Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125 (Proposition 1909:125)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

N:o 125.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående åtgärder
till skyddande af naturminnesmärken å kronans mark
samt afsättande af vissa nationalparker; gifven Stockholms
slott den 17 mars 1909.

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
jordbruksärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen dels

medgifva:

att ifråga om å kronans mark befintligt område eller naturföremål,
som är af särskildt intresse för kännedomen om landets natur eller på
grund af märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden
skyddas, Kungl. Maj:t må äga att, för så vidt kronans rätt angår,
lämna tillstånd till detsammas fridlysning enligt hvad om fridlysning
af naturminnesmärken kan varda stadgadt; dock att värdefullare område
eller föremål härigenom icke må från tillgodogörande för kronans
räkning afstängas; samt

att, utan hinder af hvad i allmänhet finnes stadgadt rörande förvaltningen
af kronan tillhörig mark, de myndigheter, som därmed äga
befattning, må, när sådant utan afsevärd uppoffring eller olägenhet
för kronan finnes kunna äga rum, tillåta, att område eller föremål,
som är att anse såsom naturminnesmärke, tillsvidare lämnas orubbadt
eller genom lämpligt förbehåll vid arrendeupplåtelse undandrages
arrendatorns förfogande;

dels ock, under förutsättning att det i nådig proposition af denna
dag Riksdagen förelagda förslaget till lag om nationalparker varder
af Riksdagen i hufvudsak antaget, besluta:

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 125.

att från nu gällande förvaltningsregler må undantagas och såsom
nationalparker afsättas följande områden, med rätt för Kungl. Maj:t
att i behöfliga fall bestämma de närmare gränserna, nämligen:

1. ett område af omkring femton kvadratmil å oafvittrad mark
innefattande Stora Sjöfallet;

2. ett område af omkring nitton kvadratmil å oafvittrad mark
innefattande Sarjekfjällen;

3. ett område af Abiskodalens nedre del utförande omkring
5,000 hektar;

4. ett med urskog bevuxet område af lämplig omfattning inom
Suorsa eller Rissa kronoparker i Tärendö revir;

5. ett omkring 200 hektar stort område med löfängsnatur å
statens mark söder om fjället Peljekaisse i Arjepluogs revir;

6. den staten tillhöriga delen af Sonfjället i Härjeådalens revir
eller lämplig del däraf;

7. ett med urskog bevuxet område om högst 20 hektar å Hamra
kronopark i Västra Hälsinglands revir;

8. den till indragna kronofogdebostället Väringsö i Länna socken
af Stockholms län hörande holmen Ängsön;

9. ett område af lämplig omfattning å Kilsbergens sluttning på
Garphytte kronopark i Askersunds revir; och

10. lämpliga delar af Gottska Sandön;

att ifrågavarande områden icke vidare skola för kronans räkning
tillgodogöras utan förvaltas i syfte, att desamma såsom profstycken på
ursprunglig eller märklig natur måtte åt framtiden bevaras i hufvudsak
orubbade; samt

att Kungl. Maj:t må äga att ifråga om dessa nationalparkers
förvaltning meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas
erforderliga.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Alfred Petersson.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

Utdrag af protokollet öfver jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17
mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,

Malm.

Departementschefen statsrådet Alfred Petersson anförde i underdånighet: »I

skrifvelse den 13 maj 1904 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t
täcktes låta verkställa utredning angående de åtgärder, som borde
vidtagas för att bereda skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken,
och yttrade Riksdagen därvid, bland annat, att då staten på
de mest skilda ställen i vårt land ägde större eller mindre besittningar,
kunde, enligt Riksdagens mening, här och där en plats, där sällsynta
djur eller växter trifdes, ett egendomligt skogsbestånd, ett vattenfall,
någon säregen geologisk bildning o. s. v. fridlysas för åverkan, så att

Framställning
om rätt för
Kungl. Maj:t
att medgifva
fridlysning af
naturminnesmärke
å kronans
jord.

^ Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

naturen där kunde lefva sitt eget ursprungliga lif, hvarjämte Riksdagen
liraga om lämpliga platser för dylika »nationalparker» hänvisade till
åtskilliga bilagor, som fogats vid vederbörande utskotts utlåtande
i ämnet.

Öfver nämnda riksdagsskrivelse afgåfvos infordrade yttranden
från vetenskapsakademien den 7 juni 1905 och från domänstyrelsen
den 20 november samma år.

Därefter har jag enligt nådigt bemyndigande den 14 juni 1907
uppdragit åt tillkallade sakkunnige att biträda inom jordbruksdepartementet
vid frågans vidare utredande.

Uti ett den 4 december 1907 afgifvet betänkande hafva dessa
sakkunnige framlagt bl. a. dels förslag till särskilda bestämmelser angående
naturminnesmärken å statens jord dels förslag rörande afsättande af
vissa områden till nationalparker. Två andra af de sakkunnige afgifna
förslag, nämligen dels förslag till lag angående naturminnesmärkens
fredande, dels förslag till lag angående nationalparker hafva i något
omarbetad form genom nådig proposition denna dag blifvit på föredragning
af chefen för justitiedepartementet Riksdagen till antagande
förelagda. Angående dessa två lagförslags förhållande till förstnämnda
två framställningar får jag tillfälle att senare yttra mig.

öfver omförmälta båda framställningar hafva underdåniga yttranden
afgifvits dels af vetenskapsakademien dels ock af kammarkollegium
och domänstyrelsen, hvilka vid sitt gemensamma yttrande i ämnet
fogat infordrade utlåtanden från öfverståthållareämbetet och Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande samt öfverjägmästarne i riket.»

Sedan föredraganden härefter redogjort för innehållet i nämnda
framställningar samt däröfver afgifna yttranden, anförde föredraganden
vidare.

Enligt det af mig omnämnda förslaget till lag angående naturminnesmärkens
fredande hänföres under naturminnesmärke ’område eller
till fastighet hörande naturföremål, som är af särskildt intresse för
kännedomen om landets natur eller på grund af märklig naturbeskaffenhet
eljes synes böra för framtiden skyddas’ och lagförslaget
afser att bereda möjlighet för sådana minnesmärkens fridlysande och
bevarande för framtiden. Såsom villkor för en dylik fridlysning uppställer
lagförslaget, att jordägaren därtill lämnat sitt samtycke. Förslaget
innehåller emellertid icke någon bestämmelse, om hvilken myndighet,
som skall anses behörig att å kronans vägnar lämna sådant
tillstånd, när kronan är ägare till den jord, hvarå det till fridlysning

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

ifrågasatta minnesmärket är beläget. Denna fråga är nämligen icke
någon lagfråga. En föreskrift i sådant syfte torde emellertid, om ock
i annan form meddelad, få anses i hög grad behöflig. I detta afseende
hafva de sakkunnige i sin förenänmda första framställning anfört,
hurusom en fridlysning af ett å kronans mark beläget naturminnesmärke
komrne att medföra ett undandragande från de förvaltningsregler,
som konstitutionellt folie under Riksdagens beslutanderätt, Med nuvarande
lagstiftning skulle alltså hvarje fråga om fridlysning af ett
naturminnesmärke å kronojord blifva en riksdagsfråga. Detta kunde
dock hvarken vara behöfligt eller lämpligt. Genom fridlysningen undandroges
marken icke kronans äganderätt; och genom föreskriften, att
aflysning kunde ske för att tillgodose företag af större nytta, kunde
fridlysningen icke heller komma att i fall af någon större vikt utgöra
hinder för markens ekonomiska disponerande. Det borde sålunda utan
tvifvel kunna uppdragas åt Kungl. Maj:t att i förevarande afseende
bestämma så, som lämpligt funnes. Möjligen kunde därvid ifrågasättas
det förbehåll, att värdefullare områden eller föremål härigenom icke
finge från tillgodogörande för kronans räkning afstängas. Denna gräns
vore naturligen ganska sväfvande, men den torde dock erbjuda i hufvudsak
den ledning, som erfordrades. I de allra flesta fall konnne det
helt visst att visa sig, att den afkastning kronan droge af ett område
eller föremål, hvars afsättande till naturminnesmärke påyrkades, vore
en ren obetydlighet. En areal af några hektar komme väl i de flesta
fall att vara maximum, för hvad som kunde komma att för ändamålet
begäras, och att genom afsättande af ett sådant område icke någon
värdefullare egendom undandroges kronans förfogande, torde i de fall,
där området icke inneslöte några särskildt anmärkningsvärda nyttigheter,
vara tydligt, likasom det å andra sidan vore klart, att t, ex.
ett större vattenfall, äfven om det icke upptoge någon afsevärd areal,
måste anses såsom värdefull egendom.

På grund häraf hafva de sakkunnige hemställt, att Eders Kungl.
Maj:t måtte föreslå Riksdagen att medgifva:

att ifråga om å kronans mark befintligt område eller naturföremål,
som är af särskildt intresse för kännedomen om landets natur eller på
grund af märklig naturbeskaffenhet eljest synes böra för framtiden
skyddas, Kungl. Maj:t må äga att, för så vidt kronans rätt angår,
lämna tillstånd till detsammas fridlysning enligt hvad om fridlysning
af naturminnesmärken kan varda stadgadt; dock att värdefullare områden
eller föremål härigenom icke må från tillgodogörande för kronans
räkning afstängas.

Framställning
om rätt
för förvaltande
myndigheter
att tillsvidare
skydda
naturminnesmärken
å
kronans jord.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

Emot hvad sålunda föreslagits hafva samtliga Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande med undantag af befallningshafvande^ i Uppsala,
Östergötlands, Gottlands, Hallands och Örebro län förklarat sig icke
hafva något att erinra. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Uppsala.
Östergötlands och Hallands län ifrågasätta, om befogenheten att å kronans
vägnar medgifva fridlysning verkligen måste förbehållas Kungl. Maj:t
och om den icke åtminstone i viss utsträckning kunde anförtros lägre
förvaltningsmyndighet. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gottlands
län finner den ofvan berörda bestämmelsen om viss inskränkning
i Eders Kungl. Maj:ts befogenhet att medgifva fridlysning af naturminnesmärken
å kronans jord vara affattad i så sväfvande ordalag,
att den knappast kan vara af någon nytta. Eders Kungl. Maj:t befallningshafvande
i Örebro län anmärker, att det synes som om fog saknades
för nämnda inskränkning i Kungl. Maj:ts beslutanderätt, då
det torde tillkomma staten i första rummet att föregå de enskilda
med godt exempel i afseende å naturminnesmärkens bevarande. I
öfrigt hafva nämnda Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande icke haft
något mot förslaget att anmärka.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva i fråga om förevarande
förslag anfört, att befogenheten att medgifva fridlysning nog
med trygghet kunde i viss utsträckning anförtros vissa lägre förvaltningsmyndigheter,
men då det ej torde vara möjligt att uppdraga
säkra gränser emellan Kungl. Maj:ts och de förvaltande myndigheternas
befogenhetsområden i detta afseende, syntes de framställda anmärkningarne
härutinnan ej böra föranleda till ändring i förslaget. I öfrigt
hafva ämbetsverken icke haft något att anföra beträffande detta förslag.

På grund af hvad sålunda förekommit finner jag mig böra tillstyrka
nådigt bifall till hvad de sakkunnige i ämnet föreslagit, så
mycket mera som genom ett ytterligare i samma framställning afgifvet
förslag vissa enklare former synas vara funna, under hvilka verksamt
skydd äfven utan egentlig fridlysning lärer kunna beredas åtminstone
en hel del af de naturminnesmärken, som finnas å kronans jord.

I den del af framställningen jag sålunda åsyftar hafva de sakkunnige
anfört hurusom, då det gällde kronans egendom kunde ifrågasättas, om
icke åtskilligt kunde och borde göras för att, utan egentlig fridlysning,
åt framtiden bevara de märkligare naturföremål, som där kunde finnas.
Då, såsom förhållandet vore med kronojord, man icke hade att vänta,
att jorden skulle öfvergå till annan ägare, samt naturföremålet vore

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 125.

sådant, att det tillräckligt skyddades genom lagens straff för åverkan,
behöfdes icke någon fridlysning utan blott ett beslut från kronans sida,
att föremålet skulle sparas och icke efter vanliga bushållningsregler
tillgodogöras för kronans räkning. Vore föremålet mera betydande,
kunde det väl af flera skäl vara lämpligt, att detta beslut publicerades
såsom ett fridlysningsbeslut, hvilket jämväl medförde en skärpning
af straffet för åverkan, men där föremålet icke både något afsevärdt
ekonomiskt värde, torde de förvaltande myndigheterna kunna berättigas
att i nämnda syfte göra mindre afvikelser frun eljest föreskrifna hushållning
sregler, såsom t. ex. att vid utverkning ett eller annat märkligare
träd, som eljest borde afverkas, tillsvidare lämnades stående, att vid
utarrendering förbehåll gjordes, som mot eljest tillåtna åtgärder från
arrendatorns sida skyddade en eller annan naturmärkvärdighet eller
dylikt.

I öfverensstämmelse med hvad sålunda anförts hafva de sakkunnige
hemställt, att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen att
medgifva

att utan hinder af hvad i allmänhet finnes stadgadt rörande
förvaltningen af kronan tillhörig mark, de myndigheter, som därmed
äga befattning, må, när sådant utan afsevärd uppoffring eller olägenhet
för kronan finnes kunna äga rum, tillåta, att område eller föremål,
som är att anse såsom naturminnesmärke, tillsvidare lämnas orubbadt
eller genom lämpligt förbehåll vid arrendeupplåtelse undandrages arrendatorns
förfogande.

Mot detta förslag har icke någon af de hörda myndigheterna haft
något att anmärka, och finner äfven jag mig böra tillstyrka detsamma.

Ehuru den bestämning förenämnda lagförslag gifvit åt begreppet Framställ»naturminnesmärke»
icke innebär någon storleksgräns och den proce- fattande %-dur, som stadgats ifråga om naturminnesmärkens fridlysning utan tvif- vissa national
vel skulle kunna, om ock med någon omgång, tillämpas äfven å omfattande
områden, har nämnda lagförslag väsentligen afpassats med nings
hänsyn till den förutsättningen, att i regel endast jämförelsevis mindre glunderområden
och bestämda särskildt skarpt framträdande naturföremål kunde
förväntas blifva till fridlysning af rättsägarne upplåtna.

Emellertid har under den offentliga diskussion, som ägt rum
i naturskyddsfrågan, och uti de af myndigheterna i ämnet afgifna
yttranden från flera håll framhållits, att det vore önskligt, att af kronans
mark vissa större områden afsattes, där naturlifvet finge utveckla sig

8 Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

alldeles ostördt af inverkan från kulturen. Man har också funnit, att i
vissa trakter af vårt land naturminnesmärken af olika slag finnas å
kronans mark så hopade, att deras fridlysning bekvämligast kan ske
genom att på en gång fridlysa ett sammanhängande större område.
För att icke göra afsättandet af dylika områden omständligare än
nödigt har man ansett önskligt, att vid sidan af det allmänna förfarandet
vid fridlysning af naturminnesmärken medgifves ett förenkladt
förfarande, som kan användas, när det gäller att för framtiden skydda
dylika större områden af kronans mark. Då de naturminnesmärken,
som skulle vara föremålet för denna särskilda behandling, syntes böra
på något särskildt sätt betecknas, har man för dem föreslagit benämningen
nationalparker.

Ett afsättande af en nationalpark förutsätter åtgärder i tre särskilda
afseenden.

För det första måste, då det till nationalpark afsedda området
förutsättes tillhöra kronan, detta område undantagas från nu gällande
förvaltningsregler och för framtiden lämnas orördt, d. v. s. icke vidare
tillgodogöras för kronans räkning.

Vidare måste detta område fridlysas mot allt intrång, hvilket har
till följd, att åtskilligt, som nu är tillåtet enskilda, måste för framtiden
inom området förbjudas.

Slutligen är det nödvändigt att vissa förvaltningsföreskrifter lämnas.
Parken måste nämligen på något sätt bevakas. Den kan vidare behöfva
skyddas mot förstöring t. ex. genom allt för stark utveckling af skadlig
djurart, växtsjukdom och dylikt. För att uppfylla sitt ändamål att vara
ett naturvetenskapligt studiematerial, måste i vetenskapligt syfte vissa
handlingar där tillåtas, som för den stora allmänheten böra vara förbjudna,
men någon myndighet måste först pröfva, att i det särskilda
fallet vetenskapligt syfte verkligen föreligger. En nationalpark är
vidare äfven ett fosterländskt åskådningsmaterial. Det ligger i en
nationalparks karaktär att locka till sig skaror af besökande, och för
den händelse parken är vidsträckt och ligger i en ödemark kan det
blifva af nöden att inom densamma vidtagas åtgärder för resandes
fortskaffande och härbärgerande o. s. v. Förvaltningsföreskrifter i dessa
riktningar komma i många fall att innebära undantag antingen från
regeln att området icke skall på något sätt tillgodogöras eller från
förbudet mot naturlifvet kränkande intrång.

Det af de sakkunnige afgifna förslaget afsåg att i en lag sammanföra
de hufvudsakliga bestämmelser, som erfordrades i samtliga tre

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

nu angifna afseenden. I och med det, att ett kronan tillhörigt område
enligt Riksdagens beslut afsatts till nationalpark, skulle på grund
af lagens innehåll vara klart, hvad beträffande nationalparken skulle
gälla såväl i förvaltnings- som fridlysningsafseende.

Af skäl, som anförts vid föredragningen af det omarbetade forslaget
till lag angående nationalparker har vid omarbetningen lagens
räckvidd betydligt begränsats. Förslaget inskränker sig numera till
att stadga allenast hvad ett områdes afsättande till nationalpark innebär
i fridlysningsafseende, samt medger Kungl. Maj:t att i reglemente for
hvarje särskild nationalpark föreskrifva de undantag från fndlysningsbestämmelserna,
som visa sig erforderliga för att kunna i ofvan antydda
riktningar ändamålsenligt förvalta parken. Hvad områdes afsättande
till nationalpark innebär i förvaltningsafseende är genom lagen lamnadt

^ Om Eders Kungl. Maj:t, såsom jag nu går att hemställa, täcktes
föreslå Riksdagen, att vissa områden må till nationalparker afsättas
måste af ofvan antydd anledning i sammanhang därmed begäras, att
Riksdagen må medgifva, att dessa områden undantagas från nu gäl lan e
förvaltningsregler och icke vidare skola för kronans räkning tillgodoo-öras
utan förvaltas i syfte, att desamma såsom profstycken på ursprunglig
eller märklig natur må åt framtiden bevaras i hufvudsak
orubbade, samt att Kungl. Maj:t må äga att ifråga om förvaltningen
meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas erforderliga.

Jag öfvergår nu till frågan, hvilka särskilda områden i första
rummet böra ifrågakomma att afsättas till nationalparker. I detta
afseende hafva de sakkunnige föreslagit åtskilliga platser i skilda delar
af landet. Beträffande dessa hafva de sakkunnige till en början anfört,
hurusom de för egen del visserligen icke haft tillfälle att genom
besök å de särskilda ifrågasatta platserna öfvertyga sig om deras naturbeskaffenhet
och lämplighet till nationalparker. Men åtskillig utredning
förelåge genom de af vetenskapsakademien och domänstyrelsen i
frågan afgifna utlåtanden samt de upplysningar, som till akademien
och domänstyrelsen afgifvits af åtskilliga ortsmyndigheter. De sakkunniges
uppgift hade tillsvidare i denna del af ämnet vant att sammanställa
de uppgifter, som sålunda lämnats, och de hade i åtskilliga
fall funnit det kunna anses ådagalagdt, såväl att de föreslagna platserna
vore väl förtjänta att skyddas som ock att detta kunde ske utan någon
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. SO Höft. 2

b) Förslag
fi särskilda
områden.

^ Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

större uppoffring från kronans sida, Det syntes därför, som om redan
nu Riksdagens samtycke skulle kunna utverkas därtill, att vissa af de
föreslagna områdena skulle få afsättas till nationalparker med rätt för
Kungl. Maj:t att inom vissa maximimått bestämma de närmare gränserna.
En fullständig afsyning och värdering af de föreslagna områdena
på förhand skulle i anseende till dessas afskilda läge föranleda afsevärda
kostnader, som vore bortkastade, därest nådig proposition i
nationalparksfrågan icke blefve af Riksdagen antagen. Ett medgifvande
af Riksdagen i nämnda hänseende syntes emellertid — trots utredningens
knapphet — så mycket mera kunna förväntas, som ett områdes
afsättande till nationalpark naturligen icke hindrade statsmakterna
att när som helst afkläda det denna egenskap och ställa det under
samma förvaltning som annan kronans egendom.

De af de sakkunnige till nationalparker föreslagna områdena, i
afseende å hvilkas läge jag får hänvisa till åtskilliga kartor, som jag
låtit för ändamålet upprätta och som torde få biläggas protokollet,
hafva samtliga af vetenskapsakademien förklarats vara synnerligen
beaktansvärda och välförtjänta att såsom nationalparker bevaras. Dessa
områden äro följande:

1. Område inom Lapplands fjälltrakter i Norrbottens län.

Sedan gammalt är, enligt hvad de sakkunnige yttra, trakten kring
Stora Sjöfallet känd såsom ett af de naturskönaste områdena af vårt
land. Själfva fallet anses såsom ett af de märkligaste i Europa. Att
nejden därjämte är eu af de af kulturen minst berörda framgår bl. a.
däraf, att björnen där förekommer mindre sällsynt än på näsrot annat
ställe i Sverige.

Att området skulle afsättas till nationalpark har i en skrifvelse
till den kommitté vetenskapsakademien tillsatt för att förbereda dess
förut omförmälta första utlåtande i naturskyddsfrågan föreslagits af
dåvarande direktören vid skogsinstitutet G. Holmerz, som därom yttrar:

»Området ifråga ligger — — å oafvittrad kronomark. Inom detsamma finnes
såväl skogbeväxt mark som kalfjäll och bland de senare ett, Akkavare, tämligen lätt
tillgängligt med flera jöklar. Trakten nedanför fallet ligger kring bägge sidorna af Lanatjokk;
synnerligen norra sidan är beväxt med tämligen grof tallskog (fjällskog) som ungefär
en md nedanför fallet, där sjön böjer af mot norr och får skydd för fjällvinden, blir
frodig och växtlig samt föryngrar sig lätt. Skogen kring Lanatjokk och öfre delen af
Langas ligger så nära fjällen, att någon afverkning i densamma icke bör äga rum utan
lämnas orörd till skydd mot fjällvindarne. Träden inom det ifrågasatta skyddsområdet

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 125.

ha således icke något direkt ekonomiskt värde och detsamma torde äfven gälla vattenfallet
och andra härligheter inom området, hvarför det icke, trots områdets storlek, torde mota
några svårigheter att få det förklaradt för nationalpark och i och med detsamma fa det
fredadt för jakt och all slags åverkan.»

Nämnda kommitté upptog detta område bland dem, som »på
goda grunder syntes kunna anbefallas till offentliga skyddsåtgärder»
samt beskref det af Holmerz afsedda området på följande sätt:

»Ett omkring 15 kvadratmil stort, i nordvästlig riktning utsträckt område kling
Stora Sjöfallet, hvars gränser skulle fortlöpa på följande sätt: från Autajaure mot sydost
långs vattendraget öfver Teusajaure och Kakirjaure till Satisjaures södra strand mellan
Parokvarais och Juovapokvarais, därifrån mot väster öfver Tsåkesluokte till Petsaures södia
ände; mot nordväst till Rissajaure och därifrån, följande dalen, till Letsijaure, vidare mot
nordväst följande dalgångarne öfver Tjäurajaure och Gasajaure till Vardojaure, däiifrån
långs dalgången till Kåtjasjaures östra ände, sedan mot nordost långs älfven till Loukanjarka
jaure och långs dennas västra strand till sjöns nordspets samt långs dalsänkningarna
till Autajaure. Dessa gränser äro nästan allestädes naturliga, bildade af vattendrag.

Ifrågavarande område omfattar barrskog och björkskog, höga fjäll, jöklar, brusande
forsar och fall, sjöar och myrar, och kan följaktligen sägas motsvara alla fordringar på
en verkligt storslagen nationalpark.»

Därjämte föreslogo kommittérade. att inom detta område äfven
björnen skulle vara fridlyst. Kommitténs uttalande upptog vetenskapsakademien
såsom sitt eget.

I anledning af detta förslag yttrade öfverjägmästaren Nils Sjöberg
uti ett af domänstyrelsen infordradt utlåtande följande:

»Området intager en totalareal af ungefär 15,6 5 kvadratmil--- dess betydelse

ur synpunkten af statens skogsintresse har ringa eller intet värde. De vidder, som utefter
älfdalarne och i skydd af fjällen bära skog, kunna ej tänkas ägnade för skogsbruk, åtminstone
under långliga tider, särskildt då de långa afstånden, terrängen och de af forsar och fall
uppfyllda vattendragen göra all timmerutdrifning omöjlig, äfven om skogens beskaffenhet
och slutenhet varit helt andra och bättre än som är förhållandet. Hvad åter angår värdet
af den härinom befintliga vattenkraften, om den kan utnyttjas, och till äfventyrs förekommande
malmtillgångar, saknar jag hvarje förutsättning att därom framställa någon ens
approximativ beräkning eller tillåta mig något som helst yttrande eller antydning. —-Vid en vistelse under fjorton dagar i dessa trakter för omkring 10 ar sedan påträffade
jag visserligen en del lokaler med barrskog, i allmänhet illa åtgångna genom utfällning
för löftäkt och fläckvis af eld, men utan duglig timmerskog eller egentlig tillvaxtskog.
Det enda ställe, försedt med äldre skog — ehuru kort, mossväxt och grenig — var ett
smalt bälte utefter Vietasjokk, som från Satisjaure utfaller i Stora Lule älf strax SO om
Stora Sjöfallet, samt bland andra några strandremsor utefter sistnämnda stora sjö. På förstnämnda
ställe har, trots protestor härifrån, genom särskild afvittringsåtgärd anlagts ett
nybygge Rosendal n:o 1 samt tillerkänts grefve von Rosen (K. B. utslag den % 1806S)
således betydligt ofvan den gränsdemarkationslinjen, där dylik anläggning är tillåten.
Huruvida detta nybygge genom försummade odlings- eller byggnadsskyldigheter eller
annan vanhäfd återfallit till kronan är mig obekant. Arealen å detta till enskild afträdda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

område det enda inom hela naturkomplexet — utgör inägor 525,2 3, duglig skogsmark
4,000 och impediment 1,700,3 8 kvadratref eller tillsammans 6,225,61 kvadratref eller
548,78 hektar. Några andra områden af enskild natur finnas mig veterligen icke heller
angränsande föreslagna natur- eller nationalparken utan omgifves den på alla sidor af
kronomark, enär allmänna afvittringen ej sträckt sig så högt upp i fjällregionen.»

På grund af hvad sålunda förekommit hemställde domänstyrelsen,
att ifrågavarande område måtte göras till föremål för närmare undersökning
på stället angående dess lämplighet för det ifrågasatta ändamålet
och för dess eventuella begränsning i sådant syfte.

De sakkunnige hafva beträffande det ifrågavarande området yttrat,
hurusom det syntes klart framgå af alla upplysningar, som kunnat
erhållas, att det synnerligen väl lämpade sig till nationalpark och att
det kunde därtill afsättas utan någon nämnvärd uppoffring för kronan.
Hvad som däremot syntes kunna vara föremål för tvekan, vore, huruvida
den begränsning af området, som föreslagits, vore den lyckligaste.
Såsom ett profstycke på den lappländska sjö- och fjällnaturen vore
detta område utan tvifvel både representativt och tillräckligt. Men
åtskilliga synpunkter syntes föranleda, att ett utflyttande af gränserna
med fog skulle kunna ifrågasättas. I omedelbar fortsättning med det
föreslagna området utbredde sig söderut det intressanta Sarjekmassivet,
hvilket såsom alplandskap utmärkte sig för en vida storslagnare natur
än Sjöfallsområdet. I närliggande dalgångar funnes ett ovanligt rikt
djur- och växtlif. Och slutligen vore detta område genom professor
A. Hambergs och hans medarbetares mångåriga undersökningar, för
hvilkas bearbetande lämnats frikostigt statsanslag, från naturvetenskaplig
synpunkt säkerligen mera kändt än något annat område af
motsvarande storlek inom Lappland. Med denna utmärkta utgångspunkt
måste studiet af denna trakt, om naturen där lämnades att
ostördt utveckla sig af sig själf, blifva särskildt lärorik. Från naturvetenskaplig
synpunkt vore det alltså utan tvifvel önskligt, att äfven
detta område, hvilket lika litet som Sjöfallsområdet i sitt nuvarande
skick vore af något ekonomiskt värde, kunde infogas i nationalparksområdet.
Lid undersökningen af frågan om förevarande nationalparks
lämpligaste omfattning, torde man ej heller böra förbise turisttrafiksynpunkten.
Hela det område, som utsträckte sig mellan riksgränsen
i väster, Torneträsk i norr, en linje dragen från denna sjös östra ände
till Aktsek i öster och den genom sistnämnda punkt löpande breddgraden
i söder vore och ännu mer komme att blifva vårt förnämsta turistområde.
Om den norrländska inlandsbanan komme till stånd, bringades
detta område åtskilliga dagsresor närmare den öfriga världen. Det

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

kunde uppsökas af äfven bekvämare turister, och resorna där komina
att ställa sig betydligt billigare än nu, då de måste företagas med
vidlyftig utrustning och dyrbara bärare. För den europeiske turisten
komme detta område att erbjuda mycket nytt samt, hvad som eljest
svårligen i Europa stode att uppleta, en jungfrulig natur af storslagen
skönhet. Med kännedom om, hur redan nu af jakt och fiske intresserade
utländska turister letade sig till detta område för att kostnadsfritt få
ägna sig åt en sport, för hvilken de på de flesta andra ställen finge
erlägga dryga afgifter och arrenden, kunde man, om nämnda järnväg
blefve en verklighet, vänta sig en öfversvämning af turister, som särskildt
gent emot naturen komme att visa sig föga hänsynsfulla. I
själfva turisttrafiken läge naturligen intet ondt, men på grund af de
vidsträckta rättigheter gent emot naturen, som dels vår lagstiftning
medgåfve hvem som helst i dessa trakter, dels särskildt utländingarne,
om de icke behörigen öfvervakades, komme att taga sig, kunde turisttrafiken
blifva en olägenhet. lfa staten nu ägde så godt som hela
detta område, kunde på allvar sättas i fråga, om icke staten genom
att göra det i sin helhet eller åtminstone i sin hufvudsakliga del till
en nationalpark, borde i tid skaffa sig ett medel att ordna turisttrafiken,
undanrödja dess olägenheter och afvinna densamma dess obestridliga
ekonomiska fördelar. Den lifliga turistfrekvens, som kommit den nyanlagda
turiststationen vid Abisko till del redan de första åren efter dess
anläggande, gåfve tydligt vid handen, att den lappländska naturen
verkligen ägde stora lockelser för turistvärlden, och man torde icke
öfverdrifva, om man påstode. att genom lämpliga anordningar från
statens sida för turisttrafikens ordnande och, där så funnes lämpligt,
dess försiktiga beskattande, staten skulle kunna afvinna dessa obygder
en inkomst vida öfverstigande hvad hittills af dem kunnat beräknas
samt dessutom tillföra inlandsbanan en afsevärd trafikintäkt. För
områdets fortfarande tillgodogörande på detta sätt fordrades emellertid,
att områdets förnämsta dragningskraft, dess ostörda natur, vidmakthölles.
Alla dessa i hvarandra gripande önskemål skulle kunna förverkligas,
om trakten afsattes till nationalpark. Om hela ifrågavarande
område torde kunna sägas detsamma som om Sjöfallsområdet, att det
både vore af mycket ringa ekonomiskt värde och att det i ovanligt
inskränkt omfattning vore besväradt af existerande enskilda rättigheter.
De sakkunnige anmärkte jämväl, hurusom för den händelse nationalparken
utsträcktes på sätt sålunda föreslagits, densamma komme att
omfatta jämväl ett område, som på förslag af d:r F. Svenonius upptagits
på vetenskapsakademiens lista öfver områden lämpliga till

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

nationalparker nämligen Abiskodalem nedre del. Beträffande detta område
hafva de sakkunnige anfört, hurusom nämnda dal sträckte sig
från Torne träsk i sydvästlig riktning upp mot fjällen. Marken utgjorde
oafvittrad kronomark och det afsedda området ägde en areal
af 4,620 hektar. Det vore beläget 7—8 mil från närmaste kronopark
och vore till större delen bevuxet med fjällbjörk samt nedom Abiskojaure
med enstaka tallar. Med hänsyn till dess nordliga läge vore
området enligt af revirförvaltaren lämnad uppgift af mindre betydelse
för skogsbörd. Inom området funnes den af svenska turistföreningen
anlagda, lifligt besökta turiststationen i närheten af järnvägsstationen
Abisko. Särskilda skäl till detta områdes afsättande
såsom nationalpark torde vara, att det utgjorde icke blott en typisk
fjälldal med rik växtlighet, särskildt utmärkt genom några af vår
nordligaste floras sällsyntaste representanter, utan också en af de
vackraste trakterna vid riksgränsbanan; att områdets läge gjorde det
särskildt lämpligt till studiefält för den närbelägna naturvetenskapliga
stationen vid Yassijaure; samt att det visat sig, att vissa faror hotade
naturlifvet i trakten genom de talrika turisternas närvaro. Domänstyrelsen
förklarade beträffande detta område, som styrelsen ansåg vara
af ringa ekonomiskt väi''de, att det kunde utan föregående undersökning
på stället för ändamålet afsättas.

På grund af hvad sålunda förekommit hemställde de sakkunnige,
att Eders Kungl. Maj:t måtte föreslå Piiksdagen att medgifva, att såsom
nationalpark finge afsättas hvad af kronan tillhörig eller oafvittrad
mark söder om Torneträsk och väster om en mellan nämnda sjös östra
ända och Aktsek dragen linje af Kungl. Maj:t pröfvades för ändamålet
lämpligt eller, om detta icke bifölles, att såsom nationalparker måtte
afsättas med rätt för Kungl. Maj:t att närmare bestämma gränserna
ett område af omkring 15 kvadratmil innefattande Stora Sjöfallet, ett
område innefattande Sarjekfjällen med deras närmaste omgifningar samt
ett område af Abiskodalens nedre del utgörande omkring 5,000 hektar.

I sitt yttrande öfver de sakkunniges förslag förklarar sig Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län biträda detta med
särskildt framhållande af önskvärdheten däraf, att hela det föreslagna
området söder om Torne träsk och väster om en mellan nämnda sjös
östra ända och Aktsek dragen linje afsättes till nationalpark.

Jägmästaren i Storbackens revir, inom hvilket ifrågavarande område
till största delen är beläget, har i yttrande öfver de sakkunniges
förslag anfört, att då inom det föreslagna området vid Störa Sjöfallet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

förekommande skog vore af fjälltyp med dålig föryngring och i öfrigt
på grund af sin växtform af föga värde såsom gagnvirke, syntes områdets
reserverande ej vara af någon som helst direkt ekonomisk
betydelse för statsverket. Mot de föreslagna gränserna hade revirförvaltaren
i hufvudsak intet att erinra. Möjligen skulle dock sydöstra
gränsen böra flyttas något åt väster så att den komme att gå öfver
Parokvarats till västra ändan af Tsåkesluokta, då därstädes skogen
till följd af det skyddande läget finge en ganska god växtlighet
och föryngring. I detta yttrande upplyser revirförvaltaren jämväl, att
inom ifrågavarande område finnes upplåtet utom förut omnämnda nybygget
Rosendal n:o 1 jämväl nybygget « mantal Sjöfallet n:o 1,
hvilket dock saknade åbyggnader och om hvars innehafvare upplysning
icke hos Konungens befallningshafvande kunnat erhållas.

Öfverjägmästaren i Luleå distrikt H. V. Rosenberg har i anledning
af de sakkunniges förslag yttrat, att det föreslagna området vid
Stora Sjöfallet, oaktadt till arealen ofantligt vidsträckt, vore snart sagdt
betydelselöst för annat än nu afsedt ändamål, tv belägenheten ofvan
afverknings- och flottningsgränsen gjorde det samma oåtkomligt för
utnyttjande af dess sporadiska, ytterst ringa och till timmerkvaliteten
nästan odugliga skogstillgång, hvadan ifrågasatta föreningen af denna
trakt med i söder angränsande s. k. Sarjekmassivet icke torde föranleda
någon olägenhet ur skogsintressets synpunkt. Med afseende
på sydöstra gränsen instämde öfverjägmästaren med revirförvaltaren.
Abiskoområdet vore fullt lika med förra trakten och funnes således
ingen anledning till ändring i härför föreslagen begränsning.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva förklarat sig mot de
sakkunniges förslag i denna del böra erinra allenast, att det syntes
ämbetsverken öfverflödigt att åt den föreslagna naturparken vid Störa
Sjöfallet gifva en sådan utsträckning, att den komme att omfatta hela
trakten mellan Torneträsk och Aktsek, hvarigenom den komme att
innesluta inemot hälften af Norrbottens läns inre lappmarker. Däremot
syntes intet vara att anmärka däremot, att jämte Abiskodalen och
lämpligt område vid Stora Sjöfallet till naturpark afsattes ett område
innefattande Sarj ekmassivet med dess närmaste omgifningar.

Den af ämbetsverken sålunda uttalade mening finner jag mig
böra biträda. Beträffande särskildt området kring Sarjekfjällen bör
nämnas, att enligt meddelande från professor Hamberg den areal, som
synes böra afsättas till nationalpark utgör omkring 19 kvadratmil med
det ungefärliga läge, som utvisas af en bland de förut omnämnda
kartorna.

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o*125.

2. Urskogsområde inom Snor sa eller Rissa kronoparker i Norrbottens län.

Den i det föregående föreslagna nationalparken har icke att
uppvisa något egentligt skogsområde, än mindre något verkligt > urskogsområde».
Att få ett sådant afsatt å lämplig plats inom Lappland
samt för framtiden fredadt för afverkning, skulle emellertid såsom de
sakkunnige anmärkt vara af stort intresse. Endast på sådant sätt
kan nämligen tillfälle gifvas att på vetenskapligt och exakt sätt
studera en lapplandsskogs normala utveckling med dess bildning af
växtformationer af olika slag och olika sammansättning efter lokala
förhållanden samt denna ostörda växtlighets inverkan på jordmånen,
myllbildning, vittring af berggrunden, bevarande af fuktigheten i jorden
eller dess stegrande till försumpning med mera dylika förhållanden,
allt frågor af både vetenskaplig och praktisk betydelse. Såsom för
ändamålet lämpligt område hafva de sakkunnige föreslagit något område
inom Suorsa eller Dissa kronoparker i Tärendö revir, sedan revirförvaltaren
jägmästaren K. A. Westerberg därom lämnat följande
medelande:

»Å Suorsa kronopark med en sammanlagd areal af 6,867,2 0 hektar har mig veterligt,
då densamma är belägen ganska långt från flottbart vattendrag, icke några afverkningar
egentligen förekommit utan torde de »yxhugg» som där möjligen finnas, härröra sig
från kringströfvande lappar, som för sitt eget behof huggit något träd. Vägar eller stigar
äro mycket sällsynta inom denna kronopark, då den sällan besökes. Samma är förhållandet
inom vissa delar af Block III inom Rissa kronopark nämligen uppåt Narkåns källor
såsom å skogslandet Pounavaaro m. fl., och torde arealen af dessa land nog uppgå till
några tusen hektar. Ifrågavarande kronoparkstrakter äro genom oländiga markförhållanden
rätt svårtillgängliga. Som ofvannämnda skogstrakter hafva en ganska mager jordmån,
torde några egentliga jätteträd ej där finnas.»

Huru stor areal, som på ifrågavarande plats lämpligen bör afsättas
till nationalpark, hafva de sakkunnige ansett icke utan undersökning
å platsen kunna ens tillnärmelsevis bestämmas, hvadan de föreslagit
allenast att ett med urskog bevuxet område af lämplig omfattningmåtte
på någondera af dessa kronoparker för sådant ändamål afsättas.

I anledning af detta förslag har öfverjägmästaren i Luleå distrikt
H. V. Rosenberg meddelat, att ifrågavarande kronoparker icke inrymma
så obetydligt af huggfårdig timmerskog. Ensamt block III af Rissa
kronopark — den för afsättning till nationalpark lämpligaste delen —
lämnade enligt verkställd uppskattning i årsafkastning omkring 6,800

Kuugl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 125.

timmerträd och äfven från krön oparken Suorsa knnde påräknas ej så
ringa årligt virkesuttag. Båda kronotrakterna hade dock ett i förhållande
till flottleder ogynnsamt läge, och då stora kostnader tarfvades
för reglering af de därifrån ledande vattendragen, vore virkesvärdet på
ståndorten skäligen obetydligt. Under alla händelser borde ej större
areal afskiljas och afsättas för nationalpark än där skogen icke med
fördel nu eller under närmaste decenniet kunde afyttras.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län har
tillstyrkt de sakkunniges förslag och kammarkollegium samt domänstyrelsen
hafva förklarat sig däremot icke hafva något att erinra.

3. Löfängar söder om fjället Peljekaisse i Norrbottens län.

Såsom de sakkunnige anmärkt, kunde det vara af intresse att
såsom ett motstycke till det i det föregående omnämnda urskogsområdet
med barrträdsvegetation bevara ett område med orörd löfängsnatur
i nordligaste Sverige.

Ett sådant föreslogs af jägmästaren i Arjepluogs revil- G. Tjäder
i skrifvelse till vetenskapsakademiens naturskyddskommitté.

Detta område som är beläget omkring 2 mil väster om Hornavan,
ansågs af revirförvaltaren i areal utgöra omkring 200 hektar samt äga
ett värde af omkring 1,000 kronor. Bevirförvaltaren meddelade därom
vidare:

»Belägenheten är söder om fjället Peljekaisse (1,100 meter högt ungefär), af hvilket
dessa löfskogar skyddas mot nordliga och nordvästliga vindar. Höjden öfver hafvet är
ungefär 600 meter. Björkarne hafva här en höjd af 8 å 10 meter och en brösthöjdsdiameter
af 20 ä 30 centimeter. Växtformen påminner om våra vanliga fruktträd. Marken
i dessa löfängar är betäckt af en ganska ymnig örtvegetation. Trakten återfinnes på
generalstabens karta, bladet Löfmock och tillhör staten. Dessa björkskogar äro orörda af
människohand. Endast någon flyttande nomad har här huggit några enstaka träd till
bränsle och risbädd i kåtan.»

Områdets afsättande till nationalpark tillstyrktes af vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté; och domänstyrelsen, som ansåg, att
området vore af ringa ekonomiskt värde, förklarade, att detsamma
torde kunna utan föregående undersökning på stället för ifrågavarande

ändamål afsättas. .

På grund af hvad sålunda förekommit hemställde de sakkunnige,

att till nationalpark måtte upplåtas ett omkring 200 hektar stort omBih.
till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft. 3

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 125.

råde med löfängsnatur å statens mark söder om fjället Peljekaisse i
Arjepluogs revir med rätt för Kungl. Maj:t att närmare bestämma
gränserna.

I sina yttranden öfver de sakkunniges förslag i denna del har
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län tillstyrkt detsamma
samt kammarkollegium och domänstyrelsen funnit sig därvid icke hafva
något att erinra.

4. Den kronan tillhöriga andelen af Sonfjället i Härjeådalens revir

och Jämtlands län.

I den förberedande utredning af naturskyddsfrågan, som verkställdes
af vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, omnämnde denna,
att det vore önskligt, att i de södra fjälltrakterna något eller några
områden, dit lapparne med sina renar ännu icke utbredt sig, afsattes
till nationalpark. Något visst förslag i detta afseende ansåg sig kommittén
dock icke kunna afgifva.

Med anledning häraf föreslog domänstyrelsen, att den kronan tillhörande
delen af Sonfjället i Hede socken, hvilket fjäll hittills icke
torde ha varit besökt af renar och hvilket på grund af sitt isolerade
läge torde för framtiden utan svårighet kunna skyddas mot renar och
beteskreatur, måtte såsom naturskyddsområde få afskiljas och fredas.

Angående ifrågavarande område meddelade revirförvaltaren, jägmästaren
L. Fr. Molander, att af det egentliga Sonfjället cirka 1,900
hektar upptoges af kronopark, hvaraf cirka 900 hektar kalt fjäll och
1,000 hektar beväxt med mer eller mindre fjällaktig skog, och tillädes
följande:

»Med ett pris per hektar af en krona för den kala marken skulle den representera
ett värde af cirka 900 kronor. Förutom af kronopark upptages äfven cirka 2,000 hektar
af Hede prästbord, nämligen cirka 1,500 kalt fjäll och 500 hektar beväxt med fjällskog.
Enligt förestående beräkning skulle nämnde till prästbordet hörande kala fjällmark kunna
värderas till 1,500 kronor. Hvad den skogbeväxta delen af fjället beträffar så kan något
värde svårligen åsättas densamma utan föregående besiktning, allrahelst som kronoparken
ej är till ordnad hushållning indelad. De här angifna siffrorna för de olika slag af mark
tillhörande såväl kronoparken som Hede prästbord äro mycket approximativa, då ej ens i
länets landtmäterikontor finnes någon karta, som upptager hvad som egentligen räknas
såsom Sonfjället.»

Rörande detta område yttrade de sakkunnige, att framställningen
syntes vara värd allt beaktande samt att särskildt för framtida jämförelser
mellan våra nordligare och sydligare fjällområden torde vara

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

af vikt att i tid försäkra sig om bevarandet af ett lämpligt studieområde
i södra delarna af våra fjälltrakter. På grund häraf föreslogo
de sakkunnige, att till nationalpark matte afsättas den staten tillhöriga
delen af Sonfjället.

I yttrande öfver detta förslag har öfverjägmästaren uti Mellersta
Norrlands distrikt E. F. Groth anfört följande. Genom kungl. brefvet
den 18 mars 1887 blefvo vissa områden af utmarken till byarne Långö,
Hede kyrkby och Viken inom Hede socken i Jämtlands län inköpta
till kronopark. I sydvästligaste delen af det från Hede kyrkby inköpta
Östra skiftet vore Sonfjället beläget. Detta fjäll torde på anförda skäl
vara mycket lämpligt att afsätta till nationalpark, synnerligast som
renar icke brukade vistas därstädes. Huru stor del af kronoparken,
som för ändamålet borde afsättas, torde vara svårt att utan föregående
närmare undersökning bestämma, dock ansåge sig öfverjägmästaren
böra föreslå, att sydvästliga delen af Östra skittet af Hede kronopark,
där Sonfjället vore beläget, afsattes till en linje dragen från rågångsknäet
vid Ryvålen till en punkt å nordvästra rågången c:a 4,000 meter
från sydvästra hörnet. Därigenom skulle erhållas en fyrsidig figur med
en areal af c:a 1,100 har, hvarinom marken till största delen utgjordes
af kalfjäll. Då kronans likasom öfriga delägares mark i de laga skiftade
byområdena icke vore särskildt inhägnad, förekomme där samfälldt
bete för hemdjur från byarna, och vore fäbodar, de s. k. Nybodarna,
belägna i närheten af Sonfjället dock ej på kronans mark, men ej
långt väster därom. För att kunna freda det område, som skulle till
nationalpark afsättas, från beteskreatur vore diirför nödvändigt inhägna
detsamma. Då sammanlagda längden af gränserna för det af öfverjägmästaren
till nationalpark föreslagna området uppginge till c:a 13,000
meter, blefve kostnaden för uppförande af den erforderliga hägnaden
ganska stor, synnerligast som på långa sträckor tillgång till virke ej
1unnes; utan virke måste ditforslas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jämtlands län har i frågan
yttrat, att önskligt syntes, att i södra delarna af rikets fjälltrakter funnes
ett område, som bevarades vid dess ursprungliga karaktär. Sonfjället torde
äfven lämpa sig för detta ändamål. Utredningen härom vore emellertid
alltför knapphändig, och den korta tid som varit tillmätt för utlåtandets
afgifvande, hade icke medgifvit anstalter för beredande af
fullständig kännedom om den ifrågaställda nationalparkens beskaffenhet
och det omfång, den lämpligen borde erhålla. Den fjälltrakt, som med
ett gemensamt namn kallades Sonfjället, innefattade fyra eller fem
kalfjäll med mellanliggande dalar, några skogbeväxta. Särskildt för

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

iakttagelser rörande fjällgränsens nedgående eller med andra ord skogens
undanträngande från fjällsidorna vore säkerligen af vikt, att hela denna
fjälltrakt kunde afsättas till nationalpark, men då en betydlig del
däraf torde tillhöra enskilde, torde alltför stora hinder möta. Alldeles
nödvändigt, om nationalparken skulle blifva af något värde såsom studieområde,
torde emellertid vara att därtill afsattes högsta kalfjället,
efter uppgift benämndt Korpflygget, med närmast liggande fjälltoppar
och ett så stort område däromkring, att ett skogsbälte af lämplig
bredd inginge däruti på alla sidor eller, om hinder därför mötte, åtminstone
på norra och västra sidorna, som vore de för kalla vindar mest
utsatta, och borde härvid tillses, att så långt möjligt vore området
erhölle naturliga gränser. I hvilken mån dessa önskemål öfver hufvud
taget eller utan större kostnader skulle kunna uppnås, vore för närvarande
outredt. På grund häraf föresloges, att, innan nådigt beslut
i ärendet fattades, Eders Kungl. Maj:t täcktes låta dels verkställa
undersökning om Sonfjällets lämplighet till nationalpark och den omfattning
denna i sådant fall borde gifvas samt, därest område, som ej
tillhörde kronan, skulle finnas erforderligt, huruvida och med hvilken
kostnad detsamma skulle kunna förvärfvas, och dels låta uppmäta och
kartlägga det område, som ansåges böra afsättas till nationalpark.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva i sitt yttrande öfver
de sakkunniges förslag i denna del förklarat sig därvid icke hafva
funnit anledning till någon erinran.

5. Ett mindre område å Hamra kronopark i Gäfleborgs län.

Likasom det är af stort intresse att i afseende å fjällvegetationen
kunna anställa jämförelser mellan områden i nordligare och sydligare
delarne af Norrland, så synes man också, såsom de sakkunnige anfört,
böra sörja för, att ett urskogsområde i sydligare delarne af vårt egentliga
skogsområde lämnas orubbadt för att erbjuda ett åskådningsmaterial,
som lämpar sig för jämförelse med det till afsättning föreslagna urskogsområdet
i norra Sverige.

I detta hänseende föreslog vetenskapsakademiens naturskyddskommitté
särskildt ett område å Hamra kronopark, där skogen ännu
kvarstår i orubbad ursprunglighet.

Domänstyrelsen hemställde om en närmare undersökning på stället
angående platsens lämplighet och områdets begränsning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

De sakkunnige anförcle beträffande denna fråga, att då skogen på
ifrågavarande kronopark naturligen vore af värdefullaste beskaffenhet,
afsättning af något större område icke torde kunna ifrågasättas. Detta
torde ej heller vara nödigt. Ett område af högst 20 hektar syntes
kunna vara för ändamålet tillräckligt. Denna nationalpark finge endast
en naturvetenskaplig betydelse, ej någon egentligen estetisk uppgift.
Den blefve endast ett slags forstligt experimentalfält och med afseende
på den betydelse detta komme att få äfven för det praktiska skogsväsendet,
torde dess afsättande icke kunna anses vara från ekonomisk
synpunkt betänkligt. Vid områdets utstakande på marken borde naturligtvis
den största hänsyn tagas till den praktiska skogsvårdens kraf.

På grund häraf föreslogo de sakkunnige, att till nationalpark
måtte afsättas ett med urskog bevuxet område om högst 20 hektar å
Hamra kronopark.

Öfverjägmästaren i Gäfle Dala distrikt Wilhelm Teden och Eders
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gäfleborgs län likasom kammarkollegium
och domänstyrelsen hafva förklarat sig icke hafva något att
erinra mot de sakkunniges förslag.

6. Holmen Angsön, hörande till indragna kronofogdebostället
Väringsö i Länna socken af Stockholms län.

Denna holmes afsättande till nationalpark förelogs i skrifvelse till
vetenskapakademiens naturskyddskommitté af domänintendenten Oscar
Tamm, som därom yttrade:

»Ängsön omfattar enligt år 1899 af förste landtmätaren Thure Kssén upprättad
karta en areal af 72,65 hektar, hvaraf 2,4 6,50 hektar åker och tomt, 11,56,50 har äng
och odlingsmark samt 58,62 har afrösningsjord. Afrösmingsjorden är beväxt med en rik
och kraftig trädvegetation, bestående ej blott af barrskog utan äfven i stor mängd af
vackra och kraftiga löfträd af mångahanda slag, hvarmed, som naturligt är, följer eu rik
undervegetation af örter. På öns sydligaste del ligger ett litet torp, som är utarienderadt
för domän styrelsens skogsafdelnings räkning. Genom sin rika och ofördärfvade natur är
denna ö en pärla i Stockholms numera ganska skogfattiga skärgård, och den förtjänar
att skyddas så att densamma allt fortfarande må få behålla sin naturliga prägel.»

Uti af domänsstyrelsen infordradt yttrande uppgaf revirförvaltaren
jägmästaren Bremberg att holmens areal enligt 1892—93 upprättad
skogshushållningsplan utgjordt 74,:;7 har, hvaraf 55,51 har produktiv
mark samt att området med därå växande träd torde kunna värderas
till 20,000 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

Domänstyrelsen yttrade i sitt första utlåtande i naturskyddsfrågan,
att vid ifrågavarande boställes utarrendering Ängsön blifvit undantagen,
samt att styrelsen vidtagit åtgärd för skyddande af öns skogsbestånd;
och förklarade styrelsen, att nämnda ö torde kunna utan föregående
undersökning på stället för naturens skyddande afsättas.

De sakkunnige anmärkte i sitt betänkande, att de upplysningar,
som sålunda framkommit beträffande ifrågavarande holme, svntes gifva
vid handen, att dess afsättande till nationalpark både vore önskligt och
lämpligt. Särskild! med hänsyn till de omtyckta och för trakten så
typiska sommarseglingarna i Stockholms skärgård, kunde det icke vara
ur vägen, att ett litet stycke orubbad skärgårdsnatur för framtiden
bibehölles såsom ett intressant och lärorikt samt naturkänslan tilltalande
minne från gångna tider.

I anledning af de sakkunniges förslag har öfverjägmästaren i
östra distriktet Fr. B aer anfört följande:

Enligt år 1901 fastställd skogshushållningsplan för indragna
kronofogdebostället Väringsö innehöll därunder lydande ön Ängsön
79,io har, hvaraf inägor 5,78 har, duglig skogsmark 58,43 har och
impediment 14,89 har. Vid utarrendering af kronodomänen Yäringsö
från den 14 mars 1903 undantogs bland annat ön Ängsön med därtill
hörande fiskevatten för att ställas under skogsstatens omedelbara förvaltning.
Inägojorden på ön utgjordes af torpet Ängsö innehållande
enligt uppgift 2,4 3 har åker och tomt samt 3,32 har äng och gärdesbackar.
Torpet vore utarrenderadt till C. E. Carlsson från den 14 mars
1903 tills vidare mot en årlig afgift af 150 kronor. Med arrendet följde
fisket kring ön samt rätt till bete för vinterfödda djur och liusbehofsvirke.
Sedan f. d. justitierådet Ivar Afzelius hos domänstyrelsen gjort
framställning om öns bevarande som naturminnesmärke, hade domänstyrelsen
den 12 januari 1905 bestämt, att tills vidare ingen annan
utverkning skulle företagas på Ängsön än för husbehofsvirke åt där
bosatte torparen, därvid dock städse borde iakttagas, att öns bevarande
som naturminnesmärke i möjligaste mån tillgodosåges. Om ön i sin
helhet sattes till nationalpark, så torde dock vara lämpligt att bibehålla
torpet, da torparen kunde bevaka parken. Skulle åter anses lämpligt,
att torpet undantoges från nationalparken, så ginge detta också för
sig, då torparen äfven i detta fall kunde åläggas bevaka parken.
Han borde dock i så fall erhålla rätt till bete och husbehofsvirke å
någon mindre del af ön. Torpets gränser borde i så fall regleras
så att de blefve raka och tydligt bestämda, och kunde därvid från

ICungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

torpet afskäras all mark, som från naturskyddssynpunkt ansåges böra
tillhöra nationalparken.

Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms län har
tillstyrkt de sakkunniges förslag, och kammarkollegium samt domänstyrelsen
hafva däremot icke funnit något att erinra.

Område i Kilsbergens sluttning å Garphytte kronopark i Örebro län.

T. f. domänintendenten Fr. Bseckström, anförde i skrifvels till
vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, jämte det han framhöll,
hurusom öfverallt i Örebro län kulturen ginge fram med allt för stor
hänsynslöshet gent emot naturen, bl. a. följande:

»Angeläget är ock, att ett område å länets kalkformation i s. k. Kilsbergens sluttning
bevaras vid den herrliga träd-, busk- och örtvegetation, som där af naturen förekommer
innan odling, röjning för beten, likgiltighet och plundring beröfvat det dess egendomliga
fägring och rikedom. Alltmera försvinna i dessa trakter de leende ängs- och betesmarker,
där ask, alm, ek, oxel, rönn, apel, fågelbär, björk och al växa som öfverbestånd, med
underväxt af våra vackraste buskarter, vinbär, benved, try, hagtorn, nypon, berberis, snöbollar,
hassel m. fl. under det att marken är klädd om våren i den ljufvaste skrud af
blåsippor och vårlök, prunkande i öga och sinne smekande nationalfärger, och senare på
året allehanda kalkformationens flora tillhörande praktfullt färgade aklejor, ståtliga klockor,
papilionaceer, orchideer in. fl. All denna fagra rikedom skulle kunna på ett tiotal tunnland
framgent bevaras, om de skyddades för planlös huggning, betning och odlares välmenta
röjning för betets förbättrande. — — — — En sådan nationalpark skulle kunna
beredas på ägor till det af staten inköpta komplexet Garphyttan, om än naturen behöfver
någon hjälp genom plantering.»

Jämväl öfverjägmästaren i Bergslagsdistriktet Uno Vallmo berörde
i skrifvelse till nämnda kommitté ifrågavarande plats och anförde bl. a.:

»Å sluttningen till de ett par mil väster om staden Örebro belägna s. k. Kilsbergen
förefinnes en rik vegetation med egenartad flora, och torde därstädes vara på sin plats
att få en skyddad nationalpark till stånd, hvilket i så fall möjligen kunde ske därigenom
att cirka 10 — 20 hektar för sådant ändamål afsaltes å den på bergssluttningame i fråga
befintliga Garphytte kronopark.»

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté upptog området bland
dem, hvilkas afsättande till nationalparker borde ifrågakomma. Domänstyrelsen
hemställde, att området måtte göras till föremål för närmare
undersökning på stället för utrönande af dess lämplighet för ändamålet
och dess eventuella begränsning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

De sakkunnige föreslogo i anledning af hvad sålunda förekommit,
att såsom nationalpark måtte afsättas ett område på Garphytte kronopark
å Kilsbergens sluttning af högst 20 hektar.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Örebro län har i sitt
yttrande öfver de sakkunniges förslag anfört följande. Det föreslagna
området torde vara ur många hänseenden synnerligen lämpligt att
afsättas till nationalpark. Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande
funne dock, att storleken af det föreslagna området, 10 å 20 hektar,
vore alltför obetydlig för att det stora syfte, som afsåges med anläggningar
af nationalparker, skulle kunna vinnas. Yäl kunde å ett dylikt
mindre område en där befintlig flora skyddas och äfven utveckla sig
och bevaras till sin naturliga beskaffenhet, men något särskildt djurlif
kunde ej tänkas få sin tillvaro inom så trånga gränser. Då emellertid
ifrågavarande område blifvit upptaget bland dem, hvilkas afsättande
till nationalparker borde ifrågakomma, samt en park å Kilsbergens
södra sluttning utan tvifvel skulle blifva synnerligen lämplig,
ville Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i underdånighet hemställa,
att undersökning gjordes, huruvida ej området kunde utvidgas
så, att en verklig nationalpark kunde uppkomma till gagn för det
allmänna och till trefnad för länets invånare. Eders Kungl. Maj:ts
befallningshafvande ville äfven erinra, att det område, som i betänkandet
åsyftades, läge på de forna strandterrasser, som funnes å Kilsbergens
sluttning mot söder och icke på den siluriska formationens
kalkstensgrund. Jorden där vore emellertid kraftig till följd af kalk
från urbergets kalklager och som trakten vore skyddad mot nordanvinden
blefve växtlighetsförhållandena helt annorlunda rika än på
andra ställen af Ivilsbergen. Ifrågasättas kunde därför, huruvida det
ej äfven ur denna synpunkt vore lämpligt, att berörda område utsträcktes
jämväl till bredvidliggande trakter, där ej samma ovanligt
gynnsamma naturförhållanden vore rådande. Man skulle därigenom få en
klarare bild af växt- och det lägre djurlifvets förändringar till följd
af markens olika beskaffenhet i den blifvande nationalparken.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva i anledning af hvad
som sålunda yttrats af Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande anmärkt,
att det torde vara lämpligt att Eders Kungl. Maj:ts rätt att bestämma
de närmare gränserna för den sålunda ifrågasatta parken icke måtte
inskränkas till den af de sakkunnige föreslagna arealen utan finge
utsträckas på sätt Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande antydt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

9. Del af Gottska Sandön.

Vetenskapsakademiens naturskyddskommitté ansåg denna ös afsättande
till nationalpark särdeles brådskande och maktpåliggande
samt anförde till stöd härför:

»Den föreslogs härtill redan för flere år sedan af nuvarande docenten i geologi vid
Uppsala universitet J. G. Andersson, och förslaget har sedermera vid upprepade tillfällen
upptagits af doc. R. Sernander. Det gäller här att skydda såväl skogen som flygsandsfält
och flyttblock o. s. v. Af docenten Sernanders utlåtande må följande citeras: »Ungefär
en tredjedel af denna märkliga ös skogar befinner sig ännu på urskogsstadiet. Lotsverket
säljer då och då talltimmer därifrån. På grund af Sandöns afskilda läge och den totala
bristen på hamnplatser ställer sig priset mycket lågt, år 1894 enligt uppgift 50 öre pr
träd. Ett totalt afverkningsförbud för all framtid medför således en högst obetydligt
minskad inkomst. Härigenom och med tillägg af några mer obetydliga anordningar vore
steget taget fullt ut för att af Gottska Sandön få en verklig nationalpark. Lotsstyrelsen
har nämligen redan förut vidtagit flere åtgärder till naturskydd. Inne i skogen får t. ex. ej
en tändsticka tändas, rökning är absolut förbjuden etc. Främlingar få endast efter anmälan
landstiga. Betning tillätes endast på ett litet område intill norra fyrområdet o. s. v. Värdet
af denna nationalpark vore för den svenska naturforskningen mycket stort, Den nyssnämnda
urskogen är den enda barrurskog vi äga i hela södra och mellersta Sverige. För uppfattningen
af vår växtvärlds utvecklingshistoria är det af vikt att få några synnerligen
märkliga Sandö-växter bevarade, hvilka lätt genom af verkning ^eller hänsynslöshet kunde
utrotas. — Flygsandsfenomenen äro de mest storartade i hela vart land.»

Kommitterade hafva från första början hyst den åsikten, att Gottska Sandön ovillkorligen
borde afsättas till nationalpark, och då till deras kännedom kommit, att lotsverket
lärer vara betänkt på att företaga en större afverkning af öns skogar i samband med
anskaffande af medel till flygsandens bekämpande, hafva kommitterade velat fästa akademiens
synnerliga uppmärksamhet på den öfverhängande fara, som sålunda hotar. Kommitterade
tillåta sig därföre vördsamt hemställa, att akademien ville hos Kungl. Maj:t i
underdånighet anhålla, att lotsverket snarast möjligt måtte förständigas att för all framtid
upphöra med skogsafverkning till afsalu på Gottska Sandön, hvilken på samma gång
borde förklaras som nationalpark, där ingen annan afverkning finge företagas än som
för fyrpersonalens eget behof vore oundgängligen nödigt.»

I anledning häraf hemställde Vetenskapsakademien, att lotsverket
ej hädanefter måtte få bedrifva skogsafverkning utöfver hvad som erfordrades
för fyrpersonalens behof samt att ön i öfrigt måtte fridlysas
och förklaras för nationalpark.

I sitt den 20 november 1905 i ämnet afgifna underdåniga utlåtande
yttrade domänstyrelsen:

»I Vetenskapsakademiens ofvannämnda förslag angående Gottska Sandön förutsättes,
att ön fortfarande skulle komma att disponeras af lotsverket. Sedan lotsverket

Bih. till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft. 4

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 125.

emellertid den 20 sistlidne juni gjort underdånig framställning om denna Ö3 ställande
under domänstyrelsen, kan styrelsen, som af tillgänglig litteratur och inför styrelsen förevisade
fotografier visserligen funnit ön vara att hänföra till sådana säregna geologiska
bildningar, där enligt Riksdagens förevarande skrifvelse af den 13 maj 1904 naturen
borde få lefva sitt eget ursprungliga lif, likväl ej underlåta att uttala betänkligheter mot
Vetenskapsakademiens angifna förslag, att Gottska Sandön i dess helhet skulle förklaras
för naturpark. Styrelsen får härvid erinra om den fara flygsanden å ön utgör för såväl
därvarande skog som för öns fyrplatser, hvilken fara ifråga om norra fyrinrättningen
endast med svårighet kunnat hittills afvärjas genom dyrbara åtgärder för sandens dämpande.
Enär åtgärder, hindrande naturens fria utveckling i regeln icke böra vidtagas inom naturparker,
torde förslaget angående Gottska Sandöns afsättande till naturpark innebära, att
åtgärder för flygsandens bindande icke vidare finge därstädes utföras. Det ofvan angifna
förslaget angående afsättande af ön i dess helhet till naturpark måste domänstyrelsen
därföre afstyrka. Då det likväl torde äga vetenskapligt intresse, att någon flygsandstrakt
finge förblifva obunden för iakttagande af sandens ohämmade strid mot vegetation och
kultur, torde efter undersökning på stället någon del af ön kunna upplåtas till naturpark.
Visserligen äger staten äfven annorstädes flygsandsfält, som för en sådan upplåtelse kunde
ifrågasättas i stället för den svårtillgängliga Gottska Sandön. Men med hänsyn därtill
dels att åtgärder för sandflyktens dämpande endast i fråga om mindre delar af ön hittills
vidtagits och ej heller för framtiden torde i fråga om obebodda delar af ön nödvändigt
behöfva vidtagas, dels ock att, enligt hvad till styrelsens kännedom kommit, sandflykten
å ifrågavarande ö är synnerligen typiskt utpräglad och sanden därjämte fortfarande synes
ökas genom tillförsel från hafsbotten, torde Gottska Sandön bättre än öfriga staten tillhörande
flygsandsfält i riket vara ägnad för studier och iakttagelser af den art, som här
afses. Därest på grund häraf någon del af Gottska Sandön skulle komma att afsättas
till naturskyddsområde, torde detta dock böra ske under förbehåll att, i händelse den
obundna sanden inom området skulle vare sig hota att omintetgöra på andra ställen af
ön vidtagna åtgärder till sandflyktens dämpande eller gifva anledning till skogsmarkens
öfversändande utom skyddsområdet arbetet för sandens bindande må företagas äfven inom
naturskyddsområdet.»

På grund af hvad domänstyrelsen sålunda anfört ansågo de sakkunnige,
att det borde vara lämpligast att afstå från hela öns afsättande
samt att inskränka nationalparken endast till de delar af ön, som vid
framdeles skeende undersökning visade sig utan olägenhet kunna för detta
ändamål lämnas orubbade.

I öfverensstämmelse härmed hemställde de sakkunnige, att Eders
Kungl. Maj:t måtte tillerkännas rätt att bestämma gränserna för de
delar af ön, som borde till nationalpark afsättas.

Eders Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Gotlands län har i sitt
yttrande öfver de sakkunniges förslag instämt i hvad domänstyrelsen
i sitt nyssnämnda utlåtande yttrat.

Kammarkollegium och domänstyrelsen hafva vid de sakkunniges
förslag icke funnit något att erinra.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o J25.

Af den utredning, som sålunda förebragts, synes mig framgå
såväl, att de ifrågasatta områdena samtliga äro från vetenskapliga
synpunkter af den beskaffenhet, att de förtjäna bevaras i orubbadt
skick, som ock att de i allmänhet inom de särskilda orterna äro föremål
för ett sådant intresse, att deras afsättande såsom nationalparker äfven
från denna synpunkt synes önskligt. Det synes därjämte vara klart, att
dessa områdens afsättande till nationalparker icke för kronan skulle
innebära någon nämnvärd ekonomisk uppoffring.

Beträffande vissa af de föreslagna parkerna synes det visserligen
fortfarande något tvifvelaktigt, huru omfattande de lämpligast böra
blifva, men då en förberedande undersökning på platsen skulle ställa
sig ganska kostsam och det säkerligen icke i ekonomiskt afseende för
kronan har någon nämnvärd betydelse, om det ena eller andra alternativet
väljes, torde Riksdagen kunna förväntas medgifva, att Eders
Kungl. Maj:t må i behöfliga fall bestämma de närmare gränserna för
ifrågavarande nationalparker.

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj:t måtte i nådig proposition föreslå

Riksdagen

dels medgifva:

dels ock, under förutsättning att det i nådig proposition af denna
dag Riksdagen förelagda förslaget till lag om nationalparker varder
af Riksdagen i hufvudsak antaget, besluta:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

1. ett område af omkring femton kvadratmil å oafvittrad mark,
innefattande Stora Sjöfallet;

2. ett område af omkring nitton kvadratmil, å oafvittrad mark,
innefattande Sarj ekfj ällen;

3. ett område af Abiskodalens nedre del utgörande omkring
5,000 hektar;

4. ett med urskog bevuxet område af lämplig omfattning inom
Suorsa eller Rissa kronoparker i Tärendö revir;

5. ett omkring 200 hektar stort område med löfängsnatur å
statens mark söder om fjället Peljekaisse i Arjepluogs revir;

6. den staten tillhöriga delen af Sonfjället i Härjeådalens revir
eller lämplig del däraf;

7. ett med urskog bevuxet område om högst 20 hektar å Hamra
kronopark i Yästra Hälsinglands revir;

8. den till indragna kronofogdebostället Väringsö i Länna socken
af Stockholms län hörande holmen Ängsön;

9. ett område af lämplig omfattning å Kilsbergens sluttning på
Garphytte kronopark i Askersunds revir; och

10. lämpliga delar af Gottska Sandön,

att Kungl. Maj:t må äga att ifråga om dessa nationalparkers förvaltning
meddela de närmare bestämmelser, som kunna finnas erforderliga.

Hvad föredragande departementschefen sålunda
hemställt, däri statsrådets öfriga ledamöter in stämde,
behagade Hans Maj:t Konungen bifalla, samt förordnade,
att proposition i ämnet skulle till Riksdagen
aflåtas af den lydelse bil. . . . till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Axel Mörner.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

TFVM

^ ,‘fry

> ] a ) V)

^0* ! (

I $

5 fe v ^.

feti *

x. t b "s

s- & J

iV 5

: %

Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 86 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

^Vvvo\a^oxa*e\^
S/f tor

13»2

C7 1239 j\d/je .

\SJeJkkoJc

Unna

ko*V*V>

Jyä ur&tj

r<idSkalai

Skön aljäkko

\Nanfo/j.

Vuoures

É*L %

JSjfotcJi/j.

nimBulr

1583

K''.7 ^

Tjuolta ^

1443 *

toriopf**

»93 «fv. t

Ibfbres \

''ainntur/J.

t^73 TsUa/J. r

ThtrijTi

j§^%-

1073v
Skemin n

A. Hambergs förslag till nationalpark vid Sarjekfjällen.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 125

:xys>y

fam

J^TaYvV»

''7''V.OG.n

ÉÉÄ

nrkliden *(*»

\ v,V\\w

f><%L

I“''l3 A

^4/K^.Ä;;:

P3IM

.^aMiUi-éfeflwÄ ii

{wmfäxämiP*?

A?ii «<>!•

SätK-äj

SSvsl

3 ?

»o®

Igggpäfoy

gg /ga
"'' /..........

W/,'', / /I

Kts*

Kök;;,;

f V''

É* S*

3; ■/*££

Den föreslagna nationalparken i Abiskodalen.

Kungl. Maj:ts Äåd. Proposition N:o 125.

Löfmol

Den föreslagna nationalparken vid Peljekaisse.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 125.

§m /m

X=X<V>n\

0Wm

mMP

'' / /// WUv////

imm

Kronans område af Sonfjället.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 86 Höft.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 125.

''voavAav VjmloJUxv

Gotska Sandön.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTJEBOLAG, 1909.