Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128 (Proposition 1906:128)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

N:o 128.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen, angående
inköp af de enskilda telefonanläggningarna i Stockholm
med omnejd; gifven Stockholms slott den 20 april 1906.

Med åberopande af bilagda utdrag’ af protokollet öfver civilärenden
för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen

med godkännande af ett mellan telegrafstyrelsen samt
styrelserna för Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms
belltelefonaktiebolag den 8 mars 1906 träffadt aftal angående öfverlåtelse
till telegraiverket af bolagens samtliga telefonanläggningar i
Stockholm med omnejd m. m. — bemyndiga riksgäldskontoret att tillhandahålla
telegrafstyrelsen det penningbelopp, som erfordras för köpeskillingens
erläggande enligt nämnda öfverlåtelseaftal, att af telegrafstyrelsen
i riksgäldskontoret lyftas och jämte ränta, motsvarande den
länteutgift, som genom beloppets öfverlämnande till telegrafstyrelsen
förorsakas riksgäldskontoret, inom tjugo år från första lyftnings dagen
återgäldas medelst afbetalningar, i den mån telegrafverkets medel därtill
lämna tillgång, dock så att dylika afbetalningar böra en månad
förut af telegrafstyrelsen för riksgäldskontoret tillkännagifvas.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
Kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF.

Axel Schotte.

Bih. till Itihd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afl. 66 Haft. (N:o 128.)

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Utdrag af protokollet öfver civilärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet d Stockholms
slott den 20 april 1906.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Staaff,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Teolle,
Statsråden: Tingsten,

Biesért,

friherre Marks von Wurtemberg,

Tamm,

SlDNER,

Hellner,

SCHOTTE,

Berg,

Bergström.

l:o.

Departementschefen, statsrådet Schotte anförde i underdånighet:

Uti underdånig skrifvelse den 8 mars 1906 har telegrafstyrelsen
gjort framställning om godkännande af ett samma dag af telegrafstyrelsen
med styrelsen för Stockholms allmänna telefonaktiebolag och
Stockholms belltelefonaktiebolag träffadt aftal angående öfverlåtelse till
telegrafverket af bolagens samtliga telefonanläggningar i Stockholm
med omnejd samt allmänna telefonaktiebolaget tillhöriga fastigheter i
Stockholm, äfvensom om aflåtande af proposition till Riksdagen att,
med gillande af samma aftal, bemyndiga riksgäldskontontoret att under
innevarande år tillhandahålla telegrafstyrelsen det belopp, som efter
uträkning och Kungl. Maj:ts pröfning erfordrades för fullgörande af
den på telegrafstyrelsen ankommande betalningsskyldighet enligt nämnda
aftal.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Innan jag öfvergår till en närmare redogörelse för aftalets innehåll
och hvad telegrafstyrelsen i sin skrifvelse anfört, tillåter jag mig
erinra, hurusom Kungl. Maj:t, efter af telegrafstyrelsen i underdånig
skrifvelse af den 28 december 1901 gjord framställning, i nådig proposition
föreslog 1902 års Riksdag att, med godkännande af ett mellan
telegrafstyrelsen och stj^relserna för nyssnämnda bolag sagda dag
träffadt aftal angående öfverlåtelse till telegrafverket af bolagens samtliga
telefonanläggningar i Stockholm med omnejd m. m., såsom lån
anvisa det för köpeskillingens erläggande erforderliga penningbelopp.

I sin nyssberörda skrifvelse hade telegrafstyrelsen meddelat, att de
under åren 1890 och 1891 afslutade kontrakt angående samtrafik mellan
telegrafverkets och bolagens nät af telegrafstyrelsen blifvit uppsagda.

Anledningen till att telegrafstyrelsen begagnat sig af den i kontrakten
förbehållna uppsägningsrätten, så snart tiden därför inträdt, hade,
såsom styrelsen äfven vid uppsägningen angifvit, varit den, att dessa
tio år gamla kontrakt dåmera icke kunnat anses motsvara de förändrade
förhållanden, som särskild! under samma tiotal af år omgestaltat det
svenska telefonväsendet. Under denna tidsperiod hade nämligen telegrafverkets
abonnentantal stigit från knappt 3,800 abonnenter vid 1890
års ingång till nära 50,000. Under det att de förra utan inre samband
varit spridda öfver hela riket, bildade rikstelefonabonnenterna ett
samladt, hela landet omslutande nät, som särskild! i Stockholm med
omgifningar räknade öfver 11,000 apparater. Redan därigenom måste
rikstelefonen vid denna tid intaga en helt annan ställning gent emot de
privata telefonnäten i hufvudstaden än vid tiden för samtrafikskontraktens
ingående. Men telegrafstyrelsen hade dock icke ens vid sistnämnda
tid ämnat binda sig till afgiftsbelagd samtrafik för så lång tid som
elfva år, och i kontraktet med Allmänna bolaget fanns därför ej heller
ursprungligen annan termin uppställd för dess upphörande än den generella
af tolf månader efter en från någondera sidan skedd uppsägning.
Det å kontraktet sedermera gjorda tillägget, hvarigenom uppsägningen
under tio år framskjutits, hade uteslutande berott på samtidigt pågående
underhandlingar med Stockholms stadsfullmäktige rörande tillstånd
för telegrafverket att i stadens gator nedlägga trummor för telefonkablar.
Stadsfullmäktige hade nämligen då i allmänhetens intresse såväl
af telegrafverket som af Allmänna bolaget, hvilket omedelbart följt
efter med framställande af samma begäran, såsom villkor för dylikt tillstånd
fordrat, att telegrafverket och de enskilda bolagen skulle såsom
lämplig ersättning förbinda sig till fri samtrafik sins emellan. Telegrafstyrelsen
hade också iklädt sig detta villkor, men på Allmänna bolagets

1901 års
köpeaftal.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

vägran hade villkorets uppfyllande förfallit, ehuru telegrafverket fortfarande
förblifvit bundet därtill. Stadsfullmäktige hade emellertid varit
intresserade däraf, att den redan, ehuru blott på obestämd tid, aftalade
samtrafiken, hvarigenom privatbolagens abonnenter bereddes
tillträde till telegrafverkets stora interurbana ledningar, skulle fortfara
åtminstone någon längre tid, och därigenom hade telegrafstyrelsen
på stadsfullmäktiges delegerades yrkande förmåtts att underkasta sig
förutnämnda inskränkning af uppsägningsrätten. Innan mer än hälften
förflutit af den tid, uppsägningen i enlighet med stadsfullmäktiges
önskan sålunda framskjutits, hade dessa emellertid för telegrafverket uppställt
i sådan riktning ändrade villkor för då behöflig fortsättning af trumnedläggning,
att telegrafstyrelsen därigenom skolat bindas vid aftalen
med de enskilda bolagen under hela tiden för ledningars bibehållande
i gatorna, d. v. s. till den 4 juli 1920, och följaktligen under en tid
af 19 år efter utgången af den med bolagen öfverenskomna tiden beröfvas
all handlingsfrihet i afseende å förhållandet till bolagen. Då
telegrafstyrelsen således icke kunnat antaga dessa villkor utan att därmed
till de konkurrerande privatbolagens fördel uppgifva sin ställning,
hade sedan dess kabeltrnmmor för telegrafverkets räkning icke kunnat
nedläggas i Stockholms gator. För de enskilda bolagen däremot hade
dessa villkor varit af sådan beskaffenhet, att de ej komme i strid med
bolagens intressen.

Telegrafstyrelsen hade i nämnda skrifvelse vidare meddelat, att
trots de i flere afseenden ogynnsamma förhållandena, hvarunder rikstelefonen
haft att arbeta, dess nät emellertid tillväxt med afsevärd
hastighet, och den ställning, som rikstelefonen vid tiden för samtrafikskontraktens
upphörande intagit såväl inom hufvudstaden som i det öfriga
landet, hade ålagt dess förvaltning såsom en skyldighet att, då det
välbehöfliga omordnandet af trafikförhållandena då kunde äga rum, tillse,
att detta ock skedde på ett sätt, hvarigenom såväl allmänhetens bästa
kunde bättre än dittills tillgodoses, som ock statens egen verksamhet
inom ifrågavarande område lugnt och enhetligt utvecklas.

Om också telegrafstyrelsen vid kontraktsuppsägningen fäst afseende
hufvudsakligen vid det i mån af rikstelefonens hastiga framsteg
inom landet alltmera otillfredsställande tillståndet med tre olika telefonnät
inom hufvudstaden samt dubbla nät i dess omgifningar jämte
de kringliggande städerna Uppsala, Norrtälje, Vaxholm, Södertälje, Trosa,
Mariefred, Strängnäs och Enköping, hade emellertid äfven ett annat skäl
förelegat att genomdrifva en ändring af förhållandena mellan telegrafverket
och bolagen, nämligen i 1891 års tilläggskontrakt. Detta, som skulle

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

gälla lika länge som hufvudkontraktet, hade nämligen innehållit åtskilliga
bestämmelser, som för telegrafverket varit särdeles betungande, men
som af Allmänna bolaget uppställts såsom villkor för det då aftalade
köpet af dess nät i Jönköping, Söderhamn m. fl. orter. Sålunda måste
af telegrafverket under perioden för hufvudkontraktets giltighet ställas
till bolagets disposition särskilda interurbana ledningar till Norrköping,
Nyköping och Västerås, å hvilka samtal mellan bolagets abonnenter
och rikstelefonabonnenterna i dessa städer utväxlats utan någon samtrafiksafgift.
Genom denna anordning skulle förhindras, att behofvet
af förbindelse med dessa viktiga orter kunde medverka till ökande
af rikstelefonabonnenternas antal i Stockholm. Vidare hade bolaget
förbehållit sig eu uppbördsprovision från telegrafverket af 6 öre för
hvarje af bolagets abonnenter till dessa städer erhållet samtal. Slutligen
hade den i hufvudkontraktet till 20 öre bestämda samtrafiksafgiften för
interurbana samtal nedsatts till 10 öre, genom hvilken lättnad i den interurbana
samtrafiken rikstelefonens utbredning inom hufvudstaden ovillkorligen
skulle hämmas och på samma gång telegrafverkets beräknade
inkomst af samtrafiken minskas.

Då således telegrafstyrelsen, till följd af här framhållna förhållanden,
måst uppsäga de gällande samtrafikskontrakten, hade emellertid styrelsen
i sammanhang därmed föreslagit bolagen att med styrelsen ingå
nya aftal om samtrafik, hvilka enligt styrelsens åsikt bort upprättas
på grundvalen af öfvergångsafgiftens bortfallande. Till svar därå hade
Allmänna bolaget tillkännagifvit, att bolaget villigt skulle i nytt kontrakt
om fortsatt bestående samtrafik mellan rikstelefonens och bolagets alla
ledningar medgifva hvarje sådan modifikation af gällande bestämmelser,
som telegrafstyrelsen kunde finna ensidig och hvilken vore af sådan
natur, att den enligt bolagets uppfattning kunde göras, utan att bolagets
fortsatta verksamhet äfventyrades; och skulle bolaget för sådant ändamål
medgifva fri samtrafik med rikstelefonens ledningar till platser
utom det område, inom hvilket bolaget ägde drifva sin verksamhet, hvaremot
bolaget måste, af skyldig omsorg om möjligheten för bolaget till
fortsatt tillvaro, alldeles afgjordt fasthålla vid fordran, att äfven framdeles
beträffande den lokala trafiken skälig samtrafiksafgift skulle erläggas
vid öfvergång från någotdera nätet till det andra.

Därigenom hade alltså frågan om telefonväsendets ordnande på
grundvalen af afgiftsfri samtrafik mellan de olika näten förfallit. Den
fortsättning af det förra otidsenliga samt såväl för trafikens skötsel som
för allmänheten äfven i öfrigt betungande förhållandet, som varit att
motse i nya samtrafikskontrakt, kunde naturligtvis icke vara önskvärd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Hvad beträffade den af bolaget föreslagna modifikationen i samtrafiksvillkoren,
nämligen att fri samtrafik skulle äga rum endast med de rikstelefonabonnenter,
som voro bosatta utom Stockholmsområdet, och således
där någon konkurrens icke funnits, så hade denna modifikation erbjudits
med hänsyn uteslutande till ett enskildt bolags ekonomiska fördel
och skulle hafva inneburit ett ytterligare försvårande för telegrafverket
att vinna abonnenter i Stockholm. Densamma skulle följaktligen
illa stämt öfverens med ett ändamålsenligt tillgodogörande af
ett kommunikationsmedel, för hvars understödjande staten för öfrigt
anvisat medel till ganska stora belopp. För telegrafstyrelsen hade därför
återstått endast valet mellan två alternativ.

Det ena alternativet, som äfven legat närmast till hands, hade varit
att låta samtrafikskontrakten utan vidare löpa ut, hvarigenom således den
1 juli 1901 all samtrafik mellan rikstelefonens och de enskilda bolagens
abonnenter kommit att afbrytas. Ett dylikt afbrott skulle gifvetvis förorsakat
allmänheten- olägenhet, låt vara också endast af öfvergående
natur, till dess den del af den telefonerande allmänheten, som då ännu
varit i saknad af förbindelse med rikstelefonnätet och icke kunnat undvara
sådan, hunnit skaffa sig inträde däri. Därigenom skulle man äfven
icke allenast återförsatt hufvudstaden och en del af dess omgifningar i
samma tillstånd som härskat, då, innan telegrafverket börjat att här
upprätta telefonförbindelse åt enskilda, samtrafik icke funnits mellan
allmänna bolaget och det på platsen äldre bellbolaget, utan äfven införa
detta inom det ännu vidsträcktare området af den öfriga delen af
hufvudstadens omgifningar med kringliggande städer. Med detta för
ögonen och ehuru genom ett samtrafiksafbrott rikstelefonens ställning
ingalunda skulle försvagats, hade det dock synts telegrafstyrelsen, som
om denna utväg bort endast i fall af nödtvång tillgripas.

Det andra alternativet, hvartill telegrafstyrelsen sålunda sett sig
hänvisad, hade varit att staten, i likhet med hvad i öfriga delar af riket
ägt rum, öfvertagit de enskilda bolagens telefonnät. Önskvärdheten af
en sådan anordning hade äfven helt och hållet stämt öfverens med den
fasta öfvertygelse om dess nödvändighet, hvartill telegrafstyrelsen bragts
af det därförut gångna decenniets erfarenhet.

För de olika förvaltningarna, som omhänderhaft skötseln af hvar
sitt telefonnät inom samma begränsade område, hade äfven det dåvavarande
tillståndet erbjudit mångfaldiga svårigheter i tekniskt och konstruktivt
afseende, hvilka dessutom orsakat mycket afsevärda kostnader.
Telegrafstyrelsen hade i detta hänseende ansett sig endast behöfva erinra
om de af dåvarande förhållanden betingade, men eljest obehöfliga

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

dubbla linjerna för såväl förbindelse- som abonnentledningar. Allt efter
som telefonen utbredt sig hade de däraf föranledda svårigheterna ökats,
och detta naturligtvis i mycket större grad än hvad som motsvarat den
direkta ökningen af abonnentantalet. Hvilken betydelse detta redan då
ägt, hade telegrafstyrelsen ansett tydligt nog framgå däraf, att telegrafverket
och allmänna bolaget för det dåvarande haft ett 80-tal stationer
på samma orter, till hvilka de båda förvaltningarna måst framdraga
skilda ledningar. Man hade också blott behöft kasta en blick på de
väldiga stolplinjer, öfverfyllda af telefontrådar, hvilka från Stockholms
tullar parallellt följt hvarandra på flera mils sträckor, för att kunna inse,
hurusom den rådande dualismen inom Stockholmskretsens telefonväsen
endast härvidlag orsakat en fullkomligt onödig utgift för byggandet af
ett par tusental kilometer telefonledningar.

Att äfven i städerna de dubbla stationerna vållat utom direkt kostnad
äfven stora obehag hade varit själfklart, likasom att äfven där
abonnentledningarnas anordnande, vare sig de framdragits till stationerna
i luften eller i gatorna, icke varit förenadt med mindre svårigheter och
kostnader än på landsbygden. Säkert vore, att de onödiga utgifter, som
vållats genom detta de olika telefonnätens exploaterande inom samma
område, vore af sådan betydelse, att den anordning, som nödvändiggjorde
dem, ingalunda kunde i nationalekonomiskt afseende betecknas
såsom välbetänkt.

För det allmänna uppstode likaledes såväl på landet som i städerna
olägenheter däraf, att då olika förvaltningar nödgades göra skilda anläggningar,
vägar och mark belamrades af stolplinjer och hinder i trafiken
framkallades, hvarjämte stativen på taken och dylikt framkallade svårigheter
och verkade vanprydande, in. m. — allt i onödigt hög och vida
högre grad än hvad som skulle erfordrats, om förvaltningen varit gemensam.

Med kännedomen om telefonväsendets dåvarande ställning och om
hvad som för dess framtida förkofran och tidsenliga skötsel kräfdes,
kunde telegrafstyrelsen, som kanske närmast insåge sanningen af den
af styrelsen anförda och offentligen uttalade meningen, att där sammanfölle
statens och allmänhetens intressen med hvarandra gent emot ett
enskildt affärsföretag, icke vid då förestående uppgörelse med de enskilda
bolagen finna bättre lösning än att, om äfven bolagen själfva,
såsom vore att vänta, funne med sin fördel förenligt att för skäligt pris
öfverlåta sina nät till staten, genom ett sådant köp samla allas intressen
— statens, allmänhetens och äfven bolagens — på en sida.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Det år 1901 uppgjorda köpekontraktet omfattade bolagens samtliga
telefonanläggningar i Stockholm med omnejd, Allmänna telefonbolagets
fastighet n:r 13 och 14 i kvarteret Åskslaget, vid tillträdesdagen oanvänd
eller kontraherad materiel äfvensom för telefonaffären erforderliga
möbler och inventarier. Köpesumman för telefonnäten beräknades, beträffande
apparaterna, efter vissa å-priser, varierande allt efter de olika
årsafgifter, som för apparaterna erlades, eller, beträffande landsnätet,
efter medellängden af de ledningar, som medföljde apparaterna å olika
platser, nämligen:

Inom Stockholm:

för s. k. stjärntelefoner med 100 kronors årsafgift ...........

» apparater » SO » »

» )) » 60 >> »

» » » 36 å 45 » » ............

» anknytningar och sidoapparater med årsafgift af i medeltal
kronor 30: 45 ....................................................................

» apparater för Allmänna bolagets eget behof ..................

480 kronor
440 »

400 »

250 »

150 »

200 »

I landsnätet:

för apparater i Upsala.....................................................................

» » i Norrtälje m. fl. städer, äfvensom i Gnesta

» » å landsbygden med intill 2 kilometer ledning
samt andel i växelstation.............................................

» anknytningsapparater i städerna ..........................................

)> » å landet................................................

175 kronor
150 »

200 »
100 »
150 »

Beträffande i bruk varande ledningar samt reservledningar beräknades
dessas värde efter följande å-priser per kilometer dubbelledning:

för hufvudledningar af järntråd n:o 11

8, koppartråd, bronskilometer
från central -

» » )) n:o

tråd eller ^metallisk tråd......

abonnentledningar, bortom 2

stationen.......................................

sjökabelledningar ........................

reservledningar i Stockholm i

menttrumma.................................

reservledningar i landsnätet i jord- eller luftkabel

jordkabel, indragen i ce -

120 kronor
150 »

120

750

100 kronor
60 »

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Köpeskillingen för telefonnäten, sådana de befunnos vid början af
år 1901, var i köpekontraktet upptagen till:

för näten i Stockholm......................................................... 8,571,680 kronor

» landsnätet»..

2,068,903

eller tillsammans 10,640,583 kronor.

fråndragande

af ett för vissa

hufvudledningar

af misstag upptaget
sammanlagda köpesumman

Med

belopp af 67,368 kronor, skulle sålunda
uppgå till 10,573,215 kronor.

För den under byggnad varande nya centralstationen i Stockholm
skulle erläggas en köpesumma af 370,800 kronor. Reservklaffar jämte
inledningar å centralstationer i landsnätet voro upptagna till ett pris af 25
kronor stycket.

Köpeskillingen för fastigheterna utgjorde 954,477 kronor jämte hvad
bolaget visat sig hafva efter ingången af år 1901 kontant utbetalt för
fullbordande af deras bebyggande.

De möbler och inventarier, som telegrafverket enligt köpekontraktet
skulle efter värdering inlösa, beräknades betinga ett pris af 77,000
kronor. Slutligen antogs det i förråd befintliga materiallagret kunna
uppskattas till 100,000 kronor.

De under åren 1901 och 1902 tillkomna abonnenterna, hvilka beräknades
komma att uppgå till 3,834 abonnenter inom och 459 utom
Stockholm, skulle komma att öka köpesumman med de för dem enligt
köpekontraktet bestämda belopp, respektive 1,077,590 kronor och 92,325
kronor, eller med tillhopa 1,169,915 kronor. Vidare komme att till
köpesumman läggas 350,000 kronor, utgörande värdet å 3,500 kilometer
under år 1901 utlagda, men vid aftalets träffande ännu ej i bruk tagna
abonnentledningar, samt den ytterligare kostnaden för nya centralstationens
inredning, då beräknad till 529,200 kronor.

Köpeskillingen skulle efter denna beräkning vid tillträdesdagen
den 31 december 1902

Telefonnätens värde den
Nytillkomna abonnenter .

Under år 1901 utlagda abonnentledningar

Nya centralstationens inredning....................

Möbler och inventarier.....................................

Materiel i förråd..........:......................................

utgöra:

januari

1901

kronor

10,573,215

1,169,915

350.000
529,200

77,000

100.000

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 1 Sami.

eller tillhopa kronor 12,799,330
1 Afd. 66 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Därtill skalle komma kostnaden för fastigheterna, hvilka vid nämnda
tidpunkt voro upptagna till ett bokfördt värde af kronor 1,032,630: 39.

Sammanlagda köpesumman för nät och fastigheter in. m. den 31
december 1902 kan sålunda beräknas hafva uppgått till i rundt tal
13,832,000 kronor.

Den 4 januari 1902 uppdrog Kungl. Maj:t åt filosofie doktorn
C. C. P. Herslow, telegrafdirektören J. S. Rasmussen i Kristiania och
telegraf direktören N. R. Meyer i Köpenhamn att i egenskap af sakkunniga
afgifva utlåtande angående det ifrågasatta inköpet för statens
räkning af bolagens telefonnät.

Nämnda sakkunniga, hvilka sålunda såsom fullt opartiske kunde
objektivt bedöma nätens beskaffenhet såväl i ekonomiskt som i tekniskt
afseende, hade i sitt den 22 januari 1902 afgifna underdåniga utlåtande,
bland annat, omförmält, att de, för att kunna bilda sig ett omdöme
om riktigheten af det värde, som enligt köpekontraktet åsatt»
bolagens telefonnät, med ledning af därför i öfrigt erforderliga uppgifter
och siffror, som meddelats dem, från två synpunkter uppskattat
de till inköp föreslagna näten. De hade sålunda å ena sidan
gjort en jämförelse mellan dessa och rikstelefonnätet med hänsyn till
priset för respektive abonnentledningar, hvarmed äfven motsvarande
pris för några inom och utom landet af staten inköpta enskilda telefonnät
sammanställts. Å andra sidan hade de skärskådat näten tillsammans
såsom en affär betraktade och beräknat dennas räntabilitet i
statens hand efter det öfverenskomna inköpspriset.

Hvad beträffade nätens värde efter priset per abonnentledning, hade
de sakkunniga utgått från förhållandena vid 1901 års början, sådana
de i köpekontraktet funnos angifna för de enskilda bolagen. Då emellertid
de pris, som begärdes för abonnentledningarna inom Stockholm,
af lätt förklarlig anledning voro tämligen olika prisen för Allmänna
bolagets abonnentledningar utom hufvudstaden, hade de särskilt dessa
båda kategorier för att jämföra dem en hvar med motsvarande rikstelefonanläggningar.
Inom Stockholmsnäten växlade köpekontraktets
pris för abonnentledningarna mellan 480 kronor och 150 kronor, beroende
icke på själfva anläggningarnas olika materiella värden, utan
på de olika förmåner, som i förhållande till de olika årsafgifterna lämnades
abonnenterna. På grund häraf och då således ledningarna i sig
själfva icke sinsemellan erbjöde någon olikhet, hade de sakkunniga
endast haft att efter totalsumman för näten i förhållande till abonnent -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

antalet utfinna medelpriset för en abonnentledning i bolagens Stockholmsnät.
Vid nyssangifna tidpunkt utgjorde de enskilda bolagens
abonnentantal 22,496, hvadan, då för dessa upptagits en inlösningssumma
af 8,571,680 kronor, staten erbjöds dessa nät för ett medelpris af 381
kronor per abonnentapparat. Vid samma tid hade rikstelefonens abonnentantal
inom Stockholm uppgått till 7,333, hvilkas ledningar betingat en
anläggningskostnad af 2,833,745 kronor eller 386 kronor per abonnentapparat.
A landsbygden med kringliggande städer ägde Allmänna bolaget
eu abonnentkrets på 4,421 stycken, och vore därför beräknad en
inlösningssumma af 2,068,903 kronor eller 467 kronor för hvarje abonnentapparat.
Rikstelefonabonnenterna inom denna rayon utgjorde 3,492
stycken, hvilkas ledningar representerade en anläggningskostnad af
tillhopa 1,825,554 kronor eller 523 kronor per abonnentapparat. Således
erbjödes de enskilda bolagens abonnentapparater till inlösen för
ett belopp, som såväl inom Stockholm som i all synnerhet å landsbygden
med städer understege hvad motsvarande rikstelefonledningar
kostat i anläggning.

Redan ur denna synpunkt och då ledningarnas beskaffenhet öfver
hufvud taget vore å ömse sidor ungefär lika god, måste därför enligt
de sakkunnigas åsikt det kontraherade priset anses för staten fördelaktigt.

Såsom betydligt inverkande på bedömandet af det ifrågasatta
köpet ansåge de sakkunniga böra framhållas den omständigheten,
att den af Kungl. Magt under den 1 maj 1891 Allmänna bolaget
i nåder tillförsäkrade rättigheten att inom 70-kilometers rayonen utan
särskilt tillstånd upprätta telefonförbindelse å kronans mark eller
inom området för allmän landsväg in. in. ännu gällde under en tid af
nära 40 år med utsikt för bolaget att, så vida ej nätet då af statsverket
efter värdering inlösts, få denna rättighet ytterligare förlängd. Den
ställning, som bolaget genom iunehafvet af en så betryggande koncession
intoge gent emot staten, kunde lätteligen hafva mer, än som
syntes hafva skett, inverkat på prissättningen, då det alltså gällde en uteslutande
på frivillighet grundad försäljning.

I afseende på de ifrågavarande telefonnätens räntabilitet i statens
hand efter det öfverenskomna inköpspriset hade de sakkunniga beräknat
densamma för år 1903, det första året staten skulle själf omhänderhafva
näten. För sådant ändamål hade de uppgjort en förslagsberäkning, grundad
på de enskilda bolagens uppgifter. Enligt denna beräkning skulle
de inkomster och utgifter, som de privata näten under år 1903 borde
medföra för telegrafverket, utgöra:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Inkomster:

26,269 abonnenter inom Stockholm
å 58 kronor........... kronor 1,523,602: —

4,880 abonnenter utom Stockholm
å 49 kronor............ d 239,120: — kronor 1,762,722: —

Utgifter:

26,269 abonnenter inom Stockholm
å 32,25 kronor ...... kronor 847,175: 25

4,880 abonnenter utom Stockholm
å 23,75 kronor ...... )) 115,900:— » 963,075:25

och således uppkomma ett öfverskott
af ................................................................. kronor 799,646:75

Detta öfverskott motsvarade 6,25 % afkastning på den köpeskilling''
för näten — 12,799,330 kronor — som vid 1902 års slut skulle af
telegrafverket erläggas.

Därvid syntes emellertid enligt de sakkunniges förmenande kunna
anmärkas att, då driftkostnaderna i Stockholm ställde sig afsevärdt
lägre inom rikstelefonnätet än inom de enskilda näten och detta icke
berodde på någon skillnad i telefonpersonalens aflöning, öfverskottet
borde i mån, som förhållandena hunne utjämnas, blifva högre än enligt
beräkningen, där driftkostnaderna voro uppförda med de enskilda bolagens
siffror.

Slutligen hade de sakkunniga framhållit de besparingar i utgifter,
som skulle uppkomma genom statens öfvertagande af de enskilda näten
och därmed möjliggjord gemensamhet i förvaltningen. Förutom den
minskning af nyanläggningskostnad, som komme att under flera år
föranledas af det jämförelsevis stora antalet redan utlagda abonnentledningar,
som vid tiden för öfvertagandet ännu ej tagits i bruk, och
det befintliga utrymmet i kabeltrummorna, blefve själfva förvaltningskostnaderna
betydligt lägre därigenom, att en gemensam skötsel medförde
först och främst minskning af stationernas antal och användande
i vidsträckt mån af gemensam personal och gemensamma lokaler, däraf
föranledd sänkning af utgifterna för aflöningar, hyror, vedbrand, ljus
m. m. Vidare komme de direkta underhållskostnaderna att sjunka, då
de af dåvarande förhållanden nödvändiggjorda dubbla linjerna i mycket
stor utsträckning skulle komma att försvinna. Slutligen kunde en del

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 128.

expeditionskostnader nedbringas, hvarjämte vissa, utgifter helt och hållet
bortfölle, såsom bolagens skatter o. d.

Däremot syntes ett annat förhållande, som verkade i motsatt
riktning, enligt de sakkunnigas åsikt böra upptagas till beaktande.
Bland telefonabonnenterna i Stockholm funnes ett antal, som ursprungligen
af den då rådande dualismen inom hufvudstadens telefonväsen
nödgats hålla dubbla apparater, en i rikstelefonnätet och en i något af
de enskilda. Man skulle däraf kunna föranledas till den tanken att,
när staten öfvertagit de enskilda näten, dessa abonnenters behof af två
apparater skulle alldeles försvinna och således den sammanlagda abonnentstammen
i någon afsevärd mån minskas. För att bedöma hvilken
betydelse denna eventuella faktor borde tillmätas vid beräkningen af
räntabiliteten, hade de sakkunniga inhämtat närmare upplysningar i
frågan och af dessa funnit, att antalet dylika dubbelabonnenter icke utgjorde
flera än 2,885, samt att dessas två samtidiga abonnemang oftast
afsåge hvartdera olika syften så till vida, att den ena apparaten hufvudsakligen
tillgodosåge affärsverksamhetens och interurbantrafikens behof,
hvaremot den andra vore beräknad för privatlifvets tjänst och lokaltrafiken
i öfrigt. För flertalet af dessa abonnenter syntes det därför blifvit
alltför obekvämt att, äfven efter samtliga nätens samlande i en hand,
afstå från den ena af de båda apparaterna.

Såsom slutresultat af den verkställda utredningen ansåge de sakkunniga
framgå:

att den öfverenskomna köpesumman, beräknad såsom likvid för
anläggningskostnaden, angåfve ett billigare pris per abonnentapparat än
hvad motsvarande rikstelefonanläggningar kostat staten, likaledes billigare
än de pris, som i utlandet erlagts vid därstädes af statsverket
gjorda inköp af privata telefonnät, äfvensom billigare än de pris, hvarför
enskilda telefonnät i Sverige kunnat tidigare af staten förvärfvas;
samt

att samma köpesumma, betraktad såsom ett kapital, placeradt i syfte
att gifva en tillfredsställande afkastning, måste beräknas redan från
början skola lämna eu annuitet, tillräcklig till kapitalets fulla förräntning
och snabba amortering.

Vid föredragning inför Kungl. Maj:t i statsrådet den 31 januari
1902 af berörda köpeaftal framhöll vederbörande departementschef, bland
annat, att den fråga, som genom telegrafstyrelsens skrifvelse blifvit
underställd Kungl. Maj:ts afgörande, vore af största betydelse för det
svenska telefonväsendets korta, men af en sällsynt kraftig och lycko -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 12S.

sam utveckling kännetecknade historia. Med en hastighet och framgång,
som man på förhand icke kunnat tänka sig, hade statens telefonnät
utbredt sig öfver hela riket dels genom nyanläggningar och
dels i afsevärd grad genom inköp af enskilda telefonnät och dessas
ombyggande för inkorporering i rikstelefonnätet. Nu gällde frågan
att, sedan alla andra afsevärda telefonnät i riket på angifna sätt
gått upp i riksnätet, lägga slutstenen för denna del af utvecklingen
genom det föreslagna inköpet af de betydande enskilda näten inom
lmfvudstaden med omnejd, hvarigenom rikstelefonnätet i afseende å antalet
abonnentapparater skulle på en gång ökas med öfver 50 procent, och
detta utan att någon ombyggnad af de tillkommande näten skulle behöfva
ske, då enligt sakkunnigas intygande dessa nät vore väsentligen
af samma goda beskaffenhet som rikstelefonnätet.

Att det föreslagna inköpet vore i ekonomiskt hänseende fördelaktigt
för statsverket, ansåg departementschefen vara ådagalagdt
genom hvad telegrafstyrelsen anfört, och de af Kungl. Magt tillkallade
sakkunniga intygat. Toge man i betraktande, att det under förutsättning
af nådigt godkännande ingångna köpeaftalet vore från bolagens sida
helt och hållet frivilligt utan tryck af något bestående eller väntadt
statsmonopol — i motsats till hvad å andra håll ägt rum — måste det
anses fördelaktigt alt erhålla näten för ett pris, som utan tvifvel möjliggjorde
en amortering af köpesumman inom skälig tid, äfven om
hänsyn icke toges till alla de besparingar i afseende å blifvande
nyanläggningar inom Stockholmsområdet och i kostnaden för driften åt
de sammanslagna näten, som enligt telegrafstyrelsens och de sakkunnigas
sammanstämmande vitsord vore att vänta.

Genom beslut den 14 mars 1902 medgåfvo Stockholms stadsfullmäktige,
att det Stockholms Allmänna telefonaktiebolag meddelade tillstånd
att i vissa gator och öppna platser i hufvudstaden nedlägga och
till den 4 juli 1920 begagna telefonkablar äfvensom cementrör och
cementtrummor för framdragande af telefonledningar finge, i hvad det
afsåge såväl redan nedlagda ledningar som ock sådana nya ledningar,
som med vederbörligt tillstånd ytterligare kunde varda af bolaget nedlagda
intill tiden för öfverlåtelsen, af telegrafverket öfvertagas på de
villkor, som blifvit rörande samma ledningar bestämda genom stadsfullmäktiges
beslut den 1 juni 1894, den 1 juni 1896 och den 22 mars
1898, dock med den ändring, att telegrafverket fritoges från skyldighet
att ställa säkerhet, på sätt i den förstnämnda dag meddelade koncessionen
och sedermera till densamma gjorda tillägg stadgades.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl.
Maj:t 1902 års Riksdag att, med godkännande af det mellan telegrafstyrelsen
och de enskilda bolagen träffade aftal angående öfverlåtelse
till telegrafverket af bolagens samtliga telefonanläggningar i
Stockholm med omnejd m. ra., såsom lån anvisa det för köpeskillingens
erläggande erforderliga penningbelopp.

Denna framställning vann emellertid icke Riksdagens bifall.

De förut gällande samtrafikskontrakten mellan telegrafstyrelsen, å
ena sidan, och de båda bolagen, å den andra, hvilka uppsagts till upphörande
med utgången af juni 1901, hade emellertid med hänsyn till
frågan om den ifrågasatta öfverlåtelsen prolongerats till den 1 juni
1902. Därefter blefvo de ytterligare förlängda först till sistnämnda
års utgång samt, för beredande af ytterligare tillfälle till underhandling
om samtrafikens definitiva ordnande, till den 1 juni 1903. Dessa underhandlingar
strandade, och sistnämnda dag upphörde således all samtrafik
mellan rikstelefonnätet och bolagens nät.

Därefter afslutades den 9 februari 1904 mellan telegrafstyrelsen
och de enskilda telefonbolagen ett preliminärt köpe- och bytesaftal.

Genom detta aftal skulle omsider ernås den af telegrafstyrelsen
länge eftersträfvade förmånen af fri samtrafik mellan abonnenter i de
skilda näten. Detta möjliggjordes därigenom, att såväl hufvudstaden
som ock det gemensamma verksamhetsfältet däromkring uppdelades i
två särskilda områden, af hvilka telegrafverket och bolagen för telefondriftens
framtida bedrifvande erhöllo hvar sitt, om ock med vissa modifikationer.

I sin underdåniga skrifvelse den 9 februari 1904 redogjorde telegrafstyrelsen,
bland annat, för de grundsatser, som varit ledande för
styrelsen vid underhandlingen angående berörda aftal.

Upphörande
af samtrafik^!-

1904 års
köpe- och
bytesaftal.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

denna afstängning uppkommit. Det syntes dock icke kunna läggas
telegrafstyrelsen till last, att styrelsen icke anlitat den enda utväg,
som dittills funnits i detta hänseende, nämligen att på ytterligare 10
år sluta aftal om samtrafik mot 10 öres öfvergångsafgift för samtal.
Det hade förut tillräckligt framhållits, att genom en sådan anordning
telegrafstyrelsen skulle själf bidraga till att på telegrafverkets och den
telefonerande allmänhetens bekostnad bereda bolagen tillfälle till en
oskäligt hög ökning i abonnentantal.

En öfvergångsafgift af 5 öre skulle i afsevärd mån hafva utjämnat
det anmärkta missförhållandet, men bolagen hade förklarat sig vid de
underhandlingar, som föregått samtrafikens upphörande, af hänsyn till
bolagens bestånd och utvecklingsmöjlighet icke kunna vara med om en så
låg öfvergångsafgift.

Såsom grundval för de nya underhandlingarna hade därför uppställts,
att fri samtrafik skulle råda mellan näten. Telegrafstyrelsen
hade från början ansett och vid alla tillfällen framhållit, att detta vore
den riktiga anordningen, och bolagen hade ock redan tidigare förklarat
sig vara med härom, under förutsättning att. den kunde komma till
stånd, utan att bolagens framtida verksamhet äfventyrades.

Den fria samtrafiken beredde allmänheten en icke oväsentlig fördel
i ekonomiskt afseende och möjliggjorde den största snabbhet i samtalens
expedierande mellan näten. För telegrafverket medförde denna frihet
från afgift för själfva öfvergången äfven den fördel, att benägenheten
att begagna verkets interurbanledningar för samtal mellan rikstelefonabonnenter
i landsorten och abonnenter hos bolagen kunde antagas
blifva något ökad.

Telegrafstyrelsen framhöll vidare att, då det gällt att för en längre
framtid ordna telefonförhåliandena i liufvudstaden med omnejd, styrelsen
ock haft att taga hänsyn till önskvärdheten att undvika olägenheten
med dubbla telefonledningar öfverallt och åt alla håll, i staden
och på landet. I den mån abonnentantalet växte, blefve svårigheterna
att framdraga de dubbla abonnent- och förbindelseledningarna
allt kännbarare. Telegrafverket och Allmänna bolaget hade vid tiden
för förberörda skrifvelses aflåtande bortåt 100 stationer på samma orter,
till hvilka de båda förvaltningarna måst framdraga skilda ledningar.
Ur allmän ekonomisk synpunkt måste det betraktas såsom en fullkomligt
onödig utgift att bygga minst ett par tusental kilometer telefonledningar,
där hälften skulle göra samma nytta. Det måste göra intryck
af ytterligt oekonomisk förvaltning att se dubbla telefonstolplinjer
följa så godt som alla landsvägar inom 70-kilometersområdet. I hufvud -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

staden och inom de öfriga städerna inom det gemensamma området
tillkomme dessutom den uppenbara svårigheten att bereda plats för de
dubbla näten på hustaken och i gatorna.

Då det enligt telegrafstyrelsens förmenande icke kunde anses
lämpligt att för den närmare tiden återkomma till det af 1902 års
Riksdag förkastade förslaget att för telegrafverkets räkning inköpa hela
de enskilda näten och det af hänsyn till rätt förhållande mellan statens
verk och enskilda företag icke kunde blifva tal om att genom effektiv
priskonkurrens eller dylikt söka göra rikstelefonen allenahärskande inom
70-kilometersområdet, återstode ingen annan utväg än att dela detta område
i två skilda verksamhetsfält, ett för rikstelefonen och ett för
de sins emellan samarbetande bolagen.

Med iakttagande därjämte, att i hvarje hänseende abonnenternas
intressen blefve på det nogaste beaktade, hade en delning i antydda
syfte af Stockholm med omnejd utgjort en grundval för de förda
underh an dlingarna.

Vid denna delning hade emellertid telegrafstyrelsen icke kunnat
lämna ur sikte det mål, på hvilket telegrafstyrelsens sträfvanden dittills
utgått och otvifvelaktigt fortfarande måste utgå, nämligen att till
sist i statens telefonverks hand föra tillsammans all för allmänheten
upplåten telefondrift i riket. Ett steg i denna riktning måste efter
telegrafstyrelsens uppfattning genast tagas på det sätt, att vid delningen
af området telegrafverket erhölle en något större anpart än
som skulle blifva förhållandet, därest hänsyn endast skulle tagas till
det dåvarande antalet abonnenter inom det gemensamma området. Härvid
hade äfven hänsyn tagits därtill att, om ock bolagen hade flera
abonnenter än telegrafverket inom 70-kilometersområdet, telegrafverket
dock genom sitt hela riket omfattande nät vore den vida större förvaltningen.

Slutligen framhöll telegrafstyrelsen, att hänsyn till det slutliga
målet för styrelsens sträfvanden hade föranledt yrkandet, att det upprättade
kontraktet skulle innehålla rätt för telegrafstyrelsen att inom
en ej alltför aflägsen framtid, om sådant från statsverkets sida ansåges
önskvärdt, inlösa bolagens återstående nät.

Förberörda köpe- och bytesaftal, för hvilket jag icke anser mig
behöfva närmare redogöra, föranledde Kungl. Maj:t att i nådig proposition
den 26 mars 1904 föreslå Riksdagen att, med gillande af nämnda
aftal, såsom lån anvisa det belopp, som efter uträkning och Kungl.
Maj:ts pröfning erfordrades för fullgörande af den på telegrafstyrelsen
ankommande betalningsskyldighet.

Bih. till Bibel. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afl. 66 Raft.

Telegrafstyrelsens
skrifvelse
af den
8 mars 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Vid granskning af detta aftal fann emellertid Riksdagen särskild!
anledning till erinran med afseende å det förhållande, att staten genom
aftalet, skulle, livad anginge rikets största kommun och dess omnejd, afhända
sig rätten att bestämma afgifterna för rikstelefonens tillhandahållande
åt allmänheten samt binda sig vid upprätthållande af viss i
aftalet fastställd taxa därför. Utan medgifvande af de enskilda bolagen
skulle staten sålunda icke kunna företaga någon ändring i denna taxa,
och enda utvägen för staten att blifva fri från detta beroende, som helt
visst snart komme att visa sig besvärande, skulle vara att begagna sig
af den i aftalet medgifna rätten att inlösa hela det enskilda telefonnätet.
Och denna inlösen skulle, när den komme att ske, äga rum
på villkor, som redan vid aftalets ingående blifvit bestämda. Detta
syntes Riksdagen vara i hög grad oegentligt, då man icke borde lämna
obeaktadt, att på ganska kort tid väsentligen förändrade förhållanden
kunde inträda med afseende å telefonväsendet, dess utveckling och anordningarna
för detsamma.

De betänkligheter, som sålunda framhållits med afseende å vissa
stadganden i det ifrågasatta aftalet, måste enligt Riksdagens mening
tillmätas afgörande betydelse, och Riksdagen ansåge sig redan på grund
däraf vara förhindrad godkänna detta aftal.

Uti sin förstberörda skrifvelse den 8 mars 1906, hvilken jämte
bilagor torde få i afskrift fogas vid detta protokoll (Bil. A, 1, 2 och 3,),
erinrar telegrafstyrelsen till en början, att allt sedan de kontrakt, som
telegrafstyrelsen afslutat med ifrågavarande två telefonbolag angående
samtrafik mellan telegrafverkets och bolagens nät blifvit af telegrafstyrelsen
uppsagda till upphörande med utgången af juni månad 1901,
hade tid efter annan underhandlingar förts mellan telegrafstyrelsen och
bolagen rörande möjligheten att ordna telefon förhållandena i Stockholm
med omnejd.

I de fall, då öfverenskommelse kunnat träffas mellan telegrafstyrelsen
och bolagen, hade de uppgjorda aftalen —■ köpeaftalet. den
28 december 1901 samt köpe- och bytesaftal den 9 februari 1904 —
visserligen erhållit Kungl. Maj:ts nådiga godkännande, men dock ej
vunnit Riksdagens bifall.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

bolagens vägran att ingå vare sig på fri samtrafik eller på nedsättning
från 10 till 5 öre af flen förut utgående öfvergångsafgiften, hvars
bibehållande telegrafstyrelsen icke kunnat godkänna, då den i allt för
hög grad vore hämmande för rikstelefonens utveckling i hufvudstaden.
Frågans stora betydelse, icke endast för hufvudstaden utan för hela
landet, nödvändiggjorde emellertid, att densamma icke skötes åt sidan,
utan att ytterligare försök gjordes att lösa den på ett, så vidt möjligt vore,
för alla parter tillfredsställande sätt. I detta syfte hade sedan någon
tid nya underhandlingar pågått mellan telegrafstyrelsen och bolagen,
hvilka underhandlingar ledt till det resultat, att, under förutsättning
af vederbörligt godkännande, ett köpeaftal afslutats mellan telegrafstyrelsen,
å ena sidan, och styrelsen för Stockholms Allmänna telefonaktiebolag
och för Stockholms Bell telefonaktiebolag, å andra sidan.
(Bil. 1).

Telegrafstyrelsen ansåge sig böra i underdånighet omförmäla, att
under förhandlingarnas gång från bolagens sida föreslagits ett byte
i riktning af 1904 års förslag, dock så att bolagens verksamhet skulle
omfatta hela området af hufvudstaden norr om Mälaren och stora
segelleden. Därvid hade bolagen framhållit, hurusom vid dylikt byte
någon kontant mellangift ej skulle behöfva ifrågakomma. Ett sådant
ordnande af telefonfrågan, som visserligen för bolagen vore högst förmånligt,
hade emellertid af telegrafstyrelsen med hänsyn till statens intressen
ansetts oantagligt.

Sedan telegrafstyrelsen därefter (sid. 3—20) erinrat om innehållet
i de år 1901 och 1904 träffade aftalen äfvensom om de hufvudsakliga
skälen för uppgörandet och framläggandet af nämnda aftal, anför telegrafstyrelsen
följande.

Såsom förut framhållits, hade målet för telegrafstyrelsens sträfvanden
alltid varit att till sist i statens hand föra tillsamman hela telefondriften
i riket. Efter Riksdagens afslag på 1901 års köpeförslag hade
telegrafstyrelsen ansett sig böra genom ett partiellt köp samt en uppdelning
af hufvudstaden i olika verksamhetsområden försöka tills vidare
ordna telefonförhållandena i Stockholm och dess omnejd på ett, under
dåvarande förhållanden, för allmänheten och statsverket så tillfredsställande
sätt, som genom en dylik anordning varit möjligt. Denna uppdelning,
som likväl alltid måste betraktas endast såsom en nödfallsåtgärd,
hade emellertid icke vunnit Riksdagens bifall.

Någonting måste emellertid enligt telegrafstyrelsens åsikt ovillkorligen
göras. Svårigheterna ökades år för år, och man stode kanske inom
kort på den punkt, att de sig allt mera hopande tekniska svårigheterna med

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 128.

bästa vilja icke längre kunde öfver vinnas. Genom Stockholms stadsfullmäktiges
beslut den 19 juni 1903, att underjordiska kabelrör icke finge
nedläggas i stadens gator, därest något af aftalen om samtrafik med de
enskilda bolagen under den för kabelnedläggningen gällande koncessionstiden
genom tillståndsbafvarens förvållande upphörde att gälla utan att
ersättas af annat aftal, som af stadsfullmäktige pröfvades i alla delar,
hvilka berörde abonnenternas rätt, innehålla för dem minst lika gynnsamma
villkor som det år 1903 upphörda aftalet, hade störa svårigheter
för telegrafverket uppstått att framdraga nya ledningar till vissa stadsdelar.
Hittills hade visserligen telegrafstyrelsen varit i stånd att anordna
telefonförbindelser till alla abonnenter, som anmält sig, men skulle de
nuvarande förhållandena fortfara, syntes den tid ej vara aflägsen, då
telegrafstyrelsen icke hade någon möjlighet att framdraga flera ledningar
åtminstone till vissa delar af staden.

Såväl med hänsyn till det ökade krafvet från abonnenternas sida
på säkra, af väderleksförhållandena oberörda telefonförbindelser som i
betraktande af de obehag af flerfaldiga slag, som vore förbundna med
en mångfald i luften framdragna blanka ledningar och kablar, vore det
vid utvidgningen af hufvudstadens telefonnät uppenbarligen eu stor
fördel, om de otidsenliga, vanprydande och osäkra luftledningarna kunde
få utbytas mot jordkablar, och den nyare telefonteknikens förbättringar
därvid komma till användning. Beträffande de till abonnenterna utgående
ledningarna sträfvade man numera att så mycket som möjligt undvika
luftledningar och afl ersätta dem med underjordiska ledningar,
hvarvid man till och med gått så långt, att de enskilda ledningarna
från gatan inleddes direkt i husen och sålunda vore fullkomligt oberörda
af snöstormar, eldsvådor eller andra yttre rubbningar samt icke heller i
estetiskt afseende verkade störande.

Äfven den ekonomiska sidan af saken vore icke den minst beaktansvärda.
Nu anlades årligen inom Stockholm ledningar för flera hundra
tusental kronor, hvilka icke, såsom ske borde, nedlades i gatorna
utan måste provisoriskt framdragas öfver hustaken, ofta mot eu oskäligt
hög årlig ersättning till husägarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

att det vore ekonomiskt fördelaktigt, att denna sammanslagning skedde
så snart som möjligt. År för år ökades antalet bredvid hvarandra framdragna,
dubbla kabel- och linjesträckor såväl inom staden som i dess
omgifningar, under det att man, om anläggningarna tillhörde samma förvaltning,
i många fall kunde nöja sig med enkla router; likaledes kunde
antalet reserver minskas, en omständighet, som gifvetvis icke vore utan
sin ekonomiska betydelse.

Om det nuvarande tillståndet med dubbla telefonnät i Stockholm
och dess granskap sålunda ur nationalekonomisk synpunkt måste anses
förkastligt, vore denna anordning äfven för allmänheten otillfredsställande.
Vid början af år 1902, medan ännu samtrafik ägde rum mellan rikstelefonnätet
och de enskilda näten, hade antalet abonnenter, som hållit
dubbla apparater, en i rikstelefonnätet och en i någon af de enskilda,
utgjort omkring 2,900 stycken. Dessa samtidiga abonnemang hade
emellertid, såsom de sakkunniga i sitt utlåtande den 22 januari 1902
äfven framhållit, oftast afsett. olika syften så till vida, att den ena apparaten
hufvudsakligen tillgodosett affärsverksamhetens och interurbantrafikens
behof, hvaremot den andra varit beräknad för privatlifvets tjänst och
lokaltrafiken i öfrigt, hvarför det för flertalet af dessa abonnenter skulle
blifva alltför obekvämt att, äfven efter samtliga nätens samlande i en
hand, afstå från den ena af de båda apparaterna. Efter samtrafikens
afbrytande hade gifvetvis behofvet af dubbelapparater stigit, och hade
antalet af sådana apparater vid innevarande års början uppgått till omkring
0,300 stycken. Med den benägenhet telefonen visat sig hafva att år för år
så att säga tränga längre och längre ned eller, med andra ord, med den
nödvändighet, som gjorde sig gällande för innehafvare af handels-eller
handtverksrörelse äfven med mindre omfattning att skaffa sig telefonförbindelse,
komme säkerligen antalet sådana dubbelabonnemang att befinna
sig i eu ständig tillväxt, och sålunda ett allt större antal personer
blifva nödsakade att erlägga dubbla abonnemangsafgifter. Efter nätens
sammanslagning behöfde tydligen endast de abonnenter skaffa sig dubbelapparater,
som på grund af sin omfattande telefonkorrespondens
hade användning för mera än en apparat.

Bland de skäl, som såväl inom Riksdagen som i pressen brukade
framhållas mot en sammanslagning af telefonnäten i hufvudstaden, anfördes
alltid, att olägenheter lätt kunde tänkas uppstå genom upphörande
af konkurrensen. Redan i sin underdåniga skrifvelse den 28 december
1901 angående då ifrågasatta köpeaftal hade telegrafstyrelsen sökt
ställa den mycket omordade konkurrensen i dess rätta belysning.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 128.

Sedan telegrafstyrelsen (sid. 23, 24) erinrat om, hvad styrelsen därvid
framhållit, hvaraf framginge, att ekonomisk konkurrens dåmera icke
existerade och någon teknisk i själfva verket aldrig funnits till, fortsätter
styrelsen vidare.

Sedan detta skrifvits, hade enligt telegrafstyrelsens åsikt förhållandena
icke ändrats. Telegrafstyrelsen hölle före, att fortfarande inga
berättigade anmärkningar kunde göras mot det sätt, hvarpå teknikens
ständigt skeende framsteg tillgodogjordes för rikstelefonväsendets räkning
äfven å de platser, där endast rikstelefon funnes och sålunda det
icke ens kunde blifva tal om någon konkurrens. Icke heller syntes med
fog telegrafstyrelsen kunna beskjdlas för att icke, så vidt möjligt vore, söka
tillmötesgå de kraf, som i berörda afseende af allmänheten framställdes.
Sålunda hade under de senare åren i Stockholm och i Göteborg inrättats
ett nytt, å telegrafverkets verkstad utarbetadt telefonväxelsystem, det
s. k. Avénska systemet, hvilket sedermera med vissa modifikationer
kommit till användning vid de efter modernaste mönster inredda nya
telefoncentralstationerna i Moskva och i Warschau och som äfven, efter
grundlig pröfning, af tyska Rikspostumtet antagits till användning vid
den under b}7ggnad varande, för 80,000 abonnenter afsedda nya centralstationen
i Hamburg, hvilkens inredning skedde under öfverinseende af
systemets konstruktör, en i svenska telegrafverkets tjänst anställd
ingenjör. Vid de stationer, som under de närmaste åren skulle inredas i
Hälsingborg, Jönköping med flera städer, hade telegrafstyrelsen för afsila
att använda de modernaste anordningar på telefonteknikens områden,
som för stationer af denna storlek funnes att tillgå, och förberedelser
till dessa arbeten vore redan påbörjade. Tydligen hade det ej
varit den så mycket omordade konkurrensen, som därvid varit driffjädern.

De förut framhållna, ständigt växande olägenheterna och svårigheterna
hade gjort det nödvändigt för telegrafstyrelsen att söka finna
någon utväg för deras snara undanrödjande. Under den diskussion,
som föregått beslutet om utslag å förenämnda köpe- och bytesaftal
vid 1904 års Riksdag, hade flera uttalanden gjorts i den riktning, att, om
staten skulle köpa de enskilda bolagens nät, det vore bättre, att köpet
skedde på en gäng. Likaledes hade framhållits, att hufvudsakliga skälet,
hvarför 1901 års köpeförslag icke af Riksdagen antagits, varit det, att förslaget
varit för dyrt. Genom dessa uttalanden vid frågans behandling i
Riksdagen hade telegrafstyrelsen äfven funnit eu anvisning, i hvilken
riktning styrelsens arbeten på frågans lösning borde gå, nämligen åstadkommande
af ett förslag till fullständigt köp af de enskilda näten till
ett billigare pris än det i 1901 års aftal föreslagna. Telegrafstyrelsen

Kung!» Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

hade äfven lyckats efter långvariga förhandlingar med de enskilda
telefonbolagen träffa nu ifrågavarande köpeaftal, som styrelsen ansåge
vara en lycklig lösning af frågan.

Telegrafstyrelsen redogör härefter för nämnda aftal, därvid uppdrages
en jämförelse med 1901 års förslag, hvilken jämväl åskådliggöres
af tablån bil. 2.

Hvad då först beträffade den för Stockholmsnäten föreslagna köpesumman,
så hade vid dess bestämmande användts samma å-priser, som i 1901
års köpeaftal funnes angifna. I likhet med de år 1902 tillkallade sakkunniga
ansåge nämligen telegrafstyrelsen, att det då fordrade priset med
hänsyn till telefonnätets beskaffenhet måste anses för staten fördelaktigt.
Enligt 1901 års förslag hade i Stockholmsnäten funnits 22,496
apparater, för hvilka skulle erlagts en köpesumma af 8,571,680 kronor,
d. v. s. 381 kronor per apparat. Fråndroges från denna köpesumma
dels värdet af reservledningar, 700,000 kronor, dels ock värdet af den
då ännu ej i bruk tagna, under byggnad varande nya telefonstationen
i Stockholm, 370,800 kronor, eller tillsammans 1,070,800 kronor, blefve
återstoden 7,500,880 kronor verkliga köpesumman för de i bruk varande
telefonnäten, motsvarande 333 kronor per ''apparat. I nu föreliggande
köpekontrakt beräknades antalet apparater i Stockholm vid tillträdesdagen
uppgå till omkring 35,300 stycken, för hvilka skulle erläggas en
köpesumma af 11,478,330 kronor eller 325 kronor för hvarje i bruk
varande apparat. Priset per apparat vore således nu något mindre än
år 1901, detta beroende på, att antalet apparater med begränsad fri
samtalsrätt, för hvilka ett lägre å-pris erlades, ökats proportionsvis
något mera än de apparater, för hvilka ett högre pris erlades. Fråndroges
emellertid värdet på den del af den nya centralstationen, som
inginge i priset för apparaterna, blefve medelpriset per apparat endast
297 kronor mot 333 kronor år 1901.

För Allmänna bolagets nät utom Stockholm, kortare benämndt
l andsnätet, skulle enligt 1901 års kontrakt erlagts en köpesumma af
2,068,903 kronor. Då bolaget å landsbygden med kringliggande städer
inom 70-kilometersområdet nämnda år ägt en abonnentkrets på 4,421
stycken, hade denna köpesumma motsvarat ett medelpris af 468 kronor
per apparat. Fråndroges emellertid kostnaden för reservledningarna, 62,810
kronor, äfvensom ett af misstag uppfördt belopp af 67,368 kronor, eller
tillsammans 130,178 kronor, återstode såsom köpesumma för de i bruk
varande apparaterna i landsnätet kronor 1,938,725 eller omkring 439
kronor per apparat. Sedan telegrafstyrelsen ansett sig, af skäl som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

längre fram närmare omförmäldes, böra påyrka en nedsättning af priset
på landsnätet, beräknadt enligt 1901 års å-priser, med något öfver 640,000
kronor, hvilket yrkande af Allmänna bolaget slutligen bifallits, skulle
enligt det nu uppgjorda köpeaftalet för detta nät, som vid tillträdet beräknades
omfatta omkring 6,700 apparater, erläggas 2,059,670 kronor eller
307 kronor per apparat. Priset för i bruk varande apparat vore sålunda
nu 132 kronor, eller 30 /o, billigare än år 1901. Då de af Kungl.
Maj:t år 1902 tillkallade, opartiska sakkuniga ansett redan det år 1901
begärda priset fördelaktigt för staten, och detta pris nu nedsatts med
30 %, måste det föreslagna köpet i denna del vara för telegrafverket
ytterst förmånligt.

De i näten befintliga reserverna hade i 1901 års förslag upptagits
tillsammans med de i bruk varande ledningarna. För vinnande af mera
öfverskådlighet vore i det nu uppgjorda aftalet reservledningarna upptagna
för sig under särskild rubrik. Gifvet vore, att i ett större telefonnät
alltid måste finnas ett antal reserver dels af tekniska skäl dels för att
hafva disponibla ledningar till hands vid flyttningar eller för nytillkommande
abonnenter. Reservernas antal vore vid olika tillfällen mycket
växlande. Att inberäkna kostnaden för reserverna vid bedömandet af
medelpriset per abonnentapparat kunde därför stundom blifva vilseledande.
Förhållandet mellan antalet apparater och reservledningar i
1901 års förslag och i det nu uppgjorda framginge af denna tablå.

. .		1901 års	1906 års
		köpeaftal.	köpeaftal.
Stockholmsnäten:
Apparater.................................................	......................... st.	22,496	35,300
Reservledningar........................................	........................ km.	7,000	22,789
Reservledning per apparat ........................	......................... km.	0,31	0,65
Landsnätet:
Apparater.................................................	......................... st.	4,421	6,700
Reservledningar.......................................	........................ km.	446	1,034
Reservledning per apparat .........................	....................... km.	0,io	0,15

Af dessa siffror framginge, att för närvarande komme på hvarje
apparat i Stockholmsnätet dubbelt och i landsnätet en och en half gång*
så lång reservledning, som det gjort enligt 1901 års aftal. För att
kunna göra eu riktig jämförelse mellan de båda olika köpekontrakten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition JSf:o 128.

måste sålunda det i bruk varande nätet tagas för sig och reservledningarna
för sig. Detsamma gällde äfven beträffande reservklaffarna.

I 1901 års förslag hade under Stockholmsnäten upptagits 7,000
kilometer reservledningar i underjordskablar, indragna i cementtrummor,
till ett pris af 100 kronor per kilometer dubbelledning. I detta pris
hade äfven ingått ersättning för cirka 340,000 meter tompipor i cementtrummor
äfvensom för alla luftreservledningar och nedledningar i Stockholm.
Sedan år 1901 hade reservledningarnas längd ökats från 7,000
kilometer till nära 23,000 kilometer och på grund däraf hade telegrafstyrelsen
ansett det år 1901 bestämda priset per kilometer dubbelledning,
100 kronor, för högt. Efter noggranna beräkningar af kostnaderna
för de af telegrafverket under senare åren utförda underjordsledningar
i Stockholm hade telegrafstyrelsen funnit, att ett pris af 65
kronor per kilometer borde kunna anses skäligt för dessa reservledningar,
om i detta pris äfven inberäknades kostnaderna för omkring 172,000
meter tompipor äfvensom luftreservledningar med nedledningar och tillhörande
telefonstativ. För bestridande af kostnaderna för de ändringar
och omflyttningar, som efter telegrafverkets öfvertagande af de enskilda
näten komme att erfordras, hade emellertid telegrafstyrelsen på det
enligt förut angifna grunder beräknade priset för reservledningarna i
Stockholm ansett sig böra fordra en rabatt af tillsammans 180,375
kronor. För de i den nya hufvudstationen i Stockholm befintliga reservklaffarna
måste det i köpekontraktet bestämda pris, 60 kronor för
klaff, anses moderat. Sammanlagda kostnaden för reservledningar och
reservklaffar i Stockholm uppginge till 1,511,750 kronor.

Äfven antalet reserver i land snätet hade sedan år 1901 undergått
en betydlig ökning, eller från 446 kilometer till cirka 1,034 kilometer.
Af dessa ledningar vore nära hälften, eller 42 procent, underjordiska.
Dessa ledningar hade flerstädes endast kunnat nedläggas efter skedd
bergsprängning, hvilken omständighet gifvetvis fördyrat anläggningen.
Därjämte borde uppmärksamheten fästas på, att nära 10 procent af ifrågavarande
reservledningar utgjordes af 1 millimeters koppartråd, således af
tråd med dubbelt så stor area som i vanlig jordkabel med 0,7 millimeters
tråd. För ernående af minskad kapacitet hade den kabel, som
innehölle här ifrågavarande ledningar, konstruerats med stort luftutrymme
mellan trådarna, hvarigenom kabelns diameter betydligt ökats,
så att blymantel af 2,5 millimeters tjocklek behöft användas i stället
för 2 millimeters och kostnaderna därigenom ökats. Nu anförda omständigheter
hade gjort, att telegrafstyrelsen ansett det i förslaget
upptagna å-priset — 60 kronor per kilometer — för dessa reservled Bih.

till Riksd. Prat. 1906. 1 Sami. 1 Afl. 66 Höft. 4

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

ningar synnerligen skäligt. Icke heller mot det fordrade priset — 25
kronor per stycket — för reservklaffar å landsstation med inledningar
syntes någon berättigad anmärkning kunna göras. Priset på reservledning
i sjökabel hade telegrafstyrelsen däremot ansett sig böra nedbringa
från 750 till 400 kronor per kilometer.

Enligt sålunda angifna beräkningsgrunder komme kostnaden för
reservledningarna i landsnätet att uppgå till 121,250 kronor.

Beträffande den nya centralstationen, för hvilken, då under byggnad
varande, 1901 års kontrakt upptog en köpesumma af 370,800 kronor,
anmärker telegrafstyrelsen (sid. 28), att densamma nu vore färdigbjrggd
och tagen i bruk, men någon särskild köpesumma för densamma vore
icke upptagen i det nu upprättade kontraktet. Större delen af den
gamla stationen funnes ännu kvar och skulle äfven utan särskild ersättning
ingå i köpet. Vid jämförelse mellan det nu träffade aftalet och
det, som ingåtts år 1901, borde sålunda nätets nuvarande värde ökas
med den nya stationens bokförda värde omkring 1,195,000 kronor,
minskadt med det i 1901 års förslag upptagna värdet, 370,800 kronor.
Genom insättande af nya växelbord komme stationens värde tillträdesdagen
säkerligen att öfverstiga detta belopp och antagligen uppgå till
omkring 1,210,000 kronor.

I afseende på köpesummans belopp framhåller telegrafstyrelsen,
att detsamma på grund af de förändringar, ett större telefonnät ständigt
vore underkastadt, helt naturligt icke kunde exakt angifvas förrän
vid tiden för öfvertagandet. Enligt köpekontraktets beräkningar skulle
köpeskillingen vid tillträdesdagen den 1 juli 1906 uppgå till följande
belopp:

Näten i Stockholm..	........................... kr.	11,478,330: —
Landsnätet.................	........................ »	2,059,670: —
Reserverna .................	........................... »	1,633,000: —
Fastigheterna ...........	.......................... )>	1,370,000: —
	eller tillhopa kr.	16,541,000: —

Därtill skulle komma lösesumman för telefondriften tillhörande
möbler och inventarier, hvilken beräknades komma att uppgå till omkring
80,000 kronor. En fullt tydlig jämförelse mellan den nu föreslagna
köpesumman och det pris, som enligt 1901 års kontrakt skulle erläggas,
kunde endast erhållas, om nätens värde den 1 juli 1906 bestämdes dels
enligt de år 1901 angifna å-priser och dels enligt det nu föreliggande
köpekontraktet. Storleken af nätens värde i ena och i andra fallet
framginge af följande tablå.

Kung!,. May.ts Nåd. Proposition N:o 128.

	Värde enligt de i 1901 års förslag angifna ä-priser:	Värde enligt 1906 års köpekontrakt:
Stockholmsnäten.......................................................	Kr. 11,478,330: -	Er. 11,478,330: —
Landsnäten...............................................................	» 2,699,685: so	» 2,059,670; —
Reserver järnte den nya centralstationen i Stockholm, (upptagen till sitt nu kokförda värde, 1,195,000 kronor, minskadt med värdet å reservklaifarna, 210,840 kronor)	» 3,591,650: —	» 1,633,000: —
Summa	Kr. 17,769,665: 50	Er. 15,171,000: —

Köpeskillingen för näten med reservledningar enligt det nu träffade
aftalet understege sålunda med kronor 2,598,666: 50 det pris, som
näten med användning af å-priserna i 1901 års kontrakt skulle betingat.
Därtiil komme den räntevinst, 130,640 kronor, som telegrafverket gjorde
genom att reserverna finge betalas succesivt under åren 1907—1910. Den
nu erhållna nedsättningen i köpeskillingen motsvarade sålunda i rundt
tal 2,730,000 kronor.

Efter att hafva (sid. 30, 31) lämnat en belysning af frågan om orsaken
till bolagens medgifvande af en dylik prisnedsättning, därvid
styrelsen funnit anledningen därtill vara en följd af den ändrade ställning,
rikstelefonen numera intager i hufvudstaden, öfvergår styrelsen till
fastigheternas förvärfvande och anför följande.

Köpeskillingen för fastigheterna n:r 13 och 14 i kvarteret Åskslaget
hade i 1901 års köpekontrakt bestämts till 954,477 kronor, jämte
hvad Allmänna bolaget visat sig hafva efter ingången af år 1901 kontant
utbetalt för fullbordande af egendomarnas bebyggande.

De tillkallade sakkunniga hade beträffande berörda fastigheter omförmält,
att dessa varit i köpekontraktet beräknade endast till sitt bokförda
värde. Med hänsyn därtill och då särskildt den ena fastigheten
af bolaget förvärfvats på en tid, då såväl tomtvärdet som byggnadskostnaderna
varit betydligt lägre än för närvarande, hade de sakkunniga
ansett, att man kunde redan på förhand hafva skäl till det antagande,
att priset måste anses vara för staten fördelaktigt. De sakkunniga
hade emellertid, såsom förut nämnts, trott sig böra inhämta
en särskild sakkunnig fackmans omdöme och därför vändt sig till en
af hufvudstadens mest framstående byggmästare. Denne hade från ren

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

byggnads- och tomtsynpunkt besiktigat fastigheterna och i afgifvet yttrande
meddelat, att egendomarna befunnits väl underhållna och i godt
stånd, och hade besiktningsmannen ansett, att den begärda köpeskillingen
för fastigheterna icke varit för högt tilltagen. Efter verkställd ny undersökning
hade samma besiktningsman i afgifvet intyg meddelat, att egendomarna
fortfarande befunnes väl underhållna och i godt stånd, samt att
besiktningsmannen ansåge den begärda köpeskillingen icke vara för högt
tilltagen.

Sedan nybyggnaden afslutats, vore nämnda fastigheter, som tillsammans
omfattade en tomtareal af 1,030 kvadratmeter, bokförda till det i
köpekontraktet angifna värdet 1,040,000 kronor. Häruti inbegrepes äfven
värdet af de inom egendomarna befintliga maskinerna för elektrisk belysning.

Hyresinkomsterna å dessa fastigheter utgjorde enligt från Allmänna
bolaget lämnad uppgift:

Hyror, påförda telefondriften ................................. kr. 44,662: 50

Uthyrda butiker m. in........................................... » 11,900: —

eller tillsammans kr. 56,562: 50

motsvarande 5,4 procent af köpeskillingen.

Allmänna telefonbolaget hade i 1901 års köpekontrakt förbundit
sig att, såsom ägare till fastigheterna n:r 11 och 12 i kvarteret Åskslaget,
medgifva den nya ägaren till egendomen n:r 13 och 14 i samma
kvarter att äfven för framtiden begagna nuvarande fönsterrätt mot
egendomen n:r 11 och 12 samt att för denna servitutsrätt erhålla inteckning
i sistnämnda fastighet. Samma erbjudande hade under förhandlingarna
rörande det nu uppgjorda aftalet äfven från bolagets sida
gjorts, men hade telegrafstyrelsen ansett sig böra påyrka, att fastigheterna
n:r 11 och 12 äfven skulle ingå i köpet. Mångårig erfarenhet
hade nämligen gifvit vid handen, att utvecklingen på telefonväsendets
område skett hastigare, än man kunnat haft anledning förutse.
Särskildt hade telefonlokalerna, äfven om de tilltagits så stora, att de
efter verkställda beräkningar bort vara tillräckliga under en lång följd
af år, redan efter ett fåtal år varit i behof af utvidgning. När sådan
utvidgning sedan måst ske, hade de enskilda fastighetsägarna nästan
utan undantag begagnat tillfället att utkräfva oskälig ersättning därför.
Visserligen kunde i detta fall den egendom, i hvilken bolagets lokaler
funnes inrymda, synas blifva äfven för en tid framåt tillräcklig för telefonrörelsens
behof, men förr eller senare måste utvidgning ske. Då

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

man icke kade någon säkerhet för, att icke framtida egare till den närliggande
egendomen komme att bereda sig en oskälig vinst vid egendomens
försäljning till staten, syntes nödig förtänksamhet bjuda, att
telegrafstyrelsen begagnade tillfället att redan nu försäkra sig om möjlighet
till framtida utvidgning utan alltför stora kostnader. Detta
erbjöde sig nu, enär telegrafstyrelsen tyckats förvärfva ifrågavarande
egendom till ett pris, som måste anses synnerligen billigt.

Egendomsvärdet i den centrala del af staden, där nu ifrågavarande
fastigheter vore belägna, vore nämligen mycket högt uppdrifvet.
Till bedömande af detta värde erinrades, att en omedelbart norr om
Allmänna bolagets fastigheter vid hörnet af Hamngatan belägen egendom
nyligen af Stockholms stad inköpts för ett pris, motsvarande 75 kronor per
kvadratfot eller omkring 850 kronor för kvadratmeter. Likaledes hade
helt nyligen en annan egendom belägen vid Brunkebergstorg helt nära söder
om bolagets fastigheter försålts för ett pris, motsvarande kronor 69: 81
per kvadratfot eller omkring 790 kronor för kvadratmeter. Då meningen
i detta senare fall varit att totalt ombygga de å tomten befintliga
åbyggnaderna, representerade det angifna priset endast tomtens ungefärliga
värde.

Med stora svårigheter hade det lyckats telegrafstyrelsen att träffa
aftal om fastigheternas försäljning till taxeringsvärdet för desamma,
eller 330,000 kronor. Denna köpeskilling motsvarade, då fastigheternas
tomtareal vore 797 kvadratmeter, ett prisaf omkring 37 kronor per
kvadratfot eller 414 kronor för kvadratmeter.

Hyresbeloppet för uthyrda lägenheter i fastigheterna n:r 11 och
12 i kvarteret Åskslaget utgjorde för närvarande 19,200 kronor, eller 5,8
procent på köpeskillingen.

Hvad beträffade ifrågavarande egendomars beskaffenhet och deras
värde ur ren byggnads- och tomtsynpunkt hänvisades till följande sakkunniga
yttrande:

»Anmodad att afgifva utlåtande öfver Allmänna telefonbolagets
egendom n:o 11 och 12 inom kvarteret Åskslaget vid Malmskillnadsgatan
härstädes får jag härmed efter att hafva å samma egendom verkställt
besiktning meddela, att egendomen befunnits i godt stånd samt
att jag anser det af bolaget begärda priset (330,000 kronor) för densamma
är jämförelsevis billigt. Stockholm den 3 mars 1906.

Oscar Herrström:»

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Det tillfälle, som här bjödes, att för ett pris, som med hänsyn till
nuvarande tomtvärden och byggnadskostnader måste anses synnerligen
förmånligt, förvärfva ifrågavarande fastigheter och därigenom förebygga,
att statsverket i en framtid tvingades att för desamma erlägga en kanske
flerdubbelt högre köpeskilling, ansåge telegrafstyrelsen ovillkorligen böra
begagnas.

Slutligen redogör telegrafstyrelsen (sid. 34, 35) för de öfriga bestämmelserna
i köpekontraktet, af Indika här endast torde böra särskilt
påpekas, hurusom betalningen för de sålda näten äfvensom för fastigheterna,
inventarier, verktyg och möbler skall erläggas före innevarande års
slut å dag, som telegrafstyrelsen minst en månad förut meddelade bolagen,
med skyldighet för telegrafstyrelsen att å köpeskillingen erlägga 4
procent ränta från tillträdesdagen. De för köpeskillingens erläggande
nödvändiga medlen har telegrafstyrelsen tänkt sig kunna erhålla
genom lån, anvisadt af Riksdagen, på samma villkor, som gälla för de
lån, telegrafstyrelsen sedan flera år tillbaka årligen erhållit för fortsatt
utveckling af statens telefonväsende. För att möjligen underlätta likvidens
verkställande är i kontraktet rätt förbehållen telegrafverket att
erlägga köpeskillingen genom öfverlämnande åt bolagen till parikurs af
riksgäldskontorets obligationer. Telegrafverket är i detta fall dock
skyldigt ansvara för, att bolagen å sin fordran erhålla ränta under de
första tio åren efter fyra procent och sedermera, tills betalning sker,
efter tre och en half procent.

Betalningen för reserverna skall erläggas kontant med en fjärdedel
af beloppet vid ingången af åren 1907, 1908, 1909 och 1910. Genom
denna bestämmelse skulle likviden för reservledningarna icke behöfva
erläggas förrän ungefär samtidigt, som dessa beräknas kunna tagas i
bruk, hvarigenom telegrafverket undgår att hafva ett så stort antal
reservledningar liggande obegagnade under flera år utan att gifva någon
afkastning. De för betalning af reservledningarna erforderliga medlen
har telegrafstyrelsen ansett lämpligast böra tagas från de lånemedel,
som äfven framdeles komma att erfordras för den alltjämt fortgående
utvecklingen af telefonväsendet.

Telegrafstyrelsen lämnar härefter eu redogörelse för den föreslagna
affären med hänsyn till telefonnätens räntabilitet, sedan de öfvergått i
statens ägo (sid. 36, 37), och kommer till det resultat, att inkomsterna
skulle, efter det vid öfvertagandet beräknade abonnentantalet af 42,000
stycken, öfverskjuta utgifterna med ett belopp af 987,316 kronor eller
7,25 procent af köpeskillingen för näten i staden och landet samt möbler

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

in. in,, 13,618,000 kronor. Styrelsen har därvid likväl beräknat betjäning
och underhåll af landsnätet högre än bolagens motsvarande kostnader
därför.

I sammanhang därmed framhåller telegrafstyrelsen de besparingar
i utgifter, som uppkomma genom statens öfvertagande af de enskilda
näten och därmed möjliggjord gemensamhet i förvaltningen,
samt erinrar därvid, hurusom de sakkunniga framhållit i sitt merberörda
utlåtande, att, förutom den minskning i nyanläggningskostnad,
som komme att under flera år föranledas af det stora antalet
redan befintliga reservledningar och det befintliga utrymmmet i cementkabelblocken,
förvaltningskostnaderna skulle blifva betydligt lägre
därigenom, att eu gemensam skötsel först och främst medförde minskning
af stationernas antal och användande i vidsträckt mån af gemensam
personal och gemensamma lokaler, jämte däraf föranledd sänkning af
utgifterna för aflöningar, hyror, vedbrand, ljus m. m. Vidare komme
de direkta underhållskostnaderna att sjunka, då de af nuvarande förhållandena
nödvändiggjorda dubbla linjerna i mycket stor utsträckning
komme att försvinna. Slutligen kunde en del expeditionskostnader
nedbringas, hvarjämte vissa utgifter helt och hållet bortfölle, såsom
bolagens skatter och förvaltningskostnader m. m. Beträffande sist nämnda
utgifter vore i bolagens bokslut för år 1904 upptagna såsom arfvoden till
verkställande direktör, styrelse och revisorer samt såsom utskylder i
Stockholm och på landet ett belopp af kronor 80,697: 08, som sålunda
efter telegrafverkets öfvertagande af näten komme att inbesparas.

I afseende på personalen kunde, i den mån behofvet växte och
personalen hunne omplaceras, inbesparas aflöningar till ett antal vid
linje- och trafikafdelningarna anställda funktionärer äfvensom till kontorsbiträden,
nummerbyrå- och katalogredaktionspersonal in. fl. Äfven
i utgifterna för hyror kunde besparingar ske, och slutligen komme
kostnaderna för tryckning af kataloger att afsevärdt kunna nedbringas.
Besparingarna i nu angifna hänseenden hade år 1901 af telegrafstyrelsen
beräknats komma att utgöra omkring 95,000 kronor per år
och syntes säkerligen icke heller nu komma att uppgå till lägre belopp.

Ett annat förhållande, som verkade i motsatt riktning, d. v. s.
komme att förorsaka en minskning i inkomsterna, förefunnes emellertid,
i det man måste förutsätta, att en del af de abonnenter,
som för närvarande hade såväl rikstelefon som enskild telefon, efter
statens öfvertagande af de enskilda näten icke längre skulle hafva
behof af två telefonapparater. Större delen af dessa till ett antal
af omkring 6,300 stycken uppgående abonnenter med dubbelapparater
syntes emellertid, såsom de sakkunniga äfven på sin tid fram -

32 Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

hållit, hafva behof af båda apparaterna äfven efter nätens sammanslagning.
Till och med om man antoge, att ett så stort antal som

3,000 af dessa abonnenter skulle nöja sig med en apparat, skulle den

häraf minskade inkomsten, omkring 170,000 kronor, mer än väl motvägas
af de förut omförmälda besparingarna i utgifter. Inom två år
vore för öfrigt dessa afgående abonnenter ersatta af nytillkommande.

Ehuru det synts telegrafstyrelsen vara ådagaladt, att med den nu
föreslagna köpeskillingen, telefonnäten, sådana de befinnas vid öfvertagandet,
komma att lämna en fullt tillfredsställande afkastning, har
dock styrelsen, då såväl köpesumman som kostnaderna för nätens

framtida utvidgning måste bestridas af lånemedel, hvilka skola för räntas

och under tjugu år amorteras, ansett försiktigheten bjuda, att
en undersökning skedde, huruvida under denna tid telegrafstyrelsen
med säkerhet skulle blifva i stånd att fullgöra de förbindelser, styrelsen
iklädt sig beträffande lånens förräntning och amortering.

För detta ändamål har styrelsen uppgjort en beräkning öfver den
ekonomiska ställningen under åren 1906—1928 beträffande telefonnäten,
sådana de vid öfvertagandet befinna sig, och utan att den under åren
skeende utvidgningen tagits med i beräkningen. Enligt denna kalkyl
(sid. 39, 40) skulle 1906 års amorteringslån, 13,620,000 kronor, vara
till fullo betaldt vid 1927 års slut samt dessutom under året en nettovinst
å 716,100 kronor uppkommit. År 1928 skulle lämna eu disponibel
vinst af 1,007,800 kronor.

Medtages i beräkningen den alltjämt fortgående utvidgningen af
bolagens nät, som enligt bil. 3 representeras af ett medeltal af 2,721
abonnenter om året, skulle nettovinsten blifva större, och öfverskottet
skulle kunna användas till en hastigare amortering af köpesumman.

Till sist sammanfattar telegrafstyrelsen sin framställning angående
det nu ifrågasatta köpet sålunda, att, om det granskades såväl beträffande
anläggningarnas materiella värde som beträffande affärens räntabilitet,
icke endast under den närmaste tiden efter köpets afslutande utan
också under hela den tid, som åtginge för köpesummans amortering,
måste detsamma efter telegrafstyrelsens uppfattning anses såsom från
alla synpunkter fördelaktigt för staten. Ehuru det för köpesummans
gäldande erforderliga beloppet uppginge till en högst betydlig summa,
hade telegrafstyrelsen dock ansett sig utan tvekan kunna föreslå denna
summas uppbringande i form af lån, då, efter hvad telegrafstyrelsen
visat, de till inköp föreslagna näten kunde gifva en afkastning, som
genast lämnade medel både till ränta och till köpesummans amorteringunder
en så jämförelsevis kort tid som tjugu år och som, med den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128. 33

ökning i trafik och abonnentantal, hvilken efter hittills vunnen, mångårig
erfarenhet vore att emotse, förvisso komme att än ytterligare växa.

På grund af hvad telegrafstyrelsen anfört, har styrelsen därför
hemställt,

att Kungl. Maj:t, under förutsättning att Stockholms allmänna telefonaktiebolag
lämnat i ärendet omförmäldt godkännande, täcktes

dels godkänna det underställda, af telegrafstyrelsen med styrelserna
för Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms belltelefonaktiebolag
upprättade köpekontrakt om de nämnda bolag tillhöriga telefonnäten
m. m.;

dels ock föreslå Riksdagen att, med gillande af detta köpekontrakt,
bemyndiga riksgäldskontoret att under innevarande år tillhandahålla
telegrafstyrelsen det belopp, som efter uträkning och Kungl. Maj:ts pröfning
erfordrades för fullgörande af den på styrelsen ankommande betalningsskyldighet
enligt nämnda kontrakt, att af telegrafstyrelsen i riksgäldskontoret
lyftas och jämte ränta, motsvarande den ränteutgift, som
genom beloppets öfverlämnande till telegrafstyrelsen förorsakades riksgäldskontoret,
inom tjugu år från första lyftningsdagen återgäldas medelst
af betalningar, i den mån telegrafverkets medel därtill lämnade tillgång,
dock så att dylika afbetalningar borde en månad förut af telegrafstyrelsen
för riksgäldskontoret tillkännagifvas.

Fullmäktige i riksgäldskontoret, hvilka lämnats tillfälle att afgifva
yttrande i fråga om det lån af statsmedel, hvarom telegrafstyrelsen sålunda
gjort framställning, hafva i skrifvelse den 22 mars 1906 anfört följande.

Beträffande betalningen för den egendom, som enligt det underställda
kontraktet af bolagen försåldes till telegrafverket, innehölle kontraktet
följande bestämmelser. Reservledningarna, i kontraktet benämnda
»reserverna» — för hvilka köpeskillingen beräknades uppgåtill
omkring 1,633,000 kronor — skulle likvideras kontant med en fjärdedel
af beloppet hvarje 2 januari 1907, 1908, 1909 och 1910. För
den öfriga egendomen, nämligen telefonnät, fastigheter, inventarier, verktyg
och möbler med ett beräknadt köpepris af sammanlagdt omkring

14,988,000 kronor, skulle betalning å dag, som telegrafstyrelsen minst
en månad förut meddelade bolagen, erläggas före innevarande års slut
med tillägg af ränta efter 4 procent från den 1 juli 1906. Denna
likvid ägde telegrafverket verkställa antingen kontant eller genom öfverlämnande
åt bolagen till parikurs af riksgäldskontorets obligationer,
ställda att betalas i kronor, pund sterling, francs och tyska riksmark,
dock med skyldighet för telegrafverket att ansvara för att bolagen å
Bill. till Rihsd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 66 Raft. 5

Fullmäktiges
i riksgäldskontoret
yttrande.

Kontraktets
godkännande
af de enskilda
bolagen.

34 Kungl. Maj ds Nåd. ''Proposition N:o 128.

fordringen erhölle ränta under de första tio åren efter 4 procent och
sedermera, tills betalning skedde, efter 3 Vä procent. Enligt sistnämnda
alternativ skulle sålunda köpeskillingen kunna gäldas med 3 Va procent
statsobligationer, hvarvid emellertid ytterligare Va procent ränta å köpeskillingsbeloppet
skulle under de första tio åren af telegrafverket godtgöras
bolagen, samt dessutom riksgäldskontoret förbinda sig att först
efter denna tids förlopp återbetala obligationerna. Huruvida denna
form för likviden ställde sig för staten fördelaktigare än köpeskillingsbeloppets
upplåning genom riksgäldskontoret och kontanta utbetalningtill
bolagen, kunde först närmare tiden för likvidens verkställande afgöras.
Därvid syntes förutom den då rådande ställningen på lånemarknaden
jämväl böra tagas i betraktande, huruvida riksgäldskontoret vid
samma tidpunkt behöfde för andra ändamål upptaga lån. I sådant fall
kunde det nämligen visa sig olägligt att till ifrågavarande bolag utlämna
ett större belopp statsobligationer, hvilka komme att söka placering
i marknaden samtidigt med de för riksgäldskontorets egen upplåning
utfärdade obligationerna.

Med hänsyn till sålunda antydda förhållanden syntes, i händelse
det underställda köpekontraktet skulle vinna vederbörligt godkännande
och riksgäldskontoret bemyndigas att tillhandahålla telegrafstyrelsen det
för köpeskillingens gäldande erforderliga beloppet kontant eller i obligationer,
det lämpligen böra lämnas fullmäktige öppet att framdeles
efter föreliggande omständigheter afgöra, hvilkendera af de alternativa
formerna för likviden som borde väljas, och syntes det jämväl önskligt,
att fullmäktige finge inom den begränsning, som kontraktet medgåfve,
bestämma tidpunkten för likvidens verkställande.

Hvad anginge återbetalningstiden och öfriga villkor för det lån,
som telegrafstyrelsen i anledning af det ifrågasatta köpet skulle från
riksgäldskontoret erhålla, hade fullmäktige ej något att erinra emot det
förslag, styrelsen i sådant hänseende framställt.

Därefter har telegrafstyrelsen i underdånig skrifvelse den 24 mars
1906, under erinran att i § 10 af det underställda kontraktet föreskrifva,
att Allmänna bolagets styrelse ofördröjligen skulle underställa
nämnda kontrakt samma bolags pröfning och att kontraktet vore att
anse såsom förfallet, därest det ej godkändes af bolaget å stämma senast
tre veckor efter kontraktets afslutande, anmält, att styrelsen sistnämnda
dag fått emottaga meddelande, att dylikt godkännande lämnats
vid bolagets den 23 mars 1906 hållna stämma, samt öfverlämnat en afskrift
af samma meddelande.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 128.

På samma gång har telegrafstyrelsen öfverlämnat jämväl en afskrift
af ett telegrafstyrelsen tillhandakommet meddelande, att Stockholms
belltelefonaktieboiag, hvars styrelse dock redan ägde bemyndigande
att godkänna försäljningsaftalet, vid stämma äfvenledes under sist sagda
dag för sin del godkänt det upprättade köpekontraktet.

Slutligen har öfverståthållarämbetet, som genom nådig remiss anbefallts
infordra stadsfullmäktiges underdåniga yttrande, huruvida stadsfullmäktige,
för den händelse det af telegrafstyrelsen med styrelserna
för Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms belltelefonaktieboiag
upprättade villkorliga köpekontraktet om de nämnda bolag
tillhöriga telefonnäten ro. m. blefve af Kungl. Maj:t och Riksdagen godkändt,
medgåfve, att det Stockholms allmänna telefonaktiebolag meddelade
tillstånd att i vissa gator och öppna platser här i staden nedlägga
och begagna telefonkablar m. m. finge på oförändrade villkor
öfverlåtas å telegrafverket, med underdånig skrifvelse den 28 mars
1906 öfverlämnat stadsfullmäktiges med anledning däraf den 26 i samma
månad afgifna yttrande.

Enligt detta yttrande hafva stadsfullmäktige medgifvit, att det
Stockholms allmänna telefonaktiebolag meddelade tillstånd att i vissa
gator och öppna platser i hufvudstaden nedlägga och till den 4 juli
1920 begagna telefonkablar äfvensom cementrör och cementtrummor
för framdragande af telefonledningar finge, i hvad det afsåge såväl
redan nedlagda ledningar som ock sådana nya ledningar, som med
vederbörligt tillstånd ytterligare kunde varda af bolaget nedlagda intill
tiden för öfverlåtelsen, af telegrafverket öfvertagas på de villkor, som
blifvit rörande samma ledningar bestämda genom stadsfullmäktiges beslut
den 1 juni 1894, den 1 juni 1896 och den 22 mars 1898, dock
med den ändring, att telegrafverket fritoges från skyldighet att ställa
säkerhet, på sätt i 19:de punkten af den förstnämnda dag meddelade
koncession och sedermera till densamma gjorda tillägg stadgades.

Då telegrafstyrelsen nu för tredje gången framlägger ett förslag
till ordnande af telefonförhållandena i Stockholm med omnejd, har styrelsen
därtill föranledts af insikten om nödvändigheten att ändra det
otillfredsställande tillstånd, som för närvarande råder i detta afseende.

Det är, såsom telegrafstyrelsen äfven framhållit, hufvudsakligen
från tre synpunkter behofvet af en ändring därutinnan kan sägas hafva
tydligast framträdt.

Från allmänhetens synpunkt måste det först betecknas såsom eu
ständigt kännbar olägenhet af stor innebörd, att rikstelefonnätets abon -

Stockholms
stadsfullmäktiges
yttrande.

Departementschefens
yttrande.

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

nenter, livilkas antal öfverstiger 85,000, icke kunna komma i direkt
telefonförbindelse med de enskilda nätens till ett antal af omkring

42,000 uppgående abonnenter. Likväl kan icke ifrågasättas, att telegrafstyrelsen
skall återgå till det gamla samtrafikskontraktet, som
numera efter det svenska telefonväsendets fullständiga omgestaltning
måste betraktas såsom otidsenligt och hvarigenom för öfrigt telegrafstyrelsen
skulle själf bidraga till att i hög grad hämma rikstelefonens
utveckling i hufvudstaden. Lika litet kan man lägga de enskilda telefonbolagen
till last, att icke dessa medgifvit samtrafiksafgiftens bortfallande
eller sänkning, då do ansett, att därigenom deras tillvaro
äfventyrades.

För telegrafverket hafva vidare genom det nuvarande tillståndet,
hvartill hör sammankopplingen af telegrafverkets rätt att nedlägga
underjordiska kabelrör i stadens gator med frågan om samtrafikens
ordnande mellan statens telefonnät och de enskilda, uppstått tekniska
svårigheter, som i mån af rikstelefonnätets utveckling ökats och nu
blifvit så hopade, att de snart faktiskt icke kunna öfvervinnas. Vid
sidan af dessa tekniska svårigheter ställer sig den ekonomiska förlust,
som åsamkas telegrafverket genom nödvändigheten att fortfarande anlägga
luftledningar. Dessa måste nämligen, när förhållandena en gång
blifvit ordnade, åter nedtagas och således kostnaderna för dessa ledningars
anläggning och rasering betraktas såsom en bortkastad utgift. Men
dessförutom bär telegrafverket under tiden måst finna sig i att till husägarna
betala en årlig ersättning, för hvars oskäliga uppdrifvande dessa
väl förstått att begagna sig af telegrafstyrelsens tillfälliga vanmakt.

Slutligen måste från nationalekonomisk synpunkt den nuvarande
anordningen med dubbla telefonnät öfver samma orter betraktas såsom
förkastlig.

Dessa olägenheter, som med de olika nätens utvidgning framträdt
med allt större skärpa, göra sig nu gällande i så hög grad, att jag
för min del måste ansluta mig till telegrafstyrelsens uppfattning, att
någon utväg måste sökas för deras snara undanröjande. Då vidare
den år 1904 anlitade nödfallsutvägen med byte statens och de enskilda
bolagens abonnenter emellan icke vidare bör ifrågakomma, har jag funnit
det af telegrafstyrelsen framlagda förslaget till köp af de enskilda telefonnäten
vara den lösning af frågan, som synes mest tilltalande. Af frågans
föregående behandling i Riksdagen framgår, att det hufvudsakliga skälet,
hvarför 1901 års köpeförslag icke af Riksdagen antogs, var det, att
detta förslag ansågs vara för dyrt. Det nu föreliggande kontraktsförslaget
är byggdt på samma beräkningsgrunder som det sistnämnda, men
det har lyckats telegrafstyrelsen efter, såsom det synes, ganska stora

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128®

ansträngningar att ej så obetydligt reducera priset. Den jämförelse, som
telegrafstyrelsen i sin förevarande framställning uppdragit mellan köpevillkoren
år 1902 och nu, visar nämligen

att hvad Stockholmsnäten beträffar medelpriset per apparat nu,
till följd af den nya centraltelefonstationens fullbordande, utgör 297
kronor mot 333 (ev. 325) kronor enligt 1901 års kontrakt,

att å priset på landsnätet gjorts en nedsättning af öfver 640,000
kronor, hvarigenom medelpriset per apparat nu skulle uppgå till 307
kronor i stället för 439 kronor enligt 1901 års kontrakt, samt

att priset å Stockholmsnätens reservledningar i underjordskablar
nedsatts från 100 kronor per kilometer dubbelledning år 1901 till 65
kronor, hvarjämte styrelsen å priset i det hela lyckats erhålla en
rabatt af tillsammans 180,375 kronor samt betalningsskyldighet endast
successivt under de fyra åren 1907—-1910.

Dessa nu erhållna köpevillkor representera en nedsättning i 1901
års köpeskilling af i rundt tal 2,730,000 kronor. För att vinna en
ännu exaktare öfverblick af förhållandet mellan de båda förslagen, har
uträkning gjorts öfver den köpeskilling, som, därest 1902 års förslag
godkänts, skolat erläggas vid tillträdesdagen den 1 januari 1903 med
det antal apparater, som nämnda dag verkligen fanns i nätet. Jämförelsen,
därvid för fullständighetens skull i bruk varande centralstation å
ömse sidor måst medtagas, framgår af följande tabell:

1		Medel-
		inkomst	1	h 1903			*/t 1906
		pr apparat
		Kronor	öre	Antal app.	Kronor	öre	Antal app.	Kronor	öre
Inom Stockholm:
Medelpris per app.	855: 65.........	57	12	27,140	9,652,328	—		—	—
)) )) 7/	825: 16.........	56	52	—	—	—	35,300	11,478,330	—
Utom Stockholm:
Medelpris per app.	428:32.........	50	16	4,982	2,133,765			—	—
» 5 ))	307: 41.........	50	80	—	---	—	6,700	2,059,670	—
Hela nätet:
Medelpris per app.	866: 92.........	56	03	32,122	11,786,093	—		—	—
)) » »	322: 33.......	55	60	—	—	—	42,000	13,538,000	__

Häraf framgår, att medelinkomsten per apparat inom Stockholm
till följd däraf, att antalet bostadstelefoner ökats proportionsvis mera än

+Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

öfriga abonnemang, sjunkit med 1,1 procent, under det inköpspriset per
apparat sjunkit med 8,G procent, att medelinkomsten per apparat utom
Stockholm stigit med 1,3 procent, under det inköpspriset per apparat
sjunkit med 28,2 procent, samt att medelinkomsten per apparat för hela
nätet sjunkit med 0,8 procent, under det att inköpspriset per apparat
sjunkit med 12,2 procent.

Jag tillåter mig här erinra om, att de år 1902 utsedda sakkunniga
såsom slutresultat af sin utredning funnit, att den redan då ifrågasatta,
jämförelsevis icke så obetydligt högre köpeskillingen, beräknad såsom
likvid för anläggningskostnaden, angåfve ett billigare pris per abonnentapparat,
än hvad motsvarande rikstelefonanläggningar kostat staten, likaledes
billigare än de pris, som i utlandet erlagts vid därstädes af statsverket
gjorda inköp af privata telefonnät, äfvensom billigare än de
pris, hvarför enskilda telefonnät i Sverige kunnat tidigare af staten
förvärfvas; samt att samma köpeskilling, betraktad såsom ett kapital,
placeradt i syfte att gifva en tillfredsställande afkastning, måste beräknas
redan från början skola lämna en annuitet, tillräcklig till kapitalets
fulla förräntning och snabba amortering.

Jag tror, att detta de sakkunnigas omdöme kan i stegrad mån
gälla om ifrågavarande lägre köpesumma, helst de enskilda nätens nuvarande
beskaffenhet måste anses fullt så tillfredsställande som 1902.

Enligt de uppgifter rörande dessa näts beskaffenhet, som jag ansett
mig böra infordra och hvilka genom telegrafstyrelsen kommit mig
tillhanda, hafva under åren 1902—1905 vidtagits åtskilliga förbättringar
inom dessa nät. Sålunda har det underjordiska Stockholmsnätet utvidgats,
så att trumlängden, som vid början af år 1902 utgjorde 21,100
meter med eu piplängd af 341,450 meter, vid slutet af år i905 uppgick
till 24,690 meter med en piplängd af 355,000 meter.

Vid 1902 års början voro inom Stockholm af hela linjelängden 24
procent blanka ledningar eller ledningar i luftkablar, hvaremot vid utgången
af år 1905 funnos endast 13,7 procent, som ej voro underjordiska.

Då erfarenheten visat, att felaktigheter synnerligen ofta uppstå å
den del af abonnentledning, som ligger mellan taknocken i det hus,
där abonnenten bor, och fönstret, där ledningen införes till apparaten,
har allmänna bolaget under de tre senaste åren på ett flertal ställen
anordnat för hela egendomen gemensam centralinledning med blyarmerad
kabel till en inom egendomen befintlig centralpunkt, hvarifrån
sedan utgrening till abonnenternas apparater sker medelst isolerade
innerledningar.

A allmänna bolagets hufvudstation har under ifrågavarande tidsperiod
anordnats ett s. k. hjälpsystem med 20 expeditionsplatser, hvilket

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

kan upptaga de anrop, som vid särskilda tillfällen ej hinna expedieras
af den ordinarie telefonisten, och hvarigenom väsentliga fördelar vunnits
i snabb expedition. Centralstationen i Vasastaden, till hvilken ingå

3,000 ledningar, är ombyggd så, att den nu arbetar med automatiska
signaler.

Äfven i landsnätet har anordnandet af underjordiska kablar fortgått,
så att, då vid början af år 1902 af hela linjelängden utom Stockholm
8,6 procent utgjordes af underjordiska ledningar, var vid 1905 års slut
motsvarande siffra 12,9 procent.

Hvad beträffar de i näten varande apparaterna, bär jag inhämtat,
att i allmänna bolagets nät såväl inom som utom Stockholm användas
uteslutande apparater af aktiebolaget L. M. Ericsson & c:os eller aktiebolaget
telefonfabrikens tillverkning. I bellbolagets nät äro jämväl
dylika apparater uppsatta hos alla abonnenter med undantag för 600,
hos hvilka användas s. k. bellapparater, hvilka dock samtliga äro försedda
med kolkornsmikrofoner af samma slag som å de Ericssonska apparaterna,
samt i öfrigt af fullgod konstruktion. Under åren 1901—-1905
hafva för användande i telefonnäten af bolagen inköpts omkring 13,200
nya apparater, hvilket antal således motsvarar de under samma tid
nytillkomna abonnenternas. Hvarje apparat, som nedtages hos abonnenterna,
undergår å bolagets verkstad besiktning och erforderlig reparation,
därvid noga iakttages, att alla slitna delar utbytas och apparaten noggrant
justeras, innan den ånyo får utlämnas till uppsättning. Därest
apparat i nätet befinnes fungera mindre tillfredsställande, utbytes densamma
omedelbart mot annan fullgod och får icke ånyo tagas i bruk,
förrän fullständig reparation ägt rum. Vid flyttning intages alltid apparaten
för tillsyn och eventuell reparation, innan den ånyo uppsättes.
Enligt uppgift hafva under de sista tre åren reparerats 17,000 apparater,
d. v. s. omkring 6,000 apparater årligen, hvilket vid jämförelse
med telegrafverkets reparationer angifver, att underhållet långt ifrån
eftersatts.

Af hvad jag sålunda meddelat framgår således, att de enskilda
telefonnäten icke blott befinna sig i samma, af 1902 års sakkunniga
såsom fullgodt vitsordade skick, utan äfven, med afseende å det synnerligen
stora företräde, underjordiska kabelledningar äga framför luftledningar,
blifvit i ganska afsevärd grad förbättrade.

Med hänsyn därtill och då, såsom jag förut framhållit, köpeskillingen
blifvit i jämförelse med 1901 års förslag nedsatt med ett icke obetydligt
belopp, förefaller mig det nu ifrågasatta köpet af de enskilda
bolagens nät vara för staten fördelaktigt.

Beträffande de i köpekontraktet jämväl upptagna fastigheterna är

Kungl. Maj:ts Nåd. ''Proposition N:o 128.

priset för de jämväl i 1901 års förslag- ingående egendomarna n:r 13 och 14
i kvarteret Åskslaget beräknadt till fastigheternas år 1900 bokförda värde,
jämte hvad bolaget visat sig hafva efter ingången af år 1901 kontant
utbetalt för fullbordande af egendomarnas bebyggande. Då särskildt den
ena fastigheten af bolaget förvärfvats på eu tid, då såväl tomtvärdet
som byggnadskostnaderna varit betydligt lägre än nu, samt fastigheterna
efter sakkunnig besiktning befunnits väl underhållna och i godt
stånd, kan någon anmärkning mot köpeskillingen för dem icke med
fog göras.

De skäl, som telegrafstyrelsen anfört för förvärfvandet redan nu
af de närgränsande fastigheterna n:r 11 och 12 i kvarteret Åskslaget,
synas mig i och för sig vara välgrundade och vinna obetingadt i styrka
med hänsyn till det jämförelsevis billiga pris för dessa fastigheter, hvarom
telegrafstyrelsen slutligen lyckats träffa öfverenskommelse. I betraktande
af deras läge och nu gällande tomtpriser i närheten måste nämligen
deras öfvertagande för endast taxeringsvärdet anses vara för staten
mycket förmånligt.

I sammanhang med fastigheternas öfvertagande anser jag mig böra
omnämna, att, efter hvad jag inhämtat, för telegrafverket skulle genom
deras disponerande komma att besparas hvad som nu utbetalas i hyror
för lokaler till rikstelefonbyrån, linjedistriktsbyrån och hufvudförrådet
med ett sammanlagdt årligt belopp af 9,150 kronor.

För bedömande af den ifrågasatta affärens räntabilitet i statens
hand, äfvensom möjligheten för telegrafverket att under sedvanlig tjuguårig
amorteringstid förränta och återbetala det för affärens afsilande
erforderliga lånebeloppet, har telegrafstyrelsen uppgjort detaljerade beräkningar,
som synas mig vara gjorda med all nödig förtänksamhet
och försiktighet. Resultatet visar en nettobehållning på köpeskillingen
af 7,25 procent och ställer utom allt tvifvel, att det nedlagda
kapitalet skall kunna till fullo återbetalas inom tjugu år. Jag har icke
heller kunnat finna någon erinran att göra mpt dessa beräkningar. 1
stället torde böra särskildt beaktas, att telegrafstyrelsen i desamma icke (
tillgodoräknat sig de besparingar i utgifter, som måste uppkomma genom
statens öfvertagande af de enskilda näten och den därigenom möjliggjorda
gemensamheten i förvaltning. Dessa besparingar uppgå likväl
till ett rätt betydligt belopp. Efter hvad genom en i sådant afseende
nu företagen undersökning kan beräknas, skulle dylika besparingar
kunna göras dels beträffande personalen å nummerbyrån, katalogen m. m.
med 10,560 kronor, å landsstationerna med 2,500 kronor, för telefonombud
med 30,000 kronor och för linjebefäl, förmän in. m. med 39,590
kronor eller tillhopa 82,650 kronor, dels i hyror med, såsom jag förut

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

angifvit, 9,150 kronor, dels ock i kostnaderna för katalogens redigering,
tryckning, inbindning in. m. med 17,600 kronor, allt för år. Till dessa poster,
tillhopa 109,400 kronor, komma dock ytterligare bolagets utgifter för
arfvoden åt verkställande direktör, styrelse och revisorer samt för utskylder
med tillhopa något öfver 80,000 kronor. Således kan i själfva
verket å utgiftssidan beräknas en årlig minskning med närmare 200,000
kronor, livilket belopp ännu mera säkerställer telegrafstyrelsens kalkyler.

Likaledes anser jag mig böra betona, att telegrafstyrelsen, ehuru
de enskilda bolagens abonnemangsantal ökats med omkring 2,600 stycken
om året, i sin amorteringskalkyl icke medtagit denna alltjämt fortgående
utvidgning af näten, utan styrelsen har så till vida bibehållit den vid
tillträdesdagen beräknade abonnentstammen af 42,000 abonnenter, att
endast de till ett antal af 3,000 antagna s. k. dubbelabonnenter, som
väntas skola afgå, beräknats blifva under de två första åren ersatta af
ett lika antal nytillkomna abonnenter och i öfrigt nytillkomna abonnenter
medräknats endast i den mån de behöfvas för att fylla platserna
efter afgående abonnenter.

Ehuru frågan om dubbelabonnemangen i sig själf knappast torde
vara af någon stor betydelse, tillåter jag mig här något beröra densamma,
enär den synes hafva blifvit af allmänheten i viss mån uppmärksammad.
Telegrafstyrelsens beräkning, att af 6,300 nuvarande dubbelabonnemang
3,000 skulle efter sammanslagningen upphöra, kan icke anses
vara för sangvinisk, då i allmänhet dessa slags abonnenter torde komma
att finna det obekvämt att, oafsedt fri samtrafik, afstå från den ena af de
båda apparaterna. För öfrigt kan ett godt stöd för denna uppfattning
hämtas af erfarenheten från Göteborg, som i detta afseende erbjuder
den närmaste jämförelsen. Då telegrafverket inköpte allmänna telefonföreningens
nät därstädes, var det af 620 dubbelabonnenter endast 28,
som upphörde att hafva dubbla apparater. Köpeskillingen för ledningarna
till de dubbelabonnenter, som komma att åtnöjas med endast
en apparat, är emellertid i alla fall icke bortkastad, ty ledningarna,
apparaterna och klaffarna i växelborden finnas kvar. När en dubbelabonnent
slutar, flyttas apparaten till en nytillkommen abonnent, och
därför har ock i styrelsens kalkyl upptagits kostnaden för sådan
flyttning.

Då jag för min del anser den mycket omordade konkurrensen i
allmänhet icke äga någon afgörande betydelse för statens sätt att behörigen
fullgöra sina funktioner, kan jag här så mycket hellre lämna
frågan därom å sido, som telegrafstyrelsen i sin verksamhet äfven på
områden, där all konkurrens ständigt varit utesluten, icke visat någon
Bill. till Riksd. Prat. 1806. 1 Sami. 1 Afl. 66 Käft. 6

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

benägenhet vare sig att åsidosätta den trafikerande allmänhetens skäliga
fordringar eller att försöka höja de i jämförelse med förhållandet i
andra länder betydligt låga afgifterna.

I afseende på de förändrade förhållanden, som det ifrågasatta öfvertagandet
af de enskilda telefonnäten skulle medföra, torde jag här få
nämna, att meningen är att, samtidigt med tillträdet, alla abonnenter i
båda näten skola erhålla afgiftsfri samtrafik. Det skulle visserligen kunna
ifrågasättas, att, då abonnemangsafgifterna växla mellan så vidt skilda
belopp, som här är fallet, den stora förmån, som den fria samtrafiken
erbjuder, rättvisligen borde tillkomma företrädesvis de abonnenter, hvilka
erlade de högre årsafgifterna, men det synes från synpunkten af önskvärdheten
att vinna enhetlighet och system i förhållandena vara obetingadt
lämpligast, att vid samlandet i statens hand af hela det svenska
telefonnätet alla dess abonnenter tillerkännas enahanda förmåner i afseende
på rätt till förbindelse med hvarandra. Ur samma synpunkt och
då för öfrigt köpet är grundadt på de af bolagen hittills använda afgifterna,
torde dessa böra bibehållas och efter hand tillämpas äfven på nuvarande
rik stelefonabonnenter. Allteftersom telefonen trängt in i vidare
kretsar hos den stora allmänheten, har nämligen mera tydligt framträdt
den stora olikheten i behofvet af dess användande. Det kan då icke
längre anses rättvist, att t. ex. en privatperson för sina jämförelsevis
få samtal får vidkännas samma årsafgift som affärsmannen, hvars kontorstelefon
upprepade gånger dagligen tager expeditionen i anspråk. Att
uppgöra en för alla växlande förhållanden fullt exakt abonnemangsskala
är dock icke möjligt. Emellertid hafva de af telefonbolagen under
en lång tid tillämpade olika afgifterna visat sig synnerligen väl träffa
allmänhetens olika behof i detta afseende, såsom beredande en hvar
tillfälle att mellan flera välja det slags telefonabonnemang, som bäst
motsvarar hans förhållanden. Dessa årsafgifter — 36 eller 60 kronor
för bostadsabonnemang och 45 eller 80 (100) kronor för affärsabonnemang
— hålla sig äfven å ömse sidor om rikstelefonens för
alla abonnemang lika medelafgift 50 kronor. Efter sammanslagningen
af näten skulle således rikstelefonabonnenterna äga att, allt efter som
deras kontrakt utlöpa, teckna nya kontrakt på bolagens nuvarande
villkor. Någon skyldighet härtill skulle således icke uppställas såsom
förutsättning för erhållande af afgiftsfri samtrafik. Ej heller skulle de
få rätt att före kontraktstidens utgång öfvergå till ett förmånligare
abonnemang enligt de nya villkoren, enär samtrafiken måste betraktas
såsom ett utom kontraktet medgifvet tillägg i förmåner.

Kung!,. Maj.is Nåd. Proposition N:o 128.

För dubbelabonnenterna skulle dock göras det undantag, att rikstelefonkontraktet
finge, därest detsamma gällt i tre kalenderår, upphöra
vid årets slut.

Genom ett antagande af föreliggande köpekontrakt skulle den nu
förefintliga, i många afseenden synnerligen besvärande dualismen inom
hufvudstadens telefonförhållanden nå ett slut, som allmänhetens helt
naturliga intressen länge gjort önskligt och på samma gång statsekonomiska
hänsyn påkalla. På grund häraf och då de öfverenskomna köpevillkoren,
i sig själfva förmånliga för statsverket, innebära ett billigare
pris än förut föreslagna, finner jag mig hafva grundad anledning att
tillstyrka Kungl. Maj:t att godkänna det nu underställda kontraktet.

För köpeskillingens gäldande förutsättes, att telegrafverket beredes
lån af statsmedel. Det är således här fråga om en länk i det system,
som redan länge följts inom statstelefonens område, eller att staten
genom amorteringslån åt telegrafverket befrämjar telefonväsendets
enhetliga utveckling. Lånebeloppet är i detta fall visserligen af
en mera betydande storlek, men å andra sidan äro de fördelar, som
genom köpet beredas såväl allmänheten som telegrafverket, i motsvarande
mån afsevärda, hvarjämte det ej råder tvifvel därom, att telegrafstyrelsen
skall kunna på den för telegrafverkets nyaste lån fastställda
amorteringstiden af tjugu år återbetala det erhållna lånebeloppet.

I likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret anser jag det lämpligt,
att åt desse lämnas öppet att framdeles efter föreliggande omständigheter
afgöra, hvilkendera af de alternativa formerna för likviden —
kontant eller genom öfverlämnande af riksgäldskontorets obligationer —
bör väljas, äfvensom att, inom den begränsning kontraktet medgifver,
bestämma tidpunkten för likvidens verkställande.

På grund af hvad sålunda förekommit får jag hemställa, att Kungl.
Maj:t täcktes föreslå Riksdagen

att — med godkännande af det mellan telegrafstyrelsen samt styrelserna
för Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms belltelefonakiiebolag
den 8 mars 1906 träffade aftal angående öfverlåtelse till
telegrafverket af bolagens samtliga telefonanläggningar i Stockholm med
omnejd m. m. — bemyndiga riksgäldskontoret att tillhandahålla telegrafstyrelsen
det penningbelopp, som erfordras för köpeskillingens erläggande
enligt nämnda öfverlåtelseaftal, att af telegrafstyrelsen i riksgäldskontoret
lyftas och jämte ränta, motsvarande den ränteutgift, som genom beloppets
öfverlämnande till telegrafstyrelsen förorsakas riksgäldskontoret,
inom tjugu år från första lyftningsdagen återgäldas medelst afbetalningar,
i den mån telegrafverkets medel därtill lämna tillgång, dock så

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 128.

att dylika afbetalningar böra en månad förut af telegrafstyrelsen för
riksgäldskontoret tillkännagifvas.

Till föredragande departementschefens, af statsrådets
öfriga ledamöter biträdda hemställan behagade
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna
nådigt bifall; och skulle proposition i ämnet af den
lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, till Riksdagen
aflåtas.

Ur protokollet:

E. K. Almqvist.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Bil. A.

Till Konungen.

Allt sedan de kontrakt, som T ele gr a fs tyr elsen afslutat med Stockholms
Allmänna telefonaktiebolag och Stockholms Bell telefonaktiebolag
angående samtrafik mellan telegrafverkets och bolagens nät, blifvit
Bill. till Rihd. Prof, 1906. 1 Smil. 1 Afd. 66 ILi/L 1 *

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

af Telegrafstyrelsen uppsagda till upphörande med utgången af juni
månad 1901, hafva tid efter annan underhandlingar förts mellan Telegrafstyrelsen
och bolagen rörande möjligheten att ordna telefonförhållandena
i Stockholm med omnejd.

1 de fall, då öfverenskommelse kunnat träffas mellan Telegrafstyrelsen
och bolagen, hafva de uppgjorda aftalen — köpeaftalet den
28 december 1901 samt köpe- och bytesaftalet den 9 februari 1904 —
visserligen erhållit Eders Kungl. Maj:ts nådiga godkännande, men dock
ej vunnit Riksdagens bifall.

De förhandlingar, som förts angående utbytande af det förut gällande,
för telegrafverket synnerligen ofördelaktiga och numera fullkomligt
otidsenliga samtrafikskontraktet mot ett annat, som bättre tillgodosåg
statens berättigade intressen och motsvarade den betydligt
förändrade ställning, rikstelefonen numera intager, hafva strandat på
bolagens vägran att ingå vare sig på fri samtrafik eller på nedsättning
från 10 till 5 öre af den förut utgående öfvergångsafgiften, hvars
bibehållande Telegrafstyrelsen icke kunnat godkänna, då den i allt för
hög grad var hämmande för rikstelefonens utveckling i hufvudstad en.
Frågans stora betydelse, icke endast för hufvudstaden utan för hela
landet, nödvändiggör emellertid, att densamma icke skjutes åt sidan,
utan att ytterligare försök göras att lösa den på ett, så vidt möjligt är,
för alla parter tillfredsställande sätt. I detta syfte hafva sedan någon
tid nya underhandlingar pågått mellan Telegrafstyrelsen och bolagen,
hvilka underhandlingar ledt till det resultat, att, under förutsättning
af vederbörligt godkännande, ett köpeaftal denna dag afslutats mellan
Telegrafstyrelsen, å ena sidan, och styrelsen för Stockholms Allmänna
telefonaktiebolag och för Stockholms Bell telefonaktiebolag, å andra sidan,
af hvilket aftal en afskrift härhos bifogas. (Bil. 1.)

Telegrafstyrelsen anser sig böra i underdånighet omförmäla, att
under förhandlingarnes gång har från bolagens sida föreslagits ett byte
i riktning af 1904 års förslag dock så, att bolagens verksamhet skulle
omfatta hela området af hufvudstaden norr om Mälaren och stora
segelleden. Härvid hafva bolagen framhållit, hurusom vid dylikt byte
någon kontant mellangift ej skulle behöfva ifrågakomma. Ett sådant
ordnande af telefonfrågan, som visserligen för bolagen vore högst förmånligt,
har emellertid af Telegrafstyrelsen med hänsyn till statens intressen
ansetts oantagligt.

Innan Telegrafstyrelsen redogör för nu föreliggande köpeaftal, anhåller
styrelsen i underdånighet att i korthet få erinra om innehållet i
de år 1901 och 1904 träffade aftalen äfvensom åter anföra de hufvudsakliga
skälen för uppgörandet och framläggandet af nämnda aftal.

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 128.

1 sin underdåniga skrifvelse den 28 december 1901, i hvilken
Telegrafstyrelsen bland annat hemställt om nådigt godkännande af det
af Telegrafstyrelsen med Stockholms Allmänna telefonaktiebolag och
Stockholms Bell telefonaktiebolag afslutade köpekontrakt om de nämnda
bolag tillhöriga telefonnäten in. in., meddelade Telegrafstyrelsen, att de
under åren 1890 och 1891 afslutade kontrakt angående samtrafik mellan
telegrafverkets och bolagens nät af Telegrafstyrelsen blifvit uppsagda.

Anledningen till att Telegrafstyrelsen begagnade sig af den i kontrakten
förbehållna uppsägningsrätten, så snart tiden därför inträdt, var,
såsom Styrelsen äfven vid uppsägningen angaf, den, att dessa tio år
gamla kontrakt dåmera icke kunde anses motsvara de förändrade förhållanden,
som särskildt under samma tiotal af år omgestaltat det
svenska telefonväsendet. Under denna tidsperiod hade nämligen telegrafverkets
abonnentantal stigit från knappt 3,800 abonnenter vid 1890
års ingång till nära 50,000. Under det att de förra utan inre samband
voro spridda öfver hela riket, bildade rikstelefonabonnenterna ett
samladt, hela landet omslutande nät, som särskildt i Stockholm med
omgifningar räknade öfver 11,000 apparater. Redan därigenom måste
rikstelefonen vid denna tid intaga en helt annan ställning gent emot de
privata telefonnäten i hufvudstaden än vid tiden för samtrafikskontraktens
ingående. Men Telegrafstjn-elsen hade dock icke ens vid sistnämnda
tid ämnat binda sig till afgiftsbelagd samtrafik för så lång tid som
elfva år, och i kontraktet med Allmänna bolaget fanns därför ej heller
ursprungligen annan termin uppställd för dess upphörande än den generella
af tolf månader efter en från någondera sidan skedd uppsägning.
Det å kontraktet sedermera gjorda tillägget, hvarigenom uppsägningen
under tio år framsköts, berodde uteslutande på samtidigt pågående
underhandlingar med Stockholms stadsfullmäktige rörande tillstånd
för telegrafverket att i stadens gator nedlägga trummor för telefonkablar.
Stadsfullmäktige fordrade nämligen då i allmänhetens intresse
så väl af telegrafverket som af Allmänna bolaget, hvilket omedelbart följt
efter med framställande af samma begäran, såsom villkor för dylikt
tillstånd, att telegrafverket och de enskilda bolagen skulle såsom
lämplig ersättning förbinda sig till fri samtrafik sins emellan. Telegrafstyrelsen
iklädde sig också detta villkor, men på Allmänna bolagets
vägran förföll villkorets uppfyllande, ehuru telegrafverket fortfarande
förblifvit bundet därtill. Stadsfullmäktige voro emellertid intresserade
däraf, att den redan, ehuru blott på obestämd tid, aftalade
samtrafiken, hvarigenom privatbolagens abonnenter bereddes tillträde
till telegrafverkets stora interurbana ledningar, skulle fort -

1901 års
lcöpeaftal.

Telegrafstyrelsens

skrifvelse
den 28 dec.
1901.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

fara åtminstone någon längre tid, och därigenom förmåddes Telegrafstyrelsen
på stadsfullmäktiges delegerades yrkande att underkasta sig
ofvannämnda inskränkning af uppsägningsrätten. Innan mer än hälften
förflutit af den tid, uppsäguingen i enlighet med stadsfullmäktiges
önskan sålunda framsköts, uppställde dessa emellertid för telegrafverket
i sådan riktning ändrade villkor för då behöflig fortsättning af truinnedläggning,
att Telegrafstyrelsen därigenom skulle bindas vid aftalen
med de enskilda bolagen under hela tiden för ledningars bibehållande
i gatorna, d. v. s. till den 4 juli 1920, och följaktligen under en tid
af 19 år efter utgången af den med bolagen öfverenskomna tiden beröfvas
all handlingsfrihet i afseende å förhållandet till bolagen. Då
Telegrafstyrelsen således icke kunde antaga dessa villkor utan att därmed
till de konkurrerande privatbolagens fördel uppgifva sin ställning,
hade sedan dess kabeltrummor för telegrafverkets räkning icke kunnat
nedläggas i Stockholms gator. För de enskilda bolagen däremot voro
dessa villkor af sådan beskaffenhet, att de ej kommo i strid med bolagens
intressen.

Telegrafstyrelsen meddelade i nämnda skrifvelse vidare, att trots
de i flere afseenden ogynsamma förhållandena, hvarunder rikstelefonen
hade att arbeta, tillväxte emellertid dess nät med afsevärd hastighet,
och den ställning, som rikstelefonen vid tiden för samtrafikskontraktens
upphörande intog såväl inom hufvudstaden som i det öfriga landet,
ålade dess förvaltning såsom en skyldighet att, då det välbehöfliga omordnandet
af trafikförhållandena nu kunde äga rum, tillse, att detta ock
skedde på ett sätt, hvarigenom såväl allmänhetens bästa kunde bättre
än dittills tillgodoses, som ock statens egen verksamhet inom ifrågavarande
område lugnt och enhetligt utvecklas.

Om också Telegrafstyrelsen vid kontraktsuppsägningen fäste afseende
hufvudsakligen vid det i mån af rikstelefonens hastiga framsteg
inom landet alltmera otillfredsställande tillståndet med tre olika telefonnät
inom hufvudstaden samt dubbla nät i dess omgifningar jämte
de kringliggande städerna Uppsala, Norrtälje, Vaxholm, Södertälje, Trosa,
Mariefred, Strängnäs och Enköping, förelåg emellertid äfven ett annat
skäl att genomdrifva en ändring af förhållandena mellan telegrafverket
och bolagen, nämligen i 1891 års tilläggskontrakt. Detta, som skulle
gälla lika länge som hufvudkontraktet, innehöll nämligen åtskilliga
bestämmelser, som voro för telegrafverket särdeles betungande, men
som af Allmänna bolaget uppställts såsom villkor för det då aftalade
köpet af dess nät i Jönköping, Söderhamn in. fl. orter. Sålunda måste
af telegrafverket under perioden för hufvudkontraktets giltighet ställas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128. 5

till bolagets disposition särskilda interurbana ledningar till Norrköping,
Nyköping och Västerås, å Indika samtal mellan bolagets abonnenter
och rikstelefonabonnenterna i dessa städer utväxlats utan någon samtrafiksafgift.
Genom denna anordning skulle förhindras att behofvet
af förbindelse med dessa viktiga orter kunde medverka till ökande
af rikstelefonabonennternas antal i Stockholm. Vidare förbehöll sig
bolaget en uppbördsprovision från telegrafverket af 6 öre för hvarje
af bolagets abonnenter till dessa städer erhållet samtal. Slutligen
nedsattes den i hufvudkontraktet till 20 öre bestämda samtrafiksafgiften
för interurbana samtal till 10 öre, genom hvilken lättnad i den interurbana
samtrafiken rikstelefonens utbredning inom hufvudstaden ovillkorligen
skulle hämmas, på samma gång som telegrafverkets beräknade
inkomst af samtrafiken minskades.

Då således Telegrafstyrelsen, till följd af här ofvan framhållna förhållanden,
måste uppsäga de gällande samtrafikskontrakten, föreslog
emellertid Styrelsen i sammanhang därmed bolagen att med Styrelsen
ingå nya aftal om samtrafik, hvilka enligt Styrelsens åsikt borde upprättas
på grundvalen af öfvergåugsafgiftens bortfallande. Till svar härå
tillkännagaf Allmänna bolaget, att bolaget villigt skulle i nytt kontrakt
om fortsatt bestående samtrafik mellan rikstelefonens och bolagets alla
ledningar medgifva hvarje sådan modifikation af gällande bestämmelser,
som Telegrafstyrelsen kunde finna önsklig och hvilken vore af sådan
natur att den enligt bolagets uppfattning kunde göras utan att bolagets
fortsatta verksamhet äfventyrades; och skulle bolaget för sådant ändamål
medgifva fri samtrafik med rikstelefonens ledningar till platser
utom det område, inom hvilket bolaget ägde drifva sin verksamhet, hvaremot
bolaget måste, af skyldig omsorg om möjligheten för bolaget till
fortsatt tillvaro, alldeles afgjordt fasthålla vid fordran, att äfven framdeles
beträffande den lokala trafiken skälig samtrafiksafgift skulle erläggas
vid öfvergång från någotdera nätet till det andra.

Därigenom var alltså frågan om telefonväsendets ordnande på
grundvalen af afgiftsfri samtrafik mellan de olika näten förfallen. Den
fortsättning af det förra otidsenliga samt såväl för trafikens skötsel som
för allmänheten äfven i öfrigt betungande förhållandet, som var att
motse i nya samtrafikskontrakt, kunde naturligtvis icke vara önskvärd.
Hvad beträffade den af bolaget föreslagna modifikationen i samtrafiksvillkoren,
nämligen att fri samtrafik skulle äga rum endast med de rikstelefonabonnenter,
som voro bosatta utom Stockholmsområdet och således
där någon konkurrens icke fanns, så var denna modifikation erbjuden
med hänsyn uteslutande till ett enskildt bolags ekonomiska för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

del och skulle innebära ett ytterligare försvårande för telegrafverket
att vinna abonnenter i Stockholm. Densamma skulle följaktligen illa
stämma öfverens med ett ändamålsenligt tillgodogörande af ett kommunikationsmedel,
för hvars understödjande staten för öfrigt anvisat
medel till ganska stora belopp. För Telegrafstyrelsen återstod därför
endast valet mellan två alternativ.

Det ena alternativet, som äfven lag närmast till hands, var att
låta samtrafikskontrakten utan vidare löpa ut, hvarigenom således den 1 juli
1901 all samtrafik mellan rikstelefonens och de enskilda bolagens abonnenter
komme att afbrytas. Ett dylikt afbrott skulle gifvetvis förorsakat allmänheten
olägenhet, låt vara också endast af öfvergående natur, till dess
den del af den telefonerande allmänheten, som ännu vore i saknad af
förbindelse med rikstelefonnätet och icke kunna undvara sådan, hunnit
skaffa sig inträde däri. Därigenom skulle man äfven icke allenast
återförsätta hufvudstaden och en del af dess omgifningar i samma tillstånd,
som härskade, då, innan telegrafverket började att här upprätta
telefonförbindelse åt enskilde, samtrafik icke fanns mellan Allmänna
bolaget och det på platsen äldre Bellbolaget, utan äfven införa detta
inom det ännu vidsträcktare området af den öfriga delen af hufvudstadens
omgifningar med kringliggande städer. Med detta för ögonen
och ehuru genom ett samtrafiksafbrott rikstelefonens ställning ingalunda
skulle försvagas, syntes det dock Telegrafstyrelsen, som om denna
utväg borde endast i fall af nödtvång tillgripas.

Det andra alternativet, hvartill Telegrafstyrelsen sålunda såg sig
hänvisad, var att staten, i likhet med hvad i öfriga delar af riket ägt
rum, öfvertoge de enskilda bolagens telefonnät. Önskvärdheten af en
sådan anordning stämde äfven helt och hållet öfverens med den fasta
öfvertygelse om dess nödvändighet, hvartill Telegrafstyrelsen bragts af
det senaste decenniets erfarenhet.

För de olika förvaltningarna, som omhänderhade skötseln af hvar
sitt telefonnät inom samma begränsade område, hade äfven det dåvarande
'' tillståndet erbjudit mångfaldiga svårigheter i tekniskt och konstruktivt
afseende, hvilka dessutom orsakat mycket afsevärda kostnader.
Telegrafstyrelsen ansåg sig i detta hänseende endast behöfva erinra om
de af d åvarande förhållanden betingade men eljest obehöfliga dubbla
linjerna för såväl förbindelse- som abonnentledningar. Allt efter som
telefonen utbredde sig ökades de häraf föranledda svårigheterna, och
detta naturligtvis i mycket större grad än hvad som motsvarade den
direkta ökningen af abonnentantalet. Hvilken betydelse detta redan då
ägde, ansåg Telegrafstyrelsen tydligt nog framgå däraf, att telegrafver -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

ket och Allmänna bolaget för det dåvarande hade ett 80-tal stationer
på samma orter, till hvilka de båda förvaltningarna måst framdraga
skilda ledningar. Man behöfde också blott kasta en blick på de väldiga
stolplinjer, öfver fyllda af telefontrådar, hvilka från Stockholms tullar parallellt
följde hvarandra på flere mils sträckor, för att kunna inse, hurusom
den rådande dualismen inom Stockholmskretsens telefonväsen endast
härvidlag orsakat en fullkomlig onödig utgift för byggandet af ett par
tusental kilometer telefonledningar.

Att äfven i städerna de dubbla stationerna vållade utom direkt kostnad
äfven stora obehag vore själfklart, likasom att äfven där abonnentledningarnas
anordnande, vare sig de framdrogos till stationerna i luften
eller i gatorna, icke vore förenadt med mindre svårigheter och kostnader
än på landsbygden. Säkert vore, att de onödiga utgifter, som
vållades genom detta de olika telefonnätens exploaterande inom samma
område, vore af sådan betydelse, att den anordning, som nödvändiggjorde
dem, ingalunda kunde i nationalekonomiskt afseende betecknas
såsom välbetänkt.

För det allmänna uppstod likaledes såväl på landet som i städerna
olägenheter häraf, att då olika förvaltningar nödgades göra skilda anläggningar,
vägar och mark belamrades af stolplinjer och hinder i trafiken
framkallades, hvarjämte stativen på taken och dylikt framkallade svårigheter
och verkade vanprydande, m. m. — allt i onödigt hög och vida
högre grad än hvad som skulle erfordrats, om förvaltningen varit gemensam.

Med kännedomen om telefonväsendets dåvarande ställning och om
hvad som för dess framtida förkofran och tidsenliga skötsel kräfdes,
kunde Telegrafstyrelsen, som kanske närmast insåg sanningen af den
af Styrelsen anförda och offentligen uttalade meningen, att här sammanfölle
statens och allmänhetens intressen med hvarandra gent emot ett
enskildt affärsföretag, icke vid då förestående uppgörelse med de enskilda
bolagen finna bättre lösning än att, om äfven bolagen själfva
såsom vore att vänta funne med sin fördel förenligt att för skäligt pris
öfverlåta sina nät till staten, genom ett sådant köp samla allas intressen
— statens, allmänhetens och äfven bolagens — på eu sida.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 128.

årsafgifter, som för apparaterna erlades, eller, beträffande landsnätet,
efter medellängden af de ledningar, som medföljde apparaterna å olika
platser, nämligen:

Inom Stockholm:

för s. k. stjärntelefoner med 100 kronors årsafgift
» apparater

)> 80 » 5) ............

» » 60 » » ...........

» s y> 36 å 45 » )) ............

» anknytningar och sidoapparater med årsafgift af i medeltal
kronor 30: 45 .....................................................................

>< apparater för Allmänna bolagets eget behof..................

480 kronor
440 »

400 »

250 »

150

200

I landsnätet:

för apparater i Upsala.....................................................................

» » i Norrtälje m. fl. städer, äfvensom i Gnesta

>i :» å landsbygden med intill 2 kilometer ledning
samt andel i växelstation ..........................................

» anknytningsapparater i städerna..........................................

» » å landet .............................................

Beträffande i bruk varande ledningar samt reservledningar beräknades
dessas värde efter följande å-priser per kilometer dubbelledning:

175 kronor
150 >

200 »
100 »
150 »

för hufvudledninsrar af iärntråd n:o 11

120 kronor

» » » » n:o 8, koppartråd, brons tråd

eller bimetallisk tråd..................................................... 150 »

» abonnentledningar, bortom 2 kilometer från centralstationen.
..................................................................................... 120 »

» sjökab elledningar........................................................................ 750 »

» reservledningar i Stockholm i jordkabel, indragen i cementtrumma.
........................................................................... 100 »

)> reservledningar i landsnätet i jord- eller luftkabel.......... 60 »

Köpeskillingen för telefonnäten, sådana de befunnos vid början af
år 1901, var i köpekontraktet upptagen till:

för näten i Stockholm ......................................................... 8,571,680 kronor

)) landsnätet........................................ 2,068,903 »

eller tillsammans 10,640,583 kronor.

Med fråndragande af ett för vissa hufvudledningar af misstag upptaget
belopp af 67,368 kronor, skulle sålunda sammanlagda köpesumman
uppgå till 10,573,215 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Köpeskillingen för fastigheterna utgjorde 954,477 kronor jämte hvad
bolaget visat sig hafva efter ingången af år 1901 kontant utbetalt för
fullbordande af deras bebyggande.

De under åren 1901 och 1902 tillkomna abonnenterna, hvilka beräknades
komma att uppgå till 3,834 abonnenter inom och 459 utom
Stockholm, skulle komma att öka köpesumman med de för dem enligt
köpekontraktet bestämda belopp respektive 1,077,590 kronor och 92,325
kronor eller med tillhopa 1,169,915 kronor. Vidare komme att till
köpesumman läggas 350,000 kronor, utgörande värdet å 3,500 kilometer
under år 1901 utlagda men vid aftalets träffande ännu ej i bruk tagna
abonnentledningar, samt den ytterligare kostnaden för nya centralstationens
inredning, då beräknad till 529,200 kronor.

Köpeskillingen skulle efter denna beräkning vid tillträdesdagen

den 31 december 1902 utgöra:
Telefonnätets värde den 1 januari 1901 ..

Nytillkomna abonnenter...................................

Under år 1901 utlagda abonnentledningar

Nya centralstationens inredning....................

Möbler och inventarier......................................

Materiel i förråd..................................................

kronor 10,573,215

))

1,169,915

350.000
529,200

77,000

100.000

eller tillhopa kronor 12,799,330

Härtill skulle komma kostnaden för fastigheterna, hvilka vid nämnda
, tidpunkt voro upptagna till ett bokfördt värde af kronor 1,032,630: 39.
Sammanlagda köpesumman för nät och fastigheter m. m. den 31
december 1902 kan sålunda beräknas hafva uppgått till i rundt tal

13,832,000 kronor.

Den 4 januari 1903 uppdrog Eders Kungl. Maj:t åt filosofie doktorn
C. C. P. Herslow, telegrafdirektören J. S. Rasmussen i Kristiania och
telegrafdirektören N. R. Meyer i Köpenhamn att i egenskap af sakkunnige
afgifva utlåtande angående det ifrågasatta inköpet för statens
räkning af bolagens telefonnät.

Bih. till Rihd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Åfd. 66 Haft.

Sakkunnige3

utlåtande.

10 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Nämnda sakkunnige, h vilka sålunda såsom fullt opartiske kunde
objektivt bedöma nätets beskaffenhet såväl i ekonomiskt som i tekniskt
afseende, hade i sitt den 22 januari 1902 afgifna underdåniga utlåtande
bland annat omförmält, att de, för att kunna bilda sig ett omdöme
om riktigheten af det värde, som enligt köpekontraktet åsätta
bolagens telefonnät, med ledning af därför i öfrigt erforderliga uppgifter
och siffror, som meddelats dem, från två synpunkter uppskattat
de till inköp föreslagna näten. De hade sålunda å ena sidan
gjort eu jämförelse mellan dessa och rikstelefonnätet med hänsyn till
priset för respektive abonnentledningar, hvarmed äfven motsvarande
pris för några inom och utom landet af staten inköpta enskilda telefonnät
sammanställts. Å andra sidan hade de skärskådat näten tillsammans
såsom en affär betraktade och beräknat dennas räntabilitet i statens
hand efter det öfverenskomna inköpspriset.

Hvad beträffar nätens värde efter priset per abonnentledning, hade
de sakkunnige utgått från förhållandena vid 1901 års början, sådana
de i köpekontraktet funnos angifna för de enskilda bolagen. Då emellertid
de pris, som begärdes för abonnentledningarna inom Stockholm,
af lätt förklarlig anledning voro tämligen olika prisen för Allmänna
bolagets abonnentledningar utom hufvudstaden, hade de särskildt dessa
båda kategorier för att jämföra dem en hvar med motsvarande rikstelefonanläggningar.
Inom Stockholmsnäten växlade köpekontraktets
pris för abonnentledningarna mellan 480 kronor och 150 kronor, beroende
icke på själfva anläggningarnas olika materiella värden, utan
på de olika förmåner, som i förhållande till de olika årsafgifterna lämnades
abonnenterna. På grund häraf och då således ledningarna i sig
själfva icke sinsemellan erbjödo någon olikhet, hade de sakkunnige
endast haft att efter totalsumman för näten i förhållande till abonnentantalet
utfinna medelpriset för en abonnentledning i bolagens Stockholmsnät.
Vid nyssangifna tidpunkt utgjorde de enskilda bolagens
abonnentantal 22,496, hvadan, då för dessa upptagits en inlösuingssumma
af 8,571,680 kronor, staten erbjöds dessa nät för ett medelpris af
381 kronor per abonnentapparat. Vid samma tid uppgick rikstelefonens
abonnentantal inom Stockholm till 7,333, hvilkas ledningar betingat en
anläggningskostnad af 2,833,745 kronor eller 386 kronor per abonnentapparat.
Å landsbygden med kringliggande städer ägde Allmänna bolaget
en abonnentkrets på 4,421 stycken, och vore därför beräknad en
inlösningssumma af 2,068,903 kronor eller 467 kronor för hvarje abonnentapparat.
Rikstelefonabonnenterna inom denna rayon utgjorde 3,492
stycken, hvilkas ledningar representerade en anläggningskostnad af

Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

tillhopa 1,825,554 kronor eller 523 kronor per abonnentapparat. Således
erbjödos de enskilda bolagens abonnentapparater till inlösen för
ett belopp, som såväl inom Stockholm som i all synnerhet å landsbygden
med städer understeg hvad motsvarande rikstelefonledningar
kostat i anläggning.

Redan ur denna synpunkt och då ledningarnas beskaffenhet öfver
hufvud taget vore å ömse sidor ungefär lika god, måste därför enligt
de sakkunniges åsikt det kontraherade priset anses för staten fördelaktigt.

Såsom betydligt inverkande på bedömandet af det ifrågasatta
köpet ansågo de sakkunnige borde framhållas den omständigheten,
att den af Eders Kungl. Maj:t under den 1 maj 1891 Allmänna bolaget
i nåder tillförsäkrade rättigheten att inom 7O-kilometers rayonen utan
särskildt tillstånd upprätta telefonförbindelse å kronans mark eller
inom området för allmän landsväg m. m. ännu gällde under en tid af
nära 40 år med utsikt för bolaget att, så vida ej nätet då af statsverket
efter värdering inlösts, få denna rättighet ytterligare förlängd. Den
ställning, som bolaget genom innehafvet af en så betryggande koncession
intog gent emot staten, kunde lätteligen hafva mer än som
syntes ha skett inverkat på prissättningen, då det alltså gällde en uteslutande
på frivillighet grundad försäljning.

I afseende på de ifrågavarande telefonnätens räntabilitet i statens
hand efter det öfverenskomna inköpspriset hade de sakkunnige beräknat
densamma för år 1903, det första året staten skulle själf omhänderhafva
näten. För sådant ändamål hade de uppgjort en förslagsberäkning,
grundad på de enskilda bolagens uppgifter. Enligt denna beräkning
skulle de inkomster och utgifter, som de privata näten under år 1903
borde medföra för telegrafverket, utgöra:

Inkomster:

26,269 abonnenter inom Stockholm
å 58 kronor............ kronor 1,523,602: —

4,880 abonnenter utom Stockholm
å 49 kronor............ 3) 239,120: — kronor 1,762,722: —

Utgifter:

26,269 abonnenter inom Stockholm
å 32,25 kronor ...... kronor

4,880 abonnenter utom Stockholm
å 23,75 kronor ...... »

och således uppkomma ett öfverskott
af.........................................

847,175: 25
115,900: —

» 963,075:25

kronor 799,646: 75

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Detta öfverskott motsvarade 6,25 % afkastning på den köpeskilling
för näten — 12,799,330 kronor — som vid 1902 års slut skulle af
telegrafverket erläggas.

Härvid torde emellertid enligt de sakkunniges förmenande kunna
anmärkas att, då driftkostnaderna i Stockholm ställde sig afsevärdt
lägre inom rikstelefonnätet än inom de enskilda näten och detta icke
berodde på någon skillnad i telefonpersonalens aflöning, öfverskottet
borde i mån, som förhållandena hunne utjämnas, blifva högre än enligt
beräkningen, där driftskostnaderna voro uppförda med de enskilda bolagens
siffror.

Slutligen hade de sakkunnige framhållit de besparingar i utgifter,
som skulle uppkomma genom statens öfvertagande af de enskilda näten
och därmed möjliggjord gemensamhet i förvaltningen. Förutom den
minskning af nyanläggningskostnad, som komme att under flere år
föranledas af det jämförelsevis stora antalet redan utlagda abonnentledningar,
som vid tiden för öfvertagandet ännu ej tagits i bruk, och
det befintliga utrymmet i kabeltrummorna, blefve själfva förvaltningskostnaderna
betydligt lägre därigenom, att en gemensam skötsel medförde
först och främst minskning af stationernas antal och användande
i vidsträckt mån af gemensam personal och gemensamma lokaler, däraf
föranledd sänkning af utgifterna för aflöningar, hyror, vedbrand, ljus
m. in. Vidare komme de direkta underhållskostnaderna att sjunka, då
de af dåvarande förhållanden nödvändiggjorda dubbla linjerna i mycket
stor utsträckning skulle komma att försvinna. Slutligen kunde en del
expeditionskostnader nedbringas, hvarjämte vissa utgifter helt och hållet
bortfölle, såsom bolagens skatter o. d.

Däremot torde ett annat förhållande, som syntes verka i motsatt
riktning, enligt de sakkunniges åsikt böra upptagas till beaktande.
Bland telefonabonnenterna i Stockholm fanns ett antal, som ursprungligen
af den då rådande dualismen inom hufvudstadens telefonväsen
nödgats hålla dubbla apparater, en i rikstelefonnätet och en i något af
de enskilda. Man skulle häraf kunna föranledas till den tanken att,
när staten öfvertagit de enskilda näten, dessa abonnenters behof af två
apparater skulle alldeles försvinna och således den sammanlagda abonnentstammen
i någon afsevärd mån minskas. För att bedöma hvilken
betydelse denna eventuella faktor borde tillmätas vid beräkningen af
räntabiliteten, hade de sakkunnige inhämtat närmare upplysningar i
frågan och af dessa funnit, att antalet dylika dubbelabonnenter icke
utgjorde flere än 2,885 samt att dessas två samtidiga abonnemang oftast
afsåge hvartdera olika syften så till vida, att den ena apparaten hufvud -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

sakligen tillgodosåg affärsverksamhetens och interurbantrafikens behof,
hvaremot den andra var beräknad för privatlifvets tjänst och lokaltrafiken
i öfrigt. För flertalet af dessa abonnenter torde det därför blifvit
alltför obekvämt att, äfven efter samtliga nätens samlande i en hand,
afstå från den ena af de båda apparaterna.

Såsom slutresultat af den verkställda utredningen ansågo de sakkunnige
framginge:

att den öfverenskomna köpesumman, beräknad såsom likvid för
anläggningskostnaden, angaf ett, billigare pris per abonnentapparat än
hvad motsvarande rikstelefonanläggningar kostat staten, likaledes billigare
än de pris, som i utlandet erlagts vid därstädes af statsverket
gjorda inköp af privata telefonnät, äfvensom billigare än de pris, hvarför
enskilda telefonnät i Sverige kunnat tidigare af staten förvärfvas;
samt

att samma köpesumma, betraktad såsom ett kapital, placeradt i syfte
att gifva en tillfredsställande afkastning, måste beräknas redan från
början skola lämna en annuitet, tillräcklig till kapitalets fulla förräntning
och snabba amortering.

Vid föredragning inför Eders Kungl. Maj:t i statsrådet den 31 Departementsjanuari
1902 af berörda köpeaftal framhöll vederbörande departements- yttrande
chef bl. a,, att den fråga, som genom Telegrafstyrelsens förevarande &r 1902.
skrifvelse blifvit underställd Eders Kungl. Maj:ts afgörande, var af största
betydelse för det svenska telefonväsendets korta men af en sällsynt
kraftig och lyckosam utveckling kännetecknade historia. Med en
hastighet och framgång, som man på förhand icke kunnat tänka sig,
hade statens telefonnät utbredt sig öfver hela riket dels genom nyanläggningar
och dels i afsevärd grad genom inköp af enskilda telefonnät och
dessas ombyggande för inkorporering i rikstelefonnätet. Nu gällde
frågan att, sedan alla andra afsevärda telefonnät i riket på angifna sätt
gått upp i riksnätet, lägga slutstenen för denna del af utvecklingen
genom det föreslagna inköpet af de betydande enskilda näten inom
hufvudstaden med omnäjd, hvarigenom rikstelefonnätet i afseende å antalet
abonnentapparater skulle på en gång ökas med öfver 50 procent,
och detta utan att någon ombyggnad af de tillkommande näten skulle
behöfva ske, då enligt sakkunniges intygande dessa nät voro väsentligen
af samma goda beskaffenhet som rikstelefonnätet.

Att det föreslagna inköpet vore i ekonomiskt hänseende fördelaktigt
för statsverket, ansåg departementschefen vara ådagalagdt, genom
hvad Telegrafstyrelsen anfört, och de af Eders Kungl. Maj:t tillkallade

Riksdagens

beslut.

1904 års
köpe- och
bytesaftal.

14 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

sakkunnige intygat. Toge man i betraktande, att det under förutsättning
af nådigt godkännande ingångna köpeaftalet var från bolagens sida
helt och hållet frivilligt utan tryck af något bestående eller väntadt
statsmonopol — i motsats till hvad å andra håll ägt rum — måste det
anses fördelaktigt att erhålla näten för ett pris, som utan tvifvel möjliggjorde
en amortering af köpesumman inom skälig tid, äfven om
hänsyn icke toges till alla de besparingar i afseende å blifvande nyanläggningar
inom Stockholmsområdet och i kostnaden för driften af
de sammanslagna näten, som enligt Telegrafstyrelsens och de sakkunniges
sammanstämmande vitsord vore att vänta.

Genom beslut den 14 mars 1902 medgåfvo Stockholms stadsfullmäktige,
att det Stockholms Allmänna telefonaktiebolag meddelade tillstånd
att i vissa gator och öppna platser i hufvudstaden nedlägga och
till den 4 juli 1920 begagna telefonkablar äfvensom cementrör och
cementtrummor för framdragande af telefonledningar finge, i hvad det
afsåge såväl redan nedlagda ledningar som ock sådana nya ledningar,
som med vederbörligt tillstånd ytterligare kunde varda af bolaget nedlagda
intill tiden för öfverlåtelsen, af telegrafverket öfvertagas på de
villkor, som blifvit rörande samma ledningar bestämda genom stadsfullmäktiges
beslut den 1 juni 1894, den 1 juni 1896 och den 22 mars
1898, dock med den ändring, att telegrafverket fritogs från skyldighet
att ställa säkerhet, på sätt i den förstnämnda dag meddelade koncessionen
och sedermera till densamma gjorda tillägg stadgades.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Eders
Kungl. Maj:t 1902 års Riksdag att med godkännande af det mellan
Telegrafstyrelsen och de enskilda bolagen träffade aftal angående öfverlåtelse
till telegrafverket af bolagens samtliga telefonanläggningar i
Stockholm med omnäjd m. m. såsom lån anvisa det för köpeskillingens
erläggande erforderliga penningebelopp,

Denna framställning varm emellertid icke Riksdagens bifall.

Sedan 1901 års köpeförslag fallit, och Telegrafstyrelsen förgäfves
sökt få till stånd ett för telegrafverket antagligt nytt aftal om samtrafik,
afslutades den 9 februari 1904 mellan Telegrafstyrelsen och de
enskilda telefonbolagen ett preliminärt köpe- och bytesaftal.

Genom detta aftal skulle omsider ernås den af Telegrafstyrelsen
länge eftersträfvade förmånen af fri samtrafik mellan abonnenter i de
skilda näten. Detta möjliggjordes därigenom, att såväl hufvudstaden
som ock det gemensamma verksamhetsfältet däromkring uppdelades i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

två särskilda områden, af hvilka telegrafverket och bolagen för telefondriftens
framtida bedrifvande erhöllo hvar sitt, om ock med vissa modifikationer.

I sin underdåniga skrifvelse den 9 februari 1904 redogjorde Telegrafstyrelsen
bland annat för de grundsatser, som varit ledande för
Styrelsen vid underhandlingen angående berörda aftal.

Telegrafstyrelsen framhöll till en början, hurusom det dåvarande
tillståndet, då de 68,000 rikstelefonapparaterna och de 35,000 apparaterna
hos de härvarande telefonbolagen icke kunde komma i telefonförbindelse
med hvarandra, kunde utan vidare betecknas såsom otillfredsställande.
Den anordning för öfverförande af meddelanden mellan
näten, som inrättades några dagar efter afstängningen, hade icke haft
något annat ändamål än att nödtorftigt afhjälpa de mest kännbara
svårigheterna och hade icke varit synnerligen mycket använd. För
Telegrafstyrelsen hade det varit en bjudande nödvändighet att söka
råda bot för den inskränkning i kommunikationsväsendet, som genom
denna afstängning uppkommit. Det torde dock icke kunna läggas
Telegrafstyrelsen till last, att Styrelsen icke anlitat den enda utväg,
som dittills funnits i detta hänseende, nämligen att på ytterligare 10
år sluta aftal om samtrafik mot 10 öres öfvergångsafgift för samtal.
Det hade förut tillräckligt framhållits, att genom en sådan anordning
Telegrafstyrelsen skulle själt bidraga till att på telegrafverkets och den
telefonerande allmänhetens bekostnad bereda bolagen tillfälle till en
oskäligt hög ökning i abonnentantal.

Fn öfvergångsafgift af 5 öre skulle i afsevärd mån hafva utjämnat
det anmärkta missförhållandet, men bolagen förklarade sig vid de
underhandlingar, som föregingo samtrafikens upphörande, af hänsyn till
bolagens bestånd och utvecklingsmöjlighet icke kunna vara med om en så
låg öfvergångsafgift.

Såsom grundval för de nya underhandlingarna hade därför uppställts,
att fri samtrafik skulle råda mellan näten. Telegrafstyrelsen
hade från början ansett och vid alla tillfällen framhållit, att detta vore
den riktiga anordningen, och bolagen hade ock redan tidigare förklarat
sig vara med härom, under förutsättning att den kunde komma till
stånd, utan att bolagens framtida verksamhet äfventyrades.

Telegrafstyrelsens
skrifvelse
den 9
februari 1904.

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 128.

abonnenter i landsorten och abonnenter hos bolagen kunde antagas
blifva något ökad.

Telegrafstyrelsen framhöll vidare att, då det gällt att för en längre
framtid ordna telefonförhållandena i hufvudstaden med omnejd, Styrelsen
ock haft att taga hänsyn till önskvärdheten att undvika olägenheten
med dubbla telefonledningar öfverallt och åt alla håll, i staden
och på landet. 1 den mån abonnentantalet växte blefvo svårigheterna
att framdraga de dubbla abonnent- och förbindelseledningarna
allt kännbarare. Telegrafverket och Allmänna bolaget hade vid tiden
för förberörda skrifvelses aflåtande bortåt 100 stationer på samma orter,
till hvilka de båda förvaltningarna måst framdraga skilda ledningar.
Ur allmän ekonomisk synpunkt måste det betraktas såsom en fullkomligt
onödig utgift att bygga minst ett par tusental kilometer telefonledningar,
där hälften skulle göra samma nytta. Det måste göra intryck
af ytterligt oekonomisk förvaltning att se dubbla telefonstolplinjer
följa så godt som alla landsvägar inom 70-kilometersområdet. I hufvudstaden
och inom de öfriga städerna inom det gemensamma området
tillkomme dessutom den uppenbara svårigheten att bereda plats för de
dubbla näten på hustaken och i gatorna.

Då det enligt Telegrafstyrelsens förmenande icke kunde anses
lämpligt att för den närmare tiden återkomma till det af 1902 års
Riksdag förkastade förslaget att för telegrafverkets räkning inköpa hela
de enskilda näten och det af hänsyn till rätt förhållande mellan statens
verk och» enskilda företag icke kunde blifva tal om att genom effektiv
priskonkurrens eller dylikt söka göra rikstelefonen allenakärskande inom
70-kilometersområdet, återstod ingen annan utväg än att dela detta område
i två skilda verksamhetsfält, ett för rikstelefonen och ett för
de sins emellan samarbetande bolagen.

Med iakttagande därjämte att i hvarje hänseende abonnenternas
intressen blefve på det nogaste beaktade, hade en delning i antydda
syfte af Stockholm med omnejd utgjort en grundval för de förda
underhandlingarna.

Vid denna delning hade emellertid Telegrafstyrelsen icke kunnat
lämna ur sikte det mål, på hvilket Telegrafstyrelsens sträfvanden dittills
utgått och otvifvelaktigt fortfarande måste utgå, nämligen att till
sist i statens telefonverks hand föra tillsammans all för allmänheten
upplåten telefondrift i riket. Ett steg i denna riktning måste efter
Telegrafstyrelsens uppfattning genast tagas på det sätt, att vid delningen
af området telegrafverket erhölle en något större anpart än
som skulle blifva förhållandet, därest hänsyn endast skulle tagas till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

det dåvarande antalet abonnenter inom det gemensamma området. Härvid
både äfven hänsyn tagits därtill att, om ock bolagen hade flera
abonnenterfän telegrafverket inom 70-kilometersområdet, telegrafverket
dock genom sitt hela riket omfattande nät vore den vida större förvaltningen.

Slutligen framhöll Telegrafstyrelsen, att hänsyn till det slutliga
målet för Styrelsens sträfvanden hade föranledt yrkandet, att det upprättade
kontraktet skulle innehålla rätt för Telegrafstyrelsen att inom
en ej alltför aflägsen framtid, om sådant från statsverkets sida ansågs
önskvärdt, inlösa bolagens återstående nät.

Köpe- och bytesaftalet innehöll bl. a. följande bestämmelser:

Bolagen skulle öfverlämna till Telegrafstyrelsen sina telefonledningar
med tillhörande apparater, stationer m. m.

l:o) inom Stockholm i staden mellan broarna, å Södermalm, Kungsholmen,
Skeppsholmen, Kastellholmen samt södra Djurgården med Beckholmen,

2:o) å det område utom Stockholm söder om Mälaren och stora
segelleden genom Saltsjön, som låg inom ett afstånd af 30 kilometer
från Stockholms Stortorg, samt

3:o) å det område, som låg rundt om hufvudstaden mellan 30 och
70 kilometer från Stortorget.

Telegrafverket skulle däremot till bolagen öfverlämna sina telefonledningar
m. m.

l:o) inom Stockholm å Norrmalm (utom Skepps- och Kastellholmarne)
och å Östermalm (utom södra Djurgården) samt

2:o) å det område utom Stockholm norr om Mälaren och stora
segelleden genom Saltsjön, som låg inom ett afstånd af 30 kilometer
från Stockholms Stortorg.

Den likvid, som enligt närmare specifikation i aftalet skulle erläggas
för de öfverlåtna ledningarna jämte reserver och dylikt, utgjorde
för hvad som öfverlåtits till telegrafverket:

inom Stockholm .................................................. kr. 3,490,457: 50

» södra 30-kilometersområdet..................... » 583,661: —

» området 30—70 kilometer........................ » 1,052,331: 50

eller tillsammans kr. 5,126,450: —
och för hvad som öfverlåtits till bolagen:

inom Stockholm...................................................... kr. 2,179,526: —

» norra 30-kilometersområdet.................. » 353,034: —

eller tillsammans kr. 2,532,560: —

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 66 Iläft. 3*

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Förenämnda likvid skulle ske den 1 juli 1904.

Från öfverlämnande undantogos telegrafverkets ledningar till ämbetsverk
samt af statsmedel bekostade tjänstetelefoner liksom ock ledningar
till statens järnvägars växel äfvensom de af åkeriägarne abonnerade
ledningar till droskstationen. Dessa genom bolagens område
gående ledningar skulle underhållas af bolagen mot ersättning.

Telegrafverket och bolagen skulle tillhandahålla från och med den
1 juli 1904 allmänheten telefonabonnemang, hvar och en å det område
inom 30 km. från Stortorget i Stockholm, som tillkomme vederbörande
part, till pris som för samma slag af abonnemang vore lika inom de
olika områdena.

Dessa pris, som i aftalet närmare angåfvos, voro bestämda hufvudsakligen
i enlighet med Allmänna och Bellbolagens dåvarande pris.

Vid öfverflyttningen af abonnemang mellan näten enligt detta aftal
ägde abonnent, som delvis eller helt erlagt inträdesafgift i ett nät, tillgodoräkna
sig det inbetalda beloppet i det andra. Från telegrafverkets
nät öfvergående abonnenter ägde teckna 80, 60 eller 36 kronors
abonnemang i bolagens nät efter samma grunder, som nya abonnenter
i dessa nät.

Telegrafstyrelsen och bolagen ägde rätt att hvar för sig inom den
andra förvaltningens område emottaga abonnemang å telefonförbindelse
med direkt ledning till sitt nät äfvensom till apparaten hörande anknytning
emot förut angifna abonnemangsvillkor med en förhöjning i
årsafgiften af 10 kronor. Abonnentledningarna tillsläpptes af och tillhörde
härvid den förvaltning, inom hvars område de voro belägna,
ledningarna mellan centralstationerna däremot den förvaltning, som
emottoge abonnemanget och hvilken förvaltning äfvenledes tillsläppte,
uppsatte och underhöll erforderlig telefonapparat jämte inre ledning för
densamma.

För sådan ledning med eller utan anknytning uppbar den förvaltning,
inom hvars område abonnentledningen fanns, af den andra förvaltningen
inträdesafgift, där sådan förekom, samt vanlig abonnemangsafgift
med afdrag af själfkostnaden för apparat med uppsättning och
underhåll samt expedition, hvilket, tills vidare öfverenskommelse träffades,
beräknades för hufvudapparat till 25 kronor och för anknytning till
12 kronor samt för anknytning enligt hotellabonnemang till 8 kronor,
allt per år.

Telegrafstyrelsen skulle äga att år 1919 eller 1920, efter förutgången
tillsägelse minst ett år i förväg, inlösa bolagens samtliga anläggningar
i Stockholm och Stockholmstrakten. Begagnade sig Tele -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

grafstyrelsen ej af denna lösningsrätt, återkom sådan lösningsrätt mot
enahanda villkor åren 1929 och 1930 och så allt framgent hvart 10:de
år. Vid sådan inlösen, som skulle ske den 1 juli, skulle landsnätet
lösas efter de grunder, som i Kungl. Maj:ts resolution den 1 maj 1891
finnas bestämda för nätets inlösande den 1 maj 1941, nämligen efter
värdering. Denna värdering skulle ske genom skiljemän enligt lagen
om skiljemän den 28 oktober 1887. För bestämmande af lösen för
telefonanläggningen i Stockholm skulle densamma uppdelas i två grupper,
upptagande den ena (A) de anläggningar, vid hvilka ledningen vore
ända till abonnentens apparat framdragen utan att till någon del luftledning
eller fritt hängande kabel användes, samt den andra (B) sådana
anläggningar, hvilkas ledning helt och hållet eller delvis vore luftledning.
För de under A) angifna telefonanläggningar skulle lösen utgöra
tjugu gånger och för de under B) angifna aderton gånger afkastningsförmågan
vid tiden för öfvertagandet; och skulle därvid afkastningsförmågan
anses utgöra det belopp, som erhölles, när det tal, som uttryckte
driftöfverskottets medeltal från ifrågavarande telefonanläggning
per år och apparat under de fem kalenderår, hvilka förflutit närmast
före det hvarunder anmälan gjordes om lösningsrättens begagnande,
multiplicerades med antalet apparater i anläggningen vid tiden
för öfvertagandet. Med driftöfverskottet skulle förstås skillnaden mellan
å en» sidan inkomsten af telefondriften för året, hvari inbegrepos
hyror för uthyrda lokaler i de fastigheter, hvilka ingingo i köpet, och
å andra sidan kostnaden för underhåll och drift, inklusive styrelse och
revision samt utskylder, för såvidt dessa kostnader belöpte på Stockholmsnätet.
I lösesumman inbegrepos alla för telefondriften afsedda,
bolagen tillhöriga fastigheter, således äfven Stockholms Allmänna telefonaktiebolag
tillhöriga fastigheterna n:ris 13 och 14 i kvarteret Åskslaget
med adressnummer 28 och 30 vid Malmskillnadsgatan samt 25 och 27
vid Norra Smedjegatan, Jakobs församling i Stockholm, med dåvarande
fönsterrätt mot egendomarna n:ris 11 och 12 i samma kvarter. Jämte
den lösen, som efter nu angifna grunder skulle utgå för telefonanläggningen
i Stockholm, skulle i lösen för reserver i stationer och reservledningar
betalas dessas själfkostnad, dock att ersättning ej beräknades
för ej i bruk tagna pipor i cementtrummor. Om Telegrafstyrelsen fann
den af bolaget efter nu angifna grunder uppgifna lösen för reserver
och reservledningar för hög, skulle denna lösen utgå med belopp, som
fastställdes af skiljemän, utsedda enligt lagen om skiljemän.

Lösesumman skulle anses utgöra ersättning för värdet af bolagens
alla telefonanläggningar i Stockholm med omnejd med alla deras för

Riksdagens

beslut.

1006 års
köpeaftal.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

driften afsedda tillhörigheter, med undantag af de i förråd befintliga
förlags- och konsumtionsartiklar liksom af den för nybyggnad afsedda
egendom.

Från lösesumman för Stockholmsområdet skulle afdragas hvad i
nätets normala underhåll brustit med beräkning allenast af själfkostnaden
efter värdering af skiljemän enligt lagen om skiljemän.

Förberörda köpe- och bytesaftal vann Eders Kungl. Maj:ts godkännande,
och i nådig proposition den 26 mars 1904 föreslog Eders Kungl.
Maj:t Riksdagen att med gillande af nämnda aftal såsom lån anvisa det
belopp, som efter uträkning och Eders Kungl. Maj:ts pröfning erfordrades
för fullgörande af den på Telegrafstyrelsen ankommande betalningsskyldighet.

Vid granskning af detta aftal fann emellertid Riksdagen särskild!
anledning till erinran med afseende å det förhållande, att staten genom
aftalet skulle, hvad anginge rikets största kommun och dess omnejd, afhända
sig rätten att bestämma afgifterna för rikstelefonens tillhandahållande
åt allmänheten samt binda sig vid upprätthållande af viss i
aftalet fastställd taxa härför. Utan medgifvande åt de enskilda bolagen
skulle staten sålunda icke kunna företaga någon ändring i denna taxa,
och enda utvägen för staten att blifva fri från detta beroende, som helt
visst snart komrne att visa sig besvärande, skulle vara att begagna sig
af den i aftalet medgifna rätten att inlösa hela det enskilda telefonnätet.
Och denna inlösen skulle, när den komme att ske, äga rum
på villkor, som redan vid aftalets ingående blifvit bestämda. Detta
syntes Riksdagen vara i hög grad oegentligt, då man icke borde lämna
obeaktadt, att på ganska kort tid väsentligen förändrade förhållanden
kunna inträda med afseende å telefonväsendet, dess utveckling och anordningarna
för detsamma.

De betänkligheter, som här ofvan framhållits med afseende å vissa
stadganden i det ifrågasatta aftalet, måste enligt Riksdagens mening
tillmätas afgörande betydelse, och Riksdagen ansåg sig redan på grund
häraf vara förhindrad godkänna detta aftal.

Såsom förut framhållits har målet för Telegrafstyrelsens sträfvanden
alltid varit att till sist i statens hand föra tillsamman hela telefondriften
i riket. Efter Riksdagens afslag på 1901 års köpeförslag
ansåg Telegrafstyrelsen sig böra genom ett partiellt köp samt en uppdelning
af hufvudstaden i olika verksamhetsområden försöka tills vidare

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

ordna telefonförhållandena i Stockholm och dess omnejd på ett, under
dåvarande förhållanden, för allmänheten och statsverket så tillfredsställande
sätt, som genom en dylik anordning var möjlig. Denna uppdelning,
som likväl alltid måste betraktas endast såsom en nödfallsåtgärd,
vann emellertid icke Riksdagens bifall.

Någonting måste emellertid enligt Telegrafstyrelsens åsikt ovillkorligen
göras. Svårigheterna ökas år för år, och man står kanske inom kort
på den punkt, att de sig allt mera hopande tekniska svårigheterna med bästa
vilja icke längre kunna öfvervinnas. Genom Stockholms stadsfullmäktiges
beslut den 19 juni 1903 att underjordiska kabelrör icke få nedläggas
i stadens gator, därest något af aftalen om samtrafik med de enskilda
bolagen under den för kabelnedläggningen gällande koncessionstiden
genom tillståndshafvarens förvållande upphör att gälla utan att ersättas
af annat aftal, som af stadsfullmäktige pröfvas i alla delar, hvilka beröra
abonnenternas rätt, innehålla för dem minst lika gynnsamma villkor som det
år 1903 upphörda aftalet, hafva stora svårigheter för telegrafverket uppstått
att framdraga nya ledningar till vissa stadsdelar. Hittills har
visserligen Telegrafstyrelsen varit i stånd att anordna telefonförbindelser
till alla abonnenter, som anmält sig, men skola de nuvarande förhållandena
fortfara, torde den tid ej vara aflägsen, då Telegrafstyrelsen icke har
någon möjlighet att framdraga flera ledningar åtminstone till vissa delar
af staden.

Såväl med hänsyn till det ökade krafvet från abonnenternas sida
på säkra, af väderleksförhållandena oberörda telefonförbindelser som i
betraktande af de obehag af fyrfaldiga slag, som äro förbundna med
en mångfald i luften framdragna blanka ledningar och kablar, vore det
vid utvidgningen af hufvudstadens telefonnät uppenbarligen en stor
fördel, om de otidsenliga, vanprydande och osäkra luftledningarna kunde
få utbytas mot jordkablar, och den nyare telefonteknikens förbättringar
därvid komma till användning. Beträffande de till abonnenterna utgående
ledningarna sträfvar man numera att så mycket som möjligt undvika
luftledningar och att ersätta dem med underjordiska ledningar,
hvarvid man till och med gått så långt, att de enskilda ledningarna
från gatan inledas direkt i husen och sålunda äro fullkomligt oberörda
af snöstormar, eldsvådor eller andra yttre rubbningar samt icke heller i
estetiskt afseende verka störande.

Äfven den ekonomiska sidan af saken är icke den minst beaktansvärda.
Nu anläggas årligen inom Stockholm ledningar för flera hundra
tusental kronor, hvilka icke, såsom ske borde, nedläggas i gatorna
utan måste provisoriskt framdragas öfver hustaken, ofta mot en oskäligt
hög årlig ersättning till husägarna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

När förhållandena en gång blifvit ordnade, måste dessa ledningar
åter nedtagas. Kostnaderna för ledningarnas provisoriska uppläggande
öfver hustaken äfvensom för deras rasering kunde emellertid
inbesparas, om de på en gång fingo framdragas i gatorna.
Då, såsom Telegrafstyrelsen framhållit, det är Telegrafstyrelsens bestämda
öfvertygelse att förr eller senare de enskilda Stockholmsnäten
komma att inkorporeras med rikstelefonnätet, torde det vara uppenbart
att det är ekonomiskt fördelaktigt, att denna sammanslagning sker så
snart som möjligt. År för år ökas antalet bredvid hvarandra framdragna,
dubbla kabel- och linjesträckor såväl inom staden som i dess
omgifningar, under det att man, om anläggningarna tillhörde samma förvaltning,
i många fall kunde nöja sig med enkla router; likaledes kunde
antalet reserver minskas, en omständighet, som gifvetvis icke är utan
sin ekonomiska betydelse.

Om det nuvarande tillståndet med dubbla telefonnät i Stockholm
och dess granskap sålunda ur nationalekonomisk synpunkt måste anses
förkastligt, är denna anordning äfven för allmänheten otillfredsställande.
Vid början af år 1902, medan ännu samtrafik ägde rum mellan rikstelefonnätet
och de enskilda näten, utgjorde antalet abonnenter, som
höllo dubbla apparater, en i rikstelefonnätet och en i någon af de enskilda
omkring 2,900 stycken. Dessa samtidiga abonnemang afsågo
emellertid, såsom de sakkunnige i sitt utlåtande den 22 januari 1902
äfven framhöllo, oftast olika syften så till vida, att den ena apparaten
hufvudsakligen tillgodosåg affärsverksamhetens och interurbantrafikens
behof, hvaremot den andra var beräknad för privatlifvets tjänst och
lokaltrafiken i öfrigt, hvarför det för flertalet af dessa abonnenter skulle
blifva alltför obekvämt att, äfven efter samtliga nätens samlande i eu
hand, afstå från den ena af de båda apparaterna. Efter samtrafikens
afbrytande bär gifvetvis behofvet af dubbelapparater stigit, och uppgick
antalet af sådana apparater vid innevarande års början till omkring 6,300
stycken. Med den benägenhet telefonen visat sig hafva att år för år så att
säga tränga längre och längre ned eller, med andra ord, med den nödvändighet,
som gör sig gällande för innehafvare af handels- eller handtverksrörelse
äfven med mindre omfattning att skaffa sig telefonförbindelse,
kommer säkerligen antalet sådana dubbelabonnemang att befinna
sig i en ständig tillväxt, och sålunda ett allt större antal personer
blifva nödsakade att erlägga dubbla abonnemangsafgifter. Efter nätens
sammanslagning behöfva tydligen endast de abonnenter skaffa sig dubbelapparater,
som på grund af sin omfattande telefonkorrespondens
hafva användning för mera än en apparat.

Bland de skäl, som såväl inom Riksdagen som i pressen bruk

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 128.

framhållas mot en sammanslagning af telefonnäten i hufvudstaden, anföres
alltid, att olägenheter lätt kunna tänkas uppstå genom upphörande
af konkurrensen. Redan i sin underdåniga skrifvelse den 28 december
1901 angående då ifrågasatta köpeaftal sökte Telegrafstyrelsen ställa
den mycket omordade konkurrensen i dess rätta belysning. Däruti
anföres bland annat följande.

Det kunde ej förnekas, att konkurrensen på telefonens område
inom vissa gränser och på sin tid haft sin betydelse genom de utvecklingssträfvanden,
som all täfling framtvingar. Men den tiden var då
öfver och det berättigade syfte, konkurrensen så uppfattad eftersträfvat,
var nådt. Sedan abonnemangsafgifterna sjunkit så lågt
som en rationell telefondrift medgaf, kunde konkurrensen ur ekonomisk
synpunkt icke hafva något mera att uträtta, utan måste om den
fortsattes verka till skada, på sätt ock skett. Som den äfven dåmera
synts hufvudsakligen gått ut på att med användande af alla till buds
stående medel skaffa nya och behålla gamla abonnenter, kunde man
icke ens kalla denna äflan för konkurrens. Att någon verklig konkurrens
ej heller då mera funnes, framgick äfven oförtydbart däraf, att
Allmänna bolaget kunde bibehålla samma abonnemangsafgift, 100 kr.,
som bestämdes för 18 år sedan, ehuru telegrafverket då redan i sju års
tid lämnat abonnemang med direkt tillträde till hela rikstelefonnätet
för en till hälften nedsatt afgift. Detta var ju också ett praktiskt bevis
på riktigheten af hvad förut påpekats, att det är det största nätet
på platsen, som blef bestämmande.

Någon konkurrens i tekniskt eller administrativt afseende kunde
ej ens sägas hafva någonsin förekommit, såsom ömsesidigt eggande till
telefonväsendets utveckling. De viktigaste förbättringar, som tillkommit,
sedan telegrafverket börjat i någon afsevärd utsträckning upptaga
telefonverksamheten, hade nämligen genomförts af telegrafverket. Så
till exempel var det på initiativ från telegrafverket, som man införde
den amerikanska idén för multipelbord, hvarigenom arbetet med samtalens
utväxling betydligt förenklades. Det var Telegrafstjrrelsen, som
från England införde det sedan i alla länder antagna dubbeltrådssystemet
och som sedermera trots Allmänna bolagets motstånd förmådde
detsamma att för erhållande af samtrafik med de interurbana riksledningarna
öfvergifva det otillfredsställande enkeltrådssystemet. Likaledes
var det Telegrafstyrelsen, som efter en inom verket gjord konstruktion,
började nedlägga telefonkablar i cementtrummor i gatorna, hvilken
särdeles fördelaktiga anordning ej blott Allmänna bolaget utan ock
telegrafförvaltningarna å allt flera orter inom utlandet gjort och ännu
fortfarande gjorde sig till godo. Vidare hade Telegrafstyrelsen varit

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

förgångsman i afseende på införandet af de andra mer eller mindre
viktiga förbättringar, som voro att bemärka, såsom t. ex. duplextelefoneringen,
telefonautomaterna, m. m.

När alltså ekonomisk konkurrens dåmera icke existerade och någon
teknisk i själfva verket aldrig funnits till, syntes det Telegrafstyrelsen
som skulle den ofta upprepade hänvisningen till konkurrensens nödvändighet
endast vara ett kritiklöst upprepadt slagord, så vida den ej
hade sin grund i den oberättigade, men för en viss del af allmänheten
kännetecknande obenägenheten att tilltro statens ämbetsverk vilja och
förmåga att, utan yttre sporrningar, af egen pliktmedvetenhet och intresse
arbeta på en sund och tidsenlig utveckling af den verksamhet
dem anförtrotts.

Sedan detta skrefs, hafva enligt Telegrafstyrelsens åsikt förhållandena
icke ändrats. Telegrafstyrelsen håller före att fortfarande inga
berättigade anmärkningar kunna göras mot det sätt, hvarpå teknikens
ständigt skeende framsteg tillgodogöras för rikstelefonväsendets räkning
äfven å de platser, där endast rikstelefon finnes och sålunda det
icke ens kan blifva tal om någon konkurrens, och icke heller torde
med fog Telegrafstyrelsen kunna beskyllas för att icke, så vidt möjligt
är, söka tillmötesgå de kraf, som i berörda afseende af allmänheten
framställas. Telegrafstyrelsen tillåter sig i underdånighet framhålla,
hurusom under de senare åren i Stockholm och i Göteborg inrättats
ett nytt, å telegrafverkets verkstad utarbetadt telefonväxelsystem, det
s. k. Avénska systemet, hvilket sedermera med vissa modifikationer
kommit till användning vid de efter modernaste mönster inredda nya
telefoncentralstationerna i Moskva och Warschau och som äfven, efter
grundlig pröfning, af tyska Rikspostamtet antagits till användning vid
den under byggnad varande, för 80,000 abonnenter afsedda nya centralstationen
i Hamburg, hvilkens inredning sker under öfverinseende af
systemets konstruktör, en i svenska telegrafverkets tjänst anställd
ingenjör. Vid de stationer, som under de närmaste åren skola inredas i
Hälsingborg, Jönköping med flera städer, har Telegrafstyrelsen för afsikt
att använda de modernaste, anordningar på telefonteknikens områden,
som för stationer af denna storlek finnas att tillgå och förberedelser
till dessa arbeten äro redan påbörjade. Tydligen har det ej
varit den så mycket omordade konkurrensen, som härvid varit driffjädern.

De här ofvan framhållna, ständigt växande olägenheterna och svårigheterna
hafva gjort det nödvändigt för Telegrafstyrelsen att söka finna
någon utväg för deras snara undanrödjande. Under den diskussion,
som föregick beslutet om afslag å förenämnda köpe- och bytesaftal
vid 1904 års Riksdag, gjordes flera uttalanden i den riktning att, om

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

staten skulle köpa de enskilda bolagens nät, det vore bättre att köpet
skedde på en gång. Likaledes framhölls, att hufvudsakliga skälet hvarför
1901 års köpeförslag icke af Riksdagen antogs var det, att förslaget var
för dyrt. Genom dessa uttalanden vid frågans behandling i Riksdagen
har Telegrafstyrelsen äfven funnit en anvisning, i hvilken riktning Styrelsens
arbeten på frågans lösning borde gå, nämligen åstadkommande
af ett förslag till fullständigt köp af de enskilda näten till ett billigare
pris än det i 1901 års aftal föreslagna. Telegrafstyrelsen har äfven
lyckats efter långvariga förhandlingar med de enskilda telefonbolagen
träffa nu ifrågavarande köpeaftal, som Styrelsen anser vara eu lycklig
lösning af frågan.

Telegrafstyrelsen tillåter sig att här något närmare redogöra för nämnda
aftal, därvid en jämförelse med 1901 års förslag osökt tvingar sig fram.

Hvad då först beträflar den för Stockholmsnäten föreslagna köpesumman,
så har vid dess bestämmande användts samma å-priser som i 1901 års
köpeaftal finnas angifna. I likhet med de år 1902 tillkallade sakkunnige
anser nämligen Telegrafstyrelsen, att det då fordrade priset med
hänsyn till telefonnätets beskaffenhet måste anses för staten fördelaktigt.
Enligt 1901 års förslag funnos i Stockholmsnäten 22,496 apparater,
för hvilka skulle erläggas en köpesumma af 8,571,680 kronor,
d. v. s. 381 kronor per apparat. Fråndrages från denna köpesumma
dels värdet af reservledningar, 700,000 kronor, dels ock värdet af den
då ännu ej i bruk tagna, under byggnad varande nya telefonstationen
i Stockholm, 370,800 kronor, eller tillsammans 1,070,800 kronor, blir
återstoden 7,500,880 kronor verkliga köpesumman för de i bruk varande
telefonnäten, motsvarande 333 kronor per apparat. I nu föreliggande
köpekontrakt beräknas antalet apparater i Stockholm vid tillträdesdagen
uppgå till omkring 35,300 stycken, för hvilka skulle erläggas en
köpesumma af 11,478,330 kronor eller 325 kronor för hvarje i bruk
varande apparat. Priset per apparat är således nu något mindre än
år 1901, detta beroende på, att antalet apparater med begränsad fri
samtalsrätt, för hvilka ett lägre å-pris erlägges, ökats proportionsvis
något mera än de apparater, för hvilka ett högre pris erlägges. Fråndrages
emellertid värdet på den del af den njm centralstationen, som ingår
i priset för apparaterna, blir medelpriset per apparat endast 297 kronor
mot 333 kronor år 1901.

För Allmänna bolagets nät utom Stockholm, kortare benämndt
landsnätet, skulle enligt 1901 års kontrakt erläggas en köpesumma af
2,068,903 kronor. Då bolaget å landsbygden med kringliggande städer
Bih. till Eiksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 4*

Stockholms näten.

Landsnätet.

Ileserverna.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 128.

inom 70-ldlometersområdet nämnde år ägde eu abonnentkrets på 4,421
stycken, motsvarade denna köpesumma ett medelpris af 468 kronor per
apparat. Fråndrages emellertid kostnaden för reservledningarna, 62,810
kronor, äfvensom ett af misstag uppfördt belopp af 67,368 kronor, eller
tillsammans 130,178 kronor, återstår såsom köpesumma för de i bruk
varande apparaterna i landsnätet kronor 1,938,725 eller omkring 439
kronor per apparat. Sedan Telegrafssyrelsen ansett sig, af skäl som
bär nedan närmare omförmälas, böra påyrka en nedsättning af priset
på landsnätet, beräknadt enligt 1901 års å-priser, med något äfver 640,000
kronor, hvilket yrkande af Allmänna bolaget slutligen bifallits, skulle
enligt det nu uppgjorda köpeaftalet för detta nät, som vid tillträdet beräknas
omfatta omkring 6,700 apparater, erläggas 2,059,670 kronor eller
307 kronor per apparat. Priset för i bruk varande apparat är sålunda nu
132 kronor, eller 30 /å, billigare än år 1901. Då de af Eders Kung].
Maj:t år 1902 tillkallade, opartiske sakkunnige ansågo redan det år 1901
begärda priset fördelaktigt för staten, och detta pris nu nedsatts med
30 %, måste det föreslagna köpet i denna del vara för telegrafverket
ytterst förmånligt.

De i näten befintliga reserverna voro i 1901 års förslag upptagna
tillsammans med de i bruk varande ledningarna. För vinnande af mera
öfverskåd likhet äro i det nu uppgjorda avtalet reservledningarna upptagna
för sig under särskild rubrik. Gifvet är att i ett större telefonnät
alltid måste finnas ett antal reserver dels af tekniska skäl dels för att
hafva disponibla ledningar till bands vid flyttningar eller för nytillkommande
abonnenter. Reservernas antal är vid olika tillfällen mycket
växlande. Att inberäkna kostnaden för reserverna vid bedömandet af
medelpriset per abonnentapparat kan därför stundom blifva vilseledande.
Förhållandet mellan antalet apparater och reservledningar i
1901 års förslag och i det nu uppgjorda framgår af nedanstående tablå.

		1901 års	1906 års
		köpeaftal.	köpeaftal.
Stockholmsnäten:
Apparater...............................................	.......................... st.	22,496	35,300
Reservledningar ......................................	......................... km.	7,000	22,789
Reservledning pr apparat..........................	.......................... 1cm.	0,31	0,05
Landsnätet:
Apparater...............................................	.......................... st.	4,421	6,700
Reservledningar .......................................	.......................... km.	44G	1,034
Reservledning pr apparat..........................	.......................... km.	0,io	0,15

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Af ofvan anförda siffror framgår, att för närvarande kommer på hvarje
apparat i Stockholmsnätet dubbelt och i landsnätet en och en half gångså
lång reservledning, som det gjorde enligt 1901 års aftal. För att
kunna göra en riktig jämförelse mellan de båda olika köpekontrakten
måste sålunda det i bruk varande nätet tagas för sig och reservledningarna
för sig. Detsamma gäller äfven beträffande reservklaffarna.

1 1901 års förslag funnos under Stockholmsnäten upptagna 7,000
kilometer reservledningar i underjordskablar, indragna i cementtrummor,
till ett pris af 100 kronor per kilometer dubbelledning. I detta pris
ingick äfven ersättning för cirka 340,000 meter tompipor i cementtrummor
äfvensom för alla luftreservledningar och nedledningar i Stockholm.
Sedan år 1901 hafva reservledningarnas längd ökats från 7,000
kilometer till nära 23,000 kilometer och på grund häraf har Telegrafstyrelsen
ansett det år 1901 bestämda priset per kilometer dubbelledning,
100 kronor, för högt. Efter noggranna beräkningar af kostnaderna
för de af telegrafverket under senare åren utförda underjordsledningar
i Stockholm, har Telegrafstyrelsen funnit att ett pris af 65
kronor per kilometer bör kunna anses skäligt för dessa reservledningar,
om i detta pris äfven inberäknas kostnaderna för omkring 172,000
meter tompipor äfvensom luftreservledningar med nedledningar och tillhörande
telefonstativ. För bestridande af kostnaderna för de ändringar
och omflyttningar, som efter telegrafverkets öfvertagande af de enskilda
näten komma att erfordras, har emellertid Telegrafstyrelsen på det
enligt ofvan angifna grunder beräknade priset för reservledningarna i
Stockholm ansett sig böra fordra en rabatt af tillsammans 180,375
kronor. För de i den nya hufvudstationen i Stockholm befintliga reservklaffarna
måste det i köpekontraktet bestämda pris, 60 kronor för
klaff, anses moderat. Sammanlagda kostnaden för reservledningar och
reservklaffar i Stockholm uppgår till 1,511,760 kronor.

Äfven antalet reserver i landsnätet har sedan år 1901 undergått
en betydlig ökning, eller från 446 kilometer till cirka 1,034 kilometer.
Af dessa ledningar äro nära hälften, eller 42 procent, underjordiska.
Dessa ledningar hafva flerstädes endast kunnat nedläggas efter skedd
bergsprängning, hvilken omständighet gifvetvis fördyrat anläggningen.
Därjämte bör uppmärksamheten fästas på, att nära 10 procent af ifrågavarande
reservledningar utgöras af 1 millimeters koppartråd, således af
tråd med dubbelt så stor area som i vanlig jordkabel med 0,7 millimeters
tråd. För ernående af minskad kapacitet har den kabel, som
innehåller här ifrågavarande ledningar, konstruerats med stort luftutrymme
mellan trådarne, hvarigenom kabelns diameter betydligt ökats,

Nya centralstationen
i
Stockholm.

Köpesumman.

28 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

så att blymantel af 2,5 millimeters tjocklek behöft användas i stället
för 2 millimeters och kostnaderna därigenom ökats. Nu anförda omständigheter
hafva gjort, att Telegrafstyrelsen ansett det i förslaget
upptagna å-priset — 60 kronor per kilometer —- för dessa reservledningar
synnerligen skäligt. Icke heller mot det fordrade priset —- 25
kronor per stycket — för reservklaffar å landsstation med inledningar
torde någon berättigad anmärkning kunna göras. Priset på reservledning
i sjökabel har Telegrafstyrelsen däremot ansett sig böra nedbringa
från 750 till 400 kronor per kilometer.

Enligt ofvan angifna beräkningsgrunder kommer kostnaden för
reservledningarna i landsnätet att uppgå till 121,250 kronor.

För vinnande af större öfverskådlighet har Telegrafstyrelsen uppgjort
en jämförande tablå öfver apparaters och ledningars pris m. m.
enligt 1901 och 1906 års köpekontrakt, hvilken tablå såsom bilaga 2
liärhos i underdånighet bilägges.

För den under byggnad varande nya centralstationen i Stockholm
var i 1901 års kontrakt upptagen en köpesumma af 370,800 kronor,
under det att värdet af den gamla, då ännu i bruk varande stationen
ingick i det för Stockholmsnätets apparater bestämda priset. Värdet
af den gamla stationen, hvilkens inredning påbörjades år 1887, måste
emellertid anses hafva varit högt obetydligt, då dess konstruktion var
otidsenlig, och större delen af växelborden endast kunde anses hafva
skrotvärde. Den nya stationen är nu färdigbyggd och tagen i bruk, men
någon särskild köpesumma för densamma är icke upptagen i det nu
upprättade kontraktet. Större delen af den gamla stationen finnes ännu
kvar och skall äfven utan särskild ersättning ingå i köpet. Vid jämförelse
mellan det nu träffade aftalet och det, som ingicks år 1901, bör
sålunda nätets nuvarande värde ökas med den nya stationens bokförda
värde omkring 1,195,000 kronor, minskadt med det i 1901 års förslag
upptagna värdet, 370,800 kronor. Genom insättande af nya växelbord
kommer stationens värde tillträdesdagen säkerligen att öfverstiga detta
belopp och antagligen uppgå till omkring 1,210,000 kronor.

På grund af de förändringar ett större telefonnät ständigt är
underkastadt, kan helt naturligt köpeskillingen icke exakt angifvas
förrän vid tiden för öfvertagandet.

Enligt de beräkningar, som nu kunnat verkställas, skulle såsom i
köpekontraktet angifvits vid tillträdesdagen, den 1 juli 1906, köpeskillingen
uppgå till följande belopp:

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 128.

Näten i Stockholm................................ kr. 11,478,330 —

Landsnätet............................................... » 2,059,670:

Reserverna.............................................. » 1,633,000:

Fastigheterna ............... » 1,370,000:

eller tillhopa kr. 16,541,000: —

Härtill skulle komma lösesumma för telefondriften tillhörande
möbler och inventarier, hvilken beräknas komma att uppgå till omkring
80,000 kronor. ____

En fullt tydlig jämförelse mellan den nu föreslagna köpesumman Jämförelse
och det pris, som enligt 1901 års kontrakt skulle erläggas, kan endast
erhållas, om nätens värde den 1 juli 1906 bestämmes dels enligt de år
1901 angifna å-priser och dels enligt det nu föreliggande köpekontraktet.
Storleken af nätens värde i ena och i andra fallet framgår af nedanstående
tablå.

	Värde enligt de i 1901 års förslag angifna å-priser:	Värde enligt 1906 års köpekontrakt:
Stockholmsnäten............................................................	Kr. 11,478,330: —	Kr. 11,478,330: —
Landsnäten .................................................................. Eeserver jämto den nya centralstationen i Stockholm, (upptagen till sitt nu bokförda värde, 1,195,000 kronor,	» 2,699,685: 5 o	» 2,059,670: —
minskadt med värdes å reservklaffarna, 210,840 kronor)	» 3,591,650: —	» 1,688,000: —
Summa	Kr. 17,769,665: 50	Kr. 15,171,000: —

Köpeskillingen för näten med reservledningar enligt det nu träffade
aftalet understiger sålunda med kronor 2,598,665: 50 det pris, som
näten med användning af å-priserna i 1901 års kontrakt skulle betingat.
Härtill kommer den räntevinst, 130,640 kronor, som telegrafverket gör
genom att reserverna få betalas succesivt under åren 1907—1910. Ben
nu erhållna nedsättning en i köpeskillingen motsvarar sålunda i rundt tal
2,730,000 kronor.

Vid jämförelse mellan 1901 års köpekontrakt och det nu föreliggande
torde man med fog kunna göra sig den frågan hvad orsaken

30 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

kan vara att bolagen nu förmåtts lämna en så högst betydlig nedsättning
i det pris, som år 1901 begärdes. Den öfverenskomna betalningen
är dock icke så hög, att bolagen af densamma kunnat lockats att afsluta
köpet, ty mot ett sådant antagande kan anföras, dels att de opartiske
sakkunnige ansågo äfven det år 1901 begärda högre priset för telefonnäten
fullt skäligt och för staten förmånligt, dels ock att telefonnäten
såsom affär lämnat, och otvifvelaktigt äfven kommer att lämna, aktieägarna
en tillfredställande utdelning, hvilken säkerligen än ytterligare
kommer att ökas under den återstående delen af koncessionstiden. Skälet
till prisnedsättningen kan sålunda icke ligga däruti att bolagen genom
försäljningen vänta sig en större vinst. Detta skäl kommer gifvetvis
att användas för uppdrifvande af aktievärdet i spekulationsändamål, så
snart den nu träffade öfverenskommelsen blir känd. Upplösningen af
ett väl skött bolag, som under många år haft betydande vinst men
icke utdelat densamma utan användt den till afskrifningar, utvidgningar
af nätet eller till bildande af fonder, kommer alltid att medföra en
afsevärd ökning af bolagets tillgångar utöfver det bokförda värdet med
däraf följande uppgång af aktiernas noterade värde. Man skulle
också kunna antaga, att bolagen önska frigöra det i telefonaffären bundna
kapitalet, för att använda det på annat sätt. År 1901 hade man
möjligen kunnat hafva anledning till en sådan förmodan, emedan
Allmänna bolaget då låg ute med ett mycket stort kapital i förlag
för telefonbolagen i Moskva och Warschau, hvilkas telefonanläggningar
Allmänna bolaget åtagit sig att utföra. Sedan de ryska bolagen
under år 1905 afslutat ett obligationslån på 15 millioner francs, äro
dessa förlag nu återbetalda. Mot det här gjorda antagandet talar
äfven den omständigheten, att bolagen, såsom förut omförmälts, själfva
föreslagit ett byte, vid livilket ingen mellangift skulle behöfva ifrågakomma.
Man måste sålunda på annat håll söka förklaring till bolagens
tillmötesgående och en sådan torde icke vara så svår att finna.

Anledningen till prisnedsättningen är enligt Telegrafstyrelsens
förmenande otvifvelaktigt en följd af den ändrade ställning rikstelefonen
numera intager i hufvudstaden. Vid 1901 års början
uppgick antalet rikstelefonapparater inom Stockholm till 7,333 och
inom öfriga delen af 70-kilometersområdet till 3,492 eller sammanlagdt
till 10,825 stycken. Vid 1905 års utgång voro motsvarande
siffror 12,530, 6,047 och 18,577. Rikstelefonens abonnentantal inom
nämnda område var vid 1905 års slut lika stort som bolagens
abonnentantal vid utgången af år 1897. Under det att bolagens

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

abbonnentantal år 1897 var omkring tre gånger så stort som rikstelefonens
inom samma område, var bolagens abbonnentantal vid slutet
af år 1905 endast något mera än dubbelt så stort som rikstelefonens.
Genom denna betydliga tillväxt äfvensom genom samtrafikens upphörande
intager rikstelefonnätet i Stockholm med omnejd numera en
helt annan ställning än år 1901. Detta förändrade förhållande mellan
rikstelefonnätet och de enskilda näten äfvensom den önskan, som under
förhandlingarna lagts i dagen, att medverka till ordnandet af de för
närvarande för allmänheten högst otillfredsställande telefonförhållandena
i hufvudstaden, har synbarligen i hög grad bidragit till, att nu föreliggande
uppgörelse kunnat komma till stånd. Telegrafstyrelsen har
visserligen icke förbisett, att det ligger nära till hands, att häraf
å andra sidan draga den slutsatsen, att, om inlösen af de enskilda
telefonnäten finge anstå ytterligare några år, ännu förmånligare
villkor för staten skulle kunna erhållas. Äfven om detta mot förmodan
skulle kunna ske, lära de stora summor, som under uppkofstiden
måste nedläggas på sådana arbeten, som efter nätens sammanslagning
blifva obehöfliga eller måste göras om, komma att flerdubbelt
öfverstiga eu eventuell ehuru osannolik prisreduktion. Såsom ett mycket
belysande exempel på ett sådant ganska betydande arbete är Telegrafstyrelsen
i tillfälle meddela, hurusom bolagen redan fattat beslut om
inredande af eu ny telefonstation på Södermalm, för eu kostnad af
omkring en million kronor. Denna station skulle efter sammanslagningen
blifva utan användning, enär samtliga ledningar från de å
Södermalm och i staden inom broarna boende abonnenterna därefter
böra sammanföras till telegrafverkets nuvarande station vid Skeppsbron.

Köpeskillingen för fastigheterna n:rs 13 och 14 i kvarteret Åskslaget
var i 1901 års köpekontrakt bestämd till 954,477 kronor, jämte
hvad Allmänna bolaget visat sig hafva efter ingången af år 1901 kontant
utbetalt för fullbordande af egendomarnas bebyggande.

De tillkallade sakkunnige omförmälde beträffande berörda fastigheter,
att dessa voro i köpekontraktet beräknade endast till sitt bokförda
värde. Med hänsyn därtill och då särskild! den ena fastigheten
af bolaget förvärfvats på en tid, då såväl tomtvärdet som byggnadskostnaderna
voro betydligt lägre än för närvarande, ansågo de sak -

Fastigheterna -

32 Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 128.

kunnige, att man torde kunna redan på förhand hafva skäl till det antagande,
att priset måste anses vara för staten fördelaktigt. De sakkunnige
hade emellertid, såsom ofvan nämnts, trott sig böra inhämta
en särskild sakkunnig fackmans omdöme och därför vändt sig till en
af hufvudstadens mest framstående byggmästare. Denne hade från ren
byggnads- och tomtsynpunkt besiktigat fastigheterna och i afgifvet yttrande
meddelat, att egendomarna befunnits väl underhållna och i godt
stånd, och ansåg besiktningsmannen, att den begärda köpeskillingen för
fastigheterna icke var för högt tilltagen. Efter verkställd ny undersökning
har samme besiktningsman i afgifvet intyg meddelat, att egendomarna
fortfarande befinnas väl underhållna och i godt stånd samt att
besiktningsmannen anser den begärda köpeskillingen icke var för högt
tilltagen.

Sedan nybyggnaden afslutats äro nämnda fastigheter, som tillsammans
omfatta en tomtareal af 1,030 kv.-meter, bokförda till det i köpekontraktet
angifna värdet 1,040,000 kronor. Häruti inbegripes äfven
värdet af de inom egendomarna befintliga maskinerna för elektrisk belysning.

Hyresinkomsterna å dessa fastigheter utgöra enligt från Allmänna
bolaget lämnad uppgift:

Hyror påförda telefondriften.................................... kr. 44,662: 50

Uthyrda butiker m. m. ............................................. » 11,900: —

eller tillsammans kr. 56,562: 50

motsvarande 5,4 procent af köpeskillingen.

Allmänna telefonbolaget hade i 1901 års köpekontrakt förbundit
sig att, såsom ägare till fastigheterna n:rs 11 och 12 i kvarteret Åskslaget,
medgifva den nya ägaren till egendomen n:rs 13 och 14 i samma
kvarter att äfven för framtiden begagna nuvarande fönsterrätt mot
egendomen n:rs 11 och 12 samt att för denna servitutsrätt erhålla inteckning
i sistnämnda fastighet. Samma erbjudande har under förhandlingarna
rörande det nu uppgjorda aftalet äfven från bolagets sida
gjorts, men har Telegrafstyrelsen ansett sig böra påyrka att fastigheterna
n:rs 11 och 12 äfven skola ingå i köpet. Mångårig erfarenhet
har nämligen gifvit vid handen, att utvecklingen på telefonväsendets
område sker hastigare än man kunnat haft anledning förutse.
Särskilt hafva telefonlokalerna, äfven om de tilltagits så stora, att de
efter verkställda beräkningar bort vara tillräckliga under eu lång följd
af år, redan efter ett fåtal år varit i behof af utvidgning. När sådan

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 128.

utvidgning sedan måst ske, hafva de enskilda fastighetsägarna nästan
utan undantag begagnat tillfället att utkräfva oskälig ersättning därför.
Visserligen kunde i detta fall den egendom, i hvilken bolagets lokaler
finnas inrymda, synas blifva äfven för en tid framåt tillräcklig för telefonrörelsens
behof, men förr eller senare måste utvidgning ske. Då
man icke har någon säkerhet för, att icke framtida egare till den närliggande
egendomen komma att bereda sig en oskälig vinst vid egendomens
försäljning till staten, synes nödig förtänksamhet bjuda, att
Telegrafsstyrelsen begagnar tillfället att redan nu försäkra sig om möjlighet
till framtida utvidgning utan alltför stora kostnader. Detta
erbjuder sig nu, enär Telegrafstyrelsen lyckats förvärfva ifrågavarande
egendom till ett pris, som måste anses synnerligen billigt.

Egendomsvärdet i den centrala del af staden, där nu ifrågavarande
fastigheter äro belägna, är nämligen mycket högt uppdrifvet.
Till bedömande af detta värde tillåter sig Telegrafstyrelsen
i underdånighet erinra, att en omedelbart norr om Allmänna
bolagets fastigheter vid hörnet af Hamngatan belägen egendom nyligen
af Stockholms stad inköpts för ett pris motsvarande 75 kr. per kvadratfot
eller omkring 850 kronor för kvadratmeter. Likaledes har helt nyligen
en annan egendom belägen vid Brunkebergstorg helt nära söder
om bolagets fastigheter försålts för ett pris motsvarande kronor 69: 81
per kvadratfot eller omkring 790 kronor för kvadratmeter. Då meningen
i detta senare fall varit att totalt ombygga de å tomten befintliga
åbyggnaderna, representerar det angifna priset endast tomtens ungefärliga
värde.

Med stora svårigheter har det lyckats Telegrafstyrelsen att träffa
aftal om fastigheternas försäljning till taxeringsvärdet för desamma,
eller 330,000 kronor. Denna köpeskilling motsvarar, då fastigheternas
tomtareal är 797 kvadratmeter, ett pris af omkring 37 kronor per
kvadratfot eller 414 kronor för kvadratmeter.

Hyresbeloppet för uthyrda lägenheter i fastigheterna n:ris 11 och
12 i kvarteret Åskslaget utgör för närvarande 19,200 kronor, eller 5,8
procent på köpeskillingen.

Hvad beträffar ifrågavarande egendomars beskaffenhet och deras
värde ur ren byggnads- och tomtsynpunkt får Telegrafstyrelsen i underdånighet
hänvisa till följande sakkunniga yttrande:

Bih. till Eiksd. Prat. 1906. 1 Samt. 1 Afä. 66 Haft. 5*

Öfriga bestämmelser
i
köpekontraktet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

att jag anser det af bolaget begärda priset (330,000 kronor) för densamma
är jämförelsevis billigt. Stockholm den 3 mars 1906.

Oscar Herr ström.))

Det tillfälle, som här bjudes, att för ett pris, som med hänsyn till
nuvarande tomtvärden och byggnadskostnader måste anses synnerligen
förmånligt, förvärfva ifrågavarande fastigheter och därigenom förebygga
att statsverket i en framtid tvingas att för desamma erlägga en kanske
flerdubbelt högre köpeskilling anser Telegrafstyrelsen ovillkorligen böra
begagnas.

Hvad slutligen beträffar öfriga i köpekontraktet intagna bestämmelser
öfverensstämma dessa i hufvudsak med 1901 års kontrakt. Eu
del ändringar hafva dock ansetts böra vidtagas. För att icke gifva
anledning till en sådan anmärkning, att bolagen genom särskildt forcerad
abonnentökning strax före tillträdesdagen skulle kunna betinga
sig det för i bruk varande apparater bestämda högre pris äfven för
sådana i sista stunden tillkomna abonnenter, har i kontraktet stipulerats,
att, om värdet af telefonnätet vid tillträdet öfverstiger det i kontraktet
angifna, betalning för öfverskottet skall erläggas beträffande apparater
endast beräknadt efter dessas inköpspris och beträffande ledningar och
nummer i växelbord enligt de under rubriken »reserver» angifna grunder.
Till underlättande af denna afräkning hafva äfven i kontraktet
intagits de pris på olika slags ledningar, som legat till grund vid bestämmandet
af kontraktets å-pris på reservledningar.

Med afseende å de delar af telefonnäten, som utan särskild ersättning
skola öfverlämnas till telegrafverket, hafva bland annat längden
af föreningsledningarna mellan de olika stationerna ökats från 1,800
kilometer till 2,780 kilometer, foreningsborden från 12 till 15 stycken
samt växelborden å landslinjestationerna i Stockholm från 9 till 11
stycken.

Allmänna telefonbolaget har i kontraktet förbundit sig att från
öfverlåtelsedagen afstå från den genom nådiga resolutionen den 1 maj

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

1891 bolaget meddelade rätt att anordna telefonledningar inom 70-kilometersområdet.

Betalning för de sålda näten äfvensom för fastigheterna, inventarier,
verktyg och möbler skall erläggas före innevarande års slut å
dag, som Telegrafstyrelsen minst en månad förut meddelar bolagen,
med skyldighet för Telegrafstyrelsen att å köpeskillingen erlägga 4
procents ränta från tillträdesdagen. De för köpeskillingens erläggande
nödvändiga medlen hade Telegrafstyrelsen tänkt sig kunna erhålla
genom lån, anvisadt af Riksdagen, på samma villkor, som gälla för de
lån Telegrafstyrelsen sedan flere år tillbaka årligen erhållit för fortsatt
utveckling af statens telefonväsende. För att möjligen underlätta likvidens
verkställande är i kontraktet rätt förbehållen telegrafverket att
erlägga köpeskillingen genom öfverlämnande åt bolagen till parikurs af
Riksgäl dskontorets obligationer. Telegrafverket är i detta fall dock
skyldigt ansvara för, att bolagen å sin fordran erhålla ränta under de
första tio åren efter fyra procent och sedermera, tills betalning sker,
efter tre och en half procent.

Betalningen för reserverna skall erläggas kontant med en fjärdedel
af beloppet vid ingången af åren 1907, 1908, 1909 och 1910. Genom
denna bestämmelse skulle likviden för reservledningarna icke behöfva
erläggas förrän ungefär samtidigt som dessa beräknas kunna tagas i
bruk, hvarigenom telegrafverket undgår att hafva ett så stort antal
reservledningar liggande obegagnade under flere år utan att gifva någon
afkastning. De för betalning af reservledningarna erforderliga medlen
bär Telegrafstyrelsen ansett lämpligast böra tagas från de lånemedel,
som äfven framdeles komma att erfordras för den alltjämt fortgående
utvecklingen af telefonväsendet.

Punkterna 4, 5, 6, 7, 10 och 11 äro, med erforderliga tidsändringar,
i hufvudsak lika med motsvarande punkter i 1901 års kontrakt.
De i sistnämnda kontrakt under punkterna 7, 9, 10 och 13 intagna
bestämmelserna hafva, såsom numera obehöfliga, i det nu uppgjorda
kontraktet uteslutits.

Sedan Telegrafstyrelsen här ofvan redogjort för köpekontraktets
innehåll och jämfört detsamma med 1901 års kontrakt, går Telegrafstyrelsen
nu att lämna eu redogörelse för den föreslagna affären med
hänsyn till telefonnätens räntabilitet, sedan de öfvergått i statens ägo.

Telefonnätens

räntabilitet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N'':o 128.

Såsom förut omförmälts hade de sakkunnige beräknat, att afkastningen
å näten under år 1903 skulle lämna en ränta å köpeskillingen
— oberäknad! fastigheterna — af 6,25 procent. I köpeskillingen varda
inberäknadt ett belopp af 100,000 kronor, utgörande betalningen för
den vid öfverlåtelsen i förråd befintliga materielen. Endast en liten
del af denna materiel är emellertid erforderlig för de i bruk varande
nätens underhåll, i det att den allra största delen däraf är afsedd för
anläggning af nya förbindelser åt nytillkommande abonnenter. Det
synes därför Telegrafstyrelsen riktigast, att denna post uteslutes, i
hvilket fall öfverskottet af telefondriften under nämnda år skulle hafva
lämnat en ränta af omkring 6,3 procent på det i affären nedlagda
kapitalet.

Telefonnätens värde den 1 juli 1906 beräknas i det nu upprättade
kontraktet komma att utgöra:

Stockholmsnäten ................................................... kr. 11,478,330: —

I.andsnät et............................................................... » 2,059,670: —

Möbler m. in. för telefondriften ..................... » 80,000: —

eller tillsammans kr. 13,618,000: —

Enligt räkenskaperna för år 1904 hafva inkomster och utgifter i
medeltal per abonnent hos de enskilda bolagen utgjort:

Inkomster:

Inom Stockholm
Utom »

kr. 56: 52
)) 50:80

Utgifter:

Inom Stockholm..................................................................... kr. 32: 10

Utom » ..................................................................... » 25: 16

Under antagande att näten vid öfverlåtelsen komma att omfatta

35,300 abonnenter inom och 6,700 abonnenter utom Stockholm, skulle
med användande af nyss anförda siffror de inkomster och utgifter, som
de inköpta näten komme att medföra för telegrafverket, utgöra:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 128.

Inkomster:

35,300 abonnenter inom Stockholm

å kronor 56: 52 ............................. kr. 1,995,156: —

6,700 abonnenter utom Stockholm

å kronor 50:80.............................. » 340,360:— 2 335 516-

Utgifter:

35,300 abonnenter inom Stockholm

å kronor 32: 10.............................. kr. 1,133,130: —

6,700 abonnenter utom Stockholm

å kronor 25: 16.............................. » 168,572: — pr ^ gpj jq2-

och således uppkomma ett öfverskott af kr. 1,033,814: —

A den för själfva näten öfverenskomna köpesumman — 13,618,000
kronor — utgör nämnda öfverskott en ränta af 7,6 procent.

Ehuru Telegrafstyrelsen utan tvifvel kommer att kunna betjäna
och underhålla ledningarna i landsnätet för samma kostnad, kr. 25: 16
per abonnent, som bolagen, har emellertid Telegrafstyrelsen ansett sig
böra vid beräkningen af nätens räntabilitet öka denna kostnad till
samma belopp, som upptagits såsom utgift för abonnenterna inom Stockholm,
eller kr. 32: 10. Om inkomsterna, såsom förut, beräknas uppgå

till...........;....................................................................................... kr. 2,335,516: —

men utgifterna anses uppgå till kr. 32: 10 för hvar

och en af samtliga 42,000 abonnenter eller ......... » 1,348,200: —

skulle öfverskottet utgöra kr. 987,316: —
eller 7,25 procent af köpeskillingen, 13,618,000 kronor.

Då Telegrafstyrelsen, äfven med den för landsnätet höjda utgiftssiffran,
ansett sig böra beräkna en afkastning å det nedlagda kapitalet
af 7,25 procent, för att detta kapital skulle kunna med den i kontraktet
bestämda räntan amorteras på 20 år, har Telegrafstyrelsen fasthållit
vid sin fordran om sådan rabatt på det begärda priset å landsnätet,
att nämnda afkastning å köpeskillingen skulle med säkerhet kunna påräknas.
Efter långvariga underhandlingar har äfven denna nedsättning
af bolaget beviljats.

I detta sammanhang torde böra framhållas de besparingar i utgifter,
som uppkomma genom statens öfvertagande af de enskilda näten och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

därmed möjliggjord gemensamhet i förvaltningen. De sakkunnige framhöllo
i sitt merberörda utlåtande, att, förutom den minskning i nyanläggningskostnad,
som kommer att under flere år föranledas af det
stora antalet redan befintliga reservledningar och det befintliga utrymmet
i cementkabelblocken, förvaltningskostnaderna skulle blifva betydligt
lägre därigenom, att en gemensam skötsel först och främst medförde
minskning af stationernas antal och användande i vidsträckt mån af gemensam
personal och gemensamma lokaler, jämte däraf föranledd sänkning af
utgifterna för aflöningar, hyror, vedbrand, ljus in. in. Vidare komme
de direkta underhållskostnaderna att sjunka, då de af nuvarande förhållandena
nödvändiggjorda dubbla linjerna i mycket stor utsträckning
komme att försvinna. Slutligen kunna en del expeditionskostnader
nedbringas, hvarjämte vissa utgifter helt och hållet bortfalla, såsom
bolagens skatter och förvaltningskostnader in. in. Beträffande sist nämnda
utgifter äro i bolagens bokslut för år 1904 upptagna såsom arfvoden till
verkställande direktör, styrelse och revisorer samt såsom ntskylder i
Stockholm och på landet ett belopp af kronor 80,697: 08, som sålunda
efter telegrafverkets öfvertagande af näten kommer att inbesparas.

I afseende på personalen kunna, i den mån behofvet växer och
personalen hinner omplaceras, inbesparas aflöningar till ett antal vid
linje- och trafikafdelningarna anställda funktionärer äfvensom till lcontorsbiträden,
nummerbyrå- och katalogredaktionspersonal in. fl. Äfven
i utgifterna för hyror kunna besparingar ske, och slutligen komma
kostnaderna för tryckning af kataloger att afsevärdt kunna nedbringas.
Besparingarna i nu angifva hänseenden beräknades år 1901 af Telegrafstyrelsen
komma att utgöra omkring 95,000 kronor per år och
torde säkerligen icke heller nu komma att uppgå till lägre belopp.

I detta sammanhang torde böra omnämnas ett annat förhållande,
som verkar i motsatt riktning d. v. s. kommer att förorsaka en
minskning i inkomsterna. Man måste nämligen förutsätta, att en
del af de abonnenter, som för närvarande hafva såväl rikstelefon som
enskild telefon, efter statens öfvertagande af de enskilda näten icke
längre skola hafva behof af två telefonapparater. Större delen af dessa
till ett antal af omkring 6,300 stycken uppgående abonnenter med
dubbelapparater torde emellertid, såsom de sakkunnige äfven på sin tid
framhållit, hafva behof af båda apparaterna äfven efter nätens sammanslagning.
Till och med om man antager, att ett så stort antal som
3,000 af dessa abonnenter skulle nöja sig med en apparat, skulle den
häraf minskade inkomsten, omkring 170,000 kronor, mer än väl mot -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

vägas af de ofvan omförmälda besparingarna i utgifter. Inom två år
vore för öfrigt dessa afgående abonnenter ersatta af nytillkommande.

Det torde knappast behöfva omnämnas, att Telegrafstyrelsen vid
afslutandet af nu föreliggande köpeaftal måst gå tillväga med den allra
största varsamhet och först efter moget öfvervägande nu för Eders
Kungl. Maj:t framlägger detta köpeaftal, sedan bolagen förmåtts ingå
på den af Telegrafstyrelsen fordrade nedsättningen i köpesumman.

Visserligen synes det Telegrafstyrelsen vara ådagalagdt, att med
den nu föreslagna köpeskillingen, telefonnäten, sådana de befinnas
vid öfvertagandet, komma att lämna en fullt tillfredsställande afkastning,
men då såväl köpesumman som kostnaderna för nätens framtida
utvidgning måste bestridas af lånemedel, hvilka skola förräntas och
under tjugu år amorteras, har Telegrafstyrelsen ansett försiktigheten
bjuda, att eu undersökning sker, huruvida under denna tid Telegrafstyrelsen
med säkerhet skall blifva i stånd att fullgöra de förbindelser
Styrelsen iklädt sig beträffande lånens förräntning och amortering.

För detta ändamål har Telegrafstyrelsen uppgjort en beräkning öfver
den ekonomiska ställningen under åren 1906—1928, beträffande telefonnäten,
sådana de vid öfvertagandet befinna sig, och utan att den under
åren skeende utvidgningen tagits med i beräkningen. Abonnentantalet
antages sålunda under hela denna period utgöra 42,000. Vid nätets
öfvertagande den 1 juli 1906 beräknas 3,000 s. k. dubbelabonnenter
afgå, och af de därigenom lediga apparaterna uppsättas under år 1906
hos nya abonnenter 1,000 stycken och under år 1907 återstoden, 2,000
stycken. Uppsättningskostnaden för dessa apparater beräknas såsom
vanlig flyttningskostnad till 15 kronor för stycket.

Åren 1906 och 1907 anses åtgå för ordnandet af driften hos de
sammanslagna näten. Kostnaderna för de genom sammanslagningen
erforderliga tekniska anordningarna äro beräknade att uppgå till 36,000
kronor under år 1906 och till 120,000 kronor under år 1907. Ökad
expeditionskostnad genom samtrafiken är antagen till 12,000 kronor för
år. Medelabonnemangspriset för hela nätet, såväl Stockholms- som
landsnätet, utgör kronor 55: 60, hvilket medelpris erhållits sålunda:

35,300x56: 52 + 6,700x50: 80

55: 60.

42,000

Driftkostnaden för hela nätet är upptagen till kronor 32: 10 per
abonnent; dock har intet afdrag gjorts för de under åren 1906 och 1907
bortfallande dubbelapparaterna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Till köpeskillingens likvidering har antagits att ett amorteringslån
å 13,620,000 kronor upptagits, å hvilket under år 1906 skulle afbetalas

92,700 kronor och under år 1907 242,700 kronor. Från och med år 1908
skulle återstoden amorteras på 20 år medelst halfårsinbetalningar. Vid
uppgörandet af denna kalkyl har nämligen antagits, att den tid af 1 Va
år, som ansetts behöflig för telefonförhållandenas ordnande efter öfvertagandet,
icke bör inberäknas i den tjuguåriga amorteringsperioden.

Räntan har i enlighet med bestämmelserna i köpekontraktet beräknats
utgå med 4 % under de tio första åren (7* 1906—xii 1916) och
därefter med 3 Va %>.

Som abonnemangsafgifterna inbetalas i förskott, bär å dem beräknats
ränta under i medeltal två månader. Denna ränta har satts till 2 %.
Å i bank insatta medel har beräknats 3 Va % ränta. Visserligen erhåller
telegrafverket ingen ränta å sina i riksbanken insatta medel, men då
här ifrågavarande belopp kunna användas till amortering af telegrafverkets
lånemedel, hvarigenom räntan å dessa lån, 3 SU å 4 %, inbesparas,
har Telegrafstyrelsen ansett riktigt att i kalkylen tillgodoräkna
sig räntan å dessa medel, men har denna ränta endast satts till 3 Va %.

Vid 1927 års slut och sedan årets vinst fördelats, är enligt kalkylen
1906 års amorteringslån till fullo betaldt

med tillsammans .......................................................... kronor 13,620,000: —,

dessutom har under året erhållits en nettovinst

af................................................................................ » 716,100: —

och sålunda under den angifna perioden intjänats kronor 14,336,100: —

År 1928 kommer enligt denna kalkyl att lämna en disponibel vinst
af 1,007,800 kronor.

Såsom af bilagan 3 framgår har bolagens abonnentantal varit i
ständigt stigande. Ökningen under de senaste fem åren visar ett medeltal
af 2,721 abonnenter. Medtages i beräkningen denna alltjämt fortgående
utvidgning af näten blir nettovinsten naturligtvis större, och öfverskottet
kan användas till eu hastigare amortering af köpesumman.

Om nu det ifrågasatta köpet sålunda granskas såväl beträffande
anläggningarnas materiella värde, som beträffande affärens räntabilitet,
icke endast under den närmaste tiden efter köpets afslutande utan
också under hela den tid, som åtgår, för köpesummans amortering,
måste detsamma efter Telegrafstyrelsens uppfattning anses såsom från
alla synpunkter fördelaktigt för staten. Ehuru det för köpesummans
gäldande erforderliga beloppet uppgår till en högst betydlig summa,

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 128.

har Telegrafstyrelsen dock ansett sig utan tvekan kunna föreslå denna
summas uppbringande i form af lån, då, efter hvad Telegrafstyrelsen
visat, de till inköp föreslagna näten kunna gifva en afkastning, som
genast lämnar medel både till ränta och till köpesummans amortering
under en så jämförelsevis kort tid som tjugu år och som, med den
ökning i trafik och abonnentantal, hvilken efter hittills vunnen, mångårig
erfarenhet är att emotse, förvisso kommer att än ytterligare växa.

På grund af hvad Telegrafstyrelsen här ofvan anfört får Styrelsen
i underdånighet hemställa,

att Eders Kungl. Magt, under förutsättning att
Stockholms Allmänna telefonaktiebolag lämnat i ärendet
omförmäldt godkännande, täcktes

dels godkänna det underställda, af Telegrafstyrelsen
med styrelserna för Stockholms Allmänna telefonaktiebolag
och Stockholms Bell telefonaktiebolag upprättade
köpekontrakt om de nämnda bolag tillhöriga
telefonnäten in. in.;

dels ock föreslå Riksdagen att, med gillande af
detta köpekontrakt, bemyndiga Riksgäldskontoret att
under innevarande år tillhandahålla Telegrafstyrelsen
det belopp, som efter uträkning och Eders Kungl.
Maj:t pröfning erfordras för fullgörande af den på
Styrelsen ankommande betalningsskyldighet enligt
nämnda kontrakt, att af Telegrafstyrelsen i Riksgäldskontoret
lyftas och jämte ränta motsvarande den
ränteutgift, som genom beloppets öfverlämnande till
Telegrafstyrelsen förorsakas Riksgäldskontoret, inom
tjugu år från första lyftningsdagen återgäldas medelst
afbetalningar, i den mån telegrafverkets medel därtill
lämna tillgång, dock så att dylika afbetalningar böra en
månad förut af Telegrafstyrelsen för Riksgäldskontoret
tillkännagifvas.

Ehuru det af Stockholms stadsfullmäktige den 14 mars 1902 lämnade
medgifvande, att det Stockholms Allmänna telefonaktiebolag meddelade
tillstånd att i vissa gator och öppna platser i hufvudstaden nedlägga
och under viss tid begagna telefonkablar in. in., af TelegrafBih.
till Riksd. Prof. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 66 Käft. 6*

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

styrelsen finge öfvertagas på i hufvudsak oförändrade viJlkor, är affattadt
i så allmänna ordalag, att detsamma äfven torde hafva giltighet
vid det nu träffade köpeaftalet, kunde det möjligen ifrågasättas,
om icke det oaktadt yttrande från stadsfullmäktige torde böra infordras,
huruvida stadsfullmäktige vidhålla sitt beslut om berörda tillstånds
öfverlåtande å Telegrafstyrelsen, i den händelse köpeaftalet skulle vinna
Eders Kungl. Maj:ts och Riksdagens godkännande.

Underdånigst.

ARVID LINDMAN.

AXEL RYDIN.

Föredragande.

KNUT ERICSSON.

NILS L. H. JOHANSON.

ERNST CARLBERG.

V. Carlheim- Gyllensköld.

Stockholm den 8 Mars 1906.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Bil. 1.

(till telegrafstyrelsens skrifvelse.)

Kontrakt.

Emellan Kungl. Telegrafstyrelsen, å ena sidan, samt Stockholms
Allmänna telefonaktiebolag och Stockholms Bell telefonaktiebolag, härnedan
kallade bolagen, å andra sidan, är slutadt följande aftal:

§ 1.

Bolagen försälja till Kungl. Telegrafverket på villkor, detta kontrakt
angifver, samtliga sina telefonanläggningar i Stockholm med omnejd
att af Kungl. Telegrafverket tillträdas och öfvertagas den 1 juli
1906. Därjämte försäljer Allmänna telefonaktiebolaget till Kungl.
Telegrafverket fastigheterna n:rs 13 & 14 i kvarteret Åskslaget med
adressnummer 28 och 30 vid Malmskillnadsgatan samt 25 och 27 vid
Norra Smedjegatan, äfvensom n:ris 11 & 12 i samma kvarter med
adressnummer 26 vid Malmskillnadsgatan samt 23 vid Norra Smedjegatan,
allt Jakobs församling, Stockholm, att af Kungl. Telegrafverket
tillträdas den 1 juli 1906.

§ 2.

Köpeskillingen för telefonnäten, sådana de befinnas den 1 juli 1906,
beräknas sålunda:

Näten i Stockholm med alla ledningar dubbeltrådiga af hoppar- eller
fosforbronstråd.

a) Hufvudstationerna vid Malmskillnadsgatan, Svartmangatan och Hornsgatan
med växelbord, annan attiralj samt dit indragna abonnentledningar: 4,

756 stjärn telefoner mot årspris af

100 kronor å 480 kronor ............... kr. 2,282,880: —

1,980 apparater med direkt egen ledning,
årspris 80 kronor å 440 kronor » 871,200: —

Transport kr. 3,154,080: —

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Transport kr. 3,154,080: —
10,552 apparater med kombinerad ledning,
årspris 60 kronor å 400 kronor » 4,220,800: —
67 apparater för Allmänna bolagets

eget behof å 200 kronor.................. » 13,400: —

3,904 anknytningar och sidoapparater
å 150 kronor......................................... » 585,600: —

b) Sekundärstationerna Brunkeberg,

Östermalm, Kungsholmen, Vasa,

Storkyrkan, Maria, Ersta, Tanto
och Djurgården med tillbehör:

13,983 apparater med begränsadt fri
samtalsrätt, årspris 36 å 45 kronor
jämte afgift för öfversamtal, å 250

kronor......................................................

58 anknytningar och sidoapparater å
150 kronor .............................................

» 3,495,750: —
» 8,700: —

Landsnätet.

Alla ledningar här likasom i Stock -

holm dubbeltrådiga.

149 stjärntelefoner med direkta ledning
till centralstation i Stockholm

å 480 kronor.......................................... »

858 telefonapparater i Uppsala med

ledningar å 175 kronor..................... »

1,307 apparater i Norrtälge, Vaxholm,
Södertälge, Trosa, Mariefred, Strängnäs,
Enköping, Sigtuna samt Gnesta

stationssamhälle å 150 kronor......... »

3,741 telefonapparater å landsbygden
med ledningar intill 2 km. längd
samt andel i växelstation å 200

kronor ................................................... »

2,220 km. abonnentledning bortom 2
km. från centralstationen å 120
kronor ............................ »

71,520: —
150,150: —

196,050: —

748,200: —

266,400: —

Transport kr. 1,432,320: —

11,478,330: —

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Transport

263 apparater med anknytningsledningar
i ofvannämnda städer å 100

kronor .....................................................

382 telefonapparater med anknytningsledningar
å landet å 150 kronor ...
7,000 km. liufvudledningar af järntråd

n:r 11 å 120 kronor..........................

1,600 km. hufvudledningar af järntråd
n:o 8, koppartråd, bronstråd eller

bimetallisk tråd å 150 kronor.........

138,354 meter sjökabelledning å 75 öre

kr. 1,432,320: —

» 26,300: —

» 57,300: —

» 840,000: —

» 240,000: —

» 103,765: 50

kr. 2,699,685: 50

Afgår öfverenskommen rabatt å lands nätet

........................................................ )> 640,015: 50

Summa kronor

Reserver:

I nätet inom Stockholm:

3,514 st. reservklaffar i hufvudstationen
vid Malmskillnadsgatan å
60 kronor............................................... kr. 210,840: —

22,789 km. ännu ej i bruk tagna ledningar
i underjordskablar, indragna
i cementtrummor, å 65 kronor pr
km. dubbeltrådig kopparledning...... » 1,481,285: —

kr. 1,692,125: —

Afgår öfverenskommen rabatt ............ » 180,375: —

I nätet utom Stockholm:

2,250 st. reservklaffar i landsstationer

med inledningar å 25 kronor ......... kr

1,025 km. reserviedningar i luft- och

jordkablar å 60 kronor .................... »

8,75 km. dubbelledning i sjökabel å
400 kronor pr km.............................. »

Summa kronor

56,250: —
61,500: —
3,500: —

11,478,330: —

2,059,670: —
13,538,000: —

1,511,750: —

121,250: —
1,633,000: —

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

Skulle värdet af telefonnätet efter de i detta kontrakt angifna
å-pris den 1 juli 1906 understiga den här ofvan beräknade summan,
göres motsvarande afdrag. Öfverstiger däremot värdet nämnda dag
det här ofvan upptagna, erlägges betalning för öfverskottet beträffande
apparater endast beräknadt efter dessas inköpspris samt beträffande
ledningar och nummer i växelbord enligt de under rubriken »Reserver»
angifna grunder, hvarvid särskild! iakttages, att i nätet inom Stockholm
ledning i jordkabel beräknas till kronor 38 : 78, ledning i sjökabel till
400 kronor och ledning i luftkabel till 30 kronor, allt per kilometer
dubbelledning. Vid tillträdet sker äfven justering enligt enahanda
grunder af de under rubriken »Reserver» upptagna värden äfvensom
af längder och antal.

Utan särskild ersättning öfverlämnas till Kungl. Telegrafverket,
hvad af bolagens kabelcementtrummor och kabelrör med en sträcklängd
af cirka 24,690 meter och en piplängd af cirka 172,190 meter ännu ej
tagits i bruk, äfvensom i Stockholm alla reserver i sjö- och luftkablar
samt alla luftreservledningar med nedledningar och tillhörande telefonstativ.
Vidare alla föreningslinjer mellan de olika stationerna i Stockholm,
motsvarande en dubbeltrådig längd af cirka 2,780 kilometer, alla
föreningsbord (15 multipelbord med automatiska afkopplingssignaler)
samt reserver (cirka 3,000) i stationerna i Stockholm med undantag af
ofvan omnämnda reserver i hufvudstationen, landslinjestationen i Stockholm
med 11 växelbord, likasom all annan till näten hörande egendom,
som ej i detta kontrakt särskilt upptagits.

§ 3.

Köpeskillingen för fastigheterna utgör:

för egendomen n:ris 13 och 14 kvart. Åskslaget kr. 1,040,000: —

» » » 11 och 12 » » ...... » 330,000: —

eller tillsammans kronor 1,370,000: —

§ 4.

Sådan materiel, som säljarne vid tillträdestiden inköpt eller kontrahera!,
men som vid samma tid ännu ej användts för anläggningar^,
öfvertages till inköpspris.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

§ 6.

Säljarne tillhöriga möbler, verktyg och inventarier för telefonaffären
lösas af Kungl. Telegrafverket efter värdering.

§ 6-

Alla af någotdera bolaget nu anställda tjänstemän samt andra biträden
för anläggningar^ eller deras drift, med undantag af öfveringeniören
hos Allmänna bolaget samt bolagens styrelsemedlemmar och
revisorer, anses från den 1 juli 1906 anställde hos Rikstelefonen med
rätt att, så länge de till Kungl. Telegrafstyrelsens belåtenhet fullgöra
sina åligganden, åtnjuta samma löneförmåner, som nu tillkomma dem;
och skall härvid den del af aflöningen, hvilken utgår som tantiéme
eller annat särskildt arfvode, utgå med samma belopp som för år 1905.

§ 7.

Alla de någotdera bolaget åliggande skyldigheter enligt upprättade
abonnemangskontrakt eller enligt aftal om rätt till fäste för telefonledningar
eller eljest angående telefondriften öfvertagas från den 1 juli
1906 af Kungl. Telegrafverket, som däremot från samma tid tillgodonjuter
alla de rättigheter, hvilka enligt samma kontrakt eller aftal tillkomma
bolagen eller något af dem.

§ 8.

Allmänna Telefonaktiebolaget afstår från öfverlåtelsedagen från den
genom nådiga resolutionen den 1 maj 1891 bolaget meddelade rätt att
anordna telefonledningar inom 70-kilometersområdet.

§ 9.

Betalning för de sålda näten likasom för fastigheterna, inventarier,
verktyg och möbler, skall å dag, som Kungl. Telegrafstyrelsen minst
en månad förut meddelar bolagen, erläggas före innevarande års slut
med tillägg af ränta efter 4 procent från den 1 juli 1906. Kungl.
Telegrafverket äger verkställa likviden genom öfverlämnande åt bolagen
till parikurs af Riksgäldskontorets obligationer, ställda att betalas
i kronor, pund sterling, francs och tyska riksmark, dock med skyldig -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

het för telegrafverket att ansvara, det bolagen å fordringen erhålla
ränta under de första tio åren efter fyra procent och sedermera, tills
betalning sker, efter tre och en half procent.

Före tillträdesdagen åligger det säljaren att hafva till Kungl.
Telegrafstyrelsen öfverlämnat behöriga åtkornsthandlingar rörande fastigheterna,

Reserverna likvideras kontant med en fjärdedel af beloppet hvarje
2 januari 1907, 1908, 1909 och 1910.

§ io.

Allmänna bolagets styrelse skall ofördröjligen underställa detta
kontrakt samma bolags pröfning, och är kontraktet att anses såsom
förfallet, därest det ej godkännes af detta bolag å stämma senast tre
veckor härefter.

§ ii.

Detta kontrakt skall jämväl anses till alla delar förfallet, därest
icke Kungl. Maj:t och 1906 års Riksdag gilla detsamma.

Af detta kontrakt äro tre lika lydande exemplar upprättade och
utväxlade. Stockholm den 8 mars 1906.

(Underskrifter.)

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 128.

Bil. 2.

(till telegrafstyrelsens skrifvelse.)

Jämförande tablå öfver 1901 och 1906 års köpekontrakt.

	å		1901.	1 906.
	pris.	Antal.			i
			Värde.		Antal.	Värde.
A. Näten i Stockholm med alla led-
ningar, dubbelt rediga af koppar.
eller fosforbronstråd.
a) Hufvudstationerna vid Malmskillnadsgatan,
Svartmangatan och Hornsgatan med växel-bord, annan attiralj samt dit indragna abonnentledningar:
Stjern telefoner med årspris af 100 kronor...... Apparater med direkt egen ledning, årspris af	480	—	3,886	1,865,280	—	4,756	2,282,880	—
80 kronor ......................	440	_	2,005	882,200		1,980	871,200
Apparater med kombinerad ledning, årspris af
60 kronor ............. . .	400	—	5,600	2,240,000	—	10,552	4,220,800	—
Apparater för Allmänna bolagets eget behof..	200	—	61	12,200	—	67	13,400	—
Anknytningar och sidoapparater..................	150	—	2,348	352,200	—	3,904	585,600	—
b) Sekundärstationerna Brunkeberg, Östermalm,
Kungsholmen, Vasa, Storkyrkan, Maria, Ersta och Tanto (äfvensom 1906 Djurgår-den) med tillbehör:
Apparater med begränsadt fri samtalsrätt, års-
pris 36 å 45 kronor, jämte afgift för öfver-samtal....................	250		8,596	2,149,000		13,983	3,495,750
Anknytningar och sidoapparater..................	150	—	—	—	—	58	8,700	—
Summa antal apparater och köpesumma	—	—	22,496	7,500,880	_	35,300	11,478,330	_
Kostnad per apparat	—	—	—	833	43	—	325	16
B. Landsnätet.
Stjärntelefoner med direkta ledningar till cen-
tralstation i Stockholm ...........................	480	—	—	—	—	149	71,520	—
Telefonapparater i Uppsala med ledningar.....	175	—	664	116,200	“I	858	150,150	—
Transport	—	—	664	116,200	—	1,007	221,670	—

Bil. till Biksd. Prot. 1906. 1 Sami. 1 Afd. 66 Höft. 7*

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 128.

	å		1901.		1 90 6.
	pris.		Antal.	Värde.		Antal.	Värde.
Transport	_		664	116,200	—	1,007	221,670
Apparater i Norrtälje, Yaxholm, Södertälje, Trosa, Mariefred, Strängnäs, Enköping samt Gnesta stationssamhälle (äfvensom 1906 Sig-
tima) ...................................................	150	—	950	142,500	—	1,307	196,050	—
Telefonapparater å landsbygden med ledningar
intill 2 km. längd samt andel i växelstation	200	—	2,377	475,400	—	3,741	748,200	—
Kilometer abonnentledn. bortom 2 km. från
centralstationen......................................	120	—	1,924	230,880	—	2,220	266,400	—
Apparater med anknytningsledningar i ofvan-
nämnda städer.......................................	100	—	155	15,500	—	263	26,300	—
Telefonapparater med anknytningsledn. å landet	150	—	275	41,250	—	382	57,300	—
Km. kufvudledningar af järntråd N:o 11 .......	120	—	5,063	607,560	—	7,000	840,000	—
1 Ph O CO q £
partråd, bronstråd eller bimetallisk träd....	150	—	1,562.5	234,375	—	1,600	240,000	—
Km. kufvudledningar inom Stockholm...........	120	—	561.4	67,368	—	—	—	—
» sjökabelledningar................................	750	—	100.8	75,060	—	138.354	103,765	50
Summa apparater och köpesumma	—	—	4,421	2,006,093	—	6,700	2,699,685	50
Afgår	—	—	—	67,368	—	—	—	—
Afgår rabatt i 1906 års förslag Verklig köpesumma	—	—		—	—	—	640,015	50
"	—	—	1,938,725	—	—	2,059,670	41
Kostnad per apparat				438	52		807
Keserver: I Stockholmsnätet: c) Km. ännu ej i bruk tagna reservledningar i
underj ordskablar, indragna i cementtrummor	100	—	7,000	700,000	—	—	—	—
D:o d:o enligt 1906 års förslag ...............	65		—	—		22,789	1,481,285	—
d) Under byggnad varande ny centraltelefon-
station i Stockholm................................	—		—	370,800	—	—	—	—
Reservklaffar i hufvudstationen vid Malm-
skilnadsgatan .....................................	60		—	—		3,514	210,840	_
Transport	—	jl	—	\| 1,070,800''-	1 —	\| 1,692,125)—

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 128.

	å		1901.		1 9 06.
	pris		Antal.	Värde.		Antal.	Värde.
Transport	—	—	_	1,070,800	_	—	1,692,125	—
I landsnätet:
Km. reservledningar i luft- och. jordkabel......	60	—	446	26,760	—	1,025	61,500	—
Reservlinjer ^(klaffar) i centralstationerna med
inledningar...........................................	25	—	1,442	36,050	—	2,250	56,250	—
Km. dubbelledning i sjökabel ....................	400	—	—	—	—	8.75	3,500	—
Summa	—	—	—	—	—	—	1,813,375	—
Afgår rabatt	—	—	—	—	—	—	180,375	—
Köpesumma	—	—	—	1,133,610	—	—	1,633,000	—
Summa km. reservledning	—	—	7,446	—	—	23,822.75	—	—
Summa st. reservklaffar	—	—	1,442	—	—	5,764	—	—

Sammanfattning.

Stockholmsnätet ................................................... Landsnätet........................................................... Reserver.............................................................	1901.	1 90 6.
Antal app.	Y ärde.	Antal app.	Värde.
22,496 4,421	7,500,880 1,938,725 1,133,610	—	35,300 6,700	11,478,330 2,059,670 1,633,000	—
Summa	26,917	10,573,215	—	42,000	15,171,000	—

Bil J

(till, telegrafstyrelsens skrif velser ,

>i$V. W.>556. >557. >55$. >559. >590. >59>. >592. >595. >594. >595. >S96. Si9}. >595. >599. >300. >90>. >902. >905. >904. >905. >906. >90^. >905. >909. >9>0.>9».

54000.

Ok u i-n.

Lim

5 £000.

50000

45000.

A 6000

A A 000

A £000.

AOOOQ

55000

50000,

54-000

6 £000

50000

25000.

26000

24000.

22000.

20000.

>5000.

>6000

>4000

cxi.vijm

nos L

>2000

A 000

>555. >55A. >555. >556. >55?. >555. >559. >590. >59>. >592. >595. >594 >595. >526. >59?. >595. >599. >900.>90>. >902. >905.>20A, >905.>906.>907. >905. >90ä>9>0. >9».