Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 146 (Proposition 1906:146)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 146.

N:o 146.

Kungl. May.ts nådiga proposition till Riksdagen angående
anslag till understöd åt lapparna i Juckasjärvi socken;
gifven Stockholms slott den 4 maj 1906.

Under åberopande af bilagda utdrag af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att

dels för beredande af understöd åt lapparna i Juckasjärvi socken
å extra stat för år 1907 bevilja ett anslag af 250,000 kronor att enligt
de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t meddelar, användas: 50,000
kronor till inköp af lifsförnödenheter för utdelning bland nämnda lappar,

50.000 kronor till inköp af renar åt lappar med större familj samt

150.000 kronor till lån åt lappar för inköp af renar, med skyldighet för
låntagaren att efter fem frihetsår återgälda erhållet lånebelopp med en
tjugondedel under hvart och ett af de därpå följande tjugu åren;

dels ock medgifva, att Kungl. Maj:t må under år 1906 af tillgängliga
medel utanordna ifrågavarande anslagsbelopp, 250,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

gustaf:

Axel Schotte.

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 82 Haft. (N:o 146).

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 4 maj 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Tingsten,

Biesert,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

Sidner,

Hellner,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde i underdånighet:

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har i underdånig
skrifvelse den 27 april 1906 anfört följande:

»Såsom förut inför Eders Kungl. Maj:t blifvit anmäldt, hafva lapparne
inom Juckasjärvi socken till följd af synnerligen ogynnsamma
betesförhållanden under nästlidne höst och innevarande års vinter,
hvilka under februari och mars månader förvärrats genom ovanligt rik
nederbörd af snö och häftiga snöstormar, förlorat en så stor mängd af

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

sina renar, att man har att befara, att nämnda lappars tillvaro såsom
renskötande lappar i hög grad äfventyras, därest icke hjälp
bringas dem.

Lapparne hafva uppgifvit angående de orsaker, som föranledt den
olycka, som träffat deras hjordar, att renbetet redan på hösten under
deras vistelse i fjällen blifvit otillräckligt genom flen och hård snö,
som hindrade renarne att komma åt mossan, hvarför renarne för att
söka sin föda spridt sig, så att lapparne i allmänhet redan vid Andersmässotiden
den 30 november icke förmått att sammanhålla sina hjordar.
Då renarne fortfarande inom skogslandet saknade tillräckligt
med bete, kunde lapparne icke åter sammanföra sina spridda renar till
hjordar.

Af socknens fyra byalag eller stammar, Kaalasvuoma, Rautusvuoma,
Talma och Saarivuoma, hafva en del af Saarivuoma-lapparne, som begifvit
sig med sina renar nedåt Pajala socken, till följd af rikligare
bete, delvis beroende på att vid större afverkningar en mängd laftr.äd
fällts, lyckats att kunna sammanhålla sina renar. Den andra delen af
Saarivuomalapparne, som efter gemensam öfverläggning inom byalaget
skulle stanna i fjälltrakterna, för att byalagets renar skulle få tillräcklig
betesmark, hafva på grund af vidriga betesförhållanden ej heller kunnat
hafva sina hjordar samlade.

Till följd af det dåliga betet under hösten och midvintern hafva
renarna blifvit så utsvultna och kraftlösa, att de, då de starka och oaflåtliga
snöfallen inträffade i slutet af februari och långt fram i mars,
hvarken förmådde att flytta sig till fjällen eller andra trakter för att
söka bete.

Så fort lapparne inför Eders Kungl. Majrts befallningshafvande
anmält, hurusom till följd af förutnämnda missgynnande betesförhållanden
deras renar i större mängd omkommit på grund af bristande föda,
lyckades det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande att af Eders
Kungl. Maj:ts domänstyrelse utverka tillstånd, att lapparne fingo efter
anvisning af kronojägare fälla mindre, oväxtliga lafbehängda granträd
å myrmarker å kronopark och kronoöfverloppsmark för att därigenom
bereda föda åt de af svält försvagade renar, som lapparne ännu hade
under sin vård förnämligast de för lapparnes flyttningar så nödvändiga
dragrenarna.

Sedermera har det ock lyckats Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att åt lapparne anskaffa det enda slag af hö, som renarna
förtära, nämligen så kalladt fräkenfoder, hvaraf uppköpts så mycket som
kunnat anskaffas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

I trots af mycket allvarliga försök att anskaffa utredning om det
antal renar, som omkommit för lapparna, har detta visat sig vara absolut
omöjligt, då dels genom markens snöbetäckning, dels ock genom
de störa vidderna det icke varit möjligt att åstadkomma en räkning af
de omkomna renarna. Den stora utsträckning af området, å hvilket
renar kunna finnas, bar också uppenbarligen förbjudit försöken att söka
uppräkna de renar, som finnas vid lif.

Lapparnas åsikt, hvilken ock delas af dem, som äro förtrogna med
lapparnas förhållanden, är, att en fullt tillförlitlig uppskattning af lapparnas
förluster icke kan ske förr än i höst, då lapparna efter återkomsten
från fjällen kunnat insamla renarna.

Då sedan gammalt är kändt, att lapparna på grund af dels en vidskeplig
fruktan att olycka skall drabba deras renhjordar, dels de höga
utskylder, som medfölja ett stort renantal och dels omöjligheten att
vid hvarje tidpunkt af året kunna hålla reda på antalet renar i en renhjord,
hvarur därjämte ständigt slaktdjur tagas, icke uppgifva ett riktigt
antal af egna renar, hvarför i de upprättade renlängderna ett för
litet antal renar upptagits, ansågs det vara riktigast att till en början
söka utröna huru stort antal renar, som lapparna inom Juckasjärvi socken
haft vid sin återflyttning från fjällen hösten 1905.

Vid det med lapparna i Kiruna i april månad innevarande år hållna
mötet befanns, efter omsorgsfull pröfning och uppskattning, att det i
höst skulle funnits, oberäknadt årskalfvarna,

i Kaalasvuoma lapparnas egna 7,340, skötesrenar 1,703, Summa 9,043
i Rautusvuoma x> » 7,860, » 1,026, » 8,886

i Talma............ »__®_ 11,413, » 1,236, » 12,649

Summa 26,613 3,965 30,578.

Då vid nämnda möte icke någon af Saarivuoma-lapparna kunnat
infinna sig samt därför icke någon tillförlitlig uppskattning af deras
renar kunnat företagas, har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
genom pålitlig person, i samråd med och under medverkan af sistnämnda
lappar, låtit uppskatta det antal Saarivuoma-lapparna ägt nästlidne
höst, därvid uppskattningen, oberäknadt årskalfvarna, visar ett
antal af 13,610 stycken.

Då enligt renlängden Saarivuoma-lapparna icke skulle i sin Vård
haft flere än 184 skötesrenar, hvilket antal torde öfverensstämma med
verkliga förhållandet, torde Saarivuoma-lapparnas egna fullvuxna renar
utgjort 13,426 stycken.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

Enligt den nu skedda uppskattning, hvilken torde vara i det allra
närmaste öfverensstämmande med förhållandena under nästlidne höst,
skulle inom Juckasjärvi socken funnits

lapparnas egna 44,188, skötesrenar 4,149, Summa 48,337,

till hvilkas antal skola läggas årskalfvarna, hvilka pläga anses utgöra
omkring 30 procent af de fullvuxnas antal, således 13,256 stycken.

Denna uppskattning stämmer ganska väl med den uppskattning,
som lapparna vid ett i Juckasjärvi den 31 mars innevarande år af dem
hållet enskildt möte verkställt, i det att lapparna förklarat, att de ansågo,
att renantalet inom Juckasjärvi socken utgjorde minst 50,000
ren kreatur.

För att kunna få någon ledning för bedömandet, huru stort antal
renar som omkommit, ställdes till de vid Kiruna-mötet närvarande lapparna
inom Kaalasvuoma, Rautusvuoma och Talma byalag, innan något
meddelande om möjligheten att erhålla hjälp skett, den uppmaningen,
att de för sig och de frånvarande lapparna inom byalaget skulle uppgifva
det antal renar, som de hade i sin vård, för att fräkenfoder skulle
kunna utan ersättning tillhandahållas dem å de platser, dit de önskade
att det skulle föras.

Det visade sig då, att lapparna, som ju haafe all anledning att
uppgifva så stort antal som möjligt, icke uppgåfvo större antal renar än
2,097 stycken. Till detta tal bör säkerligen läggas ett mindre antal
renar, tillhörande lappar, som vid uppräkningen kunnat uteglömmas,
men torde samma antal icke kunna anses uppgå till ett hundratal,
hvilket äfven torde framgå däraf, att, enligt hvad som sports, icke
många flera lappar af nämnda tre stammar anmält sig att utbekomma
fräkenfoder.

Vid den särskilda undersökningen om Saarivuoma-lapparnas förhållanden
har det uppgifvits, att den del af Saarivuomastammen, som hållit
sig i fjälltrakterna och haft omkring 5,570 fullvuxna renar, skall
hafva, förutom kalfvar, förlorat omkring hälften af detta antal.

Beträffande de af Saarivuoma-lapparna, som vistats i Pajala-trakten
och hvilka haft omkring 7,040 fullvuxna renar, antages det, att deras
förluster, frånsedt årskalfvarna, hvilka alla torde hafva gått förlorade,
icke på långt när äro så stora och ödesdigra.

Af en fullt pålitlig person har Eders Kungl. Maj:ts befallninghafvande
erfarit, att han i närheten af öfre Soppero sett i en skogsdunge
14 döda renar, i en annan skog 40 döda renar och på en backe i ett
kärr 12 stycken. Många dylika iakttagelser äro gjorda af vägfarande,

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 146.

som utmed vägarna iakttagit hundratal döda renar. På två ställen, där
en lapp hade sin hjord, har man räknat 200 döda renar. I närheten
af Kuoksu by hade på en mindre areal räknats öfver 100 döda renkroppar.

Vid mötet i Kiruna förklarade lapparna, att, då de icke sett spår
af lefvande renar, de icke hade förhoppning om att kunna träffa vid
lif andra renar än dem de hade under sin vård. De antogo, att de
renar, som möjligen begifvit sig åt fjällen, då bete saknats å myrmarker
och skogsmarken, icke på grund af renarnas svaghetstillstånd förmått
att uppsöka de fjälltrakter, där snön var lösare och i allt fall icke kunnat
uthärda de våldsamma snöstormar, som förekommit. Likaledes
hyste lapparna den förmodan, att, då de icke fått kännedom om, att
större renflockar visat sig i skogsmarken, utan att allenast döda renar
påträffades, icke något större antal renar skulle finnas vid lif därstädes.

Dessa af lapparna lämnade uppgifter kunde icke motsägas af andra
vid Kiruna-mötet närvarande, för lapparne intresserade personer, utan
syntes dessa bestyrkas af hvad resande meddelat, att de icke, såsom
annars plägar vara vanligt, iakttagit renspår i närheten af färdvägarna.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande har låtit sig synnerligen
angeläget vara att efter tiden för Kiruna-mötet medelst telefon och brefskrifning
söka inhämta ytterligare upplysningar, huruvida renar utöfver
dem, som lapparne hade under sin vård, kunnat påträffas.

Begärda upplysningar från de norska lappfogdarna i Nordlands amt
och Tromsö amt, om några svenska renar inkommit på de norska fjällen,
hafva ännu ej inkommit.

Ehuru icke några tillförlitliga och exakta upplysningar kunnat erhållas
angående det renantal, som efter Kiruna-mötet påträffats å några
få ställen inom länet dels uppe i fjälltrakterna tillsammans med Ivaresuando-lappars
renar, dels ock i skogstrakterna, synas dessa ifrågavarande
meddelanden gifva en, visserligen svag, förhoppning om, att hela
den ofantligt stora förlust af renar, som på mycket goda gmnder vid
Kiruna-mötet antogs föreligga, skulle i någon mån kunna förminskas.

Då Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande nu går att påkalla
Eders Kungl. Maj:ts nådiga hjälp till lapparna, anser sig Eders Kungl.
Maj:ts befallningshafvande icke böra framställa begäran om större hjälp,
än hvad som med nästan absolut visshet kan anses vara oundgängligen
nödvändigt, under säker förvissning om, att, för den händelse, efter den
noggranna undersökning, som i höst kan verkställas angående lapparnas
förluster, större hjälp erfordras, Eders Kungl. Maj:t då skall behjärta
det hårdt ansatta nomadfolkets nödvändiga behof af hjälp och understöd.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 146.

För lapparnas fortvaro såsom särskild folkstam är renskötseln ett
absolut nödvändigt villkor, enär lapparna utan denna sysselsättning icke
kunna existera. Ehuru sega och uthålliga i ansträngningar, sakna lapparna
de för en jordbrukande befolkning erforderliga kroppskrafterna
att bryta mark i ödebygd. Deras fria och rörliga lif vid vaktandet af
renar gör att de, såsom andra nomader, sakna fallenhet och håg för
odlarens ihärdiga och tålamodspröfvande värf, hvarför de lappar, som
öfvergått till nybyggare, illa skött sig som sådana till ringa gagn för
dem själfva och odlingen.

Den afkastning, som renskötseln lämnat eller lämnar, är icke obetydlig,
utan tillför landet afsevärda inkomster, hvilka i händelse af renskötselns
upphörande skulle uteblifva.

Af det renantal, som funnits inom Juckasjärvi socken, omkring

50.000 renar, torde i medeltal årligen kunnat slaktas omkring 10,000
stycken, hvilka, med hänsyn därtill att handjur äfven ingå bland slaktdjuren,
kunna anses hafva representerat ett''värde af omkring 200,000
kronor. I detta belopp ingår dock värdet af det renkött, de hudar och
andra produkter af renen, som lapparna själfva tillgodogöra sig.

Skulle renskötseln upphöra, skulle de stora fjällvidder och skogsmarker,
å hvilka renarna tillgodogöra sig mossa, icke kunna lämna någon
som helst afsevärd afkastning.

Frånsedt de ömmande skäl, som tala för att lämna lapparna all den
hjälp, hvaraf de kunna vara i behof, förefinnas rent national-ekonomiska
skäl, hvilka bjuda att tillse, att renskötseln icke går under i nordligaste
trakterna af landet.

Ehuru förlusten af renarnas antal icke kan anses vara fullständigt
känd, är det dock uppenbart, att renstammen inom Juckasjärvi socken
lidit så stor minskning, att där vistande lappars tillvaro äfventyras och
deras renskötsel i hög grad försvagats.

Äfven under en förutsättning, som Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
icke håller för trolig, att hälften af Juckasjärvi sockens lappars
renstain skulle finnas vid lif eller omkring 22,000 renar, skulle i
så fall lapparnas förlust uppgå till allenast samma antal eller omkring

22.000 renar, förutom de i fjol födda årskalfvarna omkring 13,200 stycken.

Den förlust, som skulle efter denna enligt Eders Kungl. Maj:ts

befallningshafvandes mening för lapparna synnerligen gynnsamma beräkning
drabbat lapparna, torde, om ett medelpris af 20 kronor för fullvuxen
ren och 4 kronor för kalf beräknas, utgöra omkring 440,000
kronor för de fullvuxna och 52,800 kronor för kalfvarna eller tillhopa
492,800 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

Det är uppenbart, att lapparna, som till allra största delen äro fattiga
ocli icke hafva annat att lefva af än afkastningen af sin renskötsel,
icke skola kunna utan hjälp bära denna stora förlust.

Den hjälp och det understöd, som erfordras åt lapparna, torde böra
bestå i dels bidrag till deras lifsuppehälle, innan deras renhjordar hunnit
att gifva afkastning, dels ock medel för inköp af renar för att renstammen
skall kunna uppbringas till det antal renar, som lämpligen kunna
erhålla bete inom Juckasjärvi socken.

Till fyllande af den förlorade renstammen torde renar kunna inköpas
från de så kallade skogslapparna samt andra ägare af skogsrenar.
Skulle icke tillräckligt antal dylika kunna erhållas, finnes möjlighet att
kunna förvärfva afvelsdjur ifrån renskötsel idkande lappar inom Enontekis
eller Karesuando socken samt ifrån Finland.

I främsta rummet torde dock så kallade skogsrenar böra inköpas,
enär dessa äro till mycken skada för de nomadiserande lapparna genom
att de under sommaren, då renmossan är spröd, nedtrampa denna och
därigenom förstöra de nomadiserande lapparnas beten om hösten och
vintern.

På grund af de mycket dåliga betesförhållanden, som öfverallt rådt
för renarna, hafva årskalfvarna dött i stor mängd äfvensom svagare
äldre renar, hvarför det är att antaga, att priset å renar ställer sig
dyrare än annars, hvarför man ej kan hoppas att erhålla afvelsdugliga
renkor för ringare pris än 20 kronor för ko och för tjurar i förhållande
därtill.

Att kunna nu verkställa en utredning om det bidrag, som behöfves
till lapparnas lifsuppehälle, torde icke vara möjligt, i synnerhet då ännu
lapparnas förluster af renar icke äro säkert kända, men anser Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande sig böra framhålla, att, då lapparna
icke kunna af sina hjordar erhålla det feta kött, hvaraf de i riklig mängd
hämta sin näring, deras behof af inköpta lifsmedel måste ökas.

Genom anslag ur länets nödhjälpsfond har Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande åt lapparna anskaffat det förut omnämnda fräkenhöet.
Äfven har Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande, då lapparna i Juckasjärvi
på grund af renarnas dåliga hull icke kunnat afyttra slaktrenar
och därför erhålla penningar, hvarför de varit i saknad af medel att inköpa
de för dem under deras vistelse i fjällen behöfliga lifsmedlen, samt
de till följd af de stora förlusterna icke kunnat förskaffa sig kredit hos
handlandena, ansett sig böra af medel från nödhjälpsfonden inköpa lifsmedel
såsom mjöl, gryn, socker, kaffe och margarin, hvilka efter bästa
bepröfvande utdelats bland de lappar, som enligt samstämmiga uppgif -

Kungi. Maj.is Nåd. Proposition N:o 146.

ter ansetts däraf vara i behof för att de icke skulle behöfva lida nöd
under sin vistelse i fjällen.

Då länets nödkjälpsfond afsetts att vara till stöd för länets jordbrukande
befolkning i händelse af missväxt, torde icke, med skyldig
hänsyn till det ovissa i framtiden, från densamma böra tagas större belopp
än de summor, som nu redan tagits i anspråk.

Fröken Anna Charlotta Mannerstråle har i sitt testamente öfverlämnat
till Norrbottens länsstyrelse en fond å 50,000 kronor, hvaraf
räntan skall användas till understöd åt befolkningen, helst lapparna, vid
missväxtår. Denna fond utgjorde den 31 december 1905 50,861 kronor
52 öre, hvartill kommer nu upplupen ränta.

Den enskilda offervilligheten torde nog också komma att lämna
lapparna en verksam hjälp i deras nödställda belägenhet, men nämnda
hjälp torde icke förslå, hvarförutom det synes Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande såsom om, då en stor del af lapparna nu drabbats
af svår olycka, hjälp och understöd i främsta rummet bör lämnas af
staten såsom ett uttryck för den lifliga känsla, Eders Kungl. Maj:t och
det svenska folket hyser för den folkstam, som nu trängts upp emot
norden och som kan sägas numera icke af annan än af Eders Kungl.
Maj:t och det svenska folket röna den huldhet och omvårdnad, hvaraf
nämnda folkstam är i så stort behof och som den i så hög grad förtjänar.

Då det icke torde vara gagneligt, att all den hjälp, som lämnas
lapparna, erhålles utan återbetalningsskyldighet, i synnerhet som renskötseln
i allmänhet är lönande, synes det Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
som om lapparna borde, hvartill de ock å Kirunamötet
förklarat sig villige, exempelvis inom en tid af tjugu år återbetala de
medel, som kunna erhållas för anskaffande af renar i de omkomnas ställe.

Lapparna torde ock böra, såsom de begärt, åtnjuta fem år, innan
återbetalningen sker. Äfven torde en del renägare, som hafva större
familj att försörja, vara i behof att erhålla en del renar utan återbetalningsskyldighet.

Antalet renägande nomadiserande lappar inom Juckasjärvi utgör
omkring 200 stycken och den nomadiserande lappbefolkningen därstädes
i sin helhet utgjorde den 31 december 1905 621 personer.

Då ett belopp af minst 50,000 kronor torde åtgå till att skaffa
behöfliga lifsförnödenheter åt den fattigare delen af Juckasjärvilapparna,
som genom förlust af renar äro i uppenbart behof af understöd, samt
då minst 50,000 kronor torde erfordras för inköp åt fattiga lappar med
Bih. till Eiksd. Prot. 1006. 1 Sami. 1 Afd. 82 Hcift. 2

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

större familj af renar, hvilkas värde de ej anses kunna återgälda, skulle
behöfvas ett anslag af 100,000 kronor utan återbetalningsskyldighet.

För att bereda lapparna tillfälle till att kunna anskaffa renar för
fortsättande af sin renskötsel synes Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att, innan fullständig utredning vunnits angående renförlusternas
storlek, icke bör äskas större belopp än hvad som kan anses åtgå
till anskaffande af 7,500 renar eller 150,000 kronor att af lapparna
efter åtnjutande af fem frihetsår återgäldas inom tjugu år med en tjugondedel
af hvad livar och en lapp erhåller.

De närmare villkoren, under hvilka beloppen utbetalas eller renar
öfverlämnas till lapparna, torde af Eders Kungl. Maj:t sedermera bestämmas.

På grund af det anförda får Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t täcktes i nåder
bereda lapparna i Juckasjärvi socken ej mindre ett anslag af 100,000
kronor att, efter Eders Kungl. Maj:ts nådiga pröfning, användas dels
med 50,000 kronor till undsättning i lifsförnödenheter åt dem, dels ock
med 50,000 kronor till anskaffande af renar åt lappar med större familj,
än äfven ett anslag å 150,000 kronor att, likaledes efter Eders Kungl.
Maj:ts bepröfvande, användas för anskaffande af renar åt lapparna, att
af dem efter åtnjutna fem frihetsår återgäldas med en tjugondedel under
ett hvar af de därpå följande tjugu åren.»

Protokollet öfver det i skrifvelsen omnämnda mötet i Kiruna är af
följande lydelse:

»Protokoll, hållet vid sammanträde med Juckasjärvi sockens
lappar uti tingshuset i Kiruna den <5, 6 och 7 april 1906.

S. D. Efter lapparne delgifna kallelser att möta i och för undersökning
om lapparnes ställning och förhållanden i anledning af den
minskning, som genom betesbrist drabbat deras renhjordar, hade nedannämnda
lappar nu inställt sig inför herr landshöfdingen, nämligen:

ifrån Kaalasvuoma byalag: Gustaf Persson Blind, Per Persson Huva
d. ä., Olof Larsson Niia, Lars Jonsson Pingi, Johannes Andersson
Sarri, Erik Nilsson Svonni, Nils Jonsson Sarri, Jon Andersson Pokka,
Per Jonsson Keinil, Johannes Andersson Poinak samt Tomas Nilsson
Skum i egenskap af förmyndare för aflidne Anders Vasaras barn;

ifrån Rautusvuoma byalag: Per Henriksson Kuhmunen, Per Persson
Kuhmunen, Nils Nilsson Niia (Nikka), Nils Ersson Huva, Mickel Nilsson
Niia, Josef Mickelsson Niia och Lars Persson Pokka;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

ifrån Talma byalag: Anders Olsson Sarri, Olof Olsson Thor, Per
Gustafsson Nutti, Olof Jonsson Niia, Jonas Andersson Sarri, Enok Andersson
Sarri, Per Jonsson Svonni och Anders Persson Prost.

Dessutom hade infunnit sig några lappkvinnor ifrån dessa byalag.

Däremot hade ingen renägare tillstädeskommit ifrån Saarivuoma
byalag, alldenstund detta byalags lappar flyttat med sina renar till
Pajala socken och vore nu i saknad af korrenar för att färdas den
långa vägen hit.

Såsom tolk i finska språket tjänstgjorde tingstolken inom Juckasjärvi
tingslag, handlanden Carl Hannu, samt vid protokollet lappfogden J.
Hultin.

§ i Tillspordes

lapparne om de orsaker, som föranledt den olycka, som
träffat deras hjordar, och förmälde lapparne, att renbetet redan på
hösten under deras vistelse i fjällen blifvit otillräckligt genom isflen
och hård snö, som hindrade renarne att komma åt mossan. Renarne
spredo sig därför under sitt sökande efter föda, så att lapparne i allmänhet
redan vid Andersmässotiden (omkr. 30 nov.) voro oförmögna
att sammanhålla sina hjordar. En och annan lapp hade kunnat hålla
ihop sina renar till jultiden. De hade sökt bättre bete längre uppåt
fjällen, men nödgats återvända till skogsmarken, där renarne spredos.
Af socknens fyra byalag hade endast Saarivuoma förmått sammanhålla
renarne i följd af bättre bete i fjälltrakten, så att de kunnat flytta med
dem nedåt Pajala socken. Då de hunnit ned till trakten af Kurkio by,
ökades dock snömängden, så att äfven detta byalags renar skingrades
öfver Junosuando, Kangos, Saittajärvi m. fl. byars skogar. Ibland detta
byalags renar funnes intet nämnvärdt antal renar ifrån socknens öfriga
byalag. Talma- och Rautusvuoma-lapparne hade vid Kurkio by afskillt
sina renar ifrån Saarivuomas hjordar.

Vidare förklarade lapparne, att renarne i följd af det dåliga betet
under hösten och midvintern blifvit så utsvultna och kraftlösa, att de,
då de starka och oaflåtliga snöfallen inträffade under senare hälften af
februari till långt fram i mars månad, hvarken förmådde åtkomma någon
föda från marken eller genom den djupa, lösa snön förflytta sig till
fjällen eller andra trakter för att söka bete.

Närvarande lappar, som i början af februari besökt nedre delen af
socknen intill Pajala-gränsen, sade sig ha funnit dessa trakter då vimla
af kringspridda renar, och de höllo före, att flertalet af dessa renar
förgåtts, att döma såväl af de få spår af renar, som sedan synts i skogarne,
som äfven af den myckenhet döda renar som iakttages.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

Lapparne ansågo, att alla renar, som nu icke återfunnits och tillvaratagits,
vore döda. Åtminstone hade lapparne ingen anledning tro,
att de funnit räddning.

För utredning af den förlust af renar, som denna vinters svåra
betesförhållanden medfört, anmanades lapparne härpå att sannfärdigt
och noggrannt uppgifva det renantal, som en hvar af dem ansåge sig
hafva innehaft vid återkomsten från fjällen sistlidne höst. Detta förklarade
sig lapparne beredvilliga att samvetsgrannt efterkomma. Sedan
antecknats ifrån ett herr landshöfdingen tillhandakommet protokoll, fördt
af länsmannen I. Mathlein vid sammanträde inför honom den 26 sistlidne
mars i och för upprättande af renlängd, att lapparne anmält, att
sådan längd ej lämpligen kunde upprättas detta år, enär ingen rättvis
uppskattning af antalet kunde ske, då renarne voro skingrade och sammanblandade,
och lapparne följaktligen icke kunde veta, huru stor del
af sin hjord en hvar kunde komma att återfinna, uppropades lapparne
efter den sist upprättade renlängden. Härvid uppgaf en hvar närvarande
lapp, huru många egna renar och skötesrenar, frånsedt årskalfvarne,
han nästlidne höst ägt i sin vård, och underkastades en hvar af
dessa uppgifter noggrann granskning af de öfriga närvarande lapparne,
hvarjämte de från hvarje byalag närvarande efter samråd och angifvande
af skäl uppgåfvo de frånvarandes egna renar och skötesrenar
vid 1905 års hösts början med uteslutande af nämnda års kalfvar.

Det skulle här antecknas, att de närvarande lapparne sade sig icke
besitta nödig kännedom om det antal renar, som lapparne inom Saarivuoma
byalag i allmänhet ägde, hvarför vid uppskattningen af samma
renar de i allmänhet ansåge sig icke kunna göra ändring i renlängden.

Vid afgifvandet af dessa uppgifter förmärktes uppenbarligen, att
de närvarande lapparne i allmänhet hade stor benägenhet att uppgifva
antalet egna renar ringare än hvad lapparne inom byalaget ansågo
varit förhållandet.

De lämnade uppgifterna antecknades å en afskrift af renlängden
och skulle denna biläggas protokollet såsom bilaga I.°)

Efter sammanräkning befanns renantalet vid nämnda tid hafva uppgifvits
till

i Kaalasvuoma byalag: lapparnes egna 7,340 skötesrenar 1,703 S:a 9,043
i Rautusvuoma » » » 7,860 » 1,026 » 8,886

i Talrna » » » 11,413 » 1,236 » 12,649

i Saarivuoma » » » 7,795 » 184 » 7,979

Summa 38,557.

*) Jfr handlingarna i ärendet.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 146.

För jämförelse härmed antecknades det renantal, som lapparne uppgifvit
till den senast upprättade renlängden, utgörande dessa

i Kaalasvuoma byalag: lapparnes egna 5,225 skötesrenar 1,195 S:a 6,420
i Rautusvuoma » » » 5,215 » 1,185 » 6,400

i Talma » » » 9,370 » 918 » 10,288

i Saarivuoma » » » 7,495 » 184 » 7,679

Summa 30,787.

Då således renlängden och lapparnes nu afgifna uppgifter utvisade
en skillnad i renantalets totalsumma af endast 7,770 renar, erinrades
lapparne, att de själfva vid sammanträde i Juckasjärvi kyrkoby den
31 sistlidne mars värderat socknens renmängd till minst 50,000 och
påpekades, att nu uppgifna renantalet alltså icke kunde anses vara för högt.

Härvid upplyste lapparne, att de vid sina uppgifter om sitt renantal
icke plägade medräkna antalet årskalfvar, dels emedan ingen säkerhet
funnes för att dessa blefve vid lif under året och dels på grund
af gammal tradition, att lapparne ej för dem vore skattskyldige enligt
1751 års traktat. Dessa kalfvar beräknade lapparne utgöra cirka 30
procent af antalet fullvuxna renar i hjorden under fullgoda betesår.

Uppmanade att nämna, huru stor del af det uppgifna renantalet
de kunde antaga ännu vara vid lif, förklarade lapparne, att de ej förmådde
åstadkomma någon som helst beräkning därom. Döda renar
påträffades öfverallt, men högst få lefvande. Lapparne hade iakttagit,
att renarne började dö redan inemot slutet af februari, då de starka
snöfallen började. De voro redan då utmattade i följd af det dåliga
höstbetet och en del hade dött redan under höstvintern.

För att utröna en hvar lapps behof af det fräkenfoder, som herr
landshöfdingen anskaffat för lapparnes räkning och livilket skulle utan
kostnad för dem utsändas ej blott till byar och andra platser, som
lapparne finge föreslå, utan ock, i fall af behof, till de ställen i skogarne,
där de hade sina renar och dit fordret kunde forslas, affordrades
lapparne uppgifter om huru många renar hvar och en af dem, såväl
närvarande som frånvarande, nu återfunnit och underhölle i lafskogen,
och antecknades antalet af dessa renar särskildt för hvarje lapp, hvarvid
antalet sålunda tillvaratagna renar efter sammanräkning befanns
utgöra endast 2,077 stycken (se bil. 2°).

Det för dessa renars vidmakthållande, isynnerhet under flyttningen
till fjälls, då lafskog ej mera vore att tillgå, sålunda anskaffade fräken -

*) Jfr handlingarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

foder skulle efter lapparnes förslag försändas till följande platser att åt
lapparne utdelas enligt sålunda beräknadt antal renar, nämligen:

till Puoltja för 88 renar c:a 900 kg.

» Kiruna » 153 » d 1,600 »

» Juckasjärvi » 697 » » 7,000 »

» Kurravaara » 717 » » 7,500 »

» Soppero » 322 » » 3,300 »,

hvarjämte till sistnämnda ort skulle ifrån upplag i Juckasjärvi forslas
sådant hö för igenom Soppero by uppflyttande Saarivuoma-lappars behof.

Med anledning af denna uppgift om antalet tillvaratagna renar tillspordes
lapparna, vid hvilken tid de säkert kunde urskilja och uppgifva,
huru många renar de förlorat. Härtill förklarade lapparne, att
detta icke med full säkerhet kunde ske förrän på hösten. Äfven om
någon slags beräkning kunde göras under sommaren öfver det antal,
som möjligen samlas upp till fjällen, blefve denna långt ifrån tillförlitlig.
De renar, som ha krafter, ginge väl till fjälls, men de kraftlösa
stanna med säkerhet i skogslandet ända nedåt Pajala, något hvartill de
redan förut varit benägna. De som slippa till fjälls komma åtminstone
delvis icke att följa de vanliga flyttningsvägarne, utan sprida sig
i fjällen. Ej heller kunde man af de bofaste få någon säker upplysning
om det antal renar, som de kunde iakttaga i skogarne under sommaren.
Där vore det för öfrigt omöjligt att samla dem och drifva dem
till fjälls. Någon säker och tillförlitlig beräkning öfver återstående
renantalet vore efter lapparnes öfvertygelse icke möjlig, förrän lapparne
hunnit efterspana och hopsamla renarne både i fjällen och i skogslandet
under hösten, sålunda först i november månad.

Emellertid ansågo lapparne lämpligt, att några lappar kvarstannade
i socknens skogsland under sommaren för att eftersöka och iakttaga
där kvarvarande renar, och föreslogo de, att för detta ändamål 2
man från hvarje byalag eller åtta personer för hela socknen utsågos.
Dessa lappar ålades att under sin vistelse i skogslandet under sommaren
ständigt från närmaste postanstalt underrätta lappfogden om hvad
de iakttagit i skogarne af där kvarblifna renar.

På framställd fråga, hur stort antal renar lapparne ansågo kunna
underhållas på socknens vinterbetesmarker med tillägg af de områden
af Pajala socken, där de plägade begagna sig af vinterbetet, men utan
att behöfva intränga vare sig inom Karesuando eller Gellivare socknar,
enade sig lapparne — sedan tillfälle lämnats dem att sinsemellan öfver -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

lägga om frågan — om det svar, att, medräknade vinterbetesmarker
inom Pajala socken, c:a 35,000 renar förutom årskalfvar borde kunna
rymmas inom socknens vinterbetesmarker, i synnerhet om socknens skogsrenar
aflägsnades därifrån sommartiden, dock under af Per Kuhmunen,
Nikolaus Huuva m. fl. lappar uttalad förutsättning af fullgoda betesförhållanden.

Tillsporde om en renhjords sammansättning af olika renar, lämnade
lapparne därom uppgifter, hvilka gåfvo vid handen, att en renhjord
vanligen består af honrenar (vajor) omkring 60 procent och hanrenar
40 procent. Af dessa sistnämnda utgöra dragrenarne 14 procent, rentjurar
6 procent och yngre hanrenar 20 procent. Till en hjord räknades
ytterligare 30 procent årskalfvar.

Vid härefter företagen undersökning angående den årliga kostnaden
för en vanlig lappfamilj, beräknad till 7 fullvuxna personer, afgåfvos
härom mycket olika uppgifter. Lapparne erinrade, att de inom
denna socken vore i behof af ett större antal renar för sitt uppehälle
och till betäckande af öfriga utgifter, såsom skatter, skadeersättningar
m. m., än de socknar, där lapparne hafva tillgång till inkomst af ripfångst
samt till billigare födoämnen såsom mjöl och fisk, hvilka varor
en del lappar inköpa ifrån Norge utan tullafgifter.

Enligt de burgna lapparnes uppgifter åtginge för en familj af
ifrågavarande storlek bland annat:

15 säckar råg-, korn- och hvetemjöl.....	.... kr.	315	—
2 balar kaffe ..................................................	.... »	180	—
150 kg. socker...............................................	. »	95	—
150 » salt ...................................................	... y>	5	—
200 » smör ..................................................	... »	360	—
Kläder och tälttyg........................................	.... »	200	—
25 kg. tobak ..................................................	.... »	50	—
6 halftunnor salt fisk ..................................	.... »	180	—
1 bal gryn.......................................................	... »	30	—
2 hudar, läder................................................	... »	40	—

Dessutom åtginge för hushållet årligen 50 slaktrenar, hvaraf dock
försåldes 60 stekar och 30 hudar till ett värde af 375 kronor.

I denna beräkning af en familjs behof, hvilken visserligen uppgjorts
utaf en af socknens burgnaste lappar, instämde ock allmänt öfriga
närvarande burgna lappar under försäkran, att beräkningen inga -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

lunda kunde anses öfverdrifven. De anmärkte, att lappens ständiga
friluftslif, förenadt med stor rörlighet och strängt arbete, skaffade honom
behof af riklig och kraftig föda med större fetthalt än hvaraf de
bofaste i allmänhet vore i behof. Dessutom hade de burgnare lapparne
äfven att ofta dela med sig af sina förråd åt fattiga likar.

Mindre bemedlade lappar uppgåfvo sig behöfva en hjord af 200
renar för 4 personers hushåll för att kunna lefva utan skuldsättning.
Af denna hjord kunde omkring 60 renar om året uttagas till slakt
eller försäljas.

I anledning af den förlust af renar, som, efter hvad som framgått
af lapparnes uppgifter och beräkningar, nu drabbat Juckasjärvi socken,
ifrågasattes, om ej ersättning af renstammen i socknen måste anses
nödig. Lapparne ansågo, att intet tvifvel rådde om behöfligheten
af renstammens ersättning. De hade alla skäl att befara, att alla renar,
som de ej kunnat återfinna, gått under, och de voro lifligt tacksamma
för alla åtgärder, som kunde vidtagas för att uppehålla renstammen i
socknen.

Vid härpå företagen undersökning om ändamålsenligaste sättet för
renstammens återställande, uttalade lapparne sig för att detta bäst kunde
ske genom att länets skogsrenar förflyttades till denna socken. De
förklarade, att dessa renars förflyttning till fjällen och omvandling till
fjällrenar alls icke vore någon svårighet, oafsedt skogslappars och bofastes
invändningar och betänkligheter däremot. Dessa renar borde då
insamlas genast på hösten, så att flyttningen till denna socken kunde
försiggå under vintern.

Ifrågasatt anskaffning af dräktiga vajor ansågo lapparne väl skulle
varit synnerligen fördelaktig, men för dessas förflyttning till fjälls utan
att taga skada erfordrades en särskildt gynnsam vår med daglig och
lätt tillgång till bete.

Mindre troligt vore, att renar kunde få inköpas af fjällappar i
andra socknar, åtminstone till något afsevärdt antal, men möjligen kunde
sådana få inköpas från Finland, efter hvad lapparne trodde sig hafva
förnummit.

Af inköp af salubjudna slaktrenar hade lapparne intet gagn för
renstammen, då lapparne i allmänhet sålde allenast sådana djur, som
icke voro lämpliga för renhjordens förökning.

Beträffande inköp af renar ville lapparne förorda anskaffning af
företrädesvis vajor samt hanrenar af 2 å 3 års ålder.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

I Iråga om inköpta, redan märkta renars förseende med nytt märke
förklarade lapparne, att detta ej komme att vålla någon svårighet. Det
vore lätt för ny ägare att anbringa sitt från andras lätt skiljbara skillnadsmärke
å ren, försedd med livilket märke som helst.

Åtsporde om det lämpligaste medelpriset för dugliga renar, förklarade
lapparne, att ett pris af femton kronor öfver hufvud borde vara
tillräckligt, men då renpriset numera i följd af den stora förlusten
torde stiga betydligt, sågo lapparne sig nödgade att medgifva ett medelpris
af 20 å 22 kronor såsom lämplig.

Härefter erinrade herr landshöfdingen lapparne, att, ehuru förhoppning
funnes, att svenska staten ville träda hjälpande emellan, för att, i
den mån sådant kan ske, ersätta socknens renstam, lapparne därför
icke finge anse sig befriade ifrån att åtaga sig sin del af bördan. De
erinrades därför om nödvändigheten af inskränkningar i sina utgifter,
större ifver och allvar i renarnes skötsel och mera arbetsamhet i allmänhet,
exempelvis borde de företaga sig något slöjdarbete såsom både
nyttigt och inbringande.

Lapparne måste tänka på att i sinom tid återgälda statens utläggför
renstammens ersättande, och uppmanades de att afgifva något förslag
om sättet därför. Lapparne enade sig härpå om förslag att efter
fem friår från renarnes emottagande få räntefritt amortera inköpssumman
under en tid af tjugu år.

I fråga om renhjordens afkastning i afseende på afvel lämnade
lapparne följande upplysningar: En vaja bär i medeltal 7 kalfvar, endast
ett fåtal vajor, de kraftigaste, kalfva hvarje år, men i allmänhet
hvart annat år. Ofta förekommer, att vajan bär endast hvart tredje
år. Någon gång, men ytterst sällan, bär en vaja två kalfvar. Dessa
kan hon dock ej nära så, att de blifva vid lif. Vajorna äro aflingsdugliga
i regel från tredje året, stundom dock redan i det andra och
ända till 8 å 10 års ålder. Vajan öfverger ofta sin kalf, isynnerhet
den första, och man har ock iakttagit, att hon i stället vändt sig till
sin egen moder för att dia.

Af 100 kalfvar, burna på våren, återstå till hösten, om vädret är
gynnsamt d. v. s. ej för mycket mygg, stark värme och vargar, 60 å
70 stycken.

Bland orsakerna till ett så afsevärdt antal kalfvars undergång böra
ock nämnas järfven, fjällräfven, örnen, korpen, för att ej glömma vargen,
som dödar kalfvar hoptals långt flere än han någonsin hinner äta.

Bih. till Rtksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 82 Haft. 3

Departements chefens yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

Äfven björnen förgör kalfvar i mängd, då han inkommer i en renhjord.
Sådant, säde lapparne, märks nästan hvarje år.

Renoxen anses aflingsbar vid 2 å 3 års ålder. Han kan ej beskäras
förr än vid 4 å 5 års ålder, ty han stannar då i växten och blir
för svag till dragren.

Lapparne anförde slutligen sina ofta framställda klagomål öfver
bofastes hundar, företrädesvis öfver banbetjäningens efter Ofotenbanan
hundar, hvilka nu, då möjligen efterlefvande renar komma att ströfva
utan vårdare, blifva så mycket fördärfligare för renarne. Lapparne
hemställde om åtgärder för att dessa hundar måtte hållas i band eller
hundgård.»

Det torde icke råda mera än en mening därom, att staten bör
träda hjälpande emellan för att lindra den nöd, hvari nu ifrågavarande
lappar utan något sitt förvållande råkat. Förutom den direkta undsättning,
som bör lämnas de behöfvande i form af lifsförnödenheter, synes
Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förslag att lämna bidrag till förnyande
af den förlorade renstammen vara den i alla afseenden lämpligaste
åtgärden. Likaledes kan det ej vara annat än välbetänkt, att
ett sådant bidrag till en del gifves i form af lån på lindriga återbetalningsvillkor.

Då för öfrigt vid de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande föreslagna
beloppen hänsyn tagits till, att lapparne själfva rimligen böra
bära en del af de stora förluster, hvaraf de under året drabbats, samt
det ifrågasatta anslaget synes mig väl lämpadt efter de behof, som
under nuvarande förhållanden kunnat utrönas, och de skäliga anspråk,
som böra ställas på statens mellankomst, kan jag i allo biträda Kungl.
Maj:ts befallningshafvandes underdåniga framställning och får således
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att

50.000 kronor till inköp af renar åt lappar med större familj samt

dels ock medgifva, att Kungl. Maj:t må under år 1906 af tillgängliga
medel utanordna ifrågavarande anslagsbelopp, 250,000 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 146.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
bifalla; och skulle nådig proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Carl G. Edman.