Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14 (Proposition 1905:14)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

N:o 14.

Kungl. Maj ds nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående Kungl. Majds högsta domstols tjänstgöring
på afdelningar äfvensom stadga angående måls handläggning
i vissa fall af Kungl. Majds högsta domstols
afdelningar samfäldt; gifven Stockholms slott den 14
januari 1905.

Under åberopande af bilagda i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen,
föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

l:o) lag angående Kung!. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på
afdelningar; och

2:o) stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl.
Maj:ts högsta domstols afdelningar samfäldt.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och 3m nes t
städse välbevågen.

OSCAR.

Ossian Berger.

Bih. till Riksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Förslag*

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på af delningar.

Med upphäfvande af lagen angående Kungl. Majrts högsta domstols
tjänstgöring på afdeluingar den 26 mars 1897 förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Majrts högsta domstol skall intill 1908 års utgång utgöras
af tjuguett justitieråd. Därefter skall antalet justitieråd, i den mån
sådant i följd af inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till aderton.

Högsta domstolen arbetar på afdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

Aderton veckor hvarje år skall högsta domstolen arbeta på en
afdelning, under den öfriga tiden af året utom öfliga jul- och påskferier
på två afdelningar.

3 §•

Så länge justitierådens antal är tjuguett, bildas ytterligare en afdelning,
å hvilken tjänstgöring äger rum tjugufem veckor om året.

4 §•

Där högsta domstolen, sedan justitierådens antal nedbringats till
aderton, finner den tjänstgöring, som enligt 2 § är föreskrifven å dels
en och dels två afdelningar, med hänsyn till antalet af mål och ärenden

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

icke vara tillräcklig, bör högsta domstolen arbeta på ytterligare en afdelning
i sex veckor om året.

Hvad nn är föreskrifvet skall jämväl äga tillämpning, medan
justitierådens antal utgör nitton eller tjugu, dock att den tid, under
hvilken tjänstgöring å ytterligare en afdelning skall äga rum, bör
lämpas efter de sålunda befintliga arbetskrafterna.

5 §•

Afdelningarna äro lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens
handläggning hörande ärenden, hvilkas fördelning endast beror
af den ordning, hvari de enligt gällande föreskrifter anmälas.

6 §.

Med iakttagande af hvad ofvan är föreskrifvet äger högsta domstolen
att emellan justitieråden fördela tjänstgöringsskyldigheten.

7 §•

Angående måls handläggning i vissa fall af högsta domstolens
af delningar samfäldt är särskild! stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 november 1905.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Förslag

till

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols

af delningar samfäldt.

Med upphäfvande af stadgan angående måls handläggning i vissa
fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfäldt den 21
april 1876 förordnas som följer:

Mom. 1.

Finner någon af högsta domstolens afdelningar, vid öfverläggning
till dom, den å afdelningen rådande mening afvika från rättsgrundsats
eller lagtolkning, som förut varit af högsta domstolen antagen; då må
afdelningen förordna, att målet skall af högsta domstolens afdelningar
samfäldt afdömas; och höra, där laga hinder icke möter, alla justitieråden
i målets pröfning deltaga.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända, domar mot hvarandra
stridande åsikter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på
olika tider gjort sig inom högsta domstolen gällande, äge hvad ofvan
föreskrifvet är tillämpning endast i det fall, att afdelningen finner den
rådande meningen afvika från den senast meddelade domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är, afser ej mål, som från krigsdomstol
dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår
häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt
afgörande, där sådant mål förekommer under tiden från och med den
1 juni till och med den 15 september.

Denna stadga träder i kraft den 1 november 1905.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 14.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 31 december 1904.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve Gyldenstolpe,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Eamstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Berger anförde:

»Genom revisionssekreterarnes arbetsredogörelser har min uppmärksamhet
fästats därpå, att antalet mål och ärenden, som i högsta
domstolen vänta på afgörande, under de sista åren ökats. Härvid
komma företrädesvis revisionssakerna i betraktande, enär dessa utgöra den
mest tyngande delen af högsta domstolens arbetsbörda. Sedan högsta
domstolen år 1897 förstärkts med två ledamöter, hafva visserligen under
de sju åren 1897—1908 i medeltal blifvit afgjorda 528 revisionssaker
om året emot 428 i medeltal för näst föregående 7 år. Icke desto
mindre har balansen af oafgjorda revisionssaker visat en endast öfver -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

gående och jämförelsevis ringa minskning. Enligt den officiella statistiken
utgjorde nämligen antalet oafgjorda revisionssaker

vid 1896 års slut.....................		...... 762
„ 1897 ., ,....................		...... 717
.. 1898 .. .......................		...... 785
.. 1899 .''........................		..... 698
.. 1900 .......................		...... 683
1901 .'' ......................	.....................	...... 631
.. 1902 " .......................		...... 684
.. 1903 .. .''...................		..... 723

För innevarande år kunna några bestämda siffror ej uppgifva^,
men, enligt hvad jag inhämtat, har balansen af revisionssaker under
året högst betydligt ökats och torde uppgå till omkring 900, hvadan
ställningen med afseende å dessa saker nu är ännu sämre än vid 1896
års utgång.

Balansen af skiftesmål samt civila och kriminella besvärsmål har
under några år efter 1897 väsentligen minskats. Äfven denna minskning
har emellertid visat sig vara af öfvergående natur, och under de sista
åren har balansen visat tendens att stiga till samma siffra som vid 1896
års utgång. Balansen af dessa mål utgjorde nämligen:

1896 års slut ............................	.......................... 735
1897 ...................................	...............,.:lv...505
1898 ...............................	..............1: . ......... 451
1899 .. ..............................	............................ 364
1900 ..................................	.......................... 397
1901 j .............................	............................ 117
1902 ,.............................	........................... 573
1903 „ .............................	............................ 644

I fråga om växlingarna i antalet till högsta domstolen inkomna
samt där afgjorda och balanserade mål och ärenden från och med år
1861, då högsta domstolen började arbeta på två afdelningar, tillåter
jag mig i öfrigt hänvisa till en inom justitiedepartementet uppgjord
tabell, hvilken torde få såsom bilaga fogas vid protokollet i detta ärende
(bilaga F). Af denna tabell framgår, att balansen af alla slags mål och
ärenden, hvilken vid 1896 års slut uppgick till 1,591, därefter intill
1901 års slut visat tendens till minskning, men vid 1902 års slut åter
stigit till 1,328 och vid 1903 års slut till 1,449.

Med anledning af den inträdda ökningen i balansen, har jag anmodat
högsta domstolens ledamöter att afgifva yttrande, huruvida de ansåge
erforderligt, att någon åtgärd för balansens minskande nu vidtoges och,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

i sådan händelse, hvilken utväg de funne för ändamålet lämpligast.
Med anmälan att sådant yttrande nu inkommit, anhåller jag att detsamma
måtte såsom bilaga få åtfölja detta protokoll (bilaga G).»

Departementschefen redogjorde härefter för innehållet i nämnda
yttrande, hvarefter han vidare anförde:

»Såsom framgår af det afgifna yttrandet hafva inom högsta domstolen
föreslagits två slags åtgärder för möjliggörande af ökad skyndsamhet
i målens afgörande, nämligen dels provisoriska anordningar för
afarbetande af den nu befintliga balansen och dels åtskilliga lagändringar
till förebyggande för framtiden af ny balans. I afseende å dessa senare
torde utan vidare vara uppenbart, att de äro allt för omfattande för
att förslag därom nu omedelbart skall kunna framläggas. I alla händelser
måste alltid en jämförelsevis lång tid förflyta, innan det skall blifva
möjligt att slutligt pröfva och afgöra alla dessa frågor, ty vissa af dem
förutsätta ändring af grundlag och andra torde äfven böra lösas i samband
med ifrågasatt inrättande af en administrativ högsta domstol,
hvilken fråga ännu är under utredning. Dock behöfver det väl knappast
sägas, att jag ofördröjligen skall taga under ompröfning, hvilka åtgärder
böra till lindring af högsta domstolens arbetsbörda vidtagas, samt låta
utarbeta de lagförslag, som häraf föranledas.

Emellertid hafva högsta domstolens samtliga ledamöter, med
undantag af två, ansett att, förutom åtgärder för minskning af högsta
domstolens arbetsbörda, särskilda anordningar böra vidtagas för att
balansen må kunna nedbringas till sådan omfattning, som kan öfverensstämma
med den rättssökande allmänhetens befogade anspråk på snabb
rättsskipning. Uppenbart synes mig vara, att äfven mycket verksamma
lagändringar i syfte att lindra högsta domstolens arbetsbörda, om och
när de blifva antagna, icke kunna så minska denna börda, att den
nuvarande stora balansen skall inom rimlig tid vara afarbetad, helst
om ytterligare ökning i balansen skett, innan lagändringarna kommit
till stånd. Det torde därför under alla förhållanden vara synnerligen
nödigt att med det snaraste vidtaga åtgärder, åsyftande att förstärka
högsta domstolens arbetskrafter, men dessa åtgärder böra, såsom inom
högsta domstolen uttalats, endast vara provisoriska. Hufvudsyftet måste
vara att för framtiden på verksamt sätt minska högsta domstolens
arbetsbörda.

För vinnandet af omförmälda tillfälliga förstärkning hafva inom
högsta domstolen föreslagits två olika utvägar. Den ena af dessa afser
att öka justitierådens antal med tre, dock att, sedan den för balansens
afarbetande beräknade tiden förflutit, ledamöternas antal skulle, däri -

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition No 14.

genom att uppkommande lediglieter ej fylldes, åter nedbringas till det
nuvarande eller aderton. Den andra utvägen åsyftar att för viss tid
förordna sex extra ordinarie bisittare i högsta domstolen.

Det senare förslaget medför den af allmänna meningen inom
högsta domstolen erkända fördel, att arbete på afdelning, bestående af
fem ledamöter, ej behöfver ifrågakomma; i detta hänseende äger det företräde
framför såväl det förra förslaget som den hittills i senare tid
under viss del af året följda ordningen. Ett förslag att anordna extra
bisittare i högsta domstolen torde dock möta starkt motstånd. Uppfattningen
därom, att domsrättens utöfning i högsta instans ej bör
uppdragas åt andra än ordinarie ledamöter i denna instans, lärer här
i landet vara så stadgad, att hvarken de skäl, som tala mot tillsättandet
af tre nya justitierådsämbeten, eller exemplen från utlandet torde på
denna uppfattning öfva någon större inverkan. Härtill kommer, att eu
tillfällig anordning med extra ordinarie bisittare förutsätter ändring
af grundlag och att vid sådant förhållande den såsom brådskande ansedda
förstärkningen icke skulle kunna vinnas förr än under senare delen af
år 1906. Det bör ej heller förbises, att eu anordning med sex bisittare
skulle medföra svårighet att till så stort antal, som häraf skulle påkallas.
på eu gång erhålla fullt lämpliga föredragande.

Förslaget att tillsätta tre nya justitieråd kan icke, såsom redan
är antydt, bereda möjlighet att så sammansätta tre afdelningar af
högsta domstolen, att sju ledamöter koinme att arbeta på hvarje afdelning,
utan den ena afdelningen måste blifva sammansatt af allenast
fem ledamöter. Från rättssäkerhetens synpunkt är detta otvifvelaktigt
mindre tillfredsställande, för såvidt det må antagas, att ett större antal
domare innebär en trygghet för rättsanspråkens allsidigare belysning,
men af skäl, som längre fram skola närmare angifvas, torde en anordning
med fem ledamöter på den ena afdelningen kunna ske utan någon
större olägenhet i nu anmärkta hänseende. I och för sig bör visserligen
en ökning af det nuvarande antalet justitieråd möta mycket stora
betänkligheter, men om, såsom inom högsta domstolen föreslagits,
ökningen ej göres ständig utan kommer att afse blott en kortare tid,
torde ifrågavarande betänkligheter finnas vara icke alltför tungt vägande.
Det skäl, som mot den ifrågasatta ökningen af antalet justitieråd anförts
därom, att, sedan balansen nedbringats till det normala måttet,
justitierådens antal länge kunde komma att kvarstå oförändradt, torde
i verkligheten icke komma att blifva af någon större betydelse. Jag
anser således, att det af flertalet ledamöter inom högsta domstolen
väckta förslag om tillsättande af tre nya justitieråd är att föredraga

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

framför utvägen att förordna extra bisittare, och. jag ser icke någon
annan utväg, som bättre löser den nu föreliggande frågan.

Arbetet inom högsta domstolen å de olika sessionsrummen är nu så
ordnadt, att en afdelning tjänstgör hela året med undantag af tre veckor
vid jul och två veckor vid påsk, under hvilka veckor föredragning af mål
rörande häktade dock förekommer; eu annan afdelning tjänstgör under
29 veckor och eu tredje afdelning under G veckor om året. Denna
ordning har varit tillämpad alltsedan år 1897. Enligt hvad i högsta
domstolen beräknats, skall en ökning af justi ti erådens antal med tre
medföra ett tillskott i arbetstid af 19 sessionsveckor. Härvid har förutsatts,
att eu afdelning, såsom hittills, tjänstgör under 47 veckor, en annan
afdelning under 29 veckor och en tredje afdelning under 25 veckor om
Aret, samt att den af de tre afdelningarna, som tjänstgör 29 veckor,
sammansättes af fem ledamöter, under det att å hvardera af de båda
andra sju ledamöter blifva tjänstgöringsskyldiga. Härigenom skulle för
hvarje justitieråd en ökning i arbetstiden å sessionsrummet inträda,
men denna ökning blefve dock helt obetydlig. Huru under dessa förutsättningar
tjänstgöringen under olika tider af året må ordnas för att
hvarje ledamots behof af befrielse från tjänstgöring å sessionsrummet
för besörjande af honom åliggande granskning af cirkulerande mål samt
lagförslag skall blifva tillgodosedt, torde ej behöfva i lagen utsägas
utan kunna öfverlämnas åt högsta domstolens eget bestämmande.

Medlet att förekomma o egentligheten och olägenheten däraf, att
en afdelning af högsta domstolen varder sammansatt af blott fem ledamöter,
består, såsom äfven inom högsta domstolen delvis blifvit antydt,
i möjligheten att så långt sig göra låter förlägga till denna afdelning
föredragningen af ansökningar och vissa slag af besvärsmål, som kunna
anses vara af mindre betydelse, äfvensom af lagförslag. Genom denna
anordning, som, hvad angår ansökningar och nu afsedda besvärsmål,
kan beredas genom ändring af instruktionen för nedre justitierevisionen,
undvikes den oegentlighet, som nu äger rum, att sådana mindre viktiga
ärenden föredragas å afdelning, bestående af sju ledamöter. Den föredragning
af revisionssaker och besvärsmål af andra slag, än de förut
antydda, hvilken å fem-mans afdelningen kan medhinnas, torde icke
komma att blifva af väsentligt större omfattning, än som nu å två
afdelningar under sex veckor om året äger rum.

Medeltalet af de under femårsperioden 1899—1903 i högsta domstolen
afgjorda revisionssaker, skiftesmål och besvär har utgjort 1,178.
Under samma period hafva i medeltal något mera än 9 veckor af hela
sessionstiden, 82 veckor, upptagits af lagföredragning. Fördelas medeltalet

Bih. till Piksd. Prat. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

afbörda mål på återstående sessionstiden, 73 veckor, erhålles för hvarje
vecka en arbetsprodukt af 16, i mål. Enär afgjorda ansökningsärenden
vid beräkningen alldeles lämnats å sido, är beräkningen icke för hög.
Den årliga ökningen i arbetsprodukt kan således med tämligen stor
säkerhet beräknäs till något öfver 300 mål, hvadan under loppet af
tre är balansen skulle, under förutsättning att redan under denna tid
tillströmningen af mål till följd af vidtagna lagändringar minskats,
kunna nedbringas till en någorlunda lämplig storlek. Jag anser således
en bestämmelse, att ledamötsantalet i högsta domstolen skall uppgå
till 21, ej behöfva afse längre tid än tre år.

När efter 1908 års utgång justitierådens antal nedgått till 20 eller
19, lärer den förut följda ordningen med två sju-mans afdelningar och
blott eu fem-mans afdelning knappast kunna tillämpas. Vid sådant
förhållande torde, när högsta domstolen skall arbeta på tre afdelningar,
den ordning, som nu nödvändigtvis måste i dylikt fall gälla, nämligen
fördelning på en sju-mans afdelning och två fem-mans afdelningar, åter
komma till användning. Hela antalet arbetsveckor varder naturligen
äfven då ökadt utöfver det nuvarande i den mån de befintliga arbetskrafterna
det tillåta, och denna ökning kan vinnas genom längre arbete
antingen på två eller på tre afdelningar.

Enär justitierådens hufvudsakligä ferieledighet bor infalla under
sommarmånaderna samt högsta domstolen redan enligt nuvarande ordningarbetar
på tre afdelningar under tre veckor i oktober, torde den nya
lagen ej böra träda i tillämpning förr än den 1 november 1905.»

Sedan departementschefen härefter förmält, att han i enlighet med
de i hans nu afgifna yttrande ahgifna grunder låtit inom justitiedepartementet
uppgöra förslag till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols
tjänstgöring på afdelningar, uppläste departementschefen nämnda, i bilaga
H. vid detta protokoll intagna förslag och hemställde i underdånighet,
att högsta domstolens utlåtande öfver förslaget måtte, för det
ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, genom note ur protokollet
inhämtas.

Till denna af statsrådets öfrige ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Majit Konungen i nåder lämna
bifall.

Ur protokollet
Aug. von Hartmansdorff.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Bil. G.

Protokoll, hållet vid sammanträde med ledamöterna uti Kungl.

Maj:ts högsta domstol tisdagen den 13 december 1904.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Herslow,

Skarin,

Lilienberg,

Huss,

Carlson,

Lindbäck,

Claéson,

Petersson,

Ti-iollander,

Hellström,

Billing,

Bohman,

C ASSEL,

Crefberg,

Quensel,

Silverstolpe,

friherre Marks von Wurtemberg.

Justitierådet Wijkardor var af sjukdom hindrad a,tf närvara vid
sammanträdet.

I skrifvelse den 11 sistlidne oktober till högsta domstolens äldste
ledamot hade statsrådet och chefen för justitiedepartementet, med anled -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

ning af den under de sista två åren uppkomna ökningen i balansen af
de på högsta domstolens pröfning beroende mål och då jämväl under
innevarande år en dylik ökning vore att emotse, anmodat bemälde
ledamot att inhämta och meddela chefen för justitiedepartementet yttranden
från högsta domstolens ledamöter, huruvida de ansåge erforderligt,
att någon åtgärd för balansens minskande nu vidtoges och, i sådan händelse,
hvilken utväg de funne för ändamålet lämpligast.

Med anledning häraf hade högsta domstolens ledamöter, efter att
tvenne gånger hållit förberedande öfverläggning i frågan, nu sammanträd!
för besvarande af det till dem ställda spörsmål. Och förekom
härvid följande:

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg, med hvilken justitieråden
Huss, Grefberg och Quensel instämde, yttrade:

»Enligt tillgängliga statistiska uppgifter utgjordes, med bortseende
från ansökningsärenden, balansen vid 1903 års utgång

af revisionssaker........................................................................ 723

besvärsmål ................................................................................. 644

Summa 1,367.

Motsvarande siffror för år 1893 utgjorde:

revisionssaker ........................................................................ 487

besvärsmål ............................................................................... 500

Summa 987.

Om från sistnämnda summa afräknas däri ingående 83 fattigvårdsmål,
utgjorde den mot förra årets balans — 1,367 mål — svarande
siffran för 1893 allenast 904; och har således under sista decenniet en
ökning ägt rum med 463 mål.

Ingen, som har någon kännedom om arbetet inom högsta domstolen,
lärer förvänta, att balansen skall kunna afhjälpas eller för framtiden
förebyggas genom högre arbetsintensitet. Redan nu torde i kvantitativt
hänseende, d. v. s. med hänsyn till antalet afgjorda mål och ärenden,
arbetsprodukten inom högsta domstolen i förhållande till antalet domare
icke öfverträffas, knappast uppnås inom något annat lands högsta instans.
Och om eu ytterligare forcering af arbetet än läte tänka sig, skulle
den näppeligen låta sig genomföra utan att öfva menligt inflytande på
arbetsproduktens inre värde. Fasthellre synes inom vårt land den
meningen alltmera — och detta med full rätt — göra sig gällande, att
högsta instansens arbetsbörda bör minskas, på det att dess beslut må
kunna erhålla eu fylligare och mera uttömmande motivering än tiden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

nu medgifver och högsta domstolen sålunda sättas i tillfälle att fylla
sin synnerligen “viktiga uppgift att värna om enhet och konsekvens i
lagtolkning och rättskipning samt dymedelst erbjuda allmänheten den
säkra ledning vid bedömande af förekommande rättsförhållanden, som
för samfärdselns tryggande och rättstvisters undvikande är af nöden.

Nödgas man således se sig om efter andra medel att afhjälpa de
öfverklagade olägenheterna, så kunde vid första påseendet den enldaste
och naturligaste utvägen tyckas vara en permanent ökning af domstolsledamöternas
antal. Häremot resa sig emellertid mycket allvarliga
betänkligheter. Het lärer redan nu mången gång befunnits vara förenadt
med rätt stor svårighet att besätta uppkommen ledighet inom
högsta domstolen, hvartill i sin mån den omständigheten torde hafva
bidragit, att de åt justitieråd anvisade löneförmåner såsom under nuvarande
förhållanden knappt tillmätta ingalunda kunna innebära någon
lockelse. Af än större betydelse är dock den fara för kontinuiteten i
rättskipningen, som en ökning af domstolsledamöternas antal skulle
medföra. 1 själfva verket synes — då fråga ej är om en tillfällig förstärkning
för kortare tid — en dylik ökning i justitierådens antal ej
utan våda kunna äga rum, med mindre samtidigt domstolen indelas
efter målens beskaffenhet i kamrar; men för en dylik anordning lägger,
såsom utan vidare bevisföring lärer inses, domstolens nuvarande organisation
afgörande hinder i vägen.

En stadigvarande ökning af justitierådens antal synes därföre
bestämdt böra afstyrkas.

Då det icke finnes ringaste grund för det antagandet att, därest ej
särskilda åtgärder vidtagas, de till högsta domstolen inströmmande
målens antal skulle komma att nedgå, utan fasthellre den ökade
samfärdseln gör ett motsatt förhållande ytterst sannolikt, lärer det med
hänsyn till hvad ofvan blifvit anfördt vara oafvisligen nödvändigt att,
så snart sig göra låter, genomföra sådana lagändringar, att antalet af
mål och ärenden, hvarmed det skall åligga högsta domstolen att taga
befattning, väsentligen nedbringas.

Det medel, som under liknande förhållanden annorstädes i regel
tillitas, är att för de flesta arter af mål meddela bestämmelse om ett
visst minimibelopp, hvarom tvisten måste röra sig, för att densamma
må kunna dragas under högsta instansens pröfning. I Tyskland till
exempel, där denna så kallade summa revisibilis för närvarande utgör

Kun/jl. Majds Nåd. Proposition N:o 14.

1,500 riksmark, är man till afhjälpande af uppkommen arbetsbalans
starkt betänkt på att höja densamma åtminstone till 2,000 riksmark.

En åtgärd i denna riktning skulle äfven i vårt land otvifvelaktig''!
vara särdeles verksam, och detta, om revisionssumman sattes tillräckligt
hög, sannolikt i den grad att näppeligen behof gjordes af annan åtgärd
till förekommande af obehörig balans. Kan man ej bestämma sig för
andra utvägar för arbetsbördans minskning, lärer omständigheternas
makt förr eller senare komma att framdrifva anordningar i nu angifna
syfte, och önskvärd! vore i sådant fall, att dylika anordningar ju förr
dess hellre komme till stånd. Med kännedom om den allmänna motvilja,
som lärer råda mot uppdragandet af en på penningevärdet beroende
gräns mellan tvister, som få dragas till högsta domstolen, och sådana,
i hvilka vid hofrättens dom skall förblifva, torde man emellertid i
främsta rummet hafva att föreslå andra medel, genom hvilka samma
verkan kan åstadkommas. I afseende å de förslag, hvilka härutinnan
synas kunna ifrågakomma och hvilka i det följande skola framställas,
må likväl starkt betonas, att intet af dem är i och för sig tillräckligt
för uppnående af det åsyftade ändamålet, utan att desamma endast i
Omening kunna anses ägnade att åstadkomma den minskning i högsta
domstolens arbetsbörda, som ur förut angifna synpunkter lärer vara
nödvändig.

Den utväg, som i första hand bör anlitas för arbetsbördans minskning,
synes vara att befria högsta domstolen från befattning med ärenden,
hvilka ligga utanför densammas egentliga uppgift såsom lagskipande
myndighet, nämligen granskning af lagförslag samt afgifvande af yttranden
i ansökning särenden, h vilkas afgörande tillkommer Kungl. Maj:t i
statsrådet.

Det arbete, som laggranskningen påkallar, har på senare tider
ansenligt ökats, särskildt på grund däraf att en mängd ämnen, som förr
reglerades genom administrativa författningar, numera behandlas i förordningar
af civillags natur. Medan under femårsperioden 1871—1875
lagföredragning upptog i medeltal allenast 12 dagar årligen, steg årliga
medeltalet under åren 1899—1903 till 45,6 dagar, eller omkring 9
arbetsveckor, hvilket efter gjorda beräkningar motsvarar ett årligt medeltal
af omkring 150 revisionssaker och besvärsmål.

Under öifverläggningar om detta ämne har från vissa håll ifrågasatts,
att granskning af sådana lagar, som äro att hänföra till allmän
civil- och kriminallag, fortfarande skulle åligga högsta domstolen, medan

Kungl. Maj:t,s Nåd. Proposition N:o 14.

densamma i regel icke skulle taga befattning med förslag, hvilka till
sin art hufvudsakligen falla utom den allmänna civil- och kriminalrättens
område.

Härvid möter dock först den invändningen, att genom en dylik
anordning det åsyftade ändamålet, lindring af domstolens arbetsbörda,
endast i mycket otillräcklig grad skulle vinnas. Men därjämte bör erinras,
att det torde komma att visa sig förenadt med rent af oöfverstigliga
svårigheter att i lagtext uppdraga en fast gräns mellan här berörda
lagar, å ena, samt andra, af Konung och Riksdag gemensamt antagna
lagar, å andra sidan. Äfven om ett försök gjordes att uppdraga eu
sådan gräns, skulle vid tillämpningen säkerligen tvifvelaktiga fall alltsomoftast
komma att yppa sig, och helt visst skulle i sådana fall
förslaget för säkerhets skull blifva hänvisadt till granskning af högsta
domstolen. Skall eu reform i nu antydd riktning äga rum, synes det
därföre vara oundgängligen nödigt att den går därpå ut, att högsta
domstolen befrias från all laggranskning, Kungl. Maj it naturligen obetaget
att inhämta högsta domstolens yttrande öfver lagförslag, där sådant
af särskilda anledningar påkallas. Att närmare inlåta sig på frågan om
hvad som bör sättas i stället för den af högsta domstolen utöfvade laggranskningen
lärer knappast bär böra ifrågakomma. Framhållas må
emellertid, att lagberedningen — under förutsättning att denna institution
blefve permanent — skulle ur derå synpunkter, och särskilt med hänsyn
till vikten af enhet och följdriktighet i lagstiftningen, val lämpa
sig för granskning af lagförslag, som annorstädes utarbetats.

Då det arbete utom ämbetsrummet, som laggranskningen för närvarande
medför, är särdeles betungande och i afsevärd män inkräktar
på den ledighet, högsta domstolens medlemmar åtnjuta, torde denna
kunna något minskas för den händelse dylik granskning i regel ej vidare
komme att äga rum, och således något ökad arbetstid för lagskipningen
äfven därigenom vinnas.

Antalet ansökningar, öfver hvilka högsta domstolen afgifvit yttrande,
har under femårsperioden 1899—1903 utgjort i medeltal årligen
018. Om än föredragningen af hvarje särskildt ärende ej krafvel- någon
längre stund, är det dock uppenbart, att ett antal af öfver 600 skall i
ej obetydlig mån inkräkta på högsta domstolens arbetstid. Då det
alldeles öfvervägande flertalet af dessa ärenden icke framkallar några
tvistiga juridiska spörsmål, synos högsta domstolens regelmässiga medverkan
vid deras handläggning innebära ett onödigt slöseri med arbets -

Kungl- Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

krafter, desto hellre som vid svårlösta fall Kungl. Maj:t naturligen i
hvarje händelse skulle äga infordra högsta domstolens yttrande. Vid
sådant förhållande synes näppeligen någon olägenhet böra uppkomma
häraf att högsta domstolen befrias från befattningen med ansökningsärenden,
därvid dock undantag torde höra göras i fråga om lifdömdes
nådeansökningar, rörande indika högsta domstolen lärer hädanefter som
hittills böra yttra sig.

I sammanhang härmed torde bestämmelsen om två justitieråds
närvaro i justitiekonselj böra upphäfvas eller ändras. Hvad lagärendena
angår, skulle justitieråds närvaro vid afgörandet i statsrådet antingen
blifva faktiskt i det närmaste betydelselös, under det att ändock deras
åtminstone moraliska ansvarighet kvarstode oförminskad, eller ock förutsätta
ett föregående, enskildt granskningsarbete som i förening med
öfriga ämbetsgöromål mången gång kunde varda alldeles öfverväldigande.
Måhända torde dock skäl förefinnas att bibehålla nuvarande föreskrift
därom, att två justitieråd skola närvara i konseljen då nådeansökningar
där föredragas.

För närvarande få såsom bekant mål angående förseelser mot
politistadgar af alla slag dragas under högsta domstolens pröfning.
Det kan emellertid svårligen sägas vara nödigt eller lämpligt, att högsta
instansens tid och arbetskrafter tagas i anspråk för till exempel förseelser
mot brandordningar, mål angående försummad gaturenhållning
och dylikt. Öfverhufvud torde det ej böra möta betänkligheter att,
med undantag för de fall, då någon är af hofrätt dömd till urbota
straff, låta vid hofrätts utslag bero i mål angående förseelser, som falla
utom området för grundlag, allmän strafflag, strafflagen för krigsmakten
och strafflagen för präster. Den härigenom uppkommande lättnaden
för högsta domstolen kan ej sägas vara obetydlig, då medeltalet af gjorda
mål af dylik art under femårsperioden 1899—1903 befinnes uppgå till 96.

Sedan numera den ojämförligt största delen af Sveriges jord undergått
laga skifte, torde de skäl, som föranledt bestämmelsen att klagan
öfver utslag, som meddelats af underdomstol i skiftesmål, skall föras
direkt hos högsta domstolen, hafva väsentligen förlorat i giltighet. Hithörande
mål och ärenden afse numera gemenligen mindre omfattande
förrättningar, såsom hemmansklyfningar och ägostyckningar, och kunna
ingalunda sägas vara så brådskande eller af så grannlaga natur, att de
böra från underrätt dragas direkt under högsta instansen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Här torde, utöfver det nu sagda, allenast böra framhållas, att
antalet inkommande skiftesmål, som under de sista åren uppgått till i
medeltal omkring 100, visar tendens till ökning, beroende på en vidgad
tillämpning af de nya stadgandena om ägostyckning, och att förty den
rätt dryga tid, handläggningen af dessa mål redan nu klöfver, sannolikt
kommer att efter hand ökas, till men för arbetsresultatet i fråga om
mål, hvilka i vanlig instansoidning dragas under högsta domstolens
afgörande.

Det har stundom blifvit ifrågasatt, huruvida icke i händelse en
administrativ högsta domstol komme till stånd, densamma lämpligen
kunde öfvertaga ägodelningsmålens behandling i sista instans. Utan
att här ingå på nämnda spörsmål, torde man dock böra framhålla, att
någon anledning att i afbidan på utgången af fragan om nämnda domstols
inrättande låta anstå med den nu förordade ändringen i instansordningen
för ägodelningsmål desto mindre synes föreligga, som det i hvarje fall
torde få anses önskvärdt, att en mellaninstans för ifrågavarande mål

anordnas. _ . .

I konsekvens med hvad i fråga om skiftesmål föreslagits kunde
ifrågasättas, huruvida ej ändring borde ske i de bestämmelser, enligt
hvilka högsta domstolen utgör andra instans i dispache- och lösdrifvaremål.
Då emellertid antalet dylika hos högsta domstolen fullföljda
mål är helt ringa och de sålunda icke medföra någon nämnvärd
ökning i domstolens arbetsbörda, lärer tillräcklig anledning till en fiamställning
i angifna syftet icke nu vara för handen.

Däremot torde det vara önskvärdt, att beloppet af revisionsskillingen,
för närvarande utgörande 150 kronor, afsevärdt höjes, förslagsvis till
300 kronor. Sistnämnda belopp, hvilket, om hänsyn tages till penningevärdet,
väsentligen understiger den i 1734 ars lag bestämda summa,
lärer ej kunna anses för högt, om i betraktande tages, att enligt lagens
bestämmelser den obemedlade utan större omgång eller svårighet erhåller
fullständig befrielse från ifrågavarande afgift.

Förutom åtgärder för minskning af högsta domstolens arbetsbörda
lära extraordinära mått och steg tarivas för afarbetande af den nu befintliga
balansen. Sker ej detta, kommer, äfven om tillflödet af mål och
ärenden för framtiden minskas, en lång tid att åtgå, innan balansen
hunnit nedbringas till lämplig omfattning, så att rättskipningen i högsta
Bih. till Biksd. Prat. 1905. 1 Sami. 1 Åfd. 10 Höft. 3

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

instans kan bedrifvas med den skyndsamhet, hvarpå de rättsökande äga
skäliga anspråk.

De åtgärder, som uti förevarande hänseende kunna ifrågakomma,
måste uppenbarligen gå ut på förstärkning af högsta domstolens arbetskrafter.
Då denna förstärkning, i hvilken form den än må komma att
äga rum, är afsedd att fortfara allenast en kortare tid, synes någon afgörande
vikt ej böra lästas vid deu ofvan i fråga om permanent förstärkning
påpekade faran för rättskipningens enhet; i allt fall lärer
något annat medel att undanröja den nuvarande balansen ej stå att
tinna. På det kraftigaste måste emellertid betonas, att hvarje förstärkning
af ledamotsantalet låter sig försvara endast såsom en af omständigheterna
framtvungen nödfallsutväg, hvilken ej bör anlitas längre än för
det åsyftade ändamålets uppnående är oundgängligen nödigt.

I fråga om formen för den temporära förstärkningen ligger det
måhända närmast till hands att tänka sig, att för den tid, som kunde
antagas erforderlig för balansens afarbetande, skulle förordnas ett antal
extra ordinarie bisittare. En dylik utväg torde dock ej böra förordas.
Den under snart ett århundrade hos oss upprätthållna grundsatsen, att
sista instansens domare ovillkorligen böra äga den oberoende och själfständiga
ställning, som åtföljer ett ordinarie ämbete, lärer af skäl, som
ej tarfva närmare utveckling, icke böra utan tvingande nödvändighet
uppgifvas. I stället synes böra föreslås ait, på sätt regeringsformen
medgifver, de ordinarie ledamöternas antal ökas med tre, dock med
bestämmelse, att, sedan en för balansens afarbetande erforderlig, på
förhand beräknad tid förflutit, ledamöternas antal skall, därigenom att
uppkommande vakanser ej fyllas, nedbringas till det nuvarande eller 18.

Denna utväg lärer vara tillräckligt effektiv för att under eu jämförelsevis
kort tid åstadkomma balansens nedbringande till normala
dimensioner. Genom dess anlitande skulle nämligen, med bibehållande
af den tjänstgöringsskyldighet, som för närvarande faller på hvarje
särskild ledamot, möjlighet beredas domstolen att under en längre tid
af året arbeta på tre afdelningar, sammansatta, två af sju ledamöter
hvardera ()ch den tredje af fem. Den ökning i arbetstid, som härigenom
skulle stå att vinna, utgör nitton sessionsveckor. Då nu, efter hvad
utförda beräkningar visa, domstolen under de sessionsveckor, som ej
upptagas af lagföredragning, i medeltal medhinner — förutom ansökningsärenden
— något öfver sexton mål i veckan, skulle den årliga ökningen
i arbetsprodukt komma att något öfverstiga 300 mål, hvilket innebär,
att efter tre års förlopp balansen skalle uppgå till endast omkring 450
mål, ett antal som näppeligen kan anses öfverstiga det lämpliga.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

De sålunda förordade anordningarna torde emellertid i hvarje fall
förutsätta, att å den af fem ledamöter bestående afdelningen i allmänhet
ej behandlas viktigare mål, utan synas åt densamma böra förbehållas
ansökningsärenden och så kallade veckomål, som ej angå häktade, hvarjämte
lagförslag torde böra där föredragas.

Af synnerlig vikt är, att anordningens provisoriska karakter redan
från början klart fastslås. Från denna såväl som från andra synpunkter
torde det vara lämpligt, att i lagen angående högsta domstolens tjänstgöring
på afdelningar bestämmes den tid — enligt min tanke tre år —
hvarunder ledamotsantalet skall uppgå till 21, samt vidare stadgas dels
att efter utgången af sagda tid antalet skall i mån af ledamöters afgång
nedbringas till 18, dels ock på huru många afdelningar domstolen
skall under olika tider af året fördelas, där antalet utgör respektive
20, 19 och 18.))

y- Justitierådet, Quensel tilläde för sin del följande:

»Mot den anordning för den tillfälliga balansens afarbetande, som
sålunda föreslagits, kan visserligen anmärkas, att högsta domstolen
komme att delvis arbeta med en sammansättning af endast fem ledamöter,
och detta i än större utsträckning än för närvarande äger rum.
Att sådant innebär eu afsevärd olägenhet kan ej förnekas. I sakens
natur ligger, att ett större antal ledamöter medför en större garanti
för målens allsidigare skärskådande och säkrare bedömande samt för
vinnande af det i högsta instansen viktiga resultat, att afgörandet bestämmes
af eu icke allt för fåtalig pluralitet. Ett önskningsmål, som
i detta sammanhang därför må kraftigt betonas, är, att för framtiden,
då regelmässiga förhållanden åter inträd t, högsta domstolens afdelningar
måtte, där ej genom samtidigt inträffande förfall för flera ledamöter
sådant omöjliggöres, alltid — såsom och af ålder ansetts lämpligt och
nödigt — bestå af sju ledamöter.

Såsom tillfälligt nödfallsmedel för balansens afarbetande bör däremot
den redan tillgripna utvägen att inskränka de dömandes antal
till fem kunna för kortare tid i något utsträckt grad anlitas, då annat
medel, förenadt med mindre olägenheter, ej synes stå till buds. Dock
bör härvid bestämdt fasthållas och uttryckligen fastslås, att denna utväg
är endast provisorisk och därför bör redan från början till viss kortare
tid begränsas. Skulle någon tanke uppstå, att med bibehållande af
högsta domstolens nuvarande arbetsområde allt vore väl beställdt, om
blott ytterligare tre permanenta justitierådsämbeten inrättades, må* häremot
än vidare erinras, att endast för en kortare tid högsta domstolens

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

nuvarande göromål kunna bestridas med en sådan mindre ökning af
ledamöternas antal. Väl skulle enligt den föreslagna provisoriska arbetsordningen
hvarje ledamots ordinarie tjänstgöring ej väsentligen ökas,
men, under det att nu i regel fyra suppleanter finnas tillgängliga, då
två sjumansafdelningar tjänstgöra, skulle under det provisoriska tillståndet
finnas att tillgå allenast två suppleanter för nitton tjänstgörande
ledamöter. Häraf blifver åter en följd, dels att suppleanttjänstgöringen
väsentligen förtynges, dels ock att vid inträffande samtidigt förfall för
ett jämförelsevis ringa antal ledamöter icke blott en utan måhända alla
högsta domstolens afdelningar måste tidtals arbeta med en sammansättning
af mindre än sju ledamöter.

Att en anordning med sådana konsekvenser, som att högsta domstolens
arbete väsentligen komme att äga rum på mera än två afdelningar
och på afdelningar, bestående af mindre än sju ledamöter, göres
permanent, anser jag så ytterst betänkligt, att, därest ej från början
hvarje tanke därpå aflägsnas, jag för sådan händelse ser mig nödsakad
att hellre ansluta mig till det inom högsta domstolen yppade förslaget
om förordnande af sex extra ordinarie bisittare i högsta domstolen, hur
allvarliga invändningar än kunna mot ett sådant förslag framställas.»

Justitierådet Silf ver stolpe anförde: »Beträffande de åtgärder, som
böra vidtagas för att för framtiden minska högsta domstolens arbetsbörda,
är jag i hufvudsak ense med justitierådet friherre Marks von
Wurtemberg. Det är visserligen endast med största tvekan jag biträder
förslaget, att högsta domstolens befattning med granskning af lagförslag
skall upphöra, enär jag för min del alltid antagit en sådan af rikets
högsta lagskipande myndighet verkställd pröfning af lagförslagen vara
den bästa garantien för deras praktiska tillämplighet, i all synnerhet
när frågan gällt stiftande eller förändrande af allmän civil- eller kriminallag.
Men då det eftersträfvade målet att söka undvika en permanent
ökning af ledamotsantalet i högsta domstolen synes icke kunna vinnas,
med mindre högsta domstolen befrias från arbetet med laggranskningen,
finner jag mig härutinnan knappast äga något val. Emellertid kan jag
icke förorda, att högsta domstolens befattning med laggranskningen
upphör, under annan förutsättning än att densamma öfverflyttas å en
ny permanent institution, sammansatt af personer med enahanda kompetens,
som erfordras för utnämning till justitieråd.

Äfven i fråga om de särskilda åtgärder, som äro af nöden för
afarbetande af den nu befintliga balansen, kan jag i väsentliga delar
instämma med justitierådet friherre Marks von Wurtemberg. Jag anser
mig likaledes böra särskildt betona, att det föreslagna tillsättandet af

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 14.

tre nya ledamöter i högsta domstolen måste betraktas endast såsom en
provisorisk anordning af beskaffenhet att oskiljaktigt sammanhänga med
de åtgärder, som föreslagits för att minska högsta domstolens arbetsbörda.
Men, därest icke i samband med de tre nya ledamotsplatsernas
inrättande sådana lagändringar beslutas, som påkallas för att, så vidt
möjligt, för framtiden förebygga uppkomsten af ny balans, och således
högsta domstolens arbete på tre afdelningar under en längre följd af
år blifver oundvikligt, synes mig den enda riktiga utvägen vara att
efter verkställd grundlagsändring tillsätta sex nya ordinarie ledamöter,
på det åtminstone den trygghet i afseende å rättskipningen måtte bevaras,
att alla tre afdelningarna blifva sammansatta af sju ledamöter».

-Justitierådet Hellström utlät sig:

»I afseende å de åtgärder, som höra vidtagas till minskande af
högsta domstolens arbetsbörda är jag i hufvudsakliga delar ense med
justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg; och anser jag, som finner
det synnerligen olämpligt och med god rättegångsordning knappast förenligt
att domarebefattning i högsta domstolen utöfvas af tillförordnade
domare, lika med friherre Marks von Wiirtemberg att för afarbetande
af nu befintliga balansen tre nya justitieråd böra tillsättas. Men, ehuruväl
jag hyser förhoppning därom att, därest domstolen erhåller sålunda
ifrågasatt förstärkning samt domstolens arbetsbörda tillika, på sätt föreslagits,
minskas, den befintliga balansen inom loppet af några år skall
vara afarbetad, kan jag dock icke förorda att redan nu i lag fastslås
den tidpunkt, då antalet ledamöter i högsta domstolen åter skall minskas».

Justitierådet Thollander anförde: »Beträffande åtgärder till förebyggande
af framtida balans anser jag i första rummet stadgande om
en summa revisibilis böra komma under öfvervägande. Att på förhand
bedöma styrkan af ett befaradt motstånd mot eu sådan åtgärd torde
vara vanskligt. Då fråga väcktes om att fattigvårdsmålen icke skulle
få fullföljas i högsta domstolen, visade sig, att det motstånd, man förutsatt,
i själfva verket var ganska lätt brutet.

Ehuru högsta domstolens befriande från allt arbete med laggranskning
skulle i hög grad minska dess arbetsbörda, tvekar jag dock att
tillstyrka en sådan åtgärd, då den nuvarande ordningen tvifvelsutan i
stort sedt ländt till lagstiftningens fromma och genom den djupare
inblick i lagarnes anda, som af högsta domstolens ledamöter vid granskningen
förvärfvats, fördelaktigt återverkat på lagtillämpningen. I någon
mån skulle till minskning i högsta domstolens arbete lända, om dess
yttrande i regel icke inhämtades annat än i fråga om egentlig civiloch
kriminallag.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

I fråga om åtgärder till afarbetande af den nu befintliga balansen
instämmer jag i hvad justitierådet friherre Marks von Wurtemberg
anfört och tillstyrkt».

Justitierådet Carlson yttrade: »1 likhet med de flesta ledamöter,
som hittills yttrat sig i ärendet, anser jag, att högsta domstolens arbetsbörda
bör minskas så, att någon stadigvarande eller tidtals inträdande
ökning af det nuvarande antalet ledamöter icke blir behöflig, och att
för sådant ändamål dels högsta domstolens befattning med lagärenden
och . ansökningsärenden bör inskränkas på sätt dessa ledamöter föreslagit,
dels ock åtgärder böra vidtagas i syfte att minska tillströmningen
af tvistemål och brottmål. I sistnämnda afseende synes mig i första
rummet böra ifrågasättas, beträffande tvistemålen, att ytterligare öka
revisionsskillingen, och, beträffande brottmålen, att frånkänna målsägande
och annan enskild åklagare rätt att fullfölja talan om ansvar
samt göra erläggandet af en mot revisionsskillingen svarande afgift till
villkor för rätt för målsägande och för tilltalad, som icke är till ansvar
dömd, att fullfölja talan i fråga om skadestånd m. m.

En tillfällig förstärkning af högsta domstolens arbetskrafter är
af nöden för afarbetande af den nuvarande balansen; och anser jag, i
följd häraf, lika med justitierådet friherre Marks von Wiirtemberg, att
lagen om högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar bör ändras
så, att justitieråd ens antal kommer att under de n ärmaste tre åren
utgöra 21 och därefter i mån af inträffade ledigheter åter nedgå till
18. Deii nuvarande årliga tjänstgöringstiden för afdelningarne tillsamman,
82 veckor, skulle på sådant sätt kunna, utan utsträckt användning
af afdelningar med allenast fem ledamöter, ökas till 96 eller
97 veckor för den tid, under hvilken högsta domstolen bestode af 21
ledamöter, för att därefter suecessive nedgå till 92, 87 och 82 veckor.
Det vore enligt min mening önskligt, att man kunde stanna vid dessa
tjänstgöringstider. I hvarje fall torde de icke lämpligen kunna ökas
med mera än 4 å 5 veckor, enär redan härför förutsättes eu ökning
af tjänstgöringstiden för femmans-afdelningar från 12 veckor till 24 å
27 veckor »

Justitieråden Lilienberg och Claeson förenade sig om följande af
den förstnämnde afgifna yttrande:

»Då de årligen inkommande målens antal i förening med den
under arens lopp uppkomna balans, som visar stark tendens att ökas,
vida öfverstiger måttet af det arbete, som af högsta domstolen med
dess nuvarande tjänstgöringstid kan utföras, och då det dröjsmål med
målens afgörande, som härigenom uppstår, utan tvifvel länder de rätt -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

sökande till stor skada, måste, enligt min åsikt, ovillkorligen åtgärder
vidtagas för afhjälpande af detta missförhållande. Att pålägga domstolens
ledamöter en längre tjänstgöringstid skulle dock säkerligen
medföra menliga följder icke blott för dem själfva utan ock för rättskipningens
och öfriga arbetens beskaffenhet, i hvilket afseende jag
hänvisar till konstitutionsutskottets memorial vid 1856—58 årens riksdag
i anledning af väckt förslag att domstolen framdeles skulle arbeta på
två afdelningar. Det däri gjorda uttalande både i sistnämnda afseende
och angående följderna af rättskipningens långsamhet äger fortfarande
sin fulla tillämpning.

Om således, för att öka arbetsprodukten, antalet ledamöter måste
ökas, ligger närmast'' att begagna den för detta ändamål i regeringsformen
anvisade möjligheten att höja antalet med tre, således till 21.
En sådan tillökning skulle sätta domstolen i tillfälle att tjänstgöra på
derå afdelningar, än nu är fallet, därvid olika kombinationer kunna
tänkas. Den tidslängd, hvarunder, och det sätt, hvarå tjänstgöringen
sålunda skulle utsträckas, blefve i viss grad beroende på i hvad män
tjänstgöring med fem ledamöter på afdelningen kunde anses lämplig,
därvid dock alltid skulle tillses, att mål af större betydelse blefve föredragna
inför sju ledamöter. Men härom torde blifva tillfälle att
närmare förhandla och besluta vid behandlingen af de förändringar,
som, i fall antalet ledamöter, såsom ofvan är föreslaget, blefve ökadt,
måste vidtagas i lagen angående domstolens tjänstgöring på afdelningar
den 26 mars 1897.

Om dessa åtgärder vidtoges och helst så snart som möjligt, så
att den behöfliga förstärkningen kunde begynna sin verksamhet den
1 maj 1905, skulle balansen inom få år komma att afarbetas. Emellertid
vore det i hög grad önskvärd! om åtgärder under tiden kunde vidtagas,
för att befria domstolen från behandlingen af en del ansökningsärenden
ocli obetydligare mål, så att dess i egentligaste mening dyrbara
tid användes endast för värdigare föremål. Ju grundligare ett utrensningsarbete
i sådan riktning göres, desto säkrare kan man hoppas, att
antalet ledamöter i mån af afgång åter skall kunna nedbringas, hvilket
ur flere synpunkter vore önskvärd!. Justitiedepartementet borde därföre
snarast möjligt bereda i det afseende! erforderliga lagförslag till
vederbörlig ompröfning. Men att redan nu söka närmare bestämma
hvad innehåll, som åt dessa bör gifvas, skulle endast fördröja lösningen
af'' den för närvarande mest angelägna uppgiften, nämligen den befintliga
balansens afarbetande.))

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Lindbäck, Petersson,
Bolrnan och Gassel förenade sig-, anförde:

»Jag biträder i allo det af justitierådet friherre Marks von
Wurtemberg gjorda uttalande om nödvändigheten däraf att högsta domstolens
arbetsbörda redan inom den närmaste framtiden afsevärdt minskas.
Jämväl instämmer jag i det stora hela i det yttrande, som han afgifvit
beträffande de åtgärder, som i berörda syfte borde vidtagas, allenast
med den reservation att, då beloppet af revisionsskillingen så nyligen
blifvit fastställdt efter sammanjämkning af olika inom Riksdagens kamrar
fattade beslut, lämpligheten att redan nu ånyo bringa denna fråga å
bane synes kunna dragas i tvifvelsmål. Framförallt vill jag emellertid
— i likhet med justitierådet friherre Marks von Wurtemberg — hafva
på det kraftigaste betonat att, så framt man ej vill besluta sig för
införande af en summa revisibilis, högsta domstolen, för att blilva i
tillfälle att så som sig bör fullgöra sin egentliga och hufvudsakliga
uppgift såsom högsta domstolsinstans, oundgängligen måste befrias från
den för hvarje år växande bördan af laggranskningen.

Däremot kan jag ej biträda förslaget att för afarbetande af den
nu befintliga balansen tillsätta tre nya justitierådsämbeten. Att för
afhjälpande af en tillfällig olägenhet tillgripa ett sådant medel som
tillsättande af nya ordinarie ämbetsmän synes i och för sig vara mindre
egentligt och föga tilltalande; och olämpligheten af en dylik åtgärd
träder än mera i dagen, då man betänker, att sedan efter några års
förlopp balansen nedbragts till ett normalt mått och sålunda det åsyftade
ändamålet vunnits, justitierådens antal ej omedelbart utan allenast
i mån af ledamöters afgång kan nedbringas till det normala, något som
under vissa förhållanden kan komma att dröja ganska länge.

Äfven ur andra synpunkter finner jag ifrågavarande förslag medföra
mycket afsevärda olägenheter. Huru än, om tre nya justitierådsämbeten
tillsättas, arbetet må ordnas, lärer det, om en effektiv afarbetning
af balansen skall åstadkommas, ej kunna undvikas, att af högsta
domstolens afdelningar åtminstone eu måste så sammansättas, att den
består af allenast fem ledamöter. Visserligen fungera för närvarande
på grund af bestämmelsen i lagen den 26 mars 1897 under tre veckor
i maj och tre veckor i oktober hvarje år tvenne af fem ledamöter bestående
divisioner. Men redan i denna ringa omfattning kan en sådan
anordning ingalunda sägas vara tillfredsställande, och eu mera utsträckt
användning däraf måste jag för min del på det allvarligaste afrada.
Det är, synes mig, en ej blott riktig utan såsom regel oeftergiflig
grundtanke, att de rättskunnige ledamöternas antal i den högre instansen

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

bör vara större än i den lägre; och uppenbart är att en allsidigare och
grundligare pröfning af rättstvisterna kan väntas från en talrikare
domarepersonal. I detta hänseende må erinras om förhållandena i våra
grannländer, där för domförhet i högsta instansen erfordras, i Norge
att minst sju och i Danmark att minst nio ledamöter äro tillstädes.
Enligt min åsikt kan man således hysa berättigade farhågor, att en
kvantitativ ökning i arbetsprodukten genom inrättande af fem-mansdivisioner
skulle vinnas endast på bekostnad af en nedsättning i arbetets
inre värde.

Den enklaste och naturligaste utvägen att råda bot för nu uppkomna
missförhållanden är enligt min uppfattning att förordna ett
antal — förslagsvis 6 — extra ordinarie bisittare i högsta domstolen
för tjänstgöring under så lång tid, som kan beräknas vara erforderlig
för ätt nedbringa balansen till en normal siffra. Om sex extra ordinarie
bisittare förordnas, skulle därigenom, utan att arbete på afdelning bestående
af fem ledamöter behöfde ifrågakomma, vinnas en årlig ökning
i arbetstiden af åtminstone 24 veckor, hvarigenom, då medeltalet i
veckan afgjorda revisionssaker och besvärsmål under senaste femårsperioden
uppgått till omkring 16, den så att säga obehöriga delen af
balanserade mål med all säkerhet skulle kunna blifva afgjord under
loppet af omkring två år. Visserligen kan den nu föreslagna anordningen,
hvilken förutsätter ändring i grundlag, ej träda i kraft så
tidigt som den af justitierådet friherre Marks von Wurtemberg förordade,
hvilken möjligen skulle kunna vinna tillämpning från någon
tidpunkt under senare delen af nästkommande år. Men denna jämförelsevis
mindre betydande olägenhet skulle — äfven frånsedt frågan
om arbete på fem-mans- eller på sju-mans-afdelningar — motväga^ däraf,
att med sex extra ordinarie bisittare balansen, såsom nyss visats, bör
kunna afarbetas på två år, medan däremot, om tre nya justitierådsämbeten
tillsättas, det säkerligen kommer att visa sig, att minst tre år
skola för samma ändamål åtgå.

Nu skulle jag visserligen, därest fråga vore om att skapa ett
stadigvarande system af extra ordinarie bisittare i högsta domstolen,
ingalunda vilja förorda en dylik anordning. Men de anledningar till
farhågor, som under dylik förutsättning kunde förefinnas, synas mig i
allt väsentligt vara undanröjda, om saken så ordnas, att i grundlag
inryckes uttrycklig bestämmelse därom, att extra ordinarie bisittare i
högsta domstolen må förordnas endast då, för särskildt behof, Konung
och Riksdag därom för viss tid besluta.

Bih. till Biksd. Prof, 1905. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 14.

På grund al livad jag nu anfört, hemställer jag, att herr statsrådet
behagade gå i författning om framläggande af förslag om förordnande
för viss tid af sex extra ordinarie bisittare i högsta domstolen.
»

Justitierådet Skärm yttrade: »Det ligger i sakens natur att med
ökad folkmängd och ökad utveckling af affärsförhållanden antalet af
de fall, där domstolarnes ingripande påkallas, också ökas, och att häraf
i sin ordning en tillökning af domstolspersonalen såväl vid underdomstolarne
som i högsta domstolen måste betingas. För högsta domstolen,
som har till uppgift att upprätthålla enheten inom rättskipningen, torde
dock en ökning af personalen böra vidtagas med stor varsamhet och
endast i det fall, att andra medel till lagskipningens behöriga upprätthållande
i högsta instansen saknas. Den tid varder nog kommande då
en permanent tillökning af högsta domstolens afdelningar och i följd
däraf af dess ledamöter ej kan undvikas; men en sådan utvidgning
synes mig då ej böra företagas annorlunda än i sammanhang med fördelning
emellan de olika afdelningarne af målen och ärendena efter
dessas beskaffenhet. Att ty förutan nödig enhet i rättskipningen icke
kan, med flera afdelningar inom högsta domstolen, vidmakthållas, torde
redan vara af erfarenheten ådagalagdt. Det nu använda medlet att vid
divergerande beslut hänskjuta mål till afgörande i plenum liar nog i
många fall, när högsta domstolen arbetat på endast två afdelningar,
visat god verkan. Olägenheterna af denna anordning, särskildt den
tidsförlust och det ökade arbete, de dubbla föredragningarne medföra,
komma dock gifvetvis att tilltaga i samma mån som flera afdelningar
inom högsta domstolen föranleda ökadt behof af plena.

Redan för flera år sedan har vid fråga om åtgärder till afhjälpande
och förekommande af balans inom högsta domstolen framhållits,
att det hufvudsakliga, om ej enda verksamma medlet i sådant hänseende,
som under för handen varande förhållanden kunde tillrådas, vore att
från högsta domstolens arbetsområde afskilja en mängd mål och ärenden,
som vore dels främmande för högsta domstolens egentliga uppgift dels
ock af den beskaffenhet, att deras behandling af högsta domstolen måste
anses såsom ett obehörigt slöseri med dess dyrbara tid och arbetskrafter.
Hade i stället för de åtgärder, som vidtagits och som redan från början
kunde förutses och sedan äfven befunnits vara af rätt tvifvelaktigt
gagn, ett sådant afskiljande i behörig omfattning ägt rum, stode helt
säkert högsta domstolen ej inför den betydliga balans, som nu förefinnes.
Att ett sådant afskiljande kan och äfven bör ske är redan inom högsta
domstolen framhållet; och om nödiga åtgärder i sådant syfte utan dröjs -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

mål vidtagas, torde den nuvarande balansen ej vara värre, än att man
skäligen kan hoppas att med redan befintliga arbetskrafter densamma
skall kunna nedbringas till normal storlek.

Man invänder häremot, att för vederbörande parters rätt och bästa
skyndsamma, provisoriska åtgärder måste vidtagas beträffande den nuvarande
balansen. För min del kan jag ej se annat, än att rätt snart
genom högsta domstolens befriande från vissa mål och ärenden skulle
åt densamma beredas tillfälle till arbete å balansens minskning. I
sådant afseende synes i främsta rummet kunna iakttagas, att högsta
domstolen hädanefter ej betungas med laggranskningsarbete annorledes
än i oundgängligen nödvändiga och trängande fall, äfven om därigenom
lagstiftningsarbetet skulle något fördröjas. Om än så många och. goda
lagar utfärdas, torde do ej vara till synnerligt gagn, om ej lagskipningen
obehindradt och på tillfredsställande sätt fungerar, och det lagstiftningsarbete,
som sker på lagskipningens bekostnad och till förfång
för denna, torde ej befordra utan tvärtom motverka sitt egentliga ändamål.
Laggranskningsarbetet har på sista tiden fått en sådan omfattning,
att det ej låter förena sig med högsta domstolens egentliga uppgift
såsom högste lagskipare, utan att olägenhet på ena eller andra
hållet uppstår.

Hvilka åtgärder i syfte att minska och förekomma balans vidare
kunna och böra företagas är af andra ledamöter i högsta domstolen
angifvet; och då dessutom hvarje åtgärd till inskränkning af högsta domstolens
arbetsområde måste i hvarje fall föregås af en noggrann utredning,
som här ej kan äga rum, anser jag ej nödigt att härutinnan
närmare yttra mig. Dock vill jag uttala min åsikt, att både införande
af en summa revisibilis och'' ett^ytterligare höjande af revisionsskillingen
synes vara åtgärder, som skäligen kunna komma i fråga att i ofvanangifna
syfte användas.

Anser man åter ej lämpligt att inskränka högsta domstolens arbetsområde
eller att genom införande af en summa revisibilis eller
liö]ning af revisionsskillingen minska tillflödet af mål, eller anser man
att i allt fall faran af den nuvarande balansen är allt för öfverhängande
för att medgifva afvaktandet af det resultat, åtgärder i berörda syfte
kunna medföra, är jag för min del af den mening, att annan utväg ej
finnes än att redan nu inrätta högsta domstolen på tre afdelningar
med sju tjänstgörande ledamöter i hvarje och att i sammanhang därmed,
såvidt sig göra låter, fördela målen och ärendena efter deras beskaffenhet
på de olika afdelningarne. Fn sådan anordning kräfver dock en till -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

ökning af högsta domstolens ledamöter med minst 6; och då jag delar
de betänkligheter, som uttalats mot införande af tillförordnade ledamöter
i högsta domstolen, torde det ej kunna undvikas, att dessa sex
nya ledamöter blifva ordinarie.

Jag förbiser ej svårigheten att, särskildt med hänsyn till den efter
nuvarande prisförhållanden i hufvudstaden, otillräckliga aflöning, som
bestås högsta domstolens ledamöter, erhålla fullt lämpliga personer till
de nya platserna; men kostnadsfrågan, som i alla händelser i förhållande
till sakens vikt blir rätt obetydlig, synes mig i detta hänseende ej böra
spela någon som helst roll.

Skulle framdeles visa sig, att så stor personal i högsta domstolen
ej är behöflig, låter det sig ju gorå att genom underlåtenhet att besätta
uppkommande vakanser så småningom minska ledamöternas antal. För
min del befarar jag dock att, om ej arbetsområdet på ett eller annat
sätt minskas, behofvet af tre afdelningar kommer att för framtiden visa
sig tämligen konstant.

Beträffande de af andra högsta domstolens ledamöter föreslagna
anordningar, synas mig dessa, isynnerhet den med tillsättning af endast
tre nya ledamöter i högsta domstolen, innebära ett större ondt än det
man vill afhjälpa.

Denna anordning förutsätter, att högsta domstolen skulle under
den tid, som för balansens bortarbetande erfordras, arbeta på tre afdelningar,
antingen så, att två afdelningar utgöras hvardera af sju
ledamöter och eu af fem ledamöter eller så, att eu afdelning består af
sju ledamöter och de två andra hvardera af fem eller ock så,, att under
hela året arbetar en afdelning på sju och eu afdelning på fem samt
en afdelning ömsom på fem och ömsom på sju ledamöter. I alla händelser
skulle således minst en afdelning med fem ledamöter arbeta
hela året.

Jag vill här först anmärka att det under sådant förhållande ej
torde blifva möjligt att inskränka den af fem ledamöter bestående afdelningens
verksamhet till endast ringare mål, som enligt §22 regeringsformen
må af fem ledamöter pröfvas och afgöras. Den föreslagna
anordningen förutsätter alltså såvida fem-mans-afdelningen skall hafva
jämn sysselsättning, efter min uppfattning, en grundlagsändring, hvarigenom
fem-mans-afdelningarnes kompetens utvidgades.

För min del är jag dock långt ifrån att vilja tillstyrka en grundlagsändring
i sådant syfte.

På grund af lagen den 26 mars 1897 har högsta domstolen
visserligen alltsedan under en kortare tid, inalles 6 veckor årligen,

Kurnjl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

arbetat på tre afdelningar, cläraf en med sju och två hvardera med
fem ledamöter. Vid utfärdandet af denna lag hyste man nog den förhoppning,
att den skulle utgöra endast ett provisorium, afsedt att i
undantagsfall och när befintlig balans gjorde sådant nödigt, tillgripas.
Olägenheterna af fem-mans-afdelningar i högsta domstolen torde redan
då varit både förutsedda och insedda. Förhoppningen att denna anordning
skulle genom balansens snara undanröjande behöfva endast en
kortare tid användas, har visat sig fullständigt illusorisk, under det att
de förutsedda olägenheterna blifvit eu ledsam verklighet.

Ett mål afgöres i hofrätt i regeln af fem ledamöter. Att låta
det fullföljas till en öfverinstans bestående också af fem ledamöter och
med hufvudsakligen samma processuella förfaringssätt som hofrätten
torde — äfven med hänsyn till de större fordringar, som böra på
högsta domstolens ledamöter ställas — ej lämna så tillräckliga förutsättningar
för erhållande af ett bättre och riktigare resultat än det i
hofrätten vunna, att tillvaron af en öfverinstans under sådana förhållanden
kan anses berättigad.

För närvarande har ansetts och, som det synes, med stöd af
lagen den 26 mars 1897, att, med undantag endast för de ganska
fåtaliga, så kallade sju-mans-målen, Indika alltid af sju ledamöter afgöra»,
högsta domstolens alla tre afdelningar, ehvad de utgöras af fem eller
sju ledamöter, hafva alldeles samma kompetens att upptaga och pröfva
mål af hvad beskaffenhet och omfattning som helst; och det beror
hufvudsakligen af eu slump, huruvida ett mål skall komma på den ena
eller andra afdelningen, om det skall pröfvas af fem eller sju ledamöter.
Jag skall här ej inlåta mig på frågan, huruvida detta förfaringssätt
väl öfverensstämmer med § 22 regeringsformen; men däraf har
ej sällan följt, att under det på sju-mans-afdelningen föredragits obetydliga
bagatellärenden, såsom ansökningar om tillstånd till äktenskap
eller om upplösning af sådana, på fem-mans-afdelningarne föredragits
och afgjorts de viktigaste saker. Eu sådan anordning i högsta domstolen,
hvartill motstycke väl näppeligen torde kunna påvisas, anser jagför
min del såsom eu oformlighet, som icke kan försvaras och som icke
bör bibehållas, än mindre utvidgas.

Till följd af den jämförelsevis korta tid af året, hvarunder detta
förhållande hittills ägt rum, hafva olägenheterna ej blifvit så kännbara
eller i ögonen fallande som eljest torde blifvit förhållandet,, men skulle,
såsom nu ifrågasatts, af högsta domstolens tre afdelningar minst eu
under hela året arbeta med endast fem ledamöter, skulle detta efter min
åsikt medföra en allvarsam fara icke blott för enheten inom rättskip -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

ningen utan äfven för högsta domstolens inflytande på densamma
äfvensom för högsta domstolens ställning och anseende i allmänhet;
och den möjliga, ehuru ganska ovissa fördelen, att eu del mål afgöras
en eller annan månad tidigare än eljest skolat ske, synes mig ej uppväga
olägenheterna af en anordning, hvarigenom efter mitt förmenande
landets rättsväsende skulle drabbas af en skada, som sent torde komma
att botas.

Att såsom jämväl föreslagits förstärka högsta domstolen med
sex extra ledamöter för den tid befintlig balans sådant kräfde är, såsom
redan af flera ledamöter påvisats, förenadt med så stora olägenheter och
betänkligheter, att jag för min del anser en sådan anordning, ehuru visserligen
att föredraga framför fem-mans-afdelningarne, icke böra förordas.»

Justitierådet Herslow anförde: »Det torde numera vara af erfarenheten
tillräckligt ådagalagdt, att hittills vidtagna åtgärder för afarbetande
af den under senare åren inom högsta domstolen uppkomna balans af
oafgjorda mål och ärenden icke varit tillfyllestgörande. Sålunda har,
hvad angår revisionssakerna, utgående balansen af dessa, enligt hvad
som inhämtas af den af statsrådet och cliefon för justitiedepartementet
till högsta domstolens ledamöter öfverlämnade statistiska tabell, utgjort
698 år 1899, 683 år 1900, 631 år 1901, 684 år 1902 och 723 år 1903,
medan antalet af de revisionssaker, som under sagda tid årligen slutbehandlats,
växlat mellan 426 och 630 och således icke under något af
nämnda år ens fullt uppgått till antalet af de för året utbalanserade.
Under samma fem år har antalet af årligen utbalanserade oafgjorda
brottmål utgjort minst 298 och högst 449, till hvilket sistnämnda belopp
utgående balansen af dessa mål uppgått år 1903, under det minst 436
och högst 528 sådana mål årligen i högsta domstolen slutbehandlats.
Inom öfriga kategorier af mål och ärenden med undantag af skiftesmålen,
om Indika längre fram skall särskildt handlas, förefinnes icke
någon nämnvärd balans.

Ytterligare åtgärder i ofvanberörda syfte lära således vara af
behofvet påkallade. Det, hvaråt tanken i detta afseende först vänder
sig, är att genom ökande af justitierådens antal, i likhet med hvad
redan tvenne gånger skett, bereda högsta domstolen tillfälle att arbeta
på flera afdelningar, än som nu äro att tillgå. Denna utväg synes
emellertid vid närmare öfvervägande vara den minst lämpliga. Utom
det att ett fortgående på denna väg leder till oskäliga kostnader, skulle
en organisation med flera afdelningar inom högsta domstolen, än de
nuvarande, medföra åtskilliga väsentliga olägenheter, särdeles om dessa
afdelningar i regeln komme att bestå af endast fem ledamöter eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

tillfälligt förordnade medlemmar inrymdes i högsta domstolen. I de
båda sistnämnda fallen skulle de från högsta domstolen utgående domar
och utslag säkerligen — och detta med allt skäl — förlora icke så litet
i auktoritet. Den för rättstillståndet så ytterst viktiga enheten och
kontinuiteten i lagskipningen har äfven med den nuvarande arbetsfördelningen
inom högsta domstolen stundom visat sig icke vara så
lätt att upprätthålla och skulle genom domstolens ännu större splittring
uppenbarligen utsättas för ytterligare fara. Ju flera afdelningar i högsta
domstolen inrättas, desto oftare skall det för bevarandet af lagskipningens
enhet blifva nödvändigt att hänskjuta målens afdömande till
plenum, en utväg, som med den dubbla föredragningen först på afdelningoch
därefter inför alla afdelningarne samfäldt skulle väsentligt motverka
det afsedda ändamålet att öka högsta domstolens arbetsprodukt.
Slutligen liar det redan nu mer än en gång varit förbundet med icke
ringa svårighet att åt högsta domstolen förvärfva fullt kompetente medlemmar,
ett förhållande, hvartill den omständighet, att de för justitieråden
år 1874 bestämda och allt sedan oförändradt gällande löneförmåner
uppenbarligen icke stå i skälig proportion till de under senare åren
särskild! i hufvudstaden betydligt fördyrade lefnadsomkostnaderna, säkerligen
icke varit utan skuld. Svårigheten i berörda afseende komme
antagligen att tilltaga i samma mån som ökning af justitierådens antal
inträdde.

Då ett snabbare och intensivare arbete, än det som för närvarande
presteras af högsta domstolen, bestämdt icke kan äga rum med mindre
än att arbetets beskaffenhet däraf skulle lida, bör enligt min åsikt
reformen i ifrågavarande afseende hufvudsakligen gå därpå ut att, såvidt
sådant med nu gällande rättegångsordning utan alltför stora rubbningar
låter sig göra, befria högsta domstolen från alla sådana mål och
ärenden, som utan fara såväl för däri intresserade parter som ock för
bevarandet af rättskontinuiteten kunna från högsta domstolens befattningundantagas.
Den moderna processlagstiftningen bemödar sig att så
mycket som möjligt begränsa antalet af de tvister och rättsfrågor, som
få dragas under högsta instansens bedömande. Detta blifver också
nödvändigt i vårt land, därest man vill hafva en fullt kompetent och
därtill icke onödigt kostbar högsta domstol. Dennas egentliga uppgift
torde vara att i egenskap af central domstol för hela riket främja enheten
i rättskipningen och tillika genom dess medlemmars djupare insikt icke
blott i lagens skilda delar utan äfven i hela rättssystemet innebära en
garanti för lagens rätta tillämpning i de till högsta domstolen hänskjuta
mål. Men däraf torde följa, att alla grupper af mål och ärenden, hvilka

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

antingen äro så beskaffade, att deras pröfning hvarken från juridisk
synpunkt kan vara af principiell betydelse eller erfordrar någon mera
djupgående lagkunskap, eller ock afse någon åtgärd, i hvilken, därest
den obehörigen utverkas, rättelse kan i annan ordning vinnas, utan risk
kunna och därföre vid det förhållande att de inkommande målens antal
så ökats, att deras afdömande ej inom skälig tid medhinnes, också böra
undandragas högsta domstolens handläggning. I enlighet härmed får
jag föreslå att genom ändring i nu gällande lag måtte stadgas

l:o) att talan icke må fullföljas mot öfverrätts utslag, hvarigenom

a) någon blifvit dömd att gälda skadestånd, arfvode till god man,
syssloman eller ombudsman, uppfostringsbidrag till oäkta barn eller
ersättning för rättegångskostnad, såvidt fullföljden skulle afse uppskattningen
af beloppet,

b) någon blifvit dömd att gå värjemålsed — detta i analogi med
hvad 30 kap. 4 § rättegångsbalken innehåller därom att utslag, hvarigenom
hofrätt visat mål åter till underrätt, icke må öfverklagas —,

c) myndig person blifvit ställd under förmyndare eller omyndig
förklarats myndig,

d) blifvit dömdt till skillnad till säng och säte emellan äkta makar,
med eller utan föreskrift huru med bo eller barns uppehälle och uppfostran
under skillnadstiden skall förhållas, eller ock yrkande om sådan
skillnad afslagits,

e) ansökning om lagfart eller inteckning förklarats hvilande,

f) i rättegångsmål förordnats om kvarstad, skingringsförbud eller
annan därmed jämförlig åtgärd,

g) yrkande om kvarstad, skingrings- eller reseförbud i utsökningsmål
eller ock om sådan handräckning, som i 157 eller 158 § utsökningslagen
eller andra till rättelse af hvad olagligen skett meddelade lagstadganden
förmäles, antingen blifvit bifallet eller lämnats utan afseende;

2:o) att, i händelse underrätt och hofrätt sammanstämmande förklarat
ett faktum vara bevisadt eller icke bevisadt, denna pröfning af
bevisfrågan skall, ändå att målet fullföljes hos högsta domstolen, lända
till efterrättelse, därest icke antingen nya bevis, som uppenbarligen
vederlägga berörda förklarande, varda förebragta eller ock domstolarne
befinnas hafva tagit miste i afseende å det slag af bevis, som beträffande
ett visst faktum i lag tillerkännes vitsord.

I afseende å sistnämnda moment torde bemärkas och, i händelse
förslaget skulle blifva gilladt, tydligen böra framhållas, att ordet »faktum»
skall fattas i sin pregnanta betydelse, d. v. s. såsom något som kunnat
förnimmas med de yttre sinnena och uteslutande konstaterats genom

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 14.

dessas iakttagelseförmåga. Därunder inbegripes icke det omdöme eller
den slutledning, hvartill det sålunda iakttagna kan föranleda. Uppfattningen
huruvida — för att anföra ett exempel — en våldshandling
skett med berådt mod, af hastigt mod eller i nödvärn beror på ett
omdöme, hvars riktighet förutsätter en grundlig insikt i juridiska
begreppsbestämningar, och befogenheten att kontrollera ett dylikt omdöme
bör följaktligen i hvarje fall tillägnas högsta domstolen. Härigenom
förlorar visseidigen det ifrågasatta stadgandet en icke ringa del
af sin betydelse för syftet att minska högsta domstolens arbetsbörda;
men hvad beträffar dels de mindre brottmålen, t. ex. de, som angå
förseelse mot ordningsstadgar och polisföreskrifter m. m., dels vissa
grupper af gröfre brottmål af vanligen mindre invecklad beskaffenhet,
såsom tjufnads- och åverkansmål, dels ock de civila tvistemålen, skulle
enligt min åsikt stadgandet lända till en ganska afsevärd förkortning
af den tid, högsta domstolen eljest behöfver ägna åt sådana mål.

Enligt ursprungliga innehållet i 11 och 19 §§ af 30 kap. rättegångsbalken
var företeende af nya bevis i högsta domstolen med högst
få undantag alldeles förbjudet. Om också detta förbud med den vidsträckta
omfattning, det sålunda haft, sedermera befunnits ohållbart,
torde dock en inskränkning af friheten i berörda hänseende vara icke
blott befogad, utan äfven af praktiska skäl synnerligen påkallad. Framläggandet
af skriftlig handling, som i och för sig äger beviskraft eller
af motparten tillerkännes vitsord, föranleder icke någon tidsutdräkt med
målets afgörande, enär domstolen i sådant fall är i tillfälle att omedelbart
bedöma bevisets inverkan i saken. Annorlunda är förhållandet,
då i högsta domstolen äskas förhör med vittnen. Vanligen tillätes icke
sådant förhör, med mindre de åberopade vittnena i skriftlig attest förklarat
sig kunna intyga något förhållande, som af högsta domstolen,
efter det målet i sin helhet föredragits, pröfvas äga inflytande på utgången
af detsamma. Då vittnesförhör medgifves, får naturligtvis med slutliga
afgörandet anstå till dess vittnena blifvit hörda eller parten försutit
rätten att af den erhållna tillåtelsen sig begagna. Därefter måste fullständig
föredragning af målet i högsta domstolen ånyo äga ruin.
Genom denna dubbla föredragning spilles mycken och dyrbar tid, ofta
utan afl nytta, såsom då vittnena, hvithet icke är sällsynt, icke kunnat
vidhålla hvad de i attest uppgifvit. Har parten under den föregående
behandlingen af målet haft både anledning och tillräckligt rådrum att
Bill. till Bikscl. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft. 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

inkalla sina vittnen, borde enligt min åsikt vittnesförhör i sista instans
icke vara tillåtet. Jag får alltså hemställa om en ändring af lagen i
det syfte

att parts anhållan om vittnesförhör i högsta domstolen icke må
bifallas, utan så är, att förut af honom under rättegången framställd
begäran om förhör med samma vittne blifvit afslagen eller parten eljest
saknat möjlighet eller anledning att tidigare inkalla vittnet i målet.

Icke sällan inträffar det, att part, som i högsta domstolen fullföljer
talan, icke noga angifver, i hvilket afseende han söker ändring,
utan endast åberopar hvad han förut i målet anfört, eller framställer
sitt ändringssökande i andra dylika allmänna ordalag. Den tvekan
beträffande fullföljdens omfattning och syfte, som härigenom kan uppkomma,
särdeles då målet ursprungligen rört sig om en större mängd
tvistepunkter, såsom förhållandet vanligen är i redovisningsmål och
andra på vidlyftigare räkningar grundade tvister, föranleder stundom
eu betydligt omständligare föredragning och granskning af handlingarne
i saken, än som skulle erfordrats, därest parten tydligt och med nödigutförlighet
förklarat, i huru vidsträckt mån ändring påkallas. Det kan
näppeligen anses för mycket begärdt, att åtminstone den, som fullföljer
talan i högsta instans, redigt och fullständigt framställer de yrkanden,
hvaröfver han äskar domstolens yttrande. En sådan fordran synes vara
grundad lika mycket i det allmännas som i motpartens intresse. Med
anledning häraf torde i lag böra meddelas eu föreskrift i den riktning
att hvad angår mål, som fullföljes hos högsta domstolen, pröfningen
icke må sträckas utöfver hvad den, som söker ändring, tydligt
och specifikt angifvit såsom ändringssökandets föremål och syfte, samt
att, där icke något yrkande med dylik noggrannhet finnes framställdt,
ändringssökandet skall lämnas utan afseende.

De nuvarande skiftesmålen, ehuru icke sällan af ganska vidlyftig
omfattning, äro med högst få undantag synnerligen enkla att afdöma
och ställa i detta afseende icke så stora anspråk på juridiskt vetande
som fastmer på erfarenhet och praktiskt omdöme. Den lagkunskap,
som för profningen af dessa mål kräfves, består så godt som uteslutande
i kännedomen af skiftesförfattningarne, och beträffande tillämpningen
af dessa har under den långa tid, handläggningen af sagda mål i sista
instans tillhört högsta domstolen, en stadgad i tryck bekantgjord praxis
utbildat sig. Vid sådant förhållande och då den för bedömande af

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition No 14.

skiftesfrågor erforderliga lag- och sakkunskap i tillräcklig grad lärer
vara att finna hos landtmäteristyrelsen, hvars utlåtande i dylika frågor
därföre ofta vanligen af föredraganden men stundom ock af högsta
domstolen inhämtas, i hvilket sistnämnda fall förnyad föredragning af
målet måste äga rum, synes afgörandet af skiftesmålen i sista instans,
under förutsättning att, såsom på senare tiden varit vanligt, till landtmäteridirektör
alltid utses en juridiskt bildad man, utan fara kunna
anförtros åt bemälda styrelse, desto hellre som styrelsen äger en lätt
och bekväm tillgång till kartor och handlingar, som ofta kunna vara
af väsentlig betydelse för målens utredning. Redan nu är pröfningen
i sista instans öfverlämnad åt landtmäteristyrelsen i afseende å en viss
skiftesfråga, nämligen den, huruvida, då karta förut finnes öfver de ägor,
som skola delas, ny ägomätning för ny kartas upprättande bör äga ruin.
Det förefaller nästan såsom ett obehörigt ödslande med krafter och
statens medel, att i högsta domstolen en dyrbar tid, som kunnat bättre
användas, upptages af nämnda mål. Anordningen att, såsom äfven
blifvit ifrågasatt, göra hofrätt till mellaninstans emellan ägodelningsrätt
och högsta domstolen, synes mig desto mer olämplig, som, utom andra
olägenheter, det definitiva afgörandet af ifrågavarande mål, för hvilka
ett skyndsamt slut är af mer än vanlig vikt, därigenom säkerligen i
liera fall komma att oskäligt fördröjas. Skiftesmålen hafva under de
sista åren i växande antal dragits under högsta domstolens pröfning,
hvilket förhållande till någon del torde hafva berott på införandet af
ägostyckningsförfarandet. Medan de år 1899 till högsta domstolen inkomna
skiftesmålen utgjorde endast 57, här antalet af de under hvarje
af åren 1900—1903 till högsta domstolen fullföljda sådana mål växlat
emellan 85 och 102. Högsta antalet af de under sagda fem år af högsta
domstolen årligen afgjorda mål af donna grupp utgjorde 84, minsta
antalet 55, 1903 års utgående balans af oafgjorda skiftesmål belöpte
sig till 137.

Med anledning af hvad jag sålunda anfört tillåter jag mig föreslå,

att högsta domstolen befrias från befattning med skiftesmålen,
och handläggningen af desamma i sista instans i stället uppdragas åt
landtmäteristyrelsen. Skulle i framtiden en regeringsrätt komma till
stånd, torde möjligen afgörandet af skiftesmålen i sista instans böra
öfverlämnas åt nämnda rätt i stället för landtmäteristyrelsen. Därest
förstnämnda förslag be linnés vara för vågsamt och en mellaninstans
för skiftesmålen anses kunna lämpligen införas, torde landtmäteristyrelsen
betydligt bättre än hofrätt vara ägnad att utgöra eu sådan instans.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 14.

Det är icke ovanligt, att högsta domstolen i sådana mål, för
hvilkas afdömande någon viss fackkunskap är af nöden, efter målets
föredragning infordrar utlåtande af något offentligt ämbetsverk, som
måste anses sitta inne med den erforderliga fackkunskapen. Detta inträffar
icke blott, såsom förut blifvit nämndt, i skiftesmål utan äfven i
hvarjehanda andra mål, t. ex. sådana, som angå patent, varumärke,
fartygs sammanstötning in. in., äfvensom i brottmål, där anledningförefinnes
till tvekan om den tilltalades tillräknelighet. Till förekommande
i möjligaste måtto af den dubbla föredragning, som i sagda
fall för närvarande måste äga rum och, vid det förhållande att dylika
mål oftast äro af en synnerlig vidlyftig beskaffenhet, vanligen föranleder
betydlig tidsutdräkt, torde, utan att någon olägenhet häraf lärer vara
att befara, kunna meddelas föreskrift om behörighet för nedre justitierevisionen att

i mål af den beskaffenhet, att särskild fackkunskap finnes
vara för målets pröfning erforderlig, före detsammas föredragning i
högsta domstolen inhämta utlåtande från vederbörande allmänna ämbetsverk.

Då, i öfverensstämmelse med hvad ofvan blifvit antydt, det synes
höra vara- målets beskaffenhet-, men icke t visteföremålets uppskattningsvärde,
hvarpå rätten att- fullfölja talan i högsta domstolen må bero,
torde stadgande af eu summa revisibilis, som i flera andra länder t. ex.
Xorge och Danmark finnes införd, icke böra komma i fråga, helst den
hos oss gällande föreskriften om nedsättande af revisionsskilling såsom
villkor för rättigheten att fullfölja talan mot hofrätts dom i revisionssaker
åtminstone i någon män är ägnad att verka i samma riktning
som bestämmelsen om en summa revisibilis. Emellertid skulle det förtjäna
att tagas i allvarligt öfvervägande, huruvida icke till förekommande
häraf att andra saker än de, beträffande hvilka, sakägaren på
lagliga grunder vore fullt öfvertygad om en för honom gynnsam utgång,
komme att fullföljas i högsta instans, revisionsskillingen lämpligen borde
förhöjas exempelvis till 300 kronor. En sådan förhöjning, skulle säkerligen
förebygga fullföljandet af många tvister, som eljest till skada för
såvä-l sakägaren som det allmänna utan giltigt skäl dragés under högsta
domstolens pröfning. Och då den, som är stadd i fattiga omständigheter,
är befriad från nedsättande af revisionsskilling, skulle hans rätt icke
genom förhöjningen beröras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

25 § regeringsformen tolkas nu sålunda, att högsta domstolen
skall höras öfver hvarje nådeansökning i brottmål. Detta har till följd
att, huru ofta. än nåd sökes af eller för en och. samma, person, ärendet
hvarje gång med samma fullständighet föredrages i högsta domstolen.
Hårig gnom synes högsta domstolens tid onödigtvis tagas i anspråk.
Har högsta domstolen en gång pröfvat, huruvida omständigheterna i
rannsakningsmålet gifva anledning till nåd — en pröfning som stundom
krafvel’ lika. djupgående insikt i gällande lag som afdömandet af
själfva målet — -torde därmed i regeln vara alldeles tillräckligt, helst
enligt 26 § regeringsformen två justitieråd alltid skola vara närvarande
i statsrådet, då nådeansökningar där förekomma, och öfver desamma
afgifva yttrande. Däremot och då det icke lärer med fog kunna ifrågasättas,
att nådeansökning, som ingifves i sammanhang med det själfva.
målet dragés under högsta domstolens bedömande, skulle v a.ra undantagen
från högsta domstolens yttrande, förefaller det såsom inkonsekvent,
om i hvarje annat tall nådefrägor ej skulle blifva föremål för utlåtande
af högsta domstolen. Med hänsyn härtill synes lagen lämpligen kunna
ändras därhän

att i hvarje brottmål, som af högsta domstolen hufvudsakligen
afdöm es och där tilltalad person blifver till ansvar fälld, högsta- domstolen
skall i sammanhang med målets pröfning, därest omständigheterna
i detsamma finnas därtill föranleda, hemställa om nåd, med utsättande
af den påföljd, som i stället för ådömda ansvaret synes böra drabba den
sakfällde,

att, då tilltalad person blifvit af underrätt eller öfverrätt dömd till
ansvar genom utslag, som vunnit laga kraft, högsta domstolen skall, där
nåd sökes af eller för den dömde, öfver ansökningen höras, så framt icke
högsta domstolen förut öfver enahanda ansökning afgifvit yttrande, samt

att fråga om nåd i brottmål eljest icke skall tillhöra högsta domstolens
handläggning, där icke Kungl. Maj:t i statsrådet i särskild! fall
finner nödigt att infordra utlåtande af högsta domstolen.

Under femårsperioden 1899—1903 hafva minst 166 och högst
189 nådeansökningar årligen inkommit till högsta domstolen, samt minst
165 och högst 200 sådana ansökningar hvarje år blifvit där slutligen
handlagda.

Att högsta domstolen höres öfver ansökning om upplösning af
äktenskapsförbindelse, om äktenskapsskillnad eller om tillstånd till ingående
af äktenskap, synes vid det förhållande, att äfven vid föredrag -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

ning- af sådana ärenden i konseljen två justitieråd skola vara närvarande,
icke vara af nöden, där icke Kungl. Maj: t i statsrådet i särsldldt fall
infordrar utlåtande af högsta domstolen.

Under åren 1899—1903 hafva minst 392 och högst 457 civila
ansökningar, af hvilka det ojämförligt största antalet haft något af
nyssnämnda tre syftemål, årligen inkommit till högsta domstolen, samt
minst 385 och högst 448 sådana ansökningar där årligen slutbehandlats.

Föredragningen af de till högsta domstolen remitterade lagförslag
har under de sista fem åren upptagit eu tid, växlande emellan 31 och
74 dagar på året. Affattande! af de ofta mycket vidlyftiga utlåtanden,
som granskningen af dessa förslag föranleder, upptager vanligen en
betydlig* del af ferierna (hvilka oftast äfven måste delvis användas till
studerande af större cirkulerande mål). Med den hos statsmakterna på
senare tiden alltmer framträdande tendens att göra Riksdagen delaktig
i afgörandet rörande alla sådana förslag, som, jämte det de äro af
offentlig rättslig natur, äfven falla inom den så kallade speciella privaträttens
område, samt i betraktande tillika af den snabba utveckling,
hvari näringslifvet i våra dagar befinner sig, torde det arbete, som
granskningen af lagförslagen med nuvarande anordning förorsakar högsta
domstolen, antagligen skola snarare ökas än minskas. Då sagda granskning
redan nu i alltför hög grad och till synnerligt men för de egentliga
rättegångsmålen, hvilkas afdömande obestridligen i främsta rummet
tillhör högsta domstolens uppgift, inkräktar på högsta domstolens
arbetstid, synes det vara af behofvet högligen påkalladt, att justitierådens
befattning med lagstiftningsfrågor ej mindre i högsta domstolen än
äfven i konseljen inskränkes till sådana lagförslag,

som äro att hänföra till allmän civil- och kriminallag äfvensom
kriminallag för krigsmakten och kyrkolag (87 § regeringsformen), och
justitieråden således befrias från handläggning af sådana förslag, som
äro hänförliga till speciell privaträtt, ekonomi- eller förvaltningsrätt
(89 § regeringsformen), desto hellre som granskningen af de till dessa,
senare grenar af rätten hörande förslag ofta förutsätter en fackkunskap,
som i regeln icke är att finna hos ledamöterna i högsta domstolen, eu
omständighet, som gör behandlingen i högsta domstolen af just dessa
förslag särskild! tidsödande.

Söker man nu för sig klargöra, huru den af mig föreslagna förändrade
anordningen af högsta domstolens åligganden, sedan densamma

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

i sin helhet genomförts, skulle komma att verka, så torde man kunna
i medeltal beräkna, att därigenom skulle årligen för en afdelning af högsta
domstolen frigöras följande antal hela föredragningsdagar, nämligen

genom befrielse från skiftesmålen .................................................. 20 dagar

,, inskränkning i lagföredragningen .................................... 18 ,,

,, inskränkning i föredragningen af nådeansökningar .. 10 ,,

,, inskränkning i föredragningen af civila ansökningar 10 ,,

,, öfriga inskränkningar (minst) ............................................ 14 ,,

tillsammans 72 dagar.

Med beräkning att å hvar af dessa dagar kunde handläggas i
medeltal två revisionssaker samt ett eller två kriminella besvärsmål
skulle, då det tages i betraktande att enhvar af de i högsta domstolen
tjänstgörande 13 revisionssekreterarne för att fylla sina bestämda föredragningsturer
behöfver ständigt hafva på sin rotel ungefär 15 revisionssaker
och lika många besvärsmål eller ett däremot svarande antal mål
af ett och samma slag samt att föredragningen af de civila besvärsmålen
bestrides af eu extra föredragande, den nu befintliga balansen i
högsta domstolen årligen högst betydligt minskas och vara helt och
hållet afarbetad antagligen inom tre år eller i hvarje fall på mindre
tid än fyra år. Därefter skulle den nu under sex veckor af året pågående
föredragningen på flera än två afdelningar kunna upphöra —
hvilket ur flera synpunkter vore synnerligen önskvärd! — samt två
justitieråd i mån af uppstående vakanser äfvensom två föredragande
kunna indragas, utan att, under förutsättning att antalet af de till
högsta domstolen åidigen inkommande mål och ärenden icke afsevärdt
ökades, någon balans därefter behöfde uppkomma. Och om, såsom
man väl får hoppas, en ny och mera tidsenlig domstolsorganisation och
rättegångsordning inom en icke alltför aflägsen framtid här i riket
komme till stånd, skulle därvid yppas tillfälle till att utan ringaste
olägenhet ännu kraftigare än, hvad af mig blifvit föreslaget, inskränka
rätten att fullfölja talan i högsta domstolen.»

Justitierådet Herslow tillkännagaf, att justitierådet Wijtcänder skriftligen
meddelat, att han, som fått kännedom om de inom högsta domstolen
yppade olika meningar i förevarande fråga, i allt väsentligt var
ense med justitierådet Billing.

In fidem

Aug. von Hartmansdorf.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Bilaga H.

Förslag

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på af delningar.

Med upphäfvande af lagen angående Kungl. Maj:ts högsta domstols
tjänstgöring på afdelningar den 26 mars 1897 förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall intill 1908 års utgång utgöras
af tjuguett justitieråd. Därefter skall antalet justitieråd, i den mån sådant
i följd af inträffade ledigheter kan ske, nedbringas till aderton.

Högsta domstolen arbetar på afdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

Aderton veckor hvarje år skall högsta domstolen arbeta på en
afdelning, under den öfriga tiden af året utom öfliga jul- och påskferier
på två afdelningar.

ä §■

Så länge justi ti erådens antal är tjuguett, bildas ytterligare en afdelning,
å hvilken tjänstgöring äger rum tjugufem veckor om året.

4 §•

Där högsta domstolen, sedan ju sti ti erådens antal nedbringats till
aderton, finner den tjänstgöring, som enligt 2 § är föreskrifven å dels
en och dels två afdelningar, med hänsyn till antalet af mål och ärenden

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

icke vara tillräcklig'', bör högsta domstolen arbeta på ytterligare en afdelning
i sex veckor om året.

Hvad nu är föreskrifvet skall jämväl äga tillämpning, medan
justitierådens antal utgör nitton eller tjugu, dock att den tid, under
hvilken tjänstgöring å ytterligare en afdelning skall äga rum, bör
lämpas efter de sålunda befintliga arbetskrafterna.

5 §•

6 §• ‘ .....

Med iakttagande af hvad ofvan är föreskrifvet äger högsta domstolen
att emellan justi tieråden fördela tjänstgöringsskyldigheten.

7 §•

Genom denna lag göres ej ändring i stadgan deri 21 april 1876
angående måls handläggning i vissa fall af Kung!. Maj:ts högsta domstols
afdelningar samfäld!

Denna lag träder i kraft den 1 november 1&05.

■AAy./.AlO

Bih. till Riksd. Prut. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 10 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Utdrag af protokollet öfver lagärenden, hållet uti Kungl. Maj ds
högsta domstol måndagen den 9 januari 1905.

Andra rummet.

Närvarande:

Justitieråden: Carlson,

Claéson,

Hellström,

Billing,

Bohman,

Cassel,

Quensel.

Hofrättsrådet Carlson uppviste härefter note ur protokollet öfver
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 31 december 1904, utvisande, att Kungl. Magt i nåder förordnat,
att högsta domstolens utlåtande skulle, för det ändamål § 87
regeringsformen omförmälde, inhämtas öfver ett inom justitiedepartementet
uppgjordt förslag till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols
tjänstgöring på afdelningar; och föredrog hofrättsrådet Carlson berörda
förslag, hvilket såsom bilaga finnes fogadt vid detta protokoll.

Justitierådet Quensel, med hvilken j ustitierådet Carlson instämde,
lämnade förslaget utan anmärkning, men hemställde, huruvida icke i
sammanhang med nu föreslagna omarbetning af lagen angående Kungl.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar den 26 mars 1897
jämväl i stadgan den 21 april 1876 sådan redaktion''ämkning borde
företagas, att däri nn befintliga bestämmelser, som hvilade på den förutsättning,
att ej mera än 2 afdelningar inom högsta domstolen förekonnne,
blefve efter de ändrade förhållandena afpassade.

Justitierådet Billing, med hvilken justitieråden Bohman och Gassel
förenade sig, yttrade:

»Beträffande de grunda-, på hvilka föreliggande förslag är bygdt,
åberopar jag hvad jag yttrat till protokollet vid sammanträde med
ledamöterna i högsta domstolen den 13 december 1904. Då emellertid
beliofvet af skyndsamma åtgärder för afarbetande af den nu befintliga
arbetsbalansen onekligen är mycket kännbart, anser jag mig ej äga
tillräckliga skäl att afstyrka förslaget. De särskilda bestämmelserna
däri lämnas af mig utan anmärkning; och biträder jag justitierådet
Quensels hemställan om jämkning af vissa bestämmelser i stadgan den
21 april 1876.»

Justitierådet Hellström åberopade hvad justitierådet vid sammanträdet
den 13 december 1904 yttrat samt ansåg förty det icke höra i
förevarande lag fastslås någon tidpunkt, då antalet ledamöter i högsta
domstolen åter skulle nedbringas, utan att med föreskrift därom borde
anstå till dess erfarenheten visat, att sådant kunde utan men för rättsskipningen
äga rum.

I öfrigt instämde justitierådet med justitierådet Quensel.

Justitierådet Glaeson anförde: »Då lagen är afsedd att träda i kraft
den 1 november 1905, kommer den tid, under hvilken högsta domstolen
bör utgöras af 21 justitieråd, att omfatta 3 år 2 månader, nämligen
november och december 1905 samt åren 1906, 1907 och 1908. Det
synes mig vanskligt att redan nu förutsätta, att antalet af de på högsta
domstolens pröfning beroende mål skall vid 1908 års slut hafva minskats
därhän, att någon nämnvärd balans då ej förefinnes. Möjligt är ju att
de inkommande målens antal ökas under "dessa år. Det är ock stor
sannolikhet för att vidlyftiga lagförslag komma att under de närmaste
åren mycket upptaga högsta domstolens tid. Den s. k. norrlandskommittén
har nyss afgifvit sitt stora betänkande. Enligt hvad det
fö rf judes är krigslagskommittén snart färdig med omfattande förslag
på krigslagsstiftningens område. Nya lagberedningen lär nu lägga sista
handen vid sitt förslag till omarbetning af eu del utaf jordabalken in. m.
Jag hyser för den skull föga förhoppning, att balansen är afarbetad
till 1908 års slut, och anser för min del att, i stället för att i lagen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 14.

utsätta nämnda årtal, bör det inrymmas åt Kungl. Maj:t råttkatt pröfva,
när högsta domstolens arbetsbörda lättats så, att en reduktion*af justitierådens
antal lämpligen bör taga sin början.

Den al justitierådet Quensel gjorda hemställan biträdes jämväl
af mig.

Ur protokollet
Aug. von Hartmansdorff.

.Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
lördagen den 14 januari 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve GYLDEjs''stolpe
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Palander,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
von Friesen,

Virgin.

Justitieråden: Bohman,

friherre Marks von WuRTEMBERG.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Berger anmälde i underdånighet
högsta domstolens genom note ur protokollet öfver justitiedepartementsärenden
för den 31 december 1904 infordrade utlåtande
öfver uppgjordt förslag till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols
tjänstgöring på afdelningar. Efter att hafva redogjort för innehållet i
detta utlåtande, anförde departementschefen:

»Högsta domstolen har hemställt, huruvida icke i sammanhang
med nu föreslagen omarbetning af den nuvarande lagen den 26 mars
1897 angående högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar jämväl i
stadgan den 21 april 1876 angående måls handläggning i vissa fall af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 14.

domstolens afdelningar samfäldt sådan redaktionsjämkning borde företagas,
att däld nu befintliga bestämmelser, som hvilade på den förutsättning,
att ej mera än två afdelningar inom högsta domstolen förekomme, blefve
efter de ändrade förhållandena afpassade. Redan emellan den nuvarande
lagen angående högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar och den
ifrågavarande stadgan förefinnes den brist på öfverensstämmelse, hvarom
högsta domstolen erinrat. Vid tillkomsten af lagen den 26 mars 1897,
hvarigenom möjlighet bereddes att anordna tre afdelningar i högsta
domstolen, gjordes nämligen icke någon ändring i omförmälda stadga,
ehuru den, såsom anmärkts, ej förutsätter, att högsta domstolen arbetar
på flera än två afdelningar. l)å emellertid den oegentlighet, som sålunda
vidlåder nu gällande bestämmelser, onekligen skulle framträda skarpare
genom antagande af det föreliggande förslaget till lag angående högsta
domstolens tjänstgöring på afdelningar, synes det vara lämpligt att nu
företaga en omredigering af omförmälda stadga i den af högsta domstolen
antydda riktning, vid hvilket förhållande i 7 § af nyssnämnda
lagförslag någon jämkning bör vidtagas.

I mom. 1 af 1876 års stadga torde i anledning af högsta domstolens
hemställan ej påkallas annan ändring, än att orden: »högsta
domstolens båda afdelningar» utbytas mot: »högsta domstolens afdelningar».

Enligt mom. 2 må hänskjutning till pröfning af högsta domstolens
afdelningar samfäldt ej äga rum, bland annat, beträffande mål, som
angår häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt
afgörande, där sådant mål förekommer å tid, då blott en afdelning
af högsta domstolen tjänstgör och mer än två veckor återstår, innan
båda afdelningarna kunna sammanträda. Justitierådens hufvudsakliga
ferieledighet är nu förlagd till månaderna juni—september, under hvilken
tid hittills allenast en afdelning af högsta domstolen varit tjänstgörande.
Den ökning af justitierådens antal, som genom den föreslagna nya lagen
angående högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar skulle vinnas,
möjliggör att äfven under någon del af denna tid två afdelningar kunna
samtidigt tjänstgöra. Som emellertid högsta domstolen då ändock ej
kan sammanträda till plenum, synes den jämkning i mom. 2 höra vidtagas,
att, där mål af nyssnämnda beskaffenhet förekommer under tiden
från och med den 1 juni till och med den 15 september, hänskjutning
till plenum ej må ifrågakomma.»

Sedan departementschefen härefter uppläst dels det jämkade
förslaget till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring
på afdelningar och dels ett i enlighet med hans nu afgifna yttrande

Kung1. Maj ds Nåd. Proposition N:o 14.

affattadt förslag till stadga angående måls handläggning i vissa fall af
Kungl. Maj:ts högsta domstols af delningar samfäld!, hemställde han i
underdånighet, att nämnda båda förslag måtte jämlikt § 87 regeringsformen
föreläggas Riksdagen till antagande.

Justitierådet Bohman åberopade hvad han vid ärendets behandling
i högsta domstolen anfört.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde departementschefens hemställan; och

täcktes Hans Maj:t Konungen, med bifall
till denna hemställan, förordna, att till Riksdagen skulle
aflåtas nådig proposition i ämnet af den lydelse bilaga
A. vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.