Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 135 (Proposition 1909:135)

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition 135.

N:o 185.

Kungl. Maj:ts nådiga proposition till Riksdagen angående reglering
af löneförhållandena rn. rn. vid rikets hofrätter;
gifven Stockholms slott den 19 mars 1909.

Under åberopande af bifogade utdrag af statsrådsprotokollet öfver
justitiedepartementsärenden för denna dag vill Kungl. Maj:t härmed
föreslå Riksdagen att

dels godkänna följande förslag till aflöningsstater för rikets hofrätter
att tillämpas från och med år 1910:

lHh. till Riksd. Prof, 1909. 1 Sand. 1 Afd. 96 Höft,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Svea hofrätt.

	Lön.	Tjänst- görings* pen- ningar.	Arf- vode.	Orts- tillägg.	Summa,
1 president.........	8,500	3,500			12,000
1 hofrättsråd ..	5,000	2,500	500		8,000
6	30,000	15,000	3.000	_	48,000
1	5,000	2,500	—	—	7,500
27	135,000	67,500	—		202,500
1 sekreterare.....	4,000	2,000	—	400	6,400
1 advokatfiskal	3,600	1,800	—	400	5,800
1 aktuarie .........	2,600	1.600	_	300	4,500
1	2,600	1,600	—	300	4,500
1 arkivarie.........	2,600	1,600	—	300	4,500
1 notarie ...........	2,600	1,600		300	4,500
6 notarier ........	15,600	9,600		1,800	27,000
1 fiskal ...............	2,500	1,500	—	_	4,000
5 fiskaler........... 1 förste vakt-	12,500	7,500			20,000
mästare...........	900	450	—	150	1,500
1 vaktmästare	700	350	—	150	1,200
7 vaktmästare.. Till arfvoden åt amanuenser, vi-kariatsersättnin-gar samt grati-fikationer till extra ordinarie	4,900	2,450		1,050	8.400 i
tjänstemän .........	—	—	—	—	23,250
För renskrifning	—	—	—	—	20,000
Summa	_	—	—	—	413,550

Efter 5 år kan lönen
höjas med 600 kronor
och efter 10 år med
ytterligare 600 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 5C0 kronor, efter 10
år med ytterligare 500 kronor
och efter 15 år med än
ytterligare 500 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjasj
med 500 kronor och efter!
10 år med ytterligare 500
kronor.

Efter 5 år kan lönen
höjas med 500 kronor,!
efter 10 år med ytter-i
ligare 500 kronor ochj
efter 15 år med änj
ytterligare 500 kronor.

höjas med 100 kronor.

1. Såsom pensionsunderlag skall för hofrättsråd och fiskal gälla det belopp, hvartill
lönen uppgår efter afdrag af 600 kronor för hofrättsråd och 300 kronor för fiskal.

2. Arfvode utgår till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och åtnjutes
under samma villkor som tjänstgöringsp.enningar.

3. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge
denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Göta hofrätt.

	Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Arf- vode.	Summa.
1 president ..................	8,500	3,500		12,000
1 hofrättsråd ............	5,000	2.500	500	8,000
3 „ ...............	15,000	7,500	1,500	24,000
1 „ ...............	5,000	2,500	—	7,500
15 „ ..............	75,000	37,500	—	112,500
1 sekreterare..............	4,000	2,000		6,000
1 advokatfiskal...........	3,600	1,800	—	5,400
1 aktuarie ..................	2,600	1,600	—	4,200
1 arkivarie .................	2,600	1,600	—	4,200
1 notarie ....................	2,600	1,600	—	4,200
3 notarier.....................	7,800	4,800 1,500	—	12,600 4,000
1 fiskal ......................	2,500	—
3 fiskaler ...................	7,500	4,500	—	12,000
1 förste vaktmästare.	900	450	—	1,350
1 vaktmästare ...........	700	350	—	1,050
o ° u ............ Till arfvoden åt amanu-enser, vikariatsersätt-ningar samt gratifika-tioner till extra ordi-	2,100	1,050		3,150
narie tjänstemän.......	—	.	—	12,000
För renskrifning ........	—	—	—	10,100
Summa Anm.			244,250

Efter 5 år kan lönen liöjas
med 600 kronor och efter
> 10 år med ytterligare 600
kronor.

500 kronor, efter 10 år med
ytterligare 500 kronor och
efter 15 år med än ytterligare
500 kronor.

500 kronor och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kronor, efter 10
år med ytterligare 500
kronor och efter 15 år
med än ytterligare 500
kronor.

tafi

''ter 5 år kan lönen höjas
med 100 kronor.

1. Såsom pensionsunderlag skall för hofrättsråd och fiskal gälla det belopp,
hvartill lönen uppgår efter afdrag af 600 kronor för hofrättsråd och 300 kronor för fiskal.

2. Arfvode utgår till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och
åtnjutes under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

3. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så
länge denna förmån kvarstår, å lönen afdragas det belopp, som af Kungl. Maj:t bestämmes.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

	Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Arf- vode.	Summa.
1 president.....................	8,500	3,500		12.000
1 hofrättsråd .............	5.000	2,500	500	8,000
1 „ ...............	5,000	2,500	—	7,500
7 „ ...............	35,000	17,500	—	52,500
1 sekreterare .............	3,600	1,800		5,400
1 advokatfiskal ............	3,600	1,800	—	5,400
1 notarie .....................	2,600	1,600	_	4,200
1 „ ........................	2,600	1,600	—	4,200
1 fiskal ..........................	2,500	1.500	—	4.000
1 „ ........................	2,500	1,500	—	4,000
1 förste vaktmästare...	900	450	—	1,350
1 vaktmästare...............	700	350	—	1,050
1 „ ............... Till arfvoden åt ama-nuenser, vikariatser-sättningar samt grati-fikationer till extra	700	350		1,050
ordinarie tjänstemän	—	—	—	6,000
För renskrifning ........	—	—	—	6,400
Summa	—	—	—	123,050

1Efter 5 år kan lönen höjas
I med 600 kronor och efter
| 10 år med ytterligare 600

) kronor.

'' Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kronor och efter
10 år med ytterligare 500
kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kronor, efter 10 år
med ytterligare 500 kronor
och efter 15 år med än
ytterligare 500 kronor.

\ Efter 5 år kan lönen höjas
J med 100 kronor.

Anm.

1. Såsom pensionsunderlag skall gälla:

för hofrättsråd det belopp, hvartill lönen uppgår efter afdrag af 600 kronor,

för sekreteraren det belopp, hvartill lönen uppgår efter tillägg af 400 kronor,
samt för fiskal det belopp, hvartill lönen uppgår efter afdrag af 300 kronor.

2. Arfvode utgår till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och
åtnjutes under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

3. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så
länge denna förmån kvarstår, å lönen afdragas det belopp, som af Kungl. Maj:t bestämmes.

dels godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande
af de i nämnda stater upptagna aflöningsförmåner, nämligen:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135. 5

att innehafvare af ordinarie befattning i hofrätt skall vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden
äfvensom den förflyttning till annan ort, hvarom vid möjligen
inträdande förändringar i afseende å hofrätternas organisation eller
förläggningsorter eller eljest i allmänhet kan varda stadgadt, dock,
hvad förflyttning till annan ort angår, mot ersättning för flyttningskostnad
och med iakttagande, att inom vederbörande tjänstegrad skyldigheten
uti ifrågavarande hänseende åligger de i graden yngre framför
de äldre;

att med ordinarie befattning i hofrätt icke må lörenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i hofrätt ej heller må förenas vare
sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller
bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom aktiebolag
registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant verk eller
bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst, sa framt ej,
hvad angår president eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare
af annan befattning, hofrätten uppå därom gjord framställning
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej
må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i hofrätten, finner uppdraget
eller befattningen kunna fö tills vidare mottagas och bibehållas;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings
innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit ferier eller semester,
men för den tid, han eljest varit befriad från tjänstgöring, skola utgå
till den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen jämte ortstillägg, där sådant utgår, men att den,
som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,
tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorei ellei andi a
särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöiing
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas
att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket
af lönen eller ortstillägget, som erfordras för befattningens uppehållande

eller eljest pröfvas skäligt; _ _

att aflöning ej må utgå till tjänstinnehafvare för tid, hvarunder
han afhåll it sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning
erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall; ^

att, därest tjänstinnehafvare varder afstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke pröfvas

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden innehållas,
såvida det ej befinnes skäligt låta honom uppbära något däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, tjänsteman skall vara skyldig att, om han förordnas till högre
eller med hans egen likställd befattning i hofrätten, bestrida densamma,
dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett och samma
kalenderår; ägande han att i stället för egna tjänstgöringspenningar
åtnjuta, om förordnandet erfordras i följd af sjukdomsförfall, de med
den tjänstlediges befattning förenade tjänstgöringspenningar, men, då
förordnandet erfordras för beredande af semester, ett mot den semesterlediges
tjänstgöringspenningar svarande belopp;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
al befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten för
första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor
att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som
erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom
till last den tid, han åtnjutit ferier eller semester, och för andra förhöjningen,
om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma
villkor, samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än
ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor, under iakttagande,
hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre
aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter
det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd;

att löntagare därvid bör tillgodoräknas den tid, som före den
nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till
befattningen, vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial eller på
grund af förordnande i följd af frågan om reglering af löneförhållanden
m. m. vid rikets hofrätter;

att i fråga om rätt till löneförhöjning af omförmälda slag hofrättsråd
jämväl må räkna sig till godo den tid, han innehaft assessorstjänst; att

likväl löntagare, som, då hau intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder,
som berättigar bonom till pension, icke må tillträda samma förhöjning;

att president, ledamöter och fiskaler äga årligen åtnjuta sommarferier,
presidenten och en hvar af ledamöterna två månader samt fiskalerna
en hvar efter hofrättens bestämmande högst två månader;

att notarierna äga, efter hofrättens bestämmande, åtnjuta kostnadsfri

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

ledighet en hvar en månad under sommarferierna, hvilken ledighet må
kunna af hofrätten utsträckas öfver en månad under tid, då division
på hvilken notarie är indelad, har sommarferier, tinder förutsättning
likväl att notarien afslutat sitt arbete för divisionen samt han icke heller
hehöfver under nämnda tid tagas i anspråk vare sig såsom biträde vid
notariegöromål å annan division eller för bestridande af högre eller
med hans egen likställd befattning;

att öfriga tjänstemän äga årligen, när sådant kan ske utan hinder
för göromålens behöriga gång, åtnjuta semester, sekreterare och advokatfiskal
en hvar en och en half månad samt aktuarie och arkivarie en
hvar en månad;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägg utgå till
månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga
om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens
ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare al befattning, som därefter
tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgad; samt

att den, som tillträder ny aflöningsstat, skall vara skyldig underkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning
i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå
för bestyr i sammanhang därmed,

dels förklara, att en hvar, som med eller efter ingången af år 1910
tillträder befattning i någon af rikets hofrätter, skall vara pliktig att
underkasta sig ofvanberörda villkor och bestämmelser;

dels, i fråga om sättet för genomförande af den föreslagna indragningen
af visst antal notariebefattningar vid hofrätterna, godkänna
af departementschefen härutinnan framställdt, i statsrådsprotollet intaget
förslag,

dels, förklara, att de förutvarande innehafvare af öfriga befattningar
i hofrätterna, hvilka, oaktadt härtill berättigade, icke före den
1 november 1909 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten
samt ofvannämnda villkor och bestämmelser och som icke lagligen
kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills tillkommande
aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranledes
af bestämmelserna i förenämnda lag, vid den rätt till pension, som dittills
tillkommit dem, dock att, mot befrielse från åliggande skyldighet
att bekosta renskrifning, till befattningarna i fråga anslagna renskrifningspenningar
skola upphöra att utgå samt att i stället lör sportler,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

som i sammanhang med löneregleringen indragas, skall utgå godtgörelse,
beräknad efter medeltalet af den inkomst, tjänstinnehafvare
må anses hafva åtnjutit af sålunda indragna sportler under den senast
förflutna tid, såvidt möjligt ej understigande fem år, därför denna inkomst
kan utrönas;
dels besluta

ej mindre, att de tjänstemän och liofrättsposter, hvilka såsom
öfvertaliga icke varda å de nya staterna uppförda, skola, i den mån ej
ofvanberörda i fråga om notariebefattningarna föreslagna särskilda bestämmelser
till annat föranleda, samtidigt som de nya staterna träda i
kraft, uppföras å allmänna indragningsstaten,

än äfven att å allmänna indragningsstaten uppförda öfvertaliga
befattningshafvande skola vara berättigade uppbära de löner jämte ålderstillägg
och de tjänstgöringspenningar, hvaraf de vid öfverflyttningen
äro i åtnjutande; dock med skyldighet dels att, i händelse de, efter
förflyttning till indragningsstaten, erhålla annan ordinarie befattning å
rikets, Riksdagens eller kommuns stat i allo frånträda aflöningsförmånerna
å indragningsstaten, såvida de understiga eller äro lika med de
nya aflöningsförmånerna samt, därest aflöningsförmånerna å indragningsstaten
öfverstiga berörda nya aflöningsförmåner, vidkännas mot de senare
svarande afdrag, dels ock att, när de, kvarstående å indragningsstaten,
uppnått 65 lefnadsår, åtnöjas med pension å indragningsstat motsvarande
den del af aflöningsförmånerna, som är att hänföra till lön jämte ålderstillägg; dels

ock höja de i riksstaten under andra hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag för Svea hofrätt med därunder lydande justitiestat från
698,787 kronor till 787,837 kronor eller således med 89,050 kronor,
för Göta hofrätt med därunder lydande justitiestat från 482,913 kronor
till 528,763 kronor eller sålunda med 45,850 kronor samt för hofrätten
öfver Skåne och Bleking med därunder lydande justitiestat från 211,213
kronor till 227,463 kronor eller sålunda med 16,250 kronor.

De till ärendet hörande handlingar skola Riksdagens vederbörande
utskott tillhandahållas; och Kungl. Maj:t förblifver Riksdagen med all
kungl. nåd och ynnest städse välbevågen.

GUSTAF.

Albert Petersson.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 19 mars 1909.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Lindman,

Statsråden: Petersson,

Hederstierna,

Hammarskjöld,

Swartz,

grefve Hamilton,
grefve EHRENSVÄRD,

Malm,

Lindström,

Nyländer.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Albert Petersson anförde
härefter *

Den 16 juli 1908 afgaf löneregleringskommittén underdånigt betänkande
angående reglering af löneförhållanden m. m. vid rikets

hofrätter. _ , *

Öfver nämnda betänkande hafva infordrade underdåniga utlåtanden
afgifvits af Svea hofrätt den 13, af Göta hofrätt den 2 och af hofrätten
öfver Skåne och Blekinge den 26 oktober 1908. Af förstnämnda båda
hofrätter hafva vid utlåtandena fogats till hofrätterna ingifna yttranden
af tjänstemän och vaktbetjänte vid samma hofrätter.

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. I Afd. 96 Höft. 2

Ny lönereglering
för rikett
hofrätter.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Sedermera hafva från notarier i Svea hofrätt inkommit särskilda
underdåniga framställningar i ämnet af den 16 och den 18 november 1908.

I detta sammanhang har jag vidare att anmäla en underdånig
skrifvelse af Riksdagens justitieombudsman af den 27 november 1908
i fråga om befordringsförhållandena vid hofrätterna.

Slutligen är att märka, att kommittén, som den 1 juli 1908, då
kommittén redan i hufvudsakliga delar affatta t sitt ifrågavarande betänkande,
fått från justitiedepartementet mottaga åtskilliga handlingar
rörande en af stadsfullmäktige i Malmö gjord framställning om förflyttande
till nämnda stad af hofrätten öfver Skåne och Blekinge, uti
särskild skrifvelse den 16 juli 1908 afgifvit yttrande i anledning af
sistnämnda framställning.

Då förevarande frågor icke hunnit inom departementet undergå
sådan behandling, att slutligt förslag kunde inflyta i den till innevarande
års Riksdag aflåtna proposition angående statsverkets tillstånd
och behof, anmälde jag, som ansåg kommitténs förslag vara af beskaffenhet
att kunna i hufvudsakliga delar af Eders Kungl. Maj:t godkännas,
vid föredragning den 12 nästlidna januari af frågor om regleringen af
andra hufvudtitelns stat för år 1910, att jag ämnade under Riksdagens
lopp för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till ny lönereglering
för rikets hofrätter. I sammanhang härmed anförde jag
vidare, att, under förutsättning af bifall till hvad jag därutinnan komme
att tillstyrka, erfordrades en förhöjning af de i riksstaten för rikets
hofrätter med därunder lydande justitiestater uppförda ordinarie anslag,
hvad anginge Svea hofrätt med 89,050, Göta hofrätt med 45,850
samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge med 16,250 kronor. Jag
hemställde därför, att Eders Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen
att i afvaktan på den proposition angående ny lönereglering för rikets
hofrätter, som Eders Kungl. Maj:t kunde komma att till Riksdagen
aflåta, i de för hofrätterna med därunder lydande justitiestater nu uppförda
ordinarie anslag eller respektive 698,787 kronor, 482,913 kronor
och 211,213 kronor, måtte beräknas en förhöjning med ofvan angifna
belopp och anslagen i deras helhet sålunda beräknas till respektive
787,837 kronor, 528,763 kronor och 227,463 kronor. Denna framställning
vann Eders Kungl. Maj:ts bifall.

Då jag med ledning af den föreliggande utredningen nu går att
för Eders Kungl. Maj:t framlägga förslag till nya lönestater för rikets
hofrätter, torde jag till en början böra i korthet erinra om hufvuddragen
af

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

Hofrätternas nuvarande organisation och arbetssätt.

Enhet den för hofrätterna gällande arbetsordning af den 29
november &1901 består Svea hofrätt af president, 14 hofrättsråd och 21
assessorer, Göta hofrätt af president, 8 hofrättsråd och G assessorer
samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge åt president, 4 hofrättsråd

Därjämte finnas vid hofrätterna anställda följande ordinarie tjanste 1

vid Svea hofrätt, sekreterare, advokatfiskal, aktuarie, arkivarie,

6 fiskaler och 14 notarier; , . . . . . . , • •

vid Göta hofrätt, sekreterare, advokatfiskal, aktuarie, arkivarie,

4 fiskaler och 8 notarier; samt i i

vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge, sekreterare, advokatfiskal,

aktuarie, hvilken tillika är arkivarie, 2 fiskaler och 4 notarier.

Till biträde åt sekreteraren, advokatfiskal och öfnga tjänsteman,
som däraf finnas vara i behof, kunna af hofrätterna förordnas amanuenser.
Sådana äro för närvarande förordnade till ett antal al:

vid Svea hofrätt 5, nämligen till biträde åt en hvar af sekreteraren,
advokatfiskal, aktnarien och arkivarien äfvensom åt fiskalerna;

vid Göta hofrätt 4, nämligen till biträde åt en hvar al sekreteraren,

advokatfiskal, aktuarien och arkivarien; samt

vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge 2, till biträde den ene åt
sekreteraren samt den andre åt advokatfiskal och aktuarien.

Yaktbetiäningen utgöres af:

vid Svea hofrätt 1 vaktmästare och 10 hofrättsposter;

vid Göta hofrätt 1 vaktmästare och 5 hofrättsposter; samt

vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge 1 vaktmästare och - hol rattspjjo£r^tterna

äro i och för tjänstgöringen fördelade i divisioner
med fem ledamöter å hvarje. Antalet ordinarie divisioner utgör sålunda
i Svea hofrätt 7, i Göta hofrätt 4 och i hofrätten öfver Skåne och
Blekino-e 2. Vid Svea hofrätt tjänstgör dessutom från den 1 september
1904 en extra division, för hvilket ändamål å extra stat medel äro anvisade
till arfvoden åt 5 adjungerade ledamöter och två t. f. notarier

iämte nödigt vaktmästarebiträde m. m. ,

Vid hvarje division äro anställda 1 fiskal och 2 notarier med
undantag inom''Svea hofrätt för en ordinarie division och ofvannamnda
extra division, å hvilka såsom uteslutande handläggande vadjade och
instämda mål någon fiskal ej är anställd.

Hofrätternas

sammansätt ning.

Arbet$>ätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Hofrätternas divisioner arbeta å särskilda arbetsrum med undantag
allenast vid behandlingen af vissa ärenden, som skola handläggas i
plenum eller, hvad Svea hofrätt angår, af två divisioner samfälldt.

I plenum handläggas åtskilliga Kungl. Mapts remisser samt frågor
om tjänsters tillsättande, om afsked och tjänstledighet, om adjunktion
och förordnande att bestrida annan tjänstgöring i hofrätten äfvensom
allmänna ärenden af ekonomisk och administrativ natur m. m.

Hvad angår frågor om tjänstledighet för underdomare och om
förordnande af vikarier för dem, handläggas dessa frågor uti Göta hofrätt
samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge i plenum. I Svea hofrätt
ankomma däremot enligt § 8 i arbetsordningen dessa frågor på samfälld
handläggning af två bland hofrättens divisioner, hvilka af Kungl. Maj:t
därtill förordnas för löpande året efter förslag af hofrätten.

Sex divisioner i Svea hofrätt samt de andra hofrätternas divisioner
arbeta en vecka i sänder och i tur hvar efter annan å olika sessionsriim.
Denna cirkulering sammanhänger därmed, att enligt arbetsordningen
mål och ärenden af olika slag skola förekomma till behandling
å särskilda därför bestämda rum. Den sjunde ordinarie divisionen i
Svea hofrätt äfvensom den extra divisionen, hvilka, såsom ofvan nämnts,
uteshitande handlägga vädjade och instämda mål, deltaga icke i denna
flyttning. Under ferierna gälla i förevarande afseende särskilda bestämmelser.

Hofrätterna halla sammanträden å sina ämbetsrum fyra timmar
hvar ^helgfri måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, med undantag
af^ påsk- och julferier, som infalla, de förra emellan tisdagen före och
måndagen efter påsk samt de senare emellan den 20 december och den
14 januari. Presidenten kan dock från sammanträden å onsdagarna
befria division, som därför bereder det allmänna full ersättning genom
hemarbete. I Svea hofrätt kan presidenten under samma villkor från
sammanträden å ytterligare en dag i veckan befria division, som handuteslutande
vädjade och instämda mål. Skulle mellan sessionsdagarna
förekomma ärende af så brådskande beskaffenhet, att med dess
handläggning ej kan anstå till nästa sessionsdag, skall extra sammanträde
hållas.

Ordinarie session, då alla divisionerna samtidigt tjänstgöra, hålles
under tiden från och med den 14 januari till och med den 31 maj
samt från och med den 1 oktober till och med den 20 december.

Under sommarferierna, som omfatta månaderna juni—september,
skall hvarje division tjänstgöra två månader, i den ordning hofrätterna
hvar för sig bestämma. Under jul- och påskferierna sammanträder en divi -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Bion, så ofta sådant erfordras för behandling af vissa mål rörande häktade
samt af löpande ärenden. Sistnämnda tjänstgöringsskyldighet fördelas i
tur emellan divisionerna, efter som hofrätterna hvar för sig bestämma.

Presidenterna åtnjuta årligen under sommarferierna 2 månaders
ledighet å den eller de tider, de hvar för sig bestämma; och äger president
tillika att för enskilda angelägenheter vara befriad från ämbetsutöfning
högst 14 dagar under hvarje session, då han finner sig däraf
vara i behof. En hvar ledamot åtnjuter årligen 2 månaders ledighet
under sommarferierna. Sekreteraren, advokatfiskal en, aktuarien och
arkivarien äga att årligen å den tid, sådant utan olägenhet kan ske,
erhålla 1 Va månads frihet från tjänstgöring med skyldighet att själfva
bekosta vikarie. Fiskaler och notarier åtnjuta högst 2 månaders ledighet,
efter som hofrätten bestämmer.

För hofrätternas uppgift i afseende å rättsskipningens handhafvande
m. m. torde det ej vara erforderligt att här redogöra. De särskilda
tjänsteinnehafvarnes åligganden äro enligt arbetsordningen följande.

Presidenten är Kungl. Maj:t ansvarig för ärendenas jämna gång
och skall således tillse, att en hvar af hofrättens ledamöter och tjänstemän
fullgör sina åligganden.

Förutom hvad redan i det föregående blifvit i vissa hänseenden
omnämndt, tillhör det presidenten vidare: att öppna till hofrätten ankommande
bref; att, då omständigheterna därtill föranleda, utfärda
kallelse till plenum eller till extra sammanträde å division eller, hvad
Svea hofrätt angår, till sådant sammanträde af två divisioner, som omnämnes
i § 8; att föra ordet i hofrättens plenum och på den division,
där han för tillfället deltager i arbetet, samt, i Svea hofrätt, vid behandlingen
af ärenden, som afses i § 8; att, äfven i de fall, då af
Kungl. Maj:t infordradt utlåtande icke skall afgifvas i plenum, deltaga i
besvarandet af Kungl. Maj:ts remisser, de där icke angå något i presidentens
frånvaro å division handlagdt mål; att vid början af hvarje år
aflämna till chefen för justitiedepartementet uppgift å dem, som hofrätten
under nästföregående år förordnat till adjungerade ledamöter; att
underteckna de expeditioner, som böra underskrifvas på hofrättens
vägnar; samt att bestämma ledamöters och andra tjänstemäns fördelning
till tjänstgöring på divisionerna, dock med iakttagande dels att de
äldsta hofrättsråden blifva ordförande å division och, hvad beträffaT Svea
hofrätt, bland dem de yngste ordförande på de divisioner, som hand -

Ferier och
semester.

De särskilda
tjänsteinnehafvarnas

åligganden.

Presidenten.

Ledamöter.

14 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

lägga uteslutande vädjade och instämda mål, dels ock att ledamot icke
å annan tid än vid sessions början må flyttas från en till annan division,
utan att hofrätten i plenum godkänner sådant.

År presidenten frånvarande, bestridas hans åligganden af den äldste
tjänstgörande ledamoten, dock att härutinnan i Svea hofrätt för ärenden,
som afses i § 8, gälla särskilda regler.

Hofrätts ledamöter föredraga de mål och ärenden, hvilkas föredragning
icke, på sätt nedan närmare förmäles, ankommer på sekreteraren
eller fiskalerna. Ordförande å division deltager emellertid icke i föredragningen
utom å de förutnämnda två divisioner i Svea hofrätt, hvilka
uteslutande handlägga vädjade och instämda mål, där ordförandena till
hälften mot öfriga ledamöter deltaga i föredragningen.

Ordförande å division har i sådan egenskap att utötva närmaste
tillsynen därå, att beslut i mål och ärenden, som icke annan ledamot
föredragit, varda, så fort ske kan, i behörig ordning uppsatta och expedierade;
och bör ordföranden i öfrigt tillse, att stadgad ordning vid
arbetet iakttages samt att vederbörande expeditionshafvande och andra
tjänstemän fullgöra sina skyldigheter, såvidt divisionen angår.

Hofrätts öfriga ledamöter hafva, med det undantag för Svea hofrätt,
som framgår af föreskrifterna i § 8, lika tjänstgöringsskyldighet;
och åligger dem äfvensom ordförandena på de divisioner i Svea hofrätt,
som handlägga uteslutande vädjade och instämda mål, att, en hvar i
afseende å de honom såsom referent tillhörande mål, dels skyndsamt
bereda, det målen komma i skick att kunna med slut afhjälpas, för
hvilket ändamål referenten, bland annat, bör, så snart ske kan, anmäla
hos hofrätten, om beslut tarfvas öfver invändning eller annan fråga i
rättegången, innan dom eller utslag meddelas i hufvudsaken, om anledning
förekommer att hålla förhör med parter eller vittnen, eller om
eljest någon hofrättens åtgärd erfordras, innan målet företages till
hufvudsaklig pröfning, samt verkställa den fördragning, som i sådant
afseende finnes nödig; dels, sedan alla förberedande åtgärder ägt rum,
föredraga målen till afgörande, hvilket bör ske i tur ledamöterna
emellan; dels granska protokoll, bref och andra expeditioner, innan de
anmälas till justering; dels ock hafva närmaste tillsynen därå, att besluten,
så fört ske kan, uppsättas och expedieras, och att i de mål, däri anmälan
af missnöje med hofrätts utslag enligt 30 kapitlet 12 § rättegångsbalken
skett, handlingarna insändas till nedre justitierevisionen.
Då mai föredrages till afgörande, skall förslag till rubrik å dom eller
utslag i målet vara af referenten uppsatt och underskrifvet. Vid förhör
i vädjadt mål föres ordet af referenten; dock tillkommer divisionens ordförande
att afkunna beslut, som meddelas vid förhör.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

För måls beredande till föredragning och afgörande må division
lämna ledamot under högst en vecka i sänder befrielse från tjänstgöring
å ämbetsrummet, dock endast i fall divisionen enhälligt finner det
vara erforderligt och det icke föranleder till behof af ledamots adjungerande
eller eljest vållar hinder i det gemensamma arbetets gång.

Sekreteraren åligger :

att föredraga civila mål och ärenden samt fiskaliska åtal, som icke
äro lottade;

att uppsätta och till expedition befordra hofrättens i plenimål samt
i Svea hofrätt jämväl dess enligt § 8 fattade beslut, då de ej genom
protokollsutdrag utfärdas, stämningar, förordnanden, som ej genom utdrag
af protokollet meddelas, kungörelser och bevis angående förmynderskap
samt skrivelser och utlåtanden i civila mål och ärenden, som beslutas å
division och icke afse endast öfversändande af expeditioner eller blott
innefatta föreskrift om insändande af handlingar;

att kontrasignera alla utgående expeditioner, som af hofrätten
eller å dess vägnar underskrifvas;

att ombesörja lottning af Kungl. Maj:ts remisser, skriftväxlingar
i civila mål och ärenden äfvensom fiskaliska aktioner samt upprättande
af rotlar däröfver och öfver de ärenden, som föredragas af sekreteraren;
att verkställa upprop till utgifvande af domar;
att, då i vädjadt mål part söker anstånd, eller vid utgången af
tiden för ingifvande af inlagor från kärandens sida protokoll eller vadebevis
felas, om förhållandet göra anmälan hos hofrätten;

att, på grund af uppgifter från vederbörande expeditionshafvande,
hvarje vecka upprätta och till allmänna tidningarna insända förteckning
å vissa af hofrätten meddelade utslag, efter hvad därom är särskildt
stadgadt;

att hålla förteckningar dels öfver hofrättens tjänstemän och auskultanter,
dels öfver förmyndare, som af hofrätten förordnas eller entledigas,
dels öfver hofrättens beslut angående beviljad tjänstledighet för underdomare
och förordnande för andra personer att förvalta deras ämbeten
och dels öfver dem, som genom anmälan till hofrätten ställt ombud
för besvärshandlingars mottagande; samt

att låta upprätta hofrättens arbetsförteckning och tillse, att de
uppgifter, som i öfrigt böra aflämnas från hofrätten, blifva behörigen
expedierade.

Sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge åligger därjämte
dels att emottaga och i diarierna anteckna inkommande handlingar, med
undantag af dem, som aflämnas vid förhör, och dels att verkställa belägg -

Sekreterare.

Advokatfiskal.

Aktuarie.

Kungl. Mctj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

ning med stämpelpapper af hofrättens utgående expeditioner, tillhandahålla
dem åt vederbörande och redovisa de för dem inflytande medel.

Advokatfiskalen är kronans ombudsman och allmän åklagare i
hofrätten och har i denna egenskap att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, som äro gifna i lag och särskilda författningar eller meddelas
honom af vederbörande.

Honom åligger vidare:

att tillse, dels att renoverade exemplar af underrätternas protokoll
och domböcker varda inom föreskrifven tid insända till hofrätten och i
behörig ordning förvarade, dels att fångförteckningar i stadgad ordning
inkomma och granskas, dels att behöriga utdrag af saköreslängd varda
i rätt tid öfversända till vederbörande för böternas uttagande, och dels,
på grund af inkomna förteckningar å döda personer af frälseståndet, att
bouppteckningar i rätt tid ingifvas till hofrätten;

att i hofrätten inlämna besvär eller andra handlingar, som för
sådant ändamål varda honom tillsända af allmän åklagare;

att, då allmän åklagare vill hos justitiekanslern hemställa om fullföljd
af talan mot hofrättens utslag i brottmål, tillhandagå åklagaren
med handlingars uttagande och öfversändande till justitiekanslern efter
hvad därom särskildt stadgas;

att hafva vård om hofrättens boksamling och öfriga tillhörigheter;

samt

att hålla diarier och förteckningar öfver alla till hans handläggning
hörande mål och ärenden.

Aktuarien skall utfärda anslag om upprop till domars utgifvande,
ordna handlingar i vädjade mål, verkställa lottning af instämda och
vädjade mål, upprätta rotlar däröfver samt öfverlämna emottagna handlingar
till vederbörande föredragande.

I Svea och Göta hofrätter åligger ock aktuarien:
att mottaga och i diarierna anteckna inkommande handlingar,
undantagandes sådana, som aflämnas vid förhör, äfvensom, hvad Svea
hofrätt angår, handlingar i brottmål;

att, då i vädjadt mål part söker anstånd, eller vid utgången af
tiden för ingifvande af inlagor från kärandens sida protokoll eller vadebevis
felas, ofördröjligen gifva sådant tillkänna för sekreteraren; samt
att verkställa beläggning med stämpelpapper af hofrättens utgående
expeditioner, tillhandahålla dem åt vederbörande och redovisa de för dem
inflytande medel.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge bestrider aktuarien jämväl
de göromål, som tillhöra arkivariens befattning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Till arkivariens befattning hör:

att af expeditionshafvande emottaga och i behörig ordning förvara
inkomna handlingar i afgjorda mål och ärenden samt hofrättens protokoll
och inneliggande exemplar af domar, utslag, bref, utlåtanden och andra
expeditioner;

att hafva närmaste tillsyn öfver arkivet, föra förteckning öfver dess
innehåll samt minst fyra timmar hvarje söckendag hålla arkivet öppet;

att i mål, däri missnöjes anmälan enligt 30 kapitlet 12 § rättegångsbalken
skett, insända till nedre justitiere visionen de till hofrätten inkomna
och icke af parterna uttagna handlingar; samt

att expediera utdrag af protokoll i afgjorda mål äfvensom afskrifter
af andra till arkivet hörande handlingar.

Fiskalerna föra rotlar angående brottmål och verkställa lottning
af dessa mål, där sådan skall ske, föredraga alla dylika mål och ärenden
samt uppsätta och expediera hofrättens däri beslutade utslag, skidfvelser
och utlåtanden, med undantag af sådana utslag, som meddeks i
anledning af besvär, ansökningar och andra skrifter, däröfver förklaring
icke infordrats.

Fiskalerna skola jämväl granska inkomna fånglistor och däri göra
erforderliga anteckningar.

År advokatfiskalen hindrad att föra talan, som bör bevakas af
advokatfiskalsämbetet, skall någon af fiskalerna fullgöra detta åliggande.

Därjämte åligger fiskalerna i Svea hofrätt dels att emottaga och i
diarium anteckna inkommande handlingar rörande brottmål, dels att,
då hofrätten därom förordnar, i sekreterarens ställe fullgöra den honom
åliggande skyldighet att föredraga civila besvärsmål.

Hofrätten äger förordna extra ordinarie tjänsteman att i fiskals
ställe fullgöra någon del af den honom åliggande tjänstgöringsskyldigheten,
när sådant pröfvas nödigt för arbetets jämna gång eller af annan
anledning lämpligt.

Notarierna åligger att föra hofrättens protokoll i alla mål och ärenden
samt uppsätta och expediera hofrättens domar och utslag i civila
mål, sådana skrifvelser i dylika mål, som ej expedieras af sekreteraren,
samt de utslag angående brottmål, som ej tillhöra fiskalernas expedition.

Hofrätten äger förordna den eller dem af sina underlydande
tjänstemän, som anses lämpliga därtill, att emottaga och förvalta expensmedel,
som anordnas till hofrätten, att ombesörja upphandling af skrifmaterialier
och ved samt andra inköp och arbeten, som erfordras för
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Eäft. 3

Arkivarie.

Fiskaler.

Notarier.

Särskilda
uppdrag åt
tjänstemän.

Instruktioner
för vaktbetjäningen.

18 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

hofrättens räkning, äfvensom att i öfverensstämmelse med särskildt
meddelade föreskrifter upprätta rekvisition å samt utdela och redovisa
för hofrättens aflöning.

Svea och Göta hofrätter äga, om det linnes nödigt för ärendenas
obehindrade gång, uppdraga åt amanuensen hos aktuarien att i dennes
ställe emottaga och i diarium anteckna inkommande handlingar i vädjade
och instämda mål och ordna handlingarna i vädjade mål äfvensom göra
sådant tillkännagifvande hos sekreteraren, hvarom ofvan är nämndt,
samt utfärda anslag om upprop till domars utgifvande.

Hofrätterna äga i öfrigt att hvar för sig meddela nödiga föreskrifter
angående sina underlydande tjänstemäns åligganden.

För vaktbetjaningen äro särskilda instruktioner utfärdade af hofrätterna.

Vaktmästaren i Svea hofrätt, som är de därstädes anställda hofrättsposternas
närmaste förman, tillhör enligt den för vaktbetjäningen i
nämnda hofrätt utfärdade instruktion hufvudsakligen:

att vaka däröfver, att hofrättsposterna fullgöra sina skyldigheter;
att före sessionstidens början infinna sig i hofrätten och undersöka,
huruvida vädring, eldning och städning i samtliga ämbetslokaler i behörig
ordning ägt rum, samt att kvarstanna, tills ledamöterna lämnat
verket; att mellan hofrättsposterna fördela kallelser till parter eller
andra; att tillse, att föreskrifna anslagsböcker finnas på sina behöriga
platser, samt att tillhandahålla vederbörande dessa böcker; att till vård
emottaga skrifmaterialier, som upphandlas för hofrättens räkning, och
i mån af behof tillhandahålla bläck, omslagspapper med flera mindre
förbrukningsartiklar samt på rekvisition af tjänstemännen mot kvitto
utlämna skrifpapper och pennor; att emottaga och utdela till vederbörande
exemplar af svensk författningssamling; att i enlighet med
föreskrifter af arkivarien ombesörja upphandling af ved för ämbetsverket
och hafva vård och uppsikt öfver vedförrådet, samt att hafva
tillsyn å hofrättens möbler och andra inventarier.

Enligt samma instruktion äro hofrättsposternas i Svea hofrätt
hufvudsakliga åligganden:

att hvarje söckendag sist före kl. 10 f. m. inställa sig i hofrätten
för uppassning samt kvarstanna där, tills divisionerna åtskilts; att efter
befallning uträtta tjänsteärenden jämväl utom verket; att delgifva hofrättens
kallelser åt parter och andra; att inom tilldelad trakt hembära
handlingar till hofrättens ledamöter och andra tjänstemän; samt att
hvar efter annan i fastställd ordning tjänstgöra dels en vecka såsom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

vakt i hofrättens ämbetslokal, dels eu vecka såsom »brefdragare» och
dels en vecka å advokatfiskal- och arkivariekontoren samt kansliet.

I sistnämnda hänseenden skall följande iakttagas: .

Den såsom vakt tjänstgörande hofrättsposten får ej lämna lokalen
under veckan mera än högst två timmar hvarje söckendags förmiddag.
Vakten har att tillåsa lokalerna, ordna under dagen ur bokförråden
framtagna böcker, tillse att lokalerna i våningen en trappa upp i vederbörlig
ordning sopas och dammas af därtill anställd person, vädra lokalerna
samt tillse eldningen, hvilken hofrätten kan uppdraga åt vakten
att mot särskild ersättning själf utföra.

Den såsom »brefdragare» anställda hofrättsposten har att hämta
och afsända samtliga bref och i förekommande fall för erhållande af
ledamöters underskrift till dem hembära och efter underskriften återställa
expeditioner.

Den på advokatfiskal- och arkivariekontoren samt kansliet tjänstgörande
hofrättsposten skall tillse, att rummen på nedra botten och två
trappor upp sopas, städas och vädras, äfvensom hålla tillsyn öfver eldningen
i dessa våningar och i trappuppgångarna med nyssnämnda skyldighet
i afseende å eldningens verkställande mot särskild ersättning.

I öfrigt åligger det vaktbetjäningen att ställa sig till efterrättelse
de ytterligare föreskrifter i afseende å tjänstgöringen, som kunna varda
meddelade af hofrätten eller dess president.

Vaktbetjäningen står under omedelbar tillsyn af advokatfiskal.

De för vaktbetjäningen i Göta hofrätt samt hofrätten öfver Skane
och Blekinge utfärdade instruktioner innehålla bestämmelser i hufvudsak
likartade med dem, som sålunda meddelats för vaktbetjäningen i
Svea hofrätt.

Kommitténs förslag angående hofrätternas organisation.

Åttonde divisionen i Svea hofrätt.

Den första fråga, kommittén upptagit till behandling, är spörsmålet,
huruvida behofvet af den åttonde divisionen i Svea hofrätt kan
anses vara af så stadigvarande natur, att samma division bör uppföras
å ordinarie stat. _ -

Ifrågavarande division, hvilken, såsom jag redan i det föregående
erinrat, varit i verksamhet från den 1 september 1904, tillkom närmast
i anledning af den väsentliga ökning af de till hofrätten inkommande

Kommittén.

20 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 135.

vädjade mål, som gjorde sig gällande efter det den nya fullfölj dslagen
den 1 januari 1902 trädt i kraft.

I det utlåtande, som hofrätten afgaf den 20 december 1905
beträffande behofvet och lämpligheten af en särskild hofrätt för de
norra delarna af riket, upptog hofrätten till besvarande frågan, huruvida
behofvet af en åttonde division vid hofrätten kunde antagas blifva
konstant eller icke; och ansåg hofrätten, att denna fråga kunde sägas
vara hufvudsakligen beroende därpå, om väsentlig och bestående nedgång
inträdde i antalet vademål, sådant det visat sig från och med år 1902.
Hvad intill slutet af år 1905 förekommit syntes hofrätten icke gifva
anledning att förutsätta återgång i antalet dylika mål, och det ansågs
föga antagligt, att efter hand skulle i det hela uppstå sådan verklig
och varaktig minskning i hofrättens arbetsmaterial, att den åttonde
divisionen kunde undvaras.

Uti underdånig skrifvelse den 1 oktober 1906 angående anslag
för fortsatt uppehållande af den åttonde divisionens verksamhet meddelade
hofrätten, att under de tre första kvartalen af samma år till
hofrätten inkommit nya vademål till ett antal, som något öfverstege
antalet under motsvarande kvartal af år 1905. Behofvet af den extra
divisionen kvarstode sålunda fortfarande och detta vore så stadigvarande,
att hofrätten ansåge det kunna ifrågasättas, huruvida icke åtgärd genast
borde vidtagas för den extra divisionens uppförande på ordinarie stat.

Till upplysning rörande förhållandet mellan inkomna och afgjorda
vädjade mål hos Svea hofrätt under åren 1903—1907 har kommittén
meddelat följande å tillgängliga statistiska uppgifter grundade tabell:

Ar.	Från före-gående år balanserade.	Under året inkomna.	Summa.	Under året afgjorda.	Till näst-kommande år balanserade.
1903 .................................	970	1,449	2,419	1,272	1,147
1904 .................................	1,147	1,507	2,654	1,363	1,291
1905 .................................	1,291	1,437	2,728	1,500	1,228
1906 .................................	1,228	1,547	2,775	1,498	1,277
1907 .................................	1,277	1,433	2,710	1,542	1,168

Med erinran att, på sätt af nämnda tabell framgår, under år 1907
till hofrätten inkommit ett ej oväsentligt mindre antal vädjade mål än
under näst föregående år äfvensom att balansen af dylika mål vid 1907

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

års utgång ej obetydligt nedgått, har kommittén i förevarande fråga
vidare anfört följande.

Af de balanserade vademålen torde ett antal af ungefär 500 kunna
räknas till normal balans. För att vederbörande referenter måtte hinna
att få förslag till domsrubriker i vädjade mål uppsatta och till föredragning
bereda dylika mål samt för föredragningens jämna fortgång
äga tillgång till vädjade mål af olika beskaffenhet och omfång, vore det
nämligen fördelaktigt, att ett ej alltför ringa antal dylika mål funnes
att tillgå för en hvar af de 34 ledamöter i Svea hofrätt, som hade
att föredraga sådana mål. Vidare borde i den nämnda normala balansen
inräknas ett ej obetydligt antal till hofrätten inkomna mål, som ej
kunde företagas till afgörande, enär parternas skriftväxling, hvartill i
allmänhet åtginge högst åtta veckor, icke afslutats och målen följaktligen
ej vore färdiga att lottas. Af andra mål än vädjade förekomme hos hofrätten
i regel icke balans af nämnvärd omfattning.

Om än följaktligen, med hänsyn till de vädjade målen, ringa utsikt
funnes, att Svea hofrätt ännu under en följd af år skulle kunna undvara
den åttonde divisionen, syntes dock kommittén möjlighet föreligga,
att, såsom i slutet af 1890-talet ägde rum, antalet inkommande dylika
mål kunde åtminstone för några år komma att nedgå och alltså den under
år 1907 inträffade minskade tillströmningen af mål fortfara.

I hvarje fall hade enligt kommitténs åsikt sistnämnda division
allt för kort tid varit i verksamhet för att ett bestämdt omdöme
ännu kunde uttalas, huruvida behofvet af densamma kunde blifva stadigvarande
och divisionen fördenskull böra uppföras å ordinarie stat.

Mot det af kommittén sålunda gjorda uttalande har hofrätten i
sitt öfver kommittébetänkandet afgifna utlåtande icke haft något att
erinra.

Efter hvad jag inhämtat, har under år 1908 till hofrätten inkommit
vädjade och instämda mål till ett antal af 1,528 samt afgjorts
dylika mål till ett antal af 1,512, hvadan balansen af dylika mål vid
1908 års slut, utgörande 1,184 mål, åter i någon mån ökats. Då
emellertid ännu någon tids erfarenhet härutinnan torde böra afvaktas,
har jag i likhet med kommittén funnit frågan om uppförande å ordinarie
stat af den åttonde divisionen i Svea hofrätt böra tillsvidare anstå
och medel till uppehållande af samma division, om hvars fortsatta behöflighet
under nuvarande förhållanden någon meningsskiljaktighet icke
försports, sålunda fortfarande äskas å extra stat.

Svea hofrätt.

Departement!-

chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Särskild hofrätt för Norrland.

Då det sålunda må antagas, att Svea hofrätt måste under den närmaste
framtiden arbeta på åtta divisioner, har för kommittén framställt
sig det spörsmålet, huruvida ej detta förhållande lämpligen bör föranleda
till utbrytande från nämnda hofrätt af några divisioner för upprättande
af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket.

Detta spörsmål har kommittén ansett böra för närvarande besvaras
nekande, och är kommitténs uttalande härutinnan enhälligt.

Innan jag emellertid ingår på redogörelse för de skäl, kommittén
åberopat till stöd för denna sin uppfattning, torde jag böra i korthet
erinra om hufvuddragen af denna frågas föregående behandling under
senare tid.

Den 13 april 1905 undfick Svea hofrätt nådig befallning att förebringa
utredning och afgifva utlåtande, bland annat, rörande behofvet
och lämpligheten af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket.
Den 20 december 1905 afgaf hofrätten det sålunda infordrade utlåtandet.
I detta utlåtande upptog hofrätten till granskning de skäl, som hufvudsakligen
från två olika synpunkter framkommit till stöd för den ifrågasatta
åtgärden, den ena att hofrättens storlek tydligt vis måste medföra
åtskilliga olägenheter och den andra att den angifna åtgärden skulle
vara af behofvet påkallad för de nordligaste delarna af riket.

Hofrätten fann de i förra hänseendet anförda skälen icke ådagalägga
nödvändigheten af den föreslagna anordningen. Och de fördelar, som
för den rättssökande allmänheten eller eljes ur processuell synpunkt
kunde under nu gällande rättgångsordning vinnas genom upprättande
af en särskild hofrätt för de norra delarna af riket, ansåg hofrätten vara
alltför oväsentliga för att kunna i och för sig utgöra grund för vidtagande
af en dylik genomgripande åtgärd.

Härtill komme vissa omständigheter, som enligt hofrättens uppfattning
syntes tala emot den ifrågasatta förändringen, såsom att en
tilltänkt rättegångsreform uppenbarligen skulle i flere afseenden betinga
helt andra anordningar, än som under nuvarande förhållanden kunde
ifrågakomma, samt den sannolika svårigheten att i längden på fullt tillfredsställande
sätt besätta ett större antal ledamotsplatser inom en hofrätt
i Norrland.

Hofrätten fann sålunda framgå, att upprättande af särskildjhofrätt
för de nordligare delarna i riket ej i verkligheten påkallades af något
förefintligt oundgängligt behof eller ens kunde betecknas såsom under
förkandenvarande förhållanden i öfvervägande grad lämpligi.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Vid anmälan i statsrådet den 12 januari 1907 af hofrättens ofvan
omförmälda underdåniga skrifvelse den 1 oktober 1906 hade jag för
egen del anledning uttala mig i denna fråga. Jag yttrade därvid, att
jag visserligen ansåge högst troligt, att växande folkmängd och ökad
utveckling inom rikets norra del så småningom komme att göra en
särskild mellaninstans för denna del nödvändig, men att meningarna
härom ännu icke torde hafva så enat sig, att frågan kunde anses mogen
för afgörande. Någon olägenhet af att den ännu någon tid uppskötes
syntes mig i allt fall ej kunna påvisas. Huruvida med anordningen
borde dröjas ända till den tid, då en reform af vår rättegångsordning
kunde tänkas blifva genomförd, syntes mig vid dåvarande tidpunkt icke
kunna bedömas. Men det afgörande skälet mot att då söka genomföra
anordningen var för mig det, att, innan hofrättsledamöternas aflöning
blifvit så reglerad, att de i ekonomiskt hänseende intoge en tillräckligt
oberoende ställning, inrättandet af en hofrätt för Norrland ej syntes mig
tillrådligt.

Sedermera har justitieombudsmannen uti underdånig skrifvelse den
15 juli 1907 till bemötande upptagit vissa delar i hofrättens förenämnda
utlåtande den 20 december 1905.

Slutligen vill jag i detta sammanhang erinra, att från landshöfdingen
i Jämtlands län och stadsfullmäktige i vissa städer i Norrland till justitiedepartementet
inkommit särskilda framställningar, innefattande önskemål
angående platsen för förläggningen af en norrländsk hofrätt.

För att härefter öfvergå till kommitténs yttrande i förevarande
fråga har kommittén, hvad först angår den farhåga, som uttalats därom,
att genom Svea hofrätts storlek enheten i rättsskipningen på hofrättens
olika divisioner kunde äfventyras, utan tvekan anslutit sig till den af
Svea hofrätt i dess utlåtande den 20 december 1905 häfdade meningen,
att enhet i rättsskipningen bättre främjas med bibehållande af hofrättens
nuvarande divisioner på samma ort.

Beträffande den från vissa håll uttryckta farhåga, att en hofrätt,
bestående af ett så stort antal divisioner som Svea hofrätt, icke skulle
kunna äga tillräcklig kännedom om de personer, som sträfvade efter att
vinna fast anställning i verket, och således ej skulle kunna göra ett
riktigt och rättvist urval bland de sökande, har kommittén erinrat, att
den tid, under hvilken den extra ordinarie tjänstemannen har att tjänstgöra
i hofrätten, innan fråga uppstår om erhållande af ett första förordnande
såsom fiskal, plägat, enligt hvad i hofrättens sistberörda
utlåtande uppgifves, uppgå till minst 2 år, ofta nog till 3 år och däx--

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

öfver, hvilken tid dock, såsom af justitieombudsmannen framhållits, något
förkortats, sedan hofrättens yttrande afgafs. Det har emellertid synts
kommittén, som om sistnämnda förhållande ej behöfver ■medföra, att ett
färre antal ledamöter än förut blifva i tillfälle att erhålla kännedom om
vederbörandes duglighet. I samma mån nämligen som en minskning
inträdt i antalet af dem, som eftersträfva fiskalsförordnanden, hade, enligt
kommitténs uppfattning, möjligheten för dessa ökats att kunna samtidigt
tjänstgöra på olika divisioner och såmedelst komma i tillfälle att i arbetet
biträda ett större antal ledamöter. Kommittén hade sig äfven bekant,
att så varit förhållandet under de senaste åren; och det ville därför
synas kommittén, som om, äfven med en förkortad tjänstgöringstid för
erhållande af fiskalsförordnande, behörig ledning borde kunna vinnas för
bedömande af sökandes större eller mindre duglighet. Under alla förhållanden
torde väl alltid minst ett lika stort antal ledamöter i Svea
hofrätt som i de mindre hofrätterna komma att äga personlig kännedom
om skickligheten hos dem, som söka dylikt förordnande.

De i nu nämnda hänseenden uttalade farhågorna med afseende å
Svea hofrätts storlek som ämbetsverk syntes kommittén sålunda icke
påkalla hofrättens uppdelning i två öfverdomstolar. Om så ausåges böra
ske, torde fördenskull behofvet och lämpligheten däraf vara att söka
i andra förhållanden.

I sådant afseende har af kommittén erinrats, hurusom ofta anförts,
att på grund af de stora afstånden mellan de norrländska orterna och
hufvudstaden de rättssökande skulle åsamkas olägenheter och dryga
kostnader vid målens utförande i Svea hofrätt, hvarjämte svårigheter
skulle föreligga att anordna förhör med parter eller vittnen inför
hofrätten.

I anslutning till hvad Svea hofrätt i sitt berörda utlåtande härutinnan
andragit, har emellertid kommittén såsom sin åsikt uttalat, att förmånen
för de rättssökande med inrättandet af en särskild hofrätt i Norrland
torde blifva inskränkt till hufvudsakligen dem, som bo i den stad,
där hofrätten blefve förlagd, och denna stads närmaste grannskap. Af
huru ringa betydelse denna förmån i öfrigt skulle blifva, torde framgå
redan vid betraktande af Norrlands ofantliga utsträckning. Så länge
rättegångsförfarandet i hofrätt vore i hufvudsak skriftligt, syntes med
nuvarande postförbindelser afståndet till vederbörande hofrätt i allmänhet
vara för parter af jämförelsevis underordnad betydelse. Fördelen
för de rättssökande att bland de rättsbildade advokater, som finnas i
hufvudstaden, kunna vinna biträde för talans fullföljd såväl i hofrätten

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

som sedermera vid behof hos Kungl. Maj:t ansåg kommittén däremot
vara synnerligen beaktansvärd.

Att intresset för inrättandet af en särskild hofrätt för Norrland vore
stort i den stad och uärmaste ort däromkring, hvilkas invånare trodde sig
hafva utsikt att få en dylik hofrätt förlagd dit, vore ju uppenbart. Men
att förevarande fråga skulle vara en hela Norrland eller större delen
däraf omfattande angelägenhet af synnerligen stor betydelse, tilläte sig
kommittén draga i tvifvelsmål. Från nationella och kulturella synpunkter
borde enligt kommitténs åsikt denna fråga lämpligen ej betraktas.

Ur nu berörda förhållanden syntes fördenskull öfvertygande skäl
icke heller kunna hämtas för den ifrågasatta delningen af Svea hofrätt;
och kommittén hölle före, att i en vid 1908 års riksdag inträffad omständighet
ett ganska starkt talande skäl framkommit emot att för närvarande
inrätta en ny hofrätt. Kommittén syftade härvid på den omständighet,
att frågan om en modernare processordning, som länge stått
på dagordningen i vårt land, kunde anses hafva ryckt ett stort steg
framåt därigenom, att chefen för justitiedepartementet ställt i utsikt, att
berörda fråga skulle inom en snar framtid blifva föremål för utredning.

I hvilken riktning processreformen beträffande mellaninstansen
komme att gå, torde, framhåller kommittén, ännu ej kunna förutsägas,
lika litet som de lämpligaste förläggningsorterna för sådana domstolar
på förhand torde kuuna bestämmas. Att emellertid under så beskaffade
förhållanden för närvarande besluta inrättande af en hofrätt i Norrland,
hvars organisation, sådan den under nuvarande ordning kunde vara
bestämd, med stor sannolikhet ej komme att under synnerligen långtid
blifva beståndande, ansåge kommittén ej välbetänkt. Det kunde
jämväl befaras, att den plats, å hvilken lokal för en norrländsk hofrätt
med stora kostnader blefve uppförd, i en ej aflägsen framtid komme
att visa sig såsom olämplig förläggningsort för en öfverdomstol, samt
att, i sammanhang med de förändringar i organisation och verksamhetsområden,
som processreformens genomförande torde medföra, en delning
af den nu ifrågasatta hofrätten ocli dess arkiv finge verkställas.

En annan omständighet, som vid afgörandet af föreliggande fråga
ej torde kunna lämnas utan beaktande, vore rekryteringen af hofrätternas
personal. Ehuru antagas borde, att med de förhöjda aflöningar, som
kommittén föreslagit, de största svårigheterna i afseende å rekryteringen
inom de i landsorten förlagda hofrätterna skulle komma att häfvas, delade
kommittén dock i hufvudsak Svea hofrätts i dess oftaberörda utlåtande
gjorda uttalanden om den större lättheten att vid en stor hofrätt
Bill. till Riksd. Prat. 1903. 1 Sami. I Afd. 96 Höft. 4

Svea hofrätt.

Departements chefen.

Kommittén.

26 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

i hufvudstaden kunna draga till sig största antalet dugande extra ordinarie
tjänstemän.

Svea hofrätt har i sitt utlåtande öfver kommitténs betänkande ej
funnit anledning ånyo uttala sig i frågan.

Genom bifall till den nya lönestat för hofrätterna, som jag
nu går att föreslå, skulle visserligen det tidigare af mig i främsta rummet
åberopade skälet mot att omedelbart skrida till inrättande af en
särskild hofrätt för Norrland förlora sin betydelse. Oafsedt denna omständighet
synes emellertid uppenbart, att hvad jag vid samma tillfälle
yttrade därom, att denna fråga ännu icke kan anses mogen för afgörande,
fortfarande äger giltighet. Kommitténs enhälliga uttalande torde härutinnan
bära tillräckligt vittnesbörd. Då härtill kommer, att frågan om
eu reform af vårt rättegångsväsen synes blifva allt mera aktuell och
säkerligen ej kan för någon längre framtid undanskjutas, torde häri
ligga ett ytterligare talande skäl för att för närvarande jämväl låta med
frågan om inrättandet af en hofrätt för Norrland tillsvidare anstå.

Särskild afdelning vid Svea hofrätt för vissa Norrlandsmål.

Kommittén har emellertid i detta sammanhang till undersökning
upptagit frågan, om ej de önskemål, som legat till grund för krafvet
på en särskild hofrätt för Norrland, skulle kunna i viss mån tillgodoses
genom andra anordningar, vidtagna inom den bestående hofrättsorganisationens
ram. I sådant afseende har kommittén, med erinran
att en af hofrätternas hufvudsakliga uppgifter är att hålla uppsikt
öfver underdomstolarna, till en början framhållit, att hofrätts verksamhet
i nämnda hänseende väl endast i undantagsfall torde kunna komma
att utöfvas genom inspektioner, men att ju mindre omfattning en hofrätt
har, desto oftare får den enskilde ledamoten tillfälle att pröfva mål
från samma domsaga och därigenom bilda sig ett omdöme om rättsskipningens
allmänna tillstånd inom domsagan. Af vikt vore ju ock för
hofrättens särskilda ledamöter att erhålla personlig erfarenhet om dugligheten
hos underdomarnas vikarier och dessas lämplighet för domarekallet,
och naturligt vore, att svårigheten i nämnda hänseende växer, i samma
mån som verket tilltager i omfattning. Svea hofrätt hade sökt att minska
verkningarne däraf genom att utverka sådan ändring i arbetsordningen,
att åt presidenten ocli två af hofrättens divisioner uppdragits afgörandet
af frågor om underdomares ledighet och om förordnande af deras

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

vikarier. En sådan anordning kunde dock ej i längden anses tillfredsställande.
Med den omfattning hofrätten har, torde det nämligen understundom
kunna inträffa, att pröfning af fullföljda mål till större antal
från samma domsaga komme att tillfalla någon af de divisioner, som under
löpande arbetsåret ej deltaga i handläggningen af nyssberörda ärenden.
Vid uppkommen fråga om en föreslagen vikaries lämplighet till erhållande
af fortsatt förordnande kunde alltså ett värdefullt material vara undandraget
de ledamöters kännedom, som hade att afgöra denna fråga och
för dess rätta bedömande beliöft hafva tillgång därtill.

Från anhängarna af en särskild norrländsk hofrätt hade därjämte
blifvit anfördt, att inom en dylik hofrätt skulle, till rättsskipningens
fromma, kunna koncenfreras en noggrannare och djupare kunskap om
de för Norrland speciella förhållandena, och att för pröfningen af de
speciella Norrlandsmålen det sålunda skulle vara en mycket stor fördel,
om afgörandet öfverlämnades åt domare, som lefde och verkade midt i
de förhållanden, ur hvilka tvisterna uppkommit. Hvad i sistnämnda
hänseende anförts innebure visserligen enligt kommitténs åsikt en betydlig
öfverdrift, men det torde dock få anses vara till gagn för rättsskipningen,
att vissa hofrättsledamöter genom att en längre tid syssla uteslutande
med tvistemål från Norrland vunne en speciell utbildning för
bedömande af dylika mål, som nog ej sällan ägde sin säregna karaktär.
Hvad nu sagts om tvistemål ansåge kommittén däremot icke äga tillämplighet
på öfriga norrländska mål, som i hofrätt förekomma till afdömande.
Dessa kunde nämligen i allmänhet icke sägas i väsentlig grad
skilja sig från sådana mål från öfriga landskap under Svea hofrätts
domvärjo.

Kommittén, som för afhjälpande af de nu antydda angelägenheterna
ingalunda ansett nödvändigt att tillgripa en så vidtgående och
kostbar åtgärd som inrättande af ny hofrätt i Norrland, har däremot
funnit dessa olägenheter kunna undanröjas eller åtminstone i betydlig
mån inskränkas genom vidtagande af särskilda anordningar inom Svea
hofrätt.

Kommittén har i sådant hänseende ansett, att åt vissa divisioner
i hofrätten skulle kunna uppdragas att i främsta rummet handlägga
norrländska tvistemål samt frågor om norrländska underdomares
ledighet och förordnande af deras vikarier. Frånsedt tvistemål samt
ärenden om ledighet för underdomare och förordnande af . deras
vikarier, skulle dessa divisioner lika med öfriga divisioner i hofrätten
deltaga i behandling af andra mål och ärenden. Det skulle
ankomma på presidenten att tillse, att de ledamöter, som kunna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

anses äga största erfarenheten beträffande de speciella Norrlandsrnålen,
också i främsta rummet blefve indelade på de divisioner, som finge åt
sig uppdraget att behandla dessa mål. Området för dessa divisioners
verksamhet borde emellertid, enligt kommitténs mening, begränsas till
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. De divisioner
i Svea hofrätt, livilka ej komme att deltaga i handläggningen
af de ifrågavarande målen och ärendena från nyssnämnda län, skulle
samfälldt deltaga i behandlingen af frågor om ledighet för underdomare
och förordnande af deras vikarier inom återstående delen af Svea
hofrätts jurisdiktionsområde.

_ Genomförandet af dessa förändringar syntes böra medföra, att ett
särskildt diarium upplades för vädjade mål från de fyra nordligaste
länen, likasom att inneliggande exemplar af domar i mål från dessa län
bundes skilda från öfriga domar. Härigenom vunnes den beaktansvärda
fördelen, att, om inrättandet af en särskild hofrätt för ifrågavarande
län i en framtid komme till stånd, den viktigaste delen af dess
arkiv förut funnes afskild.

I en blifvande ny arbetsordning borde, enligt kommitténs uppfattning)
äfven intagas bestämmelse i det syfte, att, därest omständigheterna
därtill föranledde, de'' divisioner i Svea hofrätt, som i främsta rummet
skulle syssla med norrländska tvistemål, jämväl skulle vara skyldiga att
behandla tvistemål från öfriga delar af hofrättens jurisdiktionsområde,
likasom att det skulle åligga öfriga divisioner att vid behof vara behjälpliga
med afgörandet af norrländska tvistemål.

Vid beräkning af behofvet utaf arbetskrafter för en afdelning inom
Svea hofrätt, afsedd för de fyra nordligaste länen, kunde, framhåller
kommittén, ledning hämtas i främsta rummet från antalet till hofrätten
iukomna tvistemål. Af en vid kommitténs betänkande fogad tabell
framginge, att under femårsperioden 1903—1907 antalet dylika mål,
inkomna från nämnda fyra län, uppgått till 32,3 5 % af hela antalet
till hofrätten inkomna tvistemål. Lades detta till grund för bedömande
af den rätta fördelningen af nuvarande divisioner inom Svea hofrätt
på de ifrågasatta särskilda afdelningarna, ville det synas kommittén,
som . om afdelningen för de fyra nordligaste länen borde bestå af tre
divisioner.

Kommittén har därför hemställt, att inom Svea hofrätt måtte uppdragas
åt vissa divisioner att handlägga i främsta rummet de från
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län inkommande
tvistemål och frågor om underdomares ledigheter samt förordnande
af deras vikarier; äfvensom att, med ändring af nu gällande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

arbetsordnings bestämmelser, behandling af frågor om dylika ledigheter
och vikariat från den återstående delen af Svea hofrätts jurisdiktionsområde
uppdrages åt samtliga öfriga divisioner.

Innan jag öfvergår till Svea hofrätts yttrande i anledning af
kommitténs berörda förslag vill jag erinra om vissa tidigare uttalanden,
i fråga om den säregna karaktär, som å vissa håll ansetts förefinnas
hos s. k. Norrlandsmål.

I sitt ofvan omförmälda utlåtande den 20 december 1905 framhöll
hofrätten i nämnda afseende, att de rättegångsmål, som sålunda åsyftades,
enligt hofrättens åsikt hufvudsakligen vore sådana, som på ett eller
annat sätt hade sammanhang med skogsliandteringen och trävaruindustrien,
såsom rättegångar angående ägande- eller nyttjanderätt till skog,
oloflig skogsafverkning, flottning, trävara försäljningar med mera dylikt.
Mål af samma slag och liknande beskaffenhet inkomme dock i rätt stort
antal jämväl från andra landsdelar, där skogsnäring i större skala bedrefves,
såsom Dalarne och Värmland. I de norrländska målen tvistades
visserligen ofta om jämförelsevis höga värden, men däremot kunde om
samma mål knappast med skäl sägas, att de i allmänhet i jämförelse
med dylika mål från Dalarne och Värmland vore af någon verkligt
säregen karaktär.

Emot hvad hofrätten sålunda uttalat har justitieombudsmannen i sin
ofvan omförmälda skrifvelse den 15 juli 1907 såsom sin åsikt framhållit,
att de inom Norrland uppkommande rättstvister, som kunde hafva en säregen,
från tvister inom mellersta och södra Sverige skild karaktär, ingalunda
vore inskränkta till de af hofrätten angifna slag af mål. I jämbredd
med Norrlands storartade uppsving på åtskilliga områden hade
där undan för undan uppkommit komplicerade rättsförhållanden, till
hvilka man i allmänhet icke funne motsvarighet inom öfriga delar af
vårt land. Den särskilda lagstiftning för Norrland, som under senare
tider ansetts erforderlig, syntes för öfrigt i och för sig vara ett tillfyllestgörande
bevis för, att, förhållandena där i mångt och mycket vore
af säregen art.

Svea hofrätt har i sitt utlåtande öfver kommittébetänkandet i denna
del ansett sig till eu början böra påpeka, att den anordning, enligt hvilken
afgörandet af frågor om underdomares ledighet och förordnande af deras
vikarier uppdragits åt presidenten och två af hofrättens divisioner, skett
uteslutande i syfte att, sedan antalet divisioner så betydligt ökats, ej
alltför mycken arbetstid skulle tagas i anspråk för berörda förvaltnings -

lidigarc
uttalanden
angående
s. k. Norrlandsmål.

Svea hofrätt.

Departements chefen.

30 Kungl. Maj.ts Nåd Proposition N:o 135.

ärenden. Beträffande därefter kommitténs förslag rörande sättet för
behandlingen af dessa ärenden, syntes nämnda förslag icke vara ägnadt
att på ett tillfredsställande sätt afhjälpa de angifna olägenheterna. De,
som vikariera för underdomarne, söka nämligen ofta förordnande än i
en, än i en annan domsaga, och till följd däraf kunde det lätt inträffa,
att till exempel en person, som förut tjänstgjort endast i domsagor
inom de fyra nordligaste länen, sökte förordnande i annan under hofrätten
hörande domsaga. Detta ärende skulle då, vid tillämpning af
den föreslagna anordningen, afgöras af hofrättsledamöter, som i allmänhet
icke hade närmare kännedom om sökandens föregående domareverksamhet.

Beträffande det andra af kommittén anförda skälet vore först att
märka, det kommittén själf icke sjmtes i någon högre grad öfvertygad
om de åsyftade rättegångsmålens säregenhet. Vidare borde framhållas,
att om kommitténs ifrågavarande skäl skulle äga giltighet, detsamma
med vida större fog kunde anföras beträffande vissa andra grupper af
mål af egenartad beskaffenhet, såsom handels- och sjörättsmål, patentmål,
vattenrätts mål och så vidare, med afseende å hvilka dock en liknande
anordning icke ifrågasatts. Då för öfrigt växling af ledamöter
mellan de med Norrlandsmål sysslande divisionerna och hofrättens öfriga
divisioner väl icke skulle kunna mer än till en viss grad undvikas,
måste denna omständighet i sin mån förminska värdet af anordningen.
Hofrätten kunde icke finna, att de af kommittén föreslagna förändringarna
skulle medföra mera afsevärda fördelar, hvaremot de skulle komma att
leda till vissa svårigheter i afseende å arbetets ordnande inom hofrätten
och målens fördelning. Skulle likväl den föreslagna anordningen
anses önskvärd, syntes icke förefinnas afgörande hinder för dess genomförande.

Rörande det förslag af kommittén, för hvilket jag nu redogjort,
delar jag den af Svea hofrätt uttalade uppfattning, att några mera afsevärda
fördelar af förslagets genomförande knappast torde vara att förvänta,
liksom äfven att vissa olägenheter däraf i praktiskt hänseende
icke torde kunna undvikas. Men, på sätt hofrätten framhållit, innefatta
dessa olägenheter icke några afgörande hinder mot den ifrågasatta
anordningen. Och skulle, såsom kommittén ansett, den inom de norra
delarne af riket ganska allmänt framträdande önskan om en särskild
hofrätt för Norrland kunna antagas blifva genom en dylik anordning i
någon mån tillgodosedd, ligger naturligtvis häruti ett viktigt skäl för
kommitténs förslag. Jag vill härvid endast framhålla, att därest åt vissa

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

af hofrättens divisioner uppdrages att handlägga s. k. Norrlandsmål,
det synes mig tvifvelaktigt, om brottmålen därvid böra undantagas, då
dessa, såsom exempelvis är fallet med mål rörande olaga afverkning och
dylikt, ofta nog kunna vara väsentligen likartade med tvistemålen.

Hofrätternas jurisdiktionsområden.

I samband med frågan om inrättande af en särskild hofrätt för
Norrland har kommittén ingått på bedömande af det spörsmål, huruvida,
äfven om en särskild hofrätt i Norrland icke kommer till stånd, en förändring
af de nuvarande tre hofrätternas jurisdiktionsområden lämpligen
bör äga rum.

Med erinran att dylikt spörsmål under senare tider gång efter
annan varit föremål för behandling, senast i anledning af en motion
vid 1907 års riksdag, och att därvid framhållits olämpligheten i de
nuvarande förhållandena med tre hofrätter af väsentligt olika omfattning,
har kommittén förklarat, att kommittén under sitt arbete med
hofrätternas organisations- och löneförhållanden jämväl kommit till insikt
därom, att en större öfverensstämmelse i afseende å de olika hofrätternas
storlek vore önskvärd. Enligt kommitténs uppfattning ligger det
för öfrig! i sakens natur, att om det är af vikt, att en öfverdomstol för
att rätt kunna handhafva samtliga sina uppgifter icke bör hafva alltför
stor omfattning, så är det af ej mindre vikt, särskildt med hänsyn till
organisations-, rekryterings- och befordringsfrågor, att en dylik domstol
icke är till sin omfattning allt för obetydlig.

Då Svea hofrätt för närvarande består af åtta divisioner, Göta
hofrätt af fyra och hofrätten öfver Skåne och Blekinge af två divisioner,
skulle en utjämning af hofrätternas nuvarande olika omfattning
kunna tänkas genomförd antingen på det sätt, att de båda sistnämnda
hofrätterna sammansloges, eller ock sålunda, att, med bibehållande af
det nuvarande antalet hofrätter, deras jurisdiktionsområden förändrades,
så att arbetsmaterialet för hvarje hofrätt blefve ungefär lika stort.

Beträffande först frågan om en sammanslagning af de båda mindre
hofrätterna har kommittén erinrat, att förslag i sådant syfte förelegat
i motioner vid riksdagarna åren 1895 och 1907, men icke vunnit Riksdagens
godkännande. Jämväl i afseende å detta spörsmål gäller emellertid,
enligt kommitténs uppfattning, hvad kommittén anfört såsom ett
af de hufvudsakliga skälen för sitt afstyrkande af förslaget om en särskild
hofrätt i Norrland, nämligen att frågan om en modernare processordning
allt mera träd t i förgrunden; och kommittén har därför ansett,

Kommittén.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

att det skulle vara mindre välbetänkt att för närvarande, innan denna
fråga bragts vidare till sin lösning, vidtaga en dylik sammanslagning.

Med större fog, framhåller kommittén, skulle möjligen kunna ifrågasättas
en förändring af hofrätternas jurisdiktionsområden och följaktligen
äfven af antalet tjänstemän inom de särskilda hofrätterna i syfte
att åvägabringa större öfverensstämmelse i afseende å deras storlek.
Ehuru det i flera afseenden vore önskligt att åvägabringa en dylik utjämning,
har kommittén dock icke ansett sig böra utan tvingande skäl
framkomma med förslag i sådan riktning, särskildt som ett dylikt förslag
helt naturligt skulle från de orter, som häraf beröras, komma att
möta det kraftigaste motstånd. I detta hänseende har kommittén erinrat
om de bestämda gensagor, som inlades mot det vid 1895 års riksdagframlagda
förslaget om Värmlands och Gottlauds läns förläggande under
Göta liofrätts domvärjo.

Kommittén, som fördenskull inskränkt sig till att undersöka, huruvida
med den nuvarande organisationen arbetsmaterialet är med hänsyn
till tillgängliga arbetskrafter någorlunda jämnt fördeladt mellan de olika
hofrätterna, har uti nämnda hänseende framhållit, att, på sätt af en vid
kommitténs betänkande fogad tabell framgår, af samtliga till hofrätterna
under-femårsperioden 1903—1907 inkomma vademål belöpt å Svea hofrätt
56,1 %, å Göta hofrätt 27 % och å hofrätten öfver Skåne och
Blekinge 16,9 %• Motsvarande siffror beträffande civila besvärsmål
utgjorde för Svea hofrätt 59.5 %, för Göta hofrätt 26,7 % och för hofrätten
öfver Skåne och Blekinge 13,8 %. Af underställda brottmål och
kriminella besvärsmål under samma tid belöpte på Svea hofrätt 55,8 %,
på Göta hofrätt 26,7 % och på hofrätten öfver Skåne och Blekinge
17,5 °/0. Då, i förhållande till antalet divisioner inom de olika hofrätterna,
af hela arbetsmaterialet borde å Svea hofrätt komma 57,l %, å
Göta hofrätt 28,6 % och å hofrätten öfver Skåne och Blekinge 14,3 °/0,
har kommittén sålunda funnit, att från synpunkten af arbetets jämna
fördelning mellan de olika hofrätterna i förhållande till antalet divisioner
inom hvarje hofrätt någon förändring i hofrätternas nuvarande
jurisdiktionsområden icke kan anses vara af behofvet påkallad.

Då kommittén i sitt förslag äfven sökt att inom de olika hofrätterna
fördela arbetsmängden så, att hvarje tjänsteman skulle blifva
fullt upptagen af sina åligganden, har kommittén icke heller ansett, att
en förändring i ena eller andra riktningen af de tre hofrätternas jurisdiktionsområden
skulle kunna medföra någon indragning af tjänster utöfver
hvad kommittén föreslagit. På grund af hvad sålunda anförts har

Kungi. Majds Råd. Proposition N:o 135.

kommittén funnit sig icke böra framkomma med något förslag om förändring
af de nuvarande hofrätternas jurisdiktionsområden.

I anslutning härtill har kommittén, beträffande den af stadsfull- Fråga om
mäktige i Malmö gjorda framställning om förflyttande till nämnda stad hofrätten ö/v£
af hofrätten öfver Skåne och Blekinge uti sin ofvan omförmälda särskilda Skåne och
skrifvelse den 16 juli 1908 anfört, att kommittén anser jämväl detta Blrf^ötdl
spörsmål böra komma under ompröfning först i samband med frågan
om ombildning af rättegångsförfarandet i öfverrätterna. Kommittén
har fördenskull hemställt, att den ifrågavarande framställningen icke
måtte för närvarande till någon åtgärd föranleda.

Då i afvaktan på den tilltänkta omarbetningen af rättegångsbalken Departementsoch
därmed sammanhängande författningar någon förändring af de nu- chefen.
varande hofrätternas jurisdiktionsområden eller förläggning uppenbarligen
lika litet som inrättande af en särskild hofrätt för Norrland bör ifrågakomma,
instämmer jag jämväl hvad angår nu senast behandlade frågor
i hvad kommittén härutinnan anfört och hemställt.

President.

Behöfligheten af presidentbefattningarna.

Vid behandling af spörsmålet, i hvad mån ändringar i hofrätternas
nuvarande organisation kunna ifrågasättas, har kommittén först berört
den äfven vid närmast föregående lönereglering för hofrätterna väckta
frågan om behöfligheten af presidentbefattningarna.

Uti en reservation till det den 12 december 1874 afgifna kommittébetänkande,
som låg till grund för nämnda lönereglering, framhöllo
nämligen två ledamöter af dåvarande löneregleringskommirté, att de,
med afseende å personalens talrikhet i Svea och Göta hofrätter, tvekade
att förorda indragning af presidentbefattningarna vid dessa hofrätter,
men att, då obehöfligheten af presidentbefattningen i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge syntes dem till fullo ådagalagd, de ansågo samma
befattning böra indragas.

Nya lagberedningen ägnade i sitt den 6 juni 1884 afgifna betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning särskild uppmärksamhet
åt förevarande fråga. Efter erinran att, enligt beredningens förslag,
hofrätternas dåvarande personal med någon tillökning skulle fördelas
på fem hofrätter i stället för tre, framhöll beredningen, hurusom
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Häft. 5

Kommittén.

Departementschefen.

Kommittén.

34 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

det tidigare anmärkts, att behofvet af president i synnerhet vid hofrätt
med fåtaligare personal vore tvifvelaktigt. För beredningen syntes
det emellertid uppenbart, att i en kollegial domstol, bestående af två
eller flera divisioner, en permanent ordförande, vare sig med benämning
af president eller icke, vore nödig för ledningen och sammanhållningen
af det hela, i synnerhet i administrativt hänseende. Då dessutom bland
domstolens åligganden inginge att utöfva tillsyn öfver ett större antal
underdomstolar och ordna förhållandena vid dessa, då sjukdomsfall inträffade
eller eljest, ansåg beredningen det nyttigt och nödigt, att den
erforderliga tillsynen koncentrerades hos en person, helst i någon förnämligare
ställning. I enlighet med detta uttalande föreslog nya lagberedningen
i sitt betänkande, att i hvarje af de fem föreslagna hofrätterna
skulle finnas särskild ordförande (president); och biträddes detta
förslag af förstärkta lagberedningen i dess den 20 juni 1887 afgifna
yttrande.

I statsråd den 22 april 1904 uttalade ock dåvarande chefen för
justitiedepartementet såsom sin mening, att, vare sig en hofrätt bestode
af flera eller färre divisioner, en chef, som vore Kungl. Maj:t ansvarig
för ärendenas jämna gång, icke kunde undvaras, samt att en indragning
af presidentbefattningarna i hofrätterna fördenskull icke under några
omständigheter borde ifrågakomma.

Kommittén har förklarat sig i allo biträda nyssberörda af nya lagberedningen
och chefen för justitiedepartementet uttalade uppfattning
i förevarande fråga. Med hänsyn särskildt till det inom hofrätterna
rådande arbetssättet, enligt hvilket för större delen af personalen det
hufvudsakliga och mest kräfvande arbetet är förlagdt utom ämbetsrummet,
äfvensom med afseende å den ständiga växling af arbetskrafter,
som inom hofrätterna plägar förekomma, har det synts kommittén vara
ställdt utom tvifvel, att en för arbetets behöriga fortgång ansvarig chef
icke utan afsevärd olägenhet kan för hofrätterna undvaras.

I denna fråga ansluter jag mig obetingadt till den af kommittén
sålunda, utan meningsskiljaktighet omfattade mening.

Ökning af presidenternas göromål.

I sammanhang härmed har kommittén ansett det vara af vikt
att tillse, huruvida, till vinnande af större arbetsprodukt eller besparing
af nu befintlig arbetskraft, det läte sig göra att öfverflytta å president

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

göromål, som för närvarande lillkomma ledamot. Vid öfvervägande af
denna fråga har kommittén kommit till den uppfattning, att en dylik
öfverflyttning låter sig genomföra. Emellertid har kommittén därvid
ansett olika anordningar böra träffas för, å ena sidan, Svea och Göta
hofrätt er samt, å andra sidan, hofrätten öfver Skåne och Blekinge.

Hvad angår förstnämnda två hofrätter, har kommittén såsom sin ökning af gSåsikt
uttalat, att presidenterna därstädes lämpligen böra kunna öfver''
taga föredragningsskyldighet beträffande sådana Kungl. Maj:ts remisser, i Svea och
som ej angå klagan öfver något hofrättens beslut. fjätter,T

Enligt af kommittén införskaffade uppgifter har antalet dylika remisser,
i hvilkas besvarande presidenten redan nu är pliktig att taga
del, för åren 1903—1907 utgjort i Svea hofrätt omkring 30 och i Göta
hofrätt omkring 15 i medeltal för hvarje år. På sätt kommittén erinrat,
afse flertalet af ifrågavarande remisser stiftande eller ändring af lag eller
författning, dispenser från stadganden i fideikommisstiftelser samt åtskilliga
administrativa åtgärder, såsom organisation af städernas rådhusrätter
och magistrater samt ändringar i rikets judiciella indelning
m. m.; och en del af dessa remisser — framförallt de, som angå stiftande
eller ändring af lag eller författning — kräfva af vederbörande föredragande
ett synnerligen tidsödande arbete, hvadan, såsom kommittén
framhållit, öfverflyttningen skulle i ej oväsentlig mån bereda vederbörande
ledamöter tillfälle att ägna ökad tid åt andra dem åliggande tjänstegöromål.

Någon vidare olägenhet där af, att presidenten komme att öfvertaga
ifrågavarande föredragningsskyldighet, har synts kommittén så
mycket mindre vara att befara, som redan tidigare inom Svea hofrätt
under en följd af år dåvarande presidenten, enligt eget åtagande, fullgjort
dylik föredragning. För de fall, då remisserna tarfvade besvarande
å tid, när presidenten åtnjöte ledighet under sommarferierna,
torde presidentens föredragningsskyldighet böra öfvertagas af då tjänstgörande
ledamot, därom föreskrift borde inflyta i arbetsordningen.

Äfven om de i arbetsordningen stadgade åligganden för presidenterna
i Svea och Göta hofrätter sålunda ökades med berörda föredragningsskyldighet,
torde dock enligt kommitténs åsikt för dessa presidenter
tid blifva öfrig att deltaga jämväl i de egentliga domaregöromålen.
Särskildt borde detta blifva förhållandet beträffande presidenten
i Göta hofrätt. Gifvetvis vore presidenternas deltagande i rättsskipningsarbetet
af synnerlig nytta och endast härigenom torde de ock
kunna vinna tillförlitlig kännedom om personalen i sina verk. Det har

Svea hofrätt.

Presidenten i
Svea hofrätt.

36 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

fördenskull synts kommittén, att presidenterna i Svea och Göta hofrätter
böra i den omfattning, deras öfriga göromål medgifva, å någon af divisionerna
taga del i handläggningen och afgörandet af där förekommande
mål.

I anslutning till hvad sålunda anförts, har kommittén hemställt,
att lör presidenterna i Svea och Göta hofrätter måtte i arbetsordningen
dels stadgas skyldighet att föredraga sådana Kungl. Maj:ts remisser,
som ej angå klagan öfver något hofrättens beslut, dels ock intagas
lämpliga föreskrifter i fråga om deras deltagande i hofrätternas rättsskipande
verksamhet.

Svea hofrätt har beträffande kommitténs förslag i fråga om remissers
föredragning af presidenten framhållit, att därest dylik föredragningsskyldighet
införes, det dock uppenbarligen icke vore lämpligt
att därvid en gång för alla fastslås, att samtliga till hofrätten ankommande
remisser af ifrågavarande slag skola föredragas af presidenten, oafsedt
remissernas antal och öfriga omständigheter af växlande beskaffenhet,
som kunna inverka på frågan, i hvad mån föredragningen kan ombesörjas
af presidenten utan men för hans egentliga ämbetsverksamhet.
Det har därför synts hofrätten nödvändigt, att åt det stadgande, som
kan komma att meddelas i ämnet, gifves sådan affattning, att omfånget
af ifrågavarande föredragningsskyldighet kan genom närmare bestämmelser
af Kungl. Maj:t regleras i enlighet med hvad förhållandena vid
olika tidsskeden kräfva.

Presidenten i Svea hofrätt, hvilken biträdt hofrättens utlåtande i
denna del, har till frågans närmare belysande i särskildt yttrande
erinrat, bland annat, att en del af här ifrågavarande remissärenden,
såsom kommittén i sitt betänkande ock framhållit, kräfva af föredraganden
ett synnerligen tidsödande arbete, att presidenten, som skall
vara dagligen tillstädes i hofrätten, följaktligen icke blifver i tillfälle
att åt beredande af remitterade vidlyftigare ärenden och uppsättande
af utlåtanden i desamma under så kallade hem dagar ägna längre sammanhängande
arbetstid och att antalet remisser, hvilket i Svea hofrätt
redan är afsevärdt stort, kan komma att efter hand och särskildt under
perioder af liflig utveckling i allmänhet eller genomgripande ombildningar
inom domstols- och rättegångsväsendet tillväxa i betydande grad.

I sammanhang härmed har presidenten i fråga om Svea hofrätt
vidare erinrat, att till följd af nämnda hofrätts storlek och dess
jurisdiktionsområdes betydande omfattning jämte en del andra förhål -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

landeri presidenten i denna hofrätt i vida högre grad än de öfriga hofrättspresidenterna
upptages af förvaltningsgöromålen jämte utöfvandet
af de egentliga chefsplikterna, samt att det kan förutses, att ämbetsverkets
administration måste än mera taga tid och omtanke i anspråk,
därest hofrätten, på sätt af kommittén föreslagits, uppdelas uti två, i
åtskilliga men icke i alla afseeuden åtskilda hufvudafdelningar i syfte att
den ena af nämnda afdelningar skulle komma att handlägga i främsta
rummet vissa från Norrland inkommande mål och ärenden.

Under erinran att på Eders Kungl. Maj:ts pröfning är för närvarande
beroende ett lagförslag, enligt hvilket krigshofrätten skulle
förläggas till Svea hofrätt såsom en särskild afdelning samt presidenten
därstädes deltaga i krigshofrättens arbeten i egenskap af dess ordförande,
har presidenten slutligen framhållit, att därest den sålunda
föreslagna anordningen kommer till stånd, presidenten i Svea hofrätt
svårligen torde kunna tillika fullgöra den ifrågasatta föredragningen af
remisser.

Göta hofrätts majoritet har lämnat kommitténs förslag i denna
del utan anmärkning.

Presidenten i hofrätten har emellertid härvid varit skiljaktig samt
förklarat sig anse förslaget att president skall föredraga vissa Kungl.
Mapts remisser ej stå i öfverensstämmelse med den ställning, en hofrättspresident
intager och fortfarande bör intaga såsom chef för det
verk han tillhör. Under framhållande att en bestämmelse i nämnda
riktning synes ägnad att förrycka denna presidentens ställning och därigenom
skulle kunna menligt inverka på hans förmåga att fullgöra
sina chefsplikter samt då den föreslagna anordningen därjämte torde
sakna motstycke inom förvaltningen i öfrigt, har presidenten därför
funnit sig böra afstyrka bifall till densamma.

Under förutsättning emellertid att en sådan föredragningsskyldighet
anses böra åläggas president, har presidenten i Göta hofrätt gjort
enahanda erinringar, som innefattas i Svea hofrätts utlåtande i Irågan.

En ledamot i Göta hofrätt har likaledes funnit ifrågavarande förslag
olämpligt. Med erinran att föredraganden i hvarje ärende skall
först yttra sin mening, har nämnda ledamot såsom sin åsikt framhållit,
att om presidentens yttrande i anledning afen Kungl. Maj:ts remiss skall
underkastas sådan kritik, som i allmänhet äger rum med afseende å
andra yttranden i hofrätten, sådant skulle kunna inverka menligt på
presidentens ställning såsom chef för verket. Återhölles åter någon af

Göta hofrätt.

Skiljaktiga
meningar i
Göta hofrätt,

Departe mentschefen,

Indragning aj
ett ho/rättsradsämbete
i
hofrätten öfver
Skåne och
Blekinge.

38 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

undseende för verkets chef från att framställa anmärkning mot ett
dylik"t yttrande af honom, kunde detta till äfventyrs vara skadligt för
själfva sakens allsidiga pröfning.

Kommitténs förslag i fråga om ökning af de presidenterna i Svea
och Göta hofrätter åliggande göromål finner jag beaktansvärdt och skall
detsamma naturligtvis i sammanhang med frågan om ny arbetsordning
för hofrätterna tagas under noggrann ompröfning.

Beträffande föredragningen af vissa remissärenden vill jag emellertid
redan nu framhålla, att jag icke kan dela de betänkligheter mot den
föreslagna anordningen härutinnan, som anförts af presidenten i Göta
hofrätt jämte en ledamot därstädes. I detta hänseende kan erinras, att
då presidenten i Svea hofrätt under en följd af år enligt eget åtagande
fullgjorde föredragning af sådana remisser, hvarom nu är fråga, icke,
såvidt mig är bekant, försports någon menlig inverkan af den art, som
i nyssnämnda yttrande antydts. Å andra sidan delar jag den af Svea
hofrätt uttalade uppfattning, att det icke torde vara lämpligt, att det uti
instruktionen en gång för alla fastslås, att samtliga remisser af ifrågavarande
slag, utan hänsyn till deras antal och öfriga föreliggande omständigheter,
skola af presidenten föredragas. Ur kontinuitetens synpunkt
synes det mig särskildt lämpligt, om presidenten regelmässigt
öfvertoge föredragningen af de relativt talrika remisser, som angå dispenser
från gifna fideikommissbestämmelser, nya eller ändrade arbetsordningar
för rådhusrätter och magistrater m. fl. dylika frågor. Däremot
torde exempelvis remisser, som afse stiftande eller ändring af lag
eller författning, ofta nog kunna vara af den beskaffenhet, att föredragningen
af desamma och det därmed förenade arbetet icke lämpligen bör
åligga presidenten. Jag erinrar härvid för öfrigt, att vid behandlingen af
dylika ärenden af vidlyftigare beskaffenhet hofrätterna ofta pläga utse
vissa ledamöter att jämte presidenten och vederbörande referent afgifva
förslag till det yttrande, som af Kungl. Maj:t infordrats.

Skulle det på Eders Kungl. Maj:ls pröfning beroende förslaget
om krigshofrättens ombildning till en särskild afdelning vid Svea hofrätt
med presidenten därstädes såsom ordförande upphöjas till lag, synes,
på sätt jämväl erinrats, presidenten i nämnda hofrätt näppeligen kunna
tillika fullgöra den nu ifrågasatta föredragningsskyldigheten.

Hvad härefter angår hofrätten öfver Skåne och Blekinge, har, på
sätt kommittén erinrat, frågan om ökadt arbete för presidenten i nämnda

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

hofrätt redan tidigare varit föremål för såväl liofrättens yttrande som
Kungl. Maj:ts behandling.

Uti statsråd den 22 april 1904 anförde dåvarande chefen för justi- chefens för
tiedepartementet, efter erinran att presidentbefattningen i nämnda hofrätt
då blifvit ledig, att det syntes honom böra tagas i öfvervägande, huru- rande den
vida icke en förändrad anordning af denna befattning kunde genomföras. ,l 190

Vid liera tillfällen hade — yttrade departementschefen — förslag
väckts att helt och hållet indraga presidentbefattningarna i hofrätterna,
särskild presidentbefattningen uti ifrågavarande hofrätt, hvilken bestode
af allenast två divisioner. En sådan åtgärd syntes dock departementschefen
under inga omständigheter böra ifrågakomma.

Emellertid kunde det, enligt departementschefens åsikt, icke bestridas,
att de göromål, som enligt gällande ordning vore förenade med
ifrågavarande presidentbefattning, icke lämnade dess innehafvare tillräcklig
sysselsättning. I detta hänseende behöfde endast erinras, hurusom under
år 1900 dåvarande presidenten uti infordrad uppgift om sin dagliga tjänstgöringstid
meddelat, att han uppkomme å liofrättens stora sessionsrum
mellan kl. 12 och 1 på dagen och deltoge i där förekommande arbete
återstående sessionstiden till kl. 2, samt att hans verksamhet utom tjänsterummet
upptoge en tid af i medeltal en half timme för hvarje tjbotgöringsdag.

Att en ökning af de presidenten åliggande göromål borde ske, ansåg
departementschefen alltså vara ställdt utom tvifvel. En sådan ökning
syntes honom lämpligast och till största fördel för statsverket kunna åstadkommas
därigenom, att presidenten förpliktades att tjänstgöra som ordförande
å division och i samband därmed en hofrättsrådstjänst indroges.

Några afsevärda olägenheter skulle, såvidt departementschefen kunde
bedöma, icke vara att befara af en dylik anordning, men för vinnande
af närmare utredning derutinnan ansåg han det vara erforderligt att
inhämta liofrättens yttrande.

På grund af hvad departementschefen sålunda anfört, hemställde
han, att Kungl. Maj:t måtte anbefalla hofrätten att i plenum dels afgifva
yttrande, huruvida den af departementschefen ifrågasatta anordningen
lämpligen läte sig genomföra, dels ock upprätta förslag till de ändringar
i hofrätternas arbetsordning, som af berörda anordning skulle påkallas;
och blef denna departementschefens hemställan af Kungl. Maj:t bifallen.

Hofrätten afgaf det infordrade yttrandet jämte förslag till ändringar Hofräucns
i arbetsordningen medelst underdånig skrifvelse den 1 december 1904. v''ir/“nd1l0j°n

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

I nämnda yttrande anfördes till en början, att hofrätten för bedömande
af det till densamma hänskjutna spörsmål först tagit under öfvervägande,
på hvilket sätt en anordning uti ifrågavarande syfte med
minsta olägenhet skulle kunna åvägabringas.

Därvid hade hofrätten utgått från den förutsättning, att presidenten
alltid borde tjänstgöra såsom ordförande å stora sessionsrummet
och äldsta hofrättsrådet, frånsedt de tider, då presidenten ej vore i
tjänstgöring, såsom ordförande å andra rummet. Ofriga ledamöters indelning
till tjänstgöring under sessionerna skulle, efter hvad hofrätten
framhöll, kunna tänkas ordnad antingen så, att dessa ledamöter, såsom
dittills, finge hvarje vecka alternera mellan de båda sessionsrummen,
eller ock så, att de, i likhet med presidenten och äldsta hofrättsrådet,
finge sin tjänstgöring å visst rum. Den ständiga växling i divisionernas
sammansättning, som den förra anordningen komme att medföra,
skulle gifvetvis verka i hög grad hämmande å arbetets jämna gång
och i all synnerhet vålla afbräck i fråga om justeringen af protokoll
och expeditioner, hvilken enligt arbetsordningen skulle äga rum inför
hofrätten och plägade upptaga en ej ringa tid. Genom den senare anordningen
åter skulle väl vissa olägenheter uppstå, men då dessa syntes
hofrätten i allt fall vara mindre väsentliga än de ofvan antydda, höll
hofrätten före, att sistnämnda anordning med divisioner, bestående af
fem fast indelade medlemmar å hvarje, skulle vara att föredraga.

Därest flyttningen mellan sessionsrummen, enligt hvad sålunda
föreslagits, skulle komma att upphöra, ansågos de gällande bestämmelserna
angående göromålens fördelning mellan de båda rummen böra
undergå förändring i syfte att bereda så stor likformighet som möjligt
åt arbetet å de skilda divisionerna. För detta ändamål syntes det hofrätten,
som om brottmål och civila besvärsmål borde mellan divisionerna
liklottigt fördelas, hvaremot till stora sessionsrummet borde alltjämt förläggas
handläggning af dels sådana Kungl. Maj:ts remisser, som ej
anginge klagan öfver något hofrättens beslut, och dels ansökningsärenden
med flera ärenden, i hvilkas behandling presidenten borde, såsom
dittills, taga del.

I sammanhang härmed framhöll hofrätten vidare, att den justeringsplikt,
som enligt gällande bestämmelser i första hand ålåge ordförande
å division, syntes hofrätten vara alldeles oförenlig med presidentens
ställning såsom chef och fördenskull böra öfverflyttas från honom å de
på stora sessionsrummet tjänstgörande ledamöterna.

Sedan hofrätten sålunda angifvit de hufvudsakliga ändringar, som
genomförandet af den ifrågasatta anordningen, enligt dess förmenande,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

borde medföra i det rådande arbetssättet, öfvergick hofrätten till att
yttra sig öfver de olägenheter, som skulle blifva en följd af anordningen,
genomförd på det af hofrätten angifna sätt.

Att en minskning i arbetsprodukten skulle inträda, syntes hofrätten
vara ställdt utom tvifvel. Den väsentliga ökning i justeringsgöromål,
som skulle uppkomma för de å stora sessionsrummet tjänstgörande
ledamöterna, måste gifvetvis verka hämmande å arbetet på
detta rum. Härtill komme, att afbrott i arbetet därstädes understundom
ej kunde undvikas vid de tillfällen, då presidenten för fullgörandet af
vissa chefssysslor vore nödsakad att lämna sessionsrummet. Från ifrågavarande
synpunkt ansågs jämväl böra framhållas, att de tillfällen, då
ledamot, som åtnjöte befrielse från tjänstgöring å tjänsterummet för
beredande af mål till föredragning och afgörande, måste tillkallas för
att taga del i afgörandet af mål, beträffande hvilka skiljaktiga meningar
yppat sig, efter anordningens genomförande skulle blifva betydligt talrikare,
än hvad fallet vore förut, då i mån af presidentens deltagande
i arbetet å stora sessionsrummet dylikt tillkallande därstädes ej erfordrades.

Presidentens öfvertagande af ordförandeskapet å den på stora
sessionsrummet tjänstgörande divisionen skulle, enligt hofrättens mening,
äfven under förutsättning att han fritoges från justeringsplikt i första
hand, i allt fall medföra, att han genom att nödgas i detalj deltaga i
alla de å detta rum förekommande, synnerligen växlande göromål näppeligen
skulle få nödig tid öfrig till förvaltningen af de presidentbefattningen
tillhörande åligganden i fråga om verkets organisatoriska angelägenheter
m. m.

Att presidentens ställning såsom chef för verket måste blifva i
hög grad lidande däraf, att han skulle hafva att i hufvudsak fullgöra
enahanda göromål, som tillkomme ett af hofrättsråden, syntes hofrätten
ligga i öppen dag; och ansåg hofrätten ock antagligt, att afsevärda
svårigheter skulle yppas i fråga om utöfvandet af den ledning inom
verket, synnerligast i administrativt hänseende, som af nära till hands
liggande skäl borde vara koncentrerad hos verkets chef.

Den betydliga minskning i befordringsutsikter, som blefve en
följd af indragningen utaf en hofrättsrådstjänst, komme, enligt hofrättens
uppfattning, i sin ordning att menligt inverka på den i ett så litet
verk redan förut svårlösta frågan att på ett tillfredsställande sätt ordna
rekryteringen inom verket.

En annan olägenhet af indragningen blefve, att de flesta ledamöterna
först inemot pensionsåldern, åtskilliga kanske aldrig, skulle
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 6

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

blifva befriade från föredragningsskyldigliet, ett förhållande, som säkerligen
skulle vara till föga fromma för arbetsproduktens både kvalitet
och kvantitet.

Såsom af hofrätten förut antydts, skulle därjämte särskilda olägenheter
uppstå för den händelse, att, på sätt hofrätten föreslagit, flyttning
mellan sessionsrummen ej komme att äga rum.

I detta hänseende framhöll hofrätten, att genom presidentens öfvertagande
af ordförandeskapet å den ena divisionen han blefve urståndsatt
att å andra tider, än då denna ej tjänstgjorde, taga någon som
helst del i arbetet å andra divisionen. Gfifvetvis måste det vid sådant
förhållande — förmenade hofrätten — blifva presidenten synnerligen
svårt att vederbörligen tillse, huru de till tjänstgöring å sistnämnda
division indelade ledamöterna och öfriga tjänstemännen fullgjorde sina
åligganden. Den kännedom, han i detta hänseende kunde förskaffa
sig, blefve nästan inskränkt till hvad rotlarna utvisade och således ej
af annan art, än att den kunde inhämtas af de myndigheter, hvilka i
allmänhet hade att öfva tillsyn öfver domstolarna. Att presidenten sålunda
skulle komma att under långa tider vara utesluten från nära nog
hvarje beröring i arbetet med mer än halfva au talet ledamöter och ett
flertal af hofrättens öfriga tjänstemän, måste, enligt hofrättens åsikt,
ur flera synpunkter vara synnerligen olämpligt. Olägenheterna däraf
skulle dock kunna mildras genom att indelningen å divisionerna regelbundet
omändrades vid de särskilda sessionernas början äfvensom vid
påskferiernas slut. En dylik omflyttning å divisionerna ansåg hofrätten
för öfrigt äfven vara lämplig för utjämning af den olikhet i arbetet å
de båda rummen, som skulle uppkomma i följd af det stora antalet
ansökningsärendens och flertalet remissers förläggande enbart till stora
sessionsrummet och ökningen i justeringsgöromål för ledamöterna på
detta rum. A andra sidan komme en sådan omflyttning att verka en
icke oväsentlig inskränkning i den frihet, presidenten förut ägde att
ordna sammansättningen af divisionerna så, som han med hänsyn till
för handen varande förhållanden kunde finna vara fördelaktigast för ett
fruktbringande arbete.

Såsom en annan menlig följd af att flyttning mellan sessionsrummen
ej komme att ske framhölls, att särskildt vädjade mål, ankommande
å de på stora sessionsrummet tjänstgörande ledamöternas föredragning,
skulle förekomma till afgörande senare än enahanda mål å andra rummet.
Tydligt vore nämligen, att de förhållanden, som, enligt hvad ofvan
nämnts, borde påkalla omflyttning å divisionerna, jämväl måste föranleda,
att de å stora sessionsrummet tjänstgörande ledamöterna ej skulle med -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135. 43

hinna föredragning af mål till så stort antal som ledamöterna å andra
rummet.

Efter att sålunda hafva påvisat de skilda olägenheterna, som, enligt
liofrättens mening, skulle blifva en följd af den ifrågasatta anordningen,
anmärkte hofrätten vidare, hurusom det vore själ Ifallet, att presidentbefattningen
i hofrätten efter anordningens genomförande skulle blifva
långt ifrån jämbördig med enahanda befattning i de öfriga hofrätterna.
Enligt hofrättens förmenande skulle i själfva verket genom berörda
anordning presidenten, med frånseende af benämningen och olikheten i
aflöning, blifva i det allra närmaste likställd med äldsta hofrättsrådet.
Sålunda skulle exempelvis den presidenten förut tillkommande rätten att
under sommarferierna själf välja tiden för sin ledighet upphöra, i det
att hans ledighet måste inträffa å den af hofrätten, törhända mot hans
önskan, bestämda tid, då den division, han tillhörde, icke vore i tjänstgöring.
I detta sammanhang ansåg hofrätten sig tillika böra fästa
uppmärksamheten därå, att, om den föreslagna anordningen genomfördes,
presidenten därstädes, för att i fråga om aftöningen blifva likställd med
presidenterna i de öfriga hofrätterna, borde tillförsäkras tjänstgöringspenningar
äfven för den tid, då han begagnade sig af den honom tillkommande
rätten till befrielse från tjänsteutöfning för enskilda ange
lägenheter under viss del af hvarje session.

Såsom en följd af hvad hofrätten anfört om huru, enligt dess
förmenande, presidentbefattningen skulle komma att gestalta sig genom
den ifrågasatta anordningens genomförande, ansåg sig hofrätten äga
tullgoda grunder för det antagande, att nämnda befattning skulle te sig
betydligt mindre eftersträfvansvärd än motsvarande befattning i de öfriga
hofrätterna.

Frågan om den föreslagna anordningen lämpligen läte sig genomföra
skulle, enligt hofrättens uppfattning, rätt mycket närma sig det
spörsmålet, huruvida presidentbefattningarna och andra därmed jämförliga
chefsbefattningar öfver hufvud taget vore öfverflödiga. Detta ifrågasattes
dock ej af chefen för justitiedepartementet, hvilken tvärtom
framhållit behofvet af ifrågavarande chefsbefattning och såsom motiv
för det af honom väckta förslaget anfört allenast, att de göromål, som
enligt gällande ordning vore förenade med nämnda befattning, icke
lämnade dess innehafvare tillräcklig sysselsättning. Det syntes dock
hofrätten, att, om presidenten, såsom borde vara fallet, under sessionstimmarna
vore tillstädes i hofrätten och, i den mån hans öfriga åligganden
lämnade honom tillfälle därtill, deltoge i handläggning och afgörande
af förekommande mål, därigenom skulle beredas honom tillräcklig syssel -

Skiljaktiga
meningar
inom hofrätt
en.

44 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

sättning. Skulle det åter anses önskligt ålägga honom någon föredragningsskyldighet,
tycktes detta lämpligast kunna ske beträdande sådana
Kungl. Maj:ts remisser, som ej anginge klagan öfver något hofrättens
beslut.

Med stöd af hvad sålunda anförts och under framhållande att de
olägenheter, som skulle följa af den ifrågasatta anordningen, vida öfvervägde
den däraf uppkommande, jämförelsevis obetydliga besparingen
för statsverket, hemställde hofrätten, att det väckta förslaget icke måtte
föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Från hofrättens yttrande i ärendet voro fyra ledamöter skiljaktiga.

Tre af dessa förklarade sig icke dela pluralitetens mening, att
den ifrågasätta anordningen med minsta olägenhet skulle kunna åvägabringas
genom anordnandet af fasta divisioner med tjänstgöring för hvardera
å visst rum. De däraf härflytande, af pluraliteten angifna olägenheter,
hvilka, enligt r^imnda ledamöters förmenande, skulle leda därhän,
att ifrågavarande lilla hofrätt blefve uppdelad i två af hvarandra skäligen
oberoende hälfter, syntes samma ledamöter vara af den afgörande
betydelse, att det icke borde ifrågakomma att välja en dylik anordning.

Under öfverläggningarna hade — yttrade vidare ifrågavarande
ledamöter — jämväl föreslagits att lösa frågan genom föreskrift, att
presidenten skulle vara ordförande å ena divisionen och äldsta tjänstgörande
ledamoten å den andra, hvarvid divisionerna skulle alternera
mellan de båda sessionsrummen såsom dittills, men då en dylik lösning
komme att i än högre grad än den af pluraliteten föreslagna nedsätta
presidentbefattningens värdighet och försvåra dess behöriga handhafvande,
kunde den, enligt bemälda ledamöters mening, lämnas ur räkningen.

Därest den ifrågasatta indragningen skulle kunna genomföras återstode
således, enligt deras förmenande, endast att välja den anordningen,
att presidenten alltid finge tjänstgöra såsom ordförande å stora sessionsrummet
och äldsta tjänstgörande ledamoten — frånsedt de tider, då presidenten
ej vore i tjänstgöring — såsom ordförande å andra rummet,
under det öfriga ledamöter finge alternera mellan sessionsrummen såsom
dittills. Genom en dylik anordning undvekes ock den föreslagna, ganska
invecklade fördelningen af målen mellau divisionerna, afsedd att gälla
enbart för ifrågavarande hofrätt.

Bemälda ledamöter sade sig ingalunda förbise de olägenheter, som
skulle följa af en dylik anordning, men de hade dock kommit till den

Kungl. Majdi Nåd. Proposition N:o 135.

uppfattning, att hofrätten bort i sitt yttrande utgå från att samma anordning
skulle vinna tillämpning.

I öfrigt voro de ense med pluraliteten.

Den återstående skiljaktige ledamoten ansåg, i likhet med pluraliteten,
att, om den ifrågasatta anordningen skulle genomföras, hofrättens indelning
i två divisioner med vissa bestämda ledamöter å hvarje borde bibehållas.

En anordning i syfte att presidenten alltid skulle tjänstgöra å hofrättens
ena sessionsrum och äldsta ledamoten å det andra samt öfriga ledamöter
alternera mellan rummen innebure, enligt denne ledamots mening, en
genomgripande förändring i arbetssättet, hvilken skulle inverka menligt
på ar-betet och svårligen kunde inrymmas i gällande arbetsordning.

Ifrågavarande ledamot ansåg sig emellertid ej kunna biträda pluralitetens
förslag, att divisionernas flyttning mellan rummen skulle upphöra.
Berörda förslag hade nämligen, såsom af pluraliteten anmärkts,
till följd, att vädjade mål skulle förekomma till afgörande senare å ena
divisionen än å den andra, hvilket vore en alltför stor olägenhet. Den
lika fördelning af målen, som verkades genom flyttningen, kunde knappast
åstadkommas på något annat lika lämpligt sätt; och det syntes ej
vara nödvändigt, att den ledamot, som erhölle titeln president, ständigt
skulle tjänstgöra å stora sessionsrummet.

Då emellertid flertalet af de skäl, pluraliteten anfört mot den ifrågasatta
indragningen, ägde sin giltighet, äfven om flyttningen mellan
rummen bibehölles, instämde jämväl denne ledamot i pluralitetens hemställan,
att det väckta förslaget ej måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Hofrättens ofvan omförmäld a yttrande jämte tillhörande förslag chefens för
till ändringar i arbetsordningen anmäldes af chefen för justitiedepartementet
i statsråd den 31 december 1904. Efter att därvid hafva när- yttrande den
mare redogjort för innehållet af berörda handlingar yttrade departe- "/** 19°4-mentschefen följande.

De skäl, hofrätten anfört för sitt afstyrkande af den föreslagna
anordningen, syntes departementschefen visserligen icke vara tillräckligt
öfvertygande, utan vore han fortfarande af den åsikt, att samma anordning
borde kunna genomföras utan väsentligare olägenheter. Då
emellertid löneregleringskommittén jämväl hade att taga under öfvervägande,
huruvida genom förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde •
beredas till indragning af tjänster, som genom de förändrade anordningarna
kunde undvaras, syntes den af departementschefen väckta frågan
lämpligen böra hänskjuta^ till nämnda kommitté.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Vid sådant förhållande ansåg departementschefen skäl icke förefinnas
att låta vidare anstå med återbesättande af den lediga presidentbefattningen
i hofrätten, nåder förutsättning att en blifvande innehafvare
af befattningen tillförbundes att framdeles underkasta sig den förändring
i tjänstgöring och åligganden, som kunde blifva en följd af ett genomförande
af den ifrågasatta anordningen.

På hemställan af chefen för justitiedepartementet utnämnde därefter
Kungl. Maj:t sistnämnda dag till president i hofrätten den nuvarande
innehafvaren af samma befattning med skyldighet för honom
att underkasta sig den ändring i tjänstgöringsskyldighet och åligganden,
som framdeles kunde varda bestämd.

I sitt nu afgifna betänkande har kommittén i denna fråga uttalat,
att kommittén funnit den föreslagna anordningen, att presidenten i omförmälda
hofrätt skall tjänstgöra som ordförande å division och i samband
därmed en hofrättsrådstjänst därstädes indragas, vara synnerligen
önskvärd, för den händelse en sådan anordning utan afsevärda olägenheter
låter sig genomföra.

För bedömande af detta spörsmål har kommittén funnit sig först
böra taga i öfvervägande, på hvad sätt en dylik anordning lämpligen
skulle kunna genomföras.

Af de tre olika förslag härutinnan, som inom hofrätten framställts,
har kommittén förklarat sig ej kunna biträda den af tre reservanter i
hofrätten omfattade mening, enligt hvilken presidenten och den äldste
tjänstgörande ledamoten borde ständigt vara ordförande, den förre å
stora sessionsrummet och den senare å det andra rummet, under det
att de öfriga åtta ledamöterna borde, såsom hittills, hvarje vecka alternera
mellan de båda rummen. Det har nämligen synts kommittén i likhet
med hofrättens pluralitet vara fullt visst, att med hänsyn till arbetssättet
inom hofrätten det hvarje vecka återkommande ombytet af ordförande
å division, som nämnda förslag innebär, skulle komma att verka
synnerligen menligt å arbetets jämna gång.

Kommittén har ock ansett sig böra erinra, att, i händelse detta
förslag, såsom af de tre reservanterna afsetts, skulle genomföras, utan
att ändring vidtoges i nu gällande bestämmelser angående göromålens
fördelning mellan de båda sessionsrummen, följden skulle blifva den,
att presidenten, som komme att deltaga i handläggningen och afgörande!
af, bland annat, samtliga till hofrätten inkommande brottmål och civila
besvärsmål, endast i ringa utsträckning finge taga befattning med det
mera kräfvande arbetet rörande vädjade och instämda mål, medan där -

Kungl. Maj:ta Nåd. Proposition N:o 135. 47

emot ordföranden å det andra rummet komme att deltaga uteslutande i
sådana mål.

Hvad härefter anginge de två öfriga förslagen, hvilka båda utginge
från den jämväl af kommittén biträdda uppfattningen, att den nuvarande
indelningen af fem bestämda medlemmar å hvardera divisionen borde
bibehållas, har det synts kommittén vara af mindre vikt, huruvida den
hittillsvarande flyttningen af divisionerna mellan rummen komme att
fortfara eller icke.

Skulle, i enlighet med den af hofrättens pluralitet uttalade mening,
flyttningen mellan rummen komma att upphöra, måste gifvetvis väsentliga
förändringar vidtagas beträffande fördelningen af göromålen mellan
de båda rummen. Jämte det kommittén uttalat sin anslutning till
grunderna för de af hofrättens pluralitet i sådant hänseende föreslagna
ändringar i arbetsordningen, har kommittén ansett sig tillika böra anmärka,
att, äfven för den händelse att, i enlighet med hvad af en
ledamot i hofrätten föreslagits, flyttningen mellan rummen skulle fortfara,
sådana bestämmelser borde träffas, att presidenten städse komme
att deltaga i behandlingen af sådana Kungl. Maj:ts remisser, som ej
angå klagan öfver något hofrättens beslut, och åtminstone vissa slag af
ansöknings- och därmed likställda ärenden.

Med anledning af den i hofrättens yttrande uttalade uppfattning,
att den justeringsplikt, som enligt gällande bestämmelse i första hand
ålåge ordförande å division, af nära till hands liggande skäl syntes
vara alldeles oförenlig med presidentens ställning såsom chef och fördenskull
borde öfverflyttas å de på samma sessionsrum som presidenten
tjänstgörande ledamöterna, har kommittén efter redogörelse för den åsyftade
bestämmelsen och den i viss mån olika utsträckning, hvari densamma
inom de särskilda hofrätterna för närvarande tillämpas, förklarat sig
för sin del icke dela berörda uppfattning. Visserligen skulle det med
afl sannolikhet ej sällan komma att inträffa, att ledamöterna å den
division, som presidenten tillhörde, vid den efterföljande granskningen
af de utslag, som af presidenten justerats i första hand, finge anledning
att påyrka jämkningar och ändringar i den affattning, som utslagen
vid nämnda justering förberedelsevis erhållit, men att presidentens
auktoritet skulle blifva lidande af ett dylikt förhållande, har icke synts
kommittén vara att befara, allrahelst som, såvidt kommittén erfarit,
några nämnvärda slitningar i samarbetet mellan ordföranden och öfriga
ledamöter å division ej föranledts af det justeringsai’bete i första hand,
som för näx-varande verkställes af ordföranden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Då det emellertid ej kunde anses uteslutet, att för presidenten vid
utöfningen af de honom i sådan egenskap tillkommande åligganden
understundom skulle kunna yppas svårighet att medhinna ifrågavarande
justeringsarbete med åtföljande, ofta ganska tidsödande kontrolläsning
af handlingar, torde enligt kommitténs åsikt presidenten för sådana fall
böra berättigas att, i den män han så kunde finna nödigt, öfverflytta
berörda arbete till ledamöterna å den''division, där han utöfvade ordförandeskapet.

I detta sammanhang vill jag emellertid fästa uppmärksamheten
därå, att kommittén ur synpunkten af arbetets jämna fördelning inom
divisionerna och ernåendet af största möjliga arbetsprodukt ansett, att
omförmälda justeringsarbete med åtföljande kontrolläsning af handlingar
i så stor utsträckning som möjligt bör verkställas af ordföranden å
division; och har kommittén härvid framhållit såsom önskvärdt, att, i
den mån berörda arbete inom de särskilda hofrätterna påhvilar öfriga
ledamöter i större omfattning, än som af förhandenvarande förhållanden
kan anses påkalladt, ändring härutinnan snarast måtte ske.

Sedan kommittén sålunda uttalat sig angående det sätt, hvarpå
den ifrågasatta anordningen enligt kommitténs uppfattning synes kunna
lämpligast genomföras, har kommittén öfvergått till att yttra sig öfver
de möjliga olägenheter, som anordningen, sålunda genomförd, skulle
kunna komma att medföra.

Hvad först angår den förmenta svårigheten för presidenten att
kunna medhinna förvaltningen af de till presidentbefattningen hörande
göromål, har det synts kommittén uppenbart, att de egentliga presidentsysslorna
i en hofrätt af så liten omfattning som denna endast i enstaka
undantagsfall kunna upptaga någon nämnvärd tid. Riktigheten af denna
kommitténs uppfattning bestyrktes dels däraf, att, på sätt två reservanter
till kommittébetänkandet den 12 december 1874 framhållit, innehafvaren
af ifrågavarande befattning under åtta på hvarandra följande vårsessioner
kunnat vistas å annan ort långt ifrån hofrätten, utan att någon varit
förordnad att uppehålla befattningen, och dels i ej mindre mån af de
under år 1900 afgifna uppgifter angående dåvarande presidentens dagliga
tj änstgöringstid.

Med erinran att kommittén redan såsom sin mening uttalat, att
presidentens auktoritet icke borde blifva lidande däraf, att lian fullgjorde
det ordförande å division tillkommande åliggandet att i första hand
justera vissa utslag, har kommittén förklarat sig ej heller finna anledningvara
att befara, det presidenten i öfrigt skulle hafva att emotse svårig -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

heter i sitt chefskap, därigenom att han komme att tjänstgöra såsom
ordförande å division.

De farhågor, åt livilka hofrätten gifvit uttryck i fråga om svårigheten
för presidenten att utöfva vederbörlig tillsyn öfver samtliga ledamöters
och öfriga tjänstemäns arbete, har kommittén funnit vara i
väsentlig mån öfverdrifna. Med hänsyn till det ringa antalet personer,
hvaraf personalen i denna hofrätt utgöres, skulle nämligen, enligt kommitténs
förmenande, ingen nämnvärd svårighet komma att yppas i detta
hänseende, därest, i hufvudsaklig anslutning till hvad hofrätten framhållit
såsom ur flera synpunkter önskligt, indelningen å divisionerna omändrades
vid de särskilda sessionernas början i så stor utsträckning, som lämpligen
läte sig göra.

Att någon minskning i arbetsprodukten skulle komma att inträda
på grund af den ifrågasatta anordningens genomförande, torde val, framhåller
kommittén, ej få anses alldeles uteslutet, men berörda minskningskulle
förvisso i allt fall blifva af ringa omfattning. Genom att presidenten
hvarje sessionsdag å viss tillkännagifven tid före eller efter
sessionstiden vore å sitt tjänsterum tillgänglig för hofrättens personal
och öfriga personer, som önskade att samtala med honom i och för
tjänsten, skulle, enligt kommitténs åsikt, afbrott i arbetet å det sessions -rum, hvarest presidenten tjänstgjorde, icke, på sätt hofrätten förmenat,
behöfva äga rum. Vidare har kommittén i detta sammanhang erinrat,
att, såsom kommittén förut framhållit, det endast mera sällan torde
komma att för presidenten yppas behof att öfverflytta någon del af de
honom såsom ordförande å division åliggande göromål till de å divisionen
tjänstgörande ledamöterna. Den minskning i arbetsprodukten, som
möjligen vore att motse, skulle åter närmast föranledas däraf, att
presidenten hittills genom deltagande i arbetet å stora sessionsrummet
ej sällan förebyggt, att ledamot, som åtnjutit befrielse från tjänstgöring
å tjänsterummet för hemarbete, måst vid yppade skiljaktiga meningar
tillkallas såsom femte ledamot. Med ledning af för kommittén tillgängliga
uppgifter har kommittén ansett sig kunna för hvartdera af
åren 1906 och 1907 beräkna antalet mål, i bvilka tillkallandet af ledamot
på dylikt sätt förebyggts, till omkring 20. I samband härmed
har kommittén emellertid erinrat, att, medan antalet under åren 1906
och 1907 till hofrätten inkomna vädjade mål utgjort respektive 430 och
444, antalet afgjorda dylika mål under samma år uppgått till respektive
478 och 482, samt att balansen af sådana mål, som vid 1906 års ingång
utgjort 412, följaktligen nedgått under sistnämnda år till 364 och under
1907 till 326. Af dessa uppgifter har kommittén ansett sig med fog
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 7

Skiljaktig

mening.

50 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

kunna draga den slutsatsen, att den möjliga minskningen i arbetsprodukt,
som kan förutsättas blifva en följd af den ifrågasatta anordningens
genomförande, i allt fall icke skulle komma att i nämnvärd mån motverka
den under de sista åren i denna hofrätt inträdda nedgången i
balansen af vädjade mål.

Vidkommande de al liofrätten i öfrigt påpekade olägenheter af
anordningens genomförande har kommittén anmärkt, hurusom kommittén
i annat sammanhang hemställt dels om införande af sådan bestämmelse
i arbetsordningen, hvarigenom en utjämning af antalet icke föredragna
vädjade mål mellan de olika ledamotsrotlarna skulle möjliggöras tid efter
annan, dels om ändring i arbetsordningen af sådan innebörd, att till
ordförande å division måtte af Kungl. Maj:t tills vidare på viss tid förordnas
därtill lämplig ledamot, oafsedt dennes tjänstålder, och dels att
t ^ einas föl delnin^ i t\a grader måtte upphöra. Uppenbart vore,
att, i den mån kommitténs framställning i dess» afseenden komme att
vinna bifall, betydelsen af hvad liofrätten i nu förevarande hänseenden
anmärkt skulle väsentligen förminskas.

Hvad slutligen angår liofrättens uppfattning, att presidentbefättningen
efter anordningens genomförande skulle blifva långt ifrån jämbördig
med enahanda befattning i de öfriga hofrätterna, och att det på
fullgoda grunder tillika kunde antagas, att förstnämnda befattning skulle
te sig betydligt mindre eftersträfvansvärd än motsvarande befattning i
de andra hofrätterna, har kommittén förklarat sig icke dela den af
hoträtten sålunda uttalade uppfattning. Kommittén, som i sitt förslag till ny
lönestat för hofrätterna hemställt om lika aflöningsförmåner för presidenterna
i samtliga hofrätterna, hyste för sin del den öfvertygelsen, att
presidentbefattningen i liofrätten öfver Skåne och Blekinge icke genom
den föreslagna anordningen skulle nedsättas i värde, och att, äfven efter
anordningens genomförande, till samma befattning borde kunna förvärfvas
fullt skicklig och lämplig person.

Då kommittén alltså funnit den föreslagna anordningen kunna
utan nämnvärda olägenheter genomföras, har kommittén hemställt, att i
liofrätten öfver Skåne och Blekinge den förändring måtte vidtagas, att
presidenten skall tjänstgöra som ordförande å division och att i samband
därmed en. hofrättsrådstjänst indrages, samt att vid genomförandet af
berörda anordning de af kommittén i sådant hänseende angifna grunder
måtte beaktas.

En ledamot i kommittén — representanten för liofrätten öfver
Skåne och Blekinge — har i förevarande spörsmål uttalat afvikande

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

mening'' samt under hänvisning'' till hofrättens ofvanberörda den 1 december
1904 afgifna yttrande, däri lian inom hofrätten deltagit, förklarat sig
vidhålla den uti nämnda yttrande i frågan uttalande uppfattning.

Väl skulle, på sätt kommittén erinrat, betydelsen af hvad hofrätten
uti vissa hänseenden anmärkt emot en dylik anordnings genomförande
komma att förminskas, i händelse af kommittén föreslagna ändringar i
hofrätternas nuvarande organisation och arbetssätt vunne bifall. De
hufvudskäl, som legat, till grund för hofrättens afstyrkande utlåtande,
skulle emellertid, enligt nämnda ledamots mening, allt fortfarande komma
att gälla med oförminskad styrka. Redan den olikhet i uppfattning,
som inom hofrätten gjort sig gällande i fråga om det sätt, hvarpå anordningen
med minsta olägenhet skulle kunna åvägabringas, vittnade i
sin mån om svårigheten att ur rent organisatorisk synpunkt kunna
genomföra anordningen.

Beträffande omfattningen utaf det justeringsarbete i första hand
med åtföljande kontrolläsning af handlingar, som enligt kommitténs
förslag skulle komma att åligga presidenten, vore att märka, att antalet
mål, i hvilka dylikt arbete skulle komma att påhvila denne, torde böra
beräknas till omkring 180 om året.

Skulle berörda arbete icke åläggas presidenten, blefve följden
oafvisligen den, att arbetsprodukten å den division, hvars arbete han
komme att leda, skulle blifva högst väsentligt mindre än arbetsprodukten
å den andra divisionen. En påtaglig bekräftelse härpå lämnade den
olikhet i arbetsprodukt, som å hofrättens särskilda divisioner uppnåtts
de senare åren, då ifrågavarande arbete å den ena divisionen ombesörjts
af ordföranden ensam och å den andra divisionen till hufvudsaklig del
af dess öfriga ledamöter.

Visserligen hade, på sätt kommittén framhållit, balansen al vädjade
mål i hofrätten under de senare åren nedgått, men det syntes i allt
fall, med hänsyn till den förefintliga balansen af dylika mal, betänkligt
att minska antalet af de i rättsskipningsarbetet deltagande personerna.

Jämväl ur en annan synpunkt vore detta ej att tillråda. Den
ringa utsträckning, som donna'' hofrätts domsområde äger, och de göda
kommunikationsförhållanden, som inom detsamma äro rådande, gjorde
det nämligen synnerligen önskligt, att, då i de på hofrättens pröfning
beroende mål erfordrades förhör med parter eller vittnen, dylika förliöi
i regel hölles inför hofrätten. Skyldig hänsyn till den förefintliga
balansen af vädjade mål hade emellertid hittills ej medgifvit ett dylikt
förfarande i den utsträckning, som varit önskvärdt, och genom ned -

Kunyl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

bringandet af antalet ledamotsplatser i hofrätten skulle möjligheten därför
ytterligare minskas.

Hofrätten öfver
Skåne och
Blekinge.

Hofiätten öfver Skåne och Blekinge har i sitt yttrande i frågan
åberopat, hvad härom blifvit anfört i hofrättens utlåtande den 1 december
1904, och ofvanberörda inom kommittén yttrade skiljaktighet.

Härvid har hofrätten såsom sin åsikt framhållit, att — hvad
kommittén jämväl ansett icke vara uteslutet — en minskning i arbetsprodukten
otvifvelaktigt måste inträda på grund af den ifrågasatta anordningens
genomförande. Detta förhållande torde i och för sig vara
af den betydelse, att kommittén, som med nämnda anordning väsentligen
afsett att bereda innehafvaren af presidentbefattningen inom hofrätten
fullt, af arbetsordningen regleradt arbete, icke bort lämna utan
vidaie öfvervägande den frågan, huruvida ej samma ändamål kunde
vinnas på annat lämpligare sätt.

Väl hade, på sätt kommittén påpekat, balansen af vädjade saker
inom hofrätten under åren 1906 och 1907 ej oväsentligt nedbringats.
Att så skett innebure emellertid ej tillräckligt stöd för den slutsats''
kommittén däraf dragit, eller att den sålunda inträdda nedgången i
balansen skulle fortfara. Orsaken till balansens nedbringande under
nämnda år torde vara att söka dels däri, att antalet under nämnda år
inkomna vädjade saker varit relativt ringa, och dels däri, att sådana
undei samma år afgjord a saker uppgått till osedvanligt stort antal.
Mgon ytterligare mera afsevärd ökning i arbetsprodukten torde ej med
nuvarande arbetskraft och arbetsfördelning inom hofrätten kunna''ernås
och än mindre vara att förvänta, om kommitténs nu föreslagna anordning
vunne godkännande. Genom en något starkare tillströmning till
hofrätten af vädjade saker komme alltså balansen lätteligen att ökas i
stället för att minskas, i hvilket afseende hofrätten framhållit, att under
år 1908 intill den 1 oktober inkommit ej mindre än 77 vädjade saker
mera än under motsvarande tid nästförflutna år. Denna ökning enbart
motsvarade i det närmaste den af kommittén åberopade minskningen i
balansen under de senaste åren. \ idare vore att märka, hurusom redan
den vid ingången af år 1908 i hofrätten befintliga balansen af 326
vädjade saker varit synnerligen afsevärd. Af kommitténs utlåtande
framgmge, att den vore relativt åtskilligt större än balansen af sådana
mål i Svea hofrätt och öfver 2 Va gånger så stor, som hvad kommittén
ansett vara normal balans.

För uppnående af det ändamål, kommittén afsett med den före -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

slagna anordningen, skulle det enligt hofrättens förmenande vara lämpligare,
att sådana bestämmelser meddelades, hvarigenom presidenten utan
att öfvertaga ordförandeskap å division komme att regelbundet deltaga
i rättsskipningsarbetet inom hofrätten och så medelst, genom däraf föranledd
ytterligare utsträckning af ledamöternas hemarbete, möjliggjorde
ökad arbetsprodukt.

Då kommittén föreslagit, att för presidenterna i Svea och Göta hofrätter
måtte i arbetsordningen dels stadgas skyldighet att föredraga
sådana Kungl. Maj:ts remisser, som ej angå klagan öfver något hofrättens
beslut, dels ock intagas lämpliga föreskrifter i fråga om deras
deltagande i hofrätternas rättsskipande verksamhet, syntes det ligga nära
till hands, att äfven i fråga om presidenten i denna hofrätt föreskrifter
meddelades i dylik riktning. Med afseende å den mindre omfattningen
af de egentliga presidentgöromålen i denna hofrätt borde gifvetvis
presidentens skyldighet att deltaga i hofrättens rättsskipande verksamhet
härstädes blifva mera omfattande än i de öfriga hofrätterna.

Lämpligast vore därför, att i arbetsordningen stadgades skyldighet
för presidenten i denna hofrätt att föredraga sådana Kungl. Maj:ts
remisser, som ej angå klagan öfver något hofrättens beslut, att under
minst tre dagar i veckan öfvervara och deltaga i hofrättens arbete å
stora sessionsrummet samt att deltaga i afgörande af samtliga sådana
mål och ärenden, vid hvilkas föredragning presidenten ej eljest närvarit,
men som på grund af yppade skiljaktiga meningar måste liänskjutas
till femte man. Bestämdes tillika, att under de tre dagar, presidenten
sålunda ägde skyldighet att deltaga i arbetet å stort sessionsrum, de tre
å samma rum tjänstgörande föredragande ledamöterna turvis vore fria
från tjänstgöringsskyldighet, vunnes otvifvelaktigt ej mindre hvad kommittén
afsett med den af kommittén föreslagna anordningen — fullt,
genom arbetsordningen regleradt arbete för presidenten — än äfven en
icke oväsentlig ökning i hofrättens arbetsprodukt. Att eu dylik ökning
komme att af den nu föreslagna anordningen blifva eu följd, ehuru
hofrättens arbete å ämbetsrummet ej därigenom blifvit utsträckt, vore
enligt hofrättens åsikt ställdt utom tvifvel. Hofrätten har i detta sammanhang
påpekat, hurusom den ökning i hofrättens arbetsprodukt, som
under åren 1906 och 1907 inträdt, väsentligen berott på ändring, som
vidtagits i hofrättens arbetssätt därutinnan, att granskning och läsning
af handlingar, som förut plägat ske å ämbetsrummet, börjat fullgöras
såsom hemarbete och att i samband därmed ledamöterna befriats från
tjänstgöringsskyldighet å onsdagar. Den nu föreslagna anordningen

Skiljaktiga
meningar
inom hofrätt
en.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ls Nåd. Proposition N:o 135.

vore endast en utvidgning- af nämnda förändring i liofrättens arbetssätt.
Genom densamma blefve referenterna beredd större tid till ostördt
hemarbete, Irvilket åter skulle medföra, att föredragningen af vädjade
saker i motsvarande grad ökades.

En ledamot i hoträtten har lämnat kommitténs förslag i denna
del utan anmärkning.

En annan ledamot har, under instämmande i öfrigt med pluraliteten,
förklarat sig anse'' några vidare föreskrifter för beredande af ökadt
arbete åt presidenten, än hvad liofrättens den 1 december 1904 afgifna
yttrande innehåller, icke vara lämpliga. Samma ledamot har förklarat
sig ej heller gilla det förslag, liofrättens nu afgifna yttrande innehåller
om införande *af den anordning, att då presidenten tjänstgör å stora
sessionsrummet, de tre å detta rum tjänstgörande föredragande ledamöterna
skulle turvis vara lediga från tjänstgöringsskyldighet.

Med sistnämnde ledamot liar presidenten i hofrätten instämt.

I sammanhang härmed har presidenten, med anledning af kommitténs
förslag angående rättighet för presidenten att i den mån han
kunde finna nödigt, å ledamöterna öfverflytta honom eljest åliggande
justeringsskyldighet, framhållit, att då begagnandet af en dylik rättighet
säkerligen skulle blifva motbjudande och svårighet att rättvist fördela
arbetet jämväl läte tänka sig, omfattningen af presidentens arbetsskyldighet
borde i arbetsordningen uttryckligen angifvas.

Liknande uppfattning har uttalats af en i hofrätten adjungerad
ledamot, hvilken jämväl framställt särskildt förslag rörande fördelningen
af justeringsskyldigheten mellan presidenten och ledamöterna.

^ id öfvervägande af de skäl för och emot den sålunda föreslagna
anordningen, som å ömse sidor anförts, har jag i likhet med kommittén
stannat vid den uppfattningen, att samma anordning — ur flere synpunkter
önskvärd — låter sig genomföras.

Beträffande lämpligaste sättet härför synas mig visserligen öfvervägande
skäl tala för det af liofrättens pluralitet i utlåtandet den 1
december 1904 förordade förslaget om fasta divisioner med tjänstgöringför
hvardera å visst rum, liksom jag äfven på de af presidenten i hofrätten
anförda skäl i likhet med honom finner förslaget om rättighet
för presidenten att efter eget bepröfvande å ledamöterna öfverflytta
honom eljest åliggande justeringsskyldighet mindre lämplig. Men det
slutliga afgörandet i dessa frågor liksom äfven om ordnandet af arbetet

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135-

i öfrigt synes mig ej böra träffas, innan hofrätten lämnats tillfälle att
ytterligare uttala sig härom. Samtliga hithörande bestämmelser hafva
ock sin naturliga plats i hofrättens arbetsordning.

Ledamöter.

Upphäfvande af ledamöternas fördelning i två grader.

Hofrätternas ledamöter äro, såsom bekant, för närvarande fördelade
i tvenne grader, hofrättsråd och assessorer, med inbördes samma kvalifikationer
och — frånsedt endast, i viss mån, divisionsordförandena —
samma tjänstgöringsskyldighet men olika titlar, rang och aflöningsförmåner.

1 sitt den 6 juni 1884 afgifna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning föreslog nya lagberedningen, att denna fördelningskulle
upphöra samt att ledamöterna skulle med benämningen hofrättsråd
utnämnas i den för tillsättande af assessorsämbeten gällande ordning.

Till motivering af nämnda förslag framhöll nya lagberedningen,
att fördelningen i två grader, hvartill någon motsvarighet numera icke
förefunnes inom andra ämbetsverk, icke livilade på hållbara grunder. I
strid mot det åskådningssätt, som eljest syntes utmärka vår tid, skapades
därigenom emellan lika berättigade personer olikheter i titlar och rang,
i och för sig själfva betydelselösa men just därför icke heller förtjänta
att bibehållas. I materiellt hänseende vore olikheterna kännbarare.
Särskildt vållades genom ledamöternas fördelning i de två olika graderna
och aflöningarnas bestämmande efter olika grunder i hvardera stundom
oskäliga missförhållanden därigenom, att ålderstilläggen beräknades inom
hvarje grad men icke efter den sammanräknade tjänstetiden.

Då det vore nästan exumpellöst, att assessor icke i sin tur och
ordning befordrades till hofrättsråd, ägde i själfva verket skiljaktighet
emellan de bägge graderna allenast rum i afseende på lönevillkoren,
under det dock den förbättring i dessa villkor, som befordran till hofrättsråd
medförde, vore helt och hållet beroende af äldre ledamöters
afskedstagande eller bortgång och sålunda ofta nog lcomme en ledamot
till godo efter långt mindre tjänstetid än en annan. Olämpligheten
häraf vore så uppenbar, att beredningen icke tvekat förorda, att, med
upphäfvande af nämnda gradskillnad emellan ledamöterna, dessas aflöning
måtte bestämmas att för dem alla utgå med lika belopp.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Berörda förslag biträddes af förstärkta lagberedningen utan meningsskiljaktighet.

Enligt hvad kommittén meddelat, hafva uti särskilda till kommittén
ingifna skrifter ett flertal nuvarande assessorer hemställt, att då enligt
deras åsikt de af nya lagberedningen anförda skäl för en förändrad
sammansättning af hofrätterna måste allt fortfarande anses vara fullt
gällande, vid afgifvande af förslag uti ifrågavarande hänseende de af
beredningen, på sätt ofvan nämnts, angifna grunder jnåtte i möjligaste
mån beaktas.

Då assessorer med afseende å kvalifikationer äro fullt likställda
med hofrättsråd och hafva alldeles enahanda tjänstgöring som de hofrättsråd,
hvilka ej äro ordförande å division, samt någon motsvarighet
till en dylik åtskillnad mellan till såväl kvalifikationer som åligganden
jämnställda tjänstemän icke längre förefinnes inom andra ämbetsverk,
har kommittén förklarat sig biträda nya lagberedningens uppfattning,
att den nuvarande fördelningen af ledamöter i två grader bör af principiella
skäl bortfalla.

Att för framtiden uppehålla en sådan gradskillnad enbart för hofrätterna
har synts kommittén böra ske allenast för den händelse, att ur
praktisk synpunkt synnerligen vägande skäl därför kunde åberopas. Så
vore emellertid, enligt kommitténs förmenande, icke i någon mån fallet.
Tvärtom hade från praktisk synpunkt sedt den ifrågavarande gradskillnaden
visat sig medföra högst väsentliga missförhållanden med hänsyn
till den ojämnhet i aflöning, som däraf för ledamöterna föranledts.

Gifvet vore, att då, såsom hittills nästan undantagslöst varit fallet,
assessorer i tur och ordning befordrades till hofrättsråd inom den hofrätt,
de tillhörde, dylik befordran skulle komma att inträffa för somliga
ledamöter efter betydligt kortare ledamotstid än för andra, samt att, ju
mindre hofrätten vore, desto mera framträdande blefve lätteligen ojämnheten
i berörda hänseende.

Till belysning af nu nämnda förhållanden har kommittén låtit
sammanställa uppgilter rörande det antal år, de nuvarande hofrättsråden
inom de särskilda hofrätterna vid sin befordran till denna tjänst varit
assessorer. Dessa uppgifter utvisa, dels att antalet nämnda år för de
särskilda hofrättsråden utgjort: för en 4 år, en 5 år, en 6 år, tre 7 år,
fem 8 år, två 9 år, fem 10 år, två 11 år, två 14 år, en 16 år, en 17 år,
en 18 år och en 19 år, och dels att berörda tid växlat i Svea hofrätt
mellan 7—11 år, i Göta hofrätt mellan 6—19 år och i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge mellan 4—14 år samt utgjort i medeltal för Svea

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

hofrätt 9 år, för Göta hofrätt 13 Va år och för hofrätten öfver Skåne
och Blekinge 7 s/i år.

På grund af den stora ojämnhet, som sålunda vore rådande i fråga
om tiden för assessorernas befordran till hofrättsråd, inträffade det gifvetvis
i stor utsträckning, att somliga ledamöter finge år efter år uppbära
betydligt större aflöning än vissa af deras kolleger i de andra hofrätterna
med längre ledamotstid. Att ett sådant förhållande vore synnerligen
ägnadt att framkalla misstämning hos dem, som däraf berördes, läge i
öppen dag; och ansåge kommittén det vara en bjudande nödvändighet,
att rättelse i nu förevarande hänseende åstadkommes.

Enligt kommitténs uppfattning läte det sig emellertid icke göra
att med bibehållande af gradskillnaden råda bot på missförhållandena
i fråga. Väl hade det i sådant hänseende under kommitténs öfverläggningar
härom ifrågasatts, dels att låta befordran till hofrättsråd
inträffa efter visst antal års tjänstgöring som assessor, och dels att
höja antalet hofrättsråd med exempelvis en för hvarje division. Medan
emellertid den förra utvägen skulle betinga en ständig växling i antalet
hofrättsrådstjänster och fördenskull ej synts kommittén kunna komma
till användning, skulle åter den senare utvägen endast delvis förebygga
den ifrågavarande olägenheten.

En annan utväg vore, att — såsom af justitieombudsmannen i
sammanhang med frågan om inrättandet af särskild hofrätt för Norrland
ifrågasatts — den nu rådande praxis, enligt hvilken en hvar af hofrätterna
i befordringsafseende behandlas såsom ett från de öfriga fullständigt
afskildt område, komme att frånträdas i hvad angår besättandet
af hofrättsrådstjänster. Det har emellertid ej synts kommittén tillrådligt,
att vid befordran till hofrättsråd en brytning med den hittills
följda praxis komme att ske i den utsträckning, justitieombudsmannen
förordat. Då nämligen en af hofrätterna är förlagd i Stockholm, skulle
med den dragningskraft, hufvudstaden visat sig äga, besättande af
ledigvordet hofrättsråd sämbete med assessor från annan hofrätt än den,
där ledighet uppstått, med visshet kunna antagas i regel komma att
inträffa allenast i hvad angår den i hufvudstaden förlagda hofrätten.
Följden däraf skulle blifva, att assessorerna vid sistnämnda hofrätt
komme att sakna tillförlitlig grund för beräknande af den tidpunkt, då
de kunde äga utsikt att vinna befordran till hofrättsråd, och säkerligen
skulle mången dugande kraft däraf föranledas att, i större omfattning
än hvad nu äger rum, till skada för rättsskipningen söka anställning
inom andra områden, hellre än att utsätta sig för risken att vid uppBih.
till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 8

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

kommen ledighet inom hofrättsrådsgraden blifva förbigången af en i
tjänstemeriter måhända endast obetydligt öfverlägsen assessor från annan
hofrätt. Ett genomförande af en dylik obegränsad fri förflyttning skulle
därför, enligt kommitténs förmenande, verka ojämnt i befordringsafseende
inom hofrätterna och försvåra för Svea hofrätt att kvarhålla vid verket
mången skicklig ledamot.

För enstaka undantagsfall åter skulle väl, enligt kommitténs uppfattning,
ett frångående af den hittillsvarande praxis med afseende å
besättandet af hofrättsrådstjänster kunna ifrågasättas. Då emellertid
därigenom i allt fall ej vunnes nödig utjämning med afseende å tiden
för assessorernas befordran till hofrättsråd, har det synts kommittén,
för vinnande af erforderlig rättelse uti nu ifrågavarande missförhållanden,
allenast återstå att, i enlighet med nya lagberedningens förslag, låta
den nuvarande fördelningen af ledamöter i två grader bortfalla.

Hvad angår sättet för tillsättandet af ledamöter i hofrätt, har
kommittén erinrat, att, enligt nu gällande ordning, vid uppkommen
ledighet inom assessorsgraden tjänsten anslås ledig att sökas hos vederbörande
hofrätt, som efter pröfning af de sökandes skicklighet och förtjänst
uppför tre å förslag, hvarefter med ledning däraf utnämningen
verkställes af Kungl. Maj:t. Utnämningen till hofrättsråd, likasom till
ledamot i kollegierna eller motsvarande ämbetsverk, sker däremot utan
ansökning, sedan Kungl. Maj:t inhämtat yttrande från verkets chef.
I detta fall lämnas öfriga ledamöter i verket sålunda icke tillfälle att,
såsom vid upprättande af tjänsteförslag sker, uttala sig i fråga om
tjänstens återbesättande.

Då det synts kommittén vara af synnerlig vikt, att vid besättandet
af ledamotsbefattning i hofrätt största möjliga trygghet ernås, för
att till befattningen ej utses annan än därtill fullt kompetent person,
och såsom en värdefull garanti i detta hänseende måste anses, att,
utom verkets chef, samtliga i tjänst varande ordinarie ledamöter beredas
tillfälle att uttala sin mening angående dem, som kunna till befattningen
ifrågakomma, har kommittén ansett, att, i händelse den nuvarande
gradskillnaden mellan ledamöterna skulle upphöra, dessa böra,
på sätt nya lagberedningen ock föreslagit, utnämnas i den ordning,
som för närvarande följes vid tillsättandet af assessorstjänst.

Vidkommande den benämning, som i händelse af gradskillnadens
upphörande bör komma till användning för ledamöterna, har kommittén,
i likhet med nya lagberedningen, ansett ledamöterna böra benämnas
hofrättsråd.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Efter genomförande af hvad kommittén sålunda äfvensom beträffande
presidentbefattningen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge föreslagit,
skulle, påpekar kommittén, antalet hofrättsråd komma att utgöra i Svea
hofrätt 35, i Göta hofrätt 20 och i hofrätten öfver Skåne och Blekinge 9.

Mot förslaget om upphörande af den nuvarande fördelningen af
hofrätternas ledamöter i två grader har representanten i kommittén för
Svea hofrätt med instämmande af ytterligare en kommittéledamot reserverat
sig.

Af nya lagberedningens till stöd för berörda förslag åberopade
betänkande framginge, att hufvudsakliga anledningen till beredningens
förordande, att nämnda gradskillnad skulle upphäfvas, vore att söka i
beredningens åsikt, att, enär tjänstgöringen för båda gradernas befattningshafvare
vore enahanda, aflöningsförmånerna för samtliga ledamöter
i hofrätt också borde utgå med lika belopp. I afseende å storleken af
detta belopp hade beredningen uttalat den mening, att densamma borde
sättas i öfverensstämmelse med livad ledamöter i öfriga kollegier i sådant
hänseende ägde uppbära.

Den af den nya lagberedningen anmärkta olikhet beträffande titlar
och rang — en olikhet som af beredningen karakteriserats såsom betydelselös
— hade kommittén genom sitt förslag velat afskaffa. Men
däremot hade kommittén funnit sig icke kunna följa beredningen vid
genomförandet af dess hufvudprineip, eller att åt samtliga ledamöter i
hofrätt bereda lika lön med den, som tjänstemän inom tredje normalgraden
vanligen tillkomme. Af kommitténs betänkande rörande aflöningarna
för hofrätternas ledamöter framginge nämligen, att dessas
begynnelselön enligt kommitténs förslag skulle sättas till 7,000 kronor
och löneförmånerna för dem först efter tre ålderstillägg uppgå till det
belopp, som för tredje gradens tjänstemäns slutaflöning fastslagits.

Reservanten har förklarat sig visserligen finna de af kommittén
ur principiell synpunkt hämtade skälen för borttagandet af nuvarande
fördelningen af ledamöter i två grader äga sin giltighet. Men då, med
hänsyn till de afsevärdt ökade utgifter för statsverket, som förslagets
genomförande i dess hufvudprineip skulle medföra, någon utsikt till
framgång för ett dylikt förslag icke syntes föreligga, hade reservanten
stannat vid att ej föreslå förändring i den nuvarande, från äldsta tiden
bestående fördelningen af ledamöterna i två grader. Enär enligt kommitténs
förslag hofrättsråd i verkligheten endast i vissa, mindre väsentliga
afseenden skulle blifva likställda med öfriga innehafvare af nämnda
grads tjänst och i det väsentliga eller beträffande aflöningsförmånerna

Skiljaktig

mening.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

blifva dessa betydligt underlägsna, syntes det lämpligare att på annat
sätt, än kommittén föreslagit, söka afhjälpa de ojämnheter i befordringsafseenden,
som hufvudsakligen föranledt kommittén att framlägga ifrågavarande
förslag.

Reservanten har tillika förmenat, att detta förslag komme att
medföra åtskilliga oegentligheter i lönehänseenden och att jämväl i öfrigt
vissa betänkligheter mot förslaget kunde framdragas.

Emot hvad kommittén anfört, att omförmälda gradskillnad mellan
till såväl kvalifikationer som åligganden jämställda tjänstemän skulle
vara något för hofrätterna enastående, har reservanten sålunda framhållit,
att äfven annorstädes, och jämväl inom det judiciella området,
torde förefinnas motsvarande olikhet mellan i hufvudsak likställda tjänstemän,
såsom t. ex. den indelning i rådmän och stadsnotarier, som förekommer
bland domare vid rådhusrätterna i de större städerna.

Vidare skulle en fullt genomförd förändring i antydd riktning''
uti hofrätternas sammansättning medföra en väsentlig skillnad i afseende
å åldern vid befordran till hofrättsråd och till motsvarande tredje grads
tjänst i kollegierna. Genomsnittsåldern vid utnämning för nuvarande
assessorer och hofrättsråd vore respektive 367e år för assessorer och 45
år för hofrättsråd, hvaremot samma ålder för tredje gradens tjänstemän
i kollegierna vore 3974 år. Att märka härvid vore dock, att i följd
af den mot slutet af 1890-talet rådande starka tillströmningen på den
juridiska banan, medelåldern för befordran till assessor för närvarande
vore väsentligt högre, än hvad den var för 10 å 15 år sedan; och med
den minskade tillgången på ämbetsmannabanan, som nu inträdt, torde
en nedgång af nämnda medelålder åter vara att motse. Emellertid
komme i hvarje fall, i händelse kommitténs förslag i förevarande afseende
godkändes, ledamot i hofrätt vid betydligt yngre år än tjänstemän af
motsvarande grad i andra verk att nå den ställning, som tjänstebefattning
inom tredje normalgraden medför.

Härvid har reservanten ansett jämväl böra framhållas det ovanliga
i befordringsafseende, som blefve en följd däraf, att, då ledamotsgrad i
hofrätt nästan undantagslöst rekryteras från fiskaler, ledamot i hofrätt
skulle komma att från lägsta gradens tjänst direkt förflyttas till den
högsta,

Den ifrågasatta reformen syntes ej heller böra vara från de yngre
ledamöternas egen synpunkt vidare eftersträfvansvärd. Efter att vid
jämförelsevis unga år hafva nått befordran till hofrättsråd skulle för
dem, som kvarstannade vid hofrätterna, icke återstå att vänta vidare
befordran. Den uppmuntran och eggelse, som till gagn för arbetet i

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

allmänhet måste anses ligga i befordringsutsikt till högre grads tjänst
efter vissa år, skulle för ledamot i hofrätt sålunda helt och hållet
försvinna.

I fråga om öfvergångsförhållandena kunde också lätteligen för de
äldre assessorerna uppstå en orättvisa, som lättast kunde belysas medelst
ett exempel. En assessor, som då nya lönestaten skulle börja tillämpas,
antag i januari 1910, bestridt assessorstjänst i sju år och på grund utaf
afgång bland hofrättsråden med visshet kunnat beräkna att sistnämnda
år befordras till hofrättsråd, skulle, därest nu gällande indelning af
ledamöterna i två grader ägde bestånd, vid utnämningen komma i
åtnjutande af begynnelselönen för tredje grads tjänst eller 8,100 kronor.
Med tillämpning däremot af de utaf kommittén föreslagna lönesatserna
komme en dylik ledamot att ytterligare i tre år få vänta att uppnå
nyssnämnda lönebelopp.

En olägenhet af annat slag låge däri, att då antagligen jämväl
för framtiden det komme att visa sig erforderligt att i stor utsträckning
anlita hofrätternas yngre ledamöter för att på förordnande uppehålla
befattningar utom verket, svårigheter att lå dylika förordnanden besatta
understundom torde komma att uppstå därigenom, att samtliga ledamöter
i hofrätt på grund af sin ordinarie befattning skulle komma att innehafva
ställning, motsvarande högsta normalgradens.

I ett annat afseende framträdde oegentligheterna af det ifrågavarande
förslaget särdeles skarpt. \ id de löneregleringar för olika
ämbetsverk, som under de sista åren genomförts, hade en kraftig sträfvan
efter största möjliga likformighet i afseende å lönesatser, aflöningsvillkor
m. m. gjort sig gällande. Kommittén, hvilken såväl i sina föregående
betänkanden som jämväl i öfrigt i det nu föreliggande i största möjliga
mån konsekvent häfdat en dylik princip, hade emellertid i sitt förslag
till aflöningar åt ledamöter i hofrätt fullständigt frångått densamma.
Ej nog med att begynnelselönen i förslaget med 1,100 kronor understege
det i sådant afseende för tredje normalgraden fastslagna belopp,
utan antalet ålderstillägg hade, i motsats till det för nämnda grads
tjänstemän vanliga eller ett, föreslagits till tre, hvaraf det ena ej ens
till lika belopp med det i tredje normalgraden vedertagna.

Slutligen har reservanten fästat uppmärksamheten å den olikhet,
förslagets genomförande komme att medföra i afseende å sättet för
utnämning af hofrättsråd och med dem likställda ledamöter i kollegier
eller motsvarande ämbetsverk.

Reservanten har härefter öfvergått till att angifva, på hvad sätt
han för sin del anser den önskvärda utjämningen af befordringsförhållan -

Hofrätterna.

.Departementachefen.

62 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

dena inom hofrätterna lämpligen böra åstadkommas. I sådant afseende
har reservanten föreslagit ökning inom de särskilda hofrätterna af antalet
hofrättsråd med ett hofrättsråd på hvarje division och en däremot svarande
minskning inom assessorsgraden. Med en dylik anordning skulle för
assessorerna yppas väsentligt större utsikter att inom skälig tid vinna
befordran och därmed komma i åtnjutande af den tillökning i aflöningsförmåner,
hvartill längre tids tjänstgöring rättvisligen berättigade. Härigenom
skulle enligt reservantens åsikt den af kommittén så kraftigt
framhållna ojämnheten i befordringstur till allra största delen undanröjas.
Likaledes skulle genom bifall till detta förslag större öfverensstämmelse
kunna väntas inträda i afseende å åldern för befordran till
hofrättsråd i jämförelse med utnämning till tredje gradens tjänst i kollegierna.
Ej heller syntes samma förslag komma att öka statsverkets
utgifter för hofrätterna utöfver det belopp, hvartill desamma enligt
kommitterades hemställan skulle komma att uppgå.

Hofrätterna hafva utan meningsskiljaktighet anslutit sig till den
af kommitténs majoritet uttalade uppfattning i frågan. Reservationen
har sålunda icke från något håll vunnit understöd.

Äfven jag är i denna fråga ense med kommittén. Att den
nuvarande fördelningen af hofrätternas ledamöter i två grader ur principiell
synpunkt saknar giltig grund, synes mig obestridligt. Och af den
utredning, kommittén förebragt, torde med tydlighet framgå, att endast
genom upphäfvande af nämnda gradskillnad verklig bot kan rådas för de
ur praktisk synpunkt väsentliga missförhållanden i afseende å aflöningens
ojämnhet, som den nuvarande anordningen medför.

Beträffande reservationen tillåter jag mig till en början påpeka,
att hvad nya lagberedningen med sitt förslag innerst åsyftade var,
att samtliga ledamöter i hofrätt skulle tillhöra en och samma lönegrad
utan annan åtskillnad i lönevillkor, än som föranleddes af intjänade
ålderstillägg. Att nya lagberedningen samtidigt, med afseende å aflöningens
belopp, föreslog, att ledamot i hofrätt skulle tilldelas lika aflöning
med ledamöterna i rikets kollegier, sammanhängde icke med förslagets
hufvudsyfte att undanröja de af ojämna befordringsförhållanden föranledda
olikheter i lönevillkor mellan hofrättsledamöterna inbördes. Det
synes mig därför icke vara fullt riktigt, när i reservationen påstås, att
förslagets hufvudprincip utgjort, att åt samtliga hofrättsledamöter bereda
lika lön, som i allmänhet tillkomme tjänstemän inom tredje lönegraden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Fastliåller man, hvad, enligt min uppfattning, i verkligheten utgjort
förslagets hufvudprincip, torde man ej heller i den omständigheten,
att begynnelseaflöningen för hofrättsledamot af särskilda skäl
må böra bestämmas till något lägre belopp, än som för tjänstemän
i tredje lönegraden i allmänhet stadgats, kunna finna någon befogad
grund att motsätta sig upphäfvande af den nuvarande gradskillnaden,
för så vidt man eljest finner ett dylikt upphäfvande principiellt berättigadt.

I öfrigt föranleder reservationen till följande erinringar från
min sida.

Den bland domare vid rådhusrätterna i vissa större städer förekommande
indelningen i rådmän och stadsnotarier torde knappast
kunna anses analog med hofrättsledamöternas indelning i hofrättsråd
och assessorer. Exempelvis i Stockholm äro stadsnotarierna visserligen
liksom rådmännen bisittare i rätten, men äro dessutom protokollsförare
med expeditionsskyldighet och i deras aflöningsförmåner ingå
äfven sportler. A andra sidan hafva rådmännen såsom magistratsledamöter
särskilda tjänsteåligganden. I flertalet smärre städer, där utom rådmän
äfven förekomma stadsnotarier, äro för öfrigt de senare icke ordinarie
bisittare i rätten, utan inträda såsom ledamöter däri endast vid förfall
för rådman eller då vikarie för sådan eljest erfordras.

Därest begynnelseaflöningen för ledamot i hofrätt afpassas med
hänsyn till den i jämförelse med andra motsvarande ämbetsverk något
lägre medelåldern för befordran till ledamotsgraden, torde någon berättigad
anmärkning icke kunna framställas i det hänseende, att hofrättsledamot
skulle tidigare än motsvarande tjänstemän i andra verk uppnå den
ställning, som tjänstebefattning inom tredje normalgraden medför. Rangfrågan
anser jag nämligen härvidlag icke böra tillmätas någon vidare
betydelse.

Den omständigheten, att vid bifall till kommitténs förslag ledamot
i hofrätt regelmässigt skulle komma att från lägsta gradens tjänst direkt
förflyttas till den högsta, kan väl synas innebära en oegentlighet, men
denna oegentlighet är af enbart formell natur. Då fiskal befordras till
assessor, har han ju undantagslöst redan ett flertal år tjänstgjort såsom
adjungerad ledamot i hofrätt. Under senare åren hafva till och med
de till assessorer befordrade fiskaler med endast ett fåtal undantag härvid
innehaft revisionssekreterareförordnande eller annat därmed jämförligt
uppdrag.

Då under nuvarande förhållanden befordran till hofrättsråd icke

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

innebär någon förändring beträffande tjänstgöringsskyldigheten, utan i
själfva verket endast har karaktären af en vid inträffad ledighet i tur
och ordning verkställd uppflyttning i högre lönegrad, synes det mig
knappast ens kunna på allvar ifrågasättas, att denna anordning skulle
innefatta något sådant för arbetet gagneligt, uppmuntrande och eggande
moment, som onekligen i allmänhet medföljer befordringsutsikt till
högre tjänst. Att upphäfvande af den nuvarande gradskillnaden skulle
komma att utöfva någon menlig inverkan i berörda hänseende synes
mig därför icke antagligt.

Vid öfvergång från en lönestat till en annan kunna visserligen i
speciella fall oegentligheter af ett eller annat slag lätteligen uppstå.
Att det af reservanten anförda exempel skulle innebära någon verklig
orättvisa, kan jag dock ej medgifva. Ty såsom sådan lärer icke kunna
anses, att en tjänsteman till följd af ett verks omreglering eller en
tjänsts indragning går miste om en befordran, som han trott sig kunna
påräkna. Emellertid vill jag framhålla, att i händelse af bifall till
det från kommitténs i viss mån afvikande förslag till ny lönestat, som
jag ämnar framlägga, i ett fall sådant som det af reservanten anförda
vederbörande skulle vid den nya lönestatens ikraftträdande äga uppbära
aflöning till belopp af 8,100 kronor.

Att genom förbättring af hofrättsledamöternas aflöningsförmåner
torde komma att föranledas någon minskning i afgången från hofrätterna
till nedre justitierevisionen och öfriga dylika förordnanden, hvartill hofrättsledamöter
för närvarande i stor utsträckning anlitas, håller jag
visserligen icke för otroligt och har i viss mån äfven af kommittén åsyftats.
Men om också härigenom vissa svårigheter att få dylika förordnanden
besatta från hofrätterna framdeles skulle uppstå, synes det mig dock
föga antagligt, att dessa svårigheter, såsom reservanten synes anse,
skulle blifva större, i händelse i enlighet med kommitténs af mig biträdda
förslag den nuvarande gradskillnaden upphäfves och samtliga ledamöter
blifva hofrättsråd, än ifall den nuvarande gradskillnaden mellan hofrättsråd
och assessorer bibehålies. Den härvid afgörande synpunkten torde väl
nämligen icke vara rangfrågan, utan i främsta rummet huruvida genom
att emottaga erbjudet förordnande beredas ökade befordringsutsikter
eller höjda löneförmåner.

Att i fråga om hofrätterna med deras talrika ledamotspersonal
och säregna förhållanden i öfrigt vissa afvikelser kunna påkallas från
de i afseende å lönesatser m. m. vid andra ämbetsverk tillämpade principer,
synes mig knappast kunna anses innebära någon oegentlighet. I

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

allt fall skulle emellertid genom det förslag, jag går att framlägga,
dessa afvikelser i vissa hänsenden blifva icke obetydligt mindre än
enligt kommitténs förslag.

Medan jag sålunda icke kan finna de af reservanten mot kommitténs
förslag i denna del framställda anmärkningar vara af någon afgörande
betydelse, delar jag, på sätt af det redan anförda torde framgå,
kommitténs uppfattning af reservantens eget förslag såsom endast innefattande
en halfmesyr, hvilken blott delvis skulle råda bot för de missförhållanden,
man önskar afhjälpa. Särskildt hjärt skulle detta komma
att framträda i fråga om hofrätten öfver Skåne och Blekinge, såsom
af en ledamot därstädes påpekats. Om nämligen i enlighet med reservantens
förslag antalet hofrättsråd i nämnda hofrätt bestämmes till fem
och de två äldsta assessorerna därstädes från och med år 1910 uppflyttas
till hofrättsråd, skulle de fyra öfriga assessorerna, om de kvarstanna
vid hofrätten, ej kunna med visshet påräkna utnämning till
hofrättsråd förrän efter en tjänstgöringstid som assessorer af för en af
dem 23 och för de öfriga öfver 30 år.

I sammanhang med denna fråga om upphäfvande af den nuvarande
gradindelningen af hofrätternas ledamöter torde jag böra redogöra för
justitieombudsmannens i det föregående omförmälda underdåniga skrifvelse
den 27 november 1908 angående befordringsförhållandena vid hofrätterna.

1 nämnda skrifvelse har justitieombudsmannen till bemötande upptagit,
hvad kommittén i sitt betänkande anfört gent emot justitieombudsmannen
tidigare framställning rörande brytning af den hittills tillämpade
praxis vid befordran till hofrättsråd.

Justitieombudsmannen har i berörda hänseende erinrat, att om,
såsom kommittén föreslagit, den nuvarande assessorsgraden bortfaller
och alltså samtliga ledamöter komma att utgöras af hofrättsråd, den sålunda
af honom väckta frågan visserligen skulle delvis förlora sin betydelse.
l)å emellertid de af justitieombudsmannen framhållna olägenheterna af
den uti ifrågavarande afseende hittills följda praxis skulle, äfven med
genomförande af en dylik anordning, kunna göra sig gällande, nämligen
i fråga om befordran från tjänstemannagraden till ledamotskap, hade
justitieombudsmannen ansett sig icke kunna lämna kommitténs ofvanberörda
uttalande alldeles utan bemötande.

Justitieombudsmannen ville härvid till en början förutskicka, att
kommittén i viss mån missuppfattat innebörden af hans framställning i
ämnet. Justitieombudsmannen hade icke förordat någon »obegränsad»
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sand. 1 Afd. 96 Höft. 9

Justitieombudsmannens
skrifvelse
den 27 november
1908.

Departements chefen.

66 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

fri förflyttning eller ovillkorlig rätt för assessor i en liolrätt att erhålla
befordran till hofrättsråd i annan hofrätt, så snart han i tjänsteni eriter
vore, om ock »endast obetydligt», öfverlägsen äldste assessorn i den
senare hofrätten. Framställningen hade riktats mot den praxis, enligt
hvilken ett i en hofrätt ledigvordet hofrättsrådsämbete städse besatts med
äldste assessorn i samma hofrätt, utan afseende därå att denne möjligen
varit ej obetydligt yngre än åtskilliga af assessorerna i de andra hofrätterna.

Hvad anginge kommitténs uttalande i öfrigt, kunde justitieombudsmannen
naturligtvis icke frånkänna de af kommittén där framhållna
synpunkter betydelse. De kunde dock ingalunda vara för saken afgörande.

De skäl, som af kommittén anförts till stöd för att en inom Svea
hofrätt uppkommen ledighet inom holrättsrådsgraden icke borde besättas
med assessor från annan hofrätt, ägde tydligen sin tulla tillämplighet
äfven då fråga vore om besättande af ett ledigblifvet assessorsämbete
inom Svea hofrätt. Den mest meriterade tjänstemannen därstädes skulle
alltså, om kommitténs skäl toges lör tullgoda, komma i åtanke, utan
hänsyn därtill att medsökande tjänsteman från annan hofrätt vore honom
icke obetydligt öfverlägsen i meriter. Och hvad framtiden beträffade,
skulle, i händelse kommitténs förslag om bortfallande af den nuvarande
fördelningen af ledamöter i två grader tillika vunne bilall, förhållandet
ju blifva enahanda i fråga om hvarje ledig ledamotsbefattning inom
Svea hofrätt. Detta skulle emellertid uppenbarligen icke stämma väl
öfverens med stadgandet i 28 § regeringsformen, enligt hvilket- Konungen
har att vid alla befordringar fästa afseende endast å de sökandes förtjänst
och skicklighet.

1 afseende å den af justitieombudsmannen sålunda berörda fråga
anser jag mig till en början kunna meddela^ att under senare tid fråga
verkligen varit att besätta hofrättsrådsämbete i en hofrätt med assessor
från annan hofrätt, men att detta strandat därpå, att två assessorer, som
i ärendet tillsports, vägrat mottaga en utnämning, som för dem skulle
föranleda förflyttning till annan ort. Hvad angår de framtida befordringsförhållandena,
i händelse förslaget om bortfallande af nuvarande
gradskillnad mellan hofrättsråd och assessorer skulle godkännas, får jag
erinra därom, att enligt kommitténs förslag hofrättsråd skulle utnämnas
i den ordning, som för närvarande följes vid tillsättande af assessorstjänst,
och sedan ansökningarna inkommit och hofrätten uppgjort sitt,
förslag, lärer Kungl. Maj:t icke underlåta att beakta, hvad rikets grundlagar
härutinnan innehålla.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

Ordförande å division.

I arbetsordningen för hofrätterna är åt presidenten i allmänhet
anförtrodt att bestämma ledamöternas fördelning till tjänstgöring på
divisionerna. Därvid måste emellertid städse iakttagas, att de äldsta
hofrättsråden blifva ordförande å division.

Sistnämnda bestämmelse infördes genom 1858 års arbetsordning.
Dessförinnan var presidentens befogenhet att fördela ledamöterna på
divisioner ej på något sätt inskränkt. Tva ledamöter af 1874 ars löneregleringskommitté
— hvilken kommitté, bland annat, föreslog, att ordförandena
skulle till hälften med öfriga ledamöter deltaga i föredragningen
— förklarade, att då därigenom ordförandena skulle blifva, lika
med de öfriga, arbetande ledamöter och det, enligt reservanternas mening,
finge anses gifvet, såväl att förmåga att fullgöra ordförandens åligganden
icke ovillkorligen vore alla hofrättsråd gifven, som att denna förmåga
icke alltid vid tilltagande år fortfore i tillräckligt matt, det synts reservanterna
lämpligast, att ordförandebefattningarna ej blefve fasta, utan
att därtill skulle utses tills vidare de mest lämpliga.

I afseende å den i förevarande afseende nu gällande bestämmelse
liar kommittén framhållit, att om också i de allra flesta fall densamma
har fog för sig, det dock understundom kan inträffa, att ett undantag
från regeln måste anses gagneligt. För ernående af ett tillfredsställande
arbetsresultat på de särskilda divisionerna är det nämligen af stor betydelse,
att ordföranden äger förmåga att leda och öfvervaka divisionens arbete. Till
gagn för arbetets jämna gång är ock, att en viss stadga och kontinuitet
i detsamma är rådande inom hvarje division, och ordföranden, hvilken på
grund af arbetsfördelningen inom hofrätten tjänstgör hvarje sessionsdag,
är gifvetvis, såväl i följd däraf som på grund af sin ställning i öfrigt,
bäst lämpad att tillvarataga ett dylikt intresse. Ett hofrättsråd, som t. ex.
i följd af försvagad hälsa är eller kan antagas blifva i behof af ofta
återkommande ledighet, bör fördenskull enligt kommitténs åsikt ej äga
rätt att allenast på grund af sin ålder erhålla ordförandeplats å division.
Ej heller bör en divisionsordförande, som icke vidare befinnes lämplig
att behörigen sköta ordförandeskapet, hafva ovillkorlig rätt att ändock,
såsom nu är fallet, ända till afskedstagande! kvarstå i denna sin egenskap.

Tillfälle till pröfning i nämnda hänseenden bör därför, framhåller
kommittén, stå öppet, och denna pröfning torde böra förbehållas Kungl.
Maj:t. Kommittén liar härvid tänkt sig, att förordnande af ifrågavarande

Kommittén.

Skiljaktig

mening.

Svea hofrätt.

Gota hofrätt.

Departementi•
chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

slag bör meddelas endast tills vidare lör vissa år, exempelvis tre år
sänder, samt att yttrande från vederbörande president gifvetvis bör föreligga,
innan förordnande att bestrida ordförandebefattning meddelas eller
dylikt förordnande återkallas.

Åt vederbörande president liar kommittén ansett kunna uppdragas
att vid kortare tids förfall för ordförande förordna ställföreträdare.

Representanten i kommittén för Svea hofrätt har i förevarande
hänseende, i anslutning till sitt förslag om bibehållande af två ledamotsgrader,
hemställt om den inskränkning i kommitténs förslag, att till ordförande
å division måtte, på sätt kommittén föreslagit, förordnas lämplig
person inom hofrättsrådsgraden. Ehuru reservanten vore öfvertvgad, att
endast i undantagsfall ett frångående af den nu stadgade ordningen,
att äldste hofrättsråd skola bekläda ordförandeplats å division, kornrne
att inträffa, kunde han dock ej annat än motsätta sig ett förslag, hvarigenom
infördes möjlighet för den yngste ledamoten att förordnas till
ordförande å division.

I;lider framhållande att då äldre ledamot, därest han är lämplig
att utöfva ordförandeskap å division, bör härtill äga företräde framför
yngre, har Svea hofrätt vid behandlingen af detta förslag framhållit,
att vid införande i arbetsordningen af bestämmelse om ordförandes
förordnande nämnda synpunkt enligt hofrättens åsikt bör vederbörligen
framhållas.

Inom Göta hofrätt har en ledamot förklarat sig finna detta förslagbetänkligt.
A ena sidan torde det vara en djupt rotad åsikt, att allenast
en misstanke om, att regeringsmakten skulle kunna utöfva något slags
tryck på en domare, vore förhatlig. Å andra sidan borde en ordförandes
ställning icke vara på något sätt vacklande eller osjälfständig, då ordförande
behöfde all den prestige, som vore möjlig, för att hans önskningar
i fråga om arbetets påskyndande skulle tillbörligt beaktas.

Kommitténs ifrågavarande hemställan synes mig vara af beskaffenhet
att böra bifallas och kan jag ej finna, att ordförandens auktoritet
genom en dylik anordning skulle blifva lidande.

Att en äldre ledamot, som är lämplig till ordförande å division,
icke bör vid förordnande därtill skjutas åt sidan för en yngre, synes
mig uppenbart och torde ej heller ''behöfva befaras. Ett ‘uttalande af

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 135.

denna princip i arbetsordningen synes mig därför icke möta någon betänklighet
allenast en sådan form därför står att finna, att icke syftet
med anordningen i dess helhet varder förfeladt eller äfventyradt.

Tjänstemän.

I fråga om de vid hofrätterna anställda tjänstemännen har kommittén
till en början föreslagit

Inrättande af ytterligare en aktuarietjänst vid Svea hofrätt.

På sätt redan i det föregående framhållits, åligger det aktuarien
i Svea hofrätt, bland annat, att mottaga inkommande handlingar och
däröfver föra diarier äfvensom att stämpelbelägga hofrättens utgående
expeditioner, tillhandahålla dem åt vederbörande och redovisa de för
dem inflytande medel. En inskränkning i skyldigheten beträffande diariebestyren
förefinnes emellertid så till vida, att handlingar rörande brottmål
skola emottagas och i diarium antecknas af fiskalerna. Före år
1870 ingick ej heller i aktuariens åligganden att mottaga och registrera
andra i civila mål och ärenden till hofrätten inkommande handlingar än
sådana, som ingåfvos i instämda och vädjade mål. Handlingar i öfriga
civila mål och ärenden inlämnades nämligen därförut till sekreteraren.
Genom nådigt bref den 22 december 1869 förordnades dock, att till allmänhetens
bekvämlighet det tills vidare skulle åligga aktuarien att mottaga
och i diarium anteckna de till hofrätten inkommande handlingarna
i alla civila mål och ärenden samt fiskaliska aktioner.

I anslutning härtill ansågo de kommitterade, som den 12 december
1874 afgåfvo förslag angående lönereglering m. m. vid hofrätterna, skyldigheten
att mottaga i brottmål inkommande handlingar böra öfverflyttas
från fiskalerna till aktuarien, så att en och samma person finge
mottaga alla till hofrätten inkommande handlingar. Kommitterade höllo
i detta afseende före, att tillökningen i göromål för aktuarien genom en
dy] i k öfverflyttning ej skulle blifva större, än att befattningen likasom
i Göta hofrätt kunde tillfredsställande skötas, i händelse å aktuariekontoret
fortfarande bibehölles en af statsmedel aflönad amanuens för
biträde vid diarieföring och registrering samt för uppehållande af aktuarietjänsten
vid förfall för ordinarie innehafvare!!.

Vid behandlingen i statsrådet den 10 december 1875 af frågan
om lönereglering för hofrätterna anslöt sig emellertid dåvarande chefen
för justitiedepartementet till hvad Svea hofrätt uti infordradt utlåtande
i anledning af nämnda kommitterades betänkande yttrat angående omöjlig -

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

heten för aktuarien att i denna hofrätt medhinna mottagandet af alla
inkommande handlingar, och förklarade sig departementschefen fördenskull
ej kunna biträda kommitterades berörda förslag. Fiskalerna fingo
alltså behålla bestyret med diariet i brottmål.

I samband med den framställning, som Kungl. Maj:t gjorde till
1890 års Riksdag om inrättandet af en sjätte ordinarie division vid Svea
hofrätt, framlades äfven förslag till upprättandet af en andre aktuarietjänst
vid denna hofrätt. Vid behandlingen af detta ärende i statsrådet
den 11 januari 1890 åberopade chefen för justitiedepartementet hvad
Svea hofrätt i underdånig skrifvelse den 18 november 1889 anfört
rörande, bland annat, behofvet af en sådan tjänst.

I nämnda skrifvelse erinrade hofrätten först, hurusom i den skrifvelse,
hvari hofrätten hemställt om sådan förändring rörande emottagandet
af inkommande handlingar, som sedermera genom förenämnda
nådiga bref den 22 december 1869 införts, hofrätten anfört, att i anseende
till den ständigt fortgående tillväxten i antalet af de civila målen hofrätten
icke kunnat med visshet antaga, att en person skulle allt framgent
medhinna att emottaga och i diarium anteckna alla dylika mål, och
att hofrätten därför ej trott sig böra tillstyrka ett definitivt stadgande
därom, intill dess erfarenheten visat, huruvida en sådan förändring i
arbetssättet läte sig utan olägenhet verkställas,

Erfarenheten hade emellertid, fortsatte hofrätten i sin berörda
skrifvelse den 18 november 1889, ådagalagt, att förändringen visserligen
varit till stor fördel för allmänheten, men att däremot hofrättens farhåga
i afseende på möjligheten för aktuarien att hinna utföra det honom
sålunda förelagda, högst väsentligt ökade arbetet visat sig grundad.
Svårigheten för aktuarien att medhinna sina dels genom nämnda öfverflyttning,
dels genom tillväxten i de inkommande målens antal mer än
fördubblade göromål berodde till en del på ett för Svea hofrätt egendomligt
förhållande, som saknade motsvarighet inom de andra liofrätterna.
Medan i Göta hofrätt nästan alla handlingar ingåfves af några
få, för det dåvarande fyra, vid hofrätten anställda s. k. hofrättskommissarier,
uppträdde i Svea hofrätt parterna dels själfva, hvilket vore fallet
med ett stort antal rättssökande från Stockholm och omgifvande landsbvgd,
dels genom något af de många ombud, hvilka, till stor del utan
juridisk underbyggnad, i hufvudstaden erbjöde sig till parternas tjänst
och jämväl af de egentliga sakförarna användes såsom mellanhänder
vid ingifvande af handlingar i hofrätten. Uppenbart vore, att till följd
däraf den tjänsteman i Svea hofrätt, till hvilken de rättssökande ägde
vända sig för handlingars ingifvande och uttagande samt upplysningars

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

erhållande m. m., finge en långt besvärligare tjänstgöring än aktuarien
i Göta hofrätt. Under det att hofrättskommissarierna, väl bekanta med
förhållandena inom hofrätten, förstode ätt ur de för allmänheten utan
aktuariens anlitande tillgängliga anslags- och registerböckerna inhämta
nödiga upplysningar om fortgången af de mål, de hade att bevaka, och
följaktligen endast i ringa grad behöfde medelst förfrågningar afbryta
aktuariens arbete, vore de rättssökande i Svea hofrätt, lämnade åt sig
själfva, icke i stånd att förskaffa sig erforderliga upplysningar om de
till hofrättens behandling öfverlämnade mål. Aktuarien i Svea hofrätt
vore därför nästan oafbrutet under den tid af fyra timmar dagligen,
då aktuariekontoret borde hållas öppet för allmänheten, upptagen med
handlingars mottagande och utlämnande samt besvarande af de rättssökandes
frågor.

Sålunda toges i Svea hofrätt kanske mer än eljest någonstädes
aktuariens ämbetsverksamhet i anspråk för allmänhetens räkning. Men
då hans plikter mot ämbetsverket icke finge af denna anledning eftersättas,
hade hans tjänstegöromål tagit ett sådant omfång, att arbetstiden
för honom uppginge till nio eller tio timmar dagligen. Visserligen
biträddes aktuarien af en på viss tid, vanligen ett år i sänder,
förordnad amanuens, hvilken med ett arfvode af 1,800 kronor årligen
hade till åliggande att under aktuariens tillsyn och på hans ansvar föra
diariet öfver vädjade mål samt lämna parter de upplysningar, som kunde
hämtas ur detta diarium. Men denne amanuens, hvilkens tjänstgöring
vid diariet icke vore af beskaffenhet att göra honom skicklig att befordras
till annan tjänst inom hofrätten än aktuariens, måste för att förvärfva
meriter till annan ordinarie befattning allt som oftast tjänstgöra vid hofrättens
protokoll och blefve därigenom hindrad att, så ofta som erfordrades,
vara tillstädes å aktuariekontoret. Hans ovissa ställning nödgade
honom ock att vid första tillfälle söka befordran på annat håll. Det
därigenom föranledda täta ombytet af amanuens både ett ganska menligt
inflytande på den art af verksamhet, som på aktuariekontoret toges
i anspråk. Hofrätten ansåge sig därför böra föreslå, att aktuarien måtte
erhålla ett ständigt biträde med lön på stat, hvilket biträde kunde benämnas
andre aktuarie.

1 Riksdagens skrifvelse den 14 maj 1890 angående regleringen
af utgifterna under riksstatens andra hufvudtitel anfördes emellertid,
att Riksdagen funnit den å förslaget till stat uppförda, men af den nya
divisionens inrättande icke särskildt påkallade andre aktuariebefattningen
kunna undvaras, helst om, såsom hofrätten i sitt utlåtande själf förutsatt

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

och hvilket Riksdagen jämväl funne skäligt, anslaget till amanuenser
och extra ordinarie biträden ökades från 7,500 till 9,000 kronor.

Då Kungl. Maj:t till 1896 års Riksdag gjorde framställning om
öfverflyttandet af en division från Göta till Svea hofrätt, äskades, i anledning
af förnyad hemställan från Svea hofrätt, ånyo medel till en
andra aktuarietjänst vid denna hofrätt.

I statsutskottets utlåtande i frågan uttalades i anledning däraf, bland
annat, att utskottet, i likhet med hvad 1890 års Riksdag ansett, icke kunde
finna inrättandet af en andre, med pensionsrätt förenad aktuarietjänst
inom Svea hofrätt af något synnerligt behof påkalladt. Någon klagan
från allmänhetens sida hade ej försports öfver att aktuariegöromålen
bestredes af aktuarien med biträde af amanuens; och någon svårighet
att under dåvarande starka tillopp till den juridiska banan mot ett
årligt arfvode af 2,400 kronor erhålla dugligt biträde syntes icke vara
att befara, helst som arfvodet vore dubbelt så stort som de föreslagna
tjänstgöringspenningarna för en andre aktuarie, med hvilka en vikarie
under dennes ledighet skulle åtnöjas. Utskottet hade därför ansett
lämpligare, att hofrättens anslag till amanuenser och extra biträden,
som för det dåvarande utginge med 9,000 kronor eller 1,500 kronor för
hvarje division, i sammanhang med en ökning af divisionernas antal
förhöjdes med 1,500 kronor.

Riksdagen afslog ånyo förslaget om en andra aktuarietjänst och
beviljade en förhöjning af 1,500 kronor i anslaget till amanuenser och
extra ordinarie biträden.

Sedan Svea hofrätts förenämda yttranden rörande behofvet af en
andre aktuarie därstädes afgåfvos, har, såsom redan i det föregående
omnämnts, antalet divisioner vid hofrätten ökats till åtta, den extra
divisionen däri inberäknad. Mängden af handlingar, som inkomma till
hofrättens aktuarieexpedition, har jämväl betydligt vuxit äfvensom i
samband därmed aktuariens arbete med att tillhandagå allmänheten med
upplysningar ökats, särskildt till följd däraf att enligt lagen den 14
juni 1901 skriftväxlingen i vädjade mål numera så godt som uteslutande
sker genom handlingars inlämnande till aktuarien, under det att före
denna lags tillkomst största delen af parternas skriftväxlingar i dylika
mål ägde rum vid förhör inför hofrätten, utan att därvid inlämnade
handlingar behöfde antecknas i vederbörligt diarium.

Kommittén har i detta afseende meddelat, att enligt af kommittén
inhämtade upplysningar det antal nummer, under hvilka inkommande
handlingar af aktuarien i Svea hofrätt föras i olika diarier, under åren
1903—1907 i medeltal uppgått till: i diariet öfver civila besvärsmål

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

samt ansöknings- m. fl. ärenden 1957 samt i diariet öfver instämda och
vädjade mål 1,477. Antalet nummer i brottmålsdiariet för samma år
belöpte sig i medeltal till 1,532. Därvid är emellertid att märka, att
under ett och samma nummer samtliga de handlingar diarieföras, som
i samma mål ingifvas.

På sätt kommittén erinrat, skulle, om dess förslag angående inrättande
af en särskild afdelning inom Svea hofrätt för vissa mål och
ärenden från delar af Norrland godkännes, jämväl däraf aktuariens
åligganden komma att i någon mån ökas.

Enligt gällande arbetsordning äger visserligen Svea hofrätt, om
det för ärendenas obehindrade gång finnes nödigt, uppdraga åt den å
aktuariekontoret anställda amanuensen att i aktuariens ställe emottaga
och i diarium anteckna inkommande handlingar i vädjade och instämda
mål. Arfvodet till denne amanuens, hvilkens tjänstgöring är synnerligen
omfattande, har plägat utgå efter 1,800 kronor under första tiden af
anställningen samt, när amanuensen efter förvärfvad större vana erhållit
uppdrag att på eget ansvar handhafva vissa göromål, såsom ofvannämnda
diarieföring, efter 2,400 kronor för år räknadt. Enligt hvad hofrätten
i underdånig skrifvelse den 26 november 1907 uppgifvit, har i senare
fallet amanuensen hos aktuarien en arbetstid, som under vissa delar af
året till följd af göromålens stora mängd upptager ända till tre å fyra
timmar utöfver den tid af fyra timmar, hvarunder aktuariekontoret då
var öppet för allmänheten.

Det har emellertid synts kommittén mindre lämpligt att i den
utsträckning, som sålunda äger rum, använda en extra ordinarie tjänsteman
till bestridande af göromål, som tillhöra vederbörande ordinarie tjänsteman.
Därtill komme att, då ifrågavarande amanuenstjänstgöring icke
är af beskaffenhet att utbilda till annan tjänst inom hofrätten än aktuarietjänst,
det på senare tider, med den betydligt minskade tillgången å
extra ordinarie tjänstemän i hofrätten, visat sig alltmera svårt att få
denna amanuenssyssla besatt.

I sammanhang härmed har kommittén erinrat, hurusom i Svea
hofrätt fiskalerna vid emottagandet af inkommande handlingar i brottmål
erhålla biträde af en amanuens. Intill senaste tiden har dock dylik
amanuens varit anställd endast den del af sommaren, då allenast en
division och samtidigt blott en fiskal varit: tjänstgörande, eller från och
med den 11 juli till och med den 19 augusti, och har arfvode för denna
tid utgått efter 100 kronor i månaden. Till följd däraf att åtskilliga
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 10

Kommittén.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 135.

af de myndigheter, som hafva att ombesörja verkställigheten af domstols
utslag i brottmål, ansett nödigt att, innan dylikt af underdomstol meddeladt
utslag verkställes, erhålla upplysning, huruvida utslaget vunnit
laga kraft, hafva under senare åren diariebevis i allt talrikare fall rekvirerats
hos hofrättens fiskalsexpedition. För närvarande uppgår antalet
dylika bevis till 8,000 å 9,000 årligen. Hufvudsakligen i följd häraf
har behof uppstått af en ständig amanuens å fiskalsexpeditionen. Sedan
början af 1907 års höstsession är äfven dylik amanuens året om anställd
därstädes, men af brist på tillräckliga medel har hittills ej kunnat af
hofrätten åt denne anslås högre ersättning än efter 50 kronor för hvarje
månad. Hofrätten ansåg dock i sin förenämnda skrifvelse af den 20
november 1907, att arfvodet åt denne amanuens borde beräknas till
förslagsvis omkring 1,200 kronor årligen.

Att hskalerna skola hafva till åliggande att emottaga inkommande
handlingar, har synts kommittén mindre lämpligt. Tjänstgöringen vid
brottmålsdiariet växlar nämligen med korta mellanrum högst betydligt
mellan de olika fiskalerna, och denna omständighet måste helt naturligt,
såsom ock blifvit framhållet, inverka menligt på den art af verksamhet, som
diarieföringen innebär. Dessutom torde denna diarietjänstgöring ofta inverka
Underligt å fiskalernas egentliga tjänsteåligganden eller beredning och
föredragning af brottmål. Den å fiskalsexpeditionen anställde amanuensen
stannar i de flesta fall ej länge på denna plats. Hittills har lian nämligen
ganska snart erhållit förordnande som fiskal; och gäller alltså
rörande denna amanuensbefattning med dess täta ombyten af innehafvare
samma olägenhet, som förut påpekats i fråga om amarmensbefattningen
hos aktuarien.

Det nu skildrade arbete, som sålunda i Svea hofrätt utföres af
aktuarien, fiskalerna och nämnda två amanuenser, är, enligt kommitténs
förmenande, af sådan omfattning, att det måste anses fullt sysselsätta
två personer under en daglig arbetstid af minst sex timmar. Då nämnda
göromål dessutom, såsom framhållits, äro af sådan beskaffenhet, att de
böra utföras af personer, hvilka under en längre tidsföljd kunna oafbrutet
ägna sig däråt, har det synts kommittén, att dessa göromål lämpligen
böra fördelas mellan två på ordinarie stat uppförda aktuarier. Jämte
det kommittén sålunda föreslagit, att å ordinarie stat måtte uppföras
ytterligare en aktuarietjänst vid Svea hofrätt, har kommittén i sammanhang
därmed hemställt, att fiskalerna i nämnda hofrätt måtte befrias
från skyldigheten att emottaga och diarieföra handlingar i brottmål.

Den närmare fördelningen af de båda aktuariernas tjänsteåligganden
har kommittén ansett böra öfverlämnas åt hofrätten eller efter dess förslag

Kungl. Maj.is Nåd. Proposition N:o 135.

få ankomma på Kungl. Maj:t. 1 händelse en ny aktuarietjänst kommer
att inrättas vid Svea hofrätt, kunna enligt kommitténs åsikt berörda två
amanuensbefattningar indragas. Med erinran att för närvarande aktuarien
är skyldig att själf bekosta det biträde, han behöfver vid bestyret med
hofrättens utgående expeditioner, har kommittén slutligen framhållit, att
därest kommitténs förslag till aflöningsbestämmelser godkännes, den
nämnda hjälpen bör lämnas vederbörande aktuarie af ett fast skrifbiträde.

Med anledning af kommitténs förslag om indragning af vissa
amanuensbefattningar i Svea hofrätt har nämnda hofrätt anmärkt,
att behofvet af amanuens å fiskalsexpeditionen, såsom kommittén
jämväl erinrat, uppkommit af den särskilda anledning att åtskilliga
af de myndigheter, som hafva att ombesörja verkställigheten
af domstols utslag i brottmål, ansett nödigt att, innan dylikt af
underdomstol meddeladt utslag verkställes, erhålla upplysning, huruvida
utslaget vunnit laga kraft, samt att antalet af diariebevis, som
af myndigheterna rekvirerats, under de senare åren så ökats, att de för
närvarande uppgå till icke mindre än åtta å niotusen årligen. Med
erkännande att de allt talrikare rekvisitionerna af dylika diariebevis
syntes komma att allt för mycket inkräkta på vederbörande tjänstemans,
det vill säga aktuariens, tid, hade kommittén framhållit, att en ändring
i förhållandet borde kunna vinnas genom lagstiftningsåtg-ärder. Hofrätten
ansåge sig emellertid icke kunna underlåta att erinra, att tills
vidare och så länge diariebevis af myndigheterna rekvireras i den utsträckning
som hittills, å aktuariekontoret ej torde kunna undvaras en
amanuens med behörighet att å eget ansvar utfärda ifrågakomma slags
bevis.

De skäl, som anförts för inrättande af en ny aktuarietjänst i Svea
hofrätt, synas mig öfvertygande och biträder jag alltså kommitténs förslag
därutinnan.

Hvad åter angår förslaget om indragning af vissa amanuensbefattningar
i hofrätten, vill jag framhålla, att jag visserligen är ense med
kommittén rörande önskvärdheten af lagstiftningsåtgärder i syfte att
vinna inskränkning i de för ofvan omförmälda ändamål talrikt förekommande
rekvisitionerna af laga kraftsbevis i brottmål. Innan emellertid
eu sådan lagstiftning torde hinna åvägabringas, måste otvifvelaktigt
ännu någon tid förflyta. Vid sådant förhållande torde, på sätt hofrätten
erinrat, å aktuariekontoret därstädes tillsvidare icke kunna undvaras en

Svea hofrätt.

Departement!-

chefen.

76 Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

amanuens med behörighet att å eget ansvar utfärda bevis af ifrågavarande
slag.

Vidare har kommittén föreslagit:

Indragning af aktuarie- och arkivariebefattningen vid hofrätten
öfver Skåne och Blekinge.

I det underdåniga utlåtande, som hofrätten öfver Skåne och
Blekinge afgaf den 23 april 1902 i anledning af nådiga cirkuläret den
25 oktober 1901 rörande förenklingar i förvaltningen m. m., uttalade
hofrätten som sin mening, att omfattningen af de göromål, hvilka tillhörde
den förenade aktuarie- och arkivariebefattningen i hofrätten, ej
vore större, än att dessa göromål kunde utan olägenhet fördelas mellan
sekreteraren och advokatfiskalen. Då sekreteraren hade sig anförtrodda
åtskilliga göromål, hvilka i de andra hofrätterna tillhörde aktuarien,
samt advokatfiskalen redan omhänderhade den del af hofrättens arkiv,
som bestode af renoverade exemplar af underrätternas protokoll och
domböcker, syntes vid den blifvande fördelningen de göromål, som
tillhörde aktuariesysslan, lämpligen kunna tilldelas sekreteraren och de,
som folie å arkivariesysslan, läggas å advokatfiskalen.

I fråga om den sistnämnde ansåg hofrätten en dylik anordning
ej möta någon betänklighet. Hans viktigaste och i förekommande fall
mest tidsödande åliggande vore att vara kronans ombudsman och allmän
åklagare i hofrätten. Emellertid hade under de sista tio åren
sammanlagda antalet mål, i hvilka advokatfiskalen fört kronans talan,
uppgått till allenast 30 och antalet fiskaliska aktioner till endast 37.
Enligt de af hofrätten den 19 december 1900 lämnade uppgifter utgjorde
advokatfiskalens dagliga arbetstid fyra timmar å tjänsterummet, under
det aktuariens befattning medförde för sin innehafvare, utom fyra
timmars dagligt arbete å tjänsterummet, omkring en timmes hemarbete.

Det syntes hofrätten, att advokatfiskalen skulle med biträde af
amanuens kunna utan svårighet medhinna att under fyra timmars dagligt
arbete å tjänsterummet sköta de löpande ärenden, som komme att
åligga honom både såsom advokatfiskal och såsom arkivarie; och det
hemarbete, som kunde erfordras för bestridande af öfriga med dessa
befattningar förenade göromål, ansåg hofrätten ej blifva öfver höfvan
betungande.

Betänkligare kunde det vara att öka arbetet för sekreteraren,
hvilket redan vore ganska drygt. En stor del af de göromål, som

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

skulle tilläggas sekreteraren, ansågos dock vara af beskaffenhet att
under hans tillsyn kunna skötas af den hos honom anställda amanuensen,
åt hvilken hofrätten i anledning däraf föreslog förhöjdt arfvode.

Det sålunda väckta förslaget att indraga den förenade aktuarieoch
arkivariebefattningen vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge och
att uppdela de till denna befattning hörande göromål mellan sekreteraren
och advokatfiskal har kommittén förklarat sig finna synnerligen välbetänkt
och fördenskull biträdt detsamma.

För egen del finner jag intet att däremot erinra.

Härjämte har kommittén föreslagit:

Indragning af halfva antalet notarietjänster vid hofrätterna.

Enligt skrifvelse från chefen för justitiedepartementet till samtliga
hofrätterna fingo dessa den 31 januari 1902 sig anbefalldt att vid verkställandet
af den i förenämnda cirkulär den 25 oktober 1901 omförmälda
utredning särskildt taga under ompröfning, huruvida i följd af
stadgandena i lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den
14 juni 1901 eller eljest sådana förändrade förhållanden inträdt, att
derå eller färre af de hos hofrätterna inrättade notarietjänster kunde
indragas.

1 sitt i anledning häraf den 29 april 1902 afgifna underdåniga
utlåtande meddelade Svea hofrätt beträffande notarierna därstädes, att
desamma, fjorton till antalet, vore indelade till tjänstgöring två å hvarje
division. A de sex cirkulerande divisionerna hade notarierna att turvis
tjänstgöra vid protokollet de dagar i veckan, då dessa divisioner sammanträdde
till arbete å ämbetsrummet, och att verkställa den uppsättning
och expedition af protokoll, utslag m. m., som medföljde protokollstjänstgöringen.
De å sjunde divisionen indelade två notarier tjänstgjorde
vid protokollet enligt särskildt för denna division verkställd
indelning. Därjämte vore hvarje notarie indelad såsom referentnotarie
åt två af den divisions ledamöter, där notarien tjänstgjorde. I denna
egenskap hade han att biträda med uppsättning samt ombesörja utskrift
och expedition af domar och utslag i de å nämnda ledamöters rotlar
lottade vädjade mål och civila skriftväxlingar. För att bereda öfning
åt de extra ordinarie tjänstemän, som anmälde sig till tjänstgöring i

Kommittén.

Departements chefen.

Svea hofrätts
utlåtande den
29 april 1902.

Skiljaktiga
meningar i
Svea hofrätt.

78 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

hofrätten, plägade emellertid en del af protokollstjänstgöringen anförtros
åt dessa, dock med skyldighet för vederbörande ordinarie notarie att
öfver vaka, att den extra ordinarie tjänstemannen behörigen fullgjorde
den åt honom anförtrodda tjänstgöring, och att tillhandagå honom med
erforderliga upplysningar.

Genom förut omförmälda lag angående ändring i vissa delar af rättegångsbalken
och genom den nya arbetsordningen för hofrätterna af den
29 november 1901 hade vissa lättnader inträdt beträffande protokollstjänstgöringen,
hufvudsakligast genom de förändrade stadganden, som
meddelats i fråga om fullföljd af talan mot hofrättens domar och utslag,
i fråga om affattningen af hofrättens protokoll i vissa besvärsmål, då
förklaring infordrades, och i fråga om muntliga förhör. Å andra sidan
borde dock icke lämnas oanmärkt, att den förändrade lagstiftningen kunde
i ett eller annat hänseende medföra ökadt arbete för notarierna, särskildt
för den händelse att, såsom antagligt syntes, antalet af till hofrätten
fullföljda kriminella besvärsmål till följd af nyssnämnda förändrade lagstiftning
komme att ökas.

Emellertid ansågs omförmälda lättnad i notariernas arbete medföra,
att en minskning af notariernas antal under vissa förutsättningar, om än
icke utan olägenhet för hofrätten, skulle kunna äga rum. Med afseende å
hofrättens arbetssätt och då hvarje notarie lämpligen kunde tjänstgöra
endast å en division, syntes dock en reducering af notarietjänsterna icke
kunna verkställas, med mindre än att densamma utsträcktes så långt, att den
komme att omfatta sju af de fjorton notarietjänsterna, i hvilket fall endast
en notarie skulle komma att finnas för hvarje division.

Den protokollsföring, uppsättning af utslag m. m. samt de expeditionsgöromål,
som förekomme å en division, utgjorde likväl, enligt hofrättens
åsikt, större arbetsbörda, än som med anspråk på arbetets ordentliga
utförande lämpligen kunde läggas på en enda person. Hofrätten ansåg därför,
att, om å hvarje division komme att finnas endast en ordinarie
notarie, det blefve oundgängligt, att denne på ett eller annat sätt bereddes
stadigvarande biträde af person med full vana vid notariegöromål. I
sådant hänseende föreslogs, att å en hvar af de sju divisionerna måtte
anställas en amanuens med angifven tjänstgöringsskyldighet.

För händelse af bifall till nämnda anordning föreslog hofrätten,
att sju notarietjänster i mån af tjänstinnehafvarnas afgång skulle indragas.

Åtskilliga skiljaktiga meningar uttalades emellertid i denna fråga.

Tre ledamöter hemställde, att endast fem notarietjänster måtte

Kungl. Majis Nåd. Proposition N:o 135. 79

indragas, i den mån sådant genom dåvarande innehafvares afgång kunde
äga rum.

En ledamot höll före, att indragningen af notarietjänster ej borde
utsträckas längre än att omfatta tre sådana tjänster.

Två ledamöter ansågo, att vid nuvarande antalet'' notarier borde
förblifva. Det syntes bemälda två ledamöter, att den jämförelsevis ringa
besparing för staten, som genom den föreslagna indragningen af notarietjänster
och deras ersättande med amanuensbefattningar skulle vinnas,
ej uppvägde de olägenheter, som nämnda anordning skulle medföra för
hofrätten.

En ledamot anförde, att den tid af ej fullt fyra månader, under
hvilken lagen om ändring i vissa delar af rättegångsbalken den 14 juni
1901 i hofrätten tillämpats, enligt bemälde ledamots åsikt vore alldeles
för kort, för att det skulle vara möjligt att med erforderlig tillförlitlighet
besvara frågan, huruvida i följd af stadgandena i samma lag sådana
förhållanden inträdt, att flere eller färre af de hos hofrätten inrättade
notarietjänster kunde indragas; och fann ifrågavarande ledamot sig af
sådan anledning för det dåvarande förhindrad att afgifva yttrande angående
nämnda fråga.

Slutligen förklarade en ledamot, att han, i hufvudsak instämmande
i hvad de tre nästföregående ledamöterna anfört beträffande frågan om
indragning af notarietjänster i hofrätten, emellertid ville erinra, att den
lindring i arbete, som notarierna skulle erhålla i följd af lagen den 14
juni 1901 och hofrättens nya arbetsordning, icke vidkomme den tidsödande,
om än icke så ansträngande, tjänstgöringen å ämbetsrummet,
hvilken blefve densamma som förut, utan allenast det arbete, som ägde
rum i hemmet och därför vore svårt att kvantitativt uppskatta.

Göta hofrätt förklarade i utlåtande den 5 maj 1902, att enligt Göta uträtta
hofrättens åsikt någon indragning af tjänster vid hofrätten icke lämpligen utlåtande dm
kunde ske. Ehuru genom lagen den 14 juni 1901 en del lättnader in- 5 ma> 1902
förts i notariernas tjänståligganden, hade å andra sidan i vissa afseenden
ökade göromål därigenom tillförts dem; och de förändrade förhållandena
vore, enligt hofrättens åsikt, icke sådana, att de utan fara
att rubba arbetets behöriga fortgång medgåfve indragning af flera eller
färre af de befintliga notarietjänsterna. Att utbyta en del af dessa
tjänster mot amanuensbefattningar på extra stat syntes hofrätten obilligt
mot de tjänstemän, som ägnade sig åt denna gren af statens tjänst och
som redan i allmänhet Ange vänta ganska länge på ordinarie anställning.

Hofrätt en a
öfver Skåne
och Blekinge
utlåtande den
23 april 1902

Skrifvelse till
kommittén den
16 mars 1908
af notariei'' i
Svea hofrätt.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

Fyra ledamöter ansågo, att med hänsyn till den förminskning i
notariernas göromål, som dåmera inträdt, två af notarietjänsterna i Göta
hofrätt kunde indragas.

Hofrätten- öfver Skåne och Blekinge anförde i sitt ofvan omförmälda
utlåtande den 23 april 1902.

I hofrätten voro fyra ordinarie notarier anställda, mellan hvilka
tjänstgöringen var så delad, att två voro anställda vid hvardera af hofrätt
ens två divisioner. De två notarierna å hvarje division plägade
alternera med hvarandra, så att en hvar af dem skötte protokollet vid
divisionens sammanträden under en vecka och var därifrån ledig under
nästföljande vecka. Dessutom hade notarierna betydande hemarbete,
bestående i uppsättande af protokoll, domar och utslag, hvartill komme
kollationerande och expedierande af utgående expeditioner. Af de uppgifter,
hofrätten i skrifvelse den 19 december 1900 lämnat Kungl. Maj:t
rörande den tid, de hos hofrätten anställda tjänstemän sysselsattes med
arbete å och utom tjänsterummet, framginge, att hvarje notarie i medeltal
behöft arbeta dagligen omkring fyra och en half timmar utom
ämbetsrummet.

På det hela taget hade, enligt hofrättens åsikt, genom lagen den
14 juni 1901 och den nya arbetsordningens införande notariearbetet
minskats, dock näppeligen i den grad, att hofrätten ansåge sig kunna
våga föreslå en minskning i antalet af de personer, åt hvilka detta,
arbete vore uppdraget. Däremot vore arbetets beskaffenhet sådant, att
det icke syntes behöfvas fyra hvar för sig själfständiga tjänstemän till
dess utförande. Kollationering och expediering af utgående expeditioner
t. ex. fordrade hufvudsakligen noggrannhet och kunde mycket väl under
notariens öfverinseende utföras af ett honom underordnadt biträde. Det
syntes därför icke vara någon omöjlighet att indraga två af notariebefattningarna
i hofrätten, så att därefter endast en notarie å hvardera
af hofrättens divisioner funnes, dock endast under förutsättning att hvar
och en af dessa notarier finge till sitt biträde en amanuens, aflönad så,
att han kunde existera å aflöningen.

I en den 16 mars 1908 dagtecknad, till kommittén ingifven skrift
hafva nio ordinarie notarier i Svea hofrätt uttalat vissa önskemål, bland
annat, i förevarande fråga.

De nya lagbestämmelserna om fullföljd af talan äfvensom åtskilliga
af Svea hofrätt på sista åren vidtagna förenklingar i fråga om protokollsföringen
hade medfört, att arbetet för notarierna i viss mån förminskats.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 135.

Om man emellertid bestämde, att endast en notarie skulle tjänstgöra
å hvarje division, kunde detta tänkas ske allenast under den
förutsättning, att notarie erhölle biträde såväl, såsom hittills, af i hofrätten
tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän som ock i visst fall af
en amanuens.

För de tider, då division arbetade å störa sessionsrummet, syntes
nämligen den där tjänstgörande notarien icke kunna i sitt vid dessa tillfällen
synnerligen omfattande och brådskande arbete undvara biträde af
en för ständig tjänstgöring å stora sessionsrummet förordnad amanuens.
Det hade nämligen på senare tider visat sig, att af flera orsaker — ej
minst den att de unga juristerna funne för sig fördelaktigare att ägna
sig åt privat juridisk verksamhet — tillgången till extra arbetskrafter i
hofrätterna så aftagit, att erforderlig hjälp af sådana arbetskrafter icke
med säkerhet kunnat erhållas.

Under det att i midten af 1890-talet antalet extra ordinarie tjänstemän
i Svea hofrätt uppgått till 70 å 80, utgjordes det numera vanligen
af omkring 25, af livilka flera i följd af notarie- eller fiskalsförordnanden
blefve hindrade att biträda såsom extra å den division, på hvilken de
indelats till tjänstgöring. Det vore numera icke ovanligt, att i hofrätterna
samma person uppehölle två amanuenstjänster. Och den omständigheten,
att häradshöfdingarna numera hade synnerligen svårt att
erhålla tingsbiträden, innebure, att man måste anse nedgåendet i antalet
af de extra ordinarie tjänstemännen i hofrätterna såsom konstant.

Det arbete, som, därest en notarie skulle tjänstgöra å hvarje division
komme att kräfvas af denne, blefve, oafsedt förut antydda förenklingar
i protokollsföringen, enligt sökandenas mening betydligt tidsödande.

I detta afseende framhölls, bland annat, att de civila och kriminella
mål samt ansökningsärenden, livilka afgjordes, utan att tillfälle bereddes
vederpart till afgifvande af förklaring, och i hvilka mål det ålåge notarie
att uppsätta utslag, utgjorde bortåt hälften af hela antalet till Svea
hofrätt inkommande civila och kriminella mål samt ansökningsärenden.
Efter hvad sökandena höllo före, komme ock själfva protokollstjänstgöringen
att ökas till mer än dubbelt mot den nuvarande.

Såsom ett önskemål framhöllo vidare dessa notarier, att renskrifningen
af såväl utgående expeditioner som hofrättens inneliggande domar
och utslag äfvensom renovation af hofrättens protokoll uppdroges åt
särskilda, fast anställda skrifbiträden.

Af hvad sålunda flertalet af hofrättens ledamöter äfvensom åtskilliga
bland notarierna anfört, har kommittén funnit otvifvelaktigt framgå, att
Bih. till Rikad. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 11

Kommittén.

82 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

med det nuvarande antalet notarier dessas göromål icke bereda dem
full sysselsättning.

För bedömande, i hvad mån detta förhållande bör medföra indragning
af flera eller färre af de nu befintliga notarietjänsterna, äfvensom
under hvilka förutsättningar en dylik indragning kan ske, har kommittén
emellertid funnit nödigt att ingå i en närmare undersökning rörande
omfattningen och beskaffenheten af notariernas göromål äfvensom i
hvilka afseenden under senare tider lättnader beredts dem i deras tjänstgöring
antingen i följd af förändrad lagstiftning eller genom vidtagna
anordningar i fråga om arbetssättet.

Efter att hafva i betänkandet lämnat en detaljerad utredning i
berörda hänseenden — å hvilken utredning jag emellertid ej finner
nödigt att här ingå — liar kommittén i förevarande fråga vidare anfört
följande.

Af den lämnade utredningen torde framgå, dels att notarietjänstgöringen
under de senare åren, särskildt till följd af lagen den 14 juni
1901, i högst betydlig mån minskats, och dels att en stor del af det till
notarietjänsten hörande arbete borde kunna utan svårighet under notariens
tillsyn verkställas af skrifbiträde utan juridisk kompetens.

Efter den granskning, kommittén ägnat denna fråga, hade kommittén,
i likhet med Svea hofrätts pluralitet äfvensom hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, kommit till den uppfattning, att en indragning af
notarietjänsterna till halfva antalet kunde äga rum, men då dessa hofrätter
i sina afgifna utlåtanden framhållit, att en dylik indragning kunde
ske endast om en väl aflönad amanuens anvisades åt hvarje notarie,
ansåge kommittén däremot att i stället borde anställas fasta, af statsverket
aflönade skrifbiträden med uppgift att biträda notarierna icke
blott med utskrift och kollationering af utgående expeditioner utan
jämväl, under notariens ledning, med uppsättande af protokoll och
expeditioner af enklare beskaffenhet äfvensom att i öfrigt lämna honom
erforderlig hjälp. Kommittén vore förvissad, att sedan ett dylikt biträde
förvärfvat någon vana och erfarenhet, det i allmänhet ej skulle för
notarien möta någon svårighet att ensam bestrida notarietjänstgöringen
å en division. Med det ökade ansvaret torde äfven följa större intresse
för tjänsten, hvilken jämväl vunne i betydelse, då notarien ej längre
behöfde syssla med renskrifning och annat dylikt arbete.

Under de tider på sommaren, då allenast en division vore tjänstgörande,
torde till följd af mängden af därvid förekommande mål och
ärenden notarien, åtminstone i de båda större hofrätterna, icke utan
hjälp af annan tjänsteman kunna fullgöra sina samtliga tjänsteåligganden.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

För sådana tillfällen syntes lämpligt, att annan notarie kunde förordnas
att biträda. De närmare bestämmelserna i detta hänseende torde få
ankomma på hofrätterna själfva.

Vid bifall till kommitténs förevarande förslag skulle sålunda antalet
ordinarie notarier blifva i Svea hofrätt 7, i Göta hofrätt 4 och i
hofrätt en öfver Skåne och Blekinge 2.

Beträffande förslaget om indragning af halfva antalet notariebefattningar
har Svea hofrätt erinrat, hurusom i det underdåniga utlåtandet
den 20 april 1902 hofrätten angifvit såsom förutsättning
för att notarietjänstgöringen för hvarje division skulle kunna bestridas
af en notarie, att denne till stadigvarande biträde erhölle en
amanuens. Sedan utlåtandet afgafs, hade emellertid afsevärda ytterligare
förenklingar i de notarierna åliggande göromålen införts, och
med hänsyn härtill torde man, enligt hofrättens åsikt, numera våga
hoppas, att en notarie skulle i allmänhet kunna ensam fullgöra notariegöromålen
å en division, om än detta icke blefve möjligt vid alla tillfällen.
Af kommittén hade påpekats, hurusom under de tider på sommaren,
då allenast en division är tjänstgörande, notarien till följd af
mängden af därvid förekommande mål och ärenden icke utan hjälp af
annan tjänsteman skulle kunna fullgöra sina samtliga tjänsteåligganden.
Men jämväl under årets öfriga delar vore i Svea hofrätt notariegöroniålen,
då division arbetar å det så kallade stora sessionsrummet,
så omfattande och brådskande, att det för en notarie ofta vore ogörligt
att medhinna dem utan hjälp. Sådan hjälp skulle emellertid å de tider,
då den af kommittén föreslagna utvägen att förordna annan notarie till
biträde icke erbjöde sig, kunna beredas på det sätt, att det ålades dels
den notarie, som är indelad å den så kallade sjunde divisionen och
hvilkens tjänstgöring är lindrigare än de öfriga notariernas, dels ock de
hos sekreteraren, advokatfiskal och arkivarien anställda amanuenserna
att turvis, efter närmare bestämmelser af hofrätten, biträda vid protokollsföringen
å stora rummet.

1 särskilda underdåniga skrivelser den IG och den 18 november
1908 hafva ett flertal notarier vid Svea hofrätt gjort framställning om
bifall till den af nio notarier vid hofrätten redan hos kommittén gjorda
hemställan om biträde jämväl af en för tjänstgöring å stora sessionsrummet
förordnad amanuens.

Göta hofrätt har mot det föreslagna indragandet af halfva antalet
notarietjänster ej haft något att erinra.

Svea hofrätt.

Skrift; ds er af
notarier i Svea
hofrätt.

Göta hofrätt.

Hofrätten
öfver Skåne
och Blekinge.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Endast en ledamot har härvid varit skiljaktig samt på de skäl,
som anförts i nämnda hofrätts underdåniga utlåtande den 5 maj 1902,
förklarat sig fortfarande anse någon indragning af notarietjänster icke
lämpligen böra ske.

Af handlingar, fogade vid hofrättens nu ifrågavarande utlåtande,
framgår, att fem notarier vid hofrätten funnit hvarken beskaffenheten
eller mängden af notaries göromål utgöra hinder för att notarietjänsten
å en division kan på ett tillfredsställande sätt bestridas af en notarie,
under förutsättning dock att till hans ständiga förfogande ställes ett
af staten fast anställdt skrifbiträde, hvaremot en notarie härutinnan uttalat
motsatt uppfattning.

Mot det nu behandlade förslaget, i hvad detsamma angår hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, har nämnda hofrätt icke framställt någon anmärkning.

I förslaget om indragning af halfva nuvarande antalet notariebefattningar
vid samtliga hofrätterna anser jag mig böra instämma.

Hvad angår frågan om biträde åt notarierna i Svea hofrätt vid
tjänstgöring å det så kallade stora sessionsrummet, synas goda skäl
tala för den uppfattningen, att sådant biträde kan blifva erforderligt
icke blott under de tider på sommaren, då allenast en division är
tjänstgörande, utan jämväl i öfrigt. Emellertid finner jag icke behöfligt,
att en särskild amanuens förordnas till biträde vid protokollstjänstgöringen
å nämnda sessionsrum, utan torde de af hofrätten härutinnan
föreslagna åtgärder vara tillfyllest.

I fråga om

Öfriga tjänstemannabefattningar

har kommittén icke föreslagit andra förändringar i den nuvarande
organisationen än vissa jämkningar och ändringar i vederbörandes
tjänsteåligganden. Syftet med sistberörda förslag har hufvudsakligen
varit att åt ifrågavarande tjänstemän, af hvilka ansetts kunna utkräfvas
i viss mån större arbetsprodukt än hittills, bereda full sysselsättning.
Delvis har emellertid äfven åsyftats att bereda lindring i arbetsbördan,
där sådant genom förändrade anordningar i öfrigt befunnits erforderligt.

Ifrågavarande förslag jämte de ändringsförslag härutinnan, som i
vissa delar vid granskningen inom hofrätterna framställts, skola naturligtvis
i samband med frågan om ny arbetsordning för hofrätterna

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N;o 135.

tagas under sorgfällig ompröfning. För närvarande anser jag mig
endast böra fästa uppmärksamhet å vissa delar af beskaffenhet att
inverka i anslagshänseende eller eljest af särskild t intresse.

Enligt kommitténs förslag skulle sålunda å sekreteraren i Svea sekreterarna »
hofrätt öfverflyttas vissa bestyr, som för närvarande åligga advokat- Sve<l0f°ltt®ot“
fiskalen och arkivarien därstädes, nämligen från den förre bestyret med
aflöningsmedlen samt från den senare uppdraget att förvalta expensmedlen
samt ombesörja uppköp och arbeten för hofrättens räkning.

Vidare har det, med hänsyn till de lokala förhållandena samt arten af
sekreterarnas tjänsteåligganden i öfrigt, synts kommittén lämpligt, att
i nämnda liksom i Göta hofrätt åt sekreteraren måtte uppdragas att
utöfva den närmaste tillsynen öfver vaktbetjäningen, hvilken tillsyn i
Svea hofrätt för närvarande utöfvas af advokatfiskalen, medan däremot
i Göta hofrätt någon särskild föreskrift i detta hänseende icke är meddelad.

Å andra sidan har kommittén, som inhämtat, att Svea hofrätt
med föranledande af arbetsordningens föreskrifter uppdragit å fiskalerna
att, undantagandes månaderna juni—september, fullgöra den sekreteraren
eljest åliggande skyldighet att föredraga civila besvärsmål, ifrågasatt,
huruvida icke befrielsen för sekreteraren från nämnda föredragningsskyldighet
bör utsträckas att omfatta åtminstone äfven juni månad,
då de flesta af hofrättens divisioner ännu äro i tjänst och sekreterarens
göromål följaktligen äro och jämväl fortfarande torde blifva ganska
omfattande. I Göta hofrätt skulle däremot enligt kommitténs förslag
sekreteraren fortfarande såsom hittills under hela året uppehålla denna
föredragning.

Hvad angår sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, sekreteraren i
har kommittén, för att efter öfverflyttningen till denne af vissa af de ho^sfl™ °J^her
göromål, som för närvarande åligga aktuarien och arkivarien i samma Blekinge.
hofrätt, sekreterarens arbete icke måtte blifva alltför betungande, föreslagit,
att fiskalerna därstädes hädanefter skulle öfvertaga föredragningsskyldighet
beträffande civila besvärsmål. Den lättnad i arbetet, som
därigenom skulle beredas sekreteraren, finge anses vara ganska väsentlig.
Såsom af en vid betänkandet fogad tabell framginge, hade nämligen
antalet af de till hofrätten under femårsperioden 1903—1907
inkomna civila besvärsmål i medeltal för hvarje år utgjort omkring
90. Genom en dylik öfverflyttning af föredragningsskyldighet från
sekreteraren till fiskalerna vunnes ock den beaktansvärda förmånen, att
sekreteraren, frånsedt den i allmänhet korta tid, som under sessionsdagarna
åtgår för föredragning af ansökningsärenden och vissa anmäl -

Advokat fiskaler
na i Svea
och Göta
hofrätter.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 135.

ningar, blefve i tillfälle att, under det sekreterarexpeditionen är tillgänglig
för den rättssökande allmänheten, kunna ostördt betjäna densamma.

I sammanhang med dessa förslag har kommittén, under förutsättning
att vederbörande sekreterare erhålla nödig hjälp af fasta, af statsverket
aflönade skrifbiträden, förklarat sig anse sekreterarne i Göta
hofrätt samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge ej vidare vara i behof
af amanuensbiträde och amanuensbefattningarna hos nämnda sekreterare
följaktligen böra indragas. Hvad angår sekreteraren i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge, har kommittén härvid särskildt framhållit, att efter
de ifrågasatta förändringarnas genomförande en ej ringa del af sekreterarens
göromål torde blifva af den beskaffenhet, att för utförandet
däraf ej kräfves juridisk bildning.

De göromål, som enligt arbetsordningen åligga advokatfiskalerna
i Svea och Göta hofrätter, hafva synts kommittén icke bereda dem full
sysselsättning. Då kommittén icke funnit det vara möjligt, hvad nyssnämnda
båda hofrätter beträffar, att, med indragning af annan ordinarie
tjänstebefattning, öfverflytta denna tillhörande göromål å advokatfiskalen,
har i fråga om det ytterligare arbete, som lämpligen må kunna uppdragas
åt advokatfiskalerna vid dessa hofrätter, kommittén riktat sin
uppmärksamhet på den granskning af stämpelbeläggningen vid underrätterna,
som enligt föreskrift i förordningen angående stämpelafgiften
skall verkställas i advokatfiskalskontoren genom därtill af hofrätten
förordnade tjänstemän.

Detta granskningsarbete verkställes nu i såväl Svea som Göta hofrätt
af en ordinarie notarie. Denne, som uppbär sin lön såsom notarie,
åtnjuter i ersättning för sagda arbete, förutom andel i anmärkningsprovisionen,
ett särskildt arfvode å 1,800 kronor, som enligt föreskrift
i § 41 i ofvannämnda förordning utgår af stämpelmedel. För insamlande
och bearbetande af statistiska uppgifter öfver inkomsten af stämpelpapper,
användt till beläggning af lagfarts- och intecknings- m. fl. handlingar,
utgår jämlikt nådiga brefven den 12 september 1884 och den
19 april 1895 för hvardera af dessa två hofrätter ett arfvode af 1,000
kronor, och utföres detta arbete i Göta hofrätt af samma notarie, som
verkställer stämpelgranskningen, men i Svea hofrätt af en annan ordinarie
notarie.

Det har synts kommittén särdeles lämpligt, att ifrågavarande
granskningsarbete, som står i nära sammanhang med advokatfiskalens
verksamhet i öfrigt, öfverflyttas såsom ett tjänsteåliggande, således

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

utan åtnjutande af särskildt arfvode, å advokatfiskal i den mån detta,
med hänsyn till arbetets omfattning, kan låta sig göra. Härvid har
kommittén efter redogörelse för arbetsmaterialets storlek icke ansett
det kunna ifrågasättas, att advokatfiskalen i Svea hofrätt jämte sina
öfriga tjänsteåligganden skall kunna medhinna hela stämpelgranskningen;
men då det icke torde möta några svårigheter att uppdela detta arbete
å två personer, har kommittén föreslagit, att i Svea hofrätt stämpelgranskningen
delas mellan advokatfiskalen och arkivarien, hvilken sistnämnde
jämväl måste antagas vara i stånd att utföra mera arbete än
hvad honom nu åligger.

I Göta hofrätt däremot bör enligt kommitténs åsikt advokatfiskalen
kunna medhinna ifrågavarande stämpelgranskning i dess helhet.

Bestyret med ofvan omförmälda statistiska uppgifter, hvartill enligt
uppgift lära åtgå i Svea hofrätt ungefär tre timmar hvarje söckendag,
har synts kommittén böra i Svea och Göta hofrätter ombesörjas, under
advokatfiskalens uppsikt, af därtill af hofrätten utsedd person mot uppbärande
af stadgadt arfvode. Då detta arbete icke torde vara af sådan
beskaffenhet, att för detsamma juridisk bildning erfordras, har kommittén
ansett detsamma, om så finnes lämpligt, kunna anförtros jämväl åt
person utan dylik bildning. Icke under några förhållanden bör dock,
enligt kommitténs mening, detta arbete uppdragas åt ordinarie tjänsteman
i hofrätterna.

Under förutsättning att göromålen för advokatfiskalerna i Svea och
Göta hofrätter varda, på sätt kommittén föreslagit, ökade, har kommittén
emellertid ansett samma tjänstemän böra befrias från vissa andra
dem nu åliggande göromål såsom skyldigheten att hafva vård om hofrätternas
boksamlingar och öfriga tillhörigheter samt tillsynen och
vårdnaden öfver den del af hofrätternas arkiv, som omfattar renoverade
exemplar af underrätternas domböcker och öfriga protokoll. Jag erinrar
härvid äfven om kommitténs af mig redan förut omförmälda förslag
rörande öfverflyttning från advokatfiskalen i Svea hofrätt till sekreteraren
därstädes af bestyret med aflöningsmedlen samt tillsynen öfver
vaktbetjäningen.

I likhet med hvad kommittén föreslagit i fråga om indragning af
amanuensbefattningen hos sekreteraren vid Göta hofrätt, anser kommittén,
att ej heller hos advokatfiskalen vid denna hofrätt amanuens bör vara
behöflig, därest jämväl advokatfiskalen erhåller hjälp af ett fast skrifbiträde.

Hvad angår advokatfiskalsämbetet vid hofrätten öfver Skåne och
Blekinge, har åt innehafvaren af nämnda befattning uppdragits, bland

Advokatfiskalen
i hofrätten
öfver Skåne ooh
Blekinge.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

annat, ej mindre att, mot ett därför utgående arfvode af 900 kronor om
året, verkställa ofvannämnda granskning af stämpelbeläggningen vid
underrätterna än. äfven att insamla och bearbeta statistiska uppgifter
öfver inkomst af stämpelpapper, för hvilket sistberörda bestyr utgår ett
arfvode för år af 300 kronor.

:-!•> I anslutning till den af samma hofrätt uttalade uppfattning, att
advokatfiskalen bör kunna utan svårighet med ett biträde medhinna att
sköta de sysslor, som komme att åligga honom både såsom advokatfiskal
och såsom arkivarie, har kommittén emellertid framhållit att advokatfiskalen
bör kunna — äfven med bibehållandet af vissa andra honom
särskildt anförtrodda åligganden såsom handhafvande af expensmedlen
och aflöningsmedlen samt ombesörjande af inköp och arbeten m. m. —
få nödig tid öfrig jämväl till den granskning af stämpelbeläggningen
vid underrätterna, som af den nuvarande innehafvaren af advokatfiskals•tjänsten
utöfvas.

Endast för de mera sällan förekommande fall, att advokatfiskalen
såsom ombud för Kungl. Majrt och kronan eller såsom allmän åklagare
hade att utföra talan i mål af sådan beskaffenhet, att därför kräfdes ett
mera tidsödande arbete, torde svårigheter kunna för honom yppas att
medhinna öfriga göromål. För sådana fall stode emellertid den i arbetsordningen
anvisade utväg öppen att låta någon af hofrättens fiskaler i
advokatfiskalens ställe utföra samma talan.

Kommittén har fördenskull ansett sig böra föreslå, att stämpelgranskningen
i förevarande hofrätt öfverflyttas å advokatfiskalen såsom
ett tjänsteåliggande.

Hvad åter angår bestyret med om förmälda statistiska uppgifter,
hafva desamma synts kommittén lämpligen kunna i denna hofrätt utföras
af ett skrifbiträde under tillsyn af advokatfiskalen. Efter arkivariegöromålens
förläggande till advokatfiskalsexpeditionen skulle jämväl i
öfrigt komma att å denna expedition förefinnas en ej ringa mängd göromål,
för hvilkas utförande ej kräfves juridisk bildning; och har kommittén
förklarat sig hysa den öfvertygelsen, att det må vara till fyllest, om,
med indragning af den nuvarande amanuensbefattningen, hos advokatfiskalen
anställes ett fast skrifbiträde.

Kommittén har ansett sig böra erinra, att ett bifall till dess hemställan
i fråga om stämpelgranskningen — hvarigenom nu från sjunde
hufvudtiteln utgående arfvoden å tillhopa 4,500 kronor skulle upphöra
att utgå — betingar en ändrad lydelse af § 41 mom. 1 förordningen
angående stämpelafgiften. Därjämte skulle ett bifall till kommitténs

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

förslag rörande insamlandet och bearbetandet af statistiska uppgifter
föranleda ändring i föreskrifterna uti de förut åberopade nådiga brefven
den 12 september 1884 och den 19 april 1895, hvarförutom det i förstnämnda
bref för berörda arbetes utförande i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge bestämda arfvode å 300 kronor skulle upphöra att utgå.

Vidkommande aktuarietjänsten i Göta hofrätt har kommittén, som
med hänsyn till omfattningen af aktuariens göromål ansett amanuensbefattningen
hos denne fortfarande böra bibehållas, härjämte erinrat, att
aktuarien i denna hofrätt, liksom motsvarande tjänsteman i Svea hofrätt,
för närvarande är skyldig att själf bekosta det biträde, han behöfver vid
bestyret med hofrättens utgående expeditioner. Därest kommitténs förslag
till aflöningsbestämmelser godkännes, bör emellertid enligt kommitténs
åsikt, i likhet med hvad beträffande Svea hofrätt föreslagits, aktuarien
i Göta hofrätt för utförandet af nämnda bestyr erhålla hjälp af ett fast
skrifbiträde.

Såsom redan i det föregående angifvits, har kommittén hemställt,
att i Svea hofrätt arbetet med stämpelgranskningen skulle till en del
öfverflyttas å arkivarien därstädes, medan denne å andra sidan skulle
befrias från handhafvande af expensmedlen samt ombesörjande af uppköp
och arbeten för hofrättens räkning. Vidare har kommittén föreslagit, att
den advokatfiskalen nu åliggande vård och tillsyn öfver en del af hofrättens
arkiv borde tillkomma arkivarien.

Med erinran att i Göta hofrätt hittills varit uppdraget åt en
extra ordinarie tjänsteman mot särskild ersättning att handhafva hofrättens
expensmedel äfvensom att upprätta rekvisition å hofrättens
aflöningsmedel samt utdela och redovisa för desamma, har kommittén
förklarat sig anse lämpligt, att dessa göromål åläggas arkivarien därstädes.
Denne tjänsteman, å hvilken dessutom skulle från advokatfiskalen
öfverflyttas ombesörjandet af inköp och arbeten för hofrättens räkning,
skulle således jämte sina egentliga arkivariegöromål, tillökade på enahanda
sätt, som beträffande arkivarien i Svea hofrätt föreslagits, få om hand
samtliga ekonomiärenden. De göromål, som sålunda skulle tillkomma
honom, har kommittén ansett böra kunna medhinnas utan biträde af
amanuens, därest nödig hjälp af ett fäst skrifbiträde beredes honom.

Då det visat sig möjligt för fiskalerna i Svea hofrätt att med
undantag för sommarmånaderna medhinna fördragningen icke blott af
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Häft. 12

Aktuarien i
Göta hofrätt.

Arkivarien i
Svea hofrätt.

Arkivarien i
Göta hofrätt.

Fiskalerna i
Göta hofrätt.

Fiskalerna i
hofrätten öfver
Skåne och
Blekinge.

Amanuenser.

Svea hofrätt.

90 Kungl. Majits Nåd. Proposition N:o 135.

brottmål utan jämväl af civila besvärsmål, bar det synts kommittén, att
af fiskalerna i Göta hofrätt större arbetsprodukt skulle kunna utkräfvas,
än hvad nu är fallet. Såsom en lämplig anordning i detta syfte har
kommittén föreslagit, att fiskalerna i Göta hofrätt måtte få sig ålagdt
att föredraga skriftväxlingar i civila mål och ärenden samt fiskaliska
aktioner, hvilka mål nu föredragas af ledamöter.

Hvad angår hofrätten öfver Skåne och Blekinge, har kommittén,
på sätt förut meddelats, hemställt, att till vinnande af lättnad i sekreterarens
arbete måtte å fiskalerna öfverflyttas den sekreteraren nu åliggande
skyldigheten att föredraga civila besvärsmål. Det har emellertid sjmts
kommittén önskligt, att, i samband med berörda anordning, å fiskalerna
ytterligare öfverflyttas — såsom för Göta hofrätt föreslagits — den ledamöter
nu åliggande skyldigheten att föredraga skriftväxlingar i civila
mål och ärenden samt fiskaliska aktioner. Den ökning i göromål, som
såmedelst skulle komma att tillföras fiskalerna i denna hofrätt, betingar
emellertid enligt kommitténs åsikt, med nödvändighet, att någon lättnad
i arbetet i annan ordning beredes dessa tjänstemän. Kommittén har i
detta afseende föreslagit, att å notarierna måtte öfverflyttas vissa
expeditionsgöromål, som nu åligga fiskalerna.

Af hvad ofvan anförts, framgår, att i fråga om de för närvarande
vid hofrätterna inrättade amanuensbefattningarna kommittén
föreslagit, att af nämnda befattningar skulle indragas: vid Svea hofrätt
amanuensbefattningarna hos aktuarien och fiskalerna, vid Göta hofrätt
amanuensbefattningarna hos sekreteraren, advokatfiskalen och arkivarien
samt vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge båda de vid denna hofrätt
inrättade amanuensbefattningarna. Härvid bör emellertid fasthållas, att
indragningen af nämnda amanuensbefattningar och inskränkningen i
notariernas antal äfvensom andra af kommittén föreslagna organisativa
förändringar af kommittén ansetts kunna äga rum allenast under förutsättning,
att vederbörande tjänstemän erhålla nödig hjälp af skrifbiträden.
Till frågan om sådana biträden har kommittén i det följande
af betänkandet vidare återkommit.

Svea hofrätt har till en början framställt vissa anmärkningar
beträffande den af kommittén föreslagna fördelningen af göromålen
mellan sekreteraren, advokatfiskalen och arkivarien. Hofrätten har härvid
på anförda skäl förklarat sig för sin del anse det vara mest ändamålsenligt,
att bestyret med aflöningsm edlen samt förvaltningen af expens -

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

medlen och ombesörjandet af uppköp och arbeten för hofrättens räkning
uppdragas åt arkivarien, samt att skyldighet stadgas för advokatfiskalen
och sekreteraren att enligt den fördelning, hofrätten bestämmer, verkställa
den i förordningen angående stämpelafgiften föreskrifna granskning af
stämpelbeläggningen af vissa handlingar vid underrätterna. I öfrigt
har hofrätten mot kommitténs förevarande förslag, i hvad nämnda hofrätt
angår, ej haft annat att erinra, än att, på sätt redan i det föregående
omnämnts, hofrätten ansett en amanuensbefattning hos aktuarien åtminstone
tillsvidare icke kunna undvaras.

Göta hofrätts flesta ledamöter hafva, i hvad denna hofrätt angår,
lämnat förslagen i fråga utan anmärkning.

Hofrättens arkivarie har uti en till hofrätten ingifven skrift erinrat,
att denne tjänsteman vid bifall till kommitténs förslag skulle få hand
om hofrättens samtliga arkiv- och ekonomiärenden. Oaktadt arkivariens
arbete sålunda komme att högst väsentligt ökas, hade kommittén likväl
funnit lämpligt föreslå, att den hos arkivarien nu anställda amanuensen
skulle indragas, i antagande att arkivariens göromål med hänsyn till
den jämväl föreslagna utsträckningen af tjänstetid, skulle kunna medhinnas
af arkivarien utan annan hjälp än den, som skulle kunna lämnas
af ett jämväl hos sekreteraren anställdt skrifbiträde. Hå detta emellertid
säkerligen komme att erhålla full sysselsättning med utskrift af
begärda expeditioner, hvilket arbete nu verkställdes af personer utom
hofrätten, komme i själfva verket arkivarien att sakna all nämnvärd
hjälp vid utförande af sina åligganden. Med den erfarenhet, nuvarande
tjänstinnehafvaren ägde om arkivariens göromål, och de upplysningar,
han förskaffat sig om de nya åligganden, som skulle tillkomma arkivarien,
vågade han dock påstå, att en dylik anordning skulle vara i hög
grad menlig för arkivarietjänstens nöjaktiga bestridande. I detta afseende
kunde äfven framhållas, hurusom arkivarien för fullgörande af
åtskilliga tjänsteärenden ofta nödgades under tjänstetiden aflägsna sig
från tjänsterummet. Men då såväl allmänheten som hofrättens ämbetsoch
tjänstemän oupphörligt påkallade arkivariens biträde och borde kunna
påräkna detta utan tidsutdräkt, framginge redan häraf behöfligheten af
ett hos arkivarien anställdt, med arkivariegöromålen förtroget biträde.
Därjämte torde för arbetets jämna gång stor vikt ligga uppå, att vid
laga förfall för arkivarien tillgång funnes på en tjänsteman, som ägde
kännedom om de många olikartade göromål, som åligga arkivarien.
Det syntes sålunda nödvändigt, att allt framgent en amanuens anställdes

Oöta hofrätt.

Arkivarien i
Bota hofrätt.

Skiljaktiga
meningar
inom Göta
hofrätt.

Hofrätten öfver
Skåne oeh
Blekinge.

Departements chefen.

92 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135■

hos arkivarien till biträde vid utförande af de olika tjänsteåliggandena
utom renskrifningsarbetet; och borde en sådan anordning hafva så mycket
större fog för sig, som det blefve i öfverensstämmelse med hvad som
af kommittén föreslagits beträffande aktuarien, hvilkens arbetsbörda förvisso
ej vore tyngre än den, som tillärnats arkivarien.

Med åberopande af hvad arkivarien sålunda anfört och med hänsyn
särskildt till den omständigheten, att den hufvudsakliga delen af hofrättens
arkiv förvaras i annan byggnad än den, där arkivarien har sin
ämbetslokal, hafva presidenten i hofrätten samt tre ledamöter därstädes
förklarat sig anse arkivarien för behörigt utöfvande af de honom anförtrodda
ämbetsgöromål vara i behof af biträde af en amanuens.

En ledamot har ansett samtliga amanuensbefattningarna böra
bibehållas.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har framställt vissa anmärkningar
beträffande kommitténs förslag i afseende å notarietjänstgöringens
ordnande vid nämnda hofrätt, men i öfrigt mot kommitténs förevarande
förslag ej haft något att erinra.

Åtskilliga skäl synas visserligen tala för behöfligheten att fortfarande
bibehålla den till biträde åt arkivarien i Göta hofrätt inrättade
amanuensbefattningen. Då emellertid hofrättens majoritet ansett kommitténs
förslag härutinnan genomförbart, finner icke heller jag för min
del anledning att frångå detsamma. Hvad angår öfriga af kommittén
till indragning föreslagna amanuensbefattningar, är jag ense med kommittén,
utom ^så vidt angår den amanuensbefattning, hvilken jag, såsom
jag redan i *det föregående framhållit, anser tillsvidare erforderlig för
biträde å aktuariekontoret i Svea hofrätt.

Mot kommitténs förslag rörande öfverflyttning af stämpel granskningen
m. fl. göromål, för livilka för närvarande särskild ersättning utgår, till
vissa tjänstemän vid hofrätterna att af dem ombesörjas såsom tjänsteåligganden
har jag i likhet med hofrätterna, hvad angår själfva hufvudsaken,
ingenting att erinra. Till frågan om den lämpligaste fördelningen
af dessa göromål i Svea hofrätt vill jag återkomma i sammanhang med
frågan om ny arbetsordning för hofrätterna.

Yaktbetjäning.

Såsom redan nämnts, äro vid Svea hofrätt anställda en vaktmästare
och tio liofrättsposter, vid Göta hofrätt en vaktmästare och fem

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

liofrättsposter samt vid hofrätten öfver Skåne och Blekinge en vaktmästare
och två hofrättsposter. Därjämte är, i anledning af Svea hofrätts
förstärkning med en extra division, därstädes anställd en extra
hofrättspost.

Uti underdånig skrifvelse den 31 oktober 1901 rörande höjning
af tjänstgöringspenningarna för hofrättsposterna i Svea hofrätt erinrade
nämnda hofrätt, bland annat, att en minskning i hofrättsposternas extra
inkomster af omkring 2,000 kronor för dem alla eller ungefär 200
kronor för en hvar från och med år 1902 komme att orsakas däraf, att
genom lagen den 14 juni 1901 dels de i 22 kapitlet rättegångsbalken
i vissa mål föreskrifna skriftliga berättelserna skulle upphöra, dels ock
antalet af de förut i synnerligen stor utsträckning påkallade muntliga
förhören i vademalen blefve inskränkta, hvarigenom de inkomster, som
tillfallit hofrättsposterna genom tillställande af berättelser och delgifvande
af kallelser till förhör, komme att i väsentlig mån nedgå. Oaktadt
den minskning i hofrättsposternas göromål, som blefve en följd af den
nya lagen, ansåg sig hofrätten dock icke kunna föreslå nedsättning af
vaktbetjäningens antal, enär hofrätten utvidgats med två ordinarie
divisioner, utan att tillökning i den ordinarie vaktbetjäningen därvid ägt
rum, samt såväl denna omständighet som äfven hufvudstadens fortgående
utvidgning medfört, att vaktbetjäningens tjänstgöring för ämbetsverket
i väsentlig grad ökats.

Enligt skrifvelse den 15 maj 1902 biföll Biksdagen af Kungl.
Maj:t i anledning af hofrättens berörda skrifvelse gjord framställning
om höjning af hofrättsposternas tjänstgöringspenningar. Därvid framhölls
emellertid af Riksdagen, att, på samma gång ifrågavarande hofrättsposter
till följd af de angifna omständigheterna komme att få
vidkännas minskning i sina af tjänsten härflytande extra inkomster,
de ock af samma orsaker finge åtnjuta viss lindring i afseende å göromålen.

I Gröta hofrätts ofvan omförmälda utlåtande den 5 maj 1902 förklarade
nämnda hofrätt — med erinran att i 1876 års lönestat upptagits
aflöning till fem hofrättsposter eller en sådan för hvarje division — sig
anse, att som antalet divisioner då mera utgjorde endast fyra, en hofrättspostbefattning
kunde utan olägenhet indragas.

De af Svea hofrätt i dess skrifvelse den 31 oktober 1901 åberopade
skäl för bibehållande af samma antal hofrättsposter som före 1902 hafva
ej synts kommittén öfvertygande. Visserligen har hofrätten tillväxt med
två ordinarie divisioner förutom den extra, men då, såvidt kommittén

Kommittén.

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition No 135.

hade sig bekant, någon anmälan om behof af ökadt antal hofrättsposter,
utöfver hvad som påkallats af den extra divisionen, ej framkommit, läge
det antagandet nära, att hofrättsposternas arbetskrafter före hofrättens
utvidgning med de två ordinarie divisionerna ej varit i tillräcklig grad
utnyttjade. Då i ersättning för hvarje delgifning af ofvannämnda berättelser
och kallelser utgick en ersättning af 50 öre, torde det enligt
kommitténs åsikt kunna antagas, att genom den ändrade lagstiftningen
hofrättsposterna befriats från besväret med dylik delgifning i ungefär
4,000 fall om året. Att en så väsentlig minskning i deras arbete med
delgifningar i en stad af Stockholms utsträckning synnerligen väl måste
anses motivera en indragning af platser inom vaktbetjäntgraden, torde
svårligen kunna bestridas. I hvarje fall hade konflnittén svårt föreställa
sig, att, därest det hofrättsposterna åliggande arbetet på ett rätt
sätt fördelades och lämpliga anordningar i öfrigt vidtoges, mera än åtta
ordinarie hofrättsposter erfordrades. Kommittén har i detta sammanhang
såsom sin åsikt framhållit, att vissa lindringar i hofrättsposternas
nuvarande åligganden torde kunna genomföras. Så syntes den nu föreskrifna
vakttjänstgöringen i hofrätten dygnet om kunna borttagas eller
åtminstone väsentligt inskränkas. Likaledes borde, i möjligaste mån,
inskränkning äga rum beträffande hembärning af handlingar till hofrättens
tjänstemän. Genom tidsenliga anordningar i afseende å uppvärmningen
och belysningen af det hus, däri hofrättens ämbetslokaler
äro inrymda, äfvensom genom telefonförbindelse mellan dessa lokaler
torde måhända, framhåller kommittén vidare, ytterligare arbetskrafter
inom vaktbetjäntgraden kunna inbesparas.

På grund af hvad sålunda förekommit, har kommittén hemställt,
att vid Svea hofrätt två ordinarie hofrättspostbefattningar och vid Göta
hofrätt en ordinarie hofrättspostbefattning måtte indragas. I fråga
om hofrätten öfver Skåne och Blekinge har kommittén ansett sig ej
äga anledning föreslå någon inskränkning af den ordinarie vaktbetjäntpersonalen.

För ernående af likformighet i benämningen å jämnställda statstjänare
vid hofrätterna och inom administrationen har i sammanhang
härmed kommittén hemställt, att i blifvande lönestater de nuvarande
benämningarna å vaktbetjäningen vid hofrätterna måtte utbytas »vaktmästare»
mot »förste vaktmästare» samt »hofrättspost» mot »vaktmästare».

Svea hofrätt. I anledning af förslaget om indragning af två ordinarie hofrätts postbefattningar

vid Svea hofrätt har nämnda hofrätt erinrat, hurusom

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

bestyret med delgifning af berättelser i vädjade mål och kallelser till
förhör i verkligheten varit för de ordinarie hofrättsposterna mindre betungande,
än som kunde slutas blott och bart af antalet berättelser och
kallelser, enär en stor del af dessa tillställdes ett fåtal allmänt anlitade
sakförare, hvilka som oftast mottogo berättelserna vid sina besök i hofrättens
lokal. För delgifningen utgick därjämte särskild ersättning och
de ordinarie hofrättsposterna rönte ingen svårighet att erhålla biträde
af extra ordinarie hofrättsposter, hvarpå fanns riklig tillgång.

Under de senare åren hade vaktbetjäningen börjat att i stället
allt mera för ämbetsverkets egen räkning tagas i anspråk för budskickningar
inom staden, itv att hofrätten och dess tjänstemän, till undvikande
i möjligaste mån af den omgång och tidsutdräkt, som äro förenade
med skriftväxling, företagit sig i växande grad att söka, där så
lämpligen kunde ske, genom direkta bud införskaffa vid måls eller ärendens
behandling erforderliga upplysningar med mera från andra verk
eller myndigheter inom hufvudstaden. Dessa uppdrag kunde, i motsats
till delgifning af kallelser och dylikt, i regel uträttas endast under förmiddagen,
hvilket ju ökade behofvet af samtidigt tillgänglig vaktbetjaning.

Då vidare handlingarna i mål, som handlades af hofrätten, borde
för läsning eller granskning i hemmet vara tillgängliga icke blott för
föredraganden, utan äfven i tur och ordning för de ledamöter, som
öfvervarit föredragningen, kunde ej undvikas att äfven efter sessionstidens
slut vaktbetjäningen måste tagas i anspråk tidtals i stor utsträckning
för hembärande af akter.

Tillgången på extra personal, som i hopp om befordran till ordinarie
befattning var villig att mot en ringa ersättning biträda vid göromålen
inom och utom ämbetslokaleu, hade, såsom antydts, förr varit
riklig, men förhållandena hade härutinnan helt och hållet förändrats,
och torde för framtiden dylik extra hjälp allt mindre vara att påräkna,
hvaremot arbetet torde alltjämt ökas till följd, bland annat, af hufvudstadens
tillväxt i omfång.

Genom anordnande för hofrättens vidsträckta ämbetslokal af centraluppvärmning
jämte tidsenlig belysning samt beredande inom ämbetslokalen
af bostad för en vaktmästare skulle måhända vaktbetjäning
i viss mån inbesparas, men under de för handen varande förhållandena
kunde förslaget om minskning af den ordinarie vaktbetjäningen icke af
hofrätten tillstyrkas.

Hvad Svea hofrätt sålunda anfört synes mig knappast ådagalägga,
att icke med lämpliga anordningar en vaktmästarepersonal till

Departementt chefen.

Kommittén.

96 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

det af kommittén föreslagna antal skall vara för hofrätten tillräcklig.
Antalet skulle ju i alla händelser proportionsvis blifva något större än
i de öfriga hofrätterna. Äfven i denna del anser jag mig sålunda böra
biträda kommitténs förslag.

Tillsättning af tjänster.

I fråga om tiden, inom hvilken ansökningar till civila tjänstebefattningar,
som af Kungl. Maj:t tillsättas, skola ingifvas till vederbörande
ämbetsmyndigheter för att från dessa efter upprättadt förslag
eller afgifvet förord insändas till Kungl. Maj:t, återfinnes det allmänna
stadgandet i nådiga förordningarna den 27 februari och den 9 maj 1739,
där nämnda tid är bestämd till två månader, hvilka, jämlikt förklaringen
den 31 mars 1767, skola beräknas till 56 dagar, oberäknadt den dag,
då ledigheten inträdt. Enligt särskilda instruktioner har ifrågavarande
ansökningstid för en mängd verk numera begränsats till 30 dagar, räknade
från ledighetens kungörande. För de tjänstebefattningar inom hofrätterna,
som för närvarande tillsättas af Kungl. Maj:t efter ingifna ansökningar,
eller assessors-, sekreterar- och advokatfiskalstjänster gäller
emellertid ofvanberörda generella stadgande. Sedan efter ansökningstidens
utgång förslag till den lediga tjänstens återbesättande af vederbörande
hofrätt upprättats och till Kungl. Maj:t insändts, äger sökande,
som ej åtnöjes med förslaget, att inom 56 dagar anföra besvär däröfver
hos Kungl. Maj:t. Det torde sålunda i allmänhet kunna beräknas, att
för tillsättande af ifrågavarande tjänstebefattningar åtgå inemot fem
månader och, därest besvär anföras öfver förslaget, ännu längre tid.

De äldre* tidsbestämmelser, om hvilka nu är fråga, ägde säkerligen,
framhåller kommittén, vid den tid, då de tillkommo, sitt berättigande
i följd af då rådande outvecklade och långsamma kommunikationsförhållanden.
Men i närvarande tid är uppenbarligen en så långvarig
procedur vid tjänstebefattningars tillsättande ingalunda erforderlig
och medför därjämte åtskilliga olägenheter.

Redan i och för sig måste det anses mindre lämpligt, att, därest
ej alldeles särskilda förhållanden äro för handen, lediga tjänster under
så pass långa tider uppehållas på förordnanden. För hofrätterna särskildt,
där så många ordinarie befattningar måste, oafsedt uppkommande
vakanser, skötas af vikarier, göra omförmälda föråldrade tidsbestämmelser,
hvad assessorstjänsterna angår, nödigt att för rättsskipningens upprätthållande
anlita adjungerade ledamöter i än större utsträckning.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

Enligt kommitténs åsikt måste en tid af 30 dagar för ansökningars
ingifvande till ofvanberörda tjänstebefattningar vid hofrätterna anses
fullt tillräcklig; och torde, för ernående af i möjligaste mån likartade
bestämmelser härutinnan, nämnda tidsperiod, såsom numera i många fall
iakttages, böra räknas från den dag, då ledigheten kungöres i allmänna
tidningarna. För underdåniga besvärs anförande öfver upprättadt tjänsteförslag
synes kommittén likaledes en tid af 30 dagar böra vara tillfyllest,
hvilken tid torde böra beräknas från den dag, då förslaget upprättades.

Ehuru beträffande de tjänstemannabefattningar, hvilka hofrätterna
äga själfva tillsätta, eller arkivarie-, notarie- och fiskalstjänster det borde
vara uppenbart, att, innan tillsättningen sker, tjänsten skall i behörig
ordning anslås ledig till ansökan, har det dock, påpekar kommittén, visat
sig, att dylik tjänst blifvit besatt-med ordinarie innehafvare utan att
hafva varit vederbörligen ledigförklarad. Till förekommande häraf anser
kommittén nödigt, att i arbetsordning för hofrätterna införes uttryckligt
stadgande om viss ansökningstid till dessa tjänstebefattningar, och synes
denna tid, i enlighet med hvad ofvan framhållits, böra bestämmas till
30 dagar från det tjänsten i allmänna tidningarna kungöres ledig. Jämväl
för klagan öfver tillsättning af dessa tjänster bör enligt kommitténs
åsikt en besvärstid af 30 dagar vara tillfyllest, hvilken tid lämpligen
torde böra beräknas från den dag, meddelande om tillsättningen blifvit
i allmänna tidningarna infördt.

Ehuru det ej torde finnas behöfligt, att vid tillsättande af amanuensbefattningar
de nu föreslagna bestämmelserna vinna tillämpning, har
det dock synts kommittén önskvärdt, att äfven före tillsättandet af dylik
befattning, såsom nu inom Svea hofrätt lärer iakttagas, tillkännagifvande
därom på lämpligt sätt göres.

Göta hofrätt, som föreslagit, att aktuarietjänsten måtte tilldelas osta hofrätt.
samma aflöningsförmåner som andra gradens tjänstemän i de redan reglerade
centrala ämbetsverken, har, i öfverensstämmelse med hvad som
är gällande vid tillsättning af nämnda tjänster, hemställt, att med afseende
å aktuarietjänstens tillsättning samma bestämmelser måtte varda
meddelade, som föreslagits att gälla för återbesättande af lediga ledamots-,
sekreterare- och advokatliskalstjänster.

Med anledning af kommitténs berörda förslag, som jag biträder, bepartemmsanser
jag mig emellertid böra fästa uppmärksamheten därå, att genom ch*f*ndylik
förkortning af ansökningstiden till lediga ledamots-, sekreterareoch
advokattiskalstjänster vid hofrätterna äfvensom af klagotiden öfver
Bih. till Biksd. Prof. 1909. 1 Samt. 1 Afd. 96 Höft. 13

Kommittén.

98 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

upprättade förslag till dessa tjänster kommer att föranledas en ej oväsentlig
reducering af de medel, som eljest tillgodoföras andra hufvudtitelns
allmänna besparingar.

Hvad angår Göta ho frätts förslag om aktuarietjänstens likställande
i förevarande hänseende med sekreterare- och advokatfiskalstjänsterna
sammanhänger ju denna fråga på det närmaste med aflöningsfrågan, till
hvilken jag i det följande återkommer.

Ferier och semester.

För nuvarande anordning med afseende å ferier vid hofrätterna
samt den rätt till viss tids årlig semesterledighet, som tillkommer tjänstemännen
därstädes, har jag redan i det föregående redogjort.

Före senaste lönereglering åtnjöto presidenter och ledamöter i hofrätt,
järnte öfliga jul- och påskferier, tre månaders sommarferier. T
kommittébetänkandet den 12 december 1874 framhölls emellertid, att i
rättsskipningens intresse och då därjämte, enligt kommitterades uppfattning,
två månaders ferier, äfven om någon del däraf skulle användas
för expeditionsgöromål efter sessionen, fullt motsvarande den tid af en
och en half månads årlig ledighet, som eljest ansetts för äldre tjänstemän
tillräcklig, vid en väsentlig förbättring i aflöningarna tiden för
sommarferierna borde inskränkas till två månader. I enlighet härmed
begränsades ock tiden för nämnda ledighet på sätt för närvarande är
gällande.

Hvad angår sekreterare, advokatfiskal, aktuarie och arkivarie, ansågo
nämnda kommitterade skäligt att, i den mån dessa tjänstemän
inginge på den nya staten, åt dem bereddes tillfälle att, då sådant af
vederbörande hofrätt pröfvades kunna äga rum utan olägenhet, erhålla
någon tids ledighet utan uppoffring af sina till beloppet bestämda inkomster.
Enligt de grunder, som annorstädes följts i dylika fall, ansågo
kommitterade denna tid böra bestämmas till en och en half månad för
sekreteraren och advokatfiskal en samt en månad för aktuarien och arkivarien.
I denna del vann emellertid kommitterades framställning icke
bifall, utan gjordes ledigheten för nämnda tjänstemän fortfarande såsom
dittills beroende därpå, att de själfva vidkändes aflöning till vikarie,
hvaremot under dylik förutsättning aktuarie och arkivarie liksom sekreterare
och advokatfiskal tillerkändes rätt till ledighet under en och en
half månad.

Kommittén, som funnit någon principiell förändring i det vid hofrätterna
rådande feriesystemet ej böra ifrågakomma, har emellertid ansett

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

sig böra undersöka, huruvida i samband med förestående lönereglering
någon ytterligare inskränkning i afseende å hofrätternas ferier må kunna
med fördel genomföras.

Efter redogörelse för det hufvudsakliga arbete, som åligger hofrätternas
ledamöter och föredragningsskyldiga tjänstemän har kommittén
härvid till en början framhållit, dels att till föredragning kräfves ett
ofta vidlyftigt förberedande arbete, dels att, sedan föredragning skett,
åtskilligt efterarbete återstår. Då arbetet vid hofrätterna oafbrutet måste
fortgå ända till feriernas inträde och föredragningen tager sin början
omedelbart efter feriernas slut, följer däraf, såväl att mycket efterarbete
oftast återstår, sedan ferierna inträdt, som ock att åtskillig tid under
ferierna åtgår till förarbeten. Tiden för dessa efter- och förarbeten,
torde, hvad sommarferierna beträffar, ej kunna beräknas till mindre än
sammanlagdt två veckor.

Skulle för hofrätternas ledamöter ferierna under sommaren inskränkas
till den tid af en och en half månad, under hvilken tredje
gradens tjänstemän inom de administrativa verken äga att åtnjuta
semester, komme alltså hofrätternas ledamöter att erhålla kortare ledighet
än nyssnämnda tjänstemän. Men arten af domares verksamhet krafvel''
helt visst för dem minst lika lång hvila som för tjänstemän af motsvarande
grad i andra verk.

Äfven en annan synpunkt har kommittén ansett sig böra i detta
sammanhang beröra. Med det forcerade lagstiftningsarbete, som nu
bedrifves, och med det trägna arbete, som hofrättstjänstgöringen under
sessionerna innebär, måste hofrätternas ledamöter, hvilka ju på grund
af sin ämbetsverksamhet hafva att noggrant sätta sig in i en mängd
nya lagar och författningar, väl behöfva använda en del af sommarferierna
för sagda ändamål.

I sammanhang härmed har kommittén erinrat, att i ledamöternas
och andra föredragningsskyldiga tjänstemäns åligganden i stort sedt
icke komme att inträda några väsentliga förändringar genom bifall till
kommitténs förslag om öfverflyttning af föredragningsskyldighet i vissa
mål och ärenden, hvarjämte kommittén beträffande målens beskaffenhet
framhållit, att högsta domstolen i särskilda yttranden under de senaste
åren vitsordat, att målen tendera att blifva allt mera invecklade, omfångsrika
och svårlösta.

Då kommittén alltså funnit någon ändring i nu gällande ordning
beträffande sommarferierna för hofrätternas ledamöter ej böra vidtagas,
har kommittén emellertid såsom uttrycklig förutsättning härför angifvit,
att, såsom hittills, arbetet vid hofrätterna skall fortgå oafbrutet ända

100

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

till sommarferiernas inträde samt att föredragningen skall taga sin
början omedelbart efter dessa feriers slut.

Hvad angår de s. k. jul- och påskferierna, har kommittén med
hänsyn till arbetssättet vid hofrätterna funnit dessa afbrott ej medföra
egentlig ledighet och benämningen ferier fördenskull för dem vara
oegentlig.

Ofta inträffar, framhåller kommittén, att ett större antal föredragna
mål af mera svårlöst beskaffenhet hopar sig å en division. Det kan ej
undvikas, att, då behandling af mål af mera brådskande beskaffenhet
oafbrutet måste fortgå och inläsning af nya mål ej kan uppskjutas,
vissa af berörda svårare mål, som ej påkalla särskild skyndsamhet,
måste läggas å sido, till dess möjlighet finnes att under en längre, från
annat arbete mera ostörd tidsföljd få ägna dessa mål nödig behandling.
En sådan möjlighet yppas ofta ej förr än under nämnda afbrott
vid jul och påsk, då tillfälle jämväl beredes för inläsning till föredragning
af mål af större omfattning eller mera invecklad beskaffenhet.

I detta sammanhang har kommittén vidare erinrat, dels att, förutom
den division, som under dessa afbrott åligger att hålla sammanträde
så ofta det erfordras, ledamöterna å öfriga divisioner rätt allmänt
särskildt vid julen sammankomma till extra sammanträden för måls
återställande och justering äfvensom för pleniärendens behandling, dels
ock att i nådiga propositionen till 1908 års Riksdag angående reglering
af löneförhållandena m. m. vid kammarrätten tiden för afbrott i föredragningsarbetet
vid kammarrätten under de s. k. julferierna föreslagits
att fastställas i ungefärlig likhet med hvad härutinnan nu gäller för
hofrätterna, och att från Riksdagens sida någon erinran däremot ej
gjorts. Vid nyssberörda förhållande har kommittén funnit något vidare
yttrande i fråga om borttagande af eller inskränkning i tiden för hofrätternas
julferier ej erfordras. Hvad angår hofrätternas påskferier,
under hvilka, frånsedt onsdagar, allenast fyra ordinarie sessionsdagar
infalla, har kommittén, på grund af hvad ofvan anförts, icke heller
ansett sig böra ifrågasätta någon ändring.

Beträffande presidenterna måste gifvetvis, framhåller kommittén,
i händelse kommitténs förslag rörande presidentbefattningen i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge vinner godkännande, presidenten i denna
hofrätt i fråga om sommarledighet likställas med ledamöter. Presidenterna
i de båda öfriga hofrätterna, hvilkas göromål, därest kommitténs
förslag därutinnan godkännes, blifva i väsentlig grad ökade, synas ock
skäligen böra åtnjuta enahanda sommarledighet som ledamöter. Ej

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135. 101

heller för presidenterna ifrågakommer någon egentlig ledighet vid jul
och påsk.

I fråga om sekreterare, advokatfiskal, aktuarie och arkivarie har
kommittén föreslagit att, i den mån dessa tjänstemän tillträda de nva
lönestaterna, semesterledighet skall, såsom numera i allmänhet äger
rum, af dem erhållas utan skyldighet för dem att under berörda ledighet
afstå sina tjänstgöringspenningar.

För sekreterare och advokatfiskal har kommittén ansett tiden för
semesterledigheten böra, såsom jämväl nu är fallet bestämmas till en
och en half månad, hvaremot skäl ej synts kommittén föreligga, att
för aktuarie och arkivarie tiden för semesterlecjigheten utsträckes utöfver
hvad för första gradens tjänstemän gäller eller en månad.

Oaktadt vid bifall till kommitténs förslag om indragning af halfva
antalet notarietjänster de återstående notariernas arbete komme att
väsentligen ökas, har kommittén dock ansett tillfyllest, om kostnadsfri,
fullständig och alltså af efterarbeten i expeditionsväg ej upptagen ledighet
en månad under sommarferierna kommer notarierna till godo. Under
den tid i öfrigt, då den division, å hvilken notarie är indelad, har
ferier, torde notaries arbetskraft böra användas för andra erforderliga
göromål.

I afseende härå har kommittén särskildt erinrat om skyldigheten
för notarie enligt af kommittén föreslagna aflöningsvillkor att mottaga
förordnande å högre eller med hans egen likställd befattning inom
verket. Utom förmånen för hofrätten att vid behof äga tillgång till
vikarier i nämnda hänseende, skulle därigenom beredas tillfälle att allmännare
pröfva notarierna i sådana befattningar, som i befordringshänseende
böra för dessa tjänstemän stå öppna.

Vidare har kommittén erinrat om sitt i annat sammanhang framställda
förslag angående skyldighet för notarie att under sommarferierna
biträda notarie å annan division.

Hvad slutligen angår fiskalerna, har kommittén såsom sin uppfattning
uttalat, att det mycket ansträngande och ofta ytterst forcerade
arbete, som den dem åliggande föredragning medför, berättigar till ungefär
lika lång ledighet för dem som för ledamöterna. Då emellertid för
hofrätterna understundom visat sig behöfligt att för fiskalstjänstgöringens
behöriga upprätthållande vidtaga inskränkningar i fiskalernas ledighet,
torde enligt kommitténs åsikt nu gällande bestämmelser härutinnan lämpligen
böra bibehållas.

I fråga om utsträckningen af den president, ledamöter och fiskaler

Skiljaktig

mening.

Svea hofrätt.

Göta hofrätt.

102 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

tillkommande ledighet under sommarferierna har en ledamot i kommittén
uttalat från kommitténs flertal afvikande mening samt ansett
skäl ej föreligga att för nämnda tjänstemän medgifva längre dylik ledighet
än en och en half månad.

Till stöd härför har reservanten hufvudsakligen åberopat, att då
under de två senaste riksdagarna flera ämbetsverks lönestater blifvit
omreglerade, ej åt några tjänstemän vid dessa verk längre kostnadsfri
ledighet blifvit tillerkänd än en och en half månad. Särskildt har reservanten
härvid hänvisat å kammarrätten. Väl hade kommittén i sina
motiv för bibehållande af nu medgifna två månaders ferier vid hofrätterna
sökt framhålla, att såväl efter feriernas inträde som innan desamma
gått till ända, åtskilligt efter- och förarbete utgöres, hvilket
beräknats upptaga en tid af två veckor, men, såvidt reservanten kunnat
finna, vore något särskildt arbete icke ålagdt tjänstemannen att utföra
under den tid af två månader, hvartill ferierna beräknats. Att på ett
område, där arbetsmaterialet hopade sig i stor mängd samt i följd däraf
pröfning och afgörande af mål väl länge fördröjdes, lämna vederbörande,
förutom afsevärd lindring och frihet från arbetet under jul- och påsktiden,
två månader, d. v. s. en sjättedel af året, fullständig ledighet
utan något regleradt arbete, syntes vare slöseri med arbetskraft. Det
kunde ock ifrågasättas, om denna långa frihet vore nyttig eller behöflig
för tjänstemännen själfva. Ingen torde nämligen handla efter en sådan
regel att arbeta öfver höfvan i tio månader för att få hvila i två och
detta skulle ej heller stärka vare sig arbetshåg eller arbetskraft.

Svea hofrätt har ej funnit skäl till annan erinran mot kommitténs
betänkande i denna del, än att det enligt hofrättens åsikt bör vara hofrätt
obetaget att bevilja notarie semesterledighet öfver en månad under
den tid, då division, på hvilken notarien är indelad, har sommarferier,
under förutsättning likväl att notarien fullständigt afslutat sitt
arbete för divisionen samt han icke heller behöfver af hofrätt under
nämnda tid tagas i anspråk vare sig såsom biträde vid notariegöromål
å annan division eller för bestridande af högre eller med hans egen
likställd befattning.

Göta hofrätt har i sitt utlåtande till närmare bemötande upptagit
de skäl, som af den inom'' kommittén skiljaktige ledamoten anförts för
inskränkning af den president, ledamöter och fiskaler i hofrätterna under
sommarferierna tillkommande ledighet till en och en half månad.

Att en ej obetydlig del af ferierna måste upptagas af förberedande

103

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

arbete för den kommande sessionen, anser hofrätten uppenbart framgå
däraf, att ett ej ringa antal af de till hofrätt inkommande vädjade mål
äro af så vidlyftig beskaffenhet att, då under sessionen föredragningen
måste af ledamöterna oafbrutet uppehållas, dessa mål i allmänhet ej
kunna i sin vederbörliga tur under sessionen till föredragning behörigen
beredas, i följd hvaraf arbetet därmed liksom äfven med de ytterligare
dylika mål, som före sommarferiernas början kunna inkomma, måste
anstå till sommarferierna. Då föredraganden dessutom måste hafva
åtskilliga andra mål beredda till sessionens början, på det att arbetet
genast måtte kunna börjas och i behörig ordning fortsättas, vitsordar
hofrätten, att det arbete, föredraganden i sådant afseende har att under
ferierna ombesörja, i allmänhet medtager en tid af minst fjorton dagar.
Om ledamot vid lottning erhållit ett af de vidlyftigaste målen eller
flera vidlyftiga, åtgår för arbetet till och med längre tid.

Emot den anmärkning, som framställts, att någon plikt att under
ferierna utföra dylikt särskildt arbete ej blifvit vederbörande ålagdt,
framhåller hofrätten, att enligt dess åsikt en sådan plikt följer af föreskriften
i 24 § första stycket af den för hofrätterna gällande arbetsordning,
däri föreskrifves, att föredragande åligger iakttaga, att mål
och ärenden, som på hans föredragning ankomma, varda i den ordning,
de inkommit, till föredragning anmälda, såvidt ej afvikelse från nämnda
ordning påkallats af särskilda omständigheter. En sådan omständighet
är enligt hofrättens uppfattning tydligen den, att till följd af målets
vidlyftighet ledamot saknat nödig tid att under sessionen vederbörligen
bereda målet till föredragning. Men har målet af denna anledningförbigåtts,
måste, med anledning af ofvannämnda föreskrift, målet dock
under sommarferierna beredas, ty dess föredragning får uppenbarligen
ej, sällsynta undantagsfall frånsedda, öfver ytterligare en session uppskjutas.

Såsom kommittén anmärkt, framhåller hofrätten vidare, måste
någon del af ferierna användas till studium af nyutkomna lagar och
författningar. Lagstiftningsarbetet drifves nu med synnerlig ifver. Nyttan
häraf torde dock i afsevärd mån förringas, om ej de, som skola tillämpa
lagarna, lämnas tillfälle att om dem taga noggrann kännedom. Och
då under sessionerna till följd af då pågående arbete föga tid härtill
finnes, måste en del af ferierna till detta ändamål användas.

Slutligen fäster hofrätten uppmärksamheten därå, att på domaren
och särskildt på en ledamot i en öfverdomstol med rätta ställes det
anspråk, att han, för att vinna ökad skicklighet i sitt kall, bör taga
kännedom om utkommande vetenskapliga -arbeten, som behandla den

Departements chefen.

104 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

gällande rätten. Af nyss anförda skäl måste ett dylikt studium hufvudsakligen
förläggas till ferierna.

Af hvad nu anförts anser hofrätten framgå, att om, såsom ifrågasatts,
sommarferierna skulle bestämmas till allenast en och en half månad,
hofrättsledamöterna i själfva verket komme att erhålla kortare ledighet
än den, som förunnats andra tjänstemän, som ansetts böra i detta hänseende
likställas med hofrätternas ledamöter.

På dessa skäl förklarar sig hofrätten, i likhet med kommitténs
pluralitet, på det bestämdaste tillstyrka, att ifrågavarande ämbets- och
tjänstemän måtte få, såsom hittills, under sommaren åtnjuta två månaders
ledighet från tjänstgöring å ämbetsrummet.

Slutligen har hofrätten erinrat, att därest hofrättens hemställan,
att aktuarien jämställes med andra gradens tjänstemän, vinner bifall,
denne tjänsteman torde böra komma i åtnjutande af semester under
en och en half månad.

Att ytterligare inskränka den president, ledamöter och fiskaler
tillkommande ledighet under sommarferierna anser jag icke tillrådligt.
Utöfver de skäl, som af kommitténs majoritet i nämnda hänseende
åberopats, tillåter jag mig framhålla, att medan de administrativa ämbetsverken
i stort sedt hafva mer begränsade områden för sin verksamhet
och regelmässigt endast hafva att tillämpa ett jämförelsevis mindre
antal specialförfattningar, de allmänna domstolarnas arbetsmaterial är
af den mest skiftande och olikartade natur, hvadan man på ledamöter
af en allmän domstol — i all synnerhet af en allmän öfverdomstol —
måste ställa alldeles särskilda fordringar i afseende å omfattande kännedom
om lagar och författningar. Särskildt vid jämförelse med kammarrätten
bör dessutom beaktas, att hofrättsmålen otvifvelaktigt i stort
sedt äro både vidlyftigare och mera invecklade än kammarrättsmålen,
hvaraf å andra sidan följer att arbetet med deras beredande till föredragning
också regelmässigt är tyngre och mera tidsödande. Äfven
dessa omständigheter synas mig tala för, att president, ledamöter och
fiskaler i hofrätt böra fortfarande få under sommarmånaderna åtnjuta
den för dem ur flere synpunkter välbehöfliga frihet från tjänstgöringunder
två månader, som för närvarande tillkommer dem.

Den erinran, Svea hofrätt gjort beträffande tiden, hvarunder
notarierna i hofrätt skulle åtnjuta semesterledighet, synes mig berättigad.
Att under de af hofrätten angifna förutsättningar kvarhålla vederbörande
notarie i tjänstgöring vore ju uppenbarligen ändamålslöst. Dock bör, i
händelse sådan utsträckt semesterledighet af hofrätt beviljas, densamma

105

Kungl. Maj:ts Nåd, Proposition N:o 135.

naturligtvis endast vara villkorlig och vederbörande följaktligen skyldig
att, där så påfordras, efter kallelse åter inställa sig till tjänstgöring.

Hvad angår den af Göta hofrätt väckta frågan om utsträckt
semesterledighet för aktuarien, vill jag återkomma härtill i sammanhang
med frågan om den nämnda tjänsteman tillkommande aflöning.

Utsträckning af arbetstiden.

I samband med de löneregleringar för vissa centrala ämbetsverk,
som under de senaste åren antagits, har såsom förutsättning för ikraftträdandet
af nya lönestaterna i allmänhet stadgats skyldighet för samtliga
ordinarie tjänstemän och betjänte, att, i den mån ej undantag kunna
anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, vara
å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag. Från
detta stadgande hafva dock, hvad kammarrätten angår, undantagits
presidenten, kammarrättsråden och revisionskommissarierna.

Äfven i fråga om hofrätterna med deras hufvudsakliga egenskap
af dömande verk har kommittén ansett en daglig minimiarbetstid af
sex timmar å tjänsterummen ej kunna föreskrifvas för personalen i dess
helhet.

Hvad först angår ledamöterna har kommittén — med erinran att
i nu gällande arbetsordning tiden för hofrätts sammanträden är bestämd
till fyra timmar, men att åtskilliga omständigheter ofta påkalla en ej
oväsentlig utsträckning af nämnda tid — funnit det ej böra ifrågasättas
att föreskrifva utsträckt sammanträdestid å tjänsterummet. Arbetet som
föredragande eller bisittare torde nämligen, framhåller kommittén, vara
af den ansträngande art, att vederbörandes arbetskraft ej skulle stå bi
med att dagligen ett större antal timmar oafbrutet deltaga i dylik
verksamhet.

Ej heller kunde det, enligt kommitténs uppfattning, ifrågakomma
att på dessa tjänstemän ställa den fordran, att de utöfver de tider, då
de hafva att närvara vid sammanträdena, skola förlägga så stor del af
sina arbeten på tjänsterummen, att äfven för dem den dagliga arbetstiden
därstädes blefve minst sex timmar. Arbetet med målens beredande
till föredragning äfvensom åtskilligt efterföljande arbete torde nämligen
utan tvifvel vara af beskaffenhet att bäst utföras i hemmet.

Kommittén, som emellertid förutsatt, att af ifrågavarande tjänstemän
äskas så stor arbetsprodukt, att den kan anses skäligen betinga
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 14

Kommittén.

106

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

åtminstone lika mycket dagligt arbete, som fordras af andra tjänstemän
enligt kommitténs förslag, har då ansett det böra tillses, huruvida höjning
af arbetsprodukten står att ernå genom ökning af sammanträdenas antal.
Efter redogörelse för nuvarande anordning i berörda afseende — därvid
kommittén särskildt framhållit, att med den i allmänhet i största möjliga
utsträckning begagnade rättigheten för president att från sammanträden
å onsdagarna befria division, som därför bereder det allmänna
full ersättning genom hemarbete, åsyftats, att arbetet inom hofrätterna
skulle ej blott underlättas utan ock vinna i mängd och beskaffenhet —
har kommittén såsom sin uppfattning uttalat, att det icke torde vara
tvifvel underkastadt, att nämnda anordning visat sig motsvara förväntningarna.
En höjning af arbetsprodukten i hofrätterna torde således ej
stå att vinna genom ökning af sammanträdenas antal. Utvägarna härför
måste, framhåller hofrätten, sökas på annat håll. Kommittén har i
sådant afseende hänvisat till sina förslag och önskemål i fråga om
lämpligare fördelning af föredragningsskyldighet, vissa kvalifikationer
hos divisionernas ordförande, minskning i antalet adjungerade ledamöter
m. m.

Från annan synpunkt än arbetsproduktens höjande torde dock enligt
kommitténs åsikt för visst fall en ökning af antalet sammanträden böra
ifrågasättas. Med erinran att det i Svea hofrätt med dess mängd af brottmål
understundom inträffar, att s. k. kriminella skriftväxlingar hopas å en division
till så stort antal, att deras afgörande fördröjes längre än vederbör,
har till förekommande häraf kommittén funnit önskvärdt, att, då ett mera
afsevärdt antal kriminella skriftväxlingar under ordinarie session finnas
å division färdiga till föredragning, presidenten, så länge sådant erfordras
för balansens nedbringande, ej begagnar sig af sin rätt att befria jämväl
sådan division från att hålla sammanträde å onsdagarna i de veckor,
då divisionen tjänstgör å rum, där brottmål förekomma till behandling.
Vid sådana tillfällen komme visserligen vederbörande fiskal att få bestrida
föredragningsskyldighet fem dagar å rad, men någon lindring torde
kunna beredas honom därigenom, att sekreteraren under tiden ålades
återtaga sin föredragningsskyldighet beträffande divisionen tillkommande
civila besvärsmål.

Ehuru, enligt kommitténs åsikt, för president likasom för ledamöter
ej bör meddelas föreskrift om utsträckt arbetstid å tjänsterummet, har
dock kommittén, i likhet med hvad den yttrat i sitt betänkande angående
kammarrätten, ansett, att presidenten bör hvarje söckendag infinna sig
i ämbetsverket. Utan en sådan daglig närvaro i sitt verk torde det
icke vara möjligt att på ett verksamt sätt fullgöra den honom åliggande

107

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

tillsynen öfver underlydande och deras arbeten. Kommittén har därför
hemställt, att för president i hofrätt måtte i arbetsordningen stadgas
skyldighet att hvarje söckendag infinna sig i ämbetsverket.

För fiskalerna, till hvilkas hufvudsakliga åligganden hör föredragningsskyldighet,
bör, enligt kommitténs åsikt, ej heller meddelas föreskrift
om viss tids arbete å tjänsterummet.

I den mån på sekreteraren hvilar annan föredragningsskyldighet
än beträffande ansöknings- och anmälningsärenden, har kommittén ansett
ej böra ifrågakomma att utkräfva af honom minst sex timmars närvaro
hvarje söckendag å tjänstelokalen, utan torde under sådant förhållande
honom allenast åläggas att hvarje söckendag vara under viss tid tillstädes
å nämnda lokal. I annan händelse har kommittén däremot funnit
anledning saknas att för honom frångå regeln om minst sex timmars
arbetstid å tjänsterummet.

För öfriga ordinarie tjänstemän äfvensom betjänte vid hofrätterna
har kommittén ansett enahanda föreskrift böra gälla som vid centrala
ämbetsverk i allmänhet angående arbetstiden å tjänsterummet. Visserligen
disponera notarierna för närvarande ej i regel tillräckligt antal
lokaler, men denna olägenhet, som skulle i väsentlig mån förminskas
genom den af kommittén föreslagna inskränkningen i notariernas antal,
torde i öfrigt kunna och böra afhjälpas oberoende af kommitténs förslag.

I detta sammanhang vill jag omnämna, att i den förut omförmälda
af nio ordinarie notarier i Svea hofrätt till kommittén ingifna skrifvelse
rörande tiden för notaries arbete å tjänsterummet uttalats det önskemål,
att vederbörande division måtte få bestämma därom. De principer,
som beträffande dylik tjänstgöring hittills följts af kommittén, syntes
icke äga tillämpning beträffande hofrätt. Dess verksamhet vore nämligen
af helt annat slag än de centrala ämbetsverkens och arten af en
notaries verksamhet i hofrätt gjorde det ingalunda nödvändigt, att han
vare sig för hofrättens egen eller för allmänhetens skull uppehölle sig
sex timmar å tjänsterummet. Däremot kräfdes ostördhet vid inläsande
af mål och uppsättande af utslag m. m. Det vore därför nödvändigt,
att en afsevärd del af arbetet finge af notarie utföras i hemmet samt
att han ej onödigtvis tvingades att utöfver hvad vederbörande division
ansåge behöfligt, fullgöra sitt arbete i hofrättens alltför trånga och för
ändamålet mindre lämpliga kanslirum.

En ledamot af kommittén, nämligen representanten för Göta hofrätt,
har förklarat sig ej kunna biträda förslaget att samtliga ordinarie tjänste -

Notarier i Svea
hofrätt.

Skiljaktig
mening i
kommittén.

108

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

män och betjänte i hofrätt, undantagandes president, ledamöter och fiskaler,
skola regelmässigt vara å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje
söckendag. Med hänsyn till det sätt, på hvilket arbetet inom hofrätt är ordnadt,
torde nämligen ett dylikt stadgande icke i någon mån kunna leda till
en ökning af arbetsprodukten, och reservanten har ej heller kunnat finna
annat giltigt skäl för detsamma. Enligt reservantens förmenande blir,
såsom ju kommittén äfven afsett, hvar och en af hofrättens tjänstemän
fullt upptagen af sina åligganden och i sitt arbete, äfven om det sker
i hemmet, underkastad sträng kontroll. Under sådana förhållanden har
reservanten funnit hvarje reglementerande om viss tids närvaro å tjänsterummet,
därest det icke påkallas af arbetets art eller hänsyn till allmänhetens
bekvämlighet, ändamålslöst och följaktligen olämpligt.

Hvad särskildt beträffar notarierna, anser reservanten en djdik
föreskrift jämväl innebära en obillighet. Dessa tjänstemän äro bundna
vid division, deras arbete är i allt beroende på divisionens arbete, och
omfattningen af detsamma är högst växlande under olika tider. En
anordning, hvarigenom notarierna skulle bindas vid tjänsterummet viss
tid utöfver sessionstiden, skulle utan att medföra något gagn endast
verka hindrande för deras arbete, och reservanten för sin del anser,
att, då man så väsentligt ökat notariernas göromål, man äfven i möjligaste
mån bör bereda dem lättnad i deras arbete.

Därtill kommer, hvad notarierna i Göta hofrätt angår, att dessa
sakna nödiga lokaler inom hofrättens byggnad för att ostördt kunna
ägna sig åt sitt arbete. För närvarande disponera samtliga notarierna
tillhopa ett rum å vinden till hofrättsbyggnaden, och någon möjlighet
att därstädes bereda dem ytterligare utrymme lärer icke finnas, isynnerhet
som plats skall beredas åt de skrifbiträden, som enligt kommitténs
förslag skola i hofrätten anställas. Under alla förhållanden lärer sålunda
beträffande notarierna i Göta hofrätt en tillämpning af det af kommittén
föreslagna stadgandet icke kunna ifrågakomma.

Svea hofrätt. Svea hofrätt har, utan meningsskiljaktighet, anslutit sig till det

af den i kommittén skiljaktige ledamoten i denna fråga afgifna särskilda
yttrande, i de delar yttrandet icke berör Göta hofrätts speciella lokalförhållanden.
Hofrätten har därvid särskildt betonat, att i arbetsordningen
naturligtvis bör fastställas rymlig tid, hvarunder hofrättens
olika expeditionslokaler skola hållas öppna för allmänheten.

Göta hofrätt. Göta hofrätts majoritet har likaledes biträdt reservationen, med

erinran att de närmare föreskrifter angående vederbörandes arbetstid,

109

Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 135.

hvilka påkallas af arbetets natur eller hänsyn till allmänhetens bekvämlighet,
lämpligen torde böra inflyta i arbetsordningen.

Två ledamöter hafva emellertid lämnat utan anmärkning, hvad
kommittén i förevarande afseende föreslagit.

Två andra ledamöter hafva funnit den föreslagna föreskriften i
fråga om skyldighet för president att hvarje söckendag infinna sig i
ämbetsverket onödig.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge har flertalet ledamöter, med Hofrätten
hänsyn till den högst växlande omfattningen af notariernas göromål
och den kontroll, de ständigt äro i sitt arbete underkastade, förklarat
sig anse en utsträckning af notariernas arbetstid å tjänsterummet, utöfver
hvad för närvarande gäller, ej vara af behofvet påkallad, utan fastmera
kunna verka hindrande för deras arbete, samt förty afstyrkt kommitténs
förslag i denna del.

En ledamot har lämnat kommitténs förslag jämväl i denna del
utan anmärkning, hvaremot en annan ledamot på de skäl, som af
reservanten i kommittén anförts, förklarat sig anse en föreskrift om
ökad tjänstgöringstid å tjänsterummet äfven för de öfriga tjänstemännen
fullständigt värdelös.

I de förut omförmälda från flertalet notarier i Svea hofrätt till skrivelser
Kungl. Maj:t ingifna framställningar i ämnet hafva sökandena, med ^^"hofrätt
åberopande af innehållet i reservationen, uttalat den förhoppning, att
kommitténs ifrågavarande hemställan icke måtte, hvad notarierna beträffar,
vinna bifall.

Liknande uttalande förekommer dessutom i en af samma hofrätt
öfverlämnad underdånig framställning i ämnet från ytterligare en notarie
därstädes.

y''

Beträffande president, ledamöter och fiskaler är jag i denna fråga Departementsense
med kommittén. chefen.

Hvad atigår de vid hofrätterna anställda tjänstemännen, vill jag
till en början erinra, att nuvarande arbetsordning beträffande deras
dagliga tjänstgöringstid icke innehåller någon särskild bestämmelse,
utan hvad angår arkivarien, för hvilken i arbetsordningen stadgas
skyldighet att minst fyra timmar hvarje söckendag hålla arkivet öppet.

Samma mottagningstid har emellertid enligt af vederbörande hofrätter
meddelade föreskrifter intill senaste tid tillämpats äfven beträffande
öfriga tjänstemän, hvilka på grund af sin befattning hafva beröring

110

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

med allmänheten. Enligt Eders Kungl. Maj:ts den 23 oktober 1908
meddelade beslut rörande tjänstgöringstiden å ämbetsrummet hos vissa
verk och myndigheter, hvilkas aflönings förhålland en ännu icke undergått
omreglering, utsträcktes den för allmänhetens mottagande afsedda tid
till fyra och en half timme dagligen, hvilken bestämmelse sålunda för
närvarande är gällande i Svea hofrätt för aktuarien, fiskalsexpeditionen
och arkivarien, i Göta hofrätt för aktuarien och arkivarien samt i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge för sekreteraren och arkivarien. I sammanhang
med denna utsträckning al den dagliga mottagningstiden föreskrefs
äfven, att i den mån vederbörande presidenter funne det erforderligt,
viss daglig mottagningstid skulle bestämmas och tillkännagifvas
äfven för andra hofrättstjänstemän än de ofvan särskildt omförmälda.
Däremot meddelades i öfrigt ingen bestämmelse om viss daglig arbetstid
å tjänsterummet för hofrättstjänstemännen, då detta under nuvarande
förhållanden syntes i hufvudsak ändamålslöst, och härtill komme, att
åtminstone beträffande vissa af samma tjänstemän hinder härutinnan
mötte på grund af tjänstelokalernas beskaffenhet.

Då kommittén nu för samtliga dessa tjänstemän föreslagit skyldighet
att vara å tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag
med undantag allenast för sekreteraren, i den mån annan föredragningsskyldighet
än beträffande ansöknings- och anmälningsärenden
åligger honom, så finner jag, hvad angår sekreterare, advokatfiskal,
aktuarier och arkivarier, ej anledning motsätta mig kommitténs förslag
härutinnan. Nämnda tjänstemän äro icke såsom notarierna i sitt arbete
helt och hållet beroende af arbetet å de olika divisionerna, utan intaga
en väsentligt själfständigare ställning. Särskildt genom nu föreslagna
förändringar i afseende å göromålen och desammas fördelning — vare sig
kommitténs förslag härutinnan oförändradt godtages eller vissa jämkningar
häri ske i enlighet med af hofrätterna uttalade önskemål — synes mig
äfven behörigen sörjdt för, att de nämnda tjänstemän åliggande göromål,
i den mån så ej redan är fallet, blifva af den omfattning, att de
under alla förhållanden skola bereda full sysselsättning å tjänsterummet
under en daglig tjänstgöringstid af minst sex timmar. Då hvad dessa
tjänstemän angår, icke heller försports att hinder härutinnan någonstädes
skulle möta på grund af tjänstelokalernas beskaffenhet, har jag, såsom
nämnts, i fråga om samma tjänstemän funnit förslaget i denna del
kunna bifallas, äfven om jag finner några väsentligare fördelar af detsamma
knappast vara att förvänta.

Hvad åter angår notarierna, har jag icke ansett mig böra biträda
kommitténs förslag i förevarande afseende och åberopar jag till stöd

111

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

härför, hvad af kommittéreservanten samt hofrätten öfver Skåne och
Blekinge härutinnan anförts. Jag ansluter mig sålunda obetingadt till
den uppfattningen, att en föreskrift af ifrågavarande innehåll för notarierna
med deras af de särskilda divisionernas arbete fullständigt beroende,
till såväl omfång som beskaffenhet synnerligen växlande arbetsbörda
icke allenast är onödig och ändamålslös, utan rent af kan blifva
till men för arbetets beskaffenhet. Intet torde väl nämligen vara i
högre grad ägnadt att slappa intresset för tjänsten, än att tjänstemannen
i sin tjänsteutöfning bindes af obilliga, för arbetet hinderliga restriktioner.
Anses särskilda föreskrifter erforderliga rörande tiden för
notariernas tjänstgöring å tjänsterummet, torde därför åt vederbörande
divisioner böra öfverlåtas att härom bestämma.

Äfven hvad angår v aktbetjäning en synes mig en afvikelse från
kommitténs förslag af omständigheterna påkallad.

Jag erinrar i detta afseende, att då i statsverkspropositionen till
innevarande års Riksdag gjordes framställning om ny lönestat för högsta
domstolens vaktmästare, härvid förutsattes, att någon allmän föreskrift
- för vaktmästarne i högsta domstolen att minst sex timmar hvarje söckendag
vara å tjänsterummet tillstädes icke skulle ifrågakomma, utan att
det skulle öfverlåtas åt domstolen att efter eget bepröfvande afgöra,
i hvad mån närvaro af vaktmästare å tjänsterummet borde påfordras
utöfver den tid af fyra timmar dagligen utom å lördagar, då domstolens
sessioner påginge.

Statsutskottet fäste i sitt utlåtande uppmärksamhet vid nämnda
förhållande, men fann detsamma påkalladt af det inom domstolen rådande
arbetssättet. Vid ärendets afgörande höjdes inom Riksdagen ingen
gensaga mot statsutskottets berörda yttrande.

Hvad sålunda anförts beträffande högsta domstolens vaktmästare,
synes, åtminstone delvis, äga tillämplighet äfven beträffande vaktbetjäningen
i hofrätterna. Jämväl i hofrätterna är den dagliga session stiden
fyra timmar och härutinnan har ju kommittén icke ifrågasatt någon
förändring. Äfven under förutsättning af till minst sex timmar dagligen
utsträckt tjänstgöring å ämbetsrummet för vissa af de vid hofrätterna
anställda tjänstemännen, synes det uppenbarligen ändamålslöst att för
vaktbetjäntpersonalen i dess helhet föreskrifva samma tid. Jag anser
sålunda, att, i öfverensstämmelse med hvad som uttalats om vaktmästarne
i högsta domstolen, det bör åt hofrätterna öfverlämnas att bestämma, i
hvad mån vaktmästarne därstädes böra vara å tjänsterummet tillstädes
utöfver sessionstiden.

112

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N o 135.

Förenklingar i fråga om arbetssättet.

Kommittén, har vidare gjort åtskilliga hemställanden och förslag
rörande sättet för ärendenas handläggning m. m., hvarigenom i främsta
rummet åsyftats förenklingar i arbetssättet. Till hithörande förslag, som
i hufvudsak grunda sig på ett af hofrättspresidenterna den 15 oktober

1907 i nämnda hänseende afgifvet underdånigt utlåtande, torde jag få
återkomma i sammanhang med frågan om ny arbetsordning för hofrätterna.
Emellertid vill jag redan nu framhålla, att ifrågavarande förslag synas
mig beaktansvärda och i hufvudsak af beskaffenhet att böra genomföras.

Nuvarande afiöningsfdrhållanden.

Nu gällande aflöningsstater

för hofrätterna fastställdes vid 1876 års Riksdag. Till grund för
den då skedda löneregleringen låg förutnämnda den 12 december 1874
afgifna betänkande, däri emellertid Kungl. Maj:t vid ärendets framläggande
för Riksdagen föreslog vissa ändringar, hvilka i hufvudsak af
Riksdagen biföllos.

De aflöningsbelopp, som sålunda år 1876 fastställdes för hofrätternas
personal, äro fortfarande gällande med allenast det undantag, att
för hofrättsposterna i Svea hofrätt tjänstgöringspenningarna — hvilka,
med hänsyn till påräknad inkomst af s. k. kallelsepenningar, varit bestämda
tiil allenast 200 kronor — på sätt redan i det föregående
omnämnts, vid 1902 års Riksdag höjdes till samma belopp som för hofrättsposter
i Göta hofrätt samt hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
eller till 300 kronor.

Förutom i nyssberörda afseende hafva för tiden till och med år

1908 aflöningsstaterna för rikets hofrätter ej undergått ändringar i
annan måtto, än som föranledts, dels däraf att vid 1890 års Riksdag
Svea hofrätt erhöll en sjätte ordinarie division, dels ock däraf att vid
1896 års Riksdag Kungl. Maj:ts framställning om öfverflyttning af en
division från Göta till Svea hofrätt bifölls.

Slutligen vidtogs vid 1908 års Riksdag på Eders Kungl. Maj:ts
förslag den ändring i aflöningsstaterna, att anslagen till amanuenser och
e. o. biträden, hvilka anslag hittills utgjort i Svea hofrätt 10,500, i
Göta hofrätt 6,000 och i hofrätten öfver Skåne och Blekinge 3,500
kronor, från och med år 1909 höjdes till deras nuvarande belopp eller
respektive 21,000, 12,000 och 6,000 kronor.

Hofrätternas aflöningsstater hafva sålunda för närvarande följande
lydelse:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135

113

Svea hofrätt.	Lön		Tjänst- i Ren-görings- skrifnings-penningar penningar	Summa
1 president....................................	7,600	_	2,400	—	—	_	10,000	—	\ Etter 5 år kan
1 hofrättsråd.................................	4,400	—	2,000	—	—	-	6,400	—
13 dito .......................................	57,200	—	26,000	—	—	—	83,200	—	j 600 kr.
1 assessor ...................................	3,300	-	2,000	—	—	—	5,300	-	\|Efter 5 år kan } lönen liöjas med
I 20 assessorer.................................	66,000	—	40,000	—	—	—	106,000	—	) 500 kr.
j1 sekreterare................................	3,800	—	2,000	—	-	—	5,800	—
\| 1 advokatfiskal..............................	2,800	—	1,700	—	—	—	4,500	-	Efter 5 år kan
11 notarie.......................................	2,000	-	1,200	—	400		3,600	-	lönen höjas med , 500 kr. och efter
\| 13 notarier....................................	26,000	—	15,600	—	5,200	—	46,800	—	j 10 år med ytter-* ligare 500 kr.
1 aktuarie ....................................	2,000	—	1,200	—	'' —	—	3,200	—
1 arkivarie....................................	2,000	—	1,200	—	200	-	3,400	-	1
■ 1 fiskal .......................................	1,500	—	1,000	—	200	—	2,700	—
5 fiskaler .................................... 1 Anslag till amanuenser och e. o. bi-	7,500	—	5,000	—	1,000	—	13,500	—
träden.......................................	-	—	—	—	-	-	21,000	—
11 vaktmästare ..............................	800	—	300	—	—	—	1,100	-
j 1 hofrättspost ..............................	500	—	300	-	—	—	800	—	lEfter 5 år kan ; lönen höjas med
9 hofrättsposter..............................	4,500	—	2,700	—	—	—	7,200	—	I 100 kr.
Summa; —	j-	—	1-	—	—	324,500\|—

Göta hofrätt.	Lön		Tjänst- görings- penningar	Ren- skrifnings- penningar	Summa
1 president...................................	7,600	_	2,400	_		_	10,000	—	[Efter 5 år kan
1 hofrättsråd...............................	4,400	—	2,000	—	—	-	6,400	-
7 dito ........................................	30,800	—	14,000	—	—	—	44,800	—	) 600 kr.
1 assessor ....................................	3,300	—	2,000	—	-	—	5,300	-	[Efter 5 år kan ( lönen höjasmed 1 500 kr.
11 assessorer.................................	36,300	—	22,000	—	~~	—	58,300	I
1 sekreterare ................................	3,800	—	2,000	_	__	-	5,800		t
1 advokatfiskal............................	2,800	—	1,700	—	— -V	—	4,500	_	J Efter 5 år kan
1 notarie......................................	2,000	-	1,200	—	4<X>	—	3,600	-	1 lönen höjas med , 500 kr. och efter
7 notarier ....................................	14,000	—	8,400	—	2,800	—	25,200	—	10 år med ytter-ligare 500 kr.
1 aktuarie ...................................	2,000	—	1,200	—	—	—	3,200	-
1 arkivarie...................................	2,000	—	1,200	—	200	-	3,400	—
1 fiskal ....................................	1,500	—	1,000	—	200	—	2,700	—
3 fiskaler ................................... Anslag till amanuenser och e. o. bi-	4,500	—	3,000	—	600		8,100		1
träden .......................................	-	—	—	—	-	—	12,000	—
\| 1 vaktmästare .............................	800	—	300	—		-	1,100	—	1 Efter 5 år kan / lönen höjus med
1 hofrättspost ..............................	500	—	300	—	—	-	800	—
j 4 hofrättsposter .........................	2,0001 —	1,200	—	—	—	3,200\| -	) .r)«0 kr.
Summa	-	j —	—	-	_	-	198,400	_

Bih. till Riksd. Prat. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft.

114 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

			Tjänst	•	Ken-
	Lön		görings-	skrifnings-	Summa
Hofrätten öfver			penningar	penningar
Skåne och Blekinge.								.
1 president.................................	7,600	—	2,400	—	_	_	10,000	—
1 hofrättsråd................................	4,400		2,000			_	6,400	_	\| Efter 5 år kan
3 dito ........................................	13*200	_	6,000	_	_	—	19,200	—	} lönen liöias med ) 600 kr.
1 assessor ....................... ...........	3,300		2,000				5,300		\| Efter 5 år kan
					> lönenhöiasmed
5 assessorer ...............................	16,500		10,000	—	—	—	20,500	—	j 500 kr.
1 sekreterare ..............................	2,800	—	1,200	—	—	—	4,000	—
1 advokatfiskal..............................	2,300	—	1,200	—	—	—	3,500	—	Efter 5 år kan
	2,000		1,200		400		3,600		lönen höjasmed
3 notarier ................................:					500 kr. och efter
6,000	—	3,600	—	1,200	—	10,800	—	10 år med ytter-ligare 500 kr.
	2,000 1,500		1,200 1,000		200		3,400 2,700
1 fiskal ...................................	—	—	200	—	—
	1,500		1,000		200		2,700
Anslag till amanuenser och e. o. bi-
träden.......................................	—	_	—	—	—	—	6.000
1 vaktmästare ..............................	800	—	300	—	—	—	1,100	—
1 hofrättspost .............................. 1 dito ..........................................	500 500	_	300 300	_	—	I	800 800	—	\|Efter 5 år kan J* lönen höjas med I 100 kr.
Summa	- I-i - l-l - 1 —	106,800	_

Sportler.

I detta sammanhang har kommittén lämnat en redogörelse för
de sportler, som tillkomma vissa af hofrätternas tjänstemän och vaktbetjänte.

De kommitterade, hvilka den 12 december 1874 afgåfvo betänkande
angående lönereglering m. m. vid hofrätterna, behandlade äfven frågan
om dylik extra inkomst. Så vidt tjänstemännen angick, bestodo sportlerna
då, likasom för närvarande, dels i lösen, som vederbörande tjänsteman,
enligt gällande förordning angående expeditionslösen, ägde uppbära
för vissa expeditioner, dels ock för en del tjänstemän i anmärkningsarfvode,
andel i böter samt stämpelprovision. Därjämte förekom
för advokatfiskalen i Göta hofrätt inkomst genom s. k. inbindningseller
dombokspenningar. Hvad angick vaktbetjäningen, så ägde denna,
enligt då gällande förordning angående expeditionslösen, att uppbära
en viss afgift, benämnd sigillpenningar, för hvarje från hofrätt utgående,
med sigill försedd expedition, hvarförutom hofrättspost, enligt

115

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

annan samma dag meddelad förordning, var berättigad till ersättning
med 25 öre för delgifning af hvarje utaf hofrätt utfärdad kallelse.

1874 års kommitterade utgingo i fråga om sportlerna från den
grundsats, att denna till beloppet obestämda och osäkra form utaf aflöning
borde i allmänhet ej komma till användning. I sådant hänseende
hemställdes, att den advokatfiskal då tillkommande hälft af viten och
ensaksböter äfvensom andel i böter, ådömda enligt då gällande förordning
angående expeditionslösen, måtte indragas, samt att likaledes de
advokatfiskalen i Göta hofrätt dittills tillgodokomna s. k. inbindningseller
dombokspenningar och vaktbetjäningen i hofrätterna tillkommande
s. k. sigillpenningar måtte upphöra att utgå. Däremot syntes det kommitterade,
att den då utgående anmärknings- och aktoratsprovisionen af
undansnillade eller för ringa erlagda stämpelafgifter samt af sådana
böter, som kunde inflyta i anledning af granskning af underdomares
stämpelpappersredogörelser, borde, likasom fallet vore med dylika sportler
inom andra ämbetsverk, fortfarande utgå. Äfvenledes höllo kommitterade
före, att hofrättspost då tillkommande kallelsepenningar, såsom utgörande
godtgörelse för särskildt arbete till de rättssökandes fördel och bekvämlighet,
kunde med skäl bibehållas och måhända icke utan skada afskaffas.
Beträffande åter lösen för expeditioner ansågo kommitterade i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med de beslut, som då nyligen fattats
uti detta hänseende i sammanhang med regleringen af häradshöfdingarnas
löneförmåner, att tjänsteman vid hofrätt endast för sådana expeditioner,
som part icke vore författningsenligt pliktig att lösa, utan på grund
af egen begäran erhölle, borde åtnjuta lösen och då allenast till så
stort belopp, som antagligen motsvarade det med tillhandahållandet af
dylik expedition förenade besvär.

I hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad 1874 års kommitterade
sålunda föreslagit, indrogos i samband med de nuvarande aflöningsstaternas
fastställande vissa då utgående sportelinkomster, hvaremot
öfriga bibehöllos med tillämpning, beträffande expeditionslösen, af den
af kommitterade föreslagna princip, hvilken är bibehållen i den nu
gällande förordning angående expeditionslösen af den 7 december 1883.

De olika slag af lösen, som enligt denna förordning kunna hos
hofrätterna förekomma, äro:

a) lösen till den tjänsteman, under hvars vård en handling finnes,
för afskrift däraf med vidimation äfvensom lösen till vederbörande
tjänsteman för enbär vidimation af afskrifven handling;

b) lösen för diariebevis, utfärdade af den tjänsteman, som det tillkommer
att emottaga och i diarium anteckna inkommande handlingar,

Lösen.

Anmärknings •
arfvode.

Andel i böter.

116 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

nämligen i Svea hofrätt vederbörande fiskal i brottmål samt aktuarien
i alla civila mål och ärenden äfvensom fiskaliska aktioner, i Göta hofrätt
aktuarien samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge sekreteraren;

c) lösen till advokatfiskal för gravationsbevis samt bevis rörande
försäljning af lösören, som kvarblifva i säljarens vård;

d) lösen för förmynderskaps- och myndighetsbevis samt stämningar,
hvilka expeditioner utfärdas af sekreteraren;

e) lösen för annat bevis än förenämnda, åt vederbörande tjänsteman,
som utfärdar detsamma;

f) lösen till arkivarie eller vederbörande notarie för protokoll, utgifvet
till annan än part, hvilken enligt ifrågavarande förordning är
utan särskild begäran skyldig att lösa detsamma;

g) lösen till arkivarien för dom, utslag eller resolution med rubrik,
då dessa expeditioner utgifvas till annan än part, hvilken enligt förordningen
är utan särskild begäran skyldig att lösa desamma; samt

b) lösen för s. k. terminssedel (kallelse till inställelse), hvilken
lösen tillfaller vederbörande notarie.

Utom expeditionslösen förekomma, såsom nämnts, för vissa tjänstemän
i hofrätterna äfven andra extra inkomster i form af sportler.

I förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgiften
finnes stadgadt, att, då renoveradt exemplar af underrätts protokoll öfver
lagfarter, inteckningar, äktenskapsförord samt bouppteckningar, testamenten,
som vid domstolen bevakas, morgongåfvebref och afhandlingar
om lösöreköp till hofrätt insändas, därvid skola fogas med n:r 2 märkta
delar af de dubbla beläggningsstämplar, med livilka de till protokollen
hörande handlingar blifvit försedda. De insända stämpeldelarna skola
i bofrätternas advokatfiskalskontor granskas och jämföras med protokollen
genom därtill af hofrätterna förordnade tjänstemän, hvilka böra
bos vederbörande advokatfiskal anmäla förekommande felaktigheter.
Föranleder dylik anmärkning, att högre stämpelbelopp, än vid handlings
stämpelbeläggning varit beräknadt, kommer statsverket till godo, utgår
anmärkningsarfvode å dessa medel med femton procent, hvaraf ena
hälften tillfaller advokatfiskal och den andra hälften den tjänsteman,
af hvilken granskningen utförts. Till verkställande af ifrågavarande
granskningsarbete äro, såsom ofvan angifvits, för närvarande förordnade,
i Svea och Göta hofrätter ordinarie notarie och i hoträtten öfver Skåne
och Blekinge advokatfiskal.

Finner advokatfiskal anledning att mot tjänsteman anställa åtal
för fel eller försummelse i afseende å stämpelbeläggning, äger han
anhängiggöra och utföra dylik talan. Därest i sådant fall böter och

117

KungI. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

annat skadestånd, än hvarom förut är nämndt, ådömas enligt ifrågavarande
förordning, tillfaller ena hälften af böterna och skadeståndet
åklagaren och den andra hälften kronan.

Ännu ett fall, då advokatfiskal fortfarande har rätt till andel i
böter, förekommer enligt förordningen den 16 juni 1875 angående
särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
I sistnämnda förordning är föreskrifvet, att häradshöfding senast tre
månader efter hvarje hållet ting samt rådstufvurätt för hvarje månad
inom utgången af nästa månad därefter skola, vid bot af 1 krona
50 öre för hvarje dag, som med något protokoll uteblifves, till vederbörande
hofrätt insända renoverade exemplar af de vid rätten förda
särskilda pi-otokoll öfver lagfai''ter med fång af fast egendom, inteckningar
i sådan egendom, äktenskapsförord, förmyndares tillsättande och
entledigande samt bouppteckningar m. m. äfvensom, hvad rådstufvurätt
angår, jämväl protokoll öfver förlagsinteckningar och, beträffande
särskildt Stockholms rådstufvurätt, äfvenledes protokoll öfver inteckningar
i fartyg. Vidare stadgas i samma förordning, att, för den händelse någondera
af de ärenden, som nu nämnda protokoll omfatta, icke förevarit,
skall anmärkning därom verkställas i respektive protokoll vid påföljd
för underlåtenhet därutinnan af enahanda bot som för försummelse att
insända protokoll. Af böter, hvartill dörnes enligt ifrågavarande förordning,
tillfaller hälften kronan och hälften åklagaren.

Extra inkomster tillfalla vidare uti Svea och Göta hofrätter aktuarien
samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge sekreteraren i deras
egenskap af försäljningsmän af stämplar.

Enligt § 49 i förordningen den 18 september 1908 angående
stämpelafgiften äger försäljningsman att vid redovisning för stämplar
såsom ersättning för besvär och kostnader räkna sig till godo, i Stockholm
2 samt i öfriga städex- och å landet 3 procent af det belopp, för
hvilket stämplar försålts, till och med en årlig försäljningssumma af

20.000 kronor. För öfverskjutande belopp till och med 200,000 kronor
beräknas provisionen efter 1 procent och för belopp utöfver 200,000
kronor efter Vio procent. Enligt där för ut gällande stämpelförordning af
den 2 juni 1899 utgjorde provisionen å belopp intill 20,000 kronor äfven
i Stockholm 3 procent samt för öfverskjutande belopp till och med

200.000 kronor 2 procent1).

0 Enligt af kommittén införskaffade upplysningar har den totala stämpeluppbörden
inom hofrätterna under femårsperioden 1903 —1907 utgjort i medeltal för år i
Svea hofrätt 164.286 kronor 34 öre. i Göta hofrätt 55,304 kronor 32 öre samt i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge 42,447 kronor 70 öre.

Stämpel provision.

118

Ersättning
enligt nådigt
bref den
8/« 1816.

Kallelse ■
penningar.

Uppgifter
angående
inkomst af
sportler.

Sekreterare.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Enligt arbetsordningen för hofrätterna åligger det ock bemälda
tjänstemän att inom de olika hofrätterna verkställa beläggning med
stämpelpapper af hofrätternas utgående expeditioner, tillhandahålla dem
åt vederbörande och redovisa de för dem inflytande medel. Såsom ersättning
för detta arbete är en hvar af ifrågavarande tjänstemän, enligt
nådigt bref den 8 december 1876, berättigad att utöfver den godtgörelse,
han såsom försäljningsman af stämpladt papper äger uppbära,
åtnjuta 5 procents provision utaf det belopp, som enligt redogörelse
inflyter i stämpelpappersafgift för de utgående expeditionerna.

För vaktbetjäningen i hofrätterna förekommer numera inkomst i
form af sportler endast beträffande delgifning af kallelser till förhör
inför hofrätt.

Enligt § 4 i förordningen den 12 juli 1878 angående ersättning
till förrättningsmän för utmätning i enskilda mål samt till stämningsmän
m. m. skall för delgifning af domstols kallelse jämte bevis om
delgifningen erläggas till betjänt, som verkställer delgifningen, 50 öre
för hvarje person, som undfår del af handlingen.

Då emellertid dylik delgifning af kallelser till förhör förekommer
allenast i Svea hofrätt, är det blott vaktbetjäningen därstädes, som åtnjuter
någon inkomst af förevarande slag.

Från de olika tjänstemän och vaktbetjänte inom hofrätterna, hvilka
sålunda kunna komma i åtnjutande af sportler, har kommittén erhållit
upplysningar angående de belopp, till hvilka deras inkomst däraf belöper
sig.

Enligt nämnda redogörelse har i Svea hofrätt sekreteraren under
åren 1903—1907 i expeditionslösen haft en bruttoinkomst af i medeltal
170 kronor för år. Efter afdrag för renskrifningskostnader under samma
tid, i medeltal omkring 44 kronor årligen, har nettobehållningen af
ifrågavarande inkomst utgjort cirka 126 kronor för år.

Sekreteraren i Göta hofrätt har af expeditionslösen i medeltal för
hvart och ett af nämnda fem år haft en inkomst, ej öfverstigande 15
kronor.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge har sekreterarens behållna
inkomst af expeditionslösen under »de senare åren» uppgått i medeltal
för månad till omkring 50 kronor eller sålunda 600 kronor för år.

Dessutom har, såsom förut är sagdt, i sistnämnda hofrätt sekreteraren
extra inkomst i provisioner. Dylik inkomst har, omkostnader
oberäknade, åren 1903—1907 uppgått till:

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

119

År	Provision enligt § 51 i förordn. ang. stämpelafgiften	Provision enligt k. bref s/12 1876	Summa ___________ i
Kronor	öre	Kronor	öre	Kronor	öre
1903..................	744	07	822	90	1,566	97
1904..................	923	21	803	65	1,726	86
1905..................	1,069	2 9	797	30	1,866	59
1906..................	1,164	32	855	05	2,019	3 7
1907..................	1,343	88	894	50	2,238	38

I Svea hofrätt hafva för nuvarande innehafvaren af advokatfiskal- AivoUtMvi.
tjänsten, hvilken år 1907 utnämndes till nämnda befattning, de extra
inkomsterna, utan afdrag för omkostnader, under samma år uppgått till
15 kronor 85 öre i expeditionslösen, 248 kronor 78 öre i anmärkningsarfvode
samt 215 kronor 85 öre uti andel i böter eller tillhopa 480
kronor 48 öre.

Advokatfiskalen i Göta hofrätt har under åren 1903—1907 uppburit
i medeltal för år 23 kronor 5 öre i expeditionslösen, 204 kronor
53 öre i anmärkningsarfvode, 55 kronor 57 öre uti andel i böter samt
8 kronor såsom ersättning för arkivforskning eller tillsammans 291
kronor 15 öre.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge hafva advokatfiskalens extra
inkomster under samma tidsperiod i medeltal för år ej öfverstigit i anmärkningsarfvode
106 kronor 67 öre samt i expeditionslösen 1 krona.

I Svea hofrätt hafva under åren 1903—1907 aktuariens extra ixi- Aktuarie*
komster ställt sig, såsom följande tabell utvisar:

År.	Expeditions- lösen.	Provision en-ligt § 51 i för-ordn. ang. stämpelaf-giften.	Provision en-ligt k. bref 8/u 1876.	Summa extra inkomster.	Afgår för en-skildt biträde med skrifning m. m.	Behållen inkomst.
Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öro.	Kronor.	öre.
1903 .........	1,423		2,305	70	2,365	75	6,094	4 5	1,129	50	4,964	95
1904 .........	1,541	—	4,066	92	2,181	05	7,788	97	1,120	—	6,668	97
1905 .........	1,042	—	4,236	1 6	2,499	85	7,778	01	1,116	—	6,662	01
1906 .........	1,384	—	2,575	8 9	2,525	2 5	6,485	14	1,123	—	5,362	14
1907 ....... •	1,880	—	3,556	82	2,654	55	8,091	37	1,144	_	6,947	3 7

120

Arkivarie.

Xotarier.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Aktuariens i Göta hofrätt extra inkomster för åren 1903—1907
utvisas af följande tabell, i hvilken fördelningen af provision enligt §
51 i förordningen angående stämpelafgiften och enligt brefvet den 8
december 1876 verkställts inom kommittén med ledning af aktuariens
till länsstyrelsen i Jönköping ingifna redogörelser rörande stämpeluppbörden.

År.	Expeditions- lösen	Provision en-ligt § 51 i för-ordn. ang. stämpelaf-giften.	Provision en-ligt k. bref 8/xj 1876.	Summa extra inkomster.	Afgår för arfvode till biträde.	Behållen inkomst.
	Kronor.	ör e.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.	Kronor, öre.	Kronor.	öre.	Kronor.	öre.
1903 .........	609	50	1,422	72	1,178	50	3,210 7 2	800	_	2,410	72
1904 .........	632	25	1,108	29	1,143	05	2,883 5 9	750	—	2,133	5 9
1905 ........	759	25	1,673	65	1,087	80	3,520 \| 7 0	600	—	2,920	70
1906 .........	795	50	1,069	09	1,135	25	3,000 1 4 4	600		2,400	44
1907 .........	978	50	1,256	06	1,320	—	3,554 \| 5 c	600	—	2,954	56

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge har innehafvaren af den
gemensamma befattningen som aktuarie och arkivarie under åren 1903
—1907 i expeditionslösen haft en bruttoinkomst af i medeltal 537 kronor
65 öre årligen. Utskriftskostnaden för samma år har i medeltal utgjort
68 kronor 50 öre, hvadan nettobehållningen uppgått till 469 kronor
15 öre.

Arkivarien i Svea hofrätt, hvilken utnämndes till nämnda befattning
under år 1906, har i expeditionslösen under år 1907 uppburit
1,417 kronor 70 öre samt arkivarien i Göta hofrätt under åren 1903—
1907 likaledes i expeditionslösen i medeltal 775 kronor 20 öre årligen.

I Svea hofrätt skall, enligt uppgift af 5 ordinarie notarier därstädes,
under de senaste fem åren sportelinkomsten för hvarje notarie
i medeltal ej hafva öfverstigit 5 kronor årligen.

Dylik ''inkomst har i Göta hofrätt under åren 1903—1907 ej förekommit"
för en notarie samt för öfriga notarier uppgått till belopp,
växlande mellan högst 2 och högst 10 kronor i medeltal för år.

I hofrätten öfver Skåne och Blekinge har under nämnda femårsperiod
notariernas behållna inkomst af sportler för år i medeltal ej
öfverstigit 5 kronor för hvarje notarie.

121

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

Fiskalerna i Svea hofrätt hafva under åren 1903—1907 i expeditionslösen
tillhopa uppburit 400 å 450 kronor för år.

I de båda öfriga hofrätterna lärer fiskalernas inkomst af expeditionslösen
ej hafva för hvarje fiskal belöpt sig till mera än några
kronor för år.

I Svea hofrätt hafva under åren 1903—1907 hofrättsposterna
genom delgifning af kallelser till förhör haft en inkomst, som för hvarje
hofrättspost utgjort i medeltal 7—8 kronor för år.

Förutom sportler förekommer särskild ersättning åt de såsom
stämpelkontrollanter förordnade tjänstemännen. På sätt redan i det
föregående omnämnts, disponeras i sådant hänseende från det å sjunde
hufvudtiteln uppförda förslagsanslaget till stämpelkostnader årligen af
Svea och Göta hofrätter hvardera 1,800 kronor samt af hofrätten öfver
Skåne och Blekinge 900 kronor.

Vidare utgå jämlikt nådiga brefven den 12 september 1884 och
den 19 april 1895 för det arbete, som erfordras för insamlande och
bearbetande af statistiska uppgifter öfver inkomsten af stämpelpapper,
användt till beläggning af lagfarts-, intecknings- m. fl. handlingar, till
vederbörande stämpelkontrollant eller annan till ifrågavarande arbetes
utförande förordnad tjänsteman i hofrätt ett arfvode, som i hvardera
af Svea och Göta hofrätter utgör 1,000 kronor samt i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge 300 kronor årligen.

I detta sammanhang har kommittén omnämnt, att hofrättsposterna
i Svea hofrätt äga tillfälle till extra inkomst på grund af där utbildad
praxis, att part eller ombud på begäran underrättas genom hofrättspost
om dagen, då hofrättens domar komma att meddelas. Enligt kommittén
lämnade upplysningar har för hvar och en af de tio hofrättsposterna i
Svea hofrätt inkomsten af dylika meddelanden under åren 1903—1907
utgjort i medeltal 116 kronor 77 öre årligen.

Äfvenså har kommittén meddelat, att i Göta hofrätt vaktbetjäningen
tillagts rätt att uppbära hyra för en i hofrättsbyggnaden befintlig
källarlägenhet; och har inkomsten däraf under åren 1903—1907 uppgått
till 20 kronor årligen för hvar och en af vaktbetjaningen därstädes.

Slutligen har kommittén anmärkt, att i Svea hofrätt eldningen
inom verkets lokaler uppdragits åt de såsom vakt turvis tjänstgörande
hofrättsposterna emot en godtgörelse af tillhopa 730 kronor för år samt
att i Göta hofrätt tillsynen öfver därvarande värmeledning anförtrotts
Bih. till JRiksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 16

Fiskaler.

Vaktbetjä«
ningen.

Ersättning för
särskilda
bestyr.

Extra inkomster
för vaktbetjäningen.

122

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

åt en med dylika göromål förtrogen hofrättspost emot en årlig ersättning
af 150 kronor.

Kommitténs förslag till lönereglering.

Sportler.

Innan kommittén ingått på frågan om aflöningarna å stat vid
hofrätterna, har kommittén ansett sig böra upptaga till behandling,
huruvida och i hvad mån ännu kvarstående sportler lämpligen böra
indragas.

I sådant hänseende liar det synts kommittén, att det anmärkningsarfvode,
som kan uppkomma för vissa tjänstemän i anledning af granskningen
af stämpelbeläggning vid underrätterna, ej bör borttagas, så
länge dylikt arfvode i allmänhet utgår. Kommittén har härvid erinrat,
att vid 1908 års Riksdag anmärkningsarfvode för tjänstemän vid kammarrätten
ansetts böra bibehållas, ehuru med begränsning af dess
storlek i vissa fall. Då anmärkningsarfvodet i hofrätt uppgår till jämförelsevis
obetydliga belopp, har kommittén emellertid ansett sig sakna
anledning att föreslå någon begränsning däri. Godkännes kommitténs
förslag, att i Svea hofrätt advokatfiskalen och arkivarien samt i Göta
hofrätt advokatfiskalen skola utföra nämnda granskningsarbete, skulle
således anmärkningsarfvodet i den förra hofrätten komma att tillfalla
till en del advokatfiskalen och till en del arkivarien samt i den senare
hofrätten, likasom i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, odeladt tillfalla
advokatfiskalen.

Advokatfiskalen torde likaledes, framhåller kommittén, böra bibehållas
vid den rätt till andel i böter, som i de båda ofvan angifna
fallen ännu tillkommer honom.

Kommittén har ej heller ansett sig böra ifrågasätta någon ändring
beträffande den stämpelprovision, som i enlighet med förordningen angående
stämpelafgiften uppbäres i Svea och Göta hofrätter af aktuarien
samt i hofrätten öfver Skåne och Blekinge af sekreteraren i deras egenskap
af försäljningsman af stämplar. Nämnda provision har, framhåller
kommittén, under olika år växlat ganska betydligt och i Svea hofrätt
under senare år medfört, att vederbörande tjänsteman nått en i jämförelse
med öfriga hofrättstjänstemän oskäligt hög årsinkomst. Med de ändringar
rörande stämpelprovisionen, hvilka vid 1908 års Riksdag vidtagits, komme
emellertid provisionen att väsentligt minskas och följaktligen växlingarna

128

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

i dess belopp att blifva mindre. Och därest, såsom kommittén föreslagit,
en ytterligare aktuarietjänst inrättas vid Svea hofrätt, komme till följd
däraf provisionsbeloppet att i nämnda hofrätt fördelas mellan två stämpelförsäljare.

Om således kommittén ej funnit anledning föreslå ändring beträffande
nämnda provision, har däremot den ersättning, som enligt nådiga brefvet
den 8 december 1876 tillkommer ifrågavarande tjänstemän för det de
med stämpelpapper belägga hofrätternas utgående expeditioner, tillhandahålla
dem åt vederbörande och redovisa de för dem inflytande medel,
synts kommittén böra upphöra. Detta arbete, hvilket enligt arbetsordningen
åligger nämnda tjänstemän, torde nämligen enligt kommitténs
åsikt böra af dem fullgöras såsom tjänsteåliggande utan särskild godtgörelse
utöfver dem på stat tillkommande aflöning.

I afseende å den inkomst, som i Svea hofrätt tillgodonjutes af
vaktbetjaningen för delgifning af kallelser till förhör (kallelsepenningar),
har kommittén ej ifrågasatt någon ändring.

Beträffande expeditionslösen har kommittén erinrat, att vid senaste
lönereglering för hofrätterna dylik lösen inskränktes till de expeditioner,
som part ej är pliktig lösa utan erhåller på egen begäran. Det steg
mot afskaffandet af expeditionslösen, som då togs, har synts kommittén
nu böra i största möjliga mån fullföljas. Kommittén håller nämligen
före, att det arbete, som ännu betalas med dylik lösen inom hofrätterna,
i allmänhet är af beskaffenhet att böra hänföras till de tjänsteåligganden,
som skola fullgöras mot aflöning å stat.

Ett undantag härifrån har dock synts kommittén af billighet påkalladt
beträffande gravationsbevis. Särskildt med hänsyn därtill, att
utfärdandet af dylika bevis är förenadt med ekonomisk risk, understundom
högst betydande, har kommittén ansett sig ej böra föreslå borttagandet
af lösen för dessa bevis. Den i öfrigt vid hofrätterna kvarstående expeditionslösen
bör däremot, enligt kommitténs åsikt, utbytas mot stämpel
till motsvarande belopp.

T fråga om de för särskilda bestyr utgående ersättningar har kommittén
erinrat om sina i det föregående redan omförmälda förslag dels
att granskningen af den vid underrätterna förekommande stämpelbeläggningen
af vissa handlingar skulle såsom tjänsteåliggande tillhöra i Svea
hofrätt advokatfiskal en och arkivarien samt i Gröta hofrätt och hofrätten
öfver Skåne och Blekinge advokatfiskalen, i följd hvaraf de hittills af
stämpelmedel utgående arfvoden för berörda granskningsarbete skulle
upphöra att utgå, dels ock att det arbete, som erfordras för insamlande
och bearbetande af statistiska uppgifter öfver inkomsten af stämpel -

124

Göta hofrätt.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

papper, användt till beläggning af lagfarts-, intecknings- m. fl. handlingar,
skulle i hofrätten öfver Skåne och Blekinge utföras af ett skrifbiträde
under tillsjön af advokatfiskal, på grund hvaraf det hittillsvarande
särskilda arfvodet för detta arbete i nämnda hofrätt ej skulle vidare
erfordras.

Den vaktbetjäningen i Göta hofrätt tillagda rätt att uppbära hyra
för en i hofrättsbyggnaden befintlig källarlägenhet bör, enligt kommitténs
åsikt, gifvetvis upphöra i och med den nya löneregleringen.
Kommittén anser ock med fog kunna ifrågasättas, att den godtgörelse,
som nu tillkommer hofrättsposter i Svea hofrätt för eldning inom
hofrättens lokaler, bör upphöra.

I anledning af kommitténs förslag om upphörande af den ännu
vid hofrätterna kvarstående expeditionslösen med undantag af lösen för
gravationsbevis har Göta hofrätt anmärkt, att arkivarien därigenom
skulle gå miste om lösen icke allenast för afskrifter af hofrättens protokoll,
som utfärdas i anledning af tillärnad fullföljd af talan mot hofrätts
beslut utan äfven för afskrifter af andra arkivhandlingar. För bibehållande
af lösen åtminstone vid sistnämnda handlingar funnes det dock
enligt hofrättens åsikt giltiga skäl. Den åldriga och svårlästa stil, som
icke sällan utmärkte handlingar från äldre tider, gjorde, att de begärda
afskrifterna i många fall icke kunde verkställas af skrifbiträde, utan att
arkivarien själf vore nödsakad att ombesörja utskriften. Äfven torde
en tidsödande forskning för uppsökande af hufvudliandlingen till den
begärda afskriften icke sällan kunna ifrågakomma. Hofrätten har därför
hemställt, att lösen för dylika afskrifter fortfarande måtte utgå.

I öfrigt har från hofrätternas sida ingen anmärkning förekommit
mot kommitténs förslag i denna del.

Mot den föreslagna indragningen af den enligt nådiga brefvet
den 8 december 1876 aktuarierna i Svea och Göta liofrätter samt sekreteraren
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge tillkommande godtgörelse
har jag ingenting att erinra.

Hvad angår förslaget att, med undantag af lösen för gravationsbevis,
den ännu vid hofrätterna kvarstående expeditionslösen måtte upphöra
och utbytas mot stämpel till motsvarande belopp är jag ense med
kommittén om lämpligheten af en sådan åtgärd. Att, på sätt Göta
hofrätt hemställt, med gravationsbevis i förevarande afseende likställa
vissa afskrifter, som af arkivarien ombesörjas synes mig dock knappast
erforderligt.

125

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Frågan om de ändringar i förordningen angående expeditionslösen
och stämpelförordningen, som skulle föranledas af bifall till kommitténs
förevarande hemställan, innefattar emellertid ett ämne, som icke ankommer
på justitiedepartementets föredragning. Efter hvad jag inhämtat, torde
det kunna anses mindre sannolikt, att förslag till erforderliga ändringar
i stämpelförordningen kan hinna föreläggas nu pågående Riksdag, särskildt
som det synes med skäl kunna ifrågasättas, huruvida icke motsvarande
ändringar samtidigt böra vidtagas äfven beträffande de verk och myndigheter,
som i nämnda förordningar likställts med hofrätterna. Det synes
vid sådant förhållande ganska antagligt, att, äfven efter det eventuellt
med 1910 års ingång nya lönestater för hofrätterna trädt i kraft,
expeditionslösen därstädes enligt nu gällande förordning ännu någon
tid skulle komma att utgå. Till förekommande af den oegentligheten,
att tjänsteman, som ingått på ny lönestat, härigenom skulle få tillgodonjuta
högre inkomst af sin tjänstebefattning, än som åsyftats, torde för
sådant fall böra stadgas, att dylik expeditionslösen icke må af vederbörande
behållas utan skall till statsverket redovisas.

Hvad angår kommitténs förslag rörande kontrollgranskningen
af den vid underrätterna förekommande stämpelbeläggningen m. m.
jämte den indragning af vissa härför nu utgående ersättningsbelopp,
som af nämnda förslag skulle föranledas, har jag redan i det föregående
uttalat mig. Jag erinrar endast, att i händelse i Svea hofrätt
arbetet med stämpelgranskningen, på sätt nämnda hofrätt hemställt,
fördelas mellan sekreteraren och advokatfiskalen i stället för, såsom
kommittén föreslagit, mellan den sistnämnde och arkivarien, andel i inkomsten
på grund af anmärkningsarfvode följaktligen i samma hofrätt
skulle tillkomma sekreteraren i stället för arkivarien.

I anledning af hvad kommittén yttrat rörande den godtgörelse för
eldning inom hofrättens lokaler, som nu tillkommer hofrättsposterna i
Svea hofrätt, vill jag framhålla, att i de olika statsdepartementen liksom
i åtskilliga andra i hufvudstaden förlagda centrala ämbetsverk,
hvarifrån jag låtit införskaffa upplysning i berörda hänseende, bestyret
med eldningen icke anses ingå i vaktbetjäningens tjänsteåligganden utan
särskildt godtgöres.

Aflöningar A stat.

Vid behandling af frågan om de aflöningsförmåner, som böra å
stat upptagas för hofrätternas ordinarie personal, bar kommittén ansett

126

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 135.

sig böra ägna särskild uppmärksamhet åt ett spörsmål, som med hänsyn
till de fordringar, hvilka måste ställas å hofrätterna såsom öfverdomstolar,
är af mycket stor betydelse, nämligen rekryteringsmöjligheterna vid de
olika hofrätterna.

Af representanterna inom kommittén för Göta hofrätt och hofrätten
öfver Skåne och Blekinge hade framhållits de synnerligen svåra
förhållanden, som inträdt för dessa hofrätter därigenom, att tillgången
på extra ordinarie tjänstemän under senare tider varit stadd i ständig
minskning och för närvarande vore ytterst ringa. Till följd af denna
brist på extra ordinarie arbetskrafter hade i dessa hofrätter inträffat,
att personer endast efter ett par veckors tjänstgöring i hofrätten förordnats
att bestrida fiskalstjänst och att adjunktion måst lämnas åt personer,
hvilka ännu ej hunnit förvärfva den vana och erfarenhet vid hofrättstjänstgöring,
som borde kräfvas för ledamotsarbetet.

Bristen på extra ordinarie arbetskrafter hade äfven af nämnda
hofrätter kraftigt framhållits i deras under november 1907 till Kungl.
Maj:t afiåtna skrifvelser om höjning af anslagen till amanuenser och
extra ordinarie biträden, hvilka skrifvelser jämväl föranledt en ökning
af dessa anslag från 1909 års ingång. Sålunda hade Göta hofrätt uppgifvit,
att antalet af i hofrätten tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän,
hvilka ej voro indelade till fiskals- eller amanuenstjänstgöring,
under vårsessionen 1906 uppgick till två, under höstsessionen samma år
till tre och under vårsessionen 1907 likaledes till tre. Under höstsessionen
1907 hade i hofrätten tjänstgjort två extra ordinarie tjänstemän,
hvilka vid sessionens början icke voro indelade till fiskals- eller amanuenstjänstgöring,
men sedermera erhöllo förordnande att intill sessionens
slut bestrida hvar sin amanuensbefattning inom hofrätten. Hofrätten
öfver Skåne och Blekinge hade uppgifvit, att vid början af vårsessionen
1907 icke någon extra ordinarie tjänsteman varit i hofrätten att tillgå
för bestridande af då erforderlig tjänstgöring vid protokollet och att vid
påföljande höstsessions början måst åt två extra ordinarie tjänstemän
uppdragas att sköta hvardera två ordinarie tjänstebefattningar.

Bristen på extra ordinarie tjänstemän medförde uppenbarligen för
hofrätterna betydande olägenheter med afseende å arbetets jämna och
obehindrade gång. Men denna brist måste jämväl, om den komme att
fortfara, innebära fara för möjligheten att rekrytera hofrätterna med fullt
lämpliga och skickliga ledamöter, såsom jämväl af Göta hofrätt i dess
förenämnda underdåniga skrifvelse framhållits.

Äfven inom Svea hofrätt hade under senare tider konstaterats en
betydlig minskning af antalet extra ordinarie tjänstemän. Att förhål -

127

Kung!,. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

landena i detta afseende dock ännu voro bättre vid Svea hofrätt än vid
de båda andra hofrätterna, syntes till en del bero därpå, att befordringsutsikterna
äro jämnare i ett större verk än i ett mindre. Den liufvudsakliga
anledningen torde dock vara den dragningskraft, som liufvudstaden
med dess större möjligheter till befordran inom skilda områden
och dess många tillfällen till extra inkomstförvärf utöfvade på den
unge juristen. Redan i sammanhang med frågan om inrättande af en
särskild hofrätt för Norrland hade kommittén haft tillfälle påpeka denna
omständighet.

Af de nu antydda förhållandena har kommittén ansett oafvisligen
följa, att aflöningen till den del af hofrätternas ordinarie personal, som
bestrider det egentliga domarekallet, nämligen president och ledamöter,
äfvensom till de tjänstemän, från lxvilka ledamotsklassen i allmänhet rekryteras,
nämligen fiskalerna, ej kan sättas lägre för de båda i landsorten
förlagda hofrätterna än för Svea hofrätt, därest möjligheten för de
förstnämda hofrätterna att till det viktiga ledamotskallet erhålla fullt
skickade personer ej skall ytterligare försvåras. Då det nämligen redan
med nuvarande lika aflöningsförmåner för alla tre hofrätterna visat sig,
att rekryteringsförliållandena äro gynnsammare för Svea hofrätt än för
de båda andra hofrätterna, skulle detta otvifvelaktigt blifva än mera
fallet, om till de öfriga företräden, Svea hofrätt ur ofvan angifna synpunkter
erbjuder, jämväl komme högre aflöning för dess ifrågavarande
personal.

Kommittén har fördenskull funnit sig böra för samtliga hofrätterna,
oafsedt förläggningsort och däraf betingade olikheter i lefnadskostnader,
föreslå lika aflöningsförhållanden beträffande president, ledamöter och
fiskaler; och har kommittén alltså, för främjande af ett viktigt statsintresse,
beträffande nämnda tjänstemän frångått den vid löneregleringar
under åren 1907 och 1908 i allmänhet följda principen med olika afiöningsbelopp
för enahanda befattningar å skilda orter. Härvid har dock
af kommittén betonats, att detta förslag icke afser att verka till höjning
af de pensionsbelopp, som eljest skulle tillkomma vederbörande.

Däremot har det synts kommittén, att tillräckliga anledningar ej
föreligga, att beträffande hofrätternas öfriga personal frångå nämnda
princip. I öfverensstämmelse med hvad i fråga om lönereglering för
länsstyrelserna beslutats vid 1908 års Riksdag, har kommittén sålunda
ansett ortstillägg icke böra tillkomma sistnämnda personal vid de båda
• i landsorten förlagda hofrätterna.

I öfrigt torde enligt kommitténs åsikt aflöningarna vid hofrätterna
fortfarande såsom hittills böra fördelas i lön, tjänstgöringspeuningar och,

Kommittén.

Hofrättsråd.

Departementschefen
.

Kommittén.

128 Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

i förekommande fall, ålderstillägg. Af kommitténs förslag om anställande
af skrifbiträden med aflöning från statsverket följde, att den nu till
vissa tjänstemän utgående ersättningen för renskrifningskostnad skulle
upphöra.

President.

Med erinran att enligt den vid 1908 års Biksdag antagna aflöningsstat
för kammarrätten presidenten i detta verk åtnjuter i aflöning 12,000
kronor, fördelad i lön 7,500, tjänstgöringspenningar 3,500 och ortstillägg
1,000 kronor, har kommittén förklarat sig anse aflöningen för president
i hofrätt äfven böra bestämmas till 12,000 kronor. Då emellertid härvidlag
titeln ortstillägg ej skulle ifrågakomma, men enligt senaste löneregleringar
ortstillägg skall utgå i enahanda ordning som lön, har kommittén
föreslagit, att aflöningsbeloppet för president i hofrätt måtte så
fördelas, att 8,500 kronor utgöra lön och 3,500 kronor tjänstgöringspenningar.

1 fråga om kommitténs hemställan rörande aflöningen för president
har från hofrätternas sida ingen annan erinran förekommit, än att i Göta
hofrätt två ledamöter, under framhållande att presidenterna i hofrätterna
haft ursprungligen högre och under senare tid lika stor aflöning som
justitieråd, funnit någon rimlig anledning icke föreligga att göra ändring
i detta förhållande. Tvärtom syntes det rätt betänkligt att visa njugghet
vid utmätande af aflöning åt cheferna för domstolar af sådan omfattning
och vikt som hofrätterna.

Emot kommitténs förslag i denna del har jag intet att erinra.

Hofrättsråd.

Under framhållande att ledamotstjänst i hofrätt i fråga om vikt
och betydelse visserligen ej kan skattas lägre än motsvarande befattningar
i centrala ämbetsverk, har kommittén emellertid i fråga om hofrättsrådens
aflöning icke funnit sig böra föreslå full tillämpning af de principer,
som vid de nya löneregleringarna följts beträffande tredje gradens
tjänstemän i centrala ämbetsverk. Frånsedt den afsevärda ökning i
utgifterna för statsverket, som däraf skulle föranledas, har nämligen den
omständigheten, att befordran till ledamot i hofrätt i regel vinnes ej
obetydligt tidigare än till tredje gradens tjänst i allmänhet, synts kom -

129

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

mitten utgöra ett talande skäl för, att begynnelseäflöningen för ledamöterna
i hofrätt ej sättes lika hög som för ihnehafvarna af tredje gradens
tjänster i centrala ämbetsverk och att genom anordnande af flera ålderstillägg
den för sistnämnda tjänstinnehafvare afsedda slutaflöningen, 8,700
kronor, af ledamot i hofrätt vinnes först efter längre tids ledamotskap.
Ett dylikt aflöningssvstem skulle ock mera ansluta sig till de för ledamöter
i hofrätt nu gällande aflöningsförhållanden, enligt hvilka dessa i
regel komma. i åtnjutande af tre lönetillägg, nämligen ett å 500 kronor
efter fem års tjänstgöring såsom assessor, ett å 600 kronor efter utnämning
till hofrättsråd och ett likaledes å 600 kronor efter fem års
tjänstgöring såsom hofrättsråd.

I öfverensstämmelse härmed har kommittén föreslagit, att aflöningen
för hofrättsråd måtte bestämmas till 7,000 kronor med tre ålderstillägg
till lönen efter respektive fem, tio och femton år, det första å 500 kronor
och de båda öfriga hvartdera å 600 kronor. Slutaflöningen skulle således
utgöra 8,700 kronor eller samma belopp, som i nya lönestater är bestämdt
för tredje gradens tjänstemän. Aflöningen har kommittén ansett
lämpligen böra fördelas så, att 4,500 kronor skulle utgöra lön och 2,500
kronor tjänstgöringspenningar.

I fråga om pensionsunderlagets bestämmande skulle enligt kommitténs
förslag från lönen afräknas det belopp, 600 kronor, som i aflöningsstater
för omreglerade verk upptagits såsom ortstillägg för tredje
gradens tjänstemän.

Representanten i kommittén för Svea hofrätt har, med instämmande
af ytterligare en kommittéledamot, i anslutning till sin reservation om
bibehållande af den nuvarande fördelningen af hofrätternas ledamöter i
två grader, hemställt, att aflöningen för hofrättsråd måtte bestämmas
till 8,100 kronor, däraf 5,600 kronor i lön och 2,500 kronor i tjänstgöringspenningar,
hvartill skulle komma ett ålderstillägg till lönen efter
fem år med 600 kronor, samt att aflöningen för assessor måtte bestämmas
till 7,000 kronor, däraf 4,500 kronor i lön och 2,500 kronor i
tjänstgöringspenningar, hvartill likaledes efter fem år skulle komma ett
ålderstillägg å 500 kronor.

Under hänvisning till de i förutnämnda reservation lämnade uppgifter
rörande nuvarande medelåldern för befordran till assessor och
hofrättsråd samt till tredje gradens tjänst i kollegierna, har Svea hofrätt
i sitt utlåtande framhållit, att äfven om den under sista tiden minskade
tillgången på extra ordinarie tjänstemän skulle tillfälligt inverka till
Bih. till Biksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 90 Höft. 17

Skiljaktig

mening.

Svea hofrätt.

180

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135

befordran vid något tidigare ålder, andra förhållanden utan tvifvel kunde
komma att verka i motsatt riktning, i hvilket afseende hofrätten erinrat,
hurusom kommittén förordat inskränkning i de ordinarie ledamöternas
användning i befattningar utom hofrätten, äfvensom att minskad omsättning
af ordinarie ledamöter jämväl torde blifva en följd af en förbättrad
ekonomisk ställning för dessa samt förhöjningen af den ålder, vid
hvilken de berättigades att afgå med pension. 1 hvarje fall syntes den
åberopade skillnaden i utnämningsåldern icke utgöra skäl för att hofrätternas
ledamöter i fråga om aflöningen skulle intaga en i jämförelse
med kollegiernas ledamöter så ofördelaktig ställning, som kommitténs
förslag innebure. Enligt detta förslag skulle nämligen hofrättsledamot
tidigast tio år, räknadt från början af året näst efter utnämningen, eller
sålunda, om utnämningen i öfverensstämmelse med ofvanberörda uppgift
antoges inträffa vid en ålder af trettiosex och ett sjättedels år, i medeltal
först vid en ålder af mellan fyrtiosex och fyrtiosju år erhålla den för
tredje gradens tjänstemän i allmänhet bestämda begynnelselönen af
8,100 kronor, under det att ledamöterna i andra ämbetsverk erhölle
samma aflöning redan vid en ålder i medeltal af trettionio och ett
fjärdedels år. I hofrättspresidenternas underdåniga utlåtande af den 15
oktober 1907 hade, med vitsordande af vikten att hofrätternas arbetskrafter
på bästa möjliga sätt utnyttjas, tillika framhållits, hurusom det
å andra sidan vore icke mindre maktpåliggande, att genom snar lönereglering
hofrätterna bereddes möjlighet att till det arbete, som skall
utföras, förvärfva och bibehålla personer, som kunde motsvara äfven
högt ställda anspråk. Fara vore att detta mål ej vunnes, därest hofrättsledamöterna
tillbakasattes i löneafseende.

En ökning i utgifterna måste naturligtvis för statsverket uppstå
genom full tillämpning för hofrättsledamöternas del af de i allmänhet
beträffande tredje gradens tjänstemän i centrala ämbetsverk tillämpade
aflöningsprinciperna, men då hofrättsledamöternas arbete icke hade
mindre värde än det, som nämnda tjänstemän presterade, syntes föga
öfverensstämmande med rättvisa, om vid aflöningens fastställande besparings
synpunkter gjordes gällande företrädesvis gent emot hofrätternas
ledamöter på grund af deras jämförelsevis stora antal.

Då hofrätten alltså ansett, att hofrätternas ledamöter såsom i fråga
om kvalifikationer samt sina ämbetens vikt och betydelse jämnställda
med tredje gradens tjänstemän inom de centrala ämbetsverken ock böra
fullt likställas med dem i fråga om lönevillkor, har hofrätten hemställt,
att aflöningen för hofrättsråd måtte bestämmas till 8,100 kronor, däraf
5,600 kronor i lön och 2,500 kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill

Kungl. Mtij.ts Nåd. Proposition N:o 1S5. 131

skulle kunna komma ett ålderstillägg till lönen efter fem år med 600
kronor.

Äf de ledamöter i Svea hofrätt, hvilka deltagit i behandlingen af
förevarande ärende, hafva åtta ledamöter, under instämmande i alla delar
i det af pluraliteten beslutade yttrandet, förklarat sig anse, att till detsamma
borde vidare fogas följande uttalande:

»Under alla förhållanden torde hvad kommittén anfört icke kunna
leda till annat, än att begynnelselönen för hofrättsledamöterna sättes
något lägre än begynnelselönen för tredje gradens tjänstemän i de centrala
ämbetsverken, exempelvis med ett belopp, motsvarande ett ålderstillägg,
eller således till 7,500 kronor, ty rättvisligen böra väl efter fem
tjänsteår hofrättsledamöterna, hvilkas medelålder då redan åtskilligt öfverstiger
medelutnämningsåldern för tredje gradens tjänstemän i de centrala
ämbetsverken, komma i åtnjutande af enahanda löneförmåner som dessa.»

Göta ho frätts majoritet har i denna fråga gjort enahanda uttalande
som Svea hofrätt.

En ledamot har ansett billighet och rättvisa fordra, att med afseende
å nuvarande höga lefnadsomkostnader aflöningarna till hofrätternas
ledamöter — liksom äfven till dess tjänstemän och vaktbetjäning
— icke bestämmas lägre än till nuvarande belopp, förhöjda med 30
procent utom hvad som motsvarar de summor, hvilka under form af
pensionsafdrag komma att utaf staten innehållas af de nominella aflöningsbeloppen.
♦

Tre ledamöter hafva förklarat sig ej finna skäl till anmärkning
emot hvad kommittén föreslagit i fråga om hofrättsledamöternas löneförmåner.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har i sitt utlåtande framhållit,
att då enligt uppgift i ofvannämnda reservation genomsnittsåldern vid
utnämning är endast 3Vi2 år lägre för assessorerna än för tredje gradens
tjänstemän i kollegierna, det syntes, som om kommittén bort sätta hofrättsledamöternas
begytinelseaflöning högre sin till 7,000 kronor. Af flera
skäl, framför allt den omständigheten, att kommittén framhållit såsom
ett bestämdt önskemsvl, att hofrätternas ordinarie ledamöter ej måtte tagas
i anspråk för andra värf i så stor utsträckning som nu, vore det emellertid
högst antagligt, att genomsnittsåldern vid utnämning till ledamot
i hofrätten komme att stiga väsentligt, och med hänsyn härtill skulle

Särskildt
uttalande af
ledamöter i
Svea hofrätt.

G ota hofrätt

Hofrätten
öfver Skåne
och ''Blekinge,

Fråga om särskildt
arfvode
åt ordförande
å division.

Kommittén.

132 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

det hafva varit rättvist att jämnställa hofrättsledamöterna med ofvannämnda
tredje gradens tjänstemän.

En ledamot var härutinnan skiljaktig och lämnade kommittéförslaget
i denna del utan anmärkning.

I det förut omförmälda kommittébetänkandet af den 12 december
1874 väcktes förslag, att särskilda arfvoden borde tilläggas de hofrättsråd,
som vore ordförande å divisioner, med skyldighet likväl för dem
att, i den mån sådant vore förenligt med ordförandebestyren, deltaga
med öfriga ledamöter i föredragningen. Därvid ansågs kunna skäligen
bestämmas, att ordföranden skulle till hälften mot annan ledamot,
efter lottning, föredraga vädjade mål. Sagda arfvode borde såsom godtgörelse
för de särskilda åligganden, hvilka vore förenade med ordförandeplatsen,
alltid tillfalla den, som tjänstgjorde i nämnda egenskap, och
alltså åtnjutas under samma villkor som tjänstgöringspenningar. Dess
belopp upptogs i förslaget till 600 kronor.

Vid föredragning i statsrådet den 10 december 1875 af kommitterades
förslag anförde vederbörande departementschef, att, med den af
kommitterade för åtnjutande af det nämnda arfvodet ifrågasatta föredragningsskyldighet
för ordförande, dennes tjänstgöring sannolikt blefve
mera ansträngande än öfriga ledamöters. En sådan anordning syntes
departementschefen icke vara lämplig, om ordförandebefattningen skulle,
såsom då vore föreskrifvet och kommitterade jämväl afsett, utöfvas af
den äldste, som vanligen redan tillryggalagt sin kraftigaste ålder och
snarare behöfde minskning än tillökning i arbete.

1 öfverensstämmelse med den af departementschefen sålunda uttalade
meningen upptogs ej heller det ifrågasatta arfvodet i Kungl.
Maj:ts framställning till 1876 års Riksdag angående hofrätterna.

Med särskild hänsyn till det förslag, kommittén framställt i fråga
om ordförandebefattning å division, har kommittén ansett sig böra upptaga
spörsmålet om särskildt arfvode åt ledamot i hofrätt, som är ordförande
å division.

Hufvudsakliga anledningen till att förutnämnda kommitterades förslag
om dylikt arfvode icke vann godkännande syntes vara att söka
däri, att det ansågs mindre lämpligt att, med bibehållande af föreskriften
att de äldsta hofrättsråden städse skulle bekläda ordförandeplats å division,
öka ordförandenas arbete genom skyldighet för dem att deltaga i
föredragning af vädjade mål, och att, därest ordförandenas arbete ej
blefve mera betungande än öfriga ledamöters, giltigt skäl ansågs saknas

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 133. 133

att bereda ordförandena högre tjänstgöringspenningar än de andra ledamöterna.

För kommittén hade i detta sammanhang själfmant framträdt det
spörsmålet, huru divisionsordförandenas arbete, rent kvantitativt taget,
ställde sig i jämförelse med öfriga ledamöters. Ordförande å division
vore tjänstgörande å ämbetsrummet alla sessionsdagar, medan öfriga
ledamöter beredts tillfälle att hvar fjärde sessionsdag eller hvar Ijärde vecka
uteslutande ägna sig åt hemarbete. Han deltoge ej i allmänhet i föredragningen
och ansåges ej heller skyldig att kontrolläsa af öfriga ledamöter
föredragna mål. Befrielsen från föredragningsskyldighet för ordföranden
torde kunna antagas någorlunda uppvägas af hans åliggande
att deltaga i alla måls behandling å divisionen, likasom hans frihet från
kontrolläsning af de mål, som öfriga ledamöter föredragit, kunde anses
i ungefärlig grad motsvara det honom åliggande arbete att i första
hand justera utslag i vissa mål samt kontrolläsa till dessa mål hörande
handlingar.

Kunde alltså divisionsordförande ej anses hafva mera betungande
arbete än öfriga ledamöter och följaktligen däraf ej hämtas stöd för att
tillägga honom ett särskildt arfvode, återstode att tillse, huruvida eljest
fog måtte finnas för ett sådant arfvode. Af huru stor vikt för ernående
af ett tillfredsställande arbetsresultat det vore, att divisionschefen ägde
förmåga att på ett rätt sätt sköta ordförandeskapet på divisionen, hade
förut berörts i sammanhang med kommitténs förslag, att, med frångående
af den hittills följda ordningen, de till ordförandebefattning
lämpligaste ledamöter måtte därtill förordnas. De kraf, som vid bifall
till detta förslag måste ställas på en divisionsordförande, syntes kommittén
tala för, att särskild godtgörelse utginge för denna befattning.
Visserligen läge hos presidenten den högsta öfvervakande ledningen af
arbetet inom hofrätten, men då presidenten själffallet endast undantagsvis
kunde öfvervara och leda arbetet å de särskilda divisionerna, blefve
det så godt som uteslutande ordföranden å division, som hade sig anförtrodt
chefskapet å densamma; och att märka vore, att hvarje division
utgjorde för sig en fullt själfständig domstol.

Kommittén hade fördenskull i arten och beskaffenheten af divisionsordförandes
arbete och ställning funnit giltigt skäl att återupptaga
förslaget om särskildt arfvode åt denne. I afseende å storleken af detta
arfvode hade kommittén dock ansett sig böra stanna vid ett belopp af
500 kronor, som gifvetvis borde få åtnjutas under samma villkor som
tjänstgöringspenningar.

Vid bifall till detta förslag skulle visserligen sluta Hön i ngen för

134

Skiljaktig

mening.

Svea hofrätt.

Departements chefen.

Kungl. Majtts Nåd. Proposition N:o 135.

vissa ledamöter i hofrätt komma att i någon mån öfverstiga hvad
tredje gradens tjänstemän i allmänhet tillagts, men detta syntes kommittén
så mycket mindre obilligt, som begynnelseaflöningen för ledamot
i hofrätt enligt kommitténs förslag skulle blifva väsentligt lägre än för
nämnda andra tjänstemän. En jämförelse med aflöningsförmånerna för
de flesta häradshöfdingar, borgmästare i de medelstora och rådmän i de
största städerna torde ock i sin mån gifva stöd åt nu förevarande förslag.

I anslutning till hvad sålunda anförts, har kommittén hemställt,
att till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, måtte
utgå ett särskildt arfvode å 500 kronor att åtnjutas under samma villkor
som tjänstgöringspenningar.

Från kommitténs förevarande hemställan var en ledamot i kommittén
skiljaktig.

De skäl, hvilka i kommitténs betänkande anförts för arfvodets utgående,
syntes ej öfvertygande. Vare sig någon af de yngre ledamöterna
utsåges som ordförande, eller föreslagna begynnelselönen för hofrättsråd
understege hvad tredje gradens tjänstemän i allmänhet tillagts,
eller möjligen en eller annan häradshöfdings eller borgmästares i de
medelstora städerna och rådmäns i de största städerna löneinkomster
öfverstege hvad kommittén föreslagit för hofrättsråd, borde detta ej vara
bestämmande för ifrågavarande arfvodes utgående såsom löneförmån.

Att ledamot, som förordnats till ordförande, i sådan egenskap tilldelas
särskildt arfvode, har synts Svea hofrätt välbetänkt äfven ur den
synpunkt, att denna förmån, enligt liofrättens åsikt, bör kunna i sin
mån främja, att ledamöter med de egenskaper, som kräfvas för ordförandeskapet,
till gagn för ämbetsverket kvarstå i sina befattningar
och icke för bättre utkomst söka utbyta tjänstgöringen i hofrätten mot
annan verksamhet.

Beträffande begynnelseaflöningen för liofrätternas ledamöter är jag
af annan mening än kommittén, i det jag anser denna aflöning böra
sättas högre, än kommittén föreslagit. Kommittén har själf vitsordat,
att ledamotstjänst i hofrätt i fråga om vikt och betydelse icke kan
skattas lägre än motsvarande befattningar i centrala ämbetsverk. Då
kommittén det oaktadt föreslagit en så väsentlig afvikelse från de vid.
de nya löneregleringarna eljest tillämpade principer, att ledamot i hofrätt
först efter tio år skulle uppnå det aflöningsbelopp, som utgör be -

135

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

gynnelseaflöningen för tredje gradens tjänstemän i de nyreglerade centrala
ämbetsverken, har kommittén motiverat detta förslag därmed, att
befordran till ledamot i hofrätt i regel vinnes ej obetydligt tidigare än
till tredje gradens tjänst i allmänhet.

Kommittén har visserligen äfven, om också mera i förbigående,
påpekat den afsevärda ökning i utgifter för statsverket, som skulle föranledas
af full tillämpning af ofvanberörda principer jämväl beträffande
hofrätterna. Men den omständigheten att ett ämbetsverk har talrik
personal utgör uppenbarligen icke i och för sig någon giltig grund att
under i öfrigt likartade förhållanden i aflöningshänseende försätta detta
verk uti sämre ställning än ett verk med fåtalig personal.

Skall därför kommitténs ifrågavarande förslag kunna anses skäligt
och rättvist, förutsattes härför ovillkorligen, att befordran till ledamot
i hofrätt regelmässigt sker sfi mycket tidigare än befordran till tredje
gradens tjänst i allmänhet, att tidsskillnaden ungefärligen uppväger den
senare inträdande likställigheten i aflöningsförmåner.

Vid bedömande af kommitténs förslag ur denna synpunkt må till
en början framhållas, att kommittén i sin motivering icke sökt att med
sifferuppgifter ådagalägga förslagets rättmätighet, utan inskränkt sig
till ofvanberörda allmänna uttalande, att befordran till ledamot i hofrätt
i regel vinnes »ej obetydligt tidigare» än i andra verk.

Af de statistiska * utredningar, hvilka bifogats kommitténs betänkande
I angående allmänna förutsättningar och grunder för nu pågående
löneregleringar inhämtas, att vid 1903 års början medelåldern för
befordran i den mellangrad mellan tredje och andra lönegraden, hvartill,
bland andra, höra hofrätternas assessorer, utgjorde 35.4 år. Medelåldern
för befordran till tredje lönegraden var samtidigt 42.4 år, hvadan
åldersskillnaden sålunda vid denna tidpunkt utgjorde 7 år.

Härvid må emellertid beaktas, dels att ofvannämnda mellangrad
äfven omfattar andra tjänstemän än hofrätternas assessorer, äfven om
dessa däri utgöra flertalet, dels ock att vid nyssnämnda beräkning af
medelåldern för befordran till tredje lönegraden medtagits äfven hofrättsråden,
hvilkas befordringsålder regelmässigt är jämförelsevis hög. Så
till exempel utgjorde, enligt samma statistiska utredningar, för tidrymden
1877 —1902 lefnadsåldern vid befordran till hofrättsråd i medeltal
48.2 år, medan motsvarande siffra för öfriga tjänstemän af tredje lönegraden
var 43.8.

Till närmare belysning af hithörande förhållanden har i justitiedepartementet
verkställts en undersökning rörande medelåldern för befordran
till assessor under hvart och ett af åren 1880, 1885, 1890,

136

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

1895, 1900 och 1905 äfvensom rörande den nuvarande ställningen i
berörda afseende. Vidare har till jämförelse härmed undersökts den
nuvarande medelåldern. för befordran till tredje gradens tjänst i Kungl.
Maj:ts kansli och de centrala ämbetsverken.

Kesultatet af denna undersökning innefattas i efterföljande tabeller:

1. Tabell utvisande medelåldern för befordran till assessor under

nedanangifna år.

	1880	1885	1890	1895	1900	1905	1909
	År	År	År	År	År	År	År
i Svea hofrätt ..........................	37.6	37.6	37	35.3	34.7	35.7	36.6
i Göta » ........................... i hofrätten öfver Skåne och	35.7	36.1	35.1	34.6	35.2	36.3	38.2
Blekinge ................................. i samtliga hofrätterna tillsam-	39	38.7	37.2	32.7	34.7	33.8	33.2
mans..........................................	37	37.2	36.6	34.6	34.9	35.6	36.5 j

2. Tabell utvisande nuvarande medelåldern för befordran
till tredje gradens tjänst i nedanstående verk.

	År
Kungl. Majrts kansli........................................	45.7
Fångvårdsstyrelsen...........................................	39.5
Arméförvaltningen .............................................	39.2
Marinförvaltningen.............................................	39
Lotsstyrelsen........................................................	53
Generalpoststyrelsen ..........................................	43.4
Telegrafstyrelsen ...............................................	37
Kammarkollegium................................................	36.4 j
Statskontoret.......................................................	38
Kommerskollegium.............................................	45
Kammarrätten......	39.2
Generaltullstyrelsen ........................................!	44
Domänstyrelsen ..................................................	40.5 j

137

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Medelåldern för befordran till tredje lönegraden i ofvannämnda
ämbetsverk tillsammans utgör för närvarande 42 år. I sammanhang
härmed må anmärkas, att motsvarande siffra för befordran till hofrättsråd
för närvarande är 44.5 år.

En jämförelse mellan förestående två tabeller gifver vid handen,
att befordran till assessor uppnås i medeltal så mycket tidigare än
befordran till tjänst i tredje lönegraden i allmänhet, som efterföljande
tabell för hvarje där upptaget verk utvisar: "

	År
Lotsstyrelsen.........................................................	16.5
Kungl. Maj:ts kansli..........................................	9.2
Kommerskollegium .......................................	8.5
Generaltullstyrelsen .........................................	7.5
Generalpoststyrelsen..........................................	6.9
Domänstyrelsen..............................................	4.0
Fångvårdsstyrelsen..........................................	3.0
Arméförvaltningen .............................................	2.7
Kammarrätten....................................	2.7
Marinförvaltningen.............................................	2.5
Statskontoret.................................................	1.5
Telegrafstyrelsen................................................	0.5

I kammarkollegium understiger medelåldern för befordran till ledamot
för närvarande i någon, om ock obetydlig mån den nuvarande
medelåldern för befordran till assessor.

Endast hvad lotsstyrelsen angår är sålunda nuvarande åldersskillnaden
i befordringshänseende större än 10 år. Härvid bör emellertid
beaktas, att i lotsstyrelsen allenast finnes 1 civil tjänsteman af tredje
lönegraden, hvadan detta ämbetsverk påtagligen föga lämpar sig till
jämförelse i förevarande afseende med hofrätterna. I flertalet öfriga
ämbetsverk är åldersskillnaden mindre än 5 år.

Vid jämförelse med medelåldern för befordran till tredje lönegraden
i allmänhet framgår, att densamma för närvarande öfverstiger medelåldern
för befordran till assessor med 5.5 år. Emellertid bör härvid
beaktas, att om denna jämförelse, såsom måhända torde vara riktigare,
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 18

138

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

inskränkes till de af förestående ämbetsverk, hvilka närmast äro att
likställa med hofrätterna, d. v. s. rikets kollegier eller de i deras ställe
inrättade verk, åldersskillnaden vid befordran blifver icke oväsentligt
mindre. I sistnämnda ämbetsverk, för sig tagna, utgör medelåldern
för befordran till ledamot för närvarande 39.2 år. I genomsnitt sker
följaktligen för närvarande befordran till assessor allenast 2.7 år tidigare
än befordran till ledamot i rikets kollegier och med dem jämförliga
verk.

Såsom ofvan först meddelade tabell utvisar, bar medelåldern för
befordran till assessor, efter att under 1890-talet hafva varit stadd i
sjunkande, sedermera åter konstant stigit, frånsedt allenast i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge, där emellertid exceptionella förhållanden
under senare tider varit rådande. Nu har visserligen framhållits, att i följd
af den under sista tiden inträdda minskade tillgången på extra ordinarie
tjänstemän i hofrätterna en nedgång af nämnda medelåldern åter torde
vara att emotse. Men äfven om någon inverkan häraf i dylik riktning
skulle komma att göra sig gällande, torde, på sätt Svea hofrätt i sitt
utlåtande erinrat, andra af hofrätten närmare angifna förhållanden kunna
antagas komma att verka i motsatt riktning. Jag åberopar i detta
afseende, hvad hofrätten härutinnan anfört, och vill jag endast tillägga,
att med hänsyn till de nuvarande hofrättsfiskalernas lefnadsålder någon
sänkning af medelåldern för befordran till ledamot i hofrätt uppenbarligen
icke under den närmaste framtiden är att förvänta utan snarare
motsatsen. Nämnda tjänstemän, upptagna i sin befordringsordning,
innehafva nämligen för närvarande följande lefnadsålder:
i Svea hofrätt: 39, 37, 35, 36, 36 och 34 år
i Göta hofrätt: 35, 40, 40 och 39 år; samt
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge: 37 och 35 år.

Härvid erinrar jag jämväl, att för närvarande ingen ledamotsbefattning
vid hofrätterna är vakant utom en hofrättsrådstjänst vid
hofrätten öfver Skåne och Blekinge, hvilken emellertid i afbidan på
slutlig pröfning af kommitténs förslag om indragning af en dylik befattning
tillsvidare hålles obesatt.

Slutligen tillåter jag mig i detta sammanhang påpeka, att bland hofrätternas
nuvarande ledamöter skyldighet att afgå på grund af uppnådd 70
års ålder under närmaste tioårsperiod inträder i allenast sex fall nämligen
för två hofrättsråd i Göta hofrätt under år 1911, för ett hofrättsråd i
samma hofrätt under år 1914, för ett hofrättsråd i hvardera af Svea
och Göta hofrätter under år 1918 samt för ett hofrättsråd i Svea hofrätt
under år 1919. I hofrätten öfver Skåne och Blekinge kan i nu -

139

Kungl. Maj-.ts Nåd. Provosition N:o 135.

varande hofrättsrådsgraden ingen afgång med säkerhet påräknas förr
än under år 1928.

På grund af hvad sålunda anförts, synes mig ovedersägligt, att
kommitténs förslag, enligt hvilket en hofrättsledamot först vid en ålder
af i genomsnitt 46 1/2 år skulle uppnå den normala begynnelseaflöningen
för tredje gradens tjänstemän, icke kan anses vara med rättvisa och
billighet öfverensstämmande. Den nuvarande ringa tillströmningen af
extra arbetskrafter i hofrätterna innebär i och för sig en allvarlig fara
för hofrätternas framtida rekrytering. Skulle därtill komma, att
hofrätternas ledamöter blifva i aflöningshänseende jämförelsevis så
mycket sämre ställda än ledamöterna i de centrala ämbetsverken, synes
man hafva grundad anledning att befara ytterligare svårigheter i berörda
hänseende. Och dock är det uppenbarligen ur flere synpunkter
af synnerlig vikt, att hofrätterna städse hafva möjlighet att draga till
sig skickliga och i domarevärf utbildade unga jurister i rätt stort antal.

Men om jag sålunda anser kommitténs förslag i denna del icke
kunna godkännas, kan jag å andra sidan icke heller biträda hofrätternas
åsikt, att begynnelseaflöningen för ledamot i hofrätt bör vara densamma
som för tredje gradens tjänstemän i allmänhet. Obestridligt
är ju dock, att befordran till ledamot regelmässigt vinnes i någon
mån tidigare i hofrätt än i de centrala ämbetsverken. Redan personalens
relativa talrikhet bereder ju, särskildt i de båda större hofrätterna,
möjligheter till snabbare omsättning. I högre grad än andra
ämbetsverk erbjuda hofrätterna utsikter till vidare befordran. Genom
förslaget om särskildt arfvode åt ordförande å division skulle beredas
en förmån, som på andra håll saknar motsvarighet. Vid öfvervägande
af dessa och öfriga å frågan inverkande omständigheter har jag därför
stannat vid den uppfattningen, att, såsom jämväl några ledamöter i
Svea hofrätt alternativt föreslagit, begynnelseaflöningen för ledamot i
hofrätt bör bestämmas till 7,500 kronor, fördelade i lön 5,000 och tjänstgöringspenningar
2,500 kronor, hvartill skulle komma två ålderstillägg,
hvartdera å 600 kronor, efter respektive fem och tio år. Härigenom
skulle sålunda hofrättsledamot efter fem tjänsteår uppnå samma aflöning,
som för tredje gradens tjänstemän i allmänhet utgör begynnelselönen,
hvilken anordning synes mig så väl afpassad efter förhandenvarande
förhållanden, som öfverhufvud taget är möjligt.

Kommitténs förslag om särskildt arfvode för ordförande å division
finner jag väl befogadt.

140

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition, N:o 135.

Sekreterare.

I kommittébetänkandet den 12 december 1874 anfördes beträffande
sekreterarebefattningen vid hofrätterna, bland annat, att nämnda befattning
med hänsyn till dess vikt och betydelse samt därmed förenade
arbete och ansvar visserligen förtjänade att ställas högt, men att kommitterade
icke kunnat finna något tillräckligt skäl, hvarför aflöningen
skulle, på sätt hofrätterna då föreslagit, blifva ungefär lika med eller
till och med högre än högsta lönen för hofrättsråd. Väl hade Svea
hofrätt framhållit, att innehafvare af sekreterartjänst borde tillförsäkras
så nöjaktiga inkomster, att han icke kunde finna sig föranlåten att söka
förflyttning från sin plats, men något bindande skäl för den åsikten,
att en hofrättssekreterare sålunda borde för hela sin tjänstetid kvarhållas
vid denna plats, syntes kommitterade näppeligen kunna förebringas.
I händelse sekreterarens aflöning blefve för framtiden bestämd
i lämpligt förhållande till aflöningen för hofrättsråd,'' ansågo kommitterade,
att befordran från den förra till den senare befattningen måhända
skulle kunna lättare äga rum än dittills.

Med stöd af hvad kommitterade sålunda och i öfrigt anfört och
med hänsyn till beloppen af de löner, de föreslagit för hofrättsråd och
assessorer, föreslogo kommitterade för sekreterare i Svea och Göta hofrätter
i lön 3,500 och i tjänstgöringspenningar 1,500 eller tillhopa 5,000
kronor jämte två ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor, efter
fem och tio års tjänstgöring. För sekreteraren i hofrätten öfver Skåne
och Blekinge föreslogs begynnelseaflöningen till 4,000 kronor, däraf lön
2,500 och tjänstgöringspenningar 1,500 kronor, med samma ålderstillägg
som för sekreterarna i Svea och Göta hofrätter. I händelse emellertid
Kungl. Maj:t icke skulle finna skäl medgifva, det skyldigheten att emottaga
inkommande handlingar, på sätt kommitterade föreslagit, öfverflyttades
från sekreteraren till annan tjänsteman i hofrätten öfver Skåne
och Blekinge, och då nämnda sekreterare i sådant fall skulle fortfarande
blifva i åtnjutande af lösen för utgifna diariebevis, hvilken sportelinkomst
syntes kunna antagas till 500 kronor årligen, ansågo sig kommitterade
böra föreslå den jämkning i ofvan angifna löneförmåner, att lönen nedsattes
med sistberörda belopp eller sålunda till 2,000 kronor.

Vid anmälan af nämnda kommittébetänkande i statsrådet den 10
december 1875 anförde dåvarande chefen för justitiedepartementet, att
då sekreterarbefattningen i de större hofrätterna i anseende såväl till
dess vikt som till det arbete och den ämbetsmannaskicklighet, densamma

141

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

toge i anspråk, vore fullt jämförlig med en ledamotsplats samt befordran
från sekreterare till hofrättsråd endast undantagsvis kunde komma i
fråga, departementschefen ansåge, att sekreterarnas i Svea och Göta
hofrätter löneförmåner borde bestämmas något högre än kommitterade,
under andra förutsättningar, föreslagit. Om lönen sattes till 4,000
kronor med två ålderstillägg och tjänstgöringspenningarna till 1,800
kronor, skulle visserligen det slutliga totalbeloppet, 6,800 kronor, närma
sig till den högsta hofrättsrådsaflöningen 7,000 kronor, men med beräkning
att sekreteraren finge för två månaders tjänstledighet afstå
300 kronor, under det att hofrättsrådet utan afkortning åtnjöte lika
lång tids semester, blefve sekreteraren slutligen i själfva verket endast
ungefärligen likställd med de yngsta hofrättsråden, hvilket icke syntes
oskäligt.

Till kommitterades förslag, att sekreteraren i hofrätten öfver Skåne
och Blekinge skulle befrias från åliggandet att emottaga till hofrätten
inkommande handlingar, ansåg departementschefen sig icke kunna tillstyrka
bifall, men ansåg under sådan förutsättning någon förhöjning af
totalbeloppet af nämnda sekreterares aflöning enligt kommitterades första
alternativ icke böra begäras.

I enlighet med departementschefens hemställan afläts proposition
till 1876 års Riksdag, som därvid godkände Kungl. Maj:ts förslag
allenast med den ändring beträffande aflöningens fördelning i lön- och
tjänstgöringspenningar, som af gällande aflöningsstater utvisas.

I de förut omförmälda utlåtanden, som afgåfvos af Svea hofrätt
den 29 april, Göta hofrätt den 5 maj och hofrätten öfver Skåne och
Blekinge den 23 april 1902, gjordes beträffande aflöningen till sekreteraren
följande uttalanden.

Af Svea hofrätt anfördes, att med afseende å beskaffenheten af
de sekreteraren åliggande göromål samt för ernående af ett lämpligen
afvägdt förhållande mellan ledamöternas och sekreterarens aflöningsförmåner
hofrätten ansåge sig böra såsom förhöjning i sekreterarens aflöning
föreslå 700 kronor, hvarigenom sekreterarens slutaflöning alltså skulle
blifva 7,500 kronor.

Den aflöningsförhöjning, som sålunda föreslogs för sekreteraren,
utgjorde något mer än hälften af det belopp, som ansågs böra ifrågakomma
för assessorerna.

Härvid voro emellertid presidenten och fem ledamöter af skiljaktig
mening samt ansågo, att förhöjningen borde fastställas till 1,300 kronor.
I sådant hänseende anfördes, att efter fastställandet af 1876 års lönestat
sekreterarens tjänstgöring visserligen blifvit i viss mån lindrigare än

Rommittin.

142 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

förut, i det han befriats från föredragning under viss tid af året utaf
civila besvärsmål. Men å andra sidan hade hans ämbetsgöromål på
senare tider ökats, dels i allmänhet på grund däraf att hofrätten erhållit
icke mindre än två nya ordinarie divisioner, dels särskildt därigenom
att från och med år 1895 till följd af de nya stadgandena angående
stämpelafgiften hans arbete med beredande till föredragning af till hofrätten
för inregistrering ingifna bouppteckningar blifvit mera betungande
än förut, hvarjämte sekreteraren på senare åren fått sig ålagdt åtskilliga
andra nya, hvart för sig visserligen mindre betydande, men tillsammans
ganska tidsödande göromål. Skäl förefunnes därför icke till rubbning
uti ifrågavarande hänseende i det vid 1876 års lönereglering fastställda
förhållandet mellan ledamöternas, sekreterarens och öfriga tjänstemäns
aflöning. Hänsynen till sekreterarbefattningens vikt och betydelse för
arbetets jämna och behöriga gång i ett ämbetsverk af den storlek som
Svea hofrätt med därunder lydande många underdo mstolar samt de
anspråk, som måste ställas på befattningens innehafvare, kräfde, såsom
vid nämnda reglering ock erkändes, att befattningen ställdes jämförelsevis
högt på löneskalan. Det erinrades jämväl, att sekreteraren fortfarande
såsom dittills komme att vid semester själf bekosta ersättning
till sin ställföreträdare.

Göta hofrätt, som hemställde, att löneförmånerna i hofrätten måtte
höjas med 20 procent, undantog emellertid härvid, bland andra, sekreteraren,
för hvilken föreslogs en förhöjning af allenast 10 procent.
Såsom skäl för detta • undantag åberopades, att sekreteraren enligt
gällande lönestat åtnjöte i lön med ålderstillägg och tjänstgöringspenningar
vida mer än öfriga tjänstemän och flertalet ledamöter.

Fem ledamöter i hofrätten föreslogo äfven för sekreteraren en
förhöjning af 20 procent af dennes fasta löneförmåner.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge hemställde, att i sammanhang
med indragning af den nuvarande aktuarie- och arkivariebefattningen
samt öfverflyttning af vissa förut till nämnda befattning hörande göromål
å sekreteraren, den sistnämndes aflöning måtte höjas till 4,800 kronor
jämte såsom förut två ålderstillägg å hvartdera 500 kronor.

Kommittén, som erinrat, att, oafsedt de med ifrågavarande befattningar
förenade sportler, sekreterarna i Svea och Göta hofrätter
med hänsyn till löneförhållanden för närvarande intaga en ställning,
vida fördelaktigare än assessorernas och, med afseende å slutaflöningen,
i det närmaste likställd med hofrättsrådens, har visserligen funnit dessa
två sekreterartjänster vara af stor vikt och betydelse, men dock ansett,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135. 143

att desamma icke böra i lönehänseende jämställas med ledamotsbefattning.

Härvid har kommittén till en början framhållit, att efter genomförandet
af dess förslag om indragning af vissa sportler, af de sekreterartjänsternas
innehafvare nu tillfallande extra inkomster skulle kvarstå
allenast provision å stämpelpappersförsäljning för sekreteraren i hofrätten
öfver Skåne och Blekinge. Denna provision hade under de
senaste fem åren i medeltal utgjort 1,048 kronor 95 öre om året. Under
förutsättning att stämpeluppbörden framdeles blefve lika stor som under
nämnda femårsperiod, skulle till följd af den af 1908 års Riksdag
beslutade nedsättningen i provision för försäljningsmän af stämplar den
sekreteraren i sistnämnda hofrätt tillkommande provision å stämpelpappersförsäljning
komma att uppgå till allenast 624 kronor 47 öre i
medeltal för år.

Med erinran att enligt kommitténs förslag sekreterare i hofrätt
hädanefter skulle komma i åtnjutande af kostnadsfri semester, har kommittén
förklarat sig finna, att ett lämpligen afvägdt förhållande mellan
å ena sidan ledamöternas och å andra sidan sekreterarnas i Svea och
Göta hofrätter aflöningsförmåner skulle åstadkommas, om aflöningen för
sekreterarna i dessa båda hofrätter, frånsedt ortstillägg till sekreteraren
i den förstnämnda liofrätten, bestämmes till 6,000 kronor med två
ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor, efter 5 och 10 år.
Därtill skulle för sekreteraren i Svea hofrätt komma ortstillägg med
samma belopp, som i nya lönestater för centrala ämbetsverk är upptaget
för andra gradens tjänstemän, eller 400 kronor. Likasom för
närvarande är fallet, borde af aflöningen 2,000 kronor utgöra tjänstgöringspenningar.

Med hänsyn därtill att sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge enligt kommitténs förslag hufvudsakligen skulle få sig anförtrodda
göromål, som i de andra hofrätterna tillkomma tjänstemän af
lägre grad, och med afseende jämväl därå, att provision fortfarande
skulle tillkomma honom såsom försäljningsman af stämpelpapper, har
kommittén ansett, att denne tjänstemans aflöning bör bestämmas lägre
än sekreterarnas i de båda andra hofrätterna. Det torde enligt kommitténs
uppfattning vara med billighet och rättvisa mest öfverensstämmande,
om sekreteraren i denna hofrätt beträffande aflöning å stat
likställes med advokatfiskal. Enligt hvad föreslagits, skulle dennes
aflöning, frånsedt ortstillägg i Svea hofrätt, utgöra 5,400 kronor, däraf
3,600 kronor i lön och 1,800 kronor i tjänstgöringspenningar, med två
ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor, efter 5 och 10 år. På

Skiljaktiga

meningar.

Svea hofrätt.

144 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

grund häraf har kommittén hemställt, att aflöningen till sekreteraren
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge måtte bestämmas att utgå med
enahanda belopp.

Två ledamöter i kommittén hafva förklarat sig ej kunna biträda
det förslag till fördelning i lön- och tjänstgöringspenningar för sekreteraren
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge, som kommittén uppgjort.
Såsom skäl härför hafva nämnda ledamöter anfört, bland annat, att genom
en sådan fördelning sagde sekreterare ej skulle kunna komma i åtnjutande
af samma pension som sekreterarna i de två andra hofrätterna samt
att, då kvalifikationerna för sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge vore lika med kollegernas i de öfriga hofrätterna och hans
tid därjämte vore fullt upptagen af arbete i hofrättens tjänst, han syntes
äfven böra komma i åtnjutande af samma pensionsförmåner.

Nämnda kommittéledamöter hafva därför föreslagit, att sekreteraren
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge måtte erhålla i lön 4,000 kronor
och i tjänstgöringspenningar 1,400 kronor samt två ålderstillägg, å 500
kronor hvartdera, efter 5 och 10 års väl vitsordad tjänstgöring.

Två andra ledamöter hafva förklarat sig likaledes anse billighetsskäl
tala därför, att innehafvaren af denna befattning beredes samma pension
som motsvarande tjänstinnehafvare i de båda öfriga hofrätterna. Då
emellertid tjänstgöringspenningarna för sekreteraren i hofrätten öfver
Skåne och Blekinge syntes böra sättas något högre än tjänstgöringspenningarna
för notarierna, hvilka vid förekommande förfall för sekreteraren
i regel torde förordnas att bestrida dennes befattning, hafva
ifrågavarande två ledamöter ej kunnat biträda förslaget om sådan fördelning
af aflöningsbeloppet för sekreteraren, att lönen skulle bestämmas
till 4,000 kronor och tjänstgöringspenningarna sålunda komma att utgöra
allenast 1,400 kronor, utan ansett den åsyftade likställigheten i pensionshänseende
bäst ernås därigenom, att, med bibehållande af den fördelning
af aflöningsbeloppet i lön och tjänstgöringspenningar, som kommittén
föreslagit för ifrågavarande sekreter artjänst, såsom pensionsunderlag för
samma tjänst i lönestaten fastställes det belopp, hvartill lönen, efter
tillägg af 400 kronor, komme att uppgå.

Svea hofrätt har beträffande sekreterarens aflöning gjort följande
enhälliga uttalande:

Sekreteraren skulle enligt kommittéförslaget få sina redan förut
omfattande göromål ytterligare ökade och, till möjliggörande af den
föreslagna indragningen af ännu kvarstående sportler, nödgas afstå från
de af honom hittills uppburna sportler, hvilka beräknats efter afdrag af

145

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

omkostnader lämna en behållning- af 126 kronor för år. Vidare skulle
i och med löneregleringen tillkomma skyldighet för sekreteraren att vidkännas
afdrag å lönen i form af bidrag till kostnaden för egen pensionering,
en afgift, som kan beräknas till omkring 250 kronor årligen.

Den aflönings förhöj ning, hvilken i vederlag och med anledning af
den efter 1876 års lönereglering uppkomna prisstegringen blifvit för
sekreteraren föreslagen, inskränker sig till ökning i den fasta lönen med
200 kronor eller från 3,800 kronor till 4,000 kronor samt ett ortstillägg
af 400 kronor, hvilket senare väl egentligen i likhet med ortstillägg i
allmänhet, skulle hafva till ändamål att utjämna verkningarna däraf att
lefnadskostnaderna i hufvudstaden stigit i ännu högre grad än i andra
delar af landet. I tjänstgöringspenningarna, 2,000 kronor, har icke föreslagits
någon förhöjning. Däremot skulle sekreteraren i likhet med
samtliga öfriga tjänstemän komma i åtnjutande af kostnadsfri semester.

Hvad kommittén sålunda i fråga om reglering af aflöningen för
sekreterarebefattningen föreslagit kan hofrätten icke biträda.

Redan förut har vid särskilda tillfällen, då fråga om lönereglering
för detta ämbetsverk förevarit, framhållits sekreterarebefattningens vikt
och betydelse för arbetets jämna och behöriga gång i ett ämbetsverk
af den storlek som Svea hofrätt med därunder lydande många underdomstolar;
och det är i verkligheten synnerligen angeläget att till ifrågavarande
befattning städse må kunna erhållas person, som kan motsvara
äfven högt ställda anspråk på tjänstemannaduglighet jämte ordningssinne
samt nit och intresse för tjänsten. Med hänsyn härtill och då utsikterna
att från sekreterarebefattningen vinna vidare befordran äro ringa, bör
till ifrågavarande befattning, såsom vid löneregleringen år 1876 erinrades,
anslås jämförelsevis god aflöning. Det belopp, hvarmed sekreterarens
aflöning nu borde höjas, anser hofrätten icke skäligen kunna beräknas
lägre än till åtminstone 1,200 kronor, däraf 400 kronor torde
böra utgöra ortstillägg och återstoden, 800 kronor, fördelas lika å den
fasta lönen och tjänstgöringspenningarna. Förhöjning af tjänstgöringspenningarna
påkallas uppenbarligen, förutom af minskningen i penningvärdet,
särskildt af den ökade tjänstgöringen jämte upphörandet af
sportelinkomsten, men synes nödvändig äfven af den orsak att nu utgående
tjänstgöringspenningar blefve alltför otillräckliga såsom ersättning
åt den, som vid förfall för sekreteraren eller under tid, då denne åtnjuter
semester, maste anlitas att såsom vikarie fullgöra det med befattningen
förenade arbetet.

Med erinran att ifråga om pensionsunderlaget sekreterarne i de
båda största hofrätterna böra, i öfverensstämmelse med kommitténs
Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 19

Göta hofrätt.

Hofrätten
öfver Skare
och Blekinge.

Skiljaktig
mening i
hofrätten
öfver Skåne
och Blekinge.

146 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

förslag, blifva likställda, har hofrätten alltså hemställt, att för sekreteraren
i Svea hofrätt aflöningen må bestämmas till 7,000 kronor, däraf
4,200 kronor i lön, 2,400 kronor i tjänstgöringspenningar och 400 kronor
i ortstillägg, hvartill skulle kunna komma två ålderstillägg till lönen, det
ena å 500 kronor efter fem år och det andra likaledes å 500 kronor efter
ytterligare fem år, samt att såsom pensionsunderlag måtte för sekreteraren
i Svea hofrätt gälla det belopp, hvartill lönen efter afdrag af 200
kronor uppgår.

Göta hofrätt har i afseende å denna fråga till en början erinrat,
att då enligt kommitténs förslag sekreterarens aflöning skulle ökas med
allenast 200 kronor, men å andra sidan i enlighet med pensionslagens
stadgande sekreterare, som ingått på ny lönereglering, vore skyldig
bidraga till sin egen pensionering med 250 kronor i högsta lönegraden,
förslaget i själfva verket skulle medföra en minskning af inkomster för
sekreterare i Göta hofrätt med minst 50 kronor, frånsedt att äfven
honom nu tillkommande sportler skulle upphöra. Däremot komme sekreteraren
att få åtnjuta kostnadsfri semester under en och en half månad.
I betraktande af sekreteraretjänstens stora vikt och betydelse för hofrättsarbetets
jämna och obehindrade gång samt nödvändigheten af att
till platsen kunna erhålla en person, som gjort sig känd för framstående
duglighet och ordentlighet jämte nit och intresse för sina tjänsteåligganden,
har emellertid hofrätten ansett den för sekreteraren föreslagna aflöningen
böra något höjas. I sådant afseende har hofrätten föreslagit, att
med bibehållande af den af kommittén föreslagna begynnelseaflöningen
för sekreteraren i Göta hofrätt, 6,000 kronor, fördelad" i lön 4,000 och
tjänstgöringspenningar 2,000 kronor, antalet ålderstillägg måtte ökas
från två till tre, samtliga å 500 kronor, så att sekreteraren efter femton
års tjänstgöring skulle uppnå ett aflöningsbelopp af tillhopa 7,500 kronor.

'' Af hofrättens ledamöter hafva fyra lämnat utan anmärkning hvad
kommittén hemställt i fråga om löneförmånerna för hofrättens sekreterare.

Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har, då giltiga skäl för att
sekreteraren i denna hofrätt skulle i pensionshänseende blifva sämre
ställd än innehafvarne af motsvarande befattningar vid de ofri ga två
hofrätterna icke torde förefinnas, hemställt om rättelse i kommitténs
förslag härutinnan i enlighet med innehållet i den senare af ofvannämnda
båda vid kommittébetänkandet fogade reservationer i denna del.

Två ledamöter i hofrätten hafva förklarat sig gilla kommitténs
förslag beträffande pensionen för sekreteraren.

147

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Den ene af nämnda ledamöter har till stöd för sin uppfattning
härutinnan åberopat, att efter regleringens genomförande sekreteraretjänsten
i denna hofrätt ingalunda kunde jämnställas med sekreterartjänsterna
i de andra hofrätterna. Dessa senare tjänster, hvilka skulle
blifva förenade med skyldighet att föredraga besvär, komme sålunda
fortfarande att kräfva ett större mått af juridisk insikt och erfarenhet,
under det att de med sekreterartjänsten i denna hofrätt förenade göromål
hufvudsakligen skulle blifva af sådant slag, som i de andra hofrätterna
skulle anförtros tjänstemän af lägre grad. Vid sådant förhållande
funnes enligt reservantens förmenande ej någon anledning tillerkänna
sekreteraren i denna hofrätt högre pension än kommittén föreslagit,
i synnerhet som denne därigenom skulle i pensionsafseende
ställas å ett högre plan än advokatfiskalen i hofrätten, ehuru för skötande
af dennes tjänst torde komma att erfordras betydligt större juridiska
kvalifikationer.

Hvad angår sekreterarebefattningarna i Svea och Göta hofrätter,
anser jag, att de med dessa befattningar förenade löneförmåner blifvit
af kommittén väl knappt tillmätta och förty böra i viss mån höjas;
och åberopar jag till stöd härför de skäl, som af nämnda hofrätter
i deras utlåtande härutinnan anförts. Beträffande lämpligaste sättet
för denna förhöjning synes mig Göta hofrätts förslag i detta afseende
äga företräde, särskildt med hänsyn till de ringa utsikter, som torde
förefinnas att från sekreterarebefattningen vinna vidare befordran. Jag
anser därför, att, med bibehållande af den af kommittén för ifrågavarande
befattningar föreslagna begynnelseaflöning, 6,000 kronor, fördelad
i lön 4,000 och tjänstgöringspenningar 2,000 kronor, den önskvärda
löneförbättringen bör åstadkommas genom tillerkännande af ett
tredje ålderstillägg å 500 kronor att inträda efter femton års tjänstgöring.
Slutaflöningen skulle sålunda utgöra för sekreteraren i Svea
hofrätt, med inberäkning af denne tillkommande ortstillägg, 7,900 och
för sekreteraren Göta hofrätt 7,500 kronor. Jag vill i detta sammanhang
tillika framhålla, att då till vikarie för sekreterare väl torde regelmässigt
böra kunna förordnas ordinarie notarie, hvars årliga tjänstgöringspenningar
enligt kommitténs förslag skulle utgöra 1,600 kronor,
Svea hofrätts anmärkning rörande otillräckligheten af de för sekreterarebefattningen
därstädes anslagna tjänstgöringspenningar icke synes mig
befogad.

I fråga om sekreteraren i hofrätten öfver Skåne och Blekinge
anser jag i likhet med fyra kommittéledamöter och hofrättens majoritet,

Departements chefen.

Kommittén.

148 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 135.

att denne bör i pensionshänseende erhålla en något gynnsammare ställning,
än som af kommitténs förslag i och för sig skulle föranledas.
Det har för vinnande af detta syftemål ifrågasatts, antingen att öka
lönen för ifrågavarande tjänsteman från föreslagna 3,600 kronor till
4,000 kronor och samtidigt minska tjänstgöringspenningarna med motsvarande
belopp, eller ock att i aflöningsstaten skulle såsom pensionsunderlag
för tjänsten fastställas det belopp, hvartill lönen, efter tillägg
af 400 kronor, komme att uppgå. I båda fallen skulle vinnas, att
sekreteraren i denna hofrätt blefve i pensionshänseende fullt likställd
med motsvarande tjänstinnehafvare i de båda öfriga hofrätterna. Nu
skulle visserligen genom bifall till hvad jag ofvan beträffande sistnämnda
båda tjänstinnehafvare föreslagit, högsta pensionsunderlaget för dem
ökas från 5,000 till 5,500 kronor. Att i öfverensstämmelse härmed än
ytterligare öka pensionsunderlaget för sekreteraren i liofrätten öfver
Skåne och Blekinge anser jag dock icke böra ifrågakomma, utan synes
man skäligen böra stanna vid det af reservanterna och hofrättens majoritet
i detta hänseende föreslagna belopp. Då af anförd orsak någon
sänkning af tjänstgöringspenningarna icke lämpligen torde kunna''ske,
biträder jag det senare af de båda för vinnande af ifrågavarande
syftemål framställda förslag, hvilket jämväl af hofrättens majoritet
omfattats.

Advokatfiskal.

Beträffande advokatfiskal löneförmåner har kommittén till en
början erinrat, att enligt nu gällande lönestater advokatfiskalerna i Svea
och Göta hofrätter, med någon afvikelse i afseende å aflöningsbeloppets
fördelning, tillhöra den andra normalgraden, under det att advokatfiskalen
i hofrätten öfver Skåne och Blekinge åtnjuter i aflöning 2,000 kronor
mindre än tjänstemännen i nämnda normalgrad, samt att förutom aflöningen
å stat advokatfiskalerna uppbära i sportler, enligt därom meddelade
uppgifter, i Svea hofrätt inemot 500 kronor, i Göta hofrätt inemot
300 kronor och i hofrätten öfver Skåne och Blekinge omkring 100
kronor om året.

Under framhållande tillika att därest kommitténs förslag angående
stämpelkontrollgranskningen godkännes, advokatfiskalerna i de två förstnämnda
hofrätterna borde kunna hvardera påräkna en förhöjning i extra
inkomster till belopp af 100—200 kronor om året, har kommiftén såsom
sin åsikt uttalat, att i Svea och Göta hofrätter dessa tjänstemän böra,
frånsedt ortstillägg å 400 kronor för advokatfiskalen i förstnämnda

149

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

hofrätt, tillgodonjuta samma aflöning som tjänstemännen i andra normalgraden,
och då enligt kommitténs förslag i fråga om hofrätternas
organisation advokatfiskalen i hofrätten öfver Skåne och Blekinge
skulle få sina göromål väsentligt ökade, har kommittén ansett billigheten
kräfva, att denne tjänsteman tilldelas samma aflöning som advokatfiskalen
i Göta hofrätt.

Kommittén har fördenskull hemställt, att, för advokatfiskalen i
Svea hofrätt måtte bestämmas eu aflöning af 5,800 kronor, däraf 3,600
kronor i lön, 1,800 kronor i tjänstgöringspenningar och 400 kronor i
ortstillägg, samt att för advokatfiskalerna i de båda öfriga hofrätterna
aflöningen måtte bestämmas till 5,400 kronor, fördelade i lön och tjäustgöringspenningar,
på sätt ofvan nämnts, hvartill för dem samtliga skulle
kunna komma två ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor, efter
respektive fem och tio år.

Mot kommitténs förslag i denna del har från hofrätternas sida Departement»-ingen anmärkning framställts; och finner icke heller jag för min del chefen''
någon anledning till anmärkning härutinnan.

Aktuarie, arkivarie och notarier.

Med erinran att aktuarier, arkivarier och notarier enligt nu gällande Kommittén.
stater intaga en mellanställning mellan första och andra normalgraderna,
har kommittén förklarat sig anse, att innehafvare af ifrågavarande befattningar
böra, fortfarande såsom hittills, sinsemellan hafva enahanda
aflöningsförmåner å stat och att dessa böra blifva desamma, som vid
1908 års Riksdag tillerkänts revisorer i kammarrätten, undantagandes att
i Göta hofrätt och hofrätten öfver Skåne och Blekinge ortstillägg ej
skulle utgå.

I afseende å de ifrågavarande tjänstemän för närvarande tillkommande
sportler har kommittén i detta sammanhang vidare erinrat, att
enligt kommitténs förslag de nuvarande sportlerna skulle för arkivarier
och notarier helt och hållet upphöra samt för aktuarierna väsentligt
minskas och hädanefter komma att utgöras allenast af provision å
stämpelpappersförsäljningen. Denna provision, som under de senaste
fem åren i medeltal för år utgjort för aktuarien i Svea hofrätt 3,348
kronor 30 öre och för aktuarien i Göta hofrätt 1,306 kronor 8 öre,
skulle emellertid, med beräkning af lika hög stämpeluppbörd som under
senaste femårsperiod, till följd af den vid 1908 års Riksdag beslutade
nedsättningen uti ifrågavarande provision komma att nedgå i Svea hof -

150

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

rätt till 1,777 kronor 76 öre och i Göta hofrätt till 753 kronor 4 öre
årligen. Kommittén har härvid jämväl erinrat, att, därest kommitténs
förslag om inrättande af ytterligare en aktuariebefattning i Svea hofrätt
bifalles, provisionen å stämpelpappersförsäljning därstädes komme att
fördelas mellan två aktuarier. Det torde därför enligt kommitténs åsikt
icke kunna anses obilligt, att vederbörande aktuarier utöfver aflöningen
å stat komma i åtnjutande af de extra inkomster, som ifrågavarande
provision skulle medföra. Slutligen har kommittén härvid framhållit,
att genom öfverflyttning till arkivarien i Svea hofrätt af en del stämpelgranskningsarbete
nämnda tjänsteman skulle i förekommande fall få
tillgodonjuta andel i anmärkningsarfvode.

Med erinran slutligen, att enligt kommitténs förslag innehafvarna
af ifrågavarande befattningar skulle komma i åtnjutande af viss tids
kostnadsfri ledighet årligen, har kommittén hemställt, att för aktuarier,
arkivarie och notarier i Svea hofrätt måtte bestämmas en aflöning af
4,500 kronor, däraf 2,600 kronor i lön, 1,600 kronor i tjänstgöringspenningar
och 300 kronor i ortstillägg, hvartill skulle kunna komma
tre ålderstillägg till lönen, hvartdera å 500 kronor efter respektive fem,
tio och femton år, samt att för aktuarie och arkivarie i Göta hofrätt
samt notarier i sistnämnda hofrätt och i hofrätten öfver Skåne och
Blekinge aflöningen måtte bestämmas till 4,200 kronor, däraf 2,600
kronor i lön och 1,600 kronor i tjänstgö ringspenningar, jämte tre
ålderstillägg till lönen, på sätt ofvan nämnts.

Notarier i Svea Uti förut omförmälda, från nio notarier i Svea hofrätt till kom hofratt.

mittén ingifna skrifvelse hemställdes, att enär möjlighet för notarierna
till erhållande af inkomst genom extra arbete vore utesluten, därest den
ifrågasatta åtgärden med minskning af antalet notarier genomfördes,
ifrågavarande tjänster måtte i aflöningshänseende likställas med andra
gradens tjänst i de centrala ämbetsverken, samt att begynnelseaflöningen
således måtte sättas till 5,800 kronor.

I en af de från samma håll till Kungl. Maj:t inkomna framställningarna
i ämnet har likaledes anmärkts, att den af kommittén för
notarierna föreslagna aflöning med hänsyn till det ökade arbetet vore
för ringa.

Göta hofrätt. Göta hofrätt har i sitt utlåtande framhållit, att med inberäkning

af extra inkomster aktuariens i nämnda hofrätt löneförmåner, enligt af
honom lämnade uppgifter, med åtnjutande af de båda ålderstilläggen
under de sista åren uppgått till i medeltal 6,810 kronor 30 öre, hvar -

151

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N.o 135.

till komme ytterligare uppgifvet belopp af 49 kronor 48 öre. Kommittén
åter både föreslagit, att samtliga extra inkomster med undantag af
stämpelprovisionen skulle bortfalla. Efter den nedsättning af stämpelprovisionen,
som genom beshit af 1908 års Riksdag komme att tillämpas,
beräknades densamma komma att uppgå till 753 kronor 4 öre. Aktuariens
inkomster af tjänsten skulle således enligt kommitténs förslag komma
att i medeltal uppgå till högst 6,453 kronor 4 öre, hvilket gjorde en
minskning i inkomster af omkring 400 kronor. Kommittén hade nämligen
utgått från den synpunkten, att innehafvare af aktuarietjänst bör
i aflöningsförhållanden jämnställas med arkivarien och notarierna. Denna
uppfattning ansåge sig hofrätten icke kunna dela. Arten och beskaffenheten
af aktuariens göromål vore vida mera maktpåliggande och ansträngande
än arkivariens och notariernas arbete samt kräfde en oaflåtlig
uppmärksamhet och noggrannhet. I sådant afseende kunde särskildt erinras
om aktuariens skyldighet i fråga om underrätts utslag i brottmål att
på begäran utfärda diariebevis, hvilka, enligt hvad aktuarien meddelat,
i denna hofrätt uppgå till mellan 15,000 och 20,000 stycken om året
och sålunda i synnerlig hög grad måste anses taga aktuariens tid och
arbetsförmåga i anspråk.

På grund af dessa omständigheter har hofrätten ansett, att aktuarien
bör jämnställas med andra gradens tjänstemän i de centrala ämbetsverken
och förty hemställt, att för aktuarien i Göta hofrätt aflöningen
måtte bestämmas till 5,400 kronor, däraf 3,600 kronor i lön och

1.800 kronor i tjänstgöringspenningar, jämte två ålderstillägg till lönen,
det ena å 500 kronor efter fem år och det andra likaledes å 500 kronor
efter ytterligare fem år.

Hvad härefter angår arkivarien och notarierna, har hofrätten
förklarat, enär dessa tjänstemän skulle få sig ålagdt betydligt ökad
tjänstgöringsskyldighet, och det tillfälle till ytterligare inkomster, som
särskildt notarierna under nuvarande förhållanden lätteligen kunna bereda
sig, skulle nära nog försvinna, hofrätten ansåge den föreslagna
afiöningen vara väl låg, och därför hemställt att i Göta hofrätt aflöriingen
åt samma tjänstemän måtte bestämmas till 4,500 kronor, däraf

2.800 kronor i lön och 1,700 kronor i tjänstgöringspenningar jämte
tre ålderstillägg till lönen, på sätt kommittén föreslagit.

I sammanhang härmed har hofrätten upplyst,- att den lösen för
vissa afskrifter, som enligt hofrättens förslag skulle af arkivarien få
behållas, enligt verkställd beräkning skulle uppgå till omkring 200
kronor årligen.

152

Skiljaktig
mening i
Göta hofrätt.

Departements chefen.

Kommittén.

Departementschefen.

Kommittén.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Två ledamöter i Göta hofrätt hafva förklarat, att de mot beloppen
af de af kommittén för hofrättens aktuarie, arkivarie och notarier föreslagna
aflöningar icke hade något att erinra.

Hvad angår de för ifrågavarande tjänstemän föreslagna aflöningsförmåner,
synas mig visserligen de härutinnan framställda anmärkningarna
icke alldeles sakna fog. Emellertid kan jag dock icke finna tillräckliga
skäl anförda, för att jag skulle för närvarande anse mig böra
tillstyrka någon afvikelse från kommitténs enhälliga förslag.

Fiskaler.

Hvad beträffar fiskal erna, har kommittén erinrat, att dessa tjänstemän
för närvarande åtnjuta i aflöning 500 kronor mindre än första
gradens tjänstemän i normalgrad och ej äro berättigade till ålderstillägg.
Härvid har kommittén jämväl påpekat, att aflöningen för fiskalerna
uppenbarligen satts så lågt med hänsyn till dessa befattningars natur
af öfVergångsplatser, hvilket jämväl framginge af hvad 1874 års löneregleringsbetänkande
innehåller i fråga om ålderstillägg för dessa
tjänstemän.

Enligt kommitténs åsikt bör visserligen vid bestämmandet af aflöningen
för fiskalerna hänsyn tagas till berörda omständighet, men
billighet och rättvisa synas dock fordra, att för dessa viktiga och ansträngande
tjänstebefattningar aflöningen åtminstone ej sättes lägre än
begynnelseaflöningen för första gradens tjänstemän. Däremot torde i
betraktande af den utsikt till snar befordran, som erbjudes för fiskalerna,
ålderstillägg för dem icke böra ifrågakomma.

På grund häraf har kommittén hemställt, att aflöningen för fiskal
måtte bestämmas till 4,000 kronor, däraf 2,500 kronor i lön och 1,500
kronor i tjänstgöringspenningar, samt att såsom pensionsunderlag måtte
för fiskal gälla det belopp, hvartill lönen uppgår efter afdrag af 300
kronor, motsvarande eljest utgående ortstillägg.

Kommitténs ifrågavarande, af hofrätterna utan anmärkning lämnade
förslag anser jag mig böra biträda.

Vaktbetjäning.

Med tillämpning af de i stater för centrala ämbetsverk och länsstyrelserna
vid 1907 och 1908 årens Riksdagar upptagna aflöningar och

153

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

med erinran om de af kommittén föreslagna förändringar i benämningen
å hofrätternas vaktbetjäning har kommittén hemställt, att aflöningen för
v aktbetjäning en i Svea hofrätt måtte bestämmas till följande belopp,
nämligen:

för förste vaktmästaren 1,500 kronor, däraf 900 kronor i lön, 450
kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillägg, samt för
vaktmästare 1,200 kronor, däraf 700 kronor i lön, 350 kronor i tjänstgöringspenningar
och 150 kronor i ortstillägg, hvartill för vaktmästare
skulle kunna komma ett ålderstillägg till lönen efter fem år med 100
kronor; samt att aflöningen för v aktbetjäning en i Göta hofrätt och hof
rätten öfver Skåne och Blekinge måtte bestämmas till följande belopp,
nämligen:

för förste vaktmästare 1,350 kronor, däraf 900 kronor i lön och
450 kronor i tjänstgöringspenningar, samt för vaktmästare 1,050 kronor,
däraf 700 kronor i lön och 350 kronor i tjänstgöringspenningar, hvartill
för vaktmästare liksom i Svea hofrätt skulle kunna komma ett ålderstillägg
till lönen efter fem år med 100 kronor.

Under erinran att för närvarande ej i någon af hofrätterna finnes
vaktmästare eller hofrättspost, som i sådan egenskap åtnjuter fri bostad,
har kommittén slutligen framhållit, att därest framdeles förmånen af
dylik bostad jämte bränsle skulle tillerkännas någon af vaktbetjäningen,
beträffande Svea hofrätt naturligtvis bör gälla hvad i sådant hänseende
blifvit i stater för centrala ämbetsverk föreskrifvet vid 1907 och 1908
årens riksdagar, eller att, därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter
fri bostad samt bränsle, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstiilägg
ej utgå till honom äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.
För de båda öfriga hofrätterna torde, i anslutning till hvad kommittén
föreslagit beträffande länsstyrelsernas vaktmästare, få öfverlämnas
åt Kungl. Maj:t att bestämma det afdrag å lönen, som skall ske, därest
någon af vaktbetjäningen vid dessa hofrätter i sådan egenskap erhåller
fri bostad med bränsle.

Svea hofrätt har såsom sin mening framhållit, att de för vaktbetjäningen
i nämnda hofrätt föreslagna aflöningarna, med hänsyn till de
höga kostnaderna i hufvudstaden för bostad och andra oundgängliga
lefnadsförnödenheter, äro alltför knappa. Sagda aflöningar synas hofrätten
böra bestämmas för förste vaktmästaren till 1,800 kronor, däraf
1,100 i lön, 550 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillägg,
samt för vaktmästare till 1,500 kronor, däraf 900 kronor i lön,
Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Höft. 20

Svea hofrätt.

154

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

450 kronor i tjänstgöringspenningar och 150 kronor i ortstillägg, jämte
ett ålderstillägg till lönen efter fem år med 100 kronor.

Göta hofrätt. Göta hofrätt har likaledes funnit den för vaktbetjäningen föreslagna

aflöningen vara väl lågt tilltagen, i all synnerhet som vaktbetjäningen
i landsorten saknar de rikliga tillfällen till biförtjänster, som i en hufvudstad
lätteligen stå vaktmästare i ämbetsverken till buds. Med fästadt
afseende härå har hofrätten hemställt, att aflöningen för vaktbetjäningen
i Göta hofrätt måtte bestämmas till följande belopp nämligen:

för förste vaktmästaren 1,500 kronor, däraf 1,000 kronor i lön och
500 kronor i tjänstgöringspenningar, samt för vaktmästare 1,050 kronor,
däraf 700 kronor i lön och 350 kronor i tjänstgöringspenningar, jämte
två ålderstillägg till lönen, det ena å 100 kronor efter fem år och det
andra likaledes å 100 kronor efter ytterligare fem år.

Hofrätten öfver Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har i denna fråga anfört,

Skåne och cJe aflöningsförmåner, kommittén föreslagit för vaktbetjänte i hof Wffe''

rätten, enligt hofrättens åsikt, äro i betraktande af nuvarande dryga lefnadsomkostnader
och höga arbetslöner för lågt beräknade. Visserligen
borde vaktbetjänte inom hofrätterna med hänsyn till beskaffenheten af
deras tjänstgöring kunna påräkna inkomster af göromål utom tjänsten.
Möjligheten att förvärfva dylik extra inkomst torde emellertid ställa
sig väsentligen olika för vaktbetjänte i de olika hofrätterna, beroende
på orten för hofrätternas förläggning. Å ena sidan kunde ganska goda
tillfällen till extra inkomst för vaktbetjänte finnas i en stor stad, då
däremot å andra sidan så gifvetvis ej alltid vore fallet i en mindre, och,
hvad särskildt anginge vaktbetjänte i hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
hade det visat sig, att de tillfällen till extra inkomst, som för dem yppats,
vore ganska fåtaliga. Detta förhållande borde vid reglering af vaktbetjäntes
i hofrätten löner vinna tillbörligt afseende. Hofrätten har
därför hemställt om sådan ändring i kommitténs förslag, att begynnelselönen
för vaktbetjänte i hofrätten måtte bestämmas, för förste vaktmästaren
till 1,500 kronor och för en hvar af de två vaktmästame till
1,200 kronor. Den ytterligare löneförbättring af 150 kronor, som härigenom,
utöfver hvad kommittén föreslagit, skulle beredas en hvar af
hofrättens vaktbetjänte, motsvarade till beloppet det af kommittén för
vaktbetjänte i Svea hofrätt föreslagna ortstillägg och syntes hofrätten
lämpligen böra utgå i form af tjänstgöringspenningar.

Departement s- Då löneförmånerna för vaktbetjäningen, sådana de af kommittén

chefen. föreslagits, motsvara de löneförmåner, som redan antagits för vakt -

155

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135-

betjäningen såväl i de nyreglerade ämbetsverken i hufvudstaden som
vid länsstyrelserna, saknar jag anledning att i denna del frångå kommitténs
förslag.

Aflöningsvillkor.

För åtnjutande af de uti nuvarande lönestater för rikets hofrätter
upptagna löneförmåner gälla de villkor, som inneliållas i kungörelsen
den 19 maj 1876. I dessa villkor hafva sedermera inga andra förändringar
vidtagits, än att i Svea hofrätt antalet af de assessorer,
notarier och fiskaler, hvilka äga skyldighet att emot ersättning för
flyttningskostnaden låta sig förflyttas till annan hofrätt, ökats i sammanhang
med hofrättens förstärkning med en sjätte ordinarie division samt
öfverflyttning till samma hofrätt af en division från Göta hofrätt.

Beträffande de nu föreslagna nya aflöningsstaterna har kommittén
ansett enahanda villkor, som vid 1907 och 1908 årens riksdagar antagits
för statskontoret och kammarrätten, böra i de flesta delar komma i
tillämpning. De punkter, i afseende å hvilka någon väsentlig skiljaktighet
förekommer mellan sistnämnda villkor och de af kommittén för hofrätterna
föreslagna, äro följande.

Vid affattandet af villkoret rörande skyldighet för ordinarie befattningshafvande
att underkasta sig vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet
och jämkning i åligganden har kommittén, med aktgifvande å de nuvarande
aflöningsvillkoren för hofrätterna, ansett till denna skyldighet
böra läggas förpliktelse att låta sig förflyttas till annan ort, mot ersättning
för flyttningskostnaden; och har dylik förpliktelse ansetts böra
gälla hela den ordinarie personalen, dock att inom vederbörande tjänstegrader
förpliktelsen skulle åligga de i graden yngre framför de äldre.

Bland de nya aflönings villkoren har kommittén ej funnit lämpligt
eller erforderligt att intaga bestämmelser motsvarande dem, som innefattas
i stadganden därom, att tjänsteman i första lönegraden vid centralt
ämbetsverk skall vara skyldig att tjänstgöra å den särskilda befattning
inom graden, där han finnes lämplig och behöflig, samt att tjänsteman,
som har sig anförtrodd uppbörd eller kontroll därå, är pliktig att begagna
sig af semester å tid af året, som af öfverordnad myndighet
bestämmes.

Däremot har ansetts behöfligt att bland aflöningsvillkoren för hofrätterna
intaga en bestämmelse, hvarigenom förpliktelse för tjänsteman
att vid sjukdomsfall eller semester mottaga förordnande att bestrida

Kommittén.

,, Gota hofrätt.

156 Kungl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 135.

högre befattning i verket utsträckes till att gälla äfven förordnande å
befattning, som är likställd med hans egen.

Beträffande ålderstillägg har det synts kommittén såsom en gifven
följd af dess förslag om upphörande af den nuvarande fördelningen af
hofrättens ledamöter i två grader, att för erhållande af ålderstillägg
enligt de nya lönestaterna hofrättsråd bör få tillgodoräkna sig sin tjänstetid
såsom assessor. Därjämte har det synts kommittén vara med billighet
öfverensstämmande, att de, som vid de nya staternas trädande i kraft
redan äro utnämnda till hofrättsråd, skola anses hafva i och med utnämningen
intjänat stadgad tid för erhållande af andra löneförhöjningen.

Aflöningsvillkoren i afseende å kostnadsfri ledighet för hofrätternas
tjänstemän hafva naturligtvis affattats i öfverensstämmelse med kommitténs
förslag i detta ämne.

I detta sammanhang har kommittén ansett sig böra uttala den
uppfattning, att, därest i blifvande arbetsordning bibehålies rätt för
president att, utöfver ledigheten under sommarferierna, vara för enskilda
angelägenheter befriad från ämbetsutöfning viss tid under hvarje session,
lian för tid, hvarunder han begagnar sig däraf, ej bör få uppbära några
tjänstgöringspenningar, äfven om särskild vikarie ej förordnas för honom.

I öfvergångsbestämmelserna till de vid 1876 års riksdag antagna
lönestaterna för hofrätterna stadgades, att de af dåvarande tjänstemän
och vaktbetjänte, som inom förelagd tid förklarade sig icke vilja ingå
på ny stat, skulle bibehållas vid sina förutvarande aflöningsförmåner,
dock så att i stället för sportler skulle utgå godtgörelse, beräknad efter
medeltalet af den sportelinkomst, de kunde anses hafva åtnjutit under
de senast förflutna lem år, för hvilka denna inkomst vore fullständigt
känd. I nu förevarande förslag har motsvarande bestämmelse så till
vida annorlunda aflattats, att godtgörelsen för indragna sportler föreslagits
att beräknas efter medeltalet under den senast förflutna tid, såvidt
möjligt ej understigande fem år, därför dylik inkomst kan utrönas.
Enligt hvad kommittén framhållit, har detta berott därpå, att en del
tjänster endast en kortare tid beklädts af sina nuvarande innehafvare
och att i anledning däraf svårigheter torde möta att erhålla kännedom
om de sportler, som under samtliga senaste fem år åtföljt nämnda tjänster.

Göta hofrätt har i sitt utlåtande fäst uppmärksamheten därå, att
kommittén såsom villkor för att innehafvare af ordinarie befattning
i hofrätt skall komma i åtnjutande af ålderstillägg hemställt, bland
annat, att föreskrift måtte meddelas därom, att innehafvaren af den
befattning, hvarom fråga är, skall hafva :»med godt vitsord bestridt sin

157

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

egen eller på grund af förordnande annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag».

Gent emot kommitténs förslag härutinnan, såvidt det afser liofrätternas
ledamöter, har hofrätten erinrat om följande. Uti det af 1874
års löneregleringskommitté afgifna betänkande angående hofrätterna
hade sistnämnde kommitté uttalat den mening, att såsom villkor för
åtnjutande af löneförhöjning efter viss tids tjänst den bestämmelse borde
meddelas, att vederbörande ämbetsverk eller beträffande de med kungl.
fullmakt försedda tjänstemän Kungl. Maj:t efter anmälan af ämbetsverket
skulle pröfva tjänsteman vara genom fortsatt tjänstgöring och därunder
ådagalagd fortfarande duglighet och välförhållande förtjänt af löneförhöjning.
Mot denna bestämmelse framställdes anmärkning från hofrätternas
sida och vid underdånig föredragning den 10 december 1876
af frågan om lönereglering för hofrätterna yttrade dåvarande justitiestatsministern
härutinnan, bland annat, att han ansåge det olämpligt att
göra ålderstilläggen beroende af eu särskild pröfning för hvarje gång
af ådagalagd skicklighet och välförhållande, samt att, hvad särskildt
anginge hofrätternas ledamöter, det icke vore tjänligt, att de skulle
själfva hos Kungl. Maj:t göra anmälan om sina egna ämbetsbröders
duglighet och välförhållande eller att den, som förklarades af brist på
duglighet och välförhållande icke böra komma i åtnjutande af ålderstillägg,
likväl tillätes att fortsätta med alldeles samma tjänstgöring.
Någon sådan bestämmelse, som af kommittén ifrågasatts, ingick icke
heller bland de af Kungl. Maj:t föreslagna och af Riksdagen godkända
villkor för åtnjutande af de nuvarande löneförmånerna i rikets hofrätter.

De mot föregående löneregleringskommittés förslag i nämnda
afseende framställda anmärkningar torde, enligt hofrättens åsikt, fortfarande
vara af beskaffenhet att böra beaktas, hvartill komme, att i
förevarande betänkande icke ens antydts, hvem som skulle i de olika
fallen meddela det erforderliga vitsordet om tjänstgöringens beskaffenhet.
Den ifrågasatta pröfningen af eu tjänstemans förhållande i tjänsten, vare
sig denna pröfning sker af förman eller ämbetsbröder, syntes föga öfverensstämma
med den allmänt antagna grundsatsen, att en domare bör
intaga en själfständig och oberoende ställning. Äfven hos den rättssökande
allmänheten skulle måhända mången gång ett domslut, däri
deltagit en domare, som icke befunnits förtjänt af ålderstillägg, kunna
göras till föremål för obefogade utläggningar och komma att sakna
erforderlig auktoritet. På grund af det anförda har hofrätten därför
afstyrkt bifall till kommitténs förslag, såvidt däri hemställts, att

Departements chefen.

158 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

tilldelande af ålderstillägg åt hofrättsledamot skulle bero af att vederbörande
i afseende å sin tjänstgöring undfått »godt vitsord».

Hvad angår den af Göta hofrätt sålunda framställda anmärkning
mot kommitténs förslag i denna del erinrar jag, att liknande anmärkningar
framställdes af kammarkollegium och kammarrätten i deras den
29 april 1904 och den 13 maj 1905 afgifna underdåniga utlåtanden
rörande kommitténs förslag angående reglering af löneförhållanden m. m.
vid nämnda ämbetsverk. Dessa anmärkningar föranledde emellertid
ingen ändring i kommitténs förslag, utan har bland lönevillkoren för
såväl kammarkollegium och kammarrätten som öfriga ämbetsverk, hvilkas
löneförhållanden vid senaste riksdagar omreglerats, intagits föreskrift
af enahanda innehåll som den här afsedda. Vid sådant förhållande
torde någon ändring i kommitténs förslag härutinnan beträffande hofrätterna
icke heller böra ifrågakomma. Emellertid vill jag framhålla,
att den åsyftade bestämmelsen icke torde böra så förstås, att anmälan
om inträdande rätt till ålderstillägg för att vinna afseende skall åtföljas
af tjänstgöringsbetyg för den till ålderstillägg berättigade.

Anslag till arfroden åt amanuenser in. m.

På sätt redan i det föregående omnämnts, äro på ordinarie stat
för hofrätterna uppförda årliga anslag till amanuenser och extra ordinarie
biträden, hvilka anslag intill utgången af år 1908 utgjorde för
Svea hofrätt 10,500, för Göta hofrätt 6,000 och för liofrätten öfver
Skåne och Blekinge 3,500 kronor.

Härjämte hafva dock, hvad Svea hofrätt angår, af de medel, som
af de senaste Riksdagarna på extra stat anvisats för hofrättens förstärkande
med en extra division, 1,200 kronor varit afsedda till gratifikationer
åt extra ordinarie tjänstemän samt 300 kronor till ersättningåt
erforderligt vaktmästarbiträde, hvarjämte är att märka, att på särskilda
framställningar af hofrätten alltsedan år 1902 för beredande af
dyrtidstillägg åt de hos hofrätten anställda amanuenser af Kungl.
Maj:t anvisats 600 kronor årligen från det under riksstatens andra
hufvudtitel uppförda anslaget till extra utgifter.

Äfven Göta hofrätt har utöfver berörda anslag, hvilket vid löneregleringen
1876, då hofrätten bestod af fem divisioner, bestämdes till
7,500 kronor, men från och med år 1897, sedan en af hofrättens divisioner
öfverflyttats till Svea hofrätt, utgått med allenast 6,000 kronor,
under senare tid disponerat ytterligare medel till arfvoden åt amanuenser

159

Kungl. Mafts Nåd. Proposition N:o 135.

och extra ordinarie biträden. Då nämligen behofvet af amanuenser i
Göta hofrätt icke genom den skedda indragningen af en division undergått
någon förändring och anslaget i anledning däraf befunnits otillräckligt,
har Kungl. Maj:t på underdåniga framställningar af hofrätten
från och med år 1903 likaledes af anslaget till extra utgifter årligen
ställt ett belopp af 1,000 kronor till hofrättens förfogande att användas
till det med ifrågavarande anslag afsedda ändamål.

Ifrågavarande å liofrätternas stat uppförda anslag hafva emellertid,
på sätt jämväl i det föregående påpekats, af 1908 års Riksdag höjts
för tiden från och med år 1909 till respektive 21,000, 12,000 och 6,000
kronor. Denna höjning föranleddes af särskilda af hofrätterna under
november månad 1907 afgifna underdåniga framställningar, däri sammanstämmande
påvisades den allvarliga fara för liofrätternas behöriga
rekrytering, som låge i den numera alltför ringa tillgången å extra
ordinarie tjänstemän, lämpliga för hofrättsarbete, kvarjämte samtidigt
framhölls, hurusom en af de bidragande orsakerna härtill vore att söka
i otillräckligheten af den ersättning, som erbjödes den extra ordinarie
tjänstemannen för hans arbete i hofrättens tjänst. Höjningen ansågs
så nödvändig, att den borde vidtagas oberoende af frågan om den
allmänna löneregleringen för själfva hofrätterna.

Rörande den dåvarande dispositionen af ifrågavarande anslag upplystes
i sammanhang härmed af Svea hofrätt, att i nämnda hofrätt af
detta anslag utginge i första rummet arfvoden till de såsom biträde vid
göromålen hos sekreteraren, advokatfiskalen, aktuarien och arkivarien
samt å fiskalexpeditionen anställda amanuenser. Den del af anslaget,
som icke toges i anspråk till amanuensarfvoden, användes, jämte ett
belopp af omkring 300 kronor, utgörande afkastningen af en i hofrätten
förvaltad fond, den s. k. revisionsskillingskassan, till gratifikationer åt
tillförordnade fiskaler och andra extra ordinarie tjänstemän äfvensom åt
extra ordinarie hofrättsposter.

Amanuensarfvodena blefvo till beloppen fastställda af hofrätten,
men hade till följd af anslagets knapphet icke kunnat sättas högre än
till 1,200 kronor årligen för hvardera af amanuensernas hos sekreteraren
och arkivarien samt till 1,000 kronor för amanuensen hos advokatfiskalen.
Till den på aktuariekontoret biträdande amanuensen hade arfvodet
plägat utgå efter 1,800 kronor under första tiden af anställningen samt,
när amanuensen efter förvärfvad större vana erhållit uppdrag att på
eget ansvar handhafva vissa göromål, efter 2,400 kronor för år räknadt.
Å fiskalsexpeditionen hade amanuens intill senaste tiden varit anställd
till tjänstgöring endast under den del af sommaren, hvarunder allenast

Kommittén.

160 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:ö 135.

en division och samtidigt endast en fiskal vore inom liofrätten tjänstgörande,
eller från och med den 11 juli till och med den 19 augusti,
och hade arfvodet för denna tid utgått efter 100 kronor i månaden.
Sedan början af 1907 års höstsession vore emellertid ständig amanuens
anställd å fiskalexpeditioneu, men af brist på tillräckliga medel hade åt
denne ej kunnat anslås högre ersättning än efter 50 kronor för hvarje
månad.

Hvad efter från räkning af amanuensar fvodena af anslaget återstått
att användas till flitpenningar eller gratifikationer åt tillförordnade fiskaler
och öfriga extra ordinarie tjänstemän samt åt extra ordinarie hofrättsposter
hade icke uppgått till anslagets halfva belopp. Med de för
ändamålet tillgängliga medlen hade det på hvar och en belöpande gratifikationsbeloppet
blifvit mycket ringa i förhållande till det utförda arbetet.
Endast åt extra ordinarie tjänstemän af adlig börd hade något rikligare
ersättning kunnat beredas, till följd däraf att liofrätten hade till sitt
förfogande en enskild donationsfond, den s. k. Fredenstiernska fonden,
hvars afkastning vore afsedd att användas till förmån för frälsemän,
som tjänstgjort vid protokollet eller såsom tillförordnade fiskaler.

Det af Göta hofrätt för det med ifrågavarande anslag afsedda
ändamål för hvarje år disponerade belopp hade, enligt hvad nämnda
hofrätt upplyste, plägat på det sätt användas, att till en hvar af de i
hofrätten tjänstgörande fyra amanuenser utgått arfvoden med 1,000
kronor och återstoden i form af arfvoden eller s. k. gratifikationer fördelats
bland de i hofrätten tjänstgörande extra ordinarie tjänstemän
med växlande belopp, beroende af tiden, under hvilken de tjänstgjort,
och vikten af de befattningar, de uppehållit. Så hade t. ex. under de
senare åren till de i hofrätten tjänstgörande tillförordnade fiskaler plägat
utdelas gratifikationer å högst 200 å 300 kronor.

Beträffande slutligen hofrätten öfver Skåne och Blekinge tillkännagaf
nämnda hofrätt, att ifrågavarande å dess stat uppförda anslag användts
sålunda, att två amanuenser, en hos sekreteraren och en hos
advokatfiskalen och aktuarien, erhållit 1,000 kronor hvardera och att
vid hvarje års slut 1,500 kronor utdelats såsom gratifikationer åt de
extra ordinarie tjänstemän, som under en större del af året ägnat sig
åt arbete inom hofrätten.

Såsom förut nämnts, har kommittén förutsatt, att af det antal
amanuenser, som för närvarande finnes vid hofrätterna, allenast fyra
böra bibehållas, nämligen en hos sekreteraren, en hos advokatfiskalen

Kunyl. Maj ds Nåd. Proposition N:o 135. 161

och en hos arkivarien i Svea hofrätt samt en hos aktuarien i Göta
hofrätt.

Vidkommande arfvodet till dessa fyra biträdande tjänstemän har
kommittén funnit sig böra vid beräknandet af de anslag, hvarifrån
nämnda arfvoden skola utgå, ställa beräkningen efter de grunder, som
följts vid löneregleringarna beträffande kammarkollegium och kammarrätten,
eller till i medeltal 1,800 kronor för hvarje amanuens.

Vid regleringen år 1908 af löneförhållandena vid nyssnämnda två
ämbetsverk har för uppehållande af amauuensbefattning under sjukdom
och semester samt då amanuens förordnats att bestrida ordinarie tjänst
under innehafvarens semester och tjänstledighet beräknats omkring 450
kronor för hvarje amanuens. Med tillämpning häraf har kommittén
i sådant hänseende beräknat vid Svea hofrätt 1,350 och vid Göta hofrätt
450 kronor.

Då för de kostnadsfria semesterledigheter, som enligt kommitténs
förslag skulle tillkomma sekreterare och advokatfiskal under en och en
half månad samt aktuarie och arkivarie under en månad, måste finnas
tillgång till vikariatsersättningar, motsvarande de vederbörande tjänstemän
tillkommande tjänstgöringspenningar, har kommittén i detta hänseende
beräknat för Svea hofrätt 875 kronor och för Göta hofrätt 742
kronor samt för hofrätten öfver Skåne och Blekinge 450 kronor.

Kommittén har vidare såsom sin åsikt uttalat, att de gratifikationsmedel,
hofrätterna hittills ägt att disponera, icke varit tillräckliga för
godtgörande af den extra ordinarie personalen. Härvid har kommittén
till en början erinrat, hurusom en stor del af hofrätternas ordinarie
ledamöter plägar tagas i anspråk för skötande af befattningar utom
hofrätten eller för andra offentliga uppdrag, och att under tiden deras
befattningar i hofrätterna i allmänhet uppehållas af extra ordinarie tjänstemän.
Dessa äga i ersättning för denna tjänstgöring uppbära de med ledamotsbefattning
förenade tjänstgöringspenningar, hvilka för närvarande utgöra
2,000 kronor för år och enligt kommitténs förslag skulle höjas till
2,500 kronor. Det lärer icke kunna bestridas, framhåller kommittén, att
denna ersättning ej står i rimligt förhållande till arten och omfattningen
af det ifrågavarande arbetet. Också har Kungl. Maj:t i allmänhet, då
ordinarie ledamöter användts för uppehållande af befattningar utom hofrätt
och uppburit i stat därför fastställda aflöningar, ställt därigenom
på hofrätts stat besparade löner till vederbörande hofrätts förfogande
att tilldelas adjungerade ledamöter. Som antalet dylika löner dock
icke på långt när motsvarat antalet adjungerade ledamöter, har fall inträffat,
att adjungerade ledamöter under längre tidsperioder, underBih.
till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami. 1 Afd. 96 Häft. 21

162

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

stundom flera år, icke kommit i åtnjutande af annan ersättning än ledamots
tjänstgöringspeuningar. Vid bifall till kommitténs hemställan
rörande aflöningsstaterna för hofrätterna skulle emellertid det lönebelopp,
som hädanefter i förekommande fall af Kungl. Maj:t kunde ställas
till hofrätternas förfogande i ofvan angifvet syfte, blifva så afsevärdt
höjdt, att detsamma i vanliga fall lämpligen syntes kunna fördelas mellan
två adjungerade ledamöter.

Kommittén har ansett sig böra framhålla önskvärdheten däraf, att
de å hofrätternas stater upptagna aflöningarna fortfarande liksom hittills
få af hofrätterna i största möjliga utsträckning åtnjutas för uppehållande
af respektive befattningar. Iakttoges detta och berättigades jämväl,
såsom nyss autydts, hofrätterna att i förekommande fall fördela
lön, som Kungl. Maj:t ställer till hofrätts disposition, komme således
ersättningen till adjungerade ledamöter i afsevärdt flera fall än för närvarande
att utgå med ett i förhållande till arbetet bättre afpassadt belopp.
Undantagsvis torde det ändock komma att inträffa, att för aflönande
af adjungerade ledamöter icke funnes att tillgå annat än respektive
tjänstgöringspenningar.

Jämväl till ersättning för fiskaltjänstgöringen, hvilken för närvarande
i allmänhet bestrides och fortfarande torde komma att hufvudsakligen
bestridas af vikarier, skulle i regel ej finnas att tillgå mera
än tjänstgöringspenningarna, af kommittén föreslagna till 1,500 kronor.
Detta belopp torde ej kunna anses som skälig ersättning för mera
stadigvarande bestridande af denna maktpåliggande tjänst.

Kommittén har fördenskull ansett nödigt, att möjlighet beredes
hofrätterna att vid förefallande behof kunna disponera gratifikationsmedel
till höjande af ersättningen åt extra ordinarie tjänstemän, som
på förordnande uppehålla ledamots- eller fiskalstjänster.

Vidare erfordras, framhåller kommittén, vid hofrätterna likasom vid
andra ämbetsverk medel till uppmuntrande af dem, hvilka för sin utbildning
ägna sig åt verket och därunder utföra ett arbete, som kommer
detta till godo, utan att de dock ännu hafva tillfälle att medelst bestridande
af tjänstebefattning inom verket bereda sig någon mera afsevärd
inkomst. Med fästadt afseende å den minskade tillgången å extra
ordinarie tjänstemän inom hofrätterna har kommittén funnit det vara
af synnerlig vikt, att tillräckliga medel för ifrågavarande ändamål fortfarande
ställas till hofrätternas förfogande.

På grund af nu anförda omständigheter har kommittén ansett sig
böra beräkna behofvet af gratifikationsmedel till 2,000 kronor för hvarje
division, å hvilken fiskal finnes anställd, och till 1,500 kronor för annan

163

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135-

division. Efter denna beräkningsgrund skulle för ändamålet tillkomma
Svea hofrätt 13,500, Göta hofrätt 8,000 och hofrätt en öfver Skåne och
Blekinge 4,000 kronor. Beträffande de båda sistnämnda hofrätterna
torde emellertid, enligt kommitténs åsikt, i detta hänseende äfven tagas
hänsyn därtill, att enligt kommitténs förslag i Göta hofrätt allenast en
och inom hofrätten öfver Skåne och Blekinge ingen amanuensbefattning
skulle finnas att tilldela extra ordinarie tjänstemän såsom en första
befordran. Af denna orsak har kommittén ansett gratifikations medlen
böra ytterligare något höjas för nämnda båda hofrätter, för den förra
till 9,000 kronor och för den senare till 5,500 kronor.

I enlighet med de sålunda gjorda beräkningarna har kommittén
hemställt, att i blifvande stater för hofrätterna måtte uppföras i jämnade
belopp följande anslag till arfvoden åt amanuenser, vikariatsersättningar
samt gratifikationer till extra ordinarie tjänstemän, nämligen för Svea
hofrätt 21,000 kronor, för Göta hofrätt 12,000 kronor och för hofrätten
öfver Skåne och Blekiuge 6,000 kronor.

Då den vid senaste Riksdag beslutade förhöjning af ifrågavarande
anslag till 21,000 kronor vunnit tillämpning först från och med år 1909
och verkningarna af förhöjningen följaktligen icke förr än efter någon
tids förlopp kunna iakttagas, har hofrätten, hvad angår anslagets belopp,
för närvarande allenast velat förbehålla sig att, för den händelse
erfarenheten skulle gifva vid handen, att ytterligare förhöjning blifver
nödvändig, i sinom tid inkomma med framställning i sådant hänseende.

Med anledning af kommitténs uttalande, att det. borde beredas
hofrätterna möjlighet att vid förefallande behof kunna disponera gratifikationsmedel
jämväl till höjande af ersättningen åt extra ordinarie
tjänstemän, som på förordnande uppehålla ledamots- eller fiskalstjänst,
har hofrätten erinrat, att gratifikationsmedlen hittills aldrig användts
till ersättning åt adjungerade ledamöter, hvartill dessa medel icke heller
skulle lämna tillgång, samt att det för öfrigt ingalunda torde vara
lämpligt, att gratifikation tilldelas den, hvilken i hofrätt tjänstgör i
egenskap af ledamot.

Fjorton ledamöter i hofrätten voro i fråga om anslagets belopp
af skiljaktig mening samt förenade sig om följande yttrande:

»Efter framställning af hofrätten i underdånig skrifvelse den 26
november 1907 blef ifrågavarande anslag af 1908 års Riksdag höjdt
från och med år 1909 till 21,000 kronor. Hofrätten har sålunda ännu
icke varit i tillfälle att iakttaga de verkningar, höjningen kunnat hafva

Svea hofrätt.

Skiljaktig
mening i
Svea hofrätt

164 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

i de i hofrättens skrifvelse antydda afseenden. Då hofrätten emellertid i
sin berörda skrifvelse uttryckligen betonade, att det då begärda beloppet
vore beräkna dt att förslå allenast till ett någorlunda nöjaktigt tillgodoseende
af de med detsamma afsedda ändamål, anse vi, att i sammanhang
med frågan angående en allmän lönereglering för hofrätterna,
hvilken måste anses vara afsedd att äga bestånd under en längre tid
framåt, redan nu, med hänsyn till det förändrade läge, hvari saken
sålunda kommit, bör tillses, huruvida nämnda belopp kan anses tillfyllest.
Härtill synes desto större anledning förefinnas, som ifrågavarande an Pa

sätt nedan skall visas, till stor del måste begagnas till fyllnad
i den enligt blifvande lönereglering utgående aflöningen åt tjänstemän,
som uppehålla ordinarie tjänst inom hofrätten.

Till belysande af berörda anslags sjmnerligen stora betydelse för
hofrätten få vi till en början hänvisa till hofrättens förut omförmälda
skrifvelse, af kommittén refererad å sidan 51 i dess betänkande, samt
tillika framhålla, att jämväl kommittén i sitt utlåtande förklarat, att
den med fästadt afseende å den minskade tillgången å extra ordinarie
tjänstemän inom hofrätterna funne det vara af synnerlig vikt, att tillräckliga
medel för ifrågavarande ändamål ställdes till hofrätternas förfogande.

Enligt kommitténs mening skulle anslaget ifråga komma att tagas
i anspråk dels för höjande af ersättningen åt extra ordinarie tjänstemän,
som på förordnande uppehålla ledamots- eller fiskalstjänster, dels till
amanuensarfvoden, dels ock till uppmuntrande af dem, hvilka för sin
utbildning ägna sig åt verket och därunder utföra ett arbete, som
kommer detta till godo, utan att de dock ännu hafva tillfälle att medelst
bestlidande af tjänstebefattning- inom verket bereda sig någon mera
afsevärd inkomst.

Härvid böi erinras, att gratifikationsmedlen hittills aldrig- användts
till ersättning åt adjungerade ledamöter samt att det för öfrigt ingalunda
torde vara lämpligt att gratifikation tilldelas den, hvilken i hofrätt
tjänstgör såsom ledamot, för arbete, som han i denna sin egenskap
fullgjort. Då anslaget icke heller under några förhållanden synes kunna
lämna tillgång härtill, torde man vid beräkningen af anslagets tillräcklighet
böra utgå från att detsamma kommer att användas till allenast
öfriga af kommittén angifna ändamål.

Hvad beträffar fragan huru stor del af anslaget torde komma att
åtgå till höjande af ersättningen åt sådana extra ordinarie tjänstemän,
som på förordnande uppehålla fiskalstjäust, så är att märka, att dessa
extra ordinarie tjänstemäns antal kunna beräknas komma att utgöra

165

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 135.

åtminstone nio, däraf tre, hvilkas arbetskrafter hufvudsakligast tagas i
anspråk för bestridande vid tillfälliga förfall för ledamöter af dessas
tjänster. Dessa tre sistnämnda extra ordinarie tjänstemän torde kunna
antagas komma att på sina mestadels mycket korta, men därför ej
mindre ansträngande förordnanden såsom ledamöter intjäna i form af
tjänstgöringspenningar för ledamot ett belopp för alla tre tillhopa af
högst 2,500 kronor. Kommittén förutsätter själf, att till ersättning för
fiskalstjänstgöringen i regel icke skulle finnas att tillgå mera än tjänstgöringspenningarne
för fiskalerna, af kommittén föreslagna till 1,500
kronor för hvarje fiskal. Till ersättning åt nyssnämnda nio tjänstemän
skulle följaktligen — om man frånser nu ifrågavarande anslag till arfvoden
med mera — finnas allenast 11,500 kronor, eller således för en
hvar icke fullt 1,300 kronor. Härvid bör framhållas, att 1908 års
Riksdag beträffande arfvoden åt amanuenser i civildepartementet beviljat
förhöjning, som, enligt hvad Riksdagen yttrat, afsåge, att arfvodena i
allmänhet skulle komma att utgå med 2,000 kronor samt i ett eller
annat undantagsfall, såsom vid vederbörandes mer än vanligt långa
tjänstetid och trägna tjänstgöring inom departementet, med ett något
högre belopp. De extra ordinarie tjänstemän, livilka såsom fiskaler
biträda hofrätten, kunna med hänsyn till förutgången långvarig tjänstgöring
inom hofrätten och det synnerligen ansträngande arbete, som af
dem utkräfves, få anses fullt jämnställda med de amanuenser, som enligt
Riksdagens berörda skrifvelse böra komma i åtnjutande af arfvode till
något högre belopp än 2,000 kronor. Härtill kommer, att de i motsats
till hvad förhållandet är beträffande nämnda amanuenser, omöjligen
kunna med sin tjänstgöring förena annat arbete. Ersättningen till en
hvar af hofrättens ifrågavarande extra ordinarie tjänstemän torde därför
icke skäligen kunna sättas lägre än till 2,400 kronor. För att
nämnda nio extra ordinarie tjänstemän skola kunna komma i åtnjutande
af eu dylik godtgörelse, åtgår således af anslaget till arfvoden med mera
minst 10,100 kronor.

På grund häraf och med ledning af kommitténs egna beräkningar
kan ifrågavarande anslag antagas komma att användas för följande
änd amål, nämligen:

till höjande af ersättningen åt dem, som inom hofrätten bestrida

fiskalstjänst ....................................................................... kronor 10,100: —;

till arfvoden åt de tre af kommittén föreslagna
amauuensbefattningarnas innehafvare, af kommittén
beräknade till sammanlagdt .......................... » 5,400: —;

Transport kronor 15,500: —

166

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 136-

Transport kronor

till godtgörelse åt vikarier för samma amanuenser,
af kommittén beräknad till .................. »

till arfvode åt den af hofrätten föreslagna

fjärde amanuensen ........................................................... »

till godtgörelse åt vikarie för samma amanuens »
till ersättningar åt vikarier för sekreterare,
advokatfiskal, aktuarie och arkivarie, af kommittén
beräknade till sammanlagdt.............................. »

summa kronor

15,500: —;

1,350: —;

1,200: —;

300: —;

875: —;

19,225: —;

Om anslaget kommer att utgå med allenast det af kommittén
föreslagna beloppet 21,000 kronor, återstår alltså endast 1,775 kronor
att jämte den till omkring 300 kronor uppgående afkastningen af en
under hofrättens förvaltning stående fond, den så kallade revisionsskillingskassan,
användas till gratifikationer åt sådana extra ordinarie
tjänstemän, hvilka icke innehafva förordnande att bestrida befattning
inom hofrätten, äfvensom åt extra ordinarie hofrättsposter.

Det torde vara uppenbart, att det såluuda återstående beloppet
under inga förhållanden är tillräckligt för att fylla det därmed afsedda
ändamål: att uppmuntra dem, som däraf komma i åtnjutande, och särskildt
dem, som af ekonomiska skäl tveka att fortfarande ägna sina
krafter åt hofrättens tjänst. Vi vilja härvid framhålla, att 1908 års
Riksdag i sammanhang med nyssnämnda ökning af anslaget till aflönade
amanuenser i civildepartementet beviljat sådan förhöjning i gratifikationsmedlen
till oaflönade amanuenser därstädes, att en hvar af dessa, som
förut uppbxxrit i medeltal en årlig gratifikation af omkring 600 kronor,
skulle erhålla en gratifikation af omkring 850 å 900 kronor årligen.

Det torde då icke vara förmätet att begära, att ifrågavarande
extra ordinarie tjänstemän i hofrätten i sammanhang med blifvande
lönereglering erhålla en årlig godtgörelse för sitt arbete af 500 kronor.
Under antagande, att antalet dylika extra ordinarie tjänstemän kommer
att, frånsedt dem, som äro indelade till tjänstgöring på hofrättens åttonde
division, uppgå till tjugu — ett antal, som torde ej obetydligt understiga
såväl medeltalet för de senast förflutna fem åren som ock det
antal, som måste anses nödvändigt för att hofrätten skall äga tillgång
på personer, lämpliga att vid hinder för hofrättens ordinarie .ledamöter
och tjänstemän förvalta deras befattningar — skulle till gratifikationer
åt nyssnämnda extra ordinarie tjänstemän erfordras ett belopp af minst
10,000 kronor. Då de till extra ordinarie hofrättsposterna utgående

167

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

gratifikationerna icke torde kunna beräknas till lägre belopp än tillhopa
1,000 kronor, skulle följaktligen en förhöjning af ifrågavarande
anslag med 8,925 kronor eller i rundt tal till 30,000. kronor vara af
nöden.

På grund af hvad sålunda anförts och för att i tid söka afhjälpa
de missförhållanden, som i nu ifrågavarande afseende äro för handen,
få vi såsom vår mening uttala, att hofrätten bort i sin nu beslutade
skrifvelse till Kungl. Maj:t i underdånighet hemställa, att Kungl. Maj:t
i sammanhang med framläggande af förslag till ny lönereglering för
hofrätterna måtte föreslå, att anslaget till arfvoden med mera till Svea
hofrätt höjes från nuvarande belopp 21,000 kronor till 30,000 kronor».

I de öfriga hofrätterna har ingen annan anmärkning förekommit
mot kommitténs förslag i denna del, än att i Göta hofrätt presidenten
och de ledamöter, hvilka ansett amanuens å arkivariekontoret fortfarande
vara behöflig, hemställt, att ifrågavarande anslag i denna hofrätt måtte
höjas med det för uppehållande af nämnda befattning erforderliga belopp.

Under förutsättning af bifall till Svea hofrätts af mig tillstyrkta
hemställan om bibehållande tillsvidare af den amanuensbefattning, som
för närvarande finnes inrättad vid fiskalsexpeditionen därstädes, torde
beloppet af ifrågavarande anslag, såvidt nämnda hofrätt angår, i enlighet
med de af kommittén tillämpade beräkningsgrunder böra höjas med
2,250 kronor. 1 öfrigt synes mig däremot någon afvikelse från de af
kommittén i förevarande hänseende föreslagna belopp för närvarande
icke böra ifrågasättas.

I likhet med Svea hofrätt anser jag mindre lämpligt, att gratifikationsmedlen
användas till höjande af ersättningen åt adjungerade
ledamöter, hvartill för öfrigt samma medel till deras nu föreslagna
belopp icke lämna tillgång. Sedan af anslaget i fråga bestridts erforderliga
amauuensarfvoden och vikariatsersättningar, torde återstoden
böra i första hand användas till gratifikationer åt tillförordnade fiskaler
och andra extra ordinarie tjänstemän äfvensom till extra vaktmästare.

Mot kommitténs förslag att besparade ledamotslöner, som hädanefter
i förekommande fall ställas till hofrätternas förfogande, må
kunna fördelas mellan två adjungerade ledamöter, har jag ingenting
att erinra. Då ordinarie ledamots lön enligt det förslag, jag i det
föregående framställt, skulle utgöra 5,000 kronor, kunde sålunda adjungerad
ledamots löneförmåner i vanliga fall komma att för år räknadt
uppgå till detta belopp. Jag erinrar härvid, att anslaget till uppe -

I)c öfriga
hofrälterna.

Dtparlemeutif chefen.

168 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

hållande af den 8:de divisionen i Svea hofrätt för närvarande är beräknadt
sålunda, att därur skola utgå årliga arfvoden, bland annat, till
fem adjungerade ledamöter efter 5,000 kronor åt dem hvar.

I detta sammanhang vill jag lämna några upplysningar angående
antalet ordinarie hofrättsledamöter, som för närvarande tjänstgöra utom
vederbörande hofrätter, samt antalet besparade löner, som stå till hofrätternas
förfogande m. m.

Af Svea hofrätts ledamöter äro ett hofrättsråd och 15 assessorer
upptagna med tjänstgöring utom hofrätten, hvarjämte ett hofrättsråd
och en assessor åtnjuta stadigvarande tjänstledighet för sjukdom. Till
aflönande åt sålunda erforderliga 18 adjungerade ledamöter stå till hofrätten
s förfogande en hofrättsrådslön, hvarur utgår dels ett belopp motsvarande
en assessorslön dels ock ett särskildt arfvode å 1,100 kronor,
samt 12 assessorslöner. Vid det förhållande att af hofrättens 6 ordinarie
fiskaler för närvarande icke mindre än 5 äro tillförordnade revisionssekreterare
och själfva uppbära sina fiskalslöner, finnes för aflönande
af 5 adjungerade ledamöter, förutom tjänstgöringspenningar, allenast
att tillgå en fiskalslön jämte ofvanberörda särskilda arfvode. Härtill
komma de adjungerade ledamöter, hvilka uppehålla tillfälliga vakanser.

I Göta hofrätt äro för närvarande ett hofrättsråd och 4 assessorer
tjänstgörande utom hofrätten. Ett hofrättsråd åtnjuter längre tids ledighet
för sjukdom och en assessor är för närvarande tjänstledig för fullgörande
af riksdagsmannauppdrag. För sålunda erforderliga 7 adjungerade
ledamöter finnes till hofrättens disposition allenast 3 assessorslöner
jämte 2 fiskalslöner. Öfriga 2 fiskalslöner uppbäras af vederbörande
tjänsteinnehafvare själfva, hvilka åtnjuta ledighet den ene för
kommittéuppdrag och den andre för tjänstgöring som revisionssekreterare.
För 2 adjungerade ledamöter liksom för dem, som tillfälligt
adjungeras, kan sålunda för närvarande icke beredas någon godtgörelse
utöfver tjänstgöringspenningarna.

Af ledamöterna i hofrätten öfver Skåne och Blekinge äro för närvarande
3 stadigvarande sjcsselsatta utom hofrätten. Ett ledigt hoträttsrådsämbete
hålles, såsom redan förut omnämnts, tillsvidare obesatt
och en assessor åtnjuter tjänstledighet för riksdagsmannauppdrag. Af
de båda fiskalerna tjänstgör den ene som tillförordnad revisionssekreterare
och uppbär själf sin lön. För aflönande af 5 erforderliga adjungerade
ledamöter finnes att tillgå allenast den lediga hofrättsrådslönen,
hvilken hofrätten äger fördela på två adjungerade ledamöter, en assessorslön
och en fiskalslön. För en adjungerad ledamot samt för till -

169

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

lalliga adjunkter saknas liksom i de öfriga liofrätterna medel till godtgörelse
utöfver tjänstgöringspenningarna.

Af det sålunda anförda framgår, att en tillämpning under nuvarande
förhållanden af den af kommittén föreslagna delningen af besparade
ledamotslöner skulle medföra, att i Svea hofrätt samtliga och i de öfriga
liofrätterna nära nog samtliga adjungerade ledamöter med stadigvarande
förordnande skulle med den af mig föreslagna begynnelseaflöningen för
ordinarie ledamot kunna beredas en aflöning af 5,000 kronor. I Svea
hofrätt skulle samma löneförmåner äfven kunna beredas adjungerade
ledamöter med allenast tillfälliga förordnande, och verkningarna af den
föreslagna anordningen synas därstädes till och med kunna sträcka sig
därhän, att tjänstförrättande fiskaler kunde komma i åtnjutande jämväl
af den för dylik befattning anslagna lön.

Anslag till renskrifning.

Allt för liofrätterna behöfligt renskrifningsarbete ombesörjes för
närvarande genom tjänstemännen själfva. För bestridande af därmed
förenade kostnader äro, såsom redan i det föregående omnämnts, för
en del tjänstemän, nämligen notarier, arkivarier och fiskaler, renskrifningspenningar
upptagna i stat och utgå för hvarje notariebefattning
med 400 kronor och för hvarje arkivarie- och fiskalsbefattning med 200
kronor om året. 1 öfrigt anses den lösen, som tjänstemän i liofrätterna
enligt nu gällande föreskrifter äga uppbära för vissa expeditioner, utgöra
godtgörelse äfven för därmed förenad renskrifningskostnad.

Redan i förut afgifna betänkanden har kommittén framhållit, att
det måste anses som en misshushållning och böra undvikas att låta
tjänstemän verkställa rent mekaniska arbeten såsom renskrifning och
dylikt. Af samma orsak har kommittén ock, hvad liofrätterna vidkommer,
i nu förevarande betänkande föreslagit, att tjänstemännen må
för utförande af dylika arbeten äga tillgång till fasta, af statsverket
aflönade skrifbiträden.

Ur det allmännas synpunkt liar kommittén ansett böra förutsättas,
att anställning såsom fast biträde ej skulle ifrågakomma annat än för
biträde, hvars arbetskraft varder i hufvudsakligen samma omfattning
som den ordinarie personalens utnyttjad för statstjänsten, samt att därBih.
till Piksd. Prof. 1909. 1 Sami. t Afd, 96 Häft. 22

Kommittén.

170

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

jämte borde för tillstånd att inrätta dylik biträdesbefattning knifvas utredning,
att behofvet af biträdes arbetskraft till nämnda omfattningär
af stadigvarande beskaffenhet. Kungl. Maj:t borde det tillkomma
att, i den mån befintliga anslag lämna tillgång därtill, bestämma,
om och i hvilken omfattning dylika biträden må anställas inom ett
ämbetsverk.

Beträffande storleken af det anslag, som skulle för ifrågavarande
ändamål vara erforderligt att upptaga i staterna för de skilda hofrätterna,
har kommittén utgått från följande beräkningar.

I Svea hofrätt torde, enligt kommitténs åsikt, erfordras ett skrifbiträde
med hufvudsaklig tjänstgöring å sekreterar- och aktuarieexpeditionerna,
ett biträde med hufvudsaklig skyldighet att tjänstgöra
hos advokatfiskal en och arkivarien, ett biträde å fiskalsexpeditionen
samt ett biträde för hvar och en af hofrättens sju ordinarie divisioner
eller sammanlagdt tio biträden.

För Göta hofrätt har kommittén afsett ett skrifbiträde att hufvudsakligen
tillhandagå sekreteraren och arkivarien, ett biträde att hufvudsakligen
tjänstgöra hos advokatfiskalen och aktuarien, livarjämte bägge
dessa biträden äfven skulle tillhandagå fiskalerna, samt fyra biträden
för hofrättens fyra divisioner eller inalles sex dylika biträden.

Hvad hofrätten öfver Skåne och Blekinge vidkommer, hafva
beräknats ett biträde för sekreterarexpeditionen, ett biträde hos advokatfiskalen
samt två biträden för de båda divisionerna eller tillhopa fyra
biträden.

Med den sålunda uppgjorda fördelningen af biträden har kommittén
emellertid, enligt hvad särskildt framhållits, allenast åsyftat, att densamma
skulle tjäna till ledning för beräknande af anslagets storlek.
Gifvetvis skulle biträdes tjänstgöring icke vara inskränkt till endast
den plats, där densamma hufvudsakligen vore förlagd, utan hvarje biträde
skulle, när helst sådant påfordrades af vederbörande, hafva att äfven
utföra annat arbete för hofrättens räkning.

Beträffande aflöningsförmånerna för dylika biträden, hvartill enligt
kommitténs förslag i regel skulle anställas endast kvinnor, har kommittén
erinrat, att kommittén i sitt den 31 oktober 1907 afgifna betänkande
rörande fastare anställning för vissa biträden hos statens ämbetsverk
och nyndigheter uttalat den mening, att vid nu rådaude prisförhållanden
i hufvudstaden begynnelsearfvodet för fasta biträden hos myndigheter
därstädes ej bör bestämmas till lägre belopp än 1,200 kronor för år,
hvilket arfvode sedermera skulle, i den mån sådant funnes påkalladt af

171

Kungl. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 135.

förhållandena, kunna efter hand höjas, dock icke utöfver 1,800 kronor
för år. För fasta biträdesbefattningar, hvilka inrättas hos statsmyndigheter
annorstädes än i hufvudstaden, syntes, enligt hvad kommittén i
samma betänkande uttalat, arfvodet kunna på de flesta ställen sättas
något lägre, dock icke i något fall under 900 kronor för år.

Kommittén har vidare erinrat, hurusom kommittén i nyssnämnda
betänkande hemställt, att åt biträden af här i frågavarande slag måtte
gifvas rätt till vissa förmåner, såsom semester, sjukhjälp och, i vissa
fall, ålderdomsunderstöd m. m. Sålunda skulle biträde från och med
kalenderåret näst efter det, då biträdet blifvit antaget, äga att årligen,
när sådant kunde ske utan hinder för göromålens behöriga gång, åtnjuta
semester under en månad, med bibehållande af arfvodet för denna
tid. Vid tjänstledighet på grund af styrkt sjukdom skulle biträde äga
att under högst tre månader af ett och samma kalenderår såsom sjukhjälp
behålla två tredjedelar af belöpande arfvode. Under nämnda tid
liksom för semestervikariat skulle till vikarien utgå godtgörelse af statsmedel
med belopp, motsvarande på tiden för ledigheten belöpande andel
af det lediga biträdets begynnelseaflöning. Ålderdomsunderstöd skulle
efter Kungl. Maj:ts pröfning utgå till kvinnligt biträde efter uppnådda
60 lefnads- och 30 tjänsteår med 50 procent af medelbeloppet af biträdets
fasta arfvoden under de sista fem åren.

Till aflöning åt de af kommittén ifrågasatta biträden vid hofrätterna
och till godtgörande af vikarier för desamma vid semester
samt, inom vissa gränser, vid inträffande sjukdomsfall har kommittén
ansett skäligen kunna beräknas, för Svea hofrätt 17,000 kronor, för
Göta hofrätt 8,100 kronor samt för hofrätten öfver Skåne och Blekinge
5,400 kronor.

Då det torde kunna med bestämdhet förutsättas, att ofvannämnda
fasta biträden icke skola under alla omständigheter vara i stånd
att medhinna alla för respektive hofrätter förekommande renskrifningsoch
dylika arbeten, utan att tidtals andra, tillfälliga arbetskrafter måste
i större eller mindre omfattning anlitas, har kommittén ansett, att till
hofrätternas förfogande böra ställas tillräckliga medel för godtgörelse
åt dylika tillfälliga biträden. I sådant hänseende har det synts kommittén
skäligen böra beräknas för Svea hofrätt 3,000 kronor, för Göta
hofrätt 2,000 kronor och för hofrätten öfver Skåne och Blekinge 1,000
kronor.

På grund af hvad sålunda anförts, har kommittén hemställt, att i
blifvande stater för hofrätterna måtto uppföras följande anslag till ren -

172

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

skrifning, nämligen för Svea hofrätt 20,000, för Göta hofrätt 10,000
samt för hofrätten öfver Skåne och Blekinge G,400 kronor.

Hofraticma. Öfver kommitténs förenämnda den 31 oktober 1907 afgifna be tänkande

hafva på grund af nådiga remisser hofrätterna afgifvit underdåniga
utlåtanden Göta hofrätt den 3 april, hofrätten öfver Skåne och
Blekinge den 29 maj och Svea hofrätt den 7 oktober 1908, i hvilka
utlåtanden vissa anmärkningar framställts såväl mot det af kommittén
för ifrågavarande- biträden föreslagna minimiarfvode som mot andra
detaljbestämmelser i kommitténs förslag, särskildt mot den föreslagna
tidsbegränsningen i fråga om rätten till sjukhjälp. Mot själfva hufvudgrunderna
i förslaget hafva hofrätterna däremot icke haft något väsentligt
att erinra.

Mot kommitténs i nu förevarande betänkande gjorda beräkning
rörande erforderliga antalet skrifbiträden har Svea hofrätt, i hvad densamma
angår, förklarat sig ej hafva något att erinra. Under framhållande
att hofrätten anser skrif biträd enas tjänstgöringsförhållanden
lämpligen kunna ordnas genom bestämmelser i särskild instruktion, har
hofrätten vidare förklarat, att de af hofrätten ifrågasatta jämkningarna
i kommitténs förslag, icke synas med nödvändighet föranleda rubbning
i beloppet af det beräknade anslaget till renskrifningskostnader.

Äfven de båda öfriga hofrätterna hafva i sina nu afgifna utlåtanden
lämnat kommitténs omförmälda beräkningar utan anmärkning.

Departements- Sedan kommittén afgaf sitt förenämnda betänkande af den 31

che/cn. oktober 1907, har frågan om inrättande af fasta biträdesbefattningar
hos statsmyndigheter vid olika tillfällen varit föremål för uttalanden i
sammanhang med afgifvande af förslag till lönereglering för vissa
ämbetsverk.

Sålunda föreslog kommittén i sitt den 2 november 1907 rörande
reglering af löneförhållandena vid landtbruksstyrelsen afgifna betänkande
inrättandet vid detta ämbetsverk af två dylika befattningar, för hvilka
borde i hufvudsak gälla de i kommitténs förstnämnda betänkande för
dylika befattningar föreslagna bestämmelser. Vid anmälan den 13 januari
1908 af detta ärende inför Eders Kungl. Maj:t hemställde föredragande
departementschefen, under erinran hurusom mot kommitténs allmänna
betänkande angående biträdena framställts anmärkningar af djupt ingripande
principiell betydelse, att, i afvaktan på utredningens slutförande,
med lösningen af frågan måtte, vidkommande ifrågavarande ämbetsverk,

173

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:o 135.

någon tid anstå. Denna hemställan vann ock såväl Eders Kungl. Maj:ts
som Riksdagens godkännande. På enahanda sätt har förfarits beträffande
åtskilliga andra ämbetsverk, för livilka löneregleringar under senare tid
ifrågakommit.

I sitt den 28 november 1907 afgifna underdåniga betänkande har
postverkets löneregleringskommission föreslagit, att flera af de hos
generalpoststyrelsen anställda kvinnliga kontorsbiträden måtte uppföras
å ordinarie stat. Vid behandling i årets statsverksproposition af detta
förslag hemställde emellertid föredragande departementschefen, att, enär
utredningen af frågan om biträdenas hos statsmyndigheterna ställning
då ännu icke vore slutförd, de ifrågavarande lcontorsbiträdena måtte
ur statförslaget uteslutas; och vann denna hemställan Eders Kungl.
Maj:ts godkännande.

Beträffande vissa ämbetsverk har dock biträdesfrågan redan vunnit
sin lösning och har den därvid lösts på det sätt, att biträdena uppförts
på ordinarie stat. Så är förhållandet med järnvägsstyrelsen, å hvars
stat äro, under benämning bokhållare eller kontorsskrifvare, uppförda
åtskilliga biträden, af hvilka några äro sysselsatta uteslutande med renskrifningsarbete,
under det andra hafva sig anförtrodda göromål af
mera kvalificerad art. Äfven på telegrafstyrelsens ordinarie stat äro
uppförda ett ''antal biträdesbefattningar nämligen kvinnliga kontorsskrifvare
å katalogexpeditionen.

Efter hvad jag inhämtat, är utredningen i biträdesfrågen ännu
icke fullt afslutad. Huruvida den lösning, samma fråga redan erhållit
vid sistnämnda båda ämbetsverk, kan anses i allmänhet vara att föredraga
framför kommitténs förslag härutinnan, torde sålunda ännu icke
kunna med visshet afgöras. Att biträdenas uppförande å ordinarie
stat skulle i åtskilliga hänseenden innebära fördelar, synes emellertid
obestridligt. En dylik lösning af frågan har jämväl förordats af flertalet
af de centrala ämbetsverken i deras öfver kommitténs omförmälda
betänkande af den 31 oktober 1907 afgifna yttranden.

Uppenbart torde vara, att därest biträdesfrågan i allmänhet anses
böra erhålla samma lösning i förevarande afseende, som den redan erhållit
vid järnvägsstyrelsen och telegrafstyrelsen, ingen anledning torde
föreligga att härvid undantaga hofrätterna. Jag erinrar härvid särskildt,
att hofrätternas skrifbiträden skulle hafva till uppgift icke allenast
att regelmässigt ombesörja erforderlig renskrifning för hofrätternas
räkning, utan jämväl att i mån af behof tillhandagå med uppsättande
af enklare expeditioner eller biträda vid vissa göromål, som för när -

174

Knngl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

varande i regel handhafvas af amanuenser. Också står ju frågan om
inrättandet af ifrågavarande biträdesbefattningar i hofrätterna i omedelbart
sammanhang med frågan om indragning af halfva nuvarande antalet
notarietjänster samt vissa amanuensbefattningar därstädes.

Men äfven om man skulle i allmänhet stanna vid en sådan lösning
af frågan, att befattningarna i fråga uppföras å ordinarie stat, torde det
emellertid, hvad hofrätterna angår, ur praktisk synpunkt möta betänkligheter
att omedelbart genomföra en dylik anordning. Frånsedt att
hofrätterna i sina yttranden icke utgått från annan förutsättning,
än att skrifbiträdena visserligen i enlighet med kommitténs förslagskulle
blifva fast anställda, men dock icke uppföras å ordinarie stat,
torde det nämligen i alla händelser icke vara lämpligt att då, såsom
här är fallet, fråga är om en nyorganisation, redan från första början,
utan afvaktande af någon tids erfarenhet, gifva densamma den stadga,
som uppförande å ordinarie stat skulle innebära.

I Svea hofrätt tjänstgöra visserligen ett antal kvinnliga biträden,
men, frånsedt biträdet hos aktuarien, tillhandagå dessa uteslutande
eller hufvudsakligen endast med renskrifning och kollationering. I de
båda öfriga hofrätterna finnas icke ens några dylika skrifbiträden
anställda, utan renskrifningsarbetet, i den mån det ej verkställes
af vederbörande tjänstemän själfva, ombesörjes såsom hemarbete af
personer, som syssla med dylikt arbete utan att vara härtill antagna
af hofrätterna.

Hvad Svea hofrätt angår, tillkommer ett ytterligare hinder mot
biträdenas omedelbara uppförande å ordinarie stat därutinnan, att
liofrätten, såsom jag i det följande skall närmare omförmäla, ansett
sig böra ifrågasätta, huruvida reduceringen af notariernas antal till
sju lämpligen skall låta sig på en gång genomföras. Då det föreslagna
antalet fasta biträden är afpassadt, bland annat, efter det af
kommittén föreslagna antalet notarier, torde sålunda anledning föreligga
att i nämnda hofrätt under öfvergångstiden bestämma antalet
biträden annorlunda, än kommittén föreslagit.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag frågan om de
fasta skrifbiträdenas ställning i hofrätterna icke för närvarande böra
upptagas till slutlig behandling. I afvaktan på att detta lämpligen
kan ske, torde det böra få ankomma på hofrätterna själfva att, i den
mån anslaget till renskrifning härtill lämnar tillgång, tillsvidare förordna
skrifbiträden i erforderligt antal, dock icke öfverstigande det
för hvarje hofrätt af kommittén föreslagna, äfvensom rörande deras

175

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition TS:o J35.

tjänstgöringsförhållanden meddela nödiga föreskrifter. För så vidt
dylikt biträdes tjänstgöringsskyldighet härvid anordnas i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med hvad kommittén förutsatt, synas jämväl biträdets
aflöningsförmåner böra regelmässigt bestämmas i enlighet med
kommitténs förslag. Skulle biträde tillsvidare anställas allenast med
uppdrag att ombesörja renskrifningsarbete, böra naturligtvis löneförhållandena
därefter afpassas. Biträde torde, såvidt möjligt, böra beredas
någon tids årlig ledighet, ej öfverstigande en månad, med bibehållande
af det fasta arfvode, som med biträdet öfverenskommits. Äfvenledes torde
biträde böra kunna tillerkännas rättighet att under sjukdom bibehålla
intill två tredjedelar af arfvodet, dock att sådan rättighet icke utan
Kungl. Maj:ts tillstånd torde böra utsträckas under längre tid än tre
månader.

Hvad angår personfrågan, är det min öfvertygelse, att det till
ifrågavarande befattningar skall, åtminstone i allmänhet, befinnas lämpligare
att anställa kvinnor än män. Emellertid anser jag något hinder
icke böra förefinnas för liofrätterna att undantagsvis anställa manligt
skrifbiträcle, om sådant skulle anses ändamålsenligare. Jag vill emellertid
betona, att då dessa befattningar äro afsedda för mera stadigvarande
innehafvare, desamma naturligtvis icke böra användas såsom
öfvergångsplatser för extra ordinarie tjänstemän, hvilka för vinnande
af befordran i hofrätt tjänstgöra därstädes.

Öfvergångsförliållanden.

Enligt kommitténs åsikt vore det synnerligen önskvärdt, att det
omfattande regleringsförslag, som kommittén beträffande rikets liofrätter
framställt, kunde på en gång genomföras och alltså ej blefve
i särskilda delar beroende på vederbörande tjänstinnehafvares successiva
afgång under en längre tidrymd.

Kommittén har därför ansett sig böra föreslå, att de tjänstinnehafvare,
för hvilka platser ej finnas i den af kommittén föreslagna
organisationen, varda såsom öfvertaliga uppförda å allmänna indragningsstaten
med rätt att uppbära de löner jämte ålderstillägg och de
tjänstgöringspenningar, hvartill de voro berättigade vid öfverflyttningen
på indragningsstat, men med skyldighet att mot åtnjutande af dessa
förmåner dels, efter Kungl. Maj:ts eller vederbörande hofrätts bestämmande,
mottaga förordnande i hofrätten å högre tjänstebefattning

Kommittén.

176

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

eller befattning, likställd eller jämförlig med den, de vid öfvertiyttningen
på indragningsstat innehade, dels, om de erhålla annan ordinarie
befattning å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, i allo frånträda
aflöningsförmånerna å indragningsstaten, så vida de understiga
eller äro lika med de nya aflöningsförmånerna, samt, därest aflöningsförmånerna
å indragningsstaten öfverstiga berörda nya aflöningsförmåner,
vidkännas mot de senare svarande afdrag, dels ock, när de,
kvarstående å indragningsstaten, uppnått 65 lefnadsår, åtnöjas med
pension å indragningsstat, motsvarande den del af aflöningsförmånerna,
som är att hänföra till lön jämte ålderstillägg.

Enligt kommitténs förmenande skulle ifrågavarande förslag, i
jämförelse med andra sätt för öfvergångsförhållandenas ordnande, icke
vid tillämpningen medföra för statsverket väsentligt ökade kostnader.

Svea hofrätt. Svea hofrätt har beträffande kommitténs förslag i denna del an märkt,

att kommittén vid afgifvande af detta förslag syntes beträffande
notarierna hafva förutsatt, att sju af de nuvarande fjorton ordinarie
notarierna i Svea hofrätt skulle komma att öfvergå på den nya aflöningsstaten
och därvid hvar för sig öfvertaga samtliga på en division
förekommande notariegöromål, så att högst sju notarier skulle behöfva
uppföras på allmänna indragningsstaten.

Med framhållande hurusom notariebefattning på ny stat med
ökade aflöningsförmåner väl bör i främsta rummet besättas med notarie
på gammal stat, men att därvid torde böra iakttagas, att notariebefattning
på ny stat ej må uppdragas åt annan än den, som hofrätten
finner kunna uppfylla de fordringar, som måste ställas på notarie med
den utsträckta tjänstgöringsskyldighet, som i förslaget afsetts, har
hofrätten erinrat, att en begränsning af detta slag synes desto mera
af behofvet påkallad, som för närvarande två af de ordinarie notarierna
i hofrätten äro af långvarig sjuklighet hindrade att tjänstgöra.

Att af de ordinarie notarier, livilka skulle kunna öfvertaga notariebefattning
med den utsträckta tjänstgöringsskyldigheten, det beräknade
antalet eller sju skulle föredraga att mot denna tjänstgöringsskyldighet
• öfvergå på ny stat framför öfverflyttning på allmänna indragningsstaten
eller kvarstående på gammal stat har synts hofrätten
tvifvelaktigt. Därest de vid fastställandet af 1876 års lönestat föreskrifna
aflöningsvillkoren icke skulle kunna anses innebära, att notarie
är skyldig att, då det kräfves, åtaga sig notarietjänst med sådan
tjänstgöring, som komme att åligga hofrättens notarier efter indragning
af halfva antalet notariebefattningar, kunde möjligen inträffa, att

177

Kungi. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

för förslagets omedelbara genomförande måste å allmänna indra gningsstaten
uppföras ett antal notarier utöfver de sju öfvertaliga.

För notariegöromålens behöriga uppehållande är emellertid, framhåller
hofrätten, icke angeläget, att den ifrågavarande förändrade anordningen
af notarietjänsterna omedelbart och på en gång genomföres.
För den händelse kommitténs förslag till ordnande af denna fråga ej
skulle vinna bifall, har hofrätten förslagsvis hemställt, huruvida icke
beträffande öfvergången kunde bestämmas:

att notariebefattningarna på ny stat böra besättas i främsta
rummet med innehafvare af notariebefattning i hofrätten på gammal
stat, med iakttagande dock att notariebefattning på ny stat ej må
uppdragas åt annan än den, som af hofrätten pröfvas kunna på tillfredsställande
sätt fullgöra den med dylik befattning förenade utsträckta
tj änstgöringsskyldighet;

att tillsättning af notariebefattningar på ny stat skall äga rum
i den mån för hvar sådan befattning, som tillsättes, indragning af två
notariebefattningar på gammal stat kan ske till följd af afgång ur
tjänst eller öfverflyttning till befattning på ny stat; äfvensom- att tillsättning,
där den kan ske medelst öfverflyttning af notarie från gammal
stat, må verkställas efter tillkännagifvande allenast genom anslag inom
ämbetsverket minst fjorton dagar förut;

att notarie, hvilken icke öfvertagit samtliga på en division förekommande
notariegöromål, skall fortfarande åtnjuta aflöning enligt
hittills gällande stat med tillägg af det belopp, som med tillämpning
af bestämmelserna i kungörelsen den 17 juni 1908 skulle tillkomma
honom såsom extra lönetillägg, äfvensom bibehållas vid den rätt till
pension, som hittills tillkommit honom, dock att, mot det notarien
befrias från honom nu åliggande skyldighet att själf bekosta renskrifning,
de till hans tjänst anslagna renskrifningspenningar skola upphöra
att utgå, samt att de sportler, som i sammanhang med löneregleringen
indragas, ersättas med penningar efter medeltalet af den inkomst,
vederbörande tjänstinnehafvare må anses hafva åtnjutit af sålunda
indragna sportler under den senast förflutna tid, såvidt möjligt
ej understigande fem år, därför denna inkomst kan utrönas; samt

att till aflöning åt de på gammal stat kvarstående notarierna
skola användas uppkommande besparingar på det å nya staten uppförda
anslag till aflöning åt notarier jämte de medel, som böra utgå
från anslaget till ålderstillägg eller varda för ändamålet särskildt anvisade.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 1 Sund. 1 Afd. 96 Häft

178

Göta hofrätt.

Notarier i
Svea hofrätt.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Hofrätten har tillika förbehållit sig att, därest framdeles skulle
till undanröjande af hinder för regleringens slutliga genomförande
finnas nödigt, att en eller flera på gammal stat ännu kvarstående
notarier blefve öfverförda på allmänna indragningsstaten, få i sådant
hänseende göra särskild framställning.

Göta hofrätt har i sitt utlåtande fäst uppmärksamhet därå, att
kommittén ej föreslagit någon bestämmelse om hvilka notarier som
skulle öfverflyttas på indragningsstaten. En sådan föreskrift torde
emellertid vara erforderlig; och har hofrätten ansett en i tjänsten äldre
notarie böra erhålla rätt att framför en yngre få utöfva valrätt i nämnda
hänseende.

Beträffande vidare kommitténs förslag, att de notarier, hvilka
komma att såsom öfvertaliga uppföras å allmänna indragningsstaten,
skulle vara skyldiga att efter Kungl. Maj:ts eller hofrättens bestämmande
mottaga förordnande i hofrätten å högre tjänstebefattning eller
befattning likställd eller jämförlig med den, de vid öfverflyttningen på
indragningsstat innehade, så har hofrätten anmärkt, att denna skyldighet
torde innebära, att notarie å indragningsstat städse måste vara
beredd att återinträda i tjänstgöring för längre eller kortare tid. Den
svårighet, som härigenom skulle komma att uppstå för öfvertalig
notarie att förskaffa sig annan verksamhet, läge i öppen dag och utsikterna
till stadigvarande sysselsättning måste tydligen förminskas för
honom, då han kunde nödgas afbryta densamma för längre eller kortare
tid. Omförmälda skyldighet torde ock faktiskt verka såsom ett
förbud för dylik notarie att, därest han skulle af en eller annan orsak
finna det vara för sig lämpligt, å annan ort än där hofrätten har sitt
säte, skaffa sig annan verksamhet. Hofrätten har därför hemställt, att
omförmälta skyldighet icke måtte varda de öfvertaliga notarierna ålagd.

I den förut omförmälda, från åtta notarier i Svea hofrätt inkomna
underdåniga framställningen af den 16 november 1908 har i förevarande
afseende gjorts följande uttalande:

»Vare sig i fråga om öfvergångsförhållandena kommitténs eller
Svea hofrätts förslag skulle vinna Kungl. Maj:ts bifall, våga vi anhålla,
att hofrätten bemyndigas till öfverflyttning på indragningsstat föreslå
i främsta rummet dem af hofrättens notarier, som inom närmaste
tiden uppnå pensionsåldern eller genom långvarig tjänstledighet på
grund af sjukdom äro oförmögna att sköta notarietjänsten. Ett bifall
till hofrättens hemställan oförändrad skulle leda därhän, att hofrätten

179

Kungl. Maj;ts Nåd. Proposition N:o 135.

kunde till öfverflyttning pa indragningsstat föreslå flere ordinarie
notarier än som erfordras för den nya organisationens genomförande.
Vi hemställa i underdånighet, att notarie, som icke genom permanent
tjänstledighet visat sig olämplig och som är villig att inträda å ny
stat, må efter anciennitet erhålla notariebefattning å ny stat.

Notarie, som nödgas öfvergå på indragningsstat med bibehållande
af aflöningsförmåner enligt gamla staten, har endast att välja emellan
att åtaga sig nytt arbete i hufvudstaden eller flytta från staden till
annan ort med mindre höga lefnadskostnader. Intetdera af dessa
alternativ kan dock af sådan notarie begagnas, om han, såsom kommittén
föreslagit, skall städse vara beredd att emottaga förordnanden
inom hofrätten, hvilka alltid måste blifva oberäkneliga. Det obilliga
i ett sådant villkor framhäfves särskildt, om man betänker, att inom
de närmaste åren en notarie uppnått pensionsåldern och sannolikt två
eller tre notarier afgått till annan ordinarie befattning, att dessutom
eu notarie varit för sjukdom tjänstledig under de sista fem åren, samt
att sålunda på indragningsstat skulle öfverflyttas högst två eller tre
notarier att vid behof anlitas för uppkommande vikariat inom hofrätten,
hvilka notarier sålunda, i synnerhet sedan antalet nedgått till
två eller en, skulle råka i en situation, hvars olidlighet vi icke behöfva
angifva. Om hofrätten skulle, såsom den tänkt sig möjligt, förklara någon
notarie icke kunna på tillfredsställande sätt sköta det tjänsten pålagda
ökade arbete, skulle det innebära en motsägelse, om sådan notarie
sattes på indragningsstat med skyldighet att mottaga förordnande på
just den tjänst, till erhållande hvaraf han ansetts diskvalificerad, eller
än högre befattning. »

Uti den jämväl förut omnämnda särskilda underdåniga skrifvelse,
som af en notarie i Svea hofrätt den 18 november 1908 till Kungl.
Maj:t ingifvits, har likaledes gjorts anmärkning mot den af kommittén
föreslagna skyldigheten för å indragningsstat Överflyttad notarie att
mottaga förordnande i hofrätten. Om icke denna ovillkorliga skyldighet
borttoges, blefve säkerligen följden, att ingen frivillig öfvergång
på indragningsstat kunde ifrågakomma. Hvad vidare anginge det förslag
till ordnande af öfvergångsförhållandet, som hofrätten framställt,
innebure detta icke någon lycklig lösning af frågan i något hänseende,
ty därigenom skulle å ena sidan kommitténs framställda regleringsförslag
ej kunna förrän efter lång tid genomföras och det därmed afsedda
goda ändamålets vinnande i hög grad motverkas och å andra
sidan fördelar beredas vissa nuvarande notarier och mer eller mindre
afsevärda olägenheter andra.

180

Notarier i
Göta hofrätt.

Departementschefen.

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

I anledning häraf har i sistberörda skrifvelse hemställts, att
kommitténs förslag i fråga om öfvergångsförliållandena måtte blifva
gällande, dock under det uttryckliga förbehåll att skyldigheten för på
indragningsstat uppförd nuvarande notarie att därefter, utan att han
därtill förklarar sig villig, mottaga förordnande, bortfaller.

Uti en vid Göta liofrätts utlåtande fogad skrifvelse från flertalet
ordinarie notarier därstädes har likaledes inlagts en gensaga mot den
föreslagna skyldigheten för notarie å indragningsstat att mottaga förordnande
i hofrätten. Härvid har, bland annat, påpekats, att någon
föreskrift icke lämnats rörande meddelande af ifrågasatta förordnanden,
hvaraf kunde följa, att förordnanden gång efter annan skulle kunna
meddelas samma person, under det en annan blefve alldeles befriad
därifrån. Under sådana förhållanden skulle en å indragningsstat uppförd
notarie kunna tvingas att under större delen af året, mot ersättning
af högst 4,200 kronor, göra samma tjänst som en å nya staten
uppförd ordinarie notarie mot högre ersättning.

I afseende å frågan, hvilka notarier som skulle ställas å indragningsstat,
har i samma skrifvelse framhållits, att uppenbarligen större
olägenhet skulle uppstå för den ene än för den andre, om han nödgades
ingå på den nya organisationen eller öfverföras å indragningsstat.
Skulle exempelvis de till lefnads- eller tjänsteåren äldste utan
vidare anses öfvertaliga, skulle detta innebära, att de som offrat längst
tid och mest kraft på sitt lefnadsyrke, nödgades att nöja sig med
minskade inkomster just då behofvet af ökade sådana mest gjorde sig
gällande. Däremot kunde en notarie, som tvingades att underkasta
sig ökad tjänstgöring, till följd häraf nödgas afstå från afsevärda förmåner,
som han utan olägenhet för den nuvarande tjänstgöringen
kunnat förskaffa sig, därest han ej hellre ville lämna sin tjänst utan
pension. Sådana olägenheter kunde i någon mån minskas, om en viss
handlingsfrihet i detta afseende tillerkändes notarierna, i det att tvångsentledigande
ifrågakomme endast i den mån erforderligt antal icke
förklarade sig villiga att sättas på indragningsstat, därvid rättvisligen
äldre torde böra tillfrågas framför yngre.

Beträffande frågan om öfvergångsförhållandena skulle det onekligen
erbjuda vissa fördelar, om det föreliggande regleringsförslaget,
såsom kommittén ifrågasatt, kunde omedelbart och på en gång genomföras.
På grund af de betänkligheter härutinnan, som anförts af Svea
hofrätt, lärer emellertid vara uppenbart, att, åtminstone hvad nämnda

181

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

hofrätt angår, ett successivt genomförande af den förändrade anordningen
af notarietjänsterna icke torde kunna undvikas.

I detta afseende anser jag mig särskildt böra framhålla, att äfven
om enligt nu gällande aflöningsvillkor notarie kan anses pliktig att
åtaga sig sådan utsträckt tjänstgöringsskyldighet, som innefattas i
kommitténs förslag, —- något, hvarom Svea hofrätt synes vara tveksam
— en gynnsam lösning af frågan å denna väg icke torde med säkerhet
vara att påräkna. Med tillämpning af nu gällande aflöningsvillkor kunna
nämligen flertalet af Svea hofrätts nuvarande ordinarie notarier med
dessa tjänster förena tjänstebefattningar i andra verk eller innehafva
andra bisysslor. Därest sådan notarie mot egen önskan skulle åläggas
ökad tjänstgöringsskyldighet af den omfattning, hvarom nu är fråga, kan
detta möjligen komma att hafva den påföljd, att vederbörande finner
med sin fördel mera förenligt att lämna hofrättstjänsten. Därest i
sådant fall i tjänsten kvarstående notarier till större eller mindre antal
icke befinnas lämpliga att öfvertaga notariebefattning med utsträckt
tjänstgöringsskyldighet, skulle måhända för förslagets omedelbara genomförande
det oaktadt blifva behöfligt att till indragningsstat öfverföra
hela det antal notarier, som enligt kommitténs förslag skulle indragas.
Med nuvarande knappa tillgång på extra arbetskrafter kan det under
dylik förutsättning jämväl befaras, att svårigheter skola yppas att på
en gång erhålla lämpliga efterträdare i erforderligt antal. Då det, på
sätt hofrätten framhållit, ur synpunkten af notariegöromålens behöriga
uppehållande icke är angeläget, att den förändrade anordningen af
notarietjänsterna omedelbart och på en gång genomföres, samt ett
successivt genomförande af samma anordning otvifvelaktigt för åtskilliga
af de nuvarande tjänstinnehafvarna skulle innebära afsevärda fördelar,
har jag därför ansett mig böra i hufvudsak, om ock med vissa
afvikelser i detaljerna, biträda hofrättens förslag härutinnan, särskildt
som en dylik anordning icke skulle för statsverket medföra några ökade
utgifter i jämförelse med kommitténs förslag.

Jag anser därför den föreslagna minskningen af antalet notarietjänster
lämpligen böra genomföras sålunda, att vederbörande hofrätter må
äga att till notariebefattning å ny stat öfverflytta så många af de
nuvarande tjänstinnehafvarna, hvilka, härtill villiga, af hofrätterna
pröfvas kunna på tillfredsställande sätt fullgöra den med dylik befattning
förenade utsträckta tjänstgöringsskyldighet. Skulle härvid flere
kompetenta sökande anmäla sig, än som motsvarar antalet af å ny
stat uppförda notariebefattningar, torde de till tjänsteåldern äldre
bland dem, som befunnits lämpliga till öfverflyttning, böra äga före -

182

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

träde framför de till tjänsteåldern yngre. Sedan sålunda bestämts,
huru många af de nuvarande tjänstinnehafvarna som omedelbart skola
öfverflyttas å ny stat, skall det ankomma på hofrätterna att hos
Kungl. Maj:t göra framställning om öfverflyttande å indragningsstat af
lika stort antal af de återstående. Äfven härvid torde af dem, som
önska öfverflyttning å indragningsstat, till tjänsteåldern äldre böra äga
företräde framför yngre, där ej särskilda förhållanden såsom genom
långvarig sjuklighet ådagalagd olämplighet eller dylikt kan anses böra
föranleda undantag från hufvudregeln.

De tjänstinnehafvare, hvilka hvarken öfverflyttas å ny stat eller
uppföras å allmänna indragningsstaten, torde böra, med oförändrad
tjänstgöringsskyldighet, fortfarande åtnjuta aflöning enligt hittills gällande
stat äfvensom bibehållas vid den rätt till ålderstillägg och pension,
som hittills tillkommit dem, dock att, mot befrielse från nuvarande
skyldighet att bekosta renskrifning, de till befattningarna i fråga anslagna
renskrifningspenningar torde böra upphöra att utgå. Vidare
skulle de sportler, som i sammanhang med löneregleringen indragas,
ersättas med penningar efter medeltalet af den inkomst, vederbörande
tjänstinnehafvare må anses hafva åtnjutit af sålunda indragna sportler
under den senast förflutna tid, såviclt möjligt ej understigande fem år,
därför denna inkomst kan utrönas. Slutligen torde ifrågavarande å
gammal stat kvarstående notarier rättvisligen böra komma i åtnjutande
af extra lönetillägg, i den mån sådant lönetillägg fortfarande kommer
att utgå till andra statens tjänstemän med ännu oreglerade löneförhållanden.

Till aflöning åt å gammal stat kvarstående notarier skulle i
främsta rummet användas uppkommande besparingar på det å nya staten
uppförda anslag till aflöning åt notarier jämte de medel, som böra utgå
från anslagen till ålderstillägg och till beredande af extra lönetillägg.
Då emellertid antalet å gammal stat kvarstående notarier skulle blifva
dubbelt mot antalet å nya staten besparade notarielöner, måste, utöfver
förutnämnda medel, ytterligare sådana för ändamålet ställas till vederbörande
hofrätters förfogande. Det belopp, som sålunda må blifva
erforderligt, kan emellertid icke på förhand fixeras. Något visst anslag
för ändamålet i fråga synes icke nödigt, utan torde det erforderliga
beloppet, i den mån detsamma icke möjligen kan bestridas af de
allmänna besparingarna, få af tillgängliga medel förskotteras för att
sedermera årligen hos Riksdagen anmälas till ersättande. Ordnas öfvergångsförhållandena
i enlighet med hvad jag nu föreslagit, varda kostnaderna
för statsverket icke större, utan snarare något mindre, än de

183

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

skulle blifva, därest de i tjänsten kvarstående öfvertaliga notarierna
omedelbart öfverfördes å allmänna indragningsstaten och de ännu
lediga befattningarna å ny stat samtidigt tillsattes. Härvid har emellertid
icke tagits i beaktande, att de i tjänst kvarstående öfvertaliga
notarierna skulle kunna intjäna ytterligare ålderstillägg enligt härför
nu gällande grunder, medan däremot sådan rätt icke skulle tillkomma
å indragningsstat Överflyttad notarie.

Tillsättning af öfriga notariebefattningar på ny stat torde sedermera
böra äga rum i mån af afgång bland de å gammal stat kvarståendo
notarierna. Äfven härvid torde böra iakttagas, att notariebefattning
på ny stat, där så lämpligen kan ske, i främsta rummet besättes
med innehafvare af notariebefattning på gammal stat, i hvilket fall
någon öfverflyttning å indragningsstat i sammanhang med tillsättningen
icke skulle behöfva förekomma. I motsatt fall skulle naturligtvis,
enligt förut angifna regler, i sammanhang med utnämningen af notarie
å ny stat ytterligare en af de å gammal stat kvarstående notarierna
öfverföras å allmänna indragningsstaten.

Vidkommande de å allmänna indragningsstaten öfverflyttade tjänstinnehafvarnes
ställning finner jag ingen annan anledning till erinran
mot kommitténs förslag, än att på de skäl, som af Göta hofrätt i
fråga om notarierna åberopats, jag anser mig icke böra biträda förslaget,
att ifrågavarande tjänstinnehafvare skulle hafva skyldighet att
mottaga förordnande i vederbörande hofrätt. Jag vill härvid endast
tillägga, att en dylik anordning i alla händelser synes mig knappast
blifva af någon vidare praktisk betydelse, särskildt med hänsyn till
den i de föreslagna nya aflöningsvillkoren intagna bestämmelsen att
vid sjukdomsförfall eller när det erfordras för beredande af semester,
tjänsteman skall vara skyldig att, om han därtill förordnas, bestrida
äfven med hans egen likställd befattning i hofrätten.

Kostnadsberäkning.

Medan de för rikets hofrätter, utan inberäkning af därunder lydande
justitiestater, nu gällande aflöningsstater sluta ä tillhopa kronor 629,700,
skulle, enligt af kommittén framlagd kostnadsberäkning,
vid bifall till kommitténs förslag hofrätternas stater

sluta å.................................................................................... ,, 746,600

och således öfverstiga förstnämnda stater med 116,900 kronor.

I sammanhang härmed har emellertid kommittén erinrat därom,

Kommittén.

Departementschef
en.

184 Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

att. arfvoden åt stämpelkontrollanter i de tre kofrätterna samt för insamlande
och bearbetande af vissa statistiska uppgifter vid hofrätten
öfver Skåne och Blekinge för närvarande utgå 4,800 kronor årligen,
samt att under förutsättning att, förutom presidenterna, hela personalen
vid hofrätterna komme i åtnjutande af det enligt kungörelsen
den 17 juni 1908 för samma år utgående extra lönetillägget, detta
skulle, för hofrätternas vidkommande belöpa sig till sammanlagdt
80,765 kronor. Då dessa båda belopp), uppgående till 85,565 kronor,
efter en reglering af hofrätterna enligt kommitténs förslag, icke vidare
skulle komma att utgå och såsom en följd af kommitténs förslag om
indragning af vissa sportler en ökad inkomst af stämpelmedel skulle
för statsverket inträda med ett af kommittén approximativt beräknadt
belopp af 10,885 kronor, skulle ofvanstående, till 116.900 kronor uppgående
skillnad mellan å ena sidan nu gällande stater och å andra
sidan de af kommittén föreslagna staterna böra minskas med 96,400
kronor och således uppgå allenast till vid pass 20,500 kronor.

Yid denna beräkning har emellertid hänsyn ej tagits till ålderstillägg,
hvilka fortfarande såsom hittills skulle utgå af andra hufvudtitelns
gemensamma anslag till ålderstillägg; och har kommittén i detta
sammanhang erinrat, att enligt dess förslag aktuarier, arkivarier och
notarier skulle komma i åtnjutande af ett ytterligare ålderstillägg samt
att, till följd af kommitténs förslag om upphörande af den nuvarande
fördelningen af ledamöter i två grader, i de föreslagna aflöningsstaterna
upptagits tre ålderstillägg för ledamöterna.

Såsom af det föregående framgår, har jag i de afseenden, som
inverka å kostnadsberäkningen, i hufvudsak anslutit mig till kommittén.
I två fall har jag emellertid ansett mig böra hemställa om afvikelse
från kommitténs förslag nämligen dels beträffande hofrättsledamots
begynnelseaflöning, hvilken jag ansett böra bestämmas till 500 kronor
högre än kommittén föreslagit, dels ock i fråga om beloppet af anslaget
till arfvoden åt amanuenser m. m. i Svea hofrätt, i hvilket
anslag jag föreslagit en ökning af 2,250 kronor. Yid bifall härtill
skulle visserligen den af kommittén i de nuvarande aflöningsstaternas
slutsumma beräknade ökningen 116,900 kronor, höjas med 34,250
kronor eller sålunda till 151,150 kronor. Men härvid är att märka,
att denna höjning, frånsedt beloppet å 2,250 kronor, skulle delvis
motvägas genom motsvarande minskning af antalet ålderstillägg, hvilka
enligt mitt förslag skulle för hofrättsledamot begränsas till två å hvardera
600 kronor.

185

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition No 135.

I öfrigt afviker mitt förslag i det afseende, hvarom nu är fråga,
frän kommitténs endast därutinnan, att jag för sekreterarne i Svea
och Göta hofrätter föreslagit ett ytterligare ålderstillägg å 500 kronor.

Det enligt kungörelsen den 17 juni 1908 för sagda år utgående
extra lönetillägg har för hofrätterna samfäldt uppgått till något öfver
70,000 kronor eller sålunda i rundt tal till 10,000 kronor mindre än
kommittén beräknat. Å andra sidan torde emellertid böra beaktas
att, utöfver de af kommittén särskildt angifna belopp, från den beräknade
bruttoökningen böra afdragas jämväl de belopp å tillhopa
1,600 kronor, som af det under andra hufvudtiteln uppförda anslaget
till extra utgifter sedan flere år tillbaka utgått till Svea och Göta
hofrätter för det med anlaget till arfvoden åt amanuenser m. m. afsedda
ändamål. ........... ........._.............._——----------

I anslutning till hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig framlägga
följande förslag till nya lönestater för rikets hofrätter att gälla
från och med år 1910:

Bih. till Riksd. Prot. 1909. 1 Sami,

1 Afd. 96 Häft,

186

Kungi. Mcij:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Svea hofrätt.

		Tjänst-	Arf- vode.	Orts- tillägg.
	Lön.	görings- pen* ningar.	Summa.

1 president ......	8,500	3,500	_	—	12,000
1 hofrättsråd ...	5,000	2,500	500	—	8,000
6	30,000	15,000	3,000	—	48,000	höjas med 600 kronor
1	5,000	2,500	—	—	7,500	och efter 10 år med ytterligare 600 kronor.
27	135,000	67,500	—	—	202,500
				Efter 5 år kan lönen liöjas
1 sekreterare ...	4,000	2,000	—	400	6,400	med 500 kronor, efter 10 år med ytterligare 500 kronor och efter 15 år med
		1,800				än ytterligare 500 kronor. Efter 5 år kan lönen höjas
1 advokatfiskal	3,600	—	400	5,800	, med 500 kronor och efter 10 år med ytterligare 500
				300		kronor.
1 aktuarie.........	2,600	1,600		4,500	Efter 5 år kan lönen!
1 „ ........	2,600	1,600	—	300	4,500	höjas med 500 kronor,i
1 arkivarie ......	2,600	1,600	—	300	4,500	efter 10 år med ytter-'' ligare 500 kronor och
1 notarie .........	2,600	1,600	—	300	4,500	efter 15 år med än
6 notarier.........	15,600	9,600	—	1,800	27,000	ytterligare 500 kronor.
1 fiskal...............	2,500	1,500	—	—	4,000
5 fiskaler .........	12,500	7,500	—	—	20,000
1 förste vakt-			—
mästare.........	900	450	—	150	1,500
1 vaktmästare	700	350	—	150	1,200	(Efter 5 år kan lönen
7 Till arfvoden åt	4,900	2,450	''	1,050	8,400	J höjas med 100 kronor.
amanuenser, vi-kariatsersättnin-gar samt grati-fikationer till extra ordinarie tjänstemän.........					23,250
För renskrifning	—	—	—	—	20,000
Summa	_	—	—	—	413,550

Anm.

1. Såsom pensionsunderlag skall för hofrättsråd och fiskal gälla det belopp, hvartill
lönen uppgår etter afdrag af 600 kronor för hofrättsråd och 300 kronor för fiskal.

2. Arfvode utgår till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och åtnjutes
under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

Kunyl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

187

Göta hofrätt.

	Lön.	Tjänst- görings- pen* ningar.	~^1/" \| Summa, vode. ! I
1 president..................	8,500	3,500	— 12,000
1 hofrättsråd...............	5,000	2,500	500 8,000
3 „ ..............	15,000	7,500	1,500 24,000
1 „ ..............	5,000	2,500	—! 7,500
15 „ ..............	75,000	37,500	— 112,500
1 sekreterare..............	4,000	2,000	— 6,000 i j
1 advokatfiskal............	3,600	1,800	— 5,400
1 aktuarie....................	2,600	1,600	— 4,200
1 arkivarie .................	2,600	1,600	— 4,200
1 notarie ....................	2,600	1,600	— 4,200
3 notarier.................	7,800	4,800	— 12,600
1 fiskal ........................	2,500	1,500	—j 4,000
3 fiskaler ....................	7,500	4,500	— 12,000
1 förste vaktmästare.	900	450	— 1.350
1 vaktmästare ............	700	350	— 1,050
3 „ ............	2,100	1,050	— 3,150

Till arfvoden åt amanuenser,
vikariatsersättningar
samt gratifikationer
till extra ordinarie
tjänstemän........

För renskrifning............j

Summa

Efter 5 år kan lönen höjas!

, med 600 kronor och efterj
10 Sr med ytterligare 600
kronor.

Efter 5 år kan lönen liöjas med
500 kronor, efter 10 år med
ytterligare 500 kronor ochl
efter 15 år med än ytterligare
500 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas medi
500 kronor och efter 10 år med
ytterligare 500 kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kronor, efter 10
år med ytterligare 500
kronor och efter 15 år
med än ytterligare 500
kronor.

Efter 5 år kan lönen höjas
med 100 kronor.

12,000

10,100

—| — — 244,250

Anm.

1. Såsom pensionsunderlag skall för hofrättsråd och fiskal gälla det belopp,
hvartill lönen uppgår efter afdrag af 600 kronor för hofrättsråd och 300 kronor för fiskal.

2. Arfvode utgår till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och
åtnjutes under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

3. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så
länge denna förmån kvarstår, å lönen afdragas det belopp, som af Kungl. Maj:t bestämmes

188

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

Hofrätteu öfver Skåne och Blekinge.

		Tjänst-
	Lön.	görings- pen- ningar.	Arf- vode.	Summa.
1 president..................	8,500	3,500		12,000
1 hofrättsråd................	5,000	2,500	500	8,000
1 '' „ ..................	5,000 35,000	2,500	—	7,500
7 „ ................	17,500	—	52,500
1 sekreterare................	3,600	1,800	—	5,400
1 advokatfiskal ...........	3,600	1,800	—	5,400
1 notarie .....................	2,600	1,600	_	4,200
1 „ .......................	2,600	1,600	—	4,200
1 fiskal ..........................	2,500	1,500	_	4,000
1 „ .........................	2,500	1,500	—	4,000
1 förste vaktmästare .	900	450		1.350
1 vaktmästare...........	700	350		1,050
1. „ .............. Till arfvoden åt ama-	700	350	—	1,050
nuenser, vikariatser-		•
sättningar samt grati-fikationer till extra			j
ordinarie tjänstemän	—	—	—	6,000
För renskrifning............	—		—:	6,400
Summa	i		—	123,050

) Efter 5 är kan lönen höjas
i med 600 kronor och efter''
10 år med ytterligare 600
kronor.

j Efter 6 år kan lönen höjas:
I med 500 kronor och efter;
10 år med ytterligare 500
kronor,
j Efter 5 år kan lönen höjas
med 500 kronor, efter 10 år|
med ytterligare 500 kronor!
i och efter 15 år med än''
I ytterligare 500 kronor.

[Efter 5 år kan lönen höjas
J med 100 kronor.

Anm.

1. Såsom pensionsunderlag skall gälla:

för hofrättsråd det belopp, hvartill lönen uppgår efter afdrag af 600 kronor.

för sekreterare det belopp, hvartill lönen uppgår efter tillägg af 400 kronor,
samt för fiskal det belopp, hvartill lönen uppgår efter afdrag af 300 kronor.

2. Arfvode utgår till hofrättsråd, som tjänstgör såsom ordförande å division, och
åtnjutes under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

3. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så
länge denna förmån kvarstår, å lönen afdragas det belopp, som af Kungl. Maj:t bestämmes

189

Kungl. Majds Nåd. Proposition N:o 135.

För åtnjutande af de i nämnda stater upptagna aflöningsförmåner
torde, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad kommittén
hemställt, böra stadgas följande villkor och bestämmelser nämligen:

att innehafvare af ordinarie befattning i hofrätt skall vara underkastad
den vidsträcktare tjänstgöringsskyldighet eller jämkning i åligganden
äfvensom den förflyttning till annan ort, hvarom vid möjligen
inträdande förändringar i afseende å lxofrätternas organisation eller
förläggningsorter eller eljest i allmänhet kan varda stadgadt; dock,
hvad förflyttning till annan ort angår, mot ersättning för flyttningskostnad
och med iakttagande, att inom vederbörande tjänstegrad
skyldigheten uti ifrågavarande hänseende åligger de i graden yngre
framför de äldre;

att med ordinarie befattning i hofrätt icke må förenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat;

att med ordinarie befattning i hofrätt ej heller må förenas vare
sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller
bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj försedt eller blifvit såsom
aktiebolag registreradt, eller befattning såsom tjänsteman i sådant
verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad slag som helst,
så framt ej, hvad angår president eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad
angår innehafvare af annan befattning, hofrätten uppå därom gjord
framställning och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i hofrätten,
finner uppdraget eller befattningen kunna få tills vidare mottagas och
bibehållas;

att tjänstgöringspenningar få uppbäras endast för den tid, befattnings
innehafvare verkligen tjänstgjort eller åtnjutit ferier eller
semester, men för den tid, han eljest varit befriad från tjänstgöring,
skola utgå till den, som uppehållit befattningen;

att den, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning, äger
uppbära hela lönen jämte ortstillägg, där sådant utgår, men att den,
som undfår ledighet för svag hälsas vårdande, enskilda angelägenheter,
tjänstgöring hos Riksdagen, dess utskott eller revisorer eller andra
särskilda uppdrag eller i behörig ordning afstänges från tjänstgöring
eller eljest är lagligen förhindrad att sköta befattningen, kan förpliktas
att under ledigheten utöfver sina tjänstgöringspenningar afstå så mycket
af lönen eller ortstillägget, som erfordras för befattningens uppehållande
eller eljest pröfvas skäligt;

att aflöning ej må utgå till tjänstinnehafvare för tid, hvarunder

190

Kunyl■ Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

han af hållit sig från tjänstgöring utan att hafva i vederbörlig ordning
erhållit tjänstledighet eller kunna styrka giltigt förfall;

att, därest tjänstinnehafvare varder afstängd från tjänstgöring
eller i häkte tagen, den del af hans aflöning, som icke pröfvas
böra användas till befattningens uppehållande, skall under tiden
innehållas, såvida det ej befinnes skäligt låta honom uppbära något
däraf;

att vid sjukdomsförfall, eller när det erfordras för beredande af
semester, tjänsteman skall vara skyldig att, om. han förordnas till
högre eller med hans egen likställd befattning i hofrätten, bestrida
densamma, dock ej längre än sammanlagdt tre månader under ett och
samma kalenderår; ägande han att i stället för egna tjänstgöringspenningar
åtnjuta, om förordnandet erfordras i följd af sjukdomsförfall,
de med den tjänstlediges befattning förenade tjänstgöringspenningar,
men, då förordnandet erfordras för beredande af semester, ett mot den
semesterlediges tjänstgöringspenningar svarande belopp;

att, därest förhöjning af lönen efter viss tids fortsatt innehafvande
af befattning i samma lönegrad är i staten medgifven, tidpunkten för
första förhöjningen bestämmes att inträda efter fem år, under villkor
att innehafvaren under mer än fyra femtedelar af den tjänstetid, som
erfordras för att vinna nämnda förhöjning, med godt vitsord bestridt
sin egen eller, på grund af förordnande, annan statens tjänst eller fullgjort
annat offentligt uppdrag, dock att härvid icke må föras honom
till last den tid, han åtnjutit ferier eller semester, och för andra förhöjningen,
om sådan äger rum, efter ytterligare fem år, på samma
villkor, samt för tredje förhöjningen, därest sådan kan ske, efter än
ytterligare fem år, äfvenledes på samma villkor, under iakttagande,
hvad hvar och en af omförmälda löneförhöjningar angår, att den högre
aflöningen ej får tillträdas förr än vid början af kalenderåret näst efter
det, hvarunder den stadgade tjänsteåldern blifvit uppnådd;

att löntagare därvid bör tillgodoräknas den tid, som före den
nya aflöningsstatens trädande i kraft förflutit från hans tillträde till
befattningen, vare sig på grund af fullmakt eller konstitutorial eller
på grund af förordnande i följd af frågan om reglering af löneförhållanden
m. m. vid rikets hofrätter;

att i fråga om rätt till löneförhöjning af omförmälda slag hofrättsråd
jämväl må räkna sig till godo den tid, han innehaft assessorstjänst; att

likväl löntagare, som, då han intjänat stadgad tid för erhållande
af löneförhöjning, redan uppnått den lefnads- och tjänsteålder,

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135. 191

som berättigar honom till pension, icke må tillträda samma förhöjning; att

president, ledamöter och fiskaler äga årligen åtnjuta sommarferier,
presidenten och en hvar af ledamöterna två månader samt
fiskalerna en hvar efter hofrättens bestämmande högst två månader;

att notarierna äga, efter hofrättens bestämmande, åtnjuta kostnadsfri
ledighet en hvar en månad under sommarferierna, hvilken
ledighet må kunna af hofrätten utsträckas öfver en månad under
tid, då division, på hvilken notarie är indelad, har sommarferier, under
förutsättning likväl att notarien afslutat sitt arbete för divisionen
samt han icke heller behöfver under nämnda tid tagas i anspråk vare
sig såsom biträde vid notariegöromål ä annan division eller för bestridande
af högre eller med hans egen likställd befattning i hofrätten;

att vid afgång från tjänsten till följd af afskedstagande, entledigande
eller dödsfall själfva lönen äfvensom ortstillägg utgå till månadens slut;

att i fråga om skyldighet att från tjänsten afgå äfvensom i fråga
om rätt till pension skall gälla hvad i särskild lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension är vid tiden för den nya lönestatens
ikraftträdande eller, såvidt angår innehafvare af befattning, som därefter
tillträdes, vid tillträdet till befattningen stadgadt; samt

att den, som tillträder ny aflöningsstat, skall vara skyldig underkasta
sig, efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller
minskning i extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller
utgå för bestyr i sammanhang därmed.

Därjämte torde, jämväl i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
kommitténs förslag, böra meddelas bestämmelser angående skyldighet
för den, som efter den nya lönestatens trädande i kraft tillträder befattning
i rikets hofrätter, att underkasta sig nyss omförmälda villkor
och bestämmelser äfvensom angående sådana äldre tjänstinnehafvares
bibehållande vid hittillsvarande aflöningsförmåner och pensionsrätt,
hvilka, oaktadt därtill berättigade, icke före viss tid, hvilken lämpligen
torde kunna bestämmas till den 1 november 1909. anmäla, att de vilja
underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser,
och som icke kunna därtill lagligen förbindas.

På grund af hvad jag sålunda anfört hemställer jag, att Eders
Kungl. Maj:t täcktes föreslå Riksdagen att

192

Kungl. Maj.ts Nåd. Proposition N:ö 135.

dels godkänna det af mig framlagda förslaget till lönestater för
rikets hofrätter äfvensom de villkor ock bestämmelser, som af mig föreslagits
för åtnjutande af de i samma stater upptagna aflöningsförmåner;

dels förklara, att en hvar, som med eller efter ingången af år
1910 tillträder befattning i någon af rikets hofrätter, skall vara pliktig
att underkasta sig ofvanberörda villkor och bestämmelser;

dels, i fråga om sättet för genomförande af den föreslagna indragningen
af visst antal notariebefattningar vid hofrätterna, godkänna
det af mig härutinnan framställda förslag;

dels förklara, att de förutvarande innehafvare af öfriga befattningar
i hofrätterna, hvilka, oaktadt härtill berättigade, icke före den
1 november 1909 anmäla, att de vilja underkasta sig den nya aflöningsstaten
samt ofvannämnda villkor och bestämmelser, och som icke
lagligen kunna därtill förbindas, skola varda bibehållna vid dem dittills
tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranledes
af bestämmelserna i förenämnda lag, vid den rätt till pension,
som dittills tillkommit dem; dock att, mot befrielse från åliggande
skyldighet att bekosta renskrifning, till befattningarna i fråga anslagna
renskrifningspenningar skola upphöra att utgå samt att i stället för
sportler, som i sammanhang med löneregleringen indragas, skall utgå
godtgörelse, beräknad efter medeltalet af den inkomst, tjänstinnehafvare
må anses hafva åtnjutit af sålunda indragna sportler under den
senast förflutna tid, såvidt möjligt ej understigande fem år, därför
denna inkomst kan utrönas;
dels besluta

ej mindre, att de tjänstemän och hofrättsposter, hvilka såsom
öfvertaliga icke varda å de nya staterna uppförda, skola, i den mån
ej ofvanberörda i fråga om notariebefattningarna föreslagna särskilda
bestämmelser till annat föranleda, samtidigt som de nya staterna
träda i kraft, uppföras å allmänna indragningsstaten,

än äfven att å allmänna indragningsstaten uppförda öfvertaliga
befattningshafvande skola vara berättigade att uppbära de löner jämte
ålderstillägg och de tjänstgöringspenningar, hvartill de vid öfverflyttningen
äro i åtnjutande; dock med skyldighet dels att, i händelse de
efter förflyttning till indragningsstaten, erhålla annan ordinarie befattning
å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, i allo frånträda aflöningsförmånerna
å indragningstaten, så vida de understiga eller äro
lika med de nya aflöningsförmånerna samt, därest aflöningsförmånerna
å indragningsstaten öfverstiga berörda nya aflöningsförmåner, vidkännas
mot de senare svarande afdrag, dels ock att, när de, kvarstående å

193

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

indragningsstaten, uppnått 65 lefnadsår, åtnöjas med pension å indragningsstat,
motsvarande den del af aflöningsförmånerna, som är att
hänföra till lön jämte ålderstillägg;

dels ock höja de i riksstaten under andra hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag för Svea hofrätt med därunder lydande justitiestat
från 698,787 kronor till 787,837 kronor eller således med 89,050 kronor,
för Göta hofrätt med därunder lydande justitiestat från 482,913
kronor till 528,763 kronor eller sålunda med 45,850 kronor samt för
hofrätten öfver Skåne och Blekinge med därunder lydande justitiestat
från 211,213 kronor till 227,463 kronor eller sålunda med 16,250
kronor.

Till hvad departementschefen sålunda hemställt,
däri statsrådets öfriga ledamöter instämde, täcktes
''Hans Maj:t Konungen i nåder lämna bifall; och skulle
• nådig proposition till Riksdagen aflåtas af den lydelse
bilaga — — — till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Bih. till Riksd. Prof. 1900. 1 Sami. 1 Afd. 06 Höft.

194

Kungl. Maj:ts Nåd. Proposition N:o 135.

INNEHÅLL.

SiJ.

Kungl. Maj:ts proposition ........................................................................... 1

Utdrag af protokollet öfver justitiedepartement särenden den 19 mars 1909 9

Hofrätternas nuvarande organisation och arbetssätt ............................ 11

Kommitténs förslag angående hofrätternas organisation 19

Åttonde divisionen i Svea hofrätt ............................................................... 19

Särskild hofrätt för Norrland .................................................................... 22

Särskild afdelning vid Svea hofrätt för vissa Norrlandsmål.................... 26

Hofrätternas jurisdiktionsområden................................................................ 31

President ....................................................................................................... ^3

Behöfligheten af presidentbefattningarna........................................... 33

Ökning af presidenternas göromål .................................................... 34

Ledamöter..................................................................................................... 35

Upphäfvande af ledamöternas fördelning i två grader .................... 55

Ordförande å division............................................................................

Tjänstemän ....................................................................................................

Inrättande af ytterligare en aktuarietjänst vid Svea hofrätt........ 69

Indragning af aktuarie- och arkivariebefat tningen vid hofrätten

öfver Skåne och Blekinge ............................................................ 75

Indragning af halfva antalet notariotjänster vid hofrättema ........ 76

Öfriga tjänstemannahefattningar ........................................................ 34

Vaktbetjäning ................................................................................................ 92

Tillsättning af tjänster ............................................................................... 96

Ferier och semester ....................................................................................... 98

Utsträckning af arbetstiden ........................................................................ 195

Förenklingar i fråga om arbetssättet............................................................ 112

195

Kungl. Maj:ts Alåd. Proposition N:o 135.

Nuvarande aflöningsförhallanden 112

Nu gällande aflöningsstater ........................................................................ 112

Sportler........................................................................................................... Hl

Kommitténs förslag1 till lönereglering........................................................ 122

Sportler..............................................................................................•.............. 122

Aflöningar å stat............................................................................................ 125

President ................................................................................................ 12°

Hofrättsråd ............................................................................................ 128

Sekreterare ............................................................................................ HO

Advokatfiskal ........................................................................................ H®

Aktuarie, arkivarie och notarier ........................................................ 119

Fiskaler.................................................................................................... 152

Vaktbetjäning ........................................................................................ 152

Aflöning sv illkor................................................................................................ 155

Anslag till arfvoden åt amanuenser m. .................................................. 158

Anslag till renskrifning ................................................................................ 159

Öfvergång sförhållanden ............................................................................... 175

Kostnadsberäkning .................. 183

Departementschefens hemställan 185