Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101 (Proposition 1905:101)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

N:o 101.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen med förslag till
förordning angående försäljning af vin och maltdrycker;
gifven Stockholms slott den 31 mars 1905.

Under åberopande af bilagda protokoll öfver finansärenden för
denna dag vill Kungl. Maj:t härmed föreslå Riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till förordning angående försäljning af vin och maltdrycker.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj: t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF.

Ernst Meyer.

Bih. till Biksd. Prot. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 56 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

Förslag

till

Förordning angående försäljning af vin och maltdrycker.

I. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Försäljning af vin eller maltdrycker må ej bedrifvas af annan än
den, som därtill erhållit tillstånd eller enligt denna förordning utan
särskildt tillstånd är därtill berättigad.

Med maltdrycker förstås i denna förordning alla slag af maltdrycker,
med undantag af sådan, som enligt Kungl. förordningen angående
tillverkning och beskattning af maltdrycker är att hänföra till
svagdricka.

2 §•

1. Tillstånd till försäljning af vin eller maltdrycker må ej meddelas den,

som ej äger god frejd, eller

ämbets- eller tjänsteman, som på grund af denna förordning till
följd af sin befattning kan komma att deltaga i beslut angående försäljning
af vin eller maltdrycker eller utöfva tillsyn öfver sättet för
dess bedrifvande, ej heller

den, som utöfvar tillverkning i skattefritt bryggeri, dock att, däi
han tillika bedrifver tillverkning i skattepliktigt bryggeri, skall gälla
hvad här nedan om sådan tillverkare stagdas.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 101.

2. Ej må tillstånd meddelas till försäljning af vin eller maltdrycker
inom läger, kasernområde eller annat uteslutande för krigsmaktens
behof upplåtet område.

3 §•

Vin eller maltdryck, som är försatt med något för hälsan skadligt
ämne eller med sackarin, får ej hållas till salu.

4 §•

Byteshandel med vin eller maltdrycker vare lika med försäljning
af dylika drycker ansedd.

5 §•

Den, som annorlunda än vid måltid åt spisande gäster utborgar
vin eller maltdrycker att å stället förtäras, vare ej berättigad att därför
utsöka betalning.

II. Försäljningsrättigheter.

6 §•

1. Försäljning till förtäring på stället (utskänkning) af vin eller
maltdrycker må utan särskildt tillstånd utöfvas af den, som äger rätt
till brännvinsutskänkning, dock endast där sistnämnda utskänkning
bedrifves.

2. Gästgifvare äfvensom skjutsstationsföreståndare äge utan särskildt
tillstånd rätt att till vägfarande utskänka maltdrycker.

I hvilka fall nämnda, gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare
tillkommande rätt öfvergår till skjutsentreprenör, därom skils i Kungl.
stadgan angående skjutsväsendet.

3. Mottager någon i sitt hem emot betalning gäster till bespisning
vid slutet bord, må han, därest aftal om bespisning träffats för
en tid af minst en vecka, utan särskildt tillstånd till gästerna vid deras
måltider utskänka maltdrycker.

7 §''

1. Tillstånd att utskänka vin eller maltdrycker meddelas, där ej
nedan annorlunda stadgas, af Kungl. Maj:ts befallningshafvande för ett
eller flera, dock högst tre kalenderår.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition No 101.

2. Vill någon erhålla sådan utskänkningsrätt, som i 1 mom. sägs,
göre därom före utgången af augusti månad näst före det år, hvarunder
utskänkningen skall börja, lios Kungl. Maj:ts befallningshafvande skriftligen
ansökan med uppgift å det ställe, där utskänkningen skall äga
rum, samt med bifogande af betyg om god frejd.

Ansökning, som sker utan att bär meddelade föreskrifter fullgöras,
varde lämnad utan afseende.

3. ufver ansökning, som rätteligen skett, inhämte Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, sedan tiden för ansökningars ingifvande utgått, utlåtanden,
i stad af magistrat och stadsfullmäktige eller, där sådana ej
finnas, allmän rådstuga samt å landet af kommunalnämnd och kommunalstämma.
Dessa utlåtanden böra innehålla bestämdt till- eller afstyrkande
med angifvande af skälen därför; och skall, därest ansökningen
tillstyrkts af någondera utaf de kommunala myndigheter, som i ärendet
hörts, magistrat eller kommunalnämnd tillika lämna uppgift å de personer,
hvilka redan innehafva rättighet till rörelse af ifrågavarande slag,
gällande för nästföljande år, och å de ställen, där dessa personer bedrifva
sin rörelse, samt afgifva yttrande, huruvida särskilda föreskrifter
för utskänkningens bedrifvande anses nödiga.

I Stockholm äge hvad i detta mom. är sagdt om inhämtande af
magistratens utlåtande ej tillämpning.

4. Har ansökning blifvit afstyrkt, i Stockholm af stadsfullmäktige
och å annan ort af båda de kommunala myndigheter, som i ärendet
hörts, må densamma ej bifallas.

8 §•

1. Tillstånd att inom staten tillhörigt område för station vid
statens järnvägar utskänka vin eller maltdrycker tillkommer det Kungl.
järnvägsstyrelsen att meddela. Sådant tillstånd må lämnas endast där
utskänkningen för trafikens behof finnes erforderlig och till person, som
pröfvas lämplig att förestå rörelsen.

Enahanda befogenhet tillkommer Kungl. järnvägsstyrelsen i fråga
om dylik utskänkning å statens järnvägståg.

2. Tillstånd såsom i 1 mom. 1 stycket förmäles må beträffande
område för station vid enskild, till persontrafik upplåten järnväg meddelas
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande på framställning af järnvägens
styrelse och efter det i annan stad än Stockholm magistrat
samt å landet kommunalnämnd och kommunalstämma blifvit hörda.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

Äfvenledes må på styrelsens framställning tillstånd till utskänkning
af vin eller maltdrycker å sådan järnvägs tåg meddelas af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i det län, hvarest styrelsen har sitt säte.

9 §•

Vid hälsobrunn, badort eller annan kurort, på passagerarefartyg
eller där utskänkningsrörelse eljest kan komma i fråga att under endast
någon del af året utöfvas, må för kortare tid än år tillstånd till utskänkning
af vin eller maltdrycker på därom gjord ansökning meddelas
af Kungl. Maj ds befallningshafvande; dock må utskänkning å passagerarefartyg
endast äga rum till förtäring ombord a fartyget och, under det
fartyget ligger i hamn eller vid land, allenast till besättningen och till
dem, som i fartygets restaurationslokal intaga måltid.

Tillstånd till utskänkning å passagerarefartyg sökes hos Kungl.
Maj ds befallningshafvande i det län, där fartygets rederi har sitt säte.

10 §.

Kungl. Majds befallningshafvande äge jämväl att, därest sådant
finnes vara nödigt, på gjord ansökning lämna tillstånd att vid auktion
eller annat bestämdt tillfälle utskänka vin eller maltdrycker.

11 §.

Tillstånd till utskänkning af vin eller maltdrycker må icke meddelas
åt den, som inom den kommun, där utskänkningsrättigheten skall
utöfvas, i öppen bod idkar handel med annat än matvaror.

Om någon, som redan erhållit tillstånd till utskänkning, inom den
kommun, där utskänkningsrättigheten får utöfvas, öppnar handel i öppen
bod, anses det sålunda meddelade tillståndet till utskänkning hafva
förfallit.

12 §.

Försäljning till afhämtning af vin eller maltdrycker må utan särskilt
tillstånd utöfvas

a) af den, som i föreskrifven ordning förvärfvat behörighet att
till afsalu tillverka vin eller maltdrycker, å tillverkningsstället i fråga
om därstädes tillverkade drycker;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

b) af den, som äger rätt till utminutering af brännvin, å försäljningsstället,
beträffande såväl vin som maltdrycker; och

c) af den, som enligt 7 § är berättigad att utöfva iskänkning
af vin eller maltdrycker, å utskänkningsstället i fråga om de drycker,
meddeladt tillstånd afser.

13 §.

1. Tillstånd att till afhämtning försälja vin eller maltdrycker
meddelas af Kungl. Maj:ts befallningshafvande.

2. Ansökan om sådan försäljningsrätt i stad göres skriftligen hos
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, samt skall innehålla uppgift å det
ställe, där försäljningen skall äga rum, och åtföljas af betyg om god
frejd. Öfver gjord ansökan inhämte Kungl. Maj:ts befallningshafvande,
där fråga är om annan stad än Stockholm, magistratens yttrande.

3. Vill någon på landet erhålla tillstånd, som i 1 mom. sägs,
göre ansökan på sätt i 7 § 2 mom. om utskänkningsrätt är föreskrifvet,
dock att ansökan må kunna göras när som helst under året. I fråga
om handläggning af gjord ansökan gälle i tillämpliga delar hvad i
nämnda mom. samt i 3 och 4 mom. af samma § är stadgadt.

14 §.

Den, som äger att till afhämtning försälja vin eller maltdrycker,
vare jämväl berättigad att från försäljningsstället på rekvisition försända
dem till köpare; dock må vid sådan försändning dryckerna ej aflämnas annat
än inomhus till därstädes boende, vid järnvägsstation eller å fartyg, och
skall den, som forslar dem, vara försedd med en af säljaren eller hans befullmäktigade
ombud utfärdad och underskrifven förteckning, upptagande,
särskilt för hvarje köpare, dennes namn, det ställe där och dagen när
dryckerna skola aflämnas, samt den försända myckenheten. Såsom ombud,
hvarom nyss är sagdt, må ej den, som forslar dryckerna, användas.

15 §.

1. Försäljning genom kringföring af vin eller maltdrycker må
af den, som dryckerna tillverkat, bedrifvas i stad inom dess planlagda
område utan särskildt tillstånd och utom samma område, därest Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, på gjord ansökning och, där fråga är

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 101.

om annan stad än Stockholm, efter magistratens hörande, därtill meddelar
tillstånd; dock må försäljningen endast ske inomhus och till därstädes
boende.

2. Ej må någon på landet kringföra vin eller maltdrycker till
försäljning.

16 §■

Kungl. Maj:ts befallningshafvande må på ansökning lämna den,
som i stadgad ordning förvärfvat behörighet att till afsalu tillverka
maltdrycker, tillstånd att till afhämtning eller genom kringföring försälja
af annan tillverkade sådana drycker, dock endast i den omfattning
och under de villkor, som, enligt hvad ofvan är stadgadt, gälla för
dylik försäljning af maltdrycker af egen tillverkning.

§•

1. Myndighet, som är berättigad att meddela tillstånd till försäljning
af vin och maltdrycker, äger att vid tillståndets meddelande
eller sedermera under rörelsens utöfvande stadga de inskränkningar
därvid, som kunna anses erforderliga.

Tillstånd till annan försäljningsrättighet än sådan, som afses i
7 eller 10 §, skall meddelas att gälla tillsvidare och så länge den myndighet,
som beviljat tillståndet, ej finner skäl återkalla detsamma.

Öfver beslut, hvarigenom tillsvidare meddeladt tillstånd återkallas,
må klagan ej föras.

2. Då försälj ningsrättighet beviljas, skall utfärdas tillståndsbref
med angifvande däri af det lagrum, hvarå tillståndet sig grundar, samt
hvarest och för hvilken tid rättigheten må begagnas; skolande däri
jämväl utsättas de inskränkningar i rörelsens utöfvande, som vid tillståndets
meddelande föreskrifvits.

3. Om meddeladt tillstånd skall Kungl. Maj:ts befallningshafvande
lämna underrättelse till magistraten eller kommunalnämnden och länsmannen
i orten. Kungl. järnvägsstyrelsen har att hos .Kungl. Maj:ts
befallningshafvande göra anmälan om tillstånd, som af Kungl. järnvägsstyrelsen
meddelas.

Hvad i detta mom. är stadgadt afser icke iskänkning å järnvägståg
eller passagerarefartyg.

Ej heller äge hvad i detta mom. är sagdt om magistratens
underrättande tillämpning i Stockholm.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

18 §.

Aflider den, som efter meddeladt tillstånd utöfvar utskänkning eller
annan försäljning af vin eller maltdrycker, må rörelsen för stärbliusdelägarnes
räkning fortsättas, därest tillståndet afser bestämd tid, intill
utgången af samma tid och, därest tillståndet gäller tillsvidare, till dess
tre månader förflutit efter dödsfallet.

Dock åligger det stärbhusdelägarne, om de vilja fortsätta rörelsen,
att inom en månad efter dödsfallet därom göra anmälan lios Ivungl.
Maj:ts befallningshafvande med uppgift därvid tillika å den person,
som antagits till föreståndare för försäljningen. Göres ej anmälan inom
föreskrifven tid eller pröfvas den till föreståndare antagne icke vara
därtill lämplig, anses försäljningsrätten hafva upphört den dag, tiden
för anmälningsskyldigheten gick till ända eller beslut i frågan meddelades.

Hvad i denna § är stadgadt afser icke utskänkning enligt 8 § 1
inom., utan galle därom, hvad vid inträffadt dödsfall Kungl. järnvägsstyrelsen
kan finna skäligt förordna.

Om beslut enligt denna § meddele Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och Kungl. järnvägsstyrelsen underrättelse i enlighet med hvad
i 17 § 3 mom. är sagdt.

III. Ordningsföreskrifter.

19 §.

1. Försäljningsställe skall vara beläget vid öppen gata, väg
eller torg.

2- _ De rutil, som nyttjas för utskänkningsrörelse, skola vara ljusa
och luftiga, hafva en i förhållande till rörelsens omfattning tillräcklig
storlek samt hållas i ordentligt skick.

20 §.

_ Utskänkningsrörelse, hvartill tillstånd erhållits enligt . 7 §, må
ej börjas, förr än besiktning å den lägenhet, där rörelsen skall drifvas,
hållits, i stad af stadsfiskal och på landet af kronobetjänt jämte två
personer, utsedda, i Stockholm af öfverståthållareämbetet, i annan stad
af magistraten och på landet af kommunalnämnden, samt besiktningsmännen
utfärdat bevis därom, att föreskrifterna i 19 § blifvit uppfyllda.
Hvad här är sagdt gälle ock, då försäljningsställe ombytes.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

21 §.

Ombyte af försäljningsställe må ej ske, med mindre den myndighet,
som meddelat tillstånd till försäljningen, därtill gifver sitt bifall; skolande
dessförinnan tillfälle att sig i ärendet yttra lämnas samma myndigheter,
som blifvit hörda öfver ansökningen till ifrågavarande försäljningsrättighet.

Om beslut enligt denna § meddele Kungl. Maj:ts befallningshafvande
och Kungl. järnvägsstyrelsen underrättelse i enlighet med hvad
i 17 § 3 mom. är stadgadt.

22 §.

1. Vin eller maltdrycker må icke å utskänknings- eller annat
försäljningsställe försäljas senare å dag än klockan tio på aftonen i stad
och klockan åtta på aftonen å landet; ägande Kung! Maj:ts befallningshafvande
att, där särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, därom förordna.

2. Utskänkning af vin eller maltdrycker vare icke tillåten å söneller
helgdag, under det allmän gudstjänst hålles i församlingens kyrka;
och må å sådana dagar annan försäljning eller försändning af nämnda
drycker, med undantag af försändning till restauratör å passagerarefartyg,
å landet icke äga rum samt i stad bedrifvas allenast till klockan
tio på förmiddagen.

3. Hvad i denna § är stadgadt afser icke utskänkning, hvarom
förmäles i 6 § 2 eller 3 mom., ej heller utskänkningsrörelse, som idkas
enligt 8 § eller å passagerarefartyg.

23 §.

1. Vid tider, då försäljning af vin eller maltdrycker enligt 22 §
ej är tillåten, vare allt utlämnande af nämnda drycker från försäljningsstället
förbjudet.

2. Det vare ock förbjudet att, då utskänkning ej är medgifven,
låta vin eller maltdrycker å utskänkningsstället förtäras.

24 §.

1. Vin eller maltdrycker må icke å utskänknings- eller annat
försäljningsställe utlämnas till den, som är rusig, ej heller å utskänkningsställe
till minderårig.

Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 56 Häft.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

2. Öfverlasta*! person får ej utdrifvas från utskänkningsställe,
där lian förtärt vin eller maltdrycker, eller lämnas utan vård.

25 §.

1. Då utskänkning. af vin eller maltdrycker sker, får dörren till
utskänkningsrummet icke vara läst.

2. Å utskänkningsställe, där utskänkning af vin eller maltdrycker å
sön- eller helgdag, medan allmän gudstjänst hålles i församlingens kyrka,
ej är tillåten, skall under sådan tid utskänkningsrummet vara stängdt.

26 §.

1. Där utskänkning af vin eller maltdrycker idkas, skall vara
anbragt skylt, som utvisar rörelsen.

2. I utskänkningsrummet skola ett exemplar af denna förordning
och bestyrkt afskrift af det tillståndsbref, som enligt 17 § 2 mom. för
rörelsens innehafvare utfärdats, vara anslagna.

27 §.

I öppen salubod för handel med andra varor än vin eller maltdrycker
äfvensom i de för rörelsen använda lägenheter samt vid torghandel
vare utdelning af vin eller maltdrycker äfven utan betalning
förbjuden.

28 §.

Därest å ställe, där idkande af utskänkning af vin eller maltdrycker
medgifvits enligt 7 §, oordningar visa sig eller osedlighet
bedrifves och till följd häraf rörelsens innehafvare icke anses vara
lämplig att vidare förestå densamma, äge Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att återkalla utskänkningsrätten.

29 §.

1. Förekomma oordningar i anledning af utskänkning, som enligt
6 § 2 mom. idkas af gästgifvare, skjutsstationsföreståndare eller skjutsentieprenöi,
eller varder rättigheten till sådan utskänkning missbrukad,
äge Kungl. Maj:ts befallningshafvande förbjuda rättighetens innehafvare

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

att med utskänkningsrörelsen fortsätta eller ock stadga de inskränkningar
vid rörelsens utöfvande, som kunna finnas erforderliga.

2. Förbud må jämväl af Kungl. Maj:ts befallningshafvande meddelas
mot fortsättande af utskänkningsrörelse, som oedrifves på grund
af 6 § 3 inom., då utskänkningen befinnes ske i större omfattning eller
på annat sätt än i nämnda lagrum afses.

3° §.

1. Förekomma å utskänkningsställe, som alses i 7 eller 9 §, oord ningar

eller bedrifves därstädes osedlighet, och fortfar sådant, oaktadt
skedd erinran från magistraten, kommunalnämnden, kronofogden
eller länsmannen, äge magistraten eller kommunalnämnden förbjuda
rörelsens fortsatta bedrifvande. Beslutet därom gånge genast i verkställighet
men skall, vid äfventyr att förbudet eljest går åter, senast
inom åtta dagar underställas Kungl. Maj:ts befallningshafvande, som,
därest tillståndet ej finnes böra återkallas, har att för viss tid fastställa
förbudet eller ock upphäfva detsamma. __

2. Hvad i 1 mom. sägs skall äfven tillämpas å annan försäljning
af vin eller maltdrycker, som bedrifves efter särskildt tillstånd,^ därest
af försäljningen oloflig utskänkning främjas eller eljest oordningar
föranledas och sådant, oaktadt skedd erinran från magistraten, kommunalnämnden,
kronofogden eller länsmannen, fortfar.

3. I Stockholm tillkommer det i fall, som i 1 och 2 mom. afses,
öfver ståthållareämbetet att meddela förbud, hvarom där förmales.

31 §• ^ .

1. Kungl. Maj:ts befallningshafvande äger att för bestämdt till fälle,

då oordningar skäligen kunna vara att befara, såsom vid marknad,
allmän torgdag, vapenöfningsmöte, inskrifningsförrättning eller mönstring
med värnpliktige, ting, auktion eller annan till folksamling föranledande
förrättning eller då eljest större folksamling väntas äga rum,
förbjuda bedrifvandet af eljest tillåten utskänkning. eller annan försäljning
af vin eller maltdrycker eller att för sadant tillfälle föreskrifva
de inskränkningar i försäljningsrätten, som till ordningens upprätthållande
kunna finnas nödiga. - . ''

2. Därest vid marknad, allmän torgdag, vapenöfningsmöte, insicrvill
ingsförr åttiong eller mönstring med värnpliktige, ting, auktion ellei
annan till folksamling föranledande förrättning eller då eljest större
folksamling äger ram, utskänkning eller annan försäljning .al vin eller
maltdrycker visar sig föranleda oordningar, må polismyndighet i stad

12 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 101.

och kronobetjänt å landet omedelbarligen förbjuda och, om förhållandet
sadant påkallar, förhindra försäljningens fortsättande vid tillfället.

32 §.

Återkallelse af meddeladt tillstånd samt förbud mot iskänkning
eller annan försäljning, hvarom ofvan sägs, skola delgifvas rörelsens
innehafvare eller, i hans frånvaro, den, som försäljningen besörjer;
hvarjämte underrättelse om återkallelse och förbud skall lämnas såsom
i fråga om tillstånds meddelande är stadgadt.

IV. Ansvarsbestämmelser,

33 §.

1. Den, som utan att vare sig därtill hafva erhållit tillstånd eller
eljest vara därtill berättigad

utskänker vin eller maltdrycker, eller

till afhämtning eller försändning försäljér sådana drycker, böte
första gången från och med tio till och med femtio kronor, andra
gången från femtio till och med etthundra kronor och tredje gången
från etthundra till och med trehundra kronor.

Sker förbrytelsen fjärde gången eller oftare, dömes till böter från
trehundra till och med femhundra kronor eller fängelse från och med
en till och med sex månader.

2. Hvad i 1 mom. är stadgadt gälle ock om den, som på landet

eller, utan att därtill vara berättigad, i stad till försäljninn kringrför
vin eller maltdrycker. °

3. Sker förbrytelse, hvarom sägs i denna §, å sön- eller helgdag,
vare det såsom försvårande omständighet ansedt.

34 §.

Öfverskrider någon honom tillkommande inskränkt rätt till utskänkning
af vin eller maltdrycker,

eller utöfvar någon honom tillkommande rätt till försäljning af
vin eller maltdrycker å annat ställe än medgifvet är,

eller utöfvar den, som är berättigad till försäljning af sådana
drycker genom kringföring, försäljningen på annat sätt än i 15 § är sagdt,

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

eller fortsätter någon, oaktadt återkallelse af meddeladt tillstånd
till försäljning af vin eller maltdrycker eller förbud däremot honom
delgifvits, med försäljningen,

straffes efter ty i nästföregående § är sagdt.

35 §.

1. Därest vin eller maltdrycker, köpta hos den, som idkar handel
med dylika drycker utan att vara berättigad att afyttra desamma till
förtäring på stället, varda förtärda i närheten af försäljningsstället å
område, däröfver säljaren äger förfoga, skall lian, om det sker med
hans vetskap, anses och straffas såsom för oloflig ntskänkning af
sådana drycker efter ty i 33 § är sagdt.

Lag samma vare, om sådana drycker, utan betalning, i boden
utlämnas till förtäring på stället.

2. Förbryter sig någon emot 27 §, straffes såsom för oloflig
utskänkning i 33 § är stadgadt.

36 §.

Försäljer den, som till afsalu bedrifver tillverkning af vin- eller
maltdrycker, utan erhållet tillstånd sådana drycker af annans tillverkning,
eller aflämnar någon, i strid mot bestämmelsen i 14 §, till försändning
försålda maltdrycker annorledes än inomhus till därstädes
boende, vid järnvägsstation eller å fartyg, böte från och med fem till
och med femtio kronor.

37 §.

Finnes någon, som äger att till afhämtning försälja vin eller
maltdrycker, å landet eller i stad utom det planlagda området, där han
icke är berättigad att försälja vin eller maltdrycker genom kringföring,
forsla och utlämna sådana drycker utan att medföra förteckning, som i
14 § omförmäles, skall han anses och straffas såsom för oloflig försäljning
af nämnda drycker efter 33 §, därest han ej gitter styrka, att
han allenast till köpare forslat förut beställda drycker. Förmår han
visa, att så varit fallet, böte för försummelsen att medföra förteckningsåsom
i 36 § sägs.

38 §.

Har den, som gjort sig förfallen till ansvar efter 33, 34 eller 35 §
eller 37 § första punkten, förut undergått bestraffning för förbrytelse,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

hvarom sägs i någon af dessa §§, varde den sist begångna förbrytelsen
såsom upprepad förbrytelse ansedd, ändå att densamma icke är af
samma art som den eller de förut begångna.

39 §.

Varder någon, hvilken idkar sådan iskänkning eller annan försäljning,
som afses i denna förordning, beträdd med oloflig försäljning
af brännvin, dömes, utom till ansvar därför enligt lag, förlustig den
försäljningsrätt, till hvars utöfvande han efter denna förordning erhållit
tillstånd.

40 §•

Utöfvar någon, som är berättigad till utskänkning eller annan
försäljning af vin eller maltdrycker, sin . rörelse å otillåten tid, böte
från och med fem till och med femtio kronor.

Om förbrytelse mot 23 § vare lag samma.

41 §.

Förbrytelse mot 3, 20, 24, 25 eller 26 § straffes med böter från och
med fem till och med femtio kronor.

Då förbrytelse skett mot 3 §, vare tillika- de till salu hållna
dryckerna underkastade beslag och förbrutna.

42 §.

Den, som under tid, då han är ställd Under tilltal för förbrytelse
mot denna förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han därtill
varder lagligen förvunnen, för hvarje gång stämning därför utfärdats
och delgifvits, dömas till de böter eller det fängelsestraff, som äro stadgade
för sådan förbrytelse; dock må fängelsestraffet icke öfverstiga
sex månader.

43 §.

För förbrytelse, som mot denna förordning med husbondes vetskap
begås af hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person,
ansvare husbonden liksom vore förbrytelsen begången af honom själf.

Kung,ié Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

44 §.

Om böters förvandling och fördelning, om rätt att anställa åtal
för öfverträdelse af denna förordning, om verkställande af beslag så ock
om öfvervakande i öfrigt af förordningens efterlefnad samt om domstol,
där öfverträdelser af densamma skola åtalas, lände till efterrättelse hvad
i gällande förordning angående villkoren för försäljning af brännvin är
eller varder stadgadt.

45 §.

Hvad enligt denna förordning tillhör magistrats handläggning
tillkommer poliskammare i stad, där sådan finnes, och i stad, som ej
har magistrat, därstädes tillsatt särskild styrelse.

Öfvergångsstadganden.

1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1906, då de i
kungl. förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker m. m.
den 24 oktober 1885 meddelade bestämmelser rörande försäljning af
vin och andra maltdrycker än svagdricka äfvensom däri sedermera
gjorda ändringar så ock af öfverståthållareämbetet i ämnet meddelade
stadganden upphöra att gälla.

2. Rättighet till iskänkning af vin eller maltdrycker, som i laga
ordning förvärf vals före utgången af år 1874 och fortfarande ntöfvas,
må, så länge densamma ej förverkas, fortfarande åtnjutas, därest den,
som innehar rättigheten, före utgången af år 1905 därom gör anmälan
hos Kungl. Maj:ts befallningshafvande; börande Kungl. Majs befallningshafvande
i enlighet med hvad i 17 § 3 mom. af denna förordning är
stadgadt om dylik anmälan lämna vederbörande magistrat eller kommunalnämnd
underrättelse.

3. År någon i utöfning af utskänkningsrättighet, som på grund
af 3 § i förordningen af den 24 oktober 1885 eller på grund af bestämmelser,
utfärdade jämlikt 22 § 2 mom. i samma förordning, honom
meddelats för bestämd tid, hvilken ej går till ända före 1905 års utgång,
må lian, så länge rättigheten ej förverkas, därmed fortfara intill utgången
af det kalenderår, under hvilket rättigheten eljest skulle hafva
upphört; skolande de i denna förordning meddelade bestämmelser om
återkallelse af för bestämd tid meddeladt tillstånd till iskänkning eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

förbud emot sådan rörelses utöfning lända till efterrättelse såväl med
afseende å sist omförmälda som ock beträffande förstberörda, före
1874 års utgång meddelade rättigheter.

4. Har någon i andra fall än ofvan är sagdt erhållit vederbörligt
tillstånd till utskänkning eller annan försäljning af vin eller maltdrycker,
och är tillståndet ej meddeladt endast för tid, som går till ända före
1905 års slut, då skall han, därest han vill jämväl därefter fortsätta
med försäljningen, före utgången af oktober månad år 1905 därom
göra ansökan i enlighet med denna förordning; och skall ärendet därefter
handläggas i den ordning, samma förordning bestämmer. Sker
ansökan ej inom sålunda föreskrifven tid, anses rättigheten hafva upphört
med 1905 års utgång.

5. Vill någon, innan denna förordning träder i kraft, förvärfva
rättighet att annorledes än i 3 § af förordningen den 24 oktober 1885
åsyftas efter 1906 års ingång bedrifva försäljning af vin eller maltdrycker,
därtill enligt bestämmelserna i denna förordning särskilt tillstånd
erfordras, gälle ock om ansökan och handläggning däraf hvad i
denna förordning är stadgadt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

Utdrag af protokollet öfver finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen Reg eu ten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1905.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Boström,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena grefve GYLDENSTOLPE,
Statsråden: Odelberg,

Husberg,

Pal årder,

Westring,

Ramstedt,

Berger,

Meyer,
vor Friesen,

Virgin.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Meyer anförde i underdånighet: Genom

nådigt beslut den 7 oktober 1898 uppdrog Kungl. Maj:t
åt en kommitté att, efter utredning rörande de ändringar, som i syfte
att ytterligare främja nykterheten kunde behöfva vidtagas i förordningen
angående försäljning af vin, maltdrycker m. m. den 24 oktober
1885, afgifva förslag i ärendet. Kommittén afgaf den 23 maj
1900 underdånigt betänkande med förslag till förordning om försäljning
af vin och maltdrycker samt utskänkning af tillagade, icke
spirituösa drycker, öfver hvilket förslag sedermera ej mindre samtliga
Bih. till Piksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afä. 56 Käft. 3

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

Kung].. Maj:ts befallningshafvande än äfven järnvägsstyrelsen afgifvit
underdåniga utlåtanden, hvarjemte Svenska bryggareföreningens styrelse
med anledning af kommitterades betänkande inkommit med en underdånig
skrift.

Eu af de frågor, hvarmed kommittén särskilt sysselsatt sig, har
varit frågan, huruvida handeln med de alkoholsvagare maltdryckerna —
svagdrickat — kunde och borde frigöras från åtskilliga af de strängare
bestämmelser, som ansetts böra gälla om de starkare maltdryckerna, ett
spörsmål, hvilket, som bekant, sedan länge hos oss stått på dagordningen.
I mån som ölkonsumtionen hos allt bredare lager af vårt folk tilltagit
och det i följd däraf i nykterhetens och ordningens intresse visat sig
nödvändigt att medelst tämligen noggranna och detaljerade bestämmelser
regelbinda ölhandeln för att, såvidt möjligt, förekomma eller afvända
dess missbruk, har det nämligen å andra sidan med styrka framhållits,
att det behof af mera restriktiva bestämmelser, som föreligger i fråga
om de starkare maltdryckerna, icke förefinnes beträffande svagdrickat,
hvilket utan att kunna anses rusgifvande endast är att betrakta såsom
eu oskyldig läskedryck, af vikt för arbetarebefolkningen, enkannerligen
jordbruksarbetarne. En mera restriktiv lagstiftning beträffande ölhandeln
har därför nära sammanknippats med frågan om svagdrickshandelns
undantagande från bestämmelserna angående handel med ofriga
maltdrycker. Särskildt inom de mera nykterhetsifrande grupperna af
vårt folk har eu åtgärd i sådan riktning länge ansetts såsom ett viktigt
önskemål. Utan tvifvel föreligga också goda grunder för ett dylikt
särskiljande. Så länge emellertid lagstiftningen i fråga om tillverkningen
af maltdrycker och deras försäljning från tillverkningsstället icke kände
till någon bestämd gräns mellan de svagare och de starkare maltdryckssorterna,
erbjöd lösningen af denna fråga, såsom nogsamt torde varabekant,
stora svårigheter. Kärnlåda förhållande utgjorde ock, enligt
hvad af ofvannämnda kommittés betänkande framgår, en af do viktigaste
orsakerna, hvarför kommittén icke ansåg sig kunna föreslå svagdrickshandelns
undantagande från de bestämmelser, som gälla om öfriga
maltdrycker.

Sedan emellertid numera, i och med tillkomsten af förordningen
om tillverkning och beskattning af maltdrycker, en bestämd gräns uppdragits
mellan de svagare maltdryckerna — svagdrickat — å ena, samt
de starkare maltdryckerna, å andra sidan, och i sammanhang därmed
svagdrickat underkastats särskilda bestämmelser redan i fråga om tillverkningen
och försäljningen från tillverkningsstället, hafva tydligen
de svårigheter, som förut stått hindrande i vägen för eu tillfredsställande

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

lösning af förevarande spörsmål, i hufvudsak undanröjts. Tiden torde
därför nu vara inne för vidtagande af åtgärder i nämnda syfte. Med
afseende härå och då jag af skäl, som jag får tillfälle att i annat
sammanhang närmare utveckla, ansett handeln med svagdricka lämpligen
böra likställas med försäljning af tillagade, icke spirituösa drycker, såsom
kokadt kaffe, te, chokolad in. m., har jag inom finansdepartementet låtit
utarbeta två särskilda författningsförslag, det ena angående försäljning
af vin- och maltdrycker med undantag af svagdricka samt det andra
rörande tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka.

Vid utarbetande af dessa förslag har det af förenämnda kommitté
framlagda förslaget i viktiga delar tjänat till ledning; dock att de nu
utarbetade förslagen — frånsedt nämnda förändring i fråga om svagdrickat
— i andra delar mer eller mindre skilja sig från kommitténs.

T sammanhang med nämnda arbete har ej mindre innehållet i ofvan
omförmälda öfver kommitterades förslag afgifna utlåtanden varit föremål
för öfvervägande än äfven hvad som anförts i kyrkomötets underdåniga
skrifvelse den 9 oktober 1903 och Riksdagens skrifvelse den 27
april 1904 angående utskänkning af öl å lägerplatser och kasernområden
samt i Riksdagens skrifvelse den 15 maj 1897 angående tiderna för
försäljning till afhämtning vederbörligen beaktats.

Jag anhåller nu att få redogöra för innehållet af det förra af
ofvannämnda inom finansdepartementet utarbetade förslag, nämligen det,
som rör försäljning af vin och andra maltdrycker än svagdricka.

Nu gällande förordning angående försäljning af vin och maltdrycker
in. in. af den 24 oktober 1885 omfattar icke all försäljning
af vin och maltdrycker, utan från densamma äro åtskilliga undantag
gjorda. Sålunda har förordningen icke tillämpning på gästgifvare vid
dem i sådan egenskap tillkommande försäljningsrätt och ej heller på försäljning
utomhus i ringa omfattning; förordningen gäller ej heller för
Stockholm, utan äger öfverståthållareämbetet att med ledning af grunderna
för förordningen meddela de närmare bestämmelser i ämnet, som kunna
anses vara erforderliga för hufvudstaden, och slutligen äger järnvägsstyrelsen
meddela föreskrifter angående försäljningen af vin och maltdrycker
inom järnvägens område vid statens järnvägsstationer.

Ur flera synpunkter synes det emellertid vara synnerligen önskvärdt,
att hithörande förhållanden regleras af en gemensam, för hela
riket gällande författning. Hvad särskild! angår hufvudstaden, har
öfverståthållareämbetet visserligen velat göra gällande, att förhållandena
därslädes skulle vara så afvikande, att ett undantag därutinnan fortfarande
vore påkalladt; och har kommittén med anledning däraf före -

Allmänna

bestämmelser.

20 Kunc/I. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

slagit, att för Stockholm fortfarande skulle gälla särskilda, af öfverståthållareämbetet,
med ledning af grunderna för den beträffande riket
i öfrigt _ gällande förordning, meddelade bestämmelser. Granskar man
emellertid närmare innehållet i de särskilda bestämmelser, som af öfverståthållareämbetet
redan nu i ämnet utfärdats, finner man, att de afvikelse!’
från den allmänna förordningen, som i nämnda bestämmelser
förekomma, icke äro af så ingripande betydelse, att på grund däraf en
särskild undantagsställning för liufvudstaden kan anses påkallad. Intet
hinder torde nämligen möta att i en förordning rörande ett ämne,
sådant som det förevarande, afpassa bestämmelserna så, att de särskilda
ortsmyndigheterna erhålla möjlighet att vid ordnandet af hithörande
detaljer taga nödig hänsyn till de speciella förhållanden, som å hvarje
ort kunna råda. Med afseende härå och då det, enligt hvad jag senare
får tillfälle att närmare påvisa, obetingadt synes lända till fördel, ifall
den allmänna förordningen utsträckes att gälla alla slag af försäljning
af nu ifrågavarande drycker, har förslaget i enlighet därmed affatta^

Då nu gällande förordning i ämnet i följd af tid efter annan
däld vidtagna ändringar och jämkningar i åtskilliga delar lider af eu
påfallande brist på tydlighet och reda, har i sammanhang härmed
förordningen till vinnande af större tydlighet och öfverskådlighet undergått
eu genomgripande omarbetning i formellt hänseende. Förslaget
har uppställts i hufvudsaklig öfverensstämmelse med det för innevarande
års Riksdag framlagda förslaget till förordning om försäljning
af brännvin och i enlighet därmed uppdelats i fyra afdelningar, innehållande,
den första allmänna bestämmelser, den andra bestämmelser
angående de särskilda slagen af försäljningsrättigheter, den tredje
ordningsföreskrifter och den fjärde ansvarsbestämmelser.

Med hänsyn härtill torde jag vid den närmare redogörelsen för
förslaget kunna följa de särskilda paragraferna i detsamma.

Då, såsom nämndt, förslaget afser all försäljning af nu ifrågavarande
drycker och tillstånd till sådan försäljning enligt förslaget
skulle komma att erfordras i afsevärdt större utsträckning än hittills,
har i spetsen bland de allmänna bestämmelserna i förslaget lämpligen
kunnat intagas ett stadgande, att försäljning af vin eller maltdrycker
ej. må bedrifvas af annan än den, som därtill erhållit tillstånd eller
eljest enligt förordningen är därtill berättigad.

Enär den blifvande nya förordningen i ämnet, ehuru densamma,
som nämndt, icke angår handeln med alla slag af maltdrycker, likväl
ansetts lämpligen böra benämnas »förordning angående försäljning af

Kungl. Maj.-ts Nåd, Proposition N:o 101.

vin och maltdrycker)), har vidare, för undvikande af en tröttande upprepning,
i 1 § af förslaget inryckts en bestämmelse, att med maltdrycker
i förordningen förstås alla slag af maltdrycker med undantag
af svagdricka. Då jag i det följande använder uttrycket maltdrycker
utan särskild begränsning, begagnar jag detsamma i enahanda bemärkelse,
som uttrycket har i förslaget.

2 § innehåller vissa allmänna föreskrifter angående de fall, då
särskildt tillstånd icke bör meddelas. Då god frejd ansetts böra utgöra
ett oundgängligt villkor för utöfvande af försäljning, hvarom här är
fråga, har bland nämnda föreskrifter främst upptagits det fall, att
sökanden icke tiger god frejd.

Då det, i den mån rätten till försäljning af vin eller maltdrycker
göres beroende af särskildt tillstånd, synes lämpligt, att sådant ej meddelas
ämbets- eller tjänsteman, som till följd af sin befattning kan
komma att deltaga i beslut angående försäljning af vin eller maltdrycker
eller utöfva tillsyn öfver sättet för dess bedrifvande, har en bestämmelse
i dylikt syfte intagits i förslaget. Nämnda bestämmelse motsvarar
delvis ett i den nuvarande förordningen angående försäljning
af brännvin m. m. befintligt stadgande, hvilket i något modifierad form
upptagits jämväl i förslaget till ny brännvinsförsäljningsförordning.

På clet att syftet med åtskillnaden inom lagstiftningen mellan
svagdricka och öfriga maltdrycker icke alltför lätt skall kunna kringgås,
har vidare föreslagits, att personer, som idka tillverkning af svagdricka
vid skattefritt bryggeri, icke böra undfå tillstånd att sälja maltdrycker
af nu ifrågavarande slag. Redan den kommitté, som afgaf förslag till
förordning angående tillverkning och beskattning af maltdrycker, före"
slog i liknande syfte meddelande af förbud för tillverkare i skattefritt
bryggeri att idka handel med andra maltdrycker än svagdricka. För
att möjliggöra, att en och samma person samtidigt, i skilda bryggerier,
skulle kunna bedrifva skattepliktig och skattefri tillverkning af maltdrycker,
begränsades emellertid i tillverkningsförordningen det ifrågasatta
förbudet till ett förbud för tillverkare i skattefritt bryggeri att
där, d. v. s. i bryggeriet, idka handel med andra maltdrycker än svagdricka.
Då det nu gäller att reglera försäljningen med maltdrycker,
synas emellertid goda skäl tala för att taga steget fullt ut och stadga
förbud för tillverkare i skattefritt bryggeri af all försäljning af sådana
drycker med undantag af deras egen tillverkning.

Jag har ytterligare styrkts i denna min uppfattning däraf, att
Sveriges svagdricksbryggareförening vid sitt årsmöte i sistlidne januari
månad i en till mig sedermera öfverlämnad resolution hemställt, att

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 101.

ägare eller innehafvare af skattefritt bryggeri, hvilken icke tillika är
ägare åt skattepliktigt bryggeri, såväl som person, anställd vid skattefritt
bryggeri, måtte i lag förbjudas att från lagerkällare, annan försäljningslokal
eller genom kringföring tillhandahålla eller försälja
maltdrycker, tillverkade vid skattepliktigt bryggeri. Att, på sätt föreningen
föreslagit, utsträcka den ifrågavarande bestämmelsen äfven till
dem, som äro anställda vid skattefritt bryggeri, synes dock vara att gå
längre än nödvändigt, utan synes densamma endast böra gälla tillverkare.
Ett stadgande i förevarande syfte har införts i 2 § i förslaget.

Riksdagen har i sin redan omnämnda skrifvelse den 27 april 1904
anhållit, att Kungl. Maj:t täcktes meddela förbud mot all iskänkning
af Öl å arméns lägerplatser äfvensom inom arméns och flottans samt
kustartilleriets kasernområden; och bär äfven kyrkomötet i sin förenärnnda
underdåniga skrifvelse den 9 oktober 1903 uttalat sig i samma
riktning.

Öfver Riksdagens berörda framställning hafva utlåtanden infordrats
från samtliga armefördelningschefer äfvensom från stationsbefälhafvarnc
'' Stockholm och Karlskrona samt från chefen för kustartilleriet. Samtliga
arméfördelningscheferna, med undantag af chefen för femte fördelningen,
. hafva uttalat sig afstyrkande emot utfärdande af ett generellt
förbud i förevarande afseende eller åtminstone ansett ytterligare erfarenhet
af .de nyligen i kommandoväg utfärdade bestämmelserna i ämnet,
hvilka i allmänhet visat sig nyttiga och verksamma, böra inhämtas,
innan man skrede till eu så genomgripande åtgärd som ett allmänt
förbud. Såsom skäl emot en sådan åtgärd bär anförts, bland annat,
att genom ett dylikt förbud det åsyftade målet svårligen kunde uppnås,
så länge manskapet ägde tillfälle att å platser, belägna i närheten af
lägret eller kasernområdet, förskaffa sig Öl eller andra starka drycker,
hvarjämte äfven framhållits svårigheten att på ett effektivt sätt öfver vaka,
att icke sådana drycker olofligen insmugglades eller af civila personer
infördes inom de militära etablissement en eller lägerområdena, samt att
förhållandena vid olika truppförband på grund af deras olika förläggning
kunna vara tämligen växlande. En af de fördelningschefer, som uttalat
dylika betänkligheter, har likväl icke ansett sig böra ställa sig afvisande
emot, att förbud mot utskänkning af Öl inom kaserner och lägerplatser
försöksvis utfärdades för viss tid. Militärbefälhafvaren å Gottland,
stationsbefälhafvarne och chefen för kustartilleriet hafva tillstyrkt, att
ett förbud i den af Riksdagen angifna riktning måtte utfärdas. Vid
Karlskrona station har tillåtelsen att utskänka Öl inom flottans kasernområden
så småningom inskränkts och sedan den 1 maj 1904 helt och

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 101.

hållet indragits; och vitsordas af chefen för underofficers- och sjömanskårerna,
att dessa åtgärder medfört goda verkningar.

Af de regementschefer, hvilkas yttranden af vederbörande arméfördelningschefer
infordrats, hafva somlige tillstyrkt, andra ställt sig
afvisande mot den ifrågavarande framställningen.

Med anledning af ofvanberörda af Riksdagen bestämdt uttalade önskan
och då det torde vara att hoppas, att en bestämmelse i den riktning,

Riksdagen afsett, kommer att medföra öfvervägande goda verkningar,
har jag ansett mig böra upptaga en sådan bestämmelse i förslaget.

Ehuru Riksdagens begäran närmast endast gäller Öl, torde nämnda
bestämmelse följdriktigt äfven böra omfatta andra maltdrycker af här
ifrågavarande slag äfvensom vin, hvarjämte stadgandet lärer böra gälla
icke blott i fråga om arméns lägerplatser och vederbörande kasernområden
utan äfven öfriga uteslutande för krigsmaktens behof upplåtna
områden, såsom flottans varf m. m.

I förordningen angående tillverkning af maltdrycker finnes förbud
mot att vid tillverkningen använda sackarin, hvithet, hvad särskildt
de skattepliktiga bryggerierna beträffar, föranledts däraf, att sackarin
i viss mån kan ersätta malt, men därjämte motiverats af en önskan
att tillse, att de i handeln tillgängliga maltdryckerna äro oförfalskade
sådana. Detta mål ernås emellertid endast ofullständigt genom förbudet
i tillverkningsförordningen, enär detta ej hindrar tillsättande af
sackarin, sedan drycken utlämnats från bryggeriet. Förbudet bör därför
fullständigas genom ett stadgande i försäljningsförordningen, att
maltdryck, försatt med sackarin, ej må hållas till salu; och synes detsamma
böra gälla äfven om vin. Bestämmelser härom hafva införts
i 3 §, hvilken därjämte, liksom motsvarande § i brännvinsförsäljningsförordningen,
förbjuder saluhållande af vin och maltdrycker, som äro
försatta med något för hälsan skadligt ämne.

I likhet med hvad som gäller om brännvin har i 4 § stadgats,
att byteshandel med vin eller maltdrycker skall anses lika med försäljning
af dylika drycker.

Det i 19 § af 1885 års förordning förekommande stadgandet
rörande förlust af rätten till betalning vid utborgning af vin eller maltdrycker,
som sker annorledes än vid måltid åt spisande gäster, har
upptagits bland de allmänna bestämmelserna i förslaget.

Enligt nu gällande lagstiftning äger ej någon rätt att utskänha VstMnhningsvin
eller maltdrycker utan att han därtill erhållit särskildt tillstånd. JtaTfarskiidt
Från denna allmänna regel gälla endast de undantag: att den, som tillstånd.

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 101.

förvärfvat rätt till utskänkning af en alkoholhaltig dryck, därmed jämväl
utan vidare äga rätt att utskälla alla drycker af svagare alkoholhalt;
att gästgifvare äga den utskänkningsrätt, som tillerkänna dem i
skjutsstadgan; samt att försäljning utomhus i ringa omfattning är en
hvar tillåten.

Den sålunda nu gällande allmänna regeln, att utskänkning fordrar
särskildt tillstånd, har i förslaget bibehållits, men däremot åtskilliga
ändringar gjorts i fråga om de fall, då utskänkning må utöfvas utan
särskildt tillstånd.

Sålunda har ej upptagits den nu gällande bestämmelsen, att rättighet
till utskänkning af vin jämväl medför rätt att utskänka maltdrycker.
Stadgandet härom i nuvarande förordnings 1 § 3 inom., hvithet stadgande
tillkom på eu tid, då handeln med vin var bunden vid strängare
restriktioner än handeln med maltdrycker, synes numera, då vin och
maltdrycker i öfrigt blifvit likställda, olämpligt, särskildt som det i
de större städerna allt emellanåt torde förekomma, att personer önska
förvärfva sig rätt till utskänkning af vin utan att därmed förena utskänkning
af maltdrycker.

Hvad angår gästgifvares utskänkningsrätt, anföra kommitterade
i sitt betänkande:

»Den rätt och plikt att förse resande med maltdrycker, som af
gammalt varit förenad med gästgifverihållningen i riket, har icke varit
underkastad de särskilda bestämmelser, livilka efter näringsfrihetsförordningarnas
tillkomst gällt för annan dryckesförsäljning. Redan i
1866 års förordning undantogos gästgifvare från denna förordnings
tillämpning; och i kungörelsen den 22 augusti 1871 förklarades, med
en redaktionsändring af det förut gällande stagandet, att förordningen
icke hade tillämpning å gästgifvare vid dem i sådan egenskap tillkommande
försäljningsrätt. Med enahanda ordalag har sedermera
gästgifvares försäljningsrätt undantag^ från tillämpningen af 1874
och 1885 års förordningar.

Angående nämnda försäljningsrätt gällde efter år 1864 till en
början stadgandena i 1734 års lag och den samma år utkomna gästgifveriordningen,
intill dess samma stadganden upphäfdes genom 1878
års skjutsstadga. Enligt denna stadga äga numera gästgifvare och
skjutsstationsföreståndare, under vissa förutsättningar i fråga om gästgifverihållningen,
att vid eller utom måltider till vägfarande utskänka
maltdrycker; dock med rättighet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att, då oordning därvid förekommer, sådan försäljning förbjuda. Utskänkningen
är sålunda numera gästgifvaren medgifven såsom en

Kitngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

rättighet; lian har ingen skyldighet att tillhandahålla resande maltdrycker,
och är fördenskull ej heller för uraktlåtenhet häraf något
ansvar stadgadt.

Någon ansvarsbestämmelse för det fall att gästgifvare öfverträder
sin utskänkningsrätt linnes, såsom nämndt, icke i skjutsstadgan, utan
då sådan öfverträdelse äger rum, skall gästgifvaren vara underkastad
de stadganden för dryckesför sälj ning, som gälla för en hvar annan.

Detta förhållande har emellertid vid tillämpningen föranledt stora
svårigheter. Främst bland dessa svårigheter har framträdt frågan om
gästgifvares ansvarsskyldighet, då han missbrukat sin försäljningsrätt.»

Sedan kommitterade anfört ett par exempel härå, fortsätta de:

»Äfven andra svårigheter kunna tänkas med den nuvarande lagstiftningen
i fråga om gästgifvares utskänkningsrätt, t. ex. i hvad mån
eu gästgifvare är underkastad ordningsföreskrifterna i 17 —19 §§ af
1885 års förordning. Knappast torde han vara bunden af den tid, som
föreskrifves i 17 § 1 mom.; men huruvida han äger att bedrifva sin
utskänkning jämväl under det allmän gudstjänst i församlingens kyrka
hålles, att saklöst utskänka till öfverlastad eller minderårig person etc.,
är tvifvelaktigt.

Till undanröjande af dessa svårigheter i lagskipningen har det
synts kommitterade lämpligast, att äfven den rätt till utskänkning af
maltdrycker, som tillkommer gästgifvare eller skjutsstationsföreståndarc
såsom sådan, intages i den allmänna förordningen om maltdryckshandel.
Detta står jämväl i öfverensstämmelse med hvad som skett i fråga om
brännvin. Den rätt, som i afseende härå ännu tillkommer gästgifvare,
beskrifves icke i skjutsstadgan, utan i den för alla gällande bränn vinsför
sälj ningsförordningen.

Bestämmelserna angående hvilken person som äger utöfva utskänkning
såsom gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare, hafva
däremot lämpligen synts kunna kvarstå i skjutsstadgans 28 §. I afseende
härå hafva dock kommitterade velat föreslå den ändring, att
den i sista punkten af nämnda paragraf stadgade rätt för Kungl. Maj:ts
befallningshafvande att medgifva utskänkningsrätt för skjutsentreprenör,
som icke öfvertagit gästgifverihållningen, borttages. Detta stadgande
har nämligen synts innebära eu onödig inskränkning i den kommunerna
eljest tillkommande rätt att bestämma i fråga om sådan rörelse, där
utskänkning utan sammanhang med måltid må äga rum.»

Beträffande omfattningen af den gästgifvare eller skjutsstationsföreståndare
tillkommande utskänkningsrätt hafva kommitterade icke
föreslagit någon ändring i nu gällande stadganden, och har jag därBih.
till Rik sä. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 56 Höft. 4

ttungt. Maj ds Nåd. Proposition N:o 101.

utinnan, om än icke utan ali tvekan, ställt mig på samma ståndpunkt
som kommittén. På flera håll hafva ifrågavarande, gästgifvare och
skjutsstationsföreståndare tillerkända utskänkningsrätt ofta missbrukats
och gifvit anledning till klagomål. Men å andra sidan har liden för
en indragning af ifrågavarande rättighet, hvilken ju tillkommit i syfte
att tillgodose de resandes behof, knappast synts mig ännu vara inne.

Om, på sätt förslaget afser, ansvaret för öfverskridande eller missbruk
af rättighet, hvarom här är fråga, skärpes — något som med hänsyn
till det nu stadgade obetydliga ansvaret för sådan förseelse synes
vara högeligen påkalladt — och Kungi. Maj:ts befallningshafvande tillerkännes
rätt att, så snart missbruk af sådan rättighet förekommer,
förbjuda innehafvaren däraf att fortsätta med utskänkningsrörelsen eller
ock stadga de inskränkningar därvid, som finnas erforderliga, torde
detta vara ägnadt att åtminstone i någon män motverka de öfverklagade
missförhållandena.

Enligt skjutsstadgans 28 § öfvergår rätten till iskänkning af
maltdrycker i vissa fall från gästgifvaren eller skjutsstationsföreståndaren
till skjutsentreprenör. För tydlighetens skull har i förslaget utmärkts,
att detsamma icke afser att häri göra någon rubbning. Den Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i nämnda fall nu medgifna rätt att till skjutsentreprenör
öfverflytta maltdrycksutskänkningen, äfven ifall gästgifverihållningen
icke å honom öfverlåtits, har däremot ansetts icke böra
bibehållas.

Förslag till de ändringar i skjutsstadgan, som blifva erforderliga
i följd af införande i maltdrycksförsäljningsförordningen af nu ifrågavarande
bestämmelser angående gästgifvare, skjutsstationsföreståndare och
skjutsentreprenörer, lärer komma att framläggas af chefen för jordbruksdepartementet.

Rätten att idka utskänkning af ma I I drycker utomhus i ringa
omfattning har af kommitterade uteslutits ur dess förslag. Härutinnan
anföra kommitterade:

»Donna rätt, som väl afsett att gifva ett tillfälligt försörjningsmedel
åt en del människor, särskild! äldre kvinnor, har undergått
åtskilliga ändringar, sedan don först infördes genom 18GC års förordning.
På de flesta orter inom vårt land synes denna rätt emellertid
nu hafva fallit i glömska eller eljest upphört att användas; och
där den ännu utöfvas, hafva på åtskilliga ställen stora olägenheter däraf
yppat sig, därigenom att till följd af tänjbarheten i uttrycket »ringa
omfattning» det förekommit, att utskänkningen, äfven då den i själfva
verket bedrifvits i ganska stor omfattning, ej kunnat beifras. Fn stor

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 101.

del myndigheter hafva jämväl i afgifna utlåtanden förordat denna
rätti gliets borttagande)).

Ifrågavarande utskänkningsrätt har ej heller upptagits i nu föreliggande
förslag.

Kommittén har i sitt förslag upptagit ett stadgande, att den,
som i sitt hem mot betalning emottager gäster vid slutet bord, må,
därest aftal om bespisning träffats för en tid af minst en vecka, äga
att till gästerna vid deras måltider utskänka maltdrycker. Ett dylikt
stadgande skulle enligt kommitténs mening icke innehålla något nytt,
utan allenast befästande i lag af eu allmänt förekommande praxis.
Om, säga kommitterade, någon i sitt hem mottager en annan till
inackordering, vare sig så, att den sistnämnde erhåller bostad och
mat, eller sålunda, att han endast bekommer mat, skulle enligt nu gällande
förordning värden icke äga att, utan att söka och erhålla särskild t
tillstånd till iskänkning, till sin gäst vid måltiderna lämna Öl eller
andra maltdrycker, som vid måltiden förtäras af familjen i öfrig!. Detta
vore ju orimligt och efterlefdes väl aldrig. Enligt kommitténs åsikt borde
emellertid sådant vara tillåtet och ett uttryckligt medgifvande härtill
borde i förordningen utsättas. Det kunde visserligen invändas, att
någon olägenhet aldrig försports af det nuvarande tillståndet och att
man därför kunde låta det få fortgå som hittills. Men — förutom det
att man syntes böra så litet som möjligt tillåta förhållanden utom
lagen, då detta lätt alstrade förakt för lagen själf — syntes man ej
böra onödigtvis ställa det så, att samvetsömma personer komme att
anse ett dylikt förfarande såsom ett lagbrott, och det syntes alltför
lätt kunna hända, att personlig ovilja eller en oförståndig nykterhetsifver
skulle framkalla angifvelser mot dylik utskänkning. Kommitterade
hafva äfven erinrat därom, att rätt till dylik utskänkning uttryckligen
upptagits i ett i Danmark under senare tid framkommet förslag till ny
dryckeslagstiftning.

På de skäl, kommittén anfört, har ett stadgande åt nyssberörda
innehåll i förslaget intagits. Till förekommande af missbruk af den rätt,
som därigenom mcdgifvits, lärer det emellertid, på sätt kommittén ock
hemställt, vara nödigt att tillerkänna Kung]. Maj:ts befallningshafvande
befogenhet att, ifall utskänkningen betinnes ske i större omfattning
eller på annat sätt än med berörda stadgande afses, förbjuda dess
fortsättande.

De rättigheter till utskänkning af vin och maltdrycker, som enligt
nu gällande försäljningsförordning kunna efter särskildt tillstånd med -

Utskänkning s•
rättigheter j)å
grund af särskildt
tillstånd.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 101.

gifvas, äro hufvudsakligen af tre olika slag. Mest omfattande är den,
som afhandlas i 3—6 §§ i 1885 års förordning och af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande lämnas för viss tid, högst tre försäljningsår; innehafvaren
af dylik rättighet äger att till förtäring på stället tillhandahålla
allmänheten vin eller maltdrycker utan skyldighet att samtidigt
tillhandahålla mat. Det andra slagets rättigheter omnämnes i samma
förordnings 2 §; dessa rättigheter meddelas dem, som vilja i sammanhang
med värdshusrörelse vid måltider hålla spisande gäster till banda
vin eller maltdiycker; de gälla endast tillsvidare och så länge Kungl.
Maj:ts befallningshafvande icke finner skäl återkalla den gifna tillåtelsen.
För det tredje förekomma ock mera tillfälliga rättigheter, som
endast gälla under någon del af året, såsom vid hälsobrunnar, på passagerarefartyg
och i liknande fall.

Beträffande det först omnämnda slaget af rättigheter, de så att
säga allmänna utskänkningsrättigheterna, hafva kommitterade föreslagit
en del ändringar af nu gällande bestämmelser och anföra därom följande:

»I afseende å formen för denna vidsträcktare rättighets förvärfvande
har vidtagits en betydande ändring. De nu gällande stadgandena
hafva nämligen synts kommitterade alltför omständliga och detaljerade.
I vissa delar äro de jämväl otydliga. Så utsäges ej klart hvad som
skall utgöra föremål för den föregående pröfning, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
enligt förordningens 4 och 5 §§ har att verkställa,
huruvida denna äfven skall omfatta ett bestämmande af den trakt, inom
hvilken hvarje utskänkningsrättighet må utöfvas, och den tid, hvarför
detta må ske; ej heller angifves med tydlighet omfånget af den yttranderätt,
som tillkommer de särskilda kommunala myndigheterna. Att på
förhand bestämma antalet utskänkningsrättigheter, utan att man vet,
om några personer finnas villiga och lämpliga att öfvertaga dem, förefaller
ock ändamålslöst. Stadgandet härom är hämtadt ur förordningen
om försäljning af brännvin, men är där af helt annan betydelse, då
det suppleras af bestämmelse, att de fastställda rättigheterna skola utbjudas
å auktion och öfverlåtas till den högstbjudande. Också har det
visat sig, att fastställda rättigheter till utskänkning af vin eller maltdrycker
lämnats obegagnade. Så är t. ex. i Stockholm det fastställda
antalet sådana rättigheter sedan många år tillbaka 200, men antalet
under försäljningsåret 1897—1898 utöfvade utgjorde endast 176 och
torde icke någon gång hafva uppgått till maximiantalet. Det må slutligen
anmärkas, hurusom i 5 § lämnas ytterst noggranna föreskrifter
angående den tid, inom hvilken hvarje där omtalad åtgärd skall vidtagas;
men det nämnes ingenting om påföljden, därest dessa föreskrifter
ej iakttagas. Att eu försummelse i fråga om de bestämda tiderna skulle

Kungl. Muj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

leda därtill, att den väckta frågan förfallit, är man val ej berättigad
antaga, då sådant icke uttryckligen stadgats. Men ingenting synes
hindra, att en slarfvig eller motvillig kommunalnämnds- eller kommunalstämmoordförande
kan genom dröjsmål förorsaka frågans fall; man
tanke endast på tidsbestämmelsen i 6 § 1 inom., hvars iakttagande
synes vara eu ovillkorlig förutsättning för möjlighet att få öfvertaga
en utskänkningsrättighet.

Kommitterade hafva nu föreslagit, att pröfningen om ny utskänkningsrättigliets
upplåtande icke skall förekomma i andra fall än då
någon person påkallar den genom ansökan om tillstånd att utöfva
dylik rörelse. Därmed icke blott undvikes den dubbla pröfning, som
nu skall verkställas af kommunala myndigheter och Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, utan man synes äfven kunna vinna den fördel,
att i allmänhet endast den, som vill såsom_ näringsyrke drifva utskänkningsrörelse
samt därtill har nödigt kapital och eljest äi lämplig,
anmäler sig, då däremot de nu gällande stadgandena lätt kunna fresta
olämpliga personer att anmäla sig till öfvertagande af en fastställd, men
obegagnad utskänkningsrättighet.

Ansökningarna hafva ansetts böra ingifvas till Kungl. Maj:ts
befallningshafvande såsom varande den myndighet, som slutligen skall
pröfva desamma, och emedan därigenom bör kunna vinnas trygghet
emot försummelse af de oansvariga kommunala myndigheterna på landet.
Någon mera betydande ökning i Kungl. Majhs befallningshafvandes
arbetsgöromål torde ej däraf vara att befara, då ju de ansökningar,
som upptagas till pröfning, kunna samtidigt, en gång årligen, remitteras
till vederbörande. Kungl. Majits befallningshafvande bohöfver ej heller,
mera än nu, föra register öfver beviljade ansökningar, ty i alla fall, då
Kungl Maj:ts befallningshafvande för ansökningarnas pröfning kan anse
sig böra taga kännedom om antalet inom en kommun förut befintliga
rättigheter, varder sådant i ärendet uppgifvet af magistrat eller kommunalnämnd.
Det torde icke heller för sökanden, med nuvarande
kommunikationer, möta någon svårighet eller olägenhet att med sin
ansökan vända sig direkt till Kungl. Maj:ts befallningshafvande, särskildt
som ansökningen naturligtvis kan med post insändas.

Hvad här ofvan berörts afser hufvudsakligen endast formella
ändringar i nu gällande stadganden. Kommitterades förslag innebär
emellertid eu ändring af mera materiell innebörd, nämligen utsträckning
af den vetorätt, som tillkommer de kommunala myndigheterna emot
framställningar af förevarande slag. Denna rätt kan nu göras gällande
endast i fråga om antalet utskänkningsrättigketer, men enligt kommitterades
förslag kan den begagnas till förhindrande af hvarje ifråga -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 101.

satt utskänkningsrörelse, vare sig- på den grund, att antalet sådana
rörelser skulle blifva för stort eller emedan kommunen saknar förtroende
till sökandens person eller af hvilken som helst annan anledning. Så
år ledan nu stadgadt, da fråga är om rätt till annan försäljning än
iskänkning till myckenhet mindre än tio liter, och synes böra gälla
äfven utskänkningsrörelse.

Med nämnda utsträckning af kommunernas vetorätt har följt
b<uttagande af det i nuvarande förordnings 5 § förekommande stadgandet
därom, att, sedan gjord framställning om inrättande af nya
utskänkningsställen ogillats, dylik fråga ej må ånyo väckas inom tre
ais tid. Däiest nämligen gjord ansökning af båda de kommunala
myndigheterna afstyrkts och därför blifvit utslagen, men anledningen
till afstyrkandet varit annan än den, att antalet rättigheter icke bo^-de
ökas utöfver det förut varande, finnes intet skäl, hvarför icke frågan
borde kunna återupptagas redan påföljande år; och att stifta ett särskilt
uudantagsstadgande för sådana fall, där ansökan af nämnda anledning
afstyrkts, har förefallit mindre lämpligt. Någon särskild tunga för de
kommunala myndigheterna bör frågans årliga återkommande, därest
så sker, ej förorsaka.»

Det inom finansdepartementet utarbetade förslaget skiljer sig i
nu ifrågavarande delar endast i ett par afseenden från kommitterades
förslag. . I detta senare förutsattes, att försäljningsåret fortfarande skulle
räknas i stad från den 1 oktober och på landet från den 1 november,
hvaremot i det förra, liksom i det till innevarande års Riksdag aflåta»
förslaget till förordning angående försäljning af brännvin, kalenderåret
räknas såsom försäljningsår. I sammanhang härmed har tiden för ansökningarnas
ingifvande framflyttats till augusti månads utgång. Å
landsbygden torde kommunalnämnden utan svårighet medhinna att under
september månad behandla dessa ärenden, Indika sedan kunna företagas
på den ordinarie kommunalstämman i oktober. Hvad särskildt angår
Stockholm har det icke ansetts lämpligt att betunga magistraten med
handläggningen af hithörande ärenden.

I sina underdåniga utlåtanden öfver kommitterades betänkande
hafva Kungl. Majits befallningshafvande i Hallands samt Göteborgs och
bohus län fäst uppmärksamheten därå, att enligt kommitterades förslag
ansökningarna. om erhållande af utskänkningsrätt komme att remitteras
i den man de inkommo, hvaraf följden blefve, att de kommunala myndigheterna
ej kunde behandla alla samtidigt, hvithet ej endast medförde
ökadf besvär för nämnda myndigheter utan vore till verklig olägenhet
löi fragornas utredning; visserligen förutsatte kommitterade i sin motivering,
att remissen kunde ske på eu gång, men detta borde utsättas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

i förordningen. Med anledning af livad sålunda blifvit anmärkt har i
förslaget införts bestämmelse, att ifrågavarande myndigheters utlåtanden
skola infordras, sedan tiden för ansökningars ingifvande utgått.

I kommitténs förslag angående de kommunala myndigheternas
handläggning af ansökningar om utskänkningsrättighet ingår bestämmelse,
att magistrat eller kommunalnämnd skall yttra sig angående
sökandes lämplighet att förestå utskänkningen och huruvida särskilda
föreskrifter i afseende på tiden för utskänkningens bedrifvande eller
eljest anses nödiga. Beträffande den föreslagna föreskriften att nämnda
myndigheter skulle yttra sig om sökandes lämplighet har Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Uppsala län erinrat, att nuvarande bestämmelser
i frågan tydligen tillkommit för att undandraga de kommunala myndigheterna
pröfningen af vederbörande sökandes personliga kompetens;
det hade troligen befarats, att en dylik pröfning skulle lämna spelrum
för personliga intressen och inflytanden, livilka inom kommunala korporationer
lätt gjorde sig gällande. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Blekinge län anser utsträckning af de kommunala myndigheternas
vetorätt jämväl i fall, då kommunen saknade förtroende för sökandens
person, i viss mån betänklig såsom ägnad att befordra de anlag till
godtycke, livilka kunde förefinnas hos ett härskande, törhända icke
alltid för nykterhet nitälskande parti inom eu eller annan kommun. Med
afseende å de sålunda anförda betänkligheterna, livilka icke synas alldeles
ogrundade, bär ur förslaget uteslutits bestämmelsen, att de kommunala
myndigheternas yttranden skola innehålla uttalande om sökandens lämplighet;
och har detta desto hellre kunnat göras, som ändock myndigheterna
skola anföra skäl för sitt till- eller afstyrkande och därvid hafva
tillfälle att, om de så önska, framhålla sin åsikt om en sökandes lämplighet
eller olämplighet.

Med afseende å omfattningen af de utskänkningsrättigheter, som
enligt gällande bestämmelser kunna meddelas, anföra kommitterade, bland
annat, att nu gällande stadgan den understundom så tillämpats, att Kungl.
Maj:ts befallningshafvande vid tillstånds meddelande föreskrifvit för
rättighetens utöfning ej blott sådana inskränkningar, som gånge ut på
ordningens upprätthållande vid rörelsen, utan. äfven inskränkningar, som
i själfva verket alldeles förändrade rättighetens art. Det hade sålunda
förekommit, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande lämnat tillstånd till
nIskänkning icke af maltdrycker i allmänhet utan visst slag häraf, såsom
svagdricka, iskällardricka och dylikt. Kommittén, som ansett detta
oegentligt, har därför föreslagit, att den myndighet, som har att bevilja
tillstånd till uIskänkning, endast skulle äga meddela sådana inskränkande
bestämmelser, som röra ordningens främjande. 1 denna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

punkt liar Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings län såsom
sin mening uttalat, att en befogenhet för Kungl. Maj:ts befallningshafvande
att vid meddelande af tillstånd föreskrifva vissa inskränkningar
i fråga om rörelsens utöfning i många fall vore synnerligen
lämplig. I Jönköpings län hade Kung]. Maj:ts befallningshafvande dels
på polisens och de kommunala myndigheternas begäran på många ställen
inskränkt rätten till utskänkning sålunda, att densamma icke medgifvits
vid marknader, torgdagar med mera, och detta till stor fördel för
ordning och nykterhet, dels på kommunalmyndigheternas begäran inskränkt
utskänkningen till svensköl och svagdricka, dels ock vid två till
enskilda järnvägar hörande stationer, livilka vore af turister med flera
mycket besökta platser, tillåtit ölutskänkning under sommaren under förbehåll
dock af förtäring för 25 öre för hvarje halfbutelj öl eller hvarje
glas vin. Efter sistnämnda anordning hade kommunernas klagomål öfver
olägenheterna af den för de många resande nästan nödvändiga ölutskänkn
i ngen vid dessa järnvägsstationer upphört.

Då jag hyser den uppfattning, att det länder öfvervägande till
fördel, ifall de kommunala myndigheterna lämnas tillfälle att föreslå
och Kungl. Maj:ts befallningshafvande att stadga de inskränkande föreskrifter
för utskänkningens utöfvande, de anse nödiga, har förslaget,
såsom framgår af 7 § 3 mom. och 17 § 1 inom., i enlighet därmed
affattats.

Kommittén har vidare såsom eu oegentlighet anmärkt, att den
nuvarande förordningen ej sällan tillämpats så, att en rättighet meddelats
att gälla för bestämd tid, dock endast tillsvidare, eller, tvärtom,
beviljats tillsvidare men endast intill en viss tidpunkt. Enligt kommitténs
mening borde en rättighet, gifven för bestämd tid, också gälla
intill utgången af samma tid, för såvidt rörelsen ordentligt utöfvades,
en regel, som borde lända till ökad trygghet för rörelsens innehafvare
och till fördel för den konsumerande allmänheten, i ty att
den förre därigenom sattes i tillfälle att anskaffa bättre lokal och genom
afsittande af kontrakt för viss tid tillhandahålla bättre och billigare
varor. Däremot ansåg kommittén det ligga i naturen af en rättighet,
beviljad endast tillsvidare, #att denna också borde när som helst kunna
indragas.

I denna del ansluter sig förslaget till kommitténs uppfattning.
Dock har i fråga om sådana rättigheter, som omtalas i 7 § af den
nuvarande försälj ni ngsförordni ngen, ansetts lämpligt, att dessa, livilka
enligt förslaget skulle, likasom hittills, meddelas utan att de kommunala
myndigheterna dessförinnan hörts, må kunna när som helst återkallas.

De i 2 § i 1885 års förordning omhandlade försäljningsrättigheterna,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

de s. k. måltid srättigheterna, hafva varit föremål för synnerligen olika
åsikter hvad beträffar deras lämplighet och behöflighet. Sålunda anförde
öfverståthållareämbetet i underdånig skrifvelse den 26 oktober 1891, att
med den vidsträckta tolkning, som kunde gifvas åt benämningarna
»värdshusrörelse» och »måltider», kunde utskänkningen enligt. 2 § icke
hållas inom de gränser, lagstiftaren uppenbarligen haft för afsikt att för
densamma utstaka. Såsom värdshus måste betraktas snart sagdt hvarje
utskänkningsställe, där mat funnes att tillgå för gästerna, och såsom
måltid hvarje tillfälle, då den serverades, mathållningen måtte vara af
än så underordnad betydelse, födan serveras i hur ringa mängd och å
hvad tid som helst. Härtill komme, att det vore förenadt med största
svårighet för att ej säga omöjligt att utan anlitande af medel, som vore
den offentliga myndigheten ovärdiga, hålla tillräckligt verksam eftersyn
därpå, att utskänkningen å de så kallade nykterhetsvärdshusen icke
skedde äfven utan att mat samtidigt serverades, en förseelse, som därför
oftast blefve obeifrad och följaktligen ock förekomme i stor skala.

Den af lagen åsyftade skillnad mellan utskänkningsrätt enligt 2 §
och utskänkningsrätt enligt 3 § funnes således mera pa papperet än i
verkligheten, och under sådana omständigheter samt då den förra rättigheten
vore lättare och bekvämare att förvärfva och bibehålla än den
senare, vore det naturligt, att den ock skulle vara begärligare.

Efter att hafva med siffror visat, huru mycket talrikare måltidsrättigheterna
vore än de enligt 3 § meddelade, yttrade ämbetet i samma, skrifvelse
vidare, att det med förordningen angående försäljning af. vin och
maltdrycker in. in. afsedda syfte skulle i liufvudstaden bäst främjas därigenom,
att all icke tillfällig utskänkning af nämnda drycker blefve
underkastad bestämmelser, i hufvudsak motsvarande dem, som förekomme
i förordningens 3—6 §§, så att samtliga försäljningsrättigheter
skulle dels utgöra ett visst af öfverståthållareämbetet efter stadsfullmäktiges
hörande årligen bestämdt maximiantal, dels meddelas för en
till tre år i sänder begränsad tid och dels slutligen innefatta behörighet
för innehafvaren att idka försäljningen äfven utan den inskränkning,
som funnes föreskrifven i 2 §, en frihet, som dock syntes ötverståthållareämbetet
böra, i likhet med hvad för dem, som ägde rätt till
utskänkning af brännvin, funnes stadgadt och af samma skäl, åtföljas
af skyldighet att tillhandahålla lagad mat för de gäster, som önskade
erhålla sådan.

Med anledning af hvad sålunda anförts hemställde ämbetet om
tillstånd att i den kungörelse angående försäljning af vin och maltdrycker,
som komme att för liufvudstaden utfärdas, ej vidare upptaga
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Samt. 1 Afd. 56 Håft. 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

ifrågavarande måltidsrättigheter. Denna hemställan föranledde emellertid
då icke till någon åtgärd.

Sedan öfverståthållareämbetet i anledning af kommitterades skrifvelse
den 26 januari 1899 med begäran om vissa upplysningar angående
maltdryckshandeln i Stockholm förklarat, att det i Stockholm visat sig
omöjligt att upprätthålla skillnaden mellan försäljningsrättigheter enligt
2 § och enligt 3 § i 1885 års försäljningsförordning, hän vände sig kommitterade
i skrifvelse till polismästarne i Göteborg, Malmö, Norrköping
och Gäfle med begäran om upplysning rörande de iakttagelser med
afseende å förordningens tillämpning på måltidsrättigheterna, som gjorts
i dessa städer, och anhållan, att, därest det därstädes skulle hafva visat
sig, att ifrågavarande stadganden i gällande förordning vore så svårtillämpliga,
att desamma behöfde förändras, uttala sig angående den
ändring i förordningen, som de ansåge därutinnan böra äga rum.

Svaren å denna förfrågan gingo samtliga ut därpå, att ifrågavarande
rättigheter vore svåra att öfvervälla och ofta missbrukades.

Polismästaren i Göteborg ansåg det emellertid icke vara lämpligt
att alldeles afskaffa dessa rättigheter, då de voro särdeles ändamålsenliga
i fråga om verkliga spisningsställen. Äfven om icke genom
lagstiftningen allt missbruk kunde undanröjas, borde likväl olägenheterna
däraf kunna i väsentlig mån minskas, om i lagen blefve närmare
bestämdt, hvad som afsåges med spisande gäster vid måltider,
samt Kungl. Maj:ts befallningshafvande bemyndigades att, liksom redan
ägde rum i fråga om de enligt 3 § beviljade rättigheter, vid tillståndets
meddelande lämna de föreskrifter, som till god ordnings befrämjande
kunde finnas för särskilda fall nödiga, hvarjemte öfverträdelse
af dessa föreskrifter borde beläggas såväl med bötesansvar som påföljd
af rättighetens förlust.

Polismästaren i Malmö förmenade eu förändring i lagstiftningen
vara önskvärd. Enklaste sättet härför vore tydligtvis att helt och
hållet utesluta rättigheter enligt 2 §. Men då behofvet af s. k. spisställen
med rätt till vin- eller maltdrycksutskänkning vid måltider
onekligen förefunnes och det icke kunde vara lämpligt att förvandla
spisställena till fullständiga ölkrogar, syntes en så genomgripande förändring
icke böra vidtagas. Polismästaren inskränkte sig därför till
att hemställa, huruvida icke den i Malmö införda kortare tidsbegränsningen
af rättigheterna, t. ex. till högst ett år, skulle kunna anses
ägnad att bidraga till en bättre efterlefnad af lagbestämmelserna.

Polismästaren i Norrköping förklarar det vara skäligen tvifvelaktigt,
huruvida med bibehållande af den nuvarande indelningen af

Kungl. Mqj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

utskänkningsrättigheterna en med hänsyn till kontrollen någorlunda
betryggande form för rättigheternas begränsande kunde vinnas; tvärtom
ville det synas, som om enda utvägen till afhjälpande af den anmärkta
olägenheten af nuvarande förhållanden vore, att alla ölutskänkningsrättigheter
gjordes likställda sa till vida, att hvar och en, som eihölle
dylik rättighet, därmed berättigades att utöfva iskänkning utan andra
inskränkningar än de i allmänhet bestämda. För att tillgodose dem,
ii vilka kunde önska att utöfva utskänkning i sammanhang med värdshusrörelse
vid måltider, kunde möjligen, vid bestämmandet ax utskänkningsställenas
antal, i den ordning, som i 3, 4 och 6 §§ af 1885 års Kungl.
förordning stadgades, eller på annat sätt, tillika förordnas, att ett visst
antal af de rättigheter, som utlämnades, vore förbundna med skyldighet
för innehafvaren att idka värdshusrörelse eller att på rekvisition till
handahålla den, som så önskade, lagad mat.

Polismästaren i Gäfle finner det icke vara lämpligt att fortfarande
hafva utskänkningsrättigheterna indelade i två klasser, en mer och en
mindre omfattande, då en annan fullt tillfredsställande form för rättighetens
begränsning än den nuvarande näppeligen stode att finna.
Polismästaren förordade därför borttagandet helt och hållet af rättigheterna
enligt 2 §; den brist på matserveringsställen, som därigenom
uppkomma, hjälptes därmed, att för utöfvandet af rättigheterna enligt
3 § stadgades såsom villkor att jämväl tillhandahålla allmänheten varm,
lagad mat, hvarjämte borde lämnas befogenhet åt vederbörande myndigheter
att bestämma såväl beskaffenheten af som belägenheten af de
lokaler, däri rättigheterna komme att utöfvas.

Kommitterade erinra, att ifrågavarande skillnad mellan olika slags
maltdrycksutskänkning infördes i lagstiftningen genom 1874 års förordning
och då motiverades därmed, att, om försäljningen af vin och
maltdrycker å så kallade nykterhetsvärdshus inskränktes till utskänkning
af dylika drycker endast vid måltider åt spisande gäster samt iakttagandet
häraf noggrannt öfvervakades, en sådan försäljningsrätt icke
borde förvägras den, som önskade därigenom försörja sig och innehade
de för utöfvande af sådan rörelse erforderliga egenskaper.

Detta motiv äger, yttra kommitterade vidare, fortfarande sin fulla
giltighet. En betydande mängd människor i vårt land syntes numera
hafva för vana att till sina måltider förtära vin eller maltdrycker af
ett eller annat slag; och den, som ville åt gäster mot betalning tillhandahålla
mat, syntes därför, så framt en sådan rörelse skulle kunna
bedrifvas med framgång, vara nödsakad förskaffa sig rätt att till måltiderna
utskänka dylika drycker. Genom att allt för mycket försvåra

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 101.

möjligheten att erhålla en sådan utskänkningsfätt, kunde därför befaras,
att man på många orter icke skulle erhålla det antal spisningsställen,
som vore erforderligt. Det syntes därför vara synnerligen lämpligt,
att förvärfvandet af sådan utskänkningsrätt icke vore bunden vid så
stränga villkor som af utskänkningsrätt i allmänhet. Man finge endast
se till, att man hölle hand häröfver, att icke utskänkningsrörelsen
utöfvades i större omfattning än som därmed afsetts, nämligen att tillfredsställa
behofvet af dryck vid måltid. Just denna tillsyn förmenade
man emellertid vara snart sagdt omöjlig att utöfva. Man hade, såsom
af yttrandena från de i ärendet hörda myndigheter framginge, anmärkt:
alt uttrycken »värdshusrörelse)) och »spisande gäster vid måltider» vore
obestämda och därför kunde gifva anledning till en alltför vidsträckt
tolkning af ifrågavarande utskänkningsrätt samt att samma rätt i allt
fall ofta öfverträddes, men att öfverträdelserna mången gång måste
blifva obeifrade eller strafflösa till följd af svårigheten att öfver
utskänkningsställena öfva någon mera noggrann kontroll. Dessa anmärkta
olägenheter vore utan tvifvel värda allt beaktande; men granskade
man frågan närmare, syntes de icke vara af sådan art, att de
borde föranleda till ett borttagande af ifrågavarande skillnad mellan
olika slag af utskänkningsrättigheter.

Kommitterade medgifva dock, att det icke alltid vore lätt att afgöra,
hvad som skulle förstås med uttrycket »spisande gäster vid måltider».
Hvad åter beträffar svårigheten att utöfva kontroll öfver utskänkningsrörelse
af ifrågavarande slag, förklara kommitterade, att det visserligen
vore sant, att sådan svårighet förefunnes och att på den grund
öfverträdelser kunde vara att befara. Men svårigheten af kontroll syntes
dock ej vara nämnvärdt större än i fråga om hvarje annan utskänkningsrörelse,
då utskänkningen ju utöfvades allenast i sammanhang med
annan för allmänheten tillgänglig serveringsrörelse. Och för öfrigt ägde
ju här myndigheterna rätt att, där minsta anledning förelåge, att meddeladt
tillstånd missbrukades, utan vidare återkalla detsamma.

Denna rätt att när som helst återkalla meddeladt tillstånd jämte
den rätt, vederbörande naturligtvis ägde, att, därest antalet utskänkningsrättigheter
ökats i sådan grad, att därigenom kontrollen öfver
deras begagnande blefve alltför svår, på grund däraf afslå ansökan om
ny rättighet, syntes utgöra tillräckliga garantier mot de anmärkta olägenheterna.
Ån talet rättigheter kunde på sådant sätt begränsas, därest
detta visade sig nödvändigt, såsom skett t. ex. i Göteborg, där antalet
nedbringats från 249 år 1890 till 75 vid 1898 års slut. Att däremot
hålla antalet inom passande g-räns sålunda, att tillstånd till utskänkning

Kung!,. Maj ds Nåd. Proposition N:o 101.

meddelades endast för viss bestämd kortare tid, såsom numera skedde
i Malmö, vore enligt kommitterades förmenande ej öfverensstämmande
med den nuvarande förordningens innebörd och borde enligt kommitterades
förslag ej vidare ifrågakomma.

Kommittérade hafva, på grund af hvad de sålunda anfört, i sitt
förslag bibehållit de nu ifrågavarande måltidsrättigheterna.

Öfverståthållareämbetet förklarar sig i sitt afgifna underdåniga
utlåtande öfver kommittéförslaget fortfarande anse skillnaden mellan de
olika utskänkningsrättigheterna, sådan den funnes i lag fastställd, vara,
åtminstone i Stockholm, omöjlig att i praktiken upprätthålla samt vidhåller
därför sin mening, att denna skillnad borde, åtminstone i hnfvudstaden,
upphöra eller gifvas en annan form. Kungl. Majtts befallningshafvande
i Göteborgs "och Bohus län anser den nuvarande fördelningen
af denna rörelse i två olika slags rättigheter olämplig. Rättigheten att
utskänka maltdrycker endast åt spisande gäster vid måltider kräfde
nämligen ett bestämdt svar på frågan: hvad menas med spisande gäster
och huru mycket mat skall serveras för att det serverade skall gorå
skål för namnet måltid? Dylika, obestämda uttryck kunde nästan sägas
uppfordra till kringgående" och borde därför, så vidt möjligt vore,
undvikas i en lag. Att genom de så kallade ölrättigheternas sammanförande
till en enda klass fara skulle uppstå för, att matställen i tillräckligt
antal icke skulle finnas att tillgå, syntes icke vara att befara,
då det nämligen läge i innehafvarnes al dylika ställen intresse att söka
förskaffa sig rättighet att servera maltdrycker till maten, och den myndighet,
som hade att bevilja sådan rättighet, väl torde låta sig angeläget
vara att se till, att bland de sökande tillräckligt antal innehafvare af
matställen tilldelades ölrättigheter.

Den erfarenhet, som vunnits angående dessa rättigheter till utskänkning
vid måltider åt spisande gäster, samt hvad mot bibehållandet
af denna form för utskänkningsrättigheter anförts från de större städerna,
synes mig bestämdt tala för deras afskaffande såsom ett särskildt i lagen
upptaget slag af rättigheter. Detta har ock skett i förslaget. Om Kungl.
Maj:ts befallningshafvande, såsom jag föreslagit, erhåller rätt att rörande
samtliga utskänkningsrättigheter föreskrifva de inskränkande villkor för
rörelsens utöfvande, som kunna anses erforderliga, så föreligger ju intet
hinder att, där så anses lämpligt och möjlighet finnes att öfvervaka
förhållandena, vid beviljande af utskänkningsrättigheter meddela sådana
föreskrifter, att rättigheterna inskränkas endast till servering vid måltid.

I öfrigt tillåter jag mig att fästa uppmärksamheten därå, att,
om, såsom förslaget innehåller, alla utskänkningsrättigheter utom dem,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 101.

som äro af mera tillfällig beskaffenhet, komma att sammanföras i en
gemensam grupp, detta ock kommer att innebära, att alla de utskänkningsrättigheter,
som äro afsedda att gälla för någon längre tid, blifva
pröfvade i samma ordning och att sålunda de kommunala myndigheterna
därvid erhålla medbeslutanderätt.

Med livad jag nu sagt åsyftar jag dock icke sådana utskänkningsrättigheter,
som kunna ifrågakomma å järnvägsstationer eller å järnvägståg.

Den befogenhet, som nu tillkommer järnvägsstyrelsen att bestämma,
om och under livilka villkor utskänkning af vin eller maltdrycker
må utöfvas vid statens järnvägsstationer, leder, såsom kommitterade
erinra, sitt ursprung från Kungl. Maj:ts skrifvelse till chefen för
statens järnvägsbyggnader den 17 september 1858. Genom denna
skrifvelse, som ännu är gällande till efterrättelse, förklarades, att nämnde
chef skulle äga att vid de särskilda stationerna å statens järnvägar antaga
lämpliga personer att tillhandahålla förfriskningar af mat och dryck,
dock att anmälan om sådan persons antagande borde göras hos Kungl.
Mapts befallningshafvande och i stad jämväl hos magistraten samt att
brännvin och andra brända eller destillerade drycker äfvensom sådana,
hvilka vore därmed tillagade, icke finge af dessa personer hållas till
salu utan efter därtill meddeladt tillstånd i den ordning och under de
villkor, gällande författning i sådant afseende stadgade.

Då Kungl. förordningen den 7 december 1866 utkom, hemställde
styrelsen för statens järnvägstrafik hos Kungl. Magt, att från förordningens
tillämpning måtte undantagas restaurationsrörelserna vid statens
järnvägar; och med bifall till denna hemställan förklarade Kungl. Maj:t
i nådigt bref den 8 mars 1867, att bemälda styrelse ägde att, med ledning
af grunderna för förordningen, meddela och tillämpa de närmare
bestämmelser i afseende å utöfvandet af försäljning utaf de i förordningen
omförmälda drycker inom järnvägens område vid statens järnvägsstationer,
som kunde af styrelsen anses erforderliga.

De grunder, på hvilka styrelsen stödde sin berörda hemställan,
voro, enligt kommitterades framställning, hufvudsakligen: nödvändigheten,
för att kunna tillgodose de resandes behof af mat och dryck, att
ifrågavarande restaurationer, hvilka dagligen toges i anspråk, oafbrutet
vidmakthölles, något som med tillämpning af förordningens bestämmelser
icke alltid vore möjligt; styrelsens intresse af ordning och reda vid
stationerna, hvilket från styrelsens sida påkallade eu noggrann pröfning
vid valet af lämpliga restauratörer och en sträng kontroll öfver själfva

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

utskänkningen; samt svårigheten att efterkomma förordningens stadganden
om de tider, då utskänkningsställen finge hållas öppna.

I de sedermera utkomna Kungl. förordningarna den 18 september
1874 och den 24 oktober 1885 infördes ofvanberörda genom Kungl.
brefvet den 8 mars 1867 meddelade undantagsstadgande. .

Såsom jag redan förut anfört, torde det vara riktigast, att förordningen
angående försäljning af vin och maltdrycker omfattar all
dylik försäljning och således äfven den utskänkning, som kan ifrågakomma
vid statens järnvägsstationer. Härigenom undanröjes nämligen
den oklarhet, som nu i flera afseenden är rådande, i hvad mån åtskilliga
af de bestämmelser, som finnas intagna i den nuvarande försäljningsförordningen,
äro tillämpliga äfven å nyssnämnda utskänkning.

Bestämmelser angående sättet för erhållande af tillstånd till sådan
niskänkning, hvarom nu är fråga, hafva intagits i 8 §. Dessa bestämmelser
afse emellertid icke att göra någon inskränkning i styrelsens nuvarande
befogenhet i förevarande afseende. Visserligen hafva, såsom
kommitterade anföra, allt emellanåt från nykterhetsvänligt håll röster
höjts för att styrelsens bestämmanderätt måtte borttagas och utskänkningsrättigheter
af ifrågavarande art förvärfvas på enahanda sätt som
annan rättighet till utskänkning af vin eller maltdrycker. Särskildt
har man fordrat, att de kommunala myndigheterna skulle äga samma
befogenhet i dessa som i andra fall att förhindra uppkomsten af en
utaf dem såsom skadlig ansedd rörelse och att förbjuda fortsättande af
eu dylik rörelse. Man har nämligen förmenat, att det skulle visat sig,
hurusom styrelsen icke alltid tagit tillräcklig hänsyn hvarken till behofvet
af en ifrågasatt utskänkningsrörelse eller till att de personer,
som skolat förestå densamma, därtill varit fullt lämpliga, och att möjlighet
nu ej förefinnes att hålla hand däröfver, att icke rörelsen bedrifves
på sådant sätt, att dryckenskap och oordningar häraf blifver en följd.

Fordringarna på lagändring i antydt syfte hafva emellertid kommitterade
ansett icke böra vinna afseende. De skäl, som år 1867 talade
för att utskänkningsrättigheter af ifrågavarande slag borde meddelas och
öfvervakas allenast af styrelsen för statens järn vägar, ägde enligt kommitterades
mening fortfarande giltighet. Dylika utskänkningsrörelser
betingades af den skyldighet, staten hade att tillse, att trafikanterna å
dess järnvägar under sina resor blefve tillgodosedda med inåt och dryck.
Det vore därför helt naturligt, att bestämmanderätten öfver rörelsens
uppkomst och fortfarande bestånd tillkomme den myndighet ensam, som
hade att ordna med järnvägtågens gång och deras uppehållsstationer;
och en ovillkorlig skyldighet för denna myndighet att före tillstånds

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

meddelande inhämta yttrande af kommunala myndigheter skulle, utan
att medföra motsvarig nytta, lätt kunna vålla afbrott i restaurationsrörelsen.
Önskvärd! vore väl, om utskänkningen kunde inskränkas till
att äga rum allenast till resande. Men detta läte sig ej göra. Det folie
sig nämligen alltför svårt att afgöra, huruvida de personer, som ville
intaga förtäring, vore att anse såsom resande eller icke, och att utöfva
kontroll'' däröfver, att servering skedde allenast till resande.

Hvad kommitterade sålunda anfört synes mig knappast kunna
jäfvas; och har därför, som nämndt, förslaget i denna punkt affattats

1 enlighet med deras mening.

Den befogenhet, som sålunda ansetts böra tillkomma järnvägsstyrelsen
i fråga om utskänkningen vid stationerna, har, likaledes i
öfverensstämmelse med kommitténs förslag, i det nu föreliggande förslaget
utsträckts att omfatta äfven den utskänkningsrörelse, som kan
ifrågakomma å själfva tågen.

Enligt nu gällande förordning har Kungl. Maj ds befallningshafvande
rätt att på framställning af styrelse för enskild, till persontrafik
upplåten järnväg efter kommunalnämndens och kommunalstämmans
hörande medgifva iskänkning af maltdrycker vid järnvägens på landet
belägna stationer. Då anledning till rubbning i denna bestämmelse
icke kan anses föreligga, har en motsvarande föreskrift intagits i 8 §

2 mom. i förslaget.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Västmanlands län har anmärkt,
att det vore svårt att inse, hvarför Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
befogenhet skulle i nyssnämnda hänseende vara mindre
än järnvägsstyrelsens. Då trafiken åtminstone inom Västmanlands län
redan sedan lång tid tillbaka kräft, att utskänkningsrättigheter blifvit
på vederbörande järnvägsaktiebolags begäran af Kungl. Maj ds befallningshafvande
medgifna jämväl i stad, föreslår Kung]. Maj:ts befallningshafvande,
att befogenhet härutinnan varder i förordningen införd.
Jämväl Kungl. Majds befallningshafvande i Hallands län anser det
vara uppenbart, att äfven vid en inom stads område belägen enskild
järnvägsstation behof af utskänkning af vin eller maltdrycker för de
resandes räkning kan förefinnas, synnerligast om stationen icke utgör
en slutpunkt för banan och något af stadens utskänkningsställen icke
ligger alldeles invid stationen.

Då dessa erinringar icke synas sakna fog och därtill kommer,
att det i stad är lättare än på landet att utöfva tillsyn öfver en dylik
utskänkningsrörelse, så har i 8 § 2 mom. införts en bestämmelse i den
riktning, de nyssnämnda båda länsstyrelserna föreslagit. I samma mo -

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 101. 41

ment tiar ock intagits bestämmelse om iskänkning på enskild järnvägs
tåg. o .

De i 9 och 10 §§ intagna bestämmelserna angående utskänknmgs rättioheter

för kortare tid än år eller vid visst tillfälle öfverensstämma
i sak med nuvarande föreskrifter. Hvad särskildt angår auktioner,
hvarom talas i 10 §, kunde man möjligen vilja ifrågasätta, att, i likhet
med hvad som gäller om brännvin, förbjuda all försäljning äfven af
vin och maltdrvcker vid sådana tillfällen. Kommittén har emellertid
icke ansett ett dylikt förbud lämpligt; och då en sådan bestämmelse
äfven enligt min uppfattning skulle vara alltför rigorös, har jag härutinnan
följt kommitténs förslag.

Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att beträffande de
rättigheter, som afses i 9 och 10 §§, lämna särskilda inskränkande
föreskrifter följer af 17 §.

Enligt 10 § i 1885 års förordning må det ej tillåtas den, som
idkar handel i öppen bod, att till förtäring på, stället sälja vin eller
maltdrycker, vare sig enligt 2 eller 3 § i förordningen, hvaremot bindel
ej synes finnas för sådan person att erhålla en tillfällig utskänknmgsrättighet.
I det framlagda förslaget har 11 §, hvilken är afsedd att
ersätta 10 § i den nu gällande förordningen, formulerats så, att förbudet
kommer att omfatta äfven tillfälliga rättigheter. Därjämte har,
i enlighet med kommitterades förslag, uti ifrågavarande stadgande
äfven en annan ändring vidtagits. Såsom kommittén framhållit, synes
man icke böra förmena en handlande att jämväl hålla utskänkningsrörelse,
om blott denna bednfves pa sadant aistånd liån handeln, att
den förra ej kan tjäna allenast till en uppmuntran af den senare. Detta
ändamål hafva kommitterade tänkt sig kunna vinnas därmed, att handeln
och utskänkningsrörelsen icke finge bedrifvas inom samma kommun,
och har ett stadgande i sådan riktning upptagits i förslaget. Möjligen
kan däremot invändas, att stadgandet kan kringgås pa det sätt, att en
person skaffar sig tillstånd att idka utskänkningsrörelse i utkanten ai
en kommun och därefter inom angränsande kommun invid gränsen
öppnar eu handel. Ett dylikt tillvägagaende synes emellertid, såsom
kommittén ock erinrat, lätt kunna förhindras därigenom, att tillstånd
till utskänkning å sådan plats ej meddelas, där det är att befara, att
tillståndet skulle komma att på nämnda sätt missbrukas.

Ifrågavarande stadgande synes vidare böra affattas så, att möjlighet
beredes för den, som idkar handel i öppen bod med matvaror äfven
till förtäring på stället, att erhålla rättighet till servering af vin eller

Bih. till BiJcsd. Prat. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 56 Raft. 6

Försäljning
till afhämtning.

42 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

maltdrycker i sammanhang med matvaruserveringen; eljest skulle ju,
strängt taget, eu sockerbagare ej i sin butik kunna få servera vin, ej
heller en char ku ter ihandlare Öl'' till de varor, som förtäras på stället.
Da ju alltid tillstånd till utskänkningsrörelse fordras, tillkommer det
naturligtvis vederbörande myndighet att för hvarje fall pröfva, huruvida
sådana omständigheter föreligga, att utskänkningsrätt bör medgifvas eller
icke. Därest en person, som erhållit tillstånd till utskänkning af vin
eller maltdrycker, därefter öppnar matvaruhandel, synes emellertid det
förut meddelade tillståndet höra förfalla och ny ansökan om utskänkningsrätten
göras, på det att myndigheterna under de sålunda ändrade
förhållandena må sättas i tillfälle att pröfva, huruvida rätt till utskänkning
bör medgifvas eller ej.

I förslagets 12 § uppräknas de personer, som enligt förslaget utan
särskildt tillstånd skulle vara berättigade att till afhämtning försälja vin
eller maltdrycker. De äro först och främst tillverkare af dylika drycker,
hvilka gifvetvis böra äga rätt att på tillverkningsstället försälja därstädes
tillverkade drycker; vidare de, som äga rätt till utminutering af
brännvin, hvilka synas böra på utminuteringsstället få sälja de mindre
alkoholhaltiga dryckerna, samt slutligen de, som enligt'' 7 § erhållit
rättighet att under bestämd tid idka utskänkning af vin eller maltdrycker.
. För närvarande äro äfven innehafvare af brännvinsutskänkningsrättigheter
berättigade att till afhämtning sälja vin och maltdrycker,
men då de enligt det för Riksdagen framlagda förslaget till ny brännvinsförsäljningsförordning
ej längre skulle äga rätt att till afhämtning sälja
brännvin, böra de, därest nämnda förslag därutinnan godkännes, ej
heller få bibehålla rätten att till afhämtning sälja andra alkoholhaltiga
drycker. Däremot synes det ej vara behöflig!, åtminstone för närvarande,
att, såsom är föreslaget beträffande brännvin, i fråga om vin och maltdrycker
skilja utskänkningen från försäljningen till afhämtning; dock
att härvid rätten att sälja till afhämtning synes böra gälla endast sådana
drycker, som utskänkningsrätten afser.

Beträffande tillverkares försäljningsrätt anföra kommitterade, att
den, som i laga ordning förvärfvat rättighet att bedrifva salutillverkning
af vin eller maltdrycker, därmed äfven erhållit rätt, ej blott att
tillverka dryckerna, utan äfven att utan vidare på ett eller annat sätt
afyttra desamma, en rätt, som icke kunde genom särskild lagstiftning
fullständigt betagas tillverkarne.

Sedan kommitterade lämnat en historisk öfverblick öfver den hithörande
lagstiftningen, framhålla de, att, om man fasthölle den synpunkt,
att lagstiftningen ej Ange gorå en tillverkares salutillverknings -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

rätt helt och hållet eller i det närmaste värdelös, syntes man med nödvändighet
böra tillerkänna tillverkaren af maltdrycker rätt att fritt försälja
sina tillverkningar till afhämtning å tillverkningsstället och till
försändning därifrån. Maltdryckerna, hvilkas ringa hållbarhet icke annat
än undantagsvis medgåfve någon verklig partihandel med dem, försåldes
af sådan anledning till stor del af producenten direkt till konsumenten
å tillverkningsorten. Kommitterade hade därför velat i fråga om försäljning
till afhämtning och försändning tillerkänna maltdryckstillverkaren
den försäljningsrätt, som enligt nu gällande lag tillkomme
honom, nämligen rätt att, utan begränsning i afseende å myckenheten,
försälja sina tillverkningar till afhämtning å tillverkningsstället eller
till försändning därifrån. Rätten till sådan försäljning vore ett lifsvillkor
för tillverkaren, och några mera betydande olägenheter af försäljningen
syntes hittills icke hafva gjort sig gällande. Ehuru det ej
vore fullt samma förhållande med viner som med maltdryckerna, ansåge
kommitterade likväl, att i förevarande afseende, liksom eljest, lämpligen
borde gälla enahanda stadgande om viner som beträffande maltdrycker.

En af kommitténs ledamöter uttalar i en reservation farhågor att,
ifall, såsom kommitténs förslag innebure, det ej skulle medgifvas
tillverkare af maltdrycker att utan särskilt tillstånd från nederlag
försälja sina fabrikat, det häraf skulle blifva en följd, att, då enligt erfarenheten
ett bryggeri ej kunde med egna fordon forsla sina varor
längre än cirka två mil, ett stort antal invånare i riket icke skulle
kunna erhålla sitt behof af maltdrycker utan att på långa afstånd
själfva hämta dem. Man kunde ej lita på, att de kommunala myndigheterna
skulle medgifva rättighet till försäljning till afhämtning i
myckenhet under 20 liter — eller den minsta myckenhet, som enligt
kommitténs förslag skulle få till afhämtning försäljas utan särskildt
tillstånd — ty en missriktad nykterhetsifver komme sannolikt ej sällan
att vinna ett afgörande inflytande inom de kommunala myndigheterna.
Stadgandet komme att synnerligen hårdt drabba på landet befintliga
större bryggerier, och anför reservanten såsom exempel härpå ett par
bryggerier, som på tillverkningsstället ej afsätta mera än ty-—y20 af
hela sin tillverkning.

Svenska bryggareföreningens styrelse har i sin förut omförmälda
underdåniga skrifvelse erinrat, att genom inskränkning af tillverkarens
försäljningsrätt till tillverkningsstället komme hans försäljningsområde
att begränsas till den ringa omkrets kring tillverkningsstället, till hvilken
varan kunde försändas direkt, hvarigenom en mängd af landets bryggerier

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

faktiskt skulle mista eu stor del af sitt afsättningsområde. Ingenting
till inskränkning af den omåttliga ölkonsumtionen skulle vinnas, men
svåra och kännbara olägenheter uppstå för den nyktra och ordningsälsökande
allmänhet, som hade behof af maltdrycker för hushållsbehof,
och skulle dessa olägenheter enligt styrelsens beräkningar komma att
göra sig kännbara för en betydande del af rikets befolkning. En lagstiftning,
som medförde sådana följder, vore enligt styrelsens mening
nästan otänkbar. Denna lagstiftning skulle föra med sig ökad brännvinsförbrukning,
uppkomsten af små bryggerier med ofta dålig tillverkning
samt anläggandet här och där i landet af smärre vinfabriker,
hvilka på områden, dit maltdrycker ej kunde föras, helt och hållet
med sina drycker af starkare alkoholhalt komrne att ersätta de alkoholsvagare
maltdryckerna. Tillverkarne borde därför bibehållas vid sin
rätt att anlägga nederlag äfven på landsbygden och från dessa sälja
maltdrycker under samma villkor som från tillverkningsstället men med
rättighet, å andra sidan, för Kungl. Maj ds befallningshafvande att, om
oordningar uppstode vid nederlaget, indraga rätten att från detsamma
älsja till afhämtning.

Kungl. Majds befallningshafvande i Örebro län anser, att, då de
föreslagna bestämmelserna i allmänhet säkerligen komme att vålla
svårigheter för konsumenter på många ställen å landsbygden att få
sitt husbehof af maltdrycker tillgodosedt, det icke vore obilligt, ifall
tillverkare af dylik dryck kunde tillåtas att. i bryggeriets namn och
under dess ansvar, å landsbygden upprätta nederlag, med rätt att
därifrån tillhandahålla allmänheten maltdrycker under samma villkor,
som gällde för dylik försäljning vid tillverkningsstället. Kungl. Majds
befallningshafvande i Uppsala län, som äfven uttalat en liknande åsikt,
erinrar därom, att ifrågavarande nederlag genom konkurrensen i högst
väsentlig mån bidragit till höjande af maltdryckernas godhet. Öfriga
länsstyrelser, som yttrat sig i denna fråga, nämligen Kungl. Maj ds
befallningshafvande i Östergötlands, Jönköpings, Värmlands, Västmanlands
och Västerbottens län, uttala farhågor, att genom nederlagsrättens borttagande
uppkomsten af små, vanligen illa skötta bryggerier, som framställde
dåliga varor, skulle befordras.

De sålunda uttalade farhågorna för att genom begränsningen af
tillverkares försäljningsrätt till tillverkningsstället uppkomsten af nya,
små bryggerier skulle gynnas till men för industrien och den konsumerande
allmänheten, torde numera efter införande af skatt å maltdrycker
knappast vara befogade. Svårigheterna för befolkningen å landsbygden
att förskaffa sig sitt behof af maltdrycker för förbrukningen i hus -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

hållet torde ej heller vara så stora som framhållits, då ju maltdryckei hunna
utan svårighet försändas med järnväg eller ångbåt på ganska betydliga
afstånd; och i kommuner, där bebo! af maltdrycksförsäljning verkligen
gör sig gällande, komma säkerligen de kommunala myndigheterna, att
tillåta inrättandet af behöflig^ försäljningsställen. Jag kan således icke
finna annat än att de i denna punkt framställda betänkligheter äio
betydligt öfverdrifna. För öfrigt torde det, då man prelat gorå gällande,
att nu ifrågavarande bestämmelser skulle innebära en inskränkning
i tillverkar nes nuvarande rättigheter, icke böra lämnas opåaktadt,
att redan enligt nu gällande lag en tillverkare icke toi de vara berättigad
att å landsbygden från annan plats än tillverkningsstället till afhämtning
försälja eller på rekvisition till köpare försända vin eller maltdrycker
i mindre myckenhet än tio liter. Att så är förhållandet bestyrkes
af, bland annat, Kungl. Maj:ts .utslag den 8 december 1904
med anledning af väckt atal mot en tillverkare, som utan särskild^
tillstånd från nederlag inom annan kommun än den, där bryggeriet i
fråga var beläget, hade till köpare hemsändt rekvirerade maltdrycker
till mindre belopp än det nyssnämnda. Tillverkaren, som af häradsrätten
frikänts, blef af ''vederbörande hofrätt bötfälld föi olaga försäljning
af sådana drycker, och Kungl. Maj:t fann ej skäl att göra

ändring i hofrättens utslag. . .

Med afseende å hvad jag sålunda anfört har jag ej funnit, tillrackliga
skäl föreligga för att medgifva tillverkare att på andia villkoi än
dem, som i allmänhet anses böra gälla, försälja vin eller maltdiyckei
till afhämtning från annan plats än tillverkningsstället.

I fråga om den s. k. tioliter s-för ordning en, det är. förbudet att
på landet försälja vin och maltdy eker till afhämtning till mindre
belopp än 10 liter, förklara kommitterade att den icke motsvarat de
förhoppningar, man fäst vid densamma. Åtminstone beträffande malt
drycker hade den icke visat sig tillfyllestgörande. Förordningen hade,
såsom var att förutse, verkat därhän, att handlandena på landsbygden
i allmänhet upphört att försälja Öl; och detta finge ju vara att anse
såsom godt, i den mån därigenom åtkomsten af Öl försvårats för dem,
som därmed velat berusa sig. Men förordningen hade. därjämte medfört
verkningar, som neutraliserat dess nämnda göda inflytande, i det
att den gifvit anledning till anläggande af nya bryggerier, till inrättande
af öltapperier och bryggerinederlag samt till den betydande utveckling
af försäljningen genom kringföring af maltdrycker, som detta försäljningssätt
under senare åren nått; och såge man saken i dess helhet,
torde därför endast inom få orter ölåtkomsten blifvit genom förordningen

46 Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

försvårad. I många fall syntes äfven förordningen hafva gifvit anledning
till ökadt fylleri. Den hade i sig själf inneburit möjlighet, genom
den låga gräns, som den innehölle för fordran på särskild! tillstånd
till ölhandeln, att på ett mycket enkelt sätt kringgå densamma, nämligen
därigenom att flera personer sloge sig tillsammans om gemensamt
inköp. Mot sådan s. k. salning vore visserligen icke så mycket
att anmärka, därest köparne icke bestode af andra än personer, som
hvar för sig önskat inköpa en eller ett par flaskor Öl, hvaraf de ansett
sig hafva behof. Men salningen hade ofta skett på det sätt, att, då
en person velat göra ett mindre ölinköp, han förmått andra, som annars
ej ämnat tillhandla sig Öl, att förena sig med honom, så att minimikvantiteten
kunnat inköpas; och detta sätt af salning måste ur nykterhetssynpunkt
betraktas såsom ett ondt. Inköpet hade icke varit för
alla de däri deltagande betingadt af behofvet, och åtminstone en del
åt det inköpta ölet hade därför blifvit användt allenast till rusdryck.
I andra fall, där salning icke ägt rum, hade förordningen ofta tvingat
personer att inköpa mera än deras behof kräft; och följden däraf hade
mången gång blitvit en omåttlig öldrickning. Af de utaf kommitterade
i detta ämne tillsporda myndigheter hade äfven flertalet länsstyrelser
samt 33 kronofogdar ansett tioliter s-för ordningen hafva verkat uteslutande
eller öfvervägande skadligt.

Kommitterade ansåge därför, att med hänsyn till nykterhet och
ordning ändring af ifrågavarande stadgande vore påkallad. Att alldeles
upphäfva tiolitersförordningen, så att handeln med maltdrycker, likasom
handeln med andra varor, åter blefve fri, kunde dock enligt kommitterades
mening ej sättas i fråga. Att å andra sidan gifva åt förordningen
en sådan utsträckning, att för all försäljning till afhämtning
eller till försändning af maltdrycker, oberoende åf myckenheten, uppställdes
fordran på särskild! tillstånd, syntes ej heller gå för sig.
Liksom partihandeln med brännvin vore fri för eu hvar, måste man
nämligen äfven tillåta, att handeln med viss större myckenhet malt
drycker fritt utöfvades. Gränsen för den sålunda fria partihandeln
med maltdrycker måste emellertid, enär dessas ringa hållbarhet icke
tilläte längre tids transport eller längre tids förvaring, sättas betydligt
lägre än i fråga om brännvin. Då någon verklig partihandel med
maltdrycker, sådan som i fråga om brännvin, icke kunde förekomma
annat än i enstaka undantagsfall emellan tillverkare och återförsäljare,
borde, enligt kommitterades mening, gränsen icke sättas högre, än att ett
hushåll på landet skulle kunna för sitt behof på en gång inköpa ett parti
och förbruka detta, medan dryckerna ännu vore njutbara. Det kunde

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 101.

därför icke gärna blifva tal om en gräns, högre än SO liter. Äfven
denna vore dock i allmänhet för hög, och den syntes jämväl vara
högre än som fordrades för att förekomma den skadliga salningen.
På hufvudsakligen dessa skäl föreslogo kommitterade utbytande af den
nuvarande tiolitersgränsen emot en tjugulitersgräns.

Af hvad kommitterade i denna fråga anfört torde med full tydlighet
framgå, att en ändring uti ifrågavarande afseende är af behofvet påkallad.
Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Östergötlands län föreslår
i sitt öfver kommitterades betänkande afgifna utlåtande, att gränsen
för den fria handeln måtte nedsättas från tio till fem liter, och Kungl.
Maj:ts befallningshafvande i Skaraborgs län yrkar eu nedsättning ända
till två liter. Mot en dylik nedsättning talar emellertid samma skäl,
som kommitterade anfört mot gränsens fullständiga borttagande, nämligen
att de mindre lyckliga förhållanden, som kräfde tioliters-förordningens
tillkomst, då otvifvelaktigt återkomme.

Kungl. Majtts befallningshafvande i Jönköpings, Blekinge, Värmlands
och Västerbottens län, hvilka medgifva, att tioliters-förordningen
ej verkat nyttigt, förorda dock dess bibehållande hellre än gränsens
uppflyttande. Äfven Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus
län ställer sig tveksam mot en sådan förändring, hvilken tillstyrkes
endast af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar samt Göteborgs
och Bohus län, af hvilka den senare förklarar sig anse, att det vore
af vikt, att ölhandeln ställdes under behörig kontroll eller, med andra
ord, att handeln med Öl blefve en rättighet, som endast genom särskilt
tillstånd kunde förvärfvas, men som äfven kunde förloras, om handeln
sköttes på ett med hänsyn till allmän ordning eller i andra afseenden
olämpligt sätt.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län håller före,,
att, därest på lagstiftningens väg ansåges böra vidtagas verksamma
åtgärder till nykterhetens främjande på det område, om hvilket här
vore fråga, inga synnerliga betänkligheter borde möta däremot, att all
försäljningsrätt, som icke nödvändigtvis funnes böra i denna deras
egenskap tillkomma tillverkare af ifrågavarande slags drycker, gjordes
beroende af särskildt för viss tid eller bestämdt tillfälle meddeladt tillstånd.
Genom sådant tillvägagående kornme denna handels behöriga
och ändamålsenliga utöfvande att i möjligaste vidsträckta omfattning
blifva underkastad en direkt och fortgående kontrollerande uppmärksamhet
från de kommunala och administrativa myndigheternas sida.
För hvarje gång, tillstånd skulle meddelas eller förnyas, kunde de omständigheter
och synpunkter, som funnes böra inverka på frågans

Kungl. Maf.ts Nåd. Proposition No 101.

bedömande, göras i allo gällande. Och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
ansåge sig icke hafva anledning befara, att nyssnämnda myndigheter
skulle vidtaga åtgärder eller förfoganden, hvarigenom den maltdryckskonsumerande
allmänhetens befogade anspråk och önskemål, att försäljnings
väsendet ordnades så, att möjlighet förefunnes att få det sunda
och berättigade behofvet af vin och maltdrycker på bekvämt sätt fylldt,
komme att åsidosättas eller tillspillogifvas. Därest tillstånd, såsom
nämnts, erfordrades för rätt till bedrifvande af ifrågavarande slags
dryckesförsäljning, vunnes jämväl den enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
uppfattning obestridliga fördelen, att denna försäljning blefve
skild från annan handel i alla de fall, där icke vederbörande myndigheter
funne sådan förenad affärsrörelse lämpligen böra och kunna af
samma person utöfvas.

Mot en sådan lösning af frågan, att för all försäljning till
afhämtning af maltdrycker skulle fordras särskild! tillstånd, anföra
kommitterade hufvudsakligen, att. det ej gärna kunde fordras tillstånd
för partihandel med maltdrycker, då dylik handel med brännvin finge
bedrifvas utan tillstånd. De erinra dock själfva, att hos oss ej förekommer
någon verklig partihandel med maltdrycker annat än i enstaka
undantagsfall mellan tillverkare och återförsäljare, utan åsyfta de med
uttrycket partihandel försäljning af Öl i parti å 20 å 30 liter, hvilket
senare anses vara det största belopp, som ett hushåll på landet kunde
för sitt behof på en gång inköpa och hinna förbruka, medan dryckerna
ännu vore njutbara.

Af hänsyn till någon verklig partihandel med maltdrycker behöfves
säkerligen icke någon gräns vare sig vid 20 eller 30 liter, och
lika sannolikt är, att gränsens höjande till 20 liter ej skulle utrota det
salningsofog, som nu flerestädes bedrifves. Med afseende härå och på
de skäl, som, enligt hvad af nyss lämnade redogörelse framgår, af vissa
myndigheter anförts, anser jag det vara riktigast att taga steget fullt
ut och föreskrifva, att ingen utom de i 12 § omnämnda personer må
till afhämtning försälja maltdrycker utan särskilt tillstånd.

Den nuvarande s. k. tioliters-förordningen gäller endast för landsbygden,
och har jag med hvad jag hittills anfört angående afhämtningsförsäljningens
ordnande egentligen åsyftat förhållandena på landsbygden.
Nästa fråga blir alltså, huru samma förhållanden böra ordnas för städerna.
Kommitterade hafva i detta afseende föreslagit, att samma bestämmelser
skulle blifva gällande för stad som för landsbygd, och såsom skäl härför
anfört, att det, såsom af myndigheternas till kommittén inkomna utlåtanden
framginge, på många ställen, särskild! i de större städerna, visat sig, att

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 101.

nu gällande bestämmelser om rätt att meddela förbud mot fortsatt försäljning
varit otillräckliga att förebygga missbruk vid försäljningen,
alldenstund denna rättighet icke medgåfve möjlighet att förhindra vare
sig att försäljningsställen inrättades i stadsdelar, där de endast med stor
svårighet kunde öfvervakas, eller det ej ovanliga förhållandet att, sedan
en handelsidkare förbjudits fortsätta försäljning, annan, af honom beroende
person i eget namn, men i själfva verket för den förres räkning,
återupptoge eller fortsatte rörelsen på samma sätt som förut.

Två af kommitténs ledamöter hafva reserverat sig mot kommitténs
beslut i denna del och därvid anfört, att man måste förutsätta,
att ansökan från handelsidkare om sådant tillstånd i regel icke skulle
komma att afslås i andra fall, än när alldeles särskilda omständigheter
därtill föranledde, såsom då den sökande uppenbarligen vore ovärdig
eller olämplig att utöfva rättigheten eller då den lokal, i hvilken
rörelsen skulle bedrifvas, vore belägen i sådan stadsdel, där nödig
uppsikt öfver försäljningen icke kunde hållas; men om förordningen,
såsom sig borde, på sådant sätt tillämpades, syntes antalet försäljningsställen
inom städs planlagda område blifva ungefär detsamma, vare sig
den nuvarande ordningen bibehölles eller ändrades på sätt kommitterades
flertal föreslagit. Häraf följde, att svårigheten för myndigheterna
att öfvervaka ölhandeln i båda fallen blefve densamma.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Stockholms, Uppsala och Blekinge
län anse städernas föreslagna likställande med landsbygden i detta afseende
allt för mycket inkräkta på näringsfriheten, utan att tillräckliga skäl därtill
förelåge. Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Malmöhus län, som,
enligt hvad redan anförts, ställt sig tveksam mot tiolitersgränsens utbytande
mot en tjugulitersgräns, och Kungl. Maj:ts befallningshafvande i
Värmlands och Västerbottens län, som bestämdt afstyrkt detta utbytande,
synas med dessa sina yttranden äfven hafva afsett förslaget om den ifrågasatta
gränsens införande för städerna. Detta förslag tillstyrkes däremot
af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar och Jönköpings län, hvilken
senare framhåller, att det ej sällan i städerna förekomme, att en handlande
använde sin handelsrätt hufvudsakligen såsom skylt för bedrifvande
af ölförsäljning, och att dylika handlandes försäljningslokaler
hölles öppna under tider, då stadens utskänkningsställen enligt utfärdade
ordningsföreskrifter vore stängda. Från dessa handelsbodar såge
man då ofta folk utkomma med inköpta ölbuteljer, som därefter urdruckes
på gatan eller i närmaste portgång. Att ett sådant förhållande
verkade störande på allmän ordning och sedlighet vore uppenbart, och
Bill. till Rilesd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 56 Höft. 7

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

det vore därför önsidigt, att för denna handel erfordrades tillstånd af
Knngl. Maj:ts befallningshafvande, som säkerligen icke skulle vägra
någon ordentlig handlande sådant, men, därest ölförsäljningsrättigheten
missbrukades, kunde äga rätt att förbjuda densamma. •

Såsom tillstyrkande torde man ock få räkna Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
i Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län redan
anförda yttranden.

Svenska bryggareföreningens styrelse har uttalat sig emot kommitténs
förslag i denna del. Styrelsen anser, att de missbruk vid
ölhandeln, mot Indika klagomål böjts, borde kunna stäfjas genom den
myndigheterna tillerkända förbudsrätten, synnerligast om därjämte
infördes af kommittén föreslagen beslagsrätt vid olaga ölhandel. Fördelen
af det utaf kommittén föreslagna nya systemet med tillstånd till
bihandel i städerna vore sålunda hvad gagnet för ordningens och nykterhetens
sak vidkomma ingen. Däremot skulle därigenom de offentliga
myndigheternas befogenhet att utöfva förmynderskap öfver en borgerlignäring
alltför långt utsträckas. Denna ej af hittills förekommande missförhållanden
tillräckligt motiverade inskränkning i näringsfriheten komme
sannolikt att gifva anledning till nya oegentligheter och i många fall
till kränkning af enskildes rätt. Äfven om man hyste det största förtroende
till myndigheternas vilja att skipa rättvisa, vore det dock
mycket tvifvelaktigt, huruvida de i detta fall ägde förmåga att fullt
opartiskt kunna bedöma enskild näringsidkares berättigade intressen.
Missnöjet skulle säkerligen på många håll i landet blifva mycket stort.

Vid öfvervägande af de skäl, som sålunda anförts för och emot förslaget
att göra handeln med maltdrycker äfven i städerna beroende af särskildt
tillstånd, har jag funnit de skäl, som tala för en sådan åtgärd
giltigare. Inför man eu dylik grundsats i fråga om landsbygden utan
afseende å den myckenhet, försäljningsrätten afser, lärer" man höra
tillämpa samma grundsats äfven beträffande städerna.

Hvad hittills anförts angående försäljning till afhämtning afser
egentligen maltdrycker. Handeln med vin på landsbygden torde för
närvarande vara af ytterst ringa betydelse, hvaremot denna handel
säkerligen är af synnerligen stor vikt för en mängd detaljhandlande i
städerna. Denna handel hade, yttra kommitterade, icke varit föremål
för några anmärkningar i fråga om det sätt, hvarpå den bedrefves, och
anledning att stadga inskränkningar beträffande denna handel syntes
därför ej förefinnas. Men då lagstiftningens ändamål vore nykterhetens
befrämjande, vore ju ett stadgande, som bände maltdryckshandeln vid
vissa restriktioner, men lämnade handeln med den alkoholstarkare

Kung!,. Maj ds Nåd. .Proposition N:o 101.

varan, vinet, fri, i och för sig onaturlig och kunde lätt skapa ett sådant
tillstånd, att förbrukningen af billiga och dåliga viner trädde i
stället för ölförbrnkningen, en fara, som man syntes böra på allt sätt
förebygga. För öfrigt torde val äfven här gälla hvad förut sagts om
maltdryckshandeln, att myndigheterna sannolikt ej komme att vägra
tillstånd åt den, som redan på ordentligt sätt utöfvade sin vinhandelsrörelse;
och de, som ville öppna en ny sådan, men förvägrades tillstånd
därtill, kunde ej därmed anses kränkta i någon sin rätt. Kommitterade
förordade därför, att vinet skulle i förevarande afseende likställas med
maltdryckerna.

Af liknande skäl, som dem, kommittén åberopat, har äfven jagansett
mig böra föreslå, att samma bestämmelser, som föreslagits rörande
försäljning till afhämtning af maltdrycker/också skola gälla omsådan
försäljning af vin.

'' Genom de anordningar, som sålunda af mig föreslagits, vinner man,
att all handel med alkoholhaltiga drycker kommer under myndigheternas
kontroll, livilket, med afseende å den stora betydelse för ordning och
nykterhet, som kontrollen och förbrukningen af ifrågavarande drycker
äger, icke kan anses opåkallad!. Att myndigheterna skulle komma att
obehörigen missbruka denna sin kontrollerande makt, torde i själfva verket
lika litet behöfva befaras som man med fog kan påstå, att detta hittills
skett i de afseenden, där redan nu en sådan makt ligger i deras händer.

Kommittén, som utförligt behandlat den flera gånger inom Riksdagen
omdebatterade frågan, huruvida handel med ifrågavarande drycker
bör få förenas med annan handel, har på anförda skäl, hvilka synas
mig bindande, uttalat sig emot ett ovillkorligt förbud i sådant afseende.

Ifall, på sätt det föreliggande förslaget afser, rätten till försäljning
för afhämtning i regel göres beroende af särskild! tillstånd, synes
införande af ett sådant förbud vara än mindre påkalladt, då ju tillstånd
kan förvägras i fall, då missbruk befaras, och därjämte enligt förslaget
meddeladt tillstånd till sådan försäljningsrätt skulle kunna när som
helst återkallas.

Tillstånd att försälja till afhämtning skulle enligt förslaget sökas
och ansökning därom handläggas på i hufvudsak enahanda sätt som
angående ansökan om rättighet till utskänkning är föreskrifvet. Dock
har i fråga om stad den skillnad ansetts böra göras, att beträffande
försäljning till afhämtning endast magistraten, men icke stadsfullmäktige
skulle behöfva höras, innan ansökningen af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
afgöres. Skälet härtill har varit, att det skulle medföra alltför
stort besvär och tidspillan, åtminstone i de större städerna, ifall stads -

Försäljning
genom Urin g -förin g.

52 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

fullmäktige skulle vara pliktige yttra sig om hvarje dylik ansökan. Och
att meddela olika föreskrifter för olika städer har icke ansetts lämpligt.

Hvad särskildt beträffar Stockholm, torde magistratens hörande
böra lika litet i nu ifrågavarande ärenden som i ärenden rörande beviljande
af utskänkningsrättigheter ifrågakomma.

Ansökan om utskänkningsrätt skall enligt 7 § i förslaget ingifvas
före utgången af axigusti månad, så att alla dylika ansökningar sedan
kunna på en gång behandlas af myndigheterna. En sådan tidsbestämmelse
torde däremot ej vara behöflig för ansökan om rätt till afhämtning,
utan synes dylik ansökan böra få göras när som helst under året.

Förslagets bestämmelser angående försändning af vin och maltdrycker
äro i hufvudsak desamma, som nu efter utfärdandet af kungörelsen
den 28 november 1902 äro gällande. Med anledning af
en utaf Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Södermanlands län den 23
september 1903 gjord underdånig framställning hafva dock ett par
mindre ändringar föreslagits, nämligen att den förteckning, som utköraren
af dryckerna skall medföra, äfven skall upptaga dagen, när dryckerna
skola aflämnas, samt vara underskrifven af tillverkaren eller hans befullmäktigade
ombud, hvartill dock utköraren naturligtvis ej bör få användas.

Försäljning genom kring/öring, som redan nu endast får förekomma
i stad, har enligt förslaget inskränkts såtillvida, att den ej utan
vederbörligt tillstånd får bedrifvas utom stads planlagda område och
i intet fall af annan än tillverkaren, samt att försäljningen ej heller må
ske annorledes än inomhus och till därstädes boende. Förbudet att utöfva
försäljningen annorledes än inomhus är hufvudsakligen en ordningsföreskrift.
Beträffande stadgandet att endast tillverkare må bedrifva försäljning
genom kringföring, hvilket äfven kommitterade föreslagit, yttra dessa,
att detta stadgande betingats af åtskilliga skäl, hvilka hänföra sig till
såväl producenternas som konsumenternas intressen. Af hänsyn till
producenternas intresse hade det ansetts rättvist och billigt, att, då försäljningen
till afhämtning och till försändning kringgärdats med restriktioner,
som syntes komma att inskränka användningen af dessa försälj
ningssatt, tillverkarne i fråga om försäljningen genom kringföring
befriades från en ofta besvärlig konkurrens med öltapparne. Å andra
sidan njöte konsumenterna däraf otvifvelaktigt fördelen att af tillverkarne
blifva försedda med bättre varor än af öltapparne, hvilka, för att bestå i
konkurrensen, ofta tillhandahölle varor af sämre slag. Och slutligen syntes
det vara gifvet, att man från tillverkarnes sida mindre hade att befara
öfverträdelse eller kringgående af lagstadgade föreskrifter, då risken för
dem af sådant förfarande måste vara betydligt större än för andra säljare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 101.

Hittills hafva maltdryckstillverkarne, fastän försäljningsförordningen
ej torde lämna något direkt stöd härför, ansetts oförhindrade att utan försälja åt
tillstånd vid bryggeriet till afhämtning eller genom kringföring, i den an^af^
mån sådan vant tillåten, försälja maltdrycker, till hvilken myckenhet drycker.
som helst, äfven i fall dessa tillverkats vid annat bryggeri. Detta förfarande
hafva kommitterade velat högst betydligt inskränka. De anse
nämligen sådant i regel icke böra få äga rum, utan vilja endast undantagsvis,
såsom då tillverkare drabbats åt en oförskylld olyckshändelse, som
för honom omöjliggör att med egna tillverkningar fylla sina kunders
behof, medgifva tillverkare att genom kringföring förse kunderna med
andra varor, liknande hans egna, under den tid, som är erforderlig för
det åkomna felets afhjälpande. Detta skulle dock endast få ske i städerna.

Öfver denna fråga hafva Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Jönköpings,
Hallands, Skaraborgs, Värmlands och Västerbottens län yttrat
sig. De tre förstnämnda anse, att den ifrågavarande rättigheten bör
gälla äfven kringföring å landsbygden, Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Skaraborgs län därjämte, att rättigheten äfven bör omfatta försäljning
till afhämtning på tillverkningsstället. Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Värmlands och Västerbottens län anse däremot den uppställda skillnaden
mellan drycker af egen och annans tillverkning vara obehöflig
eller ledande till missbruk och förvecklingar, som borde, så vidt möjligt
vore, förebyggas.

Svenska bryggareföreningens styrelse har i sin förenämnda
skrifvelse framhållit den orättvisa, som det föreslagna stadgandet skulle
innebära för de på landet belägna bryggerierna, äfvensom påpekat de
konsekvenser, hvartill kommitterades förslag skulle leda, då en tillverkare
i stad visserligen skulle vara berättigad skicka hem maltdrycker
till eu kund i staden, men denne ej finge afhämta den köpta drycken
ens om han bodde i närmaste gård, äfvensom att bryggaren ej skulle kunna
förse sina utom staden boende kunder med maltdrycker. Samma styrelse
omförmäler ock, att i handeln förekomme vissa specialtillverkningar
af maltdrycker såsom pilseneröl och porter, hvilka på grund af
dels sin relativt ringa omsättning och dels den mera fulländade tekniska
inredning, framställning af desamma kräfde, icke kunde tillverkas på
hvilket bryggeri som helst, hvarför dylika drycker ofta fördes i kommission
från andra bryggerier inom landet; inga klagomål från nykterhetsvännernas
sida hade blifvit riktade särskildt mot dessa drycker.

Styrelsen ansåge därför, att eu bryggare borde äga få rätt att under
omständigheter, som närmare pröfvades af Kungl. Maj:ts befallnings -

Sterbhusdelägares
försäljningsrätt.

54 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

hafvande, få för viss ticl i sänder föra i liandeln maltdrycker af annat
bestämdt bryggeris tillverkning; det vore knappast ens tänkbart, att
ett sådant stadgande skulle vara till men för nykterheten.

Då under nuvarande förhållanden ett bryggeri till följd af den på
tillverkningen lagda skatten ej kan drifvas blott för att utgöra skylt
för eu äfven i stor skala bedrifven handel med annat bryggeris tillverkning,
anser jag billigheten tala för bryggareföreningens framställning
i denna punkt. I förslaget bär därför införts en bestämmelse,
enligt hvilken Kungl. Maj:ts befallningshafvande skulle äga att på ansökning
lämna tillverkare af maltdrycker tillstånd att till afhämtning
eller genom kringföring försälja af annan tillverkade sådana drycker,
dock endast i den omfattning och under de villkor, som skulle gälla
för dylik försäljning af maltdrycker af egen tillverkning.

T olikhet mot hvad förhållandet är inom brännvinslagstiftningen,
äger ingen, söm erhållit tillstånd till en utskänknings- eller annan försäljnings
rättighet med vin eller maltdrycker, att i något fall öfverlåta
densamma på annan person, och i öfverensstämmelse härmed upphör
försäljningsrätten i och med innehafvarens frånfälle. Tydligt är, att
ett dylikt förhållande kan medföra afsevärd förlust för den aflidnes
stärbliusdelägare och stundom äfven bereda allmänheten stor olägenhet
i följd af det dröjsmål, som kan uppstå, innan ny rättighet hinder
anskaffas. Med afseende härå har kommittén föreslagit införande af bestämmelser,
enligt Indika sterbliusdelägare skulle äga att under viss
tid efter rättighetsinnehäfvarens död fortsätta rörelsen.

Till ledning för de härutinnan föreslagna bestämmelserna hafva
tjänat de i den nu gällande brännvinsförsäljningsförordningen (§ 15),
meddelade föreskrifter i enahanda afseende. Då det förefallit oegentligt,
att en rättighet, som beviljats för tre år, ovillkorligen skulle upphöra
redan vid slutet af det försäljningsår, under hvilket innehafvären
aflede, och de för dylik längre tid beviljade rättigheterna i regel fordrade
ganska stora anordningar och ej obetydligt kapital, har kommittén ansett
billigt, att, om eljest lämplig person kan anskaffas att förestå
rörelsen, denna må få utöfvas till utgången af den bestämda tid, för
hvilken den blifvit beviljad. Beträffande rättigheter, som beviljats
endast tills vidare, har kommittén föreslagit en respittid af tre månader
sedan bouppteckning efter dela döde upprättats, motsvarande tiden för
urarfvagörelse.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse härmed hafva i förslagets 18 §
införts bestämmelser i angifna syfte; dock har den tid, under hvilken

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

stärbhusdelägare skulle äga utöfva eu tills vidare beviljad rättighet,
ansetts lämpligen böra begränsas till tre månader efter dödsfallet.
Detta hufvudsakligen för att förebygga ovisshet från de öfvervakande
myndigheternas sida, huruvida eu rättighet existerar eller ej. Att i de
fall, som med den nya paragrafen afses, rörelsen utöfvas på stärbhusdelägarnes
ansvar faller af sig själft.

Då förenämnda bestämmelser icke böra äga tillämpning å de af
järnvägsstyrelsen meddelade rättigheter, har i förslaget undantag därutinnan
gjorts.

På vissa håll har ifrågasatts, huruvida icke rätt borde medgifvas
stärbhusdelägarne att öfverlåta rättigheten till annan efter ansökan hos
Kungl. Maj:ts befallningshafvande. Då emellertid därigenom de kommunala
myndigheterna skulle i viss mån beröfvas den pröfningsrätt, som eljest
tillkommer dem i förevarande frågor, har jag ej ansett lämpligt tillstyrka
en sådan anordning.

Redan för närvarande äro åtskilliga ordningsföreskrifter gemensamma
för förordningarna angående försäljning af brännvin samt vin
och maltdrycker. Då förhållandena emellertid utan tvifvel påkalla, att
åtskilliga ordningsföreskrifter, som endast gälla brännvinsförsäljningen,
utsträckas äfven till vin- och maltdrycksförsäljningen, hafva i förslaget
ytterligare upptagits vissa dylika föreskrifter, antingen oförändrade eller
med vissa jämkningar. Hit höra till en början i 19 och 20 §§ införda
bestämmelser om försäljningsställes belägenhet äfvensom beskaffenheten
af rummen i lokal, afsedd för utskänkningsrörelse, och besiktning
af sådan lokal. Att lämna liknande bestämmelser angående lokal
för annan försäljning synes ej lämpligt, då sådan försäljning kan vara
förenad med annan handel. Vidare höra hit förbud emot utlämnande
af vin- eller maltdrycker från försäljningsställe eller tillåtande af att
sådana drycker förtäras på utskänkningsställe under tid, då försäljningen
där är förbjuden (23 §), äfvensom en i 26 § 2 mom. införd
bestämmelse, att ett exemplar af förordningen skall finnas anslaget i utskänkningsrummet,
hvartill fogats en föreskrift, att jämväl en afskrift
af det för rörelsens innehafvare utfärdade tillståndsbrefvet där skall
finnas anslaget. I 27 § har intagits en bestämmelse, motsvarande 31
§ i nu gällande brännvinsförsäljningsförordning, dock att hvad i sistnämnda
förordning finnes stadgadt om förbud för brännvinsutdelning
vid auktioner eller vid handel med lappbefolkningen i förslaget uteslutits.

I Riksdagen väcktes år 1897 en motion, i hvilken anfördes, bland
annat, att försäljningen af vin och maltdrycker till afhämtning i stad

Ordningsföre skrifter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

visat sig’ iätt leda till oordningar och främja dryckenskap. Genom
sådan försäljning bereddes nämligen tillfälle för den mindre ordentliga
befolkningen att under sön- och helgdagar samt på aftnarne, då brännvinsutskänkningsställena
vore stängda, från vissa, till och med nattetid
öppna ölförsäljningsställen inköpa buteljeradt Öl, som sedermera, i stora
kvantiteter, af kunderna förtärdes, vanligen på någon närbelägen, öppen
plats. På sätt af uttalanden från rikets två största städer framginge,
bedrefves därvid ej sällan stort ofog. Riksdagen beslöt med anledning
af motionen den 15 maj 1897 eu underdånig skrifvelse, i hvilken yttrades,
bland annat, följande.

I följcl^ af stadgandena i 7 kapitlet 3 § strafflagen finge vanliga
handelsbodar ej hållas öppna å sabbatstid. Det vore således endast i
matvarubodar eller å ölförsäljningsställen, vin eller maltdrycker för
närvarande å sabbatstid finge i bod till afhämtning försäljas. Bibehållandet
af rätten härtill syntes icke vara för afnämarne af behofvet påkalladt;
och det kunde ej heller vara af nöden, att vin eller maltdrycker
finge å afton eller nattetid inköpas till afhämtning. Riksdagen ansåge
fördenskull de i motionen angifna förslag-, hvilka syntes ägnade att i
väsentlig mån afhjälpa de olägenheter, som försäljningen af vin och
maltdrycker till afhämtning för närvarande syntes medföra i städerna,
förtjäna synnerlig uppmärksamhet och vara värda att upptagas i lagstiftningen.
Med afseende å särskilda lokala förhållanden torde därvid
den tid af dygnet, då försäljningen i fråga ej skulle få äga rum, kunna
bestämmas olika för olika städer och äfven för olika delar af samma stad.

På grund af hvad sålunda i ämnet anförts, anhöll Riksdagen, det
täcktes Kungl. Magt vidtaga den förändring i 1885 års förordning,
att i stad dels försäljning i bod af vin och maltdrycker till afhämtning
icke finge äga rum å sabbatstid och dels Kungl. Maj:ts befallningshafvande
berättigades att, på framställning’ af kommunalmyndighet eller
efter dess hörande, förbjuda försäljning i bod af vin och maltdrycker
till afhämtning under viss tid af dygnet, hvilken tid kunde bestämmas
olika för olika stadsdelar.

öfver denna Riksdagens skrifvelse infordrades utlåtanden från
samtliga Kungl. Maj:ts befallningshafvande, hvilka yttranden finnas
refererade i kommitterades betänkande. Blott tre befallningshafvande,
nämligen de i Uppsala, Hallands och Västmanlands län, afstyrkte förslaget
i dess helhet. Öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Stockholms län afstyrkte förslaget, i hvad detsamma
afsåge, att försäljning’ i bod af vin- och maltdrycker till afhämtning icke
Ange äga rum å sabbatstid. Öfrige Kungl. Majrts befallningshafvande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101. 57

antingen tillstyrkte förslaget eller förklarade sig icke hafva något att
däremot erinra.

Kommitterade förklara sig anse yrkandena på inskränkning uti
tiden för annan försäljning än iskänkning vara befogade i fråga om
såväl land som stad. Lämpligt hade dock synts att beträffande landet
stadga en något tidigare stängningstid af försäljningsställena, särskild!
emedan därigenom stadgandena kommit i öfverensstämmelse med hvad
som gällde angående utskänkning af brännvin. Den omständighet, att,
på sätt öfverståthållareämbetet och Kungl. Maj:is befallningshafvande i
Stockholms län anmärkt, vederbörlig kontroll svårligen kunde utöfvas
häröfver, att icke i matvarubodar, som finge hållas öppna huru lång tid
af dygnet som helst, äfven maltdrycker försåldes efter den i lag föreskrifna
tiden, blefve icke af vidare betydelse, då vederbörande myndigheter,
b vilka beviljat tillstånd till dryckesförsäljningen, erhölle makt att
när som helst, således ej blott då missbruk däraf bevisligen ägt rum,
återkalla det gifna tillståndet. Då emellertid förhållandena å någon
ort eller i vissa särskilda fall kunde påkalla en längre eller kortare
försäljningstid än den i allmänhet stadgade, hade, likasom i 1885 års
förordning, äfven i kommitterades förslag införts bestämmelse därom,
att Kungl. Maj:ts befallningshafvande ägde förordna om försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning. Sådant förordnande kunde gifvas
i allmänhet, beträffande en viss rättighet eller för visst bestämdt tillfälle.

Hvad nu vore sagd! gällde försäljning å hvardagar. A sön- och
helgdagar syntes försäljningstiden böra ytterligare inskränkas. Kommitterade
hade sålunda i sitt förslag bibehållit det nu gällande stadgandet,
att utskänkning af vin eller maltdrycker icke vore tillåten under det
allmän gudstjänst i församlingens kyrka hölles. Att för utskänkning i
vidare mån genom allmänt stadgande inskränka tiden syntes icke vara
lämpligt. Annan försäljning syntes däremot kunna å sön- och helgdagar
helt och hållet förbjudas på landet samt tillåtas i städerna endast
så lång tid, som erfordrades för att familjer skulle kunna, på sätt numera
särskildt bland de mindre bemedlade vore vanligt, på morgonen
inköpa sitt dagsbehof ej blott af mat, utan äfven af drycker. För
sådant ändamål hade en bestämmelse, att försäljningsställen finge hållas
öppna och kringföring till försäljning bedrifvas till klockan 10 på förmiddagen,
ansetts göra tillfyllest.

Kommitterade hafva därjämte föreslagit, att sistnämnda tidsbestämmelse
skulle gälla jämväl beträffande försändning af försålda vin
och maltdrycker. Detta med hänsyn därtill, att icke, såsom ej sällan
Bih. till Riksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Afd. 56 Höft. 8

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 101.

vore fallet, ölvagnar såväl i stad som på landsbygden måtte kringköras
hvilken tid som helst under helgdagar, något som onekligen verkade
mycket störande. Sådan försändning torde dock böra tillåtas för det,
troligen mindre ofta förekommande undantagsfall, att en restauratör å
passagerarefartyg behöfde å tid, då försändning i allmänhet icke vore
tillåten, få sitt lager af drycker förnyadt. Det vore nämligen obilligt,
om så ej skulle få ske, då det ju kunde inträffa, att fartyget allenast å
sådan tid anlöpte den hamn, där inköpet skulle verkställas.

I åtskilliga andra fall kunde de ofvannämnda allmänna tidsbestämmelserna
för dryckesförsäljning ej rätt väl tillämpas. Så vore det
gifvetvis både ^ olämpligt och öfverflödigt att låta desamma gälla utskänkningsrörelse
ombord å passagerarefartyg. När sådan rörelse finge
utöfvas, bestämdes i allmänhet bäst af fartygets befälhafvare, som hade
inseende öfver och intresse af, att ordning ombord å fartyget upprätthölles.
Skulle i särskilda fall erfordras af ämbetsmyndighet gifna föreskrifter
därom, torde dessa böra lämpas efter behofvet i hvarje förekommande
fall.

Undantag måste likaledes göras för järnvägsrestaurationsrörelse
samt den utskänkning, som bedrefves af gästgifvare och skjutsstationsföreståndare.
Den förra vore beroende af det sätt, hvarpå trafiken vore
anordnad, och de tider, clå tågen gjorde uppehåll för att lämna de
resande tillfälle att tillfredsställa sitt behof af inåt och dryck; och beträffande
den senare kunde man ej gärna förmena en vägfarande att,
under hvilken tid af dygnet han anlände till en gästgifvaregård eller
skjutsstation, därstädes erhålla förfriskningar. Utan någon vidare
olägenhet syntes dock för sistberörda rörelse kunna påbjudas, att utskänkning
ej finge pågå under det allmän gudstjänst i församlingens
kyrka liölles.

Kungl. Maj:ts befallningshafvande i Hallands län har beträffande
kommitténs förslag i sistnämnda punkt erinrat, att enligt kommitterades
förslag skulle åt en resande, som å sön- eller helgdag ankomme till
skjutsanstalt å landet och där på förhand beställt skjuts sig till mötes
för fortsättande af en resa, som kanske ej tålde längre uppskof, än
som nätt och jämnt erfordrades för intagande af en mindre måltid,
icke kunna, om ankomsten infölle strax efter det den allmänna gudstjänsten
i församlingens kyrka börjats, serveras ett glas Öl till maten,
utan att gästgifvaren eller skjutsstationsföreståndaren därigenom gjorde
sig skyldig till lagbrott. Ett sådant stadgande syntes orimligt.

Nu ifrågavarande bestämmelser, hvilka i det föreliggande förslaget
återfinnas i 22 §, hafva affattats i enlighet med kommitterades

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 101.

förslag, dock med den jämkning, som förordats af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Hallands län. Då det därjämte torde vara uppenbart,
att de i paragrafen meddelade föreskrifter icke böra gälla om sådan
utskänkning, som afses i 6 § 3 mom., har undantag därutinnan stadgats.

Uti förslagets 24 § 1 mom., hvithet motsvarar 17 § 3 mom., har,
i enlighet med hvad kommittén föreslagit, uttrycket »synbarligen öfver]
åstad» utbytts mot ordet »rusig» i syfte att därmed utmärka äfven en
ringare grad af berusning än hvad som ligger i det förra uttrycket,
hvarjämte i samma moment tillagts, att vin och maltdrycker ej heller
från annat försäljningsställe än utskänkningsställe må utlämnas till sådan
person, som här är i fråga.

Kommitterade hafva i sitt betänkande afgifvit en utförlig redogörelse
för den nu gällande lagstiftningens bestämmelser angående upphörande
af eu lagligen utöfvad utskänkning eller annan försäljning af
vin och maltdrycker och funnit dessa bestämmelser, som hufvudsakligen
äro grundade på förbudssystemet, vara delvis ofullständiga och i öfrigt
synnerligen svåra att tolka och tillämpa. Kommitterade sammanfatta
de viktigaste af de med det nuvarande förbudssystemet förbundna olägenheter
och svårigheter på följande sätt: förbudsrätt hade onödigtvis
stadgats i många fall, där eu rätt till återkallelse af meddeladt tillstånd
mera skulle hafva varit på sin plats; verkan af ett meddeladt förbud
vore mycket olika, i det att ett förbud, som meddelats en utskänkningsidkare,
endast afsåge fortsatt utskänkning och endast under ett års tid
vore af betydelse, under det att förbud, som meddelats den, som försålde
vin eller maltdrycker till afhämtning, gällde både sådan försäljning
och utskänkning och möjligen äfven försäljning genom kringföring;
i många fall kunde förbudets omfattning svårligen bestämmas; en person
kunde i fråga om vin och maltdrycker förbjudas försäljning till hvilken
myckenhet som helst, då han däremot aldrig kunde förbjudas försälja
brännvin i myckenhet om 250 liter eller därutöfver; stadgandena om
förbuds verkställighet och underställande strede i visst fall mot hvarandra;
åt förbudsrätten hade gifvits en utsträckning, som kunde leda
till fullkomligt godtycke vid rättens handhafvande, och slutligen verkade
förbuden med allt för stor och oförtjänt stränghet mot dem, som däraf
drabbades. Förbuden hade ock enligt till kommitterade inkomna upplysningar
visat sig medföra blott ringa nytta, enär de mycket lätt
kunnat kringgås.

Kommitterade hafva på grund häraf funnit sig böra föreslå, att
återkallelserätt måtte träda i stället för förbudsrätten öfverallt, där så
kunde ske. Hvad åtgärden att återkalla ett meddeladt tillstånd inne -

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 101.

bure, kunde icke vara föremål för någon tvekan. Återkallelserätten
kunde användas i alla fall, då eu rörelse endast med särskildt tillstånd
utöfvades, och medförde, då den användes, att, den rätt, tillståndet gifvit,
upphörde, men ingenting annat.

Dessa nu refererade, al kommitterade uttalade grundsatser hafva
tillämpats äfven i det inom departementet utarbetade förslaget.

När ett tillstånd meddelats att gälla »tillsvidare», ligger häruti,
att den, som meddelat tillståndet, må kunna återkalla detsamma, när
skäl därtill anses föreligga, Uttryckligt stadgande härom har införts
i 17 §. Rättighetsinnehafvaren behöfver sålunda icke, för att blifva
förlustig sin försäljningsrätt, hafva på något sätt missbrukat densamma,
utan anledningarna till återkallelsen kunna vara helt andra, däribland
exempelvis att försäljningen, oaktadt den skötes på ett fullt oklanderligt
sätt, ändock af andra orsaker visar sig skadlig. Denna återkallelserätt
kan tillämpas mot dem, som erhållit rätt till utskänkning vid järnvägsstationer
enligt 8 §, äfvensom emot dem, som erhållit mera tillaga
rättigheter enligt 9 §, samt mot alla, som undfått tillstånd till
försäljning till afhämtning eller genom kringföring.

I fråga om försäljningsrätt, meddelad för viss bestämd tid, således
rätt till utskänkning enligt 7 §, kan däremot enligt förslaget återkallelse
endast äga rum under den förutsättning, att, å utskänkningsstället
visa sig oordningar eller att osedlighet där bedrifves och till
följd däraf rörelsens innehafvare icke anses vara lämplig att vidare
förestå densamma. Denna bestämmelse återfinnes i 28 §.

Med nu anförda två stadganden träffas samtlige rättighetsinnehafvare,
som bedrifva sin rörelse på grund af särskildt tillstånd, men
ej de, som äro därtill berättigade på annan grund. Förekomma oordningar
med anledning af vin- eller maltdryckshandel, som bedrifves i
sammanhang med brännvinsdetaljhandel, böra stadgandena i förordningen
angående försäljning af brännvin tillämpas, återstå således
endast de fallen, att oordningar orsakas af den försäljning, som gästgifvare
utöfva, eller af tillverkares försäljning till afhämtning. I förra
fallet lämnar 29 § Kungl. Maj:ts befallningshafvande befogenhet att
ingripa; i senare fallet finnes ingen annan utväg än att åtala tillverkaren
vid domstol, ifall han vid bedrifvandet af försäljningen gjort sig
skyldig till lagöfverträdelse, ty att förbjuda en tillverkare att afyttra
sin tillverkning kan svårligen ifrågakomma annat än möjligen vid
speciella tillfällen, då försäljningen kan medföra särskild fara för oordningar.

kall kunna förekomma, då beträffande hvarje slag af försäljning

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

af ifrågavarande drycker ett omedelbart ingripande af de kommunala
myndigheterna kan vara önskvärd! till förekommande af oordningar.
Ett sådant är det i 30 § åsyftade. Beträffande Stockholm torde dock
vidtagande af åtgärd, som där är i fråga, endast böra tillkomma öfver -ståthållareämbetet.

Stadgandena i nyssnämnda § äro afsedda att ersätta 14 § 1 mom.
och 15 § 1 mom. i nuvarande förordning.

Genom ett stadgande, infördt i 31 § 1 mom., har befogenhet
lämnats Kungl. Maj:ts befallningshafvande att för visst tillfälle, då
oordningar kunna vara att befara, redan pa förhand förbjuda bedöfvande!
af eljest tillåten försäljning af vin eller maltdrycker eller föreskrifva
behöfliga inskränkningar i densamma. En dylik befogenhet synes nämligen,
såsom af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i. Skaraborgs län
framhållits, icke böra göras beroende däraf, att försäljningen vid föregående
tillfällen visat sig föranleda oordningar.

I 31 § 2 mom. äro de stadganden sammanförda, som i 1885 års
förordning förekomma i 14 § 4 mom. och lo § 6 inom., dock med en
viss skärpning, ity att förbuden mot försäljningens fortsättande via
tillfället enligt förslaget kunna utfärdas omedelbart utan föregående
erinran från krono- och polismyndighet, hvarjämte förbudsrätten utsträckts
att gälla äfven inom städs planlagda område.

Hvad angår ansvarsbestämmelserna i förslaget, har ansvaret för
oloflig försäljning af vin eller maltdrycker (33 §), såvidt angår tredje
och följande resor, icke oväsentligt skärpts. Erfarenheten vittnar nämligen
nogsamt därom, att det nu stadgade ansvaret, som vid än så många
gånger upprepad förbrytelse, där den ej sker å sön- eller helgdag,
stannar vid högst 200 kronors böter, icke är för sitt ändamål tillräckligt.
Kommittén föreslog en höjning i straffet för fjärde gången eller oftare
upprepad förseelse till 500 kronors böter. Samtidigt föreslogs emellertid
den lindring, att böterna icke blott vid första utan ock vid följande
resor skulle vid synnerligen mildrande omständigheter kunna nedsättas
till 5 kronor. För min del har jag i likhet med åtskilliga af de myndigheter,
som yttrat sig öfver förslaget, ansett, att, om hithörande bestämmelser
skola erhålla nödig effektivitet, ansvaret för ifrågavarande
förbrytelser bör skärpas utöfver hvad kommittén föreslagit, dock synes
straffet böra hållas något lägre än hvad som ansetts böra gälla för
oloflig försäljning af brännvin. I enlighet härmed har enligt förslaget
dels minimum för första resan oloflig försäljning af ifrågavarande drycker
höjts från 5 till 10 kronor, dels ansvaret för tredje gången föröfvad

Ansvarsbe stämmelser.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

oloflig’ försäljning af sådana drycker föreslagits till böter från 100—300
kronor (nu 100—200 kronor) samt för fjärde eller följande resor från
300 500 kronors böter eller fängelse i högst sex månader. Däremot

har den af kommittén föreslagna sänkningen af bötesminimum för upprepad
förbrytelse uteslutits.

Den i nu gällande förordning förekommande bestämmelsen, att
där oloflig försäljning förekommer å sön- eller helgdag, böterna skola
ökas intill visst belopp, lämpar sig icke att bibehålla, ifall fängelse
kommer _ att ingå i strafflatituden. I likhet med hvad som skett i förslaget
till brännvinsförsäljningsförordning, har däremot föreslagits en
bestämmelse, att, därest förbrytelsen begås å sön- eller helgdag, detta
skall anses såsom eu försvårande omständighet.

Enahanda ansvar, som föreslagits för oloflig försäljning af vinoch
maltdrycker, har, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad kommittén
föreslagit, stadgats äfven för den, som öfverskrider en honom
meddelad, på ett eller annat sätt inskränkt rättighet till försäljning af
vin eller maltdrycker eller utöfvar försäljning på annat ställe än meagifvet
är eller bedrifver försäljning medelst kringföring på annat sätt
än i 15 § föreskrifves, liksom ock för den, som, oaktadt återkallelse af
honom beviljad försäljningsrätt eller förbud mot dess fortsättande,
i stud däremot fortfar med försäljningen (34 §). Visserligen är sant
att den, som bedrifver försäljning utan någon som helst rätt, principiellt
sedt, gör sig skyldig till en svårare förbrytelse än den, som missbrukar
eu honom gifven rätt. Men, såsom kommitterade erinrat, kan i själfva
verket missbruk af försäljningsrätt framträda under former, som med
hänsyn till den skada för nykterhet och ordning, som därigenom åstadkommes,
äro fullt jämförliga med den fullständigt oberättigade försäljningen.
Särskild! har detta, såsom ock af kommitterade med rätta
framhålles, ofta visat sig i fråga om öfverskridande af rätt att allenast vid
maltid åt spisande gäster utskänka maltdrycker och af gästgifvares och
skjutsstationsförestandares rätt till utskänkning af sådana drycker åt vägfarande.
Och icke heller i andra fall, som här äro i fråga, synes någon
obillighet ligga i att tillämpa samma strafflatitud, som föreslagits i 33 §.

Straffbestämmelser för de i 34 § afsedda förseelser förekomma i
den nuvarande förordningen på flera spridda ställen, såsom i 12 §

1 mom. tredje stycket samt 3 mom. i samma § äfvensom i 15 § 5 mom.

Hvad särskild! angår öfverträdande af meddeladt förbud, stadgar
den nuvarande förordningen för sådant fall böter till dubbelt belopp
mot hvad eljest är föreskrifvet, Då öfverträdande af ett gifvet förbud
natuiligen i allt fall är att anse såsom eu synnerligen försvårande om -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 101.

ständighet, har, med hänsyn jämväl till de för vissa fall afsevärdt
skärpta straffsatserna, nämnda bestämmelse i det föreliggande förslaget,
liksom i kommitténs, uteslutits.

35 § 1 mom. i förslaget motsvarar 13 § första och andra styckena
i nuvarande förordning. 2 mom. i 35 § likställer utdelning af vin eller
maltdrycker i öppen salubod (eller tillböjande lägenheter) för handel
med andra varor än vin eller maltdrycker, eller vid torghandel, med
oloflig försäljning af sådana drycker.

Ansvarsbestämmelsen i 36 § refererar sig till 14 och 16 §§ i förslaget.
Bestämmelsen motsvaras delvis af 13 § sista stycket i nu gällande
förordning.

37 § motsvarar i sak 12 § 1 mom. andra stycket i samma förordning.

38 §, som är till innehållet ny, är hämtad från kommitténs förslag.
Enligt denna § skulle den, som gör sig förfallen till förbrytelse,
belagd med straff i något af de i paragrafen omförmälda lagrum, och
förut undergått bestraffning för förbrytelse mot ett annat af dessa lagrum,
anses och straffas såsom för upprepad förbrytelse, förutsatt naturligen
att de allmänna förutsättningarna i öfrigt för återfall i brott äro för
handen. Stadgandet, som synes ägnadt att undanröja en eljest möjligen
uppkommande ovisshet om rätta tolkningen af ifrågavarande bestämmelser

1 förevarande afseende, har emellertid egentligen betydelse med afseende
å 34 §, å ena, samt 33, 35 och 37 §§, å andra sidan. Härutinnan medför
nämligen bestämmelsen en skärpning, som dock med hänsyn till
hvad jag förut anfört i fråga om den helt och hållet olofliga försäljningen,
å ena, samt missbruket af den tillåtna försäljningen, å andra sidan,
knappast torde kunna anses innebära någon öfverdrifven stränghet.

Mot den af kommitterade föreslagna beslagsrätten vid oloflig försäljning
af maltdrycker hafva betänkligheter framställts af åtskilliga
bland de myndigheter, som uttalat sig öfver förslaget. Den viktigaste
af dessa betänkligheter, som särskilt framhållits af Kung!. Maj:ts befallningshafvande
i Hallands län, synes vara den svårighet, att icke
säga omöjlighet, som utan tvifvel åtminstone på landsbygden ofta skulle
göra sig gällande, att på lämpligt sätt afyttra beslagtagna drycker af
ifrågavarande slag. Med hänsyn härtill har jag icke ansett mig kunna
förorda införande i förordningen af den föreslagna bestämmelsen. I ett
par särskilda fall, som jag strax skall omförmäla, torde dock beslagsrätt
böra stadgas. Syftet härmed är emellertid ett helt annat än det, som
här är i fråga.

39 § i förslaget är till innehållet öfverensstämmande med 12 §

2 mom. i nuvarande förordning, dock att stadgandet, med afseende därå

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 101.

att förslaget afhandla!’ äfven försäljnin^rättigheter, som ej bero af
särskild! tillstånd, begränsats till de fall, då sådant meddelats.

Straffbestämmelserna i 40 §, Indika afse försäljning å otillåten
tid, motsvara stadgandet i 17 § 5 mom. af nu gällande förordning,
dock med en höjning af straffets maximum från 30 till 50 kronor, en
höjning, som jämväl af kommittén föreslagits. Att förbrytelse mot 23 §
bör vara underkastad enahanda ansvar som nyssberörda förseelse torde
vara själffallet.

41 § stadgar straff för saluhållande af vin eller maltdrycker, som
äro försatta med något för hälsan skadligt ämne eller med sackarin;
och har straffet föreslagits till böter från och med 5 till och med 50
kronor. För dessa fall har, i öfverensstämmelse med hvad i motsvarande
fall gäller enligt brännvinsförsäljningsförordningen, stadgats, att
de till salu hållna varorna äfven skola vara underkastade beslag och
förbrutna. Att de förut omförm äkta i fråga om den af kommittén föreslagna
beslagsrätten uttalade betänkligheter här icke förefmnas är
gifvet.

I nyssnämnda § hafva öfverträdelse!’ af de i 20, 25 och 26 §§ af
förslaget meddelade ordningsföreskrifter äfvenledes belagts med ansvar
af 5—50 kronors böter, hivad beträffar förseelser mot 25 § och 26 §
1 mom., hvilka redan i nuvarande förordning äro belagda med straff,
innefattar den föreslagna latituden en höjning i förhållande till det
nuvarande straffet, hvilket — utgörande allenast 5 kronor —- synes vara
alltför lågt. Motsvarande höjning föreslogs äfven af kommittén för
förseelser af likartad beskaffenhet.

Den ändring, som vidtagits i 42 §, jämförd med 25 § 1 mom. i den
nuvarande förordningen, betingas af de ändrade strafflatituderna för de
i 33—35 §§ och 37 § första punkten omförmälda förbrytelser.

43 § svarar emot 16 § 2 mom. i nu gällande förordning. Kommittén
har beträffande här förutsatta fall föreslagit, att förutom husbonde
jämväl den, som begått förseelsen, skulle därför stånda ansvar.
I vissa fall synes emellertid en sådan bestämmelse kunna lända till
alltför stor stränghet. Den återfinnes icke heller vare sig i brännvinsförsäljningsförordningen
eller i förordningen om tillverkning och beskattning
af maltdrycker, hvilka båda författningar äga ett stadgande,
motsvarande 16 § 2 mom. i nuvarande förordning om försäljning af vin
och maltdrycker m. m.

Innehållet i 44 § återfinnes i 21 § 2 mom. af nyssnämnda förordning,
med det tillägg, som betingas af den nya bestämmelsen i
41 § 2 mom.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

45 § är lika lydande med 20 § i nuvarande förordning.

Den nya förordningen är afsedd att träda i kraft den 1 januari
1906, dock att densamma, såvidt rörer ansökning om förvärfvande
af andra rättigheter än sådana, hvilka beviljas på grund af 3 § i nu
gällande förordning, äfvensom i hvad angår sättet för handläggningen
af sådan ansökan, skulle äga omedelbar tillämpning.

För att reglera öfvergången till de nya bestämmelserna och klargöra
den nya författningens ställning till rättigheter, som före dess
ikraftträdande beviljats, torde äfven vissa andra öfvergångsstadganden
böra meddelas.

Enligt hvad åtskilliga af högsta domstolen meddelade utslag
gifva vid handen, blefvo genom 1874 års förordning angående försäljning
af här ifrågavarande drycker dessförinnan meddelade rättigheter
till iskänkning af vin eller maltdrycker icke upphäfda; och, sedan
1885 års förordning utkommit, förklarade Kungl. Maj:t i nådig skrifvelse
den 2 april 1886 — på förfrågan, huruvida genom sistnämnda förordningkunde
anses stadgadt, att före 1874 års utgång meddelade rättigheter till
iskänkning af vin eller maltdrycker vore genom samma förordning
upphäfda — att med förordningen icke afsåges att upphäfva förut i
laga ordning förvärfvade rättigheter att till förtäring på stället sälja
icke spirituösa drycker. Det lärer därför få anses billigt, att dessa
rättigheter icke genom ny författning omintetgöras, helst, enligt hvad
kommitterade ock erinrat, dessa rättigheter, hvilka meddelats under en
tid, då Kungl. Majs befallningshafvande eller annan myndighet icke
ägde befogenhet att efter godtfinnande återkalla beviljadt tillstånd eller
att förbjuda en rörelse, som efter anmälan i behörig ordning utöfvades,
måste anses hafva beviljats för innehafvare^ lifstid. Dock synes såsom
ett villkor för dessa rättigheters fortfarande giltighet böra stadgas, att
anmälan om deras tillvaro hos vederbörlig myndighet göres, hvarigenom
ock vinnes, att kontrollen öfver samma rättigheter, där de komma att
förpesta, underlättas. Enligt hvad kommitterade omförmäla, lärer det
ej sällan hafva inträffat, att ifrågavarande rättigheter från den ursprunglige
innehafvaren till annan öfverlåtits. Ehuru lagligheten häraf
torde vara tvifvel underkastad, har jag dock, enär dylika öfverlåtelser
hittills, såvidt kändt, ej ansetts vara mot lag stridande, icke trott mig
böra föreslå något stadgande, hvarigenom dylika, redan verkställda öfverlåtelser
skulle annulleras.

Hvad angår öfriga vid tiden för den nya förordningens utfärdande
Bill. till Biksd. Prof. 1905. 1 Sami. 1 Åfd. 56 Käft. 9

Öfvergångs
stadganden

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 101.

meddelade rättigheter, har skillnad gjorts emellan sådana, som meddelats
på grund af 3 § eller på grund af bestämmelser, utfärdade jämlikt
22 § 2 mom. i samma förordning och gälla för bestämd tid, den där
ej går till ända före 1905 års utgång, och öfriga före förordningens
utfärdande beviljade rättigheter. Beträffande de förra har föreslagits,
att de skulle förblifva gällande intill slutet af det kalenderår, då de
eljest skulle upphöra. Detta med hänsyn därtill, att enligt den nya förordningen
försäljningsåret skulle sammanfalla med kalenderåret. I fråga
åter om de senare har föreslagits, att för deras fortfarande giltighet
efter den 1 januari 1906 skulle erfordras förnyad ansökan i enlighet
med den nya förordningens bestämmelser. Detta har skett för att
undvika den oklarhet, som till äfventyrs eljest i många fall skulle komma
att råda i fråga om den utsträckning, i hvilken den nya förordningens
bestämmelser äro å dessa rättigheter tillämpliga. Att genom en sådan
bestämmelse någon rättskränkning skulle tillfogas äldre rattighetsinnehafvare
torde icke med fog kunna påstås, då ju samtliga ifrågavarande
rättigheter, möjligen med ett eller annat, praktiskt sedt, betydelselöst
undantag, äro beviljade endast tillsvidare. Tiden för ansökningens ingifvande
har föreslagits till utgången af oktober månad innevarande år,
på det att ansökningarna, såvidt möjligt, må hinna att af vederbörande
myndigheter behandlas och afgöras före samma års utgång.

Sedan föredragande departementschefen härefter uppläst ett i enlighet
med de af honom sålunda uttalade åsikter upprättadt förslag till
förordning angående försäljning af vin och maltdrycker, hemställde
departementschefen, att berörda förslag måtte föreläggas Riksdagen till
antagande.

Denna af statsrådets öfriga ledamöter biträdda
hemställan behagade Hans Kungl. Höghet Kronprinsen
Regenten bifalla; och skulle nådig proposition
till Riksdagen aflåtas af den lydelse, bilagan litt —
vid detta protokoll utvisar.

Ex protocollo:
Conrad Carleson.

STOCKHOLM, ISAAC MARGUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1905.