Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154 (Proposition 1909:154)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

N:o 154.

Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne samt till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i
Norrland och Dalarne; gifven Stockholms slott den 1 april
1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga bifogade förslag till lag om arrende af viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne samt till lag angående uppsikt
å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 109 Raft. (No 154.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

Förslag

till

LAG

om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Härigenom förordnas, att med afseende å arrende af jord å landet
inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, inom Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län och inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län följande bestämmelser skola lända till efterrättelse, där arrendet
omfattar inrösningsjord till en vidd af minst fyra hektar och jorden vid
arrendeaftalets ingående äges af bolag eller förening för ekonomisk verksamhet
eller af enskild person, hvilken icke är mantalsskrifven å fastigheten
eller å fastighet, som är i sambruk med densamma:

1 §•

Arrendeaftal skall upprättas skriftligen, och varde i afhandlingen
upptagna samtliga villkor, som betingas. Ändring eller tillägg, som ej affattas
skriftligen, vare utan verkan.

Brukar någon mot lega jord, som i denna lag afses, och har skriftlig
afhandling därom ej upprättats, vare jordägaren pliktig att, där brukaren
sådant äskar, genom skriftlig handling bekräfta den brukaren sålunda
tillkommande arrenderätt. Vill jordägaren ej utgifva sådan handling,
må domstol på yrkande af brukaren stadfästa arrenderätten sådan densamma,
enligt hvad om aftalet kan utredas och med denna lag öfverens -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

stämmer, finnes böra lagligen bestämmas. Sådant beslut af domstol medför
samma verkan som skriftligt, af vittnen styrkt arrendekontrakt, dock
att, där inteckning sökes på grund af beslutet, ansökningen ej må bifallas,
innan beslutet vunnit laga kraft.

2 §.

Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande femton
år, eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss tid, hvilket
varit gällande femton år, må förlängas jämväl för kortare tid. År icke
arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses ingånget för
en tid af femton år.

Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån
än som öfverensstämmer med hvad här nedan stadgas förbehålla sig eller
annan ägare af fastigheten rätt att frånträda aftalet före arrendetidens slut.

Har arrendatorn i aftalet förbehållit sig rätt att före arrendetidens
utgång uppsäga arrendet, vare det gällande.

4 §•

Har vid arrende gällande för viss tid arrendatorn fortfarit med
brukningen efter arrendetidens utgång, och har ej inom sex månader
därefter jordägaren anmanat honom att afflytta, skall aftalet anses förlängdt
på femton år.

5 §•

Lega kan utsättas i penningar, naturalster eller arbete och skall vara
till beloppet bestämd.

Utgöres arbete, som nu sagts, af jordbruksdagsverken, skall lända
till efterrättelse hvad i 2 kap. 7 § första stycket lagen om nyttjanderätt
till fast egendom stadgas. Annat arbete må ej till tiden så utkräfvas, att
arrendatorn hindras att ordentligt sköta sitt jordbruk.

Ej må i aftalet intagas förbehåll om skyldighet för arrendatorn att
utöfver fastställdt antal dagsverken eller annorlunda bestämdt arbete på
tillsägelse betjäna jordägaren eller annan med någon tjänstbarhet.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 154.

Inträffar i orten allmän svårare missväxt, njute arrendator^ där
legan är utsatt i penningar eller naturalster, skälig nedsättning i densamma.

6 §•

Utan jordägarens medgifvande må ej arrendatorn åt annan till
brukande upplåta fastigheten eller del däraf.

År arrendeaftal slutet för viss tid öfverstigande tjugu år, och vill
arrendatorn lämna från sig arrendet, bjude då jordägaren att återtaga
fastigheten mot skyldighet att gälda arrendatorn skälig lösen. Vill ej jordägaren
det, eller har han ej inom en månad efter det hembudet gjordes
förklarat sig därtill villig, vare arrendatorn öppet att i sitt ställe sätta
annan, med hvilken jordägaren skäligen kan nöjas. Vill jordägaren återtaga
fastigheten, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, varde beloppet bestämdt vid afträdessyn, som nedan sägs.

År arrendeaftal gällande för viss tid ej öfverstigande tjugu år, må
arrendatorn jämväl på sätt nu är sagdt lämna från sig arrendet, sedan
fem arrendeår tilländagått.

7 §•

Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för sådant
fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande vara gällande,
men delägarne i boet äge i ty fall lämna från sig arrendet på sätt i
6 § sägs, ändå att sådan rätt ej skulle tillkommit arrendatorn; dock åligge
elägarne, där de vilja göra bruk af sin rätt, att inom sex månader efter
dödsfallet hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.

Vid lifstidsarrende skall arrendatorns hustru, där äktenskapet var
ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död så länge hon förblifver
änka njuta arrendet till godo, med mindre annorledes var aftaladt; går
hon i nytt gifte, må jordägaren uppsäga aftalet.

8 §•

Jordägaren åligge att vid tillträdet tillhandahålla arrendatorn för
jordbrukets bedrifvande nödiga byggnader samt att, där under arrendetiden
nödigt hus tarfvar ombyggnad, sådan verkställa, så ock att ombesörja
de för nödig byggnads bibehållande i brukbart skick erforderliga
större reparationer; för skada, som arrendatorn vållat, svare dock denne.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

Brister jordägaren i hvad sålunda åligger honom, äge arrendatorn
fordra att vid syn, som i denna lag sägs, förelägges jordägaren viss tid,
inom hvilken han skall hafva fullgjort arbetet, äfvensom beräknas den
kostnad, arbetet anses betinga. Utför jordägaren icke arbetet inom föreskrifven
tid, äge arrendatorn utföra det i jordägarens ställe och, sedan
det blifvit godkändt vid ny syn, undfå godtgörelse med det vid den
första synen fastställda belopp; vill arrendatorn hellre uppsäga aftalet,
vare det honom öppet, där ej bristen är af allenast ringa betydelse. För
den tid fastigheten är i bristfälligt skick njute arrendatorn skälig nedsättning
i arrendeafgiften; äge ock rätt till skadestånd.

Vid tillträdet skall jordägaren jämväl hafva utfört alla erforderliga
mindre reparationer å nödiga byggnader äfvensom öfverlämna fastighetens
trädgård, åker och äng, beteshagar, hägnader, diken, vägar, broar,
brunnar, vattenledningar och andra inrättningar i ett efter ortens sed
behörigt skick. Eftersätter jordägaren hvad sålunda är föreskrifvet, må
arrendatorn bättra hvad som brister samt därför njuta ersättning, efter
ty i 13 § stadgas.

Med mindre reparation å byggnad förstås i denna lag af hjälpande
af smärre brister å golf, vägg- och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor,
eldstäder, murar och fast inredning äfvensom andra åtgärder, hvilka äro
att anse såsom tillfällig lagning.

9 §•

Arrendatorn åligger att väl häfda jorden, afhjälpa sådana under
arrendetiden å de nödiga byggnaderna uppkomna brister, som endast föranleda
mindre reparationer, samt vårda och underhålla de i 8 § tredje
stycket omförmälda ägor och inrättningar, så att icke något under arrendetiden/fe?sämras;
äge dock till botande af brandskada, som utan arrendatörns
vållande timat å byggnad, af jordägaren undfå skälig godtgörelse
för kostnaden. Eftersätter arrendatorn hvad sålunda åligger honom, ersätte
han jordägaren efter ty i 13 § stadgas.

10 §.

Finnes å fastigheten byggnad, som enligt hvad vid tillträdessynen
bestämts icke är att hänföra till de för jordbrukets bedrifvande nödiga
hus, skall den anses undantagen från arrendet, där ej i aftalet annorlunda
stadgas. Ingår byggnaden i arrendet, galle, såframt ej annorledes är

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

aftaladt, angående nybyggnads- och underhållsskyldighet hvad angående
nödig byggnad är stadgadt.

Har i arrendeaftalet jordägaren utfäst att å fastigheten uppföra
byggnad eller att eljest försätta fastigheten i visst skick, men underlåter
han det, vare lag som i 8 § andra stycket sägs.

11 §•

Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än
sådan, som afser bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket sägs,
på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning därför
af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för nyodling
ej utgår med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke till nyodlingen
eller arrendatorn före dess företagande hos jordägaren anmält sin afsikt
att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga gränserna för
det tillämnade odlingsområdet äfvensom genom intyg af behörig person
styrkt, att området lämpar sig för odling. Behörig att utfärda intyg,
som nu sagts, är i statens eller hushållningssällskaps tjänst anställd
landtbruksingenjör, agronom eller jordbrukskonsulent, så ock annan, som
Konungens befallningshafvande tillerkänt behörighet därtill.

Ersättning som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,
fastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan anses äga,
då den af arrendatorn afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga den
för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring
i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.

12 §.

Till efterrättelse mellan jordägaren och arrendatorn skall å fastigheten
förrättas tillträdessyn. Sådan syn må ej hållas tidigare än sex
månader före tillträdesdagen eller senare än sex månader efter samma dag.

Vid tillträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att bestämma, Indika å fastigheten befintliga hus äro nödiga för
jordbrukets bedrifvande; att insyna dessa så ock annan byggnad, som på
grund af bestämmelse i aftalet må ingå i arrendet; att afgöra, huruvida
nybyggnad eller större reparation erfordras för att fastigheten skall vara
behörigen bebyggd; samt att, där sådant arbete finnes erforderligt, upp -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

gorå plan därför med kostnadsberäkning och förelägga jordägaren viss ti_
för arbetets utförande;

2. att efterse, hvilka mindre reparationer må erfordras å de i
arrendet ingående byggnaderna samt i hvad mån de i 8 § tredje stycket
omförmälda ägor och inrättningar icke äro i sådant skick, som där
sägs; så ock att i penningar uppskatta fastighetens sålunda befunna tillträdesbrist.

13 §.

Vid arrendets upphörande skall å fastigheten hållas afträdessyn
tidigast sex månader före afträdesdagen och senast sex månader efter
nämnda dag.

Vid afträdessyn skall undersökas allt hvad till fastigheten hör; och
tillhör det synemännen särskildt:

1. att efter enahanda grunder, som finnas stadgade beträffande
fastighetens tillträdesbrist, bestämma och i penningar uppskatta dess
afträdesbrist, samt att, där afträdesbristen är större än tillträdesbristen,
ålägga arrendator!! att godtgöra jordägaren skillnaden, men i motsatt fall
förplikta jordägaren att ersätta ammdatorn;

2. att, där arrendatorn är berättigad till lösen vid jordägarens
återtagande af fastigheten före arrendetidens slut eller till ersättning efter
ty i 11 § sägs, bestämma beloppet af hvad sålunda tillkommer honom så
ock att i fall, hvarom i 19 och 20 §§ förmäles, verkställa erforderlig uppskattning.

14 §.

Under arrendetiden må hållas särskild syn för ändamål, som i 8 §
andra stycket omförmäles, så ock där part äskar afgörande, huruvida jordägaren
behörigen utfört byggnadsarbete eller reparation, som enligt
åtagande eller meddeladt föreläggande ålegat honom.

15 §.

Syn, som i denna lag afses, skall förrättas af tre därtill utsedde
män, af hvilka jordägaren och arrendatorn välja hvar sin af nämnden
éller bland ledamöterna i ägodelningsrätten eller de för landtmäteriförrättningar
utsedde gode män i det tingslag, där fastigheten ligger, eller
ock bland dem, som förut innehaft sådan befattning och äro därtill val -

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 154.

hare, och de sålunda utsedde tillkalla tredje synemannen. Tredskas part
att utse synemän, eller kunna de utsedde ej förena sig om valet af tredje
synemannen, äge Konungens befallningshafvande eller domaren eller
utmätningsmannen i orten att på ansökning af den, som påkallat syn,
förordna om valet.

Den, hvilken såsom synemän deltagit i syn, därvid föreläggande
meddelats om utförande af byggnads- eller reparationsarbete, skall anses
vald till synemän jämväl vid sådan särskild syn, som skall äga rum för
att utröna, hur arbetet utförts.

Mot synemän galle de jäf, som enligt hvad särskildt är stadgadt
gälla mot skiljeman.

16 §.

När syn skall hållas, utsätte tredje synemannen dag för förrättningen
å tid, då marken därför är tjänlig, och underrätte öfriga synemännen
äfvensom jordägaren och arrendatorn om dagen. Uteblifver någondera
parten, må synen icke hållas, där icke den uteblifne bevisligen underrättats
om tiden för förrättningen.

Menar part, att synemän är jäfvig, anmäle det vid synen, och gifve
synemännen däröfver beslut. Ej må af part, som varit vid synen tillstädes,
fråga om jäf senare väckas, där ej jäfvet blifvit veterligt först
efter synen, ej heller må i något fall jäf göras gällande annorledes än i
sammanhang med klander af förrättningen; skolande beträffande rättighet
för part att i rättegången göra gällande jäf mot synemän hvad i fråga om
domarejäf är i allmänhet stadgadt i rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning. Hvad nu stadgas skall ock gälla, där part menar, att synemän,
som förut suttit i nämnd eller ägodelningsrätt eller varit god man
vid landtmäteriförrättningar, icke vidare är valbar till den befattning.

Där ersättningsbelopp skall af endera parten gäldas, varde beloppet
af synemännen utdömdt.

Yppas hos synemännen olika meningar, galle den, hvarom två förena
sig, eller, om de alla äro af olika mening, tredje synemannens.

öfver allt hvad vid synen förekommit skall upprättas skriftlig handling,
som af synemännen undertecknas. Saknas synemans underskrift,
föranleder detta icke synehandlingens ogiltighet, där den undertecknats
af två synemän och dessa å handlingen intygat, att den, hvilkens underskrift
saknas, deltagit i synen.

Kungl. Maj tis Nåd. Proposition N:o 154.

17 §.

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren och
arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn skall gäldas
enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade
grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer nämndeman.

18 §.

År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med syn, som hållits på
sätt och inom tid i denna lag sägs, äge efter stämning klandra densamma
vid domstol; instämme dock sin talan inom nittio dagar från det synehandlingen
delgafs honom, eller vare synen gällande. Om hvad missnöjd
part sålunda har att iakttaga skall i synehandlingen lämnas tydlig hänvisning.

Har vid syn, hvarom i denna lag sägs, part förpliktats att gälda visst
belopp, gånge, sedan synen vunnit laga kraft, beslutet i verkställighet lika
med domstols laga kraft ägande dom.

19 §•

Har arrendatorn på egen bekostnad å fastigheten uppfört byggnad,
eller har han utöfver hvad honom ålegat verkställt plantering af fruktträd,
bärbuskar eller prydnadsträd eller eljest å fastigheten nedlagt kostnad,
hembjude det jordägaren till inlösen, när han frånträder arrendet.
Vill jordägaren lösa, men kan ej öfverenskommelse träffas om hvad i lösen
bör utgå, skall frågan därom afgöras, där så ske kan, vid afträdessynen,
men eljest af skiljemän i den ordning, som i 2 kap. 8 § af lagen om
nyttjanderätt till fast egendom för däri afsedt fall stadgas. Vill ej jordägaren
lösa, eller har han ej inom en månad efter det hembud gjordes
förklarat sig därtill villig, äge arrendatorn bortföra hvad han påkostat;
återställe dock jord eller byggnad i det skick, hvari han mottog den.

År ej hvad arrendatorn sålunda äger från fastigheten skilja därifrån
bortfördt inom tre månader från det arrendet upphörde, tillfälle det
jordägaren utan lösen.

Aro till byggnad eller annan anläggning ämnen hämtade från fastigheten,
må byggnaden eller anläggningen ej borttagas, innan värdet af hvad
från fastigheten tagits blifvit jordägaren godtgjordt; skolande ersättningen,
där ej öfverenskommelse kan träffas, fastställas i den ordning nyss är sagdt.

Bill. till Iiiksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 109 Höft. 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

20 §.

Utan jordägarens samtycke äge arrendatorn ej bortföra gödsel från
fastigheten, ej heller, innan arrendet upphör, därifrån föra stråfoder; har
arrendatorn, när han skall afflytta, stråfoder kvar, vare lian, där ej annorlunda
aftalats, pliktig att till pris motsvarande hälften af det i orten för
dylikt foder gångbara öfverlåta det till jordägaren. Kan ej öfverenskommelse
träffas om den ersättning, hvilken sålunda bör utgå, skall denna
bestämmas i den ordning, som 19 § för däri afsedda fall stadgar.

21 §.

Arrendatorn vare oförhindrad att å den arrenderade jorden verkställa
nyodling, dock ej utan jordägarens medgifvande å mark, därå finnes
ståndskog eller växtligt ungskogsbestånd. Utan jordägarens tillstånd må
arrendatorn ej å fastighetens ägor svedja eller verkställa bränning af jord.

Arrendatorn vare berättigad att på lämpligt ställe å den arrenderade
jorden eller, om denna utgör allenast visst område af en jordägaren tillhörig
fastighet, å annan mark, som hör till fastigheten, efter anvisning
taga erforderligt virke till vedbrand och till de arrendatorn åliggande
reparationer äfvensom till nödiga hägnader, hässjor och täckdikning samt
nödiga redskap. Har genom jordägarens åtgöranden skogstillgången å fastigheten
under arrendetiden så medtagits, att arrendatorn ej däraf kan erhålla
sitt fulla virkesbehof, vare jordägaren pliktig att på annat för arrendatorn
lägligt sätt tillhandahålla denne det felande.

Utöfver hvad ofvan är stadgadt, må arrendatorn ej i annan mån
än arrendeaftalet, bestämmer nyttja fastighetens skog; äge ej heller afhända
fastigheten torf eller annat, som icke är att hänföra till dess årliga afkastning.

22 §.

Finnes ej å den arrenderade jorden erforderligt bete för de hästar
och nötkreatur, som kunna vinterfödas därå, och utgör denna jord allenast
visst område af en jordägaren tillhörig fastighet, vare arrendatorn berättigad
till nödigt bete jämväl å öfrig skog eller utmark, som hör till
fastigheten; dock att därvid må af jordägaren undantagas mark, hvarå i
skogsvårdssyfte vidtagits anordningar, som af betesrätten skulle lida
märkligt intrång.

Kun (fl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 154.

23 §.

Angående arrendator^ rätt till jakt och fiske å fastigheten är särskildt
stadgadt. Ej må arrendatorn förbjudas att för husbehof nyttja det
fiske, som hör till den arrenderade jorden, i vidare mån än såvidt angår
visst fiskevatten, där särskilda åtgärder af jordägaren vidtagits till fiskets
förbättrande.

24 §.

Arrendatorn må ej förpliktas att ansvara för annan för fastigheten
utgående skatt eller allmän tunga än som, enligt föreskrift i därom utfärdad
lag eller författning, åligger brukare så ock för vägunderhållet
in natura.

25 §.

Försättes arrendatorn i konkurs, äge borgenärerna uppsäga aftalet;
sker ej uppsägning sist å trettionde dagen från inställelsedagen i konkursen,
svare borgenärerna för legoaftalets fullgörande till legotidens utgång eller,
där uppsägning sker efter utgången af först sagda tid, intill dess på grund
däraf aftalet upphör att gälla.

Vill jordägaren själf uppsäga aftalet och återtaga fastigheten, äge
därtill rätt, dock, där aftalet var ingånget för viss tid öfverstigande tjugu
år eller gällde för viss kortare tid, hvaraf fem år tilländagå^;, endast mot
skyldighet att gälda lösen, som i 6 § sägs. Var aftalet slutet med förbehåll
om rätt för arrendatorn att sätta annan i sitt ställe, och inträffar
konkursen efter det arrendatorn tillträdt fastigheten, må jordägaren ej
uppsäga aftalet, där borgenärerna inom tre månader från inställelsedagen
i konkursen gitta visa, att öfverlåtelse skett i enlighet med aftalet; sker
öfverlåtelse senare men innan jordägaren gjort bruk af sin rätt, vare han
samma rätt förlustig.

Uppsäges aftalet af anledning, som nu sagts, vare jordägaren berättigad
till skadestånd, utan så är att han själf uppsade aftalet och ägde
rätt därtill endast mot skyldighet att gälda lösen.

26 §.

Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad att
uppsäga aftalet:

1. om arrendatorn dröjer med erläggande af arrende, som utgår i
penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen eller,

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 154.

där arrendator!! äger njuta nedsättning i arrendet enligt 5 § och före
förfallodagen sådant påyrkat, efter det arrendets lägre belopp blifvit slutligen
bestämdt, eller om han undandrager sig att utgöra honom enligt
aftalet åliggande arbete eller vid arbetets utförande visar tredska;

2. om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller om han,
där jordägaren, efter ty i 2 kap. 24 § i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom sägs, lämnat honom kreatur eller redskap till fastighetens bruk,
eftersätter hvad enligt sagda § åligger arrendator och icke på tillsägelse
vidtager rättelse;

3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid upplåtelsen
förutsattes eller, där aftalet innefattar bestämmelse angående fastighetens
häfd, afviker från hvad sålunda bestämts och icke på tillsägelse vidtager
rättelse;

4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten eller de
däraf utan jordägarens medgifvande eller i fall, som 6 § andra eller tredje
stycket eller 7 § första stycket afser, öfverlåter arrendet å annan, utan
att där gifna föreskrifter iakttagits;

5. om han mot stadgandet i 20 § från fastigheten bortför stråfoder
eller gödsel;

6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig mark föröfvar
åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;

7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin eller Öl;

8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter sig som
under 6 eller 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse af jordägaren,
så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;

9. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett lastbart
eller lösaktigt lefverne, så att egendomen däraf varder beryktad; eller

10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars iakttagande
. måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt, åsidosätter
sådan bestämmelse.

Finnes i fall, som denna § afser, hvad arrendatorn låtit komma sig
till last vara af ringa betydenhet eller har jordägaren i aftalet fritagit arrendatorn
från påföljd af arrenderättens förlust, må ej arrendatorn skiljas
från arrendet.

Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.

27 §.

Har arrendatorn gjort sig skyldig till sådant förhållande, som i
26 § 1, 2, 3, 8 eller 9 sägs, men sker rättelse, innan jordägaren gjort

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

bruk af sin rätt att uppsäga aftalet, eller har i fall, som i 26 § 4, 5,
6, 7 eller 10 afses, jordägaren icke uppsagt aftalet inom sex månader
från det han fick kunskap om förhållande, som där afses, äge ej sedan
jordägaren åberopa förhållandet såsom grund för arrendator^ skiljande
från arrendet.

28 §.

Sker uppsägning i fall, som 26 § omförmäler, äge arrendatorn kvarsitta
till nästa fardag, där ej rätten eller öfverexekutor pröfva!- skäligt
ålägga honom att afflytta tidigare. Skall eljest arrende upphöra efter uppsägning,
skall afträde ske å den fardag, som inträffar näst efter sex månader
från det uppsägningen skedde. Hade arrendatorn ej tillträdt fastigheten,
när uppsägningen skedde, skall aftalet genast upphöra att gälla.

Vid lifstidsarrende skall, när arrendet upphör till följd af arrendatorns
eller hans änkas död, afträde ske å den fardag, som inträffar näst
efter sex månader från dödsfallet.

29 §.

Har i arrendeaftalet intagits villkor, som strider mot hvad ofvan i
denna lag stadgats, vare det villkor utan verkan.

30 §.

Utöfver de bestämmelser, denna lag innehåller, skola i afseende å
arrendeupplåtelse, hvarå lagen har afseende, lända till efterrättelse stadgandena
i 1 kap. af lagen om nyttjanderätt till fast egendom, i hvad
dessa stadganden angå arrende, samt i 2 kap. af samma lag 4—6 §§,
22 §, 24—28 §§, 29 § i hvad den angår ändring eller tillägg, som affattats
skriftligen, 30—32 §§, 34 §, 35 §, 38 §, 40 §, 41 § samt i tillämpliga
delar 42 §.

31 §.

Visas särskilda omständigheter böra föranleda därtill, att skriftligen
upprättadt arrendeaftal undantages från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, och innehåller aftalet förebehåll, att medgifvande
därtill må sökas, ankomme på Konungens befallningshafvande i det län,
där fastigheten är belägen, att medgifva sådant undantag.

Såsom sådan omständighet, som nu sagts, skall särskildt anses, om

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

det arrenderade området till beskaffenhet och omfattning icke är sådant,
att själfständigt jordbruk kan idkas därå, så ock om jordägaren är enskild
person och det ej är uppenbart, att han besitter det arrenderade området
eller fastighet, hvaraf det utgör en del, hufvudsakligen för att tillgodogöra
sig skogsafkastningen. Vid pröfning af frågan, huruvida fastighet
besittes för skogsafkastningens tillgodogörande eller för annat ändamål,
skola i samma ägares hand befintliga, genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som föreskrifvits för ekonomimål i allmänhet.

Skall arrendeaftal undantagas från tillämpning af denna lag eller
någon dess föreskrift, galle i stället hvad om arrende i allmänhet är
stadgadt.

Afslås ansökning, som nu sagts, skall, därest arrendeaftalet ej annorlunda
stadgar, detsamma anses förfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1909. I afseende å lagens
tillämplighet å aftal, som träffats före nämnda dag, samt lagens förhållande
till äldre lagstiftning galle de grunder, hvilka beträffande arrende
i allmänhet finnas stadgade i lagen om hvad iakttagas skall i afseende å
införande af lagen om nyttjanderätt till fast egendom.

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 154.

Förslag

till

Lag

angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

För Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans och Väster-Dals fögderier samt Envikens
och Svärdsjö socknar i Kopparbergs län, för Ofvanåkers, Voxna,
Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapellag i Gäfleborgs
län äfvensom för Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län förordnas som följer:

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng, som icke är utarrenderad under sådana
förhållanden, att lagen om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne är å arrende t tillämplig, och som är af den omfattning, att själfständigt
jordbruk därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles,
hållas däröfver, att icke jordbruket nedlägges eller ägor och byggnader
eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äfventyras.

Lag samma vare, där fastigheten tillhör enskild person, hvilken uppenbarligen
besitter fastigheten hufvudsakligen för att tillgodogöra sig skogsafkastningen
och icke är mantalsskrifven å fastigheten eller å fastighet, som
är i sambruk med densamma.

Vid pröfning af frågorna, huruvida å fastighet finnes åker och äng
af sådan omfattning att själfständigt jordbruk därå kan idkas och om
fastighet besittes hufvudsakligen för skogsafkastningens tillgodogörande,
skola i samma ägares hand befintliga genom ägostyckning eller jordafsöndring
skilda områden af samma hemman betraktas såsom en fastighet.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition No 154.

2 §•

Till sådan vanhäfd, som ofvan förmäles, är ej att hänföra nedläggande
af jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet är så dålig,
att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en till
fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.

3 §•

Till utöfvande af den uppsikt, hvarom ofvan sägs, tillsätter Konungen
för hvarje län en jordbrukskommission, bestående af ordförande och två
ledamöter, hvilka samtliga utses för en tid af tre år.

Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Konungen, efter kommissionens
förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
hörande, fastställer.

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner
skälig anledning antaga, att jordbruk är utsatt för sådan vanhäfd, som
ofvan förmälts, äger kommissionen att till företagande af syn å fastigheten
förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten äro valda till
nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till gode män vid
landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så finnes lämpligt, väljas
landtbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

5 §•

Finner kommissionen efter öfvervägande af synemännens utlåtande,
att fastighet vanhäfdats såsom ofvan sägs, söke kommissionen med ägaren
träffa skriftlig öfverenskommelse, hvarigenom denne åtager sig att inom
viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga, i öfverenskommelsen angifna
åtgärder till vanhäfdens afhjälpande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, eller fullgör ej jordägaren
sitt åtagande, äger kommissionen att vid domstol i den ort, där jorden
ligger, anhängiggöra och utföra talan mot jordägaren.

6 §•

Har jämlikt 5 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens aflöpande, samt
förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken
samma åtgärder skola vara vidtagna.

Verkställas ej föreskrifna åtgärder inom bestämd tid, äger domstolen,
på yrkande af jordbrukskommissionen, gifva jordägaren det nya föreläggande
i fråga om vanhäfdens afhjälpande, som med afseende å fastighetens
tillstånd vid tillfället må finnas erforderligt.

7 §•

Eftersättes hvad jordägaren enligt 5 § åtagit sig eller enligt 6 §
förklarats skyldig utföra, skall, där jordägaren är bolag eller förening, en
hvar, som under den jämlikt 5 eller- 6 § bestämda tid lagligen ägt företräda
bolaget eller föreningen och finnes hafva i afsevärd grad bidragit
därtill att åtagandet eller föreläggandet icke blifvit fullgjordt, dömas att
bota minst två hundra, högst två tusen kronor. Är jordägaren enskild
person, skall hvad nu är sagdt om företrädare för bolag eller förening
äga motsvarande tillämpning å honom och den eller dem, under hvilkas
målsmanskap han må hafva stått.

§ 8.

Upplåtes jord på arrende enligt den i 1 § omförmäla lag efter det
jorden varit föremål för syn, hvarom ofvan sägs, ansvare likväl jordägaren
för befintlig vanhäfds afhjälpande.

Har, efter det åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt fi §
skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare,
svare likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande,
där ej med jordbrukskoinmissionens medgifvande ansvarigheten af
nye ägaren öfvertagits.

Innehafvare af jord vare skyldig tåla att annan, som är ansvarig för
afhjälpande af befintlig vanhäfd, vidtager de åtgärder å fastigheten, som
därför erfordras.

Bill. till Riksd. Prot. 1000. 1 Sami. 1 Afd. 109 Höft.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

9 §.

Anser joi''dbrukskommissionen, att tillämpning åt den i 7 § stadgade
bötespåföljd bör äga rum, uppdrage åt allmän åklagare att utföra
åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare
anhängiggöras.

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må, i händelse
af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

11 §•

För syneförrättning njute synemännen ersättning af allmänna medel
enligt hvad särskildt stadgas.

Har åtagande enligt 5 § eller föreläggande enligt 6 § ägt rum, vare
jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 4 § förrättade
syn.

12 §.

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas
i den för brottmål stadgade ordning; skolande om jordbrukskommissionens
rätt att i målet fullfölja talan mot hofrätts utslag gälla hvad i 30 kap.
7 § rättegångsbalken är rörande allmän åklagare föreskrifvet.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1909; dock att lagen ej
må tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träffadt före
nämnda dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor,
att brukaren icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttjanderätten
skiljas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott fredagen den 12 februari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde
i underdånighet Riksdagens skrifvelse den 27 maj 1908, hvari tillkännagifvits,
att, sedan Kungl. Maj:t genom nådig proposition den 28
februari 1908 föreslagit riksdagen att antaga ett propositionen bilagdt förslag
till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne,
kamrarna i afseende på nämda proposition stannat i olika beslut, i följd
hvaraf frågan för då pågående riksdag förfallit.

Härefter anförde departementschefen:

»Den s. k. norrlandskommitténs den 27 oktober 1904 aflämnade betänkande
innefattade förslag till en omfattande lagstiftning med afseende
på jordbruksförhållandena i Norrland och Dalarne. Såsom led i denna lagstiftning
ingingo förslag till dels arrendelag afseende den i trävaruindu -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

striens besittning varande jordbruksjorden dels en s. k. vanhäfdslag beträffande
samma jord.

Med arrendelagen åsyftades förbättring af de arrendatorers ställning,
bvilka innehade jord, tillhörig sågverksbolag eller andra idkare af trävaruindustri.
Man ansåg, att de säregna förhållanden, hvari sådana arrendatorer
befunno sig, i flera hänseenden påkallade lagbestämmelser, afvikande
från dem, som eljest kunde vara lämpliga. Den för Norrland och Dalarne
speciella arrendelagen skulle alltså i dessa hänseenden träda i stället för
den allmänna arrendelagen.

Syftet med vanhäfdslagen var att råda bot på de sociala och ekononomiska
olägenheter, som vore förbundna därmed, att den af ålder upptagna
jordbruksjorden genom ägarnas försummelse, likgiltighet eller öfvervägande
intresse för trävarurörelse råkade i sådan vanvård, att dess afkastningsförmåga
såsom jordbruksjord för framtiden äfventyrades; och låg
en särskild anledning: till den föreslagna vanhäfdslagen i farhåga därför,
att jordägarna kunde finna den nya arrendelagen för dem så betungande,
att de hellre nedlade jordbruket å sina fastigheter än underkastade sig
arrendeaftal enligt den nya lagen.

På grundvalen af dessa norrlandskommitténs förslag utarbetades
sedermera inom justitiedepartementet förslag till dels »lag innefattande
särskilda bestämmelser om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne», dels »lag angående förekommande af vanhäfd å jordbruk i
Norrland och Dalarne», hvilka förslag framlades genom nådiga propositioner
till 1907 års riksdag.

Arrendelagsförslaget var i sina väsentliga delar öfverensstämmande
med kommitténs förslag. De ändringar, som däri vidtagits dels på grund
af infordrade utlåtanden dels till följd af anmärkningar inom högsta domstolen,
inneburo ingen afvikelse från de af kommittén uppdragna grundlinjerna.

Förslaget till vanhäfdslagen innefattade däremot en omläggning af
i viss mån principiell art. Härom anfördes till statsrådsprotokollet för
den 9 april 1907, att, då lagen grundade sitt berättigande på den skada
för det allmänna, som förorsakades af en svårare vanhäfd, samt denna skada
vore lika stor i hvars hand än det vanhäfdade hemmanet befunne sig, så
syntes följdriktigheten kräfva, att, såsom äfven från vissa håll påyrkats,
lagen utsträcktes att gälla all i enskild ägo varande jord. Detta principiella
beriktigande syntes kunna göras utan att lagen därigenom i sin
praktiska tillämpning finge någon väsentligt ändrad betydelse, då ringa
anledning syntes vara att befara, att andra än trävaruindustriens idkare
kunde finna det med sin fördel förenligt att försumma jordbruket å sin

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

jord till den grad, att vanhäfd förelåge i den utsträckning, den föreslagna
lagen för sin tillämplighet förutsatte. Dock vore ett undantag från lagens
tillämpning berättigadt i det fall, att en jordägare vore på grund af ekonomiskt
obestånd eller af annan giltig orsak urståndsatt. att afhjälpa det
lägervall, hvari hans hemman, kanske af samma orsak, råkat.

I öfverensstämmelse med denna uppfattning uppgjordes alltså förslaget
till vanhäfdslag så, att lagen kom att afse all i enskild ägo varande
jord inom de trakter, där arrendelagen skulle hafva giltighet, hvaremot i
dess 8 § intogos undantagsbestämmelser, som tryggade oförvållad vanhäfd
mot ingripande.

Propositionen angående arrendelagen blef af lagutskottet tillstyrkt,
dock med åtskilliga ändringar, hvilka hufvudsakligen gingo ut på att
minska afvikelserna från den allmänna arrendelagen. Då utskottets utlåtande
behandlades i Riksdagens kamrar, blef förslaget icke i någondera
kammaren afvisadt, men i fråga om särskilda §§ stannade kamrarna i
olika beslut och, sedan lagutskottet uppgjort förslag till sammanjämkning,
hvilket förslag i alla punkter utom en öfverensstämde med det betänkande,
utskottet förut afgifvit, antogs sammanjämkningsförslaget af andra
kammaren, där votering förekommit endast i en detaljfråga, hvaremot det
förkastades af första kammaren med en i den del, där omröstning företogs,
synnerligen knapp majoritet.

Beträffande propositionen om vanhäfdslagen framträdde mellan Riksdagens
kamrar en skarpare meningsskiljaktighet, och denna rörde ej blott
frågan, om öfver hufvud någon lag till förekommande af vanhäfd borde
komma till stånd, utan äfven huruvida lagen skulle, såsom propositionen
innehöll, afse all i enskild ägo varande jord eller gälla endast trävaruindustriens
fastigheter. Sedan lagutskottet hemställt om förslagets antagande
med, utom några mindre väsentliga ändringar, jämväl den förändring,
att lagens tillämplighetsområde skulle inskränkas till den jord, som är i
trävaruindustriens besittning, blef utskottets hemställan godkänd af andra
kammaren utan votering, men i första kammaren afslagen med betydlig
majoritet.

Sedan frågan sålunda fallit vid 1907 års riksdag, upptogs den af
mig ånyo, då jag till statsrådsprotokollet för den 15 november 1907 till
Eders Kungl. Maj:ts ompröfning hemställde, huruvida förnyade propositioner
i förevarande ämnen borde till Riksdagen aflåtas.

Beträffande arrendelagen tillät jag mig därvid särskildt framhålla,
att uppfattningen om en sådan lags behöflighet syntes vara vidt utbredd i
de delar af landet, som skulle af lagen beröras. Ett nytt bevis därpå
voro åtskilliga af mig då anmälda framställningar från landsting. De skäl,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o löd.

som föranledde arrendelagförslagets framläggande vid föregående riksdag
syntes mig icke hafva förlorat något af sin giltighet, och jag ansåg utsikt
icke saknas att vinna Riksdagens bifall till ett nytt förslag i ämnet, helst
man vid uppgörande af ett sådant förslag kunde taga behörig hänsyn till
de åsikter i fråga om särskilda stadganden, hvilka inom riksdagen vunnit
större tillslutning. Jag fann mig därför böra tillstyrka ett förnyadt framläggande
af arrendelagsförslaget, dock modifieradt i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det sammanjämkningsförslag, som framkommit vid föregående
års riksdag.

Beti''äff''ande vanhäfdslagen anförde jag åter, att det icke torde kunna
förnekas, att det måhända mest talande skälet för antagande af en vanhäfdslag
för Norrland och Dalarne eller de verkningar, den speciella arrendelagens
tillämpning kunde antagas medföra, betydligt förlorade i styrka,
därest arrendelagen erhölle det från de allmänna arrendebestämmelserna
mindre afvikande innehåll, som jag förut förordat. De skiljaktigheter,
hvilka kvarstode, syntes i allmänhet vara så betingade af de särskilda förhållandena
i Norrland och Dalarne, att man torde kunna med fog förvänta,
att en jordägare endast i sällsynta undantagsfall skulle föredraga att låta
jordbruket ligga fullständigt nere framför att utarrendera detsamma och
därmed underkasta sig en eller annan för honom betungande inskränkning
i dispositionen öfver fastigheten. I allt fall syntes mig hvad jag sålunda
framhållit innebära fullgiltig anledning att ej för det dåvarande tillråda
återupptagande af en lagstiftning, om hvilken meningarne visat sig vara
mycket delade ej blott beträffande lagens nytta och behöflighet öfver hufvud
utan äfven och kanske i ännu högre grad angående området för dess
tillämpning. Skulle det visa sig, att arrendelagen äfven i sin modifierade
form i afsevärd mån medförde olägenheter af antydd art, eller skulle eljest
särskilda bestämmelser till förhindrande af vanhäfd komma att anses ;tf
förhållandena påkallade, skulle ett ingripande från lagstiftningens sida icke
uteblifva; och man kunde, då frågan sålunda ånyo upptoges, vid bedömande
af hvad stadgandena lämpligen borde innehålla tillgodogöra sig den erfarenhet,
som vunnits under tiden för arrendelagens tillämpning.

I öfverensstämmelse med min sålunda gjorda hemställan framlades
för 1908 års riksdag nådig proposition med förslag till »lag om arrende
af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.»

Lagutskottet tillstyrkte förslagets antagande med någon modifikation.
Vid utskottets utlåtande var emellertid fogad en reservation af utskottets
ledamöter från andra kammaren däri dessa, under åberopande af utskottets
utlåtande i anledning af ett genom enskilda motioner för Riksdagen framlagdt
förslag till lag angående förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk

Kungl. Maj:ts Nåd Proposition N:o 154.

i Norrland och Dalarne, förklarade sig anse sistberörda lagstiftning vara
ett nödvändigt komplement till arrendelagen. I öfverensstämmelse därmed
höllo de före, att det då föreliggande förslaget till lag om arrende af viss
jord å landet inom Norrland och Dalarne borde antagas allenast under
förutsättning, att det omförmälda lagförslaget angående förekommande af
vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne jämväl blefve godkändt
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagutskottets berörda hemställan.
I öfrigt hemställde dessa reservanter om viss ändring i några af arrendelagsförslagets
paragrafer.

Första kammaren godkände utskottets arrendelagsförslag, hvaremot
andra kammaren till en början beslöt, att ett antagande af samma lagförslag
skulle ske allenast under villkor och förutsättning, som ofvan angifva,
och därefter, godkände förslaget med vissa af reservanterna och i
kammaren påyrkade ändringar. Det af utskottet förordade förslaget till
vanhäfdslag blef af första kammaren afslaget men af andi’a kammaren
bifallet. Under sådana omständigheter hade frågan äfven denna gång fallit.

Då den arrendelagstiftning, om hvilken nu är fråga, kan antagas
skola för de norra delarna af vårt land medföra afsevärda fördelar, och
densamma synes vara inom dessa landsändar lifligt åtrådd, vore det tvifvelsutan
beklagligt, om svårigheterna vid dess genomförande skulle föranleda
dess undanskjutande till en oviss framtid. Jag har därför ansett
mig böra upptaga ämnet till förnyad undersökning och därvid till en
början begärt uttalande från landshöfdingarne i de sex nordligaste länen
huruvida enligt deras mening nu rådande förhållanden i dessa län, särskild!
med afseende på den i trävaruindustriens besittning varande jordbruksjorden,
syntes göra det önskligt, att för dessa län utfärdades särskilda
bestämmelser om arrende af jord och åtgärder till förekommande
af jordbrukets vanhäfdande.

I anledning häraf hafva landshöfdingarne i gemensamt utlåtande den
9 februari 1909 anfört, hurusom hvad först anginge den ifrågasatta
arrendelagen, de bestämmelser om arrende, som innehölles i den nya lagen
om nyttjanderätt till fast egendom, svårligen syntes kunna göra tillfyllest
för att undanröja de brister och olägenheter hos det norrländska arrendeväsendet,
hvarpå norrlandskommittén fästat uppmärksamheten. För {ttt
åvägabringa en utveckling i gynnsammare riktning vore utan tvifvel
i hög grad önskligt, att eu lagstiftning om arrende ägde rum i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med det lagförslag, hvilket genom nådig proposition
förelädes 1907 års riksdag. Om en sådan lagstiftning koinme
till stånd, ansåge landshöfdingarne emellertid af nöden, att densamma förbundes
med lagbestämmelser, hvilka betryggade att med lagen uppnåddes

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

åsyftad verkan och att jordbruket å den i trävaruindustriens besittning
varande jorden upprätthölles.

Med anledning af hvad sålunda förekommit har jag ansett mig böra
tillse, om ej något förslag skulle kunna uppställas, som i denna öfvervägande
praktiska fråga vore antagligt och möjligt att genomföra.

Till en början torde därvid vara utom allt tvifvel, att en arrendelag
icke har utsikt att vinna bifall, med mindre såsom komplement till densamma
fogas bestämmelser, som på ett betryggande sätt förhindra, att syftet
med arrendelagen omintetgöres genom jordbrukets nedläggande å en
del af de i trävaruindustriens besittning varande fastigheterna.

Men detta torde kunna vinnas utan att man behöfver gå så långt,
som genom de föregående förslagen till vanhäfdslag — Norrlandskommitténs
lika väl som det af Eders Kungl. Maj:t vid 1907 års riksdag framlagda —
var åsyftadt. Dessa förslag voro byggda på den uppfattning, att odlad
jords vanhäfdande i vissa fall vore af den allmänfarliga beskaffenhet, att staten
borde däremot inskrida. Med denna uppfattning af lagens grund kommer
man tvifvelsutan konsekvent till den bestämmelse om lagens räckvidd, som
fick sitt uttryck i det kungl. förslaget, liksom den ock så tillvida gjorde
sig gällande i kommitténs förslag, som ingripande mot grof vanhäfd där
stadgades ifråga om all i trävaruindustriens besittning varande odlad jord
utan afseende på om den var utarrenderad eller under eget bruk.

Man kan emellertid se denna fråga ur en mera praktisk-ekonomisk
synpunkt. Syftet med norrlandslagstittningen kan angifvas vara att i
bondehand återföra jordbruksjorden med det utrymme i utmark, som kräfves
för ett bärande norrländskt jordbruk, helst under äganderätt, men där så
ej kan ske, under tryggad arrenderätt. Om trävaruindustrien fogar sig
efter denna statsmakternas — af omsorg för den jordbrukande befolkningen
förestafvade — önskan och således antingen af händer sig de för
jordbruk lämpliga områdena eller upplåter dem på arrende, så att arrendelagsbestämmelserna
blifva därå tillämpliga, så är denna lagstiftnings mål
uppnådt. Längre syftade ej heller kommitténs vanhäfdslag, ty med den
afsågs ingalunda att framtvinga ett rationellt jordbruk utan allenast att
öppna möjlighet härtill genom att trygga den odlade jordens fortbestånd
såsom odlad. Den vidare utveckling af det norrländska jordbruket, som
må vara önskvärd, lärer böra i annat sammanhang blifva föremål för statsmakternas
uppmärksamhet och torde väsentligen böra främjas genom andra
medel.

Med denna utgångspunkt kan man tvifvelsutan med fullt fog stanna
vid en lag, som allenast supplerar arrendelagen och som går därpå ut,
att sådana jordbruk, därå arrendelagen skulle vara tillämplig, i händelse

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

de utarrenderades, men som icke på sådant sätt upplåtas, icke få nedläggas
utan skola fortfarande uppehållas såsom jordbruk.

Såsom komplement till arrendelagen bör en sådan lag till en början
hafva samma räckvidd som denna d. v. s. afse allenast de jordbruksfastigheter,
som befinnas i trävaruindustriens hand. Samma principiella skäl,
som ligga till grund för arrendelagens begränsning till trävaruindustriens
jord, betinga gifvetvis att den kompletterande lagen skall hafva enahanda
omfattning.

Men vidare följer af denna anordning, att något statens ingripande
mot tilläfventyrs förefintlig vanhäfd icke bör ifrågakomma, då jordbruket
är utarrenderadt. Om nämligen ett jordbruk på detta sätt upplåtes till
en arrendator, så har den industriidkande ägaren härutinnan uppfyllt lagstiftarens
önskan, och att därutöfver ålägga honom förpliktelser i afseende
på jordens häfd kan svårligen vara riktigt. Ur synpunkten af omsorg för
arrendatorn skulle det knappast vara klokt. Det skulle nämligen nödga
ägaren att af fruktan för kollision med vanhäfdslagen förfara strängt mot
arrendatorn, äfven om denne gör hvad han kan, och söka få honom vräkt
från arrendet, så snart hans oförmåga att hålla jordbruket uppe innebure
fara för jordägaren att varda utsatt för jordbrukskommissionens ingripande.
För öfrigt måste väl genom den långa arrendetiden och arrendelagens
öfriga för arrendatorn gynnsamma bestämmelser anses vara sörjdt för att
arrendatorn kommer att uppehålla det jordbruk, hvaraf han skall hafva sin
utkomst.

Om emellertid trävaruindustriens jämlikt arrendelagen utarrenderade
jordbruk undantagas från den kontroll, som anordnas beträffande jordbruksfastigheter
under industriidkarnes eget bruk, så föranleder detta en bestämmelse,
som hindrar en jordägare, mot hvilken vanhäfdsprocedur är inledd,
att genom utarrendering undandraga sig påföljderna af sin föregående
underlåtenhet. Lämpligen torde en sådan bestämmelse kunna innehålla,
att, sedan fastigheten ifråga varit föremål för syn i ändamål att konstatera
vanhäfden, en utarrendering af samma fastighet icke befriar ägaren
från skyldigheten att svara för vanhäfdens afhjälpande.

Med afseende å den grad af vanhäfd, som borde föreligga för att föranleda
åtgärder från det allmännas sida, anförde norrlandskommittén i sin
motivering, att kommittén afsåge vanhäfd, som toge >ett sådant omfång att
odlad jord småningom återgår till naturtillståndet, att det kapital som ligger
i jordens egenskap af att vara odlad, försvinner och dess afkastningsförmåga
för framtiden sålunda väsentligt reduceras.» Den formulering,
som i Norrlandskominitténs förslag gifvits åt denna tanke, kan emellertid
föranleda den uppfattning, att inskridandet bör äga rum redan på ett ti Bih.

till lliksd, Prot. 1909. I Sami. 1 Afd. 109 Häft. 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

digare stadium, än kommittén afsett, och då jag anser angeläget, att bestämmelserna
härutinnan icke varda föremål för olika tolkning, har jag
sökt att finna och i förslaget införa ett klarare uttryck för hvad man i
denna del åsyftar.

I ännu ett hänseende torde Norrlandskommitténs förslag böra underkastas
en modifikation, som dock äfven den snarare innebär en redaktionell än
en reell förändring. I motiveringen till kommitténs förslag beröres den händelse,
att en odlad äga är till jordmånen så dålig, att dess afkastning icke
ersätter brukningskostnaden för en på stället bosatt åbo, och förklaras,
att i dylikt fall den ägans utläggande till skogsmark naturligen icke är
att anse som sådan vanvård, som i lagförslaget afses. Det synes mig
önskvärdt — och med hänsyn till den formulering, som af mig gifvits
åt 1 § i det förslag, som jag nu ämnar framlägga för Eders Kungl. Maj:t,
jämväl nödigt — att detta också får ett uttryck i lagen.

I öfrigt synes mig den nya lagen, som lämpligen torde kunna betecknas
såsom en »lag om uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne», kunna
gifvas hufvudsakligen samma innehåll, som det till 1907 års riksdag framlagda
förslaget till lag om vanhäfd. Några redaktionella jämkningar hafva
föranledts af lagens närmare anslutning till arrendelagen, och i öfverensstämmelse
med lagutskottets förslag vid 1907 och 1908 årens riksdagar
har ett tillägg gjorts angående reglemente för jordbrukskommissionen
äfvensom utgående böter tillagts kronan.

Hvad angår arrendelagen synes mig det i propositionen till 1908 års
riksdag framlagda förslaget böra följas med afvikelse allenast i afseende
på minimiarrendetidens längd, hvilken torde böra sättas till 15 år. I
norrlandskommitténs förslag var arrendetiden upptagen till 20 år, och
detta förslag följdes i den nådiga proposition, som framlades för 1907
års riksdag. I det sarnmanjämkningsförslag, som uppgjordes af lagutskottet
vid denna riksdag, var arrendetiden satt till 10 år, i enlighet
hvarmed jämväl den nådiga proposition till 1908 års riksdag var affattad.
Då emellertid en tryggad längre arrendetid är en af de viktigaste förutsättningarna
för det nordsvenska arrendeväsendets utveckling i önskad
riktning, synes det mig lämpligt, att arrendetiden sättes till 15 år, hvilket
bland annat skulle hafva till följd, att i trakter, där cirkulationsbruk är
infördt, arrendatorn i regel finge tillgodogöra sig jordens afkastning under
åtminstone två fulla cirkulationsperioder.

Då högsta domstolen afgifvit utlåtande öfver såväl 1907 som 1908
års arrendelagsförslag anser jag, särskildt med hänsyn till innehållet af
1907 års förslag, den förändring i 1908 års förslag, som jag ofvan antyda
icke vara af beskaffenhet att böra föranleda ett förnyadt yttrande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

från högsta domstolen öfver det förslag till arrendelag, som jag i öfverensstämmelse
med hvad jag ofvan angifvit är sinnad tillstyrka Eders Kungl.
Maj:t att genom nådig proposition förelägga riksdagen.

Däremot är sådant yttrande nödigt beträffande det förslag till lag
angående uppsikt öfver vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, för hvars
hufvudsakliga innehåll jag ofvan redogjort.»

Föredragande departementschefen uppläste härefter sist omförmälta
inom justitiedepartementet utarbetade lagförslag af den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar och hemställde, att högsta domstolens utlåtande
måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag
ur protokollet infordras.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet
Carl Stålhammar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

Förslag

till

Lag

angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

1 §•

Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet, åker och äng, som icke är utarrenderad under sådana
förhållanden, att lagen om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne är å arrendet tillämplig, och som är af den omfattning, att själfständigt
jordbruk därå kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles,
hållas däröfver, att icke jordbruket nedlägges eller ägor och byggnader
eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande därigenom äfventyras.

Lag samma vare, där fastigheten tillRör enskild person, hvilken icke
är mantalsskrifven å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med
densamma, och uppenbarligen besitter fastigheten hufvudsakligen för att
tillgodogöra sig skogsafkastningen.

Vid pröfning af frågorna, huruvida själfständigt jordbruk kan idkas
& jord, som i denna lag afses, och om fastigheten besittes hufvudsakligen
för skogsafkastningens tillgodogörande, skola i samma ägares hand befintliga
genom ägostyckning eller jordafsöndring skilda områden af samma
hemman betraktas såsom eu fastighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

2 §•

Jordbrukskommissionen har att vid fullgörande af sin uppgift ställa
sig till efterrättelse det reglemente, som Kungl. Maj:t, efter kommissionens
förslag samt landstingets och hushållningssällskapets förvaltningsutskotts
hörande, fastställer.

3 §•

Där på grund af inkommen anmälan eller eljest kommissionen finner
skälig anledning antaga, att jordbruk är utsatt för sådan vanhäfd, som
ofvan förmälts, äger kommissionen att till företagande af syn å fastigheten
förordna tre gode män, hvilka utses bland dem, som i orten äro valda till
nämndemän eller till ledamöter i ågodelningsrätt eller till gode män vid
landtmäteriförrättning. Till synemän må ock, där så finnes lämpligt, väljas
landtbruksingenjör, länsagronom eller jordbrukskonsulent.

De sålunda utsedde synemännen skola å stället undersöka förhållandet
och däröfver till kommissionen afgifva redogörelse jämte förslag till
de åtgärder, som för vanhäfdens afhjälpande må finnas nödiga. Såsom
vanhäfd är ej att anse nedläggande af jordbruk å äga, som till sin naturliga
beskaffenhet är så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses
fördelaktigt för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.

4 §•

Kan ej sådan öfverenskommelse träffas, äger kommissionen att vid
domstol i den ort, där jorden ligger, anhängiggöra och utföra talan mot
jordägaren.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

5 §•

Har jämlikt 4 § talan blifvit till domstol instämd, äger domstolen
föreskrifva de åtgärder, som erfordras för vanhäfdens afhjälpande, samt
förelägga ägaren viss skälig tid, dock ej öfver fyra år, inom hvilken
samma åtgärder skola vara vidtagna.

6 §•

Eftersätter jordägare hvad han enligt 4 § åtagit sig eller enligt 5 §
förklarats skyldig utföra, böte minst två hundra, högst två tusen kronor.

7 §•

Upplåtes jord på arrende enligt den i 1 § omförmälda lag efter det
jorden varit föremål för syn, hvarom ofvan sägs, ansvare likväl jordägaren
för befintlig vanhäfds afhjälpande.

Har, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 §
skett, fastigheten genom köp, byte eller gåfva öfvergått till ny ägare,
svare likväl den förre ägaren för åtagandets eller föreläggandets fullgörande,
där ej med jordbrukskommissionens medgifvande ansvarigheten af
nye ägaren öfvertagits.

8 §•

Hvad i 3, 4 och 5 §§ stadgats äger ej tillämpning, där jordägaren
finnes vara på grund af fattigdom eller annan giltig orsak urståndsatt att
afhjälpa vanhäfden.

Har jordägare, efter det åtagande enligt 4 § eller föreläggande enligt
5 § ägt rum, af orsak nu sagts varit urståndsatt att fullgöra åtagandet
eller föreläggandet, må han ej till böter fällas.

9 §•

Anser jordbrukskommissionen, att tillämpning af den i 6 § stadgade
bötespåföljd bör äga ruin, uppdrage åt allmän åklagare att utföra
åtalet. Utan uppdrag, som nu sagts, må dylikt åtal ej af allmän åklagare
anhängiggöras. I sammanhang med åtalet skall jämväl framställas
yrkande om det nya föreläggande i afseende å vanhäfdens afhjälpande,
som med afseende å fastighetens tillstånd vid tillfället må finnas betogadt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

10 §.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan och må, i händelse
af bristande tillgång till deras gäldande, ej till frihetsstraff förvandlas.

11 §•

För syneförrättning njute synemännen ersättning enligt hvad särskildt
stadgas.

Har öfverenskommelse enligt 4 § eller föreläggande enligt 5 § ägt
rum, vare jordägaren skyldig gälda kostnaden för den i ärendet enligt 3 §
förrättade syn.

12 §.

Mål, som enligt denna lag vid domstol anhängiggöres, skall behandlas
i den för brottmål stadgade ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910; dock att lagen ej må
tillämpas med afseende å fastighet, som genom aftal träflfadt före nämnda
dag är till annan upplåten med nyttjanderätt på sådana villkor, att brukaren
icke i händelse af fastighetens vanvårdande kan från nyttj anderätten
skiljas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

Protokoll öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj:ts högsta domstol
måndagen den 22 mars 1909.

Tredje rummet.

Närvarande:

Justitieråd en

Carlson,

Billing,

Bohman,

Westring,

friherre Marks von Wurtemberg.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 18 februari 1909, handlingarna
rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande
öfverlämnade förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland
och Dalarne cirkulerat emellan högsta domstolens ofvanbemälda ledamöter,
företogs nu detta ärende till slutlig behandling; varande förslaget bilagdt
detta protokoll.

Förslaget föranledde följande anmärkningar.

1 §•

Justitierådet Carlson yttrade:

»Om man låter den särskilda arrendelagen för Norrland och Dalarne
gälla om fastigheter, hvilkas areal af inrösningsjord uppgår till fyra hektar,
synes man lämpligen kunna på samma sätt bestämma omfattningen af
den åker och äng, å hvilken förevarande lag skall äga tillämpning. Man
kommer därigenom ifrån den ofta svåra pröfningen, huruvida jorden kan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

anses vara af den omfattning, att »själfständigt jordbruk» därå kan idkas.
Om förslaget ändras i nu angifna riktning, torde tillika böra föreskrifvas,
att åker och äng af den beskaffenhet, som angifves i sista punkten af 3 §,
icke skall inräknas i arealen.»

Justitieråd et friherre Marks von Wiirtemberg anförde:

»Den i paragrafens tredje stycke intagna föreskriften om hvad som
skall räknas för en fastighet äger enligt ordalagen tillämpning, bland
annat, vid pröfning af frågan, huruvida själfständigt jordbruk kan idkas
å jord, som i förslaget afses. Dessa ordalag gifva ej någon tillfredsställande
mening. Hvad som åsyftas torde vara, att föreskriften skall
vinna tillämpning vid bedömande af frågan, huruvida å fastighet finnas
åker och äng af sådan omfattning, att själfständigt jordbruk där kan idkas.»

3 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Den i paragrafens sista punkt förekommande bestämmelsen, som
åsyftar att i ett visst afseende begränsa vanhäfdsbegreppet sådant det
finnes angifvet i 1 §, torde ej, såsom i förslaget skett, böra sammanställas
med föreskrifter om syn och synemäns utlåtande utan antingen inflyttas
i 1 § eller kanhända hellre upptagas i en fristående paragraf näst
efter 1 §.»

4 §•

Justitierådet friherx-e Marks von Wiirtemberg, med hvilken justitieråden
Carlson, Billing och Westring instämde, yttrade:

»I sådan öfverenskommelse, som i denna paragraf afses, bör naturligtvis
angifvas, hvilka åtgärder jordägaren utfäster sig att vidtaga. Den
föreslagna affattningen skulle emellertid kunna misstydas därhän, att öfverenskommelsen
kunde inskränkas till ett allmänt hållet åtagande af jordägaren
att vidtaga de åtgärder, som kunde finnas erforderliga. Till förebyggande
af dylikt missförstånd torde någon jämkning i redaktionen böra
äga rum.»

6 §•

Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg anförde:

»Då enligt allmänt rådande rättsuppfattning böter ej under några
förhållanden kunna ådömas bolag eller förening, måste hvad paragrafen

Bih. till Itiksd. Frot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 109 Ilä/t. 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

innehåller därom, att »jordägaren» skall bota, förstås så, att ansvarspåföljd,
som kan ifrågakomma med anledning af vanhäfd å ett bolags eller en
förenings fastighet, drabbar styrelsens ledamöter; och det torde jämväl få
antagas vara afsedt, att, när vanhäfdad fastighet tillhör den, som står under
förmyndare eller annan laga målsman, det är denne och icke jordägaren
som skall dömas att höta. Då det stora flertalet af de fastigheter, å
hvilka lagen skulle blifva tillämplig, tillhör bolag, skulle det i allmänhet
blifva en eller flera representanter för jordägaren och icke denne själf,
som drabbades af ansvarsbestämmelsen i förevarande §; och redan ur
denna synpunkt förefaller paragrafens affattning mindre tillfredsställande.

En viktigare anmärkning är emellertid, att från den ståndpunkt
förslaget intager det ofta måste blifva förenad! med synnerlig svårighet
att afgöra, hvem som på grund af representantställning bör drabbas af
ansvarspåföljd. Denna svårighet möter nämligen i alla sådana fall, där
någon växling i representantskapet inträdt under den tilläfventyrs ganska
långa tid, som kan hafva förflutit efter afslutandet af öfverenskommelse
enligt 4 § eller meddelandet af föreläggande enligt 5 §. Om under denna
tid någon förändring ägt rum i sammansättningen af styrelsen för bolag
eller förening, som äger den fastighet, hvarom fråga är, eller om en under
förmyndare eller annan målsman ställd enskild fastighetsägare skulle hafva
fått annan målsman, uppstår spörsmålet, huruvida ansvar för vanhäfd bör
drabba enhvar, som under tidsperioden varit förmyndare eller målsman,
eller endast den, som vid periodens utgång intager representantställning,
eller tilläfventyrs den, som under någon längre tid under perioden innehaft
sådan ställning. Hvart och ett af dessa alternativ medför svårigheter,
hvilka näppeligen kunna fullt öfvervinnas vare sig af lagstiftaren eller lagskiparen.
Det torde vid sådant förhållande böra tagas under öfvervägande,
huruvida icke en lämpligare utväg än den förslaget erbjuder skulle ligga
däri, att påföljden af vanhäfd under alla omständigheter finge drabba
ägaren själf och icke hans representanter. Benämningen »böter» borde i
sådant fall utbytas mot något annat uttryck, måhända »afgift». Lagens
bestämmelser om utmätning af böter och om dessas förmånsrätt komrne
då ej att blifva tillämpliga, och benådning skulle ej kunna ifrågakomma.
Domstolens befogenhet att efter omständigheterna bestämma beloppet af
hvad som skulle gäldas kunde däremot lämpligen bibehållas, och något
hinder behöfde ej heller möta för bibehållande af den i förslagets 12 §
upptagna föreskriften om målets behandlande såsom brottmål.

Mot den sålunda ifrågasatta anordningen skulle möjligen kunna invändas,
att densamma så till vida blefve mindre effektiv än den i förslaget
valda, som denna senare medför, att flera ledamöter i ett bolags styrelse

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 154.

hvar för sig kunna dömas till böter, medan däremot, om påföljden drabbar
bolaget själf, endast ett enda belopp kommer att gäldas; men för så vidt
en dylik invändning skulle äga någon verklig betydelse, kan olägenheten
lätt afhjälpas genom latitudens vidgande.

I betraktande af det sålunda anförda anser jag mig böra hemställa
om sådan ändring i förevarande §, att bestämmelsen om böters ådömande
utbytes mot ett stadgande om åläggande för jordägaren att till kronan
utgifva en afgift, som efter domstolens bepröfvande bestämmes inom vissa
i lagen angifna gränser. Vinner denna hemställan afseende, bör den föreslagna
10 § utgå samt någon redaktionell jämkning äga rum i 8 och 9 §§.»

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Carlson och Westring
i hufvudsak instämde, yttrade:

»I likhet med justitierådet friherre Marks von Wtlrtemberg finner jag
förslaget i sin nuvarande affattning vara otillfredsställande därutinnan att då

O O

— såsom i de flesta fall får antagas blifva förhållandet — jordägaren
utgöres af ett bolag eller en förening, det ofta kommer att möta svårigheter
att afgöra hvem eller hvilka, som skola ansvara för försummelse att fullgöra
åtagande enligt 4 § eller föreläggande, hvarom i 5 § sägs. Väl är det sant,
att svårigheter af denna art ej skulle blifva egendomliga för de förhållanden,
som beröras af nu föreliggande lagförslag, utan fasthellre kunna
yppas jämväl inom åtskilliga andra lagstiftningsområden, t. ex. bestämmelserna
om skydd mot yrkesfara. Men då den försummelse, som enligt
detta förslag skall beläggas med ansvar — ty till sin natur är påföljden
dock en ansvarspåföljd — sträcker sig öfver en längre tid, ända till 4 år,
under hvilken en växling af representanter för den juridiska personen ej
kan antagas skola blifva ett sällsynt undantagsförhållande, då växa svårigheterna
och få en sådan omfattning samt blifva så svårlösta, stundom nästan
olösliga, att lagstiftaren efter min åsikt ej bör underlåta att röja dem
ur vägen, i den mån sådant låter sig göra.

Den af justitierådet friherre Marks von Wurtemberg föreslagna utvägen
att låta ansvarspåföljden drabba själfva bolaget eller föreningen anser följaktligen
äfven jag vara att föredraga framför att låta de ofvan antydda svårigheterna
kvarstå. Det skall dock icke förnekas, att detta sätt att ordna saken
ur vissa synpunkter är mindre tilltalande. Väl kan det för rättsuppfattningen
stötande däri att en ansvarspåföljd ådömes ett bolag eller en förening
något mildras därigenom att begreppet »böter» utbytes mot »afgift»
eller något liknande uttryck; men detta blir dock i själfva verket intet annat
än att anlägga en skyddande förklädnad. Dessutom är att märka, att vid
utmätandet af storleken af denna ansvarspåföljd, likasom af hvarje annan,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15i.

hänsyn oundgängligen bör tagas till den subjektiva skulden, hvilket i
egentlig mening ju ej låter sig göra, då fråga är om en .juridisk person.
Härtill kommer äfven att enligt mitt förmenande lagbudets effektivitet
ej oväsentligt försvagas, om icke representanterna, hvilka ju merendels
äro flera, göras personligen ansvariga för försummelsen.

För mig vill det emellertid synas, som om en enklare och naturligare
utväg skulle stå till buds. De ofvan anmärkta svårigheterna torde
nämligen företrädesvis yppa sig under den förutsättningen att antingen
det ena representantskapet (styrelsen) eller det andra göres ansvarigt, och
under denna förutsättning lärer förslaget vara formuleradt. Helt annorlunda
ställer sig saken, om lagen så affattas, att enhvar, som under den
tid, hvarom i 4 eller 5 § är fråga, i egenskap af representant för bolaget
eller föreningen finnes hafva i afsevärd grad bidragit därtill, att åtagandet
eller föreläggandet icke inom utsatt tid blifvit fullgjordt, drabbas af ansvar
i mån af sin försummelse. På detta sätt får enhvar lida hvad hans
gärningar äro värda, och lagtillämpningen synes icke böra möta större
vanskligheter här än eljest vid bedömandet af delaktighet i brott.

Att hvad nu anförts i fråga om medlem af styrelse för bolag eller
förening bör äga motsvarande tillämpning på representant för enskild person
lärer vara själfklart.»

7 §•

Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg, med hvilken justitieråden
Billing och Westring instämde, yttrade:

»För den händelse någon, på sätt i denna § afses, skall svara för
afhjälpande af vanhäfd å jord, som i följd af utarrendering eller öfverlåtelse
ej vidare af honom innehafves, lärer det vara af nöden att möjlighet
beredes honom att, oberoende af den nye innehafvarens samtycke, fullgöra
sina förpliktelser i afseende å vanhäfdens afhjälpande. En föreskrift om
skyldighet för innehafvaren att tåla det intrång, som häraf föranledes,
torde alltså böra inflyta i förslaget. Detta stadgande bör tydligen afse
äfven det fall, att jord är utarrenderad under sådana förhållanden, att den
särskilda arrendelagstiftningen för Norrland och Dalarne ej äger tillämpning,
då ju nämligen äfven i dylikt fall ägaren är ansvarig för vanhäfd
å jord, som han själf ej innehar.»

Justitierådet Carlson anförde:

»Enligt arrendelagarna skall ägare af utarrenderad fastighet vara berättigad
att uppsäga arrendatorn om denne vanvårdar jorden. Dessa be -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

stämmelser gälla emellertid icke om annorlunda stadgats genom arrendeaftalet.
Därjämte torde arrendator icke alltid vara skyldig vid nämnda
påföljd att afhjälpa vanhäfd, som förefinnes vid tillträdet af arrendet.
Fall kunna sålunda inträffa, då ägare af utarrenderad jord är af arrendeaftalet
förhindrad att vidtaga åtgärder för afhjälpande af vanhäfd å jorden.
På grund häraf instämmer jag så till vida med justitierådet friherre Marks
von Wurtemberg, att jag anser stadgande!! böra meddelas, hvarigenom åt
ägare af jord, som utarrenderats sedan förevarande lag trädt i kraft, beredes
rätt att utan hinder af arrendeaftalet i viss ordning vidtaga de åtgärder,
som föreskrifvas i denna lag.»

8 §•

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg, med hvilken justitierådet
Billing instämde, yttrade:

»De i förevarande § intagna bestämmelserna om rätt för jordägare
att på grund af fattigdom eller annan giltig orsak undslippa tillämpning
af lagens föreskrifter inflöto i det år 1906 till högsta domstolen remitterade
förslaget i sammanhang därmed, att förslagets tillämpningsområde
vidgades till att omfatta alla slags enskilda jordägare. Sedan man i nu
föreliggande förslag återgått till att låta lagen gälla allenast för bolag,
föreningar och enskilda skogsspekulanter, torde det med fog kunna ifrågasättas,
huruvida 8 § förtjänar bibehållas. Särskild! gäller detta i händelse
att, såsom vid 6 § blifvit ifrågasatt, underlåtenhet att uppfylla lagens föreskrifter
icke kommer att medföra någon påföljd för ledamöter i bolags
eller förenings styrelse eller för annan jordägarens representant.»

Justitierådet Westring anförde:

»Med afseende därå, att lagens tillämpningsområde numera blifvit
inskränkt, på sätt i 1 § angifves, synas stadgandena i förevarande § icke
vara af nöden utan kunna utgå.»

9 §•

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg anförde:

»Enligt 4 § ankommer det på jordbrukskommissionen att, själ!’ eller
genom antaget ombud, anhängiggöra och utföra talan om föreläggande att
afhjälpa vanhäfd. Talan i fråga om påföljd af jordägares försummelse att
fullgöra åtaget eller förelagdt årbete skall däremot jämlikt 9 § utföras af
allmän åklagare efter kommissionens uppdrag. Tillräcklig anledning till

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

denna åtskillnad synes ej föreligga; och då det ej utan tvingande skäl
synes höra ifrågakomma att öka antalet af de fall, där en tjänsteman är
pliktig att, tilläfventyrs mot egen öfvertygelse, utföra talan på annans anmodan,
hemställes, att det äfven i fall, som afses i 9 §, må tillhöra kommissionen
att anhängiggöra och utföra talan. Den kostnad, som kan tillskyndas
det allmänna, därigenom att kommissionen själf eller genom ombud
nödgas inställa sig vid domstolen, torde ej kunna blifva af nämnvärd
betydelse, då det väl kan förväntas, att densamma i de allra flesta fall
kommer att ersättas af jordägaren.

Hvad paragrafens sista punkt innehåller i afseende å förnyadt föreläggande
är så till vida mindre riktigt, som det ej gärna kan vara åsyftadt,
att, på sätt ordalagen innebära, yrkande om dylikt föreläggande ovillkorligen
skall framställas i samband med talan om påföljd enligt 6 §, ett
förfarande, som i händelse föreläggandet skall riktas mot ny ägare, hvilken
ej är part i åtalsmålet, vore helt och hållet meningslöst. Ej heller kan
det rimligen vara afsedt att, såsom stadgandet skulle kunna tolkas, åklagaren
utan uppdrag af kommissionen skulle äga påyrka förnyadt föreläggande.
Och slutligen må framhållas, att stadganden om påföljd af det
nya föreläggandets åsidosättande saknas, likasom det ej heller tydligt stadgas,
att senare stycket af 7 § äfvensom 8 § skola äga tillämpning jämväl
när dylikt föreläggande meddelats.

Det stadgande, som erfordras om meddelande af nytt föreläggande
i händelse tidigare föreläggande ej fullgjorts, torde hafva sin rätta plats
i 5 §. Upptages det i denna §, komma föreskrifterna i 6 och 8 §§ äfvensom
senare stycket af 7 § att, såsom totale vara riktigt, erhålla tillämpning
i afseende å förnyadt föreläggande.»

Justitieråden Billing, Bohman och Westring voro ense med justitierådet
friherre Marks von Wurtemberg utom beträffande första och andra
punkterna, som af justitieråden lämnades utan anmärkning.

Justitierådet Carlson ansåg, att det väl borde tillkomma jordbrukskommissionen
allena att föra talan i mål, som afsåges i denna lag, men
att dock vederbörande länsman borde vara skyldig att, om han därom anmodades,
såsom ombud för kommissionen utföra målet vid häradsrätten.
I öfrigt instämde justitierådet med justitierådet friherre Marks von Wurtemberg.

11 §•

Högsta domstolen ansåg det böra tydligt uttalas, att ersättning, som
afsåges i paragrafens första stycke, skulle utgå af allmänna medel.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

12 §.

Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg yttrade:

»För den händelse talan enligt den föreslagna lagen skall i något
fall tillkomma allmän åklagare, torde det vara af nöden, att i lagen angifves,
huruvida det i 30 kap. 7 § rättegångsbalken meddelade förbud för
allmän åklagare att fullfölja talan hos Konungen skall äga tillämpning.

Justitieråden Carlson, Billing och Westring ansågo i iagen böra stadgas,
att beträffande jordbrukskommissionens rätt att i mål som i denna lag
afsåges, fullfölja talan mot hofrätts utslag skulle gälla hvad i 30 kap. 7 §
rättegångsbalken funnes rörande allmän åklagare föreskrifvet.

Promulgationsbestämmelsen.

Justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg yttrade:

»Att låta med lagens ikraftträdande anstå under en längre tid efter
promulgerandet synes ej vara nödigt men däremot lätt kunna föranleda,
att jordägare i större omfattning utarrendera fastigheter på sådant sätt, att
lagen ej kommer att å desamma äga tillämpning. Detta förebygges väsentligen,
om förevarande lag äfvensom den tillämnade lagen om arrende
af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne få träda i tillämpning
å den tid efter utfärdandet, som enligt lagen den 1 juni 1894 i regel
gäller för författningars trädande i kraft.»

Justitieråden Carlson och Billing ansågo sig likaledes höra hemställa,
att lagen måtte vinna tillämpning å den tid efter utfärdandet, som enligt
lagen den 1 juni 1894 i allmänhet är bestämd för författnings ikraftträdande.

In fidem

Carl Stålhammar.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 15i.

Utdrag af ''protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
torsdagen den 1 april 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman
Statsråden: Albert Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Justitieråden: friherre Marks von Wurtemberg,
Borgström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde
i underdånighet högsta domstolens genom utdrag af protokollet öfver
justitiedepartementsärenden för den 12 sistlidne februari inhämtade utlåtande
öfver upprättadt förslag till lag angående uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade departementschefen
:

»De anmärkningar, som högsta domstolen eller ett flertal af dess
ledamöter framställt vid särskilda §§ af förslaget, torde böra iakttagas.
Om sålunda bestämmelsen angående föreläggande i sista punkten af nuvarande
9 § sammanföres med det tidigare stadgandet härom, lärer det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 154.

blifva af nöden att genom ett tillägg till den §, som handlar om jordägarens
frivilliga åtagande, tydligt utmärka, det jordägarens uraktlåtenhet
att fullgöra sådant åtagande kan föranleda ej blott ansvar utan äfven domstols
föreläggande. Genom en dylik omredigering kommer lagen att
bringas till närmare öfverensstämmelse med Norrlandskommitténs förslag
till vanhäfdslag.

Tiden för ikraftträdandet torde, med hänsyn till hvad inom högsta
domstolen erinrats vid promulgationsbestämmelsen, lämpligen böra sättas
till den 1 september 1909. Från samma tidpunkt lärer ock den särskilda
arrendelag böra lända till efterrättelse, hvartill nu ifrågavarande lag skulle
ansluta sig.

Jag har låtit inom justitiedepartementet verkställa de ändringar i
det remitterade förslaget, hvilka jag nu angifvit såsom önskliga, och hafva
därvid äfven vissa redaktionella jämkningar vidtagits.*

Föredraganden uppläste härefter förslaget till lag angående uppsikt
å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne, sådant det blifvit inom justitiedepartementet
omarbetadt, samt hemställde, att det sålunda upplästa förslaget
äfvensom förslag till lag om arrende af viss jord ä landet inom
Norrland och Dalarne, affattadt i enlighet med hans nu och den 12 sistlidne
februari afgifna yttranden, måtte genom nådig proposition framläggas
för Riksdagen till antagande.

Justitierådet friherre Marks von Wilrtemberg åberopade hvad han i
högsta domstolen anfört vid granskning af förslag till ifrågavarande lagar,
i den mån det ej iakttagits vid affattningen af de nu framlagda förslagen.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall härtill
förordna, att till Riksdagen skall aflåtas nådig proposition
af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 109 Raft.