Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164 (Proposition 1907:164)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

N:o 164.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående
lönereglering för personalen vid statens järnvägar in. in.;
gifven Stockholms slott den 23 april 1907.

Under åberopande af bifogade utdrag af protokollet. öfver civilärenden
för denna dag, vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

dels godkänna det vid statsrådsprotokollet fogadt förslag till aflöningsreglemente
för befattningshafvare vid statens järnvägar;
dels ock medgifva,

att till en hvar af två järnvägsfullmäktige må af trafikmedel utgå
arfvode efter 5,000 kronor för år;

att till en hvar af tre öfverrevisorer må af trafikmedel utgå ett
årligt arfvode af 2,500 kronor; samt

att Kungl. Maj:t må ej mindre i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de i statsrådsprotokollet angifna grunder utfärda nödiga bestämmelser
såväl i fråga om öfvergång på ny stat för den personal, som
antagits i ordinarie tjänst före den nya lönestatens trädande i kraft,
som ock beträffande aflöningsförhållandena under år 1907, än äfven meddela
erforderliga föreskrifter beträffande innehafvare af sådana nu befintliga
befattningar, hvilka föreslagits skola indragas eller väsentligt
förändras.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kunglig nåd och ynnest städse väl bevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Julius Juhlin.

Bih. till Biksd. Prat. 1907. 1 Sami 1 Afd. 131 Raft. (No 164.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Löneregleringskommitténs
tillsättande.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 23 april 1907.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden: Tingsten,

Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Dyrssen,

Hammarskjöld,

Koos,

Juhlin,

SwARTZ.

l:o.

Departementschefen, statsrådet Juhlin anförde:

I sitt underdåniga yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari
1906 vid fråga om lönetillägg, att i statsverkspropositionen upptagas,
åt viss personal vid statens järnvägar framhöll dåvarande chefen för
civildepartementet, dels att den aflöning, som enligt stat åtnjötes af
en god del af järnvägspersonalen, vore otillräcklig i förhållande till
dåvarande pris å lifsförnödenheter och bostäder samt den ansträngande
och kräfvande järnvägstjänsten, dels ock att de under senare åren
vidtagna åtgärderna att medelst tilldelande af särskilda lönetillägg söka
förbättra de svagast aflönade betjäntes lönevillkor i längden måste anses

Kungl. Maj: t a Nåd. Proposition N:o 164.

otillfredsställande för såväl staten som personalen. En snar lönereglering
för järnvägsstaten syntes departementschefen därför trängande.

Under åberopande af sitt berörda yttrande tillstyrkte departementschefen
vid ett senare tillfälle, den 30 januari 1906, Kungl. Makt att
uppdraga åt en kommitté att afgifva underdånigt yttrande och förslagtill
reglering af löneförhållandena för järnvägsstyrelsen och järnvägsstaten
i öfrigt, att jämte af kommittén upprättadt löneförslag för år
1907 kunna för nämnda års Riksdag framläggas.

Den sålunda ifrågasatta kommittén blef också sistnämnda dag,
den 30 januari 1906, af Kungl. Maj:t tillsatt.

Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t genom nådigt beslut den 4 augusti
1906 på hemställan af mig åt én kommitté att afgifva underdånigt tillsättande.
yttrande och förslag beträffande förändrad organisation af järnvägstyrelsen
och därunder lydande förvaltningar.

Till stöd för denna min hemställan anförde jag till statsrådsprotokollet,
bland annat, följande:

»Den organisation, järnvägsstyrelsen vid dess inrättande år 1863
erhöll, var visserligen, med hänsyn till järnvägstrafikens säregna art
och ändamål, ordnad i något friare former än öfriga centrala statsinstitutioner,
men att den anordnades väsentligen efter mönstret af de
administrativa ämbetsverken är dock omisskännligt. I denna organisation
hafva sedermera tid efter annan vidtagits ändringar och jämkningar,
utan att någon rubbning i dess hufvuddrag ägt rum. Det synes mig
emellertid kunna med skäl ifrågasättas, huruvida den organisationsform,
som sålunda blifvit vald, kan, särskilt med den utveckling, denna gren
af statens verksamhet numera erhållit, anses ändamålsenlig. Vid slutet
af år 1904 utgjorde det i statsbanorna nedlagda byggnadskapitalpt
435,519,262 kronor, deras inkomster för nämnda år uppgingo till
52,937,271 kronor och utgifterna till 38,036,333 kronor. Nettoinkomsten
belöpte sig således till 14,900,938 kronor och utgjorde den största
af statens ordinarie inkomsttitlar. En affär af så vidtomfattande beskaffenhet
bör gifvetvis, för att största möjliga resultat må afvinnas
densamma, skötas på ett så vidt görligt är fullt affärsmässigt sätt, något
hvartill den nuvarande förvaltningen icke synes vara fullt anpassad.

Eu omorganisation af järnvägsstyrelsen i antydd riktning kräfver emellertid
en ingående och allsidig utredning, hvilken lämpligen synes mig
böra öfverlämnas åt en kommitté, där sakkunskap och olika intressen
äro representerade.»

Beträffande omfattningen af det uppdrag, som borde meddelas en
dylik kommitté, yttrade jag följande:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

»Såsom Eders Kung]. Maj:t behagade erinra sig, bemyndigade Eders
Kungl. Maj:t den 22 december 1905 statsrådet och chefen för civildepartementet
att tillkalla sakkunniga personer för att afgifva yttrande
och förslag, huru ledningen af och tillsynen öfver nya järnvägsanläggningar
för statens räkning borde för framtiden lämpligast ordnas. Sedan
sakkunniga blifvit utsedda, hafva de aflämnat ett i sådant hänseende
uPPgj°rdt förslag, hvarefter järnvägsstyrelsen afgifvit infordradt utlåtande
i anledning däraf. Den af mig ifrågasatta kommittén bör vid
fullgörandet af sitt uppdrag taga jämväl denna fråga i noggrant öfvervägande,
enär ofvannämnda sakkunnigas förslag är uppgjordt, under
förutsättning att ej någon mera ingående omorganisation af järnvägsstyrelsen
i sammanhang härmed skulle ske.»

Därjämte fäste jag uppmärksamheten på det uppdrag, som enligt
hvad jag nyss anfört meddelats den af Kungl. Maj:t den 30 januari
1906 tillsatta kommittén, järnvägsstatens löneregleringskommitté,
därvid jag bland annat framhöll, att detta uppdrag icke behöfde verka
inskränkning i rätten för den af mig förordade kommittén att i afseende
å löner afgifva de yttranden, som kunde betingas af de förslag
i hufvudfrågan, hvarmed kommittén kunde framkomma.

De båda kommittéerna hafva nu afgifvit sina betänkanden, löneregleringskommittén
den 18 februari 1907 och organisationskommittén den 8
mars 1907, hvarefter järnvägsstyrelsen till följd af särskilda nådiga
remisser afgifvit underdåniga utlåtanden den 12 i sistnämnda månad öfver
löneregleringskommittens betänkande och den 30 i samma månad öfver
organisationskommitténs betänkande. Öfver sistnämnda betänkande har
därjämte kammarrätten, enligt nådig befallning, den 28 mars 1907
afgifvit utlåtande i anledning af hvad kommittén föreslagit beträffande
sättet för granskning af järnvägsförvaltningen.

Då det af sistnämnda kommitté framställda förslag till förändrad
organisation af järnvägsstyrelsen och därunder lydande förvaltningar i
vissa hänseenden afser eller kan inverka på de löneförmåner, som tillkomma
befattningshafvare vid statens järnvägar, har jag ansett samma
förslag böra i de delar, i hvilka det innebär förändringar, för hvilkas
genomförande erfordras medverkan af Riksdagen, för Kung]. Maj:t
anmälas i sammanhang med trågan om lönereglering för personalen vid
statens järnvägar; och torde jag, innan jag ingår på lönefrågorna, få
redogöra för hufvuddragen af de af organisationskommittén föreslagna
organisationsförändringarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 104.

Hufvuddragen af organisationskommitténs betänkande.

För fullgörande af sitt uppdrag har denna kommitté verkställt en Kommitténs
undersökning af statens järn vägsförvaltnings nuvarande organisation an miirkningar
och det sätt, hvarpå densamma fungerar. Därjämte har kommittén mot^eeno°“''_
genom granskning af de såväl i styrelsen som hos vissa linje myndig- niBationcnf
heter förda diarier, registratur, föredragningslistor m. m. låtit företaga
eu närmare utredning rörande dels antalet och beskaffenheten af de
ärenden, som handläggas och afgöras af de olika järnvägsinstanserna,
och dels ärendenas fördelning mellan de olika afdelningarna och byiaerna
inom styrelsen. De undersökningar, som af kommittén sålunda
verkställts, och de förslag, kommittén med stöd af dessa framlagt, afse
icke de under styrelsen lydande kontoren och beröra i allmänhet icke
lägre linjemyndigheter än distriktsförvaltningarna. De omfatta ej heller
vare sig antalet eller fördelningen på olika byråer och expeditioner af
de hos styrelsen och hos linjemyndigheterna anställda olika befattningshafvare,
som för närvarande åtnjuta arfvoden efter klass, d. v. s. sådana
arfvoden, som med tillämpning af aflöningsreglementets löneklassreglering
för hvarje år bestämmas af Kungl. Maj:t för af Kungl. Maj:t jämväl
till antalet bestämda befattningar.

Kommitténs undersökningar hafva föranledt kommittén att mot
statens järnvägsförvaltnings nuvarande organisation framställa åtskilliga
hufvudanmärkningar, hvilka väsentligen i öfverensstämmelse med den
af kommittén i sådant afseende gjorda sammanställningen kunna sammanfattas
sålunda.

Vid bestämmandet af gränsen mellan styrelsens och distriktsförvaltningarnas
verksamhets- och befogenhetsområden, sådan denna gräns
faktiskt blifvit uppdragen, har icke i erforderlig grad följts grundsatsen,
att intet ärende skall afgöras af högre myndighet än som därför erfordras.

Till följd häraf hafva styrelsens chef och ledamöter, i samma mån
som trafiken å statens järnvägar tillväxt och styrelsens förvaltningsuppgifter
i anledning däraf ökats, blifvit alltför betungade af den stola
mängden löpande ärenden, som skola afgöras i styrelsen, och möjligheten
för dem att ägna erforderlig tid och uppmärksamhet åt större,
mera omfattande frågor försvårats. Då ej heller inom styrelsen finnes
ett tillräckligt antal fast anställda befattningshafvare i den ställning, att
af dem skäligen skulle kunna fordras ett mera själfständigt. och maktpåliggande
arbete, har den olägenheten uppstått, att åt de till styrelsen
inkommande ärendena ej kan gifvas den snabba och tidsenliga behandling,
som måste fordras af ett kommunikationsverk.

Kommitténs
förslag till
organisationsförändringar.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 1G4.

r distriktsforvaltmngarna angår, hafva dessa kommit att sakna

n sjalfstandiga beslutanderätt, som svarar emot deras organisation.
I anledning häraf hafva distriktsförvaltningarna jämväl i fråga om ärend®n’
ar° af iotal natur eller af mindre betydelse, alltför ofta endast
att afgifva yttrande, hvaraf följden bland annat blifvit, att i fråga om
sadana ärenden instansernas antal inom järnvägs förvaltningen blifvit för
skrifveri*1111 ^ ^ därstädes förekomma onödig omgång och mång Dessutom

har inom distriktsförvaltningarna distriktschefen icke erhållit
^verkhg chefsställning och bär därför icke kunnat i erforderlig
glad åstadkomma enhetlighet och samarbete mellan distriktets olika aff
delningar. Hans stallning såsom chef för distriktet har ock försvagats
därigenom, att lian med distriktschefsbefattningen måst förena befattningen
såsom föreståndare för trafikafdelningen.

Yld organisationer! af järn vägsförvaltningen har icke tagits tillräcklig
hänsyn till nödvändigheten att åt statens största industriella
verk gifva en sa vidt möjligt affärsmässig förvaltning. Styrelsen äger
nämligen icke den urtima beröring och den känning med det kommersiella
och industriella lifvet, som måste anses nödiga och lämpliga. Styre.
sen ager ej heller, i fråga om nya byggnader och anläggningar,
upphandhngsvasendet samt rätten att afgöra en de! ärenden, den handlingsfrihet,
som erfordras. Och befattningshafvarna inom iärnvägsförvaltnmgen
synas vid vidtagande af förvaltningsåtgärder understundom
till Rikets förfång vara alltför bundna af formella hänsyn och af frilän
för ekonomisk efterräkning på grund af det strängt formella sätt,
hvarpå granskningen af statens järnvägars förvaltning och räkenskaper
ior närvarande är ordnad. r

Slutligen medföra de arbetsmetoder, som tillämpas inom såväl
styrelsen som distriktsförvaltningarna, att alltför stor tyngd och omständlighet
vidlåda ärendenas gång och handläggning inom förvaltningen.

För att undanröja de olägenheter, som kommittén sålunda anser
vara förbund med den nuvarande organisationen, föreslår kommittén
atskitliga organisationsförändringar. Därvid har kommittén, som funnit
tragan, huru förhållandet mellan styrelsens och linjemyndigheternas
verksamhets- och befogenhetsområden ordnades, samt den därmed oskiliarYy
;Ö1Y , e frågan om linjemyndigheternas yttre anordning utgöra
sjalfva hufvudpunkten i ett eventuellt förslag till järnvägsförvaltningens
omorganisation, till behandling först upptagit dessa frågor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Förhållandet mellan styrelsen och linjemyndigheterna leende, säger Dutriktsförkommittén,
ordnas med tillämpning af någotdera al två olika organisa- valtmnBarnationssystem.
Enligt det ena af dessa skulle linjemyndigheterna göras
till uteslutande eller åtminstone hufvudsakligen utförande organ med
beslutanderätt företrädesvis endast i frågor om rena verkställighetsåtgärder.
Distriktsförvaltnings- och distriktschefsinstitutionerna, sådana
de nu förefinnas, skulle försvinna och afdelningsföreståndarna i distrikten,
ban-, maskin- och trafikdirektörerna, ställas direkt under vederbörande
afdelningschefs, öfverdirektörs, befäl. Enligt det andra systemet
åter skulle distriktsförvaltnings- och distriktschefsinstitutionerna bibehållas
och utvecklas samt det område, inom hvilket linjemyndigheterna
äga själfständig beslutanderätt, utvidgas genom att till dem öfverflytta
förvaltningsuppgifter i sådan omfattning, att linjemyndigheterna komme
att intaga eu annan ställning inom järnvägsadministrationen än för
närvarande. En organisationsförändring enligt det förra systemet skulle
utgöra en återgång till den organisationsform, som tillämpats under
åren 1871—1897. En förändring enligt det andra systemet skulle innebära
ett vidare utförande och fullbordande af den nuvarande organisationsformen.

De båda olika system, enligt hvilka en organisationsförändring sålunda
skulle kunna äga rum, gifver kommittén namn efter det personliga
organ, som i hvartdera fallet skulle förmedla förbindelsen mellan
styrelsen och linjen; och benämner kommittén därvid det förra syste- ’
met öfverdirektörssystemet och det senare distriktschefssystemet.

Vid den jämförelse, som kommittén verkställt mellan de fördelar
och olägenheter, som skulle vara förenade med en organisationsform,
byggd på hvart och ett af ifrågavarande system, anser sig kommittén
obetingadt böra gifva företrädet åt dxstriktschefssystemet. Tillämpningen
af ett öfverdirektörssystem, anför kommittén, skulle visserligen under
mindre och enklare järnvägsförkållanden kunna medföra en kraftig
och planmässig förvaltning, men skärpte i hög grad åtskillnaden mellan
järnvägsförvaltningens tre hufvudafdelningar och medgåfve icke för
organisationen den elasticitet och den förmåga af anpassning till större
förhållanden, som vore af vikt, särskildt för en järnvägsförvaltning, som
befunne sig i rask utveckling. Genom ett distriktschefssystem däremot
skulle instansernas antal inom verket minskas, linjemyndigheternas själfständiga
ställning stärkas, deras ansvarskänsla höjas och deras initiativlust
ökas. För styrelsens chef och ledamöter skulle trycket af den arbetsbörda,
som de många löpande ärendena förorsakade, lättas. Organisationen
skulle kunna anpassa sig efter ökning i trafik och tillväxt i ban -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

nät genom allt större utvidgning af linjemyndigheternas befogenhetsomrade.
_ Den enhetlighet och likformighet inom hvarje afdelning, som
tillämpningen af ett öfverdirektörssystem företrädesvis medförde, skulle
med ett distriktschefssystem kunna vinnas genom ökad inspektion. Och
med sistnämnda system skulle i vida högre grad än med ett öfverdirektorssystem
kunna åstadkommas sammanhållning och verkligt samarbete
mellan de olika afdelningarna.

Kommittén upptar i sammanhang härmed till bemötande ett af de skäl
som särskild! gjorts gällande mot tillämpningen vid en organisationsförändring
af distriktschefssystemet, nämligen att den organisationsreform,
som från och med år 1895 genomförtsvid de preussiska statsbanorna, skulle
hafva als ett borttagandet i administrationskedjan af en instans, motsvarande
våra distriktsförvaltningar. Kommittén visar därvid, hurusom
en väsentlig skillnad föreligger mellan den preussiska och den svenska
jarnvagsorganisationen däri, att det i Preussen finnes ett kommunikationsmmisterium
med stark ministerstyrelse, hvilket ministerium fullgör
de _ förvaltningsuppgifter, som i Sverige tillkomma icke endast Kungl.
Maj :t utan i ganska vidsträckt grad äfven järnvägsstyrelsen. Den svenska
järnvägsstyrelsen kunde till följd däraf, yttrar kommittén, icke anses
motsvara en preussisk järnvägsdirektion liksom ej heller de svenska
distriktsforvaltningarna kunde likställas med de i Preussen vid reformens
genomförande upphäfda myndigheterna, Betriebeamten.

Skulle en järnvägsreform i Sverige genomföras fullständigt efter
preussiskt mönster, skulle det vara icke distriktsförvaltningarna utan
järnvägsstyrelsen såsom centralt ämbetsverk, som skulle borttagas. En
sådan reform förutsatte emellertid en betydande förändring af konstitutionell
art. För densamma erfordrades nämligen först och främst ett
kommunikationsdepartement och därjämte också ministerstyrelse. Kommittén
finner dock en organisationsförändring i verklig öfverensstämmelse
med den preussiska organisationen vara väl värd att vid lämplig
tidpunkt tagas i öfvervägande, och kommittén anser den organisationsform,
som föreslås, böra vara sådan, att den icke lägger svårigheter i
vägen för genomförandet af en dylik reform, utan lätt kan öfvergå
i den närmast högre utvecklingsform, som kan vara att förutse.

Kommittén anser sig därjämte också böra påpeka, hurusom den i
Europa senast genomförda järnvägsreformen, den bayerska, med tilllam
pning från den 1 april 1907 just bestått däruti, att en myndighet
ungefärligen motsvarande den svenska järnvägsstvrelsen indragits.

Kommitténs förslag, hvad distriktsförvaltningarna angår, afser därför
att skapa distriktsförvaltningar, starka genom sin själfständiga ställ -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

liing och starka genom sin yttre organisation. E ör sådant ändamål
borde enligt kommitténs mening i instruktionen intagas en norm, efter
hvilken distriktsförvaltningamas verksamhets- och befogenhetsområden
skulle bestämmas, under det att detalj stadgande^ i ämnet borde intagas
i eu arbetsordning för att därigenom öfverflyttningen af förvaltningsuppgifter
från styrelsen till distriktsförvaltningarna lättare skulle
kunna tid efter annan ske i allt större utsträckning. Ifrågavarande norm
borde angifvas så, att det skulle vara ledningen af statens järnvägsförvaltning,
som skulle utöfvas af styrelsen, och skötseln af samma förvaltning,
som skulle åligga linjemyndigheterna. Dock borde vissa till
förvaltningens skötsel hörande uppgifter behandlas centralt såsom större
delen af de angelägenheter, som ombesörjdes af de särskilda styrelsekontoren,
afgörandet af frågor, som afsåge enhetlighet i konstruktioner,
frågor om upphandling af materiel in. m., vagnfördelnings-, tidtabellsoch
taxeärenden.

Kommittén anger åtskilliga grupper ärenden, hvilka kommittén
anser redan nu böra öfverlämnas till distriktsförvaltningamas afgörande,
och torde i sådant afseende böra nämnas — utom en mängd personalärenden,
d. v. s. frågor om antagande, entledigande och bestraffande
af personal samt om beviljande af tjänstledighet åt personal — frågor
angående ersättning enligt lagen angående ersättning för skada till
följd af olycksfall i arbete den 5 juli 1901, vissa ersättningar enligt
lagen angående ansvarighet för skada i följd af järnvägs drift den 12
mars 1886, afgifterna för begagnande för enskild järnvägs räkning af
statsbanestationer, därest samförstånd med den enskilda järnvägens förvaltning
kan uppnås, anläggning af håll- och lastplatser, trafikerandet
af sido- och hamnspår, däruti inbegripet bestämmandet af afgifterna
för spårets begagnande, för så vidt dessa afgifter ej äro angifna i taxan,
restitution å erlagda biljettafgifter i inländsk trafik och å godsafgifter
i inländsk trafik, för så vidt fråga är om godsslag, som finnes upptaget
i taxans godsindelning, nya byggnader och anläggningar, för så vidt
kostnaden för sådan byggnad eller anläggning icke öfver stiger 5,000
kronor samt utförandet af densamma icke väsentligt inverkar å befintlig
växel- och signalsäkerhetsanläggning eller styrelsen uttryckligen
förbehållit sig beslutanderätt i frågan, samt förändringar af husbyggnader
och anläggningar, allt, sedan i hvarje fall, där sådant erfordras,
anslag blifvit i vederbörlig ordning för ändamålet utverkadt.

Med den väsentligt större sj anständighet, som distriktsförvaltningarna
skulle erhålla, anser kommittén också böra med nödvändighet
följa, att distriktschefen erhåller verklig chefsställning. Kommittén anser
Bill. till Rilcsd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 131 Haft. 2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 164.

nämligen, att det för åstadkommande af likformighet, sammanhållning
och verkligt samarbete mellan de olika afdelningarna inom distrikten
är nödvändigt, att inom dessa finnes den enande kraft, som endast
en administrativt ledande chef kan utöfva. Funnes ej en distriktschef
med verklig myndighet, komme det att i distrikten förefinnas icke endast
tre sinsemellan fristående afdelningsföreståndare utan tre hela afdelningar
med flera led sidoordnade befattningshafvare, hvilka alla komme
att känna sig i tjänsten åtskilda, och om hvilka det komme att
gälla, att ju längre ned på gradskalan vederbörande stode, dess större
komme åtskillnaden att blifva.

För att distriktschefen skulle erhålla sådan chefsställning, borde
han genom den befogenhet, som tillkomme honom, och den aflöning,
som vore honom tillerkänd, stå öfver afdelningsföreståndarna. Distriktschefen
skulle icke själ!’ vara afdelningsföreståndare, utan han skulle
uteslutande vara distriktets chef, och han skulle i första hand vara
styrelsen ansvarig för järnvägarnas reglementsenliga och ekonomiska
skötsel inom distriktet äivensom för den allmänna ordningen därstädes.

I fråga om sättet för ärendenas handläggning i distriktsförvaltningen
föreslår kommittén åtskilliga anordningar för att förenkla ärendenas
gång och påskynda deras afgörande. Sålunda skulle en del ärenden
afgöras af distriktschefen efter beredning af afdelningsföreståndare
för att därigenom minskning skulle ske i antalet ärenden, som skola
handläggas i samlad distriktsförvaltning, distriktschefen skulle äga att
uppdraga åt afdelningsföreståndare att ensam afgöra jämväl sådant
ärende eller sådan grupp af ärenden, som det eljest skall tillkomma
distriktschefen att afgöra efter beredning af afdelningsföreståndare, och
för distriktschefen skulle ständigt finnas ställföreträdare i distriktsförvaltningen
jämväl för det fall, att distriktschefen befunne sig å tjänsteresor
inom distriktet.

Hvad angår distriktsförvaltningarnas yttre organisation, anser kommittén,
att distriktsförvaltningen borde bestå af, förutom distriktschefen,
tre afdelningsföreståndare, nämligen en bandirektör, en maskindirektör
och en trafikdirektör. Med anställandet af en särskild föreståndare för
trafikafdelningen borde gifvetvis följa, att den jämförelsevis själfständiga
ställning, som trafikinspektörerna nu intaga, komme att något ändras,
så att trafikinspektörerna hufvudsakligen blefve biträden inom sin sektion
åt trafikdirektören liksom baningenjörerna inom sin åt bandirektören;.
dock att trafikinspektörer, som förestode sektioner med mera
intensiv eller eljes svårskött trafik, måste tilldelas viss större myndighet
och själfständighet.

Km tgl. Majds Nåd. Proposition N.-o 164.

I fråga om styrelsens organisation anser kommittén, att åt styrelsen
borde beredas en mera intim beröring och känning med det kommersiella
och industriella lifvet samt lämnas tillfälle att vid den ständiga
ledningen af förvaltningen rådslå med personer med erfarenhet
från affärslifvet. För sådant ändamål föreslår kommittén, att vid generaldirektörens
sida inom styrelsen skulle ställas representanter för den
industriella och merkantila världen. I järnvägslörvaltningen skulle
alltså införas en ny institution, järnvägsfullmäktige. Dessa borde enligt
kommitténs mening icke stå vid sidan af den verkliga styrelsen
såsom rådgifvande eller kontrollerande myndighet utan vara verkliga
ledamöter i styrelsen. Järnvägsfullmäktige skulle därför enligt kommitténs
mening alltid deltaga i styrelsens förhandlingar, då sådana ärenden
handlades, som nu förekomma i järnvägsstyrelsens plenum, med
undantag af personalärenden, och således jämväl då ärenden af jämförelsevis
mera löpande natur skulle afgöras. För handläggning af
sådana ärenden, hvilka skulle afgöras i närvaro af fullmäktige, skulle
styrelsen sammanträda till plenum i förvaltningsärenden. I sådant
plenum skulle deltaga chefen, den befattningshafvare, souschefen, som
kommittén föreslår såsom chefens närmaste man och ställföreträdare,
eller den, som uppehälle dennes tjänst, fullmäktige samt den afdelningsclief,
som i hvarje särskildt ärende vore föredragande, med rätt för
styrelsen att, då ett ärende berörde flera afdelningars verksamhetsområden,
besluta att utom föredragande jämväl annan vederbörande afdelningschef
eller afdelningschefer skulle deltaga i öfverläggning och
beslut i ärende; dock skulle samrådan rörande sådant ärende, som nu
berörts, hafva före föredragningen ägt rum mellan afdelningscheferna,
så att inkallandet i förvaltningsplenum af annan afdelningschef än
föredraganden kunde antagas komma att endast mera sällan ske.

I fråga om sättet för fattande af beslut i sådant plenum föreslår
kommittén, att detta skulle ske efter omröstning med utslagsröst för
ordföranden vid lika röstetal. Detta sitt förslag motiverar kommittén
med den stora vikt kommittén fäster vid fullmäktiginstitutionen. Kommittén
anser nämligen nödvändigt att gifva fullmäktige rösträtt för att
de bästa möjliga fullmäktige skulle kunna erhållas och för att åt dem
skulle kunna beredas tillbörligt inflytande på järnvägarnas förvaltning.
Genom en sådan anordning skulle dock icke ske någon förändring, i
stadgandet, att chefen i första rummet skall vara Kungl. Maj:t ansvarig
för järnvägarnas förvaltning. Ett sådant ansvar kunde nämligen förenas
med ledamöternas rätt till omröstning likaväl som sådant ägde rum i
de enskilda affärsföretagens styrelser, och hvad som undantagslöst till -

Styrelsen.

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

lämpas i all ekonomisk b olags förvaltning och där befunnits fördelaktigt
borde kunna antagas blifva till nytta äfven för en statens affärsinstitution.

Fullmäktige skulle vara två, och de skulle jämte en suppleant för
dem förordnas af Kungl. Maj:t, för en tid af två år i sänder.

Hvad härefter angår sättet för verkställande af granskning af järnvägsförvaltningen,
föreslår kommittén i detta hänseende flera viktiga
förändringar. Kommittén anser nämligen, att denna granskning borde
skärpas, så att den komme att afse jämväl de egentliga förvaltningsåtgärderna,
men att å andra sidan dels vid bedömandet af de anmärkningar,
till hvilka granskningen kunnat gifva anledning, i främsta rummet
borde pröfvas, huruvida de i hvarje särskildt fall utgifna medlen
blifvit på ett klokt sätt använda, dels ock sådan befogenhet gifvas den
profvande myndigheten, att utgifter, som haft fog för sig, icke föranledde
ersättningsskyldighet endast på formella skäl.

För åstadkommandet af en sådan granskning af förvaltningen föreslår
kommittén anordnandet af en särskild öfverrevision, bestående af
tre af Kungl. Maj:t för hvarje år utsedda, utom järnvägsförvaltningen
stående erfarna och praktiska män, af hvilka åtminstone en bör
vara tekniskt bildad. Öfverrevisorerna, som skulle äga att för den
formella granskningen af styrelsens räkenskaper utse särskilda siffergranskare
såsom biträden, skulle verkställa en sådan granskning af
järnvägsförvaltningen, företrädesvis af styrelsens förvaltning, som ofvan
omförmälts. Därvid skulle öfverrevisorerna bedöma icke endast om
utgifterna och de vidtagna åtgärderna varit formellt riktiga, utan framför
allt om de varit lämpliga och afpassade efter förhållandena, och
på denna pröfning skulle bero den åtgärd, som från öfverrevisorernas
sida kunde komma att vidtagas beträffande de utgifter eller åtgärder i
öfrigt, mot hvilka öfverrevisorerna ansett sig böra framställa anmärkning.
Sålunda skulle öfverrevisorerna till kammarrättens afgörande
öfverlämna de anmärkningar beträffande utbetalningar eller åtgärder,
hvilka enligt öfverrevisorernas mening icke endast varit formellt oriktiga
utan äfven ådagalade sådant oförstånd och försumlighet, att vederbörande
borde ersätta det utgifna beloppet. Funne öfverrevisorerna en
åtgärd visserligen vara formellt riktig men dock oklok eller opraktisk,
skulle öfverrevisorerna äga att anmäla densamma till Kungl. Maj:ts
pröfning, för så vidt frågan icke vore af mera underordnad betydelse,
då öfverrevisorerna endast behöfde fästa järnvägsstyrelsens uppmärksamhet
därå.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164. lo

Linjemyndigheternas räkenskaper och förvaltning skulle undergå
formell granskning på sätt hittills skett af styrelsens revisionskontor.
Åt järnvägsstyrelsen borde inrymmas befogenhet att vid pröiningen af
revisionskontorets anmärkningar afgöra, huruvida den anmärkta utgiften
eller åtgärden varit nyttig och klok, med rätt för styrelsen att ogilla
anmärkningen, äfven om den måste frän rent formell synpunkt anses
vara befogad. Därjämte borde styrelsen bemyndigas att vid godkännande
af anmärkning bestämma, huruvida vederbörande borde åläggas
att återbetala det anmärkta beloppet eller att endast utgifva anmärkningsprovision.
Utom den mera rent formella granskning, som verkställes
af revisionskontoret, anser kommittén, att linjemyndigheternas
förvaltning borde undergå jämväl saklig granskning, och att för sådant
ändamål samtliga räkenskapshandlingar etter granskningen af revisionskontoret
borde fördelas mellan de olika afdelningarna inom styrelsen
för att å vederbörande byråer genomgås och granskas från fackmässig
synpunkt. Öfverrevisorerna skulle naturligtvis äga att granska jämväl
linjemyndigheternas räkenskaper och förvaltning, men antager kommittén,
att deras befattning därmed hufvudsakligen skulle komma att afse granskning
af styrelsens beslut i anledning åt de framställda revisionsanmärkningarna
samt en eller annan särskild åtgärd eller särskildt beslut.

Kammarrätten skulle enligt kommitténs förslag i fråga om järnvägsförvaltningen
blifva icke granskande utan endast dömande myndighet.

Efter genomförandet af en sådan mera saklig granskning af förvaltningen,
som kommittén föreslagit, anser kommittén, att styrelsens
handlingsfrihet borde kunna i vissa afseenden utsträckas.

Sålunda borde vid begärande af anslag till nya byggnader och anläggningar
specifikation af de särskilda posterna äga rum endast i fråga
om sådana bj^ggnader och anläggningar, för hvilka kostnaden beräknades
utgöra minst 10,000 kronor, under det att för mindre byggnader
och anläggningar äfvensom för oförutsedda sådana borde upptagas eu
gemensam summa, hvilken efter nuvarande förhållanden syntes kunna
begränsas till 500,000 kronor. Af denna summa borde dock till hvarje
distriktsförvaltnings disposition ställas för oförutsedda utgifter ett belopp
af 10,000 kronor att under vissa förutsättningar användas i poster
om högst 2,000 kronor.

I fråga om upphandlingar anser kommittén, att saväl styrelsen som
distriktsförvaltningarna borde tillerkännas befogennet att verkställa upphandlingar
på det sätt, som vid hvarje särskild tidpunkt kunde anses

KungI. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 164.

vara för verket fördelaktigast. Kommittén utgår därvid från den bestämda
förutsättningen, att svenska varor skulle komma till sin fulla
rätt och svensk industri i tillräcklig grad främjas.

Vissa frågor, som för närvarande underställas Kung! Maj:ts pröfning,
anser kommittén också borde öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas
afgörande, nämligen ersättning för skada enligt lagen den 5 juli 1901,
frågor om förhyrande af bostäder åt därtill berättigad personal, uppsättande
af telefon i järnvägens lokaler, ersättningar för skada enligt
lagen den 12 mars 1886 samt beviljande i vissa fall åt befattningsliafvare
inom styrelsen af ersättning ''för utförande af särskildt uppdrag.

Personalen vid statens järnvägar är tillsatt ej medelst fullmakt utan
medelst konstitutorial. I gällande instruktion är dessutom stadgadt, att
hvarje ordinarie befattningshafvare utan ansökning kan förflyttas till
annan befattning vid statens järnvägar, dock utan minskning i det
honom enligt stat tillkommande arfvode, samt att han är skyldig att
tjänstgöra, när och hvarhelst han därtill beordras. Med hänsyn till
hvad sålunda finnes stadgadt, anser kommittén någon allmänt gällande
förändring i bestämmelserna angående arten af personalens anställning
icke erfordras.

För att öfvergå till de särskilda befattningsliafvarna inom styrelsen,
anser kommittén, att generaldirektören och chefen för statens järnvägar
borde innehafva sin befattning icke på ordinarie stat utan på
förordnande, och att sadant förordnande borde gälla för en tid af 6 år
i sänder.

Kommittén anser det vara uppenbart, att det icke skall genom den
föreslagna utvidgningen af distriktsförvaltningarnas befogenhet inträda
en så genomgripande förändring af de nuvarande förhållandena, att
icke en högst väsentlig ytterligare lättnad måste beredas järnvägsförvaltningens
chef, för att det skall blifva denne möjligt att i erforderlig?
grad ägna tid och omtanke åt lösningen af de inom förvaltningen
förekommande stora, allmänna angelägenheterna samt att utöfva den
art af inspektion, som måste förekomma icke från facksynpunkt utan
med hänsyn till enhetlighet och likformighet inom förvaltningen i dess
helhet. Kommittén finner det därför nödvändigt, att i styrelsen, på
sätt numera i de allra flesta större merkantila och industriella verk
är brukligt, anställes eu särskild befattningshafvare såsom chefens
närmaste man och ställföreträdare, en ‘souschef. Souschefen skulle

Ktingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164. 15

biträda generaldirektören vid utöfningon af ämbetet, vikariera för generaldirektören,
deltaga såsom ledamot i styrelsens olika plenisammanträden,
verkställa inspektion i stället för generaldirektören, och till
souschefen skulle af generaldirektören kunna öfverlämnas att på föredragning
af afdelningschef afgöra visst ärende, vissa grupper af ärenden
eller alla till en afdelning hörande ärenden, allt för så vidt fråga
är om ärenden, som eljest afgöras af chefen i närvaro endast af föredraganden.

Souschefen borde enligt kommittén innehafva sin befattning endast
på förordnande, men denna befattning borde vara en fullt sjelfständig
befattning, hvars innehafvare borde frånträda den tjänst, han vid förordnandet
kunde innehafva. Förordnande såsom souschef anser kommittén
böra meddelas första gången det lämnas en person för 6 år
och sedermera för 3 år. Kommittén, som anser benämningen öfverdirektör
icke böra bibehållas för afdelningscheferna inom styrelsen,
föreslår, att souschefen skulle benämnas öfverdirektör och souschef
vid statens järnvägar.

Kommittén har vidare i fråga om styrelsens organisation upptagit
till behandling frågan huruvida styrelsen fortfarande skulle vara fördelad
i särskilda afdelningar, hvar och eu med sin afdelningschef (öfverdirektör)
såsom ensam föredragande för afdelningen, eller om denna
indelning skulle försvinna och föredragandena ökas till ungefär samma
antal som de nuvarande byråerna.

Kommittén förklarar därvid, att den visserligen uppskattade fördelen
af den ökade snabbhet och omedelbarhet i föredragningen, som skulle
kunna vinnas med ett system af många föredragande inom styrelsen.
Ett sådant system sammanhängde dock allt för mycket med begreppet
direkt skötsel och öfverensstämde icke med den ledande och normerande
myndighet, som redan nu tillkomme och efter genomförandet af
kommitténs förslag ännu mer skulle tillkomma järnvägsstyrelsen. Den
sammanhållning inom styrelsen och den oafbrutna samverkan mellan
chefen och föredragandena, som måste anses såsom ett nödvändigt villkor
för uppnåendet af det bästa möjliga resultat af förvaltningen, vunnes
säkrast med ett mindre antal verkliga afdelningschefer. Genom borttagandet
af afdelningscheferna skulle chefens och souschefens arbetsbörda
väsentligt ökas, och systemet med en mängd föredragande syntes
kommittén svårligen kunna förbindas med en sådan organisation af institutionerna
järnvägsfullmäktige och plenum i förvaltningsärenden, som
af kommittén föreslagits.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Kommittén, som alltså anser, att de särskilda afdelningarna inom
styrelsen borde bibehållas, gör i fråga om afdelningarnas antal endast
den förändring, att, såsom redan nu provisoriskt äger rum, från trafikafdelningen
skulle utbrytas ärenden, som angå villkoren för personoch
godsbefordran äfvensom afgifterna för befordring af gods och personer,
samt att för dessa ärenden en särskild afdelning, den kommersiella
afdelningen, skulle bildas. Dock skulle, beträffande frågor rörande
omgestaltning eller nybyggnad af bangårdar vid de trafikerade statsbanorna,
dessa frågor utbrytas från banbyråns handläggning och för
deras behandling bildas en särskild byrå samt byrådirektören för denna
byrå förordnas att tills vidare från den nya organisationens trädande i
kraft själfständigt handlägga och inom styrelsen föredraga sådana bangårdsärenden,
som styrelsen beslutade att till honom öfverlämna. Därjämte
framhåller kommittén, att den byrå för ärenden rörande den elektriska
driften, hvars ny inrättande kommittén föreslagit, inom en icke
långt aflägsen framtid kunde antagas komma att svälla ut till en särskild
afdelning inom styrelsen.

Kommittén, som föreslår vissa ändrade bestämmelser i instruktionen
för att skarpare uppdraga gränsen mellan afdelningschefernas och
linjemyndigheternas verksamhets- och befogenhetsområden, anser, att
afdelningscheferna icke vidare borde bibehålla benämningen öfverdirektör.
Denna benämning kunde nämligen lätt leda till den uppfattningen,
att denne befattningshafvare skulle stå i ett direkt öfverordnadt förhållande
till motsvarande direktör, ban-, maskin- eller trafikdirektör, å
linjen. Då emellertid kommittén genom sitt förslag till organisationsförändring
sökt ställa dessa sist angifna befattningshafvare under distriktschefen
såsom deras närmaste förman, och kommittén tillika afsett
att borttaga den från äldre tider bibehållna uppfattningen om afdelningschefernas
direkta ingripande i linjeförvaltningen, syntes det kommittén
vara nödvändigt, för att skarpt framhålla den förändring i nyss
berörda afseende som inginge i kommitténs förslag, att benämningen
öfverdirektör icke vidare användes för afdelningscheferna, utan skulle
dessa befattningshafvare benämnas endast afdelningschefer, hvar och
eu för sin afdelning inom styrelsen. Därjämte föreslår kommittén i
fråga om afdelningscheferna, att i instruktionen skulle intagas uttrycklig
bestämmelse om skjddighet för afdelningschef och distriktschef att
efter styrelsens bestämmande tjänstgöra i hvilkendera af dessa befattningar
som helst. Detta sist angifna förslag motiverar kommittén bland
annat därmed, att det därigenom skulle blifva lättare att bereda lämp -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

lig anställning i järnvägens tjänst för en souschef, som före uppnådd
pensionsålder afginge från sin befattning.

Beträffande sättet för ärendenas föredragning och afgörande i styrelsen
föreslår kommittén, att i styrelsen skulle förekomma förutom plenum
i förvaltningsärenden ett särskilt plenum för behandling åt personalärenden,
i hvilket plenum chefen, souschefen och samtliga afdelningschefer
skulle deltaga. I sådant plenum skulle förekomma frågor
om antagande, befordran, afskedande och entledigande äfvensom afsättning
och annan bestraffning af personal, i den mån sådana frågor äro
föremål för styrelsens omedelbara handläggning. I motsats mot hvad
som skulle äga rum i förvaltningsplenum, skulle i personalplenum chefen
äga ensam beslutanderätt, dock med undantag för frågor om personalens
bestraffning, angående hvilka frågor kommittén anser, att de
borde, vare sig de skulle behandlas i styrelsen eller i distriktsförvaltningarna,
afgöras efter omröstning med utslagsröst för ordföranden.
För att ett mera intimt samarbete mellan de olika afdelningarna skulle
komma att äga rum föreslår kommittén bestämmelse därom att, då ett
ärende berör flera afdelningars verksamhetsområden, samråd skall äga
rum mellan föredraganden och vederbörande afdelningschef eller afdelningschefer.

I sammanhang med frågan om sättet för ärendenas föredragning
och afgörande m. in. föreslår kommittén åtskilliga förändrade anordningar
med ändamål att bereda de till järnvägsmyndigheterna inkommande
ärendena en snabb och affärsmässig gång och behandling. Sålunda
anser kommittén att, med undantag allenast af kungl. bref och
remisser, intet ärende borde diarieföras i mer än ett diarium, att aiarier
borde föras särskild! för hvarje byrå och att vissa, mindre betydelsefulla
ärenden icke borde alls diarieföras. Viktigare handlingar borde
samlas i dossierer. Expeditionslistor och fördelningslistor kunde försvinna
och föredragningslistor borde föras endast i fråga om pleniärenden.
Aktpåskrifter och användning af tryckta formulär borde förekomma,
där sådant lämpligen kunde ske, och i vida högre grad än hittills.
Skrivelser borde så vidt möjligt utskrifvas direkt utan koncept,
därvid kopian i stället för koncept skulle förvaras i dossiern. Skrivelsernas
affattning borde vara kort och enkel, utan användande af
kurialstil. I arbetsordningen borde bestämmas den längsta tid, som
finge användas för ett ärendes uppsättning utan att anstånd behöfde
begäras; och borde de bestämmelser, som i nu angifna afseenden kunde
komma att stadgas för styrelsen, gälla jämväl för linjemyndigheterna.

Bill. till Riksd. Prat. 11107. 1 Sami. 1 Afd. 131 Haft. 3

Kunrjl. May.ts Nåd. Proposition No 164.

Kommittén, som anser, att inom styrelsen till biträde åt afdelningscheferna
icke finnes tillräckligt antal fast anställda befattningshafvare
i den ställning, att af dem skulle skäligen kunna fordras ett
mera maktpåliggande och sjelfständigt arbete, föreslår åtskillig ökning
i personaluppsättningen å styrelsens olika byråer, därom jag i det följande
får tillfälle att närmare yttra mig.

Enligt det kommittén meddelade uppdraget har kommittén tagit i
öfvervägande jämväl frågan, huru ledningen af och tillsynen öfver statens
järnvägsbyggnader borde ordnas.

Denna fråga har, såsom redan framhållits, utgjort föremål för behandling
af särskildt tillkallade sakkunniga, hvilka den 30 mars 1906
afgifvit utlåtande i ämnet. Därvid hafva dessa sakkunniga föreslagit,
att ifrågavarande ärenden icke vidare skulle tillkomma järnvägsstyrelsens
afgörande, utan att för deras handläggning en särskild byggnadsstyrelse
skulle anordnas. Järnvägsstyrelsen, som afgifvit utlåtande öfver
de sakkunnigas förslag, har under förutsättning att mycket omfattande
järnvägsbyggnader under närmaste åren komme att för statens räkningutföras,
och med hänsyn därtill att styrelsen måste med tillfredsställelse
se, att dess arbetsbörda minskades, ansett sig böra ehuru med tvekan
biträda de sakkunnigas förslag om en särskild byggnadsstyrelse, dock
under villkor, att bestämmelser gåfves, genom hvilka det hufvudsakliga
af det nuvarande intima samarbetet mellan järnvägs byggandet och färdiga
banan bevarades. Reservation mot styrelsens beslut afgafs dock
af en af styrelsens ledamöter, som ansåg, att styrelsen, på grund af
hvad styrelsen anfört i ärendet, bort afstyrka bifall till de sakkunnigas
förslag.

Kommittén anser sig för sin del icke böra bestrida, att förhållandena
i afseende på byggnadsverksamheten och trafiken eller endera i
framtiden kunde utveckla sig så, att ledningen af och tillsynen öfver
statens järnvägsbyggnader måste uppdragas åt en särskild styrelse.
Kommittén fäster emellertid till en början uppmärksamheten därå, att
afsevärdt arbete för järnvägsbyggnadernas räkning utfördes af andra
styrelsens byråer och kontor än den för järnvägsbyggnaderna anordnade
byggnadsbyrån, och att jämväl efter inrättandet af en särskild
byggnadsstyrelse det måste tillkomma järnvägsstyrelsen att meddela
beslut eller afgifva yttrande beträffande en mängd byggnadsverksamheten
berörande ärenden.

Därefter anför kommittén vidare, att, då nära samband funnes mellan
förvaltningen af de trafikerade banorna och ledningen af järnvägsbyggnaderna,
förenandet af dessa båda uppgifter i en styrelses hand

Kunyl. Maj du Nåd. Proposition N:o IG 4.

1‘)

gifvetvis måste lända framför allt byggnadsverksamheten men äfven
trafikskötseln till synnerligen stort gagn. Genomförandet af de organisationsförändringar,
som af kommittén föreslagits, skulle hafva till
följd, att järnvägsstyrelsen befriades från handläggningen af en mängd
löpande ärenden samt att chefens och ledamöternas arbetsbörda lättades.
Genom den sammansättning, kommittén föreslagit för järnvägsstyrelsen,
den utvidgning i styrelsens handlingsfrihet, som ifrågasättes,
samt den särskilda öfverrevisionen hade kommittén sökt att i derå afseenden
åt järnvägsstyrelsen vinna hvad de sakkunniga eftersträfvat
för b}Tggnadsstyrelsen. Kommittén anser därför, att, åtminstone så
länge järnvägsbyggnader för statens räkning icke förekomme i synnerligen
stor utsträckning, ledningen af och tillsynen öfver statens järnvägsbyggnader
fortfarande borde handhafvas af järnvägsstyrelsen.

Under förutsättning af bifall till detta förslag anser kommittén, att
i järnvägsstyrelsen borde utom annan för byggnaderna erforderlig personal
anställas en särskild öfver ingenjör, förordnad af Kungl. Maj:t för en
tid af fem år i sänder, samt att åt denne öfveringenjör borde öfverlämnas
ganska stor handlingsfrihet i fråga om byggnadernas utförande och ledning.

Till sist upptager kommittén till behandling frågan om järnvägsrådet.
Därvid anför kommittén, hurusom kommittén med den organisation,
som föreslagits, och särskildt genom den nya institutionen järnvägsfullmäktige
visserligen sökt åvägabringa en mera intim förbindelse mellan
styrelsen å ena samt de merkantila och industriella intressena å andra
sidan. Fullmäktige kunde emellertid icke antagas äga ingående sakkunskap
beträffande ett större flertal olika industrier och näringsgrenar, och de
hade dessutom en helt annan uppgift än den, som tillkommer järnvägsrådets
medlemmar. Då det därjämte måste vara af vikt, att en förvaltning
med den stora betydelse i ekonomiskt afseende, som järnvägsstyrelsen
hade, utrustades med alla hjälpmedel, som kunde erhållas, anser kommittén,
att ett järnvägsråd fortfarande borde bibehållas. Kommittén föreslår
emellertid! en helt annan sammansättning för järnvägsrådet än den,
som det för närvarande äger. Ledamöternas antal borde nämligen
enligt kommittén vara ganska stort, kommittén föreslår 25 ledamöter,
och rätten att utse de ledamöter, som i järnvägsrådet skulle företräda
de olika näringsidkarnas intressen, borde så vidt ske kunde öfverlämnas
åt vederbörande själfva. Beträffande de närmare detaljerna af
kommitténs förslag i fråga om järnvägsrådets sammansättning in. m.
torde jag få hänvisa till kommittébetänkandet (sid. 282—236).

Två reservationer mot kommitténs beslut hafva afgifvits. I den
ena af dessa framhålles, i hvad reservationen afser de delar af kommit -

ReserYationer.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

tens förslag, som af mig nu berörts, att såsom en konsekvens af kommitténs
beslut i fråga om linjemyndiglieternas organisation hade bort
följa förslag, att indelningen inom styrelsen i särskilda aldelningar skulle
upphöra, att afdelningschefsbefattningarna skulle indragas och att befattningshafvare
ungefärligen motsvarande byrådirektörerna skulle vara föredragande
i styrelsen. 1 den andra reservationen yrkas dels likaledes
att afdelningschefsbefattningarna måtte indragas äfvensom att byrådirektörerna
i stället måtte blifva föredragande och ledamöter i styrelsen,
dels att den kollegiala styrelseformen icke måtte komma att tillämpas i
förvaltningsplenum, dels ock att järnvägsrådet måtte indragas.

jämvägatyrei- J ärnvägsstyrelsen uttalar i sitt utlåtande till en början, att styrelsen,
ZlToTt- som kommittén, finner det vara en bjudande nödvändighet att

nisationen. antalet ärenden, som skulle vara föremål för behandling af styrelsens
chef och ledamöter, minskas. Styrelsen, som anser det jämväl ligga
synnerlig vikt uppå att allmänheten med minsta möjliga omgång ocli
tidsutdräkt erhåller besked i densamma rörande frågor, har därför intet
att erinra mot att linjemyndigheternas verksamhets- och befogenhetsområden
utvidgas därigenom, att till deras afgörandejofverlämnas ärenden
ungefärligen i den utsträckning, som af kommittén föreslagits.

Organisationskommittén har, såsom jag redan haft tillfälle framhålla,
ansett, att med en sådan utsträckning af linjemyndigheternas beslutanderätt
nödvändigtvis borde följa förändrad ställning för distriktschefen
med väsentligen större maktområde för denne befättninghafvare.
En dylik konsekvens af nyss omförmälda, af styrelsen tillstyrkta organisationsförändring
vill styrelsen däremot icke godkänna. Tvärtom föreslår
styrelsen, att distriktschefsbefattningarna utan hinder däraf måtte
helt och hållet indragas.

Genomförandet af kommitténs förslag skulle nämligen, yttrar styrelsen,
medföra en inskränkning i afdelningsföreståndarnas befogenhet.
Styrelsen anser emellertid, att det icke skulle lända till gagn för förvaltningen
att nedsätta afdelningsföreståndarnas ställning, tv på deras
intresse, vaksamhet och initiativ berodde det goda resultatet. Det vore
under alla förhållanden omöjligt att från afdelningsföreståndarens beslutanderätt
undantaga ärenden, som inverkade på distriktets ekonomi.
En sådan åtgärd vore dessutom så mycket mindre lämplig, som en inskränkning
i afdelningsföreståndarnas själfständiga verksamhet i afl synnerhet
genom eu icke fackkunnig distriktschef omöjligen kunde antagas
komma att bidraga till ett bättre ekonomiskt resultat.

Styrelsen erkänner visserligen vikten af sammanhållning och sam -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

hörighet mellan de olika afdelningarna, men finner det ej troligt, att
en distriktschef, äfven om lian utrustades med den myndighet, som åt
kommittén föreslagits, skulle kunna åstadkomma ett sådant resultat, styrelsen
anser det dessutom vara af vida större betydelse för statens järnvägar,
att enhetliga grunder tillämpas vid förvaltningen al hvarje
särskild afdelnings angelägenheter, hvilken del af statens järnvägsnät
de än beröra. Detta skulle enligt kommitténs förslag kunna vmnas
endast genom fackinspektion, utöfvad från den centrala myndighetens
sida. Styrelsen påpekar emellertid, hurusom den al kommittén föreslagna
organisationen — att afdelningschef skulle vara chef endast för
afdelningen inom styrelsen och att distriktschef skulle vara likställd
med afdelningschef och vara närvarande vid fackinspektionen skulle
omöjliggöra för afdelningschefen att vid inspektion uppträda med den
auktoritet, som måste anses vara erforderlig för att inspektionen skulle
blifva effektiv samt för att lust och intresse för inspektionens verkställande
skulle kunna finnas hos den, som skulle vara den inspekterande.

Beträffande de uppgifter, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma
distriktschefen, anmärker styrelsen, att en åt de fornamsta al
dessa skulle vara att med uppmärksamhet följa de ekonomiska förhållandena
inom distriktet samt att sätta sig i förbindelse med vederbörande
trafikanter och därigenom lära känna deras behof och önskningar. Dessa
åligganden, hvilka af kommittén tillagts jämväl trafikdirektören, borde
enligt styrelsens mening just vara dennes Imfvuduppgift, men att lämna
två olika befattningshafvare delvis samma verksamhetsområde, syntes
styrelsen vara obehöfligt. I fråga om en annan af de hufvuduppgitter,
som enligt kommittén skulle åligga distriktschefen, nämligen att med
uppmärksamhet följa den ekonomiska skötseln af jarnyagarna inom distriktet,
framhåller dessutom styrelsen, dels att de särskilda afdelnmgarnas
räkenskap lämpligare granskades af vederbörande afdelnmgschel,
som hade tillfälle att anställa jämförelse mellan utgifterna a hans. indelning
inom alla distrikt, dels ock att inkomsterna af trafiken icke
lämpligen kunna uppdelas för de olika distrikten. „

På dessa och i öfrigt angifna skäl anser styrelsen distriktschefsinstitutionen
böra upphäfvas och distriktsförvaltningen bestå af tre
ledamöter, en trafikdirektör, föreståndare för administrativa avdelningen
och trafikafdelningen, en bandirektör, föreståndare för banaldelningen,
samt en maskindirektör, föreståndare för maskinamelmngen.
Dessa afdelningsföreståndare skulle, enligt hvad styrelsen vidare föreslår,
sammanträda under ordförandeskap af den i tjänsten äldste till
samlad distriktsförvaltning för handläggning af de grupper af ärenden,

Rungl. Maj\ts Nåd. Proposition N:o 164.

som enligt kommitténs förslag skulle förekomma i sådan förvaltning
omgå ärenden skulle afgöras af vederbörande afdelningsföreståndare*
Om vid föredragning i samlad distriktsförvaltning af ärende, som ej afsåge
bestraffning af personal, skiljaktiga meningar uppstode, skulle beslutet
afmattas i enlighet med föredragandens mening, med rätt för afdelmngsforeståndare,
som både skiljaktig mening, att få denna antecknad
till protokollet. Biträddes^ föredragandens uppfattning icke af någon af
de bada öfriga afdelningsföreståndarna, skulle frågan hänskjutas till sty Bestraffhingsfrågor

anser styrelsen i likhet med kommittén böra
afgöias . i samlad distriktsförvaltning efter omröstning mellan distriktsförvaltningens
ledamöter.

Berörde ett ärende, som skulle afgöras af vederbörande afdelningsföreståndare,
jämväl annan afdelnings verksamhetsområde, skulle föreståndaren
för denna afdelning höras i ärendet. Uppstode därvid skiljaktiga
meningar, skulle frågan hänskjutas till samlad distriktsförvaltnino-.

Genom en sådan anordning af distriktsförvaltningarna, som nu
nämnts, anser styrelsen, att mer än genom den af kommittén föreslagna
skulle kunna åstadkommas enkla och ur sakkännedomens synpunkt tillfyllestgörande
former för ärendenas afgörande inom distriktsförvaltningarna.
Tidsvinst skulle gifvetvis uppstå därigenom, att inkommande
handlingar kunde gå direkt till vederbörande afdelningsföreståndares expedition
utan att — såsom för närvarande sker och enligt kommitténs
förslag. fortfarande skulle äga rum — dessförinnan passera distriktschefsexpeditionen.
Kommittén hade genom förslaget att minska antalet ärenden,
som skulle handläggas i samlad distriktsförvaltning, sökt åstadkomma
förenkling beträffande ärendenas behandling hos linjemyndigheterna.
Än vidare skulle onödig tyngd och omgång undvikas, om öfriga
ärenden afgjordes af de olika afdelningsföreståndarna, utan att dessa behofde
föredraga dem för en distriktschef eller underställa frågan dennes
profning. Det läge vidare i sakens natur, att det för allmänheten skulle
vara en betydande fördel att i sina angelägenheter få förhandla direkt
med afdelnmgsföreståndaren, därest denne, som hade de största förutsättningarna
att kunna rätt bedöma den föreliggande frågan, tillika ägde
rätt att däri besluta. Styrelsens förslag vore dessutom ingalunda°ett
— såsom kommittén kallade det — öfverdirektörssvstem, och de anmärkningar,
som af kommittén framställts mot ett sådant system, kunde därför
icke riktas mot styrelsens förslag. Någon mindre själfständighet
skulle nämligen icke tilläggas linjemyndigheterna genom ''styrelsens än
genom kommitténs förslag. Hvad styrelsen med sin organisationsform

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

åsyftat vore endast ett intimare samband mellan styrelsen och linjemyndigheterna.

I fråga härefter om styrelsens organisation tillstyrker styrelsen på
de af kommittén angifna skälen anställandet af särskilda järnvägsfullmäktige.
Styrelsen finner dock kommittén hafva vid bestämmandet af
verksamhetsområdet för dessa fullmäktige gått vida längre än hvad kommitténs
motivering för institutionens införande bort föranleda, dar revärs
fullmäktige borde nämligen enligt styrelsens mening — på sätt om
telegraffullmäktige af mig föreslagits — tillkallas af styrelsen, när så funnes
lämpligt, för deltagande i handläggningen af frågor af rent praktisk
innebörd, hvilka vore af större betydelse för järnvägsförvaltningen eller
allmänheten. Att fullmäktige, såsom kommittén föreslagit, dessutom
skulle deltaga i handläggningen af en mängd löpande ärenden, syntes
styrelsen så mycket mindre hafva skäl för sig, som fullmäktig^ i alla
fall omöjligen kunde blifva fullt förtrogna med alla de mångskiftande
faktorer, hvilka vore af betydelse för en järnvägs förvaltning. _

Styrelsen finner sig ej heller kunna biträda vare sig kommitténs
förslag" om särskildt förvaltningsplenum sammansatt på sätt af kommittén
angifvits eller kommitténs förslag i fråga om sättet för arendenas
afgörande i sådant plenum. Styrelsen anser nämligen först och främst
någon förändring icke böra inträda i rätt och skyldighet för sajnthga
afdelningscliefer, som dock representerade fackkunskapen, att deltaga i
alla styrelsens plenisammanträden. Det kunde nämligen, anför styrelsen,
ej sällan inträffa, att äfven en afdelningschef, hvilken afdelning ett ärende
ej berörde, vid dess behandling hade värdefulla upplysningar att meddela
»rundade på hans erfarenhet från de områden af järnvägs förvaltningen,
inom hvilka han verkat. Genom sådan samverkan mellan afdelningscheferna
åstadkommes den mest allsidiga belysning af ett ärende.
Enligt kommitténs förslag skulle afdelningscheferna blifva isolerade iran
hvarandra, under det att ett så intimt samarbete som möjligt mellan
dem vore af den största betydelse för järnvägsförvaltningen.

Hvad därefter angår kommitténs förslag i fråga om ändradt satt
för ärendenas afgörande i förvaltningsplenum, anser styrelsen, att kommittén
ej anfört giltiga skäl för en sådan omstörtning af den bestående
styrelseformen. Styrelsen hölle tvärtom före, att en chef med ensam
beslutanderätt skänkte kraft och enhet åt densamma, och att särskildt i
ett verk af så stor utsträckning som statens järnvägar en rubbning i
denna chefens ställning icke borde utan tvingande skäl vidtagas. Styrelsens
chef borde alltså enligt styrelsens mening fortfarande såsom hit -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

tills hafva ensam beslutanderätt i alla ärenden, i hvilkas handläggning
han deltagei, med rätt och skyldighet för ledamot i styrelsen, såväl afdelningschef
som fullmäktig att, om han hyste en från chefens afvikande
mening, låta anteckna denna till protokollet. I fråga om bestraffningsfrågors
afgörande biträder styrelsen kommitténs förslag, att dessa i styrelsen
lika väl som i distriktsförvaltning skulle afgöras efter omröstningmellan
ledamöterna.

I kommitténs förslag rörande dels ändradt sätt för granskningen
ai järnvägsförvaltningen och dels utsträckning af styrelsens handlingsfrihet
förklarar styrelsen sig instämma.

Hvad härefter angår de särskilda befattningshafvarna inom styrelsen
har styrelsen intet att erinra mot kommitténs förslag, i hvad det afser
sättet för chefens anställande, hans aflöning och hans pensionsrätt.

. 1 fr''åga . om souschefen afstyrker styrelsen inrättandet af en dylik
befattning vid statens järnvägar. Styrelsen påpekar därvid till en början
den osjälfständiga och svåra ställning, som, därest kommitténs förslag om
omröstning i förvaltningsplenum skulle genomföras, skulle komma att intagas
af souschefen, hvilken skulle vara chefens högra hand och språkrör.

Styrelsen upptager därefter till bemötande de skäl, som af
kommittén anförts för att visa behofvet af souschefsbefattningen. I
chefens frånvaro skulle äldsta afdelningschefen kunna inträda såsom chefens
ställföreträdare. Därigenom skulle det ombyte af styrelseform kunna
undvikas, som enligt gällande bestämmelser vid angifna tillfälle inträdde
i det att vissa ärenden då skulle afgöras af ledamöterna samfälldt. Då
enligt styrelsens förslag afdelningscheferna skulle deltaga i alla plenisammanträden,
skulle, därest detta förslag genomfördes, emot en sådan
anordning icke kunna göras gällande hvad kommittén anfört därom, att
afdelningscheferna skulle sakna den allmänna kännedomen om de i förvaltningsplenum
förekommande ärendena samt öfverblick öfver denna del
af styrelsens verksamhet. Den inspektion, som från chefens och afdelningschefernas
sida kunde förekomma, föreföll styrelsen tillfyllestgörande,
erfordrades ytterligare inspektion, kunde särskild sådan anordnas, utan
att en souschefsbefattning därför behöfde anordnas. Det syntes styrelSei1.
. k''Umia med fullt fog antagas, att en afdelningschef skulle kunna
sa öfvervaka arbetet å de till hans afdelning hörande byråerna och kontoren,
att chefen, hvilken ju skulle hafva högsta uppsikten öfver arbetet
inom verket, ej skulle därtill behöfva ett särskildt biträde. Styrelsen
msåge till fullo behofvet af att chefens arbetsbörda lättades. Detta mål
ansåge emellertid styrelsen kunna ernås på annan väg än genom tillsättandet
af en souschef. Styrelsen hyste nämligen den uppfattningen,

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 164. 2ö

att ett öfverlämnande till afdelningschefs afgörande åt ärenden kunde
utan minsta olägenhet ske i vida större utsträckning än gällande bestämmelser
medgåfve och kommittén enligt dess förslag tänkt sig. bni
sådan anordning skulle, på samma gång den lättade chefens arbetsbörda,
medföra samma påföljd i fråga om afdelningscheferna. Dessa skulle
nämligen befrias från det många gånger tidsödande arbetet att inläsa
ärendet till föredragning och därefter föredraga detsamma, hvarjämte
tidsvinst skulle erhållas därigenom, att chefen och föredraganden icke
skulle behöfva för en del småärenden invänta det i en förvaltning sådan
som järnvägsstyrelsen ofta nog icke lätt funna tillfället för gemensam
handläggning af ärenden. Därjämte vore enligt styrelsens mening eu
del ärenden af den beskaffenhet, att de kunde öfverlämnas till byrådirektörs
afgörande, hvarigenom således eu än större lättnad skulle kunna
beredas; och angifver styrelsen åtskilliga gruppper af ärenden, som
det lämpligen skulle kunna tillkomma afdelningschef och byrådirektör
att afgöra.

Härefter anmärker styrelsen mot kommitténs förslag i dess helhet,
att det allt för litet tillgodosåge fackkunskapen. Kommitténs förslagskulle
därför, om det genomfördes, hafva till följd, att den allmänna
och därför med nödvändighet också mera ytliga inblicken i järnvägsförvaltningens
alla särskilda grenar skulle komma att mer och iller vinna
på den mera begränsade och därför mera ingående, gedigna fackkunskapen.
Därjämte skulle, på grund af den osjälfständiga ställning, som
enligt kommitténs förslag skulle tilldelas fackkunskapens representanter,
kunna befaras, att den redan nu af styrelsen djupt kända svårigheten
att vid statens järnvägar fästa lofvande krafter skulle blifva allt större.

Härtill komme, att det från trafiksäkerhetens synpunkt fordrades i
främsta rummet en fackkunnig ledning af järnvägsförvaltningen. Afdelningscheferna
borde därför fortfarande tillerkännas det inflytande på ledningen
af statens järnvägar, som de för närvarande ägde. I sammanhang
härmed föreslår styrelsen, som anser kommittén icke hafva förebragt
något giltigt skäl för att fråntaga afdelningscheferna titeln öfverdirektör,
att dessa befattningshafvare skulle tillsättas allenast pa förordnande
under viss tid, exempelvis sex år. Afdelningschef skulle vid
förordnandet frånträda sin förutvarande befattning och, om förordnandet
upphörde, innan han uppnått pensionsåldern, erhålla expektanspension,
på sätt kommittén föreslagit om chef och souschef, för så vidt han ej
erhölle lämplig anställning i statens järnvägars tjänst; och skulle såsom

Bill. till Riks cl. Prof. 1907. 1 /Sand. 1 Afd. 191 Höft. 4

Kammarrättens
utlåtande.

26 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

lämplig anställning i främsta rummet räknas den såsom afdelningsföreståndare
å linjen.

Styrelsen, som uttalar det antagandet, att styrelsen, innan definitiva
ändringar i instruktionen vidtagas, beredes tillfälle att vidare yttra sig,
bar ingenting att erinra mot kommitténs förslag angående inrättande af
en ny afdelning, den kommersiella, och af nya befattningar inom styrelsen,
med undantag af souschefens. Och styrelsen vill så mycket hellre också
uttala sin tillslutning till införande af förenklade arbetsmetoder inom
järnvägsförvaltningen, som styrelsen, enligt hvad jämväl kommittén angifvit,
redan i vissa afseenden sökt inslå på sådan väg.

Kommitténs förslag rörande ledningen af statens järnvägsbyggnader
samt rörande järnvägsrådet har ej heller föranledt någon hufvudsaklig
erinran från styrelsens sida.

Kammarrätten har, såsom jag förut nämnt, afgifvit underdånigt utlåtande
i anledning af organisationskommitténs förslag beträffande sättet
för granskning af järn vägsförvaltningen. I detta sitt utlåtande framhåller
kammarrätten, hurusom det framginge af hvad kommittén anfört
rörande den föreslagna öfverrevisionen, att kommittén tänkt sig såsom
öfverrevisorer verkligt framstående affärsmän, som befunne sig midt uppe
i affärslifvet. En sådan affärsman kunde dock svårligen antagas äga tid
att verkställa en granskning af ifrågavarande förvaltning, åtminstone icke
i den omfattning, som af kommittén tänkts, så mycket mindre som den
egentliga revisionen skulle äga rum under en jämförelsevis kort tid. Det
för öfverrevisor föreslagna arfvodet, 2,500 kronor, stode ej heller i rätt förhållande
till de anspråk, som personer med de af kommittén önskade
kvalifikationerna plägade ställa på vederlag för sitt arbete. Dessutom
måste öfverrevisorerna antagas sakna erforderlig författningskunskap
samt vana vid och intresse lör författningstolkning för att kunna verkställa
den mödosamma och tidsödande kontrollen å medelförvaltningens
författningsenlighet.

Kammarrätten ville dock gärna tro, att öfverrevisionen kunde komma
att göra nytta, dock endast under förutsättning att den finge koncentrera
sin verksamhet pa bedömandet af järnvägsförvaltningen ur synpunkten
af dess praktiska klokhet och ändamålsenlighet.

Kontrollen å medelförvaltningens författningsenlighet anser kammarrätten
fortfarande böra tillkomma kammarrättens revision. Blotta
tillvaron af en i detalj gående, vaken och energisk revision, yttrar kammarrätten,
måste vara ägnad att utöfva en hälsosam inverkan på de
myndigheter, som vore underkastade dess kontroll. För bibehållandet
af kammarrättens granskningsplikt i angifna afseendet talade därjämte

Kungl. Maj:tv Nåd. Proposition N:o 164.

det förhållandet, att det funnes åtskilliga allmänna föreskrifter, som vore
gemensamma för hela eller större delen af statsförvaltningen, såsom bestämmelserna
angående villkoren för åtnjutande åt ordinarie löneförmåner
oeh dyrortstillägg samt gällande resereglemente. För bevarande af enhetligheten
i tillämpningen af dessa föreskrifter syntes den befintliga, för
hela statsförvaltningen gemensamma revisionen böra bibehållas.

Kammarrätten anser sig icke kunna tillstyrka, att granskningen af
linjemyndigheternas förvaltning skulle förbehållas styrelsen genom dess
revisionskontor och byråer. Därigenom skulle nämligen kunna inträffa,
att hos linjemyndigheterna med stjTelsens goda minne kunde opåtaldt
tillämpas en författningstolkning samt förvaltningsgrundsatser, som, tilllämpade
hos styrelsen, kunde hafva underkänts af vederbörande kontrollerande
myndigheter. Granskningsplikten borde därför för såväl den
föreslagna öfverrevisionen .som kammarrättens revision gälla äfven linjemyndigheterna
.

Anmärkningar, som kunde komma att framställas af kammarrättens
revision eller af öfverrevisorerna vid si tf er granskningen, anser kammarrätten
böra anhänggiggöras hos kammarrätten, öfverrevisorernas anmärkningar
rörande förvaltningsåtgärdernas ändamålsenlighet hos Kungl. Maj:t.

Beträffande kommitténs förslag i hvad det afser att utgifter, som
haft fog för sig, icke skulle föranleda ersättningsskyldighet endast på
formella skäl anföres i utlåtandet, att kammarrätten ej ville hafva sagdt,
att icke redogöraransvaret, sådant det utbildat sig, vore onödigt strängt
och särskild^ när fråga vore om så stor medelförvaltning som den,
hvilken vore järnvägsstyrelsen och dess underlydande organ anförtrodd,
borde något mildras. Kammarrätten hölle emellertid före att om, såsom
kammarrätten gärna ville medgifva, styrelsen borde hafva större handlingsfrihet,
sådan borde beredas snarare genom eftergifvande af de i
detalj gående föreskrifter, som nu bunde styrelsens händer, än genom
medgifvande af rätt för styrelsen att utan fruktan för efterräkning åsidosätta
gällande föreskrifter. Genom den af kommittén föreslagna ökade
handlingsfriheten för järnvägsmyndigheterna skulle säkerligen anledningen
till många anmärkningar bortfalla. Men detta ändamål kunde befordras
äfven genom andra åtgärder i syfte att lösa band, som hämmade styrelsens
verksamhet, såsom förbudet att använda järnvägsmedel för en del
oförutsedda utgifter exempelvis till bestridande af så kallade representationskostnader.
Tvister mellan kammarrättens revision och vederbörande
myndigheter kunde t. ex. i sådant fall, som nämnts, lätteligen förekommas
genom att till myndighetens förfogande ställdes för ändamålet
ett särskilt anslag.

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Kammarrätten anför vidare, att författningsöfverträdelse understundom
kunde begås under sådana omständigheter, att någon egentligskuld
ej kunde tillvitas vederbörande. Den dömande myndigheten borde
äga befogenhet att i sådana fall på grund af särskilda omständigheter
antingen befria vederbörande från annan ersättningsskyldighet än utgifvande
af anmärkningsprovision eller ock i ett eller annat undantagsfall
helt och hållet befria från ersättningsplikt.

På grund af hvad kammarrätten sålunda anfört, anser kammarrätten,
att granskningen af järn vägsförvaltningen borde ordnas så, att kontrollen
å författningsenligheten af järnvägsstyrelsens och linjemyndigheternas
medelförvaltning skulle såsom hittills åligga kammarrättens revision
med befogenhet för denna att jämväl utöfva kontroll å förvaltningen
i öfrig! En särskild öfverrevision, ordnad på sätt af kommittén
föreslagits, snille hafva till åliggande att granska såväl järnvägsstyrelsens
som ock linjemyndigheternas förvaltning, utom hvad anginge
sifferrevision å de senares räkenskaper samt granskning af medelförvaltningens
författningsenlighet, dock med befogenhet för revisionen att
äfven i dessa afseenden granska järn vägsförvaltningen. Hos kammarrätten
skulle anhängiggöras dess revisions af granskningen föranledda
anmärkningar äfvensom öfverrevisorernas anmärkningar, som afsåge siffergranskningen
eller ginge ut på att förvaltningsåtgärd skulle vara författnings
stridig, men i andra fall skulle öfverrevisorerna hafva att framställa
anmärkning hos Kung! Maj:t, där de ej funne saken kunna bero
därvid, att styrelsens uppmärksamhet fästes på den förmenta oriktigheten
i dess eller dess underordnades handlingssätt. Vid pröfning af anmärkningsmål
skulle vederbörande dömande myndighet äga att, äfven i fall,
då utbetalning eller annan förvaltningsåtgärd befunnes författningsstridig,
med afseende å särskilda omständigheter i målet antingen
befria vederbörande från annan ersättningsskyldighet än utgifvande af
anmärkningsprovision eller ock i enstaka undantagsfall eftergifva ersättningsanspråket
i dess helhet.

Tre af kammarrättens ledamöter hafva afgifvit särskildt yttrande.
Reservanterna, som finna nyttan af den föreslagna öfverrevisionen
mycket tvifvelaktig, hafva särskildt ifrågasatt lämpligheten däraf, att
öfverrevisorerna skulle, såsom föreslagits, i vissa fall anhänggiggöra talan
hos kammarrätten. Riktigast syntes det reservanterna vara, att öfverrevisorerna
allenast hos Kung! Maj:t gjorde de framställningar, till
hvilka de funne sig befogade.

Det förefölle därjämte enligt reservanternas mening önskvärdt och
lämpligt, att all sifferrevision såväl af järnvägsstyrelsens som af linjemyn -

K mull. Maj.ts Nåd. Proposition K:o Ki4. -J

digheternas räkenskaper skedde på ett ställe vare sig hos järnvägsstyrelsen
eller kammarrättens revision.

Beträffande förslaget, i hvad det af ser eu ändring åt upp bordsmäns
och redogörares ansvarighet, finna reservanterna en sådan djupgående
ändring icke böra vidtagas utan eu allsidig profning af heta
frågan. Om eu ändring skulle ske, borde denna gifvetvis gälla äfven
andra områden än järnvägsförvaltningen.

Då jag den 4 augusti 1906 tillstyrkte Kung!. Maj:t att tillsätta den J>£«ukommitté,
för hvars förslag jag nu i stora drag redogjort, beiöide jag yttrande.
jämväl frågan om de nuvarande distriktsförvaltningarnas organisation,
och ansåg jag det böra noggrant undersökas, om distriktsförvaltningaina
borde såsom sådana bestå, och i hvarje fall, huruvida desamma icke
borde undergå en genomgripande omgestaltning. _

Distriktsförvaltningarnas nuvarande organisation är, hufvudsakligen
på basis af 1893 års järnvägskommittés betänkande, ordnad genom instruktionen
den 15 oktober 1897, som trädde i tillämpning den 1 januari
1898, och förutsattes därvid, att gränserna mellan styrelsens och
distriktsförvaltningarnas befogenhet skulle närmare bestämmas i säiski

arbetsordning. i n <*<.

Nämnda kommittés afsikt var att linjemyndigheterna skulle ta eu

vidsträckt beslutanderätt, att med ett ord skapa starka distnktsförva tningar,
med hvilka den trafikerande allmänheten kunde tråda i närmare
beröring och där en mängd löpande ärenden af lokal natur skulle afgoras.

Denna tanke fick emellertid ej något klart uttryck i kommitténs
betänkande och torde ej i oväsentlig grad motverkats daraf att distnktschefen
ej erhöll verklig chefsställning, ''hanken har sålunda icke blifvit
omsatt i'' verkligheten, organisationen har aldrig, åtminstone icke i den
anda, som afsetts, trädt i tillämpning. Detta karaktäriseras bast af den
omständigheten, att någon arbetsordning icke blifvit uthärdad.

Följden häraf har blifvit, att styrelsen fortfarande kommit att handlägga
eu mängd ärenden af den natur, att de, då nu distriktsforvaltningar
funnits, lämpligen bort höra under deras afgörande. Fn annan
synnerlig olägenhet af det rådande systemet har varit den oklarhet, som
ägt rum beträffande gränsen för distriktsförvaltningarnas befogenhet,
och jag har trott mig finna eu viss benägenhet hos styrelsen att draga
under sig alltför mycket af detaljfrågor. .

Distriktsförvaltningarna hafva sålunda, kan man säga, i stallet tor
initiativkraftiga organ i orterna blifvit en expeditionsinstans, som bringat

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

till verkställighet styrelsens beslut. Detta har alstrat ett mångskrifveri
samt en tyngd och omgång i ärendenas behandling, som böra framför
allt för ett kommunikationsverk vara helt och hållet främmande. För
styrelsen betecknade ej heller inrättandet af distriktsförvaltningar — med
det sätt hvarpå institutionen kommit att arbeta — någon lättnad i dess
störa arbetsbörda, snarare tvärtom. Och för allmänheten kommo de att
beteckna tidsutdräkt med ärendenas afgörande och en stor ovisshet, hvart
man öfver hufvud taget hade att vända sig för att få svar på sina frågor.

Med dessa erfarenheter för ögonen fann jag det uppenbart, att
distnktsförvaltnmgarna icke i deras nuvarande ''form borde bibehållas
om jag också ej vid tiden för kommitténs tillsättande kunnat bilda mionågot
tillförlitligt omdöme om sakens lämpliga ordnande.

Då man nu går att närmare öfverväga, huru en omorganisation af
statsbaneförvaltningen bör ske, står, såsom kommittén påpekar, två vägar
öppna. Den ena att ytterligare kringskära linjemyndigheternas befogenhet
och gorå dem helt till verkställande organ samt förlägga förvaltningens
såväl ledning som skötsel till styrelsen, den andra att, med
bibehållande af distriktsförvaltnings- och distriktschefsinstitutionerna,
utvidga det område, inom hvilket de skulle äga sjelfständig beslutanderätt.

Båda systemen kunna gifvetvis hafva sina fördelar och olägenheter,
men den utredning, som kommittén lämnat, har dock bringat mig till
c ^n. öfvertygelsen, att med våra förhållanden det senare systemet är att
afgjordt föredraga, Med den geografiska utsträckning, vårt järnvägsnät
kortaste afståndet från den sydligaste statsbanestationen, Malmö,
till den nordligaste, Riksgränsen, uppgår längs efter statsbanan räknadt
till icke mindre än 1,991 kilometer — låter det nämligen knappast
tänka sig, att samla afgörandet i en mängd detaljfrågor beträffande
skötseln hos styrelsen. Den kännedom om lokala förhålknden, som är
Ppdig för ärendenas rätta bedömande, kan omöjligen där förutsättas,
ifrågavarande system, följdriktigt genomfördt, skulle dessutom lätta styrelsens
tyngande arbetsbörda och bereda den tid för de stora, allmänna
frågornas utredning och afgörande. Det inflytande, som järnvägsstyrelsen
skall och bör såsom verkets högsta organ utöfva med afseende
a det helas ledning, behöfver ingalunda genom öfverflyttning af en mängd
ärenden på distriktsförvaltningarna försvinna eller minskas. Detta inflytande
kan nämligen göra sig gällande dels genom utfärdande af allmänna
föreskrifter, som reglera sättet för en del ärendens handläggning,
och dels genom inspektioner afsedda att kontrollera att gällande före -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164. 31

skrifter tillämpas och dessutom tillse, att linjetjänsten skötes enhetligt
och likformigt inom de skilda distrikten, så långt detta är förenligt med
de lokala förhållandena. Dessutom synes mig vara att förorda, att, såsom
ock för närvarande då och då äger rum, samtliga distriktschefer
esomoftast kallas att gemensamt sammanträda inför generaldirektören
för att rådslå i frågor af allmännare intresse beträffande distriktens
skötsel. En ej oviktig fördel, som skulle vara förenad med nu omhandlade
system, är också, att i de flesta fall allmänheten skulle bringas
i närmare beröring med vederbörande beslutande myndighet, och att
större snabbhet i åtgärder och beslut blefve att förvänta, då ett ärende
icke längre såsom hittills behöfver genom eu utdragen och tidsödande
skriftväxling vandra fram och åter mellan styrelsen och vederbörande
distriktsförvaltning.

Jag har följaktligen ansett mig böra ansluta mig till ifrågavarande,
af kommitténs samtliga ledamöter förordade system.

Beträffande den norm, som skulle vara afgörande för ärendens öfverflyttning
från styrelsen till distriktsförvaltningarna, har jag, såsom torde
framgå af hvad jag redan yttrat, icke något att erinra mot kommitténs
förslag. Förvaltningens ledning skulle således tillkomma styrelsen, skötseln
distriktsförvaltningarna. Med denna utgångspunkt böra följaktligen
sådana ärenden, som äro af lokal natur eller eljest hafva mindre
betydelse, öfverlämnas till distriktsförvaltningarnas afgörande; och synes
mig kommittén hafva, såvidt jag nu kunnat finna, på lämpligt sätt angifvit
den omfattning, hvari redan i sammanhang med de organisationsförändringar,
som kunna komma att genomföras, en sådan öfverflyttning
af förvaltningsuppgifter från styrelsen till linjemyndigheterna bör
äga rum. Emellertid bör, såsom också kommittén påpekat, dylik öfverflyttning
allt framgent ske i den mån distriktsförvaltningarna genom
vana vid viss sj anständig ämbetsutöfning befinnas lämpligen kunna mottaga
dylika uppgifter och de allmänna regler, som kunna erfordras för
en del frågors bedömande, kunna komma att fastställas.

Kommittén har, såsom jag redan anmärkt, föreslagit, att i den af
Kungl. Maj:t för styrelsen fastställda instruktionen skulle intagas allenast
den allmänna normen för ärendens öfverlämnande åt distriktsförvaltningarna,
men detaljbestämmelserna rörande de olika myndigheternas
befogenhet meddelas i den arbetsordning, som styrelsen kunde komma
att utfärda, därvid kommittén på det bestämdaste framhållit angelägenheten
däraf, att en, arbetsordning så fort sig göra låter kommer till
stånd. För att den i nu förevarande hänseende ifrågasatta organisationsförändringen
verkligen skall blifva med kraft genomförd skulle visser -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

ligen kunna ifrågasättas, huruvida icke jämväl detalj bestämmelserna
borde intagas i instruktionen. Det synes mig dock icke vara lämpligt
att betunga en instruktion med dylika detaljbestämmelser, Indika dessutom
böra, för att utflyttningen till distriktsförvaltningarna af förvaltningsuppgifter
allt framgent skall kunna successivt fortgå, lätt kunna
ändras. Det torde ej heller nu finnas verklig anledning antaga, att en
arbetsordning icke så fort sig göra låter skall blifva fastställd, då behofvet
af en sådan inom järnvägsförvaltningen lärer hafva gjort sig
alltmera kännbart gällande, och för öfrigt åtgärder från Kungl. Maj:ts
sida lätteligen kunna vidtagas för öfvervakande att arbetsordningen
verkligen blir utfärdad.

I fråga om distriktsförvaltningarnas yttre organisation hafva kommittén
och styrelsen uttalat mot hvarandra stridande uppfattningar.
Kommittén härdar distriktsförvaltningarnas sjelfständighet i förhållande
till vederbörande befattningshafvare inom styrelsen och anser detta säkrast
kunna ske genom att åt distriktschefen gifva ökad befogenhet och verklig
chefsställning. Styrelsen däremot vill helt och hållet borttaga distriktschefsbefattningarna
och ställa afdelningsföreståndarna å linjen
direkt under afdelningsclieferna i styrelsen, hvilka senare därigenom
skulle äga att göra sitt inflytande gällande jämväl i fråga om förvaltningens
skötsel och de egentliga verkställighetsåtgärderna.

Det synes först och främst vara klart, att, om nödvändigheten att
åt distriktsförvaltningarna gifva utvidgadt verksamhetsområde medgifves
— såsom ju också från styrelsens sida sker — en konsekvens häraf
bör blifva, att distriktsförvaltningarna inom detta utvidgade område för
deras verksamhet böra erhålla den själfständighet, som låter förena sig
med den styrelsen tillkommande ledande verksamheten. Men om, såsom
styrelsen synes tänka sig saken, vederbörande inom styrelsen genom
förhandling under hand med afdelningsföreståndarna skola kunna direkt
inverka på afgörande! af frågor, som ligga inom området för distriktsförvaltningarnas
beslutanderätt, och om alla sådana ärenden, som skola
afgöras i samlad distriktsförvaltning eller som beröra mer än en afdelning,
skola underställas styrelsens pröfning, så snart föredragandens
mening icke biträdes af någon afl de öfriga afdelningsföreståndarna, då
torde det blifva föga bevändt med distriktsförvaltningarnas själfständighet.

För att denna själfständighet skall kunna bevaras och än vidare
utvecklas erfordras, synes mig, med nödvändighet, att det därstädes finnes
en verklig chef; eljest kommer gifvetvis förvaltningen att sakna enhet och
kraft. Frånvaron af en dylik enande kraft har säkerligen i ej ringa män bi -

Kungh Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

dragit till, att den nuvarande organisationen icke blifvit livad den från
början var afsedd att blifva.

Kommittén bär i sitt betänkande (sid. 85—97) närmare utvecklat
skälen för sitt förslag att gifva distriktschefen verklig chefsställning
samt angifvit de åligganden, som skulle tillkomma honom; och anser jag
mig kunna hänvisa till hvad därstädes uti berörda afseende anföres.

Enligt min mening är denna distriktschefens ställning helt enkelt
af afgörande betydelse för frågan, huruvida den nya organisationen skall
komma att verka till järnvägsförvaltningens fromma. Saken står för
öfrigt i nära sammanhang med ett från kommitténs afvikande förslag
beträffande styrelsens organisation, som jag kommer att i det följande
framlägga.

Det har, och som jag tror med fog, anmärkts, att mellan de tre
hufvudafdelningarna inom järn vägsförvaltningen, trafikafdelningen, banafdelningen
och maskinafdelningen, icke rådt den samverkan, som varit
önsklig. De tre afdelningarna hafva löpt såsom tre parallella linjer med
sträng åtskillnad sins emellan. Denna tredelning, börjande inom styrelsen,
har sträckt sig ned genom alla förvaltningens grenar och tagit sig
uttryck däri, att hvarje afdelning nästan betraktat sig såsom ett verk
för sig och ej sällan handlat därefter. Att ett sådant sakernas tillstånd
måste betecknas såsom synnerligen otillfredsställande, torde ej vara för
mycket sagdt, och härför måste, synes mig, man söka råda bot.

Den såväl ur statens som allmänhetens synpunkt viktigaste af dessa
afdelningar torde väl utan gensägelse vara trafikafdelningen. Det är den,
som skall genom lämpliga anordningar skapa och upparbeta trafik och
därigenom bereda järnvägarna ökade inkomster, det är den, som skall
tillse, att den trafikerande allmänhetens kraf blifva behörigen tillgodosedda.
Men för att dessa uppgifter skola väl fyllas, kräfves, att banoch
maskinafdelningarna, hvilka ju hvar för sig hafva synnerligen fordrande
åligganden, i sin verksamhet taga väsentlig hänsyn till denna
trafikafdelningens ställning, och att ett intresseradt samarbete mellan alla
afdelningarna kommer till stånd.

Om nu inom distriktsförvaltningarna skulle komma att finnas endast
lika berättigade afdelningsföreståndare, är fara värdt, att någon ändring
i ofvan angifna missförhållanden icke skulle åstadkommas. Därest åter
öfver afdelningsföreståndarna ställes en distriktschef, utrustad med tillräcklig
myndighet, synes mig, naturligtvis under förutsättning af lämpligt
personval, det vara att förvänta, att denne skall kunna verka mycket
till gagn i åsyftad riktning.

Bih. Ull Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Haft.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

För vinnande af snabbare och enklare behandling af ärendena inom
distriktsförvaltningen har kommittén föreslagit, att antalet ärenden, som
handläggas i samlad distriktsförvaltning, skulle minskas. En sådan förändring
af distriktsförvaltningarnas organisation ingår jämväl i styrelsens
förslag. Men att, såsom styrelsen föreslår, vidtaga en sådan anordning
utan att samtidigt söka erhålla säkerhet för att verklig samrådan och
samverkan mellan afdelningsföreståndarna komma att äga rum i alla de
fall, där sadant erfordras, det synes mig ur förut angifna synpunkt
ingalunda vara välbetänkt. Särskilt anser jag mig böra i detta afseende
fästa uppmärksamheten därå, att frågor om nya byggnader och
anläggningar, som för trafikens behof erfordras, handläggas och föredragas
af bandirektören samt frågor om anskaffande af den dragkraft,
som behöfves för att tillgodose trafikens kraf, af maskindirektören. Om
nu på grund af bristande samverkan mellan afdelningsföreståndarna trafikdirektören
skulle komma att hållas utanför dylika frågor, är ju högst
sannolikt, att just den viktigaste afdelningen, trafikafdelningen, skulle
blifva lidande däraf.

Det är emellertid icke endast inom distriktsförvaltningen, som
distriktschefen skall hafva att arbeta för samverkan mellan afdelningarna.
I minst lika hög grad måste hans uppgift vara att söka få till stånd
verkligt samarbete jämväl mellan samtliga mera underordnade befattningshafvare,
tillhörande olika afdelningar. Såsom regel bör naturligtvis
gälla, att hvarje befattningshafvare skall utföra det arbete, som tillhör
hans särskilda syssla. Men det inträffar ej sällan, att i bråda tider exempelvis
trafikpersonalen ej är tillräcklig att utföra arbetet för trafikens
räkning. Det borde ju då lämpligen kunna ordnas så, att ban- och
maskinafdelningarnas personal, om så eljest finnes lämpligt, biträdei
jämväl i de egentliga trafikgöromålen. Härigenom skulle mången gång
annars oundvikliga rubbningar i tågtrafiken kunna undgås. Att ordna
en dylik sak på förståndigt sätt blir en distriktschefs ej minst viktiga
uppgift. Han bör, med ett ord, söka få till stånd sådan uppfattning af
samhörighet mellan de olika afdelningarna, att, såsom kommittén uttrycker
det, samtliga befattningshafvare inom distriktet skola känna sig solidariska
och såsom en kår med gemensamma intressen och gemensamt mål för sin
sträfvan. Men för att på sådant sätt nedrifva de skrankor, med hvilka
hvarje särskild afdelning gärna torde vilja omgärda sig, därför erfordras
en distriktschef med kraft och befogenhet att göra sin mvndighet gällande.
Med en sådan organisation af distriktsförvaltningarna, som styrelsen
föreslagit, skulle snarast de tre hufvudafdelningarna inom förvaltningen
komma att blifva allt mera fristående och skilda från hvarandra.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104. 35

I anledning af en utaf järnvägsstyrelsens erinringar mot den af
kommittén föreslagna distriktschefsinstitutionen anser jag mig vidare
här böra påpeka, hurusom afdelningsföreståndarnas ställning ingalunda
behöfver nedsättas genom tillkomsten af en sjelfständig distriktschef.
Kommittén framhåller i detta afseende särskildt, att afdelningsföreståndare
icke få betraktas såsom distriktschefens assistenter, då deras verksamhet
därtill vore alltför betydelsefull och omfattande. I instruktion
och arbetsordning bör gifvetvis tilläggas afdelningsförestandare själlständig
beslutande- och handlingsrätt i åtskilliga afseenden, hvarförutom
distriktschefen bör äga befogenhet att uppdraga åt afdelningsförestandare
att tills vidare eller för hvarje särskild gång på egen hand vidtaga
vissa åtgärder eller att besluta i vissa ärenden eller grupper af ärenden.
Att afdelningsföreståndarnas intresse, vaksamhet och initiativ skulle blifva
mindre, därför att de ej i vederbörande inom styrelsen utan i den möjligen
icke fackkunnige distriktschefen skola se sin närmaste förman, lärer så
mycket mindre kunna göras gällande, som något dylikt icke torde kunna
sägas om nuvarande öfverdirektörer, hvilka ju öfver sig hafva styrelsens
chef, som omöjligen kan vara fackkunnig inom samtliga afdelningars
område. Denna omständighet, att afdelningsföreståndaren vet sig i viss
sak vara den egentligen fackkunnige, bör ju tvärtom för honom medföra
en skärpt känsla af ansvar vid uttalande af hans åsikt. Det torde också
få anses gifvet, att en fråga, äfven en ren fackfråga, skall blifva bättre
och mera allsidigt bedömd, om i dess afgörande deltager, utom afdelningsföreståndaren,
äfven en låt vara icke fackkunnig men dock ijärnvägsangelägenheter
väl förfaren distriktschef med godt omdöme och
praktiskt förstånd. Praktiskt anordnad synes den organisationsform, som
ingår i kommitténs förslag, icke böra medföra större tidsutdräkt, tyngd
och omgång i fråga om ärendenas behandling eller mindre lättnad för
allmänheten, än om distriktsförvaltningarna organiserades i enlighet med
styrelsens förslag.

Det förefaller som skulle styrelsen anse kommitténs mening vara,
att distriktschefens expedition skulle blifva helt skild från afdelningsföreståndarnas,
och att rent af skriftväxling skulle komma att äga rum
mellan dessa och chefen. Något sådant bör gifvetvis icke få förekomma,
utan böra meddelanden mellan chefen och afdelningsföreståndarna samt
mellan dessa inbördes ske muntligen. Skulle, såsom för närvarande
understundom lärer äga rum, skriftväxling etableras inom lokalförvaltningen,
då vore säkerligen mycket af hvad man genom organisationen
vill vinna förloradt.

Kun yl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Jag har alltså funnit mig böra biträda kommitténs förslag, att distriktsGlmfbn
skall erhålla verklig chefsställning och således ställas öfver
afdelmngsföreståndarna. Likaledes instämmer jag uti kommitténs förslag,
att distriktsförvaltningarna skola bestå af,''utom distriktschefen, tre
afdelningsföreståndare, en bandirektör, en maskindirektör och en trafikdirektör,
och att således nya tjänster, trafikdirektörsbefattningar, inrättas.
Jag gör detta så mycket hellre, som det synes mig klart, att föreståndarskapet
för denna den viktigaste afdelningen helt och hållet fordrar
sm man.

Hvad kommittén i öfrigt föreslagit i fråga om distriktsförvaltningarnas
organisation, de särskilda befattningshafvarnas åligganden, anordningar
för att åstadkomma ett förenkladt sätt för ärendenas handläggnmg
inom distriktsförvaltningarna, sättet i öfrigt för ärendenas handläggning
därstädes m. m. synes mig i allmänhet vara välbetänkt. Att
såväl distriktschef som trafikdirektör skall hafva till uppgift att söka
upparbeta, järnvägarnas trafik och inkomster, synes mig icke gifva anledning
till berättigad anmärkning. Ej heller kan jag, såsom järnvägsstyrelsen
synes anse, finna, att den kontroll, som distriktschefen bör utöfva
i fråga om de olika afdelningarnas utgifter behöfver verka hindrande på
den granskning af afdelningarnas räkenskaper, som bör verkställas af
vederbörande befattningshafvare inom styrelsen.

Kommitténs förslag att bestraffningsfrågor, som handläggas af
distriktsförvaltningarna, skola afgöras i samlad distriktsförvältning och
611 pmröstning mellan distriktsförvaltningens ledamöter med utslagsrätt
för distriktschefen vid lika röstetal anser jag* hafva goda grunder för
S1£>: synner% vikt, att dessa frågor behandlas så att största

möjhga säkerhet vinnes för ett rättvist domslut, och att detta jämväl
med hänsyn till sättet för dess åvägabringande erhåller nödig auktoritet
och tillit. För sadant ändamål anser jag lämpligt, att kommitténs förslag
i fråga om dessa ärendens handläggning på det sätt kompletteras,
att dessa ärenden föredragas i distriktsförvaltningen af distriktssekreteraren
som är juridiskt bildad, och att denne tillika erhåller rätt att
däi vid inom distriktsförvaltningen deltaga i såväl öfverläggninffar som
beslut. ö

Kommittén har ifrågasatt, om ej lämpligt vore, att befogenhet lämnades
stationsföreståndarna att afgöra frågor om restitution af erlagda
biljettafgifter i inländsk trafik, genom hvilken anordning kommittén anser
en betydlig lättnad beredas allmänheten. Jämväl styrelsen finner enklare
frågor af nyss nämnda slag böra kunna afgöras af stationsföreståndarna.
En sådan anordning anser jag vara synnerligen lämplig, och

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 104.

det torde böra vid utarbetandet af instruktion och arbetsordning tagas
i öfvervägande, om ej äfven andra enklare ärenden, som beröra allmänheten,
skulle kunna lämnas till afgörande af stat i on s t örest; träl are, trafikinspektör
eller ban- eller maskiningenjör antingen en gång för alla eller
efter af distriktscliefen meddeladt uppdrag. Dessutom torde stationsföreståndarna
kunna mera än hvad nu är fallet göras till förmedlare
af förbindelsen mellan allmänheten och järnvägsmyndigheterna, så att
anmälningar och jämväl eu del framställningar från allmänhetens sida
skulle kunna få göras hos stationsföreståndaren med skyldighet för denne
att befordra deras öfverlämnande till vederbörande myndighet. Härigenom
skulle alldeles gifvetvis ytterligare lättnad kunna beredas allmänheten.

Om jag således i fråga om distriktsförvaltningarna kunnat i hufvudsak
instämma med kommittén, anser jag mig däremot böra, beträffande
styrelsens organisation, i vissa afseenden göra gällande en mening,
afvikande från den, som kommittén uttalat.

Det af kommittén framställda och af styrelsen tillstyrkta förslaget
att genom inrättandet af en ny institution, järnvägsfullmäktige, sätta
styrelsen i en mera intim beröring med affärsvärlden, kan jag emellertid
så mycket hellre biträda som jag vid underdånig föredragning_ af _ frågan
om förändrad organisation för styrelsen och underlydande distriktsförvaltningar
den 4 augusti 1906 särskildt framhöll, hurusom det syntes
mig böra tagas under ompröfning, om icke vid generaldirektörens, sida
inom styrelsen borde ställas representanter för den merkantila och industriella
världen, då därigenom, under förutsättning af ett lyckligt val af
personer, skulle kunna tillföras styrelsen en fond af erfarenhet, som verksamt
kunde bidraga till genomförandet af en affärsmässig förvaltning.

I likhet med järnvägsstyrelsen kan jag dock icke finna annat än att
kommittén i sitt förslag tillerkänt dessa järnvägsfullmäktige ett mera
omfattande verksamhetsområde och eu annan ställning än som kan anses
vara lämpligt.

Visserligen böra fullmäktige få deltaga i handläggningen jämväl
af vissa ärenden, som icke direkt afse ekonomiskt praktiska frågor af
större betydelse för järn vägsförvaltningen eller allmänheten, något som
för dem skulle väsentligen underlätta möjligheten att i erforderlig grad
sätta sig in i de järnvägsfrågor, till hvilkas lösning de skola bidraga.
Men att, såsom kommittén föreslår, deras närvaro med nödvändighet
skulle erfordras för afgörandet jämväl af en del löpande ärenden, för
så vidt de icke äro af synnerligen brådskande natur, det kan jag icke
finna lämpligt. Fullmäktiginstitutionen skall vara till för att fullmäk -

KungL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

tige skola lämna styrelsen och dess chef upplysningar och råd i frågor,
som ligga dem såsom affärsvärldens målsmän nära, men den får ej verka
hämmande på de löpande ärendenas handläggning och afgörande. Det
med fullmäktiges tillsättande afsedda gagnet för järn vägsförvaltningen
vinnes, synes mig, fullt ut, om styrelsens chef äger tillkalla fullmäktige
till deltagande i afgörandet af alla de ärenden, vid hvilkas handläggning
chefen anser fullmäktige lämpligen böra deltaga, företrädesvis i
ärenden af den art, som nyss angifvits, eller frågor af praktiskt ekonomisk
innebörd, som äro af större betydelse för järn vägsförvaltningen

Kommittén har, såsom förut anmärkts, med hänsyn till fullmäktige
föreslagit, att beslut i sådana ärenden, som skulle afgöras i plenum i
förvaltningsärenden d. v. s. de ärenden, vid hvilkas handläggning fullmäktige
borde vara närvarande, skulle fattas efter omröstning mellan
de i beslutet deltagande. Redan däraf att jag finner det böra tillkomma
styrelsens chef att i de fall, han anser lämpligt, tillkalla fullmäktige,
torde framgå, att jag icke kan dela kommitténs uppfattning beträffande
det inflytande på ärendenas afgörande, som enligt kommitténs förslag
skulle gifvas fullmäktige. Lika väl som det för att gifva kraft och enhetlighet
åt distriktsförvaltningarna erfordras, att distriktschefen i allmänhet
äger makt att ensam besluta i de ärenden, i hvilkas afgörande
han deltager, i minst lika hög grad kräfves det nämligen, för att förvaltningen
i dess helhet skall vara kraftig och planmässig, att styrelsens
chef är den ensamt rådande. I annat fall är det fara värdi, att chefens
ansvarskänsla minskas, hans prestige nedsättes och hans intresse slappas.
Det måste väl anses olämpligt, att den, som inför Kungl. Maj:t skall vara
ansvarig för statens järnvägars förvaltning, skulle kunna, ii vilket enligt
kommitténs förslag lätteligen kunde inträffa, blifva öfverröstad af en för
tillfället inkallad suppleant för en fullmäktig. Åt fullmäktige synes mig inrymmas
alldeles tillräckligt inflytande på förvaltningen, därest det, på sätt
nu äi föreskrifvet i fråga om afdelningschef, stadgas, att om i ett ärende, i
hvars handläggning fullmäktig deltager, beslut fattas, som strider mot
hans åsikt, det skall åligga honom att anmäla och till protokollet låta
anteckna sin skiljaktiga mening. Äfven med en sålunda begränsad befogenhet
för fullmäktige torde det ej behöfva möta svårighet att få dessa
befattningar, som väl måste komma att betraktas såsom särskilda förtroendeposter,
besatta med fullt kvalificerade personer. Den medansvalighet
i styrelsens beslut, som i allt fall skulle åligga fullmäktige, torde
vara fullt tillräcklig för att åstadkomma den känsla af samhörighet och
samförstånd mellan chef och fullmäktige, som kommittén bland annat

Kungl. Maj:Is Nåd. Proposition N:o 1<>4. 39

ansett böra blifva en följd af den fullmäktige tillagda rätt att deltaga
i omröstning om styrelsens beslut.

Mot kommitténs förslag, att fullmäktige skola vara två till antalet
och jämte en suppleant för dem förordnas af Kungl. Maj:t för en tid af
två år, har jag intet att erinra.

Såsom jag redan meddelat, har kommittén föreslagit åtskilliga förändringar
i fråga om granskningen af järnvägsförvaltningen. Järnvägsstyrelsen
har tillstyrkt bifall till förslaget, under det att kammarrätten
ansett sig böra i åtskilliga betydelsefulla afseenden framställa erinringar
mot detsamma.

Det torde icke kunna förnekas, att granskningen af järnvägsförvaltningen
med de betydliga ekonomiska värden, som där handhafvas,
borde mer, än hvad som nu äger rum, äfven afse de egentliga förvaltningsåtgärderna
och det sätt, hvarpå statens järnvägar från ekonomisk och
praktisk synpunkt skötas. Särskildt om, såsom jag ärnar föreslå, järnvägsstyrelsen
och distriktsförvaltningarna i en del frågor tillerkänna
större handlingsfrihet än hittills, torde behofvet af en dylik saklig revision
träda än mera i dagen. En öfverrevision, anordnad i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad kommittén föreslagit, skulle säkerligen i sådant
afseende blifva till ej ringa gagn, och jag anser mig därför böra tillstyrka,
att en sådan revision kommer till stånd.

Att däremot, såsom kommittén hemställer, kammarrättens granskningsplikt
skulle helt bortfalla, kan jag icke för närvarande tillråda.
Om större handlingsfrihet kommer att medgifvas styrelsen och befattningshafvare
inom järnvägsförvaltningen, lärer för öfrigt till stor del
bortfalla anledningen till den bundenhet af formella hänsyn och fruktan
för ekonomisk efterräkning, som till verkets förfång säges hafva där
gjort sig gällande. Denna fråga har dessutom betydlig räckvidd och
bör lämpligen pröfvas först i samband med fråga om förändrad granskning
jämväl af andra statens ekonomiska förvaltningar. Den af kammarrätten
framkastade tanken om förändrade bestämmelser rörande uppbördsmäns
och redogörares ansvarighet har jag ej heller i detta sammanhang
ansett mig böra upptaga.

Med den af mig nu förordade anordningen om bibehållande åt kammarrättens
gransknings plikt lära de ifrågasatta siffergranskarna, som skulle
biträda öfverrevisorerna, icke behöfva ifrågakomma.

Beträffande frågan om utvidgad handlingsfrihet för styrelsen torde
jag här, i anslutning till hvad jag rörande telegrafstyrelsen yttrat,^endast
behöfva framhålla, att det synes lämpligt, att styrelsen erhåller
större handlingsfrihet i frågor, som direkt beröra dess affärsverksamhet.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

I hvad män afvikelse från kommitténs förslag i detta hänseende lämpligen
bör äga rum, därom torde jag ej här behöfva yttra mig. Jag anser
mig dock böra påpeka, att med de förbättrade lönevillkor, som nu
äro föreslagna för befattningshafvarna inom styrelsen, och med den utsträckning
af arbetstiden å tjänsterummet, som är afsedd att äga rum,
ersättning för utförande af särskildt uppdrag endast i sällsynta undantagsfall
torde böla ifrågakomma. Det synes därför böra tillkomma
Kungl. Maj:t att därom besluta.

Hvad angår de särskilda befattningshafvarna inom styrelsen har
kommittén beträffande generaldirektören och chefen föreslagit och styrelsen
tillstyrkt, att denne skulle tillsättas allenast på förordnande. Vid
underdånig föredragning den 8 mars 1907 af fråga om godkännande af
telegrafverkets utgiftsstater för år 1908 m. m. yttrade jag rörande enahanda
förslag beträffande telegrafverkets chef, att den vid organisationen
af Trollhätte kanal- och vattenverk för första gången för statens vidkommande
tillämpade anordningen, att verkets chef förordnades allenast
för viss kortare tid, syntes mig väl lämpad jämväl för telegrafstyrelsen
och kunde i sin mån bidraga till att telegrafverket komme att skötas
på ett fullt affärsmässigt sätt. Hvad sålunda sagts om telegrafverket
torde i ännu högre grad gälla om järnvägsförvaltningen, statens största
ekonomiska förvaltning. Rörande förändrade aflönings- och pensionsförhållanden
för chefen får jag tillfälle att längre fram yttra mig.

Innan jag närmare ingår på frågan om den af kommittén föreslagna
souschefsbefattningen, torde det tillåtas mig att redogöra för min ståndpunkt
beträffande de nuvarande afdelningscheferna inom styrelsen och
de dem närmast underordnade byrådirektörerna.

Enligt nu gällande instruktion utgöres järnvägsstyrelsen af, förutom
generaldirektören, fyra öfverdirektörer såsom ledamöter i styrelsen och
chefer hvar för sin afdelning därstädes, nämligen en för administrativa
afdelningen, en för banafdelningen, en för maskinafdelningen och en
för trafikafdelningen.

Sedan åtskilliga år har därjämte såsom adjungerad ledamot föreståndaren
för taxebyrån haft säte i styrelsen.

Under afdelningarna lyda åtskilliga byråer, där byrådirektörer äro
anställda, jämte flera kontor.

Enligt instruktionen skall öfverdirektör inför generaldirektören föredraga
alla ärenden, i hvilkas afgörande denne deltager. Dessförinnan
hai emellertid ärendet blifvit beredt af vederbörande byrådirektör eller
kontorsföreståndare.

Öfverdirektör, som har tillsynen öfver göromålen inom afdelningen,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

liar därjämte beslutanderätt i vissa frågor, på sätt närmare framgår
af § 22 i instruktionen, hvar jämte honom åligger att tid efter annan
företaga inspektionsresor.

Den organisation, som sålunda är gällande, vill kommittén i stort
sedt bibehålla. Öfverdirektören skulle emellertid hädanefter komma att
benämnas afdelningschef.

Inom kommittén hade väckts förslag, att afdelningschefer icke
vidare skulle bibehållas i styrelsen, utan i stället föredragandenas antal
ökas, så att det ungefärligen korume att motsvara de inom styrelsen
befintliga och erforderliga byråernas antal, och bär detta förslag framburits
i två .vid betänkandet fogade reservationer.

Det skäl, som af kommittén anförts för systemet med afdelningschefer
är hufvudsakligen, förutom att det skulle befordra enhetligheten
inom den centrala myndigheten, att den goda sammanhållning inom
styrelsen och oafbrutna samverkan mellan chefen och föredragandena,
som måste finnas för att det bästa resultat af förvaltningen skulle uppnås,
jämförelsevis lätt skulle kunna ernås med ett mindre antal verkliga
afdelningschefer inom styrelsen, under det att anordningen med ett
större antal föredragande måste väsentligt öka chefens arbete. Afdelningschefen
skulle nämligen i första rummet ansvara för, att enhetlighet
och likformighet förefinnas mellan de olika byråer och kontor, som höra
till hans afdelning, hvaremot det skulle tillkomma chefen att med biträde
af souschefen vaka öfver likformigheten och samarbetet mellan de olika
afdelningarna. Skulle afdelningscheferna försvinna, vore det, menar
kommittén, gifvet, att det arbete och det ansvar, som i nu angifna af-,
seende hvila på afdelningscheferna, skulle öfverflyttas på chefen och hans
ställföreträdare samt i viss män draga deras uppmärksamhet och omtanke
från andra dem åliggande viktiga uppgifter.

Kommittén påpekar därjämte, att dess förslag är nära förbundet
med anordningen beträffande järnvägsfullmäktiges deltagande i besluten
och särskilt plenum i förvaltningsärenden. Ett större antal föredragande
skulle nämligen för fullmäktige försvåra den personliga öfverblicken
öfver förvaltningens gång och dessutom, då det ofta nog blefve
nödvändigt att vid ärendenas handläggning inkalla två eller flera föredragande,
förrycka det normala förhållandet mellan fullmäktige och fackledamöter.

I förevarande afseende kan jag ej underlåta att i hufvudsak ställa
mig på reservanternas sida.

Till eu början skulle utan tvifvel en väsentlig förenkling i ären Bih.

till Riksd. Prof. 1907. 1 Rami. 1 Afd. 131 Höft. ti

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 164.

denas behandling inom styrelsen åstadkommas, om den nuvarande instansen,
öfverdirektören, mellan den, som beredt och läst in ärendet, samt
generaldirektören afskaffa des. Det är, synes mig, gifvet, att här föreligger
ett dubbelarbete, hvars nackdelar i de allra flesta fall icke torde
motsvaras åt ett genom detsamma ernådt bättre resultat i afgörandet.
Man skulle kanske invända, att fackkunskapen icke skulle komma fullt
till sin rätt inom styrelsen genom den ifrågavarande anordningen. Detta
synes mig dock icke med fog kunna sägas, då ju hvarje föredragande
säkerligen har större specialkännedom rörande de ärenden, hvarmed han
sysslar, än afdelningschefen, som måste blicka öfver ett större område.
Med den samverkan mellan de särskilda byråerna, som jag gifvetvis
förutsätter skola äga rum, torde äfven hvarje ärende kunna blifva allsidigt
uti-edt, innan det förelägges inför generaldirektören. Den hufvudanmärkning,
som kommittén riktat mot det af mig nu förordade systemet,
nämligen att det skulle försvåra sammanhållningen inom styrelsen
och samverkan mellan chefen och föredragandena, torde komma att
bortfalla, om generaldirektören, såsom jag förutsätter, vid sin sida får
en souschef, hvilken särskildt i detta afseende torde få en viktig uppgift
att fylla. Dessutom lärer man kunna förvänta, att samarbetet mellan
styrelsens alla byråer skall underlättas, om hvarje särskild byrå
kommer att lyda direkt under generaldirektören, och det stränga uppdelandet
i afdelningar ej vidare förekommer. Säkerligen skulle ock
byrådirektörernas intresse och ansvarskänsla skärpas därigenom, att de
erhölle ett mera själfständigt arbete.

Hvad som för mig utgjort en hufvudanledning att biträda reservanternas
förslag är emellertid en omständighet, som jag redan tidigare
i mitt yttrande berört, den nämligen att genom bibehållande af de nuvarande
öfverdirektörerna — visserligen under namn af afdelningschefer
— den stränga åtskillnaden mellan stats]ärnvägarnas tre hufvudafdeluingar
skulle blifva svårare att nedbryta. Om åter all makt samlas i generaldirektörens
hand, skulle, synes mig, det nu rådande betraktelsesättet
så småningom försvinna och styrelsen sammansmälta till ett enhetligt
verk, där hvarje ärende afgöres med hänsyn icke till hvarje särskild
afdelnings önskemål utan till det helas och allmänhetens gagn. Det
ligger nära till hands, att en afdelningschef skulle komma att blifva
betraktad såsom chef ej blott för vederbörande afdelning inom styrelsen
utan jämväl för de under styrelsen lydande befattningshafvare
vid distrikten, så vidt de berörde hans afdelning. Detta skulle sannolikt
få till följd att, hvad än skrifna instruktioner komme att innehålla,

‘ Kung], Mnjds Nåd. Proposition No 1(14.

afdelningschefen i många tall med förbigående af distriktscliefen vände
sig till vederbörande afdelningsföreståndare i en hel del frågor, därigenom
undergräfvande den ställning distriktscliefen bör äga — och så
vore man snart åter inne på det gamla systemet, om hvars ohallbarhet
de flesta äro ense. Här synes mig vara den svagaste punkten i kommitténs
förslag, och skulle den Aunna godkännande, torde de åt kommittén
så starkt framhållna fördelarna af distriktsförvaltningarnas nya
organisation snart blifva illusoriska. Det af mig förordade förslaget
beträffande styrelsens organisation lärer åter vara en följdriktig tillämpning
af kommitténs uttalade åsikter rörande lokalförvaltningarna. I
detta sammanhang kan jag ej underlåta att ännu en gång med några
ord beröra vikten af distriktschefens ställning. Just den förutnämnda
tredelningen inom järnvägarna har åstadkommit, att inom statsbaneförvaltningen
visserligen uppfostrats män med ingående detaljkännedom i
sina fack, men att å andra sidan måhända blicken för det stora hela
förkväfts. Det är ej alltid sagdt, att den noggranna detaljkunskapen är
kriteriet på en skicklig ledare och chef, fastmera bör hos denne kräfvas
det allmänna goda omdömet och förmågan att begagna sig af specialisternas
fackkunskap. Det är denna sidan af saken, som jag anser järnvägsstyrelsen
hafva vid sm kritik af kommittébetänkandet, sa vidt angar
distriktscheferna, alltför mycket förbisett.

Om mitt förslag att afdelningsclieferna icke skulle bibehållas vinner
bifall, torde emellertid böra inrättas ett par byrådirektörsbefattningar,
något hvartill jag blir i tillfälle att återkomma längre fram. _

Kommittén har, såsom nämndt, föreslagit, att en särskild souschef
skulle anställas såsom ställföreträdare för chefen och såsom dennes närmaste
man. Att efter genomförandet af en sådan förändring med afseende
å föredragandena i styrelsen, som jag ifrågasatt, detta behof
måste göra sig ännu mera kännbart gällande, torde vara alldeles uppenbart.
Inrättandet af en souscliefsbefattning anser jag vara en nödvändig
förutsättning för att det skall vara möjligt för chefen för eu så vidt
omfattande förvaltning som statens järnvägar att i erforderlig grad ägna
tid och omtanke åt att planlägga och taga initiativ till de stora inom
järnvägsförvaltningen förekommande fragorna, och för att med den
organisation, jag föreslagit, kunna åstadkomma nödig sammanhållning
inom styrelsen. Han skall därjämte genom flitiga inspektioner biträda
generaldirektören för att åstadkomma samarbete mellan distriktsföivaltningarna
och upprätthålla enhet och likformighet i skötseln. Hvad
styrelsen anfört såsom skäl emot inrättandet af en souschefsbefattning,

44 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

torde i (ifrigt i hufvudsak sakna tillämpning, därest afdelningschefsbefattningarna
indragas.

Souschefsbefattningen bör, såsom kommittén föreslagit, vara en fullt
själfständig befattning. Olikbeten i detta afseende mot hvad som föreslagits
i fråga om telegrafverket betingas icke endast af den högst betydande
skillnaden i de båda förvaltningarnas storlek utan också af den
stora olikheten i fråga om föredragandenas antal i de båda styrelserna.
Kommitténs förslag i fråga om souschefens benämning och hans anställande
på förordnande samt de åligganden, som skulle tillkomma denne
befattningshafvare, anser jag mig böra tillstyrka.

• I fråga om sättet för ärendenas föredragning och afgörande i styrelsen
torde jag, utöfver hvad jag i sådant afseende redan anfört vid
behandlingen af frågan om de nuvarande afdelningschefsbefattningarna,
böra anmärka, hurusom med den förändring af fullmäktiginstitutionen
och af föredragandenas i styrelsen antal, som jag föreslagit, gifvetvis
måste följa, att sådana väsentligt olika slag af plenisammanträden —
plenum i förvaltningsärenden och plenum i personalärenden — som af
kommittén föreslagits, icke skulle förekomma, och att de hittills förekommande
plenisammanträdena med samtliga styrelsens ledamöter torde
komma att försvinna. Redan nu finnes i instruktionen icke något annat
stadgande om ledamöternas deltagande i plenisammanträden än att i
dylikt sammanträde minst en ledamot utom föredraganden skall vara
närvarande, och det synes också lämpligen böra tillkomma chefen att
bestämma, huru många och hvilka befattningshafvare utom den, som i
hvarje särskildt fall är föredragande, skola deltaga i ett ärendes afgörande.
Därigenom att kollegial styrelseform icke skulle förekomma, vinnes den
fördel, att till deltagande i ett ärendes handläggning kunna inkallas
samtliga, hvilkas verksamhetsområde ärendet i någon mån berör, eller
hvilkas hörande chefen eljest finner lämpligt för att ärendet skall erhålla
ett så allsidigt bedömande som möjligt.

I ett särskildt fall, nämligen beträffande bestraffningsfrågor, torde
dock närmare bestämmelser böra meddelas angående de ledamöter, som
skola deltaga i plenisammanträdena. I likhet med kommittén och styrelsen
anser jag dessa frågor i styrelsen likaväl som i distriktsförvaltningarna
böra afgöras i plenum och efter omröstning mellan de i beslutet
deltagande med utslagsröst för ordföranden. Vid behandlingen
af distriktsförvaltningarnas organisation framhöll jag angelägenheten af
att dessa frågor vunne en så sakkunnig handläggning som möjligt. I
plenum för afgörande af bestraffningsfrågor torde därför böra deltaga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 76''-/. 4ö

utom chefen, souschefen och byrådirektören å vederbörande byrå, dels
byrådirektör å administrativa afdelningen och dels styrelsens ombudsman.

I öfverensstämmelse med hvad jag föreslagit i fråga om distriktsförvaltningarnas
handläggning af bestraffningsärenden, torde det därjämte böra
uppdragas åt ombudsmannen att föredraga bestraffningsärendena samt
att därvid deltaga i styrelsens öfverläggning och omröstning till beslut.

Styrelsen har i sitt utlåtande anfört, hurusom en del ärenden skulle
kunna öfverlämnas till afdelningschefs och byrådirektörs afgörande. En
sådan anordning, hvarigenom chefen skulle kunna befrias från att deltaga
i handläggningen af vissa enkla och för förvaltningen mera betydelselösa
ärenden, står i god öfverensstämmelse med den grundsats, som
bör vara gällande, nämligen att intet ärende bör afgöras af högre myndighet
än som därför erfordras. Vid utarbetande af instruktion och
arbetsordning torde därför böra tagas i öfvervägande, i hvad män det
inom styrelsen kan öfverlämnas åt byrådirektör och eventuellt jämväl åt
underordnade befattningshafvare att i vissa afseenden å styrelsens vägnar
vidtaga åtgärder eller meddela beslut.

Hvad kommittén föreslagit i fråga om förenklade arbetsmetoder
inom förvaltningen samt anordningar i öfrigt för att bereda de till
järnvägsmyndigheterna inkommande ärendena en snabb och affärsmässig
gång och behandling, synes mig vara ändamålsenligt och för såväl
verket som allmänheten fördelaktigt.

Beträffande frågan om ledningen af och tillsynen öfver statens järnvägsbyggnader
lärer det icke kunna förnekas, att, såsom kommittén
framhållit, ett mycket nära samband finnes mellan förvaltningen af de
trafikerade banorna och ledningen af järnvägsbyggnaderna. Då genom
de förändringar af förvaltningens organisation, som föreslagits, möjlighet
synes vara beredd för styrelsen att fortfarande _ handlägga nu förevarande
frågor, torde, på sätt kommittén föreslagit och styrelsen tillstyrkt,
ledningen af och tillsynen öfver statens järnvägsbyggnader fortfarande
böra bibehållas inom järnvägsstyrelsen.

Hvad slutligen angår järnvägsrådet, har genom fullmäktiginstitutionen
samband erhållits mellan styrelsen samt den merkantila och industriella
världen, och genom fullmäktige skulle allmänheten kunna sägas
hafva erhållit representanter för sig inom styrelsen. Det skulle därför
kunna ifrågasättas, om ett järnvägsråd fortfarande skall vara erforderligt.
Emellertid är det, såsom kommittén yttrar, af vikt att en förvaltning
med så stor ekonomisk betydelse som järnvägsförvaltningen utrustas
med alla de hjälpmedel, som kunna erhållas. Det torde däiföi

46 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

icke saknas fog för kommitténs förslag att jämvägsrådet bibehålies.
Med hänsyn till fullmäktiginstitutionen får dock jämvägsrådet en i
någon mån förändrad uppgift; och bör därför åt detsamma gifvas en
annan sammansättning än hittills. Hvad kommittén föreslagit därom
att åt jämvägsrådet skulle gifvas ett stort antal ledamöter, samt att
flertalet af dem skulle utses af representanter för de intressen, som de
olika ledamöterna skulle bevaka i jämvägsrådet, anser jag stå i god
öfverensstämmelse med den organisation af styrelsen, som nu är föreslagen.
Efter fullmäktiginstitutionens tillkomst torde något behof af
järnvägsrådets regelbundna sammanträdande icke förefinnas, utan torde
rådet böra sammankallas endast så ofta Kungl. Magt kan finna sådant
lämpligen böra ske. I öfrigt har jag intet i hufvudsak att erinra i
anledning af kommitténs förslag i denna del. En jämkning däri erfordras
dock, om afdelningschefer inom järnvägsstyrelsen icke komma att
bibehållas.

Till detaljerna i organisationskommitténs förslag beträffande nya
befattningar samt aflöningsförmåner blir jag i tillfälle att senare återkomma.

Jag öfvergår nu till en redogörelse för

Löneregleringskommitténs betänkande.

I vederbörligt sammanhang skall jag redogöra för de skiljaktigheter,
som förefinnas mellan organisationskommitténs och löneregleringskommitténs
förslag.

I fråga om såväl grunddragen af utvecklingen utaf lönesystemet
för statens järnvägars personal som ock nu gällande aflöningsbestämmelser
för samma, personal tillåter jag mig hänvisa till den historik samt
den redogörelse i sistnämnda afseende, som intagits i betänkandet,
sid. 5—55. ’

Emellertid anser jag mig böra särskildt erinra, hurusom 1905
och. 1906 års Riksdagar, på framställningar af Kung], Maj:t, medgifvit,
att ett tillfälligt lönetillägg af 60 kronor, för år räknadt, finge
under hvart och ett af nämnda år tilldelas de inom järnvägsstyrelsen
anställda kontorsbiträden och de betjänte vid statens järnvägars distrikt
och ångfärja, som åtnjöte en aflöning af 960 kronor eller därunder,
med undantag dock för den personal, som på grund af Kungl.

Kutig1. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

Maj:te nådiga beslut den 22 juni 1904 uppflyttats i högre löneklass utan
att, enligt de för uppflyttning i löneklass gällande allmänna grunder,
hafva varit från och med år 1905 respektive år 190G berättigad till
dylik uppflyttning, samt att detta lönetillägg icke utgjorde hinder för
uppbärande af vare sig särskild! tilläggsarfvode eller aflöningsförbättring,
som enligt gällande bestämmelser kunde tillerkännas vissa tjänsthafvare,
eller, därest allmänt dyrtidstillägg skulle tilldelas statens tjänstemän
och betjänte, sådant dyrtidstillägg, hvilket dock icke finge beräknas
å förberörd a lönetillägg.

Behofvet af lönereglering.

För belysande af behofvet utaf lönereglering för personalen vid
statens järnvägar har kommittén (sid. 57—60 i betänkandet) redogjort
för särskilda statistiska utredningar, verkställda den ena af aktuarien
å kommerskoUegii statistiska afdelning I. Flodström och den andra af
numera förste revisorn i statskontoret, filosofie doktorn K. Beckman,
hvilka afse en jämförelse beträffande lefnad skostnaderna emellan, å
ena sidan, förhållandena under 1870- och början af 1880-talet, da senaste
allmänna lönereglering för statens ämbets- och tjänstemän ägde rum,
och, å den andra, förhållandena vid början af innevarande århundrade.

Under erinran att den senaste löneregleringen vid .statens järnvägar,
hvilken i allt väsentligt grundade sig på 1893 års järnvägskommittés
den 24 oktober 1895 afgifna betänkande, genomförts så
nyligen som år 1897, framhåller kommittén (sid. 61), att den meningen
lätt skulle kunna göra sig gällande, att statens järnvägars personal vore
mindre i behof af löneförbättring än de statstjänare, hvilkas löner
reglerats under ofvannämnda tidsperiod. Efter en utförlig redogörelse
(sid. 61—64) beträffande de förhållanden, som gifvit anledning till 1893
års järnvägskommittés tillsättande, äfvensom för _ innebörden af samma
kommittés förslag till lönereglering, har emellertid 1906 års löneregleringskommitté
kommit till den uppfattning (sid. 64), att 1897 års lönereglering
vid statens järnvägar tillkommit i samband med sådana omständigheter
och varit byggd på sådana principer, att den icke syntes
kunna jämställas med de löneregleringar, som under senare tider ägt
rum vid andra statens verk, äfvensom att regleringen, där den icke
äo-de gemenskap med den samtidigt genomförda organisationsförändringen
till stor del bestått i afskaffande af de mest otidsenliga aflönings -

Departements*

chefens

yttrande.

''Kun(fl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

bestämmelserna i 1874 års aflöningsreglemente. I anledning häraf och
med hänsyn till den i stort sedt obetydliga förbättring i järnvägspersonalens
i regeln genom nyssnämnda aflöningsreglemente fastställda aflöningsförmaner,
som inträdde genom sagda lönereglering, borde man,
enligt kommitténs mening, vid bedömande af det närvarande behofvet af
löneförbättring vid statens järnvägar, i väsentlig mån kunna bortse från
omförmäla lönereglering och detta så mycket mera som, på sätt af
kommittén blifvit anmärkt, densamma tillkommit innan ännu stegringen
af lefnadskostnaderna gjort sig mera märkbar.

Enär alltså, fortsätter kommittén, löneförhållandena för statens järnvägars
personal icke afsevärdt förbättrats sedan tillkomsten af 1874 års
aflöningsreglemente, borde man enligt kommitténs mening, äfven då
det gällde nämnda personal, vara berättigad att taga hänsyn till de af
ofvanberörda fackmän gjorda jämförelser beträffande lefnadskostnaderna
mellan, a ena sidan, förhållandena under 1870- och början af 1880-talet och, å den andra, förhållandena vid början af innevarande århundrade.

Kommittén har i detta sammanhang erinrat, hurusom vid 1901
års. riksdag, i samband med beviljandet af dyrtidstillägg, en allmän
revision af statstjänares aflöningsförhållanden ifrågasattes. Genom
nådigt cirkulär den 25 oktober 1901 anbefallde också Kungl. Maj:t
— under erinran, bland annat, hurusom, under förutsättning att de
förhållanden, som framkallat behofvet af dyrtidstillägg, komme att fortfara
någon längre tid framåt, sagda behof synts böra tillgodoses på
mera stadigvarande sätt än genom ett år efter år beviljadt dyrtidstillägg
— statens vederbörande ämbetsverk och myndigheter att hvar
för sin förvaltningsgren inkomma med utredning, huruvida under den
angifna förutsättningen för tiden efter 1902 ändringar i vederbörande
lönestater kunde anses böra äga rum, därvid tillika borde komma under
öfvervägande huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle
kunde beredas till indragning af tjänster, som genom de förändrade
anordningarna kunde undvaras. För det af järnvägsstyrelsen i anledning
häraf, .den 28 maj 1902 afgifna utlåtande, som kommittén, bland
a.ndia .handlingar, fått emottaga af 1902 års löneregleringskommitté,
till In ilken detsamma remitterats, har kommittén lämnat redogörelse i
betänkandet å sid. 65—69.

Liksom . förhållandet är i fråga om de grupper af statstjänare, betiäflande
hvilka framställningar om löneregiering förelagts innevarande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164. 49

års Riksdag, lärer vid bedömande af behofvet utaf löneförbättring för
personalen vid statens järnvägar i främsta rummet böra beaktas den
stegring af lefnadskostnader och de förändringar i ekonomiska förhållanden
i öfrigt, som inträdt sedan grunderna för statens ämbets- och
tjänstemäns allöningsvillkor mera allmänt fastställdes. Då denna fråga
blifvit med stöd af statistiska beräkningar utförligt behandlad i ofvanberörda,
redan till Riksdagen ingifna framställningar, torde det tillåtas
mig att hänvisa till den utredning i förevarande ämne, som sålunda föreligger.
Jag anser mig endast böra i korthet beröra det af kommittén
behandlade spörsmålet rörande betydelsen af den år 1897 i sammanhang
med förändrad organisation af statens järnvägars förvaltning genomförda
löneregleringen för personalen därstädes.

Då det gäller att afgöra, i hvad mån statsbanepersonalen i förhållande
till öfriga statens tjänare, livilkas löner i allmänhet reglerades under 1870-och början af 1880-talet, kan vara i behof af löneförbättring, anser jag,
i likhet med kommittén, att endast ringa hänsyn bör tagas till nyssnämnda
år 1897 genomförda lönereglering. Denna reglering, som i
hufvudsak grundade sig på 1893 års järnvägskommittés den 24 oktober
1895 afgifna betänkande, torde nämligen tillkommit under särskilda
förhållanden, bland hvilka i främsta rummet må framhållas den allmänna
stagnation i näringslifvet och däraf följande minskning af
statsbanornas inkomster, som gjorde sig gällande vid ifrågavarande
tid och som därför också manade till besparingar. Denna besparingsprincip
framträder också, såsom den nu ifrågavarande kommittén
framhåller, uti 1893 års järnvägskommittés i hufvudsak af statsmakterna
godkända förslag till aflöningar för statsbanepersonalen. Förutom
det att väsentliga inskränkningar ifrågasattes uti de personalen
utöfver det ordinarie arfvodet tillkommande aflöningsförmåner, innefattade
kommitténs löneförslag för ett flertal befattningshafvare ingen förhöjning,
åtminstone hvad maximiaflöningen angår, i de aflöningsformåner,
som fastställts genom 1874 års aflöningsreglemente. Vidkommande
särskild! tjänstemännen i järnvägsstyrelsen gick kommitténs förslag
ut på att i aflöningshänseende likställa dem med motsvarande befattningshafvare
i andra statens verk, d. v. s. befattningshafvare, hvilkas
löner fastställdes under den ofvan omförmälda allmänna löneregleringsperioden.

Vid nu anmärkta förhållanden synes det mig, att behofvet af löneförbättring
gör sig i stort sedt i lika hög grad gällande för statsbanepersonalen
som för andra statstjänare, hvilkas löner icke undergått reglering
sedan ofvannämnda tid.

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Åfd. 131 Höft. 7

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Men icke nog härmed, utan om jämförelse anställes beträffande
aflöningsförhållandena mellan befattningshafvare särskildt inom de lägsta
aflöningsgraderna bland såväl tjänstemän som betjänte vid statens
järnvägar samt motsvarande befattningshafvare vid de andra kommunikationsverken
— posten och telegrafen — hvilka senare fått sina löner
reglerade så nyligen som år 1902, kan man med fog göra gällande, att
järnvägspersonalen hållits nere i aflöningshänseende i förhållande till
personalen vid nämnda verk. Om också de gynnsammare befordringsförhållandena
vid statens järnvägar för den personal, hvarom nu är fråga,
kunna i viss mån åberopas såsom skäl för att sätta aflöningarna för
nämnda personal något lägre än för post- och telegrafpersonalen, synes
dock den nu rådande skillnaden i ofvannämnda afseende vara alltför
betydande för att kunna motiveras härmed. Med hänsyn härtill torde
järnvägspersonalen kunna anses i alldeles särskild grad äga anspråk på
att få sina aflöningsförhållanden reglerade.

Hittills har man sökt afhjälpa de rådande missförhållandena dels
genom det dyrtidstillägg, som under senare år kommit statsbanepersonalen
i likhet med öfriga statstjänare till del, och dels genom ofvan
anmärkta, af 1905 och 1906 års Riksdagar beviljade tillfälliga lönetillägg
åt de lägst aflönade betjänte. Enär, hvad särskildt angår dyrtidstillägget,
ett stort antal befattningshafvare vid statens järnvägar, nämligen
de som hafva fri bostad, icke komma i åtnjutande däraf, samt för
öfugt, pa sätt i statsrådsprotokollet för den 13 januari 1906 vid fråga
om berörda tillfälliga lönetillägg af dåvarande chefen för civildepartementet
anmärkts, sättet att medelst dylika tillägg söka förbättra personalens
lönevillkor i längden måste anses otillfredsställande, finner jag
i likhet med bemälde departementschef behofvet af en verklig lönereg^
lering för nu ifrågavarande personal vara trängande.

Då härtill kommer, att, enligt hvad statsrådsprotokollet för den 30
januari 1906 utvisar, en dylik lönereglering ställts i utsikt att äga rum
under innevarande år, samt gifvetvis personalen vid statens järnvägar
fäst lifliga förhoppningar vid uttalandet härom, har jag ansett det vara
af största vikt, att förslag härutinnan förelägges innevarande års
Riksdag.

Vid fullgörande af det åt kommittén lämnade uppdrag har kommittén
före behandlingen af frågan om de ordinarie arfvodena ansett
sig böra framlägga förslag till reglering af de särskilda aflöningsförmåner,
som tillkomma olika kategorier af befattningshafvare vid statens
järnvägar; och går jag nu att redogöra för kommitténs förslag härutinnan.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 164.

Inkvarteringsförmånon.

Den viktig-aste af ifrågavarande särskilda aflöningsförmåner är den
all ordinarie personal vid distrikten tillkommande förmånen af fri bostad
eller hyresbidrag. Beträffande den historiska utvecklingen af nämnda
aflöningsform vill jag, under hänvisning i öfrigt till den framställning
härom, som förekommer i kommitténs betänkande (sid. 80—89 samt
193—195), endast erinra, hurusom inom 1893 års järnvägskommitté
gjorde sig gällande en tendens att i afsevärd mån inskränka nämnda
förmån, men att statsmakterna vid löneregleringens genomförande år
1897, helt visst med hänsyn till ej mindre af reservanter inom kommittén
än äfven af järnvägsstyrelsen emot en dylik inskränkning gjorda
erinringar från såväl social som tjänstesynpunkt, visade sig i regeln
icke godkänna kommitténs uppfattning i berörda afseende.

De vid omförmälda lönereglering fastställda och fortfarande gäl- Gällande
lande bestämmelser angående inkvarteringsförmånen återfinnas i 9 § af bestämmelser,
aflöningsreglementet den 3 maj 1901; och tillåter jag mi-'', här endast
nämna, att med fri bostad är förenad förmånen af fri vedbrand enligt
stat, som af styrelsen fastställes, samt att tjänstemän och hetjänte vid
distrikten, hvilka ej åtnjuta fri bostad, äga uppbära hyresbidrag, utgörande
tjugu procent af arfvodet (fast arfvode jämte ålderetillägg eller
ock arfvode efter klass). Hyresbidraget anses tillhöra lönen.

Rörande bostadens storlek för de särskilda befattningsliafvarna
finnes ingenting bestämdt i aflöningsreglementet, utan förekomma stadganden
härom i ett nådigt bref af den 23 december 1880, i enlighet
hvarmed bostadens storlek skulle bestämmas af styrelsen, dock med
iakttagande att ej större lägenhet finge tilldelas åt:

chefen .................................................................. än högst 9 rum med eldstad,

öfverdirektör.................................................... »

afdelningsföreståndare och hans assistent,
baningenjör, maskiningenjör, stationsinspektor
vid Stockholms centralstation
samt i Göteborg och Malmö......... »

annan stationsinspektor................................. »

telegrafinspektor, verkmästare »

stationsskrifvare, öfverbanmästare, lokomotivförarförman,
vagnmästare, station
smästare ............................................... »

» 7 » » »

» G » » »

» 5 » » »

» 4 » » »

» 3 » » »

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

vaktmästare, hallmästare, lokomotivförare,
vagnförman, öfverkonduktör, konduktör,
packmästare ....................................... än högst 2 rum med eldstad,

betjänt af lägre grad än ofvan nämnda » » 1 » » »

allt med tillhörande kök, källare, skafferi m. m.

Rum med större golfyta än 50 kvadratmeter skulle därvid räknas
såsom två rum, men rum med mindre golfyta än 10 kvadratmeter ej
inberäknas.

De sålunda meddelade bestämmelserna angående bostadens storlek
äro, hvad angår de befattningshafvare, som enligt aflöningsreglementet
kunna erhålla fri bostad, fortfarande gällande.

I sammanhang med 1897 års lönereglering hafva nämnda föreskrifter
kompletterats af Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 22 januari
1898, hvari bestämmes, att i fråga om boställslägenheterna skulle
distriktschef och trafikinspektör likställas med afdelningsföreståndare,
samt byråassistent, maskininspektor, underinspektör, expeditionsföreståndare
och förste stationsskrifvare med telegrafinspektor och verkmästare,
samt maskinist, materialvakt och kontorsbiträde med vaktmästare,
banmästare m. fl.

Kommitténs Kommittén har till en början i ett sammanhang behandlat frågan
Beredande åt om inkvarteringen _ för de befattningshafvare, som enligt gällande inbostad
in struktion och aflöningsreglemente räknas till betjäningen; och innefatsåmtiiga
be- tar kommitténs förslag en betydande utsträckning af förmånen af fri
tjänte, till- bostad inom nämnda kategori af befattningshafvare. Särskildt i fråga
lägst”aflonade om den laSst aflönade betjäningspersonalen uttalar sig kommittén (sid.
gruppen m. fl. 90 och följande) för lämpligheten af naturainkvartering såsom aflöningsform,
och det i sådan utsträckning att denna förmån måtte efter hand
komma samtliga befattningshafvare inom de lägst aflönade betjäningsgrupperna
till del. Härvidlag har kommittén, som tagit stor hänsyn
till de fördelar ur tjänstesynpunkt samt i socialt hänseende upplåtelsen
af sunda och goda bostäder medförde, jämväl haft såsom syftemål att
söka åstadkomma ett rättvisare förhållande mellan personalen i aflönirigshänseende.
En af de anmärkningar, som utaf 1893 års järnvägskommitté
riktades mot systemet med fria bostäder, vore den, att då förmånen
af fri bostad in natura vore en vida större förmån än den
kontanta inkvarteringsersättningen, men det ofta förekomme, att inom
en och samma tjänstekategori en del af tjänstepersonalen åtnjöte förmånen
af fri bostad, medan åter en annan del endast hade inkvarte -

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

ringsersättning, skedde därigenom eu orättvisa, då den förra delen
befunne sig i en afgjordt bättre ställning än den senare. Denna
anmärkning vore fullt befogad och gjorde sig ännu mer gällande under
närvarande förhållanden, då hyrorna särskildt i de större städerna
och vissa stationssamhällen stigit i den grad, att det nuvarande
hyresbidraget — 20 procent å arfvodet — icke pa långt när räckte
till att å nämnda platser anskaffa eu bostad, jämförlig med den, som
af staten bestodes, och ett förslag, som innefattade hyresbidragets bestämmande
till sådant belopp, att det under alla förhållanden å de dyraste
platserna fullt motsvarade kostnaden för bostad jämte bränslet,
syntes icke hafva utsikt att vinna statsmakternas bifall. Genom den
af kommittén förordade åtgärden att bereda samtliga befattningshafvare
inom de lägst aflönade betjäningsgrupperna fria bostäder skulle enligt
kommitténs uppfattning berörda missförhållande i fråga om den del af
personalen, för hvilken detsamma verkade mest kännbart, efter hand

komma att upphöra. _ ....

De befattningshafvare af nuvarande betjäningsklass vid distrikten,
livilka enligt kommitténs förslag skulle erhålla inkvartering in natura
och hvilka kommittén likställt i fråga om det ordinarie arivodet, äro
vaktmästare, förrådsvakter (af kommittén föreslagen ny befattning), vagnocli
stallkarlar (motsvarande nuvarande lokomotivputsare, vagnputsare,
pumpare och kolvakter), vagnsmörjare, stationskarlar, portvakter å station
af lägre klass än l:a samt banvakter.

I fråga om samtliga ofvannämnda befattningshafvare, som förekomma
i gällande arfvodesstat, erinrar kommittén, att de enligt gällande
bestämmelser kunna, där styrelsen finner sådant vara för järnvägstrafiken
behöfligt, tilldelas förmånen af fri bostad uti järnvägens egna eller i närheten
af tjänstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter.

Emellertid förhåller det sig i verkligheten så, enligt hvad kommittén
påvisar, att en stor del af dem icke innehafva fri bostad utan erhålla
hyresbidrag. Detta gäller framför allt dem utaf ifrågavarande befattningshafvare,
som tillhöra maskin- och trafikafdelningarna, under det
att däremot banvakterna endast undantagsvis äro i saknad af nämnda
förmån. Sålunda inhämtas af 1906 års arfvodesstat, att af 1,864
banvakter endast 12 saknade naturainkvartering.

Beträffande maskinafdelningens ifrågavarande personal utvisar
samma arfvodesstat, att samtliga vaktmästare hade fri bostad, men att
dylik förmån icke tillkommit af 186 vagnsmörjare 133 stycken, af 243
lokomotivputsare 141 stycken, af 118 vagnputsare 68 stycken samt af
240 pumpare och kolvakter 142 stycken.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

Hvad slutligen angår trafikafdelningens ofvannämnda betjänte, som
kunna erhålla fri bostad i statens egna eller af staten förhyrda bostäder,
hade nämnda förmån icke åtnjutits bland 16 portvakter af omförmälda
slag af 6 och bland 2,814 stationskarlar af 1,284.

Af 5 vaktmästare vid administrativa afdelningen saknade en fri
bostad.

Enligt kommitténs förslag skulle alltså förmånen af fri bostad
tillkomma sammanlagdt omkring 1,787 betjänte, tillhörande ofvannämnda
i gällande lönestat upptagna befattningshafvare, som nu äro i
saknad af fri bostad, äfvensom de nya förrådsvakterna.

Att de i nu gällande lönestat förekommande kontorsvakterna, Indika
samtliga _ äro i saknad af bostad in natura, icke ansetts böra ifrågakomma
till erhållande af fri bostad beror, enligt hvad kommittén meddelar,
därpå, att denna betjäningsgrupp uteslutande består af yngre
personer, för hvilka behofvet af fri bostad icke föreligger, hvartill
kommer, att densamma är afsedd att icke vidare upptagas bland den
ordinarie personalen.

Förutom nu omhandlade betjänte, hvilka enligt kommitténs förslag
skulle tillhöra den lägst aflönade betjäningsgruppen och i fråga om
hvilka det på ofvan angifna skäl ansetts särskildt önskvärdt, att de
samtliga komme i åtnjutande af fri bostad, borde enligt kommitténs mening
enahanda förmån jämväl tillkomma samtliga betjänte inom vissa
grupper. i närmast högre afton in gsgr åder. I fråga om dessa har kommittén
i främsta rummet tagit hänsyn till lämpligheten af att de på
grund af beskaffenheten utaf sin tjänstgöring vore boende i närheten
af tjänstgöringsplatsen. Till denna '' kategori höra först och främst portvakter
å l:a klassens stationer samt de befattningshafvare, som i nämnda
egenskap tjänstgjorde vid verkstäder. Beträffande de nuvarande bostadsförhållandena
för nämnda betjänte, äro samtliga portvakter å l:a klassens
station i åtnjutande af fri bostad, hvaremot utaf 8 vid verkstäder
anställda portvakter 2 äro i saknad af nämnda förmån.

Vidare borde enligt kommitténs mening fri bostad tillkomma samtliga
stationskarlsförmän, hvilka på grund af sin tjänstgöring å bangården
vore i särskildt behof af att bo i närheten af densamma. Af
435 stationskarlsförmän saknade enligt 1906 års arfvodesstat 142 bostad
in natura.

Beträffande de vid trafikafdelningen anställda kontorsbiträdena
gäller, påpekar kommittén, om dem liksom för öfrigt om en del öfriga
betjänte, att de, endast under förutsättning att lokala förhållanden gjorde

Kuntjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

sådant nödigt eller lämpligt, kunde erhålla fri bostad i järnvägens egna
hus. Jämlikt 1906 års arfvodesstat vore utaf 577 vid trafikafdelningen
anställda manliga kontorsbiträden 458 i saknad åt fri bostad.

Med hänsyn emellertid därtill att ett stort antal kontorsbiträden, särskilt
å de mindre stationerna, hade yttre tjänstgöring med tågpassning,
därvid de på bestämda tider dygnet om måste inställa sig i tjänstgöring,
vore dessa kontorsbiträden särskilt i behof af bostad i närheten åt
stationen; och har kommittén därför funnit sig böra föreslå, att samtliga
kontorsbiträden med yttre tjänstgöring mätte, såvida de vore gifta, erhålla
förmånen af fri bostad.

Antalet af de kontorsbiträden, hvilka i följd häraf borde beredas
inkvartering in natura, kunde anslås till omkring 200.

Kommitténs nu omhandlade förslag skulle alltså innebära ett ökadt
behof af bostäder för ofvannämnda kategorier af betjänte till ett antal
af omkring 2,131. Härvid hade hänsyn icke tagits till att, såsom
ofvan nämnts, jämväl de af kommittén föreslagna nya förrådsvakterna
skulle erhålla fri bostad, men deras antal syntes åtminstone till en början
icke blifva synnerligen stort.

Vidkommande bostadens storlek tillkommer det, enligt hvad kom- Bostadens
mittén i detta sammanhang anmärker (sid. 94), Kungl. Maj:t och järnvägs- 8t01 e ''
styrelsen att härutinnan meddela bestämmelser. Vid sådant förhållande
anser sig kommittén icke böra afgifva något förslag i berörda afseende,
men uttalar sig kommittén för, att vaktmästare och kontorsbiträde måtte
bibehålla den dem nu tillkommande förmånen att kunna erhålla två rum
och kök, hvilken förmån enligt kommitténs mening borde kunna tillkomma
jämväl stationskarlsförman på grund af den af honom intagna
förmansställning. Däremot anser kommittén att öfriga ofvan omförmälda
befattningshafvare — banvakter, stationskarlar, vagnsmörjare, vagn- och
stallkarlar, förrådsvakter och portvakter å station af lägre klass än l:a
— borde åtnöjas med ett rum och kök.

Med den fria bostaden skulle fortfarande vara förenad förmånen
af fritt bränsle enligt af styrelsen fastställd stat.

Beträffande sättet för genomförande af ifrågavarande förslag ut- suttet för förtalar
sig kommittén (sid. 94) för att, i den mån lägenheter icke kunde genomförande,
beredas i af änke- och pupillkassan förhyrda hus, staten borde efterhand
uppföra boställshus i den utsträckning, att behofvet af bostäder för
samtliga betjänte utaf ofvannämnda kategorier kunde i möjligaste mån
tillgodoses. Med hänsyn till förslagets vidtomfattande ekonomiska
innebörd skulle det emellertid härvidlag icke ifrågakomma att forcera

Kostnads beräkning.

56 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

byggandet, utan skulle enligt kommitténs mening beliofvet efter hand
fyllas efter en viss plan inom eu tidsperiod af t. ex. tio år, därunder
årligen borde af Riksdagen äskas anslag för ändamålet till lämpliga belopp.
Skål funnes emellertid, som talade för, att man redan under den
närmaste tiden grepe sig an med planens genomförande, enär alla tecken
tydde på, att kostnaderna för husbyggnader komme att stiga på grund
af ökning i arbetspris, hvithet förhållande jämväl medförde högre hyror
och däraf följande ökade kostnader för staten att hålla personalen med
fria bostäder i förhyrda lägenheter. Uppförandet af boställshus skulle
vidare ske i den ordning, att man först byggde å sådana platser, där
behofvet af bostäder vore störst t. ex. i de större städerna eller vid
sådana stationer, där svårigheter mötte för personalen att själf skaffa
sig bostäder. Innan behofvet af bostäder blifvit på nämnda sätt fylldt,
skulle, där så lämpligen kunde äga rum, bostäder förhyras, hvilket i
många fall torde kunna ske sålunda att staten öfvertoge vederbörandes
hyreskontrakt. Endast för det fall att lämplig bostad in natura icke
skulle kunna anskaffas, borde vederbörande erhålla ersättning för hyra
och vedbrand.

Hvad angår kostnaden för förslagets genomförande hade, meddelar
kommittén, järnvägsstyrelsen, på begäran af kommittén, låtit verkställa
beräkningar i berörda afseende å vederbörande distrikt. Dessa beräkningar
gåfve vid handen, att kostnaden för uppförande af bostäder åt
befattningshafvare utaf ofvannämnda kategorier, hvilka nu saknade
bostad in natura, kunde antagas uppgå till omkring 10,330,000 kronor.
Härtill måste emellertid läggas den årliga kostnaden för bränsle enligt
gällande bränslestat för ifrågavarande lägenheter, hvilken kostnad approximativt
beräknats till omkring 188,670 kronor. Om å förstnämnda
belopp, angifvande byggnadskostnaden, beräknades 6 procent såsom ränta
och årlig underhållskostnad, utgörande 619,800 kronor, skulle kostnaden,
för år räknadt, uppgå till omkring 808,470 kronor. Då härifrån droges
sammanlagda beloppet af nu utgående hyresbidrag till de befattningshafvare,
som på nu omförmälda sätt skulle tilldelas bostad in natura, hvilket
belopp för år 1906 utgjorde omkring 275,670 kronor, skulle förslaget,
fullt genomfördt, innebära en ökad utgift för staten af omkring

532,800 kronor om året.

Med hänsyn därtill, att nyssnämnda belopp, angifvande hyresbidraget,
vore beräknadt efter 20 procent å nuvarande ordinarie arfvoden,
men kommitténs förslag innebure dels betydande ökningar i samma arfvoden,
dels ock eu afsevärd förhöjning af inkvarteringsprocenten, vore
uppenbart, att förslaget om uppförande af bostäder för ifrågavarande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

personal icke i och för sig kunde anses medföra omförmälda ökning'' af
kostnaden för inkvarteringsförmånen för samma personal.

Då staten sålunda, yttrar kommittén vidare, vidtoge åtgärder för skyldighet
att bereda itrågavarande betjänte naturainkvartering, följde häraf med attbo“°atd?ga
nödvändighet, att alla, som vore berättigade att erhålla fri bostad,
borde, i den mån dylik kunde tilldelas dem, vara pliktiga att emottaga
densamma. Såsom eu öfvergångsbestämmelse borde emellertid stadgas,
att de, som innan de nya 1 öreskrifterna komme att tillämpas skaffat
sig egna bostäder eller hyrt bostäder på längre tid eller af annan
orsak'' vore bundna vid sina bostäder, kunde befrias från skyldigheten
att emottaga af staten tillhandahållna lägenheter och i stället erhålla
hyresersättning. Äfven för framtiden borde emellertid undantagsvis på
grund af särskilda omständigheter kunna efter styrelsens eller vederbörande
distriktsmyndighets bepröfvande medgifvas befrielse från ifrågavarande
skyldighet.

Kommittén uttalar sig i detta sammanhang om frågan, i hvad mån Förslagets inkommitténs
förevarande förslag skulle komma att inverka på den s. k. Älgrot
egnahemsrörelsen. _ esna hem Med

hänsyn till, å ena sidan, att genomförandet utaf kommitténs
ifrågavarande förslag af ekonomiska skäl endast syntes kunna ske på det
sätt att boställshus, gemensamma för flera familjer, uppfördes, och, å den
andra, att förslaget innebure skyldighet för vederbörande befattningshafvare
att emottaga erbjuden lägenhet i dylikt boställshus, hade, meddelatkommittén,
inom densamma gjorts gällande betänkligheter mot förslaget
från den synpunkten, att därigenom den s. k. egnahemsrörelsen, hvad statens
järnvägars ifrågavarande personal anginge, komme att motverkas.

Ehuru kommittén till fullo uppskattade den sociala betydelsen af ifrågavarande
strä fv and en, hade kommittén emellertid ansett det af kommittén
framlagda förslaget i stort sedt medföra så stora fördelar, att kommittén
icke funnit sig kunna taga hänsyn till berörda synpunkt. Till en början
kunde anmärkas, att, med afseende å förhållandena vid statens järnvägar,
det måste anses vara från tjänstens synpunkt olämpligt, om den personal,
hvarom nu vore fråga,'' skulle i större utsträckning skaffa sig egna
bostäder och därigenom blifva fastlåst å vissa platser. Genom ett
sådant förhållande'' skulle helt visst svårigheter ofta uppkomma såväl
vid transporter som vid befordringar. Därtill komme, att de fall, då
befattningsliafvare inom de kategorier, hvarom nu vore fråga, nämligen
betjäningspersonalen i de lägsta ordinarie graderna, skulle komma i tillfälle
att skaffa sig egen bostad kunde antagas blifva allt för fåtaliga, särskilt
vid alla större platser med höga tomtpris och byggnadskostnader,

Bill. till Riksdagens Prof. 1907. 1 Sami. 1 Åfd. 131 Höft. 8

Bostad in
natura åt betjänte
inom
högre grader

58 Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

för att man af hänsyn till dylika undantag skulle afstå från eller rubba ett
system, som, oafsedt detsammas lämplighet från tjänstesynpunkt, för
det stora flertalet befattningshafvare måste anses medföra en afsevärd
förmån. För öfrigt komme alltid för dem, hvilka befordrades till sådan
högre befattning, att de enligt kommitténs förslag blefve tilldelade
kontant hyresersättning, exempelvis då stationskarlar öfverginge till tågtjänst,
möjlighet förefinnas att skaffa sig egna hem.

Förutom ofvannämnda betjänte, åt hvilka samtliga staten skulle
efter hand anskaffa bostäder hufvudsakligen genom uppförande af boställshus
och hvilka skulle i regeln vara pliktiga att emottaga tillhandahållen
tjänstebostad, borde enligt kommitténs mening jämväl en del
betjänte inom högre aflöningsgrader på grund af beskaffenheten af deras
tjänstgöring erhålla naturainkvartering efter hufvudsakligen enahanda
grunder, som stadgades i 9 § i nu gällande aflöningsreglemente. Till
denna kategori skulle höra dels följande i nämnda stadgande omförmälda
betjänte, hvilka, där styrelsen funne sådant vara för järnvägstrafiken
behöfligt, kunde erhålla fri bostad i järnvägens egna eller i
närheten af tjänstgöringsplatsen förhyrda lägenheter, nämligen lokoviotivmästare,
. stationsmästare, maskinist, vagnförman och hanmästare dels
ock innehål vare af följande befattningar nämligen: vagnmästare, öfverbanmästare,
trädgårdsmästare, stationsmästare å hangärd, förråd smästare,
stallförman, förrådsförman samt maskin- och pannskötare, af hvilka de
fem sistnämnda vore af kommittén föreslagna nya befattningar. Beträffande
sättet för anordnandet af bostadsfrågan för nu omförmälda
betjänte har kommittén tänkt sig, att staten åtminstone till eu början
icke skulle taga dem i beräkning vid uppförande af bostäder, utan
skulle de tills vidare kunna inrymmas i förhyrda lägenheter eller ock
tilldelas hyresersättning. Därest emellertid lämplig bostad skulle kunna
beredas sistnämnda befattningshafvare i de af staten uppförda boställshus,
borde jämväl de kännas skyldiga att emottaga densamma.

Vidkommande bostadens storlek för ifrågavarande betjänte har kommittén
ansett, att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad nu äger
rum beträffande de i gällande lönestat upptagna befattningar, tre rum
och kök skulle kunna tillkomma lokomotivmästare, vagnmästare, öfverbanmästare
och stationsmästare å station, två rum och kök maskinist,
stationsmästare å bangård, trädgårdsmästare, förrädsmästare, banmästare,
vagnförman, stallförman och förrådsförman samt ett rum och kök
maskin- och pannskötare.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

I fråga om sistnämnda befattningshafvare, hvilken grupp skulle
innefatta flertalet af de nuvarande maskinisterna, erinrar kommittén,
att dessa enligt nu gällande bestämmelser kunna erhålla två rum och
kök. Vid sådant förhållande är, påpekar kommittén, uppenbart, att
kommitténs uttalande i berörda afseende icke innebär, att de maskinister,
som för närvarande innehafva en lägenhet om två rum och kök, skulle
lida någon inskränkning härutinnan.

Af skäl, som kommittén å sid. 98 och 99 angifvit, finner sig kommittén
icke böra föreslå någon ändring i det förhållande, som nu äger
rum därutinnan att tågpersonalen, nämligen lokomotivförare, eldare,
öfverkonduktörer, konduktörer och packmästare, i regeln icke erhåller
fri bostad.

Kommittén, som föreslår dels eu omorganisation af tågpersonalen
vid trafikafdelningen sålunda att densamma uppdelas i tågmästare och
konduktörer, till hvilken senare grupp skulle hänföras de nuvarande
packmästarna, dels ock inrättande åt en ny kategori af tågpersonal,
nämligen vagnskötare, håller alltså före, att kontant liyresersättning
bör i allmänhet utgå till såväl nyssnämnda befattningshafvare vid trafikafdelningen
som lokomotivförare och eldare. Detsamma skulle också
enligt kommitténs mening gälla sådana manliga kontorsbiträden, som
hafva inre tjänstgöring, äfvensom kvinnliga kontorsbiträden.

I detta sammanhang erinrar kommittén, hurusom i § 9 af gällande
aflöningsreglemente, i hvilket stadgande uppräknas de befattningshafvare,
som kunna erhålla inkvartering i järnvägens egna eller i närheten
af tjänstgöringsplatsen belägna, för ändamålet förhyrda lägenheter,
finnes föreskrifvet, att där lokala förhållanden gjorde sådant nödigt
eller lämpligt, kunde fri bostad uti järnvägens egna hus tillkomma
jämväl öfriga befattningshafvare. Kommitténs förslag till hyresersättning
för viss personal afser icke att inskränka denna järnvägsförvaltningens
befogenhet att under vissa omständigheter låta äfven sådan
personal, som i regeln skulle erhålla hyresbidrag, komma i åtnjutande
af naturainkvartering. Tvärtom har kommittén anstöt sig kunna förorda,
att nämnda befogenhet finge utsträckas att gälla äfven i sådana
fäll, då järnvägsförvaltningen förhyrt ett helt hus för beredande af
bostad in natura åt sådan personal, som borde erhålla denna förmån.
Inom kommittén hade nämligen upplysts, att det understundom befunnits
önskvärdt, att i dylika boställshus kunna bereda fria bostäder äfven
åt exempelvis tågpersonal, men att den nuvarande lydelsen af ifrågavarande
stadgande hide hinder i vägen härför. Därjämte hade uppvisats
fall, då hinder mött att kunna disponera samtliga lägenheter i

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 164.

dylika hus för sådan personals räkning, som företrädesvis skulle erhålla
naturainkvartering.

Skyldighet, att Till förekommande däraf att af staten uppförda eller förhyrda bo tjänstebostad.

städer komme att stå odisponerade, borde enligt kommitténs åsikt jämväl
sådan personal, som skulle erhålla hyresersättning i stället för bostad
in natura, kännas pliktig att, mot afstående af hyresersättningen, i enlighet
med förut angifna grunder emottaga erbjuden lägenhet af omförmälda
slag, detta dock endast under den förutsättning att vederbörande
icke förut vore bundna vid annan bostad. Härvid borde, i likhet med
livad nu är fallet, lokomotivförare, konduktör och kontorsbiträde kunna
tilldelas 2 rum och kök, hvilket antal rum äfven syntes kommittén böra
tillkomma innehafvare af den utaf kommittén föreslagna nya befattningen
tågmästare, hvaremot eldare och vagnskötare skulle åtnöjas med
ett rum och kök.

Gradering af Beträffande beloppet af hyresersättningen, hvilken för närvarande
ersättning. för personal vid distrikten utgår med 20 procent af arfvodet, föreslår
kommittén en förändring härutinnan i den riktning, att beloppet
bestämmes olika å olika orter.

Till stöd härför erinrar kommittén, hurusom en af de synpunkter,
som varit för kommittén bestämmande vid framläggande af förslaget om
ordnande af betjäningens bostadsförhållanden, både varit den att söka
åstadkomma ett rättvisare förhållande emellan nämnda personal i aflöningsbänseende
än hvad som nu äger rum till följd af det förhållande, att det
nuvarande hyresbidraget, 20 procent af arfvodet, å många orter icke är
tillräckligt för gäldande af kostnaden för hyra och vedbrand. Ifrågavarande
syftemål vunnes emellertid, säger kommittén, endast till en del genom de
af kommittén föreslagna åtgärder, eftersom nämligen äfven enligt kommitténs
förslag eu stor grupp af betjäningspersonal allt framgent komme att
åtnjuta hyresersättning i stället för inkvartering in natura, och det vore
tydligt, att å sådana platser, där hyresersättningen kanske icke på långt när
räckte till hyra ^)ch vedbrand, skulle denna personal blifva jämförelsevis
sämre ställd än annan å samma platser boende personal, som åtnjöte
naturainkvartering. Härtill komme en annan omständighet, som gjorde,
att med det nuvarande systemet i fråga om hyresbidraget, i enlighet
hvarmed detsamma utginge lika å alla orter, ett missförhållande i aflöningshänseende
uppkomme jämväl mellan den personal inbördes, som
åtnjöte hyresbidrag. Af den utredning rörande värdet af naturainkvartering,
bestående af ett rum och kök jämte vedbrand enligt gällande
stat, som återfunnes i bilagan till Kungl. Majrts proposition

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

till 1905 års Riksdag, sjätte hufvudtiteln, sid. 107 och följande, framginge
nämligen, att omförmälda värde växlade högst betydligt å de skilda
orter, där järn vägsperson al vore placerad.

Af denna utredning framginge, att medan värdet af en bostad,
bestående af ett rum och kök jämte vedbrand, å de dyraste orterna
såsom t. ex. Stockholm med trakten däromkring och Kiruna kunde
uppskattas till något öfver 400 kronor, uppginge samma värde å de
billigaste orterna till allenast omkring 100 kronor.

Vid sådant förhållande vore det, framhåller kommittén, uppenbart,
att en befattningshafvare, som vore placerad å en ort med dyra hyresocli
vedpriser vore betydligt sämre ställd i aflöningshänseende än en hans
kamrat med samma kontanta arfvode å en billigare plats, och denna
orättvisa blefve tydligen kännbarare ju lägre aflöningama vore. För
utjämnande af nu omförmälda missförhållanden syntes icke erbjuda sig
annan utväg än att bestämma hyresersättningen olika å olika orter, och
kommittén för sin del tvekade icke att, för åstadkommande åt ett i möjligaste
mån rättvist aflöningssystem, inslå på denna väg.

Kommitténs förslag i förevarande afseende innebär, att ersättning
för bostad och bränsle, såsom kommittén anser ifrågavarande aflöningsform
böra benämnas, må utgå med 20, 25, 30, 35 och 40 procent af
det ordinarie arfvodet, allt efter den ort, där vederbörande är placerad,
dock med iakttagande däraf att densamma icke må öfverskrida vissa i
aflöningsreglementet angifna maximibelopp. Åt Kungl. Maj:t borde
öfverlämnas att efter af järnvägsstyrelsen hvart femte år verkställd
utredning bestämma, å hvilka orter de olika procentsatserna skulle tilllämpas,
dock att äfven under löpande femårsperiod ändring härutinnan
skulle kunna göras, där särskilda omständighet^.'' sådant påkallade.

I fråga om det sålunda framlagda förslaget får jag under hänvisning
i öfrigt till den motivering för detsamma, som förekommer å sid.
100—107 i betänkandet, redogöra för en del af kommittén anförda synpunkter,
som kunna tjäna till ledning vid bedömande af förslaget.

Hvad då först angår den lägsta hyresersättningen, 20 procent af
arfvodet, framhåller kommittén (sid. 103), att densamma å de billigaste
orterna skulle kunna antagas något öfverstiga kostnaden för ett rum
jämte bränsle. Då emellertid det ofvan framställda förslaget om utsträckning
af bostadsförmånen för de lägst aflönade betjänte skulle
medföra, att alla de, som vore berättigade till allenast ett rum och kök
med undantag af kvinnliga kontorsbiträden, eldarna samt vagnskötarna,
skulle efter hand erhålla bostad in natura, hade kommittén ansett sig
kunna bortse från ofvan anmärkta förhållande, och detta så mycket hellre

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

som ett förslag att bestämma hyresersättningen till lägre procent än den
nuvarande helt visst skulle gifva anledning till misstämning bland personalen.
I fråga om öfriga betjänte både kommittén vid bestämmande af
hyresersättningsprocenten tagit särskild hänsyn till lokomotivförarna, trafikafdelningens
tågpersonal samt de kontorsbiträden, hvilka, på sätt ofvan
nämnts, icke ansetts böra erhålla naturain kvar tering, eftersom nämligen
andra betjäningsgrupper med högre aflöning skulle enligt kommitténs
förslag i regeln åtnjuta bostad in natura. Då i enlighet med hvad
förut om förmälts större delen af den personal, i fråga om hvilken det
sålunda företrädesvis gällde att bestämma beloppet af hyresersättning,
enligt kommitténs mening borde erhålla två rum och kök, samt nämnda
personal i regeln vore placerad i städer eller å andra större platser med
dv rare hyrespriser, syntes det kommittén som om en hyresersättnin0''
af 20 procent å arfvodet vore det minsta, som kunde ifrågasättas.

Beträffande den föreslagna maximiprocenten skulle densamma, enligt
hvad en i betänkandet, sid. 108—114, intagen tabell rörande priset°å
ett rum och kök jämte vedbrand utvisade, icke fullt motsvara värdet af
nämnda förmån å de allra dyraste orterna, om man exempelvis utginge
från ett lägsta arfvode af 900 kronor för kontorsbiträden och konduktörer.
Ännu mindre skulle eu till nämnda procent af begynnelsearfvodet
bestämd procent förslå till att å berörda platser betacka kostnaden för
två rum och kök jämte vedbrand, hvilken bostadsförmån, såsom nyss
nämnts, ansetts böra tillkomma det öfvervägande antalet af den personal,
för hvilken hyresersättning borde utgå. Emellertid hade kommittén icke
ansett sig kunna föreslå en högre procent, då kommittén velat undvika
eu alltför stor ändring i nu gällande förhållande mellan ordinarie arfvode
och hyresbidrag.*

I detta ^ sammanhang anmärker kommittén, att, enligt hvad som
framginge af den såsom bilaga till kommitténs betänkande fogade P. M.
angående aflöningsförhållanden vid en del utländska statsbanor, hyresersättning
vid de finska statsbanorna utginge å de dyraste orterna med
icke mindre än 75 procent af det ordinarie arfvodet.

Kommittén upptager vidare till bemötande en invändning, som
skulle kunna framställas emot förenämnda sätt att bestämma hyresersättningen
eller till viss procent utaf arfvodet, nämligen, att då
bostad af en viss storlek skulle tillkomma innehafvarna af de särskilda
befattningarna utan särskild hänsyn till beloppet af det till vederbörande
utgående arfvode, innebure det en oegentlighet, att hyresersättningen
växte i den mån vederbörande erhölle löneförhöjning. Kommittén kunde
dock icke finna det vara annat än med rättvisa och billighet öfverens -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164. 63

stämmande, att eu befattningshafvare, i den män hans aflöning ökades,
sattes i tillfälle att skaffa sig förbättrade bostadsförhållanden, helst,
såsom ofvan framhållits, kommittén icke ansett sig kunna föreslå en
hyresersättningsprocent, som, beräknad å begynnelsearfvodet, för flertalet
till hyresersättning berättigade befattningshafvare räckte till att å
de dyraste orterna betäcka kostnaden för en bostad af den storlek
jämte vedbrand, som ansetts böra tillkomma vederbörande.

Till förebyggande däraf att en pa förenämnda sätt bestämd hyresersättning
i de högsta aflöningsgraderna skulle komma att i afsevärd
mån öfverstiga värdet af den bostadsförmån, hvartill vederbörande ansetts
berättigad, har kommittén, såsom ofvan blifvit an ty dt, föreslagit, att
hyresersättningen icke finge öfverstiga ett visst maximibelopp. M®d
stöd af dels en utredning rörande bostadspriser å olika orter i riket år
1906, hvilken förekommer i tredje häftet för år 1906 af meddelanden
från kommerskollegii aldelning för arbetsstatistik, sid. 374—401, och
dels den här i Stockholm utkommande »hyreslistan» samt öfriga kända
förhållanden borde detta maximibelopp enligt kommitténs åsikt fastställas
på följande sätt: för stationerna inom Stockholm och i dess
omedelbara närhet äfvensom Kiruna skulle hyresersättningen högst
kunna utgöra, allt efter som vederbörande kunna erhålla ett, tva eller
tre rum och kök jämte bränsle, resp. 400, 650 och 850 kronor. A
öfriga stationer borde maximum utgöra resp. 350, 550 och 700 kronor.

I fråga om utbetalningen af ersättningen för bostad och bränsle
framhåller kommittén såsom lämpligt, att nämnda ersättning utbetalades
kvartalsvis samtidigt med att personalen erhölle sin aflöning, för den
sista månaden i hvarje kvartal t>ch sålunda konime personalen till hända
kort före den tid, då hyra plägade erläggas. _

På grundvalen af den utredning rörande värdet af naturainKvartering,
bestående af ett rum och kök jämte vedbrand enligt gällande
bränslestat, som, på sätt ofvan omförmälts, åberopats i Kungl. Maj:ts
proposition till 1905 års riksdag, sjätte hufvudtiteln, har kommittén
uppgjort en tabell, innefattande indelning af stationerna med hänsyn
till de af kommittén föreslagna olika procentsatserna för hyresersättningen.
Tabellen återfinnes å sid. 108—114 i betänkandet.

Kommittén bär därvid för gruppering af stationerna väsentligen
rättat sig efter den i nyssnämnda utredning förekommande värdering,
, hvilken grundar sig å från vederbörande linjebefäl under år 1904 införskaffade
upplysningar. Emellertid har kommittén, enligt hvad den
meddelar å sid. 106, i en del fall icke ansett sig kunna strängt följa
nämnda värdering utan jämväl i ifrågavarande afseende tagit hänsyn

Inkvarterings''
förmånen
för tjänstemän.

64 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

till dels den i förut omnämnda meddelanden från kommerskollegii afdelning
för arbetsstatistik förekommande utredning rörande bostads priser
å olika orter i riket år 1906 och dels vissa särskilda förhållanden.

Betiäflande dessa afvikelser äfvensom de skiljaktigheter, som förekomma
emellan nyssberörda tva utredningar angående hyrespriser, får
jag hänvisa till hvad kommittén härutinnan anfört å sid." 106 och 107.

Jag öfvergå]- härmed till redogörelse för kommitténs förslag till
ordnande af inkvarteringsförmånen för de befattningshafvare, som enligt
gällande bestämmelser räknas till tjänstemännen.

Enligt gällande bestämmelser kan i regeln allt linjebefäl erhålla
bostad in natura. I verkligheten är också, enligt hvad kommittén meddelar
å sid. 195, de allra flesta tjänstemän, som enligt 9 § i gällande
aflöningsreglemente kunna erhålla fri bostad, i åtnjutande af nämnda
förmån. Så. är förhållandet med samtliga afdelningsföreståndare utom
en (en bandirektör f. o. m. den 1 oktober 1906), alla trafikinspektörer,
baningenjörer, stationsinspektorer, byråassistenter, underinspektörer och
expeditionsföreståndare å biljettexpedition. I fråga om öfriga tjänstemän,
tillhörande ifrågavarande kategori, åtnjutes inkvartering in natura bland
8 maskiningenjörer af 6, bland 7 maskininspektorer af 5 samt bland 78
förste stationsskrifvare å station af 2:a eller 3:e klass af 64.

Följande tjänstemän å distrikten kunna endast under de i 9 § i
aflöningsreglementet angifna särskilda förhållanden erhålla inkvartering
in natura, nämligen distriktssekreterare, distriktskassör, verkstadskamrerare,
förrådsförvaltare, verkmästare, telegrafinspektor, expeditionsföreståndare
å annan expedition än biljettexpedition, underingenjör och
ritare, bokhållare, telegrafist, förste stationsskrifvare å l:a klassens
station, manlig kontorsskrifvare, stationsskrifvare och kvinnlig kontorsskrifvare.
Af dessa tjänstemän åtnjuter endast ett fåtal fri bostad.
Nämnda förmån tillkommer sålunda exempelvis bland 308 stationsskrifvare
allenast 13.

Kommittén, som, på sätt nämnts, i fråga om den del af personalen,
hvilken räknas till betjäningen, föreslagit eu afsevärd utsträckning utaf
förmånen att erhålla inkvartering in natura, har icke ansett sig böra, hvad
tjänstemännen å distrikten angår, ifrågasätta några afsevärda förändringar
uti hvad som för närvarande gäller i berörda afseende. Å ena
sidan föreligger enligt kommitténs mening intet skäl att för de kategorier
af tjänstemän, hvilka nu äro i åtnjutande af fri bostad, inskränka
nämnda förmån, och å den andra sidan synes kommittén ingen anled -

G 5

Iiungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

ning vara för handen att, utom i ett par fall, tilldela någon eller några
af öfriga tjänstemannagrupper naturainkvartering annat än i de undantagsfall,
hvarom i 9 § i aflöningsreglementet omförmäles.

Beträffande skyldighet för befattningshafvare i allmänhet att emottaga
erbjuden tjänstebostad samt om rättighet för järnvägsförvaltningen
att bereda sådan personal, som i regeln icke skulle kunna erhålla inkvartering
in natura, denna förmån äfven i af statsbaneförvaltningen
förhyrda hus, böra enligt kommitténs mening samma regler gälla för
tjänstemännen som dem, hvilka kommittén föreslagit i fråga om betjäningen.

I fråga om de här ofvan antydda fallen, då kommittén ansett sig
böra föreslå en utsträckning af förmånen af naturainkvartering till
sådana tjänstemannakategorier, som nu i regeln icke äro i åtnjutande
däraf, berör kommittén först frågan om inkvartering för förste stationsskrifvare
å l:a klassens station, hvilka för närvarande i allmänhet icke
kunna erhålla bostad in natura. Anledningen till nämnda anordning
antager kommittén hafva varit, att man utgått därifrån, att nämnda
befattningshafvare å l:a klassens stationer icke skulle komma att utöfva
sådan tjänstgöring, att de behöfde vara boende i närheten af tjänstgöringsorten.
Då emellertid, enligt hvad inom kommittén upplysts,
en del förste stationsskrifvare å l:a klassens stationer är tilldelad
antingen ytter tjänst eller tjänstgöring å biljettexpedition och sålunda lika
väl som l:e stationsskrifvare å 2:a och 3:e klassens stationer eller expeditionsföreståndare
å biljettexpedition är i behof af bostad in natura,
böra enligt kommitténs åsikt förste stationsskrifvare å l:a klassens
station, som tjänstgöra antingen å stationsinspektorens expedition och
regelbundet användas i yttre tjänstgöring eller å biljettexpeditionen,
i afseende å förmånen af fri bostad likställas med förste stationsskrifvare
å 2:a och 3:e klassens stationer.

Hvad vidare angår det lägre befälet å maskinafdelningen, kan
maskininspektor tilldelas bostad in natura, under det att den med honom
i öfrigt i aflöningshänseende likställda verkmästaren, i motsats till hvad
förhållandet varit före 1897 års lönereglering, i regeln är i saknad
af nämnda förmån. Då emellertid tjänsteman, som utöfvade verkmästarsyssla
i statens järnvägars verkstäder, borde vara där tillstädes
under den tid, verkstaden vore i gång, samt äfven å andra tider
vara lätt att anträffa, och det sålunda från tjänstens synpunkt måste
anses fördelaktigt, att han hade sin bostad i närheten af verkstaden,
finner kommittén dylik tjänsteman böra i afseende å inkvarteringen likställas
med maskininspektor och föreslår därför ändring i hithörande

Bill. till Riksd. Prof. W07. 1 Sami. 1 Afd. 131 Höft. 9

6.6 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

bestämmelser uti ifrågavarande afseende. Jag vill i detta sammanhang
framhålla, att kommitténs aflöningsförslag'' innefattar en sammanslagning
af nu omlormälda båda befattningar till en grupp under den
gemensamma benämningen maskininspektor.

Under erinran om sitt förslag om inrättande af nya tjänstebefattningar
å distrikten under benämningen telegraf ingenjörer, Indika i
aflöningshänseende skulle vara likställda med ban- och maskiningenjörer,
uttalar sig kommittén slutligen för att, då jämväl dessa nya
befattningshafvares tjänstgöring i hufvudsak kunde jämföras med nyssnämnda
ingenjörers, de måtte kunna erhålla fri bostad.

I afseende å frågan om ersättning för bostad och bränsle åt
tjänstemännen vid distrikten framhåller kommittén (sid. 197), att de
skäl, som föranledt kommittén att i fråga om betjäningen framlägga
förslaget om en till olika procent af det ordinarie arfvodet graderad
dylik ersättning, hade i stort sedt tillämplighet jämväl beträffande
tjänstemännen. Till eu början kunde erinras, att med de uppdrifna
hyrespris, som numera i eu del större städer vore rådande, gällde äfven
för de tjänstemän, för hvilka naturainkvartering icke ansåges böra
ifrågakomma, att hyresbidraget enligt nu gällande regler, och detta
jämväl hvad anginge tjänstemän i högre aflöningsgrader, ofta icke på
långt när räckte till att bekosta eu dräglig bostad jämte vedbrand. Häremot
kunde visserligen erinras, att inom andra grenar af statsförvaltningen,
där hyresbidrag förekomme bland aflöningsförmånerna, det
aldrig varit afsedt, att detta bidrag skulle till fullo täcka kostnaden
för hyra och bränsle utan allenast, såsom namnet antydde, utgöra ett
bidrag härtill. Denna invändning syntes kommittén emellertid icke
äga giltighet beträffande förhållandena vid statens järnvägars linjeförvaltning,
där, såsom framginge af det föregående, förmånen af fri
bostad jämte vedbrand förekomme i mycket stor omfattning. Af 987
enligt 1906 års arfvodesstat å distrikten upptagna tjänstemannabefattningar
vore icke mindre än 365 eller 37 procent tillerkända nämnda
förmån. En rättvis reglering af löneförhållandena emellan olika kategorier
af ifrågavarande personal kunde sålunda enligt kommitténs åsikt
endast vinnas genom att bestämma den kontanta lxyresersättningen så,
att densamma åtminstone tillnärmelsevis motsvarade värdet af en bostad
af den storlek, som ansåges böra tillkomma vederbörande i förhållande
till hvars och ens tjänstegrad, jämte vedbrand.

Ett annat lika kraftigt skäl för ett förslag i förenämnda riktning''
syntes kommittén föreligga i den af kommittén vid behandlingen af betjäningens
inkvarteringsförhållanden påvisade stora skillnaden i hyres -

Kmu/l. Majrts Nåd. Proposition No 164. <>7

pris a olika orter, hvilken skillnad kunde antagas i lika hög grad
gälla större som mindre lägenheter. I detta afseende innebure förslaget,
såsom förut framhållits, att söka i möjligaste man åstadkomma likställighet
i aflöuingshänseende mellan å olika orter stationerade innehafvare
af samma befattningar eller befattningar med ungefär samma
ordinarie arfvode. Då kommittén icke hade för afsikt att för tjänstemännen
föreslå något dyrortstillägg, vore det enligt kommitténs mening
af så mycket större vikt, att eu utjämning med hänsyn till
skillnaden i lefnadskostnader å olika tjänstgöringsorter ägde rum genom
reglering af hyresersättningen.

Kommittén har alltså föreslagit, att en dylik reglering måtte äga
ruin för tjänstemännen efter enahanda grunder, som förut angifvits beträffande
betjäningen eller sålunda, att ersättning för bostad och bränsle
finge utgå med 20, 25, 30, 35 och 40 procent af det ordinarie arfvodet.
Med hänsyn därtill att det stora flertalet af de högre aflönade linjetjänstemännen,
på sätt ofvan visats, vore i åtnjutande åt inkvartering in
natura, komme den sålunda föreslagna regleringen hufvudsakligen de
stora grupperna af lägre tjänstemän, nämligen underingenjörer och
ritare, bokhållare, stationsskrifvare och kontorsskrifvare tillgodo.

Vidkommande stationernas uppdelning i grupper, allteftersom med
hänsyn till hyrespris de olika procenttalen för hyresersättningen skulle
komma att tillämpas, borde enligt kommitténs mening enahanda regler
gälla för tjänstemän som för betjänte; och hänvisar kommittén i berörda
afseende till den af kommittén förslagsvis uppgjorda tabellen.
Af densamma framgår, att de högsta procentsatserna för hyresersättningen,
40, 35 och 30 procent, skulle ifrågakomma endast a ett jämförelsevis
ringa antal stationer, under det att å det stora flertalet stationer
en hyresersättning af 25 å 20 procent skulle komma att utgå.
Härvid erinrar dock kommittén, att å en stor del af de i tabellen förekommande
småstationerna endast betjäning är placerad.

I sitt förslag beträffande betjäningen har kommittén — till förebyggande
däraf att en till viss procent af arfvodet bestämd hyresersättning
skulle komma att öfverstiga värdet af en i förhållande till
vederbörandes tjänsteställning skäligen tillmätt bostad jämte vedbrand
— funnit sig böra föreslå vissa bestämda maximibelopp för hyresersättningen.
Vidkommande tjänstemännen anför kommittén i sådant afseende
följande.

För fastställande af dylika maximibelopp borde i främsta rummet
hänsyn tagas till storleken af den bostad, som kunde tillkomma vederbörande
befattningshafvare. Beträffande såväl de tjänstemän, hvilka i regeln

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

skulle kunna erhålla bostad in natura, som ock en del af de tjänstemän,
för Indika ersättning för bostad och bränsle skulle ifrågakomma, hade,
såsom här ofvan omnämnts, föreskrifter i berörda afseende meddelats
_ genom nådiga brefvet den 23 december 1880 samt i anslutning
därtill utfärdade bestämmelser; och funne sig kommittén icke böra ifrågasätta
annan ändring uti hvad sålunda föreskrifvits än som betingades af
\ issa utaf kommittén föreslagna uppdelningar af en del befattningar. Sålunda
borde enligt kommitténs mening ban- och maskiningenjörer af
l:a klass samt trafikinspektörer af l:a klass kunna tilldelas 6 rum och
kök, men innehafvare af motsvarande befattningar af 2:a klass åtnöjas
med 5 rum och kök. Nuvarande tjänsteinnehafvare, som vore att hänföra
till sistnämnda grupp och som redan innehade större tjänstebostad än
nyss nämnts, borde emellertid icke lida någon minskning i sin inkvarteringsförmån.
Vidkommande öfriga distriktstjänstemän, som icke i
regel kunde erhålla bostad in natura och till hvilka enligt kommitténs
förslag ersättning för bostad och bränsle skulle utgå, saknades för närvarande
bestämmelser uti omförmälda afseende.

Under erinran därom, att det tillkomme Kungl. Majrt och järnvägsstyrelsen
att bestämma bostadens storlek för befattningshafvare vid
statens järnvägar, har emellertid kommittén, å sid. 200, i och för upplysning
rörande de maximibelopp, som enligt kommitténs förslag skulle
såsom hyresersättning tillkomma de särskilda tjänstemännen, redogjort
för sin uppfattning härutinnan.

Enligt kommitténs mening skulle alltså en bostad af högst fem rum
och kök beräknas för distriktssekreterare, förrådsförvaltare, distriktskamrerare
(verkstadskamrerare) och distriktskassör. Högst fyra rum
och kök skulle, i likhet med hvad som nu gällde, beräknas för telegrafinspektor,
expeditionsföreståndare och förste stationsskrifvare samt
dessutom för förste bokhållare (ny befattning), bokhållare, förste telegrafist
(ny befattning) och underingenjör. För stationsskrifvare, telegrafist,
manlig kontorsskrifvare och ritare skulle, enligt hvad som nu ägde rum
för dep förstnämnde, beräknas tre rum och kök samt slutligen för
kvinnlig kontorsskrifvare ett rum och kök.

Liksom kommittén i fråga om betjäningens hyresersättning föreslagit
olika maximibelopp för, å ena sidan, de allra dyraste orterna
eller stationerna inom eller närmast intill Stockholm samt Kiruna,
och, å andra sidan, öfriga orter, gör kommittén enahanda uppdelning
beträffande tjänstemännen. Kommitténs förslag i berörda afseende ter
sig på följande sätt:

Kung!. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 164. <59

Maximibeloppet af ersättning till tjänstemän för bostad och bränsle utgör:

a) å stationer, tillhörande grupp A (där ifrågavarande ersättningkan
utgå med 40 % af arfvodet):

för tjänstemän, hvilka beräknas kunna erhålla högst 6 ruin o. kök, kr. 1,800

j, '' » » » » » »Öb»» » 1,500

» ), >, » » » » 4 » » » » 1,100

), j >> » » » » 3 » » >’ » 850

)> » » » » » 1 » » » » 400

b) å öfriga stationer:

för tjänstemän, hvilka beräknas kunna erhålla högst 6 rum o.

» » » » >> » » 5 » »

)»

4 » »

3 » »

1 » »

kök, kr. 1,500
» » 1,200
» » 900

» » 700

» » 350

För bedömande af innebörden utaf det ofvan framlagda förslaget i
fråga om ersättning för bostad och bränsle åt tjänstemän måste naturligen,
yttrar kommittén, i detta sammanhang hänsyn tagas till det för de
särskilda befattningshafvarna föreslagna ordinarie arfvodet, därå förenämnda
procenttal borde beräknas. Hvad då särskildt anginge de lägst
aflönade kategorierna af manliga tjänstemän, nämligen stationsskrifvare,
kontorsskrifvare och ritare, hvilka utgjorde det öfvervägande flertalet af de
tjänstemän, för hvilka ifrågavarande ersättning skulle utgå, hade kommittén
för dessa befattningshafvare tänkt sig ett arfvode af lägst 1,500 och högst
2,700 kronor. Med hänsyn härtill komme nog, i likhet med hvad kommittén
anmärkt beträffande betjäningens hyresersättning, den på förenämnda
sätt bestämda ersättningen icke att, medan vederbörande befunne
sig i lägsta lönegraden, räcka till för bekostande af en lägenhet af den
storlek, som för vederbörande beräknats, jämte vedbrand. Då emellertid
ifrågavarande befattningshafvare blefve ordinarie vid mycket unga år,
syntes de näppeligen kunna göra anspråk på, att staten omedelbart skulle
sätta dem i tillfälle att anskaffa en så stor bostad. I fråga om de ofvan angifna
maximibeloppen skulle den anmärkning kunna göras, att ingen gradation
i afseende å desamma förekomme å stationer, tillhörande grupperna
B—E i omförmälda tabell, å hvilka dock hyresersättningsprocenten växlade
mellan 35 och 20. Då emellertid, hvad särskildt anginge nyssnämnda
talrika grupp af tjänstemän, hyresersättningen, äfven beräknad å högsta
arfvodet, icke komme att å stationer, där en dylik ersättning af 20

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

eller 25 procent skulle utgå, stiga till det fastställda maximibeloppet,
700 kronor, komme i allt fall en gradation att äga rum.

^nm“fDfkom- J.ag anser m}S llär böra meddela en sammanfattning af de utaf
mittens för- kommittén framställda åsikter rörande ordnande af inkvarteringsförinicTariterings
m/?Gn f?r befattningshafvare å distrikten. För fullständigt bedömande
förmånen. at. kommitténs förslag finner jag mig därvid böra redogöra för kommitténs
uppfattning äfven i de afseenden, i hvilka det, i hufvudsaklioöfverensstämmelse
med hvad nu äger rum, skulle tillkomma Kuno-L
Maj:t eller järnvägsstyrelsen att meddela närmare föreskrifter.

Hvad till eu början angår förmånen af fri bostad jämte bränsle, har
kommittén uttalat sig för:

att i aflöningsreglementet måtte meddelas bestämmelse af innebörd att
förmånen af fri bostad uti järnvägens egna eller förhyrda lägenheter finge,
där järnvägsstyrelsen funne sådant vara för järnvägstrafiken behöfligt, tillkomma
dels följande tjänstemän vid distrikten, nämligen: distriktschef,
ban- och maskindirektör, ban-, maskin- och telegTafingenjör, trafikinspektör,
öfverinspektor, maskininspektor, byråassistent, stationsinspektor,
underinspektör, expeditionsföreståndare för bil]ettexpedition, förste
stationsskrifvare å station af 2:a eller 3:e klass äfvensom dylik befattningshafvare
å station af högre klass, som tjänstgör antingen å stationsinspektors
expedition och regelbundet användes i yttre tjänstgöiing
eller å biljettexpedition, dels ock samtliga befattningshafvare
vud distrikten, tillhörande nuvarande betjäningsklass, med undantag af
lokomotivförare, tågmästare, ogift manligt kontorsbiträde samt gift manligt
kontoisbiträde, som har inre tjänstgöring, konduktör, eldare
vagnskötare och kvinnligt kontorsbiträde;

att åtgärder måtte vidtagas för att, såvidt möjligt, bereda ej mindre
samtliga befattningshafvare, tillhörande den lägst aflönade betjäningsgruppen,
med undantag af kvinnliga kontorsbiträden, än äfven alla
portvakter å l:a klassens stationer och de, som i nämnda egenskap
tjänstgöra vid verkstäder, stationskarlsförmän samt gifta kontorsbiträden,
som hafva yttre tjänstgöring, fria bostäder antingen uti genom statens
järnvägars försorg uppförda eller ock i af statsbaneförvaltningen förhyrda
hus eller, i den män icke någon af dessa utvägar kunde anlitas,
genom förhyrande af enskilda lägenheter;

att föreskrift i aflöningsreglementet måtte meddelas därom, att de
tjänstemän, som här ofvan icke nämnts bland dem, som skulle erhålla
bostad in natura, äfvensom de betjente, i fråga om hvilka på sätt
ofvan nämts undantag stadgats beträffande förmånen att erhålla in -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JST:o 164.

kvartering in. natura, Ange, där lokala förhållanden gjorde sådant nödigt
eller lämpligt, beredas fri bostad i järnvägens egna eller förhyrda hus;

att i aflöningsreglementet därjämte måtte bestämmas, att med fri
bostad skulle vara förenad förmånen af fritt bränsle enligt stat, som af
järnvägsstyrelsen fastställdes;

att i de närmare bestämmelser, som i förevarande afseende kunde
komma att af Kungl. Maj:t utfärdas, borde i fråga om bostadens storlek
föreskrifvas, att ej större lägenhet finge tilldelas åt:

distriktschef, ban- och maskindirektör, ban- och maskiningenjör af
l:a klass, trafikinspektör af l:a klass samt öfverinspektor (stationsinspektor
vid Stockholms centralstation samt Göteborgs och Malmö stationer) än

högst 6 rum med eldstad,

distriktssekreterare, ban- och maskiningenjör
af 2:a klass, telegrafingenjör,
trafikinspektör af 2:a klass, förrådsförvaltare,
distriktskamrerare (verkstadskamrerare),
distriktskassör och stationsinspektor
å annan station än ofvan

nämnts ........................................................... »

maskininspektor, telegrafinspektor,
byråassistent, underinspektör, expeditionsföreståndare,
underingenjör, l:e stationsskrifvare,
l:e bokhållare, l:e telegrafist
och bokhållare................................. »

stationsskrifvare, telegrafist, manlig
kontorsskrifvare, ritare, lokomotivmästare,
vagnmästare, öfverbanmästare

och stationsmästare .................................... »

lokomotivförare, maskinist, banmästare,
tågmästare, stationsmästare å bangård,
trädgårdsmästare, förrådsmästare,
vagnförman, stallförman, manligt kontorsbiträde,
stationskarlsförman, portvakt
å l:a klassens station, konduktör, för rådsförman

och vaktmästare..................... »

kvinnlig kontorsskrifvare, eldare,
portvakt vid verkstad, maskin och pannskötare,
vagnskötare samt betjänt af
lägre grad än dessa med undantag af
vaktmästare .................................................

» 5 » » »

» 4 » » »

» 3 » » »

» 2 rum och kök, samt

» 1 » )» )> »

Departementschefens

yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

att i sistnämnda slag af bestämmelser borde intagas föreskrift därom
att befattningshafvare, skulle vara förpliktad att, där icke på grund af
särskilda omständigheter undantag kunde medgifvas, emottaga honom
erbjuden tjänstebostad.

Beträffande inkvartering ser sättning en för dels sådana befattningshafvare,
hvilka, på sätt ofvan nämnts, i regeln icke skulle erhålla fri
bostad, dels ock öfriga befattningshafvare, för hvilka dylik förmån icke
kan beredas, anser kommittén vidare:

att föreskrift i aflöningsreglementet borde meddelas därom att befattningshafvare,
hvilka ej åtnjuta fri bostad, finge äga uppbära ersättning
för bostad och bränsle med 20, 25, 30, 35 och 40 procent afarfvodet,
allt efter den ort, där vederbörande vore stationerad, i enlighet
med de grunder, som af Kungl. Maj:t bestämdes; dock med iakttagande
däraf att beloppet af nämnda ersättning icke finge öfverstiga:

a) å station, där ersättningen utgår med 40 procent:
för befattningshafvare, som kan erhålla 6 rum och kök, kr. 1,800

» » » » » 5 » » » » 1,500

» » » » » 4 » » » » 1,100

» » » » i 3 » » » » 850

• 9 » » » » 2 d y> » » 650

® » » » » 1 » » » » 400

b) å öfriga stationer:

för befattningshafvare, som kan erhålla 6 rum och kök, kr. 1,500
» » » » 5 » » » » 1,200

^ ® » » » 4 » » » » 900

5 y> » » » 3 » » » » 700

» » » » » 2 » » » » 550

» » » » » 1 » » » » 350

Kommitténs förslag till lönereglering för statens järnvägars personal
ansluter sig i så måtto till det nu gällande aflöningssystemet, att kommittén
förordat bibehållande af en del särskilda aflöningsförmåner såsom
inkvartering, beklädnad m. m. vid sidan af det ordinarie arfvodet.

Det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida icke en lämpligare anordning
hade varit, att man sökt utmäta det kontanta arfvodet för ifrågavarande
befattningshafvare så, att däri kommit att inräknas samtliga
de särskilda aflöningsförmåner, som ansetts böra tillkomma vederbörande.
Härigenom skulle vunnits större enkelhet och öfverskådlighet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

vid bedömande af de särskilda befattningshafvarnas aflöningsvillkor,
framför allt då det gäller att jämföra dem med motsvarande löntagare
vid andra verk. Äfven från en annan synpunkt skulle ett aflöningssystem,
som endast räknade med kontanta ordinarie arfvodesbelopp,
vara att förorda. Erfarenheten bär nämligen visat, att då afiöningsfrågor
för järnvägspersonalen varit föremål för behandling, och detta
icke minst bland personalen själf, man varit böjd för att underskatta
eller rent af bortse från de naturaförmåner, Indika tillkomma personalen
och Indika, särskild! hvad inkvarteringen beträffar, spela en synnerligen
viktig roll i aflöningshänseende.

Hvad särskild! nyss nämnda förmån angår, inser jag till fullo vikten
häraf att vid statsbaneförvaltningen, i synnerhet å platser med ogynsamma
bostadsförhållanden, tillhandahålla personalen bostadslägenheter, men
detta syfte skulle lika väl kunna vinnas med ett aflöningssystem sådant
som det ofvan angifna, nämligen på det inom flera andra järnvägsförvaltningar
tillämpade sättet att å befattningshafvarens aflöning afdrag
äger rum med ett belopp, motsvarande det fastställda hyresvärdet för
den bostad, som åt vederbörande upplåtits.

Då emellertid en lönereglering, byggd på nyssnämnda system,
skulle medföra en mycket omfattande och "tidsödande omarbetning af kommitténs
löneförslag i dess helhet, samt kommittén med de principer,
som legat till grund för dess förslag, synes på ett i öfrigt lyckligt sätt
hafva löst aflöningsfrågan vid statens järnvägar, tvekar jag i allt fall
icke att i hufvudsak förorda detsammas antagande, helst jag anser det
vara af synnerlig vikt, att lönefrågan snarast möjligt bringas till lösning.

Hvad nu angår kommitténs förslag till ordnande af inkvarteringsförmdnen
har jag, beträffande till en början frågan om hvilka befattningshafvare,
som må kunna erhålla fri bostad uti järnvägens egna eller
förhyrda lägenheter, så mycket mindre anledning till erinran mot hvad
kommittén i sådant afseende föreslagit, som detta i hufvudsak öfverensstämmer
med hvad som för närvarande gäller och befunnits lämpligt
härutinnan. I de fall, då kommittén föreslagit en utsträckning af ifrågavarande
förmån till befattningshafvare, som nu icke äro i åtnjutande
häraf, nämligen maskininspektor, som skulle hafva samma tjänstgöring
som nuvarande verkmästare, förste stationsskrifvare, som å station af
högre klass än 2:a tjänstgör antingen å stationsinspektors expedition
och regelbundet användes i yttre tjänstgöring eller å biljettexpedition,
vagnmästare, öfverbanmästare, trädgårdsmästare samt gift manligt kontorsbiträde,
som har yttre tjänstgöring, finner jag kommittén hafva anfört
giltiga skäl för sitt förslag.

Bill. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Häft.

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Likaså anser jag mig kunna godkänna kommitténs uppfattning beträffande
storleken af den bostad, som skulle tillkomma de särskilda
befattningsliafvarna.

Beträffande däremot den utsträckning, i hvilken enligt kommitténs
mening staten borde. vidtaga åtgärder för beredande af fria bostäder åt
befattningshafvare vid statens järnvägar, ställer jag mig i någon mån
tveksam.

Kommitténs förslag härutinnan innebär, att åtgärder måtte vidtagas
för att, såvidt möjligt, bereda ej mindre samtliga befattningshafvare,
tillhörande den lägst aflönade betjäningsgruppen, med undantag af kvinnliga
kontorsbiträden, än äfven alla portvakter å l:a klassens stationer
och de, som i nämnda egenskap tjänstgöra vid verkstäder, stationskarlsförmän
samt gifta kontorsbiträden, som hafva yttre tjänstgöring,
fria bostäder antingen uti genom statens järnvägars försorg uppförda
eller ock i af statsbaneförvaltningen från änke- och pupillkassan förhyrda
hus eller, i den mån icke någon af dessa utvägar kunna anlitas,
genom förhyrande af enskilda lägenheter.

Af hvad kommittén vidare anfört i förevarande ämne framgår, att
enligt kommitténs mening staten, i den mån lägenheter icke kunde beredas
i af änke- och pupillkassan förhyrda hus, borde efterhand uppföra boställshus
i den utsträckning, att behofvet af bostäder för samtliga betjänte
utaf ofvannämnda kategorier kunde i möjligaste mån tillgodoses. Den
af kommittén förebragta utredning angående det antal bostadslägenheter,
som skulle erfordras för att bereda nu ifrågavarande betjänte inkvartering
in natura, gifver vid handen, att med hänsyn till förhållandena
enligt 1906 års arfvodestat berörda antal skulle utgöra omkring 2,131.

Väl anser jag mig kunna biträda kommitténs åsikt angående de
fördelar, som från såväl social som tjänstesynpunkt i allmänhet äro förenade
med systemet att bereda fria bostäder åt den personal, hvarom nu
är fråga, men det förefaller mig som om kommittén går väl långt, då
den förordar en byggnadsverksamhet från statens eller änke- och pupillkassans
sida, som skulle efter hand medföra att såsom regel samtliga
ofvannämnda befattningshafvare skulle blifva boende i statens egna eller
af staten förhyrda hus. Att staten å sådana platser, där svårigheter
förefinnas för personalen att själf skaffa sig bostäder, uppför dylika,
finner jag vara fullt i sin ordning, men att däremot å sådana platser,
där detta icke är förhållandet, staten skulle inlåta sig på en byggnadsverksamhet
i den utsträckning, kommittén afser, anser jag vara så
mycket mindre tillrådligt, som det på goda skäl kan antagas komma
att ställa sig billigare för staten att förhyra bostäder än att själf upp -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

föra dylika. Att den senare utvägen medför icke obetydligt större utgift
för staten, än om ersättning för bostad och bränsle älven etter de
af kommittén föreslagna grunder skulle tillerkännas nu ifrågavarande
personal, framgår af den utaf kommittén törebragta utredning i sådant
afseende.

Enligt livad jag ofvan antydt, lärer det no g kunna befinnas lämpligt,
att staten i större utsträckning än för närvarande äger rum uppför
boställshus å åtskilliga platser, men anser jag, att, innan framställning''
om beviljande af medel för nämnda ändamål göres bos Riksdagen,
utredning bör ske i hvarje fall, huruvida från ofvannämnda af
mig angifna synpunkter behof härutinnan föreligger.

Då nu från kommitténs sida framlagts förslag om gradering af
liyresersättningen, så att densamma mer än förut motsvarar värdet af
naturainkvarteringen, hvilket förslag jag anser mig böra biträda, lärer
icke heller från synpunkten af utjämnande utaf aflöningsvillkoren mellan
befattningshafvare med naturainkvartering och dem, som icke äro i åtnjutande
däraf, behof föreligga att, såsom kommittén föreslagit, utsträcka
förmånen af naturainkvartering till samtliga befattningshafvare, tillhörande
ifrågavarande kategori.

Pin annan faktor af stor betydelse, som spelar in vid frågans bedömande
och som jämväl af kommittén berörts, är kommittéförslagets
inverkan på den s. k. egnahemsrörelsen. Det synes mig nämligen vara
af svnnerlig vikt, att denna rörelse icke genom anordningar från statens
sida motverkas, utan bör den, särskildt hvad angår statens egna tjänare,
på allt sätt främjas. Af upplysningar, som jag inhämtat, framgår, att
en ej så ringa del, öfver 1,000, befattningshafvare i de lägre allöningsklasserna
vid statens järnvägar redan skaffat sig egna hem, och insikten
om egnahemss}rstemets fördelar torde allt mer och mer göra sig gällande.

Det har visserligen i kommittébetänkandet uttalats, att det vore
olämpligt, om den personal, åt hvilken bostad in natura vore afsedd att
beredas, skulle i större utsträckning skaffa sig egna lägenheter och därigenom
blifva fastlåst å vissa platser.

Denna anmärkning bör dock ej äga giltighet i fråga om annan del
af personalen än den, som innehar befattning, hvarifrån befordran till
tjänst å annan ort plägar ske och är att förvänta. Ofta torde emellertid
befordringar kunna äga rum utan att bostaden ändras, och det synes
för öfrigt ej böra från järnvägsförvaltningens sida innebära någon alltför
stor olägenhet, att vid fråga om transport från ort till annan viss hänsyn
tages till egnaliemsinneliafvares berättigade intressen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

. Af kommittén liar tillika erinrats, att de fall, då betjäningspersonal
i de lagsta ordinarie graderna skulle blifva i tillfälle att skaffa sio- eo-en
bostad, på grund af ekonomiska förhållanden skulle blifva synnerligen
fåtaliga Denna anmärkning lärer i och för sig vara berättigad, men
torde dock kunna undanröjas, om från statens sida vidtagas lämpliga
åtgärder. Jag har också i sådant syfte gått i författning om förberedande
undersökningar, särskildt med hänsyn till möjligheten att underlätta
anskaffandet af för ändamålet lämplig jord, och torde jag inom eu
snar framtid få återkomma till denna fråga.

Hvad jag sålunda anfört innebär för mig eu ytterligare anledning
att tillstyrka, att någon byggnadsverksamhet i större omfattning icke
under den närmaste tiden företages.

Att emellertid i enlighet med kommitténs förslag såsom allmän
regel bor gälla, att befattningshafvare skall vara skyldig att emottaga
erbjuden tjänstebostad, finner jag vara uppenbart.

Vidare anser jag, att kommittén anfört giltiga skäl för den föreslagna
förändringen i nu gällande bestämmelse angående beredande i
särskilda fall af fri bostad i järnvägens egna hus jämväl åt den personal,
som i regeln icke skulle ifrågakomma till erhållande af denna
föimån, hvilken förändring afser att möjliggöra upplåtande åt dylik
personal af bostadslägenheter äfven uti af järnvägen förhyrda hus.

Hvad slutligen angår kommitténs förslag beträffande kontant ersättning
för bostad och bränsle åt den personal, som icke skulle komma
i åtnjutande af naturainkvartering, finner jag i likhet med kommittén
kraftiga skal tala för att man — under den gifna förutsättningen att
naturamkvarteringen skall bibehållas såsom eu särskild förmån — söker
att utjämna den nu rådande skillnaden i aflöningshänseende dels emellan
befattningshafvare, som åtnjuta nämnda förmån, å ena, och sådana, som
aro i saknad af densamma och för Indika'' å dyrare platser hyresbidraget
enligt nu gällande grunder icke på långt när räcker till att bekosta
wL ■ ~.rä£ bostad jämte bränsle, å andra sidan, dels och mellan

befattningshafvare, som erhålla kontant hyresbidrag, men äro placerade
a orter med vidt skilda hyrespris, sinsemellan.

Tydligt är, såsom också kommittén framhåller, att stora svårigeter
yppa sig, då det gäller att på ett rättvist sätt gradera hyresersattmngen,
så ^ att det ofvan angifna syftet att så i ena som andra
atseendet söka åstadkomma likställighet mellan befattningshafvare i
samma eller likställda tjänstegrader varder tillgodosedt. Om också med
det af kommittén förordade sättet att bestämma hyresersättningen till
viss procent af arfvodet, olika på olika orter, med visst maximibelopp

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

en del ojämnheter icke kunnat undvikas, anser jag i allt fall kommitténs
förslag härutinnan innebära eu så afsevärd förbättring i jämförelse med
nu rådande förhållanden, att detsamma bör kunna godkännas.

Hvad angår de af kommittén föreslagna procentsatserna, lägst 20
högst 40 procent, äro dessa lägre än dem jag ansett mig böra förorda
för viss personal, tillhörande telegrafverkets linjedistrikt, där hyresbidraget
enligt den till Riksdagen ingifna framställningen skulle utgöra
lägst 15 högst 30 procent. Med hänsyn till de för befattningshafvarna
vid statens järnvägar föreslagna arfvoden, å hvilka hyresersättningsprocenten
komme att beräknas, äfvensom den af järnvägens löneregleringskommitté
förordade begränsning af nämnda ersättning, synes det
mig, att de af sagda kommitté med ledning af förebragt utredning angående
hyrespriser å olika orter afvägda procentsatserna icke lämpligen
kunna nedsättas.

Innan jag lämnar frågan om inkvarteringsförmånen, får jag anmäla,
att järnvägsstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande öfver kommitténs betänkande
icke haft något att erinra emot kommitténs förslag till ordnande
af denna förmån.

BeklädnadsfSrmånen.

Innan jag öfvergår till en redogörelse för kommitténs förslag i
fråga om beklädnadsförmånen, anser jag mig böra lämna en framställning
af nu gällande föreskrifter i berörda afseende.

Uti de vid olika tider utfärdade aflöningsreglementen hafva intagits
bestämmelser om de befattningshafvare, som skola komma i åtnjutande
af omförmälda förmån, hvilka bestämmelser efterhand undergått
en del förändringar särskildt i den riktning, att allt flera kategorier
af betjäningspersonal tilldelats berörda förmån.

De af järnvägsstyrelsen utfärdade beklädnadsreglementen, af hvilka
det nu gällande är fastställdt den 31 december 1900, innehålla dessutom
detaljerade föreskrifter uti ifrågavarande afseende. Sålunda lastställes
i beklädnadsreglementet hvilka betjänte, som skola tilldelas beklädnad
in natura, och hvilka, som skola erhålla kontant beklädnadsersättning,
äfvensom i senare fallet, till hvilket belopp denna ersättningskall
utgå.

Enligt gällande beklädnadsreglemente tillkommer beklädnad in natura
följande betjänte, nämligen kontorsbiträde, öfverkonduktör och konduktör,
packmästare, portvakt, kontorsvakt, notisbärare, lokomotivmästare,

Gällande

bestämmelser.

Kommitténs

förslag.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

lokomotivförare och eldare. Kontant beklädnadsersättning utgår enligt
samma-reglemente till öfverbanmästare och banmästare med 12 kronor
i månaden samt till banvakt, stationskarlsförman, stationskarl och vagnsmörjare
med 10 kronor i månaden.

Sedan beklädnadsreglementet af den 31 december 1900 utfärdats,
bär Riksdagen, med bifall till af Kung! Maj:t i ämnet aflåtna propositioner,
medgifva, år 1901, att beklädnad in natura eller beklädnadsersättning
må tillkomma jämväl följande betjänte å distrikten, nämligen
stationsmästare, vagnmästare, vagnförman och vaktmästare samt
år 1905, att enahanda förmån må tillgodonjutas ytterligare af materialvakt;
och har järnvägsstyrelsen genom tillägg till beklädnadsreglementet
bestämt, att samtliga nu omförmälda betjänte skola erhålla beklädnad
in natura.

Vidare har år 1903, i sammanhang med fastställande af stat för
personalen å statens järnvägars ångfärja, medgifvits, att betjänte å ångfärjan
må erhålla uniformspersedlar in natura enligt reglemente, som af
järnvägsstyrelsen fastställes.

Beträffande naturabeklädnaden gäller, att samtliga ofvannämnde
betjänte, som äro i åtnjutande af nämnda förmån, med undantag af
lokomotivmästare, lokomotivförare och eldare, tilldelas fullständig uppsättning
af uniformspersedlar, däruti jämväl ingå särskilda sommarkläder,
samt i de flesta fall regnrock och pälsmössa, hvarjämte dessutom
öfverkonduktör, konduktör och packmästare äfvensom under viss förutsättning
portvakt erhålla päls.

Lokomotivmästare, lokomotivförare och eldare erhålla endast uniformsmössa
samt för vintern pälsmössa och päls.

Enligt hvad som framgår af förestående redogörelse för nu gällande
bestämmelser rörande beklädnadsförmånen, ifrågakommer nämnda
förmån endast i ringa mån för en talrik grupp af betjäningspersonalen,
nämligen maskinafdelningens tågpersonal, d. v. s. lokomotivförare och
eldare. Helt och hållet uteslutna från samma förmån äro dessutom
trädgårdsmästare, maskinister, kvinnliga kontorsbiträden samt den lägre
stationära betjäningspersonalen, tillhörande maskinafdelningen, d. v. s.
de nuvarande lokomotivputsarna, vagnputsarna, kolvakterna och pumparna,
hvilka senare betjäningsgrupper kommittén, såsom ofvan nämnts,
ansett sig böra sammanföra till en gemensam grupp, benämnd vagnoch
stallkarlar.

I fråga om reglering af beklädnadsförmånen uttalar sig kommittén
(sid. 119) för önskvärdheten däraf, att största möjliga likformighet mel -

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 1G4. 79

lan de olika befattningsliafvarna inom den nuvarande betjäningsgraden
införes. Med hänsyn härtill borde enligt kommitténs åsikt kontant
beklädnadsersättning tillerkännas samtliga ifrågavarande befattningshafvare,
därvid emellertid kommittén af vissa skäl föreslår, att undantag
göres dels beträffande trafikafdelningens tågpersonal, hvilken borde såsom
hittills erhålla uniformspersedlar in natura, dels ock i fråga om
kvinnliga kontorsbiträden, för hvilka ingen beklädnadsförmån vare sig
in natura eller i form af kontant ersättning syntes böra ifrågakomma.

Kommitténs förslag härutinnan innebär sålunda dels en utsträckning
af beklädnadsförmånen till sådana betjänte, hvilka, på sätt ofvan
nämnts, antingen alls icke eller endast i ringa mån äro i åtnjutande
af nämnda förmån, dels ock beträffande vissa befattningshafvare en förändring
af den form, i hvilken förmånen för närvarande kommer ve Ö

# 7

derbörande till godo.

Beträffande det belopp, som i beklädnadsersättning skulle tillgodonjutas
af de särskilda befattningsliafvarna, erinrar kommittén, att det
enligt nu gällande aflöningsreglemente tillkommer järnvägsstyrelsen att
härom bestämma, och i detta förhållande föreslår icke kommittén någon
ändring. Då emellertid kommittén vid uppgörande af sitt förslag till
ordinarie arfvoden för befattningshafvare, tillhörande den nuvarande
betjäningsgruppen, icke kunnat undgå att taga hänsyn till de belopp,
som enligt kommitténs mening i beklädnadsersättning borde tillkomma
innehafvarna af respektive befattningar, samt frågan härom sålunda
sammanhängde med regleringen af aflöningsförhållandena i sin helhet,
anser sig kommittén böra uttala sig för de förändringar i berörda afseende,
hvilka enligt kommitténs åsikt borde vidtagas i sammanhang
med förevarande lönereglering.

Såsom motiv för sitt förslag att utsträcka beklädnadsförmånen till
den talrika grupp af befattningshafvare vid maskinafdelningen, som af
kommittén benämnts vagn- och stallkarlar, har kommittén (sid. 120)
bland annat anfört lämpligheten och önskvärdheten ur ordningssynpunkt
däraf, att jämväl nämnda befattningshafvare vore, då de infunne
sig till och återvände från tjänstgöring äfvensom under resor, iförda
åtminstone kappa eller kavaj samt mössa af uniformssnitt och med
beteckning, angifvande deras anställning vid statens järnvägar. En
föreskrift i denna riktning skulle enligt kommitténs förmenande verka
fördelaktigt i disciplinärt hänseende och bidraga till att höja vederbörandes
känsla af samhörighet med verket.

Enligt kommitténs åsikt borde emellertid beklädnadsersättningen
för ifrågavarande grupp sättas lägre än det för närvarande till

BO Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

stationskarlarna utgående belopp, 120 kronor om året, eller till 90 kronor
per år; och detta dels emedan i fråga om de tillfällen, då vederbörande
skulle vara iförda uniform, lägre anspråk kunde ställas å förstnämnda
grupp än å stationskarlarna och dels med hänsyn därtill, att
enligt kommitténs mening vagn- och stallkarlar jämväl borde erhålla
s. k. öfverdragskläder in natura. Såsom skäl för sistnämnda anordning
anför kommittén, att en del af det arbete, som utföres af denna personal,
är af beskaffenhet att medföra betydlig nedsmutsning af vederbörandes
kläder. Det har också, enligt hvad inom kommittén upplysts,
sedan länge varit brukligt, att befälet på respektive arbetsplatser
haft såsom inventarier ett antal staten tillhöriga arbetsdräkter af buldansväf
eller annat groft bomullstyg, Indika utlämnats åt dem, som
skolat utföra arbete af ofvannämnda beskaffenhet; och syntes det kommittén
lämpligt, att en dylik förmån blefve uttryckligen tillerkänd vagnocli
stallpersonalen. Då värdet af nu omförmälda förmån, inberäknadt
tvätt och lagning, som borde ombesörjas af järnvägen, kunde uppskattas
till cirka 30 kronor om året, skulle alltså vagn- och stallkarlarna
i afseende å beklädnadsförmånen blifva likställda med stationskarlarna.

Af hufvudsakligen enahanda skäl, som här ofvan anförts beträffande
vagn- och stallkarlar, borde enligt kommitténs åsikt beklädnad sersättning
af 90 kronor om året jämte öfverdragskläder in natura jämväl tillkomma
lokomotiv eldar e och vagnsmörjare äfvensom innehafvarna af de utaf
kommittén föreslagna nya befattningarna förrådsvakter samt maskin- och
pannskötare (motsvarande nuvarande maskinister). Hvad eldarna angår,
skulle den dem för närvarande tillerkända förmånen att erhålla päls och
pälsmössa samt klädesmössa in natura bortfalla, och eldarna åläggas att
för den kontanta beklädnadsersättningen anskaffa och underhålla de
enklare uniforms- och ytterplagg, som järnvägsstyrelsen kunde finna
skäl föreskrifva.

Beträffande banvakter föreslår kommittén (sid. 120) nedsättning af
den till dem nu utgående beklädnadsersättningen från 120 till 90 kronor,
därvid kommittén, bland annat, erinrar därom, att banvakterna endast
i ringa grad under sin tjänstgöring behöfva slita på sina uniformskläder,
enär de under vanliga förhållanden icke äro skyldiga att bära
annat uniformsplagg än mössa.

De kvinnliga kontorsbiträdena synas kommittén icke böra komma i
åtnjutande af beklädnadsförmån af den naturliga anledningen, att det
icke gärna kan ifrågasättas, att de under tjänstgöring skulle vara
iförda uniform.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

Under åberopande af ett från vederbörligt håll inom statsbaneförvaltningen
gjordt uttalande om lämpligheten af föreskrift därom, att
lokomotiv/or are skulle vara skyldiga att under tjänstgöring vara iförda
uniform, föreslår kommittén, att dessa måtte tillerkännas beklädnadsersättning
af 120 kronor om året mot skyldighet för dem att själfva anskaffa
de uniformsplagg, som kunde föreskrifvas, jämte erforderliga ytterplagg.

Hänsynen till lämpligheten däraf att vederbörande under tjänstgöring
äro iförda uniform har äfven gjort sig gällande beträffande
kommitténs förslag att tillerkänna lokomotivmästare, trädgårdsmästare samt
innehafvarna af de af kommittén föreslagna nya befattningarna maskinister,
förr ad smästare, stationsmästare å bangård, stallförmän, förrådsförmän
och vagnskötare beklädnadsersättning af 120 kronor om året.

Beträffande öfverbanmästare och banmästare anser kommittén skäl
icke föreligga, att, såsom nu äger rum, tillerkänna dem 144 kronor i
beklädnadsersättning och sålunda 24 kronor mer än öfriga befattningshafvare;
och uttalar sig alltså kommittén för att beklädnadsersättningen
äfven för dessa befattningshafvare måtte bestämmas till 120 kronor
om året.

Stationskarlsförmän och stationskarlar borde enligt kommitténs mening
bibehålla den beklädnadsersättning, 120 kronor om året, som de för
närvarande innehafva.

I fråga om följande till beklädnad in natura enligt nu gällande bestämmelser
berättigade befattningshafvare, nämligen vagnmästare, stationsmästare,
vagnförmän, manliga kontor sbiträden, portvakter och vaktmästare,
uttalar sig kommittén för den förändrade anordning, att naturabeklädnaden
måtte utbytas mot beklädnadsersättning med 120 kronor
om året. Såsom skäl härför åberopar kommittén, att inom järnvägsförvaltningen
gjort sig gällande det önskemål, att statens järnvägar
måtte i största möjliga grad befrias från det alltjämt växande bestyret
med uniformspersedlars anskaffning, redovisning och vård, samt att personalen
i allmänhet hyste en önskan att erhålla kontant beklädnadsersättning
mot skyldighet att själf ombestyra anskaffning af uniformspersedlar.

Emellertid synes det kommittén vara önskligt, att järnvägsförvaltningen
fortfarande liksom hittills från sina förråd tillhandahölle dem
bland personalen, som sådant önskade, uniformskläde till inköpspris och
dymedelst för personalen underlättade anskaffning af materialier, därvid
äfven vunnes fördelen af likformighet i afseende å uniformspersedlarnas
färg m. m.

Iiih. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Af i. 131 Haft.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 164.

Departements chefens yttrande.

Endast beträffande en kategori af befattningshafvare, nämligen
trafikafdelningens tågpersonal, borde enligt kommitténs mening undantaggöras
från den allmänna regeln, att beklädnadsförmånen utginge hufvudsakligen
i form af kontant ersättning. Såsom skäl för berörda afvikelse
anför kommittén, att det läge synnerligen vikt uppå, att ifrågavarande
befattningshafvare fortfarande liksom hittills vore prydligt och
likformigt klädda, hvilket syfte säkrast uppnåddes genom att, såsom
nu ägde rum, tilldela dem beklädnad in natura. Kommittén saknade
så mycket mer anledning att ifrågasätta någon förändring i den nuvarande
anordningen i förevarande afseende, som från den nuvarande tågpersonalens
sida önskningar uttalats för bibehållande af beklädnadsförmånen
in natura.

Kommitténs förslag beträffande beklädnadsförmånen, som innebär,
att nämnda förmån skulle tillkomma samtliga befattningshafvare i nuvarande
betjäningsgrader eller därmed likställda, med undantag af kvinnliga
kontorsbiträden, anser jag mig kunna biträda. Därvid tillåter jag
mig emellertid att erinra, att den form, i hvilken omförmälda förmån
skulle tillkomma den ena eller andra kategorien af befattningshafvare,
äfvensom beloppet af den kontanta beklädnadsersättningen i särskilda
tall fortfarande liksom hittills böra blifva föremål för stadganden i ett af
järnvägsstyrelsen fastställdt beklädnadsreglemente.

Ortstil lägg.

Vid behandlingen af frågan om inkvarteringsförmånen för befattningshafvare
vid distrikten har kommittén påvisat, hurusom kostnaden
för husrum och vedbrand ställer sig väsentligt olika å olika
orter inom landet, å Indika nämnda personal är placerad. Med särskild
hänsyn därtill, att samma personal skulle såsom löneförmån vara tillförsäkrad
antingen fri bostad jämte bränsle eller kontant ersättning därför,
har kommittén funnit nödigt att, för åstadkommande af likformighet
i afseende å värdet af nämnda förmån och sålunda äfven beträffande
afföningen i sin helhet å olika orter, söka utjämna de anmärkta
skiljaktigheterna dels genom att utsträcka bostadsförmånen till så stort
antal betjänte i de lägre aflöningsgraderna som möjligt och dels genom
att fastställa den kontanta ersättningen för hyra och bränsle olika för
olika orter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Under erinran om det kända förhållande att icke blott priserna å
hyra och bränsle utan äfven öfriga lefnadskostnader växlade högst betydligt
å olika orter inom landet, särskilt om man jämförde förhållandena
i de större städerna med förhållandena i mindre städer och å
landsbygden, har kommittén funnit sig böra taga under ompröfning,
huruvida icke hänsyn borde tagas härtill vid reglering af afiöningsförliållandena
för de lägst aflönade befattningshafvarna vid distrikten.

Tydligt vore nämligen, yttrar kommittén (sid. 127), att en befattningsliafvare,
som i och för tjänsten vore förpliktad att bo å eu ort
med höga lefnadskostnader, blefve i mindre grad godtgjord för sitt
arbete genom en aflöning, hvilken vore afpassad med hänsyn till
vikten och ansvaret af nämnda arbete, än en å en billig ort placerad
befattningshafvare med samma aflöning, och denna skiljaktighet gjorde
sig särskildt kännbar för de lägst aflönade befattningshafvarna, hvilkas
löneinkomster närmade sig existensminimum.

Kommittén har vid behandlingen af ifrågavarande ämne tagit till
utgångspunkt en, på uppdrag af chefen för finansdepartementet, af
aktuarien hos kommerskollegium filosofie doktorn Theophil Andersson
utförd undersökning angående lefnadskostnaderna å olika orter i
Sverige, hvilken finnes bifogad Kungl. Maj:ts proposition n:r 91 till
1906 års riksdag angående ändrad lydelse af vissa §§ i förordningen
den 3 december 1887 angående bevillning af fast egendom samt af
inkomst m. m.

Rörande resultatet af nämnda undersökning har kommittén (å sid.
128—132) lämnat en utförlig framställning; och tillåter jag mig att
hänvisa såväl till nämnda framställning som till de slutsatser, hvartill
kommittén (sid. 132) med stöd af densamma kommit i förevarande afseende.

Kommitténs förslag utmynnar däruti, att dyrortstillägg af 60 kronor
borde utgå till vissa befattningshafvare, som äro stationerade i städer
med minst 15,000 invånare, äfvensom å stationer och bansträckor utom
Stockholm till och med Ålfsjö, Järfva och Värtan.

Då, såsom ofvan framhållits, särskildt de lägst aflönade befattningstafvarna,
hvilkas inkomster närma sig existensminimum, lida under
trycket af höga lefnadskostnader, eftersom nämligen dessa hafva svårast
att inskränka sig, har kommittén funnit sig böra föreslå en gräns äfven i
aflöningshänseende för rätten att åtnjuta dyrortstillägg. Denna gräns
har kommittén tänkt sig sålunda, att endast befattningshafvare, tillhörande
nuvarande betjäningsklass eller med dessa likställda, hvilkas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

ordinarie arfvode icke öfverstiger 1,500 kronor, skulle erhålla ifrågavarande
ortstillägg.

Enligt folkmängdsförliållandena år 1906 skulle dyrortstillägg utgå
till ifrågavarande personal i följande städer, nämligen, efter folkmängden
räknadt, Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg,
Örebro, Uppsala, Jönköping, Lund, Halmstad, Sundsvall och Linköping.

De nu omhandlade ortstilläggen äro afsedda att reglera aflöningsförhållandena
med hänsyn till olikheten i lefnadskostnader å skilda
orter. Men äfven i andra afseenden än i fråga om lefnadskostnader
kunde — erinrar kommittén å sid. 134 — förhållandena å vissa orter
vara sådana, att de motiverade en högre aflöning åt därstädes placerad
personal. Detta gällde särskild! i fråga om personalen i öfre Norrland
i anledning af de svåra klimatiska förhållanden, som där vore rådande.
På grund häraf och otvifvelaktigt med hänsyn jämväl till de höga lefnadskostnaderna
därstädes hade också särskild aflöningsförbättring tilldelats
tjänsteinnehafvarna inom statens järnvägars femte distrikt. Då, enligt
hvad inom kommittén upplysts, svårighet allt fortfarande skulle möta att
utan den lockelse, som en högre aflöning erbjöde, rekrytera och bibehålla
duglig personal i dessa trakter, tillstyrker kommittén, att ortstillägg
efter hufvudsakligen enahanda grunder, som hittills bestämts rörande
nyssnämnda aflöningsförbättring eller det s. k. kallortstillägget, måtte
fastställas att utgå allt fortfarande. Med hänsyn därtill att de förhållanden,
som föranledt beviljande af kallortstillägg, jämväl vore rådande
å en del andra trakter i Norrland än dem, å h vilka detta tillägg för
närvarande utgår, förordar kommittén en utsträckning af nämnda förmån
jämväl till befattningshafvare vid vissa bandelar å fjärde distriktet,
nämligen bandelarna från Hjärpen till riksgränsen bortom Storlien samt
från Bräcke till Sollefteå.

Då nu ifrågavarande ortstillägg betingades lika mycket af det hårda
klimatet som af de höga lefnadskostnaderna å nämnda trakter, borde,
enligt kommitténs förmenande, ingen inskränkning med hänsyn til
vederbörandes aflöning eller tjänstegrad fastställas för rätten att åtnjuta
detta slags ortstillägg.

Beloppet af kallortstillägget utgör för närvarande jämlikt nådiga
brefven den 26 juni 1903 och den 4 maj 1906 för tjänstehafvare af
den till banafdelningen hörande, å banlinjen Abisko—Riksgränsen tjänstgörande
personal trettio kronor, för tjänstehafvare å bandelen Gellivare
—Riksgränsen med nyssnämnda undantag tjugu kronor, för tjänstehafvare
å bandelarna i öfrigt norr om Jörn tio kronor och för tjänste -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

häfvare å bandelarna från och med Jörn till Långsele fem kronor, allt
för månad räknadt.

För utjämnande af den afsevärda skillnad i fråga om kallortstillläggets
belopp, som äger rum emellan bandelen Gellivare Riksgränsen,
å ena sidan, och linjen närmast söder om Gellivare, å den andra,
hvilken skillnad kommittén icke anser tillräckligt motiverad, föreslår
kommittén den förändring härutinnan, att nämnda tillägg måtte. utgå
med 15 kronor i månaden å linjen från Polcirkeln till och med Gellivare.

Kommitténs förslag till kallortstillägg ter sig på följande sätt:

Kallovtstillägg utgår:

för samtliga befattningshafvare å bandelarna från Bräcke till och
med Jörn jämte bilinjerna Långsele—Sollefteå, Mellansel—Örnsköldsvik
och Vännäs—Umeå samt från Hjärpen till och med Dufed med fem
kronor i månaden;

för samtliga befattningshafvare å bandelarna från Dufed till Riksgränsen
bortom Storlien, samt från Jörn till och med Polcirkeln jämte
bilinjerna Boden—Luleå och Boden—Morjärv med tio kronor i månaden;

för samtliga befattningshafvare å bandelen från Polcirkeln till och
med Gellivare jämte bilinjerna Gellivare—Malmberget och Gellivare
Koskulls kulle med femton kronor i månaden; .

för samtliga befattningshafvare å bandelen från Gellivare till Riksgränsen,
med undantag af befattningshafvare, tillhörande banafdelningen,
å banlinjen Abisko—Riksgränsen, med tjugu kronor i månaden; samt

för nyssnämnda befattningshafvare vid banafdelningen med trettio
kronor i månaden.

1 likhet med kommittén anser jag det vara lämpligt att, äfven
sedan man genom fastställande af olika byresersättning å olika orter
sökt anpassa nämnda ersättning efter de växlande hyresprisen, anordning
vidtages i syfte att, åtminstone hvad de svagare aflönade befattningshafvarna
angår, i någon mån utjämna den betydliga skillnad
i fråga om öfriga lefnadskostnader, som äger rum mellan de störa städerna,
å ena, samt mindre städer och landsbygden, å andra sidan.
Denna princip har i den ena eller andra formen jämväl kommit till användning
i de framställningar rörande reglering af löneförhållandena för
personal vid post- och telegrafverken, som förelagts innevarande års
Riksdag. Om alltså, såsom kommittén antyder, det af kommittén föreslagna
dyrtidstillägget icke kommer att fullt räcka till för en utjämning
af ofvan omförmälda slag, torde detsamma i allt fall särskild!
om hänsyn tages därtill att ifrågavarande lönereglering afser att pa

Departe mentschefens yttrande.

86 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 164.

surnat sätt lada bot för do ännu större olikheter, som förefinnas emellan
hyrespriser å skilda orter — komma att utgöra ett icke obetydligt
bidrag uti förevarande hänseende. Bestämmandet af gränsen emellan
sadana orter, som skola anses såsom särskildt dyra och där sålunda dyrortstillägg
bör ifrågakomma, å ena, samt orter med normala lefnadskostnader,
å andra sidan, medför naturligen stora vanskligheter, och
oegentlighet härvidlag kunna svårligen undvikas. Med hänsyn till
den utredning i berörda afseende, som förekommer i kommitténs betänkande,
finner jag emellertid den af kommittén förordade gränsen vara
så vidt möjligt afpassad efter de verkliga förhållandena.

Kommitténs förslag till dyrortstillägg anser jag mig alltså kunna
understödja.

Likaledes har jag ingenting att erinra mot kommitténs förslag till
källor t stillägg, hvilket förslag väsentligen öfverensstämmer med hvad
i, sådant afseende för närvarande är gällande. För de af kommittén
förordade afvikelserna härutinnan, särskildt hvad angår nämnda
förmåns utsträckande jämväl till personal å bandelarna från Hjärpen
till Riksgränsen bortom Storlien samt från Bräcke till Sollefteå, anser
jag goda skäl föreligga.

Extra inkomster.

Enligt gällande aflöningsbestämmelser tillgodonjuter flertalet å
distrikten anställda befattningshafvare vid trafikafdelningen extra inkomster
af olika slag. Rörande de viktigaste af dessa inkomster nämligen
felräkningspenuingar, provision för godsnotiser, eller s. k. notispenningar,
provision å fraktkredit samt postarfvoden, har kommittén
låtit verkställa en utredning rörande de belopp, hvartill samma inkomster
under år 1905 uppgått för hvarje befattningshafvare; och
finnes resultatet häraf, i hvad angår tjänstemännen, sammanfördt i den
såsom bilaga D. till kommitténs betänkande fogade tablå, i hvilken
jämväl upptagits öfriga aflöningsförmåner för erhållande af en totalsumma
för hela löneinkomsten. En särskild tablå (bil. E.) innehåller
eu sammanställning beträffande sammanlagda beloppet, för år räknadt,
af omförmälda extra inkomster med undantag af postarfvode för de
särskilda kategorierna af tjänstemän.

I fråga om betjänte, för hvilka berörda extra inkomster med undantag
af postarfvodena i regeln icke uppgå till högre belopp, före -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

kommer en redogörelse för resultatet af ofvannämnda utredning å sid.
13G och 137 i betänkandet.

Af utredningen, till hvilken jag hänvisar, framgår, att ifrågavarande
extra inkomster växla i hög grad äfven för innehafvare af samma
befattning, så att, medan den ene befattningshafvaren icke alls eller endast
i ringa mån är i åtnjutande af dylika inkomster, kan en hans kamrat
uppbära betydliga belopp. Med hänsyn till de ojämnheter, som
härigenom uppstå i aflöningsförbållandena, har kommittén ansett sig
böra företaga en reglering i förevarande hänseende; och går jag nu
att i korthet redogöra för kommitténs uttalande härutinnan, därvid jag*
i öfrigt får hänvisa till hvad kommittén å sid. 203—221 i ämnet anfört.

Hvad då först angår felt åkning spenning ärna, så stadgas härom i 10
§ af gällande aflöningsreglemente, i enlighet hvarmed felräkningspenningar
tillkomma hufvudkassör med 1,000 kronor om året, distriktskassör
med 500 kronor om året, tjänsteman vid distrikten, som handhafver
underkassörsgöromål vid banafdelningen, med högst 300 kronor
om året för hvarje bansektion, samt trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal
med högst 0,3 procent af redovisade trafik- och telegraminkomster
jämte efterkrafsbelopp till fördelning mellan nämnda personal
på afsändnings- och mottagningsstationerna, med iakttagande att beloppet
ej må för någon öfverstiga 1,000 kronor för år samt i öfrigt enligt
de närmare grunder, Kungl. Maj:t bestämmer.

Beträffande nyssnämnda grunder har Kungl. Magt lämnat föreskrifter
genom nådiga kungörelsen den 31 december 1897 angående tilläggsbestämmelser
till aflöniDgsreglementet. Jag anser icke nödigt att här
redogöra för dessa detaljföreskrifter, utan tillåter jag mig att hänvisa
till den framställning häraf, som förekommer å sid. 206 i betänkandet.

Enligt af kommittén lämnad uppgift (sid. 207) uppgick för år 1905
sammanlagda beloppet af felräkningspenningar för trafikafdelningens
tjänstemän till omkring 115,000 kronor.

Kommittén framhåller (sid. 207), hurusom den uppfattningen gjort
sig gällande bland trafikafdelningens tjänstemän, att felräkningspenningarna
utgjorde icke en ersättning för risken att genom felräkning lida
ekonomisk; förlust utan en verklig löneförmån. Det nuvarande systemet
gåfve också stöd för en dylik åskådning, enär dels felräkningspenningarna
i de flesta fall utginge med belopp, som icke stode i rimligt förhållande
till den risk, vederbörande löpte vid handhafvande af uppbörd,
dels nämnda förmån i vissa fall tillkomme tjänstemän, hvilka icke hand -

Felräknings penningar -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

hade uppbörd af den beskaffenhet, att någon nämnvärd risk för felräkning
kunde uppkomma.

I sistnämnda afseende erinrar kommittén (sid. 208) om stationsinspektorernas
å de större stationerna förhållande till uppbörden. Å dylika
stationer förestodes biljett- och godsexpeditionerna af särskilda tjänstemän,
och stationsföreståndaren toge därstädes ingen annan befattning
med uppbörden än att han tre gånger i veckan utaf vederbörande tjänstemän
emottoge densamma, därvid han allenast hade att tillse, att beloppet
stämde med en samtidigt öfverlämnad skriftlig uppgift, hvarefter
lian inlevererade uppbörden till distriktskassan. Under sådana omständigheter
vore tydligt, att å stationer af det omförmälda slaget stationsföreståndarens
risk för felräkning vid uppbörd vore försvinnande liten.
Det oaktadt hade samtliga stationsinspektorer å l:a klassens stationer,
enligt hvad som framginge af meranämnda utredning, under år 1905
uppburit felräkningspenningar till belopp, öfverstigande 900 kronor. Å
stationer af andra klass öfverstege felräkningspenningarne för en stationsinspektor
nämnda belopp, för åtta stationsinspektorer å dylika stationer
växlade felräkningspenningarna mellan lägst 305 kronor 44 öre och
högst 776 kronor 90 öre. A stationer af 4:e eller lägre klass deltoge
stationsinspektorerna personligen i biljettförsäljning och annan uppbörd,
hvadan för dessa verklig risk för felräkning kunde uppstå. Sådan risk
förelåge äfven för stationsinspektorer i allmänhet vid utbetalning af
aflöning åt stationernas personal, därvid å större stationer högst betydliga
belopp skulle fördelas.

Af skål, som kommittén å sid. 209 och 210 närmare utvecklar,
därvid kommittén framför allt betonar de olägenheter från tjänste- och
aflöningssynpunkt, som äro förbundna med det nuvarande systemet i
fråga om felräkningspenningar, uttalar sig kommittén för en förändring
beträffande ifrågavarande löneförmåner därhän, att desamma reduceras
till hvad ursprungligen därmed kunde antagas hafva vant afsedt, nämligen
att allenast utgöra ersättning för risken af ekonomisk förlust vid
handhafvandet af uppbörd.

För vinnande af detta syfte borde till en början beträffande felräkningspenningar
åt trafikafdelningens uppbördspersonal bestämmas,
att nämnda förmån endast finge tillkomma personal, som i regelbunden
tjänstefördelning handhade uppbörd från allmänheten. Därigenom skulle
först och främst felräkningspenningar, som stode i samband med uppbörd,
komma att upphöra för stationsinspektorer å sådana större stationer,
där själfständiga föreståndare för vederbörande biljett- och godsexpeditioner
förekomme. Vidare måste emellertid felräkningspennin -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.:0 164.

81»

gärna begränsas till belopp, som stode i skäligt förhållande till vederbörande
uppbördsmäns risk i olika fall.

Då risken för felräkning naturligen stode i ett visst förhållande till
uppbördens storlek, funnes enligt kommitténs förmenande ingen anledning
att frångå det gällande systemet, i hvad det innefattade felräkningspenningarnas
bestämmande till viss procent af uppbörden. Med hänsyn
emellertid till de belopp, som efter den nuvarande beräkningen, högst
0,3 procent af redovisade trafik- och telegraminkomster jämte efterkrafsbelopp,
och i enlighet med de af Kungl. Maj:t fastställda närmare bestämmelser
kunde tillfalla den i ständig tjänstgöring å ifrågavarande
expeditioner anställda personalen, föreslår kommittén, att procenten måtte
nedsättas till 0,1 procent. Men därjämte borde enligt kommitténs meningfastställas
vissa maximibelopp, olika för olika befattningar, allt efter
storleken af det ansvar vid uppbörd, som kunde anses tillkomma respektive
befattningar. Efter öfvervägande af de på denna fråga inverkande

omständigheter anser kommittén dessa maximibelopp, för år räknadt,
böra utgöra:

för expedition8föreståndare ................................................. kronor 300: —

» förste stationsskrifvare ..................................................... » 180: —

» stations föreståndare och stationsskrifvare..................... » 120: —

samt för öfrig personal (telegrafister, kontorsbiträden m. fl.) » 60: —

Under framhållande att det, liksom nu vore fallet enligt gällande
aflöningsreglemente, syntes böra tillkomma Kungl. Maj:t att utfärda
bestämmelser för närmare reglering af felräkningspenningarna, uttalar
kommittén i detta sammanhang följande grundsatser, hvilka enligt kommitténs
åsikt borde följas vid en dylik reglering, nämligen:

att, för underlättande af felräkningsprocentens uträkning, densamma
bestämmes lika å alla de belopp, som omförmälas i 1 § af tilläggsbestämmelserna
till aflöningsreglementet;

att å sådana stationer, där särskilda biljett- eller godsexpeditioner
finnas, ofvanstående procent beräknas särskildt å hvarje expeditions
uppbörd samt fördelas mellan därstädes tjänstgörande personal med
iakttagande af ofvannämnda begränsning; samt

att maximibeloppet fastställes för hvarje vederbörande expedition
eller station för året tilldelad befattning, hvars innehafvare på förut angifven
grund är berättigad till felräkningspenningar.

Hvad som här ofvan anförts beträffande felräkningspenningar för
trafik- och telegrafstationernas uppbördspersonal ägde enligt kommitténs
åsikt så till vida tillämpning å den förmån af ifrågavarande slag,
Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Smil. 1 Afd. 131 Höft. 12

90 Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 104.

som tillkomma hufvudkassören hos styrelsen och distriktskassö terna,
att densamma icke borde bestämmas större än som motsvarade vederbörandes
risk. Hvad först anginge hufvudkassören, hvilken icke i någon
större utsträckning verkställde utbetalningar till allmänheten, kunde enligt
kommitténs förmenande icke påvisas, att han vid utöfvande af sin
befattning löpte större risk i fråga om felräkning än distriktskassörerna
åtminstone å de större distrikten utan snarare tvärtom; och liölle kommittén
fördenskull före, att dessa befattningar borde uti ifrågavarande
afseende likställas. Beträffande det belopp, som kunde anses skäligen böra
såsom felräkningspenningar tillkomma samma befattningar, funne sigkommittén,
med hänsyn till, å ena sidan, de betydande penningesummor,
som handhades utaf befattningarnas innehafvare, och å den
andra, det belopp, hvartill jämlikt senaste löneregleringar felräkningspenningar
blifvit fastställda för kassören hos generalpoststyrelsen och
hufvudkassören hos telegrafstyrelsen, eller 500 kronor, icke kunna för
omförmälda kassörsbefattningar vid statens järnvägar föreslå lägre belopp
än 300 kronor årligen.

Här ofvan har antydts, att stationsinspektorerna löpa risk att lida
förluster genom felräkning vid utbetalning af aflöning åt stationspersonalen.

Under erinran att å de större stationerna dessa aflöningar årligen
uppginge till högst betydande summor, hvilka skulle fördelas i en
mängd poster, föreslår kommittén, att stationsföreståndare, som å station,
där eljest icke felräkningspenningar utginge till dylik tjänsteman, verkställde
aflöning, uppgående för år till minst 100,000 kronor, måtte i
felräkningspenningar erhålla 25 öre för hvarje fulla tusental kronor af
samma aflöning för år räknadt.

Hvad sålunda föreslagits för stationsföreståndare borde enligt
kommitténs mening i tillämpliga delar äfven gälla för tjänstemän vid
maskinafdelningen, hvilka tjänstgjorde såsom biträden åt distriktskassörerna
vid aflöningslikvider till maskinafdelningens personal å en del
stationer. I fråga om dessa tjänstemän plägade Kungl. Maj: t årligen, på
framställning af järnvägsstyrelsen, medgifva, att ett extra arfvode finge
såsom godtgörelse för omförmälda bestyr tillkomma en hvar af dem
till ett belopp af 300 kronor för nio tjänstemän och 120 kronor för en
tjänsteman. Därest kommitténs förenämnda förslag beträffande ifrågavarande
tjänstemän vunne bifall, borde emellertid sist omförmälda extra
arfvoden icke vidare ifrågakomma.

Beträffande de felräkningspenningar, hvilka jämlikt 10 § bo) i aflöningsreglementet
utginge med högst 300 kronor om året till de tjänste -

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o U'',4. 5*1

män å distrikten, som handhade underkassörsgöromål vid banafdelningen,
har kommittén af skäl, för Indika redogöres å sid. 214 i betänkandet,
föreslagit, att ifrågavarande ersättning måtte, i stället för såsom felräkningspenningar,
utgå i form af särskildt arfvode till högst det belopp,
som nu vore bestämdt.

Beträffande frågan om godtgörelse till de befattningshafvare, hvilka
i anledning af kommitténs förslag till ändrade grunder för utbetalning
af felräkningspenningar kunna komma att lida minskning i sina nu innehafvande
löneinkomster, får jag tillfälle att längre fram yttra mig i
sammanhang med redogörelse för kommitténs förslag beträffande öfvergångsbestämmelser.

För att meddela trafikant underrättelse om ankomsten af en godsförsändelse
utsänder vederbörande föreståndare för station eller godsexpedition
en notis, för hvars emottagande trafikanten har att erlägga
3 öre. Blanketterna till dessa notiser utlämnas från styrelsens biljettoch
blankettkontor i häften om 200 notiser i hvarje; och åligger det
stationerna att redovisa häftena med 4 kronor för häfte. Den skillnad,
som uppstår mellan uppbörden, 3 öre för hvarje notis, och redovisningsbeloppet
eller ett öre för hvarje notis, tillfaller stationen. Behållningen,
som sålunda uppstår, plägar tilldelas stationsföreståndaren
eller annan tjänsteman, som redovisar försäljningsbeloppet. Vid åtskilliga
stationer tillfaller en del af behållningen notisbärarna eller andra
betjänte, som hafva att syssla med utbäringen af notiser. Bestämmelserna
i förevarande afseende hafva meddelats af järnvägsstyrelsen genom
ett cirkulär n:r 802 af den 28 mars 1884.

Den ofvan omförmälda, i bil. D till kommitténs betänkande intagna
utredningen rörande extra inkomster utvisar, att om också ifrågavarande
s. k. notispenningar icke äga samma betydelse af löneinkomst, som
fallet är med felräkningspenningarna, i det att ett jämförelsevis mindre
antal tjänstemän komma i åtnjutande af notispenningar till något afsevärdt
belopp, så kunna de dock å en del större stationer uppgå till
betydande summor, af hvilka emellertid en del härflyta från anslutande
enskilda järnvägar. Sammanlagdt utgjorde den summa, som under år
1005 uppbars af tjänstemännen i form af s. k. notispenningar från statens
järnvägar, omkring 25,000 kronor.

Beträffande ifrågavarande provision framhåller kommittén (sid. 217),
att det, i likhet med hvad i stort sedt gällde angående felräkningspenningar,
icke kunde påstås, att nämnda löneinkomst hade något berättigande från
den synpunkten, att densamma motsvarade ett högre ansvar eller en större

Provision för
godsnotiser.

Provision å
fraktkredit.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

arbetsbörda bos den befattning, med hvilken inkomsten vore förenad i
förhållande till en annan i afseende å det kontanta arfvodet likställd befattning,
för hvilken dylik inkomst antingen alls icke eller allenast i
ringa mån förekomme.

Vid sådant förhållande och då, såsom kommittén å sid. 217 närmare
utvecklar, nämnda löneinkomst i sin mån bidroge till att dels förrycka
aflöningsförhållandena och dels draga folk från den yttre tjänstgöringen
in å expeditioner, där dylik inkomst kunde påräknas, uttalar
sig kommittén för, att provision för godsnotiser icke vidare måtte utgå såsom
aflöning sform, utan att hela uppbörden för ifrågavarande notiser måtte
redovisas.

I ett järnvägsstyrelsens cirkulär af den 14 januari 1898 äro bestämmelser
meddelade rörande de närmare omständigheter, under Indika
trafikanter få åtnjuta anstånd med betalning af frakt för gods, eller
s. k. fraktkredit. För hvarje trafikant, som erhållit tillstånd till kredit,
föres en s. k. fraktkrediträkning; och såsom ersättning för hållande a
dylik räkning utgår enligt nämnda cirkulär hd procent å fraktsumman
till den tjänsteman, som för krediträkningen och den journal, enligt
hvilken densamma upprättas.

Af utredningen angående extra inkomster i ofvannämnda bil. D framgår,
att provisionen för fraktkredit särskildt för en del stationsföreståndare och
förste stationsskrifvare kan uppgå till icke obetydliga belopp. Sammanlagda
beloppet af provision å fraktkredit till tjänstemännen under
år 1905 utgjorde omkring 23,000 kronor.

Beträffande ifrågavarande provision erinrar kommittén till eu början
(sid. 219), att det besvär, för hvilket densamma vore afsodd att utgöra
ersättning, eller förande af journal samt räkning med vederbörande
innehafvare af fraktkredit, icke syntes stå i rimligt förhållande till de
belopp, som i dylik provision, enligt hvad utredningen visade, kunde
tillkomma vederbörande. För öfrigt vore enligt kommitténs förmenande
omförmälda arbete icke af den beskaffenhet, att det syntes mera
än andra till tjänsten hörande åligganden böra särskildt godtgöras. Med
hänsyn härtill och då ifrågavarande löneform vore förenad med enahanda
olägenheter, som, på sätt ofvan framhållits, extra inkomster af större
betydenhet i allmänhet förde med sig, nämligen att verka orättvist och
förrycka aflöningsförhållandena i sin helhet, uttalar sig kommittén för
att provision a fraktkredit icke vidare mätte utgå såsom aflöning sform, utan
att den afgift, som ansåges böra påläggas förmånen för en trafikant att
erhålla fraktkredit, måtte i sin helhet redovisas såsom annan trafikinkomst.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 164. 93

Kommittén har i detta sammanhang äfven tagit under ompröfning
frågan huruvida eu reglering borde ske af den ersättning, som jämlikt
nådiga brefvet den 18 december 1903 och generalpoststyrelsens med
stöd däraf den 19 i samma månad utfärdade cirkuliir utgår från postverket
till de befattningshafvare vid statens järnvägars stationer, som
handhafva poströrelsen därstädes. Enligt de i nyssnämnda cirkulär lastställda
grunder för reglering af arfvodena indelas poststationerna vid
statens järnvägar i vissa aflöningsklasser med arfvoden åt föreståndarna
af resp. 180, 240, 300, 360, 420, 480, 540 och 600 kronor om året.
Förutom arfvodena till stationsföreståndarna utgå jämväl enligt samma
cirkulär s. k. biträdesarfvoden, hvilka fördelas bland ötriga å stationen
tjänstgörande befattningshafvare, som deltaga uti bestyret med posten.

Enligt hvad som inhämtas af utredningen i bil. D angående
extra inkomster, förekomma postarfvoden hufvudsakligen å 4:e och 5:e
klassens stationer. Bland tjänstemännen är det i regeln endast stationsföreståndare,
som uppbära dylikt arfvode; i de fall, då förste stationsskrifvare
och stationsskrifvare hafva blifvit delaktiga däraf, torde
detta i allmänhet hafva skett vid uppehållande af stationsinspektorsbefattning.
Beträffande beloppen växla dessa med få undantag
mellan lägst omkring 400 och högst omkring 700 kronor för ar räknadt.
I tre fall har arfvodet uppgått till emellan 800 och 900 kronor och i
ett fall till närmare 1,000 kronor per år. Att de såsom postarfvoden
upptagna extra inkomster i åtskilliga fall icke obetydligt öfverstiga
maximibeloppet för nämnda arfvode, 600 kronor, beror därpå, att vederbörande
medräknat samtliga inkomster af poströrelsen, nämligen frimärkesprovisionen
samt afgifter från trafikanter för lösväskor och
postfack.

Hvad stationsmästares inkomster af posten beträffar, lämnas uppgift
härom för år 1905 å sid. 136 i betänkandet; och inhämtas häraf,
att nämnda inkomster för en stationsmästare uppgingo till 900 kronor.
Lägsta beloppet utgjorde omkring 200 kronor, hvilket uppbars af fyra
stationsmästare. I öfrigt uppgingo beloppen till mellan 200 och 300
kronor för 30 stationsmästare, emellan 300 och 400 kronor för 44 stationsmästare,
mellan 400 och 500 kronor för 82 stationsmästare, mellan 500
och 600 kronor för 57 stationsmästare samt emellan sistnämnda belopp
och ofvan omförmälda maximum, 900 kronor, för 13 stationsmästare.

Af skäl, som kommittén närmare utvecklat (å sid. 221), har kommittén
icke ansett sig böra föreslå någon förändring uti den nuvarande
anordningen beträffande postarfvoden; och har kommittén i sammanhang
härmed uttalat sig, i hvad mån hänsyn borde tagas till ifråga -

Postarfvoden.

Andra extra
inkomster.

Tilläggs arfvoden.

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition No 1(>4.

varande extra inkomst vid bestämmande af det ordinarie arfvodet för
de befattningshafvare, för bvilka nämnda inkomst kunde ifrågakomma.

Förutom de olika slag af extra inkomster af större betydelse, som
här ofvan omhandlats, förekomma för befattningshafvare vid statens järnvägar
en del andra dylika inkomster, hvilka dels grunda sig på af järnvägsstyrelsen.
tid efter annan utfärdade cirkulär dels och, på förslag af
styrelsen, årligen bestämmas af Kungl. Maj:t i sammanhang med fastställande
af arfvodes- och kostnadsstater vid statens järnvägar.

För nu omförmälda extra inkomster har kommittén lämnat en redogörelse
(å sid. 221—224), till hvilken jag tillåter mig att hänvisa.

Kommittén har af skäl, som angifvits på nyssnämnda ställe i betänkandet,
ansett sistberörda slag af extra inkomster icke vara ägnade
att utöfva någon inverkan på ifrågavarande lönereglering och fördenskull
uttalat sig för att desamma måtte lämnas orubbade.

Bland särskilda aflöningsförmåner för befattningshafvare å distrikten
äro äfven att räkna de s. k. tillägg sarf v odena, hvilka på förslag af
1893 års järnvägskommitte infördes vid 1897 års lönereglering. Enligt
gällande aflöningsreglemente utgår dylikt arfvode dels till stationskarlsförman,
hvilken tjänstgör såsom växel- eller magasinsförman vid större
station, med 60 å 180 kronor för år och dels till stationskarl, hvilken
tjänstgör såsom signalkarl, växelkarl eller magasinskarl vid större
station, med högst 60 kronor för år. Såsom regel gäller jämlikt
järnvägsstyrelsens cirkulär den 31 december 1897 och den 14 januari
1903, att tilläggsarfvode af ifrågavarande slag icke utbetalas till
omförmälda befattningshafvare, som tjänstgöra å lägre station än 3:e
klassens. Genom särskilda beslut af järnvägsstyrelsen har emellertid
bestämts, att tilläggsarfvoden jämväl skola utgå till stationskarlsförmän
och stationskarlar å vissa stationer af lägre klass än 3:e med lifligare
trafik såsom Stugsund, Malmberget, Saltskog, Örebro södra, Olskroken
och Tomteboda. Genom ett järnvägsstyrelsens beslut af den 13
december 1904 har vidare föreskrifvits i fråga om tilläggsarfvoden åt
stationskarlsförmän, att fem år skulle i regeln förflyta emellan förhöjning
af tilläggsarfvode från 60 till 120 kronor samt från 120 till 180 kronor.
Det sistnämnda beloppet skulle dessutom endast utbetalas till stationskarlsförman,
som tjänstgjorde såsom växelförman å l:a—3:e klassens
station med betydande växling. Enligt hvad som gällde i berörda afseende
den 1 april 1906, åtnjöto af 435 stationskarlsförmän 38 stycken
tilläggsarfvode å 60 kronor, 241 stycken dylikt arfvode å 120 kronor

Kungl Maj.ts Nåd. proposition N:o 1(1-1.

och 54 stycken sådant arfvode å 180 kronor. Af 2,814 stationskarlar
voro vid samma tid 1,909 stycken i åtnjutande af tilläggsarfvode.

Kommittén har (å sid. 75 — 78) redogjort för åtskilliga olägenheter,
som äro förbundna med ifrågavarande tilläggsarfvoden. Till en början
hade denna aflöningsform gifvit anledning till missnöje bland personalen
å sådana stationer, där tilläggsarfvoden icke kunde förekomma,
och kommittén ifrågasätter, huruvida icke detta missnöje kunde anses
befogadt. Vidare anmärker kommittén, att omständigheterna föranledt
därtill, att tilläggsarfvodena numera utdelades i betydligt större omfattning,
än som kunde anses vara öfverensstämmande med den princip, å
hvilken berörda aflöningsform vore grundad, nämligen att högre betalning
borde tillerkännas sådana befattningshafvare inom en större grupp,
hvilkas tjänstgöring vore af mera kräfvande natur.

Sålunda hade trafikbefälet, enligt hvad kommittén uppgifver,
funnit sig föranlåtet att söka å de stationer, å hvilka enligt järnvägsstyrelsens
bestämmande tilläggsarfvoden finge utbetalas till ifrågavarande
stationspersonal, anordna tjänstgöringen så, att så många som
möjligt af personalen måtte komma i åtnjutande åt nämnda förmån.
Af de stationskarlsförmän, som vore placerade å stationer af l:a—3:e klass
samt de öfriga här ofvan nämnda stationer, å hvilka enligt järnvägsstyrelsens
medgifvande tilläggsarfvoden finge utdelas, vore endast 7 stycken
i saknad af tilläggsarfvode, och, hvad beträffade stationskarlar å ifrågavarande
stationer, åtnjöte alla utom 32 stycken dylikt arfvode. Detta
vore enligt kommitténs uppfattning onekligen ett missförhållande men
ett missförhållande, som i viss mån finge skrifvas på själfva systemets
räkning.

På grund af såväl de öfverdrifter i tillämpningen, hvartill det nuvarande
systemet med tilläggsarfvoden gifvit anledning och hvilka enligt kommitténs
förmenande svårligen kunde helt och hållet undvikas, som ock de
olägenheter, hvilka, på sätt kommittén närmare utvecklat, vore förbundna
med samma system, hvartill ytterligare komme, att atskaffandet utåt
ifrågavarande tilläggsarfvoden skulle i sin mån bidraga till förenkling
af lönesystemet vid statens järnvägar, föreslår kommittén att nämnda
aflöningsform för stationspersonal måtte upphöra.

Förutom de här ofvan omförmälda tilläggsarfvodena till vissa
stationsbetjänte utgå äfven dylika arfvoden till en del banvakter. Sålunda
förekommer i § 5 i gällande aflöningsreglemente stadgande därom
att banvakt, hvilken tjänstgör såsom vakt vid rörlig bro, kan under
seglationstiden erhålla ett tilläggsarfvode af 60 å 120 kronor för år.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

För närvarande utgå dylika arfvoden till 11 banvakter, af hvilka sex
erhålla 10 kronor per månad och fem erhålla 5 kronor per månad, allt
under seglationstiden.

Då kommittén, å ena sidan, icke funnit lämpligt att för det fåtal
brovakter, som förekommer, upptaga särskilda ordinarie arfvoden i
aflöningsstaten, men, å andra sidan, ansett, att med hänsyn till de
större kraf, som måste ställas på innehafvarna af ifrågavarande befattningar,
högre aflöningsförmåner borde tillkomma dem i förhållande till
andra banvakter, förklarar kommittén sig sakna anledning att föreslå
någon förändring i afseende å nu omhandlade tilläggsarfvoden, hvilka
under alla omständigheter endast kunde förekomma i mycket ringa utsträckning.

Milpenningar. Slutligen må i fråga om nu utgående särskilda aflöningsförmåner
för befattningshafvare vid distrikten erinras om de tågpersonalen tillkommande
milpenningarna, hvarom stadgas i 10 § af nu gällande aflöningsreglemente.
Kommittén har icke framlagt något förslag till
ändrade föreskrifter härutinnan; men har kommittén i sin motivering
till den paragraf i det nya aflöningsreglementet, som afhandlar nämnda
aflöningsform, (sid. 337), uttalat sig för en revision af nuvarande bestämmelser
i detta ämne.

Beträffande de belopp, hvartill milpenningar kunna för ifrågavarande
personal uppgå, inhämtas af den å sid. 32—55 i kommitténs
betänkande intagna tablå öfver löneförmåner för statens järnvägars
personal den 1 april 1906, att milpenningar i medeltal utgått under
år 1905 till lokomotivförare med lägst 381 kronor högst 597 kronor,
till eldare med lägst 165 kronor högst 298 kronor, till vagnsmörjare
med lägst 210 kronor högst 363 kronor, till konduktörer med 191
kronor och till packmästare med 198 kronor.

Departements- Ehuru den reglering af en del särskilda aflöningsförmåner för peryttranda.
sonal statens järnvägar, som af kommittén föreslagits, endast delvis
utgör föremål för bestämmelser i aflöningsreglementet och sålunda
faller under Riksdagens pröfning, har jag emellertid ansett mig böra
lämna en redogörelse för, huru kommittén tänkt sig denna reglering i
sin helhet, alldenstund sättet, på hvilket densamma genomföres, äger
en viss betydelse vid bestämmande af de ordinarie arfvodena för ifrågavarande
personal. Förestående redogörelse gifver vid handen, att af de
aflöningsförmåner, hvarom nu är fråga, utgå felräkningspenningar, tillläggsarfvoden
och milpenningar enligt i aflöningsreglementet stadgade

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

grunder, medan däremot provisioner för godsnotiser och å fraktkredit,
postarfvoden samt de extra inkomster, för hvilka redogörelse lämnas i
kommitténs betänkande å sid. 221—224, äro reglerade genom särskilda
af Kungl. Maj:t eller järnvägsstyrelsen utfärdade bestämmelser.

Kommitténs förslag i förevarande afseende innebär, att felräkningspenningar
skola utgå i betydligt reducerad omfattning, att tilläggsarfvoden
för vissa stationsbetjänte, stationskarlar och stationskarlsförmän
samt provisioner för godsnotiser och å fraktkredit skola upphöra att
utgå, men att däremot tilläggsarfvode till banvakt, som tjänstgör i egenskap
af vakt vid rörlig bro, postarfvoden samt ofvanberörda extra inkomster
skola bibehållas samt utgå enligt nu gällande grunder. Beträffande
milpenningar bar kommittén uttalat sig för en revision af de
grunder, efter hvilka desamma för närvarande utgå, men komma dessa
grunder icke till synes i aflöningsreglementet.

Hvad särskild! angår den princip, som enligt kommitténs åsikt
bör ligga till grund för reglering af felräkningspenningarna, eller att
beloppet af desamma borde bestämmas så, att det allenast utgjorde ersättning
för risken af ekonomisk förlust vid handhafvande af uppbörd,
anser jag densamma vara riktig, och bar jag ej heller något att erinra
mot den af kommittén föreslagna procent, högst 0,1 å vissa inkomster,
efter hvilken de till trafikafdelningens uppbördspersonal utgående felräkningspenningar
borde beräknas.

Beträffande såväl de af kommittén för kassör i styrelsen och
distriktskassör föreslagna felräkningspenningar, 300 kronor, som ock
de maximibelopp, som enligt kommitténs åsikt borde fastställas för de
till trafikafdelningens uppbördspersonal utgående felräkningspenningar,
har järnvägsstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande öfver kommitténs betänkande
uttalat sig för, att felräkningspenningarna, för att motsvara
det med desamma afsedda ändamål att utgöra ersättning för vederbörande
uppbördsmäns risk i olika fall, borde för kassör i styrelsen och
distriktskassör sättas till 500 kronor, äfvensom att de af kommittén
förordade maximibeloppen af felräkningspenningar till trafikafdelningens
uppbördspersonal borde höjas:

för expeditionsföreståndare .................................... från 300 till 500 kronor

» förste stationsskrifvare...................................... » 180 » 300 »

» stationsföreståndare och stationsskrifvare... » 120 » 200 »

» öfrig personal ..................................................... » (JO » 100 »

Vidare har styrelsen hemställt, att — i öfverensstämmelse med hvad
kommitterade föreslagit i fråga om stationsföreståndare samt befattningsBih.
till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Häft. 13

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

häfvare vid maskinafdelningen, hvilka verkställa utbetalning af aflöning
åt personal — till befattningshafvare, som enligt styrelsens uppdrag verkställde
utbetalning af aflöning till personal vid styrelsens kontor, uppgående
till minst 100,000 kronor för år, måtte utgå felräkningspenningar
med 25 öre för hvarje fulla tusental kronor för år räknadt.

Enligt min åsikt är emellertid kommitténs förslag beträffande såväl
beloppet af felräkningspenningar till kassör i styrelsen och distriktskassör
som ock maximibeloppen för nämnda ersättning till trafikafdelningens
uppbördspersonal mera öfverensstämmande med den princip, efter
hvilken jag, på sätt ofvan nämnts, i likhet med kommittén finner felräkningspenningarna
böra bestämmas, än styrelsens. Den utredning, som
åstadkommits rörande förlust genom felräkning vid biljettexpeditionen
å Stockholms centralstation, där ju förhållandena ofta nog måste anses
särskildt ogynnsamma, tyder på, att kommitténs förslag fullt motsvarar
ändamålet. Jag föranlåtes därför att biträda kommittéförslaget i berörda
hänseende, liksom jag också anser mig kunna godkänna hvad kommittén
i öfrigt i fråga om felräkningspenningar föreslagit.

Då skäl synes föreligga att, på sätt järnvägsstyrelsen hemställt,
medgifva utbetalning af felräkningspenningar med föreslaget belopp till
befattningshafvare i styrelsen, som verkställer utbetalning af aflöning
vid styrelsens kontor, får jag dock ansluta mig till hvad styrelsen härutinnan
föreslagit.

Emot kommitténs förslag beträffande upphörande af provisioner för
godsnotiser och å fraktkredit samt tilläggsarfvoden till stationsbetjänte,
hvilket förslag jag anser vara ägnadt att förenkla aflöningsförhållandena
och förebygga nu rådande ojämnheter därvidlag, bar jag ingenting att
erinra.

Enligt min uppfattning skulle nyssnämnda syfte hafva främjats
jämväl genom indragning af postarfvodena, men bar jag låtit mig öfvertygas
af de utaf kommittén anförda skäl, som tala emot en förändring
åtminstone för närvarande af nu gäl] ande anordning i fråga om ersättning
till statsbanans personal för bestyret å stationerna med posten.

Emot bibehållande af tilläggsarfvode till banvakt, som tjänstgör
såsom vakt vid rörlig bro, bar jag ingen anledning till erinran.

I fråga om ordinarie arfvoden åt personalen vid statens järnvägar
anser jag mig till en början böra i ett sammanhang redogöra för kommitténs
förslag till dylika arfvoden för distriktspersonalen, som innefattar
det vida öfvervägande antalet befattningshafvare vid statsbanorna;

Kungl. Maj:ts Jsåd. Proposition N;o 1(14.

och följer jag därvid kommitténs förfaringssätt att först behandla arfvodena
för betjänte eller, såsom kommittén i sitt förslag till aflöningsreglemente
benämnt dem, befattningshafvare af lägre grad och därvid
börja med de lägst aflönade.

Ordinarie arfvoden för befattningshafvare vid distrikten.

Befattningshafvare af lägre grad.

Enligt hvad jag vid redogörelsen här ofvan för kommitténs förslag
till reglering af särskilda aflöningsförmåner för befattningshafvare vid
distrikten haft tillfälle att anmärka, har kommittén ansett sig böra till
en gemensam aflöningsgrupp med samma ordinarie arfvode sammanföra
befattningshafvare i de lägsta graderna vid de olika afdelningarna; och
har kommittén (å sid. 138 och 139) närmare angifvit skälen för denna
anordning. De befattningshafvare, hvilka kommittén sålunda ansett
böra likställas i berörda afseende äro följande: kvinnliga kontorsbiträden,
vaktmästare, förrådsvakter, vagnsmörjare, vagn- och stallkarlar, stationskarlar,
portvakter å station af lägre klass än l:a samt banvakter.

Vid bestämmande af begynnelsearfvodet för ifrågavarande grupp af
befattningshafvare, hvilken kommittén för korthetens skull benämnt stationskarlsgruppen,
borde man, enligt hvad kommittén uttalar (sid. 139), taga till
utgångspunkt det belopp, som enligt nuvarande förhållanden kunde anses
såsom existensminimum för en familj vid början af dess tillvaro. Detta
finge dock icke förstås så, som vore det kommitténs mening, att aflöningen
borde afpassas nätt och jämt efter hvad som oundgängligen erfordrades
för lifvets nödtorft, utan syntes fasthellre vid aflöningens bestämmande
hänsyn böra tagas till hvad som i allmänhet kunde anses utgöra lefnadsbehofvet
för en familj i den samhällsklass, hvarom nu vore fråga.

Under framhållande af de svårigheter, som gjorde sig gällande att
erhålla något allmängiltigt uttryck härför, har kommittén emellertid
(å sid.141—143) meddelat en del statistiska uppgifter i berörda hänseende.

Vidare har kommittén för belysning af frågan om den lämpliga
aflöningen för den grupp af befattningshafvare vid statens järnvägar,
hvarom nu är fråga, redogjort för dels aflöningsförhållandena för en del
andra löntagare i allmän och enskild tjänst dels ock till kommittén inkomna
framställningar i lönefrågan från befattningshafvare, tillhörande
ifrågavarande grupp.

Beträffande den af kommittén sålunda lämnade redogörelsen i nu anmärkta
afseenden tillåter jag mig att hänvisa till betänkandet (sid. 140—
150). Därvid ber jag särskild! att få fästa uppmärksamheten vid kommit -

Arfroder) åt
den lägsta
aflöningsgruppen.

100

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

téns framställning af dels de löneregleringar, som under senare tid kommit
till stånd på underhandlingens väg vid Stockholm—Rimbo, Malmö—

Ystads samt Landskrona och Hälsingsborgs järnvägar (sid. 144_145)

dels ock den under sommaren år 1906 genomförda lönereglering för den
extra personalen vid statens järnvägar (sid. 146—148).

Efter öfvervägande af de på frågan inverkande omständigheter
finner sig kommittén böra föreslå det ordinarie arfvodet för ofvannämnda
befattningshafvare, tillhörande stationskarlsgruppen, till lägst
780 kronor och högst 1,080 kronor, hvilken senare aflöning skulle uppnås
efter 15 års ordinarie tjänst.

I Stockholm, där förmånen af fri bostad jämte bränsle, hvilken förmån
enligt kommitténs förslag skulle tillkomma samtliga betjänte inom
nämnda grupp med undantag af kvinnliga kontorsbiträden, kan uppskattas
till omkring 400 kronor, skulle den totala inkomsten för exempelvis en
stationskarl, inberäknadt beklädnadsersättning och dyrortstillägg, sålunda
kunna uppskattas till lägst 1,360 kronor och högst 1,660 kronor. Å
en station i landsorten, där bostadsförmånen kan värderas till exempelvis
200 kronor och där dyrortstillägg icke skulle utgå, utgöra motsvarande
tal resp. 1,100 och 1,400 kronor.

. „ en jämförelse mellan den af kommittén föreslagna aflöning för
ifrågavarande befattningshafvare, å ena sidan, samt nu utgående aflöning för
samma befattningshafvare, å den andra, uppstår, såsom kommittén (å
sid.. 151) framhåller, en mångfald olika kombinationer, beroende på de
skiljaktigheter i afseende å nuvarande aflöning, som äro rådande icke
blott emellan de särskilda befattningarna i förhållande till hvarandra utan
äfven inom en och samma befattning. Detta senare gällde framför
allt stationskarlarna, hvilkas aflöning växlade såväl efter tjänstgöringsort
som efter arten af tjänstgöring. En stationskarl å en station af l:a,
2:a eller 3:e klass,. hvilken åtnjöte tilläggsarfvode, kunde sålunda hafva
120 kronor mera i aflöning än hans i tjänsten jämnårige kamrat vid en
4:de klassens station.

Kommittén har (å sid. 152) anfört en del exempel på förhållandet
emellan nuvarande och af kommittén föreslagen aflöning, för hvilka
jag tillåter mig att här redogöra.

En banvakt i lägsta aflöningsklassen å en sträcka ute å linjen
söder om Krylbo med bostad in natura åtnjuter för närvarande i aflöning,
inberäknadt beklädnadsersättning och det af Riksdagen beviljade
tillfälliga lönetillägget å 60 kronor, lägst 660 kronor och högst 840
kronor. Enligt kommitténs förslag skulle hans aflöning inklusive
beklädnadsersättning å 90 kronor, men utan dyrortstillägg, utgöra

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

lägst 870 kronor och högst 1,170 kronor. Lokomotivputsare och med
dem likställda betjente, bvilka tjänstgöra å annan station söder om
Krylbo än Stockholm, Göteborg och Malmö samt innehafva bostad in
natura, hafva för närvarande i aflöning, inberäknadt ofvannämnda lönetillägg
å 60 kronor, lägst 600 kronor och högst 840 kronor. För
nämnda befattningshafvare skulle den kontanta aflöningen, inklusive
beklädnadsersättning, 90 kronor, men oberäknad! dyrortstillägg, utgöra
lägst 870 kronor och högst 1,170 kronor, hvarjämte de skulle erhålla öfverdragskläder
in natura. Samma befattningshafvare, som äro stationerade
i Stockholm, Göteborg och Malmö och som icke hafva bostad in natura,
åtnjuta för närvarande ordinarie arfvode med lägst 600 kronor, hyresbidrag
med 120 kronor, tillfälligt lönetillägg med 60 kronor samt dyrtidstilllägg
med 72 kronor eller tillhopa 852 kronor. I högsta löneklassen
med ordinarie arfvode af 780 kronor, hyresbidrag med 156 kronor,
dyrtidstillägg med 93 kronor 60 öre samt nyssnämnda lönetillägg utgör
aflöningen sammanlagdt 1,089 kronor 60 öre. Enligt kommitténs förslag
skulle aflöningen för dylika befattningshafvare, om hänsyn tages till
värdet å nämnda platser af den fria bostaden med bränsle (resp.
400, 350 och 300 kronor) äfvensom till dyrortstillägget, beräknas
till lägst 1,330 kronor och högst 1,630 kronor i Stockholm, lägst
1,280 och högst 1,580 kronor i Göteborg samt lägst 1,230 kronor
och högst 1,530 kronor i Malmö, hvartill skulle komma öfverdragskläder
in natura. För en stationskarl å 4:de klassens station med
bostad in natura uppgå för närvarande samtliga kontanta löneförmåner
till lägst 660 kronor och högst 900 kronor. Under enahanda förutsättning
i afseende å inkvarteringsförmånen skulle hans aflöning enligt
kommitténs förslag utgöra lägst 900 kronor och högst 1,200 kronor.
Den kontanta aflöningen för en stationskarl i Stockholm med fri bostad,
tilläggsarfvode och tillfälligt lönetillägg utgår nu med lägst 780 kronor
och högst 960 kronor. För honom skulle den kontanta aflöningen
komma att utgöra lägst 960 kronor och högst 1,260 kronor.

Vidkommande de grunder, efter bvilka löneförhöjning borde äga rum
för nu omhandlade befattningshafvare, erinrar kommittén (sid. 154),
hurusom i berörda afseende sedan lång tid tillbaka tillämpats systemet
med små och ofta återkommande förhöjningar. I fråga om tidsperioderna
vid hvarje förhöjning för närvarande anmärker kommittén
(sid. 155), att dessa för nu ifrågavarande betjäningsgrupp växlade högst
betydligt, nämligen från 2 till 5 år, under det att beloppet af hvarje
löneförhöjning vore densamma eller 60 kronor. För vinnande af större

Departements chefens yttrande.

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

enkelhet och likformighet i aflöningssystemet föreslår kommittén den
förändring i berörda afseende, att tiden mellan hvarje förhöjning,
som fortfarande skulle för befattningshafvare, tillhörande omhandlade
grupp, utgöra 60 kronor, fastställes till tre år. Med ett begynnelsearfvode
af 780 kronor och under iakttagande af den ofvan angifva uppflyttningstiden,
femton år, skulle alltså högsta arfvodet, 1,080 kronor,
uppnås efter fem löneförhöjningar.

Jag anser mig böra i detta sammanhang anmärka, att kommittén
i afseende å löneförhöjningar förordar tillämpning af ett konsekvent
genomfördt system med treårsperioder mellan löneförhöjningarna
för samtliga befattningshafvare vid statens järnvägar. I den mån högre
begynnelse- och slutarfvoden tilldelats resp. befattningar, hafva emellertid
förhöjningarnas belopp ökats till förebyggande däraf att tiden för uppnående
af högsta arfvodet skulle blifva allt för långt framskjuten. Inom
en del af ifrågavarande kategorier har kommittén dessutom af särskilda
skäl ansett sig böra väfeentligt inskränka antalet löneförhöjningar.

I ifråga om de synpunkter, som varit för kommittén bestämmande
vid framläggande af ofvan omförmälda förslag till regler för löneförhöjning,
tillåter jag mig hänvisa till hvad kommittén i detta ämne anfört
(å sid. 154—157).

Emot kommitténs förslag att till en gemensam aflöningsgrupp sammanföra
de i lägsta graden stående befattningshafvarna vid de olika
afdelningarna har jag intet att erinra. Ej heller kan jag finna annat
än att de föreslagna lägsta och högsta arfvodesbeloppen äro väl afvägda,
detta särskildt med hänsyn till den af kommittén framlagda utredningrörande
lefnadskostnader samt de aflöningar, som på senare tider under
medverkan af representanter för tjänstehafvama själfva blifvit fastställda
för ungefär motsvarande befattningar vid enskilda järnvägar och därmed
jämförliga företag.

Emellertid tillåter jag mig i detta sammanhang nämna, att uti en
af svenska järnvägsmannaförbundet gjord framställning, innefattande
erinringar mot kommitténs förslag, begärts, att arfvodet för ifrågavarande
grupp måtte sättas till lägst 840 högst 1,200 kronor, hvarjämte
yrkats, att ett tilläggsarfvode af 120 kronor om året måtte tilldelas de
gruppen tillhörande befattningshafvare, som efter 15 års oförvitlig tjänst
icke blifvit befordrade.

Jag anser mig böra påpeka, att redan kommitténs förslag innebär
en högst afsevärd löneförbättring för ifrågavarande grupp. Den kontanta

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

aflöningen utgör för närvarande exempelvis för en stationskarl i Stockholm
med fri bostad, om beklädnadsersättning, tilläggsarfvode och tillfälligt
lönetillägg medräknas, lägst 780 högst 960 kronor. För honom
skulle den kontanta aflöningen enligt kommitténs förslag, inberäknadt
beklädnadsersättning och dyrortstillägg, uppgå till lägst 960 högst 1,260
kronor, sålunda en ökning af omkring 23 procent i lägsta och 31 procent
i högsta aflöningsgraden. Härvid bör särskildt anmärkas, att i de
nuvarande aflöningsförmånerna medräknats den löneförbättring af 60
kronor, som redan af Riksdagen medgifvits för de svagast aflönade befattningshafvarna.

Om jag sålunda också icke ansett mig kunna föreslå någon förhöjning
i de af kommittén ifrågasatta lönesatserna för den s. k. stationskarlsgruppen,
har jag emellertid funnit mig böra i viss mån tillmötesgå
ett önskemål, som uttalas i förenämnda framställning från svenska järnvägsmannaförbundet,
nämligen i fråga om den tid, inom hvilken högsta
arfvodet skulle uppnås. Denna tid har, såsom ofvan nämnts, kommittén
ansett böra utgöra 15 år.

Då framför allt för de svagast aflönade befattningshafvarna aflöningen
bör vara afpassad efter ett sådant system, att densamma noga
följer lefnadsbehofven, har jag ansett detta syftemål på ett lämpligare
sätt än det af kommittén föreslagna vinnas därigenom att uppflyttningstiden,
på sätt också en ledamot i kommittén i afgifven reservation förordat,
förkortas till 12 år. Härvidlag har jag jämväl tagit hänsyn
till hvad i sådant afseende skulle jämlikt de för Riksdagen framlagda
förslagen till lönereglering för personal vid post- och telegrafverken
komma att gälla för motsvarande befattningshafvare vid dessa verk.
Den sålunda af mig förordade förändringen torde lämpligast kunna
genomföras på det sätt att sista löneförhöjningen bestämmes till 120
kronor i stället för 60 kronor.

Beträffande två kategorier af befattningshafvare, tillhörande nu omhandlade
grupp, nämligen banvakter och kvinnliga kontor sbiträden, finner
jag dock ej anledning att frångå kommitténs förslag i fråga om löneförhöjningstiden,
enär jag anser dessa tjänstehafvare i jämförelse med
öfriga redan enligt kommitténs förslag vara synnerligen väl tillgodosedda
i afseende å det ordinarie arfvodet.

Hvad till en början angår banvakter, har också kommittén, såsom
framgår af dess uttalande å sid. 153 i betänkandet, varit betänkt på att
bestämma deras arfvode till lägre belopp än för öfriga befattningshafvare
inom gruppen. Jag tillåter mig här anföra hvad kommittén i berörda
afseende yttrat:

104 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

»Inom kommittén har ifrågasatts, huruvida icke den banvakterna i
regeln tillkommande förmånen af egen stuga jämte därtill hörande täppa
vore af det värde att den rättvisligen borde medföra någon minskning i
det ordinarie arfvodet i förhållande till deras kamrater inom samma grupp.
Häremot har visserligen gjorts gällande, att nämnda värde i ofruktbara
trakter särskildt i de nordligare delarna af landet vore obetydligt, men
enligt hvad för kommittén upplysts, tillämpas i allmänhet den praxis
inom resp. distrikt, att i den mån fördelaktigare banvaktstugor blifva
lediga, få de öfvertagas af förut i berörda afseende sämre lottade banvakter,
hvadan efter hand de flesta banvakter erhålla en stuga af den
beskaffenhet, att besittningen däraf måste betraktas såsom en särskild
förmån. Då kommittén, oaktadt sålunda skäl kunna anses tala för bibehållande
af den hittills vid statens järnvägar tillämpade principen i
afseende å ordinarie arfvode för banvakterna i förhållande till exempelvis
stationskarlarna likväl funnit sig böra föreslå en förändring härutinnan,
har kommittén i främsta rummet tagit hänsyn till banvakternas
jämförelsevis dåliga befordringsutsikter. Under det att sålunda, hvad
särskildt stationskarlarna angår, dessa äga möjligheter till befordran inom
tre särskilda närmast högre ställda grupper, nämligen kontorsbiträden,
konduktörer och stationskarlsförmän, äro praktiskt taget banmästartjänsterna
de enda, som i befordringsväg närmast stå banvakterna till
buds och förhållandet mellan antalet banmästarbefattningar och antalet
banvakter ställer sig tämligen ogynsamt för banvakternas befordringsutsikter,
hvilket framgår däraf att, enligt hvad den såsom bilaga till detta
betänkande fogade statistiska utredningen utvisar, medeltalet lefnadsoch
tjänsteår vid befordran från banvakt till banmästare kan anses
hafva utgjort resp. 41,l och 12,3. En omständighet, som jämväl bidragit
till kommitténs ifrågavarande beslut, är att inom personalen
själf önskemål uttalats därom att samtliga lägst aflönade befattningar
inom de olika afdelningarna måtte likställas i afseende å det ordinarie
arfvodet — ett önskemål, som blifvit tillgodosedt icke blott vid de ofvan
omförmälda löneregleringarna vid en del enskilda banor utan äfven vid
bestämmandet under sommaren 1906 utaf aflöning åt den extra personalen
vid statens järnvägar. Till stöd för kommitténs förslag att i
fråga om det ordinarie arfvodet likställa banvakterna med öfriga betjänte
inom ifrågavarande grupp kan slutligen anföras, att härigenom vinnes
rättelse i det missförhållande, som enligt kommitténs mening för närvarande
äger rum därutinnan, att banvakterna, till följd däraf att den
under tjänstetiden dem tilldelade förmånen af egen stuga anses böra
medföra minskning beträffande det ordinarie arfvodet, blifva sämre ställda

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

i pensionshänseende efter afskedstagande!, då nämnda förmån upphör,
än med dem i tjänsteafseende likställda befattningsliafvare.))

Enligt min mening lärer det icke kunna förnekas, att den egna
stugan med täppa i de flesta fall innebär en afgjord förmån för banvakterna
i förhållande till andra eljest med dem likställda befattningshafvare.
Härtill kommer ock, att lefnadskostnaderna för banvakterna,
som i regel hafva sitt hemvist på landsbygden i egentlig mening,
otvifvelaktigt ställa sig lägre än för flertalet af de i stationssamhällen
boende befattningsliafvare.

Då emellertid, såsom kommittén framhållit, befordringsförhållandena
för banvakterna äro synnerligen ogynnsamma och med hänsyn jämväl
till önskvärdheten däraf, att det belopp, hvarå pension beräknas, kommer
att blifva detsamma för med hvarandra likställda befattningsliafvare,
bär jag ansett någon nedsättning af slutaflöningen icke lämpligen böra
äga rum, men å andra sidan icke heller funnit dem böra tillerkännas
förmånen att redan inom 12 år uppnå högsta arfvodesbeloppet.

För de kvinnliga kontorsbiträdenas vidkommande finner jag den af
kommittén föreslagna tiden för slutaflöningens erhållande vara motiverad
däraf, att vid bestämmande af deras lönevillkor hänsyn icke i regeln
behöfver tagas därtill att de hafva andra än sig själfva att försörja.

Med stöd af det ofvan sagda finner jag mig kunna understödja
kommitténs förslag till ordinarie arfvode för den s. k. stationskarlsgruppen
med den ändring, att tiden för uppnående af högsta arfvodet
för stationskarlar, portvakter af lägre klass än l:a, förrådsvakter, vagnsmörj
are, vagn- och stallkarlar samt vaktmästare vid distrikten bestämmes
till 12 år.

Jag vill i detta sammanhang anmäla, att uti särskilda till Kungl.
Maj:t ingifna skrifter framställningar gjorts från de kvinnliga kontorsbiträdena
därom, att arfvodet för dem måtte sättas till lägst 900 högst
1,880 kronor samt från vaktmästarna vid distrikten, att de måtte i aflöningshänseende
sättas lika med vaktmästare i styrelsen.

Vid pröfning af kommitténs förslag till aflöning för befattningshafvare
af den lägsta graden vid statens järnvägar har jag naturligen
icke underlåtit att taga hänsyn till de lönevillkor, som beträffande motsvarande
personal vid posten och telegrafen ifrågasatts uti de nu föreliggande
löneregleringsförslagen för denna personal. Om också i fråga
om tjänstgörings- och befordringsförhållanden eu del olikheter kunna
påvisas mellan omförmälda befattningsliafvare inom de olika verken,
hvilka olikheter kunna betinga vissa modifikationer i aflöningsförhållanBih.
till Eilisd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Af A. 131 Häft. U

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16i.

den med mera, synes mig dock i stort sedt en jämförelse dem emellan
ur förenämnda synpunkt vara berättigad.

Vid en dylik jämförelse torde exempelvis en stationskarl i Stockholm
böra likställas med en postbetjänt af l:a lönegraden utan särskildt arfvode
samt med ett stationsbiträde vid telegrafverket med 30 procents
inkvartering. Vidare synes en stationskarl å en ort, där ersättning för
bostad och bränsle skulle utgöra 20 procent af arfvodet, kunna jämställas
med postbetjänt af 4:e lönegraden utan särskildt arfvode och med stationsbiträde
med 15 procents inkvartering.

Hvad angår inkvarteringen för befattningshafvare tillhörande stationskarlsgruppen
torde, då enligt det föreliggande förslaget större delen af
dem skulle erhålla bostad in natura jämte vedbrand, värdet häraf böra
beräknas. Enligt utredningen i kommittéförslaget kan detta uppskattas
i Stockholm till 400 kronor samt å ort med 20 procents hyresbidrag
till i medeltal 175 kronor.

Då beklädnadsförmån till ungefär samma värde skulle tillkomma
samtliga ofvannämnda befattningshafvare, kan man vid en sammanställning
i förevarande afseende bortse från densamma.

För åskådliggörande af resultatet af en enligt förenämnda grunder
gjord jämförelse mellan den af mig nu föreslagna aflöning för stationskarlsgruppen,
å ena, samt de lönesatser, som förekomma i förslagen till
lönereglering för omförmälda befattningshafvare vid post- och telegrafverken,
å andra sidan, har jag låtit upprätta följande tablå.

Telegrafverket.

	Erforderliga tjänstår för högsta arfvodes erhållande.	Aflöning.	Inkvartering.	Summa.
Stationsbiträde med 80 % inkvartering!	12	840	252	1,092
(högst	1,260	378	1,638
Stationsbiträde med 15 % inkvartering!	—	840	126	966
högst	12	1,260	189	1,449

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 164.

107

Postverket.

	Erforderliga tjänstår för
	högsta arfvodes	Aflöning.	Stimm a.
	erhållande.
Postbetjänt af l:a lönegraden utan särskildt arfrodej^^	12	1,200 1,740.	1,200 1,740
( lägst Postbetjänt af 4:e lönegraden utan särskildt arfvode;, ( högst		1,020	1,020
12	1,380	1,380

Statens järnvägar.

		Er- forderliga		Bostad
		tjänstår för högsta arfvodes erhål-lande.	Arfvode.	jämte vedbrand värderad till	Orts- tillägg.	Summa.
Stationskarl i Stockholm.......	) lägst ............	—	780	400 400	60 60	1,240
(högst ............	12	1,080	1,540
Stationskarl å ort med 20 %	j lägst ............	—	780	175	—	955
inkvartering.....................	(högst ............	12	1,080	175	—	1,255

Hvad till en början angår jämförelsen med postbetjänte, inbämtas
af ofvanstående tablå, att postbetjänten i Stockholm har 40 kronor
mindre i begynnelseaflöning men 200 kronor mer i slutaflöning än
stationskarlen. Postbetjänten af 4:e lönegraden åter har 65 kronor mer
i begynnelseaflöning samt 125 kronor mer i slutaflöning än stationskarlen
å en ort med 20 procents hyresersättning.

Vidkommande särskildt slutaflöningen, därvid postbetjänten skulle
komma att ligga icke obetydligt öfver stationskarlen, anser jag skillnaden
härutinnan väl motiverad genom de bättre befordringsutsikter,
som stå särskildt stationskarlarna till buds, om än postbetjänte äga
utsikt att genom erhållande af särskildt arfvode om 240 å 180 kronor

108 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

om året vinna någon förhöjning i det ordinarie arfvodet. Antalet dylika
s. k. förste postbetjänte uppgår för närvarande till 531 eller en tredjedel
af hela antalet postvaktbetjänte.

Beträffande å andra sidan stationskarlarnas befordringsmöjligheter
må framhållas, att från denna klass rekryteras för närvarande såväl
stationskarlsförmännen som trafikafdelningens tågpersonal och i viss mån
äfven kontor sbi trädena. Enligt 1906 års arfvodesstat finnas 2,814 stationskarlar,
under det att antalet befattningshafvare inom öfriga ofvannämnda
grupper med undantag af kontorsbiträden utgör sammanlagdt
1,072. En ytterligare befordringsutsikt beredes station skarlarna därutinnan
att de genom stationskarlsförmans- och kontorsbiträdesgraderna
kunna avancera till stationsmästarbefattning. Antalet stationsmästarbefattningar
utgör enligt 1906 års arfvodesstat 244.

Härtill kommer, att till följd af ett utaf kommittén framlagdt förslag
om ökning af stationskaris förmännens antal, hvilket förslag jag
anser mig böra understödja, befordringsmöjligheterna för stationskarlarna
skulle blifva ännu bättre än för närvarande.

Hvad angår öfriga befattningshafvare vid statens järnvägar, tillhörande
ifrågavarande grupp, äro de visserligen icke i befordringsafseende
lika gynnsamt ställda som stationskarlarna, men äfven för dem,
särskildt maskinafdelningens personal, skulle det föreliggande löneförslaget,
som jämväl innefattar inrättande af nya tjänster vid nämnda
afdelning medföra, att befordringsförhållandena icke blifva ofördelaktiga.

I fråga om jämförelsen med postbetjänte tillåter jag mig slutligen
erinra, att den för dem föreslagna lönestaten innebär i medeltal en förhöjning
i begynnelseaflöning af 16,8 procent och i slutaflöning 20,8 procent.

För en stationskarl i Stockholm medför, såsom ofvan nämnts, det
föreliggande löneförslaget eu höjning i begynnelseaflöning af cirka 23
procent och i slutaflöning af cirka 31 procent. För banvakterna, som i
regeln icke åtnjuta tilläggsarfvode och som dessutom hafva en löneklass
mindre i slutaflöning, ställer sig förhållandet i berörda afseende ännu
fördelaktigare.

Hvad härefter angår jämförelsen med stationsbiträdena vid telegrafverket,
framgår af tablån, att en dylik befattningshafvare med 30
procents inkvartering skulle erhålla 148 kronor mindre i begynnelseaflöning
men däremot 98 kronor mera i slutaflöning än stationskarlen
i Stockholm. För ett stationsbiträde med 15 procents inkvartering åter
skulle begynnelseaflöningen blifva 11 kronor högre samt slutaflöningen
194 kronor högre än för stationskarlen å en ort, där hyresersättning
skulle utgå med 20 procent.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o Kli. 109

I fråga om stationsbiträdena torde i ännu högre grad än hvad
angår postbetjänte gälla, att de på grund al ringa befordringsutsikter
böra särskildt i afseende å slutaflöningen blilva bättre tillgodosedda än
befattningshafvare, tillhörande stationskarlsgröppen. Å andra sidan torde
deras tjänst få anses mindre maktpåliggande än postvaktbetjäntes.

Innan jag redogör för kommitténs förslag till ordinarie arfvoden Organisationsför
öfriga bär ofvan icke omförmälda befattningshafvare vid distrikten,
tillhörande nuvarande betjäningsklass, eller med dem likställda, får jag ningspersolämna
en framställning rörande vissa förändringar, som kommittén för- nalen.
ordar i afseende å nyssnämnda personals gruppering samt göromålens
fördelning emellan de särskilda befattningarna.

Till stöd för sina förslag härutinnan yttrar kommittén, bland
annat, följande (sid. 157 och följ.).

Då kommittén icke ansett sig kunna godkänna systemet med tillläggsarfvoden
såsom godtgörelse för det mera maktpåliggande arbetet,
men däremot hölle före, att dylikt arbete borde betinga högre betalning,
svntes ingen annan utväg återstå än att söka anpassa de ordinarie arivodena
i allmänhet med hänsyn till nu anmärkta omständigheter, hvilket
återigen medförde dels en omgruppering af personalen inom nuvarande
befattningar och dels inrättande af nya högre befattningar. Kommittén
kunde icke finna annat än att ett dylikt sätt för åstadkommande afaflöningsförbättring,
hvarigenom tillfälle bereddes den dugande, åt hvilken mera
ansträngande och ansvarsfulla sysslor kunde anförtros, att erhålla en däremot
svarande aflöning, vore från såväl ekonomisk som tjänstesynpunkt
att föredraga framför en mera likformig aflöningsförhöjning för samtliga
nuvarande befattningshafvare. De ökade befordringsmöjliglieter, som
genom omförmälda anordning bereddes personalen, syntes i ännu högre
grad än hvad som gällde i fråga om löneförhöjningar vara ägnade att
väcka och underhålla vederbörandes ambition i tjänsten, då ju af naturliga
orsaker en tjänstehafvare, som hade goda utsikter att avancera, vore
mera böjd för att ägna hela sitt intresse åt tjänsten än en, för hvilken
befordran till högre befattning tedde sig såsom något ovisst och aflägset.

Hvad då först angår ofvannämnda stationsbetjänte, så förhölle det ^tationasig,
anmärker kommittén, i verkligheten så, att ett stort antal stationskarlar
utöfvade ständig förmanstjänst såväl vid växlingar som i magasin
och vid vagnvågar m. m., för hvilken tjänstgöring de hittills antingen
icke haft någon ersättning såsom t. ex. å de flesta stationer al lägre
klass än 3:e eller ock blifvit godtgjorda genom förenämnda tilläggsarfvoden.
Vidare vore att märka, att å en del mindre stationer funnes,

KungL Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

förutom stationsförestandareu, ondast stationskarlar men däremot Hvarken
kontorsbiträde eller stationskarlsförman. A. dylika stationer, Hvarest tilläfventyrs
på grund af nattåg tjänstgöringstiden påginge dygnet om, plägade
en stationskarl tjänstgöra såsom stationsföreståndarens närmaste man samt
aflösa Honom i tjänsten ocH detta utan särskild ersättning. Med hänsyn
till nu anmärkta förhållanden föreslår kommittén, att stationskarlsförmännens
antal måtte ökas i den omfattning, dels att stadigvarande förmanskap
å större stationer för växellag, i magasin, vid vagnvägar, lastkajer
och hamnspår m. in. mätte i regeln utöfvas af stationskarlsförmän, dels
och att vid mindre stationer, vid hvilka för närvarande hvarken kontorsbiträden
eller stationskarlsförmän förekomme, mätte varda anställd en stationskarlsförman
i stället för stationskarl såsom stationsföreståndarens närmaste
man eller ställföreträdare. Detta afsåge dock icke att gälla för de minsta
stationerna, där endast en eller två stationskarlar vore anställda. Då
benämningen stationskarlsförman syntes kommittén mindre lyckligt vald,
föreslår kommittén att densamma måtte utbytas mot »stationsförman».
Beträffande den omfattning, i Hvilken de nuvarande stationskarlsförmännen
skulle behöfva ökas för genomförande af det nu omhandlade
förslaget, både kommittén genom järnvägsstyrelsen låtit infordra utlåtanden
från vederbörande distriktsförvaltningar. Med ledning af dessa
utlåtanden angifver kommittén antalet erforderliga nya stationsförmansbefattningar
till omkring 350 stycken.

Med frågan om ökning af antalet sist omförmälda befattningshafvare
sammanhängde, anmärker kommittén (sid. 158), i vass man frågan
om kontorsbiträdenas vid trafikafdelningens ställning. Under erinran
omsatt man vid statens järnvägar under senare tider mera allmänt inslagit
på den vägen att till kontorsbiträden ej befordra annan personal
än sådan,, som erhållit utbildning i yttre tjänstgöring och därunder förvärf
vat sig fallenhet och förmåga att deltaga i göromål af jämförelsevis
gröfre art, förordar kommittén i öfverensstämmelse härmed, att till
kontorsbiträden vid trafikafdelning en i regeln mätte befordras stationskarlar.
Vidkommande åter beskaffenheten af kontorsbiträdenas tjänstgöring
uttalar sig kommittén för lämpligheten däraf, att å mindre stationer,
där kontorsbiträde tjänstgjorde såsom stationsföreståndarens närmaste
man och ställföreträdare, kontorsbiträdena måtte efterhand ersättas af
stationsförmän.

Beträffande vidare förhållandena inom den nuvarande stationskarlsförmansgruppen,
syntes det kommittén, att de sysslor, som i vissa fall
utöfvades af befattningshafvare, tillhörande denna grupp, vore af den
maktpåliggande art, att ökningen i arbete och ansvar icke kunde anses

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No /(it. 111

tillräckligt godtgjord genom det nu utgående tilläggsarfvodet, höget ISO
kronor om året, hvilket för närvarande åtnjötes af 54 stationskarlsförmän.
Vid exempelvis Stockholm central och en del andra stora stationer
vore trafikförhållandena af den art, att det kräfdes särskildt
framstående egenskaper hos den person, som vid dylika stationer skulle
utöfva den högsta på en man af betjäningspersonalen ankommande
ledningen af växlingen, hvartill komme, att han hade en talrik personal
under sig. Med hänsyn till nu anmärkta förhållanden föreslår kommittén,
att befattning skafvare, som tjänstgjorde i nyssnämnda egenskap ä
stora bangårdar, där särskildt omfattande växling ägde rum, mätte tilldelas
en särskild högre tjänstegrad under benämning stationsmästare å bangård.
Antalet erforderliga befattningar af detta slag kunde anslås till omkring
ett tjugutal.

Kommittén erinrar i detta sammanhang, att kommitténs förslag
beträffande såväl ökning af stationskarlsförmännens antal som inrättandet
af nyssnämnda befattning icke innebure någon ökning af personalen
öfver hufvud taget utan endast en uppflyttning i tjänstegrad af
en del af den nuvarande personalen.

Äfven i afseende å trafikafdelningens tågpersonal, d. v. s. öfverkonduktörer,
konduktörer och packmästare, föreslår kommittén en viss
omgruppering. Hvad först angår öfverkonduktörerna, erinrar kommittén,
att denna benämning innebure allenast en honnörsgrad, utan att därmed
vore förenadt högre arfvode än för öfriga konduktörer. Att bibehålla
nu omförmälda tjänstegrad, som icke ägde någon motsvarighet i fråga
om arten af vederbörandes tjänstgöring, vore enligt kommitténs förmenande
oegentligt. Däremot föreslår kommittén inrättandet åt en ny
högre tjänstegrad för en viss grupp af ifrågavarande personal nämligen
tågförarna eller, såsom de i vederbörande instruktioner äfven kallades,
l:e konduktörerna. Beträffande fördelningen af göromålen mellan de
särskilda grupperna af tågpersonal anför kommittén följande.

Tågföraren hade befälet å tåget, vore skyldig att gifva akt på signaler,
afgåfve rapport om »klart efter», omhänderhade järnvägens postväskor
och tåget rörande papper samt hölle reda på af- och tillkoppling
af vagnar i tåget, hvilket senare åliggande särskildt å godstågen vore
af ganska ansvarsfull beskaffenhet, hvarjämte han deltoge i bestyret med
visering af biljetter. Å snälltåg, där särskild konduktör vore anställd för
detta ändamål, förrättade denne hufvudsakligen sist nämnda syssla. Packmästarna
tjänstgjorde i denna egenskap å snäll- och persontåg samt hade
då hand om resgodset. Enligt 1906 års arfvodesstat funnes anställda
411 öfverkonduktörer och konduktörer samt 226 packmästare. Dessa

Trafikafdelningens
tågpersonal.

112

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 1C4.

senares tjänstgöring ställde sig i verkligheten sålunda, att ett stort
antal packmästare hade ständig tjänstgöring som 2:e konduktörer,
somliga till och med som l:e konduktörer, under det att de återstående
växelvis förrättade såväl 2:e konduktörs- som packmästartjänst.
Packmästartjänst åter förrättades i ganska stor utsträckning af stationskarlar.
Under åberopande häraf och med framhållande tillika af de
för närvarande rådande ogynsamma befordringsförhållandena för packmästare
hade, meddelar kommittén, uti en till järnvägsstyrelsen ställd
och till kommittén öfverlämnad skrift framställning gjorts från statsbanornas
konduktörsförening därom, att den, som varit packmästare i
högst 5 år och i fortsättningen komme att sköta konduktörstjänst, måtte
befordras till konduktör. I en senare från samma förening till kommittén
ingifven skrift hade hemställan gjorts därom, att packmästargraden
måtte bortfalla samt befordran ske direkt från stationskaris- till konduktörsbefattning.

Hvad befordringsförhållandena angår, så utvisar den såsom bilaga
till kommitténs betänkande fogade statistiska utredningen, att medeltjänsteåldern
för packmästare vid befordran till konduktörstjänst utgör
13,3 år, räknadt från vederbörandes första anställning i ordinarie tjänst.
Medeltalet tjänstår vid befordran från stationskarl till packmästare utgör
för de nuvarande konduktörerna i medeltal 7,8 år, men har för de
för närvarande i packmästaregraden stående sjunkit till 6,6 år.

För att afhjälpa de missförhållanden, som enligt kommitténs
åsikt äro förenade med det nuvarande systemet i fråga om packmästarnas
aflöningsförkållanden, och samtidigt vinna det af kommittén
eftersträfvade syftemålet att afpassa tjänstegrad och aflöning efter
ansvaret och vikten af vederbörandes verksamhet har kommittén
tänkt sig, att packmästargraden borde upphöra samt uppgå i en för
icke tågförande konduktörer och packmästare gemensam grupp, och att därutöfver
skulle inrättas en ny, högre tjänstegrad under benämningen tågmästare,
hvilken skulle omfatta den grupp, som nu benämndes tågförare.
Genom en dylik anordning blefve packmästarnas enligt kommitténs
mening icke oberättigade kraf på löneförbättring tillgodosedt, på samma
gång densamma medförde rättelse i ett förhållande, som väl finge
anses oegentligt, nämligen att konduktörer, mot hvilkas tjänstgöring
ingen allvarsammare anmärkning kunnat göras, men som icke hade
de egenskaper, hvilka erfordrades för den mera ansvarsfulla befattningen
såsom tågförare, kunde uppnå samma aflöning som dessa senare.
Beträffande antalet befattningshafvare inom sistnämnda grupp borde
detta komma att bero på utredning rörande det mera stadigvarande be -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 1(11. 11 i?

liofvet af tågförare vid tiden för reformens genomförande. Kommitténs
mening vore emellertid icke, att tågmästare skulle tjänstgöra å tåg al
lokal natur. Approximativt syntes erforderliga antalet tågmästare kunna
uppskattas till omkring 300 stycken.

De nuvarande stationsmästnrna äro föreståndare för stationer al
G:e och 7:e klass. Enligt 1906 års arfvodesstat äro stationsmästarna
sålunda fördelade å dessa stationer, att 212 stycken äro placerade
å 6:e klassens stationer samt 32 stycken å 7:e klassens stationer. Enligt
kommitténs mening skulle föreståndarskapet för en del af de
nuvarande 5:e klass stationerna, livilket nu utöfvades af stationsinspektorer,
efter hand kunna öfverflyttas å stationsmästare. I sammanhang
härmed borde lämpligen stationsmästarstationerna kunna uppdelas i
tre klasser. Med stöd af en inom järnvägsstyrelsen gjord förberedande
undersökning ifrågasätter kommittén, att af de nuvarande mästarstationerna
omkring 60 uppflyttades till 5:e klass, omkring 150 hänfördes till
6:e klass samt omkring 30 räknades till 7:e klass. Återstående 4 stationsmästarstationer
af 6:e klass syntes böra uppflyttas i 4:e klass.

Uti den i 5 § af gällande aflöningsreglemente intagna förteckning
öfver befattningshafvare, som innehafva arfvode efter klass, förekomma
lägst på löneskalan kontorsvakt och notisbärare. Af kontorsvakter finnas
enligt 1906 års arfvodesstat endast 8 stycken och af notisbärare ingen.
Då det befunnits olämpligt att besätta nämnda befattningar, som nu
innehades af ynglingar mellan 16 och 18 år, med ordinarie personal,
samt, enligt hvad för kommittén upplysts, intet hinder förefunnes att
befordra omförmälda kontorsvakter till stationskarlar, föreslår kommittén,
att befattningarna måtte uteslutas ur det nya aflöningsreglementet.

För närvarande finnas enligt gällande lönestat anställda ''portvakter
dels å stationer af l:a klass dels å en del andra stationer och dels å verkstäder.
Då enligt kommitténs mening på innehafvarna af de två
senare slagen af portvaktsbefattningar icke behöfde ställas andra fordringar
än ordentlighet och pålitlighet i allmänhet, anser kommittén
desamma lämpligen böra, i den mån de blifva lediga, upphöra såsom
särskilda befattningar samt de därmed förenade sysslorna uppdragas åt
antingen ordinarie befattningshafvare inom lägsta aflöningsgruppen,
t. ex. betjänte, hvilka, oaktadt de besutte ofvannämnda egenskaper;
af en eller annan anledning t. ex. skada under tjänsteutöfning icke
kunde sköta den befattning, de innehade, eller ock annan för portvaktsgöromål
särskildt. lämpad personal.

Beträffande maskinafdelningens personal inom nyssnämnda grupp,
nämligen lokomotivputsarna, vagnputsarna, kolvakterna och pumparna, bär
Bill. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Raft. 15

Stations mästare.

Kontorsvakt
och notisbärare.

Portvakter.

Maskinafdelningens
betjäningspersonal.

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

kommittén, såsom redan förut anmärkts, funnit lämpligt sammanföra
dem till eu gemensam grupp under benämning vagn- och stallkarlar.
Den nuvarande uppdelningen anser kommittén olämplig redan ur den
synpunkten, att den, enligt hvad erfarenheten gifvit vid handen, vore
ägnad att skapa större åtskillnad emellan de särskilda grupperna, än
hvad som vore förenligt med grundsatsen, att personalen borde kunna
användas å så stort verksamhetsområde som möjligt och sålunda icke
bindas vid den sysselsättning, som vederbörande till en början eller
hufvudsakligen blifvit satt att ombestyra.

Hvad angår vagnsmörjarna har deras tjänstgöring efterhand afsevärdt
förändrats. Ursprungligen användes vagnsmörjarna uteslutande
såsom tågpersonal. De medföljde tåget för ombesörjande af smörjning
af vagnslager, skötande af värmeledning samt såsom medhjälpare vid
bromsning. Till följd af förbättrade konstruktioner å vagnarna och genom
användande af mineraloljor till smörjning minskades emellertid faran
för varmgång, så att behofvet af tillsyn å vagnarna under tågets gång i
väsentlig mån inskränktes. På grund af dessa förhållanden infördes å I,
II, III och IV distrikten den förändrade anordning, att vagnsmörjarna
medfölja endast snälltåg. Större delen af vagnsmörjarna å nämnda distrikt
är däremot placerad å stationerna, där de utöfva tillsyn dels öfver
vagnarna i tågen vid dessas uppehåll och dels öfver vagnar å stationerna, å
hvilka senare vagnar de förse lagren med olja och afhjälpa smärre
brister.

Med hänsyn därtill att de nuvarande personvagnarna äro försedda
med åtskilliga apparater för bromsning, uppvärmning, luftväxling och
belysning, hvilka särskildt å nattågen erfordra tillsyn af personer
med sådan utbildning, att de vore i stånd att afhjälpa smärre fel, föreslår
kommittén, i enlighet med en från statsbaneförvaltningens sida redan
framlagd plan, att å större snälltåg och särskildt nattågen måtte anställas
så kallade vagnskötare, hvilka skulle ersätta de åkande vagnsmörjarna.
Beträffande nuvarande vagnsmörjare, hvilkas antal enligt 1906 årsarfvodesstat
utgjorde 186 stycken, vore meningen att de bland dem, som icke
kunde befordras till vagnskötare, skulle upptagas bland gruppen vagnoch
stallkarlar.

• I fråga om de i nuvarande aflöningsstat upptagna maskinisterna,
hvilka sköta ångpannor, enklare maskiner, pumpverk och dylikt, gäller,
att flertalet af dem icke kan, enligt hvad kommittén framhåller,
likställas med verkliga maskinister å andra områden, som i regeln
måste innehafva speciell fackutbildning, under det att förstnämnda befattningshafvare
i allmänhet äro arbetare, som uppöfvats vid statens

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

järnvägar. På grund häraf föreslår kommittén, att dessa måtte erhålla
benämningen maskin- och pannskötare. Till denna grupp borde enligt
kommitténs mening äfven hänföras en del af nuvarande pumpare, nämligen
sådana, hvilkas uteslutande sysselsättning vore att utöfva tillsyn
vid större pumpstationer. Då emellertid behof förefunnes att i ordinarie
tjänst kunna anställa maskinist i verklig mening vid större kraftanläggningar,
elektriska belysningsstationer och dylikt, hvilkas skötsel
förutsatte fackutbildning, och en dylik person fördenskull måste aflönas
högre än nuvarande maskinister äfven med af kommittén för dem föreslagen
löneförbättring, föreslår kommittén, att en ny maskinistbefattning
med högre arfvode måtte inrättas.

Hvad angår personalen å statens järnvägars förråd, så tjänstgöra
därstädes endast ett slags ordinarie betjänte, nämligen materialvakter.
Denna anordning motsvarade, anmärker kommittén, behofvet under tidigare
enklare förhållanden, men i den mån som den allmänna rörelsen
å statens järnvägar ökats, och i samband därmed verksamheten å järnvägens
förråd utvecklats, hade det visat sig önskvärdt, att en uppdelning
af ifrågavarande personal måtte kunna äga rum, så att vissa befattningshafvare,
åt hvilka särskildt ansvarsfulla sysslor blifvit anförtrodda, måtte
kunna erhålla högre aflöning än deuöfriga ordinarie förrådspersonalen. Bland
dylik mera kräfvande verksamhet kunde framhållas förmanskapet å de stora
förråden, hvarmed följde ansvaret för en mängd dyrbara materialiers mottagning,
förvaring och utlämnande, och vidare tillsynen öfver lossning och
lastning af kol å de stora kolemottagningskamnarna, därvid betydande värden
stode på spel och stora fordringar i afseende å duglighet och redbarhet
måste ställas å de personer, som vid dessa tillfällen hade att bevaka järnvägens
intressen. Vederbörande förrådsförvaltare å distriktet, som hade
ledningen öfver nämnda arbeten, vore nämligen urståndsatt att därvid utöfva
den omedelbara dagliga tillsynen, utan vore bestyret härmed anförtrodt
åt förrådens betjäningspersonal. Å andra sidan vore de sysslor, som utfördes
af en del personal vid förråden, af enklare beskaffenhet och af
den art, att de hufvudsakligen kräfde ärlighet och ordentlighet. För
bestridande af sistnämnda slag af tjänstgöring, som för närvarande delvis
utöfvades af extra personal, har kommittén föreslagit tillsättande af
de förut omförmälda förrådsvakterna. Då dessa enligt kommitténs mening
skulle kunna förestå smärre förråd och därifrån själfständigt utlämna
materialier samt sålunda bära ett visst ekonomiskt ansvar, har kommittén
ansett lämpligt, att för sådant ändamål måtte anställas ordinarie personal
om ock med lägre aflöning än den för nuvarande materialvakter bestämda.
Såsom tillsyningsmän för afdelningar af hufvudförråden äfvensom vid större

Förrådens

betjänings personal.

Stallförmän.

Eanmästare.

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

filialförråd samt vid en del kolemottagningshamnar har kommittén vidare
funnit böra anställas förrådsförmän. Till innehafvare af dessa befattningar,
som erfordrade särskild pålitlighet och duglighet i allmänhet
äfvensom, hvad tjänstgöringen å förråden beträffade, fullständig kännedom
om därstädes befintliga varor samt vana vid expeditionsgöromål, skulle uttagas
erforderligt antal ur materialvakternas klass. Slutligen borde vid
hvarje hufvudförråd för utöfvande af förmanskap för all därstädes tjänstgörande
betjäningspersonal anställas för rådsmästare.

Af nu anställda 37 materialvakter skulle enligt kommitténs mening
7 kunna uppflyttas till förrådsmästare och de öfriga 30 öfverflyttas till
gruppen förrådsförmän.

Å de större lokomotivstationerna innehar lokomotivmästaren befälet
öfver därstädes anställd såväl lokomotivpersonal som stallpersonal. Å
de mindre lokomotivstationerna, hvarest anställandet af en dylik befattningshafvare
icke ansetts erforderligt, utöfvas förmanskapet öfver stallpersonalen
på olika sätt. Å en del platser, där vagnförmän äro placerade,
hafva dessa i vissa fall mot särskild godtgörelse fått öfvertaga
nämnda funktion, å andra ställen har man för ifrågavarande ändamål
under benämningen putsareförmän antingen i lokomotivstallarna anställt
dugliga verkstadsarbetare, åt hvilka man på grund af deras anställning
i extra ordinarie tjänst kunnat bereda en högre aflöning än hvad som
enligt aflöningsreglementet är bestämd för putsare och med dem likställda,
eller också för tjänstgöring i berörda egenskap utvalt de dugligaste
bland stallpersonalen, hvilka i dylika fall erhållit särskild gratifikation.

För utöfvande af nu ifrågavarande förmanskap öfver personalen å
vissa lokomotivstationer föreslår kommittén inrättande af en särskild
ordinarie befattning under benämningen stallförman. Antalet stallförmän
har kommittén approximativt beräknat till 34 stycken.

1 fråga om banmästarnas åligganden anmärker kommittén (sid. 166),
att däri inginge bland annat, att hvar inom sin afdelning utöfva förmanskap
öfver banvakterna samt att hafva närmaste tillsyn öfver därstädes
pågående arbeten. På grund af lokala eller trafikförhållanden
gällde emellertid, att å en del banmästarafdelningar dessa arbeten
i allmänhet vore af enklare beskaffenhet och hufvudsakligen
bestode i det regelbundna vidmakthållandet af banans öfverbyggnad, under
det att å andra afdelningar dels banunderhållet kräfde särskildt ansvarsfull
tillsyn och dels vidlyftigare och svårskötta arbeten mera allmänt
förekomme. Då för närvarande ingen skillnad i aflöning ägde rum för banmästare
å olika afdelningar, hade svårigheter yppats att med dugligt folk

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

besätta banmästarbefattningarna å sistnämnda afdelningar. Visserligen
hade man i vissa fall sökt utjämna förhållandena genom att förkorta
de svårare banmästarafdelningarna och därigenom lindra den banmästaren
åliggande inspektionstjänsten, men praktiska svårigheter mötte
ofta att genomföra en dylik anordning, hvilken dessutom mången
gång icke vore tillfyllest att afhjälpa omförmälda olägenheter. På grund
af nu anmärkta förhållanden och i öfverensstämmelse med den förut
af kommittén uttalade grundsatsen, att det mera ansvarsfulla arbetet
kräfde högre betalning, föreslår kommittén, att innehafvarna af de
mera kräfvande banmästarbefattningarna måtte erhålla högre ordinarie arfvode
än öfriga banmästare samt benämnas banmästare af l:a klass.

Jag öfvergår härmed till kommitténs (å sid. 168—185) framlagda
förslag till ordinarie arfvoden för ofvan omförmälda i aflöningshänse- ''betjäningsende
öfver den s. k. stationskarlsgruppen stående befattningshafvare eller grader.
med dem likställda.

Till närmast högre aflöningsgrupp har kommittén hänfört eldare,
de nya befattningarna förrådsförmän, maskin- och pannskötare samt vagnskötare
äfvensom stationsmästare ä 1 :e klassens station; och skulle arfvodet
för dem bestämmas på följande sätt: begynnelsearfvode 900
kronor, hvilket arfvode med tre års mellanrum ökas till resp. 1,020,

1,140, 1,260 och 1,380 kronor sålunda, att sistnämnda arfvode uppnås
efter 12 års ordinarie tjänst räknadt från det begynnelsearfvodet
erhållits.

Sammanlagda beloppet af aflöningen för eldarna, hvilka för närva- Eldare.

rande endast i jämförelsevis ringa utsträckning åtnjuta fri bostad och
sålunda i regeln'' uppbära dyrtidstillägg, utgör, inberäknadt hyresbidrag,
dyrtidstillägg och tillfälligt lönetillägg för dem, hvilkas arfvode icke
öfverstiger 960 kronor, lägst 1,010 kronor 40 öre och högst 1,425
kronor 60 öre. Om hyresbidraget ej medräknas, utgöra motsvarande
siffror 866 kronor 40 öre och 1,209 ‘kronor 60 öre. Eldarna uppbära
därjämte milpenningar, hvilka, frånsedt några fa fall, växla mellan lägst
243 kronor och högst 298 kronor. I fråga om beklädnadsförmånen äro
eldarna i likhet med öfrig lokomotivpersonal berättigade att erhålla
mössa och päls in natura.

Vid en jämförelse mellan eldarnas nuvarande aflöning, däruti inberäknadt
dyrtidstillägg och tillfälligt lönetillägg, å ena, samt den utaf
kommittén för dem föreslagna aflöningen, å andra sidan, skulle det kunna
synas, anmärker kommittén, som om kommitténs förslag icke skulle medföra
någon afsevärd förbättring i deras aflöningsvillkor. Med hänsyn emel -

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Förråds förmän.

Maskin- och
pannskötare.

Vagnskötare.

lertid därtill att eldarna företrädesvis vore placerade å orter med höga
hyrespris, därvid ett flertal af dem skulle erhålla den utaf kommittén föreslagna
högre hyresersättningsprocenten, hvartill skulle komma ortstillägg
å de allra dyraste platserna, hade kommittén icke ansett sig böra föreslå
deras ordinarie arfvode högre än hvad ofvan angifvits. Dessutom kunde
anmärkas, att kommitténs förslag till ordnande af beklädnadsförmånen
innebure en icke oväsentlig förbättring i eldarnas aflöning, nämligen så
till vida att de enligt kommitténs mening borde erhålla 90 kronor om året
i beklädnadsersättning äfvensom öfverdragskläder in natura.

Till förrådsförmän skulle jämlikt kommitténs förut omhandlade förslag
till vissa omgrupperingar befordras nuvarande materialvakter. Dessa
sistnämnda utgöra enligt 1906 års arfvodesstat 37 stycken, af hvilka 13
hafva inkvartering in natura och de öfriga åtnjuta hyresbidrag. Det
ordinarie arfvodet utgör enligt gällande aflöningsreglemente lägst 840
och högst 1,200 kronor, hvartill komma för de därtill berättigade tillfälligt
lönetillägg samt dyrtidstillägg.

Om också kommitténs förslag i fråga om ordinarie arfvode åt
förrådsförmän endast innebure den förhöjning i den till nuvarande materialvakter
utgående aflöning, att slutaflöningen höjdes från 1,200 till 1,380
kronor samt för de materialvakter, hvilka åtnjöte dyrtidstillägg, åtminstone
i de lägre aflöningsklasserna, skulle medföra minskning i dem
redan nu tillkommande kontanta aflöningsförmåner, komme enligt kommitténs
förmenande, ersättning därför att beredas dels därigenom, att
samtliga förrådsförmän enligt kommitténs förslag skulle erhålla naturainkvartering,
bestående af två rum och kök jämte bränsle, hvilken förmån
å de större orter, där förrådsförmännen i regeln skulle vara placerade,
finge anses äga betydligt högre värde än dyrtidstillägget, dels
därutinnan, att åtskilliga förrådsförmän kunde antagas komma i åtnjutande
af ortstillägg, dels ock genom utsikten att erhålla befordran till
den högre befattningen förrådsmästare.

Hvad som här ofvan anförts beträffande aflöning åt förrådsförmän
och materialvakter gällde, yttrar kommittén vidare, i viss mån jämväl
kommitténs förslag till arfvode åt maskin- och pannskötare, såsom flertalet
af de nuvarande maskinisterna hädanefter skulle benämnas, dock
med den modifikation, att någon befordran icke syntes kunna för dem
ifrågakomma, samt att deras inkvarteringsförmån för framtiden skulle
inskränka sig till ett rum och kök jämte bränsle.

Vidkommande vidare den nya befattningen vagnskötare, som jämväl
skulle tillhöra nu omhandlade aflöningsgrupp, framhåller kommittén,
att dessa befattningshafvare med hänsyn till de kraf i fråga om före -

119

P Kungl Majt:s Nåd. Proposition N:o 164.

gående utbildning, som borde ställas å dem och som kunde antagas
medföra jämförelsevis sen befordringsålder, ansetts böra likställas
med eldarna, ehuru deras tjänstgöring syntes blitva mindre ansträngande
än dessa senares. Med hänsyn härtill har emellertid kommittén ansett,
att de vid tjänstgöring å tåg borde åtnjuta milpenningar efter samma
grunder som trafikafdelningens tågpersonal och sålunda till mindre belopp,
än hvad som tillkomme eldarna.

Hvad slutligen angår stationsmästarna å 7:e klassens station, utgör
deras arfvode enligt gällande aflöningsreglemente lägst 780 och
högst 960 kronor, hvartill kommer det tillfälliga lönetillägget å 60
kronor. Samtliga stationsmästare med undantag af en hafva bostad in
natura, hvarjämte de åtnjuta beklädnad in natura. Löneförhöjningarna
för nu ifrågavarande stationsmästare ske för närvarande så, att de efter
2 år erhålla 840 kronor, tre år därefter 900 kronor och efter ytterligare
tre år och sålunda efter sammanlagdt åtta år högsta arfvodet 960
kronor.

Näst efter nu omhandlade aflöningsgrupp komma enligt kommitténs
förslag konduktörer, stationsförmän, portvakter å l:a klassens station
eller vid verkstad samt manliga kontorsbiträden.

I likhet med föregående grupp skulle dessa befattningshafvare såsom
begynnelsearfvode erhålla 900 kronor med löneförhöjningar hvart
tredje år å 120 kronor, så att ett arfvode af 1,380 kronor uppnås efter
12 år, men därutöfver skulle efter ytterligare tre år tillkomma en löneförhöjning
å 120 kronor. Denna sista löneklass vore enligt kommitténs
mening särskildt afsedd att tillgodose kontorsbiträdena, stationsförmän
och portvakter å l:a klassens station, hvilka på grund
af bristande befordringsmöjligheter ofta blefve kvarstående i graden,
och hvad konduktörerna anginge kunde de redan nu uppnå ett högsta
arfvode af 1,500 kronor.

Beträffande aflöningen åt konduktörer erinrar kommittén i öfrigt, att
kommitténs förslag härutinnan ägde samband med den af kommittén
förordade sammanslagningen till en gemensam konduktörsklass af nuvarande
packmästare och sådana konduktörer, som icke gjorde ständig
tjänst såsom tågförare, samt utbrytning af sistnämnda grupp under
benämning tågmästare. Packmästarna, som i regeln icke hade bostad
in natura, åtnjöte för närvarande i kontanta löneinkomster, inberäknadt
hyresbidrag, dyrtidstillägg och tillfälligt lönetillägg, men frånsedt
milpenningar, lägst 1,010 kronor 40 öre och högst 1,327 kronor 20 öre,
hvilken senare aflöning ernåddes efter 12 år, hvarjämte de vore till -

Stationsmästare
å 7:e
kl. station.

Konduktörer.

120

Kungl. Maj::s Nåd. Proposition No 164.

Tygmästare.

Stations förmän.

erkända förmånen af beklädnad in natura, värderad till 100 kronor. Såsom
ofvan anmärkts, kunde för närvarande medeltalet tjänstår för befordran
från stationskarl till packmästare beräknas till 6,6 år. Beträffande
nuvarande konduktörer uppginge motsvarande aflöningsförmåner för dem
till lägst 1,168 kronor 80 öre och högst 1,980 kronor. Medeltjänsteåldern
vid befordran till konduktörstjänst utgjorde 13,3 år, räknadt från
vederbörandes antagning i ordinarie tjänst.

Enligt kommitténs förslag skulle aflöningen, oberäknad! beklädnadsförmånen,
för den nya konduktörsgruppen utgöra, på de billigaste
platserna, där ersättningen för hyra och bränsle skulle uppgå till 20
procent, lägst 1,080 kronor och högst 1,800 kronor samt på de dyraste
platserna, där nämnda ersättning skulle utgöra 40 procent och där dessutom
ortstillägg skulle utgå, lägst 1,320 kronor och högst 2,160 kronor.
I detta sammanhang framhåller kommittén att, då flertalet af ifrågavarande
personal vore placeradt i städer och vid större stationer med dyra
hyrespriser, komme hyresersättningen för dem i regeln att öfverstiga
20 procent samt uppgå för ett icke ringa antal till 40 procent.

För bedömande af förhållandet emellan af kommittén föreslagna
och nuvarande aflöningsförhållanden för packmästare och konduktörer
bör i detta sammanhang beröras frågan om aflöningen åt den nya befattningen
tågmästare. För denna befattning föreslår kommittén ett begynnelsearfvode
af 1,200 kronor, hvilket skulle höjas efter tre år till
1,500 kronor och efter ytterligare tre år till 1,800 kronor. Med tillagd ersättning
för hyra och bränsle motsvarar detta å en ort med billiga hyror
lägst 1,440 kronor och högst 2,160 kronor samt å en ort med
högsta hyresersättning och ortstillägg för därtill berättigade lägst 1,740
och högst 2,450 kronor.

I fråga om den löneförbättring, som innefattas i kommitténs förslag
till ordnande af aflöningsförhållandena för trafikafdel ni agens tågpersonal,
tillåter jag mig vidare hänvisa till hvad kommittén härom yttrat
(sid. 173).

Hvad angår stationsförmännen, som skulle motsvara de nuvarande
stationskarlsförmännen, utgör de sistnämndas arfvode för närvarande
lägst 660 och högst 960 kronor eller, om det tillfälliga lönetillägget
inberäknas, lägst 720 och högst 1,020 kronor. Af 435 stationskarlsförmän
innehafva enligt 1906 års arfvodesstat 293 fri bostad; de öfriga
åtnjuta hyresbidrag jämte dyrtidstillägg. Enligt hvad förut anmärkts,
utgår till större delen af de å l:a—3:e klassens stationer tjänstgörande
stationskarlsförmän tilläggsarfvode å lägst 60 och högst 180 kronor om
året, hvilken aflöningsform emellertid enligt kommitténs förslag skulle
försvinna. Sistnämnda belopp tillkommer företrädesvis i tjänsten äldre
stationskarlsförmän och utgår för närvarande till 54 stycken. Inberäk -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1(14. 121

midt dylikt arfvode uppgår alltså den kontanta aflöningen utom bekläd -nadsersättning för en stationskarlsförman med fri bostad till lägst 780
och högst 1,200 kronor.

Dessa lönevillkor för stationskarlsförman vore enligt kommitténs
mening i högre grad än i fråga om flera andra betjäningskategorier
otillfredsställande, då hänsyn toges till vederbörandes tjänstgöring. I
och med tralikens snabba utveckling hade nämligen, särskild! å
större stationer, de sysslor, som utfördes af stationskarlsförmän och
särskild! föreståndarskapet vid växling blifvit af alltmera kräfvande
natur. På grund häraf hade också kommittén i ett annat sammanhang
förordat inrättande af en ny befattning nämligen stationsmästare
å bangård, hvilken befattning skulle finnas å stationer med särskildt
svåra växlingsförhållanden. Arfvodet för denna befattning anser kommittén
böra utgå lika med det för tågmästare föreslagna eller lägst 1,200
kronor, hvilket arfvode skulle höjas efter tre år till 1,500 kronor och
efter ytterligare tre år till 1,800 kronor. Därtill skulle komma bostad
in natura om två rum och kök. Oafsedt den förbättring i de nuvarande
stationskarlsförmännens lönevillkor, som sålunda vinnes genom
ökade befordringsmöjligheter, innefattar kommitténs ofvan angifna
förslag till arfvode för stationsförmännen, enligt hvad kommittén framhåller,
en icke oväsentlig höjning särskildt i slutaflöningen, som skulle
ökas från 1,200 kronor, med beräkning af högsta tilläggsarfvodet, 180
kronor, till 1,500 kronor oberäknadt dyrortstillägget å de orter, där detta
skulle utgå. Därtill komme, tillägger kommittén, att kommittén ifrågasatt
förbättring i stationskarlsförmännens inkvartering så till vida, som
enligt kommitténs mening samtliga stationsförmän borde kunna erhålla
2 rum och kök mot endast ett rum och kök enligt nu gällande bestämmelser.
I detta sammanhang anmärker kommittén, att tjänsteåldern i
medeltal vid befordran från stationskarl till stationskarlsförman. hade
enligt statistiken utgjort 10,9 år, samt att medeltalet tjänstår vid befordran
till stationsmästare, hvilken befattning rekryterades dels från
stationskarlsförmän och dels från kontorsbiträden, hade beräknats till
18 år.

Till samma aflöningsgrupp som stationsförmännen, d. v. s. med
arfvode af lägst 900 och högst 1,500 kronor, skulle, såsom ofvan angifvits,
äfven höra portvakter ä l:a klassens station. Dessa, som för närvarande
samtliga innehafva fri bostad, äro jämväl enligt nu gällande aflöningsreglemente
likställda med stationskarlsförmän. Den af kommittén för
dem föreslagna jämförelsevis höga aflöningen har kommittén motiverat
Bill. till Mlcsd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Höft. 16

Portvakter å
l:a kl. station
och vid verkstad.

Kontors biträden.

122 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

därmed, att de måste innehafva språkkunskap, hvarjämte hänsyn tagits
därtill att deras befordringsutsikter vore synnerligen små.

Hvad särskild! angår portvakter vid verkstad, har kommittén, såsom
förut omnämnts, ansett onödigt att för framtiden bibehålla nämnda syssla
såsom en särskild befattning. Då emellertid kommittén finner någon
löneförbättring böra beredas de nuvarande innehafvarna af dessa portvaktsbefattningar,
hvilka i likhet med portvakter å l:a klassens station
åtnjuta i aflöning, inberäknadt det tillfälliga lönetillägget, lägst 720 kronor
och högst 1,020 kronor, har kommittén, som jämväl tagit hänsyn därtill
att så godt som inga befordringsutsikter stode dem till buds, föreslagit,
att de i afseende å arfvode måtte likställas med portvakter å l:a klassens
station, dock med den begränsning att maximiarfvodet skulle utgöra
1,260 kronor, hvilket skulle uppnås efter 9 år.

Nuvarande kontanta aflöning för manliga kontor sbiträden utgör, inberäknadt
tillfälligt lönetillägg, lägst 660 och högst 1,080 kronor.
För de kontorsbiträden, som icke åtnjuta fri bostad, hvilket förhållande
äger rum beträffande flertalet, tillkomma hyresbidrag samt
dyrtidstillägg, hvadan den kontanta aflöningen för dessa utgör lägst
852 och högst 1,425 kronor 60 öre. Samtliga kontorsbiträden åtnjuta
därjämte beklädnad in natura.

Det öfvervägande största antalet manliga kontorsbiträden vid distrikten
tillhör trafikafdelningen, hvarjämte ett icke obetydligt antal
är anställdt vid maskinafdelningen samt några få dessutom vid de öfriga
af delningar na.

I afseende å de utaf kommittén ifrågasatta aflöningsförhållanden
för manliga kontorsbiträden erinrar kommittén, att kommitténs
förslag till ordnande af inkvarteringsförmånen för betjäningen i allmänhet
innebure en afsevärd förbättring i kontorsbiträdenas aflöningsvillkor,
då nämligen enligt nämnda förslag gifta kontorsbiträden,
hvilka hade yttertjänst, skulle erhålla inkvartering in natura, under det
att kontorsbiträden, som hade expeditionstjänst, skulle erhålla kontant
ersättning för bostad och bränsle, hvilken ersättning, med hänsyn därtill
att sistnämnda kategori af kontorsbiträden företrädesvis förekomme
å större stationer, kunde antagas komma att för flertalet utgå med
högre procent än den nuvarande.

Till en gemensam aflöningsgrupp har kommittén sammanfört banmästare
af 2:a klass, vagnförmän och den nya befattningen stallförmän
äfvensom stationsmästare å 6:e klassens station. För denna grupp skulle
aflöningen utgöra lägst 1,020 kronor med fyra löneförhöjningar å 120

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o Kil. 123

kronor hvart tredje år, så att högsta aflöningen 1,500 kronor, uppnås
efter 12 år.

Begynnelseaflöningen för banmästare, hvilka på ett par undantag
när innehafva bostad in natura, utgör för närvarande 780 kronor eller
med tillfälligt lönetillägg 840 kronor; och erhålla de efter 10 år med
fyra löneförhöjningar, tre å 60 kronor hvar och en å 120 kronor,
en högsta aflöning af 1,080 kronor. Enligt hvad som framgår af motiveringen
till kommitténs förslag rörande inrättande af nya banmästarbefattningar
af l:a klass, har kommittén ansett en aflöningsförbättring
i främsta rummet påkallad för banmästare å mera svårskötta afdelningar.
Men äfven för öfriga banmästare har kommittén, med hänsyn till omfattningen
af de banmästare i allmänhet åliggande göromål, funnit
sig böra föreslå en icke oväsentlig aflöningsförbättring särskilt i afseende
å slutaflöningen, hvilken med 420 kronor skulle öfverstiga den
nuvarande. Såsom motiv härför anför kommittén, att, ehuru kommitténs
nyssberörda förslag till organisationsförändring inom banmästarkåren
komme att medföra ökad utsikt till befordran för banmästarna, det i
allt fall komme att inträffa, att ett flertal banmästare på grund af
bristande befordringsmöjligheter måste kvarstanna inom graden.

Vidkommande de s. k. nattbanmästarna, hvilka hafva till uppgift att
från nattågen utöfva kontroll däröfver, att banvakterna verkställa föreskrifven
postering för dessa tåg, har järnvägsstyrelsen bestämt, att de
skola erhålla ett maximiarfvode af 900 kronor. I gällande aflöningsreglemente
finnes emellertid ingenting föreskrifvet rörande särskilda
aflöningsvillkor för denna kategori af banmästare, utan förekommer
nyssnämnda bestämmelse allenast i de af styrelsen fastställda grunderna
för förslag till löneförhöjningar för personal med aflöning efter klass.
Enligt hvad för kommittén blifvit upplyst, skulle järnvägsstyrelsen vara
betänkt på att införa förändrade anordningar i afseende å ifrågavarande
kontroll eller åtminstone att låta nattbanmästarinstitutionen i dess nuvarande
form upphöra. Då emellertid de nuvarande nattbanmästarna,
hvilkas tjänsteåligganden dock icke enligt kommitténs uppfattning i ansvarsfullhet
kunde jämföras med öfriga banmästares, syntes böra erhålla
någon löneförbättring, föreslår kommittén, att de måtte erhålla begynnelsearfvode
och två löneförhöjningar lika med öfriga banmästare, men
att högsta arfvodet begränsas till 1,260 kronor.

Till samma aflöningsgrupp som banmästare skulle, såsom ofvan
nämnts, höra vagnförmän. I afseende å aflöning skilja de sig för närvarande
från banmästarna därutinnan, att de börja med en löneklass
högre än banmästarna eller med 840 kronor och uppnå maximiarfvodet,

Banmästare
af 2:a klass.

Natthanmä stare.

Vagnförmän,.

124

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Stallförmän.

Stationsmästare,
å 6:e
kl. station.

Banmästare
af l:a klass,
tågmästare,
stationsmästare
å 5:e
kl station,
stationsmästare
å
bangård,
förrådsmästare,

trädgårdsmästare.

1,080 kronor, redan efter sju år. Af 54 stycken enligt 1906 års arfvodesstat
anställda vagnförmän sakna 20 bostad in natura, Indika senare
alltså uppbära hyresbidrag och dyrtidstillägg.

Hvad slutligen angår innehafvarna af den nya befattningen såsom
stallförman, har kommittén ansett dem i fråga om föregående utbildning
samt tjänsteställning kunna likställas med vagnförmännen och förty
hänfört dem till samma aflöningsgrupp som dessa.

För stationsmästare ä 6:e klassens station utgör ordinarie arfvodet
för närvarande lägst 960 kronor, hvilket arfvode efter tre år ökas till
1,080 kronor och efter ytterligare tre år till 1,200 kronor. Om det
tillfälliga lönetillägget medräknas, innehafva redan nu dessa befattningshafvare
en begynnelseaflöning af 1,020 kronor, hvadan den af kommittén
föreslagna löneförbättringen består däruti att slutaflöningen icke
oväsentligt ökats. Dessutom skulle i anledning af kommitténs i annat
sammanhang framlagda förslag att besätta föreståndarskapet för 5:e
klassens stationer med stationsmästare och att uppflytta en del 6:e
klassens stationer till nämnda högre klass den förbättring i stationsmästarnas
å 6:e klassens stationer aflöningsvillkor inträda, att möjlighet
till befordran skulle beredas dem.

1 ordningen närmast öfver stationsmästarna å 6:e klassens station
bör enligt kommitténs mening komma en aflöningsgrupp, omfattande
dels de af kommittén föreslagna nya befattningarna banmästare af l:a
klass, tågmästare, stationsmästare å 5:e klassens station, stationsmästare ä
bangård samt förråd smästare, dels ock trädgårdsmästare.

För denna grupp har kommittén ansett sig böra föreslå begynnelsearfvode
af 1,200 kronor, stigande efter tre år till 1,500 kronor
och efter ytterligare tre år till 1,800 kronor. Denna löneskala skiljer
sig, anmärker kommittén, från de för förut omhandlade aflöningsgrupper
tillämpade därutinnan, att löneförhöjningarna till beloppet ökats, samtidigt
med att tidsperioden, inom hvilken högsta aflöningen uppnås, förkortats.
Den synpunkt, som härvidlag varit för kommittén bestämmande,
har varit den, att då samtliga bemälde befattningshafvare med undantag af
trädgårdsmästarna före sin befordran till resp. befattningar i regeln passerat
ett flertal ordinarie befattningsgrader och sålunda vunnit sin ifrågavarande
befordran vid mera framskriden ålder, funnes intet skäl att för dem
framskjuta tiden för uppnående af högsta aflöningen. Vidkommande
trädgårdsmästarna syntes den för dem erforderliga förberedande utbildningen
kunna likställas med öfriga befattningshafvares tjänstgöringstid
i lägre grad vid statens järnvägar.

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Beträffande det föreslagna arfvodets afpassning efter resp. befattningars
vikt och ansvar åberopar kommittén, hvad först angår hanmästarna
af l:a klass, stationsinästarna ä hangård och för rådsmästarna,
de af kommittén anförda skäl för inrättande af berörda befattningar,
hvaraf enligt kommitténs åsikt framginge, att å deras innehafvare ställdes
sådana anspråk å duglighet och pålitlighet, att det föreslagna arfvodet
icke kunde anses för högt tilltaget. I fråga om tågmästarna framhåller
kommittén, att det för konduktörer för närvarande bestämda högsta
arfvodet, 1,500 kronor, utgått oförändradt alltsedan år 1874, hvadan
den af kommittén föreslagna förhöjningen — äfven om hänsyn tages till
kommitténs förslag till ökning af inkvarteringsprocenten å dyrare platser
— icke finge anses oskälig. Vidkommande stationsinästarna å 5:e klassens
station syntes vid arfvodets bestämmande böra tagas i betraktande det
arfvode, som för närvarande utginge till stationsinspektorer å stationer
af samma klass, nämligen lägst 1,500 och högst 2,100 kronor. Hvad
slutligen anginge trädgårdsmästarna, utgjorde deras ordinarie arfvode
enligt aflöningsreglementet för närvarande lägst 840 kronor och högst
1,200 kronor, hvilket senare arfvode jämlikt grunderna för uppflyttning
i löneklass erhölles efter 10 år. Med hänsyn till de aflöningar, som
för närvarande betalades till utbildade trädgårdsmästare, samt de. fordringar,
som ställdes å innehafvare af dylik befattning vid statens järnvägar,
vore enligt kommitténs förmenande det af kommittén föreslagna
arfvodet, lägst i,200 och högst 1,800 kronor, icke för högt tilltaget.

I aflöningshänseende närmast öfver nu omhandlade grupp borde enligt
kommitténs mening komma lokomotivförare, öfverbanmästare och den nya
maskinistbefattningen. Liksom föregående grupp skulle dessa, erhålla
begynnelsearfvode med 1,200 kronor, stigande efter tre år till 1,500
kronor och efter ytterligare tre år till 1,800 kronor, men (härutöfver
skulle de efter ännu en treårsperiod erhålla en löneförhöjning å 300
kronor, så att högsta aflöningen, 2,100 kronor, skulle kunna erhållas
efter nio års anställning i resp. befattning.

Enligt gällande aflöningsreglemente utgör ordinarie arfvodet för
lokomotivförare lägst 960 och högst 1,800 kronor, och förekomma fyra
löneförhöjningar med resp. 2, 2, 3 och 5 års mellanrum. Kommittén
framhåller emellertid, att 960 kronors-arfvodet i regeln icke kommer till
användning såsom begynnelseaflöning för lokomotivförare, utan börjar
de i regeln med 1,080 kronor, hvilket berodde därpå, att de till lokomotivförare
befordrade eldarna under föregående regelbunden tjänstgöring

Lokomotiv förärt.

126

Kimgl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 164.

såsom extra förare erliölle en ersättning af 50 öre om dagen och därigenom
vid tiden för sin befordran i allmänhet vore i åtnjutande af en
fast inkomst, som, frånsedt milpenningar, öfverstege 960 kronor. Den
faktiska löneförhöjningsperioden utgjorde sålunda i regeln 10 år. Endast
ett jämförelsevis ringa antal lokomotivförare åtnjöte bostad in natura,
hvarför de i allmänhet erhölle hyresbidrag och dyrtidstillägg. Inberäknadt
dessa aflöningsförmåner utgjorde begynnelseaflöningen i regeln för
lokomotivförare 1,425 kronor 6Ö öre och slutaflöningen 2,376 kronor.
Därtill komme milpenningar, livilkas medeltal växlade mellan lägst 381
kronor och högst 597 kronor.

Det af kommittén föreslagna ordinarie arfvodet är, om dyrtidstilllägget
medräknas, endast obetydligt högre än nuvarande arfvode.
Emellertid anmärker kommittén, att öfvervägande antalet lokomotiviörare
vore placeradt å stationer, där enligt kommitténs förslag högre
hyresersättning än 20 procent af arfvodet skulle komma att utgå, att
ett icke ringa antal af ifrågavarande betjänte med aflöning icke öfverstigande
1,500 kronor därjämte skulle erhålla dyrortstillägg, samt att
kommitténs förslag att tilldela lokomotivförarna beklädnadsersättning
med. 120 kronor medförde en afsevärd ökning i den lokomotivförarna
nii tillkommande beklädnadsförmånen. Sålunda innefattade, menar kommittén,
dess löneregleringsförslag i sin helhet en icke oväsentlig förbättring
i lokomotivförarnas aflöningsvillkor. I Stockholm med närliggande
stationer skulle sålunda lokomotivförarna kunna uppnå en högsta
aflöning af 2,870 kronor utom milpenningar.
öfverman- Hvad härefter angår öjverbanmästarna, skulle dessa erhålla en löneklass

mas are. ^ 300 kronor utöfver det för banmästare af l:a klass föreslagna högsta arfvodet,
1,800 kronor. För närvarande åtnjuta öfverbanmästarna i ordinarie
arfvode lägst 900 kronor och högst 1,800 kronor. Löneuppflyttningsperioden
utgör 15 år. Beträffande öfverbanmästarnas inkvarteringsförmån
erinrar kommittén, att dessa befattningshafvare före 1897 års lönereglering
voro berättigade att erhålla bostad in natura, men att denna förmån enligt
nu gällande aflöningsreglemente endast kunde förekomma för nämnda
befattningshafvare, då bostad kunde beredas i statens hus. Af 28 öfverbanmästare
innehade enligt 1906 års arfvodesstat 15 dylik bostad.
Kommitténs förslag att samtliga ifrågavarande befattningshafvare skulle
erhålla bostad in natura, bestående af tre rum och kök, borde, enligt
kommitténs förmenande, för de öfverbanmästare, hvilka nu vore i saknad
. af inkvartering in natura och fördenskull erhölle hyresbidrag och
dyrtidstillägg, innebära en förmån, som väl kunde anses uppväga dyrtidstillägget.
Emellertid hade kommittén, särskildt med hänsyn till önsk -

127

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 164.

värdheten att kunna besätta ifrågavarande öfverbanmästartjänster med
personer, som innehade någon lägre teknisk utbildning, ansett sig böra
föreslå arfvodet för omhandlade tjänster på sätt som skett, hvarigenom
nuvarande såväl begynnelse- som slutaflöning ökades med 300 kronor.
I sammanhang härmed hade kommittén jämväl ansett, att tiden för
löneförhöjningarna borde förkortas till 9 år.

Till samma aflöningsgrupp som lokomotivförare och öfverbanmästare
skulle slutligen höra den af kommittén föreslagna nya maskinistbefattningen.
Vid denna befattnings inpassande i löneskalan både, erinrar kommittén,
särskild hänsyn tagits till de kompetensfordringar, som enligt
kommitténs mening borde ställas å befattningens innehafvare, nämligen
aflagd maskinistexamen eller däremot svarande fackutbildning.

Enligt gällande aflöningsreglemente är o lokomotivmästarna och vagnmästarna
likställda i aflöningshänseende; och utgör det ordinarie arfvodet
för dem lägst 1,200 och högst 2,400 kronor. Löneförhöjningar inträda
jämlikt därför fastställda grunder fyra gånger med 300 kronor för
hvarje gång sålunda att högsta arfvodet kan uppnås efter 11 år. I
fråga om bägge befattningarna gäller, att maximi arfvodet blifvit vid
1897 års lönereglering nedsatt från 3,000 kronor till nuvarande belopp.
För lokomotivmästarna minskades därjämte begynnelsearfvodet med 600
kronor, under det att vagnmästarnas begynnelsearfvode höides från 720
till 1,200 kronor.

Då ifrågavarande befattningshafvare, särskildt å stationer af mellanstorlek,
hvarest de företrädesvis hade sin tjänstgöring, utöfvade själfständigt
förmansskap öfver en icke ringa personal, samt till följd af den
mångfald mekaniska anordningar, som under senare åren tillkommit
å såväl lokomotiv som vagnar, betydligt ökade fordringar i afseende å
praktisk teknisk utbildning syntes böra ställas å den personal, som bure
närmaste ansvaret för materielens tillsyn och underhåll, borde, enligt kommitténs
åsikt, en förbättring i aflöningen för samma personal redan från
denna synpunkt kunna anses befogad. Då emellertid lokomotivens mekanism
vore afsevärdt mera invecklad än vagnarnas, och vården af de
förra sålunda förutsatte ett ännu högre mått af teknisk utbildning än
hvad som erfordrades för skötseln af materielen af det senare slaget,
syntes aflöningen böra sättas något högre för lokomotivmästare än för
vagnmästare. För dessa senare föreslår kommittén såsom begynnelsearfvode
1,500 kronor med fyra löneförhöjningar å 300 kronor med tre
års mellanrum, så att högsta aflöningen, 2,700 kronor, komme att erhållas

Maskinister.

Lolcomotivmästare
och
vagnmästare.

Departements chefens yttrande.

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

efter tolf år. Lokomotivmästarna åter borde enligt kommitténs mening,
i enlighet med hvad som skett före 1897 års lönereglering börja med

1,800 kronor och sluta med 3,000 kronor, hvilket senare arfvode med
tillämpning af enahanda princip som för vagnmästarna i afseende å
löneförhöjningarnas antal och storlek skulle erhållas efter tolf år.

I likhet med hvad kommittén uttalat (sid. 178 i betänkandet) beträffande
vagnförmän och stallförmän, borde enligt kommitténs mening
innehafvare af lokomotivmästar- eller vagnmästarbefattning kunna åläggas
att utan särskild ersättning utöfva tillsyn öfver all maskinafdelningen
tillhörande betjäningspersonal å en station.

De af kommittén föreslagna organisationsförändringar bland personalen,
tillhörande nuvarande betjäningsgrad vid distrikten, har jag på
de af kommittén anförda skäl funnit mig kunna biträda.

Järnvägsstyrelsen har icke haft annat att erinra mot kommitténs
förslag härutinnan, än att styrelsen förordat benämningen »bangårdsmästare»
för den af kommittén föreslagna nya befattningen stationsmästare
å bangård — en förändring, som jag anser äga skäl för sig
och fördenskull vill godkänna.

I detta sammanhang ber jag få omnämna, att representanter för
de s. k. lokomotivreparatörerna vid statens järnvägar hos mig anhållit,
bland annat, att blifva öfverflyttade på ordinarie stat. En framställning
i liknande syfte har äfven varit föremål för kommitténs behandling,
men har kommittén på anförda skäl (sid. 165) funnit sig förhindrad
att afgifva något förslag i den af sökandena angifna riktning.

Enligt hvad kommittén upplyst, utgöres ifrågavarande personal af
särskildt yrkesskickliga verkstadsarbetare, hvilka äro placerade å en
del lokomotivstationer för afhjälpande af smärre fel och skador å lokomotiven.

Då, enligt hvad kommittén framhållit, intet hinder möter att befordra
lokomotivreparatörer till stallförmän eller maskin- och pannskötare och
sålunda bereda dem ordinarie anställning, samt sökandena icke anfört
något skäl, hvarför de framför annan verkstadspersonal, till hvilken klass
de egentligen höra, ehuru de hafva sin verksamhet ute på linjen, borde
öfverflyttas på ordinarie stat, finner jag, med hänsyn jämväl till hvad
kommittén i ämnet anfört, omförmälda framställning icke böra föranleda
till någon åtgärd.

Beträffande de af kommittén föreslagna ordinarie arfvoden för befattningshafvare,
tillhörande nu ifrågavarande grupper, finner jag dem
vara väl afvägda.

129

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Jag ber emellertid att bär få redogöra för åtskilliga från en del
kategorier bland samma grupper inkomna framställningar, afseende ändringar
i kommitténs förslag.

Uti ingifven skrift bär en för konduktörer och packmästare gemensam
sammanslutning, benämnd statsbanornas konduktörsförening, såsom
önskemål i fråga om aflöningen åberopat ett förslag till ändrade löner
för konduktörskåren, b vilket antagits å extra årsmöte i Stockholm den
21 och den 22 februari 1906.

Detta förslag, som bland andra petitioner i lönefrågan ingifvits till
kommittén, upptager följande arfvoden: för packmästare lägst 1,080
högst 1,500 kronor efter 5 år samt för öfverkonduktörer och konduktörer
lägst 1,200 högst 2,100 kronor efter 13 år.

Med afseende å förenämnda framställning tillåter jag mig erinra,
att kommitténs af mig biträdda förslag till omorganisation af konduktörs-
och packmästargruppen innefattar dels att samtliga packmästare
skulle uppflyttas till konduktörsgraden, dels ock att, om hänsyn tages
till förhållandena enligt 1906 års arfvodesstat, omkring 47 procent af
sammanlagda antalet konduktörer och packmästare skulle tilldelas en
högre grad, benämnd tågmästare.

Enligt kommitténs förslag (se sid. 172 och 173) skulle samtliga
nuvarande packmästare kunna uppnå ett arfvode, som är lika medo det
för närvarande bestämda högsta konduktörsarfvodet 1,500 kronor. A en
ort med 20 procents hyresersättning skulle packmästares samtliga löneförmåner
med 472 kronor 80 öre öfverstiga den nuvarande högsta
packmästaraflöningen, däri inberäknadt hyresbidrag, dyrtidstillägg och
tillfälligt lönetillägg, motsvarande eu ökning af mer än 35-procent.
Vidare skulle nära 50 procent af sammanlagda antalet konduktörer och
packmästare erhålla eu högsta aflöning, som å en billig plats med 180
kronor och å de dyraste platserna med 470 kronor öfverstiger nuvarande
högsta konduktörsaflöningen, 1,980 kronor. Vid dessa förhållanden
synes mig de i omförmälda framställning gjorda erinringar mot kommitténs
förslag icke förtjäna beaktande.

Vidare hafva de manliga kontorsbiträdena uti en till Kungl. Maj:t
ingifven skrift hemställt, att arfvodet för dem måtte bestämmas till lägst
1,080 högst 1,800 kronor, hvilket senare arfvode borde erhållas efter
10 års tjänstgöring i innehafvande befattning.

Enligt kommitténs förslag skulle arfvodet utgöra lägst 900 högst

1,500 kronor, hvilket senare arfvode skulle uppnås efter 15 år.

Kommittén har påvisat, att detta förslag innebär, hvad slutaflö Bih.

till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami, 1 Afd. 131 Höft. 17

130

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 16å.

ningen beträffar, en förhöjning i nuvarande aflöning af 420 kronor för
dem, som hafva fri bostad, samt för dem, som nu åtnjuta hyresbidragjämte
dyrtidstillägg och fortfarande skulle åtnjuta kontant inkvartering,
af 374 kronor 40 öre å ort med lägsta hyresersättning och af 734
kronor 40 öre å ort, där högsta hyresersättning samt dyrortstillägget
skulle utgå.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att enligt nu gällande grunder
för löneförhöjningar uppflyttningstiden för manliga kontorsbiträden
är bestämd till 15 år.

I betraktande af den afscvärda löneförbättring, som kommitténs förslag
sålunda innebär för de manliga kontorsbiträdena, motsvarande i ofvan
angifna fall en ökning af respektive 38,8, 26,2 och 51,5 procent, och då
intet skäl synes mig föreligga att i aflöningsliänseende sätta dessa
befattningshafvare, kvilka vid jämförelsevis unga år erhålla anställning
i nämnda egenskap, högre än t. ex. stationsförmännen, med livilka de
enligt kommitténs förslag skulle likställas, finner jag sökandenas framställning
i förevarande afseende icke vara tillräckligt motiverad.

Sveriges statsbanors banmästarförening har hemställt, att arfvodet
måtte bestämmas, för banmästare af l:a klass till lägst 1,200 kronor
och högst 2,100 kronor samt för banmästare af 2:a klass till lägst
1,200 kronor och högst 1,800 kronor, äfvensom att högsta aflöningen
måtte erhållas i bägge fallen efter 9 år.

Såsom förut nämnts, har kommittén föreslagit för banmästare af
l:a klass lägst 1,200 kronor och högst, efter 6 år, 1,800 kronor samt
för banmästare af 2:a klass lägst 1,020 kronor och högst, efter 12 år,

1,500 kronor, hvilket senare arfvode med 420 kronor öfverstiger den
för banmästare nu utgående slutaflöningen.

Under hänvisning till förhållandena vid utländska banförvaltningar
hafva banmästarna gjort gällande, att de i aflöningsliänseende blifvit
satta för lågt i förhållande till befattningshafvare vid andra afdelningar.

_ Då lägsta klassens banmästare redan enligt kommitténs förslag erhållit
högre plats i löneskalan i förhållande till andra befattningshafvare
än de för närvarande innehafva, samt därtill kommer, att ett antal
banmästare genom inrättande af de nya banmästartjänsterna af luv
klass. erhålla förbättrade befordringsförhållanden, saknar jag anledning
att biträda de önskemål, som från banmästarnas sida blifvit framställda.

Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrift har vagnförmansföreningen
anhållit, att vagnförmän och stallförmän måtte tilldelas arfvode af lägst

131

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 104.

1,200 och högst 1,800 kronor och sålunda öfverflyttas till den aflöningsgrapp,
för hvilken kommittén föreslagit denna aflöning, d. v. s. hanmästare
af l:a klass, tågmästare, stationsmästare å 5:e klassens station
in. fl.

Af kommittén hafva vagn- och stallförmän blifvit likställda i aflöningshänseende
med banmästare af 2:a klass samt stationsmästare å 6:e
klassens station.

Då enligt min mening intet fog förefinnes att i fråga om vikten
och ansvaret af de med respektive befattningar förenade göromål sätta
vagn- och stallförmän framför nyssnämnda tjänstehafvare, finner jag
afseende icke böra fästas vid ifrågavarande framställning.

Statbanornas station smästarförening har inkommit med en framställning,
innefattande en del erinringar mot kommitténs löneförslag,
hvad stationsmästarkåren angår. Enligt nämnda framställning borde
arfvodet utgöra för stationsmästare å 7:e klassens station lägst 1,200
högst 1,800 kronor, för stationsmästare å 6:e klassens station lägst

1,500 högst 2,100 kronor samt för stationsmästare å 5:e klassens station
högst 1,800 lägst 2,400 kronor, beträffande aflöningsförhöjningarna
borde dessa utgå med 300 kronor med tre års mellanrum, så att högsta
aflöningen kunde uppnås efter sex år.

Kommitténs förslag innefattar, såsom framgår af det föregående,
följande arfvöden, nämligen för stationsmästare å 7:e klassens station
lägst 900 högst 1,380 kronor, för stationsmästare å 6:e klassens station
lägst 1,020 högst 1,500 kronor samt för stationsmästare å 5:e klassens
station lägst 1,200 högst 1,800 kronor.

I förenämnda framställning från statsbanornas stationsmästarförening
har framhållits, bland annat, att stationsmästare redan vid 1897 års lönereglering
blifvit satta för lågt på löneskalan i förhållande till andra
befattningshafvare och att så äfven ägt rum enligt kommitténs förslag.
Detta visade sig vid jämförelse såväl med befattningar af motsvarande
vikt och betydelse som med de högre stående stationsinspektorsbefattningarna.

Vid bedömandet af kommitténs löneförslag, hvad stationsmästarna
beträffar, bör enligt min mening, i likhet med hvad som gäller i fråga
om trafikafdelningens tågpersonal, särskild! afseende fästas vid de af
kommittén förordade omgrupperingar bland personalen. Hvad stationsmästarna
angår, har kommittén, enligt hvad som framgår af den här
förut lämnade redogörelsen härutinnan, föreslagit, att af de nuvarande
mästarstationerna omkring 60 skulle uppflyttas till 5:e klass, omkring

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

150 hänföras till 6:e klass samt omkring 30 räknas till 7:e klass. Återstående
4 stationsmästarstationer af 6:e klass ansåges böra uppflyttas
i 4:e klass. Enligt denna förslagsvis uppgjorda indelning skulle ungefär
25 % af sammanlagda antalet stationsmästare räknas till 5:e klass och
sålunda enligt löneförslaget uppnå ett arfvode, som i lägsta lönegraden
(om det tillfälliga lönetillägget medräknas) med 180 kronor och i högsta
lönegraden med 600 kronor öfverstiger den nuvarande aflöningen för
stationsmästare å 6:e klassens station.

Hvad angår det af kommittén föreslagna arfvodet för stationsmästare
å station af sistnämnda klass, som kommer att omfatta största
antalet stationsmästare, innebär förslaget en ökning i slutaflöningen af
300 kronor eller 25 procent.

Vidkommande den jämförelse i fråga om resp. befattningars vikt
och betydelse, som i förevarande framställning uppdragits mellan stationsmästare
å 7:e klassens station samt maskin- och pannskötare,
hvilka befattningar enligt kommitténs förslag äro likställda i afseende å
ordinarie arfvode, tillåter jag mig framhålla de betydligt gynnsammare
befordrangsutsikter, som stå stationsmästare af ifrågavarande kategori
till buds, hvartill kommer, att de i bostadshänseende äro afsevärdt bättre
ställda än såväl nyssnämnda i tjänstegrad likställda befättningshafvare
som ock i många fäll befattningshafvare i högre grad.

A idare anser jag mig böra enrinra om de stationsmästarna i de allra
flesta fall tillkommande extra inkomster, som äro förenade med bestyret
med posten. Äfven om, såsom kommittén framhåller, nämnda inkomster
utgöra ersättning för särskildt arbete, synes det emellertid böra betraktas
såsom en afsevärd förmån för eu befattningshafvare, att han på grund
af sin tjänstebefattning blifver i tillfälle att bereda sig en icke obetydlig
biinkomst. Enligt hvad framgår af den utredning i förevarande
afseende, som förekommer i kommitténs betänkande (sid. 136), uppgingo
inkomsterna af ifrågavarande slag under år 1905 för en stationsmästare
till 900 kronor. Lägsta beloppet utgjorde omkring 200 kronor, hvilket
uppbars af fyra stationsmästare. I öfrigt uppgingo beloppen till emellan
200 och 300 kronor för 30 stationsmästare, mellan 300 och 400
kronor för 44 stationsmästare, mellan 400 och 500 kronor för 82 stationsmästare,
mellan 500 och 600 kronor för 57 stationsmästare samt
mellan sistnämnda belopp och ofvan omförmälda maximum, 900 kronor,
för 13 stationsmästare.

Att man vid bestämmande af arfvodena för stationsmästare icke
kan underlåta att taga hänsyn till nämnda för flertalet stationsmästare
till afsevärda belopp uppgående biinkomster, finner jag vara uppenbart.

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

På grund af det ofvan anförda anser jag mig icke böra frångå
livad kommittén beträffande stationsmästarnas ordinarie arfvoden föreslagit.

I detta sammanhang får jag slutligen anmäla, att representanter för
öfverbanmästarna uti en till Kungl. Maj:t ingifven skrift anhållit att
blifva i aflöningshänseende likställda med vagn- eller lokomotivmästarna.

Det af kommittén för öfverbanmästarna föreslagna arfvodet utgör,
såsom ofvan nämnts, lägst 1,200 högst 2,100 kronor, under det att
arfvodet skulle utgöra för vagnmästare lägst 1,500 högst 2,700 kronor
samt för lokomotivmästare lägst 1,800 och högst 3,000 kronor.

Då öfverbanmästare hufvudsakligen tjänstgöra såsom biträden å
baningenj orera as expeditioner och sålunda i allmänhet torde hafva en
mindre själfständig verksamhet än vagnmästarna och lokomotivmästarna,
hvilka utöfva ett vidsträckt befäl, finner jag mig icke kunna förorda
någon förändring beträffande den plats i löneskalan, som öfverbanmästarna
enligt kommitténs förslag skola intaga.

Befattning skafvare af högre grad.

Liksom löneregleringskommittén vid behandlingen af aflöningsförhållandena
för betjäningspersonalen vid distrikten föreslagit en del
omgrupperingar bland denna personal, har kommittén (sid. 263—272)
jämväl funnit, att vissa förändringar i sådant afseende borde äga rum
bland distriktens tjänstemannapersonal. I fråga om denna personal liar
dessutom organisationskommittén föreslagit inrättandet af en ny tjänstebefattning.

Det må nu tillåtas mig att här redogöra för liufvudpunkterna i
kommittéernas förslag härutinnan.

Vid redogörelsen för organisationskommitténs förslag till förändrad
organisation af distriktsförvaltningarna har jag meddelat, hurusom enligt
samma förslag distriktschefen för att komma att intaga ställningen
såsom distriktets verkliga chef icke själf skulle vara afdelningsföreståndare.
Såsom en nödvändig följd häraf måste vid distrikten tillkomma
eu ny befattningshafvare såsom föreståndare för trafikafdelningen — för
administrativa afdelningen erfordras naturligtvis icke någon särskild
föreståndare, utan skulle distriktschefen allt fortfarande fullgöra de uppgifter,
som tillkommit honom såsom föreståndare för sistnämnda afdelning.

Förslag till
organisationsförändringar.

Trafikdirek törer.

Baningenjörer.

134 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Föreståndaren för trafikafdelningen skulle hufvudsakligen åligga att
med den sj beständighet, som skulle tillkomma honom i enlighet med instruktionens
och arbetsordningens stadganden samt distriktschefens närmare
bestämmande, ordna, leda och öfvervaka trafiktjänsten inom distriktet
samt handlägga och därvid föredraga eller själ!'' afgöra de ärenden,
som tillhörde hans afdelning, äfvensom att i taxefrågor väcka förslag
om framställningar till styrelsen och om aftal med trafikanter.

För denna nya afdelningsföreståndare föreslår kommittén, såsom jag
redan haft tillfälle omnämna, samma benämning, som före år 1898 tillhörde
föreståndaren för trafikafdelningen, nämligen trafikdirektör, och
skulle trafikdirektören naturligen tillkomma samma ställning som de
öfriga afdelningsföreståndarna, ban- och maskindirektörerna.

Kommittén har icke föreslagit någon förändring i fråga om distriktens
antal. Trafikdirektörernas antal skulle alltså blifva 5.

Med framhållande af den ansvarsfullare ställning i förhållande till
öfriga baningenjörer, hvilken intages af de å bandirektörernas expeditioner
tjänstgörande baningenjörerna, har löneregleringskommittén till
en början föreslagit, att cl hvarje bandirektörsexpedition mätte anställas en
baningenjör af l:a klass med högre aflöning un öfriga baningenjörer, Indika
senare borde benämnas baningenjörer af 2:a klass.

Såsom skäl för att tilldela förstnämnda baningenjörer högre tjänstegrad
och aflöning framhåller kommittén vikten af att under vederbörande
bandirektörs ofta inträffade bortovaro på tjänsteresor en erfaren
och med förhållandena å distriktet samt alla löpande göromål å expeditionen
förtrogen baningenjör öfvade tillsyn öfver arbetet därstädes samt
vid behof i bandirektörens ställe inträdde i distriktsförvaltningen.

Då för närvarande ingen högre aflöning bestodes ifrågavarande, å
bandirektörsexpeditionerna tjänstgörande baningenjörer, plägade i regeln
de äldre och erfarnare och på grund häraf för omförmälda tjänstgöring
mest lämpade baningenjörerna föredraga den mera oberoende ställningen
såsom föreståndare för en bansektion. Häraf hade följden blifvit, att
såsom baningenjörer å bandirektörsexpeditionerna i de flesta fall måst
anställas de yngsta i kåren. Den af kommittén förordade anordningen
vore enligt kommitténs mening ägnad att medföra ändring i
nyssnämnda missförhållande, hvarigenom syftemålet med inrättandet af
ifrågavarande baningenjörstjänster blifvit förfeladt.

Ehuru kommitténs förslag uti förevarande afseende icke innebure
ökning i baningenjörernas antal, borde enligt kommitténs mening baningenjörsbefattningarna
af l:a klass betraktas såsom nya tjänster så till
vida, som de borde tillsättas efter ansökning i vederbörlig ordning.

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1C4.

För närvarande är baningenjörernas antal 31.

Enligt hvad kommittén meddelar, bär emellertid distriktsförvaltningen
vid femte distriktet uti en till järnvägsstyrelsen ställd och till kommittén
öfverlämnad framställning föreslagit, att antalet bansektioner å nämnda
distrikt måtte ökas från fem till sex och i sammanhang därmed hemställt,
att styrelsen måtte ingå till Kungl. Maj:t med begäran om aflåtande
till Riksdagen af nådig proposition om anställande å distriktet af
en baningenjör utöfver det nu befintliga antalet.

Till stöd för ifrågavarande hemställan har distriktsförvaltningen
framhållit, hurusom redan för närvarande medeltalet af bansektionernas
längder inom femte distriktet utgjorde 219 km. och således öfverskrede
det i gällande tjänsteordning vid banafdelningen angifna normala
medeltalet för bansektioner i norra delarna af landet eller 200 km.,
ehuru vissa delar af distriktet såsom linjerna Luleå—Gellivare och
Kiruna—Riksgränsen med hänsyn till såväl trafikens utveckling, liflighet
och betydelse som antalet och storleken af bangårdarna och därpå befintliga
anläggningar vore fullt jämförbara och i vissa afseenden öfverträffade
åtskilliga statsbanelinjer i södra och mellersta delarna af landet, där
bansektionerna hade en medellängd af allenast 150 km. Härtill komme,
att behofvet af lindring i göromålen vore mycket trängande å nuvarande
26:e bansektionen (omfattande linjen Gellivare—Riksgränsen) och äfven
gjorde sig starkt gällande å nuvarande 24:e sektionen (omfattande linjerna
från och med Korsträsk till Morjärv samt från och med Luleå
till och med Boden).

Kommittén, som ansett, att distriktsförvaltningen anfört fullgiltiga
skäl för sin ifrågavarande framställning, föreslår alltså, att i sammanhang
med ifrågavarande lönereglering haningenjörernas antal vid statens järnvägar
måtte ökas till 32.

I analogi med hvad kommittén, på sätt här ofvan nämnts, föreslagit
i fråga om de å bandirektörsexpeditionerna tjänstgörande baningenjörerna,
uttalar sig kommittén vidare för, att den maskiningenjör, hvilken
vore maskindirektörens närmaste man, mätte erhålla benämningen maskiningenjör
af l:a klass och tilldelas högre aflöning än öfriga maskiningenjörer,
livilka skulle benämnas maskiningenjörer af 2:a klass.

Beträffande maskinafdelni agens å distrikten anställda, tekniskt bildade
tjänstemän i allmänhet har kommittén (å sid. 265 och följ.) framhållit,
bland annat, hurusom förhållandena gestaltat sig så, att dylika
tjänstemän af lägsta graden, nämligen underingenjörerna, på grund af
brist på ordinarie befälstjänster af högre grad blifvit i mycket stor utsträckning
använda för sådan tjänstgöring, som bort tillkomma innehafvare af

Maskiningen jörer.

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

befattningar af sistnämnda slag. De både sålunda, anmärker kommittén,
ofta under långa tider fullgjort åligganden, tillhörande en högre befattning,
utan att kunna påräkna däremot svarande aflöning. I anledning
af de klena befordringsutsikterna och de relativt dåliga lönevillkoren
hade det också uppstått svårigheter att rekrytera underingenjörskåren
med dugliga ingenjörer, hvartill komme, att de mera framstående bland
ifrågavarande tjänstemän ofta öfverginge i enskild tjänst. Med hänsyn
till de sålunda anförda omständigheterna föreslår kommittén ökning af
antalet befälsplatser vid maskinafdelningen, hvilken ökning enligt kommitténs
mening lämpligast borde äga rum uti maskiningenjörsgraden
samt föranleda till motsvarande minskning i antalet underingenjörer.

På grund af distriktens stora utsträckning och den synnerligen
talrika, maskinafdelningen tillhörande personal, bestående af lokomotivförare,
eldare, vagn- och stab karlar, maskin- och pannskötare samt reparatörer,
hvilken vore förlagd vid större lokomotivstationer på betydliga
afstånd från distriktens hufvudstationer, vore det enligt kommitténs
åsikt af synnerlig vikt, att å nämnda platser anställdes ett särskildt kvalificeradt
befäl, så att icke betydande disciplinära och ekonomiska intressen
åsidosattes.

I fråga om sättet för fördelningen å de särskilda stationerna af
högre och lägre befäl har kommittén tänkt, att detta borde ske i enlighet
med en såsom bil. G till betänkandet fogad plan, till hvilken jagfår
hänvisa. Af densamma framgår, att för ordnande af tillsynen öfver
maskinafdelningens personal å linjen på ett tillfredsställande sätt skulle
enligt kommitténs mening erfordras dels 9 maskiningenjörer, frånsedt
de fem af l:a klass å maskindirektörernas expeditioner men inberäknadt
de tre redan nu å linjen placerade maskiningenjörerna, dels ock 8 maskininspektorer
mot nu befintliga 7 befattningar af denna grad. I den
mån kompetenta och fullt lämpliga personer till omförmälda 7 nya befattningar
kunde utväljas bland nuvarande innehafvare af lägre tjänstegrader,
borde antalet underingenjörsbefattningar minskas i motsvarande mån.

Den närmaste tillsynen öfver verkstäderna å distrikten har i regeln
utöfvats af verkmästare, hvilka lyda direkt under maskindirektören.

Under erinran därom att föreståndarna för distriktets maskinafdelningar
numera till följd af den vidlyftiga förvaltningsapparat, som af
dem handhades, ägde föga tid öfrig att ägna sig åt en mera ingående
inspektion af verkstädernas skötsel, framhåller kommittén (sid. 267) behofvet
af teoretiskt och praktiskt utbildadt verkstadsbefäl, fullt kompetent
att tekniskt och ekonomiskt leda verkstadsdriften. På grund af
den låga aflöningen och det ringa sociala anseende, som verkmästarbe -

137

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

fattningarna medförde, erbjöde enligt kommitténs uppfattning dessa befattningar
icke sådana fördelar för dngande ingenjörer, att de ville under
någon längre följd af år kvarblifva i desamma, utan sökte de vanligen
transport till maskininspektorstjänst ute å linjen för att sedan vinna
befordran till maskiningenjörsbefattning. De täta ombytena bland verkmästarna
verkade gifvetvis ofördelaktigt på verkstädernas drift, och kontinuiteten
inom desamma blefve ofta beroende uteslutande på de s. k.
verkstadsförmännen.

Kommittén har alltså funnit sig böra föreslå, att vid hvar och en af
distriktens hufvudverkstäder måtte såsom föreståndare anställas en maskiningenjör
af 2:a klassen.

Då äfven dessa befattningar skulle i mån af lämpliga kandidater
rekryteras bland innehafvarna af lägre ordinarie tjänster vid maskinafdelningen,
hvilkas antal i motsvarande mån skulle minskas, komme, enligt
hvad kommittén anmärker, förslaget icke att medföra ökning af
den ordinarie tjänstemannapersonalen vid ifrågavarande afdelning.

I fråga om maskinafdelningens tjänstemannapersonal har kommittén
vidare af skäl, som angifvits å sid. 268 i betänkandet, föreslagit sammanslagning
af verkmästarna och maskininspektorerna till en grupp under
den gemensamma benämningen maskininspektorer.

Antalet verkmästare är för närvarande 12 men kunde enligt kommitténs
mening minskas till 10, hvarigenom den ökning från 7 till 8,
som vore föreslagen beträffande maskininspektorerna i linjetjänst, icke
medförde ökning af sammanlagda antalet befattningshafvare i dessa två
grader, utan minskades tvärtom antalet med en.

Kommittén erinrar i detta sammanhang (sid. 268) därom att, förutom
de vid maskinafdelningen anställda verkmästarna, äfven funnes en dylik
befattning vid banafdelningen, hvilkens innehafvare vore anställd vid
statens järnvägars telegrafverkstad vid Liljeholmen. Då, enligt hvad
inom kommittén upplysts, nämnda verkstad lämpligen kunde införlifvas
med den under maskinafdelningens ledning stående verkstadsdriften, samt
arbetena därstädes icke vore af den omfattning, att de kräfde en särskild
verkmästare såsom ledare, uttalar sig kommittén för, att den nuvarande
innehafvaren af ifrågavarande verkmästarbefattning, hvilken
för öfrigt kvarstode å gammal stat, endast borde såsom öfvertalig tjänsteman
kvarstå å arfvodesstaten, samt befattningen efter hans afgång
indragas.

För närvarande äro vid distrikten anställda underingenjörer och. ritare
med samma aflöningsförmåner.

Bill. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Höft.

Maskin inspektorer.

Underingenjörer
och ritare.

Trafikinepek törer.

Telegraf ingen
jörer.

138 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Af skäl, som kommittén angifvit vid behandlingen af frågan om
aflöningsförhållandena för motsvarande befattningar i styrelsen (sid.
245), har kommittén uttalat sig för att en åtskillnad i afseende å aflöning
och tjänstegrad måtte göras emellan nämnda två slag af befattningar.

En liknande anordning som den, hvilken kommittén förordat i fråga
om ban- och maskiningenjörer, nämligen en uppdelning i två klasser,
föreslår kommittén jämväl (sid. 269) beträffande trafikinspektörerna.

Härvidlag hade, yttrar kommittén, i främsta rummet hänsyn tagits
därtill att trafikförhållandena å de sektioner, som gränsade till eller omfattade
de större distriktens lmfvudstationer, Stockholm, Göteborg och
Malmö, äfvensom på grund af liflig trafik å ett par andra sektioner
vore betydligt mera svårskötta än å öfriga sektioner. Med hänsyn till
vikten af ifrågavarande befattningar i allmänhet och då det enligt kommitténs
åsikt syntes vara förenligt med statens järnvägars intressen att
kunna genom erbjudande af en högre aflöning draga de dugligaste personerna
till de mest ansvarsfulla och kräfvande befattning-arna, föreslår
kommittén en uppdelning af trafikinspektör stjänsterna uti två klasser sålunda
att de i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg stationerade
trafikinspektörerna skulle tillhöra l:a klass, men öfriga trafikinspektörer
räknas till 2:a klass.

Beträffande de 4:e och 5:e distrikten tillhörande sektioner, inom
hvilka hufvudstationerna äro belägna, har kommittén ansett trafikförhållandena
därstädes vara så mycket mindre kräfvande än å de här ofvan
såsom svårskötta betecknade sektioner, att ensamt skyldigheten för vederbörande
trafikinspektörer att under förfall för distriktschef öfvertaga
föreståndarskapet för trafikafdelningen icke syntes böra föranleda därtill,
att föreståndarna för nämnda sektioner hänfördes till trafikinspektörer
af l:a klass.

I likhet med hvad kommittén föreslagit beträffande ban- och maskiningenjörer
af l:a klass, borde enligt kommitténs mening äfven trafikinspektörsbefattningarna
af l:a klass, oberoende af placeringen af nuvarande
trafikinspektörer, tillsättas efter ansökning.

Uti det af järnvägsstyrelsen den 28 maj 1902 afgifna underdåniga
utlåtandet angående lönereglering vid statens järnvägar ifrågasatte styrelsen
införande i de nuvarande telegrafinspektorernas ställe af tjänstemän
med högre teknisk bildning, benämnda telegrafingenjörer, med hufvudsakligen
samma aflöningsvillkor som ban- och maskiningenjörerna.

Till stöd för detta förslag anförde styrelsen följande:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164. 139

»Anställandet af telegrafingenjörer, en för hvart distrikt, har ansetts
erforderligt på grund däraf, att under de senare åren icke blott telegrafoeh
signalledningarna väsentligt ökats, utan äfven anläggningar för
elektrisk belysning och kraftöfverföring fått en allt större betydelse och
tillväxt vid statsbanorna. Beträffande särskilt dessa anläggningar är
det naturligen icke möjligt för elektrotekniska byrån att i detalj öfvervaka
utförandet, skötseln och underhållet, hvartill erfordras dugliga ingenjörer
vid distrikten. Styrelsen har föreställt sig, att den fordran borde
ställas på dylik telegrafingenjör, att lian genomgått tekniska högskolan
eller däremot svarande högre tekniskt läroverk samt ägde fullständig
kännedom om och praktisk erfarenhet rörande anläggning, skötsel och
underhåll af järnvägens elektriska inrättningar för telegrafering, telefonering
och signalering äfvensom kunde öfvervaka skötseln af starkströmsledningar.
Telegrafingenjörerna skulle tillika förestå telegraf expeditionerna
i distriktens hufvudorter.

Telegrafinspektorerna åter, hvilka borde hafva genomgått lägre tekniskt
läroverk eller telegrafverkets högre undervisningskurs eller däremot
svarande kurs och äga fullständig kännedom om järnvägens telegrafer
och öfriga elektriska inrättningar, skulle förestå telegraf expeditionerna
i Hälsingborg, Nässjö, F al köping- Kanten, Katrineholm, Krylbo och
Ange.»

På de af styrelsen anförda skäl uttalar sig nu kommittén för anställandet
af telegrafingenjörer, en å hvarje distrikt, med den af styrelsen
angifna kompetens i stället för telegrajinspektorer. Kommittén hyser emellertid
så till vida en afvikande mening från hvad styrelsen uttalat beträffande
telegrafingenjörernas ställning, att kommittén för sin del —
med hänsyn till den betydande utveckling, som äfven på detta område
ägt rum sedan år 1902 — håller före, att nämnda tjänstemän borde uteslutande
ägna sig åt skötseln och underhållet af järnvägens elektriska
ledningar och därmed sammanhängande göromål och sålunda fritagas
från utöfvandet af uppsikt öfver den egentliga expeditionstjänsten. För
öfrigt borde enligt kommitténs åsikt telegrafingenjörer endast tillsättas
i den män nuvarande telegrafinspektorer vore kompetenta och eljest
lämpliga att erhålla befordran till telegrafingenjörstjänst eller ock afginge
från sina befattningar. Emellertid har kommittén ansett sig böra
till en början i aflöningsstaten upptaga fem befattningar af hvardera
slaget. Efter inrättande af telegrafingenjörstjänster, hvilkas innehafvare
skulle ombestyra de med järnvägens telegrafväsen sammanhängande tekniska
göromålen å vederbörande distrikt, förelåge enligt kommitténs
uppfattning ingen anledning längre att bibehålla telegrafinspektorsbefatt -

140

Stationsföre ståndare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

ningarna. I stället föreslår kommittén, att såsom föreståndare för telegrafexpeditionerna
å distriktens hufvudorter samt de öfriqa af styrelsen
omförmäld a viktigaste expeditionerna måtte anställas förste telegraf ster. De
nuvarande telegrafisterna borde enligt kommitténs mening bibehållas såsom
föreståndare för medelstora telegrafexpeditioner.

Hvad angår stationsf''öreståndarna, föreslår kommittén, att, i likhet
med hvad som äger rum inom post- och telegrafverken, dessa befattningar
vid Stockholms centralstation samt Göteborgs och Malmö stationer
måtte tilldelas en särskild högre ställning. De stora fordringar, som ställas
på inneliafvarna af nämnda befattningar i förhållande till öfriga stationsföreståndare,
finner kommittén väl motivera en högre aflöning och
tjänstegrad. Kommitténs mening är dock icke att, såsom förhållandet
är vid nyssnämnda verk, undantaga ifrågavarande] befattningar, hvilkas
innehafvare borde benämnas öfverinspektor er, från vederbörande inspektörs
befäl. Till l:a klassens stationer räknas nu, förutom de ofvan
nämnda, Stockholms norra station och Norrköping; och skulle dessa
alltså enligt kommitténs förslag blifva de enda inom l:a klassen. Kommittén
framhåller i detta sammanhang, att hvad som enligt kommitténs
förslag skulle i aflöningshänseende gälla i fråga om öfriga befattningshafvare,
anställda vid l:a klassens station, exempelvis beträffande förste
stationsskrifvares inkvarteringsförmån, äfven vore afsedt att äga tillämpning
å omförmälda tre stationer af högre klass.

I sammanhang med behandlingen af stationsmästarnas aflöningsförhållanden
har kommittén uttalat sig för, att af nuvarande 5:e klassens
stationer en del måtte uppflyttas till 4:e klass och återstående delen efter
hand förändras till stationsmästarstationer. Till denna nya 5:e klass skulle
då äfven uppflyttas en del 6:e klassens stationer. Beträffande de närmare
grunderna för en dylik omflyttning af stationerna anser kommittén
det böra ankomma på järnvägsstyrelsen att efter vederbörlig utredning
af de på stationernas klassificering inverkande förhållanden till
Kungl. Maj:t ingifva förslag härutinnan, innan den nya lönereglering,
som kunde blifva beslutad, trädde i kraft. Af en genom kommitténs
försorg verkställd förberedande undersökning i nyssnämnda afseende
framginge enligt kommitténs mening, att omkring 30 af de nuvarande
till ett antal af 49 uppgående 5:e klassens stationerna skulle kunna
uppflyttas i 4:e klass, men återstoden efter hand blifva mästarstationer.
Med hänsyn därtill, att nuvarande 5:e klassens stationer, som kunde anses
böra förändras till mästarstationer, en längre tid framåt komme att förestås
af stationsinspektorer, föreslår kommittén, att samtliga dessa stationer,
intill dess de genom vederbörande stationsföreståndares afgång kundo

141

Kung1. Majtis Nåd. Proposition N:o 1G4.

nedflyttas, måtte hänföras till 4:e klassen under en särskild afdelning
B. Till 4:e klassens stationer, afdelning A, skulle däremot räknas alla
nuvarande stationer inom nämnda klass äfvensom de 5:e klassens stationer,
som jämlikt vederbörlig utredning på grund af stationens vikt
och betydelse kunde anses böra hänföras till 4:e klassen.

A distrikten finnas anställda bokhållare, hvilka tjänstgöra å afdelningsföreståndarnas
och trafikinspektörernas expeditioner samt å förråds-,
förvaltar- och verkstadskamrerarkontoren. Hvad särskildt de sistnämnda,
maskinafdelningen tillhörande bokhållarna angår, anser kommittén,
att en högre grad under benämning förste bokhållare borde tilldelas
dem, hvilka vore förrådsförvaltarnas och verkstadskamrerarnas närmaste
män och ställföreträdare samt till följd däraf intoge en mera ansvarsfull
ställning än öfriga befattningshafvare inom bokhållargraden. Till nämnda
högre kategori borde äfven enligt kommitténs mening räknas den
bokhållare, som tjänstgjorde vid centralverkstaden i Örebro och därstädes
förestode förråds- och räkenskapsväsendet.

Jag öfvergår härmed till redogörelse för kommitténs förslag till ordinarie
arfvoden för befattningshafvare af nuvarande tjänstemannagrad vid
distrikten, (sid. 272—293). Jag anser mig böra i detta sammanhang
framhålla, att kommittén i förevarande afseende likställt hvarandra
motsvarande befattningshafvare vid distrikten och i styrelsen, nämligen
kontorsskrifvare,^ritare, bokhållare och underingenjörer.''i

Till den lägst aflönade gruppen af manliga befattningshafvare af
ifrågavarande slag skulle enligt kommitténs förslag hänföras stationsskrifvare,
manliga kontorsskrifvare och ritare. För dessa föreslår kommittén
ett arfvode af lägst 1,500 högst 2,700 kronor, hvilket senare
arfvode med löneförhöjningar å 300 kronor med 3 års mellanrum skulle
uppnås efter 12 år.

Hvad då först angår stationsskrifvare, utgör begynnelsearfvodet för
dem för närvarande 1,080 kronor. I fråga om lägsta arfvodet äger den
åtskillnad rum mellan stationsskrifvare å de tre högsta klassernas stationer,
å ena, och dylika befattningshafvare å öfriga stationer, å andra
sidan, att de förra kunna uppnå ett maximiarfvode af 2,100 kronor,
under det att de senare stanna vid 1,800 kronor. Med tillägg af hyresbidraget,
20 procent, utgör alltså enligt gällande aflöningsreglemente
stationsskrifvarnas aflöning lägst 1,296 högst 2,160 resp. 2,520 kronor.

Bokhållare.

Af lön ing ar.

Stationsskrif vare.

Manliga kontors
skrifvare.

142 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

I fråga om såväl de synpunkter, som för kommittén varit bestämmande
vid afgifvande åt förslag om aflöning åt den lägsta tjänstemannagruppen
vid statens järnvägar, som ock aflöningsförhållandena för motsvarande
befattningar i andra verk, får jag hänvisa till hvad kommittén
härom i sammanhang med frågan om aflöning för manliga kontorsskrifvare
i styrelsen anfört å sid. 238 och 239.

Då kommittén ansett den nuvarande åtskillnaden i aflöningshänseende
mellan stationsskrifvarna å l:a, 2:a eller 3:e klassens stationer, å
ena, och öfriga stationer, å andra sidan, icke påkallas af hänsyn till
tjänstgöringens beskaffenhet å det ena eller andra slaget af stationer,
samt den olikhet i fråga om lefnadskostnaden, som möjligen skulle kunna
motivera eu dylik åtskillnad, i viss mån utjämnades genom kommitténs
förslag till gradering af ersättningen för bostad och bränsle, anser
kommittén det ordinarie arfvodet böra bestämmas lika för alla stationsskrifvare.
Med tillägg af dylik ersättning enligt af kommittén föreslagna
grunder komrae aflöningen att utgöra på en station, där lägsta inkvarteringsprocenten
skulle tillämpas, lägst 1,800 högst 3,240 kronor och på
en station med högsta ersättning lägst 2,100 högst 3,550 kronor.

Vid uppgörande af sitt löneförslag har kommittén ansett sig icke helt
och hållet kunna bortse från de icke obetydliga extra inkomster, hvilka
kunna tillfalla stationsskrifvarna, men hvilka enligt kommitténs förslag icke
vidare skulle åtminstone såsom löneförmåner ifrågakomma. Enligt hvad
den förut af mig omnämnda, såsom bil. E till kommitténs betänkande
fogade sammanställning af berörda extra inkomster under år 1905 utvisar,
åtnjöto bland 303 stationsskrifvare 75 dylika inkomster med belopp, öfverstigande
200 kronor. För 20 af dessa ligger beloppet mellan 200 och
300 kronor, för 21 emellan 300 och 400 kronor, för 12 mellan 400 och
500 kronor, för 12 mellan 500 och 600 kronor, för 8 mellan 600 och
700 kronor, för cn mellan 700 och 800 kronor och för en mellan 1,200
och 1,300 kronor. 65 stationsskrifvare voro i saknad af extra inkomster
af ifrågavarande slag.

De manliga kontor sskrifv ärna vid distrikten, hvilka, såsom ofvan
nämnts, skulle i afseende å ordinarie arfvode hänföras till samma grupp
som stationsskrifvarna, äro jämväl enligt nu gällande aflöningsbestämmelser
med dem likställda.

I motsats mot hvad förhållandet är beträffande kontorsskrifvarna i
styrelsen, bland,hvilka flertalet uppbär öfvertidsersättning, och stationsskrifvarna,
åtnjuta kontorsskrifvare å linjen inga extra inkomster i
tjänsten, om man undantager dels de s. k. tågdirigentarfvoden, som kunna
tilldelas kontorsskrifvare vid trafikafdelningen, och dels den ersättning,

Kung!- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104. 143

som kan utbetalas till eu del kontorsskrifvare, livilka biträda distriktskassörerna
med aflöningslikvider åt maskinafdelningens personal, livilka
båda slag af extra arfvoden utgå enligt Kungl. Maj:ts siirskilda beslut för
hvarje år. Under framhållande häraf erinrar kommittén, att det sålunda,
hvad kontorsskrifvare å linjen beträffade, icke komme ifråga, att den nya
aflöningen skulle i någon mån utgöra ersättning därför att en del extra
inkomster i framtiden icke vidare skulle komma befattningarnas innehafvare
till del. Då emellertid på grund af fåtalet högre befattningar,
till livilka kontorsskrifvare kunde avancera, befordringsförhållandena för
dem vore synnerligen ogynnsamma — ett förhållande, som gällde såväl
trafikafdelningens som maskinafdelningens kontorsskrifvare — hade kommittén
icke ansett sig kunna föreslå aflöningen lägre för nu omhandlade
befattningshafvare än för stationsskrifvare.

Beträffande ritarna, som enligt kommitténs förslag skulle i afseende å
ordinarie arfvode likställas med manliga kontorsskrifvare och stationsskrifvare,
får jag hänvisa till hvad kommittén å sid. 245 yttrat beträffande
deras nuvarande och föreslagna aflöningsförhållanden.

Vid distrikten äro jämväl anställda kvinnliga kontorsskrifvare, livilka
emellertid endast utgöra ett ringa antal — 15 stycken. De tjänstgöra
såväl å stationerna på linjen som å en del andra expeditioner. Deras
aflöning utgör enligt gällande aflöningsreglemente lägst 840 högst 1,080
kronor jämte hyresbidrag, 20 procent, och sålunda sammanlagdt lägst
1,008 högst 1,296 kronor.

Kommittén har för dem föreslagit arfvodet till lägst 1,080 högst
1,500 kronor; och har kommittén å sid. 241—243 närmare angifvit
de grunder, efter hvilka enligt kommitténs åsikt aflöningen borde
bestämmas för ifrågavarande kvinnliga befattningshafvare såväl i styrelsen
som på linjen.

i likhet med hvad som nu äger rum, anser kommittén, att förste
stationsskrifvare och bokhållare borde i aflöningshänseende likställas. För
närvarande utgår arfvodet till dem med lägst 1,500 högst 2,400 kronor.
I fråga om inkvarteringsförmånen för dessa tjänstemän gäller, såsom
förut nämnts, att förste stationsskrifvare å station af 2:a eller 3:e klass
kunna erhålla fri bostad, under det att öfriga förste stationsskrifvare
samt bokhållarna i regeln åtnjuta hyresbidrag. Kommitténs förslag i
berörda afseende innebär en utsträckning af bostadsförmånen äfven till
sådana förste stationsskrifvare å station af högre klass än 2:a, hvilka

Ritare.

Kvinnliga
kontorsskrifvare.
s

Förste stationsskrifvare

och bokhållare.

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

tjänstgöra antingen å stationsinspektorens expedition och regelbundet
användas i yttre tjänstgöring eller å biljettexpedition.

Vidkommande det ordinarie arfvodet för ifrågavarande befattningshafvare
anser kommittén detta böra sättas till lägst 2,100 högst 3,300
kronor, hvilket senare arfvode skulle uppnås efter 12 år. Hvad förste
stationsskrifvarna angår, komme det ojämförligt största antalet af
dem enligt kommitténs förslag att åtnjuta bostad in natura. Beträffande
den afsevärda ökning i förste stationsskrifvarnas aflöning, som
kommitténs förslag sålunda skulle medföra, erinrar kommittén, att vid
bestämmande af det ordinarie arfvodet för dessa befattningshafvare
hänsyn ansetts böra tagas till de betydliga extra inkomster, som nu
tillkomme dem, bvilka inkomster emellertid enligt kommitténs förslag
för framtiden skulle försvinna. Enligt hvad som inhämtas af den
såsom bil. E till betänkandet fogade sammanställning af extra inkomster
för en del tjänstemän vid trafikafdelningen, uppgingo under
år 1905 extra inkomsterna för 46 förste stationsskrifvare till emellan
200 och 600 kronor. Dylika inkomster, öfverstigande sistnämnda belopp,
tillkommo 29 förste stationsskrifvare. Om också för en del af
ifrågavarande tjänstemän omhandlade inkomster uppgått till summor,
som kunde anses mer än skäliga och sålunda icke borde tagas i beräkning
vid en lönereglering, kunde man dock enligt kommitténs förmemenande
billigtvis icke underlåta att sätta det ordinarie arfvodet så, att
det i någon mån äfven utgjorde ersättning för en viss del af de för
närvarande med befattningen förenade löneförmåner, som icke vidare
skulle ifrågakomma.

Hvad angår bokhållarna, vore dessa, anmärker kommittén, icke i
åtnjutande af några extra inkomster, och kunde sålunda för deras vidkommande
hänsyn icke tagas härtill vid bestämmande utaf aflöningen.
Då emellertid enligt kommitténs mening bokhållarna varit synnerligen
illa lottade i aflöningshänseende i förhållande till likställda befattningshafvare
särskildt med hänsyn till deras klena befordringsutsikter, anser
sig kommittén icke böra för dem föreslå lägre arfvode än för förste stationsskrifvarna.
Till belysning af befordringsförhållandena för den grupp
af bokhållare, som omfattade det största antalet af dessa befattningshafvare,
nämligen de vid maskinafdelningen anställda, anmärker kommittén,
att 1906 års arfvodesstat upptoge 34 dylika tjänstemän. Då de befattningar,
till hvilka de i regeln kunde erhålla befordran, nämligen distriktskamrerar-,
(verkstadskamrerare) samt förrådsförvaltarbefattningar endast
vore 10 till antalet, framginge häraf, att utsikterna till befordran icke
vore stora.

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Beträffande stationsinspektor er å 4:e samt nuvarande 5:e klassens stationer
har kommittén, såsom jag förut omförmält, framlagt förslag till omgruppering
af dessa stationer, i enlighet hvarmed till stationer af 4:e klass A
skulle hänföras nuvarande 4:e klassens stationer samt sådana 5:e klassens
stationer, som ansåges böra till nämnda klass uppflyttas, samt till stationer
af 4:e klass B sådana 5:e klassens stationer, som i mån af nuvarande
stationsföreståndares afgång borde förändras till mästarstationer och då
åter upptagas såsom 5:e klassens stationer.

I fråga om nuvarande aflöningsförhållanden för stationsinspektorer
å omförmälda stationer gäller, att arfvodet å 4:e klassens station utgör
lägst 1,800 högst 2,400 kronor samt å 5:e klassens station lägst 1,500
högst 2,100 kronor. I afseende å högsta arfvodet äro sålunda stationsinspektorer
å 4:e klassens station likställda med förste stationsskrifvare,
hvaremot lägsta arfvodet för de förra är 300 kronor högre än för de
senare.

Kommittén, som anser nämnda förhållande emellan dessa befattningar
böra bibehållas, föreslår alltså arfvodet för stationsinspektorer å
station af 4:e klass A till lägst 2,400 högst 3,300 kronor. Vid bestämmande
af arfvodet för ifrågavarande stationsinspektorer har kommittén,
enligt hvad som framgår af kommitténs motivering härutinnan (å sid.
279), äfven tagit hänsyn till de extra inkomster, hvilka, enligt hvad
utredningen i bil. E till betänkandet utvisar, pläga tillkomma nämnda
befattningshafvare.

För stationsinspektorer å station af 4:e klass B föreslår kommittén
ett arfvode af lägst 2,100 högst 2,700 kronor. I fråga om detta
arfvode anser kommittén, att afseende bör i någon mån fästas därvid,
att dessa stationer enligt kommitténs förslag skulle i framtiden förestås
af stationsmästare med arfvode af lägst 1,200 högst 1,800 kronor.

Till eu gemensam aflöningsgrupp borde enligt kommitténs mening
hänföras underingenjörer, förste bokhållare och förste telegrafi ster, samt
arfvodet för dem bestämmas till lägst 2,400 högst 3,600 kronor. Då
samtliga dessa befattningshafvare skulle erhålla kontant ersättning för
bostad och bränsle, komme enligt förut angifna grunder aflöningen för
dem att utgöra å en station med 20 procents inkvarteringsersättning lägst
2,880 högst 4,320 kronor samt å en station, där maximibeloppet af
dylik ersättning skall utgå, lägst 3,360 högst 4,700 kronor.

Enligt hvad kommittén framhåller (å sid. 280), äro i de flesta fall
ifrågavarande befattningshafvare placerade å större stationer med dyrare
hyrespriser, hvarför de i regeln komme att åtnjuta högre inkvarteringsersättning
än 20 procent.

Bill. till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Höft.

Stationsinspektorer
å
4:c kl. stationer
A och B.

Underingenjörer,
förste
bokhållare,
förste telegrafister.

Telegraf inspektörer.

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Den tekniska utbildning, hvartill hänsyn borde tagas vid fastställande
af underingenjörernas aflöningsvillkor, kunde enligt kommitténs
förmenande, hvad anginge förste bokhållarna och förste telegrafisterna,
uppvägas af den senare lefnadsåldern vid befordran till dessa
befattningar samt de klena utsikterna för ytterligare befordran — fölen
förste telegrafist, som icke aflagt högre teknisk examen, kunde i
regeln ingen vidare befordran antagas ifrågakomma.

De nuvarande telegraf ster na åtnjuta i arfvode lägst 1,500 högst
2,400 kronor och äro sålunda likställda med förste stationsskrifvare med
flera. Arfvodet för dessa befattningshafvare föreslår kommittén till
lägst 1,800 högst 3,000 kronor.

Då kommittén framför allt afsett att förbättra aflöningen för de
nuvarande telegrafister, som vore anställda vid de största telegrafstationerna,
samt detta syfte vunnes genom kommitténs förslag om inrättande
af förste telegrafistbefattningar, men kommittén å andra sidan ansett,
att telegrafistbefattningarna vid mindre stationer icke kunde i ansvarsfullhet
mäta sig med förste stationsskrifvarbefattningar, hade kommittén
funnit sig sakna anledning att föreslå arfvodet för sistnämnda telegrafistbefattningar
högre än som skett.

Till närmast högre aflöningsgrupp med arfvode af lägst 3,000 och
högst 3,900 kronor har kommittén hänfört telegraf inspektörer, stationsinspektorer
ä 3:e klassens stationer, byråassistenter, expeditionsföreståndare
och underinspektörer.

För närvarande äro de tre sistnämnda befattningarna likställda i
aflöningshänseende med arfvode af lägst 2,100 högst 3,000 kronor, hvilket
sistnämnda arfvode efter tre ålderstillägg, hvardera å 300 kronor, uppnås
efter 9 år. Stationsinspektor å 3:e klassens station börjar däremot
med 2,400 kronor, men slutarfvodet är för honom det samma som för
de förenämnda eller 3,000 kronor. Hvad ängår telegrafinspektorer, utgör
lägsta arfvodet för dem 2,700 kronor och högsta arfvodet 3,600
kronor.

Frågan om aflöningen för telegrafinspektorer sammanhänger, erinrar
kommittén (sid. 281), med kommitténs förut af mig omnämnda förslag
om inrättande af telegrafingenjörstjänster samt om uppdelning af nuvarande
telegrafistbefattningar. Enär enligt detta förslag telegrafinspektorsbefattningarna
skulle, i den mån deras nuvarande innehafvare kunde befordras till
telegraf ingenjörer eller afginge, utgå ur staten, har kommittén funnit sig
icke böra för ifrågavarande befattningar föreslå högre arfvode än som motsvarade
det nuvarande jämte dyrtidstillägg. Då telegrafinspektorerna

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

voro placerade å distriktens hufvudstationer, där förhöjd inkvarteringsersättning
skulle utgå, erhölle de dessutom härigenom, förbättring i
nuvarande lönevillkor.

För stationsinspektorer ä 3:e klassens stationer skulle kommitténs löneförslag
dels innebära en förhöjning i nuvarande högsta arfvode af 900
kronor dels medföra, att skillnaden i afseende å arfvode mellan ifrågavarande
befattningshafvare samt stationsinspektorer å station af 4:e klass
A skulle blifva 600 kronor såväl beträffande lägsta som högsta arfvode.
Då endast för ett mindre antal stationsinspektorer å 3:e klassens stationer
postarfvode ifrågakomme, under det att dylikt arfvode till belopp
af i medeltal omkring 600 kronor åtnjötes af det öfvervägande antalet
stationsinspektorer å 4:e klassens stationer — ett förhållande, från hvithet
man enligt kommitténs mening icke kunde bortse — hade kommittén
icke ansett lämpligt att föreslå lägre arfvode än det omförmälda.

Hvad angår öfriga till nu omhandlade aflöningsgrupp hänförda bebefattningshafvare,
erinrar kommittén (sid. 282) beträffande särskildt
expeditions föreståndarna, att de mer än andra tjänstemän komme att beröras
af kommitténs förslag till reglering af extra inkomster. Enligt hvad
som framginge af den i bil. E gjorda sammanställningen, understege för år
1905 icke för någon expeditionsföreståndare de extra inkomsterna 500
kronor, och för de flesta vore sammanlagda beloppet af dylika inkomster
vida högre. För icke mindre än 12 uppginge detsamma till öfver 1,000
kronor. Af utredningen i bil. D inhämtades vidare, att sammanlagda löneinkomsten
för de sju expeditionsföreståndarna i högsta lönegraden utgjorde
för nämnda år i medeltal omkring 5,100 kronor.

Vid sådant förhållande, yttrar kommittén vidare, syntes det af kommittén
föreslagna arfvode vara det lägsta, som skäligen borde ifrågasättas.

Mot kommitténs förslag att i afseende å ordinarie arfvode fortfarande
liksom hittills likställa byråassistenter och underinspektörer med
expeditionsföreståndare, oaktadt byråassistenterna icke i någon mån och
underinspektörerna endast i ringa grad åtnjöte extra inkomster, till
hvilkas uppbärande hänsyn borde tagas vid arfvodets bestämmande,
skulle kunna erinras, anmärker kommittén å sid. 282, att en dylik likställighet
icke längre hade fog för sig. Härtill ville kommittén genmäla,
att nämnda två befattningar, enligt kommitténs mening, hörde till dem, som
i afseende å befattningarnas vikt och det därmed förenade ansvar varit
särskildt ogynnsamt ställda i aflöningshänseende i jämförelse med andra
närstående befattningar. Det vore emellertid af stor vikt att till innehafvare
af dessa befattningar kunna erhålla dugande förmågor, men

Stationsinspektorer
å
S:e klass
stationer.

Expeditions föreståndare.

Byråassistenter
och
underinspektörer.

Maskininspektörer.

Distriktskassör
er.

Öfver inspektor
er, stationsinspektorer
å l:a
och 2:a kl.
stationer.

148 Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

för vinnande af detta syfte borde befattningarna enligt kommitténs förmenande
också höjas upp i afiöningshänseende.

För maskininspektor er och verkmästare utgör arfvodet för närvarande
lägst 2,700 högst 3,600 kronor. Kommittén, som på förut angifna skäl
uttalat sig för en sammanslagning af dessa båda kategorier under den
gemensamma benämningen maskininspektor, anser arfvodet för denna
befattning böra bestämmas till lägst 3,300 högst 4,200 kronor, hvarjämte,
enligt kommitténs förslag, fri bostad borde kunna tillkomma
samtliga innehafvare af befattningen.

Till samma aflöningsgrupp som maskininspektor in. fl. hänföres
enligt gällande aflöningsreglemente distriktskassöv, och har kommittén
bibehållit samma anordning och sålunda äfven för sistnämnda befattning
föreslagit ett arfvode af lägst 3,300 högst 4,200 kronor. I afseende
å aflöningen för distriktskassör erinrar kommittén i detta sammanhang
om sitt förslag att nedsätta de till distriktskassören utgående
felräkningspenningar från 500 till 300 kronor.

Å andra sidan framhåller kommittén, att kommitténs förslag i
afseende å inkvarteringen komme att medföra en väsentlig aflöningsförbättring
för ifrågavarande tjänstemän, hvilka vore stationerade å orter
med höga hyrespriser och sålunda komme att tillgodonjuta ökad inkvarteringsersättning.
Denna skulle enligt kommitténs mening motsvara
värdet af fem rum och kök jämte bränsle, hvilket värde satts till 1,500
kronor i Stockholm, där sålunda distriktskassörens högsta aflöning
komme att utgöra 5,700 kronor jämte felräkningspenningar, 300 kronor,
.motsvarande en ökning i nuvarande aflöning, dyrtidstillägg inberäknadt,
af 880 kronor.

Stationsinspektor er d 2:a klassens station åtnjuta för närvarande ett lägsta
arfvode af 3,000 kronor med ett ålderstillägg efter 5 år å 500 kronor. Af
utredningen angående extra inkomster inhämtas, att de 7 stationsinspektorer
af ifrågavarande kategori, som uppnått högsta aflöning, under år
1905 uppburo i sammanlagda kontanta löneinkomster i medeltal något
öfver 4,100 kronor. Med hänsyn såväl härtill som för erhållande af
ett lämpligt förhållande i aflöning mellan stationsinspektorer å 2:a och 3:e
klass stationer föreslår kommittén arfvodet för ifrågavarande befattningshafvare
till lägst 3,600 högst 4,500 kronor. Enligt af kommittén föreslagna
regler för löneförhöjning skulle sistnämnda arfvode erhållas efter
9 år, under det att, såsom ofvan nämnts, för närvarande slutaflöningen
uppnåddes efter 5 år.

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

För stationsinspektor er ä ha klassens station, till hvilken grupp, på
grund af kommitténs förslag att uppföra Stockholms centralstation,
Göteborgs och Malmö stationer i en särskild öfverklass, endast kornrne
att räknas Stockholms norra samt Norrköpings stationer, föreslår kommittén
arfvodet till lägst 3,900 högst 4,800 kronor. Enligt gällande
aflöningsreglemente utgör arfvodet 3,500 kronor med ett ålderstillägg å
500 kronor. Ofverinspektorernas arfvode anser kommittén böra sättas
till lägst 4,500 högst 5,400 kronor.

Under framhållande af de stora fordringar på duglighet och öfriga
personliga egenskaper, som ställas på föreståndarna för de större stationerna,
samt den omfattande befälsmyndighet, de utöfva, uttalar kommittén
den uppfattning (sid. 285), att de i förhållande till tjänstemän
med ungefär motsvarande ställning vid post- och tullstaterna nämligen
föreståndare för postkontor samt tullförvaltare m. fl. varit satta alltför
lågt i aflöningshänseende.

För ådagaläggande af detta förhållande och för att visa, att de af
kommittén för ifrågavarande befattningar vid statens järnvägar föreslagna
arfvoden åtminstone icke vore för högt tilltagna, meddelar kommittén (å
sid. 285) åtskilliga uppgifter rörande aflöningsförhållandena för en del
tjänstemän vid post- och tullverken.

Vid bestämmandet af arfvodet för nu omhandlade stationsinspektorer
borde, anmärker kommittén vidare, hänsyn ock tagas till de betydande
extra inkomster, som för närvarande tillkomme dem, men hvilka enligt
kommitténs förslag icke vidare skulle ifrågakomma annat än i form af
personligt lönetillägg för nuvarande tjänsteinnehafvare, i den man de
genom ifrågavarande lönereglering skulle lida minskning i sin löneinkomst.
Enligt hvad som inhämtades af utredningen i berörda afseende,
syntes nyssnämnda förhållande komma att inträffa för samtliga stationsinspektorer
å stationer af l:a klass, af hvilka emellertid endast en uppnått
det högsta arfvodet. Kommitténs förslag innefattade sålunda ingen
annan förbättring i aflöningsvillkor för meranämnda stationsinspektorer
än att större delen af dem tillkommande extra inkomster skulle blifva
omförd till ordinarie arfvode.

Verkstadskamrerare och förrådsfförvaltare åtnjuta för närvarande i arfvode
lägst 2,700 högst 3,600 kronor. Vid 1897 års lönereglering vidtogs
ingen annan förändring i fråga om den nämnda befattningshafvare
jämlikt 1874 års aflöningsreglemente tillkommande aflöning än att minimiarfvodet
höjdes.

Distrikt skcunrcrare
och
förrådsförvaltare.

Ban- och
maskiningenjörer.

160 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Af skäl, som kommittén å sidan 286 närmare utvecklat, håller kommittén
före, att ifrågavarande befattningar höra till dem, hvilka med
hänsyn till förändrade förhållanden i fråga om befattningarnas ansvar och
betydenhet äro tillbakasätta i aflöningshänseende.

Till belysning häraf, hvad särskild! angår förrådsförvaltartjänsten,
anför kommittén, att, medan värdet af under år 1874 för statens järnvägars
räkning upphandlade väsentligare förrådsartiklar utgjorde 5,89i,000
kronor, uppginge motsvarande belopp för år 1905 till 16,1.68,000 kronor.

Beträffande verkstadskamreraren erinrar kommittén, att han ombesörjer
bokföringen icke blott, såsom man på grund af hans titel skulle
kunna tro, för verkstäderna utan äfven för maskinafdelningen i sin helhet,
hvarförutom fördelningen af verkstädernas och förrådets kostnader
för öfriga afdelningar å distriktet, för andra distrikt, för styrelsen och
för främmande institutioner och personer sker genom verkstadskamreraren.
Honom tillkommer dessutom att bokföra banafdelningens samtliga
utgifter för nybyggnads- och andra arbeten, som redovisas på särskilda
arbetsnummer. Den ifrågavarande tjänsteman tilldelade benämningen verkstadskamrerare
angåfve sålunda icke hans verksamhet, hvarför kommittén
föreslår, att densamma måtte utbytas mot cListriktskamrerare.

Kommittén anser, att ifrågavarande tjänstebefattningar icke borde
i aflöningshänseende sättas lägre än stationsinspektorsbefattningar å l:a
klassens stationer; och föreslår kommittén alltså, att arfvodet för dem måtte
sättas till lägst 3,900 högst 4,800 kronor. Med tillägg af ersättning
för bostad och bränsle, hvilken ersättning, i anledning däraf att innehafvarna
af sagda befattningar vore placerade å distriktens hufvudorter,
icke komme att enligt förut angifna grunder understiga 30 procent,
skulle alltså sammanlagda aflöningen utgöra lägst 5,070 högst 6,000
kronor i Östersund och Luleå, samt lägst 5,400 högst 6,300 kronor i
Stockholm.

Till grupper med lika aflöning hänför kommittén baningenjörer,
maskiningenjörer och trafikinspektörer af l:a klass med ett arfvode af lägst
4,800 kronor högst 5,700 kronor samt motsvarande befattningshafvare af
2:a klass äfvensom telegrafingenjörer och distriktssekreter are med ett arfvode
af lägst 4,200 högst 5,100 kronor.

Hvad till en början angår ban- och maskiningenjörer, åberopar kommittén
hvad som i annat sammanhang anförts beträffande den skillnad
i tjänsteställning, som enligt kommitténs mening borde råda mellan dessa
tjänstemän af l:a och 2:a klass.

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Arfvodet för ifrågavarande befattningshafvare utgör för närvarande

3,000 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10
år, hvarjemte de i regeln åtnjuta inkvartering in natura. Dessutom tillkommer
maskiningenjör, hvilken förestår verkstad, belägen utom distriktets
hufvudstation, tilläggsarfvode af 500 kronor. Dylikt arfvode uppbäres
emellertid för närvarande endast af en maskiningenjör.

Den aflöning, som på detta sätt fastställdes för ban- och maskiningenjörer
vid 1897 års lönereglering, är endast obetydligt högre än
den, som förut alltsedan år 1874 varit gällande. Ökningen i ordinarie
aflöning utgjorde för maskiningenjörerna endast 100 kronor och för
baningenjörerna 400 kronor, hvilken senare ökning emellertid motiverades
däraf att flertalet bland dem, i sammanhang med omregleringen af
distrikten, skulle få sina förutvarande sektioner utsträckta.

Beträffande dessa aflöning^ äfvensom de synpunkter, som enligt
kommitténs förmenande borde göra sig gällande vid eu lönereglering
för ifrågavarande befattningshafvare, yttrar kommittén (sidan 288) följande: »Kommittén

finner det vara uppenbart, att dessa aflöningar icke
längre äro tidsenliga. Dels ställer nämligen järnvägsrörelsens utveckling
sedan den tid, då aflöningarna bestämdes, högre kraf på teoretisk
och praktisk utbildning hos omförmälda befattningshafvare. än förr, och
dels har näringslifvets storartade uppsving sedan nämnda tid och naturligen
äfven lefnadskostnadernas stegring medfört betydligt ökade löneanspråk
hos dugliga ingenjörer i allmänhet. Enligt hvad inom kommittén
upplysts, hafva också nu anmärkta missförhållanden i afseende
å lönevillkoren för det tekniskt utbildade järn vägsbefälet under senare
tider trädt i dagen på ett för statens järnvägar kännbart sätt. Icke
nog med att svårigheter uppstått att rekrytera sagda befäl med fullt
kompetenta personer, utan det har, såsom förut af kommittén blifvit
antydt, upprepade gånger inträffat, att dugande krafter i ordinarie tjänst
vid statens järnvägar lämnat verket på grund af de betydligt bättre
ekonomiska villkor, som för dem erbjudit sig på annat håll. Ett dylikt
sakernas tillstånd lärer emellertid icke vara förenligt med det på statens
järnvägars förvaltning numera ställda anspråket, att den skall skötas på
ett affärsmässigt sätt. Ur denna synpunkt gäller nämligen, att statsbaneförvaltningen
mindre än andra verk kan vara betjänt med att besätta
de mera kräfvande befälsposterna med tjänstemän, som på ett mer
eller mindre rutinmässigt sätt ombestyra löpande göromål, ty på driftigheten
och omtanken hos de befattningshafvare, hvilka handhafva järnvägens
ekonomiska intressen, beror också järnvägsdriftens ekonomiska

152 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 164.

resultat. Järnvägsförvaltningen äger sålunda det största intresse af att
kunna draga till sig samt hålla kvar personer, som höja sig öfver
medelmåttan i afseende å såväl teoretisk som praktisk duglighet, men
aflöningsvillkoren för dylika personer bestämmas å den allmänna arbetsmarknaden,
och efter denna måste äfven statens järnvägar i någon mån
rätta sig.

Det ofvan sagda gäller i mer eller mindre grad samtliga mera kräfvande
befattningar vid statens järnvägar men hänför sig särskildt till
de tjänster, hvarom nu är fråga, nämligen ban- och maskiningenjörstjänsterna.
Framhållas bör nämligen, att samtliga innehafvare af dessa
tjänster utöfva ett vidsträckt befäl samt handhafva på eget ansvar göro-.
mål af afsevärd ekonomisk innebörd. Detta är icke blott förhållandet
med de ban- och maskiningenjörer, hvilka kommittén satt i en högre
klass och hvilka i många fall komma att utöfva vederbörande afdelningsföreståndares
hela befogenhet, utan gäller äfven de å linjen placerade
ban- och maskiningenjörerna af 2:a klass.

Baningenjörerna å linjen föra befälet hvar inom sin sektion samt
bära det närmaste ansvaret för sektionens ekonomi. Med hänsyn till
distriktens stora omfattning och den mängd göromål, som hvila på bandirektörerna,
måste ofta öfverlämnas åt baningenjörerna att leda samt
utöfva tillsynen öfver de på sektionen pågående ofta betydande och
dyrbara arbeten såsom bangårdsutvidgningar och dylikt, hvilka för tillvaratagandet
af statens järnvägars intresse ställa störa kraf på vederbörandes
duglighet och omtanke.

Hvad angår maskiningenjörerna å linjen, komma dessa hvar inom
sitt område att ansvara för vården af en dyrbar materiel och för densammas
utnyttjande på ett sätt, som är för statens järnvägar fördelaktigast.
Äfven i deras hand är sålunda lagdt ett betydande ekonomiskt
ansvar.

Beträffande utbildningen af ifrågavarande befattningshafvare kan
framhållas, att i regeln till baningenjör icke antages annan person än
den, som har flerårig praktik vid statens eller andra järnvägsbyggnader,
och att, hvad maskiningenjörer angår, de, hvilka befordras till nämnda
befattning från lägre tjänst, måste före sin anställning vid statens järnvägar
hafva genomgått utbildning under motsvarande tid vid in- och
utländska verkstäder.

Vidkommande de nya telegrafingenjörsbefattningarna, hvilkas innehafvare
bland annat skulle hafva till uppgift att för statens järnvägars
del utöfva tillsyn öfver de främmande starkströmsledningar, som beröra

153

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1(14.

järnvägens område, skulle på dessa tjänstemän ställas stora fordringar
på teoretisk och praktisk utbildning på elektroteknikens område.»

Kommittén erinrar i detta sammanhang (sidan 289), hurusom uti en
till kommittén ingifven framställning från tekniska tjänstemän vid statens
järnvägars maskinafdelning åberopats såsom stöd för de löneanspråk,
som af dessa tjänstemän framställts, den lönereglering, som år
1905 genomfördes för flottans mariningenjörkår.

Äfven kommittén hade, yttrar kommittén (å sidan 290), förutom till
de omständigheter, som af kommittén framlagts såsom motiv för kommitténs
förslag till aflöning för ifrågavarande tjänstemän, ansett sig böra
i viss män taga hänsyn till förenämnda lönereglering, som afsåge ett
verk, där tjänstemannakåren bestode af personer med högre teknisk bildning.
Beträffande de jämförelser, som enligt kommitténs mening skulle
kunna göras i afseende å utbildning och aflöningsförhållanden mellan
tjänstemän vid mariningenjörskåren, å ena, samt nu ifrågavarande befattningshafvare
vid statens järnvägar, å andra sidan, tillåter jag mig
att hänvisa till hvad kommittén härutinnan yttrat å sid. 290.

I fråga om det för närvarande under viss förutsättning till maskiningenjör
utgående tilläggsarfvode, uttalar sig kommittén för att detta
arfvode måtte i sammanhang med nu ifrågavarande lönereglering upphöra
att utgå.

Trafkinspektör sbefattningarna inrättades vid 1897 års organisationsförändring
i sammanhang med tillkomsten af distriktschefsinstitutionen.

De äro för närvarande i afseende å ordinarie arfvode likställda med
ban- och maskiningenjörer, men åtnjuta dessutom ett tilläggsarfvode af
500 kronor per år.

Löneregleringskommittén, som, å ena sidan, i betraktande af den högre
teoretiska utbildning, som förutsattes hos ban- och maskiningenjörerna, icke
ansett sig böra i aflöningshänseende sätta trafikinspektörerna öfver nyssnämnda
tjänstehafvare, men å andra sidan till fullo uppskattade vikten
af ifrågavarande befattningar, på hvilkas innehafvare det närmaste ansvaret
för den löpande trafiktjänsten hvilade, har funnit sig böra, i enlighet med
hvad ofvan angifvits, föreslå samma aflöning för trafikinspektörer af l:a och
2:a klass som för ban- och maskiningenjörer af motsvarande klasser.
Härigenom skulle en trafikinspektör af 2:a klass blifva i aflöningshänseende
lägre ställd än en öfverinspektor, men anser kommittén detta förhållande
motiveras af den synnerligen maktpåliggande ställning, som föreståndaren
för en stor station intager.

Organisationskommittén har också yttrat sig i fråga om trafikinspektörernas
aflöningsförhållanden. Genom inrättandet af trafikdirekBih.
till Riksd. Prof. 1007. 1 Sami. 1 Afd. Bil Haft. 20

Trafikinspektörel\ -

154

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

törsbefattning skalle trafikinspektörstjänsterna komma att, hvad anginge
själfständigheten i ställning och omfattningen af uppgifter, fullt motsvara
baningenjörs- och maskiningenjörsbefattningarna. Visserligen kräfva
sistnämnda befattningar högre teoretisk utbildning, men detta förhållande
syntes kommittén uppvägas dels af det synnerligen stora ansvar, som
hvilade på trafxkinspektörerna såsom närmast handhafvande den löpande
trafik- och tågtjänsten, dels ock af den omständigheten att dessa befattningshafvare
i allmänhet först vid en jämförelsevis mera framskriden
ålder erhålla sina befattningar. Kommittén ansåge därför, att trafikinspektörs
aflöning borde likställas med baningenjörs och maskiningenjörs.

Distrikts- Distriktssekreterartjärtsten tillkom liksom trafikinspektörsbefattningen

sekreterare, j sammanhang med 1897 års organisationsförändring; och äro distriktssekreterama
i afseende å aflöning likställda med ban- och maskiningenjörer
med den skillnad att de icke, såsom i regeln är fallet med nyssnämnda
befattningshafvare, åtnjuta bostad in natura utan erhålla hyresbidrag.
Dessa tjänstemän, som enligt gällande instruktion skola hafva aflagt
examen till rättegångsverken, åligger bland annat, förutom uppsättning
af expeditioner och protokoll i ärenden, som handlagts i distriktsförvaltningen,
att ombesörja de juridiska angelägenheter, som röra distrikten,
utföra rättegångar, föra protokoll samt afgifva utlåtanden i disciplinära
mål m. m.

Såsom ofvan blifvit antydt, har kommittén för dem föreslagit samma
arfvode som för baningenjörer m. fl. af 2:a klass eller lägst 4,200 högst
5,100 kronor. Med tillägg af ersättning för bostad och bränsle, motsvarande
högst värdet af fem rum och kök, skulle enligt af kommittén
angifna grunder för beräkning af nämnda^ ersättning aflöningen uppgå
exempelvis för dem, som äro placerade i Östersund och Luleå, till lägst
5,400 högst 6,300 kronor samt för distriktssekreteraren i Stockholm till
lägst 5,700 högst 6,600 kronor.

Vid bestämmande af aflöningen för nu nämnda tjänstemän har kommittén
ansett hänsyn böra tagas ej mindre till den icke obetydligt ansvarsfulla
och maktpåliggande ställning, de i egenskap af distriktens enda
juridiskt bildade tjänstemän intoge, än äfven till den omständigheten, att
deras befordringsutsikter vore synnerligen små. Då de enligt kommitténs
förslag skulle blifva i aflöningshänseende likställda med styrelsens ombudsman,
äterstode endast två högre befattningar inom verket, till hvilka
de skulle kunna äga någon utsikt att avancera, nämligen öfverdirektörsoch
byrådirektörsbefattningarna vid styrelsens administrativa afdelning.

Kunr/l. Maj:ts iVad. Proposition N:o 164. 155

I afseende å de afiöningsförliållanden löneregleringskommittén tänkt
sig för distriktschefer erinrar denna kommitté, att den endast tagit hänsyn
till vederbörandes tjänsteställning, sådan den för närvarande är.

Det ordinarie arfvodet för distriktschefer utgör för närvarande 4,500
kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år, äfvensom
ett tilläggsarfvode af 500 kronor. Därjämte äro de i regeln i åtnjutande
af bostad in natura.

Kommittén föreslår för distriktschef ett ordinarie arfvode af lägst

6,000 högst 6,900 kronor.

Under erinran, att kommittén endast hade att taga hänsyn till
nuvarande tjänsteförhållanden, anser sig kommittén icke böra föreslå
någon ändring i den anordning, som nu ägde rum, nämligen att en del
utaf aflöningen utginge i form af tilläggsarfvode; och borde detta enligt
kommitténs mening sättas till 600 kronor. Härigenom skulle distriktschefen
nå en högsta aflöning af 7,500 kronor jämte bostad in natura.

Beträffande motiveringen till kommitténs förslag till aflöning för
ifrågavarande befattningshafvare tillåter jag mig att hänvisa till betänkandet
(sidorna 292 och 293).

Jämväl organisationskommittén har med hänsyn till den synnerligen
betydelsefulla förändring, som kommittén föreslagit i fråga om
distriktschef ernås tjänsteställning och befogenhetsområde, ansett sig böra
till behandling upptaga frågan om deras aflöningsförhållanden.

Kommittén framhåller därvid, hurusom med den väsentliga olikhet
mellan den ställning, som distriktschefen nu intager, och den, som enligt
kommitténs förslag skulle tillkomma honom, och på grund af den betydligt
ökade vikt, som enligt kommitténs förslag skulle tilläggas distriktschefsbefattningen,
måste följa en afsevärd förhöjning i de honom tillkommande
löneförmånerna. I kommitténs organisationsförslag ingår, att distriktschefs-
oeh afdelningschefsbefattningarna skulle göras med hvarandra
likställda. Kommittén föreslår därför, att distriktschefen tillkommande
löneförmåner skulle bestämmas så, att de motsvarade hvad löneregleringskommittén,
enligt hvad jag i det följande kommer att omförmäla,
föreslagit för afdelningschef. Distriktschefen ansåg kommittén emellertid
fortfarande såsom hittills böra tillerkännas förmånen af fri bostad
och bränsle. Hans löneförmåner borde därför fastställas till ett årligt
arfvode af 8,000 kronor jämte nyssnämnda naturaförmåner. Skulle
dstriktscliefen i något undantagsfall icke komma i åtnjutande af dessa
naturaförmåner, borde ersättning för dem beräknas med hänsyn till
hynskostnaderna på den plats, där vederbörande hade sin anställning,
och alltså utgå med 2,000 kronor i Stockholm och 1,700 kronor å öf -

Distrikts chefer.

Kanyl. May.ts Nåd. Proposition No 164.

Ban-, maskinoch
trafikdirektörer.

156

riga platser, därvid kommittén afsett en bostad om 7 rum och kök med
bränsle. Något ålderstillägg skulle icke tillkomma distriktschef, utan
skulle, såsom löneregleringskommittén föreslagit i fråga om afdelningschef,
de nyss angifna aflöningsförmånerna i deras helhet tillkomma
vederbörande genast vid tillträdet af tjänsten. Anledningen till förslaget
i detta hänseende har bland annat varit, att man ansett, att dessa
befattningar i regeln erhållas först vid en mera framskriden ålder, och
sedan vederbörande dessförinnan redan genomgått den pröfning i allmän
tjänst, hvars resultat utgör grunden för ålderstillägg.

Beträffande de för distriktschef sålunda föreslagna löneförmånerna
yttrar organisationskommittén, att kommittén icke kunde finna annat än,
att distriktschefsbefattningen enligt kommitténs förslag — med hänsyn
till de ökade fordringar på duglighet och erfarenhet samt särskildt på
verkliga chefsegenskaper, hvilka enligt detta förslag måste ställas på
en distriktschef, för hvilken i öfrigt nu stadgade kompetensvillkor fortfarande
skulle gälla, äfvensom till det större ansvar, han såsom distriktets
verklige chef skulle komma att bära — skulle blifva af sådan art,
att befattningen måste kräfva samma aflöning som afdelningschefsbefattning
inom styrelsen. Kommittén ansåge sig för denna mening hafva
så mycket större skäl, som den aflöning, hvilken sålunda skulle tillkomma
distriktschefen, ingalunda kunde anses högt tilltagen i jämförelse
med den, som en trafikchef eller verkställande direktör vid ett enskild!
järnvägsföretag med ett bannät, mindre än det minsta statsbanedistriktet,
skulle kunna påräkna.

Det ordinarie arfvode, som för närvarande tillkommer ban- och
maskindirektörer utgör 4,500 kronor med två ålderstillägg å 500 kronor efter
resp. 5 och 10 år. Därjämte åtnjuta dessa befattninghafvare i regel
bostad in natura.

För ban- och maskindirektörer föreslår löneregleringskommittén ett
ordinarie arfvode af lägst 6,000, högst 6,900 kronor. Därvid yttrar
kommittén bland annat (se sid. 293), att hvar och en af dessa befattningsbafvare
hade att utöfva ett vidsträckt befäl och uppbära ett högst
betydande ekonomiskt ansvar. Det ankomme också i hög grad på honom
att tillvarataga statens järnvägars intresse såväl då det gällde att
begränsa utgifterna som ock då det vore fråga om att på det mesekonomiska
sätt utnyttja materielen. Med hänsyn till vikten att å ifrågtvarande
poster erhålla personer, som i nämnda afseenden fyllde måt-et,
hade kommittén ansett sig böra förslå aflöningen på sätt som sket*

157

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

I organisationskommitténs förslag angående distriktsförvaltningarnas
organisation ingår att ställa afdelningsföreståndarna i mera beroende
ställning af distriktschefen, så att distriktschefen skalle erhålla befogenhet
att draga under sin beslutanderätt jämväl sådana frågor, som nu algöras
af afdelningsföreståndarna. I anledning häraf yttrar denna kommitté,
att kommitténs förslag, i hvad det alsåge afdelningsföreståndarc,
icke finge så förstås, som om dessa därigenom skulle erhålla en så förändrad
ställning, att deras aflöningsförmåner på grund däraf borde sättas
lägre, än som föreslagits för dem med hänsyn till deras nuvarande
ställning. Kommitténs förslag innebure nämligen i fråga om afdelningsföreståndarna
i hufvudsak egentligen endast en mera konsekvent och i
detalj gående tillämpning af de grundsatser, på hvilka den nuvarande
organisationen i detta hänsende hvilade; och ifrågavarande befattningar
komme att enligt kommitténs förslag på sina innehafvare ställa fullt ut
lika stora fordringar på erfarenhet och duglighet som de nuvarande
bandirektörs- och maskindirektörstjänsterna på sina.

Hvad angår trafikdirektörerna, anser organisationskommittén dessa
gifvetvis böra i alla afseenden och således äfven i fråga om löneförmåner
likställas med ban- och maskindirektörerna,

Hvad till en början angår organisationskommitténs förslag om inrättande
af t-rafikdirektörsbefattningar, har jag redan haft tillfälle att
uttala min anslutning därtill. Mot hvad kommittén föreslagit i fråga
om dessa befattningshafvares åligganden, ställning och aflöning har jag
intet att erinra.

Löneregleringskommitténs förslag att öka baningenjörernas antal
från 31 till 32, hvilket förslag betingas af behofvet att uppdela femte
distriktet i sex, i stället för, såsom nu är anordnadt, fem bansektioner,
får jag på de af vederbörande distriktsförvaltning anförda, af kommittén
gillade skäl understödja.

Likaledes finner jag mig böra biträda förslaget om inrättande af
telegrafingenjör sbefattningar i stället för de nuvarande telegrafinspektorsbefattningarna,
hvilken anordning jag anser vara väl motiverad.

Beträffande det af löneregleringskommittén framställda förslaget
om uppdelning af baningenjörs-, maskiningenjörs- och trafikinspektörsbefattningarna
i två klasser, l:a och 2:a, har järnvägsstyrelsen i sitt
utlåtande icke funnit något att erinra.

En ledamot i styrelsen har emellertid varit af annan åsikt i detta
afseende och ansett, att samtliga ban- och maskiningenjörer samt trafikinspektörer
borde likställas beträffande såväl benämning som lön —

Departement*-

chefens

yttrande.

158

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 164.

lägst 4,200 högst 5,100 kronor. I de fall, där på grund af göromålens
större omfattning för några af dessa befattningar ansåges böra erfordras
viss större erfarenhet eller arbetsförmåga hos dessas innehafvare än hos
de öfrigas, vore det enligt reservantens mening riktigare att för uppehållande
åt sistnämnda mera kräfvande befattningar anvisa ett lämpligt
tilläggsarfvode, 500 kronor, åt vederbörande befattningshafvare; och
förordar nämnda ledamot, att sådant arfvode skulle tillkomma de banoch
maskiningenjörer, som vore anställda å ban- och maskindirektörsexpeditionernas
expeditioner, samt de trafikinspektörer, som vore stationerade
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Norrköping.

Uttalanden i nu angifven riktning hafva äfven gjorts utaf vederbörande
befattningshafvare själfva.

Sålunda, hafva representanter för statens järnvägars ban- och
maskin ingen j ö rs fören i ng på angifna skäl afstyrkt förslaget om inrättande
af särskilda klasser af ban- och maskiningenjörer. Föreningen erkänner
visserligen det berättigade och nödvändiga uti, att särskilt baningenjör
a bandirektörsexpedition tilldelas högre aflöning, alldenstund tjänsten
a expedition jämte dyrare lefnadskostnader å de platser, där distriktens
hufvudstationer äro belägna, i allmänhet afhållit äldre baningenjörer
från att söka transport dit, men håller före, att löneförbättringen för
dem borde utgå i form af tilläggsarfvode, minst 600 kronor om året.
Då förhållandena i viss mån vore likartade i fråga om maskiningenjörer,
borde enligt föreningens åsikt klassindelningen äfven för dessa befattningshafvare
bortfalla.. Det tilläggsarfvode å 600 kronor, som, på sätt
ofvan nämnts,.skulle tillerkännas baningenjör, som tjänstgjorde å banda
ektörsexpedition, borde äfven åtnjutas af maskiningenjörer med
motsvarande tjänstgöring äfvensom af föreståndaren för verkstaden i
Bollnäs.

Äfven representanter för trafikinspektörerna hafva uttalat sig emot
indelningen af trafikinspektörstjänsterna i två klasser samt förordat,
att vissa trafikinspektörer i stället måtte tilldelas lämpligt tilläo-gsarfvode.
r ö öö

Beträffande frågan, hvilka trafikinspektörsbefattningar skulle vara
af l.a klassen, har järnvägsstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande öfver
löneregleringskommitténs. betänkande uttalat sig för att, i likhet med
hvad kommittén föreslagit beträffande ban- och maskiningenjör, trafikinspektörerna
å samtliga distrikts hufvudorter, således äfven'' Östersund
och Luleå, skulle vara trafikinspektörer af l:a klass.

I sitt utlåtande öfver organisationskommitténs betänkande förklarar
styrelsen att det, med hänsyn till den förändrade ställning, som trafik -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 1(14.

159

inspektörerna efter anställande af trafikdirektörer skulle komma att
intaga, näppeligen syntes vara erforderligt att indela sektionerna i olika
klasser. Ansåges arbetet å någon sektion allt för betungande, kunde
sådant lämpligen utjämnas därmed, att sektionen gjordes något kortare.
Styrelsen finner det däremot vara af största vikt, att det för trafikdirektören
alltid finnes en fullt kvalificerad ställföreträdare, som hade
en ingående kännedom såväl om de ärenden, hvilka för tillfället föreligga
till behandling, som ock de allmänna grunder, som förut i förekommande
fall tillämpats å distriktet. På grund däraf föreslår styrelsen,
att alla trafikinspektörer, som förestå sektion, skulle erhålla den tjänsteställning
och de aflöningsförmåner, som löneregleringskommittén föreslagit
för trafikinspektörer af 2:a klass, samt att å hvarje trafikdirektörsexpedition
skulle anställas en trafikinspektör af l:a klass med
tjänsteställning och aflöningsförmåner motsvarande de af löneregleringskommittén
för dylik befattningshafvare föreslagna och med skyldighet
att vid förfall för trafikdirektören inträda såsom vikarie för denne, där
styrelsen ej annorlunda förordnade.

Den ifrågasatta uppdelningen af ban- och maskiningenjörsbefattningarna
i två klasser bär föranledts af behofvet att bereda ban- och
maskiningenjörerna å distriktens hufvudstationer bättre afiöningsvillkor
än öfriga innehafvare af dylika tjänster, något som jämväl vitsordats
af de representanter för denna kår, hvilka uttalat sig i frågan. Då jag
anser nämnda syftemål, i likhet med hvad kommittén förordat, på ett
lämpligare sätt vinnas genom inrättande af högre ordinarie befattningar
för omförmälda mera kräfvande sysslor än genom en godtgörelse åt
vederbörande i form af tilläggsarfvode, hvilken senare anordning kommittén
på, enligt hvad jag finner, goda skäl sökt i regeln undvika,
ansluter jag mig till hvad kommittén i förevarande afseende föreslagit.

Vidkommande frågan om en motsvarande uppdelning af trafikinspektörsbefattningarna
torde järnvägsstyrelsens förslag om anställande
af trafikinspektörer å trafikdirektörsexpeditionerna såsom biträden åt
trafikdirektörerna — på samma sätt som det finnes anställda baningenjörer
å bandirektörsexpeditionerna och maskiningenjörer å maskindirektörsexpeditionerna
— väl närmast sammanhänga med förslaget om
distriktschefsbefattningarnas indragning. Visserligen kan icke förnekas,
att en dylik anordning skulle kunna bidraga till ökad kontinuitet vid
afdelningens skötsel och äfven från andra synpunkter vara till fördel,
men å andra sidan torde genom anställandet inom distriktsförvaltningen
af en särskild befattningshafvare såsom föreståndare för trafikafdelningeu
eu så väsentlig förbättring inträda ifråga om handhafvande! af denna

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

afdelnings angelägenheter, att jag icke anser mig nu böra upptaga styrelsens
förslag uti förevarande hänseende.

Då det väl svårligen låter sig göra att förkorta de trafiksektioner,
som på grund af lifligare trafik eller andra förhållanden visat sig mera
svårskötta utan att det i anledning däraf skall blifva nödvändigt att
öka sektionernas och således också trafikinspektörernas antal, anser jag
det lämpligare, att de trafikinspektörer, som förestå sådana sektioner,
som nyss nämnts, tillerkäimes någon förmån framför öfriga trafikinspektörer,
och finner jag därvid jämväl i fråga om trafikinspektörer det af
kommittén förordade sättet att tilldela innehafvarna af de mera ansvarsfulla
befattningarna en högre tjänstegrad med högre ordinarie arfvode
vara att föredraga framför systemet med tilläggsarfvoden. Järnvägsstyrelsens
i utlåtandet öfver löneregleringskommitténs förslag uttalade
mening, att jämväl trafikinspektörerna, som äro stationerade å fjärde
och femte distriktens hufvudorter, Östersund och Luleå, borde vara
trafikinspektörer af l:a klass, anser jag hafva synnerligen goda skäl
för sig.

De förslag i öfrigt, som kommittén i detta sammanhang framställt,
nämligen om förändrad organisation af maskinafdelningens befäl vid
linjen och verkstäderna, delvis ändrad uppdelning af stationsföreståndarbefattningarna
samt om inrättande af förste telegrafist- och förste bokhållarbefattningar
anser jag mig kunna biträda.

Jag vill i detta sammanhang anmäla, att järnvägsstyrelsen med
hänsyn till de ringa befordringsutsikterna för kontorsskrifvare å administrativa
afdelningen vid distrikten uttalat sig för inrättande af bokhållarbefattningar
därstädes, liksom förhållandet är å öfriga afdelningar; och
häremot har jag intet att erinra.

Vidkommande de af kommittén föreslagna ordinarie arfvoden för
befattningshafvare, tillhörande nuvarande tjänstemannagrad vid distrikten,
får jag till en början erinra, att särskilda meningar härutinnan
uttalats bland kommitténs ledamöter.

Sålunda har en kommittéledamot, stationsinspektoren Lindström,
ansett, att de fordringar, som i tjänsten ställdes på byråassistenter och
expeditionsföreståndare, borde berättiga dem till ett högre arfvode än hvad
kommittén för dem ifrågasatt, nämligen lägst 3,000 högst 3,900 kronor.
Enligt nämnde reservants mening borde ifrågavarande befattningar i
aflöningshänseende likställas med maskininspektorer och distriktskassörer
samt arfvodet sålunda utgöra lägst 3,300 högst 4,200 kronor.

T. f. öfverdirektören Klemming har reserverat sig emot det af
kommittén föreslagna arfvodet för afdelningsföreståndare vid distrikten

1G1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

och, med särskild hänsyn till de aflöningsförmåner, som enligt senaste
lönereglering tillerkänts de högre tjänstemännen vid mariningenjörskåren,
uttalat sig för att arfvodet för afdelningsföreståndarna borde sättas till
lägst 6,000 högst 7,500 kronor.

Slutligen hafva herrar Carl Persson och Carl Jansson föreslagit
arfvoden, som beträffande distriktschefer, ban- och maskindirektörer,
maskininspektorer samt underingenjörer såväl i afseende å begynnelsesom
slutaflöning ligga 300 kronor under de af kommittén för dessa
befattningsliafvare föreslagna arfvoden, samt vidkommande öfverinspektorer,
stationsinspektorer å stationer af l:a, 2:a, 3:e och 4:e klass A,
förste bokhållare, bokhållare och förste stationsskrifvare med enahanda
belopp i fråga om slutaflöning en understiga hvad kommittén i sådant
afseende för dem ifrågasatt.

Järnvägsstyrelsen har i allmänhet anslutit sig till kommitténs förslag
till arfvoden för befattningshafvare af högre grad vid distrikten.

Emellertid har styrelsen på anförda skäl förordat, att arfvodet för
kvinnliga kontorsskrifvare måtte höjas utöfver hvad kommittén föreslagit
— lägst 1,080 högst 1,500 kronor — till lägst 1,200 högst 1,800
kronor, hvilket skulle gälla för dessa befattningshafvare såväl vid
distrikten som i styrelsen. A ort med högsta ersättning för bostad
och bränsle skulle alltså enligt styrelsens förslag den totala aflöningen
belöpa sig till lägst 1,600 och högst 2,200 kronor.

Vidare har styrelsen i fråga om de af kommittén föreslagna nya
öfverinspektorsbefattningarna framhållit såsom sin åsikt, att dessa icke,
i jämförelse med befattningarna såsom trafikinspektör af 2:a klass, vore
så ansvarsfulla och maktpåliggande att däraf borde, såsom kommittén
föreslagit, betingas en högre aflöning än för sistnämnda tjänstehafvare,
utan har styrelsen ansett, att öfverinspektorerna borde i berörda hänseende
likställas med trafikinspektörer af 2:a klass.

Vidkommande slutligen arfvodet för byråassistenter har styrelsen
uttalat sin anslutning till stationsinspektoren Lindströms ofvan omförmälda
därutinnan afgifna reservation.

Styrelsens utlåtande åtföljes af en skrift från eu del tjänstemän
vid administrativa afdelningen, däri bland annat begärts, att distriktskassörerna
måtte i aflöningshänseende likställas med kamrerare och
förrådsförvaltare vid maskinafdelningen.

I detta sammanhang anser jag mig böra redogöra för innehållet i
en del framställningar, i hvad de afse ändringar uti kommitténs förslag
till arfvoden för nu ifrågavarande befattningshafvare, öfver livilka
framställningar järnvägsstyrelsen afgifvit särskildt underdånigt utlåtande.

Bill. till Rikscl''. Prof. 1007. 1 Samt. 1 Afd. Bil Höft. 21

162

Kung!» Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Uti en till Kungl. Maj:t ställd skrift har de lägre tjänstemännens vid
statens järnvägar förening framställt såsom önskemål i berörda afseende,

att arfvodet för kvinnliga kontorsskrifvare måtte blifva lägst 1,200
högst 1,800 kronor;

att lägsta arfvodet för stationsskrifvare, manliga kontorsskrifvare
och ritare måtte blifva 1,800 kronor;

att lägsta arfvodet för bokhållare och förste stationsskrifvare icke
måtte understiga 2,400 kronor; samt

att högsta arfvodet för byråassistent måtte blifva 4,200 kronor.

Byråassistenterna hafva hemställt, att de måtte erhålla samma arfvode,
3,600—4,500 kronor, och lika stor bostadslägenhet, 5 rum och
kök, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma stationsinspektor
å 2:a klassens station.

Expeditionsföreståndarna hafva anhållit att blifva i aflöningshänseende
likställda med stationsinspektorer å 2:a klassens station och sålunda
enligt kommitténs förslag för sistnämnda befattningshafvare
erhålla i arfvode 3,600—4,500 kronor jämte bostad om 5 rum och kök
eller, om detta icke kunde bifallas, att deras aflöningsvillkor måtte bestämmas
lika med de för distriktskassörer föreslagna eller 3,300—4,200
kronor jämte bostadsersättning för 5 rum och kök.

Fråu stationinspektorernas sida har uttalats önskemål, att nuvarande
2:a klassens stationer måtte uppflyttas till l:a klass, 3:e klassens stationer
till 2:a klass och så vidare, hvarjämte erinringar gjorts emot uppdelningen
af nuvarande 4:e klassens stationer i A och B. Hvad särskilt
angår den föreslagna aflöningen för stationsinspektorer å station af 4:e
klassen A, har från stationsinspektorernas sida uttalats, att den vore
för låg i förhållande till den aflöning kommittén tänkt sig för förste
stationsskrifvare.

Uti sitt öfver förenämnda framställningar afgifna särskilda utlåtande
har järnvägsstyrelsen icke funnit de sålunda framställda önskemålen
föranleda ändring i den uppfattning, styrelsen, på sätt här ofvan nämnts,
uttalat rörande aflöningar för ifrågavarande befattningshafvare.

Det af kommitténs flertal afgifna förslag till ordinarie arfvoden
för befattningshafvare af högre grad vid distrikten finner jag mig i
allt väsentligt kunna understödja.

Sålunda kan jag till en början icke dela järnvägsstyrelsens uppfattning,
att det af kommittén för kvinnliga kontorsskrifvare ifrågasatta
arfvodet, lägst 1,080 högst 1,500 kronor, skulle vara för lågt.
Med tillägg af ersättning för bostad och bränsle skulle hela aflöningen
uppgå, å en ort med 20 procents inkvartering till lägst 1,296 högst

1G3

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 164.

1,800 kronor samt i Stockholm till lägst 1,480 högst 1,900 kronor. Eu
förhöjning i denna aflöning synes mig så mycket mindre böra ifrågasättas,
som förslaget till lönestat för telegrafverket för motsvarande
befattningshafvare vid telegrafstyrelsen upptager väsentligt lägre arfvoden.

Vidare finner jag den af styrelsen anförda omständigheten, att eu
öfverinspektor med det af kommittén för honom förslagna arfvodet
skulle blifva bättre ställd i aflöningshänseende än en trafikinspektör af
2:a klass, icke böra föranleda nedsättning i aflöningen för förstnämnda
befattningshafvare. Förutom det att nämnda förhållande i viss mån
äger sin motsvarighet inom andra verk, anser jag, i likhet med kommittén,
detsamma vara motiveradt äfven vid eu jämförelse mellan ifrågavarande
befattningar i afseende å de fordringar, som böra ställas å
resp. befattningshafvare.

Kommitténs löneförslag, i hvad det afser byräassistenter och expeditions
föreståndare finner jag mig icke kunna biträda.

De skäl, som af ofvanbemälde ledamot i kommittén i afgifven reservation
anförts för att byråassistent måtte blifva i aflöningshänseende
likställd med distriktskassör och sålunda erhålla i arfvode lägst 3,300
högst 4,200 kronor, finner jag i likhet med järnvägsstyrelsen motivera en
dylik förhöjning af det utaf kommittén ifrågasatta arfvodet lägst 3,000
högst 3,900 kronor. Jag fäster mig särskild! därvid, att byråassistent
innehar det ansvarsfulla värfvet att biträda trafikinspektör vid ledande
af tågens gång.

Hvad angår expeditionsföreståndarna, innebär visserligen, såsom
styrelsen i särskild! underdånigt utlåtande erinrat, kommitténs förslagen
förhöjning i deras ordinarie arfvode af 900 kronor. Härvid bör
emellertid anmärkas — näsrot som också kommittén framhållit — att
dessa befattningshafvare mer än andra komma att få sina löneförmåner
nedsatta i anledning af det föreliggande förslaget om reglering af
extra inkomster. Enligt hvad kommittén påvisat (sid. 282), framgår
af den såsom bil. D. till kommitténs betänkande fogade utredningen,
att sammanlagda löneinkomsten för de sju expeditionsföreståndarna i
högsta lönegraden utgjorde för år 1905 i medeltal omkring 5,100
kronor.

Med tillägg af ersättning för bostad och bränsle — endast fyra
expeditionsföreståndare åtnjuta fri bostad — skulle, yttrar kommittén
vidare, högsta aflöningen för de i Stockholm stationerade expeditionsföreståndarna
komma att utgöra 5,000 kronor och sålunda, därest det
af kommittén föreslagna maximibeloppet af felräkningspenningar, 300

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

kronor, uppnåddes, med 200 kronor öfverstiga den ofvan angifna medelinkomsten
för år 1905. Å öfriga stationer, där omförmälda ersättning
borde utgå med 900 kronor och sålunda hela aflöningen — felräkningspenningarna
oberäknade — utgjorde 4.800 kronor, skulle ingen förbättring
äga rum, utan i de fall, där nyssnämnda maximibelopp af felräkningspenningar,
300 kronor, komme att utgå, hvilket kunde antagas
blifva regel, skulle löneförhållandena blifva ungefär desamma som nu.

På grund af förestående jämförelse mellan expeditionsföreståndarnas
aflöningsförhållanden för närvarande och enligt det föreliggande löneförslaget,
hvaraf framgår, att detta senare skulle för dessa'' tjänstehafvare
medföra i vissa fall ingen och i andra fall en i förhållande till
andra befattningshafvare jämförelsevis obetydlig löneförbättring, finner
jag expeditionsföreståndarnas anhållan om höjning af det utaf kommittén
för dem ifrågasatta arfvodet vara till en viss grad befogad och
detta så mycket hellre som, enligt hvad som inhämtas utaf 1893 års
jämvägskommittés betänkande (sid. 288), särskild hänsyn tagits till
felräkningspenningarna enligt nu gällande grunder vid bestämmande af
expeditionsföreståndarnas nuvarande arfvode. Då jag dessutom med
afseende å det betydande ekonomiska ansvar, som är förenadt med
ifrågavarande tjänster, anser en likställighet mellan dem och distriktskassörerna
vara befogad, ansluter jag mig äfven i fråga om expeditionsföreståndarna
till förenänmda reservants mening, i enlighet hvarmed
arfvodet för sistnämnda befattningshafvare borde sättas lika med det
för clistriktskassörer och af mig jämväl för byråassistenter föreslagna
eller lägst 3,300 och högst 4,200 kronor.

Inrättandet af trafikdirektörsbefattningar skulle visserligen något
ändra trafikinspektörernas ställning, men då sistnämnda befattningshafvare
i allt fall skulle, såsom organisationskommittén anmält, komma
att, hvad angår själfständigheten i ställning och omfattningen af uppgifter,
fullt motsvara baningenjör och maskiningenjör, anser jag trafikinspektör
af l:a klass böra tillkomma samma aflöning som ban- och
maskiningenjör af l:a klass samt trafikinspektör af 2:a klass samma aflöning
som ban- och maskiningenjör af 2:a klass.

Af hvad jag anfört i organisationsfrågan har framgått den synnerligen
stora vikt och betydelse, som jag fäster vid clistriktschefsbefattningen.
På distriktschefernas verksamhet, initiativ och ledande förmåga
kommer det ekonomiska resultatet af statsbanedriften i hög grad att
bero; och dessa befattningar komma att, därest den föreslagna organisationsförändringen
skulle genomföras, gifvetvis blifva de inom statsbaneförvaltningen
viktigaste och ansvarsfullaste näst chefs- och sous -

1(55

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

chefsbefattningarna. De af organisationskommittén för distriktschef
föreslagna löneförmånerna — ett årligt arfvode af 8,000 kronor jämte
fri bostad och vedbrand — kunna därför omöjligen anses vara för högt
tilltagna, och anser jag mig därför böra tillstyrka bifall till organisationskommitténs
förslag i fråga om nu förevarande befattningshafvares
löneförhållanden.

I fråga om löneförmånerna till öfriga til] nu förevarande grupp aflönade
tjänstehafvare anser jag mig endast behöfva uttala min anslutning
till löneregleringskommitténs förslag. Jag vill dock erinra,
att arfvodet till den maskindirektör, som skulle blifva föreståndare för
centralverkstaden i Örebro, endast kan anses lämpadt efter nuvarande
förhållanden. När därför denna verkstad blifver fullt utbyggd, och
verksamheten där kommer att bedrifvas i större omfattning, torde arfvodet
behöfva höjas.

Ordinarie arfvoden för befattningsliafrare i styrelsen.

Befattning skafvare af lägre grad.

Med framhållande, hurusom befattningshafvare, tillhörande nuvarande
betjäningsklass, i järnvägsstyrelsen utgjorde allenast ett ringa antal —
tillsammans 20 — har kommittén (å sid. 185—192) funnit sig böra
behandla deras samtliga aflöningsförhållanden i ett sammanhang.

De vid styrelsen anställda betjänte utgöras enligt gällande aflöningsreglemente
af en förste vaktmästare, vaktmästare, manliga och kvinnliga
kontorsbiträden samt kontorsvakter. Hvad de två sistnämnda befattningarna
angår, har styrelsen funnit mindre lämpligt att besätta dem med
ordinarie innehafvare; och förekomma de icke vidare i arfvodesstaten.
Vid sådant förhållande uttalar sig kommittén för uteslutande af kvinnliga
kontorsbiträden och kontorsvakter ur aflöningsreglementet.

Aflöningen för vaktmästare är bestämd till lägst 780 högst 900
kronor med föreskrift tillika, att, om vaktmästare åtnjuter fri bostad,
lönen skall minskas med 150 kronor. För förste vaktmästare utgör arfvodet
1,100 kronor med enahanda villkor i fråga om afdrag för bostads -

Vaktmästare.

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

förmånen. Förste vaktmästaren samt 5 af de enligt 1906 års arfvodesstat
vid styrelsen anställda 11 vaktmästarna åtnjuta bostad in natura.

Sedan ingången af år 1902 äro förste vaktmästare och vaktmästare
berättigade att erhålla beklädnad in natura.

Enligt hvad kommittén meddelar, har järnvägsstyrelsen jämlikt beslut
af den 30 januari 1906 medgifvit utbetalande af öfvertidsersättning
för den tid, hvarmed den dagliga tjänstgöringen enligt de bestämda tjänstgöringsturerna
komme att i medeltal per söckendag öfverskjuta eu ordinarie
tjänstetid af 7 timmar. Denna öfvertidsersättning belöper sig till 20—25
kronor i kvartalet för hvarje vaktmästare, som tjänstgör å öfvertid.

Kommittén, som håller före, att aflöningsvillkoren borde i möjligaste
män bestämmas lika för hvarandra motsvarande befattningar i styrelsen
och vid distrikten, föreslår i öfverensstämmelse härmed till en början,
att förste vaktmästaren och samtliga öfriga vaktmästare i styrelsen måtte,
i likhet med hvad som enligt kommitténs mening borde äga rum i fråga
om befattningshafvare, tillhörande den lägst aflönade gruppen vid distrikten
och flertalet andra betjäningsgrupper därstädes, tilldelas bostad in natura
jämte bränsle, och detta utan något afdrag i den kontanta aflöningen. Beträffande
bostadens storlek uttalar sig kommittén för att, i enlighet med
hvad som för närvarande gäller, två rum och kök måtte kunna tillkomma
ifrågavarande befattningshafvare.

Vidare borde enligt kommitténs åsikt beklädnadsersättning till enahanda
belopp, som föreslagits för vaktmästare med flere betjänte vid
distrikten, eller 120 kronor om året, tilldelas förste vaktmästare och
vaktmästare i styrelsen i stället för den nu utgående beklädnadsförmånen
in natura.

Af skäl, som angifvas å sid. 188, anser kommittén däremot icke,
att vaktmästare i styrelsen borde komma i åtnjutande af det dyrortstillägg-
af 60 kronor, som enligt kommitténs mening skulle tillkomma
de lägre aflönade betjänte vid distrikten.

Vidkommande det ordinarie arfvodet erinrar kommittén om sitt
förslag till dylikt arfvode för vaktmästare vid distrikten, i enlighet hvarmed
detta borde utgöra lägst 780 högst 1,080 kronor, hvilket sistnämnda
arfvode skulle uppnås efter 15 år. Med tillägg af nyssnämnda ortstillågg
uppginge alltså enligt kommitténs förslag arfvodet för en vaktmästare
vid l:a distriktet, som vore stationerad i Stockholm, till lägst 840 högst
1,140 kronor. Då enligt kommitténs åsikt de i styrelsen anställda vaktmästarnas
tjänstgöring vore mera ansträngande än motsvarande befattningshafvares
vid distrikten, kunde det enligt kommitténs mening icke
ifrågasättas att, såsom nu ägde rum, ställa förstnämnda vaktmästare i

Kiinyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164. 167

aflöningshänseende sämre än vaktmästarna vid distrikten utan snarare
tvärtom.

I betraktande häraf föreslår kommittén arfvodet för vaktmästare
i styrelsen till lägst 840 högst 1,200 kronor, hvilket senare arfvode
med löneförhöjningar å 120 kronor m.ed tre års mellanrum skulle uppnås
efter 9 år.

I afseende å den sålunda för vaktmästare i styrelsen föreslagna
aflöning erinrar kommittén (å sid. 189), bland annat, att, såsom redan
framginge af järnvägsstyrelsens åtgärd att tilldela dem öfvertidsersättning,
dessa befattningshafvares tjänstgöringstid i regeln vore mer än
vanligt utsträckt. De flesta vaktmästarna i järnvägsstyrelsen tjänstgjorde
i medeltal 8 timmar hvarje söckendag. En del hade denna
tjänstgöringstid alla söcknedagar, under det att andra vore indelade i
tjänstgöringsturer sålunda, att de gjorde tjänst två dagar i veckan från
kl. 9 f. m. till 9 e. in. med allenast middagsrast samt de öfriga söcknedagarna
i veckan från kl. 9 f. m. till 3 e. m., hvarförutom de tjänstgjorde
hvar femte söndag.

I sammanhang med nu ifrågavarande lönereglering borde enligt
kommitténs mening ofvanberörda öfvertidsersättning upphöra.

För förste vaktmästaren föreslår kommittén det ordinarie arfvodet
till lägst 1,080 högst 1,440 kronor, hvilket senare arfvode med tillämpning
af enahanda grunder för löneförhöjning som beträffande vaktmästare
skulle uppnås efter 9 år.

Då vid befordran till förste vaktmästarbefattning vederbörande
kunde antagas i regeln hafva såsom vaktmästare hunnit upp till en aflöning
af 1,200 kronor, komme nog, erinrar kommittén, praktiskt taget
löneförhöjningarnas antal att för förste vaktmästaren inskränka sig till
två, så att högsta aflöningen erhölles efter 6 år. Arfvodet för nu ifrågavarande
befattningshafvare hade af kommittén föreslagits på nu omförmälda
sätt för bibehållande i hufvudsak af den nuvarande skillnaden
i aflöning mellan vaktmästare och förste vaktmästare, hvilken skillnad
vore motiverad däraf, att den sistnämnde utöfvade förmanskap öfver
icke blott de öfriga ordinarie vaktmästarna utan äfven en del extra
kontorsvakter.

Af de i styrelsen anställda kontorsbiträdena — enligt 1906 års arfvodesstat
uppgående till 8 stycken — tjänstgöra, en å administrativa
byrån, hvilken uträttar vanliga vaktmästargöromål, en å milkontoret,
hvilken sköter en för arbetet därstädes behöflig räknemaskin, samt sex

Förste vaktmästare.

Kontorsbiträden.

168 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

å styrelsens biljett- och blankettkontor. Hvad angår dessa sistnämnda,
äro två anställda å biljettryckeriet och utföra tryckningsarbete därstädes,
därvid den ene tjänstgör såsom förman. De fyra öfriga äro placerade
å blankettförrådet och äro sysselsatta med emottagning och ordnande
af levererade trycksaker samt ombesörja expedition af de till kontoret
ingångna rekvisitioner å biljetter och blanketter m. m.

Arfvodet för kontorsbiträden i styrelsen utgör för närvarande lägst
600 högst 1,200 kronor, hvilket senare arfvode jämlikt grunderna för
löneförhöjningar erhålles efter 17 år.

Kommittén — som, på sätt jag längre fram kommer att närmare
beröra, framlagt förslag därom, att viss del utaf den kontanta aflöningen
för samtliga befattningshafvare i styrelsen, kvilka ej åtnjuta
bostad in natura, må anses motsvara ersättning för bostad och bränsle —
uttalar sig för (sid. 191), att det ordinarie arfvodet för manliga kontorsbiträden
i styreisen borde sättas lika med det för vaktmästare föreslagna.

I öfverensstämmelse härmed föreslår kommittén arfvodet till lägst
840 högst 1,200 kronor, hvilket senare arfvode skulle uppnås efter 9 år.

Med tillägg af ersättning för bostad och bränsle, beräknad efter
de för distriktens personal gällande grunder, i enlighet hvarmed dylik
ersättning i Stockholm skulle utgå med 40 procent af arfvodet med
iakttagande af viss begränsning, som dock i detta fall icke blefve
tillämplig, komme alltså aflöningen för ifrågavarande befattningshafvare
att utgöra lägst 1,176 högst 1,680 kronor. I afseende å den del
af aflöningen, som ansåges motsvara ersättning för bostad och bränsle,
anmärker kommittén, att den icke ens för ett kontorsbiträde i högsta lönegraden
komme att räcka till för bekostande af en lägenhet af den
storlek, som ansetts kunna tillkomma ett kontorsbiträde vid distrikten
nämligen två rum och kök.

Då emellertid kommittén ansett sig böra hålla aflöningen i allmänhet
något lägre för kontorsbiträden i styrelsen än för motsvarande befattningshafvare
å distrikten, af hvilka senare större delen i enlighet med de
grundsatser, kommittén uttalat, skulle förut hafva passerat stationskarlsgraden
och sålunda först vid mera mogen ålder blifva befordrade till
berörda befattning, medan å andra sidan kontorsbiträdena i styrelsen
kunna antagas blifva ordinarie vid unga år, sjmtes enligt kommitténs
åsikt den ofvan anmärkta olikheten i afseende å inkvarteringen äga
fog för sig.

Kontorsbiträdena i styrelsen äro för närvarande liksom sina kamrater
å distrikten berättigade till beklädnad in natura. I enlighet med
hvad kommittén uttalat sig för beträffande de sistnämndas beklädnads -

/{linål. fl hij:ts Nåd. Proposition N:o Kil. 109

förmån, borde enligt kommitténs mening äfven kontorsbiträden i styrelsen
erhålla beklädnadsersättning med 120 kronor om året.

Enär det kontorsbiträde, som tjänstgör såsom förman å biljettryckeriet,
i denna egenskap, bland annat, ansvarar för korrekturgranskningen
af de tryckta biljetterna och sålunda har ett mera ansvarsfullt arbete
än öfriga kontorsbiträden i styrelsen, borde nämnda befattningshafvare
enligt kommitténs mening vara bättre betald än dessa senare.

Kommittén, som icke funnit det vara lämpligt att eu särskild
ordinarie befattning inrättades för tillgodoseende af berörda syfte, föreslår
i stället, att ett särskilt tilläggsarfvode af högst 180 kronor om
året måtte tillgodonjutas af det kontorsbiträde, som utöfvar ofvannämnda
förmansskap.

Kommitténs afiöningsförslag beträffande befattningshafvare af lägre
grad i järnvägsstyrelsen finner jag mig kunna i hufvudsak biträda.

Hvad särskildt angår arfvodena för vaktmästare, lägst 840 högst
1,200 kronor, och förste vaktmästare, lägst 1,080 högst 1,440 kronor,
får jag erinra, att i det förut omnämnda, för innevarande års Riksdag
framlagda förslaget till utgiftsstater för telegrafverket upptagits såsom
arfvode för vaktmästare lägst 1,140 högst 1,650 kronor, hvilket senare
arfvode skulle uppnås efter 12 år. Förste vaktmästare skulle därutöfver
erhålla ett tilläggsarfvode af 200 kronor. Den skillnad i arfvodena till
vaktmästarnas i telegrafstyrelsen favör, som uppkommer vid en jämförelse
— utgörande i högsta lönegraden för vaktmästare 450 kronor
och för förste vaktmästare 410 kronor — uppväges till fullo af den
ifrågavarande befattningshafvare i j ärnvägsstyrelsen tillkommande förmånen
af bostad in natura, hvilkens storlek kan uppgå till två rum och kök.

I mitt yttrande till statsrådsprotokollet angående vaktmästarnas i
telegrafstyrelsen löneförhållanden har jag såsom skäl för att bestämma
deras aflöningsförmåner något högre än för vaktmästarna i statens verk
i allmänhet åberopat längden af den dagliga tjänstgöringstiden i telegrafstyrelsen,
som icke syntes medgifva tillfälle för vaktmästarna därstädes
att i afsevärd grad förskaffa sig extra inkomster. Enligt hvad
som framgår af de utaf järnvägens löneregleringskommitté lämnade
upplysningar rörande tjänstgöringsförhållandena för vaktmästarna i
järnvägsstyrelsen, synes det ofvan sagda äga tillämpning äfven å
dem. På grund häraf och med hänsyn jämväl till önskvärdheten
af ett lämpligt förhållande i aflöningshänseende mellan vaktmästare
i styrelsen och vid distrikten, för hvilka senare aflöningen, inberäknadt
dyrortstillägg, af mig föreslagits till lägst 840 högst 1,140 kronor, synes
det mig, att någon nedsättning af det utaf kommittén för vaktBih.
till Riksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Höft. 22

Departementschef
ens
yttrande.

170

Kung!. Mdj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Nya och förändrade

tjänstebefattningar
inom
styrelsen.

mästarna i styrelsen föreslagna arfvodet icke bör äga rum. Emellertid
liåller jag före, att den i fråga om förste vaktmästaren i telegrafstyrelsen
föreslagna anordningen med ett tilläggsarfvode af 200 kronor i
stället för ett särskildt högre ordinarie arfvode än öfriga vaktmästare
lämpligen bör vinna tillämpning äfven i fråga om förste vaktmästaren
i styrelsen. Dennes kontanta aflöning, oberäknadt beklädnadsersättning,
skulle alltså uppgå till lägst 1,040 högst 1,400 kronor och sålunda till
40 kronor mindre än hvad kommittén föreslagit.

Att, såsom en ledamot i järnvägsstyrelsen i afgifven reservation vid
styrelsens utlåtande påyrkat, tilldela vaktmästarna å kontrollkontoret ett
tilläggsarfvode af 180 kronor, härtill föreligger enligt min uppfattning
icke tillräckliga skäl.

I den förut af mig omnämnda framställningen från manliga kontorsbiträden
har anhållits, att kontorsbiträdena i styrelsen måtte, i motsats
mot hvad kommittén föreslagit, likställas i aflöningshänseende med
kontorsbiträden vid distrikten.

Då jag anser kommittén hafva anfört giltiga skäl för att hålla kontorsbiträdena
i styrelsen något lägre i fråga om aflöningsförmåner än
motsvarande befattningshafvare vid distrikten, finner jag mig icke kunna
fästa afseende vid omförmälda anhållan.

Befattningshafvare af högre grad.

Innan jag upptager till behandling frågan om ordinarie arfvoden för
tjänstemän i styrelsen, torde jag få redogöra för dels organisationskommitténs
förslag till nya och förändrade tjänstebefattningar inom styrelsen
och dels löneregleringskommitténs förslag rörande vissa principiella
förändringar beträffande aflönings- och tjänsteförhållanden för
tjänstemän i styrelsen.

Beträffande organisationskommitténs förslag till nya och förändrade
tjänstebefattningar inom styrelsen har jag redan framhållit, hurusom
kommittén på skäl, som jag i hufvudsak angifvit, föreslagit tillsättande
på förordnande för viss olika tid af dels två järnvägsfullmäktige, dels
tre öfverrevisorer och dels en souschef med benämning öfverdirektör.
Likaledes har jag omförmält kommitténs förslag, att generaldirektören
skulle tillsättas endast på förordnande för viss tid, samt att en ny afdelning,
den kommersiella, skulle bildas och en ny afdelningschefsbefattning
inrättas för chefen för denna afdelning.

Inom styrelsens olika afdelningar har kommittén dessutom föreslagit
inrättandet af åtskilliga nya tjänstebefattningar. För att visa

171

Kttn/jl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

behofvet af en personalökning inom styrelsen fäster kommittén till en
början uppmärksamheten på, hurusom trafiken å statens järnvägar
under de senare åren företett en ofantligt stark tillväxt och att däraf
föranledts en betydande ökning i styrelsens förvaltningsuppgifter. Följden
däraf hade blifvit, att antalet af de ärenden, som årligen utgjort
föremål för järnvägsstyrelsens handläggning, sedan år 1895 mer än
tredubblats. Det måste därför, yttrar kommittén, i trots af den af kommittén
föreslagna öfverflyttningen från styrelsens till distriktsförvaltningarnas
handläggning af en mängd ärenden, göra sig gällande ett starkt
behof af ökning af de inom styrelsen fast anställda befattningshafvarna
med de kvalifikationer, att de kunde verksamt deltaga i beredningen af
de stora och svårlösta frågor, som det alltid måste tillkomma styrelsen
att handlägga. Då kommittén ansett sig böra föreslå, att afdelningschefernas
antal ökades allenast med en, vore det klart, att en väsentlig
förstärkning måste ske i de arbetskrafter med fast anställning, som nu
förefunnes å de olika styrelseafdelningarna. Afdelningsclieferna i styrelsen,
hvilka varit inkallade till kommittén för afgifvande af upplysningar
uti bland annat nu förevarande fråga, hade också hvar för sig
skarpt framhållit behofvet af ökade arbetskrafter inom styrelsen af den
art, som nyss nämnts. Kommittén förutskickar emellertid den anmärkning,
att kommitténs förslag i vissa fall endast afsåge en öfverflyttning
på ordinarie stat af befattningshafvare, hvilka styrelsen antingen efter
Kungl. Maj:ts särskilda medgifvande eller ock med den befogenhet, som
tillkomme styrelsen att antaga sakkunniga biträden för handläggning af
vissa grupper af ärenden, anställt på extra stat, och hvilkas fästande
vid förvaltningen såsom ordinarie befattningshafvare kommittén funne
vara af behofvet påkalladt. Därjämte har kommittén, enligt hvad den
tillika meddelar, i detta afseende tillämpat, där så kunnat ske, den
grundsatsen, att statsbaneförvaltningen borde genom erbjudande af de
förmåner, som vore förenade med ordinarie anställning, fästa dugliga
arbetskrafter vid verket.

Beträffande de till de olika afdelningarna hörande byråerna samt de
befattningshafvare med notaries lön och därutöfver, hvilka äro anställda
å de särskilda byråerna, äfvensom rörande ärendenas antal och fördelning
på byråerna får jag hänvisa till kommittébetänkandet (sid. 24—26
samt sid. 182—198). I sammanhang med förslaget om ökning af
personaluppsättningen inom de olika styrelseafdelningarna har kommittén
tillika föreslagit ändring i fördelningen af ärendena mellan afdelningarna;
och får jag jämväl beträffande sistnämnda förslag hänvisa till kommittébetänkandet
(sid. 182—198).

172

Kiinr/1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Innan jag öfvergår till angifvandet af de af kommittén å de särskilda
afdclningarna föreslagna nya befattningarna, torde jag böra
nämna, att kommittén å ban- och maskinafdelningarna föreslagit inrättandet
af nya tjänster af beskaffenhet, som förut icke förekommit
inom styrelsen, nämligen befattningar, förenade med samma löneförmåner
som notariebefattningarna, men afsedda för tjänstemän med högre
teknisk utbildning. För närvarande få icke under byrådirektör och
byråingenjör anställas funktionärer med teknisk verksamhet och högre
aflöning än ritares. Ritarna behöfva icke hafva aflagt högre teknisk
examen, hvilket däremot är föreskrifvet för byråingenjör. Kommittén
anser nu, att å vissa till nyssnämnda afdelningar hörande byråer, å
hvilka kommittén icke ville föreslå inrättandet af byråingenjörsbefattningar
med den jämförelsevis högre aflöning, som utgår till dessa tjänstemän,
det dock, med hänsyn till det maktpåliggande och omfattande
tekniska insikter kräfvande arbete, som utföres å dessa byråer, erfordras
befattningshafvare med notaries aflöning och högre teknisk utbildning.
Dessa befattningshafvare, yttrar kommittén, syntes lämpligen böra benämnas
byråingenjörer; och borde för att skillnad skulle erhållas mellan,
å ena sidan, detta slag af byråingenjörer och, å andra sidan, de förutvarande
byråingenjörerna med samma aflöning som kontorsföreståndare,
de förra angifvas såsom byråingenjörer af andra klassen och de senare
såsom byråingenjörer af första klassen.

Hvad härefter angår de å de olika afdelningarna föreslagna nya
befattningarna, anser kommittén beträffande administrativa afdelningen
på anförda skäl (sid. 182—184) behofvet af ytterligare arbetskrafter
på denna afdelning kunna tillfredsställas genom inrättande af ytterligare
en notarietjänst. Eu dylik befattning ansåge kommittén emellertid så
mycket mera nödvändig, som någon hjälp vid handläggningen af byråns
göromål i allmänhet icke kunde, enligt hvad kommittén inhämtat, lämnas
af den å byrån såsom ombudsman tjänstgörande notarien, på grund
däraf att de egentliga ombudsmannagöromålen i regel gåfve honom full
sysselsättning.

I fråga om banafdelningen har kommittén, med tillämpning af grundsatsen
om beredande af ordinarie anställning åt den under alla förhållanden
behöfliga personalen å styrelsens byråer, föreslagit inrättande å
bankonstruktionsbyrån af två byrå i n gen j or sbe fat tningar af andra klassen,
hvilkas innehafvare skulle tjänstgöra, den ene å byråns underafdelning
för signal- och säkerhetsanordningar och den andre å byråns underafdelning
för öfriga ärenden, och har kommittén förklarat arbetet å denna

Kung]. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

173

byrå vara af don beskaffenhet, att därstädes erfordrades befattningshafvare
af den art, som nyss angifvits.

Enligt kommitténs förslag skulle inrättas en särskild byra, bangårdsbyrån,
för handläggning af frågan rörande omgestaltning eller nybyggnad
af bangårdar vid de trafikerade statsbanorna. A donna byrå
föreslår kommittén anställandet af en byrådirektör och en byråingenjör
af första klassen.

Å maskinafdelningen finnas å extra stat anställda några ingenjörer
för handläggande af ärenden, som kräfva särskild sakkunskap. Sålunda
finnes sedan början af år 1903 anställd en på det elektrotekniska området
utbildad ingenjör med uppdrag att handlägga ärenden rörande
förberedelserna för införande af elektrisk drift å statsbanorna och såsåsom
biträde åt honom ytterligare en elektrotekniskt utbildad ingenjör.

För såväl ban- som maskinafdelningens räkning användes en på
det metallurgiska området utbildad ingenjör. Denne, hvilken för närvarande
är anställd vid banafdelningen, har sig uppdraget att verkställa
undersökningar och profningar af materialier och effekter af järn, stål
och koppar m. m., som upphandlas för statens järnvägars räkning.
Ifrågavarande ingenjör liar en metallurgiskt utbildad ingenjör till biträde.
Vidare användes en på det kemisk-tekniska området utbildad
ingenjör med uppdrag att för järnvägsstyrelsens räkning verkställa
kemiska och fysikaliska undersökningar och profningar å leveranser af
oljor, bränsleämnen m. m. Sistnämnda ingenjör har likaledes till sitt
biträde en ingenjör med kemisk-teknisk utbildning.

För samtliga dessa mera tillfälligtvis antagna befattningshafvare
anser kommittén, att det borde finnas ordinarie befattningar. Därvid
borde för handläggande af ärenden rörande den elektriska driften en
särskild byrå inrättas, å hvilken skulle anställas en byrådirektör och en
byråingenjör af första klassen; och har jag redan i det föregående framhållit,
hurusom kommittén antagit, att omständigheterna torde medföra,
att denna byrå inom eu icke långt aflägsen framtid komme att svälla ut
till en särskild afdelning inom styrelsen, tilläfventyrs med samtidiga inskränkningar
i afseende å personaluppsättningen å andra styrelsebyråer.
Beträffande de befattningshafvare, som utförde de metallurgiska och
kemisk-tekniska undersökningarna anser kommittén, att i aflöningsreglementets
arfvodesstat vid förråd sbyrån borde upptagas arfvoden för dels
två byråingenjörsbefattningar af första klassen och dels en byråingenjör
sbefattning af andra klassen. Kommittén ansåge sig emellertid icke
höra lämna oanmärkt, att till följd af de nu för ändamålet anlitade
ingenjörernas lefnadsålder det icke syntes lämpligt att omedelbart vid

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

den nya organisationens trädande i kraft med ordinarie innehafvare besätta
de båda byråingenjörsbefattningarna af första klassen.

Förutom de nyss nämnda, för särskilda speciella fackändamål anställda
befattningshafvare inom maskinafdelningen, äro å maskinbyrån
ständigt sysselsatta tre samt å maskininspektionsbyrån två ingenjörer,
hvilka, ehuru endast innehafvande ritares eller underingenjörs aflöning,
omhänderhafva arbete af en beskaffenhet, som påkallar bättre löneförmåner,
nämligen konstruktionsarbeten, utredningar af profningsresultat
med lokomotiv och vagnar samt besiktningar af rullande materiel. För
dessa ingenjörer anser kommittén lämpligen böra inrättas byråingenjörsbefattningar
af andra klassen, däraf två vid maskinbyrån och en vid
maskinspektionsbyrån.

I fråga om trajikafdelningen föreslår kommittén, dels att trafikbyrån
måtte delas i två byråer, en för handläggande af ärenden af förvaltningsart
och en för handläggande af tidtabells- och vagnfördelningsärenden
samt därmed sammanhängande frågor af s. k. trafikteknisk art,
och dels att å den senare byrån måtte inrättas en byrådirektörs- och en
notariebefattning, sistnämnda befattning för utöfvande af den närmaste
skötseln af vagnfördelningsärendena. Det syntes nämligen kommittén
nödvändigt, att för handläggningen af de med stigande trafik och med
utvecklingen af landets internationella förbindelser alltmera maktpåliggande
tidtabellsärendena och för beredande till föredragning af de viktigare
bland de ur ekonomisk synpunkt för statens järnvägar synnerligen
betydande vagnfördelningsärendena inrättades en befattning med
byrådirektörs aflöning, hvarigenom tillfälle bereddes att för ärendenas
behöriga skötsel förvärfva fullt kvalificerad arbetskraft. Jämväl syntes
det kommittén påkalladt, att för det mera direkta omhänderhafvandet af
de löpande vagnfördelningsärendena tillsattes en funktionär med notaries
aflöning.

Hvad slutligen angår den kommersiella afdelningen, har kommittén
tänkt sig, att den nuvarande taxebyrån skulle delas på två byråer, den
ena under benämningen personbyrån för handläggning af ärenden rörande
den in- och utländska persontrafiken och den andra under benämningen
godsbyrån för handläggning af ärenden rörande den in- och utländska
godstrafiken. Å den förra byrån skulle, utom befattningshafvare med
lägre aflöning än notaries, anställas en byrådirektör och en notarie.
Hvad beträffade handläggningen af ärenden rörande den in- och utländska
godstrafiken, kunde, yttrar kommittén, ifrågasättas behofvet af två
särskilda byråer. Kommittén hade emellertid ansett sig böra inskränka
sig till att föreslå inrättande af en byrå för samtliga dessa ärenden med

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition N:o 164.

175

en ordinarie byrådirektör. Däremot funne kommittén det vara af behofvet
påkalladt, att på denna byrå funnes, utom befattningshafvare med lägre
aflöning, två ordinarie notarier, för biträde vid handläggning, den ene af
inländska godstrafiksärenden och den andre af utländska godstraflksärenden.

Å taxebyrån finnes för närvarande å extra stat anställdt ett matematiskt
biträde. Beträffande denna befattningshafvare anför kommittén,
att det vore uppenbart, att den kommersiella afdelningen skulle vara i
behof af en tjänsteman med matematisk utbildning och den kompetens
i öfrigt, att utredningar, grundade på matematiska kalkyler, rörande järnvägsekonomiska
spörsmål kunde åt honom anförtros. Bland de uppgifter,
som under den närmaste framtiden förelåge för det matematiska biträdet,
ansåge sig kommittén såsom den allra viktigaste böra särskildt
nämna fullföljandet och afslutandet af de påbörjade ingående undersökningar
och utredningar af ekonomisk och teknisk art, som måste föregå
ett förslag till förändring af den nuvarande godstaxan. Behofvet å den
kommersiella afdelningen af en tjänsteman med de kvalifikationer, som
ofvan angifvits, måste emellertid göra sig starkt gällande icke endast
vid lösningen af en eller annan sådan stor fråga, utan äfven vid det
ständiga arbetet på reformer inom taxeväsendets område. Ett dylikt
behof vore nämligen en gifven följd af den synnerligen berättigade sträfvan
att bygga de på järnvägarnas afkastningsförmåga inverkande taxereformerna
på ett så tillförlitligt och sakkunnigt bearbetadt material som
möjligt. På grund af hvad kommittén sålunda anfört, och då kommittén
därjämte hyste den uppfattningen, att ett permanent behof af arbetskraft
borde tillfredsställas med inrättandet af en befattning på ordinarie
stat, samt att det vore af största vikt för statsbaneförvaltningen att
kunna med de förmåner, som vore förenade med ordinarie anställning,
fästa dugliga arbetskrafter vid statens järnvägar, hade kommittén funnit
sig böra föreslå, att å den kommersiella afdelningen anställdes å ordinarie
stat en matematiker med samma aflöning som byrådirektör samt
med hufvudsakligt åliggande att för den kommersiella afdelningens
räkning utföra eller leda utredningar rörande järnvägsekonomiska förhållanden
och med skyldighet att därjämte, i den mån sådant kunde
låta sig göra, dels å ifrågavarande afdelning biträda med annat erforderligt
arbete och dels för andra afdelningars räkning verkställa behöfliga
matematiska utredningar.

Med statsbanenätets utveckling och den ofantliga ökning i trafiken Departements o

O O olloföDS tf

å statens järnvägar, som under de senare åren ägt rum, måste gifvet- 0 erae“|e7
vis de styrelsen tillkommande förvaltningsuppgifterna hafva i hög grad
tillväxt i antal och omfattning. I samma mån som en sådan tillväxt

176

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

ägt rum, måste också inom styrelsen hafva gjort sig gällande behofvet
af ökning i antalet befattningshafvare med den ställning och aflöning,
att af dem skulle kunna fordras ett mera själfständigt och maktpåliggande
arbete.

Visserligen har under den tid, som den nuvarande organisationsformen
tillämpats, genom särskilda, af Kungl. Maj:t och Riksdagen fattade
beslut tillkommit åtskilliga nya befattningar af den art, som nyss berörts,
men det synes dock af den utredning, som af organisationskommittén
lämnats rörande ärendenas antal och fördelning på de olika byråerna
under tidsperioden 1895 —1906, hafva tydligen framgått, att ökningen
i personaluppsättningen icke ägt rum i sådan grad, som tillväxten
i ärendenas antal kan hafva kräft. Emellertid skulle, om nu föreliggande
organisationsförslag genomföres, genom den öfverflyttning af en mängd
ärenden från styrelsens till distriktsförvaltningarnas handläggning och
afgörande, som ingår i förslaget, en icke oväsentlig lättnad uppstå i
styrelsens arbetsbörda. Ehuru jag, i fråga om personaluppsättningen
inom styrelsen, hemställt om den förändring i kommitténs förslag, att
de 5 afdelningschefsbefattningarna icke skulle förekomma, anser jagdock
på nyss angifna grund, att det erfordras endast en jämförelsevis
ringa ändring uti det af kommittén framställda förslaget i fråga om nya
tjänstebefattningar å styrelsens olika afdelningar, hvilket förslag jämväl
blifvit af järnvägsstyrelsen tillstyrkt. Jag antager detta så mycket hellre
som genom anordningen med ärendenas föredragning af byrådirektörer
åtskilligt inom styrelsen förekommande dubbelarbete, såsom jag redan
framhållit, kommer att upphöra.

Kommitténs förslag om inrättande af byråingenjörsbefattningar med
samma aflöning som notaries, byråingenjörsbefattningar af 2:a klass,
anser jag mig böra tillstyrka, då därigenom med mindre kostnad än frunärvarande
fast anställning af lämplig art kan beredas befattningshafvare
med högre teknisk bildning.

För att nu öfvergå till frågan om personalökningen å de olika afdelningarne,
så torde, hvad först angår administrativa af delningen, det
vara nödvändigt att med indragningen af afdelningschefsbefattningen
låta afdelningen sönderfalla i två byråer, hvardera med eu byrådirektör.
Å den ena af dessa byråer skulle handläggas rena förvaltnings- och
författningsärenden m. m. och å den andra byrån frågor af mera ekonomisk
art, såsom kameral-, kassa- och revisionsärenden. Under byrådirektören
å den förstnämnda byrån skulle lyda statistiska kontoret och
ombudsmannen; under byrådirektören å den andra byrån kammar- och
revisionskontoren samt kassören.

177

Kung!. Moj:ts Nåd. Proposition N:o

inrättas sålunda å administrativa afdelningen eu ny byrådirektörsbetättning,
torde den af kommittén föreslagna nya notarietjänsten icke
för närvarande erfordras. 1 kommitténs förslag om nya tjänstebefattningar
å denna afdelning skulle alltså endast den förändring äga rum
att den föreslagna notarietjänsten utbytes mot en byrådirektörsbefattning.

I fråga om bana/delningen torde behof vet af en särskild bangårdsbyrå
vara obestridligt. Det af kommittén för byrådirektör å denna
byrå föreslagna ti lläggsarfvodet torde däremot icke erfordras, dä rätt
och skyldighet till sådan sjelfständig handläggning och föredragning af
byråns ärenden, som kommittén tänkt sig böra särskildt åläggas denna
byrådirektör, enligt mitt förslag omedelbart skulle medfölja byrådirektörsbefattningen.

De båda byråingenjörsbefattningarna af 2:a klassen å bankonstraktionsbyrån
torde vara fullt motiverade.

Då enligt organisationsförslaget från denna afdelning i särskildt
hög grad skulle utflyttas ärenden till distriktsfÖrvaltningamas afgörande
anser jag ändringen af afdelningschefsbefattningen icke behöfva medföra
någon ytterligare ökning i personaluppsättningen å denna afdelning.

A maskinbyrån skulle enligt kommitténs förslag egentligen icke äga
rum annan förändring i personaluppsättningen än att möjligheten till
ordinarie anställning skulle beredas för befattningshafvare, som redan
nu finnas å afdelningen fastän på extra stat; och synes mot ett sådant
förslag icke kunde framställas någon erinran. Framför allt anser jag
inrättandet af en särskild byrå för den elektriska driften vara nödvändigt.

Någon ny tjänstebefattning i anledning af afdelningschefsbefattningens
indragning anser jag icke böra förekomma å denna afdelning. Visserligen
sker icke någon nämnvärd utflyttning af ärenden från denna afdelning
till distriktsförvaltningama, men till afdelningens handläggning
höra ärenden af så olikartad natur — maskintekniska frågor, förrådsärenden
och frågor rörande den elektriska driften — att genom de särskilda
byrådirektörernas själfständiga föredragning en högst väsentlig •
lättnad i arbetet bör uppstå.

Kommitténs förslag till personalökning på traska/delning en synes
mig vara val motiveradt.

I sitt utlåtande öfver kommitténs betänkande har järnvägsstyrelsen
föreslagit, att biljett- och blankettkontoret måtte öfverflyttas till den
kommersiella afdelningen, mot hvilken anordning jag ej har något att
erinra. Utflyttning till distriktsfÖrvaltningamas afgörande af en mängd
ärenden tillhörande denna afdelning torde också komma att äga rum.

Bill. till Rikscl. Prat. 11)07. 1 Sami. 1 Afä. 131 Haft. 23

178

Kimgl. Maj:ts Nåd. Proposition. No 164.

Jag- anser mig- därför icke böra åtminstone för närvarande föreslå någon
personalökning- i anledning- af afdelningschefsbefattningens indragning.

I fråga om den kommersiella afdelningen synes kommittén hafva
tvekat, om icke denna afdelning borde sönderfalla i tre i stället för såsom
kommittén föreslagit två byråer. Någon mera betydande utflyttning
af ärendena från denna afdelning till distriktsförvaltningarna torde icke
komma att äga rum. Det synes mig dessutom vara af synnerlig- vikt,
att denna afdelning, å hvilken skola handläggas de stora och betydelsefulla
frågor, som företrädesvis röra beredande af ökade inkomster åt
järn vägsförvaltningen, blir beträffande personaluppsättningen väl utrustad,
så att behöflig^ reformarbete i angifna hänseende kan bedrifvas
med erforderlig kraft och skyndsamhet. På dessa skäl anser jag, att,
därest den å afdelningen föreslagna afdelningschefsbefattningen icke
skulle komma att inrättas, afdelningen bör indelas i tre byråer, en fölpersontrafiken,
en för inländsk godstrafik och en för utländsk godstrafik,
livar med sin byrådirektör och notarie. Jämte det jag angående behofvet
af fast anställning för eu matematiker får hänvisa till hvad kommittén
i sådant afseende yttrat, anser jag mig därför böra föreslå att utöfver
de nya tjänstebefattningar, som kommittén ifrågasatt, måtte å denna
afdelning- inrättas ytterligare eu byrådirektörstjänst. A kommersiella
afdelningen skulle således tillkomma nya ordinarie befattningar för två
byrådirektörer, ett matematiskt biträde och en notarie.

Å styrelsens olika afdelningar skulle, på grund af hvad jag sålunda
föreslagit, komma att anställas följande nya befattningshafvare, nämligen:

Ä administrativa afdelningen:

1 byrådirektör.

✓

Ä banafdelningen:

1 byrådirektör,

1 byråingenjör af Pa klass,

2 byråingenjörer af 2:a klass.

A maskinafdelningen:

1 byrådirektör,

3 byråingenjörer af Pa klass,

4 byråingenjörer af 2:a klass.

Kuntjl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 164.

179

Å trafikafdelningen:

1 byrådirektör,

1 notarie.

A kommersiella afdelningen:

2 byrådirektörer,

1 matematiker,

1 notarie.

Med afseende å denna sålunda föreslagna personalökning finner jag
mig böra ånyo erinra därom att dels afdelningschefsbefattningarna skulle
indragas dels ock det stora flertalet af de sålunda föreslagna nya befattningshafvarna
redan finnas anställda i styrelsen ehuru å extra stat.

Angående härefter löneregleringskommitténs förslag rörande vissa
principiella förändringar beträffande tjänstemän i styrelsen framhåller
kommittén till eu början (sid. 224) de olikheter i fråga om lönevillkor —
alldeles bortsedt från skillnaden i aflöningsbelopp — Indika, i likhet med
hvad som äger rum äfven i de andra kommunikationsverken, råder emellan
styrelsen och distrikten. Den viktigaste och i sina följder mest genomgripande
skillnaden i berörda afseende vore, påpekar kommittén, den,
som uppkomme därigenom att all personal å distrikten åtnjöte fri bostad
eller hyresbidrag, under det att tjänstemännen i styrelsen numera vore
helt och hållet i saknad af såväl den ena som den andra af nämnda förmåner.
Äfven i andra afseenden förefunues emellertid, enligt hvad kommittén
vidare utvecklar (sid. 224 och 225), olikheter beträffande löneförhållandena
mellan nyssnämnda två stora hufvudgrupper af tjänstemän vid
statens järnvägar, särskildt i fråga om arfvodets fördelning i lön och
tjänstgöringspenningar samt rätten att under viss tid åtnjuta ledighet
för sjukdom eller eljest med bibehållande utaf aflöningen.

Efter att hafva (å sid. 225—227) närmare redogjort för de olägenheter
i afseende å tjänsteförhållandena vid statens järnvägar, som föranleddes
af omförmälda skiljaktigheter i afseende å löneförhållandena
emellan tjänstemän i styrelsen och vid distrikten och hvilka särskildt
gjorde sig gällande vid förflyttningar af befattningshafvare från linjen
till stvrelsen och tvärtom, uttalar sig kommittén för eu utjämning i
berörda afseende och vttrar kommittén i sådant afseende följande
(sid. 227).

Utjämning af
skiljaktigheteterna
i
afseende å
aflöningsförhållandena

mellan tjänstemän
i styrelsen
och vid
distrikten.

180

Kun yl. Majds Nåd. Proposition N:o 164.

Enda utvägen att i möjligaste mån uppnå det här ofvan omhaudlade
syftemålet syntes kommittén till en böljan vara införande af en
sådan anordning, att viss del utaf aflöningen för styrelsens tjänstemän
fastställdes att utgå i form af liyresersättning efter enahanda grunder,
som, på sätt ofvan om förmälts, föreslagits för tjänstemän å distrikten.
Kommittén insåge till fullo de betänkligheter, som kunde uppresa
sig gent emot ett dylikt aflöningssystem, hvarigenom den af 1893
års järn vägskommitté eftersträfvade och äfven i mångt och mycket
genomförda likformigheten mellan järnvägsstyrelsen och andra ämbetsverk
i viss mån skulle näbbas. Med hänsyn emellertid till de ofvan
påvisade olägenheter, som vore förbundna med sakernas nuvarande ordning
i förevarande afseende, kunde kommittén icke finna annat än att
det läge större vikt uppå att söka åstadkomma enhetlighet i aflöningsförhållandena
inom ett och samma verk än att uppehålla nyssnämnda likformighet
emellan en del af verket — och detta den i fråga om befattningsinnehafvarnas
antal ojämförligt mindre delen — och andra ämbetsverk.
Då det af flera orsaker icke läte sig göra att förändra
aflöningsförhållandena inom den större delen af verket — linjeförvaltningen
— så att de öfverensstämde med förhållandena inom centralförvaltningen,
syntes den af kommittén anvisade utvägen för erhållande af
ett för järnvägs förvaltningen i dess helhet lämpligt aflöningssystem äga
fog för sig. Förverkligandet af detta mål vore enligt kommitténs förmenande
så mycket hellre värdt uppoffringen af likformighet i aflöningsförhållanden
mellan järnvägsstyrelsen och andra verk, som en dylik likformighet
i allt fall, med hänsyn särskild! till den allt mer och mer
beaktade egenskapen hos statsbaneförvaltningen att vara eu industriell
affär, svårligen syntes i längden kunna upprätthållas, och därtill kornrne,
att förflyttning af tjänstemän mellan järnvägsstyrelsen och andra centrala
verk, enligt erfarenhetens vittnesbörd, ytterst sällan förekomme.

Kommitténs förslag i förevarande afseende innebär alltså, att tjänstemännen
i styrelsen likasom å distrikten tillerkännes ersättning för bostad
och bränsle, motsvarande 40 procent af det ordinarie arfvodet, dock med
begränsning till ett visst maximibelopp, motsvarande ungefärliga kostnaden
för en bostadslägenhet af den storlek, som skäligen anses böra tillkomma
vederbörande befattningshafvare, jämte erforderligt bränsle enligt gällande
bränslestat.

För bestämmande af nämnda maximibelopp har kommittén ansett
sig böra ingå i undersökning, i hvad mån respektive befattningar
inom styrelsen borde i afseende å bostadens storlek kunna jämföras
med befattningar å distrikten, för Indika kommittén afgifvit för -

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 164. 181

slag härutinnan; ocli har kommittén därvid ansett sig böra likställa
notarie och kamrerare samt öfrig» till dessa aflöningskategorier hörande
befattningshafvare med distriktssekreterare, ban- och maskiningenjör åt
2:a klass med flere, Indika enligt kommitténs mening borde erhålla 5
rum och kök, samt byrådirektör och arkitekt med nuvarande afdelningsförest&ndare,
för hvilken högsta antalet rum utgör 6 jämte kök. Med
hänsyn till öfverdirektörens ställning och i öfverensstämmelse med hvad
som föreskrefs i nådiga bref ve t den 23 december 1880, borde enligt kommitténs
mening för honom beräknas eu våning på 7 rum och kök.
Förste bokhållare och bokhållare, underiagenjörer, ritare och manliga
kon tor sskrif vare borde jämnställas med motsvarande befattningar vid
distrikten, Indika enligt sin tjänstegrad stadie erhålla, förste bokhållare,
bokhållare och underingenjörer 4 rum och kök samt manlig kontorssklyfvare
och ritare 3 rum och kök. Kvinnliga bokhållare kunde enligt
kommitténs mening åtnöjas med 2 rum och kök samt kvinnliga kontorsskrifvare
med 1 rum och kök.

Vidkommande värdesättningen af bostadslägenheter af ofvannämnda
slag har kommittén följt enahanda grunder, som enligt kommitténs förut
omnämnda förslag beträffande befattningshafvare vid distrikten skulle
gälla för dessa, i enlighet hvarmed värdet i Stockholm fastställts
1 ill, för eu lägenhet om 6 rum och kök 1,800 kronor, för en lägenhet
om 5 rum och kök 1,500 kronor, för en lägenhet om 4 rum
och kök 1,100 kronor, för en lägenhet om 3 rum och kök 850
kronor, för en lägenhet om 2 rum och kök 650 kronor samt för
eu lägenhet om ett rum och kök 400 kronor, allt med tillhörande
bränsle. För eu lägenhet om 7 rum och kök jämte bränsle
anser kommittén värdet böra bestämmas till 2,000 kronor. De sålunda
fastställda värdena borde alltså enligt kommitténs mening angifva
maximibeloppet af den ersättning för bostad och bränsle, som
skulle tillkomma resp. befattningshafvare inom styrelsen, alltefter storleken
af den lägenhet, hvartill de, på sätt här ofvan angifvits, kunde
anses berättigade. Härvid anmärker kommittén, att i fråga om befattningshafvare
af högre grad än notariegruppen skulle en dylik ersättning
af 40 procent redan å det begynnelsearfvode, kommittén tänkt sig,
öfverstiga resp. maximibelopp, hvarför beträffande dessa befattningar
maximum och minimum komme att sammanfalla.

Genom den här ofvan ifrågasatta reformen skulle, erinrar kommittén,
den viktigaste olikheten i aflöningsförhållanden mellan styrelsen
och distrikten komma att upphöra. För åstadkommande, så vidt möjligt,
af full likformighet uti aflöningssystemet inom hela statsbaneförvaltnin -

Departements chefens yttrande.

Reglering af
arbetstiden i
styrelsen.

182 Kungl. Maj:ts AV!//. Proposition N:o 164.

gen föreslår kommittén äfven, att den nuvarande skillnaden mellan
styrelsen och distrikten måtte upphöra beträffande dels arfvodets fördelning-
i lön och tjänstgöringspenningar, dels löneförhöjningarnas hänförande
till lönen eller uppdelning i nyssnämnda beståndsdelar, dels ock
huru med aflöningen skall förfaras, då vederbörande af eu eller annan
anledning icke tjänstgör. För kommitténs förslag härutinnan får jag
redogöra i ett annat sammanhang.

Kommitténs förslag att för befattningshafvare i styrelsen införa eu
särskild aflöningstitel under benämning ersättning »för bostad och bränsle»
innebär eu väsentlig afvikelse från de principer, som gjort sig gällande
uti de för innevarande års Riksdag framlagda förslag till lönereglering
vid andra statens verk. .lag tillåter mig dock i detta sammanhang erinra
om det ortstillägg, som enligt Kungl. Majrts proposition angående
ny aflöningsstat för statskontoret skulle tillkomma därstädes anställda
befattningshafvare.

Om också, såsom kommittén själ! antydt, någon tvekan skulle kunna
gorå sig gällande emot genomförande af eu dylik princip, hvarigenom
tjänstehafvare i järnvägsstyrelsen skulle komma att erhålla eu särställning
uti omförmälda afseende, hafva emellertid de af kommittén anförda
skäl för att på detta sätt åstadkomma likformighet i aflöningsförhållaudena
mellan befattningshafvare i styrelsen och å distrikten öfvertygat
mig om lämpligheten af ifrågavarande anordning, och finner jag mig
alltså höra tillstyrka densamma.

Enligt hvad kommittén (å sid. 230) meddelar, gäller i fråga om
arbetstiden inom järnvägsstyrelsen, att å dess byråer och eu del kontor
den dagliga arbetstiden å tjänsterummet i regeln är 5 timmar. Å
de tre största kontoren nämligen kontrollkont-oret, milkontoret och statistiska
kontoret är den normala arbetstiden för kontorspersonalen bestämd
till sex timmar med eu half timmes frukostrast. Personalen å
ban- och maskinafdelningarnas ritkontor har likaledes sex timmars arbetstid
men utan uppehåll. Hvad byråpersonalen angår, erinrar kommittén,
att de högre tjänstemännen, öfverdirektörer och byrådirektörer,
i allmänhet äro tillstädes å tjänsterummen under längre tid än
fem timmar.

Beträffande arbetstiden å distrikten äro, yttrar kommittén i detta
sammanhang, tjänsteförhållandena för flertalet befattningshafvare sådana,
att det icke låter sig göra att fixera någon viss likformig tjänstgöringstid
per dag. För tjänstemännen å de flesta expeditioner och i allmänhet

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104. 188

dem, sura utföra kontorsgöromål, kunde emellertid tjänstetiden å
arbetsrummet enligt kommitténs mening i regeln sättas till omkring 7
timmar.

I fråga om det i styrelsen och särskild! å de stora kontoren förekommande
öfvertidsarbetet meddelar kommittén följande.

Hvarje arbete, som för styrelsens räkning utföres öfver den
normala arbetstiden, betalas särskild! dels efter tid enligt viss taxa
i förhållande till vederbörandes aflöning och dels efter beting. A
kontrollkontoret, där på grund af personalens talrikhet och tjänsteförhållandena
i öfrigt öfvertidsarbetet för närvarande spelar en viktigroll,
skiljes på ordinarie öfvertid, utgörande 28 timmar i månaden, samt
extra ordinarie öfvertid eller den, som utöfver nämnda tid tages i anspråk
för arbete för kontorets räkning. För arbete å extra ordinarie
öfvertid erhåller befattningshafvare i lägre lönegrad ersättning efter eu
något högre taxa än för arbete å den ordinarie öfvertiden.

På grund af utredning, som kommittén införskaffat, har kommittén
funnit, att öfvertidsarbete för närvarande inom styrelsen äger rum i eu
utsträckning, som icke kan anses normal. Sålunda uppgick under
år 1905 sammanlagda beloppet af öfvertidsersättning till ordinarie personal
vid styrelsen till omkring 138,758 kronor eller i medeltal 519
kronor för hvarje befattningshafvare, som däraf kommit i åtnjutande.

Kommittén har nu på anförda skäl (se betänkandet sid. 230—233)
funnit sig böra i sammanhang med ifrågavarande lönereglering föreslå
en minimitid för arbete å tjänsterummet i styrelsen af 7 effektiva arbetstimmar
hvarje söckendag.

Enligt hvad kommittén särskild! framhållit, skulle genom en dylik
utsträckning af den normala arbetstiden det ofvannämnda öfvertidsarbetet,
om också icke helt och hållet försvinna, så dock åtminstone
inskränkas till att förekomma hufvudsakligen under särskild! brådskande
förhållanden.

I fråga om sambandet mellan kommitténs löneförslag och den
ifrågasatta utsträckningen af arbetstiden erinrar kommittén (sid. 234),
att, medan, å ena sidan, detta löneförslag vore uppgjord t under den förutsättning,
att genom utsträckning af arbetstiden å tjänsterummet alla
befattningshafvares arbetskraft till fullo utnyttjades för statens järnvägars
räkning, hade kommittén, å andra sidan, sökt afväga lönesatserna så, att
de icke blott motsvarade den stegring i lefnadskostnader, som under
senare lider ägt rum, utan äfven i viss mån utgjorde ersättning för
den inkomst, vederbörande kunnat genom arbete vid sidan af den ordinarie
tjänstgöringen förskaffa sig. Vid nu anmärkta förhållanden vore

184

Knntjl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o in4.

Departements chefens yttrande.

Arfvoden.

Manliga kontor
s skri f rare.

också, erinrar kommittén, uppenbart, att kommitténs förslag i fråga om
arbetstiden är ställdt i beroende af godkännande af löneförslaget.

Emot den af kommittén förordade utsträckning af arbetstiden A
tjänsterummet för befattningshafvare af högre grad i styrelsen har jagintet
att erinra. Denna anordning öfverensstämmer i det närmaste med
hvad i sådant afseende föreslagits beträffande telegrafstyrelsens personal,
för hvilka den effektiva, arbetstiden torde komma att utgöra 71/-* timmar.

Jag öfvergår härefter till frågan om ordinarie arfvoden för tjänstemän
i styrelsen.

Det nuvarande arfvodet för manliga kontorsskrifvare i styrelsen
utgör lägst 1,080 högst 2,700 kronor. I afseende härå må anmärkas,
att nämnda begynnelsearfvode under senare åren icke kommit till användning,
utan har styrelsen i sina till Kungl. Magt ingifna förslagtill
arfvodes- och kostnadsstater upptagit såsom lägsta arfvode för
kontorsskrifvare 1,200 kronor. Enligt gällande grunder för löneförhöjningar
skulle vederbörande efter två år erhålla sistnämnda arfvode och
efter ytterligare två år 1,500 kronor, hvarefter arfvodet med tre års
mellanrum ökas med 300 kronor, så att högsta arfvodet, 2,700 kronor,
skulle erhållas efter 16 år. Vid 1897 års lönereglering skedde ingen
annan ändring beträffande den för kontorsskrifvare i styrelsen jämlikt
1874 års aflöningsreglemente bestämda aflöning än att minimiarfvodet
höjdes till nuvarande belopp, hvaremot dåvarande maximiarfvode, 2,400
kronor, bibehölls oförändradt. Höjningen af detta senare till 2,700 kronor
genomfördes vid 1901 års riksdag.

1 likhet med hvad kommittén föreslagit beträffande manliga kontorsskrifvare
vid distrikten skulle det ordinarie arfvodet för ifrågavarande
befattningshafvare i styrelsen utgöra lägst 1,500 högst 2,700 kronor,
hvilket senare arfvode skulle uppnås efter 12 år. Härtill skulle komma
ersättning för bostad och bränsle, som enligt förut angifna grunder belöper
sig till lägst 600 högst 850 kronor, så att hela aflöningen komme
att utgöra lägst 2,100 högst 3,550 kronor.

Vid bestämmande af nämnda aflöning bär kommittén (sid. 240) ansett
sig böra taga en viss hänsyn till den af kommittén förordade utsträckningen
af tjänstgöringstiden, hvarigenom öfvertidsersättningen till
större delen komme att försvinna. Att denna ersättning spelar en viktig
rol i fråga om kontorsskrifvarnas nuvarande aflöningsförhållanden, fram -

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1(14.

185

går af de af kommittén (å sid. 240) lämnade uppgifter rörande dessa
tjänstemäns inkomster af öfvertidsarbete.

I fråga om såväl nu nämnda som öfriga af kommittén åberopade
grunder för bestämmande utaf aflöningen för omförmälda, till den lägsta graden
inom den nuvarande tjänstemannaklassen hörande befattningshafvare,
får jag hänvisa till betänkandet sid. 208—241.

Före 1897 års lönereglering fanns i aflöningsreglementet ingen
skillnad angifven mellan manliga och kvinnliga kontorsskrifvare i afseende
å aflöning, ehuru enligt praxis det högsta arfvodet för kvinnlig
kontorsskrifvare utgjorde 1,800 kronor. Enligt gällande aflöningsreglemente
utgör arfvodet lägst 900 kronor högst 1,500 kronor, hvilket
senare arfvode jämlikt grunderna för löneförhöjning skulle uppnås
efter 10 år. I likhet med hvad som numera, på sätt ofvan nämnts,
äger rum beträffande de manliga kontorsskrifvarna, har under senare
tider ofvannämnda begynnelsearfvode icke kommit till användning, utan
få vederbörande börja med 960 kronor.

Äfven åtskilliga bland de kvinnliga kontorsskrifvarna uppbära,
på sätt kommittén (å sid. 243) närmare angifver, icke obetydliga extra
inkomster i form af öfvertidsersättning.

På anförda skäl (sid. 242 och 243) finner kommittén arfvodet för
de kvinnliga kontorsskrifvarna i styrelsen böra bestämmas till lägst
1,080 högst 1,500 kronor. Med hänsyn till de särskilda, af kommittén
å nämnda ställe i betänkandet utvecklade synpunkter, som enligt kommitténs
mening gjorde sig gällande i fråga om sättet för bestämmande
utaf aflöningen för kvinnliga tjänstemän, har kommittén ansett sig böra
inskränka löneförhöjningarnas antal till två, den första å 120 kronor
och den andra å 300 kronor, hvilka bägge enligt af kommittén föreslagna
regler skulle inträda med 3 års mellanrum.

Beträffande den del af aflöningen, som skulle utgöras af ersättning
för bostad och vedbrand, har, såsom förut anmärkts vid behandling af
kommitténs förslag i fråga om införande af dylik ersättning för styrelsens
tjänstemän, denna för därstädes anställd kvinnlig kontorsskrifvare
af kommittén föreslagits till 400 kronor, motsvarande värdet af ett rum
och kök. Totalbeloppet af aflöningen konnne sålunda att utgöra lägst
1,480 och högst 1,900 kronor.

Kommittén har (sid. 244) erinrat om den undantagsställning, hvilken
intages af de kvinnliga kontorsskrifvarna å mil- och kontrollkontoren,
5 till antalet, hvilka kvarstå på äldre stat än den nuvarande
och i enlighet härmed åtnjuta ett arfvode af 1,800 kronor.
Då dessa befattningshafvare därjämte uppbära dyrtidstillägg samt

Bill. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Höft. 24

Kvinnliga
kontor sskrifvare.

Ritare.

Bokhållare
och förste
bokhållare.

186 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No lf!4.

öfvertidsersättning, hvilken för år 1905 uppgått till i medeltal 622
kronor för hvar och en, skulle de, med hänsyn därtill att större delen
af öfvertidsersättningen komme att upphöra till följd af arbetstidens utsträckning,
lida en afsevärd minskning i nuvarande löneinkomster. 1
betraktande däraf att nu ifrågavarande kvinnliga kontorsskrifvare, i motsats
till deras manliga kamrater, för hvilka ett liknande förhållande skulle
kunna inträffa, icke äga någon utsikt att i framtiden erhålla förbättring
i lönevillkor, anser kommittén billigheten kräfva, att de i någon män
måtte erhålla godtgörelse för minskad löneinkomst till följd af den nya
lönestatens tillämpning, hvilket enligt kommitténs mening borde ske
i sammanhang med fastställande af öfvergångsbestämmelser.

Enligt kommitténs förslag borde ritarna i styrelsen i likhet med
motsvarande befattningshafvare vid distrikten hänföras till samma aflöningsgrupp
som manliga kontorsskrifvare och sålunda erhålla ordinarie
arfvode af lägst 1,500 högst 2,700 kronor eller med tillagd ersättning
för bostad och bränsle lägst 2,100 högst 3,550 kronor.

I sammanhang med frågan om aflöningen för dessa tjänstemän har
kommittén enligt å sid. 244 och 245 närmare angifna grunder föreslagit
en uppdelning af den nuvarande ritargruppen genom inrättande af underingeniörsbefattningen
i styrelsen.

Begynnelsearfvodet för ritare i styrelsen utgör för närvarande 2,100
kronor, hvilket arfvode efter 3 år ökas till 2,400 kronor och efter
ytterligare 3 år till 2,700 kronor. Kommittén anmärker, att, om hänsyn
tages till dyrtidstillägget, skulle kommitténs förslag till aflöning för ritare
alltså endast medföra löneförbättring för sådana innehafvare af nämnda
befattning, hvilka kunna tilldelas den för minst 9 tjänstår bestämda
aflöning, hvaremot ritare med lägre antal tjänstår skulle med tillämpning
af kommitténs löneförslag blifva sämre ställda i afton ingshänseende
än för närvarande. Hvad angår nuvarande innehafvare af ifrågavarande
befattning, skulle vederbörande enligt kommitténs mening hållas skadeslös
genom ett allmänt stadgande, att ingen tjänstehafvare skulle på grund
af den nya lönestaten lida minskning i nu innehafvande löneförmåner.

Närmast öfver de manliga kontorsskrifvarna i tjänstegrad och
aflöning stå bokhållarna. Lägsta arfvodet för dem utgör 2,400 kronor,
hvilket arfvode efter 3 år ökas till 2,700 kronor och efter ytterligare
3 år till 3,000 kronor. I fråga om en stor del af dessa tjänstemän
gäller, att de utföra samma arbeten som kontorsskrifvarna, i anledning
hvaraf bokhållarbefattningen i en del fall endast utgör en högre aflö -

187

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

niugsgrad. Å de större kontoren särskildt kontrollkontoret utöfvar däremot
en dol bokhållare eu mera själfständig verksamhet såsom ledare af
vissa arbeten.

Detta förhållande har, enligt hvad kommittén meddelar, gifvit föreståndaren
för nämnda kontor anledning till en framställning om inrättande
därstädes, vid sidan af de nuvarande kontrollörstjänsterna, af särskilda
»andre kontrollörsbefattningar», hvilkas innehafvare skulle förestå vissa
underafdelningar å kontoret. Kommittén, som, på sätt förut framhållits,
i flera fall föreslagit uppdelningar af nuvarande befattningar i ändamål
att bereda de tjänsteinnehafvare inom en viss grupp, åt hvilka mera
ansvarsfulla sysslor äro anförtrodda, ett däremot svarande högre ordinarie
arfvode, förordar så till vida förenämnda förslag, att kommittén
uttalar sig för inrättande af bokhållarbefattningar af en högre grad
under benämningen förste bokhållare. Detta förslag skulle icke innebära
ökning af antalet bokhållare utan endast, såsom nyss antydts, en uppdelning
af den nuvarande bokhållarkåren; och betonar kommittén särskildt,
att enligt kommitténs mening de sålunda föreslagna nya befattningarna
vore afsedda endast för sådana tjänstemän, som å styrelsens
kontor tjänstgjorde såsom verkliga arbetsledare under kontorsföreståndarna
eller, hvad kontrollkontoret beträffade, under afdelningsföreståndarna.

För förste bokhållare föreslår kommittén det ordinarie arfvodet
till lägst 2,400 kronor med fyra löneförhöjningar å 300 kronor, så att
högsta arfvodet efter 12 år uppgår till 3,600 kronor. Med tillägg af
ersättning för hyra och bränsle, hvilken ersättning enligt af kommittén
angifna grunder skulle kunna uppgå till ett belopp, motsvarande kostnaden
för en bostad om 4 rum och kök jämte bränsle, samt utgöra
lägst 960 högst 1,100 kronor, komme hela aflöningen för ifrågavarande
tjänstemän att uppgå till lägst 3,360 högst 4,700 kronor.

Arfvodet för bokhållare anser kommittén böra sättas till lägst 2,100
högst 3,300 kronor med samma löneförhöjningsskala som för förste
bokhållare. Beträffande den del af aflöningen, som skulle motsvara ersättningen
för bostad och bränsle, borde enligt kommitténs härutinnan
afgifna förslag bokhållarna i afseende å maximibeloppet likställas med
förste bokhållare och sålunda erhålla högst 1,100 kronor. På grund af
procentberäkningen komme däremot nämnda ersättning för en bokhållare
med lägsta arfvode att utgöra 840 kronor. Sammanlagda beloppet af bokhållarnas
aflöning komme alltså att utgöra lägst 2,940 högst 4,400 kronor.

Äfven vid bestämmande af aflöningen för manliga bokhållare har
kommittén (sid. 247) beaktat de ökade kraf, som komma att ställas på

Kvinnliga

bokhållare.

Underingen jörer.

188 Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 164.

vederbörande befattningshafvare genom förslaget om tjänstgöringstidens
utsträckning. I detta sammanhang har kommittén erinrat om de afsevärda
extra inkomster i form af öfvertidsersättning, som jämväl af bokhållarna
uppbnres, hvilka inkomster genom nyssnämnda anordning komme
att försvinna; och har kommittén (å sid. 247) lämnat en redogörelse
för de belopp, en del bokhållare i sådant afseende under 1905 uppburit.

Efter därom af järnvägsstyrelsen afgifvet förslag medgaf 1906 års
Riksdag, med bifall till Kungl. Majrts framställning i ämnet, att bland
tjänstemän inom järnvägsstyrelsen finge upptagas kvinnliga bokhållare
med lägsta arfvode af 1,800 kronor och högsta arfvode af 2,400 kronor.

Då nämnda arfvode syntes hafva bestämts med anpassning till den
nu gällande löneskalan, förordar kommittén, utan hinder däraf att befattningen
så nyligen inrättats, förhöjning af aflöningen, så att densamma
komme i rätt förhållande till den aflöning, kommittén tänkt
sig för, å ena sidan, manliga bokhållare och, å den andra, kvinnliga
kontorsskrifvare. I betraktande häraf borde enligt kommitténs mening
arfvodet för ifrågavarande befattning sättas till lägst 1,500 kronor med
två löneförhöjningar å 300 kronor, så att högsta arfvodet, 2,100 kronor,
efter vanliga regler uppnåddes efter 6 år. Ersättningen för bostad och
bränsle anser kommittén böra för kvinnliga bokhållare tillmätas så, att
den kunde motsvara kostnaden för en bostad om två rum och kök
jämte bränsle; och skulle densamma iitgöra lägst 600 högst 650 kronor.
Hela aflöningen skulle alltså uppgå till lägst 2,100 högst 2,750 kronor.

Till samma aflöningsgrupp som förste bokhållarna anser kommittén
de föreslagna nya underingenjörsbefattningarna i styrelsen böra hänföras.
Deras arfvode skulle sålunda utgöra lägst 2,400 högst 3,600 kronor
eller med tillagd ersättning för bostad och bränsle lägst 3,360 högst
4,700 kronor.

Beträffande de af kommittén anförda motiv för ifrågavarande förslag
tillåter jag mig hänvisa till betänkandet (sidan 248).

I tjänstegrad och aflöning närmast öfver bokhållarna följer enligt
gällande aflöningsreglemente eu grupp af befattningshafvare i järnvägsstyrelsen,
som i aflöningshänseende är fullkomligt likställd med tjänstemännen
i l:a lönegraden inom de centrala verken. Till denna grupp,
för hvilken aflöningen utgör 3,000 kronor med två ålderstillägg, hvartdera
å 500 kronor efter resp. 5 och 10 år, höra en registrator och
aktuarie, eu revisor och föreståndare för revisionskontoret, 10 notarier
(däraf en f. o. m. 1907), en förrådsförvaltare samt 5 kontrollörer. Rörande
notariernas fördelning å de olika byråerna gäller, att de äro placerade,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

189

2 å administrativa byrån, af livilka den ene tjänstgör såsom styrelsens
ombudsman, 1 å banbyrån, 1 å maskinbyrån, 1 å förrådsbyrån, 2 å
trafikbyrån, 1 å militärbyrån samt 2 å taxebyrån. Kontrollörerna tjänstgöra
å kontrollkontoret.

Vid behandlingen af frågan om aflöningen för omförmälda befattningshafvare,
hvilka kommittén för korthetens skidl sammanfattat under
den gemensamma benämningen notariegruppen, har kommittén (sid.
249—253) framlagt förslag rörande vissa omflyttningar i aflöningshänseende
utaf en de! tjänstemän i styrelsen, för livilka förslag jag nu går
att redogöra.

Till en början föreslår kommittén, att af ofvannämnda befattningar
notarien och ombudsmannen samt revisorn måtte uppflyttas till närmast
högre aflöningsgrupp.

Hvad först angår notarien och ombudsmannen, åligger honom enligt
32 § af gällande instruktion att »i rättegångar och andra mål efter
erhållet uppdrag utföra styrelsens talan samt att, då sådant påkallas,
i mål angående tjänstefel, hvilka af styrelsen handläggas, verkställa
utredning och afgifva utlåtande».

Rörande omfattningen af rättegångsväsendet vid statens järnvägar
meddelar kommittén (sid. 249 och 250) en del uppgifter, som äro
hämtade från en af järnvägsstyrelsen gjord underdånig framställning af
den 1 december 1905 angående inrättande af en ny notarietjänst å styrelsens
administrativa byrå.

Med stöd af hvad kommittén inhämtat rörande beskaffenheten och
omfattningen af den verksamhet, notarien och ombudsmannen i järnvägsstyrelsen
utöfvar, finner kommittén denna befattning böra i fråga om
själfständigt ansvar och vikt sättas högre än öfriga notarier i styrelsen
och därmed jämnställda befattningsinnehafvare och sålunda uppflyttas
i tjänstegrad och aflöning samt likställas med kontorsföreståndarbefattningarna.
Då omhandlade befattning sålunda icke vidare skulle
blifva likställd med öfriga notarier i styrelsen, samt dessutom, såsom
framginge af nyssberörda af järnvägsstyrelsen meddelade uppgifter rörande
ombudsmannens verksamhet, befattningens innehafvare nästan uteslutande
sysslade med ombudsmannagöromål, syntes kommittén häraf följa,
att han endast borde benämnas ombudsman. Då han emellertid, i den
mån hans tid medgåfve, skulle vara förpliktad att biträda jämväl med
uppsättningar och dylikt å administrativa byrån, anser kommittén föreskrift
härom böra i instruktionen meddelas.

Uppflyttning i
högre tjänstegrad
af
notarien och
ombudsmannen
samt
revisorn.

190

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Nedflyttning
af hufvudkassören
till
notariegruppen.

Kassör,
registrator,
notarier,
förrådsförvaltare,

kontrollörer,
byråingenjörer
af
andra klassen.

Under erinran därom, att frågan om revisorns uppflyttning i en
högre aflöningsgrupp än den, i hvilken han nu befinner sig, vid flera
föregående tillfällen varit på tal, samt att en dylik anordning därvid
förordats af järnvägsstyrelsen, framhåller kommittén därjämte (sid. 252),
hurusom rörelsens vid statsbanorna tillväxt sedan år 1874, då det nuvarande
revisorsarfvodet bestämdes, samt den i samband därmed stående
afsevärda ökningen af de utgifter vid statens järnvägar, som å revisionskontoret
granskades, i betydlig man medfört förändring i revisorns tjänsteställning.
Om också de ökade göromålen å nämnda kontor medfört ökad
arbetshjälp för revisorn, så lede det i allt fall intet tvifvel, yttrar kommittén
vidare, att revisorn, som hade att öfvervaka och leda arbetet å
kontoret samt ansvara för att det vidlyftiga granskningsarbetet fullgjordes
i rätt tid och på enhetligt sätt, numera borde, särskildt med hänsyn
till den mera själfständiga verksamhet, han utöfvade, fullt likställas med
öfriga kontorsföreståndare i styrelsen; och ville alltså kommittén ansluta
sig till den af järnvägsstyrelsen i denna riktning vid flera tillfällen uttalade
åsikt.

Den nuvarande hufvudkassörsbefattningen i styrelsen är för närvarande
i aflöningshänseende likställd med kontorsföreståndarbefattning,
och åtnjuter han sålunda i arfvode 4,000 kronor med två ålderstillägg
hvartdera å 500 kronor efter 5 respektive 10 år, hvartill komma felräkningspenningar,
1,000 kronor.

Af skäl, som kommittén närmare utvecklat (å sid. 253), har kommittén
ansett sig icke kunna förorda en högre aflöning för hufvudkassören
än hvad som enligt kommitténs mening borde tillkomma befattningshafvare
tillhörande notariegruppen.

I sammanhang härmed har kommittén, då benämningen hufvudkassör
icke motsvarades af särskildt högre ansvar för denne befattningsliafvare
än för distriktskassörerna, föreslagit, att befattningens titel måtte ändras
till kassör.

Till ifrågavarande aflöningsgrupp (notariegruppen) borde alltså enligt
löneregleringskommitténs mening hänföras kassör, registrator och aktuarie,
för hvilken befattningsliafvare organisationskommittén på anförda skäl
(sid. 185) föreslår benämningen af endast registrator, notarie, förrådsförvaltare
och kontrollör, hvarjämte enligt organisationskommitténs förslag
till denna grupp skulle komma jämväl byråingenjör af andra klassen.

Beträffande aflöningsförhållandena för omförmälda befattningsliafvare
må anmärkas, att dessa, i motsats mot hvad som äger rum i fråga om

Kung!. Maj ds Nåd. Proposition N:o 1(14.

litl

bokhållare, ritare och kontorsskrifvare i styrelsen och en del tjänstemän
å distrikten, icke kunna erhålla någon extra inkomst af järnvägsmedel,
utöfver det för dem bestämda arfvode, i form af öfvertidsersättning
eller dylikt. Genom nådigt bref den 15 oktober 1897 har nämligen
Kungl. Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen tillse, bland annat, att
ingen tjänsteman inom styrelsen, hvilkens minimiaflöning vore 3,000 kronor
eller därutöfver, finge af järn vägsmedlen åtnjuta annat arfvode än det,
som funnes för hans ordinarie tjänst fastställdt eller han i egenskap af
vikarie vore berättigad att uppbära.

Kommittén föreslår för nu omhandlade befattningshafvare ett arfvode
af 3,300 kronor med tre löneförhöjningar, så att enligt de härför af
kommittén föreslagna allmänna grunder ett högsta arfvode af 4,200
kronor skulle erhållas efter 9 år. Ersättningen för bostad och bränsle
skulle utgöra lägst 40 procent af arfvodet eller 1,320 kronor och högst
1,500 kronor, motsvarande värdet af 5 rum och kök jämte bränsle, så
att hela aflöningen skulle uppgå till lägst 4,620 högst 5,700 kronor.

För att bringa nyssnämnda stadgande i nådiga brefvet den 15 oktober
1897 i öfverensstämmelse med kommitténs löneförslag uttalar sig
kommittén för sådan ändring däraf, att ett minimiarfvode af 3,300 kronor
i stället för 3,000 kronor måtte fastställas såsom gräns för rättigheten
att kunna åtnjuta annan ersättning af järnvägsmedel än ordinarie
arfvode och vikariatsersättning.

Såsom motiv för sitt löneförslag, i hvad det afser nu ifrågavarande
tjänstemannagrupp i järnvägsstyrelsen, anför kommittén särskildt (sid.
254) den af kommittén förordade utsträckningen af arbetstiden till
7 timmar, i sammanhang hvarmed kommittén framhåller, att tjänstgöringen
i allmänhet i järnvägsstyrelsen icke undginge att röna inflytande
af järnvägsförvaltningens egenskap att vara ett affärsverk.

I ordningen närmast öfver de befattningshafvare i styrelsen, hvilka
här ofvan behandlats, följer en grupp af tjänstemän, som kommittén
betecknar såsom kontorsföreståndargruppen med hänsyn därtill att flertalet
af dessa tjänstemän innehafva nämnda tjänsteställning. Hit höra
enligt gällande aflöningsreglemente, förutom hufvudkassören, kamreraren,
föreståndaren för statistiska kontoret, föreståndaren för milkontoret, förste
kontrollörer och byråingenjörer, hvilka sistnämnda befattningshafvare, för
så vidt de hörde till denna grupp af tjänstemän, enligt organisationskommitténs
förslag skulle benämnas byråingenjörer af första klassen.
Enligt löneregleringskommitténs förslag borde till denna grupp ytterligare
räknas ombudsmannen samt revisorn.

Kamrerare,
föreståndare
för statistiska
kontoret,
föreståndare
för milkontoret,

förste kontrollörer,

byråingenjörer
af
första klassen,
ombudsman,
revisor.

192

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o lf>4.

Byrådirektörer,
arkitekt,
matematiker.

Nämnda grupp bildar för närvarande i aflöningshänseende en mellanklass
emellan tjänstemän af l:a ock 2:a lönegraden i andra ämbetsverk,
då nämligen aflöningen för densamma nu tillhörande befattningshafvare
är bestämd till lägst 4,000 högst 5,000 kronor.

Efter att hafva (å sid. 256) redogjort för omförmälda befattningshafvares
tjänsteställning föreslår kommittén för dem ett arfvode af lägst
4,200 högst 5,100 kronor, hvarigenom aflöningen med tillägg af ersättning
för bostad och bränsle, enligt förut angifna grunder utgörande
1,500 kronor, skulle uppgå till lägst 5,700 högst 6,600 kronor.

Vid bestämmande af arfvodet för dessa befattningshafvare har kommittén
utgått därifrån, att de icke borde sättas lägre än tjänstemän af
2:a lönegraden i centrala verk, hvarjämte kommittén erinrat, att härvidlag
hufvudsakligen samma synpunkter gjorde sig gällande som dem,
Indika anförts i fråga om aflöningen för notariegruppen. Kommittén
anmärker i detta sammanhang, hvad särskildt angår aflöningen för
byråingenjör och ombudsmannen, hvilka befattningar i fråga om kompetensvillkor
och tjänsteställning kunde likställas med ban- och maskiningenjörer
af 2:a klass å linjen resp. distriktssekreterare, att kommittén
jämväl tagit hänsyn till de aflöningsvillkor, som kommittén ansett
böra ifrågakomma för dessa senare.

För byrådirektörerna i styrelsen, till hvilken grupp äfven arkitekten
hänföres och till hvilken enligt organisationskommitténs förslag skulle
komma jämväl styrelsens matematiker, utgör arfvodet för närvarande
4,500—5,500 kronor; och äro de sålunda i aflöningshänseende likställda
med tjänstemän i andra lönegraden i öfriga centrala ämbetsverk. Inom
järnvägsförvaltningen hafva byrådirektörerna samma tjänstegrad som
afdelningsföreståndarna å distrikten, ehuru de i afseende å lönevillkor
stå betydligt lägre än dessa.

Löneregleringskommittén har i annat sammanhang (sid. 226) påvisat,
hurusom byrådirektörerna till och med, i betraktande af värdet af den
ban- och maskiningenjörer tillkommande förmånen af naturainkvartering,
äro i afseende å löneinkomst sämre ställda än nyssnämnda under dem i
tjänstegrad stående befattningshafvare.

Äfven om byrådirektörerna, anför kommittén vidare, icke kunde
likställas med afdelningsföreståndarna å linjen, hvilka förde befäl öfver
en talrik personal och därjämte hade ett större ekonomiskt ansvar,
lede det enligt kommitténs mening intet tvifvel, att byrådirektörerna
hittills blifvit satta för lågt å löneskalan i förhållande till andra befattningshafvare
såväl vid statens järnvägar som inom andra verk.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 164. 193

Byrådirektörerna vore öfverdirektörernas närmaste män. Om järnvägsförvaltningens
egenskap att vara ett affärsverk och det häraf påkallade
affärsmässiga sättet för arbetets bedrifvande inom verket i viss mån
medförde en särskildt stor arbetsbörda för tjänstemännen i allmänhet i
järnvägsstyrelsen, gällde detta framför allt de högre befattningarna,
öfverdirektörer och byrådirektörer, på hvilkas duglighet och förmåga
att leda andras arbeten dessutom verkets skötsel i hög grad berodde; och
hvad särskildt byrådirektörerna anginge, hade de det ansvarsfulla värfvet
att bereda alla till vederbörande byrå hörande ärenden, som i styrelsen
föredroges.

På grund af hvad kommittén sålunda anfört, har kommittén funnit
sig icke böra sätta arfvodet för byrådirektörerna samt arkitekten lägre än

4,800 kronor med tre löneförhöjningar enligt vanliga grunder, så att högsta
arfvodet, 5,700 kronor, komme att uppnås efter 9 år. Då kommittén ansett,
att ersättning för bostad och bränsle borde för ifrågavarande befattningshafvare
utgöra 1,800 kronor, skulle alltså lägsta aflöningen bli 6,600
kronor samt slutaflöningen 7,500 kronor. Ehuru två af de till ifrågavarande
grupp hörande tjänstemän, nämligen den byrådirektör, som vore
föreståndare för kontrollkontoret, samt arkitekten innehade en annan
tjänsteställning än öfriga byrådirektörer, saknade kommittén anledning att
föreslå någon ändring i nuvarande förhållande, i enlighet hvarmed bemälde
tjänstemän i aflöningshänseende räknades till byrådirektörsgruppen. Hvad
först angår föreståndaren för kontrollkontoret, erinrar kommittén, i fråga
om tjänstens vikt och betydenhet, om de vidtomfattande arbeten, som
å nämnda kontor utföras och som kräfva en talrik arbetsstyrka, uppgående
enligt 1906 års arfvodesstat till icke mindre än 224 ordinarie
befattningshafvare af tjänstemannagrad, oberäknadt föreståndaren. Då
på ledaren af nämnda arbeten ställdes särskilda, anspråk på duglighet
och han dessutom, såsom nyss blifvit antydt, utöfvade förmansskap
för en stor personal, borde han enligt kommitténs förmenande i fråga
om aflöningen likställas med byrådirektörerna i allmänhet. Med afseende
å den omfattning, husbyggnadsväsendet vid statens järnvägar ägde,
och i betraktande af de inkomster, som stode dugliga arkitekter i. allmänhet
till buds, har kommittén ej heller ansett sig böra sätta arkitektens
aflöning lägre än hvad för byrådirektörerna föreslagits.

Enligt hvad som framgår af kommitténs förslag till aflöningar för
befattningshafvare vid distrikten, har kommittén ansett, att byrådirektörer
i styrelsen borde i aflöningshänseende likställas med ban- och
maskiningenjörer af första klass samt trafikinspektörer af första klass.

Bill. till Riksd. Prat. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Höft. 25

194

Kungl. Ma j ds Nåd. Proposition N:o 104.

Afdeinings- . Beträffande löneregleringskommitténs förslag till aflöning för de
cie/e>'' befattningsafvare, som nu benämnas öfverdirektörer och chiffer hvar
och en för sin afdelning inom styrelsen, förutskickar kommittén den
anmärkningen, att detsamma vore afgifvet med hänsyn till deras nuvarande
ställning inom verket och sålunda oberoende af de organisationsförändringar,
som kunde ifrågasättas.

Kommittén har sålunda för öfverdirektör i järnvägsstyrelsen föreslagit
ett arfvode af 8,000 kronor jämte ersättning för bostad och
bränsle af 2,000 kronor eller sålunda sammanlagdt 10,000 kronor.

Organisationskommittén förklarar i fråga om dessa befattningshafvare,
Indika enligt kommitténs förslag skulle benämnas, icke öfverdirektörer,
utan afdelningscliefer, att de af kommittén föreslagna organisationsförändringarna
icke skulle medföra någon sådan rubbning i afdelningschefernas
ställning, att den borde inverka på det af löneregleringskommitten
framställda förslaget till nya aflöningsförmåner för dem. Enligt
organisationskommitténs förslag inträder endast så att säga en förskjutning
i afdelningschefens verksamhetsområde, hvilken förskjutning emellertid
ingalunda medgåfve någon nedsättning i de höga fordringar på fackutbildning
och personlig duglighet, som måste ställas på en afdelningsclief,
utan snarare tvärtom. Kommitténs förslag borde således icke medföra
någon minskning i de aflöningsförmåner, som enligt omförmälda
förslag skulle tillkomma afdelningschef. Kommittén finner tvärtom den
aflöning, som af löneregleringskommittön föreslagits för afdelningschef,
ingalunda vara för hög, framför allt icke i jämförelse med de aflöningar,
som inom enskilda industriella och merkantila företag utgå till befattningshafvare,
motsvarande afdelningschefernas.

^öfverrevi6’ ''^a§'' ^ar i det föregående omförmält organisationskommitténs försorer.
1 fråga om de nya befattningshafvarna, järnvägsfullmäktige och

öfvevrevisor er. Beträffande löneförmånerna för dessa befattningshafvare
anser kommittén, att järnvägsfullmäktig, hvilken skulle tillsättas på förordnande
för en tid af två år, borde tillerkännas ett årligt arfvode af

5,000 kronor. Arfvodet för öfverrevisor, som skulle förordnas för ett
år, föreslår kommittén till 2,500 kronor. .

Souschefen. Enligt organisationskommitténs förslag skulle, såsom jag nämnt,
anställas en ny befattningshafvare såsom chefens närmaste man och
ställföreträdare med titel öfverdirektör och souschef vid statens järnvägar.

Souschefen borde enligt kommitténs mening innehafva sin befättjfrng
endast på förordnande, som skulle afse första gången det lämnades
en person en tid af 6 år och, om det sedermera förnyades, eu

Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o It;4.

l!)f>

tid af 3 år i sänder. Under sådan förutsättning, anför kommittén, skulle
souschefens aflöningsförhållanden kunna ordnas på två olika sätt. Souschefen
torde i allmänhet komma att tagas bland afdelningscheferna eller
distriktscheferna. Den, som förordnades till souschef, skulle därför kunna
bibehålla sitt afdelningschefs- eller distriktschefsarfvode och därutöfver erhålla
ett särskildt tilläggsarfvode att utgå, så länge hans förordnande
såsom souschef varade. Han skulle således bibehålla sin förutvarande
ordinarie befattning, hvilken skulle uppehållas af vikarie, och för dennes
aflönande skulle finnas i staten upptaget ett särskildt afdelningschefseller
distriktschefsarfvode. Souschefen skulle i detta fall, därest hans
förordnande icke förnyades, återgå till sin förutvarande tjänst eller erhålla
den afdelningschefs- eller distriktschefsbefattning, som styrelsen bestämde.
För det antagligen sällsynta fall att till souschef förordnades en person,
som ej hade anställning vid statens järnvägar, skulle denne uppbära
det särskilda afdelningschefs- eller distriktschefsarfvode, hvarom ofvan
förmälts, jämte tilläggsarfvodet samt, om hans förordnande icke förnyades,
erhålla pension ordnad efter ungefärligen enahanda grunder, som
jag i fråga om det andra sättet för souschefens aflönande kommer att
angifva.

Man kunde också, fortsätter kommittén, tänka sig souschefens löneförhållanden
ordnande så, att för souschefsbefattningen fastställdes ett
särskildt årligt arfvode. Innehade souschefen, då han förordnades, annan
befattning vid statens järnvägar, t. e. afdelningschefs- eller distriktchefstjänst
skulle han afgå från denna, som alltså skulle tillsättas med ny
ordinarie innehafvare. Då souschefens förordnande upphörde, skulle,
äfven om han ej uppnått pensionsåldern, viss pension tillerkännas honom,
för så vidt han ej erhölle annan lämplig anställning i statens järnvägars
tjänst.

Emot sist angifna aflöningssätt kunde visserligen anmärkas, att, om
detsamma komme till tillämpning, oftare än med det först omförmälda
aflöningssättet kunde inträffa, att pension, innan pensionsåldern inträdt,
måste tillerkännas souschefen, men å andra sidan ökade det otvifvelaktigt
möjligheten att till denna viktiga och ansvarsfulla befattning erhålla
den lämpligaste personen, och det medförde ej såsom det andra
aflöningssättet den olägenheten, att för ifrågavarande befattnings skull
en eller flera andra befattningar vid statens järnvägar ständigt måste
uppehållas medelst vikarie. Särskildt vore det olägligt med ett långvarigt
vikariat å en distriktschefsbefattning; och helt visst skulle det
blifva mycket svårt att med erforderlig själfständighet på förordnande
sköta en afdelningschefsbefattning, hvars ordinarie innehafvare fungerade

196 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 104.

såsom souschef. Kommittén anser sig därför böra tillstyrka, att souschef
tillerkännes ett visst bestämdt arfvode med skyldighet att frånträda
den befattning, han vid förordnandets erhållande innehar.

Det arfvode, som sålunda borde tillkomma souschefen, anser kommittén
lämpligen böra bestämmas till 15,000 kronor, hvilket arfvode
icke skulle fördelas i lön och tjänstgöringspenningar, utan borde i de
fall, då souschefen beviljats ledighet och vikarie för honom förordnats,
bero på Kungl. Majrts pröfning, huru stor del af arfvodet skulle afstås
till vikarien.

Kommittén har äfven framställt förslag i fråga om pension för
souschefen.

Souschefen borde nämligen först och främst tillförsäkras rätt till
pension efter fyllda 65 år. Denna pension syntes böra sättas till ett
belopp af 6,000 kronor om året. Innehade icke souschefen, då han
förordnades, ordinarie tjänst vid statens järnvägar, skulle han ej vara
pliktig att ingå i pensionsinrättningen, utan nyss angifna pensionsbelopp
skulle då helt och hållet utgå af trafikmedel. För rätt att komma i
åtnjutande af denna pension skulle souschefen, på sätt om verkställande
direktören för Trollhätte kanal- och vattenverk är stadgadt, vidkännas
såsom pensionsafgift ett afdrag å det till honom utgående arfvodet till
belopp af 360 kronor om året. Vore den, som förordnades till souschef,
ordinarie befattningshafvare vid statens järnvägar, skulle han kvarstå
såsom delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning och erlägga
pensionsafgifter å den aflöning, han uppburit, då han erhållit förordnandet.
Uppginge icke hans pension från pensionsinrättningen till 6,000 kronor,
skulle lian erhålla fyllnadspension af trafikmedel med skyldighet att vidkännas
afdrag å aflöningen, motsvarande det tillskott i pension, som
han kunde beräknas komma att uppbära af trafikmedlen.

För att till souschef skulle kunna så vidt möjligt erhållas den därtill
mest lämplige, och på det att stadgandet om souschefens anställande
å förordnande för viss tid skulle under alla förhållanden blifva fullt
effektivt, anser kommittén det vara nödvändigt, att souschef tillerkännes
rätt till pension jämväl i de fall, att han, innan han fyllt 65 år, skulle
på grund af sjukdom befinnas oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring
eller han, då tiden för hans förordnande utgått, icke erhölle förnyadt
förordnande eller han eljest utan egen begäran nödgades afgå från sin
befattning, utan att han på grund af tjänstefel förverkat densamma.
Sådan pension anser kommittén böra för souschef bestämmas till samma
belojDp som ålderspensionen eller till 6,000 kronor. Kommittén ansåge
det emellertid antagligt, att det, därest souschefens förordnande icke

Kanyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 1(>4. 197

förnyades, i de flesta fall skulle kunna ordnas så, att lian erhölle en
afdelningschefs- eller distriktschefsbofattning. Skulle souschefen före
utgången af den tid, hans förordnande afsåga, befinnas af sjukdom oförmögen
till vidare nöjaktig tjänstgöring, skulle han vara underkastad
skyldighet att afgå mot åtnjutande af pension i enlighet med hvad som
här angifvits.

Löneregleringskommittén har i fråga om generaldirektören och chefen
för statens järnvägar funnit sig böra, med hänsyn till det sätt, på hvilket
kommittén varit sammansatt, icke framlägga något förslag.

Organisationskommittén har däremot, jämte det kommittén föreslagit,
att generaldirektören skulle tillsättas på förordnande för en tid af 6
år, upptagit denna fråga till behandling.

Sedan kommittén därvid påpekat, hurusom generaldirektörens arfvode
enligt gällande aflöningsreglemente är bestämdt till 12,000 kronor
för år, yttrar kommittén vidare, att det syntes kommittén vara klart,
att detta arfvode icke motsvarade nutida fordringar i sådant afseende,
framför allt icke om den förändring i chefens ställning genomfördes,
som kommittén föreslagit. Beträffande statens rent industriella och ekonomiska
förvaltningar måste nämligen, framför allt vid bestämmandet af
vederbörande chefs aflöning, göras i icke ringa mån gällande samma
synpunkter, som i sådant hänseende vore bestämmande inom den enskilda
affärsverksamheten, äfven om därigenom de principer, som tillämpades
beträffande statens öfriga ämbetsverk, till väsentlig grad måste
frångås.

Den förvaltning, om hvilken här vore fråga, vore af den omfattning,
att det funnes få — kanske knappast något — svenskt enskildt
affärsföretag, i hvilket nedlagts ett kapital så stort som det belopp,
hvilket utgjorde järnvägsförvaltningens årliga bruttoinkomst. Och statens
intresse att för detta sitt största produktiva verk få den bästa möjliga
chef utan att behöfva binda honom vid sig för längre tid, än som
vore för staten fördelaktigt, vore så stort, att i jämförelse därmed den
utgift, som för ändamålet kunde kräfvas, endast ägde ringa betydelse.
Därför skulle också, om ofvanberörda synpunkter skulle göras fullt gällande,
chefens aflöning sättas till ett synnerligen afsevärdt belopp. Då
emellertid dessa synpunkter hittills endast i ringa grad kunnat göra sig
gällande inom statsförvaltningen, hade kommittén ansett sig icke böra
föreslå chefens arfvode till högre belopp än 25,000 kronor. Till detta
belopp ansåge nämligen kommittén arfvodet böra nppgå för att chefen
skulle kunna frigöra sig från enskilda ekonomiska intressen samt beredas
en ställning, som gjorde det möjligt för honom att utan risk för

Chefen.

198

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

sin privata ekonomi motsvara de kraf, som posten i spetsen för ett så
stort verk ställde på honom. Kommittén ville därjämte framhålla, att
de för chefen föreslagna löneförmånerna måste anses ringa i jämförelse
med de aflöningar, som tillkomme cheferna för de enskilda järnvägsföretagen
i landet, om man besinnade, att den största af de enskilda järnvägarna
hade ett bannät, som nppginge till endast något mer än 7o af
statsbanenätet. Vid framställandet af sitt förslag i nu förevarande hänseende
förutsatte emellertid kommittén, att medgifvande icke lämnades
chefen att med sin tjänst förena någon som helst annan aflönad befattning
eller annat aflönadt uppdrag.

Chefens aflöning tänker kommittén sig icke fördelad i lön och tjänstgöringspenningar,
utan skulle Kungl. Maj:t'' för hvarje särskild gång,
då generaldirektör beviljades tjänstledighet och vikarie förordnades, tillika
bestämma, huru stor del af arfvodet, som skulle afstås till vikarien.

Angående nu gällande bestämmelser rörande chefens rätt att efter
65 lefnadsår och minst 10 tjänsteår uppbära en pension af 6,000 kronor
å allmänna indragningsstaten med skamlighet för honom att, om han är
delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, vidkännas visst afdrag
å denna pension, torde det tillåtas mig att hänvisa till kommittébetänkandet
(sid. 145—146).

I dessa bestämmelser föreslår kommittén vissa ändringar. Sålunda
syntes det kommittén lämpligare, att pensionen till generaldirektören utginge
af trafikmedlen än från allmänna indragningsstaten. Därjämte
syntes det kommittén vara rättvist, att generaldirektören likaväl som
andra vid statens järnvägar anställda befattningshafvare bidroge till sin
pensionering. Kommittén föreslår därför, att generaldirektören, på sätt
kommittén föreslagit om souschefen, skulle såsom pensionsafgift vidkännas
ett afdrag å det honom tillkommande arfvode, hvilket afdrag
lämpligen borde bestämmas till 360 kronor för år eller den del af detta
belopp, som motsvarade det tillskott i pension, som han kunde beräknas
komma att uppbära af trafikmedlen. Med förslaget att generaldirektören
skulle anställas allenast på förordnande, syntes det kommittén slutligen
böra följa, att för pensions erhållande skulle fordras endast, att
generaldirektören uppnått 65 lefnadsår, men däremot ej att han under
någon viss tid innehaft sin befattning.

Af samma skäl och under samma förhållanden, som om souschefen
är sagdt, anser kommittén generaldirektören böra berättigas till pension
äfven för de fall, att han, innan han fyllt 65 år, på grund af sjukdom
skulle blifva oförmögen till nöjaktig vidare tjänstgöring, eller att han
efter utgången af den tid, för hvilken han förordnats, icke skulle er -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164. 199

hålla förnyad t förordnande, eller ock att lian eljest utan därom framställd
begäran nödgades afgå från befattningen, utan att på grund af
tjänstefel hafva förverkat densamma. Denna sist omforma!da pension
borde icke sättas till ett alltför lågt belopp. Kommittén både därför
tänkt sig, att den för generaldirektören borde bestämmas till 8,000 kronor
för år att utgå för tiden, till dess vederbörande fyllt (35 år och således
på den grund erhölle ålderspension, med skyldighet för honom
att under tiden vidkännas det förut för ålderspensions utgående ängdun
afdraget. Berättigades generaldirektören till pension, innan han
uppnått 65 år, skulle det åligga honom skyldighet att, om han före
utgången af den tid, erhållet förordnande afsåge, skulle befinnas af
sjukdom oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring, afgå från befattningen
mot åtnjutande af det pensionsbelopp, som, enligt hvad nyss
nämnts, skulle tillkomma honom.

Slutligen anmärker kommittén, att, då nuvarande generaldirektören
hade sin anställning på fast stat, det tilläfventyrs skulle tillkomma
kommittén att afgifva förslag till bestämmelser rörande öfvergången
till de i nämnda afseenden ifrågasatta nya förhållandena. Då emellertid
kommitténs förslag till förändrad organisation för järnvägsstyrelsen med
därunder lydande förvaltningar icke kräfde öfvergångsstadganden rörande
någon annan tjänst än den nu ifrågavarande, hade kommittén ansett
sig böra inskränka sig till att för Kungl. Maj:t anmäla det eventuella
behofvet af öfvergångsbestämmelser i fråga om chefsbefattningen.

Till en början anhåller jag få anmäla, att statsbanornas kvinnliga
tjänstemannaförening på anförda skäl hemställt om sådan förändring uti
de af kommittén för kvinnliga kontorsskrifvare och bokhållare ifrågasatta
aflöningar, att densamma måtte bestämmas, för kontorsskrifvare
till lägst 1,080 högst 1,800 kronor jämte ersättning för bostad och
bränsle med 40 procent af arfvodet med begränsning till 600 kronor
samt för bokhållare till lägst 1,800 högst 2,400 kronor jämte ersättning
för bostad och bränsle till belopp af högst 650 kronor.

Beträffande kvinnliga kontorsskrifvare får jag hänvisa till hvad jaghär
ofvan yttrat i fråga om aflöningen för dessa befattningshafvare vid
distrikten, med hvilka jag, i likhet med kommittén, anser kvinnliga kontorsskrifvare
i styrelsen böra i afseende å ordinarie arfvode likställas.

Lika litet som jag finner mig kunna tillstyrka en förhöjning i fråga
den af kommittén för dem föreslagna aflöning, anser jag sådant böra
äga rum beträffande de kvinnliga bokhållarna.

Under framhållande af de ogynnsamma befordringsförhållandena för
manliga kontorsskrifvare å styrelsens kontrollkontor hafva dessa befatt -

Departements chefens yttrande.

200 Kung!. Maj.is Nåd. Proposition N:o 164.

ningshafvare i underdånighet hemställt, bland annat, att i ett blifvande
aflöningsreglemente måtte stadgas, att manlig kontorsskrifviire i .järnvägsstyrelsen
måtte efter 20 års oförvitlig och väl vitsordad tjänstgöring
tilldelas samma löneförmåner, som kommittén ansett sig böra föreslå för
manlig bokhållare i högsta lönegrad i styrelsen.

En dylik anordning kan jag emellertid icke tillstyrka, och anser
jag mig i detta sammanhang icke böra lämna oanmärkt, att järnvägsstyrelsen
i sitt underdåniga utlåtande öfver kommitténs betänkande förordat,
att kontorsskrifvares i styrelsen befordran till bokhållare måtte
framdeles äga rum i större utsträckning än hittills.

Emot förslaget om inrättande af underingenjörs- och förste bokhållarbefattningar
i styrelsen har jag ingenting att erinra.

Under framhållande hurusom kommittén beträffande förste bokhållarbefattningarna
i styrelsen betonat, att de skulle vara afsedda
endast för sådana tjänstemän, som å styrelsens kontor tjänstgjorde såsom
verkliga arbetsledare, har järnvägsstyrelsen i sitt ofvannämnda underdåniga
utlåtande uttalat sig för, att befordran till förste bokhållarbefattning
borde kunna stå öppen för bokhållare, hvilken å något styrelsens
kontor tjänstgjorde såsom kontorsföreståndarens närmaste man
eller, hvad kontrollkontoret anginge, å de särskilda afdelningarna närmast
under afdelningsföreståndaren och å expeditionen närmast under
byrådirektören, äfven om dessa bokhållare icke alltid kunde betraktas såsom
verkliga arbetsledare.

Denna anordning, som, på sätt styrelsen påvisat, står i öfverensstämmelse
med hvad kommittén föreslagit beträffande de bokhållare å
distrikten, hvilka skulle vara förrådsförvaltarnas och verkstadskamrerarnas
eller, såsom de hädanefter skulle benämnas distriktskamrerarnas närmaste
män och ställföreträdare, finner jag äga fog för sig, och får jag
alltså ansluta mig till styrelsens förslag härutinnan.

På de af kommittén anförda skäl finner jag mig böra understödja
förslaget att uppflytta ombudsmannen och revisorn till likställighet i
afseende å tjänstegrad och aflöning med kamrerare med flere.

Det omfattande och maktpåliggande arbete, som är anförtrodt ombudsmannen,
och den ställning, revisorn intager såsom ledare af det
vidlyftiga granskningsarbetet inom styrelsen af dess räkenskaper, synas
mig fullt motivera en dylik anordning.

I detta sammanhang får jag anmäla, att järnvägsstyrelsen hemställt,
att jämväl förrådsförvaltaren i styrelsen måtte i aflöningshänseende hänföras
till den s. k. kontorsföreståndargruppen, innefattande kamrerare
m. fl., hvarjämte styrelsen ifrågasatt, huruvida icke nämnda befattningshafvare
kunde i likhet med hvad som vore förhållandet med motsvarande

201

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

tjänstemän i generalpoststyrelsen, benämnas »förrådsintendent», i hvilket
fall en liknande ändring i fråga om förrådsförvaltarna vid distrikten
jämväl borde äga rum.

Till stöd för sin hemställan angående förrådsförvaltarens uppflyttning
i högre tjänstegrad framhåller styrelsen, under erinran därjämte om styrelsens
vid föregående tillfällen gjorda uttalanden i enahanda riktning,
att förrådsförvaltaren hade att taga befattning med omfattande upphandlingar,
att öfva kontroll vid emottagning af leveranser till betydande
belopp samt att ansvara för anskaffande och utlämnande till stationerna
af in- och utländska biljetter af alla slag in. m.

Då förenämnda förrådsförvaltaren i styrelsen åliggande göromål,
om de också kräfva noggrannhet och pålitlighet, i allt fall synas vara
af enklare beskaffenhet, finner jag icke tillräcklig anledning föreligga,
att sätta ifrågavarande befättningshafvare i afseende å tjänstegrad och
aflöning högre än exempelvis notarie. Vid sådant förhållande lärer ej
heller någon förändring af befattningens benämning vara af behofvet
påkallad.

Den af kommittén förordade nedflyttningen af den nuvarande hufvudkassören
till notariegruppen, hvarigenom nämnda befattningshafvare, som
kommittén anser böra benämnas kassör, skulle blifva likställd i aflöningshänseende
med distriktskassörernä, anser jag vara utaf kommittén till
fullo motiverad; och finner jag mig alltså icke kunna beakta den framställning
om kassörens bibehållande å sin nuvarande plats i löneskalan,
som förekommer i den förut omnämnda, vid järnvägsstyrelsens underdåniga
utlåtande fogade skriften från en del tjänstemän vid administrativa
afdelningen.

Enligt det af mig framställda förslaget till organisationsförändring
torde det arbete, som skulle föranledas af uppdraget såsom järnvägsfullmäktige
blifva något mindre än enligt kommitténs förslag. Någon
minskning i det för järnvägsfullmäktige föreslagna arfvodesbeloppet finner
jag dock icke kunna till töjd däraf ske.

Organisationskommitténs förslag att öfverdirektören och souschefen
vid statens järnvägar skulle tillerkännas ett visst bestämdt arfvode med
skyldighet att frånträda den befattning, han vid förordnandets erhållande
innehade, anser jag gifvetvis vara att föredraga framför ett sådant ordnande
af denne befattningshafvares löneförhållanden, som kommittén
angifver alternativt kunna ifrågakomma, nämligen att den, som förordnas
till souschef, skulle bibehålla sin förutvarande befattning och det för
denna utgående arfvodet samt. därutöfver erhålla ett tilläggsarfvode.

Hvad arfvodets belopp beträffar, kan jag så mycket mindre anse
det af organisationskommittén föreslagna vara för högt tilltaget, som

Bill. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Höft. 26

202 Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N\o 164.

det ansvar och den arbetsbörda, som komma att åligga denne befattningsbafvare,
säkerligen blifva icke oväsentligt större efter genomförandet
af de organisationsförändringar, som jag ifrågasatt, än därest
kommitténs organisationsförslag skulle komma att tillämpas.

Kommitténs förslag i livad det i öfrigt afser souschefens arfvode
samt pension för denne befattningshafvare anser jag mig böra tillstyrka,
dock att beloppet af det löne- eller pensionsafdrag, som souschefen skall
vidkännas för rätt till åtnjutande af pension synes, för den händelse
souschefen är delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning, böra,
på sätt som om generaldirektören och chefen för telegrafstyrelsen föreslagits,
bestämmas till det belopp, som souschefen erlägger till pensionsinrättningen.

I fråga om generaldirektören och chefen för statens järnvägar har
organisationskommittén förklarat, att, om de synpunkter, från hvilka
kommittén anser chefens löneförmåner böra bestämmas, skulle göras fullt
gällande, dennes aflöning borde sättas till ett synnerligen afsevärdt belopp,
men att kommittén, då samma synpunkter hittills endast i ringa
grad vunnit tillämpning inom statsförvaltningen, funnit sig icke kunna
föreslå chefens aflöning till högre belopp än 25,000 kronor.

Liksom kommittén anser jag detta arfvodesbelopp gifvetvis utgöra
en minimiaflöning för den, hvilkens uppgift det skall vara att leda ett icke
endast för statens finanser utan också för hela landets näringslif så betydelsefullt
företag som statens järn vägsförvaltning, och detta särskildt
i betraktande af konkurrensen om dugande krafter från enskilda företags
sida. Såsom jag vid underdånig föredragning af frågan om godkännande
af telegrafverkets utgiftsstater för år 1908 anförde i fråga om
aflöningen för generaldirektören och chefen för telegrafstyrelsen finner
jag det innebära en fördel, att ifrågavarande aflöningsbelopp göres i viss
mån rörligt, så att Kungl. Maj:t, då det gäller att besätta platsen med
ny innehafvare, icke nödgas afstå från att utvälja den lämpligaste personen
allenast på den grund, att arfvodet med något tusental kronor
understiger, hvad denne på goda skäl kan komma att fordra. Jag anser
därför, att vissa gränser böra uppdragas, inom hvilka Kungl. Maj:t må
äga att bestämma arfvodesbeloppet; och föreslår jag i sådant hänseende
25,000—30,000 kronor.

Hvad som föreslagits beträffande generaldirektörens pensionsförliållanden
föranleder icke till någon annan erinran från min sida än jag
ofvan rörande pensionsafdraget för souschefen framställt.

Beträffande de befattningshafvare, angående hvilkas aflöning jag
nu ej särskildt yttrat mig, biträder jag hvad vederbörande kommitté i
sådant afseende föreslagit. Hvad särskildt angår byrådirektörerna, till -

203

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o Iti-J.

låter jag mig påpeka, att de icke iiro att jämföra med byråcheferna i
telegrafstyrelsen, hvilka hafva en vidsträckt befälsrätt såväl å distrikten
som å linjerna och närmast kunna jämnställas med distriktscheferna vid
järnvägens distriktsförvaltningar.

Ångfärjans personal.

Genom 1903 års Riksdags bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ämnet
uppfördes tjänstebefattningarna å statens järnvägars ångfärja på ordinarie
stat.

Såsom tjänstemän upptogos därvid:
en befälhafvare,

en l:ste styrman och reservbefälhafvare,
en l:ste maskinist och
en 2:dre styrman.

Såsom betjänte upptogos:

en 2: dre maskinist,
en 3:dje styrman,
en 3:dje maskinist,
en 4:de maskinist

samt förhandseldare, rorgängare, timmerman, eldare och matroser.

Enligt Riksdagens åsikt borde ångfärjans personal icke inordnas
bland statsbanornas öfriga personal.

Beträffande nuvarande aflöningsvillkor för ifrågavarande personal
tillåter jag mig att hänvisa till den af kommittén (å sid. 294 och 295)
lämnade redogörelse härför.

Kommittén har framlagt följande förslag till aflöning för ångfärjans
personal:

Befattningsliafvare af högre grad.

Befattning Antal Arfvode

	lägst	högst
befälhafvare .......................................... 1	4,200	kronor 5,100	kronor
l:ste styrman och reservbefälhafvare 11 öfvermaskinist4*)..................................... 11	2,400	» 3,300	»
2: dre styrman.......................................... 1	1,800	» 2,700

!) motsvarar nuvarande l;e maskinist.

204

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Befattningshafvare af lägre grad.

Befattning	Arfvode
2:dre maskinist...................	lägst .............. 1,800	högst 2,700	kronor
3:dje styrman ................	l i 200	1,800	»
3:dje maskinist...................	\| xruu
förhandseldare.................... rorgängare ..........................	..........! 840	1,200
timmerman......................... eldare.....................................	1 .............. 780	1,020	»
matros ..................................	.............. 720	960

Löneförhöjningarna borde enligt kommitténs mening inträda efter
samma regler, som enligt kommitténs förslag skulle gälla för andra befattningshafvare
med motsvarande arfvoden vid statens j ärnvägar, d. v. s.
med 300 kronor för hvarje gång för befälhafvare, l:ste styrman, öfvermaskinist,
2:e och 3:e styrman samt 2:e och 3:e maskinist, med 120
kronor för förhandseldare, rorgängare och timmerman samt med 60
kronor för eldare och matros, allt med tre års mellanrum.

De flitpenningar, utgörande 1 krona pr enkel resa, som nu utgå
till befälhafvaren och till l:ste styrman, då denne tjänstgör som befälhafvare,
borde enligt kommitténs mening såsom tilläggsarfvode fortfarande
utgå samt utsträckas att jämväl kunna tillfalla 2:dre styrman,
ifall denne på grund af omständigheterna skulle komma att föra ångfärjan.

Enär enligt kommitténs åsikt det i ganska hög grad vore beroende
af öfvermaskinistens åtgöranden, om ångfärjan kunde vara i beredskap
ej endast till ordinarie utan äfven till extra turer, föreslår kommittén
vidare, att flitpenningar med 50 öre för enkel resa jämväl måtte kunna
tilldelas öfvermaskinisten eller den maskinist, som upprätthölle hans tjänst.

I fråga om inkvarteringsförmånen för å ångfärjan anställda befattningshafvare,
uttalar sig kommittén för, att ersättning för bostad och
bränsle måtte tillkomma dem enligt de af kommittén beträffande öfriga
befattningshafvare vid statens järnvägar förordade grunder. Jämlikt
utredningen angående hyrespriser borde ifrågavarande ersättning i Malmö
utgå med 35 procent af arfvodet, med iakttagande emellertid af det utaf
kommittén föreslagna maximibelopp, hvilket vore beroende på storleken
af den bostad, som ansåges böra ifrågakomma för vederbörande befattningshafvare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 1(>4. 205

Hvad angår nu ifrågavarande befattningshafvares ställning i förevarande
afseende, håller kommittén före, att bostadens storlek borde
beräknas, för befälhafvare till 5 rum och kök, för l:e styrman och öfvermaskinist
till 4 rum och kök, för 2:e styrmannen till 3 rum och kök,
för 2:e maskinist, 3:e styrman och 3:e maskinist till 2 rum och kök
samt för öfriga befattningshafvare till ett rum och kök. Efter denna
beräkning skulle enligt förenämnda grunder ersättningen för bostad och
bränsle utgöra, för befälhafvaren 1,200 kronor, för l:e styrman och
öfvermaskinist lägst 840 högst 900 kronor, för 2:e styrman lägst 630
högst 700 kronor, för 2:e maskinist 550 kronor, för 3:e styrman och
3:e maskinist lägst 420 högst 550 kronor, för förhandseldare, rorgängare
och timmerman lägst 294 högst 350 kronor, för eldare lägst 273 högst
350 samt för matros lägst 252 högst 336 kronor.

Härigenom skulle hela den ordinarie kontanta aflöningen komma att
utgöra, för befälhafvare lägst 5,400 högst 6,300 kronor, för l:e styrman
och öfvermaskinist lägst 3,240 högst 4,200 kronor, för 2:e styrman lägst
2,430 högst 3,400 kronor, för 2:e maskinist lägst 2,350, högst 3,250
kronor, för 3:e styrman och 3:e maskinist lägst 1,620, högst 2,350 kronor,
för förhandseldare, rorgängare och timmerman lägst 1,134, högst 1,550
kronor, för eldare lägst 1,053, högst 1,370 kronor, samt för matros
lägst 972 högst 1,296 kronor.

Utöfver förenämnda aflöningsförmåner borde enligt kommitténs mening
ifrågavarande befattningshafvare fortfarande liksom hittills åtnjuta
fri kost ombord.

Beträffande nämnda förmån anmärker kommittén, att i den af Riksdagen
fastställda staten för ångfärjans personal bestämts, att omförmälda
förmån skulle utgå enligt den för besättningar å svenska handelsfartyg
fastställda spisordning. Enligt hvad kommittén inhämtat, tillämpades
denna bestämmelse så, att innehafvaren af restaurationsrörelsen å ångfärjan
tillförbundits att mot viss godtgörelse, beräknad olika efter vederbörande
befattningshafvares olika tjänsteställning, tillhandahålla ångfärjans
befäl och manskap vissa föreskrifna antal maträtter samt dryck till
de särskilda måltiderna. Denna anordning vore icke, erinrar kommittén
vidare, öfverensstämmande med den af Kungl. Maj:t den 17 april 1896
utfärdade förnyade spisordningen å svenska handelsfartyg men väl med
gällande praxis i berörda afseende å svenska ångfartyg i kustfart. Spisordningen
bestämde nämligen vissa kvantiteter af de för kosthållet ombord
afsedda födoämnen, hvilka genom en af rederiet anställd kock tilllagades,
under det att å passagerarångfartyg i kustfart spisordningens

Departements chefens yttrande.

20(5 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 104.

föreskrifter ansetts lämpligare uppfyllas på det sättet, att en af rederiet
antagen restanratris förpliktades att mot viss ersättning hålla lämpligkost
åt befäl och manskap.

Enligt kommitténs uppfattning borde syftet med ifrågavarande bestämmelse
att bereda fri kost åt ångfärjans personal lämpligast vinnas
genom bibehållande af ofvannämnda utaf järnvägsstyrelsen träffade anordning,
och förordar kommittén sålunda, att fritt kosthåll måtte beredas
samtliga befattningshafvare å ångfärjan i möjligaste män i öfverensstämmelse
med gällande praxis å svenska passagerarångfartyg i kustfart.

Kommittén erinrar i det följande, hurusom de af kommittén föreslagna
arfvodesbelopp ansluta sig i viss mån till hvad som af kommittén
föreslagits i fråga om aflöning för befattningshafvare i allmänhet vid
statens järnvägar, men framhåller kommittén tillika, att någon full likställighet
i afseende å det ordinarie arfvodet emellan ifrågavarande befattningshafvare
och motsvarande befattningshafvare i öfrigt vid statens
järnvägar icke låter sig genomföras på grund af den särställning ångfärjans
personal intager, bland annat med hänsyn till den, på sätt ofvan
nämnts, samma personal tillerkända förmånen af fri kost ombord.

På grund af nyssnämnda förhållande och då kommittén dessutom
särskildt vid bestämmande af ordinarie arfvoden åt befattningshafvare,
tillhörande nuvarande betjäningsgrad å ångfärjan, tagit hänsyn till dyrortsförhållandet,
borde enligt kommitténs mening ifrågavarande befattningshafvare
icke komma i åtnjutande af det dyrortstillägg å 60 kronor,
som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma öfriga i Malmö placerade
betjänte vid statens järnvägar med arfvode af 1,500 kronor och
därunder.

I enlighet med den för ångfärjan fastställda stat äro betjänte å
densamma berättigade att erhålla uniformspersedlar in natura enligt
reglemente, som af järnvägsstyrelsen fastställes.

För vinnande af öfverensstämmelse härutinnan mellan ifrågavarande
personal och öfriga betjänte vid statens järnvägar uttalar sig kommittén
för, att naturabeklädnaden måtte utbytas mot kontant ersättning af 120
kronor om året till 2:e och 3:e maskinist samt 3:e styrmän och af 90
kronor om året till öfriga betjänte å ångfärjan, hvilka senare dessutom
borde erhålla för deras tjänstgöring erforderliga så kallade öfverdragskläder
in natura.

Hvad kommittén beträffande aflöningsvillkoren för ångfärjans personal
föreslagit anser jag mig kunna till alla delar biträda.

Kung!. M.aj:ts Nåd. Proposition N:o Nid.

207

Aflöningsregleiuentet.

Beträffande kommitténs förslag till aflöningsreglemente får jag, i
den mån sådant icke skott i den föregående framställningen, redogöra
för de viktigaste förändringarna i nu gällande bestämmelser, Indika innefattas
i sagda förslag. I öfrigt tillåter jag mig att hänvisa till kommitténs
specialmotivering (sid. 316—338).

§ I I

första paragrafen af nu gällande aflöningsreglemente skiljes mellan
fast arfvode och arfvode efter klass. Rörande innebörden af denna skillnad
samt de skäl, som ansetts tala för bibehållande vid järnvägsförvaltningen
af arfvoden efter klass för alla sådana slag af befattningar, i afseende
å livilka antalet befattningar synes kunna blifva föremål för jämförelsevis
tätare växlingar år från år, får jag hänvisa till kommitténs redogörelse
härför (sid. 316 och 317).

Hvad till eu början angår den skillnad mellan nyssnämnda båda
slag af arfvoden, som .för närvarande råder därutinnan att, medan vid
de fasta arfvodena finnas i aflöningsregleiuentet fastslagna särskilda
regler för löneförhöjning i form af ålderstillägg, motsvarande stadganden
därstädes saknas i fråga om arfvoden efter klass, så yttrar
kommittén (sid. 318), att kommittén hyste så mycket mindre tvekan att
föreslå införande i aflöningsreglementet af regler för aflöningsförhöjningar
för samtliga befattningshafvare, som, enligt hvad inom kommittén
upplysts, de af järnvägsstyrelsen utfärdade grunder för uppflyttning i
löneklass så godt som utan undantag tillämpades, så till vida att en befattningshafvare,
hvilken med godt vitsord tjänstgjort den tid, som enligt
nämnda grunder erfordrades för uppflyttning i högre klass, också erhölle
densamma. Vid sådant förhållande vore, anmärker kommittén, skillnaden
i nu omhandlade afseende mellan fast arfvode och arfvode efter klass af
mera formell än materiell natur; och kunde sålunda denna skillnad enligt
kommitténs mening saklöst upphöra.

Vidkommande den i § 1 af gällande aflöningsreglemente angifna
hufvudsakliga skillnaden mellan fasta arfvoden och arfvoden efter klass,
nämligen att antalet af de förra bestämmes af Riksdagen, under det att
Kung]. Maj:t fastställer antalet af de senare, finner kommittén de af
1893 års kommitté anförda och af 1897 års Riksdag godkända skäl (se
sid. 316 i betänkandet) för att inom vissa gränser öfverlämna åt Ivungl.

208 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Maj:t att bestämma antalet befattningar vid statens järnvägar fortfarande
äga full giltighet. Då emellertid denna omständighet enligt kommitténs
åsikt icke utgjorde något skäl för att gifva en särskild benämning åt
de arfvoden, hvilkas antal borde bestämmas af Kungl. Maj:t, bär
kommittén, med hänsyn jämväl till det ofvan omnämnda förslaget om
upphäfvande af den principiella skillnaden i afseende å sättet för löneförhöjning
mellan fasta arfvoden och arfvoden efter klass, funnit lämpligt
att formulera § 1 i det nya aflöningsreglementet så, att någon
skillnad mellan de för befattningskafvare vid statens järnvägar förekommande
ordinarie arfvodenas natur icke vidare kommer till synes.

Enligt hvad kommittén i detta sammanhang påvisar, skulle enligt
kommitténs förslag i detta afseende (i § 3 af aflöningsreglementet;
gränsen för Kungl. Maj:ts rätt att bestämma antalet af en del befattningar
bibehållas orubbad.

Beträffande det skäl, som jämväl anförts för bibehållande af klassarfvoden,
nämligen angelägenheten däraf att åt Kungl. Maj:t lämnades
friare händer i fråga om tilldelande af begynnelselöner och löneförhöjningar
än som med ett system af uteslutande fixa arfvoden jämte efter
bestämda år inträdande ålderstillägg vore möjligt, har kommittén, på
sätt jag här nedan vidare skall påvisa, tillgodosett detta syfte genom
stadgandet i § 4 mom. 4 i förslaget till aflöningsreglemente.

Bestämmelserna i andra stycket af § 1 afse arfvodets fördelning
i lön och tjänstgöringspenningar. Kommittén erinrar (sid. 319) om
de olikheter, som i berörda afseende för närvarande äro rådande mellan
befattningshafvare i styrelsen och vid distrikten. Dessa olikheter berodde
dels därpå att delningsgrunden vore olika, dels uppstode de därigenom
att ålderstilläggen för befattningshafvare i styrelsen räknades till lönen,
under det att de för befattningshafvare vid distrikten uppdelades i lön
och tjänstgöringspenningar. Slutligen inverkade härvidlag den omständigheten,
att på distrikten den del af afiöningsförmånerna, som utginge
i form af inkvartering, räknades till lönen, under det att hela det
ordinarie arfvodet för befattningshafvare i styrelsen och sålunda äfven
den del däraf, som i någon mån afsåge att motsvara inkvarteringsförmånen
för befattningshafvare å distrikten, blefve föremål för uppdelning
i lön och tjänstgöringspenningar.

Med hänsyn till de olägenheter, som, på sätt kommittén i ett annat
sammanhang (se betänkandet sid. 224 — 228) påvisat, uppstode genom
de nu rådande olikheterna i aflöningsvillkor mellan befattningshafvare
i styrelsen och på distrikten, har kommittén ansett sig böra affatta
bestämmelserna i nu ifrågavarande afseende i § 1 så, att därigenom full

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

209

likställighet härutinnan åstadkommes bland personalen, oafsedt om densamma
är anställd i styrelsen eller vid distrikten.

De olika grunder i fråga om uppdelningen, som i stadgandet
komme till synes, hänförde sig sålunda, erinrar kommittén vidare, endast
till arfvodenas olika belopp och anslöte sig i viss mån till hvad som
härvidlag för närvarande vore gällande; dock med den väsentliga olikheten,
hvad anginge de högre aflönade befattningshafvarna vid distrikten,
att förhållandet mellan lön och tjänstgöringspenningar för dem ändrats
i enlighet med hvad som för närvarande ägde rum i fråga om motsvarande
befattningshafvare i styrelsen.

I likhet med kommittén finner jag ingen anledning numera förefinnas nepartementsatt
bibehålla skillnaden mellan fast arfvode och arfvode efter klass, under yttrande,
förutsättning dock att, på sätt kommittén äfven i § 8 af förslaget till
aflöningsreglemente ifrågasatt, gränsen för Kungl. Maj ds rätt att bestämma
antalet af en del befattningshafvare bibehålies orubbad.

De af kommittén i andra stycket af § 1 föreslagna grunder för
arfvodets uppdelning i lön och tjänstgöringspenningar anser jag mig
böra godkänna. Enligt hvad jag förut antydt, synas mig starka skäl
tala för utjämnande utaf aflöningsförhållandena mellan personal i styrelsen
och vid distrikten, och till detta syfte bidrager i sin mån förevarande
bestämmelse.

§ 2-

Af skäl, som kommittén å sid. 320 i betänkandet närmare utvecklar,
har kommittén funnit lämpligt att i aflöningsreglementet, med afskaffande
af den nuvarande uppdelningen af personalen i tjänstemän och betjänte
medelst en gemensam benämning, nämligen befattningshafvare, angifva
personalens tjänsteförhållande till statens järnvägar. Enligt kommitténs
mening borde emellertid härigenom icke borttagas den nu rådande skillnaden
i vissa afseenden mellan innehafvare af befattningar, för Indika
enligt § 50 i instruktionen ett visst kunskapsmått erfordrades (de nuvarande
tjänstemännen), å ena, och sådana befattningshafvare, å Indika
dylika anspråk icke uppställdes, å den andra sidan.

För utmärkande af nämnda skiljaktighet, som jämväl berodde på
de olikheter i såväl tjänstgörings- som ekonomiska förhållanden, hvilka
gjorde sig gällande mellan befattningshafvare af hvardera kategorien
och sålunda enligt kommitténs åsikt svårligen kunde upphäfvas, finner
kommittén lämpligt begagna benämningarna befattningshafvare af högre

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Uäft. 27

210 Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 164.

och lägre grad, af hvilka de förra skulle motsvara de nuvarande tjänstemännen.

Beträffande lönestaten för befattningshafvare vid distrikten erinrar
kommittén, att i densamma icke kunnat, i likhet med hvad som skett
i staten för befattningshafvare i styrelsen, angifvas det belopp, hvartill
i förekommande fall ersättning för bostad och bränsle skulle uppgå för
resp. befattningshafvare. Detta hade, förklarar kommittén, sin grund
däri, att enligt kommitténs förslag maximibeloppet af nämnda ersättning
vore beroende på storleken af den bostad, som ansåges böra tillkomma
vederbörande, men härom tillkomme det för närvarande Kungl. Maj:t
och järnvägsstyrelsen att besluta; och i detta förhållande hade kommittén
icke ansett sig böra föreslå någon ändring. Kommittén, som emellertid
i sammanhang med behandlingen af frågan om inkvarteringsförmånen
för befattningshafvare å distrikten uttalat sig rörande bostadens storlek
för samtliga dessa befattningshafvare, hänvisar i berörda afseende till
eu i öfverensstämmelse härmed genom kommitténs försorg upprättad,
såsom bil. II till betänkandet fogade tablå, utvisande, bland annat, sammanlagda
beloppet af arfvodet samt ersättningen för bostad och bränsle
för befattningshafvare i olika lönegrader och å olika orter, sådan kommittén
tänkt sig nämnda ersättning.

§ 4.

Denna paragraf innehåller reglerna för arfvodesförhöjning och motsvaras
i nuvarande aflöningsreglemente af dels § 3, i hvad densamma
handlar om ålderstillägg, och dels § 6.

De stadganden, som af kommittén här föreslagits, afse att vinna
en viss likformighet i aflöningsförhöjning för samtliga befattningshafvare.
På sätt förut framhållits, har kommittén för vinnande af större enkelhet
och likformighet förordat antagande af ett konsekvent genomfördt
system med treårsperioder mellan samtliga arfvodesförhöjningar för befattningshafvare
af såväl lägre som högre grad. Då kommittén i sammanhang
härmed ansett de nuvarande benämningarna ålderstillägg för
höjning af fast arfvode och uppflyttning i löneklass för klassarfvodesförhöjning
böra inom alla grader utbytas mot benämningen arfvodesförhöjning,
har kommittén kunnat gifva stadgandet i förevarande paragraf
om sådan förhöjning den generella affattning förslaget angifver.

Beträffande förhöjningarnas belopp hafva de öfver begynnelsearfvodena
förekommande arfvoden bestämts efter en förhöjning för hvarje
gång af 60 kronor för befattningshafvare inom stationskarlsgruppen, 120

211

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 164.

kronor för andra befattningshafvare med begynnelsearfvode under 1,200
kronor samt 300 kronor för befattningshafvare i öfrigt.

Medan enligt nu gällande bestämmelser ålderstillägg för befattningshafvare
med fast arfvode ej får tillträdas förrän vid början af kalenderåret
näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd,
förordar kommittén nu, att kalenderkvartalet skulle i detta afseende vara
bestämmande för en hvar befattningshafvare.

I fråga om befattningshafvare inom högre lönegrader innefatta
de af kommittén föreslagna regler för löneförhöjning en afvikelse från
hvad i sådant afseende är gällande icke blott vid statens järnvägar utan
äfven vid de flesta andra verk. Skillnaden består däruti, att, medan för
närvarande för de befattningshafvare, hvarom nu är fråga, ålderstillägg
i regeln äro två, hvardera å 500 kronor, hvilka inträda med fem års
mellanrum, så att högsta arfvodet erhålles efter 10 år, skulle enligt
kommitténs förslag löneförhöjningarnas antal blifva, tre, därvid slutaflöningen
med tillämpning af regeln angående treårsperioder mellan uppflyttningama
skulle uppnås efter 9 år.

Kommittén har (å sid. 234 och följande) närmare utvecklat de fördelar,
som enligt kommitténs mening, hvad särskildt angår befattningshafvare
af högre grad eller de nuvarande tjänstemännen, vore
förenade med det af kommittén förordade systemet med en städse återkommande
skillnad af 300 kronor mellan ett arfvode och det därpå följande
skulle medföra; och tillåter jag mig hänvisa till hvad kommittén
härutinnan yttrat.

Hvad angår befattningshafvare af lägre grad, kan det, enligt hvad
kommittén anmärker (sid. 325), på grund af de för dem växlande
arfvodesförhöjningarna af 300, 120 eller 60 kronor ofta inträffa, att
vid öfvergång till annan befattning det förut inneliafda arfvodet icke
återfinnes i denna befattning. För sådant fall har, i enlighet med hvad
som tillämpas vid de preussiska statsbanorna, kommittén ansett skäligt,
att vederbörande tilldelas det närmast högre i befattningen förekommande
arfvode. Sålunda skulle exempelvis en stationskarl med arfvode
af 960 kronor vid befordran till stationsförman, konduktör eller kontorsbiträde
erhålla 1,020 kronor.

På grund af det anförda hafva de nuvarande bestämmelserna uti
berörda hänseende af kommittén ersatts med det generella stadgandet
om rätt för en hvar förflyttad att erhålla minst det förut innehafda
arfvodet men, där icke sådant men väl högre arfvode i den nya befattningen
återfinnes, det närmast högre i denna.

212

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 164.

Departements chefens yttrande.

Till förebyggande emellertid af en del utaf kommittén (sid. 326)
påvisade oegentligheter, som i några fall skulle inträda vid tillämpning
af nyssnämnda generella stadgande, har vid mom. 3, andra punkten,
fogats särskilda bestämmelser, innefattande undantag från ifrågavarande
generella regel.

Från synpunkten af vinnande af likformighet i aflöningsvillkor bär
kommittén jämväl föreslagit rätt för en hvar befattningshafvare till
arfvodesförhöjning efter den tid, han innehaft vederbörande arfvode,
oafsedt hvilken befattning han därunder bestrida

Genom detta stadgande afser kommittén att råda bot för åtskilliga
af kommittén (å sid. 327) närmare angifna missförhållanden, som enligt
nu gällande stadganden kunna uppkomma vid befordran till högre tjänst.

Såsom förut blifvit antydt, har i 4 mom. af ifrågavarande paragraf
intagits ett stadgande, som i öfverensstämmelse med principen om klassarfvoden
afser att lämna Kungl. Maj:t friare händer i fråga om tilldelande
af begynnelselöner'' och löneförhöjningar än som med ett system
af uteslutande fixa arfvoden jämte efter bestämda år inträdande ålderstillägg
vore möjligt. Enligt kommitténs förslag skulle emellertid den
Kungl. Maj:t ifråga om befattningshafvare med klassarfvoden redan nu
tillkommande rätten uti ifrågavarande afseende utsträckas att gälla samtliga
befattningshafvare.

Därjämte har, i öfverensstämmelse med hvad för närvarande äger
rum beträffande befattningshafvare med arfvode efter klass, medgifvits
rätt för järnvägsstyrelsen att, där den för året fastställda arfvodesstaten
sådant medgifver, tilldela högre arfvode än begynnelsearfvode åt tjänstehafvare
med lägsta arfvode af 2,400 kronor och därunder, hvilka motsvara
nyssnämnda befattningshafvare.

De af kommittén föreslagna regler för arfvodesförhöjning synas mig
vara ägnade att förenkla aflöningsförhållandena vid statens järnvägar
och att förebygga en del oegentligheter, som, enligt hvad kommittén
påvisat (sid. 327), äro förbundna med det nuvarande systemet i förevarande
afseende; och finner jag mig alltså kunna i allt väsentligt godkänna
desamma.

Till en början får jag emellertid påpeka, att mitt förslag att för
vissa befattningshafvare, tillhörande den s. k. stationskarlsgruppen, förkorta
den tid, inom hvilken högsta arfvodet erhålles, föranleder en modifikation
i den af kommittén beträffande arfvodesförhöjning inom nämnda
grupp antagna generella regeln, att dylik förhöjning skulle ske med 60

213

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

kronor för hvarje gång. Enligt mitt förslag skulle nämligen arfvodesförhöjning
sista gången ske med 120 kronor.

I fråga om kommitténs förslag att kalenderkvartalet skulle blifva
bestämmande för rätten att beräkna arfvodesförhöjning tillåter jag mig
erinra därom, att kommitterade för afgifvande af yttrande och förslag i
fråga om förändrad organisation af telegrafstyrelsen m. in. i sitt betänkande
ifrågasatt, att uppflyttning i högre löneklass skulle ske vid
början af månaden näst efter den, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd.

SSU Lika litet som jag i fråga om telegrafverkets personal ansett mig
böra förorda ett dylikt undantag från den allmänt tillämpade regeln om
aflöningsförhöjning endast vid början af hvarje kalenderår, finner jag
skäl föreligga för införande i aflöningsreglementet för statens järnvägars
personal af ett allmänt stadgande i den riktning, kommittén föreslagit.

Det af kommittén i 4 mom. af ifrågavarande paragraf intagna stadgande
om rätt för Kungl. Maj:t att i särskilda fall medgifva en högre
begynnelselön och snabbare uppflyttning än enligt normala regler, hvilket
stadgande afser att bereda möjlighet att åt verket förvärfva eller
inom verket bibehålla särskildt lämpliga personer, finner jag vara öfverensstämmande
med järnvägsförvaltningens egenskap att vara ett affärsverk;
och får jag alltså förorda godkännande af detsamma. En liknande
bestämmelse förekommer ock i förslaget till aflöningsreglemente för
tjänstemän vid telegrafverket.

Ur enahanda synpunkt synes det ej heller böra ifrågasättas att inskränka
den järnvägsstyrelsen redan nu tillkommande rätten att med
viss begränsning och under förutsättning att den för året fastställda
arfvodesstaten sådant medgifver tilldela högre arfvode åt personal i
lägre aflöningsgrader.

Jag tillåter mig här anföra hvad kommittén (sid. 328) yttrat i berörda
afseende:

»Då det nu gäller att åt statens järnvägar gifva en affärsmässig förvaltning,
bör järnvägsstyrelsens händer uppenbarligen icke bindas hårdare
än för närvarande i fråga om möjligheten att, när omständigheterna
undantagsvis därtill föranleda, lämna ny tillträd ande befattningshafvare
med nyssnämnda begränsning högre aflöning än minimilönen. Jämte
den i § 3 för Kungl. Magt bibehållna rätten att bestämma antalet af
de arfvoden, som motsvara de nuvarande klassarfvodena, skulle detta
blifva den enda återstoden af klassarfvodenas ursprungliga egenskap
af rörlighet och anpassning efter de växlande förhållandena. Den

214

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 164.

vanligaste anledningen blefve nog, att någon kommit att stå kvar i
extra tjänst så länge, att det lägsta ordinarie arfvodet icke blefve tillräckligt
för hans aflönande. Men det bör ock, enligt kommitténs mening,
hållas öppet för järnvägsstyrelsen att kanna genom en något bättre
begynnelselön än det lägsta fastställda arfvodet lämna godtgörelse för
en grundligare fackutbildning än det stadgade minimum.»

§ 5-

Denna paragraf innehåller bestämmelser huru med aflöningen skall
förfaras, då_ en befattningshafvare af en eller annan anledning icke
tjänstgör. Äfven beträffande bestämmelserna om arfvodesafdrag under
nyssnämnda förhållanden har kommittén (sid. 329) uttalat sig för att
större likformighet beträffande hela statsbanepersonalen måtte införas.

För närvarande gäller vid ledighet på grund af sjukdom, att fullt
arfvode d. v. s. både lön och tjänstgöringspenningar kan tillkomma en
distriktstjänsteman i 60 dagar och en betjänt vid distrikten i 45 dagar
under loppet af samma kalenderår, under det att en tjänsteman i styrelsen
är skyldig att redan första dagen, han är frånvarande xmder
sjukdom, afstå sina tjänstgöringspenningar. A andra sidan kan en
befattningshafvare vid distrikten förpliktas att vid tjänstledighet på grund
af sjukdom efter viss tid afstå så mycket af lönen, som för tjänstens förrättande
erfordras eller eljest pröfvas skäligt, medan åter en tjänsteman
i styrelsen, som af sjukdom hindras att förrätta sin tjänst, under alla
omständigheter äger uppbära lönen.

Enligt kommitténs förslag skulle nu samtliga befattningshafvare
dels kunna under ledighet för sjukdom eller svag hälsas vårdande tillerkännas
fullt arfvode för en tid af högst 45 dagar under ett och samma
kalenderår dels och vid hinder på grund af sjukdom att förrätta sin
tjänst äga uppbära hela lönen.

Till nämnda stadgande har kommittén emellertid fogat den bestämmelsen
att, om en befattningshafvare åtnjutit såväl semester eller ledighet
för enskilda angelägenheter som ledighet för sjukdom eller svag hälsas
vårdande, finge dock sammanlagda antalet dagar, för hvilka befattningshafvare
under nämnda förhållanden ägde uppbära fullt arfvode, aldrig
öfverstiga 45 dagar, för år räknadt.

Beträffande stadgandet om tillgodonjutande af fullt arfvode under
resp. 45, 30 och 15 dagar vid semester och tjänstledighet för enskilda

215

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

angelägenheter hade, anmärker kommittén, grupperingen af personalen
skett med anslutning till nuvarande tidsbestämmelser i detta afseende.

Genom de af kommittén föreslagna regler angående aflöningsförhållanden
under sjukdom eller ledighet af annan anledning skulle befattningshafvare
i styrelsen uppenbarligen blifva gynnsammare ställda
än andra tjänstehafvare i de centrala verken.

Detta gäller dock hufudsakligen de befattningshafvare i styrelsen,
hvilka åtnjuta semester i högst 30 dagar. För dem åter, för Indika
semester är bestämd till 45 dagar, skulle kommitténs förslag icke innebära
någon afsevärd utsträckning af nu gällande rätt till åtnjutande af fullt
arfvode under ledighet, eftersom tiden härför under alla omständigheter
icke skulle öfverstiga 45 dagar.

Då den af kommittén ifrågasatta förmånen, att vid sjukdom under
viss tid uppbära full aflöning redan nu förefinnes för den vida öfvervägande
delen af järnvägspersonalen nämligen samtliga befattningshafvare
vid distrikten och detta, hvad tjänstemännen beträffar, i ännu
högre grad än hvad kommitténs förslag innefattar, samt detta alltså
skulle medföra en, såsom förut framhållits, ur flera synpunkter önskvärd
utjämning af aflöningsförhållandena mellan personalen vid linjen och i
styrelsen, föranlåtes jag att biträda hvad kommittén i förevarande afseende
och jämväl i öfrigt i § 5 föreslagit.

§ 6.

I öfverensstämmelse med hvad i nu gällande aflöningsreglementen
för tjänstemän och betjänte vid post- och telegrafverken den 6 juni 1902
är stadgadt, har kommittén i denna paragraf intagit bestämmelse
att den, som på förordnande förvaltar ledig tjänst, skall under tiden
åtnjuta de med densamma förenade aflöningsförmåner.

Beträffande det stadgande rörande vikariatsersättning i öfrigt, som
förekommer i denna paragraf, erinrar kommittén (sid. 330 och följ.),
hurusom det nuvarande systemet med dess i ett flertal fall oproportionerligt
växlande skillnad mellan lön och tjänstgöringspenningar ofta
medfört, att ersättningar för uppehållande af tjänst i de högre graderna
utgått med vida lägre belopp än för uppehållande af lägre tjänst. Det
hade nu ansetts önskligt, yttrar kommittén, att för vanliga fall — då
fråga ej vore om vikariat under sådana förhållanden, att antingen den,

Departements chefens yttrande.

216

Departements chefens yttrande.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 164.

hvilkens tjänst uppeliölles, vore pliktig afstå lön eller del däraf, eller,
såsom inom järn vägsstaten med dess egenartade verksamhet icke så
sällan förekomme, vikarien ansåges böra tillgodonjuta resekostnads- och
traktamentsersättning enligt därom gällande bestämmelser — uttryckliga
föreskrifter måtte intagas i aflöningsreglementet rörande de grunder,
hvarefter vikariatsersättning borde utgå. Med hänsyn därtill att för
hvarje i en befattning ifrågakommande arfvode enligt kommitténs förslag
uppdelning skulle ske i lön och tjänstgöringspenningar, hade därvid
icke ansetts rättvist, att denna ersättnings storlek gjordes beroende
af det högre eller lägre arfvode och sålunda äfven de högre eller lägre
tjänstgöringspenningar, som, å ena sidan, den, hvilkens tjänst uppehölles,
och, å den andra, den vikarierande innehade, utan hade den särskilda
ersättningen för uppehållande af annan befattning satts i förhållande till
skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna i lägsta lönegraden för de
resp. båda tjänsterna. Sådan grund vore redan tillämpad af järnvägsstyrelsen
i de fall, då vikariatsersättning för distriktets personal ansåges
böra ifrågakomma. Hvad anginge dylik ersättning för nämnda personal,
borde, i likhet med hvad nu äger rum, öfverlämnas åt järnvägsstyrelsen
att därom besluta.

Hvad kommittén i denna paragraf föreslagit har jag ansett mig
kunna biträda.

§ 7.

I fråga om de i denna paragraf införda bestämmelser om allmänna
villkor för åtnjutande af de med vederbörande befattning förenade
aflöningsförmåner anmärker kommittén, att de i hufvudsak äro hämtade
från det af 1902 års löneregleringskommitté afgifna underdåniga
betänkande rörande allmänna förutsättningar och grunder för en reglering
af löneförhållanden m. m. inom de centrala ämbetsverken. Kommittén
har dock, på sätt å sid. 331 och 332 angifves, ansett sig böra
för statsbanepersonalens vidkommande föreslå en del afvikelser i fråga
om berörda villkor.

Hvad särskildt angår skyldighet för befattningshafvare att afgå
ur tjänsten, erinrar kommittén i detta sammanhang om följande bestämmelser
härom i § 57 af gällande instruktion, nämligen:

att tjänsteman eller betjänt är förpliktad att, då han fyllt 65 år
samt uppnått sådan tjänsteålder, att han enligt reglementet för statens
järnvägstrafiks pensionsinrättning är på grund af antalet sammanräk -

217

Kuntfl. Maj.ts Nätt. Proposition N:o JM.

nåda leiuads- och tjänster berättigad till pension trän nämnda inrättning,
tran tjänsten åtgå, Kung!. Magt eller, där Kung!. Magt ej tillsatt befattningen,
järnvägsstyrelsen dock obetaget att låta med afskedet anstå,
därest och så länge han pröfvas kunna på ett, tillfredsställande sätt gagna
det allmänna och kan finnas villig kvarstå; samt

att tjänsteman eller betjänt, som på grund af antalet sammanräknade
lefnads- och tjänstår är berättigad till pension från statens järnvägstrafiks
pension si nrä ttning, men ännu ej uppnått den i föregående
stycke omförmälda lefnadsålder, må kunna, därest så finnes för tjänsten
fördelaktigt, af Kung!. Maja eller, där Kung]. Magt ej tillsatt befattningen,
af järnvägsstyrelsen entledigas.

Kommittén framhåller, hurusom häraf framgår, att skyldigheten
för befattningshafvare vid statens järnvägar att från tjänsten afgå är
beroende icke blott på viss uppnådd lefnadsålder utan äfven därpå, att
de i pensionsreglementet stadgade villkor för erhållande af ålderspension
biifvit uppfyllda. Detta reglemente fastställes af Kung! Maj:t, som
sålunda jämväl äger att bestämma rörande pensionsvillkoren. Härvid
borde dock, säger kommittén, anmärkas, att om, såsom antagligt vore,
fråga uppstode om beviljande af ökadt bidrag från statens sida till pensionsinrättningen,
Riksdagen ägde tillfälle att, såsom ock ägde rum år 1882,
då statsbidraget höjdes, göra sin mening gällande i fråga om villkoren
för pensioneringen. I detta sammanhang erinrar kommittén ock, att
den af Kungl. Maj:t den 6 november 1903 tillsatta kommitté för afgifvande
af förslag till de ändrade bestämmelser, som borde meddelas för
att pensioneringen af tjänstemän och betjänte vid statens järnvägar
måtte blifva på lämpligt och betryggande sätt anordnad, i sitt den 2ö
juli 1905 i ämnet afgifna underdåniga betänkande föreslagit, att blifvande
bestämmelser angående pensionering af statens järnvägars personal
skulle erhålla karaktären af lag.

Kommittén har i denna paragraf, bland annat, intagit bestämmelse Departement*-

i fråga om befattningshafvares rätt att förskaffa sig extra inkomster.
Denna bestämmelse är strängare formulerad än motsvarande föreskrift
i fråga om andra statstjänare, för hvilka vid innevarande års Riksdag
förslag till lönereglering biifvit framlagda. Då emellertid ingen anledning
synes mig föreligga till eu dylik olikhet, finnner jag mig böra föreslå,
att paragrafen i denna del bringas i öfverensstämmelse med hvad i
berörda afseende ifrågasatts för nyssnämnda statstjänare.

Vidare har kommittén bland villkoren för åtnjutande af allöningsförmåner
enligt den nya lönestaten upptagit en föreskrift, som återfinnes
Bill: till Rissel. Prut. 1907. 1 Sami. 1 AJil. Bil Höft. 28

chefena

yttrande.

218

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 16i.

uti de under senare åren genomförda löneregleringar för särskilda kategorier
af statstjänare, nämligen att befattningshafvare skall vara skyldig
att underkasta sig de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som
kunna varda stadgade.

I sitt underdåniga utlåtande öfver kommittéförslaget har järnvägsstyrelsen
berört denna fråga samt uttalat sig för införande af en dylik
föreskrift i afiöningsreglementet. Det torde nämligen, yttrar styrelsen,
näppeligen kunna antagas, att staten åtoge sig att till statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning lämna så stort bidrag, som kunde blifva
erforderligt för att nu gällande bestämmelser rörande rätt till pension
äfven med de föreslagna högre aflöningarna skulle kunna bibehållas oförändrade.
Att ifrågavarande stadgande icke skulle hafva någon som
helst inverkan på frågan huruvida staten vore skyldig att ansvara för
den brist, som för närvarande funnes i pensions! nrä tf ningen, funne styrelsen
emellertid uppenbart.

Genom öfvergången på ny stat borde enligt styrelsens uppfattning
befattningshafvare icke lida någon som helst försämring i sina nuvarande
pensionsförmåner, och hemställer förty styrelsen, att efter orden: »dels
ock de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som kunna varda
stadgade» måtte fogas följande bestämmelse: »dock att befattningshafvare
icke må genom öfvergången på ny stat lida försämring i pensionsförmånerna
enligt de aflöning^- och pensionsbestämmelser, som äro gällande
vid detta aflöningsreglementes trädande i kraft».

En från detta styrelsens uttalande afvikande mening har omfattats
utaf två af styrelsens ledamöter, öfverdirektören Björklund och adjungerade
ledamoten Lundberg, hvilka, under anslutning i öfrigt till den af
majoriteten inom styrelsen hyllade åsikt, funnit något giltigt skäl icke
kunna åberopas för att för statens järnvägars personal uti ifrågavarande
hänseende föreslå någon annan bestämmelse än som plägade meddelas
för andra statens tjänare.

Nu ifrågavarande bestämmelse angående skyldighet för befattningshafvare
att underkasta sig förändring i pensionsvillkor synes hafva väckt
mycken oro bland personalen. Sålunda förekomma i en hel del af de i
anledning af kommitténs löneförslag ingifna petitioner uttalanden i enahanda
riktning, som finnes angifven uti en af en kommittéledamot afgifven
reservation, nämligen att lönefrågans lösning icke borde ställas
i något samband med pensionsförhållandena.

Nämnda önskemål har uti en till Kungl. Maj: t ingifven skrift från fullmäktige
för delägarna i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning utmynnat
i en hemställan att ur det aflöningsreglemente för befattningshafvare vid

219

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

statens järnvägar, som komma att framläggas för Riksdagen, måtte uteslutas
ifrågarande af kommittén i § 7, mom. 1, andra stycket, intagna
föreskrift.

Förklaringen till personalens ståndpunkt i berörda afseende synes
ligga uti eu farhåga, att de nuvarande pensionsvillkoren skulle komma
att försämras. Enligt hvad jag i ett annat sammanhang kommer att
närmare beröra, förefinnes nämligen enligt verkställd utredning i pensionsinrättningen
en betydande brist, uppgående vid ingången afår 1904
till öfver 37,000,000 kronor. För täckande af denna brist har eu af
Kungl. Maj:t den (i november 1903 tillsatt kommitté föreslagit åtskilliga
förändrade anordningar. De viktigaste bland dessa äro: betydlig ökning
af det till pensionsinrättningen utgående statsbidraget, höjning af pensionsåldern
och slutligen nedsättning af pensionerna för särskilt de
högre aflönade befattningshafvarna. Beträffande de två sistnämnda förändringarna
ansåg kommittén, att nuvarande delägare i pensionsinrättningen,
som underkastade sig den föreslagna höjningen af pensionsåldern,
icke skulle lida minskning i fråga om pensionernas belopp.

Med hänsyn till, å ena sidan, den stora brist, som på sätt ofvan
nämnts, förefinnes i pensionsinrättningen, och, å den andra, de afsevärda
ökningar i de ordinarie arfvodena för statens järnvägars personal, som
det föreliggande löneförslaget skulle komma att medföra, finner jag i
likhet med järnvägsstyrelsen det icke gärna kunna ifrågasättas, att nu
gällande pensionsbestämmelser skulle, äfven med de föreslagna högre
aflöningarna bibehållas oförändrade. Men vid sådant förhållande lärer
det icke kunna undvikas, att en föreskrift af ofvan omförmälda innebörd
meddelas.

Ehuru jag beträffande spörsmålet, huruvida en dylik föreskrift skulle
äga inverkan på frågan om statens skyldighet att ansvara för bristen i
pensionsinrättningen, är böjd för att ansluta mig till den af styrelsen
härutinnan uttalade uppfattning, finner jag mig dock ej kunna dela stvsens
åsikt om lämpligheten af ett tillägg till meranämnda föreskrift af
det innehåll styrelsen föreslår. Någon giltig anledning att beträffande
statens järnvägars personal göra ett undantag från hvad i förevarande
afseende plägar stadgas vid löneregleringar för andra statstjänare synes
mig icke föreligga.

Härmed vill jag emellertid icke hafva sagdt, att jag hyser någon
tvekan rörande billigheten däraf, att den nuvarande personalen bibehålies
vid sin rätt att erhålla pensioner till minst samma belopp som dem,
hvilka utgå jämlikt nu gällande aflönings- och pensionsbestämmelser.

220

Kung!. Maj.ls Nåd. Proposition N:o 164.

För att göra ett slut på det ovisshetens tillstånd, hvari personalen
befinner sig med anledning däraf att den viktiga pensionsfrågan ännu
icke vunnit sin lösning, tillåter jag mig i detta sammanhang förorda, att
omedelbart efter löneregleringens genomförande åtgärder måtte vidtagas
för att förslag i ämnet måtte kunna framläggas för nästkommande
års Riksdag.

Öfvergångsbestämmelser.

Under förutsättning att en lönereglering för statens järnvägars personal
under innevarande år kommer till stånd i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med kommitténs förslag, samt den nya lönestaten i dess helhet
vid sådant förhållande kan antagas träda i gällande kraft den 1
januari 1908, vore, anmärker kommittén, särskilda öfvergångsbestämmelser
erforderliga. Under erinran därom att, enligt hvad som skedde
vid 1897 års lönereglering, åt Kungl. May.t borde lämnas att utfärda
detaljerade föreskrifter i berörda afseende, har kommittén ansett sig
böra angifva några hufvudsaklig» grundsatser, hvilka enligt kommitténs
mening borde vid ifrågavarande öfvergång vinna tillämpning.

Öfvergång på den nya lönestaten.

Jag anför bär de af kommittén föreslagna regler, hvilka skulle
tillämpas i förevarande afseende, därvid jag i fråga om motiveringen
till kommitténs förslag härutinnan inskränker mig till att hänvisa till
betänkandet, sid. 339—344.

Kommittén föreslår:

att de nya aflöning sb estämmelserna måtte omedelbart
efter deras trädande i kraft varda i sin helhet gällande
för samtliga ordinarie befattningshafvare vid statens järnvägar
så7 som om bestämmelserna varit tillämpade andel''
hvars och ens hela ordinarie tjänstetid;

att ingen befattningshafvare måtte genom tillämpningen
af kommitténs löneförslag i dess helhet vid öfvergång
till den nya staten lida minskning i den sammanlagda
löneinkomst, öfvertidsersättning dock undantagen, han
enligt nu gällande bestämmelser skulle hafva innehaft vid

221

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

öfver gängen under förutsättning jämväl, att dyrtidstillägg
samt tillfälligt lönetillägg jämlikt de senast af 1906 års
Riksdag fastställda grunder fortfarande skulle utgå;

att godtgörelse för minskad löneinkomst måtte utgå i
form af personligt lönetillägg, att af befattningshafvare tillgodonjutas
intill dess han vare sig genom aflöningsförhöjning
i samma tjänst eller genom förflyttning till annan
befattning eller ort erhölle en löneinkomst, som minst uppginge
till den, han enligt gällande aflöningsregler skulle
hafva innehaft vid öfvergängen;

att till grund för beräkning häraf vid själfva öfvergängen
den 1 januari 1908 mätte läggas sammanlagda
beloppet af dels det ordinarie arfvode jämte öfriga enligt
nu gällande aflöning sreglemente befattningshafvare tillkommande
löneförmåner — med undantag af felräkning spenmngar
— äfvensom dyrtidstillägg och tillfälligt lönetillägg,
som skulle hafva utgått till honom vid öfvergängen,
dels ock de extra inkomster, felräkningspenningar,
provision å godsnotiser och å fraktkredit, han eller tidigare
innehafvare af tjänsten åtnjutit under år 1906;

att såsom villkor för nyssnämnda extra inkomsters
medtagande i beräkningen mätte gälla, att vederbörande
befattningshafvare efter öfvergängen kvarstode i samma
befattning och å samma station som vid öfvergängen och
dessutom i fråga om provision ä fraktkredit, att ersättningen
för mistad dylik provision icke finge öfverstiga 1 a
procent ä den frakt, som under året efter åtnjuten fraktkredit
vid stationen influtit;

att under alla omständigheter vagnsmörjare, som
blifvit ordinarie före den 1 april 1898, mätte bibehålla
till dem nu utgående godtgörelse för mistade milpenningar,
samt att i fråga om de vagnsmörjare, som blefve stationära
i sammanhang med ifrågavarande lönereglering,
hänsyn måtte vid bestämmande af ofvan nämnda personliga
lönetillägg tagas till beloppet af dem under år
1907 tillkommande milpenningar;

att för kvinnlig kontörsskrifvare å mil- och kontrollkontoren,
som enligt äldre stat än den nuvarande åtnjöte
i arfvode 1,800 kronor, måtte vid öfvergång på ny stat,
så länge hon utan att vara berättigad till full pension

222

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

kvar stode i tjänsten, det personliga lönetillägget utgöra 300
kronor om året;

att, om Imfviidkassören i styrelsen öfverginge på ny
stat, lian måtte personligen bibehålla sin rätt till semester
i en och en half månad;

att anmälan om kvarstående på gammal stat borde
för att vinna afseende ske före den 1 maj 1908;

att äfven den personal vid distrikten, som kvarstude
på gammal stat, finge tillgodonjuta ersättning för bostad
och bränsle enligt kommitténs förslag; samt

att gift kvinna, som nu innehade ordinarie befattning,
icke borde tillåtas att öfvergå på ny stat.

Aflöningsförliållandeii under av 11)07.

Såsom jag förut haft tillfälle att framhålla, har i det åt kommittén
lämnade uppdrag ingått icke blott att framlägga förslag till lönereglering,
afsedt att träda i kraft från och med år 1908, Titan äfven att upprätta
ett löneförslag för år 1907.

Det af dåvarande chefen för civildepartementet vid kommitténs
tillsättande angifna syftet med sistnämnda löneförslag, nämligen att personalen
i så stor utstäckning som möjligt måtte redan för år 1907
erhålla förbättrade aflöningsvillkor i hufvudsaklig anslutning till de nya
lönestater, som kunde fastställas att från och med år 1908 vinna tillämpning,
anser kommittén lämpligast vinnas på det sättet,

att personalen under år 1907 tillerkändes ett personligt
lönetillägg, motsvarande skillnaden mellan de aflöning
sfi ör måner, som enligt gällande bestämmelser tillkomrne
vederbörande h ef att n i ng s häfvare, ä ena, samt den
aflöning, som befattningshafvaren vid samma tidpunkt
skidle hafva åtnjutit, därest de nya aflöning sbestämmelserna
varit i sin helhet gällande under hela hans ordinarie
tjänstetid, ä andra sidan, med, iakttagande därvid
af de här ofvan beträffande öfvergång på ny stat, föreslagna
regler till förebyggande där af, att någon komme att
lida minskning i innehafvande löneinkomst.

22 H

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

J fråga om löneförhållandena under år 1907 liar kommittén vidare
anmärkt, att tvekan kunde uppstå, huruvida och i hvad mån redan under
nämnda år tillämpning borde äga rum af kommitténs förslag till uppdelning
af vissa grupper af befattniugshafvare. Då emellertid dessa
omgrupperingar inginge såsom ett viktigt moment i kommitténs löneregleringsförslag
och i eu del fall innebure den lmfvudsakliga löneförbättringen
för innehafvare af de befattningar, som af förändringarna
berördes, uttalar sig kommittén för,

att de befattniugshafvare, som redan nu utförde de
sysslor, som enligt kommitténs förslag tillkomme vissa
nya befattningar, mätte i sä stor utsträckning som möjligt
blifva under år 1907 genom lönetillägg i erforderlig
män tilldelade de aflöningar, som af kommittén föreslagits
för sistnämnda befattningar.

Denna regel borde dock, enligt kommitténs mening, icke tillämpas i
de fall, då en befattningshafvares tjänstgöring i sådan egenskap, som
skulle tillkomma en af kommittén föreslagen ny befattning, berodde
mera på tillfälliga omständigheter än på något urval, och det sålunda
icke med större sannolikhet kunde antagas, att vederbörande vid den
definitiva regleringen år 1908 komme att tilldelas den nya befattningen.
I denna riktning hade kommittén redan uttalat sig beträffande de nya
ban- och maskiningenjörs- samt trafikinspektörsbefattningarna af l:a klass.
Detsamma skulle äfven gälla förste bokhållare- och förste telegrafistbefattningar,
banmästarbefattningar af l:a klass, stationsmästarbefattningar
å bangård, förrådsmästar- och stallförmansbefattningar. Däremot
syntes kommittén intet hinder föreligga, att, därest kommitténs förslag
till uppflyttning i en högre aflöningsgrupp af sådana befattningar, som
vore ensamma i sitt slag, vunne bifall, tilldela vederbörande befattningshafvare
redan under år 1907 den föreslagna högre aflöningen. Detta
skulle gälla revisors- och ombudsmannabefattningarna, därvid dock
kommittén anmärker, att förslaget i fråga om den senare befattningen
syntes komma att sakna praktisk betydelse, eftersom befattningens
ordinarie innehafvare för upprätthållande af annan tjänst sedan längre tid
åtnjöte tjänstledighet mot afstående af samtliga löneförmåner, samt ställföreträdaren
uppbure aflöning i ordinarie befattning, som af kommittén
blifvit likställd i aflöningshänseende med ombudsmannabefattningen.
Beträffande de befattningar, som antingen af kommittén gifvits nya benämningar,
såsom t. ex. maskin- och pannskötare i stället för nuvarande

224

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

maskinister samt vagn- och stallkarlar i stället för lokomotiv- och vagnputsare,
pumpare och kolvakter, eller ock såsom själfständiga befattningar
ur stateu uteslutits, t. ex. portvakter å annan station än af l:a
klass samt vagnsmörj are, borde dessa enligt kommitténs mening i allmänhet
tilldelas, i förra fallet de nya befattningarnas aflöningar och i
det senare aflöningarna för de befattningar, till hvilka de enligt kommitténs
förslag borde hänföras.

I anslutning till hvad kommittén sålunda och förut i ämnet uttalat,
föreslår kommittén, beträffande a flöningsförh ålland ena under år 1907 för
innehafvare af befattningar, som enligt kommitténs förslag blifva föremål
för omreglering:

att innehafvare af revisors- och ombudsmannabefattningama
i styrelsen mätte tilldelas de för dessa befattningar
föreslagna aflöningar;

att öfverkonduktörer och konduktörer, som enligt
uppgjord turlista göra ständig tjänst såsom tågförare
(l:e konduktörer) mätte tilldelas aflöning som tågmästare
med, genomgående tjänstårsberäkning;

att öfriga konduktörer måtte erhålla den af kommittén
föreslagna konduktörsaflöningen med genomgå,ende
tjänstårsberäkning samt eventuellt tilldelas personligt lönetillägg
allt enligt förut angifna grunder;

att packmästare mätte tilldelas de nya konduktörsaflöningarna
med genomgående tjänstårsberäkning;

att de såsom trädgårdsmästare tjänstgörande öfverbanmästarna
måtte tilldelas aflöning såsom trädgårdsmästare,
likaledes med genomgående tjänstårsberäkning;

att materialvakter måtte erhålla aflöning såsom förrådsförmän
samt tilldelas eventuellt personligt lönetillägg;

att nuvarande maskinister måtte erhålla aflöning
såsom maskin- och pannskötare samt tilldelas eventuellt
personligt lönetillägg;

att vagnsmörjare mätte erhålla aflöning såsom vagnoch
stallkarlar;

afl lokomotivputsare, vagnputsare, pumpare och kolvakter
måtte erhålla aflöning såsom vagn- och stallkarlar;
samt

att portvakter å station af annan klass än l:a mätte
erhålla aflöning såsom stationskarlar.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164. 225

Beträffande frågan om inkvarteringen under år 1907 för sådan
personal, som enligt kommitténs förslag skulle kunna i regeln erhålla
bostad in natura, men icke är i åtnjutande af nämnda förmån, förordar
kommittén,

att åtgärder mätte vidtagas för att staten måtte, så
snart sådant lämpligen kunde äga rum, tillhandahålla
dylik personal bostadslägenheter, hvilket syntes kunna ske
antingen genom förhyrande af bostäder eller ock genom
öfvertagande af personalens hyreskontrakt i sådana fall,
då dessa gällde lägenheter, som i afseende å storlek och
beskaffenhet i öfrigt samt pris motsvarade den inkvartering
in natura, som enligt kommitténs förslag skulle tillkomma
vederbörande. 1 den män ingen af dessa utvägar lämpligen
kunde anlitas, borde ersättning för bostad och bränsle
utgå i enlighet med af kommittén angifna grunder och
med tillämpning af den gruppering af stationerna i afseende
å hyrespriser, som förekomme i kommitténs betänkande.

Under erinran att i fråga om förslaget till ordnande af aflöningsförhållandena
under 1907 endast de hufvu dsakligaste grunderna härför
kunnat af kommittén angifvas, föreslår kommittén (sid. 349), att åt
Kungl. Maj:t måtte öfverlämnas att reglera deltaljerna härutinnan.

Emot förestående af kommittén angifna grunder för ordnande af
öfvergångsförhållandena har jag med den jämkning, som föranledes af
mina förut uttalade åsikter beträffande inkvarteringsförmånen, intet att
erinra. Hvad särskildt angår aflöningsförhållandena under år 1907, torde
jag få erinra, att jag tidigare af styrkt beviljande af dyrtidstillägg åt
viss del af postverkets och telegrafverkets personal. Till stöd för den
olika ståndpunkt, jag i fråga om järnvägspersonalen härutinnan intagit,
åberopar jag, hvad jag här ofvan å sid. 49 och 50 yttrat beträffande
behofvet af lönereglering. Jag tillåter mig framhålla, att, utöfver hvad
kommittén beträffande öfvergångsförhållanden ifrågasatt, en del detaljbestämmelser
för sådana speciella fall, hvilka nu svårligen kunna förutses,
kunna blifva erforderliga. I anledning häraf finner jag mig böra
tillstyrka att Kungl. Magt måtte, i analogi med, hvad som delvis ägde
rum vid genomförande af 1897 års lönereglering föreslå Riksdagen medgifva,
att Kungl. Magt skulle äga i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de af kommittén angifna grunder utfärda nödiga bestämmelser såväl i
fråga om öfvergången på ny stat för den personal, som antagits i orm.
till Riksd.Prot. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 131 Häft. 29

Departe mentschefens yttrande.

226

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

dinarie tjänst före den nya lönestatens trädande i kraft, som ock beträffande
aflöningsförhållandena under år 1907. Åt Kungl. Maj:t synes
jämväl böra uppdragas att meddela erforderliga föreskrifter beträffande
innehafvare af sådana nu befintliga befattningar, hvilka enligt förslaget
skulle komma att indragas eller väsentligt förändras.

Den ekonomiska innebörden af nu förordade förslag.

Löneregleringskommittén bär framlagt en approximativ beräkning
af den ekonomiska innebörden af kommitténs förslag. Denna beräkning,
som upprättats enligt af kommittén (å sid. 350—352) närmare
angifna grunder, bär jag, med hänsyn till organisationskommitténs betänkande
och de ändringar jag i hvardera kommitténs förslag vidtagit, låtit
omarbeta; och ställer sig denna nya beräkning på följande sätt:

A) ökning af kostnaden för personalens aflöning.

Härvid har beräknats:

1) Skillnaden mellan kostnaderna för, å ena sidan, enligt gällande
bestämmelser till den nuvarande personalen utgående ordinarie arfvoden,
lönefyllnader och personliga lönetillägg, hyresbidrag för all personal, som
däraf är i åtnjutande, med undantag af betjänte, för hvilka enligt förslaget
bostäder skulle anskaffas genom nybyggnad, dyrtidstillägg, tilläggsarfvoden
samt tillfälliga lönetillägg och, å andra sidan, enligt bestämmelserna
i förslaget för samma personal beräknade ordinarie arfvoden,
ersättning för bostad och bränsle för därtill enligt förslaget berättigad
personal, hyra för bostäder jämte bränsle för sådan personal, som enligt
förslaget skulle erhålla bostäder genom förhyrning på statens järnvägars
bekostnad, samt tilläggsarfvoden äfvensom lönefyllnad till personal, som
på grund af förslaget skulle lida försämring i sammanlagda inkomsten
af här uppräknade löneförmåner, utgörande ökningen:

Kronor

a) för befattningshafvare af högre grad i

styrelsen ...................................................... 308,096: —

b) för befattningshafvare af högre grad å

distrikten (utom ångfärjan)..................... 735,531: —

Transport kronor 1,043,627: —

227

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Transport kronor 1,043,627: —

c) för befattningshafvare af lägre grad i

styrelsen ..................................................... 8,542: —

d) för befattningshafvare af lägre grad å

distrikten (utom ångfärjan)..................... 2,136,120: —

e) för befattningshafvare af högre grad å

ångfärjan..................................................... 2,952: —

f) för befattningshafvare af lägre grad å

ångfärjan...................................................... 2,523: —

2) ökning i anledning af föreslagna organisations förändringar

med undantag af de i punkt 1,

a) och b) redan beräknde..........................................

3) reglering af beklädnadsförmånen.................................

4) a) dyrortstillägg till viss personal inom Stockholms rayonen

samt i öfriga städer med öfver 15,000
invånare..........................................................................

b) utsträckning af rätten till kallortstillägg till

personal å linjerna Hjärpen—riksgränsen bortom
Storlien samt Bräcke—Sollefteå ..............................

c) förhöjning af kallortstillägg et till personalen å

linjerna Polcirkeln—Gellivare, Gellivare—Malmberget
och Gellivare—Koskulls kulle.....................

5) Skillnaden mellan, å ena sidan, 6 % ränta å kostnaden
för uppförande af bostäder till viss personal

(Kronor 10,330,000)........................ kr. 619,800: —

jämte kostnaden för bränsle till

dessa bostäder .............................. » 188,670: —

eller tillsammans kr. 808,470: —

och, å den andra, nu utgående

hyresbidrag till samma personal 275,670: —
sålunda utgörande............................................................

Summa ökade utgifter kronor
Från denna summa böra afdragas:

B) Följande besparingar:

1) genom ändrade grunder för felräkning spenningars
utgående inbesparade ..................... kr. 97,700: —

Transport kronor 97,700: —

3,193,764: —

98,660: —
143,188: —

135,360: —

16,620: —

9,780: —

532,800: —
4,130,172: —

,130,172: —

228

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Transport kronor 97,700: — 4,130,172:

2) genom arbetstidens förlängning
för styrelsens personal inbesparad
öfvertidsersättning eller minskad
utgift för aflöning af extra personal.
..................................................... » 151,460: —

C) ökade inkomster:

Indragning till statens järnvägars kassa
af nu till personalen utgående:

1) ersättning för godsnotiser........................ 28,000:

2) provision å fraktkredit.............................. 30,000:

Förslagets genomförande år 1906 för statsbanornas
dåvarande personal skulle alltså för statsverket hafva

medfört en ökad kostnad för detta år af omkring Kronor 3,823,012:—

I fråga om förslagets inverkan på statens järnvägars budget erinras,
att dyrtidstillägget, som medräknats bland nuvarande utgifter med beräknadt
belopp af 703,670 kronor, icke utgår af trafikmedel.

Vidare ber jag få anmärka beträffande det belopp, 532,800 kronor,
som beräknats utgöra den kostnadsökning, hvilken skulle uppkomma
därigenom att staten uppförde bostäder åt viss personal, att nämnda
belopp afser ett fullt genomfördt förslag i omförmälda riktning. Enligt
hvad jag tidigare uttalat, synes mig emellertid skäl ej föreligga
att under den närmaste framtiden företaga någon byggnadsverksamhet
i större omfattning.

Till närmare belysning af den ekonomiska innebörden af löneförslaget
har löneregleringskommittén i detta sammanhang angifvit den
beräknade totalkostnaden, med vissa undantag, år 1906 för personalens
aflöning, fördelad å de särskilda i förestående beräkning ingående
aflöningstitlar, hvilken kostnad ställer sig på följande sätt:

Ordinarie arfvoden, lönefyllnader och personliga lönetillägg, dyrtidstillägg,

tillfälliga lönetillägg och tilläggsarfvoden

~ 307,160: —

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

229

kr.

))

873,100

21,400

2,212,100

8,658,800

11,900

16,100

för tjänstemän i styrelsen .......................

» betjänte » )» ...........................

» tj änstemän å distrikten (utom ångfärj an)

» betänte » )> ( )) » )

» tjänstemän å ångfärj an ........................

» betjänte » » .........................

Beklädnadsförmånen......................................................................

Särskild aflöningsförbättring (kallortstillägg) ......................

Felräkningspenningar ................................................................

Öfvertidsersättning till styrelsens personal
Hyresbidrag, inkvartering i förhyrda lägenheter samt löneved
till all personal, som åtnjuter bostad in natura
(sålunda äfven i statens hus), med i kostnadsstaten för
år 1906 upptaget belopp..............

11,793,400

887.000

178.000

181.000
140,000

1,773,900:

Summa kr. 14,953,300: —

Med afseende å förestående tablå framhåller kommittén, att slutsumman,
14,953,300 kronor, icke utgör hela kostnaden för den ordinarie
personalens aflöning, enär i detsamma icke ingå exempelvis
milpenningar och premier samt vissa slag af extra inkomster eller särskilda
löneförmåner (vikariatsersättning, reseersättning, kostnader för fri
läkarvård och medicin o. d.), liksom ej heller någon beräkning kunnat
göras öfver kostnaden för naturainkvarteringen i statens egna hus.
Antalet för den ordinarie personalens räkning år 1906 disponerade dylika
boställslägenheter utgjorde omkring 4,050, i storlek växlande mellan sex
rum och kök [och ett rum och kök, hvaraf framgår, att kostnaden för
denna aflöningsform stiger till högst betydande belopp.

Till slut har kommittén beträffande statens järnvägars ekonomi meddelat
följande uppgifter för perioden 1901—1906.

År	Bruttoinkomst. Kr.	Driftkostnad. Kr.	Skillnad mellan bruttoinkomst och driftkostnad. Kr.
1901 ......	45,210,885	36,408,596	8,802,289
1902 ......	...... 46,418,305	34,829,194	11,589,111
1903 ......	..... 50,676,732	36,861,970	13,814,762
1904 .....	..... 52,937,271 ... 54,736,906	38,036,333	14,900,938
1905 ......	39,319,607	15,417,299
1906 ......	...... 60,017,283	42,017.525	17,999,758

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 164.

2J50

Löneregleringens inverkan på pensioneringen.

Enligt nu gällande, af Kung!. Maj:t fastställda reglemente för statens
järnvägstrafiks pensionsinrättning utgör pensionen för delägare i
densamma, som uppnått den för erhållande af full pension stadgade lefnads-
och tjänsteålder, 80 procent af den medelaflöning, som uppkommer,
då medeltalet tages al de fem sista årens aflöningar, i förhållande hvartill
den pensionsberättigade, näst före erhållet afsked, erlagt årsafgifter till
pensionsinrättningen. Såsom aflöning i berörda hänseende räknas ordinarie
arfvode och inkvartering, därest sådan utgår, denna senares värde
alltid beräknad till 20 procent af arfvodet.

Sedan verkställda beräkningar gifvit vid handen, att pensionsinrättnmgens
finansiella ställning icke vore sådan, att den skulle kunna fullgöra
sina åtagna förpliktelser i afseende å pensioneringen, uppdrog
Kungl. Maj:t genom nådigt bref den 6 november 1903 åt en kommitté
att efter vederbörlig utredning afgifva förslag till de ändrade bestämmelser,
som borde meddelas för att pensioneringen af tjänstemän och
betjänte vid statens järnvägar måtte blifva på lämpligt och beträffande
sätt anordnad. 6

Denna kommitté afgaf underdånigt betänkande i ärendet den 26
juli 1905; och inhämtas däraf, att enligt af kommittén verkställd utredning
skulle i pensionsinrättningen förefinnas en brist, hvilken, beräknad
med hänsyn till delägarna enligt gällande aflöningsreglemente tillkommande
aflöningsförhöjningar, vid ingången af år 1904 upnffiuffe till
öfver _ 37,000,000 kronor.

Öfver pensionskommitténs ofvan omförmälda förslag bar Kungl.
Maj:t anbefallt järnvägsstyrelsen att, efter direktionens och fullmäktiges
för pensionsinrättningen börande, afgifva underdånigt utlåtande, men
bar, uppenbarligen i afvaktan på nu ifrågavarande lönereglering, hvarken
pensioninrättningens direktion eller järnvägsstyrelsen afgifvit utlåtande
i ärendet.

Då enligt nu ifrågavarande kommittés mening löneregleringen måste
föregå pensionsfrågans lösning, och alltså denna fråga komme att äfven
någon, tid sedan löneregleringen trädt i kraft ‘ blifva'' sväfvande, har
kommittén ansett sig böra uttala sig om pensionsförhållandena under
nämnda tid; och anför kommittén i sådant afseende följande.

I beti aktande af den betydande brist i fråga om pensionsinrättningens
förmåga att fullgöra sina förpliktelser, beräknade efter nu gällande

Kanyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164. 231

aflöningar, som af pensionskommittén blifvit ådagalagd, kunde det enligt
kommitténs åsikt icke gärna ifrågasättas, att, därest de af kommittén
föreslagna afsevärda förhöjningar i de ordinarie arfvodena i hufvudsak
vunne godkännande, pensioner enligt nu gällande bestämmelser men
med beräkning efter de nya arfvodena fortfarande skulle kunna komma
att utgå öfver hela linjen. Kommittén hade också bland villkoren
för åtnjutande af aflöning enligt den nya lönestaten föreslagit skyldighet
för vederbörande att underkasta sig förändring i afseende å
pensionsvillkoren. Likväl måste man äfven taga hänsyn därtill, att
under den tid, som förflöte från den dag, då den nya lönestaten trädde
i kraft, livilket antoges kunna ske den 1 januari 1908, och intill dess
pensionsfrågan blifvit definitivt ordnad, skulle, om ingen särskild föreskrift
meddelades, pensionsafgifter inbetalas samt pensioner till dem, som
blefve pensionsmässiga under nämnda tid, fastställas i enlighet med gällande
pensionsbestämmelser men med beräkning i stadgad omfattning
efter de förhöjda arfvodena. Ett dylikt sakernas tillstånd skulle dock
tydligen enligt kommitténs mening medföra rätt afsevärda ojämnheter.

Det enklaste sättet att ordna ifrågavarande förhållanden anser kommittén
vara, att under tiden från och med den 1 januari 1908 och intill
dess nya föreskrifter i pensionshänseende träda i kraft såväl pensioner
som pensionsafgifter beräknas efter de aflöningar, vederbörande skulle
innehafva enligt nu gällande aflöningsbestämmelser. För detta ändamål
borde emellertid en särskild, i öfverensstämmelse härmed uträknad lönestat
fastställas att i pensionshänseende tills vidare gälla.

I detta sammanhang erinrar kommittén om bestämmelsen i § 26
af gällande reglemente för pensionsinrättningen, däruti föreskrifves, att
fullmäktiges beslut i ämnen, som angå ändringar eller tillägg i pensionsinrättningens
af Kungl. Maj:t fastställda reglementen eller instruktioner,
icke blifva gällande förr, än de blifvit Kungl. Maj:ts pröfning
underställda och af Kungl. Maj:t i nåder gillade, äfvensom att, därest
Kungl. Maj:t skulle anse någon förändring i omförmälda hänseenden vara
af nöden, Kungl. Maj:t vill, innan beslut därom fattades, lämna fullmäktige
tillfälle att i ämnet sig yttra.

Hvad angår befattningshafvares vid statens järnvägar delaktighet i
statens järnvägstrafiks änke- och pupillkassa, har det ock synts kommittén
vara lämpligast, att, innan nya bestämmelser tillämpas i afseende å pensionsinrättningen,
afgifter till och pensioner från änke- och pupillkassan
bibehållas i enlighet med nuvarande aflöningsbestämmelser.

Jämlikt § 13 i reglementet för änke- och pupillkassan gäller i fråga
om reglementsändring enahanda föreskrifter, som, på sätt ofvan nämnts,
äro meddelade för statens järnvägstrafiks pensionsinrättning.

232

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 164.

Departementschefens
yttrande.

Kommittén har alltså föreslagit:

att utöfver den i § 7 mom. 1 i kommitténs förslag
till aflöning sreglemente intagna bestämmelse därom,
att befattningshafvare för åtnjutande af de med befattning
förenade aflöning sförmåner skulle vara underkastad
de förändrade bestämmelser i fråga om pension, som
kunde varda stadgade, måtte utfärdas särskild föreskrift
därom, att öfvergång till eller inträde på den nya lönestaten
icke skulle under tiden, intill dess förändrade bestämmelser
angående befattningshafvares pensionering trädt
i gällande kraft, medföra andra rättigheter eller skyldigheter
för befattningshafvare såsom delägare i statens järnvägstrafiks
pensionsinrättning eller änke- och pupillkassa
än om nu gällande aflöning sbestämmelser på honom ägde
tillämpning.

På de af kommittén angifna skäl finner jag mig böra i Underdånighet
tillstyrka att i samband med genomförande af ifrågavarande lönereglering
måtte utfärdas en bestämmelse af det innehåll, kommittén ifrågasatt.

Ändringar i instruktionen.

Därest det förslag till organisationsförändringar vid järn vägsförvaltningen,
som jag här förordat, kommer att bifallas, föranledas däraf
åtskilliga ändringar i instruktionen för järnvägsstyrelsen med undertydande
distriktsförvaltningar. Därjämte har kommittéerna framlagt
vissa ändringsförslag, som ej stå i direkt samband med omorganisationen.
P>eträffande dessa frågor tillkommer det visserligen icke Riksdagen att
besluta. En fråga synes mig dock vara af den vikt, att jag anser mig
däri böra redan nu uttala min åsikt. Jag syftar å den af löneregleringskommittén
föreslagna ändrade lydelsen af § 54 i instruktionen. Där
stadgas för närvarande, att en hvar, som blifvit till ordinarie befattning
antagen, skall tjänstgöra när och hvarhelst han därtill beordras.

23 a

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 161.

Det är ju, säger kommittén, gifvet, att ett strängt fullgörande af
förekommande, i tjänsten gifna åligganden måste vara ett oeftergifligt
villkor för ernåendet af det med järn vägsrörelsen afsedda ändamålet: att
med säkerhet och skyndsamhet befordra personer, j)ost och gods. I eu
sådan rörelse, där allt är beroende på en talrik och spridd personals
sammanhållande till gemensamt och punktligt arbete för ett och samma
ändamål, kan minsta uraktlåtenhet i berörda hänseenden medföra stora
förluster och faror. Därför har ock i gällande instruktion (§§ 47, 82
och 83) intagits en bestämmelse om allmän lydnadsplikt, i det att däri
föreskrifvits, att en hvar är pliktig att ställa sig till efterrättelse, förutom
honom berörande instruktioner och reglementen, jämväl de föreskrifter,
som i särskilda fall med afseende å tjänstgöringen meddelas af
styrelsen eller vederbörande förman.

Under vissa förhållanden kunna emellertid, fortsätter kommittén, fall
inträffa, som för järnvägsrörelsens rätta handhafvande påfordra befattningshafvares
användande äfven för göromål, som ligga utom hans omedelbara,
dagliga verksamhetsfält. Det är gifvetvis äfven i dylika fall en
ovillkorlig skyldighet för en hvar befattningshafvare att ställa sig vederbörandes
order till efterrättelse. Då emellertid på något håll uppfattningen
häraf icke synes hafva varit alldeles klar, och frågan är af den
natur, att den i förekommande fall icke lämpar sig att utgöra föremål
för en diskussion om rätta tolkningen af instruktionen, har kommittén
ansett uttrycklig bestämmelse härutinnan böra inryckas i instruktionen;
och syntes detta lämpligen kunna ske genom ett förtydligande tillägg
till ofvanberörda stadgande rörande skyldighet för befattningshafvare att
tjänstgöra när och hvarhelst han därtill beordras.

I samband härmed har kommittén framhållit önskvärdheten däraf,
att, i likhet med hvad för danska statsbanepersonalen nyligen föreskrifvits,
jämväl hos oss infördes uttryckligt förbud för befattningshafvare
att lägga hinder i vägen för järnvägstjänstens punktliga fullgörande
genom nedläggande af arbetet utan erhållen ledighet eller afsked eller
genom otillbörligt fördröjande af arbetet (obstruktion) äfvensom stadgande,
att öfverträdelse af sådant förbud eller förberedelse eller uppmaning
till dylik förseelse skall, där handlingen icke faller under allmän
lag, anses såsom sådant tjänstefel af svårare beskaffenhet, därå afsättning
kan följa. Kommittén betonar, att detta stadgande icke är
någon nyhet och att nämnda påföljd redan enligt gällande instruktion
är gifven för en så allvarlig förseelse. Men det har synts kommittén
viktigt, att ett så tydligt stadgande införes, att hvarje tvifvel om personalens
skyldighet i detta hänseende är uteslutet.

Bill. till Riksd. Prof. 11)07. 1 Sand. 1 Afd. 131 Höft.

Departements chefens yttrande.

234 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

På grund af livad kommittén sålunda anfört, har kommittén hemställt,
att åt paragrafen måtte gifvas följande ändrade lydelse:

»En hvar, som blifvit till ordinarie befattning antagen, skall tjänstgöra
när och hvarhelst han därtill beordras och utföra de göromål af
hvad slag det vara må, som honom i tjänsten åläggas, äfven där dylikt
åläggande på grund af föreliggande omständigheter innefattar fullgörande
af annan befattningshafvares tjänsteåligganden.

Det är en hvar befattningshafvare förbjudet att lägga hinder i
vägen för tjänstens punktliga fullgörande genom nedläggande af arbetet
utan erhållen ledighet eller afsked eller genom otillbörligt fördröjande
af arbetet. Förseelse häremot eller förberedelse eller uppmaning till
sådan förseelse anses,] där handlingen icke faller under allmän lag, såsom
sådant tjänstefel af svårare beskaffenhet, därå enligt §§ 59 och 94
afsättning kan följa.»

Hvad till en början angår den föreslagna bestämmelsen i första
punkten tillåter jag mig erinra om hvad jag i annat sammanhang beträffande
distriktschefens åliggande anfört. Jag påpekade, hurusom en
synnerlig viktig uppgift för denne borde vara att söka få till stånd
verkligt samarbete mellan samtliga befattningshafvare, tillhörande olika
afdelningar. Jag yttrade vidare: »Såsom regel bör naturligtvis gälla,
att hvarje befattningshafvare skall utföra det arbete, som tillhör hans
särskilda syssla. Men det inträffar ej sällan, att exempelvis i bråda tider
trafikpersonalen ej är tillräcklig att utföra arbetet för trafikens räkning.
Det borde ju då lämpligen kunna ordnas så, att ban- och maskinafdelningens
personal, om så eljest finnes lämpligt, biträder jämväl i de
egentliga trafikgöromålen. Härigenom skulle mången gång annars oundvikliga
rubbningar i tågtrafiken kunna undgås. Att ordna en dylik sak
på förståndigt sätt blir en distriktschefs ej minst viktiga uppgift. Han
bör, med ett ord, söka få till stånd sådan uppfattning af samhörighet
mellan de olika afdelningarna, att, såsom kommittén uttrycker det,
samtliga befattningshafvare skola känna sig solidariska och såsom en
kår med gemensamma intressen och gemensamt mål för sin sträfvan.»

Med dessa yttranden torde jag tillräckligt hafva angifvit min ståndpunkt
i förevarande ämne. Jag vill dock tillägga, att vederbörande
öfverordnade böra noga tillse, att ålägganden i fråga om fullgörande
af annan tjänstehafvares tjänsteåligganden icke ske i oträngat mål utan
endast, när sådant för trafikens lämpliga skötsel är af nöden. Slutligen
anser jag mig i anledning af ett uttalande i en af svenska järnvägsmannaförbundets
styrelse till mig ingifven skrift böra påpeka, att

235

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

det gifvetvis icke ligger inom en öfverordnads befogenhet att ålägga
personalen utförandet af göromål för hans enskilda räkning.

Det af kommittén föreslagna stadgandet om förbud mot strejk
eller obstruktion har från de organiserade järnvägsmännens sida uppväckt
mycken gensägelse.

Till en början vill jag påpeka, att stadgandet i fråga om förbud
mot strejk och obstruktion ingalunda är någon nyhet utan endast ett
tydligt uttalande af hvad som redan gäller ej blott järnvägs!olket utan
äfven alla andra statstjänare.

Hvad nu särskild! järnvägsmännen angår, måste det här utsägas,
att en allmän järnvägsstrejk eller ett uppträdande, som till sina följder
kan jämnställas därmed, kan blifva en sak af så ödesdiger betydelse för
hela samhället, och kanske mest för de ekonomiskt minst motståndskraftiga,
att staten äger skyldighet att söka på allt sätt skydda sig
däremot.

Det kunde väl synas icke vara af behofvet påkalladt att uttryckligen
uttala en sats, som redan gäller, helst jag hyser förtroende till
vårt svenska järnvägsfolk såsom en i sitt maktpåliggande och ansvarsfulla
värf plikttrogen kår. Men omständigheter hafva dock inträffat,
som innebära en maning att ytterligare inskärpa hos järnvägsmännen
den uppfattningen, att statsmakterna icke kunna tillåta något sådant
som strejk eller obstruktion vid järnvägarna.

Det synes i denna fråga hafva gjort sig gällande en missuppfattning
hos järnvägsmännen därhän, att ett stadgande af nu omhandlade
innebörd skulle innefatta ett intrång på deras föreningsrätt. Jag erkänner
gärna det berättigade i en sammanslutning för tillvaratagande
af gemensamma intressen. Men härvid måste dock tagas i betraktande
de särskilda förhållanden, som äga rum i fråga om statstjänare. — Det
får nämligen ej förbises, att Kungl. Maj:t och Riksdagen hafva bestämmanderätt
i åtskilliga deras angelägenheter, och att följaktligen förhandlingar
därutinnan icke kunna ske under samma former som mellan en
enskild arbetsgivare och hans arbetare. Statstjänarens ställning är och
måste vara reglerad af de lagar, som blifvit af hans egna och öfriga
medborgares representanter för honom antagna. Att för lägre befattningshafvares
vidkommande söka vid sidan af lagen uppkonstruera för
dem särskildt gällande undantagsbestämmelser kan ej vara förenligt med
ett ordnadt samhällsskick.

Jag vill därjämte påpeka, att såväl i Danmark som i Preussen
föreskrifter af nu ifrågavarande innebörd redan blifvit meddelade, och
att i Frankrike af inrikesministern Clemenceau fråga väckts om införande
af lagstadganden i liknande syften.

Departementschefens
hemställan.

236 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

I ett afseende synes mig dock det af kommittén föreslagna stadgandet
böra undergå en jämkning, nämligen beträffande föreskriften om
påföljden för förberedelse eller uppmaning till förseelse, hvarom nu är
fråga. Möjligen skulle detta stadgande med dess något flytande innebörd
kunna gifva anledning till en tillämpning, som ej därmed åsyftats.
Jag anser därför lämpligt, att ordet förberedelse utgår ur paragrafen
och att endast sådan uppmaning till förseelse af förevarande beskaffenhet,
som sker inför samladt järn vägsfolk må kunna drabbas af nu ifrågasatta
påföljder.

Under åberopande af hvad jag nu anfört, får jag hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen

dels godkänna det såsom bilaga vid detta protokoll fogade förslag
till aflöningsreglemente för befattningshafvare vid statens järnvägar;
dels ock medgifva,

att till en hvar af två järnvägsfullmäktige må af trafikmedel utgå
arfvode efter 5,000 kronor för år;

att till en hvar af tre öfverrevisorer må af trafikmedel utgå ett
årligt arfvode af 2,500 kronor; samt

att Kungl. Maj:t må ej mindre i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
de här ofvan angifna grunder utfärda nödiga bestämmelser såväl i fråga
om öfvergång på ny stat för den personal, som antagits i ordinarie tjänst
före den nya lönestatens trädande i kraft, som ock beträffande aflöningsförhållandena
under år 1907 än äfven meddela erforderliga föreskrifter
beträffande innehafvare af sådana nu befintliga befattningar, hvilka föreslagits
skola indragas eller väsentligt förändras.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten
lämna bifall samt förordnade, att proposition
i ämnet af den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,
skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:
Carl G. Edman.

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition K:o 164

237

Bil. 1.

Förslag

till

aflöningsreglemente för befattningshafvare vid
statens järnvägar.

§ 1.

Mom. 1. Till generaldirektören och chefen för statens järnvägar
utgår arfvode till det belopp, lägst 25,000, högst 30,000 kronor, som
al Kungl. Maj:t bestämmes.

Till öfverdirektören och souschefen utgår arfvode med 15,000 kronor.

Mom. 2. Generaldirektör är berättigad att från och med månaden
näst efter den, under hvilken han uppnått 65 lefnadsår, under sin återstående
lifstid af trafikmedel uppbära en årlig pension af 6,000 kronor
eller, därest han är delägare i statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
af det belopp, hvarmed den honom från pensionsinrättningen tillkommande
pensionen understiger 6,000 kronor. Generaldirektör, som, innan
han uppnått 65 lefnadsår, antingen på grund af sjukdom eller därigenom,
att han efter utgången af den tid, för hvilken han förordnats, icke
erhåller förnyad t förordnande, eller ock eljest utan egen begäran nödgas
afgå från sin befattning utan att på grund af tjänstefel hafva förverkat
densamma, är berättigad att i pension uppbära ett årligt belopp af 8,000
kronor för tiden, intill dess han uppnått 65 års ålder. Skulle generaldirektör
före utgången af den tid, erhållet förordnande afser, befinnas
vara af sjukdom oförmögen till vidare nöjaktig tjänstgöring, skall han
vara underkastad skyldighet att afgå mot åtnjutande af pension enligt
nu angifna bestämmelser. Såsom pensionsafgiit skall å det för generaldirektör
bestämda arfvodet eller den honom under tiden, intill dess han

238

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 104.

uppnått 65 år tillkommande pension, afdragas, därest generaldirektören
icke är delägare i pensionsinrättningen, ett årligt belopp af 360 kronor,
och, om han är delägare i pensionsinrättningen, den del af detta belopp,
som han ej har att betala i årlig afgift till nämnda inrättning.

Hvad sålunda är stadgadt om generaldirektör, gäller jämväl om
öfverdirektör, dock att den pension, som kan tillkomma öfverdirektör
för tiden, innan han fyllt 65 år, utgår med 6,000 kronor.

Mom. 3. Öfriga vid statens järnvägar anställda befattningshafvare
tillkommer arfvode enligt bestämmelserna i § 2 af detta aflöningsreglemente.

Arfvode, med undantag af det till generaldirektören och till öfverdirektören
utgående, som öfverstiger 3,900 kronor, fördelas till två
tredjedelar i lön och en tredjedel i tjänstgöringspenningar. Af arfvode
till belopp af 3,900 kronor och därunder intill 2,100 kronor utgöra tre
fjärdedelar lön och en fjärdedel tjänstgöringspenningar samt af arfvode
å 2,100 kronor och därunder fyra femtedelar lön och en femtedel tjänstgöringspenningar.

§ 2.

l:o) Till annan befattningshafvare i styrelsen än generaldirektören
och öfverdirektören utgår aflöning dels såsom arfvode och dels, där
bostad in natura icke åtnjutes, i form af ersättning för bostad och
bränsle, allt enligt följande stat med däri i förekommande fall angifna
högsta och lägsta belopp för år räknadt. Där ersättning för bostad
och bränsle icke är i staten med visst oföränderligt belopp angifven,
utgår samma ersättning med 40 procent af arfvodet med den i staten
bestämda begränsning. Nämnda ersättning anses tillhöra lönen.

Befattningshafvare
af högre grad.

Byrådirektör......................

Arkitekt ..........................

Matematiker ....................

Arfvode

Ersättning
för bostad
och bränsle

Summa

aflöning

lägst

Kr.

högst

Kr.

lägst

Kr.

högst

Kr.

lägst

Kr.

högst

Kr.

]

4,800

5,700

i,s

6,600

7,500

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 1<>4.

239

Kamrerare och föreståndare
för kammarkontoret...

Förste aktuarie och föreståndare
för statistiska kontoret

Milkontrollör och förestånståndare
för milkontoret...

Ombudsman.......................

Revisor och föreståndare för
revisionskontoret..............

Förste kontrollör ...............

Byråingenjör af l:a klass ....

Kassör..............................

Registrator........................

Notarie ............................

Byråingenjör af 2:a klass ....

Förrådsförvaltare ...............

Kontrollör ........................

Förste bokhållare...............

Underingenjör ...................

Manlig bokhållare...............

Ritare ..............................

Manlig kontorsskrifvare ......

Kvinnlig bokhållare............

» kontorsskrifvare.....

Befattningshafvare
af lägre grad.

Vaktmästare .....................

Manligt kontorsbiträde.........

Arfvode	Ersättning för bostad och bränsle	Summa aflöning
lägst Kr.	högst Kr.	lägst Kr.	högst Kr.	lägst Kr.	högst Kr.
*■4,200 ! i	5,100	1,E	)00	5,700	6,600
j [3,300	4,200	1,320	1,500	4,620	5,700
\|-2,400 2,100	3,600	960	1,100	3,360	4,700
3,300	840	1,100	2,940	4,400
jl,500	2,700	600	850	2,100	3,550
1,500	2,100	600	650	2,100	2,750
1,080	1,500	4C	to	1,480	1,900	( Vaktmästare erhåller bostad I in natura. Förste vakt-
840	1,200			840	1,200	\ mästaren erhåller ett till-1 läggsarfvode af 200 kronor 1 om året. • Kontorsbiträde, som tjänst-gör som förman å biljett-
840	1,200	336	480	1,176	1,680	■ tryckeriet, kan erhålla ett tilläggsarfvode af högst 180 kronor om året.

Anm. Tilläggsarfvode anses som extra inkomst och må förty icke ens till någon del uppbäras af
befattningshafvare, då han ej tjänstgör.

2: o) Då Kungl. Maj:ts finner sådant lämpligt, må kontorsskrifvare
aflönas efter beting på det sätt, att lian erhåller betalning i den mån

240

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

han verkställer arbete, hvarå styrelsen utsatt visst pris. Så aflönad
kontorsskrifvare skall för utförandet af sådana arbeten, hvilka icke lämpligen
kunna på nämnda sätt godtgöras, erhålla betalning för timme enligt
pris, som styrelsen fastställer.

3:o) Befattningshafvare vid distrikten och centralverkstaden åtnjuter
arfvode enligt följande stat med däri angifna lägsta och högsta belopp
för år räknadt.

	Arfvode
	lägst	högst
Befattningshafvare af högre grad.	Er.	Er.

Distriktsckef...................................	8,000
Bandirektör.................................... Maskin direktör.............................. Trafikdirektör................................. Baningenjör af l:a klass...................	j 6,000 \|	6,900
Maskiningenjör af l:a klass............... Trafikinspektör af l:a klass...............	4,800	5,700
Öfverinspektor................................	4,500	5,400
Distriktssekreterare.......................... Baningenjör af 2:a klass................... Telegrafingenjör.............................. . Maskiningenjör af 2:a klass............... Trafikinspektör af 2:a klass ...,........... Distriktskamrerare...........................	4,200 I	5,100
Förrådsförvaltare.............................	) 3,900	4,800
\ Stationsinspektor å l:a klassens station Stationsinspektor å 2:a klassens station Distriktskassör...............................	1 3,600	4,500
Maskininspektor.............................. Byråassistent.................................	, 3,300	4,200
Expeditionsföreståndare..................... Telegrafinspektor............................. Stationsinspektor å 3:e klassens station Underinspektör................................	\| 3,000	3,900
, Underingenjör................................	)
Förste bokhållare.............................	} 2,400	3,600
Förste- telegrafist............................. Stationsinspektorå4:e klassens station A	I 2,400	3,300

Kungl. May.ts Håll. Proposition N:o 1(14.

241

Bokhållare..................................... Förste stationsskrifvare..................... Telegrafist..................................... Stationsinspektorå4:e klassens stationB Bitare..........................................	lägst Kr.	högst Kr.
j 2,100 1,800 2,100	3,300 3,000 2,700
Manlig kontorsskrifvare....................	1 1,500	2,700
Stationsskrifvare...] ........................	1
Kvinnlig kontorsskrifvare..................	1,080	1,500

1,800

1,500

1,200

1,020

900

3,000

2,700

2,100

1,800

Befattningshafvare af lägre grad.

Lokomotivmästare ..........................

Vagnmästare ................................

Ofverbanmästare.............................

Lokomotivförare.............................

Maskinist......................................

Banmästare af l:a klass...................

Trädgårdsmästare ..........................

Förrådsmästare .............................

Stationsmästare å 5:e klassens station

Bangårdsmästare .......................

Tågmästare...............................

Banmästare af 2:a klass..............

Vagnförman...............................

Stallförman...............................

Stationsmästare å 6:e klassens station

Konduktör.................................

Manligt kontorsbiträde................

Stationsförman...........................

Portvakt å l:a klassens station eller

vid verkstad.........................

Lokomotiveldare........................

Vagnskötare..............................

Förrådsförman...........................

Maskin- och pannskötare............

Stationsmästare å 7:e klassens station

Bih. till Biksd. Prof. 1907. 1 Samt. 1 Afd. 131 Käft.

Arfvode

1,500

1,380

/ Nattbanmästare erhåller ett högsta arf\
vode af 1,260 kronor.

| Portvakt vid verkstad erhåller ett hög\
sta arfvode af 1,260 kronor.

242

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 164.

	Arfvode
	lägst Er.	högst Kr.
Kvinnligt kontorsbiträde .................. Vaktmästare.................................... Banvakt......................................... Vagn- och stallkarlar ..................... Förrådsvakt....................................	780	1,080	{ Banvakt, hvilken tjänstgör såsom vakt vid rörlig bro, kan under seglationstiden cr-j hålla ett tilläggsarfvode efter högst 120 ( kronor för år.
Stationskarl....................................

Amu. 1. Stationsinspektor, som tillika är tågdirigent, kan erhålla ett tillägsarfrode efter högst 300
kronor om året.

Anm. 2. Tilläggsarfvode anses såsom extra inkomst och må förty icke ens till någon del uppbäras af
befåttningshafvare, då han icke tjänsten förrättar.

§ 3.

Antalet af nedanstående befattningar utgör:

i styrelsen:

byrådirektörer 16, däraf en är föreståndare
för kontrollkontoret,
arkitekt 1,
matematiker 1,

kamrerare och föreståndare för kammarkontoret
1,

förste aktuarie och föreståndare för
statistiska kontoret 1,
milkontrollör och föreståndare för
milkontoret 1,
ombudsman 1,

revisor och föreståndare för revisionskontoret
1,
förste kontrollörer 3,
byråingenjörer af l:a klass 10,
kassör 1,
registrator 1,
notarier 11,

byråingenjörer af 2:a kass 6,
förrådsförvaltare 1 och
kontrollörer 5.

vid distrikten och centralverkstaden:

distriktschefer 5,
bandirektörer 5,
maskindirektörer 6,
trafikdirektörer 5,
baningenjörer af l:a klass 5,
maskiningenjörer af l:a klass 5,
trafikinspektörer af l:a klass 8,

öfverinspektorer 3,
distriktssekreterare 5,
baningenjörer af 2:a klass 27,
telegrafingenjörer 5,
maskiningenjörer af 2:a klass 14
trafikinspektörer af 2:a klass 7,
distriktskamrerare 5,

Kung!.. Maj-.ts Nåd. Proposition No 10-4.

2io

förrådsförvaltare 5,
stationsinspektorer å l:a klassens
station 2,

stationsinspektorer å 2:a klassens
station 33,
distriktskassörer 5,
byråassistenter 15,

expeditionsföreståndare 17,
maskininspektorer 18,
telegrafinspektorer 5 ’),
stationsinspektorer å 3:e klassens
station 36 och
underinspektörer 5.

Antalet öfriga i § 2 omförmälda befattningar bestämmes för hvarje
år af Kungl. Maj:t.

§ 4.

l:o) Befattningshafvare, för hvilken arfvode i § 2 linnes bestämdt
till ett lägsta och ett högsta belopp, erhåller arfvodesförhöjning efter
att hafva innehaft ett och samma arfvode i tre år; och äger sådan förhöjning
rum intill dess det för befattningen stadgade högsta arfvode
uppnåtts.

Det belopp, hvarmed innehafvande arfvode sålunda förhöjes, utgör
för hvarje gång förhöjningen sker:

300 kronor för befattning med lägsta arfvode af 1,200 kronor eller
däröfver;

120 kronor för befattning med lägsta arfvode under det nyssnämnda
och intill 780 kronor, samt

60 kronor för befattning med lägsta arfvode af 780 kronor, med
iakttagande dock:

att kvinnlig kontorsskrifvare, för hvilkens befattning lägsta arfvodet
utgör 1,080 kronor, erhåller, efter att hafva innehaft arfvode af 1,200
kronor i tre år, omedelbart det för befattningen stadgade högsta arfvode,
1,500 kronor; samt

att vaktmästare vid distrikten, vagn- och stallkarlar, förrådsvakt
och stationskarl erhålla, efter att hafva innehaft arfvode åt 960 kronor
i tre år, omedelbart det för dessa befattningar stadgade högsta artvode,
1,080 kronor.

2: o) Enligt förestående grunder utgående högre arfvode tillträdes
vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern
blifvit uppnådd.

1 öfrigt gäller såsom allmänna villkor för erhållande åt arivodesförhöjning: -

'') Minskas i den mån telegrafingenjörstgänster tillsättas.

244

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

att befattningshafvare under mera än fyra femtedelar af den tjänstetid,
som erfordras för att vinna arfvodesförhöjning, med godt vitsord
bestridt sin egen eller på grund af förordnande annan statens tjänst,
dock att härvid icke må föras honom till last den tid, han åtnjutit
semester eller tjänstledighet utan arfvodesafdrag, samt

att befattningshafvare icke redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder,
vid hvilken han enligt gällande bestämmelser är förpliktad att
från tjänsten afgå.

3:o) En hvar befattningshafvare, som befordras eller i annan ordning
förflyttas från en befattning till annan, erhåller i den nya befattningen
såsom begynnelsearfvode minst det arfvode, han vid förflyttningen
innehade i den förra befattningen.

Förekommer ej sådant arfvode, men väl högre arfvode i den nya
befattningen, tilldelas den förflyttade det närmast högre arfvode, som
enligt grunderna kan i den nya befattningen ifrågakomma, med iakttagande
dock:

att befattningshafvare, som vid förflyttning till befattning med lägsta
arfvode af 1,200 kronor innehar arfvode af 1,140 kronor, bekommer
1,260 kronor vid den tid, han enligt grunderna varit berättigad att erhålla
sistnämnda arfvode, om han kvarstått i den lägre befattningen,
med rättighet likväl för honom att räkna tiden för erhållande af den för
den högre befattningen enligt grunderna bestämda första arfvodesförhöjning
från förflyttningen till samma befattning;

att befattningshafvare, som vid förflyttning till befattning af förstnämnda
slag, innehar arfvode af 1,260 kronor, bibehåller detta arfvode
intill dess han, om han kvarstått i den lägre befattningen, varit berättigad
till arfvodesförhöjning, samt erhåller då den för den högre befattningen
enligt grunderna bestämda första arfvodesförhöjning; samt

att befattningshafvare med lägsta arfvode af 780 kronor — med
undantag af kvinnligt kontorsbiträde och banvakt — som vid förflyttning
till närmast högre befattning innehar 960 kronor, bekommer 1,080 kronor
vid den tid, han enligt grunderna varit berättigad att erhålla sistnämnda
arfvode, om han kvarstått i den lägre befattningen, med rättighet
likväl för honom att räkna tiden för erhållande af den för den
högre befattningen enligt grunderna bestämda andra arfvodesförhöjning
från förflyttning till samma befattning.

Den, som efter egen ansökning förflyttas till befattning med lägre
arfvode, må dock icke bekomma mer än det högsta för sistnämnda befattning
förekommande arfvode.

245

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Befattningshafvare, som befordras eller i annan ordning förflyttas
från en befattning till en annan, äger att i fråga om begynnelsearfvode
och arfvodesförhöjning i den nya befattningen tillgodoräkna sig hela
den tid, han åtnjutit det vid förflyttningen innehafda arfvodet, oafsedt
i hvilken befattning, han innehaft detsamma.

4:o) Undantagsvis må, när statens järnvägars intressen så fordra
och efter Kungl. Maj:ts godkännande, befattningshafvare kunna i andra
lall, än då sådant vid förflyttning är medgifvet, såsom begynnelsearfvode
tilldelas ett enligt förenämnda grunder för befattningen ifrågakommande
högre arfvode äfvensom kunna tillerkännas förhöjning af innehafvande
arfvode tidigare än samma grunder medgifva.

I fråga om befattning med lägsta arfvode af 2,400 kronor eller
därunder må dock järnvägsstyrelsen, där särskilda omständigheter
föreligga och den af Kungl. Maj:t för året fastställda arfvodesstaten sådant
medgifver, i begynnelsearfvode tilldela ny innehafvare af dylik befattning
ett för befattningen ifrågakommande högre arfvode.

§ 5.

l:o) Fullt arfvode må under loppet af samma kalenderår till en
hvar befattningshafvare, som åtnjuter semester eller tjänstledighet för enskilda
angelägenheter, utgå till innehafvare af befattning inom styrelsen
med lägsta arfvode af 4,200 kronor eller däröfver under fyrtiofem dagar,
till öfriga befattningshafvare af högre grad under trettio dagar samt
till befattningshafvare af lägre grad under femton dagar; skolande likväl
vid bestämmandet af denna tid icke medräknas den tid, befattningshafvare
efter styrelsens medgifvande användt för att utom sin tjänstgöringsort
på egen bekostnad göra iakttagelser i sitt yrke, eller den
tid, som åtgått för fullgörande af de skyldigheter, hvilka ålegat honom
såsom fullmäktig eller revisor vid statens järnvägstrafiks pensionsinrättning,
eller de sön- och helgdagar, han enligt gällande bestämmelser
varit befriad från tjänstgöring för åtnjutande af sabbatshvila.

Åtnjuter befattningshafvare ledighet för sjukdom eller svag hälsas
vårdande, må fullt arfvode till honom utgå för en tid af högst fyrtiofem
dagar under ett och samma kalenderår.

Om han åtnjutit såväl semester eller ledighet för enskilda angelägenheter
som ledighet för sjukdom eller svag hälsas vårdande, må dock
sammanlagda antalet dagar, för hvilka befattningshafvare under nämnda
förhållanden äger uppbära fullt arfvode, icke öfverstiga fyrtiofem dagar.

2: o) Under semester utöfver den i nästföregående moment för ve -

246 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 1G4.

derbörliga fall stadgade tid för fullt ar f vo des åtnjutande eller där annan
tjänstledighet utöfver samma tid pröfvas på grund af föreliggande omständigheter
böra beviljas befattningshafvare, må för sålunda Överskjutande
tid tjänstgöringspenningar icke uppbäras.

3:o) Hindras befattningshafvare af sjukdom att förrätta sin tjänst
utöfver den tid, fullt arfvode enligt hvad ofvan sagts till honom utgår,
äger han uppbära hela lönen.

Åtnjuter befattningshafvare semester eller tjänstledighet för enskilda
angelägenheter, sammanlagdt för år ej öfverstigande den tid, fullt arfvode
vid dylik ledighet till honom utgår, äger han jämväl, oafsedt den
ledighet, han förut under året åtnjutit, uppbära hela lönen.

Åtnjuter befattningshafvare däremot eljest utöfver nyssnämnda tid
semester eller tjänstledighet af annan anledning än sjukdom,
eller afstänges han i behörig ordning från tjänstgöring,
eller är han eljest lagligen förhindrad att sköta sin befattning,
ka» han förpliktas att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar
afstå så mycket af lönen, som för tjänstens förrättande erfordras
eller eljest pröfvas skäligt.

4:o) År befattningshafvare sjuk i följd af kroppsskada, ådragen i
tjänsteutöfning, må, såsom undantag från hvad ofvan är stadgadt, arfvode
till honom utgå under högst sex månader oafkortadt samt efter
denna tid med belopp, som för befattningshafvare af högre grad af
Kungl. Maj:t och för befattningshafvare af lägre grad af styrelsen
bestämmes.

5:o) Har generaldirektör eller öfverdirektör beviljats ledighet och
vikarie för honom förordnats, må på Kungl. Maj:ts pröfning bero huru
stor del af arfvodet skall till vikarien afstås.

§ 6.

l:o) Den, som på förordnande förvaltar ledig befattning, åtnjuter
under tiden de med densamma förenade aflöningsförmåner.

2: o) I öfrigt utgår, där ej i förekommande fall högre ersättning
efter hvad i nästföregående § mom. 3 stadgas, eller resekostnads- och
traktamentsersättning anses böra ifrågakomma, ersättning för uppehållande
af högre befattning vid Styrelsen sålunda, att den vikarierande
äger, mot afstående af egna tjänstgöringspenningar, uppbära ersättning
för mis tade tjänstgöringspenningar och därutöfver hvad som motsvarar
skillnaden mellan tjänstgöringspenningama i lägsta lönegraden för, å
ena sidan, den högre befattning, som uppehälles, och, å andra sidan,

Kungl. Mnj.ts Nåd. Proposition N:o 164.

247

den vikarierandes egen befattning. Dylik vikariatsersättning utgår dock
icke, då uppehållandet af högre befattning är beroende däraf att ordinarie
befattningshafvare företagit af sin berörda befattning föranledd
tjänsteresa, som varat endast några få dagar.

Ersättning till den, som på förordnande uppehåller generaldirektörseller
öfverdirektörsbefattning, bestämmes för hvarje gång af Kungl.
Magt.

Angående ersättning för uppehållande af högre befattning vid distrikten
äger järnvägsstyrelsen utfärda närmare bestämmelser.

§ 7.

För åtnjutande af de med befattning förenade aflöningsförmåner
gälla följande allmänna bestämmelser:

l:o) Befattninghafvare skall vara underkastad icke allenast de i
gällande instruktion gifna bestämmelser utan ock den utvidgade eller
förändrade tjänstgöring eller den förflyttning till annan tjänstgöringsort
eller annan befattning vid statens järnvägar, som kan varda honom i
behörig ordning ålagd, dock utan minskning i det honom vid förflyttningen
enligt stat tillkommande arfvode; ägande den, som i följd af befattnings
indragning eller förändring förflyttas till annan befattning med
ringare aflöningsförmåner, erhålla, förutom vid förflyttningen innehafvande
arfvode, jämväl från den tid, han i sin förra befattning skulle
hafva kommit i åtnjutande af förhöjning i arfvode, dylik arfvodesförhöjning.

Likaledes skall befattningshafvare vara skyldig underkasta sig dels,
efter vederbörande öfverordnade myndighets bestämmande, upphörande
af eller minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja befattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed, dels ock de förändrade bestämmelser
ifråga om pension, som kunna varda stadgade.

2:o) Med befattning vid statens järnvägar må icke förenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommunens stat.

Ej heller må med befattning vid statens järnvägar förenas vare sig
uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag,
som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag
eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, med mindre den,
vid pröfning i föreskrifven ordning, befinnes icke vara hinderlig för
fullgörandet af tjänstgöringen vid statens järnvägar.

248

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

Öfver alla af styrelsen i ofvannämnda hänseenden meddelade beslut
skall förteckning föras hos styrelsen.

3: o) Aflöning må ej utgå till befattningshafvare för tid, hvarunder
han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordningerhållit
tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall.

Därest befattningshafvare varder afstängd från tjänstgöring eller
tagen i häkte, skall den del af hans aflöning, som icke af styrelsen
pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, under tiden innehållas,
såvida ej styrelsen finner skäligt låta honom uppbära något däraf.

§ 8.

Vid afgång från statens järnvägars tjänst till följd af afskedstagande,
entledigande eller dödsfall utgår till generaldirektör och öfverdirektör
arfvodet samt till annan befattningshafvare lönen till månadens
slut. Tjänstgöringspenningar utgå endast till och med den dag, afgången
sker.

Aflider befattningshafvare i följd af olyckshändelse under tjänsteutöfning,
må ett belopp, motsvarande en månads aflöning, såsom begrafningshjälp
tilldelas stärbhuset.

§ 9.

l:o) Förmånen af fri bostad uti järnvägens egna eller förhyrda
lägenheter må, där styrelsen finner sådant vara för järnvägstrafiken
behöfligt, tillkomma dels följande befattningshafvare af högre grad vid
distrikten, nämligen: distriktschef, ban-, maskin- och trafikdirektör, ban-,
maskin- och telegrafingenjör, trafikinspektör, öfverinspektor, maskininspektor,
byråassistent, expeditionsföreståndare för biljettexpedition,
stationsinspektor, underinspektör, förste stationsskrifvare å station af
2:a eller 3:e klass äfvensom dylik befattningshafvare å station af högre
klass, som tjänstgör antingen å stationsinspektors expedition och regelbundet
användes i yttre tjänstgöring eller å biljettexpedition, dels samtliga
befattningshafvare af lägre grad vid distrikten med undantag af
lokomotivförare, tågmästare, ogift manligt kontorsbiträde samt gift manligt
kontorsbiträde, som icke regelbundet användes i yttre tjänstgöring,
konduktör, eldare, vagnskötare och kvinnligt kontorsbiträde, dels ock
förste vaktmästare och vaktmästare i styrelsen.

Där lokala förhållanden göra sådant nödigt eller lämpligt, må fri
bostad i järnvägens egna eller förhyrda hus tillkomma jämväl nu ej

249

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 164.

nämnda befattningshafvare vid distrikten äfvensom de befattningshafvare,
i fråga om hvilka, på sätt ofvan angifvits, undantag stadgats
beträffande förmånen att erhålla inkvartering in natura.

2:o) Med fri bostad är förenad förmånen af fritt bränsle enligt
stat, som af styrelsen fastställes.

3:o) Befattningshafvare vid distrikten, hvilka ej åtnjuta fri bostad,
äga uppbära ersättning för bostad och bränsle med 20, 25, 30, 35 eller
40 procent af arfvodet, allt efter den ort, dar vederbörande är placerad,
i enlighet med de grunder, som af Kungl. Maj:t bestämmas; dock med
iakttagande däraf att beloppet af nämnda ersättning ej må öfverstiga:

a) å station, där ersättningen utgår med

40 procent:

för befattningshafvare,	som	kan i	erhålla	7	rum	och	kök,	kr,
b	»	b	b	D	6	B	B	B	B
b	b	b	x>	B	5	B	B	B	B
b	b	b	X)	X>	4	B	B	B	B
b	»	b	b	X)	3	B	B	B	B
b	b	b	b	X>	2	B	B	B	B
B	b	b	b	))	1	B	B	B	B

2,000

1,800

1,500

1,100

850

650

400

b) å öfriga stationer:

för befattningshafvare,	som	kan erhålla	7	rum	och	kök,	kr.
B B	B	B	B	6	B	B	B	B
B B	B	B	B	5	B	B	B	B
B B	B	B	B	4	B	B	B	B
B B	B	B	B	3	B	B	B	B
B B	B	B	B	2	B	B	B	B
B B	B	B	B	1	B	B	B	B

1,700

1,500

1,200

900

700

550

350

4:o) Ersättning för bostad och bränsle anses tillhöra lönen.

§ io.

l:o) Felräkningspenningar tillkomma:

a) kassör i styrelsen samt distriktskassör med 300 kronor om året;

b) trafik- och telegrafstationernas personal, som i regelbunden tjänstefördelning
handhafver uppbörd från allmänheten, med högst 0,1 procent

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 1 Sami. 1 Åfd. 131 Haft. 32

250

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

af samtliga redovisade trafik- och. telegraminkomster jämte efterkrafsbelopp
till fördelning mellan nämnda personal på afsändnings- och emottagningsstationerna,
med iakttagande att beloppet, för befattning och år
räknadt, ej må öfverstiga:

för expeditionsföreståndare .......................................... kr. 300: —

» förste stationsskrifvare............................................ » 180: —

» stationsföreståndare och stationsskrifvare......... » 120: — samt

» öfrig personal ............................................................ » 60: —;

ägande Kungl. Maj:t i öfrigt meddela närmare bestämmelser rörande
sättet för fördelning af felräkningspenningar m. m.;

c) stationsföreståndare, som å station, där eljest icke felräkningspenningar
utgå till dylik befattningshafvare, verkställer utbetalning af
aflöning, uppgående för år till minst 100,000 kronor, med 25 öre för
hvarje fulla tusental kronor af samma aflöning för år räknadt;

d) befattningshafvare vid maskinafdelningen, hvilken verkställer
utbetalning af aflöning åt maskinafdelningens personal, uppgående till
minst 100,000 kronor för år, likaledes med 25 öre för hvarje fulla
tusental kronor för år räknadt;

e) befattningshafvare, som enligt styrelsens uppdrag verkställer
utbetalning af aflöning till personal vid styrelsens kontor, uppgående
till minst 100,000 kronor för år, likaledes med 25 öre för hvarje fulla
tusental kronor, för år räknadt.

2:o) Extra arfvode af högst 300 kronor om året för hvarje bansektion
tillkommer befattningshafvare vid distrikten, som handhafver
underkassör sgör omål vid banafdelningen.

3:o) Anmärkning sprovision tillkommer befattningshafvare vid revisionsoch
kontrollkontoren enligt de närmare grunder, Kungl. Maj:t bestämmer,
med högst femton procent å hvarje belopp, som på grund af anmärkning,
gjord af sådan befattningshafvare, antingen såsom ej behörigen
uppburet, till statens järnvägar inflyter eller, såsom för högt debiteradt,
till vederbörande återgäldas.

4:o) Milpenningar tillkomma tågpersonalen enligt de grunder, Kungl.
Maj:t fastställer.

5:o) Premier må enligt särskilda af Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser
kunna tilldelas befattningshafvare af lägre grad, till följd af
livilkas hushållning med materialier afsevärda besparingar i utgifterna
för trafiken åstadkommits.

6: o) Om extra inkomst enligt denna paragraf gäller hvad i 2 §
för där omnämndt tilläggsarfvode är stadgadt.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 164.

251

§ 11.

Befattningshafvare af lägre grad, med undantag af kvinnligt kontorsbiträde,
erhåller antingen uniformspersedlar in natura eller ock beklädnadsersättning
till visst årligt belopp jämte i vissa fall öfverdragskläder
in natura, allt enligt reglemente, som af styrelsen fastställes.

§ 12-

Dyrortstillägg utgår med 60 kronor om året till befattningshafvare
af lägre grad, hvilkas arfvode icke öfverstiger 1,500 kronor och som
äro placerade i städer med minst 15,000 invånare samt, hvad Stockholmstrakten
angår, å stationer och|bansträckor utom Stockholm till och med
Ålfsjö, Järfva och Värtan.

Kallortstillägg utgår:

för samtliga befattningshafvare å bandelarna från Bräcke till och
med Jörn jämte bilinjerna Långsele —Sollefteå, Mellansel—Örnsköldsvik
och Vännäs—Umeå samt från Hjärpen till och med Dufed med fem
kronor i månaden;

för samtliga befattningshafvare å bandelarna från Dufed till riksgränsen
bortom Storlien, samt från Jörn till och med Polcirkeln jämte
bilinjerna Boden—Luleå och Boden—Morjärv med tio kronor i månaden;

för samtliga befattningshafvare å bandelen från Polcirkeln till och
med Gellivare jämte bilinjerna Gellivare—Malmberget och Gellivare—
Koskulls kulle med femton kronor i månaden;

för samtliga befattningshafvare å bandelen från Gellivare till och
med Riksgränsen med undantag af befattningshafvare, tillhörande banafdelningen,
å banlinjen Abisko—Riksgränsen, med tjugu kronor i månaden
samt

för nyssnämnda befattningshafvare vid banafdelningen med trettio
kronor i månaden.

§ 13.

Kostnadsfri läkarvård jämte medikamenter lämnas enligt de närmare
bestämmelser, Kungl. Maj:t meddelar, åt den vid distrikten anställda
personalen äfvensom åt där anställda befattriingshafvares af lägre grad
hos dem boende hustrur och oförsörjda barn.

252

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

§ 14-

Befattningshafvare å ångfärja.

l:o) Befattningshafvare å statens järnvägar tillhörig ångfärja åtnjuter
arfvode enligt följande stat med däri angifna lägsta och högsta
belopp för år räknadt.

	Arfvode
	lägst kr.	högst kr.	Anmärkningar
Befattningihafmre af högre grad.
Befälhafvare....................................	4,200	5,100	j Befälhafvare åtnjuter för hvarje onkel resa, \ han tjänstgör, 1 kr. såsom tilläggsarfvode. Förste och andre styrman åtnjuta för hvarje
Förste styrman och reservbefälhafvare	\ 2,400	3,300	enkel resa, de tjänstgöra såsom befäl-
Öfvermaskinist ..............................	häfvare, 1 krona såsom tilläggsarfvode. Öfvermaskinist åtnjuter, för hvarje enkel resa, han tjänstgör, 50 öre såsom till-
Andre styrman ..............................	1,800	2,700	läggsarfvode.
Befattningshafvare af lägre grad.
Andre maskinist..............................	1,800	2,700	Maskinist åtnjuter för hvarje enkel resa,
Tredje styrman .............................	\| 1,200	1,800	han tjänstgör såsom öfvermaskinist, 50
Tredje maskinist.........................	öre såsom tilläggsarfvode.
Förhandseldare ..............................	\
Rorgängare....................................	1 840	1,200
Timmerman ..................................	i
Eldare ..........................................	780	1,020
Matros..........................................	720	960

2:o) Befattningshafvare å ångfärja äger uppbära ersättning för
bostad och bränsle jämlikt bestämmelserna i § 9 mom. 3 i detta aflön
ingsreglemente.

3:o) Ifrågavarande personal åtnjuter fri kost ombord enligt de närmare
grunder styrelsen bestämmer.

4:o) Befattningshafvare å ångfärja af lägre grad erhåller beklädnadsersättning
till visst årligt belopp jämte i vissa fall öfverdragskläder in
natura, allt enligt reglemente, som af styrelsen fastställes.

253

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

5:6) Å ifrågavarande personal tillämpas i öfrigt bestämmelserna för
annan distriktspersonal i detta aflöningsreglemente; dock att dyrortstillägg
icke utgår till befattningshafvare å ångfärja.

1 fråga om arfvodesförhöjning för matros gälla i tillämpliga delar
samma regler, som i § 4 stadgas för befattningshafvare med lägsta
arfvode af 780 kronor.

§ 15.

Hvad i detta reglemente är sagdt om befattningshafvare vid distrikten
gäller jämväl befattningshafvare vid centralverkstaden.

Detta aflöningsreglemente träder i kraft den 1 januari 1908.

254

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 164.

INNEHÅLL.

Sid.

Kommittéernas tillsättande ..................................................................................... 2

Hnfvuddragren af organisationskommitténs betänkande ....................................... 5

Departementschefens yttrande........................................................................ 29

Löneregleringskommitténs betänkande .................................................................. 46

Behofvet af lönereglering...................................................................................... 47

Departementschefens yttrande....................................................................... 48

Inkvarteringsförmånen ......................................................................................... 51

Departementschefens yttrande........................................................................ 72

Beklädnadsförmånen ............................................................................................. 77

Departementschefens yttrande........................................................................ 82

Ortstillägg............................................................................................................... >

Departementschefens yttrande........................................................................ 85

Extra inkomster ................................................................................................... 86

Departementschefens yttrande........................................................................ 96

Ordinarie arfvoden för befattningshafvare vid distrikten .................................... 99

Befattningshafvare af lägre grad........................................................................... >

Arfvoden åt den lägsta arfvodesgruppen s. 99. — Departementschefens yttrande
s. 102. — Organisationsförändringar bland betjäningspersonalen s. 109. — Aflöningar
inom högre betjäningsgrader s. 117. — Departementschefens yttrande s. 128

Befattningshafvare af högre grad........................................................................... 133

förslag till organisationsförändringar s. 133. — Aflöningar s. 141. — Departementschefens
jdtrande s. 157.

Ordinarie arfvoden för befattningshafvare i styrelsen ............................................. 165

Befattningshafvare af lägre grad........................................................................... *

Departementschefens yttrande.................................................................. 169

Befattningshafvare af högre grad........................................................................... 170

Nya och förändrade tjänstebefattningar inom styrelsen s. 170. — Departementschefens
yttrande s. 175. — Utjämning af skiljaktigheterna i afseende å aflöningsförhållanden
mellan tjänstemän i styrelsen och vid distrikten s. 179. — Departementschefens
yttrande s. 182. — Reglering af arbetstiden i styrelsen s. 182. —
Departementschefens yttrande s. 184. — Arfvoden s. 184. — Departementschefens
yttrande s. 199.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 164. 255

Sid.

Ångfärjans personal................................................................................................ 203

Departementschefens yttrande........................................................................ 200

Aflöningsreglementet ............................................................................................. 207

§ 1 s. 207. — Departementschefens yttrande s. 209. — § 2 s. 209. — § 4 s. 210. —
Departementschefens yttrande s. 212. — § 6 s. 214. — Departementschefens yttrande
s. 215. — § 6 s. 215. — Departementschefens yttrande s. 216. — § 7 s.

216. — Departementschefens yttrande s. 217.

Öfvergångsbestämmelser ....................................................................................... 220

öfvergång på den nya lönestaten........................................................................... »

Aflöningsförhållanden under år 1907 ..................................................................... 222

Departementschefens yttrande........................................................................ 225

Den ekonomiska innebörden af nu förordade förslag ........................................... 226

Löneregleringens inverkan på pensioneringen ...................................................... 230

Departementschefens yttrande........................................................................ 232

Ändringar i instruktionen....................................................................................... »

Departementschefens yttrande........................................................................ 234

Departementschefens hemställan........................................................................... 236

Förslag till aflöningsreglemente för befattningshafvare vid statens järnvägar...... 237