Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1 (Proposition 1905:1 - urtima)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

N:o 1.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen angående de
unionella förhållandena; gifven Stockholms slott den 19
juni 1905.

Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed föreslå, att Riksdagen måtte medgifva, att Kungl. Maj:t må
med norska Stortinget ingå i förhandling om och träffa villkorlig uppgörelse
för ordnande af de förhållanden, i afseende å hvilka vid en upplösning af
unionen sådant ordnande må finnas erforderligt.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all Kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bill. till urtima Riksd. Prat. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 1 Höft. (N:o 1.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Utdrag af protokollet öfver ett justitiedepartementsärende, hållet å
Stockholms slott måndagen den 19 juni 1905 inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet, hvarvid Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen jämväl var tillstädes.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Ramstedt,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,

Statsråden Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Berger,

Meyer,

Virgin,

Petrén.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anförde i underdånighet
:

»Genom nådigt bref den 9 innevarande juni har Eders Kungl. Maj:t
kallat riksdagen till urtima möte i Stockholm den 20 i denna månad för
att få tillfälle att med riksdagen öfverlägga om de mått och steg, som
från svensk sida böra vidtagas i anledning af norska stortingets beslut
den 7 juni 1905, hvarigenom norska statsrådets medlemmar bemyndigats
att tills vidare såsom norsk regering utöfva den konungen tillagda myndighet
och i sammanhang därmed förklarats, att föreningen med Sverige
under en konung vore upplöst.

Innan beslut fattas om de åtgärder, som af stortingets beslut kunna
föranledas, torde det vara lämpligt att lämna en kortfattad öfversikt af de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

på det unionella området tidigare framkomna spörsmål, som kunna anses
hafva stått i mera omedelbart samband med föreningens ändamål, äfvensom
en redogörelse för de händelser, som orsakat riksdagens sammankallande,
och anhåller jag att därom få afgifva följande framställning:

* *

Sedan genom konventionen i Moss den 14 augusti 1814 bestämts,
att ett utomordentligt storting skulle sammankallas i Kristiania för att
med konungens af Sverige kommissarier förhandla om de förändringar i
den af riksförsamlingen på Eidsvold den 17 maj antagna grundlagen, som
voro nödiga för Sveriges och Norges förening, beslöt detta storting den 20
oktober, att Norge såsom ett själfständigt rike skulle under vissa villkor
förenas med Sverige under en konung. Till grund för de följande förhandlingarna
om dessa villkor lades Eidsvold skonstitutionen med .de förslag
till ändringar i densamma, som framlagts af de svenska kommissarierna,
jämte särskilda inom stortinget däröfver afgifna anmärkningar. Sedan
stortinget den 4 november slutbehandlat samtliga ändringsförslag, och de
svenska kommissarierna nämnda dag å konungens vägnar antagit grundlagen
i dess helhet så, som den nu var omarbetad, blef samma dag på
eftermiddagen konungaval hållet, därvid Carl XIII blef vald och erkänd
som konungariket Norges rättmätige konstitutionelle konung.

Bland de ändringar i Eidsvoldskonstitutionen, som sålunda vidtogos,
torde här böra anmärkas införandet af rättighet för konungen att utnämna
vicc-konung eller ståthållare, såsom vice-konung antingen kronprinsen eller
hans äldste son, såsom ståthållare antingen norsk eller svensk man (§§ 12
och 14). Båda bestämmelserna tillkommo på yrkande af de svenska kommissarierna.

Beträffande Eidsvoldsgrundlagens § 25, som handlade om befälsrätten
öfver rikets krigsmakt, hade stortinget den 25 oktober förenat sig om en ny
lydelse af paragrafen, hvarigenom bestämdes, bland annat, att utan stortingets
samtycke icke mer än hälften åt »Norges organiserede landmagt»
skulle vid angrepp mot Sverige få där användas och vid angrepp på
Norge därstädes icke större svensk styrka, än Norges halfva armé. De
svenska kommissarierna förklarade detta beslut oantagligt och ställde
stortinget inför valet af antingen den ursprungliga lydelsen eller ock
en förändrad redaktion, som visserligen medgaf åtskilliga inskränkningar i
befälsrätten, men som uteslutit den nyssnämnda begränsningen. Efter att

Stortinqet

1814

Vicekonungadömet
och
ståthållareskåpet.

Konungens

befälsrätt.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 1.

i detta senare förslag hafva verkställt några modifikationer, däribland att
»Landevaernet og de ovrige norske tropper, som ikke til linjetropper
kunne henregnes», aldrig finge brukas utanför Norges gränser, antog stortinget
förslaget i öfrigt och uppgaf därvid uttryckligen sin förra fordran,
att utan dess samtycke blott hälften af Norges organiserade krigsmakt
skulle få användas utom landets gränser. Den truppkontingent, som enligt
dessa bestämmelser vid försvarskrig skulle stå till konungens fria
disposition äfven utanför Norges gränser, hade under förhandlingarna betecknats
såsom »Norges hele armee», »hele krigsmagten» o. s. v. Det
norska landtvärnet hade då för tiden icke någon verkligt militärisk organisation,
och således borde landtvärnsklausulen icke medföra någon inskränkning
i konungens befälsrätt öfver den organiserade armén.

Utlåna} I fråga om behandlingen af diplomatiska ärenden stadgade Eids diplomatiska

voldsgrundlagens § 30, att de voro undantagna från föredragning i statsärende».
rådet, och dess § 33, bland annat, att »Den statsraad, som forestaaer det
udenlandske departement, bor have en egen protocol, hvori de sager indfores,
som ere af den natur, åt de ikke bor forelmgges det samlede statsraad.»
Norge erkändes emellertid icke af någon makt såsom själfständig stat och
fick icke heller vare sig utrikesminister eller gesandter och konsuler. Af de
svenska kommissarierna ifrågasattes ej någon ändring beträffande nyss
anmärkta stadgande i § 30 — det återfinnes också i novembergrundlagen
under § 28 —, men däremot uteslöts i öfverensstämmelse med kommissariernas
förslag hela Eidsvoldsgrundlagens § 33 om ett norskt utrikesdepartement
med egen chef och eget protokoll. Däremot var rikenas gemensamme
konung, hvars rätt det var att »begynna krig och sluta fred,
ingå och upphäfva förbund, affärda och mottaga sändebud» (novembergrundlagen
§ 26 mom. 1, upptaget i riksaktens § 4), fortfarande af
Sveriges regeringsform bunden att utöfva sin beslutanderätt öfver utrikesärendena
i samverkan med den svenske utrikesministern och hofkanslern,
i vissa fall med hela statsrådet, och dessa ärendens handläggning
omhändertogs alltså nu äfven för Norges del af den svenska utrikesförvaltningen.
För ett bestämdt fall, krigsförklaring, gjordes dock en
ändring i gällande former, i det att i novembergrundlagen insattes en
bestämmelse — sedermera äfven intagen i riksakten —, enligt hvilken
konungen i dylikt fall skall rådföra sig med ett utomordentligt statsråd af
samtliga icke blott svenska, utan äfven norska statsråd (novembergrundlagen
§ 26 mom. 2, riksakten § 4); i öfrigt åter hvarken gjordes eller
ens ifrågasattes af stortinget någon ändring i nämnda former för de diplomatiska
ärendenas handläggning. Tvärtom insattes följande år i riks -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

akten just på grund af yrkande från det norska stortinget den föreskrift,
att i interimsregering de diplomatiska ärendenas föredragning skulle verkställas
af hofkansler!), alltså en svensk ämbetsman.

Såsom representanter i utlandet för de förenade rikenas diplomati
och konsulatväsen inträdde i följd af föreningen de förutvarande svenska''
beskickningarna och konsulerna. I § 22 af Eidsvoldsgrundlagen nämndes
bland de ämbetsmän, som skulle innehafva förtroendesysslor, äfven »gesanter
og consuler». De svenska kommissarierna föreslogo eu förändrad
redaktion af paragrafen, men dess ursprungliga lydelse bibehölls af stortinget.
Då förhandlingarna om föreningsvillkoren utgingo från, att dessa
villkor skulle intagas i den norska grundlagen, bevisar lagrummets tillvaro
icke, att ämbetena skulle vara uteslutande norska, utan dess mening
kunde blott vara, att gesandterna och konsulerna skulle, såsom äfven svenska
grundlagen stadgade, vara förtroendeämbetsmän. Rätten att leda rikenas
förhållanden till utrikes makter och därvid »affärda sändebud» blef, såsom
framgår af det förut sagda, vid föreningsvillkorens uppgörande förbehållen
konungen. Under de pågående förhandlingarna väcktes på stortinget —
under uttryckligt erkännande af att gesandterna skulle vara gemensamma,
då rikenas politiska förhållanden till andra makter vore ett och detsamma —
förslag, att hvardera riket skulle hafva särskilda konsuler (konsul Konows
förslag), men detta förslag blef af stortinget förkastadt. Sedan förhandlingarna
afslutats och grundlagen antagits, återupptogs förslaget under
den form, att i en adress till konungen skulle införas en önskan att,
»därest det skulle visa sig, att Norge led genom att hafva gemensamma
konsuler med Sverige, särskilda konsuler för Norge måtte blifva anställda»,
men äfven detta förslag förkastades af stortinget.

Sedan den öfverenskomna norska grundlagen blifvit den 10 november
1814 af kronprinsen Carl Johan å konungens vägnar antagen och
stadfäst, afläts den 12 april 1815 kungl. proposition till Sveriges rikes
ständer om de nya konstitutionella förhållanden, som till följd af föreningen
uppkommit. Grundlagens antagande hade nämligen skett »med
förbehåll af Sveriges rikes ständers constitutionella rätt i de delar, som
medföra ändring eller jemkningar i Sveriges rikes regeringsform». Konstitutionsutskottet,
som ansåg någon förändring af Sveriges grundlagar ej
behöfva äga rum, tillstyrkte upprättandet af en särskild riksakt till bestämmande
af de nya förhållandena. Efter det. förslag till riksakt blifvit
af utskottet uppsatt och detta förslag med några smärre ändringar och
tillägg godkänts af ständerna, blef förslaget den 31 juli antaget jämväl

Diplomati
ch konsulatväsen.

Riksakten

1815.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

af stortinget, hvarefter den sålunda öfverenskoinna riksakten underskrefs
af stortinget samma dag och af ständerna den 6 augusti 1815.

Riksaktens Enligt ingressen till riksakten har den tillkommit till bestämmande

till norska de genom föreningen mellan Sverige och Norge uppkomna konstitutiogrundlagen.
nolla förhållanden. Att icke alla föreningsvillkor blifvit i riksakten införda,
erkändes från norsk sida af konstitutionskommittén vid 1818 års
storting genom dess yttrande, i anledning af ett då väckt förslag om ståthållareämbetets
afskaffande, att detta ämbetes tillvaro — hvarom ju intet
linnes i riksakten stadgadt — grundade sig på det fördrag, som upprättats
mellan Sveriges konung och det norska folket, och vore bestämd »i den
med Sverige slutna föreningsakten». Huru i öfrig! resultatet af förhandlingarna
1814 uppfattades i Norge under den närmaste tiden därefter,
framgår, bland annat, af protokollkommitténs vid 1830 års storting förklaring,
att den norska grundlagen tillkommit genom underhandling mellan
den svenske konungens kommissarier och det urtima stortinget och »blev
udfaerdiget, efteråt begge parter vare komne overeens om bestemmelserne»,
hvadan sålunda »den mellem Norge og Sverige existerende förening under
een konge og den svenske konges bestyrelse af Norges throne grunder
sig paa en tractat». Äfven konstitutionskommittén vid samma storting
tilläde den norska grundlagen egenskapen af att vara ett unionsdokument
samt förklarade riksakten utgöra ett i öfverensstämmelse med § 42 grundlagen
upprättadt »anhang til grundloven», hvilket af kommittén jämställdes
med successionsordningen. Konstitutionskommittén på 1836 års
lagtima storting förklarade likaledes, att den norska grundlagens § 111 —
om flaggorna — »otvifvelaktigt måste räknas till de ingångna unionsbestämmelserna».
Äfven 1839—1844 års unionskommitté betonade, att
den norska grundlagens historia visade, att »Norges grundlag, med hänseende
till de grundsatser och stadganden, som vidkomma föreningen med
Sverige, nödvändigt måste betraktas och gälla såsom det ursprungliga
unionsdokumentet mellan Sverige och Norge», samt att »riksakten har af
Norges grundlag upptagit de väsentligaste stadganden rörande rikenas
gemensamma angelägenheter, som denna innehåller, men icke alla».

Konungens Redan innan riksakten blef slutligen aftalad, hade emellertid eu af

militarbefal. f|(, förutsättningar, som enligt de med de svenska kommissarierna förda
underhandlingar lagts till grund för föreningen, i väsentlig grad rubbats.
Genom den norska värnpliktslagen den 5 juli 1815 hade nämligen bestämts,
att armén skulle bestå af linjetrupper, som kunde brukas utanför rikets
gränser, och landtmilis eller trupper, som aldrig finge brukas utanför

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Norges gränser. Linjetruppernas styrka, som år 1814 beräknats till omkring
23,600 man, motsvarande, enligt beräkning, 72 % af hela armén,
blef genom den nya lagen reducerad till 12,000 man, däraf 2,000 värfvade.
Tjänstetiden i linjen, som förut varit 10 till 12 år, nedsattes till
7 år för kavalleri och ridande artilleri samt till 5 år för infanteri och
öfriga vapenslag.

Vid föreningens ingående åvägabragtes icke någon fullständig lik- Porges
städighet mellan rikena. Ett af de mest synliga uttrycken härför var, att sunionen.1
till ståthållare i Norge skulle kunna nämnas eu svensk man; ett annat, i
motsatt riktning, Norges relativt ringa försvarsplikt. Åtskilliga yttre former
ordnades från början så, att i dem ett företräde för Sverige framträdde.
Emellertid har dock Norge efterhand därutinnan förvärfvat full
likställighet med Sverige, såsom i fråga om konungens titel å norska
mynt och i offentliga handlingar, som enbart angå Norge, genom borttagandet
af det norska vapnets anbringande i det svenska riksvapnet på
svenska mynt och i svenska ämbetsmyndigheters sigill in. m.

Förut är nämndt, att Norge ej heller i fråga om utrikesstyrelsens hand- TJtrikesärenhafvande
erhöll jämlikhet med Sverige. Fordringar på ökadt inflytande i detta laggning.
hänseende gjorde sig emellertid från norsk sida ganska snart gällande.

Redan åren 1818, 1821 och 1824 förehade stortinget till behandling
väckta- förslag, som åsyftade att bereda Norge eu mera själfständig ställning
med afseende å dess utrikes angelägenheter, men dessa förslag blefvo
af vederbörande kommittéer afstyrkta och vunno ej heller stortingets bifall.
1824 års konstitutionskommitté erinrade därvid bland annat, att
då den, som handlade utrikes ärendena, vore den svenske statsministern
för dessa ärenden, och då de till en stat förenade tvenne rikena i diplomatiskt
hänseende stode i sådant förhållande till andra stater, att det ofta,
kanske oftast vore svårt att åtskilja det enas tarf från det andras, det vore
klart att ingen ny eller förändrad ansvarighet kunde påläggas ministern
genom något ensidigt beslut för Norges del, utan att därför behöfliga
åtgärder måste ske genom öfverenskommelse med de svenska ständerna.

År 1827 beslöt emellertid stortinget, närmast i anledning af den bekanta
Bodösaken, att aflåta en adress till konungen angående önskvärdheten af
den norske statsministerns, öfriga rådgifvares och andra norrmäns deltagande
i diplomatiska sakers handläggning, hvaremot ett samma år väckt,
af odelstinget biträdt förslag rörande åtgärder för att förskaffa Norge särskild
diplomatisk representation i utlandet ej föranledde någon stortingets
åtgärd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

A 1830 års storting väcktes af höiesteretsadvokaten L. Hjelm förslag
om en adress till konungen för att fästa hans uppmärksamhet därpå, att
norska diplomatiska saker icke enligt Norges grundlag kunde förberedas,
behandlas, föredragas och expedieras genom en svensk minister, utan allena
genom den ansvarige norske ministern på det genom grundlagens § 15
bestämda sätt, och att gemensamma diplomatiska saker borde behandlas i
öfverensstämmelse med denna § och § 38 samt § 5 i riksakten, samt att
norska konsuler, om än de tillika vore svenska konsuler och icke infödda
norska borgare, likväl i enlighet med grundlagens §§ 21, 22 och 92 borde
utnämnas i norskt statsråd, särskilt från den utnämning, som meddelats
dem såsom svenska konsuler, så att de kunde såsom norska ämbetsmän
ställas till ansvar; hvarjämte hemställdes, att stortinget må.tte hos konungen
anhålla om »åt paase grund lovens og nationens grundlovmiessige roettigheder
og rigets vaerdigheds overholdelse i disse henseender».

Konstitutionskommittén hann ej behandla detta förslag hvarken år
1830 eller då det år 1833 återupptogs. Däremot ingick den norska regeringen
år 1834 med en underdånig framställning, däri anmärktes att den
norska grundlagen icke innehölle någon uttrycklig bestämmelse om de
diplomatiska ärendenas handläggning, i det att dess § 38 lika litet som
riksaktens § 5 hade åsyftat dessa saker, likasom ej heller dessa ärendens behandling
i sammansatt statsråd vore förenlig med svenska regeringsformens
§ 11. Den norska regeringen höll dock före, att grundlag och riksakt icke
kunnat afse, att Norge skulle vara utan all ansvarig diplomatisk styrelse,
utan att deras tystnad därför måste anses innebära, att konungen själf ägde
ordna dylika ärendens handläggning, blott det skedde på ett sätt, som på
en gång tillfredsställde den norska statsförfattningens anda och kunde förenas
med de i Sverige uttryckligen gällande föreskrifterna. Vidare erinrades
om, att i praxis ofta den norska regeringens betänkande inhämtats
före afsilande af överenskommelser med främmande makter. På grund
häraf hemställdes, att vid diplomatiska sakers föredragning och afgörande
framdeles alltid skulle, utom de i svenska regeringsformen §11 nämnda
ämbetsmän, äfven närvara en medlem af det norska statsrådet.

Vid föredragning af denna hemställan i svensk ministeriel! konselj
i mars 1835 meddelade konungen följande föreskrift, som sedermera tillk
ruin agat,s för det norska statsrådet:

att, då något diplomatiskt ärende, Norges rike särskildt vidkommande,
och hvaröfver i förväg utlåtanden och upplysningar från
vederbörande norska ämbetsverk alltid böra vara infordrade och ingångne,
inför Kungl. Maj:t till besluts fattande däröfver af stats -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

ministern för utrikes ärendena i underdånighet föredrages, alltid
norske statsministern, eller om han är hindrad att vara närvarande,
en ledamot af norska statsrådets afdelning i Stockholm skall vara
närvarande och sin mening kunna afgifva;

samt att vid de tillfällen, då, enligt svenska regeringsformens
11 och 12 §§, diplomatiska eller så kallade ministeriella mål för
Kungl. Maj:t föredragas, hvilka i något afseende äga inverkan på
eller stå i beröring med vare sig Sveriges och Norges gemensamma
eller Norges enskilda förhållande till främmande makter, eller leda
till besluts fattande i detta afseende, alltid, jämte de i nämnda §§
upptagna svenska ämbetsmän,äfven norske statsministern eller i hans
frånvaro en ledamot af norska statsrådet skall vara närvarande.

1 fråga om konsulerna gjorde redan den 6 december 1814 det norska
statsrådet en framställning till konungen därom, att de svenska konsulerna i
Levanten skulle få order att i vissa fall insända underrättelser till uppgifna
norska myndigheter. Genom resolution den 18 januari 1815, gifven i
ministeriellt statsråd, bestämdes därpå, att i följd åt föreningen de dittillsvarande
handelsagenterna skulle erhålla nya diplom och benämnas konsuler,
i hvilken egenskap de skulle blifva ackrediterade för båda rikena.
Den 15 februari samma år beslöt konungen i svenskt statsråd, att konsulerna
äfven skulle gå norska sjöfarande till hända, att konsulsledigheter
skulle kungöras i norska rikstidningen, och att äfven norrmän skulle uppföras
på förslag till platserna, när de därtill voro kompetenta. Styrelsen
öfver konsulatväsendet fortfor att tillhöra samma svenska myndigheter, som
förut: kanslistyrelsen och kommerskollegium äfvensom det under kanslistyrelsen
sorterande konvojkommissariatet, under hvithet särskildt konsulaten
i Barbareskstaterna lydde. I kanslistyrelsen var statsministern för
utrikes ärendena ordförande och, bland andra, hofkanslern och kabinettssekreteraren
bisittare. Genom den nya konsulsstadgan åt den 9 mars 1830
erhöllo norska myndigheter rätt att yttra sig öfver ansökningar till konsulsbefattningar,
hvarförutom jämte statsministern för utrikes ärendena,
kommerskollegium, generaltullstyrelsen och vederbörande beskickning, äfven
»norska regeringens departementer» nämndes bland de myndigheter, från
hvilka en konsul kunde få mottaga föreskrifter, äfvensom konsulns skyldighet
att jämväl till vissa norska myndigheter afgifva berättelser närmare
reglerades. Uti infordradt utlåtande öfver förslaget till denna stadga hade
norska regeringen den 4 december 1829 bland annat hemställt, att vid
konsulers till- och afsättning regeringens betänkande borde inhämtas, enär
konsuIsbefattningarna voro gemensamma för båda rikena och det sålunda
Bill. till urtima Riksd. Prot. 1.905. 1 Sand. 1 Afd. 1 Häft. 2

Konsulat väsendet 1814-30.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

syntes riktigast, att besluten fattades i sammansatt statsråd, men denna
hemställan blef ej bifallen. I fråga om utrikesministerns ställning till
konsulerna, föreskrefs i den nya instruktion för kommerskollegium, som
den 4 april 1831 utfärdades, att konsulsbref, som innehöllo underrättelser
eller anmärkningar rörande rikets politiska förhållanden till främmande
makter, eller angingo ämnen, hvilkas allmängörande kunde leda
till missnöje hos dessa makter, skulle, utan att i kollega protokoll intagas,
af kollegium tillställas statsministern för utrikes ärendena.

Norges^bi- I Sverige förspordes under slutet af 1820-talet och början af 1830-

nisterkassan^e^ missnöje med afseende å de belopp, hvarmed Norge bidrog till
och konvoj- ministerkassan och konvojkommissariatet. Särskildt stortingets åtgärder att
°™iatet.a åren 1830 och 1833 nedsätta Norges bidrag till konvojkommissariatet föranledde
vid 1834—35 års riksdag en framställning i ämnet från rikets
ständer. Frågan blef emellertid undanskjuten, men hörde till dem, som
omsider hänsköts till 1839 års unionskommitté.

Resolutioner A norsk sida upptog regeringen i en ny hemställan af den 8 juli

Iconsulersut-1834 en framställning från dess finans-, handels- och tulldepartement annämning
gående konsulerna. Af departementet hade uttalats, att de af konungen
m‘ m utnämnda konsulerna, såsom omnämnda i grundlagens §§ 22 och 92, där
betraktades såsom norska ämbetsmän, att, då de i allmänhet icke vore att
betrakta såsom diplomatiska agenter, grundlagens allmänna bestämmelser
om tillsättning af norska ämbetsmän borde vid deras utnämning användas,
äfven om grundlagen för öfrigt gaf rätt till ett särskildt behandlingssätt
af diplomatiska ärenden, och att, om än sålunda det kunde anses mest
öfverensstämmande med den norska grundlagens bestämmelser, att konsulerna
finge sin utnämning särskildt för Norge i norskt statsråd, denna sak
dock, med hänsyn till det önskliga i att båda rikenas konsuler »alltid äro
samma personer», borde betraktas såsom en för båda rikena gemensam
angelägenhet, och alltså alla beslut därom samt om konsulernas avskedande
fattas i sammansatt statsråd enligt § 5 riksakten, sedan norska regeringens
betänkande inhämtats. Därjämte borde konsulerna äfven aflägga eller insända
ed jämväl såsom norska ämbetsmän.

I svenskt statsråd den 23 januari 1836 beslöt konungen i anledning
af denna framställning, att konsulers utnämning hädanefter borde ske i
sammansatt svenskt och norskt statsråd, och den 26 april samma år resolverades
vidare, dels att, sedan ansökningar om konsulstjänst meddelats
svenska handelssocieteter, de skulle öfverläinnas till norska regeringens
finans-, handels- och tulldepartement för att kommuniceras med norska

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

handelssocieteter, hvarpå norska regeringen skulle äga afgifva förslag, hvilket,
jämte motsvarande från svensk sida, skulle föredragas i sammansatt statsråd,
dels att konsulernas ed skulle insändas icke blott till svenska kommerskollegium
utan äfven till nyssnämnda norska departement, dels oek
att frågor om konsulers afskedande skulle behandlas i sammansatt svenskt
och norskt statsråd.

Vid 1836 års storting hemställde konstitutionskommittén om en adress
till konungen i ändamål att erhålla hans medverkan för undanröjande af rörande en
hvarje grundad anledning till klagomål från något af de förenade rikena del unionella
öfver afvikelse från »det fuldkomne lighetsprincip, hvorpaa föreningen Jul!,ou
er grundlagt». Kommittén — hvilken, såsom nämnts, beträffande en af de
punkter, i afseende hvarå klagomål från norsk sida framkommit, nämligen
beskaffenheten af den norska örlogsflaggan, uttalade att norska grundlagens
§ 111 otvifvelaktigt måste räknas bland de ingångna unionsbestämmelserna —,
ansåg att det ej fanns något annat sätt att rätta vissa missförhållanden, som
i betänkandet anmärkts, än genom en ny och fullständigare unionsakt.

Dess önskemål rörde dels de diplomatiska ärendenas handläggning dels flaggorna
dels åtskilliga andra yttre emblem och former. Någon adress kom
då ej till stånd. Men på det urtima storting, som snart därefter sammanträdde,
beslöts den 24 januari 1837 en adress till konungen rörande de
unionella förhållandena.

I denna adress framhöll stortinget, att principen om rikenas fullständiga
likhet i rättigheter blifvit i en del uppräknade punkter åsidosatt.

Särskild! framhäfdes behandlingen af Norges egna eller båda ländernas
gemensamma diplomatiska angelägenheter, vid hvilken Norge borde erhålla
lika deltagande, lika rättigheter och lika garantier med Sverige. I detta
hänseende betraktade stortinget 1835 års resolution blott såsom en förberedelse
till fullständigare åtgärder. Den norska regeringen ingick därefter
den 14 februari 1837 med en underdånig skrifvelse till konungen med
hemställan bland annat, att konungen måtte tillsätta en kommitté af norska
och svenska män för att taga i öfvervägande, hvilka förändringar i de
förenade rikenas grundlagar samt hvilka tillägg till den mellan dem upprättade
riksakten borde åvägabringas för fastställande af lämpliga och mot
de båda rikenas gemensamma behof svarande bestämmelser angående behandlingen
af rikenas diplomatiska angelägenheter och hvad därmed kunde
stå i förbindelse. Konungens svar blef närmast eu diktamen, i hvilken
han afvisade vissa af de framställda krafven, samt tillika erinrade om, att
likhet i rättigheter förutsatte likhet i bördor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition A7:o 1.

1839 års Sedan frågan därpå någon tid hvilat, beslöt konungen, under ut Unmitté.

m~ talande af sin önskan att så mycket som möjligt bringa de förenade
rikenas ömsesidiga rättigheter och förpliktelser till inbördes öfverensstämmelse,
i sammansatt norskt-svenskt statsråd i Kristiania den 30
januari 1839 tillsättandet af en kommitté, som skulle taga i öfvervägande
och afgifva förslag rörande de i stortingets adress af den 24 januari
1837 omförmälda föremål (dock med visst, angifvet undantag) samt
angående hvardera rikets bidrag till gemensamma utgifter och till det gemensamma
försvaret. Denna första unionskommittés uppdrag blef sedermera
på dess egen begäran utvidgadt, i det att genom beslut i sammansatt
svenskt-norskt statsråd den 7 december 1843 åt kommittén uppdrogs att
företaga granskning af riksakten i dess helhet, hvarvid dock kommittén
erhöll uttrycklig befallning att icke afvika »från de grundsatser, som äro
uttryckta i det fördrag, hvilket bestämmer de båda brödrafolkens ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter».

Vissanorska Från denna allmänna revision uttogos emellertid på våren 1844 till

''faUna^lMå.särskild! afgörande vissa norska önskemål rörande den kungliga titulaturen,
den unionella örlogsflaggan samt det norska vapnets förekomst i Sveriges
riksvapen och afgjordes, utan afvaktan på kommitténs förslag i öfrig!, i
enlighet med de norska önskningarna. I fråga om den kungliga titulaturen,
som dittills, med ett undantag, varit gemensam för båda rikena med Sveriges
namn före Norges, bestämdes, att i dokument, som enbart anginge Norges
inre angelägenheter, Norges namn skulle sättas före Sveriges. Däremot har
uti dokument, som afse antingen Sverige eller förhållandet till utlandet,
den gamla titeln alltjämt bibehållits. I det svenska riksvapnet hade
1814 det norska vapnet inlagts i eu tredjedel åt skölden; detta afskaffades
nu 1844, hvaremot för den kungliga familjen och gemensamma angelägenheter
skapades ett gemensamt unionsvapen.

Flaggfrå- Flaggfrågan hade sedan 1814 vid olika tillfällen varit föremål för

behandling. Såsom unionen örlogsflagga hade 1815 i sammansatt statsråd
antagits den svenska flaggan med tillsats i öfverstå fyrkanten närmast
stången af norska färger i enlighet med ett norskt förslag. Den norska
handelsflagga, som antagits 1814, hade länge varit användbar endast på
närmare farvatten, enär på de aflägsnare, för dess fredande af Barbareskstaterna,
skulle kräfts särskilda överenskommelser och särskild tribut. I
stället hade där norska fartyg tillåtits segla under svensk eller unionen
flagga och använda svenska sjöpass, hvaremot från Norge årligt bidrag
utgått till konvojkommissariatet. Från svensk sida hade vid olika till -

Kung!. MajUs Nåd. Proposition N:o 1.

fallen begärts förhöjning i detta bidrag, ehuru utan resultat; i Norge åter
sträfvade man att få användbarheten af sin handelsflagga, som 1821 erhöll
sitt nuvarande utseende, utsträckt till alla haf. Sedan genom Frankrikes
eröfring af Algier Barbareskstaternas öfvermod brutits, hade omsider 1838
nyssnämnda önskemål uppfyllts, hvaremot sedan 1836 nya framträdt med
afseende på. unionsörlogsflaggans utseende. I unionskommittén öfverenskom
man att lösa frågan så, att i den dittillsvarande gemensamma örlogsflaggans
ställe skulle träda en örlogsflagga för hvartdera riket, hvilken
skulle vara lika dess handelsflagga men med unionsmärke; detta dock
under villkor, att unionsmärket äfven skulle insättas i rikenas handelsflaggor.
Äfven detta förslag stadfästes 1844 af konungen. Flaggorna hafva
alltsedan behållit sitt utseende, tilldess år 1899 unionsmärket mot konungens
veto borttogs ur den norska handelsflaggan.

Kommitténs förslag till föreningsakt afgafs den 4 november 1844 Unionskomoch
omfattade 150 §§. Såsom en af hufvudgrunderna för förslaget hade^gf^;
kommittén uppställt, att i alla förhållanden till främmande makter båda ningsakt.
rikena skulle utgöra en förenad makt, hvadan dels alla traktater, förbund
och överenskommelser skulle utfärdas på båda rikenas samfälda vägnar,
dels sändebud och konsuler alltid skulle vara gemensamma. Till minister
för utrikes ärendena skulle svensk eller norsk man kunna utses, och vid
diplomatiska ärendens föredragning jämte honom närvara ett statsråd, från
det andra riket. För öfriga ärenden, som anginge de förenade rikena
gemensamt, stadgades ett förenadt statsråd med olika sammansättning efter
orten för sammanträdet, dock med minst två statsråd från hvartdera
riket. Såväl utrikesministern som ledamot af förenadt statsråd skulle
vara ansvarig inför en jury, sammansatt af sex medlemmar från hvartdera
riket, hvilka skulle utses af hvartdera rikets nationalförsamling. Förklarades
den anklagade skyldig, skulle domen fällas af de tre äldsta högsta
domstols-ledamöterna från det land, han tillhörde. Om rikenas gemensamma
försvar infördes viktiga bestämmelser. Landtvärnet skulle med stortingets
bifall få användas öfverallt inom de förenade rikena. Hvartdera
riket skulle efter sin folkmängd bidraga till en minimi-krigsmakt till lands
och sjös. Apanage till konungen samt kostnaderna för utrikes ärendenas
förvaltning och för det gemensamma krigsväsendet skulle rikena gemensamt
utgöra, hvartdera efter sin folkmängd. Uppkomna meningsskiljaktigheter
mellan de båda representationerna vid beslut i vissa gemensamma
ärenden skulle slitas af eu 24-manna-kongress, vald till hälften af hvardera,
och likaledes skulle en 24-manna-kommitté afgöra mellan rikena, om de
vid utseende af konung, tronföljare eller regent stannat i olika val.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Norska rege -

ringens itc- , ^ norskt statsråd i Stockholm blef det norska exemplaret af kommit tänkande

tens förslag deri 4 december 1844 hänskjutet till den norska regeringen.

I8h. Dess betänkande afgafs den 27 februari 1847. Regeringen ansåg, att

kommittén i flera fall för mycket utvidgat gemensamheten. Denna borde,
hvad angick utrikesärenden, inskränkas att ovillkorligen afse endast krig
och fred samt utrikesdepartementet och beskickningarna, men däremot ej
med nödvändighet traktater eller konsuler. Apanagen borde ej vara gemensamma.
Statsrådens ansvarighet borde ordnas uteslutande efter hvarje lands
lagar. Äfven i åtskilliga andra delar ansågs förslaget böra modifieras.

Innan kommittéförslaget kom under slutlig behandling i svenska
statsrådet inträffade emellertid eu del händelser, som i väsentlig grad påverkade
de unionella förhållandena.

rörande Sedan å 1848 års storting väckts förslag om sådan ändring af § 14
ståthållare- grundlagen, att icke vidare svensk man skulle kunna utses till ståthållare
6 ape'' 1 Norge, men detta förslag vid nästa storting förkastats, efter det där

framställts ett nytt förslag, som afsåg ämbetets upphäfvande, blef detta
senare förslag år 1854 af stortinget antaget. A detta beslut vägrades
emellertid kungl. sanktion i norskt statsråd den 26 augusti 1854 på grund
af ett betänkande från den norska regeringen, som på anförda skäl ansåg
att en sådan partiell förändring af grundlagen ej borde äga rum. Redan
i 1839—44 års unionskommitté hade frågan om ståthållareämbetets
afskaffande förknippats med frågan om upphäfvande af inskränkningarna
i konungens militärbefäl (§ 25 Norges grundlag), i det att de norska medlemmarna
röstat för dessa inskränkningars borttagande mot löfte från svensk
sida att biträda deras önskan i fråga om ståthållareämbetet.

Redan samma år, 1854, väcktes emellertid nya förslag om detta ämbetes
afskaffande. Dessa företogos till afgörande år 1857. Då vid detta års
storting eu af konstitutionskommittén gjord hemställan om ståthållareåmbetets
upphäfvande icke vann erforderlig majoritet, blef förslaget ånyo
upptaget vid samma storting, hvarefter det å följande storting år 1859
bifölls mot endast 2 röster. Äfven den norska regeringen gaf nu den 24
december 1859 sitt tillstyrkande under framhållande, att förslaget blifvit
satt i samband med inrättande af ett norskt statsministerämbete i Kristiania
och att vid sådant förhållande de betänkligheter syntes undanröjda, som
1854 stått hindrande i vägen.

värnplikts- Under dessa år hade äfven andra frågor af vikt för förhållandet

lagar 1854 mellan rikena varit a bane. Genom ny värnpliktslag den 26 augusti 1854
samt tillägg därtill af den 12 oktober 1857 införde Norge ändringar i sin

Kungl Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

arméorganisation. Antalet af dem, som voro fria från utskrifning, blef
härigenom minskadt, och man började gifva en närmare organisation åt
dem af de värnpliktige, som icke räknades till linjetrupperna. Dessa
truppers styrka bibehölls fortfarande vid 12,000 man, och tjänstetiden i
linjen blef densamma som förut. Däremot skulle de, som vid de årliga
utskrifningarna funnos tjänstdugliga, men ej genom lottning uttogos till
linjen, i tre år tillhöra linjens reserv och de två därpå följande åren
landtvärnet. Det senare skulle således icke såsom dittills bestå af årsklasser
efter den slutade linjetjänstgöringen, utan af manskap ur årsklasser,
som eljes tillhörde linjen. De, som i linjen tjänstgjort blott 5 år, äfvensom
landtvärnsmännen öfvergingo till landtvärnets reserv, där de kvarstodo i
ytterligare 5 år. Såväl linjen som linjereserven skulle genomgå en, såvidt
medel funnes, fullständig rekrytskola och skulle därefter underkastas årliga
öfningar, för reserven dock icke mer än sex dagar årligen. Äfven landtvärnet
borde årligen öfvas, dock ej mer än sex dagar.

År 1856 hade en unionen försvarskommitté tillsatts för utarbetande af
eu gemensam lag rörande rikenas bidrag till det gemensamma försvaret,
men resultatet af dess verksamhet blef på yrkande af kommitténs norska
medlemmar endast ett förslag till grunder för ordnande af rikenas gemensamma
stridskrafter, enär eu lag i frågan ansågs sakna alla utsikter hos
stortinget; och ett ifrån kommittén särskildt framlagdt förslag om åvägabringande
af ett försvarskreditiv i Norge, motsvarande de svenska, afslogs
af stortinget 1857. Samma öde hade äfven två andra förslag, som samtidigt
utarbetades af unionella kommittéer, det ena om reglering af
handelsförhållandena mellan rikena, det andra om ömsesidig verkställighet
af laga kraftvunna domar och utslag de förenade rikena emellan: förslagen,
som framlades 1856, godkändes af svenska riksdagen 1857, men afslogos
båda samma år af stortinget.

Hvad sålunda i Norge tilldragit sig, blef föremål för svenska riksdagens
särskilda uppmärksamhet. I anledning af två å riddarhuset väckta motioner
afgaf allmänna besvärs- och ekonomiutskottet sitt bekanta betänkande
af den 29 februari 1860. Däri lämnades en utförlig redogörelse för den
norska grundlagens och riksaktens tillkomst. Efter föreningens ingående
hade från norsk sida ofta framhållits, att unionens hufvudprincip vore fullkomlig
jämlikhet mellan de båda förenade rikena. Denna princip funnes
emellertid enligt utskottets åsikt aldrig i unionsakterna framställd såsom
allmän grundsats utan blott tillämpad för vissa fall, under det att i andra
fall unionsstadgandena tydligen visade, att någon likställighet ej varit afsedd.
Under erinran särskildt om de norska inskränkningarna i unionskon ungens

Unionella

kommittéer

1856.

Allmänna
besvärs- och
ekonomiutskottet
1860.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

disposition öfver Norges försvarskrafter framhöll utskottet äfven, att »jämlikhet
i rättigheter måste förutsätta och medföra jämlikhet i skyldigheter».
En fullkomlig likställighet på alla områden ansåg utskottet emellertid ej
möjlig, så framt man ej ville på den vägen komma till föreningens upplösning,
ty i samma stund en sådan likställighet genomfördes, blefve, vid olika intressen
mellan rikena, bevakandet af det gemensamma bästa lagdt uteslutande i
unionskonungens händer, men på honom komme därvid att starkast inverka
rösterna från det folk, som hade den mest homogent bildade representationen
och den kraftigaste ministeransvarigheten. Såsom rättvisa grunder
för föreningen angaf därför utskottet hvartdera folkets frihet och själfständighet
samt okränkta rätt att, i den mån det bidrager till det gemensamma
ändamålets vinnande, också äga inflytande på de gemensamma
angelägenheterna. I öfverensstämmelse härmed framhöll utskottet, som
ansåg en revision af föreningsstadgandena behöflig, att denna borde verkställas
endast på sådana grunder, att det främsta rummet inom föreningen
och rättigheten att i förhållande till andra makter representera densamma
fortfarande åt Sverige bibehölles; detta bland annat därför att, då likhet
i skyldigheter mellan de båda rikena ej kunde åstadkommas, bibehållandet
af Sveriges främre ställning vore den enda form för föreningen, som icke
skulle göra Sveriges ställning i föreningen uppenbart lägre än Norges och
därigenom ofelbart verka till föreningens upplösning. Utskottet slutade
med en hemställan till ständerna om aflåtande af en skrifvelse med begäran
om en revision af föreningsstadgarna och uppgörande af nytt fullständigt
föreningsfördrag. Beträffande särskildt ståthällar ej''rågan betonade
utskottet vidare, att norska grundlagen tillkommit genom underhandlingar
mellan Sverige och Norge. Visserligen hade de mera viktiga af dess föreningsstadganden
blifvit, med afseende på sin ställning till Sveriges grundlagar,
hänskjutna till ständernas pröfning och på grund af dessas beslut intagna
i en särskild riksakt, men öfriga stadganden i Norges grundlag, som rörde
Sverige, utan att dock hafva fått sin plats i riksakten, hade därigenom ej
förlorat sin egenskap att vara mellan Sverige och Norge aftalade bestämmelser.
Dock ansåg utskottet att, enär någon bestämmelse om ståthållareskapet ej
i riksakten intagits, ständerna icke hade befogenhet att deltaga i beslut därom,
utan att beslutet borde af unionskonungen fattas i sammansatt statsi’åd. Utskottet
hemställde om en anhållan till konungen, att ståthållarefrågan ej måtte
till pröfning företagas förrän i sammanhang med de ändringar i eller tilllägg
till föreningsbestämmelserna, som af den äskade revisionen föranleddes.

Riksdagens

skrifvelse

skrifvelse Utskottets båda yrkanden blefvo den 17 mars af alla fyra stånden

den a april bifallna, och den 2 april 1860 afläto ständerna en utförlig underdånig skrifvelse

1RSO ’ 1 o o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

i ämnet, i hvilken de framburo de beslutade yrkandena om revision och om
uppskof med ståthållarefrågans afgörande. I motiveringen erinrades, bland
annat, om huru det norska stortinget tillbakavisat förslagen om reglerande
af rikenas handels- och rättsförhållanden, huru den unionella försvarskommitténs
förslag icke heller ledt. till antagandet af någon gemensam
plan för rikenas försvar, samt huru i § 25 norska grundlagen ännu förefunnes
ett hinder för det gemensamma försvarets fullt ändamålsenliga
ordnande. Häraf och af norska yrkanden om ändring i de ursprungliga
bestämmelserna syntes framgå, att, medan man i Sverige ansåge ett närmande
i gemensamt försvar, ömsesidiga handelsförmåner och lättade förbindelser
i öfrigt skola främja båda rikenas gemensamma väl, man i
Norge snarare syftade till ett aflägsnande i unionellt hänseende, som i
sina konsekvenser skulle innebära en förändring af den en gång stiftade
realunionen till en union, hvars enda föreningsband vore konungens person.
För undanröjande af dessa meningsskiljaktigheter, för bevarande af den grund,
hvarifrån unionens stiftelse utgått, och för föreningens vidare utveckling behöfdes
ett samarbete af svenska och norska män för revision af föreningsvillkoren,
hvarvid särskildt större tydlighet och bestämdhet i formerna för föreningen
borde eftersträfvas och tillika, för biläggande! af meningsskiljaktigheter
mellan representationerna i gemensamma angelägenheter, eu stadgad form
vinnas, i kraft af hvilken representanter från båda rikena kunde sammanträda
att med bägges rätt afgöra frågan.

I norskt statsråd den 24 mars 1860 hade stortingets beslut om ståthållareämbetets
upphäfvande föredragits. Norska statsrådsafdelningen i
Stockholm hade därvid framhållit bland annat, att afslag å eller bifall till
stortingets beslut skulle blifva af stort inflytande på den af riksdagen
väckta frågan om revision. Saken blef emellertid uppskjuten till den 4
april, då konungen förklarade, att han icke sanktionerade beslutet.

Då därefter ständernas skrifvelse den 7 april inför konungen anmäldes,
uttalade det svenska statsrådet såsom sin mening, att bestämmelserna
i Norges grundlag om konungens rätt att till ståthållare utse antingen
en norrman eller en svensk anginge båda rikena och sålunda icke
kunde ändras eller upphäfvas annorlunda än i den ordning, som för
unionella ärenden i riksakten funnes bestämd. I

I anledning af hvad sålunda förekommit afgaf stortinget den 23
april 1860 till konungen en adress, som sedermera ofta i stortinget åberopats.
Däri riktades till en början en bestämd protest mot det äfven af
ständerna i dess skrifvelse den 2 april gjorda påståendet, att beslutet

Bill. till urtima Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 1 Håft. 3

Beslut i
ståthållarefrågan

1860.

Stortingets
adress den
23 april
1860.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

rörande ståthållareämbetets upphäfvande skulle behandlas såsom en Sverige
angående angelägenhet. Med åberopande af att den norska statens oafhängighet
med hänsyn till grundlagsändringar blifvit uttryckt i norska
grundlagens § 112, ansåg stortinget bestämmelserna däri skydda Norge,
till och med om det 1814 varit ett eröfradt land, mot de svenska ständernas
påstående, enär äfven segraren vore underkastad den allmänna lagen
att vara bunden af hvad han aftala!, Angående frågan om en revision
af föreningsakten förklarade stortinget, att det icke ansåg tidpunkten
gynnsam för att upptaga de förhandlingar om en sådan, som från svensk
sida alltsedan 1847 vant af brutna, enär en revision af de unionella bestämmelserna
icke från norsk sida kunde äga rum annat än på den i riksakten
gifna grundval, nämligen »rigernes ligeberettigelse o g ethvert riges
eneraadighet i alle anliggender, der ikke ere betegnede som unionelle».

Revisions- Efter det revisionsfrågan därefter varit föremål för ytterligare be S»i

handling inom regeringarna, företogs saken till afgörande i sammansatt
sammansatt statsråd den 18 februari 1862. Den svenske justitiestatsministern uttalade
Stl8feltuari därvid, att han ansåge sig kunna förorda en utsträckning af jämlikhets1862.
grundsatsen till alla framdeles uppkommande unionsförhållanden, icke såsom
en ovillkorlig följd af föreningsgrundsatserna, sådana de först antogos,
utan emedan han fann jämlikhetsgrundsatsen vara stödd på rättvisan och
den enda, hvarpå en förening mellan fria folk kunde utvecklas. Men icke
blott själfva grundsatsen utan äfven dess tillämpning borde vara riktig,
och om den verkliga likheten skulle försvinna, därest Norge skulle lika
med Sverige bidraga till gemensamma utgifter, skulle den äfven försvinna,
om 11/2 million norrmän finge lika många röster med 4 millioner svenskar
uti en representation, som hade att besluta angående bidrag, hvilka skulle
utgå efter folkmängden. Om nyttan af en förenad representation vore
han emellertid så öfvertygad, att, om den icke kunde komma till stånd
på andra villkor, han vore benägen medgifva, att den antingen finge organiseras
med lika många representanter från båda rikena, i detta fall
dock blott såsom ett utskott för gemensamma frågors förberedande, men
utan rätt att slutligt afgöra ärendena, eller ock, om den erhölle beslutande
rätt, blefve fördelad på två kamrar, hvardera med sitt veto, och den ena bildad
af lika många norrmän som svenskar. En omfattande revision af föreningsfördraget
ansåg justitiestatsministern behöflig, men då förslaget härom
icke vunnit bifall i Norge, ville han nu ej påyrka någon omedelbar revision.

Konungens I öfverensstämmelse med båda statsrådens enhälliga tillstyrkan beslöt

beslut6i re-1 konungen, att revisionsfrågan tillsvidare icke skulle föranleda någon åt visionsfrå-

gärd. I en diktamen till statsrådsprotokollet uttalade han dock sin öfvergå»
1862. °

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 1.

tygelse om revisionens nödvändighet och sin förhoppning, att båda rikenas
representanter skulle understödja hans sträfvanden att bringa saken till
lycklig utgång. Beträffande den riktning, som åt revisionen borde gifvas,
uttalade konungen, att den icke borde vara bunden vid vissa förut bestämda
punkter, samt att de nya bestämmelserna icke allenast borde hvila
på den principiella likhet, som måste utgöra grundvalen för föreningen
mellan två fria och själfständiga folk, utan också borde affattas med försiktigt
hänseende till det bestående och blott åsyfta att förbättra detta i
de riktningar, där förbättring påtagligen kräfdes, samt framför allt i de
riktningar, där full trygghet för det ena eller båda rikenas intressen nu
icke vore för handen.

På en af det svenska statsrådet särskildt gjord hemställan, att ko- Tolkning af
nungen ej måtte godkänna den isolerande tolkning, som norska regeringen ^akten**''
velat gifva åt de i riksaktens § 5 förekommande orden: »som angå båda
rikena», förklarade slutligen konungen sig vara sinnad att låta i sammansatt
statsråd föredragas »de ärenden, hvilka äro af sådan beskaffenhet, som
hittills vanligen ansetts påkalla dylik gemensam behandling, om än undantag
därifrån någon gång ägt rum». Under revisionsfrågans behandling
i statsråden hade nämligen meningsskiljaktighet yppat sig, angående hvilka
ärenden borde förekomma i s. k. sammansatt statsråd. Från norsk sida
hade uttalats, att bestämmelserna härom blott afsåge sådana ärenden, hvilka
antingen direkt berörde det genom riksakten bestämda konstitutionella förhållandet
mellan rikena, eller med afseende på hvilka dessa, i kraft af
nämnda förhållande, framstode såsom en enhet, och där alltså gremensamhet
kräfdes ej blott i beslutet, utan äfven i dess expedition. A svensk
sida åter hade af justitiestatsministern framhållits, att under sammansatt
statsråd därjämte skulle hänföras ärenden, som omedelbart anginge det
ena riket, men medelbart äfven det andra, och framför allt sådana frågor,
som, därest rikena ej varit förenade under en konung, skolat utgöra föremål
för diplomatiska underhandlingar och traktater emellan dem. Genomfördes
den norska åsikten, skulle realunionen mellan rikena under fredliga
förhållanden vara så godt som upphäfd, konungamaktens anseende genom
skiljaktiga beslut öfver samma sak i hvardera riket kunna blifva komprometteradt.
Äfven ärendenas utredning skulle komma att lida genom en
dylik behandling, hvilken vore ensidigare än det förfaringssätt, som åt
gemensamma angelägenheter ägnades af från hvarandra alldeles skilda stater,
enär därvid hvarje öfverenskommelse plägade föregås af underhandlingar
mellan delegerade, men konungen af Sverige och Norge icke kunde
underhandla med sig själf.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

1865 års
unionskommitté.

Emellertid syntes någon tid därefter stämningen i Norge icke längre
vara ogynnsam för revisionsfrågans upptagande till förnyad behandling,
och i sammansatt statsråd den 6 februari 1865 fattades beslut om tillsättande
af en andra unionskommitté. Denna skulle »utarbeta förslag till
de förändrade bestämmelser, som i afseende på rikenas förening funnos
vara af behofvet påkallade och ändamålsenliga». Vid ärendets föredragning
hade den svenske justitiestatsminister!! förklarat sig anse gränserna för
kommitténs blifvande verksamhet tillräckligt bestämda genom föreskriften,
att dess förslag skulle utarbetas i öfverensstämmelse med de i konungens
diktamen af den 18 februari 1862 uttalade grundsatser, och denna föreskrift
blef jämväl intagen i beslutet om kommitténs tillsättning.

Den andra unionskommittén afgaf sitt förslag den 29 augusti 1867.
Förslaget, som, liksom det af 1844, var byggdt på grundsatsen om införande
i föreningsakten af alla unionella bestämmelser, omfattade 71 §§.
Det inrättade ett unionellt statsråd af lika många medlemmar från båda
rikena, minst tre från hvartdera. I detta skulle afgöras frågor om ändring
i eller tillägg till föreningsakten äfvensom vissa andra uppräknade
angelägenheter, som voro för båda rikena gemensamma; vidare frågor om
tillsättning och afskedande af de utrikesministern underordnade ämbetsoch
tjänstemän i utrikesdepartementet; om ordnande af konsulatväsendet,
om tillsättning och afskedande af konsuler, såvida icke med deras
befattning vore förenad diplomatisk tjänst; om erkännande af främmande
makters konsuler; om afslutande och upphäfvande af förbund,
traktater, konventioner eller aftal med främmande makter, äfven om
frågan omedelbart anginge endast ett af rikena, jämte åtskilliga andra
frågor.

Däremot skulle Sveriges utrikesminister fortfarande vara chef för
utrikesdepartementet. Principiellt ansåg visserligen kommittén, att saken
borde ordnas genom införande af en gemensam utrikesminister, svensk eller
norsk man, men då förutsättningen härför måste vara en för båda rikena gemensam
representation, som ägde ej blott att ställa honom under åtal, utan
äfven att med alla konstitutionella medel kontrollera honom samt bevilja de
för denna styrelsegren nödiga utgifterna, och då inrättandet af ett unionsparlament
afböjts från norsk sida, hade man ej kunnat på annat sätt
ordna denna fråga. Dock hade man genom bestämmelser om de ministeriella
ärendenas föredragning i åtminstone ett norskt statsråds närvaro
sökt gifva Norge garanti för att dess intressen iakttoges vid ledningen af
de diplomatiska angelägenheterna. I ministeriel! konselj skulle behandlas
mål, som anginge utnämnande, förflyttning eller entledigande af sändebud
samt andra ämbets- och tjänstemän vid beskickningarna eller användande

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 1.

af de till diplomatiska angelägenheter beviljade medel, så ock en del frågor,
som anginge förhållandet till främmande makt, men icke tillhörde
unionellt statsråd. Statsrådsprotokollen i unionella och ministeriella ärenden
skulle få granskas af båda representationerna, i ministeriella mål dock
blott med vissa inskränkningar. Forum för åtaladt statsråd berodde på
hans nationalitet.

Till utgifterna för de diplomatiska angelägenheterna skulle rikena
bidraga efter folkmängd, hvaremot bidraget till konsulatväsendet skulle
bestämmas med hänsyn ej allenast till folkmängden utan äfven till handelsflottans
dräktighet inom hvartdera riket och storleken af dess varuomsättning
med utlandet samt hvad hvartdera rikets fartyg erlade direkt
i konsulatafgifter.

Förbudet i norska grundlagens § 25 mot användande utan stortingets
samtycke af Norges trupper och roddflotta till anfallskrig upphäfdes
genom förslaget, och likaså medgaf det konungen att äfven i fredstid vid
befaradt angrepp förlägga rikenas disponibla krigsmakt på lämplig ort
inom hvilketdera riket som helst. Huru stor andel af folkmängden hvartdera
rikets unionellt disponibla krigsmakt minst borde utgöra, skulle bestämmas
i gemensam lag. Krigskreditiv skulle anvisas i båda rikena, och
äfven andra bestämmelser i förslaget åsyftade stärkande af det unionella
försvaret.

Om vice konung och ståthållare i Norge innehöll förslaget icke
några bestämmelser, hvadan Norge ägde att därom fritt besluta.

Förslaget, tillstyrkt med några mindre väsentliga detaljanmärknin- Revisionsgar
af norska regeringen och det svenska statsrådet, lädes till grund för ^7^''
propositioner till riksdagen och stortinget. Af riksdagen år 1869 antaget
att hvila till nästa riksmöte, af första kammaren med 89 röster mot 21
och af andra kammaren utan votering, företogs förslaget i Norge till
slutlig behandling vid 1871 års storting. Det afstyrktes då af konstitutionskommittén.
Denna framhöll att förslaget förutsatt, att konungens
hufvudsakliga residens skulle vara i Sverige; härigenom både en olikhet
i rikenas ställning betecknats. Vidare hade förslaget upptagit stadgande
om den svenske utrikesministern; detta innebure ett uttryckligt uppgifvande
af Norges hopp om och rått till att arbeta på en annan ordning.

Men dessutom innefattade, enligt kommitténs åsikt, bestämmelserna
rörande det unionella statsrådets verkningskrets ett utvidgande af gemensamheten
mellan rikena, hvilket icke ägde samband med föreningens
historiska utgångspunkt och ej öfverensstämde med den norska uppfattningen
af dess väsen. Den ökade garanti för de diplomatiska ären -

Ståthållareskåpets

och vicekonungadömets
upphäfvande.

Ändringar i
Norges arméorganisation.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

denas handläggning och granskning, som förslaget erbjöde, ville kommittén.
ej tillmäta någon större betydelse, då utrikesministerfrågan icke
lösts; i betraktande af de svårigheter, dess tillfredsställande läsning mötte
ansåg kommittén för öfrigt skäl vara att låta denna fråga hvila, »så mycket
hellre, som styrelsen af de diplomatiska angelägenheterna för Norges vidkommande,
bortsedt från berörda formella brister» ( = utrikesministerns
.stallning) »måste erkännas i .allmänhet hafva försiggått på sådant sätt, att det
icke funnits någon grund till missbelåtenhet därmed». I fråga åter om förs\
arsväsendet ansåg kommittén, att man bäst skulle nå målet genom att bygga
på, att nödiga medel i hvardera riket skulle beviljas utan någon lag, detta
på grund af insikten om föreningens och det ömsesidiga biståndets° värde.

Med 92 röster mot 17 blef konstitutionskommitténs afstyrkande
utlåtande af stortinget godkändt. Förslagets öde var därmed afgjordt.

Två år därefter genom dref stortinget, att ståthållareämbetet afskaffades.
Alltsedan år 1860 hade förslag därom ständigt varit hvilande. År
1873 tillstyrktes af konstitutionskommittén och antogs af stortinget ett
förlag, som, med .uteslutande ur grundlagen af alla bestämmelser om
ståthållare i Norge, i stället i det norska statsrådet insatte en norsk statsminister
äfven i Kristiania. Beslutet anmäldes i sammansatt norskt-svenskt
statsråd den 5 juni. De närvarande svenska statsråden anförde därvid,
att frågan folie under bestämmelserna i § 5 riksakten, men att från svensk
sida icke torde ifrågasättas, att Kungl. Maj:t med begagnande af sin i
Norges grundlag förbehållna rätt skulle till ståthållare utse en svensk man,
och att rättighetens kvarstående i Norges grundlag ej heller på annan
81 syntes vara af en rätt uppfattning angående Sveriges sanna intresse
påkalladt. De hemställde därför, med hänsyn till de föreliggande förhållandena,
. att ärendet måtte i uteslutande norskt statsråd till behandling
och afgörande förekomma. Då ärendet därefter samma dag företogs i
norskt statsråd, gaf konungen sin sanktion åt beslutet om ståthållareämbetets
afskaffande.

Äfven vicekonungadömet blef någon tid därefter afskaffadt. Ett
1886. därom väckt förslag blef år 1891 af stortinget antaget, hvarefter
sanktion å grundlagsändringen erhölls i norskt statsråd.

I det förslag till grunder för ordnandet af Sveriges och Norges gem
ensamma stridskrafter till de förenade rikenas betryggande, hvilket den
förut omnämnda 1856 års unionella försvarskommitté utarbetat, hade den
föreslagit att rikenas bidrag till det gemensamma försvarsvåsendet borde
bestämmas till 2x/2 % af folkmängden, d. v. s. efter dåvarande folkmängd

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

90.000 man för Sverige och 37,500 för Norge, landt- och sjötrupper.

Med detta kommittéarbete till utgångspunkt hade norska regeringen därefter
föreslagit stortinget att uppbringa linjetruppernas krigsstyrka till

21.000 man, men såväl år 1862 som år 1866 hade förslagen härom förkastats
af stortinget, som icke ville höja linjens krigsstyrka till mer än

18.000 man; dess fredsstyrka kvarstod fortfarande vid 12,000. Enligt värnpliktslagar
åren 1863 och 1866 blef de värnpliktiges tjänstetid bestämd
till 7 år för kavalleriet och 10 år för infanteriet och artilleriet. Af dessa
10 år skulle 7 år uttjänas i linjen, som nu således ökades med 2 årsklasser,
samt 3 år i landtvärnet. Kavalleriet och de 5 första årsklasserna
infanteri och artilleri bildade linjens fredsstyrka; i krig förstärktes den
med dels de 2 återstående årsklasserna och dels manskap ur dess reserv,
d. v. s. de värnpliktige inom de 7 första årsklasserna, hvilka ej genom
lottning uttagits till linjen. Såväl linjen som dess reserv skulle genomgå
rekrytskola, och linjen skulle alltid inkallas till årliga öfningar. För landtvärnet
voro däremot icke några öfningar bestämda. En ny värnpliktslag
af den 3 juni 1876 bibehöll det förutvarande förhållandet mellan linje
och landtvärn, men stärkte ytterligare linjearméns ställning, i det att en
mängd utskrifningsundantag borttogos, linjereserven upphäfdes, så att alla
fullt tjänstbara utskrefvos direkt till linjen, samt linjens utbildnings- och
öfningstid ökades.

I denna organisation genomförde den nya norska regering, som bildades
efter den för konungamaktens ställning så skickelsedigra utgången
af 1883 års riksrätt, en ändring af stor betydelse med hänsyn till det
unionella försvaret. Genom värnpliktslagen den 16 juni 1885 delades
nämligen armén i tre uppbåd: linjen, landtvärnet och landstormen, af
hvilka de två senare jämlikt § 25 norska grundlagen icke få användas
utom Norges gränser. Af dessa uppbåd tilldelades linjen 5 årsklasser,
landtvärnet och landstormen hvardera 4. Därjämte skulle alla vapenföra
från 18 till 50 år tillhöra landstormens förstärkningsafdelning. På samma
gång arméns årsklasser sålunda ökades från 10 till 13, minskades linjens
från 7 till 5, och likaså minskades icke obetydligt linjens utbildnings- och
öfningstid. Förändringen var sådan, att om man utom till årsklasserna
tager hänsyn äfven till infanteriets öfningstid, linjen, som efter 1876 års
värnpliktslag beräknats motsvara 71 / af hela armén, efter 1885 beräknats
till blott omkring 37 % med en fältstyrka af mellan 20,000 och

23,000 man. I

I Sverige hade sedan lång tid tillbaka väckts yrkanden, som åsyf- Ändring i
tade att i fråga om de diplomatiska ärendena gifva statsrådet större in~ geringsform.

Kungl. Maj:ts Nåd. Troposition N:o 1.

flytande. Vid 1856—58 års riksdag hade konstitutionsutskottet, säkerligen
med anledning åt den kort förut ingångna novembertraktaten, hemställt
om sådan ändring af § 12 regeringsformen, att afslutande af afhandlingar
och förbund med främmande makter skulle, med hänsyn till beslutens stora
vikt och betydelse, ske efter statsrådets hörande i stället för, såsom dittills,
efter hörande af utrikesministern och någon annan statsrådsledamot,
Förklarad t hvilande till 1859—60 års riksdag, blef förslaget då afslaget i
två af stånden, bland annat med afseende å den ökade andel i de diplomatiska
ärendenas handläggning, som därigenom skulle åt Norge inrymmas,
och ett af konstitutionsutskottet ånyo framställdt liknande förslag
rönte vid 1862 — 63 års riksdag samma öde i två af stånden, inom hvilka
bland annat anmärktes, att det ej borde genomföras annat än i samband
med den allmänna revisionen, och att de norska statsrådens ansvarighet vore
annorlunda ån de svenskes. Såsom förut erinrats hade den andra unionskommittén
velat flytta afgörandet af frågor rörande aftal med främmande
makter till statsrådet. Sedan detta förslag fallit, återupptogs saken vid
1872 års riksdag af konstitutionsutskottet genom en hemställan om sådan
ändring af § 12 regeringsformen, att konungen först efter statsrådets
hörande skulle äga ingå i afhandlingar och förbund med främmande makter.
På grund af en häremot i första kammaren (af L. De Geer) gjord erinran,
att då norska regeringens yttrande infordras i alla frågor, som behandlas
i sammansatt statsråd, och alla regeringens protokoll delgifvas stortinget,
ett bifall till detta förslag skulle hafva till följd, att väl stortinget men
ej riksdagen skulle erhålla del af dessa frågor, vann förslaget ej godkännande.
På samma skäl afstyrkte konstitutionsutskottet vid 1877
och 1878 års riksdagar (af A. Adlersparre och S. A. Hedin) väckta förslag
i enahanda riktning, likasom ock år 1883 ett nytt dylikt förslag.

Däremot ansåg konstitutionsutskottet vid 1877 års riksdag, att på
annat sätt statsrådet skulle kunna erhålla erforderligt inflytande på ifrågavarande
ärenden, och utskottet hemställde därför, under erinran om statsministerämbetets
inrättande år 1876, om förändringar i §§ 11, 12 och 32
regeringsformen af innehåll, att (enligt § 12) statsministern jämte utrikesministern
och en annan statsrådsledamot alltid skulle närvara vid afslutande
af afhandlingar och förbund med främmande makter, och att (enligt
§§ 11 och 32) vid utrikesministerns föredragning af öfriga ministeriella
mål eller utnämningar af sändebud och tjänstemän vid beskickningarna
statsministern eller någon annan statsrådsledamot skulle närvara. Äfven
detta förslag förföll, men utskottet upptog det ånyo år 1878 med tillägg
dels att bestämmelsen i § 11 om konungens rätt att »på det sätt honom
lämpligast synes» låta bereda och handhafva ärendena skulle utbytas mot

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

en annan af innehåll, att de nämnda målen skulle »på det sätt, konungen
lämpligast synes, beredas af ministern för utrikes ärendena», — ett tillägg,
som utskottet förklarade sig anse vara blott ett förtydligande af hvad grundlagsstiftarne
åsyftat, och tillika stå i full öfverensstämmelse med hvad
redan länge varit praxis — dels att »alla meddelanden i ministeriella mål
till främmande makt eller konungens sändebud i utlandet skola, utan afseende
å ärendets beskaffenhet, ske genom ministern för utrikes ärendena,».
Detta förslag blef af andra kammaren antaget att jhvila till grundlagsenlig
behandling, men af första kammaren förkastadt. År 1883 återupptog utskottet
förslaget, dock med den förändring, att vid utrikesministerns föredragning
af alla ministeriella mål samt vid tillsättning af ämbets- och
tjänstemän vid beskickningarna alltid skulle närvara två andra statsråd,
bland dem statsministern, då han ej vore hindrad. Antaget att hvila till
1885 års riksdag, blef förslaget då godkändt af båda kamrarna utan
votering.

Det i sig själft berättigade svenska anspråket att erhålla större kontroll
öfver de diplomatiska ärendena hade således, hufvudsakligen af
unionella skäl, behöft nära 30 år för att i riksdagen vinna en lösning.
Dess vidare fullföljande ledde emellertid till en konflikt med norska synpunkter
och intressen.

Då riksdagens skrifvelse rörande den antagna grundlagsändringen
den 10 april 1885 föredrogs i svenskt statsråd, förklarade statsrådet att
det ville tillstyrka bifall till ändringen, men då, enligt 1835 års resolution,
vid föredragning af ministeriella mål, som anginge båda rikena,
äfven den norske statsministern skulle vara tillstädes, syntes, »därest riksdagens
grundlagsändringsförslag af Kungl. Maj:t antoges, den därigenom
beslutade tillökningen i antalet af de svenska statsrådsledamöter, som ägde
öfvervara dylika ärendens föredragning, enligt statsrådets förmenande böra
föranleda tillkallandet af ännu en norsk statsrädsledamoP. I sådant fall
borde dock den sålunda väckta frågan, som rörde båda rikena men icke
vore att hänföra till ministeriella mål, behandlas i sammansatt svenskt och
norskt statsråd och konungens beslut därom — det förutsattes att beslutet,
i likhet med hvad som skedde 1835, kunde gifvas af konungen — helst
meddelas liktidigt med sanktionen å grundlagsändringen.

Saken anmäldes därefter till behandling i sammansatt statsråd den 17
april, men därvid protesterade norska statsrådets ledamöter mot sådan behandling
under förklarande, att 1835 års resolution vore afgifven i norskt
statsråd samt att föreskriften däri officiellt utgått från uteslutande norsk statsmyndighet.
Likasom man från norsk sida icke skulle kunna foi’dra och ej
heller åt Norge skulle medgifvas något inflytande eller någon stämma be Bih.

till urtima Piksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 1 Häft. 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

träffande innehållet af svensk grundlag, så borde enligt det norska statsrådets
mening äfven i enbart norskt statsråd afgöras, hvilka eller huru
många af sina norska rådgifvare konungen ville höra vid afgörandet af diplomatiska
ärenden. Den norska uppfattningen bemöttes af det svenska statsrådet,
som erinrade bland annat, att det administrativa förfogande, hvarigenom
norske statsministern beredts tillfälle att deltaga i ministeriella ärendens behandling,
tillkommit genom beslut i ministeriellt statsråd, bestående af blott
svenska ledamöter. Då emellertid enighet i formfrågan ej kunnat uppnås
och ett uppskof med den ur unionen synpunkt önskvärda lösningen af
frågan om ett förstärkt antal norska ledamöter i det ministeriella statsrådet
icke utgjorde ett ovillkorligt hinder för antagande af riksdagens
ändringsförslag, hemställde det svenska statsrådet, att dess föregående framställning
om förändradt sätt för behandlingen af unionelit ministeriella
ärenden icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I svenskt statsråd den 7 maj blef därefter riksdagens beslut om
grundlagsändringen sanktioneradt.

1885°rS869om Redan den 15 maj återupptogs i sammansatt statsråd frågan om att
ändring af bereda det norska statsrådet ökadt deltagande i ministeriella ärendens beriksakten
i handling. På tillstyrkan af såväl de norska som de svenska statsråden
gifva tre uppdrog därvid konungen åt chefen för svenska justitiedepartementet
n°ådkaiatatfSamt ^ norska regeringen att utarbeta förslag till ett, tillägg i riksakten,
ministeriel! »hvarigenom föreskrifves, att ministeriella ärenden skola inför konungen
konselj, föredragas af ministern för utrikes ärendena i närvaro af två andra ledamöter
af svenska statsrådet samt tre ledamöter af norska». I norskt
statsråd samma dag ålades därefter den norska regeringen att utarbeta förslag
äfven till grundlagsbestämmelser för Norge, gående ut på att konungen
i diplomatiska mål skulle besluta efter att hafva hört de vid hvarje särskilt
:fall närvarande medlemmarna af den norska statsrådsafdelningen.

A hvardera sidan utarbetades därefter förslag till den nya bestämmelsen
i riksakten. Det svenska förslaget anknöt till § 5 riksakten, i
ordagrann anslutning till det af konungen gifna uppdraget, ett tillägg af
innehåll, att alla ministeriella ärenden skulle inför konungen föredragas
af ministern för utrikes ärendena i närvaro »af två andra ledamöter af
svenska statsrådet» samt, om föredragningen skedde i Norge, tre af
konungen tillkallade ledamöter af det norska statsrådet och, om den ägde
rum i Sverige, den statsrådsafdelning, som åtföljer konungen. Förslaget
innehöll jämväl närmare bestämmelser rörande de ministeriella protokollens
granskning af riksdag och storting. Det norska förslaget åter afsåg att
till den ministeriella konseljen förlägga endast de ministeriella ärenden,

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 1.

som anginge bägge rikena eller som omedelbart anginge endast det ena
riket, men medelbart hade intresse äfven för det andra, äfvensom frågor
om tillsättande af sändebud eller tjänstemän vid beskickningarna, hvaremot
sådana ärenden, som kunde tänkas uteslutande röra det ena riket, skulle
af ministern för utrikes ärendena föredragas i närvaro af statsrådsledamöter
endast från detta rike. Men dessutom använde det, i fråga om konseljens
sammansättning, uttrycket: »tre ledamöter af det norska och tre ledamöter
af det svenska statsrådet». Det norska förslaget lämnade sålunda, såsom
å svensk sida yttrades vid ärendets föredragning i sammansatt statsråd
den 30 mars 1886, »frågan om utrikesministerns nationalitet oafgjord;
han kunde, utan att riksaktens ifrågavarande § ändrades, lika väl vara
ledamot af det norska statsrådet som af det svenska». Sistnämnda skiljaktighet
ansåg det svenska statsrådet vara af en för frågans öde afgörande
betydelse, då den sammanställdes med ett utaf den norske statsministern
(Sverdrup) den 9 juni 1885 i stortinget gjordt uttalande, enligt hvilket
genom den ifrågasatta anordningen ej skulle blifva i grundlag fastslaget,
att utrikesministern skulle vara svensk. Det svenska förslaget däremot
endast lagfäste »förhållandet sådant det är och sådant det lärer komma
att förblifva, så länge det nu gällande föreningsfördraget icke undergått
genomgripande förändringar; det står ock i full öfverensstämmelse med
riksaktens § 7 och det sluter sig troget till konungens den 15 maj 1885
på tillstyrkan af samtliga då närvarande ledamöter icke blott af det
svenska, utan ock af det norska statsrådet fattade beslut.»

De närvarande norska statsråden åter ansågo, att det norska förslaget
tillfredsställde hvarje berättigad fordran på att det bestående faktiska
förhållandet icke förrycktes, och hänvisade bland annat till ett uttryck
däri, att det ministeriella statsrådet skulle sammansättas af tre ledamöter
af hvartdera rikets statsråd »i öfverensstämmelse med hvad hvartdera
rikets grundlag därom föreskrifver ■— alltså med den norska grundlagens
§ 28 i dess föreslagna nya lydelse, som icke innehåller något om
föredragning af diplomatiska ärenden genom någon norsk statsrådsledamot,
och med den svenska regeringsformens § 11».

Då någon utsikt till enighet om bestämmelsens redaktion ej förefanns,
hemställdes emellertid från ömse sidor, att saken måtte för det
närvarande förfalla, hvilket ock blef konungens beslut.

Sedan emellertid konungen i norskt statsråd den 2 januari 1891 till- Pytt förslag
kännagifvit sin afsikt att låta återupptaga förhandlingarna angående åvägabringandet
af en riksaktsbestämmelse om de diplomatiska ärendenas handläggning,
och den norska regeringen i afgifvet betänkande tillstyrkt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

åtgärder i detta syfte, togs saken under närmare behandling i sammansatt
svenskt och norskt statsråd den 17 januari 1891. Konungen uttalade
därvid önskvärdheten af förändring i riksakten i syfte, att vid behandlingen
af ministeriella mål äfven åt Norge kunde inrymmas ett deltagande,
rättvist motsvarande dess genom föreningen tillförsäkrade statsrättsliga
sjanständighet, hvilken förändring dock »naturligtvis nu endast kan ske
under iakttagande af oundvikliga hänsyn till de alltsedan lång tid tillbaka
bestående faktiska förhållandena äfvensom ock i möjligaste måtto med anknytning
till grundsatserna i redan tillförene å bane bragta förslag rörande
samma sak». Åt chefen för det svenska justitiedepartementet och
en ledamot af den norska statsrådsafdelningen uppdrogs att gemensamt
utarbeta förslag till ändring i och tillägg till riksakten i det angifna
syftet.

Enighet mellan dessa förtroendemän vanns rörande ett förslag, som,
efter det den norska regeringens yttrande inhämtats och regeringen tillstyrkt
förslagets antagande, föredrogs i sammansatt statsråd den 28 januari
1891, därvid jämväl det svenska statsrådet och den norska statsrådsafdelningen
biträdde förslaget. Detta var af följande lydelse:

»Så väl den norske statsministern som de tvenne statsråd, hvilka
åtfölja konungen, skola hafva säte och öfverläggningsstämma i det svenska
statsrådet, enär ämnen där förehafvas, hvilka angå bägge rikena. I dylika
mål skall den i Norge varande regeringens betänkande inhämtas, så
vida de ej fordra ett så hastigt afgörande, att tiden sådant icke medgifver.

Då inför konungen i det norska statsrådet, enär och ehvar det är
samladt, ämnen förehafvas, som angå båda rikena, skola trenne ledamöter
af det svenska statsrådet där äfven hafva säte och stämma; och bör, så
vida ej ett hastigt afgörande är af nöden, utlåtande i dessa ämnen inhämtas
från den tillförordnade regeringen i Sverige.

Ministeriella (diplomatiska) mål, ehvad de omedelbart angå båda
rikena eller omedelbart blott det ena men tillika medelbart äfven det andra,
så ock frågor om tillsättande af sändebud hos främmande makter och
tjänstemän vid beskickningarne afgöras af konungen i närvaro af tre ledamöter
af hvartdera rikets statsråd. Dock kan sådant ärende, där konungen
finner det lämpligt, föredragas i statsråd, så sammansatt, som i första eller
andra stycket af denna § är nämndt. Föredragningen af de ministeriella
(diplomatiska) målen och ofvan nämnde utnämningar tillhör ministern för
utrikes ärendena; skolande samtlige närvarande statsrådsledamöter, innan
konungen fattar beslut, till protokollet yttra sina meningar under den ansvarighet,
hvartdera rikets grundlag bestämmer.

Alla meddelanden i ministeriella (diplomatiska) mål till främmande
makt eller konungens sändebud i utlandet skola utan afseende å ärendets
beskaffenhet ske genom ministern för utrikes ärendena.

Svenska riksdagens konstitutionsutskott samt en af hvarje norskt
storting vid början af dess förhandlingar utvald kommitté af högst tjugo

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

ledamöter äge att, hvar för sig, äska de öfver ministeriella (diplomatiska)
ärenden förda protokoll, dock endast i det, som rörer allmänt kända och
af utskottet eller kommittén uppgifva händelser; och skola protokollen
eller afskrift^ däraf till utskottet eller kommittén utlämnas på konungens
befallning, meddelad i den ordning, som ofvan föreskrifves i fråga om
beslut i ministeriella (diplomatiska) ärenden. Ej må utlämnadt protokoll
eller något af dess innehåll offentliggöras, där ej sådan åtgärd påkallas af
bestämmelserna i regeringsformens 106 eller 107 § eller i norska grundlagens
30 §. I annat fall eller i annan ordning än nu är sagdt må riksdagen
eller stortinget icke kunna fordra utlämnande af protokoll eller
handlingar i ministeriella (diplomatiska) ärenden.»

I fråga om de skiljaktigheter, som 1886 förelegat mellan det svenska
och det norska utkastet, öfverensstämde således det nya förslaget
närmast med det norska. Särskildt underlät det, likasom 1886 års norska utkast,
att beteckna utrikesministern såsom tillhörande det svenska statsrådet.

I de afgifna yttrandena funnos dock härom närmare uttalanden. Sålunda
erkände den norska regeringen, att »med hensyn til spörsmaalet om udenrigsministerens
nationalitet ligger det i forslaget, ligesom i departementets
tidligere udkast, åt det i saa henseende bestaaende forhold lades uforandret»;
och det svenska statsrådet betonade i sitt yttrande, att förslaget,
utöfver de uttryckligen angifna ändringarna, »icke gör någon som helst
rubbning i det nu bestående sättet för de ministeriella ärendenas handläggning
och att således dylika ärendens föredragning fortfarande tillkommer
den ledamot af svenska statsrådet, som är chef för utrikesdepartementet.
»

Sedan beslut fattats, att förslag om antagande af de ifrågasatta
ändringarna skulle föreläggas Sveriges riksdag och Norges storting,
aflätos i Sverige 1891 två propositioner i ämnet, den ena om riksaktsändringen,
den andra om en därmed förbunden ändring af §11 regeringsformen.
Då i Norge riksakten är af grundlags natur, och vid sådant förhållande
enligt gällande bestämmelse den ifrågasatta ändringen där ej kunde
framställas tidigare än år 1892, beslöts i norskt statsråd den 2 februari
1891, att propositioner i ämnet skulle framläggas för 1892 års storting,
men att handlingarna i saken skulle delgifvas det år 1891 samlade stortinget.

Redan den 23 februari 1891 uttalade emellertid stortinget sin principiella
ståndpunkt i saken genom antagande, med 59 röster mot 55, af
en dagordning (Berners) af följande lydelse:

»I tilslutning til tidligere stortings udtalelser hsevder naarvterende
storting Norges ret som selvstamdigt rige til fuld ligestillethed
i unionen o g dermed dets ret til paa konstitutionelt betryggande

Berners

dagordning.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 1.

maade åt varetage sine udenrigske anliggender — o g udtaler förvisningen
om, åt det norske folk aldrig vil bifalde en ordning, der
kan blive en hindring for gjennemforelsen af Norges fulde ret paa
dette omraade.»

Genom . antagandet af denna dagordning afsågs, såsom af debatten
tydligt framgick, att afvisa det bebådade förslaget. Ministären afgick, och
följande år beslöts, att förslaget icke skulle föreläggas stortinget.

Riksdagm Det svenska konstitutionsutskottet, som först den 28 april 1891 af gaf

sitt utlåtande, anslöt sig till den uppfattning, som i en inom riksdagen
väckt motion framkommit därom, att en tillfredsställande ordning
af de unionella förhållandena ej kunde vinnas annorledes än genom en
fullständig revision af föreningsbestämmelserna. Denna revision borde
utgå därifrån, att de båda rikena skulle i fråga om inre angelägenheter
vara fullt själfständiga i förhållande till hvarandra, medan de i förhållande
till främmande makter skulle utgöra en organisk enhet. De båda folkens
ömsesidiga skyldigheter i fråga om det gemensamma försvaret skulle i
föreningsakten bestämmas, och den gemensamma styrelsen i fråga om yttre
angelägenheter skulle blifva unionen, så att utrikesministern skulle kunna
vara lika väl norrman som svensk, och verka under en för båda rikena gemensam
ansvarighet. Då emellertid initiativet i en så viktig och grannlaga
fråga borde utgå från konungen, hemställde utskottet om afslag å de
väckta förslagen. Detta blef ock båda kamrarnas beslut.

Norska vill- Nya förvecklingar mellan de förenade rikena framträdde emellertid

viljande «/ sna:rt tiU af åtgärder, som från norsk sida vidtogos.

anslagen till I fråga om utrikesdepartementets såväl diplomatiska som konsulära

dioPchrkonsu-ardgitter både, på norskt initiativ, den 5 november 1869 bestämts, att förfära
wtgri/f er. slagen till stater för dessa utgifter framdeles skulle underställas konungens
pröfning i sammansatt svenskt och norskt statsråd. I följd häraf har vid
utrikesbudgetens behandling plägat så tillgå, att utrikesministern uppgjort
förslag till budget i två hufvudafdelningar, den ena innefattande diplomatiska
utgifter, den andra konsulsstaten, med tillsammans sju utgiftstitlar.
Sedan enligt beslut i sammansatt statsråd den norska regeringens betänkande
öfver sålunda upprättadt förslag inhämtats, har utrikesministern i sammansatt
statsråd framlagt det slutliga budgetförslaget och därvid för hvarje
af dessa utgiftstitlar hemställt om beviljande af en rund summa, till
hvilken hvartdera riket skulle hafva att bidraga efter vissa antagna
beräkningsgrunder. Och de båda representationerna hafva därefter beviljat
totalsummor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Sedan 1889 års storting efter en diskussion, hvarunder särskildt beskickningarna
i Konstantinopel och Wien framhållits såsom onödiga, anmodat
regeringen att taga i öfvervägande, huruvida utgifterna för de förenade
rikenas diplomatiska representation i utlandet kunde inskränkas, blef
därpå i sammansatt statsråd den 5 december 1889 beslutet, att vid inträffande
ledighet vid de båda nämnda beskickningarna frågan om nedsättning
i utgifterna för desamma skulle till förnyad pröfning upptagas. 1890
års storting var härmed ej tillfredsställdt, utan fogade vid sitt anslag det
förbehåll, för såvidt anginge utgifterna till beskickningarna i Konstantinopel,
Wien, Rom och Köpenhamn, att, om under budgetåret ledighet inträffade,
ämbetena endast provisoriskt skulle återbesättas, intill dess att frågan,
huruvida och i hvilken mån för Norges del fortsatt anslag till desamma
borde beviljas, varit förelagd stortinget. Beslutet togs »til folge» i norskt
statsråd den 28 juni 1890, och i ministeriellt statsråd den 16 oktober
samma år beslöts därpå, enär sändebudsposterna i Wien och Konstantinojpel
då blifvit lediga, och deras återbesättande å stat, om ock önskligt, likväl
icke kunde synas vara för tillfället ovillkorligen nödvändigt, att de tills
vidare skulle skötas på förordnande. Då saken åter upptogs till behandling
i samband med det förslag till utrikesbudget, som skulle framläggas
för 1891 års riksdag och storting, ansåg sig utrikesministern icke kunna
förorda indragning af de båda nämnda sändebudsposterna, men han föreslog
i stället vissa nedsättningar i de anslag, som till dem förut utgått.

1891 års storting fann sig härmed ej tillfredsställdt, utan beviljade
anslaget till budgeten endast under villkor, dels att beskickningarna i Wien
och Konstantinopel skulle upprätthållas blott på förordnande och dels att
med samtliga öfriga beskickningar vid inträffande ledighet skulle förfaras
så, som år 1890 bestämts i fråga om de två förstnämnda. Äfven detta
beslut togs »til folge» i norskt statsråd den 11 juni 1891. I sammansatt
statsråd den 27 november samma år förklarade utrikesministern, att han
dittills icke ansett sig böra föreslå någon ändring i den provisoriska anordningen
vid beskickningarna i Wien och Konstantinopel och att han
antoge, att vid eventuell ledighet vid de öfriga det likaledes skulle, »åtminstone
under någon kortare tid, befinnas möjligt att tillsätta dem på
förordnande, intill dess frågan om utgiftsbeloppets bestämmande varit förelagd
riksdagen och stortinget», men däremot ansåg han sig icke kunna förorda
indragning af beskickningarna i Wien och Konstantinopel.

Förbehållen om beskickningarnas tillsättande på förordnande upprepades
af stortinget äfven 1892 och 1893. Sistnämnda år tillkommo dessutom
två nya villkor: det ena, i öfverensstämmelse med norska regeringens budgetförslag,
att äfven lediga eller ledigblifna konsulat tillsvidare skulle skötas

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 1.

på förordnande; det andra att intet af Norges bidrag skulle få användas
till beskickningen i Wien efter utgången af 1893 och intet till hemliga utgifter,
i sammanhang hvarmed slutsumman nedsattes med hvad Norge eljes
skulle hafva erlagt till nämnda två ändamål. Sedan emellertid den 4 november
1893 i ministeriel!! statsråd bestämts, att beskickningen i Wien
fortfarande skulle upprätthållas på samma sätt som dittills, och i svenskt
statsråd beslutits, att under denna förutsättning erforderliga medel därtill
skulle utgå från Sveriges anslag till kabinettskassan, beslöt slutligen 1894
års storting, med vidhållande i öfrigt af förbehållen från 1893, att dessutom
vid hela sitt bidrag till kabinettskassan knyta det villkor, att beskickningen
i Wien skulle indragas såsom diplomatisk representation, hvad
Norge anginge.

Såsom redan nämnts hade stortinget 1893 vid utrikesbudgetens beviljande
anknutit visst villkor rörande konsulaten. Förbehållet härom stod
i nära samband med beslut, som stortinget kort därförut fattat rörande
konsulatväsendets organisation; beslut, som senare åtföljdes af andra liknande,
de där i Sverige väckte stor uppmärksamhet.

Konsulat- I fråga om konsulatväsendet hade i öfverensstämmelse med förslag af

organisationen den 30 november 1855 för båda rikena tillsatt gemensam kommitté, ge1858—so.
nom kungl. resolution i sammansatt statsråd den 20 april 1858 bestämts, att
sådana konsulatärenden, som angingo båda rikena gemensamt och voro af
beskaffenhet att höra under blott en ämbetsmyndighet, skulle handläggas
af utrikesministern, att konvojkommissariatets befattning med konsulatärendena
skulle upphöra, att rikenas bidrag till utgifter för deras gemensamma
konsulatväsen skulle såsom en särskild fond ställas under utrikesdepartementets
förvaltning, att räkenskaperna för ifrågavarande fond skulle
vara underkastade kammarrättens granskning och bedömande, men därjämte
äfven, åtföljda af dess anmärkningar, i afskrift öfverlämnas till norska
inredepartementet, samt att alla för båda rikena gemensamma konsulatärenden,
Indika i statsråd borde afgöras, skulle föredragas i sammansatt
svenskt och norskt statsråd. Närmare bestämmelser rörande denna organisation
hade meddelats i en samtidigt utfärdad konsulsstadga. Efter att
hafva undergått några smärre förändringar blef nämnda organisation därefter
underkastad granskning af en den 12 februari 1875 förordnad svensknorsk
kommitté och sedermera i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det
betänkande, denna kommitté afgaf, närmare utvecklad genom dels den
norska lagen om konsulatväsendet af den 15 juni 1878, som trädde i kraft
den 1 januari 1887, och dels kungl. förordningen angående konsulatväsen -

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 1.

det af den 4 november 1886, som utfärdades i sammansatt statsråd efter
tillstyrkan af de svenska och norska statsråden.

Enligt denna lagstiftning skall styrelsen af konsulatväsendet i allt,
som rörer de förenade rikena gemensamt, tillkomma utrikesministern, som
äfven har att öfvervaka förvaltningen af rikenas gemensamma konsulskassa.

Särskildt svenska konsulatärenden handläggas af kommerskollegium och
särskildt norska konsulatärenden af norska regeringens departement för det
inre. Alla konsulatärenden, hvilka enligt förordningen tillhöra konungens
pröfning, skola, därest de icke röra anvisande af särskildt svenska eller
särskildt norska statsmedel, föredragas i sammansatt statsråd, sedan de dessförinnan
blifvit beredda i den ordning, som § 10 regeringsformen och § 5
riksakten utstaka. För främjande af konsulatväsendets ändamål skall ständig
samverkan äga rum mellan ministern för utrikes ärendena, å ena, samt
dels kommerskollegium och dels norska inredepartementet, å andra sidan.
Beskickningarna skola åt de förenade rikenas konsulatväsende i de länder,
där de äro anställda, ägna synnerlig uppmärksamhet, skydda konsulernas
rättigheter, lämna dem de upplysningar och det bistånd, hvaraf de kunna
vara i behof, samt i öfrigt genom enig samverkan med dem söka befordra de
förenade rikenas och deras undersåtars bästa. Förslag till ledig konsulsbefattnings
tillsättande upprättas för Sverige af kommerskollegium och för Korge af
norska regeringen. Alla utgifter i konsulatärenden, hvilka äro för de förenade
rikena gemensamma, bestridas från konsulskassan. Dess tillgångar utgöras
af dels bidrag från svenska och norska statsverken, dels de konsulatafgifter,
som inflyta till lönade konsulat och icke tillfalla vederbörande konsuler,
dels den kassan tillkommande andel af afgifter enligt expeditionstaxan.

I Sverige hade såväl i motioner vid riksdagarna 1888 och 1889 som Förslag i
ock af kommerskollegium år 1888 väckts förslag om konsulatafgifternas °cJtl

borttagande i syfte att därigenom främja sjöfartsnäringen. En år 1888 borttagande
tillsatt kommitté, den s. k. sjöfartsnäringskommittén, hade emellertid i
utlåtande år 1890 framhållit, att då konsulatafgifterna till väsentlig del konsulatutgjorde
bidrag för upprätthållande af det gemensamma konsulatväsendet, “fgifterna-.
fråga om förändring däri icke lämpligen syntes kunna afgöras i det ena
landet, utan att samtidigt beslut fattades i det andra. Äfven i stortinget
hade år 1890 väckts förslag rörande konsulatafgifterna, nämligen att i dem
åstadkomma lindring.

År 1891 upptog emellertid stortingets konstitutionskommitté frågan om Fråga om
egna konsuler för Norge. Kommittén, som i sitt betänkande häröfver med- e^rkff.
delade en öfversikt af konsulatväsendets historia, erkände därvid beträffande Norge.
frågans behandling år 1814, att »af stortingets holdning overfor det Konow Bih.

till urtima Piksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 1 Häft. 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

ske förslag ligger det ntermest åt slutte, åt ifolgc flertallets betraktning
maatte ligesaavel konsulater som gesandtskaber ved föreningen blive fadles
för begge riger», men kommittén slutade med en enhälligt afgifven förklaring,
att den icke var »i tvivl om, åt der er grundlovmsessig adgang
til åt anssette sterskilte norske konsuler». Kommittén uttalade sig äfven
för verkställandet af en undersökning, »om de klager, som oftere hores
over vört konsulatvassen, er begrundede, o g om de i tilfaslde for nogen
del staar i förbindelse med, åt det er faslles med Sverige». Kommittén
slöt med en hemställan till regeringen att utreda 1) huruvida och i hvilken
utsträckning tillsättande af egna konsuler eller upprättande af eget
konsulatväsen för Norge kunde anses erforderligt och hvilka utgifter detta
i sådant fall skulle medföra, samt 2) huruvida och i hvilken utsträckning
konsulatafgiften kunde nedsättas och utgifterna för Norges konsulatväsen
öfver hufvud inskränkas.

Stortinget Denna hemställan blef af stortinget den 22 juni 1891 enstämmigt

189L bifallen. I sammanhang härmed må ock omnämnas, att vid utrikesbud getens

behandling å 1891 års storting röster äfven höjdes mot den diplomatiska
gemenskapen mellan rikena. Särskild! regeringens främste man
uttalade därvid, att han icke i vare sig grundlag eller riksakt såg något
hinder för Norge att skaffa sig egen utrikesminister. För de villkor, som
fästes vid budgetens beviljande, har förut redogjorts.

Norska kon- I anledning af stortingets beslut i konsulatsaken tillsattes en norsk

mitténC°l89l kommitté, som i oktober samma år aflämnade sitt betänkande. Kommittén
uttalade däri, att Norges maritima och kommersiella intressen med bestämdhet
kräfde, »1) åt Norge övertager den fulde ledelsen af sit konsulatvaasen,
og 2) åt til konsuler paa de vigtigste poster i udlandet kun antages
nordmtend», reformer, »som selvfolgelig forudssette en oplosning af
det nuveerende konsultere fsellesskab». Kommittén medgaf, att en del af
kommittén föreslagna reformer, såsom utvidgad kontroll öfver konsulaten,
större rörlighet inom konsulatkåren, större hänsyn till fackinsikter vid befordringar,
och fylligare organisation af centralstyrelsen, kunde genomföras
äfven under gemensamheten och att önskvärdheten af dessa reformer säkerligen
delvis också erkändes i båda rikena. Annorlunda ställde sig dock, enligt
kommitténs mening, frågan om en sådan omorganisation af konsulaterna,
hvarigenom en del poster i Europa komme att indragas och nya aflönade
ämbeten insättas i utomeuropeiska hamnar. I detta hänseende vore nämligen
norska och svenska intressen så motsatta, att de icke torde kunna
förenas, ty för Sveriges sjöfart vore grannländernas och öfver hufvud

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

norra Europas hamnar af den största betydelsen, under det att den svenska
handelsflottan i jämförelse med den norska i högst ringa utsträckning
deltager i fraktfarten på aflägsnare haf. En organisationsplan för särskilt
norskt konsulatväsen var i betänkandet framlagd; vissa lindringar i reglerna
för konsulat afgifternas erläggande föreslogos äfvensom samtliga dessa
afgifters inbetalning från konsulerna till den norska statskassan.

Det resultat, hvartill kommittén kommit, framkallade skarpa menings- Mowrsmds
utbyten i Norge och gaf i stortinget anledning till en interpellation (af ^ga™9
Moursund), redan innan regeringen slutbehandlat frågan. Härpå svarade
den 25 februari 1892 statsministern (Steen), att enligt regeringens uppfattning
Norge 2har fuld og uindskrasnket ret til åt beslutte, om det vil
have eget eller fselles konsulatvtesen, og åt saaledes behandlingen og afgjorelsen
af sporsmaalet om oprettelse af eget norsk konsulatvassen er og
maa vsere en udelukkende norsk sag, som udelukkende underligger norske
statsmyndigheder, hvis ret ikke kan udleveres, ikke delegeres og ikke halveres.
Derimod vil det som folge af det hidtil bestaaende forhold sige
sig selv, åt i tilfaelde afviklingen og oplosningen af det nuvserende konsulsere
fsellesskab vil blive og maa vmre gj enst and for forhandlinger
mellem de norske og de svenske statsmyndigheder.»

I öfverensstämmelse härmed antog stortinget därefter den 1 mars
med 64 röster mot 48 en dagordning (Moursunds) af följande lydelse:

»I det stortinget hsevder, åt sporsmaalet om, hvorvidt Norge
skal oprette eget konsulatvsesen, er et udelukkende norsk sporsmaal,
der bliver åt behandle og afgjore alene af norske statsmyndigheder,
medens den derpaa folgende afvikling af det hidtil bestaaende forhold
i tilfaelde maa blive gjenstand for forhandlinger mellem norske og
svenske myndigheder, — gaar det over til dagsordenen.»

Den 14 mars var det norska inredepartementet färdigt med sitt yttrande
öfver konsulatkommitténs förslag. I anslutning till detta uttalade redning af
sig departementet för eget norskt konsulatväsen, som ansågs kunna upp- den 14^ mars
rättas från den 1 januari 1894, då nödiga förberedelser därtill från norsk
sida antogos vara vidtagna. Angående själfva tidpunkten för gemensamhetens
upplösning förutsatte departementet förhandlingar med Sverige, så
ock beträffande en del andra frågor, som behöfde afvecklas. Öfverstyrelsen
för det egna konsulatväsendet skulle tillkomma inredepartementet. Huruvida
i ärenden af politisk natur samverkan mellan norska konsuler och ett
gemensamt utrikesdepartement med gemensamma sändebud skulle åstadkommas,
eller huru utverkandet af konsulernas erkännande, mottagandet

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

och fullföljandet af reklamationer m. m. dylikt skulle ske, därom fanns ej
något uttaladt.

Departementets betänkande var affattadt, icke såsom förslag till
kungl. proposition, utan i form af en utredning »angaaende forskjellige
sporsmaal vedkommende konsulatväsendet». Till departementets hemställan,
att betänkandet skulle få öfversändas till stortinget, gaf konungen i norskt
statsråd, därvid jämväl kronprinsen var närvarande, sitt samtycke, dock
med tillägg, att han icke ville »ved dette samtykke have givet mit tillsagn om
tilslutning til departementsforedragets reelle indhold», och att han, för den
händelse saken fördes vidare, för densamma förbehöll en behandlingsform,
som öfverensstämde med den mellan de förenade rikena bestående riksakt.
Sedan det norska statsrådet i anledning häraf låtit till protokollet anteckna,
att det till följd af sin ställnings plikt tillåtit sig afstyrka detta konungens
uttalande, öfverlämnades regeringens utredning till konstitutionskommittén
för vidare behandling.

Konsulat- Innan denna afgaf sitt betänkande, hade emellertid frågan om vissa

1892^™ reformer i det gemensamma konsulatväsendet varit föremål för behandling

riksdag. [ den svenska riksdagen, i hvars båda kamrar motioner väckts om skrifvelse
till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning, huruvida icke svenska
fartyg kunde befrias från konsulatafgiften, och huruvida icke »en ombildning
af konsulatväsendet kunde ske i sådant syfte, att flera aflönade konsulat
upprättades och besattes med lämpliga personer af svenske eller
norske män». Motionerna behandlades i båda kamrarna af tillfälliga utskott,
hvilka den 10 maj afgåfvo väsentligen lika lydande betänkanden. Utskotten
ansågo frågan om konsulatafgifternas borttagande eller nedsättande och
om en närmare utveckling af systemet med lönade konsulat stå i det samband
med hvarandra, att de borde samtidigt pröfvas. »Så viktiga och
genomgripande förändringar som de här ifrågasatta», anfördes vidare, »lära
dock, då konsulatväsendet är gemensamt för Sverige och Norge, icke med
framgång kunna annorledes än genom svenska och norska män gemensamt
förberedas och planläggas för att till slutligt afgörande företagas». »Behofvet
af en gemensam utredning rörande konsulatväsendets ordnande på ett
för båda länderna tillfredsställande sätt» hade också än skarpare frarnträdt
genom de i Norge redan pågående förhandlingarna, hvilka åsyftade vida
större förändringar i konsulatväsendet, än motionärerna ifrågasatt, och
därför påkallade »utredning från såväl svensk som norsk sida i vidsträcktare
mån, än hvartill motionerna gåfve anledning». Då emellertid utskotten
voro förvissade, att Kungl. Maj:t skulle, när omständigheterna därtill föranledde,
låta verkställa all nödig utredning, hemställde de, att motionerna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1. 37

icke måtte föranleda till någon kamrarnas åtgärd, och detta blef äfven
kamrarnas beslut.

I Norge afgaf konstitutionskommittén den 2 juni sitt betänkande,-^ors^a^mdäri
kommittén i hufvudsak intog samma ståndpunkt som inredeparte- kommitténs
mentet. Men denna uppfattning var ej enhällig. Minoriteten ansåg, att bOMtanåk
redan konsulatkommitténs utredning var ensidig och otillfredsställande, enis92Um
särskildt hvad anginge frågan om konsulatafgiftens nedsättning, frågan
om omfånget af och sättet för konsulernas verksamhet i privata affärsmäns
intressen och det därmed i nära samband stående spörsmålet, huruvida
stridiga intressen med hänsyn till konsulatväsendet kunde påvisas mellan
rikena. För upprättande åt flera lönade konsulat utom Europa — hvartill
inredepartementet för öfrigt icke dittills i någon större utsträckning
tagit initiativet — ansåg minoriteten gemenskapen med Sverige icke vara
till hinders, och äfven om därjämte samtliga de lönade konsulat bibehölles,
hvilka kommittén velat utesluta såsom af intresse allenast för Sverige,
skulle det enligt minoritetens åsikt ställa sig utomordentligt fördelaktigt
för Norge att öfvertaga sin andel i denna utgift mot att till det gemensamma
konsulatväsendet erhålla Sveriges nuvarande bidrag. Enligt minoritetens
uppfattning hade dessutom departementet tagit alldeles för liten
hänsyn till önskningarna om konsulatafgifternas nedsättning; det vore
fullkomligt klart, att upprätthållandet af den nuvarande höga konsulatafgiften
endast kunde förfäktas af dem, som därigenom ville åvägabringa
de nödiga medlen för upprättande af ett eget särskildt norskt konsulatväsen.
Äfven framhöll minoriteten, att man genom att försöka införa särskildt
norskt konsulatväsen samtidigt med att utrikesstyrelsen blefve gemensam
för de förenade rikena »inforer noget hidtil efter historiens vidnesbyrd
useet»; något, som kräfde uppdragande af en bestämd gräns mellan
diplomati och konsulatväsen, hvilket åter icke kunde ske utan gemensamma
förhandlingar med Sverige. I

I öfverensstämmelse med majoritetens inom konstitutionskommittén Stortingets
hemställan fattade stortinget den 10 juni med 63 röster mot 49 följande bj^ii892°
beslut:

»1. I det stortinget i det vassentlige godkjender den i indredepartementets
betänkning af 14de mars 1892 forelagte plan for
oprettelsen af eget norsk konsulatvassen, bevilges af statskassens
kontante beholdning indtil kr. 50,000,oo til de for denne plans
gjennemforelse nodvendige forberedende forfoininger.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Ministerkrisen
i Norge
1892.

John Lunds
dagordning.

Michelsens

dagordning.

2. Regjeringen anraodes om åt indlede forhandlinger med
Sverige om afviklingen af det konsultere fsellesskab og forelsegge
resultatet heraf for nEeste storting.»

Regeringens hemställan att stortingets beslut måtte tagas »til fölge»
föredrogs inför konungen i norskt statsråd i Stockholm den 22 juni, men
saken uppsköts då till behandling i statsråd i Kristiania. Detta hölls den
29 juni i närvaro af kronprinsen och det norska statsrådets samtliga ledamöter,
-men innan regeringens hemställan ånyo föredrogs, framlade statsministern
å samtliga statsrådens vägnar en skrift, däri de uttalade, att då
konungen förklarat sig icke vilja taga stortingets beslut i konsulatsaken
»til fölge» och ingen af statsråden vore villig att påtaga sig det konstitutionella
ansvaret för en vägran att godkänna beslutet, de måste anhålla
om afsked från statsrådsämbetet. Konungen resolverade:

»Skjon t der i denne sag fra min side ikke föreligger nogensomhelst
statshandling til grund for den af samtlige statsraader
nu indgivne afskedsansogning — hvad jeg dog tinder burde have
fundet sted —, kan jeg ikke negte åt modtage denne, men opfordrer
statsraaderne til indtil videre åt besorge de lobende sagers behandling.»

Dagen därpå, den 30 juni, meddelade statsministern stortinget hvad
som i statsrådet tilldragit sig. På presidentens förslag inställde stortinget
provisoriskt sina förhandlingar, hvarefter stortingets presidentkollegium i
en till konungen samma dag öfverlämnad skrifvelse hemställde om godkännande
af stortingsbeslutet på det att icke den enda ministär, som då
kunde räkna på stortingets tillit, i strid med författningens »aand og tankegång»
skulle nödgas afgå.

Sedan konungen i en till stortingspresidenten aflåten skrifvelse af
den 2 juli vidhållit sitt beslut att på sakens dåvarande ståndpunkt icke taga
beslutet »til fölge», antog stortinget den 6 juli med 65 röster mot 49 en
adress till konungen (John Lunds dagordning), däri stortinget med anledning
af protokollet den 29 juni fann sig böra uttala:

»åt undladelse af åt tage beslutningen af lOde juni angaaende
eget norsk konsulatvsesens oprettelse tilfolge skaber en politisk stilling,
der kan faa vidtrmkkende fölger til skade saavel for fedrelandet som
for kongedommet og unionen ; samt åt ministeriet Steen er det eneste
ministerium, der for tiden kan samle flertal om sig i stortinget.»

Efter det ministerkrisen ytterligare någon tid fortfarit och flera
försök att bilda en ny ministär strandat, antog stortinget slutligen den
26 juli enhälligt en ny dagordning (Michelsens) af innehåll, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

»da landets interesser krsever, åt den nuvarande krise snarest
muligt bringes til en afsilning, henstiller stortinget til det Steenske
ministerium åt efterkomme Hans majestset kongens anmodning om
åt tage de fremlagte afskedsansogninger tilbage, samtidig med, åt
konsulatsagens behandling udssettes indtil vider e.»

I nytt statsråd den 27 juli förklarade, i enlighet med konungens Beslut i konuttalade
Önskan, statsministern a ministärens vägnar, att statsråden vore Uppskjutes.
villiga att återtaga sina afskedsansökningar samtidigt med att afgörandet
uppskötes »indtil videre». Konungen resolverade att saken skulle uppskjutas
tills vidare. Härom afgaf statsministern meddelande i stortinget,
därvid han förklarade, att regeringen ansett uttrycket »indtil videre» afse
»indevserende budgettermin».

Dagen därefter antog stortinget utrikesbudgeten för det kommande Utrikesbud^
året, dock under villkor och förutsättningar, hvarom förut redogjorts.9 1893. ar
Tilläggas bör, att då vid budgetsförslagets slutliga behandling i sammansatt
statsråd den 13 januari 1892 det svenska statsrådet funnit sig böra
uttala »den bestämda åsikt, att gemensamma beskickningar hos främmande
makter med nödvändighet påkallas af den mellan rikena bestående förening,
och att ett upphäfvande af berörda gemensamhet ej är med unionens
bestånd förenligt», den norska statsrådsafdelningen härå svarat, att den
»gent emot ett så bestämdt uttalande funne nödvändigt att betona, att,
eldigt dess uppfattning, i unionen mellan de tvenne rikena icke ligger
något hinder mot att hafva särskilda beskickningar hos främmande makter,
och att en upplösning af den i sådant hänseende hittills bestående
g-emensamheten icke är oförenlig med unionens bestånd».

Den norska regeringens betänkande den 10 januari 1893 öfver ut- Rtenf^samrikesministerns
budgetförslag för år 1894 innehöll ett uttalande, enligt hvil- mansatt
ket regeringen ansåg en upplösning af gemensamheten i konsulatväsendet stf^d
nära förestående. I anledning häraf ansåg sig utrikesministern i sitt anförande
öfver budgetförslaget i sammansatt statsråd den 14 januari 189o
böra erinra, »att en upplösning af gemensamheten på berörda område är en
angelägenhet, hvilken angår icke Norge ensamt, utan båda de förenade
rikena, att denna fråga måste göras till föremål för unionen behandling i
enlighet med riksakten samt att i sådant syfte något meddelande från
norsk sida hittills icke blifvit gjordt». »Vid detta tillfälle», fortsatte lian,

»saknar jag anledning att upptaga till undersökning i hvad mån det må
vara möjligt att, med bibehållande af den gemensamhet på det diploma -

Lövlands

dagordning.

Riksdagens
skrifvelse
den 14 april
1893.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 1.

tiska området, som är ett villkor för unionen, införa ändringar med afseende
å konsulatväsendet, men jag betviflar icke, att genom ömsesidigt tillmötesgående
en för båda rikena tillfredsställande lösning kan vinnas såväl
af frågan om den gemensamma utrikesstyrelsens ordnande på likställighetens
grund med en gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man,
som af frågan om ordnandet af det i samband med utrikesstyrelsen stående
konsulatväsendet.»

Häri instämde jämväl öfriga ledamöter af det svenska statsrådet,
hvaremot den norska statsrådsafdelningen betonade, att riksakten icke tilllade
Sverige någon medbeslutanderätt med hänsyn till spörsmålet, om
Norge skulle upprätta sitt eget särskilda konsulatväsen, samt att gemensamheten
på det diplomatiska området ej vore något villkor för unionen.

I trontalet vid stortingets öppnande den 7 mars 1893 förklarade
konungen, att stortingets beslut af den 10 juni 1892 i fråga om konsulatväsendet
ännu icke gifvit anledning till någon konungens åtgärd. Den
17 mars 1893 antog stortinget med 64 röster mot 50 en dagordning (Lövlands)
af följande lydelse:

»I tilslutning til stoi''tingets enstemmige adresse af 23de april
1860 fastholder ntervEerende storting Norges eneraadighed i alle
anliggender, der ikke i rigsakten er betegnede som unionelle, o g
htevder i overensstemmelse hermed, åt stortingets beslutning af lOde
juni f. a. vedkommende konsulatvaasenet maa blive åt behandle
udelukkende af norsk statsmyndighed o g denne sag åt afgjore uafhaengig
af andre fra svensk side i protokol af 14de januar d. a. reiste
sporsmaal.»

Den svenska riksdagen angaf sin ståndpunkt genom sin skrifvelse
af den 14 april 1893 angående regleringen af utrikesbudgeten. Däri anfördes:

»Vid behandlingen af anslagen under denna hufvudtitel har
riksdagen, därtill särskildt föranledd af det Eders Kungl. Maj:ts
proposition bilagda protokollet öfver utrikesdepartementsärende i
sammansatt statsråd den 14 sistlidne januari, fäst sin uppmärksamhet
på den inverkan ett särskiljande af de förenade rikenas konsulatväsende,
på sätt af Norges storting blifvit förutsatt, kan komma
att utöfva. Det större eller mindre behof af ökade anslag, som
därigenom måste uppstå, är visserligen jämförelsevis af föga vikt;
men den förändring i de nu bestående förhållandena, som ett sådant
särskiljande innebär, kan däremot genom sina följder blifva af genomgripande
betydelse. Konsulatväsendet står nämligen i ett sådant

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

samband med de diplomatiska ärendena, att frågan om upplösning
af gemensamheten i det förra synes riksdagen icke kunna göras till
föremål för pröfning, utan att på samma gång sättet för de senares
behandling måste komma under öfvervägande. Riksdagen hyser
den vissa tillförsikt, att därvid öfvertygelsen om unionens värde och
betydelse för de förenade rikena skall visa sig så starkt rotfast hos
båda folken, att genom tillmötesgående å ömse sidor en öfverenskommelse
skall kunna vinnas, hvarpå sedermera ländernas lugna
utveckling må kunna byggas.

Hvad nu särskild! beträffar konsulatärendena, är riksdagen
förvissad om, att i alla händelser tillfälle skall beredas riksdagen att
yttra sig i ämnet, innan något beslut, som inverkar på det nuvarande
gemensamhetsförhållandet, varder fattadt; men riksdagen vill
emellertid uttala den uppfattning, att på det ifrågavarande området
reformer kunna i handelns och sjöfartens intresse vidtagas, utan att
gemensamheten brytes.»

Beslutet om aflåtande af denna skrifvelse fattades af första kammaren
utan votering och af andra kammaren med 184 röster mot 38. Minoriteten
röstade för ett yrkande om dels ogillande af nämnda uttalande
och dels anslagets nedsättning med 40,000 kronor.

I norskt statsråd inför konungen och i närvaro af kronprinsen den
22 april 1893 framlade den norska regeringen stortingets beslut den 10
juni 1892 till förnyad behandling. Regeringen förklarade, att dess ställning
till saken och dess uppfattning af beslutets innehåll var oförändrad,
och då konungen på gifven anledning uttalat, att han icke förändrat sin
tidigare uppfattning, anhöll regeringen ånyo om afsked, i det den uttalade:

»Vi har fundet — nu ligesom ifjor — åt burde indgive vor
dimission, inden sägen officiel! er föredraget. Ved en modsat fremgangsmaade
vilde det sporsmaal opstaa, om Ceres majestast havde
grundlovmtessig adgang til åt fatte en resolution, som Ceres majesttets
konstitutionel^ raadgivere havde fraraadet, og for hvilken ingen
af dem vilde overtage konstitutionel! ansvar, samt om statsministeren
i tilfaffde kunde kontrasignere en saadan resolution. Efter vor mening
vilde en saadan resolution vaare uforenelig med grundlovens
§ 5, sammenholdt med § 30. Ligesaavist som statsministeren pligter
åt negte kontrasignation paa en kongelig befaling, afgiven udenfor
statsraad, ligesaavist vilde han efter vor mening handle mod sin
embedspligt, om han kontrasignerede en befaling, afgiven i statsBih.
till urtima Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 1 Käft. 6

Vänsterministären
begär
afsked
1893.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N-.o 1.

raad mod hele statsraadets protest. Og det er vor förvisning, åt en
konstitutionel tvist angaaende disse sporsmaal vilde antage dimensioner
og drage folger efter sig, som neppe noget politisk sporsmaal
under vor nuvarande forfatning. Vi har derför anseet det for vor
pligt åt soge hindret, åt et konstitutionelt stridssporsmaal af denne
art reises.»

Högermini- Konungen biföll ministärens afskedsansökning, sedan han dock nu,

stör bildad ]^asom den" 29 juni 1892, erinrat, att i statsrådet icke föredragits något
betänkande eller af honom fattats något beslut eller företagits någon statshandling
eller gjorts något uttalande, som kunde orsaka och föranleda
denna ansökan, och att han icke kunde anse det af statsråden åter följda
förfaringssättet, som sökte sin grund allenast i samtal och uttalanden
utanför statsrådet, vara öfverensstämmande med grundlagens anda och
mening.

Efter anmälan i stortinget om den sålunda ånyo inträffade ministerkrisen
beslöt stortinget med 63 röster mot 51 att tillsvidare uppskjuta sina
förhandlingar.

Den 2 maj blef ny ministär (Stång) utnämnd. Dagen därpå meddelade
den i stortinget, att den velat efterkomma konungens kallelse för
att afvända den fara, som skulle uppstå genom att konungen lämnades
utan rådgifvare och landet utan regering, och på det att folket måtte få
genom valen uttala sig, innan landet bragtes in i förhållanden, som kunde
blifva af den allvarligaste betydelse för dess framtid. Beträffande de föreliggande
frågorna om konsulatväsendet och de diplomatiska ärendenas behandling
ville den underlåta hvarje steg, som kunde föregripa en framtida
lösning.

Oaktadt stortinget i två vid särskilda tillfällen antagna dagordningar
uttalade sig i motsatt riktning, föranleddes dock häraf ej någon förändring
i regeringens hållning.

Konsulat- När därefter utrikesbudgeten för nästföljande budgettermin förekom

frågan inför till behandling i konstitutionskommittén, blef konsulatfrågan föremål för
tionskom- ny hemställan. Icke heller nu blef dock enighet inom kommittén uppmittén
1893. nådd. Majoriteten erkände, att det inom olika partier inom Norge varit
delade meningar om, huruvida ett eget norskt konsulatväsen skulle medföra
de praktiska och ekonomiska fördelar, som reformens vänner ställt i
utsikt, men om sakens konstitutionella sida, Norges rätt, hade det åldriguppställts
något tvifvel. Under sådant förhållande hade det i stora kretsar
af folket känts såsom en bitter nationell missräkning, att stortingets be -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 1.

slut af den 10 juni 1892 icke respekterats. Inför detta faktum måste

efter flertalets mening alla delade meningar om den föreslagna reformens

praktiska betydelse vika och sakens konstitutionella och nationella sida
träda starkt i förgrunden. Stortinget måste bestämdt häfda rätt för Norge
såsom själfständig stat att ordna sina egna angelägenheter på det sätt,
som det funne tjänligast för sina intressen, och hvarje försök från svensk

sida att hindra Norge däri måste där uppfattas såsom ett ingrepp i dess

sjelfständighet. — En minoritet åter inom kommittén fann spörsmålet om
eget konsulatväsen fortfarande föga utredt och i allt fall till den grad
litet kändt ute bland folket, att slutligt afgörande därom icke vid den
dåvarande tidpunkten borde äga rum.

Vid behandlingen af kommitténs hemställan fattade stortinget den Stortingets
19 juli i fråga om konsulatväsendet ett beslut, hvars första punkt lydde: 18939

»Det niellera Norge og Sverige hidtil bestaaende faellesskab i konsulatvsesenet
bliver åt opsige til ophaevelse fra lste januar 1895 åt regne», och
i hvars fortsättning det bland annat bestämdes, att anslagen till konsulatväsendet
för tiden 1 juli 1893—30 juni 1894 — däribland 50,000 kronor
till extraordinära åtgärder med anledning af framläggande af organisationsplan
för eget norskt konsulatväsen — beviljades under villkor:

»åt de fastlonnede poster inden konsulsetaten, der för tiden er
ledige, eller i hvilke ledighed herefter maatte indtrsede, bliver åt
bestyre ved midlertidig tilforordnede,

åt regjeringen uopholdelig giver den svenske regjering den i
post I nasvnte opsigelse af det konsukere faellesskab med Sverige fra
‘lste januar 1895 åt regne, og

åt regjeringen forelasgger meste storting de fornodne förslag
för oprettelse og organisation af eget norsk konsulatvcesen i
det vresentlige overensstemmende med den i indredepartementets
betänkning af 14de mars förrige aar opgjorte plan.»

Stortingets villkor 1893 vid beviljandet af anslaget till ministerkassan:Kungl. resoatt
intet finge användas till beskickningen i Wien efter 1893 års utgång ^ZsepUmoch
intet till hemliga utgifter äro förut omnämnda. Detta beslut blef på ler 1893 på
regeringens tillstyrkan, af konungen i norskt statsråd den 25 septemberj^dgetbeslut.
godkändt.

I fråga åter om konsulatbudgeten beslöts, likaledes på den norska
regeringens hemställan: att ingen åtgärd föranleddes af stortingets beslut
om uppsägning af den dittills bestående gemenskapen i konsulatväsendet,
liksom ej heller af dess vid anslaget till konsulskassan fästa villkor om

1894 års konsulatbudgetkommitté.

Stortingets
beslut 1894.

Kungl. resolutioner
1894
i fråga om
konsulatväsendet
och
beskickningarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

framläggande för nästa storting af förslag till upprättande och organisation
af eget norskt konsulatväsen, att de af stortinget till konsulatväsendet villkorligt
beviljade medel skulle, då villkoren icke uppfyldes, anses såsom
icke beviljade, samt att, för så vidt de med de förenade rikenas gemensamma
konsulatväsen förbundna, å norska staten rättsligen hvilande utgifter
icke täcktes genom de i den gemensamma konsulskassan inflytande
konsulatafgifter, bristen komtne att utgå af de å statsbudgeten till tillfälliga
utgifter i allmänhet uppförda belopp.

För behandlingen af den konsulära budgeten tillsattes år 1894 af
stortinget en särskild konsulatbudgetkornmitté. Denna tog till sin hufvuduppgift
att utarbeta närmare förslag till organisation af och budget för
eget norskt konsulatväsen. Enligt denna plan skulle konsulatväsendets
styrelse förläggas till inredepartementet, hvarigenom från utrikesministerns
ämbetsområde skulle bortfalla största delen af hans befattning med norska
konsulatärenden. Utrikesministern skulle dock fortfarande hafva att utverka
erkännande för de norska konsulerna, likasom äfven ärenden, som antoge en
diplomatisk karaktär, kunde komma under hans behandling.

Kommitténs hemställan innehöll, att bidrag till det gemensamma konsulatväsendet
måtte beviljas endast för halfåret 1 juli—31 december 1894
och under villkor att aflönade poster, som vore eller därefter blefve lediga,
skulle tillsättas på förordnande äfvensom att regeringen ofördröjligen
officiellt meddelade svenska regeringen uppsägningen af den konsulära
gemensamheten med Sverige, att räknas från den 1 januari 1895, samt att
dels för ett särskildt norskt konsulatväsen erforderliga medel beviljades
för halfåret 1 januari—30 juni 1895 och dels till anskaffningar och
förberedande åtgärder i anledning af upprättandet af eget norskt konsulatväsen
måtte anslås 100,000 kronor.

Denna hemställan bifölls af stortinget den 19 juli 1894 med 60
röster mot 44. Därjämte beslöts, likaledes på kommitténs förslag, att,
i stället för den i konsulatlagen omförmälda konsulatafgifter), uttaga en
direkt afgift till statskassan af fartyg, som ginge i utrikes fraktfart. I

I afgifvet betänkande öfver stortingets beslut fann den norska regeringen
i fråga om det egna konsulatväsendet icke något sedan föregående
år hafva inträffat, som kunde ändra dess i denna fråga intagna
ståndpunkt, och på dess hemställan blef i norskt statsråd den 6 augusti
1894 rörande konsulskassan fattadt enahanda beslut, som år 1893. Uppsägning
af det gemensamma konsulatväsendet skulle alltså icke ifråga -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

komma, konsulatbudgeten skulle betraktas såsom icke beviljad, men de
Norge rättsligen åliggande utgifter, för så vidt de icke täcktes af konsulatafgifterna,
utbetalas af den norska statskassan. Äfven beslutet rörande
konsulatafgiften vägrade konungen i enligbet med regeringens hemställan
att godkänna.

Såsom förut nämnts, hade stortinget 1894 i fråga om kabinettskassan
upprepat sina förbehåll från föregående år och dessutom vid hela sitt
bidrag fogat det nya villkoret, att beskickningen i Wien skulle indragas
så vidt Norge anginge. Sedan i sammansatt statsråd den 6 augusti utrikesministern
framhållit vikten för de förenade rikena att i Wien äga en
diplomatisk representation, »en åsikt, i hvilken äfven kungl. norska regeringen
instämt på skäl, som anförts i dess den 8 januari 1894 afgifna
betänkande», beslöts, att Norges bidrag till kabinettskassan skulle tillsvidare
af Sverige förskotteras. Härefter blef i ministeriellt statsråd beslutadt, att
beskickningen i Wien icke skulle indragas. I norskt statsråd den 15 december
resolverades, att stortingets anslag till utgifter för diplomatiska
ändamål skulle, då det därvid fästa villkoret icke kunnat uppfyllas, betraktas
såsom icke gifvet. Och genom beslut i sammansatt, i ministeriellt och i
svenskt statsråd den 22 december samma år bestämdes därpå, dels att beskickningen
i Wien jämväl under 1895 skulle upprätthållas med svenska
medel och dels att fortfarande den norska andelen i kabinettskassans öfriga
utgifter skulle förskotteras genom svenska statsmedel.

Då valen till stortinget hösten 1894 gifvit vänstern fortfarande Ministeröfvervikt
— 4 röster öfver högern och de moderata — ingaf högerministären
(Stång) sin afskedsansökan omedelbart före stortingets sammanträdande
år 1895. Af konungen inleddes därpå i Kristiania underhandlingar
för bildandet af ny ministär, men dessa visade sig länge fruktlösa.

Efter sin återkomst till Stockholm begärde konungen den 18 marsDef hemliga
1895 af den svenska riksdagen jämlikt § 54 regeringsformen utväljande ut^ttet
af särskilda deputerade att med honom öfverlägga om ärenden, hvilka han
pröfvade böra hållas hemliga. Efter det att detta utskott den 21 mars
hatt sitt första sammanträde, afläts den 22 mars till riksdagen en proposition,
hvari äskades riksdagens medgifvande att, »så länge sådant till
följd af uteblifna bidrag från Norge till kabinettskassan varder erforderligt
och intill dess Hytt beslut i ämnet kan varda fattadt», statskontoret
skulle äga att »på rekvisition af utrikesministern utbetala intill
ett belopp af 15,300 kronor i månaden att användas till bestridande af
sådana utgifter från kabinettskassan, som beräknats skola gäldas med anslag
från Norge». Såsom motiv för förslaget framhöll utrikesministern

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Riksdagens
skrifvelse
den 15 maj
1895.

till statsrådsprotokollet, att det icke vore möjligt att förutse, huruvida vare
sig de för den innevarande eller för den kommande budgetterminen beräknade
bidrag från Norge till kabinettskassan komme att erhållas.

Statsutskottet förordade bifall till det begärda förskottet, och denna
hemställan godkändes af båda kamrama, i första kammaren utan votering
och i den andra med 164 röster mot 51. I den skrifvelse, som riksdagen
därefter den 15 maj till Kungl. Maj:t aflat angående reglering af utgifterna
under riksstatens tredje hufvudtitel, anförde riksdagen i enlighet med hvad
statsutskottet föreslagit:

»Då Sveriges intressen fordra, att de utrikes angelägenheternas
oafbrutna skötsel icke äfventyras i följd af beslut, som norska stortinget
redan fattat eller framdeles kan komma att fatta i afseende
å Norges andel i de för rikena gemensamma utgifter, tvekar riksdagen
icke att anvisa de medel, som för ändamålet äro nödiga; och
synas dessa medel, enär det måste antagas, att stortinget skall fylla
den brist, som föranledt förenämnda framställning, böra, på sätt
Eders Kungl. Maj:ts förslag innebär, anvisas endast såsom förskott.

Härvid anser sig riksdagen emellertid böra på det allvarligaste
framhålla, att den situation, som framkallats af stortingets beslut
af den 19 juli 1894, bär ett förnyadt vittnesbörd om att de unionella
bestämmelserna, sådana de för närvarande äro, icke äro ägnade
att bevara ett godt, förtroendefullt förhållande mellan brödrafolken.
För hvar och en, som ser unionens uppgift i främjandet af de båda
folkens lugna framåtskridande och värnandet af deras själfständighet,
måste det därför framstå som en bjudande nödvändighet, att de anledningar
till split och missämja, som ligga i dessa bestämmelsers
ofullständighet och oklarhet, skyndsamt aflägsnas förmedelst eu fullständig
revision af desamma. En sådan revision synes riksdagen
vara så angelägen, att riksdagen icke kan betvifla, att Eders Kungl.
Maj:t skall göra allt hvad på Eders Kungl. Maj:t beror för att utan
dröjsmål få densamma till stånd. Sker så, torde, äfven om stortinget
icke skulle bifalla de till dess godkännande framlagda förslag
om bidrag till kabinettskassan, kunna antagas, att det af Eders
Kungl. Maj:t nu begärda medgifvandet icke skall behöfva afse någon
längre tid. Emellertid synes nödig försiktighet bjuda, att detta
medgifvande i intet fall utsträckes längre än till dess riksdagen kan
blifva satt i tillfälle att efter pröfning af alla de förhållanden, som
på denna fråga kunna inverka, fatta vidare beslut i ämnet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Riksdagen har därför, med anledning af Eders Kungl. Maj ds
förevarande framställning medgifvit, att, så länge sådant till följd
af uteblifna bidrag från Norge till kabinettskassan varder erforderligt
och intill dess nytt beslut i ämnet kan varda af riksdagen
fattadt, statskontoret må af under händer varande medel på rekvisition
af ministern för utrikes ärendena förskottsvis utbetala intill
ett belopp af 15,300 kronor i månaden, att användas till bestridande
af sådana utgifter från kabinettskassan, som beräknas skola gäldas
med anslag från Norge.

Och får riksdagen vid anmälan af detta sitt beslut tillika
anhålla, att denna fråga ånyo af Eders Kungl. Maj:t förelägges härnäst
sammanträdande riksdag, därest sådana omständigheter, som
föranledt Eders Kungl. Maj:ts förevarande framställning, fortfarande
då förefinnas.»

I Norge hade försöken att bilda en ny ministär ännu ej krönts med
framgång. I stortinget uttalade den 25 maj statsministern (Stång), att
den unionella konflikten enligt regeringens uppfattning tillspetsat sig till
den grad, att ställningen måste sägas vara allvarlig, och att den skulle
kunna blifva kritisk, om konflikten "ytterligare tillspetsades. Sedan därefter
af den moderata gruppen i stortinget framlagts ett förslag, som gick
ut på att såvidt möjligt söka inleda förhandlingar mellan de förenade
rikena om en tillfredsställande ordning såväl af konsulatväsendet som utrikesstyrelsen,
biföll slutligen stortinget den 7 juni med 90 röster mot 24
ett förslag till dagordning af följande lydelse:

»I erkj en delse af, åt förholdene krsever lösning af de unionelle
vanskeligheder, samt under henvisning til og fastholden af stortingets
udtalelse i dets adresse af 23de april 1860: Norges eneraadighed

i alle anliggender, der ikke i rigsakten er betegnede som unionelle,
udtaler stortinget, åt der paa helt flit grundlag under en med stortinget
samarbeidende regjering bor soges indledet forhandlinger
niellera de forenede rigel’ angaaende en tillfredsstillende og med
rigernes selvstsendighed og deres ligestilling inden unionen stemmende
ordning af konsulatvsesenet og udenrigsstyret, derunder droftelse og
udredning af sporsmaalene saavel under forudssetning af reform
med bibehold af fellesskabet som under forudsaatning af oprettelse
af saerskilt konsulatvsesen og särskilt udenrigsstyre for hvert af
rigerne.»

Ministerkrisen
i
Norge.

Stortingets
beslut den
7 juni 1895.

1895 års
unionskommitté.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Detta beslut öfvade omedelbar inverkan på stortingets behandling af
den diplomatiska och konsulära budgeten. Under hänvisning till beslutet
tillstyrkte nämligen konstitutionskommittén bifall till hvad reo-eringen
i afseende å budgeten föreslagit. I fråga om konsulsstaten innebar
detta dels ett beviljande från norsk sida af sedvanliga bidrag till det gemensamma
konsulatväsendet under kommande budgettermin, utan något villkor om
dess uppsägning, dels ersättande af vissa svenska utbetalningar för den på
Norge fallande andelen i konsulskassans utgifter, för såvidt slutlig afräkning
härom hunnit verkställas. Beträffande åter kabinettskassan innefattade
beslutet dels att stortingets anslag för den gångna budgetterminen finge
användas, ehuru villkoret om upphäfvande för Norges del af beskickningen
i Wien icke uppfyllts, dels ock att sedvanliga anslag beviljades för kommande
termin utan något dylikt villkor. Kommitténs hemställan blef af
stortinget den 5 juli bifallen. Af 1896 års storting efterbeviljades därefter
det belopp, som då ännu kvarstod oguldet af de förskott, hvilka
under budgetåren 1893—94 och 1894—95 lämnats af Sverige till bestridande
af Norges andel i konsulskassans utgifter.

Efter det slutligen en koalitionsininistär kommit till stånd den 14
oktober 1895, tillsattes genom beslut i sammansatt statsråd den 13 november
1895 en ny unionskommitté, den tredje i ordningen, hvilken skulle
hafva att utarbeta »förslag till sådana ändrade bestämmelser i afseende å
Sveriges och Norges förening, hvilka finnas af behofvet påkallade eller äro
ägnade att undanröja de anledningar till förvecklingar, hvilka ligga i dessa
bestämmelsers ofullständighet och oklarhet».

Unionskommittén afgaf yttrande den 29 januari 1898 och tillkännagaf
däri att den funnit sig böra göra till föremål för sina öfverläggnino-ar
alla de särskilda alternativ, som inom kommittén funnit målsmän, men''att
emellertid icke något förslag kunnat samla en majoritet af svenska och
norska, ledamöter. De norska ledamöterna hade delat sig mellan två
väsentligt olika förslag, af hvilka det ena vann anslutning af fyra, det
andra af tre ledamöter. Äfven de svenska kommittémedlemmarna hade
delat sig i två, dock mindre strängt skilda grupper, den ena bestående
af fem, den andra af två ledamöter.

Såväl det svenska som det norska flertalsförslaget hvilade på grundsatsen
om gemensam utrikesstyrelse utan gemensam representation. Till utrikesminister
skulle enligt dessa förslag kunna utnämnas svensk eller norsk man.
Utrikesärendena skulle i allmänhet föredragas till afgörande i ministeriellt
statsråd, bestående jämte utrikesministern af minst två ledamöter af hvartdera
rikets statsråd, men utrikes ärende, som tillika anginge någotdera rikets

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

inre lagstiftning eller förvaltning, finge ej i ministeriel^ statsråd föredragas
till afgörande, hvad beträffade förhållandet till främmande makt, med
mindre ärendet, i hvad det anginge den inre lagstiftningen eller förvaltningen,
förut underkastats handläggning i vederbörande rikes särskilda
statsråd. Rikenas representanter i utlandet skulle äfven vara gemensamma.
Rättigheten att granska de i utrikes ärenden hållna statsrådsprotokoll
skulle tillkomma ett af hvardera representationen valdt utskott, och utrikesministerns
ansvarighet skulle bedömas af en för rikena gemensam,
opartisk och oberoende riksrätt. I fråga om det sammansatta statsrådets
kompetens meddelades noggranna bestämmelser.

I formellt hänseende förefanns mellan det svenska och det norska
flertalets förslag den skillnaden, att, medan det svenska förslaget innehöll en
fullständigt ny riksakt om 47 §§, det norska afsåg endast att i den gamla
riksaktens §§ 4—7 införa nya bestämmelser om utrikesstyrelsen och utrikesbudgeten,
om konsulatväsendet, om ministeriella och sammansatta statsrådets
sammansättning och verksamhet, om interimsregeringen samt om
ansvar för utrikesministern och de i gemensamma ärenden deltagande
statsrådsledamöter.

Om konsulatväsendet innehöll det norska förslaget, att detsamma i
allt, som anginge förhållandet till främmande myndigheter, skulle stå under
utrikesministerns ledning och behandlas efter de för utrikes ärenden gällande
regler. Däremot skulle det öfverlämnas åt särskild, för bägge rikena
gemensam lagstiftning att bestämma angående konsulatväsendet i öfrigt,
och denna lagstiftning, hvartill formuleradt förslag ej framlades, borde
enligt det norska flertalets motivering till riksaktsändringsförslaget innehålla,
att rikena under 15 år skulle hafva gemensamma konsuler men att
efter denna tids utgång skulle ankomma på hvartdera riket att uppsäga
gemensamheten i detta hänseende och besluta anställande efter ytterligare
5 år af egna konsuler, hvilka dock skulle tillsättas på utrikesministerns
föredragning och fortfarande stå under hans ledning beträffande deras
förhållande till främmande myndigheter. Det svenska flertalet åter ansåg
både föreningens ändamål och de förenade rikenas välförstådda intressen
fordra, att konsulatväsendet fortfarande blefve gemensamt och att denna
gemensamhet uttryckligen stadfästes.

Af det svenska flertalet föreslogs, att de statsrådsledamöter från de
särskilda rikena, som jämte utrikesministern skulle hafva att deltaga i
ministeriellt statsråd och i statsråd, som handlagt fråga om krig eller fred,
jämväl skulle vara ansvariga inför den gemensamma riksrätten, men det
norska flertalet yrkade, att forum för dessa statsråd skulle vara det särskilda
lands riksrätt, dit de hörde.

Bill. till urtima Piksd. Prot. W05. 1 Sami. 1 Afd. 1 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

I fråga om det gemensamma försvaret upptog det norska förslaget
endast bestämmelse om konungens rätt att i båda rikena hafva högsta

befälet öfver krigsmakten och att sammankalla trupper. Det svenska fler talet

föreslog därutöfver, att hvartdera riket skulle uppställa en efter folkmängden
afpassad, fullt utrustad och med erforderligt reservmanskap försedd
fältarmé af tillräckligt öfvade trupper till öfverenskommen minimistyrka;
och konungens rätt att till rikenas försvar eller för upprätthållande
af neutraliteten mobilisera och fritt förfoga öfver de af rikena

uppställda fältarméer samt rikenas hela sjömakt finge icke vara underkastad
någon inskränkning.

Till bestridande af kostnaderna för konungens och tronföljarens hofhållning
borde enligt det svenska förslaget båda rikena bidraga med
erforderliga belopp. Och anslag, som beviljats konungen, skulle icke få
nedsättas under hans regeringstid; ej heller finge det ske vid tronombyte
utan sammanstämmande beslut af riksdag och storting. Anslag, som beviljats
för tronföljaren, skulle icke heller få nedsättas under den tid, han
vore tronföljare. Till dessa bestämmelser, hvilka utan tvifvel föranledts af
vissa i Norge vidtagna åtgärder, hade det norska förslaget ingen motsvarighet.
Öfriga skiljaktigheter mellan de nu berörda förslagen torde
här icke behöfva omnämnas.

Äfven den svenska minoriteten upptog bestämmelsen om en gemensam
utrikesminister, svensk eller norsk man, och anslöt sig jämväl i öfrigt i
väsentliga delar till flertalets mening. Men därutöfver föreslog minoriteten,
bland annat, dels en gemensam deputation, bestående af lika många medlemmar
från hvardera riksförsamlingen, hvilken deputation hufvudsakligen
skulle hafva kontrollerande och beviljande makt i utrikes ärenden, dels ock
att ingen förändring i rikenas särskilda grundlagar finge ske utan konungens
sanktion.

Den norska kommittéminoriteten utgick från att den nuvarande
föreningen blott omfattade gemensam konung samt gemensamhet i krig och
fred. Unionen vore enligt dess mening byggd på grundsatsen om hvartdera
rikets fullkomliga sjelfständighet. De i riksaktens §§ 4 och 5 intagna
bestämmelser vore gifna för att trygga en samverkan mellan båda rikenas
regeringar i de angelägenheter, hvarom öfverensstämmelse borde råda, men
de hade icke grundlagt något gemensamt styrelseorgan. Från denna utgångspunkt
kunde minoriteten icke instämma i den af det norska flertalet
föreslagna ordning, försåvidt därigenom afsågs att utvidga gemensamheten
och således medföra eu motsvarande inskränkning i hvartdera rikets själfständighet.
Däremot borde hvarje rike i afseende å förhållandet till
främmande makter likasom på administrationens öfriga fält hafva sina

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 1.

själfständiga institutioner, och den i riksakten förutsatta öfverensstämmelsen
åvägabringas genom samverkan mellan de särskilda rikenas myndigheter.
Minoriteten upptog således fullständigt det norska anspråket på egen norsk
utrikesminister, norsk diplomati och eget norskt konsulatväsen.

Då saken den 16 september 1898 förekom till behandling i norska Den norska
regeringen, uttalade denna sin anslutning till den uppfattning i saken, svenska, reson!
af den norska minoriteten gjorts gällande, men då regeringen antog, geringens
att vidare förhandling på denna grundval skulle blifva fruktlös, hemställdeykommitté-1
den att någon åtgärd till fortsättande af förhandling med den svenska förslaget.
regeringen icke måtte vidtagas. Vid ärendets föredragning i sammansatt
statsråd den 21 oktober 1898 afgaf det svenska statsrådet ett gemensamt
yttrande, däri uttalades, att hvarje förslag till ändringar i
riksakten, i syfte att med afseende å utrikesstyrelsén genomföra en önskvärd
likställighet mellan de båda rikena, ovillkorligen borde utgå från
förutsättningen af ständig gemensamhet ej mindre i denna styrelse än i
diplomati och konsulatväsen. »Den utredning» — anförde statsrådet
vidare — »som inom unionskommittén åvägabragts såväl af de svenska
ledamöterna däri som af flertalet bland de norska, ådagalägger till fullo,
att den af det norska statsrådet förordade grundval för vidare förhandling
i unionsfrågan — särskilda organer inom utrikesstyrelsens område för
hvardera riket — är i princip oriktig och i tillämpningen outförbar.

Skulle försök göras att i unionslagstiftningen tillämpa en sådan anordning,
lider det efter det svenska statsrådets uppfattning icke något tvifvel, att
detta försök komme att leda till unionens upplösning. Den af det norska
statsrådet omfattade principen kan följaktligen icke utgöra utgångspunkt
för fortsatta förhandlingar i frågan». Vid sådant förhållande hemställde
det svenska statsrådet, att unionskommitténs yttrande jämte förslag af
kommitténs särskilda ledamöter för närvarande icke måtte föranleda någon
åtgärd. Emellertid vore det svenska statsrådet beredt att återupptaga
förhandlingarna i ämnet, så snart från norsk sida uttalades önskan därom,
och det svenska statsrådet hyste den förhoppning, att man i Norge förr
eller senare skulle komma till insikt om nödvändigheten däraf att vid
genomförande af likställighetsprincipen bevara unionen.

Sedan den norska statsrådsafdelningen anmärkt, bland annat, att det
från norsk sida framkomna anspråket på särskildt konsulatväsen, diplomati
och utrikesstyrelse blott åsyftat att trygga Norges rättigheter inom unionen,
men icke hade någon anti-unionell tendens, förklarade konungen att ingen
vidare åtgärd i saker! borde företagas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Den norska Förut är näinndt, att en af stortinget år 1894 besluten ändring af

giftltagenafkonsulatlagen därhän, att konsulatafgifterna skulle försvinna och i stället
‘ den 20 de- en ny afgift inbetalas direkt till norska statskassan, icke blef af konungen
cember -Zj90''3- godkänd. Ett nytt beslut af stortinget i samma riktning år 1900 rönte
samma öde. Sedan därefter mellan utrikesministern och det norska inredepartementet
inledts underhandlingar angående upphäfvande af konsulatafgifterna,
framlades år 1902 kungl. proposition om ändring af konsulatlagen,
i hufvudsak öfverensstämmande med stortingets senast fattade beslut
i ämnet. Detta förslag antogs af stortinget, hvarefter den nya lagen utfärdades
den 20 december 1902.

Dm svenska De önskningar, som i Sverige framställts om konsulatafgiftens upp flitenhäfvande,

hade alltsedan år 1899 föranledt anvisande af anslag för återgJhäfvesI>
betalning åt rederierna af 4/s af erlagda konsulatafgifter, och ledde slutligen
år 1903 till beslut om afgiftens fullständiga upphörande med 1903
års utgång. I sammanhang härmed blef, efter framställning till såväl
riksdagen som stortinget, den ändring i proportionen mellan rikenas bidrag
till konsulskassan vidtagen, att dessa bidrag därefter skulle utgå med
hälften från hvartdera riket.

Konsulat- År 1902 i sammansatt statsråd den 18 januari beslöt konungen på

fr<upptagcs ~ dåvarande utrikesministern Lagerheims förslag att åt en kommitté af sak1902.
kunniga svenska och norska män uppdraga, bland annat, att undersöka,
huruledes en anordning med särskilda konsuler för hvartdera af de förenade
rikena, under bibehållande af den diplomatiska representationens gemensamhet,
skulle i praktiskt afseende komina att gestalta sig.

Den sålunda tillsatta konsulatkommittén afl ämnade sitt betänkande
den 26 juli 1902. De svenska ledamöterna uttalade däri, att det i vår
tid icke lärer låta sig göra att uppdraga en reell skillnad mellan diplomatisk
och konsulär verksamhet, att utvecklingen snarare sträfvade att sammanföra
dem och att, äfven om möjlighet funnes att åtskilja dem, tvifvel
måste resas om önskvärdheten. Äfven de norska ledamöterna raedgåfvo,
att det torde blifva svårt för teoretikern att draga en noggrann gränslinje
mellan diplomaters och konsulers uppgifter, men då samtidigt dessa
kommittéledamöters erfarenhet visat, att kompetenstvister mellan de båda
grupperna af funktionärer vore sällsynta, ansågo de sig kunna sluta häraf,
att bestämmandet i hvarje särskildt fall vore lätt för praktikern. Kommittén,
som under sin utredning utgått från förutsättningen, att hvarje
rike finge sitt särskilda konsulatväsen, sammanfattade resultatet af utredningen
på följande sätt:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

»Hvad det svenska konsulatväsendet angår, kommer fortfarande
ingenting att vara till hinder för, att såväl utrikesministern som
beskickningarna i allt väsentligt kunna intaga samma ställning till
konsulatväsendet och konsulerna som den, hvilken de under den
nuvarande gemensamheten intaga, så att följaktligen utrikesministern
i åtskilliga hänseenden förblifver den inhemska centralmyndigheten
för konsulatväsendet och beskickningarna det administrativa mellanledet
mellan utrikesministern och konsulerna.

Utrikesministerns befattning med ledningen af det norska konsulatväsendet
kominer att upphöra, utom hvad angår utverkande af
exekvatur, likasom äfven hans disciplinära myndighet gent emot
norska konsuler kommer att bortfalla. Dessa funktioner öfvergå till
ett norskt regeringsdepartement, som bildar den norska konsulatstyrelsen.
Förhållandet mellan utrikesministern och den norska konsulatstyrelsen
kommer att ordnas dels i enlighet med den i förbindelsen
mellan utrikesministern och inredepartementet hittills bestående
praxis och dels genom speciella aftal, om hvilka här nedan
vidare förmäles. Förbindelsen mellan utrikesministern och de norska
konsulerna kommer regelbundet att försiggå genom konsulatstyrelsen.
Undantagsvis kommer dock direkt förbindelse mellan ministern och
konsulerna att äga rum, nämligen i vissa fall angående ärenden af
diplomatisk eller" politisk art, eller i hvilka konsul erhåller i uppdrag
att utföra diplomatiskt värf.

Beskickningarna komma att upphöra att vara administrativa
mellanled mellan konsulatstyrelsen och de norska konsulerna. 1 regeln
kommer icke någon direkt förbindelse att äga rum mellan beskickningarna
och konsulatstyrelsen men väl en indirekt genom förmedling
af utrikesministern. Däremot kommer en regelbunden och
direkt förbindelse att bestå mellan beskickningarna och de norska
konsulerna på det område, där de diplomatiska och konsulära funktionerna
naturligen mötas.»

Efter det kommitténs betänkande afgifvits, inleddes förhandlingar,
hvilka medförde till resultat en förberedande öfverenskommelse af den 24
mars 1903, undertecknad från svensk sida af statsministern Boström, utrikesministern
Lagerheim och statsrådet Husberg samt från norsk sida af
statsministrarna Blehr och Qvarn samt statsråden Ibsen och Gunnar Knudsen.

Denna öfverenskommelse (den s. k. »kommunikén») offentliggjordes
i tidningarna och var af följande lydelse:

De» s. k.
kommunikén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

»De i Stockholm under sistlidna oktober, december och januari
månader förda underhandlingar mellan undertecknade ledamöter af
den svenska och den norska regeringen rörande konsulatfrågan hafva
fortsatts i Kristiania under februari och mars.

Under desamma hafva de svenska underhandlarna framhållit,
att upprättandet af särskildt konsulatväsende för hvartdera af de
förenade rikena icke syntes dem i och för sig önskvärdt, och att de
icke voro öfvertygade om, att en upplösning af den nu bestående
gemensamheten å detta område skulle för någotdera af rikena medföra
afse värd a praktiska fördelar. Det kunde däremot befaras, att
olägenheter därigenom skulle uppstå.

Då emellertid en motsatt uppfattning länge gjort sig gällande
från norsk sida och det under förhandlingarna i anledning af den
senaste unionella konsulatkommitténs betänkande visat sig icke vara
omöjligt att under vissa förutsättningar anordna ett sådant system
med särkonsuler för hvartdera riket, som, på samma gång det skulle
tillfredsställa de från norsk sida uttalade önskningar, jämväl torde
kunna undanröja de väsentligaste af de från svensk sida hysta betänkligheter,
hafva de svenska underhandlarna för vinnande af den
högst betydande fördelen af politiskt samförstånd mellan båda rikena
funnit sig kunna tillråda en uppgörelse på följande grunder:

1. Särskildt konsulatväsen för Sverige och för Norge upprättas.
Hvartdera rikets konsuler höra under den myndighet i
hemlandet, som detta för sin del bestämmer.

2. Särkonsulernas ställning till ministern för utrikes ärendena
och beskickningarna regleras genom lika lydande lagar, hvilka icke
kunna ändras eller upphäfvas utan samtycke af båda rikenas statsmyndigheter.

De svenska underhandlarna hafva därvid tillfogat, att de till
fullo inse och erkänna, att den ställning, ministern för utrikes
ärendena för närvarande intager, icke motsvarar Norges berättigade
anspråk på likställighet inom unionen. De hafva framhållit önskvärdheten
af, att frågan härom upptoges till behandling, hvilket
dock icke för närvarande kunnat vinna tillslutning från norsk sida.
De hafva emellertid förklarat sig beredda att, när önskan därom
från norsk sida framställes, tillråda konungen att för riksdagen och
stortinget framlägga förslag till sådana ändringar i riksakten, som
kunna bereda konungen tillfälle att till minister för utrikes ärendena
utse svensk eller norsk man och möjliggöra ministerns konstitutionella
ansvar inför båda rikenas folkförsamlingar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

De norska underhandlarna hafva härtill svarat, att de naturligtvis
instämma däri, att den bestående ordningen af utrikesförvaltningen
icke öfverensstämmer med Norges berättigade anspråk på
likställighet inom unionen. Så mycket klarare vore det, att man
icke från norsk sida kunde gå med på bestämmelser, som skulle
binda till denna ordning. Samtidigt ville de dock uttala hoppet
om, att frågan om en tillfredsställande anordning af utrikesförvaltningen
snart måtte kunna upptagas till förhandlingar mellan rikena.

Då de nuvarande förhandlingarna från norsk sida hade förts
under den förutsättning, att frågan om ändring af nämnda missförhållande
lämnades oberörd, hade det skett af hänsyn till, att åsikterna
angående bästa sättet att häri vinna rättelse vore så olika i de
båda länderna, att enighet för närvarande icke kunde påräknas.

I det vi svenska och norska underhandlare sålunda varit hänvisade
att söka åstadkomma ett sådant ordnande af konsulatfrågan,
som lämnar status quo i afseende å ministerns för utrikes ärendena
och beskickningarnas ställning orubbad, hafva vi enats om, att förhållandet
mellan ministern och diplomatien å den ena sidan samt de
särskilda konsulatväsendena å den andra bör regleras genom likalydande
lagar, som icke ensidigt kunna förändras, och h vilka båda
lämna garanti för, att konsulerna icke öfverskrida de riktiga gränserna
för sin verksamhet, och därjämte trygga det nödiga samarbetet
mellan utrikesförvaltningen samt båda rikenas konsulatväsenden.

Slutligen vilja vi jämväl uttala förhoppning därom, att den
tid ej må vara aflägsen, då frågan om utrikesförvaltningens ordnande
genom ömsesidigt tillmötesgående kan upptagas till förhandling
och finna en lösning, som kan skapa tillfredsställelse i båda
länderna och varaktigt betrygga unionens framtid.»

Rörande öfverenskommelsens tolkning afgaf statsminister Blehr den
23 maj 1903 i stortinget på förfrågan en redogörelse, däri han beträffande
de likalydande lagarna ansåg sig kunna uttala:

»Det er en selvfölge, åt disse love maa gives en form og et Norske statsindhold,
saa åt de kun bliver reguleringslove til ordning af forholdet
paa mevnte begraensede omraade mellem de smrskilte konsulat- stortinget _
va:1 sen er paa den ene side og det faktisk bestaaende udenrigsstyre
paa den anden. Disse institutioner skal ikke i lovene have eller faa
nogen hjemmel, og lovene skal ikke medföre nogen indskraenkning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

i den hvert rige tilkommende beslutningsmyndighed med hensyn til
udenrigsstyrets ordning eller kunne paaberaabes som bevis for, åt vi
derved bar lovfaistet det bestaaende forhold eller bundet os dertil.

Spörsinaalet om udenrigsstyrets ordning skal i det bele vivre
uberört og dets lösning ikke i nogen henseende foregrebet.»

Kommunikén
inför
den svenska
riksdagen.

I den svenska
kommunikén förslagmåtte,
under erinran
band och ställning- till

riksdagens

anledning af

första kammare framställdes i
därom, att riksdagen i skrifvelse till konungen
om den uppfattning af de unionella spörsmålens sambvarandra,
som fått sitt uttrycl

1893,

frågan komme

frambära
att

förvissning

riksdagens skrif -

art intet i någon mån

träffas, utan att riksdagen blifvit därom

velse den 14 april
bindande aftal i

börd, samt tillika på grund af de väsentligt olika tolkningar, som redan
tran svenskt och norskt håll gjorts gällande i fråga om hvilka förutsättningar
uti kommunikén uppställts för att de inledda förhandlingarna skulle
föras vidare, hemställa att, därest förhandlingarna komme att fortsättas, de
preliminära aftal, som därvid kunde komma att träffas, måtte affattas
med den klarhet och tydlighet, att aftalen vid deras framläggande för de
båda rikenas representanter icke lämnade rum för någon tvekan om deras

verkliga innebörd.

Detta försko- blef

enlighet

med

tillstyrkan af det tillfälliga utskott,

O O---- ------ -------J ----~--^

till hvars behandling ärendet hänvisats, godkändt af första kammaren med
106 röster mot 32. Det till frågans behandling i andra kammaren till -

satta utskott ansåg sig icke kunna tillstyrka andra kammaren att fatta
enahanda beslut som första kammaren — utskottet kunde nämligen icke
dela den af första kammarens utskott framställda och af samma kammare

godkända åsikten att, därest man skulle inom riksdagen med tystnad förbigå
det genom den s. k. kommunikén offentliggjorda förhandlingsresultatet,
en sådan tystnad kunde gifva anledning till antagandet, att riksdagen
frångått sin åren 1893 och 1895 intagna ståndpunkt —; än mindre
skulle utskottet kunna uttala sig för första kammarens beslut, om därvid
kunde underförstås, att riksdagen ville genom uttaladt misstroende lägga
hinder i vägen för de påbörjade förhandlingarnas fortgång. Utan debatt
biföll andra kammaren detta utskottets utlåtande.

Statsråds- I sammansatt statsråd den 11 december 1903 anmälde utrikesmi ''den

°ii de- cistern konsulatkommitténs betänkande och föredrog öfverenskommelsen af
cember 1903. den 24 mars, därvid lian upplyste att åtskilliga mer eller mindre fullständiga
utkast till de ifrågavarande lika lydande lagarna förelegat redan vid
tidpunkten för sistnämnda handlings tillkomst, och att ett fullständigare

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 1.

utkast sedan dess blifvit utarbetadt. Innan detta eller något af de äldre
utkasten underkastades ytterligare behandling, ville emellertid utrikesministern
anhålla att få underställa konungen frågan om sättet för den vidare
handläggningen af ärendet i dess helhet. Härvid erinrades, att en lösning
af konsulatfrågan förutsatte icke blott likalydande lagar angående förhållandet
mellan ministern för utrikesärendena och diplomatien å ena sidan
samt de särskilda konsulatväsendena å den andra, utan ock formulerade
aftal i de punkter, som kommittén framhållit såsom nödvändiga att ordna,
innan det nuvarande gemensamma konsulatväsendets upplösning ägde rum.
Vidare kräfdes förslag till ny organisation af konsulatväsendet inom hvardera
riket och i sammanhang därmed noggranna beräkningar af kostnaderna
för sådana organisationer. Och slutligen förutsattes aftal med främmande
makter i syfte att åt svenska och norska särkonsuler trygga samma privilegier
och förmåner, hvilka nu tillkomma de förenade rikenas konsuler.

Sedan därefter den norska regeringen i infordradt betänkande biträdt Statsrådsde
af utrikesministern vid föredragningen den 11 december uttalade för- Yen°2l deutsättningar,
upptogs frågan ånyo i sammansatt statsråd den 21 december cember 1903.
1903. På hemställan af såväl de svenska som de norska statsrådsledamöterna
täcktes därvid konungen, med godkännande af hvad de svenska
och norska stadsrådsmedlemmar, som undertecknat handlingen af den 24
mars, enats om, uppdraga åt svenska och norska statsrådet att »fortsätta
förhandlingarna om ett sådant ordnande af konsulatfrågan, som lämnar
status quo i afseende å ministerns för utrikes ärendena och beskickningarnas
ställning orubbad samt därvid, på sätt de efter samråd finna lämpligt,
skrida till utarbetande af definitiva förslag till de i handlingen af
den 24 mars omförmälda likalydande lagar till reglerande af förhållandet
mellan ministern för utrikes ärendena och diplomatien å den ena sidan
samt särskilda konsulatväsenden å den andra».

Med skrifvelse den 28 maj 1904 till den svenska statsministern öfver- Det norska
lämnade statsministern Hägerup följande utkast till de lika lydande lagarna: utkast till

lika lydande

I. Konsulatstyret, hvorved forstaaes den myndighed, under hvilken lagar.
konsulerne h0rer, har åt nnderrette ministeren for de ndenrigske anliggender
om

a. konsulaters oprettelse, indragning, förändring eller deling, konsulsstationers
flytning, konsulers udneevnelse eller beskikkelse, konstitution,
tjenestefrihed, suspension, tilbagekaldelse eller afskedigelse;

b. de almindelige bestemmelser og forskrifter, der utfserdiges angaaende
konsulatveesenet;

Bill. till urtima Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 1 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

c. föränstaltninger, der sserlig berorer forboldet till fremmed magt,
saasom bestemmelser til iagttagelse for konsuler i anledning af krigsudbrud,
befalinger til eller forf0ininger mod konsuler paa grund af
besvaring fra fremmed magt over disses adferd, forskrifter til konsuler
angaaende forstaaelse o g anvendelse af mellemfolkelige retsregler
eller overenskomster samt angaaende sager, som er gjenstand
for samtidig diplomatisk og konsulmr behandling.

II. . Konsulatstyret har åt besorge anerkjendelse (exekvatur) af
konsul gjennem ministeren for de udenrigske anliggender.

III. I sager, som har antaget eller forudsees åt ville antage en
diplomatisk eller politisk karakter, og som skjpnnes åt kreeve hurtig fremme,
har konsul åt sende ministeren for de udenrigske anliggender fuldstsendig
redegj0rel.se.
handles om overtrsedelse af mellemfolkelige overenskomster, hindringer,
som af de stedlige myndigheder leegges i veien for konsulens udovelse af
hans embedsgjerning, uleilighed for orlogsskib i fremmed havn, uretmaessig
beslagleeggelse af handelsfartpi, vilkaarlig fängsling af statsborger, vanskeligheder
opkomne som folge af udbrudt krig eller oprpr samt reklamationer,
som allerede er overleverede til diplomatisk behandling, men i hvilke
snarlig tilveiebringelse af yderligere oplysninger er nödvändig.

I sager af forannaevnte art, hvor der er grund til åt befrygte, åt
undladelse af pieblikkelig indgripen vil medföre större ulempe, kan ministeren
for de udenrigske anliggender rette direkte foresporgsel og stille
direkte anmodning til konsul angaaende sägens diplomatiske eller politiske
side.

Konsulen kan ikke undlade åt efterkomme en til barn fra ministeren
for de udenrigske anliggender rettet foresporgsel eller anmodning, fordi
han finder, åt vedkommende anliggende ikke er af den ovenomhandlede art.

IV. Hvor det kraeves til varetagelse af rigets eller dets statsborgeres
interesser, er gesandtskab berettiget til åt indhente oplysninger fra og åt
rette anmodninger til vedkommende konsul. Saadanne henvendelser maa
dog ikke stride mod lov, förordning, instruktion eller andre af hjemlig
myndighed givne bestemmelser.

Med hensyn til konsuls förpligtelse til åt efterkomme de ovenfor
omhandlede henvendelser finder III sidste led tilsvarende anvendelse.

V. Konsulen afgiver meddelelse til gesandtskabet, hvis han erfarer, åt
de mellem riget og det land, hvor han er ansat, bestaaende overenskomster
ikke nöiagtig befölges, eller åt de rettigheder eller fordele, som i henhold
til mellemfolkelige retsregler tilkommer rigets borgere, forholdes dem,
eller hvis han eller under ham lydende tjenestemand bliver hindret i udOvelsen
af tjenesteforretninger af myndighederne i landet, eller hvis der
ikke af disse erholdes den bistånd, som konsulat’ tjenestemand er berettiget
til åt kr jk ve. VI.

VI. Kan konsul i en sag, han har faaet befatning med, ikke hos de
stedlige myndigheder udvirke, hvad han anser sig befoiet til åt fordre,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 1.

har han åt henvende sig til gesandtskabet og oppebie dettes nsermere bestämmelse,
inden han foretager videre skridt overfor de nsevnte myndigheder.
Er den sag, hvorom der handles, af större betydning, bor konsulen
forelsegge den för gesandtskabet, inden den gj0res til gjenstand for en
formelig reklamation.

VH. I reklamationssager har konsuler åt rette sig, förliden efter de
ovenfor givne almindelige regler, tillige efter de sserskilte, med hensyn
til den stat, hvor de er ansatte, givne nsermere forskrifter, som efter samraad
mellem paagjeeldende myndigheder bliver åt udfaerdige ved konsulatstyret.

Vill. Konsul maa i det land, hvor han er ansat, ikke trsede i förbindelse
med statens centralmyndigheder, navnlig ikke med det fremmede

U enr^Un/tagelse fra denne regel bor dog kunne finde sted, naar konsulens
henvendelse til fremmed centralmyndighed er begrnndet i

a. mellemfolkelig overenskomst eller .

b. smdvane, der er godkjendt af ministeren for de udenngske an liggender

og konsulatstyret, eller ,

c. tvingende nodvendighed, i hvilket sistnmvnte tilfselae forudsmtningen
maa vane, åt diplomatisk bistånd ikke kan erholdes.

IX. Denne lov, hvis gyldighed er betinget al, åt der istandbringes
modsvarende lov for det andet af de forenede rigel, treeder ikraft fra den
dag, kongen bestemmer, og skal ikke kunne forandres, medmmdre der
herom i tregge riger er fattet overensstemmende beslutninger.

X. Denne lov, der kun ordner forholdet mellem konsulatveesenet paa
den ene og ministeren for de udenrigske anliggender og gesandtskaberne
paa den anden side, lader saaledes ministerens og gesandtskabernes statsretslige''
stilling urort.

Först mot midten af september kunde det svenska statsrådets leda- De af den
möter samfälldt påbörja den närmare pröfningen åt_ detta förslag. I slutet
af november begaf sig den svenske statsministern till Kristiania och öfver- stern i nolämnade
därvid till de norska statsministrarna en skriftlig sammanfattning™;^
af vissa grunder för de lika lydande lagarna, så lydande: * grunder*.

»Då lagen bör skrifvas så, att däraf tydligen framgår, att densamma
gäller för båda rikena, och att det är den nuvarande ministern för utrikes
ärendena, som däri åsyftas, samt att någon vidare förändring af status quo
i afseende å utrikesministerns och beskickningarnas ställning ej alses än
som föranledes af förändringen i konsulatväsendet, böra rubrik och ingress
angifva, att lagen afser att reglera förhållandet mellan ministern för utrikes
ärendena och Kungl. Maj:ts beskickningar hos främmande makter, a
ena sidan, samt särskilda konsulatstyrelser och konsuler för hvart af de

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

förenade rikena, å andra sidan, livarjämte ingressen bör innehålla, att
lagen tillkommit som följd däraf, att för de förenade rikena beslut fattats
att, utan rubbning af den bestående gemensamheten i afseende å utrikesstyrelsen
och beskickningarna hos främmande makter, upphäfva rikenas
gemensamma konsulatväsen och upprätta särskilda konsulatväsen för hvart
af dem.

Lagens egenskap att ej kunna ensidigt rubbas bör utmärkas genom
stadgande, att den icke kan ändras eller upphäfvas med mindre härom
fattas öfverensstämmande beslut i båda rikena.

I afseende å förhållandet mellan utrikesministern och konsulatstyrelse
bör, utöfver mera allmänna föreskrifter angående skyldighet för dem att
ömsesidigt samverka och att lämna hvarandra meddelanden om sådana beslut
och åtgärder m. m., som för den andra kunna vara af betydelse att
känna, stadgas:

att nytt konsulat ej må upprättas förr än från utrikesministern
inhämtats yttrande, huruvida från den främmande maktens sida hinder
möter mot upprättandet;

att innan konsul utnämnes, utrikesministern skall erhålla tillfälle
att mot de personer, som vid utnämningen kunna ifrågakomma, göra de
erinringar, hvartill han kan finna anledning;

att för utverkande af främmande makts erkännande af konsul, likasom
då eljest vid konsulatstyrelses behandling af konsulatärende fråga
uppstår om hänvändande till främmande makts regering, konsulatstyrelsen
har att göra framställning därom till utrikesministern;

samt att, om i ärende, som är föremål för handläggning hos konsulatstyrelse,
utrikesministern meddelat konsul föreskrifter, konsulatstyreisen
icke får gifva konsuln någon befallning, som står i strid mot sådan
föreskrift.

Beträffande utrikesministerns ställning till konsulerna et v. v. bör
lagen innehålla, att konsulerna äro underordnade utrikesministern på sådant
sätt:

att han i ärenden, som tillhöra hans ämbetsverksamhet, äger att
direkt från konsul infordra upplysningar och meddela honom föreskrifter;

samt o konsul å sin sida är pliktig ej mindre att ovillkorligen
fullgöra hvad sålunda af honom kräfves, än äfven att i sådana af honom
handlagda ärenden, som i följd af ärendets art eller andra omständigheter
kunna. antagas komma att beröra förhållandet till främmande makt, opåmint
till utrikesministern aflämna redogörelse såväl om ärendets uppkomst
som om dess vidare utveckling.

Tillika hör föreskrifvas:

att, med undantag för vissa angifna fall, konsul icke utan särskild
föreskrift af utrikesministern må träda i förbindelse med utrikesstyrelsen
eller annan centralmyndighet i det land, där han är anställd,

samt att, för den händelse konsul uppträder på ett sätt, som kan
verka störande på det goda förhållandet mellan de förenade rikena och
vederbörande främmande makt, äfvensom, om konsul underlåter att fullgöra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

utrikesministerns eller beskickningens föreskrifter, utrikesministern skall
kunna hos konungen göra underdånig hemställan om konsulns återkallande,
hvarefter vederbörande konsulatstyrelse underrättas om beslutet.

Till reglerande af förhållandet mellan beskickning och vederbörande
konsuler bör i lagen, jämte en allmän föreskrift om skyldighet för dem att
ömsesidigt samverka, fastslås:

att beskickning är pliktig att skydda konsuls rättigheter och lämna
honom erforderligt bistånd samt berättigad att i ärende, som tillhör beskickningens
ämbetsverksamhet, från konsuln infordra upplysningar och
meddela honom föreskrifter;

att konsul gent emot beskickning har samma skyldigheter som mot
utrikesministern;

samt att, därest konsul genom deltagande i politiska demonstrationer
eller elj est uppenbart åsidosätter den hänsyn, han är skyldig iakttaga
gentemot myndigheterna i det land, där han är anställd, eller därest han
varder ställd under tilltal för brott, som rörer hans medborgerliga, anseende,
beskickningen äger tillsvidare afstånga konsuln från tjänstgöring.

Härförutom bör i lagen föreskrifvas:

att i konsulatdiplom konungens titel alltid bör angifvas enligt den
i förhållande till främmande makter brukliga form;

samt att, så länge anställande inom någon främmande stats område
af särskilda konsuler för hvart af de förenade rikena icke blifvit genom
formligt aftal eller på annat betryggande sätt ordnadt, eller så länge hos
främmande suverän stat beskickning icke blifvit anställd, skall i afseende
å rikenas konsulatförhållanden inom sådan stat hittills gällande ordning
tillämpas.»

Efter slutade muntliga öfverläggningar i Kristiania aflat statsminister StatsHagerup
till den svenske statsministern en skrifvelse af den 26 november, Hagerups
för att med hänsyn till de punkter, som mera ingående dryftats under
öfverläggningarna, närmare precisera den ståndpunkt, som från norsk vem}jer
sida intagits. Däri uttalades:

»1. Der kan fra norsk side ikke gives tilslutning til noget, der i
faktisk eller retslig henseende forlener den nu bestaaende ordning af udenrigsstyret
nogen anden hjemmel end den nu har. ''Status qvo skal lades
urqrt’. Det er baade kommunikéets og decemberprotokollernes udtrykkelige
forudseetning. Deri indbefattes jo, åt i begge lande de raadende opfatninger
af udenrigsstyrets nuvserende karakter maa lades urort, og hverken
den ene eller anden ved disse love faa nogen ny stötte.

2. Der kan fra norsk side heller ikke paaregnes tilslutning til nogen
ordning, hvorved der gives svenske myndigheder adgang til åt gribe
ind i norsk statsmyndigheds afgjorelser. Ogsaa i saa henseende fastholder
vi kun kommunikéet og decemberprotokollerne, der som ''opgjorets grundlag’
fremhmver oprettelsen af särskilt konsulatv^sew for Sverige og for

Det å svensk
sida framlagda
lagförslaget.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Norge, hvorved ''hvert riges konsuler h0rer under den myndighed i hjemlandet,
som dette for sit vedkommende bestemmer’. Herved udelukkes
dog ikke,.saaledes som ogsaa i det norske udkast forudsat, en vis adgang
for udenrigsministeren til åt rette direkte anmodninger til konsulerne.

Der er ogsaa i de fremlagte ''grunde’ andre punkter, der vil mode
afgjort modstand fra norsk side, saaledes navnlig de to sidste; men da
disse ikke spillede nogen fremtrsedende rölle under vore droftelser, og
vanskeligbederne for åt komme til forstaaelse med Deres excellence om
de der berprte spprgsmaal ikke forekom mig åt vfere saa store, forbigaar
jeg dem her. Om de to förän seerlig nsevnte punkter tror jeg allerede paa
nserveerende stadium åt kunne udtale som min personlige opfatning, åt
hvis der med hensyn til disse fra svensk side stilles ueftergivelige krav,
der er uforenelige med det norske ståndpunkt, vil det v®re unyttigt åt
fortssette forhanddingerne, idet det isaafald paa forhaand vil veere givet,
åt de ikke kan lede til noget resultat.

Hvad sirlig angaar det i ''grundene’ opstillede krav til, åt den
svenske udenrigsminister skal kunne — efter hvad Deres excellence mundtlig
forklarede, var tanken — i ministeriel! — altsaa i svensk — statsraad
foranledige afsat en i norsk statsraad udnsevnt konsul, tillod jeg mig åt
fremheeve: 1) åt dette krav var ganske nforeneligt med den norske grundlov,
2) åt en ordning, hvorved svensk statsmyndighed skulde kunne ophseve
eu af norsk statsmyndighed fattet besinning efter almindelige stats- og
folkeretslige principer vilde paatrykke Norge et lydrigestempel og derför
3) i national hänseende vivre et overordentlig stort tilbageskridt i forhold
til den nuvserende ordning af konsul a t v ;e s e n e t. — -------—>

1 förra hälften af december månad inträffade statsminister Hagerup
i Stockholm, och då framlades för de båda norska statsministrarna ett
från svensk sida formuleradt förslag till lika lydande lagar af följande
innehåll:

Förslag till lag

angående förhållandet emellan ministern för utrikes ärendena och
Kung!. Maj:ts beskickningar hos främmande makter, å ena sidan, samt särskilda
konsulatstyrelser och konsuler för hvart af de förenade rikena, å
andra sidan.

Härigenom förordnas, att, sedan för de förenade rikena beslut
fattats, att, utan rubbning af den bestående ordningen i afseende å utrikesstyrelsen
och beskickningarna hos främmande makter, upphäfva rikenas
gemensamma konsulatväsen och upprätta särskilda konsulatväsen för
hvart af dem, skola beträffande förhållandet emellan ministern för utrikes
ärendena och beskickningarna, å ena sidan, samt de särskilda konsulatstyrelserna
och konsulerna, å andra sidan, följande bestämmelser lända till
efterrättelse.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

1 §•

Till främjande af utrikesförvaltningens och konsulatväsendenas särskilda
uppgifter skall ständig samverkan äga rum emellan ministern för
utrikes ärendena och hvardera rikets konsulatstyrelse.

2 §•

Ministern för utrikes ärendena skall lämna konsulatstyrelse meddelanden
om sådana förhållanden, hvilka komma till hans kännedom och
som han finner vara af betydelse för konsulatstyrelsens ämbetsutöfning.
Han skall ock lämna konsulatstyrelsen meddelande om sådana af honom
vidtagna åtgärder eller till främmande regeringar gjorda framställningar,
som han finner för konsulatstyrelsen vara af intresse.

3 §•

Konsulatstyrelsen skall lämna ministern för utrikes ärendena meddelande
om sådana i det rike styrelsen tillhör vidtagna beslut eller åtgärder,
som afse: . , . . . , .

a) bestämmelser af allmänt innehall, som beröra konsulatstyrelsens

eller konsulernas ämbetsverksamhet vare sig i form af lagar, förordningar,
cirkulär eller dylikt, så ock sådana, beträffande särskilda fall gifna bestämmelser,
hvilka enligt sin natur kunna få betydelse för framtida behandling
af likartade fall (prejudikat); . .

b) konsulats upprättande, indragning, förändring eller delning, konsulers
tillsättning eller förordnande, tjänstledighet, suspension, återkallande
eller afsked äfvensom befallningar till eller åtgärder mot konsul på grund
af klagomål öfver hans uppträdande.

Konsulatstyrelse skall ock underrätta ministern om ötnga förhållanden,
som komma till dess kännedom och som kunna vara af betydelse
för ministerns ämbetsförvaltning. 4 5

4 §•

Uppstår fråga om upprättande af nytt konsulat,. skall konsulatstyrelse,
innan ärendet till pröfning företages, inhämta ministerns för utrikes
ärendena yttrande, huruvida från främmande makts sida hinder mot
upprättandet möter.

5 §■

Innan konsulsbefattning tillsättes, skall konsulatstyrelse angående
den eller dem, som vid tillsättandet kunna ifrågakomma, meddela ministern
för utrikes ärendena alla erforderliga upplysningar för att därmed bereda
honom tillfälle att framställa de erinringar, hvartill han må finna anledning.

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 1.

6 §■

Konsulsdiploms lydelse fastställes särskildt för avart dera riket.
Dock bör konungens titel däri alltid angifvas enligt den i förhållande
till främmande makter brukliga form.

7 §■

För utverkande af främmande makts erkännande af konsul har
konsulatstyrelse att gorå framställning hos ministern för utrikes ärendena.

Uppstår eljest vid konsulatstyrelses behandling af konsulatärende
fråga om hänvändande till främmande makts regering, har konsulatstyrelsen
likaledes att i sådant afseende göra framställning hos ministern för
utrikes ärendena.

8 §•

Har i ärende, som är föremål för handläggning hos konsulatstyrelse,
ministern för utrikes ärendena meddelat, att han vidtagit åtgärd, som i
9 § sägs, åligger det konsulatstyrelsen iakttaga, att från dess sida icke
lämnas vederbörande konsul föreskrift, som står i strid med någon af
ministern för utrikes ärendena gifven och af konsulatstyrelsen känd bestämmelse
rörande samma ärende.

9 §■

Ministern för utrikes ärendena äger att i afseende å ärende, som
tillhör hans ämbetsverksamhet, från vederbörande rikes konsul omedelbart
infordra upplysningar äfvensom meddela honom föreskrifter om hvad han
har att i sådant ärende iakttaga; och är konsul ovillkorligen pliktig att
fullgöra hvad sålunda af honom kräfves.

10 §•

I ärende, som af konsul handlägges, och som antingen är af den art,
att i allmänhet sådana ärenden kunna anses vara af betydelse för förhållandet
till främmande makt, eller kan antagas komma att erhålla diplomatisk
eller politisk karaktär eller kräfva diplomatisk mellankomst, skall
konsul icke blott vid ärendets uppkomst utan ock sedermera i mån af dess
fortgång omedelbart till ministern för utrikes ärendena sända fullständiga
redogörelser; och galle, i fråga om konsuls skyldighet att fullgöra hvad
ministern i sådant ärende af honom kräfver, hvad i 9 § stadgas.

Till sådana ärenden, som i denna § afses, äro alltid att räkna frågor
om öfverträdelse af mellanfolkliga rättsregler eller överenskommelser,
hinder, som läggas i vägen för konsuls ämbetsutöfning, eller kränkning af
hans företrädesrättigheter, orättmätigt beslagtagande eller annan orättmätig
behandling af handelsfartyg eller varor, orättmätig! häktande af

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 1.

någon rikets undersåte, äfvensom förvecklingar uppkomna i följd af krig,
uppror eller karantän.

11 §•

Erfar ministern för utrikes ärendena, att konsulattjänsteman icke
iakttagit ett godt och värdigt förhållande till myndigheterna i det land,
där han är anställd, eller att han deltagit i politiska demonstrationer eller
hemligt eller uppenbart uppmuntrat eller understöd^ angrepp mot den
bestående regeringen eller ock i öfrigt uppträder på ett sätt, som kan
verka störande på det goda förhållandet mellan de förenade rikena och
vederbörande främmande makt, äger ministern att inför konungen, i sammansatt
eller ministeriellt statsråd, göra underdånig anmälan, hvarefter
ärendet i vederbörande rikes statsråd underställes konungens pröfning.

Lag samma vare, där konsul underlåter att fullgöra hvad ministern
eller beskickning jämlikt 9, 10, 14 och 15 §§ af honom kraf ver, eller handlar
i strid mot föreskrifterna i 17 §.

12 §.

Mellan Kungl. Maj:ts beskickningar och konsulerna .skall ständig
samverkan äga rum till befordrande af de uppgifter, som äro dem hvar
för sig anförtrodda.

13 §■

Beskickning är skyldig att skydda konsulernas rättigheter och lämna
dem de upplysningar ocli det bistånd, hvaraf beskickningen finner dem för
sin ämbetsutöfning vara i behof.

14 §.

I afseende å ärende, som tillhör beskicknings ämbetsverksamhet,
äger beskickningen från vederbörande rikes konsul infordra upplysningar
äfvensom meddela honom föreskrift om hvad han har att iakttaga; och är
konsuln ovillkorligen pliktig att fullgöra hvad sålunda af honom kräfves.

15 §.

Beträffande ärenden, som af konsul handläggas och äro af den i 10
8 afsedda art, skall konsuln sända redogörelser jämväl till beskickningen.;
och galle, i fråga om konsuls skyldighet att fullgöra hvad beskickningen i
sådant ärende af honom kräfver, hvad i 14 § stadgas.

16 §.

Skulle beskickning finna, att konsul gjort sig skyldig till förfarande
eller underlåtenhet, som afses i 11 §, eller varder konsul ställd under tiii Bih.

till urtima Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 1 Häft. 9

Kuvgl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

tal för brott, som rörer hans medborgerliga anseende, äger beskickningen,
om den finner omständigheterna därtill föranleda, afstånga konsuln från
tjänstgöring; och skall anmälan härom genast göras både hos ministern
för utrikes ärendena och hos vederbörande konsulatstyrelse.

Konsul, som sålunda blifvit afstängd från tjänstgöring, må ej åter
inträda, i utöfning af sin befattning, förr än konungen, efter ministerns,
för utrikes ärendena hörande, därom beslutat.

17 §.

Konsul må icke utan särskild föreskrift af ministern för utrikes,
ärendena träda i förbindelse med utrikesstyrelsen eller annan centralmyndighet
i det land, där han är anställd.

Undantag från denna regel må dock äga rum, när hänvändande till
sådan myndighet äger stöd i

a) mellanfolklig öfverenskommelse,

b) sedvana, som godkännes af ministern för utrikes ärendena, eller
_ c) tvingande, nödvändighet, i hvilket fall förutsättningen måste vara,

att diplomatiskt bistånd icke kan erhållas; skolande i sådant fall konsul
genast härom sända fullständig redogörelse omedelbart till ministern för
utrikes ärendena.

18 §.

Hvad i denna lag är stadgadt om konsul skall tillämpas å konsulatämbetsmän
af alla grader, för hvilkas verksamhet erkännande från främmande
makt erfordras; dock att förbindelsen mellan ministern för utrikes,
ärendena och beskickning, å ena sidan, samt konsulatämbetsman, som icke
äger direkt skriftväxla med konsulatstyrelsen, å andra sidan, besörjes genom
den närmast öfverordnade konsul, som sådan rätt tillkommer.

19 §.

Så länge anställande inom någon främmande stats område af särskilda
konsuler för hvart af de förenade rikena icke blifvit genom formligt
aftal eller på annat betryggande sätt ordnadt, skall, i afseende å rikenas
konsulatförhållanden inom sådan stat, hittills gällande ordning
tillämpas.

Äfven beträffande konsulatförhållandena inom främmande suverän.
stat,, där beskickning ej finnes, skall hvad nu är sagdt gälla, intill dess.
beskickning blifvit därstädes anställd.

20 §.

Denna lag, hvars giltighet betingas däraf, att en därmed lika lydande
lag antages i det andra af de förenade rikena, träder i kraft den
dag, konungen bestämmer, och kan icke ändras eller upphäfvas, med mindre
härom fattas öfverensstämmande beslut i båda rikena.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Rörande de två svenska förslagen: å ena sidan grunderna och å Statsandra
sidan lagförslaget, har statsministern Boström i sammansatt statsråd Boströms
den 6 februari 1905 afgifvit eu förklaring af följande innehåll: förklaring

»Inom det svenska statsrådet bär enighet rådt om bekofvet af kon- ganska
troll från utrikesministerns och beskickningarnas sida öfver de ifrågasatta förslagen.
särkonsulerna. Om formen för utöfvande af denna kontroll voro däremot
meningarna i någon mån delade, i det att, efter min uppfattning, de bestämmelser
i detta hänseende, som återfinnas i bil. 3 (= grunderna), äro
nödvändiga, under det flertalet ledamöter af statsrådet ansågo, att de kontrollföreskrifter
borde föreslås, som förekomma i bil. 5 (= lagförslaget),
men emellertid, om de af mig föreslagna bestämmelserna vunne godkännande
från norsk sida, vore oförhindrade att biträda desamma.

Efter mitt besök i Kristiania, vid hvilket det förra förslaget af
mig aflämnades, erhölls genom statsminister Hagerups bref af den 26 november
visshet, att detta förslag ej kunde från norsk sida antagas; men
då det ansågs möjligt, att det andra förslaget i hufvudsak skulle kunna
godkännas af det norska statsrådet, framlades detta förslag för de norska
statsministrarna. Under öfverläggningarna härom förklarade jag, hvad
jag äfven redan därförinnan för Eders Majestät tillkännagifvit, att jag
visserligen icke kunde frångå min förut angifna ståndpunkt, men att min
önskan vore att ej stå hindrande i vägen för en möjlig uppgörelse och att
således afgå från statsministerämbetet i händelse utsikt funnes, att därefter
samförstånd kunde uppnås mellan de båda rikenas statsråd.»

Norska statsrådets svar å det svenska lagförslaget meddelades i eu den
11 januari 1905 dagtecknad promemoria. Däri yttrade det norska statsrådet, promemoria
efter att först hafva lämnat en öfversikt öfver förhandlingarnas gång till af den u
och med den 21 december 1903, att då statsrådet i slutet af maj 1904
tillställde den svenska regeringen ett utkast, som, såvidt kunde ses, noga
öfverensstämde med de aftalade förutsättningarna, så som dessa gifvit sig
tillkänna både i kommunikén och i de såväl från svensk som från norsk
sida gjorda förarbetena, statsrådet trodde sig kunna utgå från, att möjliga
skiljaktigheter angående lagarnas form och innehåll skulle inskränka
sig till ett litet antal punkter af mindre väsentlig betydelse. Emellertid
hade det visat sig, att det svenska förslaget i långt högre grad, än man
haft grund att vänta, afveke från det norska. Det skilde sig från detta
icke blott genom större utförlighet och talrika ändringar i redaktionellt
hänseende, utan äfven och framför allt genom att uppställa en rad af
kraf, som, om de framställts och vidhållits på ett tidigare stadium, skulle
hafva ledt till ett uppgifvande af tanken att komma till samförstånd. Med
de nya krafven afsågos särskildt §§ 5, 6, 8, 11, 16 och 19. Efter framställande
af sina erinringar mot dessa paragrafer slutade det norska stats -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

rådet med en hemställan, att paragraferna måtte utgå ur det svenska förslaget.
»Skulde de fastholdes, vil en yderligere dr aflelse af det svenske
lovudkast vcere hensigtslös.»

s^ats ^d A detta meddelande afgaf svenska statsrådet under den 30 januari

smr Ten 30 skriftligt svar, som samma dag öfverlåmnades till statsminister lösen.
januari. I detta svar framställdes till en början åtskilliga erinringar rörande den
norska regeringens redogörelse för sakens förhistoria och gjordes, med angifvande
af faktiska omständigheter, bestämdt gällande, att den 21 december
1903 de båda rikenas statsråd icke varit ense om de lika lydande lagarnas
innehåll och lydelse. När så det norska statsrådet i maj 1904
framlade ett förslag till lika lydande lagar, betecknades detta i den förslaget
åtföljande skrifvelsen såsom »et udkast indeholdende et omrids af
de bestemmelser, som den norske regjering har taenkt sig skulde finde
optagelse i de lige lydende love», och det angafs »tilsigte åt give et grundlag
for videre förhandlingen. »Då» — anfördes vidare af det svenska
statsrådet — »det norska statsrådet, efter hvad dess yttrande gifver vid
handen, trodde sig kunna antaga, att dess förslag utan nämnvärda ändringar
eller tillägg skulle godkännas af det svenska statsrådet, hade det icke att
stödja sig på några medgifvanden från det svenska statsrådet eller dettas
delegerade. Att grunda detta antagande på det i kommunikén från svensk
sida gjorda uttalandet, att det under förhandlingarna visat sig icke vara
omöjligt att under vissa förutsättningar anordna ett system med särskilda
konsuler för hvartdera riket, innebär ett uppenbart öfverskattande af detta
yttrande och synes så mycket mindre berättigadt, som det norska statsrådet
ju visste, att hvarken vid den tid, då yttrandet fälldes, eller sedermera
enighet vunnits om lagarnas innehåll.»

»Såsom saken förelåg ansåg sig det svenska statsrådet vid affattandet
af sitt förslag fullt berättigadt och pliktigt att tillse, att i förslaget upptogos
alla de bestämmelser, som kunde leda till att i möjligaste mån hafva
ur unionen synpunkt hysta betänkligheter mot anordningen med särskilda
konsulatväsen. Endast i ett afseende var man därvid bunden, nämligen
af skyldigheten att ställa sig till efterrättelse de i kommunikén fastslagna
grunderna för lagarnas innehåll. Och denna skyldighet tror sig det svenska
statsrådet hafva iakttagit, likasom det varit och är beredt att, därest
det i någon punkt öfvertygas om att hafva handlat i strid mot det sålunda
uppställda rättesnöret, medgifva däraf påkallad ändring i sitt förslag.
»

I fråga om de anförda sex paragraferna i det svenska förslaget erinrades,
att åtminstone de flesta af dessa punkter varit direkt eller indirekt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 1.

berörda vid förhandlingarna i Stockholm mellan de båda statsrådens delegerade.
Efter det de af det norska statsrådet gjorda anmärkningar mot dessa
punkter bemötts, anförde det svenska statsrådet slutligen:

»Af den utredning, som lämnats, torde framgå, att det svenska statsrådet
hvarken anser sig förpliktadt eller af hänsyn till unionens bästa berättigadt
att, på sätt i den norska promemorian hemställes, utan vidare
stryka ofvanberörda punkter i sitt förslag. Härmed är dock icke sagdt,
att ej från svensk sida skulle kunna medgifvas ändringar och modifikationer
i de föreslagna bestämmelserna, men viktigare delar däraf måste dock
vidhållas; och om möjliga ändringar, hvilka först vid eu fortsatt förhandling
skulle kunna preciseras, saknas för närvarande anledning att närmare
yttra sig.»

»I promemorian förklaras nämligen — och samma mening har, på
förfrågan, äfven muntligen vidhållits — att, om ifrågavarande paragrafer
ej få utgå ur förslaget, all vidare förhandling därom vore ändamålslös.
Genom uppställandet af detta anspråk har det norska statsrådet intagit en
ståndpunkt, som i själfva verket innebär ett afbrytande af förhandlingarna
om inrättande af särskilda konsulatväsen. Skulle emellertid, med hänsyn
till hvad ofvan anförts, det norska statsrådet känna sig manadt att frångå
denna ståndpunkt, är man å svensk sida villig att fortsätta förhandlingarna
i förhoppning, att den eftersträfvade enigheten därmed må kunna
uppnås.»

Från statsminister Ibsen ingick därefter till statsminister Boström Statsmini -

en den 1 februari 1905 dagtecknad skrifvelse så

lydande:

»Herr Statsminister,

Jeg giver mig herved den inre åt erkjende modtagelsen af det
svenske statsråds den 30 f. md. afgivne svar på det norske statsråds
promemoria af 11 januar d. år.

Den norske regjerings o g den hervmrende statsrådsafdelings
medlemmer har gjort sig bekjendt med det nsevnte svar, og tillader
jeg mig på mine kollegers og egne vegne åt meddele, åt det norske
statsråd ikke tinder grund til åt fremkomme med yderligere udtalelser
i sägens anledning.»

ster Ibsens
skrifvelse
den 1 februari
1905.

Sedan utrikesministern i statsråd den 6 februari 1905 hemställt, att ^handling11!''''
det genom kungl. resolutionen den 21 december 1903 meddelade uppdrag sammansatt
ej skulle föranleda någon vidare åtgärd, och beslut fattats att infordra februari1

1905. * |

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

norska regeringens betänkande i ärendet, företogs saken dagen därpå till
afgörande i sammansatt statsråd inför konungen i närvaro af kronprinsen.
Utrikesministern, grefve Gyldenstolpe, yttrade därvid såsom sin mening,
däri det svenska statsrådets öfriga ledamöter instämde, att, då enighet icke
kunnat ernås, hufvudsakliga grunden därtill torde vara att söka i den nu
gällande ordningen för handläggning af frågor rörande de förenade rikenas
förhållande till främmande makter, hvadan med anslutning till hvad
som uttalades af samtliga de svenska och norska statsrådsledamöter, hvilka
undertecknat den förut omförmälda handlingen af den 24 mars 1903, utrikesministern
ville framhålla önskvärdheten däraf, att frågan om utrikesstyrelsens
ordnande efter andra grunder blefve ånyo upptagen till förhandling
mellan bägge rikena.

Den norska statsrådsafdelningen hänförde sig till ett af den norska
regeringen afiåtet betänkande, däri uttalats att anledning ej syntes förefinnas
att fortsätta de på grund af resolutionen den 21 december 1903
förda förhandlingarna, samt tilläde, att utsikterna till ytterligare förhandlingar
efter hvad i konsulatfrågan senast förekommit blifvit i betydlig
grad förmörkade.

Hans Maj:t konungen yttrade härefter, att han icke kunde underlåta
att till bägge folken uttala sin hjärtliga önskan, »att de två sedan
snart ett århundrade förenade rikena aldrig må låta några meningsskiljaktigheter
gå ut öfver själfva föreningen. Denna är i sanning den säkraste
borgen för den skandinaviska halföns och dess båda folks oberoende,
trygghet och lycka».

Efter det den norska statsrådsafdelningen anfört, att den tillåtit sig
att i underdånighet afråda Hans Maj:t från att afgifva denna diktamen,
beslöt konungen, i enlighet med svenska och norska statsrådens hemställan,
att det genom kungl. beslutet af den 21 december 1903 åt det
svenska och det norska statsrådet lämnade uppdrag icke skulle till någon
ytterligare åtgärd föranleda.

Kronprin- Denna utgång af konsulatförhandlingarna väckte i Norge djup miss tm''sutta-

stvinning. Regeringens chef uttalade den 8 februari i stortinget å regelande
i sam- ringens vägnar, att det nuvarande unionella tillståndet var ohållbart och
statsråd^denkunde fortfara utan att sätta det fredliga förhållandet mellan de båda
5 april 1905. folken i fara. Efter det konungen nämnda den 8 februari på grund af
sjukdom uppdragit åt kronprinsen att öfvertaga regeringen, och kronprinsenregenten
någon tid uppehållit sig i Kristiania, begärde kronprinsen-regenten
i skrifvelse den 17 mars till svenska riksdagen utseende, jämlikt § 54
regeringsformen och § 50 riksdagsordningen, af särskilda deputerade att

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition åt:o 1.

med honom öfverlägga, hvarefter kronprinsen-regenten i sammansatt statsråd
i Stockholm den 5 april yttrade:

»Jag uppmanar härmed de förenade rikenas statsråd att, å
ömse sidor utan ensidigt fasthållande af förut intagna ståndpunkter,
omedelbart upptaga fria och vänskapliga förhandlingar angående en
ny ordning af alla unionella angelägenheter med den grundprincipen,
att full likställighet mellan länderna bör sökas genomförd.

Den väg, som jag anser man bör välja och på hvilken man,
med god vilja på ömse sidor, enligt min åsikt kan vinna en för
alla parter fullt tillfredsställande lösning af svårigheterna, är denna:
gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man, ansvarig inför
bägge rikena eller inför en gemensam institution, särskildt konsulatväsen
för hvardera riket, dock så, att konsulerna i allt hvad som
angår förhållandet till främmande makter böra stå under utrikesministerns
ledning och kontroll.

Om under förhandlingarnas gång en annan form skulle kunna
finnas för ordnandet af de unionella angelägenheterna, dock alltid
med bibehållande af gemensamheten i utrikesärendenas handhafvande
och vård, som är ett oeftergifligt villkor för unionens bestånd, så
förklarar jag mig härmed beredd att taga äfven densamma under
allvarligt öfvervägande.»

O O

På hemställan af det svenska statsrådet äfvensom norska statsrådsafdelningen
beslöts, att norska regeringens utlåtande i ärendet skulle inhämtas.

Detta anmäldes i sammansatt statsråd den 25 april och innehöll en Sammansatt
erinran därom, att det norska folket uppställt ett enstämmigt anspråk på
eget norskt konsulatväsen och med lika stor enstämmighet »htevdet, att denne 19V5.
sags afgjörelse, som liggende udenfor det ved riksakten etablerede fädlesskab
mellem rigerne, er forbeholdt de norske statsmyndigheder». Det
norska stortinget — anfördes vidare — hade till sakens behandling tillsatt
en särskild kommitté, och denna kommitté ämnade snarast framlägga
en hemställan om fattande vid innevarande stortingsmöte af beslut i lagform
om upprättande af eget konsulatväsen. Försåvidt nu det i sammansatt
statsråd framkomna förslaget skulle vara byggdt på förutsättningen af
ett uppskof med konsulatsakens genomförande, skulle Norges anslutning
till en sådan förutsättning vara liktydig med ett uppgifvande af det norska
folkets enstämmiga fordran att nu få se tillämpad en rättighet, som tillkoinme
Norge såsom suveränt rike och vore i grundlagen Norge tillförsäkrad,
och af en reform, som näringslifvets utveckling och villkor med

Riksdagens
skrifvelse
den 3 maj
1905.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

växande styrka kräfde, för att i stället upptaga en unionen förhandling,
som på grund af upprepade erfarenheter tyvärr kunde antagas blifva
fruktlös eller i bästa fall fördröja sakens genomförande. Regeringen ville
därför afråda inledandet af nya'' förhandlingar, innan det norska konsulatväsendet
blifvit genomfördt. Först när detta skett, skulle den tillit återkomma,
som vore villkoret för hvarje vänskaplig och fruktbringande förhandling
om vanskliga och ömtåliga unionella förhållanden. Dock borde
förutsättningen för en sådan förhandling vara, att hvartdera rikets suveränitet
fullt erkändes utan något som helst förbehåll och att således förhandlin
o-en äfven komme att omfatta den från norsk sida föreslagna. anordningen
med särskild norsk och särskild svensk utrikesstyrelse i de
förmer, hvartdera riket kunde anse nödiga för tillvaratagandet af sina
intressen. Om äfven en ny förhandling skulle blifva utan resultat,
skulle man ej återfalla till status quo med bibehållande af det nuvarande
ohållbara unionella tillståndet. De nu bestående förhållandena finge icke
läo-ga hinder i vägen för utöfvandet af hvartdera rikets själfbestämningsrätt,
utan hvartdera riket skulle äga att fritt bestämma de blifvande formerna
för sin nationella tillvaro.

Af den svenska statsministern anfördes härefter att, då å norsk sida
afvisats tanken på vidare förhandling, innan särskilt norskt konsulatväsen
blifvit genomfördt, samt dessutom för eventuella nya förhandlingar, från
norsk sida uppställts en förutsättning, som vore oförenlig med unionen
och riksakten, förhandlingar på den af kronprinsen-regenten angifva grundval
icke med utsikt till framgång kunde inledas, och i detta yttrande instämde
svenska statsrådets öfriga ledamöter.

Kronprinsen-regenten resolverade:

»Då norska regeringen tyvärr icke vill biträda mitt förslag
om nya förhandlingar rörande alla de unionella frågorna, så får jag,
med uppriktigt beklagande häraf, låta bero vid de af statsråden
gjorda uttalanden.»

Den 3 maj aflat den svenska riksdagen en skrifvelse till konungen,
däri riksdagen förklarade sig till fullo uppskatta betydelsen af kronprinsenregentens
uttalande den 5 april, såsom innebärande möjlighet för åvägabringande
af en ny tillfredsställande ordning beträffande de unionella angelägenheterna.
»Det är därför» — anfördes vidare — »med beklagande,
som riksdagen af det offentliggjorda protokollet i sammansatt svenskt och
norskt statsråd den 25 nästlidne april inhämtat, att förhandlingar på .den
i kronprinsen-regentens ofvan anförda uttalande angifna grundval nu icke
med utsikt till framgång kunna inledas.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:r 1. 73

»Ehuru således frågan om sådana förhandlingar för närvarande lärer
vara förfallen, anser sig dock riksdagen, i en fråga af så genomgripande
betydelse som den förevarande, böra uttala sin ståndpunkt till densamma,
och har riksdagen i följd häraf beslutit, att härmedelst för Eders Kungl.

Maj:t tillkännagifva sin anslutning till kronprinsen-regentens i sammansatt
svenskt och norskt statsråd den 5 april innevarande år gjorda uttalande
i syfte att förhandlingar måtte åvägabringas mellan svenska och
norska regeringarna om en ny ordning beträffande de unionella angelägenheterna.
»

Emellertid hade stortinget den 18 februari 1905 beslutit öfverlämna Ben norska
åt eu specialkommitté att afgifva förslag i anledning af konsulatförhand- mitténs°utlingarnas
utgång. Specialkommitténs utlåtande afgafs den 10 maj 1905 låtande.
och inleddes med en historik öfver vissa unionella förhållanden. Beträffande
de senaste konsulatförhandlingarna anmärktes i utlåtandet, bland
annat, att eu anordning med lika lydande lagar vore särdeles ömtålig; i
val af uttrycken måste iakttagas den yttersta varsamhet på det att icke
rikenas suveränitet och statsmakternas konstitutionella rättigheter skulle
trädas för nära. Att ikläda en med ett annat rike träffad öfverenskommelse
formen af ömsesidiga, likalydande lagar vore i och för sig betänkligt
och kunde lätt framkalla vanskligheter af konstitutionell eller statsrättslig
natur. Dessa betänkligheter finge ökad betydelse, när det, som
här, gällde att fastslå förpliktelser så väl för ett regeringsdepartement som
för ett uteslutande norskt ämbetsverk. Enligt kommitténs mening skulle
en bestämmelse, att en norsk lag icke kunde upphäfvas utan motsvarande
beslut af ett annat lands statsmyndigheter, stå i strid med grundlagens
§ 75 a och medföra en inskränkning i Norges suveränitet.

Kommittén ingick därefter på en granskning af så väl det norska
som det svenska förslaget till likalydande lagar. I fråga om det förra
ansåg kommittén de däri intagna bestämmelser, som ställde konsuln i
direkt förhållande till utrikesministern och sändebuden, onödiga och föga
lyckliga. Det vore nämligen icke öfverensstämmande med konsulernas
ställning såsom uteslutande norska ämbetsmän, om dessa skulle behöfva
mottaga »anmodninger» från annan än norsk ämbetmyndighet. Likaledes
kritiserade kommittén bestämmelsen, att — med enstaka undantag
— konsul i det land, där han vore anställd, icke finge träda i förbindelse
med statens centralmyndigheter, särskildt icke med dess utrikesstyrelse,
enär denna bestämmelse skulle kunna lägga högst olyckliga band på konsulns
regelbundna verksamhet. Beträffande det svenska förslaget framhöll
kommittén, bland annat, att det norska konsulatväsendet efter detta för Bih.

till urtima Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 1 Iluft. 10

Rungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

slag icke skulle blifva något sjelfständigt ämbetsverk i likhet med öfriga
ämbetsverk i den norska staten.

Efter att hafva anmärkt, att de svenska förslagen stode i strid mot
Norges rätt att själf råda öfver sina egna angelägenheter och institutioner,
öfvergick kommittén slutligen till frågan om Norges grundlagsenliga rätt
till särskildt konsulatväsen, därvid åberopades i främsta rummet, att riksakten
icke innehåller någon bestämmelse om konsulatväsen eller konsuler,
men att däremot den norska grundlagens §§ 22 och 92 uttryckligen omtala
konsuler såsom norska ämbetsmän, de där enligt § 21 skola tillsättas
i norskt statsråd. Att Norge sedan år 1814 haft konsuler gemensamt
med Sverige hade allenast haft sin grund i lämplighetshänsyn. Rörande
Norges rätt till eget konsulatväsen anfördes vidare åtskilliga tidigare
uttalanden från norsk sida. Med stöd af hvad sålunda anförts ansåg kommittén
styrkt och erkändt, att Norge äger full laglig rätt att själf besluta
om upprättandet af eget konsulatväsen, och på grund häraf samt med
hänsyn till omöjligheten att erhålla en lösning på annat sätt ville kommittén
föreslå, att norska statsmyndigheter nu utan vidare förhandling
ginge till upprättande af eget norskt konsulatväsen. Detta förslag afsåg
en hemställan dels till odelstinget, att antaga lag om norskt konsulatväsen
att träda i kraft den 1 april 1906, dels ock till stortinget att besluta:

»I. Regjeringen anmodes om åt meddele den svenske reglering,
åt det konsulaere fadlesskab med Sverige ophorer fra lste april
1906 åt regne.

II. Regjeringen anmodes om ved nasste storthings saminentraade
åt forelajgge förslag til budget for eget norsk konsulatvsesen
for budgetterminen lste april 1906—31te mars 1907.

III. Til de nodvendige forberedende forfoininger i anledning
af eget norskt konsul,''itvajsens oprettelse fra lste april 1906
bevilges kr. 110,000,00. Belobet bliver paa statsbudgettet åt opfore
under tilfieldige udgifter i almindelighed.»

Lagförslaget innehöll ej något om konsulernas förhållande till utrikes
styrelse och diplomati. Enligt kommitténs motivering skulle detta
förhållande ordnas icke genom lag, utan genom förordning eller instruktion.
Såvidt af betänkandet kan inhämtas, skulle Sverige ej äga någon
medbestämmanderätt härutinnan.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 1.

Nu utvecklade sig händelserna i snabb följd.

Den 18 maj förekom konsulatlagförslaget till afgörande i odelstinget,
därvid förslaget enhälligt antogs, och den 24 maj blef förslaget likaledes "fägen!''''
enhälligt antaget af lagtinget.

Sedan Konungen den 26 maj återtagit regeringen, hölls den 27 maj Konungens
i Stockholm norskt statsråd, därvid den af stortinget beslutna lagändringen Morskt
anmäldes. Konungen afgaf vid detta tillfälle ett yttrande, som i svensk statsråd den
öfversättning var så lydande: 27 maj.

»Kronprinsen har såsom regent i sammansatt statsråd den
5 april detta år redan visat den enda väg, hvarpå denna viktiga
angelägenhet bör främjas och alla svårigheter kunna utjämnas,
nämligen genom förhandling.

Jag1 instämmer obetingadt i detta uttalande och finner det
således icke för närvarande vara lämpligt att sanktionera denna lag,
hvilken innebär en förändring af konsulatväsendets bestående gemensamhet,
som icke utan ömsesidig öfverenskommelse kan brytas.

Den nuvarande ordningen är upprättad till följd af beslut
i sammansatt statsråd, och därför kan icke särskilt konsulatväsende
hvarken för Norge eller Sverige beslutas, utan att ärendet
förut varit behandladt i samma konstitutionella former, i öfverensstämmelse
med § 5 i riksakten.

Då Jag nu nekar att gifva lagen mitt bifall, stöder Jag mig
på den Konungen enligt grundlovens § 30 och § 78 tillförsäkrade
rätt.

Det är min lika stora kärlek till mina båda folk, som gör
det till min plikt att utöfva denna rätt.»

Den norska statsrådsafdelningen inlade häremot sina föreställningar Norska^
och framlämnade omedelbart samtliga norska statsråds afskedsansökan, hvit- reg^g£ren
ken var dagtecknad i Kristiania den 26 maj. Ansökningen motiverades afsked.
därmed, att ingen af statsråden skulle kunna kontrasignera ett beslut, som
de ansågo uppenbart skadligt för riket. Ett afvisande af detta regeringens
enhälliga förslag angående norsk lag, som enhälligt antagits af stortinget
och hvars genomförande påyrkades af hela det norska folket, kunde
enligt statsrådens mening icke motiveras med hänsyn till Norges intressen
och skulle innebära ett förnekande af rikets suveränitet och gifva uttryck
för en personlig konungamakt i strid med grundlagen och konstitutionell
praxis.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Konungen uppläste därpå följande svar:

»Da der er mig klart, åt nogen anden reglering ikke nu
kan dannes, saa bifalder jeg ikke statsraadernes afskedsansösrninerer.»

Norska Etter det den norska statsrådsafdelningen lämnat Stockholm, läto

norska statsråd den 7 juni till konungen framlämna en adress,
Konungen, i hvilken de meddelade, att de ansåge såsom sin plikt att nedlägga sina
ämbeten och att därom underrätta stortinget.

Sådan underrättelse lämnades ock samma dag af statsministern
Michelsen å regeringens vägnar.

SbesUtS * * * 9den 1>å stortingspresidentens förslag fattades då af stortinget följande

7 juni 1905. beslut:

»Da statsraadets samtlige medlemmer har nedlagt sine embeder,

da Hans Maj est aa t Kongen har erklaaret, sig ude af stånd til åt
skäfte landet en ny regjering,

og da den konstitutionelle kongemagt saaledes er traadt ud af
virksomhed,

bemyndiger _ storthinget medleminerne af det idag aftraadte
statsraad til indtil videre som den norske regjering åt udove den
Kongen tillagte myndighed i overensstemmelse med Norges riges
grundlov og gjaaldende love — med de aandringer, som nodvendiggjores
derved, åt föreningen med Sverige under en konge er oplost
som folge af, åt Kongen har ophort åt fungere som norsk konge.»

_ På regeringens vägnar mottog statsministern uppdraget att utöfva
regeringsmakten.

Sadress9tiU Härefter beslöts att till Konungen aflåta följande adress:

konungen. >Deres Maj estget!

Da statsraadets samtlige medlemmer idag i storthinget har nedlagt
sine embeder, og da Deres Majestet i protokol af 27:de mai d. a. officielt
har erklseret, åt Deres Majestet ikke ser dem istand til åt skalfe landet
en ny regjering, er den konstitutionelle kongemagt i Norge saaledes traadt
ud af virksomhed.

Det har derför vseret en pligt för storthinget som det norske folks

representant uopholdelig åt bemyndige medleminerne af det aftraadte
statsraad til som den norske regjering indtil videre åt udpve den Kongen
tillagte myndighed i overensstemmelse med kongeriget Norges grundlov
°S gjaeldende love med de aendringer, som npdvendiggjpres derved, åt föreningen
med Sverige, der forudssetter en fselles konge, er opl0st som fplge
af, åt Kongen er ophprt åt fungere som norsk konge.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Udviklingens gång, der har vseret mgegtigere end den enkeltes pasker
og villie, kar f0rt til dette resultat.

Den i 1814 indgaaede union har allerede fra f0rste stund i sit vissen
og indhold veeret opfattet forskjellig af de to folk. Fra svensk side har
bestrsebelserne gaaet ud paa åt udvide feellesskabet, fra norsk side paa åt
begrsense det til det i rigsakten foreskrevne og forpvrigt åt hisvde begge
rigers eneraadighed i alle anliggender, som ikke i rigsakten er betegnede
som unionelle. Denne principielle modsistning i opfatningen af unionens
karakter har fremkaldt megen misforstaaelse mellem folkene og foranlediget
mange rivninger. Og i den opfatning, som under de sidste mellemrigske
forhandlinger af den svenske regjering har vseret gjort gjeeldende ligeoverfor
Norge, har det norske folk maattet se en kramkelse af sin grundlovmsessige
ret, sin selvsteendighed og sin national eere.

Unionen havde sin berettigelse, saalsenge den kunde bidrage til åt
fremme begge folks velfserd og lykke under bevarelse af deres selvsteendighed
som suvermne stater; men over unionen staar for os nordmeend vört
norske, for svenskerne det svenske feedreland. Og mere vserdifuld end en
politisk förbindelse er begge folks solidaritetsfplelse og frivillige samhold.
For denne samfplelse mellem det norske og det svenske folk, der skulde
sikre begge folks lykke og värre deres styrke udad, er unionen blevet
en fare.

Naar föreningen nu oplpses, har det norske folk intet hpiere pnske
end åt leve i fred og god forstaaelse med alle og ikke mindst med Sveriges
folk og med det dynasti, under hvis styre vört land trods megen og bitter
unionsstrid har skudt en saa betydelig aandelig og materiel veext.

Som et vidnesbyrd om, åt det norske folks arbeide og kamp for
fsedrelandets fulde selvsteendighed ikke har vrnret begrundet i nogen uvillie
mod kongehuset eller det svenske folk og ikke har efterladt nogen bitterhed
mod nogen af disse, anholder storthinget i mrbpdighed om Deres Majesteets
medvirkning til, åt en prins af Deres Majestfets hus tillädes, med
opgivelse af sin arveret til Sveriges throne, åt modtage valg som Norges
konge.

Den dag, da det norske folk kaarer sin egen konge til åt bestige
Norges gamle throne, vil indlede en sera af rolige arbeidsaar for Norge,
af godt og hjerteligt forhold til det svenske folk og af fred, endrsegtighed
og trofast samhold i norden til vsern om folkenes kultur, deres frihed og
selvsteendighed.

I forvisningen beröm v''over storthinget åt udtale det sikre haab, åt
hvad der nu er skeet, vil vende sig til det gode for alle, ogsaa for Deres
Majestät, for hvis person det norske folk vil bevare usvsekket sin hpiagtelse
og hengivenhed.»

I svenskt statsråd den 9 juni yttrade i anledning af stortingets åtgärd
statsministern Ramstedt, under instämmande af statsrådets öfriga
ledamöter, följande:

»Genom denna revolutionära åtgärd har stortinget ej blott utan
Konungens medverkan än äfven utan all hänsyn till Sverige egen -

Konungens
protest i
svenskt
statsråd den
9 juni.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Statsministern
Ramstedts
yttrande
i statsrådet
den 19
juni 1905.

mäktigt fattat beslut angående upphäfvande af ett unionsförhållande,
soin existerar på grund af ömsesidig lagfäst öfverenskommelse mellan
de båda rikena och ej kan utan ömsesidigt medgifvande brytas.
Då detta stortingets beslut således på det djupaste kränker Sveriges
rätt, är det oafvisligen af nöden, att urtima riksdag ofördröjligen
sammankallas för öfverläggning angående de mått och steg, som i
anledning af hvad sålunda förekommit böra från svensk sida vidtagas.
Jag får alltså hemställa, att Eders Kungl. Maj:t, på samma
gång Eders Kungl. Maj:t förklarar sig ej erkänna den af stortinget
förordnade regering, måtte besluta om riksdagens inkallande.»

Härtill lämnade Hans Maj:t Konungen sitt bifall och beslöt att utfärda
kallelse till det urtima riksmötet.»

Hans excellens herr statsministern Ramstedt yttrade:

»Den af chefen för justitiedepartementet meddelade historiska öfversikten
visar, huruledes under unionens hela tillvaro alltjämt förefunnits
ämnen för stridigheter, af hvilka visserligen ett och annat efter hand
undanröjts, medan däremot andra, långt ifrån att kunna aflägsnas, alltmera
framträdt och gjort sig gällande, till dess genom dem slutligen föranledts
den allt omfattande konflikt, som nu föreligger.

I de ursprungliga unionsdokumenten inflöt en och annan punkt, som
af norrmännen ansetts innebära ett subordinationsförhållande för Norge,
oförenligt med den ställning, som rättvisligen borde tillkomma detta rike
såsom en med Sverige jämnställd stat. Att norrmännen riktat sin sträfvan
på att få dylika bestämmelser undanröjda, må vara förklarligt. Deras anspråk
härutinnan, tidigare från svensk sida delvis motsagda, hafva dock
sedermera rönt tillmötesgående från vårt land. En efter annan af här
åsyftade tvistepunkter har sålunda försvunnit, och redan för länge sedan
har från svensk sida obetingadt erkänts, att unionsförhållandet borde vara
grundadt på full likställighet mellan de båda folken. Senast och i den
mest auktoritativa form har detta fått uttryck i det anbud till öppnande
af nya underhandlingar, som af Ii. K. H. Kronprinsen-Regenten afgafs i
sammansatt statsråd den 5 sistlidne april, och till hvilket såväl det svenska
statsrådet som den svenska riksdagen anslöt sig.

Från synpunkten af den önskade likställigheten mellan de båda
rikena borde alltså, synes det, någon principiell divergens icke vidare

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

kunna anses förefinnas. Det är också icke härutinnan, som den afgörande
skiljaktigheten är att söka, utan på annat håll. Vid föreningens tillkomst
afsågs ej att bilda en blott personalunion, utan man fann det angeläget
och af de båda rikenas välförstådda intresse påkalladt att låta gemensamheten
omfatta ett visst, ehuru begränsadt område härutöfver. Att i
allt väsentligt vidmakthålla denna gemensamhet har Sverige alltid ansett
såsom ett oeftergiflig! villkor, för så vidt eljest unionen skulle kunna
lända till gagn och lycka för de förenade rikena. I denna del hafva
emellertid från norsk sida sträfvandena i stället gått ut på att i möjligaste
mån minska och försvaga den gemenskap, unionen uppställt. Dessa syften,
till en början mera obestämda och sväfvande, hafva under unionsförhållandets
fortvaro alltmera träd! i dagen och utvecklat sig med växande
styrka, till dess de omsider tagit sitt slutliga uttryck i det beslut, hvarigenom
nu norska stortinget, med förklarande att den för bägge rikena
gemensamme Konungen upphört att funktionera såsom norsk Konung, uppdragit
åt norska statsrådets ledamöter att föra riksstyrelsen, i sammanhang
hvarmed uttalats, att föreningen med Sverige under en Konung skulle
vara upplöst.

Att nu närmare belysa detta stortingets förfarande är icke af nöden.
I sammanhang med beslutet om riksdagens sammankallande har Eders
Kungl. Maj:t gillat och biträd t hvad statsrådet då tillät sig att därom uttala.
Och det är till intet gagn att här ingå i en närmare utveckling
häraf. För svensk rättsåskådning är saken i denna del otvifvelaktig
och klar.

Att med stortingets beslut unionen mellan Sverige och Norge rättsligen
icke är upphäfd, är uppenbart. Denna union grundar sig på ett för
bägge rikena lika förpliktande aftal, som icke kan genom ensidigt beslut
af ettdera rikets representation sättas ur gällande kraft. Beslutet kan
således, rättsligen sedt, icke betraktas annorlunda än som ett å Norges
vägnar afgifvet förklarande, att det för sin del icke längre vill vara förenad!
med Sverige i en union. Det tillkommer alltså nu Sveriges statsmakter
att afgöra, hvilken ställning Sverige å sin sida skall intaga till den
sålunda uppkomna frågan om unionens upplösning.

Enligt gällande rättsgrundsatser skulle Sverige otvifvelaktigt vara
fullt befogadt att fasthålla vid sin på fördragen grundade ställning och,
där så erfordras, använda maktmedel för att återställa hvad däremot brutits.
För den med rätta upprörda sinnesstämning, som Norges tillvägagående här
framkallat, framställer sig helt naturligt tanken att använda sådana
medel. Ett lugnt och lidelsefritt öfvervägande gifver dock vid handen,
att ett sådant förfarande icke skulle vara förenligt med Sveriges sanna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

intresse. Obestridligen har föreningen mellan de båda länderna under
de gångna nittio åren för dem båda medfört stora fördelar. Sådana
skulle ock förvisso af föreningens fortvara vara att förvänta, under förutsättning
att ett godt samförstånd mellan rikena koinrne att blifva rådande.
Men uppenbart är, att en union, uppehållen med maktmedel från
det ena rikets sida, skulle hos inbyggarne i det andra föranleda en sådan
stämning, att unionen blefve långt mera till olycka än till båtnad, eu
källa till svaghet i stället för till styrka.

Om Sverige således icke bör söka med tvångsmedel vidmakthålla
unionen, så måste det å andra sidan för Sveriges del fasthållas, att en
upplösning af densamma rättsligen icke kan komma till stånd utan Sveriges
medverkan. Det fordras att Sverige för sin del beslutar riksaktens
upphäfvande. Men innan Sverige går att härom fatta beslut, kräfvas
förhandlingar mellan de bägge rikena. Dessas geografiska belägenhet
gör det i hög grad önskvärdt att genom aftal om skiljedomsförfarande
i händelse af tvister mellan rikena samt möjligen andra bestämmelser
garanti vinnes för att ett fredligt samlif mellan de bägge rikena kan
efter skilsmässan komma till stånd. Under alla omständigheter erfordrar
en upplösning af den hittillsvarande unionen afveckling af många nu
bestående förhållanden mellan de båda länderna. Uppgörelse kräfves
på områden, där Sverige och Norge gentemot hvarandra intagit en
annan ställning än till andra makter eller där beröringspunkter finnas,
som behöfva ordnas. Att vid en upplösning af unionen alla frågor,
som sålunda böra regleras, i stället utan vidare lämnas öppna, kan icke
vara lämpligt. Tvärtom kan det svenska folket fordra, att det, innan dess
bifall lämnas till det af Norge eftertraktade sakernas nya tillstånd, äger
visshet om, att dessa mellanhafvanden blifva ordnade på ett för Sverige
tillfredsställande och betryggande sätt. Fullständig utredning af alla hithörande
frågor må visserligen icke vara erforderlig, innan Sverige fattar
sitt beslut, men äfven om vissa detaljfrågor kunna få kvarstå, bör dock i
afseende å frågor af mera principiell innebörd och af större betydelse samförstånd
dessförinnan förefinnas.

Sådana förhandlingar kunna emellertid icke utan Riksdagens bifall
komma till stånd. Det erfordras alltså, att Riksdagen medgifver, det
Eders Kungl. Maj:t må med norska stortinget ingå i förhandling för åstadkommande
af den ifrågasatta uppgörelsen, hvilken lämpligen torde kunna
förberedas genom delegei‘ade från de båda länderna. Först sedan sådan
villkorlig uppgörelse kommit till stånd och densamma blifvit underställd
Riksdagens pröfning, synes frågan om Sveriges definitiva medgifvande till
upplösningen och riksaktens upphäfvande böra upptagas till afgörande.»

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1.

Statsrådets öfriga ledamöter instämde i hvad Hans excellens herr
statsministern sålunda anfört.

Hans Maj:t Konungen behagade härefter yttra:

»Det är ett smärtsamt steg, som statsrådet nu tillråder mig att taga. Sans Maj:t
Mitt samvetes vittnesbörd säger mig, att Jag under hela min långa regeringstid
ärligt och plikttroget sträfvat mot det mål, Jag vid mitt tillträde till statsrådet.
regeringen satte mig före: Brödrafolkens väl. Ja, i sanning smärtsamt är
det mig att bidraga till upplösningen af en förening, i hvilken Jag trott
mig se båda de förenade rikenas oberoende, trygghet och lycka. Om Jag
ändock är villig göra detta, så är det för att. undvika ett större ondt och
i öfvertygelse att en förening utan ömsesidigt samförstånd icke för Sverige
skulle medföra någon verklig fördel».

Statsrådet hemställde härefter, att Kung!. Maj:t täcktes i proposition Statsrådets
till Riksdagen föreslå, att Riksdagen måtte medgifva, att Kungl. Maj:t hemstallanmå
med norska stortinget ingå i förhandling om och träffa villkorlig
uppgörelse för ordnande af de förhållanden, i afseende å hvilka vid en
upplösning af unionen sådant ordnande må finnas erforderligt.

Med bifall härtill förordnade Hans Maj:t Konungen,
att proposition af den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skulle till Riksdagen aflåta^.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bill. till urtima Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 1 Höft.