Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110 (Proposition 1908:110)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

N:o 110.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
ändrad lydelse af § 30 regeringsformen; gifven Stockholms
slott den 20 mars 1908.

Under åberopande af bifogade i statsrådet förda protokoll vill Kungl.
Maj:t härmed till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig ordning framlägga
följande

Förslag*

till

ändrad lydelse af § 30 regeringsformen,

Om tillsättning af prästerliga tjänster i församlingarna och den rätt,
som därvid tillkommer Konungen och församlingarna, stadgas i särskild
lag, stiftad i den ordning 87 § 2 mom. föreskrifver.

Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all kungl. nåd och ynnest
städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Bill. till Eiksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 84 Höft. (No 110.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott fredagen
den 20 mars 1908.

Närvarande:

Hans excellens lierr statsministern Lindman,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle,
Statsråden: Albert Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Roos,

SWARTZ,

grefve Hamilton,
grefve Ehrensvärd,

Malm.

Efter gemensam beredning med chefen för ecklesiastikdepartementet
anförde chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson i
underdånighet:

»Sedan särskilda kommitterade erhållit i uppdrag att inom justitiedepartementet
biträda vid behandlingen af åtskilliga väckta frågor om
ändring i gällande bestämmelser angående tillsättning af prästerliga tjänster,
öfverlämnades till denna kommitté följande framställningar, nämligen:^

1) Riksdagens skrifvelse den 13 april 1904, hvari Riksdagen anhållit,
det täcktes Kungl. Maj;t taga under öfvervägande,, i hvad mån gällande
bestämmelser angående tillsättning af prästerliga tjänster må kunna omarbetas
i syfte att förfarandet därvid förenklas, samt för Riksdagen framlägga
det förslag i berörda hänseende, hvartill förhållandena kunna anses
gifva anledning;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

2) Riksdagens skrifvelse den 31 mars 1906 med hemställan, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan ändring i lagen den 26 oktober 1883 angående tillsättning af
prästerliga tjänster, att prästval skall, där så äskas, förrättas med slutna
sedlar;

3) kyrkomötets skrifvelse den 8 oktober 1903 med anhållan, att
Kungl. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga åtgärder för ändring af § 42 i
lagen angående tillsättning af prästerliga tjänster, i syfte att regal kyrkoherdetjänst
inom hvilket stift som helst må kunna utan förslag sökas
endast af präst, som är till kyrkoherdetjänst behörig och af Konungen fått
sig sådan ansökningsrätt särskilt förunnad;

4) en af allmänna svenska prästföreningen i september 1907 till
Kungl. Maj:t afbiten skrifvelse, hvari prästföreningen hemställt, att Kungl.
Maj:t täcktes genom sakkunniga låta utreda, huru nu gällande prästvalslagar
böra reformeras för vinnande af en mera tidsenlig och rättvis befordringsordning,
samt, därest Kungl. Maj:t så finner skäligt, snarast möjligt
för Riksdag och kyrkomöte framlägga förslag till ny lag angående
tillsättning af prästerliga tjänster; äfvensom

5) Stockholms stads konsistorii skrifvelse den 10 september 1907
med hemställan, att röstberättigad församlingsmedlem i Stockholm endast
i det fall må rösta genom fullmakt, att han med läkarintyg visar sig af
sjukdom hindrad tillstädeskomma vid valförrättning.

Med skrifvelse den 9 november 1907 aflämnade därefter kommittén
betänkande med förslag till

lag angående tillsättning af prästerliga tjänster,

stadga angående prästval,

ändrad lydelse af § 30 regeringsformen,

kungörelse med vissa föreskrifter angående hvad som bör iakttagas
vid ledighet i prästerlig tjänst samt ansökning till sådan tjänst och

kungörelse om rätt för vissa prästmän att utom förslag hos Konungen
söka kyrkoherdetjänster.

Öfver nämnda förslag hafva domkapitlen i riket, hofkonsistoriet och
Stockholms stads konsistorium afgifvit infordrade utlåtanden, hvarvid några
domkapitel öfverlämnat yttranden från medlemmar af det underlydande
prästerskapet inom vederbörande stift. Härjämte hafva fångvårdsstyrelsen
och öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk fått yttra sig öfver vissa
delar af förslagen. Slutligen har allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse
inkommit med en skrift i ämnet.»

Efter att hafva redogjort såväl för kommitténs förslag som för de
öfver desamma afgifna yttranden tilläde föredraganden:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

»Förslagen till lag angående tillsättning af prästerliga tjänster och
till ändrad lydelse af § 30 regeringsformen hafva inom justitiedepartementet
gjorts till föremål för en öfverarbetning, hvarvid i dem vidtagits
vissa i allmänhet mindre väsentliga ändringar, som föranledts af anmärkningar
från de i ärendet hörda myndigheterna eller eljest funnits behöfliga.
De öfriga förslagen, Indika afse administrativa författningar, torde
icke nu böra upptagas till vidare behandling.»

Beträffande förstnämnda båda förslag anförde föredraganden ytterligare: »De

af kommittén föreslagna förändringarna i gällande ordning för
tillsättning af prästerliga tjänster torde kunna — i hufvudsaklig öfverensstämmelse
jämväl med den uppställning kommittén själf följt i sitt betänkande
— lämpligen sammanföras i tre hufvudgrupper. Dels föreslår
nämligen kommittén åtskilliga förändringar i tillsättningsförfarandet i syfte
att förkorta och förenkla detsamma. Dels ifrågasättes en väsentlig omgestaltning
af de grunder, enligt hvilka bestämmanderätten vid prästerliga
tjänsters tillsättande för närvarande är fördelad mellan kyrkostyrelsen och
församlingarna. Dels föreslås slutligen förändringar i reglerna för församlingsmedlemmarnas
rösträtt vid prästval.

Bland nämnda förslag äga de, som innefattas i de båda senare hufvudgrupperna,
uppenbarligen den mest djupgående betydelsen. De till dem
hörande frågorna äro jämväl de, där olika meningar lättast kunna uppstå,
något hvarom också de öfver kommitténs förslag afgifna yttranden bära
vittne. Förslagen till förkortning och förenkling af tillsättningsproceduren
synas i och för sig i allmänhet hafva gillats af samtliga de hörda
myndigheterna, om äfven några myndigheter ansett sig böra afstyrka kommitténs
framställning äfven i dessa delar, då de funnit så genomgripande
förändringar i andra delar däraf vara behöfliga, att de framlagda förslagen
icke utan en fullständig omarbetning kunde tjäna till grund för lagstiftning
i ämnet. Mot de förslag, som ingå i de senare grupperna, hafva
starka betänkligheter yttrats af åtskilliga myndigheter, hvilka på grund däraf
hemställt antingen om förslagens ogillande eller om mer eller mindre omfattande
förändringar i desamma. I stort sedt synas dock äfven sistberörda
förslag hafva, åtminstone i sina hufvudprinciper, vunnit bifall af
flertalet myndigheter. Ett afsevärdt antal myndigheter har också uttryckligt
framhållit, att hvad kommittén föreslagit, såsom helhet betraktadt, äger
väsentliga företräden framför nuvarande bestämmelser och är förtjänt af
att, med större eller mindre förändringar, upphöjas till lag. Beaktansvärdt
förefaller tillika, att de, som underkänt kommitténs förslag, endast undantagsvis
sett sig i stånd att anvisa några andra utvägar till afhjälpande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

af de missförhållanden, mot hvilka förslagen rikta sig. Den behandling
frågan undergått gifver därför stöd åt den uppfattningen att, om kommittéförslagen
i sina hufvudgrunder förkastas, sådant innebär, att man i
det väsentliga skall stå kvar vid den nuvarande ordningen för prästerliga
tjänsters tillsättande. Att denna lider af svåra brister och icke nöjaktigt
tillgodoser vare sig församlingarnas eller prästerskapets intressen torde
emellertid vara allmänt erkändt.

En centralpunkt i kommitténs framställning utgöres däraf, att skillnaden
mellan regala och konsistoriella pastorat upphäfves. I stället föreslår
kommittén en annan grund för fördelning af bestämmanderätten i
dylika angelägenheter mellan kyrkostyrelsen och församlingarna, i det att
det skall bero på utgången af det i vederbörande församling anställda
valet till kyrkoherdetjänst, huruvida detta val skall hafva afgörande betydelse
eller tjänstens tillsättande i sista hand skall ankomma på Konungen,
som äger att utnämna äfven någon annan än den, som vid valet erhållit
högsta röstetalet.

§ 41 i förslaget till lag angående tillsättning af prästerliga tjänster
innehåller de af kommittén ifrågasatta stadgandena i berörda ämne. Enligt
dessa göres skillnad mellan det fall, då församlingen begagnat sin rätt att
kalla fjärde profpredikant, och det fall, då valet endast gäller de präster,
som efter ansökning i vanlig ordning blifvit af domkapitlet uppförda på
förslag till tjänsten. För det senare fallet, då alltså den regelbundna
befordringsordningen tillämpas, föreslås följande bestämmelser. Om någon
af de å domkapitlets förslag uppförda prästerna vid valet erhållit mer än
hälften af de afgifna rösterna, skall han af domkapitlet förses med fullmakt
å tjänsten, försåvidt af samtliga i den justerade vallängden upptagna
röstberättigade minst en tredjedel deltagit i omröstningen. Har däremot
ej någon af de å förslaget uppförda erhållit mer än hälften af de afgifna
rösterna, eller har ej minst en tredjedel af samtliga i den justerade vallängden
upptagna röstberättigade deltagit i omröstningen, skall Konungen
äga att till tjänsten utnämna antingen en af de å förslaget uppförda eller
ock någon till tjänsten behörig präst, som anmält sig hos Konungen såsom
extra sökande. I det förra fallet åter, då fjärde profpredikant blifvit
kallad och uppförd på förslaget, skall tjänsten liksom hittills alltid tillsättas
af Konungen. Om minst cn tredjedel af de röstberättigade deltagit
i omröstningen vid valet och någon bland de präster, som varit föremål
för detta, erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna, skall emellertid
Konungen vid tillsättningen vara bunden vid de fyra på förslaget uppförda
prästerna. 1 annan händelse skall Konungen äga rätt att gå utom
förslaget och utnämna en extra sökande. Hvad sålunda föreslagits gäller

o o

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

emellertid endast kyrkoherdetjänster. För andra prästerliga tjänster bibehålies
den nuvarande regeln, att den, som vid valet erhållit de flesta
rösterna, dessa må vara flera eller färre, skall af domkapitlet förses med
fullmakt å tjänsten.

Till stöd för förslaget, att ett visst större deltagande af de röstberättigade
och absolut majoritet bland de röstande skola erfordras för ett
afgörande församlingsval, har kommittén hufvudsakligen anfört följande.
Med hänsyn därtill att efter gällande lag domkapitlet ej ägde på förslag
till prästerlig tjänst uppföra annan än den, som pröfvades hafva den förmåga
och de egenskaper, som vore behöfliga för tjänstens nöjaktiga bestridande,
syntes församlingen med skäl kunna göra anspråk på att, när
den på ett oförtydbart sätt gifvit uttryck åt sin önskan att erhålla viss
på förslaget uppförd präst, åt denna önskan skulle tillerkännas afgörande
betydelse. Med de växlande uppfattningar, som inom församlingarna vanligen
rådde i religiösa frågor, kunde man härför ej fordra, att samtliga
röstberättigade eller ens samtliga, som deltagit i valet, skulle hafva förenat
sig om samma präst, utan syntes det vara tillräckligt, att mer än hälften
af de röstande förenat sig om denna, under förutsättning dock att. en
viss del, lämpligen en tredjedel, af hela antalet röstberättigade deltagit i
valet. Om endast en än mindre del af församlingen, kanske blott ett
fåtal personer, deltagit i valet eller åsikterna bland de väljande varit så
delade, att ingen af de föreslagna erhållit mer än halfva antalet afgifna
röster, kunde det icke gärna sägas, att en verklig mening i frågan gifvit
sig uttryck från församlingens sida, och vid sådant förhållande vore det
knappast befogadt att låta den verkställda omröstningen ovillkorligen gifva
utslaget. Det förefölle då, som om kyrkostyrelsen borde få träffa valet
mellan de föreslagna eller eventuellt utom förslaget, och syntes detta afgörande
lämpligare uppdragas åt Konungen efter vederbörligt förord än åt
domkapitlet, som uppgjort förslaget.

Kommittén har vidare framhållit, att hvad sålunda anförts principiellt
syntes gälla ej blott de konsistoriella pastoraten utan äfven de
regala, där församlingen för närvarande egentligen endast hade en förslagsrätt.
Det kunde därför ifrågasättas, om man icke borde taga steget fullt
ut och upphäfva skillnaden mellan regala och konsistoriella pastorat samt
i stället meddela bestämmelser i ofvan angifna riktning för samtliga pastorat.
För Konungen skulle detta innebära, att han afstode från afgöranderätten
i de regala pastoraten, hvilka utgjorde inemot hälften af alla .pastorat
i riket, men i stället erhölle rätten att jämväl i de konsistoriella
pastoraten träffa afgörande^ där ej vederbörande med viss röstöfvervikt
uttalat sig för en af de föreslagna. För församlingarna åter skulle en

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

sådan anordning medföra den utvidgning i deras rätt, att de finge argörandet
i sin hand äfven i de regal a pastoraten, om de uttalat sig för en
af de föreslagna med angifven röstöfvervikt, hvilket kunde utgöra en lämplig
motvikt mot inskränkningen i deras valrätt i de konsistoriella pastoraten.

Till belysande af de grunder, hvarpå pastoratens fördelning i regala
och konsistoriella hvilar, har kommittén för den historiska uppkomsten af
denna fördelning lämnat en utförlig redogörelse, beträffande hvilken jag
tillåter mig att hänvisa till kommittébetänkandet.

I de afgifna yttrandena hafva olika åsikter uttalats om förslaget att upphäfva
skillnaden mellan regala och konsistoriella pastorat. De flesta myndigheter
hafva tillstyrkt en sådan åtgärd eller åtminstone ej gjort någon invändning
däremot, men på några håll hafva betänkligheter mot densamma tagit
sig uttryck. Ifrågavarande förändring har sålunda afstyrkts af Lunds domkapitel
och hofkonsistoriet, Indika till stöd härför anfört hufvudsakligen, att
det särskildt med hänsyn till rättvis befordran för prästerskapet vore en förmån,
att olika vägar till erhållande ad kyrkoherdetjänst funnes, samt att
starka skål erfordrades för sönderbrytande af en så gammal ordning i svenska
kyrkan som denna. Västerås domkapitel har förklarat sig åtminstone hysa
starka tvifvelsmål, huruvida den föreslagna förändringen, som skulle med roten
upprycka berörda på historisk mark framvuxna olikhet och skapa eu mera
tillfällig åtskillnad af liknande art, verkligen innebure afsevärda fördelar
för församlingar och prästerskap i jämförelse med den häfdvunna ordningen.
Härnösands domkapitel har likaledes velat starkt ifrågasätta lämpligheten
af att upphäfva omförmälda gamla skillnad, som mången gång
beredt Konungen tillfälle att korrigera olämpliga val af församlingarna och
särskildt citt låta dugliga och nitiska präster, som utan skäl gång efter
annan blifvit tillbakasätta af församlingarna, erhålla välbehöflig och välförtjänt
befordran. Äfven Stockholms stads konsistorium har såsom en anmärkning
mot förslaget omnämnt det fullständiga slopandet af den gamla,
grundlagsenlig! befästade skillnaden mellan konsistoriella och regala pastorat,
hvilken i viss mån garanterat eu rättvis befordran.

hör bibehållande af indelningen i regala och konsistoriella pastorat
har man sålunda åberopat dels historiska skäl dels den trygghet för en
rättvis befordran af prästerskapet, som ligger i Konungens utnämningsrätt.
Undersöker man emellertid anledningarna till att vissa pastorat
fått sig tillagd naturen af regala, synes man knappast kunna undgå att i likhet
med kommittén finna, att de historiska förhållanden, som härvid varit
bestämmande, åtminstone delvis icke numera kunna tillmätas någon synnerlig
. betydelse i fråga om lämpligheten och befogenheten af den stadgade
inskränkningen i församlingarnas valrätt. Om man bortser från

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän, där för många pastorat deras egenskap
af regala torde hafva berott endast på den tolkning man gifvit åt
de under den danska tiden gällande allmänna bestämmelserna om tillsättning
af prästerliga tjänster, liksom ock från de fall, då ett pastorat blifvit
regalt blott på grund däraf att Konungen någon gång tillfälligtvis tillsatt
kyrkoherde i pastoratet, synas, enligt hvad den af kommittén lämnade redogörelsen
utvisar, två omständigheter närmast hafva utöfvat inverkan i
detta afseende, den ena att pastoratet varit att anse såsom ett s. k. hufvudgäll
och den andra att Konungen till ett pastorat haft enskild patronatsrätt
eller att där funnits kungsgård eller kungsladugård eller eljest
någon vid reduktionen återvunnen större egendom, hvarmed enskild patronat
srätt varit förbunden. Att den senare omständigheten icke kan från
det allmännas synpunkt anses såsom tillräcklig anledning att för ett pastorat
bibehålla regal natur torde utan svårighet medgifvas. Beträffande åter
egenskapen af hufvudgäll d. v. s. särskildt viktiga pastorat torde densamma
icke med skäl kunna tilläggas de nuvarande regala pastoraten såsom klass
betraktade. Såsom kommittén omförmält, äro alla stadspastorat utom sex
regala och har bland landspastoraten visserligen flertalet af de bäst aflönade
regal natur, men kan det dock icke med fog påstås, att de regala
landspastoraten hafva en sådan betydelse i förhållande till de öfriga, att
de af denna anledning böra intaga en särskild ställning vid tillsättning af
präster. Kommittén har därför ansett det i det hela kunna sägas, att
bortsedt från de större stadspastoraten någon i församlingarnas beskaffenhet
grundad skillnad ej finnes mellan de regala och de konsistoriella gällen.
Om det skulle anses lämpligt att tillförsäkra Konungen ett särskildt inflytande
på tillsättningen af kyrkoherdetjänster i sådana pastorat, där
det på grund af befolkningens talrikhet eller andra förhållanden är mer
än eljest angeläget att erhålla dugliga präster, komme alltså dessa pastorat
endast delvis att sammanfalla med de nuvarande regala. Och äfven i dessa
viktigare pastorat, till den del de nu äro regala, torde, såsom kommittén
påvisat, syftet att vinna skickliga präster kunna tillgodoses på andra vägar
än genom bibehållande af inskränkningen i församlingarnas valrätt. Hvad
därefter angår prästerskapets anspråk på att befordras efter förtjänst och
skicklighet utgör hänsynen härtill kanske det förnämsta skäl, som skulle
kunna anföras för en sådan förändring — hvartill dock säkerligen ingen
utsikt funnes — som den att alla prästerliga tjänster skulle tillsättas af
Konungen, hvilket på några håll framställts såsom ett önskemål. Men att
vissa församlingar af denna anledning skola vara i sämre ställning än de
öfriga i fråga om rätten att inverka på utseendet af deras präster torde
icke vara befogadt. Äfven kommitténs förslag innebär ju för öfrigt att

Kungl. May.ts Nåd. Proposition N:o 110.

prästerliga tjänster under vissa förutsättningar skola tillsättas af Konungen,
och om än frågan, huru ofta dessa förutsättningar komme att föreligga,
undandrager sig hvarje säker beräkning, förefaller det dock sannolikt, att
utnämningsrätten äfven framgent i ett stort antal fall skulle tillkomma
Konungen. För tillgodoseendet af prästerskapets berörda intresse synes
alltså den nuvarande ordningen icke äga något gifvet företräde framför
den föreslagna, hvilken ur synpunkten af ett rättvist förhållande mellan
olika församlingar afgjordt är att föredraga.

Att skillnaden mellan konsistoriella och regala pastorat bör försvinna
är ej heller någon ny tanke, om också de därom framställda förslagen
förut ej föranledt någon lagstiftningsåtgärd. Vid såväl 1896 som 1897
års Riksdag föreslogs i sådant syfte genom motion inom andra kammaren
antagande af en förändrad lydelse af § 30 regeringsformen. Dessa motioner
blefvo väl i enlighet med konstitutionsutskottets hemställan afslagna
af första kammaren, men andra kammaren biföll vid båda Riksdagarna
utan votering reservationer, som inom utskottet afgifvits i motionernas
syfte. Att en förnyad motion i ämnet vid 1903 års Riksdag bl ef afslagen
äfven af andra kammaren synes väsentligen hafva berott på formella skäl
och innebar säkerligen icke något uppgifvande af kammarens tidigare
ståndpunkt.

Om skillnaden mellan konsistoriella och regala pastorat skulle bibehållas,
torde häraf utan vidare följa, att det andra vid § 41 framlagda
ändringsförslaget, enligt hvilket för ett afgörande församlingsval skall erfordras
deltagande af minst en tredjedel af de röstberättigade inom församlingen
samt absolut majoritet bland de röstande, icke skulle hafva någon
utsikt att förverkligas. De framställda yrkandena på bevarande af
omförmälda skillnad innebära därför i sak äfven förkastande af det senare
förslaget. Detta har eljest i allmänhet tillstyrkts, eller lämnats utan erinran
af de hörda myndigheterna. Dock hafva några myndigheter funnit
de föreslagna fordringarna på församlingens deltagande i valet vara alltför
lågt satta, så att valet komme att erhålla afgörande betydelse äfven i fall,
då någon verklig församlingsmening icke kunde sägas hafva tagit sig uttryck
genom detsamma. På grund häraf hafva dessa myndigheter föreslagit,
att villkoren för ett afgörande församlingsval skola skärpas antingen
allmänt eller i de mindre församlingarna. A andra sidan hafva ej saknats
röster, som uttalat den förmodan, att det enligt förslaget erforderliga deltagandet
i valet endast mera sällan skulle kunna åstadkommas och att
därför utnämningsrätten, om ej villkoren förmildrades, skulle i de flesta
fall öfvergå på Konungen. En myndighet har anmärkt, att de många bestämmelserna
om kvalificerade majoriteter och minoriteter vore ägnade att

Pilt. till Riksd. Prof. 1008. 1 Sami. 1 Afd. 84 Håft. 2

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 110.

för väljarna försvåra öfverblicken öfver valställningen och därigenom lätt
kunde framkalla obehöriga valmanövrer och valkupper samt att valberäkningarna
i och för sig vore föga praktiskt anordnade.

För min del finner jag hvad kommittén i detta ämne föreslagit
hvila på en riktig och klok tanke. Genom ett visst lifligare deltagande i
valet visar församlingen, att den såsom sådan har intresse för att utöfva
sin valrätt, och det förhållandet att en person erhållit mer än hälften af
de afgifna rösterna ger vid handen, att meningarna inom församlingen ej
äro alltför mycket splittrade. Huruvida det föreslagna antalet för de i
valet deltagande är det rätta, kan ju vara föremål för olika meningar.
Men med hänsyn till å ena sidan hvad man har sig bekant om det
hittills ofta svaga deltagandet i prästval och å andra sidan den förökning
däri, som kan förväntas till följd af vissa nu ifrågasatta förändringar, förefaller
det mig, som om kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär
en lämplig medelväg. Att iakttagandet af de föreslagna,, såvidt jag
kan finna enkla och klara, bestämmelserna om fordran i vissa fall på
kvalificerade röstetal skulle för de väljande eller valförrättarna medföra
praktiska svårigheter, eller att dessa bestämmelser skulle mer än de nuvarande
valreglerna gifva tillfälle till missbruk vid valen, finner jag ej
någon anledning att antaga.

Sådana bestämmelser som de af kommittén i § 41 föreslagna kunna
emellertid icke antagas, utan att dessförinnan den nuvarande lydelsen af § 30
regeringsformen förändras. Enligt sistberörda § äger ju Konungen att, på det
sätt förr öfligt varit, tillsätta kyrkoherdebeställningar i regala pastorat, och
skola de s. k. konsistoriella gäll vara bibehållna vid sin valrätt. Kommittén
har också ansett tydligt att, om man vill genomföra den förändringen,
att Konungen ej i sista hand skall hafva rätt att utnämna kyrkoherdar
i de regala pastoraten, detta ej kan ske utan grundlagsändring.
Innebörden af grundlagsstadgandet, i hvad det afser de konsistoriella
gällen, är möjligen mera oklar. Men, på sätt kommittén påvisat, torde
det dock vara nödvändigt att ställa sig på den ståndpunkten,, att ej heller
en sådan förändring som den, att afgörandet vid prästval i vissa fall. fråntages
en konsistoriel! församling, ehuru denna med begagnande af sin valrätt
uttalat sig för en af de föreslagna, kan genomföras utan grundlagsändring.
Till kommitténs förslag i denna del anhåller jag att sedermera
få återkomma.

I nära sammanhang med frågan om det deltagande från församlingens
sida, som skall erfordras för ett afgörande val, står spörsmålet om
villkoren för kallande af fjärde profpredikant. För närvarande gälla som
bekant i detta afseende olika regler i regala och i konsistoriella pastorat,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

i det att i de förra det är tillräckligt, om mer än hälften af de i omröstningen
deltagande, dessa må vara flera eller färre, förenat sig om att
kalla samma prästman, hvaremot i de konsistoriella pastoraten mer än
halfva antalet af de i den justerade vallängden uppförda röstberättigade
måste hafva förenat sig om sådan kallelse. Några särskilda villkor° för
behörighet att kallas till fjärde profpredikant, utöfver de för kyrkoherdebefattning
i allmänhet gällande, äro ej stadgade. I samband med upphäfvandet
af skillnaden mellan regala och konsistoriella pastorat föreslår
nu kommittén för fjärdemanskallelse i alla pastorat gemensamma regler,
som i hufvudsak ga ut på att för beslut om sådan kallelse skall erfordras
bifall af mer än hälften af de i omröstningen deltagande och minst en
sjättedel af samtliga i den justerade vallängden upptagna röstberättigade,
hvarjämte vid omröstning mellan flera föreslagna minst en sjättedel af de
röstberättigade skall hafva förenat sig om samma prästman, dock att för
kallelse i hvarje fall erfordras minst tjugu röster men å andra sidan ett
röstetal af tvåhundra alltid är tillräckligt. Dessa regler äro alltså strängare
än de nuvarande bestämmelserna för regala pastorat men lindrigare
än de nuvarande bestämmelserna för konsistoriella gäll. Jämförda med
de föreslagna stadgandena i § 41 öfverensstämma de med dessa i anspråket
på enighet mellan minst en sjättedel af de röstberättigade men äro
mildare i två afseenden, nämligen dels genom begränsningen till två
hundra röster dels såtillvida som något visst större antal i omröstningen
deltagande icke erfordras. Sannolikt innebär förslaget i denna del, trots
inskränkningen i de nuvarande regala pastoratens kallelserätt, i stort sedt
en väsentlig utvidgning af möjligheten för församlingarna att få en fjärdemanskallelse
till stånd. Särskildt i de många små konsistoidella pastoraten
torde denna utvidgning komma att göra sig starkt gällande. Kommittén
har emellertid äfven tillmötesgått de från prästerskapets sida allmänt
hysta önskningarna om särskilda kvalifikationer för fjärde profpredikanter
och sålunda velat förebygga, att alltför unga och oerfarna prästmän kallas
med förbigående af äldre och mera meriterade. Härigenom införes en viktig
begränsning af församlingarnas frihet vid kallelserättens utöfvande.

Bland hufvudpunkterna i kommitténs förslag är den nu omförmälda
den, som mest blifvit föremål för anmärkningar från de hörda myndigheterna.
Dessa anmärkningar afse dock ej det förhållandet att kvalifikationer
för fjärde profpredikanter blifvit föreslagna, hvilket tvärtom synes
hafva vunnit odeladt bifall. Mot det sätt, hvarpå kvalifikationerna blifvit
bestämda, hafva visserligen några erinringar framställts, men dessa torde
med hänsyn till hvad kommittén anfört till stöd för sitt förslag icke vara
tillräckligt grundade att böra föranleda ändring i förslaget. Förnämligast

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

gå emellertid de gjorda anmärkningarna ut på att fjärdemanskallelser enligt
förslaget blifvit alltför mycket underlättade, så att, äfven med beräkning
af de ifrågasatta kvalifikationerna, förslaget, om det antages oförändrad?,
icke förminskar utan snarare i hög grad ökar faran för att prästerskapets
utsikter till regelbunden befordran efter förtjänst och skicklighet
väsentligen omintetgöras genom obefogade kallelser. Några myndigheter
hafva därför funnit fördelaktigast att åtminstone hufvudsakligen låta förblifva
vid de nuvarande bestämmelserna, och ett flertal andra har hemställt,
att det för fjärdemanskallelse föreskrifna antalet röstägare skall
ökas. Sålunda hafva några domkapitel och allmänna svenska . prästföreningens
centralstyrelse yrkat, att för kallelse skall erfordras minst en
tredjedel af hela antalet röstberättigade, ett domkapitel har ansett en
tredjedel eller åtminstone en fjärdedel böra fordras, några domkapitel
hafva föreslagit förökning till en fjärdedel, och ett domkapitel har förmenat,
att en sjättedel visserligen vore tillräcklig i de störa pastoraten,
med öfver ett tusen röstberättigade, men borde för de mindre pastoraten
utbytas mot en fjärdedel. Äfven bestämmelsen att tvåhundra röstberättigade
städse skola Utgöra tillräckligt antal för kallelse bär hos några domkapitel
mött betänkligheter, och har i anledning häraf yrkats, dels att
nämnda bestämmelse skall utgå, dels att siffran skall väsentligt förhöjas.
Endast ett domkapitel har lämnat förslaget i båda dessa stycken utan
erinran.

Då myndigheternas farhågor mot de föreslagna bestämmelserna alltså
äro nästan enhälliga, har jag gifvetvis haft särskild, anledning att öfverväga,
huruvida det är möjligt att utan obehörig inskränkning i den frihet, som
bör tillkomma församlingarna, ytterligare tillgodose prästerskapets önskningar.
Det förefaller mig, som om en sådan möjlighet finnes. Att kommittén
satt gränsen till en sjättedel har säkerligen till stor del berott på det
formella skälet, att härigenom vinnes öfverensstämmelse med det antal röster
för samme man, som enligt § 41 erfordras för ett afgörande val. Om
nu, i enlighet med hvad flera domkapitel ifragasatt, en sjättedel utbytes
mot en fjärdedel af samtliga röstberättigade, torde häraf icke föranledas
alltför stor svårighet att genomföra en fjärdemanskallelse i de fall, då en
verklig och behj ärtans värd anledning därtill finnes och en mera allmän
önskan därom följaktligen uppstått inom församlingen. I konsekvens
härmed torde då det antal röster, som under alla förhållanden är tillräckligt,
lämpligen sättas till trehundra.

En sådan förändring i förslaget skulle medföra, att ett större. antal
röstberättigade måste hafva förenat sig för att genomdrifva en fjärdemanskallelse
än för att åstadkomma ett afgörande val, under det att dock

Kung!. May.ts Nåd. Proposition N:o 110.

i vissa förut omförmälda hänseenden för kallelsen fortfarande gällde lindrigare
förutsättningar än för valet. Äfven om i det hela villkoren för
fjärdemanskallelse vore något strängare än för ett afgörande val — hvilket
kunde bero på förhållandena — synes man emellertid icke hafva tillräcklig
anledning till den uppfattning, som stundom uttalats, att detta vore i och
för sig oriktigt eller olämpligt. Så vore händelsen, om för kallelsen
uppställdes så stränga villkor att t. ex., såsom nu i de konsistoriella
pastoraten, mer än halfva antalet röstberättigade måste hafva förenat sig
om samme man. Med lika rösträtt för alla röstberättigade blefve då
nästan alltid valet en obehöflig formalitet, enär dess utgång vore afgjord
redan genom kallelsen. Men så länge för denna erfordras endast eu mindre
del af de röstberättigade, om än flere än vid valet, finnes ju alltid möjlighet
för dem, som icke deltagit i kallelsen, att gifva valet en annan utgång.
Då dessutom eu större försiktighet är på sin plats, när det gäller
ett område, där missbruk allmänt anses hafva förekommit och äfven framgent
kunna befaras, har jag låtit jämka förslaget i denna del, på sätt
ofvan angifvits.

Hvad därefter angår de af kommittén ifrågasatta förändringarna i
reglerna för församlingsmedlemmarnas rösträtt vid prästval, gå dessa förändringar
i främsta rummet ut på, att hvarje röstberättigad skall äga en
röst. Någon utvidgning af rösträtten föreslås icke, utan denna skalf fortfa
rande liksom hittills bero af rösträtt å kyrkostämma. Men under det
att nu röstvärdet bestämmes efter förmögenhet enligt en röstberäkning,
som i stad i regel öfverensstämmer med den kommunala och jämväl
å landet är grundad på denna, fastän med väsentliga afvikelser, skall enligt
lörslaget all olikhet i röstvärdet upphöra. Äfven mot detta förslag
hafva åtskilliga åt de hörda myndigheterna framställt invändningar, i
allmänhet med yrkande att röstberäkningen vid prästval måtte komma att
följa den kommunala, sådan denna blir bestämd, om det vid 1907 års
Riksdag villkorligt godkända förslaget till ändringar i den kommunala
rösträtten blir slutligen antaget. Andra myndigheter hafva ställt sig
tveksamma till förslaget. Detta har emellertid också från ganska många
håll lämnats utan invändning eller direkt förordats, stundom med mycken
liflighet. Jämväl en längre gående reform, innebärande ett fullständigt
genomförande af personlighetsprincipen eller ytterligare steg i denna riktning,
har i afgifna yttranden blifvit ifrågasatt.

För min del ställer jag mig i detta stycke på kommittéförslagets
ståndpunkt, som förefaller mig på en gång principiellt riktig och måttfullt
begränsad. Om rösträtten vid prästval nu, jämsides med den starka

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 110.

begränsning af den kommunala rösträtten, hvarom villkorligt beslut fattats,
göres lika för alla röstberättigade, synes mig detta endast vara en följdriktig
utveckling af den uppfattning, på grund hvaraf redan vid antagandet
af 1883 års prästvalslag personligheten tillerkändes väsentligt större
inflytande vid prästval än i vanliga kommunala angelägenheter. Äfven
då var man för öfrigt icke främmande för tanken, att vid val af församlingslärare
alla i valet deltagandes röster borde beräknas lika, och den
föredragande departementschefen yttrade den 12 juli 1878, att han icke
underskattade vikten af de skäl, som kunde anföras härför, fastän han
med afseende på den enhällighet, hvarmed det då föreliggande kommittéförslaget
omfattats, ansåge rådligast att för det dåvarande stanna vid
nämnda förslag, helst som detsamma oförnekligen i jämförelse med förut
gällande lag innebure stora fördelar och kunde sägas vara ett steg i. den
rätta riktningen. Då kretsen af de röstberättigade lämnas orubbad inom
de gränser kommunallagarna angifva, torde icke med skäl kunna sägas,
att den föreslagna förändringen är brådstörtad eller står i strid mot
den historiska kontinuiteten. Visserligen kan man det oaktadt befara,
att den lika rösträtten stundom skall medföra påföljder, som icke äro
önskvärda. Sannolikheten härför torde dock på förevarande område
vara mindre än på de flesta andra. Ett förhållande, som i detta afseende
äger stor betydelse, ligger däri att församlingens bestämmanderätt
vid prästval aldrig är fullkomligt fri, utom i ett och annat privilegieradt
pastorat, så länge dess nuvarande ställning lämnas orubbad. . Valet
sker ju inom det af domkapitlet uppgjorda förslaget, och om fjärde
profpredikant kallas, tillkommer afgörandet alltid Konungen.

I afseende å de särskilda bestämmelserna i förslaget till lag angående
tillsättning af prästerliga tjänster torde vidare böra framhållas
följande.

I § 1 af förslaget har kommittén ifrågasatt den förändring, att dylik
tjänst skall kungöras till ansökning ledig ej blott, såsom hittills, genom offentligt
anslag utan äfven genom tillkännagifvande i allmänna tidningarna. Mot
detta förslag hafva flera myndigheter anmärkt, att ett sådant kungörande, åtminstone
såsom allmän regel, icke vore behöflig! eller till något större gagn,
och hafva de därför hemställt, att nämnda bestämmelse måtte utgå eller dess
tillämpning begränsas till de fall, då ansökningsrätt skall stå öppen för hela
rikets prästerskap. I sistberörda fall anser jag, lika med kommittén, kungörelse
i allmänna tidningarna icke kunna undvaras, enär därförutan prästerskapet
i andra stift än det, där ledigheten är, icke skulle kunna påräkna
någon säker kännedom om densamma. Men i öfriga fall torde det icke finnas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

tillräcklig anledning att föreskrifva ledighetens kungörande på annat sätt
än för närvarande. I enlighet härmed har §:ns lydelse blifvit jämkad.

Spörsmålet om upphäfvande eller ytterligare inskränkning af stifts- § 3.
bandet har upptagits i några af de afgifna yttrandena med särskildt
åberopande af förhållandena i de norrländska stiften. På de skäl kommittén
anfört finner jag emellertid tiden icke vara inne att försöka åstadkomma
någon lösning af detta spörsmål, där ju för öfrigt meningarna
ännu äro synnerligen delade.

I enlighet med en vid § 5 framställd erinran hav jag ansett den § 5.
lydelse af denna § kommittén föreslagit innebära en oegentlighet såtillvida
som en präst, hvars besvär öfver upprättadt förslag till prästerlig
tjänst afgjord först efter det ansökningstiden till en annan sådan tjänst
utlupit, lika litet bör få uppföras på förslag till sistnämnda tjänst som en
präst, hvilken efter ansökningstidens utgång blifvit ledig från annat
förslag. § 5 har därför delvis omarbetats.

I några yttranden har föreslagits sådan förändring i § 6 mom. 2, § 6.
att den tid kyrkoherde skall hafva innehaft sin befattning, innan han må
på grund af egen ansökning uppföras på förslag till annan prästerlig tjänst,
skall utsträckas från tre år till minst fem år. I andra yttranden har
ifrågasatts bestämmelse, att transport icke skall få sökas af präst, som
före ansökningstidens utgång uppnått viss högre ålder, förslagsvis sextiotvå
eller sextiofem år. Det senare förslaget synes mig möta betänkligheter.
Syftet att förhindra transport af kyrkoherdar, hvilka på grund af ålderdom
kunna förmodas vara ur stånd att behörigen sköta den nya befattningen,
torde dessutom vinnas redan genom en rätt tillämpning af bestämmelserna
i § 8. Hvad åter beträffar den förra frågan, hvilken äfven
tidigare vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet, har jag, vid
det förhållande att transportsökandet i vissa delar af vårt land lär vara
en allvarsam olägenhet, funnit anledning icke saknas att utsträcka berörda
tid till fem år. Några praktiska svårigheter torde en sådan utsträckning
icke kunna föranleda.

Bestämmelserna om de särskilda förutsättningar, som en präst, § 7.
enligt hvad kommittén ifrågasatt, skall fylla för att kunna uppföras på
förslag såsom fjärde profpredikant, hafva af kommittén införts i § 28 mom.

4 af dess förslag. De synas emellertid lämpligare erhålla sin plats i § 7,
där i anledning häraf mom. 2 nu tillagts.

Kommittén har i första punkten af § 9 föreslagit en bestämmelse om § 9.
att vid uppgörande af förslag till prästerlig tjänst skall tagas hänsyn till
tjänstens särskilda behof. Häremot har jag så mycket mindre något att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

invända, som denna förändring endast innebär ett, sannolikt behöflig!,
förtydligande af hvad som, enligt hvad förhandlingarna före lagens antagande
utvisa, redan från början varit afsedt. Tjänstens särskilda behof
torde emellertid icke böra betraktas såsom en fristående grund för förslaget
vid sidan af de sökandes förtjänst och skicklighet, utan lärer den större
eller mindre lämpligheten för den befattning, hvarom fråga är, ingå i
förtjänsten och skickligheten samt utgöra en för förslaget betydelsefull del
af dessa. I enlighet med denna uppfattning har nu lydelsen af första
punkten något förändrats.

En myndighet har mot kommitténs förslag i förevarande § anmärkt,
att det ej lämnar den minsta vägledning, huru vederbörande domkapitel
skola upprätta sina förslag, så att dessa, synnerligast hvad angår förhållandet
mellan lärdoms- och tjänståldersmeriter, blifva uppgjorda efter något
så när enhetliga grunder ‘ öfver hela riket. Äfven en annan myndighet
har ansett § 9 böra erhålla en affattning, som bättre tydliggör de olika
förslagsgrundernas företräde sinsemellan. Då de nuvarande bestämmelserna
i "detta ämne tillkommo, byggde man på dem den förhoppningen,
att den frihet som bereddes domkapitlen att vid förslags upprättande afse
de sökandes alla egenskaper och ömsesidiga företräden med särskild hänsyn
till den lediga tjänstens behof skulle väsentligt bidraga till åstadkommande
af goda förslag. Samma mening har tydligen omfattats af kommittén,
som ytterligare utvecklat bestämmelserna åt detta hall genom införande af
det nyssnämnda uttryckliga stadgandet, att vid förslags upprättande hänsyn
skall tagas till ‘ tjänstens särskilda behof. Att berörda uppfattning
också är den allmänna torde man kunna sluta däraf att det vida öfvervägande
antalet af de hörda myndigheterna icke gjort någon erinran mot
denna del af förslaget. Om närmare stadganden angående förslagsgrunderna
skulle meddelas, torde väl, enligt hvad man har anledning antaga,
önskningarna närmast gå ut på skapande af en måttstock för jämförelse
mellan tjänstålder och lärdom genom föreskrift att vissa lärdomsgrader
skola motsvara vissa antal tjänstår. Det förefaller mig osannolikt, att
dylika stadganden, hvilka innebure ett befrämjande af utveckling i den
riktningen, att förslagen endast blefve ett mekaniskt sammanställande af
rent yttre förhållanden, skulle vara till verkligt gagn. Då dessutom
svårigheterna att rättvist tillämpa myndigheternas förslagsrätt icke höra
vara större på detta område än på andra, där befordringsgrunderna icke
äro närmare bestämda, har jag trott de framställda anmärkningarna icke
böra föranleda någon förändring i eller något tillägg till kommittéförslaget
i denna del.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

I andra punkten af samma § har kommittén på anförda skäl uteslutit
bestämmelsen om att vid bedömande af en sökandes förtjänst och
skicklighet böra tagas i betraktande det nit, det allvar och den skicklighet,
hvarmed han skött det kall honom dittills varit anförtrodt i läroverkens
tjänst. På grund af de erinringar, som från åtskilliga håll framställts
häremot, har jag låtit återinföra denna bestämmelse.

Mot den föreslagna lydelsen af § 10 mom. 2 bär först anmärkts, § it).
att årsberäkning såsom för prästerlig tjänst borde bibehållas för notarieoch
amanuenstjänster vid domkapitlen. Till följd af de kompetensfordringar,
som genom kungörelsen den 13 juni 1902 uppställts för konsistorienotariebefattningar,
kunna emellertid präster i vanliga fall endast efter
nådig dispens blifva innehafvare af dylika befattningar, och det synes därför
icke finnas tillräckligt skäl att låta konsistorienotarier räkna prästerliga
tjänstår. Skulle det anses önskvärd! att tillförsäkra en präst, som
tilläfventyrs erhållit dylik dispens, utsikt att framdeles öfvergå till församlingstjänsten,
kan ju en sådan möjlighet beredas honom genom förlänande
af extra ansökningsrätt. Om notariebefattningen ej medför prästerlig
tjänstårsberäkning, torde det ej vara lämpligt att förena sådan med
amanuenstjänsten. I hvarje fall torde väl svårighet ej möta för präst,
som innehar amanuenstjänst, att vid sidan däraf erhålla prästerligt försvar.

Såsom öfverstyrelsen för rikets allmänna läroverk och ett domkapitel
påpekat, synes man vid bestämmande af villkoren för ifrågavarande årsberäkning
böra taga hänsyn till den möjligheten, att personer frikallas
från examen inför teologisk fakultet, om de i annan ordning styrka sig äga
erforderlig teologisk lärdom. Därest en sådan person efter vunnen dispens
kommer att tjänstgöra i lärarbefattning, som medför prästerlig årsberäkning,
kräfver billigheten att han får räkna tiden för denna tjänstgöring
sig till godo. I lydelsen af § 10 mom. 2 har vidtagits den i anledning
häraf behöfliga förändring. Däremot har jag icke funnit skäligt biträda
de från några håll framställda yrkandena, att den prästerliga tjänstårsberäkningen
för lärare liksom hittills skall äfven i regel vara oberoende
af teologisk examen.

I fråga om § 10 mom. 3 har i några yttranden erinrats, att jämväl
teologie kandidatexamen, aflagd enligt de regler som gällde före stadgan
den 30 oktober 1903, samt teologie licentiatexamen borde räknas lika
med tre prästerliga tjänstår. Bortsedt från att en sålunda bestämd årsberäkning
sannolikt skulle på många håll anses innebära en alltför låg
uppskattning af de högre teologiska examinas betydelse, finner jag emellertid
den föreslagna bestämmelsen mindre lämplig af samma skäl, som i
allmänhet tala mot föreskrifter om lärdomsgraders beräkning lika med

Bih. till Piksd. Prof. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 84 Käft. 3

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 110.

tjänstår. Stadgandet om årsberäkning för vissa filosofiska lärdomsprof är
säkerligen meddeladt på grunder, som icke äga någon motsvarighet i afseende
å teologiska examina. Detta stadgande torde nämligen sammanhänga
därmed, att enligt § 9 vid uppgörande af förslag lärdom i andra
kunskapsämnen än de teologiska får tagas i betraktande endast om sökandena
äro jämngoda i teologiska insikter. Äfven eu högre filosofisk lärdomsgrad
skulle därför i många fall komma att sakna betydelse för förslaget,
om icke berörda stadgande funnes. Till den teologiska lärdomen, såvidt
den är offentligt ådagalagd, skall däremot alltid tagas hänsyn vid förslags
uppgörande, och densamma kommer därför till sin rätt utan årsberäkning.
Under det att nämnda erinran alltså icke befunnits böra medföra någon
ändring i kommittéförslaget, har en sådan företagits på grund däraf att,
såsom några myndigheter jämväl påpekat, filosofie doktorsgrad och behörighet
därtill numera kunna förvärfvas icke blott vid universitet utan

äfven vid högskolor i riket.

§ 12. Kommittén har i § 43 infört bestämmelse att, när val hållits till en

prästerlig tjänst, där fjärde profpredikant varit uppförd på förslaget, samt
handlingarna i ärendet därefter insändas till Konungen för utnämning till
tjänsten, domkapitlet skall angifva den tjänstålder fjärde profpredikanten
jämlikt § 10 mom. 1 och 2 ägde vid tiden för församlingens kallelse samt
meddela, huru domkapitlet finner honom eldigt de i § 9 stadgade grunder
förhålla sig till öfriga å förslaget uppförda präster. Att förslaget sålunda
fullständigas synes mig vara önskvärdt, men detta torde lämpligare
ske före valet, i sammanhang därmed att den kallade uppföres på förslaget.
Härigenom vinnes äfven den fördel, att berörda jämförelse mellan
fjärde profpredikanten och de efter ansökning föreslagna prästerna kan
införas i den kungörelse om de föreslagna och deras förtjänster, som af
domkapitlet utfärdas och före valet uppläses för församlingen. Enligt det
nu ifrågasatta förfarandet kommer domkapitlets yttrande om den fjärde
profpredikanten att ingå i förslagsprotokollet, hvilket tillhör de handlingar,
som insändas till Konungen, och det blir alltså obehöfligt att hos Konungen
göra särskild anmälan i ämnet. Jämte det en bestämmelse af angifna
innehåll intagits i § 12 mom. 2, har därför det af kommittén föreslagna
mom. 2 i § 43 uteslutits.

§ in. Kommitténs förslag till ändrad lydelse af § 13 har på flera håll

väckt betänklighet, i det man ansett, att ansökningsrätt för hela rikets
prästerskap icke bör ifrågakomma förr än en ledig tjänst varit för andra
gången kungjord till ansökning inom stiftet, utan att tillräckligt antal
sökande anmält sig eller församlingen förklarat sig nöjd med det ofullständiga
förslaget. Till stöd för denna uppfattning har framhållits, att

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

anledningen hvarför tillräckligt många sökande ej anmälde sig under första
ansökningstiden ofta vore den, att någon viss präst förmenades vara
själfskrifven till befattningen eller företrädesvis höra erhålla densamma,
med hänsyn hvartill andra präster ej ville inlåta sig i täflan med honom,
samt att det ytterst sällan förekomme att efter andra ansökningstidens
utgång frågan behöfde hänskjutas till Konungen. Berörda anledning till
underlåtenhet att söka torde emellertid ofta kunna göra sig lika mycket
gällande under en andra ansökningstid, och då det af kommittén ifrågasatta
förfarandet bereder större utsikt att snart erhålla ett fullständigt
förslag utan att, savidt jag kan finna, innebära någon orättvisa mot stiftets
präster,^ synes detsamma äga företräde framför gällande bestämmelser.

Från ett håll har beträffande samma § vidare yrkats att, då församling
skall höras, huruvida den åtnöjes med ofullständigt förslag, särskild
röstlängd skall upprättas enligt de grunder, som gälla för röstlängd
vid prästval. Oförnekligen innebär det också en viss oegentlighet att vid en
i berörda fråga företagen omröstning, som stundom motsvarar ett prästval,
begagna kyrkostämmans röstlängd, hvari bolag, stärbhus, på annan ort
mantalsskrifna personer m. fl., som enligt förslaget ej skola åtnjuta rösträtt
vid prästval, kunna vara upptagna. Ett liknande förhållande förefinnes
emellertid enligt de nuvarande reglerna, som låta den vanliga röstberäkningen
vid kyrkostämma användas utan hänsyn till de särskilda rösträttsbegränsningarna
vid prästval. Liksom man låtit bero vid denna
oegentlighet, hvilken torde vara mera betydande än den nu anmärkta,
säkerligen därför att man velat undvika det besvär och den tidsutdräkt,
som äro förenade med åstadkommandet af en vallängd, anser jag att icke
heller nu, då ju för öfrigt ett hufvudsyfte är tillsättningsprocedurens förkortande
och förenkling, tillräcklig orsak finnes att för berörda undantagsfall
påfordra uppgörande af särskild röstlängd.

I enlighet med eu från några håll uttalad önskan har lydelsen af § U.
§14, utan ändring i sak, förkortats och förenklats.

I aidedning af den för § 26 föreslagna lydelsen hafva åtskilliga § se.
erinringar framställts utöfver de förut omnämnda, som rikta sig mot bestämmelsen
om lika rösträtt för alla röstberättigade. Sålunda hafva två
domkapitel hemställt om den förändring i mom. 1, att mantalsskrifning i
en församling ej må utgöra villkor för att där äga rösträtt, i samband
hvarmed det ena domkapitlet föreslagit, att rösträtt i territoriell församling
må ''kunna tillkomma äfven medlem af icke territoriell församling. Att
personer sålunda skulle kunna åtnjuta rösträtt vid prästval i mer än eu
församling torde dock strida mot den fortgående utvecklingen till förverkligande
af personlighetsprincipen vid dylika val. Vidare har ett dom -

§ 27.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

kapitel yrkat, att såsom villkor för rösträtt vid prästval skall upnställas
fordran på att vara enligt svenska kyrkans ordning döpt och konfirmerad.
Ej heller denna förändring kan jag tillstyrka, då ju dop och konfirmation
icke utgöra förutsättning för att tillhöra svenska kyrkan och utöfva rösträtt
i dess angelägenheter. Däremot har i enlighet med yrkanden från
åtskilliga håll det af kommittén föreslagna mom. 2 uteslutits. För att
personer, som förklarats omyndiga, icke skola åtnjuta rösträtt, har det
härutöfver varit behöfligt att i mom. 1 utbyta orden »till myndig ålder
kommen» mot »myndig». Att den nu medgifna befogenheten att utöfva
rösträtt genom ombud icke bör lämnas orubbad har allmänt erkänts, men
angående det framlagda förslaget till dess begränsning hafva meningarna
varit delade. I några yttranden har gjorts hemställan om att rösträtt
skall få utöfvas genom ombud vid hvarje laga förfall eller åtminstone vid
voissa särskildt angifna förhinder utom det i kommittéförslaget upptagna.
Å andra sidan hafva ett domkapitel och allmänna svenska prästföreningens
centralstyrelse hemställt, att grundsatsen om rösträttens personliga
utöfning skall genomföras fullständigt, så att inga fullmakter
få förekomma vid prästval. Den sistnämnda ståndpunkten synes mig
vara den, för hvilken öfvervägande skäl tala. Så snart något undantag
från regeln medgifves, uppstår svårighet att draga gränsen mellan sådant
förfall, som bör eller icke bör godkännas. Att den uppräkning af laga förfall,
som förekommer i kap. 12 § 1 rättegångsbalken, icke är lämplig för nu ifrågavarande
ändamål torde lätt inses. För tryggande af de väljandes frihet och
själfständighet vid valrättens utöfvande är ju af synnerlig vikt, att deras
röster ej få afgifvas genom ombud, och vid politiska val torde det därför
allmänt betraktas såsom en omöjlighet att låta en fullmäktig rösta i hufvudmannens
ställe, om än det stundom blifvit ifrågasatt, att frånvarande röstberättigade
under vissa förutsättningar skulle äga att insända sina valsedlar
till valförrättaren. Fn liknande uppfattning synes äfven vid prästval äga
berättigande. Att iakttaga personlig inställelse blir också för många lättare
än hittills, om, i enlighet med hvad kommittén föreslagit, prästval ej
längre komma att förrättas efter upprop, utan hvar och en äger aflämna
sin röstsedel vid den tid under valet, som är för honom lämpligast.

Ett domkapitel, som hållit före, att pastor i den församling, där valet
förrättas, bör befrias från all befattning med vallängdens uppgörande och
justering, har fördenskull föreslagit, att i § 27 mom. 1 bestämmelsen
om skriftliga anmärkningars ingifvande till den, som kyrkoherdeämbetet i
församlingen förvaltar, skall ändras så, att dylika anmärkningar må insändas
till valförrättaren. Men då det, oafsedt huru vallängden upprättas
och justeras, synes vara till fördel för de röstberättigade, att inom för -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

samlingen finnes någon person, som är skyldig mottaga deras anmärkningar,
har jag funnit redan detta förhållande vara tillräcklig grund att
lämna kommitténs förslag i denna del oförändradt.

Af samma domkapitel, liksom i några andra afgifna yttranden, har
uttryckts den önskan att § 27 mom. 2 skall uteslutas; och har domkapitlet
till stöd härför anfört, att den i nämnda moment gifna föreskriften
blefve mången gång omöjlig och i de flesta fall mycket svår att
tillämpa, enär den nya röstlängden för kyrkostämma kunde träda i kraft
omedelbart före valet och tiden för ny vallängds utskrifvande i två
exemplar då blefve alldeles för kort. Då enligt domkapitlets uppfattning
kyrkoråden icke lämpligen kunde ombetros med vallängdens upprättande,
hade domkapitlet häri ytterligare skäl för oinförmälda begäran. Den tidsutdräkt,
som någon gång kan förorsakas däraf att i förevarande fall ny
vallängd skall upprättas, synes dock icke behöfva blifva lång, särdeles om,
såsom jag föreställer mig, vallängdens upprättande, hvilket enligt de föreslagna
rösträttsbestämmelserna blir synnerligen enkelt, kommer att anförtros
åt kyrkorådet, i öfverensstämmelse med hvad kommittén ifrågasatt i
§ 7 af förslaget till stadga angående prästval. Denna tidsutdrägt torde
därför i regel innebära mindre olägenhet än att använda den äldre vallängden
oförändrad. Skulle ändringarna vara af mindre omfattning, möter
gifvetvis ej hinder, att kyrkorådet med begagnande af den äldre vallängden
i denna inför nödiga rättelser.

Enligt § 28 mom. 3 i kommittéförslaget åligger det, då församling
begärt fjärde profpredikant, valförrättaren att, samtidigt därmed att han
hos domkapitlet gör anmälan om beslutet, tillika underrätta den kallade,
hvilken ofördröjligen skall hos domkapitlet skriftligen tillkännagifva, huruvida
han är villig att mottaga kallelsen. Ett domkapitel har uttalat den
mening, att det sålunda föreslagna sättet att lämna underrättelse till fjärde
profpredikanten är mindre betryggande än att, såsom nu, underrättelsen
meddelas genom domkapitlet, samt att den tidsvinst, som kan uppstå,
icke är afsevärd. Från andra håll har yrkats på närmare begränsning af
den tid, inom hvilken den kallade skall tillkännagifva, huruvida han mottager
kallelsen. Det förefaller mig emellertid, att den åt kommittén föreslagna
ordningen för underrättelse till den kallade bör innebära erforderlig
trygghet och såsom tidsbesparande har företräde framför den nuvarande.
En begränsning af tiden för den åtgärd, som ankommer på den kallade,
möter svårigheter, då tiden icke gärna karl räknas från frågodagen och
ett ganska omständligt tillvägagående vore behöfligt för att man med
säkerhet skulle få veta, hvilken dag han erhållit del af kallelsen. Då

§ 28.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

dessutom eu sådan tidsgräns hittills saknats utan att, såvidt upplyst
blifvit, några olägenheter häraf föranledts, finner jag kommitténs förslag
äfven i denna del kunna godkännas.

§ 31. Ett domkapitel har förmenat, att i smärre församlingar, särskildt

landsförsamlingar, val efter upprop i allmänhet är att föredraga framför
det fria aflämnandet af valsedlarna i den ordning de röstande framträda
till valbordet och icke heller är förbundet med afsevärda svårigheter.
Domkapitlet har därför hemställt om sådan förändring i § 31 mom. 1,
att valet skall ske efter upprop, där ej vederbörande domkapitel på
ansökning af församlingen annorlunda förordnar. En liknande uppfattning
har jämväl från annat håll uttalats. Att uppropet sålunda skulle bibehållas
såsom regel kan jag icke tillstyrka. Snarare kunde ifrågasättas, att
domkapitlet skulle äga meddela församling, som sådant begärde, tillstånd
att förrätta valet efter nuvarande regler i nämnda afseende. Men äfven
detta innebure i min tanke att tillägga uppropet större värde än det i
själfva verket har.

§ 41. Vid § 41 torde böra nämnas, hurusom ett domkapitel ansett att, så

länge domprosten är själfskrifven ledamot och vice ordförande i domkapitlet,
kyrkoherdeämbetet i stiftsstad intager en sådan undantagsställning
bland prästerliga tjänster, att Kungl. Maj:t torde i stiftets och kyrkans välförstådda
intresse böra förbehålla sig det'' slutliga afgörande! vid domprostämbetenas
tillsättning. Det förefaller mig dock, som om de af
kommittén föreslagna bestämmelserna böra innebära ganska stor trygghet
för att dylika ämbeten blifva besatta med lämpliga personer. Då ansökningsrätten
enligt § 3 skall stå öppen för hela rikets prästerskap, torde
kompetenta sökande icke komma att saknas, och bland dessa hafva då
domkapitlen med tillämpning af bestämmelserna i §§ 8 och 9 tillfälle att
på förslag uppföra dem, som äro mest förtjänta och skickliga såväl i allmänhet
som med hänsyn till en domprosts särskilda ämbetsuppgifter. På
grund häraf och då man icke utan nödtvång bör bereda stiftsstäderna
en mer ogynnsam ställning än andra församlingar i fråga om möjligheten
att inverka på tillsättandet af deras kyrkoherdar, har jag icke
låtit förslaget undergå någon förändring i angifna syfte.

§ ds. Liksom kommittén anser jag, i motsats till den mening som i några

yttranden tagit sig uttryck, att förordet till prästerlig tjänst, åtminstone
såsom domkapitlen för närvarande äro sammansatta, hellre bör afgifvas af
biskopen än af domkapitlet, som ju för öfrigt upprättat förslaget. Orden» på
anförda skäl», hvilka på ett eller annat håll väckt betänkligheter, synas
emellertid kunna utgå ur § 43 mom. 1. Utan särskildt stadgande torde

Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 110.

vara tydligt att, då biskopsämbetet är ledigt eller biskopen är af jäf eller
annan anledning förhindrad att afgifva förord, något dylikt icke kommer
att lämnas. Det får i sådant fall bero på Kungl. Maj:t, huruvida det an''
ses lämpligt och .behöflig! att införskaffa något yttrande utom förslaget.

Ett domkapitel har föreslagit, att i de fall, då extra sökande hafva
ratt att anmäla sig, biskopen icke skall afgifva sitt förord, innan han,
efter den extra ansökningstidens utgång, erhållit meddelande, hvilka sökande
tilläfventyrs anmält sig hos Konungen. Förmodligen åsyftas härmed
att förordet skall kunna lämnas äfven åt en extra sökande. Om
detta anses önskvärd!, torde det vara lämpligare att jämväl extra sökande
få ingifva sina ansökningar till domkapitlet i det stift, där ledigheten
är? så att biskopen har tillfälle att taga del af ansökningshandlingärna,
innan förordet afgifves. Äfven efter en sådan förändring skulle
det dock icke kunna förutsättas, att biskopen i fråga om sökande från
andra stift besutte den noggranna kännedom, som bör ligga till grund för
förordet. Kommittéförslaget i denna del synes därför böra lämnas
orubbadt.

De bestämmelser kommittén föreslagit i afseende å extra ansöknings- §
rätt innefattas hufvudsakligen i förslaget till kungörelse om rätt för vissa
prästmän att utom förslag hos Konungen söka kyrkoherdetjänster. § 44
i förslaget till lag angående tillsättning af prästerliga tjänster innehåller
egentligen endast en förklaring, att Konungen äger meddela föreskrifter i
detta ämne, och en hänvisning till dylika föreskrifter. Äfven enligt nu
gällande regler beror det af stadganden, som tillkomma i administrativ
oidning, huru den viktigaste klassen af extra sökande, nämligen lärare
med. rätt till prästerlig tjänstårsberäkning, skall bestämmas.. I motsats
härtill hafva nu två. domkapitel, i samband med framläggande af förslag
,Cn bötyd]ig utvidgning af den extra ansökningsrätten, hemställt, att
de härpå grundade bestämmelserna må införas i själfva lagen. Berörda
fulslag gå ut på att hvarje präst, som är behörig till kyrkoherdetjänst,
skall efter femton eller tjugu års väl vitsordad prästerlig tjänstgöring vara
berättigad att utom förslag hos Konungen söka dylik befattning. En sådan
förändring, , genom hvilken såväl stiftsbandet som den vanliga befordrino-sordningen
i öfrigt skulle väsentligen förlora sin betydelse för alla präster
med en viss tjänstålder, synes mig, oafsedt frågan om den i och för sig
vore lämplig, vara. alltför vidtomfattande och alltför mycket afvika från
de grunder, på hvilka föreliggande lagförslag i öfrigt är byggdt, för att
nu kunna införas i detsamma. Skulle det för öfrigt efter en närmare utredning
befinnas, att den ifrågasatta utsträckningen af den extra ansök -

§ 45.

§§ 47, 52

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

ningsrätten vore ändamålsenlig och önskvärd, lägger den lydelse af § 44
kommittén föreslagit ej hinder i vägen för dess genomförande. Jag har
därför ej funnit anledning att med hänsyn till nämnda förslag låta vidtaga
någon ändring i lagförslaget.

För att möjliggöra förkortning af den tid, som åtgår till inhämtande
af förklaringar öfver anförda besvär öfver domkapitlets beslut i fråga om
tillsättning af prästerlig tjänst, har kommittén i § 45 föreslagit att, om
klaganden jämte besvärsskriften ingifvit erforderligt antal bestyrkta afskrifter
af densamma, förklaring må infordras genom tillställande af afskrift
af besvärsskriften. I afseende å detta förslag har nu erinrats, att ej
blott klaganden utan äfven hans medsökande och församlingen kunna
hafva intresse af att besvärens afgörande påskyndas, och att det vid
sådant förhållande är olämpligt att ställa dem i beroende af att klaganden
vidtager berörda åtgärd. Denna erinran synes vara befogad, och har fördenskull
det föreslagna stadgandet jämkats så, att äfven andra vederbörande
än klaganden få rätt att med nämnda verkan tillhandahålla domkapitlet
det erforderliga antalet afskrifter. Härjämte har i bestämmelsen om förklaringens
infordrande på angifna sätt ordet »må» utbytts mot »skall», då
omförmälda förfarande synes böra åligga domkapitlet såsom en skyldighet,
när det kan användas utan kostnad för det allmänna.

Stockholms stads konsistorium har mot förslaget erinrat, att enligt
§ 47 mom. 1 i detsamma Konungen under där bestämda former skall
kunna förändra eller rent af upphäfva gällande privilegier för vissa församlingar,
utan att dessas bifall erfordras. På de grunder kommittén angifva
torde dess förslag i detta afseende böra godkännas, men bör stadgandet
därom flyttas från § 47 och i stället upptagas bland öfvergångsbestämmelserna
i § 52.

Samma myndighet har vidare anmärkt, att förslaget ej tager någon
hänsyn till det" i Stockholm tjänstgörande prästerskapets billiga kraf på
att hafva företrädesrätt vid ansökningar till åtminstone de s. k. lägre
prästbeställningarna i hufvudstaden. Denna fråga synes emellertid så nära
sammanhänga med det, på grund af gjorda framställningar, på Eders
Kungl. Maj:ts pröfning beroende spörsmålet om ändrad ställning för pastor
primarius och hufvudstadens mer eller mindre fullständiga likställande
med ett stift, att den först i samband med sistnämnda spörsmål bör upptagas
till behandling.

På sätt jag förut framhållit, är en förändring i § 30 regeringsformen
erforderlig för genomförande af kommitténs förslag i afseende å

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110. 25

fördelningen af bestämmanderätten vid prästerliga tjänsters tillsättande
mellan kyrkostyrelsen och församlingarna.

En sådan förändring utgör emellertid förutsättning ej blott för
antagande af kommittéförslaget utan för hvarje betydligare rubbning af
grunderna för berörda fördelning. Missbelåtenheten med de nuvarande
bestämmelserna i detta ämne synes vara ganska allmän, fastän meningarna
skilja sig, då det gäller att angifva, i hvilken riktning en förändringskall
gå. Under det att kommittéförslaget i stort sedt ger församlingarna
eu ökad valrätt, ehuru för dess utöfvande mera betryggande
former än hittills skola fordras, anses det på andra håll önskvärdt, att
kyrkostyrelsens befogenheter skola utvidgas. Äfven härför skulle en förändring
i förevarande grundlagsbestämmelse vara behöflig.

I redaktionellt afseende har jag ansett förslaget till ändrad lydelse
åt § 30 regeringsformen böra erhålla en delvis annan affattning än den,
som kommittébetänkandet utvisar.»

Föredraganden uppläste nu förslag till

1) ändrad lydelse af § 30 regeringsformen och

2) lag angående tillsättning af prästerliga tjänster, det senare förslaget
af den lydelse bilaga A vid detta protokoll utvisar.

Härefter hemställde föredraganden, att det förra förslaget måtte föreläggas
Riksdagen till pröfning i grundlagsenlig ordning och att högsta
domstolens yttrande öfver det senare förslaget måtte genom utdrag af
protokollet inhämtas.

Till denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen i nåder lämna
bifall; och skulle till Riksdagen aflåtas nådig proposition
af den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet
Erik Öländer.

Bih. till Riksd. Prot. 1908. 1 Sami 1 Afd. 84 Höft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

Bilaga Å.

Förslag

till

Lag

angående tillsättning af prästerliga tjänster.

§ !•

1. Har ordinarie prästerlig tjänst blifvit ledig, skall, där ej annorlunda
stadgadt är, det domkapitel, under hvilket tjänsten lyder, ofördröjligen
genom offentligt anslag kungöra densamma till ansökning ledig,
med utsättande af den tid, inom hvilken ansökningarna till densämma
skola vara ingifna. Då ansökningsrätt till tjänsten står öppen för hela
rikets prästerskap, skall domkapitlet tillika låta införa tillkännagifvande om
ledigheten i allmänna tidningarna.

2. Hvad i afseende på ansökningstid samt ansökningshandlingar
och deras inlämnande bör iakttagas, därom förordnar Konungen.

§ 2.

Sedan ansökningstid gått till ända, skall domkapitlet så snart ske kan
och senast inom trettio dagar företaga de ingifna ansökningarna till granskning,
pröfva de sökandes behörighet och uppgöra förslag till tjänstens
besättande.

§ 3.

1. Till prästerlig tjänst njute präst befordringsrätt endast inom det
stift, han tillhör, där icke han, efter ty i § 28 sägs, varder af församling
i annat stift kallad till fjärde profpredikant eller eljest enligt denna lag
äger vidsträcktare rätt eller ock sådan rätt är honom särskilt af Konungen
meddelad.

2. Befordringsrätt till domprostbefattning samt till prästerlig tjänst
i Stockholm skall stå öppen för hela rikets prästerskap.

Kungl. Maj-.ts Nåd. Proposition N:o 110.

3. Präst, som tillhör Härnösands eller Luleå stift, skall äga befordringsrätt
inom båda dessa stift.

§ 4.

År präst till ämbetsutöfning obehörig, må han ej på förslag uppföras
eller eljest till prästerlig befordran komma i fråga.

§ 5.

På förslag till prästerlig tjänst må ej uppföras präst, som innehar
eller vid ansökningstidens utgång eller vid kallelse till fjärde profpredikant
innehade förslag till annan prästerlig tjänst, eller som öfver sådant förslag
anfört besvär, hvilka äro eller vid tid, som nyss är sagd, voro oafgjorda.

§ 6.

1. Den, som är till komministers- eller kapellpredikantstjänst utnämnd
men densamma icke tillträdt, vare ej behörig att på grund af egen
ansökan uppföras på förslag till annan sådan tjänst.

2. Kyrkoherde må ej på grund af egen ansökan uppföras på förslag
till prästerlig tjänst, därest han icke vid ansökningstidens slut under minst
fem år, räknadt från tillträdet, innehaft den kyrkoherdetjänst, hvartill han
senast blef befordrad.

§ 7.

1. Till kyrkoherdetjänst må ej kallas eller på förslag uppföras den,
som icke uppnått trettio års ålder, utan Konungen gifver där lof till.

2. Präst, som af församling kallats till fjärde profpredikant, må ej
af domkapitlet uppföras på förslag till tjänsten, där han ej antingen jämlikt
§ 10 mom. 1 och 2 räknar minst tio prästerliga tjänstår eller ock
innehar minst samma tjänstålder som den med lägsta antalet tjänstår å
förslaget uppförde.

§ 8.

Ej må domkapitlet till prästerlig tjänst utnämna eller på förslag
därtill uppföra annan än den, som pröfvas äga den förmåga och de egenskaper,
hvilka för tjänstens nöjaktiga bestridande erfordras.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

§ 9.

Sedan de sökandes behörighet till den lediga tjänsten blifvit pr öfvad,
uppföre domkapitlet bland dem, som förklarats behöriga, på förslaget tre,
efter som de, med hänsyn jämväl till tjänstens särskilda behof, finnas
framför andra, och sinsemellan äga företräde i förtjänst och skicklighet;
och böra därvid tagas i betraktande såväl det nit, det allvar och den
skicklighet, hvarmed sökande skött det kall, honom i kyrkans eller läroverkens
tjänst dittills varit anförtrodt, jämte hans tjänstålder, som ock
hans genom examina, utgifna skrifter eller annorledes offentligen ådagalagda
lärdom .i teologiska ämnen. Äro sökande jämngoda i teologiska insikter,
må afseende fästas jämväl på lärdom i andra kunskapsämnen,
ådagalagd på sätt nu är sagd!.

§ io.

1. Tjänstålder skall, lika för ordinarie och extra ordinarie befattning,
räknas efter tjänstgöringstid; dock att, då sökande för sjukdom eller
för teologiska studiers idkande eller profs afläggande eller för fullgörande
af offentligt uppdrag eller af annan därmed jämförlig anledning fått åtnjuta
tjänstledighet, den tid icke må vid tjänstårsberäkningen afdragas. För
tjänstgöring före fyllda tjugutre år må tjänstår icke beräknas, ej heller
för mer än en tjänstebefattning, där sökanden flera sådana samtidigt
bestridt.

2. Vid bestämmandet af sökandes tjänstålder galle årsberäkning
såsom för prästerlig tjänst äfven för lärarbefattning, med hvilken sådan
förmån är eller varder af Konungen förenad. Ej må dock någon såsom
tjänstår räkna sig till godo tid, som förflutit, innan han aflagt teologisk
examen vid något af rikets universitet eller eljest förvärfvat den med
sådan examen förbundna behörighet, ej heller annan tid än den, under
hvilken han varit medlem af svenska kyrkan.

3. Filosofie doktorsgrad eller behörighet därtill, genom aflagda prof
förvärfvad vid universitet eller högskola inom riket, räknas lika med tre
prästerliga tjänstår.

§ 11.

Vid omröstning till förslag skall röstas om hvart förslagsrum särskildt,
från det första och vidare nedåt, och varde på hvart rum uppförd
den, som därtill erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna. Har vid

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

sådan omröstning icke någon erhållit mer än hälften af de afgifna rösterna,
skall ny omröstning anställas mellan de två, hvilka högsta röstetalen tillfallit.
Hafva flera än två erhållit sådant röstetal, att företrädet dem
emellan är oafgjordt, då skall först mellan dem skiljas genom särskild
omröstning. Falla vid sådan ny eller särskild omröstning rösterna lika,
gifver ordförandens röst utslaget.

§ 12.

1. I förslagsprotokollet skall för hvarje sökande upptagas ett kort
sammandrag af hans tjänsteförteckning och jämväl utföras den tjänstålder,
som han enligt domkapitlets pröfning ägt vid ansökningstidens utgång
räkna sig till godo.

2. Uppföres präst på förslag såsom fjärde profpredikant, skall i
förslagsprotokollet antecknas den tjänstålder, han jämlikt § 10 mom. I
och 2 ägde vid tiden för församlingens kallelse, samt angifvas, huru domkapitlet
finner honom enligt de i § 9 stadgade grunder förhålla sig till
öfriga å förslaget uppförda präster.

§ 13.

1. Hafva ej tre behöriga sökande sig anmält, utsätta domkapitlet ny
ansökningstid, och skall för sådant fall ansökningsrätt stå öppen för hela
rikets prästerskap. Den eller de, som under första ansökningstiden anmält
sig och finnas behöriga, hafve företräde till förslaget.

2. Finnas ej heller efter andra ansökningstidens förlopp tre behöriga
sökande, skall domkapitlet på förslag uppföra den eller de sökande, som
sig anmält och pröfvas behöriga, samt låta å kyrkostämma inhämta vederbörande
församlings yttrande, huruvida hon med det ofullständiga förslaget
åtnöjes. Begäres i sådan fråga å kyrkostämman omröstning, äge
hvarje röstande en röst. Förklarar sig församlingen med förslaget nöjd,
och är fråga om komministers- eller kapellpredikantstjänst samt endast en
å förslaget uppförd, varde det förklarande lika med val ansedt; är åter
fråga om kyrkoherdetjänst, eller äro till komministers- eller kapellpredikantstjänst
två å förslaget uppförda, vidtage domkapitlet i vanlig ordning
de åtgärder, som för tjänstens besättande ytterligare erfordras. Har hvarken
vid första eller vid andra ansökningstidens utgång behörig sökande sig anmält,
eller nöjes församlingen icke åt ofullständigt förslag, anmäle domkapitlet
förhållandet hos Konungen och afbide hans beslut.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

§ 14.

Präst må ej, innan val ägt ruin, afsåga sig förslag, hvarå han blifvit
uppförd, utan så är, att han, efter det han tjänsten sökte eller antog
kallelse till fjärde profpredikant, vunnit annan befordran, eller domkapitlet
pröfvar honom vara af sjukdom eller annan orsak ur stånd att den sökta
tjänsten bestrida.!

§ 15-

Har, innan val ägt rum, någon af de föreslagna blifvit obehörig att
på förslag uppföras, varde han af domkapitlet från förslaget skild.

§ 16.

1. Har, innan val ägt rum, någon af de föreslagna med döden afgått
eller fått förslaget sig afsåga eller blifvit från förslaget skild, anslås
ett rum på förslaget till ansökning ledigt; skolande, där någon förut förslaget
sökt men ej blifvit därå uppförd, hans då ingifna ansökning icke,
utan att han densamma uttryckligen förnyat, komma under pröfning, ej
heller den omständigheten, att han förut sökt, berättiga honom till företräde
framför senare sökande.

2. Anmäler sig ej behörig sökande, äge § 13 motsvarande tillämpning.

§ 17.

1. Sedan förslag vunnit laga kraft, eller däröfver anförda besvär
blifvit slutligen afgjorda, skola de föreslagna, hvar på sin dag, i ordning
efter deras rum på förslaget, vid högmässogudstjänst aflägga prof med
predikande och altartjänst i församlingens kyrka eller, om tjänsten omfattar
flera församlingar, och domkapitlet icke annorlunda bestämmer, i
moderförsamlingens kyrka. Är med den lediga tjänsten förenad skyldighet
att på samma sön- eller högtidsdag förrätta gudstjänst i mer än en kyrka,
bestämme domkapitlet, om prof i två kyrkor afläggas skola.

2. Ej må profpredikant, om annan präst är att tillgå, i församling,
där han aflägger prof, utföra annan prästerlig förrättning än här är sagdt.

§ 18.

Är präst, som blifvit på förslag uppförd, i fält eller på ämbetets
vägnar eller i offentligt uppdrag utrikes stadd, och kan han förty icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110. 31

till profs afläggande sig inställa, vare dock behörig att vid valet komma
under omröstning''.

§ 19-

Varder någon af de på förslaget uppförda af sjukdom eller annat
laga förfall hindrad att å utsatt dag aflägga prof, göre därom ofördröjligen
anmälan hos domkapitlet. Är han fortfarande af laga förfall hindrad
att anmäla sig till prof inom fyrtiofem dagar från den förelagda profdagen,
må han utan afläggande af prof komma under omröstning. Har
den uteblifne ej anmält förfall, som af domkapitlet godkännes, må han
kunna af domkapitlet från förslaget skiljas.

§ 20.

Har, efter det profdagar varit för de föreslagna utsatta, sökande
blifvit i den ordning, som i § 16 sägs, på förslaget uppförd, förelägge
domkapitlet honom särskild profdag. Lag samma vare, om den, som af
laga förfall varit hindrad att på förelagd dag aflägga prof, inom den i
nästföregående § föreskrifna tid därtill sig anmält.

§ 21.

..må tjänstgöring anvisas präst i pastorat, där han söker prästerlig
tjänst. År han förut där anställd, då må han kunna med tiänstgörinsren
fortfara. J ö ö

§ 22.

Söndagen efter sista profdagen vare frågodag. Då skall valförrättaren
vid sammanträde med församlingens röstägande ledamöter det förestående
valet bereda på sätt här nedan sägs.

§ 23.

1. Valförrättare förordnas af domkapitlet. Ej må den vara valförrättare,
som är med någon af de på förslaget uppförda i den skyldskap
eller det svågerlag, som enligt allmän lag utgör jäf mot domare, ej heller
röstägande, .så vida han ej sin röst nedlägger.

2. 1 ill valnotarie, som å frågo- och valdag för protokoll, utser
valförrättaren lämplig person.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

§ 24.

Anföres eller yppar sig eljest på frågodag mot valförrättare!! jäf,
som han finner lagligt, uppskjutes förrättningen, till dess domkapitlet om
ny frågodag och annan valförrättare förordnat.

§ 25.

1. Styrkes på frågodag, att profdagarna ej blifvit behörigen kungjorda,
eller att förelagdt prof icke fullgjorts, eller att föreslagen präst
dött eller är till förslaget obehörig vorden, uppskjutes frågodagsförrättningen,
och ankomme det på domkapitlet att vidtaga den åtgärd, som med
denna lag öfverensstämmer.

2. Visas, att frågodagssammanträdet icke blifvit vederbörligen kungjordt,
utsatte valförrättaren ny frågodag till annan söndag.

§ 26.

1. Rösträtt vid prästval äge en hvar myndig man eller kvinna,
som i den församling, där valet skall anställas, är mantalsskrifven samt
berättigad att för egen del i kyrkostämmans öfverläggningar och beslut
deltaga. Medlem af icke territoriell församling äge dock ej rösträtt vid
prästval inom territoriell församling.

2. Rösträtt må ej utöfvas af annan än den, som personligen infinner
sig vid valtillfället.

3. År röstberättigad gift man och begagnar han ej'' sin rösträtt,
må hans hustru i hans ställe rösta, därest hon är välfrejdad samt ej är
främmande religionsbekännare eller har till utträde ur svenska kyrkan
sig anmält.

4. Hvarje röstande äge en röst.

§ 27.

1. För prästval skall särskild vallängd upprättas och på frågodagen
justeras. Anmärkning mot vallängden skall, för att kunna komma under
pröfning, af röstägande eller dess ombud antingen före frågodagen skriftligen
affattad ingifvas till den, som kyrkoherdeämbetet i församlingen
förvaltar, eller ock vid justeringen på frågodagen framställas. öfver
gjord anmärkning beslute valförrättaren. Gillar han den, varde vallängden

Kungl. ?>faj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

därefter rättad. Kan väckt fråga om rättelse eller tillägg'' i vallängden ej
då utredas, värde den till valdagen uppskjuten.

2.. Har efter tragöd agen ny röstlängd för kyrkostämma träd t i
tillämpning, skall ny vallängd för prästvalet upprättas; och har valförrättare!!
att för dess justering, utsätta ny frågodag, där han finner sådan nödig,
men eljest å valdagen justeringen verkställa.

§ 28.

1. På frågodag för beredande af val till kyrkoherdetjänst äge församlingen,
om hon det önskar, begära, att uppgifven präst skall såsom
fjäide profpredikant på förslaget uppföras, och må fråga härom väckas
allenast af den, som i den justerade vallängden upptagen och själf tillstädes
är. Begäres till annan prästerlig tjänst fjärde profpredikant, värde
frågan ej upptagen.

2. År frågan så väckt, som nu sagdt är, då skall den afgöras
genom omröstning enligt hvad för prästval är stadgadt. Har vid sådan
omröstning förslaget att begära fjärde profpredikant bifallits af röstberättigade
till ett antal, som motsvarar mer än hälften af de i omröstningen
deltagande och minst en fjärdedel af samtliga i den justerade
vallängden upptagna röstberättigade, då är, om endast eu präst uppgifvits,
denne till fjärde profpredikant begärd. Åro två eller flera präster uppgiga,
anställes mellan dem ny omröstning, och är den till fjärde profpredikant
begärd, som härvid erhållit högsta röstetalet, därest minst en
fjärdedel af samtliga i den justerade vallängden upptagna röstberättigade
om honom sig förenat. Hafva flera präster, om hvilka minst det antal
röstberättigade,, som nyss är sagdt, förenat sig, hvar för .sig erhållit högsta
i ös te talet, skilje lotten dem emellan. Ej må dock församling kunna begå!
a. fjärde profpredikant, utan att minst tjugu röstberättigade biträda
förslaget härom och .förena sig om samma präst. Hafva minst trehundra
löstberättigade bifallit förslaget och om samma präst förenat sig, då är,
där öfriga ofvan angifna villkor blifvit uppfyllda, denne till fjärde profpredikant
begärd, ändå att eu fjärdedel af samtliga i den justerade vallängden
upptagna röstberättigade uppgår, till mer än trehundra. Varder
ej, enligt hvad nu år sagdt, fjärde profpredikant kallad, vare frågan därom
förfallen.

3. Har fjärde profpredikant blifvit kallad, åligge valförrättare!! att
om församlingens begäran skyndsamt göra anmälan hus domkapitlet och
samtidigt, medelst öfversändande af utdrag af frågodagsprotokollet, underrätta
den kallade, hvilken ofördröjligen skall hos domkapitlet skriftligen

Bih. till Rikad. Prot. 1908. 1 Sami. 1 Afd. 84 Håft. 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

tillkännagifva, huruvida han är villig mottaga kallelsen, och för sådant
fall bifoga de för ansökning till prästerlig tjänst föreskrifna handlingar.

4. Vägrar den, som blifvit kallad till fjärde profpredikant, att
efterkomma kallelsen, vare frågan om fjärde profpredikant förfallen, och
bestämme domkapitlet ofördröjligen dag för valet.

5. Har församling till fjärde profpredikant begärt präst, som är
obehörig att på förslaget uppföras, då skall domkapitlet afslå församlingens
begäran” Har beslutet därom vunnit laga kraft, vare frågan om fjärde
profpredikant förfallen. Dör, innan val är hållet, begärd fjärde profpredikant,
som behörig var, eller förlorar han innan den tid behörighet,
som han på frågodagen hade, stånde församlingen öppet att kalla annan
fjärde profpredikant.

6. Har den, som till fjärde profpredikant blifvit kallad, förklarat
sig villig att efterkomma kallelsen, och förekommer ej skäl, som i mom. 5
afses, till afslag på församlingens begäran, uppföre domkapitlet den kallade
såsom fjärde profpredikant på förslaget och utfärde ofördröjligen till
honom kallelse att på förelagd dag aflägga prof som i § 20 sägs.

7. Anföras besvär öfver domkapitlets beslut, hvarigenom präst
blifvit såsom fjärde profpredikant å förslaget uppförd, inställe domkapitlet
valförrättningen i afbidan på besvärens afgörande.

§ 29.

öfver valförrättarens åtgärd till valets beredning må besvär ej anföras
utan i sammanhang med besvär öfver valförrättningen.

§ 30.

1. Prästval skall efter pålysning hållas å fjortonde dagen efter
frågodag eller, där fjärde profpredikant kallats, men valförrättare!! ej
funnit ny frågodag nödig, å fjortonde dagen efter profdagen för fjärde
profpredikan ten. Kan valet ej förrättas å sålunda bestämd dag, utsätte
domkapitlet annan dag.

2. Visas på valdagen, att valet ej blifvit behörigen utlyst, utsätte
valförrättaren ny valdag till annan söndag.

3. Har efter kallelse af fjärde profpredikant ny frågodag ej_ hållits
och styrkes å valdagen, att profdagen för fjärde profpredikanten ej blifvit
behörigen kungjord, eller att förelagdt prof icke fullgjorts, uppskjuta
valförrättningen, och ankomme på domkapitlet att vidtaga den åtgärd, som
med denna lag öfverensstämmer.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

4. Göres af församling ansökning, att prästval i församlingen må
hållas å söckendag, äge Konungen sådant medgifva och meddela de föreskrifter,
som i anledning däraf erfordras.

§ 31.

1. Valet skall ske med slutna sedlar, och böra de röstande i den
ordning, i hvilken de framträda, hvar för sig aflämna sina valsedlar.

2. Valet skall förrättas under de timmar, som af valförrättaren
efter kyrkorådets hörande blifvit bestämda och i kungörelsen om valet angifvits.
När den utsatta tiden är till ända, skola dörrarna till vallokalen
stängas, men alla dessförinnan inkomna röstägande lämnas tillfälle att i
valet deltaga.

3. T större församling må, där valförrättaren efter kyrkorådets hörande
finner lämpligt, valet under hans inseende förrättas på två eller .
flera efter församlingens lokala indelning bestämda afdelningar.

§ 32.

Hvad yttermera utöfver föreskrifterna i §§ 17—31 i afseende å
profpredikanters missiverande, frågodagsförrättning och val iakttagas bör,
därom förordnar Konungen.

§ 33.

.Besvär öfver frågodagsförrättning och prästval må anföras endast af
röstägande eller af präst, som vid valet varit ställd under omröstning, och
skola vid talans förlust till domkapitlet ingifvas sist före klockan tolf å
tjugonde dagen efter valdagen.

§ .34.

Pröfvar domkapitlet, i anledning af‘anförda besvär öfver prästval,
nödigt, att vittnen höras må, skall därvid förfaras på sätt i allmänhet angående
vittnesförhör i de vid domkapitlet anhängiggjorda mål är stadgadt.

§ 35.

1. Finnes vid pröfning af anförda besvär öfver prästval, att valförrättaren
vant jäfvig eller eljest obehörig, eller att vallängden ej blifvit

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

justerad, eller att valförrättare!! icke iakttagit hvad i §§ 25, 28 och 30
stadgas, vare valet ogillt, och förordne domkapitlet om nytt val.

2. Har röst afgifvits af obehörig person, eller rösträtt blifvit
någon olagligen vägrad, och har valets utgång kunnat af någon af dessa
omständigheter bero, vare valet ogillt.

3. Innefatta besvären anmärkning mot behörigen justerad vallängd,
må de i denna del icke till pröfning upptagas, därest ej mot det beslut
af valförrättare!!, hvaröfver klagan föres, missnöje blifvit anmäldt till det
protokoll, som innehåller beslutet.

§ 36.

1. Varder vid prästval röst afgifven, som genom köp, hot, tubbande
eller annat olaga medel vunnen är eller tillhör någon, den där i valet
obehörigen verkat, den röst vare ogill.

2. Anföras besvär öfver prästval på den i denna § omförmälda
grund, bör, därest afseende skall å besvären fästas, därvid fogas bevis, att
åtal för brottet blifvit väckt vid allmän domstol. Pröfvar domkapitlet valet
vara af åtalets utgång beroende, uppskjutes besvärens pröfning, intill dess
slutlig dom i brottmålet fallit. Eljest varde de genast afslagna.

§ 37.

Bär besvär öfver prästval icke anföras, må af domkapitlet anmärkning
mot valåtgärderna ej göras.

§ 38.

Skall, sedan val till prästerlig tjänst hållits, domkapitlet utfärda fullmakt
å tjänsten, och finnes, innan detta skett, att den, som undfått de
flesta rösterna, blifvit till förslag obehörig eller aflidit eller fått förslaget
sig afsåga, varde tjänsten kungjord till ny ansökning ledig. År han satt
under åtal, på hvars utgång beror, om han må vara till förslag obehörig,
skall med fullmaktens utfärdande anstå, till dess öfver åtalet slutligen
dömdt är.

§ 39.

Skall efter hållet val till kyrkoherdetjänst Konungen tillsätta tjänsten,
och inträffar, att den, som vid sådant val kommit under omröstning, blif -

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

vit innan valhandlingarna aro till Konungen insända, till förslag obehörig,
värde han af domkapitlet från förslaget skild; skolande i sådant fall, äfvensom
om någon af de föreslagna blifvit ställd under åtal, som i § 38 sägs,
eller efter valet aflidit eller fått förslaget sig afsåga, domkapitlet utan
rörslagets fyllande vid handlingarnas insändande till Konungen härom gorå
anmälan.

§ 40.

^ någon, som vid prästval icke erhållit de flesta rösterna, från
förslaget afgå, göre därom ansökning hos Konungen.

§ 41.

1. Har vid val till kyrkoherdetjänst, där fjärde profpredikant ej
vant under omröstning, någon af de å förslaget uppförda erhållit mer
än hälften af de afgifna rösterna, skall han af domkapitlet förses med
fullmakt å tjänsten, för så vidt af samtliga i den justerade vallängden
upptagna löstberättigade minst en tredjedel deltagit i omröstningen.

2. Har vid val till kyrkoherdetjänst, där fjärde profpredikant varit
under omröstning, någon af de å förslaget uppförda erhållit mer än hälften
af de afgifna rösterna, och har minst en tredjedel af samtliga i den
justerade vallängden,upptagna röstberättigade deltagit i omröstningen, äge
Konungen att till tjänsten utnämna eu af de å förslaget uppförda.

3. Har vid val till kyrkoherdetjänst ej någon af de å förslaget uppförda
erhållit sådan röstöfvervikt, som i mom. 1 och 2 sägs, eller hav ej
af samtliga i den justerade vallängden upptagna röstberättigade det i mom.
1 och 2 angifna antal deltagit i omröstningen, äge Konungen att till
tjänsten utnämna antingen en af de å förslaget uppförda eller ock någon
till tjänsten behörig präst, som jämlikt § 44 såsom sökande sig hos
Konungen anmält.

Som va^ till annan prästerlig tjänst än kyrkoherdetjänst
erhållit de flesta rösterna, skall af domkapitlet* förses med fullmakt
å tjänsten. Har vid valet högsta röstetal tillfallit flera, som voro under
omröstning, nämne. domkapitlet till tjänsten den bland dessa, som pröfvas
tåi till mest lämplig. Har vid valet icke någon röstägande afgifvit röst,
vålje domkapitlet bland de föreslagna som nyss är sagdt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

§ 42.

Dä fullmakt å prästerlig tjänst utfärdas af domkapitlet, skalig den
dateras den dag, valet till tjänsten vunnit laga kraft eller däröfver anförda
besvär blifvit slutligen afgjorda.

§ 43.

Skall efter hållet val Konungen utnämna till prästerlig tjänst, insände
domkapitlet, sedan valet vunnit laga kraft, ofördröjligen till Konungen
samtliga ansöknings- och valhandlingar samt förslagsprotokoll, och anmäle
biskopen i särskilt utlåtande hos Konungen, hvem han anser sig
böra till utnämning förorda.

§ 44.

Kyrkoherdetjänst inom hvilket stift som helst må kunna utom förslag
sökas af präst, som är till sådan tjänst behörig och uppfyller de villkor,
Konungen för dylik ansökningsrätt stadgat, eller personligen fått sig
sådan rätt af Konungen förunnad. Hvar och när sökande, som här sägs,
må sig anmäla, därom förordnar Konungen.

§ 45.

Besvär, hvilka hos Konungen anföras öfver domkapitels beslut i
fråga om tillsättning af prästerlig tjänst, skola vid talans förlust ingifvas
till domkapitlet, därest beslutet blifvit genom anslag kungjordt, sist före
klockan tolf å tjugonde dagen från anslagsdagen, men eljest sist före
klockan tolf å tjugonde dagen från den dag, på hvilken beslutet blifvit
ställdt. Domkapitlet åligger i ty fall att med föreläggande af viss tid och
äfventyr, om den tid försittes, att sådant icke föranleder uppehåll med
målets afgörande, öfver besvären infordra vederbörandes underdåniga förklaring.
Om klaganden eller annan vederbörande tillhandahåller erforderligt
antal bestyrkta afskrifter af besvärsskriften, skall dylik förklaring infordras
genom tillställande af afskrift af besvärsskriften. Sedan förklaring
inkommit eller den därför förelagda tid tilländalupit utan att förklaring
blifvit afgifven, har domkapitlet att ofördröjligen insända besvärshandlingarna
till ecklesiastikdepartementet och därvid foga eget underdånigt utlåtande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

§ 46.

Kyrkoherdetjänst i pastorat, som är anslaget till prebende, tillsättes
i och genom tillsättningen af den tjänst, hvilken pastoratet såsom prebende
åtföljer.

§ 47.

1. År någon särskild rätt eller förmån i fråga om tillsättning
af präst församling eller enskild person försäkrad, eller äro i afseende
på domkapitlets förfarande vid tillsättning af vissa kyrkoherde-,
komministers- eller kapellpredikantsbefattningar särskilda bestämmelser af
Konungen meddelade, galle hvad därom är eller blifver af Konungen
stadgadt.

2. Skall för tillsättning af prästerlig tjänst, i fråga om hvilken
församling tillförsäkrats viss rätt eller förmån, omröstning ske å kyrkostämma
eller eljest, äge därvid hvarje röstande en röst.

§ 48.

Har enskild person, som äger rätt att till ledig prästerlig tjänst
kalla präst utan föregånget förslag, försummat att inom den tid Konungen
äger bestämma till domkapitlet ingifva kallelse å behörig präst, vare
kallelserätten för den gången förlorad, och gånge med tjänstens tillsättning,
som om prästerlig tjänst i allmänhet är föreskrifvet.

§ 49.

1. Om tillsättning af prästerlig tjänst vid krigsmakten, utländsk
beskickning, fängelse eller hospital lände till efterrättelse hvad Konungen
förordnar.

2. Med tillsättning af prästerlig tjänst, som vid sjukhus eller ock
vid bruk, fabrik eller annat verk eller vid arbetsföre tag af större omfattning
må vara inrättad eller med Konungens tillstånd inrättas, så ock med
tillsättning af extra ordinarie prästerlig tjänst, som i församling med
Konungens tillstånd inrättas, gånge efter hvad för hvar särskild sådan
tjänst vederbörligen stadgas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 110.

§ 50.

I fråga om tillsättning af prästerlig tjänst i Stockholm utöfvar stadens
konsistorium den befattning, som eljest på domkapitel ankommer.

§ 51.

Genom denna lag upphäfves lagen angående tillsättning af prästerliga
tjänster den 26 oktober 1883, så ock hvad kyrkolag med därtill
hörande författningar i öfrig! innehåller stridande mot hvad ofvan stadgats.

§ 52.

1. Denna lag skall till efterrättelse gälla från och med den--

2. Med tillsättande af prästerlig tjänst, som då är kungjord till
ansökning ledig, bör förfaras efter hittills gällande lag.

3. En hvar, som, då denna lag träder i tillämpning, är, utöfver
hvad i lagen stadgas, berättigad att för befordran till prästerlig tjänst
räkna tjänstår, skall för sin person vid den rätt bibehållas, sådan den honom
efter dittills gällande stadganden tillkom. Den, som, då lagen träder i
tillämpning, äger att utom förslag hos Konungen söka regala pastorat,
skall för sin person åtnjuta rätt att utom förslag hos Konungen söka
kyrkoherdetjänst, ändå ätt sådan rätt eljest ej enligt denna lag honom
tillkommer.

4. Församling, som tillförsäkrats särskild rätt eller förmån i fråga
om tillsättning af kyrkoherde-, komministers- eller kapellpredikantsbefattning
och däraf fortfarande vill vara i åtnjutande, skall inom tre år, efter
det denna lag trädt i kraft, därom göra ansökning hos Konungen vid
äfventyr att dylik rätt eller förmån eljest anses förfallen. Göres sådan
ansökning, förordnar Konungen, huruvida och under hvilka villkor denna
rätt eller förmån må tillgodonjutas.

Stockholm 1908. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt k Söner