Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 151 (Proposition 1911:151)

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 151.

N:o 151.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
stadga om skjutsväsendet; gifven Stockholms slott den
31 mars 1911.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till stadga om skjutsväsendet.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Oskär Nyländer.

Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. (N:o 151.) t

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

Förslag

till

Stadga

om sJcjutsväsendet.

I Kap.

Om skjutsanstalt.

1 §•

Skjutsanstalt för resandes befordran skall å tjänlig plats finnas
för hvarje ort, där bekofvet sådant krafvel’ och anstalten enligt denna
stadga kan uppehållas.

2 §•

Om inrättande, flyttning eller indragning af skjutsanstalt eller om
förändring af sådan anstalts egenskap enligt 3 § förordnar Konungens
befallningshafvande. Innan sådant förordnande meddelas, skola trafikanter
och andra, som saken kan röra, i ärendet höras vid sammanträde,
som efter tillkännagifvande i länskungörelserna och i ortstidning hålles
antingen inför Konungens befallningshafvande eller, efter dess bestämmande,
inför magistrat eller kronofogde.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

3 §•

Skjutsanstalt skall, efter ty Konungens befallningshafvande bestämmer,
vara antingen gästgifveri eller skjutsstation.

Vid skjutsstation tillhandahålles resande, förutom skjutsning, gästoch
stallrum samt vagnbod, hvilka lägenheter skola hållas i fullgodt
stånd, äfvensom hästfoder.

Vid gästgifveri skola dessutom för de resande vara att tillgå
nödig förplägning och uppassning samt, till det antal Konungens befallningshafvande
bestämmer, ett eller flera rum för härbärge. Dessa rum
skola vara städade, försedda med snygga möbler och i mån af behof
uppvärmda sängkläder, så ock med nödigt lyse, samt, när årstid eller
väderlek så fordrar, vara uppeldade.

4 §•

. För begagnande af husrum, förplägning eller annan förmån, som
jämlikt 3 § skall vid skjutsanstalt vara för resande att tillgå, skall
resande erlägga skälig betalning. Dock äge resande, som ankommer
till skjutsanstalt, under afvaktan på anskaffandet af därstädes beställd
skjuts uppehålla sig i gästrummet utan betalning.

Visar sig behof af taxa å de förnödenheter, för hvilka enligt hvad
nu är sagdt betalning skall erläggas, ankomme på Konungens befallningshafvande
att fastställa sådan taxa. År för skjutsanstalt dylik taxa utfärdad,
skall densamma vara i gästrummet anslagen.

5 §•

För resandes befordran skola vid skjutsanstalt hållas fullt dugliga
hästar med seltyg samt snygga åkdon och, där så nödigt finnes, ridsadlar,
eller, där batskjuts äger rum, farkoster, till det antal för hvarje
dygn räknadt, som Konungens befallningshafvande bestämmer. Härvid
bör iakttagas, att skjutsatgången lägges till grund för bestämmandet af
hästarnas eller farkosternas antal, samt att, där betydligt olika antal under
olika tider af året utgår, bestämmelserna därefter lämpas.

Skjutsdygnet räknas från klockan sex eftermiddagen det ena dygnet
till samma tid det andra.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Om tiden för hästars eller farkosters inställande skall Konungens
befallningshafvande jämväl meddela föreskrift. Ej må därvid stadgas,
att häst eller farkost skall inställas genast vid anfordran, eller att inom
kortare tid än en timme efter anfordran skall tillhandahållas större antal
hästar eller farkoster än det, som under nästföregående år dagligen i
medeltal vid skjutsanstalten utgått.

År skjuts beställd före den resandes ankomst, skola de hästar eller
farkoster, hvilka för skjutsen utlämnas, afräknas å antalet af de hästar
eller farkoster, hvilka mom den längsta tiden skola tillhandahållas.

Om olika slag af åkdon, som skola vid skjutsanstalt vara att tillgå,
och deras beskaffenhet skall gälla hvad Konungen vid fastställande af
afgift för begagnande af sådana åkdon bestämmer.

Jämte farkost skall tillhandahållas nödigt rodd-eller segelmanskap;
och skall Konungens befallningshafvande meddela föreskrift såväl härom
som angående farkostens beskaffenhet och det högsta antal personer eller
största last, som vid hvarje tillfälle må med farkosten befordras.

Om skjuts med automobil eller motorbåt stadgas i 63 §.

6 §•

Vid skjutsanstalt skola såväl gästgifveri- eller stationshållningen,
hvarmed förstås tillhandahållandet af de i 3 § härofvan omförmälda
förnödenheter och förmåner, som skjutsningen gemensamt upplåtas på
entreprenad efter ty i V kap. därom bestämmes.

Om uppehållande af skjutsanstalt annorledes än genom sådan
entreprenad skils i YII kap.

7 §•

Gästgifveri skall förestås af gästgifvare, skjutsstation af stationsföreståndare.

Där entreprenad, som i V kap. afses, vid skjutsanstalt äger rum,
skall entreprenören vara gästgifvare eller stationsföreståndare; honom
dock obetaget att till sådan befattning i sitt ställe på egen bekostnad
sätta annan person, som af Konungens befallningshafvande godkännes.

Uppehälles skjutsanstalt annorledes än genom entreprenad hvarom
nyss är nämndt, skall särskild person till gästgifvare eller stationsföreståndare
af Konungens befallningshafvande antagas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

8 §•

Till entreprenör eller eljest till gästgifvare eller stationsföreståndare
må ej antagas annan än den, som äger medborgerligt förtroende,
gjort sig känd för ordentlighet och redbarhet samt jämväl i öfrigt finnes
för befattningen lämplig. Entreprenör skall ock, för att kunna såsom
sådan godkännas, ställa antaglig borgen för fullgörande af de förbindelser
han genom entreprenaden åtager sig. Denna borgen skall vara ingången
af minst två personer, en för båda och båda för en såsom för egen skuld,
och försedd med vederbörligt intyg om deras vederhäftighet samt innefatta
ansvarighet för gäldande af alla de kostnader, som, i händelse
entreprenören jämlikt 37 § varder skild från entreprenaden eller under
entreprenadtiden aflider, kunna föranledas af entreprenadens uppehållande
genom annan.

9 §•

Vid skjutsanstalt skall genom gästgifvarens eller stationsföreståndarens
försorg och på hans bekostnad finnas uppsatt en tafla, tydligen
angifvande namnet å skjutsanstalten samt dess egenskap af gästgifveri
eller skjutsstation, så ock namnen å och afstånden till de skjutsanstalter,
till hvilka skjuts från ifrågavarande anstalt utgöres.

10 §.

Entreprenör vare pliktig att underkasta sig den förändring i skjutsskyldigheten,
som genom flyttning eller indragning af närbelägen
skjutsanstalt eller tillkomsten af ny sådan göres nödvändig.

11 §•

Jämte iakttagande af hvad denna stadga i öfrigt för gästgifvare
eller stationsföreståndare utsätter, skall honom åligga:

att med höflighet bemöta samt själf eller genom sina tjänare med
beredvillighet tillhandagå resande;

att städse hålla anstaltens gästrum och öfriga lägenheter i behörigt
skick;

att vårda det, som i hans förvar af resande lämnas;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

att tillse, att häst jämte seltyg äfvensom åkdon eller farkost, som
för skjuts tillhandahålles, är i fullt behörigt skick samt i motsatt fall
anskaffa duglig skjuts;

att vidmakthålla ordning bland skjutsare under det de uppehålla
sig vid skjutsanstalten; samt

att vaka öfver, att resande hvarken genom förvållande af någon,
som med skjutsningen har befattning, uppehälles eller affordras betalning
utöfver hvad i skjutslega eller andra afgi/ter enligt denna
stadga bör erläggas eller på annat sätt tillskyndas olägenhet eller förfång
af skjutsare eller andra vid skjutsanstalten sig uppehållande personer.

Aflägsnar sig gästgifvare eller stationsföreståndare från skjutsanstalten,
skall han dessförinnan draga försorg, att hans åligganden
vid anstalten under hans frånvaro fullgöras af annan lämplig person.

II Kap.

Om skjuts- och åkclonslega.

12 §.

Maximibeloppet af lega, som i allmänhet må uppbäras för skjuts
efter häst, fastställes för hvarje stad, som ej hör till landsting, samt i
öfrigt för hvarje län eller, där län är fördeladt i särskilda landstingsområden,
hvarje sådant område af Konungen på förslag af vederbörande
stadsfullmäktige eller landsting samt Konungens befallningshafvande.
Beloppet kan sättas olika för olika delar af samma län.

13 §.

Maximilegan för båtskjuts vid anstalt, där sådan utgöres, bestämmes
genom taxa, som för den anstalt fastställes af Konungen på
dess befallningshafvandes förslag.

14 §.

Finnes i anseende till särskilda svårigheter för skjutsningens utgörande
vid viss skjutsanstalt den enligt 12 § bestämda maximilega

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

mera afsevärdt understiga skjutsens verkliga värde; eller skulle för vidmakthållande
af viss skjutsanstalt erfordras utöfver rättigheten till uppbärande
af maximilega enligt 12 eller 13 §§ större bidrag af allmänna
medel än att anstaltens nytta och behöflighet kan anses däremot svara;
då må, i den ordning som i V och VII kap. sägs, skjutslegan för sådan
anstalt kunna antingen för viss tid eller tills vidare förhöjas utöfver
maximilegan'' efter ty skäligt pröfvas.

15 §.

Akdonslega, hvarunder här förstås jämväl afgift för sadel och
betsel till ridhäst, som af resande begagnas, så ock för sele när den
resande medför eget åkdon, bestämmes af Konungen.

III Kap.

Om begagnande af skjuts.

16 §.

Vid skjutsanstalt äge eu hvar resande påkalla och erhålla skjuts i
enlighet med denna stadgas bestämmelser. Drucken eller vildsint person,
som begär skjuts, må dock afvisas.

17 §•

Skjuts utgöres i allmänhet från och till skjutsanstalt. Dock skall
skjuts lämnas äfven från eller till annat ställe dit farbar väg finnes,
under förutsättning, att den skjutsande icke därigenom kommer att
färdas längre väg än som motsvarar afståndet från skjutsanstalten, där
skjutsen erhållits, till det längst därifrån belägna ombytesställe, dit skjuts
från anstalten utgöres.

Där skjuts sålunda begagnas från annat ställe än skjutsanstalt,
och° den lesandes färd ej går tillbaka till den anstalt, där skjutsen
erhållits, skall den resande erlägga utöfver skjutslega efter den af honom
därvid tillryggalagda väglängd jämväl särskild skjutslega för hämtningen.
Denna lega beräknas efter vägens längd från anstalten till
hämtningsstället.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Resande, som med skjuts ankommer till stad, vare jämväl berättigad
att utan särskild ersättning med skjutsen färdas till au nät ställe inom
stadens planlagda område än därvarande skjutsanstalt. Kan ej härbärge
å det uppgifna stället erhållas, må den resande icke förvägras
att, för sökande af härbärge annorstädes, ytterligare begagna skjutsen
mot särskild ersättning, beräknad efter sjuttiofem öre hästen för hvarje
full halftimme, som skjutsen för detta ändamål tages i anspråk.

18 §.

Skjuts må före den resandes ankomst beställas antingen skriftligen
eller, där så ske kan, genom telegram eller ock genom telefon från
telefonstation.

Skriftlig beställning skall vara undertecknad af den resande själf
eller annan person å hans vägnar. Beställning genom telegram eller
telefon skall vara vitsordad af tjänstemän vid den telegraf- eller telefonstation,
från hvilken beställningen göres.

Vid beställning skall uppgifvas, förutom den resandes namn, titel
eller yrke samt hemvist, jämväl det antal hästar eller farkoster, som
påfordras, tid och ort för skjutsens tillhandahållande samt namnet å det
ställe, till hvilket skjutsen skall utgöras.

Har ej vid beställning iakttagits hvad sålunda är stadgadt, må
densamma lämnas utan afseende.

19 §.

Entreprenör skall vara skyldig att under högst två timmar från
den för skjutsens tillhandahållande bestämda tid låta skjuts afvakta att
resan anträdes eller skjutsbeställningen återkallas. För hvarje full fjärdedels
.timme, som af den sålunda stadgade väntningstiden förflyter efter
det skjutsen å utsatt tid varit att tillgå, skall entreprenören vara berättigad
att i väntningspenningar af den resande erhålla tjugufem öre
för hvarje häst.

20 §.

Entreprenör är ansvarig för, att skjuts lämnas inom behörig tid
och i fullt dugligt skick.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

V arder resande till följd däraf att honom lämnats oduglig häst
förhindrad att med erhållen skjuts fortsätta resan, skall skjutsaren vara
honom behjälplig att genom beting anskaffa annan skjuts.

21 §.

Återkallar resande skjutsbeställning'' senare än en timme innan
skjutsen skall lämnas, skall entreprenören vara berättigad att af den
resande för besvär och tidsspillan erhålla ersättning med sjuttiofem öre
för hvarje häst.

1 illhandahålles betingad skjuts vid särskildt kämtningsställe utan
att sedermera af den resande begagnas, äge entreprenören att för
färden dit åtnjuta lega i förhållande till våglängden däremellan och
skjutsanstalten, från hvilken skjutsen utgått, dock minst sjuttiofem öre
för hvarje häst.

Utöfver ersättning eller lega, hvarom nu är sagdt, skola jämväl
erläggas väntningspenningar, där sådana enligt 19 § böra utgå.

22 §.

Då gästgifvare, stationsföreståndare eller entreprenör därom tillsäger,
skall resande innan färden anträdes erlägga, jämte väntningspenningar,
där sådan bör utgå, belöpande skjutslega för resan till det
ställe, dit skjutsen skall utgöras.

Har resande vid skjuts anstalt, hvarifrån färden anträdes, åtnjutit
förmån, för hvilken enligt 4 § betalning skall gäldas, skall sådan betalning
erläggas innan afresa får ske.

23 §.

Åkdon må ej, med mindre entreprenören det medgifver, belastas
med större tyngd af resande och resgods än etthundrasextio eller, där
skjutsaren ej å åkdonet färdas, tvåhundrafyrtio kilogram för hvarje häst.
Person som fyllt tolf år anses härvid motsvara åttio samt barn under
tolf år fyrtio kilograms vikt. Utgör resgods, som å åkdonet medföres,
ej mer än tio kilogram för hvarje häst, varde det gods ej beräknadt.

På häst, som af resande användes till ridt, må ej läggas gods till
större tyngd än femton kilogram.

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. 97 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

24 §.

För schäs, kärra, trilla eller därmed jämförligt åkdon med eller
utan sufflett vare resande ej skyldig att använda flera än en häst.
För större åkdon skola begagnas två hästar.

25 §.

Resande, som färdas med eget åkdon, vare berättigad att, med
iakttagande af stadgad körningstid, själf eller genom honom åtföljande
person köra åkdonet. När två eller tre hästar begagnas för två åkdon,
vare den resande icke skyldig att medhafva flera än en skjutsare. År
antalet hästar eller åkdon större, må så många skjutsare medfölja, som
erfordras för hästarnas återhämtning.

Till skjutsare må ej användas person under aderton år, om ej den
resande det medgifver; ej heller någon, som eljest uppenbarligen är för
ändamålet olämplig eller oduglig.

26 §.

Begagnar resande ridhäst, skall han såsom godtgörelse för hästens,
återhämtande erlägga hälften af den för skjutsen belöpande lega.

27 §.

Skjuts intill en half mil betalas såsom för en half mil. Vid
skjuts utöfver en half mil beräknas betalningen efter den tillryggalagda
väglängden, dock att som full tiondedels mil räknas öfverskj utande del
af sådan.

28 §.

Resande äge icke att fordra skyndsammare fortkomst än efter en
och en fjärdedels timme på milen. År afståndet mellan två skjutsanstalter
ovanligt långt, eller är vägen af svårare beskaffenhet eller af
backar i hög grad besvärad, ankomme på Konungens befallningshafvande
att för sådant skjutshåll bestämma ställe, hvarest entreprenören
må vara berättigad att låta hästen hvila högst en half timme.

Kung! Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Under färden må af resande göras uppehåll högst tre timmar.
För den tid skjutsen sålunda uppehälles öfver en fjärdedels timme skall
den resande erlägga väntningspenningar efter den i 19 § stadgade
beräkningsgrund.

29 §.

Sker genom resandes eller honom åtföljande persons förvållande
skada å häst, åkdon, seltyg eller sadel, må ej, innan öfverenskommelse
om ersättning därför blifvit träffad och betalning af ersättningsbeloppet
erlagts eller säkerhet därför ställts, skjuts till resans fortsättande lämnas
den resande, med mindre den, som skadan lidit, det medgifver.

30 §.

Hvad i detta kapitel stadgas om entreprenör skall, där skjutsanstalt
uppehälles annorledes än genom entreprenad, gälla om annan
person, af hvilken skjuts vid den anstalt utgöres.

IV KAP.

Om tillsyn öfver skjutsanstalt.

31 §.

För kontroll öfver gästgifveri- eller stationshållningens och skjutsningens
ordentliga besörjande skall vid skjutsanstalt finnas dagbok,
som före hvarje månads början tillställes gästgifvaren eller stationsföreståndaren,
i stad genom magistratens och på landet genom länsmannens
försorg.

Gästgifvare eller stationsföreståndare skall vårda dagboken och
opåmint tillhanda resande densamma för behöriga anteckningar efter
ty nedan sägs.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

32 §.

Dagboken, som bör bestå af erforderligt antal blad, uppdelade i
särskilda kolumner för de anteckningar, Indika böra däri införas, skall
å första sidan innehålla uppgift å

de särskilda skjutsanstalter, till hvilka skjuts från anstalten utgöres;
väglängden till berörda ställen;

den lega, som bör erläggas för resa till livartdera af dessa ställen;
det antal hästar eller farkoster, som vid skjutsanstalten skall för
de resande tillhandahållas, samt

de tider, inom hvilka skjuts efter tillsägelse skall inställas.
Riktigheten af dessa uppgifter skall genom vederbörande polismyndighets
underskrift bestyrkas.

33 §.

Resande åligger att, innan han lämnar skjutsanstalt, hvarest skjuts
tages, i dagboken anteckna sitt namn, titel eller yrke, dagen då resan
äger rum, den ort, hvarifrån resan företages, och den, till hvilken resan
ställes, äfvensom det antal hästar, som begagnas.

Lämnas skjuts vid särskildt hämtningsställe. eller underlåter resande
att verkställa nämnda anteckningar, skola dessa göras af gästgifvaren
eller stationsföreståndaren. Betingas skjuts genom beställning, som i
18 § afses, skall gästgifvaren eller stationsföreståndaren genast i dagboken
anteckna tiden, då beställningen ingått.

34 §.

Vill resande anföra klagomål i ett eller annat hänseende öfver
förhållande vid skjutsanstalt eller eljest vid skj utsningen, göre det
antingen i särskild skrift, i stad till magistraten och å landet till vederbörande
länsman, eller ock genom anteckning i därtill afsedd kolumn i
dagboken. Resande skall därvid jämväl uppgifva de skäl och bevis,
som för styrkande af klagomålets befogenhet må förefinnas, äfvensom
sitt namn, titel eller yrke och postadress. Sker annorlunda, må klagomålet
lämnas utan afseende.

Resande, som anför obefogadt klagomål, skall vara pliktig att
ersätta alla de besvär och kostnader, som däraf föranledas för den, mot
hvilken klagomålet riktats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

35 §.

För hvarje månad skall, inom åtta dagar efter utgången däraf, dagboken,
försedd med gästgifvarens eller stationsföreståndarens underskrift,
af honom aflämnas eller insändas, i stad till magistraten och å
landet till länsmannen.

Förekommer i dagboken klagomål, eller är sådant i särskild skrift
anfördt, skall magistraten eller länsmannen ofördröjligen verkställa noggrann
undersökning rörande det öfverklagade förhållandet samt därefter
till Konungens befallningshafvande insända dagboken eller klagoskriften
jämte undersökningsprotokollet och vederbörandes förklaring.

Dagbok, i hvilken klagomål icke finnes antecknadt, skall ofördröjligen
öfverlämnas till Konungens befallningshafvande.

36 §.

För hvarje skjutsanstalt skall i stad magistraten samt å landet
kronobetjäningen öfva särskild tillsyn å, att ordning och skick äro vid
anstalten rådande, samt att gästgifvare eller stationsföreståndare äfvensom
entreprenör, där sådan finnes, behörigen fullgöra sina skyldigheter.

A landet skall för nämnda ändamål länsmannen minst en gång i
kvartalet eller, om Konungens befallningshafvande så förordnar, minst
en gång i månaden besöka hvarje skjutsanstalt inom sitt tjänstgöringsområde
och därvid med sorgfällighet undersöka anstaltens skötsel.
Härom skall anteckning göras i dagboken.

Förekommer vid tillsyn, hvarom nu är sagdt, anmärkning, som
finnes påkalla anmälan hos Konungens befallningshafvande, skall sådan
anmälan ofördröjligen aflåtas.

37 §.

Visar gästgifvare eller stationsföreståndare gång efter annan försumlighet
med fullgörande af sina skyldigheter, eller förekomma å
skjutsanstalt vid särskilda tillfällen oordningar af den art, att gästgifvaren
eller stationslöreståndaren icke kan anses fortfarande äga de
lör befattningens utöfvande erforderliga egenskaper, vare han, utom det
bötesansvar, hvartill han i hvarje fall må hafva gjort sig skvldig, underkastad
påföljden att från befattningen skiljas, och skall densamma i
sådant tall öfverlämnas till annan person. Beslut härom meddelas af
Konungens befallningshafvande, på anmälan af magistrat eller krono -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

betjäning. Entreprenör, som sålunda skiljes från befattning såsom gästgifvare
eller stationsföreståndare, skall vara pliktig att gälda kostnaden
för befattningens uppehållande genom annan.

Underlåter eljest entreprenör att behörigen fullgöra sina skyldigheter,
eller förekomma andra sådana omständigheter att entreprenaden
icke vidare kan honom anförtros, skall han från densamma skiljas.
Konungens befallningshafvande skall därom på anmälan af magistrat
eller kronobetjäning meddéla beslut. Varder entreprenör sålunda skild
från entreprenaden eller aflider han under entreprenadtiden, och finnes
ej annan lämplig person villig att för den återstående tiden öfvertaga
entreprenaden på stadgade villkor, skall det åligga i stad magistraten
och på landet länsmannen att skyndsamt ombesörja entreprenadens
uppehållande på entreprenörens eller hans dödsbos och löftesmäns bekostnad.
Kan det ej ske, varde förhållandet anmäldt hos Konungens
befallningshafvande, och äge den myndighet förordna, att anstalten skall
för den återstående entreprenadtiden indragas.

V Kap.

Om åstadkommande af entreprenad.

38 §.

Entreprenadtiden skall i allmänhet omfatta eu period af fem
kalenderår. Konungens befallningshafvande äge dock, om så anses lämpligare,
inskränka perioden till tre år. I hvarje fall skall emellertid perioden
utlöpa vid samma tidpunkt för alla skjutsanstalter inom ett och samma län.

Huru i visst fall entreprenadperiod må afse kortare tid ån nu är
sagdt stadgas i 49 §.

39 §.

För upplåtande på entreprenad af skjutsningen _ och i förening
därmed af gästgifveri- eller stationshållningen vid skjutsanstalt skola
anställas auktioner, en eller flera, efter ty i detta kapitel därom närmare
bestämmes.

Auktion utlyses af Konungens befallningshafvande genom tillkännagifvande
i länskungörelserna och i åtminstone en af ortens tidningar,
ordinarie auktion minst en månad och ny auktion minst fjorton

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

dagar före auktion sdagen. Därvid skall för den anstalt, auktionen afser,
jämväl meddelas uppgift å de bestämda entreprenadvillkoren, så ock å
antalet hästar som under sistförflutna tre år, där anstalten så länge
ägt bestånd, i medeltal vid densamma utgått.

Där så lämpligt finnes, må auktioner för flera skjutsanstalter å
landet hållas vid samma tillfälle.

Auktion förrättas för skjutsanstalt i stad af magistraten samt för
sådan anstalt å landet af kronofogden eller, där Konungens befallningshafvande
så förordnar, länsmannen i orten.

Vid auktion skall föras protokoll, upptagande gjorda utrop och
samtliga anbudsgifvares därvid afgifna lägsta anbud.

Efter auktionens slut skall protokollet jämte anbudsgifvares därvid
aflämnade bevis, intyg och borgen skyndsamt insändas till Konungens
befallningshafvande.

40 §.

I början af året näst före det, med hvilket den löpande entreprenadperioden
inom länet går till ända, skall Konungens befallningshafvande
efter vederbörande magistraters och länsmäns hörande taga under ompröfning,
huruvida för någon eller några skjutsanstalter inom länet någon
förändring af de stadgade entreprenadvilikoren må vara behöflig, samt, i
den mån anledning därtill förekommer, meddela beslut om sådan ändring.

Härefter skall Konungens befallningshafvande ombesörja, att ordinarie
entreprenadauktion före näst infallande maj månads utgång hålles
för tillvägabringande af nytt beting för en hvar skjutsanstalt inom länet.

41 §.

Vid ordinarie auktion skall skjutsningen och i sammanhang därmed
gästgifveri- eller stationshållningen utropas emot rättighet att af de
resande i skjutslega uppbära den för orten fastställda maximilega utan
villkor af bidrag. Varder därvid icke något anbud afgifvet, skall utrop
anställas med villkor af bidrag jämte rättighet att uppbära nämndamaximilega.

42 §.

Nu har vid ordinarie auktion afgifvits anbud, mot hvilket med afseende
å anbudsgifvares person eller borgen eller beskaffenheten af den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

för gästgifveri- eller stationshållningen erbjudna lägenhet anmärkning
ej förekommer; är sådant anbud afgifvet utan anspråk på entreprenadbidrag,
skall det af Konungens befallningshafvande antagas. Åro två
eller flera sådana anbud, skall det antagas, som innefattar erbjudande
att besörja skjutsningen för lägsta legan. in-o två eller flera anbud
därutinnan lika, halve det företräde, som tinnes erbjuda största säkerhet
för entreprenadens behöriga fullgörande.

År åter vid det eller de lägsta godkända anbuden fäst förbehåll
om entreprenadbidrag, skall auktionsprotokollet för det ändamål, som
afses i 44 §, af Konungens befallningshafvande öfverlämnas, för skjutsanstalt
i stad, som ej deltager i landsting, till stadsfullmäktige och för
annan skjutsanstalt till årets lagtima landsting för det län eller landstingsområde,
där skjutsanstalten är belägen.

43 §.

År vid ordinarie auktion icke afgifvet något anbud, som Konungens
befallningshafvande finner kunna godkännas, skall Konungens befallningshafvande
skyndsamt låta förrätta ny auktion.

I afseende å denna auktion och därvid gjorda anbud, mot hvilka
anmärkning ej förekommer, skola stadgandena i 41 och 42 §§ äga motsvarande
tillämpning.

Göres vid auktion, hvarom nu är sagdt, ej anbud, som finnes kunna
godkännas, gifve Konungens befallningshafvande stadsfullmäktige eller
landstinget därom underrättelse för den åtgärd, som jämlikt 44 § däral
må föranledas.

44 §.

Stadsfullmäktige eller landstinget beslute, huruvida och till hvilket
belopp entreprenadbidrag för skjutsanstalt må böra anvisas.

I sammanhang härmed må stadsfullmäktige eller landstinget, där
anledning därtill förekommer, taga under öfvervägande och för sin del
besluta, ej mindre huruvida någon förhöjning af skjutslega!! utöfver
maximilegan må kunna enligt 14 § medgifvas, ån äfven huruvida, för
den händelse entreprenad vid anstalten ej kan åstadkommas med till—
lämpning af sålunda bestämda villkor i afseende å bidrag och skjutslega,
anstalten må indragas för den period, hvarom fråga är. Finnes anstalten
böra, utan vidare åtgärd för entreprenad, för alltid indragas, må ock
därom beslutas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

45 §.

Stadsfullmäktiges eller landstingets beslut skall ofördröjligen hos
Konungens befallningshafvande anmälas.

Afser beslutet indragning af skjutsanstalt eller förhöjning af skjutslegan
för sådan anstalt, skall beslutet därutinnan underställas Konungens
befallningshafvandes pröfning. Sådan underställning skall ock äga rum
beträffande landstings beslut, hvarigenom entreprenadbidrag beviljats.

Beslut, som sålunda underställes, skall af Konungens befallningshafvande
oförändradt antingen godkännas eller ogillas. Ej må godkännande
af landstings beslut om entreprenadbidrag vägras på den
grund, att beviljadt dylikt bidrag anses vara för högt.

Hvad sålunda efter underställning från landsting beslutas skall
delgifvas landstinget, så framt tinget ännu är samladt. Eljest skall
underrättelse om beslutet införas i länskungörelserna.

46 §.

År betingadt bidrag medgifvet, skall motsvarande anbud antagas.

Har bidrag antingen alldeles icke eller ock endast till nedsatt
belopp beviljats, med eller utan förhöjning af skjutslega^ och åtnöjes
godkänd anbudsgifvare med sålunda bestämda villkor, skall ock entreprenaden
till honom öfverlämnas. Hafva två eller flera afgifvit godkända
anbud, skall med iakttagande af nämnda villkor entreprenaden
hembjudas dessa anbudsgifvare i ordning efter deras anbud, så att den,
som gjort lägre anbud, skall hafva företräde framför den, som högre bjudit!

Aro på grund af hvad sålunda stadgats två eller flera anbudsgifvare
lika berättigade till entreprenadens öfvertagande, skall företrädet
tillkomma den, som nöjes i främsta rummet med lägsta bidrag men
eljest med lägsta skjutslega. Kan ej på sådant sätt dem emellan skiljas,
skall entreprenaden lämnas till den, hvars antagande finnes erbjuda
största säkerhet för entreprenadens behöriga fullgörande.

47 §.

Kan ej efter ty ofvan är sagdt entreprenad åstadkommas, skall
Konungens befallningshafvande så snart ske kan föranstalta om förrättande
af ny auktion.

Bihang till BiJcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Haft. 3

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

Vid denna auktion skall utrop anställas med de villkor i afseende
å bidrag och skjutslega, hvarom jämlikt 44 och 45 §§ blifvit bestämdt.

48 §.

Har vid auktion enligt föregående paragraf afgifvits anbud, mot
hvilket anmärkning ej förekommer, varde det anbud antaget. Föreligga
flera sådana anbud, skola i fråga om företrädet dem emellan de i 46 §
stadgade grunder äga motsvarande tillämpning.

49 §.

Finnes under den för länet löpande entreprenadperiod ny skjutsanstalt
böra utan afbidan på periodens slut inrättas och kan efter föregången
auktion, hvarom Konungens befallningshafvande förordnar,
entreprenad vid den anstalt åstadkommas för periodens återstående del
utan entreprenadbidrag eller förhöjning i skjutslega^ äge Konungens
befallningshafvande till den minstbjudande öfverlämna denna entreprenad.
Kan ej sådant beting tillvägabringas, vare frågan om anstaltens
uppehållande för nämnda tid förfallen.

Auktion enligt denna paragraf må hållas så snart ske kan och
tillkännagifves på sätt om ordinarie entreprenadauktion är ofvan stadgadt.

50 §.

Med den person, till hvilken entreprenad skall öfverlämnas, skall
afslutas entreprenadkontrakt, för skjutsanstalt i stad genom magistraten
och för anstalt på landet genom kronofogden. Kontraktet skall upprättas
i tre exemplar, af hvilka det ena tillika med borgensförbindelsen
för entreprenadvillkorens behöriga fullgörande förvaras hos magistraten
eller länsmannen, det andra tillställes entreprenören och det tredje insändes
till Konungens befallningshafvande.

Bestyrkt afskrift af kontraktet skall jämte ett exemplar af denna
stadga genom entreprenörens försorg finnas anslaget i skjutsanstaltens
gästrum.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

VI Kap.

Om utgörande af entreprenadbidrag.

51 §.

I fråga om gäldande af fastställda entreprenadbidrag utgör hvarje
stad, som ej hör till landsting, och i öfrigt hvarje län eller landstingsområde
ett distrikt för sig.

Bidrag för distriktets samtliga vederbörande skjutsanstalter intill
belopp, som motsvarar hälften af den för distriktet senast fastställda
bevillning af fast egendom samt för inkomst af kapital eller arbete,
skola gäldas med lika andel af staten och distriktet. Öfverskjuta bidragen
nämnda hälft, skall öfverskottet gäldas med två tredjedelar af
staten och en tredjedel af distriktet.

Vid beräkning efter ty nu är sagdt skall så anses, som om bevillningen
vore bestämd att utgå med sex öre för hvarje fulla etthundra
kronor af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, fem öre för hvarje fulla
etthundra kronor af taxeringsvärdet å annan fastighet och frälseränta
samt en för hundra af taxerad inkomst.

53 §.

I fråga om statens andel i bidragen åligger Konungens befallningshafvande
att, så snart denna andel blifvit till beloppet utrönt, ofördröjligen
till Konungen insända förteckning öfver de ifrågavarande särskilda
skjutsanstalterna tillika med uppgift å det för hvarje sådan anstalt
bestämda bidrag samt den däraf på staten belöpande andel. Konungens
befallningshafvande äger emellertid att af under händer hafvande statsmedel
efter hvarje hälft års utgång utanordna och i landskontorets
specialräkning afföra samt till entreprenörerna utbetala hvad en hvaraf
dem i statsbidrag tillkommer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

54 §.

För stad, som ej hör till landsting, utbetalas distriktets andel i
bidrag halfårsvis ur stadens kassa till vederbörande entreprenör.

55 §.

För län eller landstingsområde skall distriktets andel i bidragen
utgöras medelst en särskild afgift, hvilken skall utgå i förhållande till
bevillning af fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete,
med iakttagande af den särskilda grund, som för utgörande af de på
bevillning beroende utskylder är eller varder i allmänhet stadgad.

Konungens befallningshafvande åligger att i sammanhang med
kronoskatterna för det år, bidragen afse, låta hos de skattskyldiga uttaga
ifrågavarande afgift. För sådant ändamål har Konungens befallningshafvande
att, efter det taxeringsförrättningarna för nämnda år blifvit
afslutade, med tillämpning af ofvan stadgade debiteringsgrund låta
verkställa uträkning å det öretal, som för distriktet belöper på hvarje
krona bevillning af fast egendom samt af inkomst. Härefter skall afgiften
genom Konungens befallningshafvandes försorg af vederbörande
under benämning bidrag till skjutsentrepr enad erna debiteras och indrifvas
samt hos Konungens befallningshafvande insättas inom den tid och med
det ansvar, som är för kronans uppbörd stadgadt.

Af de härvid influtna medel eller, i den mån sådana ej finnas hos
Konungens befallningshafvande mnestaende, förskottsvis af undei händer
hafvande statsmedel skall Konungens befallningshafvande efter hvarje
hälft års utgång låta utbetala till entreprenörerna hvad dem i bidrag
från distriktet tillkommer.

För hvarje år bör en hos Konungens befallningshafvande upprättad
och af verifikationer åtföljd redovisning öfver uppbörden af de
skattskyldigas afgifter inom den 1 april nästföljande år tillställas landstingets
revisorer för granskning och yttrande till nästa landsting.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

VII Kap.

Om uppehållande af skjutsanstalt när entreprenad ej kan åstadkommas.

56 §.

Kan ej i den ordning, hvarom i V kap. är stadgadt, entreprenad
åstadkommas vid skjutsanstalt, om hvars indragning för sådant fall beslut
ej heller meddelats, skall Konungens befallningshafvande om förhållandet
underrätta, för skjutsanstalt i stad, som ej hör till landsting, stadsfullmäktige
och för annan sådan anstalt nästa lagtima landsting för det län
eller landstingsområde, där anstalten är belägen.

Stadsfullmäktige eller landstinget åligge därefter att, på sätt tjänligast
finnes, låta draga försorg om anstaltens uppehållande för den
period, hvarom fråga är. Finnes därvid skjutslegan för anstalten kunna
jämlikt 14 § förhöjas utöfver hvad tillförene är för anstalten bestämdt,
må dylik förhöjning beslutas i enahanda ordning som i 44 och 45 §§
är stadgad.

I Stockholm skall i ofvannämnda fall skjutsningen, intill dess den
kan enligt denna stadgas bestämmelser varda af entreprenör öfvertagen,
uppehållas på sätt hittills skett.

57 §.

Årlig kostnad för uppehållande af skjutsanstalt i fall, som afses i
föregående paragraf, skall, sedan densamma blifvit hos Konungens befallningshafvande
till beloppet styrkt, anses såsom entreprenadbidrag,
hvarå bestämmelserna i VI kap. skola äga motsvarande tillämpning,
med iakttagande att de medel, som jämlikt nämnda bestämmelser eljest
skolat utbetalas till entreprenör, i stället skola af Konungens befallningshafvande
öfverlämnas till vederbörande stads eller landstings kassa.

58 §.

Kan ej i fall, hvarom i 56 § är sagdt, skjutsanstalt utan oskäligkostnad
uppehållas, må anstalten indragas. Om ordningen för beslut
därom galle hvad i 44 och 45 §§ är stadgadt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

VIII Kap.

Ansvarsbestämmelser m. rn.

59 §.

Lämnas ej skjuts inom behörig tid; eller är häst, seltyg, åkdon
eller farkost, som utlämnas för skjuts, ej i fullt dugligt skick; eller varder
resande genom förvållande af någon, som med skjutsningen har befattning,
eljest uppehållen, eller affordras honom af sådan person betalning
utöfver hvad i skjutslega eller andra afgifter enligt denna stadga bör
erläggas, straffes den felande med böter från och med fem till och med
femtio kronor.

Till enahanda ansvar dömes, där eljest gästgifvare eller stationsföreståndare,
entreprenör eller annan, af hvilken skjuts vid anstalt utgöres,
eller skjutsare öfverträder hvad honom enligt denna stadga
åligger iakttaga.

Fråga om ådömande af bestraffning efter ty nu är stadgadt upptages
och afgöres af Konungens befallningshafvande i anledning af klagomal
eller anmälan enligt 34—36 §§.

Har i målet jämväl framställts yrkande om ersättning för skada,
som af förseelsen kommit, och är ej sådant yrkande bestridt, må ock
skyldighet att gälda skadeståndet af Konungens befallningshafvande den
felande åläggas.

Har i sammanhang med förseelsen den felande jämväl begått
gärning, som är straffbar enligt allmän strafflag, eller har framställdt
yrkande om skadestånd blifvit bestridt, skall dock målet i hela dess
vidd tillhöra allmän domstols pröfning och förty af Konungens befallningshafvande
öfverlämnas till vederbörande åklagare för talans utförande
vid sådan domstol.

60 §.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

61 §.

öfver landstings i laga ordning fattade beslut, hvarigenom bidrag
till skjutsentreprenads åstadkommande blifvit beviljadt eller eljest anslag
till uppehållande af skjutsanstalt anvisadt, må ej besvär anföras; ej
heller öfver beslut, hvarigenom Konungens befallningshafvande förklarat
sig icke kunna godkänna gjordt entreprenadanbud.

Beträffande annat af Konungens befallningshafvande enligt denna
stadga meddeladt beslut må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad.

IX Kap.

Särskilda bestämmelser.

62 §.

Hvad i denna stadga föreskrifves om magistrat skall gälla i Stockholm
i tillämpliga delar för öfverståthållareämbetet och i stad, där
magistrat ej finnes, för den stadsstyrelse, som i stället är tillsatt.

63 §.

De i denna stadga gifna bestämmelser om skjuts efter häst eller
om båtskjuts skola i tillämpliga delar gälla om skjuts med automobil eller
motorbåt. Dock skola, för den händelse sådan skjuts utgöres, entreprenadvillkoren
i afseende å antal hästar och åkdon eller farkoster, som skola
vid skjutsanstalt tillhandahållas, därefter lämpas, och må skjutslegan
jämväl utgå med skälig förhöjning, allt efter ty Konungens befallningshafvande
på framställning af entreprenör eller där förhållandena eljest
därtill gifva anledning äger närmare bestämma.

I öfrigt skall, i fråga om automobilskjuts, lända till efterrättelse
hvad om automobiltrafik är eller varder särskildt stadgadt.

64 §.

Kostnaden för tillkännagifvanden enligt 2, 39 och 49 §§ gäldas
af statsverket.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Genom denna stadga upphäfva^:

28 kapitlet byggningabalken;

Kungl. gästgifvareförordningen den 12 december 1734; dock att
hvad § 7 innehåller angående borthuggande af smärre buskar på ömse
sidor om landsväg skall, i fråga om stads område, fortfarande gälla;

Kungl. förklaringen angående gästgifveriskjuts in. m. den 11
december 1766;

Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående skjuts väsendet den 31
maj 1878,

samt allt hvad öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter innehålla
mot den nya stadgan stridande.

Denna stadga skall träda i kraft den 1 januari 1914. I fråga om
skjutsväsendets ordnande för den period, som samtidigt med stadgans
ikraftträdande skall taga sin början, skola dock föreskrifterna i denna
stadga tillämpas.

Där enligt nu gällande ordning ny entreprenadperiod skall taga
sin början tidigare än den 1 januari 1914, skall denna period omfatta
allenast den tid, som återstår till dess stadgan träder i kraft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksfonden, hållet inför Hans
Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 3
mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,

Statsråden: Hederstierna,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Departementschefen statsrådet Nyländer anförde, efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen, i underdånighet
följande.

I skrifvelse den 27 april 1905 har Riksdagen, bland annat, gjort Ang. skjutsframställning
om utredning och förslag i syfte, att den vissa hemman skyldigheten,
å landet ännu åliggande skjutsskyldighet måtte kunna upphöra eller
alternativt göras mindre betungande.

Innan jag öfvergår till en närmare redogörelse för innehållet i
Riksdagens skrifvelse och hvad i anledning däraf åtgjorts, anhåller jag
få. meddela en öfversikt af förhållandena i afseende å det allmänna
skjutsningsbesväret. Jag frånser härvid de särskilda slag af skjutsskyldighet,
som i författningarna omtalas under benämningarna kungsBiliang
till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afl. 97 Höft. 4

Historisk

återblick.

Skjutsväsendet
på
landet.

28 kap.
bvggningabalken.

26 Kungl. Mafits Nåd. Proposition N:o 151.

och kronoskjuts och hvarmed förstås utgörande af skjuts antingen för
kungliga personers resor inom landet (kungsskjuts) eller för transport
af kronans manskap och persedlar (kronoskjuts). Dessa särskilda slag af
skjutsskyldighet äro icke i Riksdagens framställning afsedda och de
hafva af sådan anledning ej nu varit föremål för min uppmärksamhet.
Jag torde emellertid framdeles få tillfälle att till dem återkomma.

Frågan gäller nu endast den allmänna skjutsskyldigheten för
resandes befordran. I vidsträckt mening omfattar besväret icke allenast
skjutsning utan äfven gästgifverihållning. Dess innebörd torde bäst
belysas genom eu återblick på lagstiftningen och utvecklingen alltifrån
1734 års lag.

Skjutsväsendets organisation, sådan den framstår genom stadgandena
i 28 kap. byggningabalken, hänför sig, hvad landsbygden beträffar,
till gästgifvaregårdarna. »Vid allmänna lands- och sjövägar»
— heter det i 1 § af nämnda kapitel — »skola nödiga skjuts- och
gästgifvaregårdar vara ej längre från hvarandra än högst två mil.
Konungens befallningshafvande äger å häradsting dem lägga och inrätta
i hvarje härad helst å kronans jord. Finnes ej kronohemman så när,
ha-fve då frälseman eller skattebonde dem å sin jord eller skifte med
konungen och tage vederlag». Häradet åligger att bebygga gästgifvaregården
med vissa hus, så framt ej den enskilde har nog stort intresse
att själf bygga för att få hålla gästgifveriet. Underhållsskyldigheten
af dessa hus åligger gästgifvaren själf. Han har vidare skyldighet såväl
att mot betalning förse resande med husrum och förplägning som ock
att i viss, af länsstyrelsen bestämd omfattning tillhandahålla skjuts efter
häst eller med båt — den s. k. gästgifveriskjutsen till skillnad från
håll- och reservskjutsen, hvilken jag senare skall beröra, I gengäld
mot skyldigheten tillförsäkras honom vissa särskilda näringsrättigheter,
förnämligast rätt till utskänkning af vin och Öl, äfvensom särskild!
straffrättsligt skydd mot våldgästning. Gästgifvarens förhållande till
de resande, villkoren för begagnande af skjuts, tillsyn öfver gästgifvaregården
in. m. regleras genom åtskilliga närmare bestämmelser. Men
gästgifvaren svarar icke under alla förhållanden ensam för gästgifverioch
skjutshållningen. När behofvet är större än att det kan fyllas af
gästgifvaregårdens egna resurser, skola »nästa grannar» (hemmansinnehafvare)
subsidiärt prestera det felande hvad angår såväl resandes mottagande
och förplägning som äfven och särskildt skjutsningen. I denna
de nästa grannarnas förpliktelse att, som det heter i 5 § af åberopade
kapitel, »honom till hjälp komma» med skjutsningen — hvithet då sker

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

på det sätt, att de i tur och ordning efter budskickning inställa sig
vid gästgifvaregården för att utgöra beställd skjuts — ligger grunden
till den i författningarna sedermera så benämnda reservskjutsen. Men
»är där större farväg än att skjutsen så kan uppehållas; lägge häradsrätten
därtill hållskjuts, eftersom det nödigt och skäligt pröfvas och
af Konungens befallningshafvande gilladt varder». Hållskjutsen innebär
skyldighet för mera aflägse boende jordägai''e att i tur och
ordning under viss tid hafva en eller flera hästar stående vid gästgifvaregården
för att skjutsa.

Genom gästgifvare ordningen den 12 december 1734 meddelas en Gästgifvaremängd
kompletterande föreskrifter. Landshöfdingen åligger »att draga ordningen
försorg, det alla gästgifverier med beskedlige och duglige gästgifvare eni734.ec"
eller krögare varda föresedde.» Utöfver gästgifvarens särskilda näringsfriheter
— hvaribland nu namnes äfven rättigheten att sälja brännvin
— förunnas honom vissa allmänna förmåner, såsom frihet från rotering
och eu del grundskatt, hvarjämte extra statsunderstöd vid behof i särskilda
fall för honom ställes i utsikt. Skjuts- och båtlega fastställes,
i hufvudsak lika för hela landet. Om villkoren i öfrigt för begagnande
af skjuts, gästgifvarens och de resandes inbördes förhållanden m. in.
lämnas närmare föreskrifter. De viktiga bestämmelserna i byggningabalken
om nästa grannars skjutsskyldighet — reservskjutsen — och
hållskjutsen förklaras nu närmare så, att »ifrån en sådan skjuts på
landet böra inga andra befrias, än de som genom särskilda privilegier
och resolutioner äro undantagne, utan alle så krono- och skatte-, som
frälsehemman, efter en proportionerad tillhjälp» — proportionen är
mantalet eller öretalet —, »hvarest så behöfves, vara pliktige, enär ordningen
till dem kommer, eller de af gästgifvaren eller skjutsaren blifva
tillsagde, att komma strax utan någon försummelse till gästgifvaregården
med sine hästar, vagnar och kärror.» Dock medgifves öboar
och afsides boende skjutsskyldiga att sätta andra i sitt ställe. Samfälligheten
af de till gästgifveriet anslagna skjutsskyldiga eller det s. k.
skjutslaget sammansättes och skyldighetens fördelning därinom fastställes
af landshöfdingen.

Åtskilliga delvis skärpta eller nya bestämmelser lämnas i kungl. Förklaringen
förklaringen den 11 december 1766 »angående gästgifveriskjuts och der\766dec‘
hvad till hämmande af hvarjehanda därvid inritade missbruk och högst
skadande olägenheter bör iakttagas.» Utom en del detalj föreskrifter,
hvaribland märkas sådana som afse vissa inskränkningar i rättigheten
att påkalla och erhålla skjuts, förande af dagbok vid gästgifvaregård
och annan kontroll öfver dess skötsel, inrymmer författningen stadganden

Grästgifvexioch
skjutsskyldigheten.

Besvärets
innehåll och
omfattning.

28 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 151-

i det uttryckligen angifva syftet att så vidt möjligt begränsa den betungande
hållskjutsen, öfver hvars anlitande i oträngda mål redan dä
allmänt klagats. I sådant afseende förordnas om upphörande af den
dittills inrättade hållskjutsen vid alla mindre farvägar och anbefalles
ny undersökning af rätten med noga aktgifvande på, att intet annat
till reserv väl beläget hemman får undantagas från reservskjutsen än
de, som genom privilegier, förordningar och särskilda kungl. resolutioner
äro från skjutsbesväret alldeles fria. Sedan reservhemman sålunda
blifvit gästgifveri underlagdt, får det icke från skjutslaget skiljas.
Hållskjuts får endast i det fall, att farvägen är större och flera hästar
erfordras, än gästgifvaren och reservlaget skola hålla, anslås för det
som brister. Regleringen härutinnan verkställes af häradsrätt. På alla
ställen, där antingen reserv- eller hållskjuts inrättas, lämnas allmogen
fritt att därom sins emellan öfverenskomma. Träffas sådan öfverenskommelse,
bör den af rätten med befallningshafvandens samtycke gillas.

Gästgifveriskyldigheten enligt ofvan åberopade lagrum och författningar
är visserligen icke något jorden åliggande legalt onus i vidare
mån än att, såsom förut blifvit nämndt, den enskilde jordägaren har
skyldighet att vid behof tåla gästgifvaregårdens läggande på hans jord.
eller alternativt för ändamålet mot vederlag afstå hemmanet till kronan,
samt att byggnadsskyldigheten vid gästgifvaregård i vissa fall åligger
häradssamfalligheten (= innehafvare af inom häradet belägen icke privilegierad
jord). Men när, såsom regeln var, ett kronohemman anslogs till
gästgifveri, eller ett annat hemman vare sig aftalsmässigt eller tvångsvis
därtill togs i anspråk; när vidare hemmanet så i ena som andra fallet
bebyggdes och inrättades för det särskilda ändamålet samt gästgifverifriheterna
till väsentlig del utgingo i själfva hemmanets frihet från
skatt och besvär, föranledde detta gifvetvis, att skyldigheten ansågs
vara fäst vid själfva hemmanet såsom ett realonus, så att hemmanet
blef hvad man kallar ständigt gästgifveri. Hvad kronohemmanen
angår, befästes förhållandet ytterligare därigenom att, när ett sådant
till gästgifveri indeladt hemman försåldes till skatte, gästgifveriskyldighetens
utgörande fästes såsom villkor för skatterättigheten. I hvarje
fall hafva gästgifverihemmanens särskilda kamerala karaktär i jordeböcker
och eljest alltjämt upprätthållits, och gästgifveriskyldigheten
anses vidlåda dem ända till dess vederbörande skjutsanstalter indragas.

Skyldigheten att utgöra håll- och reservskjuts är återigen, jämlikt
förberörda lagrum och författningar, ett allmänt, den icke privilegierade
jorden åliggande besvär. Fritagna härvid äro enligt särskilda för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

fattningar — förutom gästgifvaregårdarna själfva såsom ansvarande för
.egen skjutsning — följande egendomsgrupper:

l:o) säterier, ladugårdar, rå- ock rörs- samt insockne- eller veckodagshemman
(adliga privilegierna den 16 oktober 1723, § 8) äfvensom
med detta s. k. ypperligare frälse likställda kungl. lustslott, kungs- ock
kungsladugårdar;

2:o) ecklesiastika ock andra boställen (prästerskapets privilegier
den 16 oktober 1728. § 7, samt förenings- och säkerhetsakten den 21
februari 1789, § 3);

3:o) lotshemman (förordningen den 17 september 1783, § 2);

4ro) bergsfrälsehemman (resolutionen den 28 september 1808);

5:o) akademi-, kyrko- och hospitalshemman (åtskilliga författningar);
och

6:o) de, som uppfunnit sällsyntare mineralstreck, för sig och efterkommande
på det hemman, de vid uppfinningen innehade (förordningen
den 27 augusti 1723, §§ 2 och 3).

Härjämte har i vissa fall temporär frihet från besväret fått
åtnjutas af särskilda personer för deras hemman med afseende å innehafvande
sysslor (nämndemän, fjärdingsmän samt, i Skåne, kyrkovärdar).

Anmärkningsvärdt är emellertid, att en jämförelsevis mycket stor
del af den lagligen skjutsskyldiga jorden under tidernas lopp faktiskt
gått fri från besväret genom att icke blifva indelad i skjutslag.

De båda kommittéer, som den 31 augusti 1859 och den 6 mars
1877 afgåfvo underdåniga betänkanden och förslag angående skjutsväsendets
ordnande, meddelade angående den skjutsskyldiga jordens omfattning
i förhållande till den privilegierade och om skjutsskyldighetens
verkliga utsträckning en del statistiska uppgifter, af hvilka jag tillåter
mig här intaga följande:

	1859 års	1877 års
	kommitté;	kommitté;
	mantal.	mantal.
Hela rikets hemmantal ............................................... Häraf författningsenligt befriade från gästgifveri-,	66,225 7*	69,424,99
håll- och reservskjuts .......................................	12,608	12,845,21
Skjutsskyldiga ................................................................ Häraf indelade:	53,617 3U	56,579,78
till gästgifveri och reservskjuts ......................	10,714 V8	12,172,40
till hållskjuts........................................................	20,406 Vs	21,894,69
till postskjuts ........................................................	484
Till skjuts icke indelade..........................................	. 22,002 /	22,512,69

Särskild
organisation
i vissa orter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Om anledningen därtill, att så många hemman af skj utsskyldig
natur icke deltoge i skjutsning, yttrade 1859 års kommitté, att någon
allmängiltig orsak till förhållandet näppeligen kunde utfinnas. Sannolikast
torde väl hemmanens belägenhet, afsides från de allmänna landsvägarna,
därtill föranleda men ett sådant antagande stode icke väl
tillsammans därmed, att i de nordliga länen, där afstånden vore stora,
nästan alla hemman af förenämnda beskaffenhet blifvit till skjutsning
indelade, då däremot i andra län förhållandet visade sig olika ända
därhän, att i de småländska endast ett jämförelsevis ringa antal hemman
hade sig ålagdt att skjutsa, änskönt detta besvär ingalunda kunde
därstädes anses vara minst tryckande. Att skjutslagen icke varit i
behof af förstärkning kunde ej heller gärna åberopas, då skjutningsbördan
på många ställen och synnerligast i de delar af landet, där
största antalet till skjutsning skyldiga, men därtill icke indelade
hemman funnes, uteslutande hvilade på ett i förhållande till skjutsåtgången
mindre betydligt antal hemman, utan syntes den tillförene i
vissa orter mer eller mindre, men mångenstädes alldeles icke begagnade
utvägen att förstärka reservskjutslagen genom anslående af hållskjuts
hafva varit egentliga anledningen, att så många hemman af skjutsskyldig
natur nu vore gynnade på de andra lika beskaffade hemmanens
bekostnad.

Att hållskjutsen i själfva verket varit ganska ojämnt fördelad,
har äfven påvisats af 1877 års kommitté. Enligt hvad denna kommitté
upplyste, förekomme hållskjuts alls icke inom Hallands, Jönköpings,
Kronobergs, Kalmar, Gottlands, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Ålfsborgs
samt Jämtlands län. Inom alla de öfriga länen däremot utgjordes
sådant besvär, men det vore särskildt inom Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Skaraborgs, Örebro och Västmanlands län, som ett betydligt
antal hemman blifvit till utgörande af hållskjuts indelade.

Den hittills beskrifna organisationen af skjutsinrättningen afser
den typ af skjutsanstalter, som är bildad på grundval af byggningabalkens
28 kap. med dithörande äldre författningar: ett ständigt, för
ändamålet inrättadt, med särskilda förmåner utrustadt gästgifverihemmsin
såsom centralpunkt med det däromkring grupperade, likaledes
fast indelade skjutslaget af håll- och reservskjutsskyldiga hemman,
hvartdera utgörande skyldigheten in natura. Men på några orter inom
landet har tillämpats en annan ordning. Gästgifveri- och skjutshållningen
är här icke fäst vid vissa hemman, utan har, såsom i 3 § i
skjutsstadgan sägs, tid efter annan ordnats som en gemensam ange -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

lägenhet, för större eller mindre samfälligheter, omfattande större områden,
i ett fall (Jämtland) t. o. m. hela provinsen. Gästgifverihållningen
har då ordnats antingen i sammanhang med skjutsningens
upplåtande på entreprenad eller så, att vissa personer öfvertagit gästgifverihållningen
särskildt, mot ersättning af hela samfällighetens skjutsskyldiga
hemman. Skjutsningen åter synes, där den ej kunnat på
entreprenad för gemensam räkning upplåtas,'' hafva drabbat de skjutsskyldiga
samfäld! på det sätt, att till skjutsning vid hvarje inom samfälligheten
inrättad skjutsanstalt indelats vissa hemman, som haft att
utgöra besväret in natura mot ersättning af alla de öfriga. Samfällighet]!
kan fördenskull sägas här utgöra skjutslaget, ehuru intressenterna
däri fått vidkännas skjutsskyldigheten i olika form, somliga endast in
natura och de öfriga endast i penningar.

Beträffande städerna heter det i 28 kap. 1 § byggningabalken,
att i hvarje köpstad böra vara gästgifvare och formän så många som
där behöfvas. Och ifall skjutsningen icke kan med gästgifvarens" hästar
besörjas, skola stadens borgare uppehålla skjutsen (5 §).

Enligt 1734 års gästgifvareordning skall gästgifverihållningen i
de större städerna vara alldeles skild från skjutsningen, hvilken senare
skall utgöras af särskilda formän och skjutsare. Men i de mindre skall
gästgifvaren tillika vara forman och skjutsare. Förmår ej borgerskapet
utgöra den nyssnämnda subsidiära skjutsskyldigheten, »tillordnas dem
hjälp och understöd af allmogen på landet».

1766 års förklaring anbefaller undersökning genom vederbörande
magistrater angående behofvet af sådant understöd i hvarje fall, hvarefter
af landshöfdingen anslås så många af närmaste hemman å landet,
som behofvet kräfver.

I öfrigt gälla enligt den äldre ordningen hufvudsakligen samma
bestämmelser för städerna som för landet, dock att skjutslegan i
städerna är högre.

Borgerskapets omförmälda skjutsskyldighet påhvilar faktiskt icke
alltid borgerskapet eller den borgerliga kommunen såsom helhet. I
åtskilliga städer äro härutinnan af ålder gällande särskilda bestämmelser,
så att skyldigheten helt eller delvis åligger än den ena, än den andra
kategorien af stadsinvånare: burskapsägare, innehafvare af donationsjord,
hus- och tomtägare, andra jordägare, någon gång i form af särskild
jordskatt till staden såsom vederlag för befrielse från skyldighetens
utgörande o. s. v. I några fall är viss jord för ändamålet särskildt
anslagen.

Städerna.

Paitiella
reformer före
1878.

1878 års
skjutereform.

32 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

T Stockholm åligger det af ålder hufvudstadens droskägare och
åkare att verkställa skjuts för resandes befordran. Denna skyldighet
är senast fastslagen i öfverståthållareämbetets åkaretaxa för gästgifveriskjuts
den 23 december 1874.

Under slutet af 1700-talet och sedermera ända till den nu gällande
skjutslagstiftningens tillkomst är skjutsväsendet ofta föremål för lagstiftarens
uppmärksamhet. En mängd författningar, berörande detaljbestämmelser
i den äldre lagstiftningen, utfärdas. Åtgärder till förminskande
eller upphörande af den betungande hållskjutsen anbefallas
gång efter annan. Framför allt inriktas dock sträfvandet på att få
till stånd entreprenader å skjutsningen, både för vinnande af mera
tillfredsställande anordningar för den resande allmänheten och för lindring
i de skjutsskyldigas ställning. Upprepade framställningar i nämnda
syfte göras af Rikets Ständer hos Kungl. Maj:t, mer än en gång med
framhållande af önskvärdheten att jordbruket varder från skjutsskyldigheten
befriadt. Ett ordnadt entreprenadförfarande införes. Högre skjutslega
vid entreprenad medgifves, och vissa lättnader i afseende å entreprenadvillkoren
beredas efter hand. Jämväl statsanslag till godtgörande,
så långt det förslår, af skjutslagens bidrag till entreprenader anvisas,
närmast till förmån för mera betungade skjutslag. Såväl entreprenadlegan
som nämnda anslag förhöjas o. s. v.

De sålunda af statsmakterna under lång tid fullföljda sträfvanden
att på de partiella reformernas väg åstadkomma verksam lindring i
skjutsbesväret kunde emellertid icke leda till någon allmännare och
mera väsentlig förbättring. Skjutskostnaden, i den mån den ej ersattes
genom den högre entreprenadlegan och det af staten för ändamålet
anvisade bidrag, drabbade ännu ensamt de förutvarande skjutsskyldiga
på samma gång de alltid hade att svara för skjutsningens uppehållande
in natura när entreprenaden ej kom till stånd. Å andra sidan
berodde det på de skjutsskyldiga själfva att afgöra i hvad mån entreprenad
skulle anlitas eller ej. Bördan hvilade alltså fortfarande i hufvudsak
på den skjutsskyldiga jorden och hvad städerna beträffar på
kommunerna själfva eller särskilda deras invånare.

Kom så 1878 års stora skjutsreform, uttryckt i den nu gällande
skjutsstadgan af den 31 maj samma år. För det närmare innehållet
af denna stadga torde jag icke nu behöfva redogöra, utan kan inskränka
mig till ett summariskt angifvande af författningens grunddrag’,
hvilka torde kunna sammanfattas sålunda:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

1. All skjuts för resandes befordran ställes, såvidt ske kan, på
entreprenad.

2. Maximilegan vid entreprenad bestämmes med afseende å
hvarje ort för sig och i närmare öfverensstämmelse med skjutsens
verkliga värde på de olika orterna, För vissa slag af skjutsanstalter,
som kunna uppehållas utan entreprenadbidrag, får nämnda maximilega
öfverskridas för åvägabringande af entreprenad utan särskildt
bidrag.

3. Inrättande af ny skjutsanstalt annorledes än genom entreprenad
eller efter godvilligt åtagande förbjudes i regel.

4. Skjutsanstalterna indelas i gästgifverier och skjutsstationer,
de senare utan skyldighet att förse resande med härbärge och förplägning,
hvilken anordning i förening med rättigheten för entreprenör
att efter egen önskan öfvertaga jämväl gästgifveri- eller stationshållningen
och förflytta densamma till sin bostad har till syfte att underlätta
åstadkommande af entreprenad. Entreprenadvillkoren lindras
jämväl i öfrigt i ett och annat hänseende.

5. Föreskrifterna om entreprenadförfarandet utvecklas och fullständigas.

G. Skjutskostnaden, d. v. s. entreprenadbidragen, öfverflyttas på
länskommunerna eller de i landsting ej deltagande städerna och staten
på det sätt, att bidragen, hvilkas beviljande ankommer på vederbörande
landsting och stadsfullmäktige, bestridas till viss del af landstingsområdenas
eller vederbörande städers innevånare, med skyldighet för alla
beskattningsföremål att däri deltaga, och till återstående, i visst fall
öfvervägande delen af statsverket.

7. Angående gästgifvares och stationsföreståndares rättigheter
och skyldigheter i förhållande till såväl resande som entreprenörer,
villkoren för begagnande af skjuts, tillsyn och kontroll öfver skjutsanstalterna
m. in. meddelas fullständiga föreskrifter.

Men med skjutsstadgan är det gamla skjutsbesväret ändock icke
fullständigt aflyst. Utom det att för Stockholms stad den äldre
ordningen enligt stadgans 58 § skulle bibehållas orubbad, skall i öfriga
städer och å landsbygden besväret enligt samma stagda för vissa fall
fortfarande kunna tagas i anspråk.

Sålunda heter det i 3 §, att i de delar af riket, där gästgifverioch
skjutshållningen icke är fästad vid vissa hemman, utan tid efter
Bihang till Biksd, prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.

Skjutsbesväret
delvis
ännu kvarstående.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

annan ordnats såsom en gemensam angelägenhet för större eller mindre
samfällighet, Konungens befallningshafvande må äga att, därest vid
en eller flera af de utmed allmän väg varande skjutsanstalter entreprenad
icke skulle kunna tillvägabringas, men sådan anstalt, med eller
utan gästgifverihållning, finnes vara för samfärdseln därstädes oundgängligen
behöflig, för sådant fall, efter föregången undersökning
vid häradsrätten i orten, bland de inom samhälligheten enligt hittills
gällande författningar skjutsskyldiga hemman till skjutsanstalt
med därtill hörande skjutslag bestämma vissa lämpligen belägna
hemman.

Vidare stadgas i 18 §, att, om ej entreprenad vid skjutsanstalt
kan åvägabringas, skjutsningen skall, hvad angår stad, af staden själf
eller med biträde af dit tillförene anslaget skjutslag från landet utgöras
intill dess skjutsningen kan enligt stadgans bestämmelser varda åstadkommen.
Hvad åter angår skjutsanstalt å landet, skall i nämnda fall
skjutslaget, där sådant enligt fastställd indelning finnes att tillgå eller
af Konungens befallningshafvande med tillämpning af stadgandet i 3 §
anordnas, vara skyldigt att uppehålla skjutsningen intill dess densamma
kan, enligt stadgans bestämmelser, varda af entreprenör öfvertagen:
och äger Konungens befallningshafvande att, efter vederbörandes hörande
inför häradsrätten i orten, förordna om den förändring i skjutslagens
sammansättning, som för skjutsningens ändamålsenliga utgörande^ må
finnas lämplig, med iakttagande att hållskjuts, där utgörande af sådan
skjuts icke af förhållandena oundgängligen påkallas, skall upphöra.

Slutligen skall jämlikt 20 § skjutsskyldigheten återinträda jämväl
för det fall, att entreprenör och hans löftesmän brista i entreprenadens
fullgörande och icke någon annan finnes villig att öfvertaga densamma
på stadgade villkor; och förfares i sådant fall på samma sätt
som enligt 18 §.

För händelse af skjutsbesvärets utgörande i någotdera af sålunda
angifna fall innehåller stadgan jämväl en och annan särskild bestämmelse
angående de skjutsskyldigas ställning (30 och 31 §§); men
villkoren för begagnande af skjuts eller i allmänhet de skjutsskyldigas
förhållande till de resande regleras hufvudsakligen genom samma föreskrifter,
som i motsvarande afseende gälla vid entreprenad. Öfverhufvud
kan man säga, att de många detaljbestämmelser i skjutsstadgan,
hvilka ej uttryckligen hänföra sig till entreprenadsystemet eller å andra
sidan till skjutsbesvärets effektiva utgörande, äga samma giltighet för
båda alternativen. Sammalunda gälla stadgans bestämmelser om gäst -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

gifverihållningen i det stora hela lika, på hvilketdera sättet vederbörande
anstalt än uppehälles.

De nyss återgifna bestämmelserna i 3, 18 och 20 §§ innebära,
såsom redan förut blifvit antydt, att den äldre skjutsordningen icke
blifvit genom den nya stadgan helt upphäfd. 1877 års kommitté,
hvars förslag i allt väsentligt följdes, berörde äfven förhållandet till de
äldre skjutsförfattningarna. I motiven till sitt förslag upptog kommittén
till granskning åtskilliga bestämmelser ur 28 kap. byggningabalken
samt gästgifvareordningen och 1766 års förklaring. Öfriga i nämnda
lagrum och författningar angående gästgifveri-, håll- och reservskjutsen
gifna stadganden, såsom dels redan förut ändrade eller upphäfda, dels
till följd af förändringar i näringslagstiftningen förfallna, dels, i hvad
de innefattade straffbestämmelser för brott, genom nya strafflagstiftningen
upphäfda, fann kommittén icke föranleda vidare yttrande. Och i sitt
författningsförslag inrymde kommittén slutligen (i 60 §) ett stadgande
af innehåll, att vid den tid då den nya författningen skulle vinna tilllämpning
ej mindre 28 kap. byggningabalken, gästgifvareordningen
och 1766 års förklaring än äfven öfriga tid efter annan meddelade
föreskrifter, som vore stridande mot de i förslaget gifna bestämmelser,
skulle »upphöra att vara gällande».

Öfver detta förslag inhämtades högsta domstolens yttrande »i anledning
af ifrågasatt upphäfvande af 28 kap. byggningabalken i sammanhang
med utfärdande af ny stadga angående skjutsväsendet».

Högsta domstolens flesta ledamöter lämnade utan anmärkning
det remitterade förslaget, såvidt detsamma, enligt den nådiga remissen,
utgjort föremål för högsta domstolens granskning.

Två justitieråd voro skiljaktiga och yttrade: 28 kap. byggningabalken
innehölle visserligen till största delen ekonomiska föreskrifter,
mot hvilkas uteslutande ur den allmänna lagen justitieråden icke hade
något att anmärka, men de ansågo sig böra erinra, att 3 och 12 §§ i
sagda kap. jämväl innehölle betydelsefulla stadganden af civilrättslig
natur. De anginge gästgifvares ansvarighet för skada och förlust, som
genom honom eller genom hans hjon och husfolk tillskyndades vägfarande.
För den ifrågasatta regleringen af skjutsväsendet syntes omförmälda
stadganden rörande skadestånd icke kunna i någon mån ligga
i vägen. De tillhörde ett helt annat slag af rättsregler och sammanhängde
närmast, ehuru ej fullkomligt öfverensstämmande, med åtskilliga
i handelsbalken intagna lagbud, som nu icke vore föremål för bedömande.
Enligt justitierådens tanke borde därföre ifrågavarande

F örliållandet
mellan
skjutsstadgan
och de
äldre författningarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

stadganden, emot hvilkas innehåll någon anmärkning ej blifvit af kommitterade
framställd, tills vidare orubbade bibehållas.

Då proposition i ämnet till 1878 års riksdag beslöts, yttrade
föredragande departementschefen — beträffande förhållandet emellan
kommitterades förslag och de åsyftade äldre stadgandena — att, då
den föreslagna regleringen af skjutsväsendet afsåge att, för den händelse
entreprenad vid någon skjutsanstalt ej kunde med tillämpning af de
nya grunderna åvägabringas, de skjutsskyldiga själfva skulle fortfarande
vara pliktiga att utgöra skjuts i enlighet med då gällande i 28 kap.
byggningabalken, gästgifvareordningen den 12 december 1734 och kungl.
förklaringen den 11 december 1766 gifna föreskrifter; berörda föreskrifter
vid sådant förhållande icke torde kunna, på sätt kommitterades
förslag innefattade, upphäfvas, utan endast tillämpningen däraf
förklaras skola upphöra, där sådan icke af särskilda, i stadgan angifna
förhållanden kunde behöfva äga rum.

På grund häraf föreslogs för 60 § i denna del eu förändrad
lydelse, lika med den nu gällande.

Enligt denna lydelse, skall, sedan skjutsentreprenader blifvit i
öfverensstämmelse med stadgan ordnade, all tillämpning af ej mindre
28 kap. byggningabalken, än ock de i såväl gästgifvareordningen af
den 12 december 1734 — med undantag af en viss specialbestämmelse,
ej berörande skjntsväsendet — som kungl. förklaringen den 11 december
1766 gifna föreskrifter »hvila, där ej sådan tillämpning af de i 3 och
18 §§ omförmälda förhållanden än vidare påkallas». I sammanhang
härmed förklaras alla öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter,
som äro stridande emot de i stadgan gifna bestämmelser, skola vara
upphäfda.

Den tillämpning i afseende å gästgifveri-, håll- och reservskjuts
af allmänna lagen samt gästgifvareordningen och 1766 års förklaring,
som alltså ännu kan ifrågakomma, hänför sig egentligen till grundstadgandet
alt sådan skjutsskyldighet äger rum och, hvad landsbygden
beträffar, hvilka som skola däri deltaga; men skyldighetens närmare
reglering och de skjutsskyldigas förhållanden såsom sådana bestämmas
i öfrigt och i hufvudsak genom nya skjutsstadgan och icke genom de
gamla föreskrifterna.

Utvecklingen från 1878 till närvarande tid har, hvad angår lagstiftningen
på ifrågavarande område, — förutom en viss förändring för
Stockholms stad — endast inneburit vissa förskjutningar till försämring
af gästgifverihemmanens och gästgifvarnas friheter. Så hafva grund -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

skatterna afskrifvits och roteringsbesväret afskaffats utan att gästgifverihemmanen
bekommit någon motsvarande extra förmån. Vidare
och jämte det gästgifvarnas rättigheter till brännvinsutskänkning,
redan förut begränsade till eu personlig och temporär förmån, numera
i det närmaste allesammans blifvit emot ersättning af statsmedel indragna,
har genom den år 1905 reviderade lagstiftningen angående
försäljning af vin och Öl den mångenstädes indräktiga rättigheten att
vid skjutsanstalterna försälja Öl blifvit i fråga om skjutsstationerna
helt afskaffad och för gästgifverierna afsevärdt inskränkt.

Beträffande Stockholms stad beslöto stadsfullmäktige år 1902, att,
därest föreskrift komme att lämnas därom, att fullgörandet af den
droskägare och åkare då åliggande skjutsskyldighet i Stockholm skulle
utbjudas på entreprenad, staden förklarade sig villig att lämna
entreprenadbidrag, såvida i sammanhang med ändringens genomförande
förklarades, ej mindre att staden ägde att af statsmedel erhålla understöd
med hälften af entreprenadbidragets belopp, än ock att droskägare
och åkare vore skyldiga att i de fall, då entreprenad ej kunde
på skäliga villkor åstadkommas, i tur och ordning, bestämd af öfverståthållareämbetet,
efter bildning verkställa gästgifveriskjuts enligt
fastställd taxa.

Sedermera anhöll öfverståthållareämbetet, att Kungl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, huruvida icke det för Stockholm gällande undantag
från de i skjutsstadgan gifna bestämmelser, som innefattades i 58 §
samma stadga, kunde upphöra att gälla och de för rikets städer i
allmänhet gifna bestämmelser om skjutsskyldighetens utgörande blifva
tillämpliga äfven på hufvudstaden under de af fullmäktige uppställda
villkor.

Denna framställning ledde till utfärdandet af nådiga kungörelsen
den 9 juni 1905, hvarigenom upphäfdes 58 § i skjutsstadgan och till
18 § fogades det tillägg, att i Stockholm skulle i de fall, som afsågos
i sistnämnda paragraf, skjutsningen, intilldess den kunde enligt stadgans
bestämmelser varda af entreprenör öfvertagen, uppehållas på sätt dittills
skett. Härmed blef alltså den hufvudstadens droskägare och åkare
åliggande skjutsskyldigheten reducerad till en subsidiär sådan, på samma
sätt som skett i fråga om skjutslagen på landet.

Riksdagens
skrifvelse
den 27 april
1905.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

I sin förutnämnda skrifvelse den 27 april 1905 har Riksdagen
anfört, bland annat, följande.

Enskilda motionärer hade vid samma års riksdag väckt förslagom
ändring i vissa hänseenden uti stadgan angående skjutsväsendet
den 31 maj 1878.

I fråga om skjut anstalt å landet förekomme ännu i åtskilliga
fall, att skjutsningen, intill dess den kunde varda af entreprenör öfvertagen
eller beträffande ny skjutsanstalt äfven efter godvilligt åtagande
inrättad, måste uppehållas af skjutslag, som enligt fastställd indelning
funnes att tillgå eller af länsstyrelse bland de inom viss samfällighet
enligt gällande författningar skjutsskyldiga hemman särskildt anordnades,
och komme skjutsningen sålunda uti dessa fall att, såsom förr
var regel, som ett särskildt onus hvila på vissa fastigheter. Denna
anordning hade ansetts otillfredsställande och otidsenlig, hvarför ändring
af skjutsstadgan i berörda afseende påyrkats.

Yäl kunde vid skjutsstadgans tillkomst bibehållandet af den
obligatoriska skjutsskyldigheten för särskilda fall hafva haft sitt berättigande,
men med senare tids åskådning, som liäfdade grundsatsen
om all jords lika beskattning, syntes det uppenbarligen ej stå i öfverensstämmelse
att bibehålla ett stadgande, som pålade vissa fastigheter
ett onus och fritoge andra därifrån. Obilligheten af detta stadgande
framginge enligt Riksdagens förmenande särskildt af följande förhållanden.
Rustnings- och roteringsbesväret hade aflyftats från jorden, och grundskatterna
hade afskrifvits, men de hemman, som i och för gästgifverihållningen
af ålder varit befriade från rotering eller grundskatt, hade
icke erhållit någon motsvarande lindring. Då entreprenadbidrag utginge
till skjutsningens uppehållande, deltoge all skattskyldig jord i
lika grad till bidragens gäldande, men vid skjutsningsbesvärets utgörande
i de åsyftade undantagsfallen vore enligt äldre, ännu gällande
bestämmelser en stor del hemman, såsom säterier, rå- och rörshemman,
boställen, akademihemman med flera, befriade från all skjutsskyldighet.
Grenom förordningen den 23 juli 1869 bestämdes visserligen, att de
räntor, som till ett visst hemman anslagits från andra hemman såsom
bidrag till uppehållandet af skjutsskyldigheten genom först berörda
hemman, skulle indragas till statsverket emot ersättning medelst
statsanslag i penningar, men, efter hvad Riksdagen inhämtat, skulle
på några orter ännu förekomma, att vissa pålagor, som ytterst hade
sin grund i roteringsbesväret, utginge från hemman till gästgifverihållningen.
Dessa missförhållanden syntes Riksdagen tala för eu ändring
i skjutsväsendets nuvarande anordning, och vore Riksdagen af den

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151. 39

åsikten, att tiden nu syntes vara inne att fullständigt genomföra principen
om skjutsningens uppehållande på frivillighetens väg och skjutsväsendets
ordnande såsom en allmän samhällsangelägenhet.

Det torde måhända kunna invändas, att, då för närvarande skjutsningen
vid mera än 90 procent af rikets skjutsanstalter vore på entreprenad
upplåten, det kunde antagas, att inom en ej alltför aflägsen
framtid så äfven skulle blifva fallet med de återstående, samt att någon
lagändring därför vore obehöflig. Häremot torde å andra sidan med
skäl kunna framhållas, att, då landstingen visade sig obenägna att
lämna några bidrag eller anvisade sådana endast till ringare belopp,
hvilket ej så sällan torde vara fallet, de åstadkomna entreprenaderna
tillkomme mindre på frivillighetens väg än därigenom, att innehafvare
af hemman, vid hvilka skjuts- och gästgifverihållningen vore fäst, såge
sig nödsakade att öfvertaga entreprenaden för att såmedelst undvika
den för dem än mera betungande skyldigheten, som skulle uppkomma,
därest entreprenad ej komme till stånd. Äfven från denna synpunkt
syntes därför Riksdagen den föreslagna lagändringen önskvärd.

Hvad härefter anginge frågan om sättet för skjutsningens uppehållande,
då skjutsanstalt i något fall icke genom entreprenad eller
godvilligt åtagande kunde komma till stånd, hade härutinnan olika
förslag framställts. Sålunda hade ett förslag gått ut på, att i sådant
fall och till dess skjutsanstalt kunde på nyssnämnda sätt anordnas
skjutsningen borde med anslutning till hvad nu gällde om stad ombesörjas
af vederbörande kommun ensamt eller, efter länsstyrelsens bepröfvande,
gemensamt med angränsande kommuner. Ett annat förslå
åter hade afsett, att i förevarande fall det närmast borde åligga vederbörande
landsting att ordna förhållandet. Dessutom hade också ifrågasatts,
att staten här på ett eller annat sätt borde träda emellan. Mot
förslaget att göra frågan till en kommunens angelägenhet syntes den
omständigheten tala, att åtskilliga kommuner härigenom skulle kunna
blifva alltför mycket betungade. Från kostnadssynpunkt torde också
betänkligheter möta mot sakens ordnande enbart genom statens mellankomst.
Såvidt Riksdagen nu kunnat bedöma, syntes däremot någon
berättigad invändning icke kunna göras mot att öfverlämna ordnandet
af denna angelägenhet åt landstingen, möjligen med biträde i eu eller
annan form från statens sida; och denna utväg, som föreföll Riksdagen
tilltalande, torde ej heller böra kunna möta alltför stora svårigheter.
I så fall syntes det Riksdagen lämpligt att, såsom också ifrågasatts,
bereda landstingen möjlighet att, då till följd af andra kommunikationsmedels
uppkomst eller eljest vissa skjutsanstalter visade sig vara

40 Kimgl. Maj ds Nåd. Proposition No 151.

eller inom den närmaste framtiden blifva för samfärdseln obehöfliga,
kunna gå i författning om deras indragande. Likaså torde under nämnda
förhållanden blifva nödvändigt att i viss mån ändra bestämmelserna
angående skjutslega!!. I ett undantagsfall, då fråga vore om upplåtande
på entreprenad af skjutsanstalt vid hamnplats, järnvägsstation eller
kanalplats, kunde enligt 26 § i skjutsstadgan entreprenad nu åstadkommas,
äfven om af den lägstbjlidande betingats högre skjutslega än
den i afseende å skjutsentrepenad inom orten gällande maximilegan.
Med anslutning till detta stadgande torde det kunna ifrågasättas, om
icke efter fastställande af viss efter ortsförhållandena lämpad skjutslega
för större eller mindre delar af landet det sedermera lämpligen borde
öfverlämnas åt landstingen att för de fall, då på grund af särskilda
lokalförhållanden eller andra omständigheter sådant kunde finnas vara
af behofvet särskilt påkalladt, möjligen inom viss gräns, besluta om
en höjning af den fastställda legal!. Med en dylik grund att bygga
på torde det kunna förutsättas, att alltför stora anspråk på entreprenadbidrag
ej skulle uppstå, och att kostnaderna för skjutsväsendet
sålunda "skulle kunna hållas inom rimliga gränser. Mot skjutslega^
oskäliga höjande åter torde Kungl. Maj:ts befallningshafvandes pröfningsrätt
af landstingens beslut böra utgöra ett korrektiv.

Skulle emellertid vid en utredning af frågan från alla synpunkter
det visa sig blifva förenadt med alltför stora svårigheter att från de
skjutsskyldiga hemmanen helt och hållet aflyfta ifrågavarande besvär,
hvilken åtgärd Riksdagen ansåge böra i första hand tagäs under öfvervägande,
syntes det dock Riksdagen, att äfven på det bestaendes grund
väsentliga förbättringar i berörda hänseende kunde åvägabringas. Riksdagen
hade härvid närmast fäst sig vid det öfverklagade förhållandet
att, då vid skjutsentreprenadauktioner landstinget icke medgåfve betingadt
bidrag eller blott lägre bidrag än som betingats, samt entreprenad
i anledning häraf icke komme till stånd, de, på hvilka enligt
äldre bestämmelser skjutsskyldigheten då återfölle, finge utgöra denna
icke blott utan något som helst bidrag, utan äfven mot en i regel
betydligt lägre skjutslega än den, som gällde vid skjuts på entreprenad,
hvilket för en del på längre afstånd från skjutsanstalten belägna skjutsskyldiga
hemman kunde vara mycket betungande. Att nu berörda förhållande
innebure en obillighet, som kräfde rättelse, syntes Riksdagen
uppenbart; och skulle af en eller annan anledning den förut omförmälda,
mera genomgripande förändringen i skjutsstadgan icke kunna
helt genomföras, ansåge Riksdagen i allt fall eu ändring uti bägge nu
anmärkta hänseenden böra komma till stånd i den riktning, att skjuts -

Kungl. Maj:t.^ Nåd. Proposition N:o 151.

legan blefve densamma antingen skjutsningen uppeliölles af gästgifvaren
enligt ingånget entreprenadkontrakt eller af håll- och reservskjuts,
skyldiga, samt att, där gästgifvare icke ville åtnöja sig- med det lägre
entreprenadbidrag, som vid pröfning af den utaf honom vid hållen
entreprenadauktion fordrade ersättning kunde fastställas, skjutslaget,
som finge uppehålla skjutsningen, måtte få uppbära det sålunda fastställda
lägre bidraget jämte stadgade skjutslega^

Vidare hade föreslagits ändring af vissa detaljbestämmelser i skjutsstadgan,
såsom ökning af de i 35 § fastställda väntningspenningarna,
begränsning af den resande enligt 38 § tillkommande rätt att själf
eller genom medhafd betjäning köra det åkdon, han för resan begagnade,
äfvensom ändring af stadgandet i 49 § om skyldighet för
gästgifvare och skjutsstationsföreståndare att utan ersättning till sitt
biträde hafva eu hållkarl eller annan tjänlig person för budning af
skjuts och de resandes betjäning; och förutsatte Riksdagen, att vid en
kommande utredning i ämnet jämväl toges under öfvervägande, i hvad
mån ifrågavarande och möjligen äfven andra detaljbestämmelser kunde
till följd af ändrade förhållanden anses vara i behof af omarbetning''.

På grund af hvad sålunda anförts har Riksdagen anhållit, det
täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida den skyldighet
för vissa hemman att fortfarande ansvara för skjutsningens uppehållande
å landet, som för särskilda fall enligt gillande författningar
ännu kvarstode, måtte kunna upphöra eller, därest så ej kunde ske, i
hvad mån satarna skyldighet kunde för de omförmälda hemmanen göras
mindre betungande, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen kunde gifva anledning.

Länsstyrelserna, som erliöllo befallning att efter vederbörandes
hörande i ärendet afgifva underdåniga utlåtanden, inkommo sedermera
med sådana utlåtanden och öfverlämnade därvid tillika yttranden af
flertalet landsting'' jämte en del kronofogdar med flera.

Beträffande själfva hufvudfrågan, eller huruvida den vissa hemman
å landet åliggande subsidiära skjutsskyldigheten kunde upphöra samt
skjutsningen helt uppehållas på frivillighetens väg och skjutsväsendet
ordnas som en allmän samhällsangelägenhet, tillstyrktes en sådan förändring,
antingen mera ovillkorligt eller under vissa förbehåll, af tretton
landsting och fjorton länsstyrelser. Såsom skäl för skjutsskyldighetens
upphäfvande åberopade man, lika med Riksdagen, det obilliga och
otidsenliga i denna ännu på jorden — och allenast på viss jord —
hvilande tunga och det principiellt riktiga i besvärets ordnande som
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 6

Yttrande»
öfver Riksdagens

skrifvelse.

Landsting
och länsstyrelser.

4-2 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

en allmän samhällsangelägenhet. Flera länsstyrelser vitsordade därvid
tillika det af Riksdagen uppgifna förhållandet, att i många fall entreprenader
åstadkommes endast genom särskilda, mer eller mindre betungande
uppoffringar af de skjutsskyldiga själfva, hvadan frivilligheten i
sådant fall endast vore skenbar. I öfrigt framliöllos i viss mån andra
synpunkter. Sålunda vore skjutsningens utgörande genom skjutslagen
själfva äfven ur de resandes synpunkt ganska otillfredsställande. Om
ock de gamla skjutslagen sällan behöfde anlitas för skjutsningens uppehållande,
måste skyldigheten, när den emellertid måste fullgöras, kännas
så mycket mera tryckande, om besväret under en längre mellantid
hunnit råka i glömska. På samma gång kunde det jämväl ofta blifva
förenadt med ganska stora svårigheter att ånyo bringa i tillämpning
den gamla regleringen af skjutshållningen, så att icke något för de
resande olägligt afbrott i skjutsens utgörande ägde rum. Erfarenheten
inom flera län tydde alls icke på några större svårigheter att helt
öfvergå till entreprenadsystemet med öfvergifvande af den gamla skjutsskyldigheten
såsom nödfallsutväg. Enligt uppfattningen på andra orter
vore visserligen ett annat förhållande att befara, särskildt i följd af de
genom 1905 års författningsändringar vidtagna inskränkningar i rättigheten
att vid skjutsanstalterna försälja Öl, hvilka inskränkningar med
tämligen stor säkerhet kunde antagas komma att föranleda ökade anspråk
på entreprenadbidragens storlek. Men det allmänna finge icke
rygga tillbaka för de större uppoffringarna, när det som här gällde
att afhjälpa eu uppenbar orättvisa och att i öfrigt på''ett tillfredsställande
sätt ordna en viktig samhällsangelägenhet. Och då landstingen,
hvilka hittills konsekvent sökt nedpressa entreprenadbidrageu,
icke kunde förutsättas vara synnerligen benägna att tillmötesgå stegrade
anspråk på dylika bidrag, så länge skjutslagen hade ansvarighet för
skjutsningens utgörande, syntes en ändring af bestämmelsen härom,
redan förut önskvärd, blifva än mer berättigad genom de förhållanden,
som komme att framkallas genom ofvannämnda författningsändringar.

Emot den ifrågaställda reformen uttalade sig — antingen mera
bestämdt eller åtminstone under uttryck af mer eller mindre stark
tvekan om dess behöflighet och möjlighet -— fem landsting äfvensom
öfverståthållareämbetet och tio länsstyrelser. Härvid anfördes hufvudsakligen
följande skäl.

Den genom 1878 års skjutsstadga åvägabragta omregleringen af
skjutsväsendet hade otvifvelaktigt till fullo motsvarat, om icke öfverträffat,
förväntningarna. Den börda, skjutsskyldigheten, som sällan toges
i anspråk, medförde för vederbörande hemman, vore alltför obetydlig

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

för att i och för sig kunna motivera rubbning eller undanröjande af
den grund, hvarpå den nuvarande anordningen hvilade. Redan nu
kunde besväret anses flerstädes vara ordnadt såsom eu gemensam angelägenhet
för större samfälligheter, och skjutsstadgan i 3 § anvisade för
sådana fall möjlighet att åstadkomma skälig utjämning af skjutshållningskostnaden,
äfven där skjutsskyldigheten måste tagas i anspråk.
Såsom skäl för skjutsningsbesvärets aflyftande från jorden hade man
åberopat skjutsningens numera väsentligen minskade betydelse för den
allmänna samfärdseln. Men i trots af de moderna kommunikationsmedlens
utveckling vore ännu inom stora delar af vårt land de resande
för sin fortkomst uteslutande hänvisade till landsvägsskjutsen. För
öfrigt hade just genom nämnda utveckling de resandes antal ökats så
väsentligt, att skjutsningen ingalunda undergått den minskning man
skulle förmoda. Under dessa förhållanden gånge det icke an att helt
öfverlämna skjutsningens ordnande åt enskild företagsamhet och enskilt
godtycke, utan staten måste här fortfarande ingripa reglerande
i afseende å såväl beredandet af skjuts som bestämmande af ersättning
därför. Men skjutsningens ordnande som en allmän samhällsangelägenhet
syntes åtminstone för närvarande icke möjligt att åstadkomma
på lämpligare sätt än det nu gällande. Kunde skjutsningen ej
på frivillighetens väg uppehållas, måste staten antingen själf öfvertaga
densamma eller ock ålägga vissa medborgare, Indika lämpligen kunde
därtill förbindas, att fullgöra bestyret; och härtill ägnade sig naturligen
bäst de invid vägarna boende jordägarna, hvilka voro försedda med
hästar och åkdon. Samma förfaringssätt hade följts vid väghållningsbesvärets
ordnande genom nya väglagen. Med skjutsskyldighetens borttagande
afhände man sig i själfva verket den enda garantien för möjlighet
att ordna skjutsningen utan orimlig kostnad. Särskilt på afsides
belägna och glesare bebyggda orter, där i följd af ringare trafik
skjutsningen i och för sig icke kunde blifva lönande och alltså icke
framkalla någon spekulation, men där skjutsanstalter i alt fall, kosta
hvad det ville, måste finnas, vore det ingen utsikt att kunna för rimligt
pris uppehålla skjutsningen, om icke tvånget i detta afseende för vederbörande
jordägare kvarstode och i nödfall kunde göras gällande. Det
vore alldeles visst, att, om skjutsskyldigheten upphäfdes och skjutsväsendet
ordnades uteslutande på frivillighetens väg, kostnaden för
skjutsväsendet skulle i högst väsentlig mån höjas och måhända uppdrifvas
så, att densamma blefve en för samhället ganska tung börda.
Och i valet mellan två onda ting, å ena sidan skjutsskyldigheten såsom
eu nödfallsutväg med dess mindre olägenhet och tunga, som för öfrigt

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 151.

genom lämpliga åtgärder borde kunna afsevärdt lindras, och å andra
sidan ett orimligt uppdrifvande af skjutskostnaden för det allmänna,
vore mest välbetänkt att fortfarande stanna vid det förra alternativet,
huru tilltalande och riktigt ur billighets- och principsynpunkt uppuppliäfvandet
af ifrågavarande vissa hemman ännu åliggande onus än
kunde förefalla.

Vidkommande härefter frågan om det sätt, hvarpå skjutsningen,
under förutsättning af besvärets aflyftande från jorden, lämpligen skulle
kunna uppehållas, då skjutsanstalt i något fall icke kunde genom entreprenad
eller efter godvilligt åtagande komma till stånd, afstyrkte
de landsting och länsstyrelser, som härom yttrade sig, så godt som enhälligt
skjutsningens öfvertagande af staten, såsom säkerligen alltför
kostsamt. Likaså uttalade man sig nästan allmänt emot bestyrets läggande
på kommunerna, under framhållande, att bördan härigenom
skulle blifva högst ojämnt fördelad samt för många af de små och föga
bärkraftiga kommunerna alltför betungande.

En länsstyrelse ifrågasatte, huruvida icke bestyret lämpligast
skulle kunna uppdragas åt vederbörande vägstyrelser, då väg- och
skjuts väsen det hade ett visst inbördes sammanhang. Staten skulle då
bidraga till kostnaden för skjutsningens uppehållande i här åsyftade
fall med Vio, och borde vägstyrelserna hafva rätt att hos länsstyrelserna
göra framställning om skjutsanstalters indragning eller flyttning samt
om skjutslega^ höjning.

I öfrigt yttrade man sig närmare om den i Riksdagens skrifvelse
framkastade tanken, att skjutsningens ordnande i förevarande fall borde
öfverlämnas åt landstingen. Frågan härom var emellertid föremål för
meningsskiljaktighet, särskildt med hänsyn till den föreslagna befogenheten
för landstingen att gå i författning om indragning af skjutsanstalter,
som visade sig vara eller inom den närmaste framtiden blifva
för samfärdseln obehöfliga, och att i vissa fall besluta om höjning af
den fastställda skjutslega!!.

Landstingens flertal fann hinder icke möta för den åsyftade anordningen,
utan tillstyrkte densamma. Härvid erinrades, att landstingen
redan nu hade laglig befattning med skjutsväsendet, samt att
länet eller landstingsområdet utgjorde enhet för skjutskostnadens fördelning.
Landstingen borde följaktligen vara närmast att öfvertaga
ifrågavarande uppgift. - Och skulle med afseende å entreprenadbidragen
väsentligen större anspråk genom den nya ordningen komma att ställas
på landstingen, hvilket väl vore att förutse, vore det alldeles nöd -

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

vändigt att landstingen erhölle en viss afgörande- eller åtminstone
medbestämmanderätt i fråga om de på bidragen inverkande faktorer:
skjutsanstalternas bibehållande eller indragning och skjutslegans belopp.

A andra sidan gjordes — hufvudsakligen af länsstyrelserna _

gällande, att landstingens organisation och arbetssätt icke lämpade sm
för uppgiften ifråga. Landstingen vore samlade endast några få dagar
på året och hvarken ägde eller kunde på denna korta tid förskaffa
sig den ingående kännedom om ortens förhållanden, som kräfdes för
ordnande af den viktiga skjutsningsfrågan på ett tillfredsställande sätt.
så att icke enskild vinningslystnad erhölle tillfälle att bereda sig obehöriga
fördelar på de skattdragandes bekostnad. Dessutom vore landstingen
redan nu så öfverhopade med andra uppgifter, att de ej skäligen
borde ytterligare betungas med omsorg om förevarande angelägenhet,
Frågorna om skjutslegans belopp och om skjutsanstalters indragning
vore för öfrigt af sådan natur, att de borde pröfvas å administrativ
väg. Skjutslegans belopp kunde nämligen inverka rätt betydligt på
tjänstemäns reseersättning, och statsmyndigheterna torde höra tillse,
att såväl tjänstemän som andra resande bereddes tillfälle att utan alltför
stor tidsutdräkt och för skäligt pris komma fram på de allmänna
vägarna. Där landstinget för viss skjutsanstalt beviljat endast läo-re
bidrag än det betingade, måste föras vidare underhandlingar med vederbörande
före skjutsårets utgång och eventuellt bestämmas högre bidrag
än det anvisade. Men landstinget kunde ej taga befattning°med vare
sig det ena eller det andra, eftersom tinget ej längre vore samladt och
man naturligtvis hvarken kunde för ändamålet hålla extra landsting-,
ej heller afbida tingets nästa sammanträde och under tiden låta skjutsningen
vid skjutsanstalten ligga nere. Att öfverlämna frågan åt särskilda
delegerade vore ej heller lämpligt, då slutliga bestämmandet
af bidragets belopp i hvarje fall borde ställas i samband med pröfningen
af frågorna om skjutsanstaltens indragning och skjutslegans höjning,
hvilka frågor på sätt nyss blifvit nämndt borde tillhöra administrativ
myndighets afgörande.

Särskild uppmärksamhet ägnades åt förhållandet med skjutslegan.
Från ganska många håll gafs uttryck åt den uppfattning, att maximilegan,
såsom efter nutida prisförhållanden alltför låg, borde höjas till
bättre öfverensstämmelse med skjutsens verkliga värde. Därigenom skulle
entreprenader afsevärdt underlättas. Och det vore jämväl i sin ordning,
att kostnaderna för skjutshållningen till betydligare del ersattes af de
resande själfva. I fråga om en sådan allmän förhöjning af skjutslegan
tänkte man sig emellertid bibehållandet af den nu gällande ordningen

46 Kanal. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

föi’ legans bestämmande, så att legans maximibelopp, olika för olika
län ock jämväl'' för olika delar af samma län, skulle fastställas af
Kungl. Maj:t efter förslag af vederbörande landsting och länsstyrelser.
Endast en länsstyrelse ville helt öfverflytta befogenheten i detta afseende
på landstingen, som enligt detta förslag skulle hafva att, sedan
krafven på bidrag af allmänna medel till skjutsningens uppehållande
blifvit framställda och kunde öfverskådas, hvart för sitt område, inom
ett visst maximum, bestämma skjutslega för hvarje entreprenadperiod.
Till stöd därför anfördes, att de omständigheter, som inverkade på
legans belopp, kunde betydligt växla icke allenast inom olika orter,
utan ock å olika tider på samma ort.

Beträffande åter den af riksdagen åsyftade befogenhet för landstingen
att i vissa fall, då på grund af särskilda lokalförhållanden eller
andra omständigheter sådant kunde finnas vara af behofvet särskildt påkalladt,
möjligen inom viss gräns, höja den fastställda legan, voro meningarna
mera delade. A ena sidan framhölls i fråga om lämpligheten öfverhufvud
taget af en sådan extra ordinär höjning af legan, att en dylik
höjning borde vara ett verksamt hjälpmedel för entreprenaders åvägabringande
i särskilda fall. Öfvergången till det nya system, som af
skjutsskyldighetens upphäfvande betingades, vore egentligen att finna
just på denna väg. Anordningen vore för öfrigt endast en utveckling
af hvad redan nu, jämlikt 26 § skjutsstadgan, för vissa fall vore gällande.
Å andra sidan ansåg man legans höjning kräfva stor varsamhet,
så att samfärdseln icke blefve försvårad. Men för att inverka på entréprenadanbuden
måste höjningen i alla fall vara rätt betydlig, och
om därvid legan sattes för hög, förfelades ändamålet af den anledning,
att de resande då föredroge att, med förbigående af skjutsanstalten,
så vidt möjligt skaffa sig skjuts genom beting med enskilda, hvarvid
entreprenören måste se sin inkomst af skjutsningen i motsvarande mån
minskad.

Hvad som emellertid särskildt — hufvudsakligen från länsstyrelsernas
sida — framkallade gensagor mot den ifrågasatta anordningen
var, att höjningen skulle ankomma på landstingen. Dessa, livilka i
allmänhet vore benägna att så mycket som möjligt nedsätta bidragen,
skulle nog lätt föranledas att för undgående af högre bidrag bestämma
legan så mycket högre, att den till och med kunde komma att stiga
till oskäliga belopp. Det kunde ingalunda heller vara lämpligt, att
den allmänna trafikens villkor skulle omedelbart bestämmas af en
måhända tillfällig majoritet hos ett landsting. Däraf måste äfven befaras
stor ojämnhet i taxesatserna, hvilken skulle kunna synnerligast

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

i gränsdistrikt, där skilda län möttes, vålla olägenheter. Det korrektiv
mot skjutslegans oskäliga höjning, man velat finna i länsstyrelses rätt
att pröfva landstings beslut, vore tämligen illusoriskt. Denna pröfningsrätt,
som för öfrigt icke innebure befogenhet att jämka ett dylikt
beslut, vore nämligen endast af mera formell natur och borde icke få
utsträckas till rena lämplighetsfrågor. Hade landstinget med betydande
majoritet besluta en höjning af legan, som syntes oskälig,
tvekade nog i allt fall länsstyrelsen att sätta sin auktoritet mot landstinget
i en sa vansklig fråga. Lämpligare än att iäg''ga den fördyrade
skjutskostnaden på en af landstinget beslutad höjning af skjutslegan
vore därför att fylla behofvet genom ökade entreprenadbidrag och att
på något sätt tillse, att skäliga sådana blefve beviljade.

Bland dem, som sålunda af anförda synpunkter funno sig icke
kunna helt biträda förslaget om skjutsningens ordnande i åsyftade fall
uteslutande genom landstingen med däraf följande särskilda befogenheter
för dessa, framställdes åtskilliga andra förslag, gående i allmänhet
ut pa att lata detta ordnande i sista stund ankomma på
länsstyrelserna, åt hvilka skjutsväsendets reglering enligt nu gällande
ordning i hufvudsak vore anförtrodd. Sålunda skulle landstingen,
jämte pröfning af entreprenadbidragen, visserligen höras eller till och
med möjligen få i första hand besluta om indragning af skjutsanstalter,
som syntes obehöflig^, och om skjutslegans höjning i särskilda falk
Men det definitiva afgörandet i dessa frågor skulle tillhöra länsstyrelserna.
En länsstyrelse satte till och med i fråga, huruvida ej
för det fall att landstinget icke skulle bevilja betingadt entreprenadbidrag,
och entreprenad icke skulle kunna åstadkommas mot det af
landstinget anvisade lägre bidraget, frågan om bidragets belopp borde
underställas Kungl. Mnjits nadiga pröfning. I öfrigt förordades
uti några närmare utförda förslag olika förfaringssätt. Enligt
en länsstyrelses åsikt borde i nämnda fall länsstyrelsen kunna medgifva
en viss höjning af skjutslegan; och kunde skjutsningen ej ens
på detta sätt uppehållas, borde anstalten genom länsstyrelsens beslut
få indragas för alltid eller intill dess någon förklarade sig villig att
uppehålla densamma på antagliga villkor. En annan länsstyrelse åter
föreslog för samma fall, att det skulle tillkomma länsstyrelsen att,
såvidt länsstyrelsen icke funne skjutsanstalten böra indragas och entreprenad
ej kunde åstadkommas för det af landstinget anvisade bidrag,
därest skjutslegan höjdes i någon mindre grad, som af länsstyrelsen kunde
finnas skäligt, träffa aftal om skjutsningens utgörande mot minsta
möjliga bidrag. Eu tredje länsstyrelse förordade, att landstings beslut

Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

om skjutsanstalts indragning och höjande af fastställd lega skulle, för
att kunna hringas till verkställighet, vara fastställda af länsstyrelsen,
samt att, om vid förnyad entreprenadauktion på sålunda afgjorda villkor
anbud ej erhölles, länsstyrelsen skulle äga att på de villkor, som
under hand kunde betingas, förordna om skjutsningens uppehållande.
Slutligen höll en fjärde länsstyrelse före, att landstinget visserligen
borde få i första hand bestämma entreprenadbidraget och jämväl besluta
om skjutsanstalts indragning, men att dessa beslut skulle pröfvas af
länsstyrelsen, som därvid, i händelse entreprenad ej kunde åstadkommas
mot det af landstinget beviljade bidrag, skulle äga bestämma bidraget
högre, hvarefter, om entreprenad ändock ej kunde åvagabringas, det
skulle åligga vederbörande kommun att mot sålunda fastställdt bidrag
besörja om skjutsningens uppehållande vid äfventyr, om kommunen i
sådant afseende tredskades, att länsstyrelsen ägde låta på kommunens
bekostnad ombesörja skjutsningen vid vederbörande anstalt. På detta
sätt vore å ena sidan sörjdt för, att skäliga entreprenadbidrag anvisades,
och å andra sidan skulle den eventuella ansvarigheten för kommunen
utgöra eu sporre för denna att söka anskaffa entreprenör mot skålig
ersättning. Det skulle otvifvelaktigt också ställa sig lättare för kommunen
att i ett särskildt fall ordna saken än för landstinget, om ansvaret
under alla förhållanden hvilade på detta.

Därest skjutslagen befriades från ansvarighet för skjutsningen,
borde enligt en länsstyrelses mening alla skjuts anstalter — således
äfven sådana, som omförmälas i 26 § skjutsstadgan — ordnas efter
enahanda grunder och vara berättigade till entreprenadbidrag. Därigenom
skulle det blifva lättare att omreglera skjutsanstalterna och
förlägga en del af dem till platser, som vore mera lämpade efter det
nutida trafikbehofvet. För eu sådan omreglering mötte nu ofta hinder
till följd af de olika stadganden, som gällde för skjutsanstalter, där
skjutslag funnes, och andra skjutsanstalter.

I allmänhet synes man hafva afsett, att de förökade kostnader,
som skulle uppstå genom skjutsningens ordnande i förevarande fall,
skulle gäldas af landstingen och staten efter samma grunder som
hittills.

I sammanhang med frågan om skjutsskyldighetens upphäfvande
förordade två länsstyrelser eu reglering af skyldigheten för därtill anslagna
hemman att hålla gästgifveri. I sådant syfte framhöll en af
dessa länsstyrelser, hurusom staten ursprungligen genom, bland annat,
eftergift af räntor och andra särskilda friheter, däribland särskildt ut -

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

skänkningsrättigheter, lämnat innehafvarna af gästgifverihemmanen
godtgörelse för besväret, men numera, därigenom att grundskatter och
roteringsbesvär afskrifvits samt utskänkningsrättigheterna upphört, indragit
nämnda godtgörelse, under det att skyldigheten, för hvilken
betalningen erlades, kvarstode; och föreslog denna länsstyrelse, att
staten måtte på det sätt återtaga sina skyldigheter i afseende å gästgifverihållningen,
att till länsstyrelsens eller landstingets disposition
ställdes ett belopp, motsvarande värdet af statens forna bidrag till
gästgifverierna inom länet, för att användas till understöd åt dem
bland dessa gästgifverier, hvilka icke ansåges kunna upprätthållas endast
genom vinsten af den vid gästgifveriet förekommande rörelse.

För det fall att skjutsskyldigheten skulle komma att kvarstå,
ansåg man väsentliga förbättringar på det beståendes grund kunna
vidtagas i. syfte af lindring i besväret. Hvad Eiksdagen härutinnan
anfört i fråga om rättighet för skjutslagen att, där skjutsskyldigheten
toges i anspråk, uppbära såväl enahanda lega, som gällde vid entreprenad,
som jämväl de entreprenadbidrag, som kunde hafva blifvit.
bestämda, vann nästan allmänt gillande. Endast två länsstyrelser
uttalade afvikande meningar, hvad anginge entreprenadbidragen. Enligt
den ena länsstyrelsens åsikt vore nämligen sådant bidrag afsedt att
täcka den förlust, som för entreprenören uppkomme därigenom, att
han måste hålla flera hästar och åkdon än som, till följd af den ojämna
skjutsåtgången, ständigt toges i anspråk, men som likafullt måste stå
i beredskap för skjutsningen utan att kunna på annat sätt tillgodogöras.
En sådan förlust förekonnne icke för den skjutsskyldige jordägaren,
hvilken under alla förhållanden för jordbrukets skull måste
vara försedd med dragare och åtminstone i de flesta fall väl torde
hafva eller lätt kunna bereda sig tillgång till skjutsåkdon. Den andra
länsstyrelsen åter befarade, att, om entreprenad icke längre skulle vara
villkor för bidragen, landstingen med sin tendens att nedsätta dessa
skulle frestas att gå än längre i sådan nedprutning. Därest den ändring,
som i nu förevarande afseende påkallats, skulle komma till stånd,
syntes för den skull samtidigt böra medgifvas länsstyrelsen en viss
pröfnings- och jämkningsrätt af landstingsbeslut rörande entreprenadbidrag,
till förekommande af att dessa bestämdes alltför låga.

Eu länsstyrelse ansåg tillgodonjutandet af här åsyftade förmåner
för skjutslagen böra bindas vid den förutsättning, att de skjutsskyldiga
förbunde sig att i afseende å antalet hästar och åkdon samt tiden för
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Åfd. Höft. 97 7

Kammar kollegium.

50 Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 151.

deras inställande fullgöra samma villkor, som blifvit stadgade för
entreprenadskj uts.

En annan länsstyrelse uttalade, att vederbörande skjutslag skäligen
borde tillåtas att fullgöra skjutsskyldiglieten genom särskild skjutsföreståndare,
som af länsstyrelse på skjutslagets framställning antoges, med
rätt för sådan föreståndare jämväl att lyfta det af landstinget utfästa
skjutsbidraget i enahanda ordning, som vore stadgad om entreprenör.

Jämväl för här afsedda fall, att skjutsskyldigheten icke skulle
kunna upphäfvas, förordades på flera håll en allmän höjning af skjutslegan
såsom ägnad att åstadkomma lindring i nämnda skyldighet.

I enahanda syfte föreslogs, att skjutsskyldiglieten måtte utsträckas
till all jord utan hänsyn till dess kamerala natur, så att skjutslagen
måtte kunna ordnas endast med hänsyn till hemmanens lämplighet i
afseende å deras läge.

Öfverståthållareämbetet erinrade, att hufvudstadens åkare och
droskägare numera intoge ungefär enahanda ställning i fråga om skjutsskyldigheten
som de å landet bildade skjutslagen; hvadan, för den
händelse lindring i skjutsningens utgörande skulle tillförsäkras dessa
senare, det torde vara väl förtjänt att tagas i öfvervägande, huruvida
icke samma lindring borde tillgodokomma bemälda åkare och
droskägare.

Härefter afgaf kammarkollegium den 17 januari 1908 underdånigt
utlåtande, livilket sedermera jämlikt nådigt beslut utgick i tryck.
Kollegium återgaf därvid jämväl fullständigt innehållet i landstingens
och länsstyrelsernas nyssberörda yttranden samt meddelade i sammanhang
därmed närmare utredning angående skjutsskyldigheten och dit
hörande förhållanden.

För egen del yttrade kollegium, beträffande själfva saken och
hvad först angår skjutsskyldigheten å landet, bland annat följande.

För afskaffande af den å jorden ännu hyflande skjutsskyldiglieten
talade enligt kollegii åsikt flera beaktansvärda skäl.

Något principiellt berättigande för skjutsskyldighetens bibehållande
vid jorden torde icke kunna åberopas. Samfärdselns befrämjande
genom beredande af möjlighet för resande att förskaffa sig fortkomst
mot skälig betalning vore obestridligen ett viktigt samhällsintresse.
Den särskilda kostnaden härför torde följaktligen böra drabba alla
beskattningsföremål, utan att jorden i högre mån däraf betungades,
desto hellre som det icke med något fog torde kunna påstås, att skjutsväsendet
företrädesvis gagnade jordbruket och dess ändamål, utan

Öl

KungI. Majds Nåd. Proposition N:o 1.51.

snarare kunde sägas vara i detta hänseende af jämförelsevis minsta
betydelse. På en sådan uppfattning hvilade ock den nu gällande skjutsstadgan,
hvars hufvudsyfte just varit att från jorden aflyfta det därå
Infilande skjutsningsbesvär, ehuru steget af ekonomiska hänsyn icke
togs fullt ut. Den nu ifrågaställda förändringen vore sålunda endast
en konsekvent utveckling af skjutsstadgans bärande princip och en utslutning
af den genom samma stadga åvägabragta skjutsreformen.

Den för vissa hemman å landet ännu kvarstående skjutsskyldigheten
innebure tillika åtskilliga oegentligheter eller missförhållanden.

Redan den omständighet, att vissa hemman vore författningsenligt
befriade från ifrågavarande besvär, vore, såsom Riksdagen framhållit,
stridande mot nutida åskådning, som alltmera käfdade grundsatsen om
all jords lika beskattning. Detsamma kunde sägas om det förhållandet,
att många skjutsskyldiga hemman faktiskt undginge besväret genom
att icke blifva indelade i skjutslag. Beträffande de öfriga, som verkligen
vore underkastade besväret, mötte den största ojämnhet i fråga om
dettas fördelning, beroende på skjutslagens mycket olika storlek i förhållande
till skjutsåtgången vid vederbörande skjutsanstalter, olika sätt
och former för besvärets utgörande samt vidt skiljaktiga lokala förhållanden,
som inverkade på den större eller mindre svårigheten därvid.
En annan ojämnhet framträdde därigenom att, till följd af landstingens
olika benägenhet att anvisa tillräckliga bidrag för åstadkommande af
entreprenader, skjutslagen på en del orter blefve mera, på andra mindre
gynnade.

Särskildt uti denna omständighet, att skjutslagen vore ställda i
alldeles för stort beroende af landstingens goda vilja att anslå skäliga
entreprenadbidrag, företedde sig för kollegium eu anledning till skjutsskyldighetens
afskaffande.

Efter att hafva närmare utvecklat betydelsen af detta förhållande
och den däraf beroende, allenast skenbara frivilligheten vid många
entreprenader äfvensom den för skjutslagen ogynnsamma inverkan af
den genom 1905 års lagstiftning numera vidtagna inskränkningen af
rätten att vid skjutsanstalterna försälja Öl, yttrar kollegium vidare:

Ej heller vore själfva besvärets subsidiära beskaffenhet ur beskattningssynpunkt
tilltalande. Därigenom, att detsamma tidvis kunde hvila,
tidvis åter behöfva utgöras, saknades här den stadga och säkerhet, som
gärna borde finnas i fråga om fast egendoms allmänna skatteförhållanden.
En liknande osäkerhet vållades af föränderligheten i skjutslagens sammansättning,
hvarigenom kunde inträffa, att ett hemman, som icke
någonsin varit indeladt till skjutsning, på en gång belastades med dylikt

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 151.

besvär, utan att sädant hade sin grund i ny allmän lagstiftning. Jämväl
landsvägstrafikens förändrade riktning till följd af tillkomsten utaf uya
järnvägar o. d. kunde medföra betydande omhvälfningar i skjutsskyldigheten,
sä att skjutslag, hvilka tillförene icke varit mycket besvärade
med skjutsning, kunde blifva det, och tvärtom.

Härtill komme den föråldrade och på andra områden såsom orättvis
öfvergifna grunden för besvärets fördelning inom samfälligheten,
nämligen mantalet, och den jämväl otidsenliga formen för skyldighetens
utgörande, nämligen tjänstbarheten in natura. Denna sistnämnda vore
å ena sidan en skyldighet, som kunde verka särskildt betungande därigenom,
att den måste utgöras oberoende af årstid och läglighet för
jordbrukets körslor, men å andra sidan jämväl en rättighet, mindre
tjänlig med hänsyn till de resandes bekvämlighet, då man icke skäligen
kunde på de skjutsskyldiga ställa samma anspråk i fråga om hästar
och åkdon m. m. soin på eu entreprenör.

Tillsåge man nu å andra sidan, hvad som kunde sägas till förmån
för skjutsskyldighetens bibehållande, mötte till eu början den historiska
grunden: besvärets urgamla häfd. Hänsyn härtill torde emellertid icke
böra mycket betyda i en tid, som sett aflyftade så många andra ensamt
å jorden af ålder hvilande skatter och besvär.

I öfrigt företedde sig, såvidt kollegium kunde finna, icke mera
än eu synpunkt, ur hvilken besvärets bibehållande kunde anses vara
angeläget eller önskvärdt, nämligen den ekonomiska, eller med andra
ord, behofvet af någon garanti mot skjutskostnadens uppdrifvande för
det allmänna til] en obillig höjd. Önskvärdheten af en sådan garanti
läge i sakens natur, så framt skjutsningen öfverhufvud skulle genom
det allmännas försorg och på dess bekostnad uppehållas. Möjligen
skulle man härvid vilja invända, att skjutsväsendet numera, i anseende
till landsvägstrafikens minskade betydelse i följd af de moderna
kommunikationsmedlens utveckling, skulle utan större olägenhet
kunna öfverlåtas åt den enskilda företagsamheten utan inblandning
eller kontroll från det allmännas sida. En sådan uppfattning
torde emellertid icke vara hållbar. Ännu för eu lång framtid komme
utan tvifvel landsvägsskjutsen att spela den roll för samfärdseln, att
den måste genom det allmänna regleras och uppehållas. Åtminstone
hade densamma ingalunda undergått någon så betydande minskning,
som de senaste årtiondenas lifliga utveckling af järnvägs- och ångbåtskommunikationerna
skulle låta förmoda. Belysande vore i detta afseende
tillgängliga uppgifter angående antalet utgångna skjutshästar

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151. 53

vid samtliga skjutsanstalter i riket åren 1875 och 1906. Detta antal
utgjorde:

år 1875 ................................. 512.083 st.

» 1906 ................................ 407,530 »

För enskilda län visade sig till och ined en ökning, trots väsentligen
förbättrade järn vägskommunikationer. Så för Kristianstads län,
från 13,725 år 1875 till 15,052 år 1906. Till och med Malmöhus län,
där järnvägsnätet vore allra tätast, företedde någon ökning, nämligen
från 16,105 till 16,422.

Om man alltså fortfarande måste tänka sig skjutsväsendet såsom
ordnadt och bekostadt genom det allmänna, vore det naturligen af vikt
att söka genom särskilda anordningar förebygga, att denna kostnad
öfverskrede rimlighetens gränser.

När den nu gällande skjutsstadgan korn till stånd, trodde man
sig i landstingens befattning med skjutsningens ordnande samt dess bekostande
delvis af länskommunernas skattskyldiga hafva funnit ett
tjänligt medel för åstadkommande af det intresse, hvaruti man skulle
hafva att påräkna en verksam motvikt mot entreprenadbidragens obilliga
stegring. Förvisso hade anordningen väl fyllt sitt ändamål att freda
det allmänna, staten och länskonimunerna, från öfver höfvan stora
kostnader i berörda hänseende. Men någon garanti för entreprenaders
åstadkommande mot skäliga bidrag äfven utan särskilda uppoffringar
af de skjutsskyldiga både anordningen ingalunda inneburit eller kunnat
innebära. Landstingen hade nämligen, såsom ock på sin tid erinrades,
saknat utväg att på ett verksamt sätt göra sitt intresse gällande, då
de själfva icke kunnat framställa några entreprenörer, lika litet som
enskilda spekulanter kunnat låta sig påverkas af hänsyn till en genom
entreprenadbidragens stegring föranledd ökning i deras egen kontribution.
Annorlunda förhölle det sig med skjutslagen. I följd af dessa
samfälligheters ringare omfattning måste en högre entreprenadersättning,
i den mån den faktiskt komme att drabba skjutslaget, göra sig
för hvarje intressent jämförelsevis mera kännbar, så att hans medverkan
till dess nedbringande därigenom uppkallades; och intressenternas
inbördes beröring och kännedom om hvarandras förhållanden
öppnade för dem särskilda möjligheter att ordna skjutsningen på billigaste
sätt.

Också vore det ej i landstingens medverkan till skjutsningens ordnande,
utan i skjutslagens subsidiära ansvarighet för skjutsningens uppehållande,
som man funnit den eftersträfvade verksamma motvikten mot
skjutskostnadens obilliga uppdrifvande vid entreprenad och på samma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

gång eu säker garanti för möjligheten att öfverhufvud kunna uppehålla
skjutsningen. Häri läge skjutsskyldighetens stora betydelse, och
det vore endast ur denna synpunkt, som man kunde hysa betänklighet
mot dess afskaffande. Afhände man sig genom en sådan åtgärd nämnda
motvikt och garanti, måste man antingen uppsöka någon annan anordning
i samma syfte — någon enklare och verksammare sådan torde
knappast kunna utfinnas — eller ock vara beredd på ökade svårigheter
och kostnader för skjutsningens uppehållande, åtminstone vid en
del skjutsanstalter.

Härvid fäste sig kollegium vid det förhållandet, att på många
ställen så godt som hvarje konkurrens om skjutsentreprenad vore utesluten.
Ofta, i glest bebyggda orter, kunde skjutsanstaltens belägenhet
vara sådan, att blott en enda hemmansåbo kunde vara i tillfälle att
åtaga sig skjutsbestyret. Han behärskade då situationen på ett sådant
sätt, att han intill eu viss, naturligen ganska långt aflägsen gräns,
där lockelse för främmande spekulanter kunde inträda, kunde betinga
sig huru förmånliga entreprenadvillkor som helst, om skjutsningen vid
anstalten skulle till hvarje pris uppehållas. Och i allmänhet måste, i
samma mån som, i anseende till spekulanternas fåtalighet, fältet för
täflan vore mera inskränkt, entreprenadvillkoren blifva för det allmänna
mera ogynnsamma. Äfven vid sådana anstalter, där lifiigare
täflan skulle kunna råda, måste man räkna med möjligheten, att
vederbörande kunde genom sammanslutningar sig emellan åstadkomma
frånvaro af konkurrens och därigenom uppdrifva entreprenadbidragen.
Försök i denna riktning torde redan nu icke vara okända.

Härtill komme, att vid mången skjutsanstalt förhållandena äfven
för en fullt lojal spekulant kunde ställa sig så ogynnsamma, att han
icke mäktade gå i land med entreprenaden utan ett ganska högt
entreprenadbidrag, hvilket alltså icke kunde anses oskäligt. Detta
bidrag måste följaktligen, om anstalten skulle uppehållas, anvisas, när
man ej längre kunde undkomma det genom att hålla sig till de skjutsskyldiga
såsom reserv.

Frånsedt lokala svårigheter i särskilda fall, kunde äfven en allmän
stegring af entreprenadbidragen vara att motse, i anledning af
såväl den förut omnämnda inskränkningen i rättigheten till ölförsäljning
vid skjutsanstalterna som ock den fortgående allmänna prisstegringen
å arbets- och varumarknaden.

Huru som helst, vore det gifvet, att skjutskostnaden för det allmänna
icke kunde stanna vid samma gräns, om skjutsskyldigheten
borttoges, som om den finge kvarstå.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151. 55

Men äfven om denna kostnadsökning skulle blifva betydlig, syntes
det allmänna icke böra undandraga sig att vidkännas densamma, när
det, såsom här vore fallet, gällde att undanröja ett förhållande, som i
belysning af den nyare tidens utveckling dock måste betecknas såsom
stridande mot billighet och rättvisa. För öfrigt vore kollegium af
den mening, att lämpliga utvägar till verksam begränsning af skjutskostnaden,
äfven efter skjutsskyldighetens upphörande, icke saknades.

På grund af det anförda biträdde kollegium Riksdagens åsikt,
att man nu borde fullständigt genomföra principen om skjutsningens
uppehållande på frivillighetens väg och skjutsväsendets ordnande som
en allmän samhällsangelägenhet.

Beträffande frågan om sättet för skjutsningens uppehållande därest
den jorden åliggande skjutsskyldigheten afskaffades, fann kollegium
på närmare anförda skäl denna angelägenhet icke kunna läggas vare
sig på staten eller vederbörande kommuner, ej heller såsom Riksdagen
ansett böra öfverlämnas ensamt åt landstingen, men däremot böra
ankomma på landstingen och länsstyrelserna i förening. Innan kollegium
emellertid närmare inlät sig härpå, ansåg sig kollegium lämpligen
böra söka klargöra, hvilka anordningar i allmänhet måtte kunna
vidtagas i syfte af skjutskostnadens hållande inom rimliga gränser, en
uppgift som i händelse af skjutsskyldighetens borttagande torde blifva
angelägen.

Till nämnda anordningar hörde enligt kollegii åsikt först och
främst en längre drifven indragning af mindre behöfliga skjutsanstalter.
Under erinran om den — med vissa statistiska uppgifter belysta —
obetydliga skjutsfrekvensen vid eu stor del af landets skjutsanstalter, förmenade
kollegium, att anstalter med obetydligare skjutsåtgång i regel,
så framt icke skjutshållens längd därför kunde lägga hinder i vägen,
icke borde bibehållas i annat fall, än att entreprenad å skjutsningen
därstädes allenast mot rättighet att uppbära stadgad skjutslega — om
ock förhöjd sådan — kunde åvägabringas, hvadan något särskildt
entreprenadbidrag här ej borde annat än undantagsvis ifrågakomma.
En sådan anordning innebure endast en utsträckning af hvad redan
nu, jämlikt 26 § skjutsstadgan, gällde i fråga om skjutsanstalt vid
hamnplats, järnvägsstation eller kanalstation.

Vidare förordade kollegium vissa förändringar med afseende å
den skjutslega, som får af entreprenör uppbäras.

Dit hörde först och främst eu allmän förhöjning af denna lega
till bättre motsvarighet med verkliga skjutsvärdet, i den män ej för

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:p 151.

en del orter sådan förhöjning under de senare åren redan skett.
Jämte meddelande af närmare utredning härom utvecklade kollegium
den uppfattning, som hos 1877 års kommitté gjort sig gällande i afseende
å det lämpliga förhållandet mellan skjutslega!! och det verkliga
skjutsvärdet samt om utsikterna öfverhufvud att medelst eu högre
skjutslega underlätta åstadkommandet af entreprenader. Till dessa
förhållanden får jag tillfälle att i det följande återkomma.

Vidkommande den af Riksdagen ifrågasatta och af liera i ärendet
hörda vederbörande förordade anordning att i särskilda fall, då sådant
af lokala eller andra omständigheter kunde finnas påkalladt, förhöja
entreprenadlegan utöfver den för orten i allmänhet gällande, ansåg
kollegium äfven för sin del eu sådan anordning välbetänkt. Skjutsens
verkliga värde, såsom väsentligen beroende af, bland annat, större
eller mindre tillgång på hästar i skjutsstationens närhet, trafikens
större eller mindre jämnhet, svårare eller lättare vägförhållanden samt
den större eller mindre svårigheten och kostnaden för de till skjutsning
afsedda hästarnas utfodring sommar- och vintertiden, kunde
otvifvelaktigt växla ej obetydligt på olika ställen inom samma ort.
Och principen, att kostnaden för de resandes befordran borde läggas
på dem själfva och icke på det allmänna, syntes kollegium så riktig
och viktig, att den i största möjliga utsträckning borde upprätthållas.
De skäl, som i allmänhet kunde tala emot en större förhöjning af
legan, så att den sammanfölle med verkliga skjutsvärdet, kunde icke
heller på hvarje ställe äga giltighet. Där sålunda trafiken under alla
förhållanden vore mera obetydlig, torde en högre skjutslega icke kunna
sägas i nämnvärd mån inverka hämmande på samfärdseln. Detsamma
gällde om anstalter, till och från Indika endast kortare skjutsning
förekomme, såsom i regel torde vara fallet med skjutsanstalter vid
järnvägsstationer, hamnplatser och kanalstationer, hvilket förhållande
också torde vara anledningen därtill, att redan nu, jämlikt 26 § skjutsstadgan,
maximilegan finge vid sådana skjutsanstalter öfverskridas.
För eu skjutsanstalt, som vore utan betydelse för tjänstemäns resor,
hade staten ur denna synpunkt icke något intresse af legans hållande
vid lägre belopp. Där i anseende till ringare tillgång på hästar i
anstaltens närhet entreprenören icke behöfde riskera eu besvärlig konkurrens
genom betingsskjuts, borde skjutskostnaden lika väl kunna
läggas på skjutslega!! som på entreprenadbidraget. I hvarje fall syntes
för öfrigt förhöjningen kunna så afpassas, att den icke ur någon af
de angifva synpunkterna verkade menlig, men ändå kunde gagna sitt
ändamål att*underlätta åstadkommande af entreprenad. För kollegium

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

stode det nämligen klart, att entreprenaden skulle erbjuda spekulanter
eu större lockelse, om under i öfrigt enahanda villkor därmed förknippades
rättigheten att uppbära eu sålunda afvägd högre lega än eu
lägre sådan.

I sammanhang med en allmännare förhöjning af skjutslegan
ifrågasatte kollegium af enahanda skäl höjning jämväl af åkdonslega
och väntningspenningar.

I gäldande af entreprenadbidragen borde enligt kollegii åsikt
staten och vederbörande landstingsområden deltaga efter nu gällande
grunder.

Hvad nu slutligen angick den formella frågan om landstingens
och länsstyrelsernas befattning med skjutsningens ordnande när skjutsskvldigheten
icke längre kunde tillitas, yttrade kollegium till stöd för
sin åsikt, att denna angelägenhet icke borde helt öfverlämnas åt landstingen,
bland annat följande.

Först och främst torde det, på sätt flera länsstyrelser erinrat,
blifva svårt för landstingen att under sina kortvariga, af många andra
kräfvande arbeten upptagna sessioner kunna behandla dessa frågor
med erforderlig omsikt och noggrannhet. Nämnda frågor, särskilt
de, som rörde skjutsanstalters indragning, kunde jämväl kräfva sådan
undersökning och utredning, som icke kunde hos landstingen eller
genom dess organ åstadkommas. Olägenhet skulle äfven framträda på
det sätt att, beträffande sådana skjutsanstalter, som ostridigt icke
kunde undvaras, ingen säkerhet gåfves för, att skjutsningen skulle
kunna på de af landstingen beslutade villkor uppehållas. Så länge
man, såsom nu, hade skjutsskyldigheten i reserv, mötte i berörda afseende
ingen svårighet, oberoende af huruvida eller till hvilka belopp
entreprenadbidrag af landstingen anvisades. Annorlunda däremot, om
skjutsskyldigheten borttoges. Det kunde då för ändamålets vinnande
blifva nödigt att vidtaga jämkning eller ändring i de beslutade villkoren,
än beträffande bidragen, än i afseende å skjutslegan, än åter i
såväl ena som andra hänseendet på eu gång, allt beroende på resultaten
af förnyade entreprenadauktioner och underhandlingar med vederbörande
entreprenadspekulanter. Men landstingen, hvilka då ej längre
vore samlade, kunde ej taga befattning med dessa efterarbete!! med
däraf påkallad förändrad anpassning af entreprenadvillkoren. Och det
ginge gifvetvis icke an att i sådana fall lämna saken hvilande till nästa
landstingssammanträde och låta skjutsningen under tiden ligga nere.

Svårigheten skulle visserligen kunna öfvervinnas därigenom, att
landstingen åt särskilda delegerade uppdroge att ordna dessa frågor.

Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

En sådan utväg, om den eljest vore med landstingsförordningens bestämmelser
förenlig, syntes dock icke kunna tillrådas, då det här gällde
sä viktiga och ingripande befogenheter som utöfvandet i visst afseende
af landstingens beskattningsmyndighet — med återverkan äfven på
statens utgifter — och åläggande i viss mån af afgifter å den allmänna
trafiken.

Framför allt syntes det dock kollegium betänkligt, om, såsom
den af Riksdagen ifrågasatta anordning innebure, det allmänna skjutsväsendet
i hufvudsak skulle undandragas statsmyndigheternas befogenhet
för att läggas i händerna på oansvariga korporationer, hvilkas beslut
tillika ej sällan kunde bero allenast på tillfälliga majoriteter. Därmed
vore, efter kollegii åsikt, ej väl sörjdt för nödig säkerhet i afseende å
skjutsverkets funktionerande på ett sätt, som i stort sedt kunde nöjaktigt
tillfredsställa statens och den resande allmänhetens berättigade
kraf. Det skulle nämligen kunna befaras, att landstingen, af lätt förklarlig
benägenhet att begränsa entreprenadbidragen, skulle känna sig
manade att indraga flera skjutsanstalter likasom, beträffande skjutslegan,
att vidtaga flera eller större förhöjningar än nödigt och nyttigt
vore. Och om landstingens dispositioner i afseende å entreprenadbidragen
skulle blifva allena afgörande, hvem svarade väl för, att
landstingen alltid skulle anvisa sådana bidrag, tillräckligt stora för att
de verkligen behöfliga skjutsanstalterna skulle kunna uppehållas? Eu
särskild garanti härför torde, vid afskaffande af skjutsskyldigheten,
icke kunna undvaras.

Hvad särskildt anginge skjutsanstalters indragning, syntes följdriktigheten
bjuda att i afseende å sådana frågor bibehålla samma
ordning, som gällde och väl äfven framgent skulle gälla för behandling
af frågor om skjutsanstalters inrättande, nämligen pröfning och afgörande
i administrativ väg genom länsstyrelserna. Beträffande åter
skjutslega!! kunde erinras, att, då fastställandet af afgifter å den allmänna
rörelsen i alla andra fall — utom hvad anginge skjutslegan
vid extra skjutsanstalter enligt 26 § skjutsstadgan, där maximilegan
efter vederbörande länsstyrelsers pröfning kunde få öfverskridas -—-vore förbehållet åt den högsta administrativa myndigheten, det syntes
med eu sådan princip stå mindre väl tillsammans att låta skjutslegans
höjning ankomma på afgörande af kommunala representationer. Ville
man icke äfven här bibehålla underställningen till Kungl. Maj:t,
syntes just det nyss åberopade, med här förevarande fall närbesläktade
förhållandet i afseende å extra skjutsanstalter böra få tjäna till mönster,
så att legans höjning borde få bestämmas af vederbörande länsstyrelser.

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition N:o 151.

Man hade såsom garanti mot ett otjänligt handhafvande å landstingens
sida af deras nu ifrågaställda, väsentligen utvidgade befogenhet,
särskild! i fråga om extraordinära förhöjningar i skjutslega^ hänvisat
på den länsstyrelse jämlikt landstingsförordningen redan tillkommande
allmänna rätt att pröfva, landstings beslut. Lika med åtskilliga
i ärendet hörda vederbörande ansåge emellertid kollegium denna
garanti vara för det afsedda syftet tämligen värdelös. Omförmälta
pröfningsrätt torde nämligen endast vara af formell natur. Den torde
alltså inskränka sig till en granskning, huruvida ett landstingsbeslut
kränkte enskild rätt eller eljest hvilade på orättvis grund eller icke i
laga ordning tillkommit eller stode i strid med allmän lag eller författning
eller annorledes öfverskrede landstingets befogenhet. Däremot
medgåfve granskningsrätten ingen lämplighetspröfning, då länsstyrelsen
ju icke hade befogenhet att ändra och jämka beslutet, utan
måste antingen oförändradt godkänna eller ogilla detsamma.

Till belysande af, huru föga verksam länsstyrelses nu berörda
pröfningsrätt måste anses vara för främjande af här ifrågavarande
syfte, tilläte sig kollegium anföra ett par exempel. Landstinget hade
beslutit indragning af en viss skjutsanstalt. Äfven om länsstyrelsen
skulle kunna ställa sitt veto mot beslutet, på den grund, att indragningen
ansåges olämplig, måste beslutet i allt fall faktiskt blifva ber
ståndande, så länge länsstyrelsen icke ägde makt att förordna om anvisande
af det för anstaltens uppehållande erforderliga entreprenadbidrag
eller, alternativt, en möjligen äskad höjning af skjutslega^ I
ett annat fall nedsatte landstinget betingadt entreprenadbidrag för
någon anstalt, men höjde i stället skjutslegan vid densamma på ett
sätt, som länsstyrelsen ansåge obilligt. Med afseende å det nära sammanhanget
mellan bidragets och skjutslegans belopp torde länsstyrelsen
då vara förhindrad att undanröja beslutet i den senare delen utan
att på samma gång upphäfva bestämmelsen om bidraget, hvaraf följden
lätt skulle blifva, att entreprenad vid anstalten ej kunde åstadkommas.
Inför en sådan eventualitet måste länsstyrelsen rimligtvis låta sin
betänklighet mot fastställelse å landstingets beslut fara,. Lämpligheten
borde eljest fordra, att länsstyrelsen finge reducera legobeloppet
och i stället höja entreprenadbidraget i sådan mån, att anstalten kunde
vederbörligen vidmakthållas. Men härtill ägde länsstyrelsen ingen
befogenhet.

Anförda förhållanden syntes kollegium tala för en annan anordning
i afseende å landstingens och länsstyrelsernas inbördes befogenhet
med hänsyn till skjutsningens ordnande i bär förevarande fall.

Kungl, Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Utan tvifvel vore det rättvist och billigt att, då med skjutsskyldighetens
afskaffande komme att ställas ökade anspråk på beviljandet
af entreprenadbidrag'', landstingen, såsom en motvikt häremot, tillerkändes
inflytande på frågor om skjutsanstalters indragning och skjutslegans
höjning i särskilda fall. Men enär af skäl, som ofvan anförts,
landstingens beslut i sådana frågor icke borde få vara afgörande, måste
landstingens befogenhet här inskränkas till framställningar och förslag
eller, om sådant ansåges lämpligare, till fattande af beslut, som skulle
underställas länsstyrelserna med dessa förbehållen fri pröfningsrätt.
Icke ens i fråga om entreprenadbidragen borde landstingens beslut i
hvarje fall blifva bindande. Med andra ord, den länsstyrelserna nu
tillkommande formella kassationsrätt öfver landstingens beslut syntes
böra utvidgas till en allmän befogenhet att efter sig företeende lämplighetshänsyn
pröfva och afgöra alla till skjutsregleringen hörande frågor,
med hvilka landstingen skulle äga taga befattning. Härvid kunde
icke heller afgörandet i hvarje fall följa omedelbart efter landstingens
sammanträden. Man Ange visserligen härvid tänka sig den ordning,
att länsstyrelserna i regel utan större tidsutdräkt än som med nu
gällande ordning vore förenligt meddelade besked. Men då, för såAÖdt
anginge sådana skjutsanstalter, som funnes icke kunna indragas, det
icke vore säkert, att skjutsningen kunde uppehållas på de af länsstyrelserna
sålunda bestämda villkoren — sådant visade sig törst efter
förnyade entreprenadauktioner och vidare underhandlingar — måste
ytterligare jämkningar och ändringar för ändamålets vinnande göras,
och först i och med dessa senare förfoganden kunde skjutsfrågan i
sådant fall blifva definitivt ordnad. Förhållandet kunde i korthet uttryckas
så, att länsstyrelserna, obundna af landstingens framställningar
eller beslut, där dessa i något afseende funnes outförbara eller eljest
otjänliga, skulle äga låta på lämpligaste villkor uppehålla de skjutsanstalter,
som icke kunde undvaras.

Kollegium förutsåge härvid den invändning, att landstingens bestämmanderätt
öfver entreprenadbidragen härmed skulle I »lifva betydelselös
och deras beskattningsmyndighet i detta afseende i själfva
verket Överflyttad på länsstyrelserna. Härvid borde emellertid påpekas,
att fråga icke vore om de fall, då entreprenad kunde åstadkommas mot
de af landstingen anvisade bidrag, utan att i samband därmed förekomme
någon sådan extra förhöjning i skjutslega!!, som af vederbörande
länsstyrelse skulle finnas obillig. I alla sådana fall skulle
landstingens beslut angående entreprenadbidragen, om de eljest vore
lagligen fattade, gifvetvis lända till efterrättelse, utan att bidragens

Klingl. Majds Nåd. Proposition N:o 151. 61

belopp skulle kunna af länsstyrelserna öfverskridas. I öfrigt syntes
flen af kollegium förordade anordningen icke mera oegentlig än det
föihållande, som nu ägde rum i afseende å det allmänna vägväsendet,
nämligen^ att de väghållningsskyldigas bidrag i penningar och arbete
till väghållningen vore så godt som uteslutande beroende på de administrativa
myndigheternas beslut och åtgärder. Slutligen kunde den
nuvarande ordningen, då landstingen med sin allena bestämmanderätt
öfver entreprenadbidragen, i hvilkas gäldande äfven staten finge taga
del, faktiskt bestämde öfver statsmedel, med fog sägas innebära en
minst lika° stor oegentlighet som den här ifrågasatta utvägen att,
omvändt, låta länsstyrelserna såsom målsmän för statsintresset inom en
viss gräns bestämma öfver landstingens bidragsskyldighet.

Det skulle emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke, till
lämplig garanti mot missbruk af denna länsstyrelsernas befogenhet,
deras beslut om anvisande af högre entreprenadbidrag än landstingen
bestämt borde underställas Ivungl. Maj:ts nådiga pröfning. Mot denna
anordning syntes dock möta en viss olägenhet genom den därmed
förbundna tidsutdräkt, så att skjutsfrågan icke skulle kunna ordnas
före entreprenadperiodens utgång, som enligt 10 § skjutsstadgan i allmänhet
skulle infalla den 31 oktober. Visserligen kunde perioden enligt
samma paragraf få utsträckas till och med den 31 december, men icke
ens till denna tidpunkt kunde frågan i hvarje fall beräknas föreligga
afgjord. Det skulle då blifva nödvändigt att än ytterligare framskjuta
tiden för periodens utgång eller rättare för den nya periodens början.
Men då härigenom alla de entreprenörer, hvilka vid auktionerna redan
före juni månads utgång det föregående året afgifvit sina af landstingen
och länsstyrelserna sedermera godkända anbud och därefter
ordnat sina förhållanden, skulle kunna åsamkas förluster, förefölle
nämnda framskjutning icke lämplig. 1877 års kommitté tilltrodde
sig af antydda orsak icke i något fall bestämma tidpunkten senare än
till den 1 november.

Härefter upptog kollegium den förut icke berörda frågan om
gästgifverihållningen och de gamla gästgifverihemmanens ställning i
händelse af skjutsskyldighetens afskaffande för öfriga vederbörande
hemman, en fråga som påkallade särskild uppmärksamhet.

I detta afseende ansåg kollegium, på andragna skäl, önskligt och
lämpligt att de nuvarande gästgifverihemmanen, mot anvisande af full
ersättning därför af statsmedel, bibehölles i denna sin egenskap, dels
för gästgifverihållningen, där sådan erfordrades, och dels såsom stödjepunkter
för skjutsregleringen, med skyldighet i sistnämnda hänseendet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151-

för hemmanens innehafvare att för skjutsningen hålla och upplåta erforderliga
lägenheter. Däremot syntes bibehållandet af gästgifverihemmanens
skyldighet att prestera skjutsning icke böra ifrågakomma.

Å de orter i riket, där icke några fasta gästgifverier funnes, syntes
af närmare angifna orsaker annan utväg ej stå till buds än att låta
såväl gästgifveribestyret, där gästgifverihållning öfver hufvud skulle
äga rum, som tillhandahållandet af vid hvarje skjutsanstalt behöflig^
lokaler ankomma på entreprenad eller godvillig uppgörelse; och syntes
kostnaden härför, i likhet med den förordade ersättningen åt gästgifverihemmanen
inom rikets öfriga orter, böra drabba statsverket ensamt.

Vidare fäste kollegium uppmärksamheten på, att den föreliggande
frågan visserligen enligt Riksdagens skrifvelse åsyftade skjutsskyldigheten
endast å landet, men att, om denna fråga ordnades i hufvudsak
på sätt kollegium förordat, densamma äfven måste beröra städernas
ställning, livad nämligen anginge de städer, som ej deltaga i landsting.

Härvid erinrade kollegium hufvudsakligen, att ett afskaffande af
skjutsskyldigheten ensamt å landet skulle, på sätt kollegium jämväl
närmare angaf, bringa dessa städer i eu sämre ställning än förut samt
föreslog i anledning häraf och på i öfrigt anförda skål afskaffande
jämväl af den samma städer eller särskilda dess invånare åliggande
subsidiära skjutsskyldigheten. Äfven i fråga om de städer, som ej
deltoge i landsting, däribland jämväl Stockholms stad, ansåg kollegium
förhållandet böra för likformighetens skull ordnas på samma sätt som
beträffande landsbygden, med iakttagande att hvad som skulle gälla
om landstingen och landstingsområdenas skattdragare här skulle äga
motsvarande tillämpning på stadsfullmäktige och de skattskyldiga i
nyssberörda städer.

På grund af allt hvad sålunda och i öfrigt anförts hemställde
kollegium, att allt hvad lag eller författningar innehölle om skyldighet
för jord å landet eller för städerna eller särskilda deras invånare att
bestrida skjuts för resandes befordran, när skjutsentreprenad enligt
skjutsstadgans bestämmelser icke kunde åstadkommas, måtte upphäfvas
och skjutsstadgan med dithörande förordningar i följd häraf omarbetas
med tillämpning af i hufvudsak följande grunder:

l:o. All skjuts för resandes befordran skulle upplåtas på entreprenad.
Skjutsanstalter med ringare skjutsåtgång borde indragas så
långt ske kunde.

2:o. Nuvarande gästgifverihemman skulle bibehållas med skyldighet
för innehafvarna att bestrida gästgifverihållning, när sådan erfordrades,
eller i öfrigt åt de resande eller för skjutsningen tillhandahålla

Kurujl. Majds Nåd. Proposition No 151. 63

de förmåner och lägenheter, som vid vederbörande anstalter skulle
vara att tillgå. För denna skyldighet skulle hemmanens innehafvare
af statsmedel njuta ersättning, som efter vederbörandes hörande bestämdes
af länsstyrelse.

3:o. I de orter, där gästgifverihållningen icke vore fäst vid vissa
hemman, skulle äfven denna och i sammanhang därmed tillhandahållandet
af nyssberörda förmåner och lägenheter upplåtas på entreprenad
på statsverkets bekostnad.

4:o. För de flesta orter borde skjutslega!! höjas till bättre öfverensstämmelse
med skjutsens verkliga värde. Därutöfver kunde för särskilda
skjutsanstalter, där sådant af lokala eller andra omständigheter
påkallades, extra förhöjning i legans belopp vidtagas.

5.o. Äfven åkdonslega och väntningspenningar borde förhöjas i
eu af tidsförhållandena påkallad skälig omfattning.

6:o. I de för skjutsningens uppehållande erforderliga entreprenadbidrag
borde deltaga vederbörande län eller landstingsområden eller
städer, som ej hörde till landsting, hvar för sig gemensamt med staten
efter samma fördelningsgrund, som nu gällde.

i .o. Landstingen eller, i städer som ej deltoge i landsting, stadsfullmäktige
skulle i första hand besluta om entreprenadbidragen, med
lätt jämväl för landstingen att besluta om indragning af skjutsanstalter,
som ansåges obehöfliga, och om extra förhöjningar i skjutslega. Lands- •
tingens eller stadsfullmäktiges sålunda fattade beslut skulle underställas
pröfning af länsstyrelserna, hvilka ägde däri vidtaga de ändringar
eller jämkningar, som för skjutsningens uppehållande eller eljest
funnes lämpligen påkallade, och i öfverensstämmelse härmed ordna
skjutsningen.

Slutligen berörde kollegium äfven den frågan, hvilka ändringar i
skjutsförfattningarna lämpligen borde, för den händelse skjutsskyldigheten
skulle pröfvas icke kunna utan alltför stor olägenhet och kostnad för
det allmänna undvaras, vidtagas för vinnande af det vid detta alternativ
framtiådande viktiga önskemal: att skyldig-heten måtte för vederbörande
göras mindre betungande.

Såsom åtgärder i detta syfte förordade kollegium, utom höjningar
i skjutslega m. m.,

dels sådan lagändring, att beviljandet af skäliga entreprenadbidrag
blefve en landstingens skyldighet, hvars fullgörande borde
säkerställas genom eu viss pröfnings- och jämkningsrätt för länsstyrelserna
med afseende å landstingens beslut;

Förarbeten
inom jortibruksdepartementet.

Tidigare

förslag.

Nytt förslå;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

dels den af Riksdagen ifrågaställda anordning att låta skjutslaget,
där entreprenad ej kunde åstadkommas, uppbära icke allenast samma
högre skjutslega, som gällde för entreprenadskjuts vid vederbörande
anstalt, utan jämväl det för anstalten möjligen anvisade entreprenadbidrag
;

dels ock — hvithet syntes vara det icke minst viktiga — en genomgripande
omläggning af besväret, så att först och främst skyldigheten
utsträcktes till den nu författningsenligt frikallade jorden, och vidare
att all jord komme att deltaga i besväret vare sig in natura eller med
penningar, hvarmed också sammanhängde, att skjutsningen i hvarje
fall borde ordnas på större samfälligheter, lämpligen härad eller tingslag
eller möjligen fögderier eller väghållningsdistrikt.

Äfven vid clet nu afsedda alternativet syntes en reglering af gästgifverihemmanens
ställning blifva nödvändig så till vida som skälig
ersättning för deras skyldigheter borde dem beredas.

Med anledning af hvad sålunda förekommit uppgjordes inom
departementet ett förslag till ny stadga om skjutsväsendet. Detta förslagåsyftade
skjutsskyldighetens upphäfvande och var jämväl i öfrigt i
hufvudsak byggdt på de af kammarkollegium för detta alternativ ängdun
grunder. Sålunda skulle de gamla gästgifverihemmanen bibehållas
Vid sina skyldigheter i afseende å gästgifveri- eller stationshållningen,
mot ersättning af statsmedel, och vid skjutsningens ordnande
skulle länsstyrelserna till och med kunna höja de af landstingen anvisade
entreprenadbidrag likasom äfven i särskilda fall skjutslegan,
allt efter ty skäligt pröfvades.

Öfver nämnda förslag afgåfvo öfverståthållareämbetet och länsstyrelserna
infordrade yttranden, hvarvid mot förslaget framställdes en
del anmärkningar.

Dels med anledning af berörda anmärkningar, dels ock af skäl,
att jag för egen del ansett det tidigare förslagets grunder böra i vissa
afseenden — särskildt i fråga om gästgifverihemmanen samt landstingens
och länsstyrelsernas ställning och befogenheter vid skjutsningens

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

ordnande — frångås, har jag låtit inom departementet utarbeta ett
nytt förslag i ämnet, äfven detta byggdt på principen om skjutsskyldighetens
afskaffande, men beträffande grunderna i öfrigt, såväl
som i åtskilliga detaljer, ej oväsentligt afvikande från det förra förslaget.

Med afseende å dessa afvikelser har jag ansett nödigt, att vederbörande
i orterna blefve äfven öfver det nya förslaget hörda; och har,
på därutinnan gjord underdånig hemställan, nådig remiss till öfverståthållareämbetet
och länsstyrelserna i sådant syfte aflåtits.

Till följd häraf hafva öfverståthållareämbetet och länsstyrelserna
inkommit med underdåniga utlåtanden öfver det nya förslaget, hvarvid
jämväl fogats yttranden från stadsfullmäktige i Stockholm. Göteborg,
Malmö och Norrköping, samtliga landsting utom ett samt, för somliga
län, kronofogdar, länsmän, magistrater och andra.

Härvid hafva emot förslaget framställts åtskilliga erinringar —
till allra största delen berörande endast förslagets detaljbestämmelser;
och då en del af dessa detaljanmärkningar synts befogade, har förslaget
underkastats däraf påkallad omarbetning.

Jag anhåller nu att få underställa det sålunda reviderade förslaget
Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning.

Hvad först beträffar förslagets allmänna grunder, innebär förslaget,
såsom jag förut antydt, den skjutsskyldiga jordens befrielse från det
nuvarande besväret.

När man vid skjutsväsendets omreglering enligt den nu gällande
skjutsstadgan bibehöll skjutsskyldigheten, att kunna göras gällande nödfallsvis,
det vill säga vid uteblifven entreprenad, hade man visserligen tillförsäkrat
sig en enkel och verksam garanti för möjligheten att öfverhufvud
taget uppehålla vederbörande skjutsanstalter och på samma gång mot
skjutskostnadernas, entreprenadbidragens, uppdrifvande till oskälig höjd.
Men denna garanti var helt visst icke af sedd att utnyttjas i den utsträckning,
som i verkligheten blifvit fallet. Utan tvifvei var anordningen
byggd på den förutsättning, att landstingen, åt hvilka inrymdes praktiskt
taget all bestämmanderätt i fråga om beviljandet af entreprenadbidragen,
skulle i allmänhet bevilja sådana bidrag till skäliga belopp.
Då emellertid någon skyldighet i detta afseende icke blifvit landstingen
ålagd, har nämnda förutsättning i många fäll endast i ringare
män inträffat. Det gifves till och med landsting, som icke alls
Bihang till Biksd. prot. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 9

Departementschefens

yttrande.
Det föreliggande
förslagets

allmänna
grunder

Den. skjutsskyldiga

jordens
befriande
från besväret.

66 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

plägat anvisa några bidrag, och hvad de öfriga beträffar ligger det
i sakens natur, att sparsamlietshänsyn måst verka mer eller mindre
återhållande på deras offervillighet. Men i samma män som utvecklingen
gått och måst gå i denna riktning, hafva betingelserna för
åstadkommande af entreprenader utan de skjutsskyldigas betungande i
motsvarande mån minskats och bördan återfallit på de skjutsskyldiga.

Nu kan visserligen invändas, att, såsom ock i Riksdagens skrifvelse
uttalats, entreprenader i senaste tid funnits åvägabragta vid
omkring nittio procent af hela antalet skjutsanstalter i riket eu proportion"
som enligt kammarkollegii utredning äfven gäller förhållandet
ensamt för landsbygden — samt att det skulle kunna antagas, att inom
en ej alltför långt aflägsen framtid så äfven skall blifva fallet med de
återstående, hvarigenom skjutsskyldigheten komme att af sig själf upphöra.
Men den omständighet, att entreprenad vid en skjutsanstalt
kunnat åstadkommas, innebär ingalunda alltid att vederbörande skjutsskyldiga
gått fria från sin börda. Bristen på entreprenadbidrag, tillräckliga
att i och för sig framkalla en verklig spekulation och konkurrens,
hvarur en fullkomligt frivillig entreprenad skulle kunnat framgå
såsom produkt, har nämligen i många fall föranledt, att de skjutsskyldiga
sett sig tvungna att med egen uppoffring på ett eller annat
sätt anskaffa entreprenör för att icke komma i den för dem ännu
ofördelaktigare ställningen att behöfva utgöra skjutsskyldigheten in
natura, i hvithet fall de icke ens fått uppbära den vid entreprenad
gällande högre skjutslegan. Bördan har i sådana fall alltså, ehuru i
annan form och visserligen ej heller i samma utsträckning, ändock drabbat
dem. Denna synpunkt är också i Riksdagens skrifvelse särskildt beaktad,
och kammarkollegium har betonat, att den skjutsskyldiga jorden ai
nu berörda anledning endast i ringare och måhända långt ringare mån
än afsedt varit kommit i åtnjutande af den med skjutsstadgan åsyftade
lindring i ifrågavarande besvär''. 1 anslutning härtill framhåller
kollegium jämväl, hurusom förhållandet i angifna hänseendet måste för
framtiden ställa sig för de skjutsskyldiga ännu mera ogynnsamt, om
— på sätt från flera håll förespåtts — entreprenader i följd af de
vidtagna inskränkningarna i rättigheten till maltdrycksförsäljning vid
skjutsanstalterna icke skulle kunna åstadkommas utan väsentligen
ökade bidrag, eller en allmännare stegring af anspråken på dessa
bidrag eljest skulle inträda, och någon i motsvarande mån ökad offervillighet
från landstingens sida icke vore att påräkna.

Jämväl i de från orterna inkomna yttranden lämnas från många
håll vitsord åt den uppfattning, att skjutsskyldigheten, sådan den ännu

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151. 67

kvarstår på grund af 1878 års skjutsstadga, innebär ett kännbart och
tyngande onus.

I betraktande häraf finner jag den föreliggande frågans lösning i den
af Riksdagen angifna riktning i främsta rummet påkallad af rättvisa och
billighet. Jag delar sålunda den grundåskådning, som kommit till
uttryck i Riksdagens skrifvelse äfvensom och särskildt i kammarkollegii
yttrande. Med en sådan uppfattning kan jag icke tillerkänna den omständigheten,
att ett fullständigt afskaffande af skjutsskyldigheten möjligen
och sannolikt komme att medföra för det allmänna större svårighet
och kostnad för skjutsväsendets ordnande, någon afgörande betydelse,
ehuru visserligen, af skäl, som kammarkollegium anfört, äfven denna
sida af saken är förtjänt af allvarlig uppmärksamhet. Frågan om
hvilka anordningar må kunna vidtagas i syfte att hålla denna kostnad
inom rimliga gränser skall jag i det följande närmare beröra. Såsom
anmärkningsvärdt torde i detta sammanhang förtjäna framhållas, hurusom
de af landsting och länsstyrelser nu senast afgifna yttranden utvisa
eu afgjord förskjutning af vederbörandes uppfattning just i förslagets
riktning. Sålunda hafva af samtliga tjugotre landsting, som
nu yttrat sig i hufvudfrågan, endast ett afstyrkt skjutsskyldighetens
upphäfvande, och af länsstyrelserna är det nu egentligen endast fyra,
som funnit öfvervägande betänkligheter mot en sådan anordning.
Ofriga i ärendet hörda vederbörande hafva, med högst få undantag, uttalat
sin anslutning till förslagets hufvudgrunder. Hvad sålunda förekommit
har ytterligare styrkt mig i min uppfattning, att förslaget
bort, såsom skett, byggas på grundvalen af den skjutsskyldiga jordens
befriande från det nuvarande besväret.

Städernas skjutsskyldighet är icke i Riksdagens framställning
åsyftad. Yissa af kammarkollegium vidrörda förhållanden synas emellertid
göra en utvidgning af frågan äfven till städerna nära nog nödvändig,
åtminstone hvad angår de städer, som deltaga i landsting.

Till en början förekommer härvid, att åtskilliga af dessa städer
till biträde vid skjutsningen, när denna måste af vederbörande städer
själfva utgöras, hafva sig anslagna skjutslag från hemman å landet.
Då nu vid afskaffande af skjutsskyldigheten för jord å landet nämnda
biträde icke vidare skulle kunna äga rum, måste ersättning därför i
någon form beredas.

Viktigare är dock en annan synpunkt. De städer, som höra till
landsting, deltaga enligt nuvarande ordning med landsbygden i de
entreprenadbidrag, som af landstingen anvisas. Dessa städer hafva

Upphäfvande
af skjutsskyldigheten

jämväl för
städ ernå.

68 . Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition No 151.

emellertid därjämte sin subsidiära skjutsskyldighet, som här i regel
påhvilar hvarje vederbörande stadskommun såsom sådan, under det
skyldigheten på landet hänför sig till vissa i skjutslag indelade hemman.
Därest nu skjutsskyldigheten på landet afskaffas och då en sådan
förändring säkerligen icke kan äga rum utan ökade entreprenadbidrag
från landstingen, uppstår den frågan, huruvida nu angifna
städer skäligen böra vidkännas en dylik extra uppoffring utan att
genom befrielse från egen skjutsskyldighet kunna påräkna motsvarande
förmån. För min del anser jag denna fråga böra nekande besvaras.

För att i nu berörda hänseendet tillgodose billighetens kraf skulle
den utväg vara tänkbar, att den nuvarande gemenskapen mellan stad
och land i fråga om skjutsväsendet helt upphörde och åt vederbörande
städer — i likhet med hvad som äger rum beträffande de städer, som
ej deltaga i landsting — öfverlämnades att själfva ordna skjutsningen.
Én sådan anordning var redan under förarbetena till den nu gällande
skjutsstadgan ifrågasatt, men tanken därpå vann icke afseende. Ur
synpunkten af skjutskostnadens jämnare fördelning torde det också
vara mera önskvärdt, att kostnaden lör uppehållande af städernas
skjutsanstalter utjämnas på de större samfålligheterna, länen eller
landstingsområdena, än att den stannar på de särskilda städerna, hvaraf
måste följa afsevärd olikhet i skjutsbördans tyngd. Och om med besvärets
aflyftande från den skjutsskyldiga jorden å landet äfven följer
upphörande af städernas särskilda skjutsskyldighet, bortfaller naturligen
hvarje kraf på vederlag åt städerna för deras deltagande i de ökade
bördor, den förra reformen skulle kräfva. På samma gång vinnes härigenom
en i sig själf lämplig och önskvärd likställighet mellan stad
och land. Någon ersättning åt de städer, som nu åtnjuta biträde af
skjutslag från landet, behöfver tydligen då ej heller ifrågakomma.

Den omständighet, att i vissa städer skjutsskyldigheten — hvilken
eljest i regel påhvilar stadskommunen i dess helhet — enligt särskilda
bestämmelser åligger endast vissa stadsinvånare eller jordinnehafvare
synes, på sätt ock kammarkollegium anfört, icke böra utgöra
hinder för upphäfvande af den hvarje sådan stad, betraktad såsom helhet
och i förhållande till det allmänna, åliggande skjutsskyldighet. Huruvida
i följd af ett dylikt upphäfvande förhållandet mellan staden och
vederbörande enskilda, på hvilka skyldigheten i nu åsyftade fall h vilar,
kan påkalla reglering i syfte att från deras sida någon mot befrielsen
svarande förmån skall till staden utgöras, är en annan fråga, hvilken
torde blifva beroende på utredning och pröfning i hvarje särskild! fall.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 151.

Hvad åter angår de städer, som ej deltaga i landsting'' — med
undantag af Stockholm —, består deras subsidiära skjutsskyldighet däri,
att, när entreprenad å skjutsanstalt i sådan stad ej i den af skjutsstadgan
anvisade ordning kan åstadkommas, staden själf utan bidrag af statsmedel
måste draga försorg om anstaltens uppehållande; och kostnaden
därför drabbar då alla stadsmedlemmarna efter den allmänna kommunala
skattegrunden. I öfrigt äro dessa städer redan nu likställda med landstingsområdena
så till vida, att de hvar för sig bilda en samfällighet
för utgörande af entreprenadbidragen till den del, som ej utgår af
statsmedel. Då nu förslaget beträffande landsbygden och de i landstingdeltagande
städer åsyftar en öfverflyttning af skjutsskyldigheten från
de nuvarande skjutsskyldiga till landstingssamfälligheterna, dock sålunda
att staten i hvarje fall, vare sig entreprenad äger rum eller ej, skall
deltaga i kostnaden för vederbörande skjutsanstalter, har det ansetts
lämpligt och följdriktigt att de nu åsyftade större städernas ofvan omförmälda^
skjutsskyldighet visserligen bibehålies, men så modifierad, att
staten äfven här efter den vanliga fördelningsgrunden deltager i skjutskostnaden
jämväl för såvidt entreprenad i fråga om dessa städers skjutsanstalter
icke kan tillvägabringas.

Beträffande slutligen Stockholms stad hafva nu stadsfullmäktige
— under uttalande att, med tillämpning af det utaf dem i öfrigt godkända
förslaget, skjutsanstalten i Stockholms stad torde kunna inom en
ej alltför aflägsen framtid indragas såsom obehöflig — påyrkat, att intill
dess en sådan indragning kunde ske, droskägares och åkares särskilda
subsidiära skjutsskyldighet måtte kvarstå på samma sätt som
hittills. ;. ^

Denna önskan har jag trott mig så mycket hellre kunna tillmötesgå,
som här icke är fråga om någon skjutsskyldighet i nu åsyftade
mening, utan skjutsningen för kufvudstadens droskägare och åkare" innebär
en utöfning af själfva deras yrke och skyldigheten betingas af förmånen
att få utöfva detta yrke, i och för hvithet de jämväl måste
vara försedda med dragare och åkdon. Bibehållandet af nämnda skyldighet
torde alltså kunna anses både försvarligt och billigt.

Beträffande statens deltagande i bidrag till entreprenad vid hufvudstadens
skjutsanstalt, där sådan entreprenad kan åstadkommas, torde
anledning saknas till afvikelse från hvad i detta afseende ansetts höra
gälla för öfriga till landsting ej hörande städer.

I öfverensstämmelse med mina sålunda uttalade åsikter, innebär
det föreliggande förslaget för de mindre, i landsting deltagande städerna
ett fullständigt upphäfvande af den nuvarande skjutsshyldigheten och för

Upphörande
af de gamla
gästgifverihemmanens

skyldigheter
såsom
sådana.

70 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

öfriga städer, utom Stockholm, en sådan lindring däri, att staten i
hvarje fall skall deltaga i skjutskostnaden, samt för Stockholms stad, när
entreprenad kan åstadkommas, likställighet i berörda afseende med sistnämnda
städer men, i annat fall, bibehållande af den nuvarande ordningen
med droskägares och åkares särskilda skjutsskyldighet.

Jag anhåller nu få öfvergå till den mera speciella del af frågan,
som berör de gamla gästgifveri hemmanens ställning.

Därvid torde jag först böra, med ledning af den utaf kammarkollegium
i ämnet lämnade utredning, i korthet erinra om beskaffenheten
af de särskilda förmåner och friheter, som gästgifverihemmanen
från det allmännas sida haft att åtnjuta i och för sitt besvär och som
haft till syfte att utgöra ekvivalent för detta besvär.

Omförmälda friheter och förmåner hafva varit dels sådana, som
tillförsäkrats gästgifverierna i allmänhet, dels sådana, som tilldelats
åtskilliga gästgifverier såsom särskilda understöd.

Till den förra gruppen höra l:o) frihet från rotering och skjutsfärdspenningar,
hvilken frihet numera i följd af roteringsbesvärets upphäfvande
och grundskatternas afskrifning icke längre kan anses utgöra
någon förmån; 2:o) frihet från inkvartering, numera af ringa
praktisk betydelse; 3:o) frihet från annan skjutsning än egen gästgifveriskjuts
och 4:o) rättighet för gästgifvare att sälja Öl, vin och
brännvin, hvilken rättighet efter hand alltmera inskränkts, så att
däraf, efter de under 1905 vidtagna författningsändringar och sedan i
det närmaste alla de vid en del gästgifverier kvarvarande personliga
rättigheterna till brännvinsutskänkning blifvit af vederbörande mot
ersättning afstådda, nu endast återstår rättigheten att åt resande försälja
Öl i samband med servering af inåt. Sistnämnda rätt gäller tillika
endast vid de såsom sådana bibehållna gästgifverier, men icke vid dem,
som inskränkts till skjutsstationer.

De till en del gästgifverier anslagna särskilda understöd hafva
utgått i form af antingen l:o) disposition af mindre kronolägenheter;
2ro) eftergift i gästgifverihemmanens egna grundskatter; B:o) kontanta
penningebelopp, s. k. gästgifvare!öner m. m. och 4:o) anslag af andra
hemmans grundskatter.

Frinjutandet af de egna grundskatterna kan till följd af den allmänna
grundskatteafskrifningen nu icke vidare sägas utgöra någon
förmån. De från andra hemman anvisade grundskatter hafva i likhet
med andra indelade rånte- och tiondeanslag på sin tid blifvit

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151. 71

indragna till statsverket mot ersättning, delvis ännu utgående efter
markegång, af statsmedel.

Riksdagen liar nu ifrågasatt upphörande jämväl af gästgifverihemmanens
skyldigheter såsom sådana,

Kammarkollegium, som däremot, på sätt jag förut nämnt, förordat
gästgifverihemmanens bibehållande mot ersättning af statsmedel
till hemmansinnehafvarna, har till stöd härför anfört, att det skulle
blifva förenadt med alltför dryga kostnader för det allmänna, om
man i hvarje fall skulle ordna och uppehålla gästgifveri erna på entreprenad,
hvarvid man eventuellt jämväl kunde blifva nödsakad att på
det allmännas bekostnad uppföra eller eljest förvärfva för ändamålet
erforderliga hus och byggnader. Gästgifverihemmanens skyldigheter
vore icke heller, med afseende å sitt ursprung, att betrakta såsom onera
i egentlig mening. De grundades nämligen icke direkt å lag, utan
\ore uttryck för ett kontraktsförhållande i hvarje fall mellan hemmanets
innehafvare och kronan, och skyldigheterna vore från början afsedda
att uppvägas af motsvarande vederlag. I samma mån sådant vederlag
finge fullt åtnjutas, borde följaktligen också skyldigheterna rättvisligen
kunna utkräfvas.

Emot det inom departementet tidigare uppgjorda förslaget, som
upptog den af kollegium förordade anordningen i afseende å gästgifverihemmanen.
framställdes visserligen i denna del anmärkning'' endast
af två länsstyrelser, hvilka uttalade sig för ett upphäfvande äfven af
gästgifverihemmanens skyldigheter. Jag har emellertid ansett mig höra
öfvergifva tanken på gästgifverihemmanens bibehållande, såsom både
stridande mot förslagets allmänna syfte och näppeligen heller af behofvet
särskild^ påkalladt. Den lifliga och af turisttrafiken kraftigt befrämjade
utvecklingen af hotellväsendet gifver anledning att förmoda, att det
behof, som de egentliga gästgifverierna skola fylla, alltmer och mer
skall blifva tillgodosedt genom den enskilda företagsamheten utan det
allmännas betungande. Gästgifverierna torde sålunda efterhand i allt
större utsträckning inskränkas till skjutsstationer; och med de mera
anspråkslösa lokaler och anordningar i öfrigt, som vid dessa senare
anstalter skola finnas, lärer det icke behöfva befaras, att, om stationshållningen
ställes på entreprenad, bidragen skola uppstegras genom
brist på spekulanter, som äro i tillfälle att fullgöra denna prestation.
Dessutom torde det förhålla sig så, att till följd af rörelsens förändrade
riktning behofvet af skjutsanstalter i allmänhet och gästgifverier i
synnerhet gör sig kanske i de flesta fall allraminst gällande just på de
platser, där de gamla gästgifverihemmanen äro belägna. Äfven denna

72 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

omständighet talar gifvetvis emot dessa hemmans bibehållande såsom
sådana.

Det nu föreliggande förslaget afser i enlighet härmed, att äfven gästgifveri-
eller stationshållningen skall för framtiden uppehållas på frivillighetens
väg, lika väl som själfva skjutsningen, och gästgifverihemmanens
skyldigheter såsom sådana upphöra. Af denna förändring blir en naturlig
följd, att samtliga från statsverket nu utgående anslag och understöd
till dessa hemman i och för deras ifrågavarande besvär skola indragas.
Enahanda bör förhållandet blifva med de gästgifvarelöner och andra
anslag, som hittills utgått till gästgifveri- och skjutshållningen i orter,
där inga gästgifverihemman finnas. Någon särskild anledning, hvarför
staten, efter det gästgifveri- och stationshållningen blifvit ställd på
entreprenad, skulle påtaga sig ensam kostnaden därför till skillnad
från entreprenadbidragen i öfrigt, kan jag icke finna.

Med hänsyn därtill, att gästgifverihållningen i gynnsamma _ fall
kan för sin utöfvare ställa sig afsevärdt lönande, skulle det möjligen
kunna sättas i fråga, huruvida den gästgifverihemman åtföljande så
kallade gästgifverirättigheten, eller rättigheten att få hålla gästgifveriet
och tillgodonjuta de därmed förenade, om ock numera betydligt kringskurna,
friheter och förmåner, skäligen ma kunna utan vidare genom eu
reglering i förslagets syfte vederbörande betagas. Någon betänklighet
härutinnan kan jag emellertid icke finna. Iledan enligt nu gällande
ordning kan ett gästgifveri förändras till skjutsstation eller alldeles indragas,
hvarvid i båda fallen gästgifverirättigheten utan vidare upphör.
Och när entreprenad å skjutsningen vid ett gästgifveri kommer till stånd,
är entreprenören i hvarje fall — så framt han förfogar öfver erforderlig
och lämplig lägenhet — berättigad att öfvertaga jämväl gästgifvenhållningen,
hvarvid omförmälda rättighet för den ordinarie innehafvare!!
suspenderas. Det torde häraf vara tydligt, att gästgifverirättigheten icke
är någon själfständig sådan, fristående från den motsvarande skyldigheten,
utan är beroende af denna sistnämnda sålunda att med dennas upphörande
jämväl rättigheten förfaller. För öfrigt hafva gästgifvarna under det
föreslagna nya systemet, för så vidt vederbörande gästgifverier pröfvas
fortfarande behöfliga, utväg att tillvarataga sitt intresse genom att själfva
åtaga sig motsvarande entreprenader, hvilka i hvarje fall skola omfatta
både gästgifveri- och skjutshållningen. På detta sätt kunna älven de
förutnämnda brännvinsutskänkningsrättigheter, som icke blifvit mot ersättning
afstådda, fortfarande få af vederbörande tillgodonjutas så länge
sådant enligt nu gällande bestämmelser öfverhufvud är medgifvet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

Innan jag härefter öfvergår till frågan om de förändrade anordningar,
som kunna påkallas af skjutsskyldighetens afskaffande i den
mening, att besväret skall aflyftas från såväl den skjutsskyldiga jorden
som i allmänhet de särskilda städerna, torde jag redan i detta sammanhang
böra förberedelsevis nämna, att förslaget bibehåller i sina hufvuddrag
den nuvarande organisationen af skjutsväsendet, så vidt den hänför
sig till entreprenadsystemet, såsom i fråga om ordningen för maximiskjutslegans
bestämmande, skjutsanstalternas indelning i gästgifverier
och skjutsstationer, entreprenadbidragens bestämmande genom auktioner
och landstingens eller vederbörande stadsfullmäktiges beslut, entreprenadbidragens
fördelning mellan staten och skjutsdistrikten och grunden
därför samt de administrativa myndigheternas allmänna inseende och
befogenheter öfver skjutsväsendet.

Viktigast bland de spörsmål, som anknyta sig till den nuvarande
.skjutsskyldighetens afskaffande, är utan tvifvel, huruvida skjutsningens
uppehållande i den omfattning, som af det allmänna stats- och samfärdsintresset
kräfves, må kunna nöjaktigt betryggas. Spelade hänsyn
till kostnaden härvid icke någon roll, skulle gifvetvis ingen svårighet
möta, då möjligheten att på frivillighetens väg uppehålla skjutsanstalt
i hvarje fall ju ytterst är blott en penningefråga. Men då förutsättningen
här naturligen skall vara, att kostnaden skall hållas inom rimlighetens
gränser, ter sig problemet gifvetvis mera inveckladt. Också
är det egentligen endast ur denna synpunkt, som några vägande betänkligheter
mot en omläggning af skjutsväsendet i förslagets syfte
framförts och kunna framföras.

I utbyte mot den värdefulla garanti, som den nuvarande skjutsskyldigheten
i berörda hänseende erbjudit, har det blifvit ifrågasatt
att antingen kommunerna, landstingen eller staten skulle åläggas den
subsidiära ansvarigheten för skjutsningens uppehållande, när skjutsanstalt
icke kunde efter entreprenad eller godvilligt åtagande komma
till stånd. Nämnda ansvarighet skulle då kunna tänkas innebära skyldighet
att, efter omständigheterna, antingen vidkännas de ökade entreprenadbidrag,
som af vederbörande kunde betingas, eller ock anskaffa egen
uppsättning af hästar, åkdon och personal för skjutsningens utgörande.

För såväl kommunernas som statens vidkommande måste jag afstyrka
en sådan anordning. Tanken därpå, omnämnd i Riksdagens
skrifvelse men af Riksdagen själf mött med betänkligheter, har bland
de i ärendet hörda vederbörande icke vunnit någon tillslutning. De
däremot uttalade betänkligheter — hvad staten angår den stora kostBihang
till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 10

Den nya
organisationens

hufvud drag
i öfrigt.

Ansvarigheten
för
skjutsningens

uppehållande.

Kommunerna
och
staten.

Landstingen.

74 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

naden ocli beträffande kommunerna den ojämna, för en del kommuner
allt för betungande nya bördan — delar jag till fullo. I afseende å
kommunerna måste ju visserligen erkännas, att en öfverflyttning af
skjutsskyldigheten å dem skulle innebära en jämnare fördelning af
skjutskostnaden än med den nuvarande ordningen, då kostnaden stannar
på skjutslagen; men å andra sidan måste erinras, hvad jämväl kammarkollegium
påpekat, nämligen att redan nu klagas öfver den stora olikheten
i de kommunala skattebördornas tyngd mellan olika kommuner,
hvadan påläggande af nya sådana bördor lärer böra af lagstiftningen
så mycket som möjligt undvikas. Såsom redan förut blifvit omförmäldt,
afser det nu framlagda förslaget, att jämväl den stadskommunerna
— frånsedt de större, som ej deltaga i landsting — nu åliggande
skjutsskyldigheten skall eftergifvas.

Återstår alltså landstingen. Riksdagen har, såsom af dess skrifvelse
framgår, uttalat sig i syfte, att ordnandet af nu berörda angelägenhet
öfverlämnades åt dessa.

Äfven för min del anser jag den nuvarande ordningen, i hvad
den är byggd på landstingens medverkan vid skjutsväsendets ordnande,
erbjuda den lämpligaste utgångspunkten vid en omreglering i förslagets
allmänna syfte. Visserligen ser jag i själfva landstingens befattning
med skjutsväsendet icke någon omständighet, som i och för
sig kan vara ägnad att skapa någon mera verksam motvikt mot
entreprenadanspråkens obilliga stegring, om det ock må antagas, att
landstingen kunna vara i tillfälle att i nödfall ordna skjutsningen på
billigare sätt än om sådant skulle ankomma på statsverket. Afgörande
för mig är däremot den tanken, att länskommunerna, länen eller landstingsområdena,
äro de lämpligaste enheterna för utjämning och fördelning
af skjutskostnaden, till den del som icke gäldas af staten. Hvad
jag fördenskull här åsyftar är en af det nuvarande skjutsbesvärets afskaffande
betingad skyldighet för landstingen att, med bidrag af staten efter
samma grund som nu gäller, ansvara för skjutsningens uppehållande vid behöfliga
skjutsanstalter. Denna skyldighet var i departementets tidigare
förslag omsatt uteslutande i förpliktelsen att till angifna del vidkännas
de för ändamålet erforderliga entreprenadbidrag, utan befogenhet alltså
för landstingen att själfva låta draga försorg om skjutsningens uppehållande.
Detta skulle nämligen i hvarje fall ankomma på länsstyrelserna,
hvarmed följde att, om de af landstingen anvisade bidragen befunnes
otillräckliga, desamma skulle kunna af länsstyrelserna inom
skäliga gränser höjas. Detta skulle emellertid innebära ett betänkligt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

intrång i landstingens beskattningsmyndighet. Därtill kommer, att om
skyldig]]eten skall hvila på landstingen, dessa också lämpligen böra
beredas tillfälle att försöka andra och möjligen billigare utvägar till
skjutsningens uppehållande än ett blott och bart anslagsgifvande till
dem förutan af länsstyrelserna enrådigt genomförda entreprenader. Af
dessa skäl har jag funnit det äldre förslagets berörda anordning icke
böra fasthållas. I stället skall, enligt det nu föreliggande förslaget,
förhållandet ordnas så, att landstingens medverkan till skjutsanstalternas
vidmakthållande visserligen i första hand skall taga formen af beviljandet
utaf entreprenadbidrag; men när entreprenad i förslagets mening
d. v. s. genom länsstyrelsernas och de underlydande administrativa organens
åtgöranden enligt det officiella entreprenadförfarandet ej kan åstadkommas,
skall det åligga landstingen att själfva taga hand om skjutsningens
ordnande, sättet må sedermera blifva det, som de kunna i hvarje fall
finna mest tjänligt: ackordsaftal med enskilda, som kunna finnas villiga
att åtaga sig gästgifveri- eller stationshållningen och skjutsningen, endera
eller båda i förening, eller ock ett direkt utgörande af besväret in natura
genom anskaffande af egna lägenheter, personal och hästar m. m. I öfverensstämmelse
härmed afser förslaget naturligtvis också en allmän förpliktelse
för landstingsområdenas skattdragare att utgöra de kostnader,
som för ifrågavarande ändamål erfordras, till den del samma kostnad
ej skall gäldas af staten. Som en jämförelsevis viktig beståndsdel i
förslaget är nämligen att märka, hurusom, på sätt jag redan haft tillfälle
antyda, staten äfven i det fall att entreprenad vid skjutsanstalt ej
kommer till stånd skall, efter samma grund som beträffande entreprenadbidragen,
med landstinget deltaga i kostnaden för anstaltens uppehållande på
annat sätt. Att denna anordning måste innebära en måhända afsevärd
förskjutning af skjutsbördan öfver på statsverket, förbiser jag icke.
men är å andra sidan öfvertygad, att det steg, som här skulle tagas
åt detta håll, icke är så stort, att det behöfver verka afskräckande.
Att tanken icke heller varit främmande för Riksdagen, framgår af dess
skrifvelse, däri »biträde i en eller annan form af från statens sida»
just för här åsyftade fall ställes i utsikt.

Hvad nu är sagdt om landstingen och landstingsområdenas
skattdragare skall enligt förslaget äga motsvarande tillämpning på
stadsfullmäktige och de skattskyldiga i de städer, som ej höra till
landsting.

Förslagets hufvudtanke kan alltså sägas vara den nuvarande
skjutsskyldighetens fullständiga omläggning till en allmän samhälls -

De större
städerna.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

angelägenhet i främsta rummet för länskommunerna eller de större
stadssamfälligheterna, men med vidsträcktare kraf på statsverket.

Skjutskostnadens
nedbringande.

Skjuts anstalternas
tillvaro
villkorlig.

Att eu sådan systemförändring måste vara ägnad att för det allmänna
medföra eu betydande stegring af skjutskostnaden, är helt visst
obestridligt. Det blir fördenskull en angelägen omsorg att tillse, huruvida
icke en sådan stegring må kunna genom lämpliga anordningar
motverkas. 1 detta afseende äro de af Riksdagen på visst sätt anvisade
utvägar — indragning af mindre behöfliga skjutsanstalter och extra
förhöjningar i skjutslegan — värda all uppmärksamhet.

Kammarkollegium har framhållit, att vid omkring fjärdedelen af
samtliga skjutsanstalter i riket antalet under år 1906 utgångna skjutshästar
icke öfverstigit för hvarje anstalt 50 stycken. I anslutning därtill
har kollegium uttalat den mening, att i allmänhet skjutsanstalter med
dylik ringare skjutsåtgång i regel icke borde bibehållas i annat fall än
att sådant kunde ske utan anvisande af särskildt entreprenadbidrag.

Detta vore nu visserligen måhända att gå för långt, dä en skjutsanstalts
betydelse icke alltid kan afläsas i antalet därifrån utgångna
skjutshästar. En anstalt med relativt ringa skjutsåtgång kan nämligen
under särskilda lokala förhållanden vara lika behöflig som en anstalt
med stor skjutsfrekvens men på en plats, som erbjuder lättare möjligheter
att uppbringa privatskjuts. Särskildt för beredande af tillgång
till skjuts åt tjänstemän i och för deras tjänsteresor kan en skjutsanstalt,
som i öfrigt saknar betydelse, vara erforderlig. Redan nu
finnas på sina håll s. k. »hjälpgästgifverier» inrättade hufvudsakligen
endast för tjänstemäns fortskaffande. Vidare kan en skjutsanstalt vara
behöflig mindre för själfva skjutsningen än för gästgifverihållningen,
såsom på platser dem ortsbefolkningen för inställelse vid allmänna
sammankomster och möten af hvarjehanda slag har behof att oftare
besöka, hvarvid egna skjutsar i regel begagnas.

Att emellertid, för kostnadsfrågans skull, ett afsevärdt stort antal
af nuvarande skjutsansalter måste under den nya ordningen blifva underkastade
indragning, har ansetts ej kunna undvikas. Förslaget räknar
i själfva verket med indragningen såsom ett allmänt korrektiv mot
skjutskostnadens uppdrifvande till en orimlig höjd. Enligt förslaget
skall nämligen hvarje skjutsanstalts inrättande och fortbestånd vara bundet
vid den förutsättning, att anstalten kan i den af förslaget anvisade ordning
uppehållas utan oskälig kostnad. Med anlitande af den nuvarande skjutsskyldigheten
har det varit möjligt att utan någon kostnad för det
allmänna vidmakthålla skjutsanstalter äfven å sådana ställen, där det

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 151.

eljest, i anseende till frånvaron af hvarje egentlig konkurrens eller på
grund af mindre gynnsamma förhållanden i öfrigt, icke skulle varit tänkbart
att anskaffa entreprenörer annat än mot erläggande af entreprenadbidrag,
betydligt större än som kunnat motiveras af respektive anstalters
nytta och behöflighet. Då man icke längre skulle hafva den nuvarande
skjutsskyldigheten att tillgå, finge man i stället bereda sig på sådana
öfver höfvan stora uppoffringar, om skjutsanstalter skulle uppehållas i
samma utsträckning som hittills. Men det är enligt min tanke icke
billigt, att det allmänna i förevarande afseende betungas med större
kostnad än som i hvarje fall motsvaras af nyttan och behofvet. Det
bör sålunda icke komma i fråga att uppehålla en skjutsanstalt till
hvarje plus som helst, vore den än af någon större vikt.

Anstaltens nytta och betydelse bör sålunda i hvarje tvifvelaktigt
fall vägas mot den kostnad, som anstaltens uppehållande skulle för
det allmänna betinga, och frågan om anstaltens vara eller icke vara
sedermera blifva beroende af, att denna kostnad icke vid nämnda jämförelse
framstår såsom oskälig. Att i penningar exakt mäta och beräkna
en skjutsanstalts betydelse låter sig nu visserligen icke göra,
men ett, praktiskt taget, riktigt afgörande lärer väl ändock få förutsättas
såsom i hvarje fall möjligt.

I tillämpningen enligt förslaget skulle den angifna principen naturligen
ofta komma till användning på det sätt, att eu skjutsanstalts
indragning ställdes såsom äfventyr för det fall, att anstalten skulle
visa sig icke kunna uppehållas mot de villkor i afseende å skjutslega
och entreprenadbidrag, som för sådant ändamål, blifvit på förhand
fastställda, — understundom alltså enbart för skjutslega^ eftersom
anstaltens betydelse ju dock kunde vara så ringa, att det allmännas
intresse icke kräfde någon särskild uppoffring i form af bidrag till
anstaltens vidmakthållande.

Sålunda tillämpad, torde principen befinnas praktiskt ändamålsenlig
äfven ur den synpunkt, att därigenom bereddes ett lämpligt utrymme
för en samverkan mellan det allmänna och förefintliga ortsintressen,
som kunde visa sig nog verksamma att genom sin mellankomst
betrygga vederbörande anstalters bestånd.

Med den nya ordningen skulle i själfva verket hvarje beslut om
eu skjutsanstalts inrättande blifva endast villkorligt. Så länge det
allmänna villkoret, möjligheten att uppehålla anstalten mot kostnad som
pröfvades skälig, uppfylldes, skulle anstalten äga bestånd, hvarom icke
skulle den få indragas. Härvid afser jag naturligtvis icke sådana
anstalter, som finnas kunna under alla förhållanden undvaras och om

Skjutslega!!.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

hvilkas indragning beslut förty omedelbart bör meddelas. Detta senare
bör också kunna förutsättas blifva händelsen med ej så få af nuvarande
skjutsanstalter, äfven där desamma skulle kunna uppehållas endast mot
skjutslegan. Vidmakthållande af helt och hållet obehöfliga skjutsanstalter
ensamt på den grund att detta kunde ske utan entreprenadbidrag
vore ju nämligen utan ändamål, och skulle endast vålla vederbörande
arbete och besvär med entreprenadauktioner och tillsyn.
Grundstadgandet i förslagets 1 § utsäger också, att anstaltens tillvaro
skall vara motiverad af ett förefintligt behof.

Med frågan om det allmännas kostnader för skjuts väsendet och
möjligheten att under den nya ordningen hålla desamma inom skäliga
gränser sammanhänger på det närmaste en annan fråga, nämligen den
huru skjutslegan lämpligen bör afpassas.

Utan tvifvel vore riktigast, att den resande i hvarje fall finge
erlägga verkliga värdet inom motsvarande ort af den tjänstbarhet, den
skjutsande lämnade honom. Men denna princip lärer icke kunna såsom
allmän regel utan olägenhet upprätthållas. En skjutsvärdet motsvarande
lega på de orter, där i följd af lokala förhållanden detta värde är synnerligen
högt, måste nämligen kunna verka hämmande på samfärdseln
och därigenom motverka skjutslagstiftningens allmänna syfte. Å andra
sidan eller från entreprenörens synpunkt kan en hög skjutslega icke
heller alltid vara tilltalande, utan snarare motsatsen. Den kan nämligen
antingen vid skjutsanstalter, i hvilkas närhet finnes god tillgång
på hästar, medföra för entreprenören den risk, att de resande föredraga
att, med förbigående af skjutsanstalterna, skaffa sig privatskjuts mot
lägre betalning, eller ock föranleda till inställande af mindre nödiga
resor, hvarigenom entreprenören i båda fallen måste se sin inkomst af
skjutsningen minskad. Härtill kommer, att, med tillämpning af en
skjutsvärdet fullt motsvarande lega, skjutsningen icke kan blifva för
eu entreprenör lönande med mindre han kan påräkna full sysselsättning
för sin i och för skjutsningen använda uppsättning af personal,
hästar och åkdon antingen genom en jämn skjutsåtgång eller andra
tillfällen till körslor. I annat fall måste han på entreprenaden göra
förlust, i samma mån som nämnda förutsättning icke är för handen.

Men ehuru af nu anförda skäl — hvilkas giltighet redan vid skjutsstadgans
tillkomst synes hafva erkänts — entreprenadlegan i allmänhet
måste, äfven efter den nu ifrågavarande omregleringen af skjutsväsendet,
hållas relativt låg, och det bärande momentet i systemet i motsvarande
mån läggas på entreprenadbidragen, är det uppenbarligen å
andra sidan af vikt, att legan icke sättes för låg. Däraf skulle näm -

Kungl. Maj:ts Nåd.. Proposition No 151. 79

ligen alldeles onödigtvis föranledas en motsvarande uppstegring af
bidragen. 0

I enlighet med denna min åsikt räknar också förslaget — ehuru
sådant ej behöft däri utsägas, eftersom förhållandet ordnas vid sidan
af den allmänna skjutsförfattningen — med den förutsättning, att den
föi hvaije ort i allmänhet gällande skjutslegan skall hållas vid en nivå,
visserligen ej så hög som det verkliga skjutsvärdet men ej heller
väsentligen understigande detta.

Vidkommande härefter den af Riksdagen ifrågasatta anordning
att i särskilda fall, då såaant af lokala eller andra omständigheter
kunde finnas påkalladt, förhöja skjutslegan utöfver den för orten i allmänhet
gällande, synes mig på de af kammarkollegium härutinnan anlörda
skäl en sådan åtgärd vara lämplig.

Äfven för egen del utgår jag nämligen från det antagande, att en
extra förhöjning af skjutslegan i undantagsfall kan vara ett både be1
ättigadt och veiksamt medel att åstadkomma entreprenader utan oskäl!0-uppoffring från det allmännas sida, ja understundom t. o. in. kanske utan
någon sådan uppoffring alls. Det föreliggande förslaget vill också
tillgodogöra sig denna utväg till nedbringande af skjutskostnaden enligt
den nya ordningen genom en på sätt och vis mera allmängiltig tilllänipning
af den redan nu i 26 § skjutsstadgan för särskilda slag af
skjutsanstalter nedlagda princip om maximilegans öfverskridande. Principens
användning skall alltså enligt förslaget icke vara inskränkt till
något visst slag af skjutsanstalter, utan kunna tag-as i anspråk vid
hvilken dylik anstalt som helst. Men härför uppställes endera af två
förutsättningar. Den ena är, att, i anseende till särskilda lokala förhållanden
vid viss skjutsanstalt, skjutsens verkliga värde därstädes är
sär,skridt högt, så att den i allmänhet gällande skjutslegan icke står
i rimligt förhållande därtill. Den andra åter är den, att uppehållandet
af en anstalt skulle, utan skjutslega^ förhöjning, finnas kräfva
större kostnad för det allmänna, än som motsvarades af anstaltens
nytta och behöflighet. Afgörandet, huruvida den ena eller andra förutsättningen
skall anses vara för handen, och i hvad mån maximilegan
i det säl skilda fallet förty skäligen må höjas, är enligt förslaget —
och måste väl äfven vara — öfverlämnadt åt lokalmyndigheternas fria
pröfning, ehuru visserligen med den i sakens egen natur grundade begränsning,
att principens användning skall vara undantag och icke
regel. Med afseende å förhöjningens skäliga belopp erbjuder pröfningen
i det först förutsatta fallet, då man endast har att träffa det
verkliga, lokala skjutsvärdet, mindre svårighet än i det andra fallet,

Akdonslega
m. m.

Landstingens
och. länsstyrelsernas

inbördes befogenhet.

BO Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

då förhöjningen för att blifva för sitt ändamål eifektiv väl icke
sällan, utan kanske i regel måste tilltagas så, att det verkliga
skjutsvärdet öfverskrides. Detta senare förhållande kan synas oegentligt,
men å andra sidan torde det icke ligga någon obillighet däri,
att den resande får erlägga någon öfverbetalning såsom premie för
förmånen att med säkerhet kunna påräkna skjuts på en plats, där det
allmänna icke har något större intresse af en skjutsanstalts uppehållande.
I hvarje fall bör naturligen förhöjningen dock hållas inom
rimliga gränser, och såsom en garanti såväl härutinnan som till skydd
mot förhöjningens tillgifvande i oträngdt mål uppdrager förslaget åt
vederbörande landsting och stadsfullmäktige endast initiativ och förberedande
pröfning, men lägger afgörandet i länsstyrelsernas hand.
Denna anordning har äfven Riksdagen tänkt sig såsom lämplig.

Revision af de föråldrade och som det vill synas alltför låga taxesatserna
i afseende å akdonslega och en del i skjutsstadgan utsatta särskilda
afgifter såsom värfningspenningar, godtgörelse för tillhandahållen, men
ej begagnad skjuts m. m. synes jämväl vara lämplig, såsom i någon,
om än mindre, mån ägnad att i allmänhet förbättra entreprenadvillkoren
och såmedelst verka till nedbringande af entreprenadbidragen.
1 den mån afgifterna hänföra sig till själfva skjutsstadgan, är den
åsyftade förhöjningen af desamma i förslaget iakttagen.

Då, såsom jag redan anfört, förslaget afser, att landstingsområdena
resp. de i landsting ej deltagande städerna, skola hvar för sig i förening
med staten vidkännas kostnaden för skjutsväsendet inom motsvarande
orter, och då eu mer eller mindre betydlig ökning af denna
kostnad för framtiden efter den nuvarande skjutsskyldighetens afskaffande
är att förvänta, har däraf, hvad först angår landstingen,
äfven ansetts böra följa en motsvarande utvidgning af deras befattning
med skjutsinrättningens administration och deras befogenheter i afseende
därå, principen om länsstyrelsernas allmänna vårdnad och inseende
öfver skjutsverket likväl oförkränkt.

Beträffande entreprenadbidragen, skall det enligt förslaget ankomma
på landstingen att besluta, om och i hvad mån dessa bidrag
i de särskilda fallen skola beviljas eller ej. Enligt den nuvarande
ordningen — 15 § skjutsstadgan — skola landstingens beslut härutinnan
anmälas till länsstyrelsernas pröfning, »därvid Konungens befallningshafvande
har att hvarje särskildt beslut antingen oförändradt
godkänna eller ogilla.»

Syftet med denna anordning är enligt motiven till skjutsstadgan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

att, med hänsyn till statens deltagande i entreprenadbidragens utgörande,
åstadkomma en garanti mot dessa bidrags öfver höfvan stora uppstegring
till förfång för statsverket, och effektiviteten af länsstyrelsernas
ingripande i detta syfte har naturligtvis också varit betryggad därigenom,
att man haft den nuvarande skjutsskyldigheten att tillgå såsom
reserv. Samma synpunkt har tydligen ock varit bestämmande för vissa
andra föreskrifter i skjutsstadgan, hvilka innebära befogenhet för länsstyrelse
att vägra godkännande af gjordt entreprenadanbud af den
anledning, att för högt entreprenadbidrag därvid fordrats. I båda
fallen handlar alltså länsstyrelsen såsom vårdare af statens direkta
ekonomiska intresse, och dess funktion i sådant afseende är en ren
lämplighetspröfning, till skillnad från den, väsentligen endast formella,
kassationsrätt, som enligt landstingsförordningen tillkommer länsstyrelse
beträffande landstingsbeslut i allmänhet.

Länsstyrelses omförmälda medbestämmanderätt i fråga om entreprenadbidragen
har vid den nu föreslagna omregleringen af skjutsväsendet
ansetts saklöst kunna undvaras. Skall nämligen, såsom förslaget
afser, kostnaden för uppehållande af behöflig skjutsanstalt fördelas
mellan landstingssamfälligheten och staten äfven där entreprenad icke
kan åvägabringas, synes det vara likgiltigt, huruvida statens andel
kommer att hänföra sig till ett entreprenadbidrag eller till den kostnad,
som kräfves för anstaltens uppehållande genom landstingets försorg på
annat sätt än genom entreprenad. Länsstyrelsens vägran att godkänna
ett af landstinget medgifvet men af länsstyrelsen för högt ansedt entreprenadbidrag
kunde eljest föranleda till, att entreprenaden ginge om
intet, och anstalten i följd däraf måste af landstinget på annat sätt
uppehållas för högre kostnad, hvari staten då icke dess mindre finge
deltaga. Följdriktigheten skulle i sådant fall fordra, att länsstyrelsen
finge i syfte att nedbringa denna kostnad ingripa i landstingets dispositioner
för anstaltens vidmakthållande. Men detta vore väl af praktiska
skäl icke lämpligt och kunde väl i de flesta fall ej heller leda till
afsedt resultat. Enligt min tanke bör landstingets eget intresse att
söka så långt görligt är nedbringa skjutskostnaden innebära äfven för
statens vidkommande en tillräcklig garanti mot en onödig uppstegring
af denna kostnad, och den omständighet, att landstingens beslut om
anslag till skjutskostnaden faktiskt skulle ådraga statsverket motsvarande
utgifter, behöfver enligt min åsikt icke ingifva någon betänklighet,
då det ju på andra områden af statsförvaltningen ansetts lämpligt
att göra statens bidrag till någon viss kostnad beroende allenast
Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 11

82 Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

däraf, att vederbörande menigbeter eller enskilda själfva tillskjuta
någon del, mindre eller större, af samma kostnad.

Anvisandet från landstinget af skäliga entreprenadbidrag är i
förslaget visserligen förutsatt såsom en gifven sak; men icke såsom
någon skyldighet, hvars fullgörande i och för sig skulle kunna uttvingas
genom någon länsstyrelsens rätt att förhöja bidragen, något som
af förut anförda skäl ansetts ej böra komma ifråga. Men för landstingets
underlåtenhet i berörda afseende ställes enligt förslaget det äfventyr,
att, om till följd af bristen på tillräckligt bidrag entreprenad ej kan
åvägabringas, landstinget själft får bära omsorgen om skjutsanstaltens
uppehållande.

Af det anförda framgår, att bestämmandet af entreprenadbidragen
eller i deras ställe annan kostnad för skjutsväsendet inom landstingsområdet
skall vara landstingets ensak. Men för att upprätthålla denna
viktiga grundsats har det befunnits nödigt att i förslaget stadga framskjutande
af åtgärderna för entreprenaders åstadkommande — entreprenadauktioner
o. s. v. — till ett år tidigare än enligt nuvarande
ordning. Enligt förslaget skola alltså dessa åtgärder för entreprenad
under nästkommande regleringsperiod vidtagas redan under den löpande
periodens näst sista i stället för såsom nu sista år. Landstinget får
sålunda visserligen att på vanligt sätt besluta om entreprenadbidragen
samma år som auktionerna hållits. Men om entreprenad sedermera
icke kan åstadkommas med det sålunda i hvarje fall gifna beslut i
bidragsfrågan, återstår alltid ännu minst ett år till den nya periodens
början, och ärendet återkommer då till nästa års landsting, som då
blir i tillfälle att träffa nytt och definitivt förfogande om anstaltens
uppehållande, på sätt landstinget då finner vara det mest tjänliga.

Under det länsstyrelse, på sätt nu anförts, skall enligt förslaget
vara utesluten från befogenheten att pröfva och bestämma
entreprenadbidragen eller eljest skjutskostnaden för det allmänna, blir
förhållandet helt annat när det gäller frågorna om skjutsanstalters
indragning och extra förhöjningar å skjutslega^ Afgöranderätten i
dessa hänseenden är nämligen enligt förslaget förbehållen länsstyrelsen.
Visserligen tillägger förslaget landstinget i dessa frågor initiativ och
jämväl i första hand beslutanderätt — en anordning, som ansetts betingad
af såväl landstingets ökade skyldigheter som det nära sammanhanget
mellan nämnda frågor och den om bestämmandet af entreprenadbidragen.
Men jag har icke tilltrott mig att helt öfverlämnafdessa
förfoganden i landstingets händer. Däraf skulle nämligen gärna kunna
befaras, att landstinget af lätt förklarlig hänsyn att skydda de skatt -

Kungl. Maj ds Nåd.. Proposition N:o 151.

dragande för större pålagor till skjutsväsendet skulle känna sig manadt
att vidtaga indragningsåtgärder ock extra legoförköjningar i större
utsträckning än som stode väl tillsammans med omsorgen om den allmänna
samfärdselns behof. I allt fall vore det knappast riktigt att
låta dessa för det allmänna samfärdsel tresset ganska viktiga förfoganden
ankomma på en korporation, där besluten kanske ej sällan
framginge ur eu blott tillfällig majoritet. På landstinget med dess
organisation och arbetssätt — kortvariga sessioner, fullt upptagna af
en mängd kräfvande arbetsuppgifter — kan ej heller skäligen ställas
det anspråk, att det skall medhinna att åt hvarje skjutsväsende ägna
den omsorgsfulla utredning och pröfning i här förevarande afseenden,
som för ett slutgiltigt afgörande bör vara af nöden. Förslagets procedur
i fråga om skjutsanstalters indragning, hvarvid vederbörande trafikanter
skola före besluts fattande höras, medgifver ej heller en så summarisk
behandling, som blefve nödig i händelse afgörandet skulle ankomma
på landstinget allena. De nu afsedda frågorna äro för öfrigt tydligen
af den art att de icke kunna utsöndras från länsstyrelsens befogenhet,
om man icke vill uppgifva den af ålder gällande och i förslaget bibehållna
princip, att skjutsväsendet skall stå under länsstyrelsens allmänna
inseende och vårdnad.

På nu anförda grunder, hvilkas giltighet från länsstyrelsernas
och kammarkollegii sida kraftigt framhållits, hvila förslagets stadganden
att landstingens beslut i frågor om skjutsanstalters indragning och
om extra förhöjningar i skjutslegan i hvarje fäll skola underställas
länsstyrelsernas pröfning.

Beträffande härefter de städer, som ej deltaga i landsting, synes
hvad här ofvan anförts om landstingens och länsstyrelsernas inbördes
ställning och befogenhet i fråga om skjutsningens ordnande visserligen
ej i allo äga samma giltighet, men dock i tillräckligt väsentlig mån
för att motivera eu motsvarande tillämpning på förhållandet mellan
stadsfullmäktige och vederbörande länsstyrelser. I öfverensstämmelse
härmed är förslaget jämväl affattadt.

Efter att sålunda hafva redogjort för förslagets allmänna grunder,
anhåller jag nu få öfvergå till detaljbestämmelserna i förslaget, i den
mån de kunna tarfva särskild motivering. Ganska många af dessa
bestämmelser hafva kunnat ur den nu gällande skjutsstadgan upptagas,
ehuru mestadels under annan redaktion, och torde jag icke behöfva
uppehålla mig vid dessa. I detta sammanhang torde jag emellertid få

Stadsfullmäktiges

i länsstyrelsernas

inbördes
befogenhet.

Förslagets
detalj bestämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

påpeka, att förslaget i afseende å ämnets allmänna anordning helt
afviker från skjutsstadgan, för vinnande af eu mera öfverskådlig och
systematisk uppställning, därvid en uppdelning i särskilda kapitel äfven
ansetts lämplig.

Enligt nuvarande ordning skall i hvarje stad ovillkorligen finnas
ordnad skjutsanstalt. För landsbygden äro i allmänhet också skjutsanstalternas
tillvaro och förläggningsplatser faktiskt gifna därigenom
att de hållas fästa vid sina respektive gästgifverihemman. Det är
sålunda icke egentligen det större eller mindre behofvet, som bestämmer,
om en skjutsanstalt skall finnas å någon viss ort och hvar den därstädes
lämpligen skall läggas. Att den nuvarande organisationen i
detta afseende företer en betydande olägenhet genom sin brist på rörlighet
och ågässlighet efter förändrade förhållanden torde vara ovedersägligt.
Denna brist vill förslaget afhjälpa på det sätt, att enligt 1 §
i hvarje fall behofvet skall vara utslagsgifvande för frågan om skjutsanstalternas
vara eller icke vara, likasom bestämmandet af den tjänliga
platsen för densamma också skall blifva beroende på en lämplighetspröfning.
Det är sålunda icke uteslutet, att skjutsanstalt i stad skall
kunna helt och hållet undvaras, om nämligen lika lätt och säker tillgång
på andra kommunikationsmöjligheter därstädes är för handen.

Med afseende å det närmare bestämmandet af tjänlig plats för
skjutsanstalt å landsbygden torde böra tillses, att bestämningen i
hvarje fäll icke göres alltför trång, då härigenom entreprenads åstadkommande
gifvetvis skulle kunna bli väsentligen försvåradt. Det bör
sålunda icke komma i fråga, att anstaltens belägenhet skall behöfva hänföra
sig till något visst hemman eller annat till lokaliteten lika inskränkt
område. Fast hellre torde man ej sällan blifva nödgad att åt motsatta
hållet gå något längre än af hänsyn till de resandes bekvämlighet
egentligen vore önskligt. Jag föreställer mig sålunda, att skjutsanstaltens
läge gärna kommer att bestämmas exempelvis så, att den
skall falla inom en rayon af eu kilometer från något centrum, en by,
järnvägsstation, municipalsamhälle eller dylikt. Några närmare antydningar
härutinnan torde emellertid icke behöfva i själfva stadgan
meddelas.

Beslutanderätten i fråga om inrättande, flyttning eller indragning
af skjutanstalt eller om förändring af dess egenskap af gästgifveri eller
skjutsstation skall enligt förslaget fortfarande liksom hittills tillkomma
länsstyrelse. Till ledning för pröfningen bör tydligen i hvarje fall föreligga

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

någon utredning. Att länsstyrelsen därvid låter sig angeläget vara att infordra
yttranden af närmaste magistrat eller kronobetjäning — understundom
jämväl från länsstyrelse i angränsande län när nämligen frågan kan
anses beröra förhållanden därstädes, — får väl tagas för gifvet utan att
någon föreskrift därom behöfver i stadgan inrymmas. Däremot synes det
kunna vara något tveksamt, hvilka vederbörande i öfrigt böra höras.
För närvarande äger i dylika frågor, närmast med stöd af B och 18
§§ skjutsstadgan, undersökning rum genom vederbörandes hörande
inför häradsrätt, men hvilka härvid äro att anse såsom rätta »vederbörande»,
lämnas i regel osagdt. Vanligen utses till sådana sammanträden
kommunombud, och dessa anse sig främst representera de skjutsskyldiga,
när frågan kan beröra deras intresse såsom sådana. I analogi
härmed skulle under den nya ordningen, då skjutsskyldigheten så
att säga öfverflyttas på landstingen, dessa böra höras. Detta vore nog
också både'' önskligt och i sin ordning, åtminstone vid fråga om inrättande
af ny skjutsanstalt eller eljest om en sådan förändring, som
kunde föranleda till ökning i skjutskostnaden. Ett sådant förfarande
skulle emellertid blifva förenadt med alltför stor omgång och tidsutdräkt
för att lämpligen böra ifrågakomma.

I själfva verket torde det också vara en annan synpunkt, som
minst lika mycket bör betinga vederbörandes hörande, nämligen den
afsedda åtgärdens behöflighet eller lämplighet för trafikanterna. Det
är med andra ord trafikintresset, som här bör få tillfälle att göra sig
hördt och framföra sina önskemål. I sådant syfte upptog förslaget
tidigare en bestämmelse, att innevånarna inom den kommun, som
frågan närmast rörde, så ock inom angränsande kommuner, skulle beredas
tillfälle att yttra sig. Denna bestämmelse har visserligen från
de flesta håll lämnats Titan erinran, men å andra sidan har man velat
göra gällande, att det trafikintresse, som man här ville träffa, ofta icke vore
tillfinnandes inom de åsjfftade kommunerna, hvilka hufvudsakligen
kunde bestå af jordbrukare, som förfogade öfver egna hästar för sina
resor och alltså hade ringa intresse af skjutsanstalten, utan måste sökas
utom den närmaste orten, bland näringsidkare, tjänstemän och andra
mera långväga trafikanter.

Med beaktande häraf och då emellertid äfven andra än trafikanter
kunna hafva ett direkt intresse af hithörande frågor — exempelvis
entreprenörerna vid närmaste skjutsanstalter — har förslaget nu jämkats
därhän, att begreppet vederbörande bestämts såsom liktydigt med
»trafikanter och andra, som saken kan röra».

Beträffande sättet för dessa vederbörandes hörande torde, på sätt

Kuugl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

som redan skett i lagstiftningen om allmänna vägar, äfven kär böra
afskaffas den besvärliga, ock jämväl ur andra synpunkter olämpliga ordningen
med undersökning inför käradsrätt. I stället anvisar förslaget
ett sammanträde inför länsstyrelsen eller efter dess förordnande — alltefter
som frågan gäller anstalt i stad eller på landet — inför resp.
magistrat eller kronofogde.

Enligt nu gällande föreskrift skola vid gästgifveri finnas minst
två rum för resandes kärbärgerande. Häremot har anmärkts, att ett
sådant rum kunde vid mindre gästgifverier vara tillfyllest, och då
denna anmärkning synts befogad, är berörda föreskrift i enlighet härmed
så ändrad, att det öfverlåtits åt länsstyrelse att bestämma antalet
af ifrågavarande rum.

Tillika och med anledning af därom gjorda erinringar har ansetts
böra föreskrifvas, att gästrummen skola vara försedda med nödigt lyse
samt att de sängkläder, som tillhandahållas, skola vara vid behof
uppvärmda.

Förslagets föreskrifter om antalet hästar m. m. som skola vid
skjutsanstalt vara att tillgå och om tiden för deras inställande m. in.
öfverensstämma väsentligen med motsvarande bestämmelser i den nu
gällande skjutsstadgan. Till nödig komplettering hafva dock tillagts
ett par detalj bestämmelser.

Sålunda har ansetts böra utsägas, att skjutsåkdon skall tillfredsställa
fordran äfven på snygghet.

Vidare hafva angående farkoster för båtskjuts intagits föreskrifter,
motsvarande hufvudsakligen hvad som i nu åsyftade hänseenden
skall gälla om hästar och åkdon, med det ur trafiksäkerhetens
synpunkt påkallade tillägg, att nödigt rodd- eller segelmanskap alltid
skall medfölja farkost, samt att närmare föreskrifter om farkostens
beskaffenhet, bemanning och högsta tillåtna belastning, såsom allt beroende
af lokala omständigheter, ansetts böra i hvarje fall meddelas af
länsstyrelse.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att förslaget äfven räknar
med användande af automobil eller motorbåt i skjutsningens tjänst.
Särskildt hvad angår automobil har från flera håll här uttalats önskvärdheten
af, att detta äfven på landsbygden redan nu ej ovanliga
fortkomstmedel måtte vid den nu ifrågavarande omregleringen af skjutsväsendet
uppmärksammas, och med afseende å den snabba utvecklingen
på detta område har nämnda kraf synts böra vinna beaktande. Någon

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151. 87

skyldighet att skjutsa med så dyrbara och för våra vägförhållanden
ingalunda alltid lämpliga fordon som automobiler lärer nu visserligen
icke i något fall böra vederbörande åläggas. Men däremot bör man
kunna räkna med möjligheten af, att en entreprenör är villig att för
skjutsningen — till påtaglig fördel för denna — hålla sig med dylikt
åkdon; och då bör han på lämpliga villkor medgifvas rätt därtill.
Detsamma gäller om skjuts med motorbåt i stället för med vanlig
farkost. I angifna syfte innehåller förslaget under kap. »särskilda bestämmelser»,
vissa föreskrifter, till hvilka jag anhåller få återkomma
i det följande.

På sätt jag redan haft tillfälle utveckla, afser förslaget, att
icke allenast skjutsningen utan äfven gästgifveri- eller stationshållningen
skola ställas på entreprenad. Det skulle då kunna vara tänkbart, att
hvardera prestationen för sig gjordes till föremål för särskild entreprenad.
Fördelen härmed skulle vara, att fältet för täflan skulle
vidgas och en lifligare konkurrens till godo för det allmänna vinnas,
på det sätt nämligen, att antalet af dem, som ville och kunde åtaga
sig den ena prestationen men icke den andra, i de flesta fall kunde
tänkas vara större än antalet af dem, som vore hågade och i tillfälle
att reflektera på bådadera på en gång. Jag förbiser icke, att häri kan
ligga ett visst fog. men den därvid åsyftade tudelningen af entreprenaden
har synts mig i praktiken knappast kunna utan alltför stora svårigheter
genomföras. För närvarande hav en spekulant valfrihet att åtaga
sig enbart skjutsningen eller i förening därmed — så framt han förfogar
öfver erforderlig och lämplig lägenhet — äfven gästgifveri- eller
stationshållningen, under det entreprenad ensamt å den senare prestationen
är utesluten. Men valet af det förra alternativet, entreprenad
endast å skjutsningen, är nu praktiskt möjligt därigenom, att spekulanten
för sådant fall kan räkna med den visshet, att anstalten,
hvarifrån han har att utgöra skjutsningen, måste förblifva förlagd vid
själfva gästgifverihemmanet såsom regleringens stödjepunkt. Under den
nya ordningen åter, om gästgifveri- eller stationshållningen skulle göras
till föremål för särskild entreprenad, skulle skjutsspekulanten ännu vid
entreprenadauktionen å skjutsningen sväfva i ovisshet om hvar skjutsanstalten
komme att blifva förlagd, och då denna omständighet ofta
kunde vara af stor betydelse för honom, skulle han i sådant fall näppeligen
vara hugad att afgifva något anbud. Att återigen söka framskjuta
åtgärderna för entreprenad å gäst- eller gästgifverihållningen så långt
— minst ett år — att denna entreprenad vore ordnad, då entreprenad -

Ktmgl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 1 Öl.

frågan om själfva skjutsningen skulle föreligga, kunde icke koller gärna
gå för sig, då åtgärderna redan i det senare afseendet i förslaget måst
utsträckas öfver en så lång tidrymd som inemot två år före entreprenadperiodens
börja,n. I allt fall vore det icke säkert, att den förra
entreprenaden kunnat vid nyss antydda tidpunkt komma till stånd,
utan gästgifveri- eller stati onshållningen i följd där af först sedermera
måste på annat sätt ordnas, och entreprenadspekulanten alltså fortfarande
stode inför ovisshet om anstaltens närmare förläggningsplats.
Med det nu åsyftade förfarandet kunde jämväl inträffa, att en spekulant,
som skulle vilja på billiga villkor åtaga sig skjutsningen om han därjämte
finge anstalten förlagd till sin bostad, droge sig tillbaka därför
att han i täflan om gästgifveri- eller stationshållningen gått miste om
denna entreprenad för en annan spekulant, som underbjudit honom,
men som icke deltoge i täflan om skjutsentreprenaden, å hvilken antagligt
anbud från annat håll möjligen icke stode att erhålla.

Under sådana förhållanden kan jag icke finna, att ett särskiljande
af entreprenadens båda beståndsdelar, med särskilda af hvarandra oberoende
entreprenader för hvardera, skulle vara lämpligt. I öfverensstämmelse
härmed föreskrifver förslaget, att såväl gästgifveri- eller
stationshållningen som skjutsningen skola sammanslås under en gemensam
entreprenad.

Med afseende å uttrycket »entreprenad» i förslagets mening får
jag i detta sammanhang påpeka, att därmed endast afses sådant beting,
som åstadkommes genom länsstyrelsens och dess underlydande organs
åtgärder i den därför af förslaget anvisade ordning, men icke de mera
privata uppgörelser, som kunna träffas genom vederbörande landsting
eller städer, när i brist af entreprenad i nyssnämnda mening skjutsanstalt
måste genom landstingets eller stadens egen försorg uppehållas.
Vid sådana uppgörelser skall det naturligtvis icke vara vederbörande
förmenadt att, om så ske kan, träffa särskilda aftal om bestridande
af gästgifveri- eller stationshållningen och skjutshållningen
hvar för sig.

7 och s sv Likasom nu, skall enligt förslaget skjutsanstalt alltefter dess

egenskap af gästgifveri eller skjutsstation förestås af särskild person,
gästgifvare eller stationsföreståndare. Närmast till en sådan befattning
står tydligen entreprenören. Förslaget uppdrager fördenskull befattningen
åt honom, utan att han behöfver därtill särskildt antagas.
Härmed sammanhänger ock, att förslaget fordrar samma personliga
kvalifikationer för såväl den ena som den andra befattningen. Emel -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

lertid liar föreskriften, att entreprenören tillika skall vara gästgifvare
eller stationsföreståndare, ansetts icke böra vara ovillkorlig. Det skulle
nämligen kunna inträffa, att en person, som eljest gärna kunde vara
villig att på nöjaktiga villkor åtaga sig entreprenaden, afhölle sig
därifrån, om han såsom entreprenör i hvarje fall skulle vara pliktig att
själf utöfva jämväl befattningen såsom gästgifvare eller stationsföreståndare,
hvilken befattning rimligtvis måste kräfva vederbörandes bosättning
å själfva anstalten eller i dess omedelbara närhet. Med hänsyn
härtill har det ansetts böra lämnas öppet för entreprenör att i sitt
ställe till gästgifvare eller stationsföreståndare sätta annan person, som
af länsstyrelsen godkännes. Undantag från den nyssnämnda regeln
kan äfven äga rum på det sätt, att entreprenören, utan att eftersätta
sina skyldigheter i denna sin egenskap, däremot såsom gästgifvare eller
stationsföreståndare visar sig så försumlig eller olämplig, att han efter
ty förslaget därom utsätter måste skiljas från den senare befattningen.
I sådant fall måste annan person därtill antagas, och skall det enligt
förslaget (37 §) åligga entreprenören att vidkännas kostnaden för befattningens
uppehållande genom ett sådant substitut.

Där entreprenad i förslagets mening icke äger rum, måste naturligtvis
en särskild person antagas till ifrågavarande befattning, såsom
den där i hvarje fall måste uppehållas. I förslaget upptages jämväl
uttrycklig föreskrift härom.

Enligt 5 § i nu gällande skjutsstadga antages och förordnas
gästgifvare och föreståndare för skjutsstation endast å landet af länsstyrelse,
men i stad af magistraten, likasom befogenheten att skilja
vederbörande från befattningen är på motsvarande sätt ordnad. 1
förslaget är däremot, för likformighetens skull, både den ena och
andra befogenheten utan undantag uppdragen åt länsstyrelse, utan hvars
godkännande icke heller en entreprenör kan såsom sådan komma i fråga.

Den i 33 § skjutsstadgan gifna föreskrift, att vid skjutsanstalt
skall genom föreståndarens försorg och på hans bekostnad finnas uppsatt
eu tafla, angifvande anstaltens namn och dess egenskap af gästgifveri
eller skjutsstation har i förslaget bibehållits med tillägg, att
täflan bör, såsom redan nu allmänt torde brukas, utvisa jämväl namnen
å de skjutsanstalter, till hvilka skjuts från anstalten i fråga utgöres,
och afstånden till desamma.

Förslagets stadganden om gästgifvares och stationsföreståndares
allmänna skyldigheter öfverensstämma väsentligen med motsvarande bestämmelser
i 48 § skjutsstadgan.

Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Häft.

Kung!.. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

Enligt 49 § skjutsstadgan skola gästgifvare ocli stationsföreståndare
till sitt biträde för bildning af skjuts och de resandes betjänande jämväl
i öfrigt hafva en pålitlig, ärlig och nykter hållkarl, där icke med
afseende å de resandes ringare antal länsstyrelsen finner ett sådant
biträde kunna undvaras. År hållkarlen frånvarande eller finnes sådan
icke anställd, skall gästgifvaren eller stationsföreståndaren själf eller
genom annan därtill tjänlig person fullgöra hållkarlens åliggande.

Då emellertid skyldigheten att hafva hållkarl ofta torde kunna
ställa sig för eu entreprenör afsevärdt betungande, och det biträde åt de
resande, som här afses, väl i allmänhet torde kunna utan svårighet lämnas
af entreprenören i egen person eller på annat sätt än genom en för
ändamålet särskild! anställd person, har jag ansett nämnda skyldighet
kunna utan olägenhet eftergifvas. Med förslagets affattning ilig blir det
i allt fall gästgifvarens eller stationsföreståndarens skyldighet att sörja
för, att de resande icke må sakna erforderlig handräckning i nu berörda
hänseende. Hvad beträffar bildning af skjuts torde sådan bildning
efter entreprenadsystemets införande mera sällan behöfva ifrågakomma.

2 §. Ehuru fallande utom förslagets ram, torde här böra omnämnas,

hurusom en länsstyrelse fäst uppmärksamhet på det, enligt dess mening,
oegentliga förhållandet, att beloppet af skjutslega för parskjuts sättes
till dubbelt mot enkelskjuts, ehuru kostnaden för tillhandahållande åt
körsven i båda fallen vore densamma. Enkelskjutsen borde enligt
denna länsstyrelses åsikt rätteligen taxeras relativt högre.

Anmärkningen synes icke sakna fog, och antager jag, att förhållandet
kommer att uppmärksammas vid blifvande frågor om förändringar
i gällande taxesatser för skjutslegan inom de särskilda orterna.

4 g. I fråga om förslagets bestämmelser rörande förutsättningarna för

skjutslegans förhöjning i särskilda fall, tillåter jag mig åberopa hvad
därom vid förslagets allmänna grunder redan anförts. Angående giltighetstiden
för eu dylik förhöjning innehåller förslaget, att densamma
må beslutas antingen för viss tid eller tills vidare. Det förra alternativet
hänför sig till regleringen för eu bestämd entreprenadperiod, därvid
förhöjningen betingas af entreprenadbidragets storlek. Kan för
nästföljande period billigare anbud erhållas, kan skjutslegan sålunda
åter nedgå till det vanliga maximum. En mera permanent förhöjning,
hvarpå syftar uttrycket tills vidare», torde däremot vara på sin
plats i det fall, att fråga är om en skjutsanstalt, där i anseende till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

särskilda svårigheter för skjutsningens utgörande den vanliga maximilegan
måste anses afsevärdt understiga det verkliga skjutsvärdet.

Rättigheten att vid skjutsanstalt påkalla och erhålla skjuts har
enligt äldre föreskrifter icke varit en hvar medgifven, utan underkastad
vissa inskränkningar innefattande bland annat i allmänhet förbud att
anlita skjutsanstalt för fortkomst i sjulfva hemtrakten. Alla dessa
inskränkningar hade enligt motiven till skjutsstadgan ansetts böra
bortfalla. Någon uttrycklig bestämmelse i detta syfte är emellertid
icke i den nu gällande stadgan intagen. Då å andra sidan författningens
föremål i 1 § angifves afse skjuts för resandes befordran,, har
man velat gorå gällande, att rättigheten i fråga endast borde tillkomma
verkliga resande; och i rättsskipningen saknas icke heller exempel
på beslut i denna riktning. Om det ock i särskilda fall kan
vara vanskligt att afgöra, huruvida en person skall anses vara resande
eller ej, måste man dock i undra fall kunna bestämdt frånkänna honom
eu sådan egenskap. Det lärer icke vara ovanligt, att personer t. o. m.
just i samförstånd med en illojal entreprenör till men för ankommande
verkliga resande upptingat hela antalet skjutshästar vid anstalten
endast för utflykter i dess omedelbara närhet, och dessa personer böra
rimligtvis icke kunna anses som resande. I syfte att såvidt möjligt
förekomma dylika missbruk och tillika förhindra det äfvenledes oegentliga
förhållande, att skjuts anlitas endast för godsbefordran, liar i förslaget
i denna del ansetts böra angifva, hurusom den allmänna rättigheten
att påkalla och erhålla skjuts skall vara knuten vid rekvirentens
egenskap af resande.

I öfrigt har på grund af därutinnan gjord erinran ansetts nödigt
att i berörda afseende stadga det af god ordning påkallade undantag,
att skjuts skall kunna förvägras drucken eller vildsint person.

Förslagets bestämmelser om rätt att erhålla skjuts äfven från
eller till annat ställe än skjutsanstalt öfverensstämma i hufvudsak med
motsvarande föreskrifter i skjutsstadgan. Denna rätt liar emellertid nu
ansetts böra göras beroende af den förutsättning, att ordentlig, framkomlig
väg finnes till det särskilda ställe, som skall utgöra resans
begynnelse-, respektive slutpunkt. Däraf skall alltså följa å ena
sidan, att entreprenören skall kunna vägra att skjutsa exempelvis på
dåliga och svåra byvägar, men å andra sidan, att hans skjutsskyldighet
icke, såsom i en del yttranden föreslagits, skall vara inskränkt
till allenast allmänna vägar, en inskränkning som uppenbarligen skulle
i väsentlig mån förringa betydelsen af nämnda rättighet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Vidare har bibehållits den i 47 § skjutsstadgan gifna bestämmelse
om rätt för resande, som med skjuts ankommer till stad, att
utan särskild ersättning med skjutsen färdas till annat ställe inom
staden än därvarande skjutsanstalt; dock att, enär städer kunna hafva
mycket vidsträckta områden, uttrycket »staden» i angifna sammanhangansetts
böra utbytas mot »stadens planlagda område».

Den i samma paragraf af skjutsstadgan bestämda särskilda ersättning
af femtio öre för hvarje häst, som af resande begagnas för färd
till uppsökande af härbärge inom stad, när sådant icke kan å uppgiga
stället erhållas, liar ansetts böra ökas till sjuttiofem öre.

I några yttranden liar föreslagits, att resande skulle tillförsäkras
ovillkorlig rättighet att begagna erhållen skjuts jämväl för
återfärd. Enligt uppgift praktiseras i vissa orter allmänt så, att resande
använder samma skjuts i retur mot hälften af belöpande lega.

Emellertid torde det knappast vara billigt, att en entreprenör i
hvarje fall — om han t. ex. verkställt en skjutsning på ett långt,
backigt skjutshåll under svårt väglag och med tung belastning på
åkdonet, — skall vara tvungen att omedelbart om igen fullgöra samma
betungande prestation. Å andra sidan och under vanliga, lättare skjutsförhållanden
torde man kunna förutsätta, att entreprenören gärna skall
vara benägen att tillhandagå den resande med återskjuts, till och med
mot eu reducerad lega, hellre än att icke få någonting alls för återfärden.
Under sådana omständigheter har det synts mig lämpligen
böra få bero på öfverenskommelse mellan vederbörande själfva, om och
på hvilka villkor återskjutsen skall få begagnas. Någon anvisning
härom lär icke behöfva i stadgan meddelas.

18 §. Beställning af skjuts i förväg kan nu, jämlikt 34 § skjutsstadgan,

icke med laga verkan göras på annat sätt än genom aflämnande åt
skriftlig beställningssedel, undertecknad af den resande själf eller annan
person å hans vägnar, samt närmare angifvande den skjutsprestation
som önskas.

Från många håll har man nu anmärkt, att denna ordning, hvilken
i praktiken sällan iakttoges, vore både olämplig och otidsenlig. Den
lämnade ett lätt tillfälle att trakassera de resande. Rekvisitionens
uppsättande skriftligen och dess aflämnande — insändande med posten
vore sålunda ej giltigt — vore alltför tunga formaliteter. I vissa fall vore
det t. o. in. omöjligt för den resande att före sin ankomst få beställningssedeln
»aflämnad ».

Med afseende å sålunda anförda omständigheter har framhållits

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 151.

önskvärdheten af, att skjuts finge beställas icke blott genom skriftlig
rekvisition — hvilken i sådant fall borde få sändas med posten —
utan äfven genom vare sig muntlig tillsägelse med bud eller telegram
eller, såsom nu oftast skedde, telefon. Vid många skjutsanstalter funnos
redan telefon, och det kunde t. o. in. ifrågasättas, om ej för nu
ifrågavarande ändamål anstalterna i allmänhet borde på det allmännas
bekostnad förses med sådan förbindelse.

Ett dylikt önskemål torde nu visserligen åtminstone för närvarande
böra lämnas å sido, men i öfrigt hafva vissa lättnader i förevarande
hänseende ansetts böra de resande medgifvas. Sålunda tillstädjer
förslaget beställning af skjuts, förutom genom skriftlig rekvisition,
jämväl, där så ske kan, genom telegram eller telefon. Rörande
den skriftliga rekvisitionen lämnar förslaget tillika öppet, huru densamma
skall ställas adressaten i händer, hvarvid det alltså icke skall
vara uteslutet att härvid anlita allmänna posten. Beställning per telefon
åter har, af skäl, som jag strax skall beröra, ansetts böra få ske endast
från telefonstation, men icke från enskild abonnents apparat.

Strängt taget borde förfarandet i hvarje fall vara så ordnadt, att
beställningen därigenom blefve för båda parterna fullt bevislig. Af
praktiska skäl är väl emellertid detta knappast möjligt. Hvad den
resande beträffar, lärer det alltså böra öfverlåtas åt hans eget intresse
att förskaffa sig den bevisning om gjord beställning, som eventuellt
kan vara behöflig. Den nuvarande ordningen erbjuder ej heller någon
garanti i detta afseende. Från motpartens, entreprenörens synpunkt,
blir förhållandet i någon mån motsatt. Han bör nämligen, om han
skall vara skyldig att taga beställningen till efterrättelse, med skäl
kunna fordra, att densamma göres i sådan form, som gifver åtminstone
en antaglig presumtion för en verklig, i god tro och ej af okynne eller
eljest obehörigen gjord rekvisition. Det synes också vara ett dylikt
betraktelsesätt, som förestafvat den nu gällande föreskriften, att beställningssedeln
skall vara undertecknad af den resande själf eller annan
person å hans vägnar. Också är denna föreskrift i förslaget bibehållen.
En blott och bart muntlig tillsägelse, såsom väl oftast framförd af
tredje man, hvilken icke vårdat sig om eller icke ens kunnat förskaffa
sig tillförlitlig kännedom om beställarens identitet och hvilken dessutom
ofta icke ens är vittnesgill, torde lika litet nu som hittills böra
såsom giltig beställning godtagas. Vid beställning genom telegram eller
telefon synes man till entreprenörens trygghet skäligen kunna fordra,
att beställningen genom påskrift å telegrammet eller i sammanhang
med telefonmeddelandet vitsordas af vederbörande tjänsteman å den

19 §•

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

station, hvarifrån telegrammet expedieras eller telefonbudet sker. Af
denna, i förslaget intagna föreskrift blir en gifven följd, att, såsom
nyss nämnts, telefonbeställning från enskild apparat icke skall vara
medgifven — något som naturligen icke hindrar, att rekvisitionen
från sådan apparat intelefoneras till stationen, för att genom dess försorg
vitsordas och fortskaffa^ till ort och ställe.

Den så kallade väntningstiden utgör nu enligt 35 § skjutsstadgan
fyra timmar och de så kallade väntningspenningarna femtio öre för
hvarje häst för hvarje full timme som af väntningstiden förflyter efter
det skjutsen å utsatt tid varit att tillgå.

I Riksdagens skrifvelse har ifrågasatts, huruvida väntningspenningarna
möjligen kunde behöfva förhöjas. I flertalet af de öfver samma
skrifvelse afgifna yttranden förordades ändring beträffande antingen
väntningstiden eller väntningspenningarna, eller både i ena och andra
afseende! på en gång. Väntningstiden ansågs sålunda från åtskilliga
håll kunna mer eller mindre inskränkas, enligt olika förslag till en,
två eller tre timmar. Såsom skäl härför anfördes, dels att resorna på
skjuts numera till följd af de många järnvägs- och ångbåtsförbindelserna
vanligen vore korta, så att det ginge lättare att närmare bestämma
tiden för resandes ankomst till skjutsanstalt, dels att beställning af
skjuts genom anlitande af telefon och telegraf numera ofta lätt kunde
återkallas och dels att det numera torde vara lättare än förr att erhålla
annan skjuts än från skjutsanstalt, i fall en landsvägsresa af oförutsedd
anledning skulle fördröjas. I fråga om väntningspenningarna framburos
åtskilliga olika förslag till förhöjning eller förändrad beräkning, därvid
jämväl ifrågasattes, att den nu stadgade tidsenheten hel timme skulle
utbytas mot half- eller fjärdedels timme, att afgiften skulle vara antingen
högre eller lägre för den första tidsenheten än för de följande eller att
beräkningen skulle afse påbörjad i stället för full timme etc., allt under
mångahanda olika kombinationer.

Förslaget i dess ursprungliga skick innehöll i afseende å väntningstiden,
att det skulle ankomma på länsstyrelsen att närmare bestämma
denna tid efter lokala förhållanden inom en gräns af lägst
två och högst fyra timmar; och beträffande väntningspenningarna gjordes
ej annan ändring, än att det nu gällande beloppet af femtio öre per
häst och full timme höjdes till sjuttiofem öre.

Nu har emellertid framhållits önskvärdheten af, att väntningstiden
fortfarande vore i stadgan fastställd lika för hela landet. Vidare har

♦

Kanyl. Majds KM. Proposition N:o lol.

uttalats, att den löreslagna beräkningen af väntningspenningarna näppeligen
vore rättvis. Utom det att en ersättning af sjuttiofem öre per
timme för hvarje häst måste anses otillräcklig, innebure den antagna
beräkningsgrunden, att en entreprenör finge låta skjuts stå i beredskap
så länge som nära en hel timme utan någon som helst ersättning'',
hvilket icke kunde vara billigt.

Med beaktande af dessa erinringar och då väntningstiden synts
mig kunna utan olägenhet nedsättas till två timmar, afser det nu föreliggande
dels en sådan nedsättning, dels ock, beträffande väntningspenningarna,
att dessa skola utg-a med tjugofem öre per häst för hvarje
full fjärdedels timme, som af den stadgade väntningstiden förflyter.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med innehållet i 32 § skjutsstadgan
upptager förslaget stadganden om ansvar och skadeersättningsskyldighet
för underlåtenhet att lämna skjuts i behörig tid och i laggill
skick eller för vållande på annat sätt till uppehåll för den resande
eller slutligen för affordrande af för hög betalning.

Enligt 39 § skjutsstadgan skall, när skjutsbeställning återkallas
senare än två timmar före den utsatta tiden, den resande betala för
den skjutsandes besvär och tidspillan en särskild ersättning af femtio
öre per häst. Nämnda tid har i förslaget ansetts kunna nedsättas till
en timme, på samma gång som däremot ersättningen, likmätigt den
förut antydda principen om skjutsafgifternas förhöjning i allmänhet,
ökats till sjuttiofem öre.

Enahanda förhöjning har äfven vidtagits med afseende å den
minimiafgift, som jämlikt nyssberörda paragraf i skjutsstadgan skall
utgå för tillhandahållande af skjuts vid särskildt hämtningsställe, när
skjutsen icke af den resande begagnas.

Sker i någotdera af omförmälda båda fall återkallelse af skjutsbeställningen
så sent, att väntningstid börjat löpa, böra äfven väntningspenningar
enligt den allmänna regeln skäligen få beräknas, hvilket till
undanröjande af tvekan härom ansetts böra särskildt utsägas.

I stället lör de i 36 § skjutsstadgan meddelade, delvis kasuistiska
och ej heller fullt rationella bestämmelser om antalet resande och
maximivikt af resgods för hvarje skjutshäst hafva motsvarande föreskrifter
i förslaget, efter mönster af en främmande lagstiftning, grundats
på regel om en viss angifven allmän maximibelastning af skjutsåkdonet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

hvad beträffar personer och resgods, likgiltigt sedan om denna belastning
hänför sig till personerna eller godset. Omförmälda maximum har
därvid, i ungefärlig öfverensstämmelse med den beräkning, som synes
ligga till grund för skjutsstadgans nyssberörda bestämmelser, ansetts
böra sättas till respektive 160 och 240 kilogram för hvarje häst, allt
eftersom skjutsare medföljer åkdonet eller ej, hvarvid man — såsom
ock uttryckligen angifves — utgår från en antagen normal vikt af
80 kilogram för fullvuxen person. Såsom sådan räknas här, likasom
nu, en hvar som fyllt tolf år. Viktsatsen för barn under tolf år har
med hänsyn till den nuvarande bestämmelsen, att tva sådana räknas
lika med eu person, ansetts kunna sättas till 40 kilogram. I öfrigt
har det synts lämpligt att, i fråga om resgods, medgifva en frivikt på
det sätt att, när sådant gods ej utgör mer än 10 kilogram för hvarje
häst, godset icke skall tagas i beräkning.

Med tillämpning af dessa bestämmelser vinner man bland annat
och särskildt det från flera håll uttalade önskemål, att två resande, som
ej medhafva något egentligen tyngande gods, skola äga rätt att åka
tillsammans efter en skjutshäst. Enligt hvad som uppgifvits, skall i
flera orter praxis vara den, att vid dylik sämskning betalas lega i banko
mot den vanliga; men med nyss nämnda förbehåll i fråga om resgodset
lärer en sådan förhöjning väl få anses oberättigad.

Å häst, som användes till ridt, får nu ej läggas gods till större
tyngd än 40 skålpund. Denna maximivikt är i förslaget något nedsatt
nämligen till 15 kilogram.

Enligt 37 § skjutsstadgan skola för större heltäckt vagn med
plats inuti för fyra personer eller därmed jämförligt åkdon begagnas
tre hästar. Denna bestämmelse har ansetts saklöst kunna eftergifvas;
Vagnar af detta slag, hvilka för öfrigt icke torde ofta förekomma i
skjutstrafik, tillverkas numera så lätta, att de utan svårighet kunna
dragas af två hästar. Med förslagets regler om åkdonets maximibelastning
torde någon fara ej heller behöfva förefinnas, att skjutsningen
genom berörda förändring skulle blifva alltför betungande.

Jämlikt 38 § skjutsstadgan äger resande rätt att själf eller genom
medhafd betjäning köra det åkdon, han för resan begagnar. I Riksdagens
skrifvelse har ifrågasatts begränsning af denna rätt, och i flera
yttranden har man påyrkat ett fullständigt borttagande af densamma.
Ingen entreprenör, heter det, ville utsätta sig för möjligheten att på

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 151. 97

detta sätt få sina hästar skadade eller förstörda med risk, i anseende
till den resandes bristande vederhäftighet, att själf få bära förlusten;
och då den resande påfordrade att själf få köra, skedde det vanligen
under sådana omständigheter, att han ingalunda borde kunna påräkna
lagens stöd.

För egen del föreställer jag mig, att ifrågavarande rättighet
lämpligen skulle kunna begränsas till det fall, att den resande färdas
med eget åkdon då han naturligen bör hafva ett berättigadt intresse
att detta åkdon icke må skadas eller förstöras genom vårdslös framfart.

I öfverensstämmelse härmed är förslaget i denna del affattadt.

Nyss åberopade paragraf i skjutsstadgan förbjuder användning af
minderårig såsom skjutsare, om ej den resande det medgifver.

Då emellertid begreppet »minderårig» i olika författningar har
olika betydelse, torde detsamma här böra närmare bestämmas. I detta
afseende och då skjutsaren, med hänsyn till egen ansvarsskyldighet,
synes böra vara helt underkastad dithörande bestämmelser och sålunda
bör hafva uppnått den för straffbarhetens fulla inträdande i allmänhet
stadgade åldersgräns af aderton år, har denna åldersgräns nu jämväl
ansetts böra antagas. Detta så mycket hellre som en blott femtonåring
icke i regel torde kunna anses innehafva nödiga förutsättningar för att
vala en säker och pålitlig körsven i all synnerhet nu, då vägarna börjat
befaras med automobiler, hvaraf mötande hästar lätt skrämmas. Härtill
kommer, att skjutsaren ju måste, i entreprenörens frånvaro, representera
honom gentemot den resande, något som tydligen bör betinga eu viss
större mognad hos den förstnämnde.

f lånsedt åldersbegränsningen, uppställer skjutsstadgan icke någon
säl skild fordran på skjutsarens kvalifikationer. Ur synpunkten af den
lesandes trygghet bör dock billigtvis kunna fordras, att ingen, som af
annan än nu berörda anledning uppenbarligen — t. ex. en onykter,
orkeslös eller mindre vetande person — är för ändamålet olämplig eller
oduglig, må såsom skjutsare godtagas. Detta har fördenskull'' i förslaget
utsagts. a

Enligt 42 § skjutsstadgan äger resande icke fordra skyndsammare
foitkomst än efter en och en half timme på milen. Med hänsyn till,
att hästmaterialet numera i allmänhet torde vara af bättre och kraftigare
beskaffenhet än vid tiden för skjutsstadgans tillkomst, har nämnda
bestämmelse till de resandes förmån ansetts kunna ändras till en och
eu fjärdedels timme på milen.

Samma paragraf i skjutsstadgan medger den resande rätt att göra
Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sand. 1 Afd. 97 Höft. 13

28 §.

29 §.

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

uppehåll under färden endast en fjärdedels timme. Detta har ansetts
olägligt för t. ex. läkare vid sjukbesök, tjänstemän vid förrättning o.
s. v. Med hänsyn härtill har i förslaget uppehållstiden hlifvit utsträckt
ända till tre timmar, men mot skyldighet å andra sidan för den resande
att erlägga väntningspenningar för den tid som öfverskjuter en
fjärdedels timme. /

Föreskriften i 43 § andra stycket skjutsstadgan om resandes
skyldighet att ersätta af honom eller »hans körsven» — en mindre lycklig
formulering, eftersom uttrycket ju kan afse äfven entreprenörens skjutsare
— vållad skada å häst eller åkdon synes egentligen afse det fall, att
skadan uppkommer därigenom att körningen verkställes af den resande
själf eller hans betjäning. Med hänsyn likväl därtill, att skadan kan
vållas af den resande eller hans folk äfven på annat sätt och för öfrigt
kan afse äfven seltyg och ridsadel, har stadgandet i förslaget erhållit
en häraf påkallad förändrad affattning.

Hvad samma paragraf i skjutsstadgan utsätter om bestämmande,
i brist på öfverenskommelse, af ersättningens belopp genom särskildt
tillkallade gode män har nr förslaget uteslutits. Det har nämligen
anmärkts och påvisats, att stadgandet — i praktiken högst sällan anlitadt
— innebär en allt för omständlig och tidsödande procedur, som
icke ens alltid är möjlig, om nämligen, såsom fallet lätt kan vara,
skadan inträffar ute på skjutshållet eller eljest på en mindre bebyggd
trakt, där några personer, lämpliga att fullgöra godemansuppdraget,
icke stå att finna. Dessutom har såsom en oegentlighet påpekats, att
valet af gode män i ingen mån vore förbehållet den resande, utan endast
andra parten. Härtill kan läggas, att den nuvarande bestämmelsen
lämnar oafgjordt, huru förfaras skall, då gode männen stanna i olika
meningar, en brist som rätteligen skulle påkalla ännu mer ingående
bestämmelser och en ökning af gode männens antal, hvarigenom apparaten
blefve ännu tyngre.

I betraktande häraf och då hela förfarandet endast ingår såsom
ett villkor för den resandes rätt att erhålla skjuts till resans fortsättande,
har det synts mig som om man i detta afseende, utan att
praktiskt taget alltför mycket blottställa den resande, skulle kunna
uppställa fordran på, att vederbörande åsämjas om ersättningens belopp.
I öfrigt torde förutsättningarna för nyssnämnda rätt böra vara
desamma som nu, nämligen att ersättningsbeloppet bör vara erlagdt
eller säkerhet därför ställd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

Enligt 46 §, jämförd med 51 §, skjntsstadgan är anteckning i
dagboken nu i regel den enda tillåtna formen för anförande af klagomål
öfver gästgifvares, stationsföreståndares eller skjutsares förhållande.
Då det likväl torde böra lämnas den resande öppet att, om han hellre
vill, i särskild skrift omedelbart hos vederbörande — magistraten
eller länsmannen — anmäla sitt klagomål, hvarigenom jämväl en
snabbare undersökning möjliggöres, är det enligt förslaget öfverlämnadt
åt den resande att välja hvilketdera förfaringssättet han vill. Det
låter tänka sig, att anlitandet af den särskilda anmälningsformen skall
falla sig mera tilltalande för den resande ur den synpunkt, att han
därigenom undgår de trakasserier, för hvilka en anteckning i dagboken
skulle kunna för tillfället utsätta honom från entreprenören eller
hans personal.

I händelse af gästgifvares eller stationsföreståndares vägran att
tillhandahålla dagboken för klagomåls antecknande är den resande nu,
jämlikt 51 § skjutsstadgan, berättigad att införa klagomålet i dagboken
vid nästa skjutsanstalt eller ock skriftligen anmäla detsamma hos länsstyrelsen.
Då emellertid den nästa skjutsanstalten kan lyda under
annan magistrat eller länsman än den anstalt, till hvilken klagomålet
hänför sig, och häraf skulle kunna föranledas tvekan eller omgång
med afseende å rätt vederbörande för hållande af den undersökning,
som af klagomålet skall följa, samt den resande i hvarje fall enligt
förslaget har sig öppet att med klagomålet vända sig direkt till vederbörande
magistrat eller länsman, har nämnda bestämmelse i skjutsstadgan
ansetts kunna ur förslaget uteslutas.

I 53 § skjutsstadgan föreskrifves, att länsman skall för inspektion
minst en gång i hvarje månad besöka de inom hans tjänstgöringsdistrikt
varande skjutsanstalter. Det har anmärkts, att dessa täta inspektionsresor,
hvilka icke vore förenade med ersättning, vore för länsmannen
alltför betungande, helst i de norra orterna med deras långa
afstånd. De kunde ej heller medföra åsyftadt gagn. Hvad som därvid
kunde utrönas vore vanligen det minsta, och sin egentliga erfarenhet
om förhållandena hämtade länsmannen ur dagböckerna eller genom sin
beröring med den trafikerande allmänheten. Också hade på flera orter
de nämnda resorna alldeles kommit ur bruk. De kunde gärna helt
slopas eller åtminstone betydligt inskränkas.

I allmänhet har man dock uttalat sig för bibehållandet, om
än med lämplig inskränkning, af ifrågavarande inspektion såsom väl

37 §.

100 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

behöflig. Därvid har äfven ifrågasatts, att länsmännen skulle beredas
ersättning af allmänna medel för omförmälda resor.

För egen del har jag icke funnit skäl att frångå den nuvarande
ordningen i vidare män än att de obligatoriska besöken synts mig kunna
såsom regel inskränkas till ett i hvarje kvartal. Där likväl de lokala
förhållandena icke erbjuda någon afsevärd svårighet och kostnad för
länsmannen att fortfarande såsom hittills en gång i månaden besöka
vederbörande skjutsanstalter, torde det lämpligen kunna öfverlåtas åt
länsstyrelsen att meddela förordnande härom. I öfverensstämmelse
härmed är förslaget i denna del nu affattadt.

Någon ersättning åt länsmannen för meranämnda resor har jag
icke trott mig böra föreslå, då besöken väl i allmänhet torde kunna
göras i samband med förefallande resor i andra tjänsteärenden, utan
att sålunda några extra resor annat än i undantagsfall må behöfva för
ändamålet företagas.

Förutsättningarna för gästgifvares eller stationsföreståndares skiljande
från befattningen äro enligt förslaget desamma som i motsvarande
afseende återfinnas i 54 § skjutsstadgan. För närvarande äger i stad
magistraten meddela beslut om dylik åtgärd, men enligt förslaget skall
sådant tillkomma länsstyrelse. Förslaget utgår nämligen från den
regel, att entreprenören tillika skall vara gästgifvare eller stationsföreståndare;
och då entreprenörens antagande såsom sådan skall tillhöra
länsstyrelsen, lärer frågan om hans aflägsnande från den särskilda
befattningen såsom gästgifvare eller stationsföreståndare jämväl böra
öfverlämnas åt länsstyrelsens pröfning. På sätt redan vid förslagets
7 § är omnämndt, kan härvid inträffa, att entreprenören skiljes från
den nyssnämnda särskilda befattningen, men kvarstår såsom entreprenör,
då han nämligen såsom sådan icke låtit komma sig någon
försumlighet till last. Underlåtenhet att fullgöra entreprenörsskyldigheten
i inskränkt mening, likasom entreprenörens dödsfall eller befunna
olämplighet, måste däremot naturligen föranleda hela entreprenadens
öfverflyttande på annan person, eventuellt på den förre entreprenörens
eller hans dödsbos eller löftesmäns bekostnad.

Här måste man emellertid räkna med det fall, att skjutsanstalten
icke kan på detta sätt uppehållas. För sådan händelse har man nu.
jämlikt 20 § skjutsstadgan, att anlita skjutsskyldigheten och är därigenom
säkerställd. Med skjutsskyldighetens afskaffande enligt förslaget
är denna garanti utesluten. Icke heller synes man lämpligen här,
då frågan kan gälla endast ett kort provisorium medan jämförelsevis

101

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

lång ticl kan återstå till nästa landstingssammanträde, kunna öfverflytta
skyldigheten på landstinget. Det återstår då knappast någon annan
utväg än att indraga anstalten för återstående entreprenadtiden. Till
undanröjande af all tvekan utsäger också förslaget detta. Anordningen
kan synas något betänklig, men den sammanhänger med förslagets allmänna
grundsats om indragning af skjutsanstalter såsom en nödfallsutväg.
För öfrigt torde saken i praktiken näppeligen kunna få någon
afsevärd betydelse, då det åsyftade fallet väl endast under sällsynt
ogynnsamma förhållanden kan inträffa.

Förslagets bestämmelser om åstadkommande af entreprenader äro 38-so §§.
i vissa afseenden mera fullständiga än skjutsstadgans och förete i öfrigt
en del afvikelser frän dessa, beroende hufvudsakligen på förslagets
allmänna grunder och särskildt landstingens förändrade ställning till
skjutsregleringen.

Beträffande entreprenadtiden gäller nu enligt skjutsstadgan den 38 §.
treåriga perioden såsom regel, och räknas tiden från och med den 1
november, med rätt för länsstyrelse att om så anses lämpligare utsträcka
perioden till fem år, så ock att bestämma dess början till den
1 januari. Faktiskt har emellertid undantaget så i ena som andra
afseende blifvit regel, i det att inom de allra flesta län perioden är
bestämd till fem kalenderår. Och då några olägenheter af en sådan
anordning icke försports, men påtaglig fördel däraf synes vara att vinna
såväl ur budgetssynpunkt som med afseende å det minskade besväret
särskildt för landstingen med mindre täta skjutsregleringar, är nämnda
anordning i förslaget upptagen såsom regel utan annan modifikation
än att länsstyrelsen må kunna, om så anses lämpligare — för att möjligen
underlätta åstadkommande af entreprenader —, inskränka perioden
till tre år, hvarjämte, då fråga är om inrättande af ny skjutsanstalt
utan afvaktan på utgången af den för länet löpande perioden, entreprenaden
vid sådan anstalt kan afse endast tiden till periodens utgång,
oberoende af om denna tid är kortare eller längre.

Rörande förfarandet vid entreprenadauktionernas utlysande och 39 §.
hållande lämnar skjutsstadgan anvisningar endast i afseende å den första
eller, som den i förslaget benämnes, »ordinarie» auktionen, som skall
hållas för hvarje skjutsanstalt i och för tillvägabringandet af entreprenad
för ny period. Förslaget upptager däremot regler äfven för den eller
de »nya» auktioner, som skola hållas, när den första auktionen icke

102

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

ledt till önskadt resultat. Hithörande bestämmelser äro i vissa afseenden
gemensamma för båda slagen af auktioner.

Skjutsstadgan lämnar oafgjordt, hvem bestyret med auktionernas
utlysande skall åligga. Emellertid lärer därmed så tillgå, att länsstyrelsen,
efter att hos auktionsförrättarna hafva förhört sig om lämpliga
tider och ställen, själf verkställer utlysningen, och förslaget bibehåller
denna ordning.

Tillkännagifvande om auktion publiceras nu endast i länskungörelserna.
Detta torde icke vara tillfyllest med den nya ordningen, då
uppsamlande af all öfver hufvud påräknelig konkurrens är mera angeläget.
För sådant ändamål har varit ifrågasatt att jämväl låta uppläsa
auktionskungörelserna i ortens kyrkor, och förslaget upptog ursprungligen
bestämmelse därom. Enär likväl, på sätt däremot anmärkts, detta
publikationssätt torde vara mindre ändamålsenligt, har i stället, på flera
länsstyrelsers tillstyrkan, föreskrifvits offentliggörande i tidning, »åtminstone
en af ortens tidningar», såsom det tvifvelsutan verksammaste
sätt för spridning af ifrågavarande meddelanden. Kostnaden härför
lärer visserligen ej blifva ringa, men torde väl få anses uppvägas genom
en motsvarande ökad utsikt till gynnsammare auktionsresultat. Tilläfventyrs
vore det mest i sin ordning, att denna kostnad bestredes på
samma sätt som entreprenadbidragen; men i likhet med hvad som redan nu
äger rum beträffande auktionernas utlysande i länskungörelserna, har kostnaden
äfven i nu berörda afseendet ansetts skäligen kunna läggas på
statsverket, hvarom bestämmelse i förslaget (64 §) influtit.

För närvarande är ej bestämdt föreskrifvet, att auktionskungörelsen
skall meddela upplysning om de för vederbörande anstalt gällande
entreprenadvillkoren. Sådant är emellertid tydligen lämpligt eller till
och med nödvändigt, och förslaget upptager fördenskull uttrycklig föreskrift
därom. Därjämte och till ledning för spekulanternas beräkningar
har det ansetts nyttigt att i kungörelsen intaga uppgift å antalet skjutshästar,
som vid anstalten i fråga under de senaste tre åren i medeltal
utgått. För denna uppgift finnes material i de hos länsstyrelsen
förvarade dagböckerna.

Vid auktion skall enligt uttrycklig bestämmelse i förslaget föras
protokoll, upptagande bland annat samtliga anbudsgifvares vid förrättningen
afgifna lägsta anbud. Detta senare, som icke har någon motsvarighet
i nu gällande bestämmelser, enligt hvilka endast det eller de
öfverhufvud taget lägsta anbuden behöfva i protokollet antecknas, är
betingadt af hänsyn till två olika omständigheter. Dels skall nämligen

103

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 151.

i vissa fall ett anbud kunna antagas äfven om det icke är det lägsta,
och dels måste det, när auktionen eller auktionerna icke ledt till resultat,
men entreprenaden möjligen kan ordnas genom efterföljande underhandlingar,
vara till påtagligt gagn, om man genom auktionsprotokollet
äger kunskap om Indika som ötverhufvud uppträdt såsom spekulanter
och till Indika det sålunda kan vara skäl att närmast vända sig med
underhandlingsförsök.

Att åtgärderna för åstadkommande af entreprenader måst i för- 40 §.
slaget framskjutas till ett år tidigare än enligt nuvarande ordning,
likasom anledningen härtill, har jag redan i det föregående haft tillfälle
framhålla. Förfarandet skall, likasom nu, inledas med en allmän
undersökning och länsstyrelsens beslut om möjligen behöfliga förändringar
i de stadgade entreprenadvillkoren för någon eller några af länets
skjutsanstalter, hvarefter följer länsstyrelsens förordnande om de ordinarie
entreprenadauktionernas hållande. Dessa auktioner skola enligt
förslaget hållas sist före maj månads utgång det år, då perioden utlöper.
Motsvarande termin är nu slutet af juni, men för att i hvarje fall
kunna medhinna alla vidare förberedelser, förnyade auktioner o. s. v.,
som kunna erfordras i de fall då ärendena skola behandlas af årets
landsting, hvars sammanträde kan infalla redan den 15 september, har
det ansetts lämpligt att inskränka auktionsterminen redan till maj.

I afseende å ärendets behandling hos länsstyrelsen efter den första 4,I 2 ?c
auktionen gäller för närvarande, att, om det eller de lägsta anbuden
med afseende å anbudsgifvares person eller ur andra angifna synpunkter
finnes icke kunna godkännas, länsstyrelsen skall skyndsamt
ombesörja förrättande af ny auktion.

Förslaget följer häruti en annan ordning. Berörda stadgande synes
egentligen bero därpå, att auktionsprotokollet icke lämnar upplysning
om flera anbud än det eller de öfverhufvud lägsta, och när dessa måste
förkastas, är det en ganska naturlig sak, att vederbörande lämnas tillfälle
att täfla vid ny auktion. Med den nya anordningen åter, då samtliga
anbudsgifvares lägsta anbud skola i protokollet antecknas, blir
situationen för länsstyrelsen genast fullt klar. Och försåvidt härvid
visar sig, att äfven andra anbud föreligga, mot hvilka anmärkning ej
förekommer, synes ingen betänklighet behöfva möta att omedelbart
upptaga dessa till slutlig pröfning sålunda, att det lägsta, allteftersom
det endast afser skjutslega eller därjämte bidrag, antages eller hänskjutes
till landsting, respektive stadsfullmäktige. Fn omgång med ny auktion
skulle kunna medföra, att de spekulanter, som afgifvit de antagliga

4-t §.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

anbuden, icke vid ny auktion läte sig afköra, utan att man i öfrigt
kade någon säkerket för ett gynnsammare eller ens lika godt resultat
af den nya auktionen. Den eller de anbudsgifvare åter, hvilka vid den
första auktionen bjudit lägst, men hvilkas anbud på grund af förefintliga
brister underkänts, synas icke kunna äga berättigad! anspråk att erhålla
förnyadt tillfälle till täflan. På nu anförda skäl bör den ordinarie
auktionen blifva grundläggande allenast därvid afgilvits något anbud,
mot hvilket anmärkning ej förekommer; och bör ett sådant äfven kunna
antagas, äfven om det icke är det allra lägsta. I sammanhang härmed
bör erinras, att, såsom i det föregående blifvit närnndt, länsstyrelsen
icke såsom hittills skall äga befogenhet att förkasta ett anbud af det
skäl, att det fordrade entreprenadbidraget anses vara för högt.

Men man måste äfven räkna med det fall, att vid ifrågavarande
auktion icke alls afgifvits något anbud, som finnes kunna godkännas.
I detta fall synes man icke böra underlåta att, såsom förslaget jämväl
stadgar, göra försök med en ny auktion. I afseende därå förfares på
samma sätt som vid den första, och man har äfven här att fästa sig
vid de anbud, mot hvilka anmärkning ej förekommer.

Afgifves vare sig vid den första eller andra auktionen anbud, som
af länsstyrelsen finnes antagligt men hvarvid fästats villkor om entreprenadbidrag,
skall i öfverensstämmelse med den nu gällande ordningen
frågan om bidraget hänskjutas till landstingets eller stadsfullmäktiges
pröfning. Göres ej vid någondera auktionen antagligt anbud, skall
enligt förslaget jämväl ett sådant förhållande anmälas hos landstinget
eller stadsfullmäktige. För närvarande gäller i sådant fall, att entreprenadförfarandet
helt afstannar och entreprenadfrågan för vidkommande
period förfaller, med skyldighet för skjutslaget att ansvara för
anstaltens uppehållande. Då emellertid denna skyldighet enligt förslaget
ytterst skall påkvila landstinget eller stadsfullmäktige, är det af
vikt, att dessa korporationer i hvarje fall erhålla kännedom om utfallet
af de redan gjorda försöken till entreprenad för att därefter kunna
träffa sina förfoganden.

På sätt af förslagets 44 § inhämtas, skola nämnda förfoganden i
detta sammanhang afse i första hand ordnandet af frågan om entreprenadbidrag
och vidare, där förhållandena därtill kunna gifva anledning,
d. v. s. när antingen betingadt bidrag icke beviljas till fulla
beloppet eller något anbud icke alls föreligger, upptagande af frågor
om förhöjning i skjutslegan och om skjutsanstalts indragning. Den
senare åtgärden kan därvid beslutas antingen villkorligt, för den

105

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

händelse entreprenad med tillämpning af de beslutade villkoren i afseende
å skjutslega och bidrag visar sig ej kunna åstadkommas, eller ock
ovillkorligt, hvilket senare beslut naturligen innebär omedelbart inställande
af vidare dispositioner för anstaltens uppehållande. Den villkorliga
indragningen torde emellertid lämpligen böra afse endast den
period, hvarom fråga är, då nämligen förhållandena för en annan period
ju kunna ställa sig väsentligt gynnsammare för anstaltens uppehållande.
A andra sidan är det icke uteslutet, att anstalten kan af stadsfullmäktige
eller landstinget finnas vara under alla förhållanden obehöflig, då
beslutet naturligen bör gå ut på dess indragning för alltid.

Då landstingets eller stadsfullmäktiges beslut i nyssberörda frågor
skola blifva grundläggande för skjutsfrågans vidare behandling närmast
hos länsstyrelsen, böra naturligen dessa beslut utan dröjsmål i hvarje
fall hos länsstyrelsen anmälas. På sätt jag i det föregående, i fråga
om förslagets allmänna grunder, haft tillfälle framhålla, skola emellertid
nämnda korporationers beslut i frågor om skjutslega^ höjning eller
skjutsanstalts indragning icke blifva slutgiltiga utan tillhöra länsstyrelsens
afgörande. Förslaget kräfver fördenskull, att sådana beslut alltid
underställas länsstyrelsens pröfning. Hvad beträffar entreprenadbidragen
är redan förut anfördt, hurusom länsstyrelsens hittillsvarande befogenhet
att af hänsyn till statens utgifter omintetgöra beslut om anvisande af
bidrag, som tilläfventyrs af densamma skulle finnas oskäligt höga, med
den nya ordningen synts böra upphöra. Detta är ock i förslaget uttryckligen
utsagdt. Vid sådant förhållande lärer hvarje anledning
saknas att fordra underställning af stadsfullmäktiges beslut om anvisande
af bidrag. Med landstings beslut i sådant afseende är förhållandet
i någon mån ett annat. Visserligen är länsstyrelsens bestämmanderätt
i fråga om bidragets storlek enligt förslaget fullständigt utesluten,
men det återstår dock alltid den formella pröfningeri, huruvida landstingets
beslut tillkommit i laga ordning, och ur clenna synpunkt torde
1 andstingsförordningens grundsats om länsstyrelsens godkännande såsom
villkor i allmänhet för landstingsbeslutens bindande kraft äfven här
höra upprätthållas. I öfrigt torde knappast behöfva påpekas, att, på
sätt förslaget jämväl antyder, underställningsskyldigheten i nu åsyftade
hänseendet endast bör hänföra sig ett landstingets positiva beslut —
hvarigenom bidrag beviljats — och alltså ingalunda jämväl till det fall,
att bidrag vägrats. Har bidrag anvisats, men endast till ringare belopp
än länsstyrelsen tilläfventyrs skulle anse skäligt och gagneligt, är det
visserligen med förslagets formulering icke uteslutet, att länsstyrelsen
Bihang till Biksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 14

45 §.

46 §.

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

på sådan grund skulle kunna vägra beslutets godkännande, men med
den redan angifna uppfattningen af det endast formella i länsstyrelsens
pröfningsrätt på detta område finner jag en sådan eventualitet icke böra
komma i fråga, helst därmed för öfrig!, någon praktisk fördel väl icke
stode att vinna.

Att, såsom förslaget föreskrifver, länsstyrelsen i här omhandlade
underställningsmål skall godkänna eller ogilla det underställda beslutet
oförändradt, är i öfverensstämmelse med motsvarande bestämmelser i
kommunallagarna. Visserligen torde häri kunna göras en viss modifikation,
nämligen vid fråga om skjutslega^ höjning, så till vida, att
länsstyrelsen, i händelse den skulle finna en dylik förhöjning befogad
men icke till så högt belopp som landstinget eller stadsfullmäktige för
sin del beslutat, skulle vara oförhindrad att begränsa förhöjningen till
det mindre beloppet. I praktiken torde emellertid en sådan anordning
icke kunna spela den roll, att den synts behöfva i förslaget särskild!
uppmärksammas.

När, efter ärendets behandling hos landsting eller stadsfullmäktige
och länsstyrelsen, entreprenadvillkoren i afseende å bidrag och skjutslega,
eventuellt i sammanhang med villkorligt beslut om anstaltens indragning,
blifvit bestämda, vidtager enligt förslaget, delvis i enlighet
med nu gällande ordning, ett nytt förfarande i syfte att få till stånd
entreprenad på basis af de sålunda fastslagna villkoren. Är betingad!
bidrag därvid medgifvet, eller nöjer sig anbudsgifvare med nämnda
villkor, i hvad de afvika från hans anbud, bör naturligen entreprenaden
öfverlämnas till honom. Emellertid kan här uppstå konkurrens
mellan två eller flera anbudsgifvare. Med »anbudsgifvare» synes här böra
förstås endast sådana, som vid auktionen afgifvit anbud, mot hvilka
anmärkning ej förekommit. De åter, hvilkas anbud på grund af brister
i ett eller annat hänseende underkänts, torde fortfarande böra lämnas
ur räkningen vid underhandling som nu kan komma i fråga. Äro de
vid auktionen afgifna godkända anbuden olika i fråga om bidragets
belopp, bör naturligtvis den minstbjudande ha företrädet. Men där
det af honom fordrade bidraget icke fullt beviljats, och han icke vill
ingå på någon nedsättning, torde lämpligheten bjuda, att man vänder
sig till den som kommit närmast det lägsta budet och, om äfven han
vägrar, till den närmaste i ordningen o. s. v. Men det kan äfven
inträffa, att två eller flera anbud äro lika låga. Entreprenaden lärer
då böra på en gång hembjudas båda eller alla dem, som afgifvit dessa
anbud, med företräde sedermera för den, som i denna konkurrens vill

107

Kungl. Maj-ts Nåd. Proposition N:o 151.

gå under de öfriga. Då emellertid medgifvanden i detta afseende kunna
hänföra sig antingen till bidragets eller till skjutslegans belopp eller till
både det ena och det andra, kunna sådana olika kombinationer uppstå,
att tvekan kan råda, hvilkendera bör anses innefatta de billigaste villkoren.
A och B hafva t. ex. vid auktionen hvar för sig afgifvit anbud,
lydande å 400 kronors bidrag. Emellertid anvisas endast 300 kronor
men medgifves i stället en förhöjning af skjutslegan från vanliga maximibeloppet
2 kronor till 3 kronor. Om nu A underhandlingsvis nöjer
sig med 200 kronor och en skjutslega af 3 kronor, B däremot fordrar
hela det anvisade bidraget 300 kronor men medger skjutslegans bibehållande
vid det vanliga maximum — hvilken bör då hafva företräde?
I)å principen synes böra vara, att skjutskostnaden så långt skäligt är
lägges på de resande och icke på det allmänna, torde företrädet böra
tillerkännas A, såsom kräfvande minsta bidraget. Där ej något bidrag
anvisats, eller ingendera af likberättigade anbudsgifvare vill medgifva
nedsättning i anvisadt bidrag, bör den, som tilläfventyrs nöjes med
mindre skjutslega än den eller de andra, tydligen hafva försteget.
Skulle till sist ingendera vilja gå in på någon modifikation af vare
sig bidrag eller skjutslega, sådana dessa blifvit efter ärendets behandling
hos stadsfullmäktige eller landstingen och länsstyrelsen bestämda,
lärer den böra komma i åtanke, hvars antagande finnes erbjuda största
säkerhet för entreprenadens behöriga fullgörande.

Till vägledning för vederbörande hafva nu antydda regler ansetts
böra i förslaget upptagas.

Det skulle visserligen kunna ifrågasättas, huruvida ej, för det
bill att förhöjning i skjutslegan blifvit medgifven, ny auktion borde
hållas för att lämna alla hugade spekulanter tillfälle att täfla under
den sålunda uppkomna nya förutsättningen. Sådant kunde vara i sin
ordning, om en förhöjning i skjutslegan vore att betrakta som en
mera lockande förmån än ett entreprenadbidrag. Men detta är helt
visst icke händelsen, och jag kan fördenskull icke finna, att hänsynstagande
till dem, som uteblifvit med bud vid den redan hållna auktionen,
bör stå i vägen för eu eljest förefintlig möjlighet att, utan omgång
och besvär med ny auktion, få till stånd entreprenad genom underhandling
med någon af de redan framträdda spekulanterna.

Om nu alla föregående entreprenadförsöken blifva utan resultat,
vare sig nu detta beror på att nyssnämnda underhandlingar misslyckas
eller därpå, att öfverhufvud taget ingen godkänd anbudsgifvare förut
låtit sig afhöra, skall enligt förslaget ännu en auktion hållas med

52 §.

108 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

utrop enligt de nu bestämda villkoren i afseende å bidrag och skjutslega.
Om därvid afgifves anbud, mot hvilket anmärkning ej förekommer,
bör det naturligtvis antagas. Föreligga flera sådana anbud,
bestämmes företrädet dem emellan efter samma grunder, som jag nyss
haft tillfälle angifva.

I fråga om proportionen mellan statens och skjutsdistriktets
andelar i entreprenadbidrag gäller enligt 22 § skjutsstadgan, att bidrag
intill belopp, som motsvarar hälften af den för länet eller landstingsområdet
senast fastställda bevillning »enligt andra artikeln bevillningsstadgan»,
skola gäldas med lika andel af staten och länet eller
landstingsområdet, hvaremot den del af erforderligt bidrag, som öfverskjuter
nämnda hälft, skall gäldas af parterna med respektive två
tredjedelar och en tredjedel. Betydelsen af denna bestämmelse sammanhänger
gifvetvis på det närmaste med grunderna för själfva, bevillningens
utgörande. Vid tiden för skjutsstadgans tillkomst utgjorde
bevillningen af jordbruksfastighet endast tre öre för hvarje fulla etthundra
kronor af taxeringsvärdet. När sedermera denna bevillning
höjdes till dubbla beloppet, måste denna förändring verka till förmån
för staten jämväl i det hänseende, hvarom nu är fråga. I motsatt
riktning, nämligen till nackdel för statsverket, måste däremot skjutsstadgans
bestämmelse, om den oförändrad bibehålies, komma att göra
sig gällande nu, sedan bevillningen upphört att intaga sin tidigare
framskjutna plats i skattesystemet och reducerats till en obetydlighet
mot förr. Jag syftar härvid på de förändringar i detta afseende, som
blifvit införda genom nåd. förordningarna den 28 sistlidne oktober
och enligt Indika bland annat bevillningen skall utgå med endast sex
tiondels öre för hvarje fulla hundra kronor af taxeringsvärdet å
jordbruksfastighet och med proportionsvis samma nedsättning för öfriga
beskattningsföremål.

Påtagligen måste vid sådant förhållande skjutsstadgans regel om
statens bidragsskyldighet till skjuts väsende t under alla omständigheter
revideras. Därvid förmenar jag, att denna bidragsskyldighet lämpligen
bör bibehållas vid samma omfattning som under större delen af skjutsstadgans
giltighetstid varit gällande. I sådant syfte inrymmer nu förslaget,
jämte upptagande af den åberopade bestämmelsen ur skjutsstadgan,
ett tillägg af innehåll att i afseende å beräkningen enligt
denna bestämmelse bevillningen fortfarande skall anses utgå med de
förutvarande normala beloppen af sex öre för hvarje fulla etthundra
kronor af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, fem öre för hvarje fulla

109

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

etthundra kronor af taxeringsvärdet å annan fastighet och frälseränta
samt en för hundra af taxerad inkomst. Förslaget följer härutinnan
alltså samma anordning, som fått sitt uttryck i förordningen den 28
nästlidne oktober angående särskild grund för beräkning af rösträtt
och utgörande af utskyld eller annan afgift i förhållande till bevillning.

Af anförda skäl torde en provisorisk ändring i skjutsstadgan i
afbidan på den nu ifrågavarande stadgans trädande i kraft — enligt
förslaget skulle detta ske den 1 januari 1914 ''— blifva nödig, och
utbeder jag mig härom få i sinom tid anmäla ett särskildt förslag.

Vidare och hvad beträffar skjutsdistriktens andelar utsäger förslaget,
att bidrag från stad, som ej hör till landsting, skall utbetalas
ur stadens kassa. Däraf lärer utan vidare följa, att bidraget skall
utgöras efter den vanliga kommunala skattegrunden.

Rörande andel, som skall utgå från län eller landstingsområde,
gäller för närvarande enligt 22 § andra stycket skjutsstadgan beviilningen
såsom skattegrund.

Så har tidigare varit förhållandet med landstingsskatten. Emellertid
äro vissa skiljaktigheter mellan det ena och andra slaget af utskyld
att uppmärksamma. Sålunda äro de skjutsskyldiga — städer och
skjutslag —, när de själfva måste utgöra besväret, fria från bidrag till
skjutsentreprenaderna. Vidare påföres landstingsskatt äfven jordbruksfastighet,
lör hvilken bevillning ej erlägges, och gäller detta äfven vissa
kronoparker samt kronodomänerna. För dessa beskattningsföremål utgöres
däremot ingen skjutsafgift. Motsatt är förhållandet med inkomst af
arrende utaf de jordbruksfastigheter, för Indika bevillning ej utgöres.
Denna inkomst drabbas sålunda af skjutsafgift men ej af landstingsskatt.
Ytterligare har genom lagen den 26 maj 1909 angående ändring i
vissa delar af landstingsförordningen grunden för landstingsskatten
blifvit formellt en annan än bevillningen. Slutligen utgår till vederbörande
debiterings- och uppbördsprovision för landstingsskatten, men
icke för bidragen till skjutsentreprenaderna.

Det kan nu ifrågasättas och har äfven i några yttranden
blifvit ifrågasatt, huruvida ej, särskildt i betraktande af, att enligt
förslaget den nuvarande skjutsskyldigheten skall upphöra, och i öfrigt
för enkelhetens skull, skjutsafgiften lämpligen borde såsom särskild
utskyld afskaffas och utan vidare sammanslås med landstingsskatten.
I öiverensstämmelse med det stora flertalets mening har jag dock trott
mig böra bibehålla den nuvarande åtskillnaden, så att bevillningen

Ilo

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

bör kvarstå såsom grund för skjutsaigiften, dock att, med hänsyn till
den förut omnämnda nyligen företagna förändringen med bevillningen,
här bör iakttagas den särskilda grund, som för utgörande af de på
bevillning beroende utskylder är eller kan varda stadgad.

Enligt 23 § skjutsstadgan, sådan paragrafen lyder genom förordningen
den 13 september 1901, debiteras och uppbäres ifrågavarande
utskyld i sammanhang med kronoskatterna för nästföljande år efter
det landstinget anvisat entreprenadbidragen. Med den föreslagna nya
ordningen kommer landstinget att besluta entreprenadbidragen ett år
tidigare än förut, sålunda mera än ett år innan bidragen skola utbetalas.
Det skulle då vara oegentligt att redan »nästföljande år» d. v. s.
första gången det år, som närmast föregår den nya periodens början,
och så vidare i förskott, upptaga afgiften i fråga. Med afseende härå
har i förslaget stadgats, att utskyldens debitering och uppbörd skall i
hvarje fall äga rum det år, bidragen afse.

§. Såsom förut är anfördt, lägger förslaget på vederbörande landsting

eller stadsfullmäktige skyldigheten att ansvara för skjutsningens uppehållande,
när entreprenad i förslagets mening icke kunnat åstadkommas
och anstalten ej heller funnits kunna indragas. Det skall då åligga
länsstyrelsen att bringa till landstingets eller fullmäktiges kännedom,
att entreprenadförsöken varit fruktlösa. Huru sedermera landstinget
eller fullmäktige skola förfara för anstaltens vidmakthållande, är deras
ensak. Gifvetvis får dock därvid icke, med mindre länsstyrelsen pröfvar
skäligt sådant besluta, ändring göras i de för anstalten redan fastställda
organisatoriska bestämmelser, såsom angående dess egenskap af gästgifveri
eller skjutsstation, antalet skjutshästar och tiden för deras inställande
m. m., likasom ej heller beträffande skjutslegan. Rörande
denna senare medgifver förslaget emellertid möjlighet till eu förhöjning
äfven på detta stadium af skjutsfrågans ordnande, då det ju lätt
låter tänka sig, att detta hjälpmedel för skjutsregleringen tidigare
under frågans behandling antingen alldeles icke eller åtminstone endast
i ringare mån begagnats.

Att i Stockholm — så framt skjutsanstalt härstädes öfverhufvud
skall finnas — den nuvarande ordningen skall vid uteblifven entreprenad
bibehållas, är förut omförmäldt.

Förut är jämväl vidrördt, att staten enligt förslaget skall i lika omfattning
och efter samma grund som eljest bidraga till skjutskostnaden
äfven när i brist af entreprenad anstalt måste uppehållas genom lands -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151. 111

tingets eller stadsfullmäktiges omedelbara försorg. Deras utgift för
ändamålet blir då enligt förslaget likställd med entreprenadbidrag, endast
med den skillnad, att, som i detta fall någon entreprenör ej finnes, till
hvilken utbetalning kan ske, likviden i stället äger rum till landstingets
eller stadens kassa. Tillika och då det i förevarande fall torde
vara lämpligt och nödigt, att skjutskostnadens belopp för statens vidkommande
på något officiellt sätt kontrolleras, afser förslaget, att
kostnadsbeloppet skall vara hos länsstyrelsen styrkt innan bestämmelserna
om entreprenadbidrag därå blifva tillämpliga.

b örslagets bestämmelser om ansvar för förseelser och om rättegången
äro väsentligen desamma som skjutsstadgans. Angående ordningen för
fullföljd af talan emot länsstyrelses beslut har emellertid gjorts den
ändring, att sådan talan undantagslöst skall fullföljas omedelbart hos
Kungl. Maj:t i den för ekonomimål stadgade ordning. Ändringen, hufvudsakligen
motiverad af upphörandet utaf kammarkollegiets tidigare
befattning med besvärsmål i vissa skjutsärenden, innebär i öfrigt upphäfvande
af kungl. brefvet den 31 maj 1763, hvarigenom stadgats, att
mål om ansvar för gästgifvare m. fl. för förseelser mot skjutsförfattningarna
skola fullföljas i vederbörande hofrätt.

På sätt jag förut omnämnt, afser förslaget att skjuts skall få utgöras
äfven med automobil eller motorbåt, därest vederbörande entreprenör
sådant åstunda!’, i stället för med häst, resp. vanlig farkost vid
båtskjuts. I afseende å skjutsning med nämnda nyare slag af fortkomstmedel
torde bestämmelserna om annan skjutsning i allmänhet och
i tillämpliga delar böra få gälla till efterrättelse. Yissa afvikelse!’
blifva emellertid här nödiga. Om eu entreprenör utgör skjutsning
med automobil eller motorbåt, bör han rimligtvis icke behöfva hålla
så många hästar med åkdon eller vanliga farkoster som eljest, eller
till och med icke några alls, om han bestrider all honom åliggande
skjutsning på detta sätt. Entreprenadvillkoren i berörda hänseende
höra alltså för angifna fall på lämpligt sätt jämkas. Vidare är
det skäligt, att skjutslegan i ifrågavarande fail får beräknas till
högre belopp än vid vanlig skjutsning, ocli detta jämväl ur den resandes
synpunkt, eftersom den större uppoffringen å hans sida ju motväges
genom förmånen af den snabbare fortkomsten.

Enligt förslaget är det öfverlämnadt åt länsstyrelsen att meddela
erforderliga bestämmelser så i ena som i andra af nu berörda hänseenden.
Detta skall nu kunna ske antingen på framställning af en -

se- 61

63 §.

Upphäfvande
af 28 kap.

bygg ningabalken

in. in.

Den före.
slagna lagens
plats i
systemet.

112 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

treprenör eller där förhållandena eljest kunna påkalla sådant, såsom
t. ex. i sammanhang med bestämmande af entreprenadvillkoren för ny
period vid skjutsanstalt, där skjuts med automobil eller motorbåt förut
utgjorts eller eljest anses kunna hafva särskildt gynnsamma förutsättningar.

Under alla förhållanden skall emellertid entreprenören i afseende
å rättigheten att använda automobil vara underkastad de särskilda
villkor och föreskrifter, som innefattas i nu gällande eller blifvande
ny förordning om automobiltrafik.

Vid en omreglering af skjutsväsendet i förslagets allmänna syfte
lära såväl 28 kap. byggningabalken som 1734 års gästgifvareordning
och 1766 års förklaring, i den mån dessa lagrum och författningar
ännu kunna äga giltighet, böra likasom skjutsstadgan och alla öfriga
mot förslagets bestämmelser stridande föreskrifter uppkäfvas. En
klausul härom är ock i förslaget intagen. I fråga om gästgifvareordningen
har dock synts böra göras ett visst undantag — som emellertid
icke berör skjutsväsendet utan vägliållningsbesväret. I § 7 af sistnämnda
författning stadgas, att smärre buskar på ömse sidor om
landsväg skola borthuggas. Denna föreskrift är nu visserligen hvad
landsbygden beträffar ersatt genom stadgandet i 24 § väglagen, men
torde fortfarande gälla och i brist af annan motsvarande bestämmelse
höra få gälla i fråga om sådana områden som höra till stad. Detta
med afseende därå, att flera städer hafva utanför sina planlagda områden
vidsträckta marker, öfver hvilka allmänna vägar äro framdragna.

Rörande frågan om den plats i systemet, som rätteligen bör tillkomma
en lagstiftning af förslagets innehåll, håller jag före, att, då
frågan här väsentligen gäller utvidgande af skattskyldigheten för ett
allmänt ändamål utan att medborgarnas civila allmänna skyldigheter i
andra afseenden däraf beröras, ifrågavarande lagstiftning icke är att
hänföra till allmän civillag, hvaröfver lagrådets yttrande behöfver inhämtas
i annat afseende än såvidt angår upphäfvandet af 28 kap.
byggningabalken. Däremot kräfver förslagets karaktär af skatteförordning
uppenbarligen Riksdagens godkännande.

För riktigheten af min sålunda angifna uppfattning hämtar jag
stöd af förfarandet vid tillkomsten af den nu gällande skjutsstadgan.
Öfver förslaget därtill hördes högsta domstolen endast i hvad angick
upphäfvande af nämnda kap. i byggningabalken, hvaremot förslaget i
sin helhet hänsköts till Riksdagens pröfning och antagande.

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Hvad beträffar tiden för den föreslagna stadgans trädande i kraft,
får jag erinra, att länsstyrelserna genom särskilda nådiga cirkulär
den 23 april 1909 och den 4 mars 1910 med anledning af ifrågasatt
förändrad lagstiftning angående skjutsväsendet anmodats att, i den
mån åtgärder skulle under motsvarande år vidtagas för skjutsningens
ordnande för ny entreprenadperiod, icke bestämma den nya perioden
till längre tid än tre år. Af samtliga nu löpande entreprenadkontrakt
skola alltså de längst gällande utlöpa först med den 31 december

1913. Att bestämma den allmänna terminen för den nya stadgans ikraftträdande
till någon viss dag tidigare än den 1 januari 1914 lärer
af hänsyn till enskild rätt icke kunna komma i fråga; att återigen
låta ikraftträdandet äga rum för hvarje län vid den tidpunkt
då perioden inom samma län utlöper är helt enkelt omöjligt beträffande
de län. där perioden redan i år går till ända. Med antagande alltså
af terminen den 1 januari 1914 såsom lämplig tidpunkt i förevarande
afseende, måste emellertid tillses, att, där perioden utgår tidigare än
den 31 december 1913, hvilket nu har betydelse endast i fråga om
de perioder som utgå den 31 oktober eller 31 december åren 1911 eller
1912 — under år 1913 inträffar intet periodskifte —, nya entreprenadkontrakt
icke afslutas för längre tid än som återstår till den 1 januari

1914. Ett öfvergångsstadgande i detta syfte är ock i förslaget intaget.
Detta stadgande innebär jämväl positivt, att öfvergångsperioden skall
omfatta, där den räknas från och med 1 november, tiden 1 november
1911 eller 1912—31 december 1913 och, där den är ställd på kalenderår.
jämt två, respektive ett år.

I ett visst afseende synes den nya stadgan böra få verka redan
tidigare än den i öfrigt skulle träda i kraft. Åtgärder för skjutsningens
ordnande för den nya period, som samtidigt med stadgans ikraftträdande
skall börja löpa, böra tydligen anpassas efter de nya föreskrifterna och
måste då taga sin början redan under år 1912. I öfverensstämmelse härmed
är jämväl förslaget affattadt. Med denna anordning måste visserligen
i ett och annat län inträffa, att under nämnda år åtgärder måste vidtagas
för två särskilda, af hvarandra oberoende skjutsregleringar för
samma anstalter, den ena, enligt de äldre bestämmelserna, ensamt eller
hufvudsakligen endast för år 1913 och den andra, på grund af nya
stadgan, för åren 1914—1918, eller, där perioden bestämmes till allenast
tre år, 1914—1916, men någon svårighet eller olägenhet häraf lärer
icke behöfva befaras.

Bihang till Rilcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afl. 97 Höft.

Tid för
stadgans
trädande i
kraft.

114

Gräst gifrämes

utskänkningslättigheter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Slutligen anser jag mig böra påpeka, att förslaget, i olikhet med
skjutsstadgan, ingenting antyder i fråga om gästgifvares rätt att sälja
Öl eller brännvin. En sådan antydan synes vara så mycket mindre
nödig som hithörande förhållanden äro reglerade genom vederbörande
näringsförfattningar. Af dessa berör förslaget endast förordningen den
9 juni 1905 angående försäljning af vin och Öl, på det sätt nämligen,
att en i 6 § 2 mom. andra stycket af denna författning förekommande
hänvisning till skjutsstadgan om gästgifverirättighetens öfvergång till
entreprenör bör, vid bifall till förslaget, förfalla såsom ej vidare tilllämplig.
I fråga om de få brännvinsutskänkningsrättigheter vid gästgifverierna,
som ännu kunna äga bestånd, vill jag endast påpeka, hurusom
den förutsättning, hvilken enligt brännvinsförordningen är ställd
såsom villkor för rättighetens fortvara, nämligen att vederbörande besörja
gästgifverihållningen, kan under den nya stadgan af dem uppfyllas
på det sätt, att de på entreprenad öfvertaga motsvarande skjutsanstalter.

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande förslag och
hemställde i underdånighet, att lagrådets yttrande öfver förslaget, i
hvad anginge upphäfvande af 28 kapitlet byggningabalken, måtte, för
det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom utdrag af detta
protokoll inhämtas.

Till hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt och hvari statsrådets öfriga ledamöter
instämde behagade Hans Majestät Konungen i nåderlämna
bifall.

Ur protokollet:
Ernst Öberg.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

115

Förslag

till

Stadga

om skjutsväsendet.

I Kap.

Om skjutsanstalt.

1 §•

Skjutsanstalt för resandes befordran skall å tjänlig plats finnas
för hvarje ort, där behofvet sådant krafvel- och anstalten enligt denna
stadga kan uppehållas.

2 §•

116

Kungl. Mapts Nåd. Proposition N:o 151.

3 §•

Skjutsans tält skall, efter ty Konungens befallningshafvande bestämmer,
vara antingen gästgifveri eller skjutsstation.

Vid skjutsstation tillhandahålles resande, förutom skjutsning,
gäst- och stallrum samt vagnbod, hvilka lägenheter skola hållas i fullgodt
stånd, äfvensom hästfoder.

Vid gästgifveri skola dessutom för de resande vara att tillgå
nödig förplägning och uppassning samt, till det antal Konungens befallningshafvande
bestämmer, ett eller flera rum för härberge. Dessa rum
skola vara städade, försedda med snygga möbler och i mån af behof
uppvärmda sängkläder, så ock med nödigt lyse, samt, när årstid eller
väderlek så fordrar, vara uppeldade.

4 §•

För begagnande af husrum, förplägning eller annan förmån, som
jämlikt 3 § skall vid skjutsanstalt vara för resande att tillgå, skall
resande erlägga skälig betalning. Dock äge resande, som ankommer
till skjutsanstalt, under afvaktan på anskaffandet af därstädes beställd
skjuts uppehålla sig i gästrummet utan betalning.

Visar sig behof af taxa å de förnödenheter, för hvilka enligt hvad
nu är sagdt betalning skall erläggas, ankomme på Konungens befallningshafvande
att fastställa sådan taxa. År för skjutsanstalt dylik taxa
utfärdad, skall densamma vara i gästrummet anslagen.

5 §•

För resandes befordran skola vid skjutsanstalt hållas fullt dugliga
hästar med seltyg samt snygga åkdon och, där så nödigt finnes, ridsadlar,
eller, där båtskjuts äger rum, farkoster, till det antal för hvarje
dygn räknadt, som Konungens befallningshafvande bestämmer. Härvid
bör iakttagas, att skjutsåtgången lägges till grund för bestämmandet
af hästarnas eller farkosternas antal, samt att, där betydligt olika antal
under olika tider af året utgår, bestämmelserna därefter lämpas.

Skjutsdygnet räknas från klockan sex eftermiddagen det ena
dygnet till samma tid det andra.

Om tiden för hästars eller farkosters inställande skall Konungens
befallningshafvande jämväl meddela föreskrift. Ej må därvid stadgas,

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

att häst eller farkost skall inställas genast vid anfordran, eller att inom
kortare tid än en timme efter anfordran skall tillhandahållas större antal
hästar eller farkoster än det, som under nästföregående år dagligen
i medeltal vid skjutsanstalten utgått.

År skjuts beställd före den resandes ankomst, skola de hästar eller
farkoster, Indika för skjutsen utlämnas, afräknas å antalet af de hästar
eller farkoster, hvilka inom den längsta tiden skola tillhandahållas.

Om olika slag af åkdon, som skola vid skjutsanstalt vara att tillgå,
och deras beskaffenhet skall gälla hvad Konungen vid fastställande af
afgift för begagnande af sådana åkdon bestämmer.

Jämte farkost skall tillhandahållas nödigt rodd- eller segelmanskap;
och skall Konungens befallningshafvande meddela föreskrift såväl härom
som angående farkostens beskaffenhet och det högsta antal personer eller
största last, som vid hvarje tillfälle må med farkosten befordras.

Om skjuts med automobil eller motorbåt stadgas i 63 §.

6 §■

Om uppehållande af skjutsanstalt annorledes än genom sådan
entreprenad skils i VII kap.

7 §•

Gästgifveri skall förestås af gästgifvare, skjutsstation af stationsföreståndare.

Uppehälles skjutsanstalt annorledes än genom entreprenad hvarom
nyss är nämndt, skall särskild person till gästgifvare eller stationsförståndare
af Konungens befallningshafvande antagas.

§ §•

Till entreprenör eller eljest till gästgifvare eller stationsföreståndare
må ej antagas annan än den, som äger medborgerligt förtroende, gjort

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

sig känd för ordentlighet och redbarhet samt jämväl i öfrigt finnes för
befattningen lämplig. Entreprenör skall ock, för att kunna såsom sådan
godkännas, ställa antaglig borgen för fullgörande af de förbindelser
han genom entreprenaden åtager sig. Denna borgen skall vara ingången
af minst tvä personer, en för båda och båda för en såsom för egen skuld,
och försedd med vederbörligt intyg om deras vederhäftighet samt innefatta
ansvarighet för gäldande af alla de kostnader, som, i händelse
entreprenören jämlikt 37 § varder skild från entreprenaden eller under
entreprenadtiden aflider, kunna föranledas af entreprenadens uppehållande
genom annan.

9 §•

Vid skjutsanstalt skall genom gästgifvarens eller stationsföreståndarens
försorg och på hans bekostnad finnas uppsatt eu tafla, tydligen
angifvande namnet å skjutsanstalten samt dess egenskap af gästgifveri
eller skjutsstation, så ock namnen å och afstånden till de skjutsanstalter,
till h vilka skjuts från ifrågavarande anstalt utgöres.

10 §.

Entreprenör vare pliktig att underkasta sig den förändring i
skjutsskyldigheten, som genom flyttning eller indragning af närbelägen
skjutsanstalt eller tillkomsten af ny sådan göres nödvändig.

11 §.

Jämte iakttagande af hvad denna stadga i öfrigt för gästgifvare eller
stationsföreståndare utsätter, skall honom åligga:

att med höflighet bemöta samt själf eller genom sina tjänare med
beredvillighet tillhandagå resande;

att städse hålla anstaltens gästrum och öfriga lägenheter i behörigt
skick;

att vårda det, som i hans förvar af resande lämnas;
att tillse, att häst jämte seltyg äfvensom åkdon eller farkost, som
för skjuts tillhandahålles, är i fullt behörigt skick samt i motsatt fall
anskaffa duglig skjuts;

att vidmakthålla ordning bland skjutsare under det de uppehålla
sig vid skjutsanstalten; samt

119

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 151.

att vaka öfver, att resande hvarken genom förvållande af någon,
som med skjutsningen har befattning, uppehälles eller för skjutsen
affordras betalning utöfver hvad i fastställd lega eller andra avgifter
bör erläggas eller på annat sätt tillskyndas olägenhet eller förfång af
skjutsare eller andra vid skjutsanstalten sig uppehållande personer.

II Kap.

Om skjuts- och åkdonslega.

12 §.

13 §.

Maximilegan för båtskjuts vid anstalt, där sådan utgöres, bestämmes
genom taxa, som för den anstalt fastställes af Konungen på
dess befallningshafvandes förslag.

14 §.

Finnes i anseende till särskilda svårigheter för skjutsningens utgörande
vid viss skjutsanstalt den enligt 12 § bestämda maximilega
mera afsevärdt understiga skjutsens verkliga värde; eller skulle för vidmakthållande
af viss skjutsanstalt erfordras utöfver rättigheten till uppbärande
af maximilega enligt 12 eller 13 §§ större bidrag af allmänna
medel än att anstaltens nytta och behöflighet kan anses däremot svara;
då må, i den ordning som i V och VII kap. sägs, skjutslegan för sådan

120

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

anstalt kunna antingen för viss tid eller tills vidare förhöjas utöfver
maximilegan efter tv skäligt pröfvas.

15 §.

Åkdonslega, hvarunder här förstås jämväl afgift för sadel och
betsel till ridhäst, som af resande begagnas, så ock för sele, när den
resande medför eget åkdon, bestämmes af Konungen.

III Kap.

Om begagnande af skjuts.

16 §.

Vid skjutsanstalt äge en hvar resande påkalla och erhålla skjuts i
enlighet med denna stadgas bestämmelser. Drucken eller vildsint person,
som begär skjuts, må dock afvisas.

17 §•

Skjuts utgöres i allmänhet från och till skjutsanstalt. Dock skall
skjuts lämnas äfven från eller till annat ställe dit farbar väg finnes,
under förutsättning, att den skjutsande icke därigenom kommer att
färdas längre väg än som motsvarar afstandet från skjutsanstalten, där
skjutsen erhållits, till det längst därifrån belägna ombytesställe, dit skjuts
från anstalten utgöres.

Där skjuts sålunda begagnas från annat ställe än skjutsanstalt,
och den resandes färd ej går tillbaka till den anstalt, där skjutsen
erhållits, skall den resande erlägga utöfver skjutslega efter den af
honom därvid tillryggalagda väglängd jämväl särskild skjutslega för
hämtningen. Denna lega beräknas efter vägens längd från anstalten
till hämtningsstället.

Resande, som med skjuts ankommer till stad, vare jämväl berättigad
att utan särskild ersättning med skjutsen färdas till annat ställe inom
stadens planlagda område än därvarande skjutsanstalt. Kan ej härbärge
å det uppgifna stället erhållas, må den resande icke förvägras

121

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

att, för sökande af härbärge annorstädes, ytterligare begagna skjutsen
mot särskild ersättning, beräknad efter sjuttiofem öre hästen för hvarje
full halftimme, som skjutsen för detta ändamål tages i anspråk.

18 §.

Skjuts må före den resandes ankomst beställas antingen skriftligen
eller, där så ske kan, genom telegram eller ock genom telefon från
telefonstation.

Skriftlig beställning skall vara undertecknad af den resande själf
eller annan person å hans vägnar. Beställning genom telegram eller
telefon skall vara vitsordad af tjänsteman vid den telegraf- eller telefonstation,
från hvilken beställningen göres.

Har ej vid beställning iakttagits hvad sålunda är stadgadt, må
densamma lämnas utan afseende.

19 §•

Entreprenör skall vara skyldig att under högst två timmar från
den för skjutsens tillhandahållande bestämda tid låta skjuts afvakta
att resan anträdes eller skjutsbeställningen återkallas. För hvarje full
fjärdedels timme, som af den sålunda stadgade väntningstiden förflyter
efter det skjutsen å utsatt tid varit att tillgå, skall entreprenören vara
berättigad att i väntningspenningar af den resande erhålla tjugofem
öre för hvarje häst.

20 §.

Lämnas ej skjuts inom behörig tid; eller är häst, seltyg, åkdon
eller farkost, som utlämnas för skjuts, ej i laggill skick; eller varder
resande genom förvållande af gästgifvare, stationsföreståndare, entreprenör
eller skjutsare eljest uppehållen eller affordras honom af sådan
person betalning utöfver livad i fastställd skjutslega och andra afgifter
bör erläggas, skall den felande vara underkastad bötesansvar
enligt 59 §; vare ock skyldig att ersätta all skada, som af förseelsen
kommit.

Bihang till Biksd. prat. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Varder resande till följd däraf att honom lämnats oduglig häst
förhindrad att med erhållen skjuts fortsätta resan, skall skjutsaren vara
honom behjälplig att genom beting anskaffa annan skjuts.

21 §.

Återkallar resande skjutsbeställning senare än en timme innan
skjutsen skall lämnas, skall entreprenören vara berättigad att af den
resande för besvär och tidsspillan erhålla ersättning med sjuttiofem öre
för hvarje häst.

Tillhandahålles betingad skjuts vid särskildt hämtningsställe utan
att sedermera af den resande begagnas, äge entreprenören att för
färden dit åtnjuta lega i förhållande till våglängden däremellan och
skjutsanstalten, från hvilken skjutsen utgått, dock minst sjuttiofem öre
för hvarje häst.

Utöfver ersättning eller lega, hvarom nu är sagd!, skola jämväl
erläggas väntningspenningar, där sådana enligt 19 § böra utgå.

l)å gästgifvare, stationsföreståndare eller entreprenör därom tillsäger,
skall resande innan färden anträdes erlägga, jämte väntningspenningar,
där sådana böra utgå, belöpande skjutslega för resan till
det ställe, dit skjutsen skall utgöras.

Har resande vid skjutsanstalt, hvarifrån färden anträdes, åtnjutit
förmån, för hvilken enligt 4 § betalning skall gäldas, skall sådan
betalning erläggas innan afresa får ske.

23 §.

Åkdon må ej, med mindre entreprenören det medgifver, belastas
med större tyngd af resande och resgods än etthundrasextio eller, där
skjutsaren ej å åkdonet färdas, tvåhundrafyrtio kilogram för hvarje häst.
Person som fyllt tolf år anses härvid motsvara åttio samt barn under
tolf år fyrtio kilograms vikt. Utgör resgods, som å‘åkdonet medföres,
ej mer än 10 kilogram för hvarje häst, varde det gods ej beräknadt.

På häst, som af resande användes till ridt, må ej läggas gods till
större tyngd än femton kilogram.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

123

24 §.

För schäs, kärra, trilla eller därmed jämförligt åkdon med eller
utan sufflett vare resande ej skyldig att använda flera än eu häst. För
större åkdon skola begagnas två hästar.

25 §.

Resande, som färdas med eget åkdon, vare berättigad att, med
iakttagande af stadgad körningstid, själf eller genom honom åtföljande
person köra åkdonet. När två eller tre hästar begagnas för två åkdon,
vare den resande icke skyldig att medhafva flera än en skjutsare.
År antalet hästar eller åkdon större, må så många skjutsare medfölja,
som erfordras för hästarnas återhämtning.

Till skjutsare må ej användas person under aderton år, om ej den
resande det medgifver; ej heller någon, som eljest uppenbarligen är för
ändamålet olämplig eller oduglig.

26 §.

Begagna!- resande ridhäst, skall han såsom godtgörelse för hästens
återhämtande erlägga hälften af den för skjutsen belöpande lega.

27 §.

Skjuts intill en half mil betalas såsom för eu half mil. Vid skjuts
utöfver en half mil beräknas betalningen efter den tillryggalagda väglängden,
dock att som full tiondedels mil räknas öfverskjutande del af
sådan.

28 §.

Resande äge icke att fordra skyndsammare fortkomst än efter en
och en fjärdedels timme på milen. År afståndet mellan två skjutsanstalter
ovanligt långt, eller är vägen af svårare beskaffenhet eller af
backar i hög grad besvärad, ankomme på Konungens befallningshafvande
att för sådant skjutshåll bestämma ställe, hvarest entreprenören må
vara berättigad att låta hästen hvila högst en half timme.

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

29 §.

Sker genom resandes eller honom åtföljande persons förvållande
skada å häst, åkdon, seltyg eller sadel, vare den resande skyldig att
härför utgifva ersättning. Innan öfverenskommelse om ersättningens
belopp blifvit träffad och betalning erlagts eller säkerhet därför ställts,
må skjuts till resans fortsättande icke lämnas den resande, med mindre
den till ersättning berättigade det medgifver.

SO §.

Hvad i detta kapitel stadgas om entreprenör skall, där skjutsanstalt
uppehälles annorledes än genom entreprenad, gälla om annan
person, af hvilken skjuts vid den anstalt utgöres.

IV Kap.

Om tillsyn öfver skjutsanstalt.

31 §•

För kontroll öfver gästgifveri- eller stationshållningens och skjutsningens
ordentliga besörjande skall vid skjutsanstalt finnas dagbok, som
före hvarje månads början tillställes gästgifvaren eller stationsföreståndaren,
i stad genom magistratens och på landet genom länsmannens
försorg.

Gästgifvare eller stationsföreståndare skall vårda dagboken och
opåmint tillhandahålla resande densamma för behöriga anteckningar efter
ty nedan sägs.

32 §.

Dagboken, som bör bestå af erforderligt antal blad, uppdelade i
särskilda kolumner för de anteckningar, Indika böra däri införas, skall
å första sidan innehålla uppgift å

125

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition N:o 151.

de särskilda skjutsanstalter, till hvilka skjuts från anstalten utgöres;

våglängden till berörda ställen;

den lega, som bör erläggas för resa till hvardera af dessa ställen;

det antal hästar eller farkoster, som vid skjutsanstalten skall för
de resande tillhandahållas, samt

de tider, inom hvilka skjuts efter tillsägelse skall inställas.

Riktigheten af dessa uppgifter skall genom vederbörande polismyndighets
underskrift bestyrkas.

33 §.

Lämnas skjuts vid särskildt hämtningsställe, eller underlåter resande
att verkställa nämnda anteckningar, skola dessa göras af gästgifvaren
eller stationsföreståndaren. Betingas skjuts genom beställning, som i
18 § afses, skall gästgifvaren eller stationsföreståndaren genast i dagboken
anteckna tiden, då beställningen ingått.

34 §.

Vill resande anföra klagomål i ett eller annat hänseende öfver
förhållande vid skjutsanstalt eller eljest vid skjutsningen, göre det
antingen i särskild skrift, i stad till magistraten och å landet till vederbörande
länsman, eller ock genom anteckning i därtill afsedd kolumn i
dagboken. Resande skall därvid jämväl uppgifva de skäl och bevis,
som för styrkande af klagomålets befogenhet må förefinnas, äfvensom
sitt namn, titel eller yrke och postadress. Sker annorlunda, må klagomålet
lämnas utan afseende.

Resande, som anför obefogadt klagomål, skall vara pliktig att
ersätta alla de besvär och kostnader, som däraf föranledas för den, mot
hvilken klagomålet riktats.

35 §.

För hvarje månad skall, inom åtta dagar efter utgången däraf,
dagboken, försedd med gästgifvarens eller stationsföreståndarens underskrift,
af honom aflämnas eller insändas, i stad till magistraten och å
landet till länsmannen.

126

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Dagbok, i hvilken klagomål icke finnes antecknadt, skall ofördröjligen
öfverlämnas till Konungens befallningshafvande.

36 §.

A landet skall för nämnda ändamål länsmannen minst en från o- i

. Ö O

kvartalet eller, om Konungens befallningshafvande så förordnar, minst
en gång i månaden besöka hvarje skjutsanstalt inom sitt tjänstgöringsområde
och därvid med sorgfällighet undersöka anstaltens skötsel.
Härom skall anteckning göras i dagboken.

Förekommer vid tillsyn, hvarom nu är sagdt, anmärkning, som
finnes påkalla anmälan hos Konungens befallningshafvande, skall sådan
anmälan ofördröjligen afiåtas.

37 §.

Visar gästgifvare eller stationsföreståndare gång efter annan försumlighet
med fullgörande af sina skyldigheter, eller förekomma å
skjutsanstalt vid särskilda tillfällen oordningar af den art, att gästgifvaren
eller stationsföreståndaren icke kan anses fortfarande äga de
för befattningens utöfvande erforderliga egenskaper, vare han, utom det
bötesansvar, hvartill han i hvarje fall må hafva gjort sig skyldig, underkastad
påföljden att från befattningen skiljas, och skall densamma i
sådant fall öfverlämnas till annan person. Beslut härom meddelas af
Konungens befallningshafvande, på anmälan af magistrat eller kronobetjäning.
Entreprenör, som sålunda skiljes från befattning såsom gästgifvare
eller stationsföreståndare, skall vara pliktig att gälda kostnaden
för befattningehs uppehållande genom annan.

127

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Konungens befallningshafvande skall därom på anmälan af magistrat eller
kronobetjaning meddela beslut. Varder entreprenör sålunda skild från
entreprenaden eller aflider lian under entreprenadtiden, och finnes ej
annan lämplig person villig att för den återstående tiden öfvertaga entreprenaden
på stadgade villkor, skall det åligga i stad magistraten och på
landet länsmannen att skyndsamt ombesörja entreprenadens uppehållande
på entreprenörens eller hans dödsbos och löftesmäns bekostnad. Kan
det ej ske, varde förhållandet anmäldt hos Konungens befallningshafvande,
och äge den myndighet förordna, att anstalten skall för den återstående
entreprenadtiden indragas.

V Kap.

Om åstadkommande af entreprenad.

38 §.

Entreprenadtiden skall i allmänhet omfatta en period af fem
kalenderår. Konungens befallningshafvande äge dock, om så anses lämpligare,
inskränka perioden till tre år. I hvarje fall skall emellertid perioden
utlöpa vid samma tidpunkt för alla skjutsanstalter inom ett och samma län.

Huru i visst fall entreprenadperiod må afse kortare tid än nu är
sagdt stadgas i 49 §.

39 S.

För upplåtande på entreprenad af skjutsningen och i förening
därmed af gästgifveri- eller stationshållningen vid skjutsanstalt skola
anställas auktioner, en eller flera, efter tv i detta kapitel därom närmare
bestämmes.

Auktion utlyses af Konungens befallningshafvande genom tillkännagifvande
i länskungörelserna och i åtminstone eu af ortens tidningar,
ordinarie auktion minst en månad och ny auktion minst fjorton
dagar före auktionsdagen. Därvid skall för den anstalt, auktionen
afser, jämväl meddelas uppgift å de bestämda entreprenadvillkoren, så
ock å antalet hästar som under sistförflutna tre år, där anstalten så
länge ägt bestånd, i medeltal vid densamma utgått.

Där så lämpligt finnes, må auktioner för flera skjutsanstalter å
landet hållas vid samma tillfälle.

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Auktion förrättas för skjutsanstalt i stad af magistraten samt för
sådan anstalt å landet af kronofogden eller, där Konungens befallningshafvande
så förordnar, länsmannen i orten.

Vid auktion skall föras protokoll, upptagande gjorda utrop och
samtliga anbudsgifvares därvid afgifna lägsta anbud.

Efter auktionens slut skall protokollet jämte anbudsgifvares därvid
aflämnade bevis, intyg och borgen skyndsamt insändas till Konungens
befallningshafvande.

40 §.

I början af året näst före det, med hvilket den löpande entreprenadperioden
inom länet går till ända, skall Konungens befallningshafvande
efter vederbörande magistraters och länsmäns hörande taga under ompröfning,
huruvida för någon eller några skjuts anstalter inom länet någon
förändring af de stadgade entreprenadvillkoren må vara behöflig, samt, i
den mån anledning därtill förekommer, meddela beslut om sådan ändring.

Härefter skall Konungens befallningshafvande ombesörja, att ordinarie
entreprenadauktion före näst infallande maj månads utgång hålles
för tillvägabringandc af nytt beting för eu hvar skjutsanstalt inom länet.

41 §.

42 §.

Nu liar vid ordinarie auktion afgifvits anbud, mot hvilket med afseende
å anbudsgifvares person eller borgen eller beskaffenheten al den
för gästgifveri- eller stationshållningen erbjudna lägenhet anmärkning
ej förekommer; är sådant anbud afgifvet utan anspråk på entrepenadbidrag,
skall det af Konungens befallningshafvande antagas. Åro två
eller flera sådana anbud, skall det antagas, som innefattar erbjudande
att besörja skjutsningen för lägsta legan. Åro två eller flera anbud därutinnan
lika, håfve det företräde, som finnes erbjuda största säkerhet för
entreprenadens behöriga fullgörande.

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

43 §.

År vid ordinarie auktion icke afgifvet något anbud, som Konungens
befallningshafvande finner kunna godkännas, skall Konungens befallningshafvande
skyndsamt låta förrätta ny auktion.

I afseende å denna auktion och därvid gjorda anbud, mot hvilka
anmärkning ej förekommer, skola stadgandena i 41 och 42 §§ äga motsvarande
tillämpning.

44 §.

Stadsfullmäktige eller landstinget beslute, huruvida och till hvilket
belopp entreprenadbidrag för skjutsanstalt mn böra anvisas.

I sammanhang härmed må stadsfullmäktige eller landstinget, där
anledning därtill förekommer, taga under öfvervägande och för sin del
besluta, ej mindre huruvida någon förhöjning af skjutslegan utöfver
maximilegan må kunna enligt 14 § medgifvas, än äfven huruvida, för
den händelse entreprenad vid anstalten ej kan åstadkommas med tilllämpning
af sålunda bestämda villkor i afseende å bidrag och skjutslega,
anstalten må indragas för den period, hvarom fråga är. Finnes anstalten
böra, utan vidare åtgärd för entreprenad, för alltid indragas, må ock
därom beslutas.

45 §.

Stadsfullmäktiges eller landstingets beslut skall ofördröjligen hos
Konungens befallningshafvande anmälas.

Äfser beslutet indragning af skjutsanstalt eller förhöjning af skjutslegan
för sådan anstalt, skall beslutet härutinnan underställas Konungens
befallningsbafvandes pröfning. Sådan underställning skall ock äga rum
beträffande landstings beslut, hvarigenom entreprenadbidrag beviljats.

Bihang till Riksd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft. 17

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Hvad sålunda efter underställning från landsting beslutas skall
delgifvas landstinget, så framt tinget ännu är samladt. Eljest skall
underrättelse om beslutet införas i länskungörelserna.

46 §.

År betingadt bidrag medgifvet, skall motsvarande anbud antagas.

Har bidrag antingen alldeles icke eller ock endast till nedsatt
belopp beviljats, med eller utan förhöjning af skjutslega^ och åtnöjes
godkänd anbudsgifvare med sålunda bestämda villkor, skall ock entreprenaden
till honom öfverlämnas. Hafva två eller flera afgifvit godkända
anbud, skall med iakttagande af nämnda villkor entreprenaden hembjudas
dessa anbudsgifvare i ordning efter deras anbud, så att, den, som gjort
lägre anbud, skall hafva företräde framför den, som högre bjudit.

Åro på grund af hvad sålunda stadgats två eller flera anbudsgifvare
lika berättigade till entreprenadens öfvertagande, skall företrädet
tillkomma den, som nöjes i främsta rummet med lägsta bidrag men
eljest med lägsta skjutslega. Kan ej på sådant sätt dem emellan skiljas,
skall entreprenaden lämnas till den, hvars antagande finnes erbjuda
största säkerhet för entreprenadens behöriga fullgörande.

47 §.

Kan ej efter ty ofvan är sagdt entreprenad åstadkommas, skall
Konungens befallningshafvande så snart ske kan föranstalta om förrättande
af ny auktion.

Vid denna auktion skall utrop anställas med de villkor i afseende
å bidrag och skjutslega, hvarom jämlikt 44 och 45 §§ blifvit bestämdt.

48 §.

Har vid auktion enligt föregående paragraf afgifvits anbud, mot
hvilket anmärkning ej förekommer, varde det anbud antaget. Föreligga
flera sådana anbud, skola i fråga om företrädet dem emellan de i 46
§ stadgade grunder äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

131

49 §.

Finnes under den för länet löpande entreprenadperiod ny skjutsanstalt
böra utan afbidan på periodens slut inrättas och kan efter föregången
auktion, hvarom Konungens befallningshafvande förordnar,
entreprenad vid den anstalt åstadkommas för periodens återstående del
utan entreprenadbidrag eller förhöjning i skjutslegan, äge Konungens
befallningshafvande till den minstbjudande öfverlämna denna entreprenad.
Kan ej sådant beting till vägabringas, vare frågan om anstaltens
uppehållande för nämnda tid förfallen.

Auktion enligt denna paragraf må hållas så snart ske kan och
tillkännagifves på sätt om ordinarie entreprenadauktion är ofvan stadgadt.

50 §.

Med den person, till hvilken entreprenad skall öfverlämnas, skall
afslutas entreprenadkontrakt, för skjutsanstalt i stad genom magistraten
och för anstalt på landet genom kronofogden. Kontraktet skall upprättas
i tre exemplar, af hvilka det ena tillika med borgensförbindelsen
för entreprenad villkorens behöriga fullgörande förvaras hos magistraten
eller länsmannen, det andra tillställes entreprenören och det tredje
insändes till Konungens befallningshafvande.

Bestyrkt afskrift af kontraktet skall jämte ett exemplar af denna
stadga genom entreprenörens försorg finnas anslaget i skjuts anstaltens
gästrum.

VI Kap.

Om utgörande af entrejorenadbidrag.

Öl §.

I fråga om gäldande af fastställda entreprenadbidrag utgör hvarje
stad, som ej hör till landsting, och i öfrigt hvarje län eller landstingsområde
ett distrikt för sig.

52 §.

Bidrag för distriktets samtliga vederbörande skjutsanstalter intill
belopp, som motsvarar hälften af den för distriktet senast fastställda

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

bevillning af fast egendom samt för inkomst af kapital eller arbete,
skola gäldas med lika andel af staten och distriktet. Öfverskjuta
bidragen nämnda hälft, skall öfverskottet gäldas med två tredjedelar
af staten och en tredjedel af distriktet.

Vid beräkning efter ty nu är sagdt skall så anses som om bevillningen
vore bestämd att utgå med sex öre för hvarje fulla etthundra
kronor af taxeringsvärdet å jordbruksfastighet, fem öre för hvarje fulla
etthundra kronor af taxeringsvärdet å annan fastighet och frälseränta
samt en för hundra af taxerad inkomst.

53 §.

I fråga om statens andel i bidragen åli gr ger Konungens befallningshafvande
att, så snart denna andel blifvit till beloppet utrönt,
ofördröjligen till Konungen insända förteckning öfver de ifrågavarande
särskilda skjutsanstalterna tillika med uppgift å det för hvarje sådan
anstalt bestämda bidrag samt den häraf på staten belöpande andel.
Konungens befallningshafvande äger emellertid att af under händer
hafvande statsmedel efter hvarje hälft års utgång utanordna och i landskontorets
specialräkning afföra samt till entreprenörerna utbetala hvad
eu hvar af dem i statsbidrag tillkommer.

54 §.

För stad, som ej hör till landsting, utbetalas distriktets andel i
bidrag halfårsvis ur stadens kassa till vederbörande entreprenör.

55 §.

133

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

krona bevillning af fast egendom samt af inkomst. Härefter skall afgiften
genom Konungens befallningshafvande försorg af vederbörande
under benämning bidrag till skjutsentreprenaderna debiteras och indrifvas
samt hos Konungens befallningshafvande insättas inom den tid och med
det ansvar, som är för kronans uppbörd stadgadt.

Af de härvid influtna medel eller, i den mån sådana ej finnas hos
Konungens befallningshafvande innestående, förskottsvis af under händer
hafvande statsmedel skall Konungens befallningshafvande efter hvarje
hälft års utgång låta utbetala till entreprenörerna hvad dem i bidrag
från distriktet tillkommer.

VII Kap.

Om uppehållande af skjutsanstalt när entreprenad ej kan åstadkommas.

56 §.

Kan ej i den ordning, hvarom i V kap. är stadgadt, entreprenad
åstadkommas vid skjutsanstalt, om hvars indragning för sådant fäll beslut
ej heller meddelats, skall Konungens befallningshafvande om förhållandet
underrätta, för skjutsanstalt i stad, som ej hör till landsting, stadsfullmäktige
och för annan sådan anstalt nästa lagtima landsting för det län
eller landstingsområde, där anstalten är belägen.

I Stockholm skall i ofvannämnda fall skjutsningen, intill dess
den kan enligt denna stadgas bestämmelser varda af entreprenör öfvertagen,
uppehållas på sätt hittills skett.

57 §.

Årlig kostnad för uppehållande af skjutsanstalt i fall, som afses i
föregående paragraf, skall, sedan densamma blifvit hos Konungens be -

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

fallningshafvande till beloppet styrkt, anses såsom entreprenadbidrag,
hvarå bestämmelserna i VI kap. skola äga motsvarande tillämpning,
med iakttagande att de medel, som jämlikt nämnda bestämmelser eljest
skolat utbetalas till entreprenör, i stället skola af Konungens befallningshafvande
öfverlämnas till vederbörande stads eller landstings kassa.

58 §.

Kan ej i fall, hvarom i 56 § är sagdt, skjutsanstalt utan oskälig
kostnad uppehållas, må anstalten indragas. Om ordningen för beslut
därom gälle hvad i 44 och 45 §§ är stadgadt.

VIII Kap.

Ansvarsbestämmelser m. m.

59 §.

Ofverträder gästgifvare eller stationsföreståndare, entreprenör eller
annan, af hvilken skjuts vid anstalt utgöres, eller skjutsare hvad honom
enligt denna stadga åligger iakttaga, straffes med böter från och med
fem till och med femtio kronor.

Fråga om ådömande af sådan bestraffning, så ock om åläggande
af skyldighet att gälda skadestånd enligt denna stadga, där framställdt
yrkande om sådant skadestånd icke blifvit bestridt, upptages och aflröres
af Konungens befallningshafvande i anledning af klagomål eller anmälan
enligt 34—36 §§.

Har i sammanhang med förseelse, hvarom nu är sagdt, den felande
jämväl begått gärning, som är straffbar enligt strafflagen, eller har
framställdt yrkande om skadestånd blifvit bestridt, skall dock målet i
hela dess vidd tillhöra allmän domstols pröfning och förty af Konungens
befallningshafvande öfverlämnas till vederbörande åklagare för talans
utförande vid sådan domstol.

60 §.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän
strafflag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

135

61 §.

Öfver landstings i laga ordning fattade beslut, hvarigenom bidrag
till skjutsentreprenads åstadkommande blifvit beviljadt eller eljest anslag
till uppehållande af skjutsanstalt anvisadt, må ej besvär anföras; ej
heller öfver beslut, hvarigenom Konungens befallningshafvande förklara!
sig icke kunna godkänna gjordt entreprenadanbud.

IX Kap.

Särskilda bestämmelser.

62 §.

63 §.

De i denna stadga gifna bestämmelser om skjuts efter häst eller om
båtskjuts skola i tillämpliga delar gälla om skjuts med automobil eller
motorbåt. Dock skola, för den händelse sådan skjuts utgöres, entreprenadvillkoren
i afseende å antal hästar och åkdon eller farkoster, som skola
vid skjutsanstalt tillhandahållas, därefter lämpas, och må skjutslega!!
jämväl utgå med skälig förhöjning, allt efter ty Konungens befallningshafvande
på framställning af entreprenör eller där förhållandena eljest
därtill gifva anledning äger närmare bestämma.

I öfrigt skall, i fråga om automobilskjuts, lända till efterrättelse
hvad om automobiltrafik är eller varder särskild! stadgadt.

64 §.

Kostnaden för tillkännagifvanden enligt 2, 39 och 49 8S gäldas
af statsverket.

136

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 151.

Genom denna stadga upphäfvas:

28 kapitlet byggningabalken;

Kungl. gästgifvareordningen den 12 december 1734; dock att livad
§ 7 innehåller angående borthuggande af smärre buskar på ömse sidor
om landsväg skall, i fråga om stads område, fortfarande gälla;

Kungl. förklaringen angående gästgifveriskjuts m. m. den 11
december 1766;

Kungl. Maj:ts nådiga stadga angående skjutsväsendet den 31
maj 1878

samt allt hvad öfriga tid efter annan meddelade föreskrifter innehålla
mot den nya stadgan stridande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

187

Utdrag af protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen
den 24 mars 1911.

Närvarande:

Justitieråden Sundberg.

Borgström,

Skarstedt,

Regeringsrådet Ernberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 3
mars 1911, hade Kungl. Maj:t förordnat, att öfver ett inom jordbruksdepartementet
utarbetadt förslag till stadga om skjutsväsendet skulle
inhämtas lagrådets yttrande, i hvad anginge upphäfvande af 28 kap.
byggningabalken.

Förslaget, som finnes bilagdt detta protokoll, hade i erforderliga
delar föredragits inför lagrådet af kammarrådet Hjalmar Nehrman; och
blef ärendet nu företaget till slutlig behandling.

Justitieråden Sundberg och Borgström samt regeringsrådet Ernberg
förenade sig om det yttrande, att de, som icke hade något att erinra
mot att stadgandena i 28 kap. byggningabalken i den mån desamma
ännu ägde gällande kraft, blefve upphäfda, lämnade utan anmärkning
det remitterade förslaget, så vidt det utgjorde föremål för lagrådets
granskning.

Bihang till EiJcsd. prof. 1911. 1 Sami. 1 Afd. 97 Höft.

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 151.

Justitierådet Slcarstedt anförde:

»De bestämmelser, som innefattas i 28 kap. byggningabalken, äro
till största delen af beskaffenhet att tillhöra den s. k. ekonomiska lagstiftningen.
Till vissa af dessa ekonomiska föreskrifter ansluta sig
omedelbart straffbestämmelser, afsedda att utgöra korrektiv mot åsidosättandet
af särskilda skyldigheter, hvilka just på grund af gästgifveriliållningen
åligga gästgifvaren eller annan. Men dessutom förekomma
här bestämmelser om ansvar och skadestånd för brottsligt förhållande
af annan art. Slutligen innehåller kapitlet i 3 § — och måhända äfven
i 12 § — civilrättsliga stadganden angående vårdnadsplikt och skadeståndsskyldighet
för gästgifvare i vissa hänseenden; och jämväl innehållet
i 11 § är i viss mån af civilrättslig natur.

Hvad i förevarande kapitel stadgas om ansvar och skadestånd för
brottsligt förhållande af annan art än öfverträdelse af där meddelad
ekonomisk föreskrift har vid allmänna strafflagens ikraftträdande upphört
att gälla. Af de ekonomiska föreskrifterna torde en del redan
vara definitivt satta ur gällande kraft genom stadgan om skjutsväsendet
den 31 maj 1878. Hvad kapitlet innehåller i 4 § angående gästgifvare
tillkommande rätt till försäljning af vin och Öl lärer — sedan förordningen
angående försäljning af vin och Öl den 9 juni 1905 trädt i
kraft — icke vidare kunna under några förhållanden komma att äga
tillämpning; och hvad i samma § äfvensom i 8 § är stadgadt i syfte
att lämna stöd och skydd åt gästgifvarens näring torde genom efteråt
inträdda förändringar i näringslagstiftningen hafva förlorat all betydelse.

Beträffande de föreskrifter af ekonomisk natur, som kunna anses
fortfarande gällande, kan mot deras nu ifrågasatta uteslutande ur allmänna
lagen icke vara något att anmärka.

Hvad ofvan angifna civilrättsliga stadganden vidkommer synas de
fortfarande gälla för det i stadgan angående skjutsväsendet förutsatta
fall, att vid gästgifveri icke finnes ordnad skjutsentreprenad i enlighet
med nämnda stadga. Mot det nu ifrågastälida definitiva uteslutandet
ur byggningabalken af dessa bestämmelser finnes enligt min meningintet
att erinra, såvidt angår 11 § och såvidt genom 3 och 12 §§ gästgifvaren
ålagts vårdnadsplikt och skyldighet att svara för skada, som
af honom själ! vållas; i nu förevarande hänseenden torde såväl vissa
lagbud i handelsbalken som allmänna rättsregler göra hvarje särskild
bestämmelse härutinnan öfverflödig. Till den del åter i sistnämnda
båda lagrum kan anses hafva blifvit för gästgifvare fastslagen en af
allmänna rättsgrundsatser icke omedelbart härflytande ansvarighet för

139

Kungl. Maj.-ts Nåd. Proposition N:o 151.

annan persons handlingssätt, kunde måhända lämpligheten af samma
lagrums upphäfvande dragas i tvifvel. Det vill emellertid synas,
som om fog icke förefinnes för att nu bibehålla dessa till ett helt
annat område af lagstiftningen än den förevarande hörande bestämmelser,
hvilka på grund af föreskrift i 60 § af stadgan angående
skjutsväsendet sedan länge varit satta ur kraft för största delen af
gästgifverierna i riket och dessutom, trots de likartade förhållandena,
aldrig kommit att gälla för de s. k. skjutsstationerna.

På grund af hvad sålunda anförts har jag mot det föreslagna
stadgandet angående upphäfvande af 28 kap. byggningabalken intet
annat att erinra, än att samma stadgande synes böra på lämpligt sätt
modifieras med hänsyn därtill, att nämnda kapitel i åtskilliga delar
är att anse såsom redan upphäfdt.»

Ur protokollet:
Erik Öländer.

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 31
mars 1911.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Taube,
Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

SwäRTZ,

grefve Hamilton,

Malm,

Lindström,

Nyländer,

von Sydow,

von Krusenstierna.

Departementschefen, statsrådet Nyländer anmälde, efter gemensam
beredning med cheferna för justitie- och civildepartementen, i underdånighet
lagrådets den 24 innevarande mars afgifna yttrande öfver det
jämlikt nådigt beslut den 3 i samma månad till lagrådet i viss del
remitterade förslag till stadga om skjutsväsendet.

Efter att hafva erinrat om förslaget och redogjort för innehållet
af lagrådets ytttande anförde departementschefen vidare.

Då lagrådet icke haft något att erinra emo+ ett upphäfvande af
bestämmelserna i 28 kap. byggningabalken i den mån de ännu äga
gällande kraft, torde förslaget i denna del nu icke påkalla något vidare
yttrande å min sida.

141

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 151.

Beträffande förslaget i öfrigt har jag, vid slutligt öfverseende af
detsamma, fäst min uppmärksamhet vid, att i 20 och 29 §§ kommit
att inrymmas vissa, med motsvarande föreskrifter i skjutsstadgan i
hufvudsak öfverensstämmande stadganden om skadeståndsskyldighet,
hvilka såsom varande af civilrättslig natur icke lämpligen torde böra
ingå i den föreslagna nya författningen. Dessa stadganden hafva fördenskull
synts mig nu böra ur förslaget uteslutas. De torde för öfrigt,
såsom hufvudsakligen endast innebärande skyldighet att ersätta skada,
som vederbörande själfva vållat, så mycket hellre kunna undvaras som
en dylik skyldighet lärer framgå redan ur allmänna rättsregler.

Af nu berörda anledning hafva de åsyftade paragraferna underkastats
omarbetning. Därvid har jämväl, beträffande 20 §, till 59 §
förflyttats den i den förra paragrafen upptagna men i sådant sammanhang
ej så lämpligt placerade ansvarsbestämmelsen, och i stället i paragrafens
första stycke inrymts ett positivt stadgande i syfte att uttryckligen
och direkt fastslå hvad förslaget eljest icke omedelbarligen utsäger
därom, att ansvarigheten för tillhandahållandet af skjuts inom behörig
tid och i fullt dugligt skick skall åligga vederbörande entreprenör.

I 59 § af det remitterade förslaget upptogs bland annat stadgande
om befogenhet för länsstyrelse att under viss förutsättning
ådöma »skadestånd enligt denna stadga». Då förslaget efter omarbetningen
af 20 och 29 §§ icke vidare i något fall utsätter någon skadeståndsskyldighet,
har jämväl 59 § i hithörande del måst revideras. Därvid
skulle visserligen kunnat ligga närmast till hands att helt slopa
länsstyrelsens behörighet att taga befattning med några af skjutsärenden
härflytande skadeståndsfrågor. Då emellertid sådana frågor, änskönt
materiella bestämmelser därom i skjutsförfattningen komma att saknas,
gifvetvis kunna uppkomma, har jag, med hänsyn till den praktiska fördelen
af dessa frågors behandling med minsta möjliga omgång, trott
mig böra bibehålla förslagets — såväl som den nu gällande skjutsstadgans
— princip, att omförmälda frågor, i de fall då stridighet om skadeståndet
ej förekommer, böra få af länsstyrelsen upptagas och afgöras. I
enlighet härmed är 59 § i dess reviderade skick affattad, jämte det, på
sätt nyss omförmälts, ansvarsbestämmelsen i 20 § af det remitterade
förslaget blifvit hitflyttad.

Slutligen har vidtagits en mindre ändring i förslagets 11 §.

Beträffande frågan om proportionen mellan statens och skjutsdistriktens
andelar i entreprenadbidrag har jag förut i ärendet haft tillfälle
fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på det förhållandet, att

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

den allmänna bevillningen numera blifvit bestämd att utgå med endast
en tiondedel emot förr. Jag framhöll därvid, att denna förändring måste
komma att i nu förevarande hänseendet verka till nackdel för statsverket,
så framt man bibehölle orubbad den enligt 22 § skjutsstadgan nu
gällande regeln om entreprenadbidragans fördelning mellan staten och
skjutsdistrikten. Vidare och jämte påvisande, att förslaget i denna del
(52 §) innehölle bestämmelse till korrektiv för framtiden mot antydda
olägenhet, yttrade jag, att af samma skäl en provisorisk ändring i skjutsstadgan
i afbidan på den nya stadgans trädande i kraft torde blifva
nödig, och utbad jag mig att härom få i sinom tid anmäla ett särskilt
förslag.

Anställda beräkningar hafva emellertid gifvit vid handen, att den
antydda förändringen med bevillningen skulle, med bibehållande af 22
§ skjutsstadgan i oförändradt skick, komma att föranleda en ökad statsutgift
till entreprenadbidragens gäldande endast för några län, hufvudsakligen
i Norrland, där summorna af en treprena dbidragen äro anmärkningsvärdt
höga i förhållande till respektive bevillningssummor. Såvidt af
tillgängliga uppgifter kunnat utrönas, skulle nämnda ökning för statsverket
komma att belöpa sig till omkring 41,000 kronor per år för alla
länen tillsammantagna. Häraf skulle icke mindre än omkring 34,000
kronor komma på de fyra nordligaste länen — hvaraf omkring 12,000
kronor ensamt på Jämtlands län. Under sådana omständigheter bär
det nu synts mig som om vägande skäl för ändring af skjutsstadgan i
här afsedda riktning knappast vore för handen. Frågan har, under förutsättning
att det nu föreliggande förslaget till ny skjutsstadga varder
antaget, betydelse endast för en kort mellantid. Och om därunder några
af de i allmänhet och i förhållande till sin bärkraft mera betungade
orterna få vara i åtnjutande af ett, visserligen oafsiktligt lämnadt men
säkerligen väl behöflig! understöd i förevarande hänseende, synes detta
förhållande i sig själft ingalunda olämpligt.

Återkommande till hufvudfrågan, får jag, beträffande slutligen det
spörsmål, i hvad mån Riksdagens medverkan till antagande af det
nu föreliggande förslaget erfordras, i underdånighet erinra, hurusom
förslaget till den nu gällande skjutsstadgan på sin tid hänsköts »till
Riksdagens pröfning och antagande» i hela dess vidd. När den nådiga
propositionen härom till Riksdagen beslöts, yttrade föredragande
departementschefen, till stöd för sin hemställan om ett sådant tillvägagångssätt,
att i det då föreliggande förslaget, utom åtskilliga anordningar,
de där vore af beskaffenhet att röra rikets allmänna hushållning,

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 151.

tillika innefattades frågor dels om upphörande af i allmän lag förekommande
stadganden, dels om lindring i ett med innehafvande af vissa jordbruksfastigheter
förenadt åliggande, dels ock angående skyldighet såväl
för staten som för i detta hänseende dittills undantagna samhällsklasser
att deltaga i utgifter för samfärdselns underlättande.

Väsentligen samma eller liknande synpunkter kunna sägas göra
sig gällande med afseende å det nu föreliggande förslaget, såsom afseende
bland annat dels upphäfvande af i allmän lag gifna stadganden,
dels ett fullständigt afskaffande af det vissa jordbruksfastigheter åliggande
skjutsbesväret, dels ock, reelt taget, en utvidgad skyldighet för
staten och alla beskattningsföremål att deltaga i skjutskostnaden.

Vid sålunda angifna förhållanden synes förslaget i dess helhet
böra underställas Riksdagens godkännande.

Departementschefen uppläste härefter ifrågavarande förslag i dess
öfversedda skick och hemställde, att förslaget måtte Riksdagen till
antagande föreläggas.

Statsrådet öfriga ledamöter instämde med föredragande departementschefen.

Och behagade Hans Maj:t Konungen besluta, att
nådig proposition af den lydelse bilaga. . . till detta
protokoll utvisar, skulle till Riksdagen aflåtas.

Ur protokollet:
Herman Schlytern.