Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20 (Proposition 1909:20)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

N:o 20.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående tullen
å vin; gifven Stockholms slott den 22 januari 1909.

Under åberopande af härvid fogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver ett blandadt utrikesdepartements- och finansärende för denna
dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att besluta,

dels att, så länge den med Frankrike afslutade handelstraktaten
af den 30 december 1881, sådan den blifvit förlängd genom konventionen
undertecknad den 13 januari 1892, förblir i kraft, tullen å icke
musserande vin af 14 procents alkoholhalt och därunder skall utgöra,
då vinet införes på fat, 34 öre för kilogram och, då vinet införes på
andra kärl än fat, 69 öre för liter,

dels ock att i följd häraf rubrikerna nummer 695, 696 och 697 i
tulltaxan af den 8 juni 1906 skola erhålla följande förändrade lydelse:

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 14 Häft. (N:o 20.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

		Kvantitet för tullberäkningen	Tullsats
695	Vin: icke musserande: på fat, större eller mindre: af 14 procents alkoholhalt och där-		Kronor	öre i i
6957a	under ................................................ af mer än 14 men icke öfver 25	1 kilogram	—	34
696	procents alkoholhalt..................... på andra kärl: af 14 procents alkoholhalt och där-	1 kilogram		65
6967a	under ............................................. af mer än 14 men icke öfver 25	1 liter	—	69
697	procents alkoholhalt..................... musserande: af 25 procents alkoholhalt	1 liter	1	—
• ''	och därunder .......................................... Anm. Vin af mer än 25 procents alkoholhalt; tullbehandlas såsom Likör.	1 liter	2	j

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd ock ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Carl Swartz.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Utdrag af protokollet öfver ett blandadt utrikesdepartements- och
finansärende, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
å Stockholms slott den 22 januari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet
anförde herr ministern för utrikes ärendena i underdånighet:

»I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 2 maj 1907 — hvilken skrifvelse
jämlikt nådigt beslut den 14 juni samma år blifvit öfverlämnad till
utrikesdepartementet för vidtagande af de åtgärder, som i anledning
af skrifvelsen kunde på nämnda departement ankomma — har Riksdagen
anfört i hufvudsak följande.

Enskild motionär hade fäst uppmärksamheten därå, att importen
till riket af brännvin och vin till mycket stor del föranleddes af kringresande
agenter för utländska vin- och spirituosafirmor, hvilka ginge
ur hus i hus samt utbjöde och upptoge beställningar på nämnda varor.
Hvad beträffade sagda import syntes det Riksdagen få anses visst, att
en betydande del af densamma föranleddes af utländska agenters verksamhet
här i landet. Det vore onekligen ägnadt att tilldraga sig upp -

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

märksamhet, att, ehuru jämlikt förordningen den 9 juni 1905 angående
försäljning af brännvin förbud stadgats för inhemska försäljare att vid
personligt besök eller genom ombud hos annan än innehafvare af brännvinsförsäljningsrättighet
utbjuda brännvin eller upptaga beställningar
därå i mindre belopp än 250 liter, utländska handlandes ombud, som
färdades omkring i Sverige, likväl på grund af gällande handelstraktater
ansåges äga upptaga dylika beställningar. Det syntes därför böra tillses,
huruvida icke åtgärder skulle kunna vidtagas i syfte att vinna
ändring i sist omförmälda förhållande.

Riksdagen ansåge det vara af betydelse, att full klarhet erhölles
i förevarande spörsmål beträffande de rättigheter, som numera borde
anses verkligen tillkomma agenter eller ombud för utländska handelshus.
Genom 1905 års försäljningsförordnings nyssnämnda förbud torde
nämligen hela frågan kunna anses hafva kommit i ett annat läge.

För frågans bedömande ville Riksdagen till en början erinra om
bestämmelserna i artikel 17 af gällande handelstraktat med Frankrike.
Af innehållet i omförmälda artikel äfvensom därefter i ämnet förda
underhandlingar framginge, att från Frankrikes sida gjorts gällande,
att inskränkningar, sådana som den förenämnda, i 1905 års brännvinsförsäljningsförordning
nu förekommande, icke skulle af Frankrike anses
äga tillämpning beträffande franska handelsresande.

Härvid Gjorde tillika bemärkas, att på grund af gällande traktater
resande och agenter för handelshus inom flertalet af de länder, med
hvilka Sverige stode i förbindelse, syntes kunna göra anspråk på att
här i landet behandlas såsom handelsresande tillhörande den mest
gynnade nation eller, med andra ord, att erhålla samma förmåner som
reseagenter för franska handelshus.

Med en dylik tillämpning af traktaterna, hvilken Riksdagen redan
tidigare sökt få undanröjd, skulle utländska handelsresande å vissa
områden och nu särskildt i fråga om försäljning af brännvin komma
att äga vidsträcktare rättigheter än svenska försäljare. Begreppet
»nationell behandling» skulle vid sådant förhållande innefatta mindre
förmåner än en klausul om »behandling såsom mest gynnad nation».
A de områden af näringslifvet, där restriktiva bestämmelser i något
afseende utfärdats att gälla för svenska undersåtar, innebure detta
gentemot dem en orättvisa, hvilken det borde vara angeläget att få
aflägsnad.

Särskildt med hänsyn till den här i landet af kringresande utlänningar
eller ombud för utländska handelshus idkade försäljning af
spirituösa och vin syntes det Riksdagen vara af vikt, att nu berörda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20. 5

förhållanden gjordes till föremål för lämpliga åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida.

På grund af hvad sålunda anförts, anhöll Riksdagen, att Kungl.
Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder därhän, att utländska handelsresande,
med eller utan näringslegitimationsbevis, icke under några
förhållanden måtte tillgodonjuta gynnsammare behandling än landets
egna undersåtar, som utöfva enahanda yrke.

Den af Riksdagen i dess förevarande skrifvelse åberopade artikel
17 i kandelstraktaten mellan Sverige (och Norge) samt Frankrike den
BO december 1881 är af följande lydelse:

''Franska handelsresande, som färdas inom de förenade rikena
för franska handelshus, skola där äga att göra uppköp för sin industris
behof och upptaga beställningar, med eller utan prof, men icke till
försäljning kringföra varor.

Detsamma skall i Frankrike gälla i afseende å handelsresande från
de förenade rikena.

Franska handelsresande skola icke inom de förenade rikena vara
underkastade högre särskild yrkesafgift än den lägsta dylika afgift,
som därstädes erlägges af inhemska handelsresande af samma kategori.
En afgift till lika belopp med den bevillning, som vare sig i Sverige
eller Norge drabbar franska handelsresande, må i Frankrike påläggas
svenska eller norska handelsresande.’

Genom konvention den 13 januari 1892 förlängdes handelstraktaten
att i vissa afseenden fortfarande gälla från och med den 1 februari
1892. Artikel 17 kvarstår i anledning däraf oförändrad.

1892 års konvention skall äga tillämpning intill utgången af en
tidrymd af 12 månader, efter det uppsägning af konventionen skett
från någondera sidan.

Den i Riksdagens förevarande skrifvelse åsyftade bestämmelsen i
artikel 17, erbjuder i sin nuvarande affattning möjlighet till den tolkning,
att reseombud för franska handelshus, hvilken nationalitet ombudet
än må tillhöra, äger att utan hinder af förefintliga inskränkande bestämmelser
här i landet göra uppköp och upptaga beställningar. I
enlighet härmed har artikeln äfven blifvit tillämpad.

Därutöfver medför ifrågavarande artikel den konsekvensen, att
rese agenter för handelshus, tillhörande nation, som äger att i Sverige
behandlas såsom »mest gynnad», kunna göra anspråk på att erhålla
samma förmåner som handelsresande för franska handelshus.

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Såsom riksdagen erinrat är det särskildt med hänsyn till försäljningen
af spirituösa och vin, som bestämmelsen i artikel 17 vållat
olägenhet. Och företrädesvis ur denna synpunkt har sedan länge det
önskemålet från svensk sida uppställts, att få artikel 17 i handelstraktaten
med Frankrike ändrad.

För att visa af hvilken betydelse med hänsyn till det obehindrade
ordnandet af brännvinslagstiftningen inom riket såväl Kungl. Maj:t
som Riksdagen ansett det vara, att artikel 17 blefve ändrad, tillåter
jag mig att här erinra om följande data ur frågans förhistoria.

Redan vid de underhandlingar, som föregingo afslutandet af den
ännu gällande konventionen den 13 januari 1892 om delvis förlängning
af 1881 års handelstraktat med Frankrike, hade man sålunda uppmärksamheten
riktad på denna fråga. Till en början ifrågasattes från
svensk sida ett tillägg till artikel 17 af innehåll, att de franska handelsresandena
skulle beträffande rätten att upptaga beställningar vara
underkastade samma inskränkningar, som för landets egna invånare
vore eller blefve stadgade. Det visade sig emellertid fåfängt att söka
få denna ändring af artikeln godtagen. Man sökte då att åtminstone
få i protokollet öfver underhandlingarna införd en förklaring åsyftande
att framhålla, att bestämmelserna i artikel 17 icke skulle utgöra
hinder för svenska regeringens rätt att inom landet ordna försäljningen
af vissa varor på ett med det allmännas intresse öfverensstämmande
sätt och särskildt icke för ordnandet af brännvinsför sälj ningen i syft e
att motverka dryckenskapen. Den franska regeringen motsatte sig
emellertid bestämdt införandet i protokollet af en dylik förklaring,
med motivering, bland annat, att densamma skulle komma att minska
värdet af de i artikel 17 intagna bestämmelser, Indika vore af särskild
vikt för Frankrikes förnämsta exportartikel till Sverige. Tillika betonades
därvid från fransk sida, att ifrågavarande artikel i traktaten
vore afsedd att gälla såväl franska som svenska och norska handelsresande
för franska handelshus.

Någon förändring med hänsyn till artikel 17 eller dess tolkning
blef icke heller genomförd genom 1892 års konvention.

Sedermera blef frågan upptagen till behandling vid 1894 års
Riksdag.

Vid nämnda Riksdag väcktes motion i syfte att få det i då gällande
brännvinsförsäljningsförordning af den 31 december 1891 stadgade
förbudet för innehafvare af försälj ningsrättighet att låta genom
ombud å annat ställe än det, där han utöfvade sin försäljningsrätt,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

till köpare utlämna brännvin i mindre belopp än 250 liter utsträckt
sålunda, att det skulle vara förbjudet innehafvare af försäljningsrättighet
att vare sig själf eller genom ombud låta å annat ställe än det, där
han utöfvade sin försäljningsrätt, till salu utbjuda, till köpare utlämna
eller med köpare aftala om leverans af brännvin i mindre belopp än
250 liter.

I enlighet med bevillningsutskottets hemställan afslog Riksdagen
ifrågavarande ändringsförslag men anhöll i skrifvelse den 9 maj 1894,
att Kungl. Maj:t måtte med Frankrike inleda underhandlingar, i syfte
att den enligt artikel 17 i handelstraktaten franska handelsresande
medgifna rättighet att upptaga beställningar måtte, hvad Sverige anginge
beträffande brännvin och andra brända eller destillerade drycker,
inskränkas därhän, att sådana beställningar icke finge upptagas hos
andra än innehafvare af brännvinsförsäljningsrättigheter, såvida icke
kvantiteten uppginge till minst 250 liter.

I berörda skrifvelse anförde Riksdagen i öfrigt, bland annat,
följande :

I en inom Riksdagen väckt motion har framhållits, hurusom
lagstiftningen till förmån för inskränkning i handeln med spirituösa
drycker på ett fördärfligt sätt kringginges därigenom, att brännvinsförsäljarne
genom resande agenter droge omkring i landet från by till by
och frestade folket att låta anteckna sig för större eller mindre kvantiteter
spirituösa samt såmedelst ersatte de indragna försäljningsställena.

Då — så länge den i artikel 17 i den mellan de förenade rikena
Sverige—Norge samt Frankrike gällande handelstraktat intagna bestämmelse
därom, att franska handelsresande, som för franska handelshus
färdas inom de förenade rikena, skola äga upptaga beställningar
med eller utan prof, är gällande — de franska handelsresandena ej
kunna betagas rätten att i Sverige genom reseombud upptaga beställningar
på brännvin, torde, för att de anmärkta missförhållandena —
hvilka visserligen äro af den beskaffenhet, att åtgärder till deras undanröjande
äro af behofvet påkallade — skola kunna på ett fullt effektivt
sätt och på samma gång utan åsidosättande af de svenska försäljarnes
rätt af hjälpas, blifva erforderligt, att viss ändring i artikel 17 i franska
handelstraktaten först vidtages; och anser Riksdagen, att lämpligaste
åtgärden för ernående af det åsyftade målet vore, om den enligt nämnda
artikel franska handelsresande medgifna rättighet att upptaga beställningar
blefve, hvad Sverige angår beträffande brännvin och andra
brända eller destillerade spirituösa drycker, inskränkt därhän, att sådana
beställningar icke finge upptagas hos andra än innehafvare af brännvins -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

försäljningsrättiglieter, så vida icke kvantiteten uppginge minst till
det enligt gällande brännvinsförsäljningsförordning vid partihandel tilllåtna
minsta försäljningsbelopp eller 250 liter. Riksdagen håller ock
före, att underhandlingar i sådant syfte med Frankrike skulle så mycket
lättare leda till afsedt resultat, som spritvaruhandeln på Sverige torde
för Frankrike hafva sin hufvudsakliga betydelse genom de affärer,
franska handelshus ingå med svenska bränn vinsförsäljare, men de affärer
af ifrågavarande slag däremot, hvilka de franska spritvaruhandlarne
afsluta direkt med den konsumerande allmänheten, torde vara af jämförelsevis
ringa omfattning.’

Vid underdånig anmälan den 1 juni 1894 af Riksdagens förevarande
skrifvelse fann Kungl. Maj:t de af Riksdagen begärda underhandlingarna
med Frankrike böra föregås af utredning därom, huruvida
den af Riksdagen ifrågasatta inskränkningen i handelsresandenas
rätt borde anses stridande mot innehållet i artikel 17. Med framhållande
att inskränkningen skulle komma att i formellt hänseende
gälla lika för svenskar och utlänningar, ehuru den sannolikt i verkligheten
skulle nästan uteslutande drabba svenska brännvinsförsäljare,
samt att frågan, huruvida inskränkningen kunde anses stridande mot
traktaten, berodde däraf, om den föreslagna åtgärden borde anses falla
inom gränsen för en polisåtgärd, anbefalldes Kungl. Maj:ts minister i
Paris att afgifva yttrande, dels huruvida han ansåge, att den af Riksdagen
önskade förändring i lagstiftningen i Sverige skulle komma att
af franska regeringen uppfattas såsom stridande mot traktaten, dels
ock i sådant fall, huruvida ministern ansåge, att någon utsikt funnes,
att franska regeringen kunde komma att bifalla en eventuell framställning
om ändring af artikel 17.

I sin svarsskrifvelse härå förklarade ministern i Paris sig anse,
dels att franska regeringen skulle betrakta den ifrågasatta modifikationen
i brännvinslagstiftningen ingalunda såsom en enkel polisåtgärd,
utan som en högst väsentlig ändring af den gällande ordningen angående
spirituösa dryckesvarors försäljning, dels ock att en eventuell
framställning om ändring af handelstraktatens artikel 17 absolut saknade
utsikt till framgång.

Vid underdånig föredragning den 8 mars 1895 af det förslag
till vissa förändringar i 1891 års brännvinsförsäljningsförordning, hvilket
förslag genom nådig proposition förelädes 1895 års Riksdag, hemställde
föredragande departementschefen, efter att hafva redogjort för hvad
som blifvit åtgjordt med anledning af Riksdagens förberörda skrifvelse
den 9 maj 1894, att den af Riksdagen gjorda framställningen icke

Kung!.. Majds Nåd. Proposition N:o 20.

måtte till någon Kungi. Maj:ts vidare åtgärd föranleda. Denna departementschefens
hemställan blef af Kungl. Maj:t godkänd, i följd hvaraf
underhandlingar med franska regeringen icke af Kungl. Maj:t inleddes.

Förslag om ändring af den svenska brännvinslagstiftningen i den
riktning, som i 1894 års riksdagsskrivelse afsågs, väcktes därefter vid
flera riksdagar af enskilda motionärer, men motionerna afslogos af Riksdagen
med hänsyn till innehållet i artikel 17 i 1881 års traktat med
Frankrike.

Genom 5 § i den af 1905 års lagtima Riksdag, i anledning af en
af Kungl. Maj:t aflåten proposition, beslutade, nu gällande förordning
angående försäljning af brännvin har emellertid förbud stadgats för
innehafvare af rättighet till försäljning af brännvin att å annan ort
än den, där han utöfvar sin försäljningsrättighet, mot eftertraf för
köpeskillingen eller genom ombud, till köpare utlämna brännvin i mindre
belopp än 250 liter eller vid personligt besök eller genom ombud hos
annan än innehafvare af dylik försäljningsrättighet till salu utbjuda
brännvin eller upptaga beställningar därå i mindre belopp än 250 liter.

Som nämnda bestämmelse endast afser innehafvare af bränn vinsförsäljningsrättighet
och ombud för sådan, riktar den sig ej emot
franska handelsresandes rätt enligt artikel 17 att upptaga beställningar.
På sätt Riksdagen ock framhållit i sin skrifvelse den 2 maj 1907 äro
därför handelsresande för franska handelshus, äfvensom resande för
handelshus af sådan nationalitet, som traktats enligt skall här i landet
behandlas såsom mest gynnad nation, för närvarande icke underkastade
sådana restriktiva bestämmelser som exempelvis den nyss anmärkta i
bränn vinsförsäljningsförordningen.

Jämväl i ett annat hänseende synes mig artikel 17 i 1881 års
handelstraktat tarfva komplettering i den riktning, Riksdagen i skrifvelsen
den 2 maj 1907 uttalat. Enligt § 2G mom. 2 i nådiga förordningen
angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, sådant detta författningsrum
lyder enligt nådig förordning den 4 december 1908, må
icke utlänning, äfven om han undfått tillstånd till utöfvande här i riket
af handel eller annan näring, idka gårdfarihandel d. v. s. utom den ort,
där han är bosatt, kringföra varor till salu annorledes än å marknad,
ej heller användas såsom biträde vid dylik handel, vare sig den sker
för svensk eller utländsk mans räkning. Detta stadgande står emellertid
ej i full öfverensstämmelse med den ännu gällande artikel 1 af 1881
års handelstraktat med Frankrike, hvilken artikel tillerkänner franska
undersåtar rätt att komma i åtnjutande af samma privilegier, friheter
och andra förmåner i afseende å handel och industri, som tillkomma
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 14 Höft. 2

10 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 20.

landets egna undersåtar. Denna bristande öfverensstämmelse mellan
näringsfrihetsförordningen och handelstraktaten är desto mera påtaglig,
som förbudet mot gårdfarihandel af utlänning införts i näringsfrihetsförordningen
genom en nådig förordning den 23 september 1887 och
sålunda tillkommit efter det 1881 års traktat afslöts. Andra länder,
som i sina traktater med Sverige hafva bestämmelse om behandling
såsom mest gynnad nation, skulle gifvetvis kunna åberopa ifrågavarande
bestämmelse i den franska traktaten till sin fördel. För Sverige är
det alltså af intresse att äfven i denna punkt få den franska handelstraktaten
bringad till öfverensstämmelse med den i riket gällande lagstiftningen.
Detta kan ernås genom öfverenskommelse, att franska
gårdfarihandlare ej skola åtnjuta annan eller bättre behandling än
gårdfarihandlare tillhörande mest gynnad nation.

Utom de af mig nu berörda önskemål från Sveriges sida i afseende
å ändring af den gällande handelstraktaten med Frankrike, livilka båda
ligga inom omfånget af Riksdagens i skrifvelsen den 2 maj 1907 gjorda
framställning, föreligger ytterligare en fråga, hvilken det synes mig
angeläget att få på betryggande sätt ordnad på grund af densammas
betydande ekonomiska innebörd. Jag afser härmed det behof, som för
Sveriges vidkommande gjort sig gällande att erhålla medgifvande från
fransk sida beträffande upptagande af vissa svenska värdepapper i de
franska officiella noteringarna.

Genom ett af franska regeringen fattadt beslut få för närvarande
inga utländska lån noteras å börsen i Paris, förrän vederbörande minister
därtill gifvit bemyndigande. Anledningen till detta beslut torde hafva
varit, att man ville begagna den rikliga penningtillgången inom Frankrike
till att skaffa landet kommersiella fördelar af utlandet, i gengäld
för att den franska penningmarknaden öppnades för vederbörande
främmande land. På grund af den i Frankrike rådande allvarliga krisen
inom vinindustrien var det lättnader till förmån för den franska vinexporten,
som därvid närmast åsyftades.

Äfven för Sverige blef den franska penningmarknaden stängd
genom franska regeringens förenämnda beslut. En framställning om
förklarande från franska regeringen att hinder från dess sida icke
skulle möta mot officiell notering på franska börsen af 1907 års svenska
statslån å 65 miljoner francs blef till följd däraf icke afgjord, hvadan
någon notering ej heller kunde äga rum.

Att genom berörda förhållande afsevärd olägenhet uppstått för
det svenska lånebehofvet är tydligt. Svenska staten och flera af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Sveriges kommuner äfvensom åtskilliga penninginstitut, afsedda att
befrämja och underlätta fastighetskrediten, hafva samtliga behof af, att
den idka franska penningmarknaden är för dem öppen. Likaså kommer
detta att blifva fallet med den kreditinstitution för Sveriges stadsfastighetsägare,
angående hvars inrättande, i anledning af därom utaf
nästlidet års Riksdag gjord framställning, förslag för närvarande är
under utarbetande. Härtill kommer, att det otvifvelaktigt bör underlätta
erhållandet af förmånligare villkor för lån, hvarom underhandlas
i andra länder än Frankrike, därest äfven den franska lånemarknaden
är för den lånesökande öppen.

Då franska regeringens förenämnda beslut i fråga om officiell
notering af utländska lån blef bekant, togs omedelbart i öfvervägande,
huruvida icke åtgärder kunde vidtagas för att afvärja de skadliga
följder, som en vägran af notering för svenska värdepapper otvifvelaktigt
skulle framkalla. På grund af nyss anförda omständigheter leddes
då ovillkorligen tanken på möjligheten att genom en nedsättning af
tullen å vin — särskildt tullen å alkoholsvaga viner — undanröja
hindret för noteringen.

Vid den undersökning, som i anledning häraf verkställdes, framträdde
än ytterligare önskvärdheten af att från Sveriges sida åtgärder
vidtoges för att ej mindre få genomförda de af mig förut omförmälda
ändringar i den franska handelstraktaten, hvilka föranleddes af Riksdagens
skrifvelse den 2 maj 1907, än äfven erhålla medgifvande till
officiell notering af svenska värdepapper. Under undersökningens fortgång
framgick emellertid tillika, att enligt inhämtade upplysningar
ifrågavarande eftergifter icke komme att af Frankrike beviljas utan
vederlag från svensk sida och att Frankrike därvid såsom kompensation
komme att fordra åtminstone nedsättning af tullen å vin.

I anledning af hvad sålunda förekommit bemyndigade Eders Kungl.
Maj:t den 31 oktober 1908 mig att vid mitt då förestående besök i
Paris träda i underhandling med franska regeringen för genomförande
af förberörda svenska önskemål, mot vederlag af nedsättning af den
svenska tullen å icke musserande vin af 14 procents alkoholhalt eller
därunder, äfvensom därom afsluta och underteckna öfverenskommelse.

De därefter förda underhandlingarna resulterade däri, att de
svenska yrkandena godkändes, mot det att Sverige förbunde sig att
nedsätta tullen å icke musserande vin af 14 procents alkoholhalt eller
därunder, hvilket infördes å fat, till 34,0 5 öre per kilogram samt att

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

tullsatsen per liter icke musserande vin, importeradt å buteljer, icke
skulle öfverstiga den för vin på fat fastställda tullsatsen per kilogram
med mera än 35 öre.

Under förbehåll af Riksdagens godkännande af berörda tullnedsättningar
afslutades och undertecknades den 2 nästlidne december en konvention
i enlighet med nyss angifna, vid underhandlingarna öfverenskomna
grunder. Konventionen är en tilläggsöfverenskommelse till redan
gällande handelstraktat med Frankrike och afser sålunda icke att i andra
delar, än som i konventionen omförmälas, göra ändring i de bestämmelser
i öfrigt, som innehållas i konventionen af den 13 januari 1892
angående delvis förlängning af handels- och sjöfartstraktaterna af den
30 december 1881. Den nu afslutade konventionen är afsedd att tillämpas
under den tid, konventionen af den 13 januari 1892 förblir i kraft,
hvadan jämväl i afseende å förevarande konvention gäller den i 1892
års konvention förekommande bestämmelse, att den tillämpas intill
utgången af en tidrymd af 12 månader, efter det endera af de fördragsslutande
parterna tillkännagifvit sin afsikt att låta 1892 års konvention
till kraft och verkan upphöra.

Den nu afslutade konventionen jämte en samtidigt afgifven ömsesidig
förklaring, att den mellan Sverige och Frankrike bestående sjöfartstraktaten
icke beröres af bestämmelserna i artikel 3 af konventionen
den 2 december 1908, torde såsom bilagor A. och B. få åtfölja
detta protokoll.

Det af franska regeringen gjorda medgifvandet i fråga om officiell
notering af svenska värdepapper har af formella skäl icke införts i
konventionens text. Samtidigt med konventionens afslutande har
emellertid franska regeringen i fullt bindande form lämnat garantier
för, att lån, som utfärdats eller garanterats af svenska staten, icke
förvägras notering å den officiella franska marknaden.

Såsom framgår af det jag nu anfört, finner jag den med Frankrike
träffade öfverenskommelsen vara af stor betydelse för vårt land, hvadan
jag tillstyrker, att Eders Kungl. Maj:t måtte till Riksdagens godkännande
framlägga den i konventionen aftalade nedsättningen af tullen å vin.»

Sedan herr ministern för utrikes ärendena härefter uppläst konventionens
text, anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet
Swartz följande.

»Beträffande de fördelar, som genom den ifrågavarande öfverenskommelsen
skulle beredas vårt land, är jag i allo af samma uppfattning
som herr ministern för utrikes ärendena.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Genom den af herr ministern i ämnet lämnade redogörelsen synas
mig ock vikten och betydelsen för vårt land af denna öfverenskommelse
vara på ett så öfvertygande sätt ådagalagda, att jag, under hänvisning
i öfrigt till nämnda redogörelse, finner mig endast böra framhålla
följande förhållanden.

Såsom förut omförmälts, har Riksdagen i sin skrifvelse den 2 maj
1907 påpekat, hurusom genom bestämmelsen i 5 § af 1905 års förordning
angående försäljning af brännvin frågan om rätten för utländska
handelshus och deras ombud att här i riket obehindradt upptaga beställningar
å vin och spirituösa kommit i ett annat läge. Då ärenden
rörande lagstiftningen angående normerandet af handeln med brännvin
och därmed jämförliga drycker tillhöra det departement, jag förestår,
vill jag ytterligare betona, att genom upphörandet af berörda rätt
ännu ett, ingalunda obetydligt steg skulle tagas fram till behörig
effektivitet i nämnda lagstiftning. Enligt inhämtade upplysningar
drifves nämligen en afsevärd rörelse i ifrågavarande hänseende icke
blott af kringresande handelsagenter utan äfven af åtskilliga inom
riket fast etablerade firmor, som äro ombud för utländska vin- och
spirituös ahus.

Samtidigt med att en faktiskt förefintlig inkonsekvens i fråga om
svenska undersåtars och utlänningars befogenheter här i riket skulle
genom den nu afslutade konventionen försvinna, komme ock det i förevarande
hänseende upprepade gånger inom Riksdagen i nykterhetens
intresse framställda krafvet sålunda att nu blifva tillgodosedt.

Hvad vidare angår behofvet och önskvärdheten af att vid eventuell
placering af svenska lån äfven kunna räkna med den franska penningmarknaden,
så torde något tvifvel icke kunna hysas, att icke ett
sådant medgifvande, som det af franska regeringen nu lämnade, är
för vårt land en betydande fördel, värd den uppoffring, konventionen
innebär. Med den bestämda hållning, franska regeringen alltjämt
intagit i denna fråga, har det också varit omöjligt att vinna berörda
medgifvande utan att tillmötesgå Frankrikes redan tidigt preciserade
fordran på nedsättning af tullen för de alkoholsvaga viner, hvilkas
export det ligger i Frankrikes intresse att främja.

I detta sammanhang anser jag mig böra nämna, att två framställningar
om medgifvande af officiell notering å franska börsen af
vissa svenska värdepapper — den ena afseende det förut omförmälda
svenska statslånet af år 1907 å 65 miljoner francs och den andra två
Stockholms inteckningsgarantiaktiebolags lån af åren 1906 och 1907,
hvardera å 20 miljoner francs — under förutvarande förhållanden blefvo

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

af franska regeringen lämnade utan bifall. Enligt numera ingången
underrättelse hafva emellertid, sedan den ifrågavarande konventionen
blifvit å svenska och franska regeringarnas vägnar undertecknad, berörda
lån den 11 december 1908 blifvit officiellt noterade å börsen
i Paris.

Jag instämmer i den af herr ministern för utrikes ärendena gjorda
tillstyrkan, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att besluta
en nedsättning af tullen å vin i den omfattning, som konventionens
artikel I afser.

Såsom af konventionens text framgår skulle enligt öfverenskommelsen
tullen å icke musserande vin af 14 procents alkoholhalt
eller därunder, infördt på fat af alla storlekar, blifva 84,0 5 öre per
kilogram. Vidare innefattar konventionen det medgifvande från Sveriges
sida, att tullsatsen per liter för icke musserande viner på butelj icke
må öfverstiga tullsatsen per kilogram för vin på fat med mer än
35 öre.

Enligt gällande tulltaxa af den 8 juni 1906 äro tullsatserna för
vin följande:

		Kvantitet
sT £		för tull-	Tullsats, i
p 3		beräk-
	Vin:	ningen.
			Kr. öre. 1
695.	af till och med 25 procents alkoholhalt:
	på fat, större eller mindre .............................	1 kg.	— i 65
	på andra kärl:
696.	musserande........................................................	1 lit.	2 j — ■
697.	icke musserande ........................................	1 lit.	1 —

af högre alkoholhalt; tullbehandlas såsom Likör.

Då alkoholhalten i de franska icke musserande vinerna i allmänhet
icke öfverstiger 14 procent, har den nu ifrågasatta tullnedsättningen
begränsats att omfatta icke musserande viner af 14 procents alkoholhalt
och därunder. Oberörda af konventionen äro sålunda de icke
musserande vinerna af mer än 14 procents alkoholhalt samt alla musserande
viner. Denna begränsning är af väsentlig betydelse med hänsyn
till den finansiella innebörden för Sverige af tullnedsättningen, på
sätt framgår af följande tabell öfver Sveriges införsel af vin år 1907.

Till grund för denna tabell hafva kunnat läggas uppgifter endast

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

för ett år, enär först från och med år 1907 en specificerad statistisk
varuförteckning tillämpats och det icke är möjligt att för den tid
alltsedan år 1892, hvarunder tullsatserna för vin afsett allt vin af till
och med 25 procents alkoholhalt, erhålla uppgift å de särskilda slag
af vin, som importerats.

Sveriges införsel af vin år 1907.

icke musserande:

af t. o. m. 14 % alkoholhalt:

på fat ................................. 802,596 kilogram

på andra kärl..................... 178,282 liter

af mer än 14 % alkoholhalt:

på fat ................................... 1,570,942 kilogram

på andra kärl.................... 73,965 liter

musserande..................................... 392,200 liter

Denna tabell gifver vid handen, att de icke musserande vinerna
af 14 procents alkoholhalt och därunder icke uppgå till en tredjedel
af Sveriges hela import af vin.

Tullsatsen för icke musserande vin å fat skulle, då alkoholhalten
icke öfverstiger 14 procent, enligt konventionen utgöra 34.0 5 öre för
kilogram. Bråkdelarna af ett öre hafva uppkommit genom det franska
beräkningssättet, men vid bestämmandet af tullsatsen i svenska tulltaxan
synas dessa bråkdelar böra utelämnas'' och tullsatsen fastställas
till jämnt 34 öre för kilogram. Utelämnandet af bråkdelarna är utan
nämnvärd finansiell betydelse, hvaremot det torde vara af afsevärd
olägenhet i praktiken att vid tullbehandling nödgas räkna med delar
af ett öre.

Förut har erinrats, att enligt gällande handelsfördrag undersåtar
tillhörande ett stort antal främmande nationer äga anspråk på att här
i landet behandlas såsom »mest gynnad nation», medan samma rätt är
tillförsäkrad svenska undersåtar i vederbörande främmande länder.
Genom den ställning i handelspolitiskt afseende, Sverige sålunda intager
till andra länder, följer, att den ifrågavarande nedsättningen af vintullen
kommer ej blott Frankrike utan till jämförelsevis icke ringa del
jämväl de länder tillgodo, hvilka skola behandlas såsom mest gynnad
nation.

I den med Tyska riket den 8 maj 1906 afslutade handels- och
sjöfartstraktaten finnes såsom anmärkning till rubriken nummer 695 af

Kuugl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

den svenska tulltaxan införd särskild bestämmelse därom, att lättnader,
som medgifvas en tredje makt i fråga om tullbehandling af viner,
af något som helst slag, i synnerhet rödviner, skola, så länge de äga
bestånd gentemot den tredje makten, äfven tillämpas på de tyska hvita
vinerna. I detta sammanhang bör vidare erinras, att i samma traktat,
såsom anmärkning till rubriken nummer 697 af svenska tulltaxan, är
stadgadt, att tullen per liter för icke musserande hvita viner på
buteljer icke skall öfverstiga tullen per kilogram för hvita viner på
fat med mer än 35 öre.

Motsvarande bestämmelse i artikel 1 af den nu afskräde konventionen
med Frankrike, nämligen att tullsatsen per liter för icke
musserande viner på butelj icke får öfverstiga den för vin på fat fastställda
tullsatsen per kilogram med mer än 35 öre, föranleder till en
omreglering af tullsatsen för icke musserande vin af intill 14 procents
alkoholhalt, hvilket införes på andra kärl än fat. Jag förordar, att
sistnämnda tullsats bestämmes till hvad, vid en tull af 34 öre per kilogram
för vin på fat, sålunda högst kan ifrågakomma, eller 69 öre per liter.

För att kunna bedöma den ekonomiska verkan af de nu ifrågasatta
tullnedsättningarna har med ledning af de förut meddelade uppgifterna
angående vinimporten till Sverige under år 1907 en beräkning
blifvit verkställd. Denna har gifvit till resultat, att den genom fastställande
af ifrågavarande tullsatser, resp. 34 och 69 öre, inträdande
minskningen i tullinkomster torde böra uppskattas till i rundt tal
300,000 kronor om året.

Den i fråga om konventionen stipulerade bestämmelsen, att densamma
skall fortfara att tillämpas under hela den tid, handelstraktaten
af den 30 december 1881, sådan den blifvit förlängd genom
konventionen undertecknad den 13 januari 1892, förblir i kraft, bereder,
såsom förut nämnts, möjlighet att, genom uppsägning af 1892
års konvention till upphörande efter tolf månader, inom en jämförelsevis
kort tid vinna ändring i de nu ifrågasatta tullsatserna, därest
sådant skulle finnas nödigt. Med hänsyn härtill böra de af konventionen
föranledda sänkta tullsatserna icke fastställas att gälla för längre
tid än konventionen är i tillämpning.

På grund af hvad sålunda blifvit i detta ärende anfördt, hemställer
jag i underdånighet, att Fiders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen
att besluta,

dels att, så länge den med Frankrike afslutade handelstraktaten
af den 30 december 1881, sådan den blifvit förlängd genom konven -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

tionen undertecknad den 13 januari 1892, förblir i kraft, tullen å icke
musserande vin af 14 procents alkoholhalt och därunder skall utgöra,
då vinet införes på fat, 34 öre för kilogram och, då vinet införes på
andra kärl än fat, 69 öre för liter,

dels ock att i följd häraf rubrikerna nummer 695, 696 och 697 i
tulltaxan af den 8 juni 1906 skola erhålla följande förändrade lydelse:

		Kvantitet för tullberäkningen	Tullsats
695	Vin: icke musserande: på fat, större eller mindre: af 14 procents alkoholhalt och där-		Kronor	öre
695 V,	under .............................................. af mer än 14 men icke öfver 25	1 kilogram	—	3 4 ;
696	procents alkoholhalt ..................... på andra kärl: af 14 procents alkoholhalt och där-	1 kilogram		6 5
696 V,	under .............................................. af mer än 14 men icke öfver 25	1 liter	—	6 9
697	procents alkoholhalt ..................... musserande: af 25 procents alkoholhalt	1 liter	1	—
	och därunder............................................. Anm. Vin af mer än 25 procents alkoholhalt; tullbehandlas såsom Likör.	1 liter	2

Hvad chefen för finansdepartementet sålunda hemställt,
däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, behagade
Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle nådig
proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse bilagan
litt. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Nyström.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 11 Häft.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 20.

Bil. A.

Öfverenskommelse.

Hans Maj:t Konungen af Sverige och franska republikens president,
lifvade af ömsesidig önskan att underlätta och utvidga handelsförbindelserna
mellan Sverige och Frankrike, hafva beslutit att för
sådant ändamål afsluta en öfverenskommelse samt till fullmäktige utsett:

Hans Maj:t Konungen af Sverige sin minister för utrikes ärendena
herr Trolle samt

Franska republikens president senatorn, ministern för utrikes
ärendena herr Stephen Pichon och

deputeraden, ministern för handel och industri herr Jean Cruppi,
hvilka, efter att hafva meddelat hvarandra sina respektive fullmakter,
som befunnos i god och behörig form, öfverenskommit om
följande artiklar, utan att därigenom de bestämmelser i öfrigt rubbas,
som innehållas såväl till Sveriges som Frankrikes fördel i konventionen,
undertecknad den 13 januari 1892, emellan Frankrike och de förenade
rikena Sverige och Norge angående delvis förlängning af handels- och
sjöfartstraktaterna, afskräde den 30 december 1881.

Artikel 1.

De här nedan uppräknade alster af franskt ursprung må införas
till Sverige på följande villkor:

Nummer

i tull- ,

taxan j ^r- ulc''

695 Icke musserande vin af 14 procents alkoholhalt eller!

därunder på fat af alla storlekar, 1 kg..............j — | 34.05

Anmärkning till n:o 697 i allmänna tulltaxan. Tullsatsen
per liter för icke musserande viner på butelj får icke
öfverstiga den för vin på fat fastställda tullsatsen per kilogram
med mer än kronor 0.3 5.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Artikel 2.

De höga fördragsslutande parterna kafva öfverenskommit, att
artikel 17 i handelstraktaten af den 30 december 1881 skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Franska handelsresande, som färdas inom Sverige för franska
handelshus, skola med de inskränkningar, som äro ålagda landets egna
undersåtar, där äga att göra uppköp för sin industris behof och upptaga
beställningar med eller utan prof, men icke till försäljning kringföra
varor.

Detsamma skall i Frankrike gälla i afseende å svenska handelsresande.

Franska handelsresande skola icke inom Sverige vara underkastade
högre yrkesafgift än den lägsta dylika afgift, som därstädes
erlägges af inländska handelsresande under i öfrigt motsvarande förhållanden.
En afgift till lika belopp med den, som i Sverige drabbar
franska handelsresande, kan i Frankrike påläggas svenska handelsresande.

Franska handelsresande skola i alla hänseenden erhålla samma
mest gynnade behandling, som tillkommer handelsresande, tillhörande
någon annan utländsk nation. Hvarje rätt, lättnad eller fördel, undantag
eller minskning i afgift, hvaraf någon sådan kommer i åtnjutande,
skola omedelbart tillämpas på franska handelsresande.

Franska undersåtar, som önska kringföra varor till försäljning i
Sverige (gårdfarihandel), skola icke behandlas annorlunda eller bättre
än undersåtar tillhörande hvilken som helst annan utländsk nation.

Artikel 3.

Denna konvention skall ratificeras, och ratifikationerna skola så
snart som möjligt utväxlas under förbehåll af svenska Riksdagens
godkännande. Den skall träda i kraft från och med åttonde dagen
efter utväxl ingen af ratifikationerna och skall fortfara att tillämpas
under hela den tid, handelstraktaten af den 30 december 1881, sådan
den blifvit förlängd genom konventionen undertecknad den 13 januari
1892, förblir i kraft.

Till yttermera visso hafva de respektive fullmäktige undertecknat
denna konvention och försett densamma med sina sigill.

Som skedde i raris uti två exemplar den 2 december 1908.

(L. 8.) Eric Trolle, (L. S.) S, Pichon, (L. 8.) Jean Grupp.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 20.

Bil. B.

Tillkännagifvande.

Vid undertecknandet af den denna dag afslutade öfverenskommelse
mellan Sverige och Frankrike förklara de höga fördragsslutande parternas
fullmäktige samstämmigt, att den i Paris den 30 december
1881 mellan Frankrike och de förenade rikena Sverige och Norge afslutade
sjöfartstraktat, som blifvit förlängd genom artikel 2 i konventionen
undertecknad den 13 januari 1892, icke beröres af bestämmelserna
i artikel 3 i förenämnda öfverenskommelse.

Till yttermera visso hafva de respektive fullmäktige undertecknat
detta tillkännagifvande och försett detsamma med sina sigill.

Som skedde i Paris uti två exemplar den 2 december 1908.

(L. S.) Eric Trolle. (L. S.) S. Pichon. (L. S.) Jean Cruppi.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1909