellan svenska undersåtar å utrikes ort af präst inom
svenska kyrkan förrättadt i enlighet med svensk lags föreskrifter, vare det
här för gillt hållet.

9 §•

2 kap.

Om återgång af äktenskap.

1 §•

Väckes talan om återgång af äktenskap, som i behörig form slutits
mellan utländska undersåtar; är orsak till återgång för handen enligt lagen
i den stat, makarne vid äktenskapets ingående tillhörde, eller, om de tillhörde
olika stater, enligt någondera statens lag, och har Konungen förordnat,
att lag, som nu är sagd, må i ty fall vinna tillämpning, ändå att,
orsak till återgång ej finnes enligt svensk lag, gånge äktenskapet åter.
Ägde make, enligt sitt hemlands lag, för behörighet att träda i äktenskap

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

åberopa lagen å annan ort, skall beträffande den make sådan lag vinna
tillämpning, om äktenskapet enligt den lag är giltigt.

År ej förordnande, hvarom här förut är sagdt, af Konungen meddeladt,
må ej till återgång dömas, med mindre orsak därtill finnes jämväl
enligt svensk lag.

2 §•

3 kap.

Om skillnad i äktenskap.

1 §•

Talan om skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må här
i riket upptagas, om den make, mot hvilken talan väckes, här har sitt
hemvist. Lag samma vare, om makarne haft gemensamt hemvist inom
riket, men den make, mot hvilken talan väckes, öfvergifva den andre eller,
efter det orsak till skillnad uppstått, flyttat ur riket.

År enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, åt inländsk myndighet
förbehållet, i allmänhet eller för vissa fall, att pröfva talan om äktenskapsskillnad
mellan sagda stats undersåtar, må ej, i strid mot dylikt förbehåll,
sådan talan här i riket upptagas, med mindre fråga är om skillnad i äktenskap,
som i makarnes hemland anses ej vara i behörig form afslutadt.

2 §•

Ej må i något fall skillnad i äktenskap mellan främmande stats undersåtar
sökas hos Konungen, med mindre skillnad, som i sådan ordning beviljas,
kan vinna erkännande i makarnes hemland.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 21.

3 §•

Till skillnad i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej dömas,
utan så är att enligt lagen i den stat, makarne tillhöra, äktenskap må
genom skillnad upplösas, samt orsak till skillnad är förhanden ej mindre
enligt sagda lag än ock enligt svensk lag.

4 §•

Makar, som tillhöra främmande stat men hafva hemvist här i riket,
må, ändå att skillnad i äktenskapet ej kan här meddelas, till säng och säte
skiljas i den ordning 14 kap. giftermålsbalken stadgar. Är talan om
äktenskapets upplösning eller om ständig skillnad till säng och säte anhängiggjord
i makarnes hemland, må skillnad till säng och säte på ett år
här beviljas, utan att varningar föregått; dock skall beslutet därom upphöra
att äga tillämpning, där den i makarnes hemland väckta talan blifvit
återkallad eller ogillad.

Huru med bo och barnens uppehälle förhållas skall under den tid,
makarne enligt beslut af svensk domstol äro till säng och säte skilda,
därom galle hvad i 15 kap. giftermålsbalken stadgas.

5 §.

Åt af myndighet i främmande stat äktenskapsskillnad eller ständig
skillnad till säng och säte beviljad mellan undersåtar i samma stat, lände
beslutet här i riket till efterrättelse.

6 §.

Har myndighet i främmande stat beviljat äktenskapsskillnad eller
ständig skillnad till säng och säte mellan undersåtar i annan stat, må, med
det undantag som i 7 § sägs, beslutet här lända till efterrättelse, under
villkor

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

att vid pröfning af frågan, huruvida orsak till äktenskapsskillnad
eller till ständig skillnad till säng och säte varit för handen, lagen i den
stat, makarne tillhörde, blifvit tillämpad.

Är beslutet meddeladt af annan myndighet än domstol, må det, där
fråga är om utländska undersåtar, ej lända till efterrättelse, om det af
sagda anledning ej kan vinna erkännande i makarnes hemland.

7 §•

Såvidt angår frånskild makes rätt att träda i nytt äktenskap, må
beslut om äktenskapsskillnad, hvarom i 6 § sägs, ej lända till efterrättelse,
innan stadfästelse å beslutet här i riket meddelats.

8 §•

Stadfästelse å beslut, hvarom i 6 § sägs, må sökas hos Svea hofrätt.
Ej må stadfästelse meddelas, med mindre de villkor äro för handen, som
för beslutets tillämpande här i riket i sagda § äro stadgade.

4 kap.

Om förmynderskap.

1 §•

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

Förmyndares förordnande ankomme i fall, som nu är sagdt, å den
rätt, därunder den aflidne sist haft hemvist inom riket. Har han ej här
haft hemvist, galle såsom hans hemort Stockholms stad.

Varder förmyndare förordnad, göre rätten därom anmälan hos
ministern för utrikes ärendena.

2 §.

År förmynderskap för minderårig utländsk undersåte, som här i riket
vistas eller här har egendom, anordnadt i enlighet med lagen i den stat, han
tillhör, lände den lag till efterrättelse i fråga om förmyndarens befogenhet
att handla å den omyndiges vägnar. Med tillsyn å sådant förmynderskap
eller med tvist, som förmynderskapet rörer, tage ej domstol här i riket
befattning.

3 §•

Har utländsk undersåte, som enligt lagen i den stat, han tillhör,
bör på grund af minderårighet förses med förmyndare, hemvist här i riket,
inhämte rätten, genom bemedling af ministern för utrikes ärendena, upplysning,
huruvida förmynderskap kommer att anordnas i enlighet med
den främmande statens lag. Kommer ej sådant förmynderskap att anordnas,
varde förmyndare af rätten tillsatt i enlighet med svensk lag,
och lände den lag jämväl till efterrättelse i fråga om förmyndarens befogenhet
och åligganden samt beträffande tillsyn å förmynderskapets förvaltning.
För omyndig, hvarom här är fråga, må utländsk undersåte, som
är bosatt inom riket, till förmyndare förordnas.

Omsorgen om förmyndares förordnande i fall, som nu är sagdt,
ligge, där ej annan domstol är behörig, å den rätt, därunder den omyndige
har sitt hemvist.

4 §•

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

5 §•

6 §•

Enligt lagen i den stat, omyndig tillhör, skall, ändå att förmyndare
är tillsatt efter annan lag, bedömas, när behof af förmyndare upphör.

Särskilda bestämmelser.

1 §•

2 §•

Fråga, som angår äktenskapsskillnad eller ständig skillnad till säng
och säte mellan makar, hvilka äro undersåtar i olika stater, skall bedömas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

som om bägge makarne vore undersåtar i den stat, de sist gemensamt
tillhört, eller, om de ej hafva tillhört samma stat, i den stat, mannen tillhör.

3 §•

År, efter ty här förut är sagdt, domstols behörighet beroende af
att part äger hemvist inom den stat, domstolen tillhör, varde frågan, om
parten där äger hemvist, pröfvad efter lagen i sagda stat; dock må hustru
ej anses hafva hemvist i annan stat än den, där mannen bor, om ej makarne
enligt lagen i den stat, de tillhöra, hafva olika hemvist.

4 §•

Gitter ej part, som talan väckt, styrka innehållet af främmande lag,
som, efter ty här förut är sagdt, skall lända till efterrättelse, och är ej
lagens innehåll ändå för rätten kändt, må talan ej bifallas.

Huru underrättelse om innehållet af främmande lag må på rättens
föranstaltande sökas, därom förordnar Konungen.

Denna lag skall träda i kraft den

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 21.

Bil. Litt. B.

Förslag

till «

Lag

om äktenskaps afsilande inför svensk diplomatisk eller konsulär

ämbetsman i utlandet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

2 §•

Har Konungen förordnat, att äktenskap ej må afslutas i strid mot
äktenskapshinder, som är stadgadt i lagen å den ort, där ämbetsmannen
är anställd, lände det till efterrättelse.

3 §•

Yppas ej hinder mot äktenskapet, skall å beskickningen eller konsulatet
anslås kungörelse, upptagande såväl mannens som kvinnans full -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

ständiga namn samt ålder, yrke och hemvist så ock anvisning, att den,
som vill anföra jäf mot äktenskapet, äger att före viss dag hos den,
som kungörelsen utfärdat, sådant jäf anmäla och styrka. Kungörelsen skall
ock, där så ske kan, på sökandenas bekostnad införas ej mindre i tidning
inom orten än äfven, i fall någon af dem har eller inom ett år förut haft
sitt hemvist å annan ort, i tidning inom sådan ort. Ej må giftermålet
förrättas, innan den för jäfs anförande utsatta tid gått till ända.

Har lysning i laga ordning ägt rum här i riket, vare kungörande,
hvarom nu är sagdt, ej af nöden.

4 §•

Utdrag af protokollet skall ofördröjligen insändas till ministern för
utrikes ärendena.

Denna lag skall träda i kraft den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts
högsta domstol torsdagen den 15 oktober 1903.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden skarin,

LILIENBERG,

HUSS,

LINDBÄCK,

PETERSSON,

CASSEL.

Sedan, jämlikt Högsta domstolens beslut den 9 december 1902,
handlingarna rörande de till Högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag angående vissa rättsförhållanden af internationell
natur och till lag om äktenskaps afsilande inför svensk diplomatisk
eller konsulär ämbetsman i utlandet cirkulerat mellan Högsta domstolens
ofvanbemälde ledamöter, hvilka jämte justitierådet Norberg, som
numera afgått från ämbetet, öfvervarit föredragningen af förslagen, företogs
nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslagen bilagda
detta protokoll.

l:o) Förslag till lag angående vissa rättsförhållanden af

internationell natur.

Vid granskning af detta förslag gjordes följande anmärkningar nämligen
vid:

Rubriken.

Justitieråden Lilienberg, Huss och Lindbäck ansågo det vara önskvärd^
att åt lagens rubrik gåfves en lydelse, som komme att åtminstone
antyda beskaffenheten af de rättsförhållanden, hvarom lagen handlar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Kap. 1.

2 §.

Då uti det jämväl remitterade förslaget till lag om äktenskaps afstötande
inför svensk diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet förutsattes,
att utländsk undersåtes rätt att träda i äktenskap kunde komma
under sådan ämbetsmans pröfning, samt de föreskrifter, som vore upptagna
i 2 §, första stycket, af nu ifrågavarande lagförslag, borde, ej mindre än
stadgandena i andra stycket af samma §, vinna tillämpning i dylikt fall,
hemställde Högsta domstolen, att första styckets affattning måtte ändras i
sådan riktning.

Justitieråden Huss och Lindbäck tilläde: Den mening, första satsen
i andra stycket är afsedd att uttrycka, torde på ett enklare och i språkligt
hänseende riktigare sätt återgifvas, om satsen erhölle ungefär följande
affattning: »Ej må dock i något fall utländsk undersåte, som är gift, ingå
äktenskap.»

3 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Om de grundsatser, som innehållas i 2 §, varda i svensk lag antagna,
lärer det ej vidare kunna medgifvas utländsk undersåte att styrka
hinderslöshet till äktenskap på det sätt, som, enligt lag innefattande vissa
bestämmelser om styrkande af hinderslöshet till äktenskap den 14 oktober
1898, i visst fall är tillåtet för svensk undersåte. Vid sådant förhållande
torde hvad sagda lag innehåller därom, att Konungen äger förordna, i
hvilka fall berörda bestämmelser skola äga tillämpning i fråga om utländsk
man eller kvinna, böra upphöra att gälla, hvarom uttrycklig föreskrift
synes böra meddelas.»

Justitierådet Lindbäck, med hvilken justitierådet Huss instämde, yttrade
vidare:

»Den föreslagna lagen innehåller icke någon föreskrift därom, att,
för den händelse svensk undersåte vill träda i äktenskap inför utländsk
myndighet, offentliggörande af det tilltänkta äktenskapet skall äga rum,
innan den svenske undersåten må erhålla intyg om hinderslöshet för äktenskapets
ingående. Med hänsyn därtill, att svensk lag stadgar vissa äktenskapshinder,
som äro grundade i tredje persons rätt och hvilka enligt sin
natur ej blifva yppade eller i allt fall ej kunna tagas i betraktande utan
att den berättigade gjort anmälan om sådant hinder, lärer det emellertid

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1. Afd. 5 Höft. 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 21.

vara af vikt, att i dylika fall, särdeles när de, hvilka vilja med hvarandra
ingå äktenskap, bägge äro svenska undersåtar, tillfälle till jäfs anförande,
såvidt ske kan, varder bereda Det torde därför blifva af nöden, att för
vinnande af sagda ändamål särskilda bestämmelser meddelas, hvilka synas
hufvudsakligen böra gå ut därpå, att beträffande ordningen för jäfs anförande
och pröfningen af framställdt jäf hvad i ty fall är stadgadt med
afseende å äktenskaps ingående inför svensk myndighet skall äga motsvarande
tillämpning, samt att, då intyg om hinderslöshet sökes hos den
myndighet, som har att meddela dylikt intyg, myndigheten skall ombesörja,
att sökandens afsikt att ingå giftermål varder på lämpligt sätt offentligen
kungjord med anvisning hvad den, som vill emot giftermålet anföra
jäf, i anledning däraf har att enligt lag iakttaga. De nu ifrågasatta bestämmelserna,
såsom rörande viktiga intressen af civilrättslig natur, synas
icke kunna i administrativ ordning medelas, utan torde böra upptagas i
förevarande lag eller, om detta icke anses lämpligt, i annan af Konung
och Riksdag gemensamt stiftad lag.

Då det torde blifva erforderligt, att Konungen förordnar jämväl
därom, huru utländsk undersåte må fullgöra den bevisning angående verkställd
lysning eller befrielse därifrån, som enligt 4 § 2 stycket skall
åligga honom, tillstyrker jag, att förevarande 3 § i öfverensstämmelse
härmed ändras.»

Justitierådet Lilienberg instämde i hvad justitierådet Lindbäck yttrat
om behofvet af att i civillag meddela bestämmelser om offentliggörande af
äktenskap, som svensk undersåte vill ingå inför utländsk myndighet, men
tilläde att, om stadgande i det af justitierådet Lindbäck angifna syfte infördes,
detsamma syntes böra innehålla bestämmelse därom, att, ifall sådant
kungörande, som lagen den 14 oktober 1898 omförmäler, ägt rum,
det nu föreslagna offentliggörandet icke skall ske.

4 §•

Då, med den affattning andra stycket af denna § i förslaget erhållit,
de bestämmelser, som där meddelades, syntes afse endast det fall, som i
första stycket af samma § omförmäldes, eller att främmande stats undersåte
ville inför svensk myndighet här i riket träda i äktenskap, men enahanda
bestämmelser gifvetvis borde gälla jämväl för det fall, att främmande
stats undersåte ville träda i äktenskap inför svensk diplomatisk
eller konsulär ämbetsman i utlandet, hemställde Högsta domstolen, att affattningen
af andra stycket måtte i enlighet härmed jämkas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Justitierådet Lilienberg tillado, att i första stycket orden »främmande
stats undersåte» torde böra utbytas mot det annars använda uttrycket
»utländsk undersåte».

5 §•

Den affattning, 5 § i förslaget erhållit, syntes lämna rum för tvekan,
huruvida äktenskap, som där omförmäldes, skulle anses vara i behörig
form afslutadt, äfven om den främmande statens lag i det föreliggande
fallet icke blifvit tillämpad. Då en sådan tolkning emellertid icke torde
vara i förslaget afsedd, hemställde Högsta domstolen, att §:n måtte så omredigeras,
att anledning till dylik tvekan undanröjdes.

Rörande 1 kap. i dess helhet anförde justitierådet Petersson:

»Om föreliggande förslag upphöjes till lag, varder därigenom definitivt
fastslaget, i hvilka fall ett å utrikes ort slutet äktenskap är att här i
riket anse som formellt giltigt eller icke, så att å ena sidan hvarje utrikes
ingånget äktenskap, som faller under ettdera af lagens stadganden, skall
här hållas för gillt, och å andra sidan hvarje dylikt äktenskap, därå intet af
lagens stadganden är tillämpligt, ej kan här tillerkännas giltighet. Att ett
äktenskap anses som formellt giltigt måste gifvetvis medföra bland annat
den verkan, att äktenskapet skall, då fråga därom väckes, antecknas i
kyrkobok. I detta ämne äro emellertid genom lagen om anteckning i
kyrkobok af utrikes slutna äktenskap den 1 juli 1898 meddelade bestämmelser,
i hvilka ändring icke blifvit ifrågasatt och hvilka, beträffande
äktenskap, som ingåtts utan att svensk lags föreskrifter därvid blifvit
iakttagna, föranleda därtill, att allenast sådant äktenskap, som omförmäles
i 6 §, får, om det är afslutadt inför borgerlig eller kyrklig myndighet,
omedelbart antecknas i kyrkobok, hvaremot fråga om anteckning af
samma äktenskap, i händelse det icke blifvit afslutadt inför myndighet,
som nyss nämnts eller af äktenskap, som afses i 7 eller 9 § af förslaget,
måste underställas Kungl. Maj:ts pröfning. Gifvetvis kominer denna pröfning
att innefatta allenast en undersökning, huruvida i det förhandenvarande
fallet de betingelser, som lagen uppställer för äktenskapets erkännande,
äro förhanden eller icke, och svaret på denna fråga kommer att
blifva bestämmande för Kungl. Maj:ts beslut i ämnet. Detta innebär, att
Konungen i slikt fall skall fungera som första instans för tillämpning af
allmän civillag, hvilket synes mig lika olämpligt, som det tvifvelsutan är
stridande mot grunderna för vår rättsordning. Att under nuvarande
förhållanden, då svensk rätt saknar stadganden i ämnet, och äktenskapets
erkännande kan blifva beroende på internationell rättsuppfattning eller sed''

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

vänja, såsom nödfallsutväg anlitats att i vissa fall göra äktenskapets anteckning
beroende af Konungens medgifvande, synes mig ingalunda böra
föranleda därtill, att liknande anordning bibehålies, äfven sedan hithörande
frågor blifvit genom positiv lag ordnade.

Emellertid kan det ej förnekas, att den tillämpning af den blifvande
lagen, som anteckning i kyrkobok innebär, i många, kanske de flesta fall,
och särskildt med hänsyn till beskaffenheten af de certifikat och bevis af utländskt
ursprung, som skola bedömas, kommer att kräfva insikter, hvilka
i regel ej kunna antagas förefinnas hos det kyrkobokförande prästerskapet.
Det synes därför önskvärdt, att granskningen af dessa handlingar kunde
uppdragas åt annan myndighet, som kan antagas vara bättre i stånd att
åt ärendet ägna en riktig behandling. I detta hänseende synas mig domkapitlen
lämpligen kunna ifrågakomma.

Med anledning häraf anser jag mig böra hemställa, att, i händelse
föreliggande lagförslag antages, lagen den 1 juli 1898 underkastas revision i
syfte att frågor om anteckning i kyrkobok af utom riket slutna äktenskap,
som ingåtts utan iakttagande af svensk lags föreskrifter, skola anmälas
hos och i första hand pröfvas af vederbörande domkapitel.»

Justitieråden Skärm, Lilienberg och Lindbäck instämde med justitierådet
Petersson i fråga om behöfligheten däraf, att, i händelse förevarande
lagförslag antages, lagen om anteckning i kyrkobok af utrikes slutna äktenskap
den 1 juli 1898 underkastades revision i det af justitierådet Petersson
angifna syfte.

3 Kap.

1 §•

Med afseende å bestämmelserna i första styckets andra punkt anmärkte
Högsta domstolen, att, då uttrycket »gemensamt hemvist inom
riket» syntes kunna föranleda därtill att för stadgandets tillämpning skulle
vara erforderligt, att makarna haft »hemvist å samma ort inom riket», men
konventionens bestämmelser i denna del uppenbarligen endast kräfde, att
makarna samtidigt haft hemvist inom riket, om ock på skilda orter, någon
jämkning i bestämmelsens affattning vore erforderlig.

3 §•

Med hänsyn därtill, att de i denna § upptagna regler vore afsedda
att gälla äfven för det fall att äktenskapsskillnad söktes hos Konungen i

KumjL Maj:ls Nåd. Proposition N:o 21.

statsrådet, hemställde Högsta domstolen, att uttycket: »Till skillnad i äktenskap
mellan utländska undersåtar må ej dömas» måtte utbytas mot »skillnad
i äktenskap mellan utländska undersåtar må ej beviljas».

5 §•

Högsta domstolen erinrade, att, då det uppenbarligen ej vore åsyftadt
att '' i denna § gifva föreskrift angående tillämpningen af här omförmälda
beslut i annat hänseende än såvidt genom beslutet äktenskapsskillnad
eller ständig skillnad till säng och säte blifvit beviljad, men stadgandets
affattning kunde gifva anledning till den tolkning, att jämväl
hvad beslutet tilläfventyrs kunde innehålla angående makarnas förinögenhetsförsållanden
eller rätt till omgifte eller dylikt vore inbegripet under den
här meddelade regeln, det vore önskligt, att stadgandets mening härutinnan
blefve tydligare uttryckt.

6 §.

Högsta domstolen erinrade, att i afseende å omfattningen af de i
denna § omförinälda besluts tillämpning samma otydlighet förefunnes,
som angående 5 § blifvit anmärkt.

Då det stadgande, som innehölles i 7 § af detta kapitel, ej innebure
annat än att pröfningen af de i 6 § uppställda villkorens förbandenvaro
för visst fall blefve förbehållen åt särskild myndighet, fann Högsta domstolen
det vara mindre egentligt att, såsom i 6 § skett, angifva 7 § såsom
ett undantag från hvad i 6 § vore stadgadt, och hemställde förty, att
orden »med det undantag som i 7 § sägs» måtte utbytas mot lämpligare
uttryck.

Beträffande affattningen af det villkor, som rörde frågan, huruvida
orsak till äktenskapsskillnad eller till ständig skillnad till säng och såte
varit för handen erinrade Högsta domstolen, att då det uppenbarligen ej
vore åsyftadt att för beslutets tillämpning här i riket kiäfva annat än att
orsak till sådan skillnad, som genom beslutet meddelats, varit förhanden
enligt lagen i den stat, makarna tillhörde, en redaktionsförändring i
denna punkt syntes för undvikande af missuppfattning erforderlig.

Justitieråden Skarin och Lilienberg åberopade därjämte hvad de här
nedan vid 7 och 8 §§ komme att uttala.

7 och 8 §§.

Justitierådet Petersson, med hvilken justitieråden Huss, Lindbäck och
Cassel instämde, utlät sig: »Då förslaget icke såsom allmänt villkor för

Kung!. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 21.

erkännande af skillnadsbeslut, soin afses i 6 §, uppställer dess granskning
och stadsfästelse af svensk domstol, följer häraf, att frågan om de
stadgade förutsättningarna för beslutets giltighet äro förhanden eller ej,
är att anse som eu bevisfråga, hvilken får och bör upptagas till bedömande
närhelst den väckes. En rättshandling, som är beroende af ett
dylikt skillnadsbeslut, kan alltså försiggå under antagande af beslutets
giltighet, och den domstol, under hvars pröfning tvist i ämnet tilläfventyrs
kommer, har att därvid undersöka och efter de i 6 § gifna regler
afgöra, huruvida berörda antagande är riktigt eller ej. Med hänsyn till
de svårigheter, som tvifvelsutan äro förenade med bedömande af rättskraften
hos. ett skillnadsbeslut af ifrågavarande art, har det emellertid
ansetts nödigt att anvisa sakägare eu utväg att genom ett särskildt förfarande
få skillnadsbeslutet underkastadt en fristående granskning åt
domstol och att, i händelse villkoren äro uppfyllda, därå erhålla domstolens
stadfästelse. För det särskilda fall, som angifves i 7 §, är en
dylik stadfästelse föreskrifven såsom obligatorisk. Det vill synas, som
skulle förslagets nu angifna innebörd med större tydlighet framträda,
om bestämmelsen angående rätt att påkalla stadfästelse af skillnadsbeslut
i den blifvande lagen finge sin plats före stadgandet i 7 §.

Beträffande förfarandet vid sökande af stadfästelse och verkan af
det . i dylikt ärende meddelade beslut lider förslaget af oklarhet. Af
motiven framgår, att man tänkt sig förfarandet — om det bör inledas
genom ansökan eller genom stämning är lämnadt öppet — böra hafva
karaktären af en verklig rättegång med partförhandling (»stadfästelseproeess»),
hvaraf åter lärer följa, att det beslut, som i samma rättegång slutligen
meddelas, skall, i hvilken riktning det än utfaller, en gång för alla
afgöra frågan om skillnadsbeslutets giltighet i Sverige. Förslagets lagtext,
sådan den föreligger i 8 §, synes däremot ej lägga hinder i vägen
för den uppfattning, att frågan om stadfästelse af ett skillnadsbeslut kan
anhängiggöras och behandlas som ett vanligt ansökningsärende, i hvilket
fall domstolens beslut, i händelse det innefattar bifall till ansökningen,
visserligen bör hafva den verkan, att skillnadsbeslutet därefter är att anse
som .definitivt giltigt i _Sverige. Men om domstolens beslut går i den
riktning, att stadfästelse icke kan meddelas — exempelvis på grund af
bristande utredning om någon på frågan inverkande omständighet — så
torde, med sistnämnda uppfattning af ärendets beskaffenhet, samma beslut
näppeligen lägga hinder i vägen för ansökningens förnyande eller för skillnadsbeslutets
pröfning i sedermera tilläfventyrs uppkommen rättegång.

Gifvetvis bör nu anmärkta oklarhet afhjälpas. I fråga om den
riktning, hvari sålunda erforderlig omarbetning bör gå, synes mig den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21. 55

senast antydda anordningen bäst. instämma såväl med den ståndpunkt,
som förslaget i öfrigt intager beträffande erkännande af skillnadsbeslut,
som med den granskning af hufvudsakligen formell art, som domstolen
bär att underkasta skillnadsbeslutet, innan stadfästelse därå meddelas.
Äfven praktiska skäl synas mig tala för en lösning i denna riktning. Så
t. ex. skulle eljest en lätt utväg öppnas för make, som önskade skillnadsbeslutet
underkändt, att genom ansökan om stadfästelse och underlåtenhet
att förete erforderlig utredning framkalla en dom, som lände
den andre maken till förfång. Likaså skulle en anordning med fullständig
process ofta erbjuda svårigheter i fråga om parters inkallande
och hörande in. m.»

Justitierådet Lilienberg yttrade: »Utan tvifvel är det ur flera synpunkter
af vikt, att ett af svensk myndighet meddeladt beslut kan erhållas,
som afgör frågan, huruvida ett af myndighet i främmande stat
meddeladt beslut om skillnad emellan undersåtar i annan stat, t. ex.
Sverige, tillkommit under sådana förhållanden, att detsamma må här i
riket lända till efterrättelse eller icke. Men den ovisshet, som därom kan
råda, afhjälpes icke därigenom, att allenast den frågan uppställes: kan
stadfästelse å skillnadsbeslutet meddelas? Ty i händelse ett nekande
svar härå gifves, innefattar detta endast, att de förhandenvarande omständigheterna
äro sådana, att ansökningen om stadfästelse icke kan
bifallas. Svaret innehåller icke, och kan icke innehålla, ett positivt
besked, att skillnadsbeslutet icke skall här i riket lända till efterrättelse,
med andra ord, att det är ogiltigt. Vill man hafva klart besked
i denna sak, måste frågan uppställas så: skall skillnadsbeslutet gälla eller
icke gälla? Och man måste tillåta, att icke blott en begäran om stadfästelse
må framställas, utan äfven, om så önskas och skäl därtill föreligga,
en begäran om uttrycklig förklaring, att skillnadsbeslutet icke må
här i riket lända till efterrättelse. En sådan förklaring, likasom ock eu
stadfästelse, måste, om den vinner laga kraft eller fastställes, vara definitivt
gällande. Den förutsätter visserligen, om ansökningen göres af ene
maken eller dess rättsinnehafvare, att den andre eller dess rättsinnehafvare
höres; men detta lär förhållandet vara äfven om en ansökning om stadfästelse
sker, enär en sådan likaväl kan kränka annans rätt som en motsatt
förklaring; och för vinnande af enhet i afgörandet af frågan om
skillnadsbeslutets giltighet torde denna fråga alltid, äfven om tvist i
ämnet är anhängig vid annan domstol, böra hänskjutas till Svea hofrätts
pröfning.

Det synes mig därför, som om det vore lämpligt att förändra dessa
§§:s lydelse därhän, att frågan huruvida beslut, hvarom i 6 § sägs, må

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

lända till efterrättelse eller icke skall, ifall tvist därom uppstår eller
eljest yrkande om frågans afgörande af rättsägande väckes, efter ansökan
pröfvas af Svea hofrätt; hvarjämte borde tilläggas ett stadgande, motsvarande
förslagets 7 §.»

Justitierådet Skärm anförde: »Stadgande^ i 6, 7 och 8 §§ om

giltighet här i riket af beslut, meddeladt af myndighet i främmande stat,
om skillnad mellan undersåtar i annan stat, synas mig kunna föranleda
vissa olägenheter och oegentligheter. Det kunde ju med tillämpning af
dessa §§ inträffa, att olika svenska myndigheter bedömde frågan om det
utländska skillnadsbeslutets giltighet här olika, och att samma beslut således
i ett fall komme att lända till efterrättelse, men i ett annat fall
lämnades utan afseende. §§:nas ordalydelse torde ej ens utesluta den tolkning,
att, äfven om fastställelse å beslutet hos Svea hofrätt erhållits, därigenom
blott skulle vara afgjord beslutets giltighet, när fråga vore om rätt
för frånskild make att träda i nytt äktenskap, men att i andra hänseenden
giltigheten af beslutet skulle bero på förnyad pröfning.

Det synes mig därför böra tagas i öfvervägande, huruvida ej lämpligare
vore, att den utländska myndighetens skillnadsbeslut icke i något
fall här lände till efterrättelse, innan fastställelse därå af Svea hofrätt
meddelats. Sådan fastställelse kunde sökas af hvar och en, hvars rätt
däraf vore beroende, hos hofrätten, hvilken, sedan vederbörande lämnats
tillfälle att öfver ansökningen sig yttra, hade att öfver den då föreliggande
ansökningen besluta. Meddelades fastställelse, borde denna sedan för alla
förhållanden gälla, under det att afslag å ansökningen ej behöfde utgöra
hinder för förnyad sådan af samma eller annan sökande.

En lagstiftning i nu angifvet syfte skulle nödvändiggöra omarbetning
af dessa 3 paragrafer.»

4 Kap.

2 §•

Då den i första punkten stadgade grundsatsen uppenbarligen borde
tillämpas äfven i det fall, att den omyndiga icke vistades här i riket eller
här hade egendom, fann Högsta domstolen någon jämkning i stadgandets
affattning vara erforderlig.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

5 Kap.

3 §•

Högsta domstolen förenade sig om följande yttrande:

»Då den i §:ns första del stadgade grundsats lärer böra tillämpas
järnväg i de fall, då enligt förslaget annan myndighets än domstols
behörighet är beroende däraf, att någon äger hemvist inom den stat
myndigheten tillhör, torde stadgandet böra erhålla en mera omfattande
lydelse.

Med afseende å §:ns sista del hemställdes, att det här upptagna
stadgande måtte erhålla en affattning, som tydligare angåfve hvad enligt
förslagets motiv åsyftades, eller att här vore fråga om fall, då hustru

enligt lagen i den stat, makarna tillhörde, vore berättigad att hafva annat

hemvist än mannen.»

4 §•

Justitierådet Cassel anförde: »Beträffande den påföljd, som i första
stycket af denna § stadgats för det fall, att innehållet af främmande lag,
som skall tillämpas, ej varder vare sig genom parternas åtgärder eller
eljest för rätten kändt, nämligen att den väckta talan ej må bifallas,
framgår af förslagets motiv, att man tänkt sig, att detta stadgande skulle
äga tillämpning endast å tvister angående återgång af eller skillnad i

äktenskap. Den affattning §:n i förslaget erhållit synes emellertid icke

medgifva en sådan tolkning; och då det icke torde vara lämpligt att i
alla de fall, då enligt förslagets lydelse tillämpning af påföljd för parts
underlåtenhet att förebringa utredning om främmande lags innehåll, skulle
kunna ifrågakomma, stadga, att den väckta talan ej må bifallas, synes
mig en omarbetning af förslaget härutinnan vara erforderlig.

Det i första, stycket använda uttrycket »part, som talan väckt» synes
icke vara fullt tillfredsställande, då jämväl part, som är svarande och
således icke i egentlig mening kan sägas hafva »väckt» någon talan,
torde kunna komma att till stöd för i saken gjord invändning eller bestridande
af vackt talan åberopa innehållet af främmande lag och således
äfven vara skyldig att, under de i §:n gifna förutsättningar, styrka dess
innehåll.»

Beträffande andra stycket af 4 § hemställde justitierådet, att detsamma
måtte erhålla sådan lydelse, att däraf framginge, det rätten vore

Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

skyldig att anlita de medel till erhållande af upplysning om främmande
lags innehåll, hvilka af Konungen kunde komma att anvisas.

Justitierådet Petersson, med hvilken justitieråden Skärm, Huss och
Lindbäck instämde, ansåg lika med justitierådet Cassel affattningen af
denna § vara mindre tillfredsställande, i det att bestämmelsen därom, att,
i händelse innehållet af främmande lag, som skulle lända till efterrättelse,
icke blefve tillförlitligen kändt, den väckta talan ej finge bifallas, uppenbarligen
ägde större räckvidd, än som enligt motiven vore afsedd och
lämpligen borde däråt gifvas; och var justitierådet i öfrigt beträffande
denna § ense med justitierådet Cassel.

Justitierådet Lilienberg ansåg, att i detta stadgande helt allmänt
borde uttalas, att den, som i något af de fall, hvarom i denna lag sägs,
vill beropa sig på främmande lag, skall vara skyldig att styrka innehållet
däraf, såvida den myndighet, som skall tillämpa sådan lag, icke därom
kan på annat sätt erhålla kännedom.

2:o) Förslag till lag om äktenskaps afslutande inför svensk
diplomatisk eller konsulär ämbetsman i utlandet.

3 §•

Högsta domstolen hemställde att bland de uppgifter, som borde inflyta
i den i denna § omförmälda kungörelse, måtte upptagas jämväl uppgift
om de blifvande makarnas födelseort, där denna vore känd.

Med afseende å sista stycket i denna § erinrade Högsta domstolen,
att affattningen ej återgåfve den mening, som enligt motiven vore afsedd,
nämligen att, ifall lysning skett här i riket, diplomatisk eller konsulär
ämbetsman vore skyldig att förrätta giftermålet, utan att vidare kungörande
ägt rum.

Justitierådet Lilienberg ansåg, att, då i 2 § endast talades om
vederbörandes skyldighet i afseende å äktenskapshindren, vore det icke
ur vägen att vid slutet af denna § eller möjligen vid 2 § tillägga en
erinran om iakttagande af hvad 1 kap. 4 § andra stycket af den först
behandlade lagen stadgar för där omnämnda fall, som icke rör hindren,
utan formen för äktenskaps ingående.

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 21.

4 §•

I fråga om sista stycket af denna § anmärkte justitieråden Lilienberg,
Huss, Lindbäck, Petersson och Cassel, att här gifna föreskrift lämpligare
syntes kunna meddelas af Konungen i sammanhang med tilldelande
af uppdrag att förrätta giftermål.

Ex protocollo
Axel Dandenell.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott torsdagen
den 31 december 1903

i närvaro af:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin,

Justitieråden: Petersson,

Quensel.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet
högsta domstolens utlåtande öfver de genom Kungl. Maj:ts beslut
den 7 november 1902 till högsta domstolen remitterade förslag till

l:o) lag angående vissa rättsförhållanden af internationell natur; samt
2:o) lag om äktenskaps afslutande inför svensk diplomatisk eller
konsulär ämbetsman i utlandet.

Efter att hafva redogjort för berörda utlåtande anförde departementschefen: »Med

anledning af de anmärkningar, som inom högsta domstolen
framställts mot de remitterade förslagen, hafva vissa ändringar i desamma

Kung!. MajUs Nåd. Proposition N:o 21.

blifvit vidtagna. I afseende å dessa tillåter jag mig att i allmänhet åberopa
hvad inom högsta domstolen blifvit anfördt.

Vid första kapitlet i förslaget till lag angående vissa rättsförhållanden
af internationell natur hafva fyra af högsta domstolens ledamöter
hemställt, att i händelse föreliggande lagförslag antages, lagen den 1 juli
1898 måtte blifva underkastad revision i syfte att frågor om anteckning
i kyrkobok af utom riket slutna äktenskap, som ingåtts utan iakttagande
af svensk lags föreskrifter, skola anmälas hos och i första hand pröfvas
af vederbörande domkapitel. Till denna fråga torde det tillåtas mig att
framdeles återkomma, därest nämnda lagförslag varder antaget.

Beträffande 5 och 6 §§ i 3 kap. af nyssberörda lagförslag, har
högsta domstolen erinrat, att otydlighet förefunnes i afseende å omfattningen
af de i nämnda §§ omförmälda besluts tillämpning, i det att affattningen
kunde gifva anledning till den tolkning att jämväl hvad beslutet
tilläfventyrs kunde innehålla angående makarnes förmögenhetsförhållanden
eller rätt till omgifte eller dylikt vore inbegripet under den meddelade
regeln. En dylik tolkning är, såsom också af högsta domstolen framhållits,
uppenbarligen ej åsyftad; till förekommande af densamma har emellertid
en mindre jämkning i stadgandenas affattning ägt rum.

Med afseende å 8 § i 3 kap. har anmärkts, att förslaget lider af
oklarhet beträffande förfarandet vid sökande af stadfästelse å ett af utländsk
myndighet meddeladt skillnadsbeslut samt verkan af det i dylikt
ärende meddelade beslut. I hvilken riktning den erforderliga omarbetningen
bör gå, därom hafva emellertid inom högsta domstolen yppats olika
meningar. På de af högsta domstolens flertal anförda skäl synes emellertid
den lösning, som af detta flertal tillstyrkts, vara den lämpligaste och förslaget
har därför blifvit ändradt i öfverensstämmelse med denna mening.

På grund af den anmärkning, som af tre af högsta domstolens ledamöter
framställts i afseende å rubriken till det första af de remitterade
förslagen, har denna rubrik blifvit ändrad».

Departementschefen uppläste härefter de sålunda jämkade förslagen,
nämligen till

l:o) lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap
och förmynderskap; samt

2 ro) lag om äktenskaps afstötande inför svensk diplomatisk eller
konsulär ämbetsman i utlandet;

och hemställde departementschefen, att förslagen måtte, jämlikt § 87
regeringsformen, Riksdagen till antagande föreläggas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 21.

Med bifall till denna af statsrådets öfriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen
i nåder förordna att till Riksdagen skulle aflåtas nådig
proposition i ämnet af den lydelse bilagan litt. E vid
detta protokoll utvisar.

Ex protocollo
Erik Öländer.

Stockholm 1904. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Noratedt & Söner.