Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157 (Proposition 1908:157)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

N:o 157.

Kungl, Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående reglering
af löneförhållandena m. m. vid kammarrätten; gifven
Stockholms slott den 3 april 1908.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen
att

_ Kd-s godkänna följande förslag till aflöningsstat för kammarrätten
att tillämpas från och med år 1909:

1 president........................I

1 kammarrättsråd ........

7 d:o ........!

1 revisionskommissarie....!
1 d:o ....

1 sekreterare...................|

I advokatfiskal................

II revisor (förste revisor)

11 d:o ................

1 revisor ........................!

20 .ko ........................i

1 tjänsteman i l:a löne-:

graden (notarie) .........

4 eko, (notarier, aktuarie:

och registrator)............i

1 förste vaktmästare ....!

1 vaktmästare ................i

3 (ko ................

Anslag till vikariatsersätt-j
ning, arfvoden åt extra:
biträden, flitpenningar|
o. renskrifningskostnadl
Summa1

	Ki	o no r
Lön !	Tjänst- 1 görings-penningar	Arf- vode	Orts- tillägg	Summa
7,500	3,500		1,000	12,000
5,000	2,500	—	600	8,100
35,000	17,500''	—	4.200	56,700	Efter 5 år	kan lönen höias
4,200	2,000	—	600	6,800	med 600 kronor.
4,200	2.000	—	600	6,800
3,600	1,800;	—	400	5.800	Efter 5 åi „ med 500	kan lönen höjas;
3,600!	1,800	—	400	5,800	10 år	med ytterligare
2.600	1,600''	800	300	5,300	500 kronor.
2,600	1,600	800	300	5,300
2,600	1,600	—	300	4,500	Efter 5 år	kan lönen höias
52,000	32,000	—	6,000	90,000	med 500 kronor, efter 10, år med ytterligare 500
					kronor	och efter 15 år
2,200	1,500	—	300	4,000	med än ytterligare 500 kronor.
8,800	6,000	_	1,200	16,000
900	450	—	150	1,500
700	350		150	1,200	\ Efter 5 år	kan lönen höias''
2,100	1,050		450	3,600	J med 100 kronor.
_ \|	_			27,600
i	— j	—	—	261,000

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna
förmån kvarstar, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 121 Höft. (N:o 157.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

dels godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande af
de i staten upptagna aflöningsförmåner nämligen

att innehafvare af ordinarie befattning i kammarrätten skall vara
underkastad den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i
åligganden, som vid en möjligen inträdande förändrad organisation af
ämbetsverket eller dess särskilda afdelningar eller eljest i allmänhet
kan varda stadgad, samt i sådant hänseende, äfvensom därest ämbetsverkets
ställning inom statsförvaltningen så förändras, att detsamma ej
längre kan såsom sjelfständigt ämbetsverk anses, eller därest vissa ifrågavarande
ämbetsverk tillhörande göromål öfverflyttas till annat ämbetsverk,
vara pliktig att, med bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning
han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med befattningen
förenade göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
tjänstgöra i det verk, till h vilket gör omålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning i kammarrätten icke må förenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller må
förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för
verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit
såsom aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst,
så framt ej, hvad angår chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår
innehafvare af annan befattning, kammarrätten, uppå därom gjord framställning
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i ämbetsverket,
finner uppdraget eller befattningen kunna få tillsvidare mottagas
och bibehållas;

att tjänsteman i första lönegraden är skyldig att tjänstgöra å den
särskilda befattning inom graden, där kammarrätten, till befordrande
af arbetets oafbrutna gång, finner honom lämplig och behöflig;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings
innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit ferier eller semester,
men för den tid, han eljest varit från tjänstgöring befriad, skola utgå
till den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att sin befattning förrätta, äger
uppbära hela lönen jämte ortstillägget, men att den, som undfår ledighet
för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter, tjänstgöring hos
Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra särskilda uppdrag
eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring eller eljest är lagligen
förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas att .under ledigheten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket af lönen eller ortstillägget,
som för befattningens uppehållande erfordras eller eljest pröfvas
skäligt

att aflöning ej må utgå till tjänsteman eller betjänt för tid,
hvarunder han afhållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig
ordning erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af''kammarrätten
pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall
under tiden innehållas, såvida ej kammarrätten finner skäligt låta honom
uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, tjänsteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas
till högre befattning i kammarrätten, densamma, mot åtnjutande,
i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,
men i senare fallet af däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar,
bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader
under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten för första
förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att innehafvaren
imder mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras
för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen
eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat
offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den
tid, han åtnjutit ferier eller semester, och för andra förhöjningen, om
sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för
tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem år,
äfvenledes på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar och en af
omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre aflöningen ej får
tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder
den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd; börande löntagare därvid
tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i
kraft förflutit från hans tillträde till befattningen, vare sig på grund af
fullmakt eller konstitutorial eller på grund af förordnande i följd af
frågan om kammarrättens omorganisation;

att likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, . redan uppnått den lefnads- och tjänstålder, som
berättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för göromålens
behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, presidenten, kammar -

4 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

rättsråden, re vi sämsk om miss ari er n a samt tjänstemännen af andra lönegraden,
enhvar under en och en half månad, samt revisorerna och
tjänstemännen af första lönegraden enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å
uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af presidenten bestämmes,
begagna sig af semester;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgå till månadens
slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga
om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila
tjänstinneliafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens
ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter
tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldigunderkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed;
dels förklara,

ej mindre att enhvar, som med eller efter 1909 års ingång tillträder
befattning i kammarrätten, skall vara pliktig att underkasta sig
nu omförmälda villkor och bestämmelser;

än äfven att de förutvarande innehafvare af befattningar i kammarrätten,
hvilka icke före den 1 november 1908 anmäla, att de vilja
underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nyssnämnda villkor och
bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda
bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i
den mån ej annat föranledes af bestämmelserna i förenämnda lag, vid
den rätt till pension, som dittills tillkommit dem;

dels ock höja det i riksstaten under sjunde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslaget till kammarrätten från 191,900 kronor till 261,000
kronor, eller således med 69,100 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl: Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Carl Swartz.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 157.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3
april 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Swartz anförde i underdånighet
:

Vid anmälan den 13 sistlidna januari af frågor, tillhörande regleringen
af riksstatens sjunde hufvudtitel för år 1909, meddelade jag min
afsikt att inom kort inför Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till ny
lönereglering för kammarrätten, hvars ordinarie stat, för närvarande
slutande å 191,900 kronor, emellertid efter en förslagsvis beräknad
ökning af anslaget med 65,000 kronor tillsvidare upptogs till ett förnöjdt
belopp af 256,900 kronor. En särskild anledning att låta med
definitivt förslag till reglering tillsvidare anstå har varit det samband,
hvari ämbetsverkets blifvande organisation och verksamhet ställts med

Kammarrättens
nuvarande
organisation
och
ämbetsbefogenhet.

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

frågan om inrättande af en särskild högsta instans för pröfningen af
administrativa besvärsmål. Sedan sistnämnda fråga numera fortskridit
därhän, att förslag i ämnet förelagts Riksdagen, har denna anledning
bortfallit.

Hvad angår den förberedande handläggningen, som hittills kommit
frågan om lönereglering för kammarrätten till del, företer den väsentligen
samma drag som den af mig nyligen anmälda frågan om lönereglering
för kammarkollegium, likasom ock de allmänna betingelserna för en sådan
reglering varit för båda ämbetsverken likartade. Med anledning af nådiga
cirkuläret den 25 oktober 1901 afgaf sålunda kammarrätten underdånigt
utlåtande den 15 maj 1902 med förslag till ny stat för.ämbetsverket. Detta
utlåtande jämte därvid fogade yttranden från revisionsafdelningens personal
öfverlämnades härefter till löneregleringskommittén, hvilken den 18 juni
1904 afgaf betänkande och förslag angående reglering af löneförhållandena
m. m. vid ämbetsverket (del III). Häröfver blef underdånigt
utlåtande den 13 maj 1905 af ämbetsverket algifvet.

Härjämte kan i detta sammanhang nämnas, att Riksdagens justitieombudsman
i underdånig skrifvelse den 11 september 1907 gjort framställning
om öfverflyttning från kammarrätten till de allmänna domstolarna
af balansmål och vissa andra mål, äfvensom att ämbetsverket
den 2 november sistnämnda år afgitvit underdånigt utlåtande i anledning
af berörda framställning.

Kammarrättens gällande instruktion är af den 14 november 1879.
Sedan genom lagen den 18 maj 1894 förordnats, att klagan ej må
föras öfver kammarrättens beslut i fattigvårdsärenden, vidtogos genom
nådiga kungörelsen den 7 december 1894 vissa däraf föranledda ändringar
i verkets instruktion. Efter det enligt beslut vid 1901 års riksdag kammarrättens
ordinarie arbetskrafter blifvit förstärkta med två kammarrättsråd
och en notarie, hafva enligt nådiga kungörelsen den 15
november 1901 ytterligare ändringar i instruktionen ägt rum.

Numera består kammarrätten af president och åtta kammarrättsråd.
Hos kammarrätten äro vidare anställda dels en advokatfiskal, dels å
kansliet en sekreterare, fyra notarier samt en aktuarie och registrator,
dels ock å revisionsafdelningen tre revisionskommissarier och aderton
revisorer. Härtill komma extra tjänstemän (amanuenser) till ett
antal af sjutton, af hvilka fyra äro anställda å kansliet, en hos

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 7

aktuarie]! och registrator!!, eu å advokatfiskalskontoret samt elfva å
revisionsafdelningen.

Å ordinarie stat äro tillika, för bestridande af vakthållningen inom
ämbetsverket, upptagna en förste vaktmästare samt fyra vaktmästare.

Hvad angår området för kammarrättens nuvarande ämbetsbefogenhet,
bär, såsom löneregleringskommittén erinrat, ämbetsverket från att
ursprungligen hafva ägt att behandla hufvudsakligen frågor rörande
redovisningen för statens medel efter hand utvecklats till eu administrativ
domstot tor afdömande äfven af andra än redovisningsmål, därmed emellertid
alltjemt förenande egenskapen af ett förvaltande verk för själfva
gi ansknmgen af statens och andra allmänna räkenskaper.

I § 1 af ämbetsverkets instruktion finnas, med fördelning å tiugu
särskilda moment, uppräknade de mål och ärenden, hvilka kammarrätten
för närvarande äger att till behandling upptaga och afgöra. Dessa mål
och ärenden äro:

1) balansmål eller angifvelser emot kronans och allmänna verks
uppbördsman och redogörare för tillgrepp och förskingring af sådana
dem, under eget ansvar inför kronan eller verket, anförtrodda medel

e fr Pei sedlar, för hvilka redogörelse ingår till kammarrättens revisionsaf
delning;

2) åtal mot publika ämbets- och tjänstemän för fel och försummelse!
. 1 afseende å såväl uppbörden, förvaltningen och redovisningen
åt de 1 mom 1) omförmälda medel och persedlar som ock kontrollen
och tillsynen därvid;

.. Hån de i mom. 1) och 2) nämnda mål dock undantagna åtal mot
ambets- och tjänstemän vid krigsmakten för förbrytelse, som i strafflagen
for krigsmakten är med straff belagd, eller, efter ty i nämnda
lag- sags, skall vid straffets bestämmande efter allmän lag anses såsom
under försvarande omständigheter begången, så ock för brott i öfrigt,

som föröfvats under fält- eller sjötåg utom riket och åtalas, medan
taget varar;

3) alla _ revisionsafdelningens eller advokatfiskal anmärkningar,
uppkomna vid eller föranledda af de till granskning inkomna räkens
apel öi kionans eller andra allmänna medel eller persedlar, ehvad
sadana anmärkningar angå uppbörden, förvaltningen, redovisningen eller
kontrollen; dock att, därest anmärkningen eller åtal, som i mom. 2) sägs,
skulle afse Eders Kungl. Maj:ts och Rikets hofrätter eller kollegier,
statskontoret, armé- eller marinförvaltningen, kammarrättens åtgärd ej

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

må sträcka sig längre än att öfverläma frågan till justitiekanslersämbetets
handläggning:

4) anmälanden och åtal i anledning af försummelse att inom föreskri
fven tid till kammarrätten afkunna räkenskaper för granskning;

5) frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande aktoratseller
anmärkningsarfvode;

6) tvister angående betalning på grund af borgen för kronans
uppbördsmän;

7) besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningsbafvandes beslut i
frågor om beräkning och påföring ej mindre al sådana allmänna kronoutskylder,
som på debitering ankomma, än ock af alla andra räntor,^
därifrån endast undantagna frågor om tiondesättning, förändring al
grundskatter och andra kronans af skattläggning beroende inkomster;

8) besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningsbafvandes förordnanden,
som angå utfordrande af kronans räntor och ingälder samt afse
beskattningsförfattningarnas tillämpning och verkställighet, då icke fråga
är om hvad utmätas skall eller om förment olaglighet vid själfva utmätningen
;

9) besvär öfver pröfningsnämndernas beslut i taxeringsärenden, så
ock öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i frågor om
böter enligt bevillningsförordningen samt om debetsedelslösen;

10) besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut
i frågor rörande rätt mantalsskrifningsort samt om böter enligt förordningen
angående mantals- och skattskrifningarnas förrättande;

11) af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande pröfvade och genom
besvär eller underställning inkomna mål angående afkortning, afskrifning
eller restitution af kronoutskylder, böter eller andra allmänna
medel äfvensom de af andra förvaltningsmyndigheter, med undantag af
de i mom 3) omförmälda ämbetsverk, pröfvade, till kammarrätten genom
underställning eller besvär inkomna afskrifningsmål;

12) frågor om afskrifning i kammarrättens advokatfiskalskontors
eller revisionsafdelnings aktoratsräkningar;

13) af vederbörande förvaltningsmyndigheter pröfvade, underställningsvis
eller genom besvär inkomna, frågor angående öfverskott och
brister uti arméns eller flottans persedelförråd eller s. k. reskontre ringsmål;

_ .

14) besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknmgs eller

redogörelsemål;

15) besvär öfver utslag, meddelade af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och konsistorierna i riket gemensamt eller af dessa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

senare ensamt i frågor om orätt förvaltning af eller bristande redovisning
för allmänna läroverks och kyrkors med flera dylika medel;

16) af Eders Kungl. Maj ds befallningshafvande pröfvade fattigvårdsmål
enligt särskildt gifna föreskrifter;

17) sådana från fångvårdsstyrelsen, enligt den för detta ämbetsverk
gällande instruktion, till kammarrätten öfverlämnade anmärkningsfrågor,
där yrkande om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eder
landshöfdingämbete;

18) åtal mot civilstatens pensionsinrättnings redogörare och tjänstemän
i balans- och uppbördsfrågor samt mot inrättningens direktion för
fel och förseelser i afseende å balans- och räkenskapsfrågor;

19) de anmärkningar mot förmyndarkammarens i Stockholm
förvaltningsåtgärder och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i
deras berättelse blifvit framställda; samt

20) åtal för fel och försummelse i tjänsten af kammarrättens tjänstemän
och vaktbetjänte.

Till närmare utredning angående omfattningen och beskaffenheten
af kammarrättens ärnbetsåligganden har löneregleringskommittén meddelat
en sammanställning af summariska uppgifter från ämbetsverkets
arbetsberättelse!'', afseende åren 1881, 1891, 1897 samt ett hvart af
åren 1900, 1901, 1902 och 1903. Denna sammanställning har fullständigats
med motsvarande uppgifter för åren 1904, 1905, 1906 och
1907; och anhåller jag, att en sammanställning af sistnämnda uppgifter
måtte få såsom bilaga fogas vid dagens protokoll.

Sedan föredragande departementschefen härefter lämnat redogörelse
för innehållet af omförmälda sammanställning:, anförde han
vidare:

Kommittén har i sitt betänkande ägnat synnerlig uppmärksamhet
åt frågan, i hvad mån anordningar i afseende å kammarrättens ämbetsverksamhet
kunna genomföras i hufvudsakligt syfte att genom minskning
af arbetsuppgifterna på områden af jämförelsevis underordnad vikt
bereda möjlighet för ett ökadt utbyte på de för det allmänna mera
betydelsefulla verksamhetsområdena. Till samma mål syfta ock de
förslag till förenklingar af arbetssättet och formerna för ärendenas
handläggning, som i flera afseendert framställts. Såsom kommittén
erinrat, saknar väl en del af förslagen så till vida egentlig betydelse
för frågan om ämbetsverkets organisation, att de icke förutsätta en
Bih. till Rilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 121 Käft. 2

Ändringar beträffande
kammarrättens

ämbetsverksamhet
:
Upphörande
af underställning

af vissa mål.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

förändring af ämbetsverkets arbetskrafter, likasom de äfven torde böra
komma under egentligt öfvervägande först i sammanhang med behandlingen
af förslag till ny instruktion för ämbetsverket. Men då å andra
sidan ett oförnekligt inre sammanhang, om än själffallet i mycket olika
grad, förefinnes mellan ett flertal af de frågor, som bragts å bane under
organisationsförslagets beredning — ett sammanhang, hvars betydelse
för en del frågor stegrats därhän, att det sätt, hvarpå en af dem
löses, ej kan undgå att öfva inverkan på afgörandet af en annan fråga
— har jag ansett mig böra i min följande framställning upptaga till
behandling jämväl nu afsedda frågor.

Hvad beträffar kammarrättens ämbetsverksamhet, har kommittén
ansett det böra till en början ur förenklingssynpunkt utredas, om ock i
hvad man föreskrifterna om underställning af vederbörande myndigheters
beslut i mål angående s. k. ordinarie afskrifning samt afkortning
och restitution af kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel kunna
anses fortfarande af behofvet påkallade.

Förstnämnda mål afse, såsom kommittén erinrat, Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes beslut om afskrifning ur kronans räkenskaper
af kronoutskylder, böter eller andra allmänna medel på grund af
bristande kännedom om den betalningsskyldiges vistelseort. Antalet
af dessa mål är ganska afsevärdt och har för en följd af år öfverstigit
1,000 om året.

Enligt ämbetsverkets arbetsordning ankommer på amanuensen
å advokatfiskalskontoret att granska och afgifva utlåtande i dessa
mål, hvilka bestyr nästan uteslutande upptaga hans tjänstgöringstid.
Föredragningen tillkommer sekreteraren och sker visserligen summariskt
med återgifvande af handlingarnas innehåll allenast i afseenden, där
granskningen gifvit anledning till erinran, men detta bestyr jämte
den åtföljande expeditionen af ämbetsverkets beslut klöfver gifvetvis
åtskillig tid. Också ingår det ifrågasatta upphörandet af dessa måls
underställande såsom ett led i kommitténs argumentering för sekreterartjänstens
indragning, ett förslag, till hvilket jag längre fram i mitt
anförande återkommer.

Efter en redogörelse för författningarna i ämnet, till hvilken jag
härmed tillåter mig hänvisa, erinrar kommittén, att föreskriften om
underställningsskyldighet på förevarande område naturligen haft sin
grund i omsorgen, att statsverkets inkomster och tillgångar ej måtte

Kungl. Maj:t$ Nåd. Proposition N:o 157.

utan trängande skäl lida minskning. Det syntes emellertid kommittén,
som om skäl saknades befara, att genom borttagande af underställningsskyldigheten
statens intressen skulle lida någon skada. Af för åren
1901, 1902 och 1903 afgjorda respektive 978, 1,058 och 1,062 ordinarie
afskrifningsmål hade ändring sålunda skett allenast med afseende
å respektive 22, 21 och 15 sådana mål. Den på Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ankommande pröfning i dessa mål, huruvida skattskyldig
blifvit vederbörligen eftersökt, syntes ock vara af den enkla
beskaffenhet, att det tryggt torde kunna öfverlämnas åt dem att i
sista hand verkställa denna pröfning, helst densamma föreginges af ett
från den underordnade uppbördsmyndigheten inkommet, på bifogade
handlingar grundadt förslag. Ärendet hade alltså redan förut af en
myndighet behandlats och pröfvats, innan det inkomme till Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som sålunda underkastade detsamma
pröfning i andra hand. Äfven i de fall, där, med nu gällande ordning,
sistnämnda myndighets afskrifningsbeslut af kammarrätten pröfvades
icke vara lagligen grundadt, inskränkte sig felet merendels därtill,
att ett eller annat intyg, som enligt författningarna kräfdes för att
afskrifning finge ske, saknades eller icke vore behörigen affattadt,
hvadan resultatet af det hela blefve, icke att några medel därigenom
ytterligare tillkomme det allmänna, utan allenast att intygen vederbörligen
kompletterades. Slutligen borde ock uppmärksammas, att, om
Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle i något enstaka fall
obehörigen medgifva den begärda afskrifningen, densamma icke innebure
någon ovillkorlig eftergift af det allmännas rätt, enär det ifrågavarande
beloppet kunde, därest den betalningsskyldige anträffades, hos
honom uttagas, hvilket, särskildt med afseende å böter, icke så sällan
inträffat. Afskrifningen innebure nämligen endast, att ett debiteradt
belopp tills vidare affördes ur vederbörande räkenskap.

Af sålunda anförda skäl har kommittén hemställt, att underställning
till kammarrätten af beslut om ordinarie afskrifning ej vidare må
äga rum.

Kammarrätten har lämnat förslaget utan erinran, men förordar i
kontrollsyfte, att granskningen af dessa mål öfverflyttas till ämbetsverkets
revisionsafdelning med rätt för vederbörande revisionstjänsteman
att anföra besvär hos ämbetsverket öfver afskrifningsbeslut, som gifvit
anledning till erinran. Ämbetsverket förklarar sig nämligen hysa tvekan,
huruvida rättelse för närvarande författningsenligt kan påkallas i anmärkning
svag.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Då gagnet af underställning i mål af ifrågavarande slag ej torde
kunna anses uppväga därmed förenad omgång, synes mig kommitténs
hemställan böra vinna bifall. Dock torde en kontrollanordning i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad kammarrätten förordat vara af nöden.
Vid den revision af bestämmelserna om afskrifnings- och anmärkningsmål
behandling, som lärer blifva erforderlig i samband med fastställande
af ny instruktion för ämbetsverket — en fråga, till hvilken jag får tillfälle
att återkomma — synes emellertid anledning föreligga att ägna
uppmärksamhet äfven åt frågan, under hvilka former revisionstjänsteman
må i särskilda fall äga att påkalla rättelse i myndighets beslut,
en fråga, hvilken på grund af de ej fullt bindande föreskrifterna i
ämnet alltjämt är sväfvande.

Hvad härefter angår afkortning smålen, har kommittén gjort enahanda
hemställan som beträffande de ordinarie afskrifningsmålen, och
har ämbetsverket gifvit förslaget äfven i denna del sin tillslutning
under förbehåll af samma kontrollanordning, som ämbetsverket förordat
i fråga om sistnämnda mål.

I afseende å dessa mål, däri beslutet innebär eu verklig eftergift
af kronans fordran, kan till en början nämnas, att ovisshet råder,
huruvida underställningsskyldighet alltjämt äger rum. Kammarrättens
gällande instruktion, likasom ock äldre instruktion, synes förutsätta tillvaron
af en dylik skyldighet, hvaremot hulvudförfattningen i ämnet,
uppbördsreglementet den 10 maj 1895, i likhet med nådiga kungörelsen
den 5 juli 1884 ej innehåller föreskrift i sådant afseende. Vidare vill
jag erinra därom, att den afkortning, som tidigare varit medgifven, då
en för löpande år taxerad tjänstinkomst på grund af dödsfall eller af
annan anledning under året upphört, icke längre kan förekomma, sedan
skattskyldigheten numera uteslutande gäller nästföregående årets inkomst.
Följaktligen lärer afkortning framdeles komma att äga ruin, utom vid
utrönt insolvens, endast där klagan öfver oriktig debitering hinner
pröfvas, innan den debiterade utskylden erlagts.

Då, på sätt kommittén anfört, äfven hvad afkortning angår gällande
föreskrifter kunna anses erbjuda säkerhet för att beslut därom ej meddelas
utan vederbörlig utredning och fullgoda skäl, synes mig underställningsproceduren
— om och i den män en sådan kan anses fortfarande
påbjuden—jämväl här böra bortfalla under den förutsättning,
som af ämbetsverket förordats.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 157. 13

Icke heller hvad angår restitution liar kommittén ansett betänklighet
möta att tillerkänna Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut
om återbäring af utskylder, böter eller andra allmänna medel giltighet
utan underställning. Däremot framhåller kammarrätten, att restitutionen,
jämte det densamma medför en klar och definitiv minskning af kronans
tillgångar, tillika ej sällan grundas a en vansklig pröfning af svårlösta
förhållanden och ofta nog afser icke obetydliga belopp.

Under erinran tillika att kommittén, på sätt jag strax får tillfälle
närmare beröra, föreslagit bibehållande af underställning i afseende å
beslut om extra ordinarie afskrifning af fordran, hvilkens kapitalbelopp
öfver stiger 1,000 kronor, uttalar kammarrätten, att det vore svårt att
inse, al h vad skäl kontrollen öfver handläggningen af restitutionsmålen
borde anordnas på mindre betryggande sätt än i fråga om nyss nämnda
beslut, hvilka esomoftast anginge endast afförande! ur kronoräkenskaperna
af en redan värdelös fordran. Med afseende å hvad sålunda
anförts förordar ämbetsverket, att Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
beslut om restitution fortfarande matte underställas ämbetsverkets
pröfning i fall, där det belopp, hvars återbärande ifrågasatts,
öfverstigei 1,000 kronor. I öfrig! bordo äfven här samma kontrollanordning
komma till stånd, som föreslagits i afseende å de ordinarie
afskrifningsmålen samt målen om afkortning.

En anordning al underställningsförfarandet beträffande restitutionsmål
i enlighet, med hvad kammarrätten sålunda förordat synes mig
hafva log lör sig, och anser jag densamma förty böra vinna tillämpning.

basom jag redan nämnt, tillkommer det enligt instruktionen
kammarrätten att till behandling och afgörande upptaga äfven de från
andra förvaltningsmyndigheter än de nyss nämnda — med undantag
af Eders Kungl. Maj:ts och rikets hofrätter och kollegier, statskontoret
samt. armé- och marinförvaltningarna; för hvilka myndigheter understallningsskyldighet
icke är föreskrifven — till kammarrätten genom
underställning eller besvär inkomna afskrifningsmål. De mål, som här
alses, innefatta beslut om så kallad extra ordinarie afskrifning af
persedlar, hvilka för kronan gått förlorade genom olyckshändelse eller
eljest förkommit samt af förlust å penningfordran.

I nådiga förordningen den 11 december 1830 angående behandlingen
af extra ordinarie afskrifningsfrågor och anmärkningsmål, som
alltjämt är den grundläggande författningen på förevarande område,
stadgas, att extra ordinarie afskrifning endast må beviljas i de fall, då

14 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

den förlust i penningar eller persedlar, hvarom fråga är, utredes vara
tillkommen utan någons förvållande, eller då tillgång till föi lustens
ersättning brister hos den eller dem, som därtill äro lagligen förpliktade.
Innan afskrifning får ske, skola därför i laga ordning undersökas alla
omständigheter, som med frågan äga gemenskap. .

Sedan utredning verkställts, äger vederbörande förvaltningsverk,
då det är ett rikets kollegium, in pleno afgöra afskrifning sfi ågan.
Klagan öfver beslutet föres hos Eders Kungl. Maj:t i den ordning,
som är föreskrifven för besvärs anförande i ekonomiska mål.

Med tillämpning af sålunda angifna grunder äga äfven andra förvaltningsverk
än rikets kollegier, nämligen Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
stationschefer vid flottan samt andra ämbetsmän, som
hafva särskilda förvaltningar sig uppdragna, att meddela utslag i atskrifnings
frågor. Dessa utslag skola dock underställas kammarrättens
pröfning och godkännande samt för sådant ändamål, enligt nådiga kungörelsen
den 14 november 1879 — utfärdad i sammanhang med utfärdandet
af ämbetsverkets nu gällande instruktion — till kammarrätten
insändas, tillika med handlingarna i målet, inom trettio dagar, räknade
från den dag, då beslutet om åt skri mingen fattats.

I afseende å de extra ordinarie afskrifningsmålen har kommittén
till eu början hemställt, att underställning icke vidare må äga rum
af vederbörande myndigheters beslut om'' afskrifning ur deras räkenskaper
af materiel, effekter eller annan till utestående penning or rån
ej hänförlig egendom.

Denna hemställan har kammarrätten lämnat utan annan erinran,
än att något behof af lagstiftning i ämnet, praktiskt sedt, ej^ vidare
syntes ämbetsverket förefinnas. Så lärer ock vara förhållandet. I a grund
af tid efter annan meddelade nådiga föreskrifter har nämligen den ena
förvaltningsmyndigheten efter den andra frikallats lian skyldighet att
underställa sina beslut angående afskrifning af förluster a materiel m. m.
kammarrättens pröfning, och sedan genom nådig kungörelse den ^
februari 1904 denna lättnad tillförsäkrats äfven lotsverket, hvad angar
dess materiel, torde frågan ej längre äga någon praktisk betydelse.
Någon förvaltningsmyndighet, för hvilken påbudet om underställning
fortfarande skulle gälla, lärer nämligen därefter icke återstå.

I fråga härefter om afskrifning af kronans utestående fordring ai
anhöll Riksdagen i skrifvelse den 13 maj 1897 om lagstiftning i syfte
att bereda vidsträcktare möjlighet till sådan afskrifning, och blef med

ICungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 15

anledning'' häraf nådig- kungörelse i ämnet utfärdad den 3 mai 1901.
Genom denna har, med ändring af 1830 års förordning, medgifvits, att
afskrifning af kronans utestående fordringar må, utom i de fall där
sådan afskrifning redan medgifvits — sådant medgifvande hade genom
nådigt bref den 20 maj 1898 under vissa förutsättningar lämnats i fråga
om afskrifning ur telegrafstyrelsens räkenskaper af telefonafgifter, därvid
tillika bestämts, att beslutet om afskrifning skulle äga giltighet
utan underställning — äga rum jämväl, då gäldenär eller annan, som
tor fordran på grund af borgen eller eljest är ansvarig, blifvit tid efter
annan och senast under tionde året, '' från det fordringen tillkom i
mantalsskrifmngsorten af kronobetjänt eftersökt samt i Stockholm hos
vederbörande roteman, men eljest hos pastorsämbetet och å landet jämväl
hos kommunalnämnden efterfrågad, utan att han anträffats ''eller
kännedom om hans vistelseort här i riket kunnat erhållas, äfvensom då
fordran vant utestående i tio år utan att kunna, oaktadt upprepade
gånger verkställda utmätningsförsök, indrifvas. Den sålunda medgifna
vidsträcktare rätten till afskrifning gäller dock ej fordran, hvilkens
kapitalbelopp öfverstiger 300 kronor, samt får icke heller komma till
användning, då vederbörande myndighet finner särskilda förhållanden
gifva anledning antaga, att fordran kan komma att inflyta, och för den
skull anser fordringsrätten böra bevaras.

Sedermera har genom nådig kungörelse den 18 december 1903
hvad angår s. k. skillnadsarrenden, rätt till afskrifning medgifvits oafsedt
det belopp, hvartill statsverkets fordran hos den arrendator, som
förverkat arrendet, kan uppgå.

Bada de nu nämnda kungörelserna förutsätta emellertid alltjämt
underställning. J

Kommittén har nu föreslagit, dels att underställning, i fall där
sådan för närvarande är föreskrifven, icke vidare skall äga rum, då
kapitalbeloppet af afskrifven fordran ej öfverstiger 1,000 kronor dels
0m af fordran, hvilkens kapitalbelopp öfverstiger

-rf nS?01’’ Sikal!’ af llvi.lken myndighet än beslutet meddelas, underställas
Eders Kungl. Maj:ts pröfning och godkännande. Denna hemställan
innefattar således ändring i hittills bestående ordning i två afseenden.
Dels . ifrågasattes nämligen underställningsplikt för de med
Kammarrätten jämställda, hittills undantagna ämbetsverken i fall, där
afskrifnmgsbeslutet gäller högre fordran än 1,000 kronor, dels skulle
under samma förutsättning underställning ske till Eders Kuno-1. Maj:t
äfven där hittills kammarrätten varit forum.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 157.

Kommitténs hemställan, att beslut om afskrifning af fordran, hvilken»
kapitalbelopp icke öfverstiger 1,000 kronor, icke vidare skall understallas,
bär af kammarrätten lämnats utan erinran under förutsättning att äfven
i detta fall enahanda kontroll kommer till stånd från kammarrättsrevisionens
sida, som i fråga om de ordinarie afsknfningsmålen förordats
och synes äfven mig böra under samma förutsättning godkännas.

Äfvenledes anser jag, lika med kommittén och ämbetsverket, att
den hittills rådande åtskillnaden mellan olika slag af förvaltningsmyndigheter
i afseende, hvarom bär är fråga, bör bortfalla. Däremot synes
mig något antagligt skäl icke vara förebragt för eu öfverflyttning åt
pröfningsrätten från kammarrätten till Eders Kungl. Maj:t i de fall, dai
underställning alltjämt skulle komma att ske. Mig synas fasthellre göda
skäl tala för att sådan pröfning förbebålles kammarrätten. Dels är
nämligen denna myndighet med afseende å. arten af sin verksamhet
speciellt förtrogen med räkenskaps frågor af hithörande natur, och dels
äro vidare, såsom kammarrätten erinrat, besvär i dessa mål af kommittén
afsedda att äfven från de sidoställda ämbetsverken fullföljas till
kammarrätten i fall nämligen, där fordrans kapitalbelopp icke öfverstigei
1 000 kronor. Äfven den af kammarrätten likaledes framhållna omständigheten,
att enligt gällande bestämmelser talan mot kollegiers och
jämställda verks beslut i de närbesläktade amuärknmgsmålen fullfoljes
till kammarrätten, synes mig tala för bibehållande af kammarrättens
pröfningsrätt i nu afsedda fall.

Beträffande de s. k. reslcontr er ing smålen, kvilka mål afse. att fastställa
grunderna för kvittning af öfverskott å vissa arméns eller flottans
förråd tillhörande persedlar mot yppad brist i andra persedelslag, galler,
hvad flottan angår, alltjämt att vederbörande stations befälhat vares beslut
om verkställande af sådan kvittning skall underställas kammarrättens
pröfning. Däremot saknas dylik föreskrift i arméförvaltningens nya
instruktion, som ej ens särskilt omnämner reskontreringsmålen.

Kommittén bär med tillslutning af kammarrätten hemställt, att
jämväl i dessa mål underställning ej vidare må äga ruin. Under förutsättning
att den af kammarrätten äfven här förordade kontrollen kommer
till stånd, lärer ej heller någon betänklighet möta att låta underställnmgsskyldigheten
äfven i dessa mål bortfalla.

Äfven i fråga om besvär i extra ordinarie, afskrifningsmål samt
formerna för handläggningen af revisionsafdelningens eller advokat -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

fiskalens anmärkningar i vissa fall föreligga från kommittén förslag till
ändrade anordningar, som jag här vill med några ord beröra.

Såsom jag redan nämnt, skola enligt 1830 års förordning besvär
öfver beslut angående extra ordinarie afskrifning fullföljas, där besluten
meddelats af ämbetsverk, sidoställdt med kammarrätten, hos
Eders Kungl. Maj:t, men eljest hos kammarrätten. Kommittén har
erinrat, att för en dylik åtskillnad i afseende å fullföljd af talan emot
olika myndigheters beslut i dessa mål skäl synes så mycket mindre
iörefinnas, som enligt samma förordning och kammarrättens instruktion
sistnämnda ämbetsverk äger till behandling och afgörande upptaga
besvär öfver beslut i anmärkningsmål, af hvilken myndighet än beslutet
meddelas. Likformighet i lagstiftningen på detta område har kommittén
ansett böra åvägabringas på enahanda sätt, som föreslagits beträffande
skyldigheten att underställa beslut i samma mål, nämligen sålunda, att
besvär skulle anföras hos Eders Kungl. Maj:t, då fråga är om högre
belopp än 1,000 kronor, men eljest hos kammarrätten.

I anslutning till den ståndpunkt, kammarrätten ansett sig böra
intaga i frågan om ordnandet af underställningsförfarandet vid beslut
om extra ordinarie afskrifning af penningfordran, har ämbetsverket
förklarat hänsyn till vikten af att enhet i rätts t ill; imp nin gen upprätthålles
påkalla föreskrift, att besvär i nu förevarande mål, oafsedt
den afskrifna fordringens belopp, i hvarje fall skola fullföljas till
kammarrätten. Denna mening anser jag mig böra biträda.

Den af 1830 års förordning fastslagna åtskillnaden mellan ämbetsverken
med samma ställning inom förvaltningen som kammarrätten
och öfriga myndigheter finnes genomförd jämväl i anmärknings förfarandet
hos kammarrätten. I fråga om anmärkningar, riktade mot
verk, tillhörande den förra gruppen, äger kammarrätten nämligen icke
sträcka sin åtgärd längre än att förordna om frågans öfverlämnande
till justitiekanslersämbetets handläggning. Kommittén har hemställt,
att undantagsstadgandet i fråga måtte undanrödjas, och torde denna
af kammarrätten biträdda hemställan böra vinna afseende. Jag vill
emellertid här betona, att ändring hvarken af kommittén eller ämbetsverket
afsetts och ej heller af mig afses för det fall, att fråga yppats
om anställande af åtal för uraktlåten kontroll m. in. — s. k. fiskalisk
aktion — mot ledamot i jämbördigt ämbetsverk.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 121 Höft.

Besvär i extra
ordinarie afskrifnmgsmdl m.

Öfverflyttning
till de allmänna
domstolarna
af
vissa mål.

Balansmål.

Kommittén.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 157.

Kommittén tiar jämväl ansett sig böra taga under öfvervägande,
huruvida icke vissa kammarrätten tillhörande mål lämpligen kunde och
borde öfverflyttas till de allmänna domstolarna.

Härvid har kommittén fäst sin uppmärksamhet bland annat på
balansmålen, hvilkas afgörande för närvarande ankommer på kammarrätten
såsom första instans, medan däremot den förberedande handläggningen
i allmänhet är uppdragen åt den myndighet, under hvilken
vederbörande uppbördsman eller redogörare lyder.

Genom den af mig förut omnämnda nådiga kungörelsen den 14
november 1879 har nämligen — med upphäfvande af hvad dittills var
stadgadt därom, att i de till kammarrättens handläggning hörande
balansmål den förvaltande myndighet, hvilken hade att i första hand
utreda målet, borde fastställa balansbeloppet medelst utslag, som skulle
underställas kammarrättens pröfning — blifvit förordnadt, att i sådana
mål skall iakttagas det förfarande, att vederbörande förvaltningsmyndighet
efter utredning af balansen, allenast afgifver sitt utlåtande öfver
densammas belopp och därefter till kammarrätten insänder nämnda utlåtande
jämte öfriga handlingar i målet.

För flottan blef sedermera i 1899 års reglemente en återgång
till det äldre förfarandet i afseende å balansmåls förberedande behandling
föresknfven, sålunda, att vederbörande stationsbelälhafvare eller varlschef
skulle äga att fastställa balansbeloppet genom utfärdad resolution, hvilken,
försedd "med besvärshänvisning, borde jämte delgifningsbevis äfvensom
öfriga till målet hörande handlingar öfverlämnas till kammarrätten för
den vidare handläggning, som denna myndighet tillkomme. Enahanda
föreskrift finnes meddelad i den under nästlidet år utfärdade första
delen af det afsedda nya reglementet för marinen.

Kommittén erinrar beträffande ifrågavarande mål till en början
därom, att enligt gällande instruktion från kammarrättens pröfning äro
undantagna vissa mål angående förbrytelser af ämbets- och tjänsteman
vid krigsmakten, som hafva uppbörd om händer, så ock mål om brist
å medel eller persedlar, för hvilka redogörelse icke ingår till kammarrättens
revisionsafdelning. Härtill kommer, att uppbörden i fråga skall
hafva varit redogöraren anförtrodd under eget ansvar inför kronan
eller det verk, hvarunder han lyder. Redan den omständigheten, anför
kommittén, att sålunda åtskilliga grupper af balans- och därmed sammanställda
mål handläggas af allmän domstol — eller, i fråga om vid
krigsmakten anställda personer, af krigsdomstol utan att häraf

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

veterligen försports någon olägenhet, innebure ett visst stöd för den
uppfattningen, att äfven pröfningen af öfriga dylika mål skulle kunna
från kammarrätten öfverflyttas å de allmänna domstolarna. Genom en
sådan öfverflyttning skulle vinnas likformighet i afseende å det processuella
förfarandet emellan dessa mål och andra rättegångsmål, hvarförutom
utredningen i flera afseenden skulle häraf underlättas. Den
större möjligheten såväl för den tilltalade att muntligen få svara
inför domstolen som ock för anställande därstädes af förhör med
vittnen och andra skulle särskilt i detta hänseende blifva af betydelse.
Vidare skulle en förändring, hvarigenom kammarrättens befattning
med mål af ifrågavarande slag upphörde, afhjälpa den olägenheten
af de nuvarande bestämmelserna, att kronans och allmänna verks
uppbördsman och redogörare, livilka omhänderhade äfven andra medel
och persedlar än sådana, för livilka redogörelse inginge till kammarrättens
revisionsafdelning, kunde för förbrytelser i afseende å dessa
olika slag af medel eller persedlar komma att höra under skilda domstolar.

Slutligen vore att märka, att bestämmelsen därom, att balansmål,
för att kunna af kammarrätten upptagas, skulle afse medel eller persedlar,
som varit uppbördsman eller redogörare anförtrodda under eget
ansvar inför kronan eller vederbörande verk, i flera fall föranledt
osäkerhet om den rätta tillämpningen. Hos domstolar och myndigheter
hade nämligen understundom yppats tvekan, huruvida, vid balans hos
uppbördsman eller redogörare, denne kunde anses hafva varit för de
tillgripna och förskingrade medlen direkt ansvarig inför kronan och
vederbörande verk eller ej, och om således målet borde tillhöra kammarrättens
handläggning eller icke.

Ehuru således de skäl, som talade för upphörande af kammarrättens
befattning med balansmålen, syntes kommittén ganska tungt
vägande, har kommittén emellertid ansett tillräcklig anledning för kommittén
icke föreligga att afgifva förslag i ämnet.

Förslag om balansmålens öfverflyttande till de allmänna domstolarna
har däremot väckts i justitieombudsmannens förut af mig omförmälda
framställning, hvilken jämväl innefattar enahanda hemställan
i afseende å åtal för underlåten kontroll öfver inför kammarrätten ansvariga
redogörare.

I denna framställning lämnar justitieombudsmannen till eu början
en redogörelse för innehållet af två tid efter annan till justitieombuds -

Jwtitieom budsmannen.

20 Kungl. Maj:ts Nåd Proposition No 157.

mansämbetet ingifna klagoskrifter, däri en för tillgrepp af statsmedel
m. m. inför kammarrätten tilltalad, sedermera dömd redogörare påkallat
ämbetets uppmärksamhet å den långa tid, hvarunder han hållits
häktad i afbidan på utredningen och afgörande! af det balansmål,
hvartill hans brottsliga förfarande gifvit anledning. Af den utredning,
som i anledning af förenämnda klagoskrifter verkställts, hade justitieombudsmannen
väl ansett framgå, att det anmärkta dröjsmålet icke
hade sin grund i någon försummelse hos enskilda ämbets- eller''tjänstemän
vare sig i kammarrätten eller det ämbetsverk, på hvilket utredningen
ankommit, men han hade å andra sidan ej kunnat undgå att
finna den tid af omkring tretton månader, som förflutit från vederbörandes
häktande till utslagets meddelande anmärkningsvärdt lång, hvarjämte
det öfverklagade förhållandet jämväl i öfrigt synts honom ägnadt att
tilldraga sig synnerlig uppmärksamhet.

De skäl, justitieombudsmannen anfört för sin ifrågavarande framställning,
äro hufvudsakligen följande.

Om det än icke kunde förnekas, att kammarrätten ägde särskild
sakkunskap vid pröfningen af balans- och fiskaliska aktionsmål, syntes
å andra sidan visst, att någon fara för rättssäkerheten icke skulle
uppstå därigenom, att ifrågavarande mål öfverflyttades till de allmänna
domstolarna, Fasthellre vore en dylik anordning ägnad att medföra
afsevärda fördelar.

En sådan fördel vore den ökade snabbheten i förfarandet. I sådant
afseende hade den verkställda undersökningen gifvit vid handen, att de
balansmål, däri allmän domstol rannsakat eller eljest verkställt utredning,
blifvit slutligen afgjorda på afsevärdt kortare tid än sådana mål,
hvilkas utredande varit anförtrodt åt annan myndighet. Också läge
det i sakens natur, att ett system, hvilket regelmässigt förutsatte, att
den dömande myndigheten icke alls hade hand om utredningen, måste
vålla tidsutdräkt.

Eu annan fördel vore den besparing i arbetstid, som genom
reformen ställdes i utsikt för vederbörande ämbets- och tjänstemän.
Därigenom skulle nämligen göras obehöflig! åtskilligt mångskrifveri,
som hade sin grund i det rådande systemet.

Ytterligare skulle reformen göra obehöflig den vanskliga gränssättningen
mellan sådana balansmål, som skulle upptagas af kammarrätten
och sådana, som tillhörde allmän domstol, en gräns, som för närvarande
icke vore uppdragen fullt tydlig.

Den betydelsefullaste anmärkningen mot de nuvarande forums -

Kungl. Mgj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

bestämmelserna vore emellertid, att desamma visat sig hafva till följd
en föråldrad och från alla sakkunniga håll utdömd rättsprocedur. Uppenbarligen
kunde nämligen ett förfarande, enligt hvilket i första instansen
all muntlighet vore utesluten, icke under något förhållande anses tillfredsställande,
och för den allmänna rättskänslan särskild! stötande
verkade förfarandet, när därigenom icke blott åsidosattes den för de
allmänna domstolarna gällande regeln om tid, inom hvilken häktad borde
inställas till rannsakning, utan äfven möjliggjordes, att en person i
afvaktan på sin dom hölles häktad synnerligen lång tid utan rätt att
någonsin få muntligen försvara sig inför sina domare.

Justitieombudsmannen uttalar slutligen den förhoppning, att, om
en blifvande utredning skulle ådagalägga olämpligheten af en öfverflyttning,
föreskrifter i hvarje fall måtte meddelas om förändrad! rättsförfarande
hos kammarrätten, i syfte att verkningarna af ämbetsverkets
domsrätt blefve mindre ogynnsamma än hittills.

Kammarrätten framhåller i denna fråga till en början, hurusom det
af justitieombudsmannen anmärkta förhållandet, att de af ifrågavarande
mål, i hvilka allmän domstol rannsakat eller eljest verkställd utredning
i regel vunnit slutligt afgörande på afsevärdt kortare tid än sådana
mål, däri utredningen varit anförtrodd förvaltningsmyndighet, syntes
hafva berott mera af de senare målens jämförelsevis vidlyftiga och invecklade
beskaffenhet än däraf, att deras utredning försiggått utan
anlitande af allmän domstols biträde.

I själfva saken anför ämbetsverket, att en öfverflyttning af balansmålen
kunde tänkas genomförd antingen så, att, med bibehållande af
gällande anordningar beträffande utredningen och åtalsrätten, hvilken
tillkommer kammarrättens advokatfiskal, domsrätten öfverflyttades till
allmän domstol eller ock så, att ej allenast domsrätten, utan äfven utredningen
i dessa mål komme att åligga allmän domstol med biträde
af vederbörande allmän åklagare, hvilken i sådant fall äfven skulle
hafva att utföra åtalet.

Med förmälan att det senare alternativet syntes vara det af
justitieombudsmannen närmast afsedda, erinrar kammarrätten, att i
handläggningen och afdömandet af balansmålen inginge ej allenast
konstaterande af den tilltalade redogörarens brottslighet och arten däraf
jämte straffmätningen, utan äfven utredning angående balansens belopp,
i hvilken mån densamma borde anses belasta olika af redogöraren förvaltade
kassor eller persedelförråd samt tiden, då densamma uppkommit.

Kammarrätten.

22 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

För åstadkommande af denna utredning, nödvändig för bedömandet af
ersättningspåståendena, erfordrades emellertid att äga tillgång till de
räkenskaper, i hvilka medlen eller persedlarna i fråga redovisades samt
att göra dessa räkenskaper till föremål för granskning. Utom det att
dessa räkenskaper, hvilka i regel förvarades i kammarrätten eller hos
vederbörande redogörelseverk, följaktligen vore lättare tillgängliga för
dem, som för närvarande hade att ombesörja utredningen, syntes det och,
som om utredningen skulle icke blott säkrare och lättare utan äfven
snabbare åvägabringas af tjänstemän, hvilka tillhörde samma verk oci
följaktligen finge antagas på förhand äga kännedom om dess räkenskapsförhållanden,
än af personer, som vore lör verket främmande. Uppenbart
syntes äfven vara, att kammarrättens advokatfiskal, såsom ensam
åklagare i nu ifrågavarande mål borde genom denna sin verksamhet
förvärfva en sådan speciell kännedom om dessa måls beskaffenhet, att
han måste förutsättas kunna med mindre tiasutdräkt utföra aklagaievärfvet
än en kronofogde, länsman eller stadsfiskal, som endast undantagsvis
finge handlägga mål af ifrågavarande art. Under alla fölhållanden
borde också åtalsrätten och åtalets utförande tillhöra kammarrättens
advokatfiskal.

I afseende å själfva hufvudfrågan, eller huruvida domsratten borde
öfverflyttas från kammarrätten till de allmänna domstolarna, hvilken
fråga är gemensam för båda alternativen, erinrar kammarrätten, att för
bedömande af denna fråga afsevärd betydelse borde tillmätas utsikten
till ökad snabbhet i rättsskipningen. Fnligt kammarrättens åsikt f dreja
o-e emellertid icke grundad anledning till antagande, att detta syfte
skulle vinnas. Fasthellre syntes antagligt, att den ökning af antalet
instanser, som blefve en följd af öfverflyttningen, skulle verka föi dröiande

på det slutliga åtgörande!.

Den såväl af kommittén som justitieombudsmannen anmarkta
bristen på likformighet i hithörande måls behandling vore, anfö1 kammarrätten
vidare, en beaktansvärd olägenhet, men för att råda hot
härför vore uppenbarligen af nöden ändrade anordningar jämväl beträffande
målens utredande och utförandet af åtal, hvithet kammarrätten
ur andra synpunkter funnit olämpligt. Särskilt i sådana balansmål,
där redogöraren rymt, mötte för öfrigt bestämdt hinder för genomförande
af likformighet i den omständigheten att den särskilda form
för sådana måls anhängiggörande och behandling . i öfrigt, som i
ämbetsverkets instruktion vore föreskrifven — offentlig stämning jämte
tredskodom — måste bibehållas, för att balansens belopp och det all -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

mannas fordran hos redogöraren måtte kunna fastställas utan hinder
däraf att han ej kunnat med stämning anträffas.

Hvad vidare angår den af justitieombudsmannen anmärkta saknaden
af muntlighet i processen erinrar kammarrätten om den befogenhet
som enligt kammarrättens instruktion tillkommer ämbetsverket att anordna
muntligt förhör med part eller vittne inför kammarrätten eller
vid underdomstol i orten. För vinnande af en snabbare handläggning
af balansmål, däri den tilltalade hålles häktad, ifrågasattes ock, att en vis^
kortare tid, räknad från den dag häktningen ägt rum, bestämmes, inom
hvilken den förberedande behandlingen af målet — utredningen och det
därå grundade utlåtandet — i regel skall vara afslutad, äfvensom att
den häktade skall äga att påkalla muntligt förhör inför kammarrätten
eller, efter kammarrättens bestämmande, allmän underdomstol. Härjämte
hemställer ämbetsverket i enahanda syfte om föreskrift angående
skyldighet för den myndighet, å hvilken utredningen ankommer, att
om nyss nämnda tid öfverskrides, därom gorå anmälan för den åtgärd’
kammarrätten kunde finna med anledning däraf påkallad.

Vidkommande slutligen balansmål, däri den tilltalade icke hålles
häktad, erinrar ämbetsverket, att dessa mål i allmänhet rörde uppbördsbrist,
. som yppats, . först sedan den brottslige redogöraren aflidit eller
afvikit. Möjlighet till muntligt förfärande vore följaktligen här i flertalet
fall utesluten, och redan af denna anledning syntes öfver fattning till de
allmänna domstolarna icke påkallad.

Skriftlig procedur vore likaledes, enligt hvad erfarenheten gåfve
vid handen, den mest lämpliga formen för handläggningen af de fiskaliska
aktionsmålen, hvadan ej heller beträffande dessa mål en öfverflyttning
syntes böra komma till stånd. För sistnämnda mål förtjänade
därjämte beaktas, att hvad i allmän lag vore stadgadt om befogenhet
för hofrätt att i mål eller ärende, hvarmed hofrätten utan föregående
stämning, såsom första domstol toge befattning, förordna om parts
hörande jämväl vore å nu ifrågavarande mål tillämpligt.

Två af kammarrättens ledamöter hafva i särskildt afgifvet gemensamt
yttrande bland annat förordat meddelandet af ovillkorlig föreskrift
om inställandet af häktad i balansmål inför ämbetsverket.

Härjämte har ämbetsverkets chef i särskildt motiveradt yttrande
förklarat sig anse den af majoriteten förordade anordningen innebära
tillräcklig trygghet för att i förekommande fall hvarken domstolen skulle
komma att sakna erforderligt underlag för det riktiga bedömandet af

24 Kung!- Maj.is Nåd. Proposition N:o 157.

omständigheterna i målet eller den tilltalade uteslutas från den förmån,
han kunde anse tillfälle till muntligt svaromål inför domstolen innebära.

Departements. \ den fråga, för hvilken jag nu redogjort, tillåter jag irrig efter

chefen'' samråd med chefen för justitiedepartementet framhålla, att öfvervägande
skäl synas tala för att dom srätten i balansmål och sådana fiskaliska
aktionsmål, som för närvarande ankomma på kammarrättens handläggning
alltjämt förbehålles detta ämbetsverk, äfvensom att ämbetsverkets
advokatfiskal fortfarande blir ensam åklagare i dessa mål.^ Ändamålsenligt
lärer ock vara, att utredningen af balansbeloppet, såsom hittills,
anförtros åt vederbörande redogörelseverk, där den erforderliga rakenskapso-ranskningen
i allmänhet både lättare och säkrare kan utför as än
hos de allmänna underdomstolarna. Jag vill ock i detta sammanhang
erinra därom, att, i likhet med hvad redan 1895 års kommitté för revision
af den militära rättegångsordningen uttalat, senaste krigslagstiltningskommitté
varit af den uppfattning, att icke blott s. k. balansmål
i e gentil o- mening utan äfven åtal för fel och försummelser i afseende
å uppbörden och förvaltningen af samt redovisningen för under eget
ansvar omhänderhafda medel och persedlar, därför redogörelse mgar
till kammarrätten, i regel borde upptagas och afdömas åt denna, äfven
om den tilltalade lydde under strafflagen för krigsmakten, samt att denna
uppfattning ligger till grund äfven för det för innevarande års Riksdag
framlagda förslaget om lag angående ändring i vissa delar af foroidningen
om krigsdomstolar och rättegången därstädes. Allenast i vissa
fall, såsom t. ex. där brottet föröfvats och åtalas i fält eller neder sjötåg
och således ej kunnat beifras af kammarrättens advokatfiskal, har

undantag ansetts böra stadgas. . ... ,

Äfven synes mig antagligt, att, därest anordningar komma till stånd
af beskaffenhet dels att påskynda balansutredningen och dels att bereda
den tilltalade tillfälle att muntligen försvara sig, olagenheterna åt det
nu rådande domstolsförfarandet skola i afsevärd grad förringas. Vid
behandling af förslag till ny instruktion för ämbetsverket kommer i
enlighet härmed all uppmärksamhet att ägnas åt frågan, i hvilken u -sträckning anordningar af nyss angifvet slag må kunna genomföras.

Tvister om Enligt instruktionen äger kammarrätten att till behandling och

betalning på afförande upptaga tvister angående betalning på grund åt borgen or
S7:d°,lb0:Zn kronans uppbördsman. Dessa tvister instämmas till kammarrätten åt
uppbördsman, advokatfiskalen och behandlas, pa sätt allmänna lagen töi holra s a gai.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 25

. Kommittén har erinrat, att skälet till denna processuella anor
ning uppenbarligen varit det samband, ifrågavarande tvister ansetts
balansmålen, men då detta sammanhang syntes icke böra
medtora, att talan på grund af borgen för en kronans uppbördsman
anställdes i samband eller jämsides med talan mot uppbördsmannen,
utan iasthellre borde behandlas såsom ett särskildt mål, däri balansmalet
allenast tjanade såsom bevismaterial i fråga om balansens belopp
bär kommittén ansett sig böra hemställa, att till allmän domstol måtte
ofverlämnas att upptaga och handlägga tvister af nu omförmäld beskan
enhet.

Den praktiska betydelsen af kommitténs förevarande reformförslag Departement,.
torde vara synnerligen noga. Sålunda meddelar kammarrätten, att sedan °hefmar
1J05 icke något enda mål af ifrågavarande art förekommit till handläggning,
och ^efter hand som skyldigheten för vissa statsverkets redogorare
att _ stalla uppbördssäkerhet med fullföljd af tid efter annan i
sådan riktning vidtagna anordningar kommer att i allt större utsträckning
eftergå vas, varder gifvetvis denna betydelse ännu mer förrino-ad
Ur denna synpunkt skulle det således kunna anses tämligen likgiltigt
om en ändring i processen för dessa mål vidtoges eller°ej. Å andra
Sidan har kammarrätten emellertid, såsom mig synes med rätta, framhållit,
att talan i dessa mål lämpligen bör, såsom hittills, utföras af
adjokathskalen hos ämbetsverket, där jämväl förvaras för deras utredning
erforderliga handlingar. Hvad ämbetsverket därjämte erinrat om såra*
bandet mellan ett mål af ifrågavarande slag och det mål, där själfva
balansfrågan afgjorts, synes mig ock göra antagligt, att detta samband
kan gestalta sig mera intimt, än kommittén velat göra gällande. Med
hänsyn till den ökning af antalet instanser, som blefve en följd, därest
förslaget vunne godkännande, finner jag äfven antagligt, att det slutliga
algörandet af målen däraf komme att fördröjas.

, Sas°m Ja= redan vid föredragning af frågan om reglering af löne- Mål ang.ajw.
lorhallandena in. m. vid kammarkollegium haft anledning omförmäla ningsförinSner
äro enligt det. föreliggande förslaget till lag angående en regeringsrätt m''
mai om afloningsförmåner och reseersättning eller om pensionsafgifter
och pensionsrätt enligt gällande föreskrifter afsedda att tillhöra
regeringsrättens slutliga afgörande. I det anförande till protokollet öfver
justitiedepartementsärenden, hvarmed chefen för nämnda departement
beledsagade förslagets framläggande, har han tillika fäst uppmärksamBih.
till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 121 Raft. 4

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 157.

heten på behofvet af en särskild förvaltningsrättslig instansordning
i nu ifrågavarande mål. De anspråk på lön eller dylika förmåner,
hvilka tillkomme statstjänaren, vore nämligen icke att bedöma efter
några som helst privaträttsliga regler, utan både fasthellre sin grund i
ett publikt rättsförhållande och hämtade därifrån sitt innehåll._ Följaktligen
syntes naturligt, att de iinge göras gällande allenast i administrativprocessens
former. Den, som med vederbörande verks eller inrättnings
beslut i fråga af nu angifven beskaffenhet icke åtnöjdes, skulle icke få
öfverklaga beslutet, men äga att efter stämning å verket eller inrättningen
utföra sin talan bos administrativ myndighet. Att åtminstone
för en del af dessa mål kammarrätten skulle kunna befinnas lämpa sig
såsom första instans, bär härvid varit en förutsättning. _

I sitt nyss åberopade anförande däri chefen för justitiedepartementet
i anslutning till dessa sina uttalanden förklarat sig hafva för afsikt att
framlägga förslag till lag i ämnet, har bemälde departementschef tillika
meddelat, att, enligt hvad flera rättsfall visade, de allmänna domstolarna
ansett sig oförhindrade pröfva talan om lön eller pension, ehuru denna
redan blifvit af Eders Kungl. Maj:t i statsrådet ogillad. Ett analogt förhållande
möter i anmärkningsprocessen såsom en omedelbart gifven
följd af det sätt, hvarpå denna för närvarande är anordnad. Svarandepart
i denna process är nämligen allenast redogöraren och således
icke tillika den, som uppburit det anmärkta beloppet. Och dock
förutsätter afgörandet, huruvida redogöraren skall anses pliktig återbetala
beloppet eller icke, ett bedömande af giltigheten utaf den enskildes
rättsanspråk mot staten i det särskilda fallet. YTägrar den enskilde att
hålla redogöraren skadeslös för hvad han dömts återgälda, är redogöraren
nödsakad att i domstolsväg utsöka sin fordran — ett sådant
mål är för närvarande beroende af högsta domstolens pröfning och
påkallas härigenom ett förnyadt bedömande af utbetalningens författningsenlighet.
Den möjligheten är då icke utesluten, att afgörandet i den
senare processen varder ett annat än i den förra. Äfven om, såsom
ej sällan sker, den enskilde anfört besvär i anmärkningsfrågan och fått
dessa besvär ogillade, lärer hinder ej föreligga att på sätt, som nyss
nämnts, framtvinga ett nytt afgörande.

Fråga om ändring i nu anmärkta förhållanden väcktes af enskild
motionär vid 1878 års Riksdag, som i anledning häraf i skrifvelse
den 15 maj samma år — med förmälan att Riksdagen funnit med rättvisa
och billighet öfverensstämmande, att en tjänsteman, sorn kunde
förpliktas återbära statsmedel, hvilka kommit enskild person tillgodo,
äfven borde förhjälpas att utan tidsutdräkt och kostnader erhålla
ersättning — anhöll om utfärdande åt bestämmelser rörande sättet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

och ordningen för anmärkningsmål utförande mot enskild person i
fråga om för högt uppburen likvid af statsmedel. Öfver denna Riksdagens
framställning afgaf kammarrätten underdånigt utlåtande den 23
december 1881 med förslag till föreskrifter i ämnet. Förslaget, som
emellertid ej var enhälligt, afsåg hufvudsakligen att bereda verklig
partställning åt den, hvars rätt anmärkningen rörde, och innebar i
dermed, att i anmärkningsväg skulle slutgiltigt dömas äfven
beträffande honom. Ämbetsverket ansåg sig emellertid böra ifrågasätta
lämpligheten af en lagstiftning på förslagets grunder, enär en sådan
agstiftnmg, om ock i allmänhet ägnad att bereda redogöraren större
trygghet i fråga om återvinning af hvad han dömts att i första hand
gälda, dock syntes komma att för honom medföra olägenheter, icke
mindre betydande än dem, livilkas afhjälpande åsyftats.

Vid underdånig föredragning den 22 december 1882 af Riksdagens
berörda skrifvelse jämte de inom ämbetsverket afgifna underdåniga
yttrandena resolverade Kungl. Maj:t, att, om än den af Riksdagen
. anmärkta saknaden af föreskrifter i ämnet i vissa, ehuru antagligen
icke synnerligen talrika fall, för redogöraren medfört olägenheter,
det likväl med visshet kunde antagas, att, sedan preskriptionstiden för
uppbördsmäns och redogörares ansvarighet dåmera blifvit genom nådiga
kungörelsen den 26 mars 1881 förkortad från tioårig till treårig, nämnda
olägenheter komme att i så väsentlig grad minskas, att behof af lagstiftmng
i ^ det af Riksdagen angifna syfte icke vidare komme att i
af sevärd mån göra sig kännbart samt att Kungl. Maj:t vid sådant förhallande
och med afseende jämväl å hvad inom ämbetsverket erinrats
vid den ifrågasätta lagstiftningsåtgärden funne Riksdagens skrifvelse
icke till någon åtgärd föranleda.

Frågan föreligger emellertid numera i ett väsentligen ändradt
läge, sedan förslag väckts om anordnande af en verklig administrativ
process. I sammanhang med lagstiftningsåtgärder i sådant syfte synes
böra komma under ompröfning, huruvida ej den möjlighet bör afskäras,
som för närvarande står öppen för en pröfning under civilprocessens
former af förhållandet mellan redogöraren och den enskilde.
Ty jämväl detta förhållande är dock i grunden icke ett privat, utan ett
publikt rättsförhållande, som, i likhet med hvad som gäller för de af
chefen för justitiedepartementet anmärkta målen om aflöning och dylikt
grundas å den enskildes ställning såsom statstjänare eller å utförandet
af ett allmänt uppdrag, och ett afgörande af anmärkningsfrågan bör
med hänsyn till det förpliktande, som däraf kan följa, göras lika bindande
för dem båda.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Eu sådan anordning påkallar gifvetvis en ökad skriftväxling före
målets afgörande, då ju den enskilde skall erhålla del af anmärkningen
och lämnas tillfälle att förklara sig öfver det yrkande, denna
innefattar, men kan icke antagas komma att föranleda behof af någon
förstärkning af ämbetsverkets arbetskrafter eller annan förändring i
arbetssättet, än som äfven därförutan kan visa sig erforderlig eller lämplig.

Äfven torde i sammanhang med en dylik lagstiftning böra beaktas
en annan egendomlighet i gällande processförfarande i anmärkningsmål,
närbesläktad med den, jag nyss berört.

När redogörare afvikit och förfärandet mot honom med anledning
häraf förfallit, har, då revisionen för närvarande äger rätt till talan
allenast mot redogöraren, annan utväg för bevarande af kronans rätt
ansetts ej stå öppen än att efter remiss till advokat fiskalen bereda denne
tillfälle att till domstol instämma den eller dem, till livilka en såsom
oriktig anmärkt utbetalning skett. I dessa fall anordnas sålunda ett
processförhållande direkt mellan kronan och den enskilde på grundval
af redogörares åtgärd, som ej blifvit slutligen pröfvad.

Jag anser mig vidare böra erinra, hurusom i sammanhang med
fastställande den sl december nästlidet år af nådig instruktion för
järnvägsstyrelsen Eders Kungl. Maj:t förordnat, att de för granskning
af statens trafikerade järnvägars och statens järnvägsbyggnaders räkenskaper
och förvaltning utsedde öfverrevisorer skola äga att hos kammarrätten
anhängiggöra talan i anledning af anmärkning, hvartill granskningen
föranledt. Härigenom har en utvidgning skett af kammarrättens
ämbetsbefogenhet, men kan naturligen icke med någon grad af
säkerhet förutsägas, i hvad mån anordningen jämväl i verkligheten
kommer att få betydelse. Af påtaglig betydelse för ämbetsverkets
ställning framstår däremot inrymmandet för ämbetsverket af befogenhet
att äfven i de fall, då utbetalning eller förvaltningsåtgärd vid pröfning
af en framställd anmärkning befunnits författningsstridig, med afseende
å särskilda omständigheter i målet antingen befria vederbörande redogörare
från annan ersättningsskyldighet än utgifvande af anmärkningsprovision
eller ock, undantagsvis, eftergifva ersättningsanspråket i dess
helhet.

Kammar- Till de nu behandlade frågorna om förändringar i kammar tTinstZ.

rättens ämbetsbefogenhet anknyter sig såsom en naturlig afslutning
frågan, om kammarrätten bör i vidare mån än nu är fallet anordnas
såsom sista instans för mål, som falla inom området för ämbetsverkets

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

domsbehörighet. Talan öfver kammarrättens beslut fallföljes för närvarande
i fråga om instämda mål samt sådana mål, som afses i § 1
mom. 8 instruktionen, till högsta domstolen i den ordning, som finnes
föreskrifven för sökande af ändring i hofrätts dom. Beträffande balansmål,
fiskaliska aktioner samt de i instruktionen omförmälda frågor »om
obehöriga afkortningar och afskrifningar, overificerade kronorestantier
med flera sådana ämnen, som innefatta ett från lag och författningar
afvikande förfarande, hvarå ansvar följa bör» •— pröfningen af nämnda
ansvarsfrågor lärer likaledes böra ske på talan af kammarrättens advokatfiskal
— fullföljas äfven dessa till högsta domstolen, nämligen genom
besvär, som ingifvas till justitierevisionsexpeditionen. Öfriga mål fullföljas
till det statsdepartement, hvarifrån den författning, om hvars
tillämpning i målet varit fråga, blifvit utfärdad eller till hvilket ärendet
eljest i följd af sin beskaffenhet hör.

Under erinran, att enahanda skäl, som på sin tid åberopades till
stöd för fattigvårdsmålens afgörande af kammarrätten såsom sista instans
äfven syntes tala för en liknande anordning'' beträffande vissa grupper
af administrativa besvärsmål, i hvilka kammarrätten nu utgjorde mellaninstans,
har kommittén föreslagit, att klagan icke måtte få föras öfver
kammarrättens beslut i följande slag af mål, nämligen:

besvär öfver vederbörande myndigheters beslut i mantalsskrifningsmål
samt i fråga om, tillämpning af ansvarsbestämmelser, meddelade i
mantalsskrifningsförfattningarna;

besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i frågor
om beräkning och påföring af sådana allmänna kronoutskylder, som på
debitering ankomma, äfvensom af andra »räntor», i den mån besvär i sistnämnda
hänseende enligt instruktionen ankomma på kammarrättens
pröfning;

besvär öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut angående
afkortning, afskrifning eller restitution af kronoutskylder, böter
eller andra allmänna medel äfvensom öfver vederbörande myndigheters
beslut angående extra ordinarie afskrifningar, i den mån besvär i sistnämnda
ärenden enligt kommitténs förslag skulle tillhöra kammarrättens
pröfning; samt

besvär öfver pröfningsnämndernas beslut i taxeringsärenden, så
ock öfver Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut i frågor om
debetsedelslösen samt om tillämpning af ansvarsbestämmelser enligt
bevillningsförordningen och förordningen om inkomstskatt.

Hvad då först mantalsskrifning smålen och målen om ansvar enligt
mantalsskrifningsförfattningarna vidkommer, har kommittén, med till -

Mantalsekrif ningsmål.

Beskattnings mål.

0 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

slutning af ämbetsverket, betonat det samband, som för närvarande
förefinnes mellan fattigvårdsmålen och frågor om understödstagares
rätta mantalsskrifningsort. Att detta samband gör en likformig behandling
af dessa slags mål önsklig, synes mig påtagligt, och då jag
tillika delar ämbetsverkets åsikt, att frågan kan såsom i det hela fristående
lösas oberoende af det sätt, hvarpå instansordningen för öfriga
kammarrättsmål varder bestämd, samt fara för rättssäkerheten eller för
äfventyrandet af nödig enhet i rättstillämpningen ej lärer kunna anses
föreligga, därest förslaget bifalles — för åren 1900—1903 meddelas,
att ändring i kammarrättens utslag skett allenast i ett mål af 33 under
samma tid fullföljda — hyser jag icke någon tvekan att tillråda godkännande
af kommitténs förslag i denna del.

Beträffande öfriga grupper af mål ägnar kommittén särskild uppmärksamhet
åt taxeringsmålen. Dessa mål, hvilkas afgörande i sista instans
hos kammarrätten förordas jämväl i eu vid den nu samlade Riksdagen
afgifven framställning af enskild motionär, äro ock utan jämförelse
de viktigaste af ifrågavarande mål, likasom de äfven äro de talrikast
förekommande.

Med framhållande af att en reform i det afseende, hvarom här
är fråga, bör komma till genomförande allenast för sådana mål, däri,
med hänsyn till målens egen beskaffenhet eller till formen för deras
föregående behandling, fullt nöjaktig utredning kunde beräknas föreligga
redan hos kammarrätten, har kommittén, utgående tillika från den
numera ändrade anordningen med tre lokala taxeringsinstanser — bevillningsberedning,
taxeringsnämnd och pröfningsnämnd — sökt göra
gällande, att den sålunda uppställda förutsättningen borde anses föreligga
uppfylld i fråga om taxeringsmålen. Redan under handläggningen
hos de tre första instanserna borde enligt kommitténs mening ett taxeringsmål
blifva så pass fullständigt utredt, att en därefter i ordningen följande
gemensam öfverinstans kunde anses göra tillfyllest. Äfven erinras därom,
att bestämmelserna angående deklarationsplikt nödvändiggjorde för ett
stort antal skattskyldiga att redan vid beskattningsförfarandets början förebringa
material för en riktig taxering. Och genom föreskriften, att, om
den skattskyldiges uppgift icke följes vid taxeringen, skälen därför skola
af taxeringsmyndigheten tydligen angifvas samt underrättelse därom
honom med allmänna posten, så fort ske kan, kostnadsfritt tillsändas,
vore åt den skattskyldige, som däraf hade behof, beredt tillfälle att i
tid kunna bedöma, hvilken utredning han kunde hafva af nöden för
att vinna ändring i det ifrågavarande beslutet, och att förebringa denna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 157. 31

utredning. Det syntes därför kommittén med visshet kunna påstås,
att rättssäkerheten ej kunde i någon mån komma att lida däraf, att
för fullföljd af talan mot pröfningsnämndernas beslut skulle finnas blott en
instans. Att kammarrätten i sin egenskap af en för hela riket gemensam
öfverdomstol med relativt begränsad! ämbetsområde vore väl ägnad
att fylla uppgiften att vara sista instans i taxeringsmål borde slutligen
få anses visst och bekräftades därjämte af det förhållande, att, såsom
en för åren 1900—1904 gjord sammanställning (del III s. 52) för
nämnda tidrymd gåfve vid banden, ändring i kammarrättens beslut
skedae jämförelsevis sällan, fransedt de fall, där för vidtagen ändring
åberopats förebragt ny utredning.

Lnder uttalande att ämbetsverket icke kunde understödja förslag
om sådana ändringar i instansordningen beträffande de administrativa
besvärsmålen, som väl ledde till någon minskning i utgifter och större
snabbhet i rättsskipningen, men på samma gång äfventyrade dess trygghet,
ställer sig kammarrätten bestämdt afvisande mot förslaget att göra
kammarrätten till sista instans i taxeringsmål.

Sitt afstyrkande grundar kammarrätten förnämligast på sin erfarenhet
om beskaffenheten åt den handläggning, dessa mål i regel
undergå hos taxeringsmyndigheterna. Med den underordnade vilt,
dessa myndigheter ofta fäste vid formerna lör denna handläggning'',
vore det, anför ämbetsverket, ingalunda sällsynt, att exempelvis föreskriften
om skyldighet att i vissa fall underrätta skattskyldig om en
med afvikelse från hans deklaration åsatt taxering icke vunne erforderligt
beaktande. Esomoftast inkomme ock ifrågavarande mål till kammarrätten,
utan att vederbörande parter af taxeringsmyndigheterna erhållit
nödiga anvisningar, i hvilket eller hvilka afseenden den redan
förebragta utredningen ansetts bristfällig, och befunne sig följaktligen
fortfarande i ett mer eller mindre outredt skick. Under sådana omständigheter
kunde kammarrättens åtgärd i syfte att främja frågans
rätta lösning ofta nog ej sträcka sig längre än att i sitt utslag framhålla
bristerna i den föreliggande utredningen. Att i dessa ganska
talrika fall behofvet af en instans öfver kammarrätten vore i hög grad
kännbart, vore lätt att inse, och om än genom ett utveckladt kommunikationsförfarande
de af nämnda missförhållande uppkommande olägenheterna
skulle kunna i någon mån minskas, syntes dock, så länge icke
de anmärkta bristerna i taxeringsmyndigheternas organisation blifvit
afhjälpta, det för rättssäkerheten medföra icke ringa våda att upphäfva
rätten att öfverklaga kammarrättens beslut i beskattningsmål.

Kammar rätten.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Kammarrätten påpekar ock, att da samma fråga, afseende felaktigheter
i taxeringen, förelegat till ämbetsverkets bedömande, dels med
anledning af en anmärkning af ämbetsverkets revision vid vederbörande
räkenskap, och dels efter anförda besvär, talan öfver kammarrättens
beslut enligt kommitténs förslag skulle få fullföljas i förra fallet, men
ej i det senare. En dylik anordning innebure uppenbarligen fara för
rättsskipningens enhet och kunde följaktligen icke anses tillfredsställande.

Vid öfvervägande af de skäl för och emot reformen i fråga, som
sålunda anförts, har det synts mig, som om de senare vore de starkare.
Sedan kammarrättens yttrande afgafs, har omorganisation af taxeringsmyndigheterna
kommit till stånd i syfte att föi enkla taxeiingsferfarande!
närmast genom borttagande af en utaf de lokala instanserna.
Redan denna omständighet synes mig innebära anledning till tvekan
beträffande ett förslag, som afser bortfallande af ytterligare en instans,
helst då denna tillika hittills utgjort slutinstans.

Ej heller lår förbises, att kammarrätten alltjämt är den första
domstolsinstansen för dessa mål. Handläggningen af besvär hos prof"
ningsnämnden är nämligen och torde alltjämt förblifva alltför snabb
och summarisk för att annat än undantagsvis medgifva en ingående
pröfning af besvären, hvartill kommer, att pröfningsnämnden är en
taxeringsmyndighet, som, jämte det att den pröfvar anförda besvär, tillika,
oberoende af om besvär anförts eller ej, skall, obunden af en domstols
former, granska och fastställa samtliga taxeringar.

Om än, såsom man har allt skäl att hoppas, den reform på
beskattningsväsendets område, som från och med innevarande ar tiädt
i kraft, skall visa sig ägnad att i afsevärd grad förenkla och underlätta
såväl deklarationspliktens fullgörande som det efterföljande
taxeringsarbetet, därvid för mig såsom särskildt betydelsefull framstår
den omständigheten, att skattskyldigheten och deklarationsplikten
anknyta sig till samma år, det näst föregående, torde dock nödig
försiktighet bjuda att ännu så länge i likhet med kammarrätten räkna
med den eventualiteten, att dess afgörande af taxeringsmålen mången
gång kommer att inskränka sig till ett påvisande af de stycken, däri
utredningen befunnits bristfällig. Kommer ett mera utsträckt. kommunikationsförfarande
till stånd, skulle väl åtskilligt stå att vinna i
fråga om utredningens upphjälpande, men fullt effektiv blefve näppeligen
denna garanti. Rörligheten på det ekonomiska området tillskapai
alltjämt nya beskattningsfrågor, hvilkas innebörd den störa allmänheten
har svårt att fatta. De begrepp, hvarmed lagstiftningen här rör sig,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 33

sakna äfven nödig. fasthet, _ hvilket vållar, att den skattskyldige, då han
har att yttra sig i anledning af en förnyad kommunikation, lätteligen
missförstår hvad frågan gäller och åberopar en förut afgifven förklarinosom
han för sin del alltjämt finner tillfyllestgörande. Enligt min
mening^ kan ej heller en jämförelse med fattigvårds- och mantalsskrifningsmålen
med fog åberopas till stöd för kommitténs förslag i denna
del. Dels äro nämligen dessa mal, i motsats till taxeringsmålen
tämligen ensartade, och dels bar här föregått ett afgörande af ämbetsmyndighet
på grund af en utredning, som för fattigvårdsmålens vidkommande
tillkommit under. partförhandling.

Af hvad jag sålunda anfört följer, att jag icke finner reformen
tillrådlig för taxeringsmålen, till hvilka jag då hänför äfven frågor om
debetsedelslösen och tillämpning af ansvarsbestämmelser enligt bevillningsförordningen
och förordningen om inkomstskatt, I det föreliggande
förslaget till regeringsrätt har chefen för justitiedepartementet ej heller
ansett sig böra räkna med en ändring i förevarande afseende.

Hvad vidare angår debiterings-, afkortnings- och restitutionsmål, Mdi om debite.

aga dessa sa nära släktskap med taxeringsmålen, att, då jag ansett mi<>■ ring, a/kart.
icke böra ifrågasätta någon ändring i instansförfarandet för de sistnämnda
målen, utan vidare däraf följer, att jag ej heller för de förra
kan tillstyrka ändring härutinnan.

Beträffande slutligen afskrifning smålen synas mig dessa vara af jfskrif nings.
väsentligen annan innebörd än beskattningsmålen, enär d^ hufvudsakligen mälafse
frågor, huruvida vederbörande redogörare iakttagit gällande föreskrifter
i syfte att bevara kronans rätt eller om villkoren för eftergifvande
af denna rätt uppfyllts. De äro således närmast hänförliga till anmärknings-
och redogörelsemål, för hvilka kommittén emellertid icke ifrågasatt
ändrad instansordning. Då jag ansett mig böra tillstyrka en anordning,
enligt hvilken kammarrättens revision skulle tillerkännas befogenhet att

påkalla rättelse i redogörares åtgärder i frågor af förevarande slag _

befogenheten må nu komma att utöfvas under den ena eller andra
formen — saknar jag ock anledning att samtidigt förorda en anordning,
som skulle beröfva den med kammarrättens beslut missnöjde
parten möjlighet att öfverklaga beslutet.

.1 afseende^ å sättet för fullföljd af talan emot kammarrättens be- Mål enligt
slut i sadana mål, som omförmälas i § 1 mom. 8 af ämbetsverkets in- § 1 mom. <?
struktion, har af kommittén icke ifrågasatts någon ändring, hvaremot inslruklionenBill.
till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 121 Höft. 5

34 Kungi. Maj.is Nåd. Proposition N:o 157.

förslaget till regeringsrätt upptager dessa mål bland dem, som skola dit
fullföljas. Enligt instruktionen innefatta dessa ytterst sällan förekommande
mål »besvär öfver Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förordnanden, som
angå utfordrande af kronans räntor och ingälder samt afse beskattningsförfattningarnas
tillämpning och verkställighet, då icke fråga är om hvad
utmätas skall eller om förment olaglighet vid sjkifva utmätningen». De
kronans inkomster, hvarom här är fråga, torde numera få anses utgöras
dels af de i kapitalkonto till rikshufvudboken under titel: extra uppbörd
upptagna grundskattebelopp (räntor), hvilka äfven efter ingången af år
1904 tillsvidare utgå från vissa egendomar, förtecknade i statskontorets
underdåniga skrifvelse den 11 december 1902, och dels hufvudsakligen
af restantier å hvarjehanda före år 1.904 förfallna utlagor till indelningsverket,
hvilka restantier, jämte den s. k. trosspassevolansafgiften, likaledes
föras å extra uppbördstitel — det af ämbetsverket senast afgärda
målet af nu ifrågavarande slag afsåg klagan öfver en utmätning, därvid
uttagits resterande rotevakansafgift.

Jag anser mig emellertid böra nämna, att tvekan någon gång
försports, huruvida ej ifrågavarande mal hafva en vidsträcktare inneböid
och afse klagan öfver debitering jämväl af allmänna utskylder.

På sätt kammarrätten erinrat, äga dessa mål, som i hvarje fall till sin
natur äro debiteringsmål, föga gemenskap med de mål, som i öfrig! fullföljas
till högsta domstolen. På grund af bristande kunskap om en föreskrift
af så speciell art som den ifrågavarande saknar ock den medgifva
rätten till fullföljd egentligt värde. Vid sådant förhållande och då mål
af hithörande art, om än enligt sakens natur sällsynta, kunna antagas
förekomma ännu någon tid framåt, torde, lör den händelse regeringsrätten
ej kommer till stånd, böra föreskrifvas, att talan i dessa mål må
fullföljas i den ordning, som gäller lör mål om debitering i allmänhet.

Förenklingar i Kommittén, som i sitt allmänna principbetänkande framhållit önsk arbetssäum.

m. vär(j]ieten af att vitl utarbetande af instruktioner och arbetsordningar
för de centrala ämbetsverken sådana förenklingar i arbetssättet blefve
vidtagna, som kunde finnas erforderliga och ändamålsenliga, har i sådant
syfte för kammarrättens vidkommande framställt förslag om ändrade
anordningar i afseende å formerna för den förberedande behandlingen
af besvärsmål, som till ämbetsverket fullföljas från Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, diarii- och protokollsföring samt skrifsättet.

Vidare har uttalats önskvärdheten af föreskrift i syfte att på
vederbörande ledamot måtte ankomma att utan föredragning vidtaga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 35

alla nödiga förberedande åtgärder för bringande af mål och ärenden i
det för deras pröfning erforderliga skick.

En del af dessa förslag ansluta sig till kommitténs hemställan,
att sekreterarebefattningen i ämbetsverket måtte indragas, och har redan
af denna anledning afstyrkts af kammarrätten, som icke kan biträda
denna hemställan. Åtskilliga andra förslag har kammarrätten ur rättssäkerhetens
synpunkt funnit ägnade att föranleda tvekan eller ock
afstyrka medan åter andra vunnit ämbetsverkets tillslutning

Gifvetvis är af vikt, att de framställda förslagen till förenklingar Departement»-vid den . förestående omorganisationen vinna genomförande i så stor chefen''
utsträckning, som kan pröfvas förenlig med ämbetsverkets egenskap
af en administrativ domstol. De framställda förslagen och erinringarna
skola ock blifva föremål för öfvervägande vid fastställande af instruktion
för ämbetsverket, och vill jag nu endast erinra om, att i flera af kommittén
anmärkta afseenden, såsom beträffande konceptföring samt expeditions-
och skrifsätt, förenklingar redan vidtagits.

De till kammari ättens pröfning hörande mål och ärenden hand- tomtört antal
läggas dels _ af presidenten och ledamöterna gemensamt i plenum och ledamSterdels
a särskilda divisioner. Härtill komma sa kallade afdelningssammanträden,
därvid anmärkningsmål från kammarrättens revisionsafdelning
handläggas, och kammarrättsråden tjänstgöra såsom bisittare i tur och
ordning, medan revisionskommissarierna, en för hvar för sitt kontor, ombesörja
föredragningen. I afseende å domfört antal ledamöter samt
omröstning till dom gälla enahanda bestämmelser som för hofrätt. I
följd häraf kommer hvarje division eller afdelning att bestå af fyra
ledamöter, presidenten däri inberäknad, om han såsom ledamot deltager
i sammanträde, men skall, när skiljaktiga meningar uppstå och ej tre
ledamöter äro om slutet ense, ännu en ledamot tillkallas.

. Vid öfvervägande af de förändringar, som till förenkling och
tidsvinst kunde finnas påkallade i de former, under hvilka kammarrättens
ämbetsverksamhet utöfvas, har kommittén ifrågasatt, huruvida icke beträffande
vissa kammarrätten tillhörande mål och ärenden någon eftergift
kunde sko i gällande bestämmelser angående domfört antal ledamöter
därstädes.

Kommittén har ansett sig ej böra ifrågasätta ändring i afseende
å domfört antal ledamöter i fattigvårdsmål och de öfriga mål, i hvilka
kammarrätten enligt kommitténs förslag skulle blifva sista instans,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

nämligen, på sätt jag nyss anfört, taxerings målen och därmed närbesläktade
mål samt afskrifningsmålen.

Nödig varsamhet har ock synts kommittén höra mana att för
närvarande icke vidtaga någon ändring beträffande balansmålen, fiskaliska
aktionsmålen (instr. § 1 mom. 2 och IB) samt mål, afgjorda af Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande och konsistorierna gemensamt eller
af dessa senare ensamt, angående förvaltning eller redovisning för
allmänna läroverks och kyrkors med flera dylika medel. Dessa mål
vore nämligen, anför kommittén, ej sällan af invecklad art och kunde
beröra viktiga personliga rättigheter. Ej heller har kommittén föreslagit
någon ändring beträffande de till ämbetsverket instämda mål eller de
debiteringsmål, som afses i § 1 mom. 8 i instruktionen. Såsom hittills
skulle ock de i mom. 20 omförmälda målen angående fel och försummelse
i tjänsten af tjänstemän och vaktbetjänte i ämbetsverket handläggas
i plenum.

Beträffande öfriga mål gör kommittén däremot gällande, att deras
afgörande i kammarrätten syntes kunna utan olägenhet eller våda anförtros
åt ett ringare antal ledamöter, än hvad enligt nu gällande bestämmelser
är fallet. Först och främst vore nämligen att märka, att,
enligt kommitténs förslag, i alla dessa mål kammarrättens beslut skulle
kunna öfverklagas i högre instans. Vidare kunde erinras, att inom
andra centrala verk mål af lika vikt som de nu ifrågavarande i en
mängd fall kunde afgöras antingen af chefen allena efter en eller två
ledamöters hörande eller ock af chefen jämte två ledamöter, och detta
äfven hvad anginge administrativa besvärsmål. Under en tidigare period
hade ock varit i kammarrätten medgifvet, att mål, som icke voro af
juridisk beskaffenhet eller borde in pleno förehafvas, kunde afgöras af
tre ledamöter.

I enlighet härmed har kommittén föreslagit, att kammarrätten i
följande mål skulle vara beslutför med tre ledamöter, nämligen

revisionsafdelningens eller ad vokativ skalens anmärkningar vid eller
med anledning af de till granskning inkomna räkenskaperna;

besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärkningseller
redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna;

från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor, där yrkande
om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfdingämbete; anmärkningar

mot förmyndarkammarens i Stockholm förvaltningsåtgärder
och räkenskaper, som af vederbörande revisorer i deras
berättelse blifvit framställda;

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 157.

anmälande]! och åtal i anledning af försummelse att inom föreskrifven
tid till kammarrätten aflämna räkenskaper för granskning; samt

frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande anmärkningseller
aktoratsarfvode äfvensom angående afskrifning i advokatfiskalskontorets
eller revisionsafdelningens aktorat sräkningar.

Redan i detta sammanhang anser jag mig böra nämna, att från
kommittén jämväl föreligger förslag därom, att samtliga de nu uppräknade
målen skola föredragas af revisionskommissarie med befogenhet
för honom att såsom ledamot deltaga i målens afgörande, ett förslag,
som jag ansett mig böra biträda, men som af kammarrättens
majoritet afstyrkts.

Förslaget om inskränkning af domfört antal ledamöter har icke
vunnit kammarrättens godkännande. Under erinran, att förslaget innebure
ett afsteg från en länge tillämpad grundsats, framhåller ämbetsverket,
hurusom den anordning, enligt hvilken formerna för ärendenas
afgörande hos ämbetsverket blifvit reglerade i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de för andra öfverrätter gällande föreskrifter i ämnet,
naturligen hade sin grund dels i vissa af dessa domstolar handlagda måls
likartade beskaffenhet med dem, som ankomme på ämbetsverkets handläggning,
dels ock i afsikten att trygga rättssäkerheten vid afgörandet af
de icke oviktiga mål, som utgjorde föremål för ämbetsverkets pröfning.
För att en afvikelse från nämnda grundsats finge anses befogad, borde
man emellertid vara berättigad uppställa den fordran, att därigenom
någon mera afsevärd fördel verkligen stode att vinna, likasom äfven
måste sorgfälligt undersökas, att icke genom en dylik förenkling rättssäkerheten
rubbades. Härvid ville det synas kammarrätten, som om
den förenkling och tidsvinst, förslagets godkännande komme att medföra,
skulle vara af ganska underordnad betydelse. Af de grupper af
mål, detsamma åsyftade, inverkade endast anmärkningsmålen i någon
nämnvärd grad på kammarrättens arbetsbörda, Under förutsättning
att ämbetsverkets hemställan med afseende å den tid, som borde ägnas
åt föredragning af nämnda slag af mål och ärenden, vunne godkännande,
— en hemställan, till hvilken jag återkommer — skulle den tidsvinst,
som genom den ifrågasatta förenklingen komme att beredas kammarrättsråden,
utgöra för en hvar af dem endast omkring en föredragningstimme
i månaden jämte den tid, som toges i anspråk för det öfriga
arbetet med de föredragna målen. Att fördelen af denna tidsvinst vore
af sådan betydelse, att för ernående af densamma den nuvarande lik -

Departements chefen.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

formigheten i fråga om de till kammarrättens ämbetsområde börande
målens behandling i förevarande afseende borde uppgifvas, kunde ämbetsverket
icke för sin del finna. Redan på denna grund såge ämbetsverket
sig föranlåtet afstyrka förslaget. Godkändes, anför ämbetsverket slutligen,
kommitténs förslag om revisionskommissariernas deltagande såsom
ledamöter i afgörandet af de utaf dem föredragna målen syntes ej heller
förenligt med erforderlig varsamhet att än mer minska de i pröfningen
af dessa mål deltagande kammarrättsrådens antal.

Lika med ämbetsverket håller jag före, att eu anordning i det af
kommittén förordade syfte icke bör komma till stånd på rättssäkerhetens
bekostnad, och anser med denna uppfattning det icke böra ifrågakomma
att i någon män rubba villkoren för beslutmässigheten i de mål, för
Indika kammarrätten utgör sista instans. Ej heller synes mig så böra ske
i fråga om vissa andra mål, som äfven kommittén ställt utanför tilllämpningen
af den ifrågasatta anordningen. Hit höra balansmål, tvister
om ansvarighet på grund af borgen för kronans uppbördsman och redogörare
samt fiskaliska aktioner, som ankomma på kammarrättens handläggning.
_ _ .

Jämväl för anmärkningsmålens vidkommande hyser jag betänklighet
att tillråda den ifrågasatta anordningen. Dels utgör kammarrätten
första instans för dessa mål, till hvilka jag i detta sammanhang
hänför från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor,
innefattande yrkande om ersättning emot landshöfding eller landshöfdingeämbete
samt frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande
anmärknings- eller aktoratsarfvoden äfvensom anmärkningar mot
förmyndarkammarens i Stockholm förvaltning och räkenskaper, dels hafva
nu ifrågavarande mål i öfvervägande grad ett juridiskt skaplynne, som
påkallar beaktande jämväl i fråga om formen för deras handläggning och
afgörande. Särskild! synes mig detta blifva fallet, om anmärkningsprocessen,
såsom jag nyss ifrågasatt, kommer att afse ej endast redogöraren
och fastställandet af hans ansvarighet, utan äfven den, hvars
rätt anmärkningen materiellt gäller. Utöfningen af den diskretionära
befogenhet, som förlänats kammarrätten vid afgörandet af anmärkningar
beträffande statens järnvägars förvaltning, påkallar ock en pröfning,
hvars allsidighet synes mig kunna röna mindre gynnsam inverkan
af en minskning i antalet dömande. Om, såsom jag anser lämpligt,
revisionskommissarie berättigas att såsom ledamot deltaga i afgörandet
af nu nämnda mål, torde ock för sjkifva rättspröfningen vara gagneligt,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

att de bisittande kammarrättsrådens antal icke minskas i vidare män
än som följer af en dylik anordning.

Beträffande besvär i anmärknings- och redogörelsemål, som till
kammarrätten fullföljts, påkalla dessa gifvetvis handläggning under samma
former, som enligt min åsikt alltjämt böra gälla för handläggningen af
anmärkningsmålen.

Däremot synes mig ur rättssäkerhetens synpunkt invändning
näppeligen kunna göras mot att kammarrätten med tre ledamöter, föredraganden
inberäknad, afgör »anmälanden och åtal» i anledning af försummelse
att inom föreskrifven tid till kammarrätten aflämna räkenskaper
för granskning. I dessa mål påkallas från revisionens sida
tillämpning af den i nådiga kungörelsen den 22 januari 1897 angående
tiderna för olika räkenskapers insändande stadgade bötespåföljden och
torde de således få anses vara af synnerligen enkel art.

Hvad slutligen beträffar taxeringsmålen, har kommittén ej afgifvit
förslag om minskning i domfört antal ledamöter, hvilket torde få anses
äga sin förklaring däri, att kommittén, såsom jag nyss anfört, förordat
kammarrätten såsom sista instans för ifrågavarande mål. Med anledning
häraf föreligger ej heller från kammarrätten något uttalande beträffande
dessa mål i det afseende, hvarom nu är fråga.

För egen del synes mig antagligt, att det utan förfång för rättssäkerheten
bör kunna anförtros åt tre kammarrättsledamöter att afgöra
dessa mål, hvilka — därutinnan olika anmärkningsmålen, som röra sig öfver
hela statsförvaltningen — för en rätt handläggning kräfva förtrogenhet
hufvudsakligen endast med gällande skattelagar. I sin mån skulle ock
den ifrågasatta anordningen främja ett påskyndadt afgörande af dessa
mål till båtnad för de skattskyldige, livilkas anspråk på en snabb rättsskipning
i dessa mål te sig helt naturliga. Då taxeringsmålen tillföra
kammarrätten en betydande del af dess arbetsmängd, torde ock
åtskillig tidsvinst för ämbetsverket ställas i utsikt med reformens
genomförande, hvilken tidsvinst lämpligen kan tagas i anspråk för
vården af andra ämbetsuppgifter.

Jag torde ej behöfva framhålla, att mitt tillstyrkande af ifrågavarande
reform för taxeringsmålens vidkommande sker under förutsättning,
att kammarrätten icke göres till sista instans i dessa mål.

Under enahanda förutsättning anser jag mig likaledes kunna tillstyrka,
att mål om debetsedelslösen samt om böter enligt skattelagarna,

Upphörande
af afbrotten \
nuvarande
föredragning.

40 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

debiteringen]ål samt mål om afkortning och restitution må afgöras af
tre ledamöter.

Jag har, hvad angår besvär i taxerings- och debiteringsmål, icke
förbisett, att frågor likartade med dem, som där föreligga till behandling,
kunna komma under kammarrättens bedömande jämväl på grund af anmärkningar
från ämbetsverkets revision och således under form af anmärkningsmål.
Den åtskillnad, jag det oaktadt ansett mig kunna förorda
i afseende å domfört antal ledamöter vid afgörandet af beskattningsmål,
å ena, och anmärkningsmål, å andra sidan, synes mig emellertid tillräckligt
motiverad af den olikhet i domstolens sammansättning i ena
och andra fallet, som äfven enligt min mening bör komma till stånd.

För de mål, som omförmälas i 1 mom. 8 af instruktionen,
har kommittén — änskönt i dessa mål talan skulle få vidare fullföljas
— ej velat ifrågasätta ändring i förevarande afseende. Såsom jag
redan påpekat, äro emellertid ifrågavarande mål af samma natur
som vanliga debiteringsmål. Sistnämnda mål likasom ock mål, innefattande
klagan öfver obehörig taxering, hafva äfven de stundom sin
rent yttre anledning i en uppbördsorder, som föranledt utmätning af
restantier å utskylder, och enda skillnaden torde vara, att utskylderna
äro af sinsemellan olika art. Vid sådant förhållande synes mig riktigt,
att reformen vinner tillämpning äfven å nu ifrågavarande mål.

Kammarrättens ledamöter åtnjuta, i likhet med presidenten, under
sommarmånaderna en och en half månads ferier samt dessutom under
januari månad befrielse från skyldighet att föredraga eller deltaga i
handläggning af andra mål och ärenden än sådana, som påkalla skyndsam
behandling. Under sistnämnda månad afhållas i allmänhet endast
plenisammanträden, därvid äfven anmälas mål och ärenden från revisionsafdelningen,
samt extra sammanträden för föredragning och besvarande
af nådiga remisser i frågor af legislativ eller administrativ natur. Härutöfver
tages ledigheten i anspråk för justering och expediering af föredragna
mål samt för beredande af mål till ny föredragning.

Härjämte äger enligt vedertaget bruk frihet från föredragning
rum under vårsessionens sista vecka samt ett par dagar vid påsk.

För vinnande af ökad arbetsprodukt inom kammarrätten har kommittén
hemställt, att dessa nu brukliga afbrott eller inskränkningar i
föredragningen måtte bortfalla.

Ämbetsverkets representant hos kommittén har motsatt sig de s. k.
julferiernas borttagande under uttalande att någon egentlig ledighet icke

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 157. 41

kunde genom dessa ferier anses beredas ledamöterna. Detta uttalande
biträdes af ämbetsverket, som emellertid Sinner ändamålsenligast, att
frågan för ämbetsverkets del ordnas på enahanda sätt, som gäller för
rikets hofrätter. Vidare lämnar ämbetsverket utan erinran förslaget om
upphörande af nuvarande korta afbrott i föredragningen vid påskhelgen,
men anser däremot sista veckan under vårsessionen fortfarande böra såsom
hittills få tagas i anspråk uteslutande för expediering af föredragna mål.

Eljest skulle, anför ämbetsverket, icke kunna undvikas, att antingen
besluten i en del mål, på grund däraf att ferier inträdde för en eller
annan af de ledamöter, som deltagit i afgörandet af desamma, icke blefve
expedierade förr än efter feriernas slut, eller ock expedierandet af besluten
i de emot vårsessionens slut föredragna målen komme att för de
ledamöter, hvilka ägde omedelbart därefter åtnjuta ferier, föranleda en
icke oväsentlig inskränkning i denna dem tillförsäkrade förmån.

Att, pa sätt kommittén föreslagit, fullständigt fråntaga kammar- Departementsrättens
ledamöter den sedan gammalt åtnjutna förmånen af inskränkning chefen''
i tjänstgöringen under januari månad synes mig icke påkalladt, helst o nu
såsom äfven ifrågasattes, en utsträckning af ledamöternas föredragningsskyldighet,
kommer till stånd. Jag anser sålunda lämpligt och billigt,
att någon tids rådrum för expedieringen af afgjorda mål och beredande
af nya, mera vidlyftiga mål alltjämt beviljas, och har det synts mig,
som skulle en ferieanordning i ungefärlig likhet med den, som gäller
för hofrätterna, äga goda skäl för sig. Enligt den år 1901 fastställda
arbetsordningen för hofrätterna äro julferier medgifna under tiden 20
december — 14 januari. Dock skall för behandling af vissa mål rörande
häktade, så ock af mål och ärenden, däri omständigheterna påkalla ofördröjlig
handläggning, under nämnda ferier en division sammanträda, så
ofta sådant är af nöden. Föreskrift i likartad! syfte synes mig lämpligen
böra meddelas i fråga om kammarrättens ifrågavarande ferier.

Beträffande lindringen i tjänstgöringen under vårsessionens sista
vecka finner jag hvad kammarrätten anfört icke innefatta tillräcklig
anledning att för detta ämbetsverk medgifva en förmån, som icke tillkommer
vare sig hofrätterna eller kammarkollegium. Likaledes torde
den nu åtnjutna ledigheten vid påsk böra helt och hållet bortfalla,

I fråga om arbetstid å tjänsterummet erinrar kommittén, att i af- Arbetstid å
seende å kammarrätten med dess dubbla egenskap af domstol och för- ''Pnsterummet.
valtande verk en daglig minimiarbetstid af sex timmar hvarje söckenBih.
till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 121 Höft. 6

Departements chefen.

42 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 157.

dag icke lämpligen kunde föreskrifvas för ämbetsverkets personal i
dess helhet. I anslutning • härtill har ej ifrågasatts föreskrift i sådant
syfte för kammarrättens president och kammarrättsråden.

Hvad däremot angår öfriga tjänstemän äfvensom betjänte, anser
kommittén viss arbetstid böra med afseende på dem föreskrifvas, och
att för dem bör stadgas förpliktelse att, där ej för särskilda fall
undantag, efter pröfning, medgifves, vara å tjänsterummen tillstädes
minst sex timmar hvarje söckendag. .Beträffande särskildt revisionskommissarierna
erinrar kommittén, att desse vid beredningen af anmärkningsmål
till föredragning i de flesta fall behöfva hafva tillgång till
de å tjänstelokalen befintliga räkenskaper, å hvilka anmärkningarna
äga afseende.

Kammarrätten meddelar, att anordningen med stadgad arbetstid å
tjänsterummet genom ämbetsverkets beslut redan vunnit tillämpning med
afseende å revisionsafdelningens tjänstemän, men framhåller, hurusom
tvekan yppats om lämpligheten att med ytterligare en timme dagligen utsträcka
tiden för revisorernas arbete, enär detta arbete, som nu påginge
fem timmar, verkade synnerligen tröttande och vid sådant förhållande
någon afsevärd ökning af arbetsprodukten ej syntes vara att förvänta
af den ifrågasatta sjätte arbetstimmen.

Af principiella skäl, väsentligen lika dem kammarkollegium för sin
del anfört, afstyrker kammarrätten, att den föreslagna anordningen vinner
tillämpning å annan tjänstepersonal än revisorerna och aktuarien, för
hvilken sistnämnde lämpligen syntes kunna lagstadgas den nu vedertagna
ordningen att hålla aktuariekontoret öppet för allmänheten fem timmar
hvarje helgfri dag.

Med kommittén är jag ense därom, att med hänsyn till kammarrättens
egenskap att utgöra en administrativ domstol lagstadgad arbetstid
å tjänsterummet icke lämpligen låter sig bestämmas för presidenten,
ej heller för kammarrättsråden i vidare mån än som följer åt deras
skyldighet att såsom föredragande eller bisittare närvara vid ämbetsverkets
sammanträden. I öfrigt torde, i anslutning till hvad jag vid
underdånig föredragning af frågan om lönereglering för kammarkollegium
ansett mig böra förorda beträffande nämnda ämbetsverks personal i dess
helhet, för den ordinarie tjänstepersonalen i kammarrätten böra meddelas
motsvarande bestämmelser i förevarande hänseende, som för stats -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 157.

kontoret redan vunnit tillämpning. Så länge emellertid för kanslipersonalens
behof af tjänstelokal kan disponeras allenast ett rum inom den
byggnad, däri ämbetsverket för närvarande är inrymdt, torde svårighet
tills vidare möta att låta anordningen vinna full tillämpning beträffande
denna personal.

I fråga om kammarrättsråds föredragningsskyldighet och skyldighet
att såsom bisittare deltaga i kammarrättens sammanträden åligger det
honom för närvarande att hvarje vecka två dagar bevista divisionssammanträde,
som i allmänhet räcker fyra timmar, och i regel kommer på hvarje
kammarrättsråd två timmars föredragning å division i veckan. Dessutom
hafva kammarrättsråden att en dag i veckan bevista dels plenum
och dels i tur och ordning såsom bisittare ett afdelningssammanträde på
omkring två timmar för handläggning af anmärkningsmål och därmed
samband ägande ärenden. i ör beredande af det antal mål,
hvilkas föredragning kunnat medhinnas på två timmar hvarje vecka,
och för det i öfrigt, utöfver sammanträdena, erforderliga arbetet, däribland
affattande! af ledamots votum i mål, i hvars afgörande han deltagit
såsom bisittare, hafva sålunda för kammarrättsråden återstått i
regel tre söckendagar i hvarje vecka förutom den tid af öfriga söckenrlagar,
som icke åtgått för sammanträdena. För närvarande åligger det
äfven kammarrättsråden att likaledes i fastställd tur och ordning såsom
bisittare närvara vid den extra föredragning, upptagande en tid af två
timmar i veckan, som alternerande ombesörjes af adjungerade ledamöter.

Nu nämnda, anordningar gälla för de ordinarie vår- och höstsessionerna,
af Indika vårsessionen tager sin början den 1 februari och
afslutas den 15 juni samt höstsessionen börjar den 16 september och
varar till årets slut. Under sommarferierna arbetar kammarrätten endast
å en division och äger därunder ingen extra föredragning rum, ej heller
anmärkningsföredragning i vidare mån än att anmärkningar utställas
till .förklaring, hvarförutom på revisionsafdelningen ankommande verkställighets
m. fl. ärenden af löpande natur vid plenisammanträdena anmälas.

När presidenten såsom ledamot deltager i sammanträde, beredes
härigenom i tur och ordning bisittande ledamot tillfälle till ledighet för
så stor del af sammanträdet, som presidenten anmäler sig vilja i nyss
nämnd egenskap öfvervara sammanträdet.

Under uttalande, att enligt kommitténs mening utrymme syntes
föreligga för en ökning af antalet sammanträden, samt att med hänsyn

Ökadt antal
sammanträden
och utsträckt
föredragnings■
skyldighet.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 157.

till ifrågasatta förenklingar och lättnader i arbetet jämväl en utsträckning
af kammarrättsrådens föredragningsskyldighet borde kunna vidtagas,
utan att därigenom målens noggranna behandling skulle i någon
mån äfventyra^, har kommittén hemställt, att det måtte åläggas kammarrättsråden
att, förutom tjänstgöring i plenum, dels, i tur och ordning,
en dag i veckan deltaga i sammanträde för handläggning af anmärknings-
och därmed likställda mål, dels ock en hvar tre dagar i veckan,
i regel minst fyra timmar och med skyldighet till föredragning hvar i
sin tur, deltaga i sammanträden för handläggning af andra mål och
ärenden.

Med deltagande i tre allmänna divisionssammanträden följer, anför
kommittén, att hvarje kammarrättsråd skulle hafva att under loppet af
två veckor föredraga under tillhopa omkring sex timmar i stället för,
såsom för närvarande är förhållandet, fyra timmar. För att besörja
det arbete, som förutsattes för eller föranleddes af tillhopa omkring
tolf timmars föredragning under fyra veckor eller som eljest vore i
tjänsten behöfligt, skulle sålunda i allmänhet för kammarrättsråden
återstå — förutom eu del af de på dessa veckor belöpande sammanträdesdagarna
— två söckendagar hvar vecka och därutöfver under tre
veckor af fyra en tredje söckendag eller sålunda på fyra veckor elfva
söckendagar.

Under framhållande att, efter det senaste lönereglering för ämbetsverket
år 1879 ägde rum, den kammarrättsråden påhvilande arbetsbördan
jämsides med arbetsmaterialets tillväxt i ej oväsentlig grad
ökats, samt att antalet afgjorda mål och ärenden tillhörande ledamöters
föredragning från och med år 1881 ,till och med år 1903 afsevärdt
stigit ej blott absolut utan äfven i förhållande till antalet föredragande,
förklarar sig ämbetsverket anse en så betydande ökning af antal sammanträden
och ledamots föredragningsskyldighet, som af kommittén ifrågasatts,
hvarken vara billig eller af behof påkallad för behörigt medhinnande
af den årliga arbetsmängd, som kunde anses vara den för kammarrättsråd
normala. Härvid finge man, erinrar ämbetsverket, icke taga
hänsyn till en befintlig balans af oafgjorda mål, enär för dennas afarbetande
påkallades anordningar af tillfällig natur, utan det gällde att
tillse, att under ett år afgjordes ett ungefärligen lika stort antal, som under
året inkommit. Ur denna synpunkt hade ämbetsverket ansett sig befogadt
att såsom i hufvudsak normgifvande utgå från 1903 års förhållanden.
Ifrågavarande år, då åtta ledamöter samt under vår- och höstsessionerna
två adjunkter tjänstgjorde, inkommo sammanlagdt 2,541 mål och ärenden,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

tillhörande ledamöters föredragning, samt afgjordes i det närmaste samma
antal eller tillhopa 2,533 dylika mål och ärenden. Vid beräkning af den
ledamöterna påhvilande normala arbetsbördan vore man emellertid berättigad
att från berörda arbetsmängd af omkring 2,540 mål och ärenden afdraga
ett så stort antal mål och ärenden, förslagsvis upptaget till 80,
som genom bifall till kommitténs af kammarrätten förordade förslag
om upphörande af underställningsskyldigheten i vissa mål och öfverlämnande
till revisionskommissariernas föredragning af en del anmärknings-
och därmed jämställda mål och ärenden skulle kunna antagas
komma att frångå ledamöternas föredragning. Härjämte borde emellertid
hänsyn tagas äfven därtill, att enligt förslaget sammanträdena ej
vidare skulle behöfva åtminstone i samma män som för närvarande
tagas i anspråk af föredragning till kommunikation af mål och ärenden,
och att äfven enligt kammarrättens mening föredragningsarbetet borde
fortgå under längre tid af året än för närvarande vore fallet. Vid
öfvervägande af dessa förhållanden hade ämbetsverket kommit till den
uppfattning, att, därest kammarrättsrådens föredragning under vår- och
höstsessionerna utsträcktes utöfver den nuvarande med omkring hälften
af hvad kommittén föreslagit, skulle under angifna förutsättningar den
sålunda ökade föredragningstiden vara tillräcklig för behandling af den
ledamöternas föredragning tillhörande ordinarie arbetsmängden och äfven
låta sig genomföra i händelse af en verksam förenkling af rubrik- och
recitskrifningen.

Gifvetvis är det en tämligen vansklig sak att träffa ett riktigt Vep«rtementsafgörande
angående den utsträckning af föredragningsskyldigheten, som ehetenlämpligen
bör förordas för ledamot i kammarrätten.

Fullföljer man kammarrättens för år 1903 gjorda jämförelse af
antalet inkomna och af gjorda mål, visar sig, att motsvarande siffror för
åren 1904, 1905, 1906 och 1907 utgjorde år 1904 resp. 5,729 och
5,029 — såsom kammarrätten anmärkt, vållade 1903 års allmänna
fastighetstaxering här en ej obetydlig ökning i jämförelse med nästföregående
års förhållanden — år 1905 resp. 4,805 och 5,177, år 1906
resp. 5,161 och 5,153 samt år 1907 resp. 4,883 och 5,304.

I dessa siffror ingå emellertid för motsvarande år anmärkningsmål
med resp. 432 och 437, 496 och 503, 492 och 636 samt 405 och
595, en arbetsprodukt, som till en del vunnits genom anordnande af
extra anmärkningsföredragning under åren 1905 och 1906 och som
haft till följd en stadigt nedgående balans å dylika mål, så att denna,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

som till år 1905 utgjorde 531 mål och till år 1907 380 mål, vid utgången
af sistnämnda år belöpte sig till 190 mål. Äfven bör nämnas,
att däri ingå jämväl mål och ärenden tillhörande sekreterarens föredragning,
hufvudsakligen underställda afskrifningsmal, hvilka nu äro
afsedda att bortfalla. För ifrågavarande årsperiod utgjorde antalet inkomna
och afgjord a mål, tillhörande sekreterarens föredragning: för
år 1904 resp. 1,815 och 1,422, för år 1905 resp. 1,475 och 1,731,
för år 1906 resp. 1,940 och 1,835 samt för år 1907 resp. 1,623
och 1,617.

Med frånräknande af siffrorna för de båda nyss nämnda grupperna
af mål och ärenden skulle för mål, som ankommit på ledamots. föredragning,
förhållandet mellan inkomna och afgjorda mål ställa sig så,
som framgår af följande siffror, nämligen för år 1904 3,482 resp. 3,170,
för år 1905 2,834 resp. 2,943, för år 1906 2,729 resp. 2,682 samt
för år 1907 2,855 och 3,092.

Häraf torde framgå, att i senare tid antalet af de utaf ledamöterna
afgjorda mål för år i det hela tämligen nära svarat emot antalet inkomna
mål. Härvid bör emellertid bemärkas, att ämbetsverket under en lång följd
af år — äfven de sista fyra åren — haft förstärkning af adjunkter
under de ordinarie sessionerna till antal af fyra under vårsessionen
1904, men i öfrigt två, samt att dessas föredragningsskjddighet j allmänhet
omfattat, utom i likhet med ledamots två timmar hvarje vecka,
jämväl — mot befrielse dock från skyldighet att deltaga i plenimål och
att vara bisittare vid anmärkningsföredragning — hvardera två timmar
hvarannan vecka, hvilket motsvarar tre timmars föredragning i
veckan.

(hiskligt måste vara, att efter den nuvarande arbetsbalansens
afarbetande uppkomsten af ny balans i möjligaste mån förebygges,
och bör således på en utsträckning af föredragningsskyldigheten ställas
det anspråk, att ämbetsverket framdeles må kunna utan anlitande af
adjungerade ledamöter behörigen och således äfven utan en för arbetsresultatet
ogynnsam forcering medhinna den ordinarie arbetsbördan. Vid
dennas beräknande bör hänsyn emellertid tagas äfven till den periodvis
starkare tillströmningen af taxeringsmål på grund af de hvart femte
år återkommande allmänna fastighetstaxeringarna. Möjligt är, att det
för sådant ändamål kan visa sig erforderligt att utsträcka tiden för
ordinarie ledamots föredragning utöfver tiden för det af ämbetsverket
föreslagna timtalet för vecka, så långt som kommittén ifrågaställt, men
att redan nu meddela bestämd föreskrift i sådant syfte, torde ej vara

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

af nöden. Till frågan om ordnandet af detaljerna i den förändrade
arbetsindelning, som af en utsträckning af föredragningsskyldigheten
blir en följd, får jag anledning återkomma vid den förestående behandlingen
af förslag till ny instruktion för ämbetsverket.

För det af kommittén jämväl väckta förslaget om utsträckning
af tiden för föredragning af anmärkningsmål anhåller jag att få redogöra
i sammanhang med framställningen af de öfriga förslag, som afse
revisionsafdelningens ämbetsverksamhet.

Vid sidan af de uppgifter, som under förvaltningsväsendets fortgående
utveckling blifvit kammarrätten anförtrodda, kvarstår fortfarande
såsom en synnerligen betydande gren af dess ursprungliga verksamhet
revisionsarbetet, därunder jag häuför ej blott den kammarrättens revisionsafdelning
omedelbart eller i andra hand tillhörande granskningen af
kronans och andra allmänna räkenskaper och framställandet af därvid
uppkomna anmärkningar, utan ock den dömande verksamhet, kammarrätten
har att utöfva i anmärkningsmål. I fråga om dessa ämbetsuppgifter
gäller, såsom kommittén med rätta framhållit, att vikten af desamma
men äfven svårigheterna vid deras fullgörande ökas, i samma
mån som statsförvaltningen varder alltmera vidtomfattande. Det är
därför ur det allmännas synpunkt i hög grad angeläget att tillse, att
kammarrättens ämbetsverksamhet å detta område så ordnas och handhafves,
att den i möjligaste mån erbjuder trygghet för utöfvande af erforderliga
kontroller och för behörigt beaktande jämväl i öfrigt af det
allmännas intressen, så vidt på kammarrättens ämbetsverksamhet skäligen
må ankomma.

För utredning i hvad mån detta må kunna anses vara fallet
synes mig nödigt att till en början något redogöra för det sätt, hvarpå
kammarrättens revisionsarbete för närvarande besörjes.

Föremål för granskning inom kammarrättens revisionsafdelning
äro de kronans och andra allmänna räkenskaper, i afseende å hvilka ej
är annorledes förordnadt. Dessa räkenskaper finnas angifna i den af
mig förut omnämnda nådiga kungörelsen den 22 januari 1897, angående
tiden för aflämnande till kammarrätten af de räkenskaper,
hvilka där böra undergå granskning. Härjämte tillkomma i växlande
antal tillfälliga räkenskaper, exempelvis kommitténs räkenskaper, samt
räkenskaperna för institutioner, anordnade efter tiden för nyss nämnda
författnings utfärdande.

Revisionjarbetets

nuvarande
anordning*

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 157.

Beträffande räkenskapsgranskningen är vidare stadgadt, att, sa
snart räkenskaperna inkommit, skall med dem ofördröjligen företagas
en förberedande undersökning i hufvudsakligt syfte att utröna, huruvida
propriebalans eller äfventyr för kronans eller det allmännas säkerhet
i något hänseende må förefinnas, i hvilken händelse anmälan därom
genast bör göras hos kammarrätten. Detta s. k. förgranskningsarbete
utföres i regel af den revisor eller amanuens, som sedermera skall
verkställa den vidare granskningen af räkenskapen.

Därefter skola de räkenskaper, hvilka icke förut undergått granskning
i detalj, fullständigt granskas samt de redogörelser, som i det redovisande
verket blifvit detaljgranskade, underkastas, i den mån tiden det
medgifver, ytterligare revision, mindre i afseende å redogörelsernas
sifferuppgifter än till kontrollerande af vederbörande myndigheters förvaltningsåtgärder.
Sistnämnda granskning kallas generell revision, och
båda formerna af granskning innefattas under den gemensamma benämningen
ordinarie revision.

Ordinarie revision bör vara fullbordad senast inom ett år från den
dag, räkenskapen blifvit till revisionsafdelningen aflämnad, där ej för
granskningen af någon särskild räkenskap är eller kan varda annorlunda
föreskrifvet. Efterrevision kan dock äfven äga rum.

Granskningsarbetet är fördeladt mellan revisionsafdelningens tre
kontor sålunda, • att å första kontoret granskas alla landsböcker och därmed
gemenskap ägande räkningar, å andra kontoret arméns och flottans
tillika med öfriga försvarsverket rörande räkenskaper äfvensom loteverkets
räkenskaper, och å tredje kontoret de civila verks och myndigheters
räkenskaper, hvilka icke tillhöra de öfriga kontoren.

Närmare bestämmelser i afseende å granskningsarbetet äro gifna
i kammarrättens arbetsordning.

För ifrågavarande arbetes rättvisa och ändamålsenliga fördelning
emellan tjänstemännen inom hvarje revisionskontor är för en hvar till
kontorets granskning hörande räkenskap, genom uppskattning i månader
eller trettiondedelar af månad, bestämd en viss, längre eller kortare
tid, som på grund af vunnen erfarenhet anses böra åtgå för räkenskapens
granskning och ej må öfverskridas. Dylik uppskattning äger
rum, så ofta kammarrätten därom förordnar, och verkställes inom hvarje
kontor af revisionskommissarien i samråd med därvarande revisorer.
Efterhand som nya räkenskaper tillkommit eller räkenskapen svällt ut
— något som särskilt för försvarsverkets och kommunikationsverkens
vidkommande varit förhållandet — har uppskattningen måst jämkas,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 49

och kommittén anför ett flertal fall, där reduktion af den uppskattade
gransknjngstiden mast i afsevärd utsträckning vidtagas.

Vid uppdelningen af räkenskaperna på tjänstemännen beräknas i
regel for hvarje revisor s. k. hel revisionslott, ''omfattande tolf månaders
revision enligt den gjorda uppskattningen. Härvid är dock att märka,
att, som hvarje revisor är berättigad att åtnjuta eu månads semester
årligen, han i sjkifva verket icke kommer att för året granska flera
räkenskaper, än som aro uppskattade till sammanlagdt elfva månaders
levision, under det vikarien utför granskningsarbetet för den tolfte
manaden. Som semester i allmänhet brukar tillgodonjutas under sommarmånaderna
och under denna årstid dessutom tjänstledighet åtnjutes af
ep stor del revisionstjänstemän, uppstår ofta svårighet att erhålla
vikarier for dessa samtidigt från arbetet lediga revisorer samt för
tjänstlediga amanuenser. Af detta skäl, äfvensom för att bereda de
aldre extra tjänstemännen möjlighet att erhålla så långvariga förordnanden
samt så sammanhängande arbete som möjligt, har i regel inom
kammarrätten så förfarits, att semesterarbetet ''fått å hvarje kontor
utföras i ett sammanhang eller ock i två omgångar, under våren och
hosten. Vid ledighetsförordnanden däremot har en liknande anordninohittills
icke vunnit tillämpning.

1 a revisi°nsafdelningen tjänstgörande amanuenserna hafva ena handa

gransknmgsarbete som revisorerna, men då enligt kammarrattens
beslut den 12 mars 1880 arbetstiden för dessa amanuenser är
bestämd till 20 timmar i veckan eller två tredjedelar af den för revisorerna
samtidigt fastställda, erhåller i regel hvarje amanuens å revisionsafdelnmgen
två tredjedels revisionslott eller således räkenskaper
med ep uppskattad granskningstid af åtta månader.

från nu omförmälda anordning finnas emellertid vissa undantao''.
Jtnligp kammarrättens instruktion skola nämligen, därest revisionskommissarie
förordnas till föredragande i anmärknings- in. fl. mål, vissa
honom eljest åliggande göromål i hans ställe bestridas af den revisor
eller amanuens, kammarrätten därtill utser, och denne, hvilken kallas
kontorsforman, erhåller då lindring i de honom tillhörande granskningsbestyren.
Vidare är minskning i granskningsarbetet medgifven den
revisor å hvarje kontor, hvilken har sig uppdraget att ombesörja expedition
sgöromålen jämte vissa andra i arbetsordningen angifna bestyr.

. beskaffenheten af dessa göromål samt de medgifna lindringarna
får jag tillfälle att längre fram närmare yttra mig.

Bih. till Pilcsd. Prof. 1908. 1 Samt. 1 Afd. 121 Höft. 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Inom slutet af den revisionstid, hvartill räkenskapen blifvit uppskattad,
skall revisionst jänstemannen. till revisionskommissanen eller,
därest och för den tid denne är förordnad till föredragande, till kontorsförmannen
aflämna uppkomna anmärkningar i koncept. Härefter hai
revisionskommissanen resp. kontorsförmannen att genomse, granska
och med räkenskapen jämföra anmärkningarna. Godkannas de, hai
anmärkningsförfattaren att efter konceptets återfående skyndsamt utskrifva
de godkända anmärkningarna, hvarefter de tillställas revisionskommissarien
eller kontorsförmannen för att förses med dennes _ underskrift
och af honom ingifvas till kammarrätten. Revisionskommissanen
eller kontorsförmannen har ock att med sitt yttrande beledsaga anmarkningsförfattarens
påminnelser i anledning af inkommen förklaring.

Godkänner ej revisionskommissanen eller kontorsförmannen vid
räkenskap gjord anmärkning, äger anmärkningsförfattaren att till kammarrätten
ingifva anmärkningen, försedd med egen underskrift.

Föredragning af revisionstjänsteman är i gällande instruktion bestämd
allenast såsom alternativ till _ ledamotsföredragning, men har a ''
ifrån instruktionens utfärdande vant utan afbrott tiHampad Under den
första tiden bestreds föredragningen för hvarje af de tre kontoren af

en revisionstjänsteman från kontoret och har — efter det under en
följd af år revisionskommissanen å tredje kontoret fbrediaeit både
sitt kontor och andra kontoret — från och med ar 1905 föredragningen
ombesörjts af revisionskommissanerna, eu hvar för sitt kontor.

I sin egenskap af föredragande har revisionskommissanen att med
skyndsamhet foga anstalt om de förberedande åtgärder som kunna
erfordras för de till hans föredragning hörande malens försättande
skick att kunna med slut afhjälpas, att vid målens föredragning hafva
förslag till beslut skriftligen affattadt samt att vaka daiofvei, att de a
kammarrättens beslut föranledda expeditionsåtgärderna besorjas med
noggrannhet och erforderlig skyndsamhet.

Förslag angående
revisionsarbetets
or
ilande

gå- I afseende å revisionsarbetets ordnande föreligga från kommittén

7 flera betydelsefulla förslag, hvilka jag skänkel- mm nl ,

svnas mig nämligen samtliga, om an i olika grad, agnade att verka
främjande^ för revisionens arbeten och särskilt till en af samtliga utalanden
att döma välbehöflig höjning af revrsionsafdelnmgens s å ning
Såsom jag får anledning framhålla, synes det mig endast som om
kommittén^ förutsättningar bort föra några längre, an som skett, likasom

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

jag redan nu vill framhålla, att kommitténs förslag synts mig påkalla
i_ viss mån andra organisativa anordningar än dem, kommittén ansett
sig böra förorda.

Bland förslagen möter till en början det af ämbetsverket utan erinran
lämnade förslaget att åt kvinnliga eller andra biträden utan akademisk
examen öfverlämna att besörja såväl rent siffergranskningsarbete som ock
annat mera mekaniskt arbete. Genom en dylik anordning af granskningsarbetet
i förening med detaljgranskningens begränsande till förvaltningsområden
i saknad af egen specialrevision kommer för revisionstjänstemännen
beredas tillfälle att i allt större utsträckning ägna sig
åt den öfverrevision till kontroll å den granskade myndighetens förvaltningsåtgärder
och utgiftsposternas författningsenlighet, som är deras
hufvuduppgift. För renskrifning o. d., som länge utförts af revisionstjänstemännen
själfva, böra gifvetvis också, i enlighet med hvad kommittén
förutsätter, uteslutande anlitas särskilda skrifbiträden.

R idare har jag att framhålla förslaget om befogenhet för ordinarie
revisor att själf underskrifva sina anmärkningar och ansvara för deras
riktighet äfvensom att i öfrigt själfständigt utföra sin talan i anmärkningsprocessen.
Fn sådan sjelfständighet, påyrkad redan af 1874 års
löneregleringskommitté, har städse varit andra ordinarie revisionstjänstemän
med lägre kompetens än kammarrättens revisorer medgifven, men
förvägrats de senare af fruktan för omogna anmärkningar, hvilkas framställande
skulle kunna skada ämbetsverkets anseende. Såsom redan
nyssnämnda kommitté framhöll och den nuvarande löneregleringskommittén
ytterligare understrukit, lärer emellertid anledning saknas till
sådan farhåga. Med hänsyn härtill synes ej heller af behof påkalladt
att, såsom af ämbetsverket ifrågasatts, meddela föreskrift om någon
öfvergångstid, därunder inrymmandet af den vidgade befogenheten skulle
ankomma på kammarrättens pröfning i hvarje särskildt fall.

Beträffande sättet för föredragningen af kammarrättens anmärkningsmål
har, med tillslutning af ämbetsverket, af kommittén föreslagits
såsom ett tjänsteåliggande för revisionskommissarie att ombesörja föredragningen
af dessa mål. Däremot har, såsom jag redan anfört,
kammarrätten afvisat kommitténs i sammanhang härmed framlagda förslag
om inrymmande af befogenhet för föredraganden att såsom ledamot deltaga
i målens afgörande. Ämbetsverket gör nämligen gällande, att, då revisionskommissarierna
— enligt kommitténs förslag — skulle bibehållas vid

Särslcilda

räknebiträden

Befogenhet för
revisor att
själf underskrifva
sina
anmärkningar
m. m.

Revisionskommissarie,

föredragande
och ledamot.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JS'':o 157.

utöfningen af högsta ledningen öfver revisionsarbetet, denna deras
allmänna tjänstemannaställning syntes utgöra ett bestämdt hinder för
deras deltagande i den dömande verksamheten. Yäl finge antagas,
att endast undantagsvis hinder i form af ett direkt jäfsf erhållande
skulle föreligga för vederbörande revisionskommissaries deltagande i
själfva beslutet, men däremot syntes icke utan skäl kunna göras
gällande, att revisionskommissariernas chefskap för de tjänstemän,
hvilka förde kronans talan i do uti revisionsafdelningen uppkomna anmärkningsmålen,
icke kunde anses fullt förenlig med den fullständiga
oafhängighet och frihet från förutfattade meningar, som för ett godt
fullgörande af domarekallet måste anses oeftergifliga. Den af kommittén
åsyftade utvidgningen af revisionskommissariernas inflytande på målens
afgörande syntes för öfrig! åtminstone i viss mån kunna vinnas genom
en vida enklare anordning än den föreslagna, nämligen genom att tillerkänna
föredraganden rätt att deltaga i öfverläggningen och till
protokollet afgifva de särskilda yttranden, hvartill han funne sig
befogad.

Detta ämbetsverkets uttalande har icke varit enhälligt. En minoritet,
bestående af ämbetsverkets chef och två ledamöter, har nämligen förklarat
sig finna kommittéförslaget kunna och böra under vissa förutsättningar
vinna godkännande.

De fördelar, som genom den föreslagna anordningen skulle kunna
ernås, syntes, anför minoriteten, så afsevärda, att de kunde anses väl
uppväga de af densamma befarade olägenheterna. Särskilt förtjänade
framhållas det gifna företräde, den af kommittén förordade anordningen
ägde framför den nuvarande därutinnan, att ett legalt inflytande på de
ifrågavarande målens afgörande tillförsäkrades vederbörande föredragande
och denne blefve juridiskt ansvarig för besluten, fördelar, som endast
delvis skulle vinnas genom sådana bestämmelser som de af kammarrättens
pluralitet tillstyrkta. Otvifvelaktigt skulle äfven den mera framskjutna
och inflytelserika ställning, kommittéförslaget afsåge att bereda revisionskommissarierna,
bidraga att höja deras intresse för tjänsten och i sin
mån verka gagneligt å revisionsarbetet i dess helhet. Äfven om det
också måste medgifvas, att revisionskommissariernas dubbelstäilning
såsom chefer för revisionskontoren och föredragande ledamöter i anmärkningsmål
kunde vara ägnad ingifva tvifvelsmål om den ifrågasatta
anordningens lämplighet, syntes dock rättssäkerheten icke äfventyra»
genom deras deltagande i målens afgörande under ansvarighet lör besluten,
dock under förutsättning att ändring icke skedde i gällande
föreskrift om domfört antal ledamöter i de mål, hvarom nu vore fråga.

Kuncjl. Majits Nåd. Proposition N:o 157. 53

Två af reservanterna, däribland ämbetsverkets chef, påyrka därjämte
bibehållande af nu föreskrifven kontrollgranskning af bisittande ledamot,
dock mera med afseende å beslutets sakliga innebörd än dess formella
affattning. Denna granskning syntes nämligen blifva till gagn
{hven i det afseende, att ledamöterna, Indika eljest måhända kunde befaras
efter hand blifva mera främmande för ifrågavarande mål, skulle erhålla
tillfälle att vidmakthålla och vidga sin erfarenhet å förevarande område.

Da den af kommittén förordade reformen äfven enligt min mening''
kommer att blifva till verkligt gagn för det allmänna, har jag, såsom
redan är antydt, ansett mig böra biträda detsamma.

Den betänklighet, som framställts mot förslaget, grundas också
uteslutande pa antagandet, att äfven efter reformens genomförande revisionskommissarie
skulle förblifva chef å revisionsafdelningen, hvilken
ställning ej vore val förenlig med hans domarekall. Godkännes det förslagom
utsträckt föredragningsskyldighet för revisionskommissarie, hvarom
jag strax skall yttra mig, måste jag emellertid finna antagligt, att revisionskommissariens
framtida ställning inom ämbetsverket varder en väsentligen
annan än den, som för närvarande tillkommer honom, hvadan chefskapet,
om det skall vara ett verkligt och ej endast nominellt sådant,
lärer böra läggas i andra händer. Revisionskommissaries tid och arbetskrafter
torde nämligen under berörda förutsättning komma att så fullständigt
tagas i anspråk för beredningen till föredragning af anmärkningsmål,
att någon tid icke blir öfrig för handhafvande af de med
chefskapet förenade bestyr. Äfven synes mig eu anordning, enligt hvilken
föredraganden i anmärkningsmål tillerkännes domsrätt, därutinnan vara
att föredraga framför den af ämbetsverkets flertal förordade reservationslätten,
att ett verkligt votum afgifves under en känsla af ansvar, som i
allmänhet icke kan antagas vara i samma grad för handen, då det endast
galler ett under domareansvar icke afgifvet uttalande. I tillvaron af
denna Ulligare ansvarskänsla bör man enligt min mening söka den bästa
garantien mot en befarad ensidighet i domfällandet.

Den nuvarande anordningen med kontrollgranskning synes mig
pa de af reservanterna anförda skäl böra bibehållas.

Redan förut har jag omnämnt kommitténs förslag, enligt hvilket
äfven vissa andra grupper af mål och ärenden, som för närvarande tillhöra
kammarrättsrådens föredragning, hädanefter skulle ankomma på
föredragning af revisionskommissarie.

Dessa mål äro:

Departements chefen.

Utsträckning
af revisions -kommissaries
föredragningsskyldighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

advokatfisk alens anmärkningar vid eller med anledning af de till
granskning inkomna räkenskaperna; . _

besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknmgseller
redogörelsemål, de s. k. reskontreringsmålen därunder inbegripna;

från fångvårdsstyrelsen öfverlämnade anmärkningsfrågor, däri yrkande
om ersättning blifvit väckt emot landshöfding eller landshöfdingämbete; anmärkningar

mot förmyndarkammarens i Stockholm lörvaltnmgsåtgärder
och räkenskaper, soni af vederbörande revisorer i deras berättelse
blifvit framställda; ....

anmäland en och åtal i anledning al försummelse att inom löieskrifven
tid till kammarrätten aflämna räkenskaper lör granskning; samt
frågor om kammarrättens tjänstemän tillkommande anmärkningsarfvode
och om afskrifning i advokat!] skalskontorets eller revisionsafdelningens
aktoratsräkningar.

I fråga om samtliga dessa mål och ärenden gäller, på satt kommittén
erinrat, att de antingen stå i nära samband med levisionsafdelningens
arbeten eller, där så ej kan sägas vara fallet, dock äro af den
natur, att äfven beträffande dem revisionskommissarierna torde få anses
sitta inne med sakkunskap, som synes göra dem särskilt lämpade att
föredraga dessa mål och äfven deltaga i deras afgörande. Hvad särskildt
angår besvär öfver förvaltningsmyndigheternas beslut i anmärknings-
eller redogörelsemål, torde genom deras öfverlämnande till
revisionskommissariernas föredragning vinnas större möjlighet än för
närvarande för öfversikt och kontroll af anmärkningsförfarandet_ hos
kammarrätten i dess helhet. Därjämte synes ett samlande i revisionskommissariernas
hand af samtliga anmärknings- och redogörelsemål vara
ägnadt att bereda ökad trygghet för en konsekvent tillämpning af räkenskapsväsendet
rörande stadgar och föreskrifter.

På grund af hvad jag sålunda anfört har jag biträdt förslaget älven
i denna del. Likaledes'' finner jag lämpligt, att revisionskomniissarie
såsom ledamot deltager i handläggning af plenimål, som angår revisionsafdelningens
personal eller arbetet å afdelningen. En dylik anordning,
om hvars ändamålsenlighet kommittén och ämbetsverket äro ense, synes
mig fullt befogad, äfven om, såsom jag förutsätter, revisionskommissanes
nuvarande chefskap kommer att upphöra.

Föredragning af anmärkningsmål äger för närvarande i regel rum
två timmar i veckan. Under åren 1904 och 1906 har därjämte extra
■ anmärkningsföredragning varit anordnad, hvilket, såsom jag redan nämnt,
haft till resultat eu ej obetydlig nedgång i balansen.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 157.

Med stM af undersökningar för åren 1900—1903 har kommittén
förklarat sig Unna den för anmärkningsmålens föredragning anslagna
tiden vara alltför knapp och hemställt, att sådan föredragning — till
hvilken nu skulle komma jämväl föredragningen af besvär i anmärkningsoch
redogöi’elsemål — måtte anordnas i regel minst fyra timmar hvarje
vecka året om allenast med de afbrott, som betingas af inträffade helgdagar.

Kammarrätten erinrar å sin sida, att under femårsperioden 1900—

1904 antalet afgjorda mål allenast för åren 1902 och 1903 icke motsvarat
den årligen inkomna arbetsmängden och uttalar med stöd häraf,
att den anslagna föredragningstiden, om än någon utsträckning af densamma
syntes erforderlig, dock i det närmaste motsvarade behofvet. I
tillräcklig grad syntes i hvarje fall behofvet komma att tillgodoses, om
föredragning hvarje vecka två timmar ägde rum hela året med undantag
allenast för infallande helgdagar och januari månad.

Såsom jag redan anfört, har för åren 1905, 1906 och 1907 antalet nepwrtemmt».
afgjorda mål, särskild! för de båda sistnämnda åren, ej obetydligt chefm''
öfver stigit antalet inkomna mål. Härtill har emellertid för år 1906
medverkat anordnad extra föredragning. Enär den fortgående utvecklingen
af förvaltningens olika grenar bör antagas komma att tillföra
kammarrättens revision ett stadigt växande arbetsmaterial, synes man
emellertid — förutsatt tillika att anordningar komma till stånd i syfte
att förstärka revisionens arbetskrafter och öka dessas effektivitet — också
höra räkna med sannolikheten af en ökad numerär af anmärkningsmål.

Jämväl den kraftigare utveckling af specialrevisionerna för arméns och
flottans räkenskaper, som redan blifvit eller kan förväntas blifva åvägabragt,
samt de förut af mig omnämnda anordningarna i afseende å revisionen
af järnvägsstyrelsens räkenskaper och förvaltning böra enligt
min mening antagas komma att verka till ökning af föredragningsmaterialet.
I betraktande häraf synes någon afprutning å den föredragningstid,
kommittén i förevarande hänseende förordat, tillsvidare icke
böra göras i vidare mån än, att föredragningen må ligga nere under
julferierna, sådana jag tänkt mig dessa anordnade. Törhända kan ock
låta sig göra att medgifva någon begränsning under sommarmånaderna.

Enligt hvad jag redan inledningsvis nämnt, utgöres kammarrättens Kammarordinarie
tjänstemannapersonal för närvarande af, förutom presidenten och organisation.
de åtta kammarrättsråden, fem andra gradens och tjugutre första gradens
tjänstemän. Andra gradens tjänstemän äro sekreteraren, advokatfiskal

Sekreteraren.

56 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 157.

och de tre revisionskommissarierna, medan till den första graden höra
de fyra notarierna, aktuarien och registrator!! samt revisorerna till ett
antal af aderton. I afvaktan på en blifvande lönereglering för ämbetsverket
uppehållas emellertid såväl sekreter artjänsten som en revisionskommissariebefattning
tillsvidare på förordnande, sedan af löneregleringskommittén
förslag väckts om dessa båda tjänsters indragning.

Kommittén har icke föreslagit annan ändring af ämbetsverkets
ordinarie arbetskrafter än den nyssnämnda, afseende indragning åt sekreterartjänsten
och en revision skommissarietj än st.

Enligt kammarrättens instruktion åligger det sekreteraren att
med uppmärksamhet följa ärendena inom kammarrätten, så att han
i förekommande fall må kunna med erforderliga upplysningar tillhandagå
vederbörande inom eller utom ämbetsverket; att hafva närmaste
inseendet öfver de å kansliet anställda tjänstemän samt hos kammarrätten
anmäla, om någon beträdes med vårdslöshet eller försummelse;
att föredraga alla från Kungl. Maj:t ankomna utslag och bref, ärenden
om upprättande af underdånigt förslag till ledig tjänst, om befordran
till sådan tjänst, som kammarrätten äger tillsätta, om antagande af
extra ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte samt om tjänstledighet, afsked
och. tjänstebetyg, frågor om adjunktion samt förordnande att bestrida
annan tjänstgöring i kammarrätten, ärenden rörande verkets
ekonomi, kammarrättens pröfning underställda beslut angående afskrifning
af kronoutskylder och böter, påförda eller ådömda från skattskrifningsorten
bortflyttade personer, så ock nådiga remisser i anledning af förd
klagan öfver kammarrättens beslut i samtliga omförmälda, sekreterarens
föredragning tillhörande ärenden; att, därest något af kammarrätten i
dessa ärenden meddeladt föreläggande icke blifvit behörigen fullgjord t,
därom ofördröjligen hos kammarrätten gorå anmälan; att uppsätta och till
expedition befordra underdåniga utlåtanden samt kammarrättens beslut i
de af honom föredragna ärenden, då besluten ej utfärdas genom protokollsutdrag;
att underskrifva å handlingar tecknade kommunikationsresoiutioner
och kontrasignera alla kammarrättens öfriga utgående expeditioner;
att redovisa af kammarrätten ådömda böter och viten; att
föra särskildt diarium öfver de från Kungl. Maj:t ankomna utslag
och bref; att hålla förteckningar öfver kammarrättens ordinarie och
extra ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte med anteckningar om
tjänstledighet och vikariatsförordnanden; att för hvarje ar aflämna
arbetsförteckning öfver de till hans föredragning hörande ärenden
äfvensom uppgift ä. antalet af kammarrättens särskilda expeditioner,
samt att upprätta kammarrättens allmänna arbetsberättelse och tillse,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

att densamma, jämte de uppgifter, indika i öfrigt böra från kammarrätten
aflämnas, blifva behörigen expedierade.

Dessa föreskrifter äro vidare utvecklade i kammarrättens arbetsordning,
där särskildt hvad angår skyldigheten att uppsätta underdåniga
utlåtanden denna uttryckligen förklarats afse jämväl utlåtanden,
som beslutats på föredragning af ledamot. Härjämte angifvas där såsom
åligganden för sekreteraren att föra diarium öfver alla till hans
föredragning hörande mål och ärenden äfvensom särskild anteckning
öfver alla af honom föredragna anordningar, att med belöpande stämpladi;
papper förse de af kammarrätten utfärdade fullmakter, konstitutoiial
och tjänstebetyg samt att förvara handlingar och för kortare tid
äfven koncept i mål och ärenden, som ankomma på hans handläggning.

Enligt särskilda af ämbetsverket tid efter annan meddelade beslut
åligger det vidare sekreteraren att en gång i början af hvarje månad
granska den å kansliet förda s. k. allmänna expeditionslistan och, därest
beslut befinnes icke vara expedierad t inom viss föreskrifven tid efter
dess meddelande, därom hos presidenten göra anmälan, att föra minnesbok
öfver allmänna bestämmelser rörande ämbetsverket och dess arbetsordning,
att hålla tillsyn öfver att föreskrifven anmälan om hinder,
som mött för justering af protokoll inom föreskrifven tid, af vederbörande
notarie eller amanuens aflämnas samt att utfärda kommunikationsresolutionerna
i de till Eders Kung! Maj:t fullföljda besvärsmål.

Vid en granskning af sekreterarens åligganden befinnes, anför nu
kommittén, att dessa såväl i och för sig som i anseende till det arbete,
de medföra, äro af eu mycket olikartad beskaffenhet. Vikten och omfattningen
af sekreterarens arbete kunde också ingalunda mätas efter
antalet af de punkter, i hvilka hans åligganden äro i instruktion och
arbetsordning uppräknade. En del af dessa punkter omfattade sålunda
allenast göromål, hvilka sammanhängde med eller vore en följd af
andra, såsom skyldigheten att föredraga nådiga remisser i anledning af
förd klagan öfver kammarrättens beslut i de af sekreteraren föredragna
ärenden, att hos kammarrätten anmäla, om något i dessa ärenden
meddeladt föreläggande ej blifvit fullgjordt, att sörja för uppsättning
och expedition af kammarrättens beslut i’ dylika ärenden och föra anteckningar
öfver dem, att angående dem upprätta arbetsförteckning in. in.
Dessa göromål betingade fördenskull, äfven där de vore af beskaffenhet
att medföra något mera arbete, icke för sitt utförande någon särskild
tjänsteman af sekreterares egenskap, utan sammanhängde med föreclragningsskyldigheten
beträffande de ärenden, som det nu i allmänhet
Bih. till Bilcsd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 121 Höft. 8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

vore pålagdt sekreteraren att föredraga, samt borde besörjas af vederbörande
föredragande, hvem denne än vore, eller lians biträde. En del
andra åligganden vore helt mekaniska bestyr, hvilka, såsom mer eller
mindre betydelselösa och ej förekommande i andra motsvarande verk,
kunde och borde bortfalla, såsom aflämnande, utöfver arbetsberättelsen,
af uppgift å antalet af kammarrättens särskilda expeditioner samt
förande af anteckningsbok öfver anordningar.

En annan del åter af dessa göromål syntes kommittén knappast
vara af den beskaffenhet, att de kunde sägas tillhöra en tjänsteman i
sekreterarställning, utan snarare hafva blifvit till honom öfverlämnade
för att utfylla hans arbete eller lindra arbetet för någon annan tjänsteman,
som de eljest mera naturligt syntes tillkomma. Sålunda borde
på aktuarien ankomma att föra diarium öfver Kungl. Maj:ts utslag
och bref samt att upprätta ämbetsverkets allmänna arbetsberättelse,
likasom ock advokatfiskalen borde tillhöra att redovisa af ämbetsverket
ådömd a böter och viten. Underskrifvandet och kontrasigneringen af
kammarrättens expeditioner jämte stämpelbeläggning i fall, där sådan
vore föreskrifven, syntes kunna öfverlämnas åt vederbörande notarie. Hvad
vidare anginge föreskriften om skyldighet för sekreteraren att uppsätta
underdåniga utlåtanden, påkallades, enligt hvad kommittén inhämtat, i
allmänhet icke denna skyldighet, och vid godkännande af förslaget om
underställningsskyldighetens bortfallande i fråga om de ordinarie afskrifningsmålen
skulle äfven sekreterarens bestyr med dessa mål upphöra.

Icke heller syntes det kommittén, som skulle chefskapet öfver
ämbetsverkets kansli och därmed sammanhängande bestyr eller skyldigheten
att föredraga personal- och ekonomiärenden tillräckligt motivera
bibehållandet af en andra gradens tjänsteman med sekreterares ställning.
Sålunda hade kommittén ansett sig böra framställa förslag om presidentens
öfvertagande af personalärendenas föredragning, och hvad anginge
de icke särdeles tyngande ekonomiärendena syntes föredragningen af
dem lämpligen kunna anförtros åt advokatfiskalen.

Det hufvudsakligaste skälet, som anförts för bibehållande af sekreterartjänsten,
vore emellertid sekreterarens chefskap för kammarrättens
kansli, hvilket ock i instruktionen satts bland de främsta af hans åligganden.
Från kammarrättens sida hade ock — i dess underdåniga utlåtande
den 15 maj 1902 — synnerligen starkt betonats angelägenheten
af att hafva en dylik chef, hvilken såsom sådan hade att öfva tillsyn öfver
ärendenas behöriga handläggning af de underordnade kanslitjänstemännen
samt tillika att med uppmärksamhet följa ärendena inom ämbetsverket,
så att han kunde, i förekommande fall, med upplysningar tillhandagå

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

vederbörande inom eller utom verket. Sekreteraren skulle på detta
sätt utgöra en sammanhållande kraft med afseende på hela den del af
kammarrättens arbete, som ginge genom kansliet.

Härvid kunde man emellertid, fortsätter kommittén, icke undgå
att bemärka, att, därest sekreteraren verkligen skulle fullgöra en sådan
uppgift, som nyss angifvits, han komme att, åtminstone delvis, fullgöra
ämbetsåligganden, som borde tillkomma presidenten och ledamöterna.
Både. enligt sakens natur och gällande instruktion ålåge det presidenten
att tillse, att kammarrättens tjänstemän, och således äfven tjänstemännen
å kansliet,^ fullgjorde sina åligganden. Och det syntes, som om, med
afseende på en kanslipersonal ej större än kammarrättens, denna tillsyn
borde kunna af presidenten utöfvas, utan att någon mellanhand därvid
vore behöflig. Härtill komme, att jämväl ledamöterna i kammarrätten
hade att tillse, det besluten i de till deras behandling öfverlämnade
mål och ärenden blefve med skyndsamhet uppsatta och expedierade,
samt. att således äfven ledamöterna ägde skyldighet till uppsikt öfver
kanslitjänstemännens arbete, hvilken uppsikt det ingalunda kunde vara
behöflig! eller dessmera gagneligt, att eu kanslichef i deras ställe
öfver toge.

För öfrig! syntes de förhållanden, som under de senare åren
varit radande i afseende å sekreterare’änstens uppehållande, knappast
gifva vid handen, att sekreteraren verkligen varit i tillfälle att för arbetet
. å kansliet vara en sammanhållande kraft af den betydelse, som
det gjorts gällande, att han skulle vara. En nödvändig betingelse, för
att detta i afsevärdare mån skulle kunna ske, vore, att befattningen
under längre tid uppehölles af den ordinarie innehafvaren eller åtminstone
af en och samma person. Men vid en undersökning, huru härmed varit
förhållandet, visade sig, att t. ex. under tiden från slutet af januari 1900
till och. med utgången af år 1903 befattningen allenast under mindre än
en tredjedel af denna tid skötts af dess ordinarie innehafvare, men föröfrigt
af olika vikarier, ej mindre än åtta till antalet, hvilka dessutom
endast undantagsvis tjänstgjort så lång tid som eu månad, mången
gång brott några dagar i sänder. Att under sådana förhållanden den
tillsyn, dessa växlande innehafvare af befattningen varit i tillfälle att
öfva, icke kunnat blifva synnerligen värdefull, läge för öppen dag;
likasom den sammanhållande kraft för kansliets arbete, som sekreteraren
skolat utgöra, ej heller kunde skattas särdeles högt. Samma förhållanden
syntes jämväl ägnade att minska den betydelse, sekreterarbefattningens
innehafvare skulle äga genom den kännedom, han vore i tillfälle att
inhämta om ärendenas gång inom ämbetsverket, och för upplysningars

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

meddelande härom. Dessa upplysningar syntes för öfrigt kunna erhållas
genom andra kammarrättens tjänstemän, och under nuvarande förhållanden
blefve de äfven ofta sålunda inhämtade.

Enär alltså de med sekreter ar tjänsten förenade göromål antingen
skulle, enligt kommitténs förslag, bortfalla eller ock, där de funnes böra
såsom särskilda tjänstegöromål kvarstå, lämpligare eller utan olägenhet
kunde och borde besörjas af andra kammarrättens tjänstemän, har
kommittén ansett sig böra hemställa om tjänstens indragning.

Denna hemställan har emellertid icke varit enhällig. En ledamot
har nämligen, under hänvisning till de skäl, som af representanten inom
kommittén för ämbetsverket anförts mot indragningen, förklarat sig
anse, att sekreterare änsten borde bibehållas.

Ämbetsverkets

representant.

De skäl, ämbetsverkets representant anfört mot den föreslagna
indragningen af sekreterare änsten, har han sammanfattat sålunda:

»Upphörandet af nu bruklig underställning i vanliga afskrifningsmål
samt minskad föredragning af kungliga bref, hvilka båda förhållanden
skulle blifva en följd utaf genomförandet af kommittéförslaget, inverka
icke i någon väsentlig mån på sekreterarens ställning och göromål. Det
egentliga arbetet i kammarrätten med afskrifningsmålen åligger för närvarande
amanuensen å advokatfiskalskontoret, och denna amanuensplats
kan därför, såsom äfven kommittén tänkt sig, med upphörande af dessa
måls underställning indragas.

Såsom chef för kammarrättens kansli med dess omfattande och
alltjämt växande arbete för uppsättning och expedierande af kammarrättens
utslag, skrivelser och bref är sekreteraren, såvidt nu kan bedömas,
för verket behöflig. Den stigande omfattningen af kansliarbetet i kammarrätten
torde bäst framgå af följande sammanställning angående antalet
af de från kammarrätten under årens lopp utgående expeditioner. Dessa

utgjorde

år	1871	summa	4,397 däraf domar och	utslag 1,421
»	1881	»	4,800 » » »	» —
»	1891	:»	5,187 » » »	» 1,518
»	1901	»	6,707 » » »	» 2,101
»	1903	»	7,093 » » »	» 2,357

Såsom kommittén äfven erinrat, åligger det enligt nu gällande
instruktion sekreteraren att uppsätta och till expedition befordra kammarrättens
underdåniga utlåtanden. Om, såsom kommittén jämväl omförmält,
eu dylik uppsättning hittills i många fall icke ålagts sekreteraren, hindrar

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

detta icke, att föreskriften härom är lämplig och för framtiden bör komma
till så mycket större användning, som den enligt kommitténs förslagökade
skyldigheten för ämbetsverkets ledamöter att föredraga och deltaga
i afgörandet af besvärs- och anmärkningsmål kommer att för ledamöterna
kräfva här afsedt biträde och hjälp från sekreterarens sida.

Kommitténs förslag innebär, att arbetet å kammarrättens kansli
skulle utföras af fyra ordinarie notarier och fyra amanuenser, hvar jämte
till aktuariens hjälp skulle lämnas något amanuensbiträde.

Då det torde strida mot riktiga och af kommittén äfven omfattade
samt uttalade principer, att ett städse behöfligt ordinarie arbete inom ett
ämbetsverk skall till så stor del, som här afses, utföras af från tid till
annan förordnade extra tjänstemän eller amanuenser, och då, såsom
förut antydts, ett särskildt chefskap för kanslipersonalen torde vara lika
behöfligt som å andra områden, t. ex. inom kammarrättens revisionskontor,
samt härtill kommer, att, vid den ökade föredragning och förändrade
handläggning af anmärkningsmål, kommitténs förslag innebär,
ett öfvervakande och biträde vid uppsättande af dessa mål från en

sekreterares sida lämpligen bör tagas i anspråk, synes mig sekreterarbefattningen
i ämbetsverket böra bibehållas och, om sådant finnes utförbart,
i stället minskning ske i antalet amanuensbefattningar. Till äfventyrs
skulle på detta sätt, på samma gång eu lämpligare anordning af de å
kansliet behöfliga befattningarna ägde rum, någon nämnvärdt större
kostnad icke i det hela tillskyndas statsverket.

Kommittén har erinrat, att sedan år 1900 vid olika tillfällen

sekreter artjänsten uppehållits på förordnande och icke af ordinarie innehafvare^
och velat göra gällande, att sekreterarens chefskap öfver
kansliet härigenom i utöfningen försvagats. Med framhållande häremot,
hurusom under de näst föregående årtiondena innehafvaren af sekreterartjänsten
i kammarrätten själf nästan oafbrutet utöfvade befattningen,
äfvensom att jämväl vid ett förordnande på denna tjänst, likasom på
andra tjänster, där ett chefskap äger rum, den tillförordnade innehafvaren
har att utöfva och äfven utöfvar det chefskap, som eljest

åligger den ordinarie innehafvaren, får jag slutligen i denna fråga tilllägga,
att vid det behof af adjunktion, som i kammarrätten förekommit
och förekommer, sekreteraren härför måste tagas i anspråk, och att

det icke är minst viktigt, att kammarrätten uti innehafvaren af en
sådan befattning har att städse tillgå en sakkunnig person för adjunktion,
en tillgång, som eljest varder mera beroende på rena tillfälligheter.
»

Kammar rätten.

62 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 157.

Ämbetsverket har, i allo instämmande med dess representant inom
kommittén och ytterligare understrykande de synpunkter för frågans
bedömande, som af denne gjorts gällande, förklarat såsom sin bestämda
öfvertygelse, att indragningen af sekreterare änsten skulle föranleda eu
synnerligen menlig inverkan på ämbetsverkets organisation och medföra
för den jämna gången af dess arbeten i hög grad störande rubbningar.

Ämbetsverket upptager i sammanhang härmed till bemötande kommitténs
erinringar mot sekreterare än stens bibehållande, och tillåter jag
mig ur denna kritik anföra följande.

Hvad anginge sekreterarens chefskap för kansliet, vore detta enligt
ämbetsverkets uppfattning desto mer behöfligt, som kansliarbetet, på
sätt representanten påpekat, efter genomförandet af senaste löneregleringför
ämbetsverket befunnit sig i stadig tillväxt och anledning saknades
till antagande, att denna fortgående ökning af arbetsmaterialet efter eu
ny reglering af ämbetsverket skulle upphöra. Värdet af det chefskap
öfver kansliet, som äfven af tillförordnade innehafvare af befattningen
gifvetvis utöfvades, syntes hafva af kommittén väsentligen underskattats,
likasom vikten dåra!" att kunna för adjunktion och vid . fyllande af
vakans påräkna personer, Indika, såsom med sekreteraren i regel vore
förhållandet, besutte erforderlig kompetens för utöfvande af ledamotskap.

Beträffande sekreterarens åliggande att uppsätta kammarrättens
underdåniga utlåtanden framhåller ämbetsverket, hurusom behofvet för
ledamöterna af sekreterarens biträde i förevarande afseende, påkalladt
redan af den ökade föredragningsskyldighet för ledamöterna, som
ifrågasatts, gifvetvis kommer att varda än mer kännbart, därest den
tillväxt till både antal och omfång af remisser, hvilken under senare
tid ägt rum, skulle komma att äfven framdeles fortgå,.

Kommittén syntes ämbetsverket ej heller hafva till dess rätta vikt
uppskattat betydelsen af sekreterarens åligganden att med upplysningar
tillhandagå vederbörande inom eller utom ämbetsverket. Så alldeles
betydelselöst vore det dock ej, att i ämbetsverket funnes att tillgå en
person, som vore pliktig meddela allmänheten upplysningar i tjänsteärenden
och vederbörande inom verket nödiga underrättelser, exempelvis
i fråga om de talrikt förekommande förordnandena och dylikt, och
kammarrätten ansåge sig icke böra underlåta att omnämna, hurusom
en under lång tid vunnen erfarenhet ingalunda gafve stöd åt riktigheten
af den mening, att stadgandet om sekreterarens ifrågavarande
åliggande skulle sakna praktisk betydelse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Under erinran tillika att eu säkerligen tämligen betydande ökning
af sekreterarens arbetsbörda vore att motse, i händelse ifrågasatta ändringar
i kommunikationsförfarandet vunne afseende, samt att denna
ökning icke kunde antagas komma att uppvägas af lättnaderna vid
underställningsskyldighetens bortfallande och eventuella ändringar i instansordningen
af beskaffenhet att medföra bortfallande af bestyren med
uppsättning i vissa fall af underdåniga utlåtanden, framhåller kammarrätten
tillika, att den fördelning på andra händer af ärenden af löpande
natur samt af jämförelsevis underordnad vikt, för hvilken kommittén
uttalat sig, syntes hvarken planmässig eller ändamålsenlig.

Slutligen förordar kammarrätten, att åt sekreteraren måtte anförtros
uppdraget att föredraga underställda s. k. norska mål, innefattande
frågor, om statsverket eller svenskt fattigvårdssamhälle skall anses
skyldigt ersätta fattigunderstöd, som i Norge lämnats svenska undersåtar,
därvid sekreteraren skulle hafva sitt förslag till beslut eller utlåtande
skriftligen affattadt. 1 denna punkt föreligger för öfrigt från
en ledamot i ämbetsverket uttalande till förmån för en anordning'',
enligt hvilken äfven ledamotsbehörighet i dessa mål skulle tillkomma
sekreteraren.

Obetingadt gifver jag kommittén rätt i dess uttalande, att vikten
och omfattningen af sekreterarens i kammarrätten arbete ingalunda få
mätas efter det icke ringa antal punkter, i hvilka hans åligganden äro
i instruktion och arbetsordning uppräknade. Påtagligt synes mig äfven,
att en del af dessa bestyr icke äro af den maktpåliggande beskaffenhet,
att för deras fullgörande bör tagas i anspråk en sekreterares arbetskrafter
och omvårdnad, utan föreställer jag mig sålunda, att åtskilliga
a_f mi afsedda göromål tilläfventyrs lika väl kunna besörjas af andra
tjänstemän inom verket. Men jag kan icke heller tillbakahålla den
uppfattningen, att i viss mån å ömse sidor alltför stor vikt tillmätts
dessa spörsmål, som dock i grunden röra detaljer och frågan om en
mer eller mindre planmässig fördelning af ämbetsverkets arbetsbörda
\ vissa delar. Sålunda lärer vara utan egentlig betydelse för den föreliggande
organisationsfrågan, hvem som inom ämbetsverket får sig anförtrodt
uppdraget att ombesörja redovisningen af böter och viten eller
föredragningen af medelsanordningar och andra ärenden af löpande
natur. Äfven mig synes, som om i ett eller annat afseende andra ännu!
ningar än de nu rådande skulle lata sig utan olägenhet och måhända
med föi del genomföras, men denna omständighet är enligt min mening
ingalunda afgörande för frågans, lösning. Hufvudfrågan är nämligen,

Indragning
af en
revisionskommissarietjänst.

64 Kungl. Maj:ts Nåd■ Proposition N:o 157.

huruvida ett ämbetsverk med den öfverrättsorganisation och ej oansenliga
tjänstemannapersonal som kammarrätten kan, utan väsentligt försvagande
af denna organisation, om hvars bibehållande dock enighet råder,
undvara den föreningspunkt för dess verksamhet, som sekreterartjänsten
i flera betydelsefulla afseenden utgör. Att så skulle vara förhållandet,
kan jag icke finna vara på ett öfvertygande sätt ådagalagdt. Äfven måste
jag finna betänkligt att för kammarrätten, hvars möjligheter att vid
ämbetsverket fästa aspiranter till ledamotskap redan nu äro synnerligen
knappa, ytterligare reducera dessa utsikter. De aflöningsförmåner, en
notarietjänst efter genomförd lönereglering kommer att erbjuda, kunna
enligt min åsikt ingalunda med den rådande starka konkurrensen beräknas
utgöra en tillräckligt stark lockelse för att tillförsäkra ämbetsverket
önsklig trygghet i detta afseende. Tvärtom synes det mig ställdt
utom tvifvel, att verkliga svårigheter skulle möta för ämbetsverket att
med tillgång till endast en andra gradens kanslitjänst — advokatfiskalstjänsten
— fullgöra sin rekrytering på ett sätt, som länder till båtnad
för dess ämbetsuppgifter. Den säkra utsikten, att dessa uppgifter komma
att vidgas och växa i betydenhet, kan ej heller annat än öka min betänksamhet
mot den ifrågasatta indragningen.

Med den afsevärda utsträckning af ledamöternas föredragningsskyldighet,
som ställes i utsikt, lärer helt visst äfven blifva af nöden, att
sekreterarens krafter i långt större utsträckning än hittills tagas i anspråk
för uppsättande af ämbetsverkets utlåtanden i remitterade frågor, och
torde därjämte böra ifrågasättas att för framtiden bereda ledamöterna
lättnader i arbetet genom att låta sekreteraren, efter bestämmande af
ämbetsverkets chef, öfvertaga äfven beredningen och föredragningen
af vissa sådana frågor. Lämpligt torde ock vara att, såsom ämbetsverket
ifrågasatt, föredragningen af underställda s. k. norska mål öfverflyttas
till sekreteraren. Då jag likaledes anser föredragningen af personalärenden
alltjämt böra tillhöra en tjänsteman i sekreterares ställning
och betydelsen af sekreterarens chefskap för kansliet gifvetvis kommer
att växa i samma mån lättnad beredes ledamöterna i kontrollen öfver
den behöriga expedieringen af ämbetsverkets beslut, synes svårighet ingalunda
möta att på ett effektivt och planmässigt sätt ordna sekreterarens
ämbetsverksamhet.

Af skäl, som jag sålunda anfört, afstyrker jag följaktligen kommitténs
förslag i denna del.

Beträffande härefter frågan om indragning af en revisionskommissarietjänst
har jag att till en början redogöra för revisionskom -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 65

missariers ämbetsuppgifter, sådana de för närvarande äro bestämda.
Här torde ock platsen vara att närmare än hittills varit af sammanhanget
påkalladt skärskåda de nuvarande anordningarna med kontorsförmän
och expeditionshafvande å de särskilda kontoren.

För den tid af året, därunder revisionskommissarie icke uppehåller
anmärkningsföredragningen för sitt kontor — d. v. s. tiderna mellan
de af mig. förut omnämnda ordinarie vår- och höstsessionerna — åligga
honom enligt § 26 i ämbetsverkets instruktion följande göromål:

l:o) att för sitt kontor hafva närmaste tillsyn därå, att kontorets
tjänstemän fullgöra sina skyldigheter samt, då någon beträdes
med försummelse i tjänsten, därom hos kammarrätten göra anmälan,
att emellan vederbörande tjänstemän till granskning fördela de inkomna
räkenskaperna, samt att afgifva yttranden och förslag i frågor om befordran,
tjänstledighet och förordnanden inom revisionsafdelningen och
om revisionstjänstemännens anställning å de särskilda kontoren;

2: o) att tillhandagå revisionstjänstemännen med råd och upplysningar
samt genomse, granska och med räkenskapen jämföra deras
anmärkningar, hvilka, om de af revisionskommissarien godkännas, böra
vid ingifvandet till kammarrätten vara med hans underskrift försedda,
samt att med sitt yttrande beledsaga anmärknings författarnas påminnelser
i anledning af inkomna förklaringar;

3:o) att emottaga samtliga till kontoren öfverlämnade handlingar
och vaka däröfver, att räkenskaperna på föreskrifna tider inkomma,
att tillse, det gifna förelägganden i mål och ärenden, som tillhöra
kontoren, varda behörigen fullgjorda samt att ådömda böter och försutna
viten utfordras, att besörja upprättande af aktoratsräkningar öfver
de i anledning af anmärkningar till betalning fastställda medel och
öfvervaka medlens indrifning eller behöriga uppdebitering, att hos
kammarrätten göra framställning om infordrande af vederbörande tillkommande
anmärkningsarfvode, att i anledning af utfärdad offentlig
stämning i konkurs eller årsstämning hos kammarrätten anmäla, därest
något fordringsbelopp i följd af anmärkningar mot inkomna räkenskaper
må vara att bevaka, och för sådant ändamål, därest granskning af
vederbörlig räkenskap ännu icke ägt rum, föranstalta, att sådan varder,
så fort ske kan, verkställd;

4:o) att jämväl i andra mål och ärenden, än som under mom. 2
omförmälas, meddela utlåtande, då sådant af kammarrätten från revisionskontoren
infordras, samt

Bih. till Rilcsd. Prof. 1907. 1 Sami. 1 Afd. 121 Höft.

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 157.

5:o) att i början af hvarje år till kammarrätten aflämna berättelse
för föregående året angående räkenskapsgranskningen samt de å kontoren
handlagda mål och ärenden.

I denna redogörelse har jag utelämnat de kontrollåtgärder, som
äo-t samband med den numera bortfallna skyldigheten för statskontoret
att i början af hvarje år aflämna förteckning öfver förskottsmedel, i
fråga om livilka åtgärder föreskrift å nyo möter i ämbetsverkets arbetsordning.

Frånsedt nämnda åtgärder och åtskilliga andra föreskrifter, som
hänföra sig till sj kifva det nuvarande anmärkningsförfarandet och förlora
betydelse vid inrymmandet åt revisionstjänsteman af rätt att sj anständigt"
utföra talan, åligger det enligt arbetsordningen revisionskommissarie
ytterligare:

att föra l:o) diarium öfver de till kontoret för granskning öfverlämnade
räkenskaper, 2:o) diarium öfver de inom kontoret uppkomna
anmärkningar, 3:o) aktoratsbok, till kontroll därå, att medel, livilka,
efter gjord anmärkning, af kammarrätten fastställas till betalning, verkligen
inflyta eller behörigen uppdebiteras, 4:o) diarium öfver ansöknings-,
redogörelse- och verkställighetsmål jämte till kontorets handläggning
öfverlämnade underställnings- och besvärsmål samt Kungl. Maj:ts remisser,
5:o) diarium öfver fördelning med mera af de till granskning öfverlämnade
räkenskaperna (§ 14)

att tillse, det vederbörande »aktor» — revisor eller amanuens —
verkställer vissa dem åliggande anteckningar, bland annat, om sådana
kammarrättens beslut i anmärkningsmål, hvarigenom föreskrift om något
iakttagande för framtiden blifvit meddelad, (§ 19 mom. 2)

att, därest räkenskap icke inom stadgad tid inkommit, skyndsamligen
och senast fjorton dagar därefter om räkenskapens uteblifvande
göra anmälan samt att, om den utaf kammarrätten i anledning af
dylikt dröjsmål förelagda tid för räkenskapens insändande försittes,
senast inom åtta dagar därefter förhållandet anmäla, äfvensom i bägge
fallen för öfrigt göra den framställning, omständigheterna påkalla (§19
mom. 3);

att1 när anmärkning blifvit af granskande tjänsteman till revisionskommissarien
aflämnad, å den reviderade räkenskapen anteckna dagen,
då aflämnandet skett (§ 19 mom. 4);

att, i händelse förklaringar och utlåtanden öfver de till kommunikation
utställda anmärkningar icke, tillika med öfriga infordrade handlingar
och anmärkningsakter, inom förelagd tid inkommit, ofördröjligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

därom göra anmälan samt, därest, oaktadt i anledning'' häraf vidtagen
åtgärd, den äskade handräckningen ändock ej följt, sådant skyndsamt
anmäla med framställande därjämte af det påstående, hvartill förhållandet
kan föranleda (§19 mom. 7);

att vid början af hvarje hälft år eller oftare, om förhållandet därtill
föranleder, efter samråd med tjänstemännen å revisionskontoren,
ordna arbetstiden, och, sedan den för en hvar af dem blifvit bestämd,
däröfver upprätta schema i två exemplar, som ingifvas till kammarrätten
och af hvilka det ena, sedan arbetsindelningen blifvit af kammarrätten
fastställd, försedt med påskrift härom, anslås i kontoret och det
andra exemplaret bilägges ämbetsverkets protokoll (§ 19 mom. 10);

att efter hvarje kvartals slut under loppet af nästföljande vecka

aflämna, hvar och en för sitt kontor, förteckning, utvisande särskildt

för hvarje inom kontoret anställd tjänsteman, hvilka räkenskaper eller
huru stor del däraf under kvartalet blifvit af honom granskad, till
huru lång granskningstid räkenskapen blifvit uppskattad, samt om
granskningen, därest den under kvartalet blifvit afslutad, föranledt till
anmärkningar eller icke (§19 mom. 11);

att likaledes efter hvarje kvartals slut inom utgången af nästföljande
vecka till presidenten aflämna sammandrag öfver ännu icke

afdömda anmärkningsmål (§19 mom. 12);

att, då till följd af gifna föreskrifter det åligger kammarrätten att
för förvaltningsmyndighet utfärda décharge, därom göra anmälan (§19
mom. 13);

att hålla hand ej mindre däröfver, att vid afgifvande af förklaring
från revisionen i anledning af underdåniga besvär i anmärkningsmål,
då uti nådig remiss föreskrifvits, att jämväl de hos kammarrätten
pröfvade handlingar borde till Eders Kungl. Maj:t insändas, dessa handlingar
varda, vid förklaringens inlämnande till kammarrätten, bifogade,
än äfven däröfver, att, när räkenskaper, hvilka icke äro för granskning
inom revisionsafdelningen erforderliga, utlämnas till rikets eller
Riksdagens i Stockholm varande ämbetsverk jämte Riksdagens delegationer,
hvilket uppå rekvisition och emot kvitto af vederbörande ledamöter
i ämbetsverk, afdelnings- och kontorschefer eller sekreterare må
af revisionskommissarien i det kontor, hvartill räkenskapen hörer, beviljas,
de utlånade räkenskaperna varda, efter begagnandet, i behörig
ordning till kontoret återställda (§19 mom. 14); samt

att senast dagen före början af den i kammarrättens instruktion
anbefallda årliga arbetsundersökning i revisionskontoren, en hvar för

68 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

sitt kontor, till äldsta tjänstförrättande kammarrättsrådet afkunna skriftlig
berättelse öfver det revisionsarbete, som vid förrättningen kommer
att blifva föremål för undersökning (§19 mom. 15).

För de tider af året, hvarunder revisionskommissarie tjänstgör såsom
föredragande, ankommer på kontor sförmannen att af de sålunda angifna
t j änstegör om ålen fullgöra dem, som upptagas i § 26 mom. 2 och 3 i
instruktionen samt i § 14 mom. 5 och § 19 mom. 2, 3, 4 och 7 i arbetsordningen.
Sålunda kvarstå under ifrågavarande tid för revisionskommissarie
af de ordinarie göromålen de, som omförmälas i § 26 mom. 1
och 4 af instruktionen samt i § 14 mom. 5 och § 19 mom. 10, 11, 12,
13 och 15o af arbetsordningen, i enlighet med den redogörelse jag nyss
lämnat. Å andra sidan tillkomma de förut angifna bestyr, som följa
af uppdraget att vara föredragande i anmärkningsmål.

Jag vill här tillägga, att jag vid denna redogörelse ansett mig
kunna lämna ur räkningen de något olika anordningar, som enligt beslut
af ämbetsverket träffats beträffande kontorsförmanskapets omfattning å
de olika kontoren. I hufvudsak består denna åtskillnad däri, att för
två af kontoren förmännen befriats från en del af nu uppräknade göromål,
som ombesörjas af revisionskommissarierna själfva, mot skyldighet
för dessa kontorsförmän att svara för Vs revisionslott, d. v. s. för revision
af en till 4 månaders granskning uppskattad räkenskapskvantitet, hvarjämte
å de nu afsedda kontoren jämväl revisionskommissarierna äro
skyldiga att tillhandagå med »råd och upplysningar». Äfven kan nämnas,
att för närvarande uppdraget att vara kontorsförmän meddelas
jämväl för januari månad och förra hälften af september månad, ehuru
under denna tid anmärkniugsfördragning icke äger rum.

Hvad slutligen angår expeditionshafvande revisor har denne enligt
arbetsordningen att närvara vid mottagande af den till kammarrätten
inkommande räkenskapen, att föra anteckning öfver Kungl. Maj:ts beslut,
som delgifvas kontoren, att utlämna i behörig ordning rekvirerade
räkenskaper och handlingar samt däröfver föra noggranna anteckningar,
att på begäran utskrifva och bestyrka utdrag af räkenkaperna och andra
å kontoren förvarade handlingar samt att jämväl biträda vid i öfrigt
förefallande löpande göromål. _ _ .

Jämväl expeditionshafvande revisor åtnjuter lindring i granskningsskyldigheten,
men är måttet af denna lindring för närvarande bestämd
olika för olika kontor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

f . kommitténs förslag om indragning af en revisionskommissarietjänst
ntgai från den anordning med allenast två revisionsföredragande/som
d IqnT 51’8 age.tS a%lfvande ännu var rådande, men från och med

knJ9 tf'' i ^ + , dr m''sPnmgliga med tre föredragande. För

kommittén har det. sålunda synts naturligt, att, då två föredragande—
revismnskomnussanen å tredje kontoret ombesörjde ännu då kommitténs
felslag . afgafs föredragningen för både detta och andra kontoret -visat_ sig under eu följd af år göra tillfyllest, anordningen med tre
revisionskontor eller ett kontor mer än antalet föredragande med en
rev^ionskommissarie såsom kontorschef utan föredragningsskyldighet
e vore a verkligt behof påkallad. V äl hade af kommittén ifrågasatts
p ®trf}C,kt foredragmngsskyldighet för revisionskommissarierna, men i
betraktande af de likaledes föreslagna förenklingarna i arbetssättet finge
ocningen af foiediagandenas arbete ingalunda mätas efter det ökade
antalet foredragnmgstimmar. Kommittén framhåller i sådant afseende
Mdaie, att sjalfva foredragnmgsarbetet i viss mån skulle underlättas
daiigenom, att föredraganden finge sitta med i rätten, samt att förec
ragnmgen oftare aterkomme och fördelade sig jämnt öfver hela
aiet. i följd häraf borde endast undantagsvis kunna inträffa, att föredragandena
såsom dittills ej sällan varit fallet, nödgades ånyo genomgå
mai, som förut vant beredda, men vid den till ett visst tidsmått begränsade
föredragningen ej medhunnits. Otvifvelaktigt skulle ock den
äfven för revisionskommissarierna ifrågasatta utsträckningen af arbetsiden
a tjänsterummet, där tillgång funnes till de för arbetets bedrif \wihga

h?ndll,nSfr’ möj^ggöra eu större arbetsprodukt från deras
sida. Slutligen framhåller kommittén, att revisionskommissarierna själfva
i en till kommittén afgifven promemoria, af hvilken jag haft tillfälle
taga del, ansett ett antal af två revisionskommissarier blifva tillräckligt
under förutsättning att detaljgranskningen af försvarsverkets räkenskaper
icke komme att hvila på kammarrättens revision.

Ämbetsverket hår förklarat sig ej vilja direkt afstyrka förslaget i
laga under förutsättning, dels att det anmärkta missförhållandet, att
vissa räkenskaper, som skulle undergå detaljgranskning i arméförvaltr,
lgen fmla“fa.d1es+ tdl. kammarrätten, utan att sådan granskning ägt
um klofve afhjalpt, dels ock att behofvet af arbetskrafter för revisionsarbetets
ledning tillgodosåges på ett mera betryggande sätt, än kommittéorsiaget
ställde i utsikt. Då enligt samma förslag en så omfattande
• 3mgande föredragningsskyldighet skulle åläggas revisionskommisatt,
den tld’ f;)nj eJ komme att tagas i anspråk för fullgörande
'' d med denna skyldighet förenade åligganden, måste antagas för be -

Departements chefen.

70 Kungl. Mctj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

mälda tjänstemän blifva ganska knapp för utförande af de göromål, som
skulle tillkomma dem i egenskap af chefer för revisionskontoren, läge
desto större vikt därpå, att de tjänstemän, hviika vid sidan åt revisionskommissarierna
komme att utöfva ifrågavarande förmanskap, verkligen
besutte för detta maktpåliggande uppdrag erforderlig kompetens. Kommittén
hade föreslagit, att revisor, som erhållit uppdrag att vara kontorsförman,
härför skulle åtnjuta endast ett årligt arfvode. Det syntes
emellertid knappast förenligt med riktiga grundsatser, att ett ordinarie
arbete af den beskaffenhet som det ifrågavarande vedergalldes med ett
år efter år tilldeladt arfvode, utan borde detsamma på ett mera stadigvarande
sätt aflönas. Eu så genomförd förbättring af kontorsformannens
tjänstemannaställning skulle säkerligen underlätta möjligheten att vid
dessa befattningar fästa personer, vuxna därmed förenade åligganden,
och genom att i någon mån vidga befordringsutsikterna inverka gynnsamt
på arbetet inom revisionsafdelningen i dess helhet.

Den olikhet i synpunkter, som framträder i kommitténs och kammarrättens
nu återgifna uttalanden, är ganska påfallande. Medan sålunda
kommitténs argumentering företrädesvis har till syfte att pavisa tillrackligheten
af en anordning med två föredragande och utan vidare fonitsätter,
att desse föredragande skola bibehålla chefskapet hvar för si
revisionskontor med i hufvudsak samma åligganden, som hittills tillkommit
dem i egenskap af tillförordnade föredragande, ser ämbetsverket
frågan företrädesvis från revisionskommissariebefattnmgens egenskap att
medföra chefskap å revisionsafdelningen, och dess uttalande afspegla!-tydligt nog ämbetsverkets uppfattning, att revisionskommissanens uppgift
såsom chef och ledare af revisionsarbetet kommer att lida väsentligt afbräck,
därest samtidigt med en utsträckning af föredragnmgsskyldigheten
indragning kommer till stånd af en revisionskommissarietjanst. Okad
garanti för att ledningen af revisionsarbetet skall kunna pa ett tillfredställande
sätt uppehållas är gifvetvis den af de båda Iran kammarrättens
sida uppställda förutsättningarna, som ämbetsverket företrädesvis
vill göra gällande såsom ett nödvändigt villkor for reformen.

För mig står också klart, att, därest man godkänner, forslaget om
indrao-nino- af eu revisionskommissarietjänst och samtidigt för båda
föredragandena ställer i utsikt en väsentligen utsträckt föredragnmgsskyldighet
med ledamotsbehörighet i alla mål, som af dem föredragas,

och tillika i pleniärenden angående revisionspersonalen,. man a andra

sidan också måste vara betänkt på att vidtaga anordningar i det af
ämbetsverket angifna syftet. Jag är så mycket hellre af denna asikt,

Kungl. Ma)ds Nåd. Proposition No 157. 71

som en dylik anordning enligt min mening skulle blifva af nöden äfven
under en organisation, som bibeliölle tre revisionskommissarier, men
förutsatte föredragning året om.

Tillser man, huru det skulle komma att gestalta sig med de åligganden,
som för närvarande ankomma på revisionskommissarie, vare sig han
tillika är föredragande eller ej, torde till en början, under angifna förutsättningar,
åliggandet för honom att för sitt kontor hafva »närmaste
tillsynen därå, att do å kontoret anställde tjänstemännen fullgöra sina
skyldigheter», icke kunna medhinnas. Åliggandet att, då tjänsteman å
hans kontor beträdes med försummelse i tjänsten, därom hos kammarratten
gorå anmälan skulle uppenbarligen göra honom jäfvig att utöfva
den domsrätt i saken, som för honom ifrägaställts. Skyldigheten att
»afgifva yttranden och. förslag i frågor om befordran, tjänstledighet och
förordnanden inom revisionsafdelningen och om revisionstjänstemännens
anställning å de särskilda kontoren» bör väl äfven tillkomma någon annan
än vederbörande revisionskommissarie, enär denne skall såsom ledamot
deltaga i frågans afgörande. Från de i § 26 mom. 2 och 3 uppräknade
goromålen, för hvilka jag nyss redogjort och däribland jag i detta
sammanhang särskildt vill fästa uppmärksamheten på skyldigheten att
»tillhandagå.revisionstjanstemännen med råd och upplysningar», har redan
nu gällande instruktion och arbetsordning frikallat föredragande revisionskommissaiie,
och den nuvarande delvis afvikande anordningen å två af
revisionskontoren är endast en anordning tillsvidare, som gifvetvis icke
skulle kunna upprätthållas under do förutsättningar, från hvilka jag nu
bär att utgå. Skyldigheten att meddela utlåtanden i frågor, som från
ämbetsverket till revisionsafdelningen remitteras till yttrande, förfaller
likaledes utan vidare, då ju revisionskommissarien i allmänhet blir den,
som påkallar remissen, och att ålägga revisionskommissarien, som skulle
komma att ställas helt och hållet utom räkenskapsgranskningen, att fördela
räkenskapen till granskning eller uppgöra, förutom den egna arbetsberättelse^
äfven vederbörande kontors arbetsberättelse lärer slutligen
vara hvarken billigt eller lämpligt.

Enahanda blir resultatet, om man tager i närmare skärskådande
de bestyr, som. enligt arbetsordningen ankomma på revisionskommissarie
med föredragningsskyldighet och. för hvilka jag nyss redogjort.

... ^a,§'' ytterligare framhålla en omständighet, som särskildt

öitjänar beaktas, da det gäller att bedöma, huruvida revisionskommissanes
aibetskrafter för framtiden kunna anses påräkneliga för andra
uppgifter än dem, som sta i samband med föredragningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 157.

För närvarande åligger det kontor stör man att kontrollera och
justera anmärkningar, som af kontorets öfriga tjänstemän framställas.
Först därefter komma de under revision skommissariens handläggning.
Denna föregående sofring till form och innehåll är emellertid afsedd
att bortfalla, hvad angår revisorernas anmärkningar, och det ligger i
sakens natur, att det arbete, som föredraganden har att nedlägga på
målens beredning, härigenom, på sätt ämbetsverket äfven erinrat, kommer
att ej oväsentligt tyngas utöfver hvad nu är förhållandet. Ej sällan
torde sålunda en eftergranskning komma att visa sig vara af nöden.

Slutligen lärer jag knappast behöfva påpeka, huru svag en organisation
i själfva verket skulle blifva, som — i enlighet med hvad såväl
kommittén som i viss mån äfven kammarrätten synas förutsätta
skulle bygga på två sidoordnade chefsbefattningar, af hvilkas innehafvare
den ene, revisionskommissarien, vore chef till namnet, men den andre,
lägre ställde, kontors förmannen, så att säga till gagnet.

Revisionskommissariens blifvande ställning kan således enligt
min mening icke innefatta verkligt chefskap för det revisionskontor,
hvars anmärkningar lian har att föredraga, utan bör revisionskommissarien
blifva enbart föredragande i anmärknings- och därmed sammanställda
mål och ledamot i ämbetsverket med den begränsning för
omfattningen af hans ledamotskap, som följer af hans sålunda fastställda
ämbetsuppgift.

Äldre foi-siag x det underdåniga utlåtande, som kammarrätten afgaf den 15 maj

°m af*förste 1902 i anledning af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901, hemställde

revisorer och ämbetsverket om anordnandet af en inellcingvadst] unst a revision safdelöfverrevisorer.
ningen^ ^ innehafvare skulle benämnas förste revisor och förses med
högre aflöning än revisorerna. Af de aderton revisorerna skulle nämligen
tre uppflyttas i den föreslagna mellangraden med uppgift att fullgöra
kontorsförmans åligganden eller, om revisionskommissarie själf icke föredroge
på sitt kontor, ombesörja denna angelägenhet. Af utlåtandet
framgår icke, i hvilken utsträckning kammarrätten härutöfver i det
förra fallet förutsatte någon granskningsskyldighet för förste revisorn.

Med berörda förslag förklarade sig kammarrätten hafva haft till
syftemål dels att göra revisionstjänsterna mera eftersträfvade och dels att i
revisionsarbetet införa den sporre till större drift och vakenhet, som
innebures i ökad möjlighet till befordran mera pa grund af ådagalagd
skicklighet än efter tjänsteålder. Tillika framhöll ämbetsverket, hurusom
mot anordningen att förlägga aflöningarna för de nya tjänsterna
mellan dåvarande första och andra gradens aflöning ej kunde ur orga -

Klingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

nisatorisk synpunkt göras någon befogad invändning. I flera gällande
lönestater påträffades nämligen dylika mellangrader. Kammarrättens
ifrågavarande förslag var emellertid icke enhälligt. En minoritet af tre
ledamöter af styrkte nämligen förslaget under erinran, att för de nya
tjänsterna icke kunnat föreslås några särskilda göromål, och att det
icke borde ifrågasättas att allenast för möjliggörande af ökade befordringsutsikter
tillskapa nya befattningar.

I den af mig förut omnämnda promemoria, som på sin tid afgafs
till kommittén af ämbetsverkets dåvarande revisionskommissarier, mota
äfven förslag om inrättande af en ny mellan revisionskommissarieoch
revisorsgraderna förlagd tjänstegrad, för hvars innehafvare ifrågasattes
benämningen öfverrevisor. I denna framställning, utgörande första
ledet i ett reformprogram, till hvilket jag strax återkommer, var äfven
ifrågasatt, att öfverrevisorerna skulle öfvertaga kontorsförmännens
åligganden mot lindring i granskningsskyldigheten.

Kommittén har under åberopande af nyssnämnda minoritets uttalande
afvisat tanken på inrättande af mellan tjänster å revisionsafdelningen
och förutsätter, såsom jag redan nämnt, bibehållandet för
kontorslörmanstjänsten af dess nuvarande karaktär att vara ett särskildt
tjänsteuppdrag, hvilket ock borde såsom sådant godtgöras.

I det utlåtande, kammarrätten afgifvit i anledning af kommittéförslaget,
synes ämbetsverket förorda icke en högre tjänst, men en högre
löneklass inom revisorsgraden.

Om, på sätt jag förut nämnt,jag måste finna tydligt, att revisionskommissarietjänsten
för framtiden icke kan komma att innefatta chefskap
å kammarrättens revisionsafdelning, syues det mig å andra sidan lika
klart, att ett revisionskontor icke kan undvara en chef med uppgift
att planlägga, leda och öfvervaka revisionsarbetet samt ombesörja de
åligganden i öfrigt, som för närvarande ankomma på revisionskommissarie
och kontorslörman i förening. Tillika borde denne chef öfvertaga
det enda mera maktpåliggande uppdrag, som för närvarande ankommer
på expeditionshafvande revisor, nämligen att utskrifva och bestyrka
utdrag af kontorets räkenskaper och öfriga handlingar, medan återstående
expeditionsbestyr utan olägenhet skulle kunna anförtros åt något
af de extra biträden, som för revisionsafdelningen ifrågaställts.

En fullt naturlig utgångspunkt för utveckling till ett sådant chefskap
synes det nuvarande kontorsförmanskapet erbjuda. Redan nu
ombesörja ju kontors förmännen en del verkliga chefsgöromål, och om
Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 121 Käft. 10

Antal revisionskommissarier
och
furste revisorer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

än den mest maktpåliggande af deras nuvarande uppgifter — den att
öfva kontroll å framställda anmärkningar — kommer att försvinna,
äro de återstående uppgifterna hvarken få eller obetydande. I sistnämnda
hänseende kommer särskilt i betraktande skyldigheten att
lämna »råd och upplysningar», hvilken skyldighet, rätt fullgjord, ger
den af mig afsedda chefsposten dess väsentliga innebörd. I utöfningen
af denna skyldighet ingår nämligen att planlägga och leda revisionsarbetet
till största möjliga båtnad för det allmänna.

Det synes mig emellertid kunna antagas såsom säkert, att för
innekafvarna af ett dylikt chefskap åtskillig tid skall blifva öfrig för
fullgörande af revisionsarbete, och har jag i sådant hänseende trott mig
kunna såsom påräkneligt antaga ett granskningskvantum, motsvarande
half revisionslott. Då således innehafvarna af chefsbeställningarna äfven
skulle vara revisorer och utses inom dessas krets, i likhet med hvad
för närvarande gäller beträffande kontorsförmännen, har jag — så väl
med afseende härå som ock å önskvärdheten af att chefsuppdraget förlänas
en mera rörlig karaktär, så att vid behof ett ombyte af funktionär
skall kunna låta sig göra — ansett det ej böra ifrågakomma att för
innehafvaren af chefskapet tillskapa en ny tjänst, utan håller jag i
likhet med kommittén före, att ersättningen för chefsgöromålen bör
tillgodokomma innehafvaren under form af tilläggsarfvode. Såsom benämning
för innehafvaren af uppdraget har uttrycket förste revisor
synts mig lämpligare än kontorsförman.

Jag har härefter att upptaga till behandling frågorna om antalet
revisions kommissarier och förste revisorer.

Hvad då först angår antalet föredragande, erinrar jag därom, att
under en lång följd af år föredragningen på revisionsafdelningens tre
kontor varit ombesörjd af två föredragande. Emellertid har numera en
afsevärd ökning af föredragningsskyldigheten ställts i utsikt, hvartill,
såsom jag nyss framhållit, kommer det ökade arbete med målens beredande
till ''föredragning, som revisionsarbetets ifrågasatta frigörande
från kontorsförmansgranskningen naturligen kommer att få till följd.
Jämväl arbetsmaterialet kommer enligt min öfvertygelse att tillväxa
dels på grund af den ifrågasatta skyldigheten för revisionskommissarie
att ombesörja föredragningen äfven af en del andra mål, som förut
tillhört ledamotsföredragningen, och dels såsom en följd af den förstärkning
af revisionens arbetskrafter, som lärer befinnas erforderlig.

Å andra sidan kommer i beaktande, att i planen för revisions -

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 157.

kommissariernas framtida ställning ingår såsom en hufvudförutsättning
att deras tjänsteverksamhet uteslutande skulle utfyllas af föredragningsarbetet.
. Med afseende härå och då jag, så långt, som nu är i fråga
anser mig kunna taga till godo de skål, som å kommitténs sida anförts
lör indragning af en revisionskommissarietjänst, har jag ansett mig
böra stanna vid ett antal af två revisionskommissarietjänster.

I afseende å antalet förste revisorer förekommer, att såväl
ämbetsverket, på en ledamot när, som dess revisionskommissarier
ansett indragning af en revisionskommissarietjänst kunna ske under
den förutsättning, att detalj granskningen af försvarsverkets — ämbetsverket
inskränker sig härvid till att framhålla endast arméns — räkenskaper
komme att utföras inom vederbörande specialrevisioner. Härigenom
skulle från kammarrättens sida för dessa räkenskapers vidkommande
pakallas allenast s. k. generell revision.

Hvad till eu början angår arméns räkenskaper, torde man äga
rätt att utgå från antagandet, att de anordningar för revisionsarbetets
koncentrering och åvägabringande af lättnader jämte ökad reda i arméns
rakenskapsväsen, som kommit till stånd med den nyligen genomförda
omorganisationen af arméförvaltningen— jag syftar härvid särskildt på
de summariska förskottsredovisningarnas bortfallande och införandet af
ett själfständigt räkenskapssystem för regementsförvaltningarna — skola
efterhand, som verkningarna af reformen hinna framträda, göra detaligransknmg
i kammarrätten obehöflig, så att sådan granskning där kommer
att utföras endast i fråga om de utgifter, som bestridas från arméförvaltningens.
hufvudkassa. Beträffande vidare flottans räkenskaper har marinförvaltningen
i underdånig skrifvelse med förslag till stat för ämbetsverket
den 27 september nästlidet år uttalat sig till förmån för anordningar
i syfte att åvägabringa en fullständig revision inom ämbetsverket af
flottans räkenskaper och förrådsredogörelser. För närvarande medhinnes
nämligen i marinförvaltningen revision allenast af en del af flottans
räkenskaper, och denna måste därjämte mången gång — såsom förhållandet
.exempelvis är med medelsredogörelserna från flottans stationer
inskränka sig till kontrollerande däraf, att inkomster och
utgifter förts a rätta anslagstitlar. Denna del af räkenskapen går
sålunda i hufvudsak. ogranskad till kammarrätten. Marinförvaltningen
hemställer i nu angifna afseende, bland annat, om förstärkning af den
ordinarie revisionspersonalen, och hafva de för vidare beredning af
frågan om marinförvaltningens omorganisation tillsatta sakkunnige i sitt
nyligen afgifna betänkande ytterligare betonat behofvet af en sådan
förstärkning.

Öfrig revision spersonal.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Vid sådant förhållande torde det villkor, hvaraf sålunda från
sakkunnigt håll en minskning af antalet revisionskontor gjorts beroende,
kunna antagas komma att inom närmaste framtid föreligga uppfylldt.
Jag tillåter mig äfven framhålla, att revisionskommissariernas
nyss berörda uttalande var åtföljdt af ett förslag till räkenskapernas
fördelning på två revisionskontor, hvadan hinder af teknisk art ej lärer
föreligga för reformens genomförande.

I anslutning till hvad jag sålunda anfört, upptager det af mig
uppgjorda förslaget till stat för ämbetsverket två revisorer med benämning
förste revisorer samt med tillägg af särskildt arfvode utöfver de
med revisorstjänsten förenade aflöningsförmånerna.

Någon ökning af revisionsafdelningens ordinarie arbetskrafter var,
såsom redan är antydt, icke ifrågasatt i ämbetsverkets den 15 maj 1902
afgifna utlåtande.

Däremot möter förslag till förstärkning af revisionspersonalen
i det af mig förut omtalade reformprogrammet från ämbetsverkets revisionskommissarier.
Under förutsättning dels att antalet fasta revisionsamanuenser
nedsattes till fyra, dels att arbetstiden bestämdes för revisor
till 36 och för amanuens till 24 timmar i veckan, och dels att extra
biträden med lägre arfvoden blefve anställda för sifferrevision o. d.,
uttalade sig bemälde tjänstemän för en ökning af den ordinarie revisionspersonalen
till ett antal af tjugufyra, däraf tre Döfverre visor er)) och
tjuguen revisorer. Den sålunda ifrågaställda ökningen skulle enligt
förslagsställarnes mening kunna med fördel användas till beredande af
ökad granskning,stid för de räkenskaper, som måste anses för lågt
uppskattade.

Kommittén har däremot ansett behof icke föreligga af någon ökning
af den ordinarie revisionspersonalen. Kommittén har nämligen
ansett sig kunna utgå från antagandet, att de föreslagna anordningarna
i afseende å revisionsarbetet, särskildt revisorernas befrielse från siffergranskningen,
äfvensom utsträckningen af tjänstgöringstiden böra komma
att medföra, å ena sidan, sådana lindringar i revisorernas arbete och, å
den andra, en så afsevärd ökning i den levererade arbetskvantiteten, att
de ej allenast borde fullt uppväga den ökning i revisionens arbetsmaterial,
som under en tid framåt kunde förväntas, utan äfven därutöfver
lämna tillfälle till minskning i amanuensantalet. Ensamt den
föreslagna utsträckningen af tjänstgöringstiden skulle för revisorerna

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 157. 77

komma att medföra ett ökadt antal revisionstimmar af omkring 100 i
veckan. Kommittén förordar i anslutning härtill en minskning i antalet
amanuenser från elfva till sex.

I det underdåniga utlåtande, kammarrätten den 13 maj 1905 afgifvit
öfver kommitténs förslag, hemställes däremot om inrättande af
två nya ordinarie revisorstjänster i stället för tre af de nuvarande
amanuensbefattningarna. Antalet ordinarie revisionstjänstemän skulle,
utom de två revisionskommissarierna, sålunda komma att uppgå till
|dllSu? däraf, såsom jag redan haft tillfälle nämna, två skulle bestrida
kontorsförmanstjänst.

Samtliga hittills föreliggande förslag till ombildning af revisionsafdelningen
bibehålla sålunda, om än i olika utsträckning, anordningen
med revisionsamanuenser.

Kommittén framhåller emellertid, att det i fråga om ett sådant
granskningsarbete som det kammarrätten tillhörande syntes önskvärdt,
att för detsamma icke anlitades extra ordinarie tjänstemän i större utsträckning,
än som betingades af nödvändigheten att hafva tillgång till
lämpliga vikarier vid ledighet eller förfall för de ordinarie revisionstjänstemännen.
Från denna synpunkt sedt vore antalet amanuenser å
revisionsafdelningen för närvarande uppenbarligen vida större än lämpligt
vore.

Jämväl ämbetsverket förklarar sig, lika med kommittén, finna påtagligt,
att i förhållande till antalet revisorer revisionsamanuensernas
antal för närvarande vore vida större än hvad som kunde anses lämpligt,
och någon annan utväg att råda bot för detta missförhållande
syntes ej stå öppen än att i stället för visst antal amanuensbefattningar
inrätta mot dessa befattningar i afseende å arbetsresultatet svarande
nya revisorstjänster. Som amanuens för närvarande fullgjorde två tredjedels
revisionslott, erfordrades i sådant afseende inrättande af de två revisorstjänster,
som af ämbetsverket föreslagits.

I olikhet med såväl kommittén som ämbetsverket anser jag emellertid
revisionsarbetet, i de delar detsamma icke lämpligen kan anförtros
åt de ifrågasätta, sifferrevisorerna, eller sålunda den egentliga öfverrevisionen,
höra i sin helhet utföras af ordinarie tjänstemän. Att i
större eller mindre utsträckning härför anlita biträde af extra ordinarie
. tjänsteman, innefattar enligt min åsikt ett afsteg från den
organisationsprincip, enligt hvilken tjänstegöromål af ordinarie natur

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 157.

äfven böra af ordinarie tjänstemän utföras — ett afsteg alltför betänkligt
för att annorledes än såsom en nödfallsutväg böra tillrådas.
Såväl kommitténs förslag som ock förslagen från ämbetsverket hafva
också tydligen afgifvits under känslan häraf, ehuruväl steget ej tagits
fullt ut. Vill man ernå det mål, som af alla vederbörande ställts såsom
hufvudsyftet för en omorganisation af revisionsafdelningen, nämligen
att höja dennas ställning till hvad den rätteligen bör vara för att
motsvara anspråken på en verklig öfverrevision, synes mig det kraf, jag
nyss ställt, icke kunna afvisas.

Det arbete, revisionsamanuens utför, består icke ens till någon
del af verkliga amanuensgöromål, utan är i allo detsamma, som
revisor bär att fullgöra. Enda skillnaden är, såsom jag förut nämnt,
att tiden för den förres tjänstgöring med en tredjedel understiger den
för revisor tillmätta. Amanuens har i enlighet härmed att under året
fullgöra revision af räkenskaper, uppskattade till åtta månaders granskningskvantitet.
Som ett amanuensarfvode för närvarande öfverstiger
revisors tjänstgöringspenningar, medan den sistnämndes tjänstgöringstid
är längre, följer redan häraf, att amanuens icke är att påräkna såsom
vikarie för revisor vid ledighet för denne, och då amanuens hittills
ofta innehaft eller på förordnande tills vidare förestått första gradens
tjänst i annat ämbetsverk, har gifvetvis denna omständighet icke
kunnat öka hans benägenhet att mottaga ett förordnande såsom revisor
i kammarrätten, enär han ju då måst afstå från sina öfriga aflöningsförmåner.
Också har en af ämbetsverkets ledamöter i‘ afgifvet särskilt
yttrande vid behandlingen af kommittéförslaget, däri han uttalar sig
mot anordningen att bibehålla vissa amanuensbefattningar allenast för
att hafva tillgäng till lämpliga vikarier för revisorerna, ansett sig kunna
uttala, att »det säkerligen ännu aldrig förekommit, att en amanuens
förordnats till vikarie för en revisor».

Bristfälligheten i det rådande systemet skulle med antagande af
vare sig kommitténs eller ämbetsverkets förslag blifva ännu mera påfallande,
enär enligt båda förslagen endast revisorn, men icke amanuensen,
skulle ställas fullt själfständig i sin tjänsteverksamhet. Såsom
hittills skulle nämligen resultatet af amanuensens revisionsarbete granskas
af kontorsförmannen, hvilken äfven skulle företräda amanuensen i anmärkningsprocessen.
Härigenom komme amanuensens arbete att i viss
män stämplas såsom mindrevärdigt i förhållande till revisorns, en omständighet,
som säkerligen icke skulle vara ägnad att öka den förres
intresse för sitt arbete.

Kung!,. Maj:ts Nåd, Proposition No 157.

-Avskaffandet af amanuensbefattningarna å revisionsafdelningen torde
% heller komma att valla svårigheter vid rekrytering för revisorsjansterna
eller fyllande af tillfälliga vakanser eller semestervikariat
Redan genom den nu tillämpade anordningen att låta semestervikariaten
re71S°^tjTte/ sammanläggas för att i eu följd fullgöras
! 5 ,e beredt att fasta revisorsaspiranter vid ämbetsverket genom
att tilldela dem förordnanden lör längre tider af året. Härigenom
andgas äfven den svårighet, som för större sammanhängande räkenS,
Per’ ,.ex,e?Pelvis ^räkenskaperna, möter för granskningsarbetets
•l 1 na ,,<J1 e nmg Pa Aera händer, hvartill kommer den påtagliga för enKf?

hvilken g^nskningen af samma räkenskap
ellei likartade räkenskaper far i största möjliga utsträckning utföras af
en och samma person. ö

Pi,rnr,n^Iör ?dfrarftam möJligh1eten att kunna åt en revisorsaspirant
lämna förordnande för längre tid i följd, om ämbetsverket, där så

somnnåknlinmP fgö medSlfver, sammanläggning äfven af förordnanden,

seLsterlechghft™ ^ förekommande sommarledigheterna utöfver

sätta de1iuv!randVllfl,PPSkat-adt arbetsresultat för att fullt er- A* af den

f rU 1nuv1aianf''e elfva revisionsamanuenserna erfordras sju revisorer 0]''^narie revi oatsedt

den bråkdel af hel revisionslott, motsvarande 4 månaders fransk- siompersmahr‘-ningskvantitet, som vid valveringen uppkommer.

Hn så pass betydande ökning af revisionens ordinarie arbetskrafter
synes mig emellertid icke vara af nöden. Med beräkning af 300 arbetsdagar
om året eller sålunda 25 arbetsdagar i hvarje månad motsvarar
levisionslott for närvarande med 5 timmars daglig arbetstid 1,500
arbetstimmar och revisionslotten för amanuens 1,000 timmar Vore
imdrmg i granskmngsskyldigheten icke i vissa fall medgifven, skulle
sålunda ^ den sammankgda granskningstiden enligt nu rådande ordning
,• f01''a 3f,0°° tlrnmar- Den verkliga granskningstiden kommer emellertid
att utgöra allenast 33,804 timmar, enär medgifna lindringar belöpa

1 ^TTS{0imSen tl-i 2,j71 °ch fö.r expeditionshafvande revisor till
1,425 timmar, tillhopa sålunda 4,196 timmar.

De“. ^verkan på arbetskvantiteten, som ett antagande af kommitténs
förslag skulle utöfva, låter sig emellertid ej tillförlitligen bedömas.
Kommittén har nämligen icke uttalat sig om storleken af de
lindringar i granskmngsskyldigheten, som skulle tillkomma de båda
kontorsformannen eller expeditionshafvande revisor. Beträffande de förra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

gör kommittén dock gällande, att, då de skulle komma att befrias från
granskning af revisorernas anmärkningar, af dem borde kunna paraknas
mera biträde än förut vid räkenskapsgranskningen. I fråga däremot
om de s. k. expeditionsgöromålen framgar icke, om dessa aro af kommittén
afsedda att fortfarande för hvarje kontor ombesörjas af en revisor
eller om eu uppdelning af dessa bestyr skulle aga rum pa kontorsfoimännen
och de extra biträdena. Utgår man emellertid från antagandet
af half revisionslott för kontorsförmännen och — vid expeditionsgöromålens
uppdelande på kontorsförmännen och de extra Inträdena
_ af bortfallandet utaf den lindring i granskningsskyldighet, som tor
närvarande tillkommer expeditionshafvande revisor, ger forslaget, vindel
förutsättning tillika, att revisionsarbetet under de tre sommarmanaderna
skulle för revisor begränsas till fyra timmar dagligen menj01
pågå sistnämnda antal timmar äfven under denna del aaret, till resultat
eu öknino- af 1,446 arbetstimmar (18 revisorer a 1,650- 29,700 + ö
amanuenser å 1,200 = 7,200. Summa 36,900. Afgå 1,650 timmar.

Kammarrättens förslag ger själffallet en betydligt större ekmrgi
men icke heller bär kan man tillförlitligt beräkna ökningens storlek.

Utgår man från samma förutsättningar som_ jag nyss nkmnt, skulle ok uinu-en

belöpa sig till 7,046 timmar (20 revisorer a 1,650 ” 33,000 + 8
amanuenser å 1,200 = 9,600. Summa 42,600. Afgå l,6o0 timmar.

Rest 40,950 skulle _ med de i öfrigt föreslagna anordningarna

för revisionsarbetet, däribland anställandet af särskilda siffergranskare,
hvilkas antal jag tänkt mig böra blifva fyra, två för hvarje kontor -en tillräcklig ökning i arbetskrafter komma till stånd, därest i stallet
för de elfva nuvarande amanuensbefattningarna inrättades fem revisorstjänster,
däri då inbegripna de båda förste reyisorsbestallnmgarna.
Den påräkneliga arbetskvantiteten från de egentliga revisorernas sida
blefve då 34,650 arbetstimmar. Jag utgår nämligen såsom jag redan
antydt, därifrån, att det icke längre skall visa sig erforderligt att bibehålla
anordningen med s. k. expeditionshafvande revisorer äfvensom från
den nyss angifna lindringen i revisionsarbetet under tre månader åt aret.
Härvid skulle emellertid ökningen icke stanna. Redan förut har jag såsom
min åsikt uttalat, att af de utaf mig föreslagna förste revisorerna skäligen
bör kunna påfordras granskningsskyldighet, för en hvar åt dem
motsvarande half revisionslott årligen eller sålunda för dem bada sammanlagdt
1,650 timmar. Med tillägg häraf skulle sålunda ernas en

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 137.

arbetskvantitet, representerande 36,300 timmar, hvilket ger till resultat
en ökning af 2,496 timmar utöfver den nu påräkneliga kvantiteten. En
så pass betydande ökning, därjämte till sin effektivitet förstärkt af öfriga
utaf mig förordade anordningar, torde tillsvidare få anses tillfyllestgörande.
Det af kommittén och ämbetsverket framhållna önskemålet om beredande
af möjlighet till granskning äfven af kommunikationsverkens uppbördsredogörelser
lärer ock därmed kunna i någon män tillgodoses.

Beträffande frågan om anställande af fasta skrifbiträden får jag,
med hänvisning till mitt uttalande i ämnet vid anmälan den 13 nästlidne
februari af förslag till lönereglering m. m. för kammarkollegium,
hemställa, att jämväl för nu ifrågavarande ämbetsverk må med upptagande
af berörda, ännu ej fullt utredda fråga tills vidare anstå.

Hos kammarrätten äro, såsom jag redan inledningsvis nämnt, anställda
en förste vaktmästare samt fyra vaktmästare.

Med hänsyn särskilt därtill, att i den byggnad, hvari kammarrätten
har sina ämbetslokaler, dessa äro belägna i två skilda våningar,
en och tre trappor upp, jämte det att i bottenvåningen finnes en arkivlokal,
har kommittén ansett sig ej äga anledning föreslå någon inskränkning
af kammarrättens ordinarie vaktbetjäntpersonal.

Förutom i de afseenden, som af mig nu anförts, har jag ansett
skäl ej föreligga att tillstyrka ändring i fråga om ämbetsverkets ordinarie
tjänstepersonal.

Aflöningssatserna för de särskilda tjänstebefattningarna i kammarrätten
äro enligt nu gällande lönestat bestämda på följande sätt:

Bih. till Riksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 121 Höft. 11

Fasta, skrifbiträden.

V äkthet jämte.

Aflöningsförmåner
m. m.

< Cfc

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:ol57.

	i	Tjänst- ]	Begyn-	Ålderstillägg	Slut-
	Lön	görings. penningar	nelse- aflöning	efter 5 år	efter 10 år	aflöning
President................................	7,600	2,400	10,000			10,000
Kammarrättsråd .................	4,400	2,000	6,400	600	—	7,000
2:dra gradens tjänsteman
(sekreterare, advokatfiskal och revisionskommissarie)	3,000	1,500	4,500	500	500	5,500
lista gradens tjänsteman
(notarie, aktuarie o. regi-strator samt revisor) .....	1,800	1,200	3,000	500	500	4,000
l:ste vaktmästare ...............	800	300	1,100	—	—	1,100
vaktmästare.........................	1 500	300	800	100	—	900

I det underdåniga utlåtande, kammarrätten den 15 maj 190^ slaf
i anledning af nådiga cirkuläret den 25 oktober 1901, föreslog ämbetserket
— med hemställan, såsom jämväl i senare förslag skett,_ att en
del af aflöningen måtte erhålla formen af hyresbidrag — att atlöningarna
för ämbetsverkets personal måtte bestämmas pa följande sätt.

- - i	Lön	Tjänst- görings- penningar	Hyres- bidrag	Ålders- tillägg (högst)	Summa aflöning (högst)
President ..................... ...........	7,600	3,000	900		11,500
TCfimni nrrn.tt.srån .........................	4,400	2,400	600	600	8,000
2:agradens tjänsteman (sekreterare, advokatfiskal, revisionskommis-»n.ri p) .....................................	3,000	1,800	500	1,000	6,300
Ti1 nrat.p. rpvi sor .............................	2,500	1,500	500	1,000	5,500
Pevisnr ...............................	2,000	1,500	500	1,000	5,000
Aktuarie och registrator samt notarie ..................................	1,800	1,400	400	1,000	4,600
Tförate vaktm ä stare.........................	800	400	150	—	1,350
Vaktmästare ......................................	500	400	100	o o t—4	1,100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ol57.

Kommitténs förslag till aflöning för tjänstinnehafvarna i kammarrätten
tillämpar, hvad angår kammarrättsråden, advokatfiskal, notarierna,
aktuarien och registratorn samt revisorerna, den fördelning i
normalgrader, som föreligger i kommitténs allmänna principbetänkande,
samt hänför i sådant hänseende kammarrättsråden till tredje normalgraden,
advokatfiskalen till andra samt de öfriga till första normalgraden.
I enlighet härmed äro ock afiöningssatserna för nämnda tjänstinnehafvare
i förslaget bestämda.

För presidenten ifrågasätter kommittén — med erinran därom att
han för närvarande åtnjuter en aflöning af 10,000 kronor eller således
1,000 kronor mer än generaldirektör af normalgrad — aflöningens
höjande med samma belopp, hvarmed enligt kommittéförslaget aflöningen
till den sistnämnde skulle förhöjas, eller sålunda med 1,000 kronor.

För revisionsJcommissariernas vidkommande har kommittén hemställt
om inrättande af en mellangrad mellan andra och tredje normalgraderna,
i likhet med hvad som gäller beträffande öfveringenjörerna i
patent- och registreringsverket.

För revisor med uppdrag att vara kontorsförman föreslås arfvode
att utgå med 500 kronor efter år räknadt.

För vaktbetjänte upptager förslaget aflöning i enlighet med de förordade
normalsatserna.

De af kommittén föreslagna afiöningssatserna voro i enlighet härmed
följande:

	Lön	Tjänst- görings- penningar	Begyn- nelselön	Älderstillägg efter	Slu Hön
5 ar	10 år ; 15 år
President ..............	7,500	3,500	11 000				1 1 000
Kam m arrätt sr åd	4,600	2 400	7 000	600			7 600
Re visionskommissarie.........	3,800	2,000	5,800	500	500	_	6,800
2:dra gradens tjänsteman
(advokatfiskal) ....................	3,500	1,800	5,300	500	500	—	6,300
lista gradens tjänsteman
(notarie, aktuarie och regi-
strator, revisor)...............	2,300	1,500	3,800	400	400	400	5,000
Förste vaktmästare	850	550	1 400				1 400
Vaktmästare ........................	600	500	1,100	100	—	—	1,200

Kommitténs

förslag.

Kammarrätten.

Departementschef
en.

Rungi. Maj ds Nåd, Proposition N:o 157.

I det underdåniga utlåtande, som af kammarrätten den 15 maj
1905 afgafs öfver kommitténs förslag, har ämbetsverket förklarat
sig — med vissa jämkningar i syfte att, jämte bibehållande af anordningen
med hyresbidrag, i öfrigt bringa aflöningsbeloppens fördelning
mellan olika titlar i närmare öfverensstämmelse med kommitténs förslag
— godkänna föreslagna begynnelse- och slutaflöningar för aktuarie och
registrator, notarie samt vaktbetjänte, men i öfrigt af anförda skäl hemställt
om höjning af kommitténs lönesatser. Tillika har ämbetsverket
beträffande sitt ursprungliga förslag framhållit, att ämbetsverket vid
dess framläggande saknat anledning taga hänsyn till möjligheten af, att
vederbörande befattningshafvande kunde komma att förpliktas bidraga
till sin egen pensionering, därom emellertid förslag sedermera framlagts.

Frånsedt olikheter i aflöningsbeloppens fördelning å olika titlar,
voro de af ämbetsverket i nyssberörda utlåtande föreslagna löneförhöjningarna
utöfver dem, kommittéförslaget innehöll, följande: för presidenten
1,000 kronor, för kammarrättsråd 800 kronor i begynnelse- och
slutlön, för revisionskommissarie 200 kronor, för advokatfiskal äfvensom,
under förutsättning af sekreterare''änstens bibehållande, innehafvaren af
sistnämnda tjänst 300 kronor samt för revisor 200 kronor i begynnelselön
och 500 kronor i slutlön, i ty att de tre ålderstilläggen föreslogos
att utgå hvarje gång med 500 kronor i stället för af kommittén
beräknade 400 kronor. För revisor, tillika kontorsförman, hemställde
ämbetsverket, på sätt jag förut omförmält, om en med 500 kronor förhöjd
begynnelselön, med höjningen förlagd till själfva lönen.

Enligt det förslag till organisation, som jag ansett mig böra framlägga,
skulle kammarrättens ordinarie tjänstinnehafvare komma att utgöras af
president, åtta kammarrättsråd, två revisionskommissarier, advokatfiskal,
sekreterare, två förste revisorer, tjuguen revisorer, aktuarie och registrator
samt fyra notarier. Antalet vaktbetjänte skulle, såsom hittills,
blifva fem, häraf en förste vaktmästare och fyra vaktmästare.

Sedan Riksdagen numera godkänt af Kungl. Maj:t framlagda förslag
till aflöningsstat för statskontoret och arméförvaltningen, fotade
på delvis andra grunder än dem, som sålunda tid efter annan föreslagits
för nu ifrågavarande ämbetsverk, torde dessa böra vinna tillämpning
för följande tjänstinnehafvare inom verket, nämligen kammarrättsråden,
advokatfiskal, sekreteraren, aktuarien och registratorn samt
notarierna.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 157.

Vidare torde, i enlighet med hvad jag ansett böra gälla för presidenten
i kammarkollegium, aflöningen för presidenten i kammarrätten
höra sättas till 12,000 kronor, däraf 7,500 kronor lön, 3,500 kronor
tjänstgöringspenningar och 1,000 kronor ortstillägg.

I fråga om revisionskommissarietjänsterna har kommittén, med tillslutning
i hufvudsak af ämbetsverket, ansett desamma böra i aflöningshänseende
ställas högre än andra gradens tjänster. Hvad kommittén och
ämbetsverket till stöd för en sådan anordning anfört betingas emellertid af
den gemensamma förutsättning, från hvilken båda utgått i fråga om revisionskommissaries
blifvande ställning inom ämbetsverket, nämligen att han
fortfarande skulle förblifva chef för revisionskontor. Eu höjning syntes
sålunda, anför kommittén, väl icke vara i och för sig betingad af revisionskommissaries
ifrågasatta ledamotskap, utan påkallades mera af hänsyn till
de viktiga uppgifter, hvilka ålåge revisionsafdelningen och angelägenheten
af att kunna för chefsplatserna inom densamma förvärfva krafter
vuxna dessa uppgifter. Åtskillnaden i aflöningsbelopp har af kommittén
föreslagits till 500 kronor, däraf 300 kronor lagts å lönen och 200
kronor å tjänstgöringspenningarna, medan ämbetsverkets förslag upptager
löneskillnaden till 400 kronor, lika fördelad å lön och tjänstgöringspenningar.

För min del håller jag före, att den ställning såsom föredragande
i anmärkningsmål med ledamotsbehörighet i dessa mål äfvensom
i pleniärenden, som angå revisionsafdelningen och dess tjänstepersonal,
hvilken af mig blifvit för revisionskommissarierna ifrågaställd,
ingalunda i mindre grad påkallar eu höjning i deras ställning utöfver
den, som för andra gradens tjänstemän afsetts.

Då det är en angelägenhet af betydande vikt att kunna vid revisionskommissariebefattningarna
fästa revisionstjänstemän af framstående
duglighet samt tillika ej får förbises, att under det för innehafvare af
sekreterar- och advokatfiskalstjänsterna befordran till kammarrättsrådsämbete
i allmänhet bör kunna påräknas, sådan befordran icke annat än
undantagsvis kan beräknas stå öppen för revisionskommissarie, synes
det mig äfven riktigt, att skillnaden i löneställning, å ena sidan, för nyssnämnda
tjänster och, å den andra, revisionskommissarietjänsterna göres
större än kommittén och ämbetsverket ifrågaställa Eljes torde svårighet
komma att möta för att få tjänsterna i fråga så väl besatta, som deras
vikt kräfver.

På grund häraf har jag ansett begynnelselönen för revisionskommissarie
böra, med samma ortstillägg som för tredje gradens
tjänst, nämligen 600 kronor, sättas till 6,800 kronor, däraf lön 4,200

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

kronor och tjänstgöringspenningar 2,000 kronor. Med likaledes samma
ålderstillägg, som för tredje gradens tjänster medgifvits, skulle slutlönen
för revisionskommissarietjänst sålunda komma att uppgå till 7,400 kronor.

Vidkommande aflöningsförmånerna för revisorstjänsterna torde lämpligt
vara att först upptaga till behandling frågan om aflöningen för
de egentliga revisorerna.

Redan i den framställning i ämnet, som från ämbetsverket föreligger
i dess underdåniga utlåtande den 15 maj 1902, har kammarrätten
gjort sig till målsman för den uppfattningen, att revisorstjänst
i kammarrätten bör i aflöningshänseende ställas högre än första
gradens tjänster i allmänhet.

Ämbetsverket anför sålunda bland annat följande:

»Kammarrätten lärer ej behöfva fästa Eders Kungl. Mapts uppmärksamhet
å den stora betydelsen af en effektiv revision för uppehållande
af en ordnad och sparsam förvaltning. För fullgörande af en
sådan revision är nödigt, att vederbörande granskare med synnerligt
nit och intresse omfattar sin uppgift. Det är ej tillfyllest, att han
underkastar räkenskaperna en mekanisk siffergranskning eller med ledning
af förut gjorda anmärkningar eftersöker obehöriga utbetalningar.
Hans sträfvan bör äfven gå ut på att finna nya anmärkningsanledningar.

Om detta gäller angående revisorer i allmänhet, så har det i
särskild grad tillämpning å kammarrättens revision.

Sedan räkenskaper förut undergått granskning af arméförvaltningens,
generalpoststyrelsens, järnvägsstyrelsens med flera verks revisioner,
skola desamma underkastas ytterligare revision i kammarrätten
mindre i afseende å sifferuppgifter än till kontrollerande af vederbörande
myndighets förvaltningsåtgärder.

Då kammarrättens revision sålunda i förhållande till andra revisioner
intager ställningen af en öfverrevision, hvilkens granskningsplikt omfattar
hela statsförvaltningen, synes på en revisor i kammarrätten böra ställas
skärpta fordringar på omdömesförmåga och författningskännedom. Detta
är i viss mån äfven erkändt därigenom, att för befordran inom kammarrättens
revision erfordras högre examenskompetens än som i allmänhet
är föreskrifven för revisorer i andra verk.

Det synes kammarrätten uppenbart, att de större kraf, man således
bör ställa på en öfverrevisor, ej i längden kunna uppehållas med mindre
honom beredas fördelaktigare ekonomiska villkor än andra revisorer.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

I sammanhang med detta uttalande åberopade ämbetsverket en
jämförande utredning i afseende å kammarrätten och andra verk med specialrevisioner,
innefattande — jämte en redogörelse för medeltalet af årliga
anmärkningsarfvoden, verkställd med ledning af femårsperioden 1897—
1901 ■ tillika redogörelse för medelåldern vid befordran för dåvarande
tjänstinnehafvare i de olika ämbetsverken samt uppgifter för en del
ämbetsverk rörande, å ena sidan, antalet revisorer i verket och, å andra
sidan, huru många innehafvare af andra och tredje gradens tjänster
därstädes, som förut innehaft revisorstjänst. Af denna utredning framginge,
att medan lönevillkor och befordringsålder ställde sig ungefär lika,
befordringsutsikterna vore afgjordt sämre för kammarrättens revisorer.

Med erinran att förslag i liknande riktning förelegat från kammarrättens
sida redan i dess utlåtande öfver 1874 års löneregleringskommittés
betänkande med förslag till ny stat för ämbetsverket, men att detta
förslag ansetts icke böra vinna godkännande, har kommittén uttalat
såsom sin åsikt, att skäl ej heller nu förelåge att bereda revisorerna
eu undantagsställning i aflöningshänseende. De kompetensfordringar,
anför kommittén, som enligt gällande bestämmelser ställdes å kammarrättens
revisionstjänstemän, vore icke andra än de, som gällde äfven
för öfriga nuvarande tjänstemän af första graden inom verket liksom
för en mängd tjänstemän i samma grad inom andra verk. Och det
kammarrättens revisionspersonal åliggande arbetet vore, om än i viss
män mera maktpåliggande än arbetet inom vissa specialrevisioner, dock
icke genom invecklad beskaffenhet eller svårigheten att detsamma fullgöra
så skildt från annat första gradens tjänstemän i allmänhet åliggande
arbete, att ur sådan synpunkt en åtskillnad i löneförmåner kunde anses
befogad. Kommittén insåge visserligen vikten af att, i ändamål att
kammarrättens revision måtte på ett, såvidt möjligt, noggrannt och ändamålsenligt
sätt fullgöras, åt densamma förvärfva dugande krafter och hade
jämväl ur denna synpunkt funnit en väsentlig höjning af aflöningsbeloppen
erforderlig^ för kammarrättens revisorer, likasom för tjänstemän i allmänhet
af första graden. Men kommittén kunde dock ej anse löneförhöjning
vara det enda eller ens det verksammaste medlet att nå
detta ändamål att vinna den möjligast effektiva revision. Tvärtom hölle
kommittén före, att, äfven om revisorerna i kammarrätten tillädes högre
aflöningsförmåner än andra tjänstemän, som hittills varit med dem likställda,
det mycket väl skulle kunna inträffa, att nämnda ändamål ej
vunnes. Ur ifrågavarande synpunkt vore, enligt kommitténs mening,
vida viktigare, att sådana ändringar i formerna för revisionsarbetet inom

Departements chefen.

88 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 157.

kammarrätten vidtoges, som voro ägnade att höja detta arbetes vikt
och betydelse inom verket samt revisionspersonalens uppfattning af och
intresse för sin uppgift. I sådant hänseende syntes stor vikt böra fästas
vid kommitténs förslag om rätt för revisorerna att själfva underskrifva
sina anmärkningar och ansvara för deras riktighet samt äfven i öfiigt
själfständigt utföra sina anmärkningsmål, _ om befrielse för dem från
mera mekaniskt arbete såsom siffergranskning m. m., som de nu både
att utföra, samt om rätt för revisionskommissarierna att i anmärkningsmål
jämte vissa andra ärenden såsom ledamöter deltaga i besluten. Till
det åsyftade målets vinnande borde ock, enligt kommitténs åsikt, medverka,
att revisionskommissarierna, till hvilka poster dugliga revisorer
hade att vänta befordran, af kommittén satts i en högre lönegrad än
förut, äfvensom att kommittén för kontorsförman ifrågasatt ett till 500
kronor bestämdt arfvode.

X eu vid kommitténs betänkande fogad reservation, som i denna
del biträdts af ämbetsverkets representant därstädes, har en af kommitténs
ledamöter, själf ordinarie revisionstjänsteman i förvaltande verk,
erinrat därom, att någon enda förmån framför de förvaltande verkens
specialrevisioner icke kunde anses hafva blifvit af kommittén föreslagen
för kammarrättens revisorer. Ett sådant företräde vore emellertid påkalladt
af de sistnämndes uppgift att vara öfverrevisorer. Utan att det ringaste
vilja förringa nyttan och behofvet af underrevisionen, vore dock öfverrevisionen,
som hade att öfva kontroll lika väl pa de beslutande myndig
heterna som på deras revisorer och underlydande redogörare, från statens
sida sedd af största betydelse och värd att på allt sätt så omhuldas, att
den kunde fullt verka för sin uppgift. Önskvärdt vore sålunda att för
denna revision kunna anskaffa de allra yppersta krafter, så att densamma
komme att utgöra en elitkår af revisorer. ...

Jämväl ämbetsverket underkastar kommitténs yttrande kritik och
vidhåller sitt förut gjorda uttalande i frågan.

Att kammarrättens revisorer, om än i sin allmänna ställning
närmast hänförliga till första gradens tjänstemän, dock böra i aflöningshänseende
ställas bättre än dessa, synes _ mig i likhet med ämbetsverket
påkalladt redan af kammarrättsrevisionens uppgift att väsentligen
innebära öfverrevision. Detta medför, såsom ock blifvit framhållet,
befogenhet för kammarrättens revisorer att öfva kontroll äfven å myndigheternas
förvaltningsåtgärder, hvilken kontroll ar ställd i utsikt att vidgas.
De granskningsresultat, hvartill specialrevisionen kommit, och de åtgärder,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 89

som i anledning däraf besluta, utgöra föremål för förnyad granskning
från kammarrättsrevisionens sida. Befinnes granskningen icke nöj akti oeller
anses den i anledning af en anmärkning beslutade åtgärden oriktig
äger kammarrättens revision att häri påyrka rättelse. I olikhet med
kommittén måste jag finna denna revision mera maktpåliggande än
specialrevisionen. Denna dess i viss mån olika karaktär "har äfven
vunnit uttryck i det sätt, hvarpå den s. k. generella granskningen i

ämbetsverkets gällande instruktion omtalas. Nämnda granskning_af seende

redogörelser, som i det redovisande verket blifvit detalj granskade
— förklaras nämligen böra ske »mindre i afseende å redogörelsernas
sifferuppgifter än till kontrollerande af vederbörande myndigheternas
förvaltningsåtgärder». Förbises får ej heller, att äfven med två revisionskommissarietjänster
och två med särskildt arfvode utöfver löneförmånerna
såsom revisor försedda revisorstjänster befordringsutsikterna för en
tjänstemannapersonal med sa pass betydande numerär, som här är i
fråga, ingalunda kunna betecknas såsom gynnsamma. Tvärtom torde
de alltjämt icke tåla jämförelse med befordringutsikterna för revisionstjänstemännen
i flertalet förvaltande verk med egen specialrevision.
Äfven i jämförelse med en notaries eller aktuaries göromål ärkammarrättsrevisors
tjänstverksamhet af större direkt betydelse för det allmänna
ock p.V11®8 •iämväl mec^ hänsyn härtill en höjning påkallad af revisors
.Löneförmåner utöfver dem, som ansetts höra tillmätas innehafvare af
första gradens tjänster i allmänhet. Slutligen vill jag tillägga, att Filett
flertal af de förvaltande verken med egen specialrevision kompetensfoi
diingarna för revisionspersonalen äro lägre än för kammarrättens
revisorer, af Indika fordras akademisk examen.

hör att en åtgärd i det syfte, jag sålunda måste finna önskligt,
skall visa sig effektiv och i stånd att tillförsäkra kammarrätten tillgång
till ett urval af dugande krafter äfven bland specialrevisionernas tjänstemän,
torde man emellertid icke böra stanna vid en mindre ökning utöfver
begynnelselönen för första gradens tjänster än 500 kronor, och
förutsätter jag därvid tillika, att rätten till anmärkningsprovision icke
kringskäres i vidare män än kommittén föreslagit.

Förhöjningen synes mig vidare lämpligen böra fördelas å lön och
tjanstgoringspenningar sålunda, att 400 kronor falla på lönen och återstoden,
100 kronor, på tjänstgöringspenningarna. Begynnelselönen blir
härvid höjd från 4,000 kronor till 4,500 kronor, medan slutlönen, vid
beviljande af de tre för första gradens tjänster beräknade ålderstilläggen
hvart å 500 kronor, kommer att uppgå till 6,000 kronor.

Bill. till Itiksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 121 Höft.

J/lönings vinkar.

Sportler m.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Hvad härefter angår det af mig ifrågasatta tilläggsarfvodet för
innehafvarne af förste revisor sbeställning ärna, vill jag till en början
nämna, att arfvodet till de nuvarande kontorsförmännen, enligt af ämbetsverket
senast beslutad fördelning, utgjort för en kontorsförmän. 450
kronor och för hvardera af de båda öfriga 300 kronor. Vidare erinrar
jag därom, att såväl kommittén som ämbetsverket för de båda revisorer,
som tillika skulle vara kontorsförmän, ifrågaställt ett tillägg till deras
revisorsaflöning åt 500 kronor lör hvardera, kommittén under form af
arfvode och ämbetsverket såsom lön. Då det af mig för förste revisor
ifrågasatta chefskapet skulle komma att innefatta samtliga de göromål,
som för närvarande tillkomma revisionskommissarierna med undantag''
af föredragningen och hvad därmed star i samband, samt hans uppgifter,
så vidt nu är i fråga, således skulle i ej ringa grad tillökas utöfver
hvad för kontorsförmän blitvit ifrågaställdt, är en större förhöjning
o-ifvetvis påkallad. Med hänsyn härtill synes mig tilläggsarfvodet i
fråga icke kunna bestämmas lägre än till 800 kronor. Slutaflöningen
för förste revisor kommer då äfven att sammanfalla med begynnelselönen
för revisionskommissarie. En i enlighet härmed vidtagen höjning
är så mycket mer befogad, som utsikterna för förste revisor att bereda
sig anmärkningsprovision äro förhållandevis mindre än för revisor med
hel revisionslott.

Arfvodet torde böra utgå oafkortadt under semester, och iörutsatter
jag tillika, att det skall ankomma på Eders Kungl. Maj:ts pröfning att
efter förslag af ämbetsverket bestämma, huru stor del af arfvodet, som

_ till förebyggande däraf att förste revisor vid förordnande å revisions kommissarietjänst

komrne att lida minskning i tjänstinkomst — må vid
förordnande på högre tjänst bibehållas.

Såsom villkor för åtnjutande af de med ordinarie befattning inom
kammarrätten förenade aflöningsförmåner torde — med iakttagande af
att i afseende å villkoren för _ tjänstgöringspenningars uppbärande
för den tid, tjänstinnehafvare åtnjutit semester, för kammarrätten med
semester likställas ferier — enahanda villkor och bestämmelser böra
stadgas, som i förevarande hänseende bestämts att gälla i fråga om
statskontoret.

Enligt kammarrättens instruktion åtnjuter dess advokatfiskal aktoratsarfvode
med tio procent å de medel, böter och viten undantagna, som
efter hans åtal eller till följd af hans ämbetsåtgärd i andra än anmärk -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 91

ningsmål till betalning utdömas och hvilka i kronans eller annan allmän
kassa inflyta.

Af medel, som inflyta med anledning af anmärkning vid de till
granskning inkomna räkenskaperna, utgår anmärkning sarf vode med femton
procent; och skall, då varor eller persedlar blifva i följd af anmärkning
till uppdebitering fastställda, det ankomma på kammarrätten att efter
förhållandena bestämma arfvodets belopp från och med fem till och med
femton procent af varornas eller persedlarnas värde.

Anmärkningsarfvode beräknas allenast af sådana medel, som förutan
anmärkning icke skulle kommit kronan eller det allmänna till godo,
samt, i fråga om varor och persedlar, endast då förlust af desamma
antagligen varit att befara, därest anmärkning uteblifvit. Vederbörande
tjänsteman äger icke åtnjuta arfvode å medel, som influtit i anledning
af anmärkning vid räkenskap, hvars granskning lian skolat verkställa,
men ej fullbordat inom ett år från räkenskapens afkunnande till revisionsafdelningen,
hvaremot advokatfiskalen, när han hos kammarrätten anmält
försummelse i berörda afseende, äger att af anmärkningsmedlen erhålla fem
procent. Då väckt anmärkningsfråga remitteras till utförande af advokatfiskalen
eller till handläggning och pröfning i första hand af annan
myndighet än kammarrätten, äger anmärknings författaren ej att af de
i anmärkningen afsedda medel, som sedermera inflyta, undfå mer än
fem procent. Slutligen kan nämnas, att när anmärkt felaktighet skäligen
må anses hafva tillkommit af uppsåt, uppenbar vanvård eller gröfre försummelse,
redogöraren enligt gällande föreskrift bör åläggas att af egna
medel utgifva anmärkningsarfvodet.

Advokatfiskalen har i aktoratsarfvode uppburit år 1904 525 kronor,
år 1905 8,530 kronor 26 öre, år 1906 11 kronor 49 öre och år 1907
436 kronor 19 öre.

Beträffande det påfallande höga belopp, som år 1905 utgått i
aktoratsarfvode, har ämbetsverket meddelat, att beloppet hufvudsakligen
utgjort arfvode i ett mål af ovanligt vidlyftig beskaffenhet, hvars utredning
och handläggning kraft eu tid af flera år.

I anmärkningsarfvode hafva till revisionstjänstemännen utgått år
1904 4,560 kronor 89 öre, år 1905 6,141 kronor 69 öre, år 1906 7,782
kronor 27 öre, sammanlagdt 24,380 kronor 40 öre och år 1907 5,895
kronor 55 öre. Af dessa belopp, har, för hela perioden, utgått till
första kontoret 13,071 kronor 28 öre, till andra kontoret 6,012 kronor
49 öre och till tredje kontoret 5,296 kronor 63 öre.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Kommittén har hemställt, dels att advokatfiskalen i kammarrätten
icke vidare må åtnjuta aktoratsarfvode å medel, som efter
hans åtal eller till följd af annan hans ämbetsåtgärd inflyta i kronans
eller annan allmän kassa, och dels att den vissa tjänstemän i kammarrätten
tillkommande rätten till anmärkningsarfvode af medel, som inflyta
med anledning af anmärkning vid de till granskning inkomna räkenskaperna,
måtte, utöfver hvad för närvarande är föreskrifvet, på det sätt
ytterligare begränsas, att dylikt arfvode skall utgå med femton procent
å det anmärkta beloppet, därest detta icke öfverstiger 500 kronor, samt
med tio procent å högre belopp, dock att för belopp mellan 500 och
och 750 kronor arfvodet skall utgå med femton procent å 500 kronor.

I öfrigt föreslås, att af anmärkningsarfvode, som belöper för medel,
influtna på grund af anmärkning, hvilken väckts af för siffergranskning
eller dylikt anställdt biträde, två tredjedelar skola tillfalla nämnda biträde
och en tredjedel den revisionstjänsteman, som besörjt anmärkningens
uppsättande och afgifvande till kammarrätten.

Till stöd för förslaget om upphörande af advokatfiskalens rätt
till aktoratsarfvode hänvisar kommittén till hvad som af kommittén i
enahanda ämne anförts rörande advokatfiskalen i kammarkollegium.
Dessa skäl ägde nämligen enligt kommitténs åsikt sin fulla tillämpning
äfven beträffande kammarrättens advokatfiskal. Därtill komme, att de åtal
eller andra ämbetsåtgärder från den sistnämndes sida, för hvilka aktoratsarfvode
tillflöte honom, i regel vore föranledda af annans initiativ.
Sj kifva, ämbetsåtgärden borde enligt kommitténs åsikt af advokatfiskalen
verkställas utan annan ersättning än den, som innebures i honom tillkommande
aflöning.

Ämbetsverket har för sin del hemställt om begränsning åt rätten
till aktoratsarfvode sålunda, att arfvode måtte för hvarje år utgå med
tio procent, intill dess arfvodet uppgått till femhundra kronor och därefter
med endast fem procent.

Kammarkollegium föreslog i sistberörda ämne anordnandet af en
ytterligare begränsning sålunda, att arfvodet icke något år finge öfverskrida
800 kronor. En dylik begränsning, hvilken jag för sist nämnda
ämbetsverk ansett mig böra tillstyrka, har kammarrätten för dess advokatfiskal
vidkommande funnit sig icke kunna förorda. Dess genomförande
skulle nämligen, anför ämbetsverket, kunna föranleda därtill, att advokatfiskalen
för vissa ämbetsåtgärder icke ägde åtnjuta ett arfvode, som för
andra dylika åtgärder af enahanda beskaffenhet; tillkomme honom, och
följaktligen äfven i vissa fall den sporre till ökadt nit och intresse i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 93

tjänsten, aktoratsarfvodet innebure, komme att saknas. Arfvodets begränsning
till visst årligt belopp syntes ämbetsverket ock föranleda den
olägenheten, att dess storlek blefve alltför beroende af den tid, under
hvilken det arbete verkställts, därför arfvodet vore afsedt utgöra vedergällning,
i det exempelvis en viss under ett år utförd arbetsmängd
skulle, därest densamma fördelades å två eller flera år, kunna medföra
ett vida högre arfvode.

_ Hvad ämbetsverket sålunda anfört synes mig icke innefatta tillräcklig
anledning att ställa dess advokatfiskal i gynnsammare ställning
än den jag ansett böra tillkomma kammarkollegii advokatfiskal.

•lag är så mycket mindre böjd för att i förevarande afseende förorda en olikhet
i deras inbördes ställning, som det synes mig ställdt utom tvifvel, att om än
utförandet af de ämbetsuppgifter, som ankomma på den förre till iakttagande
af det allmännas rätt .och bästa, i allmänhet kan anses vara
mera maktpåliggande än som gäller beträffande hans ämbetsbroders
motsvarande verksamhet, förmåga af eget initiativ dock i afsevärdt
större grad förutsättes hos den senare.

I betraktande häraf har jag också ansett påkalladt, att nu ifrågavarande
förmåner tillmätas dem i samma utsträckning-.

Kommitténs förslag till begränsning af anmärkningsarfvodet och den
i sammanhang därmed förordade fördelningen af sådant arfvode i fall, där
den granskning, som är afsedd att af extra biträde verkställas, haft till
resultat, att anmärkning framställts af vederbörande revisor, hafva af
ämbetsverket lämnats utan erinran och synas mig vara af beskaffenhet
att böra godkännas.

I gällande stat för kammarrätten är ett belopp af 34,900 kronor -Anslag till
uppfördt såsom anslag till yikariatsersättning, arfvoden åt extra biträden,
nitpenningar och renskrifningskostnad. it extra

j „ „ biträden, JUt i

traga om utgifterna för arfvoden åt extra biträden — för när- Pmnin9ar
vaxande komma i sådant afseende i betraktande allenast amanuenserna ^kostnad*
inom ämbetsverket är af mig inledningsvis redan nämndt, att det nuvarande
_ antalet amanuenser utgör sjutton, af hvilka fyra äro anställda
å kansliet, en hos aktuarien, en å advokatfiskalskontoret samt elfva å
revisionsafdelningen.

Kansliamanuensernas göromål äro af enahanda natur som notariernas,
dock med den åtskillnad, att det af anmärkningsföredragningen
föranledda kansliarbetet livilar uteslutande på notarierna i tur och ordninodem
emellan. ö

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Amanuensen hos ad v o k åt fi s k alen bär till hufvudsaklig uppgift att
granska underställda beslut i ordinarie afskrifningsmål, hvarom jag
förut nämnt.

I årligt arfvode åtnjuta kansliamanuenserna och amanuensen a
advokatfiskalskontoret en ''hvar 1,800 kronor samt amanuensen hos
aktuarien och revisionsamanuenserna en hvar 1,500 kronor.

Beträffande anslaget till flitpenningar (gratifikationer) åt extra
ordinarie tjänstemän och vaktbetjänte har detta vid statens uppgörande
beräknats till 1,700 kronor. Detta belopp har under de senare åren
visat sig alldeles otillräckligt och har för aren 1905, 1906 och 1907 icke ens
hela det sålunda beräknade beloppet kunnat för hithörande ändamål disponeras.
Till upplysning om till huru små belopp gratifikationerna af brist på
medel måst bestämmas har ämbetsverket i underdånigt utlåtande den 21
november 1907 — afgifvet i anledning af kommitténs. betänkande och
förslag angående beredande af fastare anställning för vissa biträden hos
statens ämbetsverk och myndigheter — meddelat, att högsta gratifikationsbeloppet
utgjort år 1905 200 kronor och år 1906 150 kronor, hvilka
belopp dessutom kunnat beviljas endast eu extra ordinarie, tjänsteman.
I allmänhet hade beloppen nedgått under 100 kronor ända till 20 kronor.
För extra vaktmästares tjänstgöring, hvilken skolat bekostas från samma
anslag har, tillägger ämbetsverket, ersättningen för åren 1905 och 1906
icke kunnat sättas högre än till 1 krona 80 öre för dag det förra och
till högst 2 kronor för dag det senare året. Med bifall till därom
gjorda särskilda framställningar har också så väl för år 1906 som för
år 1907 tilläggsanslag af 500 kronor för hvartdera året genom särskilda
nådiga beslut af tillgängliga medel beviljats ämbetsverket.

För täckande af renskrifningskostnaden för ämbetsverket hafva af
anslaget tagits i anspråk år 1905 4,151 kronor 28 öre, år 1906 4,430
kronor 83 öre och år 1907 4,342 kronor 31 öre.

Till vikariatsersättningar åtgå under af mig ifrågasatta ändrade
förhållanden i jämnt tal 4,542 kronor (4,541 kronor 66 öre). Enligt
hvad jag redan nämnt, har jag i afseende å förste revisorernas tilläggsarfvoden
förutsatt, dels att under semesterledighet arfvodet skulle få
bibehållas, och dels att en del af arfvodet skulle fortfarande få tillgodonjutas
vid förordnande på högre tjänst. Med anledning häraf är af
nöden att bereda vikarien för förste revisor i fall, som nu nämnts,
motsvarande godtgörelse. Med beräkning, förutom af två manaders
semestervikariat, därjämte af vikariatsbehof för ytterligare sammanlagdt

Kung!,. Majds Nåd. Proposition N:o 157.

fem månader, nämligen dels sammanlagdt tre månaders semestervikariat
för förste revisorerna å revisionskommissarietjänst och dels vikariat vid
ytterligare en månads ledighet utöfver semester för en hvar af revisionskommissarierna,
erfordras i sådant hänseende 300 kronor. Det till vikariatsersättningar
erforderliga beloppet torde således böra beräknas till 4,842
kronor.

Härefter har jag att yttra mig beträffande antalet amanuenser a man
inom ämbetsverket.

I fråga om antalet kansliamanuenser har af kommittén icke föreslagits
någon ändring i det nuvarande antalet. Däremot har ämbetsverket
— under förutsättning att en effektiv inskränkning, i enlighet
med hvad ämbetsverket anser lämpligt, kommer att äga rum i rubrikoch
recitskrifningen, vid hvilket förhållande minskning i kanslipersonalens
arbete vore att påräkna — förklarat sig anse antalet kansliamanuenser
icke behöfva bestämmas högre än till två.

I anslutning härtill har jag beräknat arfvode för allenast två
amanuensbefattningar å kansliet.

I fråga vidare om amanuensbefattningen å aktuariekontoret har kommittén
framhållit, att, om än för aktuarien ej syntes vidare kräfvas regelbundet
biträde af amanuens, det dock måste med afseende å den speciella
beskaffenheten af aktuariens göromål anses önskligt, att på aktuariekontoret
funnes tillgång till en med göromålen förtrogen person utom
aktuarien. Ämbetsverket har förklarat ifrågavarande amanuensbefattning
ej kunna undvaras, och har min beräkning blifvit i enlighet härmed
uppgjord.

Att amanuenstjänsten å advokatfiskalskontoret varder obehöflig
vid bortfallande af underställningsskyldigheten för de ordinarie afskrifningsmålen
är påtagligt. Indragning af denna befattning, som föreslagits af
kommittén, bär jämväl af ämbetsverket förutsatts vid dess anslagsberäkningar.

Aid bifall härjämte till mitt förslag om amanuensbefattningarnas å
revisionsafdel ningen bortfallande skulle således antalet amanuenser blifva
allenast tre. I anslutning till mina tidigare uttalanden i frågan om
grunderna för mera fast anställda amanuensers inom de centrala ämbetsverken
aflöning har jag ansett beräkningen af denna del af anslaget
tillsvidare höra göras efter ett medelarfvode af 1,800 kronor för dem
hvar, hvilket ger till resultat en summa af 5,400 kronor.

Senast vid föredragning af frågan om reglering af löneförhållandena
hos kammarkollegium har jag uttalat den mening, att fast anställd
amanuens i centralt ämbetsverk jämväl borde tillerkännas rätt att vid

96 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 157.

sjukdom, ej öfverskridande viss tid, samt vid förordnande a ordinarie
tjänst under den ordinarie innehafvare^ semester eller tjänstledighet
såsom regel bibehålla en del af amanuensarfvodet, hvilken lämpligen syntes
böra bestämmas till två tredjedelar, äfvensom beredas tillfälle att, i den
mån förhållandena inom vederbörande ämbetsverk sådant tilläte, erhålla
någon tids ledighet — förslagsvis beräknad till 2 å 3 veckor — årligen
utan skyldighet att afstå någon del af arfvodet. Härjämte har jag
såsom önskvärdt framhållit, att, då amanuens med fast arfvode för
sjukdom eller eljest åtnjöte ledighet eller förordnades att uppehålla ordinarie
befattning, annan extra ordinarie tjänsteman, där lämplig sådan
funnes att tillgå, förordnades att bestrida amanuensbefattningen mot
den aflöning, hvilken inom verket ansåges böra utgöra begynnelsearfvode
för sådan befattning, som vore i fråga.

Med tillämpning häraf har beräknats, att för tillgodoseende af
nu nämnda ändamål skulle, under den af mig angifna förutsättningen
att antalet amanuenser bestämmes till tre, erfordras ett belopp af sammanlagdt
omkring 1,400 kronor. Hela erforderliga anslagsbeloppet i denna

del skulle således blifva 6,800 kronor.

Förutom amanuenser skulle emellertid, enligt kommitténs felslag,
å kammarrättens revisionsafdelning anställas kvinnliga eller andra biträden
utan akademisk bildning för siffergranskning af de till kammarrätten
ingående räkenskaperna äfvensom för besörjande, i den mån
sådant befunnes lämpligen kunna ske, jämväl af andra vid räkenskapsgranskningen
förefallande enklare göromål. Arbetstiden för dessa biträden
har kommittén ansett böra bestämmas till densamma som för
revisorerna, nämligen sex timmar, och har kommittén, med utgående
från denna arbetstid, likaledes ansett antalet dylika biträden åtminstone
tills vidare icke böra sättas högre än till fyra,

I afvaktan på ett definitivt ordnande af frågan om biträdens af
ifrågavarande slag tjänsteställning har jag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med kammarrättens hemställan i utlåtandet den 21 november
1907 för nu nämnda biträden beräknat ett arfvode af 1,500 kronor
för dem hvar eller sålunda sammanlagdt 6,000 kronor.

I afseende å det för närvarande otillräckliga anslaget till flitpenningar
har ämbetsverket i nyss nämnda utlåtande däri de i det
underdåniga utlåtandet den 13 maj 1905 gjorda anslagsberäkningarna
med ledning af sedermera ifrågasatta och för vissa ämbetsverk genomförda
förhöjningar af de extra tjänstemännens aflöningar göras till
föremål för förnyadt uttalande, så vidt angår hela det nu ifrågavarande

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 157. 97

anslaget hemställt, att anslaget, så vidt nn är i fråga, måtte beräknas
till 5,400 kronor.

Då, efter hvad jag inhämtat, den nn afsedda extra tjänstepersonalen
i kammarrätten år 190 i uppgick till ett antal af aderton med lika fördelning
å kansliet och revisionsafdelningen, medan antalet extra vaktmästare
utgjorde tio, torde det af ämbetsverket beräknade anslagsbeloppet
i nu ifrågavarande del ej kunna anses för högt tilltaget.

Såsom jag redan förut nämnt, har jag ansett frågan om beredande
af en förändrad ställning åt de på mera stadigvarande sätt hos statens
verk och myndigheter anställda skrifbiträden icke böra för närvarande
upptagas till pröfning. Vid beräkningen af de erforderliga utgifterna
för renskrift m. m. höra därför gifvetvis de i dessa hänseenden hittills
rådande förhållandena inom ämbetsverket tagas till utgångspunkt.

Med afseende a hvad härom blifvit upplyst synes mig- anslagsbehofvet
i denna del böra beräknas till 4,500 kronor.

Enligt nu angifna beräkningar skulle således anslagsbehofvet för
samtliga nu ifrågavarande ändamål uppgå till sammanlagt 27,542 kronor
som i staten torde böra afrunda^ till 27,600 kronor.

För vaktmästare, som i sådan egenskap åtnjuter fri bostad och
bränsle, torde aflöningsförmånerna böra underkastas samma jämkning,
som senast för kamm arkollegii vaktmästare ifrågasatts.

På grund af hvad sålunda anförts tillåter jag mig framlägga
följande förslag till aflöningsstat för kammarrätten, att tillämpas från
och med år 1909:

Bih. till Piksd. Brok 1908. 1 Sami. 1 Afd. 121 Höft.

• Iiungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 157.

president ....................

kammarrättsråd ........

d:o ........

re vision skommissarie...
d:o

sekreterare....................

advokatfiskal................

revisor (förste revisor)
d:o ............

1
1
7
1
1
1
L
1
1

1 revisor ..............

20 d:o ..............

1 tjänsteman i l:a
graden (notarie) ..

4 d:o, (notarier, aktuarie

och registrator) ......

1 förste vaktmästare

1 vaktmästare ..........

3 d:o ..........

löne -

Kronor

Tjänst- Arf_
Lön | gBripgs- yode
| penningar

Orts- |
tillägg

Summa

7,500

5,000

35.000
4,200

4.200
3,600

3.600

2.600
2,600
2,600

52.000

2.200

8.800

900

700

2,100

j Anslagtill vikariatsersätt
; ning, arfvoden åt extra
biträden, flitpenningarj
! o. renskrifningskostnadi

3,500		1,000	12,000
2,500	—	600	8,100
17,500	—	4,200	56,700
2,000	—	600	6,800
2.000	—	600	6,800
1.800	—	400	5,800
1,800	—	400	5,800
1,600	800	300	5,300
1,600	800	300	5,300
1,600	—	300	4,500
32,000	—	6,000	90,000
1,500	—	300	4,000
6,000	_	1,200	16,000
450	—	150	1,500
350	—	150	1,200
1,050	—	450	3,600
			27,600
—	—	—	261,000

Surnmaj

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad
förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å

Efter 5 år kan lönen höjas
med 600 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas
. med 500 kronor och efter
10 år med ytterligare
500 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kronor, efter 10
, år med ytterligare 500
kronor och efter 15 år
med än ytterligare 500!
kronor.

[Efter 5 år kan lönen höjas
[ med 100 kronor.

samt bränsle, skall, så länge denna
lönen afdragas 100 kronor årligen.

I öfverensstämmelse med hvad jag förut yttrat hemställer jag
vidare, att för åtnjutande af de sålunda föreslagna aflöningsförmånerna
måtte stadgas följande villkor och bestämmelser:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

vara pliktig att, med bibehållande af den tjänstegrad och den aflöning
han innehar, efter ny eller förändrad arbetsordning sköta de med befattningen
förenade göromål eller, efter Kungl. Maj:ts förordnande,
tjänstgöra i det verk, till hvilket göromålen öfverlämnas;

att med ordinarie befattning i kammarrätten icke må förenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att, därest tjänsteman eller betjänt varder afstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke af kammarrätten
pröfvas böra användas till befattningens uppehållande, skall

100

Kuncjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

under tiden innehållas, såvida ej kammarrätten finner skäligt låta honom
uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, tjänsteman af lägre grad skall vara skyldig att, om han förordnas
till högre befattning i kammarrätten, densamma, mot åtnjutande
i förstnämnda fall af de för befattningen anslagna tjänstgöringspenningar,.
men i senare fallet af däremot svarande belopp i stället för egna tjänstgöringspenningar,
bestrida, dock ej längre än sammanlagdt tre månader
under ett och samma kalenderår;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten för
första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor att
innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som erfordras
för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt sin egen
eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort annat
offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom till last den
tid, han åtnjutit ferier eller semester, och för andra förhöjningen, om
sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma villkor, samt för.
tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än ytterligare fem år,
äfvenledes på samma villkor, under iakttagande, hvad hvar och en af
omförmälda löneförhöjningar angår, att, den högre aflöningen ej får
tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter det, hvarunder
den stadgade tjänståldern blifvit uppnådd; börande löntagare därvid
tillgodoräknas den tid, som före den nya aflöningsstatens trädande i
kraft förflutit från hans tillträde till befattningen, vare sig på grund af
fullmakt eller konstitutorial eller på grund af förordnande i följd af
frågan om kammarrättens omorganisation;

att likväl lönetagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänstålder, som
berättigar honom till pension, icke må samma förhöjning tillträda;

att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för göromålens
behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, presidenten, kammarrättsråden,
revisionskommissarierna samt tjänstemännen af andra lönegraden,
enhvar under en och en half månad samt revisorerna och
tjänstemännen af första lönegraden, enhvar under en månad;

att tjänsteman, som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll å
uppbörd, är pliktig att å tid af året, som af presidenten bestämmes,
begagna sig af semester;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägget utgå till månadens
slut;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157. 101

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom ifråga
om lätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens
ikraftträdande eller,. såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter
tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig
underkasta . sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Slutligen hemställer jag, att föreskrift måtte meddelas, dels därom
att enhvar, som med eller efter 1909 års ingång tillträder befattning
i kammarrätten, skall vara pliktig- att underkasta sig nu omförmälda
villkor och bestämmelser, dels ock därom att de förutvarande innehafvare
af befattningar i kammarrätten, kvilka icke före den 1 november
1908 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten samt
nämnda villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunna därtill
förbindas, skola vaida bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsföimåner
äfvensom, i den mån ej annat föranledes af bestämmelserna
i förenämnda lag, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem.

I enlighet med löneregleringskommitténs därom gjorda hemställan
hafva, för underlättande af den förestående löneregleringens genomförande,
vid inträffade vakanser tva tjänstebefattningar nämligen sekreterartj
än sten och en revisionskommissarietjänst, tillsvidare blifvit tillsatta
endast på förordnande.

Da föiordnandet a revisionskommissarietjänsten förestås af ordinarie
revisor och sekreterartjänsten enligt förslaget skulle bibehållas, erfordras
icke någon särskild öfvergångsanordning för den nya lönestatens genomförande.
ö

Den af mig föreslagna nya aflöningsstaten slutar på en summa
åt 261,000 kronor, hvilken summa med 69,100 kronor öf verstiger den
för kammarrätten nu gällande lönestatens slutsumma, 191,900 kronor,
samt med 4,100 kronor den tidigare af mig förslagsvis beräknade
ökningen.

1 å grund af hvad jag anfört, hemställer jag i underdånighet, att
Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen, att

dels godkänna det af mig tillstyrkta förslaget till stat för kammarrätten
äfvensom de villkor och bestämmelser, som af mig föreslagits
för åtnjutande af de i samma stat upptagna aflöningsförmåner;

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 157.

dels förklara, „ . 0 ...

ej mindre, att en hvar, som med eller efter. 1909 ais ingång ti -träder befattning i kammarrätten, skall vara pliktig att underkasta sig

nyssberörda villkor och bestämmelser,

än äfven, att de förutvarande innehafvare af befattningar i kammarrätten,
Indika icke före den 1 november 1908 anmäla, att de vilja
underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser,
och som icke lagligen kunna därtill förbindas, skola varda
bibehållna vid dem dittills tillkommande afton in gsför måner äfvensom,
i den mån annat ej föranledes af bestämmelserna i förenamnda lag,
vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem,

dels ock höja det i riksstaten under sjunde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslaget till kammarrätten från 191,900 kronor till 261,000
kronor, eller således med 69,100 kronor.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter instämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla; och skulle
nådig proposition till Riksdagen aflatas af den lydelse,
bilagan litt. . . vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Algot Wahlin.

BILAGA

104

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 157.

Bilaga.

Inkomna mål

tillgörande ledamöters föredragning

År 1904, 8 ledamöter samt under vårsessionen
4 och under höstsessionen 2

adjunkter ..................................................

» 1905, 8 ledamöter samt under vår och

höstterminerna 2 adjunkter........

» 1906, d:o d:o

» 1907, d:o d:o

657

614

752

713

C«

• H

5 CO

<s s*

B. R
b 2-

05 o

C+"

2 d

3 p

p p

co ce
br1 c+-

S.S2L
S5 £
S*93
<8 B
i £

SB»

P P

KB c

ct- c
P t* f

S k*!

era.

2,131

1,506
1,366
1,523 | 40

412

3,278

371 2,565

296 2,453

262 2,543

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

105

och ä	r e n d e n						Afgjord a mål och ärenden	j Till nästpåföljande år balanserade mål och ärenden	Summa afgjord a och balanserade mål och ärenden
tillhörande sekreterarens föredragning	tillhörande revisions-tj änstemäns föredragning			I ct-	tillhörande revisions-tjänstemäns föredragning	i B P
Kungl. Maj:ts utslag och bref	Ansöknings m. fl. ärenden	K »-i. tf'' ÖQ ÖB B s*	1 CO \| s P	Anmärkningsmål	Ansöknings- j och verkställighetsmål i	Kungl. remisser	CO tf 8 B P	Summa inkomna	rörande ledamöters före-dragning	Ilhörande sekreterarens föredragning
405	242	w. 1,168	1,815	432	130	74	624	5,741	2,968	1,422	639	5,029	2,261	7,290
316	178	981	1,475	496	148	121	759	4,811	2,675	1,731	771	5,177	1,889	7,066
662	216	1,062	1,940	492	168	108	758	5,171	2,407	1,835	911	5,153	1,897	7,050
426	215	982	1,623	405	189	123	711	4,889	2,774	1,617	913	5,304	1,476	6,7801

Bih. till Biksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Åfd. 121 Höft.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 157.

Rättelse.

Kuugl

angående

reglering af löne -

Maj :ts proposition n:o 157
förhållandena m. m. vid kammarrätten

sid. 3 gista och näst sista raden samt sid. 4 första och andra
raderna:

.. dfr: tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för

goromaiens behöriga gång kan ske, åtnjuta semester, presidenten, kammarrattsraden,
revisionskommissarierna samt tjänstemännen af andra löneenhvar
under en och en half månad» etc.
läs: »att tjänstemännen äga årligen åtnjuta, presidenten och kärn ffororlnn

---1____,___ ____d i i ( iT.

graden,

manad, samt

öfriga

marrättsråden ferier, enhvar under en och en half otlrilll> UJL11

tjänstemän, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång’ kan
ske, semester, revisionskommissarierna och tjänstemännen af andra lönegraden
enhvar under eu och en half månad» etc.

sid. 100 11 raden o. följ. nedifrån:

står: »att tjänstemännen äga årligen, när sådant utan hinder för
göi omalens behöriga, gång kan ske, åtnjuta semester, presidenten, kammarrättsråden,
revisionskommissarierna samt tjänstemännen af andra
lönegraden, enhvar under en ’ '' ~

läs: »att tjänstemännen

och en half månad» etc.
äga årligen åtnjuta, presidenten och kamunder
en och eu half månad, samt

marrättsråden ferier, enhvar

tjänstemän, när sådant utan hinder för göromålens behöriga gång'' kan
ske, '' .... - *

öfriga

semester, revisionskommissarierna och tjänstemännen af andra lönegraden
enhvar under en och eu half månad» etc.

Bih. till Eiksd. Prof. 1.908. 1 Sami 1 Afl. 121 Höft.