Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 8;> (Proposition 1918:83)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Kr 8;>.

Nr 83.

Kungl. Majds nådiga proposition till riksdagen angående
omorganisation av fältveterinär kåren; given Stockholms
slott den 25 januari 1918.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över
lantförsvarsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t i fråga om omorganisation
av fältveterinärkåren härmed föreslå riksdagen

Beträffande arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse:
l:o) att riksdagen måtte besluta:

att chefen för fältveterinärbyrån skall benämnas överfältveterinär; samt
att å arméförvaltningens stat skall uppföras en byråassistent med
regementsveterinärs avlöning.

Beträffande antalet veterinärer vid trupp}örbanden:

2:o) att riksdagen måtte besluta:

att vid varje arméfördelning skall finnas en fördelningsveterinär,
benämnd fältveterinär, således tillsammans sex fältveterinärer, uppförda
å staten för generalitetsstaten, med skyldighet för ifrågavarande beställningshavare
att jämte egen tjänst tillsvidare bestrida

fältveterinären vid första arméfördelningen regementsveterinärs åligganden
vid Skånska husarregementet,

fältveterinären vid andra arméfördelningen veterinärvården vid Ostgöta
trängkår ävensom vid Första och Andra livgrenadjärregementena,
fältveterinären vid tredje arméfördelningen regementsveterinärs åligganden
vid Livregementets husarer,

fältveterinären vid fjärde arméfördelningen regementsveterinärs åligganden
vid Livgardet till häst,

Bihang till riksdagens protokoll ^1918. 1 samt. 74 käft. (Nr 83.) 1

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

fältveterinären vid femte arméfördelningen regementsveterinärs åligganden
vid Livregementets dragoner, samt

lältveterinären vid sjätte arméfördelningen regementsveterinärs åligganden
vid Norrlands artilleriregemente;

att vid kavalleriet skola finnas följande veterinärer, nämligen:
vid Livgardet till häst en bataljonsveterinär med skyldighet att
jämte egen tjänst bestrida veterinärvården vid Svea livgarde,
vid Livregementets dragoner en bataljonsveterinär,
vid Livregementets husarer en bataljonsveterinär,
vid Smålands husarregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Kalmar regemente,

vid Skånska husarregementet två bataljonsveterinärer,
vid Skånska dragonregementet en regementsveterinär och två batalj
onsveterinärer,

vid Kronprinsens husarregemente en regementsveterinär och eu
bataljonsveterinär, samt

vid Norrlands dragonregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Västerbottens regemente;

att vid artilleriet skola finnas följande veterinärer, nämligen:
vid Svea artilleriregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Göta livgarde,

vid Göta artilleriregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,

vid Vendes artilleriregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Norra skånska infanteriregementet,
vid Norrlands artilleriregemente eu bataljonsveterinär,
vid Upplands artilleriregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Upplands infanteriregemente,

vid Smålands artilleriregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Jönköpings regemente, samt

vid Positionsartilleriregementet en bataljonsveterinär, med skyldighet
att jämte egen tjänst bestrida veterinärvården vid krigsskolan å Karlberg;

att vid fortifikationen skola finnas två batalj onsveterinärer, nämligen
en för Svea ingenjörkår och Fälttelegrafkåren samt en för Norrlands

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 83. •>

ingenjörkår, med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Jämtlands fältjägarregemente;

att vid trängen skola finnas fem bataljonsveterinärer, nämligen
en för Svea trängkår, med skyldighet att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Livregementets grenadjärer,

en för Göta .trängkår, med skyldighet att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Skaraborgs regemente,

en för Norrlands trängkår, med skyldighet att jämte egen tjänst
bestrida veterinärvården vid Västernorrlands regemente,
en för Skånska trängkåren, samt
en för Västmanlands trängkår;

att för Gottlands trupper skall finnas en bataljonsveterinär, uppförd
å staten för militärbefälet på Gottland;

att för garnisonen å Karlsborg skall finnas en bataljonsveterinär,
uppförd å staten för kommendantsstaten;

att för Bodens garnison samt för bestridande av tjänsten såsom
fästningsveterinär vid kommendantskapet därstädes skall finnas en regementsveterinär,
uppförd å staten för kommendantsstaten; samt

att vid ridskolan å Strömsholm skall finnas en bataljonsveterinär,
uppförd å ridskolans stat, med skyldighet att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Utnäslöts remontdepå.

Beträffande avlöningsförmånerna för militärveterinärer:

3:o) att riksdagen måtte besluta:

att överfältveterinären skall erhålla enahanda avlöningsförmåner som
överfältläkaren, med rätt för nuvarande innehavaren av beställningen
såsom fältveterinär och chef för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses
fältveterinärbyrå att för åtnjutande av ålderstillägg räkna sig tillgodo
föregående tjänstgöring i innehavande beställning;

att fältveterinär skall erhålla majors avlöningsförmåner;

att regementsveterinär skall erhålla kaptens av första klassen avlöningsförmåner; att

av de 27 batalj onsveterinärer, som efter genomförd organisation
skola finnas, de 13 äldre skola erhålla kaptens av andra klassen avlöningsförmåner
och de 14 yngre löjtnants av första klassen avlöningsförmåner;
samt

att till regementsveterinären för Bodens garnison skall utgå ett särskilt
arvode om 1,000 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Beträffande villkor och bestämmelser för åtnjutande av de nya avlöningsförmånerna: 4:o)

att riksdagen måtte godkänna följande villkor och bestämmelser,
för att ordinarie militärveterinär må åtnjuta de nya avlöningsförmånerna,
nämligen:

att med ordinarie militärveterinärbeställning icke ''må förenas annan
tjänst å rikets eller riksdagens stat;

att med sådan beställning ej heller må förenas vare sig annan tjänst
å kommuns stat, eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse
för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit
såsom aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag, eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst,
så framt ej uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande
tjänst, uppdrag eller befattning ej må anses inverka hinderligt
för tjänstgöringen såsom militärveterinär, Kungl. Maj:t finner tjänsten,
uppdraget eller befattningen kunna få mottagas och tilisvidare bibehållas;

att ordinarie veterinär vid ett truppförband skall vara skyldig att
utan särskild gottgörelse ej mindre bestrida veterinärvård vid såväl till
truppförbandet förlagd militärskola och utbildningskurs som av där eljest
uppställda hästar, tillhörande truppavdelning, stab eller enskilda dit kommenderade
officerare, än även till militärveterinärbeställning hörande undervisningsskyldighet
vid sådan skola eller kurs; samt

att ordinarie veterinär vid ett truppförband skall vara skyldig att
jämte utövandet av sin egen befattning utan särskild gottgörelse i förläggningsorten
bestrida veterinärvård vid annan till armén hörande trupp,
där sådant prövas nödigt till följd av bortkommendering av eller eljest
tillfälligt laga förfall för sistnämnda trupps veterinär, eller där Kungl.
Maj:t finner skäligt att sådant för kortare tid föreskriva;

5:o) att riksdagen måtte förklara, att en var ordinarie militärveterinär,
som hädanefter erhåller ordinarie militärveterinärbeställning, skall
vara pliktig underkasta sig nu omförmälda villkor och bestämmelser.

Beträffande upprättande av reservstat för fältveterinärkåren:

6:o) att riksdagen måtte besluta, att en särskild reservstat för fältveterinärkåren
skall upprättas i huvudsaklig överensstämmelse med följande
allmänna grunder:

1. Fält veterinärkårens reservstat skall efter genomförd organisation
omfatta följande antal beställningar, nämligen 1 fältveterinärbeställning,
4 regementsveterinärbeställningar och 2 bataljonsveterinärbeställningar.

Kung1. May.ts Nåd. Proposition Nr 88.

2. För övergång till reservstat fordras, förutom full tjänstduglighet:
för regemente veterinär 15 tjänstår såsom militärveterinär och 48 levnadsår
samt för bataljonsveterinär 10 tjänstår såsom militärveterinär och 43
levnadsår.

3. Veterinär å reservstat är tjänstgöringsskyldig i krig och då
värnpliktiga inkallas till rikets försvar ävensom vid sådan övning, som
till utrönande av härens krigsberedskap kan bliva anbefalld, samt dessutom
i fred: efter uppnådda 48 år i högst 50 dagar under loppet av
varje tvåårsperiod av tjänstetiden och intill fyllda 48 år högst 100
dagar under loppet av varje treårsperiod av tjänstetiden.

4. Följande löner tillkomma veterinärpersonal å reservstat:

fältveterinär kronor 3,100: —

regementsveterinär ................................ » 2,100: —

bataljonsveterinär.................................... » 1,650: —

Vid övergång till reservstat tillerkänd lön bibehålies oförändrad
under hela tjänstetiden å samma stat.

Till bataljonsveterinär utgår ett avlöningstillägg å 300 kronor vid
uppnådd 48 års ålder.

Avlöningstillägg tillträdes vid början av kalenderåret näst efter det,
varunder vederbörande uppnått den för erhållande av avlöningstillägget
stadgade levnadsålder.

Avlöning under tjänstgöring, såsom dagavlöning, dagtraktamente
och annan tillfällig avlöning, tillkommer veterinär å reservstat enligt
för personalen å aktiv stat gällande föreskrifter ävensom rese- och traktamentsersättning
för resor till och från tjänstgöringsort.

5. Veterinär å reservstat är skyldig att avgå från reservstat dels
på grund av otjänstbarhet efter samma grunder som personal på aktiv
stat, dels efter uppnående av den ålder, som berättigar motsvarande personal
på aktiv stat till avgång med fyllnadspension.

6. Veterinär å reservstat åtnjuter efter avgång från densamma vid
uppnådd pensionsålder följande pension av statsmedel, nämligen

fältveterinär ............................................. kronor 2,700: —

regementsveterinär ................................. » 1,800: —

bataljonsveterinär.................................... » 1,300: —

I avgift för egen pensionering erlägger veterinär å reservstat 3
procent av kassa- och fyllnadspensionernas sammanlagda belopp.

7. Veterinär å reservstat är skyldig att efter övergång till pensionsstat
kvarstå i arméns reserver under samma tider, som gälla för

6 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

motsvarande personal på aktiv stat efter avgång med pension från densamma.

8. Veterinär å reservstat är tillsvidare skyldig att kvarstå såsom
delägare i arméns änke- och pupillkassa med den änkepensionsrätt, han
vid övergången till reservstat innehar, och på de villkor, som reglementet
för denna kassa stadgar, och skall för sådan delägare utgå statsbidrag
till samma belopp som närmast före övergången.

Beträffande arméns hovbeslagsväsende:

7:o) att riksdagen måtte besluta, att vid varje kavalleriregemente en
furirbeställning av andra klassen skall utbytas mot en dylik beställning
av första klassen.

Beträffande övergången till den nya organisationen under år 1919:

8:6) att riksdagen måtte medgiva,

att den nya organisationen tillämpas i vad den rörer arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse;

att av de sex nya fältveterinärbeställningarna tre beställningar tillsättas
med ordinarie innehavare ävensom att tre truppveterinärer förordnas
att mot ett arvode av 500 kronor bestrida befattning såsom fördelningsveterinär; att

den nya organisationen tillämpas vid följande truppförband och
formationer, nämligen: Smålands husarregemente, Skånska dragonregementet,
Kronprinsens husarregemente och Norrlands dragonregemente,
Svea, Göta, Vendes, Upplands och Smålands artilleriregementen, Positionsartilleriregemetet,
fortifikationen, trängen beträffande Svea, Göta och
Norrlands trängkårer, Skånska trängkåren och Västmanlands trängkår,
Gottlands trupper samt Karlsborgs och Bodens garnisoner;

att därest under år 1919 vakans i regements-(bataljons-)veterinärbeställning
kommer att inträffa vid truppförband, där antalet veterinärbeställningar
skall minskas enligt den nya organisationen, beställningen
icke tillsättes utan upprätthålles på annat sätt, intill dess den nya organisationen
kan tillämpas;

att den nya organisationen rörande avlöningsförmånerna tillämpas
även vid de truppförband, där antalet veterinärbeställningar skall
minskas;

att någon ökad avlöning för de till tjänståldern äldsta bataljonsveterinärerna
enligt nuvarande organisation och avlöningsföreskrifter icke
vidare skall tilläggas ytterligare någon bataljonsveterinär;

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

att en batalj onsveterinärbeställning vid fortifikationen ävensom samtliga
fältveterinärstipendiatbeställningar indragas; samt

att för genomförande av den nya organisationen och löneregleringen
användas dels de löner, dagavlöningar och arvoden, som för arméns
veterinärer finnas uppförda i staterna för armeförvaltningen, kommendantsstaten
och krigsskolan samt vederbörliga truppförband, dels ock ett
under ordinarie anslaget till avlöning och rekrytering m. m. för ändamålet
särskilt beräknat belopp av förslagsvis 45,000 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förbliver riksdagen med all
kung!, nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

E. A. Nilson.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Framställning
av inspektören
för
kavalleriet.

Utdrag av protokollet över lantförsvarsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
januari 1918.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén,

Thorsson.

Departementschefen, statsrådet Nilson, anhöll härefter att få underställa
Kungl. Maj:ts prövning ett av särskilda inom lantförsvarsdepartementet
tillkallade sakkunniga den 29 november 1916 avgivet förslag
rörande militärveterinärväsendets organisation i fred samt yttrade därvid
följande:

»Under framhållande av att under åren 1908—1914 i medeltal nära
20 procent av bataljonsveterinärbeställningarna och nära nog samtliga
fältveterinärstipendiatbeställningarna varit vakanta och att denna ständiga
brist på militärveterinärer med långvarig tjänstebana inverkade
synnerligen ofördelaktigt på veterinärvården vid truppförbanden, gjorde
inspektören för kavalleriet i underdånig skrivelse den 13 april 1916

Kungi. Maj:ts Nåd. Fr oposition Nr Hd.

framställning om tillkallande av särskilda sakkunniga för verkställande av
utredning angående militärveterinärväsendets omorganisation. I sammanhang
härmed kunde ifrågasättas, huruvida icke jämväl frågan om veterinärväsendets
organisation i krig borde upptagas till prövning. Enligt
vad som hittills blivit bekant från de krigförande makterna, ville det
nämligen synas, som om på många håll veterinärväsendet icke varit
skickat att möta de stora krav, som omedelbart vid krigsutbrottet ställts
på detsamma. Möjligt vore, att förhållandena hos oss vore avsevärt
bättre, men å andra sidan syntes frågan vara av den vikt, att en allsidig
utredning syntes böra komma till stånd.

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t den 26 maj 1916 bemyn- Tillkallande
digade Kungl. Maj:t statsrådet och chefen för lantförsvarsdepartementet av8akkunm«aatt
tillkalla sakkunniga för verkställande av utredning och avgivande av
förslag till veterinärväsendets organisation i fred och, därest så skulle
synas erforderligt, jämväl förslag beträffande detsammas organisation i
krig. För verkställande av berörda utredning tillkallades sedermera
ledamoten av riksdagens andra kammare hovstallmästaren Gösta Tamm,
översten friherre B. Cederström, ledamoten av riksdagens andra kammare,
lantbrukaren Johan Jönsson i Revinge, bataljonsveterinären K. Hill
och laboratorn vid veterinärhögskolan G. Forssell.

Med skrivelse den 29 november 1916 hava de sakkunniga över- De sakkunmlämnat
utredning och förslag rörande militärveterinärväsendets organisa- ogcah8 /Vgler
tion i fred. De sakkunniga hava därvid framhållit, att ändringar i de hörda myndigmilitärveterinära
förhållandena under de senare åren ofta varit föremål
för uttalanden och utredningar, men hade det då huvudsakligen gällt
en omreglering av lönestaten. De militärveterinära förhållandena i sin
helhet hade däremot icke varit föremål för mera genomgående granskning.
De erfarenheter, som det senaste decenniet givit med avseende
på bristande kontinuitet i militärveterinärkårens rekrytering, samt rön
från det nu pågående världskriget med avseende å kraven på militärveterinärväsendet
hade emellertid givit de sakkunniga en välgrundad
anledning till en utredning med avseende å önskvärda förbättringar
och ändringar av hela vår militärveterinära organisation.

Sedan arméförvaltningens intendents- och civila departement samt
sjukvårdsstyrelse den 23 januari 1917 avgivit infordrat utlåtande över
de sakkunnigas förslag, har detta jämte arméförvaltningens utlåtande
varit utställt till yttrande av chefen för generalstaben, samtliga armé Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 74 höft. (Nr 83.) 2

Nuvarande

organisation.

De sakkunnigas
förslag.

Kungi. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

fördelningschefer, kommendanten i Boden, militärbefälhavaren på Gottland,
inspektören för kavalleriet, generalfälttygmästaren och inspektören
för artilleriet, chefen för fortifikationen och inspektören för träugen
ävensom Svenska Fältveterinärsällskapet.

Den centrala ledningen av militärveterinärväsendet.

Högsta ledningen av militärveterinärväsendet tillkommer för närvarande
arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, vars chef, generalfältläkaren,
har ständig befälsrätt över arméns veterinärpersonal. De veterinära
ärendena handläggas å sjukvårdsstyrelsens fältveterinärbyrå. Chef
för denna byrå är fältveterinären, vilken föredrager de veterinära ärendena.
Dessa avgöras av generalfältläkaren såsom sjukvårdsstyrelsens
chef, i den mån ärendenas avgörande ej tillkommer arméförvaltningens
plenum eller sjukvårdsstyrelsen i förening med en eller flera av arméförvaltningens
departement eller ock, efter generalfältläkarens bestämmande,
ankommer å fältveterinären.

Jämlikt den för arméförvaltningen gällande instruktionen handläggas
å fältveterinärbyrån ärenden, som angå

a) arméns veterinärväsende i allmänhet,

b) anskaffning, vård och redovisning av arméns veterinärmateriel,

c) granskning av rationsstater,

d) skoning samt ersättning för störtade hästar,

e) upprättande av tabeller, rapporter och rullor m. m., som avse
veterinärvården,

f) granskning av persedelredogörelser angående veterinärmaterielen
och granskning i tekniskt hänseende av medelsredogörelser rörande denna
materiel,

g) utbetalningar, varom sjukvårdsstyrelsen fattar beslut, samt

h) utarbetande av statistik över användningen av de till veterinärväsendet
anslagna medel.

Dessutom handlägger sjukvårdsstyrelsen ärenden, som angå militärveterinärernas
och fältveterinärstipendiaternas antagande och entledigande.

Chefen för fältveterinärbyrån är även skyldig att på order av
generalfältläkaren företaga inspektioner av veterinärvården vid truppförbanden
och utbildningen vid hovslagarskolorna.

Den centrala ledningen av militärveterinärväsendet hava de sakkunniga
ansett för närvarande icke vara lämpligt ordnad. Arbetsbördan
i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse vore stadd i ständig ökning. De
å fältläkarbyrån handlagda ärendena hade sålunda ökats från 1,001 år

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

1908 til! 8,546 år 1915, och den fåtaliga läkarpersonalen i styrelsen
vore under den ordinarie tjänstetiden fullt upptagen med handläggningen
av de dagliga förvaltningsärendena. En väsentlig de! av det
viktiga och krävande arbete, som därutöver ålåge den centrala myndigheten,
måste därför verkställas på övertid eller anförtros åt tillfälligtvis
anlitade extra arbetskrafter. Det vore alltså tydligt, att redan under
fred måste enbart landets militära sjukvård giva sjukvårdsstyrelsen en
fullt tillräcklig arbetsbörda.

Verksamheten vid den veterinära avdelningen i sjukvårdsstyrelsen
vore redan under fred omfattande och av stor betydelse från ekonomisk
synpunkt och för arméns slagfärdighet. De å veterinärbyrån handlagda
äx-endena visade även de en ständig stegring. Under åren 1908—1915
hade de sålunda stigit från 340 till 759. Häri vore dock icke inräknad
en stor mängd underhandsskrivelser, vilka föranlett utredningar
och svar, ej heller de hemliga ärendena. De å byrån handlagda ärendena
omfattade dels arméns veteiånärväsende i allmänhet, dels dess
tekniska och administrativa ledning. Hit hörde sålunda högsta ledningen
av vården av de sjuka hästarna, organisationen av kampen mot
uppträdande smittosamma sjukdomar, arméns förseende med instrument,
bandage, hovbeslagsmateriel m. m. Organisation och anskaffning av
den vid krigstillfälle behövliga veterinärmaterielen och övriga utrustningen
måste genomföras under fi''ed. Personalfrågan inom militärveterinärkåren
skulle ordnas och erforderliga initiativ härutinnan tagas.
Fördelningen av arméns fasta veterinärpersonal och värnpliktiga veterinärer
för deras ändamålsenliga användning i krig tillhörde även den
veterinära delen av sjukvårdsstyrelsens verksamhet. Härtill komme
hela den granskande och kontrollerande delen av denna avdelnings arbete.
Alla materielförteckningar fi''ån regementen och kårer, alla räkningar,
alla åi''srapporter skulle genomgås och sammanställas m. m.
Ett klargörande av, vilka värden den veterinära verksamheten vid armén
rörde sig om, visade, att anskaffningskostnaden för arméns stamhästar
representerade en summa av omkring 19,000,000 kronor. Anslaget
till truppveterinärvården (omfattande även hovbeslagsmaterielen)
hade år 1915 uppgått till 205,000 kronor. Det vore alltså högst betydliga
ekonomiska värden, för vilka den centrala veterinärstyrelsen
bure ansvaret.

Om redan under fi''edsförhållanden den centrala militärveterinära
verksamheten vore av stor betydelse för armén och för staten ur ekonomisk
synpunkt, bleve detta än mer förhållandet vid krigstillfälle. Erfarenheten
från det pågående världskriget hade i alla länder och vid
alla fronter visat, att veterinärorganisationen sattes på det skarpaste

Kung}. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 83.

prov redan från krigets första dag. De till krigstjänst uttagna hästarna
saknade ofta den nödiga träningen för att kunna utstå de hårda strapatserna.
Det nyinkallade manskapet hade icke hunnit uppöva den
nödiga tekniska färdigheten i anpassandet av sadlar och selar. Åven
komme hästarna ofta att lida på grund av svårighet att anskaffa foder
och vatten samt skydd mot hårt väder. Allt detta föranledde, att antalet
skadade hästar bleve högst betydligt. Vore nu icke veterinärorganisationen
redan i fred väl förberedd och ledningen redan från början beredd
att anpassa den efter de uppstående förhållandena, bleve hästförlusterna
oerhörda och väldiga värden, som kunnat räddas, ginge
förlorade. Det vore därför en tvingande nödvändighet att tillse, att
man icke genom bristande militärveterinär organisation i onödan förlorade
något av det hästmateriel, som skadades. Men utom de direkta
skadorna hade man som en faktor av största vikt att räkna med de
smittosamma sjukdomarna. Dessa kunde bliva en fruktansvärd fara
för icke blott arméns hästar utan även för husdjuren i hemorten. Mot
de smittosamma sjukdomarna krävdes målmedvetna och kraftiga åtgärder.
Dessa åtgärder måste ledas från den centrala myndigheten,
ty utan enhetlighet i åtgärderna och ledningen kunde det hela lätt
bliva förfelat.

De sakkunniga kunde icke finna välbetänkt, att högsta ledningen
och ansvaret för allt detta skulle åligga generalfältläkaren, ty oavsett
att han icke vore veterinär fackman, vore det arbete och det ansvar,,
han hade för sanitetsväsendet, mer än tillräckligt krävande. De sakkunniga
funne sig därför böra föreslå utbrytande av fältveterinärbyrån
ur arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och bildandet av en arméförvaltningens
veterinärvårdsstyrelse med enahanda ställning som sjukvårdsstyrelsen.

Chefskapet för veterinärvårdsstyrelsen borde anförtros åt en veterinär
fackman, vilken samtidigt borde vara inspektör för arméns veterinärväsende:
fältveterinärinspektören. Dennes uppgifter skulle i stort
sett överensstämma med dem, som nu tillkomme byråchefen i sjukvårdsstyrelsens
fältveterinärbyrå, dock med den utvidgning och omgestaltning,
som betingades av den ändrade organisationen, särskilt
med avseende fästat vid inspektörens ställning som chef för veterinärvårdsstyrelsen.

I veterinärvårdsstyrelsen borde inrättas en tjänst som föredragande
med uppgift att bearbeta och förbereda de olika ärendena. Redan nu
hade det visat sig nödvändigt att ställa till fältveterinärens förfogande
ett veterinärt biträde, som mot årligt arvode utfört statistiska och förberedande
uppgifter. Med den ökade arbetsbörda, som efter genom -

Kunyl. Mcij.ts Nåd. Proposition Nr 88. 13

förd organisation av de värnpliktigas utbildning och tjänstgöring samt
omorganisation av militärveterinärväsendet i dess helhet uppkörande,
ansåge de sakkunniga det vara eu tvingande nödvändighet, att hos
veterinärvårdsstyrelsen inrättades en last sådan beställning. l)å innehavaren
av denna tjänst torde få ingen eller nästan ingen möjlighet
att skaffa sig extra inkomster och det dessutom vore önskvärt, att
han icke tillhörde de yngre av militärveterinärkåren, vore det nödvändigt
att tillförsäkra honom inkomster i likhet med regementsveterinär.

Erfarenheterna hade visat, att i såväl krig som fred den högsta
militära myndigheten måste hava till sitt förfogande speciell sakkunskap
inom de vid armén mest tillämpade veterinärmedicinska vetenskaperna.
Med de utomordentliga framsteg, som veterinärvetenskapen
gjort under de senaste tiotal åren, vore det uteslutet, att chefen för
den centrala militärveterinära förvaltningen, även om än aldrig så framstående,
kunde i alla vetenskapliga frågor besitta full sakkunskap. För
erhållande av utredning och råd i sådana frågor kunde visserligen, såsom
hittills plägade ske, hänvändelse göras till de institutioner, som ägde den
önskade sakkunskapen, såsom veterinärhögskolans lärarkollegium och
statens veterinärbakteriologiska anstalt. Men denna väg vore tidsödande
och för invecklad, och det vore önskligt, att inom veterinärvårdsstyrelsen
kunde tagas initiativ i dylika frågor. Dessutom vore det
av största gagn, om inom veterinärvårdsstyrelsen funnes representerad
den praktiska militärveterinära sakkunskapen. Visserligen kunde förutsättas,
att chefen själv besutte sådan kunskap, men då det kunde
hava förgått ett tiotal år och mera, sedan chefsveterinären gjort
trupptjänst, och det ur mer än en synpunkt vore lämpligt, att veterinärvårdsstyrelsen
stode i intim kontakt med den veterinära trupptjänstens
erfarenheter, skulle det enbart vara till gagn, om en ännu i
trupptjänst varande veterinär tillhörde veterinärvårdsstyrelsen. De sakkunniga
ansåge sig därtör böra föreslå, att till veterinärvårdsstyrelsen
skulle höra ett fackråd bestående av professorn i kirurgi vid veterinärhögskolan,
professorn och föreståndaren för statens veterinärbakteriologiska
anstalt samt en fördelnings-(regements-)veterinär. Veterinärvårdsstyrelsens
chef skulle vara skyldig att höra detta fackråd i alla
frågor av större vikt eller principiell betydelse och alltid vid avgivande
av förslag till författningar o. d. Fackrådet borde även lämpligen deltaga
i avgivandet av förslag i befordringsfrågor. De civila medlemmarna
syntes böra åtnjuta ett årligt arvode av 300 kronor. Däremot
skulle icke någon särskild gottgörelse utgå till den militära ledamoten.

Arméförvalt ningons yttrande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

För det extra biträde veterinärvårdsstyrelsen behövde av intendenturofficer,
hjälp vid skrivgöromål, vaktmästare m. m. syntes arméförvaltningens
personal kunna påräknas, i likhet med vad fallet vore för
den nuvarande sjukvårdsstyrelsen.

På grund av vad sålunda anförts, föresloge de sakkunniga,

att militärveterinärväsendet frigjordes från arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse
och förlädes under en särskild arméförvaltningens veterinärvårdssty
relse;

att chefen för veterinärvårdsstyrelsen bleve en veterinär, fältveterinärinspektören; att

föredragande i veterinärvårdsstyrelsen bleve innehavaren av en
därför inrättad regementsvuterinärbeställning; samt

att till veterinärvårdsstyrelsen skulle höra ett fackråd.

Uti sitt i ärendet avgivna yttrande har arméförvaltningen förklarat
sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag om upprättande av en
självständig veterinärvårdsstyrelse. De militärveterinära ärendenas omfattning
och storleken av den militärveterinära personalen motiverade
ej en sådan särstyrelse; och ej heller kunde stöd för en sådan anordning
erhållas vare sig i handhavandet av den ej särdeles omfattande
militärveterinära förrådsförvaltningen, som för närvarande ankomme på
sjukvårdsstyrelsen, eller i den förvaltning av hästmateriel, som handhades
av vederbörande truppförbands- eller likställda myndigheter.
En självständig och verklig styrelse krävde dessutom mera än de sakkunniga
beräknat. Den föreslagne föredraganden, en mer eller mindre
tillfälligtvis å veterinärvårdsstyrelsen placerad militärveterinär, kunde
ej sägas vara föredragande och byråchef med vederbörlig befogenhet
och ansvar såsom sådan i likhet med arméförvaltningens övriga, å ämbetsverkets
stat uppförda och av Kungl. Maj:t utnämnda byråchefer.
Erforderlig intendentur- och kanslipersonal ävensom betjäning kunde en
blivande självständig veterinärvårdsstyrelse icke hava gemensamt med
sjukvårdsstyrelsen. Redan de lokala förhållandena gjorde detta omöjligt;
och i varje fall syntes det uppenbart, att två självständiga styrelser
också måste vara utrustade var för sig med för en styrelse erforderliga
organ.

Beträffande vidare själva handläggningen av veterinärärendena och
utövningen i övrigt av styrelsebefogenheterna syntes ingalunda någon
fördel kunna vinnas genom en särstående veterinärvårdsstyrelse. Det
förefölle snarare naturligt, att allt sundhetsväsende inom armén reglerades,
såsom nu vore fallet, av en gemensam styrelse. Med fog syn -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr So’.

tes därvid kunna åberopas den civila sundhetsvårdens administration
genom medicinalstyrelsen, som, fastän omfattande hela riket, dock utövade
jämväl den civila veterinära administrationen nämligen genom
en byrå med en civil veterinär såsom chef och föredragande inför ämbetsverkets
chef, vilken vore kikare. En liknande anordning för den
militära veterinärvårdens administration syntes vara minst lika fullt
ändamålsenlig och tillräcklig, och hittills hade veterligt mot den militärveterinära
administrationen icke framkommit några väsentliga anmärkningar,
som haft grund vare sig i sjukvårdsstyrelsens nuvarande
organisation eller i sättet för styrelsens ämbetsutövning.

Arméförvaltningen funne sig därför böra på det bestämdaste avstyrka
förslaget om inrättande av en särstående militär veterinärvårdsstyrelse.
Däremot ansåge arméförvaltningen, att behovet av en assistent å
fältv eter {närby rån med nödvändighet gjorde sig gällande, varför ämbetsverket
funne sig böra föreslå, att på arméförvaltningens stat uppfördes
en regementsveterinärtjänst, vilken beställning skulle innehavas
av ifrågavarande assistent.

Lämpligheten och behovet av att inrätta ett fackråd, såsom de
sakkunniga föreslagit, ansåge arméförvaltniugen jämväl kunna med
fullt skäl ifrågasättas, i synnerhet om arbetskrafterna å det militärveterinära
administrationsområdet ökades med en assistent. Bättre vore, att,
såsom hittills ägt rum, sjukvårdsstyrelsen vid behov ägde för visst fall
tillkalla särskilda sakkunniga. Beträffande särskilt det föreslagna fackrådets
deltagande i befordringsfrågor, syntes en sådan anordning i hög
grad olämplig. Den, som bure ansvaret för veterinärvården vid armén,
borde också ansvara för avgivet förslag i befordringsfråga, vilket
emellertid icke skulle bliva förhållandet, därest de sakkunnigas ifrågavarande
förslag bleve gällande. Något behov av ändring i princip beträffande
det nu tillämpade sättet för avgivande av befordringsförslag
inom det militära veterinärväsendet syntes icke heller föreligga.

Mot vad arméförvaltningen sålunda anfört har föredraganden, fältveterinären
P. L. Schmidt, uttalat en avvikande mening, i det han ansett,
att veterinärväsendets intressen med hänsyn till framtiden och särskilt
ur mobiliseringssynpunkt bleve bäst tillgodosedda genom inrättandet
av en fristående veterinärvårdsstyrelse. En dylik anordning kunde dock
tillstyrkas endast under den bestämda förutsättningen, att styrelsen
finge en sammansättning, som lämnade säkerhet för att den kunde
antagas fylla sin uppgift. De sakkunnigas förslag lämnade emellertid
icke någon sådan säkerhet. Då veterinärvårdsstyrelsen borde hava
samma ställning inom arméförvaltningen som sjukvårdsstyrelsen, följde

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition Nr 83.

Övriga myndigheters
;
yttranden.

därav, att den måste organiseras i överensstämmelse därmed. Enligt
föredragandens uppfattning krävdes, förutom chefen, följande personal,
nämligen 1 byråchef (fältveterinär), 1 sekreterare (amanuens) 1 kvinnligt
biträde av andra lönegraden, 1 departementsskrivare, 1 förrådsförvaltare
och 1 vaktmästare. Staten för den blivande veterinärvårdsstyrelsen
beräknades komma att sluta å 22,710 kronor.

Av de i ärendet hörda militärmyndigheterna hava cheferna för andra
och fjärde arméfördelningarna funnit sig böra förorda de sakkunnigas
förslag om inrättande av en särskild veterinärvårdsstyrelse. Jämväl
inspektören för kavalleriet har funnit de härför anförda skälen synnerligen
väl grundade. De mycket stora värden, som arméns hästmateriel
i fred och ännu mer i krig representerade, fordrade med nödvändighet
en militärveterinär organisation, som garanterade det bästa möjliga
utnyttjande och vård av denna materiel. Inrättandet av ett fackråd, på
sätt de sakkunniga föreslagit, skulle även medföra mycket stora fördelar.
Att, såsom arméförvaltniugen föreslagit, sjukvårdsstyrelsen i stället
vid behov skulle äga att för visst fall tillkalla särskilda sakkunniga,
syntes vara mera omständligt och icke medföra samma fördelar. Däremot
ansåge sig kavalleriinspektören böra avstyrka de sakkunnigas förslag,
att fackrådet skulle deltaga vid avgivandet av förslag i befordringsfrågor.
Jämväl generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet
har, under framhållande att det vid tillsättande av befattningar vid
truppförbanden vore av betydelse, att de militära synpunkterna komrae
till sin rätt, avstyrkt det framställda förslaget i vad det avser fackrådets
behörighet i befordringsfrågor. Slutligen hava chefen för fortifikationen
och inspektören för trängen förklarat sig icke hava något
att erinra mot vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit.

Samtliga övriga militära myndigheter hava däremot ställt sig avvisande
mot de sakkunnigas förslag. Sålunda har chefen för generalstaben
framhållit, att även om de av de sakkunniga anförda skälen för
inrättande av en särskild veterinärvårdsstyrelse i viss mån vore värda
beaktande, dessa skäl likväl icke syntes tillräckligt starka för att motivera
en dylik fristående förändring av arméförvaltningens organisation.
Frågan härom borde därför ej nu avgöras, men kunde kanske framdeles
upptagas till behandling i sammanhang med andra förslag till
omorganisation av arméförvaltningen. Icke heller chefen för tredje
arméfördelningen har ansett, att de sakkunniga anfört tillräckligt vägande
skäl för en fristående veterinärvårdsstyrelse. Ett permanent
fackråd, sammansatt på sätt de sakkunniga föreslagit, syntes dock kunna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

bliva ett värdefullt stöd för sjukvårdsstyrelsen. Däremot måste man
bestämt motsätta sig, att detta råd skulle deltaga i avgivande av förslag
i befordringsfrågor. Införandet att ett dylikt befordringsråd strede
mot den inom armén eljest allmänt gällande betydelsefulla principen,
att det vore vederbörande chef och ingen annan, som skulle bära ansvaret
i befordringsfrågor. Slutligen hava cheferna för första, femte
och sjätte arméfördelningarna, kommendanten i Boden och militärbelälhavaren
på Gottland förklarat sig i allo instämma med arméförvaltningen.

Fältvcterinärsällskapet har funnit sig böra biträda de sakkunnigas
förslag. Sjukvårdsstyrelsen hade en så stor arbetsbörda redan i fred
och än mer vid krigstillfälle med avseende å omvårdnaden av arméns
sanitetsväsende, att det syntes vara omöjligt för denna styrelses chef
att ägna all den omtanke och tid åt veterinärväsendet, som ovillkorligen
krävdes, för att denna viktiga gren av arméns administration skulle bliva
tillräckligt tillgodosedd. I likhet med de sakkunniga ansåge sällskapet,
att veterinärvårdsstyrelsen kunde tid efter annan hava behov av speciell
sakkunskap, men sällskapet funne de förebragta motiven i övrigt
för inrättandet av ett fackråd icke tillfredsställande, såvitt därmed avsåges,
att veterinärvårdsstyrelsen skulle för anlitande av ifrågavarande
sakkunskap vara på förhand bunden vid vissa fack eller personer.
Sällskapet ville visserligen understryka behovet av en befordringskommission
men kunde icke instämma i de sakkunnigas förslag beträffande
kommissionens sammansättning. Intet syntes vara att invända
emot att civilveterinär sakkunskap toges till råd vid militärveterinära
befordringsärendens handläggning, men sällskapet funne ej något bärande
skäl för att den vid dylika frågors avgörande hittills anlitade,
chefen för veterinärbyrån i medicinalstyrelsen, med sin ingående personalkännedom
och stora vana vid handläggning av dylika ärenden
skulle utbytas emot lärare och vetenskapsmän med alls ingen eller åtminstone
föga erfarenhet på ifrågavarande område.

Såsom de sakkunniga framhållit, hava de militärveterinära förhållandena
under de senare åren ofta varit föremål för uttalanden och utredningar.
Förslag till ändringar i det ena eller andra hänseendet hava
vid upprepade tillfällen framställts såväl av arméns myndigheter och
militärveterinärerna själva som inom riksdagen. I allmänhet hava dessa
framställningar åsyftat genomförandet av en genomgripande lönereglering
för fältveterinärkåren. Frågan om den militärveterinära organisationen
har däremot varit mindre uppmärksammad.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 74 Käft. (Nr 83.)

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Erfarenheten har emellertid givit vid handen, att det sätt, varpå
veterinärväsendet inom vår armé för närvarande är organiserat, icke
längre motsvarar de krav, som numera måste ställas på en dylik organisation.
Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, som omhänderhar den
högsta ledningen av militärveterinärväsendet, har sålunda icke till sitt
förfogande erforderligt antal arbetskrafter för att på ett fullt tillfredsställande
sätt kunna fullgöra alla de viktiga och mångskiftande åligganden,
som tillkomma den centrala ledningen. Vidare är den veterinära
sakkunskapen icke på något sätt företrädd inom vederbörande
arméfördelningsstaber, vilket givetvis innebär betydande olägenheter i
skilda avseenden. Slutligen är organisationen av veterinärtjänsten vid
truppförbanden behäftad med avsevärda brister, vilka framför allt tagit
sig uttryck därutinnan, att vederbörande veterinärbeställningar icke
kunnat i behörig ordning besättas. Under flera år hava sålunda vissa
bataljonsveterinärbeställningar stått vakanta, och samtliga fältveterinärstipendiatbefattningar
hava sedan länge varit obesatta. Att ett dylikt
förhållande icke kan utan synnerligen stora olägenheter fortvara, torde
ligga i öppen dag.

Att, såsom tidigare föreslagits, råda bot på de brister, som vidlåda
den nuvarande militärveterinärorganisationen, enbart genom vidtagande
av en effektiv lönereglering för fältveterinärkåren, torde med
hänsyn till vad nyss anförts icke vara att förvänta. En höjning av de
med nuvarande beställningar förenade avlöningsförmånerna skulle visserligen
göra dessa mera begärliga än hittills, men ovisst torde vara, huruvida
därigenom samtliga beställningar för framtiden skulle kunna hållas
besatta. Vid valet av levnadsbana torde nämligen mindre avseende fästas
vid de löneförmåner, som omedelbart erbjudas, än fastmera vid möjligheten
att genom arbete och ådagalagd duglighet vinna en välförtjänt
befordran och därmed också ökade inkomster. För dem, som hava håg
och fallenhet för den militärveterinära banan, erbjuder emellertid den
nuvarande organisationen icke några större möjligheter härutinnan.

Betydelsen av en god och efter förhållandena väl anpassad fredsorganisation
framstår särskilt, då man tager i beaktande de högst betydande
ekonomiska värden, för vilka arméns veterinärväsende bär ansvaret.
. Arméns hästar representera ett värde av lågt räknat inemot
20 miljoner kronor, och det årliga anslaget till truppveterinärvården
uPPgår till i runt tal 200,000 kronor. Dessa värdens ändamålsenliga
tillvaratagande skulle givetvis, såsom de sakkunniga framhållit, i högre
grad än hittills kunna betryggas, därest den veterinära organisationen
utvidgas så, att densamma möjliggör icke blott en mera omsorgsfull

Ii)

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 8d.

veterinär vård utan även eu kraftigare fackmässig inspektion från arméfördelningschefernas
sida än för närvarande är förhållandet. Därigenom
skulle utan tvivel kunna åstadkommas bättre kontinuitet beträffande
såväl hästsjukvården som förvaltningen av truppveterinärvårdsanslaget
samt vården av veterinär- och hovbeslagsmaterielen. Av synnerlig vikt
är ock, att militärveterinärerna mera än hittills redan i fred beredas
för dem åliggande uppgifter i fält. 1 sådant syfte bör särskild uppmärksamhet
ägnas åt militärveterinärernas fortsatta utbildning och deras
verksamhet under fält- och fälttjänstövningar. Med den nuvarande organisationen
låter sig detta emellertid icke göra i den utsträckning förhållandena
påkalla.

Det är emellertid icke endast med hänsyn till fredstjänsten en
omorganisation av militärveterinärväsendet är erforderlig. Såsom de
sakkunniga närmare påvisat, spelar veterinärorganisationen i det moderna
kriget en mycket stor roll såväl för minskande av de under kriget
uppstående förlusterna som för åstadkommande av målmedvetna och
kraftiga åtgärder för hämmande och motverkande av de smittosanuna
djursjukdomar, som. uppträda under krig och utgöra en fara för icke
blott arméns hästar utan jämväl husdjuren i hemorten. De lärdomar,
som härutinnan givits, böra så långt möjligt är tillvaratagas.

Av huvudsakligen nu angivna skäl håller jag före, att icke blott
en lönereglering för fältveterinärkåren är erforderlig utan även en omorganisation
av militärveterinärväsendet i dess helhet.

Vad den centrala ledningen av militärveterinärväsendet angår, hava
de sakkunniga föreslagit, att denna skulle anförtros åt en från armeförvaltningens
sjukvårdsstyrelse fullt fristående veterinärvårdsstyrelse.
Detta förslag anser jag mig icke kunna biträda. Visserligen hava fältveterinärbyråns
göromål år från år ökats såväl med hänsyn till ärendenas
mängd som med avseende å deras beskaffenhet, men i likhet med
arméförvaltningen kan jag icke finna, att dessa göromål tagit en sådan
omfattning, att en särskild styrelse för den skull behöver inrättas. Den
veterinära personalen vid armén är icke heller av den storlek, att densamma
kan motivera en dylik anordning, lika litet som liandhavandet
av den militärveterinära förrådsförvaltningen, i den mån den ankommer
på sjukvårdsstyrelsen. En självständig veterinärvårdsstyrelse förutsätter
jämväl, såsom chefen för fältveterinärbyrån uti sin förenämnda reservation
framhållit, för att kunna fylla sin uppgift en helt annan orga -

Nuvarande

förhållanden.

20 . Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

libation än de sakkunniga tänkt sig. På samma sätt som den civila
veterinäradministrationen kan med fördel handhavas av medicinalstyrelsen
genom en särskild bjTrå med en veterinär såsom föredragande
inför styrelsens chef, torde de militärveterinära ärendena fortfarande såsom
hittills böra handläggas å en särskild byrå inom sjukvårdsstyrelsen.

Om jag sålunda finner mig böra avstyrka förslaget om inrättandet
av en särskild veterinärvårdsstyrelse, anser jag mig däremot böra biträda
arméförvaltningens förslag om anställande av en assistent å fältveterinärbyrån
med regementsveterinärs kompetens och avlöningsförmåner.
Den ökning av göromålen, som inträtt efter byråns inrättande,
torde till fullo motivera en sådan förstärkning av arbetskrafterna. Ett
ytterligare skäl härför är, att för närvarande ingen kompetent person
finnes inom sjukvårdsstyrelsen att vid förfall för fält veterinärbyråns
chef förvalta dennes tjänst. Slutligen torde det jämväl vara av stor betydelse
för den militära veterinärtjänsten, att möjlighet på detta sätt
öppnas för truppveterinär att någon tid tjänstgöra inom den centrala
veterin ärför valtningen.

Chefen för fältveterinärbyrån torde i analogi med förhållandena å
fältläkarbyrån böra benämnas överfältveterinär.

Vad slutligen angår det av de sakkunniga föreslagna fackrådet,
torde det icke kunna bestridas, att ett dylikt råd i vissa fall skulle
kunna bliva ett värdefullt stöd för sjukvårdsstju-elsen. I anslutning till
vad fältveterinärsällskapet anfört, kan jag dock icke finna lämpligt, att
sjukvårdsstyrelsen vid behandlingen av frågor, för vilkas avgörande
speciell sakkunskap anses erforderlig, skall på förhand vara bunden att
inhämta yttrande av vissa bestämda befattningshavare. Jag tillåter mig
i detta sammanhang omnämna, att möjlighet yppats för sjukvårdsstyrelsen
att utan organiserandet av ett särskilt fackråd tillgodogöra sig
specialinsikter på den medicinska vetenskapens olika områden. Det synes
mig icke uteslutet, att en liknande anordning jämväl skulle kunna genomföras
beträffande det militär-veterinära området. Därest emellertid detta
icke skulle kunna ske, torde behovet av speciell sakkunskap kunna tillgodoses
genom begagnande av den sjukvårdsstyrelsen enligt § 17 mom.
5 av gällande instruktion för arméförvaltningen tillkommande rätten att
vid behov anlita biträde av konsulent i hygieniska frågor.

Yeterinärtjänsten vid högre truppförband.

Den nuvarande militärveterinära organisationen upptager icke några
arméfördelningsveterinärer. De ärenden, som röra veterinärväsendet,
föredragas inför arméfördelningschefen av en officer.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr Sd.

De sakkunniga hava ansett denna anordning synnerligen otillfredsställande.
Med det nuvarande systemet saknades i fördelningsstaberna allt
militärveterinärt initiativ. Den föredragande officeren hade givetvis icke
några särskilda förutsättningar för att kunna vara taleman i de veterinära
frågorna. Följden härav hade blivit, att vid fältövningar, fälttjänstövningar
m. ni. det icke tagits nödig hänsyn till veterinärernas behov av
utbildning. Militärveterinärerna hade alltså fått sakna övningsmöjligheter
med avseende å ordnandet av hästsjukvården under förhållanden liknande
dem, som skulle uppkomma i krig, och ytterst sällan ställts inför lösandet
av uppgifter, där andra än enbart fredsförhållanden spelat in. Då det vore
av största vikt, att i händelse av krig arméns veterinärväsende fungerade
tillfredsställande från första dagen, vore det även nödvändigt, att veterinärerna
skaffades alla möjliga övningstillfällen. Genom att en fördelningsveterinär
hade möjlighet att själv deltaga i och kunde taga initiativet
till militärveterinära övningar, skulle han även själv få en synnerligen
önskvärd vana att leda veterinärtjänsten vid högre truppförband. Vid
krigst infälle funnes för närvarande icke andra än regementsveterinärer att
anförtro ledningen av veterinärväsendet såväl vid fördelning som högre
förband. Att en person utan förutsättningar, vunna genom övning och
erfarenhet, med ens komme att ställas inför sådana uppgifter, kunde
icke vara tillfredsställande.

Enligt gällande föreskrifter skulle vid krigstillfälle avgång i veterinärmaterielen
i största möjliga mån ersättas genom rekvisition i etappområde
och å krigsort. Det vore därför av största betydelse, att ledningen
av arméns veterinärväsende ägde noga kännedom om tillgången
å dylik materiel i de skilda orterna. Detta gällde såväl förbandsmateriel
som medicin och hovbeslagsmateriel. Vad särskilt den senare anginge,
vore det att märka, att tillgången brukade växla å olika tider av året
allt efter affärsmäns och hantverkares bruk att förse sig med lager.
Dessa växlingar vore av stort intresse att känna. Vidare vore det
mycket fördelaktigt att noga känna de olika typer av materiel, som i
orterna brukade användas, och de olika möjligheterna att använda dem
för armén. Under nuvarande förhållanden saknades en noggrann sådan
kännedom, men genom att fördelningsveterinärbefattningar inrättades,
skulle det bliva jämförelsevis lätt att genom dem och genom samarbete
mellan dem och truppveterinärerna införskaffa upplysningar i detta hänseende.
Dessa skulle sedermera insändas till veterinärvårdsstyrelsen
för att där bearbetas.

Sedan utbildandet av truppförbandens hovslagare numera förlagts
till vid de beridna regementena upprättade skolor, vore en återkommande

De sakkunnigas,

förslag.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

bokkunnig inspektion av dessa av behovet påkallad. En sådan inspektion
skulle medföra kontroll av undervisningens rätta bedrivande och
att utbildningen bleve likartad. Visserligen hade en sådan inspektion
redan förrättats av chefen för sjukvårdsstyrelsens fältveterinärbyrå, men
på grund av den avsevärda arbetsbörda, som ålåge. denne, hade detta
endast kunnat ske mera sällan, och torde i framtiden förhållandena
härutinnan på intet sätt förbättras. Genom inrättande av fördelningsveterinärbeställningar
skulle en tillräcklig inspektion utan svårighet
kunna anordnas.

Från statens synpunkt skulle det otvivelaktigt vara av väsentlig
ekonomisk nytta, om vid de årligen återkommande kassationerna av hästar
fördelningsveterinären bereddes tillfälle att närvara för att tillgodogöra sin
större erfarenhet, men framför allt sin större kännedom om fördelningens
hästar. Det torde nämligen kunna förutsättas, att därigenom kunde
undvikas en del bortsäljningar av hästar, vilka skulle kunna få användning
vid annat- truppförband, om tjänsten vid det egna vore för
krävande. Åven kunde tänkas, att fördelningsveterinären i vissa fall
genom större sakkunskap skulle kunna meddela sådana anvisningar för
behandling, att kassation kunde undvikas.

Aven skulle fördelningsveterinären få en viktig uppgift i inspektion
av de stallhygieniska förhållandena vid truppförbanden. En sådan inspektion
kunde vara lämplig även vid de truppförband, som hade veterinär
på stat, men skulle vara av särskild vikt vid dem, som icke hade
militärveterinär fast anställd. Detta gällde trängen och vissa ingenjörtrupper
enligt de sakkunnigas förslag samt infanteriet. Vid varje infanteriregemente
skulle finnas 28 staten tillhöriga hästar. Då vid infanteriet
i allmänhet sakkunskapen i hästfrågor vore mindre väl tillgodosedd,
vore det till stor fördel, om hästvården därstädes bleve inspekterad
av fördelningsveterinär.

Det inträffade ej alltför sällan, att det uppstode risk för smittosamma
sjukdomars spridande bland hästarna under fälttjänst- och andra
övningar. De åtgärder, som skulle företagas däremot, vore oftast beroende
på lokala förhållanden, vilka kunde vara svåra att överblicka av
veterinärvårdsstyrelsen. Ofta krävdes även här snabba initiativ. Detta
skulle ur hygienisk och ekonomisk synpunkt vara eu viktig uppgift för
en fördelningsveterinär. Åven förekomme ofta i detta hänseende frågor,
vilka vore av ganska stor ekonomisk räckvidd i samband med de olika
vapenslagens lejning av hästar. Det gällde att förekomma, dels att
sjukdomar med lejda hästar infördes till de beridna eller med hästar
utrustade truppförbanden, dels att eventuellt under lejningstiden vid

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Sd.

regementena uppkomna sjukdomar spredes ut i bygderna, när de lejda
djuren skulle lämnas tillbaka. Härom funnes visserligen författningar
och hade anvisningar meddelats från sjukvårdsstyrelsen, men ett ingripande
i dessa frågor av en fördelningsveterinär, med kännedom om
platsförhållandena, kunde både i ena och andra avseendet vara synnerligen
önskvärt, för att stora värden ej i onödan skulle gå förlorade.
Detta gällde i viss mån även när remonterna skulle från depåerna lämnas
ut till respektive regementen. Det hade inträffat, att remonterna
fört med sig smittosam sjukdom, vilken sedan härjat bland regementenas
hästar. En ingående besiktning av remonter och depå genom fördelningsveterinär
före utlämnandet kunde giva en större trygghet mot
dylika eventualiteter.

Vården av fördelningens veterinärmateriel ålåge för närvarande
regementsveterinären vid fördelningskavalleriet. Detta åliggande borde
överflyttas till fördelningsveterinären, vilken även skulle vara skyldig
att i samband med övriga inspektioner besiktiga truppföfbandens förråd
av veterinärmateriel, både den som vore avsedd för dagligt bruk och
mobiliseringsmaterielen.

Slutligen ansåge de sakkunniga sig böra framhålla en beaktansvärd
fördel, som skulle vinnas, om det inrättades fördelningsveterinärbeställningar.
Under nu rådande förhållanden saknades i veterinärkåren befordringsmöjligheter
över regementsveterinärs ställning. Eu regementsveterinär,
som kanske vid relativt unga år vunnit sin befordran, visste,
att han knappast kunde komma längre. Visserligen funnes fältveterinärposten,
men en befordringsmöjlighet kunde knappast verka eggande
på en hel kår. Genom att det tillkomme sex fördelningsveterinärtjänster,
och att till dessa endast valdes de veterinärer, som visat sig framstående
och initiativkraftiga, skulle en välgörande konkurrens uppstå mellan
de till dessa platser kompetenta veterinärerna. En sådan tävlan kunde
endast vara till fördel både från vetenskaplig och praktisk synpunkt.

Oaktat vikten av de göromål, som skulle komma att åligga en fördelningsveterinär,
hade de sakkunniga dock ej funnit nödvändigt att
inrätta fristående fördelningsveterinärbeställningar, utan föresloge, att
dessas innehavare samtidigt skulle bekläda regementsveterinärtjänsten
vid ettdera av fördelningens kavalleri- eller artilleriregementen. Det
kunde då icke alltid låta sig göra, att fördelningsveterinären hade sin
bostad å samma ort som fördelningschefen, ty dels komme det icke,
med den organisation de sakkunniga föreslagit, att i varje fall finnas
beridet truppförband med veterinär å stat i den ort, där fördelningsstab
vore förlagd, dels vore det- icke önskvärt, att valet av fördelnings -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Arméförvaltningens
yttrande.

veterinär vore bundet vid ett visst regemente. Följden härav bleve,
att då fördelningsveterinären vore förlagd å annan ort, förbindelsen
mellan fördelningsstaben och fördelningsveterinären finge i mycket brådskande
fall ske per telefon och telegraf, i mindre brådskande per post,
och vid särskilt viktiga fall finge fördelningsveterinären personligen
inställa sig vid stabens förläggningsort.

Med avseende å fästning sv et er inär en i Boden syntes för honom böra
i tillämpliga delar gälla vad ovan sagts om fördelningsveterinärerna.

På grund av vad sålunda anförts, föresloge de sakkunniga,

att sex fördelningsveterinärbeställningar inrättades, vilkas innehavare
samtidigt skulle vara regemente veterinärer vid kavalleri- och fältartilleriregementen.

Arméförvaltningen har funnit sig böra tillstyrka förslaget om inrättande
av sex fördelningsveterinärtjänster, enär behovet av fördelningsveterinärer
otvivelaktigt gjorde sig gällande. Då en arméfördelningscbefs
åligganden jämväl omfattade veterinärväsendet inom fördelningen,
fordrades det nödvändigtvis, att hans stab också utrustades
med ett organ för den veterinära tjänstegrenen. Men härav måste
också följa, att fördelningsveterinären skulle vara bosatt å vederbörande
arméfördelningschefs förläggningsort, så att alla ärenden inom staben,
vilka berörde ifrågavarande område inom arméfördelningen, kunde av
denne tjänstegrenschef utan tidsutdräkt beredas och föredragas. Med
hänsyn härtill kunde arméförvaltningen icke biträda de sakkunnigas förslag
att lösa frågan om inrättande av fördelningsveterinärtjänster på
det sättet, att en regementsveterinär vid något av arméfördelningens
beridna truppförband, med bibehållande av sin befattning såsom regementsveterinär,
utnämndes till fördelningsveterinär.

En dylik anordning skulle först och främst medföra orättvisa gentemot
annan regementsveterinär, som kunde vara mera meriterad än
någon inom den arméfördelning, där fråga vore om tillsättande av fördelningsveterinärtjänst
och varest måhända icke funnes någon, som hade.
gjort sig förtjänt av befordran till dylik tjänst. Det borde för övrigt
bemärkas, att enligt de sakkunnigas förslag skulle vid tillsättande av
fördelningsveterinärtjänst endast två regementsveterinärer vara att välja
på, eftersom endast tvenne regementsveterinärbeställningar funnes inom
varje arméfördelning med undantag av första arméfördelningen, där
antalet vore fyra.

Vid tillsättandet av fördelningsveterinärtjänst borde det i stället
stå sjukvårdsstyrelsen fritt att avgiva förslag på den lämpligaste inom

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 25

hela militärveterinärkåren, oavsett vilken arméfördelning han tillhörde.
Emellertid vore det av största vikt, att jämväl en fördelningsveterinär
vore i tillfälle att utöva praktisk veterinärvård vid armén för att kunna
vidmakthålla och förkovra sina kunskaper och färdigheter inom yrket,
och behövde hans tjänstgöring såsom fördelningsveterinär ej utgöra
hinder därför. Fördelningsveterinären borde alltså jämväl uppehålla
veterinärvården vid det eller något av de beridna truppförband, som
vore förlagda å arméfördelningschefens förläggningsort. Genom en dylik
anordning skulle fördelningsveterinärerna lämpligen kunna jämväl
bestrida regementsveterinärtjänst vid följande truppförband, nämligen:

fördelningsveterinären vid första arméfördelningen regementsveterinärtj
kristen vid Skånska husarregementet;

fördelningsveterinären vid andra arméfördelningen bataljonsveterinärtjänsten
vid Östgöta trängkår med skyldighet att dessutom upprätthålla
veterinärvården vid Första och Andra livgrenadjärregementena;

fördelningsveterinären vid tredje arméfördelningen regementsveterinärtjänsten
vid Livregementets husarer;

fördelningsveterinären vid fjärde arméfördelningen regementsveterinärtjänsten
vid Livgardet till häst;

fördelningsveterinären vid femte arméfördelningen regeraentsveterinärtjänsten
vid Livregementets dragoner; samt

fördelningsveterinären vid sjätte arméfördelningen regementsveterinärtjänsten
vid Norrlands artilleriregemente.

Värnpliktiga veterinärer syntes såsom veterinärbiträden framdeles
kunna ställas till fördelningsveterinärens förfogande för att biträda denne.
Därigenom bereddes dessa vänpliktiga samtidigt ett gynnsamt tillfälle
att erhålla god handledning och utbildning.

Genom detta förslag skulle regementsveterinärtjänsterna vid Livgardet
till häst, Livregementets dragoner, Livregementets husarer, Skånska
husarregementet och Norrlands artilleriregemente samt bataljonsveterinärtjänsten
vid Östgöta trängkår eller sammanlagt sex tjänster indragas
och i stället nyinrättas sex fältveterinärtjänster, varigenom således rubbning
i antalet militärveterinärer på stat ej skulle äga rum.

Arméförvaltningen föresloge alltså, att sex fältveterinärbeställningar
med majors tjänsteställning och avlöningsförmåner uppfördes på generalitetets
stat, samt att veterinärbeställningarna vid sistnämnda sex truppförband
indroges. Under övergångstiden kunde lämpligen ett arvode,
beräknat till 500 kronor för värjo fördelning, utgå till den, som kunde
varda förordnad att uppehålla med fördelningsveterinärtjänst förenade
åligganden.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 74 höft. (Nr 83.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Övriga myn- Samtliga i ärendet hörda militärmyndigheter hava funnit anställan^rlnden.
741 det av en serskild målsman inom arméfördelningsstaberna för veterinärärenden
vara icke blott önskvärt utan jämväl av behovet påkallat.

Beträffande själva organisationen hava dock meningarna varit delade.
Chefen för generalstaben har för sin del ansett erforderligt att,
i överensstämmelse med vad genom 1914 års härordning genomförts beträffande
fältläkarkåren, inrätta fristående fördelningsveterinärbeställningar.
Om fördelningsveterinären vore bunden av den dagliga krävande
tjänsten vid ett beridet truppförband, kunde han icke i erforderlig
omfattning ägna sig åt sina speciella uppgifter som fördelningsveterinär.
Enahanda uppfattning bär jämväl uttalats av chefen för
andra arméfördelningen, vilken dock ansett, att man för närvarande
borde stanna vid de sakkunnigas förslag såsom en lämplig övergångsform.

Chefen för fortifikationen och inspektören för trängen hava för
sin del icke haft något att erinra mot de sakkunnigas förslag.

Samtliga övriga myndigheter hava däremot biträtt det av arméförvaltningen
framställda förslaget, inspektören för kavalleriet samt
generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet dock under framhållande
av de stora olägenheterna både i fredstid och särskilt under
krigstid, som skulle bliva en följd av indragningen av sex regementsveterinärbeställningar.

Fältveterinärsällskapet har visserligen ansett det önskvärt, att fördel
ningsveterinärerna vore bosatta å arméfördelningsstabernas förläggningsort,
men icke kunnat finna, att den av de sakkunniga föreslagna
organisationen skulle medföra några oövervinneliga svårigheter med
avseende å samarbetet mellan arméfördelningsstaben och fördelningsveterinären.

Departements- I likhet med de sakkunniga ävensom samtliga i ärendet hörda
chefen. myndigheter anser även jag, att den veterinära sakkunskapen bör finnas
representerad inom vederbörande arméfördelningsstaber. Liksom
den militära hälso- och sjukvården faller inom arméfördelningschefs
inspektionsområde, så åligger honom jämväl inspektion av veterinärvården
vid arméfördelningens truppförband. För ett ändamålsenligt tillvaratagande
av de stora värden, som arméns hästmaterial ävensom
veterinär- och hovbeslagsmaterielen representerar, är det givetvis av
vikt, att denna inspektion bliver fullt fackmässig. Med den nuvarande
organisationen kan emellertid en dylik fackmässig veterinärvårdsinspektion
icke åstadkommas. För att så skall kunna ske, kräves med nöd -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr AV.

vändighet, att arméfördelningsehefen inom sin stab har tillgång på en
fackman på området. Jämväl för handläggningen av alla de ärenden, som
röra den veterinära krigsberedskapen, är detta erforderligt. Enligt de
för krigsorganisationen fastställda planerna skall fördelningsveterinär
ingå i arméfördelningskvarteret i krig. Med hänsyn till denna befattnings
maktpåliggande natur och då den veterinära detaljen inom arméfördelningskvarteret
fordrar en omfattande planläggning redan i fred, måste
det givetvis betecknas såsom en stor brist i den nuvarande organisationen,
att befattningen erhåller innehavare först vid mobilisering.

Ehuru det ur organisatorisk synpunkt skulle vara fördelaktigast,
därest särskilda fristående fördelningsveterinärbeställuingar kunde inrättas,
torde detta dock icke vara erforderligt. De sakkunniga hava icke
heller ifrågasatt detta, utan i stället föreslagit, att en regementsveterinär
vid något av arméfördelningens kavalleri- eller artilleritruppförband
förordnades att med bibehållande av sin befattning såsom regementsveterinär
vara fördelningsveterinär. Av skäl, som arméförvaltningen
anfört, torde denna anordning emellertid icke vara lämplig, utan
synes frågan i stället böra lösas på sätt arméförvaltningen föreslagit,
nämligen genom inrättandet av särskilda fördelningsveterinärbeställningar
med skyldighet för innehavarna att jämte egen befattning uppehålla veterinärvården
vid det eller något av de till arméfördelningschefens förläggniugsort
förlagda beridna truppförbanden.

I överensstämmelse med sistnämnda förslag torde alltså böra inrättas
sex fördelningsveterinärbeställningar, vilkas innehavare lämpligen
torde böra benämnas fältveterinärer. I sammanhang härmed böra regementsveterinärbeställningarna
vid Livgardet till häst, Livregementets dragoner,
Livregementets husarer, Skånska husarregementet och Norrlands
artilleriregemente ävensom bataljonsveterinärbeställningen vid Östgöta
trängkår indragas samt de med ifrågavarande beställningar förenade
göromål tillsvidare bestridas av vederbörande fältveterinärer:

De nya fältveterinärbeställningarna synas böra uppföras på generalitetsstaten.
I enlighet med vad arméförvaltningen föreslagit, torde
under tiden för övergången till den nya organisationen å samma stat
uppföras arvoden å 500 kronor till den, som kan varda förordnad att
uppehålla de med fördelningsveterinärtjänst förenade göromål.

Vctcrmärtjänsten vid lägre truppförband.

Veterinärtjänsten vid de olika beridna truppförbanden bestrides för
närvarande av regementsveterinärer, bataljonsv eter inär er och fältveterinär -

Nuvarande

förhållanden.

Kungi. Maj ds Nåd. Proposition Nr 83.

sakkunni förslag.

■stipendiater. Antalet regementsveterinärbeställningar utgör 15, nämligen
en vid varje kavalleri- och fältartilleriregemente samt en vid
Bodens garnison. Av bataljonsveterinärbeställningar finnas för närvarande
två vid vartdera av de båda större kavalleriregementena, en vid
vart och ett av de sex mindre kavalleriregementena, de sex fältartilleriregementena,
Positionsartilleriregementet och de sex trängkårerna. Därjämte
finnes en för Gottlands trupper, tre för fortifikationen, därav en
för Svea ingenjörkår, en för Fälttelegrafkåren och en för Norrlands ingenjörkår,
samt en för Karlsborgs garnison. Antalet bataljonsveterinärbeställningar
utgör alltså 28. Fältveterinärstipendiatbeställningarna, vilka
äro uppförda å en särskild stat, utgöra 8.

Truppveterinärernas tjänsteåliggande består i vården av sjuka hästar,
besiktning av truppförbandets och lejda hästar, handhavande och vård
av den veterinära utrustningen, handhavande av uppsikten över hovbeslaget
vid truppförbandet, expeditionstjänst, undervisning i olika skolor,
besiktning av furage samt prövning av förslag till rationsstater, deltagande
i fälttjäntstövningar, marscher m. in. Vid de truppförband, där
mer än en veterinär är anställd, föreslår regementsveterinären hos truppförbandschefen
göromålens fördelande mellan veterinärerna.

Vid övervägandet av lämpligheten av organisatoriska ändringar i
denna del av arméns veterinärväsende gjorde sig enligt de sakkunnigas
uppfattning följande frågor gällande:

1) i vad mån motsvarade de på stat anställda veterinärernas antal
behovet av veterinärvård vid truppförbanden?

2) kunde behovet av militärt skolade veterinärer vid krigstillfälle i
för arméns veterinärvårdsväsende ödesdiger grad påverkas genom inskränkning
av antalet fast anställda veterinärer? och

3) kunde militärveterinärernas allmänna användbarhet vid krigminskas,
genom att de finge så ökat arbete vid truppförbanden, att de
icke kunde ägna sig åt nämnvärd privatpraktik?

Då frågan angående militärveterinärernas privatpraktik vore av principiell
betydelse, ansåge de sakkunniga denna först böra upptagas till
granskning. Under framhållande av, att veterinärernas privatpatienter i
de flesta fall skulle vara nötkreatur och endast i mindre antal hästar,
och att den allmänna utbildning, veterinärerna genom denna sin privatpraktik
finge, skulle vara för armén av ringa eller intet värde, hade
invändningar gjorts emot, att militärveterinärerna haft tillstånd att utöva
enskild praktik. De sakkunniga hade ingående behandlat denna
fråga och därvid kommit till det resultatet, att det vore synnerligen

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 2!)

önskvärt, att truppveterinärerna utövade privatpraktik, så långt denna
icke verkade störande på veterinärernas militära tjänst. Om militärveterinären
skulle kunna fylla sin ansvarsfulla uppgift i såväl fred som
krig, krävdes oavvisligen, att lian hade eu allmän praktisk och teoretisk
utbildning. På grund av den regelbundna vård och den likartade användning,
som arméns hästar finge under fred, bleve de sjukdomar och skador,
av vilka dessa hästar då lede, oaktat de kunde förekomma i rikligt antal,
dock i stort sett av vissa enahanda slag. En veterinär, som endast
sysselsatte sig med truppförbandets hästar, skulle på den grund få en
ensidig utbildning och sakna tillfälle att vidga sin praktiska blick.
Alla de växlande sjukdomsfall, som mötte ute i praktiken, vare sig de
nu gällde yttre eller inre sjukdomar, hos hästar eller hos nötkreatur, skulle
gå hans erfarenhet förbi. En sådan veterinär skulle icke vara vuxen
sitt värv i krig. Vid krigstillfälle måste de Bestå på stat anställda
veterinärerna på grund av deras större militära utbildning anförtros
högre och mera krävande poster än tjänsten vid truppförband. För
att de därvid skulle kunna fylla de krav, som ställdes på dem, fordrades,
att de fullt tillfredsställande behärskade de olika delar av den veterinära
verksamheten vid armén, vilka folie under deras bedömande.

Tydligt vore dock, att om en militärveterinär skulle kunna utöva
den önskvärda enskilda praktiken, måste hans tjänstgöringsförhållanden
vara så ordnade, att det bleve möjligt för djurägarna att anlita honom.
Detta behövde alldeles icke innebära, att truppveterinärens tjänst ej
skulle kunna vara ordnad med regelbundna tjänstgöringstider, utan blott
att veterinären även skulle hava möjlighet att ägna tid åt sin privatpraktik,
eller med andra ord att antalet vid ett truppförband anställda
veterinärer borde bestämmas även med hänsyn till, att åt dem tillmättes
nödig tid och möjlighet att utöva privatpraktik.

Vad härefter anginge frågan om behovet av veterinärer vid de olika
beridna truppförband en, syntes denna bäst besvaras genom en utredning
av förhållandena i detta hänseende vid de olika vapenslagen.

De truppveterinärerna i allmänhet åliggande göromålen syntes till
sin mängd stå i direkt förhållande till arbetet med hästsjukvården, och
kunde detta alltså anses som en ganska tillförlitlig mätare för veterinärernas
arbetsbörda. Härvid vore dock att märka, att förutom de skador,
som föranledde sjukskrivning av hästarna, och därmed uppgift om sjukdagarnas
antal, förekomme en massa fall, då hästarna icke behövde
tagas ur arbete, men dock krävde veterinärens tillsyn och vård. Sådana
fall vore i synnerhet vanliga vid artilleriet, där man t. ex. genom
en lämplig placering i* anspannen kunde använda en sadelbruten eller

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

däckeltryckt häst som högerhäst, en lokbruten häst kunde användas
till ridning m. m. och således ej behöva sjukskrivas, ehuru de dock
krävde vård och tillsyn av veterinären.

I detta sammanhang syntes då först böra klargöras, i vad mån
hästsjukvården krävde veterinärernas tid. För detta ändamål hade de
sakkunniga verkställt en utredning angående antalet hästsjukdagar per
år och vapenslag under femårsperioden 1911—1915. Antalet hästsjukdagar
syntes nämligen vara en ganska god mätare på arbetet med den
direkta hästsjukvården. Visserligen kunde under ett år tillfälliga omständigheter
spela in, men medeltalet för en period av fem år utjämnade
i stort sett sådana fluktuationer. För bedömandet av det relativa värdet
av de därvid erhållna siffrorna syntes det vara lämpligt att jämföra
dem med motsvarande siffror för antalet sjukdagar bland manskapet
vid dessa truppförband.

Enligt nämnda utredning hade antalet sjukdagar per veterinär och
per läkare under perioden utgjort i medeltal

Veterinär. Läkare.

vid kavalleriet...............

)) fältartilleriet ..........

» positiousartilleriet .
)> Svea ingenj örkår i
y> Fälttelegraf kåren [
)> Göta ingenjörkår .

6,221,6

5,555,4

3.588.2

3,634,0

1.866.2

4,384,5
4,377,7
3,868
15,830,6
{3,567
6,538.

Vid trängen, Bodens trupper och Gottlands artillerikår hade antalet
hästsjukdagar per år och veterinär under perioden utgjort i medeltal
respektive 2,298,8, 5,752,6 och 2,887,2. Någon jämförelse med manskapssiffran
hade här icke kunnat göras på grund av styrkornas olika fördelning
och de olika tjänsteförhållandena.

Av den gjorda utredningen framginge, att den arbefsbörda, som
vid kavalleriet ålåge veterinärerna, vore så stor, att i allmänhet ökad
tjänstgöring icke rättvisligen kunde begäras av dem, och att de alltså
borde bibehållas vid sitt nuvarande antal. Dock vore det nödvändigt
att särskilt härutinnan granska förhållandena vid de båda stora skånska
kavalleriregementena.

Skånska husarregementet vore förlagt med fem skvadroner i Hälsingborg
och tre skvadroner i Landskrona. I Hälsingborg tunnes eu
regements- och en bataljonsveterinär och i Landskrona en bataljonsveterinär,
som självständigt handhade hästsjukvården vid denna avdelning.
På vardera av veterinärerna i Hälsingborg komme i medeltal åren

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 8;1.

Q I

«L> 1

1913—15 7,256 sjukdagar och på veterinären i Landskrona 6,902.
Detta motsvarade alltså väl arbetsförhållandena för kavalleriet i allmänhet
och krävde följaktligen ingen ändring.

Skånska dragonregementet hade enligt nu gällande stat en regements-
och två bataljonsveterinärer. Efter genomförandet av 1914 års
härordning korame att vid regementet finnas 1,193 hästar. Antalet
hästsjukdagar hade under perioden 1911—1915 utgjort för veterinär
och år i medeltal 6,578. Härav syntes de sakkunniga framgå, att
regementet visserligen kunde hava behov av tre tjänstgörande veterinärer,
om tjänsten skulle kunna ordnas så, att dessa bleve i tillfälle att
erhålla och utöva någon privat praktik. Emellertid hade det visat sig,
att i och omkring Ystad dylik privat praktik svårligen kunde erhållas
i sådan utsträckning, att densamma lämnade sysselsättning åt, förutom
den på platsen tjänstgörande distriktsveterinären, mer än högst två
militärveterinärer. Under sådana förhållanden funne de sakkunniga sig
böra föreslå, att den ena bataljonsveterinärtjänsten vid Skånska dragonregementet
indroges och att ersättning härför bereddes genom att i
första hand till detta regemente vid behov kommendera till tjänstgöring
värnpliktiga veterinärer. Skulle det i framtiden visa sig, att den privata
praktiken bleve otillräcklig för att bereda även de båda på stat
anställda veterinärerna vid regementet skälig biinkomst, kunde det bliva
erforderligt att till dem anslå något tilläggsarvode.

Vad fältartilleriet anginge, utgjorde, som förut nämnts, hästsjukdagantalet
där per veterinär 5,555,4. Medan vid kavalleriet veterinärernas
tjänst vore något så när jämnt fördelad över hela året, bleve vid artilleriet
på grund av upplejningen av hästar arbetet i något högre grad
koncentrerat under tiden för repetitionsövningar och månaderna närmast
före dessa. Vid artilleriet tillkomme dock en del förhållanden, som
gjorde, att veterinärernas arbete där bleve väl så krävande som vid
kavalleriet och i visst hänseende överträffade detta. Antalet kommenderingar
utom förläggningsorten vore nämligen för fältartilleriets veterinärer
större än för kavalleriets. Med den nu intensivt bedrivna utbildningen
förekomme vid artilleriet ett flertal övningsmarscher samt
marscher till och förläggning vid artilleriets ofta långt från förläggningsorten
belägna skjutplatser. Dessa marscher och förläggningar
företoges i de flesta fall divisionsvis, vilket ökade antalet kommenderingar
för veterinärerna. Så tillkomme resorna för mönstringen av de
till artilleriet inlejda hästarna samt sedan dessa hästars in- och utmönstrande
vid förläggningsplatsen. Förmönstringarna skedde å de till uppfejning
avsedda hästarnas hemort. Härför måste en veterinär som

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 83.

medlem av besiktningskommissionen företaga vidsträckta och tidsödande
resor. Så vore det alls icke ovanligt, att artilleriets veterinärer i Stockholm
finge resa till de södra landskapen, såsom Småland, Västergötland
och Skåne, för dylika förrättningar. Dessa och de därefter följande
inmönstringarna å förläggningsorten vore i ekonomiskt hänseende för
staten av största betj^delse. Vid dessa mönstringar vore nämligen tillgången
på tid ytterst knapp, och det gällde därvid för veterinären att
upptäcka och till protokollet diktera alla väsentliga fel hos dessa hästar.
Förbisåge veterinären därvid sjukligheter eller skador hos hästarna,
finge staten sedan betala detta vid utmönstringen, ty vid denna fordrade
ägaren, eller dennes ombud entreprenören, ersättning för varje skada
av någon betydelse, vilken hästen befunnes hava, men som ej vore
antecknad i inmönstringsprotokollet. Det krävdes av veterinären övning
och erfarenhet vid sådana tillfällen, ty annars kunde förlusterna för
staten bliva högst väsentliga. Vid utmönstringarna skulle veterinären
värdera de uppkomna skadorna och motiverat tillbakavisa för högt tilltagna
ersättningsanspråk från djurägarnas sida. Det vore alls icke
ovanligt, att från ett fältartilleriregemente på en dag utmönstrades 300 å
400 hästar, t. o. m. 600, men då av två veterinärer. Om endast eu
för sådan besiktning kompetent veterinär skulle finnas på ett artilleriregemente,
och alltså ej så stort antal hästar kunna utmönstras, kunde
detta i endast lejningsarvode för ytterligare en dag gå till nästan samma
belopp som en bataljonsveterinärlön. Veterinärernas arbete vid ett
fältartilleriregemente vore därför så krävande och av så stor ekonomisk
räckvidd, att tvenne veterinärer fordrades, för att arbetet skulle kunna
tillfredsställande utföras.

Vid kavalleriet och fältartilleriet, där mer än en veterinärs arbete
behövdes, kunde man tänka sig, att en del av de nu på stat anställda
veterinärerna ersattes med den hjälp, de facktjänstgörande värnpliktiga
veterinärerna kunde lämna. De sakkunniga hade haft denna fråga
under noggrannt övervägande, men ej kunnat biträda en sådan åsikt.
De värnpliktiga veterinärerna vore, när de kommenderades till sin
facktjänstgöring, för endast några månader sedan, utexaminerade från
veterinärhögskolan. De kunde då visserligen göra stor nytta såsom
biträde, med då de saknade den veterinära rutin, som ovillkorligen
krävdes, för att de skulle kunna självständigt användas vid vården av
arméns hästar, vore det otänkbart, att dem skulle kunna anförtros en
tjänst motsvarande en bataljonsveterinärs. Det kunde visserligen hända,
att en sådan vid sin utnämning icke hade så mycket av praktisk erfarenhet,
som från arméns synpunkt vore önskligr, men denna erfaren -

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 83. 33

het kunde lian efter något års tjänst förvärva under regementsveterinäreus
ledning. Man Unge ock förutsätta, att armén skulle kunna rekrytera
sina veterinärer bland de för detta sitt kall mest intresserade,
varigenom detta förvärvande av nödig praktisk erfarenhet skulle underlättas.
Men att såsom regel anförtro arméns dyrbara hästar till självständig
vård av vilken värnpliktig veterinär som helst kunde knappast
vara förenligt med god ekonomisk omtanke. Om bataljonsveterinärtjänsterna
iudroges vid kavalleriet eller vid artilleriet eller vid bådadera,
skulle detta medföra, att regementsveterinärerna vid dessa truppförband
finge en tjänst närmast motsvarande den, som de skulle hava,
om de vore ensamma. De skulle nämligen då vara tvungna att över
all de värnpliktiga veterinärernas tjänst utöva en kontrollerande verksamhet,
som skulle bliva i det närmaste lika betungande, som om de
själva skulle utföra densamma. Undervisningen vid skolor t. ex. skulle
bli i hög grad lidande på att den delvis måste anförtros åt dessa praktiskt
mindre erfarna och utan all pedagogisk kunskap varande värnpliktiga,
som dessutom kanske komme att växla både två och tre gånger
under loppet av en utbildningsperiod, t. ex. vid en hovslagarskola.
Härtill komme, att de värnpliktiga veterinärerna icke kunde beräknas
räcka till för en sådan systematiskt genomförd tjänst.

Beträffande de regementen och kårer, där endast en veterinär funnes
anställd, vore vid Positionsartilleriregernentet antalet hästsjukdagar per
år visserligen mindre än per veterinär vid kavalleriet och fältartilleriet,
men med hänsyn till att vid detta regemente även vore förlagd en
hovslagarskola, och då antalet stamhästar komme att uppgå till 180
samt regementet upplejde ett stort antal hästar om aret, ansage de sakkunniga,
att batalj onsveterinärbeställningen vid nämnda regemente borde

bibehållas. _ __

Detsamma gällde även i fråga om Gottlands artillerikar. Här till—
komme även de särskilda förläggningsförhållandena, vilka gjorde det
nödvändigt, att en militärveterinär funnes att tillgå.

Vad ingenjörkårerna anginge, funnes för närvarande en för Svea
ingenjörkår och Fälttelegrafkaren gemensam bataljonsveterinäi samt en
bataljonsveterinär för Göta ingenjörkår å Karlsborg. Enligt 1914 års
härordning skulle tillkomma en särskild bataijonsveterinärtjänst för
Fälttelegrafkåren samt en för Norrlands ingenjörkår. Hästsjukdagantalet
för var och en av dessa kårer vore ganska ringa. Vad beträffade
den nu förefintliga bataljonsveterinärbeställningen vid Göta ingenjörkår,
syntes den böra bibehållas, men ändras till en bataijonsveterinärtjänst
vid kommendantskapet å Karlsborg. Enligt 1914 års härord Bihang

till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 74 höft. ("År 83.) 5

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

ning skulle Karlsborgs artillerikår hava 62 stamhästar. Stamhästantalet
inom fästningen ökades alltså till det dubbla mot det nuvarande. Härtill
komme, att det ické funnes någon annan veterinär på platsen, och
att alltså veterinär!^älp skulle få sökas i Skövde eller Hjo. Men utom
hästsjukvården förekomme inom en fästning frågor av hygienisk natur,
som vid bedömandet krävde hjälp av veterinär fackman. Statens intresse
fordrade sålunda, att Karlsborgs garnison hade tillgång på militärveterinär.

Den förenade bataljonsveterinärtjänsten vid Svea ingenjörkår och
Fälttelegraf k åren borde bibehållas. Hästsjukdagantalet uppginge för
dessa kårer gemensamt till i medeltal 3,634,6. Vidare hade dessa båda
kårer skilda förläggningsplatser, vilket ökade tiden för den dagliga
hästsjukvården. Dessutom vore förråd och expeditionstjänst skilda för
de båda kårerna, ökande veterinärens arbete. Särskilt borde beaktas
den betydelse ur ekonomisk synpunkt, som läge i besiktningarna av de
lejda hästarna, vilka vore fullt skilda för de båda kårerna. För dessas
verkställande måste veterinären ofta företaga långa resor till
olika delar av landet. Om man nu ordnade tjänstgöringen på
samma sätt som i det följande föresloges för trängkårerna, nämligen
genom privata veterinärer under året utom vid repetitionsövningarna,
skulle kostnaderna för dessas extra arvode för resor vid förmönstringarna
komma att uppgå till ett belopp, vilket sammanlagt med de
ordinarie arvodena skulle närma 8ig en bataljonsveterinärlön så mycket,
att vinsten icke skulle uppväga nackdelarna av att icke hava en fast anställd
veterinär.

De två av riksdagen beslutade bataljonsveterinärtjänsterna vid Fälttelegrafkåren
och Norrlands ingenjörkår ansåge de sakkunniga med
hänsyn till det ringa antalet hästar kunna indragas. Hästsjukvården
m. m. skulle vid Fälttelegrafkåren fortfarande handhavas av bataljonsveterinären
vid Svea ingenjörkår. Vid Norrlands ingenjörkår syntes
veterinärvården kunna ordnas såsom föreslagits för trängkårerna.

Trängkårernas hästsjukdagantal hade utgjort i medeltal för femårsperioden
1911—1915 2,298,8. Denna siffra måste dock anses vara för
hög som en allmän mätare på arbetet med de sjuka hästarna. De abnorma
förhållandena under 1915 och delvis under 1914 hade för alla
de beridna trupperna medfört en tillfällig ökning i antalet hästtjänstgöringsdagar.
Denna ökning hade dock varit oproportionerligt stor för
trängen. Tjänstgöringsdagarna hade nämligen ökats från 1913 till 1914
med 47,8 procent av dagantalet 1913 och från 1914 till 1915 med 66,83
procent. Denna ökning vore så stor, att den trots fördelningen över

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 83.

en femårsperiod gjorde sig tydligt märkbar. Toge man medeltalet för
1911—14^ gjorde det ett antal hästsjukdagar per år av blott 1,798.
ökningen för de övriga vapenslagen hade varit betydligt mindre och
ändrade i långt mindre grad medeltalssiffran. Enligt den nya härordningen
skulle varje trängkår hava 55 hästar, vilket gåve 18,975 tjänstgöringsdagar.
Om denna summa tänktes fördubblad genom lejda hästar,
alltså 37,950, syntes den kunna beräknas motsvara det högsta antalet
tjänstedagar per kår under normala förhållanden.

Med ledning av proportionen mellan tjänstgöringsdagar och hästsjukdagar
under åren 1913—1915 kunde antalet sjukdagar i framtiden
beräknas till omkring 1,800. Av dessa komme proportionsvis det största
antalet att infalla under tiden för repetitionsövningarna. Då alla trängkårer
vore förlagda var för sig, kunde någon sammanslagning av dylika
tjänster icke äga rum. Under de större fälttjänstövningarna uppdelades
trängen oftast, så att den ej hade någon större samlad styrka,
och åtföljdes därför vanligen ej av veterinär. Vid trängen förekomme
ej heller någon utbildning av hovslagare. De sakkunniga ansåge därför,
att bataljonsveterinärbeställningarna vid trängkårerna kunde indragas.
Under den tid, repetitionsövning ej påginge, skulle hästsjukvården uppehållas
av en civil veterinär på förläggningsplatsen. Vid samtliga
trängens förläggningsorter funnes nämligen distriktsveterinär stationerad.
Under repetitionsövningarna kunde tjänsten fullgöras av militärveterinär
i reserven och vid tillfälliga kommenderingar såsom vintermarscher
av värnpliktig veterinär. Undervisningen i hästkännedom
syntes till största delen kunna handhavas av officer. I de delar, som
omfattade hästsjukvård, torde den civila veterinären kunna meddela undervisning,
liksom nu t. ex. skedde vid ett flertal lantmannaskolor. Genom
denna indragning skulle en besparing av sex bataljonsveterinärlöner
kunna ske. Det arvode, som erfordrades för den civila veterinären,
syntes ej behöva beräknas till mer än 500 kronor. Därtill skulle dock
komma extra arvode för inmönstringar å ort utom förläggningsplatsen.

För bestridande av veterinärvården vid Bodens trupper funnes för
närvarande en regementsveterinär. Hästsjukdagantalet hade därstädes
varit omkring 6,000 för år, varjämte i Boden funnes hovslagarskola.
På grund av truppförbandens spridda förläggning vore denna tjänst
synnerligen tidsödande och krävande. Om något år komme även att
till Boden förläggas Norrbottens kavallerikår med en styrka av 264
hästar. På grund härav ansåge de sakkunniga det nödvändigt, att vid
kommendantskapet i Boden inrättades även en bataljonsveterinärtjänst.

I samband med en omorganisation av militärveterinärkåren borde

Kungt. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

även veterinärtjänsten vid Strömsholms ridskola ordnas. Hittills hade som
veterinär vid ridskolan och Utnäslöts remontdepå mot arvode tjänstgjort
veterinären vid Strömsholms hingstdepå. Denne veterinär hade även
haft sig anförtrodd undervisningen i veterinärlära för eleverna vid ridskolan.
Enligt beslut av 1916 års riksdag skulle hingstdepån indragas.
Därefter vore avsett att vid ridskolan uppställa ett antal skolhästar i
stället för de därtill förut använda hingstarna. Utom dessa skolhästar
komme. att finnas två årgångar remonter samt två tjänstehästar
för varje elev jämte lärarpersonalens hästar. Sammanlagda hästantalet
torde efter genomförd omorganisation komma att uppgå till omkring
150. Därtill komme remonterna vid remontdepån till ett antal av 220
under större delen av året samt 440 under sommarmånaderna. Den
vid ridskolan tjänstgörande veterinären hade även att undervisa i
veterinärlära vid ridskolan. Denna undervisning vore för utbildningen
av kavalleriets officerskår av största vikt. Kriget hade visat, att det
vore nödvändigt, att dessa officerare hade en god kännedom i behandlingen
av enklare skador hos hästarna, ty vid patrullritter, detachering
av troppar eller skvadroner m. fl. tillfällen borde officeren kunna lämna
den första hjälpen och även känna de enklare grunderna för diagnosticerandet
av hältor och de vanligaste smittosamma sjukdomarna. På
grund härav ansåge de sakkunniga sig böra föreslå, att vid ridskolan
inrättades en bataljonsveterinärtjänst med de åligganden för innehavaren,
som framginge av ovanstående. Då med nödvändighet krävdes, att till
denna tjänst erhölles en veterinär med framstående undervisningsskicklighet
samt intresse för den ädla hästen och med en viss erfarenhet
om tjänsten vid beridna truppförband, torde det, med hänsyn till de
jämförelsevis ringa möjligheterna att vid Strömsholm erhålla privatpraktik,
vara erforderligt tillförsäkra denne veterinär en avlöning utöver
den, som annars tillkomma bataljons veterinär. Det syntes dock ej
vara lämpligt att inrätta en regementsveterinärbefattning, emedan en
viss omsättning på platsen vore önskvärd. De sakkunniga föresloge,
att till bataljonsveterinären vid Strömsholms ridskola måtte utgå ett
tiiläggsarvode motsvarande skillnaden mellan regements- och bataljonsveterinärs
lön. Då denne veterinär ej genom sin tjänstgöring skulle
komma att deltaga i trupptjänst, vore det lämpligt, om han med vissa
mellantider kommenderades till tjänstgöring vid ett truppförband. Under
tiden kunde hans ordinarie tjänst uppehållas genom veterinär i reserven
eller på annat sätt. Genom inrättandet av en bataljonsveterinärtjänst
vid ridskolan skulle uppkomma en årlig besparing av 1,400 kronor,
vilka nu utginge till stuteriveterinären för hans verksamhet vid remontdepån
och vid ridskolan.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Hd.

Vad fältv eter inär stipendiatbefattning ar na beträffade, ansåge de sakkunniga
dessa böra indragas. Den tjänst, de varit avsedda för, kunde
upprätthållas genom värnpliktiga veterinärer och veterinärer tillhörande
reserven. Dessa befattningar hade även i det allra närmaste städse
varit vakanta.

Det andra spörsmålet i samband med frågan om truppveterinärvårdens
omorganisation gällde, huruvida en eventuell inskränkning i
den fast anställda militärveterinärkårens numerär skulle kunna menligt
inverka på det oavvisliga behovet vid krig stillfälle av i militär tjänst
tränade veterinärer. De sakkunniga hade ansett, att nio batalj onsveterinärbeställningar
vid trupperna kunde indragas. I stället borde tillkomma
två nya sådana samt en regementsveterinärbeställning. Minskningen
skulle alltså bliva sex. Med den kännedom de sakkunniga förskaffat
sig om behovet av genom föregående militärtjänst väl skolade
veterinärer för de vid krigs tillfälle erforderliga högre veterinära befattningarna
vid armén hade det blivit tydligt, att denna vore den yttersta
inskränkning av den redan förut fåtaliga militärveterinärkåren, som
kunde tillrådas. Och även denna inskränkning kunde endast göras
efter genomförandet av den reservorganisation de sakkunniga längre
fram funne sig böra föreslå, och efter det att de värnpliktiga veterinärernas
utbildning och tjänstgöring blivit ordnad. En minskning
utöver den här föreslagna skulle för arméns krigsberedskap säkerligen
bliva ödesdiger.

På grund av vad sålunda anförts, föresloge de sakkunniga,
att vid kavalleriet och fältartilleriet veterinärbeställningarna bibehölles
vid nuvarande antal utom vid Skånska dragonregementet, där
den ena bataljons veterinärtjänsten borde indragas,

att vid Positionsartilleriregementet och Gottlands artillerikår de
nuvarande bataljonsveterinärbeställningarna bibehölles,

att vid Svea ingen] örkår och Fälttelegraf kåren den nuvarande gemensamma
bataljonsveterinärbeställningen bibehölles,

att bataljonsveterinärbeställningen vid Göta ingenjörkår ändrades
till samma beställning vid kommendantskapet å Karlsborg,

att de av riksdagen beslutade men ej tillsatta bataljonsveterinärbeställningarna
vid Fälttelegrafkåren och Norrlands ingenjörkår indroges,
att bataljonsveterinärbeställningarna vid samtliga trängkårer indroges,
att även en bataljonsveterinärtjänst inrättades i Boden,
att en batalj o usveterinärtjänst inrättades vid Strömsholms ridskola,

samt

att fältveterinärstipendiatbefattningarna indroges.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Reservation.

Arméför valtningens yttrande.

Mot vad sålunda föreslagits har en av de sakkunniga uttalat en
avvikande mening, i det han ansett, att med en lämplig användning
av värnpliktiga veterinärer jämväl bataljonsveterinärbeställningarna vid
Svea, Göta, Norrlands, Upplands och Smålands artilleriregementen kunde
indragas utan men för hästvården i fred och utan större olägenhet vid
en eventuell mobilisering.

Angående behovet av veterinärer vid de särskilda truppförbanden
har arméförvaltningen anfört följande:

Vad först beträffade beställningen vid Skånska dragonregementet, hade
de sakkunniga vidgått behovet därstädes av två batalj onsveterinärer.
Såsom skäl för indragning av den ena tjänsten hade anförts, att det i
och omkring Ystad svårligen kunde erhållas privat praktik i sådan utsträckning,
att densamma kunde lämna sysselsättning åt, förutom den
på platsen tjänstgörande distriktsveterinären, mer än högst två militärveterinärer.
Ett sådant skäl för indragning av en bataljonsveterinärtjänst
kunde emellertid arméförvaltningen icke finna övertygande. Det
borde också märkas, att, om blott två veterinärer hade anställning vid
ett truppförband, möjligheten till enskild praktik måste därigenom för
dessa inskränkas i väsentlig grad genom deras ökade tjänstgöring vid
truppförbandet, även om sådan praktik eljest vore att påräkna. Det
borde dessutom framhållas, att samma regemente, helt eller bataljonsvis,
under vissa tider av sommaren och hösten plägade hava övningar under
omkring en månads tid å Ljungbyhed och även å andra platser utom
förläggningsorten. Under dylika övningar måste två veterinärer vara
disponibla å regementets övningsplats, varjämte den tredje vore behövlig
för vård av å förläggningsorten varande hästar. Arméförvaltningen
kunde därför icke biträda förslaget om indragande av den ena
bataljonsveterinärbeställningen vid Skånska dragonregementet.

Lika litet kunde arméförvaltningen finna övertygande skäl för indragning
av två bataljonsveterinärbeställningar vid ingenjörtrupperna och
samtliga sex vid trängtrupperna. Det torde nämligen uppenbarligen
vara nödvändigt för en kårchef att under sitt befäl hava någon representant
för den veterinära tjänstegrenen, om han skulle kunna bära
ansvaret för veterinärvården vid kåren och för de medel, som för dennas
upprätthållande vore anslagna. För övrigt vore det visst icke säkert,
att en på platsen boende distriktsveterinär vore att påräkna för den
militära veterinärvården. Så t. ex. hade det visat sig, att försök att få
en bataljonsveterinärbeställning vid en trängkår under år 1916 upprätthållen
icke lyckats, enär vederbörande veterinärstyrelse vägrat den

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

ifrågasatta veterinären tillstånd att tjänstgöra vid kåren. Man kunde
med skäl fråga, hur en kårchef i sådant fall skulle förfara, om de sakkunnigas
förslag härutinnan bleve bifallet. Dessutom .vore att märka,
att ingen distriktsveterinär vore skyldig åtaga sig sådant uppdrag, även
om han erhölle tillstånd därtill. Vidare skulle det ur mobiliseringssynpunkt
uppenbarligen vara ett ödesdigert steg att indraga ifrågavarande
bataljonsveterinärtjänster. Arméförvaltningen måste därför på
det bestämdaste avstyrka de sakkunnigas förslag om indragning av
sistberörda bataljonsveterinärtjänster.

Behovet av ytterligare en veterinär för Bodens trupper kunde ej bestridas,
varför arméförvaltningen funne sig böra tillstyrka förslaget om
inrättande av eu bataljonsveterinärbeställnmg vid kommendantskapet i
Boden. Samma arvode utöver föreslagen lön, som regementsveterinären
därstädes nu åtnjöte, syntes dock vara erforderligt, om det skulle lyckas
att få tjänsten besatt.

Mot förslaget om anställande av en bataljonsveterinär vid Strömsholms
ridskola med skyldighet för denne att även upprätthålla veterinärvården
vid Utnäslöts remontdepå hade arméförvaltningen intet att erinra,
om stuteri veterinärbeställningen vid Strömsholms hingstdepå indroges,
men kunde däremot icke biträda förslaget om bataljonsveterinärens
avlöning. Då det borde kunna förutsättas, att den för stuteriveterinären
på Strömsholm avsedda bostaden finge disponeras av bemälde
bataljonsveterinär, syntes tillägget till hans ordinarie löneförmåner
med ett belopp av 800 kronor vara tillräckligt, vilket belopp nu
utginge från remonteringsanslaget för veterinärvården vid remontdepån.

Mot indragning av fältveterinär stipendiatbefattning ar na hade arméförvaltningen
intet att erinra.

I likhet med arméförvaltningen hava samtliga i ärendet hörda
militärmyndigheter på det bestämdaste avstyrkt de sakkunnigas förslag om
indragning av vissa bataljonsveterinärbeställningar. Endast chefen för
fjärde arméfördelningen har härutinnan uttalat en i så måtto avvikande
mening, att han ansett veterinärvården vid Svea ingenjörkår och Fälttelegrafkåren
kunna upprätthållas av en veterinär.

Chefen för generalstaben har sålunda framhållit, att de grundläggande
principerna för ett omorganisationsförslag borde vara att med
fyllande av krigets krav som mål skapa en fredsorganisation, som kunde
vara ägnad att främja dessa krav och på den grund i möjligaste mån
överensstämde med krigsorganisationen. I detta fall finge sålunda icke
träda i förgrunden strävan att med så liten och billig arbetskraft som

Övriga

myndigheters

yttranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

möjligt upprätthålla fredstjänsten, utan måste hänsyn i första hand tagas
till, att den erforderliga tillgången vid mobilisering på väl skolade, för
sina krigsbefattningar utbildade veterinärer bleve säkerställd. Skulle
en ändring i 1914 års härordning företagas, borde den innebära en förbättring
och ej en försämring genom försvagande av en redan förut
alltför fåtalig civilmilitär kår, Åven om förhållandena undantagsvis
medgåve, att veterinärvården vid vissa truppförband i fred skulle kunna
bestridas av civila veterinärer, skulle därigenom ytterligare minskas det
antal utbildade militärveterinärer, som vid krigstillfälle erfordrades, och
bleve säkerligen ej heller förbandets krigsberedskap i ifrågavarande hänseende
väl tillgodosedd. Behovet av veterinärer i krig vore mycket
stort i förhållande till den numerärt svaga fältveterinärkåren. Varje
minskning av denna fåtaliga kår skulle medföra en allvarlig brist på
fackutbildade veterinärer och måste alltså på det bestämdaste avstyrkas.
I all synnerhet funne generalstabschefen den föreslagna åtgärden att
indraga samtliga bataljonsveterinärbeställningar vid trängen innebära
den största fara icke blott för att vetärinärvården med vad därtill hörde
vid trängkårerna bleve redan i fred mer eller mindre försummad utan
även för att den planenliga mobiliseringen av kårerna kunde äventyras
eller rent av omöjliggöras. Den verksamhet, som ålåge en ensam veterinär
vid ett dylikt truppförband, vore både mångsidig och omfattande.
Han skulle bestrida hästsjukvården, leda utbildningen i hästkännedom och
hovbeslag m. m., handhava kårens veterinärvårdsmateriel samt planlägga
och vidtaga de förberedande arbeten för mobilisering, som i fred kunde
utföras. För en sådan post fordrades en fackutbildad, ansvarig militär
veterinär och ej en för längre eller kortare tid anställd civil veterinär
med hixvudsaklig sysselsättning och intresse på annat håll. Under själva
mobiliseringen, då ett avsevärt antal utskrivna hästar tillfördes trängförbanden,
vore det, även sedan de vid mobilisering tilldelade veterinärerna
inställt sig, nödvändigt, att en med förhållandena på platsen
väl förtrogen veterinär funnes tillstädes för att ej blott deltaga i utan
även leda och fördela arbetet vid hästarnas inmönstring och besiktning
m. m.

Med anledning av det framställda förslaget om indragning av en
utav Skånska dragonregementets bataljonsveterinärbeställningar har inspektören
för kavalleriet framhållit, att regementets båda bataljoner vid
flera tillfällen samtidigt hade övningar på olika platser utom förläggningsorten,
varvid en avsevärd del av hästarna (remonter, sjuka m. fl.)
kvarlämnades i Ystad. På grund härav behövdes vid regementet tre
veterinärer.

Kanyl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

Chefen för fortifikationen har beträffande de sakkunnigas förslag,
att bataljonsveterinärbeställningen vid Göta ingenjörkår borde ändras till
samma beställning vid kommendantskapet å Karlsborg, anfört, att förstnämnda
beställning varit obesatt under så gott som hela åren 1900
och 1907 ävensom alltsedan oktober 1911. Det vore sålunda tydligt,
att platsen icke lockade till sökande, och detta förhållande syntes ej
bliva bättre, sedan arbetet ökats med veterinärvården vid Karlsborgs
artilleribataljon, intendenturkompaniet och volontärskolan, även om
namnet på beställningen ändrades, utan syntes även avlöningsförmånerna
i sammanhang därmed böra förändras. På grund härav ville chefen
för fortifikationen såsom sin uppfattning uttala, att ifrågavarande bataljonsveterinärbeställning
borde ändras till regementsveterinärbeställning
vid kommendantskapet å Karlsborg. Vidare ansåge sig chefen för
fortifikationen icke kunna biträda de framställda förslagen om gemensam
veterinär för Svea ingenjörkår och Fälttelegrafkåren samt om indragning
av bataljonsveterinärbeställningarna vid sistnämnda kår och Norrlands
ingenjörkår.

Inspektören för trängen har förklarat sig bestämt avstyrka indragning
av bataljonsveterinärbeställningarna vid trängkårerna samt därvid
särskilt framhållit vådorna av en dylik åtgärd ur såväl utbildnings- som
mobiliseringssynpunkt.

Mot den föreslagna indragningen av fältveterinärstipendiatbeställningarna
hava militärmyndigheterna icke haft något att erinra.

Fältveterinärsällskapet har förklarat sig icke kunna biträda förslaget
om indragning av en bataljonsveterinärbeställning vid Skånska dragonregementet.
Vad angår den ifrågasatta indragningen av motsvarande
beställningar vid Fälttelegrafkåren, Norrlands ingenjörkår och trängkårerna,
har sällskapet endast med tvekan ansett sig kunna biträda
detta förslag.

Såsom förut nämnts, finnas för närvarande vid kavalleriet 1 regementsveterinär
och 1 bataljonsveterinär vid vart och ett av de sex mindre
kavalleriregementena, nämligen Livgardet till häst, Livregementets dragoner,
Livregementets husarer, Smålands husarregemente, Kronprinsens
husarregemente och Norrlands dragonregemente, samt 1 regementsveterinär
och 2 bataljonsveterinärer vid vartdera av Skånska husar- och
Skånska dragonregementena. Sammanlagt finnas alltså vid kavalleriet
8 regementsveterinärer och 10 bataljonsveterinärer.

I enlighet med vad jag förut anfört, böra i och med inrättandet av
särskilda fältveterinärbeställningar regementsveterinärbeställningarna vid
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 sand. 74 höft. (Nr 83.) 6

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Livgardet till häst, Livregementets dragoner, Livregementets husarer
och Skånska husarregementet indragas samt de med dessa beställningar
förenade göromålen ombesörjas av vederbörande fältveterinär. Vid övriga
kavalleritruppförband, nämligen Smålands husarregemente, Skånska
dragonregementet, Kronprinsens husarregemente och Norrlands dragonregemente,
böra regementsveterinärbeställningarna bibehållas.

1 enlighet med de sakkunnigas förslag torde vid vart och ett av
de sex mindre kavalleriregementena allt fortfarande böra finnas 1 bataljons
veterinär.

Vad Skånska husarregementet angår, är detta för närvarande förlagt
med fem skvadroner i Hälsingborg och tre skvadroner i Landskrona.
För ombesörjande av veterinärvården vid de till Landskrona
förlagda skvadronerna erfordras givetvis såsom hittills en bataljonsveterinär.
Då den till Hälsingborg förlagda delen av regementet är av
samma storlek som ett mindre kavalleriregemente, kan fältveterinären
uppenbarligen icke ensam ombesörja veterinärvården därstädes, utan
måste till sitt biträde hava en bataljonsveterinär.

Enligt vad de sakkunnigas utredning giver vid handen, äro veterinärgöromålen
vid Skånska dragonregementet av den omfattningen, att
behov föreligger av två bataljonsveterinärer. Med hänsyn därtill att
privatpraktik svårligen kunde påräknas för mer än två militärveterinärer,
hava de sakkunniga emellertid föreslagit indragning av den ena av de
nuvarande båda bataljousveterinärbeställningarna. Då jag i likhet med
arméförvaltningen icke kan finna ett dylikt skäl för indragning av en
för veterinärgöromålens behöriga ombesörjande enligt såväl de sakkunnigas
som samtliga myndigheters uppfattning erforderlig beställning
övertygande, anser jag mig icke kunna biträda de sakkunnigas härutinnan
framställda förslag. Vid regementet torde alltså fortfarande böra
finnas 2 bataljonsveterinärer.

Då veterinärvården vid Norrbottens kavallerikår, vilken är avsedd
att uppsättas från och med år 1919, bör ombesörjas av den vid Bodens
garnison anställde veterinären, skulle alltså enligt den nya organisationen
komma att vid kavalleriet finnas 4 regementsveterinärer och 10
bataljonsveterinärer.

Vad artilleriet angår, finnes för närvarande vid vart och ett av de
sex fältartilleriregementena 1 regementsveterinär och 1 bataljonsveterinär
samt vid Positionsartilleriregementet 1 bataljonsveterinär. Vid
Gottlands artillerikår ombesörjes veterinärvården av den vid militärbefälet
anställde bataljonsveterinären. Vid Boden—Karlsborgs artilleriregemente
handhaves veterinärvården i Boden av regementsveterinären

Kungl. May.ts Nåd. Proposition Nr 83. 43

för Bodens garnison och å Karlsborg av bataljonsveterinären för Karlsborgs
garnison.

Uti den sålunda gällande organisationen hava de sakkunniga icke
föreslagit någon ändring.

Då även jag är av den uppfattningen, att antalet veterinärbeställningar
vid artilleriet för närvarande icke är större, än som för veterinärvårdens
behöriga ombesörjande är av behovet påkallat, torde någon
annan ändring uti den nu bestående organisationen icke böra vidtagas
än att, i enlighet med vad förut anförts, regementsveterinärbeställningen
vid Norrlands artilleriregemente indrages och handhavandet av de med
nämnda beställning förenade göromål överlämnas åt fältveterinären vid
sjätte arméfördelningen. Vid artilleriet kommer alltså enligt den nya
organisationen att finnas 5 regementsveterinärer och 7 bataljons veterinärer.

Vid fortifikationen finnas för närvarande i överensstämmelse med
1914 års härordningsbeslut. enligt stat 3 bataljons veterinärer, därav
en för Svea ingenjörkår, en för Fälttelegrafkåren och en för Norrlands
ingenjörkår. Veterinärvården vid Göta och Bodens ingenjörkårer ombesörjes
av bataljonsveterinären för Karlsborgs garnison respektive regementsveterinären
vid Bodens garnison.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle i den sålunda bestående organisationen
vidtagas den ändringen, att de enligt 1914 års härordningsbeslut
tillkomna bataljonsveterinärbeställningarna vid Fälttelegrafkåren
och Norrlands ingenjörkår indroges. Vid den förra kåren skulle veterinärvården,
såsom enligt 1901 års härordning varit fallet, ombesörjas
av bataljonsveterinären vid Svea ingenjörkår och vid den senare av
civil veterinär.

Med hänsyn till vad de sakkunniga anfört rörande veterinärgöromålens
omfattning vid Svea ingenjörkår och Fälttelegrafkåren, torde
veterinärvården vid dessa kårer kunna, såsom tidigare skett, ombesörjas
av en och samma veterinär. Den för Fälttelegrafkåren nytillkomna
bataljonsveterinärbeställningon bör alltså indragas.

Vad Norrlands ingenjörkår beträffar, anser jag mig, på grund av
vad arméförvaltningen och de militära myndigheterna därom anfört,
icke kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag om veterinärvårdens uppdragande
åt en civil veterinär. Däremot skulle kunna ifrågasättas,
huruvida icke veterinärvården vid kåren skulle kunna ombesörjas av
den vid Norrlands artilleriregemente anställde bataljonsveterinären.
Enligt den av mig förordade organisationen skola de göromål, som vid
övriga fältartilleriregementen åligga regementsveterinär, vid ifråga -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

varande regemente fullgöras av fältveterinären vid sjätte arméfördelningen.
Då emellertid denne på grund av sina åligganden såsom fältveterinär
givetvis mången gång kan komma att bliva förhindrad att utöva
tjänst vid regementet, måste man utgå ifrån, att bataljonsveterinärtjänsten
vid ifrågavarande regemente, även med hänsyn tagen till att
en del av detsamma är förlagd till Boden, kommer att bliva mera krävande
än vid övriga fältartilleriregementen. Att pålägga bataljonsläkaren
jämväl veterinärvården vid Norrlands ingenjörkår, torde därför
näppeligen kunna ske, utan synes vid denna fortfarande böra finnas eu
särskild bataljonsveterinär. Ett ytterligare skäl för en dylik anordning
är behovet av att sörja för veterinärvårdens vid Jämtlands fältjägarregemente
uppehållande. Såsom jag under punkten 16 i det vid årets
statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet över lantförsvarärenden
anfört i fråga om upprätthållande av veterinärvården vid vissa infanteritruppförband,
bör ordinarie veterinär vid truppförband eller formation
vara skyldig att jämte utövandet av sin egen befattning utan särskild
gottgörelse bestrida veterinärvården vid till samma ort förlagt infanteritruppförband.
För den händelse bataljonsveterinärbeställningen vid
ingenjörkåren indrages, skulle bataljonsveterinären vid artilleriregemen1
et alltså hava att ombesörja veterinärvården icke blott vid ingenjörkåren
utan jämväl vid infanteriregementet. Frånsett de olägenheter, som
därav skulle uppstå för tjänstens behöriga ordnande vid de olika truppförbanden,
skulle en dylik anordning innebära, att ifrågavarande befattningshavare
komme att erhålla en ojämförligt mycket större arbetsbörda
än någon av bataljonsveterinärerna vid övriga fältartilleriregementen.
Den ur alla synpunkter lämpligaste anordningen torde därför
vara, att bataljonsveterinärbeställniugen vid ingenjörkåren bibehålies
och att veterinärvården vid infanteriregementet ombesörjes av nämnda
beställnings innehavare.

Då någon ändring beträffande veterinärvårdens upprätthållande vid
Göta och Bodens ingenjörkårer icke ifrågasättes, skulle alltså enligt
den nya organisationen vid fortifikationen komma att finnas 2 bataljons
veterinärer.

Vad härefter trängen angår, finnes enligt nuvarande organisation
1 bataljonsveterinär vid varje kår, således tillhopa 6 bataljon sveterinärer.

De sakkunniga hava nu föreslagit indragning av samtliga ifrågavarande
beställningar och veterinärvårdens överlämnande åt civila veterinärer
mot ett årligt arvode om 500 kronor.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83. 45

Av skäl, som arméförvaltningen och de militära myndigheterna,
särskilt chefen för generalstaben, anfört, anser jag mig icke kunna
biträda vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit. Såväl
med hänsyn till fredstjänstens behöriga upprätthållande som ur mobiliseringssynpunkt
torde det. vara oundgängligen erforderligt, att vid varje
kår en veterinär finnes anställd. Uti den nuvarande organisationen
torde därför ingen annan ändring böra vidtagas än att, i enlighet med
vad förut anförts, bataljonsveterinärbeställningen vid Östgöta trängkår
indrages och de med nämnda beställning förenade göromål överlämnas
åt fältveterinären vid andra arméfördelningen. Vid trängen skulle alltså
enligt den nya organisationen komma att finnas 5 bataljonsveterinärer.

Beträffande veterinärvården vid Gottlands trupper har någon ändring
i den nuvarande organisationen icke föreslagits. A staten för militärbefälet
på Gottland torde därför fortfarande såsom hittills böra upptagas
1 batalj onsveterinär.

Enligt 1901 års härordning var vid den till Karlsborg förlagda Göta
ingenjörkår anställd eu bataljonsveterinär, vilken var upptagen å fortifikationens
stat. På grund av Karlsborgs artillerikårs omorganisation
till en självständig kår beslöt emellertid 1914 års senare riksdag, att
ifrågavarande beställning, vilken en längre tid varit vakant, skulle överflyttas
från fortifikationens stat till staten för kommendantsstaten såsom
gemensam för Karlsborgs garnison. I enlighet med de av Kungl. Maj:t
fastställda planerna för övergången till den nya härordningen blev denna
förändring genomförd vid 1915 års riksdag. Från och med år 1916
har alltså å staten för kommendantsstaten under kommendantskapet å
Karlsborg varit uppförd 1 bataljonsveterinär för garnisonen därstädes.

Då den av de sakkunniga förordade organisationen med avseende
å veterinärvårdens ordnande å Karlsborg redan blivit genomförd, torde
vad de sakkunniga härutinnan föreslagit icke föranleda någon vidare
åtgärd.

Enligt 1901 års härordning fanns icke någon för Bodens garnison
avsedd veterinärbeställning. Med anledning av förläggande av kavalleri
till Boden samt upprättande av stamhästar vid såväl Norrbottens regemente
som fästningsartilleriet beslöt emellertid 1914 års senare riksdag,
att å staten för kommendantsstaten under kommendantskapet i Boden
skulle uppföras eu beställning såsom regementsveterinär för Bodens
garnison och fästningsveterinär vid kommendantskapet. Enligt planerna
för övergången till den nya härordningen blev den sålunda beslutade
regemente veterinärbeställningen uppförd å staten från och med år 1916.

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition Nr 83.

De sakkunniga hava nu föreslagit, att för Bodens garnison måtte
inrättas jämväl en bataljonsveterinärbeställning. Med hänsyn därtill,
att en för garnisonen avsedd regementsveterinärbeställning, enligt vad
nyss anförts, helt nyligen blivit inrättad och det ännu är för tidigt att
bedöma, huruvida denne ensam kan medhinna att ombesörja veterinärvården
— Norrbottens kavallerikår är avsedd att uppsättas först från
och med år 1919 — finner jag mig icke nu kunna tillstyrka bifall till de
sakkunnigas i förevarande- avseende framställda förslag.

Å staten för Strömsholms hingstdepå är för närvarande uppförd
en veterinär med en avlöning av, förutom ålderstillägg, 2,100 kronor.
Ifrågavarande veterinär tjänstgör tillika vid ridskolan å Strömsholm såsom
lärare i veterinärlära och hovbeslag samt uppbär härför från ridskolans
stat ett arvode om 600 kronor, med skyldighet tillika att ombesörja
sjukvården för samtliga vid ridskolan befintliga hästar. Slutligen
ombesörjer han även veterinärvården vid Utnäslöts remontdepå
samt uppbär härför ett arvode av 800 kronor från anslaget till remontering
m. m.

Enligt beslut av 1916 års riksdag skall i samband med inrättandet
av ett statsstuteri vid Ottenby den nuvarande hingstdepån indragas.
Emellertid har anläggandet av nämnda statsstuteri, vilket skulle trätt i
verksamhet år 1918, enligt beslut av 1917 års riksdag blivit tillsvidare
uppskjutet.

De sakkunniga hava nu föreslagit, att vid ridskolan måtte efter
hingstdepåns indragning inrättas en särskild bataljonsveterinärbeställning,
med skyldighet för innehavaren att jämväl ombesörja veterinärvården
vid Utnäslöts remontdepå.

Såsom under punkten 8 i det vid innevarande års statsverksproposition
fogade statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden närmare
omförmäles, har chefen för ridskolan uti ett den 14 augusti 1917 avgivet
förslag till omorganisation av ridskolan anmält, att den nuvarande veterinären
vid hingstdepån under en följd av tre år på grund av sjukdom
varit oförmögen till tjänstgöring samt att han, därest, såsom sannolikt
vore, sjukdomen alltjämt fortfore, vore skyldig att den 1 december
1919 avgå från sin befattning. På grund härav hemställde skolchefen,
att den av de sakkunniga föreslagna bataljonsveterinärbeställningen
vid ridskolan måtte vid nämnda tidpunkt vara inrättad. Därest
hingstdepån då ännu icke vore indragen, syntes veterinärbefattningen
vid denna lämpligen kunna upprätthållas mot ett arvode. Uti häröver
avgivet yttrande har arméförvaltningen, under åberopande av
vad ämbetsverket tidigare i ämnet anfört, funnit sig böra tillstyrka,

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

att cn särskild bataljonsveterinärbeställning från och med år 1920 uppfördes
å ridskolans stat.

I likhet med de sakkunniga håller även jag före, att vid hingstdepåns
indragning en särskild bataljonsveterinärbeställning bör inrättas vid ridskolan,
med skyldighet för innehavaren att jämväl ombesörja veterinärvården
vid Utnäslöts remoritdepå. Med hänsyn till att den nuvarande veterinären
vid hingstdepån förväntas avgå från sin beställning i slutet av år
1919, torde det emellertid kunna ifrågasättas, huruvida icke ifrågavarande
bataljonsveterinärbeställning bör tillkomma redan från och med år 1920,
även om hingstdepåns indragning då ännu icke ägt rum. I dylikt fall borde,
på sätt chefen för ridskolan föreslagit, veterinärvården vid hingstdepån
ombesörjas av ridskolans veterinär mot åtnjutande av skäligt arvode från
hingstdepåns stat. Då någon ändring i nu bestående förhållanden icke
är avsedd att äga rum under år 1919, torde emellertid med den närmare
prövningen av förevarande spörsmål böra anstå till nästkommande års
riksdag. Frågan, huruvida bataljonsveterinären vid ridskolan bör, såsom
de sakkunniga och arméförvaltningen föreslagit, utöver ordinarie avlöningsförmåner
jämväl erhålla ett särskilt tilläggsarvode, torde med hänsyn
till det läge, vari frågan om hingstdepåns indragning befinner sig,
icke nu böra till avgörande upptagas.

Mot förslaget om indragning av de nuv&randefältveterinärstipendiatbeställnmgarna
har jag så mycket mindre att erinra, som dessa beställningar
under en följd av år varit vakanta.

Enligt den av mig sålunda förordade organisationen skulle alltså
för veterinärvårdens vid truppförbanden upprätthållande komma att finnas
10 regementsveterinärer och 27 bataljonsveterinärer.

I detta sammanhang anser jag mig böra till behandling upptaga
frågan angående upprätthållande av veterinärvården vid infanteriet.

Före antagandet av 1914 års härordning fuunos icke vid infanteriet
några kronan tillhöriga hästar. Regementsofficerare ävensom regementskvartermästare
och regementsadjutanter voro beridna å egna tjänstehästar,
vilkas underhåll, skötsel och vård de hade att själva ombesörja.
Enligt 1914 års härordning samt 1915 års riksdags beslut angående
hästhållning för officerare vid armén skola vid varje infanteriregemente
finnas, förutom 1 egen tjänstehäst för chefen, 28 kronan tillhöriga
stamhästar, därav 10 för regementsofficerare, regementskvartermästare
och regementsadjutanter, 12 för kompanicheferna och 6 för det ny -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

organiserade kulsprutekompaniet. Därjämte skola för nämnda kompanis
övningar hästar lejas till ett antal av 3 under senare delen av rekrytskolan
och början av repetitionsövningarna samt ytterligare 23 under
återstoden av nämnda övningar.

Då några veterinärer icke finnas vid infanteriet anställda, har veterinärvården
vid de särskilda truppförbanden hittills uppehållits genom
avtal med militärveterinär eller civil veterinär, och har Kungi. Maj:t
genom särskilda brev anvisat härför erforderliga medel. Senast genom
brev den 13 juli 1917 har sålunda eu var av cheferna för infanteriregementena
å fastlandet, undantagandes Norrbottens regemente, bemyndigats
att trätfa avtal med veterinär vid å vederbörlig ort förlagt beridet
truppförband eller med civil veterinär angående ombesörjande av veterinärvården
in. m. under åren 1917 och 1918 av de till vederbörande
regemente utlämnade, kronan tillhöriga stamhästar, mot en ersättning,
beräknad efter högst 10 kronor för häst och år; dock att den jämlikt
detta och tidigare brev utgående ersättningen för upprätthållande av
veterinär vården vid infanteriregementena å fastlandet, undantagandes
Norrbottens regemente, icke vid något regemente finge överstiga sammanlagt
300 kronor för år.

Såsom av den under punkten 16 i det vid årets statsverksproposition
fogade statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden lämnade redogörelsen
framgår, har arméförvaltningen i samband med angivande av
lantförsvarets medelsbehov för år 1919 avgivit förslag angående bestridande
av veterinärvården vid infanteritruppförbanden från och med
nämnda år. Enligt nämnda förslag skulle veterinärvården vid infanteriet
för framtiden ordnas på samma sätt som hittills provisoriskt ägt rum.
Förslaget innebär i sak icke annat än att för ändamålet erforderliga
medel hädanefter skulle beräknas å riksstaten under ordinarie avlöningsanslaget.
Beträffande anslagspostens storlek ansåge arméförvaltningen,
att för varje truppförband borde beräknas i medeltal 300 kronor
för år, utom till Karlskrona och Vaxholms grenadjärregementen
samt Hallands regemente, där man syntes böra räkna med ett belopp av
500 kronor, samt till Norrbottens regemente, för vilket inga särskilda
kostnader behövde upptagas. I enlighet härmed beräknade arméförvaltningen
det för ändamålet erforderliga beloppet till 10,000 kronor.

Av mitt till förenämnda statsrådsprotokoll avgivna yttrande framgår,
att jag funnit mig böra biträda det sålunda framställda förslaget endast i
vad angår veterinärvården vid de 13 infanteriregementen, som äro förlagda
eller avsedda att förläggas till platser, där beridet truppförband icke finnes,
och militärveterinär följaktligen icke är att att tillgå. Vid övriga rege -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83,

menten bör däremot enligt min mening veterinärvården, däri jämväl
inbegripen vid truppförbandet förekommande undervisniugsskyldighet,
utan särskild gottgörelse ombesörjas av å samma ort placerad ordinarie
militärveterinär. 1 enlighet härmed torde veterinärvården lämpligen
böra bestridas

vid Svea livgarde av bataljonsveterinären vid Livgardet till häst,

vid Göta livgarde av bataljonsveterinären vid Svea artilleriregemente,

vid Livregementets grenadjärer av bataljonsveterinären vid Svea
trängkår,

vid Första och Andra livgrenadjärregementena av fältveterinären
vid andra arméfördelningen,

vid Upplands infanteriregemente av bataljonsveterinären vid Upplands
artilleriregemente,

vid Skaraborgs regemente av bataljonsveterinären vid Göta trängkår,

vid Jönköpings regemente av bataljonsveterinären vid Smålands
artilleri!''ege m en t e,

vid Norrbottens regemente av regementsveterinären vid Bodens
garnison,

vid Västerbottens regemente av bataljonsveterinären vid Norrlands
dragonregemente,

vid Kalmar regemente av bataljonsveterinären vid Smålands husarregemente,

vid Jämtlands fältjägarregemente av bataljonsveterinären vid Norrlands
ingenjörkår,

vid Norra skånska infanteriregementet av bataljonsveterinären vid
Vendes artilleriregem ente,

vid Gottlands infanteriregemente av bataljonsveterinären vid militärbefälet
på Gottland, samt

vid Västernorr lands regemente av bataljonsveterinären vid Norrlands
trängkår.

Å staten för krigsskolan finnes för närvarande upptagen en veterinär
med arvode om 300 kronor. I och med genomförandet av lönereglering
för fältveterinärkåren synes veterinärvården vid krigsskolan
böra övertagas av ordinarie militärveterinär vid något av de till Stockholm
förlagda beridna truppförbanden. Då bataljonsveterinärerna vid
Livgardet till häst och vid Svea artilleriregemente skola hava att ombesörja
veterinärvården vid Svea och Göta livgarden, torde veterinärvården
vid krigsskolan lämpligen böra bestridas av bataljonsveterinären

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 74 käft. (Nr 83.) 7

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

vid Positionsartilleriregementet, vilken torde komma att av sin tjänst
bliva mindre upptagen än bataljons veterinären vid Livregementets dragoner.

Med hänsyn till önskvärdheten av att kunna förflytta en för viss
befattning mindre lämplig militärveterinär till annan tjänst har jag haft
under övervägande, huruvida icke samtliga arméns veterinärer borde
sammanföras till en särskild kår med gemensam stat.

Uti med anledning härav den 13 november 1917 avgivet yttrande
har armé förvaltningen anfört, att en dylik anordning skulle nödvändiggöra,
att fältveterinärkåren komme att ställas under en gemensam chef och
erhölle ungefär samma organisation som den nuvarande intendenturkåren.
I sammanhang med genomförandet av en sådan anordning komme
därjämte att erfordras föreskrifter, till vilket antal de i den blivande
gemensamma staten uppförda beställningar av olika löneklasser
skulle placeras vid de särskilda staberna, truppförbanden eller formationerna.

I fråga om befordringarna och placeringen till tjänstgöring funne
arméförvaltningen, att därest förslaget om sammanförandet till en särskild
kår skulle innebära, att besättandet av veterinärbeställningarna
vid armén skulle äga rum utan föregående ansökan samt att innehavarna
av desamma skulle kunna åläggas transport till och med mot
deras egen önskan, allvarliga betänkligheter med nödvändighet måste
resas mot förslaget. Utginge man nämligen från den förutsättningen,
att det vore lämpligt och önskvärt samt med statens intresse förenligt,
att arméns veterinärer ägnade sig åt enskild praktik, varigenom de
bereddes tillfälle att förkovra sina kunskaper och vinna ökad erfarenhet
och duglighet i sitt fack samt tillförsäkrade sig bättre ekonomiska
förhållanden, vilket med hänsyn till de eljest jämförelsevis små
löneförmånerna vore behövligt, syntes det också ligga i sakens natur,
att i samma mån en veterinär lyckats förvärva sig enskild praktik,
han därmed fastare bundit sig vid den plats, där han hade sin verksamhet,
varför det skulle vara för honom mycket olägligt samt medföra
allvarlig ekonomisk uppoffring att bliva förflyttad till annan plats. Att
på dem tillämpa samma metod i fråga om placeringen till tjänstgöring
som på personalen vid intendenturkåren läte sig därför icke göra utan
en avsevärd avlöningsförhöjning. Det kunde visserligen förutsättas, att
vid eventuellt placerande eller förflyttande all hänsyn komme att tagas

Kung!. Mnj. ts Nåd. Proposition Nr 83.

till den enskildes förhållanden, men blotta möjligheten därav, att han
skulle kunna förflyttas utan eget medgivande, måste för kårens medlemmar
skapa en känsla av otrygghet, som skulle i hög grad ogynnsamt
påverka rekryteringen av densamma.

De olägenheter, som i nu anförda avseende skulle uppstå genom
förslagets genomförande, för såvitt det skulle innebära vad ovan antytts,
funne arméförvaltningen alltså vara så betydande, att de vida överginge
de fördelar, som med detsamma vore att vinna för armén. Under
förutsättning emellertid att förändring av militärveterinärernas tjänstgöring
och placering komme att göras beroende på vederbörandes eget
medgivande, funne arméförvaltningen sig icke hava något att erinra mot
förslaget i nu förevarande del.

I sammanhang härmed ville arméförvaltningen anmäla, att då ifrågavarande
beställningshavare vid omplacering utan samtidig befordran
borde vara berättigade till flyttningshjälp, vid genomförande av ifrågavarande
omorganisationsförslag kostnader härför komme att uppstå.

Då av vad arméförvaltningen sålunda anfört framgår, att ett sammanförande
av arméns veterinärer till en särskild kår med gemensam
stat — en anordning, vilken givetvis skulle innebära, att militärveterinärernas
placering till tjänstgöring kunde äga rum oberoende av vederbörandes
eget medgivande — skulle medföra större olägenheter än fördelar
och dessutom draga med sig särskilda kostnader, torde en omorganisation
i sådan riktning icke böra vidtagas.

Värnpliktiga veterinärstuderande.

Bestämmelserna rörande de värnpliktiga veterinärernas utbildning
innefattas uti § 27 mom. 1 punkten D värnpliktslagen.

I nämnda lagrum stadgas, att därest värnpliktig, som i punkt B avses
(studenter m. fl.), vid någon statens högskola eller annan därmed jämförlig
högre läroanstalt idkar studier för utbildning till läkare, tandläkare, veterinär
eller maskiningenjör eller eljest i sådana ämnen, att hans insikter kunna
vara till särskilt gagn för krigsmakten, eller gör i nämnda punkt avsedd
värnpliktig sannolikt, att han kommer att idka sådana studier, må, där hans
insikter anses bliva bättre tillgodogjorda genom värnpliktstjänstgöringens
fullgörande i annan ordning än i sagda punkt föreskrives, Konungen förordna,
att enligt de närmare bestämmelser, Konungen meddelar, tjänst -

Nuvarande

förhållanden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

göringen skall, med rätt till avbrott under viss tid för studiekursens
fullföljande, fullgöras med dels militärutbildning, dels fackutbildning
och facktjänstgöring, varvid den värnpliktige må åtnjuta högst 45 dagars
minskning av den enligt mom. 1 för honom bestämda tjänstgöringstiden.
Har ej den värnpliktige före utgången av den tid, under
vilken tjänstgöringen fått avbrytas, avlagt de studieprov, Konungen bestämmer,
skall den värnpliktige, enligt vad Konungen föreskriver, fullgöra
den tjänstgöring, som på grund av bestämmelserna under B åligger
honom; och räknas därvid genomgången militärutbildning honom tillgodo
på sätt Konungen prövar skäligt.

För de enligt 1914 års härordning utbildade veterinärstuderandena
(veterinärerna) har militärtjänstgöringen hittills ordnats så, att de värnpliktiga
fullgjort sin första tjänstgöring tillsammans med de till kavalleriet
uttagna studenterna under en tid av 109 dagar med inryckning
den 26 juni och utryckning den 14 oktober. Andra året fullgöra
de värnpliktiga under tiden den 6 juni—den 1 september sin tjänstgöring
vid det kavalleriregemente de tillhöra.

Bestämmelser för de värnpliktiga veterinärernas fackutbildning och
facktjänstgöring äro ännu icke utfärdade.

De sakkun- Vid utredning av denna del av organisationen hade de sakkunniga

ingas förslag. angett5 att fullgörandet av den första militärtjänstgöringen i likhet med
vad 1915 och 1916 skett torde vara det lämpligaste. Däremot syntes
en ändring i värnpliktslagens bestämmelse angående vilka, som skulle
kommenderas till denna tjänstgöring i egenskap av värnpliktiga veterinärer,
böra göras ävensom tidsperioden med hänsyn till studierna vid
veterinärhögskolan böra regleras.

Antalet såsom värnpliktiga veterinärer inskrivna, vilka 1916 fullgjort
sin militärtjänstgöring vid kavalleriets skola för studenter, hade
varit 45. Av dessa hade icke mindre än 19 eller 42,2 procent icke bedrivit
några som helst veterinära studier, och av dessa hade sedermera endast
7 blivit antagna vid veterinärhögskolan. Då det icke kunde vara med
någon fördel förenligt, att så stort antal värnpliktiga uttoges för en
viss tjänst, utan att det funnes någon garanti för att de kunde användas
i den avsedda tjänsten, ansåge de sakkunniga, att såsom villkor
för kommendering till ifrågavarande utbildning borde stadgas, att den
värnpliktige vore antagen till elev vid veterinärhögskolan. Detta skulle
hava till följd, att dessa värnpliktigas första militära tjänstgöringsperiod
komme att infalla mellan första och andra studieåret vid högskolan.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

5:$

Antagandet av de nya studerandena, vilket endast skedde till ett begränsat
antal, kunde nämligen icke äga rum, förrän någon tid förflutit,
efter det att årets studentprövningar på våren avslutats. Detta skedde
omkring mitten av juni månad. Sedan måste en viss tid anslås till
prövandet av de insända ansökningshandlingarna, så att tidigast omkring
den 1 juli kunde antagandet ske. Enligt nu gällande bestämmelser bölles
intagningskollegium i början av augusti månad. Detta vore för en stor
del av de inträdessökande till största fördel, emedan de då kunde hinna
att efter avläggandet av studentexamen komplettera i en del ämnen,
vari godkänt betyg vore villkor för att kunna få inträde. Förlädes intagningskollegiet
till juli, skulle dessa studerande förlora denna möjlighet
och gå miste om ett helt studieår. Men oavsett denna olägenhet av att
antagandet av nya elever skulle ske i juli, skulle en sådan ändring
icke möjliggöra, att värnplikten fullgjordes redan det året, med mindre
den nu gällande tiden för inryckningen ändrades från den 26 juni till längre
fram i juli månad. Men härtill komme, att det från synpunkten av
studiernas bedrivande vid veterinärhögskolan vore av största fördel, om
denna första tjänstgöring förlädes till tiden mellan första och andra
studieåret.

Höstterminen började vid veterinärhögskolan den 24 augusti. För
de nyinträdande anordnades då kurser i nödvändiga förberedande ämnen.
Dessa kurser avslutades i mitten av oktober, då arbetet på anatomisalen
m. m. började. De värnpliktiga, som gjorde sin militärtjänst på
sommaren samma år de vunne inträde, avslutade denna tjänst den 14
oktober. De hade alltså gått miste om de förberedande kurserna, vilket
verkade i hög grad förryckande på studierna. En frånvaro för militärtjänsten
i början av höstterminen under andra studieåret skulle
däremot verka mindre menligt, emedan de studerande då hade lättare
att genom självstudium vinna åter den förlorade tiden.

De år 1916 gällande bestämmelserna, enligt vilka de värnpliktiga
veterinärerna, som detta år fullgjort sin andra militära tjänstgöring, därvid
under 86 dagar (Ve—Va) varit förlagda till sina respektive kavalleriregementen,
hade de sakkunniga icke kunnat finna vara de för utbildningen
ändamålsenligaste. Genom denna utbildning erhölle nämligen de värnpliktiga
icke någon övning i anpassande av seldon och körning och finge ej
heller vinterutbildning. Det vore nämligen synnerligen viktigt, att en
militärveterinär förutom i sadling och ridning även finge en tillfredsställande
utbildning i selars anpassande och hästens anspänning samt i
körning. En mycket stor procent av de genom seldonen uppkomna
skadorna hade sin grund i felaktig anpassning av dessa och kunde

Kung1. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

behandlas enbart genom en reglering av seldonen. Vidare måste en
veterinär, som exempelvis tjänstgjorde vid artilleriet, äga kännedom om
huru genom lämplig placering av en häst i spännet denne kunde nyttjas
trots en förefintlig tryckskada. Att vinterutbildning för de värnpliktiga
veterinärerna vore starkt av behovet påkallad, läge i öppen dag. De
förhållanden, under vilka de beridna vapenslagen arbetade vid ett vinterfälttåg,
vore så säregna, att veterinärerna, om de från början skulle
kunna tillfredsställande fullgöra sin tjänst, ovillkorligen måste äga någon
praktisk kännedom därom. Vidare kunde det hända, att en veterinär
som chef eller tjänstgörande vid någon etappformation måste etablera
en vinterbivack för honom underställda hästar. Det syntes då önskvärt,
att veterinären-chefen även vore förtrogen med, hur man under vinter
och köld borde ordna det till skydd för hästarna. För att de båda
här uttalade önskemålen skulle kunna uppfyllas, borde den andra militärtjänstgöringen
delas i två perioder, den ena å 56 dagar, den andra å
30 dagar.

Under de 56 dagarna borde de värnpliktiga veterinärerna sammandragas
till en särskild utbildningskurs vid ett artilleriregemente. Här
skulle de erhålla den allmänna utbildning, som de hittills fått vid kavalleriet,
men dessutom utbildning i selars anpassande för olika hästar
och hästtyper samt i körning. På grund av den utbildning, dessa
värnpliktiga förut undergått vid kavalleriskolan i hästvård och ridning,
syntes tiden 56 dagar kunna bliva tillräcklig för att bibringa dem nödvändig
och lämplig kunskap i draghästens vård och användning. Härunder
kunde även de värnpliktiga lämpligen övas i befälsföring. Denna
skola skulle med avseende å tiden förläggas till sommaren mellan andra
och tredje studieåret, och så att utryckningen kunde äga rum till höstterminens
början vid veterinärhögskolan den 24 augusti.

Vinterutbildningen syntes kunna äga rum i samband med vinterutbildningen
av de kavalleriet tilldelade studenterna. Denna utbildning
hade hittills skett i Norrland under mars månad. Med avseende å den
tidsperiod, till vilken denna vinterutbildning lämpligen borde förläggas
med hänsyn till studierna vid veterinärhögskolan, kunde två alternativ
tänkas. Det ena vore, att de värnpliktiga fullgjorde denna utbildning
vintern efter det de genomgått sin första tjänstgöring vid kavalleriskolan,
alltså under vintern andra studieåret. Detta skulle medföra den fördelen,
att de finge samma befäl, som de haft vid sin första utbildning,
och att de sålunda vore bekanta för befälet. Men mot detta förslag
hade emellertid lärarkollegiet vid veterinärhögskolan enhälligt uttalat
sig på grund av det stora avbräck i studierna med följande tidsförlust,

ö5

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Sd.

som detta förslag skulle medföra. Det andra alternativet vore, att
vinterutbildningen förlädes, även nu med kavalleriskolan, till vintern
efter det de värnpliktiga utbildats vid artilleriet. Olägenheten med detta
skulle bliva, att de värnpliktiga komme att stå under med dem obekant
befäl och tillsammans med främmande kamrater. Dock skulle detta
förslag icke i någon högre grad förrycka studierna vid veterinärhögskolan.
De sakkunniga ansåge även lämpligast, att vinterutbildningen
förlädes till tredje studieåret.

De värnpliktiga veterinärernas fackutbildning borde lämpligen förläggas
till tiden sedan de avlagt sin veterinärexamen, enär de då bäst
kunde tillgodogöra sig denna utbildning och intet avbrott då behövde
göras i studierna vid högskolan.

Fackutbildningens början borde förläggas till mitten av oktober
månad och till densamma kommenderas alla de värnpliktiga veterinärerna,
vilka under året tagit sin examen. Förläggandet till mitten av
oktober skulle medföra, att de studerande finge större möjlighet att
kunna avlägga examen innan fackutbildningskursens början samt att
årets repetitionsövningar hunnit avslutas.

Fackutbildningen borde hava till ändamål att bibringa de värnpliktiga
veterinärerna de militära och veterinära kunskaper, som utöver
vad de förut inhämtat genom sin veterinärutbildning och militärtjänstgöring
krävdes, för att de vid krigstillfälle skulle kunna fylla sin uppgift
på ett för armén tillfredsställande sätt. Dessutom borde de förkovras
i lämpliga delar av den rent militära utbildning de förut
erhållit.

Fackutbildningskursen, vilken borde omfatta vissa av de sakkunniga
närmare angivna ämnen, borde förläggas till ett kavalleriregemente
i Stockholm och i militärt hänseende stå under ledning av
chefen för detta regemente. Överinseendet över fackutbildningen i
militärveterinärt hänseende skulle tillkomma fältveterinärinspektören.
Grunderna för utbildningens bedrivande och programmet för densamma
syntes böra fastställas i kommandoväg.

De värnpliktiga veterinärernas tjänstgöring skulle omfatta sammanlagt
440 dagar (485 med 45 dagars avdrag). Efter militärtjänstgöring
av 195 och fackutbildning i 60 dagar återstode alltså 185 dagar eller
cirka 6 månader till facktjänstgöring. Under denna skulle de värnpliktiga
dels få utbildning i den praktiska militärveterinärtjänsten vid
truppförbanden, dels komma armén till nytta såsom biträdande veterinärer
Men det torde vara nödvändigt, att varje år ett antal av de
facktjänstgörande värnpliktiga, förslagsvis 3, efter en kortare tids

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

trupptjänstgöring, t. ex. en månad, fullgjorde sin facktjänst vid statens
veterinärbakteriologiska anstalt. Det vore nämligen nödvändigt att
sörja för, att armén hade ett tillräckligt antal veterinärer med så pass
stor bakteriologisk specialutbildning, att de vid behov kunde tjänstgöra
vid för armén nödvändiga veterinärbakteriologiska laboratorier.

De övriga värnpliktiga veterinärerna, vilkas antal torde komma att
uppgå till 20 å 22, skulle utkommenderas på kavalleri- och artilleriregementen
till en första två månaders tjänstgöringsperiod, vilken skulle
anses som en provtjänstgöring. Efter denna första tjänstgöring skulle
av de värnpliktiga det antal, Kungl. Maj:t i förväg bestämt, förslagsvis
5, kunna söka inträda i veterinärkårens reserv och där utnämnas till
bataljonsveterinärer. Uttagandet av dessa skulle ske med hänsyn till
betyg i veterinärexamen samt deras vid den militära tjänstgöringen,
fackutbildningen och provtjänstgöringen visade nit och intresse. De till
reserven utnämnda skulle avbryta sin tjänstgöring.

Det kunde nu tänkas tvenne sätt att ordna tjänstgöringen för återstående
15 å 17 värnpliktiga, nämligen antingen att de fullgjorde hela
sin tjänstgöring detta år eller att de tjänstgjorde ytterligare en månad
första året och sedan tre månader följande år. I båda fallen måste
tjänstgöringen avbrytas för en del av de värnpliktiga omedelbart efter
provtjänstgöringen, för att tjänstgöringen skulle kunna fördelas över
året på det för armén fördelaktigaste sättet.

För att de värnpliktigas facktjänstgöring skulle kunna ordnas på
enklaste sätt, ansåge de sakkunniga, att de värnpliktiga veterinärerna
efter fullgjord fackutbildning borde helt underställas fältveterinärinspektören.

Enligt nu gällande värnpliktslag tillhörde veterinärerna första uppbådet
under hela sin tjänstetid i beväringen. Under återstående värnpliktstid
tillhörde de landstormen och komme således icke att användas
i sitt yrke. Visserligen kunde dessa veterinärer frivilligt anmäla sig
till veterinärtjänst, men det vore icke med det allmännas intresse förenligt,
att dessa förhållanden icke vore i författning reglerade. Vid
krigstillfälle kunde med säkerhet förväntas, att det bleve brist på
veterinärer icke blott vid armén utan även i landet i övrigt. Så
hade varit förhållandet i nu pågående krig i alla de krigförande länderna,
och även i dem, där tillgången på veterinärer varit relativt större
än i vårt land. De sakkunniga ansåge därför, att veterinärerna under
hela sin värnpliktstid borde tillhöra beväringens första uppbåd. Om
mot förmodan vid någon tidsperiod antalet i värnpliktsåldern varande
veterinärer skulle bliva så stort, att vid ett då inträffande krigstillfälle

Kung!. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83. 57

det skulle finnas överflöd av veterinärer vid armén, vore det dock av
betydelse, att statsmakten hade veterinärerna så att säga samlade, ty
det kunde vara av största vikt, att det funnes veterinärer att tillgå,
vilka kunde kommenderas till civil tjänst i hemorten.

På grund av vad sålunda anförts, föresloge de sakkunniga,
att endast de, som vore antagna till elever vid veterinärhögskolau,
utbildades som värnpliktiga veterinärer,

att de värnpliktiga veterinärstuderandenas nuvarande första militära
utbildning bibehölles,

att deras nuvarande andra militärutbildning uppdelades i två perioder,
varav den ena fullgjordes i särkild skola vid artilleriregemente,
den andra vintertid med kavalleriets studentavdelning,

att fackutbildningen skedde vid särskild kurs efter avlagd veterinärexamen,

att facktjänstgöringen för tre värnpliktiga årligen efter en månads
trupptjänst fullgjordes vid statens veterinärbakteriologiska anstalt,

att ett antal (förslagsvis fem) värnpliktiga årligen efter två månaders
facktjänstgöring vunne inträde i fältveterinärkårens reserv som bataljonsveterinärer
samt i denna egenskap och i vanlig ordning fullgjorde
återstoden av facktjänstgöringen,

att övriga värnpliktiga fullgjorde facktjänstgöringen enligt särskilda
bestämmelser,

att veterinärer under hela sin värnpliktstid skulle tillhöra beväringens
första uppbåd, samt

att de värnpliktiga veterinärerna under sin facktjänstgöring underställdes
fältveterinärinspektören.

Vad först beträffade de sakkunnigas förslag, att värnpliktiga veterinärstuderande
skulle få påbörja sin värnpliktstjänstgöring först efter
vunnet inträde vid veterinärhögskolan, skulle, yttrar arméförvaltningen,
följden härav bliva, att dessa studerande ej finge påbörja sin
värnpliktstjänstgöring förrän tidigast året efter avlagd studentexamen.
Därigenom skulle dessa värnpliktiga gå miste om den avsevärda fördel
för deras fysiska utveckling, som obestridligen läge däri, att de efter
slutade skolstudier redan första sommaren finge påbörja sin militära
tjänstgöring, i likhet med vad fallet vore med deras studentkamrater.
Dessutom skulle de studenter, som av brist på utrymme vid veterinärhögskolan
eller för komplettering av betyg först följande år antoges till
studerande vid högskolan, få vänta ytterligare ett år på den militära
tjänstgöringen. Förslaget skulle för övrigt beröra ej blott dem, som
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 74 käft. (Nr 83.) 8

Arméförvalt ningera yttrande.

Kungl. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 83.

vunne inträde vid högskolan, utan även dem, som sökte men icke bleve
antagna till studerande därstädes. En särställning, som vore så ogynnsam
för vissa värnpliktiga, kunde arméförvaltningen icke finna tilltalande.
För de anatomiska studiernas bedrivande vid högskolan första
läsåret skulle det givetvis vara fördelaktigast, om om förmälda studenters
militärtjänstgöring bleve uppskjuten och de nyintagna lärjungarna
således finge, på sätt undervisningen nu vore planlagd, vara med från
läsårets början den 24 augusti; men då liknande fråga kunnat ordnas
vid de medicinska högskolorna, syntes oöverstigliga hinder ej heller böra
möta att med hänsyn till militärtjänstgöringen reglera denna angelägenhet
vid veterinärhögskolan. Visserligen kunde det enligt nu gällande
bestämmelser inträffa, att studenter, efter att på detta sätt hava tilldelats
kavalleriet, sedermera ej antoges till studerande vid veterinärhögskolan.
Detta vore ej som sig borde, men då det givetvis gällde endast ett
fåtal, torde väl olägenheten härav ej vara så stor, att någon hänsyn
behövde tagas härtill. Enligt arméförvaltningens förmenande hade således
icke tillräckligt talande skäl anförts för sådan ändring i värnpliktslagen,
som de sakkunniga föreslagit.

Vad beträffade dessa värnpliktigas militära utbildning, hade de sakkunniga,
som icke haft något att erinra mot att den första tjänstgöringsperioden
omfattade 109 dagar och fullgjordes på sätt nu skedde
vid kavalleriet, föreslagit, att den andra tjänstgöringsperioden om 86
dagar borde uppdelas och fullgöras dels vid artilleriet under en tid av
56 dagar, varunder dessa värnpliktiga vid något artilleriregemente finge
genomgå en särskild utbildningskurs, och dels såsom vinterutbildning
vid kavalleriet under 30 dagar ett följande år.

Mot detta förslag kunde arméförvaltningen, vad först beträffade
vinterutbildningen, ej underlåta framhålla, att, förutom de olägenheter,
som onekligen läge i en tredje inkallelse av dessa värnpliktiga under
deras militärutbildning, varigenom de under en hel månad skulle tvingas
avbryta sina studier mitt under pågående termin, det med fog kunde
ifrågasättas, huruvida de, med hänsyn till saknaden av kunskaper i detillämpade
veterinära ämnena, kunde draga den nytta av omförmälda
utbildning, som ur veterinärvårdssynpunkt måste vara avsedd med densamma.
Detta torde de först kunna göra, sedan de avlagt veterinärexamen.
Av dessa skäl borde vinterutbildningen icke förläggas till den
tid, som de sakkunniga föreslagit, utan äga rum efter genomgången
fackskola och helst i samband med denna och på så sätt utgöra ett
led i deras fackutbildning. Att dessa värnpliktiga finge fullgöra sin
andra militära utbildning vid fältartilleriet i stället för vid kavalleriet,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

ansåge sig arméförvaltningen däremot kunna tillstyrka, dock under förutsättning,
att denna utbildning ej uppdelades, såsom de sakkunniga föreslagit,
utan komme, såsom nu vore förhållandet, att omfatta 80 dagar, samt
att dessa värnpliktiga därigenom ej ginge miste om den undervisning i ridning,
som de skulle erhålla vid kavalleriet och som för deras framtida tjänstgöring
såsom veterinärer vore av största vikt. Det syntes ej heller vara behövligt
att sammandraga dem till en särskild utbildningskurs, då det
skulle vara förenat med avsevärda svårigheter att anordna sådan kurs
och då de helt visst kunde få den utbildning, som önskades, även vid
fördelning på olika batterier. Men att de under denna tid utbildades
vid samma truppförband, vore givetvis ett önskemål, och detta torde ej
heller stöta på svårigheter.

Vad fackutbildningen beträffade, hade de sakkunniga föreslagit, att
den skulle omfatta 60 dagar, vilket vore i överensstämmelse med sjukvårdsstyrelsens
tidigare preliminära förslag. Enär behov av vinterutbildning
gjorde sig gällande även för veterinärerna, syntes denna också
lämpligen böra ingå såsom ett led i fackutbildningen och utgöra en
fortsättning på fackskolan.

Angående den tidpunkt, till vilken denna fackutbildning borde förläggas,
hade de sakkunniga föreslagit tiden från mitten av oktober till
mitten av december såsom lämpligast. Då de nyblivna veterinärerna
särskilt under sommarmånaderna bereddes de gynnsammaste tillfällen till
vikariat för äldre kamrater, vilket för deras praktiska utbildning
vore av särskilt stor betydelse, samt då de för vinnande av legitimation
såsom veterinärer vore skyldiga att hos någon praktiserande
veterinär fullgöra 4 månaders assistenttjänstgöring, vilken det vore önskvärt,
att de finge avsluta snarast möjligt efter avlagd examen, syntes det
ock med fog lämna ifrågasättas, om den av de sakkunniga föreslagna
fackutbildningstiden med hänsyn till nämnda förhållanden vore för omförmälda
värnpliktiga den lämpligaste. Det torde i stället vara för dem
förmånligare att få denna kurs förlagd till början av kalenderåret, varigenom
även den fördelen kunde vinnas, att vinterulbildningen kunde
anordnas i omedelbar följd därpå. Då emellertid denna fråga avgjordes
av Kungl. Maj:t i kommandoväg, syntes något slutligt förslag härom
ej behöva framläggas i detta sammanhang.

Angående facktjänstgöringen hade de sakkunniga föreslagit, att varje
år ett antal av de värnpliktiga, förslagsvis 3, efter en kortare tids
trupptjänstgöring, t. ex. under en månad, skulle fullgöra sin facktjänst
vid statens veterinärbakteriologiska anstalt. Givetvis hade armén
behov av ett mindre antal i bakteriologi utbildade veterinärer, och av

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Övriga

myndigheters

yttranden.

sådana funnes redan nu flera att tillgå. Men om det ansåges, att värnpliktstiden
kunde utnyttjas för sådan utbildning, hade arméförvaltningen
icke något att erinra mot förslaget, dock endast under förutsättning,
att det gällde icke vapenföra. För att ifrågavarande utbildning
skulle kunna vara till full nytta, borde dessa värnpliktiga erhålla
handledning och undervisning, vilket emellertid ej kunde tänkas ske,,
utan att vederbörande professor härför komme i åtnjutande av viss ersättning.
Även undervisningsmateriel torde kräva kostnad. Förslaget
innehölle emellertid icke någon utredning i detta fall, varför arméförvaltningen
icke kunde närmare yttra sig om detsamma.

Hur facktjänstgöringen i övrigt borde ordnas, vore en fråga, som i
detta sammanhang ej syntes behöva upptagas till prövning. Arméförvaltningen
ansåge sig dock icke kunna underlåta att avstyrka den del
av förslaget, som avsåge, att vissa veterinärer efter genomgången fackutbildning
skulle utnämnas till bataljonsveterinärer i fältveterinärkårens
reserv och därmed befrias , från återstående värnpliktstjänstgöring. En
sådan anordning, enligt vilken ett fåtal värnpliktiga studenter skulle få
större nedsättning i tiden för sin värnpliktstjänstgöring än värnpliktslagen
för vissa kategorier eljest medgåve, syntes icke vara i överensstämmelse
med lagens anda.

Mot förslaget att veterinärerna skulle hela sin värnpliktstid tillhöra beväring
ens första uppbåd, hade arméförvaltningen icke något att erinra och tillstyrkte
i anledning därav betingade ändringar i § 34 mom. 4 av samma lag.

Att de värnpliktiga veterinärerna under sin facktjänstgöring borde
underställas vederbörande chef, läge i sakens natur, ty i annat fall vore
det för denne omöjligt att ordna deras tjänstgöring.

Av de i ärendet hörda militärmyndigheterna hava chefen för fortifikationen
och inspektören för trängen förklarat sig icke hava något
att erinra mot de sakkunnigas förslag. Till detta synes jämväl chefen för
andra arméfördelningen hava i huvudsak anslutit sig. Chefen för fjärde
arméfördelningen har funnit de av de sakkunniga framhållna synpunkterna
beträffande tidpunkten för de värnpliktigas utväljande samt i fråga
om första tjänstgöringens ordnande värda beaktande, men ansett utbildningen
i övrigt böra ordnas enligt arméförvaltningens förslag.

Cheferna för första, tredje, femte och sjätte arméfördelningarna,
kommendanten i Boden och militärbefälhavaren på Gottland hava däremot
anslutit sig till arméförvaltningens uttalande.

Då de för närvarande gällande bestämmelserna beträffande sättet
för ordnandet av värnpliktiga veterinärstuderandes militära tjänstgöring

(il

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

icke hunnit tillämpas mer än eu helt kort tidsperiod, har chefen för
generalstaben ansett tillräcklig erfarenhet ännu icke hava vunnits beträffande
deras större eller mindre lämplighet. Tidpunkten för vidtagande
av de utav de sakkunniga föreslagna förändringarna syntes
därför i varje fall ännu icke vara kommen. Däremot hade chefen för
generalstaben icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag, att veterinärer
under hela sin värnpliktstid skulle tillhöra beväringens första uppbåd.

Beträffande tidpunkten för påbörjandet av värnpliktstjänstgöringen
har inspektören för kavalleriet framhållit, att det ur krigsberedskapssynpunkt
vore av stor betydelse, att varje värnpliktig snarast möjligt erhölle
utbildning, så att vid mobilisering största möjliga antal omedelbart
eller efter kortare tjänstgöring kunde stå till förfogande. Innan
större erfarenhet i denna fråga vunnits, borde därför någon ändring i
nuvarande bestämmelser ej förekomma. De sakkunnigas förslag, att de
värnpliktiga vapenföra veterinärernas andra militärutbildning skulle uppdelas
i två perioder med tjänstgöring dels vid artilleriet, dels under
vintern, funne sig kavalleriinspektören däremot böra tillstyrka. Vad de
värnpliktiga veterinärernas fackutbildning anginge, vore det ur statens
synpunkt eu fördel, ju förr vederbörande genomginge densamma och
således bleve användbar för sin militära tjänstgöring i såväl fred som krig.

Generalfälttygmästaren och inspektören för artilleriet har funnit talande
skäl för, att de värnpliktiga veterinärernas tjänstgöring delvis förlädes
till artilleriet, och i sammanhang därmed framhållit betydelsen av, att
denna tjänstgöring anordnades på sådant sätt, att därmed vunnes det avsedda
ändamålet, nämligen ifrågavarande värnpliktigas utbildning i körning,
ridning, selars avpassning och därmed sammanhängande hästvård m. in.

Vad först angår de sakkunnigas förslag om vidtagande av sådan
ändring i värnpliktslagen, att endast de, som äro antagna till elever
vid veterinärhögskolan, skulle utbildas som värnpliktiga veterinärer,
finner jag i likhet med arméförvaltningen tillräckligt vägande skäl för
en sådan ändring icke hava blivit förebragta. En bestämmelse av dylik
innebörd skulle utgöra ett avsteg från den i § 27 mom. 1 D värnpliktslagen
fastslagna principen rörande däri omnämnda värnpliktiga studerandes
tjänstgöringsförhållanden och leda till konsekvenser beträffande
värnpliktiga läkares, tandläkares, maskiningenjörers m. fl. tjänstgöring,
vilka icke nu kunna överblickas. Den omständigheten, att en eller
annan värnpliktig, som har för avsikt att ägna sig åt den veterinära
banan och för den skull tilldelas kavalleriet, sedermera icke vinner inträde
vid veterinärhögskolan och på grund därav icke vidare kommer

Departements chefen.

Kung!. Ma,j:ts Nåd. Proposition Nr 83.

att fullfölja sin tjänstgöring med de värnpliktiga veterinärerna, synes
vara av underordnad betydelse i jämförelse med den ur krigsberedskapssynpunkt
stora fördelen av, att de värnpliktiga veterinärerna
snarast möjligt erhålla sådan utbildning, att de vid en inträffande
mobilisering kunna tagas i anspråk för sin uppgift.

Beträffande de värnpliktiga veterinärernas tjänstgöring skall denna
enligt värnpliktslagen fullgöras med dels militärutbildning, dels fackutbildning
och facktjänstgöring, allt enligt de närmare bestämmelser
Konungen meddelar. Militärutbildningen har hittills varit fördelad
på två perioder, av vilka den ena fullgjorts under första värnpliktsåret
tillsammans med de till kavalleriet uttagna studenterna och den andra
under andra värnpliktsåret med vederbörligt kavalleriregemente. Några
bestämmelser rörande sättet för fackutbildningens och facktjänstgöringens
fullgörande hava ännu icke blivit av Kungl. Maj:t meddelade.
Denna del av tjänstgöringen har nämligen ännu icke för någon
årsklass kunnat taga sin början, enär utbildningen vid veterinärhögskolan
ännu icke avslutats. Emellertid föreligger inom lantförsvarsdepartementet
förslag till bestämmelser härutinnan, men ärendet befinner sig ännu icke
i det skick, att det kunnat underställas Kungl. Maj:ts prövning.

De sakkunniga hava nu framställt åtskilliga förslag rörande sättet
för ordnandet för framtiden av de värnpliktiga veterinärernas såväl
militärutbildning som fackutbildning och facktjänstgöring. Med hänsyn
till den korta tid de nuvarande bestämmelserna röranda den militära
utbildningen tillämpats, torde, på sätt chefen för generalstaben framhållit,
tillräcklig erfarenhet ännu icke hava vunnits beträffande deras
större eller mindre lämplighet. Vad beträffar de sakkunnigas yttrande
rörande önskvärdheten av de värnpliktiga veterinärernas utbildning i
seldons anpassande, hästars anspänning och i körning, har detta önskemål
redan beaktats, i det under nästlidet år andra tjänstgöringsperioden
av militärutbildningen förlagts till artilleriet. Vad åter angår de av de
sakkunniga framställda förslagen i fråga om fackutbildningens och facktjänstgöringens
ordnande, synas dessa böra tagas under övervägande
i samband med det förslag till bestämmelser härutinnan, som, enligt
vad ovan nämnts, redan föreligger inom lantförsvarsdepartementet. Därvid
torde jämväl böra beaktas vad de sakkunniga anfört rörande de
värnpliktiga veterinärernas vinterutbildning. Jag anser mig därför för
närvarande icke kunna uttala mig rörande de särskilda punkterna av
de sakkunnigas i förevarande hänseende framställda förslag i vidare
mån, än att jag icke kan biträda förslaget om att vissa veterinärer efter
genomgången fackutbildning skulle utnämnas till bataljonsveterinärer
i fältveterinärkårens reserv och därmed befrias från återstående värn -

Kung!. Maj.ts Nåd, Proposition Nr 88. 63

pliktstjänstgöring. Eu dylik anordning skalle nämligen innebära ett
betänkligt avsteg från den i värnpliktslagen uppställda principen om tjänstgöringstidens
lika längd för dem, som blivit uttagna i och för eu och samma
utbildning, och dessutom kunna medföra ej önskliga konsekvenser beträffande
tjänstgöringstidens längd för andra kategorier värnpliktiga.

Mot de sakkunnigas förslag, att värnpliktiga veterinärer skola under
hela sin värnpliktstid tillhöra beväringens första uppbåd, har jag
icke något att erinra, då något annat lika effektivt sätt att vid inträffande
mobilisering fylla linje- och reservtruppernas behov av veterinärer
icke torde finnas. Jag tillåter mig erinra därom, att vad sålunda
föreslagits redan gäller beträffande värnpliktig, som avlagt medicine
kandidatexamen samt fullgjort därefter följande föreskrivna propedeutiska
kurser och grundläggande tjänstgöring. Erforderlig ändring
av § 34 mom. 4 värnpliktslagen torde därför böra vidtagas. Till frågan
härom återkommer jag i annat sammanhang.

Reserven.

Personalen i fältveterinärkårens reserv utgöres av:

1) personal, som vid eller efter avgång från beställning på stat
utan rätt till fyllnadspension vunnit inträde i kårens reserv,

2) personal, som med rätt till fyllnadspension avgått från beställning
på stat, med skyldighet att kvarstå i reserven samt

3) sådan personal, som direkt vunnit sin första anställning i fältveterinärkårens
reserv.

Beställningarna benämnas fältveterinär, regementsveterinär, bataljonsveterinär
samt fältveterinärstipendiat.

De under 2) omförmälda veterinärerna äro skyldiga att inträda i
kårens reserv och där kvarstå till fyllda 65 år samt äga tjänstgöringsskyldighet
i krig och då värnpliktiga eljest inkallas till rikets försvar,
ävensom vid sådan övning, som till utrönande av härens krigsberedskap
eller för utbildning av beväringens andra uppbåd eller landstormen kan
bliva anbefalld. De under 1) och 3) omförmälda veterinärerna äro
skyldiga att tjänstgöra i ovan nämnda fall samt dessutom under en regementsövning
minst vart tredje år intill utgången av det kalenderår,
då de uppnå 40 års ålder. Fältveterinärkårens reserv upptager för närvarande
22 bataljonsveterinärer tjänstgöringsskyldiga enligt sistnämnda
bestämmelser.

Genom den utbildning, som de värnpliktiga veterinärerna enligt de
sakkunnigas förslag skulle genomgå, komme armén att vid mobilisering
disponera en veterinärkår, som bättre än vad hittills varit fallet fyllde

Nuvarande

förhållanden.

De sakkunnigas

förslag.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

måttet på de fordringar, eom måste ställas på denna kår. Vid arméns
ställande på krigsfot vore emellertid ett antal militärveterinära befattningar
av den beskaffenhet och vikt samt ställde sådana krav på sin
innehavare, att de icke kunde anförtros annat än åt väl skolade militärveterinärer.
Antalet på stat anställda veterinärer vore dock icke på
långt när tillräckligt för att fylla detta behov, utan måste detta fyllas
genom anskaffande av eu tillräckligt stor reserv. De sakkunniga ansåge
detta kunna ske på följande sätt, nämligen

1) genom inrättandet av en reservstat,

2) genom sänkning av de på stat anställda veterinärernas pensionsålder
samt

3) genom att göra inträdet i fältveterinärkårens reserv lockande för
de värnpliktiga veterinärerna.

I likhet med vad som skett vid officers-, intendenturofficers- och
fältläkarkåren, torde det vara lämpligt att även inrätta en reservstat för
fältveterinärkåren. Härför talade samma skäl, som föranlett övriga reservstaters
inrättande. Antalet beställningar å reservstaten borde lämpligen
vara proportionellt mot antalet beställningar å fältläkarkårens reservstat.
Efter genomförd organisation bestode fältläkarkåren av 6 fältläkare,
48 regementsläkare samt 55 bataljonsläkare å aktiv stat. Mot dessa
svarade å reservstaten 2 fältläkare, 12 regementsläkare och 6 bataljonsläkare.
Med det av de sakkunniga föreslagna antalet militärveterinärer å
aktiv stat, nämligen 6 fördelningsveterinärer, 10 regementsveterinärer
samt 21 bataljonsveterinärer, skulle de olika beställningarnas antal å
reservstat ungefär bliva: 2 fördelningsveterinärer, 3 regementsveterinärer
samt 2 bataljonsveterinärer. Denna reservstat borde uppsättas under en
följd av förslagsvis fem år. Första året kunde tillsättas en regementsveterinär,
andra året en fördelnings- och en bataljonsveterinär, tredje
året en regementsveterinär, fjärde året en fördelningsveterinär samt
femte året en regements- och en batalj onsveterinär.

Pensionsåldern för regementsveterinär vore nu 60 år samt för bataljonsveterinär
55. Tjänsteåldern skulle uppgå till 30 år. Efter avgången
med fyllnadspension vore dessa veterinärer tjänstgöringsskyldiga i
reserven till fyllda 65 år. Med denna sena pensionsålder bleve antalet
veterinärer, som kvarstode i reserven, synnerligen ringa. För att råda
bot för detta förhållande syntes pensionsåldern för arméns veterinärer
lämpligen böra sänkas till 55 år för regementsveterinär samt till 50 år
för bataljonsveterinär. För fältveterinärinspektören samt för fördelningsveterinärerna
borde pensionsåldern dock fastställas till 60 år. Utom
fördelen, att armén finge en större och bättre reserv av veterinärer,

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr 8b‘. 6a

skulle härigenom även vinnas, att den aktiva militärveterinärkårens
fältduglighet i synnerligen önskvärd grad ökades. Eu regementsveterinär
över 55 år besutte nämligen i allmänhet icke den uthållighet, som
krävdes för att under fälttjänstövningar, mera ansträngande marscher
m. m. följa truppen. En bataljonsveterinär bleve i än högre grad tagen
i anspråk för dylika ansträngande uppgifter, varför anspråken på fältduglighet,
när det gällde bataljonsveterinärer, måste sättas större än för
regementsveterinär. De ansträngningar, för vilka veterinären under
fälttjänstövning och i krig utsattes, bleve mången gång större, än som
krävdes av truppofficeren.

Då en omedelbar övergång till den lägre åldersgränsen för pension
icke kunde göras, med mindre än den fordrade tjänsteåldern sänktes,
hade de sakkunniga tänkt sig, att denna skulle sättas till 25 år i stället
för de nu fordrade 30. Det oaktat skulle nog i ett icke ringa antal
fall eu bataljonsveterinär icke kunna uppnå denna tjänsteålder förr än
några år efter fyllda 50 år.

Det skulle knappast vara välbetänkt att göra övergången till den
här föreslagna pensionsåldern med ens efter genomförandet av eu ny
lönestat. Ty i så fall skulle avgången i regements- och bataljons veterinärgraderna
inom kort tid bliva så stor, att det vore otänkbart, att de
ledigblivna platserna kunde alla bliva väl besatta. De sakkunniga hade
därför tänkt sig en övergångsperiod av omkring sju år. För en övergång
till sådana nya pensionsförhållanden krävdes emellertid en omsorgsfull
utredning från pensionsteknisk synpunkt. De sakkunniga ville
därför endast uttala önskvärdheten av den föreslagna lägre pensionsåldern
för regements- och bataljonsveterinärer.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle årligen av Kung!. Maj:t bestämmas
det antal värnpliktiga veterinärer, vilka efter genomgången
fackutbildning och viss del av facktjänstgöringen skulle kunna vinna
inträde i fältveterinärkårens reserv. Då värnpliktig veterinär utnämnts
till bataljonsveterinär i fältveterinärkårens reserv, borde hans värnpliktstjänstgöring
anses avslutad. Hans tjänstgöringsskyldighet skulle därefter
vara lika med den, som nu gällde för veterinär, som direkt vunnit
sin anställning i fältveterinärkårens reserv. Genom denna lindring i
själva värnpliktstjänstgöringen skulle med säkerhet befattningarna i
kårens reserv bliva mycket begärliga. Man kunde därför räkna med
en duglig, väl rekryterad reserv, som genom den vart tredje år återkommande
obligatoriska repetitionsövningen hölles i ett mer fältdugligt
skick, än vad fallet bleve med övriga värnpliktiga veterinärer.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 74 käft. (Nr 83.)

Arméförvaltningens
yttrande.

Övriga myndigheters
yttranden.

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Om sådan bataljonsveterinär i reserven toge eller erhölle avsked
från sin beställning utan att hava fullgjort minst lika lång tjänstgöring
i reserven som den värnpliktstjänstgöring, från vilken han erhållit befrielse
vid antagandet till bataljonsveterinär, borde han omedelbart vara
skyldig att såsom värnpliktig fullgöra den återstående tjänstgöringstiden.
På grund av vad sålunda anförts, föresloge de sakkunniga,
att en reservstat inrättades för militärveterinärkåren,
att pensionsåldern bestämdes för batalj onsveterinär till 50 år, för
regementsveterinär till 55 år, för fördelningsveterinär till 60 år och
för fältveterinärinspektören till 60 år,

att tjänsteåldern för pensions erhållande sattes för regemente- och
batalj onsveterinär till 25 år, samt

att tillämpandet av den nya pensionsstaten skedde med en övergångstid
av förslagsvis sju år.

Att även fältveterinärkåren borde erhålla en reservstat, ansåffe

7 0

arméförvaltningen vara i full överensstämmelse med principerna i den’
nya härordningen. Därom hade också sjukvårdsstyrelsen på sin tid
gjort framställning. Arméförvaltningen finge därför tillstyrka, att för
fältveterinärkåren upprättades en reservstat, vilken med hänsyn tilBdet
av ämbetsverket föreslagna antalet regements- och bataljonsveterinärbeställningar
på stat borde utgöras av 1 fältveterinärbeställning, 4 regementsveterinärbeställningar
och 2 bataljonsveterinärbeställningar.

Förslaget om sänkning av pensionsåldern kunde arméförvaltningen
biträda endast i den mån, att denna för regementsveterinärer bestämdes
till 55 år. Huruvida det vore lämpligt att minska tjänstetiden för pensions
uppnående från 30 till 25 år, kunde ämbetsverket icke avgöra, då
konsekvenserna härav icke vore kända.

Mot vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit hava
chefen för fjärde arméfördelningen, inspektören för kavalleriet, generalfälttygmästaren
och inspektören för artilleriet, chefen för fortifikationen
och inspektören för trängen förklarat sig icke hava något att erinra.

Däremot hava cheferna för första, tredje, femte och sjätte arméfördelningarna,
kommendanten i Boden samt militärbefälhavaren på
Gottland anslutit sig till vad arméförvaltningen anfört.

Chefen för generalstaben har förklarat sig icke i sak hava något
att erinra mot de sakkunnigas förslag om inrättande av en reservstat
men ansett, att denna fråga kunde lösas först vid en tidpunkt, då tillgången
på militärveterinärer kunde beräknas vara så stor, att vakanser

<)7

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr Sd.

ej_ behövde uppstå inom kårens beställningar på aktiv stat för att få
reservstatens platser besatta.

Med hänsyn till angelägenheten av att armén vid inträffande mobilisering
må äga tillgång å ett tillräckligt antal fullt utbildade militärveterinärer,
anser jag mig böra biträda de sakkunnigas förslag om upprättande
av en särskild reservstat för fältveterinär k åren. Beträffande
antalet beställningar å reservstaten ansluter jag mig till arméförvaltningens
förslag. Den skulle alltså efter genomförd organisation komma
att upptaga 1 fältveterinär beställning, 4 regementsveterinärbeställningar
och 2 bataljonsveterinärbeställningar. I fråga om fältveterinärkårens
reservstat torde böra gälla samma allmänna grunder, som av riksdagen
fastställts beträffande fältläkarkårens reservstat.

Vad härefter pensionsåldern angår, utgör denna för närvarande för
fältveterinären vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och regementsveterinärer
60 år samt för bataljonsveterinärer 55 år. De sakkunniga
hava nu föreslagit, att pensionsåldern måtte bestämmas för fältveterinärinspektören
och fördelningsveterinär till 60 år, för regementsveterinär
till 55 år och för bataljonsveterinär till 50 år. I sammanhang härmed
hava de sakkunniga föreslagit, att tjänståldern för pensions erhållande
måtte för regemente- och bataljonsveterinär sänkas från 30 år till 25 år.

Beträffande chefen för sjukvårdsstyrelsens fältveterinärbyrå eller
överfältveterinären, såsom ifrågavarande befattningshavare enligt det av
mig förordade förslaget skulle benämnas, torde pensionsåldern för honom
böra såsom hittills, i likhet med vad som gäller för överfältläkaren,
bibehållas vid 60 år. I överensstämmelse med vad som är stadgat
för de vid arméfördelningsstaberna anställda fältläkarna, torde samma
pensionsålder eller 60 år jämväl böra fastställas för innehavarna av de
nya fältveterinärbeställningarna.

Vad slutligen angår pensionsåldern för regementsveterinärer och
och bataljonsveterinärer, anser jag mig icke kunna biträda de sakkunnigas
förslag om dennas sänkning till 55 respektive 50 år. Jag tillåter
mig erinra därom, att den nuvarande pensionsåldern är densamma som
gäller för regementsläkare och bataljonsläkare, och något skäl att sätta
pensionsåldern lägre för veterinärerna än för läkarna torde icke förefinnas.
Vid nu angivna förhållande torde den för pensions erhållande
fordrade tjänståldern av 30 år allt fortfarande höra bibehållas.

Beträffande de sakkunnigas förslag om inträde i fältveterinärkårens
reserv för visst antal värnpliktiga veterinärer efter genomgången fackutbildning
och viss del av facktjänstgöringen liar jag redan i det föregående
yttrat mig.

Departements chefen.

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Nuvarande

förhållanden

Tidigare
förslag om
löneförbättringar.

Avlöning.

Enligt för närvarande gällande stater åtnjuta arméns veterinärer,
frånsett inkvarterings- och servisbidrag, följande avlöningsförmåner,
nämligen,

fältveterinären: majors löneförmåner, eller löu 4,000 kronor och
dagavlöning i 365 dagar å 5 kronor = 1,825 kronor, summa 5,825
kronor;

regementsveterinär: kaptens av andra klassen löneförmåner, eller lön
2,400 kronor och dagavlöning i 365 dagar å 4 kronor = 1,460 kronor,
summa 3,860 kronor;

bataljonsveterinär: löjtnants av andra klassen löneförmåner, eller
lön 1,020 kronor och dagavlöning i 365 dagar å 3 kronor = 1,095
kronor, summa 2,115 kronor; samt

fältveterinär stipendiat: arvode om 600 kronor för år.

Dessutom utgår till de 14 äldsta bataljonsveterinärerna ett årligt
tillägg å lönen av 480 kronor.

Redan uti underdånig skrivelse den 13 juni 1912 gjorde Svenska
Fältveterinärsällskapet framställning om en förbättring av militärveterinärernas
löneförmåner. Därvid föreslogs, att regementsveterinär skulle
erhålla avlöning lika med kapten av första klassen, samt att de äldre
bataljonsveterinärernas avlöning skulle sättas lika med kaptens av andra
klassen och de yngre bataljonsveterinärernas lika med löjtnants av första
klassen. Förslaget motiverades med den bristande rekryteringen av
militärveterinärkåren och det därigenom uppkomna stora antalet vakanser
samt den ogynnsamma ställning militärveterinärerna arbetade under i
ekonomiskt hänseende jämfört med de civila veterinärerna.

Över nämnda framställning avgåvo arméförvaltningens civila departement
och sjukvårdsstyrelse, efter att hava inhämtat yttranden från
arméfördelningscheferna och cheferna för dem underställda beridna
truppförband ävensom inspektören för kavalleriet samt militärbefälhavaren
på Gottland, den 7 november 1912 underdånigt utlåtande samt
framhöllo därvid, att militärveterinärernas löneförmåner visserligen borde
ökas, men att detta icke borde ske på sätt Fältveterinärsällskapet föreslagit
utan genom en löneförbättring med ålderstillägg efter vissa års
tjänst. Civila departementet och sjukvårdsstyrelsen hemställde därför,
att Kungl. Maj:t måtte till riksdagen avlåta proposition om förändringar
av militärveterinärernas avlöning i enlighet med ett av departementet
och stj^relsen avgivet förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr SS. (59

Någon framställning i ämnet till riksdagen blev emellertid icke
avlåten.

Uti sin underdåniga skrivelse den 30 september 1915 angående
lantförsvarets medelsbehov för år 1917 gjorde arméförvaltningen ånyo
framställning om lönereglering för fältveterinärkåren samt framhöll
därvid, att genom 1914 års härordning visserligen icke vidtagits annan
ändring i organisationen av fältveterinärkåren, än att antalet beställningar
ökats i följd av nyuppsatta formationer, men att det dock vore
tydligt, att veterinärerna vid armén på grund av densamma måste
underkasta sig ökad tjänstgöring, varigenom möjligheten för dem att
utöva enskild verksamhet komme att inskränkas. Behovet av löneförbättring
åt veterinärpersonalen på stat vid armén framträdde därför
kraftigare än förut. Då härtill komme, att ett flertal veterinärbeställningar
vid armén alltjämt vore vakanta och att nya sådana enligt 1914
års härordning skulle tillsättas, ansåge arméförvaltningen det vara ofrånkomligt
att snarast möjligt genomföra löneförbättring åt ifrågavarande
kår, därest veterinärvården vid armén skulle kunna nöjaktigt tillgodoses.
Arméförvaltningen hemställde därför, att Kung]. Maj:t måtte till
1916 års riksdag avlåta förslag om sådan ändring i militär veterinärernas
löneförmåner,

att fältveterinärstipendiat erhölle i årligt arvode 900 kronor samt i
dagarvode 8 kronor,

att bataljonsveterinär erhölle löjtnants av första klassen lön samt
dessutom rätt till ett ålderstillägg å 500 kronor att utgå efter en väl
vitsordad tjänstetid såsom batalj onsveterinär på stat av 5 år,

att bataljonsveterinären vid Positionsartilleriregementet utom avlöningsförmåner,
som ovan för bataljonsveterinär vore föreslagna, tilldelades
ett särskilt årligt arvode av 500 kronor,

att regementsveterinär, med bibehållande av sina hittills varande
löneförmåner, tillerkändes rätt till två ålderstillägg å 500 kronor vartdera,
att efter väl vitsordad tjänstgöring utgå, det första till den, som
varit bataljons- och regementsveterinär på stat under sammanlagt 10 år,
därav minst 5 år såsom regementsveterinär på stat, och det andra, då
han varit anställd såsom regementsveterinär i ytterligare 5 år, samt
att regementsveterinär eller bataljonsveterinär, som vid de ändrade
avlöningsvillkorens trädande i kraft innehade sådan beställning, skulle,
för åtnjutande av rätt till ålderstillägg enligt förenämnda grunder, äga
tillgodoräkna sig den tid, han dessförinnan innehaft anställning vid
armén.

Kung!. May.is Nåd. Proposition Nr 83.

Vid ärendets anmälan inför Kungl. Maj:t den 14 januari 1916
yttrade dåvarande departementschefen till statsrådsprotokollet, att han
genom den förebragta utredningen funne tillfullo ådagalagt, att en förbättring
av militärveterinärernas löneförmåner måste äga rum inom en
nära framtid. Särskilt vore detta erforderligt för att fältveterinärkåren
skulle kunna på ett betryggande sätt rekryteras och veterinärvården av
arméns dyrbara hästmateriel därigenom bliva behörigen tillgodosedd.
Med hänsyn till rådande statsfinansiella förhållanden funne sig departementschefen
emellertid icke kunna tillstyrka bifall till arméförvaltningens
framställning, utan syntes med den ifrågasatta löneregleringen böra
anstå till ett kommande år.

Arméförvaltningens förslag upptogs i särskilda motioner inom riksdagen.
Då emellertid förslaget utgjorde en lönereglerings- och organisationsfråga,
vilken vore föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet,
ansåg sig statsutskottet, hur b ehj ärtan svärd frågan än kunde vara, icke
böra i anledning av de väckta motionerna närmare ingå på densamma
och avstyrkte därför motionerna. Dessa blevo jämväl av riksdagen avslagna.

De sakkunni- Vid utredning av frågan angående vilka avlöningsförmåner militärgas
förslag, veterinärerna böra åtnjuta, hava de sakkunniga ansett, att följande allmänna
synpunkter borde beaktas.

1) Arméns veterinärer borde vara så avlönade, att kårens rekrytering
säkerställdes och att begåvade och för denna del av den veterinära
verksamheten särskilt intresserade veterinärer därvid kunde påräknas.

2) Begynnelselönerna måste vara så avvägda, att banan kunde giva
något så när motsvarande inkomster som de, vilka de civila veterinärerna
kunde räkna med.

3) För att vid uppkommen ledighet i de högre tjänstegraderna
kunna påräkna, att dessa platser komme att besättas av de mest meriterade
bataljonsveterinärerna, måste avlöningsförmånerna i de högre befattningarna
vara sådana, att det för en batalj onsveterinär med familj
skulle kunna vara möjligt att söka dem utan att stå allt för stor ekonomisk
risk.

Rekryteringen av militärveterinärkåren hade hittills mött stora
svårigheter. Så hade ständigt omkring fem bataljonsveterinärbefattningar
varit vakanta. Vid ledighet i regementsveterinärgraden hade
de sökandes antal varit mycket ringa. Orsakerna härtill hade varit
för små löner och omöjligheten att vinna befordran över regementsveterinär.
En ung veterinär, som äguade sig åt civil tjänst, kunde

Kung1. Maj:Is Nåd. Proposition Nr s;i.

såsom distriktsveterinär i lön beräkna 1,800 kronor samt inkomster
av privatpraktik. Hans förpliktelser för denna lön vore att stå till
statens tjänst vid utbrott av smittosamma sjukdomer och i överensstämmelse
med gällande författningar mot särskild taxa utöva
praktik inom sitt distrikt. I stort sett kunde han alltså ägna hela sin
dag åt privat praktik och upparbetandet av denna. Om en nyutexaminerad
veterinär ville ägna sig åt köttbesiktning, kunde han som extra
veterinär vid ett slakthus genast räkna med en inkomst av omkring
3,300 kronor jämte fri bostad. Till högre lönegrader skedde sedan befordran
ganska raskt. Som assistentveterinär (biträdande vid slakthus
eller köttbesiktningsbyrå) i Stockholm vore avlöningen 4,200 kronor
och som förste besiktningsveterinär 5,800 kronor. Sanitetsveterinären
hade 7,000 kronor samt chefen för Stockholms stads slakthus och saluhallar
12,000 kronor i löneförmåner.

Det vore alltså tydligt, att de, som ägnade sig åt militärveterinäryrket,
komme i långt ogynnsammare ställning, enär bataljonsveterinärs
begynnelseavlöning blott vore, förutom inkvarterings- och servisbidrag,
2,115 kronor, och det dröjde många år, innan han kunde räkna på
någon ökning i denna lön. Särskilt gjorde sig detta gällande på de
orter, där inkomsterna av privatpraktik för den unge veterinären ställde
sig ogynnsamma. De sakkunniga ansåge på grund härav, att begynnelselönen
för bataljonsveterinär borde sättas lika med löjtnants av
första klass eller till 2,595 kronor jämte inkvarterings- och servisbidrag.
För den äldre hälften av bataljonsveterinärerna, vilka nu hade dylik
avlöning, borde densamma jämväl höjas. Då en bataljons veterinär nått
den högre lönegraden, hade han i allmänhet haft en ålder av några
och trettio år. Vid samma ålder kunde en veterinär med civil tjänst
räkna med en inkomst, som betydligt överstege den äldre bataljonsveterinärens
lön. De löneförmåner, en bataljonsläkare åtnjöte, vore redan från
början lika med kaptens av andra klass. Dessa läkare hade en med
veterinärernas jämförlig tjänst. Läkarnas utbildningstid vore visserligen
längre än veterinärernas men dock ej så särdeles mycket. Enligt studiehandboken
för Karolinska institutet skulle fullständig läkarexamen
utan svårighet kunna avläggas på 7 x/s år. Vid veterinärhögskolan vore
utbildningstiden avsedd att räcka 4 år, men studierna vid högskolan
hade trots koncentration betydligt försvårats med den ökade omfattning
undervisningen fått, så att endast 37,ll procent av de studerande kunde
taga examen på den avsedda tiden, medan 33 procent toge den på 41 V samt
9,27 procent på 5 år; detta oaktat studieåret vore minst en månad längre
för veterinärstuderande än för dem, som bedreve studier till läkar -

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 83.

examen. Det vore även en inom armén i övrigt okänd princip, att
befattningsinnehavare med motsvarande tjänsteförrättning och ålder hade
olika löner på grund av olika utbildning. Det funnes ingen anledning
att i detta hänseende göra undantag för veterinärerna. De sakkunniga
ansåge därför, att de äldre bataljonsveterinärerna borde åtnjuta lön lika
med kapten av andra klassen. Ett ytterligare skäl härför vore pensionsfrågan.
Det kunde icke anses billigt, att en veterinär efter trettio
års tjänst skulle få eu pension, som nu vore fallet med bataljonsveterinärerna,
av blott 1,200 kronor. Den minsta skäliga torde vara den,
som utginge till kapten av andra klassen, eller 1,920 kronor.

Regementsveterinärer, som ej komme att göra fördelningsveterinärs
tjänst, borde, enligt de sakkunnigas mening, erhålla löneförmåner lika
med kapten av första klassen. Detta bleve samma lön som de äldre
bataljonsläkarna, och syntes denna lön vara fullt berättigad med hänsyn
till det arbete regementsveterinärerna hade sig ålagt.

Löneförmånerna för för delning sv eterinär erna syntes böra sättas lika
med dem för major. De sakkunniga hade tagit under övervägande,
huruvida man ej skulle kunna nöja sig med ett arvode av 500 kronor.
Med hänsyn till fördelningsveterinärernas ansvarsfulla uppgift och de
ökade inskränkningar i deras möjligheter till extra inkomster, som deras
tjänst komme att medföra, syntes dock den föreslagna avlöningen vara
den lämpliga. Med endast 500 kronors arvode skulle fördelningsveterinärens
ökning i inkomster över regementsveterinärens bliva 1 krona 40
öre om dagen. Den inkomsten kunde han i de flesta fall skaffa sig på
annat sätt utan tillnärmelsevis det arbete och ansvar, som fördelningsveterinärtjänsten
medförde.

Vad fältveterinärinspektörens avlöning beträffade, ansåge de sakkunniga,
att denna borde så avvägas, att det kunde vara en verklig lockelse
för en duglig veterinär att meritera sig för denna plats, och att
innehavaren skulle kunna existera på enbart denna avlöning. Fältveterinärinspektören
borde nämligen ej få innehava annan tjänst eller
ägna sig åt någon privat praktik. Då överstelöjtnants löneförmåner
överstege de för fördelningsveterinär föreslagna med endast 500
kronor, ansåge de sakkunniga, att denna löneklass ej skulle vara tillräcklig
för att kunna tillförsäkra armén den bästa av de för denna
plats lämpliga veterinärerna. Fältveterinärinspektören borde därför
erhålla samma lön som överste.

Beträffande villkoren för åtnjutande av de nya löneförmånerna borde
föreskrivas, att privatpraktik skulle vara tillåten, i den mån det vore
med tjänsten förenligt och för vederbörandes veterinära utbildning

Ktmgl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

gagneligt, men att för rätt till annan privat tjänst skulle fordras särskilt
tillstånd. Vid de truppförband, där mer än en veterinär vore anställd,
borde fordras, att i regel samtliga där anställda veterinärer gjorde
daglig tjänst.

1 reservens avlöningsförhållanden ansåge de sakkunniga sig ej böra
föreslå några ändringar.

Avlöningen för personalen å den föreslagna reservstaten för militär -veterinärkåren syntes böra bestämmas i enlighet med principer, som
gällde för arméns reservstat. Fördelningsveterinär å reservstat borde
alltså uppbära i lön 3,100 kronor, regementsveterinär 2,100 kronor
samt bataljons veterinär lön lika med kompaniofficer av mellersta löneklassen
eller 1,650 kronor. Dagavlöning och traktamenten skulle utgå
till motsvarande belopp. Det till kompaniofficer i mellersta löneklassen
utgående lönetillägget av 300 kronor borde även utgå till bataljonsveterinär.

Dagavlöningen för de värnpliktiga veterinärerna borde utgå med 50
öre om dagen under tiden för militärtjänstgöringen och under fackutbildningen.
Under facktjänstgöringen borde däremot dagavlöningen
höjas till 1 krona.

I enlighet med vad sålunda anförts, skulle lönestaten för militärveterinärkåren
bliva följande:

1 fältveterinärinspektör å 8,190 kr..................................... 8,190 kronor

6 fördelningsveterinärer » 5,825 » .................................. 34,950 »

10 regementsveterinärer » 4,860 » ................................... 48,600 »

10 bataljonsveterinärer )) 3,860 » .................................. 38,600 ))

11 bataljonsveteriuärer )) 2,595 » ........... 28,545 »

Summa 158,885 kronor

Härtill komme ett ytterligare belopp av 20,190 kronor, nämligen
inkvarterings- och servisbidrag med 14,090 kronor, det av riksdagen
beviljade anslaget på 1,000 kronor till fästningsveterinären i Boden, av
de sakkunniga föreslagna: arvode åt bataljonsveterinären vid Strömsholm,
två arvoden å 300 kronor åt de båda civila medlemmarna av
veterinärvårdsstyrelsens fackråd samt sex arvoden å 500 kronor åt de
civila veterinärerna vid trängkårerna och ett arvode å 500 kronor åt
civil veterinär vid Norrlands ingenjörkår.

Kostnaderna för den av de sakkunniga föreslagna organisationen
skulle alltså, med bortseende från reservstaten, uppgå till sammanlagt
179,075 kronor.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 74 käft. (Nr 83.)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Reservation.

Arméförvalt ningens yttrande.

Övriga

myndigheters

yttranden.

I enlighet med vad sålunda anförts, föresloge de sakkunniga,
att yngre bataljonsveterinär erliölle avlöning lika med löjtnant av
första klassen,

att äldre bataljonsveterinär erhölle avlöning lika med kapten av
andra klassen,

att regementsveterinär erhölle avlöning lika med kapten av första
klassen,

att fördelningsveterinär erhölle majors avlöning,
att fältveterinärinspektören erhölle överstes avlöning,
att privatpraktik skulle vara tillåten för militärveterinärerna utom
för fältveterinärinspektören,

att fördelningsveterinär å reservstat erhölle lön lika med major å
reservstat,

att regementsveterinär å reservstat erhölle lön lika med kompaniofficer
av högsta löneklassen,

att bataljonsveterinär å reservstat erhölle lön lika med kompaniofficer
av mellersta löneklassen samt 300 kronor lönetillägg, samt

att värnpliktig veterinär erhölle 50 öre om dagen under militärtjänstgöring
och fackutbildning samt 1 krona om dagen under facktjänstgöring.

Beträffande de sakkunnigas förslag har en ledamot uttalat avvikande
mening i så måtto, att han ansett, att därest de sakkunnigas
förslag om indragning av vissa militärveterinärtjänster vunne statsmakternas
bifall, de nuvarande innehavarna av de beställningar, som skulle
indragas, borde bliva delaktiga av den löneförbättring, som innefattades
i de sakkunnigas förslag.

Arméförvaltningen har förklarat sig icke hava något att erinra mot
de föreslagna löneförmånerna. Då ämbetsverket icke ifrågasatte inrättandet
av en fältveterinärinspektörsbeställning, föresloges i stället,
att chefen för fältveterinärbyrån, som borde benämnas överfältveterinär,
erhölle samma löneförmåner jämte ålderstillägg som chefen för fältläkarbyrån
med rätt för den nuvarande innehavaren av tjänsten att för
erhållande av detta ålderstillägg räkna sig intjänt tid tillgodo.

Mot de av de sakkunniga föreslagna avlöningsförmånerna hava de
i ärendet hörda myndigheterna i allmänhet icke haft något att erinra.
Chefen för tredje arméfördelningen har dock ansett, att chefen för sjuk -

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition Nr <SV5. 75

vårdsstyrelsens fältveterinärbyrå borde hava överstelöjtnants avlöningsförmåner.

Chefen för generalstaben har förklarat sig icke hava något att i
sak erinra mot en lönereglering enligt do av de sakkunniga uttalade
principerna, men enligt hans mening borde frågan lösas i samband med
den nödvändiga löneregleringen för arméns officerare, underofficerare
och likställda.

Med förmälan att det icke förefunnes något särskilt skäl att i avlöningsavseende
gynna fält veterinärkåren framför arméns övriga personal,
har slutligen kommendanten i Boden förordat en uppdelning av
såväl regements- som bataljonsveterinärbeställningarna i två löneklasser
omfattande vardera halva antalet av respektive beställningar med löneförmåner,
motsvarande för regementsveterinärerna kaptens av första
och andra klass samt för bataljonsveterinärerna löjtnants av första och
andra klass.

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, har frågan om genomförande
av en lönereglering för fältveterinärkåren sedan Mera år tillbaka
stått på dagordningen men av olika anledningar ännu icke fått
sin lösning. Då behovet av förbättrade löneförhållanden för militärveterinärerua
redan blivit av såväl Kungl. Maj:t som riksdagen erkänt,
anser jag mig icke behöva närmare ingå på de skäl, som tala härför,
utan torde jag kunna begränsa mig till frågan angående löneförmånerna
för de särskilda beställningarna.

Vad då först angår chefen för sjukvårdsstyrelsens fältveterinärbyrå
eller överfältveterinären, såsom han enligt det av mig förordade organisationsförslaget
bör benämnas, håller jag i likhet med arméförvaltningen
före, att han i fråga om löneförmåner bör likställas med chefen
för sjukvårdsstyrelsens fältläkarbyrå eller överfältläkaren. Löneförmånerna
torde alltså, frånsett inkvarterings- och servisbidrag, böra bestämmas
sålunda: lön 5,300 kronor, dagavlöning å 5 kronor — 1,825 kronor,
summa 7,125 kronor, med rätt till ett ålderstillägg å 600 kronor
efter 5 års väl vitsordad tjänst. I enlighet med vad arméförvaltningen
föreslagit, torde den nuvarande fältveterinären vid övergång till den
nya lönestaten böra för ålderstilläggs åtnjutande få räkna sig tillgodo
föregående tjänstgöring i innehavande beställning.

Med hänsyn till de ansvarsfulla åligganden, som komma att påvila
de vid arméfördelningsstaberna anställda fältveterinärerna, och de på
grund av deras tjänst begränsade möjligheterna till privatpraktik finner
jag mig böra tillstyrka de sakkunnigas av vederbörande myndigheter

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

förordade förslag, att fältveterinär bör åtnjuta majors löneförmåner
eller, förutom inkvarterings- och servisbidrag, lön 4,000 kronor, dagavlöning
å 5 kronor = 1,825 kronor, summa 5,825 kronor.

I likhet med de sakkunniga anser även jag, att regementsveterinär
bör åtnjuta enahanda löneförmåner som kapten av första klassen,
d. v. s., förutom inkvarterings- och servisbidrag, lön 3,400 kronor, dagavlöning
å 4 kronor = 1,460 kronor, summa 4,860 kronor. Till regementsveterinären
vid Bodens garnison torde fortfarande såsom hittills
böra utgå ett särskilt arvode av 1,000 kronor.

Vad slutligen bataljonsveterinärernas löneförmåner angår, finner
jag mig jämväl böra biträda vad de sakkunniga härutinnan föreslagit.
Yngre bataljonsveterinär torde alltså böra åtnjuta samma löneförmåner
som löjtnant av första klassen eller lön 1,500 kronor, dagavlöning å 3
kronor = 1,095 kronor, summa 2,595 kronor och äldre bataljonsveterinär
samma löneförmåner som kapten av andra klassen eller lön 2,400 kronor,
dagavlöning å 4 kronor = 1,460 kronor, summa 3,860 kronor. Då
det icke på förhand kan angivas, vilka av de vid de särskilda truppförbanden
och formationerna placerade bataljonsveterinärerna komma
att tillhöra den äldre hälften, torde i vederbörande stater samtliga
bataljonsveterinärer böra upptagas med löneförmåner lika med löjtnant
av första klassen. På Kungl. Maj:t torde därefter böra ankomma att
efter förslag av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse tillerkänna de
äldre bataljonsveterinäx-erna kaptens av andra klassen löneförmåner.
Härav föranledda utgifter, utgörande för en var av de till den äldre
gruppen hänförliga bataljonsveterinärerna 1,265 kronor, torde lämpligen
böra utgå från särskilda under ordinarie avlöningsanslaget för ändamålet
beräknade medel.

För åtnjutande av de nya avlöningsförmånerna torde böra stadgas
i huvudsak enahanda villkor och bestämmelser, som av Kungl. Maj:t
och riksdagen år 1911 fastställts vid beslutande av den nya organisationen
av fältläkarkåren.

Mot de av de sakkunniga föreslagna avlöningsförmånerna för beställningshavare
på reservstat har jag icke något att erinra. Lönen
skulle alltså utgöra för fältveterinär 3,100 kronor, för regementsveterinär
2,100 kronor och för bataljonsveterinär 1,650 kronor. Därjämte
bör till bataljonsveterinär vid uppnådd 48 års ålder utgå ett avlöningstillägg
å 300 kronor. I överensstämmelse härmed skulle pensionen
efter avgång från reservstat utgöra för fältveterinär 2,700 kronor, för
regementsveterinär 1,800 kronor och för bataljonsveterinär 1,300 kronor.

Vad slutligen angår de sakkunnigas förslag därom, att värnpliktig

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Hd.

veterinär skulle erhålla 50 öre om dagen under militärtjänstgöring och
fackutbildning samt 1 krona om dagen under facktjänstgöring, finner
jag mig icke kunna biträda samma förslag. Till värnpliktiga veterinärer
böra nämligen utgå penningbidrag och penningtillskott efter samma
grunder, som gälla för övriga kategorier värnpliktiga.

Kostnaderna för den nuvarande militärveterinär organisationen kunna
beräknas sålunda:

Avlöning:

regementsveterinärer å 3,860 krön
bataljonsveterinärer å 2,115 »

fältveterinärstipendiater å 600 »

............. kronor	5,825: —
r ............ »	57,900: —
........... »	59,220: —
............ »	4,800: -
Summa kronor	127,745: —

Arvode åt regementsveterinären vid Bodens garnison kronor 1,000: —

Lönetillägg åt 14 äldre batalj onsveterinärer å 480

kronor ....................................... )) 6,720: —

Arvode åt veterinären vid ridskolan å Strömsholm

och vid Utnäslöts remontdepå (600 + 800=) ... » 1,400: —

Arvode åt veterinären vid krigsskolan å Karlberg... )) 300: —

Inkvarterings- och servisbidrag ...................................... » 13,500: —

Summa kronor 150,665

Till nämnda belopp bör emellertid läggas kostnaden för upprätthållande
av veterinärvården vid infanteritruppförbanden, utgörande i
medeltal 300 kronor för varje infanteriregemente å fastlandet med undantag
av Norrbottens regemente, d. v. s. (26 x 300 =) 7,800 kronor. Sammanlagda
kostnaden för veterinärvårdens upprätthållande vid armén
enligt nuvarande organisation uppgår alltså till (150,665 + 7,800 =)
158,465 kronor.

Såsom förut nämnts, skulle kostnaderna enligt den av de sakkunniga
föreslagna organisationen uppgå till 179,075 kronor. Då emellertid de
sakkunniga icke uti sitt förslag beaktat veterinärvårdens ordnande vid
infanteriet, ej heller ifrågasatt någon ändring i sättet för veterinärvårdens
bestridande vid krigsskolan, bör för erhållande av med varandra
jämförbara kostnadssiffror till nyssnämnda belopp läggas dels

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

7,800 kronor för ombesörjande av veterinärvården vid infanteriet, dels
300 kronor arvode till veterinären vid krigsskolan. Sammanlagda kostnaden
för veterinärvårdens upprätthållande vid armén enligt de sakkunnigas
organisationsförslag bör alltså upptagas till (179,075 + 7,800
+ 300 =) 187,175 kronor.

Kostnaderna enligt den av raig förordade organisationen skulle komma
att uppgå till följande belopp, nämligen

Avlöning:

1 överfältveterinär ..

kronor

7,125

1 assistent å fältveterinärbyrån ........................... » 4,860: —

6 fältveterinärer å 5,825 kronor.......................... » 34,950: —

10 regementsveterinärer å 4,860 kronor ....... » 48,600: —

13 äldre bataljonsveterinärer å 3,860 kronor...... » 50,180: —

14 yngre bataljonsveterinärer å 2,595 kronor .. » 36,330: —

Summa kronor 182,045

Arvode åt regementsveterinären vid Bodens garnison kronor 1,000: —
Inkvarterings- och servisbidrag, förslagsvis ............... )) 20,000: —

Summa kronor 203,045: —

Härtill komma emellertid kostnaderna för upprätthållande av veterinärvården
vid de infanteriregementen, vilka äro förlagda å orter, där
beridet truppförband icke finnes. För ifrågavarande ändamål torde, i enlighet
med vad i årets statsverksproposition föreslagits, böra beräknas
ett belopp av 5,000 kronor. Sammanlagda kostnaden för veterinärvårdens
vid armén upprätthållande enligt den av mig förordade organisationen
skulle alltså uppgå till (203,045 + 5,000 =) 208,045 kronor.

Den av mig förordade organisationen skulle alltså medföra eu ökad
kostnad för statsverket av (208,045 — 158,465 =) 49,580 kronor eller i
jämnt tal 50,000 kronor.

I jämförelse med den av de sakkunniga föreslagna organisationen
ställer sig den av mig förordade i runt tal 21,000 kronor dyrare.
Denna merkostnad beror huvudsakligen därpå, att jag icke ansett mig
kunna biträda de sakkunnigas förslag om indragning av bataljonsveterinärbeställningarna
vid trängen och vid Norrlands ingenjörkår.

Kostnaderna för fältveterinärJcärens reservstat efter genomförd organisation
kunna beräknas sålunda:

Kung!. May.ts Nåd. Proposition Nr Sd.

Löner enligt stat:

1 fältveterinär ....................................... kronor 3,100: —

4 regementsveterinärer å 2,100: — » 8,400: —

2 bataljons veterinärer ä 1,650: — ... » 3,300: — kronor 14,800: -_

Dagavlöning, förslagsvis:

1 fältveterinär och 4 regementsveterinärer
i 27 dagar å 5 kronor per

dag..................................................... kronor 675: —

2 bataljonsveterinärer i 35 dagar å

4 kronor per dag ............................ )) 280: — ); 955._

Rese- och traktamentsersättning, förslagsvis:

1 fältveterinär och 4 regementsveterinärer
å 42 kronor ........................ kronor 210: —

2 bataljonsveterinärer å 36 kronor .. )) 72:— ^ 282:_

Summa kronor 16,037: -—

Tjänsteställning.

Enligt nuvarande bestämmelser har fältveterinären majors, regementsveterinär
kaptens, bataljonsveterinär löjtnants och fältveterinärstipendiat
underlöjtnants tjänsteställning. Stipendiat kan efter tre år få
löjtnants tjänsteställning.

Då som allmän regel lön och tjänsteställning borde följas åt, borde
enligt de sakkunnigas mening fältveterinärinspektör hava överstes tjänsteställning,
fördelningsveterinär majors, regementsveterinär kaptens, äldre
bataljonsveterinär kaptens och yngre bataljonsveterinär löjtnants tjänsteställning.

Fördelningsveterinär och regementsveterinär borde, liksom för vissa
andra tjänstemannakårer ägde rum, efter viss tjänstetid tilldelas närmast
högre tjänsteställning. För fördelningsveterinär borde denna
tjänstetid vara 25 år och för regementsveterinär 20 år, räknat efter
deras utnämning till bataljonsveterinär. Med hänsyn till att dessa
tjänsteställningar tillkomme fältläkare och regementsläkare omedelbart
vid deras utnämning, hur unga de än därvid vore, syntes detta förslag
vara fullt berättigat.

Nuvarande

förhållanden,

De sakkunnigas
förslag.

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 88.

Myndig heternas yttranden.

Departements chefen.

Nuvarande

förhållanden.

Veterinärer tillhörande fältveterinärkårens reserv borde hava motsvarande
tjänsteställning som de på stat anställda. Vad bataljonsveterinärerna
beträffade, borde dock ingen tilldelas kaptens tjänsteställning,
såframt ej alla på stat anställda med längre eller lika lång tjänstetid nått
kaptens tjänsteställning. Detsamma gällde om högre tjänsteställning åt
fördelnings- och regementsveterinärer tillhörande reserven.

De värnpliktiga veterinärerna borde efter fullgjord militärtjänstgöring
erhålla furirs tjänsteställning samt kvarstå i denna grad till efter
fullgjord fackutbildning. Under facktjänstgöringen borde de värnpliktiga
veterinärerna hava fänriks tjänsteställning.

Mot vad de sakkunniga i förevarande hänseende föreslagit, hava
de i ärendet hörda militärmyndigheterna icke framställt någon erinran.

Då chefen för sjukvårdsstyrelsens fält veterinärbyrå, överfältveterinären,
såväl i fråga om avlöningsförmåner som beträffande tjänsteåligganden
kommer att intaga samma ställning som överfältläkaren,
torde han böra erhålla samma tjänsteställning som denne senare eller
överstelöjtnants tjänsteställning.

I enlighet, med vad de sakkunniga föreslagit, torde fältveterinär
böra hava majors, regementsveterinär kaptens, äldre bataljons veterinär
kaptens och yngre bataljonsveterinär löjtnants tjänsteställning. Mot de
sakkunnigas förslag, att fältveterinär och regementsveterinär böra efter
viss tjänstetid tilldelas närmast högre tjänsteställning, har jag icke något
att i princip erinra, men synes det böra överlämnas åt Kungl. Maj:t
att meddela de bestämmelser, som härutinnan kunna finnas erforderliga.

Vad de sakkunniga föreslagit beträffande tjänsteställningen för veterinärer
tillhörande fältveterinärkårens reserv giver mig icke anledning
till någon erinran.

De sakkunnigas förslag rörande de värnpliktiga veterinärernas
tjänsteställning anser jag mig icke kunna tillstyrka, då ifrågavarande
värnpliktiga icke böra intaga någon särställning i förhållande till andra
värnpliktiga, vilka enligt § 27 mom. 1 D värnpliktslagen utbildas för
särskilda ändamål.

Tillsättning av militärveterinära tjänster.

Beträffande kompetensen för och tillsättningen av de militära
veterinärbeställningarna gäller för närvarande, att för anställning som
fältveterinärstipendiat fordras att vara legitimerad veterinär eller att

Kung!. Maj:ta Nåd. Proposition Nr 83. 81

hava genomgått tre fjärdedelar av kursen vid veterinärhögskolan. Till
bataljons veterinär kan utnämnas legitimerad veterinär, vilken i egenskap
av fältveterinärstipendiat fullgjort fyra månaders tjänst som extra
veterinär vid armén. Befordran till bataljonsveterinär kan även ske
från reserven. För befordran till regementsveterinär fordras att hava
som batalj onsveterinär på stat fullgjort tre års tjänst. För fältveterinärtjänsten
fordras regementsveterinärkompetens.

Fältveterinärstipendiatbefattningarna tillsättas, efter ansökan, av generalfältläkaren.
Bataljons- och regementsveterinärbefattningarna sökas
hos Konungen. Sjukvårdsstyrelsen jämte den veterinära byråchefen i
medicinalstyrelsen avgiva förslag bland de sökande. Befattningarna
tillsättas av Kungl. Maj:t. Till erhållande av fältveterinärbefattningen
avgiver generalfältläkaren förslag hos Konungen på lämplig person.

Enligt de sakkunnigas uppfattning borde samtliga militärveterinära
tjänster tillsättas av Kungl. Maj:t, fältveterinärinspektören och fördelningsveterinärerna
utan ansökan samt regements- och bataljonsveterin
är tjänsterna efter ansökan.

Veterinär vårdsstyrelsen borde utgöra befordringskommission vid
militärveterinära tjänsters tillsättande. Då i denna funnes representerade
såväl den militärveterinära som vetenskapliga sakkunskapen,
syntes härvid det nu rådande samarbetet med medicinalstyrelsen ej behöva
vidare ifrågakomma.

Till batalj onsveterinär på stat borde i första hand utnämnas bataljonsveterinär
i reserven. För kompetens i övrigt borde fordras med
goda vitsord fullgjord minst två månaders facktjänstgöring.

För kompetens till regementeveterinärtjänst borde fordras dels att
hava varit anställd som bataljons veterinär på stat under minst tre år
samt dels att hava genomgått en särskild kurs för bataljons veterinärer
samt därvid hava avlagt godkända prov.

För kompetens till fördelningsveterinär skulle fordras att vara regementsveterinär
och att i denna tjänst hava ådagalagt framstående
skicklighet.

Med hänsyn till nödvändigheten av att batalj onsveterinären vid
Strömsholms ridskola hade god undervisningsskicklighet, syntes vid
denna tjänsts tillsättande även böra fordras två föreläsningsprov, det
ena över självvalt ämne.

Vid upprättandet av förslag till samtliga dessa beställningar syntes
hänsyn även böra tagas till idkad vetenskaplig och annan författarverksamhet
av militärveterinärt intresse.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 74 käft. (Nr 83.)

De sakkunnigas
förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Arméförvalt ningens yttrande.

Övriga myndigheters

yttranden.

Departements chefen.

De sakkunnigas
förslag.

Då frågan om tillsättning av militärveterinära tjänster stode i intimt
samband med organisationen, bär arméförvaltningen ansett något
förslag i detta sammanhang icke böra avgivas Titan bestämmelser därom
böra inflyta i en ny instruktion, sedan organisationen blivit slutligt fastställd.
Arméförvaltningen finge emellertid härutinnan hänvisa till vad
ämbetsverket ovan anfört i fråga om det av de sakkuniga föreslagna
fackrådet.

Beträffande förevarande del av ämnet hava militärmyndigheterna
antingen icke gjort något uttalande eller ock förklarat sig instämma
med arméförvaltningen. Inspektören för kavalleriet har framhållit, att
vid tillsättandet av militärveterinära tjänster vederbörande truppförbandschefer
borde böras, varemot någon befordringskommission icke
borde förekomma.

Därest den av mig förordade omorganisationen av fältveteriuärkåren
varder av riksdagen bifallen, böra givetvis nya bestämmelser utfälldas
angående sättet för tillsättandet av de särskilda beställningarna ävensom
angående de kompetensfordringar, som böra uppställas för inträde
i kåren och för erhållande av befordran från lägre till högre befattning.
Bestämmelserna därom torde, på sätt arméförvaltningen framhållit, böra
inflyta i en blivande instruktion för fältveterinärkåren. Då något förslag
till dylik instruktion icke föreligger, anser jag mig för närvarande
icke kunna närmare uttala mig angående de sakkunnigas förslag. Jag
tillåter mig endast framhålla, att då enligt den av mig förordade organisationen
något vetenskapligt fackråd icke skulle komma att finnas, någon
anledning icke föreligger att upphöra med det samarbete mellan sjukvårdsstyrelsen
och medicinalstyrelsen, som för närvarande äger rum i
befordringsfrågor.

Militärveterinära utMldningskurser.

För att de på stat anställda militärveterinärerna skulle kunna fylla
de krav, som ställdes på dem vid krigstillfälle, ansåge de sakkunniga
det nödvändigt att genom särskilda kurser draga försorg om att utbildningsmöjligheter
härutinnan bereddes militärveterinärerna. Fn sådan
utbildningskurs, avsedd för att vinna kompetens till regementsveterinärbeställning
och såsom repetitionskurs för äldre militärveterinärer, borde
förläggas till Stockholm. Utbildningen skulle omfatta såväl militära
som veterinära ämnen. De militära ämnena borde vara arméorganisa -

Kungl. Majds Nåd. Proposition Nr 83.

tion, grunddragen av taktiken, ordergivning in. m. samt kartläsning och
orientering. Dessutom syntes utbildning böra givas i allt vad som rörde
etapptjänsten. De veterinära ämnena borde omfatta veterinär krigs*
hygien med läran om ersättningsfodermedlen och dessas lämpliga användande
samt de av sådana fodermedel förorsakade sjukdomarna.
Vidare borde meddelas undervisning i kirurgi med speciell hänsyn
till krigskirurgien. Undervisningen i kirurgi skulle vara förenad
med operationsövningar. Kursen borde även omfatta bakteriologi
samt läran om de smittosamma kreaturssjukdomarna och tekniken
för deras bekämpande och i samband härmed även desinfektionsläran
och dess praktiska tillämpning. På grund av dess hygieniska
betydelse borde även undervisningen omfatta en kurs i köttkontroll.
Jämväl syntes kunna ifrågasättas, huruvida ej en kurs i patologisk
anatomi lämpligen kunde ingå i denna undervisning. Frånsett kirurgien
skulle de veterinära ämnena ungefär motsvara dem, som genomginges
under de vid veterinärhögskolan anordnade kurserna för länsveterinäraspiranter.

Utom dessa rent militära och véterinära ämnen borde kursen även
omfatta ämnen rörande veterinärtjänstens funktion i krig. På krigsspelskarta
och vid fältövningar borde genomgås den veterinära delen
av etapptjänsten samt dessutom övningar i etablering av sjukstall såväl
i bebyggd ort som under svårare förhållanden.

Som lärare vid dessa kurser borde tjänstgöra dels professorer vid
veterinärhögskolan och statens veterinärbakteriologiska anstalt, dels
militärveterinärer samt generalstabsofficer och intendenturofficer. Lokaler
för undervisningen kunde påräknas vid veterinärhögskolan. Tiden för
denna kurs borde sättas till minst densamma som för motsvarande kurs
för läkare, nämligen 2 Vs månad.

Veterinärernas militärveterinärutbildning borde dessutom underhållas
och vidgas genom deltagande i respektive såväl arméfördelningars som
regementens fältövningar för officerare.

Under förutsättning att militärveterinärkårens medlemmar erhölle
bättre löneförmåner, i vilket fall större fordringar borde ställas på desamma,
har arméförvaltningen förklarat sig icke hava något att erinra
mot, att dessa genomginge viss utbildningskurs såsom villkor för befordran
till högre tjänster. De sakkunniga hade visserligen avgivit förslag
till anordnande av dylika kurser men underlåtit att verkställa utredning
angående de kostnader, som ovillkorligen måste vara förenade därmed.
Förevarande fråga borde därför först senare upptagas till prövning.

Arméförvalt ningena yttrande.

84 Kung}. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

m nyheters ,-^v } ärendet hörda militärmyndigheterna hava chefen för fjärde

yttranden. 8 arméfördelningen, inspektören för kavalleriet, chefen för fortifikationen
och inspektören för trängen förklarat sig icke hava något att erinra
mot de sakkunnigas förslag. Övriga myndigheter hava antingen instämt
med arméförvaltningen eller ock icke gjort något uttalande.

Departements- . I likhet med de sakkunniga anser även jag, att särskilda utbildcheten.
ningskurser för militärveterinärer böra, i huvudsaklig överensstämmelse
med vad för närvarande är förhållandet beträffande militärläkarna, för
framtiden anordnas, ävensom att genomgången sådan kurs bör utgöra
villkor för befordran till regementsveterinär. Då emellertid, såsom arméförvaltningen
framhållit, någon utredning icke föreligger angående kostnaderna
för anordnande av dylika kurser, anser jag mig icke nu böra
närmare ingå pa denna fråga utan torde med beslut härutinnan böra
tillsvidare anstå.

Hovslagar bestal lningsmän.

”''.^förslå'' Erfarenheten hade visat, yttra de sakkunniga, att det vore ett
oavvisligt krav, att de beridna eller med hästar försedda vapenslagen
både tillgång på ett tillräckligt antal väl utbildade hovslagare med goda
moraliska egenskaper. Det sätt, varpå hovbeslaget utfördes, spelade
nämligen en utomordentligt stor roll med avseende å hästmaterielets
brukbarhet. Ett dåligt utfört beslag minskade i hög grad en armés
slagfärdighet.

Antalet . liov slag arbeställning smärt på stat av manskaps grad borde
vid kavalleriet, såsom också enligt nuvarande organisation vore förhållandet,
vara två per skvadron. Utom dessa borde även per bataljon
finnas en beställningsman, vilken skulle kunna vara ställföreträdare för
hovslagarunderofficeren, varjämte beslaget av de hästar, vilka tillkommit
genom kulsprutetroppens inrättande, krävde särskild hovslagare. Dessutom
borde till varje kavalleriregemente uttagas så många värnpliktiga
hovslagare, att det komme sammanlagt en hovslagare per tropp, förutom
hovslagarunderofficerens ställföreträdare.

Vid artilleriet syntes det nuvarande antalet på stat anställda hovslagare
vara tillräckligt, då till beslaget av de lejda hästarna för detta
vapenslag redan nu uttoges ett tillräckligt antal värnpliktiga hovslagare.
Detta syntes även gälla för ingenjörkårerna och trängen.

Vad beträffade Strömsholms ridskola, vore det nödvändigt, att till
veterinärens biträde för hästsjukvården samt för skoning av ridskolans

Kung1. Maj.ts Nåd. Proposition Nr 88.

hästar en å två liovslagarbeställningsmän upptoges på ridskolans stat,
enär hovslagare icke kunde påräknas från arméns truppförband.

Då hovslagarna under fältförhållanden i det övei-vägande antalet
fall Unge utföra sitt arbete under både fysiskt och moraliskt synnerligen
krävande förhållanden, och det vore av utomordentlig vikt, att de
fullgjorde sitt arbete väl, måste uttagningen av dem, som skulle utbildas
till hovslagare, ske med den största omsorg, så att därtill endast uttoges
sådana, hos vilka de nödvändiga personliga egenskaperna vore
till finnandes. En oeftergivlig förutsättning bleve då, att utväljandet
av hovslagareleverna skedde på en sådan tidpunkt av deras soldatutbildning,
att befälet kunnat få tillförlitlig kännedom om deras egenskaper.

Aven vore det nödvändigt, att hovslagareleverna, då de började
sin fackutbildning, genom soldatutbildning bibringats i tillräcklig grad
färdighet i läsning, skrivning m. fl. skolämnen, samt att deras militära
utbildning givit dem den önskvärda fältdugligheten och militära uppfattningen.
För att dessa villkor skulle kunna fyllas, syntes det önskvärt,
att hovslagareleverna först genomgått fullständig rekrytutbildning
samt fullgjort den därpå följande repetitionsövningen.

Enligt nu gällande bestämmelser skulle den, som först efter genomgången
fullständig soldatutbildning uttoges till hovslagarutbildning, förbinda
sig att kvarstå i två år vid truppförbandet efter avslutad hovslagarskola.
De sakkunniga ansåge icke denna bestämmelse erforderlig
utan hölle före, att den kunde lägga hinder i vägen för, att till hovslagarutbildningen
anmälde sig de bästa av de för denna utbildning lämpliga
volontärerna. Erfarenheterna från andra skolor, t. ex. furirskolan,
bekräftade detta. Hovslagarnas löneförmåner borde i stället göras tillräckligt
lockande, för att de på denna grund skulle kunna förmås att
rekapitulera efter genomgången skola och sedan de fått erfarenhet om,
vad yrket innebure. Om elev anmälde sig på ett senare stadium av
den militära utbildningen än det här föreslagna, syntes det böra ligga
i vederbörande regementschefs hand att bestämma vilken rekapitulation,
som borde fordras.

För närvarande anordnades hovslag ar skolor årligen vid samtliga kavalleri-
och fältartilleriregementen samt vid Positionsartilleriregementet
och Gottlands artillerikår. Elever från infanteriet, fästningsartilleriet
samt ingenjör- och trängtrupperna utbildades vid respektive arméfördelningars
hovslagarskolor enligt bestämmande av arméfördelningschefen
eller motsvarande chef. De sakkunniga hade icke anledning
att föreslå någon ändring härutinnan. Visserligen hade därvid icke

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition Nr 83.

förbisetts de fördelar, som skulle erbjudas genom anordnandet av centrala
skolor med särskilda väl kvalificerade lärare och med ett sådant
val av förläggningsort, att tillgången på övnings- och studiemateriel
bleve fullständigare än den materiel, som med nuvarande förläggning
kunde bjudas eleverna. Men med hänsyn till de obestridliga fördelar
den nuvarande anordningen hade i fråga om utbildningen i övrigt och
lämpligheten av att eleverna vore förlagda till det regemente, där de
sedan skulle vara verksamma och under ledning av den veterinär, som
senare skulle hava överinseendet över deras tjänst som hovslagare, hade
de sakkunniga ansett den nuvarande förläggningen vid regementena
som den lämpligaste.

De sakkunniga ansåge sig dock böra framhålla vissa önskemål beträffande
utbildningen. Enligt nu gällande bestämmelser stode denna
under överinseende av veterinären. Detta hade vid en del truppförband
föranlett, att eleverna vid hovslagarskolan av skvadrons- och batteribefäl
kommenderats till annan tjänstgöring än den, som haft samband
med skolan. Så hade det inträffat, att hovslagareleverna fått göra stallvaktstjänst
och nattvakter. Då arbetet i hovslagarskolan vore fysiskt
särdeles ansträngande, krävdes, att elevens krafter om möjligt icke toges
i anspråk för något annat än det, som hade samband med hans pågående
specialutbildning. Olägenheten skulle kunna hävas, om skolorna
ställdes under veterinärens omedelbara, befäl, en anordning som rent
militärt ej medförde några olägenheter, då denna skola liksom övriga
vid regementet direkt sorterade under truppförbandschefen. Dessutom
borde lämpliga undervisningslokaler för hovslagarskolorna beredas de
regementen, vid vilka hovslagarutbildning ägde rum och som ännu vore
i saknad av dylika.

En lönereglering för hov slag arbeställning smännen ansåge de sakkunniga
önskvärd. Under nu rådande avlöningsförhållanden hade det nämligen
visat sig vara förenat med stora svårigheter att förmå hovslagarna att
rekapitulera. Sedan de tjänat ut sin tid, toge de nästan undantagslöst
avsked. Vid denna tid hade de nått den utbildning och färdighet, att
de bäst skulle kunnat vara truppförbandet till gagn, men nu ginge de
i stället över till bättre avlönade civila tjänster. Till någon del torde
obenägenheten att rekapitulera visserligen kunna hava sin grund i oviljan
mot att underkasta sig det militära tvånget, men huvudorsaken vore
säkerligen att söka i avlöningsförhållandena. Frågan om avlöningsreglering
för hovslagarna kunde emellertid knappast lösas annat än i
samband med reglering av övriga beställningmäns löneförmåner. En
löneförbättring syntes de sakkunniga lämpligen kunna ske dels genom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

en ökning av hovslagarbeställningsmännens dagavlöning samt dels
genom vill avvägda rekapitulationspremier. Vidare skulle det vara till
största fördel, om utom för hovslagarunderofficeren även dennes ställföreträdare
kunde beredas sådan bostadslägenhet, att han hado möjlighet
att ingå äktenskap.

Beträffande förevarande del av ämnet har arméförvaltningen anfört,
att innan Kungl. Maj:t fattat beslut angående hovslag arutbildningen, sådan
den nu vore anordnad vid armén, hade detta föregåtts av en omsorgsfull
utredning. Då denna utbildning med hänsyn till de möjligheter,
som stode till buds, fungerade på tillfredsställande sätt, och de
av de sakkunniga föreslagna ändringarna visserligen ur teoretisk synpunkt
kunde anses vara ändamålsenliga, men enligt arméförvaltningens förmenande
skulle på sämre sätt tillgodose såväl arméns som de enskilda
yrkesmännens intressen, förefunnes icke någon anledning att föreslå
ändring i nu bestående förhållanden.

I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag ansåge armeförvaltningen,
att det vore önskligt få högre avlöning åt yrkesmännen vid
armén för att därigenom befrämja rekryteringen. Det syntes emellertid
tveksamt, huruvida ändring i avlöningsförhållandena för vissa yrkesmän
vid armén kunde äga rum, utan att eu dylik åtgärd vidtoges för övrig
personal vid armén.

Beträffande behovet av hovslag ar furir vid kavalleriregementena hade
detta av sjukvårdsstyrelsen på det sätt, som stått styrelsen till buds,
redan framhållits vid uppgörande av förslag till 1914 års härordning.

Av de i ärendet hörda militärmyndigheterna hava åtskilliga uttalat
sin anslutning till de sakkunnigas förslag, under det att andra förklarat
sig instämma med arméförvaltningen.

Chefen för andra arméfördelningen har ansett bästa sättet för en
förbättring av rekryteringen av hovslagarna vara, att den hovslagare,
som kvarstannade i tjänst, sedan hans första anställningstid gått till
ända, erliölle, förutom i staten angivna löneförmåner, eu timpenning
till visst belopp, i likhet med vad som nu vore. fallet med artilleriets
hantverksbeställningsmän, vilka vore beordrade till tjänstgöring vid
tyganstalterna. Såsom lämplig form för ökade avlöningsförmåner åt
hovslagarna har chefen för sjätte arméfördelningen föreslagit större
dagavlöning efter rekapitulation ävensom rekapitulationspremier.

Vad först angår antalet hovslagarbeställningsmän vid kavalleriet,
har detta genom 1914 års härordning blivit bestämt med hänsyn till

Arméförvalt ningens yttrande.

Övriga

myndigheters

yttranden.

Departements chefen.

De sakkunnigas
förslag.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

det behov av dylika beställningsmän, som vid tiden för härordningens
antagande ansågs förefinnas. Att, på sätt de sakkunniga ifrågasatt, nu
besluta en ökning av antalet hovslagarbeställningsmän finner jag mig
därför icke kunna tillstyrka. Frågan härom torde böra anstå, intill dess
erfarenheten giver vid handen, att det nuvarande antalet dylika beställningsmän
är otillräckligt.

I enlighet med vad jag under punkten 8 av det vid innevarande
års statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden
anfört, torde med prövning av frågan angående uppförande av
hovslagarbeställningsmän å ridskolans stat böra anstå, till dess frågan
om ridskolans förseende med särskilda stamhästar bliver aktuell i samband
med indragning av den nuvarande hingstdepån vid Strömsholm.

Då, enligt vad armé förvaltningen framhållit, det sätt, varpå hovslagarutbildningen
för närvarande är ordnad, måste anses tillfredsställande,
torde någon anledning icke föreligga att i sammanhang med
frågan om veterinärväsendets omorganisation föreslå någon ändring av
de härutinnan gällande bestämmelserna. De av de sakkunniga framhållna
önskemålen rörande ifrågavarande utbildning torde emellertid
vara förtjänta av beaktande.

Vad slutligen angår frågan om beredande av högre avlöningsförmåner
åt hovlagarbeställningsmännen, torde, på sätt arméförvaltningen
framhållit, denna böra till prövning företagas i samband med en blivande
utredning angående lönereglering för arméns personal i dess
helhet.

Hovslagarunderofficerare.

För att undervisningen skulle kunna tillfredsställande bedrivas vid
vederbörliga truppförband, ansåge de sakkunniga nödvändigt, att den
praktiska undervisningen handhades av en härutinnan fullt kompetent
underofficer med hovslagarutbildning. Så vore nu förhållandet vid artilleriet,
där eu av regementets underofficerare, efter genomgången hovslagarskola
och särskild utbildningskurs, anförtroddes ledningen av den
praktiska hovslagarutbildningen under regementsveterinärens överinseende.
Vid kavalleriet däremot hade denna utbildning handhafts av
en furir, vilken i sin funktion som hovslagarunderofficer åtnjutit ett
månatligt extra arvode av 45 kronor. Detta hade icke varit en tillfredsställande
anordning. Samtliga chefer vid kavalleriet och regementsveterinärerna
vid samma vapenslag hade starkt betonat nödvändigheten
av, att det vid varje kavalleriregemente funnes en hovslagarunderofficer,
detta icke blott för undervisningens skull utan även för att det prak -

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition Nr Hd. H9

tiska utförandet av hovbeslaget skulle kunna effektivt övervakas och hovslagarna
ständigt stå under fackkunnig tillsyn. Under nuvarande förhållanden,
då endast eu furir vore avsedd för dessa ansvarsfulla åligganden,
hade det visat sig omöjligt att tillfredsställande ordna hovbeslaget
och hovslagarutbildningen vid kavalleriet. Vid en del regementen hade
man sökt giva furiren-liovslagarunderofficeren den önskvärda överordnade
ställningen gentemot hovslagarmanskapet genom att göra honom
till sergeant i regementet, men detta hade icke kunnat undanröja den
andra stora olägenheten av det nuvarande systemet, nämligen att en
furir med förutsättningar för att kunna bliva en duglig hovslagarunderofficer
efter ett eller annat års tjänstgöring i denna ställning toge avsked
på grund av de dåliga löneförmånerna. För en sådan person vore
det nämligen mycket lätt att få en väl avlönad plats å den civila arbetsmarknaden.
Olägenheterna av detta förhållande syntes de sakkunniga
så betydande, att de borde avhjälpas omedelbart och oberoende
av genomförandet av andra här föreslagna ändringar med avseende å
hovbeslagsväsendet. De sakkunniga ansåge därför, att vid varje kavalleriregemente
borde inrättas en ny lön för sergeant av andra klass och
avsedd för en hovslagarunderofficer. Denne skulle sedermera befordras
i tur med regementets övriga underofficerare.

Det skulle även vara välbetänkt om vid ingenjör- och trängtrupperna
samt vid infanteriets kulsprutekompani en underofficer finge genomgå
liovslagarutbildning. Därigenom skulle vid dessa truppförband
hovslagarnas arbete kunna ställas under sakkunnigt övervakande, varigenom
vården av hästmaterielet i detta hänseende skulle kunna säkerställas.
Därjämte skulle kavalleriet kunna befrias från att såsom för
närvarande behöva lämna av sitt fåtaliga fast anställda underbefäl som
biträde för utbildningen av värnpliktiga hästskötare vid infanteriet.

Vid behov anordnades för närvarande särskild utbildningskurs för
till hovslagarunderofficerare och hovslagarfurirer avsedd personal. Denna
kurs skulle förläggas till hovslagarskolorna vid veterinärhögskolan eller
veterinärinrättningen i Skara. De sakkunniga ansåge, att sådana utbildningskurser
fortfarande borde anorduas och att till dem borde kommenderas
samtliga de underofficerare, som föreslagits till hovslagarutbildning,
men att dessa kurser borde förläggas till veterinärhögskolan
i Stockholm. Det vore nämligen obestridligt, att även om den teoretiska
utbildningen på båda ställena kunde vara fullt jämbördig, sa vore
dock tillgången på levande demonstrations- och övningsmateriel i Skara
mindre än vad som kunde påräknas i Stockholm, i synnerhet med hänsyn
till hästar avsedda för ridbruk.

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 74 höft. (Nr 83.) 12

Arméförvalt ningens yttrande.

Övriga

myndigheters

yttranden.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Då behovet av en hovslagarunderofficer vid kavalleriets truppförband
vid flera tillfällen av arméförvaltningen framhållits såsom trängande,
har ämbetsverket funnit sig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag om
uppförandet vid varje kavalleriregemente av ytterligare en sergeantsbeställning
av andra klassen.

De i ärendet hörda militärmyndigheterna hava allmänt tillstyrkt
förslaget om inrättande av en hovslagarunderofficersbeställning vid kavalleriet.
Enligt chefernas för andra, fjärde och femte arméfördelningarna
uppfattning borde en dylik särskild beställning jämväl inrättas
vid vederbörande artilleriregementen.

De sakkunnigas förslag om inrättande vid varje kavalleriregemente
av ytterligare en sergeantsbeställning av andra klassen, avsedd för en
hovslagarunderofficer, anser jag mig icke kunna biträda. Då det emellertid
är av vikt, att den furir, som för närvarande handhar den praktiska
undervisningen i hovbeslag, erhåller något förbättrade avlöningsförmåner,
finner jag mig däremot böra tillstyrka, att vid varje kavalleriregemente
en av de nuvarande hovslagarfurirbeställningarna av andra
klassen uppflyttas till dylik beställning av första klassen.

Mot de sakkunnigas förslag om beordrande av underofficerare från
infanteriet samt ingenjör- och trängtrupperna till genomgående av hovslagarutbildning
har jag icke något att erinra.

Huruvida de särskilda hovslagarutbildningskurser, som för närvarande
anordnas vid veterinärhögskolan i Stockholm eller vid veterinärinrättningen
i Skara, för framtiden städse böra äga rum å den förra
platsen, anser jag mig icke på den nu föreliggande utredningen kunna
bedöma, utan torde denna fråga framdeles böra bliva föremål för särskild
omprövning i sammanhang med beslut om dylika utbildninerskursers
anordnande.

Övergången till den nya organisationen.

Då det är av vikt, att den nya organisationen snarast möjligt varder
genomförd, torde övergången till densamma böra taga sin början
redan från och med år 1919.

Den nya organisationen av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses
fältveterinärbyrå torde böra träda i kraft redan från och med nästkommande
år. Chefen för fälveterinärbyrån bör alltså med benämningen
överfältveterinär uppflyttas till samma avlöningsförmåner, som till -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

komma chefen för fältläkarbyrån, och den å fältveterinär byrån föreslagna
assistentbeställningen inrättas.

Vad de nya fältveterinärbeställningarna angår, sammanhänger tillsättandet
av desamma med avgången från de regements-(bataljons-)
veterinärbeställningar, som i anledning av de nya befattningarnas tillkomst
skola indragas. Övergången torde emellertid kunna ske på det
sättet, att, i den mån så ske kan, tre fältveterinärbeställningar inrättas
under vartdera av åren 1919 ochl920. Skulle under år 1919 genom
avgång ledighet inträffa i ytterligare någon av de regementsveterinärbeställningar
(bataljonsveterinärbeställning), som äro avsedda att ersättas
med fältveterinärbeställningar, bör den ledigblivna beställningen icke
tillsättas utan på annat sätt upprätthållas, intill dess fältveterinärbeställningen
kan varda tillsatt. Då det är av vikt, att arméfördelningsstaberna
snarast möjligt erhålla en särskild målsman för de veterinära ärendena,
torde, intill dess samtliga fältveterinärbeställningar blivit å stat uppförda,
någon av veterinärerna vid arméfördelningens truppförband böra förordnas
att upprätthålla de med fältveterinärtjänsten förenade göromålen. I
enlighet med vad jag förut anfört, bör till den, som erhåller dylikt förordnande,
utgå ett arvode av 500 kronor för år räknat.

Beträffande tidpunkten för tillkomsten av den nya bataljonsveterinär
beställningen vid ridskolan har jag redan i det föregående uttalat mig

Då samtliga fältveterinärstipendiatbeställningar för närvarande äro
vakanta, kunna dessa tjänster omedelbart indragas. Likaledes torde böra
indragas en för Fälttelegrakåren avsedd ännu icke tillsatt batalj onsveterinärtjänst
vid fortifikationen.

Den av mig vid varje kavalleriregemente föreslagna uppflyttningen
av en hovslagarfurirbeställning av andra klassen till dylik beställning
av första klassen torde böra genomföras från och med år 1920.

Med upprättandet av den föreslagna reservstaten för fältveterinärkåren
torde böra anstå, till dess tillgången på militärveterinärer kan beräknas
vara så stor, att vakanser ej behöva uppkomma bland beställningarna
å aktiv stat för att få reservstatsbeställningarna besatta.

Med hänsyn till angelägenheten av att snarast möjligt åstadkomma
en förbättring i militärveterinärernas löneförhållanden, torde den föreslagna
löneregleringen böra träda i kraft redan från och med år 1919.
Samtliga militärveterinärer, som förklara sig vilja övergå å den nya
lönestaten, böra alltså från och med nämnda år komma i åtnjutande av
den föreslagna högre avlöningen.

Beträffande sättet för beredande av medel för den nya organisationens
och löneregleringens genomförande under år 1919 anhåller jag
att få anföra följande.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

Enligt vad förut nämnts, skulle sammanlagda kostnaden för veterinärvårdens
vid armén upprätthållande enligt den av mig förordade
organisationen uppgå till 208,045 kronor. Uti nämnda belopp ingå
dels 20,000 kronor till inkvarterings- och servisbidrag och dels 5,000
kronor för upprätthållande av veterinärvården vid vissa infanteriregementen.
Från dessa båda poster kan i förevarande sammanhang bortses.
Under ordinarie anslaget till inkvarteringskostnader äro redan beräknade
medel för beredande av inkvarterings- och servisbidrag åt
militärveterinärerna enligt den nuvarande organisationen och med hänsyn
till anslagets natur av förslagsanslag torde någon höjning av detsamma
för år 1919 icke vara erforderlig på grund av den nya organisationens
genomförande. Förenämnda belopp å 5,000 kronor är redan
uti innevarande års statsverksproposition beräknat under ordinarie avlöningsanslaget.
Med frånräknande av ifrågavarande båda poster, tillhopa
25,000 kronor, skulle alltså kostnaderna enligt den nya organisationen
uppgå till (208,045 — 25,000 =) 183,045 kronor. Då, enligt vad ovan
anförts, under år 1919 endast skulle tillsättas 3 fältveterinärbeställningar
och bataljonsveterinärbeställningen vid ridskolan å Strömsholm
icke skulle tillkomma förr än tidigast år 1920, kan nyssnämnda kostnadssumma
minskas med [(3 x 5,825) + 2,595 =] 20,070 kronor. Å andra
sidan bör emellertid beräknas arvode om 500 kronor åt 3 såsom fältveterinärer
förordnade veterinärer vid truppförbanden. Den nya organisationens
och löneregleringens genomförande kan således beräknas
medföra en kostnad under år 1919 av högst [(183,045 — 20,070) +
1,500 =] 164,475 kronor.

Enligt vad jag under punkten 16 av det vid innevarande års statsverksproposition
fogade statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden
anfört, har någon ändring med anledning av fältveterinärkårens omorganisation
icke vidtagits uti de för riksdagen framlagda statförslagen
för år 1919, utan överensstämma dessa, i vad arméns veterinärer angår,
i allo med de för innevarande år fastställda staterna. Under vederbörande
anslag för år 1919 hava alltså, enligt vad av nämnda statsrådsprotokoll
framgår, beräknats löner och arvoden för arméns veterinärer
enligt nu gällande lönestat med tillhopa 120,315 kronor. För
bestridande av kostnaderna för den nya organisationen och löneregleringen
under år 1919 skulle följaktligen erfordras ett ytterligare belopp
av (164,475 — 120,315 =) 44,160 kronor eller i runt tal 45,000 kronor.
I avvaktan på framläggande för riksdagen av proposition angående
omorganisation av fältveterinärkåren har emellertid för mötande av därav

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

under år 1919 föranledda ökade kostnader under ordinarie avlöningsanslaget
tillsvidare beräknats ett belopp av 50,000 kronor.

Några ytterligare medel, utöver de i årets statsverksproposition
redan beräknade, torde följaktligen icke erfordras för genomförande under
år 1919 av den föreslagna organisationen och löneregleringen. Däremot
bör riksdagens medgivande utverkas, att för sådant ändamål må användas
dels de löner, dagavlöningar och arvoden, som för arméns
veterinärer finnas uppförda i staterna för arméförvaltningen, kommendantsstaten
och krigsskolan samt vederbörliga truppförband, dels ock de
under ordinarie avlöningsanslaget för samma ändamål särskilt beräknade
medel.

Departementschefens hemställan.

På grund av vad sålunda anförts, får jag i fråga om omorganisation
av fältveterinärkåren hemställa, det täcktes Eders Kungl. Maj:t föreslå
riksdagen:

Beträffande arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse:
l:o) att riksdagen måtte besluta:

att chefen för fältveterinärbyrån skall benämnas överfältveterinär; samt
att å arméförvaltningens stat skall uppföras en byråassistent med
regementsveterinärs avlöning.

Beträffande antalet veterinärer vid trupp förbanden:

2:o) att riksdagen måtte besluta:

fältveterinären vid första arméfördelningen regementsveterinärs åligganden
vid Skånska husarregementet,

fältveterinären vid fjärde arméfördelningen regementsveterinärs åligganden
vid Livgardet till häst,

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

fältveterinären vid femte arméfördelningen regementsveterinärs åligganden
vid Livregementets dragoner samt

fältveterinären vid sjätte arméfördelningen regementsveterinärs åligganden
vid Norrlands artilleriregemente;

att vid kavalleriet skola finnas följande veterinärer, nämligen:
vid Livgardet till häst en bataljons veterinär med skyldighet att
jämte egen tjänst bestrida veterinärvården vid Svea livgarde,
vid Livregementets dragoner en bataljonsveterinär,
vid Livregementets husarer en batalj onsveterinär,
vid Smålands husarregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär.
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Kalmar regemente,

vid Skånska husarregementet två bataljonsveterinärer,
vid Skånska dragonregementet en regementsveterinär och två batalj
onsveterinärer,

vid Kronprinsens husaiTegemente en regementsveterinär och en
batalj onsveterinär, samt

vid Norrlands dragonregemente en regementsveterinär och en bataljons
veterinär, med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Västerbottens regemente;

att vid artilleriet skola finnas följande veterinärer, nämligen:
vid Svea artilleriregemente en regementsveterinär och en batalj onsveterinär,
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Göta livgarde,

vid Göta artilleriregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,

vid Vendes artilleriregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Norra skånska infanteriregementet,
vid Norrlands artilleriregemente en batalj onsveterinär,
vid Upplands artilleriregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Upplands infanteriregemente,

vid Smålands artilleriregemente en regementsveterinär och en bataljonsveterinär,
med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Jönköpings regemente, samt

vid Positionsartilleriregementet en batalj onsveterinär, med skyldighet
att jämte egen tjänst bestrida veterinärvården vid krigsskolan å Karlberg;

att vid fortifikationen skola finnas två batalj onsveterinärer, nämligen
en för Svea ingenjörkår och Fälttelegraf kåren samt en för Norrlands

Kung], May.ts Nåd. Proposition Nr 83.

ingenjörkår, med skyldighet för den senare att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Jämtlands fältjägarregemente;

att vid trängen skola finnas fem bataljonsveterinärer, nämligen
en för Svea trängkår, med skyldighet att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Livregementets grenadjärer,

en för Göta trängkår, med skyldighet att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Skaraborgs regemente,

en för Norrlands trängkår, med skyldighet att jämte egen tjänst
bestrida veterinärvården vid Västernorrlands regemente,
en för Skånska trängkåren, samt
en för Västmanlands trängkår;

att för Gottlands trupper skall finnas en batalj onsveterinär uppförd
å staten för militärbefälet på Gottland;

att för garnisonen å Karlsborg skall finnas en batalj onsveterinär,
uppförd å staten för kommendantsstaten;

att för Bodens garnison samt för bestridande av tjänsten såsom fästningsveterinär
vid kommendantskapet därstädes skall finnas en regementsveterinär,
uppförd å staten för kommendantsstaten; samt

att vid ridskolan å Strömsholm skall finnas en batalj onsveterinär,
uppförd å ridskolans stat, med skyldighet att jämte egen tjänst bestrida
veterinärvården vid Utnäslöts remontdepå.

Beträffande avlöningsförmånerna för militärveterinärer:

3:o) titt riksdagen måtte besluta:

att över fältveterinären skall erhålla enahanda avlöningsförmåner som
överfältläkaren, med rätt för nuvarande innehavaren av beställningen
såsom fältveterinär och chef för arméförvaltningens sjukvårdsstyrelses
fältveterinär by rå att för åtnjutande av ålderstillägg räkna sig tillgodo
föregående tjänstgöring i innehavande beställning,

att fältveterinär skall erhålla majors avlöningsförmåner,
att regementsveterinär skall erhålla kaptens av första klassen avlöningsförmåner,

att av de 27 bataljonsveterinärer, som efter genomförd organisation
skola finnas, de 13 äldre skola erhålla kaptens av andra klassen avlöningsförmåner
och de 14 yngre löjtnants av första klassen avlöningsförmåner,
samt

att till regementsveterinären för Bodens garnison skall utgå ett
särskilt arvode om 1,000 kronor.

Kung!. Maj. ts Nåd. Proposition Nr 83.

Beträffande villkor och bestämmelser för åtnjutande av de nya avlöningsförmånerna
:

4:o) att riksdagen måtte godkänna följande villkor och bestämmelser,
för att ordinarie militärveterinär må åtnjuta de nya avlöningsförmånerna,
nämligen:

att med ordinarie militärveterinärbeställning icke må förenas annan
tjänst å rikets eller riksdagens stat;

att med sådan beställning ej heller må förenas vare sig annan tjänst
å kommuns stat, eller uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för
verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försett eller blivit såsom
aktiebolag registrerat, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller
bolag, eller annan tjänstebefattning av vad slag som helst, så framt ej
uppå därom gjord framställning och efter prövning, att ifrågavarande
tjänst, uppdrag eller befattning ej må anses inverka hederligt för
tjänstgöringen såsom militärveterinär, Kungl. Maj:t finner tjänsten, uppdraget
eller befattningen kunna få mottagas och tillsvidare bibehållas;

att ordinarie veterinär vid ett truppförband skall vara skyldig att
utan särskild gottgörelse ej mindre bestrida veterinärvård vid såväl till
truppförbandet förlagd militärskola och utbildningskurs som av där eljest
uppställda hästar, tillhörande truppavdelning, stab eller enskilda dit
kommenderade officerare, än även till militärveterinärbeställning hörande
undervisningsskyldighet vid sådan skola eller kurs; samt

att ordinarie veterinär vid ett truppförband skall vara skyldig att
jämte utövandet av sin egen befattning utan särskild gottgörelse i förläggningsorten
bestrida veterinärvård vid annan till armén hörande
trupp, där sådant prövas nödigt till följd av bortkommendering av eller
eljest tillfälligt laga förfall för sistnämnda trupps veterinär, eller där
Kungl. Maj:t finner skäligt att sådant för kortare tid föreskriva;

Beträffande upprättande av reservstat för fältveterinär kär en:

6:o) att riksdagen måtte besluta, att en särskild reservstat för fältveterinärkåren
skall upprättas i huvudsaklig överensstämmelse med följande
allmänna grunder:

1. Fältveterinärkårens reservstat skall efter genomförd organisation
omfatta följande antal beställningar, nämligen 1 fältveterinärbeställning,
4 regementsveterinärbeställningar och 2 bataljonsveterinärbeställningar.

Kung1. Maj.Is Nåd. Proposition Nr 83

kronor 3,100:

2,100:

1,650:

2. För övergång till reservstat fordras, förutom full tjänstduglighet:
för regementsveterinär 15 tjänstår såsom militärveterinär och 48 levnadsår
samt för bataljonsveterinär 10 tjänstår såsom militärveterinär och 43
levnadsår.

4. Följande löner tillkomma veterinärpersonal å reservstat:

fältveterinär ...........................................................................

regementsveterinär............................................................

b atalj on s veterinär.................................................................

Vid övergång till reservstat tillerkänd lön bibehålies oförändrad
under hela tjänstetiden å samma stat.

Till batalj onsveterinär utgår ett avlöningstillägg å 300 kronor vid
uppnådd 48 års ålder.

Avlöningstillägg tillträdes vid början av kalenderåret näst efter det,
varunder vederbörande uppnått den för erhållande av avlöningstillägget
stadgade levnadsålder.

Avlöning under tjänstgöring, såsom dagavlöning, dagtraktamente
och annan tillfällig avlöning, tillkommer veterinär å reservstat enligt för
personalen å aktiv stat gällande föreskrifter ävensom rese- och traktamentsersättning
för resor till och från tjänstgöringsort.

G. Veterinär å reservstat åtnjuter efter avgång från densamma vid
uppnådd pensionsålder följande pension av statsmedel, nämligen

fältveterinär ........................................................................

regementsveterinär ..............................................................

b atalj onsveterinär ............................................................

kronor 2,700
)) 1,800

1,300

I avgift för egen pensionering erlägger veterinär å reservstat 3 procent
av kassa- och fyllnadspensionernas sammanlagda belopp.

7. Veterinär å reservstat är skyldig att efter övergång till pensionsstat
kvarstå i arméns reserver under samma tider, som gälla för
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 1 samt. 74 höft. (Nr 83.) 13

98 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

motsvarande personal på aktiv stat efter avgång med pension från densamma.

8. Veterinär å reservstat är tillsvidare skyldig att kvarstå såsom
delägare i arméns änke- och pupillkassa med den änkepensionsrätt, lian
vid övergången till reservstat innehar, och på de villkor, som reglementet
för denna kassa stadgar, och skall för sådan delägare utgå statsbidrag
till samma belopp som närmast före övergången.

Beträffande armém hovbeslag sväsende:

7:o) att riksdagen måtte besluta, att vid varje kavalleriregemente en
furirbeställning av andra klassen skall utbytas mot eu dylik beställning
av första klassen.

Beträffande övergången till den nya organisationen under år 1919:

8:o) att riksdagen måtte medgiva,

att den nya organisationen tillämpas i vad den rörer arméförvaltningens
sjukvårdsstyrelse;

att den nya organisationen tillämpas vid följande truppförband och
formationer, nämligen: Smålands husarregemente, Skånska dragonregementet,
Kronprinsens husarregemente och Norrlands dragonregemente,
Svea, Göta, Vendes, Upplands och Smålands artilleriregementen, Positionsartilleriregementet,
fortifikationen, trängen beträffande Svea, Göta
och Norrlands trängkårer, Skånska trängkåren och Västmanlands trängkår,
Gottlands trupper samt Karlsborgs och Bodens garnisoner;

att den nya organisationen rörande avlöningsförmånerna tillämpas
även vid de truppförband, där antalet veterinärbeställningar skall minskas;

att någon ökad avlöning för de till tjänståldern äldsta bataljonsveterinärerna
enligt nuvarande organisation och avlöningsföreskrifter
icke vidare skall tilläggas ytterligare någon bataljonsveterinär;

Kung!. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

att en bataljonsveterinärbeställning vid fortifikationen ävensom samtliga
fältveterinärstipendiatbeställningar indragas; samt

att för genomförande av den nya organisationen och löneregleringen
användas dels de löner, dagavlöningar och arvoden, som för arméns
veterinärer finnas uppförda i staterna för arméförvaltningen, kommendantsstaten
och krigsskolan samt vederbörliga truppförband, dels ock ett
under ordinarie anslaget till avlöning och rekrytering m. in. för ändamålet
särskilt beräknat belopp av förslagsvis 45,000 kronor.»

Till denna departementschefens hemställan, däri
statsrådets övriga ledamöter instämde, täcktes Hans
Maj:t Konungen lämna bifall; och skulle till riksdagen
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Thomas Adlercreutz.

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition Nr 83.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sill.

1. Kungl. Maj:ts proposition........................ 1

2. Utdrag av statsrådsprotokollet över lantförsvarsärenden ................................. 8

Den centrala ledningen av militärveterinärväsendet .................................... 10

Veterinärtjänsten vid högre truppförband.................................................. 20

Veterinärtjänsten vid lägre truppförband ...................................................... 27

Värnpliktiga veterinärstuderande.................................................................. 51

Reserven.................................... 63

Avlöning.......................................................................................................... 68

Tjänsteställning............................................................................................... 79

Tillsättning av militärveterinära tjänster ..................................................... 80

Militärveterinära utbildningskurser................................................................ 82

Hovslagarbeställningsmän................................................................................ 84

Hovslagarunderofficerare ................................................................................. 88

Övergången till den nya organisationen....................................................... 90

Departementschefens hemställan..................................................................... 93

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.