Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199 (Proposition 1907:199)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

N:o 199.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående ersättning
till gästgifvare, som afstå från dem jämlikt 10 § i förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni
1905 tillkommande rätt till utskänkning af brännvin■
gifven Stockholms slott den 7 maj 1907.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att

dels medgifva,

att, därest ägare af gästgifveri, hvilken på grund af bestämmelserna
i 10 § af förordningen angående försäljning af brännvin den
9 juni 1905 är berättigad att fortfarande efter den 1 november 1907
utskänka brännvin, afstår från den honom sålunda tillkommande utskänkningsrättigheten,
till honom må under härefter angifna villkor
utbetalas ersättning, bestämd på sätt nedan sägs:

1) manlig, gift gästgifveriägare afsäger sig utskänkningsrätten för
såväl sig själf som för sin hustru; ägande hustrun, därest äktenskapet
blifvit ingånget före den 1 maj 1907, att, så framt hon öfverlefver
mannen, efter hans frånfälle under sin återstående lifstid uppbära den
ersättning, hvartill mannen, enligt hvad nedan sägs, om han lefvat,
varit berättigad;

Bih. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 155 Höft. 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

tre försäljningsåren 1 november 1904—31 oktober 1905, 1 november
1905—31 oktober 1906 och 1 november 1906—31 oktober 1907, dock
att nämnda ersättning ej i något fall må öfverstiga vare sig den ersättning,
som, enligt hvad i den vid statsrådsprotokollet fogade tabell
angifves, af gästgifveriägaren i sådant afseende begärts, eller den,
enligt hvad samma tabell utvisar, af honom uppgifna medelinkomsten
af brännvinshandeln vid gästgifveriet under åren 1904—1906;

3) ersättningen utbetalas kvartalsvis vid början af hvarje kvartal
från och med ingången af försäljningsåret näst efter det, hvarunder
gästgifveriägaren afsagt sig utskänkningsrätten;

samt att till ägaren af Skillingaryds gästgifveri i Jönköpings län
må, under villkor att han för sin egen och för sin hustrus räkning
från och med den 1 november innevarande år afstår från dem tillkommande
utskänkningsrätt vid nämnda gästgifveri, utbetalas ett belopp af
2,000 kronor,

dels ock förklara, att, utan hinder af den i 25 § i förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 meddelade föreskriften
om insättning i statskontoret af vissa andelar af brännvinsförsäljningsmedlen,
förenämnda ersättningar må utgå af nyss omförmälda
andelar, innan inleverering däraf till statskontoret äger rum.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Carl Swartz.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N.o 199.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 7 maj 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Roos,

JUHLIN,

SWARTZ.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde:

I § 7 af förordningen angående villkoren för försäljning af
brännvin .och andra hrända eller destillerade spirituösa drycker den
24 maj 1895 är, liksom i äldre förordningar i ämnet, stadgadt, att, om
för gästgifveri å landet vid den tid, då förordningen angående villkoren
för försäljning af brännvin den 18 januari 1855 blef till efterlefnad
gällande, utskänkningsrättighet utöfvats och sedermera icke upphört,
så finge samma handel, så framt rättigheten därtill icke blefve uppsagd
eller förverkad, fortfarande tillgodonjutas, dock endast af den,
som, då försäljningsförordningen den 26 augusti 1873 blef till efterlefnad
gällande, var ägare till sådant gästgifveri, och af hans hustru,

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 199.

så länge någon af dessa lefde ock själf eller genom annan behörigperson
besörjde gästgifverihållningen vid samma gästgifveri. Motsvarande
bestämmelse i den nya förordningen angående försäljning af brännvin
den 9 juni 1905 återfinnes i denna förordnings 10 §. I sistnämnda
lagrum bär emellertid stadgandet till sin innebörd väsentligen modifierats,
i ty att gästgifvare enligt detsamma tillerkänts utskänkningsrätt allenast
i det omfång, 1905 års förordning bestämmer. Då nämligen enligt tidigare
försäljningsförordningar rätten till utskänkning — d. v. s. rätt till försäljning
till förtäring på stället — äfven innefattade rätt till utminutering,
bär den nya försäljningsförordningen upphäft detta samband,
så att rättigheten till utskänkning i och för sig endast innebär rätt till
försäljning till förtäring på stället. Från och med den 1 november
innevarande år, då den nya förordningen hvad landsbygden beträffar
träder i kraft, upphör följaktligen för de gästgifvare, som afses i 10 §
af 1905 års förordning, rätten att sälja brännvin till afhämtning.
Redan vid 1906 års Riksdag väcktes af en motionär i Andra Kammaren
förelag i syfte, att den omförmälda inskränkningen i gästgifveriägarnas
försäljningsrätt icke skulle inträda förr än den 1 november 1915, mot
det att gästgifveriägarna afsade sig äfven utskänkningsrättigheten från
och med samma tidpunkt, men blef denna motion af Riksdagen afslagen.
En af åtskilliga gästgifveriägare hos Kungl. Maj:t gjord underdånig
framställning i enahanda syfte bär enligt nådigt beslut den 21 september
1906 icke heller föranledt någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I en den 2 sistlidne februari till Kungl. Maj:t ingifven skrift hafva
därefter åtskilliga gästgifveriägare gjort förnyad framställning i ämnet,
i hvilken framställning hemställts, att antingen viss öfvergångstid
måtte stadgas för ikraftträdandet af den nya bestämmelsen om inskränkningen
i gästgifvares försäljningsrätt eller ock att gästgifvare skulle
förklaras berättigad att, om lian afstode äfven från rätten till utskänkning,
d. v. s. rätten till försäljning till förtäring på stället, erhålla
visst vederlag.

Under erinran att enligt den lagstiftning, som sedan lång tid tillbaka
före utfärdandet af 1905 års brännvinsförsäljningsförordning varit
gällande, gästgifvare varit tillerkänd rätt till försäljning af brännvin
och andra spirituösa drycker äfven till afhämtning, hafva sökandena till
stöd för sistberörda framställning vidare anfört hufvudsakligen följande.

För det stora flertalet gästgifveriägare hade försäljningen till afhämtning
ägt den ojämförligt största ekonomiska betydelsen. Då rätten
till sådan försäljning upphäfts genom 1905 års brännvinsförsäljningsförordning,
men någon ersättning för upphäfvandet af nämnda rätt

Kunr/L. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

icke medgifvits, samt icke ens eu öfvergångstid, som tillnärmelsevis
vore lämpad etter den djupgående omhvälfning och försämring af ifrågavarande
gästgifveriägares ekonomiska förhållanden, som nämnda förändring
innebure, blifvit föreskrifven, hade den nya förordningen framkallat
djupa bekymmer hos alla dessa, dittills såsom privilegierade
ansedda gästgifveriägare.

Bestämmelserna om den dem tillkommande rätt i berörda hänseende
hade i hittills gällande lagstiftning gifvits eu sådan lydelse och
äfven tidigare vid flerfaldiga tillfällen såväl inom som utom Riksdagen
erhållit en sådan tolkning, att gästgifvare, hvarom här vore fråga, i
hvarje fall haft synnerligen goda skäl att anse rätten att försälja
brännvin och andra spirituösa drycker äfven till afhämtning såsom eu
honom, under vissa villkor, för lifstid tillförsäkrad förmån. Det vore
därför naturligt, att de därefter inrättat sitt lif och att upphäfvandet
af sistnämnda rättighet därför oväntadt bringat dem sorg och bekymmer
på deras ålderdom.

Billigheten syntes därför kräfva, att, om det allmänna bästa kräfde
indragandet af nämnda, dem hittills tillkommande rättighet, hvarpå
deras bärgning berott, detta måtte ske på ett så skonsamt och för
dem så litet förlustbringande sätt som möjligt.

Sökandenas ifrågavarande framställning afsåge emellertid icke
endast att åt dem söka vinna en förmån, som skulle göra öfvergången
till den nya ordningen för dem mindre svår, utan äfven att, om sådan
förmån vunnes, genom medgifvande å sökandenas sida underlätta och
påskynda det fullständiga genomförandet af den nya ordningen.

Om genom den nya förordningen supplerande bestämmelser hänsyn
toges äfven till sökandenas intressen därigenom, att antingen en öfvergångstid
fastställdes till ett lämpligt antal år, hvarunder de bibehölles
vid sin gamla rätt, eller ett skäligt vederlag tillerkändes dem för deras
återstående lifstid, så skulle de å sin sida beredvilligt offra den rätt
till utskickning, som den nya förordningen förbehållit dem. Sökandena
ville emellertid icke öfverdrifva detta offers betydelse. Visserligen ausåge
de sig icke behöfva befara, att äfven rätten att försälja till förtäring
på stället skulle på lagstiftningens väg fråntagas dem. Möjligheten
att verkligen tillgodogöra sig denna rättighet vore emellertid
osäker, bekymmersam och motbjudande. Hittills både sökandena gått
nykterhetsintresset tillmötes genom att inskränka krögerirörelsen ända
därhän, att densamma på de allra flesta ställen knappast kunde anses
såsom sådan bedrifven. Eu förändring i motsatt riktning skulle utan
tvifvel vara till skada för god ordning och nykterhet på landsbvgden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

samt, om den ock möjligen gåfve sökandena ekonomisk afkastning, på
samma gång tillföra dem ständiga obehag och bekymmer, hvarjämte
stärka krafter gifvetvis komme att sättas i rörelse för att hindra sökandena
att utnyttja ifrågavarande rättighet. Å andra sidan skulle en
direkt afsägelse och ett fullständigt upphörande af den återstående
utskänkningsrätten befordra den nya förordningens syftemål genom att
undanröja hindret för vederbörande kommuners oinskränkta beslutanderätt.

Med erinran dels att enligt 1905 års förordning .vederlag tillerkänts
vissa personer, under villkor att de afstode från dem pa grund
af burskap tillkommande utskänkningsrättigheter, dels ock att enligt
nådiga förordningen den 16 februari 1906 skjutsentreprenör, hvars
kontrakt varit löpande under hela ai''et 190o och därefter, utan handel
af bestämmelserna i 1905 års förordning angående försäljning af vin
och Öl, bibehållits vid den rätt till utskänkning af maltdrycker, som före
nämnda förordnings ikraftträdande tillkommit honom, hemställa sökandena
därför, att Kungl. Maj:t täcktes till den nu församlade Riksdagen aflåta
nådig proposition af det innehåll, antingen att förordningen den 9 juni
1905 angående försäljning af brännvin måtte ändras på sådant sätt,
att de i°10. § afsedda gästgifveriägare, Indika för tiden från och med
den 1 november 1913 för sig och sina hustrur afstode från den i
sagda paragraf dem tilldelade utskänkningsrätt, finge till sist sagda dag,
under de i samma paragraf angifna förutsättningar, försälja brännvin
äfven till afhämtning, eller att berörda gästgifveriägare, som för tiden
från och med den 1 november 1907 afsade sig och sina hustrur åen i
paragrafen dem medgifna utskänkningsrätt, finge från och med sistnämnda
dag under sin lifstid erhålla ett skäligt, årligen utgående vederlag
för upphörandet att försälja brännvin till afhämtning eller förtäring
på stället.

Det torde icke vara någon anledning att nu ånyo till behandling
upptaga frågan om omfattningen af gästgifveriägarnas bränn vinsförsäljningsrätt,
eftersom ju denna fråga blifvit afgjord vid 1905 års Riksdag.
Ej heller synes det vara skäl att vidare sysselsätta sig med sökandenas
förslag om några års uppskof, under hvilket brännvinsför sälj ningen skulle
få af gästgifvarne bedrifvas i samma omfång som hittills. Såsom jag
redan nämnt, var nämligen ett liknande förslag vid nästlidet ars riksmöte
föremål för Riksdagens pröfning, utan att detta lyckades tillvinna sig
Riksdagens bifall. Däremot har jag ansett det af sökandena framställda0
förslaget om ersättning åt de gästgifveriägare, som från och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199. 7

med den 1 november 1907 vore villiga att. afsåga sig rätten till
brännvinsutskänkning, vara så beaktansvärdt, att detsamma borde
göras till föremål för närmare utredning. Det är nämligen väl sant.
att iskänkning af brännvin — begreppet iskänkning bär taget i
den mera inskränkta bemärkelse, som detsamma erhållit i 1905 års
förordning, d. v. s. försäljning till förtäring på stället — vid många
gästgifverier hittills bedrifvits endast i ringa omfattning, vid några
kanske alls icke, men det är å andra sidan tydligt, att, då de ifrågavarande
gästgifvarnas minuthandelsrättighet upphör, dessa för att få
åtminstone någon afkastning af den dem tillkommande rättigheten till
bränn vinsförsäljning måste söka utvidga utskänkningsrör elsen, hvarigenom
naturligen på många håll betänkliga olägenheter af mångahanda
slag kunna uppstå, till men för den allmänna ordningen och de
nu allt kraftigare pågående nykterhetssträfvandena inom landet. En
.anordning, hvarigenom så många som möjligt af ifrågavarande gästgifveriägare
kunde förmås att frivilligt afsåga sig rätten till iskänkning
af brännvin, har därför synts mig vara ett önskemål, väl värdt äfven
någon uppoffring från det allmännas sida, helst upphörandet af dessa rättigheter
skulle i väsentlig mån bidraga till undanröjande af de ännu kvarstående
hindren för reglerandet af brännvinshandeln i en anda, som
motsvarar den nyare lagstiftningens syftemål å förevarande område.

För att få kännedom om antalet gästgifveriägare, som vore villiga
att afsåga sig utskänkningsrätten, samt de sannolika kostnaderna för
den ersättning, som kunde ifrågakomma, har jag därför i skrifvelse
den 14 sistlidne februari från Kungl. Maj:ts befallningshafvande i samtliga
de län, där gästgifverier af ifrågavarande slag förekomma, infordrat
ej mindre uppgifter frän gästgifveriägarna själfva, huruvida de vore villiga
att mot vederlag från och med den 1 november 1907 afsåga sig för
sig och sina hustrur den dem tillkommande utskänkningsrätten, samt, i
sådant fall, upplysning om deras ålder, deras inkomst under kalenderåren
1904, 1905 och 1906 af den af dem utöfvade brännvinshandeln samt
storleken af det årliga vederlag, som vid ett afstående af utskänkningsrätten
komme att af dem begäras, än äfven uppgifter dels om det litertal
brännvin, för hvilket en hvar gästgifveriägare enligt bestämmelsen i § 16
mom. 3 och 4 i förordningen angående villkoren för försäljning af brännvin
m. m. den 24 maj 1895 känts skyldig att för hvart och ett af de tre
senaste försäljningsåren erlägga afgift, dels om den inkomst, för hvilken
gästgifveriägarna under de tre senaste åren blifvit upptaxerade, med
särskildt angifvande af den del däraf, som belöpte på brännvinshandeln,

Kungl■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

eåvidt detta framginge af taxeringslängderna, dels och om storleken af
det årliga vederlag, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande i hvarje
särskildt fall kunde anse lämpligt.

Af de med anledning häraf från Kungl. Maj:ts befallningshafvande
inkomna handlingarna, hvilka jämväl innefatta yttranden i ämnet från
vederbörande kronofogdar, framgår, att ägarna till 10 gästgifverier
hafva förklarat sig icke vilja afstå från utskänkningsrätten, däraf några
på den grund att de antagit föreståndare för försäljningen med kontrakt
för ägarens återstående lifstid.

Ägarna till 56 gästgifverier hafva däremot förklarat sig villiga
att mot årligt vederlag upphöra med utskänkningsröreisen, de flesta
redan från och med den 1 november 1907 men en och annan från senare
tidpunkt. Nästan alla dessa gästgifvare utöfva brännvinshandeln genom
föreståndare, hvilka i många fall äro antagna på ägarens lifstid. Vidare hafva
ägarna till ett gästgifveri, där brännvinsförsäljning ej får utöfvas mer
än hvart åttonde år, erbjudit sig att mot viss ersättning en gång för
alla afsåga sig rättigheten; och slutligen har ägarinnan till ett gästgifveri
redan år 1902 förbundit sig att ej utöfva någon brännvinsförsäljning,
så länge hon årligen erhölle 300 kronor, livilket belopp garanterats
henne af några enskilda personer.

Det är .således tillsammans 58 gästgifverier, för hvilka ägarna
förklarat sig villiga att afsåga sig utskänkningsrätten.

Dessa ägas af tillsammans 81 personer, däri inberäknade hustrur
till de gästgifveriägare, som äro gifta, nämligen 56 kvinnor och 25
män. En af dessa, en kvinna, är öfver 90 år gammal (född 1816),
5 äro mellan 80 och 90 år, 24 mellan 70 och SO ar, 34 mellan 60
och 70 år, 8 mellan 50 och 60 år samt 9 yngre än 50 år; den yngsta
af alla, en kvinna, är född 1869. Häraf synes, att ej mindre än 64
af samtliga ifrågavarande gästgifveriägare äro mera än 60 år gamla.

De af gästgifveriägarna uppgifna inkomstbeloppen af brännvinshandeln,
hvilka naturligen afse inkomsten såväl af utskänkningen i
förut angifna, inskränkta bemärkelse som ock af utminuteringen, hafva
sammanfattats i en tabell — hvilken torde få såsom bilaga åtfölja detta
protokoll — på sådant sätt, att i tabellen införts medeltalet af den
uppgifna inkomsten för de tre åren 1904, 1905 och 1906. Två gästgifveriägare
hafva i saknad af nödiga anteckningar ej kunnat uppgifva
sin årsinkomst af rörelsen; för en har ej något belopp upptagits,
enär han redan för många år sedan för sin återstående lifstid mot viss
ersättning en gång för alla öfverlåtit brännvinshandeln åt annan person.

Kungl. May.t» Nåd. Proposition No 109. 9

Uti de uppgifva inkomstbeloppen ingår i åtskilliga fall äfven hyra för
de lägenheter, i hvilka försäljningen bedrifves, äfvensom stundom arrende
för gästgifveriet tillhörande jord. Beloppen växla rätt betydligt, från
lägst 766 kronor till högst 12,121 kronor. För flertalet gästgifverier
har inkomsten uppgifvits till 3,000 å 5,000 kronor om året. Inkomsterna
för samtliga i tabellen upptagna gästgifverier under ifrågavarande treårsperiod
uppgå till i medeltal för år räknadt 233,590 kronor.

Såsom vederlag har i allmänhet begärts medeltalet af de tre
senaste årens inkomster, i några fall mer och i andra mindre. Äfven
de sålunda begärda beloppen äro införda i tabellen. Summan af de
begärda årliga vederlagen stiger till 2G7,220 kronor. Såsom å tabellen
anmärkts, ingår i vissa af de begärda beloppen äfven ersättning till
den af gästgifveriägaren antagne föreståndaren eller arrendatorn. I det
förut omförmälda fall, då gästgifvaren mot ersättning en gång för alla
upplåtit gästgifverirörelsen till annan person, har denne i gästgifvarens
ställe begärt viss ersättning. Äfven detta har å tabellen utmärkts.

Uppgifterna angående det litertal, för hvilket gästgifveriägarna
varit skyldiga att erlägga försäljningsafgift — det taxerade litertalet —
afse i allmänhet de tre försäljningsåren 1904—1905, 1905—1906 och
1906—1907, men i några fall har uppgift lämnats för åren 1903—1904,
1904—1905 och 1905—1906. Medeltalen af de inkomna uppgifterna
äro införda i tabellen. Endast i Göteborgs och Bohus län har vid
denna taxering skillnad gjorts mellan minuthandel och iskänkning,
men då uppgifterna för samtliga öfriga län afse hela försäljningen, hafva
ock beträffande gästgifverierna inom Göteborgs och Bohus län summorna
af de för minuthandel och utskänkning taxerade beloppen införts i
tabellen. Summan af samtliga gästgifveriernas taxerade litertal i medeltal
för ifrågavarande tre år uppgår till 1,389,975 liter.

Då det nu gäller att söka utfinna en någorlunda rättvis grund
för uppskattningen af de ifrågavarande utskänkningsrättigheternas värde,
möter detta, såsom ock ligger i sakens natur, synnerligen stora svårigheter.
En exakt uppskattning är åtminstone för närvarande omöjlig
att erhålla, helst förhållandena gifvetvis, sedan utminuteringen vid de
ifrågavarande gästgifverierna upphört, komma att gestalta sig icke så
litet annorlunda och värdet af utskänkningen ensam därför på förhand,
innan förändringen inträdt, är svårt att bestämma. Med afseende
härå kunde ock ifrågasättas, huruvida det verkligen kan anses
lämpligt att redan nu söka bestämma grunden för inlösen af ifrågavarande
rättigheter. I betraktande emellertid af de stora olägenheter,
som måste anses förbundna med nämnda rättigheters bibehålBih.
till Biksd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 155 Höft. 2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 199.

lande, helst det måste ligga i vederbörande gästgifveriägares intresse
att, sedan utminuteringen upphört, söka drifva upp utskänkningen,
och den vinst för nykterheten, som måste antagas följa genom deras
inlösande redan från början af nästkommande försäljningsår, anser jag
dock öfvervägande skäl tala för att åtgärder i sådan riktning redan
nu vidtagas. Om ock i enskilda fall den inlösningssumma, som må
komma att bestämmas, endast kan på ett ungefär träffa det rätta,
synes emellertid detta med hänsyn till de viktiga samhällsintressen,
hvarom här är fråga, icke böra utgöra hinder för frågans lösning.

Af de upplysningar, som erhållits från Kungl. Maj:ts befallningshafvande
angående den inkomst, för hvilken gästgifveriägarna beskattats,
kan man ej draga några säkra slutsatser beträffande den inkomst, de
haft af brännvinshandeln och särskildt af utskänkningen. I många fall
hafva gästgifveriägarna såsom den verkliga inkomsten uppgifvit just
den inkomst, för hvilken de blifvit beskattade och hvilken sannolikt
ofta nog utgöres af den arrendeafgift, som gästgifveriets föreståndare
erlagt, men ofta ingår i den beskattade inkomsten jämväl hyra för
vissa lägenheter m. m., Indika naturligen äfven efter brännvinshandelns
upphörande hafva ett visst värde. Åtskilliga gästgifveriägare hafva
alls icke beskattats för inkomst af rörelse, utan hafva i stället de
personer, som förestått rörelsen, beskattats för såväl sin egen som
ägarens inkomst däraf. I andra fall åter synas gästgifveriägarna hafva
blifvit uppskattade jämväl för annan inkomst än inkomsten af gästgifverirörelsen,
utan att därvid angifvits, huru stort belopp som ansetts
härflyta af sistnämnda rörelse.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande synas vid sina förslag till årliga
vederlag följt olika principer. Under det att några med starkt betonande,
att ersättningen endast afsåge rätten till iskänkning och att
denna hittills endast skett i ringa omfattning, på grund däraf föreslagit
synnerligen låga ersättningsbelopp, samt andra efter granskningaf
hvarje särskildt fall gått rätt betydligt under ägarnas förslag, hafva
de öfriga i allmänhet, åtminstone i det närmaste, tillstyrkt de af gästgifveriägarna
begärda beloppen. Summan af de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
föreslagna vederlagen uppgår till 127,850 kronor om
året och understiger således med ungefär 140,000 kronor hvad gästgifveriägarna
själfva sammanlagdt begärt.

Af skäl, som jag redan antydt, anser jag mig emellertid icke böra
förorda de af Kung]. Maj:ts befallningshafvande framställda förslag till
beräknande af ersättningen för gästgifverirättigheternas upphörande.
Ett godkännande af nämnda förslag skulle nämligen innebära, att gäst -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 199.

gifverier med ungefär lika omsättning i den hittills bedrifna affären
skulle komma att erhålla afsevärdt olika vederlag endast därför, att de
vore belägna i olika län. Gästgifveriägarnas egna uppgifter om deras
inkomst af brännvinshandeln torde ej heller böra läggas till grund för
ersättningens bestämmande, då nöjaktig utredning om sättet, hvarpå den
uppgifna inkomsten beräknats, svårligen kan åstadkommas och riktigheten
af de uppgifna beloppen därför undandrager sig all kontroll.
Lika litet torde man kunna utgå från de af gästgifveriägarna begärda
beloppen, då dessa, såsom jag redan nämnt, i flertalet fall grunda sig
på nyssnämnda inkomstuppgifter.

Under dessa förhållanden synes, därest man vill söka nå det
åsyftade målet, ej annan utväg återstå än att i det taxerade litertalet
söka eu utgångspunkt vid bestämmandet af de eventuella ersättningsbeloppen,
en utväg som ock af en utaf de hörda myndigheterna,
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län, förordats.

Det synes härvid till en början kunna antagas, att det taxerade
litertalet sällan eller aldrig öfversko uter utan snarare oftast understiger
den verkligen försålda myckenheten. I de fall, då taxeringen
varit för låg, kan detta ock sägas i viss mån hafva berott af vederbörande
gästgifveriägare själfva, då taxeringen säkerligen ofta grundats
å inhämtade uppgifter från dessa eller det i hvarje fall för dem icke
torde hafva mött några svårigheter att erhålla en riktigare uppskattning
af rörelsen. Med hänsyn härtill synes det sålunda, åtminstone
om man ser saken från synpunkten af det allmännas ekonomiska intresse,
icke böra vara förenaclt med någon betänklighet att välja
nämnda tal till utgångspunkt för ersättningens beräknande.

Visserligen kvarstår naturligen äfven här den svårigheten vid
beräkningen, att det taxerade litertalet hittills varit afsedt att läggas
till grund för beräkningen af afgiften icke blott för försäljningen till
förtäring på stället — utskänkningen i egentlig mening — utan äfven
för utminuteringen, som ofta nog medfört den väsentligaste delen af
inkomsten af gästgifverirörelsen. Genom att afväga ersättningen i ett
lämpligt förhållande till det taxerade litertalet synes dock vederbörlig
hänsyn till nyssnämnda omständighet kunna tagas.

I öfverensstämmelse härmed har jag tänkt mig, att den årliga
ersättningen skulle utgå med ett visst antal öre för hvarje liter af det
taxerade litertalet; och torde man därvid lämpligen kunna räkna
med medeltalet för de tre försäljningsåren närmast före den nya förordningens
ikraftträdande, således försäljningsåren 1904—1905, 1905—1906
och 1906—1907.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

Valet af öretal per liter måste, som nämndt, blifva i viss mån
godtyckligt. Man bär nämligen inga uppgifter, hvarken om myckenheten
genom utskänkning försåldt brännvin eller vinsten därå per liter,
och, äfven om dylika uppgifter vore att tillgå, skulle man svårligen
kunna begagna sig af dem, enär, såsom förut påpekats, förhållandena
efter minuthandelns upphörande gifvetvis blifva helt andra än de hittillsvarande.
Såsom exempel därå kan anföras, att ägaren af ett gästgifveri,,
där under senare tider alls ingen utskänkning synes hafva ägt rum, blifvit
enligt egen uppgift erbjuden 1,800 kronor om året af en person, som
önskade öfvertaga befattningen såsom föreståndare för utskänkningsrörelsen.
Vill man verkligen vinna målet, att så många gästgifverier
som möjligt må upphöra med utskänkningsrörelsen, måste man därför
erbjuda en ersättning, som med hänsyn till berörda förhållanden kan
antagas utgöra en skälig godtgörelse för den förlust, gästgifveriets ägare
gör genom utskänkningens upphörande, eller åtminstone tilltaga densamma
så pass stor, att gästgifveriägarna kunna antagas finna det med
sin fördel förenligt att utbyta rörelsen med därmed förenad! arbete och
risk mot ett bestämdt påräkneligt årligt belopp.

Jag har redan omnämnt, att det sammanlagda taxerade litertalet
för de gästgifvare, hvilka erbjudit sig afstå från sina utskänkningsrättigheter,
uppgår till 1,389,975 liter; att gästgifveriägarna uppgifvit
sin inkomst af brännvinshandeln till tillsammans 233,590 kronor och
begärt en årlig ersättning af sammanlagdt 267,220 kronor; äfvensom
att Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagit årliga ersättningsbelopp,
som tillsammans uppgå till 127,850 kronor. Om dessa tre belopp fördelas
på det för samtliga ifrågavarande gästgifverier taxerade litertalet,
finner man, att gästgifveriägarnas uppgifna inkomst, i genomsnitt taget,
uppgår till nära 17 öre för liter, att den af dem begärda årliga ersättningen,
likaledes i genomsnitt, belöper sig till något öfver 19 öre
för liter, och att den af Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna
ersättning i medeltal motsvarar ungefär 9 öre per liter af det taxerade
litertalet. Huru man än bestämmer ersättningen, bör den gifvetvis icke
i något fall öfverstiga hvad gästgifveriägare själf begärt, ej heller
hvad han själf uppgifvit såsom sin inkomst af bränn vinsförsäljningen.
Med denna begränsning synes mig eu årlig ersättning, beräknad efter
10 öre för taxerad liter under treårsperioden 1904 —1906, kunna anses
såsom en skälig och lämplig ersättning. Möjligen kan den sålunda
föreslagna ersättningen, med hänsyn därtill att fråga endast är om utskänkningen,
förefalla något hög. Härvid bör emellertid tagas i betraktande,
att många af de ifrågavarande gästgifveriägarna öfverlåtit

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 199.

sin utskänkniugsrätt till andra personer, samt att ett nedläggande af
rörelsen därför förutsätter eu uppgörelse med dessa, något som tilläfventyrs
i allmänhet icke kan antagas aflöpa utan ersättningsanspråk från
föreståndarnas sida, om än utminuteringsrättens försvinnande i många
fall bör underlätta en uppgörelse, eftersom storleken af den arrendeafgift,
föreståndaren bär att erlägga, naturligen i regel uppgjorts under
förutsättning af utminuteringsrättens fortfarande bestånd. Någon hänsyn
torde äfven böra tagas till det förhållandet, att i och med det, att
gästgifvares rätt till brännvinsutskänkning upphör, den honom i sådan
egenskap tillkommande rätt till iskänkning af vin och öl till andra
än resande i samband med servering af mat jämväl försvinner. Därest
ett erbjudande från statens sida i förevarande hänseende skall medföra
någon effekt, torde därför ersättningen knappast böra sättas lägre än
som nyss föreslagits. De på nu nämndt sätt beräknade ersättningsbeloppen
för hvarje gästgifveri äro införda i den redan omnämnda
tabellen. Summan af samtliga dessa belopp uppgår, på sätt tabellen utvisar,
till 116,666 kronor, eller något mindre än hvad Kungl. Maj:ts
befallningshafvande sammanlagdt föreslagit.

Rörande några af de i nyssnämnda tabell upptagna gästgifverier
anser jag mig böra särskildt yttra några ord.

Agaren till Skillingaryds gästgifveri, hvilken är född år 1832, är
ägare till ett åttondels mantal Skillingaryd och på grund däraf berättigad
att idka brännvinsförsäljning hvart åttonde år, nästa gång från
den 1 november 1907 till och med den 31 oktober 1908. Senaste
gången, försäljningen ägde rum, var han taxerad för 16,000 liter; och
har han under de år, då han utöfvat försäljning, enligt egen uppgift
ej haft mindre inkomst däraf än 6,000 kronor för året. Han har förklarat
sig villig att afsåga sig utskänkningsrätten för sig och sin
hustru, som är född år 1842, mot eu ersättning för en gång af 2,000
kronor. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län anser det
vara af särskild vikt, att brännvinsför sälj ningen vid detta gästgifveri,
som är beläget invid Skillingaryds mötesplats och skjutfält, komme att
försvinna. I likhet med vederbörande kronofogde har Kungl. Maj:ts
befallningshafvande förklarat sig anse det fordrade vederlaget icke vara
oskäligt.

Beträffande gästgifveriet i Gagnbro har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Kopparbergs län meddelat, att ägarinnan af gästgifveriet,
som är född år 1832, enligt en den 7 augusti 1902 utfärdad handling
förbundit sig att — sedan åtskilliga i handlingen omförmälda personer,
boende i Stora Tima socken, där gästgifveriet är beläget, utfäst sig

14 Kungi. Maj:s Nåd. Proposition N:o 199.

att till henne, så länge hon lefde, årligen utbetala 300 kronor halfårsvis
i förskott — så länge nämnda summa ordentligt till henne utbetalades,
ej återupptaga brännvinsförsäljningsrättigheten vid gästgifveriet;
att på grund häraf någon försäljning af brännvin ej ägt rum vid
gästgifveriet sedan den 1 november 1902; samt att Ivungl. Maj:ts befallningshafvande
genom beslut den 24 augusti 1904 förordnat, att
nämnda gästgifveri skulle från och med ingången af år 1908 indragas.
Med hänsyn till hvad sålunda blifvit upplyst och då, enligt hvad af
handlingarna framgår, nyssnämnda beslut vunnit laga kraft, föreligger
icke någon anledning att föreslå ersättning åt gästgifveriets ägare.

Slutligen torde för fullständighetens skull böra omnämnas, dels
att ett af de i tabellen upptagna gästgifverierna inom Kristianstads
län — Blekemåsa gästgifveri — genom länsstyrelsens utslag den 6
februari 1907 inskränkts till skjutsstation från och med den 1 januari
1908, men att. gästgifveriets innehafvare öfver utslaget anfört besvär
hos kammarkollegium, dels ock att stämning uttagits mot föreståndaren
för Ahlliults gästgifveri i Hallands län med yrkande, att denne, såsom
icke berättigad till utskänkning af brännvin, därför måtte dömas till
ansvar. Nu berörda omständigheter synas dock icke behöfva väcka
någ-on betänklighet vid bestämmande af en eventuell ersättning i förevarande
hänseende, då en sådan ersättning naturligen kommer att utgå
endast under förutsättning, att vederbörande visar sig vara berättigad
till uppbärande af densamma.

Såsom ]ag redan förut framhållit, finner jag det vara af stor vikt
för ordning och nykterhet i de trakter på landsbygden, där nu ifrågavarande
gästgifverier äro belägna, att utskänkning af brännvin där
kommer att upphöra. Därjämte bör det vara af synnerligen stort intresse
för dessa kommuner att så fort som möjligt blifva satta i tillfälle
att liksom öfriga kommuner erhålla rätten att bestämma, huruvida
brännvinsförsäljning må förekomma inom kommunen eller icke. Då
därtill kommer, att den årliga utgift, som skulle drabba det allmänna för
ersättning åt gästgifveriägarna ej kan anses vara synnerligen stor, särskilt
i betraktande af den höga ålder, flertalet gästgifveriägare redan
uppnått, anser jag mig med fullt skäl kunna hemställa, att Kungl.
Maj:t täcktes för Riksdagen framlägga förslag om inlösen af gästgifveriägares
utskänkningsrättigheter enligt de grunder, jag redan
angifvit.

På sätt öfvergångsstadgandena till bränn vinsförsäljningsförordningen
den 9 juni 1905 innehålla, skall till vissa personer, livilka på
grund af burskap nu äga rätt till utskänkning af brännvin i stad, under

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 199.

villkor att de afstå lör tiden från och med den 1 nästkommande oktober
från nämnda rätt, utgå viss årlig godtgörelse; och är denna godtgörelse
bestämd att utgå af den andel af brännvinsförsäljningsmedlen, som jämlikt,
25 § i nämnda förordning skall insättas i statskontoret, innan
fördelning af denna andel på föreskrifvet sätt äger rum.

Med afseende härå synes mig lämpligast, att äfven den nu ifrågasatta
ersättningen till gästgifvarna bestämmes att utgå af samma
medel och i hufvudsakligen enahanda ordning som ersättning till nyss
omförmälda personer. Därest så sker, erfordras icke heller något särskilt
anslag för ändamålet.

Gästgifveriägarna själfva hafva i allmänhet förutsatt, att rörelsens
nedläggande från den 1 november 1907 skulle uppställas såsom villkor för
inlösen. Enär af de inkomna uppgifterna emellertid framgår, att en och
annan gästgifveriägare antagit föreståndare för brännvinshandeln medelst
kontrakt, som ej tilländalöper förr än om ett eller par år, och då såväl
för dessa som än mera för de gästgifveriägare, som afslutat dylika kontrakt,
gällande för deras lifstid, möjligen kan möta svårighet att redan före
den 1 november innevarande år träffa uppgörelse med vederbörande
föreståndare, synes mig — med undantag för Skillingaryds gästgifveri, i
fråga om hvithet ersättning skulle utgå en gång för alla — tiden för
en eventuell inlösen böra så bestämmas, att densamma kan äga rum
äfven vid en senare tidpunkt.

Gifvet är, att ersättning icke bör gästgifveriägare tillerkännas,
med. mindre vederbörligen styrkes, att gästgifveriägare fortfarande är
i lifvet samt till utskänkning berättigad.

Ansökning om ersättning synes lämpligen böra ske hos Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, som torde böra erhålla bemyndigande att
efter pröfning af hvarje särskilt fäll enligt de särskilda närmare föreskrifter,
som må finnas erforderliga, utbetala ersättningarna af under
händer varande medel mot ersättning af inom länet inflytande brännvinsförsäljningsafgifter.

På grund åt hvad jag sålunda anfört, hemställer jag i underdånighet,
att ■ Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå Riksdagen att

dels medgifva,

att, därest ägare af gästgifveri, hvilken på grund af bestämmelserna
i 10 § af förordningen angående försäljning af brännvin den 9
juni 1905 är berättigad att fortfarande efter den 1 november 1907
utskänka brännvin, afstår från den honom sålunda tillkommande utskänkningsrättigheten,
till honom må under härefter angifna villkor
utbetalas ersättning, bestämd på sätt nedan sägs:

Kungl. Maj ds Nåd, Proposition N:o 199.

1) manlig, gift gästgifveriägare afsäger sig utskänkningsrätten
för såväl sig sjäff som för sin hustru; ägande hustrun, därest äktenskapet
blifvit ingånget före den 1 maj 1907, att, så framt hon öfverlefver
mannen, efter hans frånfälle under sin återstående lifstid uppbära
den ersättning, hvartill mannen, enligt hvad nedan sägs, om han
lefvat, varit berättigad;

2) ersättningens årliga belopp utgör tio öre för hvarje liter af
det litertal, hvartill brännvinsförsäljningen vid gästgifveriet enligt § 16
mom. 3 och 4 i förordningen angående villkoren för försäljning af
brännvin m. in. den 24 maj 1895 blifvit beräknad i medeltal för de tre
försäljningsåren 1 november 1904—31 oktober 1905, 1 november 1905—
31 oktober 1906 och 1 november 1906—31 oktober 1907, dock att
nämnda ersättning ej i något fall må öfverstiga vare sig den ersättning,
som, enligt hvad i den vid protokollet fogade tabell angifves, af gästgifveriägaren
i sådant afseende begärts, eller den, enligt hvad samma
tabell utvisar, af honom uppgifna medelinkomsten af brännvinshandeln
vid gästgifveriet under åren 1904—1906;

3) ersättningen utbetalas kvartalsvis vid början af hvarje kvartal
från och med ingången af försäljningsåret näst efter det, hvarunder
gästgifveriägaren afsagt sig utskänkningsrätten;

samt att till ägaren af Skillingaryds gästgifveri i Jönköpings län
må, under villkor att han för sin egen och för sin hustrus räkningföre
den 1 november innevarande år afstår från dem tillkommande
utskänkningsrätt vid nämnda gästgifveri, utbetalas ett belopp af 2,000
kronor;

dels ock förklara, att utan hinder af den i 25 § i förordningen
angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 meddelade föieskriften
om insättning i statskontoret af vissa andelar af brännvinsförsäljningsmedlen,
förenämnda ersättningar må utgå af nyss omförmälda andelar,
innan inleverering däraf till statskontoret äger rum.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets ofri ga ledamöter instämde,
behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla; och skulle nådig proposition till Riksdagen
aflåtas af den lydelse, bilagan litt----vid detta proto koll

utvisar.

Ur protokollet:

Karl Skogman.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 199.

Giistgifvcricr, hvilkas ägare förklarat sig villiga att på vissa villkor
afstå från utskänkningsrätten.

Gästgifvericls namn.	j Af ägaron j uppgifvon i årsinkomst, kr k>.	Af ägaren ; begärd årlig i ersättning, kr.	Af Kung! Maj:ts befall-ningshaf-vande före-slagen årlig j ersättning, kr.	Taxeradt litertal; medeltal för 3 år, liter.	Årlig ersätt-ning, beräk-nad enligt de i propositionen föreslagna grunder, kr.
! Kisa ............................	1 8,000	! o,ooo	4,500	15,000	1,500
Rumla ........................	4,000	1,000	1,000	25,000	2,500
Broarp ........................	2,200	1,500	600	8,666	866
Hvetlanda ................	7,000	7.000	3,000	62,000	6,200
Skillingaryd '')............	—	—	—	—
Värnamo ....................	7,310	35,310 2)	3.000	45,000	4,500
1 Ulmestad....................	4,160	4,000	1,500	20,000	2,000
Nöbbeled....................	1,828	1,800	900	11,166	1,116
Dihult ........................	2,000	6,050 :i)	1,075	20,000	2,000
Alfvesta ....................	3,000	3,000 '')	1,500	30,000	3,000
Ljungby ....................	6,000	6,000	1,250	20,000	2,000
Kolmila........................	10,655	12,000	4,500	2,500	250
Bunge ........................	-*)	600	600	15,000	600
1 Norjeb) ....................	1,100	1,000	1,000	3,156	315
Blekemåsa '') ............	1,150	900	500	7,666	766
Örkelljunga 8) ............	5,000	5,000	1,500	10,000	1,000
1 Åstorp ........................	0,666	10,000	5,000	30,000	3,000
Margretetorp ............	5,500	9,500 9)	5,500	25,000	2,500
\| Kädarp........................	1,500	2,000	1,500	10,000	1,000
Fjol binge....................	5,000	5,000	5,000	40,000	4,000
Åhus............................	1,500	4,500	1,500	20,333	1,500
Vram, vestra ............	4,750	4,750	4,750	15,000	1,500 !
Hammenhög................	5,000	5,000	1,500	30,666	3,066
Dalby ........................	8,000l0)	6,000	3,000	10,000	1,000
Wallåkra....................	3,250	3,250	2,000	6,333	633
Tågar p........................•	4,000	9,000n)	3,000	8,000	800
Löddeköpinge ............	3,200	3,200	2,000	10,000	1,000
Hurfva........................	3,500	3,500	1,500	18,000	1,800
Östraby ’2) ................	4,000	4,000	2,000	11,000	1,100
Skifvarp ....................	5,666	4,500	3,500	14,400	1,440
Transport	127,941 \|	168,360 \|	71,175 1	543,886	52,952
Bih. till Biksd. Prot. 1907. 1	Sami. 1 Afd. 155 Käft.	3

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 199.

Gästgifveriels namn.	Af ägaren uppgifven årsinkomst, kr.	1 ! Af Kungl. Af ägaren Maj:ts befall- nm **! ,:ä. ersättning, ! slagen årlig k ; ersättning, kr.	Taxeradt litertal; medeltal för 3 år, liter.	Årlig ersätt- j ning, beräk- j nåd enligt de i propositionen föreslagna grunder, kr.
Transport	127,941	1 168.360	71,175	543,886	52,952
Breared ....................	3,858	3,000	3,000	18,666	1.866
Sjögården....................	5,000	4,000	4,000	72,000	4,000
Qvibille ....................	3,375	3,000	3,000	26,666	2,666
Slöinge........................	4,500	3,000	3,000	68,666	3,000
Ljungby ....................	3,000	4,10013)	3,000	30,000	3,000
Morup 141....................	—	—	3,000	30,000	3,000
Åhsbro........................	1,500	6,000	1,500	20,000	1,500
Åsa ............................	4,000	3,000	3,000	25.000	2,500
Ahlhultlä) ................	3,106	2,800	1,000	12,666	1,266
Landvetter ................	6,000	6,000	500	30,000	3,000
Assmunderöd 16)........	4,000	450	100	7.000	450
Rabbalshede 17) ........	1,433	1,80018)	1,000	30,166	1,433
Tanumshede n) ........	2,666	2,500	1,000	38,333	2,500
Skene ........................	4,300	5,000	500	19,096	1,909
Sundholmen................	4,000	4,000’9)	500	38,333	3,833
Bonared ....................	5,000	5,000	500	7,000	700
Timmelhed ................	2,691	2,700	500	14.333	1,433
Klef............................	3,800	4,000	500	11,666	1,166
Svenljunga ................	4,000	4,000	1,000	55,000	4,000
Ökne............................	3,700	3,700	500	20,000	2,000
Edsbergs Sanna .......	4,333	4,333	4,100	6,500	650
Buskåker....................	8,000 a''J)	3,677	3,675	100,000	3,677
Ofvanmyra ................	7,500	4.000	4,000	43,333	4,000
Finnshyttan................	766	800	800	5,666	566
Gagnbro21) ................ Västerby....................	12,121	5,000	5,000	70,000	5,000
Nybyn ........................	3,000	8,000-2)	3,000	28,333	2,833
Neder Luleå 23) ........	—	5,000	5,000	17,666	1,766
Summa	233,590	267,220	127,850	1,389,975	116,666

Anmärkningar.

Deri af ägaren uppgifna årsinkomsten är medeltal för kalenderåren 1901, 1905
och 1900.

Taxeradt litertal är i allmänhet medeltal för försäljningsåren 1904—1905, 1905—
1906 och 1906—1907, men i några fall, då uppgift för året 1906—1907 ej
lämnats, medeltal för åren 1903—1904, 1904—1905 och 1905—1906.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 199. 19

De i sista kolumnen årlig ersättning otc. upptagna boloppen äro endast approximativa

, gästgifvener, för hvilka uppgift om det taxerade litertalet för år
1906—1907 saknas.

1) Vid Skillingaryds gästgifveri utöfvas utskänkningsrättigheten endast hvart

n ende ar- Agaren begär såsom ersättning 2,000 kronor för en gång.

2) Däraf 28,000 kronor såsom ersättning åt arrendatorn.

3) Däraf 3,900 » » » » »

4) Dessutom befrielse från gästgifveriskyldigheten.

•>) Ägarinnan bär förklarat sig ej kunna uppgifva sin inkomst.

0) Rättigheten får endast utöfvas under tiden från den 22 september till den 12
februari.

D Gästgifveiiet dr genom Konungens befallningshafvandes res. från och med den
1 januari 1908 förändrad t till skjutsstation; Konungens befallningshafvandes
beslut är dock öfverklagadt hos kammarkollegium.

8) Rättigheten får utöfvas endast sex månader af året.

9) Däraf 4,000 kronor till föreståndaren för rörelsen.

10) Häri ingår arrende för viss mark.

11) Däraf 5,000 kronor åt arrendatorn.

12) Ägarinnan önskar behålla rättigheten till den 1 november 1909.

13) Häri inberäknad ersättning med 1,100 kronor för minskad hyresinkomst af
„ fastigheten in. m.

14) Ägarinnan har ej kunnat uppgifva sin inkomst och därför ej heller begärt

någon viss ersättning.

15) Den person, som under senare åren utöfvat utskänkningsrättigheten, har där för

blifvit åtalad såsom för olaga utskänkning.

16) Utskänkningen utöfvas 3 dagar hvar 4:de vecka.

17) Utskänkningen utöfvas hvarannan vecka.

18) Vid gästgifveriet har hittills ingen utskänkning utöfvats, men ägaren uppger

sig vara erbjuden 1,800 kronor om året af en person, som önskar öfver.
. taga utskänkningen för framtiden.

19) Ägarinnan begär dessutom 4,000 kronor för en gång, enär hon vid vite af

samma belopp förbundit sig att ej afsåga sig utskänkningsrättigheten.

20) Approximativ siffra, enär ägaren ej uppgifvit inkomsten för år 1906.

21) Ägarinnan har under de senare åren ej utöfvat utskänkningsrättigheten och

uppbär såsom ersättning därför 300 kronor i årlig ersättning, hvilken garanterats
af några enskilda personer inom kommunen; gästgifveriet skall enligt
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut den 24 augusti 1904 indragas från
och med ingången af år 1908.

22) Ersättningsbeloppet är beräknadt efter ägarens och arrendator^ sammanlagda

inkomst; den senare är emellertid nu afliden och utskänkningen utöfvas af
ägaren själf.

23) Agaren har för sin lifstid utarrenderat utskänkningsrättigheten mot en på en

gång er lagd arrendeafgift; uti den begärda ersättningssumman ingå 2,000
kronor såsom ersättning åt den nuvarande föreståndaren; återstoden afser
ersättning åt arrendatorn.