Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153 (Proposition 1909:153)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

N:o 153.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag om konsulatjurisdiktion; gifven Stockholms slott den
1 april 1909.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till lag om konsularjurisdiktion.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 108 Håft. (N:o 153)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Förslag

till

Lag

om konsularjurisdiktion.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Vid utöfning af den konsularjurisdiktion, som på grund af traktat
eller sedvänja tillkommer Sverige i vissa icke kristna länder, skall, såvidt
förhållandena å orten medgifva samt ej annat enligt denna lag eller eljest
är stadgadt, svensk lag tillämpas.

Svensk lag, som gäller allenast med afseende å förhållanden inom
riket, kan af Konungen förklaras äga motsvarande tillämpning i område,
där konsularjurisdiktion tillkommer Sverige.

2 §•

Underkastade konsularjurisdiktion äro, såvidt med gällande traktater
och sedvänja öfverensstämmer:

l:o) svensk undersåte och person, ställd under Sveriges beskydd
(skyddsling);

2:o) utländsk undersåte, som ej är svensk skyddsling, såvidt rörer
brott, som af honom begåtts å svenskt fartyg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

2 KAP.

Om de myndigheter, som utöfva konsularjurisdiktion.

3 §•

Konsularj urisdiktion utöfvas af konsulardomare och konsularrätt.

4 §•

Till konsulardomare förordnar Konungen konsul eller annan för
befattningen lämplig man.

Området för hvarje konsulardomares jurisdiktion bestämmes af
Konungen.

5 §•

Konsularrätt består af konsulardomaren såsom ordförande och två
ledamöter.

Konsulardomaren utser hvarje år i december månad två inom området
bosatta män att under det följande året tjänstgöra såsom ledamöter
i konsularrätten samt två suppleanter att vid förfall för ledamöterna i
deras ställe tjänstgöra.

Till ledamöter eller suppleanter må ej utses andra än allmänt aktade
män, som fyllt tjugufem år samt råda öfver sig och sitt gods. Företrädesvis
skola svenska män tagas till ifrågavarande befattningar; finnes ej
behörig svensk man, må jämväl utlänning af kristen eller mosaisk trosbekännelse
kunna utses.

Äro vid något tillfälle så många af de utsedda ledamöterna och
suppleanterna hindrade från tjänstgöring, att nödigt antal för konsularrätten
icke kan erhållas, förordne konsulardomaren en eller två tillfälliga
ledamöter bland dem, som enligt hvad ofvan sägs kunna utses till sådan
befattning.

Där mål vid mera än ett rättegångstillfälle handlägges, böra så vidt
möjligt samma ledamöter tjänstgöra vid samtliga tillfällen.

Kan ej erforderligt antal ledamöter för bildande af konsularrätt
erhållas, utöfve konsulardomaren ensam den jurisdiktion, som eljest tillkommer
konsularrätt.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 153.

6 §•

Har den, som förordnas till konsulardomare, ej gått den i 1 kap.
7 § rättegångsbalken föreskrifna domareed, skall han aflägga sådan ed
inför Svea hofrätt eller beskickningschef eller, där så ej kan ske, skriftligen.

Af skriftlig ed skall, innan konsulardomaren må tjänstgöra, ett
exemplar vara aflämnadt å konsulatet och ett exemplar öfversändt till
ministern för utrikes ärendena.

Ledamot i konsularrätt skall, innan han tager plats i rätten, inför
konsulardomaren aflägga ed, att han skall döma efter bästa förstånd och
samvete.

7 §•

Ordföranden och ledamöterna i konsularrätten äga hvar en röst, och
gånge vid skiljaktiga meningar efter ty som de flesta säga. Stannar hvar
vid olika mening, galle ordförandens.

8 §•

Inträffar jäf eller annat förfall för konsulardomaren, förordnar
Konungen annan lämplig person att såsom konsulardomare tjänstgöra.

9 §•

Konsulardomaren förordne vissa män till rättstjänare att tillhandagå
honom och rätten samt att, då de därom anlitas, delgifva stämningar och
andra handlingar.

Den, som blifvit utsedd till rättstjänare, gånge inför konsulardomaren
eller konsul ed att redligen och utan försumlighet fullgöra de uppdrag,
som anförtros honom i hans egenskap af svensk rättstjänare.

Kan afläggandet af eden ej utan olägenhet ske inför konsulardomaren
eller konsul, må eden skriftligen afgifvas och ett exemplar af edsskriften
insändas till konsulardomaren.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

3 KAP.

Om konsulardomares och konsularrätts befogenheter.

10 §.

Tvistemål upptages till behandling och afgörande af konsularrätten,
dock att, där målet enbart rörer penningar eller sådant, som kan
skattas till visst värde i penningar, samt konsulardomaren finner uppenbart,
att det, hvarom tvistas, i värde icke öfverstiger trehundra kronor,
målet skall handläggas och afdömas af konsulardomaren.

År fråga om pröfning af tvistiga fordringsanspråk i konkurs, och
tillhör något af dem konsularrättens bedömande, värde samtliga dit hänskjuta.

11 §•

•

Brottmål upptages till behandling och afgörande af konsular rätten,
dock att, därest i målet ej yrkas ansvar för gärning, hvarå högre straff än
böter kan följa, eller skadestånd till belopp, öfverstigande trehundra kronor,
målet skall handläggas och afdömas af konsulardomaren.

12 §.

I fråga om sådana ansökningar, hvilka enligt lag skola ingifvas till
rätten eller till domaren å landet, samt åtgärder och beslut, som föranledas
af dylika ansökningar, äge konsulardomaren enahanda befogenhet, som
enligt lag utöfvas af domaren å landet.

Beträffande uppteckning och vård af dödsbo har konsulardomaren
de åligganden och befogenheter, som lagligen tillkomma underrätt.

Han skall jämväl förordna förmyndare, god man för hustru enligt
19 kap. 4 § ärfdabalken samt sådan god man, som afses i 20 kap. 7 §
nämnda balk; åliggande honom ock att öfva tillsyn å förmyndares och
god mans förvaltning med iakttagande i tillämpliga delar af hvad därutinnan
är i gällande författning föreskrifvet för gode män och rätten.

Äktenskapsförord ingifves till konsulardomaren, som har att införa
det i protokollet; och skall äfven bevakning af testamente ske inför
honom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

13 §.

Där ej i 12 § är annorlunda stadgadt, skall ärende, som enligt lag
tillhör underrätts pröfning, behandlas af konsularrätt.

14 §•

Finner konsularrätten, när mål eller ärende dit hänskjutits, att det,
enligt hvad ofvan sägs, bör handläggas och afdömas af konsulardomaren
ensam; äge dock rätten, där så lämpligt finnes, fortfara med målets eller
ärendets behandling.

15 §.

Konsulardomaren är öfverexekutor; dock må ej hos honom sökas
åläggande af betalningsskyldighet för gäldenär, i den ordning utsökningslagen
stadgar, eller handräckning för fordrans utfående.

Konsulardomaren vare ock utmätningsman med rätt för honom att
för bestämdt fall förordna annan man att på konsulardomarens ansvar
fullgöra utmätningsmans åliggande.

16 §•

Där i lag är föreskrifvet, att nedsättning af medel skall ske hos
Konungens befallningshafvande, äge sådant rum hos konsulardomaren.

17 §•

Konsulardomaren utöfvar polismyndighet i allmänhet och äger häkta
eller häkta låta för brott misstänkt person med rätt för honom att för
bestämdt fall förordna annan man att på hans ansvar verkställa polisundersökning
och besluta om häktning. Äfven utan sådant förordnande har
konsul, som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsområdet än den,
som är säte för konsulardomaren, att företaga åtgärder af nu nämnda
slag; underrätte dock skyndsammast om vidtagen åtgärd konsulardomaren,
som, utan hinder af konsulns åtgärd eller beslut, äger i ärendet
förordna.

Konsulardomaren skall, såvidt ske kan, hafva tillsyn öfver häktad
person.

Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 153.

18 §.

Skall straff verkställas inom området, åligger det konsulardomaren
att draga försorg därom. Verkställighet af straff skall ske i så nära
öfverensstämmelse som möjligt med de i svensk lag därför gifna föreskrifter.
Kan straffet ej verkställas inom området, underrätte konsulardomaren
skyndsammast härom ministern för utrikes ärendena, hvilken
underställer ärendet Konungens pröfning.

Förklaring af den dömde, att han är nöjd med utslag, som ej vunnit
laga kraft, och villig att undergå den ådömda bestraffningen, upptages af
konsulardomaren; och skall sammanläggning af straff, då enligt lag dylik
åtgärd ankommer å Konungens befallningshafvande, af konsulardomaren
ombesörjas.

19 §•

Konsulardomaren äger att för tillämpning inom området eller viss
del af detsamma utfärda ordningsföreskrifter samt för öfverträdande däraf
stadga böter till belopp af fem intill femhundra kronor äfvensom påföljd
att lös egendom, som i ordningsföreskrift afses, må tagas i beslag och
förklaras förbruten.

Ordningsföreskrift, hvarom nu är fråga, skall kungöras genom anslag
å konsulatet i den stad, som är säte för konsulardomaren, och å annat
konsulat inom distrikt, där den skall tillämpas, samt på sätt i öfrigt finnes
ändamålsenligt, och må föreskriften inom hvarje distrikt lända till efterrättelse
genast efter kungörandet å därvarande konsulat; dock skall omedelbart
efter utfärdandet ordningsföreskriften öfversändas till ministern för
utrikes ärendena, som har att underställa densamma Konungens pröfning.
Finner Konungen skäligt att upphäfva eller ändra föreskriften, skall beslutet
härom kungöras på ofvan angifna sätt; och gånge, såvidt möjligt, tillämpning
af upphäfd eller ändrad ordningsföreskrift åter.

Anser konsulardomaren, att för öfverträdelse af ordningsföreskrift
bör stadgas strängare påföljd, än ofvan sägs, skall han skyndsammast
hänskjuta ärendet till Konungens pröfning.

4 KAP.

Yissa allmänna afvikelser från tillämpningen af svensk lag.

20 §.

Där i fall, hvarom ej i denna lag särskildt stadgas, det lagligen
ankommer å domare eller underrätt att utsätta tid, inom hvilken rätts -

Kungl. Maj:ts Nådiga Proposition N:o 153.

sökande har att något fullgöra, vare i lag högst medgifven tid ej ovillkorligen
gällande, utan må, där så pröfvas nödigt, tiden tillmätas längre.

21 §.

År annorstädes än i denna lag stadgad viss tid, kortare än trettio
dagar, inom hvilken handling skall af rättssökande ingifvas eller annan
åtgärd af honom vidtagas, må sådant ske inom trettio dagar efter den,
från hvilken tiden i hvarje särskildt fall räknas, så framt ej särskild föreskrift
i denna lag eller eljest af Konungen för området meddelats.

22 §.

Tillkännagifvande, som enligt lag skall införas i allmänna tidningarna
eller uppläsas i kyrka, varde i stället anslaget å konsulatet i den stad, som är
säte för konsulardomaren, samt härförutom offentliggjordt på det sått, som å
hvarje ort är i dylika fall vedertaget. Finnes i något fall tillkännagifvandet
böra kungöras jämväl i hemlandet, skall det införas i allmänna tidningarna.

23 §.

Böter och viten tillfalla statsverket, där ej annat är, genom traktat
eller eljest, särskildt för jurisdiktionsområdet bestämdt.

Lag samma vare om gods, som förklarats förbrutet.

5 KAP.

Särskilda föreskrifter om rättegång inför konsulardoiuare och konsularrätt.

24 §.

Protokoll och utslag böra affattas på svenska språket; äro väsentliga
olägenheter därmed förenade, må protokollet och utslaget kunna affattas
å danska, engelska, franska, norska eller tyska språket.

25 §.

Stämning gifves af konsulardomaren och skall innehålla, utöfver hvad
i 11 kap. 6 § rättegångsbalken sägs, bestämmelse om viss tid före inställelsedagen,
då stämningen senast bör vara svaranden delgifven.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Denna tid må ej sättas senare än till tredje dagen före inställelsen,
dock att, där större skyndsamhet är af nöden, stämning må meddelas till
samma dag den utfärdas, om svaranden är så till hands att han kan inställa
8ig.

26 §.

Har svaranden å särskilda dagar i sin bostad blifvit sökt med stämning
i tvistemål, utan att han eller ombud, som äger mottaga stämning
för honom, kunnat anträffas, och utan att säker anvisning kunnat vinnas,
hvarest han eller sådant ombud uppehåller sig: förekomma i öfrigt omständigheter,
som gifva anledning antaga, att han håller sig undan; må
stämningen i hufvudskrift eller besannad afskrift anslås å dörren till bostaden.

Sjöfolk och passagerare å fartyg, hvilka ej annorstädes inom området
hafva bostad, anses hafva sin bostad å fartyget.

27 §.

Intyg af en af konsulardomaren förordnad rättstjänare, emot hvilken
ej förekommer jäf, som om vittne är stadgadt, galle såsom fullt bevis
att delgifning af handling blifvit så verkställd, som intyget innehåller.

28 §.

Ändå att allmän åklagare icke finnes, äga konsulardomaren och konsularrätten
att upptaga och afdöma mål angående förbrytelser, därå enligt
lag allmän åklagare skulle vara behörig tala.

29 §.

Rannsakning med häktad person skall hållas snarast möjligt och sist
inom fem dagar från den dag, häktningen ägde rum, där ej giltigt hinder
härför möter. Kräfves fortsatt rannsakning i målet, må uppskofvet icke
sättas längre än oundgängligen erfordras.

30 §.

Äskar någon, som är tilltalad för brott, hvarå straffarbete efter lag
kan följa, hjälp i rättegången, och finnes han ej kunna själf anskaffa bi Bih.

till Rilcsd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 108. Häft. 2

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 153.

träde, förordne, där så kan ske, konsulardomaren eller konsularrätten lämplig
person att biträda honom vid konsularrätten; skolande i öfrigt hvad
om förordnande af rättegångsbiträde åt häktad vid underrätt är stadgadt
i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

31 §.

Uteblifver vittne, som är underkastadt konsularj urisdiktionen, då
vittnet efter stämning bort inställa sig, och visas ej laga förfall, må vittnet
genast kunna hämtas eller böte vittnet högst femtio kronor.

För inkallande och inställande af vittne, som ej är underkastadt
konsularj urisdiktionen, har konsulardomaren att i den ordning, som å
hvarje ort är bruklig, anlita den myndighet, under hvilken vittnet lyder.

32 §.

Utan hinder af hvad i lag är stadgadt, må jämväl den, som tillhör
annan lära än den kristna eller den mosaiska, höras såsom vittne, dock bör
i hvarje fall pröfvas, hvad verkan kan tillerkännas dylikt vittnes utsaga.

33 §.

Är vittne af sin trosbekännelse hindradt att gå ed, som i svensk
lag föreskrifves, förordne konsulardomaren eller konsularrätten efter omständigheterna,
att vittne skall aflägga annan ed eller annorledes bekräfta
sin utsaga.

34 §.

Vittne, som är aflägset boende eller för sjukdom eller af annan laga
orsak ej kan tillstädeskomma, må i sitt hemvist eller annorstädes höras
af konsulardomaren eller annan person, som konsulardomaren eller konsularrätten
därtill förordnar, och skall tillfälle lämnas parterna att därvid
närvara.

35 §.

I brottmål, där enligt lag allmän åklagare skulle vara behörig tala,
äger konsulardomaren eller konsularrätten tillerkänna den, som inkallats
såsom vittne eller för att upplysningsvis höras och som äskar ersättning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

för inställelsen, sådan ersättning af allmänna medel efter hvad skäligt
pröfvas och i orten är brukligt.

Beslut öfver yrkande om ersättning, hvarom ofvan sägs, skall utan
dröjsmål meddelas och gånge i verkställighet ändå att det ej vunnit laga
kraft; skolande i slutliga utslaget pröfvas, huruvida ersättningsbeloppet
skall till statsverket af part återgäldas.

36 §.

Har tredskodom meddelats, efter ty i 12 kap. 3 § rättegångsbalken
sägs, skall konsulardomaren på begäran af den, som vunnit, kungöra motparten
domen, på sätt i 47 § här nedan är stadgadt; och äge den, som
tappat, att inom viss tid, som ej må bestämmas kortare än tio dagar från
kungörandet af domen, vid äfventyr att eljest hafva förlorat rätt till
vidare talan, hos konsulardomaren begära sakens återupptagande; skolande
underrättelse om hvad parterna sålunda hafva att iakttaga gifvas i
domen.

Göres begäran om sakens återupptagande inom stadgad tid, skall
konsulardomaren utsätta tid och ort för sakens förnyade behandling,
därom den, som tappat, har att, i den ordning om stämning i tvistemål
är sagdt, underrätta den som vunnit eller behörigt ombud för honom.
Försummar den, som tappat, hvad nyss är föreskrifvet, eller uteblifver
han vid det för sakens förnyade behandling utsatta sammanträde och visas
ej laga förfall, stånde tredskodomen fast; har han fullgjort hvad enligt
ofvan gifna bestämmelser honom åligger, och kommer han rätteligen tillstädes,
skall saken ånyo handläggas och afgöras utan hinder af tredskodomen.

6 KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan mot beslut, som af konsular
domare eller konsularrätt meddelats, så ock om underställning af mål,
som af konsularrätt afdömts.

Talan mot utslag eller beslut, som af konsulardomare eller konsularrätt
meddelats, fullföljes hos Svea hofrätt.

Underställning af mål sker likaledes hos Svea hofrätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

38 §.

Part, som enligt 36 § är berättigad till återvinning mot tredskodom,
må ej hos högre rätt fullfölja talan mot domen.

Ej heller vare klagan tillåten mot beslut, hvarigenom mål uppskjutits
eller förordnats om någons hämtande till rätten.

Beslut, som i invändningsfråga meddelats, må ej i något fall särskilt
öfverklagas.

39 §.

Då mål slutligen afgöres eller till värjemålsed dömes, skall i utslaget
gifvas tillkänna, hvad missnöjd part har att för talans fullföljande
iakttaga samt äfventyret, om det försummas.

Vill någon klaga öfver annat beslut än nyss är nämndt, och begär
han underrättelse om hvad i sådant afseende bör iakttagas, skall konsulardomaren
meddela honom sådan underrättelse.

40 §.

Part, som icke åtnöjes med slutligt utslag eller beslut af beskaffenhet
att talan däremot får fullföljas, har att inför konsulardomaren muntligen
eller skriftligen anmäla missnöje sist före klockan tolf å tionde dagen,
räknadt i utsökningsmål från den dag, hvarifrån enligt utsökningslagen
besvärstid i hvarje fall skall löpa, samt i öfriga mål och ärenden
från den dag, utslaget eller beslutet gafs.

Varder ej missnöje anmäldt enligt hvad nu är föreskrifvet, stånde
utslaget eller beslutet fast, och värde förty missnöjesanmälan, som göres
senare, ej upptagen.

Där enligt utsökningslagen besvärstid skall räknas från erhållen
del af beslutet, skall detsamma genom konsulardomarens försorg, på sätt
i 47 § här nedan stadgas, delgifvas den, beslutet gått emot.

41 §.

Då part rätteligen anmält missnöje, teckne konsulardomaren å utslaget
eller beslutet bevis därom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

42 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, vare parten berättigad att erhålla
bevis därom med skäl, hvarå vägran att upptaga missnöjesanmälan
grundats; och äge parten att mot beslutet fullfölja talan, på sätt
i 43 § sägs.

Ej må särskild klagan föras däröfver att missnöjesanmälan upptagits.
Fullföljes talan i målet, äge vederpart att inom tid, som i detta kap. är
stadgad för svaromåls afgifvande, påkalla pröfning af frågan, huruvida
missnöjesanmälan blifvit rätteligen gjord.

43 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje, skall vid talans förlust sist
före klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, då för honom tiden för
anmälan af missnöje var ute, själf eller genom behörigt ombud till konsulardomaren
ingifva till Svea hofrätt ställd klagoskrift.

Vill någon klaga öfver att missnöjesanmälan ej upptagits, skall
klagoskrift i den ordning, här ofvan sägs, ingifvas sist före klockan tolf å
tjugonde dagen från den dag, då beslutet meddelades.

Det åligger konsulardomaren att skriftligen förordna någon å konsulatet
tillgänglig person, som i händelse af konsulardomarens frånvaro
äger mottaga anmälan om missnöje och klagoskrift; pröfve dock konsulardomaren
alltid själf, huruvida missnöjesanmälan rätteligen skett.

44 §.

Fullföljes talan emot slutligt utslag i tvistemål, och har klaganden
i klagoskriften förbehållit sig rätt att vidare yttra sig, äge han inom fjorton
dagar från klagotidens utgång till konsulardomaren ingifva ytterligare en
skrift i målet.

45 §.

Samtidigt med klagoskriften eller i fall, hvarom i 44 § sägs, senast
vid ingifvande af den i nämnda § omförmälda skrift skall klaganden till
kosulardomaren inkomma med det öfverklagade utslaget eller beslutet och
öfriga protokoll i målet

Gör han det ej, och är icke det felande af annan part ingifvet,
föi-anstalte konsulardomaren, att de handlingar, som saknas, varda utskrifna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

46 §.

År klagoskrift rätteligen ingifven, skall vederpart lämnas tillfälle
att yttra sig däröfver.

För sådant ändamål skall klagande vid klagoskrift samt skrift,
hvarom i 44 § förmäles, foga styrkt afskrift däraf samt af de fullmakter
och skriftliga bevis, som därtill höra; och bör afskriften, där delgifning
skall äga rum med flere personer, företes i samma antal som dessa.
Har klaganden försummat att fullgöra hvad honom sålunda åligger, skall
konsulardomaren låta verkställa erforderliga afskrifter af de ingifna handlingarna.

Hvad i näst föregående stycke af denna § är stadgadt skall dock ej
äga ovillkorlig tillämpning å kartor eller andra ritningar, ej heller å handlingar
af vidlyftigare beskaffenhet såsom protokoll i rättegångsmål eller
handelsböcker eller andra räkenskaper; utan stånde det klaganden fritt
att ingifva sådana handlingar allenast i hufvudskrift, och skall konsulardomaren
ombesörja afskrift af desamma, endast för såvidt och i den mån
han finner dem icke böra undantagas från delgifnjng med klagandens
vederpart.

Då på grund af bestämmelserna i denna eller föregående § konsulardomaren
föranstaltat om handlings utskrifvande, vare klaganden skyldig
att härför gälda lösen.

47 §.

Snarast möjligt efter klagotidens utgång eller, för den händelse
klaganden jämlikt 44 § äger att därefter ingifva ytterligare en skrift,
efter densammas ingifvande eller sedan tiden härför gått till ända, skall
konsulardomaren låta delgifva klagandens vederpart styrkt afskrift af
klagandens inlagor äfvensom i den utsträckning, 46 § angifver, af de till
inlagorna hörande handlingar.

Finnes ombud, som jämlikt 50 § är behörigt företräda vederparten,
eller har han hos konsulardomai’en anmält annat ombud, skall, därest ombudet
är bosatt i den stad, som är säte för konsulardomaren, delgifningen
verkställas med ombudet. Har ombudet å särskilda dagar för delgifning
sökts i sin bostad, utan att ombudet anträffats, skola, därest
vederparten äger känd bostad i nämnda stad, handlingarna delgifvas honom
samt eljest anslås å dörren till ombudets bostad. Har äfven vederparten,
på sätt ofvan sägs, sökts utan. att kunna anträffas, skola handlingarna
anslås å dörren till hans bostad.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 153.

Har vederparten ej ombud, hvarom ofvan förmäles, skola, om han
år bosatt i stad, som är säte för konsulardomaren, eller i annan inom
området belägen stad, där svensk konsul eller rättstjänare finnes, handlingarna
delgifvas vederparten; och varde, där han ej anträffats, oaktadt
han blifvit å särskilda dagar för delgifning sökt i sin bostad, handlingarna
anslagna å dörren till bostaden. År vederparten ej bosatt i stad,
som nyss nämnts, skall, därest han kan utan större svårighet anträffas,
delgifning ske med honom personligen efter ty nu är sagdt; men i annat
fall varde genom konsulardomarens försorg handlingarna anslagna å konsulatet
och tillika, där så lämpligen kan ske, vederparten medelst allmänna
posten underrättad om klagoskriftens ingifvande, klagandens yrkanden
samt hvad vederparten har att iakttaga för sin talans bevakande.

Om sjöfolk och passagerare å fartyg gäller hvad ofvan i 26 § är
stadgadt.

48 §.

Inom trettio dagar från den dag, de af klaganden ingifna handlingar
blifvit, på sätt i 47 § sägs, delgifna eller anslagna, skall vederparten till
konsulardomaren ingifva till Svea hofrätt ställdt svaromål; skolande underrättelse
om hvad vederparten sålunda har att iakttaga tecknas å klagoskriften.

49 §.

Konsulardomaren skall, då svaromål infordrats af vederpart, så
snart detta inkommit eller tiden för afgifvande däraf tilländagått, samt i
annat, fall snarast möjligt efter klagotidens utgång till hofrätten öfversända
samtliga inkomna handlingar jämte fullständiga protokoll i målet och tillvaratagna
föremål, som målet röra.

I brottmål sände konsulardomaren med handlingarna eget utlåtande
öfver den förda klagan. Jämväl i annat mål skall utlåtande af konsulardomaren
bifogas, såframt anmärkning gjorts mot protokollets riktighet
eller eljest särskild anledning förefinnes för honom att yttra sig.

50 §.

Ombud, som vid meddelandet af konsulardomares eller konsularrätts
utslag eller beslut var behörigt att föra parts talan i målet, äge ock, utan
särskildt bemyndigande, å sin hufvudmans vägnar fullfölja talan mot
samma utslag eller beslut, mottaga vederparts klagoskrift och därå afgifva

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

svaromål äfvensom eljest i hofrätten företräda parten, där g denne uttryckligen
förklarat befogenhet i nu nämnda afseenden ej tillkomma ombudet.

51 §•

Hvad ofvan är stadgadt om fullföljd af talan mot utslag eller beslut
skall i tillämpliga delar gälla klagan öfver förfarande af konsular-,
domaren såsom utmätningsman eller af den, som af honom förordnats att
fullgöra utmätningsmans åliggande; dock vare missnöjesanmälan ej erforderlig
eller ingifvande af klagoskrift inskränkt till viss tid i annat fall än
som i 167 och 169 §§ utsökningslagen sägs.

52 §.

Vid fullföljd af talan i mål, däri någon hålles häktad, skola, med
tillämpning i öfrigt af hvad i detta kap. är stadgadt, följande särskilda
bestämmelser lända till efterrättelse:

Klagoskrift skall ingifvas sist före klockan tolf å femtonde dagen från
den dag, det öfverklagade utslaget eller beslutet gafs; dock må, därest
målets vidlyftighet eller annan omständighet det oundgängligen påkallar,
konsulardomaren vid anmälan af missnöje kunna på därom gjord anhållan
utsträcka klagotiden intill hvad eljest är föreskrifvet.

Den häktade skall alltid erhålla del af vederparts klagoskrift. Delgifning
af häktads klagoskrift skall äga rum allenast i det fall, att vederparten
har behörigt ombud i den stad, som är säte för konsulardomaren,
eller därstädes själf äger känd bostad; underrätte dock konsulardomaren
eljest, där så lämpligen kan ske, medelst allmänna posten vederpart eller
dennes ombud om klagoskriftens ingifvande och klagandens yrkanden
äfvensom därom att vederparten kan vinna beaktande af hvad han ytterligare
önskar i målet andraga, därest skriftlig framställning däraf inkommer
till hofrätten innan målet ännu hunnit företagas till afgörande.

Där klagoskrift delgifves vederpart eller dennes ombud, skall svaromål
afgifvas inom kortast möjliga, af konsulardomaren i hvarje särskild! fall
bestämd tid. Ej må i något fall denna tid sättas längre än till femton dagar.

Då klagan afser beslut om någons häktande eller kvarhållande i
häkte, vare anmälan af missnöje ej erforderlig och ej heller ingifvande af
klagoskrift till viss tid inskränkt. Delgifning af sådan klagoskrift är ej
erforderlig.

Part, som är häktad, må i fängelset .anmäla missnöje samt aflämna
klagoskrift och svaromål; åliggande konsulardomaren tillse, att den häk -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

tade därtill erhåller tillfälle samt att han till författande af inlaga, hvarom
nämndt är, äger nödigt biträde.

Häktad part vare ej skyldig ingifva afskrift af klagoskriften och
därtill hörande handlingar.

53 §.

Utöfver de fall, då enligt allmän lag underställning af mål, som af
underrätt handlagts, äger rum, skall jämväl, där någon af konsularrätt dömts
till straffarbete på viss tid, minst två år, målet i hvad honom rörer underställas.

Då mål underställes hofrättens pröfning, gifve konsularrätten tillkänna
hvad part har att iakttaga, där han vill yttra sig hos hofrätten.

54 §.

T mål, som underställes hofrättens pröfning, äge sakfälld, som ej
år häktad, eller målsägande att sist å femtonde dagen efter utslagets
afkunnande till konsulardomaren ingifva till hofrätten ställda påminnelser.

Snarast möjligt efter utslagets afkunnande eller, där någon enligt
hvad nyss är sagd! äger afgifva påminnelser, sedan dessa inkommit
eller tiden för afgifvande dåra? tilländagått, skola samtliga målet rörande
handlingar och föremål af konsulardomaren öfversändas till hofrätten;
och bifoge konsulardomaren därvid eget utlåtande i målet.

Är i dylikt mål den sakfällde häktad, skall han genom konsulardomarens
försorg, så fort sig gorå låter, förpassas till öfverståthållareämbetet,
som har att omedelbart, efter det den häktade anländt till
Stockholm, därom underrätta hofrätten; och äge den häktade att inom
femton dagar, efter det han ankommit till häkte i Stockholm, ingifva
påminnelser i målet till öfverståthållareämbetet, vid äfventyr att underlåtenhet
härutinnan icke föranleder uppehåll med målets afgörande.

55 §.

Underställdt mål skall, därest ej brottet är sådant att det må åtalas
allenast af målsägande, af hofrätten skyndsammast anmälas hos justitiekanslern,
hvilken förordnar allmän åklagare; ägande denne att inom viss
af hofrätten bestämd tid yttra sig i målet.

Bill. till Riks A. Prat. 11/09. 1 Sami. 1 Afl. 108 Höft. 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

I fullföljdt eller underställe!! mål äger hofrätten beträffande anställande
af muntligt förhör samt vederbörandes hörande i öfrigt de befogenheter,
som enligt lag tillhöra hofrätt vid handläggning af dit fullföljda
eller underställda mål.

56 §.

Har vederpart underlåtit att till konsulardomaren inkomma med
svaromål, vare han ändock berättigad att i hofrätten utföra sin talan.

7 KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan mot hofrättens beslut.

57 §.

Mot hofrättens slutliga utslag i mål af beskaffenhet att, därest
det anhängiggjorts i hemlandet, målet skulle efter vad inkommit till
hofrätten, fullföljes talan i den ordning, som i allmän lag är stadgad beträffande
klagan mot hofrättens slutliga utslag i vädjadt mål, dock att
anmälan af missnöje mot hofrättens utslag skall ske sist före klockan
tolf å sextionde dagen samt inställelse i Konungens nedre justitierevision
sist före klockan tolf å nittionde dagen från det utslaget gafs.

58 §.

I annat mål än i 57 § sägs skall talan emot hofrättens slutliga utslag
fullföljas genom besvär, hvilka skola till nedre justitierevisionen ingifvas
sist före klockan tolf å sextionde dagen från den dag, då utslaget gafs.

Vill någon, som i målet hålles häktad inom konsulat urisdiktionsornråde,
fullfölja talan mot utslaget, skola dock följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse:

1. Uen häktade har att, vid äfventyr af talans förlust, sist före
klockan tolf å tionde dagen från det utslaget meddelades honom hos kon o

sulardomaren anmäla missnöje.

2. År missnöje rätteligen anmäldt, skall den häktade, där han är
dömd till straffarbete i två år eller svårare straff, snarast möjligt genom
konsulardomarens försorg förpassas till öfverståthållareämbetet; och äger
han sist före klockan tolf å femtonde dagen från den dag, han ankommit
till häkte i Stockholm, till öfverståthållareämbetet ingifva sina besvär.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

År han ej så dömd, som nyss är sagd!, skall han till konsulardomaren
ingifva sina besvär sist före klockan tolf å femtonde dagen från
det utslaget meddelades honom. Om delgifning af besvärsskriften och
underrättelse till vederparten samt om svaromåls afgifvande skall hvad i
47 och 52 §§ är i fråga om klagan till hofrätten stadgadt äga motsvarande
tillämpning; åliggande konsulardomaren att så snart ske kan insända
besvärsskriften och svaromålet till nedre justitierevisionen.

3. Har missnöjesanmälan ej upptagits, vare den häktade berättigad
erhålla bevis därom med skäl, hvarå vägran att upptaga missnöjesanmälan
grundats; och äge han att mot beslutet hos Konungen fullfölja
talan genom besvär, hvilka skola ingifvas till konsulardomaren sist före
klockan tolf å femtonde dagen från det beslutet meddelades och af denne
ofördröjligen jämte eget utlåtande öfversändas till nedre justitierevisionen.

4. Om rätt för den häktade att i fängelse inom konsulat’] urisdiktionsområde
anmäla missnöje samt aflämna besvärsskrift och till författande
däraf erhålla nödigt biträde skall hvad i 52 § näst sista stycket
sägs äga motsvarande tillämpning.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

59 §.

I svensk författningssamling intagen lag eller författning träder i
kraft inom område, som är beläget i Kina, Persien eller Siarn, etthundratjugu
dagar och inom andra områden sextio dagar efter den dag, då lagen
eller författningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket,
där ej viss senare tid för ikraftträdandet blifvit bestämd i densamma eller
annorlunda särskild! för området stadgas.

60 §.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

vittnesförhör med honom eller förelägga honom att vid den främmande
domstolen iakttaga inställelse samt i händelse af tredska tillämpa de bestämmelser,
hvilka gälla beträffande inkallande af vittne i mål, som handlägges
af konsulardomaren eller konsularrätten.

Öl §.

Renoverade exemplar af konsulardoinarens och konsularrättens protokoll
och utslag i rättegångsmål samt i sådana ärenden, som afses i 12
och 13 §§ här ofvan, skola för hvarje år inom utgången af nästföljande
maj månad af konsulardomaren afsändas till Svea hofrätt. Har under
året ej förekommit mål eller ärende af beskaffenhet att renovation skall
insändas, har konsulardomaren att inom tid, nu är sagd, sända uppgift
därom till hofrätten.

62 §.

Förmår någon på grund af fattigdom icke gälda stadgad lösen, eller
kan sådan afgift af annan anledning icke utfås, njute konsulardomaren
ersättning af allmänna medel för hvad sålunda brister.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1910.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms slott
fredagen den 2 oktober 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,

Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve IIamilton,
grefve Ehrensvärd,

er) 7

Malm.

Efter gemensam beredning med hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert
Petersson:

»Sedan längre tid tillbaka äga de kristna staterna på grund af traktater
i vissa icke kristna länder egen domsrätt i större eller mindre utsträckning
öfver sina därstädes sig uppehållande undersåtar. Denna domsrätt utöfvas
af de kristna staternas konsuler och kallas vanligen konsulär jurisdiktionsrätt.
Hvad Sverige angår, tillkommer dylik rätt detsamma i följande länder, nämligen:
Kina, Marocko, Persien, Siarn samt Turkiet med biländer. I allmänhet
omfattar denna domsrätt alla tvistemål, som uti ifrågavarande länder anhängiggöras
mot svenskar. I Turkiet få dock icke något främmande
lands konsuler taga befattning med tvister rörande fast egendom, utan

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

skola dessa alltid häri skjutas till Turkiets egna domstolar. Beträffande
brottmål har merendels den svenske konsuln oinskränkt domsrätt öfver
samtliga af svenska undersåtar begångna brott. Understundom, såsom enligt
de med Turkiet ingångna traktater, göres dock skillnad, om brottet föröfvats
mot undersåte i det land, där konsulat urisdiktionen utöfvas, eller mot
annan makts undersåte; och är brottets bedömande endast i det senare
iallet undandraget landets inhemska domstolar. Hvad slutligen Egypten
angår, är sedan upprättandet af de internationella, blandade domstolarna
därstädes den konsulära jurisdiktionsrätten inskränkt till att allenast afse
civila tvister mellan personer, hörande till samma kristna stat, samt brottmål,
i Indika sådan stats undersåtar äro tilltalade, dock med undantag af
åtal för polisförseelser samt brott mot de blandade domstolarnas funktionärer
i och för tjänsten.

Oaktadt således Sverige i ganska stor utsträckning äger jurisdiktion
i nu nämnda länder, saknas likväl hvarje föreskrift om sättet för
denna j urisdiktions utöfning. Fråga om åvägabringande af sådana föreskrifter
har flera gånger varit å bane, utan att något resultat uppnåtts.

Det torde tillåtas mig att i detta sammanhang särskildt erinra, hurusom
en af två svenska och två norska män bestående kommitté i enlighet
med erhållet nådigt uppdrag utarbetat och under år 1886 afgifvit
såväl särskilda förslag till svensk och till norsk lag, hvarigenom åt
Kung!. Maj:t blefve öfverlämnadt att utfärda instruktion för de Förenade
rikenas konsuler i afseende å ifrågavarande jurisdiktions utöfvande, som
ock förslag till sådan instruktion. De egentliga bestämmelserna rörande
jurisdiktionens utöfvande skulle således, ehuru onekligen af civillags natur,
innefattas i eu af Konungen utfärdad instruktion. Denna omständighet
föranledde äfven högsta domstolen, hvars yttrande inhämtades öfver förslaget.
till svensk lag om konsularjurisdiktion, att afstyrka förslagets framläggande
för Riksdagen. Detta har ej heller skett.

Att saknaden af alla bestämmelser inom hithörande område ej
kunnat undgå att medföra olägenheter, torde ligga i öppen dag. Behofvet
af en lagstiftning i ämnet har äfven upprepade gånger framhållits af
diplomatiska eller konsulära tjänstemän i nu ifrågavarande länder. På
senare tiden hafva liknande uttalanden framkommit jämväl från högsta
domstolen och från Riksdagens sida.

Då upprättadt förslag till lag angående tillämpning af vissa bestämmelser
i den vid den internationella konferensen i Algeciras år 1906 antagna
generalakten — såsom bekant skall enligt denna akt af främmande
makt i Marocko anställd konsul handlägga åtskilliga rättsärenden,
som angå den främmande maktens undersåtar — föredrogs i

Kanyl. May.is Nåd. Proposition No 153.

högsta domstolen, af styrkte ett af de justitieråd, som deltogo i ärendets
behandling, med hänsyn till saknaden af allmänna lagbestämmelser angående
den konsulära domsrättens utöfning, att förslaget blefve för Riksdagen
framlagdt, hvaremot öfriga i förslagets granskning deltagande
justitieråd ansågo sig väl kunna tillstyrka förslagets framläggande, men
detta endast under förutsättning att erforderliga lagbestämmelser angående
konsularj urisdiktion inom en snar framtid komme till stånd.

Då detta uttalande gjordes, hade redan åtgärder vidtagits för utarbetande
af nytt förslag till lag i ämnet. I det yttrande till statsrådsprotokollet,
som åtföljde Kungl. Maj:ts proposition till 1907 års Riksdag
om antagande af nämnda, af högsta domstolen granskade lagförslag, inflöt
äfven ett meddelande härom. Riksdagen biföll väl propositionen, men uttalade
tillika, att detta skedde med hänsyn därtill att den för närvarande
rådande brist på lagbestämmelser för vårt land i fråga om konsularj urisdiktion
med visshet kunde förväntas inom en nära framtid blifva afhjälpt.

Frånsedt att uppenbara olägenheter följa för svenska undersåtar
däraf att konsulerna vid utöfvande af jurisdiktionsrätten äro hänvisade
allenast till hvad en osäker och sväfvande sedvanerätt föreskrifver, måste
tydligen äfven rättigheten till jurisdiktion anses innebära förpliktelse att
ombesörja densammas behöriga utöfning. Uppfylles icke denna förpliktelse,
kan med skäl befaras, att ifrågavarande icke kristna länder påyrka afskaffandet
af den undantagsställning, som i jurisdiktionshänseende tillkommer
Sverige. Öfriga kristna makter hafva äfven allmänt genom särskilda
lagar i ämnet gifvit helgd åt de dem traktatsenligt tillförsäkrade
rättigheter.

Det lagförslag i ämnet, som nu efter erforderliga förarbeten föreligger
färdigt och som jag härmed anhåller att få inför Eders Kungl. Maj:t
anmäla, är således af behofvet synnerligen påkalladt.

1 lagar om utöfning af konsularj urisdiktion komma helt naturligt
de bestämmelser, som reglera processförfarandet, att intaga stort utrymme.
De europeiska makterna kunna sägas, i fråga om affattandet af sådana
bestämmelser, hafva slagit in på två olika vägar. Vissa makter hafva
med Frankrike som föredöme i sina lagar om konsularj urisdiktion upptagit
fullständiga stadganden om förfarandet i såväl civil- som brottmålsprocessen.
Andra makter åter, såsom Tyskland, Danmark och Norge,
hafva nöjt sig med att sammanfatta de afvikelser från den allmänna
lagen, som betingas af de säregna förhållanden, under hvilka konsulardom
stolarna arbeta.

Om än ett visst företräde i ölverskådlighet och tydlighet kan tillerkännas
den franska lagen, har det likväl med hänsyn till den jämförelse -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

vis ringa tillämpning, en lag af ifrågavarande beskaffenhet för Sveriges del
torde erhålla, synts mig för ändamålet fullt tillräckligt att i detta afseende
gifva förslaget allenast den omfattning, som motsvarande tyska lag och därmed
likartade lagar äga.

Efter dessa allmänna anmärkningar öfvergår jag till en mera detaljerad
motivering af förslaget i fråga.

I det första kapitlet af förslaget hafva sammanförts två bestämmelser
af grundläggande karaktär, genom hvilka angifvas dels den lag, som skall
tillämpas vid konsularjurisdiktions utöfning, dels ock de personer, som
äro underkastade konsularjurisdiktion. 1 själfva konsularj urisdiktionens
begrepp ingår, att hemlandets lagar skola tillämpas, så vidt förhållandena
inom jurisdiktionsområdet det medgifva. Att på grund af de säregna förhållandena
uti ifrågavarande länder de för hemlandet gällande lagar ej i
allo kunna följas, är uppenbart. Det torde emellertid knappast vara
möjligt att meddela noggrann uppgift å de lagar, hvilka äro tillämpliga.
Förslagets första paragraf angifver af dessa skäl endast i allmänna
ordalag den omfattning, hvari svensk lag vid konsularjurisdiktionens
utöfning bör lända till efterrättelse. De konsulära domsmyndigheterna
torde säkerligen i förhållandena å den ort, där de äro anställda, i allmänhet
äga fullt tillräcklig ledning för bedömande i hvad mån en hemlandets
lag kan därstädes tillämpas. För det fall att ett lagbud, hvilket enligt
sin lydelse gäller allenast med afseende å förhållanden inom riket,
synes böra vinna motsvarande tillämpning inom område, där konsularjurisdiktion
utöfvas, föreslås, att Konungen skall därom kunna förordna.

Under konsularjurisdiktionen höra, under förutsättning att det
öfverensstämmer med gällande traktat och sedvänja, i främsta rummet
svenska undersåtar och personer, ställda under Sveriges beskydd (skyddslingar)
(2 §). Sedan längre tid tillbaka hafva de kristna staterna i Orienten
och andra icke kristna länder plägat under sitt beskydd, hvarmed följt
likställighet i judiciellt hänseende med deras egna undersåtar, ställa infödda
eller främlingar, som äro eller varit antagna såsom tolkar eller tjänare
hos deras uti ifrågavarande land anställda diplomater eller konsuler. Till
samma kategori hänföras ytterligare sådana personer, som eljest af en
eller annan orsak enligt gammal sedvänja stå under beskickningens eller
konsulatets beskydd, såsom från hemlandet utflyttade personer, hvilka
genom långvarig vistelse utomlands väl förlorat medborgarrätt i det land,
de ursprungligen tillhört, men dock med detsamma bibehållit sådana förbindelser,
att skydd icke ansetts böra undandragas dem. De förmåner,
som tillkomma skyddslingar, pläga i allmänhet utsträckas äfven till deras

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

familjer. I mera oegentlig betydelse hänföras äfven till skyddslingar en
vänskaplig, på platsen ej representerad makts undersåtar, hvilka genom
traktat eller annorledes fått sig tillförsäkradt skydd af en representerad
stat.

Ytterligare skall enligt förslaget utländsk undersåte, som ej är
svensk skyddsling, vara underkastad konsulat urisdiktionen, såvidt fråga
är om brott, som han föröfvat å svenskt fartyg (2 §). Stadgandet
står i öfverensstämmelse med de allmänna gränserna för den svenska
strafflagens giltighet. Denna domsrätt lärer dock jämförelsevis sällan
behöfva anlitas, enär merendels den stat, hvars undersåte den brottslige
är, önskar ställa honom till ansvar för någon af sina domstolar och således
öfvertaga hans bestraffande, hvilket äfven ur flera synpunkter är
lämpligare. Det torde böra förväntas, att den svenska konsulardomstolen
gör bruk af sin ifrågavarande domsrätt endast för den händelse den
brottslige eljest skulle undgå att ställas till ansvar.

I det härefter följande kapitlet angifvas de myndigheter, som skola
utöfva konsulat urisdiktion. Af samma skäl, som i ett annat sammanhang
åberopats, eller den jämförelsevis obetydliga tillämpning, eu lag af
ifrågavarande beskaffenhet antagligen erhåller, har jag, beträffande de konsulära
domstolarnas sammansättning, ansett nödigt att taga synnerlig hänsyn
till frågans ekonomiska sida. Det har varit en bjudande nödvändighet
att söka ordna jurisdiktionen sålunda, att densamma jämförelsevis tillfredsställande
kan utöfvas, utan att därigenom i förhållande till sakens
betydelse onödiga kostnader läggas på det allmänna.

Enligt förslaget skall det tillkomma Konungen att för utöfvande af
konsularj urisdiktion förordna särskild person, hvars egenskap af lagskipare
utmärkes genom titeln »konsulai-domare» (4 §). Till denna befattning
skall utses antingen svensk konsul — och detta lärer väl så godt
som alltid blifva fallet — eller också annan för befattningen lämplig person.
Hur önskvärd! det än skulle vara, att befattningens innehafvare utan
undantag vore svensk undersåte, har det icke ansetts möjligt att härom
meddela någon bestämmelse. I de länder, hvarom här är fråga, äger
Sverige för närvarande allenast två aflönade konsulära tjänstemän, nämligen
beskickningschefen i Konstantinopel, hvilken tillika är generalkonsul,
samt generalkonsuln i Shanghai. Att enkom för jurisdiktionsrättens ordnande
anställa ett ökadt antal aflönade konsuler kan uppenbarligen icke
ifrågakomma. Vid sådant förhållande måste i de länder, hvarest svensk
afiönad diplomatisk eller konsulär tjänsteman saknas, antingen svenska
undersåtar ställas under beskydd af därstädes representerad makt för att
enligt dess lagar dömas eller också uppdraget såsom konsulardomare an Bih.

till lliksd. Prot. 1309. 1 Sami. 1 Afd. 108 Iläft. 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

förtros åt en olönad konsul — och till dessa befattningar anlitas såsom
bekant utlänningar i stor utsträckning — eller annan lämplig person.
Hvilkendera utvägen är att föredraga, beror i hvarje inträffande fall på
omständigheter, hvilka ej kunna på förhand beräknas. Med hänsyn härtill
torde det icke vara klokt att afskära sig möjligheten att anlita jämväl sistnämnda
utväg, därest tilläfventyrs en lämplig anordning skulle på sådant
sätt kunna träffas. För öfrigt får man vid bedömande af denna fråga ej
förbise, att de länder, där någon af ifrågavarande anordningar kan vinna
tillämpning, äro hemvist för endast ett försvinnande fåtal svenska
undersåtar samt äfven jämförelsevis sällan blifva af svenskar tillfälligtvis
besökta.

Det område, inom hvilket hvarje konsulardomares jurisdiktion bör utöfvas,
är beroende af flera under olika tider skiftande omständigheter. På
grund häraf synes det i likhet med förhållandet i åtskilliga andra länder
böra bero på Konungen att bestämma områdets storlek (4 §). I
regel torde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad förut omnämnda
kommitté föreslog, hvarje jurisdiktionsområde komma att omfatta hela det
rike, där konsulardomaren har sitt säte.

I enlighet med hvad för andra kristna länder är stadgadt och i likhet
med hvad jämväl af ofvanberörda kommitté förordades, upptager förslaget
bestämmelser därom att j urisdiktionen skall utom af konsulardomaren
utöfvas af en konsularrätt, där sådan kan erhållas. Konsularrätten är afsedd
att utgöras af konsulardomaren såsom ordförande och två af honom
utsedda personer såsom ledamöter. Om möjligt skola dessa vara svenskar;
men ifall lämplig svensk man ej finnes, må jämväl utlänning af kristen
eller mosaisk trosbekännelse kunna utses till ledamot (5 §). Individuell rösträtt
.skall tillkomma en hvar af de i konsularrätten deltagande, dock med
den inskränkning att, därest ledamot är utlänning, denne äger deltaga i
pröfning allenast af frågan om hvad i målet må anses vara bevisadt (7 §).
Det kan väl anses oegentligt, att för den händelse äfven befattningen såsom
konsulardomare skulle utöfvas af utlänning, olika bestämmelser skulle
tillämpas rörande den befogenhet, som tillkommer ordföranden och annan
utländsk medlem af konsularrätten. Betydelsen af denna invändning försvagas
dock genom den omständigheten att konsulardomaren förordnas af
Konungen, hvarvid således en omsorgsfullare pröfning af hans lämplighet
för befattningen kan företagas än i fråga om de af konsulardomaren utsedda
ledamöterna. Härtill kommer, att de fall, då en konsularrätt med såväl
ordförande som ledamot af främmande nationalitet skulle komma att fungera,
säkerligen blifva så sällsynta, att några härå särskildt syftande bestämmelser
icke lämpligen böra intagas i lagen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

För lagens handhafvande är det nödvändigt att hafva tillgång
till rättstjänare. Bestämmelse härom har ock i förslaget upptagits
(9 §). Däremot har jag, i motsats till hvad ofvanberörda kommittéförslag
innehåller, icke ansett någon särskild protokollsförare erfordras. Då kommittéförslaget
utarbetades, ägde Sverige i Konstantinopel en legationssekreterare
å stat samt i Shanghai — den plats, där företrädesvis den konsulära
jurisdiktionen utöfvas — en lönad vicekonsul, men då numera dessa befattningar
indragits, kan icke fordringen på en särskild sekreterare lämpligen
upprätthållas.

Med förbigående af öfriga i nu ifrågavarande kapitel upptagna bestämmelser,
hvilka knappast torde tarfva någon motivering, öfvergår jag
härefter till de i tredje kapitlet af förslaget meddelade bestämmelser.
Kapitlet handlar om konsulardomares och konsularrätts befogenheter.

I likhet med hvad i allmänhet i de utländska lagstiftningarna är
fallet äfvensom i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad af nyssberörda
kommitté förordats, upptager förslaget bestämmelser därom att i mindre
viktiga civila och kriminella mål konsulardomaren skall döma ensam. Orsaken
härtill är, såsom äfven af kommittén framhållits, önskvärdheten att
icke göra befattningen såsom ledamot i konsularrätten alltför betungande,
helst densamma icke är afsedd att medföra någon ersättning, hvadan det
med skal kunde befaras att, därest konsularrätten alltför ofta komme att
sammanträda, svårighet skulle uppstå att lämpligen kunna besätta dessa
platser. Hvad civilmålen angår, föreslogs af kommittén, att alla civila
mål angående kraf till visst belopp, ej öfverstigande 200 kronor, skulle
handläggas och afdömas af konsulardomaren ensam. Med hänsyn till
penningevärdets fall synes denna summa lämpligen kunna bestämmas till
300 kronor, hvilket äfven nära öfverensstämmer med den tyska lagens
stadgande i ämnet (300 mark) (10 §).

Hvad brottmål angår, synas mig de mål, konsulardomaren ensam äger
att afgöra, lämpligen kunna bestämmas till sådana, där icke högre straff
än böter kan följa å gärningen samt ej heller fråga är om skadestånd till
belopp, öfverstigande 300 kronor (11 §). Denna bestämmelse är i hufvudsak
af enahanda innehåll som motsvarande stadgande i kommittéförslaget.-

Beträffande behandlingen af konkurs och liknande ansökningsärenden
har jag ansett konsulardomaren böra erhålla enahanda befogenhet som den,
hvilken i Sverige tillkommer domare å landet. Det är visserligen sant,
att konsularjurisdiktionen alltid torde komma att utöfvas i stad, men i
öfrigt är konsularrätten, hvad dess organisation beträffar, närmast att
förlikna med våra underdomstolar å landet. Bisittarna äro icke juridiskt
bildade och åtnjuta intet arfvode för sitt uppdrag. Deras medverkan bör

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

ej tagas i anspråk i vidare mån än den får anses nödvändig till tryggande
af god rättsskipning. En motsatt anordning kunde föranleda onödiga
uppehåll i rättsskipningen och hos bisittarna alstra motvilja för uppdraget
såsom alltför betungande. Konsulardomaren bör fördenskull i samma utsträckning
som domaren å landet vara befogad att ensam vidtaga de
åtgärder, som kunna ifrågakomma vid behandlingen af en ansökning af
angifven beskaffenhet, och meddela beslut i ärendet. Men frågor, hvilka
enligt allmän lag kräfva behandling och afgörande af rätten, skola hänskjutas
till konsularrättens bedömande. Af den ställning, förslaget afser
att gifva konsulardomaren såsom den ämbetsman, hvilken i första hand
skall ombesörja den konsulära rättsvården, följer, att han jämväl bör äga
de befogenheter, som ligga vid sidan af den egentliga domareverksamheten,
men som af ålder tillkommit svensk domare eller underrätt, såsom vård
öfver bouppteckning och förmynderskap. Bestämmelser i enlighet med
nu utvecklade grunder äro gifna i 12 och 13 §§ af förslaget.

Skulle ett mål, oaktadt detsamma enligt nu berörda bestämmelser
bort afgöras af konsulardomaren ensam, komma att af konsulardomaren
hänskjutas till konsularrätten, torde äfven denna, där så lämpligt finnes,
böra slutbehandla målet (14 §). Liknande bestämmelse återfinnes ganska
allmänt i den utländska lagstiftningen.

Inom jurisdiktionsområde erfordras tillgång till svensk exekutiv
myndighet; och bör fördenskull åt konsulardomaren anförtros att handhafva
mål, som bedömas enligt utsökningslagen. Lagsökning och handräckning
för fordrans utfående kunna dock ej, då öfverexekutor och domare
äro en och samma person, lämpligen anordnas. I de fall, då lagen
föreskrifver nedsättande af medel hos Konungens befallningshafvande, måste
sådant äga rum hos konsulardomaren (15 och 16 §§).

Då omständigheterna icke medgifva inrättande af någon särskild
svensk myndighet till öfvervakande, att allmän ordning och säkerhet upprätthållas,
måste åt konsulardomaren — trots hans hufvudsakliga egenskap
af domare — jämväl uppdragas att utöfva polismyndighet i allmänhet.
Härmed följer, att han skall äga rätt häkta för brott misstänkt person.
Hvad polisundersökning och häktning angår, bör dock tydligen äfven konsul,
som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsområdet, äga att företaga
sådana åtgärder utan föregående anvisning af konsulardomaren, hvilket för
öfrigt står i öfverensstämmelse med de konsul enligt förordningen angående
konsulatväsendet tillagda befogenheter (17 §).

I den mån det är konsulardomaren möjligt, bör han äfven utöfva
tillsyn öfver häktad person. I detta sammanhang torde jag böra något

. Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 153.

närmare vidröra sättet för häktade personers förvarande inom jurisdiktionsområdena
äfvensom den därmed sammanhängande frågan om frihetsstraffs
verkställande därstädes.

Sverige äger icke i likhet med vissa utländska makter, såsom Frankrike,
Storbritannien och Tyskland m. fl., särskilda fängelser i de länder, där
konsularjurisdiktion tillkommer oss. För häktad persons förvaring äfvensom
för verkställande af ådömdt frihetsstraff inom jurisdiktionsområdet
finnes således ingen annan utväg, än att af någon bland nämnda makter utverka
tillstånd att den häktade må förvaras eller straffet verkställas i dess
fängelse. På sådant sätt har hitintills förfarits och enahanda torde förhållandet
äfven i framtiden förblifva.

Det är sålunda klart, att den uppsikt, konsulardomare bör utöfva
öfver häktad person, kan blifva ganska begränsad, likasom äfven att
betydande svårigheter mången gång kunna möta för verkställande af
ådömdt frihetsstraff. Denna omständighet utöfvar sin återverkan icke blott
på affattandet af nu närmast ifrågavarande paragrafer utan äfven på flera
andra punkter af förslaget.

Hvad nu särskilt angår verkställighet af ådömdt straff, är det uppenbart,
att ombesörjandet häraf, i den mån det är möjligt, bör ankomma å
konsulardomaren. Visar det sig omöjligt att å platsen verkställa ett ådömdt
frihetsstraff, torde frågan skyndsammast böra hänskjutas till Konungens
afgörande. De åligganden, som i öfrigt på detta område kunna tillkomma
hemlandets administrativa myndigheter, såsom i fråga om sammanläggning
af straff och upptagande af förklaring därom att till frihetsstraff dömd
person är villig undergå bestraffningen, torde äfven böra tillhöra konsulardomaren
(18 §).

I den polismyndighet öfver de inom området bosatta eller vistande
landsmän, hvilken tillkommer de kristna staternas konsuler, ingår allmänt
äfven befogenhet att utfärda ordningsföreskrifter.

Beträffande maximum af det straff, som konsulardomaren må kunna
bestämma i fall af dylik ordningsföreskrifts öfverträdande, hade kommitterade
i anslutning till då gällande tysk lag i äinnet (150 mark) stadgat
ett belopp af 150 kronor. Då de ordningsföreskrifter, som konsulardomare
kan komma att utfärda, äro af mycket olikartad natur, och det väl kan
förutses, att betydligt strängare bötesstraff ofta vore påkalladt, har jag
ansett det högst tillåtna bötesbeloppet böra betydligt ökas och i stället bestämmas
till 500 kronor. Att märka är äfven, att den nu gällande tyska
lagen i ämnet (af år 1900) medgifver konsul befogenhet att stadga böter
intill belopp af 1,000 mark äfvensom fängelse för öfverträdelse af de af
honom meddelade ordningsföreskrifter.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Ifrågavarande ordningsföreskrifter måste, föranledda som de ofta äro
af oförväntadt inträffade händelser och ägnade att afhjälpa ögonblickligt
behof, tydligen omedelbart kunna träda i verkställighet. Men för att konsulardomarens
verksamhet i nu förevarande afseende må blifva föremål för
vederbörlig granskning, har tillika föreslagits, att hvarje ordningsföreskrift
skall omedelbart efter utfärdandet öfversända s till ministern för utrikes
ärendena, hvilken underställer densamma Konungens pröfning. För det
fall att Konungen skulle upphäfva eller ändra dylik ordningsföreskrift, torde
af billighetsskäl böra stadgas, att under tiden skedd tillämpning af sådan
föreskrift skall, såvidt möjligt, gå åter.

Därest undantagsvis strängare straff, än nyss är nämndt, skulle anses af
nöden såsom påföljd för öfverträdelse af någon konsulardomarens ordningsföreskrift,
skall ärendet underställas Konungens pröfning (19 §).

Vid konsularjurisdiktionens utöfning betingas tydligen vissa allmänna
afvikelser från hvad i svensk lag är stadgadt. Härom handlar förslagets
fjärde kapitel, till hvilket jag nu öfvergår. Till en början må framhållas,
hurusom afseende måste fästas vid allmän, å orten vedertagen
sedvanerätt. Kommittéförslaget af år 1886 innehöll härutinnan, att i
handelsmål hänsyn finge tagas till den på stället rådande sedvänja. I
detta hänseende är jag benägen att låta den af kommitterade uppställda begränsningen
falla och vill sålunda föreslå, att i hvilket mål som helst gällande
sedvänja må få tillämpas, äfven om afvikelse därigenom sker från
svensk lag (20 §). Billighetsskäl synas mig nämligen tala för att icke i
något fall i dessa aflägsna länder, som stå i jämförelsevis ringa beröring
med Sverige, tillerkänna svensk lag ett afgörande företräde framför allmänt
gängse sedvanerätt. Till förekommande däraf att konsulardomstol utan
fullgiltig anledning skulle för sitt beslut åberopa dylik sedvanerätt, torde
böra stadgas, att noggrann anteckning om dess innehåll göres i protokollet.
Detta är äfven af nöden för att öfverinstanserna i hemlandet må kunna i
fall af målets fullföljd äga tillräckligt material för bedömandet, i hvad
mån konsulardomaren eller konsularrätten varit befogad att tillämpa en
från svensk lag afvikande rättsregel.

På grund af jurisdiktionsområdenas storlek kunna icke i den
allmänna svenska lagen utsatta tider för fullgörandet af vissa rättshandlingar
vara tillämpliga vid konsularjurisdiktionens utöfning, vare sig nu
att utsättandet af dessa tider ankommer på domare eller underrätt inom
en viss i lagen bestämd begränsning eller att de en gång för alla äro i
lagen angifna. I förra fallet torde full frihet böra lämnas åt konsulardomaren
eller konsularrätten att själf angifva lämplig tidpunkt (21 §). I
senare fallet åter torde böra stadgas en maximitid af trettio dagar, där

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 153.

ej längre tid är medgifven eller särskild föreskrift för juiisdiktionsområdet
blifvit meddelad uti ifrågavarande lagförslag eller ock eljest af Konungen
(22 §).

I åtskilliga fall är i svensk lag föreskrift meddelad, att vissa tillkännagifvanden
skola bringas till offentlig kännedom genom deras kungörelse
i allmänna tidningarna (se 15 kap. 5 § ärfdabalken; 6 § 3 mom., 8
och 15 §§ konkurslagen m. fl.) eller uppläsning i kyrka. Dessa sätt för
offentliggörande synas böra utbytas mot anslag å konsulatet, hvarförutom
å hvarje ort vedertaget bruk för offentliggörande forde böra följas. Undantagsvis
såsom t. ex. då vid kallelse till konkurs äfven i Sverige bosatta
borgenärer finnas, kan därjämte vara nödvändigt, att tillkännagifvandet
införes i de allmänna tidningarna (23 §).

Jag har redan ofvan berört, att Sverige icke uti ifrågavarande länder
äger några särskilda anstalter, hvarest frihetsstraff kan aftjänas. Med
hänsyn till de svårigheter, som på grund af anmärkta förhållanden kunna
uppstå att verkställa frihetsstraff, synes det böra inrymmas rättighet för
konsulardomstol att förordna, att person, som befinnes skyldig till fängelsestraff,
skall i de fall, ett straff genom böter står att erhålla, i stället undergå
bötesstraff (24 §). Det torde härvid böra öfverlämnas åt domstolen att inom
en viss latitud bestämma det förhållande, hvari bötesbeloppet bör stå
till fängelsestraffet, med den begränsning uppåt att högst 20 kronor må
motsvara hvarje dag af fängelsestraffet. Kommittéförslaget af år 1886 innehåller
ett liknande stadgande, ehuruväl kommittén ansåg ett bötesbelopp
af högst 8 kronor böra motsvara hvarje dag af fängelsestraffet. Penningevärdets
fall äfvensom lämpligheten däraf att möjlighet lämnas öppen
för konsulardomstolen att med ganska stor frihet förfara efter omständigheterna
synas mig motivera beloppets höjande. Det torde slutligen ej
böra lämnas oanmärkt, att flertalet utländska lagstiftningar innehålla ett
stadgande med samma syfte, som det nu föreslagna.

Den fördelning af ådörnda böter, som enligt svensk lag ofta äger
rum mellan statsverket och åklagare eller andi-a personer, såsom angifvare
med flera, kan icke lämpligen vinna tillämpning inom konsularjurisdiktionsområdena.
Förhållandena medgifva icke att därstädes inrätta
någon allmän-åklagarebefattning i vår lags mening, och de skäl, som i
hemlandet tala för angifvarens rätt till andel i böter, torde ofta icke
där föreligga. Det synes därför vara nödvändigt att föreskrifva, att böter
och viten äfvensom förbrutet gods alltid tillfalla statsverket (25 §).

De säregna omständigheter, under hvilka ifrågavarande domstolar
arbeta, kräfva särskilda, ganska vidlyftiga föreskrifter såväl rörande själfva

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

rättegången inför domstolarna som äfven ifråga om måls fullföljd till
högre rätt. Härom handla de närmast följande kapitlen.

Bestämmelsen i 26 §, hvilken möjliggör, att protokoll i fall af behof
må kunna föras å främmande språk, tarfvar icke någon särskild motivering.

De närmast följande paragraferna afhandla stämning och dess delgifvande.
De afvikande bestämmelser, som i afseende härå föreslagits, äro
i allmänhet icke af någon större vikt. Då icke några bestämda rättegångssessioner
gifvas inom de konsulära jurisdiktionsområdena, utan utsättandet
af rättegångsdagar uteslutande beror på inträffande behof, samt tydligen
icke några allmänt tillämpliga bestämmelser kunna gifvas rörande
den tid, inom hvilken stämning bör vara svaranden delgifven, har föreslagits,
att stämningen, till skillnad från hvad i allmänhet gäller, äfven
skall innehålla föreskrift, när densamma senast bör vara delgifven svaranden
(27 §). De särskilda bestämmelser, som föreslagits rörande stämnings
delgifvande (28 §), äro närmast framkallade däraf, att de i rättegångsbalken
härom meddelade föreskrifter uppställa olika regler, allt efter
som svaranden veterligen är ur riket faren eller icke. Så mycket omständigheterna
det medgifva, ansluta de föreslagna bestämmelserna sig till
det i allmänhet gällande förfarandet.

Sträfvandet att så mycket som möjligt inskränka utgifterna för den
konsulära j urisdiktionens utöfvande i förening med svårigheten att finna
lämpliga rättstjänare har nödvändiggjort ett stadgande, enligt hvilket intyg
af en ojäfvig rättstjänare gäller såsom fullt bevis ifråga om digifning
af handling (29 §).

Såsom redan påpekats, kan ett inrättande af allmän-åklagarebefattningar
inom jurisdiktionsområdena icke lämpligen ske. Väl kommer
konsulardomaren, som äger polismyndighet, att i fråga om beifrande af
brott utöfva åtskilliga befogenheter, hvilka kunna sägas falla inom ramen
för eu allmän åklagares ställning. Men att i lagen beteckna konsulardomaren
såsom allmän åklagare måste af nära till hands liggande skäl
anses olämpligt. Vid behandling af mål inför konsulardomstol, däri
konsulardomaren har plats antingen såsom ensam ledamot eller ock som
ordförande, måste i allt fall ett uppträdande från hans sida såsom allmän
åklagare vara uteslutet. Med hänsyn till det nyss anförda har därför
ansetts nödigt i förslaget upptaga bestämmelse af innehåll, att saknaden
af allmän åklagare icke må hindra rättegång angående förbrytelser,
därå det i Sveiåge skulle tillkomma allmän åklagare att tala (30 §).

De här i riket gällande bestämmelser rörande tiden, inom hvilken
häktad person skall inställas vid den rätt, som har att rannsaka om det brott,
som föranledt häktningen (Kungl. förordn. den 10 april 1810), kunna icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

utan vidare öfverflyttas på konsulaturisdiktionsområdena. Äfven har det
ansetts önskvärdt att med hänsyn till de ofvan berörda svårigheterna att
längre tid hålla häktad person i lämpligt förvar förkorta de tider, som
stadgas i nämnda kungl. förordning (31 §).

Enligt lag angående förordnande af rättegångsbiträde åt häktad
den 14 september 1906 skall Konungens befallningshafvande på begäran
förordna lämplig person att såsom rättegångsbiträde tillhandagå den, som
hålles häktad för brott, därå dödsstraff eller straffarbete, dock ej under
två år, kan följa. Att ifrågavarande åliggande bör öfverflyttas på
konsulardomaren synes själffallet. Skulle emellertid begäran om dylikt
biträde framställas inför konsularrätten och denna vara i tillfälle att,
medan den ännu är samlad, meddela förordnande, torde vara lämpligast,
att rätten utser biträde. I anseende till den svaga organisation, konsulardomstolarna
äga, har jag ansett det skydd och bistånd, som nyssnämnda
lag afser att gifva för gröfre brott häktade personer, böra såvidt möjligt
utsträckas till en hvar, som är tilltalad för brott, därå straffarbete kan
följa (32 §).

Såsom tvångsmedel mot vittne, som ehuru behörigen kalladt uteblifver,
har under förutsättning att vittnet är underkastadt konsulat urisdiktionen
föreslagits hämtning eller bötesstraff intill 50 kronor (33 §). Dessa
påföljder äro ej obetydligt strängare än hvad rättegångsbalken föreskrifver
(17 kap. 3 §), men torde väl försvara sin plats med hänsyn till önskvärdheten
att så mycket som möjligt förhindra ett onödigt uttänjande af rättegångarna,
hvilket särskildt i förevarande fall medför betydande olägenheter.
Kommittéförslaget af år 1886 innehöll äfven ett liknande stadgande.

Den skillnad, som förefinnes mellan nu ifrågavarande länder och
Sverige i afseende å penningevärdet, nödvändiggör, att konsulardomstolen
må äga bestämma vittnesersättningar af allmänna medel icke i enlighet
med i Sverige härom gällande lag utan med full frihet efter hvad billighet
och sedvänja å orten bjuda (33 §).

Utom judar äga enligt svensk lag inga okristna med laga verkan aflägga
vittnesmål (17 kap. 7 § rättegångsbalken). Vid konsulardomstolarna lär det
emellertid ganska ofta blifva nödvändigt att höra äfven personer, tillhörande
annan icke kristen lära än den mosaiska. Den allmänna lagens föreskrifter
kunna således icke utan uppenbar olägenhet i förevarande fall vinna tillämpning.
Hörandet af sådana okristna personer såsom vittnen medför dock äfven annan
jämkning i allmän lags föreskrifter. Det kan synas mindre tillrådligt att
under alla förhållanden tillmäta ett dylikt vittnes utsaga samma vitsord, som
enligt vår på den legala bevisteorins ståndpunkt ännu kvarstående lag skall
tillkomma vittnesmål. Det kunde till och med ifrågasättas, om icke denna

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 108 Håft. 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

bevisteori borde, hvad konsulardomstolarna angår,, alldeles öfvergifvas.
Men då det synts mig mindre lämpligt att för ifrågavarande jämförelsevis
sällan tillämpliga författning göra större afvikelser från den allmänna
lagen än behofvet oundgängligen påkallar, bar jag stannat vid att föreslå,
att domstolen i hvarje fall vid afhörande af sådant okristet vittne bör pröfva,
hvad verkan dylikt vittnes utsaga kan tillerkännas (34 §).

Enligt gällande lag (Kungl. förordn. angående främmande trosbekännare
och deras religionsöfning den 31 oktober 1873, 16 §) skall, därest främmande
trosbekännare är af sådan lära, som ej tillstädjer honom att aflägga
ed, Konungen förordna, huru förfaras bör. I förevarande fall
torde af praktiska skäl konsulardomstolen böra anförtros en liknande
befogenhet; och har härom en bestämmelse i förslaget upptagits (35 §).

Jurisdiktionsområdenas storlek har nödvändiggjort något friare bestämmelser
(36 §), än enligt allmän lag (17 kap. 4 § rättegångsbalken)
äro stadgade, i fråga om vittnes hörande utom den domstol, som har att
i saken döma.

De i den allmänna lagen meddelade bestämmelser om tredskodom
kunna icke utan vidare tillämpas vid konsularjurisdiktionens utöfvande.
Därtill kommer att, medan den förlorande parten mot en tredskodom i
Sverige kan anlita såväl det sedvanliga rättsmedlet, vad, som äfven återvinning,
det ansetts nödigt med hänsyn till de svårigheter, som jurisdiktionsområdenas
afstånd från hemlandet lägga i vägen för måleris fullföljd,
att för den förlorande parten enbart stadga rätt till återvinningstalan.

Den form, som har valts för delgifning dels af tredskodomen med
den tappande parten dels af dennes återvinningsyrkande med motparten,
föranleder ett närmare ingående å de sätt, hvarpå delgifning af rättshandlingar
skall enligt förevarande lagförslag äga rum.

Då stämning gifves, skall denna, såvidt möjligt är, delgifvas motparten
personligen Detta är nödvändigt med hänsyn till motpartens
intresse att erhålla kännedom om den mot honom anhängiggjorda
rättegången. Man måste således härvidlag bortse från de stora olägenheter
och kostnader, som mången gång kunna vara förenade med stämningens
delgifvande, såsom när den, som skall stämmas, är bosatt i det
inre af något af ifrågavarande länder, många dagsresor måhända från
närmaste plats för svensk rättstjänare eller konsul. Den person, som vill
väcka rättegång mot en dylik aflägset boende vederpart, får själf afväga,
huruvida rättegången är värd det besvär och den kostnad, stämningens
delgifvande för med sig.

Annorlunda åter ställer sig saken, då fråga är om delgifvande
af sådana rättsbeslut, som endast utgöra led i den en gång behörigen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

anhängiggjorda rättegången. Skyldighet för en part att å enahanda sätt,
som om stämning är föreskrifvet, delgifva motparten hvarje rättsbeslut,
som bör bringas till dennes kännedom, skulle innebära alltför betungande
olägenheter för den rättssökande, likasom det äfven skulle
bjuda en tredskande motpart alltför stora möjligheter att göra hela rättsförfarandet
illusoriskt.

Till förekommande häraf har jag — och jag anhåller att redan
i detta sammanhang få beröra detta — ansett, att delgifning af en
tappande parts klagoskrift öfver ett konsulardomstolens utslag skall
ske genom konsulardomarens och icke genom partens egen försorg.
Jag ämnar vidare för att underlätta delgifningen hemställa, att personlig
delgifning skall äga rum, endast därest vederparten har behörigt,
i den stad, där konsulardomaren har sitt säte, bosatt ombud, eller
vederparten själf är bosatt i nämnda stad eller i annan inom området belägen
stad, där svensk konsul eller rättstjänare finnes, eller han eljest utan
större svårighet kan anträffas. I annat fall skall delgifning verkställas
genom anslag å konsulatet.

Det synes mig uppenbart, att part, som underlåtit att, ehuru behörigen
stämd, infinna sig vid rättsförhandlingen och härigenom ådragit sig
en tredskodom, icke kan påräkna att om tredskodomen underrättas i samma
omständliga form, som för stämnings delgifvande är föreskrifven. Den vinnande
bör i stället äga rätt att påkalla konsulardomarens biträde med
domens, delgifvande, och böra därvid nyss angifva förfaringssätt tillämpas.

A andra sidan måste den tappande parten, därest han vill göra
bruk af sin rättighet att begära sakens återupptagande, göra detta på
sätt om stämning är föreskrifvet. Påkallandet af sakens återupptagande
är tydligen närmast att likställa med sakens första instämmande.

Hvad jag nu utvecklat, har legat till grund för affattandet af
bestämmelserna rörande delgifning af tredskodom och begäran om sakens
återupptagande. (37 §.)

Jag öfvergår härefter till de bestämmelser, som afhandla fullföljd
af talan mot konsulardomares och konsularrätts beslut samt underställning af
mål, afdömda af konsularrätt (6 kap.). Afvikelserna härutinnan från den
allmänna lagens föreskrifter äro af mer genomgripande beskaffenhet och
torde därför äfven påkalla en något vidlyftigare motivering.

Den tidsutdräkt, som vid fullföljd af talan mot konsulardomstols
beslut till svensk öfverinstans vållas af ifrågavarande länders afstånd från
Sverige, gör det särsldldt önskvärdt, att fullföljdsproceduren så mycket
som möjligt påskyndas. Särskildt gäller detta ifråga om brottmål. Utom
de skäl, som tala för en snabbare behandling af brottmål i allmänhet, till -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

kommer här, då fråga är om häktade, svårigheten att någon längre tid
hålla dessa i lämpligt förvar inom jurisdiktionsområdet. Några fängelser
äger Sverige, såsom jag redan påpekat, icke i dessa länder; och om redan
verkställighet af ådörndt och laga kraftvunnet frihetsstraff kan förväntas
möta svårigheter, är detta i än högre grad fallet, då fråga är om fängsligt
förvarande af ännu icke slutgiltigt dömda personer. Att hålla en
person häktad inom jurisdiktionsområdet så lång tid, som i allmänhet
erfordras för ett måls afgörande i två svenska öfverinstanser, lärer icke
gå för sig. Att åter förordna om alla häktades hemsändande i mål, som
underkastas öfverrätts pröfning, skulle både medföra betydande kostnader och
mot den häktade ofta vara en obillighet, desto större^ ju obetydligare det
brott är, för hvithet han tilltalats. Äfven i fråga om icke häktade tala
starka skäl för att i dessa länder verkställigheten af ådörndt straff icke för
länge må uppskjutas. Sveriges anseende skulle säkerligen icke främjas genom
en rättegångsordning, som ej inedgåfve, att ringare brottmål kunde bringas
till ett skyndsamt afgörande. Det kan under angifna förhållanden knappast
vara tal om att bibehålla klagorätten i brottmål i samma utsträckning, som
enligt allmän svensk lag gäller. Densammas inskränkning till en högre
instans varder i vissa fall en så godt som tvingande nödvändighet.

Ett annat önskemål är att förenkla proceduren vid fullföljd af talan
till närmaste öfverrätt. De i allmän lag gällande regler om olika sätt för
fullföljd af mål allt efter målets beskaffenhet — vadevägen, å ena, samt besvärsvägen,
å andra sidan — passa icke här. Uppvuxna som de äro å
inhemsk mark och tillämpade sedan lång tid tillbaka, erbjuda de måhända
för en i hemlandet bosatt person icke några större svårigheter. Ett
helt annat är förhållandet, därest de skulle öfverflyttas till främmande
grund. Väsentliga olägenheter för den rättssökande måste häraf blifva
följden. Ett enhetligt fullföljdsförfarande, lika för alla mål och närmast
anslutande sig till besvärsförfarandet, torde vara den princip, hvarå man
har att bygga.

Efter dessa allmänna synpunkter ber jag att något närmare få angifva,
huru enligt min åsikt full följdsförfarandet bör ordnas. Närmaste
öfverinstans öfver konsulardomstolarna synes mig lämpligen Svea hofrätt
böra blifva (38 §). Hvad angår i hofrätten fullföljdt brottmål, däri hemsändande
af part ej i något fall skulle äga rum, torde endast i fråga om
ådörndt svårare straff talan böra få fullföljas mot hofrättens utslag. Beträffande
underställdt mål, däri enligt förslaget häktad part skall hemsändas,
synas åter öfvervägande skäl tala för att, oafsedt målets utgång, låta den
hemsände åtnjuta den rätt till fullföljd, som allmänna lagen medgifver,
likasom i dylikt mål, däri allmän åklagare vid hofrätten torde höra för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

ordnas, någon inskränkning i dennes och justitiekanslerns befogenhet att
draga hofrättens utslag under Konungens pröfning icke lärer böra göras.
Men part i underställdt mål, hvilken icke hemsändts, skulle i likhet med
hvarje part i fullföljdt mål äga rätt att föra klagan mot hofrättens utslag
allenast för den händelse han därigenom dömts till två års straffarbete
eller svårare straff. A.tt härigenom målsägande beröfvats fullföljdsrätten,
torde knappast framkalla några större gensagor. Däremot kan det måhända
förefalla betänkligt att i de flesta fall beröfva en person, som dömts
till lägre straff än nyss är sagdt, rätt till talan gent emot hofrättens utslag.
Jag skulle icke heller vilja förorda detta, om icke de säregna förhållanden,
för hvilka jag nyss redogjort, syntes mig uti förevarande fall med nödvändighet
påkalla fullföljdsrättens begränsning till en instans. I detta
sammanhang önskar jag äfven framhålla — något som på flera punkter af
ifrågavarande lagförslag äger sin tillämplighet — att de personer, som äro
underkastade konsularj urisdiktionen, icke rimligen kunna göra anspråk på
att i allo åtnjuta samma rättsförmåner, som komma i hemlandet boende
personer till del. Äfven måste i vidare mån än vid affattning af allmän
svensk lag hänsyn tagas till hvad lämplighetsskäl bjuda. För dessa måste
ofta i förevarande fall fordringarna på sträng följdriktighet och enhetlighet
vika.

Hvad angår gröfre af konsularrätten afgjorda brottmål, hvari någon
af rätten dömts till straffarbete i minst två år eller strängare straff,
torde dylikt mål, i hvad det rörer den till sådant straff dömde, alltid böra
underställas pröfning af närmaste öfverinstans, d. v. s. i detta fall Svea hofrätt
(41 §). Konsularrättens ofta bristfälliga sammansättning synes mig
betinga, att, då fråga är om så pass strängt straff, målet skärskådas af mera
kompetent domstol. I dessa fall skulle, såsom nämndt, sakfälld, hvilken hålles
häktad, alltid hemsändas. Härigenom vinnes äfven den icke oväsentliga fördelen
att, då den tilltalade i regel befinner sig i Sverige vid afkunnandet
af hofrättens utslag, det ej heller i allmänhet erfordras några särskilda bestämmelser
för fullföljdsförfarandet till högsta domstolen. Endast för det
säkerligen ganska sällsynta fall att en häktad person af konsulardomstol
dömts till straff, understigande två års straffarbete, men straffet på klagan
af målsäganden af hofrätten sättes så högt, att den tilltalade äger att hos
Konungen besvära sig öfver hofrättens utslag, måste särskilda bestämmelser
gifvas. Sådana återfinnas äfven i 61 § af förslaget.

Hvad tvistemål beträffar, synas mig tillräckliga skäl ej föreligga
att beröfva part rätt till deras fullföljande äfven hos Konungen. Jag har
ej förbisett, att härigenom uppkommer den obestridliga inkonsekvensen,
att rätten till fullföljd hos Konungen af ett mål rörande skadestånds -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

yrkande är väsentligen olika, ifall detsamma förknippats med ett ansvarspåstående
eller icke. Denna inkonsekvens lärer dock icke kunna undvikas,
därest man i regel vill draga gränsen för brottmåls fullföljande hos Konungen
så högt upp i straffskalan, som i förslaget skett. Skulle nämligen
rätten till fullföljd af talan i brottmål rörande skadestånd till visst belopp
vara oinskränkt, måste äfven den till enahanda belopp bötfällde hafva
samma rätt sig tillförsäkrad. Men därmed vore äfven undanryckt grunden
för att beröfva den till kortare frihetsstraff dömde rätt till målets fullföljd
hos Konungen. Någon större praktisk betydelse torde svårligen denna
inkonsekvens i förevarande fall äga.

Rätten till fullföljd af talan mot konsulardomstols under rättegången
meddelade beslut har jämväl inskränkts. Särskild klagan öfver dylika
beslut i invändningsfrågor skulle äfven i de fall, den allmänna lagen medger
sådan, icke få förekomma, utan finge talan endast fullföljas i sammanhang
med hufvudsaken. I några mindre viktiga fall, såsom i fråga om
beslut, hvarigenom mål uppskjutits eller förordnats om någons hämtande
till rätten, skulle klagan aldrig få föras. Slutligen skulle såsom redan
nämnts, part, som är berättigad till återvinning mot tredskodom, icke kunna
hos högre rätt fullfölja talan mot tredskodomen (39 §).

Såsom ofvan framhållits, synes mig fullföljdsproceduren böra oi''dnas
i hufvudsaklig likhet med hvad i den allmänna lagen är stadgadt om
förfarandet i besvärsmål. De väsentligaste olikheterna bestå dels däri
att part, som vill anföra klagan öfver konsulardomares eller konsularrätts
beslut, skulle inom tio dagar, räknadt i utsökningsmål från den dag, hvarifrån
enligt utsökningslagen besvärstid i hvarje fall skall löpa, samt i öfriga
mål och ärenden från det utslaget eller beslutet meddelades, hos konsulardomaren
anmäla missnöje (42 §) samt vidare inom trettio dagar, räknadt från
samma tidpunkt, ingifva en till Svea hofrätt ställd klagoskrift i målet
(45 §), dels i vissa bestämmelser angående utvidgad befogenhet för parts
ombud, dels ock i sättet för klagoskriftens delgifning. Stadgandet om skyldighet
att inom viss kort tid anmäla missnöje beror på önskan att utan
den egentliga klagotidens afvaktande få fastslagen en tidpunkt, då meddelade
beslut kunna gå i verkställighet.

Med hänsyn till jurisdiktionsområdenas storlek och för att underlätta
för aflägset boende part att kunna fullfölja talan och afgifva svaromål
å en eventuell fullföljdstalan från motpartens sida har föreslagits,
(54 §), att ombud, som vid meddelande af konsulardomstols beslut var behörigt
föra parts talan i målet, skall utan särskildt bemyndigande vara befogadt
att å sin hufvudmans vägnar fullfölja talan samt mottaga vederparts
klagoskrift och därå afgifva svaromål äfvensom att i högre rätt företräd a parten,

Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition N:o 153.

dår ej denne uttryckligen förklarat befogenhet i nu nämnda afseenden ej
tillkomma ombudet. Af denna utvidgade behörighet för de i rättegång
vid konsulardomstolarna anlitade ombuden följer äfven, att de fall blifva
färre, då parts fullföljdstalan förklaras i högre rätt på grund af ombudets
bristande befogenhet icke kunna upptagas till pröfning. Det är uppenbarligen
i förevarande mål synnerligen önskvärdt att så mycket som möjligt
förekomma meddelandet af dylika öfverrättsutslag.

Hvad slutligen angår delgifningen af klagoskriften har, såsom redan
påpekats, härvidlag ansetts böra tillämpas det förfaringssätt, som endast
i fråga om besvär angående häktade tillämpas enligt allmän lag, eller delgifnings
verkställande genom offentlig myndighet d. v. s. i förevarande fall
konsulardomaren. Hänsyn till de svårigheter, som delgifningens riktiga
verkställande kan medföra, ligger till grund härför, hvartill äfven kommer
önskan att förekomma, att där klagoskrift behörigen ingifvits, högre rätt ändå
skulle förklara målet icke kunna till pröfning upptagas på grund af någon
partens försumlighet. För delgifnings verkställande har klaganden ålagts
bifoga afskrift af klagoskriften äfvensom af de handlingar han åberopat, så
framt icke dessa äro af den vidlyftiga art, som omförmäles i 27 kap. 6 §
rättegångsbalken (49 §). Skulle emellertid klaganden icke fullgöra detta,
likasom äfven där han brister i ingifvandet af de till målet hörande
protokoll, har, likaledes i afsikt att förebygga talans förlust på grund
af försumlighet i fullföljdsförfarandet, föreslagits, att konsulardomaren
skall ombesörja afskrift af de felande handlingarna. För att ej part må
frestas att alltid öfverföra detta åläggande å konsulardomaren, torde erfordras
vissa tillägg till förordningen angående expeditionslösen, betingade
bland annat af nödvändigheten att för jurisdiktionsområdena stadga något
högre afgifter än de i hemlandet gällande.

På grund af jurisdiktionsområdenas storlek och fåtalet därstädes
anställda rättstjänare blir det uppenbarligen ofta nog omöjligt för konsulardomaren
att tillställa klagandens vederpart klagoskriften. I allmänhet
torde endast i de fall, då klagandens vederpart är bosatt i eller i närheten
af stad, där konsulardomaren har sitt säte eller där svensk konsul
eller rättstjänare finnes, detta utan större svårighet låta sig göra. Till
förekommande däraf, att konsulardomaren i alla öfriga fall skulle vara
hänvisad att medelst anslag kungöra klagoskriften — något som i allmänhet
torde vara af föga verkan — har föreslagits, att, därest ombud för parten
finnes, som äger sin bostad i den stad, där konsulardomaren har sitt säte,
delgifningen skall ske med ombudet. En part, som är bosatt i en aflägsen
del af jurisdiktionsområdet, skall således alltid kunna bereda sig
säkerhet att varda hörd öfver en eventuell fullföljdstalan från motpartens

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

sida. Jag vill i detta sammanhang erinra om det nyss berörda stadgande
i förslaget, enligt hvilket ett under rättegången anlitadt ombud, hvars
fullmakt ej återkallats, äger, under förutsättning att ej fullmakten uttryckligen
innehåller annat, att å sin hufvudmans vägnar mottaga af dennes
vederdeloman ingifven klagoskrift och därå afgifva svaromål. Denna bestämmelse
är särskildt ägnad att underlätta delgifningsförfarandet.

Äfven i det fall att såväl vederparten som hans ombud bo i den stad,
där konsulardomaren har sitt säte, synes för vinnande af enkelhet i fråga
om delgifningsreglerna delgifningen i främsta rummet böra verkställas
med ombudet, med skyldighet likväl för konsulardomaren att, därest ombudet
ej skulle anträffas, låta delgifva parten klagohandlingarna.

Finnes åter icke ombud i den stad, där konsulardomaren har sitt
säte, måste klagoskriften delgifvas vederparten. På ett personligt tillställande
af densamma bör denne, såsom redan påpekats, dock endast
kunna räkna, därest han är bosatt i den stad, där konsulardomaren har
sitt säte eller i annan inom området belägen stad, där svensk konsul eller
rättstjänare finnes, eller han eljest utan större svårighet kan anträffas.
I öfriga fall återstår ingen annan utväg än att låta kungöra klagoskriften
genom anslag å konsulatet. Tillika skall dock, där så lämpligen kan ske,
konsulardomaren skriftligen underrätta vederparten om klagoskriftens ingifvande,
innehållet af klagandens yrkanden samt hvad vederparten har att
iakttaga för sin talans bevakande (50 §).

Sedan svaromål till konsulardomaren inkommit eller tiden härför är
ute, skall konsulardomaren till Svea hofrätt insända handlingarna i målet
(53 §). Uraktlåtenhet att till konsulardomaren insända svaromål skall
dock ej beröfva vederparten rätt att utföra sin talan i hofrätten (58 §).
Särskildt med hänsyn till det fall, som undantagsvis kan förekomma, att
klagandens vederpart har lättare att ingifva svaromål i hofrätten än till
konsulardomaren, har detta stadgande föreslagits.

öfriga bestämmelser i fråga om fullföljdsförfarandet sluta sig i allmänhet
så nära till hvad enligt allmän lag gäller om besvärs anförande,
att någon motivering knappast härför torde erfordras. Det må endast
påpekas, att då den allmänna lagen medger kärande i vademål rätt till
ingifvande af ytterligare en skrift utöfver vadeinlaga^ därest han i denna
härtill förbehållit sig rätt, en liknande bestämmelse äfven ansetts höra
i förslaget upptagas (47 §). Med hänsyn till önskvärdheten att så mycket
som möjligt förkorta fullföljdsproceduren har tiden för ingifvande af denna
ytterligare skrift bestämts så kort som möjligt.

Nödvändigheten att så mycket som möjligt påskynda behandlingen
af mål rörande häktade har emellertid i afseende å sådana mål medfört

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 153.

vissa afvikande bestämmelser från hvad eljest i fråga om fullföljdsproceduren
har föreslagits. Af dessa bestämmelser må särskild! framhållas, att
klagotiden i allmänhet förkortats till femton dagar, hvilket ansetts utan
större olägenhet kunna ske, helst samtidigt konsulardomaren tillagts rättighet
att i fall af behof och på därom af part vid anmälan af missnöje framställd
begäran kunna utsträcka klagotiden intill hvad eljest är föreskrifvet.
Vidare skall delgifning allenast verkställas, för såvidt vederpart vistas i
den stad, där konsulardomaren har sitt säte, eller för sig ställt därstädes
bosatt ombud (55 §).

Genom dessa af mig nu genomgångna bestämmelser synes mig så
vidt möjligt vara sörjdt för en lättfattlig och skyndsam procedur vid fullföljd
af mål till hofrätten.

Sedan målet inkommit till hofrätten och sålunda upptagits af domstol
i hemlandet, torde i fråga om det vidare förfarandet i hofrätten
äfvensom rörande sättet för fullföljd af talan mot hofrättens beslut de i
allmän lag härför gifna bestämmelser böra tillämpas. Undantag därifrån
måste dock, såsom redan framhållits, i viss mån göras i fall, då någon
tilltalad, som fullföljer talan hos Konungen, hålles häktad inom konsularjurisdiktionsområde
(61 §). I öfrigt har jag allenast föreslagit utsträckning
af tid för anmälande af missnöje mot hofrättens dom och för inställelse
hos Konungen i revisionssaker (60 §).

För att befordra ett skyndsamt afgörande i öfverrätterna af ifrågavarande
mål är det, under förutsättning att en lagstiftning i ämnet kommer
till stånd, min afsikt att i sinom tid hemställa hos Eders Kungl. Maj:t,
att samtliga från konsulardomstolarna inkommande mål må i öfverrätterna
åtnjuta samma företräde i fråga om föredragning som de mål, hvilka på
grund af sin beskaffenhet ansetts särskildt i behof af hastigt afgörande.

öfriga bestämmelser i förslaget tarfva knappast någon vidlyftigare
motivering. För åstadkommande af kontroll däröfver att konsulardomaren
och konsularrätten behörigen fullgöra sina åligganden och rätt tillämpa
gällande lag, har jag ansett skyldighet böra stadgas för konsulardomaren
att till Svea hofrätt insända renoverade exemplar af de hos konsulardomaren
och konsularrätten i rättegångsmål förda protokoll jämte utslag,
undantagandes likvisst sådana mål, däri protokoll och utslag redan på grund
af målets fullföljd eller underställning till hofrätten inkommit (64 §).
Slutligen vill jag påpeka, att då konsulardomaren icke bör blifva lidande
därigenom att stadgad lösen på grund af parts fattigdom eller annan
omständighet icke kan utfås, förslaget upptager bestämmelse att i sådant
fall konsulardomaren skall erhålla ersättning af allmänna medel (65 §).»

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 1 Sami. 1 Afd. 108 Håft. 6

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

Sedan föredraganden härefter uppläst ifrågavarande lagförslag, sådant
det finnes detta protokoll bilagdt, hemställde han, att högsta domstolens
utlåtande öfver förslaget måtte, för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål, inhämtas genom utdrag af protokollet.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Makt Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Kung!.. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

Förslag

till

Lag

om konsularjurisdiktion.

1 KAP.

Inledande bestämmelser.

1 §•

Svensk lag, som gäller allenast med afseende å förhållanden inom
riket, kan af Konungen förklaras äga motsvarande tillämpning i område,
där konsularjurisdiktion tillkommer Sverige.

2 §•

Underkastade konsularjurisdiktion äro, såvidt med gällande traktater
och sedvänja öfverensstämmer:

l:o) svensk undersåte och person, ställd under Sveriges beskydd
(skyddsling);

''ho) utländsk undersåte, som ej är svensk skyddsling, såvidt rörer
brott, som af honom begåtts å svenskt fartyg.

2 KAP.

Om de myndigheter, som utöfva konsularjurisdiktion.

3 §•

Konsularjurisdiktion utöfvas af konsulardomare och konsularrätt.

4 §•

Till konsulardomare förordnar Konungen konsul eller annan för befattningen
lämplig man.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

Området för hvarje konsulardomares jurisdiktion bestämmes af Konungen.

5 §•

Konsularrätt består af konsulardomaren såsom ordförande och två
ledamöter.

För att kunna utses till ledamot eller suppleant erfordras att hafva
fyllt tjugufem år, att råda öfver sig och sitt gods samt att vara välfrejdad.
Företrädesvis skola svenska män tagas till ifrågavarande befattningar; finnes
ej lämplig sådan, må jämväl utlänning af kristen eller mosaisk trosbekännelse
kunna utses.

Aro vid något tillfälle så många af de utsedda ledamöterna och
suppleanterna hindrade från tjänstgöring, att nödigt antal för konsularrätten
icke kan erhållas, förordne konsulardomaren en eller två tillfälliga
ledamöter bland dem, som enligt hvad ofvan sägs kunna utses till sådan
befattning.

Där mål vid mera än ett rättegångstillfälle handlägges, böra så vidt
möjligt samma ledamöter tjänstgöra vid samtliga tillfällen.

Kan ej erforderligt antal ledamöter för bildande af konsularrätt erhållas,
utöfve konsulardomaren ensam den jurisdiktion, som eljest tillkommer
konsularrätt.

6 §•

Konsulardomare skall aflägga den i 1 kap. 7 § rättegångsbalken
föreskrift^ domareed inför Svea hofrätt eller beskickningschef eller, där
så ej kan ske, skriftligen.

Af skriftlig ed skall, innan konsulardomaren må tjänstgöra, ett
exemplar vara aflämnadt å konsulatet och ett exemplar öfversändt till
ministern för utrikes ärendena.

Ledamot i konsularrätt skall, innan han tager plats i rätten, inför
konsulardomaren aflägga ed, att han skall döma efter bästa förstånd och
samvete.

7 §•

Ordföranden och ledamöterna i konsularrätten äga hvar eu röst,
och gånge vid skiljaktiga meningar efter ty som de flesta säga. Stannar
hvar vid olika mening, galle ordförandens.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Ledamot, som är utlänning, äge dock deltaga i pröfning allenast
af frågan om hvad i målet må anses vara bevisadt.

8 §•

Inträffar jäf eller annat laga förfall för konsulardomaren, förordnar
Konungen annan lämplig person att tjänstgöra i konsulardomarens ställe.

9 §•

Konsulardomaren förordna vissa män till rättstjänare att tillhandagå
honom och rätten samt att, då de därom anlitas, delgifva stämningar
och andra handlingar.

Kan afläggande! af eden ej utan olägenhet ske inför konsulardomaren
eller konsul, må eden skriftligen afgifvas och ett exemplar af eds*
skriften insändas till konsulardomaren.

3 KAP.

Om konsulardomares och konsularrätts befogenheter.

10 §.

Tvistemål upptagas till behandling och afgörande af konsulafrätten,
dock att, där målet enbart rörer penningar eller sådant, som kan skattas
till visst värde i penningar, samt konsulardomaren finner uppenbart, att
det, hvarom tvistas, i värde icke öfverstiger trehundra kronor, målet skall
handläggas och afdömas af konsulardomaren.

År fråga om pröfning af tristiga fordringsanspråk i konkurs, och
tillhör något af dem konsularrättens bedömande, värde samtliga dit hänskjutna.

11 §•

Brottmål upptagas till behandling och afgörande af konsularrätten,
dock att, därest icke högre straff ån böter kan följa å gärningen samt
ej heller fråga är om skadestånd till belopp, öfverstigande trehundra
kronor, målet skall handläggas och afdömas af konsulardomaren.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Är i samma mål fråga om flera brott, och kan å något af dem följa
högre straff än böter, skall målet i dess helhet handläggas och afdömas af
konsularråtten.

12 §.

Ansökning, som enligt allmän lag skall ingifvas till rätten eller
till domaren å landet, såsom ansökning om konkurs, om boskillnad och
om förordnande af god man, ingifves till konsulardomaren; och äge han
i fråga om sådan ansöknings handläggning och pröfning enahanda befogenhet,
som enligt allmän lag tillkommer domare å landet.

Beträffande uppteckning och vård af dödsbo har konsulardomaren de
åligganden och befogenheter, som lagligen tillkomma domare och underrätt.

Han skall jämväl förordna förmyndare; åliggande honom ock att öfva
tillsyn å förmynderskap med iakttagande i tillämpliga delar af hvad därutinnan
är i gällande författning föreskrifvet för gode män och rätten.

Äktenskapsförord ingifves till konsulardomaren, som har att införa
det i protokollet; och skall äfven bevakning af testamente ske inför honom.

13 §.

Där ej i 12 § är annorlunda stadgadt, skall ärende, som enligt allmän
lag tillhör domstols pröfning, behandlas af konsularrätt; dock vare
konsulardomaren ensam behörig, när någon af rättens ledamöter är utländsk
undersåte.

14 §.

Finner konsularråtten, när mål eller ärende dit hänskjuta, att
det, enligt hvad ofvan sägs, bort handläggas och afdömas af konsulardomaren
ensam, äge dock rätten, där så lämpligt finnes, fortfara med
målets eller ärendets behandling.

15 §.

Konsulardomaren vare ock utmätningsman med rätt för honom att
för särskilt, fall förordna annan man att på konsulardomarens ansvar fullgöra
utmätningsmans åliggande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

16 §.

Där i lag är föreskrifvet, att nedsättning af medel skall ske hos
Konungens befallningshafvande, äge sådant rum hos konsulardomaren.

17 §.

Konsulardomaren utöfvar polismyndighet i allmänhet och äger häkta
eller häkta låta för brott misstänkt person med rätt för honom att för
visst fall förordna annan man att på hans ansvar verkställa polisundersökning
och besluta om häktning. Äfven utan sådant förordnande har
konsul, som är anställd å annan ort inom jurisdiktionsoinrådet än den,
där konsulardomaren har sitt säte, att företaga åtgärder af nu nämnda
slag; underrätte dock skyndsammast om vidtagen åtgärd konsulardomaren,
som, utan hinder af konsulns åtgärd eller beslut, äger i ärendet förordna.

Konsulardomaren skall, såvidt ske kan, hafva tillsyn öfver häktad
person.

18 §.

Konsulardomaren äger att taga den befattning med sammanläggande
af straff, som enligt lag tillkommer Konungens befallningshafvande.

Hvad allmän lag innehåller därom att ådömdt straff må, för den
händelse den dömde afgifver förklaring, att han är villig undergå straffet,
verkställas, innan utslaget vunnit laga kraft, skall äga motsvarande tillämpning;
och må sådan förklaring afgifvas inför konsulardomaren.

19 §.

Konsulardomaren äger att för tillämpning inom området eller
viss del af detsamma utfärda ordningsföreskrifter samt för öfverträdande
däraf stadga böter till belopp af fem intill femhundra kronor äfvensom
påföljd att lös egendom, som i ordningsföreskrift afses, må tagas i beslag
och förklaras förbruten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Ordningsföreskrift, hvarom nu är fråga, skall kungöras genom anslag
å konsulatet och i öfrigt på det sått, som på orten är för dylika kungöranden
brukligt, samt må genast efter kungörandet träda i tillämpning; dock
skall omedelbart efter utfärdandet ordningsföreskriften öfversändas till ministern
för utrikes ärendena, som har att underställa densamma Konungens
pröfning. Finner Konungen skäligt att upphäfva eller ändra föreskriften,
skall beslutet härom kungöras på ofvan angifna sätt; och gånge, såvidt
möjligt, tillämpning af upphäfd eller ändrad ordningsföreskrift åter.

Anser konsulardomaren, att för öfverträdelse af ordningsföreskrift
bör stadgas strängare påföljd, än ofvan sägs, skall han skyndsammast
hänskjuta ärendet till Konungens pröfning.

4 KAP.

Tissa allmänna afvikelser från tillämpningen af svensk lag.

20 §.

Finnes å orten allmänt vedertagen sedvänja, må sådan sedvänja
lända till efterrättelse, ändå att afvikelse från svensk lag därigenom sker.

Tillämpas dylik sedvänja, skall noggrann anteckning om dess innehåll
göras i protokollet.

21 §•

Där i fall, hvarom ej i denna lag särskildt stadgas, det lagligen ankommer
å domare eller underrätt att utsätta tid, inom hvilken rättssökande
har att något fullgöra, vare i lag meddelad föreskrift om högst medgifven
tid ej ovillkorligen gällande, utan må, där så pröfvas nödigt, tiden tillmätas
längre.

22 §.

Är i lag viss tid föreskrifven, inom hvilken handling skall af
rättssökande ingifvas eller annan åtgärd af honom vidtagas, skall sådant
ske inom trettio dagar från den i lagen i hvarje särskildt fall bestämda
tidpunkten, så framt ej längre tid är stadgad eller ock särskild föreskrift
i denna lag eller eljest af Konungen för området meddelats.

Kungi. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

23 §.

Tillkännagifvande, som enligt lag skall införas i allmänna tidningarna
eller uppläsas i kyrka, varde å konsulatet anslaget samt härförutom
offentliggjordt på det sätt, som å hvarje ort är i dylika fall vedertaget.
Finnes i något fall tillkännagifvandet böra kungöras i hemlandet,
skall det jämväl införas i allmänna tidningarna.

24 §.

I fall, då fängelse någon ådömes, må domstolen kunna förordna,
att den tilltalade i stället för undergående af det fängelsestraff, hvartill
han förklaras skyldig, skall erlägga böter till visst belopp, ej öfverstigande
tjugu kronor för hvarje dag af fängelsestraffet.

Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skall det ådömda fängelsestraffet
gå i verkställighet.

25 §.

Böter och viten tillfalla statsverket, äfven om i allmän lag annorlunda
stadgas.

Lag samma vare om gods, som förklarats förbrutet.

5 KAP.

Särskilda föreskrifter om rättegång inför konsulardomare ock konsularrätt.

26 §.

Protokoll och utslag böra affattas på svenska språket; äro väsentliga
olägenheter därmed förenade, må protokollet och utslaget kunna affattas å
danska, engelska, franska, norska eller tyska språket.

27 §.

Stämning gifves af konsulardomaren och skall innehålla, utöfver
hvad i 11 kap. 6 § rättegångsbalken sägs, bestämmelse om viss tid, inom
hvilken stämningen senast bör vara svaranden delgifven.

■ Hf-v.'' Penna tid må i allmänhet ej sättas senare än till tredje dagen före
inställelsen, dock att i mål, där större skyndsamhet år af nöden, svaranden
må, där han år tillstädes, stämmas att strax inställa sig.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 108 Ilåft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

28 §.

Har svaranden å särskilda dagar i sin bostad blifvit sökt med stämning:
i tvistemål, utan att han eller ombud, som äger mottaga stämning för honom,
kunnat anträffas, och utan att säker anvisning kunnat vinnas, hvarest han
eller sådant ombud uppehåller sig: förekomma i öfrigt omständigheter, som
gifva anledning antaga, att han håller sig undan; må stämningen i hufvudskrift
eller besannad afskrift anslås å dörren till bostaden. Har svaranden
ej känd bostad inom området, och har han eller sådant ombud för honom,
hvarom nyss sagts, ej kunnat anträffas, oaktadt veterligt är, att han uppehåller
sig inom området, varde stämningen anslagen å konsulatet.

Sjöfolk och passagerare å fartyg, hvilka ej annorstädes inom området
hafva bostad, anses hafva sin bostad å fartyget.

29 §.

30 §.

Ändå att allmän åklagare icke finnes, äga konsulardomaren och konsularrätten
att till handläggning företaga och afdöma mål angående förbrytelser,
därå enligt lag allmän åklagare skulle vara behörig tala.

31 §.

o o rr- o

32 §.

Åskar någon, som är tilltalad för brott, hvarå straffarbete efter lag
kan följa, hjälp i rättegången, och finnes han ej kunna själf anskaffa biträde,
förordne konsulardomaren eller konsularrätten, där så kan ske, lämplig
person att biträda honom vid rätten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Med iakttagande af hvad sålunda stadgats, skola i öfrigt gällande
bestämmelser om förordnande af rättegångsbiträde åt häktad i tillämpliga
delar lända till efterrättelse.

33 §.

Uteblifver vittne, som är underkastadt konsularjurisdiktionen, å
dag, hvarå vittnet efter stämning bort inställa sig, och visas ej laga förfall,
må vittnet genast kunna hämtas eller böte högst femtio kronor.

må denna bestämmas efter hvad skäligt pröfvas och å orten är
brukligt.

34 §.

Utan hinder af hvad i allmän lag är stadgadt, må jämväl den, som
tillhör annan lära än den kristna eller den mosaiska, höras såsom vittne,
dock bör domstolen i hvarje fall pröfva, hvad verkan dylikt vittnes utsaga
kan tillerkännas.

35 §.

Är vittne af sin trosbekännelse hindradt att gå ed, som i svensk
lag föreskrifves, förordne domstolen efter omständigheterna, om vittne
må tillåtas aflägga annan ed eller annorledes bekräfta sin utsaga.

36 §.

37 §.

Har tredskodom meddelats, efter ty i 12 kap. 3 § rättegångsbalken
sägs, skall konsulardomaren på begäran af den, som vunnit, kungöra
motparten domen, på sätt i 50 § bär nedan är stadgadt; och äge den,
som tappat, att inom viss tid, som ej må bestämmas kortare än tio dagar
från kungörandet af domen, vid äfventyr att eljest hafva förlorat rätt till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

vidare talan, hos konsulardomaren begära sakens återupptagande; skolande
underrättelse om hvad parterna sålunda hafva att iakttaga gifvas i domen.

Göres begäran om sakens återupptagande inom stadgad tid, skall
konsulardomaren utsätta tid och ort för sakens förnyade behandling,
därom den, som tappat, har att, i den ordning om stämning i tvistemål
är sagdt, underrätta den, som vunnit. Försummar den, som tappat, hvad
nyss är föreskrifvet, eller uteblifver han vid det för sakens förnyade behandling
utsatta sammanträde och visas ej laga förfall, stånde tredskodomen
fast; har han fullgjort hvad enligt ofvan gifna bestämmelser honom
åligger, och kommer han rätteligen tillstädes, skall saken ånyo handläggas
och afgöras utan hinder af tredskodomen.

6 KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan mot beslut, som af konsulardomare
eller konsularrätt meddelats, så ock om underställning af mål,
som af konsularrätt afdömts.

38 §.

Talan mot utslag eller beslut, som af konsulardomare eller konsularrätt
meddelats, fullföljes hos Svea hofrätt.

Underställning af mål sker likaledes hos Svea hofrätt.

39 §.

Part, som enligt 37 § är berättigad till återvinning mot tredskodom,
må ej hos högre rätt fullfölja talan mot domen.

Ej heller vare klagan tillåten mot beslut, hvarigenom mål uppskjutits
eller förordnats om någons hämtande till rätten.

Beslut, som i invändningsfråga meddelats, må ej särskildt öfverklagas.

I öfrigt skola i fråga om rätt till fullföljd af talan mot konsulardomares
eller konsularrätts beslut allmänna lagens föreskrifter lända till
efterrättelse.

40 §.

Då mål slutligen afgöres eller till värjemålsed dömes, skall i utslaget
gifvas tillkänna, hvad missnöjd part vid ändrings sökande har att iakttaga
samt äfventyret, om det försummas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Vill någon klaga öfver annat beslut än nyss är nämndt, och begär
han underrättelse om hvad i sådant afseende bör iakttagas, skall konsulardomaren
meddela honom sådan underrättelse.

41 §•

Utöfver de fall, då enligt allmän lag underställning af mål, som af
underrätt handlagts, äger rum, skall jämväl, där någon af konsularrätt dömts
till straffarbete å viss tid, minst två år, målet i hvad honom rörer underställas.

Då mål underställes hofrättens pröfning, gifve konsularrätten tillkänna
hvad part har att iakttaga, där han vill yttra sig hos hofrätten.

42 §.

Part, som icke åtnöjes med slutligt utslag eller beslut af beskaffenhet
att talan däremot får fullföljas, har att inför konsulardomaren
muntligen eller skriftligen anmäla missnöje sist före klockan tolf å tionde
dagen, räknadt i utsökningsmål från den dag, hvarifrån enligt utsökningslagen
besvärstid i hvarje fall skall löpa, samt i öfriga mål och ärenden
från den dag, utslaget eller beslutet gafs.

Varder ej missnöje anmäldt enligt hvad nu är föreskrifvet, stånde
utslaget eller beslutet fast, och varde förty missnöjesanmälan, som göres
senare, ej upptagen.

Där enligt utsökningslagen besvärstid skall räknas från erhållen
del af beslutet, skall detsamma genom konsulardomarens försorg, på sätt
i 50 § här nedan stadgas, delgifvas den, beslutet gått emot.

43 §.

Då part rätteligen anmält missnöje, teckne konsulardomai’en å utslaget
eller beslutet bevis därom.

44 §.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, vare parten berättigad att erhålla
bevis därom med skäl, hvarå vägran att upptaga missnöjesanmälan grundats;
och äge parten att mot beslutet fullfölja talan, på sätt i 45 § sägs.

Ej må särskild klagan föras däröfver att missnöjesanmälan upptagits.
Fullföljes talan i målet, äge vederpart att inom tid, som i detta kap. är

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

stadgad för svaromåls afgifvande, påkalla pröfning af frågan, huruvida
missnöjesanmälan blifvit rätteligen gjord.

45 §.

Part, som rätteligen anmält missnöje, skall sist före klockan tolf å
tjugonde dagen från den dag, då för honom tiden för anmälan af missnöje
var ute, själf eller genom behörigt ombud till konsulardomaren
ingifva till Svea hofrätt ställd klagoskrift.

46 §.

Underlåter den, som anmält missnöje, att inom stadgad tid ingifva
klagoskrift, på sätt ofvan är nämndt, stånde utslaget eller beslutet fast,
där ej inom samma tid visas laga förfall; visas förfall, utsätte konsulardomaren
ny tid.

47 §.

48 §.

Samtidigt med klagoskriften eller i fall, hvarom i 47 § sägs, senast
vid ingifvande af den i nämnda § omförmälda skrift skall klaganden till
konsulardomaren inkomma med det öfverklagade utslaget eller beslutet
och öfriga protokoll i målet.

Gör han det ej, och är icke det felande af annan part ingifvet,
föranstalte konsulardomaren, att de handlingar, som saknas, varda utskrifna.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

49 §.

År klagoskrift rätteligen ingifven, skall i mål, däri klaganden har
enskild vederpart, denne lämnas tillfälle att yttra sig öfver den förda klagan.

För sådant ändamål skall klagande, som har enskild vederpart, vid
klagoskrift samt skrift, hvarom i 47 § förmäles, foga styrkt afskrift däraf
samt af de fullmakter och skriftliga bevis, som därtill höra; och bör afskriften,
där delgifning skall äga ruin med flere personer, företes i samma
antal som dessa. Har klaganden försummat att fullgöra hvad honom sålunda
åligger, skall konsulardomaren låta verkställa erforderliga afskrifter
af de ingifna handlingarna.

Hvad i näst föregående stycke af denna § är stadgadt skall dock ej
äga ovillkorlig tillämpning å kartor eller andra ritningar, ej heller å handlingar
af vidlyftigare beskaffenhet såsom protokoll i rättegångsmål eller
handelsböcker eller andra räkenskaper; utan stånde det part fritt att, jämväl
där han har enskild vederpart, ingifva sådana handlingar allenast i
hufvudskrift, och skall konsulardomaren ombesörja afskrift af desamma,
endast för såvidt och i den mån han finner dem icke böra undantagas
från delgifning med klagandens vederpart.

Då på grund af bestämmelserna i denna eller föregående § konsulardomaren
föranstaltat om handlings utskrifvande, vare part skyldig att
härför gälda lösen.

50 §.

Snarast möjligt efter klagotidens utgång eller, för den händelse
klaganden jämlikt 47 § äger att efter klagotidens utgång ingifva ytterligare
en skrift, efter densammas ingifvande eller då tiden härför är
till ända, skall konsulardomaren låta delgifva klagandens vederpart styrkt
afskrift af klagandens inlagor äfvensom i den utsträckning, 49 § angifver,
af de till inlagorna hörande handlingar.

Vid verkställande af delgifning lände följande bestämmelser till
efterrättelse:

Har vederparten under rättegången låtit sig företrädas af ombud,
som äger för honom mottaga rättshandlingar, eller har han hos konsulardomaren
anmält sådant ombud, skall, därest ombudet är bosatt i den stad,
där konsulardomaren har sitt säte, delgifningen verkställas med ombudet.
Har ombudet å särskilda dagar för delgifning sökts i sin bostad, utan att
ombudet anträffats, skola, därest vederparten äger känd bostad i nämnda
stad, handlingarna delgifvas honom samt eljest anslås å dörren till om -

Kiingl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

budets bostad. Har äfven vederparten, på sätt ofvan sägs, sökts utan att
kunna anträffas, skola handlingarna anslås å dörren till hans bostad.

Finnes ej ombud, hvarom nyss är sagdt, och är vederparten bosatt
i stad, där konsulardomaren har sitt säte eller i annan inom området
belägen stad, där svensk konsul eller rättstjänare tinnes, eller kan han
eljest utan större svårighet anträffas, skola handlingarna delgifvas vederparten.
Kan han icke anträffas, oaktadt han blifvit sökt i den ordning,
som i näst föregående stycke sägs, skola handlingarna anslås å dörren till
hans bostad.

Äger vederpart ej ombud, hvarom ofvan förmäles, och kan delgifning
med honom icke utan större svårighet verkställas, varde genom konsulardomarens
försorg handlingarna anslagna å konsulatet; och skall konsulardomaren
tillika, där så lämpligen kan ske, medelst allmänna posten
underrätta vederparten om klagoskriftens ingifvande, klagandens yrkanden
samt hvad vederparten har att iakttaga för sin talans bevakande.

Om sjöfolk och passagerare å fartyg gäller hvad ofvan i 28 § är
stadgadt.

51 §•

Inom trettio dagar från den dag, de af klaganden ingifna handlingar
blifvit, på sätt i 50 § sägs, delgifna eller anslagna, skall vederparten till
konsulardomaren ingifva till .Svea hofrätt ställ dt svaromål.

Visar vederparten före utgången af den för svaromåls afgifvande
utsatta tid laga förfall, utsätte konsulardomaren ny tid.

Inkommer ej svaromål inom föreskrifven tid, må det ej föranleda
uppehåll med förefintliga handlingars öfversändande till hofrätten.

52 §.

Hvad vederparten enligt 51 § har att iakttaga så ock äfventyret,
om det försummas, skall tecknas å klagoskriften.

53 §.

Då svaromål infordrats af vederpart, skall konsulardomaren, sedan
svaromålet inkommit eller tiden till afgifvande däraf tilländagått, ofördröjligen
till hofrätten öfversända samtliga från parterna inkomna handlingar
jämte fullständiga protokoll i målet och tillvaratagna föremål, som
målet röra.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Skall svaromål ej infordras af vederpart, har konsulardomaren att
öfversända handlingarna och hvad mera till målet hörer snarast möjligt
efter klagotidens utgång.

54 §.

Den, som vid meddelandet af konsulardomares eller konsularrätts
utslag eller beslut var behörig att föra parts talan i målet, vare ock utan
särskildt bemyndigande befogad att å sin hufvudmans vägnar fullfölja
talan mot samma utslag eller beslut samt att mottaga vederparts klagoskrift
och därå afgifva svaromål äfvensom att eljest i högre rätt företräda
parten, där ej denne uttryckligen förklarat befogenhet i nu nämnda afseenden
ej tillkomma ombudet.

55 §.

Vid fullföljd af talan i mål, däri någon hålles häktad, skola, med
tillämpning i öfrigt af hvad i detta kap. är stadgadt, följande särskilda
bestämmelser lända till efterrättelse:

Endast för den händelse enskild vederpart vistas i den stad,
där konsulardomaren har sitt säte, eller för sig ställt därstädes bosatt
ombud, skall delgifning af klagoskriften äga rum. I annat fall skall
konsulardomaren omedelbart efter klagotidens utgång öfversända handlingarna
i målet till hofrätten; underrätte dock tillika, där så kan ske,
medelst allmänna posten vederpart eller dennes ombud om klagoskriftens
ingifvande, klagandens yrkanden samt hvad vederparten har att iakttaga
för sin talans bevakande.

Där klagoskrift delgifves vederpart eller dennes ombud, skall svaromål
afgifvas inom kortast möjliga, af konsulardomaren i hvarje särskildt fall
bestämd tid. Ej må i något fall denna tid sättas längre än till femton dagar.

Då klagan afser beslut om någons häktande eller kvarhållande i
häkte, vare anmälan af missnöje ej erforderlig och ej heller ingifvande af

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 108 Höft. 8

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

klagoskrift till viss tid inskränkt. Klagoskrift i sådant mål skall ej delgifvas
enskild vederpart.

Part, som är häktad, må i fängelset anmäla missnöje äfvensom därstädes
till konsulardoinaren afkunna klagoskrift och svaromål; åliggande
konsulardomaren tillse, att den häktade till författande af dylik inlaga äger
nödigt biträde; och vare häktad part ej skyldig ingifva afskrift af klagoskriften
och därtill hörande handlingar.

56 §.

T mål, som underställes hofrättens pröfning, äge sakfälld, som ej
är häktad, eller målsägande att sist å femtonde dagen efter utslagets
afkunnande till konsulardomaren ingifva till hofrätten ställda påminnelser.

Snarast möjligt efter utslagets afkunnande eller, där någon enligt
hvad nyss är sagdt äger rätt afgifva påminnelser, sedan dessa inkommit
eller tiden för afgifvande däraf tilländagått, skola samtliga målet rörande
handlingar och föremål af konsulardomaren öfversändas till hofrätten;
och bifoge konsulardomaren därvid eget utlåtande i målet. •

År i dylikt mål den sakfällde häktad, skall han genom konsulardomarens
försorg, så fort sig göra låter, förpassas till öfverståthållareämbetet,
som har att omedelbart, efter det den häktade anländt till
Stockholm, därom underrätta hofrätten; och äge den häktade att inom
femton dagar, efter det han ankommit till häkte i Stockholm, ingifva
påminnelser i målet till öfverståthållareämbetet, vid äfventyr att underlåtenhet
härutinnan icke föranleder uppehåll med målets afgörande.

57 §.

Underställdt mål af beskaffenhet att enligt lag allmän åklagare äger
föra talan däri skall af hofrätten skyndsammast anmälas hos justitiekansler!!,
hvilken förordnar allmän åklagare; ägande denne att inom viss af hofrätten
bestämd tid yttra sig i målet.

I fullföljdt eller underställdt mål äger hofrätten beträffande anställande
af muntligt förhör samt vederbörandes hörande i öfrigt de befogenheter,
som enligt allmän lag tillhöra hofrätt vid handläggning af dit fullföljda
eller underställda mål.

58 §.

Har vederpart underlåtit att till konsulardomaren inkomma med
svaromål, vare han ändock berättigad att i hofrätten utföra sin talan.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 153.

7 KAP.

Särskilda föreskrifter om fullföljd af talan mot hofrättens beslut.

59 §.

I brottmål, som fullföljts i hofrätten, må ej ändring i hofrättens
utslag sökas af annan än tilltalad, som dömts till två års straffarbete
eller svårare straff.

Mot hofrättens utslag i underställdt mål må klagan ej föras af annan
enskild part än tilltalad, som dömts på sätt nyss är sagdt eller jämlikt
56 § blifvit hemsänd. Om justitiekansler^ och allmänne åklagarens befogenheter
i afseende å fullföljd af talan i sådant mål galle hvad i 30
kap. 7 § rättegångsbalken stadgas.

60 §.

Mot hofrättens slutliga utslag i mål af beskaffenhet att, därest detsamma
anhängiggjorts i hemlandet, målet skulle efter vad inkommit till hofrätten,
fullföljes talan i den ordning, som i allmän lag är stadgad beträffande
klagan mot hofrättens slutliga utslag i vädjadt mål, dock att
anmälan af missnöje mot hofrättens utslag skall ske sist före klockan
tolf å sextionde samt inställelse i Konungens nedre justitierevision sist
före klockan tolf å nittionde dagen från det utslaget gafs.

61 §.

I annat mål, än i 60 § sägs, skall talan emot hofrättens slutliga
utslag fullföljas genom besvär; och skola därvid de i allmän lag gifna bestämmelser
lända till efterrättelse.

Dock skall, där någon, som i målet hålles häktad inom konsularjurisdiktionsområde,
vill fullfölja talan mot hofrättens utslag, följande
gälla:

Den häktade har att, vid äfventyr af talans förlust, sist före
klockan tolf å tionde dagen från det utslaget meddelades honom, till konsulardomaren
anmäla missnöje. Anmäles missnöje rätteligen, skall den
häktade snarast möjligt genom konsulardomarens försorg förpassas till
öfverståthållareämbetet; och äger han sist före klockan tolf å femtonde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

dagen från den dag, han ankommit till häkte i Stockholm, till öfverståthållareä
mbetet ingifva sina besvär.

Har missnöjesanmälan ej upptagits, vare den häktade berättigad erhålla
bevis därom med skäl, hvarå vägran att upptaga missnöjesanmälan
grundats; och äge han att mot beslutet hos Konungen fullfölja talan genom
besvär, hvilka skola ingifvas till konsulardomaren sist före klockan tolf å
femtonde dagen från det beslutet meddelades.

Konsulardomaren skall ofördröjligen efter ingifvandet af besvär,
hvarom nyss är sagdt, öfversända desamma jämte eget utlåtande till nedre
justitierevisionen.

8 KAP.

Allmänna bestämmelser.

62 §.

I svensk författningssamling intagen lag eller författning träder i
kraft inom område, som är beläget i Kina, Persien eller Siarn, fyra månader
och inom andra områden två månader efter den dag, då lagen
eller författningen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket,
där ej viss senare tid för ikraftträdandet blifvit bestämd i densamma eller
annorlunda särskild! för området stadgas.

63 §.

Varder någon, som är underkastad konsularjurisdiktionen, i mål,
som är anhängig! vid det främmande landets domstol eller vid annat
lands konsulardomstol inom området, påkallad såsom vittne, men underlåter
han att inställa sig, äge konsulardomaren på framställning af den
främmande domstolen efter omständigheterna inkalla honom och
anställa vittnesförhör med honom eller förelägga honom att vid den
främmande domstolen iakttaga inställelse samt i händelse af tredska tilllämpa
de bestämmelser, hvilka gälla beträffande inkallande af vittne i
mål, som handlägges af konsulardomaren eller konsularrätten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

64 §.

Renoverade exemplar af de hos konsulardomaren och konsularrätten
i rättegångsmål förda protokoll jämte utslag skola för hvarje år inom
utgången af maj månad det följande af konsulardomaren afsändas till
Svea hofrätt, dock icke i mål, däri protokoll och utslag blifvit jämlikt
53 och 56 §§ till hofrätten öfversända. Har under året ej förekommit
mål af beskaffenhet att renovationer af däri fördt protokoll och meddeladt
utslag skola insändas, har konsulardomaren att inom tid, nu är sagd,
därom sända hofrätten meddelande.

65 §.

Förmår enskild part på grund af fattigdom icke gälda stadgad lösen,
eller kan sådan afgift af annan anledning icke af part utfås, njute konsulardomaren
ersättning af allmänna medel för hvad honom sålunda brister.

Denna lag träder i kraft den

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 153.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj-.ts
högsta domstol torsdagen den 11 mars 1909.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Claeson,
Grefberg,
Quensel,
Borgström,
Berglöf.

Sedan, jämlikt högsta domstolens beslut den 18 december 1908, handlingarna
rörande det till högsta domstolen för afgifvande af utlåtande öfverlänmade
förslag till lag om konsularjurisdiktion cirkulerat emellan högsta
domstolens ofvanbemälda ledamöter, företogs nu detta ärende till slutlig behandling;
varande förslaget bilagdt detta protokoll.

Härvid anförde:

Justitierådet Quensel:

»Då paragraferna äro numrerade i en hela förslaget genomgående följd,
hemställer jag, att kapitelindelningen såsom betydelselös måtte bortfalla,
medan åter rubrikerna, som lätta öfversikten, lämpligen torde kunna bibehållas.
»

Vidare anförde vid:

Justitierådet Borgström, med hvilken justitieråden Claeson och
Quensel instämde:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

»Såsom departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet
framhållit, kan det naturligen stundom blifva förenad! med afsevärda svårigheter
att till konsulardomare erhålla lämplig person af svensk nationalitet.
Då emellertid fordringen, att en ämbetsman i den betydelsefulla ställning,
konsulardomaren intager, är juridiskt ansvarig för sin verksamhet, icke enligt
min mening bör eftergifvas, men sådan ansvarighet ej lärer kunna utkräfvas
af utländsk undersåte, anser jag lagen böra innehålla föreskrift, att
endast svensk man må kunna förordnas till konsulardomare.»

Högsta domstolen:

»Med hänsyn därtill att till ledamöter och suppleanter i konsularrätten
kunna utses utländska män torde det i tredje stycket af denna paragraf förekommande
ordet »välfrejdad», hvilket ju enligt svenskt lagspråk har eu teknisk
innebörd, böra utbytas mot annat, lämpligare uttryck.»

6 §•

Högsta domstolen:

»Till undvikande af missförstånd torde det böra uttryckligen utsägas,
att hvad i första stycket af denna paragraf föreskrifves om skyldighet för
konsulardomare att aflägga domareed endast afser det fall, att konsulardomare
icke förut af lagt sådan ed.»

7 §.

Justitierådet Berglöf:

»Då det här ifrågasatta särskiljandet i processuellt hänseende mellan
rättsfrågor och bevisfrågor är — med undantag för tryckfrihetsmål —
fullkomligt främmande för gällande svensk rätt, hemställes, att andra stycket
i förevarande paragraf måtte utgå. Förslaget i denna del betingas
uppenbarligen af farhåga för utländsk ledamots bristande kompetens. Emellertid
lärer konsulardomaren ej få antagas sakna vare sig vilja eller förmåga
att gifva sina bisittare nödig kännedom om såväl saken som därå tillämplig
lag.» .

Justitieråden Claéson, Gr ef ber g, Quensel och Borgström.:

»Såsom justitierådet Berglöf erinrat, är det här föreslagna särskiljandet
mellan rättsfrågan och bevisfrågan i allmänhet fullkomligt främmande
för gällande svensk rätt, och då tillräckliga skäl för förslaget härutinnan icke
synas föreligga, hemställes, att ifrågasatta bestämmelsen måtte uteslutas.»

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

11 §.

Justitieråden Quensel och Borgström:

»Såsom förevarande paragraf är uppställd, synes den kunna föranleda
den tolkning, att, där i samma mål fråga är om flera brott, målet i dess
helhet skall handläggas och afdömas af konsularrätt endast för det fall, att
å något af brotten kan följa högre straff än böter. Därest för intet af brotten
straffet kan öfverstiga böter, men beträffande något af dem framställts
anspråk på skadestånd till belopp, öfverstigande 300 kronor, skulle väl detta
brott men ej de öfriga höra under konsular rätten. Den omständigheten, att
sammanlagda beloppen af de framställda skadeståndsanspråken öfverstege
300 kronor, skulle icke föranleda målets hänskjutande till konsularrätt.

Till undvikande af en dylik säkerligen ej afsedd tolkning torde paragrafen
böra undergå någon omarbetning.»

Justitierådet Gr ef b er g:

»Enligt förslaget är konsulardomaren, vare sig i målet är fråga om
en brottslig gärning eller om flera brott, behörig att ensam handlägga och
afdöma målet, så vidt högre straff än böter ej kan i något fall följa. Enahanda
befogenhet tillerkännes honom beträffande ett framställdt anspråk
på skadestånd till belopp af högst 300 kronor. Då fråga är om flera skadeståndsanspråk,
torde förslaget afse, att konsulardomaren äger denna befogenhet
allenast i det fall, att sammanlagda beloppen af dessa anspråk icke
öfverstiga 300 kronor, men härutinnan är icke tydligt utsagdt hvad som
afsetts utan synes till förebyggande af en annan tolkning ett tillägg till andra
stycket vara erforderligt.»

12 §.

Högsta domstolen:

»Föreskrifterna i första stycket synas icke med erforderlig fullständighet
utmärka hvad enligt motiven torde vara förslagets mening eller
att beträffande handläggning och pröfning af konkurssaker (ej blott konkursansökningar)
och liknande rättsärenden tillägga konsulardomaren inom
jurisdiktionsområdet enahanda befogenhet, som i Sverige tillkommer domare
å landet.

Beträffande tredje stycket anmärkes, att till förekommande af all
tvekan i lagtexten uttryckligen torde böra utsägas, att konsulardomaren jämväl
skall förordna god man för hustru enligt 19 kap. 4 § ärfdabalken äfvensom
sådan god man, som afses i 20 kap. 7 § nämnda balk.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

13 §.

Högsta domstolen:

»Då senare punkten i paragrafen uppenbarligen tillkommit med hänsyn
till bestämmelsen i andra stycket af 7 §, så torde, därest berörda del af
sistnämnda paragraf icke bibehålies, jämväl ifrågavarande punkt böra utgå».

18 §.

Justitierådet Berglöf:

»I fråga om tredje stycket af denna paragraf erinras, att det skulle
bättre öfverensstämma med det för ifrågavarande lagförslag följda system
att föreskrifva allenast, att här afsedd förklaring — hvars innehåll i allt
fall bör angifvas mera i enlighet med ordalagen i gällande författning —
skall upptagas af konsulardomaren, i sammanhang hvarmed en samarbetning
med paragrafens andra stycke lämpligen kunde äga rum.»

Justitieråden Claéson, Gr ef ber g, Quensel och Borgström:

»Den i tredje stycket upptagna bestämmelse om motsvarande tillämpning
af hvad allmän lag innehåller därom, att ådömdt straff må, för den
händelse den dömde afgifver förklaring att han är villig undergå straffet,
verkställas, innan utslaget vunnit laga kraft — hvilken bestämmelse i allt
fall icke är affattad i full öfverensstämmelse med motsvarande föreskrift
i kungl. förordningen den 30 maj 1873 — synes, med hänsyn till det allmänna
stadgandet i 1 § om svensk lags tillämplighet, öfverflödig och torde kunna
uteslutas, i sammanhang hvarmed återstoden af ifrågavarande stycke lärer
kunna samarbetas med andra stycket.»

19 §.

Högsta domstolen:

»För ett verksamt kungörande af ordningsföreskrift, hvarom här är
fråga, torde stundom erfordras, att anslag däraf sker ej blott å konsulatet
i den stad, där konsulardomaren är stationerad, utan äfven å något eller
flera biand öfriga konsulat inom området, hvarför en ändring af andra stycket
i berörda riktning synes påkallad. Jämväl torde orden »i öfrigt på det
sätt, som på orten är för dylika kungöranden brukligt», böra utbytas mot
ett uttryck, som bättre angifver, att här afsedda form för kungörandet
skall lämpas efter hvad å hvarje ort är mest ändamålsenligt.»

20 §.

Justitierådet Berglöf:

»Denna paragraf är, i hvad den anvisar sedvanerätten såsom subsidiär
rättskälla, öfverflödig. I den mån åter, som paragrafen obetingadt lämnar

Bill. till Piksd. Prot. 1309. 1 Sami. 1 Afd. 108 Höft. 9

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

sedvänjan försteget vid kollision med svensk rätt, uppställer den en princip,
hvars införande i vår lagstiftning ej kan tillstyrkas. På grund af det
anförda hemställes, att förevarande paragraf måtte utgå ur förslaget.»

Justitieråden Claéson, Quensel och Borgström:

»Det torde vara öfverflödigt att genom uttrycklig lagbestämmelse anvisa
sedvanerätten såsom subsidiär rättskälla, och då hvad inom högsta
domstolen redan erinrats mot att lämna sedvänjan försteget vid kollision
med svensk rätt är synnerligen beaktansvärdt, hemställes, att de i denna
paragraf upptagna bestämmelser måtte uteslutas ur förslaget.»

Justitierådet Grefberg:

»Enligt det år 1886 afgifna förslaget till konsular jurisdiktion skulle
allenast i handel smål tagas hänsyn till sedvänja, en bestämmelse, som numera
är öfverflödig på grund af hvad lagen den 20 juni 1905 om köp och
byte af lös egendom i detta afseende innehåller. I nämnda mål, där sedvänjan
skall hafva försteget framför ett gifvet lagstadgande, yppas ej
sällan stridig bevisföring om rådande bruk, och det kan i dessa fall vara
vanskligt att bedöma, huruvida något allmänt vedertaget bruk finnes. Samma
svårighet kan otvifvelaktigt möta vid afgörandet af denna fråga i andra
mål. Då det tillika icke är tillrådligt att gifva sedvanerätten i och för sig
utan hänsyn till dess innehåll tillämplighet framför ett gifvet lagbud, samt
bestämmelse om dess giltighet, då beskrifven lag ej finnes, gifves i rättegångsbalken,
torde förevarande paragraf utgå från förslaget.»

22 §.

Justitierådet Quensel:

»Med denna paragraf torde åsyftas en bestämmelse, att, där i annan
lag än den förevarande finnes föreskrifvet, att handling skall af rättssökande
ingifvas eller annan åtgärd af honom vidtagas inom viss tid, kortare
än 30 dagar, denna tid utsträckes till 30 dagar från den såsom utgångspunkt
för tidsberäkningen bestämda dag, såvida icke särskild föreskrift
i denna lag eller eljest af Konungen för området meddelats.

Då en sådan bestämmelse icke kommit till fullt klart uttryck, torde
paragrafen böra något omredigeras.»

24 §.

Justitieråden Claéson, Quensel, Borgström och Berglöf:

»Att, såsom här föreslås, tillåta ett utbyte af fängelsestraff mot böter,
är någonting för vår rätt helt och hållet främmande. Ett dylikt utbyte af
straff skulle af naturliga skäl komma att af domstol föreskrifvas endast, då

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

den dömde befunne sig i den ekonomiska ställning, att lian förmådde gälda
böterna. Stadgandet synes sålunda på ett betänkligt sätt afvika från principen
om likhet inför lagen.

För ölrigt torde gent emot departementschefens motivering af förslaget
med skäl kunna erinras, att den öfverklagade svårigheten för verkställighet
af frihetsstraff inom jurisdiktionsområdena väl måste vara minst
kännbar ifråga om de kortvarigare frihetsstraff, hvarå denna paragraf syftar.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställes om paragrafens uteslutande
ur förslaget.»

25 §.

Justitierådet Gr ef ber g:

»Det i första stycket föreslagna stadgandet, att böter och viten skola
tillfalla statsverket äfven om i lag annorlunda stadgas, synes, med hänsyn
därtill att genom traktat eller eljest särskild bestämmelse om rätten
till böter och viten kan vara gällande för jurisdiktionsområdet, ej fullständigt
återgifva hvad som afsetts och förty böra underkastas omarbetning.»

26 §.

Justitierådet Berglöf:

»Den här förekommande uppräkningen af vissa språk, å hvilka protokoll
och utslag må kunna affattas, torde af praktiska skäl böra utbytas
mot ett stadgande, som medgifver användning af annat europeiskt språk
öfver hufvud. Hvarje dylik uppräkning har ju sina vanskligheter, och
den ifrågavarande lider t. ex. af den oegentligheten att utesluta två så betydande
kulturspråk som spanska och italienska.»

Justitieråden Claéson, Gr ef ber g, Quensel och Borgström biträdde den
af justitierådet Berglöf gjorda hemställan, att den här förekommande uppräkning
af vissa språk, å hvilka protokoll och utslag finge affattas, måtte
utbytas mot ett stadgande, som medgåfve användning af annat europeiskt
språk.

28 §.

Högsta domstolen:

»Det i sista punkten af denna paragrafs första stycke föreslagna stadgande
att stämning i visst fall må delgifvas genom anslag å konsulatet
synes innebära alltför ringa garanti för att svaranden skall kunna erhålla
kännedom om den mot honom väckta talan. Den risk att icke kunna
bevaka sin rätt, svaranden vid ett sådant delgifningssätt skulle löpa, framträder
särskildt stark i fråga om mål, däri svaranden kan dömas tredskovis,
då de regler, som i det följande föreslås för delgifning af tredskodom,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

ej heller bereda svaranden större trygghet att erhålla kännedom om denna.
Ifrågavarande stadgande synes således böra utgå.»

33 §.

Högsta domstolen:

»Då vid konsulär domstol allmän åklagare ej för talan, äga icke såsom
i tredje stycket af denna § förutsättes bestämmelserna i lagen den 4 juni
1886 angående ersättning af allmänna medel till vittnen i brottmål utan
vidare tillämplighet vid konsularjurisdiktionens utöfning.

Med hänsyn härtill synes förevarande stycke böra underkastas en omarbetning,
därvid jämväl bör iakttagas, att en person, som påkallas att
upplysningsvis höras, blifver, på sätt i nämnda lag skeft, i förevarande afseende
likställd med vittne.»

37 §.

Högsta domstolen:

»Med hänsyn till jurisdiktionsområdenas stora utsträckning och de
svårigheter, som delgifning af handlingar med part personligen på grund
däraf kan erbjuda, synes det böra medgifvas tappande part att med laga
verkan låta sådan delgifning, hvarom i andra stycket af denna paragraf
förmäles, ske med behörigt ombud för den vinnande parten.»

38 §.

Högsta domstolen:

»Åt denna paragraf bör gifvas en affattning hvaraf tydligare än nu
är fallet framgår, att föreskriften angående fullföljd af talan afser jämväl
förfarande af konsulardomaren såsom utmätningsman eller af den, som af
konsulardomaren förordnats att fullgöra utmätningsmans åliggande.»

39 §.

Justitieråden Claeson, Quensél, Borgström och Berglöf hemställde,
att sista stycket borde såsom öfverflödigt uteslutas.

Justitierådet Gr ef ber g:

»Ehuruväl förbudet att fullfölja talan emot dom, som tredskovis meddelats,
är välgrundadt.kan dock ifrågasättas, att undantag stadgas för visst
fall från detta förbud. Har nämligen konsulardomaren eller konsularrätten
genom beslut förklarat, att, till följd af den tappandes underlåtenhet att
fullgöra hvad honom för sakens återupptagande enligt 37 § 2 stycket åligger
iakttaga, domen skall stånda fast, men hofrätten, då frågan härom
fullföljes, ändrar detta beslut, synes för undvikande af långvarig rätte -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 153.

gång, sora blifver följden af en återförvisning, pröfning af själfva saken
jämväl böra af hofrätten företagas. Anses en sådan anordning lämplig,
skulle talan emot förstnämnda beslut ej vara tillåten i annat fall, än att
själfva saken dragés under hofrättens pröfning.

Äfven jag anser att sista stycket bör uteslutas.»

41 §.

Högsta domstolen:

»Med hänsyn till innehållet af de i denna paragraf upptagna stadganden
synes densamma lämpligen böra erhålla plats närmast framför förslagets 56
§, som upptager föreskrifter om proceduren i underställda mål.»

42 §.

Högsta domstolen:

»Då till utsökningsmål icke torde kunna hänföras mål, däri klagan föres
öfver förfarande af konsulardomaren såsom utmätningsman, lärer förevarande
paragraf böra fullständigas med föreskrifter rörande tiden för anmälan
af missnöje i dylika mål.»

45 och 46 §§.

Justitieråden Quensél, Borgström och Berglöf:

De i 46 § intagna föreskrifter angående laga förfall motsvaras visserligen
af gällande bestämmelser i rättegångsbalken; men då de helt visst sakna
praktisk betydelse och dessutom innebära den oegentligheten, att förfallet
skulle pröfvas icke af hofrätten utan af konsulardomaren, hemställes, att desamma
måtte utgå ur förslaget.

Under sådan förutsättning synes det återstående innehållet i 46 § icke
behöfva upptaga en särskild paragraf, utan kan hvad däri utsäges kortare
men ändock fullt tydligt vinna uttryck genom ett tillägg till 45 §.»

47 §.

Justitierådet Quensel:

»Då vägande skäl ej synas mig tala för, att i ett afseende gorå skillnad
på fullföljdsförfarandet i tvistemål och i brottmål, när förfarandet i öfrigt
behandlas såsom ensartadt, hemställer jag, att 47 § måtte utgå.»

50 §.

Justitieråden Claeson, Grefberg, Borgström och Berglöf:

»Då den förutsättning, hvarifrån bestämmelserna i fjärde och femte
styckena utgå, är enahanda, eller att ombud för vederparten ej finnes, synas
dessa båda stycken lämpligen böra sammanföras till ett.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Justitierådet Quensél:

»Bestämmelserna, hur delgifning skall ske, då ombud för vederparten
ej finnes, synas mig ej så distinkt som önskligt vore skilja mellan de olika fallen,
att:

l:o) vederparten bor i sådan stad, som i paragrafen angifves, och

a) anträffas,

b) icke anträffas;

2:o) vederparten bor ej i sådan stad, som nämnts, men

a) kan utan större svårighet anträffas,

b) kan icke utan större svårighet anträffas.»

51 och 52 §§.

Justitieråden Quensel, Borgström och Berglöf:

»Under hänvisning till den vid 46 § gjorda anmärkning hemställes, att
andra stycket af 51 § måtte utgå.

Detsamma bör blifva förhållandet med samma paragrafs sista stycke,
som med hänsyn till innehållet i förslagets 53 § är öfverflödigt.

Därest de vid 51 § sålunda gjorda erinringar beaktas, synes förslagets
52 § lämpligen kunna bortfalla och den däri inrymda föreskrift fogas till
51 §.»

Justitieråden Grefberg och Claéson hemställde, att sista stycket i 51 §
såsom öfverflödigt måtte utgå.

55 §.

Justitieråden Claéson, Grefberg och Berglöf:

»I fråga om delgifning af klagoskrift i mål rörande häktad person synas
starka skäl tala för, att den häktade alltid erhåller del af vederparts klagoskrift,
hvaremot vidkommande delgifning af häktad persons klagoskrift
delgifningsskyldigheten lämpligen torde böra begränsas till de fall, då den
häktades vederpart har känd bostad i den stad, som är säte för konsulardomaren,
eller för sig ställt därstädes bosatt ombud. Då denna uppfattning
icke vunnit tydligt uttryck i här föreslagna regler för delgifning, hemställes,
att de måtte underkastas för sådant ändamål nödig omarbetning.

Den underrättelse om hvad klagandens vederpart har att iakttaga, som
konsulardomaren enligt slutorden i denna paragrafs tredje stycke skall gifva,
kan ej innefatta annat än en erinran därom, att vederparten kan vinna beaktande
af hvad han ytterligare önskar i målet andraga, därest skriftlig framställning
däraf inkommer till hofrätten, innan målet ännu hunnit företagas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

till afgörande; och torde denna stadgandets innebörd böra tydligare angifvas
än som med den föreslagna affattningen är fallet.

Stadgandet om handlingarnas öfversändande till bofrätten är gifvet
redan genom bestämmelserna i 53 § och bör därför uteslutas.»

Justitieråden Quensel och Borgström:

»Såsom redan blifvit anmärkt, synes den i slutorden till tredje stycket
af denna paragraf afsedda underrättelse om hvad klagandens vederpart bär
att iakttaga för sin talans bevakande icke kunna innefatta annat än en erinran
därom, att vederparten kan vinna beaktande af hvad han ytterligare önskar i
målet andraga, därest skriftlig framställning däraf inkommer till bofrätten,
innan målet ännu hunnit företagas till afgörande.

Lämpligheten och behöfligheten af en dylik erinran synes emellertid
med fog kunna ifrågasättas; och hemställes därför, att bestämmelsen i fråga
uteslutes.

De i öfrigt vid denna paragraf framställda anmärkningar torde jämväl
böra iakttagas.»

57 §.

Högsta domstolen-:

»Allmän åklagare torde alltid höra förordnas i underställdt mål, så
snart icke det förevarande brottet är sådant, att det får åtalas endast af målsägande.
Då emellertid de i paragrafens första stycke använda ordalag, om
än afsedda att uttrycka detta, icke härutinnan synas tillräckligt tydliga, hemställes,
att formuleringen ändras i antydd riktning.»

Justitierådet Quensel tilläde:

»Då af praktiska skäl målsägande icke kan inför konsulardomstol beredas
biträde af allmän åklagare, vore desto mera önskvärdt, att, om målet fullföljes
till högre instans, målsägande där erhölle den rättshjälp, han förut
måst umbära. Det torde därför böra tagas i öfvervägande, huruvida icke hvad
i första stycket finnes stadgadt beträffande underställdt mål bör utsträckas
att gälla äfven fullföljdt mål, därest målsägande inom behörig tid framställer
begäran i sådant afseende.»

58 §.

Justitierådet Berglöf hänvisade till hvad han erinrat i fråga om innehållet
af den i tredje stycket af 55 § föreskrifna underrättelse.

Justitieråden Quensel och Borgström:

»Under hänvisning till vår erinran vid 55 § i fråga om den där föreskrifna
underrättelse hemställes, att förevarande paragraf måtte ur förslaget
uteslutas.»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

59 §.

Högsta domstolen:

»Här föreslagna stadgande betecknar en betydande afvikelse från den i
svensk rätt hittills upprätthållna grundsatsen om parts rätt att oberoende af
målets större eller mindre vikt få draga sin talan under pröfning af den högsta
instansen. Och om en rubbning af denna princip hittills fruktlöst försökts i
fråga om rättegångar, anhängiggjorda i hemlandet, så synes rätta platsen för
den nu föreslagna nyheten i svensk lagstiftning ej vara en instansordning,
byggd på grundvalen af underrätter med så relativt svag organisation som de
föreslagna konsulära domstolarnas. Beträffande andra mål än brottmål har
ej heller rätten att fullfölja talan hos Konungen i förslaget underkastats någon
som helst inskränkning. Detta måste i och för sig betecknas såsom en betänklig
inkonsekvens, och en sådan framstår särskildt bjärt däruti, att ett på brottsligt
förfarande grundadt skadeståndsyrkande, äfven om det afser ett betydande
belopp, måste erhålla slutgiltigt afgörande i hofrätten, medan däremot fråga
allenast om skadestånd, oafsedt beloppet, får i tvistemål fullföljas till Konungen.
Till de skäl, som sålunda tala emot det föreslagna stadgandet, kan
jämväl läggas, att vid en uppdelning af brottmål i sådana, däri den dömdes
intresse anses motivera, att hans sak får skärskådas af den högsta instansen,
samt sådana, däri detta ej är fallet, den valda gränsen icke kan undgå att
verka godtycklig och obillig, helst då den sättes så högt upp i straffskalan, som
här skett och som torde vara nödvändigt, om stadgandet skall motsvara hvad
därmed åsyftas.

Under det att sålunda de skäl, som tala emot stadgandet, äro tungt vägande,
synas å andra sidan de motiv, som anföras till förmån därför, ej kunna
tillmätas afgörande betydelse. Väl torde, såsom departementschefen i sitt
yttrande till statsrådsprotokollet framhållit, dels på grund af svårigheten att
inom jurisdiktionsområdena längre tid hålla personer häktade och dels med
hänsyn till ett rätt främjande af Sveriges anseende kraf vet på snabb rättsskipning
i brottmål vara synnerligen framträdande å ifrågavarande område.
Men för detta krafs tillgodoseende — hvilket med afseende å förvaringsrum
för häktade är eu kostnadsfråga — få ej fordringarna å rättsskipningens betryggande
anordning eftergifvas.

Med afseende å hvad sålunda anförts hemställes, att ifrågavarande stadgande
ej måtte bibehållas i förslaget.»

61 §.

Högsta domstolen:

»Med hänsyn till de långa afstånden från jurisdiktionsområdena till
hemlandet, som väl synas motivera, att klagande i förevarande mål må få till -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

godonjuta längre besvärstid än den vanliga, hemställes om väsentlig förlängning
af den föreslagna besvärstiden.

Om den mot 59 § framställda anmärkning godkännes, blifver nödvändigt
att här meddela föreskrifter, mera omfattande än de nu föreslagna, rörande
förfarandet And fullföljd i mål, däri någon hålles häktad inom jurisdiktionsområde.
»

64 §.

Högsta domstolen:

»Nödig hänsyn till framtida rättssäkerhet synes kräfva, att skyldigheten
att insända renovation af protokoll och utslag i rättegångsmål ej göres
beroende däraf, att protokoll och utslag förut ej afsändts till hofrätten. Det
låter nämligen tänka sig, att insända protokoll af vederbörande part blifva
från hofrätten uttagna.

Af enahanda anledning torde renovationsskyldigheten böra utsträckas
att omfatta jämväl protokoll öfver ärenden, som af ses i 12 och 13 §§ af förslaget.
»

Ur protokollet
Carl Stålhammar.

Bih. till Riksd. Prot. 1909.

1 Sami.

1 Afd. 108 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
torsdagen den 1 april 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Albert Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Justitieråd en: friherre Marks von Wurtemberg,

Borgström.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde,
efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för utrikesdepartementet
hans excellens herr statsministern, högsta domstolens genom utdrag
af protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 2 oktober 1908
inhämtade utlåtande öfver upprättadt förslag till lag om konsularj urisdiktion.

Efter att hafva redogjort för utlåtandets innehåll yttrade föredraganden: »Med

anledning af den granskning, som i högsta domstolen ägnats
lagförslaget, har jag låtit inom justitiedepartementet omarbeta detsamma.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

De anmärkningar, om hvilka högsta domstolens alla eller flesta ledamöter
förenat sig, hafva härvid iakttagits, dock med det undantag, att förslagets
4 och 26 §§ bibehållits oförändrade. Af skäl, som jag redan vid remissen
af lagförslaget angifvit, synes det mig nämligen ej möjligt att genomföra
det visserligen ingalunda oviktiga och nu af tre justitieråd betonade
önskemålet att endast svensk man må kunna förordnas till konsular domare.
Och att medgifva användande i protokoll och utslag af annat europeiskt
språk än de nordiska och de tre — engelska, franska och tyska —, som
i viss män kunna anses äga karakteren af världsspråk, synes mig hvarken
behöflig! eller lämpligt.

De ändringar i förslaget, hvartill högsta domstolens granskning gifvit
anledning, äro i allmenhet ej af någon större betydelse. De väsentligaste
äro, att ur förslaget uteslutits bestämmelserna i 24 § om utbyte
af ådömt fängelsestraff mot böter och i 59 § om inskränkning i rätten
att fullfölja talan mot hofrättens utslag i brottmål. På sätt högsta domstolen
erinrat måste, när sistnämnda § bortfaller, mera omfattade föreskrifter
meddelas rörande förfarandet vid fullföljd till Konungen i mål,
däri någon hålles häktad inom jurisdiktionsområde. Ager häktad fullfölja
talan hur ringa det honom ådömda straffet än är, kan det naturligen
ej komma i fråga, att häktad klagande alltid skall hemförpassas.
Hemsändande lärer — såsom ock öfverensstämmer med grunderna för det
remitterade förslaget — böra äga rum allenast om den häktade är dömd
till straffarbete i två år eller svårare straff. Bestämmelser böra alltså gifvas
äfven för det fall, att den häktade kvarblifver inom jurisdiktionsområdet,
och hafva sådana bestämmelser införts i 58 § af det nya förslaget,
hvilken § motsvarar 61 § i det remitterade.

Förutom nyssnämnda 24 och 59 §§ hafva äfven 20, 46 och 52 §§
uteslutits, hvarjämte 41 § nedflyttats på sätt högsta domstolen förordat.
Två nya §§ hafva tillkommit. Hvad högsta domstolen vid 38 och 42 §§
erinrat beträffande klagan öfver konsulardomarens förfarande såsom utmätningsman
har nämligen iakttagits genom att i 6 kap. införts en särskild
§ angående detta ämne, med ordningsnumret 51; och i stället för
sista stycket af 33 § har tillagts en ny § om ersättning af allmänna
medel till vittnen i brottmål — den 35:te.

Vid omarbetningen af förslaget hafva äfven vidtagits åtskilliga redaktionella
jämkningar, hvilka icke omedelbart föranledts af hvad inom
högsta domstolen blifvit anmärkt.»

Föredraganden uppläste härefter lagförslaget i den lydelse, det efter
omarbetningen erhållit, samt hemställde, att det sålunda upplästa förslaget
måtte framläggas för Riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 153.

Justitierådet Borgström åberopade hvad han anfört vid ärendets
behandling i högsta domstolen, i den mån det ej vunnit beaktande vid
förslagets omarbetning.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall härtill
förordna, att till Riksdagen skall aflåtas nådig proposition
af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Stockholm 1909. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner.