Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11 (Proposition 1909:11)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

N:o 11.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring
på afdelningar, till stadga angående måls handläggning
i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar
samfälldt, till lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, till
lag om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd, till lag om
ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader
den 21 april 1810 och till lag om ändring i förordningen
den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring
uti gjorda, fideikommissförfattningar må sökas, samt
hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer
att iakttagas; gifven Stockholms slott den 12 januari
1909.

Under åberopande af bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll vill Kungl. Maj:t föreslå Riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till

1) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar
;

2) stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts
högsta domstols afdelningar samfälldt;

3) lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

4) lag om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd;

Bill. till Rilcsd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 llåft. (No 11).

Kungl. Majts Nåd. Proposition N:o 11.

5) lag om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader den
27 april 1810; och

6) lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorda lideikommissförfattningar må sökas samt
hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Förslag

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar.

Med upphäfvande af lagen den 20 juni 1905 angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på afdelningar förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras af tjugufyra justitieråd,
af hvilka tre, enligt hvad därom är särskildt stadgadt, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen arbetar på afdelningar, på sätt nedan sägs.

2 §•

Åtta veckor hvarje år skall högsta domstolen arbeta på en afdelning,
sjutton veckor på tre afdelningar och under den öfriga tiden af året
utom öfliga jul- och påskferier på två afdelningar.

3 §.

Afdelningarna äro lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens
handläggning hörande ärenden, hvilkas fördelning endast beror af
den ordning, hvari de enligt gällande föreskrifter anmälas.

4 §•

Med iakttagande af hvad ofvan är föreskrifvet äga de i högsta domstolen
tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

5 §•

Angående måls handläggning i vissa fall af högsta domstolens afdelningar
samfälldt är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den dag, då det hyllande förslaget till
ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,
103, 104 och 106 regeringsformen, §§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen
samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, efter att hafva af Riksdagen antagits,
varder af Konungen gilladt. Bestämmelsen i 2 § skall dock ej
vinna tillämpning förrän vid början af det kalenderår, som infaller näst
efter sagda dag; skolande högsta domstolen intill nämnda år arbeta å afdelningar
på sätt i lagen den 20 juni 1905 är stadgadt för det fall, att
justitierådens antal är tjuguett.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Förslag

till

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols

afdelningar samfälldt.

Med upphäfvande af stadgan den 20 juni 1905 angående måls handläggning
i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfälldt
förordnas som följer:

Mom. 1.

Finner någon af högsta domstolens afdelningar, vid öfverläggning
till dom, å afdelningen rådande mening afvika från rättsgrundsats eller
lagtolkning, som förut varit af högsta domstolen antagen; då må afdelningen
förordna, att målet i hela dess vidd eller, där sådant pröfvas kunna
ske, allenast viss i målet uppkommen fråga skall af högsta domstolens
afdelningar samfälldt afgöras; och böra, där laga hinder icke möter, alla
justitieråden med undantag af dem, hvilka tjänstgöra i lagrådet, i sådant
afgörande deltaga.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända domar mot hvarandra stridande
åsikter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på olika
tider gjort sig inom högsta domstolen gällande, äge hvad ofvan föreskrifvet
är tillämpning endast i det fall att afdelningen finner den rådande
meningen afvika från den senast meddelade domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är afser ej mål, som från
krigsdomstol dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt
afgörande, där sådant mål förekommer under juni, juli eller augusti
månad.

Denna stadga träder i kraft den dag, då det hvilande förslaget till
ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102, 103,
104 och 106 regeringsformen, §§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen
samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, efter att hafva af Riksdagen antagits,
varder af Konungen gilladt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Förslag

till

Lag

om Kungl. SVäajzts regeringsrätt.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall utgöras af sju regeringsråd, af
hvilka en, enligt hvad därom är särskildt stadgadt, tjänstgör i lagrådet.

Med iakttagande att regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio
veckor om året äga de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna sig
emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

2 §•

Besvär, som jämlikt författningarna må hos Konungen fullföljas i
statsdepartementen, skola, med de undantag hvarom i 3 § sägs, tillhöra
regeringsrättens upptagande och afgörande i följande mål:

l:o) mål om riksdagsmannaval, om afsägelse af riksdagsmannauppdrag;

mål om annat val till befattning eller uppdrag, om val för upprättande
af förslag därtill, om den valdes afsägelse;

2:o) mål om beslut af landsting, af kommun, annan menighet eller
deras representationer;

mål om nybyggnad, inredning eller reparation af allmän byggnad,
som af menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads
uppförande;

mål angående fattigvården;

3:o) mål om sammankallande af menighet eller dess representation;

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 11.

4:o) mål om aflöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärknings-
och aktoratsarfvode, ersättning för viss förrättning eller visst
uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och
dylikt, om resekostnads- och traktamentsersättning, om delaktighet i eller
avgifter till pensionsinrättning eller annan sådan allmän anstalt eller kassa,
om rätt till pension eller dylik förmån, allt enligt gällande föreskrifter
eller överenskommelser;

mål om annan ersättning, såvidt den enligt gällande författningar
utgår af statsmedel och anspråket ej är framställdt mot riksförsäkringsanstalten; mål

om sådant bidrag eller understöd af statsmedel, som statskontoret
eller Konungens befallningshafvande enligt gällande författningar må
bevilja eller skall på rekvisition utbetala;

5:o) mål om tullbehandling;

mål om taxering till skatt eller annan afgift;

mål om debitering eller indrifning af utskylder eller andra afgifter;
mål om skyldighet för medlem af kommun eller annan menighet att
till dess gemensamma utgifter lämna bidrag;

mål om restitution af utskylder, böter eller andra allmänna medel;
anmärknings- eller redogörelsemål, reskontreringsmål, mål om afkortning
eller afskrifning;

mål om förvaltning af eller redovisning för kyrkors, prästerskapets,
undervisningsverks eller fromma stiftelsers inkomster eller ägodelar;

mål om fördelning af brännvinsförsäljningsmedel eller skogsvårdsafgifter; mål

om fördelning till återbetalning af lån utaf allmänna medel;
6:o) skattläggningsmål, öfriga mål om grundskatter eller därmed
jämförliga utskylder;

mål om markegångsprisen;

7:o) mål om fastställande af jordebok, om upptagande i eller uteslutande
ur jordebok af fastighet eller särskild anteckning, om ändring i
förhållande, hvarom uppgift finnes i jordebok införd;

de i denna § eljest ej nämnda mål om förmåner, rättigheter och
skyldigheter, hvilka åtfölja fastighet på grund af dess särskilda natur och
egenskap;

8:o) mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, öfriga
mål rörande indelnings- och roteringsverket;

mål om hemmans och lägenheters indelning till lotsning, om utbyten
af boningsplatser för lotsar eller af lotsningspliktiga hemman och lägenheter,
om dessas förmåner, friheter och skyldigheter;

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition N:o 11.

mål om anläggning, indragning eller förändring af allmänna vägar,
af broar och färjor därå, om deras underhåll sommar- och vintertiden, om
vägdelning, om rätt att hafva byggnad utmed väg eller att därå hafva
grind, om tid för grinds öppenhållande;
mål rörande skjutsväsendet;

mål om allmän tiottled och farled samt sättet och villkoren för
deras begagnande;

mål om strömrensningar och skyldighet att därtill bidraga;
mål om ordningen och sättet för begagnande af samfälld tångtäkt;
9:o) mål om tillvaro af eller företräde till stadgad åborätt eller
ständig besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet
eller allmän inrättning;

mål om anläggning af och frihetsår för nybyggen;
mål, huruvida jord tillhörig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift skall
enligt gällande författningar under prästgård eller annat visst hemman
brukas, mål om beloppet af den afgift, som däraf bör till kyrkan erläggas;

mål om villkor för utarrendering af prästerskapet eller kyrkor anslagen
jord, som enligt hvad författningarna stadga skall under arrende
upplåtas;

mål om optionsrätt till arrende;

10:o) mål om rättighet till och villkoren för skatteköp af kronan,
menighet eller allmän inrättning tillhörig fastighet, som jämlikt författningarna
får till skatte försäljas, om fastställande af skatteköpeskilling;
mål om nybygges omföring till skatte och villkoren därvid;
ll:o) mål om afsöndring från fastighet under enskild äganderätt
eller stadgad åborätt;

mål om afgäld från afsöndrad lägenhet, om fördelning af mantal
eller utskylder mellan stamfastighet och afsöndrad lägenhet;

mål, huruvida fastighet är af beskaffenhet att den må förvärfvas af
bolag eller förening, mål om tillstånd till ägostyckning;

12:o) afvittringsmål;

13:o) mål om Konungens befallningshafvandes beslut rörande förordnande
till landtmäteriförrättning, till vägdelning, till syn rörande dikning,
vattenafledning eller flottning eller till annan dylik förrättning, om befallningshafvandens
åtgärder till befordrande af landtmäteriförrättningars fortgång
och behöriga verkställighet, om landtinätares afstångande från rätt till nya
förordnanden;

14:o) mål om inmutning eller utrnålsläggning;

mål om meddelande af patent, om registrering af varumärken eller
af mönster och modeller;

Bill. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 5 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. .Proposition N:o 11.

mål om anteckning i aktiebolags-, försäkrings-, förenings-, handelseller
annat dylikt register, om anmälan om idkande af näringsyrke;

mål om registrering af fartyg, om förändring af fartygs namn, om
skeppsmätning;

15:o) mål om antagande af släktnamn;

mål om kyrkoskrifning, lysning till äktenskap, skillnad i trolofning,
utfärdande af skiljebref, anteckning i kyrkobok;

16:o) mål om meddelande i särskilda fall af tillstånd, förbud eller
föreläggande jämlikt författningar och föreskrifter rörande den allmänna
hälsovården, härunder inbegripet fosterbarns vård, samt städernas eller
andra orters byggnads- och brandväsen;

17:o) mål om kyrkotukt, om uppfostran åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn, om skolpliktiga barns skiljande från föräldrar
eller målsmän;

mål om disciplinär bestraffning, om afstångande från tjänstgöring
under åtalstid;

mål om bötesansvar, om annat föreläggande vid vite än sådant, som
må gifvas enligt författningar om banker eller andra penninginrättningar,
om utdömande af vite enligt andra än nämnda författningar;

mål om bäktads vård och behandling, om verkställande af straff;

18:o) handräckningsmål.

3 §•

Därest i mål, hvarom under 2:o) af 2 § förmäles, klagan rörer
myndighets beslut i anledning af sökt fastställelse å landstings, menighets
eller dess representations beslut, eller mål, som i första eller andra stycket
af samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten,
med eget utlåtande, öfverlämna målet till afgörande af Konungen i
statsrådet.

Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, af hvilka något,
men ej alla angifvits i 2 §.

4 §•

År med besvär förenad ansökning om meddelande af dispens eller
om vidtagande af annan åtgärd, hvilken är af beskaffenhet att ankomma
på beslut af Konungen i statsrådet, eller har beslut, hvarom i besvären är
fråga, underställts Konungens pröfning, vare det ej hinder för att regeringsrätten
pröfva!’ besvären.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Erfordras, efter det besvären blifvit af regeringsrätten afgärda, föredragning
inför Konungen i statsrådet af ansökning, som nyss är nämnd,
afgifve regeringsrätten sitt utlåtande däröfver.

Därest vid handläggning af besvärsmål regeringsrätten skulle finna,
att från gällande stadganden skäligen borde medgifvas något undantag,
hvarom ansökan ej blifvit i målet gjord, må regeringsrätten, med eget
utlåtande, öfverlämna målet till afgörande af Konungen i statsrådet.

5 §•

Föredragande i regeringsrätten vare, efter Konungens bestämmande,
ämbets- eller" tjänsteman i det statsdepartement, hvartill det ärende, som
skall föredragas, enligt stadgad fördelning hörer.

Om anmälan till föredragning och om föredragningsturen förordnar
Konungen, efter regeringsrättens hörande.

Denna lag träder i kraft den dag, då det Infilande förslaget till
ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,
103, 104 och 106 regeringsformen, §§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen
samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, efter att hafva af Riksdagen
antagits, varder af Konungen gilladt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Förslag

till

Lag

om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

De tre justitieråd och det regeringsråd, hvilka tillsammans utgöra
Kungl. Maj:ts lagråd, skola, med iakttagande af föreskrifterna i 2—5 §§,
utses, justitieråden af högsta domstolen och regeringsrådet af regeringsrätten.
Där laga hinder icke möter, böra alla justitieråden eller regeringsråden
i sådant ärende deltaga; dock vare justitieråd ej därtill pliktig, när
han är från tjänstgöringsskyldighet befriad.

2 §•

Tjänstgöringsperiod i lagrådet är två kalenderår. Har vid tjänstgöringsperiods
utgång behandlingen af något ärende påbörjats men ej
hunnit afslutas, skola de afgående ledamöterna bestrida tjänstgöringen i
lagrådet, till dess ärendet blifvit slutligen handlagdt.

3 §•

Afgår ledamot, som utsetts af högsta domstolen eller regeringsrätten,
från sitt justitieråds- eller regeringsrådsämbete, eller får han förfall,
tjänstgöre såsom ledamot i hans ställe den därtill utses. Den som tjänstgjort
under förfall för annan må, där lagrådet finner lämpligt, efter förfallets
upphörande fortfara med tjänstgöringen till dess slutbehandling
skett af ärende, i hvars handläggning han därförut deltagit.

Kungl. Majt:s Nåd. Proposition N:o 11.

4 §•

Justitieråd må ej tjänstgöra i lagrådet förr än han minst två år
beklädt justitierådsämbete.

Sedan under en tjänstgöringsperiod justitieråd eller regeringsråd
minst ett år tjänstgjort i lagrådet, må justitieråd först fyra år och regeringsråd
först två år efter periodens slut ånyo där tjänstgöra.

5 §•

Har justitieråd uppnått sextio års ålder eller minst femton år innehaft
justitieråds- eller regeringsrådsämbete, må han ej utan sitt begifvande
utses att tjänstgöra i lagrådet.

6 §■

Ledamot, som utsetts af högsta domstolen eller regeringsrätten, skall
deltaga i handläggningen af alla i lagrådet förekommande ärenden.

Sedan justitieråd eller regeringsråd börjat tjänstgöra i lagrådet, skall
han utan hinder däraf deltaga i slutbehandling af mål eller ärende, hvarmed
han förut i högsta domstolen eller regeringsrätten tagit befattning.

Ledamot i lagrådet är berättigad att årligen åtnjuta tre månaders
ledighet å tid, som lagrådet bestämmer.

Denna lag träder i kraft den dag, då det hvilande förslaget till
ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102,
103, 104 och 106 regeringsformen, §§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen
samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen, efter att hafva af Riksdagen antagits,
varder af Konungen gilladt.

Första tjänstgöringsperioden i lagrådet skall utgå vid slutet af
kalenderåret näst efter det denna lag trädt i kraft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader den 27 april 1810.

Härigenom förordnas, att den i förordningen angående äktenskapsskillnader
den 27 april 1810 meddelade föreskrift om högsta domstolens
hörande öfver ansökning om Konungens tillåtelse till skillnad i äktenskap
skall upphöra att gälla samt att i följd häraf sådan ansökning skall ingifvas
icke, såsom i sagda förordning är stadgadt, till justitierevisionsexpeditionen
utan till justitiedepartementet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes rättelse och förklaring
uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt hvad i afseende på fardag
af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Med ändring af hvad förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt
hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas,
innehåller häremot stridande, förordnas, att ansökningar, som afses i sagda
förordning, skola ingifvas till justitiedepartementet och, efter regeringsrättens
hörande, pröfvas af Konungen i statsrådet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 7 februari 1908.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes- ärendena Teolle,
Statsråden: Albekt Petersson,

Alfred Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swaetz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Efter gemensam beredning med öfriga departementschefer anmälde
chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson ånyo det af
landshöfdingen Hj. L. Hammarskjöld afgifna underdåniga betänkande om
inrättande af en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt.

Sedan föredragande departementschefen redogjort för betänkandets
innehåll, anförde han:

Behof vet af »Att. pröfningen i högsta instans af administrativa besvärsmål bör i

ratt /ör största möjliga utsträckning öfverflyttas från Kungl. Maj:t i statsrådet till
pröfning af annan myndighet, lärer i det underdåniga betänkandet vara öfvertj^gande
svärs mål. v*sa<^ Ur synpunkten af den enskilda rättssäkerheten och, framför allt,
med hänsyn till de allt större kraf, hvilka statslifvets utveckling ställer
på regeringsmaktens organisatoriska verksamhet, måste den nuvarande ord -

Kung!. Majds Nåd. Proposition N:o 11.

ningen framstå såsom otillfredsställande. Den i betänkandet lämnade utredning
angående möjliga sätt för frågans lösning synes mig ock gifva
vid handen, att en ny myndighet, en ny domstol bör inrättas med hufvudsaklig
uppgift att pröfva administrativa besvär. Ett lämpligt namn på
denna myndighet torde vara regeringsrätt, en benämning, hvarmed man
sedan gammalt i den offentliga diskussionen gjort sig förtrogen.

Det är klart, att icke alla administrativa besvärsmål äro ägnade att
i sin helhet öfverflyttas från regeringen till regeringsrätten. I de förslag Ringvis Zh
om bildandet af en sådan domstol, hvilka under årens lopp framkommit,
har det sålunda alltjämt förutsatts, att själfva personvalet i befordrings- Rörighet''
frågor skall tillhöra Kungl. Maj:t i statsrådet. Och äfven i åtskilliga
öfriga mål synes ett allmänt intresse hafva den öfvervägande betydelse,
att deras afgörande bör vara regeringsmakten förbehållet, eller, från en
annan synpunkt sedt, den enskildes intresse vara så svagt, att det ökade
skydd för verkliga rättigheter, hvilket man genom besvärsmålens uppdragande
åt en administrativ högsta domstol söker vinna, icke där har
någon uppgift att fylla. Hvar och huru gränsen är att draga mellan
regeringens och regeringsrättens kompetens, är emellertid en synnerligen
svårlöst fråga.

Det underdåniga betänkandet bygger i detta afseende på den Behörighetsprincip,
att frågor om rättstillämpning böra anförtros åt regeringsrätten, ning enligt
medan frågor om blott lämpligheten eller ändamålsenligheten af beslut eller beInitiativ
åtgärd afgöras af regeringen. Det uppvisas, hvilka svårigheter möta vid Zetod™
en följdriktig tillämpning af denna princip. Ofta förekomma frågor om
rättstillämpning i intim förening med andra frågor, exempelvis i befordringsmål,
där iakttagandet af laga former alltid kan blifva föremål för
rättslig pröfning; ofta är det tvifvelaktigt, om de föreliggande frågorna
hafva karaktären af rättstillämpningsfrågor; ej sällan innefattas i samma
mål mera fristående frågor af tämligen olika natur, till exempel, i vägdelningsmål,
frågorna om och huru eu väg bör indelas till allmänt underhåll.

Dessa svårigheter lösas — enligt betänkandet — på det sätt, att hvarje
administrativt besvärsmål, utan undantag, hänvisas till regeringsrätten,
som likväl äger pröfva det allenast ur rättsliga synpunkter enligt regler
nära öfverensstämmande med dem, hvilka i kommunalförfattningarna äro
gifna i fråga om den enskildes rätt till besvär. Stundom kan en sådan
pröfning vara tillfyllest för målets afgörande, antingen därför att allenast
rättstillämpningsfrågor äro föremål för besvären eller emedan en preliminär
dylik fråga löses på sådant sätt, att vidare pröfning uteslutes. Regeringsrätten
har då att slutligen döma i målet. Men om däri förekommer
Bih. till Riksd. Prof. 19VP. 1 Sami. 1 Afd. 5 Raft. 3

Kungl. May.ts Nåd. Proposition No 11.

fråga, hvars afgörande beror på bedömande af besluts eller åtgärds lämplighet
och ändamålsenlighet, skall regeringsrätten öfverlämna dylik fråga
till föredragning i statsrådet. I sådant fall blir alltså samma mål, ehuru
visserligen ur olika synpunkter, pröfvadt af både regeringsrätten och regeringen.
Den föreslagna lagen om regeringsrätten angifver vissa grupper
af mål, som kunna anses typiska för de båda möjliga förfaringssätten: att
regeringsrätten ensam afgör målet eller hänskjuter det, i större eller
mindre del, till Kungl. Maj:t i statsrådet.

Onekligen synes den sålunda föreslagna ''kvalitativa’ bestämningen
af regeringsrättens kompetens erbjuda åtskilliga beaktansvärda fördelar.
Lagstiftaren befrias från den vanskliga uppgiften att, genom allmänna
bestämmelser eller en detaljerad uppräkning, afgöra hvilka mål
skola pröfvas af regeringsrätten, hvilka i statsrådet, och den underordnade
myndigheten eller parten behöfver likväl ej stanna i ovisshet om
sättet för talans fullföljd. Åt lagtexten kan gifvas en koncis affattning.
Det stränga genomförandet af en bestämd princip kan ej heller und^å att
verka tilltalande.

°läi?ärvider Vid den behandling, som inom justitiedepartementet ägnats nu

föreliggande fråga och hvari de enligt Kungl. Maj:ts beslut den 31
maj 1907 tillkallade sakkunnige tagit del, har emellertid den sålunda
föreslagna anordningen väckt betänkligheter. Den dubbla föredragningen i
samma mål kan lätt innebära en misshushållning med tid och arbetskraft
och synes redan af sådan orsak mindre tillrådlig. Allvarligare synes mig
dock vara, att själfva pröfningen af den i målet förda klagan ofta lärer
blifva lidande på, att den icke i allo verkställes af samma myndighet. Man
äfventyrar, att det samlade helhetsintryck af alla omständigheterna i ett
mål, hvilket lämnar så god vägledning för bedömande af målets skilda
delar, icke kommer till sin fulla rätt. Tvånget för den profvande myndigheten
att i sitt afgörande begränsa sig till vissa delar af målet, till
vissa grunder för besvären, kan sålunda försätta den i sämre ställning än
den myndighet, hvars beslut öfverklagas. Och vidare torde man för ingen
del hafva kommit ifrån de svårigheter i fråga om gränsbestämningen
mellan regeringens och regeringsrättens kompetens, hvilka man genom
den nu ifrågavarande ordningen velat undvika eller lösa; de äro blott
flyttade från lagstiftningens område in på lagtillämpningens. Den föreslagna
norm, efter hvilken regeringsrätten skulle hafva att själf utstaka
gränserna för sin behörighet, synes nämligen ej vara sådan, att den därvid
lämnar erforderlig ledning. Väsentligen hämtad från kommunallagarna,
där den afser att till skydd för kommunernas autonomi inskränka
myndigheternas granskning till formella frågor, måste den blifva

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

otydlig eller missvisande, då den får till uppgift att reglera jämväl eu
materiell pröfningsrätt. Det kan befaras — helst i betraktande af det
ofta mindre rediga och klara sätt, hvarpå besvärsskrifterna äro affattade —,
att de rent formella frågorna, hvilka delar af besvären borde falla under
regeringsrättens pröfning och huru, vid öfverlämnande af ett mål till föredragning
i statsrådet, resultatet af denna pröfning borde angifvas, komme
att inom regeringsrätten föranleda täta diskussioner. Tid och skarpsinne
blefve sålunda offrade på frågor, hvilka för själfva målet saknade
betydelse, och en benägenhet för formalism kunde lätt vinna insteg. Den
tanken ligger äfven nära, att en alltför snäf begränsning af regeringsrättens
kompetens blefve till skada för den auktoritet, som bör tillkomma
en myndighet med uppgift att döma i Konungens namn. En domstol,
hvilken i ett flertal fall blott hade att utföra den enkla granskningen,
huruvida målet är desert eller icke, kunde svårligen i den allmänna
meningen anses likvärdig med regeringen eller vår nuvarande högsta
domstol.

Jag bör tillägga, att det icke synes möjligt finna en regel, hvilken,
med uppgift att begränsa regeringsrättens kompetens ur samma synpunkter
som den i förslaget upptagna, bättre än denna fyller sitt ändamål.

De olägenheter, hvilka sålunda synts mig vara förknippade med det Departesätt
hvarpå gränserna för regeringsrättens verksamhetsområde blifvit i lag- fmentfsch^
förslaget utstakade, torde äga den betydelse, att man bör tillgripa denf T behörig-0
andra utväg, som i betänkandet anvisas: en i lagen verkställd, fullt uttöm- hetifrågan
mande fördelning af besvärsmål^! i sådana, som i sin helhet afgöras af tumsmctod).
regeringsrätten, och andra, hvilka behandlas i rent administrativ väg.
Lämpligast sker sådan fördelning, på sätt i betänkandet finnes angifvet,
genom en uppräkning, enumeration, af de mål, som äro att hänföra till
den ena af grupperna. Alla icke uppräknade mål falla inom den andra.

Gifvet är att, vid en tillämpning af enumerationsmetoden, principen
om regeringsrättens befogenhet att pröfva alla frågor om rättstillämpning,
men ej heller andra, icke kan strängt genomföras. Till en början är
det klart, att i de mål, hvilka förbehållas regeringen, frågorna om målets
behöriga fullföljd och om den underordnade myndighetens formella kompetens
äro af rättslig natur, likasom att verkliga incidenspunkter af sådan
art kunna där förekomma. I regeln lärer dock pröfningen af dylika
frågor vara af den enkla beskaffenhet, att den väl kan försiggå vid målets
afgörande hos Kungl. Maj:t i statsrådet och att något men för skötseln af
viktigare regeringsärenden ej kan däraf vållas. Skulle i något fall afgörande!
synas tvifvelaktigt, står det alltid regeringen öppet att infordra
utlåtande från regeringsrätten. Vidare och om en verklig lättnad skall

Kungl. Maj:s Nåd. Proposition N:o 11.

vinnas i statsrådets arbetsbörda, lärer det vara af nöden, att till regeringsrätten
öfverflyttas mål, hvilka kunna synas i öfvervägande grad falla inom
området för administrationens fria pröfning. Såsom exempel på dylika
mål nämner jag mål angående vägdelning, däri frågor om vägs egenskap
af allmän väg, om medgifvande till annan vägbredd än den såsom regel
föreskrifna, om färjas storlek och beskaffenhet med flera dylika spörsmål
af mången kunna anses sakna rättstillämpnings karaktär. Att åt regeringsrätten
anförtro äfven frågor, med afseende å hvilka de administrativa
myndigheterna hafva en mera obunden pröfningsrätt, synes dock icke i och
för sig kunna väcka betänklighet. Äfven de allmänna domstolarna hafva
ofta att träffa sitt afgörande efter skälighets- eller lämplighetsgrunder,
exempelvis i vattenaflednings- och uppdämningsmål, i mål om skadestånds
belopp, och så vidare. Det kan ej antagas, att regeringsrätten skall, där
ett diskretionärt bedömande bör äga rum, anlägga en främmande syn*
punkt, att den skall sakna sinne för den själfständighet, det initiativ,
som bör utmärka administrationen. Men väl måste det anses ensidigt, att
man icke undanhåller regeringsrätten hvarje fråga, där ett friare utrymme
är lämnadt åt omdömet, och sålunda gifver anledning till, att hos dess
medlemmar stadgas ett ensidigt juridiskt betraktelsesätt.

Om det sålunda icke kan eller bör ifrågakomma att åt regeringsrätten
uppdraga allenast rättstillämpningsfrågor och hos regeringen kvarhålla
alla frågor, som kunna anses bero på bedömande af besluts eller åtgärds
lämplighet, måste dock utskiftningen af mål mellan regeringen och regeringsrätten
verkställas med ständig hänsyn till, att mål af hufvudsakligen
rättslig ckaraktär böra komma under den administrativa domstolens pröfning.
A andra sidan böra uppenbarligen de mål bedömas af regeringen,
i hvilka afgörandet har den vikt för det allmänna, att deras öfverflyttning,
tvärt emot syftet med reformen, kunde sägas innebära ett försvagande af
regeringsmakten. Men jämte dessa två ledande grundsatser äro äfven andra
omständigheter förtjänta af beaktande och göra sig med växlande styrka
gällande i fråga om olika slag af mål.

Huru öfverflyttningen skall i detalj genomföras, måste naturligen
kunna i en mängd fall vara föremål för olika meningar. I särskilda
tabeller, hvilka torde få bifogas protokollet (bilaga A), har jag låtit verkställa
en uppdelning af de åren 1899—1906 hos Kungl. Maj:t i statsrådet
afgjorda besvärsmål i två grupper, efter som målen synts mig vara
af beskaffenhet att böra pröfvas af regeringsrätten eller af Kungl. Maj:t i
statsrådet. Tabellerna äro upprättade med ledning af dels den statistik för
åren 1899—1903, hvilken är bearbetad i det underdåniga betänkandet,

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 11. 21

dels en efter samma grunder gjord ytterligare statistik, omfattande åren

1904—1906.»

Föredraganden lämnade nu eu sammanfattande framställning af tabellernas
innehåll samt fortsatte härefter:

»Det torde tillåtas mig att, särskild! för vissa mer betydande slag af Närmare
mål, något redogöra för de skäl, hvilka vid uppgörandet af tabellerna varit af depariebestämmande
för målens hänförande till ena eller andra gruppen. I sam- njents-^
manhang härmed kunna äfven åtskilliga fall behandlas, hvilka i tabellerna förlag,
icke kommit till synes.

Jag har redan nämnt, hurusom befordringsmål synas framför andra Befordringsägnade
att afgöras af Kungl. Maj:t i statsrådet. Klart är emellertid, att
detta icke gäller om sådana fall af tjänstetillsättning, där det väsentligen
afgörande är ett medborgerligt val och offentlig myndighets åtgärd inskränker
sig till en formell pröfning af valresultatet jämte en auktorisation
däraf. Exempel härpå erbjuder tillsättning af prästerliga tjänster i konsistoriella
gäll, af vissa läraretjänster vid folkskolan, af rådmansbefattningar
utom Stockholm. I dessa fall har den valde ett verkligt rättsanspråk på
tjänstens erhållande, och det allmännas intresse att för samhällsarbetet
förvärfva de bästa och skickligaste krafterna har ej här ansetts behöfva
genom administrationen tillvaratagas.

På liknande sätt kan det sägas, att klagan öfver förslag till besättande
af ämbete eller tjänst bör pröfvas af Kungl. Maj:t i statsrådet, om för*
slaget uppgjorts af myndighet — hofrätt, domkapitel, skolråd —, men af
regeringsrätten, om det bestämts genom en valförrättning, exempelvis
förslag till borgmästaretjänst.

Härvid är dock att märka, att skolråds förslag till besättande af
läraretjänst får öfverklagas, först sedan själfva valet blifvit å kyrkostämman
verkställdt. Under det att val till prästerlig tjänst ej må äga rum förrän
förslag vunnit laga kraft eller däröfver anförda besvär slutligen afgjorts,
är det sålunda ej sällsynt, att besvär rörande tillsättning af folkskoleläraretjänst
innefatta klagan öfver både skolrådets förslag och valförrättningen
å kyrkostämman. Huru i sådant fall bör förfaras med besvärens pröfning,
därom torde jag få yttra mig i annat sammanhang.

Äfven kan det förtjäna erinras, att i några fall af tjänstetillsättning,
där i regeln en valförrättnings resultat är bindande för den offentliga
myndigheten, särskilda omständigheter undantagsvis förläna denna en viss
frihet. Och frågan om det sätt, hvarpå denna frihet brukats, bör då bedömas
af Kungl. Maj:t i statsrådet. Vid val till konsistoriel! prästlägcnhct
inträffar sålunda stundom, att domkapitlet äger till tjänsten nämna den
bland vissa sökande, som kapitlet pröfvar därtill mest lämplig.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Besvär rörande tjänstledighet eller förordnande att förvalta tjänst
torde böra pröfvas af regeringen. Men förhållandet synes mig vara annorlunda
med sådana förordnanden, som, oafsedt innehafvet af tjänst, på
grund af bestämmelser i särskilda lagar och författningar utgöra nödvändig
förutsättning för, att en viss förrättning kommer till stånd. Det
typiska fallet i sådant afseende är förordnande till landtmäteriförrättning.
För närvarande upptager högsta domstolen besvär öfver Konungens befallningshafvandes
beslut rörande dylikt förordnande, men i det underdåniga
betänkandet föreslås den förändrade anordning, att besvären skola pröfvas
af regeringsrätten. Detta förslag synes mig böra följas; och det gifves enligt
mitt förmenande intet skäl, hvarför ej regeringsrätten också skulle hafva
att i sista hand afgöra frågor om förordnande att förrätta vägdelning och syn
enligt dikningslagen eller flottningsstadgan eller att utföra annan dylik förrättning
— frågor, som nu i besvärsväg fullföljas hos Kungl. Maj:t i
statsrådet.

Tabellerna upptaga ej något mål, däri fråga är om Konungens befallningshafvandes
beslut rörande förordnande för allmänt ombud — för
tillsyn öfver banker, öfver brännvinsbolags verksamhet, och så vidare.
Skulle någon gång klagan härutinnan föras, torde pröfningen böra tillkomma
regeringen.

Frågor om afsked från tjänst böra i allmänhet ankomma på afgörande
hos Kungl. Maj:t i statsrådet. På sätt i det underdåniga betänkandet
framhålles, lära dock de fall böra undantagas, i hvilka fråga är om disciplinär
bestraffning. Med dylika fall torde vara att jämställa mål om tjänstemans
afstångande från tjänstgöring under tid, då han är ställd under åtal.

En klass af besvärsmål, som lärer komma att få ökad betydelse, utgöres
af de mål, hvilka angå förening af statstjänst med annan tjänstebefattning.
Ehuruväl frågor om tolkning af förbudet mot sådan förening
lämpa sig för pröfning af regeringsrätten, torde, med hänsyn till sättet för
befordringsmålens slutliga afgörande, jämväl besvär rörande tillstånd till
förening af tjänster böra i sista instans handläggas af Kungl. Maj:t i statsrådet.

Frågor om stipendieutdelning lära regelmässigt vara af beskaffenhet
att afgörandet, liksom i flertalet befordringsmål, ankommer på en pröfning
af sökandenas personliga kvalifikationer. Huruvida regeringsrätten bör vara
kompetent för de undantagsfall, där, på sätt i betänkandet framhålles, stipendietillsättning
sker uteslutande på grund af en rättslig pröfning, måste
betraktas såsom en underordnad fråga. I detta sammanhang kan anmärkas,
att de icke så alldeles sällsynta klagomålen öfver underkännande utaf
aflagda kunskapsprof näppeligen kunna anses ägnade för administrativ domstols
behandling.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Underordnade statsorgan hafva i ej få fall att utöfva en reglerande
myndighet, som är nära besläktad med Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt
och kan betraktas såsom ett utflöde af denna. Det synes mig
naturligt, att regeringen bör äga pröfva de klagomål, hvartill sättet för
denna myndighets begagnande kan gifva anledning.

Till en början kan erinras därom, att vissa centrala verk — lotsstyrelsen,
generalpoststyrelsen med flera — hafva att meddela ordningsföreskrifter,
reglementen ocli instruktioner för underlydande personal och
jämväl att, i större eller mindre utsträckning, bestämma om de anstalter
och inrättningar, som höra under dem. Häraf kommer sig att, på sätt
tabellerna utvisa, sådana från allmänhetens sida väckta framställningar,
som röra skenet från fyrar, tid för telefonstations öppenhållande och
dylikt, kunna i besvärs väg dragas under Kungl. Maj:ts bedömande. Likaså
fastställas vissa instruktioner och reglementen af lokala myndigheter, t. ex.
instruktion för vägstyrelse, reglemente för drätselkammare (Kungl. Maj:ts
befallningshafvande); reglemente för folkskolor, instruktion för folkskoleinspektör
(domkapitel). Om besvärsmål rörande dessa ämnen gäller otvifvelaktigt
— hvad Riksdagen i sin skrifvelse om inrättande af en regeringsrätt
yttrar med särskildt afseende å befordringsmålen —, att de stå i det
omedelbara samband med de ärenden, som tillhöra departementens verksamhet
i öfrigt, att de böra af regeringsmyndigheten behandlas. Särskildt
vill jag framhålla, att äfven när besvären närmast angå tjänstinnehafvares
skyldighet att ställa sig till efterrättelse gifna föreskrifter, att bestrida
viss tjänstgöring, sammanhanget med rent administrativa frågor dock synes
mig vara så starkt, att målet icke lämpligen bör pröfvas af den administrativa
domstolen.

En annan hithörande klass af administrativa förfoganden äro de
beslut, hvarigenom till allmän efterrättelse fastställas stadgar eller föreskrifter
i afseende å sedlighet, hälsovård, allmän ordning och säkerhet.
Stundom skall dylikt beslut underställas Kungl. Maj:ts pröfning*, och besvär
komma då att erhålla en mera underordnad betydelse. Detta är händelsen
ej blott när Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnat, att inom område
å landsbygden skall tillämpas hvad för rikets städer är föreskrifvet i gällande
ordnings-, byggnads-, brand- eller hälsovårdsstadga, utan jämväl om
befallningshafvanden i afseende å den allmänna hälsovården i stad eller
därmed likartadt ämne funnit ett stadgande behöfligt, som icke antagits
af stadsfullmäktige eller allmänna rådstugan. I andra fall är fråga om
fastställelse af kommunala beslut, hvilka äro afsedda att tillämpas såsom
kommunalstadgar och ej äga gällande kraft utan Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
godkännande. Slutligen kunna ordningsföreskrifter af allmännare

Mål om beslut
a f ekonomisk
lagstiftnings

karaktär.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

syftning meddelas af såväl Kungl. Maj:ts befallningshafvande som magistrat
eller polismyndighet, utan att beslutet därom behöfver vare sig underställas
eller vare föranlcdt af framställning från vederbörande kommunala myndighets
sida. Jag hänvisar i detta afseende till 20 § ordningsstadgan för
rikets städer.

Förvaltande ämbetsmyndigheter hafva vidare en ganska omfattande
befogenhet att ordna och reglera de former, i hvilka det ekonomiska lifvet
må röra sig. De besvär, hvartill en dylik de underordnade statsorganens
verksamhet kan gifva upphof, röra en tredje grupp af sådana beslut,
hvilka såsom närbesläktade med akter af Konungens ekonomiska lagstiftningsmakt
böra lämpligen komma under regeringens bedömande. Det är
hår ej fråga om föreskrift eller åtgärd, som riktar sig mot viss enskild
man, exempelvis sådant föreläggande eller förbud, som Kungl. Maj:ts befallningshafvande
jämlikt lagen angående skydd mot yrkesfara meddelar en
yrkesidkare. Jag åsyftar administrativa beslut af större räckvidd, såsom
meddelande af föreskrifter om sättet för utöfvandet af visst slags näring
eller verksamhet eller fastställande af regler för sådan af menighet eller
enskilda bildad inrättning eller sammanslutning, som står i det ekonomiska
samfundslifvets tjänst. Hit höra, bl. a., meddelande af bestämmelser rörande
fiskets vård och lämpliga bedrifvande inom visst område, fastställande af
reglementen för hyrkuskar och stadsbud, för särskilda, genom menighetsföreningar
tillkomna stiftelser på landet, för föreningar af näringsidkare, tillåtelse
till marknads hållande och beslut om indragning eller flyttning af
marknad, fastställande af taxor, af ordning för ömsesidigt försäkringsbolag,
hvars verksamhet endast afser att meddela försäkring af egendom
inom ett län, och så vidare.

Nära sistnämnda grupp af administrativa beslut stå åtskilliga mål,
i hvilka afgörandet kan få karaktären af ekonomisk politik. Jämväl
dessa synas mig böra förbehållas Kungl. Maj:t i statsrådet, och detsamma
gäller mål, som angå allmän ordning och säkerhet. I de flesta
hithörande mål är fråga om rätt att idka viss rörelse eller näring eller
om en anläggning eller ett företag, hvartill polismyndighets tillstånd erfordras,
således i allmänhet om koncessioner och däremot svarande förbud.
Men äfven andra mål, hvilka röra tillsynen öfver industriella yrken eller
öfver penningväsendet, blifva enligt nyssnämnda grundsatser förda under
regeringens afgörande. Tabellerna upptaga sålunda i den kolumn, som
är afsedd för mål tillhörande regeringens pröfning, mål om bergmästares
föreskrift angående ordningen för grufdrift, mål om vidtagande af åtgärder
beträffande lifförsäkringsbolags räkenskaper och förvaltning, med
flera dylika.

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nio 11.

I flertalet af de mål rörande skogshushållningen, hvilka fullföljas skogsmål.
genom besvär i statsdepartementen, lärer utgången väsentligen bero af flen
åsikt angående rationella sättet för skogens nyttjande, som den profvande
myndigheten omfattar. Hvad särskildt angår malen om disposition af
skogsafkastning från boställe — den talrikaste gruppen af de i tabellerna
antecknade skogsmålen —, så är tillika att märka, hurusom därmed analoga
frågor i månget fall inkomma till Kungl. Maj:t genom underställning
och följaktligen blifva föremål för afgörande hos regeringen. Sålunda
skall, jämlikt 28 § i nu gällande förordning angående hushållningen med
de allmänna skogarna i riket, fråga om disposition af skogsafkastning eller
skogsarrende vid sådant ecklesiastikt boställe, som af menighet inköpts
eller af enskild för ändamålet donerats, alltid underställas Kungl. Maj:ts
pröfning. Och i fråga om annat boställe skall, enligt hvad 20 § i samma
förordning stadgar, bestämmandet af den andel i skogsafkastningen, som
må tilläggas boställshafvaren, understundom öfverlämnas till Kungl. Maj:t.

Vid nu nämnda förhållanden måste det synas lämpligt, att jämväl besvärsmålen
af ifrågavarande slag pröfvas af regeringen. Härför talar ock den
omständighet, att i dessa mål dispensfrågor äro synnerligen vanliga.

En ganska betydande kategori af mål rörer tillstånd och förbud, Mål rörande
som meddelas enligt författningarna om försäljning af brännvin, af vin
och Öl och af tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka. I det under- gen.
dåniga betänkandet framhålles, att dessa mål, såvidt de angå tillstånd till
försäljning eller tillfällig inskränkning i beviljad rättighet, äro likartade med
mål om andra koncessioner eller politiförbud. Det anmärkes emellertid, att
mål om indragning af eller inskränkning i gästgifvares försäljningsrätt böra
afgöras på rent rättslig väg, och det antydes tillika, att äfven andra försäljningsrättigheter
kunna härutinnan vara jämförliga med gästgifvares. Uppsikten öfver
rusdryckshandteringen synes mig dock så nära sammanhänga med regeringsmaktens
förfoganden beträffande sedlighet, allmän ordning och säkerhet, att
tillämpningen af förutnämnda författningar bör i sista hand bero af Kungl.

Maj it i statsrådet äfven i de fall, där det gäller ett mera betydande ingrepp i
den enskildes rättssfär. Att frågor om antalet försäljningsställen, om pröfning af
anbud å öfvertagande af försäljningsrättigheter med flera dylika spörsmål måste
äfven i högsta instans behandlas rent administrativt, synes vara oomtvistligt.

Tillstånd, förbud och förelägganden enligt byggnadsstadgan och
hälsovårdsstadgan, eller enligt särskilda byggnads- och hälsovårdsordningar, vårdsmål.
utgöra i en mängd fall föremål för besvär. Om alla nu ifrågavarande mål
lärer gälla, hvad i det underdåniga betänkandet yttras om byggnadsinålen,

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 II afl. 4

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

att de ganska djupt ingripa i enskilda rättsförhållanden och från en annan
sida sedt kunna sägas angå de enskildas skyldigheter gent emot det allmänna.
Men det synes mig vidare obestridligt, att hithörande förhållanden äro i
författningarna så ingående reglerade, att de väl lämpa sig för rättslig
pröfning. Och då härtill kommer, att mål af nu förevarande slag, på
samma gång som de kännbart beröra den enskilde, ofta måste från det
allmännas sjmpunkt framstå såsom skäligen obetydliga, tvekar jag ej att
hänvisa dem samtliga till regeringsrättens slutliga afgörande. Jag erinrar
på samma gång, att, såsom jag förut påpekat, klagomål öfver ordningsoch
hälovårdsföreskrifter af allmännare innebörd torde böra komma under
bedömande af Kungl. Maj:t i statsrådet.

Vägmål och I det underdåniga betänkandet anföres, att vägmålen äro af blandad

° mål.98 beskaffenhet och angå än rättsfrågor än rent administrativa frågor. Men
det framhålles tillika, att frågor af båda slagen faktiskt mycket ofta förekomma
i samma mål; och detta förhållande säges kunna föranleda att, med
afvikelse från det principiellt riktiga, vägmålen i sin helhet hänvisas till
fullföljd hos blott en af de ifrågavarande högsta instanserna.

Med min uppfattning om de lämpliga gränserna mellan regeringens
och regeringsrättens behörighet är en sådan ordning för fullföljd den
enda möjliga. Måhända kan det ock sägas, att en väsentlig artskillnad
icke består emellan, exempelvis, frågor om fördelning af skyldigheten
att underhålla allmänna vägar och frågor om sådana vägars anläggning,
indragning eller förändring — i betänkandet anförda såsom hvar i sitt hänseende
typiska. Äfven pröfning af sistnämnda frågor torde kunna anses
innefatta en rättstillämpning, då ju lagen angifver, under hvilka förutsättningar
den ena eller andra åtgärden bör vidtagas. Enligt sakens natur
måste väl härvid en vidsträckt diskretion vara myndigheten förbehållen,
men äfven vid vägunderhållets fördelning är hänsyn att taga till en mängd
omständigheter, hvilkas betydelse torde kunna uppskattas blott efter skälig,
hetsgrunder.

Hvad enligt min mening måste göra det synnerligen önskvärd!, att
pröfningen af vägmål uppdrages åt regeringsrätten, är deras ofta vidlyftiga
och invecklade beskaffenhet. De äro ock, såsom tabellerna utvisa, ganska
talrika. Då man har till syfte att minska regeringens arbete genom att
befria den från afgörande! af vissa besvärsmål, måste alltså en öfverflyttning
af nu ifrågavarande mål framstå såsom för ändamålet i särskild grad
lämplig. Riksdagen har ock omnämnt vägmål, utan undantag, bland
exemplen på de mål, hvilka synts Riksdagen böra handläggas af den
administrativa högsta domstolen.

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 11.

En omständighet, som ej får förbises, är ock, att en öfverflyttning
af vägmålen till regeringsrätten skall undanröja det kanske väsentligaste
hindret för en annan administrativ reform: den af löneregleringskommittén
föreslagna indragningen af mellaninstansen för dessa mål. Härom torde
jag få tillfälle att i det följande något vidare orda.

Mången vill kanske anse, att frågan om t. ex. sträckningen af allmän
väg kan för en hel landsända vara af den vikt, att den styrande makten
bör därom bestämma. Häremot kan invändas, att nu gällande ordning
för ifrågavarande ärendens pröfning synes hvila pa en i viss mån annan
uppfattning. Pröfningen är nämligen anförtrodd åt lokal myndighet utan
att det ansetts nödigt föreskrifva, att dess beslut skall underställas regeringen.
Å andra sidan är dock tillika att märka, hurusom för utförande af
viktigare vägföretag statsbidrag i regeln erfordras och Kungl. Maj:t af
sådan anledning beredes tillfälle att i viss mån bestämma om dylika företag.

Jag tillåter mig slutligen erinra att, enligt hvad i det underdåniga
betänkandet upplyses, de preussiska förvaltningsdomstolarna handlägga
frågor, huruvida en väg skall tagas i anspråk för allmän samfärdsel eller
skall förlora egenskapen af allmän väg.

Om sålunda vägmålen i allmänhet hänvisas till regeringsrätten, torde
det ej vara lämpligt att göra undantag för frågor om beviljande af särskilt
tillstånd, såsom att uppföra byggnad på visst mindre afstånd från
vägens kant eller att uppsätta grind.

Hvad nu yttrats om vägmålen gäller väsentligen äfven mål om flottning.

I det underdåniga betänkandet framhålles, hurusom vissa anspråk Mål om utpå
utbetalning af statsmedel kunna, därest de icke i administrativ väg “3/
vunnit Kungl. Maj:ts bifall, göras gällande i vanlig rättegång. Hit höra
anspråk på ersättning för olycksfall i arbete, för skada i följd af järnvägs
drift — öfver hufvud taget anspråk, som härledas från något rättsförhållande
af privat natur mellan staten och den enskilde. Att för
sådana anspråk stänga domstolsvägen lärer ej kunna ifrågasättas. Men
det skulle åter icke väl öfverensstämma ined regeringsrättens ställning,
att dess afgörande komme under allmän domstols pröfning. Antingen
böra alltså i mål, hvarom nu är fråga, besvär öfver den underordnade förvaltningsmyndighetens
beslut liksom hittills afgöras af Kungl. Maj:t i
statsrådet eller må rätten till fullföljd bortfalla. Då det ej synes lämpligt
att afstånga den enskilde från möjligheten att få underordnad myndighets
beslut i dylikt mål pröfvadt'' i administrativ ordning, innan han
såsom sista utväg tillgriper rättegång, torde någon ändring i nu gällande
regler icke böra vidtagas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Mål om aflöningsförmåner och reseersättning af statsmedel eller om
pensionsafgifter och pensionsrätt, enligt gällande föreskrifter, finnas i den uti
betänkandet föreslagna lagen om regeringsrätten upptagna bland sådana,
som höra till regeringsrättens slutliga afgörande. Otvifvelaktigt påkalla ock
dessa mål en rättslig behandling. Emellertid göra sig här i viss mån samma
-hänsyn gällande som nyss nämnts i fråga om åtskilliga andra mot statskassan
riktade anspråk. Exempel saknas nämligen ej därpå, att de allmänna
domstolarna ansett sig oförhindrade pröfva talan om lön eller pension,
ehuru denna redan blifvit af Kungl. Maj:t i statsrådet ogillad. Vill
man ansluta sig till lagförslaget uti ifrågavarande afseende, lärer förty, i
öfverensstämmelse med hvad förut är sagdt, böra meddelas sådana stadganden,
att mål af nu berörda art icke vidare komma att upptagas af de
allmänna domstolarna. En dylik ändring i gällande rätt torde ock vara välgrundad.
De anspråk på lön eller dylika förmåner, hvilka tillkomma statstjänaren,
äro icke att bedöma efter några som helst privaträttsliga regler;
de hafva sin grund i det genom tjänsteanställningen uppkomna publika
rättsförhållandet och hämta därifrån sitt innehåll. Det synes då äfven
naturligt, att de må göras gällande allenast i administrativ process; och en
sådan uppfattning ligger utan tvifvel till grund för stadgandet i 10 kap. 26 §
rättegångsbalken, att de mål, som någons ämbete och tjänst röra, pröfves
och dömes af dem, som Konungen vård och inseende däröfver betrott
häfver. Enligt min mening kunde för anspråk, hvarom nu är fråga, en
särskild instansordning lämpligen inrättas efter ungefärligen följande regler.
Vederbörande verks eller inrättnings beslut får icke af den missnöjde öfverklagas,
men han äger efter stämning å verket eller inrättningen utföra sin
talan vid kammarrätten; besvär öfver dess beslut pröfvas af regeringsrätten.
Ett lagförslag i sådan riktning torde jag framdeles få underställa Eders
Kungl. Maj:ts pröfning.

Det har inträffat, att hos Kungl. Maj:t genom besvär fullföljes ansökan,
som utan stöd i aftal eller författning gjorts hos lägre förvaltningsmyndighet.
Tabellerna upptaga sålunda mål, anhängiggjordt hos medicinal-''
styrelsen, om rätt att i enskild byggnad inleda vatten från hospitals
vattenledning. Uppenbart synes vara, att regeringsrätten ej bör hafva att
skaffa med dylika frågor. En annan stundom förekommande besvärsanledning
är, att förvaltande verk ej godkänt entreprenadanbud eller annat
erbjudande att ingå aftal. Jämväl sådana mål torde böra komma under
bedömande af Kungl. Maj:t i statsrådet.

Om jag tillägger, att mål angående sökt fastställelse å menighets
beslut böra, på sätt ock i det underdåniga betänkandet är framhållet,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

afgöras af Kungl. Maj:t i statsrådet, torde jag hafva särskilt omnämnt
hvarje'' mer betydande grupp af besvärsmål, hvilken synes mig ägnad att
fortfarande tillhöra regeringens pröfning. Jag har äfven redogjort för de
viktigaste slagen af sådana mål, som jag, i motsats till betänkandets författare,
anser kunna och böra öfverflyttas från regeringen till slutligt afgörande
hos regeringsrätten.

Det lärer nu åligga mig att undersöka, huru de till sitt innehåll Speciell
sålunda antydda kompetensreglerna böra i lagtext uttryckas. Att de icke ^ evne,[^
kunna inrymmas i regeringsformen, utan böra upptagas i en särskild lag, rationen.
hvartill regeringsformen hänvisar, ligger i öppen dag.

Det första spörsmål, som härvid framställer sig, är, hvilka mål skola Olika sätt:
i enumerationen afses — de, som tillhöra regeringsrättens afgörande, eller {^kstälde,
hvilkas pröfning sker hos Kungl. Maj:t i statsrådet. laude.

I det förslag till stadga för regeringsrätten, hvilket år 1856 framlades
af Kungl. Maj:t för Rikets Ständer, var, i öfverensstämmelse med det
då hvilande grundlagsförslaget i ämnet, regeringsrättens kompetens förutsatt
såsom regel, och de undantagsfall, som borde komma under regeringens
bedömande, voro i blott fem punkter angifna. Min i anslutning till tabellerna
lämnade redogörelse torde ock väcka den föreställning, att genom
en dylik enumeration tyngande vidlyftighet skulle bäst kunna undvikas,
öfverskådlighet och reda vinnas. De mål, hvilka fortfarande böra hemfalla
under regeringens pröfning, kunde synas ägnade att sammanföras
under några få allmänna rubriker; regeringsrättens behörighet omfattar
däremot en mångfald olikartade mål, såsom redan framgår af den i det
underdåniga betänkandet gjorda uppräkningen, hvilken dock ingalunda
gör anspråk på fullständighet.

Vid närmare öfvervägande torde det dock finnas vara rådligast och
tryggast att låta enumerationen afse de till regeringsrätten hänförliga
målen. Att med den otvetydighet och klarhet, som ett lagbud bör äga,
affatta de allmänna regler, hvilka jag angifvit såsom norrngifvande för
regeringens kompetens, lärer nämligen icke vara möjligt. Väljer man åter
att uppräkna de grupper af mål, som böra pröfvas af regeringsrätten,
möta väl äfven på denna väg stora svårigheter, men de flesta af dessa
grupper äro dock redan nu definierade i de för förvaltningsmyndigheter
gällande instruktioner med flera författningar, hvilka sålunda erbjuda god
ledning. Vidare måste man räkna med möjligheten, att vid enumeralionens
verkställande förbisetts något eller några af alla de olika slag utaf administrativa
besvärsmål, hvartill mängden af gällande lagar och författningar
kan gifva upphof, liksom ej heller får förglömmas, att lagstiftningen allt -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

jämt skall skapa nya fall. Anser man önskligt, att dessa förbisedda eller
nya fall komma under bedömande af Kungl. Maj:t i statsrådet, bör enumerationen
gälla de mål, som upptagas af regeringsrätten, och tvärtom. Att
ur denna synpunkt ett uppräknande af de till regeringsrätten hånförliga
målen är att föredraga, kan ej vara tvifvelaktigt. Med den vidsträckta
rätt till talans fullföljd, som i vårt land är medgifven, kunna nämligen
hos Kungl. Maj:t anföras besvär i de mest olikartade ämnen, hvilka snarare
bort genom ansökan omedelbart bringas under Kungl. Maj:ts pröfning ock
som hos en administrativ domstol icke kunna erhålla annat än en "blott
formell behandling. Det kan sålunda befaras, att en regel, som läte hvarje
i lagen ej särskild! omnämndt mål bedömas af regeringsrätten, understundom
kunde leda därhän, att regeringsrätten komme att behandla mål, hvilka
enligt sakens natur bort, såsom hittills, afgöras af regeringen. Och en
befogenhet för regeringsrätten att i dylika, i lagen ej uppräknade fall
hänskjuta målet till afgörande hos Kungl. Maj:t i statsrådet synes icke
kunna medgifvas, därest man ej vill uppgifva fördelarna af fasta behörighetsgränser.
Om däremot lagens tystnad kommer att till regeringen föra
något mål, som på grund af sin beskaffenhet är ägnadt att bedömas af den
administrativa domstolen, erbjuder regeringens otvifvelaktiga rätt att infordra
domstolens utlåtande ett godt medel att minska den oegentlighet,
hvartill kompetensreglerna sålunda gifvit anledning. I sådan händelse blifva
utsikterna för en god pröfning åtminstone ej ringare än enligt nuvarande
ordning.

Enligt min mening bör alltså lagen om regeringsrätten innefatta en
"måCtilliö- uppräkning af de mål, som falla inom området för regeringsrättens berinn<srättcn
llöriohet- Eör att såvidt möjligt göra den vidlyftiga uppräkningen öfverrmg^a
cn. g^thg, torde malen böra sammanföras i vissa hufvudgrupper. Att härvid
följa ärendenas fördelning enligt gällande departementalstadga synes dock
ej lämpligt. Grupperingen lärer böra verkställas efter målens ''inre samhörighet.

\iksda

mannaval mål om riksdagsmannaval, om afsägelse af riksdagsmannauppdrag och om
m- fl- val till ombud vid kyrkomöte, hvilka nu afgöras i högsta domstolen,böra
af regeringsrätten pröfvas, äfvensom att detta bör utsägas i riksdagsordningen
och förordningen om allmänt kyrkomöte. Då det likvisst synes
önskvärdt att lagen om regeringsrätten fullständigt angifver dess kompetens,
torde ifrågavarande mål böra upptagas jämväl i enumerationen, som
lämpligen kan med dem begynnas.

Enumerationen
bör afse

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

I sammanhang med dessa mål torde i lagen böra nämnas mål om
annat val till befattning eller uppdrag, om val för upprättande af förslag
därtill och om den valdes afsägelse. Denna rubrik skulle omfatta de fall
af tjänstetillsättning och af förslag till tjänst, hvilka, enligt hvad jag förut
antydt, böra pröfvas af regeringsrätten; vidare val till kommunala befattningar,
afsägelse!'' däraf, val af hufvudman och styrelseledamöter i sparbank,
och så vidare. Det lärer ej möta svårighet att skilja mellan ett
val, sådant som här afses, och en omröstning inom kollegial myndighet.

Härefter torde kunna till en grupp sammanföras mål, som angå
antingen kommunala och därmed likartade beslut eller frågor om byggnader,
som skola underhållas af menigheterna, och fattigvårdsfrågor —
ämnen, hvilka regelmässigt äro föremål för dylika beslut. I lagen synas
dessa beslut böra angifvas såsom beslut af landsting eller af kommun,
'' annan menighet eller deras representationer. Under regeringsrättens bedömande
skulle således föras, bland annat, beslut af municipalfullmäktige,
vägstämma, allmänningsdelägare och allmänningsstyrelse.

Jag har förut nämnt, att jag, lika med det underdåniga betänkandets
författare, anser besvärsmål rörande sökt fastställelse å menighets beslut böra
pröfvas af Kungl. Maj:t i statsrådet. I betänkandet äro de kommunala mål,
hvilka i motsats härtill böra komma under regeringsrättens bedömande, rubricerade
såsom angående ’den lagliga giltigheten’ af meddeladt beslut.
Ett sådant uttryckssätt kan vara berättigadt, när man, såsom i betänkandet,
endast åsyftar kommuns eller landstings beslut, hvilka få öfverldagas allenast
på vissa i författningarna angifna grunder. Men då regeringsrättens
kompetens skall utsträckas till andra menighetsbeslut, beträffande hvilka
besvärsrätten ej är sålunda begränsad, t. ex. beslut af vägstämma, kunde
det med skäl anses tvifvelaktigt, hvad som borde förstås med beslutets
lagliga giltighet. Det synes ej heller möjligt att genom en annan formulering
direkt angifva, hvilka mål rörande menighetsbeslut böra, i motsats
till målen om sökt fastställelse därå, tillhöra regeringsrättens afgörande.
Man torde därför böra välja den utväg att i enumerationen helt allmänt
upptaga mål angående ifrågavarande beslut och i en tilläggsbestämmelse
göra undantag för det fall, att besvären röra sökt fastställelse. Då emellertid
fastställelse ofta måste vägras af skäl, som utgör giltig anledning till
besvär och således regelmässigt pröfvas af regeringsrätten, t. ex. att beslutet
strider med allmän lag eller författning eller annorledes öfverskrider
deras befogenhet, som fattat det, synes för upprätthållandet af rättstillämpningens
enhet nödigt föreskrifva, att regeringsrätten skall afgifva utlåtande
i målet. För det fall, som någon enstaka gång inträffar, att i samma mål

2. Mål om
menighets
beslut.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 11.

3. Mål om
menighets
sammankallande.

4. Mål om
aflöningsförmåner.

är fråga både om besvär öfver beslutet och om — hos underordnad myndighet
sökt — fastställelse därå, torde äfven böra gälla, att regeringsrätten
skall med eget utlåtande öfverlämna målet i dess helhet till Kungl Maj:t
i statsrådet.

Det framhålles i det underdåniga betänkandet, att kommunala besvärsmål
rörande skolväsendets ordnande intaga en särställning på grund
af den tillsynsrätt, som domkapitlet äger. Med begagnande af denna rätt
företager domkapitlet ej sällan en pröfning, som går utöfver eller på sidan
af de hos domkapitlet anförda besvär. Lämpligen torde dessa mål behandlas
på samma sätt som de, i hvilka fråga är om sökt fastställelse å
menighets beslut.

Besvärsmål om allmän byggnad, som skall af menighet underhållas,
och om fattigvården äro i månget fall vanliga kommunala mål, och så
till vida har om deras bedömande redan blifvit taladt. Särskildt må här
framhållas, att mål om uppförande af skolhus ofta torde röra folkskoleundervisningens
ordnande, och att beslut om fattigvårdssainhälles indelning
i rotar och om tillsättande af särskild nämnd för pröfning af beslut om
vägrad fattigvård skola underställas Kungl. Maj:ts befallningshafvande. I
öfrigt är här fråga om, exempelvis, nämnda myndighets föreläggande att
bygga och inreda tingshus eller att vidtaga vissa anordningar vid fattigvårdsinrättning.
Någon ändring åsyftas ej beträffande talans fullföljd i de
fattigvårdsmål, hvilka för närvarande afgöras af kammarrätten såsom sista
instans.

I detta sammanhang torde jag få göra en allmän anmärkning beträffande
enumerationens verkställande. Jag afser det förhållande, att,
såsom nyss är antydt i fråga om vissa byggnads- och fattigvårdsmål,
samma mål kan blifva att hänföra under flera af de i enumerationen
använda rubriker. Den oegentlighet, som möjligen kan anses ligga häri,
torde ej vara ägnad att förvilla. Att undvika den skulle ej vara möjligt
utan besvärliga och tyngande omskrifningar.

Såsom en särskild grupp torde i enumerationen böra upptagas mål
om sammankallande af menighet eller dess representation.

Mål„ om aflöningsförmåner synas kunna sammanställas med pensionsmålen.
Åt förstnämnda slag af mål lärer härvid kunna gifvas så omfattande
rubrik, att därunder falla icke blott mot statskassan riktade anspråk
utan ock andra af förvaltningsmyndigheterna handlagda tvister om
löneförmåner. De viktigaste sådana tvister torde vara de, hvilka uppkomma
emellan församling eller enskilda hennes medlemmar samt församlingens
prästerskap, kyrkobetjäning eller folkskolelärare och angå frågan, huru
och till hvad belopp de senares löningsrättigheter skola enligt lag, fast -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

ställda löneregleringar eller särskilda öfverenskommelser utgöras. Väl
föreslås af löneregleringskommittén att, med upphörande af den beslutanderätt,
hvilken hittills tillkommit administrativa myndigheter, såväl nämnda
tvister som tvister om tydning och tillämpning af gällande bestämmelser
om barnmorskors löneförmåner måtte öfverlämnas till de allmänna domstolarna.
Men kommittén framhåller tillika att, om en regeringsrätt komme
till stånd, dessa mål måhända borde behandlas af regeringsrätten i sista
instans. Och i öfverensstämmelse med hvad jag förut yttrat om statstjänares
anspråk på aflöningsförmåner håller jag före, att ifrågavarande
mål fortfarande böra handläggas i administrativprocessens former.

Att under aflöningsförmåner inbegripes provision, anmärknings- och
aktoratsarfvode, ersättning för viss förrättning eller visst uppdrag, bostadsförmån,
hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning med mera dylikt,
synes böra särskildt utsägas. Likaså måste angifvas, att fråga är allenast
om sådana förmåner, som skola utgå enligt gällande föreskrifter eller
öfverenskommelser. Ett förbehåll därom får dock tydligen ej så förstås,
att regeringsrättens kompetens skulle vara utesluten, så snart skålighetspröfning
kan äga rum. Förbehållet måste anses uppfylldt i hvarje
fall, då arfvode eller annan förmån författningsenligt skall utgå, äfven om
beloppet kan af myndighet fritt bestämmas. Till regeringsrättens afgörande
skulle alltså höra, exempelvis, frågor ej blott om häradsskrifvares eller
kronofogdes utan jämväl om landskamrerares eller landträntmästares rätt
till provision för uppbörd af enskilda inrättningars afgifter likasom äfven
mål om arfvode till ombud för tillsyn öfver brännvinsbolags verksamhet.

Och om, på sätt i betänkandet föreslås och äfven jag finner lämpligt,
tvister emellan landtmätare och deras vikarier eller medhjälpare om lön
och arfvode öfverflyttas från högsta domstolen till regeringsrätten, torde
äfven dessa tvister innefattas under den allmänna rubriken ''mål om aflöningsför
måner’. Att däremot tvister om landtmätares arfvodesräkningar
icke beröras af nu föreslagna bestämmelse, följer däraf, att dessa mål
enligt gällande lag skola anhängiggöras genom stämning till domstol.

Pensionsmålen torde, i anslutning till ordalag, som i gällande reglementen
brukas, kunna rubriceras såsom mål om delaktighet i eller afgifter
till pensionsinrättning och om pensionsrätt. Det synes ock böra uttryckligen
angifvas, att med pensionsinrättning är att likställa annan sådan allmän
anstalt eller kassa och med pension annan dylik förmån. Jag nämner
som exempel understöd från småskolelärares in. fl. ålderdomsunderstödsanstalt.

Mål om resekostnads- och traktainentsersättning torde böra nämnas sär- Mål om reseskildt,
då ju påstående därom kan väckas af sådan anledning, att det ej gärna

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 [luft. 5 ersättning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

kan sägas afse godtgörelse för viss förrättning eller visst uppdrag eller
eljest angå aflöningsförmåner.

Mål om an- Dessutom lärer böra tilläggas en allmän rubrik för mål om annan

naningS<af'' ersättning af statsmedel, enligt därom gällande föreskrifter. Det förslag
statsmedel, till lag om regeringsrätten, som innehålles i det underdåniga betänkandet,
upptager två hithörande slag af mål, nämligen mål om godtgörelse af statsmedel
för understöd åt sjöfolk och nödställda svenska undersåtar samt mål
om ersättning af statsmedel för kreatur, som nedslaktats i följd af smittosam
sjukdom. Men rubriken torde vidare få betydelse särskildt såsom ett
komplement till bestämmelsen om aflöningsförmåner. I fall, där det måhända
kan synas ovisst, huruvida ett yrkande afser sådana förmåner, skall
det ofta vara otvifvelaktigt, att frågan dock gäller ersättning af statsmedel.
Exempelvis kunna nämnas mål, där anspråk framställts af kronofogde
eller länsman om ersättning för telefonafgifter enligt kungörelsen
den 17 juni 1904.

Jag har förut framhållit, hurusom det måste anses i viss mån olämpligt,
att mål, hvilka pröfvats af regeringsrätten, därefter blifva anhängiggjorda
vid de allmänna domstolarna., Hvad angår nyss berörda ersättningsmål,
synes man genom utmärkandet af att målet skall röra tillämpning
af författningar, som reglera frågor om ersättning just af statsmedel,
hafva för åtminstone de flesta fall förebyggt en dylik mindre god ordning
för anspråkens bedömande. Det är sålunda klart, att ett ersättningsyrkande,
som väl är riktadt mot kronan, men stödjer sig på vanliga privatsrättsliga
grunder, t. ex. på bestämmelserna i lagen om köp och byte af
lös egendom, icke blifver att hänföra under ifrågavarande rubrik ef enumerationen.

Det må tillåtas mig påpeka, att den behörighetsregel i fråga om
ersättningsanspråk, hvilken jag nu förordat, synes ganska nära öfverensstämma
med motsvarande föreskrift i 1856 års förslag till stadga för
regeringsrätten. Från dennas pröfning och afgörande undantogos enligt
nämnda förslag besvär angående ''annan utbetalning af statsmedel än sådan
som på grund af gällande författning påyrkas’.
om Den i det underdåniga betänkandet föreslagna lagen om regerings a

s i rag. rätten Upptager bland de typiska exemplen på mål, hvilka höra af regeringsrätten
slutligen afgöras, sådana som angå statsbidrag till sjukkassor eller
till folkskoleväsendet. Härmed likartade äro mål om understöd åt folkbibliotek,
om statsbidrag till uppfostringsanstalter för vanartade och i sedligt
afseende försummade barn, om understöd till utflyttning i följd af laga
skifte, och ännu andra. Alla mål af ifrågavarande slag torde kunna sammanfattas
under rubriken ''mål om sådant bidrag eller understöd af statsmedel,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

som statskontoret eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt gällande
författningar må bevilja eller skall pa rekvisition utbetala. När åter
Kungl. Maj:t beviljat ett understöd att utanordnas på vissa villkor, hvilkas
fullgörande myndighet har att kontrollera, synes det naturligt, att fråga,
huruvida villkoren blifvit uppfyllda, i sista hand pröfvas i statsrådet.

Nåo-ra dylika fall finnas antecknade i tabellerna.

Tullbehandlingsmålen torde kunna upptagas i samma afdelning af om

enumerationen som mål om taxering till skatt eller annan afgift (bränn- nn^ beskattvinsförsäljningsafgift)
samt mål om debitering eller indrifning af utskylder «•¥£«*
eller andra avgifter, exempelvis annuiteter å odlingslån. _ mål. F

Det lagförslag om regeringsrätten, som läses i det underdåniga betänkandet,
nämner särskildt mål om kommunmedlems skyldighet _ att till
kommunens gemensamma utgifter lämna bidrag. Och denna rubrik torde
äfven med de af mig i öfrigt förordade bestämmelser blifva erforderlig.

Väl synas ifrågavarande mål i regeln antingen hafva karaktären af vanliga
kommunala besvärsmål eller ock lalla under nyss angifna, omfattande beteckning
för debiterings- och exekutionsmål. Men fråga om kommunmedlems
bidragsplikt kan jämväl uppkomma i annan ordning och bör
själffållet äfven då i sista instans pröfvas af regeringsrätten.

Till nu förevarande grupp af mål böra ock föras anmärknings- eller
redogörelsemål, reskontreringsmål samt mål om afkortning och afskrifning,
ordinarie såväl som extra ordinarie. Vidare höra hit mål om restitution
af utskylder, böter eller andra allmänna medel t. ex. erlagd tull
samt redovisningsmål af det slag, som nämnes i § 1 mom. 15 af den för
kammarrätten gällande instruktion. Sistberörda mal torde, med afseende
å ordalagen i landshöfdinginstruktionen § 31 mom. 18 och nådiga cirkuläret
den 19 december 1902, kunna sägas angå förvaltning af eller redovisning
för kyrkors, prästerskapets, undervisningsverks eller fromma stiftelsers
inkomster eller ägodelar. Tabellerna upptaga sadana mål, fullföljda
i ecklesiastikdepartementet från kammarrätten, kammarkollegium och Kungl.

Maj:ts befallningshafvande.

Om besvär anföras öfver statskontorets beslut rörande fördelning af
brännvinsförsäljningsmedel eller skogsvårdsafgifter, bör pröfningen af besvären
tillhöra regeringsrätten. Likaså maste fördelning till återbetalning
af lån från odlingslånefonden — hvarom besvär anförts hos Kungl. Maj:t
under den tid, tabellerna omfatta —, anses höra i sista instans ankomma
på regeringsrättens afgörande. Nu berörda mål synas kunna uppräknas i
sammanhang med förut nämnda beskattnings- och räkenskapsmål.

1 afseende på talans fullföljd emot kammarrättens utslag i de säkerligen
mycket sällsynta mål, hvarom förmäles i § 1 mom. 8 af instruktionen

6, Mål om
grundskatter.

7. Jordeboksmål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

för kammarrätten och som angå vissa Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
förordnanden, gäller hvad i allmänna lagen finnes föreskrifvet för sökande
af ändring i hofrätts dom. Jag vill nu visserligen icke förneka, att på
sätt kammarrätten i sitt utlåtande öfver löneregleringskommitténs betänkande
framhållit, högsta domstolens befattning med dessa mål lämpligen
må kunna upphöra, ej heller att regeringsrätten må vara närmare°än
regeringen att handlägga dem i sista instans. Då de emellertid torde
vara af samma natur som de redan nämnda debiterings- och indrifnincrsmålen,
lära de, efter en eventuell öfverflyttning, utan vidare blifva hänförliga
till de mål, som skola upptagas af regeringsrätten.

Mål. om debetsedelslösen (instruktionen § 1 mom. 9) lära ej äsra
den praktiska betydelse, att de behöfva upptagas i enumerationen.

Härefter kunna i enumerationen lämpligen följa de mål, Indika röra
jorden åliggande skatter och besvär eller eljest angå rättsförhållanden med
afseende å fastigheter. I allmänhet finnas dessa mål upptagna i den för
kammarkollegium gällande instruktion, och jag torde i min följande framställning
få betjäna mig af hänvisningar till densamma.

Främst synas böra nämnas skattläggningsmål samt öfriga mål om
grundskatter och därmed jämförliga utskylder (frälseränta, landgille, land8kyld,
kyrkotionde). Härmed sammanhänga mål om markegångsprisen.
Väl är det sant, att nu berörda mål icke ofta förekomma örfil att de med
åren måste blifva allt sällsyntare. Men de kunna dock ännu en tid framåt
äga betydelse och äro otvifvelaktigt af beskaffenhet att böra pröfvas af
regeringsrätten. Tabellerna upptaga ock åtskilliga hithörande mål, fullföljda
från kammarkollegium genom besvär i finansdepartementet. Hvad särskildt
angår skattläggning, kan sådan äfven framgent ifrågakomma för bestämmande
af skatteköpeskilling, när denna bör uträknas efter räntan eller
då Kungl. Maj:t föreskrift, att afgäld skall bestämmas af skattläg"-ningsmän.

Jordeboksmålen, hvarom talas i § 4 mom. 1 af instruktionen, torde
kunna, med större fullständighet än där skett, angifvas såsom mål om
fastställande af jordebok, om upptagande i eller uteslutande ur jordebok
af fastighet eller särskild anteckning samt om ändring i förhållande,
hvarom uppgift finnes i jordebok införd. Härunder falla äfven de i
instruktionen ej nämnda mål om ändring i fastighets nummer eller jordnatur.

Instruktionens § 3 mom. 3 bemyndigar kammarkollegium att pröfva
och afgöra frågor om de uti instruktionen eljest ej nämnda förmåner,
rättigheter och skyldigheter, som åtfölja hemman, jord och lägenheter på

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 11.

grund af deras särskilda natur och egenskap samt icke äro af beskaffenhet
att tillhöra domstol eller böra underställas Kungl. Maj:ts pröfning. En
dylik supplerande behörighetsregel torde ock i fråga om regeringsrätten
böra gifvas och synes kunna i enumerationen inpassas närmast efter
rubriken för jordeboksmålen.

Likasom mål angående grundskatterna ännu förefinnas, så uppkomma 8. Mål om
ock allt fortfarande mål, hvilka äro att bedöma enligt författningar rö- liggande
rande det bortdöende indelningsverket. Tabellerna upptaga sålunda mål besvär.
om disposition af roteringskassa, om rekrytering, om indelt soldats rätt
till afsked, och så vidare. Samtliga dessa mål torde kunna inrymmas
under rubriken mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter
samt öfriga mål rörande indelnings- och roteringsvcrket.

I sammanhang härmed synas böra uppräknas mål, hvilka, i likhet med
de nyssnämnda, angå jorden påhvilande extra ordinarie skyldigheter och
besvär.

Mål rörande lotsningsskyldigheten torde lämpligen angifvas med de
uti instruktionen § 3 mom. 1 d) nyttjade ordalag. Dock lärer böra
utmärkas, att regeringsrättens behörighet omfattar äfven frågor rörande
lotsningspliktiga lägenheter och om utbyten af boningsplatser för lotsar.

Däremot synes det utan vidare vara klart, att under mål om lotshemmans
''förmåner och friheter samt skyldigheter’ är att hänföra jämväl ett mål om
sådan ersättning, som — enligt § 4 mom. 3 i förordningen angående lotshemman
in. m. den 9 juli 1862 — bör tillerkännas skatteägaren, i händelse
värdet af de lotsen tilldelade förmåner öfverskjuter värdet af lotshemmansfriheterna.

För betecknande af målen om väghållningsbesvärets utgörande synas
uttrycken i § 3 mom. 2 d) kunna med allenast någon jämkning användas.
Grindmålen, hvarom förmäles i § 4 mom. 2 e), torde böra särskildt nämnas;
likaså mål om rätt att hafva byggnad utmed väg.

Mål, hvilka röra gästgifverihållningen och skjuts väsendet, omtalas i § 3
mom. 2 e) och f). Då gästgifverihållningen numera utgör blott en särskild
prestation för skjutsväsendet, torde rubriken ''mål rörande skjutsväsendet’ vara
tillräckligt vid för att omfatta samtliga ifrågavarande mål. Blefve gästgifverihållningen
särskildt nämnd, kunde måhända häraf föranledas den icke afsedda
tolkning, att mål om indragning af eller inskränkning i gästgifvares
utskänkningsrättigheter skulle tillhöra regeringsrättens pröfning.

Det torde finnas naturligt, att jämte nyss omförinälda kommunikationsmål
upptagas mål om flott- och farleder och att till samma grupp
jämväl hänföras mål om strömrensningar och om samfälld tångtäkt [instruktionen
§ 4 mom. 2 b), c) och f)].

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

9. Mål om Till en grupp torde kunna sammanställas mål, däri fråga är om

till lord, som rättigheter till jord, som ej tillhör enskild. Jag åsyftar här förnämligast
ej tillhör sådana mål, som finnas upptagna uti instruktionens § 5, mom. 6 samt de
enskild. fyra fresta punkterna af mom. 5, och har i fråga om lagtextens affattning
allenast några anmärkningar att göra.

o o O O

Aborättsmålen synes böra gifvas en så vidsträckt rubrik, att därunder
falla icke blott mål om stadgad åborätt enligt nådiga brefvet den 5 februari
1808, utan äfven mål om besittningsrätt till kyrkohemman, hospitalshemman
samt Huitfeldtska stipendieinrättningens hemman och om så kallade perpetuel^
arrenden. Mål om optionsrätt till arrende lärer böra nämnas särskildt,
så att därunder innefattas äfven mål rörande annat arrende än sådant, som
omtalas i mom. 5 d), t. ex. arrende af kronans jordbruksdomän. Att åter
fastställande af arrendevillkor hänföres till regeringsrätten när fråga är
om prästerskapet och kyrkor anslagen jord, men icke när arrendet gäller
en domän, torde finnas naturligt, om man erinrar sig de privata intressen
(löningstagarens), som i förra fallet kräfva beaktande.

De i mom. 6 berörda mål, som äro att föra inom regeringsrättens
behörighetsområde, synas lämpligen kunna sägas angå åtnjutande af de rättigheter,
hvilka i afseende å de till innehafvare af vissa ämbeten och tjänster
eller till kyrkor och fromma stiftelser anslagna hemmans disponerande
och besittning må vara vederbörande förunnade. Det är klart, att härunder
icke inbegripas sådana mål som, exempelvis, mål om fastställande af
hushållningsplan för boställsskog eller om bestämmande af den andel i
behållna skogsafkastningen, som af domänstyrelsen må tilläggas boställshafvaren.
Exempel på stadgandets tillämpning skall man däremot finna,
när fråga är om innebörden af gällande hushållningsplan eller då tvist
föreligger, huruvida innehafvare af ecklesiastikt boställe äger, jämlikt upplåtelsebref
eller på annan grund, fri dispositionsrätt öfver skogen. Det
synes, att gränsen mellan ifrågavarande mål och målen om aflöningsförmåner
ofta torde vara svår att uppdraga.

10. Mål om Efter det sålunda uppräknats mål angående rättigheter till jord, som

Sjc<mtemP ej tillhör enskild, torde i enumerationen lämpligen följa mål om upplåtelse
under enskild äganderätt af sådan jord. Dessa mål, hvarom förmäles
i § 6 mom. 2—5 af instruktionen, angå skatteköp och nybygges
omförande till skatte.

11. Af sond- Det torde böra tillkomma Kungl. Maj:t i statsrådet att pröfva be ringsmål

svärsmål angående jordafsöndring, när fråga är om afsöndring från boställen

eller vissa andra publika hemman eller lägenheter, som icke besittas under
stadgad åborätt, och då följaktligen, jämlikt kungörelsen den 27 juni 1896,
vederbörande ämbetsverks tillstånd erfordras. Men man behöfver ej därför

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

anse, att äfven de fall, då det ankommer på Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att tillåta afsöndring från fastighet under enskild äganderätt eller stadgad
åborått, böra i nämnda ordning behandlas. Försåvidt den pröfning, befallningshafvanden
härvid har att anställa, rörer den kamerala frågan om
stamfastighetens förmåga att bära utskylderna, efter det mer än en femtedel
af ägovidden afsöndrats, är den uppenbarligen af annan art än den,
som, enligt ordalagen i berörda kungörelse, afser ''boställets, hemmanets
eller lägenhetens framtida nytta och förkofran’. Och när det gäller så
starka privata intressen som ägares eller åbos, synes mig frågan, huruvida
stamfastighetens jordbruk blir genom afsöndringen märkligen försvagadt
— hvartill Kungl. Maj:ts befallningshafvande jämlikt lag den 31 augusti
1907 har att i de norra länen taga hänsyn — lämpligen böra pröfvas af
den administrativa domstolen. Märkas bör äfven, att i visst fall, enligt lag
den 4 maj 1906, Kungl. Maj:ts befallningshafvandes tillstånd till afsöndring
ej må vägras. Att mål om fastställelse å afsöndring lämpa sig för regeringsrättens
bedömande, är gifvet. Då nu ansökan om Kungl. Maj:ts
befallningshafvandes tillstånd till afsöndring ofta göres i samband med att
fastställelse begäres, tvekar jag ej att till regeringsrätten förlägga afgörandet
af hvarje besvärsmål om afsöndring från sådan fastighet, som är enskild
tillhörig eller upplåtits under stadgad åborätt.

Mål om afgäld från afsöndrad lägenhet böra i enumerationen särskildt
nämnas. Flertalet sådana mål torde numera angå afsöndringar från
boställen eller andra publika hemman och lägenheter, men äfven för jord,
som afsöndrats från fastighet under enskild äganderätt eller stadgad åborätt,
kan afgäld blifva att fastställa jämlikt lag den 25 maj 1905; och
aflösning af afgäld, enligt lag den 19 april 1907, kan blott ifrågakomma
beträffande jord af sistnämnda natur. Besvär rörande i lagen den 25 maj
1905 föreskrifven fördelning af utskylder böra ock pröfvas af den administrativa
högsta domstolen. Och då ännu kan förekomma sådan fördelning
af mantal mellan stamhemman och afsöndrad lägenhet, hvarom äldre
afsöndringsförfattningar innehöllo bestämmelser, torde äfven mål om dylik
fördelning böra medtagas i uppräkningen.

I lag den 4 maj 1906 föreskrifves för vissa fall pröfning, huruvida
fastighet är af beskaffenhet att den må förvärfvas af bolag eller förening.
Såsom i det underdåniga betänkandet anmärkes, lärer denna pröfning vara
af rättslig natur; och detsamma torde gälla om den pröfning, Kungl. Maj:ts
befallningshafvande har att anställa, när jämlikt lag den 16 juni 1905
tillstånd sökes till ägostyckning. Mål härom synas i enumerationen kunna
nämnas i samband med afsöndringsmålen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

Jag lärer i detta sammanhang böra erinra, att enligt löneregleringskommitténs
förslag (II sid. 63—65) klagan icke får föras öfver kammarkollegiets
beslut i besvärsmål, hvilka, efter samma förslag, handläggas af
kollegium såsom andra instans. Vinner den sålunda föreslagna ordningen
Eders Kungl. Maj:ts gillande, blifva de flesta af de rubriker öfverflödiga,
hvilka, enligt hvad jag nu yttrat, borde i lagen om regeringsrätten upptagas
för mål om rättigheter till jord som ej tillhör enskild, om upplåtelse
under enskild äganderätt af sådan jord samt om afsöndring. Och
äfven för mål om markegångsprisen skulle, jämlikt berörda förslag, kammarkollegium
blifva högsta instans.

Instruktionen för kammarkollegium upptager åtskilliga mål, hvilka
icke hittills af mig omnämnts och som jag ej heller anser böra uppräknas
i lagen om regeringsrätten. I vissa hithörande mål torde besvär numera
vara ytterst sällsynta. Sålunda lärer fråga om öde hemmans och lägenheters
upptagande näppeligen vidare förekomma under andra förhållanden,
än att tvist i ämnet tillhör allmän domstols pröfning. Och de i § 4
mom. 2 nämnda mål rörande jus patronatus torde, på sätt erinras i löneregleringskommittens
betänkande (II sid. 36), få anses vara öfverflyttade
till handläggning af domstol. Andra af ifrågavarande mål synas mig åter
vara af den beskaffenhet, att de böra i sista instans afgöras af Kungl.
Maj:t i statsrådet. Hvad särskildt angår sådana mål, som nu motsvara de
uti instruktionen upptagna målen om kronofjärdingsmansbesvärets utgörande,
bör, enligt min mening, regeringen pröfva frågan såväl om antalet fjärdingsman
för en eller flera socknar som angående den till fjärdingsman utsedda
personens lämplighet för befattningen. Flertalet öfriga mål angående
fjärdingsmansbestyrets utgörande äro på samma gång mål om menighets
beslut eller val och komma af sådan anledning under regeringsrättens be IT

O O O

dömande.

12. Af vitt- Afvittrings- och stors kiftesmål torde böra sättas som en grupp för

ring små. Huruvida regeringsrätten bör blifva högsta instans i skiftesmål, är

en fråga, hvartill jag torde få i det följande återkomma.

Xför ?drum(T sätt * det underdåniga betänkandet föreslås, lära från högsta

till°vissaför- domstolen kunna till regeringsrätten öfverflyttas mål om Kungl. Maj:ts
rättning, befallningshafvandes åtgärder till befordrande af landtmäteriförrättningars
fortgång och behöriga verkställighet samt om landtmätares afstångande
från rätt till nya förordnanden. Dessa mål synas lämpligen kunna sammanföras
med de mål om befallningshafvande^ förorordnande till viss förrättning,
hvilka jag i det föregående omtalat såsom ägnade att behandlas
af regeringsrätten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11,

I ett sammanhang torde böra upptagas mål om inmutning, om meddelande
af patent och om skeppsmätning samt de registreringsmål, hvilka
i den uti betänkandet föreslagna lagen om regeringsrätten angifvas höra
till dess slutliga afgörande. Enligt min mening kunna ock till regeringsrätten
lämpligen hänvisas mål om utmålsläggning samt om förändring af
fartygs namn; och gifvet är, att den i nyssnämnda lagförslag gjorda uppräkningen
af register, som där blott har exemplifierande betydelse,, nu
måste erhålla ett fullständigande tillägg. Mål om registrering af sjukkassa
skulle eljest falla utom regeringsrättens behörighet.

Stundom kan stadfästelse af reglemente äga ungefärligen samma
karaktär, som eljest tillkommer en registreringsåtgärd. Så är förhållandet
enligt lagen om sparbanker. Då stadfästelse sökes å reglemente för
sådan bank, har nämligen Kungl. Maj:ts befallningshafvande att meddela
stadfästelsen, så snart reglementet finnes öfverensstämma med sparbankslagen
samt med lag och författningar i öfrigt. Någon vidare pröfnings.rätt
tillkommer ej befallningshafvanden. Det är tydligt, att detta fall ej är
fullt analogt med, t. ex., stadfästelse af ordning för ömsesidigt försäkringsbolag,
hvars verksamhet endast afser att meddela försäkring af egendom
inom ett län. Ty enligt lagen om försäkringsrörelse har Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att pröfva ej blott bolagsordningens öfverensstämmelse
med lag och författning, utan äfven om och i hvad mån särskilda bestämmelser
därutöfver må erfordras. När man nu anser registreringsfrågor
böra hemfalla till regeringsrättens bedömande, kunde följdriktigheten synas
kräfva, att jämväl därmed likartade ärenden om stadfästelse blefve i sista
instans underkastade enahanda pröfning. Jag håller dock före att, vid
bestämmandet af kompetensreglerna för Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten,
det är af sådan vikt, att dessa regler blifva formellt enkla
och lätt öfversiktliga, att man därför kan offra något af den stränga inre
konsek verisen.

Såsom angående rent personliga förhållanden torde kunna hopföras 1!£er^^0am
mål om mantals- och kyrkoskrifning, lysning till äktenskap, skillnad i förhållantrolofning,
utfärdande af skiljebref och anteckning i kyrkobok. Sist- dennämnda
rubrik, hvilken icke återfinnes i den uti det underdåniga betänkandet
föreslagna lagen, lärer omfatta jämväl de i samma lag sårskildt
nämnda mål om utträde ur svenska kyrkan. Mål om antagande af släktnamn
höra äfven till denna grupp.

Jag torde böra anmärka, att, enligt löneregleringskommitténs förslag,
mantalsskrifningsmålen icke vidare skulle få från kammarrätten fullföljas.
Kammarrätten har ock ansett sig böra lämna förslaget i denna del utan
erinran.

Bill till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

I en grupp synas kunna upptagas mål om meddelande i särskilda
af tillstånd, förbud eller föreläggande jämlikt författningar och föremål
skrifter rörande den allmänna hälsovården samt städernas och andra samhällens
byggnads- och brandväsen. Att under den allmänna hälsovården
inbegripes fosterbarns vård, torde härvid böra angifvas.

De byggnads- och hälsovårdsmål, hvarom här är fråga, röra i allmänhet
beslut af de nämnder, åt hvilka närmaste inseendet öfver samhällets
bebyggande eller hälsovården är anförtrodt. Dock kan äfven Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, oberoende af klagan öfver sådant beslut, gifva
föreläggande, som enligt nu föreslagna bestämmelse kommer under regeringsrättens
bedömande, t. ex. föreläggande för fader att låta vaccinera
barn. A andra sidan är klart, att ifrågavarande kommunala nämnder
kunna meddela äfven beslut, som ej hafva karaktär af tillstånd, förbud
eller föreläggande, och dessa beslut blifva pröfvade af Kungl. Maj:t i statsrådet.
I sådant hänseende kan anföras byggnadsnämn<1 s beslut rörande
kvarters indelande i byggnadstomter.

17. Mål om Kyrkotukt torde kunna fattas så vidsträckt, att därunder höra jämväl

be straff-’ flertalet af de uppgifter, som tillkomma kyrkorådet enligt de tre första punkningsmål.
terna af § 22 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862. Delvis härmed sammanfallande äro frågor om uppfostran
åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn och om åtgärd, jämlikt
folkskolestadgan, mot tredskande föräldrar eller målsmän. Mål om
kyrkotukt torde alltså lämpligen upptagas tillsammans med mål om sådan
uppfostran, som nyss nämndes, och om skolpliktiga barns skiljande från
föräldrar eller målsmän.

I anslutning till målen om disciplinär bestraffning och om afstångande
från tjänstgöring synas böra nämnas de (under andra rubriker ej
hänförliga) mål om böter och viten, som böra ankomma på regeringsi’ättens
pröfning. Den viktigaste klassen af sådana mål äro de, som röra böter
enligt värnpliktslagen. Vidare höra hit mål angående böter, om hvilkas uttagande
Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger förordna jämlikt åtskilliga
andra författningar, såsom bevillnings- och mantalsskrifningsförordningarna.
Mål om böter för vanvård af nummerhäst förekomma i tabellerna. Nämnas
böra ock böter och viten för underlåtenhet att hörsamma kallelse, hvilka
kunna ådömas enligt kommunallagarna och närstående författningar, äfvensom
böter för utevaro från vissa kommunala delegationers sammanträden.
Besvärsmål angående böter för utevaro från landstings eller kommunal
representations sammankomst äro att hänföra under mål om sådan församlings
beslut. Att i de förut berörda byggnads- och hälsovårdsmålen

16. Byggnads-
och r ii
hälsovårds -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition No 11.

förbud och förelägganden kunna meddelas vid vite, är tydligt; stundom
kan ock sålunda stadgadt vite blifva i administrativ väg utdömdt.

Erinras må vidare, att kommunalnämnd äger ålägga de i särskilda
ordningsstadgar utsatta böter och viten, dock allenast för erkända öfverträdelser.
Med Kung!. Maj:ts befallningshafvandes tillsyn öfver penninginrättningar
är förknippad befogenhet att förelägga och fälla till vite;
men jag har redan förut antydt, att besvärsmål härom böra komma under
regeringens bedömande.

De mål om böter och viten, hvilka enligt det nu anförda böra i
enumerationen särskildt upptagas, torde kunna angifvas såsom mål om
bötesansvar och om föreläggande eller utdömande af annat vite än sådant,
som må stadgas vid meddelande af föreskrift eller förbud enligt författningar
rörande banker eller andra penninginrättningar.

Om besvär öfver kammarrättens utslag i mantalsskrifningsmål ej
vidare få äga rum, synes det naturligt, att kammarrätten blifver sista instans
jämväl för målen om böter enligt mantalsskrifningsförordningen.

Nu ifrågavarande afdelning af enumerationen torde ock böra upptaga
mål om häktads vård och behandling och om verkställande af straff.

Hvad angår mål om åläggande af tvångsarbete, hvilka enligt det
underdåniga betänkandet skulle öfverflyttas från högsta domstolen till regeringsrätten,
tillåter jag mig erinra, att Kungl. Maj:t den 21 juni 1907,
efter betänkandets afgifvande, tillsatt en kommitté med uppgift, bland annat,
att utarbeta förslag till den förändrade lagstiftning angående lösdrifvares
behandling, som må finnas erforderlig och lämplig. I den offentliga
diskussionen har ock framställts kraf om, att lösdrifvaremålen skola
frångå Kungl. Maj:ts befallningshafvande och ankomma på de allmänna
domstolarnas pröfning. Då kommittén således utan tvifvel lärer uppmärksamma
äfven frågan om ändring af processen i lösdrifvaremåb torde, i
afvaktan på kommitténs blifvande utredning, den nuvarande ordningen för
dessa måls pröfning i högsta instans böra tillsvidare lämnas orubbad.

Jag kan ej "heller finna tillräckliga skäl föreligga att i fråga om
mål angående återkallelse af villkorligt inedgifven frihet låta högsta domstolen
såsom sista instans ersättas af regeringsrätten.

Till sist torde böra i lagen nämnas mål om handräckning, t. ex. 18. Handför
inställelse inför kommunalnämnd eller kyrkoråd, när den ej kunnat räc$jtf8''
genom viten framtvingas.

Med nyssnämnda grupp af mål skulle alltså uppräkningen vara af-Ytterligare
slutad. Men fullt uttömmande behörighetsregler vore dock ej gifna. Jag ko™Pjt®"s''
har redan nämnt, hurusom det beträffande några i enumerationen upptagna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Besvär
jämte ansökan.

mål synes nödigt föreskrifva, att regeringsrätten under viss förutsättning
skall med eget utlåtande öfverlämna målet till afgörande hos Kungl. Maj:t
i statsrådet. Och ytterligare föreskrifter af liknande art torde erfordras.

När nämligen ett mål af viss beskaffenhet genom enumerationen
hänföres till regeringsrättens bedömande, blifver därmed intet uttryckligen
sagdt om regeringsrättens kompetens för den händelse, att i ett dylikt
mål till pröfning förekommer jämväl annat ämne än det, som i lagen upptagits
för målets karakterisering. Väl torde det vara uppenbart, att regeringsrätten
är behörig handlägga äfven ett mål af sådan mera omfattande
natur, därest det icke i något afseende faller utom ramen för de i enumerationen
angifna frågor, utan blott utgör en kombination af flera, hvart
för sig till regeringsrätten hänförliga mål. Men det låter tänka sig, att
ett mål angår ämnen, af hvilka något men ej alla uppräknas i lagen.
Och säkerligen skulle regeringsrätten, om ej annat uttryckligen stadgades,
icke hafva något att skaffa med ett dylikt mål.

Att regeringsrätten sålunda blefve helt och hållet ställd utanför besvärens
pröfning, skulle dock tydligen ej vara lämpligt. Här torde böra
gälla samma regel, som jag ansett mig kunna förorda i fråga om vissa
kommunala mål, att nämligen regeringsrätten skall afgifva utlåtande i
målet och därefter hänskjuta det till regeringens bedömande.

Svaret är härmed gifvet på den af mig förut berörda frågan om
förfarandet i det fall, att besvär rörande tillsättning af folkskoleläraretjänst
innefatta klagan öfver både skolrådets förslag och själfva valet å kyrkostämman.

Det må framhållas, hurusom nyssnämnda regel icke kan medföra
sådana olägenheter, som jag trött vara förknippade med den i det underdåniga
betänkandet föreslagna anordning. Sålunda bör genom enumerationen
vara förebyggd hvarje tvekan om, när ett hänskjutande till Kungl.
Maj:t i statsrådet skall äga rum. Och målets skilda delar komma att
underkastas en enhetlig pröfning. För öfrigt är att märka, att regeringsrätten
gifvetvis är oförhindrad förordna om klyfning af ett besvärsmål,
däri skilda frågor blifvit utan inre sammanhang hopförda. Säkerligen
skall ifrågavarande regel blott i enstaka undantagsfall behöfva tillämpas.

Att med besvär förenas ansökan om meddelande af dispens eller om
vidtagande af annan åtgärd, hvilken skulle på Kungl. Maj:ts beslut i statsrådet
ankomma, torde, på sätt ock är iakttaget i den lag om regeringsrätten,
som föreslås i det underdåniga betänkandet, icke böra föranleda,
att jämväl besvären afgöras af regeringen. Den pröfning, som en sådan
ansökan påkallar, är till sin natur fullt skild från pröfningen af besvären
och griper ej in på området för denna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Annat kunde förhållandet synas vara med det i samma lagförslag
lika behandlade fall, att ett mål såväl genom besvär som genom underställning
inkommit till Kungl. Maj:t. Underställningen bringar under
Kungl. Maj:ts bedömande alla omständigheterna i ett mål, äfven de formellt
rättsliga, exempelvis frågan om det underställda beslutets lagliga
tillkomst. Huruvida besvär anförts eller icke är, efter underställningens
begrepp, likgiltigt för frågan om vidden och arten af pröfningen i målet.
Sålunda har Kungl. Maj:t i flera fall, där underdånig ansökning gjorts om
fastställelse å kornmuns beslut, afslagit ansökningen på grunder, som
kunnat i besvär åberopas, t. ex. därför att de beslutande öfverskrida sin
befogenhet eller att ärendet icke blifvit i laga ordning handlagdt. I 1856
års förut af mig omnämnda förslag till stadga för regeringsrätten fanns
ock föreskrifvet, att besvär angående beslut, hvilka efter författningarna
borde underställas Kungl. Maj:ts pröfning, voro undantagna från regeringsrättens
pröfning och afgörande. En dylik regel skulle emellertid medföra,
att besvär af fullt enahanda slag blefve pröfvade än af regeringen, än af
regeringsrätten, och synes därför ej tillrådlig. Äfven i nu ifrågavarande
afseende torde alltså lagförslaget böra följas, in. a. o., regeringsrättens behörighet
att pröfva besvär bör ej lida intrång af att ett besvärsmål jämväl
underställningsvis inkommit till Kungl. Maj:t.

Möjligen kunde det ifrågasättas, att i underställningsmål, som är af
beskaffenhet att besvär i målet skulle tillhöra regeringsrättens pröfning,
dennas utlåtande ovillkorligen borde inhämtas, ehvad besvär anförts eller
ej. Men en föreskrift därom skulle leda utöfver gränserna för hvad eljest
lagstadgats såsom regeringsrättens uppgift — att handlägga besvärsmål.
Det lärer, såsom ock i det underdåniga betänkandet afses, få ankomma på
Kungl. Maj:t i statsrådet, huruvida regeringsrättens utlåtande bör i underställningsmål
infordras.

Däremot anser jag — och kan jämväl härutinnan stödja mig på
betänkandet —, att då en ansökan om dispens eller dylikt är förknippad
med besvär, som regeringsrätten pröfvat, regeringsrätten bör hafva afgifvit
sitt utlåtande öfver ansökningen, när denna föredrages i statsrådet. Tydligt
är, att sådan föredragning ej erfordras, om redan pröfningen af besvären
ledt till det resultat, hvilket med ansökningen åsyftas.

Utan särskild bestämmelse i lagen torde det vara klart, att Kungl. Maj:ts
beslut bör expedieras under ett, när i anledning af ansökan eller underställning
ett afgörande hos regeringen följer på regeringsrättens pröfning af besvären.

I förslaget af år 1856 förekom ett stadgande, som de i det underdåniga
betänkandet förordade kompetensregler skulle göra mindre behöfligt,
men som synes mig väl värdt att Jill sitt väsentliga innehåll återupptagas,

Besvär i
underställningsmål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

då man vill gifva sådana regler enligt enumerationsmetoden. Jämlikt berörda
förslag ägde regeringsrätten i visst fall underställa ett ärende Kungl. Majrts
pröfning i statsrådet, om än någon ansökan ej blifvit i ärendet gjord. Sådan
rätt förefanns, om — efter hvad regeringsrätten vid ärendets handläggning
funnit — enskild person eller menighet komme att, genom tillämpning af
hvad lag och författningar i ämnet bjöde, tillskyndas sådan tunga att till
lättnad däri skäligen borde medgifvas antingen något undantag från gällande
stadganden, såvidt sådant vore förenligt med andras lagliga rätt,
eller något bidrag af allmänna medel. En dylik befogenhet för regeringsrätten
synes vara en naturlig motsvarighet till Kungl. Maj:ts i statsrådet
rätt att infordra den administrativa domstolens utlåtande och torde vid en
tillämpning af enumerationsmetoden ej kunna utan olägenhet undvaras.

Det skall nu icke förnekas, att enumerationen såsom normgifvande
för regeringsrättens kompetens är i vissa afseenden underlägsen den kvalitativa
gränsbestämningen. Medan sålunda, enligt den i det underdåniga
betänkandet föreslagna ordning, regeringsrätten inom mången kategori af
mål kunnat allt efter målens växlande beskaffenhet bestämma sättet för
besvärens slutliga pröfning, måste vid enumerationsmetodens tillämpning
en sådan smidighet i förfarandet umbäras. Det kan vidare ej förebyggas,
att samma fråga uppkommer till afgörande än hos Kungl. Maj:t i statsrådet
och än hos den administrativa domstolen. Jag har ock redan i annat
sammanhang påpekat, hurusom enumerationen lätteligen kan vara eller, med
lagstiftningsarbetets fortgång, blifva ofullständig.

Hvad sålunda kan anmärkas mot enumerationsmetoden synes mig
dock vara af jämförelsevis liten betydelse. Har vid bestämmandet af
regeringens och regeringsrättens inbördes kompetens hänsyn tagits till
alla de besvärsmål, hvilka under de senaste åtta åren pröfvats af Kungl.
Maj:t i statsrådet, lärer något praktiskt viktigt fall ej kunna vara förbigånget.
Ej heller skall det möta svårighet att, om ett verkligt behof
däraf visat sig, ändra eller fullständiga den i lagen gjorda uppräkningen.
I flertalet af de fall, då regeringen kan hafva att bedöma en eljest till
regeringsrättens pröfning hörande fråga, skall enligt lagens bestämmelse
ett utlåtande i frågan föreligga från regeringsrätten. Dennas förut af mig
antydda befogenhet att underställa ett besvärsmål regeringens pröfning
skall säkerligen ock, liksom den rätt Kungl. Maj:t i statsrådet äger att infordra
den administrativa domstolens utlåtande, i sin mån bidraga till,
att olägenheterna af enumerationen göras mindre kännbara.

Till sist må påpekas, att en tillämpning af enumerationsmetoden icke
behöfver förringa den trygghet i afseende på sättet för fullföljd, som,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

efter hvad jag förut sagt, skiinkes enskilda klagande och underordnade myndigheter
genom den i det underdåniga betänkandet förordade anordningen.

Hvilken af de ifrågavarande metoderna än användes för bestämmandet
af regeringens och regeringsrättens kompetens, kunna besvären i hvarje
mål ställas till Konungen och ingifvas i vederbörande statsdepartement.

Det är först sättet för besvärens handläggning, som röner inverkan af,
huru behörighetsfrågan blifvit löst.

I underdånig skrifvelse den 12 nästlidne december har Svenska Skrifvelset
patentombudsföreningen framställt vissa önskemål i fråga om en b 1 i fv ande ^r&pate^iadministrativ
högsta domstols befattning med patent- och registrerings- ombudsärenden.
Skrifvelsen afser förnämligast, att regeringsrätten måtte erhålla f°renin9enbefogenhet
icke blott att handlägga besvärsmål, utan äfven att på ansökan
afgöra frågor, hvilka för närvarande allenast i vanlig rättegång kunna
finna sin lösning. I sistnämnda hänseende framhållas särskild! frågorna
om ett patents beroende af ett annat, om en persons eller firmas rätt att
på grund af uppfinningens föranvändning få utöfva densamma, oaktadt
patent därå meddelats annan, samt om revision af patentanspråks omfattning.
Föreningen uttalar ock den önskan, att afgörande! af besvärsmål i
patentfrågor måtte hos regeringsrätten föregås af en utredning i rent
tekniskt afseende och att behandlingen därstädes af andra patentärenden
äfven måtte ordnas så, att såväl rent teknisk som patentteknisk sakkunskap
däri får utöfva inflytande.

Med anledning af den sålunda gjorda framställningen tillåter jag mig
erinra, att patent- och registreringsverket i särskilda underdåniga skrivelser
den 28 oktober 1905 och den 26 oktober 1906 hemställt om en revision
af gällande patent- och varumärkeslagstiftning och att, jämlikt Kungl.

Maj:ts beslut den 14 december 1906, vissa förberedande utredningar i
sådant syfte blifvit igångsatta. I samma skrifvelser har ock väckts fråga
om en förändrad organisation af verket. Då föreningens ifrågavarande
framställning i väsentliga delar på det närmaste sammanhänger med berörda
spörsmål, hvilka i en snar framtid torde komma att ånyo inför
Kungl. Maj:t anmälas, lärer den böra i samband med dem behandlas, och
det vore förhastadt att, innan erforderlig allsidig utredning i ämnet vunnits,
vidtaga de af föreningen önskade ändringarna i patentlagstiftningen.

Till regeringsrätten synas i allt fall, på sätt i det underdåniga betänkandet
framhålles och jag jämväl i det föregående påpekat, icke böra utan tvingande
skäl hänvisas andra mål än besvärsmål. I hvad den afser behofvet af
teknisk utredning i besvärsmål om patent, skall föreningens skrifvelse utan
tvifvel vinna tillbörligt beaktande vid målens beredning till föredragning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Högsta domstolens
arbetsbörda.

Riksdagen förutsätter i sin skrifvelse om inrättande af en regeringsrätt,
att denna skall, jämte det den blifver högsta dömande instans, få
till sin andra väsentliga uppgift att afgifva utlåtanden öfver förslag till
ekonomiska och administrativa lagar och författningar. Men jag har nu
att för Eders Kungl. Maj:t i underdånighet anmäla jämväl Riksdagens
skrifvelse den 28 sistlidne maj, hvaruti anföres, bland annat, att såsom en
åtgärd i syfte att lätta högsta domstolens arbete med laggranskning synes
kunna ifrågakomma öfverflyttande å regeringsrätten af granskning af alla
utom den rena civil-,kriminal- och kyrkolagsstiftningen liggande lagförslag.

Frågan om ordnandet af en regeringsrättens laggranskande verksamhet
är sålunda på det närmaste förbunden med spörsmålet om,åtgärder
till minskning i högsta domstolens arbetsbörda, och jag anhåller därför
att i detta sammanhang få påkalla Eders Kungl. Majrts uppmärksamhet
för sistnämnda viktiga ärende.

Det förslag till ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken,
som af Kungl. Maj:t • framlades för 1907 års riksdag, afsåg att minska
arbetsbalansen i högsta domstolen medelst införande af en summa revisibilis
och revisionsskillingens höjande. Propositionen vann icke Riksdagens
bifall. Såsom skäl härför angifves i sistberörda skrifvelse hufvudsakligen,
att det af Kungl. Maj:t föreslagna medlet, hvilket så lätt framstode såsom
en olikhet inför lagen, syntes Riksdagen icke öfverensstämma med den uppfattning
rörande parters rättighet att fullfölja talan, som hos landets befolkning
allmänt gör sig gällande. Och Riksdagen säger sig anse det icke vara uteslutet,
att andra lika verksamma medel kunna erbjuda sig till frågans lösning. I sådant
hänseende framhålles såsom tänkbara åtgärder — förutom, på sätt redan
är nämndt, att å regeringsrätten öfverflytta en del af högsta domstolens laggranskningsarbete
— att höja antalet justitieråd med ytterligare tre, att helt
eller delvis befria högsta domstolen från dess nuvarande befattning med ansökningsärenden,
och att utesluta vissa klasser af mål från rätten till fullföljd.

Huruvida de af Riksdagen åberopade skälen för afslag å förenämnda
proposition verkligen kunna anses äga den betydelse, man sålunda velat
tillmäta dem, må lämnas därhän. Det torde i allt fall vara visst, att
Riksdagens bifall för närvarande icke är att påräkna till något förslag,
som söker lösa frågan på den i propositionen angifna väg. Att en ökning
af antalet justitieråd med ytterligare tre måste väcka betänkligheter, anmärktes
af mig, då jag tillstyrkte Kungl. Maj:t att förelägga Riksdagen förslaget
om ändring i 30 kap. rättegångsbalken. Och ett afstångande af
vissa klasser utaf mål från fullföljd har synts mig, om än möjligt att
genomföra, dock icke kunna verkställas i den utsträckning, att därigenom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

vunnes någon afsevärd minskning i högsta domstolens arbetsbörda. Desto
nödvändigare har jag funnit det vara att tillse, i hvad mån högsta domstolen
må kunna befrias från de göromål, hvilka ligga vid sidan af dess
egentliga uppgift såsom lagskipande myndighet, i främsta rummet — på
sätt jag jämväl vid nyssberörda tillfälle inför Kungl. Maj:t framhöll —
huruvida högsta domstolens laggranskande verksamhet må kunna upphöra
eller i allt fall inskränkas och därjämte inordnas under sådana former, att
den icke i den omfattning, som för närvarande är fallet, inkräktar på den
för lagskipningen väl behöfliga arbetstiden.

Mot sådan ändring af grundlagarna, att hela den i § 87 regeringsformen
omförmälda lagstiftning komme att försiggå utan medverkan af
justitieråd, kunna anföras tungt vägande skäl. Man har hos oss vant sig
att i den granskning af lagförslag, som landets högsta domare utöfva, se
den säkraste borgen ej blott för lagarnas praktiska tillämplighet, men för
upprätthållandet af enhet och konsekvens i lagstiftningen, för bevarandet
af hvad i den svenska rätten är egenartadt och värdefullt. Säkerligen kan
det ej bestridas, att en sådan uppfattning är i stort sedt välgrundad.
Och å andra sidan lärer det vara onekligt, att genom justi ti erådens deltagande
i behandlingen af lagförslag tillföres högsta domstolen ett mått
af erfarenhet om lagarnas tillkomst och syften, som måste blifva till båtnad
för rättstillämpningen. Betydelsen häraf får ej heller underskattas.

Riksdagens anvisning att uppdela arbetet med laggranskningen mellan
regeringsrätten och högsta domstolen, så att till regeringsrätten fördes alla
lagförslag utom den rena civil-, kriminal- och kyrkolagstiftningens område,
till högsta domstolen de öfriga, kunde synas bjuda eu tillfredsställande
lösning. Men, till en början, det skulle icke blifva möjligt att i
lagen på ett nöjaktigt sätt uppdraga gränsen mellan de ifrågasatta två
lagstiftningsområdena. Man finge, såsom i det underdåniga betänkandet
skett, åt regeringen anförtro att i hvarje särskild!, fall bestämma, till
hvilkendera af de båda högsta domstolarna remiss borde ske — en utväg,
som måste anses mindre god. Den stora mängden af s. k. blandade lagar
komme vidare i allt fall att bereda svårigheter. Och, framför allt, en
fördelning af laggranskningsarbetet enligt den utaf Riksdagen uttalade
grundsats skulle låta högsta domstolen fortfarande blifva sysselsatt med
sådant arbete i en omfattning, som vore afgjordt hinderlig för dess
dömande verksamhet. Jag har låtit inom justitiedepartementet uppgöra
en förteckning öfver samtliga de lagförslag, hvilka under tioårsperioden 1897
—1906 varit föremål för högsta domstolens yttrande. Söker man med ledning
af denna förteckning, som torde få biläggas dagens protokoll (bi Bih.

till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 Iläft. 7

Lag granskningen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

laga B *), bilda sig en föreställning om, i hvad mån granskningen af de
till högsta domstolen remitterade förslagen kunde tänkas Överflyttad å en
regeringsrätt, skall man tvifvelsutan medgifva riktigheten af min nyss uttalade
mening.

Vid de öfverläggningar, hvilka jag haft tillfälle föra med de för utredningen
af frågan om en regeringsrätt särskildt tillkallade sakkunnige, väcktes
af hänsyn till nu i korthet angifna omständigheter den tanken till lif, att
granskningen af samtliga författningsförslag, ehvad de folie inom det i § 87
regeringsformen angifna lagstiftningsområde eller tillhörde Konungens ekonomiska
lagstiftning, lämpligen borde uppdragas åt ett kollegium, sammansatt
af ledamöter från högsta domstolen och regeringsrätten och med sådan
granskning till sin enda uppgift. En dylik delegation, hvilken kunde benämnas
lagrevisionen, borde utgöras af två justitieråd och ett regeringsråd,
förordnade att för viss tid, exempelvis två år, tjänstgöra i lagrevisionen.
Förordnande skulle kunna förnyas, dock allenast inom vissa gränser. För
behandling af särskildt ärende utaf större vikt skulle extra ordinarie bisittare
kunna utses, högst tre. Yttrande från lagrevisionen borde ovillkorligen
inhämtas öfver förslag till lagar, som stiftas i den uti § 87 regeringsformen
stadgade ordning; i öfriga fall finge det ankomma på regeringens
skön, om och af hvilken myndighet granskning skulle verkställas.

Genom laggranskningens ordnande på nu antydda sätt syntes man
kunna åt lagskipningen vinna mycken tid och arbetskraft, utan att behöfva
gå miste om någon af den nuvarande ordningens väsentligare fördelar.
Högsta domstolen skulle icke vidare blifva i sin dömande verksamhet störd
af lagstiftningsarbetet. Redan i och för sig betydde detta en ökad arbetstid
af omkring tio veckor årligen, men dessutom borde tagas i beräkning
den lättnad i arbetet utom ämbetsrummet, som friheten från laggranskning
innebure för de dömande justitieråden och som syntes kunna medgifva
någon inskränkning af deras ferier. Äfven om man tänkte sig ett
antal af blott tjugu justitieråd, följaktligen aderton dömande, skulle årligen
kunna af högsta domstolen slutbehandlas ej obetydligt flera mål än
för närvarande är fallet. Den nyttiga växelverkan mellan lagstiftning och
lagskipning, som uppstår genom högsta domstolens befattning med lagförslag,
skulle jämväl för framtiden åtminstone i någon mån bevaras. Man
undginge de svårigheter, hvilka möta vid hvarje försök att annorledes än
som skett genom §§87 och 89 regeringsformen skilja mellan olika slag
af författningar, och genom sin sammansättning blefve lagrevisionen väl
ägnad att behandla äfven förslagen till blandade lagar. Mellan lagrevisionens
tre ordinarie ledamöter borde, till fromma för enhetligheten och där *

Bilagan har ej fogats vid detta protokollsutdrag.

Kungl. Majts Nåd. Proposition N:o 11.

för ock auktoriteten af dess utlåtanden, kunna komma till stånd ett intimare
samarbete än som för närvarande kan påräknas mellan dem, hvilka
inom högsta domstolen deltaga i granskningen af ett lagförslag. Man
kunde äfven i allmänhet förvänta mindre tidsutdräkt vid lagärendenas behandling
inom en lagrevision än inom högsta domstolen, där cirkulationstiden
ofta måste blifva lång. För det stora flertalet förslag borde de
ordinarie ledamöternas granskning vara tillfyllest, men om förstärkning
funnes nödig, läge i anordningen med extra ordinarie bisittare en möjlighet
att anlita de för det särskilda fallet värderikaste krafterna.

Sedan inom justitiedepartementet uppgjorts ett förberedande utkast
till författningsförslag angående lagrevisionen, i öfverensstämmelse med
nu angifna hufvudgrunder, delgaf jag högsta domstolens ledamöter detsamma
med anmodan att afgifva yttrande, hvilka författningsändringar
kunde, särskilt under förutsättning att en administrativ högsta domstol
blefve inrättad, finnas önskvärda beträffande högsta domstolens befattning
med ansökningsärenden och lagförslag samt huruvida och i hvilken riktning
åtgärder i öfrigt borde vidtagas för att det måtte blifva högsta domstolen
möjligt att utan menlig tidsutdräkt behandla dit inkommande mål.
Sådant yttrande har nu blifvit till mig öfverlämnadt. Jag har tillika att
meddela, att de statistiska uppgifter om högsta domstolens arbete, hvilka
innehållas i bilaga till protokollet öfver justitiedepartementsärenden för
den 8 mars 1907, nu blifvit fullständigade med siffror för nästlidet år,
så att statistiken omfattar åren 1861—1907.»

Föredragande departementschefen redogjorde härefter för nyssnämnda
yttrande och statistik, intagna i bilagorna C och D vid detta protokoll,
samt anförde vidare:

>De allra flesta af högsta domstolens ledamöter hafva funnit den anordning
tillfredsställande, som i berörda utkast anvisats i fråga om laggranskningen,
eller åtminstone ej velat motsätta sig inrättandet af en lagrevision
enligt de i utkastet angifna grunder. Det torde ej heller kunna
förnekas, att denna anordning skulle medföra vissa beaktansvärda
fördelar, hvilka ej på annan väg stå att vinna. Enligt min mening är
för öfrigt nämnda förändring i fråga om laggranskningen den enda,
som under nuvarande förhållanden kan föreslås med utsikt till framgång.
I betraktande af dessa omständigheter och då det för lättande af
högsta domstolens arbetsbörda lärer oafvisligen vara af nöden, att domstolen
befrias från sin laggranskande verksamhet i den form, hvari densamma
nu utöfvas, anser jag mig kunna och böra tillstyrka, att laggranskningen
förlägges till en lagrevision.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Då benämningen la ^revision kan leda tanken på ett ämbetsverk med
uppgift att granska den bestående lagstiftningen och framlägga förslag
till reformer i densamma, synes mig lämpligt att utbyta sagda benämning
mot la grad.

Beträffande frågan, huru de ordinarie ledamöterna i lagrådet skola
utses, torde det ur flera synpunkter finnas mest lämpligt, att valet uppdrages
åt de domstolar, bland hvilkas ledamöter valet skall ske, så att högsta domstolen
utser de två justitieråden och regeringsrätten det regeringsråd, som
skall tjänstgöra i lagrådet. Förordnande för extra ordinarie ledamot att
deltaga i granskning af visst lagförslag torde böra meddelas af Kungl.
Maj:t; och lärer man böra för extra ordinarie ledamot uppställa samma
kompetensvillkor som för justitieråd stadgas i § 17 regeringsformen.

Mot förslaget att tjänstgöringstiden för ordinarie ledamot af lagrådet
skall i regel vara två år, har ej någon anmärkning framställts. Då
det emellertid kan tänkas, att granskning af ett omfattande lagförslag
pågår vid öfvergången från en tjänstgöringsperiod till en annan, lärer
det blifva nödigt föreskrifva, att, därest lagrådet under en tvåårsperiod
börjat handlägga ett ärende men, då perioden slutar, ej hunnit fullborda
arbetet därå, de afgående ledamöterna skola fortfarande bestrida tjänstgöringen
under ärendets vidare behandling.

Skulle justitieråd eller regeringsråd afgå från sitt ämbete, medan
han är ledamot i lagrådet, bör, till förekommande att periodindelningen
förryckes, den, som i den afgångnes ställe insättes i lagrådet, erhålla förordnande
allenast för den återstående delen af tjänstgöringsperioden. Om
förfall för ordinarie ledamot i lagrådet nödvändiggör, att vikarie utses,
bör denne naturligtvis tjänstgöra blott under förfallstiden.

Såsom ett flertal justitieråd påpekat, är det angeläget, såväl att de
justitieråd, Indika blifva ledamöter i lagrådet, dessförinnan deltagit i lagskipningen
inom högsta domstolen under icke allt för kort tid som ock att
tjänstgöringen i lagrådet icke, genom upprepad indelning till sådan tjänstgöring
för samma ledamot, erhåller karaktär af en fast befattning, skild
trån justitierådsämbetet. De föreskrifter, hvilka i sådant syfte föreslagits,
forde äfven vara lämpliga, nämligen att justitieråd först efter två års
tjänstgöring i högsta domstolen må inträda i lagrådet samt att den, som
under en tvåårsperiod tjänstgjort i lagrådet, ej må ånyo utses till dylik
tjänstgöring förr än fyra år efter periodens slut. Sistnämnda stadgande
torde dock med hänsyn till de fall, då någon under blott en del af en
period gjort tjänst i lagrådet, höra modifieras sålunda, att minst ett
års tjänstgöring i lagrådet under en period medför, att vederbörande ej
får utses till sådan tjänstgöring förr än fyra år från periodens

Kungl. Majrfs Nåd. Proposition N:o 11.

utgång förflutit. Enahanda föreskrift torde böra meddelas beträffande det
i lagrådet tjänstgörande regeringsrådet, allenast med den af det mindre
antalet regeringsråd betingade skillnad, att återinträde i lagrådet kan
äga rum redan efter två års förlopp.

Äfven den inom högsta domstolen föreslagna befrielse från tjänstgöring
i lagrådet för justitieråd, som uppnått en lefnadsålder af sextio år
eller en tjänsteålder i högsta domstolen af femton år, finner jag väl motiverad;
och torde jämväl innehaf af regeringsrådsämbete under femton år
eller ledamotskap i högsta domstolen och regeringsrätten under tillhopa så
lång tid böra fritaga justitieråd från tjänstgöring i lagrådet.

Rörande de ordinarie ledamöternas i lagrådet åligganden synes ej
annan föreskrift vara erforderlig, än att de alla skola deltaga i samtliga
ärenden, som ankomma på lagrådets handläggning, hvarjämte det torde böra
bestämmas, att justitieråd eller regeringsråd, fastän han börjat tjänstgöra
i lagrådet, dock är skyldig att i högsta domstolen eller regeringsrätten
deltaga i den slutliga behandlingen af ärenden, hvilkas handläggning i
hans närvaro påbörjats.

Särskilda föreskrifter i fråga om ordnandet af lagrådets arbete torde
ej behöfva meddelas. Det lärer vara uppenbart, att lagrådet äger bestämma
om tiderna för sessioner och hemarbete med mera dylikt, men ock att,
när flera lagförslag samtidigt föreligga till granskning, lagrådet bör tillmötesgå
regeringens önskningar i afseende å turen för ärendenas behandling.
Jag förutsätter alltså, att ett mera omfattande och långvarigt granskningsarbete
kan blifva tillfälligtvis skjutit åt sidan med hänsyn till angelägenheten
af ett annat ärendes skyndsamma handläggning.

Den ledighet, som en hvar af lagrådets ledamöter skall äga att
hvarje år åtnjuta, torde med hänsyn till arbetets ansträngande beskaffenhet
höra bestämmas till inalles tre månader.

Af nu förordade stadganden angående lagrådet lärer endast det hufvudsakligaste
böra erhålla grundlags natur. I regeringsformen torde sålunda
principerna för lagrådets sammansättning inrymmas och dess uppgift
angifvas, medan i fråga om de närmare bestämmelserna rörande
tjänstgöringen hänvisas till särskild lag, stiftad enligt § 87 regeringsformen.

En grupp af mål, hvilkas afskiljande från högsta domstolen i större
eller mindre utsträckning ofta varit ifrågasatt, utgöres af sådana ansökningsärenden,
i hvilka högsta domstolen på grund af särskilda stadganden
har att afgifva yttranden, men hvilkas afgörande tillkommer
Kungl. Maj:t i statsrådet. Bland dessa ärenden äro ansökningarna om nåd
i brottmål de viktigaste.

AnsDkni qsärenden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

I fråga om nådeansökningarna hafva högsta domstolens flesta ledamöter
nu uttalat den mening, att högsta domstolens befattning med
dem borde i allmänhet upphöra. Undantag skulle dock göras för ansökninger,
som gälla lifdömda, hvarjämte vissa justitieråd förordat äfven
andra undantag. Det hufvudsakliga skäl, som anförts för upphäfvande
af stadgandet om högsta domstolens hörande i nådemål, är, att de flesta
af dessa ärenden vore af sådan beskaffenhet, att fördelen af att i dem
erhålla högsta domstolens yttrande icke uppvägde värdet af den arbetstid, de i
högsta domstolen kräfde. Mot förslaget, att högsta domstolens befattning
med nådemålen skulle upphöra, synas mig dock ganska stora betänkligheter
möta. Skall högsta domstolen ej vidare höras öfver nådeansökningar,
bör — därom är man ganska allmänt ense — justitieråds deltagande i
statsrådet vid dessa måls afgörande bibehållas; och det lärer, på sätt jämväl
inom högsta domstolen framhållits, blifva nödvändigt att bereda de
justitieråd, hvilka skola närvara i konseljen, tillfälle att taga del i den
förberedande behandling inom statsrådet, som ifrågavarande ärenden komrne
att underkastas. Då dylik justitieberedning, vid hvilken vederbörande
revisionssekreterare borde föredraga nådemålen, säkerligen skulle erfordras
minst hvar fjortonde dag och kanske ofta hvarje vecka, inses lätt, att en
sådan anordning skulle verka hindrande och störande på arbetet såväl inom
statsrådsberedningen som inom högsta domstolen. Till minskande af dessa
olägenheter, hvad högsta domstolen angår, har visserligen föreslagits, att
skyldigheten att närvara i justitiekonselj skulle i främsta rummet åläggas
de justitieråd, hvilka tjänstgöra i lagrådet. Sådant skulle dock enligt
min mening medföra alltför störande afbrott i lagrådets arbete. I allt
fall torde den tidsvinst, som skulle för högsta domstolen uppkomma, därest
den befriades från nådemålen, ej blifva stor. Man torde nämligen kunna
taga för afgjordt, att, då högsta domstolen naturligen fortfarande skulle
ara skyldig att på grund af remiss i särskildt fall afgifva yttrande
öfver nådeansökning, högsta domstolen äfven framgent komrne att taga
befattning med de flesta nådemål, hvilkas afgörande erbjuder någon
svårighet. I själfva verket skulle domstolen således vinna befrielse allenast
från sådana nådemål, hvilka såsom klara ej taga synnerlig tid i anspråk.

Med häns}''n till hvad jag nu anfört synes man ej böra afstå från
den obestridliga fördel, som högsta domstolens nuvarande deltagande i
nådeansökningarnas behandling medför särskildt ur synpunkten af kontinuitet
i benådningsrättens utöfning. Att dock i vissa sällsynta undantagsfall
yttrande öfver nådeansökning torde böra afgifvas af regeringsrätten
i stället för af högsta domstolen, skall jag i annat sammanhang
påvisa.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Anser jag mig sålunda icke böra tillstyrka någon väsentlig förändring
i fråga om högsta domstolens befattning med nådemålen, är förhållandet
ett annat beträffande öfriga ansökningsärenden, i hvilka högsta domstolens
hörande i särskilda författningar är föreskrifvet, nämligen ansökningar
om äktenskapsskillnad, som jämlikt nådiga förordningen den 27 april
1810 beviljas af Kungl. Maj:t i statsrådet, ansökningar af personer, som
genom otrohet vållat äktenskapsskillnad, om tillstånd jämlikt 13 kap.
12 § giftermålsbalken att ingå nytt äktenskap, ansökningar om lof
att före lagstadgad ålder träda i äktenskap (1 kap. 6 § giftermålsbalken)
samt frågor om andra dispenser eller tillåtelser, hvilka efter allmänna
lagen eller dithörande författningar bero på Kungl. Maj:ts afgörande
i statsrådet. Samtliga dessa ärenden äro i allmänhet af synnerligen
enkel natur och, inom de särskilda grupperna, mycket likartade.
Det torde därför icke kunna bestridas, att de ovillkorliga föreskrifterna
om högsta domstolens hörande i dessa fall kunna utan olägenhet upphäfvas.
Skulle afgörandet af något enstaka ärende erbjuda vanskligheter af
en eller annan art, står det ju Kungl. Maj:t fortfarande öppet att i sådant
ärende inhämta högsta domstolens yttrande till ledning för frågans bedömande.
Jag kan sålunda ej finna hinder möta att bereda högsta domstolen
den, visserligen ej betydande, lindring i dess åligganden, som afskaffandet
af domstolens i lag föreskrifna befattning med nu omhandlade
ansökningsärenden skulle medföra. I sådant syfte torde förenämnda 1810
års förordning böra ändras så, att stadgandet om högsta domstolens hörande
i där afsedda ansökningsärenden upphäfves och föreskrift meddelas, att ansökningar
i sådana ärenden skola ingifvas till justitiedepartementet i stället
för till justitierevisionsexpeditionen. Vidare lärer § 2 af instruktionen för
nedre justitierevisionen den 16 december 1901 böra erhålla den ändrade
lydelse, att revisionssekreterarnas befattning med ansökningsärenden, som
afgöras i statsrådet, begränsas till att gälla nådemålen.

Ett slag af ansökningsärenden, hvari högsta domstolen ej blott afgifver
utlåtanden, utan meddelar beslut, utgöres af sådana ansökningar rörande
egendom af fideikommissnatur, som, enligt nådiga förordningen,
huruledes rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må
sökas in. in., den 3 april 1810, skola behandlas i likhet med ansökningar
om lagförklaring. Af flera ledamöter i högsta domstolen har erinrats, att
dessa ärenden borde afskiljas från högsta domstolen, och äfven jag finner
eu sådan åtgärd önsklig. Mål af detta slag tillhöra ej domstolens egentliga
verksamhetsområde och äro, om de än icke förekomma i större antal,
dock ej sällan ganska tidsödande. Inom högsta domstolen hafva yppats
olika meningar om, hvar handläggning af fideikommissmålen borde äga

Justitie konseljen.

Skiftes målen.

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 11.

rum, efter det högsta domstolen därifrån befriats. Af några ledamöter har sålunda
uttalats, att afgörandet af ifrågavarande ärenden borde förläggas till
Kungl. Maj:t i statsrådet, medan en ledamot ansett, att högsta domstolens
befattning därmed borde öfverflyttas till regeringsrätten. Det torde af
hvad jag yttrat om regeringens och regeringsrättens behörighet i besvärsmål
framgå, att jag vill ansluta mig till den förra meningen. Redan den
omständighet, att tideikommissmålen anhängiggöras genom ansökan, gör mig
obenägen att öfverföra dem till regeringsrätten; och afgörandet i dessa
mål har onekligen i hög grad karaktären af dispens. Med afseende å de
rättsliga synpunkter, hvilka kunna vara att beakta, torde det likväl vara
lämpligt, att regeringsrätten afgifver utlåtande i målen. Jag föreslår därför
sådan ändring af förordningen den 3 april 1810, att ansökningar af berörda
art komma att, efter regeringsrättens hörande, på chefens för
justitiedepartementet föredragning pröfvas af Kungl. Maj:t i statsrådet.

I samband med frågorna om granskning af lagförslag och om de
ansökningsärenden, som nu förekomma i högsta domstolen, har väckts
fråga, huruvida stadgandet i § 26 regeringsformen om två justitieråds
närvaro i statsrådet, då justitieärenden där föredragas, bör kvarstå. Hvad
i detta afseende först angår lagärendena, bör väl, sedan ett lagråd öfvertagit
laggranskningen, ej ifrågakomma, att andra än ledamöter af lagrådet
vid lagärendenas handläggning inträda i konseljen. Enligt min mening
är emellertid, sedan lagrådet afgifvit utlåtande öfver ett lagförslag, ytterligare
medverkan från dess sida vid ärendets behandling ej erforderlig.
Ledamöternas i lagrådet deltagande i konseljen skulle för öfrigt ej blifva
af någon egentlig betydelse, om de ej finge närvara jämväl vid ärendets
behandling inom statsrådsberedningen, och ett sådant deltagande i statsrådets
arbete skulle vålla hinder i lagrådets egentliga verksamhet. Det
jag nu yttrat om lagärendena torde äga motsvarande tillämpning äfven
å nådemålen, i hvilka högsta domstolens utlåtande fortfarande skulle inhämtas.
Hvad angår öfriga ansökningsärenden kunde det åter ifrågasättas,
att högsta domstolens medverkan dock borde bibehållas så till vida, att
vid deras afgörande två justitieråd äro tillstädes. Det torde likväl beträffande
dessa i regeln enkla ärenden vara tillfyllest, att Kungl. Maj:t
kan i tveksamma fall infordra högsta domstolens yttrande. På grund af
hvad jag sålunda anfört, finner jag mig böra föreslå sådan grundlagsändring,
att ej andra än statsrådets egna ledamöter komma att öfvervara de justitieärenden,
som förekomma hos Kungl. Maj:t i statsrådet.

En förändring, som förordats af högsta domstolens majoritet, är, att
högsta domstolen skulle befrias från behandling af skiftesmålen, hvilka
synts vara af den natur, att de kunde afgöras af regeringsrätten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11. 57

Äfven enligt min mening finnes skäl för det antagande, att regeringsrättens
sammansättning skall göra denna domstol väl ägnad att handlägga
nämnda mål, och ur denna synpunkt skulle jag således icke vara obenägen
att tillstyrka den ifrågasatta förändringen. Men spörsmålet om dessa
ärendens bedömande i sista instans kan, på sätt i det underdåniga betänkandet
framhålles, icke slutligen pröfvas annat än i sammanhang med
den allmänna revision af skiftesstadgan, som för närvarande förberedes af
särskilda kommitterade. Och när jag i det följande går att yttra mig om
regeringsrättens arbete och tjänstgöringen därstädes, torde jag få tillfälle
att anföra ännu en omständighet, hvilken synes mig bestämdt tala emot
att under nuvarande förhållanden söka genomföra skiftesmålens öfverflyttande
till regeringsrätten.

Ett nytt uppslag i fråga om åtgärder för minskande af arbetsbalansen
i högsta domstolen har inom domstolen gjorts genom det af många bland-jes^/smål
dess ledamöter omfattade förslaget, att fullföljden af besvärsmål skulle
beläggas med en afgift, motsvarande revisionsskillingen i vanliga tvistemål.

Den tanke, som sålunda kommit till uttryck, synes mig värd beaktande.

Huruvida och i hvilken omfattning den bör förverkligas, lärer dock ej
kunna afgöras utan en ingående undersökning, som icke kan medhinnas
inom den närmaste tiden. Denna utväg till balansens nedbringande torde
man således för närvarande få lämna ur räkningen.

Äfven under antagande, att de ifrågasatta åtgärderna för beredande . A^leKd
af lättnad i högsta domstolens arbete blefve genomförda, har inom högsta JUS1 laa ''
domstolen beräknats, att antalet dömande justitieråd måste fortfarande utgöra
21, intill dess balansen nedbragts till normal storlek, och mot denna
beräkning har icke någon erinran inom domstolen framställts. Vid sådant
förhållande är en minskning af nämnda antal desto mindre möjlig,
därest, såsom jag föreslagit, endast vissa af berörda åtgärder för närvarande
vidtagas. Jag ser mig därför nödsakad föreslå, att högsta domstolen
skall utgöras af 23 ledamöter, af hvilka 2 afses för tjänstgöring i
lagrådet.

Skall justitierådens antal vara 23, erfordras ändring af § 17 regeringsformen,
enligt hvilken § största antalet utgör 21. Att därvid i §:en
intaga en ny maximibestämmelse synes knappast vara nödigt, då antalet
justitieråd fastställes genom särskild, af Konungen och Riksdagen gemensamt
stiftad lag.

Högsta domstolens ledamöter synas i allmänhet anse, att, därest laggranskningen
uppdrages åt ett lagråd, den årliga ledighet, som hvar och en
af domstolens ledamöter för närvarande åtnjuter, kan inskränkas med två

Bill. till Piksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 Käft. 8

Plenimål.

58 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

veckor. Den arbetstid, som härigenom vinnes, måste dock till en del
tagas i anspråk för tillgodoseende af det behof af ökade arbetskrafter,
som föranledes däraf, att genom laggranskningens afskiljande från högsta
domstolen antalet ärenden, hvilka kunna handläggas af endast fem ledamöter,
väsentligt minskas och således under åtskilliga veckor, som nu
äro afsedda för tjänstgöring å femmansafdelning, tjänstgöringen måste
bestridas af sju justitieråd. I betraktande af dessa omständigheter torde
i fråga om antalet veckor för högsta domstolens tjänstgöring på särskilda
afdelningar lämpligen kunna föreskrifvas, att under den del af året, som
ej upptages af öfliga jul- och påskferier, tjänstgöring skall äga rum 8
veckor på en afdelning, 17 veckor på tre afdelningar och den återstående
tiden på två afdelningar. Sammanlagda antalet sessionsveckor skulle enligt
en sådan bestämmelse blifva 103, hvarvid beräknats, att femmansafdelning
skulle tjänstgöra tillhopa 14 veckor.

Det kan sättas i fråga, huruvida den anordning af högsta domstolens
tjänstgöring, som jag nu föreslagit, bör stadgas såsom allenast
provisorisk, med föreskrift, att efter viss tids förlopp justitierådens antal
och därmed äfven antalet sessionsveckor skall minskas, eller om de nya
stadgandena skola gifvas utan inskränkning med afseende å tiden för
deras tillämpning. Då emellertid för närvarande ej torde ens tillnärmelsevis
kunna bestämmas någon tidpunkt, vid hvilken balansens afarbetande
kan antagas hafva så fortskridit, att inskränkning kan ske i
justitierådens antal, synes det senare vara att föredraga. Om och när
sådant låter sig göra, kunna ju förändrade stadganden utan längre tidsutdräkt
bringas till stånd.

Slutligen vill jag ej underlåta uttala, att verklig och varaktig bot
för den öfverklagade långsamheten i rättsskipningen uti högsta instansen
ej lämpligen kan vinnas på annan väg än den, hvilken, såsom jag förut
antydt, ej lärer kunna för närvarande beträdas, eller genom inskränkningar
i fullföljdsrätten eller anordningar, som medföra liknande verkan.

I fråga om högsta domstolen har jag slutligen att yttra mig angående
den af åtskilliga justitieråd ifrågasatta ändring i bestämmelserna
om måls handläggning i plenum. Redan vid tillkomsten af den första i
ämnet utfärdade stadgan, af år 1876, gjordes den mening gällande, att
föremålet för högsta domstolens samfällda afgörande borde vara allenast
den fråga, som föranledt hänskjutande af ett mål till plenum, och att således
målet i öfrigt borde afgöras af den afdelning, där det förekommit.
Stadgan blef emellertid ej affattad i enlighet härmed, och detta har medfört
de inom högsta domstolen påpekade olägenheter. Därest ifrågavarande

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

stadgande så affatta®, att ej ovillkorligen hela målet skall hänskjuta® till
plenum, utan öfverlämnande af endast viss fråga medgifves, lärer häraf,
såvidt jag kan Unna, ej vara att befara någon menlig verkan. Tvärtom
har man att räkna, ej blott med den tidsvinst, som säkerligen i de flesta
fall skall uppstå, utan äfven därmed, att föreskriften om måls hänskjutande
till plenum måhända blifver, till nytta för rättsskipningens
enhet, oftare tillämpad än under nuvarande förhållanden, då i tveksamt
fall nödvändigheten af ett vidlyftigt måls förnyade föredragning i hela
dess vidd kan tänkas inverka på afgörandet af frågan, om plenibehandling
skall äga rum eller ej. På sålunda anförda skäl får jag tillstyrka
den föreslagna förändringen. Att den afdelning, som beslutat plenum
angående viss fråga, skall vid domens meddelande vara skyldig iakttaga
hvad om denna fråga blifvit i plenum bestämdt, torde ej vara nödigt att
uttryckligen föreskrifva.

Utom nu berörda ändring i föreskrifterna om plenimålen torde några
ytterligare böra däri företagas såsom en följd af andra, af mig föreslagna
lagändringar. Sålunda lärer stadgandet, att alla justitieråden skola, där
laga hinder icke möter, deltaga i plenum, böra begränsas så, att det ej
gäller de justitieråd, hvilka göra tjänst i lagrådet. Och hvad angår föreskriften,
att vissa mål, som fordra skyndsamt afgörande, ej skola öfverlämnas
till plenum, där sådant mål förekommer under tiden från och med
den 1 juni till och med den 15 september, torde berörda tidrymd kunna
inskränkas till månaderna juni, juli och augusti. Vid affattandet af nämnda
föreskrift synes nämligen hafva varit förutsatt, att alla tre afdelningarnas
samlande till plenum efter sommarferierna ej skulle kunna ske före oktober
månads ingång, men sådant lärer för framtiden låta sig göra redan i
midten af september.

Jag torde nu hafva att underställa Eders Kungl. Maj:t de hittills Kegreringsförbigångna
frågorna om regeringsrättens organisation och därmed sammanhängande
ämnen. tiou m. m.

Efter den gruppering af besvärsmålen 1899—1906, som innehålles
i de af mig förut omnämnda tabeller, skulle hos regeringsrätten årligen
till afgörande förekomma i medeltal 831 mål. Att beräkna den tid,
som för handläggning af dessa mål skulle åtgå, kan naturligtvis ej med
någon säkerhet låta sig göra. Dock torde man utan fara för misstag
kunna förutsätta, att de i 60 sessionsdagar, hvilka i betänkandet antagits
vara fullt tillräckliga för besvärsmålen, skola förslå till pröfningen af
nämnda antal mål äfven med den omläggning af grunderna för regeringsrättens
behörighet, som af mig förordats. Regeringsrättens årliga tjänst -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

göringstid bör emellertid icke beräknas lägre än 40 veckor, motsvarande
200 sessionsdagar. Om nu, på sätt jag ifrågasatt, arbetet med handläggläggning
af besvär blifver regeringsrättens enda regelmässiga uppgift,
torde det alltså vara ej blott utan betänklighet, men ganska lämpligt att
detta arbete något ökas utöfver hvad som ligger i en öfverflyttning af
mål från Kungl. Maj:t i statsrådet.

Jag har i sådant hänseende redan nämnt, att pröfningen af vissa
mål, som nu fullföljas till högsta domstolen, synes kunna uppdragas åt
regeringsrätten. Dock skulle härigenom icke någon afsevärd ökning i
dennas arbete uppstå. Framför allt torde här kunna ifrågakomma att indraga
mellaninstansen för åtskilliga mål, hvilka äro af beskaffenhet att
böra öfvergå från regeringen till regeringsrätten. Jag tänker särskildt på
flera betydande kategorier af mål — om väghållning, skjutsning och flottning
— som för närvarande handläggas af kammarkollegium, men enligt
löneregleringskommitténs förslag skola från de lokala myndigheterna fullföljas
omedelbart till Konungen. Och jag erinrar, att de anmärkningar
mot en sådan förenklad instansordning, hvilka från kollegiets sida framställts,
väsentligen förlora i betydelse, därest sista instansen varder regeringsrätten,
ej Kungl. Maj:t i statsrådet.

Det synes mig obestridligt, att nu åsyftade administrativa reform,
hvilken torde kunna utan dröjsmål genomföras, erbjuder ett godt sätt
att, inom ramen för regeringsrättens egentliga uppgifter, taga i anspråk
den tid, som sysslandet med de från Kungl. Maj:t i statsrådet öfverflyttade
besvärsinålen lämnar regeringsrätten öfrig. Onekligen vore det en för de
ändamål, hvilka man genom inrättandet af en administrativ högsta domstol
närmast velat vinna, mera främmande anordning att åt denna domstol
uppdraga pröfningen af skiftesmålen. Att åter vidtaga båda de antydda
åtgärderna skulle, innan någon erfarenhet ännu förvärfvats om storleken
af regeringsrättens arbetsprodukt, vara alltför äfventyrlig^ Måhända skulle
häraf blifva följden, att hos regeringsrätten redan i början af dess verksamhet
uppstode en tyngande balans.

I detta sammanhang torde det tillåtas mig att påpeka eu omständighet
af intresse i fråga om enurnerationens verkställande. Vissa af de mål,
hvilka jag ansett böra upptagas i lagen om regeringsrätten, blifva onekligen
för närvarande så sparsamt fullföljda till Kungl. Maj:t, att deras
omnämnande måhända kunde synas onödigtvis belasta enumerationen. I
sådant hänseende kan erinras om de uti instruktionen för kammarkollegium
nämnda målen om strömrensningar och tångtäkt. Löneregleringskommitténs
förslag om mellaninstansens indragning gäller emellertid äfven dessa mål,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

hvilka alltså, om kommittéförslaget gillas, kunna antagas blifva mindre
sällsynta i högsta instans.

För att åskådliggöra hvad en indragning af kammarkollegium såsom
mellaninstans skulle betyda för den högsta instansens arbete, har jag låtit
öfver några viktigare slag af mål, inkomna till kammarkollegium, upprätta
en förteckning för åren 1899 samt 1903—1906. Förteckningen är
uppgjord i öfverensstämmelse med den, som finnes intagen i löneregleringskommitténs
tryckta betänkande (del II, sidorna 52—57) och afser åren
1900—1902. En särskild tablå innehåller ett sammandrag af de båda förteckningarna
och upptar tillika, för hvarje år, antalet hos Kungl. Maj:t
afgjorda mål af hvarje särskildt slag. Denna tablå äfvensom en annan
dylik, afseende i kammarrätten handlagda taxeringsmål, torde få biläggas
protokollet i detta ärende (bilaga E).

Af löneregleringskommittén har hemställts, att kammarrätten skulle
i debiterings- och beskattningsmål blifva högsta instans. Häremot hafva
dock från kammarrättens sida uttalats starka betänkligheter, och jag har
ej heller i min föregående framställning räknat med en sådan ändring i
afseende å talans fullföljd i nämnda mål. Att någon indragning af kammarrätten
såsom mellaninstans i taxeringsmålen ej kan ifrågakomma, torde
med full tydlighet framgå af sistberörda tablå.

Det läi*er emellertid icke tillkomma mig att för Eders Kungl. Maj:t
framlägga författningsförslag i senast behandlade ämnen. Jag har blott
haft att framhålla det samband, som råder mellan frågorna om en regeringsrätt
och om förändringar i de underordnade administrativa myndigheternas
organisation och verksamhet.

I det underdåniga betänkandet är föreslaget, att regeringsrätten
skall vara beslutför med fem ledamöter och med fyra, om alla lyra
äro ense om slutet. En sådan regel skiljer sig från motsvarande bestämmelse
om hofrätterna såtillvida, att i dessa domstolar fyra utgöra
domfört antal äfven om blott tre äro ense, men den öfverensstämmer i
allo med hvad i regeringsformen är stadgadt om ringare mål i högsta
domstolen.

Mot femtalet såsom norm för regeringsrättens doinförhet torde intet
vara att erinra. Men om undantaget från regeln är i allo välgrundad^
synes kunna ifrågasättas. Jag åsyftar nu ej, huruvida, principiellt sedt,
skäl må föreligga att i mål, om hvars afgörande ett visst mått af enighet
råder inom domarkollegiet, åtnöjas med beslut af ledamöter till lägre antal
än som eljest anses erforderligt för ett godt domslut. Detta har
väl från betydande håll förnekats; men sådant undantag från regeln
om domfört antal lärer så hafva ingått i det allmänna föreställnings -

Beslut förhet.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Ferier.

Antal ledamöter.

Organisation
i öfrigt.

Målens beredning
och
föredragning.

sättet hos oss, att det torde kunna uppställas äfven med afseende å
regeringsrätten. Undantaget lärer emellertid få anses hvila på den betraktelse,
att enighet mellan så många domare, som motsvara pluraliteten
af det i normala fall beslutför antalet, innebär garanti för en riktio:
pröfning. I öfverensstämmelse härmed torde stadgandet om domförbet
kunna i allo blifva detsamma för regeringsrätten som för hofrätt. Den
strängare undantagsbestämmelsen för högsta domstolen får anses bero
därpå, att utaf dess ledamöter i allmänhet sju skola deltaga i målens afgörande.

Om, på sätt jag antagit, lösdrifvaremålen och målen om återkallelse
af villkorligt medgifven frihet icke förläggas till regeringsrätten,
torde dess arbete kunna afbrytas för två månader af sommaren.
Väl kan det ej anses uteslutet, att ett mål af brådskande art kräfver
behandling under ferierna, exempelvis ett mål om riksdagsmannaval,
när urtima riksdag är inkallad. Och regeringsrätten bör naturligtvis då
sammanträda. Men dylika fall torde vara så sällsynta, att de knappast
spela någon roll vid bedömandet af, huru regeringsrättens arbete må
kunna ordnas.

Med hänsyn alltså därtill, att regeringsrättens verksamhet kan
under en afsevärd del af sommaren ligga nere, samt till mängden af
de fall, då enligt min mening regeringsrätten bör vara domför med
fyra ledamöter, synes regeringsrätten tillsvidare kunna utgöras af blott
sju regeringsråd. Af dessa skulle visserligen en, på grund af ledamotskap
i lagrådet, icke alls vara att påräkna för arbetet inom regeringsrätten,
men det återstående antalet synes dock vara tillfyllest äfven i
betraktande af den suppleanttjänstgöring, som vid förfall måste ifrågakomma.

Hvad angår regeringsrättens organisation i öfrigt, hänvisar jag till
det underdåniga betänkandet. Möjligheten att kunna till regeringsråd
utnämna äfven icke lagfarna • män torde vinna ökadt värde, därest regeringsrättens
behörighet sträckes utom den rena rättstillämpningens
område.

Äfven i fråga om målens beredning och föredragning åberopar jag
hvad i betänkandet anföres. Dock må det tillåtas mig framhålla, att
expeditionscheferna näppeligen kunna med sina öfriga göromål förena
tjänstgöring hos regeringsrätten. Ofta torde det finnas lämpligt, att Konungen
förordnar någon eller några af departementets yngre tjänstemän
att, kanske för vissa slag af mål, vara föredragande i regeringsrätten; i
något departement — exempelvis jordbruksdepartementet, om kammarkollegium
upphör att vara mellaninstans i väg- och flottningsmål — kan

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

måhända en byråchef hafva till hufvudsaklig uppgift att handlägga de mål,
som tillhöra regeringsrättens pröfning.

I Riksdagens underdåniga skrifvelse angående inrättande af en re- Ändringar
geringsrätt begärdes tillika utredning af frågan om de förändringar i af-1 ll^stati-8
seende å statsrådets och statsdepartementens organisation, hvilka i sam- departeband
härmed funnes påkallade. — — — — — — — —

mentens

organisa tion.

Det framhålles i det underdåniga betänkandet, att medan flerstädes Konflikti
utlandet särskilda anordningar vidtagits för lösande af kompetenskon-jurisdiktion.
flikter mellan domstolarna, förvaltningsjurisdiktionen och administrationen,
alla stadganden därom saknas i Sverige. Ett ordnande af konfliktjurisdiktionen
hos oss syntes vara önskvärdt, och behofvet däraf kunde anses
ökadt i stället för minskadt genom regeringsrättens upprättande.

Jag vill ej förneka, att frånvaron af föreskrifter i nu berörda hänseende
utgör en brist i vår lagstiftning. Men i praktiken torde några
afsevärda olägenheter häraf icke hafva försports; ej heller kan jag tro, att
sådana skulle blifva mera att befara, sedan en regeringsrätt kommit till
stånd. Och ehuruväl, på sätt i betänkandet anmärkes, det ej lärer möta
några svårigheter, att åt en konfliktdomstol förläna en lämplig sammansättning,
synes mig frågan om reglering af konfliktj urisdiktionen vara i
andra afseenden rätt vansklig och kräfva ingående pröfning. Med denna
frågas behandling torde alltså kunna och böra tillsvidare anstå.

O o

Jag öfvergår nu till att, i anslutning till det underdåniga betän- Speciell
kandet, ur redaktionell synpunkt behandla frågan om, hvilka grundlags ändringar

böra i föreliggande ämnen vidtagas; — — — — — — lagsändrin _

_ _ _ __ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ gärna.

Under hänvisning till hvad jag nu yttrat, anhåller jag att få för
Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag ej mindre till ändring af rikets
grundlagar än äfven till de särskilda författningar om högsta domstolen,
regeringsrätten och lagrådet, hvartill regeringsformen skulle hänvisa,
samt till lagar om ändring i förordningen angående allmänt kyrkomöte
och i 1810 års förordningar beträffande äktenskapsskillnader och fideikommisser.

Den lag, hvilken åsyftar ändring i förordningen om äktenskapsskillnader,
är såtillvida af annan natur än de öfriga föreslagna lagarna, som
det kunde ifrågasättas att genomföra berörda ändring oberoende af grundlagsreformen.
Men jämväl denna lag synes mig, då den ju kommer att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

verka till någon ökning af statsrådets arbete, äga det samband med grundlagsförslaget,
att dess ikraftträdande bör förbindas med det slutliga antagandet
af sistnämnda förslag.

Det är uppenbart, att inrättandet af en administrativ högsta domstol
kommer att, såsom ock af det underdåniga betänkandet framgår, föranleda
ändring äfven i andra än nu nämnda författningar. Förslag därtill
torde dock ej behöfva nu framläggas.

Under min föregående framställning har jag haft upprepade anledningar
påpeka, att den slutliga lydelsen af lagen om regeringsrätten måste
i flera punkter bero af frågor, hvilka torde finna sin lösning innan
lagen träder i kraft, men ännu ej äro i det skick att författningsförslag
kunnat underställas Eders Kung]. Maj:ts pröfning. Särskild! har
jag erinrat om den ifrågasatta förändrade organisationen af kammarkollegium
och kammarrätten och om det samband, som består mellan
denna reform och förslaget om en regeringsrätt. Jag vill därför nu
betona, att detta samband väl är af betydelse i fråga om enumerationen,
men ej lärer kunna äga någon egentlig inverkan på öfriga delar af nyssnämnda
lag och således i allt fall icke bör utgöra något som helst hinder
för, att frågan om inrättandet af en administrativ högsta domstol redan
nu förelägges Riksdagen till principiell lösning.>

Föredraganden uppläste nu förslag till

l:o) ändrad lydelse af §§ 17, 18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87, 99,
101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen, §§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen
samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen;

2:o) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på
afdelningar;

3:o) stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts
högsta domstols afdelningar samfälldt;

4:o) lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

5:o) lag om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd;

6:o) lag om ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863;

7:o) lag om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader
den 27 april 1810; och

8:o) lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt
hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas;

varande de under 2:o)—8:o) anmärkta förslag af den lydelse, bilagorna
F—M vid detta protokoll utvisa.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Härefter hemställde föredraganden, att förstnämnda förslag måtte
föreläggas Riksdagen till pröfning i grundlagsenlig ordning och att högsta
domstolens yttrande öfver förslagen i öfrigt måtte genom utdrag af protokollet
inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition
af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bih. till Riksd. Prot. 1900. 1 Sand. 1 Afl. 5 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Bilaga A.

Tabeller,

upptagande hos Kungl. Maj:t i statsrådet afgjorda

besvärsmål

1899—1906.

Kungl. Ma:jts Nåd. Proposition N:o 11.

69 Ju.

Justitiedepartementet.

1899—1906.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Justitiekansler sämbetet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

1 skiljande från stadsfiskalstjänst
(disciplinärmål).

2 beslut att ej vidtaga åtgärd i anledning
af anmälan mot underordnad
myndighet.

Hofrätt.

4 förordnande af vikarie för tjänstledig
häradshöfding 1. borgmästare
(i ett fall utan sökt inskränkning
i vikariens tjänstebefogenhet).

1 beviljande af tjänstledighet utan
sökt rätt till återinträde.

Fångvårdsstyrelsen.

7 ersättning för fångforsling (In- 3 befordran,
struktionen för fanggevaldiger
d. 21/i2 1865; K. Er. d. å/is 1887,
d. «/» 1888).

3 aflöningsförmåner.

2 afskedande af vaktbetjänt i anledning
af otillbörligt förhållande
(disciplinärmål).

Kammarkollegium.

4 flyttning af tingsställe.

2 plats för tingshusbyggnad.

1 föreläggande för visst tingslags
tingsnusbyggnadsskyldige att
inom viss tid hafva verkställt
ombyggnad af tingshuset.

Ju. 70

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

1 föreläggande för tingshusbyggnadsskyldige
att inom viss tid uppföra
nytt tingshus, gemensamt
användande under byggnadstiden
för domsagans tre härader af det
ena häradets tingshus.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Statskontoret.

2 aflöningsförmåner (dyrtidstillägg).

Kammarrätten.

26 anmärkningsmål (i 3 fall ansökan
om eftergift, som ej medgafs).

Patent- och registreringsverket.
104 vägrad registrering af varumärken.

Konungens Befallningshafvande.

42 aflöningsförmåner eller rese- och
traktamentsersättning [däribland
mål om ersättning för tjänstgöring
såsom tolk, för utförande å
tjänstens vägnar af åtal,förhandläggning
af mål såsom särskild
ordförande i häradsrätt, för tjänstgöring
såsom sakkunnig ledamot
af rådstufvurätt; godtgörelse för
utgifven ersättning åt vittnen
eller målsägare i brottmål, för
af magistrat förskjutna vittnesersättningar,
för utbetalda kostnader
för fångtransport (i 6 fall
medgafs ersättning, hvarpå klaganden
ej hade rättsligt anspråk)].

1 val af rådman.

1 skiljande från stadstjänarebefatt ning

(disciplinärmål).

2 fånges anspråk på arbetsförtjänst;

fånges rätt att mottaga besök.

4 befordran (i ett fall förordnande
såsom stadsfiskal).

1 anmälan af fånge dels att stadsfiskal
och polisbetjänte begått
mened, dels att honom förvägrats
boklån från fängelsets bibliotek
m. m.

1 utländsk lösdrifvares hemsändande.

1 tingshus’ upplåtande till offentlig
förrättning.

71 JU.

Antal

mål.

Kungl. Maj:t8 Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Magistrat.

2 uppgifven felaktighet vid borgmästarval.

Tvångsuppfostringsanstalts styrelse.

1 aflöningsförmåner.

Nedre Justitierevisionen.

1 befordringsmål (förordnande).

Landtförsvarsdepartementet. L.

1899—1906.

Arméförvaltningen.

46 aflöningsförmåner eller rese- och
traktamentsersättning(Aflöningsreglementet,
K. K. ang. dyrtidstiflägg
m. m.).

4 anmärkningsmål.

1 portionsersättning åt värnpliktig
under permission.

1 ersättning till länsveterinär för
besiktning af rusthållsbästar
(Taxa för veterinärs tjänsteförrättningar
d. 19/io 1888).

1 ersättning för sjukhusvård åt värnpliktig
(Tjänstgöringsregl. för
armén, Del. I, Kap. VI).

4 rust- och rotehållare ålagda böter
för uraktlåtenhet att afhämta de
nummerhästar, hvilka af vederbörande
kommission för ^ackordering
blifvit klagandena tilldelade
(besluten undanröjda såsom
olagliga).

2 befordran.

2 ersättning på grund af aftal (1
mål ang. godtgörelse på grund af
uteblifven leverans bänvisadt till
skiljemän).

1 kasserande af leverans.

1 utbekommande af visst, klaganden
af besiktningskommissionen tillerkändt
belopp såsom ersättning
för skada å till truppförband utlegda
hästar.

L. 72

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Kammarrätten.

255 anmärkningsmål.

1 restitution af för rusthåll erlagd
vakansafgift.

1 aflöningsförmåner (Kammarrätten
förklarade sig obehörig).

Kammarkollegium.

3 åborätt till soldattorp å kronoallmänning.

1 flyttning af soldattorp.

Konungens Befallningshafvande.

232 böter för försummad mönstring,
uteblifvande från inskrifningsförrättning,
försummad adressanmälan
m. m. (Yärnpliktslagen
d. 5/6 1885, d. 12/s 1901, Inskrifningsförordningen
d. 22/i2 1892,
d. 5/12 1901; Lag ang. mönstring
af hästar och fordon för utrönande
af härens krigsberedskap d. n/s
1900).

12 böter för vanvård af nummerhäst
(K. F. d. 2/a 1783, K. F. d. 9/s
1694, K. Res. d. s/s 1727, § 32,
K. Res. d. 16/io 1723, § 19; K. Br.
d. 23/s 1806, Tjänstgöringsregl.
för armén, Del III, Kap. III,
§ 6).

56 rust- och rotehållares rättigheter
och skyldigheter.

1 restitution af erlagd rotevakansafgift
(K. K. d. 29/n 1901 ang.
indelningsverkets upphörande).

5 rese- och traktamentsersättning.

6 disposition af roteringskassa (In struktionen

för förvaltningen af

1 yrkande om ansvar och ersättning
för värnpliktigs hämtande till
vapenöfning (hänvisadt till justitiekansler^.

1 ifrågasatt förpliktande för hästuttagningsnämnd
att uppgöra ny
förteckning öfver hästägare, hvilka
det ålåge att lämna hästar
för krigsmaktens ställande på
krigsfot (afvisadt, rätt till besvär
ej medgifven).

1 ersättning för skador å till truppförband
utlegda hästar.

1 öfverflyttande af förvaltningen af
Y ästmanlands regementes knektelegomedelskassa
till K. B. i länet
(K. Br. d. 12/b 1905).

1 befrielse från inkvarteringsskyldighet.

73 L.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

uddemantalskassorna i Gäfieborgs
län d. 7/8 1855), jfr. sid. 76.

1 ansvar å uteblifven ledamot i inskrifningsrevision
(K. F. d. 16/i
1886).

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Direktionen öfver arméns pensionskassa.

3 skyldighet att erlägga pensionsafgift
[Regi. för arméns pensionskassa
d. 26/2 1904, för arméns
änke- och pupillkassa].

1 rätt till pension.

1 återbärande af viss del utaf uppburen
fyllnadspension.

Vissa militära myndigheter.

8 rekrytering (föreläggande att an- 3 befordran,
skaffa antaglig rekryt, fällande
till vite för underlåtenhet häraf),

[K.K. ang. generalmönstringarna
vid arméns regementen och kårer
d. V* 1887; K. Br. d. u/s 1684
(2 st.), d. 16/« 1692; rotekontrakten].

1 ersättning för en störtad nummer häst

[öfverlämnadt till Arméförvaltningen
(Arméförvaltningens
Kung. d. u/7 1885, d. 28/iä 1888,
d. 8/t 1891 och d. 21/u 1899)].

2 remontering (anmärkning mot för

rusthåll inköpt remont).

1 underhåll från Vadstena krigsmanshuskassa
(K. Br. d. 6/s 1881
och Arméförvaltningens Kung.
d. 14/« 1881 ang. förändring i bestämmelserna
om underhåll från
kassan).

1 pensionsafgift.

Bill. till liiksd. Prot. 1009. 1 Sami. 1 Afd. 5 Ilåft.

L. 74

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Målens beskaffenhet. ^mål

18 indelt soldats rätt till afsked (K.

K. d. V* 1887, K. K. d. »/« 1905).

1 yrkande af icke vapenföra, hemförlofvade
värnpliktige att utbekomma
penningbidrag (öfverlämnadt
till arméförvaltningen).

1 ordningen i arrest (Tjänstgöringsregl.
för armén, Del I, Kap. X).

Målens beskaffenhet.

Andra.

1 felaktighet vid val af ledamot i
direktion öfver knektelegomedelskassa.

Sj öförsvarsdepartementet.

1899—1906.

Marinförvaltningen.

18 aflöningsförmåner (i ett fall bevil- 2 befordran,
j ades inkvarteringsbidrag utöfver
gällande föreskrifter, i ett fall
tillika ansökan om gratifikation
eller löneförbättring).

5 rese- och traktamentsersättning.

2 skyldighet att erlägga eller sättet
för beräknande af retroaktiv
gratialafgift till flottans pensionskassa.

1 rätt för f. d. sjöman att utbekomma
å sparbank innestående aflöningsmedel
(Regi. för flottan).

1 marinförvaltningens åtgärd att till

Ekollet anteckna sitt ogilaf
från officer inkommen
rapport.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Lotsstyr elsen.

3 aflöningsförmåner.

1 beslut om partiell återbäring af
lotsafgift (hänvisadt till domstol).

1 beräkning af ränta å retroaktiv
gratialafgift till flottans pensionskassa.

6 befordran (i ett fall vägran att
antaga extra lots till ordinarie

Så, grund af klent färgsinne).

stånda, till utförande af kajbyggnad
i Angermanälfven, anläggande
eller användande af brygga.
1 ang. skenet från två fiskefyrar.

1 villkor för användande af lotsplats
tilldelade lotskuttrar. (Tjänstgöringsregl.
för lotsverket d. 15/s
1881; K. F. ang. lotsverket d.15/a
1881).

Kammarkollegium.

1 roteringsskyldighet.

1 ersättning åt ägare af lotshemman
för lotsningsprestationer utöfver
värdet af lotshemmansfriheterna
(K. F. d. 9/7 1862 ang. lotshemman
m. m.)

1 löneförmåner åt lots från lotshemman
(K. F. d. 9/7 1862; Tjänstgöringsregl.
för lotsverket).

Kammarrätten.

22 anmärkningsmål (i 4 fall eftergift,
i 2 ansökan därom afslagen).

Generaltullstyrelsen.

skeppsmätning (rätta dräktigheten,
skyldighet till ommätning).

ersättning för obehörigt förfarande
vid mätning (hänvisadt till domstol).

Konungens Befallningshafvande.

75 värn pliktsböter (i 8 fall var med
besvären förenad ansökan om befrielse
från fredsöfning).

S. 76 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.
syn å rotetorp.

rätt för innehafvaren af båtsmanstorp
till byggnadsvirke och vedbrand.

3 vakanssättning.

1 restitution af vakansafgifter (öfverlämnadt
till Kammarrätten).

1 disposition af roteringskassa (Instruktionen
för uddemantalskassorna
i Gräfleborgs län d. 7/s 1855),
jfr sid. 73.

1 understöd åt värnpliktig för extra
tjänstgöring utöfver lagstadgad
tj änstgöringstid (återförvisadt).

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Direktionen för K. flottans pensionskassa.

11 pensionsrätt (K. K. d. s/it 1904;

Regi. för pensionering af flottans
gemenskap d. 31/io 1879).

5 pensionsafgift.

1 skyldighet att ingå såsom delägare
i kassan.

Direktion för navigationsskola.

1 aflöningsförmåner.

Civildep artementet.

1899—1906.

Generalpoststyrelsen.

2 aflöningsförmåner.

9 disciplinäråtgärd (i ett fall återkallelse
af förordnande för viss
tid).

1 reseersättning.

1 återbekommande af böter för korsbandsmissbruk.

19 befordran, tillsättning af tjänst.

1 pröfning af entreprenadanbud.

1 tillstånd att efter uppnådd pensionsålder
kvarstå i tjänsten.

1 skyldighet att under tjänstledighet
afstå viss del af lönen.

7? C.

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet. A^f Målens beskaffenhet.

, 2 uteslutande ur tidningsregistret,

intagande i tidningstaxan och
befordran såsom tidningskorsband
(K. F. d. "/» 1904).

1 rätt att utbekomma postförsändelser
med viss ofullständig adress.

2 aflöningsförmåner.
1 disciplin ärm ål.

Telegrafstyrelsen.

5 befordran.

1 sökt utsträckning ai tjänstgöringstiden
vid telefonstation.

1 inregistrering af telegramadress
(Regi. för telegrambefordringen i
riket d. 8/4 1904, § 11).

J ärnväg sstyr elsen.

7 aflöningsförmåner.

16 disciplinärmål (däraf 2 ang. afsättning).

1 restitution af biljettlösen.

1 afsked med pension (i förtid).

21 befordran (i ett fall tolkning af
aftal om viss personals öfvertagande
vid inköp af enskild
järnväg).

2 pröfning af leveransanbud.

1 aflöningsförmåner (ej hos Järnvägsstyrelsen
påyrkats någon rätt,
endast gjorts framställning om
visst medgifvande för framtiden).

1 tillstånd att försälja vissa biljetter
för statsbanorna.

1 giltighetsområde för länsmans fribiljett
å statens järnvägar (tolkning
af K. Er.).

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

1 rätt för enskild järnväg att anordna
ny hållplats (därjämte ansökan).

1 tåghastighet vid passerandet af en
växel.

C. 78

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

17 rese- och traktamentsersättning o. d.

2 ersättning för utförande af eller
biträde vid rättsmedicinsk obduktion
(K. Stadg.d.29/i 1886, §§ 4,13).

1 ersättning för biträde vid värdering
i anledning af jordbyte (§ 5
i K. K. ang. nämndemäns rätt
till ersättning för extra förrättningar
in. m. d. 30/i2 1863).

1 förbud att t. v. utöfva barnmorske yrket

(Regi. för barnmorskor 28/n
1856, § 9).

2 lasarettsläkare meddeladt förstän digande,

debitering af medicin
(disciplinärmål).

1 ersättning för kreatur, som nedslaktats
på grund af smittosam
sjukdom (K. K. d. 15/io 1897,
K. F. d. 23/s> 1887), jfr sid. 83,
98, 102.

1 ifrågasatt rätt till pension för sjuksköterska.

befordran.

1 entledigande af t. v. förordnad
lasarettssyssloman.

1 fråga huruvida brunnsläkare skulle
för viss plats förordnas.

1 vägrad fastställelse af utaf stadsfullmäktige
antagen instruktion
för stadsläkare.

3 pröfning af leverans 1. entreprenadanbud.

1 rätt till inledande af vatten från
hospitals vattenledning i enskild
byggnad.

1 beräkning af semestertid (får under
ett år icke använd semester tillgodoräknas
under det följande?).

1 anmälan mot läkare för utfärdande
af intyg att klaganden vore sinnessjuk.

1 tjänsteårsberäkning för extra provinsialläkare
(fråga huruvida för
läkare antagen arfvodestaxa, stridande
mot Läkartaxan d. 31/io
1890, utgjord® hinder för tjänsteårsberäkning).

Medicinalstyrelsen.
19

Itiks för säkrings anstalten.

1 inträde såsom delägare i barnmor- 4 befordran.

skornas pensionsanstalt (Reglem. 4 utbetalning af lifränta, ersättning

d. 31/i2 1904). för skada till följd af olycksfall

i arbete (Lag d. 5/t 1901).

Försäkring sinspektionen.

1 befordran.

1 lifförsäkringsbolags redovisning af
försäkringsfond (§§ 120—125 af
Lag om försäkringsrörelse d. 24/i
1903).

1 skyldighet för brandstodsförening
att vara underkastad bestäm -

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet. ^tnål^ Målens beskaffenhet.

melserna i Lag om försäkringsrörelse
d. 24/7 1903 (besvären återkallade).

.1 vidtagande af vissa åtgärder i afseende
å livförsäkringsbolags räkenskaper
och förvaltning.

Kammarrätten.

110 anmärkningsmål (i 28 beviljades
eftergift).

2 afskrifning af en postverkets fordran.

2 debitering af utskylder (Bev.:F. O.,
kommun allagarna)-

1 debitering af grundskatt för ett boställe.

Statskontoret.

5 aflöningsförmåner (inkl. dyrtidstilllägg).
.

2 reseersättning o. d.

Kammarkollegium.

76 vägmål (om egenskapen af allmän
väg, anläggning eller omläggning
af väg, vägdelning, inkomst- och
utgiftsstat för vägkassa, statsbidrag,
vägskatt, grindmåi V11899
—S1/s 1900) jfr sid. 83, 98, 101.

9 flottningsmål (K. F. d. 81/is 1880) jfr
sid. 82, 98 f., 101.

3 inrättande af allmän farled; förbud
mot eller stadgande af villkor
för begagnande vintertiden af
dylik; åtgärder till förbättrande
af viss allmän farled (K. F. d.
31/i2 1880).

1 inrättande af skjutsstation (K.
Stadg. d. 3V6 1878).

2 fastställelse af afsöndring (Lag d.
27/e 1896).

2 förordnande af fjärdingsman, bestridande
af fjärdingsmannabe
fattning (Lag. d. 29/9 1899).

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Kommerskollegium.

1 dyrtidstillägg. 1 rätt till erhållande af styrmans 1

ändring af fartygs namn. bref (K. F. d. **/n 1878).

1 ntmålsläggning (hänvisadt till
domstol).

Patent- och Registreringsverket.

38 vägradt patent. 1 befordran.

2 registrering af aktiebolag.

1 » » järnvägsaktiebolag.

Landtmäteristyrelsen (1899—S1/* 1900).

1 befordran.

Domänstyrelsen.

1 länsmans rätt till boställes virkesafkastning
(K. F. d. 26/i 1894,

§§ 20, 26).

Landsting.

2 rätt till afsägelse af uppdrag att
vara ledamot af lasarettsdirektion,
val af ledamot i dylik direktion
(Lasarettsstadg. d. 18/10 1901).

2 beslut om anslag (fråga huruvida
landstinget öfverskridit sin befogenhet).

2 tecknande af aktier i järnvägsaktiebolag
(fråga om landstingets
befogenhet och om beslutet fattats
med erforderlig majoritet).

1 länslasaretts förändring till sjukstuga.

Direktion för pensionsinrättning.

2 rätt till pension, afkortning af
pension.

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Konungens Befallningshafvande.

431 kommunala besvärsmål (inkl. val).

216 byggnadsmål [äfven mål, i hvilka
meddelats eller vägrats tillstånd
till visst byggnadsföretag eller
ock gifvits föreläggande (vid vite)
att vidtaga eller borttaga viss
anordning eller förbud mot fortsättning
af visst byggnadsarbete;
jämväl inräknade 1 mål om förfarande
vid tomtmätning samt
12 mål om skyldighet att stensätta
gata, för samhälle att utlägga
gata, skyldighet att bekosta
gatuläggning, gaturenhållning
eller gatuunderhåll, befogenhet
för magistrat att meddela
föreskrifter rörande omläggning
af gata, skyldighet för enskild
att utlägga trottoar till viss
bredd, att utlägga trottoar och
rännsten utanför tomt] (Byggnadsstadgan;
vederbörande byggnadsordning).

4 skyldighet att fullgöra vid brandsyn
meddelade föreskrifter, viss
inrättnings förklarande för eldfarlig
(2).

53 förbud eller tillåtelse enligt Hälsovårdsstadgan.

12 förelägganden enligt hälsovårdsstadgan
(t. ex. att utrymma bostadslägenhet,
anordna skilda ledningar
från afloppsrör och vattenklosetter,
tömma och rengöra
drankgraf, vidtaga vissa anordningar
inom slaktbod, borttaga
vissa anordningar invid bageri,
vidtaga åtgärder till förekommande
af vattendrags förorenande
genom spillvatten eller af andra
sanitära olägenheter, att inrätta
flera afträden i gård, föreläggande

Bill. till lliksd. Prot. 1909. 1 Sami.

40 befordran, förordnande, tillsättning
af tjänst.

79 fastställelse å menighets beslut
o. dyl. [ordningsstadgar, särskilda
hälsovårdsstadgar, byggnadsordning,
brandordning, tomtindelning,
tomtreglering, matvarustadga,
lappby ordning, reglemente
för drätselkammare, sökt fastställelse
å indelning af sockenvägar
(afvisadt), villkor för järnvägsspårs
nedläggande i gata, renhållningsstadga,
hamnordning,
reglemente för auktionskammare,
stadga för elektriska ledningar,
reglemente för tingshusnämnd,
reglemente för erhållande
af vatten från stads vattenverk,
bestämmelser rörande trikinundersökning,
taxa å afgifter
för plats till salustånd, sökt vitesförbud
mot försäljning af kramsfågel,
pensionering af tjänsteman,
underhåll af bro, regleringsplan''
(i flera fall äfven kommunala besvärsmål).
]

28 tillämpning å visst område af ordningsstadgan
för rikets städer
eller därmed jämförlig stadga
(tillika underställning).

123 koncession 1. (vites)förbud, meddelande
af ordningsföreskrifter o. dyl.
(t. ex. beviljande af torgdag, rätt
till utskänkning, förbud mot maltdrycksförsäljning,
förbud mot
skjutning, tillstånd till lotteri,
anläggning af bergbana, pantlåneri,
stenfiske i Öresund, sillfiske
med not, upplag af eller
handel med sprängämnen eller
eldfarliga oljor, fridlysning af
visst område, utförande af mu 1

Afd. 5 Häft. 11

C. 82

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

för kommun att skaffa lokal för
vård af difterisjuka personer),
debitering eller utmätning af utskylder,
restitution af kommunalutskylder.

rese- och traktamentsersättning.
disciplinärmål.

aflöningsförmåner (däraf i tre fall
ersättning för extra förrättning;
ersättning för upprättande af
vägtalslängd; ersättning såsom
ledamot i särskild nämnd enligt
Lag d. 24/b 1895 ang. anskaffande
af hästar och fordon för krigsmaktens
behof; 1 mål ang. skyldighet
för stad att lämna bostad
eller hushyra åt viss lärare hänvisadt
till domstol),
ersättning till kronofogdar och
länsmän för telefonafgifter (K. K.
d. 17/« 1904 ang. ersättning åt
kronofogdar och länsmän för
vissa utgifter äfvensom för telefonafgifter).

flottningsmål (1899). Jfr sid. 79,
98, 101.

sökt handräckning för försörjningspliktigs
inställande eller hemförskaffande,
för utbekommande
af böter (laga förfall), till verkställighet
af stadsfullmäktiges
beslut rörande arbetsinrättning,
för en persons inställande å arbetsinrättning.

införande i handels- eller föreningsregistret.

statsbidrag till vägundersökningar
(3), till sjukkassa (4).
skyldighet till vaccinering (Regi.
för skyddskoppympningen i riket
d. 29/9 1853).
restitution af böter,
afvittring (besvären återkallade).
Jfr sid. 102.

"ål Målens beskaffenhet.

sik å vinstugor 1. gårdar i stad,
cirkusföreställning, fastställelse
af föreningsstadgar, förbud för
ångfartyg att anlöpa vissa bryggor,
elektriska anläggningar, asfaltkokning,
flyttning af droskstation,
positivspelning, ångbåtstrafik
vintertiden, biljard, sprängning,
väganordning eller säkerhetsanordningar
vid järnvägsstation,
vitesförbud för ölutkör
are, tillstånd att upplåta lokal
för danstillställningar, förbud mot
danstillställning, tillåtelse till
skj utbana, platsanskaflningsbyrå,
tiden för öppenhållande af serveringslokal,
vitesförbud mot
kvarstannande å utskänkningslokal,
tillåtelse att idka byggnadsverksamhet,
att afstånga enskild
bro, att vara automobilförare,
att med automobil befara
vissa vägar eller frakta varor å
allmän landsväg, upplag af trävaror
å tomt, tillstånd för lappman
att inflytta till viss by med
sina renar, förbud att intaga tillfällig
försäljningsplats å torg i
stad, rätt för utvandraragent att
använda viss person som ombud,
sökt tillstånd för järnväg att
omlägga en väg (bifall skulle i
detta fall vålla ändring i stadsplan),
sökt förbud mot fortsättande
af gatuarbete, af K. B.
meddelade föreskrifter i anledning
af utbruten epidemisk sjukdom;
rör. ordningen å utskänkningsställe
i stad m. fl. orter).

2 disposition af stadsjord, jordbyte
mellan stad och enskild person.

13 skyldighet till tjänstgöring eller
åtgärds vidtagande för magistrat,
kronofogde, länsman, Härads -

83 C.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

1 ersättning för kreatur, nedslaktadt

i anledning af smittosam sjukdom
(K. F. d. 15/n> 1897, K. F.
d. a3/9 1887, Art. III) jfr sid. 78,
98, 102.

4 skyldighet för kommun att omhändertaga
sinnessjuk person,
skyldighet att intagas å fattiggård.

11 vägmål (däraf 2 öfverlämnade till
Kam.koll., 2 ang. ändring i plan
för allmän väg.)

Jfr sid. 79, 98, 101.

2 skyldighet för viss person att er sätta

utfördt väglagningsarbete

(B. B. 25. So. 11).

1 återbäring af provision för debitering,
indrifning och redovisning
af brandstodsmedel (K. K. d.22/io
1886, § 6).

1 klagan af medellös person öfver
honom debiterade kostnader för
delgifvande af stämning.

1 val af ombudsman hos brandstodsbolag
(afvisadt).

''Pff Målens beskaffenhet.

skrifvare, fjärdingsman, kommunalstämmoordförande,
klockare,
hamnstyrelse, skyldighet att debitera
och uppbära vissa brandstodsafgifter.

1 ifrågasatt utfärdande af föreskrifter
om ersättning i visst fall åt utöfvare
af fältskärsyrket å viss ort.
1 beloppet af uppbördssäkerhet.

1 utskrifning från sinnessjukanstalt.

1 föreläggande att från hamn bort skaffa

ett skeppsvrak (Landsh.-instr.).

9 godkännande af offentlig samlingslokal,
antal platser i dylik, förbud
mot teaters upplåtande för allmänheten
(Ö.St.-Ämb:s Kung. d.
29/b 1888).

2 byggnadsnämnds befogenhet att

besluta anmälan till åtal eller
genom allmän åklagare anhängiggöra
talan om borttagande af
viss inredning.

1 återbekommande af vittneslön m. m.

(enligt hofrätts beslut skulle
statsverket vidkännas kostnaderna
för vittnesersättningarna.
K. B. tillerkände klaganden endast
visst, hos K. B. deponeradt
belopp).

2 sökt åläggande att åtala viss per son,

anställande af åtal mot
tjänsteman.

5 ordningen för fiske.

1 sökt inställande af laga skifte (på
grund af förment fäaktighet).

1 landtmätares skiljande från förord nande

på grund af jäf.

2 häktads (häktads konkursbos) rätt

att utfå penningar, tagna i förvar
vid häktningen.

7 vägran af K. B., polismyndighet,
drätselkammare, kommunalstämmoordförande,
revisor för gransk -

C. 84

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

ning af kommunalstämmas räkenskaper
eller kommitté för afgifvande
af förslag ang. reglering
af municipalsamhälle att
tillhandahålla vissa handlingar.

2 anbringande af grindar vid korsning
mellan järnväg och väg,
borttagande af landsvägsgrindar
vid korsning med järnväg (och
ersättande med grindar utan bevakning).

1 införande i länskungörelser af cirkulär
från bergmästare.

1 bostadsförhållandena i viss stad
(målet desert; K.B:s öfverklagade
resolution och de af K. B. i målet
pröfvade handlingar ej bilagda
besvärsskriften).

1 behörighet att meddela förordnande
för af köpings kommunalnämnd
såsom polisbetjänte anställda
personer.

1 af drätselkammare enskild person
lämnadt tillstånd att å stadens
torg för viss tid uppföra en barack.

1 förständigande att till Ö.St.-Ämb.
redovisa vissa penningmedel(§143
Utsökningslagen).

1 skyldighet att anhängiggöra talan
om expropriation för en järnvägsanläggning
(§ 24 i K. JF. d. 24/4
1866).

1 framställning af trafikanter vid
enskild järnväg om upphäfvande
af en utaf järnvägens trafikchef
utfärdad tjänsteorder.

1 magistrats beslut att konstitutorial
(ej fullmakt) skulle å viss befattning
utfärdas.

1 giltigheten af träffad förlikning i

jordatvist.

2 åläggande för järnvägsaktiebolag

att vidtaga åtgärder till skyd -

85 C.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

dande af älfs stränder vid färjställe;
anläggande af en järnvägsbro
öfver Göta älf.

1 sökt föreläggande för järnväg att
vidtaga åtgärder till förekommande
åt binder i trafiken å vägocb
gatuöfvergång invid bangård
(K. JB. ansåg sig obehörig).

1 utseende af skiljeman i tvist om
brandskadeersättning (återförvisadt
för meddelande af ny besvärshänvisning).

10 mål hänvisade till domstol, resp.
afvisade.

Finansdepartementet.

1890—1906.

Generalpoststyrelsen (1899).

1 förening af tjänster.

Telegrafstyrelsen (1899).

1 befordran.

Kammarkollegium.

28 åborätt [tillvaro af åborätt, tvist
mellan enskilda om åborätt, påstående
om åboledighet, antagande
af åbo å krononybygge;
2 mål hänvisade till domstol (K.
Förbi. d. 7/7 1752; K. Br. d. 24/io
1782; K. Br. d. 5/s> 1808; Kam.

1 befordran (förordnande).

F 86

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

31 skatteomföring af krön onybygge
(K. Br. d. «/# 1817 m. fl.).

6 skatteköp (K. K. d. 15/i2 1848;
K. Cirk. d. 19/s 1870).

19 jordeboksmål.

2 fastställelse af markegångspris.

1 restitution af penningafraa (fråga
huruvida viss afgäld utgör grundskatt
eller arrende).

1 fördelning till återbetalning af lån
ur odlingslånefonden (återförvisadt
till K. B.). (K. Br. d.
87/6 1898.) _

1 fråga om vissa lägenheters jordnatur.

1 skyldighet att till statsverket utgöra
ränta och lösen för kronotionde
af vissa delar af förutvarande
hospitalshemman.

1 inlösen för statsverkets räkning
af kronotionde.

1 ersättning af statsmedel för utbetald
frälseränta af vissa hemmansdelar
(K. K. d. 8/s 1888).

1 skattläggning af lägenheter å
grufskog (K. Br. d. 19/a 1828).

Statskontoret.

1 anmärkningsprovision å stämpelmedel.

1 befordran.

1 aktoratsprovision i balansmål.

2 pröfning af säkerhet för lån ur
manufaktursförlagsfonden.

1 restitution af för mycket erlagd
stämpelafgift.

1 utbekommande af begrafningshjälp.

1 utbetalning mot viss säkerhet af
lån från fonden för rederinäringens
befrämjande.

Kommersko llegium.

5 grufmål (vägrad matsedel; matsedel
å sönad grufva; utmålsläggning).

3 befordringsmål (inkl. förordnande).

3 flyttning af marknad (Landshöfd.-instr. § 31 mom. 10; K. Br. d. 7/6
1841 och Kommerskoll. Kung. d.
28/e s. å.; K. Br. d. “/« 1788).

2 registrering af fart; P 1
af fartygs namn
1891).

4 hvilostånd och villkoren därför.

87 F,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Antal

mål.

2009

§1

118

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

1 af bergmästare föreskrifven åtgärd
betr. ordningen för grufdrift.

Kammarrätten.

beskattningsmål.

taxering till afgift för brännvinsförsäljning.

mantalskrifningsmål.
anmärkningsmål,
afkortnings- eller afskrifningsmål.
restitution af erlagdt skattebelopp
(3, däraf 2 ang. för mycket erlagd
grundskatt), stämpelafgift
eller penningafrad.
debitering af annuitet å ett odlingslån.

stämpelförsäljare debiterad ränta
å icke i laga tid redovisade
stämpelmedel,
aktoratsarfvode.

mål, hänvisade till domstol eller
af Kammarrätten rätteligen afvisade.

Generaltullstyrelsen.

tullbehandling.

vägrad restitution af tull vid återutförsel
eller vägrad tullfri återinförsel,
återbetalning af tull.
restitution af böter enligt tullstadgan.

aflöningsförmåner.

6 befordringsmål (inkl. förordnande).
1 förstärkt tullbevakning vid på klagandens
bekostnad anordnad tullstation.

1 tillstånd för fartyg att från utrikes
ort direkt ingå till viss lastageplats.

1 abandonnerande för tullen af ska dadt

nederlagsgods.

2 utbekommande af auktionsmedel

för bärgadt gods, ersättning för
varor, sålda å tullauktion.

1 ersättning för gods, som genom
tullbetjänings förvållande förfarits.

1 utländsk konsuls klagan öfver att
tulluppsyningsman i hans ställe
utfärdat sundhetspass.

F. 88

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Patent- och Begistreringsverhet.

195 vägradt patent.

5 ansökan om patent förklarad förfallen.

1 förlängning af tiden för uppfinnings
bringande till verkställighet inom

riket. **

12. registrering af aktiebolag 1. uppgift
ang. aktiebolag.

4 registrering af mönster och mo deller.

Domänstyrelsen (1899).

5 reseersättning. 1 kronoarrendators anspråk på ersätt ning

för minskad virkesafkastning
(hänvisadt till domstol).

Konungens Befallningshafvande.

2 fördelning af brännvinsmedel.

2 restitution af tillverkningsskatt för
brännvin, som exporteras (K. K.
d. 8/i2 1882).

8 arfvode till kontrollör vid maltkrossning
(K. F. d. 17/6 1903
§ 9 mom. 5, §§ 14, 15, 25), vid
denaturering af brännvin (K. F.
d. 1H/io 1890, § 14 i lydelse enligt
K. K. d. 5/s 1899), godtgörelse
till tillsyningsman vid brännvinsnederlag
för på nederlaget
upplagd brännvinskvantitet (K.
Stadg. d. 23/s 1887), restitution
af kontrollkostnader, fråga huruvida
brännvinskontrollörs arfvode
tillkomme hans konkursbo
(hänvisadt till domstol).

26 registrering af förening för ekonomisk
verksamhet, handelsanmälan.

262 försäljning af spirituösa, vin och
maltdrycker (tillstånd till dylik
försäljning, antagande af anbud
å brännvinsförsäljning, inrättande
eller öfverlåtande af försälj
ningsrättighet, inskränkning
eller utsträckning i tiden för
utöfning af försäljningsrättighet,
förbud mot utöfning af försäljningsrättighet,
ordnande af utskänkningsrörelse
i stad, öfverflyttning
af utskänkning till annan
lokal, fördelning af gemensam
rätt till minuthandel och
utskänkning, ifrågasatt privilegium
å brännvinsförsäljningsrätt;
vägrad ansvarsfrihet för
styrelse för spritbolag, anmärkning
mot spritbolags förvaltning,
åläggande för styrelse för dylikt
bolag att redovisa visst af sty -

89 F.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

2 aflöningsförmåner, däraf ett mål
ang. skyldighet för stadskassör
att återbära af honom innehållen
ersättning för provision å brännvinsförsäljningsmedel
(hänvisadt
till domstol).

13 rese- och traktamentsersättning.

9 val af ledamöter i bevillningsberedning
eller taxeringsnämnd, af
ombud för markegångssättning,
af sjömanshusdirektion, af ledamöter
i styrelsen för sparbank
och funktionärer inom styrelsen.

7 restitution af konsul atafgifter, af
afgift för rätt att i Sverige idka
handel.

2 taxering och utmätning för oguldna
kommunalutskylder, båtsmäns
debitering.

1 stämpelbeläggningåtillståndsbevis.

1 åborätt till krononybygge. Jfr sid.
85, 97.

1 allmänningsdelägares beslut rörande
förvaltningen af allmänningen
(klaganden förmenade beslutet
vara olagligen tillkommet och
kränka hans enskilda rätt). »

Målens beskaffenhet.

relsen såsom arfvode uttaget belopp).

1 tillstånd att sälja denatureradt
brännvin.

1 tillståndsbevis för maltkrossning
och tillverkning af maltdrycker.

1 förordnande af kontrollörer vid
maltdryckstillverkning.

12 tillstånd till gårdfarihandel (6),
pantlånerirörelse (5), verksamhet
såsom kommissionär för anställning
åt sjöfolk.

1 sökt ändring af firma för folkbank

och förklarande att sparbankslagen
vore å densamma tillämplig.

31 sparbanksmål [fastställelse af reglemente
för sparbank, disposition
af öfverskottsmedel eller reservfond,
anmärkning mot sparbanks
förvaltning, sparbankskontors
flyttning, beviljande af pension
åt tjänsteman (2)1. (Lag. d. 2ah
1892, §§ 3, 15, 21).

4 fastställelse af stadgar för förening
och dess understödsfond, reglemente
för kassa, ändring af stadgar
för lotteri.

2 behörighet att föra befäl å passa gerareångfartyg,

återkallelse af
meddeladt tillstånd att å dylikt
fartyg föra befäl (K. F. d. 22/n
1878 i lydelse enligt K. F. d.6/8
1880 samt K. K. d. 20/i 1882 och
d. 7/n 1890). _

2 indelning i bevillningsberedningsdistrikt.

1 framställning om entledigande af
ordförande i bevillningsberedning.

1 rätt för änka att taga del af hennes
aflidne mans själfdeklaration.

1 återställande af borgen för stämpeluppbörd.

Bill. till Piksd. Prat. 1.909. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

F. 90

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

2 flyttning af marknad, ändrad benämning
å marknad (hänvisade
till Kommerskoll.).

2 utsyning af skog å f. d. bergsallmänning
(1899).

1 föreskrifter af inspektör öfver elektrisk
anläggning (fråga huruvida
rätt till besvär öfver beslutet
vore medgifven).

1 utseende af skilj oman.

1 sökt tillstånd att bibehålla nyttj
anderätten till en lägenhet under
indraget boställe.

1 utbekommande af viss del af köpeskilling
för exekutivt försåld
fastighet.

1 vägran att mot lösen utlämna utdrag
af protokoll från utskänkningsaktiebolags
sammanträde.

4 utbekommande af jordägares andel
i hviloståndsafgift (2 mål, hvaraf
1 hänvisadt till domstol), rätt att
i stället för fullgörande af arbetsskyldighet
erlägga afgift för utmål;
återbekommande af enligt
§ 41 Grufvestadgan erlagda af ,

gifter för vissa grufvor (beroende
af tvist vid domstol).

1 kr'' 1 '' råk att lyfta

1 förbud mot ändring af å kommunalstämma
beslutad sträckning
af väg.

1 klagan öfver magistrats beslut att
utlysa extra bolagsstämma för
aktiebolag (ej upptaget till pröfning).

1 utbekommande af medel, innestående
å postsparbanksbok.

,------------ • ‘ i

expr opriationsm edei.

Postsparbanlcsstyrelsen.

91 F.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Direktion för pensionsanstalt.

17 rätt till pension (civilstatens pensionsinrättning,
handelsflottans
pensionsanstalt).

1 beräkning af afgift för bibehållande

af delaktighet i civilstatens änke- ''

och pupillfond.

1 rätt att utan erläggande af vidare
afgifter kvarstå såsom delägare
i civilstatens pensionsinrättnings
änke- och pupillfond.

1 utbetalning af, enligt klagandens
förmenande, förfallna pensionsbelopp
från K. teatrarnas pensionsmrättning.

Ecklesiastikdepartementet. E.

1899—1906.

Medicinalstyrelsen.

2 reseersättning. 1 befordran.

1 klagan af badorts ägare att viss
person af medicinalstyrelsen förordnats
till läkare och ej till
intendent vid badorten.

Kammarkollegium.

68 kommunala besvärsmål (byggnadsfrågor,
debitering för byggnad,
skolväsen, aflöningsförmåner).

64 löneförmåner för församlings prästerskap,
kyrkobetjäning eller
skollärare, skyldighet att bidraga
till prästerskaps eller kyrkobetjänings
aflöning, debitering af
dylikt bidrag.

5 afsöndring från boställe.

1 framställning af kyrkoherde rö rande

upplåtande på viss tid af
mark från ett honom på lön anslaget
boställe till byggnadstomter
(återförvisadt).

2 af K. B. o. domkapitel församling

gifvet föreläggande att uppföra
skolhus.

E. 92

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

1 afhysande från kyrkostad (af Kam. -kolf. rätteligen afvisadt).

1 optionsrätt till arrende af en kyrkolägenhet.

1 afgäldsbelopp för afsöndradt område.

1 fastställelse å församlings beslut
om afgäld till kyrka för ett
kyrkan tillhörigt, af kyrkoherden
disponeradt gatuhus.

3 sättet och villkoren för utarrendering
af ett klaganden på lön
anslaget mensalhemman (K. Br.
d. 12/ii 1858, d. 1862); antagande
af arrendeanbud å stomhemman,
arrendebelopp å ett till
klag. utarrenderadt område.

1 församlings skyldighet att till
domkapitlet redovisa vissa prästlönemedel.

1 lagligheten af verkställd ekonomisk
besiktning å kapellpredikantsboställe.

Statskontoret.

1 statsbidrag till underhåll af vanartade
och i sedligt afseende försummade
barn.

10 aflöningsförmåner.

1 reseersättning.

1 vägran att utanordna af Konungen
beviljadt understöd till föreläsningsförening
(enär stadgade villkor
icke ansågos uppfyllda).

Kammarrätten.

164 anmärkningsmål (i 90 eftergift).

5 debitering af utskylder till kyrka
och prästerskap.

2 skyldighet för församling att redovisa
medel för expropriation af
jord från kyrkoherdeboställe, för
patronus att redovisa för kyrkotionde.

1 afskrifningsmål.

1 afkortningsmål.

93 E.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Domänstyrelsen.

2 redovisningsskyldighet för stånd- 16 disposition af prästboställes skogsskogslikvidmedel.
afkastning.

1 hushållningsplan för kyrkohemman.

Konungens befallningshafvande.

102 kommunala besvärsmål (däraf 14
öfverlämnade till Kam.-koll., 6
af K. B. rätteligen afvisade,
1 återförvisadt).

218 statsbidrag till folkskoleväsendet
(i 53 fall dispens).

2 statsbidrag till kommunalbibliotek,
till vanartade eller i sedligt afseende
försummade barns uppfostran
(K. K. d. 10/6 1904).

71 förändring af släktnamn (K. F. d.
5/i2 1901).

32 aflöningsförmåner (6 öfverlämnade
till Kam.-koll., 11 till Statskontoret,
1 bänvisadt till domstol).

18 reseersättning (4 mål öfverlämnade
till Statskontoret, 1 hänvisadt
till domstol).

1 ersättning för kostnader vid handlingars
öfversändande till landsarkiv
(K. K. d. 22/s 1899, § 15,
K. Br. d. 24/b 1901).

31 (skol-)barns skiljande från hemmet.

7 fattigvårdsmål.

8 kyrkoskrifningsort, skyldighet att

aflämna flyttningsbetyg (K. F.
ang. kyrkoböckers förande d. 6/8
1894).

5 handräckning för inställande inför
kyrkoråd och för uttagande af
böter och viten, ålagda af kyrkoråd
för underlåtenhet att hörsamma
kallelse, för fattighjons
öfversändande till Norge (1).

tillämpning å visst område af
hälsovårdsstadgans föreskrifter
rörande stad.

fastställelse af särskilda ordningsstadgar,
renhållningsstadga, reglemente
för välgörenhetsstiftelse.
föreläggande för kyrkostämmas
ordförande att afgifva statistisk
redogörelse öfver församlingens
räkenskaper

köpeanbud å del af område, som
jämlikt Kungl. Maj:ts medgifvande
finge, fördeladt i tomter
frånsäljas boställe,
skolråds förbud för folkskollärare
att låta två småskolebarn undervisas
i folkskolan (afvisadt af
K. B.).

understöd från en donationsfond
(afvisadt af K. B.).

E. 94

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Målens beskaffenhet. Målens beskaffenhet.

förbud och tillstånd enligt Hälsovårdsstadgan
(1899).
vägran att taga befattning med
församlings begäran om anstånd
med uppförande af skolhus,
föreläggande för patronus att redovisa
för kyrkans inkomster (K.

Cirk. d. 19/i2 1902).
föreläggande för församling att
vidtaga vissa åtgärder till betryggande
af kyrkans bestånd,
gäldande med statsmedel af läkares
sjukresa (Läkareinstruktionen d.

31/io 1890, Medicinalstyrelsens

Cirk. d. "/a 1896).
påförande af afgift till prästerskapets
aflöning (däraf 2 öfverlämnade
till Kam.-koll.).
sökt åläggande för utmätningsman
att uttaga vissa utskylder (afvisadt).

utmätning för uttagande af kyrkotionde
och landskyld (hänvisadt
till domstol).

Ecklesiastikt konsistorium eller biskop.

kommunala besvärsmål (val m. m.). 82

disciplinärmål (äfven varning),
kyrkotuktsmål.

församling af domkapitel meddeladt
föreläggande att afskeda lärarinna
på grund af otillbörligt
förhållande (Folkskolestadgan §

23 mom. 1, § 18 mom. a).
afskedande af vaktmästare (Eforus). 207
aflöningsförmåner (i 1 mål domkapitlet
obehörigt; 1 mål öfverlämnadt
till Statskontoret),
skillnad i trolofning, utfärdande af 1

skiljebref.

lysning till äktenskap, utfärdande
af lysningsattest.

anteckning i kyrkobok, kyrkoskrif- 1

ningsort.

skolväsendets ordnande (däraf 32
kommunala besvärsmål; i vissa
fall underställning hos domkapitlet,
i andra domkapitlet
uppsiktsrätt) [Folkskolestadgan
§§ 10, 15, 22, 26, 32, 34, 65, 70;
jfr K. F. d. 21/s 1862 ang. kyrkostämma
m.m. § 2 mom. 1—4, §46].
befordringsmål (däraf 28 ang. förslag
och val till folkskollärare-,
klockare- eller organisttjänst;
tillika kommunala besvärsmål),
rätt för patronus att till kyrkoherde
kalla viss person (i anledning
af tvist om patronatsrätten
hänvisadt till domstol),
patronatsrätt (hänvisadt till domstol).

95 E.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet. ''

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

1 sökt åläggande för församling att
fullgöra viss byggnadsskyldi gliet
å kyrkoherdeboställe.

Målens beskaffenhet.

1 åtgärder för besättande af en e. o.
prästerlig befattning.

4 stipendieutdelning.

1 folkskollärares rätt till erhållande
af afsked vid viss tidpunkt (Folkskolestadgan
§ 30).

1 återkallande af missiv för e. o.
prästman.

1 uppsägning af på obestämd tid
antagen lärarinna.

6 tjänstledighet.

11 skyldighet till tjänstgöring.

3 af församlings kyrkoråd beslutad
instruktion för församlingens
organist.

3 förständigande för kyrkoherde att
vid inventering af vissa församlingskassor
tillhandahålla vederbörliga
handlingar och medel,
sökt föreläggande för skolrådsordförande
att förete viss handling,
vägran att lämna vissa uppgifter
ur kyrkobok.

1 domkapitels beslut att föreskrifva
insändande af grafkassas räkenskaper
(därjämte ansökan).

1 revision af kvrko- och skolräkenskaper.

1 rätt för vice pastor att flytta
pastorsexpedition från en till
annan annexförsamling.

1 vägran att uppläsa kungörelse.

1 begäran om syn ådonationshemman.

1 användande af läroverks byggnads fond

(Läroverksstadg. d. 1/n 1878,.
§ 125).

2 användande af räntemedel från

donationsfond.

1 äktenskapsjäf (G. B. 7: 3; K. F. d.
17A 1872, Lag d. «/« 1896).

1 admitterande till konfirmationsundervisning.

1 hemställan att anskaffa ersättning
för inställda gudstjänster.

E. 96

Antal

mål.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

Antal
mål.

Målens beskaffenhet.

2 förening af tjänster, af skolråd
påyrkad skyldighet för folkskollärare
att vid afskedstagande
från folkskolläraretjänsten jämväl
frånträda därmed förenade klockare-
och organistbefattningar
(Folkskolestadgan § 27, K. Stadg.
d. 4/s 1894).

Konungens Befallningshafvande och domkapitel eller biskop.

12 skolväsendets ordnande (däribland
äfven kommunala besvärsmål, 1
mål öfverlämnadt till Kam.-koll.).

1 anställande och aflönande af pastorsadjunkt
(öfverlämnadt till Kam.-koll.).

2 fastställelse af ritning till begrafningsplats,
till utvidgning af
kyrkogård (K. Br. d. 3/io 1805,
d. 18/b 1849, Hälsovårdsstadgan
§ 12>

1 sökt befrielse från kyrkoherdeboställes
deltagande i ett dikningsföretag
(fråga, huruvida K.
F. d. 6/i 1849 vore tillämplig).

Universitetskanslern.

3 aflöningsförmåner. 10 befordringsmål (inkl. förordnande).

1 disciplinär bestraffning. 10 stipendietillsättning.

1 åläggande af viss tjänstgöring.

2 ifrågasatt upphäfvande af fakultets

beslut att godkänna viss examen.
1 öfverlåtelse af arrenderätten till
prebendeprästgård.

Ofverstyrelsen för rikets allmänna läroverk.

2 aflöningsförmåner. 18 befordran (inkl. förslag).

1 hänvisning till visst läroverk för
undergående af mogenhetsexamen.

3 bedömande af lärjunges insikter

eller uppförande.

3 kommunala besvärsmål (inköp af
orgel, delning af församlingen,
anställande af en skolläkare).

1 optionsrätt till stomhemman.

97 E.

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet. Målens beskaffenhet.

Akademislä konsistorium eller motsvarande myndighet.

befordringsmål (förslag),
besparing af stipendium (Veten fornlämning

(Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien).

skapsakademien).
tillstånd att rubba

Styrelse för lägre undervisningsverk.

1 aflöningsförmåner (öfverlämnadt
till statskontoret).

31 befordringsmål.

1 skyldighet för lärare till viss
tjänstgöring.

1 förständigande att icke använda
viss undervisningsmetod.

1 bestämmande af begynnelse- och
slutdagar för terminer vid vissa
skolor.

Direktion för pensionskassa.

52 pensionsrätt eller pensions belopp.

1 anspråk på viss ersättning, framställdt
af vice pastor i ett pastorat,
af hvilket prästerskapets
änke- och pupillkassa då uppbar
inkomsterna.

Kuratorerna för Hvitfeldtska stipendieinrättningen.

1 företrädesrätt till åboskap. Jfr.
sid. 85, 89.

2 rätt att bryta sten å stipendiehemman
och villkoren därför.

1 tvist mellan åbo och stipendieinrättningen
om bättre rätt till
expropriationsmedel (hänvisadt
till domstol).

Diverse myndigheter.

ersättning för utbetalning och redovisning
af Malmö barnhusfonds
medel (K. Br. d. 4/4 1877, d. 28/2
1878).

1 befordringsmål.

1 stipendietillsättning.

9 underkännande i mogenhetsexamen.

2 underkännande i de skriftliga mo genhetspröfningarna.

Bill. till Piksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

Jo. 98

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 11.

Jordbruksdepartementet.

V* 1900—1906.

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Medicinalstyrelsen.

4 ersättning för kreatur, nedslaktadt
på grund af smittosam sjukdom
(K. F. ang. hämmande af smittosamma
sjukdomar bland husdjuren
d. 9/iä 1898, §§ 39—42),
jfr sid. 78, 83, 102.

3 reseersättning (Taxa för veterinärs
tjänsteförrättning d. 19/io 1888,

§ 1 mom. 1).

Kammarkollegium.

255 vägmål (anläggning eller omläggning
af allmän väg, egenskap af
allmän väg, vägdelning, underhåll
af väg, afsyning af väg,
inkomst- och utgiftsstat för vägkassa,
skyldighet att utgöra vägskatt,
debitering af vägskatt,
uppförande af byggnad utmed
väg, ordnande af vinterväghållning,
ersättning för snöplogning,
anbringande af skyddsvärn eller
annan skyddsanordning, färjhållning,
upphörande af skyldighet
att erlägga bro- eller färjpengar
vid öfverfart af viss bro
eller älf, statsbidrag, grindmål).
Jfr sid. 79, 83, 101.

72 flottningsmål (anordnande eller reglering
af allmän flottled, tillstånd
till flottning och villkoren därför,
lämnande eller återkallande af
tillstånd till viss anordning, sökt

1 ang. ett för längre tid sedan meddeladt
tillstånd att bygga i vatten.

1 förbud mot skogsafverkning på
Gottland.

99 JO.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

handräckning för borttagande af
timmerbom och förbud mot flottning,
reglering af flottning, upptagande
af sjunket virke, afsyning
af flottbyggnader, åtgärder
till betryggande af samfärdseln
mellan by och fritt vatten i
flottled, inrättande af virkesskiljningsställe
eller vidtagande
af annan anordning och kostnaderna
därför, förbud mot flottning
af visst virke m. m. Jfr
sid. 79, 82, 101.

25 fastställelse af jordafsöndring (K.
F. d. «/s 1881, Lag d. ”/t 1896).
6 mantalsfördelning.

7 skjutsningsmål(skyldigbet att vara
föreståndare vid skjutsstation
eller att bestrida skjutsning, då
entreprenad ej kommit till stånd,
förändring af gästgifveri till
skjutsstation, ordnande af skjutsningsskyldigbet,
sammansättning
af skjutslag).

5 fördelning till återbetalning af lån
från odlingslånefonden för vattenafledningsföretag
(K. K. d. 13/s
1845, K. K. d. >/u 1848).

Regeringsrätten.

Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

Statskontoret.

2 aflöningsförmåner.

3 reseersättning.

Kammarrätten.

77 anmärkningsmål.

Domänstyrelsen.

3 reseersättning.

1 disciplinär åtgärd.

1 aflöningsförmåner.

3 ersättning för tjänsteförrättning

15 utsyning af skog, fastställelse af

nusbällningspian laarai i mai
ang. fastställelse åt busbållningsplan
för boställe, 7 mål ang. ut -

växa på arfvode för skogsför -

plan tor boställe, 7 mai ang. utsyning
af eller husbållningsplan

Jo. 100

Antal

mål.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

rättningar d. 12/n 1875; K. K.
ang. kostnadsersättning till landsstats-
och ecklesiastika tjänstemän
för en del resor m. m. d.
22/s 1899).

optionsrätt vid utarrendering af
kronolaxfiske (K. K. d. 10/''n 1882
§ 7 enligt lydelse i K. K. d. 13/7
1887).

Antal

mål.

24/,

Målens beskaffenhet.

för skog å lappmarksbemman och
2 mål ang. utsyning af undermåligt
virke å enskilda hemmans
skogar och fastställelse af afverkningsberäkning
för by i
Västerbottens län (K. F. d.
1903)], (K. F. d. 26/i 1894, Do
mänstyrelsens Cirk. d. 27/i 1903).
tillstånd att bryta sten å indraget
boställe.

tillstånd för jägmästare att bo
utom reviret,
befordran.

förflyttning till annan tjänst,
antagande af anbud (köpeanbud å
kronojord).

ersättning för skadade träd, som
ingått i försåldt virke från
kronopark.

utbekommande af köpeskilling för
beslagtaget virke,
begäran om öfverlåtelse af arrende
till kronohemman.

Landtmäteristyr elsen.

3 befordran.

Landtbr ulcsstyr elsen.

isättning
för vissa
ningar.

till distriktsveterinär
tuberkelinundersök -

1 befordran.

Konungens Befallningshafvande.

?attigvårdsmål [kommuns beslut
att vägra fattigvård, skyldighet
att för viss egendom lämna särskildt
tillskott, fattigas kvarhållande
å fattiggård, ersättning
för lämnad fattigvård, tvist mellan
socken och fattigvårdsrote,
ersättning åt länsman för fattigs
inställande, föreläggande förfat -

7 tillstånd till sjösänkning, utdikning
af myr (Lag d. 2% 1879,
§ 13; K. K. d. 31/i2 1879).

27 stadga för bedrifvande af fiske;
särskilda bestämmelser för visst
fiske, ordningsföreskrifterför fiske,
förbud mot fiske med not, tillstånd
till visst fiske, förändring
af tid för visst fiske, till -

101 Jo.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Målens beskaffenhet.

tigvårdsstyrelse atfc vidtaga vissa
anordningar vid fattigvårdsinrättiiingen,
flyttning af fattighus,
uppförande af nytt fattighus,
kostnad för vård och underhåll
af minderårig (Lag ang. uppfostran
åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn d. 13/s
1902, § 23, § 26 mom. 1)].

3 sökt tillstånd till ägostyckning
(Lag d. 16/e 1905)''

1 allmänningsstyrelses beslut att
utarrendera fiske.

1 interimsflottning. Jfr sid. 79, 82, 98.

32 vägmål [val af vägstyrelse och
revisorer, vägskatt, dess debitering
och uppbörd, iståndsättande
af väg, rätt för järnväg att omlägga
väg, ifrågasatt ställande
af säkerhet för svängbros underhåll,
verkställande af vägdelning,
statsbidrag, af K. B. meddeladt
åläggande för landtmätare att på
grund af felaktigheter på egen
bekostnad ånyo å marken utstaka
de särskilda väglotterna (utslaget
upphäfdt, hänvisningtill domstol),
fördelning till underhåll af väg
å stads område (B. B. kap. 25, K.
Res. på städernas besvär d. 16/n>
1723 och d. 17/i2 1724, K. Br. d.
f n 1826, K. Cirk. s. d.), aflysning
af väg (Väglagen, K. Br.
d. 17/4 1828 och Kam.-koll. Kung.
d. 9/6 1828 ang. rätt domstol i
fråga om enskilda utfartsvägar
för byar) omläggning af väg,
förslag om anläggning af nya
vägar, byggande af vägbro],
däraf 6 öfverlämnade till Kam.-koll. Jfr sid. 79, 83, 98.

20 reseersättning, ersättning för
tjänsteförrättning, aflöningsförmåner.

Nj Målens beskaffenhet.

stånd till användande af viss
fiskredskap.

2 rätt att upptaga i flottled sjunket
virke (öfverlämnade till Kam.-koll.; § 18 Flottningsstadgan ej
tillämplig).

1 tillstånd att kvarbo å viss kronomark.

5 disposition af sockens understödsfond.

1 sökt förbud mot viss ångbåtstrafik
vintertiden i farled.

1 antagande af köpeanbud.

1 ändring af reglemente för häradsallmänning.

1 föreläggande att vidtaga vissa åt gärder

för desinfektion i anledning
af svinsjuka.

2 fattigvårdsmål [sockens indelning

i fattigvårdsrotar, ändring af
dylik indelning (underställning
hos K. B.)]

19 inskränkning af gästgifvares rätt
att försälja vin och maltdrycker,
förbud mot försäljning af vin och
maltdrycker vid gästgifveri.

1 ersättning för synekostnad (hänvisadt
till domstol).

1 ny uppskattning af förbättring å
hemman genom sjösänkning (Lag
d. 2% 1879, § 61).

1 sökt fyllnad i ägoområde för by
(erhållande af byn utaf Konungens
befallningshafvande tillerkänd
men vid afvittring densamma
ej tilldelad jordareal).

1 jägmästare meddeladt föreläggande
att verkställa sådan undersökning,
som i § 2 af Lag om vård
af enskildas skogar d. u/s 1903
omförmäles (jfr K. K. d. 2/2
1906).

1 rätt att hugga vindfällen å allmänning.

Jo. 102

Kungl. MajUs Nåd. Proposition N:o 11.

Regeringsrätten. Statsrådet.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

skjutsningsmål (2 öfverlämnade
till Kam.-koll.; 2 om gästgifveris
i stad inskränkande till skjutsstation
och om godkännande af
gästgifvare).

afvittring (K. stadg. om afvittring
i Västerbottens och Norrbottens
läns lappmarker d. s% 1873 m.
fl.). Jfr sid. 82.

beslagsprovision å köpeskilling för
olofligt afverkadt virke.

ersättning för nedslaktade djur
(svinsjuka) (K. F. d. 9/is 1898,
§§ 39—41) jfr sid. 78, 83, 98.

Antal

mål.

Målens beskaffenhet.

förvaltningen af häradsallmänning
eller sockens besparingsskog.
eftergift å arrende för kungsgård
(K. K. d. 10/u 1882 p. 15, 21, 26).
föreläggande för sjösänkningsbolag
att företaga vissa arbeten.

Landsting.

1 beslut om entreprenadbidrag för
skjutshållning vid gästgifveri.

Alnarps landtlrulcsinstitut.

1 ersättning för viss tjänsteförrättning.

Veterinärinstitutet.

1 stipendieutdelning.

Kunc/l. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

103

I. Justitiedepartementet.

Justitiedepartementet från	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.	1905.	1906.	1899-	1906.	1899-	1903.	1904-	1906.
Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.

Justitiekanslern.........	1	1	—	—	—	—	-	1	3	0.4	2	0.4	i	0.3
! Hofrätt............	1	3	—	—	—	—	—	1	5	0.6	4	0.8,	i	0.3
! Nedre Justitierevisionen.....	—	—	—	—	—	-	1	—	1	0.1	—	—	i	0.3
Fångvårdsstyrelsen .......	3	2	—	3	2	2	3	—	15	1.9	10	2.0	5	1.7
I Kammarkollegium........	1	2	—	—	—	1	2	2	8	1.0	3	0.6	5	1.7
Statskontoret..........	—	—	—	1	1	—	—	—	2	0.3	2	0.4	—	—
Kammarrätten.........	2	—	3	1	3	7	3	7	26	3.2	9	1.8	17	5.7
Patent- och registreringsverket . .	21	10	14	14	9	7	9	20	104	13.0	68	13.6	36	12.0
Konungens befallningshafvande . .	4	10	5	8	8	9	6	3	53	6.6	35	7.0	18	6.0
Magistrat...........	—	1	—	—	—	1	—	—	2	0.3	1	0.2	1	0.3
'' Tvångsuppfostringsanstalts styrelse .								1	1	0.1	—	—	1	0.3
Samma	33	29	22	27	23	27	24	35 \| 220	27.5	134	26.8	86	28.6

II. Landtförsvarsdepartementet.

	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.	1905.	1906.	1899-	1906.	1899-	1903.	1904—	1906.
Landtförsvarsdepartementet från	Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.


Arméförvaltuingen.......	1	5	10	9	13	8	9	8	63	7.9	CO ce	7.6	25	8.3
Kammarkollegium........	3	1	-	—	—	—	—	—	4	0.5	4	0.8	—	—
Kammarrätten.........	7	12	23	17	26	55	32	85	257	32.1	85	17.0	172	57.4
Konungens befallningshafvande . .	44	34	55	52	48	25	39	21	318	39.8	233	46.6	85	28.3
Direktionen öfver arméns pensious-kassa...........	1	_	i	2	_	_	1	_	5	0.6	4	0.8	1	0.3
Militär myndighet........	1	3	4	4	7	2	14	1	36	4.5	19	3.8	17	5.7
Andra.............	—		—		1	—	—	—	1	0.1	1	0.2	—	—
Summa	57	55	93	84	95	90	95	115	684	85.5	384	ce o l''-	I 300	100.o

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

III. Sjöförsvarsdepartementet.

	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	1904	1905.	1906.	1899-	1906.	1899-	1903.	1904-	-1906.
Sjöförsvarsdepartementet	Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.
från
Marinförvaltningen.......	1	5	2	7	5	2	6	1	29	3.6	20	4.0	9	3.0
Lotsstyrelsen..........	1	1	2	3	2	3	1	3	16	2.0	9	1.8	7	2.3
Kammarkollegium........	—	—	1	—	—-	—	—	2	3	0.4	1	0.2	2	0.7
Kammarrätten.........	2	2	1	1	7	1	5	3	22	2.7	13	2.6	9	3.0
Generaltullstyrelsen.......	—	—	2	1	—	—	1	—	4	0.5	3	0.6	1	0.3
Konungens befallningshafvande . .	18	19	12	13	15	6	3	4	90	11.3	77	15.4	13	4.4
Direktionen öfver flottans pensions-kassa ............	2	1	3	2	3	_	3	3	17	2.1	11	2.2	6	2.0
Andra.............	—	—	1	—	—	■ —	—	—	1	0.1	1	0.2	—	—
Summa	24	28	24	t» ©1	32	12	19	IG	182	22.7	135	27.0	47	15.7

IV. Civildepartementet.

Civildepartementet från Generalpoststyrelsen ....	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.	1905.	1906.	il899—1906.	1901-	05 05 co T—<	-1903	1901-	-1903.	1904-	-1906.
Sum-1 ma.	Me- del- tal.	Sum- ma.	Me- del- tal.	Sum-j ma.	Me- del- tal.	Sum- ma.	Me- del- tal.	Sum- ma.	Me- del- tal.
—	4	3	5	9	2	7	8	38	4.7	34	5.6	21	4.2	17	5.7	! 17	5.7
Medicinalstyrelsen ....	3	5	6	10	9	7	3	11	54	6.7	46	7.6	33	6.6	25	8.3	21	7.0
Väg- och vattenbyggnad sstyr.	—	—	—	—	1	1	—	—	2	0.3	2	0.3	1	0.2	1	0.3	1	0.3
Telegrafstyrelsen.....	—	—	1	1	2	1	1	4	10	1.3	10	1.6	4	0.8	4	1.3	6	2.0
Järnvägsstyrelsen.....	4	4	6	8	5	6	8	10	51	6.4	43	7.1	27	5.4	19	6.3	24	8.0
Riksförsäkringsanstalten . .	—	—	—	—	2	—	4	3	9	1.1	9	1.5	2	0.4	2	0.7	7	2.3
Försäkringsiuspektiouen . .	—	—	—	—	—	2	1	1	4	0.5	4	0.7	—	—	—	—	4	1.3
Kammarkollegium ....	72	17	—	—	—	3	1	—	93	11.6	4	0.7	89	17.8	—	—	4	1.3
Statskontoret......	2	—	2	2	1	—	—	—	7	0.9	5	0.8	7	1.4	5	1.7	—	—
Kommerskollegium ....	3	—	—	—	—	—	1	—	4	0.5	1	0.7	3	0.6	—	—	1	0.3
Kammarrätten......	15	12	10	17	10	11	20	20	115	14.4	88	14-6	64	12.8	37	12.3	51	17.0
Patent- o. registreringsverket	32	9	—	1	—	—	—	-	42	5.2	1	0.1	42	8.4	1	0.3	_	■ —
Landtmäteristyrelsen . . .	—	1	—	—	—	—	—	—	1	0.1	—	—	1	0.2	_	_	_	_
Domänstyrelsen.....	1	—	—	—	—	—	—	—	1	0.1	—	—	1	0.2	—	—	—	—
Konungens bcfalln.-hafvande	186	148	143	152	152	144	138	175	1,238	154.8	904	150.6	781	156.2	447	149.0	457	152.4
Landsting........	—	1	2	—	3	1	—	—	7	0.9	6	1.0	6	1.2	5	1.7	1	0.3
Direktion förpensionsinrättn.	—	—	—	—	—	1	—	1	2	0.3	2	0.3	—	—	—	—	2	0.7
Summa	318	201	173	196	194	179	184	233	1,678	209.8	1,159193 2	1,082216.4	563	187.7]	596 198.6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11. 105

V. Finansdepartementet.

									1899-1906.	1901-	1906.	1899-1903.	1901-1903.	1904-1906.
	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.	1905.	1906.	Sum-	Me- del-	Sum-	Me- del-	Sum-	Me- del-	Sum-	Me- del-	Sum-	Me- del-
Finansdepartementet									ma.	tal.	ma.	tal.	ma.	tal.	ma.	tal.	ma.	tal.
från
Gcneralpoststyrelsen . . .	1	—	—	—	—	—	—	—	i	0.1	—	—	i	0.2	—	—	—	—
Telegrafstyrelsen . . . . •	1	—	—	—	—	—	—	—	i	0.1	—	—	i	0.2	—	—	—	—
Kammarkollegium ....	9	3	13	3	7	29	15	15	94	11.8	82	13.7	35	7.6	23	7.7	59	19.8
Statskontoret......	1	1	2	—	3	1	—	—	8	1.0	6	1.0	7	1.4	5	1.7	1	0.3
Kommerskollegium ....	—	2	2	5	3	3	2	1	18	2.3	16	2.7	12	2.4	10	3.3	6	2.0
Kammarrätten......	253	244	255	240	220	275	170	491	2,148	268.5	1,651	275.1	1.212	242.4	715	238.4	936	312.0
Generaltullstyrelsen ....	9	24	18	17	23	23	22	39	175	21.9	142	23.7	91	18.2	58	19.3	84	28.0
Patent- o. registreringsverket	—	45	24	32	28	23	23	42	217	27.1	172	28.6	129	25.8	84	28.0	88	29.3
Domänstyrelsen.....	6	—	—	—	—	—	—	—	6	0.8	—	—	6	1.2	—	—	—	—
Konuugens befalln.-hafvande	20	40	40	58	50	37	42	123	410	51.2	350	58.3	208	41.6	148	49.3	202	67.3
Direktion öfver pensionsinr.	—	2	—	1	—	5	5	7	20	2.5	18	3.0	3	0.6	1	0.3	17	5.7
Styrelsen för postsparbanken	—	—	—	—		1	—	—	1	0.1	1	0.2	—	—	—	—	1	0.3
Summa	300	oöl	354	356	334	397	279	718	3,099 387.4\|2,438 406.3	1,705341.0	1,044348.01,394	4647

VI. Ecklesiastikdepartementet.

									1899-1906.	1901-	1906.	1899-	1903.	1901-	1903.	1904-1906.
	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.	1905.	1906.	Sum-	Me- del-	Sum-	Me- del-	Sum-	Me- del-	Sum-	Me- del-	Sum-	Me- del-
Ecklesiastikdepartementet									ma.	tal.	ma.	tal.	ma.	tal.	ma.	tai.	ma.	tal.
från
Medicinalstyrelsen ....	4	—	—	—	—	—	—	—	4	0.5	—	—	4	0.8	—	—	—	—
Kammarkollegium ....	18	23	19	17	19	17	15	21	149	18.6	108	18.0	96	19.2	55	18.3	53	17.7
Statskontoret......	1	—	1	5	3	2	—	1	13	1.6	12	2.0	10	2.0	9	3.0	3	1.0
Kammarrätten......	12	19	23	20	16	20	28	35	173	21.6	142	23.7	90	18.0	59	19.6	83	27.6
Domänstyrelsen.....	2	2	2	3	1	1	3	5	19	2.4	15	2.5	10	2.0	6	2.0	9	3.0
Konungens befalln.-hafvande	66	54	44	79	64	78	64	71	520	65.0	400	66.7	307	61.4	187	62.3	213	71.0
Ecklesiastikt konsistorium	46	44	61	80	72	71	76	65	515	64.4	425	70.8	303	60.6	213	71.0	212	70.7
K.B. o. eckles. kons. gemensamt	6	2	1	4	1	1	1	4	20	2.5	12	2.0	14	2.8	6	2.0	6	2.0
Universitetskanslern . . .	3	2	3	5	1	4	6	4	28	3.5	23	3.8	14	2.8	9	3.0	14	4.7
Akad. kons. eller motsvarande	5	2	3	2	4	2	—-	2	20	2.5	13	2.2	16	3.2	9	8.0	4	1.3
Ofverstyr. f. rikets allm. lärov.	—	—	—	__	—	—	3	21	24	3.0	24	4.0	—	—	—	—	24	8.0
Styr. f. lägre uudervisn.-vcrk	2	2	2	10	3	8	7	1	35	4.4	31	5.2	19	3.8	15	5.0	16	5.3
Vetenskaps- el.Vitterhetsakad.	—	—	—	—	2	—	—	—	2	0.3	2	0.3	2	0.4	2	0.7	—	—
Direktion för pensionskassa	6	7	9	7	7	7	6	4	53	6.6	40	6.7	36	7.2	23	7.7	17	5.7
Kuratorerna för Ilvitfeldlska
stiftelsen.......	3	1		—	—	—	—	—	4	0.5	—	—	4	0.8	—	—	—	—
Andra.........	—	—	—	1	1	2	8	2	14	1.7	14	2.3	2	0.4	2	0.7	12	4.0
Summa	174	158	168	233	194	213	217	236	1,598	199.1	1,261	2102	927	185.4	595	198.3	066	222.0

Bill. till Piksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 9 Höft.

106 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

VII. Jordbruksdepartementet.

								1900-1906.	1901-	1906.	1900-1903.	1901-	-1903.	1904-	1906.
	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.	1905.	1906.		Me-		Me-	<?nm	Me-	Sum	Me-		Me-
J ordbruksdepartementet från Medicinalstyrelsen......								ma.	del- tal.	ma.	del- tal.	ma.	del- tal.	ma.	del- tal.	ma.	del- ta!
—	3	1	—	—	—	3	7	1.0	7	1.2	4	1.0	4	1.3	3	1.0
Kammarkollegium......	42	56	55	47	51	56	65	372	53.2	330	55.0	200	50. o	158	52.7	172	57.4
Statskontoret........	—	—	3	—	—	—	2	5	0.7	5	0.8	3	0.8	3	1.0	2	0.7
Kammarrätten........	6	9	9	17	17	7	12	77	11.0	71	11.8	41	10.3	35	11.7	36	12.0
Landtmäteristyrelsen.....	—	1	2	—	—	—	—	3	0.4	3	0.5	3	0.7	3	1.0	—	—
Domänstvrelsen.......	5	7	3	3	2	5	10	35	5.0	30	5.0	18	4.5	13	4.3	17	5.7
Landthruksstvrelsen......	—	—	—	1	—	1	—	2	0.3	2	0.3	1	0.2	1	0.3	1	0.3
Konungens befalln.-hafvande . .	15	31	35	21	25	16	28	171	24.5	156	26.0	102	25.5	87	29.0	69	23.0
Landsting..........	1	—	—	—	—	—	—	1	0.1	—	—	1	0.2	—	—	—	—
Styrelsen för landtbruks- och
mejeriinstitntet vid Alnarp . .	—	—	—	—	—	1	—	1	0.1	1	0.2	—	—	—	—	1	0.3
Styr. för veterinärinstitutet . .	—	—	—	—	—	—	1	1	0.1	1	0.2	—	—	—	—	1	0.3
Summa	69	107	10S	89	95	86	121	675	96.4	606	101.0	373	932	301	101.3	302	100 7

Anm. Enär jordbruksdepartementet ej rar i verksamhet kela år 1900, hafva samma o. medeltal för åren 1901-1903 o. 1901-1906 upptagits.

VIII. Sammanfattningar.

	1899-	-1906.	1901-	-1906.	1899-	-1903.	1901-	-1903.	1904-	-1906.
	Summa.	Medeltal.	Summa.	Medeltal.	Summa.	Medeltal.	Summa.	Medeltal.	Summa.	Medeltal.
Justitiedepartementet.......	220	27.5	158	26.3	134	26.8	72	24.0	86	28.6
Landtförsvarsdepartementet.....	684	85.5	572	95.3	384	76.8	272	90.7	300	100.0
Sjöförsvarsdepartementet......	182	22.7	130	21.7	135	27.0	83	27.7	47	15.7
Civildepartementet ........	1,678	209.8	1,159	193.2	1,082	216.4	563	187.7	596	198.6
Finansdepartementet........	3,099	387.4	2,438	406.3	1,705	341.0	1,044	348.0	1,394	464.7
Ecklesiastikdepartementet......	1,593	199.1	1,261	210.2	927	185.4	595	198.3	666	222.0
Jordbruksdepartementet......	675	84.4	606	101.0	373	74.6	304	101.3	302	100.7
Summa	8,131	1,016.4	6,324	1,054.0	4,740	948.0	2,933	977 7	3,391	1,130.3

	Regeringsrätten.	Kungl. Maj:t i statsrådet.
Summa.	Medeltal.	% af hela antalet.	Summa.	Medeltal.	% af hela antalet.
	1899—1906.	1899-1906.
Justitiedepartementet...............	202	25.25	91.82	18	2.25	8.18
Landtförsvarsdepartementet.............	670	83.75	97.95	14	1.75	2.06
Sjöförsvarsdepartementet...............	168	21.0	92.31	14	1.75	7.69
Civildepartementet.................	1,227	153.4	73.12	451	56.4	26.88
Finansdepartementet................	2,730	341.3	88.09	369	461	11.91
Ecklesiastikdepartementet..............	1,086	135.7	68.17	507	63.4	31.83
Jordbruksdepartementet...............	566	70.6	83.45	109	13.6	16.55
Summa	6,649	831.0	81.75	1,482	185.2	18.25

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 11.

107

Bilaga C.

Protokoll vid sammanträde med högsta domstolens ledamöter
måndagen den 25 november 1907.

1 skrifvelse den 21 september 1907 hade herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet Albert Petersson, med bifogande af ett inom
departementet upprättadt förberedande utkast till grundlagsändringar m. m.
i och för inrättande af en administrativ högsta domstol eller regeringsrätt,
anmodat högsta domstolens äldste ledamot att inhämta och meddela departementschefen
yttranden från högsta domstolens ledamöter, hvilka författningsändringar
de, särskilt under förutsättning att en administrativ högsta
domstol blefve inrättad, funne önskvärda beträffande högsta domstolens
befattning med ansökningsärenden och lagförslag samt huruvida och i hvilken
omfattning åtgärder i öfrigt enligt deras mening lämpligen borde vidtagas
för att det måtte blifva högsta domstolen möjligt att utan menlig
tidsutdräkt behandla dit inkommande mål.

Med anledning häraf både'' högsta domstolens ledamöter med undantag
af justitierådet Wij kamfer, som af sjukdom var hindrad att infinna sig,
nu sammanträdt och afgåfvo hvar för sig följande yttranden:

Justitierådet Sundberg:

Med den provisoriska förstärkning af högsta domstolens arbetskrafter,
som skedde i enlighet med lagen den 20 juni 1905, afsågs att söka inom
rimlig tid nedbringa den då befintliga, alltför betydande balansen af oafgjorda
mål till sådan omfattning, som kunde öfverensstämma med den
ritttssökande allmänhetens befogade anspråk på en snabb rättsskipning. Det
var emellertid uppenbart, såsom ock vid frågans behandling inom högsta
domstolen och i statsrådet uttryckligen betonades, att den provisoriska
förstärkningen icke kunde medföra afsedt resultat under annan förutsättning,
än att verksamma lagändringar skyndsamt vidtoges i syfte att lindra
högsta domstolens arbetsbörda.

108

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

I sådant syfte föreslogos i nådig proposition till 1907 års riksdag
åtskilliga ändringar i 30 kapitlet rättegångsbalken, gående ut på dels vissa
inskränkningar i rätten att från hofrätt till konungen fullfölja talan i
vädjade mål och brottmål dels ock höjande af revisionsskillingen, genom
hvilka åtgärder beräknades vara att förvänta en betydande minskning af
antalet inkommande revisionssaker och brottmål. Denna proposition vann
emellertid icke riksdagens bifall. Och någon minskning i högsta domstolens
arbetsbörda har ej heller på annat sätt skett, utan frågan om
hvilka åtgärder höra vidtagas för att sätta domstolen i stånd att inom
rimlig tid afgöra dit fullföljda mål och ärenden är fortfarande olöst.

Det har ock visat sig, såsom vid dessa förhållanden var att vänta,
att effekten af den provisoriska åtgärd, som vidtogs år 1905, knappast
sträckt sig ens så långt som till att förhindra ökning af balansen. Under år
1906 minskades densamma visserligen något litet, nämligen — med bortseende
af ansökningsärendena — från 1,809 mål (däraf 1,042 revisionssaker)
till 1,753 mål (däraf 1,038 revisionssaker). Men, såvidt ännu kan
bedömas, kommer år 1907 att visa ett mycket ogynnsammare resultat.
Under de första tio manaderna af aret bär nämligen antalet inkomna revisionssaker
uppgått till 40 mera än under motsvarande tid af år 1906; hvaremot,
hufvudsakligen på grund af den under år 1907 förekomna vidlyftigare
och på andra göromål inkräktande laggranskningen, antalet afgjorda
mål under år 1907 understiger arbetsresultatet för år 1906, i det att,
medan under ai'' 1906 till och med den 31 augusti meddelades 358 domar
och 544 utslag, motsvarande siffror den 31 augusti 1907 utgjort allenast
256 och 483.. Af de siffror, som sålunda föreligga, synes afgjordt kunna
antagas, att vid slutet af år 1907 balansen kommer att ej obetydligt öfverstiga
den vid årets början befintliga. Och då den arbetsbörda, som påhyilar
högsta domstolen, för hvarje år växer såväl i fråga om antalet på
domstolens behandling ankommande mål och ärenden som med hänsyn till
dessas beskaffenhet och omfattning, förefinnes den största sannolikhet för
att, äfven med bibehållande efter 1908 års utgång af omförmälda provisoriska
förstärkning i arbetskrafterna, balansen af oafgjorda mål, hvilken
ledan nu är så stor, att den i fråga om revisionssakerna motsvarar ungefär
två års arbetsprodukt, för framtiden kommer att växa med årligen
stegradt belopp. Behofvet af lagändringar, som förmå att afhjälpa°de
rådande missförhållandena, har således blifvit synnerligen trängande.

Jag instämmer till fullo i hvad som inom högsta domstolen den 13
december 1904, vid då förekommen behandling af den föreliggande frågan,
framhållits därom, att botemedlet i främsta rummet bör sökas i arbetsbördans
minskning, alldenstund å ena sidan det icke kan ifrågasättas högre

O o

lön

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

arbetsintensitet hos dom stolsledamöterna, än som nu äger rum, samt å
andra sidan en stadigvarande ökning af ledamöternas antal och deras fördelning
till tjänstgöring på flera än två afdelningar äro förenade med
olägenheter åt sådan art, att dessa åtgärder böra komma i betraktande
endast i andra hand, för såvidt och i den mån det visar sig icke vara
möjligt att på annat sätt uppnå målet.

Då det, med hänsyn till den utgång omförmälda proposition till 1907
års riksdag erhöll, icke torde vara skäl att nu ifrågasätta ett återupptagande
af de i propositionen framlagda förslag, synes, såsom vid den
föreliggande frågans tidigare behandling inom högsta domstolen framhållits,
den utväg, som i första hand bör anlitas för arbetsbördans minskning,
vara att befria domstolen från befattning med ärenden, hvilka ligga utanför
densammas egentliga uppgift såsom lagskipande myndighet, nämligen
granskning af lagförslag samt afgifvande af yttranden i ansökningsärenden,
hvilkas afgörande tillkommer konungen i statsrådet.

Lag granskning eu har med det rastlösa lagstiftningsarbete, som pågår
i vårt land, svällt ut mer än något annat af högsta domstolens arbetsområden.
Medan under femårsperioden 1871—1875 föredragningen af
lagförslag upptog i medeltal allenast 12 dagar årligen, steg medeltalet
under åren 1899—1903 till 45,6 dagar; och sedan dess har antalet dagar,
upptagna af lagföredragning, utgjort 50 år 1904, 64 år 1905 och 56 år
1906. Under de tio första månaderna af år 1907 har sådan föredragning
pågått i 79 dagar; och man torde med säkerhet kunna beräkna, att vid
årets slut antalet föredragningsdagar under året kommer att uppgå till
minst 90 dagar, motsvarande 18 sessionsveckor. För de närmaste åren är
en ytterligare ökning häraf antagligen att motse med hänsyn till de många
synnerligen omfattande lagförslag, som för närvarande äro under utarbetande
inom lagberedningen samt af kommittéer och sakkunnige. Då härtill
kommer, att föredragningen af remitterade lagförslag ej kan uppskjutas
och denna således erhåller företräde framför annan föredragning samt att
laggranskningen af de däri deltagande ledamöterna kräfver ett betydande
hemarbete, är det uppenbart, i huru hög grad högsta domstolens dömande
verksamhet lider af den nuvarande anordningen och att en förändring
härutinnan med det snaraste måste äfja rum.

Närmast till hands synes härvid ligga att, på sätt vid frågans behandling
inom högsta domstolen den 13 december 1904 föreslogs, alldeles
befria domstolen från laggranskningen. Då emellertid starka betänkligheter
yppats mot att helt och hållet slita det nu bestående bandet mellan
lagstiftningen och lagskipningen samt afstå från de fördelar, den af högsta
domstolen verkställda granskningen af lagförslag obestridligen medför, har

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 11.

nu genom det med departementschefens skrifvelse öfverlämnade förslaget
tanken riktats på att, med bibehållande af lagförslags granskning genom
ledamöter af högsta domstolen, söka afskilja laggranskningen från domstolens
öfriga göromål på sådant sätt, att fortgången af domstolens dömande
verksamhet göres fullständigt oberoende af laggranskningens större eller
mindre omfattning; och har i sådant syfte ifrågasatts att, i sammanhang
med inrättande af en regeringsrätt, öfverflytta laggranskningen till en
särskild institution, en s. k. lagrevision, i hvilken ett visst antal justitieråd
skulle inträda såsom ledamöter för viss tid för att sedermera återgå till
sin dömande verksamhet.

Den utväg, på hvilken nämnda förslag söker lösa den svåra frågan,
synes vara tillfredsställande. Med en sammansättning, såsom förslaget
innehåller, af 2 justitieråd och 1 regeringsråd samt för särskilda fall tillkallade
sakkunnige torde krafvet på insikt och erfarenhet hos de laggranskande
vara ganska väl tillgodosedt. En så beskaffad lagrevision
torde ock från vissa synpunkter komma att erbjuda fördelar framför
den nuvarande anordningen. Med hänsyn nämligen till det mindre
antalet i granskningen deltagande och då dessa kunde odeladt ägna sig åt
granskningsarbetet, skulle det säkerligen icke möta någon svårighet att
åstadkomma önskligt samarbete, något, som nu knappast kan äga rum i
det öfvervägande antal fall, där cirkulation befinnes nödvändig.

En tjänstgöringstid för justitieråden i lagrevisionen af, såsom föreslagits,
två år torde vara lämpligen afpassad. Det ligger emellertid makt
uppå att tillse, såväl att de justitieråd, hvilka blifva ledamöter i lagrevisionen,
verkligen dessförinnan inom högsta domstolen förvärfvat erforderlig
erfarenhet i lagskipningen som ock att tjänstgöringen i lagrevisionen
icke, genom upprepad indelning till sådan tjänstgöring för samma ledamöter,
erhåller karaktär af en fast befattning, skild från justitierådsämbetet.
För vinnande af dessa ändamål torde böra föreskrifvas, att justitieråd
ej må tjänstgöra i lagrevisionen förr än han viss tid, t. ex. två år,
beklädt justitierådsämbete och att den, som tjänstgjort i lagrevisionen
under en tvåårsperiod, ej må ånyo utses därtill, förr än efter förloppet af
viss tid, t. ex. fyra år, från tjänstgöringstidens slut. Billig hänsyn till de
äldre justitieråden torde ock kräfva, att de fritagas från skyldighet att
vara underkastade tjänstgöring i lagrevisionen, hvilken tjänstgöring kan
tänkas blifva mycket betungande. Sådan befrielse synes höra bestämmas
med hänsyn dels till viss uppnådd lefnadsålder, t. ex.o60 år, dels ock till
viss tjänstgöringstid såsom justitieråd, t. ex. 15 år. Åt högsta domstolen
torde öfverlämnas att, med iakttagande af angifna grunder, indela sina
ledamöter till tjänstgöring i lagrevisionen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Under förutsättning att en lagrevision varder inrättad i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad nu sagts, torde den ledighet, som högsta domstolens
medlemmar nu åtnjuta, kunna inskränkas med högst två veckor om året.

En rätt betydande arbetstid åtgår inom högsta domstolen för afgifvande
af yttranden öfver ansökningar om nåd i brottmål äfvensom öfver
andra ansökningar, hvilkas slutliga pröfning sker af konungen i statsrådet.
Antalet sådana ärenden utgjorde under åren 1899—1903 i årligt medeltal
618 och uppgick år 1904 till 637, år 1905 till 630 och år 1906 till 667.
Deras behandling inom högsta domstolen har beräknats upptaga en tid af
ungefär 5 sessionsveckor årligen. Då de flesta af dessa ärenden äro af
sådan beskaffenhet, att fördelen af att i dem erhålla högsta domstolens
yttrande icke uppväger värdet af den arbetstid, de kräfva, torde högsta
domstolens befattning med dem böra upphöra, dock med undantag för lifdömdes
nådeansökningar. Skulle eljest i något mera svårlöst fall högsta
domstolens yttrande anses erforderligt, finnes ju alltid möjlighet att genom
särskild remiss inhämta sådant.

Blifva således ansökningar af förevarande art i regeln ej föremål för
behandling inom högsta domstolen, torde bestämmelsen om två justitieråds
närvaro i justitiekonselj vid ansökningarnas slutliga pröfning fortfarande
böra bibehållas. Däremot synes samma bestämmelse böra undergå sådan
ändring, att vid behandling af lagärenden justitierådens närvaro ej må påkallas.
Kommer en lagrevision till stånd, kan möjligen befinnas lämpligt,
att vid justitierådens indelning till tjänstgöring skyldigheten att närvara
i justitiekonselj i främsta rummet ålägges de justitieråd, hvilka äro ledamöter
i lagrevisionen.

Jag anser mig vidare böra förorda sådan författningsändring, att
högsta domstolen befrias från behandling af ärenden, som innefatta besvär
öfver utslag, meddelade i skiftesmdl. Dessa ärenden, hvilka hafva beräknats
upptaga högsta domstolens tid omkring 6 sessionsveckor årligen, synas
vara af den natur, att de kunna öfverfiyttas till den tilltänkta regeringsrätten.

Synnerligen önskvärdt är att söka i någon mån hejda tillströmningen
till högsta domstolen af besvärsmål, särskilt de kriminella besvärsmålen,
af hvilka många kunna röra sig om helt obetydliga intressen, men ändock
vara ganska vidlyftiga och taga i anspråk en'' högst oskälig del af högsta
domstolens arbetstid.

En lämplig utgallring af dessa mål synes kunna vinnas genom att
belägga fullföljden af dem till högsta domstolen med en afgift, motsvarande
rcvisionsskillingen i vanliga tvistemål. Visserligen bör icke
ifrågasättas att på sådant Scätt försvåra för en tilltalad, som blifvit till

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

ansvar dömd, att få frågan om sin straffskuld dragen under högsta domstolens
pröfning. Men med iakttagande häraf torde i öfrigt icke kunna
anföras tillräckliga skäl för den åtskillnad i förevarande afseende, som
förefinnes mellan revisionssaker och andra mål.

Att vissa mellan parter tvistiga rättsfrågor skola fullföljas genom
besvär och icke i den för tvistemål i allmänhet stadgade ordning, har
säkerligen icke sin grund däri, att man velat bespara klagandepart kostnader
af nu ifrågavarande art. Rimlig anledning saknas till denna lättnad
vid fullföljden af civila besvärsmål. Och att i brottmål uppkommen fråga
om skadestånd eller annan fråga af civil natur skall få, i olikhet med de
rena tvistemålen, afgiftsfritt dragas under högsta domstolens pröfning torde
numera så mycket hellre sakna fog, som det beror helt och hållet på
underrättens pröfning, huruvida ett vid underrätten behandladt mål skall
fullföljas i högre rätt såsom tvistemål eller såsom brottmål. Hvad åter
angår målsägares fullföljd af ansvarstalan, synes en följdriktig tillämpning
af den tanke, som ligger till grund för den år 1905 införda inskränkningen
i allmän åklagares rätt att fullfölja talan, leda därhän, att målsägare
helt och hållet afskäres från behörighet att i ansvarsfråga fullfölja
talan mot hofrätts utslag. Och någon obillighet kan fördenskull ej ligga
i att i stället fordra en viss afgift af målsägaren vid sådan fullföljd.

Jag anser alltså sådana författningsändringar böra vidtagas, att fullföljden
af besvärsmål, civila och kriminella, belägges med en afgift till
lika belopp med den stadgade revisionsskillingen och under villkor i öfrigt,
svarande mot de för revisionsskilling gällande bestämmelser, dock med
befrielse härifrån för tilltalad, som är till ansvar dömd och i själfva ansvarsfrågan
fullföljer talan.

Högst sannolikt är, att härigenom skulle åstadkommas en ej obetydlig
minskning i antalet fullföljda besvärsmål. Att med någon grad af
tillförlitlighet uppskatta den vinst i arbetstid, som sålunda skulle tillföras
högsta domstolen, är dock gifvetvis ej möjligt.

Huruvida de åtgärder, hvilkas vidtagande jag nu ifrågasatt för åstadkommande
af minskning i högsta domstolens arbetsbörda, äro tillräckliga
för att i framtiden, då den nu förefintliga balansen af oafgjorda mål blifva
nedbragt till lämplig storlek, medgifva, att arbetet inom högsta domstolen
bedrifves på allenast två afdelningar, låter sig ej med säkerhet afgöra.
Uppenbart synes mig emellertid vara, att afarbetande af balansen icke på
sådant sätt kan äga rum, utan att för detta ändamål arbete på tre afdelningar
under större eller mindre del af året är oundgängligen nödvändigt.

Hvilket antal ledamöter, som för arbetets utförande erfordras, beror
på såväl huru lång tid af året arbete å tre afdelningar beräknas böra äga

113

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition U:o 11.

ruin som ock i hvad mån det anses gå för sig, att arbetet bedrifves å afdelning,
bestående af allenast fem ledamöter.

Då de af mig ifrågasatta åtgärder till lindrande af högsta domstolens
arbetsbörda — frånsedt hvad som yttrats angående lagförslag och skiftesmål
— hufvudsakligen gå ut på att afskära tillströmningen till högsta
domstolen af ringare mål och i betraktande jämväl däraf, att de till högsta
domstolen fullföljda målen visat sig år för år tilltaga i omfång, torde
högre arbetsprodukt icke kunna medhinnas än i medeltal 15 mål i hvarje
sessionsvecka. Med beräkning häraf och med hänsyn till det ständigt växande
antalet af inkommande mål synes vara nödvändigt, om balansens afarbetande
skall kunna tänkas vara verkställd inom något så när rimlig tid, att
arbete å tre af delningar äger rum under så lång tid af hvarje år, som
erfordras för att uppnå en årlig arbetstid af minst 100 sessionsveckor.

Såsom förut vid behandling af den föreliggande frågan framhållits,
tala starka skäl för att icke gifva alltför vidsträckt tillämpning åt grundlagens
bud därom, att i högsta domstolen ringare mål få pröfvas och af*
göras af fem ledamöter, och således för att arbete å 5-mans-afdelning icke
må förekomma annat än försåvidt tillgång på ringare mål finnes till föredragning
inför domstolen. Då, som nyss antydts, vid bifall till de af
mig föreslagna åtgärder tillgången på ringare mål kan väntas blifva minskad,
torde för uppehållande af ifrågavarande grundlagsbud vara nödvändigt,
att behandling af mål å 5-mans-afdelning beräknas förekomma allenast
i den omfattning, som för närvarande äger rum, eller i hvarje fall
endast obetydligt därutöfver. Erinras må härvid, att lagföredragningen
nu sker så godt som uteslutande å 5-mans-afdelning.

Med fasthållande af denna synpunkt beträffande arbete å 5-mansafdelning
och med beräkning af en arbetstid af minst 100 sessionsveckor
årligen kan det åsyftade ändamålet, balansens afarbetande, uppenbarligen
icke vinnas med ett antal af 18 justitieråd, förutom de justitieråd, som
skola tjänstgöra som ledamöter i lagrevisionen. Icke ens ett antal af
20 ledamöter synes kunna göra till fylles, enär med detta antal den erforderliga
arbetstiden kan, äfven under förutsättning att på grund af ledamöternas
befrielse från laggranskningen deras ledighet inskränkes med 2
veckor årligen, uppnås endast på det sätt, att arbete å 5-mans-afdelning
äger rum under 20 sessionsveckor. Det synes fördenskull icke kunna
undvikas, att antalet dömande ledamöter bibehålies vid det nuvarande antalet
justitieråd eller 21. Med detta antal kan, under nyss angifna förutsättning
af inskränkning i ledigheten, tjänstgöringen så ordnas, att domstolen
erhåller 103 sessionsveckor under året utan att arbetet behöfver
bedrifvas å 5-mans-afdelning under längre tid än 14 veckor. På grund

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 15

114

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

häraf anser jag det nuvarande antalet justitieråd böra ökas med så många
ledamöter, som erfordras för uppehållande af tjänstgöringen i lagrevisionen
eller enligt det framlagda förslaget 2 justitieråd.

Genom bifall härtill skulle för en tid framåt, hvars längd ej nu kan
bedömas, högsta domstolen komma att under en del af året arbeta på tre afdelningar.
Bland de olägenheter, som härmed äro förenade, framträder skarpast
svårigheten att uppehålla enhet i lagskipningen. För det fall, att
denna enhet sättes i fara, har i stadgan angående måls handläggning i
vissa fall af högsta domstolens afdelningar samfälldt den ‘20 juni 1905
anvisats den utväg att hänskjuta mål till afgörande i plenum. Gifvet är
emellertid, att domstolens sammanträdande till plenum medför en betydlig
förbrukning af arbetstid, särskildt på grund af de bestämmelser i stadgan,
hvilka icke tillåta hänskjutande till plenum annorledes än medelst öfverlämnande
till samfälldt bedömande af ett mål i hela dess vidd, äfven om
plenum påkallas allenast för pröfning af viss fråga, som uppkommit i ett
för öfrigt synnerligen vidlyftigt mål och som är af beskaffenhet att kunna
utgöra föremål för särskild omröstning. För att nu, utan allt för stort
inkräktande på de särskilda afdelningarnas arbetstid, stadgan skall kunna
vinna tillämpning i den mån, som önskligt är, synes mig en ändring i
densamma böra vidtagas på så sätt, att afdelning, som med anledning af
något inför afdelningen föredraget mål vill påkalla plenum, må äga att
till afgörande i plenum hänskjuta antingen målet i hela dess vidd eller
ock, därest afdelningen pröfvar så kunna ske, allenast viss i målet uppkommen
fråga, för hvars afgörande plenum är erforderligt. Det torde
höra anmärkas, att en ändring i denna riktning jämväl ur andra synpunkter
är högeligen önskvärd.

Slutligen må erinras, att då de af mig ifrågasatta åtgärderna erfordra
ändring i gällande grundlag och således ej kunna komma till stånd
tidigare än under år 1909, ändring nu torde böra vidtagas i lagen angående
högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar den 20 juni 1905 i
syfte att den därigenom införda provisoriska anordningen må bibehållas
äfven någon tid efter 1908 års utgång.

Justitierådet Borgström:

Jag är ense med justitierådet Sundberg utom därutinnan att jag
anser anledning icke föreligga att nu upptaga det enligt min uppfattning
synnerligen svårlösta spörsmålet, huruvida fullföljandet af underdånig talan
i besvärsmål bör beläggas med afgift, motsvarande den stadgade* revisionsskillingen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

115

Justitierådet Trygg er:

I fråga om sättet att nedbringa den befintliga balansen i högsta
domstolen och för framtiden förhindra uppkomsten af sådan vidhåller jag
den mening, som jag vid granskningen förra året af förslag till lag om
ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken uttalade, nämligen att
det åsyftade målet bäst vinnes genom att begränsa domstolens pröfning
hufvudsakligen till rättsfrågan eller åtminstone inskränka rätten att föra
ny bevisning i högsta instansen. Jag inser visserligen, att åtskilliga förändringar
i processen vid de lägre instanserna utgöra förutsättningar för
en dylik reform, men dessa nya stadganden kunna hållas inom så måttliga
gränser, att deras utarbetande icke behöfver afsevärdt fördröja reformens
ikraftträdande. Utom fördelen af en snabbare rättskipning skulle
en dylik begränsning af domstolens pröfningsrätt i dit fullföljda mål jämväl
i det afseendet vara gagnande för rättskipningen inom vårt land, att
högsta domstolens domslut efter all sannolikhet därefter blefve mera vägledande
för de lägre instanserna i deras lagtolkning. Den moraliska kraften
hos dessa domslut blefve ock större, då domstolens pröfning sålunda
komme att hufvudsakligen gälla ett område, där domstolens ledamöter
måste anses äga större kompetens än de domare, som dömt i de lägre
instanserna.

Genom en anordning, sådan som den nu ifrågasatta, blefve man
ock befriad från nödvändigheten att göra annan ändring i fråga om domstolens
befattning med lagstiftningen än den, som kan föranledas af inrättandet
af en regeringsrätt. Att åter, på sätt blifvit föreslaget, för att
vinna mera tid för högsta domstolens dömande verksamhet upprätta en
s. k. lagrevision, bestående af, bland andra, två för en tid af 2 år till
deltagande däri utsedde justitieråd, synes mig vara en åtgärd, så främmande
för den tanke, som ligger till grund för grundlagens bud om högsta
domstolens deltagande i lagstiftningen, att den måste anses i realiteten
innebära ett afskaffande af högsta domstolens laggranskning. Men dess
värre skulle en dylik lagrevision, så vidt jag förstår, medföra något ännu
betänkligare, nämligen antingen en förvandling af justitieministersämbetet
till en kollegial myndighet och i samband därmed ett förflyktigande af
det med ämbetet förenade ansvar för principtrogna och målmedvetna
lagstiftningsinitiativ eller ock ett neddragande af den ställning, som bör
tillkomma rikets högsta domare. Det förra blefve fallet, därest de i lagrevisionen
deltagande justitieråden, kanske i följd af sin särskildt framstående
förmåga, finge ett dominerande inflytande på lagstiftningen; det
senare åter skulle inträffa, om dessa justitieråd icke mäktade fatta sin

116

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

uppgift högre än att de nedsjönke till ett slags formsättare af justitieministerns
lagstiftningstankar.

Af nu anförda skäl skulle jag föredraga, att laggranskningen helt
och hållet borttoges från högsta domstolen, framför det att en lagrevision
af ifrågasatt art inrättades.

Öfvergår jag därefter till nådemål och öfriga ansökningsärenden,
instämmer jag i fråga om dem med justitierådet Sundberg, dock med den
modifikation beträffande de förstnämnda, att nådeansökan, som sker i samband
med fullföljd af talan i högsta domstolen, bör i hittills stadgad ordning
behandlas. En dylik anordning är visserligen formelt sedt angriplig,
men i realiteten erbjuder den afse värda fördelar.

Hvad angår skiftesmål är jag ense med justitierådet Sundberg.
Likaledes synes det mig lämpligt, att nedsättande af en revisionsskillningen
motsvarande afgift föreskrifves jämväl i besvärsmål; dock må i kriminella
besvärsmål den tilltalades rätt till fullföljd icke göras däraf beroende.
Däremot torde i alla mål, med undantag af sådana, där hofrätt är första
instans, talan enbart i fråga om rättegångskostnad ej böra få hos Kungl.
Maj:t fullföljas.

Beträffande till sist det af justitierådet Sundberg gjorda uppslaget
i fråga om förändrade bestämmelser angående måls hänskjutande till plenum,
finner jag detta väl värdt beaktande.

Justitierådet Petrén :

I allt väsentligt är jag ense med justitierådet Sundberg. Emellertid
anser jag mig böra än ytterligare betona, att allenast under förutsättning
att alla de af justitierådet Sundberg till minskande af högsta
domstolens arbetsbörda föreslagna åtgärder eller ock andra åtgärder af
motsvarande verkan varda vidtagna, grundad förhoppning finnes, att den
nu befintliga stora balansen skall med den föreslagna organisationen kunna
inom rimlig tid blifva afarbetad. Med hänsyn till den stegring af antalet
inkommande mål, som otvifvelaktigt är att förutse, synes det mig för öfrigt
vara föga sannolikt, att de föreslagna åtgärderna skola visa sig tillräckliga,
för att efter balansens afarbetande högsta domstolen må kunna,
såsom önskvärdt vore, med indelning till tjänstgöring på allenast två afdelningar
medhinna den domstolen påhvilande arbetsbörda. För att vinna
detta ändamål torde nog framdeles ytterligare åtgärder för arbetsbördans
minskning behöfva vidtagas, och lärer det därvid icke kunna undgås att
ånyo upptaga frågorna om stadgande af en summa revisibilis och om
revisionsskillingens höjande.

117

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Justitierådet hänvisade vidare till följande af honom gjorda beräkningar
:

För bedömande af frågan, huruvida de föreslagna åtgärderna äro
tillräckliga för att åstadkomma den nuvarande balansens afarbetande inom
rimlig tid, måste man taga hänsyn till — utom balansens storlek — dels
den arbetsprodukt, som kan medhinnas under hvarje sessionsvecka, och
dels det antal mål, som kan väntas skola årligen inkomma.

Hvad arbetsprodukten beträffar, så utgjorde denna — därest man
verkställer beräkningen så, att antalet afgjorda mål fördelas på de sessionsdagar,
då lagföredragning icke ägt rum — under de sista fem åren
(1902—1906) i medeltal 15,2 mål i veckan. Då emellertid en del af de dagar,
under hvilka enligt den officiella statistiken lagföredragning pågått, ej helt
och hållet upptagits häraf utan delvis användts för föredragning af mål,
är den sålunda beräknade arbetsprodukten något för hög. I själfva verket,
torde ej hafva medhunnits öfver 15 mål i veckan. Såvidt ännu kan bedömas
lärer ej heller under innevarande år bättre resultat komma att uppnås.
Vid sådant förhållande och då, såsom erfarenheten gifver vid handen,
målen i genomsnitt blifva allt mera vidlyftiga och invecklade, kan man
enlio-t min mening ej beräkna att arbetsprodukten skall för framtiden
komma att i nämnvärd grad öfverstiga 15 mål i veckan, äfven under förutsättning
att högsta domstolen befrias från ansökningsärenden. Skulle
åtgärder blifva vidtagna, som hindra tilloppet till högsta domstolen af
enklare mål, är det än tydligare att högre arbetsprodukt ej kan påräknas.

1 fråga om antalet inkommande mål visar statistiken, att detta sedan
lång tid tillbaka varit stadt i stegring. Så utgjorde — fattigvårdsmålen
frånräknade för den tid sådana fingo fullföljas till högsta domstolen de
inkommande målen

1880—1884 1885—1889 1890—1894 1895—1899 1900—1904 1905 1906

i ärligt medeltal i ärligt medeltal i ärligt medeltal i årligt medeltal i årligt medeltal

1129 1,178 1,201 * 1,200 1,228 1,341 1,338.

Hvad revisionssakerna enbart angår, sfi inkommo

under 1880-talet under 1890-talet 1900—1904 1905 1906

i ärligt medeltal i ärligt medeltal i årligt medeltal

448 493 526 597 590

Under innevarande år hafva till oktober månads utgång inkommit
40 revisionssaker mera än under motsvarande tid sistlidet år, hiaremot
antalet inkommande mål af andra slag synes hålla sig vid ungefär samma
siffra som i fjol. Hela antalet för år 1907 synes således böra beräknas
till omkring 1,380.

118

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Med de angifna siffrorna för ögonen kan man ej gärna antaga, att
ökningen nu skall upphöra, utan måste man vid alla beräkningar utgå
från att en ej obetydlig stegring af antalet inkommande mål jämväl för
framtiden är att förvänta.

Vid 1906 års slut utgjorde balansen 1,753 mål. Under år 1906
minskades balansen af revisionssaker med 4. Till den 1 november 1907
hafva gifvits 80 domar mindre än under samma tid 1906 och inkommit
40 revisionssaker mera. Således kan antagas att balansen af revisionssaker
under 1907 kommer att ökas med 116 (80+40—4).

Balansen af besvärs- och skiftesmål minskades under år 1906 med
52. Under tiden till den 1 september 1907 meddelades 61 utslag mindre
än under samma tid 1906. Antagligen komma, med hänsyn till den
myckna lagföredragningen, färre utslag än i fjol att gifvas jämväl under
årets sista 4 månader och minskningen i arbetsprodukt i fråga om utslagen
således under hela året blifva mera än 61. Om man emellertid
beräknar minskningen till endast 61 och antager antalet inkommande besvärs-
och skiftesmål till detsamma som under år 1906, skulle under år
1907 balansen af besvärs- och skiftesmål ökas med 9 (61—52).

Hela balansen skulle således under år 1907 ökas med minst 125
mål och följaktligen vid 1907 års slut komma att utgöra minst 1,878 mål
(1,753+125).

För hvardera af åren 1908 och 1909 kan antalet inkommande mål
icke beräknas lägre än till det för 1907 antagna eller 1,380. Därest lagföredragningen,
som under 1907 kommer att upptaga minst 18 veckor,
under 1908 och 1909 beräknas upptaga endast 15 veckor om året, skulle
arbetsprodukten under ett hvart af dessa båda år blifva 86X15= 1,290
mål samt balansen under hvardera året ökas med 90 mål och således vid
1909 års utgång utgöra 2,058 mål (1,878+90+90). Skulle de föreslagna
grundlagsändringarna komma att träda i kraft vid slutet af 1909 års riksdag
och högsta domstolen således under sommaren och hösten 1909 blifva
befriad från lagföredragning och ansökningsärenden, bör resultatet under
år 1909 emellertid ställa sig gynnsammare, så att balansen vid 1909 års
slut i sådan händelse torde kunna beräknas till omkring 2,000 mål.

Därest balansen af skiftesmål (omkring 150 mål) vid 1909 års slut
kan öfverflyttas från högsta domstolen, minskas balansen till omkring
1,850 mål.

För tiden efter 1910 års början, då de föreslagna åtgärderna skulle
vara genomförda, synes följande beräkning kunna göras. På 103 sessionsveckor
medhinnas efter 15 mål i veckan 1,545 mål. Då högsta domstolen
befrias från ansökningsärenden, Indika beräknats upptaga en tid af 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

119

Teckor, skulle härtill komma ytterligare 75 mål och arbetsresultatet således
blifva 1,620 mål om året. Såsom förut antydts, torde det emellertid
icke vara sannolikt, att en så hög arbetsprodukt (omkring 153A mål i
veckan) i längden kan uppnås. Antalet inkommande mål torde efter från*
räknande af skiftesmålen (81 år 1906) kunna beräknas till något öfver
1,300. Något ytterligare afdrag på grund af den föreslagna afgiften för
fullföljd af besvärsmål anser jag ej böra göras, då den minskning, som
häraf uppkommer, sannolikt fullt uppväges däraf, att den ofvan angifna
arbetsprodukten 1,620 mål torde vara för högt beräknad. Den årliga
afarbetningen af balansen skulle således komma att utgöra omkring
300 mål.

På fyra år, d. v. s. till slutet af år 1913, skulle balansen alltså vara
nedbringad från 2,000 resp. 1,850 till 800 resp. 650 mål. Antagligen är
dock denna beräkning för sangvinisk och balansens nedbringande till lämplig
storlek kommer nog, särskild! med hänsyn till den sannolika ökningen
af antalet inkommande mål, att taga ett eller annat år längre tid. Att
redan nu söka bestämma någon tidpunkt, då antalet dömande justitieråd
skulle börja att nedbringas under 21, synes därför icke tillrådligt.

Om inga andra åtgärder vidtagas än inrättande af den föreslagna
lagrevisionen och bestämmande af de dömande justitierådens antal till 21,
skulle till en början kunna beräknas en årlig balansminskning af allra
högst 150 mål? Den årliga arbetsprodukten bör nämligen då, enligt hvad
ofvan angifvits, kunna uppskattas till 1,545 mål, under det att antalet inkommande
mål, scin i år synes komma att uppgå till 1,380, för år 1910
ej torde kunna beräknas till mindre än 1,400. Balansens nedbringande
till lämplig storlek skulle således kunna ske på omkring 10 år allenast
under den otroliga förutsättning att under hela denna tid antalet inkommande
mål icke ökades i någon afsevärd grad.

Antager man åter att de inkommande målen ökas med 15 om året,
blifver resultatet att vid 1920 års slut balansen skulle vara nedbringad
från 2,000 till 1,175 mål och att då åter en ökning skulle börja.

Sätter man den årliga ökningen af inkommande mål till allenast 10,
skulle balansen vid 1924 års slut vara nedbringad till 800 för att då åter
börja stiga.

Det synes därför med största sannolikhet kunna förutsägas att, med
bestämmande af de dömande justitierådens antal till 21, den föreslagna
åtgärden att förlägga laggranskningen till en lagrevision icke enbart för
sig kommer att blifva till) äcklig för uj pnfiende af det åsyftade ändamålet,
balansens afarbetande inom rimlig tid.

120

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 11.

Justitierådet friherre Marks von Wurtemberg:

Jag instämmer med justitieråden Sundberg och Petrén men vill till
hvad af dem blifvit anfördt för min del lägga följande.

Hvad angår laggranskningen anser jag det böra framhållas, att den
nuvarande anordningen icke lämnar högsta domstolens, af lagskipningsgöromålen
strängt upptagna ledamöter möjlighet att åt nämnda granskning
ägna så mycket arbete som enligt min uppfattning vore önskvärdt.
Då °härtill kommer, att, såsom justitierådet Sundberg erinrat, samarbete
mellan högsta domstolens ledamöter icke i erforderlig omfattning kan äga
rum i det stora antal lagärenden, där cirkulation af handlingarna finnes
nödvändig, hyser jag intet tvifvel om, att, från lagstiftningssynpunkt sedt,
den olägenhet, som skulle kunna anses ligga i den ifrågasatta minskningen
af antalet i granskningen deltagande justitieråd, mer än uppväges
däraf, att dessa kunna så godt som uteslutande och under verkligt samarbete
ägna sig åt granskningen.

Beträffande behandlingen af nådeärenden finner jag mig desto hellre
böra biträda justitierådet Sundbergs förslag, som detta, äfven bortsedt från
den minskning i högsta domstolens arbetsbörda, som skulle följa af dess
genomförande, synes mig innebära fördelar. Enligt min uppfattning höra
i dessa ärenden lagskipningssynpunkter visserligen i väsentlig grad men icke
uteslutande göra sig gällande, och med hänsyn härtill anser jag det
önskvärdt, att behandlingens tyngdpunkt förlägges till justitiekonseljen
och icke, såsom nu lätt kan blifva fallet, till högsta domstolen. Att,
såsom man framkastat, växlande politiska åskådningar skulle, om högsta
domstolens yttranden börtfölle, kunna göra sig gällande vid nådefrågornas
afgörande, synes mig uteslutet redan med hänsyn till det inflytande på
afgörandet, som skulle tillkomma de i konseljen deltagande justitieråden;
ett inflytande som enligt sakens natur städse måste blifva af största
betydelse. Skulle emellertid, i motsats till hvad jag håller före, någon
ytterligare garanti i nämnda afseeende finnas påkallad, synes en sådan stå
att vinna genom tryckfrihetsförordningens ändrande därhän, att statsrådsprotokollen
i nådeärenden blefve tillgängliga för allmänheten. Sant är
att ett bortfallande af högsta domstolens yttranden i nådeärenden skulle
i viss mån medföra ökadt arbete för regeringen och särskilt för chefen
för justitiedepartementet; men häri kan jag från den af mig intagna utgångspunkt
icke se någon afgörande betänklighet mot justitierådet Sundbergs
förslag. Hos oss likasom i andra länder, om hvilkas statsförfattning jag
har mig något bekant, torde behandlingen af nådeärenden böra räknas
bland en justitieministers hufvuduppgifter, och den omständigheten, att
hans och hans kollegers tid skulle, om den ifrågasatta ändringen genom -

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

121

fördes, kunna komma att i något högre grad an för närvarande upptagas
af dessa ärenden, lärer ej kunna åberopas såsom skäl mot den föreslagna
anordningen, om denna i öfrigt finnes rationell. Det har blifvit antydt,
att äfven efter upphäfvande af nuvarande grundlagsbud om högsta domstolens
yttranden i nådefrågor dylikt yttrande måhända skulle komma att
inhämtas i ett så stort antal fall, att den beräknade lindringen i domstolens
arbetsbörda i väsentlig grad uteblefve. Något dylikt synes mig
dock ej vara att befara, om innebörden af den ifrågasatta grundlagsförändringen
uppfattas så, som af mig blifvit framhållet. Remiss till högsta
domstolen torde då, liksom den för närvarande högst undantagsvis förekommer
i fall, där domstolens yttrande ej är i grundlag föreskrifvet,
endast i sällsynta fall komma i fråga, helst om man, såsom jag för min
del förordar, undviker hvarje uttryckligt omnämnande i grundlagen af
dylikt yttrandes afgifvande i andra fall, än där fråga är om dödsstraff.

I den skrifvelse, som innefattar Riksdagens svar å Kungl. Maj:ts
innevarande år framlagda förslag om ändring i vissa delar åt 30 kap.
rättegångsbalken, har Riksdagen, med förkastande af nämnda förslag, gifvit
anvisning på vissa andra utvägar, som enligt Riksdagens mening kunde
ifrågakomma för afhjälpande af det nuvarande missförhållandet mellan
högsta domstolens arbetsmaterial och domstolens arbetskrafter; och har
Riksdagen i sådant afseende ansett det böra tagas under öfvervägande,
bland annat, huruvida man icke, i stället för att, såsom Kungl. Maj:ts
förslag innebar, göra rätten till fullföjd i högsta domstolen beroende af
ett visst penningevärde, skulle kunna från fullföljd utesluta vissa klasser
af mål. Ett steg i denna riktning, hvilket enligt min mening lämpligen
skulle kunna tagas, vore att, på sätt ett antal åt högsta domstolens ledamöter
hemställde, då år 1904 frågan om åtgärder för balansens minskning
förevar i domstolen, i allmänhet låta bero vid hofrättens utslag i
mål angående förseelser, som falla utom området för grundlag, allmän
strafflag, strafflagen för krigsmakten och strafflagen för präster. I öfrigt
kan enligt min tanke någon lämplig och effektiv begränsning af rätten
till ändringssökande i högsta domstolen icke vinnas på nämnda, af Riksdagen
antydda väg. En inom justitiedepartementet utarbetad öfversikt
af utländsk lagstiftning i ämnet, hvilken tillhandahållits högsta domstolens
ledamöter, torde utvisa, att i hvarje fall de begränsningar af denna
art, som annorstädes genomförts eller föreslagits, icke lämpligen kunna
tjäna till förebild för svensk lagstiftning.

Till sist anser jag mig böra hemställa till öfvervägande, huruvida
icke, till förebyggande däraf, att åklagaretalan mot hofrätts utslag full Bih.

till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 16

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

följes i andra fall, än där något verkligt samhällsintresse sådant krafvel'',
och högsta domstolens arbetstid sålunda utan tillräckligt skäl upptages
med åklagaremål, stadgandet i 30 kap. 7 § rättegångsbalken bör undergå
någon jämkning, så att däraf fullt otvetydigt framgår, att dylik talan bör
ifrågakomma endast då det finnes synnerligen angeläget.

Justitierådet Silverstolpe:

Det enda verkliga effektiva medlet att åstadkomma jämvikt mellan
högsta domstolens arbetsprodukt och dit inkommande arbetsmaterial utgöres,
enligt min tanke, af en lagstiftning, som väsentligt inskränker fullföljden
af mål till högsta domstolen. Jag skulle därför helst velat nu
tillstyrka införande af en summa revisibilis, höjande af revisionsskillingens
belopp, . inskränkning af allmän åklagares och målsägandes rätt att föra
klagan i brottmål, förbud att fullfölja talan allenast beträffande rättegångskostnad
o. s. v. Om en dylik lagstiftning, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med det af Kungl. Maj:t i prosition till innevarande års Riksdag
framlagda förslag, komme till stånd, skulle, såsom jag vid nämnda förslags
granskning i högsta domstolen närmare framhåliit, de åtgärder, som
i öfrigt kunde erfordras till förekommande af balans, icke behöfva blifva
synnerligen omfattande. Då emellertid Riksdagen förkastat detta förslag,
lärer väl tanken på en sådan lagstiftning för närvarande få anses utesluten,
och måste i så fall frågans lösning sökas i en annan riktning.

1 första rummet synes härvid böra tagas i öfvervägande möjligheten
att befria högsta domstolen från befattningen med vissa slag af ärenden.
De ärenden, som i sådant afseende nu torde kunna komma i fråga, äro
lagförslag, skiftesmål och ansökningsärenden.

Hvad lagförslagen beträffar anser jag högsta domstolens granskning
af desamma, såvidt de afse allmän civil- eller kriminallag, vara af största
betydelse för vinnande af visshet om deras praktiska tillämplighet. Jag
kan därför icke förorda, att högsta domstolen befrias från arbetet med
nämnda granskning, med mindre densamma öfverflyttas å en särskild institution
af sådan sammansättning, att den i nyss angifna hänseende erbjuder
samma trygghet som högsta domstolen. Den uti det öfverlämnade
utkastet till grundlagsändringar föreslagna lagrevisionen fyller, enligt
min mening, härutinnan icke måttet. I granskningen af allmän civiloch
kriminallag skulle, om denna institution upprättades, kunna komma
att deltaga endast två personer med större erfarenhet i tillämpningen af
sådan lag, under det laggranskningen i högsta domstolen verkställes af
minst fem personer med dylik erfarenhet. Dessutom är det fara värdt,
att den i utkastet föreslagna rätten för Kungl. Maj:t att förordna ända

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

123

till tre extra ordinarie ledamöter i lagrevisionen skulle leda därhän, att
denna institution, däri de två justitieråden ofta kunde befinna sig i minoritet,
komme att i själfva verket nedsjunka till ställningen af en byrå
under justitiedepartementet. I alla händelser torde det vara uppenbart,
att ett uttalande af en så beskaffad institution icke skulle kunna erhålla
samma auktoritet som ett utlåtande af högsta domstolen. En så genomgripande
och till sina följder oberäknelig åtgärd som att låta högsta
domstolens befattning med granskningen af förslag till allmän civil- och
kriminallag upphöra synes mig så mycket mindre böra vidtagas, som
därigenom icke längre kan vinnas det tillförene eftersträfvade önskemålet
att få högsta domstolens arbete begränsadt till allenast två afdelningar.
Antalet inkommande mål är nämligen numera så stort, att äfven om
högsta domstolen befrias från all laggranskning och från behandlingen
af samtliga skiftesmål och sådana ansökningsärenden, hvilkas slutliga pröfning
sker af Konungen i statsrådet, två afdelningar icke medhinna att
afgöra återstående under året inkomna mål. På grund af det nu anförda
finner jag mig böra afstyrka inrättandet af den föreslagna lagrevisionen
och hemställa, att högsta domstolens laggranskningsskyldighet
bibehålies i fråga om förslag till allmän civil- och kriminallag.

Däremot torde, om den ifrågasatta Regeringsrätten kommer till stånd
och erhåller lämplig sammansättning, å densamma kunna öfverflyttas skyldigheten
att granska en del lagförslag, som fälla utom den allmänna civiloch
kriminalrättens områden. Härigenom skulle kunna vinnas den fördelen,
att högsta domstolens laggranskningsarbete, som under innevarande
år företett en betänklig ökning, kunde begränsas till ungefärligen den tid,
detsamma under de föregående åren kraft, utgörande i medeltal för åren
1902—1906 56 dagar.

Hvad därefter angår skiftesmålen kunna desamma närmast hänföras
till administrativa ärenden, helst om däri uppkommande frågor af tvistemåls
natur blifva med större regelbundenhet, än nu är fallet, hänvisade
till särskildt utförande vid laga domstol. Vid sådant förhållande synas
betänkligheter icke böra möta att låta klagan i skiftesmål från ägodelningsrätt
fullfölljas till administrativ myndighet, exempelvis landtmäteristyrelsen,
möjligen förstärkt med eu eller flere i skiftesfrågor erfarna
domare. Skulle någon ytterligare instans i dylika mål anses erforderlig,
därvid dock i alla händelser ägostyckningsmål samt frågor om fastställelse
å skiften och ägoutbyten borde vara uteslutna, torde denna instans böra
utgöras af den föreslagna regeringsrätten.

Vidkommande slutligen ansökning särenden a synas såväl nådeansökningar,
hvilka göras utan samband med klagan i själfva målet eller det

124

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

sammas underställning, som ansökningar om upplösning af äktenskap
eller äktenskapsförbindelse samt om tillstånd att ingå äktenskap kunna
i allmänhet utan högsta domstolens hörande afgöras af Kungl. Maj:t i
statsrådet under förutsättning, att stadgandet om två justitieråds närvaro
i konseljen vid dylika ärendens föredragning bibehålies och dessa justitieråd
beredes tillfälle att deltaga i den förberedande behandling inom statsrådet,
som dessa ärenden lära komma att underkastas. Äfven ansökningar
om rätt att försälja, utbyta eller inteckna egendom af fideikommissnatur
torde utan olägenhet kunna behandlas i enahanda ordning och deras
afgörande sålunda förläggas från högsta domstolen till Kungl. Maj:t i statsrådet.
I alla dessa fall bör det likväl vara Kungl. Maj:t obetaget att, om
ärendets beskaffenhet därtill särskilt föranleder, inhämta högsta domstolens
yttrande.

Af hvad ofvan blifvit anfördt rörande de inkommande målens antal
är redan klart, att äfven om högsta domstolens befrias från granskningen
af en del lagförslag, som icke hänföra sig till allmän civil- eller kriminallag,
samt från befattningar med skiftesmålen och med nyss angifna ansökningsärenden,
de återstående målens afgörande icke kan medhinnas af
högsta domstolen, utan att densamma indelas till arbete på tre afdelningar.
Då en fördelning af högsta domstolens arbete på tre afdelningar sålunda
koinme att blifva permanent, måste därvid, enligt min tanke, såsom
ett oeftergifligt villkor uppställas, att å hvarje afdelning skola tjänstgöra
sju ledamöter, allenast med det undantag, att vid behandling af lagärenden
ledamöternas antal kan, såsom nu, nedsättas till fem. Af de mål,
hvilka efter frånskiljande af skiftesmålen och förenämnda ansökningsärenden
skulle återstå till handläggning, utgöres nämligen allra största delen
af sådana, som från hofrätterna dragas under högsta domstolens pröfning,
och det kan svårligen anses öfverensstämmande med reglerna för eu god
instansordning att i någon större utsträckning låta målen i en högre instans
afgöras af samma antal domare som i den lägre. Vid de förhandlingar,
som föregingo framläggandet af förslaget till nu gällande lag om
högsta domstolens tjänstgöring på afdelningar, betonades inom högsta domstolen
uttryckligen den provisoriska karaktären af nuvarande anordning,
enligt hvilken en af högsta domstolens tre afdelningar är sammansatt af
endast fem ledamöter, och framhölls därvid af såväl mig som andra, att
om arbetet på tre afdelningar skulle fortgå någon längre tid, hvarje afdelning
borde bestå af sju ledamöter.

för uppehållande åt tjänstgöringen på tre afdelningar med sju ledamöter
å hvarje erfordras, att högsta domstolens ledamotsantal ökas till
tjugufyra. Det kan visserligen ej förnekas, att olägenheter äro förknip -

125

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 11.

pade med en sådan ökning, såväl i afseende å upprätthållandet af nödi<*
enhet i lagskipningen som i fråga om möjligheten att till justitierådsbe^
fattningarna erhålla fullt kompetenta personer. För min del anser ia»
dock dessa olägenheter mer än väl uppvägas af den större trygghet be°
trallande målens grundliga pröfning, som måste ligga däri, att alla tre
åt delningarna äro sammansätta, af sju ledamöter, och jag tvekar därför
icke att förorda vidtagandet af sådana författningsändringar, att en dylik
anordning kan blifva genomförd. Om högsta domstolen samtidigt befrias
från befattningen med de ärenden, som här ofvan föreslagits, och ledamotsantalet
vid granskning af lagförslag inskränkes till fem, kan för behandling
af öfnga mål och ärenden beräknas en arbetstid å 7-mansafdelningar
af omkring 100 sessionsveckor, hvilken torde vara tillräcklig att
icke blott förhindra uppkomsten af vidare balans utan äfven efter hand
bortarbeta den nu befintliga.

- Skulle framdeles eu lagstiftning, hvarigenom fullföljden af mål till
högsta domstolen väsentligt inskränkes, komma till stånd, möter naturligtvis
intet hinder att efter balansens bortarbetande, som då bör kunna ske
fortare, successivt i män af ledamöters afgång nedbringa ledamotsantalet,
så att detsamma kommer att stå i lämpligt förhållande till den minskade
arbetsbördan.

Justitierådet Quensel:

en lagrevision i hufvudsak så anordnad, som i
chefens för justitiedepartementet utkast angifves, har jag intet att
invända, under den förutsättning likväl, att icke därigenom minskning
sker i det nuvarande antalet af 21 dömande ledamöter i högsta domI
betraktande af balansens nuvarande tillstånd och vanskligheten af
alla på. förhand, gjorda beräkningar angående densammas nedbringande
måste jag nämligen bestämt förorda, att de tre justitierådsämbeten, som
provisoriskt inrättats för balansens afarbetande, måtte för sådant ändamål
bibehållas, till dess erfarenheten visat, att balansen verkligen nedbringats
till skälig storlek. ö

I. händelse .högsta domstolen såsom sådan befrias från laggranskningen,
anser jag justitierådens ledighet kunna något — med högst två veckor
— förkortas.

Beträffande öfriga åtgärder till lättande af högsta domstolens arbetsbörda
åberopar jag min i högsta domstolen den 13 december 1904 uttalade
mening.

126

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 11.

J ustitierådet Gr ef berg:

Vid öfvervägande af frågan, om hvilka åtgärder böra vidtagas för
att högsta domstolen må kunna utan menlig tidsutdräkt behandla dit inkomna
mål och ärenden, har man att tillse, att lagskipningen skall kunna
hålla jämna steg med beräknade antalet inkommande mål och ärenden
samt därutöfver verka så, att den nuvarande betydliga balansen minskas.
Med hänsyn till de åsikter, som rörande denna fråga uttalats och gjort
sig gällande vid bestämmandet af justitierådens nuvarande antal och vid
behandlingen af Kungl. Maj:ts proposition till innevarande års riksdag
angående ändringar i vissa delar af 30 kapitlet rättegångsbalken, synes mig
hvarken någon vidare ökning af de i lagskipningen deltagande justitierådens
antal eller någon begränsning i rätten att fullfölja talan i vissa
mål och ärenden böra för närvarande ifrågasättas. Att från denna rätt
utesluta vissa klasser af mål synes mig vara en åtgärd, som innebär stora
svårigheter, såvidt klassindelning skall följdriktigt genomföras och
sålunda all godtycklighet vid uppdragande af gränserna undvikas. Då det
icke gärna kan ifrågasättas annat, än att de från rätten till fullföljd
uteslutna klasserna skulle allenast vara mål af föga vikt och betydenhet,
kommer en dylik anordning i hvarje fall att ringa verka till en snabbare
rättskipning. En väsentlig höjning af revisionsskillingen skulle däremot
visserligen kraftigt bidraga till ernående af det afsedda målet, men då
ringa eller ingen utsikt finnes att vinna bifall härtill, ehuru en sådan
åtgärd, såvidt icke denna afgift i och för sig saknar förnuftig grund, vore
fullt befogad till följd däraf, att penningvärdet betydligt fallit, lämnas
äfven denna utväg å sido.

Då det sålunda torde vara nödvändigt att välja andra medel än de
nyssnämnda för att befordra en snabbare lagskipning inom högsta instansen,
lär annan utväg i första hand ej kunna vinnas, än att högsta
domstolen befrias från all laggranskning, öfverflyttas denna i stället på
en särskild lagrevision, torde det emellertid vara nödigt att i lagrevisionen
insätta två eller flera justitieråd, som något eller några år deltagit i arbetet
inom högsta domstolen, och vid sådant förhållande skulle en dylik anordning
föga eller alls icke bidraga till en snabbare lagskipning, med
mindre än att justitierådens antal ökades med det antal, som komme att
tjänstgöra i lagrevisionen. Det närvarande antalet justitieråd torde sålunda
böra för lagskipningen tills vidare, på sätt här redan angifves,
bibehållas och justitieråds tjänstgöring i lagrevisionen bestämmas växelvis
i viss ordning.

Högsta domstolens åliggande enligt särskilda författningar att afgifva
utlåtande i ansökningsärenden synes, utom beträffande nådeansök -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

127

ningar, kunna upphöra. Hvad åter angår sistnämnda ansökningar torde
med hänsyn därtill, att den nuvarande anordningen bör väsentligt bidraga
till kontinuitet och jämnhet i utöfning af benådningsrätten, någon ändring
härutinnan ej böra ifrågakomma. Arbetet inom högsta domstolen har sä
ordnats, att två justitieråds närvaro i statsrådet, då justitieärenden där
föredragits, icke föranledt någon tidsutdräkt med arbetets fortgång. Någon
ökad arbetskraft genom att justitieråden befrias från detta åliggande i fråga
om nådeansökningar är således icke att förvänta.

De betänkligheter, som möta emot anordningen med 5-mans-afdelning,
torde minskas, ifall å sådan afdelning i synnerhet behandlas ringare
mål och ärenden, samt afdelningen tillägges befogenhet att, då med afseende
å yppade skiljaktiga meningar eller målets vikt och beskaffenhet
så pröfvas nödigt, för afgörande tillkalla två justitieråd, som enligt indelningen
äro fria från tjänstgöring, men skyldiga att på kallelse inträda
såsom suppleanter. Det är klart, att, såvidt man vill undvika att justitierådens
arbetsbörda härigenom i afsevärd mån ökas, en dylik åtgärd endast
i undantagsfall bör äga rum. Detta syfte torde väsentligen befordras därigenom,
att å 5-mans-afdelningen företrädesvis behandlas, utom ansökningsärenden
och krigsrättsmål, mål och ärenden, som i allmänhet äro af ringa
vikt eller af föga invecklad beskaffenhet. Exempelvis synes hit kunna
räknas:

tvister om någon skall förklaras omyndig eller myndig eller om
förordnande eller entledigande af förmyndare;

mål af hvad beskaffenhet som helst, då fråga endast är om ersättning
för rättegångskostnader;

mål om uppfostringsbidrag;

mål rörande brott och förseelser, vare sig emot allmän lag eller
särskild författning, med undantag af dels underställningsmål och dels mål,
däri någon hålles häktad eller är dömd till urbota straff eller åklagare
eller målsägande fullföljer talan emot öfverrätts utslag, hvarigenom den
tilltalade befriats från honom ådömd urbota bestraffning, eller däri någon
är tilltalad för brott, som är i lagen belagdt med dödsstraff, eller för brott
emot tryckfrihetsförordningen eller däri annan öfverrätt ån krigsdomstol
dömt såsom första instans.

Skola skiftesmålen fortfarande handläggas i högsta domstolen, hvartill
torde finnas grundade skäl, lär väl ej hinder i allmänhet möta att i
afgörandet af dessa mål deltaga endast 5 justitieråd.

Då antalet mål af större omfång och mera invecklad beskaffenhet
under senare tider tillväxt och utan tvifvel kommer att fortfarande tillväxa
synes vanskligt antaga, att genom särskild! vidtagna åtgärder af -

128 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

verkningen af mål per vecka skulle kunna blifva större än nu är förhållandet.

Aren 1901—1905 (1906 tillämpades den nya arbetsordningen) afgjordes
inom högsta domstolen:

revisionssaker...... 2,323, medeltal per år 465

skiftesmål....... 397, » » » 79

civila besvär...... 618, > » »124

kriminella besvär .... 2,217, » » » 443

Summa 5,555, » » » 1,111

Af sessionstiden, 82 veckor per år, upptogos under samma 5-årsperiod
i medeltal 10 veckor för lagföredragning. Då medeltalet afgjorda
mål fördelas på återstående 72 veckor, uppgår antalet mål per vecka till
omkring 15,5. Det brutna talet minskas dock något, ifall man tager
hänsyn till, att nuvarande arbetsindelning tillämpades redan någon tid
hösten 1905.

Under år 1906 upptog lagföredragningen omkring 11 veckor och
antalet afgjorda mål, som utgjorde 1,394, fördelade på återstående sessions -

tiden 90 veckor, uppgick per vecka likaledes till 15,5.

Balanserade revisionssaker, skiftesmål och besvärsmål uppgingo vid

1906 års slut till.....................1,753

hvaraf 1,038 utgjorde revisionssaker.

1906 inkomna mål uppgingo till............1,338

Under 5-årsperioden 1902—1906 har antalet af inkomna mål

i medeltal ökats med............... 21

hvilken siffra nära nog motsvarar ökningen af revisionssaker.

Summa 1,359.

Förutsättes enahanda ökning i medeltal under åren 1907—1909,

så inkomma under dessa tre år mål till ett antal af 3X1,359 4,077.

Summa 5,830

Afverkningen under samma tre år med beräkning af 90 sessions veckor

per år och 15,5 mål per vecka uppgår till.....4,185.

Således balans vid 1909 års utgång 1,645.

Tager man hänsyn till, att antalet inkommande mål fortfarande efter
1909 års utgång antagligen kommer att stegras, kan med den sessionstid

129

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 11.

för lagskipningen, som för närvarande äger rum, någon minskning af
balansen ej antagas, utan tvärtom kommer denna efter några års förlopp
att ökas.

Utgår man åter ifrån att, såsom förordas, nuvarande arbetsindelning
under någon tid eller till och med 1909 års utgång bibehålies, men att
från och med 1910 högsta domstolen befrias från laggranskningen och
behandlingen af ansökningsärenden af här ofvan angifna slag, torde kunna
beräknas att härigenom vinnes för afgörande af mål 14 veckor, hvaraf 3
veckor anses tillkomma genom att högsta domstolens utlåtanden ej vidare
erfordras i nämnda ärenden.

Å ofvan angifna balans vid 1909 års utgång..... 1,645 mål

skulle härigenom den årliga afarbetningen utgöra 14X15,5=217
och för tre år, räknade från och med 1910......651.

Enär emellertid efter beräkning af nuvarande sessionstid
för lagskipningen, 90 veckor, antalet afgjorda
mål antages, på sätt ofvan anmärkts, för åren 1907—1909
uppgå till 4,185 samt antalet inkomna mål för åren 1910
—1912 måste, under antagande att i medeltal sker en
ökning af 21 mål, för dessa 3 år beräknas till 63 mål
utöfver det antal, som ansetts inkomma för åren 1907—

1909, eller till 4,077-j-63=4,140, så afarbetas vidare å

balansen...................... 45 696 »

o -

Återstående balans vid 1912 års utgång 949 mål.

Befrielse från laggranskningen och afgifvandet af utlåtanden öfver
vissa ansökningsärenden är således icke tillfyllestgörande för att vid utgången
af år 1912 åter nedbringa de dömande justitierådens antal till 18.
Det torde därför anses nödigt att inskränka tiden, då justitieråden åtnjuta
ferier eller ledighet för hemarbete med skyldighet att på kallelse inställa
sig till tjänstgöring såsom suppleanter. Vid öfvervägande af frågan härom
bör emellertid tagas i betraktande, att arbetsintensiteten ökas genom att
mål komma att upptaga den tid, som förut användts för afgifvande af
utlåtanden i ansökningsärenden, och genom ofvan angifna anordning med
5-mans-afdelningen. Befrielsen från laggranskningen föranleder äfven att
längre tid måste användas för att taga kännedom om nya lagar och författningar.
Det är således endast under förutsättning, att annan utväg ej
finnes att tillgå, som inskränkning i ledigheten kan tillstyrkas. Tjänstgöringsskyldigheten
torde dock i hvarje fall ej ökas med mera än två
veckor, motsvarande, enär ej gärna kan ifrågasättas att utsträcka arbetet
å 5-mans-afdelning, sex sessionsveckor å 7-mans-afdelning.

Bill. till Riksd. Prot. 11)00. 1 Sami. 1 Afd. 5 Håft.

130

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Ifall så ordnas, kan ytterligare afgöras årligen 6 X 15,5 = 93 mål.

Den antagna balansen vid 1912 års utgång....... 949 mål

komine då att minskas med................ 279 »

Återstående balans 670 mål

h vilket antal är betydligt mindre än hälften af de vid 1906 års slut balanserade
målen samt vida understiger antalet af de för hvart och ett af åren
från och med 1888 balanserade målen.

Skall högsta domstolen med ett antal af 18 dömande ledamöter
kunna förebygga tillökning af en sålunda beräknad balans, förutsättes, att
antalet inkommande mål åtminstone icke tillväxer. Då ett motsatt förhållande
är sannolikt, torde förr eller senare framtvingas åtgärder, hvarigenom
en alltför stark tillströmning af mål hämmas. Om, såsom blifvit
ställdt i utsikt, vissa mål och ärenden, hvilka nu fullföljas i högsta domstolen,
, öfverflyttas till en administrativ högsta instans, samt denna åtgärd
vidtages i en mera afsevärd mån, synes kunna antagas, att högsta domstolen
med nyssnämnda antal ledamöter skall förmå att en längre tid
framåt hålla balanserade mål och ärenden inom måttliga gränser.

Slutligen anmärkes, att under innevarande år lag föredragningen
redan upptagit vida längre tid än här ofvan för år beräknats. Fortfar
detta förhållande under de närmaste åren, följer naturligtvis däraf, att den
beräknade balansen, hvilken grundats, bland annat, därå, att under åren
1907—1909 till lagföredragning skulle erfordras sammanlagdt 33 sessionsveckor,
icke oväsentligt ökas.

Justitierådet Cassel:

I fråga om behofvet af lagstiftningsåtgärder till minskning af högsta
domstolens arbetsbörda åberopar jag hvad justitierådet Sundberg anfört.

I likhet med honom anser jag det vara oafvisligen nödvändigt, att
högsta domstolen snarast möjligt befrias från den domstolen enligt nu
gällande bestämmelser åliggande befattning med granskning af lagförslag;
och anser jag mig därför kunna instämma i förslaget att detta bestyr
måtte öfverflyttas till en särskild institution, den s. k. lagrevisionen,
organiserad i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad han förordat.

I öfrigt får jag förklara:

att jag i fråga om ansökning särendena åberopar hvad justitierådet
Silverstolpe anfört,

att jag i fråga om skiftesmålen är ense med justitierådet Sundberg,

samt att jag hvad angår den väckta frågan att belägga fullföljden af
besvärsmål med en afgift, motsvarande revisionsskillingen, instämmer med

131

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

justitierådet Trygger; och är jag med honom ense jämväl beträffande fullföljden
af mål, däri fråga är endast om rättegångskostnad.

I fråga om nödvändigheten att öka antalet justitieråd åberopar jag
hvad justitierådet Sundberg anfört.

Justitierådet Westring:

Jag instämmer i det väsentligaste med justitierådet Sundberg, allenast
med följande modifikationer.

Beträffande ansökningsärendena anser jag lika med justitierådet
Silverstolpe, att högsta domstolens utlåtande bör afgifvas öfver nådeansökningar,
som förekomma i sammanhang med besvär, att äfven fideikommissärenden
böra öfverflyttas till afgörande i statsrådet på enahanda
sätt som öfriga ansökningsärenden, samt att såsom förutsättning för genomförande
af den ifrågasatta nya anordningen i afseende å ansökningsärendena
bör gälla, att de justitieråd, som skola närvara vid dessa ärendens afgörande
i statsrådet, få deltaga i den förberedande behandling, som lärer
komma att inom statsrådet anordnas. För att förekomma, att härigenom
högsta domstolens arbetsordning alltför mycket rubbas, synes det böra
uppdragas i främsta rummet åt ledamöterna i lagrevisionen att i statsrådet
öfvervara behandlingen af ansökningsärendena.

I fråga om förslaget att med afgift belägga fullföljden af talan i
besvärsmål förenar jag mig med justitierådet Borgström.

Justitierådet Ramstedt:

Jag biträder i hufvudsak hvad justitierådet Sundberg anfört utom
beträffande ansökningsärenden, i afseende hvarå jag delar justitierådet
Silverstolpes mening, samt förslaget att med afgift belägga fullföljd af
talan i besvärsmål och frågan om ändring i förfarandet vid måls handläggning
af högsta domstolens afdelningar samfälldt. I sistnämnda båda
frågor anser jag mig för närvarande ej kunna göra något bestämdt uttalande.

Justitierådet Bohman:

Beträffande frågan om högsta domstolens befattning med ansökningsärenden
delar jag den af justitierådet Silverstolpe uttalade åsikt.
I öfrigt är jag i allt väsentligt ense med justitierådet Sundberg, dock att
jag instämmer i hvad justitierådet Trygger erinrat i frågan att belägga
fullföljden af besvärsmål med en revissionsskillingen motsvarande afgift.

132

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Justitierådet Billing:

Jag är i hufvudsak ense med justitierådet Sundberg. I en punkt år jag
dock af annan mening än han, nämligen såvidt rörer frågan, huruvida —
under förutsättning att högsta domstolen i regel befrias från befattning
med ansökningsärenden — bestämmelsen om tvenne justitieråds närvaro
vid dylika ärendens afgöranden i statsrådet bör bibehållas. Det kan förväntas
att i juridiskt tvifvelaktiga fall Kungl. Maj:t inhämtar högsta
domstolens yttrande och i sådan händelse synes justitieråds närvaro i konseljen
vara öfverflödig. I andra fall åter förutsattes, om annars hela anordningen
skall hafva någon reel betydelse, att de två justitieråd, som
skola närvara vid ärendes afgörande, dessförinnan deltaga i den förberedande
handläggningen af detsamma inom statsrådsberedningen, och det inses
lätt huru tidsödande och för lagskipningsarbetet inom högsta domstolen
eller arbetet i lagrevisionen störande ett dylikt arrangement måste blifva.
För min del anser jag mig därföre böra hemställa att i detta hänseende nu
gällande bestämmelse upphäfves.

I likhet med justitierådet Silverstolpe anser jag det vara synnerligen
önskvärd!, att högsta domstolen befrias från befattningen med de ofta nog
förekommande ansökningsärendena rörande fideikommissegendom. Handläggningen
af dessa ärenden, hvilka ej sällan äro af ringa materiell betvdenhet,
synes med nu gällande procedur utgöra ett slöseri med tid och
krafter, som kunde bättre användas.

Justitierådet Thollander:

Utan att frångå den uppfattning jag tillförene uttalat i fråga om
högsta domstolens befattning med laggranskningen, anser jag mig dock
icke under nuvarande förhållanden kunna afstyrka den föreslagna anordningen
med en lagrevision.

Då därigenom en del af det arbete, som nu ofta måste förläggas
till den för hvila från arbete afsedda ledighetstid, blefve högsta domstolens
ledamöter besparad, kunde denna ledighetstid i någon mån, t. ex.
med 2 veckor, förkortas.

Beträffande nådansökningarna anser jag, att den garanti mot deras behandling
från ensidig politisk synpunkt, som ligger i nuvarande anordning,
icke bör eftergifvas och att dessa ärenden således böra behandlas i nu
stadgad ordning.

Ansökningar om äktenskapsskillnad och om dispens synas mig däremot
i regel kunna behandlas utan högsta domstolens medverkan.

Att rubba den stadgade ordningen för afgifvande af lagförklaringar,
däri inbegripna fideikommissärenden, synes mig icke böra ifrågakomma.

133

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 11.

Skiftesmålens öfverflyttning från högsta domstolen till den blifvande
regeringsrätten anser jag vara en lämplig åtgärd till minskning af högsta
domstolens arbete.

För öfrigt instämmer jag i justitierådet Petréns yttrande därom, att
man icke torde kunna undgå att framdeles ånyo upptaga frågorna om införande
af en summa revisibilis och revisionsskillingens höjande.

Justitierådet Claeson:

Den genom regeringsformen bestämda anordning, att högsta
domstolen skall afgifva utlåtande öfver vissa lagförslag, har varit till
oskattbart gagn för Sveriges land och folk. Många omogna eller
mindre väl genomtänkta lagförslag hafva genom de yttranden, högsta
domstolen öfver dem afgifvit, blifvit ställda i sin rätta belysning.
I en mängd fall, då förslagen hämtats från utländsk rätt, har högsta
domstolen uppvisat hurusom förslagen icke harmonierade med svensk
rättsåskådning och våra säregna förhållanden. Det är ock naturligt, att
högsta domstolen, som står i den intimaste beröring med rättsskipningen
i riket och är i tillfälle att bättre än någon annan myndighet öfverskåda,
huru lagtillämpningen ter sig i olika fall, skall vara särskildt lämpad för
att öfverse och granska lagförslagen innan de slutligen pröfvas. Kändt är
att under den långa tid, snart ett sekel, högsta domstolen afgifvit utlåtanden
öfver lagförslagen, högsta domstolens yttranden tillvunnit sig eu
stor auktoritet och tillit, så att, sedan lagförslagen blifvit efter högsta
domstolens anvisningar omarbetade, de vanligen antagits af Konung och
Riksdag. Denna mödosamt förvärfvade auktoritet i ett viktigt samhällsintresse
synes nu vara meningen att bortkasta. Enligt min åsikt är det
ingalunda någon god regeringsgrundsats att nedrifva befintlig auktoritet.
Staten kräfver för sitt bestånd, att all auktoritet stödjes och befästes.
Hvarje nedrifvande däraf bidrager att lossa samhällsfogarna.

Det är nu föreslaget, att det högsta domstolen förut ombetrodda
arbetet med granskning af lagförslag i stället skall öfverlämnas åt en lagrevision,
sammansatt af två justitieråd och ett regeringsråd samt vidare
högst tre lagfarna män, hvilka senare skola vara extra ordinarie ledamöter
af lagrevisionen. Detta förslag synes mig ganska egendomligt. Med
hänsyn därtill att högsta domstolen är öfverhopad med mål vill man befria
högsta domstolen från arbetet med laggranskningen för att högsta
domstolen uteslutande må kunna ägna sig åt rättsskipningen. Men på
samma gång vill man beröfva högsta domstolen två justitieråd, hvilka
ständigt skola vara upptagna på annat håll. Häri ligger enligt min mening
en motsägelse. Den sålunda föreslagna, hybrida formen för en lag -

134

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

revision kan ingalunda af mig tillstyrkas. Genom att från högsta domstolen
låna två justitieråd vill man gifva sken åt, att högsta domstolen
medverkar vid lagstiftningsarbetet, oaktadt något utlåtande aldrig kommer
att utgå i högsta domstolens namn. Men tillika har man sörjt för aftt
justitierådens mening kan i lagrevisionen paralyseras därigenom, att extra
ordinarie ledamöter förordnas. Den närmaste framtiden kommer sannolikt
att förete en period af jäsning och svallning i samhället i ännu högre
grad än den, i hvilken vi nu äro midt uppe, och det nervösa, forcerade
arbete, hvarmed allting nu skall bedrifvas, kommer att återverka på regeringen.
Täta växlingar inom densamma får man förmodligen bevittna,
och dylika växlingar komma helt säkert att mycket inverka på sammansättningen
af de extra ordinarie ledamöterna i lagrevisionen.

Enligt min uppfattning bör högsta domstolen fortfarande taga del
i lagstiftningsarbetet. Men då detta är stadt i en rask utveckling, synes
högsta domstolens medverkan blott böra kräfvas i de viktigare delarna af
lagstiftningen, nämligen beträffande de lagar, hvilka afses i 87 § regeringsformen.
Däremot torde det öfverlämnas åt den blifvande regeringsrätten
att yttra sig öfver förslag till lagar och författningar rörande rikets allmänna
hushållning, om hvilka 89 § regeringsformen handlar.

Därest högsta domstolen vidare skall vara med om lagstiftningsarbete,
torde en ytterligare ökning af justitierådens antal erfordras. Detta
synes kunna ske genom att bilda en ytterligare afdelning, hvilken har att
i främsta rummet afgifva yttranden öfver lagförslag och, om sådana ej
föreligga till behandling, afdöma vanliga rättegångsmål.

Emot en sådan ökning har invändts, att det skulle blifva svårare
att då uppehålla enheten i rättsskipningen i högsta instans. Denna anmärkning
tillerkänner jag för min del föga betydelse, ty svårigheterna i
detta hänseende ökas knappt nämnvärdt genom en mindre utvidgning af
högsta domstolen. Redan nu tjänstgöra stundom på en gång tre lagskipande
afdelningar, och den af mig ifrågasatta fjärde afdelningen blir nog
i hög grad upptagen med lagstiftningsfrågor.

Jämväl har mot sådan ökning erinrats, att det skulle blifva svårt
att med lämpliga personer återbesätta lediga justitierådsämbeten. Under
de femton år jag dels i högsta domstolen, dels i statsrådet deltagit i öfverläggningar
om befordringar till dessa ämbeten, och under hvilken tid
tjugu personer blifvit utnämnda till justitieråd, hafva vid nästan alla tillfällen
flera personer ifrågasatts såsom kompetenta. Då för åtskilliga år
tillbaka under loppet af tre månader icke mindre än fyra justitierådsämbeten
blefvo lediga, däraf två i följd af dödsfall, ett genom afskedstagande
efter uppnådd pensionsålder och ett därigenom, att innehafvaren

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

af detsamma inkallades i statsrådet, mötte ej svårigheter att erhålla lämpliga
efterträdare. Det synes mig alltför pessimistiskt att förmoda att icke
inom nedre justitierevisionen, rikets hofrätter, högskolornas juridiska fakulteter,
häradsrätterna och rådstufvurätterna fullt kvalificerade personer
finnas att tillgå, när något justitierådsämbete skall återbesättas.

Beträffande nådeansökningar synes mig Konungens benådningsrätt
stå i så nära sammanhang med rättsskipningen, att jag ej kan tillstyrka,
att högsta domstolen beröfvas sin grundlagsenliga rätt att yttra sig öfver
desamma. Det föreslagna surrogatet, att två justitieråd skulle jämte chefen
för justitiedepartementet och ett konsultativt statsråd behandla dessa
ansökningar vågar jag ej tillråda.

Däremot har jag ej något att erinra vid att högsta domstolen befrias
från att yttra sig öfver frågor rörande skillnad i äktenskap med flera
ansökningsärenden, hvilka nu afgöras af Konungen i statsrådet, sedan högsta
domstolen afgifvit sitt utlåtande.

Högsta domstolens befattning med fideikommissärenden torde kunna
öfverflyttas till regeringsrätten.

Det synes mig tvifvelaktigt om behandlingen af skiftesmålen i sista
instans bör förläggas från högsta domstolen till regeringsrätten eller annan
myndighet. Visserligen skulle genom en sådan författning mycken
tid i högsta domstolen besparas för afdömande af egentliga rättstvister.
Men skiftesmålen kräfva för sitt behöriga afgörande en viss förening af
juridisk skicklighet och praktisk blick, som blott är att förvänta hos domare
med större erfarenhet.

Synnerligen önskvärdt vore, om restriktiva åtgärder kunde vidtagas
för att förebygga att en mängd obetydliga mål fullföljas till högsta domstolen.
Då emellertid förslag i denna riktning, som förevarit vid 1907
års riksdag, icke tillvunnit sig Riksdagens bifall, och det är anledning förmoda,
att andra förslag i samma ämne, om de under närmaste tiden framställas,
röna samma öde, synes mig att för närvarande ej något kan härutinnan
åtgöras.

Justitierådet Lindbäck:

Beträffande frågan om laggranskningsarbetets ordnande synes man
— med fasthållande såsom utgångspunkt att för afarbetande af balansen
antalet i lagskipningen deltagande justitieråd fortfarande under sannolikt
ganska lång tidrymd måste vara minst 21 — i främsta rummet böra taga
under öfvervägande, om icke i högsta domstolen genom ökning af ledamöternas
antal till 26 kunde bildas en särskild afdelning af fem justitieråd,
hvilka växelvis med högsta domstolens öfriga ledamöter under viss

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

tidsperiod exempelvis två år i sänder sysselsatte sig med granskningen af
lagförslag och endast å de antagligen kortare tider, då tillgång på sådant
arbete ej funnes, deltoge i behandlingen af mål och ärenden inom högsta
domstolen. Genom en sådan anordning vunnes, bland annat, att laggranskningen
fortginge vid sidan af högsta domstolens öfriga verksamhet utan
att denna däraf lede hinder eller intrång; att högsta domstolens utlåtanden
i lagärenden erhölle ökadt värde, när de komme att framgå såsom
resultatet af samarbete mellan ledamöter, hvilka linge väsentligen ägna
sin tid och sina krafter åt en enda uppgift, laggranskningen; att denna
kunde bedrifvas med betydligt större skyndsamhet än som är möjligt
under nuvarande förhållanden, då arbetet med cirkulerande lagförslag ofta
fördröjes till följd af lagskipningsgöromålen; samt att åt högsta domstolen
komme att i hufvudsakligen samma utsträckning som hittills bevaras det
tillfälle till förvärfvande af djupare insikt i lagarna och grunderna för
desamma, hvilket till stort gagn för högsta domstolens dömande verksamhet
dess deltagande i lagstiftningsarbetet medför. Att åter, såsom
nu föreslagits, för ändamålet inrätta en lagrevision, bestående af två
justitieråd, en ledamot i den ifrågaställda regeringsrätten och vid behof
några tillfälligt adjungerade ledamöter kan, efter min uppfattning, icke
anses innebära en tillfredsställande lösning af spörsmålet. Högsta domstolens
laggranskande verksamhet har, såsom jag tror vara allmänt erkändt,
visat sig äga stor betydelse för lagstiftningen och i framstående grad
främjat dess utveckling i rätt riktning. Grunden härtill torde förnämligast
vara, att den vidsträckta öfverblick öfver hela lagväsendet och detsamma
vidlådande brister, som justitieråden genom sin tjänstgöring äro i tillfälle
att förvärfva, göra dem särskilt skickade att under samarbete med hvarandra
fullgöra ifrågavarande lika svåra som maktpåliggande granskningsvärf
äfvensom att detta utöfvas af så stort antal justitieråd samfälldt, att
de olika synpunkter, ur hvilka frågorna kunna och böra skärskådas, i
regeln vinna tillbörligt beaktande. Det kan enligt min tanke icke förväntas,
att ett lika godt resultat skall kunna ernås, i händelse granskningen
anförtros åt eu lagrevision, däri blott några justitieråd ägde säte
och stämma och de adjungerade ledamöterna, hvilka gifvetvis måste i ganska
stor utsträckning anlitas, ej i regeln torde komma att innehafva samma
fullt oafhängiga och opartiska ställning, som justitierådsämbetet medför.
En särskild anledning, som förpliktar till synnerlig varsamhet, innan man
beslutar att utbyta den gamla bepröfvade institutionen för laggranskning
mot en ny och opröfvad sådan, ligger däri, att under de närmaste decennierna
efter all sannolikhet så väl omfattande och viktiga delar af vårt
civila lagverk som ock vår i många hänseenden föråldrade allmänna straff -

137

Kung!.. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

lag komma att underkastas omdaning. Jag behöfver knappast erinra, af huru
stor vikt det måste vara att vid åvägabringande af så genomgripande förändringar
i den bestående rätten äga tillgång till de förnämsta krafter,
som stå att erhålla, icke allenast för de nya lagarnas utarbetande utan
ock för deras granskning. — Mot anordnande, på sätt ofvan blifvit anfördt,
af en laggranskningsafdelning inom högsta domstolen torde knappast
med fog kunna göras annan invändning än att, med hänsyn till det större
antal ledamöter, hvaraf högsta domstolen i följd af sagda anordning skulle
bestå, understundom svårighet kunde yppas att rekrytera domstolen med
fullt lämpliga personer. För min del tror jag dock, att svårighet i detta
hänseende skall göra sig gällande endast undantagsvis och i hvarje händelse
icke i sådan grad, att man fördenskull bör öfvergifva tanken på laggranskningens
bibehållande inom högsta domstolen. I öfrigt torde böra
beaktas att då under de tider af året, högsta domstolen är ordnad på tre
afdelningar, blott två suppleanter finnas att tillgå vid inträffande förfall
för någon eller några af de å berörda afdelningar tjänstgörande nitton
justitieråd och dessa suppleanter måste vara att påräkna för att lagskipningsarbetet
i högsta domstolen må kunna utan afbrott fortgå, det skulle
kunna inträffa att vid längre sjukdomsförfall för något af de i lagrevisionen
deltagande justitieråden blott ett justitieråd komme att deltaga i granskningen
af måhända de viktigaste civila och kriminella lagförslag, hvilket
uppenbarligen vore särdeles olämpligt. Till förebyggande häraf torde
knappast gifvas något annat medel än att ytterligare en ledamotsplats
utöfver de två nya sådana platser, som lagrevisionen kräfde, borde inrättas
i högsta domstolen, på det att vid förfall för något af de i lagrevisionen
arbetande justitieråden suppleant alltid skulle kunna där inträda. Om och
i den mån det ej blefve af nöden att i lagrevisionen inkalla suppleant
skulle naturligtvis den nye ledamoten tjänstgöra i högsta domstolen, hvarigenom
den fördel bereddes att, när högsta domstolen arbetade på tre afdelningar,
den tredje af dessa endast i undantagsfall behöfde vara sammansatt
af allenast fem ledamöter.

För öfrigt är jag i hufvudsak ense med justitierådet Sundberg, utom
därutinnan att jag anser den ifrågasatta ändringen i stadgan den 20 juni
1905 ej lämpligen böra vidtagas, samt att jag biträder den af justitierådet
Trygger uttalade mening, att nådansökan, som sker i samband med fullföljd
af talan i högsta domstolen, bör i hittills stadgad ordning behandlas.
Skulle emellertid betänkligheter anses möta mot att låta föreskriften rörande
högsta domstolens hörande öfver nådansökningar, gjorda af andra
än till döden dömde eller utan samband med fullföljd af talan i högsta
domstolen, helt och hållet bortfalla, torde i hvarje fall någon olägenhet
Bill. till Riksd. Prat. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 18

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

ej kunna följa däraf, att berörda föreskrift inskränktes så, att högsta domstolens
yttrande icke behöfde i regel afgifvas öfver dels förnyade ansökningar
om nåd, dels sådana ansökningar, som afsåge allenast befrielse från
eller nedsättning af bötesstraff, dels ock ansökningar rörande befrielse från
ådömd påföljd af förlust af medborgerligt förtroende, Kungl. Maj:t naturligtvis
obetaget att, med hänsyn till förekomna omständigheter, till högsta
domstolens hörande remittera jämväl nådansökningar af nu särskild! angifven
beskaffenhet.

Justitierådet Carlson:

Jag instämmer i justitierådet Sundbergs yttrande i hvad det angår
behofvet af lagstiftningsåtgärder i det i departementschefens skrifvelse
angifna syfte och biträder samma justitieråds förslag i fråga om lagärenden.

Af de ansökningsärenden, i hvilka högsta domstolen afgifver utlåtande
till Konungen i statsrådet, äro endast nådemålen och ansökningarna
om upplösning af äktenskap och äktenskapsförbindelser af någon betydelse
i nu ifrågavarande hänseende.

Sistnämnda grupp af ärenden torde vid en antagligen snart förestående
revision af lagstiftningen i ämnet blifva hänvisade till underdomstolarnas
upptagande.

Hvad åter angår nådemålen torde kunna antagas, att dessa komma
att i någon mån minskas i följd af den nya lagstiftningen om villkorlig
straffdom och villkorlig frigifning.

Med afseende härå och då det enligt min mening skulle vara mycket
hinderlig! för arbetet i högsta domstolen eller lagrevisionen, om två
justitieråd skulle öfvervara ansökningsärendenas föredragning i statsrådsberedningen,
vill jag icke nu ifrågasätta någon inskränkning i högsta
domstolens skyldighet att afgifva utlåtande i dessa ärenden, utan föreslår
jag i stället upphäfvande af föreskriften om justitieråds närvaro vid dessa
ärendens föredragning i statsrådet.

Af största vikt är att söka åstadkomma en minskning af de inkommande
revisionssakerna, hvilkas antal fortfarande växer. Detta mål vinnes,
enligt min mening, säkrast och bäst genom en lämplig höjning af revisionsskillingens
belopp.

Beträffande brottmålen och öfriga mål, som från hofrätterna fullföljas
genom besvär, anser jag en förändring i den riktning justitierådet
Sundberg angifvit vara önsklig och af behofvet påkallad.

Äfven om de nu ifrågasatta eller andra lika omfattande åtgärder
för minskande af högsta domstolens arbetsbörda kunna antagas komma

139

Kun c/l. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 11.

till stånd under den närmaste tiden, torde det vara lämpligt att, för möjliggörande
af en afarbetning af balansen, justitierådens antal och tjänstgöring
för närvarande bestämmas på sätt justitierådet Sundberg föreslagit.

Justitierådet Huss:

Jag är i hufvudsak ense med justitierådet Sundberg, dock att jag
ej biträder hvad han föreslagit i fråga om ändring i förfarandet vid måls
handläggning af högsta domstolens afdelningar samfälldt samt anser att
nådansökningar, som göras i sammanhang med fullföljd af talan i högsta
domstolen, höra i hittills stadgad ordning behandlas; och instämmer jag
uti hvad justitierådet Trygger anfört dels beträffande rätt att fullfölja
talan hos Kungl. Maj:t enbart i fråga om rättegångskostnad dels ock vidkommande
förslaget att med afgift belägga fullföljd af talan i besvärsmål.

Justitierådet Lilienberg:

Förslaget om en lagrevision vill jag äfven gifva min röst, dock endast
under den uttryckliga förutsättning, att domstolens nuvarande tjänstgöringstid
icke genom borttagande af ledamöter minskas. I alla händelser
borde, om nämnda förslag icke antages, 89 § regeringsformen ändras, så
att domstolens yttrande ej erfordras i administrativa lagfrågor. Äfven
upphörandet af de obligatoriska utlåtandena i ansökningsärenden kan jag
tillstyrka; likaså skiftesmålens öfverflyttning, helst om det sker till en särskild
öfverdomstol. Men jag måste för min del se hela denna sak äfven
från andra synpunkter, som hittills allt för litet berörts.

Den för närvarande så godt som obegränsade rätten att fullfölja mål
från hofrätterna begagnas i den grad, att i det närmaste hvart 4:e vademål
och hvart 3:e brottmål dragés under högsta domstolens pröfning, och
detta oaktadt hofrätternas beslut fastställas i 80 procent af de förra och
naturligtvis ändå oftare i brottmålen. Men hvarken kostnader eller besvär
förmå att stäfja begäret att draga ut på tiden med rättegångar, ofta
af ringa vikt och värde. Däraf följa stora kostnader för statsverket; för
målens föredragning måste hofrätterna beröfvas en stor mängd dugande
krafter och för att reda undan denna massa af mål arbetar en för våra
förhållanden redan nu oformligt stor högsta domstol, som till alltför stor
del är oupptagen endast med bevisningsfrågor och obetydliga rättsfall.

Åtgärder, som Kungl. Maj:t vid senaste riksdag föreslog, för att
hämma detta starka tillflöde af mål, mötte endast motvilja, och det torde
därför förr eller senare blifva nödvändigt att inslå på en annan väg, men
detta icke blott för nu föreliggande ändamål. Vår domstolsorganisation
och processordning äro behäftade med fel, som äfven i och för sig fordra

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

att afhjälpas. Såsom sådana vill jag påpeka de ofta förefintliga bristerna
i den sakliga utredningen och processledningen, brister, som inverka ytterst
menligt på rättsfrågornas afgörande, och så den oerhörda långsamheten
i såväl de civila som brottmålens behandling, en långsamhet, som
gemensamt vidlåder flertalet mål i alla tre instanserna och utgör en verklig
olycka för rättstillståndet i landet. Särskildt landtdomstolarna torde
behöfva förstärkning i både ett och annat afseende.

Om reformer, som alltför länge åsidosatts, blifva vidtagna till afhjelpande
af ofvan antydda brister, skall säkert äfven inskränkningar kunna
göras i rätten att fullfölja målen i högsta domstolen, vare sig genom rent
förbud, t. ex. i de fall att båda de lägre instanserna kommit till samma
slut, eller genom bevisfrågans och rättsfrågans åtskiljande.

På denna väg, men enligt min öfvertygelse endast på denna, kan
den nu förevarande frågan lösas på ett verkligt tillfredsställande och varaktigt
sätt.

Justitierådet Herslow:

Hvad angår förslaget om inrättande af en s. k. lagrevision, så inser
jag visserligen, i likhet med flera justitieråd, att denna anordning är ägnad
att medföra åtskilliga afsevärda olägenheter på samma gång den ingalunda
kan ersätta den laggranskning, som f. n. åligger högsta domstolen;
men för den händelse den af mig i det den 13 dec. 1904 till dåvarande
justitieministern afgifna utlåtande förordade utvägen att, med ändring af
89 § regeringsformen, befria högsta domstolen från befattning med lagförslag
af ekonomisk eller administrativ natur skulle befinnas sakna utsikt
att vinna framgång, finner jag, med hänsyn till nödvändigheten att bereda
högsta domstolen erforderlig tid till fyllande af dess egentliga uppgift,
mig nödsakad att biträda berörda förslag.

Den af flera justitieråd gjorda framställning, att såsom villkor för
rättighet att i besvärsmål fullfölja talan skulle, med undantag för visst fall,
stadgas erläggande af en afgift, motsvarande revisionsskillingen i tvistemål,
kan jag för min del icke förorda. Utom det att en dylik pålaga
skulle med revisionsskillingen dela den anmärkta olägenheten att verka
olika för ekonomiskt olika lottade parter, komme densamma säkerligen att
lika litet som revisionsskillingen med dennas nuvarande belopp vara i stånd
att förekomma obehörig fullföljd af talan.

Beträffande de öfriga åtgärder, som kunna komma ifråga för åstadkommande
af jämvikt emellan högsta domstolens arbetsprodukt och dess
arbetsmaterial, har jag i mitt förutnämnda utlåtande redan sökt angifva
åtskilliga så beskaffade åtgärder och skulle därför nu kunna inskränka mig

141

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

till att hänvisa till hvad jag i samma utlåtande anfört. Särskildt vill jag
dock däraf framhålla följande.

Då, med hänsyn till den i allt raskare tempo tilltagande industriella
utvecklingen, rättegångarnas antal och omfång med säkerhet kunna antagas
skola allt mer och mer ökas, så torde, därest icke statsmakterna anse sig
hafva råd och tillfälle att allt framgent fortskrida på den hittills inslagna
vägen att gång efter annan med korta mellantider öka antalet af högsta
domstolens ledamöter, något annat fullt verksamt medel till åstadkommande
af sagda jämvikt icke kunna uppletas än ett kraftigt begränsande af kategorien
af de frågor, som få hos högsta domstolen fullföljas. Vid sådant
förhållande och enär högsta domstolens förnämsta uppgift måste vara att
i egenskap af central domstol för hela riket upprätthålla enheten och konsekvensen
i lagskipningen, synes den erforderliga reformen förnämligast
böra gå därpå ut, att högsta domstolen befrias från att sysselsätta sig med
sådana frågor, som från juridisk synpunkt sakna principiell betydelse, d. v. s.
hvilkas afgörande icke kan bilda något prejudikat, i det att bedömandet
af desamma hvarken innefattar tolkning af visst lagbud eller fastställande
af viss rättsgrundsats. Bland de frågor, som sålunda lämpligen kunna
afskiljas från högsta domstolens bedömande, torde frågan om faktum —
den rena sakfrågan — böra sättas i främsta rummet, enär pröfningen af
densamma icke kan vara af prejudicierande betydelse, men är den detalj
af högsta domstolens arbete, som f. n. upptager dess mesta arbetstid, på
samma gång denna pröfning icke kräfver mer än den förmåga af sundt
omdöme, som väl måste förutsättas vara att finna hos enhvar, hvilken
blifvit ombetrodd att vara domare i första eller åtminstone andra instansen.
Om emellertid lagstiftaren i betraktande af den svaghet, som onekligen
vidlåder den nuvarande organisationen af en stor del af våra underrätter,
och jämväl med hänsyn till det otillfredsställande däri, att, i händelse
en annan uppfattning af sakfrågan gjort sig gällande hos hofrätten
än i underrätten, det ovillkorligen skulle i denna del stanna vid hofrättens
afgörande, anser sig icke böra gå så långt som att helt och hållet befria
högsta domstolen från pröfning af sakfrågan, torde dock utan fara för
rättssäkerheten en sådan befrielse, på sätt och under förutsättning som jag
i förrberörda utlåtande angifvit, kunna medgifvas i det fall att underrätt
och hofrätt i denna fråga kommit till samma slut.

I öfrigt synes högsta domstolens befattning med såväl tvistemål som
brottmål böra väsentligen återföras till den begränsing, som 1734 årslagstiftare
anvisat åt högsta lagskipande myndigheten, nämligen att mera vara
en revisionsinstans än appellationsdomstol; och torde därjämte nödiga åt -

142

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

gärder böra vidtagas till undvikande såvidt möjligt af dubbel föredragning
af ett och samma mål.

Om en regeringsrätt kommer till stånd, synes densamma lämpligen
kunna öfvertaga handläggningen af ägodelningsrättsmålen i högsta domstolens
ställe.

Det lärer vara nödvändigt, att det nuvarande antalet af justitieråd,
som sysselsätta sig med lagskipningen, bibehålies intilldess arbetsbalansen
i högsta domstolen blifvit nedbragt till rimligt omfång; men sedan så
skett, torde, med införande af de af mig nu och i ofvannämnda utlåtande
förordade förändringar af högsta domstolens åligganden, uppkomsten af ny
balans efter all sannolikhet vara för en längre framtid förebyggd, äfven
om justitierådens antal minskas till 16, fördelade på två af delningar.

In fidem
Erik Öländer.

143

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11. Utlaga D.

Högsta Domstolen.	1860.	1861. !	1862.	1863.	i 1864. i	1865.	1866.	1867.	1868.	1869.	1870.	1871.	1872.	1873	1874.	1875.	1876	1877.	1878.	1879.	1880.	18S1.	18S2.	18.83.	1884.	1885.	1886.	ISS 7.	188S.	1889.	1890.	1S91.>)	1892.2)	1893.''-)	1894.	1895.	18%.	1897.	1898.	1899	1900.	1901.	1902	1903.	1904.	1905.	1900.	1907
Inkomna mål och ärenden.
\| Civila: revisionssaker.............	—	404	380	375	325	465	456	402	446	518	494	541	503	516	518	455	606	428	480	442	419	510	455	478	420	444	406	433	473	441	466	495	471	457	524	454	510	471	537	543	546	496	479	553	557	597	590	635
skiftesmål...............	—	131	130	154	124	124	101	99	118	102	83	90	92	88	78	70	85	89	88	66	93	88	80	66	81	76	71	83	88	88	79	65	62	72	67	66	60	70	61	57	89	85	102	100	98	128	81	93
fattigvårdsmål.............	_	-	—	—	_	—	—	—	—	—	—	—	—	56	57	70	66	70	64	71	75	146	104	122	155	109	118	133	105	160	137	167	143	127	106	66	1	—	—	—	—	—	—	—	—	—	__	—
andra besvärsmål...........1	i																				98	140	135	132	141	124	136	213	163	140	146	136	132	130	124	128	165	114	91	104	97	113	149	129	136	134	157	162
ansökningar..............	1																				228	172	203	192	220	220	222	263	243	290	329	264	309	305	307	339	348	370	418	431	457	421	392	449	451	454	475	511
i Kriminella: hemställda mål och besvärsmål . .	l (	1,165	1,161	1,156	1,253	1,101	1,213	1,183	1,203	1,296	1,240	1,326	1,317	,1,312	1,181	987	1,037	999	978	877	409	471	492	447	490	421	500	473	558	558	578	514	499	499	491	514	597	508	504	445	465	478	502	489	477	482	510	491
nådeansökningar.........																					232	236	232	232	179	195	273	198	212	248	279	255	336	350	281	240	191	219	164	189	181	170	166	170	161	!• 176	192	167
andra ansökningar........																					8	13	9	15	10	16	25	23	6	11	15	10	16	8	12	5	14	20	19	10	15	11	17	10	25	1
Summa	—	1.700	1,671	1,685	1.702	1,690	1,770	1,684	1.767	1,916	1,817	1,957	1,912	1,972	1,834	1.582	1,794	1,586	1,610	1.456	1,562	1.776	1.710	1.684	1,696	1,605	1,751	1,819	1,848	1,936	2.029	1,906	1,968	1,948	1.912	1.812	1,886	1,772	1.794	1,779	1,850	1.774	1,807	1,900	1,905	1.971	2.005	2,059
A (gjorda mål och ärenden.
De afskrifna däri inberäknade.
Civila: revisionssaker.............	—	439	441	604	580	472	503	496	469	479	510	500	523	508	512	471	450	529	519	477	397	426	483	438	469	446	407	358	403	441	397	424	495	465	432	429	352	516	469	630	561	548	426	514	356	479	594	520
"skiftesmål...............	—	209	169	215	133	134	105	in	107	95	91	90	86	82	88	64	88	65	130	70	78	77	97	76	67	82	57	97	59	83	75	73	60	60	41	(38	81	72	94	G5	61	75	55	84	84	99	109	105
fattigvårdsmål.............	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	30	68	45	83	60	68	68	54	84	157	119	125	166	104	90	134	121	124	154	158	165	108	100	44	4	—		-	—	—	—	__	—	—	—
andra besvärsmål...........	i																				89	131	120	123	153	133	136	155	173	159	147	127	133	142	116	95	130	214	113	100	no	118	105	127	122	146	134	127
ansökningar..............	.																				204	202	179	193	232	218	216	249	251	275	322	286	296	311	299	342	342	376	417	437	448	429	385	434	431	461	497	493
j Kriminella: hemställda mål och besvärsmål . .	i ( —	1,370	1,331	1,363	1,256	1,257	1,307	1,213	1,250	1,234	1,290	1,283	1,318	1,317	1,166	982	954	1,052	1,027	919	405	424	479	463	461	434	499	407	453	587	552	540	546	487	447	470	446	636	503	528	447	463	.437	436	422	459	557	535
nådeansökningar.........																					224	236	225	244	178	195	266	193	209	237	280	257	337	342	272	259	190	208	179	200	171	184	165	174	159	L 1R7	190	163
andra ansökningar........	i																				8	15	12	14	9	15	24	26	5	il	7	19	17	4	10	4	14	21	18	11	15	13	12	10	19	1 1 7
Summa	—	2,018	1,941	2,182	1,969	1,863	1,915	1,820	1,826	1,808	1,891	1,873	1,927	1,937	1,834	1,562	1,575	1,706	1.744	1,534	1,459	1,595	1,752	1,670	1.694	1,689	1,709	1,575	1,687	1,914	1,904	1,880	2,042	1,976	1,725	1,767	1,599	2,047	1,793	1,971	1,813	1,830	1,585	1,779	1,593	1,831	2.081	1,943
Balanserade mål och ärenden.
Civila: revisionssaker.............	897	862	801	572	317	310	263	169	146	185	169	210	190	198	204	188	344	243	204	169	190	274	246	286	237	235	234	309	379	379	448	519	495	487	579	604	762	717	785	698	683	631	684	723	924	1,042	1,038	1,153
skiftesmål...............	245	167	128	67	58	48	44	32	43	50	42	42	48	54	47	53	50	74	32	28	40	51	34	24	38	32	46	32	61	66	70	62	64	76	102	100	79	77	44	36	64	74	121	137	151	180	152	140
fattigvårdsmål.............	_	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	30	19	44	27	37	33	36	58	120	67	70	100	43	57	100	71	no	123	136	121	83	81	47	4	—	—	-	—	—	—		—	—	—	—
andra besvärsmål...........																					1 37	46	60	69	57	48	48	106	96	77	76	85	84	72	80	113	148	48	26	30	17	12	56	58	72	60	83	118
ansökningar..............																					j 39	9	33	32	20	22	28	42	34	49	56	34	47	41	49	46	52	46	47	41	50	42	49	64	84	77	55	73
Kriminella: hemställda mål och besvärsmål . .	1,059	854	684	477	474	318	224	194	147	209	159	202	201	192	204	209	292	239	190	148	[ 101	148	161	145	174	161	162	228	333	304	330	304	257	269	313	357	508	380	381	298	316	331	396	449	504	527	480	436
nådeansökningar .........																					14	14	21	9	10	10	17	22	25	36	35	33	32	40	49	30	31	42	27	16	26	12	13	9	11	l 15	17	21
andra ansökningar........																					r» O	1	—	1	2	3	4	1	2	2	10	1	—	4	6	7	7	6	. 7	6	6	4	9	9	15	1
Samma	2.201	1.883	1.613	1,116	849	676	t 531	395	! 336	444	370 454	4S9	474	474	494	7131 593	459	381	482	663	622	636	638	554	596	S40	1.001	1,023	1.148	1.174	1.100	1.072	1.259	1,304	1,591	1.316	1.317	1.125	1.162	1.106	1.328	1.449	1.761	1.901	1.825	1.941
Lagföredragning, dagar		—	—	i —	i -			—	! -	\| _	13	7	23	7	1 10	28	! 28	36	33	07	25	13	20	30	28	40	30	59	31	22	27	31	57	25	29	33	38	67	3S	48	31	74	37	50	64	56	92

>) Eftermiddagstjänstgöring i december. 2) Eftermiddagstjänstgöring. Pingstferierna afskaffade.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11,

145

Bilaga E.

0 År.	Mål ang. väg-, bro- och färjhållning samt ang. grindar å allmän väg.	Mål ang. flott	och farleder.	Mål ang. skjutsanstalter och skjutsning.
Till Kammar-kollegium inkomna besvärsmål.	Af Kungl. Maj:t afgjorda besvär öfver Kammar-kollegii beslut.	Till Kammar-kollegium inkomna besvärsmål.	Af Kungl. Maj:t afgjorda besvär öfver Kamrnar-kollegii beslut.	Till Kammar-kollegium inkomna besvärsmål.	Af Kungl. Maj:t afgjorda besvär öfver Kammar-kollegii beslut.
Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.	Summa.	Medel- tal.
1899 ....	196		61		16		7		4		1
1900 ....	202	—	41	—	22	—	7	—	2	—	1	—
1901 ....	183	—	38	—	38	—	13	—	3	—	—	—
1902 ....	124	—	42	—	34	—	6	—	5	—	—	—
1903 ....	137	—	31	—	43	—	11	—	8	—	2	—-
1904 ....	126	—	33	—	34	—	16	—	9	—	—	—
1905 ....	184	—	43	—	38	—	8	—	7	—	1	—
1900 ....	158	—	42	—	46	—	16	—	2	—	3	—
	1,310	163.8	331	41.4	271	33.9	84	10.5	40	5.0	8	1.0

Beskattningsmål, afgjorda af Kammarrätten . . . > > > Kungl. Maj:t . . . Brännvinstaxeringsmål, > > Kammarrätten . . . » > > Kungl. Maj:t . . .	1899.	1900.	1901.	1902.	1903.	1904.	1905.	1906.	Summa.	Medel- tal.
1,063	824	791 i 963	969	1,497	930	760	7,797	974.6
224	221	242	221	204	258	164	475	2,009	251.1
4	9	12	10	7	10	4	3	59	7.4
5	1	4	4	4	3	1	3	25	3.1

146

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Bilaga F.

Förslag

till

Lag

angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar.

Med upphäfvande af lagen den 20 juni 1905 angående Kungl. Maj:ts
högsta domstols tjänstgöring på afdelningar förordnas som följer:

1 §•

Kungl. Maj:ts högsta domstol skall utgöras af tjugutre justitieråd, af
hvilka två, enligt hvad därom är särskildt stadgadt, tjänstgöra i lagrådet.

Högsta domstolen arbetar på afdelningar, på sätt nedan sägs.

* 2 §.

Åtta veckor hvarje år skall högsta domstolen arbeta på en afdelning,
sjutton veckor på tre afdelningar och under den öfriga tiden af
året utom öfliga jul- och påskferier på två afdelningar.

3 §•

Afdelningarna äro lika behöriga att upptaga de till högsta domstolens
handläggning hörande ärenden, hvilkas fördelning endast beror af den
ordning, hvari de enligt gällande föreskrifter anmälas.

4 §•

Med iakttagande af hvad ofvan är föreskrifvet äga de i högsta domstolen
tjänstgörande justitieråden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

147

5 §•

Angående måls handläggning i vissa fall af högsta domstolens afdelningar
samfälldt är särskildt stadgadt.

Denna lag träder i kraft den dag, då Riksdagens beslut, hvarigenom
Riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af §§ 17, 18,
19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,
§§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,
varder i grundlagsenlig ordning hos Kungl. Maj:t anmäldt.

Bill. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami.

1 Afd. 5 Höft.

148

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Bilaga G.

Förslag

till

Stadga

angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols

afdelningar samfälldt.

Med upphäfvande af stadgan den 20 juni 1905 angående måls handläggning
i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfälldt
förordnas som följer:

Mom. 1.

Hafva i särskilda, för afdelningen kända domar mot hvarandra stridande
åsikter, i fråga om viss rättsgrundsats eller lagtolkning, på olika
■tider gjort sig inom högsta domstolen gällande, äge hvad ofvan föreskrifvet
är tillämpning endast i det fall att afdelningen finner den rådande
meningen afvika från den senast meddelade domen.

Mom. 2.

Hvad i föregående moment stadgadt är afser ej mål, som från krigsdomstol
dragés under Konungens pröfning; ej heller mål, som angår

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

149

häktad person eller eljest enligt särskild föreskrift fordrar skyndsamt afgörande,
där sådant mål förekommer under juni, juli eller augusti månader.

Denna lag träder i kraft den dag, då Riksdagens beslut, hvarigenom
Riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af §§ 17, 18,
19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,
§§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen
varder i grundlagsenlig ordning hos Kungl. Maj:t anmäldt.

150

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 11.

Bilaga H.

Förslag

till

Lag

om Kung!. Maj:ts regeringsrätt.

1 §•

Kungl. Maj:ts regeringsrätt skall utgöras af sju regeringsråd, af
hvilka en, enligt hvad därom är särskild! stadgadt, tjänstgör i lagrådet.

Med iakttagande att regeringsrättens arbete skall fortgå minst fyrtio
veckor om året äga de i regeringsrätten tjänstgörande ledamöterna sig
emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

2 §• ''

Af de mål, som jämlikt författningarna få hos Kungl. Maj:t fullföljas
genom besvär i statsdepartementen, skola, med de undantag hvarom
i 3 § sägs, till regeringsrättens upptagande och afgörande höra:

l:o) mål om riksdagsmannaval, om afsägelse af riksdagsmannauppdrag;

mål om val till ombud vid kyrkomöte;

mål om annat val till befattning eller uppdrag, om val för upprättande
af förslag därtill, om den valdes afsägelse;

2:o) mål om beslut af landsting, af kommun, annan menighet eller
deras representationer;

mål om nybyggnad, inredning eller reparation af allmän byggnad,
som af menighet skall byggas och underhållas, om stället för sådan byggnads
uppförande;

mål angående fattigvården;

3:o) mål om sammankallande af menighet eller dess representation;

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

4:o) mål om aflöningsförmåner, därunder inbegripet provision, anmärknings-
och aktoratsarfvode, ersättning för viss förrättning eller visst
uppdrag, bostadsförmån, hyresbidrag, sjukvård, beklädnadsersättning och
dylikt, om delaktighet i eller af gifter till pension sinrättning eller annan
sådan allmän anstalt eller kassa, om rätt till pension eller dylik förmån,
allt enligt gällande föreskrifter eller överenskommelser;

mål om resekostnads- och traktamentsersättning, om annan ersättning
af statsmedel, enligt därom gällande författningar;

mål om sådant bidrag eller understöd af statsmedel, som statskontoret
eller Kungl. Maj:ts befallningshafvande enligt gällande författningar
må bevilja eller skall på rekvisition utbetala;

5:o) mål om tullbehandling;

mål om taxering till skatt eller annan afgift;

mål om debitering eller indrifning af utskylder eller andra afgifter;
mål om skyldighet för medlem af kommun eller annan menighet
att till dess gemensamma utgifter lämna bidrag;

mål om restitution af utskylder, böter eller andra allmänna medel;
anmärknings- eller redogörelsemål, reskontreringsmål, mål om afkortning
eller afskrifning;

mål om förvaltning af eller redovisning för kyrkors, prästerskapets,
undervisningsverks eller fromma stiftelsers inkomster eller ägodelar;

mål om fördelning af brännvinsförsäljningsmedel eller skogsvårdsafgifter; mål

om fördelning till återbetalning af lån utaf allmänna medel;
6:o) skattläggningsmål, öfriga mål om grundskatter eller därmed
jämförliga utskylder;

mål om markegångsprisen;

7:o) mål om fastställande af jordebok, om upptagande i eller uteslutande
ur jordeboken af fastighet eller särskild anteckning, om ändring i
förhållande, hvarom uppgift finnes i jordebok införd;

de i denna § eljest ej nämnda mål om förmåner, rättigheter och
skyldigheter, hvilka åtfölja fastighet på grund af dess särskilda natur och
egenskap;

8:o) mål om rust- och rotehållares rättigheter och skyldigheter, öfriga
mål rörande indelnings- och roteringsverket;

mål om hemmans och lägenheters indelning till lotsning, om utbyten
af boningsplatser för lotsar eller af lotsningspliktiga hemman och lägenheter,
om dessas förmåner, friheter och skyldigheter;

mål om anläggning, indragning eller förändring af allmänna vägar,
af broar och färjor därå, om deras underhåll sommar- och vintertiden, om

152

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

vägdelning, om rätt :itt hafva byggnad utmed väg eller att därå hafva
grind, om tid för grinds öppenhållande;
mål rörande skjuts väsendet;

mål om allmän flottled och farled samt sättet och villkoren för
deras begagnande;

mål om strömrensningar och skyldighet att därtill bidraga;
mål om ordningen och sättet för begagnande af samfälld tångtäkt;
9:o) mål om tillvaro af eller företräde till stadgad åborätt eller ständig
besittningsrätt till hemman eller lägenhet, som tillhör kronan, menighet
eller allmän inrättning;

mål om anläggning af och frihetsår, för nybyggen;
mål, huruvida jord tillhörig kyrkor i Lunds och Göteborgs stift skall
enligt gällande författningar under prästgård eller annat visst hemman
brukas, mål om beloppet af den afgift, som däraf bör till kyrkan erläggas;

mål om villkor för utarrendering af prästerskapet eller kyrkor anslagen
jord, som enligt hvad författningarna stadga skall under arrende
upplåtas;

mål om optionsrätt till arrende;

mål om åtnjutande af de rättigheter, hvilka i afseende å de till
innehafvare af vissa ämbeten och tjänster eller till kyrkor och fromma
stiftelser anslagna hemmans disponerande och besittning må vara vederbörande
förunnade;

mål om afgäld från afsöndrad lägenhet, om fördelning af mantal
eller utskylder mellan stamfastighet och afsöndrad lägenhet;

mål, huruvida fastighet är af beskaffenhet att den må förvärfvas af
bolag eller förening, mål om tillstånd till ägostyckning;

12:o) afvittrings- och storskiftesmål;

13:o) mål om Kungl. Maj:ts befallningshafvandes beslut rörande förordnande
till landtmäteriförrättning, vägdelning, syn rörande dikning,
vattenafledning, flottning eller annan dylik förrättning, om befallningshafvandens
åtgärder till befordrande af ladtmäteriförrättningars fortgång och
behöriga verkställighet, om landtmätares afstångande från rätt till nya
förordnanden;

14:o) mål om inmutning eller utmålsläggning;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

153

mål om meddelande af patent, om registrering af varumärken eller
af mönster och modeller;

mål om anteckning i aktiebolags-, försäkrings-, förenings-, handelseller
annat dylikt register, om anmälan att idka näring;

mål om registrering af fartyg, om förändring af fartygs namn, om
skeppsmätning;

15:o) mål om antagande af släktnamn;

mål om mantals- eller kyrkoskrifning, lysning till äktenskap, skillnad
i trolofning, utfärdande af skiljobref, anteckning i kyrkobok;

17:o) mål om kyrkotukt, om uppfostran åt vanartade och i sedligt
afseende försummade barn, om skolpliktiga barns skiljande från föräldrar
eller målsmän;

mål om disciplinär bestraffning, om afstångande från tjänstgöring;

mål om bötesansvar, om föreläggande eller utdömande af annat
vite än sådant, som må stadgas vid meddelande af föreskrift eller förbud
enligt författningar om banker eller andra penninginrättningar;

mål om häktads vård och behandling, om verkställande af straff;

18:o) handräckningsmål.

3 §■

Därest i mål, hvarom under 2:o) af 2 § fömäles, klagan rörer
myndighets beslut i anledning af sökt fastställelse å landstings, menighets
eller dess representations beslut, eller mål, som i första eller andra stycket
af samma punkt sägs, angår skolväsendets ordnande, skall regeringsrätten,
med eget utlåtande, öfverlämna målet i dess helhet till Kungl. Maj:ts afgörande
i statsrådet.

Samma lag vare, där besvärsmål angår flera ämnen, af hvilka något,
men ej alla angifvits i 2 §.

4 §•

År med besvär förenad ansökning om meddelande af dispens eller
om vidtagande af annan åtgärd, hvilken skulle på Kungl. Maj:ts beslut
i statsrådet ankomma, eller har beslut, hvarom i besvären är fråga, underställts
Kungl. Majrts pröfning, vare det ej hinder för att regeringsrätten
pröfvar besvären.

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Skall, efter det besvären blifvit af regeringsrätten afgjorda, ansökning,
som nyss är nämnd, föredragas inför Kungl. Maj:t i statsrådet, afgifve
regeringsrätten sitt utlåtande däröfver.

Därest vid handläggning af besvärsmål regeringsrätten skulle finna,
att från gällande stadganden skäligen borde medgifvas något undantag,
hvarom ansökan ej blifvit i målet gjord, äge regeringsrätten att, med eget
utlåtande, underställa målet Kungl. Maj:ts pröfning i statsrådet.

Föredragande i regeringsrätten vare, efter Kungl. Maj:ts i statsrådet
bestämmande, ämbets- eller tjänsteman i det statsdepartement, hvartill det
ärende, som skall föredragas, enligt stadgad fördelning hörer.

Om anmälan till föredragning och om föredragningsturen förordnar
Kungl. Maj:t i statsrådet, efter regeringsrättens hörande.

6"§.

Innan besvärsmål i regeringsrätten föredrages, skall det vara, genom
nödiga förklaringars och upplysningars inhämtande, af föredraganden beredt.

Finner regeringsrätten erforderligt, att ytterligare någon varder öfver
besvären hörd, meddele därom föreskrift. Om vittnesförhör, där sådant
äskats, äge regeringsrätten ock förordna.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

155

Utlaga I.

Förslag

till

Lag

om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

De ordinarie ledamöterna af Kung]. Maj:ts lagråd skola, med iakttagande
af föreskrifterna i 2—5 §§, utses, de två justitieråden af högsta
domstolen och regeringsrådet af regeringsrätten. Där laga hinder icke
möter, böra alla justitieråden eller regeringsråden i sådant ärende deltaga.

2 §•

Tjänstgöringsperiod för ordinarie ledamot är två kalenderår. Har
vid tjänstgöringsperiodens utgång behandlingen af något ärende påbörjats
men ej hunnit afslutas, skola de afgående ledamöterna bestrida tjänstgöringen
under ärendets vidare handläggning.

3 §•

Afgår ordinarie ledamot från sitt justitieråds- eller regeringsrådsämbete,
utses annan ledamot i hans ställe. Får han förfall, tjänstgöre
under tiden den därtill utses.

4 §•

Justitieråd må ej tjänstgöra i lagrådet förr än han minst två år
beklädt justitierådsämbete.

Bill. till Riksd. Prot. 1001). 1 Sami. 1 Afd. .5 Höft.

156

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

5 §•

Har justitieråd uppnått sextio års ålder eller minst femton år innehaft
justitieråds- eller regeringsrådsämbete, må han ej utan sitt begifvande
utses att tjänstgöra i lagrådet.

6 §•

Lagrådets ordinarie ledamöter skola deltaga i handläggningen af alla
i lagrådet förekommande ärenden.

Sedan justitieråd eller regeringsråd börjat tjänstgöra i lagrådet, skall
han utan hinder däråt'' deltaga i slutbehandling af mål eller ärende, hvarmed
han förut i högsta domstolen eller regeringsrätten tagit befattning.

Ledamot i lagrådet är berättigad att årligen åtnjuta tre månaders
ledighet å tid, som lagrådet bestämmer.

Denna lag träder i kraft den dag, då Riksdagens beslut, hvarigenom
Riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse af §§ 17, 18,
19, 2L 22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,
§§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o tryckfrihetsförordningen,
varder i grundlagsenlig ordning hos Kungl. Maj:t anmäldt.

Första tjänstgöringsperioden för ordinarie ledamöter i lagrådet skall
utgå vid slutet af kalenderåret näst efter det denna lag trädt i kraft.

O <~J

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

157

Silaffa K.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående allmänt kyrkomöte

den 16 november 1863.

Härigenom förordnas, att § 7 i förordningen angående allmänt kyrkomöte
den 16 november 1863 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Klagan öfver val till ombud vid kyrkomöte fullföljes hos Konungen
genom underdåniga besvär, som inom trettio dagar efter valet skola i
justitiedepartementet ingifvas, för att i Konungens regeringsrätt skyndsamt
föredragas och afgöras.

158

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Bilaga L.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader den 27 april 1810.

Härigenom förordnas, att den i förordningen angående äktenskapsskillnader
den 27 april 1810 meddelade föreskrift om högsta domstolens
hörande öfver ansökning om Konungens tillåtelse till skillnad i
äktenskap skall upphöra att gälla samt att i följd häraf sådan ansökning
skall ingifvas icke, såsom i sagda förordning är stadgadt, till justitierevisionsexpeditionen
utan till justitiedepartementet.

Denna lag träder i kraft den dag, då Riksdagens beslut, hvarigenom
Riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts - förslag till ändrad lydelse af §§ 17,
18, 19, 21, 22, 23, 25, 26, 34, 87, 99, 101, 102, 103, 104 och 106 regeringsformen,
§§ 11, 43, 54 och 69 riksdagsordningen samt 2 § 4:o
tryckfrihetsförordningen, varder i grundlagsenlig ordning hos Kungl. Maj:t
anmäldt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

159

Bilaga M.

Förslag

till

Lag

Med ändring af livad förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt
hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas,
innehåller häremot stridande, förordnas härigenom, att ansökningar, som
afses i sagda förordning, skola ingifvas till justitiedepartementet och, efter
regeringsrättens hörande, pröfvas af Kungl. Maj:t i statsrådet.

160

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Utdrag af protokoll öfver lagärenden, hållet i Kungl Maj:ts högsta
domstol onsdagen den 8 april 1908.

Första rummet.

Närvarande:

Justitieråden Lilienberg,

Lindbäck.

Cassel,

Grefberg,

Skarstedt.

Sedan jämlikt beslut den 6 mars 1908 handlingarna rörande de till
högsta domstolen för utlåtandes afgifvande öfverlämnade, vid detta protokoll
fogade förslag till lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring
på afdelningar, stadga angående måls handläggning i vissa fall af
Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfälldt, lag om Kungl. Maj:ts
regeringsrätt, lag om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd, lag om ändrad
lydelse af § 7 i förordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november
1863, lag om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader
den 27 april 1810 och lag om ändring i förordningen den 3 april 1810,
huruledes rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

161

sökas, samt hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer
att iakttagas, cirkulerat emellan högsta domstolens ledamöter, företogs nu
detta ärende till afgörande.

l:o.

Förslag till lag angående Katigt. Majrts högsta domstols tjänstgöring

på afdelningar.

Justitierådet Skarstedt anförde: »Med hänsyn till gällande grundlagsbestämmelser
skulle enligt förslaget dagen för den föreslagna lagens trädande
i kraft komma att infalla under löpande arbetsår för högsta domstolen.
Detta synes möta betänklighet beträffande den i 2 § af förslaget
upptagna föreskriften, hvilken innefattar ändring i nu gällande stadgande
angående årliga antalet veckor för högsta domstolens tjänstgöring på en,
två eller tre afdelningar. Äfven om det måhända får antagas, att hinder
icke i och för sig möter att vid viss tidpunkt under löpande arbetsår
omedelbart öfvergå från den i nämnda hänseende nu gällande ordning till
en efter 2 § i förslaget bestämd tjänstgöringsordning, synes dock en dylik
öfvergång vara i visst afseende förenad med påtaglig olägenhet. Till följd
af den nya bestämmelsen i 2 § skulle den årliga ledighet, som enhvar af
högsta domstolens ledamöter för närvarande åtnjuter, komma att inskränkas
med två veckor. Denna inskränkning har möjliggjorts allenast därigenom,
att högsta domstolen för framtiden komme att befrias från den
betungande laggranskningen. Det får emellertid icke förbises, att vid den
tidpunkt, då enligt förslaget den nya lagen skulle träda i kraft — hvilken
tidpunkt med hänsyn till gällande grundlagsbestämmelser torde komma
att infalla före början af högsta domstolens sommarferier — det kan för
åtskilliga af domstolens ledamöter återstå att åt lagförslag, som dessförinnan
blifvit föredragna, ägna ytterligare och slutlig granskning, hvartill,
såsom hittills i allmänhet varit fallet, åtminstone någon del af sommarledigheten
måste användas. Den ofvan angifna grunden för en inskränkning
i högsta domstolens ledighet lärer sålunda icke kunna här åberopas;
ju vidlyftigare ett ännu icke slutbehandladt lagförslag är, ju närmare intill
tiden för nya lagens trädande i kraft förslagets föredragning ägt rum,
desto svårare synes förmånen af den något längre ledigheten kunna umbäras.
Däremot kan det med hög grad af sannolikhet antagas, att vid
utgången af det kalenderår, då lagen är afsedd att träda i kraft, alla till
högsta domstolen remitterade lagförslag blifvit slutbehandlade. På grund

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

af hvad sålunda anförts och då det icke lärer vara af tvingande skäl påkalladt
att låta lagen i alla dess delar lända till efterrättelse å den i förslaget
bestämda tid, hemställes, att det föreslagna stadgandet om lagens
trädande i kraft sålunda modifieras, att bestämmelsen i förslagets 2 § icke
kommer att träda i stället för motsvarande bestämmelser i nu gällande
lag förr än med ingången af kalenderåret näst efter nyss angifna tidpunkt.»

Justi tierådet Gr ef ber g yttrade: »Med åberopande af mitt anförande i
anledning af statsrådets och chefens för justitiedepartementet skrifvelse
den 21 september 1907 anmärkes, att, i fall föreslagna stadgandet i 2 §
godkännes, detsamma icke bör träda i kraft förrän vid början af det kalenderår,
som infaller näst efter det riksdagens beslut att bifalla Kungl.
Majrts förslag om vissa ändringar i grundlagarna blifvit hos Kungl. Maj:t
anmäldt. Till följd af högsta domstolens åliggande i fråga om lagförslag
att afgifva utlåtande, som infordrats före den dag nämnda anmälan ägt rum,
kali nämligen laggranskningen inom högsta domstolen komma att fortgå en
längre tid därefter, men först sedan sådan granskning upphört, är grunden
för den ökade tjänstgöringen inom högsta domstolen för handen. Såsom skäl
för den nu förordade ändringen kan ock framhållas, att ifrågasatta rubbningarna
af indelningen till tjänstgöring under ett kalenderår äro förenade
med nästan olösliga svårigheter, i fall alla justitierådens rätt skall blifva
lika tillgodosedd, och kräfva, då man jämväl tager hänsyn till den granskning
och öfverläggning, som därom upprättade förslag böra underkastas, ett
arbete, som väl kan anses motsvara den ökade sessionstiden af något mera
än en vecka, hvilken skulle erhållas för behandling och afgörande af mål,
om lagens 2 § trädde i kraft vid den föreslagna tidpunkten.»

Justitieråden Lilienberg, Lindbäck och Cassel instämde i den af
justitierådet Skarstedt gjorda hemställan, enär, på sätt justitieråden Grefberg
och Skarstedt påvisat, afsevärda olägenheter vore förenade med att
låta jämväl bestämmelserna i 2 § vinna tillämpning samma dag som förslaget
i öfrig!.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

163

2:o.

Förslag till stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts
högsta domstols afdelningar samfälldt.

Mom. 1.

Justitierådet Grefberg anförde: »Den afdelning inom högsta domstolen
enligt förslaget tillerkända befogenhet att, där så pröfvas kunna ske,
hänskjuta viss uppkommen fråga i ett mål till afgörande af högsta domstolens
afdelningar samfälldt torde visserligen kunna befrämja lagskipningens
enhet i någon mån och således från denna synpunkt vara lämplig,
men uppenbart är, att genom tillämpning af ett stadgande härom högsta
domstolens ledamöter vida oftare, än hittills varit förhållandet, kunna komma
att samlas till plenum och således dragas från sin verksamhet å de
särskilda afdelningarna. Den tidsbesparing, som vinnes därigenom att icke
såsom nu arbetstid skulle komma att förbrukas i plenum för föredragning
och afgörande af ett och annat vidlyftigare mål i sin helhet, kan blifva
ganska ringa i förhållande till den tid, som måste anslås för pröfning af
vissa jäfsfrågor och behörighetsfrågor, hvilka hittills beträffande mål af
vidlyftigare beskaffenhet hänskjutits till plenum, allenast då denna åtgärd
ansetts vara alldeles nödvändig till följd af frågans vikt, något som aldrig
torde varit förhållandet beträffande till pröfning föreliggande så beskaffad
fråga, att den ansetts icke inverka på själfva målets utgång. Tager man
därjämte i betraktande att slutliga afgörandet af mål, som vare sig i sin
helhet eller delvis pröfvas af högsta domstolens afdelningar samfälldt, fördröjes
och att sådan pröfning af endast viss fråga i målet gifvetvis måste
vid målets slutliga afgörande af de ledamöter, hvilka såsom afdelning hänskjuta
frågan till plenum, nästan städse verka rubbning i högsta domstolens
indelning till tjänstgöring på ett sätt, som i icke oväsentlig mån
är hederligt för arbetets jämna och oafbrutna gång, synas de skal, som
förefinnas för föreslagna ändringen, vida öfvervägas af de skäl, som tala
däremot. Verkliga olägenheter till men för part äro heller icke alldeles
uteslutna, i fall den enhetliga pröfningen af mål kastas å sido genom att
detsamma bedörnes till en del af högsta domstolens afdelningar samfälldt
och i öfrigt af endast en afdelning.

Då den ifrågasatta ändringen icke kan antagas befordra en snabbare
lagskipning eller bidraga till lindring i arbetsbördan inom högsta doro Bili.

till Piksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft. 21

164

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

stolen eller eljest stå i något som helst samband med inrättandet af en
administrativ högsta domstol, torde härutinnan kunna sökas orsaken till,
att allenast några af justitieråden med anledning af statsrådets och chefens
för justitiedepartementet skrifvelse den 21 september 1907 yttrat sig i nu
omförmälda viktiga fråga.»

Justitierådet Lindbäck yttrade: »Beträffande den föreslagna ändringen
i mom. 1, enligt hvilken viss i ett mål uppkommen fråga må kunna ensamt
för sig öfverlämnas till afgörande i plenum, kan annat antagligt
skäl för detta ändringsförslag icke åberopas, än att understundom någon
tjdsbesparing vunnes för högsta domstolen vid behandlingen af plenimål.
A andra sidan komme säkerligen det i många fall svårlösta spörsmålet,
huruvida ett mål i hela dess vidd eller endast viss fråga däri borde hänskjutas
till plenum, ofta att föranleda tidsödande öfverläggning på afdelningen
och således att motverka fördelen af den nya anordningen. När i
dylika fall afdelningen, måhända med knapp majoritet, beslutat, att allenast
viss fråga i ett mål borde afgöras i plenum, skulle tvifvelsutan, då
ärendet där förekomme, de högsta domstolens ledamöter, hvilka förut ej
deltagit i målets behandling, i regel anse sig nödsakade påfordra, att målet
i hela dess vidd föredroges, på det att de måtte kunna bilda sig en
fullt säker uppfattning därutinnan, att icke någon omständighet af betydelse
för den till plenum hänskjutna frågans rätta afgörande lämnades
obeaktad. Vid dessa förhållanden lärer det vara synnerligen tvifvelaktigt,
om i själfva verket någon nämnvärd fördel må kunna ernås genom lagändringen,
hvaremot af densamma skulle föranledas det mot grunderna
för en riktig processordning stridande förfarande, att ett mål komme att
afgöras delvis af domstolens ledamöter samfälldt och delvis af endast vissa
ledamöter. Svårligen torde kunna förnekas, att ett dylikt tillvägagångssätt
är föga ägnadt att befrämja enhet och konsekvens i lagskipningen.
På grund af hvad sålunda anförts finner jag mig böra tillstyrka, att stadgan
uti ifrågavarande hänseende bibehålies oförändrad.»

I den af justitieråden Grefberg och Lindbäck uttalade mening ansåg
justitierådet Lilienberg sig böra instämma.

165

Kungl. Majtfs Nåd. Proposition N:o 11.

3:o.

Förslag till lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

2 §•

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitieråden Lilienberg, Lindbäck
och Cassel instämde, yttrade: »Enligt förslaget skall regeringsrättens
hufvudsakliga uppgift vara att pröfva besvär i vissa, uti förevarande §
uppräknade administrativa mål. Afse besvären beslut, som på grund af
särskilt stadgande underställts Kungl. Maj:ts pröfning, är, jämlikt bestämmelse
i förslagets 4 §, regeringsrättens befogenhet inskränkt till pröfning
af besvären; förekommer i sammanhang med besvär fråga om dispens
eller nåd, har, jämlikt bestämmelse i samma §, regeringsrätten i denna
del allenast att afgifva utlåtande. Redan på grund af nu angifna förhållande
synes ingressen till förevarande § lämpligen böra underkastas
någon jämkning. Sådan kan emellertid anses ännu mer påkallad med
hänsyn till de — i 4 § icke afsedda — fall, då öfver beslut, som författningsenligt
underställts Kungl. Maj:ts pröfning, besvär icke äro hos
Kungl. Maj:t anförda, eller då i mål, som icke är af underställningsegenskap,
besvär icke anförts hos Kungl. Maj:t utan i målet förekommer pröfning
allenast af ansökan om dispens eller nåd. Att dylika mål enligt
förslagets mening skola upptagas och afgöras af Kungl. Maj:t i statsrådet,
därom råder väl icke tvifvel; men då det svårligen kan bestridas, att sådant
mål efter orden är att hänföra till — såsom det heter i ingressen
till förevarande § — »mål, som jämlikt författningarna få hos Kungl.
Maj:t fullföljas genom besvär i statsdepartementen», och då hvarje möjlighet
till missförstånd i berörda hänseende synes böra förebyggas, torde
nämnda §:s ingress icke böra bibehållas alldeles oförändrad.»

Vid 4:6)

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitieråden Lindbäck och
Cassel förenade sig, anförde: »Med de i första stycket af förevarande mom.
omnämnda mål afses ej mindre tvistiga löne- och därmed likartade anspråk
mot statskassan än äfven andra af förvaltningsmyndigheter handlagda
tvister angående dylika anspi''åk. Att, såsom förslaget bestämmer,
berörda mål skola, såvidt fråga är om pröfning i administrativ väg, förläggas
till regeringsrätten och icke till regeringen, synes i betraktande af
dessa måls natur vara i sin ordning. Med hänsyn till regeringsrättens

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

karaktär af administrativ domstol torde emellertid denna öfverflyttning
icke lämpligen böra komma till stånd under annan förutsättning än att
mål af ifrågavarande art icke vidare få upptagas af de allmänna domstolarne.
För närvarande lärer icke, åtminstone såvidt angår ett mot
staten väckt löne- eller därmed likartadt anspråk, hinder möta mot anspråkets
pröfning både i administrativ väg och efter stämning till domstol;
och lika litet kan det antagas, att, därest den slutliga administrativa
pröfningen öfverlämnas till regeringsrätten, därigenom skulle vara utan
vidare förebyggdt att ifrågavarande mål upptagas till behandling vid de
allmänna domstolarna. Härför torde — såsom ock i föredragande departementschefens
yttrande angifves i fråga om mål angående statstjänares
aflönings- och andra förmåner — erfordras särskilda bestämmelser.
Vill man emellertid sålunda för möjliggörande af målens öfverflyttning
till regeringsrätten inskränka de allmänna domstolarnas behörighet, synes,
å andra sidan, detta icke utan fara för rättssäkerheten kunna ske, med
mindre det tillses att den administrativa instans ordningen beträffande mål
af ifrågavarande beskaffenhet är inrättad på ett med hänsyn till målens
utredning fullt betryggande sätt. Allenast under förutsättning att detta
villkor uppfylles finner jag mig kunna tillstyrka bifall till förslaget i den
del, hvarom nu är fråga.

Därest på antydt sätt förmånen att få söka allmän domstol kommer
att ersättas genom inrättandet af en särskild instansordning, som utesluter
rätt till besvär mot förvaltningsmyndighetens beslut, är det dock gifvet
att denna icke kan tillämpas i fråga om beslut, som af förvaltningsmyndigheten
meddelats innan bestämmelserna om instansordningen trädt i
kraft. Dylika beslut,, skola alltså kunna genom besvär komma under Kungl.
Maj:ts pröfning. A andra sidan måste enligt det remitterade förslaget
anses vara åsyftadt att äfven sådana äldre besvärsmål oberoende af tiden då
de inkommit till vederbörande statsdepartement skola öfverlämnas till pröfning
af regeringsrätten. Häraf synes emellertid följa nödvändigheten för
angifna fall af vissa öfvergångsbestämmelser åsyftande antingen att tvistefrågan
utan hinder däraf att regeringsrätten pröfvat besvären må kunna
dragas under allmän domstol — i hvilken händelse öfvergångsbestämmelserna
icke lära hafva sin plats i den nu föreslagna lagen — eller ock att
besvären skola pröfvas icke af regeringsrätten utan af Kungl. Maj:t i
statsrådet.»

Justitierådet Grefberg var ense med justitierådet Skarstedt därutinnan,
att de i första stycket af detta mom. omnämnda mål böra upptagas
och afgöras af regeringsrätten allenast under förutsättning att en

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

167

administrativ instansordning beträffande dessa mål blifver inrättad på ett
med hänsyn till målens utredning fullt betryggande sätt.

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande anmärkning:

»I följd af den i andra stycket af förevarande mom. gjorda sammanställningen
af, å ena sidan, »mål om resekostnads- och traktamentsersättning»
och, å den andra, »mål om annan ersättning af statsmedel» kan
lätteligen den missuppfattning uppkomma att här icke skulle vara fråga
om resekostnads- och traktamentsersättning, som ej utgår af statsmedel,
t. ex. ersättning, som jämlikt kungörelsen den 30 dec. 1863 angående
nämndemäns rätt till ersättning för extra förrättningar m. m. skall gäldas
af »publik kassa, fond, verk eller inrättning». Hvad vidare särskilt beträffar
uttrycket »annan ersättning af statsmedel, enligt därom gällande
författningar», måste detta uttryck otvifvelaktigt anses omfatta äfven mål
mot riksförsäkringsanstalten om ersättning enligt lagen den 5 juli 1901
angående ersättning för skada i följd af olycksfall i arbete. Då emellertid
enligt gällande föreskrifter allmän domstol äger att pröfva dylika måoch
någon ändring härutinnan icke är afsedd eller lärer böra ifrågasättas
böra vid sådant förhållande möjligen förekommande besvär öfver riksförsäkringsanstaltens
beslut i ersättningsfråga af nämnda art pröfvas af Kungl.
Maj:t i statsrådet. På nu anförda skäl torde en omredigering af förevarande
mom. icke kunna undgås.»

Vidare anmärkte högsta domstolen:

vid 9:o)

»De i sista stycket af detta mom. angifna mål torde, praktiskt sedt,
vara att hänföra till de i 4 mom. af förevarande § omförmälda mål om
aflöningsförmåner. Skulle emellertid något uti ifrågavarande stycke afsedt
mål icke kunna anses vara af sådan art, får det antagas, att målet
är af sådan beskaffenhet att det icke är vederbörande förvägradt att draga
detsamma under allmän domstols pröfning, vid hvilket förhållande målet
icke lämpligen bör upptagas och pröfvas af regeringsrätten. Förevai’ande
stycke synes därför icke böra uti enumerationen bibehållas.»

vid 12:6)

»Med »storskiftesmål» torde här afses allenast storskiften enligt de
för storskiftesverket i Kopparbergs län meddelade särskilda bestämmelser.

168

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Då emellertid enligt gällande föreskrifter, i Indika ändring icke föreslagits
eller kan anses åsyftad, dylika mål — därest sådana kunna antagas fortfarande
förekomma — skola likasom andra skiftesmål fullföljas genom besvär
till högsta domstolen och följaktligen icke kunna omfattas af ingi’essen
till förevarande §, torde rubriken »storskiftesmål» böra utgå ur
enumerationen.»

vid 16:o)

»Jämlikt stadganden i 37 och 38 §§ i lagen den 31 augusti 1907
angående stadsplan och tomtindelning kan äfven för område, som icke
utgör eller ingår i sådant samhälle, för hvilket den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, komma att upprättas stadsplan
och fastställas tomtindelning och i följd häraf rätten att bebygga dylika
områden blifva underkastad vissa inskränkningar. Därest i förevarande
mom. bibehålies ordet »samhällens», torde måhända i förekommande fall
tvekan kunna uppstå, huruvida så beskaffade byggnadsmål, som i samma
mom. afses, falla under den föreslagna lagen äfven när de röra områden,
hvarom nyss sagts. Någon jämkning i affattningen torde därför, vara att
förorda.»

och vid 17:6)

»Då tjänstemans afstångande från tjänstgöring kan förekomma äfven
såsom en särskild art af disciplinär bestraffning, hvarom i förevarande
mom. särskildt talas, torde för undvikande af missförstånd till orden »afstångande
från tjänstgöring» böra fogas orden »under åtalstid».

Beträffande tredje stycket i förevarande mom., såvidt angår där omförmäldt
mål rörande föreläggande, kan anmärkas, att, efter orden, fråga
här är endast om mål, däri klagan föres allenast därom, huruvida en
vitesbestämmelse bort förknippas med ett gifvet föreläggande, eller om
vitets storlek. Med en sådan tolkning skulle af bestämmelsen i 3 § andra
stycket följa att, därest målet angår lagligheten af det gifna föreläggandet
i dess helhet, regeringsrätten har att, med eget utlåtande, öfverlämna
målet i dess helhet till Kungl. Maj:ts afgörande i statsrådet. Då ett sådant
resultat naturligtvis icke kan vara åsyftadt, vore det önskligt om
genom någon omredigering möjlighet till en tolkning sådan som den
nämnda blefve utesluten.»

4 §•

Högsta domstolen ansåg det icke gärna kunna antagas,- att, för
den händelse regeringsrätten jämlikt sista stycket af 4 § har att skjuta

169

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

från sig den slutliga behandlingen af ett visst mål, enligt förslaget skall
förfaras på annat sätt än i de i 3 § angifna fall, då regeringsrätten har
att från sig skilja mål. Vid sådant förhållande torde det i förstnämnda
lagrum i fråga om förfarandet använda uttryckssättet böra ersättas med
det i 3 § begagnade, hvilket otvifvelaktigt bättre återgifver rätta meningen.

5 och 6 §§.

Justitierådet Skarstedt, med hvilken justitieråden Lilienberg, Lindbäck
och Cassel instämde, yttrade: »De i 5 § och 6 § första stycket meddelade
bestämmelserna synas allenast hafva till uppgift att utgöra en utfyllnad
till den i § 25 i förslaget till ändrad lydelse af åtskilliga paragrafer
i regeringsformen upptagna grundväsentliga föreskriften att ärenden,
som skola förekomma i regeringsrätten, skola till föredragning och afgörande
beredas i vederbörligt statsdepartement. Det kan så mycket hellre
ifrågasättas, huruvida förstnämnda bestämmelser, hvilka tydligen äro af
allenast instruktionell art, lämpligen bort erhålla plats i förevarande förslag,
som det icke gärna kan vara afsedt att berörda bestämmelser skulle
vara att anse såsom uttömmande i det syfte, hvarför de tillkommit. Det
synes därför vara riktigare att dessa bestämmelser ur förslaget uteslutas
och ersättas med ett allmänt stadgande innefattande rätt för Konungen
att meddela de särskilda föreskrifter, som med hänsyn till regeringsrättens
verksamhet må finnas nödiga eller ändamålsenliga.

Hvad beträffar 6 § andra stycket synas de befogenheter, som där
tillerkänts regeringsrätten, vara grundade i sakens natur och förty ej vara
af beskaffenhet att böra uttryckligen bekräftas. Frånsedt detta, kan ett
särskildt omnämnande af nämnda befogenheter anses betänkligt från den
synpunkten att man därigenom lätt nog skulle kunna föranledas till det
helt visst oriktiga antagandet att hvarje annan bestämmelse rörande processuell
behandling i allmänhet af mål skulle i fråga om regeringsrätten
vara utesluten.»

4:o.

Förslag till lag om tjänstgöringen i Kungl. Majrts lagråd.

1 §•

Justitierådet Grefberg, med hvilken justitierådet Lindbäck instämde,
yttrade: »Bestämmelsen att, där laga hinder icke möter, alla justitieråden

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

böra deltaga i valet af de två justitieråd, hvilka såsom ordinarie ledamöter
skola ingå i Kungl. Maj:ts lagråd, kan gifva anledning till tvekan, huruvida
justitieråd, som enligt indelningen till tjänstgöring åtnjuter ledighet
utan skyldighet att på kallelse tjänstgöra, har förpliktelse att detta oaktadt
deltaga i valet. Ledigheten innebär i och för sig uppenbarligen icke
något hinder härför och bör ej heller medföra obehörighet härutinnan,
men enär ett åliggande att deltaga i valet skulle leda därtill, att justitieråd
vore förhindrad att under ledigheten välja vistelseort och i öfrigt förfoga
öfver sin tid, hemställes, att den föreslagna bestämmelsen måtte förtydligas
med ett tillägg af innehåll, att justitieråd, som åtnjuter ledighet
af nämnda beskaffenhet, icke har skyldighet att deltaga i ärende, hvarom
nu är fråga.»

Justitierådet Lilienberg ansåg, att då tjänstgöringen i lagrådet sannolikt
af en del ledamöter komme att anses särdeles betungande och
ifrågavarande val således kunde blifva af ganska stor betydelse, vore det
synnerligen önskvärdt, om någon bestämmelse kunde meddelas, huru valet
skulle tillgå under ferietiderna. Men det syntes justitierådet i sådant afseende
icke vara till fyllest att stadga hvilka som icke äro skyldiga att
deltaga i valet, medan det lämnas oafgjordt hvilka därtill äro behöriga
eller icke. Ett liknande fall behandlas i 7 § af hofrätternas arbetsordning
den 29 november 1901, där frågan gäller hvilka ledamöter under ferier
böra infinna sig i plenum, och måhända skulle därur kunna hämtas ledning
för ett motsvarande stadgande i förevarande lag.

2 §•

Då meningen uppenbarligen är att uti den i andra punkten af förevarande
§ förutsatta händelse de afgående ledamöterna i lagrådet skola
fortfarande där tjänstgöra icke blott med afseende å det ärende, som föranledt
den utsträckta tjänstgöringsskyldigheten, utan äfven vid handläggningen
af annat lagärende, som tilläfventyrs kan komma att af lagrådet
till behandling företagas under tiden intill dess förstnämnda ärende blifvit
slutligen handlagdt, hemställde högsta domstolen, att denna mening,
hvilken icke kunde anses tydligt återgifven i förslaget, måtte erhålla ett
mera tillfredsställande uttryck.

3 §•

Högsta domstolens ledamöter förenade sig om följande yttrande:

»Såsom af föredragande departementschefens yttrande synes framgå,
är väl åsyftadt, att icke under alla förhållanden vid förfall för ordinarie

171

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

ledamot af lagrådet vikarie för honom skall behöfva utses, men däremot
skulle alltid, när ledamot under tjänstgöringsperioden afgår från sitt justitieråds-
eller regeringsrådsämbete, annan ledamot i hans ställe utses för
den återstående tjänstgöringstiden. Denna olikhet synes dock ej framgå
af lagtexten. För öfrigt kan det ifrågasättas, huruvida giltig anledning
förefinnes till en dylik sträng åtskillnad; det vill snarare förefalla som
om äfven vid afgång i förekommande fall — t. ex. när vid denna allenast
helt kort tid af tjänstgöringsperioden återstår — det borde stå vederbörande
öppet att låta med val af ledamot i den afgåendes ställe anstå till
dess ordinarie val till sådan befattning skall äga rum.

Förslaget torde ej kunna tolkas annorlunda än att den, hvilken vid
förfall för ordinarie ledamot i lagrådet utsetts till vikarie, skall utträda
ur lagrådet, när förfallet upphör. Något undantag göres sålunda ej för
den händelse, att sistnämnda tidpunkt inträffar medan ett lagförslag, i
hvars granskning vikarien deltagit, ännu är under behandling — något
som dock torde kunna antagas oftare förekomma än den i 2 § förutsatta
eventualitet att vid utgången af en tvåårsperiod behandlingen af något
ärende påbörjats men ej hunnit afslutas. Att, i likhet med hvad i 2 §
skett, för antydda händelse ovillkorligen föreskrifva en förlängning af vikariens
tjänstgöringstid synes väl ej tillrådligt. Men i lagen torde böra
medgifvas att, där så pröfvas lämpligt, vikarie äfven efter förfallets upphörande
må bestrida tjänstgöringen i lagrådet i den ordinaries ställe, till
dess ärende, i hvars handläggning vikarien deltagit, blifvit af lagrådet
slutligen handlagdt.

Beträffande affattningen af sista punkten kan anmärkas, att däraf
icke med tydlighet framgår den antagligen åsyftade meningen, eller att
vikarie för ordinarie ledamot af lagrådet skall utses på enahanda sätt, som
i 1 § är stadgadt i fråga om utseende af de ordinarie ledamöterna.»

4 §•

Då första stycket af denna § erhållit en affattning, som tydligt utmärker,
att såsom villkor för att justitieråd skall kunna första gången
utses till ledamot af lagrådet icke erfordras att han, då valet äger rum,
minst två år beklädt justitierådsämbete, ansåg högsta domstolen äfven åt
andra stycket i samma § böra gifvas en affattning, som uteslöte den helt
visst oriktiga uppfattningen att justitieråds eller regeringsråds omväljande
till lagrådsledamot finge äga rum först efter det i sagda stycke omförmäld
tid af fyra resp. två år gått till ända.

Bill. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 5 Hälft.

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

5:o.

Förslag till lag om ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående allmänt

kyrkomöte den 16 november 1863,

6:o.

Förslag till lag om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader

den 27 april 1810,

och 7:o.

Förslag till lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas,
samt hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom
kommer att iakttagas,

lämnades af högsta domstolen utan anmärkning.

Ur protokollet
Lennart Berglöf.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

173

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
tisdagen den 12 januari 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Alfred Petersson;

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Justitieråden: Westring,

Petrén.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anmälde,
efter gemensam beredning med öfriga departementschefer, högsta domstolens
genom utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden för den 7
februari 1908 inhämtade utlåtande öfver de vid samma protokoll fogade
förslag till

1) lag angående Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på
afdelningar;

174

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

2) stadga angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts
högsta domstols af delningar samfälldt;

3) lag om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

4) lag om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd;

5) lag om ändrad lydelse af § 7 i förordningen angående allmänt
kyrkomöte den 16 november 1863;

6) lag om ändring i förordningen angående äktenskapsskillnader den
27 april 1810; och

7) lag om ändring i förordningen den 3 april 1810, huruledes
rättelse och förklaring uti gjorda fideikommissförfattningar må sökas, samt
hvad i afseende på fardag af fideikommissegendom kommer att iakttagas.

Efter att hafva erinrat om, att Riksdagen till hvilande antagit för-v
slag till grundlagsändringar, i hufvudsak öfverensstämmande med den
nådiga proposition, om hvars aflåtande beslut fattades i samband med
remissen till högsta domstolen af ifrågavarande lagförslag, redogjorde föredragande
departementschefen såväl för innehållet i det nu anmälda utlåtandet
som för skiljaktigheterna mellan det hvilande grundlagsförslaget
och förenämnda proposition.

Härefter yttrade föredraganden:

»Vid förslaget till lag angående Kungl. Maj ds högsta domstols tjänstgöring
på afdelningar har högsta domstolen ej anmärkt annat, än att
promulgationsstadgandet borde modifieras, så att bestämmelsen i 2 §
af förslaget komme att lända till efterrättelse först vid början af kalenderåret
efter det den föreslagna lagen i öfrigt trädt i kraft. Den sålunda
förordade ändringen i förslaget synes mig böra vidtagas. Väl torde det,
i motsats till hvad inom högsta domstolen blifvit uttaladt, kunna med
visshet antagas, att högsta domstolen skall hafva slutbehandlat alla dit
remitterade lagförslag när lagrådet grundlagsenligt träder i verksamhet —
en tidpunkt, som sammanfaller med den, då den nya lagen om domstolens
tjänstgöring på afdelningar skall, frånsedt det påtänkta undantaget, vinna
tillämpning. Grunden för den ökade tjänstgöringsskyldigheten jämlikt 2 §, eller
att högsta domstolen befrias från laggranskningsarbetet, lärer alltså redan vid
nämnda tidpunkt vara för handen. Men enligt hvad inom högsta domstolen
påvisats torde rubbningar under löpande kalenderår i den fastställda
indelningen till tjänstgöring vara förenade med så afsevärda olägenheter,
att de knappast motsvaras af den vinst, som den något ökade sessionstiden
skulle innebära.

Enligt det hvilande förslaget till ändring i rikets grundlagar skola
i lagrådet sitta tre justitieråd, ej blott två såsom afsedt var, när det nu
förevarande lagförslaget remitterades till högsta domstolen. Naturligtvis

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

175

måste sistnämnda förslag härutinnan bringas till öfverensstämmelse med
grundlagsförslaget. Och för att det arbete på afdelningar, som det remitterade
förslaget fordrar af högsta domstolen, må kunna fullgöras utan
hinder af den starkare delegationen från domstolen till lagrådet, är det
uppenbarligen äfven nödigt, att hela antalet justitieråd höjes från den i
förslaget upptagna siffran 23 till 24. De dömande justitieråden blifva då
21 eller lika många som, jämlikt lagen den 8 maj 1908, för närvarande
är fallet.

Nu gällande stadga angående måls handläggning i vissa fall af
Kungl. Maj:ts högsta domstols afdelningar samfälldt tillåter icke, att till
samfälldt afgörande hänskjutes annat än ett mål i hela dess vidd. Det
remitterade förslaget till sådan stadga åsyftar den förändring härutinnan,
att afdelningen, som handlägger målet, skall kunna välja mellan att förfara
såsom nu är föreskrifvet och att till plenum öfverlämna allenast viss
i målet uppkommen fråga.

Mot hvad sålunda föreslagits hafva inom högsta domstolen uttalats
åtskilliga betänkligheter.

Det har framhållits, att den tidsbesparing, som stode att vinna därigenom
att ett och annat vidlyftigare mål icke såsom nu blefve i sin helhet
handlagdt af domstolens afdelningar samfälldt, kunde blifva ganska
ringa i förhållande till den tidsförlust, som den nya anordningen kornme
att i andra afseenden medföra. Plenum komme att hållas vida oftare än
hittills varit fallet. Det mången gång svårlösta spörsmålet, huruvida ett
mål i hela dess vidd eller endast viss fråga däri borde hänskjutas till
plenum, skulle säkerligen ofta föranleda tidsödande öfverläggning på afdelningen.
När blott viss fråga i ett mål förelåge till pröfning af domstolens
afdelningar samfälldt, skulle tvifvelsutan de ledamöter, hvilka förut ej
deltagit i målets behandling, i regel anse sig nödsakade påfordra att målet
i hela dess vidd föredroges, och för målets slutliga afgörande af de ledamöter,
hvilka såsom afdelning hänskjuta frågan till plenum, måste nästan
städse rubbning inträda i högsta domstolens indelning till tjänstgöring på
ett sätt, som i icke oväsentlig mån vore hinderligt för arbetets jämna och
oafbrutna gång.

Ur annan synpunkt har ock inom högsta domstolen blifvit anmärkt,
att hänskjutande till plenum — af hela målet eller viss fråga däri — fördröjde
målets slutliga afgörande, och att det vore mot grunderna för en
riktig processordning stridande, att ett mål afgjordes delvis af domstolens
ledamöter samfälldt och delvis af endast vissa ledamöter. Verkliga olägenheter
till men för part vore icke uteslutna, i fäll den enhetliga pröfningen
af mål kastades å sido.

176

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Att deri tilltänkta nya anordningen måhända koinme att höja antalet
af de fall, då plenum påkallas, antydde jag redan vid remissen af
förslaget, men trodde mig däri kunna se ett af dess företräden framför
gällande rätt. Försåvidt det måste medgifvas, att ett måls slutliga afgörande
alltid i någon mån fördröjes genom plenibehandling och att, när
blott viss fråga i målet varit hänskjuten till plenum, af målets vidare
handläggning stundom torde vållas rubbning i den fastställda indelningen
till tjänstgöring, synes mig detta vara olägenheter, som väl
uppvägas af ökad enhet och säkerhet i rättsskipningen. Och de betänkligheter
i öfrigt, hvilka inom högsta domstolen yppats mot förslaget, kan jag ej
heller finna välgrundade. Det torde vara berättigadt antaga, att yrkande om
plenibehandling af allenast viss fråga i ett mål icke skall framställas i
annan händelse, än då fördelarna däraf äro påtagliga. Tvånget för närvarande
att, därest man ej vill helt och hållet afstå från vinsten af ett
samfälldt afgörande, till handläggning i plenum hänskjuta målet i hela
dess vidd har onekligen i flera fåll visat sig olämpligt. Att för sådana
fall bereda möjlighet till ett mindre tyngande förfaringssätt är den föreslagna
nya anordningens hufvudsakliga syfte. Den större frihet, som
härigenom skulle lämnas högsta domstolen, lärer vara att bedöma ur den
synpunkt att — såsom år 1875 yttrades af dåvarande justitiestatsministern
vid föredragning af en liknande fråga — för rikets högsta domstol den
minsta möjliga reglementering är den bästa.

På nu angifna grunder har jag ansett de inom högsta domstolen
mot det remitterade förslaget gjorda erinringar icke böra föranleda ändring
däri.

Enligt förslaget skall förra hälften af september månad icke vidare
ingå i den tidrymd, under hvilken mål af brådskande art ej få hänskjutas
till plenum. Då denna afvikelse från gällande stadga är motiverad af den
ökade tjänstgöringsskyldighet, som jämlikt 2 § i förslaget till lag angående
Kungl. Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar skulle åligga
justitieråden, kan det måhända förtjäna framhållas, att den dock torde
kunna träda i tillämpning redan före berörda lagrum. En sådan tidigare
tillämpning lärer ej medföra några olägenheter af det slag. hvarom blifvit
taladt i fråga om den till nyssnämnda lagförslag hörande promulgationsbestämmelsen.
Inom högsta domstolen har ej heller den anmärkning, som
riktats mot samma bestämmelse, utsträckts till nu ifrågavarande författningsförslag.

Den föreslagna lagen om Kungl. Majds regeringsrätt karakteriseras
väsentligen däraf, att gränserna för regeringsrättens kompetens angifvits
genom en uppräkning, enumeration, af de mål, hvilka tillhöra regerings -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

177

rättens upptagande och afgörande. Inom högsta domstolen är någon anmärkning
ej framställd mot de grunder, på hvilka förslaget är byggdt.
Och Riksdagens konstitutionsutskott har, i sitt utlåtande rörande grundlagsfrågan,
förklarat sig icke hafva något att erinra mot den enumerationsprincip,
som i lagförslaget kommit till användning vid bestämmandet af
regeringsrättens verksamhetsområde.

Högsta domstolens flesta ledamöter hafva ansett, att ingressen till 2
§ bör underkastas någon jämkning, till förebyggande af hvarje möjlighet
till missförstånd om dess innebörd. Förtydligandet synes lämpligen kunna
ernås därigenom, att ordalagen bringas i närmare öfverensstämmelse med
§ 17 mom. 2 regeringsformen enligt det hvilande grundlagsförslaget,
hvilket i denna del har en i viss mån annan affattning än propositionen
i ämnet. Fn sådan öfverensstämmelse är naturligtvis redan i och för sig
önskvärd.

I 2 § innehålles, uti särskilda moment, uppräkningen af de mål,
hvilka skola tillhöra regeringsrättens pröfning. De anmärkningar, som af
högsta domstolen enhälligt blifvit framställda i fråga om vissa delar af
denna uppräkning, synas böra iakttagas. I öfrigt torde det tillåtas mig
att med afseende å enumerationen anföra följande.

Enligt 4 mom. af det remitterade förslagets 2 § skall regeringsrätten
hafva att upptaga och afgöra mål om aflöningsförmåner m. fl. likartade
mål. När detta förslag af mig föredrogs inför Eders Kungl. Maj:t,
framhöll jag, att de allmänna domstolarna hittills ansett sig oförhindrade
pröfva talan om lön eller pension, äfven om denna redan blifvit af Kungl.
Maj:t i statsrådet ogillad, men att, därest mål af ifrågavarande slag öfverflyttades
från regeringen till regeringsrätten, tillika borde meddelas sådana
stadganden, att dylika mål icke vidare komme att upptagas af de allmänna
domstolarna. Jag yttrade ock, att en särskild instansordning torde böra
inrättas för pröfning af anspråk på lön eller pension, i allt fall försåvidt
anspråket vore riktadt mot statskassan, och antydde, efter hvilka grunder
ett lagförslag i ämnet kunde tänkas uppgjordt.

I anslutning till hvad jag sålunda vid remissen af förslaget anfört,
hafva högsta domstolens flesta ledamöter erinrat, att öfverflyttning af omförmälda
mål från regeringen till regeringsrätten icke lämpligen bör komma
till stånd under annan förutsättning, än att de ej vidare få upptagas
af de allmänna domstolarna. Samma ledamöter hafva därvid jämväl påpekat,
att en dylik inskränkning i domstolarnas behörighet syntes icke
utan fara för rättssäkerheten kunna ske, med mindre det tillsåges, att den
administrativa instansordningen beträffande mål af ifrågavarande art vore
inrättad på ett med hänsyn till målens utredning fullt betryggande sätt.

178

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Allenast under förutsättning att detta villkor uppfylldes, funne dessa
ledamöter sig kunna tillstyrka bifall till förslaget i förevai’ande del.

Eders Kungl. Maj:t har den 9 i denna månad meddelat beslut om
verkställande af utredning för upprättande af förslag rörande den tilltänkta
särskilda instansordningen. Uppenbart är dock, att denna fråga
icke kan vara löst redan vid den tidpunkt, då regeringsrättens verksamhet
torde begynna. Emellertid synes mig detta ej utgöra hinder mot att
regeringsrätten omedelbart kommer att öfvertaga regeringens befattning
med ifrågavarande mål. Så'' länge, efter målens öfverflyttning från regeringen
till regeringsrätten, den nuvarande administrativa processen bibehålies
i öfrigt oförändrad, måste det visserligen stå vederbörande öppet
att, oafsedt regeringsrättens pröfning, få tvisten dragen under allmän
domstol. Men detta interimistiska förhållande innebär, enligt min uppfattning,
en mindre olägenhet än som skulle ligga däri, att regeringen
fortfarande blefve betungad med afgörandet af dessa ingalunda fåtaliga
eller i allmänhet enkla mål. De öfvergångsbestämmelser, hvilka — såsom
högsta domstolens majoritet äfven påvisat — torde erfordras med afseende
å målens behandling, synas mig alltså böra gälla icke regeringens och regeringsrättens
inbördes behörighet utan de allmänna domstolarnas kompetens
och lära förty böra meddelas först i sammanhang med fastställandet
af den förändrade administrativa processordningen.

Vid det tillfälle, då Eders Kungl. Maj:t täcktes besluta, att högsta
domstolens yttrande skulle inhämtas öfver ifrågavarande lagförslag, anmärkte
jag, hurusom förslagets slutliga lydelse, såvidt anginge vissa delar
af enumerationen, icke kunde bestämmas, förrän den tilltänkta omorganisationen
af kammarrätten och kammarkollegium blifvit genomförd. Beslut
om reglering af löneförhållandena m. m. vid dessa ämbetsverk hafva nu
blifvit fattade af 1908 års Riksdag. För kammarrätten har ock ny instruktion
gifvits den 31 nästlidne december, under hvilken dag äfven utfärdats
kungörelser angående vissa därmed sammanhängande ämnen.

Det är sålunda numera fastslaget, att klagan ej må föras öfver
kammarrättens beslut i mantalsskrifningsfrågor. I följd häraf böra mål
om mantalsskrifning, upptagna i 2 § 15 mom. af det remitterade förslaget,
icke omnämnas i enumerationen. Men i öfrigt föranleder omorganisationen
af de ifrågavarande ämbetsverken icke någon ändring i uppräkningen
af de mål, som höra till regeringsrättens upptagande och afgörande.
Kammarkollegium skall ej, såsom löneregleringskommittén föreslagit, blifva
sista instans i dit fullföljda besvärsmål, och kammarrättens beslut i debiterings-
och beskattningsmål skola fortfarande få dragas under Kungl.
Maj:ts pröfning.

179

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

I detta sammanhang må äfven nämnas, att kammarkollegium enligt
den nya organisationen icke skall vara mellaninstans i de s. k. kommunikationsmålen,
hvilka alltså i likhet med vissa andra, till antalet dock
mindre betydande mål komma att från de lokala myndigheterna fullföljas
omedelbart till Kungl. Maj:t för att afgöras i regeringsrätten. Det var
väsentligen med hänsyn till en sådan förenklad instansordning och det
däraf föranledda ökade arbetet hos den högsta instansen, som jag, på sätt
Eders Kungl. Maj:t behagade erinra sig, vid den föregående behandlingen
af frågan om regeringsrättens verksamhet icke ansåg mig kunna tillstyrka
att, innan någon erfarenhet ännu vunnits om storleken af regeringsrättens
arbetsprodukt, öfverflytta skiftesmålen från högsta domstolen till regeringsrätten.
Önskvärdheten af dessa måls öfverflyttning till regeringsrätten
har sedermera framhållits af Riksdagens konstitutionsutskott i dess förenämnda
utlåtande. Jag har dock ej kunnat öfvergifva den mening, att
en sådan åtgärd icke bör under den närmaste tiden vidtagas; och det må
tillåtas mig att ånyo erinra jämväl därom, att frågan om dessa måls bedömande
i sista instans icke kan slutligen pröfvas annat än i sammanhang
med den allmänna revision af skiftesstadgan, som för närvarande är under
arbete. Vid granskningen af nu förevarande lagförslag har ej heller
skiftesmålens upptagande i enumerationen förordats af någon bland högsta
domstolens ledamöter.

Under 13 mom. i 2 § af förslaget äro nämnda, bl. a., vissa mål,
hvilka vid förslagets upprättande tillhörde högsta domstolens pröfning.
Förslaget förutsatte alltså, att särskild föreskrift meddelades, enligt hvilken
besvär i målen skulle anföras i vederbörande statsdepartement, icke i
justitierevisionsexpeditionen. Sådan föreskrift är numera gifven i nådiga
instruktionen för landtmäteristyrelsen och rikets landtmätare af den 23
oktober 1908.

Förslagets 4 § lärer böra omarbetas på sätt högsta domstolen anvisat.
Däremot synes mig den af högsta domstolens majoritet i fråga om
5 § och 6 § första stycket gjorda hemställan icke böra föranleda annan
ändring i det remitterade förslaget än att nyssnämnda del af 6 § borttages.

Jämväl andra stycket af 6 § torde böra utgå. Riktigheten af majoritetens
anmärkning, att de regeringsrätten däri tillerkända befogenheter
äro grundade i sakens natur och alltså ej tarfva uttrycklig bekräftelse,
synes ej kunna förnekas. Uppenbart är ju äfven, såsom jämväl i högsta
domstolen erinrats, att de uti ifrågavarande stycke särskild!, nämnda regler
icke kunna vara de enda, som med afseende å förfarandet i regeringsrätten
äro att hämta från den allmänna processens område.

Bill. till Riksd. Prot. 1901). 1 Sami. 1 Afd. 5 Höft.

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Lagrådet skall, såsom jag redan omnämnt, enligt det hyllande grundlagsförslaget
utgöras af tre, ej två, justitieråd och ett regeringsråd. Dessutom
skall Konungen, där så pröfvas nödigt, kunna för visst ärende till
ledamot af lagrådet ytterligare förordna en för insikt, erfarenhet och redlighet
känd man. Sistnämnda bestämmelse har ersatt hvad i propositionen
innehölls om rätt för Konungen att utse extra ordinarie ledamöter i lagrådet,
högst tre.

Af Riksdagens beslut i grundlagsfrågan föranledes den jämkning i
förslaget till lag om tjänstgöringen i Kungl. Maj:ts lagråd, att antalet i
lagrådet fungerande justitieråd angifves i öfverensstämmelse med samma
beslut, hvarjämte de uttryck i förslaget, som hänföra sig till möjligheten
att extra ordinarie ledamöter förordnas, böra underkastas någon modifiering.
Högsta domstolens granskning af förslaget synes mig ock gifva anledning
till vissa ändringar däri, för hvilka jag nu går att redogöra.

I 1 § torde, på sätt af två ledamöter i högsta domstolen blifvit
hemställt, böra inflyta ett tillägg, utmärkande att justitieråd icke är pliktig
deltaga i val till lagrådet, om sådant val infaller å tid, då han är befriad
från tjänstgöringsskyldighet. Varder en dylik bestämmelse tillagd, lärer
å andra sidan allt fog därefter saknas för påståendet, att paragrafen lämnar
oafgjordt, hvilka justitieråd äro behöriga att i valet deltaga. För öfrig!
synes det mig redan med paragrafens nuvarande affattning ej gärna kunna
vara föremål för tvekan, att ledighet från tjänstgöring icke i och för sig
utgör ''laga hinder’. En härifrån afvikande tolkning har ej heller, mig
veterligen, någonsin gifvits åt bestämmelsen om laga hinder i stadgan
angående måls handläggning i vissa fall af Kungl. Maj:ts högsta domstols
afdelningar samfälldt.

Hvad regeringsråden angår, lärer, med hänsyn till dessas fåtalighet,
från skyldigheten att deltaga uti ifrågavarande ärende icke kunna medgifvas
något undantag, svarande mot hvad nyss beträffande justitieråd är
nämndt,. Endast om laga hinder möter, må regeringsråd afhålla sig
från valet.

Det förtydligande af 2 §, hvarom högsta domstolen hemställt, torde
böra vidtagas.

Förslagets 3 § afser, att det vid förfall för ledamot i lagrådet skall
stå vederbörande öppet att låta anstå med val af ledamot i hans ställe.
Högsta domstolen har antydt, att samma möjlighet borde förefinnas när
ledamot i lagrådet afgår från sitt justitieråd- eller regeringsrådsämbete,
och äfven jag finner en sådan ändring i förslaget tillrådlig. Härigenom
skall ernås den fördel, att det endast i mycket sällsynta undantagsfall
torde inträffa, det regeringsrättens ledamöter nödgas afbryta sina ferier

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 11.

181

för anställande af val till lagrådet. Det torde ju kunna antagas, att
regeringsrättens ferier komma att infalla å tid, då jämväl lagrådets ledamöter
begagna sig af ledighet.

I 3 § torde böra inrymmas ett stadgande om befogenhet för lagrådet
att, på sätt högsta domstolen angifvit, utsträcka tjänstgöringstiden
för den, hvilken under förfall för annan varit ledamot i lagrådet. Uppenbart
är att, om sådan utsträckning sker, den som haft förfall bör i vikariens
ställe fullgöra den skyldighet att tjänstgöra i högsta domstolen eller
regeringsrätten, som under tiden efter förfallets upphörande eljest skolat åligga
vikarien. Motsvarande regel är gifvetvis ock att tillämpa för den uti 2 §
afsedda händelse, att de afgående ledamöterna i lagrådet kvarstanna där
efter tjänstgöringsperiodens utgång.

Högsta domstolen har vid sista punkten i 3 § erinrat, att däraf icke
med tydlighet framginge, på hvad sätt ledamot i lagrådet skall utses, när
sådant erfordras i anledning af förfall för annan. Om förslaget härutinnan
ej är fullt klart, lärer bristen blifva afhjälpt genom den jämkning, som
förslaget, efter hvad jag redan yttrat, bör underkastas till följd däraf, att
enligt Riksdagens beslut extra ordinarie ledamöter i lagrådet ej må förordnas.
Att 1 § ger föreskrifter om förfaringssättet i hvarje fall, då
justitieråd eller regeringsråd skall utses att tjänstgöra i lagrådet, torde
efter siidan jämkning blifva utan vidare tjMligt.

Åt andra stycket af 4 § lärer, såsom högsta domstolen anmärkt,
höra gifvas en något ändrad affattning.

öfriga remitterade lagförslag hafva af högsta domstolen lämnats
utan anmärkning. Förslaget till lag om ändrad lydelse af § 7 i förordningen
angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863, hvilken författning
är af kyrkolags natur, har emellertid icke varit föremål för
kyrkomötets behandling och lärer alltså ej nu böra framläggas för Riksdagen
till antagande. Med den föreslagna ändringen, som är af ytterst
ringa praktisk betydelse, synes mig lämpligen kunna anstå, till dess öfriga
på pröfning beroende frågor om ändringar i kyrkomötesförordningen finnas
höra upptagas till slutligt afgörande.

I samtliga ifrågavarande förfättningsförslag har promulgationsstadgandet
affättats under den förutsättning, att Eders Kungl. Maj:ts förslag
i grundlagsfrågan skulle af Riksdagen oförändradt antagas. Så kommer ej
att ske. Det är klart, att bestämmelserna om ikraftträdandet böra i en
blifvande proposition rörande nu förevarande förslag anpassas efter det läge,
som grundlagsfrågan numera fått.

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 11.

Slutligen är att tillägga, att förutom de ändringar, om hvilka jag
nu talat, äfven vissa rent redaktionella jämkningar torde böra i förslagen
vidtagas.»

Föredraganden uppläste härefter förslag, affattade i enlighet med
hvad han nu yttrat, till de under 1)—4), 6) och 7) här ofvan omförmälda
författningar samt hemställde, att de upplästa förslagen måtte genom nådig
proposition föreläggas Riksdagen till antagande.

Statsrådets öfriga ledamöter biträdde föredragandens hemställan;

och täcktes Hans Maj:t Konungen med bifall härtill
förordna, att till Riksdagen skall aflåtas nådig proposition
af den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.

09 78 Stockholm 1909. Kungl. Boktryckeriet. P. Å. Norstedt k Söner.