Kungl. Maj:tf proposition nr 149 år 1961 (Proposition 1964:149)

Kungl. Maj:tf proposition nr 149 år 1961

Nr 149

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa
saker, in. in.; given Stockholms slott den 17 april
1964. - , rf,„

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen

dels att antaga härvid fogade förslag till lag om tillämplig lag beträffande
internationella köp av lösa saker,

dels ock att bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna den i Haag den 15
juni 1955 daglecknade konventionen om tillämplig lag beträffande internationella
köp av lösa saker.

GUSTAF ADOLF

Rune Hermansson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås lagstiftning för genomförande av 1955 års Haagkonvention
om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker.
Samtidigt föreslås att riksdagen bemyndigar Kungl. Maj:t att godkänna
denna konvention.

1 Bihang Ull riksdagens /protokoll /.%■''/. 1 sanil. AV 149

Iiungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1964

Förslag

till

Lag

om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Denna lag äger tillämpning på sådana köp av lösa saker som hava
internationell karaktär.

Från lagens tillämpningsområde undantagas

1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg;

2. köp av värdepapper; samt

3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning.

Med köp likställes avtal om leverans av lösa saker som skola tillverkas,
såframt materialet skall tillhandahållas av den som åtagit sig leveransen.

2 §•

Bestämmelserna i denna lag avse icke köparens och säljarens rättshandlingsförmåga,
köpeavtalets form eller köpets rättsverkningar i förhållande
till andra än parterna.

3 §.

Köparen och säljaren äga genom uttrycklig bestämmelse överenskomma
att lagen i visst land skall tillämpas på köpet. Sådan överenskommelse är
även gällande, om den eljest otvetydigt framgår av avtalet.

Fråga, huruvida giltig överenskommelse om tillämpning av visst lands
lag kommit till stånd, bedömes enligt lagen i detta land.

4 §.

Föreligger icke sådan överenskommelse som avses i 3 §, tillämpas lagen
i det land där säljaren har sitt hemvist då han mottager beställningen
eller, om beställningen mottages vid ett säljaren tillhörigt fast driftställe,
lagen i det land där detta är beläget.

Lagen i det land där köparen har sitt hemvist eller där han innehar fast
driftställe, från vilket beställningen göres, skall dock tillämpas, såframt säljaren
eller hans representant mottager beställningen i detta land.

Beträffande köp på börs eller auktion skall tillämpas lagen i det land
där börsen finnes eller auktionen äger rum.

5 §■

I fråga om sättet för undersökning av godset, frister för undersökningen
och meddelanden i anslutning till denna samt de åtgärder som skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1964 3

vidtagas därest godset avvisas skall, om ej annat uttryckligen avtalats,
tillämpas lagen i det land där undersökningen skall äga rum.

6 §.

Bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig med grunderna
för rättsordningen här i riket må ej här vinna tillämpning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

lf Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 saml. Nr 149

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 24 januari 1964.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Johansson, Hermansson, Aspling, Palme.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga om godkännande av
konvention om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker
samt anför därvid följande.

Vid sjunde Haagkonferensen för internationell privaträtt den 9—31 oktober
1951 enades delegaterna om ett förslag till en konvention om tillämplig
lag beträffande internationella köp av lösa saker. En konvention i enlighet
med förslaget antogs den 15 juni 1955 och undertecknades bl. a. av Sverige
samt Danmark, Finland och Norge. Texten jämte svensk översättning torde
få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende (Bilaga A).

Över en inom justitiedepartementet i oktober 1954 upprättad promemoria
rörande 1951 års förslag har efter remiss yttranden avgivits av kommerskollegium,
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges industriförbund,
Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, handelskammaren
i Gävle, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
och Sveriges advokatsamfund.

Vid överläggningar mellan justitieministrarna i Danmark, Finland, Norge
och Sverige har nåtts enighet om att de nordiska länderna bör ratificera konventionen.
Nordiska delegerade har sedermera utarbetat i det väsentliga
överensstämmande förslag till lagstiftning på området.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan om godkännande av konventionen
och om den lagstiftning som påkallas därav.

Huvuddragen i regleringen

Inledning. Vid sjätte Haagkonferensen för internationell privaträtt 1928
diskuterades, efter initiativ av International Law Association, frågan om en
internationellt privaträttslig konvention rörande köp av lös egendom. Senare
tillsattes en expertkommitté för att med ledning av konferensens diskussio -

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1964

ner utarbeta och till nästa konferens framlägga konventionsförslag i frågan.
Denna kommitté avgav 1931 ett förslag med tillhörande motivering. Till
följd av politiska förhållanden blev det emellertid icke möjligt att avhålla
en ny Haagkonferens förrän 1951, d. v. s. efter ett nästan tjugofemårigt uppehåll.
På grundval av kommitténs förslag och svaren på ett av den nederländska
regeringen till de i konferensen deltagande staterna utsänt frågeformulär
diskuterades konventionsfrågan ingående vid 1951 års konferens.
Resultatet blev att delegaterna för samtliga deltagande stater (Belgien, Danmark,
Finland, Frankrike, Italien, Japan, Luxemburg, Nederländerna, Norge,
Portugal, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Förbundsrepubliken
Tyskland och Österrike) enades om ett konventionsförslag, som enligt konferensens
beslut skulle hänskjutas till de deltagande staterna för godkännande.

Konventionen, vilken såsom förut nämnts slutligen antogs den 15 juni
1955, har undertecknats, utom av de förut nämnda nordiska länderna, jämväl
av Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Spanien.
Den har sedermera ratificerats av Belgien, Frankrike och Italien.

Konventionen blir gällande viss tid efter det att den ratificerats av fem
stater.

Konventionen. Konventionens syfte är att förplikta konventionsländerna
att införa ensartade regler i fråga om vilket lands rättsordning som skall
tillämpas beträffande internationella köp av lösa saker. Den avser alltså att
reglera hithörande internationellt privaträttsliga frågor. Däremot upptager
den icke någon reglering beträffande innehållet i ländernas materiella rätt
i fråga om internationella köp; en konvention om en uniform internationell
lagstiftning i detta avseende är under utarbetande i annat sammanhang.

Konventionens tillämpningsområde regleras i artikel 1; enligt första stycket
skall konventionen tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell
karaktär. Någon närmare definition av vad som avses med köp
som har internationell karaktär upptages icke. Fjärde stycket stadgar emellertid
att enbart parternas förklaring rörande tillämpning av visst lands lag
eller rörande domstols eller skiljemans behörighet icke är tillräcklig att ge
köpeavtalet internationell karaktär i konventionens mening. Konventionen
avser enbart köp av lösa saker, icke t. ex. köp av fast egendom.

Från konventionens tillämpningsområde undantages enligt andra stycket
köp av värdepapper, köp av registrerade fartyg eller luftfartyg och försäljning
genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning.

Enligt tredje stycket skall med köp likställas avtal om leverans av lösa
saker, vilka skall tillverkas eller framställas, när det för tillverkningen eller
framställningen nödvändiga materialet skall tillhandahållas av den som åtagit
sig leveransen.

Artiklarna 2—4 innehåller regler om vilken lag som skall tillämpas. En -

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1964

ligt artikel 2 första och andra styckena skall i första hand tillämpas den
nationella lag till vilken parterna hänvisat, varvid dock fordras att hänvisningen
skett genom uttryckligt avtalsvillkor eller otvetydigt framgår av bestämmelserna
i köpeavtalet.

Tredje stycket upptager en bestämmelse som innebär att fråga, huruvida
en föreliggande överenskommelse om tillämpning av visst lands lag är ogiltig
på grund av svek, misstag o. d., skall bedömas enligt den lag som överenskommelsen
avser.

Artikel 3 reglerar situationen då någon partshänvisning ej föreligger. Bestämmelserna
innebär som huvudregel att »säljarens lag» skall tillämpas;
köpet skall regleras av lagen i det land där säljaren har sitt hemvist (résidence
habituelle) vid den tidpunkt då han mottager köparens beställning
eller där han innehar fast driftställe (établissement) hos vilket beställningen
gjorts (första stycket). I vissa fall skall dock »köparens lag» gälla; lagen i
det land där köparen har sitt hemvist eller innehar fast driftställe från vilket
beställningen har gjorts skall tillämpas, om anbudet i berörda land mottagits
av säljaren eller hans representant, agent eller handelsresande (andra
stycket). Köp på börs eller auktion skall enligt tredje stycket lyda under lagen
i det land där börsen finns eller auktionen äger rum.

Artikel 4 innehåller specialbestämmelser rörande tillämplig lag i fråga
om undersökning av godset. Rörande sättet för sådan undersökning skall,
om ej annat uttryckligen avtalats, tillämpas lagen i det land där undersökningen
skall äga rum. Detsamma gäller i fråga om frister för undersökningen
och för meddelanden i anledning av denna samt beträffande de åtgärder
som skall vidtagas därest godset avvisas.

I artikel 5 anges vissa ämnen beträffande vilka konventionen icke skall
vara tillämplig, nämligen parternas rättshandlingsförmåga, köpeavtalets
form, äganderättens övergång och köpets rättsverkningar i förhållande till
andra personer än parterna. Då enligt uppfattningen i vissa länder frågan
om faran för godset är beroende av äganderättens övergång, har i konventionen
uttryckligen stadgats att denna fråga skall bedömas enligt den lag
som är tillämplig jämlikt konventionen.

Artikel G ger konventionsstat rätt att av hänsyn till s. k. ordre public
åsidosätta den jämlikt konventionen tillämpliga lagen.

Enligt artikel 7 skall bestämmelserna i artiklarna 1—6 införlivas med
konventionsländernas nationella lagstiftning. Bestämmelserna skall alltså
ges tillämplighet för samtliga internationella köp, oavsett om de har anknytning
till annan konventionsstat eller till stater utanför konventionen.

Artiklarna 8—12 innehåller slutbestämmelserna. Enligt artiklarna 8 och
11 kan konventionen tillträdas icke endast av de i Haagkonferensen deltagande
staterna utan även av andra länder. Artikel 9 stadgar att konventiotionen
träder i kraft å sextionde dagen efter det att konventionen ratificerats
av fem stater.

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1964

Remissyttrandena. Samtliga remissinstanser tillstyrker eller ställer sig
positiva till att Sverige ansluter sig till konventionen. Härvidlag uttalar sig
kommerskollegium och Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
endast i allmänna ordalag, medan övriga remissinstanser behandlar
enskilda artiklar i konventionen mer eller mindre kritiskt och i vissa tall
förutsätter att anslutning icke sker med mindre framförda erinringar beaktas.

Av de remissinstanser som reservationslöst ställer sig positiva till konventionen
anser kommerskollegium önskvärt att — såsom ett första steg
mot en enhetlig lagstiftning om internationella köp — en internationell reglering
av de privaträttsliga kompetensnormerna inom förevarande område
kommer till stånd. Kollegium har icke funnit anledning till erinran mot de
föreskrifter konventionen innehåller och tillstyrker därför att Sverige ansluter
sig till denna. Såvitt Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
kunnat finna, innehåller konventionen icke några bestämmelser,
som skulle komma att inverka på de svenska säljarnas rättsliga ställning
enligt redan nu tillämpade bestämmelser. Det synes handelskammaren som
om konventionen skulle komma att bidraga till att befästa en rättspraxis,
som redan nu tillämpas i Sverige. Den synes ej heller strida mot de intressen,
som den svenska industrien kan ha att bevaka i dessa hänseenden,
eller försämra dess möjligheter att gentemot en utländsk köpare på rättslig
väg göra sina rättmätiga anspråk gällande.

Av övriga remissinstanser anser Sveriges allmänna exportförening och
Sveriges industriförbund att konventionen i väsentliga delar ansluter sig
till den rättspraxis, som utbildats i Sverige på förevarande område, och att
den i huvudsak är väl utformad och avvägd. Med vissa i det följande närmare
angivna förbehåll tillstyrker organisationerna, som i ärendet samrått
med ett antal industriföretag med handel på utlandet, att Sverige ansluter
sig till konventionen. Skånes handelskammare anser att i konventionen i
stort sett träffats en tillfredsställande avvägning mellan de olika faktorer,
som är av betydelse i frågor om fastställande av tillämplig lag, och att med
dess genomförande i flertalet fall enkla och lättillämpade regler erhålles
för fastställandet av denna lag. Konventionen synes handelskammaren därför
vara väl ägnad att fylla den väsentliga funktionen att undanröja den
nuvarande osäkerheten i dessa frågor och förebygga tvister. Enligt handelskammaren
i Göteborg och Sveriges advokatsamfund är konventionen att
hälsa med tillfredsställelse. Givet är att även en så begränsad internationell
reglering av köpeavtalet som den förevarande icke kan genomföras utan att
i vissa avseenden i varje land rådande rättsuppfattningar såväl i internationellt
privaträttsligt som i matericllträttsligt och processuellt avseende berörs
därav, och att därför måste övervägas i vad mån ett godkännande av
konventionen bör medföra ändring eller komplettering av gällande svensk
rätt. Enligt handelskammaren i Gävle torde konventionen i stort sett mot -

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1964

svara den internationella handelns krav. Handelskammaren anhåller likväl
att av den framförda och i det följande återgivna erinringar beaktas.

Stockholms handelskammare ser icke någon anledning, att icke Sverige
— därest även andra länder mer allmänt gör detta — skulle ansluta sig
till konventionen, i synnerhet som den i stort sett torde överensstämma med
gällande svensk rättsuppfattning. I vissa hänseenden kan emellertid invändningar
framställas mot konventionen, och detta gäller framför allt obestämdheten
i uttrycken »köp av internationell karaktär» och »ordre public».
Även andra önskemål skulle kunna framföras men handelskammaren avstår
från dessa med hänsyn till de svårigheter som kan möta att genomföra dem.
Fördelarna av att få till stånd en reglering av frågan om tillämplig lag på
internationella köp väger uppenbarligen så tungt, att en mindre tillfredsställande
utformning av en eller annan detalj bör kunna accepteras.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare anför:

De internationellt privaträttsliga reglerna ha från begynnelsen lidit av
den allvarliga bristen att de i allmänhet icke varit internationella i verklig
bemärkelse utan ha utgjorts av komplex av regler, som uppställts av vart
land för sig att tillämpas vid kollisioner av olika slag mellan inhemsk och
utländsk lagstiftning. Reglerna torde mera sällan vara kodifierade utan
desamma ha successivt utvecklats genom domstolspraxis. Dessa förhållanden
ha medfört olikartad bedömning av frågorna från land till land och
ha otvivelaktigt orsakat betydande olägenheter för handeln länderna emellan.
Dock har man kunnat — särskilt på sjöfartens område — i rätt hög
grad undanröja olägenheterna genom införandet av internationella certepartier
och andra avtalsformulär.

Att en i och för sig så begränsad åtgärd som fastställandet av internationella
regler för vilken lag, som skall tillämpas vid köp, dock utgör ett betydelsefullt
steg i rätt riktning torde vara ovedersägligt.

Handelskammaren finner bestämmelserna i konventionen väl utformade
men framhåller, att tillämpningen av desamma blir i hög grad beroende av
hur domstolarna i de olika iänderna tolkar begreppen »köp av internationell
karaktär» och »ordre public». Tillkomsten av internationella regler på detta
område bör dock hälsas med tillfredsställelse och kan bli av stor betydelse
för fortgången av den större frågan om skapandet av en internationell lagstiftning
med materiella köprättsliga regler.

Departementschefen. Syftet med den föreliggande konventionen, som på
grundval av tidigare expertförslag utarbetats vid 1951 års Haagkonferens
för internationell privaträtt och antagits den 15 juni 1955, är att uppställa
internationellt privaträttsliga regler rörande köp av lösa saker. Den ger
med andra ord bestämmelser om vilket lands lag som skall tillämpas på
internationella köp, alltså t. ex. huruvida svensk eller engelsk lag skall tilllämpas
på ett köpeavtal mellan säljare i Sverige och köpare i England. För
närvarande avgöres dylika frågor med ledning av vad som i varje land

Iiungl. Maj:ts proposition nr 1A9 år 196b

anses utgöra allmänna grundsatser inom den internationella privaträtten.
Olika länders domstolar följer emellertid härvid olika regler för val av
tillämplig lag, vilket har till följd att ett köprättsligt förhållande kan i ett
land bedömas efter en lag men i ett annat land etter en annan lag, som
kanske i betydelsefulla avseenden har ett helt annat innehåll. Konventionen
avser att på området införa ensartade regler i konventionsstaterna.

Enligt konventionen skall dess bestämmelser om tillämplig lag införlivas
med konventionsländernas nationella lagstiftning. Detta innebär att bestämmelserna
inom en konventionsstat skall bli generellt tillämpliga och alltså
gälla för varje internationellt köp av lösa saker, oavsett om det har anknytning
till annat konventionsland eller icke. Konventionen skall vidare stå
öppen även för stater som icke tillhör Haagkonferensen. Genom dessa båda
staaganden har man sökt tillgodose intresset av att konventionens principer
får en så vid tillämpning som möjligt.

Konventionen har signerats av tio västeuropeiska länder, bland dem Danmark,
Finland, Norge och Sverige. Den har därefter ratificerats av Belgien,
Frankrike och Italien. Den träder i kraft viss tid efter det att den ratificerats
av fem stater.

Vid överläggningar mellan justitieministrarna i Danmark, Finland, Norge
och Sverige har nåtts enighet om att även de nordiska länderna bör tillträda
konventionen. Av vad som nyss anförts framgår att en anslutning irån
de nordiska ländernas sida medför att konventionen träder i kraft. Tanken
är att de nordiska länderna skulle ratificera konventionen samtidigt och
före Haagkonferensens tionde session hösten 1964.

Nordiska delegerade har sedermera utarbetat i det väsentliga överensstämmande
förslag till lagstiftning om genomförande av konventionen. !
Danmark och Norge har förslagen nyligen i proposition iramlagts för parlamenten.

I anslutning till det anförda vill jag förorda, att Sverige ratificerar konventionen.
Den år 1951 utarbetade texten har varit föremål för remissbehandling
och samtliga hörda instanser har därvid uttryckligen tillstyrkt eller
i varje fall ställt sig positiva till att Sverige ansluter sig. Det är också
tydligt att konventionen är ägnad att undanröja osäkerhet och förebygga
tvister inom den internationella handeln. Den kan även ses som ett törsta
steg på vägen till ett önskvärt förenhetligande av lagstiitningen om internationella
köp. Då konventionen i stort sett står i överensstämmelse med den
praxis som redan på området iakttages i Sverige, kommer ett genomförande
av konventionen icke att medföra någon väsentlig ändring av rättsläget
i hithörande fall.

Konventionen ingriper icke i de materielllrättsliga reglerna rörande internationella
köp av lösa saker. Förslag till en konvention rörande en uniform
materiell lag om sådana köp har utarbetats av Internationella institutet för
unifiering av privaträtten (Unidroit) och senare, på initiativ av Haagkon -

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1964

ferensen, överarbetats av en särskild kommitté. Förslaget kommer att behandlas
vid en konferens i Haag i april detta år. Även om en sådan konvention
antages, kommer emellertid värdet av den nu förevarande konventionen
att kvarstå för lång tid. Behovet av en reglering av lagkonflikter minskar
visserligen i den mån en uniform materiell köplagstiftning genomföres
i de berörda länderna. Under alla omständigheter kommer det emellertid
uppenbarligen att dröja mycket länge innan en konvention om uniform lagstiftning
blir mera allmänt antagen.

Ett tillträde till konventionen förutsätter att särskild lagstiftning utfärdas
i anslutning därtill. Förslag härtill som utarbetats inom justitiedepartementet
torde såsom bilaga (Bilaga B) få fogas till statsrådsprotokollet i detta
ärende.1 Förslaget överensstämmer i allt väsentligt med de av de nordiska
delegerade utarbetade förslagen. Jag övergår nu till en redogörelse för lagförslaget.

Lagförslaget

Lagens rubrik

Den föreslagna lagen har ansetts böra erhålla rubriken Lag om tillämplig
lag beträffande internationella köp av lösa saker. En liknande rubrik
har föreslagits i den norska propositionen och torde komma att användas
även i den finska lagen. I den danska propositionen har man valt rubriken
Lov om internationalprivatretlige regler fpr Ipsprekpb. Ur systematisk synpunkt
kunde det otvivelaktigt ha varit av värde att, såsom skett i den
danska propositionen, i rubriken uttryckligen ange att det är fråga om en
lag på det internationellt privaträttsliga området. Uttrycket internationell
privaträtt är dock i svenskt språkbruk av utpräglat teknisk karaktär och torde
knappast böra användas i lagstil.

1 §•

Paragrafen, som motsvarar artikel 1 i konventionen, reglerar lagens tilllämpningsområde.

Konventionen. Enligt första stycket i artikel 1 skall konventionen tillämpas
på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär.

I departementspromemorian framhålles att någon närmare definition av
vad som menas med köp som har internationell karaktär icke upptagits i
konventionen. Till följd härav får vederbörande domstol i varje särskilt fall
avgöra om ett köp har sådan flerstatlig anknytning -— t. ex. på grund av
kontrahenternas hemvist, avtalsort, leveransort eller eljest med hänsyn till
att köpet har anknytning till mer än ett land — att det bör betraktas som
internationellt och sålunda falla under konventionen. Under förarbetena

1 Bilagan, som är likalydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

Kungl. Maj:Is proposition nr 119 år 196 b

diskuterades möjligheten att definiera konventionens tillämpningsområde
t. ex. så, att den skulle gälla vid köp mellan personer bosatta i olika länder.
Konferensens majoritet ansåg emellertid att en dylik bestämning skulle
innebära en alltför snäv begränsning av konventionen. Konventionens mening
kan sålunda sägas vara att dess tillämpningsområde skall vara tämligen
vidsträckt, d. v. s. att det icke skall erfordras alltför stark anknytning
till mer än ett land för att konventionen skall äga tillämplighet. Fjärde
stycket stadgar emellertid att enbart parternas förklaring med avseende å
tillämpning av visst lands lag eller å domstols eller skiljemans behörighet
icke är tillfyllest för att ge köpeavtalet internationell karaktär i konventionens
mening.

I promemorian framhålles vidare att konventionen gäller endast köp av
lösa saker. Utanför konventionen faller alltså köp av fast egendom eller
annan fast sak (byggnad å annans grund).

Från konventionens tillämpningsområde undantages enligt andra stycket
köp av värdepapper, köp av registrerade fartyg eller registrerade luftfartyg
och försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning.
Vidare uttalas, att konventionen är tillämplig på köp mot dokument.

Remissyttrandena. Östergötlands och Södermanlands läns handelskammare
finner det vara en väsentlig hrist i konventionen att begreppet »köp
av internationell karaktär» lämnats utan någon som helst definition, särskilt
som fråga är om en för konventionens tillämplighet grundläggande
bestämmelse, undandragen parternas dispositionsrätt; om avsikten är att
begreppet skall ges en vidsträckt tolkning måste man fråga sig om detta icke
på något sätt kunde komma till uttryck i anvisning till bestämmelsen, därvid
exempel på fakta, som ger köpet internationell karaktär, kunde lämnas.

Även Sveriges advokatsamfund anser att det i och för sig vore önskvärt
att erhålla en mer bestämd regel i förevarande avseende, detta så mycket
mer som konventionen berövar kontrahenterna möjligheten att träffa avtal
om att ett visst köp skall anses som ett internationellt köp. Denna inskränkning
i kontrahenternas bestämmanderätt synes motiverad endast om det
med någon grad av säkerhet kan avgöras när det i lagens mening är fråga
om ett sådant köp. Advokatsamfundet hemställer därför, att det måtte övervägas,
huruvida det icke vore möjligt och lämpligt att vid utarbetande av den
interna lagstiftning, varigenom konventionen göres till en integrerande del
av den svenska rätten, i lagen upptaga ett stadgande, som närmare preciserar
innebörden av begreppet internationellt köp. Handelskammaren i
Göteborg framför liknande synpunkter.

2j Bihang till riksdagens protokoll 1964. 1 samt. ,Vr 149

Kungi. Maj.ts proposition nr 74.9 år 7964

Departementschefen. I anslutning till konventionens inledande bestämmelse
upptages i första stycket av förevarande paragraf stadgande att lagen
äger tillämpning på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär.
Ett par remissinstanser har ansett det vara en brist att begreppet köp
av internationell karaktär icke definierats i konventionen. Även om vissa
skäl talar för denna åsikt, innebär konventionen emellertid sådana fördelar
för den internationella handeln att det berörda uttrycket bör accepteras
trots sin obestämdhet. Till köp som bär internationell karaktär hör självfallet
i första hand köp inom ramen för den internationella handeln mellan
företag och personer i olika länder. Men även köp mellan parter tillhörande
samma land kan bli att anse som internationellt, därest köpet med
hänsyn till avtalsort, leveransort o. d. har anknytning till annat land. Överhuvudtaget
torde, såsom i departementspromemorian framhålles, vara avsett
att konventionen skall få ett tämligen vidsträckt tillämpningsområde.
Den närmare bestämningen av förevarande krav får ankomma på rättspraxis.

Enligt konventionen skall enbart parternas förklaring med avseende
å tillämpning av viss lag eller å viss domstols eller skiljemans behörighet
icke vara tillfyllest för att ge köpet internationell karaktär i den mening
som avses i konventionen. Det har icke ansetts nödvändigt att upptaga detta
stadgande i lagförslaget.

Vad angår den föreslagna lagens tillämpningsområde i övrigt må framhållas
att den endast avser köp av lösa saker. Lagen gäller alltså icke köp
av fast egendom eller annan fast sak (byggnad å annans grund). Utanför
lagens tillämpningsområde faller vidare köp av rörelse samt köp av sådana
objekt som elektrisk kraft, fordringar och immaterialrättigheter (upphovsrättigheter,
patent, varumärken m. in.). Vid överlåtelse av fast egendom
får även tillbehör till egendomen anses falla utanför konventionen och
lagförslaget, jfr för svensk rätts del lagen den 24 maj 1895 ang. vad till
fast egendom är att hänföra.

I andra stycket upptages, i anslutning till konventionen, vissa undantag
från lagens principiella tillämpningsområde. Till en början nämnes registrerade
fartyg och luftfartyg. Här åsyftas registrering i nationalitets- och rättighetsregister;
för svensk rätts del ifrågakommer de register som avses i
förordningen den 18 oktober 1901 (nr 78) angående registrering av svenska
fartyg, kungörelsen den 21 november 1958 (nr 555) om särskild registrering
och märkning av fiskefartyg och kungörelsen den 2 december 1955 (nr
635) med närmare bestämmelser om luftfartygsregister m. m. För andra
objekt än fartyg och luftfartyg — t. ex. bilar — saknar det betydelse huruvida
registrering finnes anordnad.

Som undantag anges vidare värdepapper. Det kan vara föremål för tvekan
huruvida icke enligt svenskt juridiskt språkbruk begreppet lösa saker redan
i och för sig utesluter värdepapper. Med hänsyn till att här är fråga

Kungl. Mnj.ts proposition nr H9 år l!)6i

om lagstiftning i anslutning till en internationell konvention har det dock
ansetts lämpligt att uttryckligen göra motsvarande undantag i den svenska
lagen.

Slutligen undantages försäljning genom judiciell myndighets åtgärd
eller i exekutiv ordning. Försäljning genom judiciell myndighets åtgärd
torde icke förekomma i Sverige. Undantaget bör emellertid medtagas i den
svenska lagen, eftersom denna i princip kan få tillämpning även på försäljningar
som sker i andra länder. Vid de nordiska förhandlingarna har
undantaget icke ansetts avse försäljning genom dansk eller norsk skifterett.

Beträffande de köp som enligt det anförda undantages från konventionen
skall tillämplig lag bestämmas enligt vanliga internationellt privaträttsliga
principer. I fråga om köp av registrerade fartyg eller luftfartyg
kan registreringen ha sådan betydelse som anknytningsmoment att lagen i
registreringslandet bör tillämpas. Beträffande försäljning i exekutiv ordning
m. m. torde i regel böra tillämpas lagen i det land där försäljningen
äger rum.

Bestämmelsen i andra stycket är uttömmande. Frånsett de nämnda undantagen
omfattar lagen alla sådana köp av lösa saker som har internationell
karaktär. Den är alltså icke begränsad till handelsköp i köplagens
mening och den omfattar också köpeavtal som ingås av offentlig myndighet.
Konventionen stadgar i artikel 2 andra stycket att den också gäller
köp mot dokument. Det har icke ansetts nödvändigt att upptaga denna bestämmelse
i lagförslaget.

I tredje stycket har upptagits stadgande, att med köp likställes avtal
om leverans av lösa saker som skall tillverkas, när erforderligt material
skall tillhandahållas av den som åtagit sig leveransen. Konventionen talar,
utom om saker som skall tillverkas, även om saker som skall framställas.
I svenskt språkbruk torde uttrycken tillverka och framställa emellertid betraktas
som synonymer. Genom att enbart använda termen tillverka vinner
man anknytning till motsvarande, väsentligen likartade bestämmelse
i 2 § köplagen.

2 §•

I paragrafen, som motsvarar artikel 5 i konventionen, anges vissa ämnen,
beträffande vilka lagen ej skall vara tillämplig.

Konventionen. I berörda artikel stadgas att konventionen icke äger tilllämpning
1. på parternas rättshandlingsförmåga; 2. på köpeavtalets form;
3. på äganderättens övergång, dock att beträffande parternas förpliktelser,
särskilt med avseende å faran för godset, skall gälla den lag som till följd
av konventionen är tillämplig på köpet; 4. på köpets rättsverkningar i förhållande
till andra än parterna.

Kangl. Maj.ts proposition nr 1^9 år 196i

Remissyttrandena. I anslutning till bestämmelsen att konventionen icke
äger tillämpning på köpeavtalets form tar ett par remissinstanser upp frågan
huruvida detta undantag även avser avtalets ingående. Handelskammaren i
Göteborg anser att konventionen icke reglerar själva anbudsförfarande!,
d. v. s. frågan om ett avtal kommit till stånd, ett problem, som i den interna
svenska rätten icke behandlas i köplagen utan avtalslagen. Handelskammaren
fortsätter:

Varken konventionstexten eller motiven ger klart besked om efter vilket
lands lag det skall avgöras, om ett bindande köpeavtal kommit till stånd, en
fråga, som i praktiken ofta blir aktuell först sedan leverans påbörjats eller
skett, beroende på att säljaren i motsats till köparen med utgångspunkt från
sitt hemlands lag, t. ex. den svenska avtalslagen, ansett att bindande avtal
kommit till stånd, medan köparen med utgångspunkt från lagstiftningen i
sitt land hävdar exempelvis, att hans svar på säljarens anbud icke i och för
sig innebär att bindande avtal kommit till stånd eller att svaret som säljaren
antagit, är bindande för honom. Huruvida nu berörda förhållanden avses
med det i konventionen gjorda undantaget för »la forme du contrat»
synes ovisst. Ett klargörande synes här vara på sin plats.

Sveriges advokatsamfund anför liknande synpunkter och tillägger, att den
oklarhet som här föreligger borde kunna avlägsnas för svensk rätts del, om
i den lagstiftning, varigenom konventionen inarbetas i vårt rättssystem, intages
föreskrift, att frågan huruvida giltigt avtal om köp kommit till stånd
skall — med i artikel 5 angivna undantag -— avgöras enligt den lag som
jämlikt artikel 3 skall tillämpas.

Departementschefen. I förevarande paragraf synes böra, i anslutning till
artikel 5 i konventionen, stadgas vissa undantag från tillämpningsområdet
för den föreslagna regleringen. Först undantages ett par spörsmål som hänför
sig till köpeavtalets ingående. Till en början nämnes i överensstämmelse
med undantaget under 1 i artikel 5, att lagen icke avser köparens och
säljarens rättshandlingsförmåga. Konventionstexten talar om parts »capacité».
Härmed torde avses såväl vad som i doktrinen benämnes rättskapacitet,
d. v. s. förmågan att förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter
samt att kära och svara inför domstol, som rättslig handlingsförmåga, d. v. s.
förmåga att med rättsligt bindande verkan själv träffa avtal m. m. I växellagen
(79 §) och checklagen (58 §) användes, i anslutning till samma franska
uttryck, ordet behörighet (att ingå växel- eller checkförbindelse). Denna
term har dock i förevarande sammanhang synts kunna bli vilseledande.
Det i stället föreslagna uttrycket rättshandlingsförmåga är visserligen ej
fullt adekvat såvitt avser rättskapacitet men torde ej ge anledning till missförstånd.

Konventionen gör icke något undantag för frågor huruvida ombud eller
annan representant för part var behörig företräda parten. Det torde dock
vara en allmän uppfattning att konventionen icke äger tillämpning på dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1964

frågor. I den norska propositionen har därför gjorts uttryckligt undantag
även i denna del. I det svenska förslaget har det emellertid ansetts lämpligast
att icke upptaga någon bestämmelse i ämnet, eftersom spörsmålet icke
beröres i konventionen och ej heller behandlades vid Haagkonferensen 1951.
Det svenska förslaget överensstämmer här med det danska.

Från lagens reglering undantages vidare, i enlighet med vad som stadgas
under 2 i artikel 5, köpeavtalets form. Spörsmål huruvida köpeavtal måste
vara avfattat i skriftlig form eller ingås inför notarius publicus e. 1. faller
alltså utanför lagen.

Andra spörsmål med avseende å köpeavtalets ingående än de hittills
nämnda torde i princip omfattas av konventionen och lagförslaget. Jag återkommer
till denna fråga vid behandlingen av 3 §.

Slutligen stadgas, enligt undantaget under 4 i artikel 5, att lagen ej avser
köpets rättsverkningar i förhållande till andra än parterna, d. v. s. vad
som brukar betecknas som köpets sakrättsliga verkningar. Främst hör hit
verkningarna i förhållande till säljarens borgenärer. Konventionstexten stadgar,
under 3 i artikel 5, att även äganderättens övergång faller utanför regleringen.
Då enligt nordisk uppfattning detta undantag saknar självständig
betydelse vid sidan av undantaget för köpets rättsverkningar i förhållande
till andra än parterna har det icke ansetts behöva särskilt omnämnas i lagtexten.

Beträffande de frågor som enligt förevarande 2 § faller utanför lagen
skall tillämpas vanliga internationellt privaträttsliga regler. För svensk
rätts del betyder detta t. ex. att spörsmål om parts rättshandlingsförmåga
principiellt bedömes efter partens personalstatut. I fråga om köpeavtalets
form torde i regel vara tillräckligt att avtalet uppfyller förutsättningarna
antingen enligt lagen i det land där avtalet ingicks (locus regit actum) eller
enligt den på avtalet tillämpliga lagen.

3 §•

Paragrafen motsvarar artikel 2 i konventionen.

Konventionen. Enligt första stycket i sagda artikel skall på köpet tillämpas
den nationella lag till vilken parterna hänvisat; enligt andra stycket skall
hänvisningen ske genom uttryckligt avtalsvillkor eller otvetydigt framgå av
bestämmelserna i avtalet.

Rörande konventionens ståndpunkt att i första hand skall tillämpas den
lag till vilken parterna hänvisar anföres i departementspromemorian följande.

Att partshänvisning godkännes kan icke betecknas såsom någon nyhet.
Sedan länge ha parterna haft vidsträckta möjligheter att avtalsvis bestämma
vilket lands lag som skall tillämpas på köpeavtalet. Men förslagets regel
kan icke heller sägas betyda enbart ett lagfästande av en princip som redan
tillämpas i de olika länderna. Det är nämligen mycket oklart och omtvistat

Kungl. Maj.ts proposition nr H!) år 196''r

hur långt parternas autonomi sträcker sig. Visserligen äro i sak deras möjligheter
över allt vittgående därför att köprättens regler, såsom i allmänhet
varande dispositiva, kunna sättas ur kraft genom klausuler i avtalet mellan
parterna. Hinder möter härvidlag icke att ge en klausul, som skall ersätta
en dispositiv lagregel, den formen att ett visst lands lag skall gälla i visst avseende
(s. k. materiell partshänvisning i motsats till kollisionsrättslig hänvisning,
som gör visst lands lag i dess helhet tillämplig). Om ett köpeavtal
slutes mellan t. ex. två svenskar och säljaren, som beställt varan i Italien,
önskar att friskriva sig från prestationsskyldighet vid leveranshinder i samma
omfattning som den italienare, vilken i sin tur sålt varan till honom, i
sådant hänseende är fritagen enligt italiensk rätt, så kan han göra detta antingen
genom att i kontraktet uppräkna de leveranshinder som enligt italiensk
rätt befria en säljare från leveransskyldighet eller också genom att i
kontraktet inrycka en klausul av innehåll att frågan om leveranshinder och
följderna därav skall bedömas jämlikt italiensk rätt. Frågan om partshänvisningens
verkan får emellertid praktisk betydelse, när man kommer in på
lagregler som en viss intern lagstiftare bedömer såsom tvingande, t. ex. sådana
bestämmelser i svensk och annan rätt som avse att ge en köpare skydd
mot obilliga avtalsvillkor vid köp på avbetalning. Problemet blir då, om parterna
kunna sätta dylika regler ur kraft genom att i avtalet inrycka en hänvisning
till lagen i ett land som saknar dylika bestämmelser. Här kan den
ståndpunkten intagas, att parterna icke genom en dylik klausul böra kunna
sätta ur kraft tvingande bestämmelser i den lag, som frånsett partshänvisningen
skulle reglera köpet; en sådan ståndpunkt är också otvivelaktigt
riktig, när det gäller köp som (bortsett från partshänvisningen) icke ha någon
anknytning till annat land. Beträffande köp med flerstatlig anknytning
kan å andra sidan den uppfattningen göras gällande, att den internationella
handeln kräver en större frihet för parterna att välja tillämplig lag och att
man därför för dylika köp principiellt bör acceptera partsautonomien allenast
med den begränsningen, att varje stat skall kunna underlåta att tillämpa
främmande lag, om den skulle leda till resultat stridande mot det egna
landets »ordre public».

I anslutning härtill framhålles i departementspromemorian, att konventionen
följer den senare linjen. Den ger parterna rätt att välja tillämplig lag,
så snart avtalet har internationell karaktär. Det erfordras sålunda icke att
köpet har någon anknytning till det land vars lag parterna väljer; det fordras
endast att köpet över huvud har sådan anknytning till mer än ett land
att det kan i konventionens mening anses utgöra ett köp av internationell
karaktär. En domstols möjligheter att upprätthålla sitt lands tvingande regler
blir sålunda beroende av dels vilka krav domstolen ställer för att köpet
skall anses ha internationell karaktär och dels hur stadgandet i artikel 6 rörande
ordre public tillämpas. Med hänsyn till obestämdheten i uttrycken
köp av internationell karaktär och ordre public kan domstolarnas möjligheter
i förevarande avseende sägas vara stora. Någon enhetlig rättstillämpning
härvidlag kan knappast förväntas. Detta är, anföres det i promemorian,
naturligtvis en svaghet i regleringen. Men förmodligen kan man knappast
komma längre på konventionsvägen. Vad svensk rätt beträffar synes
det enligt departementspromemorian sannolikt att våra domstolar efter

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1964

konventionens antagande och införlivande med svensk rätt skulle, för att
upprätthålla sådana tvingande regler, som t. ex. de som åsyftar att skydda
avbetalningsköpare mot obilliga avtalsvillkor, bli nödsakade att återfalla
på stadgandet om ordre public och därvid ge detta begrepp en vidsträcktare
innebörd än de hittills brukat.

Enligt konventionen är förutsatt att parterna hänvisat till lagen i visst
land. I departementspromemorian framhålles emellertid att på grund av en
materiellträttslig hänvisning en annan lag kan i ena eller andra avseendet
bli gällande såsom kontraktsvillkor. Något stadgande därom är dock icke,
framhålles det, upptaget i konventionen.

I fråga om regeln i andra stycket att partshänvisningen skall ske genom
uttryckligt avtalsvillkor eller också otvetydigt framgå av bestämmelserna i
avtalet framhålles i departementspromemorian, att man därmed velat förebygga
att frågan huruvida en partshänvisning verkligen åsyftas skall bli
beroende av mer eller mindre osäkra tolkningar från domstolarnas sida.
Klart är emellertid att man icke ens genom en dylik bestämmelse helt kommer
ifrån tolkningssvårigheter i särskilda fall. Huruvida en partsdisposition
»otvetydigt framgår av bestämmelserna i avtalet» kan sålunda bli föremål
för tvist. Det är enligt konventionen i och för sig icke nödvändigt att partshänvisningen
är skriftlig eller ens att de avtalsbestämmelser, ur vilka man
kan utläsa partshänvisningen, är skriftliga.

I tredje stycket av förevarande artikel behandlas frågan huruvida partshänvisningen
tillkommit genom en giltig överenskommelse mellan parterna
eller om den skall anses behäftad med ogiltighet på grund av misstag, svek
etc. Enligt bestämmelsen skall denna fråga bedömas enligt den lag som
överenskommelsen avser. I departementspromemorian framhålles att man
velat åstadkomma en enkel och praktisk lösning genom att bestämma, att
partshänvisningens giltighet skall bedömas enligt just den lag till vilken
parterna hänvisar. Det påpekas dock att det icke är alldeles klart vilken
räckvidd detta stadgande har. Det kan sålunda diskuteras huruvida regeln
skall gälla även om den ena parten aldrig gått med på hänvisningen utan
denna t. ex. ensidigt av ena parten tillskrivits i kontraktet. Vidare framhålles,
att föreskriften om att den av parterna angivna lagen bestämmer överenskommelsens
giltighet gäller endast beträffande partshänvisningen som
sådan. Frågan efter vilket lands lag själva köpeavtalets giltighet skall bedömas
är icke berörd i konventionen i annan mån än som kan anses framgå
av artikel 5.

I departementspromemorian framhålles vidare, beträffande förevarande
liksom närmast följande artikel, att när konventionen hänvisar till visst
lands lag som skall »reglera köpet», åsyftas sådana privaträttsliga regler
som just avser köp, d. v. s. för svensk rätts del sådana som är intagna i
köplagen. Huruvida allmänna privaträttsliga regler — t. ex. rörande allmän
fordringspreskription, rörande förhållandet då flera personer är berättigade

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1964

eller förpliktade — i det angivna landets lag jämväl skall tillämpas, torde
icke kunna anses avgjort i konventionen utan blir beroende av domstolslandets
rättstillämpning. Vad beträffar regler av offentligrättslig karaktär,
såsom in- och utförselförbud, valutaföreskrifter, moratorieförordningar, anses
de i många länder falla under området för ordre public. I Sverige är domstolarna
icke benägna att beteckna utländsk offentligrättslig lagstiftning av
nämnda slag såsom stridande mot svensk ordre public, om den icke har konfiskatorisk
karaktär och icke heller i övrigt går utöver gränserna för vad
som är vanligt i civiliserade länder. Då konventionen åsyftar internationellt
privaträttslig reglering kan emellertid svensk domstol, oberoende av konventionens
regler och utan att tillgripa ordre publiebestämmelsen avgöra,
huruvida ett under konventionen fallande köp skall anses underkastat
svenska eller utländska föreskrifter av berörda slag.

Remissyttrandena. Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund
tillstyrker att parterna i enlighet med denna artikel själva
skall kunna bestämma tillämplig lag. Det torde icke finnas någon anledning
befara att man ej lätt skulle kunna komma till rätta med eventuella
missbruk i fråga om partshänvisning. För alla lojalt arbetande företag är
det ett starkt önskemål, att avtalsfriheten bibehålies på detta område. Handelskammaren
i Göteborg och Sveriges advokatsamfund finner huvudregeln
i artikeln väl motiverad samt anser sig även kunna tillstyrka regeln,
att hänvisningen skall vara uttrycklig eller otvetydigt framgå av avtalet,
även om detta möjligen innebär en viss skärpning av gällande svensk rätt.
Enligt Östergötlands och Södermanlands handelskammare sträcker sig regeln
om oinskränkt möjlighet för parterna att anvisa vilken lag, som skall
tillämpas, längre än vad som för närvarande kan anses ha accepterats av de
svenska domstolarna. Handelskammaren anför:

Bestämmelsen leder till enkelhet och är onekligen praktisk men kan medföra
missbruk, exempelvis om parter av någon anledning önska undandraga
ett affärsförhållande bedömning enligt mera civiliserade länders lagstiftning.
I allmänhet torde dock förhållandet mellan köpare och säljare vara
sådant att någon av parterna har stort intresse av att en tillförlitlig lag träder
i tillämpning. Skulle ett uppenbart undandragande av visst köpeavtal
från land, till vilket detsamma bär fast anknytning, föreligga, torde domstol
under särskilda förhållanden kunna tillgripa regeln om »ordre public».
Handelskammaren finner därför icke anledning motsätta sig ett införande
av den ifrågavarande bestämmelsen.

Handelskammaren i Gävle anser att den frihet som medgivits parterna
att anvisa visst lands lag såsom tillämplig utan att därvid hänsyn tages till
vederbörande lands internationellt privaträttsliga regler innebär en avgjord
fördel gentemot nu gällande doktrin och praxis, enär för närvarande handläggningen
av köplagstvister blir beroende av om möjligen det andra landet
har sådan lagstiftning, som med hänsyn till vissa interstatliga överens -

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1964

kommelser hindrar att målet upptages till behandling. Beträffande parternas
oinskränkta avtalsfrihet anmäler handelskammaren dock viss tveksamhet.
Även om större olägenheter ej kan uppstå därigenom, synes det
nämligen föga lämpligt, att man släpper kravet på att avtalet skall ha anknytning
till motpartens land och lagstiftning. I varje fall nödgas handelskammaren
invända mot att, enligt vad som synes framgå av departementspromemorian,
parterna ej behöver anvisa en enda lag såsom tillämplig på
avtalet i dess helhet utan kan låta vissa rättsverkningar normeras av en
lag och andra av en annan. En så stor frihet kan säkerligen leda till komplikationer.

Departementschefen. Förevarande stadgande ger uttryck åt den grundläggande
principen i konventionen att parterna själva skall äga bestämma
vilket lands lag som skall reglera köpet. I princip skall överenskommelse
härom vara giltig, även om överenskommelsen hänvisar till en lag som väsentligen
avviker från den lag som eljest skulle varit tillämplig och även i
vad överenskommelsen må medföra att tvingande regler i sistnämnda lag
sättes ur kraft. I ytterlighetsfall skall domstol emellertid kunna ingripa
med stöd av bestämmelse rörande ordre public (se 6 § i lagförslaget).

I enlighet med konventionen har som villkor för att överenskommelsen
om tillämplig lag — s. k. partshänvisning — skall vara gällande uppställts
att den är uttrycklig eller eljest otvetydigt framgår av avtalet. Upprättas
särskild köpehandling, intages väl partshänvisningen i regel i denna, men
även uttrycklig överenskommelse i annan form, t. ex. i separat handling,
är giltig. Även utan uttrycklig överenskommelse är partshänvisning giltig
om den otvetydigt framgår av köpeavtalet.

Förut har framhållits att parterna har full avtalsfrihet vid val av tillämplig
lag. Deras hänvisning kan avse även lagen i ett land till vilket köpeavtalet
eljest ej har anknytning. Det är icke heller något villkor att landet i
fråga har underskrivit eller ratificerat konventionen. Med »lag» i visst land
avses även i landet gällande oskrivna rättsregler.

Hänvisningen får i princip endast avse lagen i ett bestämt land; parterna
kan icke överenskomma att köpet delvis skall regleras av lagen i ett land
och delvis av lagen i ett annat. Det är nämligen en huvudprincip i konventionen
att köpet skall regleras av en enda lag; från denna princip göres undantag
endast i ett avseende, nämligen i fråga om undersökning av godset,
jfr 5 §. Har parterna hänvisat till viss lag, är det emellertid icke något hinder
att de, i den mån det icke strider mot tvingande bestämmelser i denna
lag, på särskilda punkter avtalar om kontraktsvillkor som står i överensstämmelse
med annan lag.

När konventionen stadgar att lagen i visst land skall tillämpas på köpet,
åsyftas i första band sådana privaträttsliga regler i landets interna lagstiftning
som just avser köp, i Sverige köplagen och lagen om avbetalningsköp.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb9 år 196b

Frågan huruvida även avses andra privaträttsliga regler som är av betydelse
i sammanhanget, främst reglerna för avtals ingående, är tveksam. I departementspromemorian
uttalas att denna fråga lämnats öppen i konventionen;
dock anges i annat sammanhang att vissa spörsmål om köpeavtalets
giltighet bör falla under konventionen. För egen del vill jag i anslutning
till en vid de nordiska förhandlingarna uttalad uppfattning närmast anse att
konventionen i princip omfattar de berörda privaträttsliga reglerna; härför
talar bl. a. det i 2 § gjorda undantaget rörande parts rättshandlingsförmåga.
Lagutkastet bygger därför på denna uppfattning; som vid 2 § anförts får
dock göras undantag icke blott för nyssnämnda spörsmål utan även för frågor
om giltighet av fullmakt o. d.

Stadgande om att lagen i visst land skall vara tillämplig avser enbart landets
materiellträttsliga regler, icke dess internationellt privaträttsliga regler.
Huruvida parterna kan avtala om att dessa regler skall tillämpas torde
vara en öppen fråga, som emellertid synes vara av ringa praktiskt intresse.

I detta sammanhang vill jag framhålla att konventionen endast omfattar
privaträttslig reglering. Lagutkastet intager samma ståndpunkt. Såsom i departementspromemorian
framhålles skall alltså svensk domstol, oberoende
av konventionens och den föreslagna lagens bestämmelser, kunna avgöra
huruvida ett under konventionen fallande köp skall vara underkastat svenska
eller utländska föreskrifter av offentligrättslig karaktär.

Spörsmålet huruvida en överenskommelse om tillämplig lag är uttrycklig
eller eljest otvetydigt framgår av köpeavtalet torde i princip böra avgöras
enligt de regler som vederbörande domstol i allmänhet har att tillämpa
i fråga om bevisprövning o. d. Emellertid kan även uppkomma frågor huruvida
vad som förekommit mellan parterna över huvud innefattar en överenskommelse
eller huruvida en föreliggande överenskommelse är ogiltig till
följd av svek, misstag o. d. Denna fråga skall enligt andra stycket i förevarande
paragraf, vilket ansluter till tredje stycket i artikel 2 i konventionen,
bedömas enligt den lag som överenskommelsen avser. I undantagsfall kan
det emellertid tänkas att svensk domstol, trots denna bestämmelse, finner
anledning att med tillämpning av den i G § lagförslaget upptagna ordre
publicbestämmelsen tillämpa svensk lag.

4 §■

Paragrafen motsvarar artikel 3 i konventionen.

Konventionen. Artikel 3 reglerar situationen då någon partshänvisning
icke föreligger. Enligt huvudregeln i första stycket skall i detta fall på köpet
tillämpas lagen i det land, i vilket säljaren har sitt hemvist då han mottager
beställningen. Om beställningen mottages vid ett säljaren tillhörigt fast
driftställe, tillämpas lagen i det land där detta är beläget. Huvudregeln innebär
sålunda att köpet normalt skall vara underkastat »säljarens lag». I

Kungl. Maj. ts proposition nr 119 år 1964

ett par fall viker emellertid huvudregeln för en annan. Enligt andra stycket
skall lagen i det land, där köparen har sitt hemvist eller i vilket han har ett
fast driftställe som avgivit anbudet, reglera köpet, om det är i detta land
som anbudet mottagits antingen av säljaren eller av hans representant,
agent eller handelsresande. I nu nämnda fall tillämpas alltså »köparens
lag». Ett andra undantag från huvudregeln upptages i tredje stycket. Där
stadgas att i fråga om köp på börs eller auktion, köpet skall regleras av lagen
i det land där börsen finnes eller där auktionen äger rum.

I departementspromemorian framhålles i anslutning till dessa stadganden,
att frågan vilken lag som skall tillämpas om partshänvisning ej föreligger
löses på olika sätt i olika länder och ofta är omstridd även för varje enskilt
lands del. Bland olika lösningar som tillämpas nämnes kontraktsortens
lag och uppfyllelseortens lag. Andra anknytningsfakta är parternas särskilt
säljarens — hemvist, eventuellt nationalitet. I många länder, däribland
Sverige har utvecklingen på senare tid gått i den riktningen att intet anknytningsfaktum
i och för sig anses avgörande, utan att den tillämpliga lagen
i varje särskilt fall bestämmes med hänsyn till alla föreliggande omständigheter.
Man söker på det sättet nå fram till en bestämning av det
land, till vilket avtalet har sin starkaste anknytning, var dess »tyngdpunkt»
ligger. Denna metod lider av den för den internationella handeln besvärande
svagheten att den hänvisar avgörandet rörande tillämplig lag tdl domarskön,
vilket gör att parterna ofta icke kan med någon säkerhet på förhand
bedöma vilken lag som reglerar deras rättsförhållande. Värdet av eu konvention
beror därför icke så mycket på vilken av de olika metoderna för
fastställande av tillämplig lag som fastställes som på att man i detta hänseende
får bestämda och klara regler, så att parterna vet vad de har att rätta
sig efter.

Remissyttrandena. Huvudregeln om »säljarens lag» i töista stycket a\
artikeln föranleder i princip icke någon erinran i remissyttrandena. Sveriges
allmänna exportförening och Sveriges industriförbund framhåller, att
därest partshänvisning ej föreligger — övervägande praktiska skäl talar för
att, som regel, köpeavtalet i dess helhet bedömes efter ett och samma lands
lag. Visserligen kunde sägas att lagen i det land, till vilket avtalet har sin
starkaste anknytning borde tillämpas, men denna metod lider, såsom framhålles
i departementspromemorian, av den betänkliga svagheten att avgörandet
härutinnan grundas på en skönsmässig bedömning. Med hänsyn tdl
att säljarens förpliktelser enligt köpeavtalet regelmässigt är betydligt mer
komplicerade och differentierade än köparens, är den lämpligaste regeln
vilken för övrigt i praktiken vanligen torde leda till samma resultat som
den nyssnämnda — att avtalet skall bedömas elter lagen i säljarlandet. Organisationerna
konstaterar med tillfredsställelse, att denna princip lagts till
grund för konventionen i denna del. Handelskammaren i Göteborg och Sve -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 149 år 1964

riges advokatsamfund anser att praktiska skäl bestämt talar för att i avsaknad
av partshänvisning ett internationellt köpeavtal i princip skall bedömas
enligt lagen i säljarlandet. Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter
emellertid om icke bestämmelsen om tillämpning av lagen i det land,
där säljaren har ett »établissement», som mottagit anbud från köparen,
lämpligen bör medföra en viss omarbetning av forumbestämmelserna i rättegångsbalken.
Handelskammaren i Gävle finner huvudregeln i första stycket
utformad på ett ur kommersiell synpunkt tillfredsställande sätt.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare uttalar att konventionsreglerna
i stort sett överensstämmer med hittillsvarande domstolspraxis
i många länder.

Enligt Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund bör
uttrycket »beställningen» syfta icke blott på det fallet att säljaren mottager
ett anbud från köparen, vilket han sedermera jakande besvarar, utan även
på det fallet att säljaren tidigare framställt ett anbud till köparen och jakande
svar inkommer från denne (jfr 1 kap. avtalslagen). Stockholms handelskammare
finner uppenbart, att med uttrycket åsyftas köparens viljeförklaring,
antingen denna har form av anbud eller accept.

Beträffande undantagsregeln i andra stycket av artikeln om »köparens
lag» anför Sveriges allmänna exportförening och Sveriges industriförbund,
att regeln synes kunna föra med sig icke önskvärda konsekvenser. En sådan
tillfällighet som att säljaren eller hans representant mottager anbudet vid
ett personligt besök hos köparen bör icke utan vidare medföra, att köparlandets
lag blir tillämplig. Invändningar i samma hänseende framställes av
Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare. Den senare
framhåller, att det icke sällan torde bero på en tillfällighet, om en beställning
avges direkt till säljarföretaget eller om den avges till säljaren eller
dennes representant, när någon av dem besöker köparens land, samt att regeln
ger köparen viss möjlighet att ensidigt — genom att använda det ena
eller det andra av de nu angivna förfarandena för avgivande av beställning
— avgöra vilken lag som skall tillämpas. Detta kan vara betänkligt, särskilt
som säljaren icke kan förutsättas vara inställd på att den regel, som eljest
tillämpas beträffande hans försäljningar, sätts ur spel, om beställningen
mottagits i köparens hemvistland.

Departementschefen. Förevarande paragraf upptager, i anslutning till artikel
3 i konventionen, bestämmelser om vilken lag som skall tillämpas på
köpet i fall då någon partshänvisning icke föreligger. Enligt stadgandet tilllämpas
därvid som huvudregel »säljarens lag», d. v. s. lagen i det land där
säljaren har sitt hemvist då han mottager beställningen eller, om beställningen
mottages vid ett säljaren tillhörigt fast driftställe, lagen i det land
där detta är beläget. Skall tillämplig lag bestämmas med ledning av säljarens
hemvist, är avgörande var säljaren hade sitt hemvist vid den tid då han

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 149 är 1964

mottog beställningen; senare förändringar i hemvistet spelar icke någon
roll. Uttrycket »fast driftställe» får anses äga samma innebörd som i 10
kap. 5 § rättegångsbalken; enligt detta lagrum må den som idkar jordbruk,
gruv- eller fabriksdrift, hantverk, handel eller annan dylik rörelse med fast
driftställe i tvist som uppkommit omedelbart på grund av den rörelsen sökas
där driftstället är. Enligt förarbetena till lagrummet fordras för att
driftställe skall anses fast att det finnes särskild anläggning eller annan stadigvarande
anordning såsom kontor, fabrik, verkstad, handelsbod eller annat
försäljningsställe. Med anledning av ett par remissyttranden vill jag
framhålla att med »beställning» får avses köparens viljeförklaring, vare sig
den har form av anbud, som sedermera antages av säljaren, eller av accept
av ett av säljaren avgivet anbud. Enbart en uppmaning av köparen till säljaren
att avge ett anbud räknas däremot icke.

En remissinstans bär ifrågasatt om möjligheten att bestämma tillämplig
lag med hänsyn till säljarens fasta driftställe icke borde medföra en omarbetning
av rättegångsbalkens forumregler. Med den innebörd uttrycket enligt
vad jag nyss anfört har är detta emellertid icke erforderligt.

Från huvudregeln gäller två undantag. Det första, som upptagits i andra
stycket, innebär att »köparens lag», d. v. s. lagen i det land där köparen har
sitt hemvist eller där han innehar fast driftställe från vilket beställningen
göres, skall tillämpas om beställningen i detta land mottagits av säljaren
eller hans representant. Ordet representant har här vidsträckt betydelse och
täcker även de i konventionstexten särskilt nämnda fallen att säljaren företrädes
av agent eller handelsresande. Det andra undantaget, som upptagits
i tredje stycket, gäller köp på börs eller auktion. På sådana köp tillämpas,
därest partshänvisning icke föreligger, lagen i det land där börsen finnes eller
auktionen äger rum. Med börs avses endast varubörs, eftersom konventionen
och lagförslaget icke omfattar köp av värdepapper. Undantaget avser
icke köp på internationella mässor.

Normalt medför reglerna i förevarande paragraf att köpet, i fall då båda
parter är närvarande vid avtalets ingående, kommer att regleras av lagen i
det land där avtalet ingicks. Den föreslagna ordningen innebär alltså att
man ansluter till en huvudprincip inom den internationella privaträtten
(lex loci eontractus).

5 §•

Paragrafen motsvarar artikel 4 i konventionen.

Konventionen. Artikel 4 innehåller specialbestämmelser rörande tillämplig
lag i fråga om undersökning av godset. Rörande sättet för sådan undersökning
skall, om annat ej uttryckligen avtalats, tillämpas lagen i det
land där undersökningen skall äga rum. Detsamma gäller i fråga om fristerna
för undersökningen och för meddelanden i anledning av denna samt beträffande
de åtgärder som skall vidtagas därest godset avvisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr t i 9 år 196i

I departementspromemorian framhålles att skälet till dessa specialbestämmelser
är att en besiktning av sålda varor ofta är underkastad särskilda
formföreskrifter och erfordrar medverkan av myndighet eller andra mer
eller mindre officiella organ och att därför besiktningen och vad därmed
sammanhänger bör rätta sig efter reglerna på den ort där besiktningen skall
äga rum. Regeln gäller emellertid endast former och frister för besiktningen.
Huruvida part är skyldig att underkasta varan besiktning, huruvida han
i anledning av besiktningen har att reklamera, vad påföljden är av underlåten
besiktning eller reklamation etc. regleras av den lag som gäller för köpet
i allmänhet.

I promemorian anföres vidare:

Den i artikel 4 angivna lagen är lagen i det land där besiktningen skall
(»doit») äga rum, icke lagen i det land där den faktiskt sker. Var besiktningen
skall äga rum beror på köpeavtalet eller, i brist på bestämmelse däri,
på den lag som reglerar köpeavtalet i allmänhet. Part kan alltså enligt förslaget
icke genom att arrangera besiktning i annat land göra dess regler tilllämpliga.
Möjligt är emellertid naturligtvis att t. ex. på grund av sjöolycka
eller annat trafikhinder en förläggning av besiktningen till annan ort än
som angivits i avtalet får anses vara i överensstämmelse med avtalet eller
den därå tillämpliga lagen.

Remissyttrandena. Handelskammaren i Göteborg och Sveriges advokatsamfund
anser att det i och för sig torde ha varit lämpligare att, såvitt avser
sättet och fristerna för undersökning av sålt gods, låta lagen i det land,
där godset faktiskt befinner sig, vara avgörande i stället för lagen i det land,
där sådan undersökning enligt avtalet skall äga rum. Den i artikeln upptagna
regeln innebär, att man nödgas undersöka, hur förhållandena bedöms
enligt avtalslandets respektive säljarens och undantagsvis köparens hemlands
lag, vilka lagar ofta icke tar och icke kan ta hänsyn till förhållandena
på den faktiska besiktningsorten. De praktiska skäl, som föranlett det i artikeln
angivna undantaget från huvudregeln om en enhetlig lag för köpet,
har genom den avfattning konventionstexten nu erhållit i stor utsträckning
offrats för uppnående av en teoretiskt mer tilltalande, men praktiskt svårtillämplig
regel.

Handelskammaren i Gävle anser att förevarande bestämmelse icke helt
motsvarar praxis inom handeln och näringslivet i övrigt. Det förefaller därjämte
som om man med bestämmelsen — enligt vilken, för den händelse
annat icke uttryckligen avtalats mellan parterna, lagen i det land tillämpas,
där besiktningen enligt avtalet bort ske och ej där den faktiskt skett —
önskat omöjliggöra för en part att arrangera besiktning i ett land med för
honom ur besiktningssynpunkt mera fördelaktiga bestämmelser. Handelskammaren
finner att, oavsett att besiktning av fullt legitima skäl kan komma
att förläggas till annat land, svårigheter måste inträda, åtminstone formellt,
att uppfylla kraven i det land där besiktningen enligt avtalet skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1964

ske. Sålunda förekommer att i detta land gäller föreskrifter om medverkan
av offentlig myndighet, som ej finns på den plats där besiktningen faktiskt
företages.

Departementschefen. Från principen att den lag som enligt konventionen
är tillämplig på köpet skall reglera samtliga i anledning av köpeavtalet uppkommande
frågor har det ansetts lämpligt att göra undantag i fråga om vissa
spörsmål som hänför sig till undersökning av godset. Undantaget avser
övervägande spörsmål av formell natur. Enligt artikel 4 i konventionen
skall i fråga om sättet för undersökningen av godset, frister för undersökningen
och meddelanden i anslutning till denna samt de åtgärder som skall
vidtagas därest godset avvisas, om ej annat uttryckligen avtalats, tillämpas
lagen i det land där undersökningen skall äga rum. Ett häremot svarande
stadgande har upptagits i förevarande paragraf.

Stadgandet har utsatts för viss kritik i några remissvar, varvid bl. a.
framhållits såsom mindre tillfredsställande att tillämplig lag bestämmes
med hänsyn till var undersökningen enligt köpeavtalet eller den tillämpliga
lagen rätteligen skall äga rum, icke var godset faktiskt befinner sig.
Självfallet kan detta i vissa fall medföra tillämpningssvårigheter och den
framförda kritiken saknar icke berättigande. Det är emellertid en fördel att
regeln omöjliggör för part att genom att arrangera besiktning i annat land
göra dess regler tillämpliga. Såsom i departementspromemorian framhålles
torde för övrigt i vissa fall en rimlig avtalstolkning leda till att undersökningen
anses skola äga rum på den plats där godset faktiskt befinner sig
och att alltså lagen på denna plats blir att anse som tillämplig.

Parterna äger överenskomma att annan än den i stadgandet angivna
lagen skall tillämpas på här avsedda frågor. I motsats till vad som gäller
enligt 3 § måste sådan överenskommelse alltid vara uttrycklig. Parterna
kan rörande undersökningen välja annan lag än den som i övrigt skall
tillämpas på köpet.

Andra spörsmål rörande undersökning än de i stadgandet nämnda, t. ex.
huruvida köparen är pliktig företaga undersökning av godset och rättsverkningarna
av en underlåtenhet i detta hänseende, avgöres av den på
köpet i allmänhet tillämpliga lagen. Detsamma gäller spörsmål om undersökningens
omfattning samt frågor huruvida undersökningens resultat ger
part särskilda befogenheter, såsom rätt att häva köpet eller rätt att kräva
skadestånd, och huruvida sådana rättsverkningar är beroende av reklamation.

6 §.

Paragrafen motsvarar artikel 6 i konventionen.

Konventionen. Artikel 6 ger konventionsstat rätt att åsidosätta den jämlikt
konventionen bestämda lagen av hänsyn till s. k. ordre public.

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1964

I departementspromemorian framhålles att konventionens bestämmelser,
särskilt det mycket vida spelrum som givits partsautonomien, kan tvinga
svenska domstolar att tillgripa ordre publicbestämmelsen för att uppräthålla
betydelsefulla tvingande svenska rättsregler. Som exempel anföres
att domstolarna kan nödgas använda bestämmelserna för att genomföra
sådana tvingande regler som åsyftar att skydda avbetalningsköpare mot
obilliga avtalsvillkor och därvid ge begreppet ordre public en vidsträcktare
innebörd än de hittills brukat. Även i annat avseende än då det gäller
tvingande regler kan artikel 6 komma att bli tillämpad av svenska domstolar.
Då artikel 5 från konventionens tillämpningsområde undantager
bl. a. parternas rättshandlingsförmåga och avtalets form, ligger det motsatsslutet
nära till hands att övriga regler rörande avtalets giltighet skall
bedömas enligt den lag som enligt konventionen skall vara tillämplig på
köpet. Det kan emellertid tänkas att i något fall svenska domstolar anser
en enligt konventionen tillämplig utländsk lag innehålla så otillfredsställande
regler i förevarande avseende, att de finner sig föranlåtna att
i stället tillämpa svensk rätt, t. ex. rörande avtals ogiltighet på grund av
svek eller ocker. Ytterligare kan artikel 6 komma till användning ifall
den tillämpliga lagen efter köpeavtalets tillkomst ändrats med retroaktiv
verkan till förfång för part.

Remissyttrandena. Stockholms handelskammare framhåller att frågan
om innebörden av »ordre public» för domstolarna har sin praktiska betydelse,
särskilt då det gäller möjligheterna att vid tillämpning av annat
lands lag upprätthålla enligt svensk rätt tvingande regler. Enligt promemorian
skulle domstolarna i dylika fall kunna bli nödsakade att med
återfallande på stadgandet om ordre public ge detta en vidsträcktare innebörd
än de hittills brukat. Om domstolarna skulle göra detta -—- vilket
väl i och för sig kan förefalla tveksamt —- skulle en sådan godtycklig tolkning
med visst fog kunna kritiseras ur allmänna rättssäkerhetssynpunkter.
Handelskammaren i Göteborg anför i anslutning till nyssnämnda uttalande
i promemorian, att den återhållsamhet som de svenska domstolarna
hittills visat beträffande tillämpningen av svensk ordre public torde
ha varit i stort sett välgrundad och befrämjande för den internationella
samfärdseln. Man måste därför ställa sig i viss mån betänksam inför en
lagstiftning som förutsätter en ökad och vidgad tillämpning av ordre publicprincipen.
Konventionstextens införlivande med svensk lagstiftning medför
emellertid för den Sverige berörande internationella handeln fördelar som
ur praktisk synpunkt får anses överväga nackdelarna. Liknande synpunkter
anför Sveriges advokatsamfund.

Departementschefen. Artikel 6 i konventionen innehåller förbehåll för
s. k. ordre public. I förevarande paragraf har upptagits ett häremot sva -

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1964

rande stadgande. Med 1 kap. 12 § i 1937 års lag om internationella rättsförhållanden
rörande dödsbo som förebild har stadgandet erhållit avfattningen,
att bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig med grunderna
för rättsordningen här i riket ej må här vinna tillämpning.

I departementspromemorian framhålles att behov av att tillämpa stadgandet
kan uppkomma i olika sammanhang och några exempel härpå
lämnas. Ett par remissinstanser har reagerat mot ett uttalande i promemorian
som kan tolkas som om man på förevarande område skulle taga
större hänsyn till or dre public än som eljest är vanligt. För egen del finner
jag en sådan vidare tillämpning knappast påkallad. Liksom sker på
andra internationellt privaträttsliga områden bör eljest tillämpliga rättsregler
åsidosättas endast i ytterlighetsfall. Att en sådan restriktiv tillämpning
är åsyftad torde framgå av den föreslagna lagtexten.

Ikraftträdande

Departementschefen. Konventionen träder i kraft 60 dagar efter det att
det femte ratifikationsinstrumentet deponerats. Då konventionen hittills
biträtts av tre stater, kommer de nordiska staternas ratifikationer att
medföra att konventionen träder i kraft, överenskommelse har träffats
att samordna de nordiska ratifikationerna.

Lagen bör träda i kraft samtidigt som konventionen. För att möjliggöra
detta bör i lagen upptagas bestämmelse att den träder i kraft den dag
Kungl. Maj :t förordnar.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över det inom justitiedepartementet
upprättade förslaget till lag om tillämplig lag beträffande internationella
köp av lösa saker måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda
ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Mats Larsson

Kungl. Maj. ts proposition nr 149 år 1964

Bilaga A

(Översättning)

Convention sur la loi applicable aux
ventes å caractére International
d’objets mobiliers corporels

Les Etats signataires de la présente
Convention ;

Désirant établir des dispositions
communes concernant la loi applicable
aux ventes d’objets mobiliers
corporels ;

Ont résolu de conclure nne Convention
å cet effet et sont convenus
des dispositions suivantes :

Article premier

La présente Convention est applicable
aux ventes å caractére International
d’objets mobiliers corporels.

Elle ne s’applique pas aux ventes
de titres, aux ventes de navires et
de bateaux ou d’aéronefs enregistrés,
aux ventes par autorité de justice ou
sur saisie. Elle s’applique aux ventes
sur documents.

Pour son application sont assimilés
aux ventes les contrats de livraison
d’objets mobiliers corporels ä
fabriquer ou å produire, lorsque la
partie qui s’oblige å livrer doit fournir
les matiéres premiéres nécessaires
å la fabrication ou å la production.

La seule déclaration des parties,
relative å 1’application d’une loi ou
å la compétence d’un juge ou d’un
arbitre, ne suffit pas å donner å la
vente le caractére International au
sens de 1’alinéa premier du présent
article.

Article 2

La vente est régie par la loi interne
du pays désigné par les parties
contractantes.

Cette désignation doit faire l’objet

Konvention om tillämplig lag beträffande
internationella köp av lösa saker

Denna konventions signatärmakter,

som önska åstadkomma gemensamma
bestämmelser om tillämplig
lag beträffande köp av lösa saker,

hava beslutat att för detta ändamål
avsluta en konvention och hava
överenskommit om följande bestämmelser
:

Artikel 1

Denna konvention är tillämplig på
sådana köp av lösa saker som hava
internationell karaktär.

Den är icke tillämplig på köp av
värdepapper, köp av registrerade fartyg
eller luftfartyg eller försäljning
genom judiciell myndighets åtgärd
eller i exekutiv ordning. Den är tilllämplig
på köp mot dokument.

Vid dess tillämpning skola med
köp likställas avtal om leverans av
lösa saker, vilka skola tillverkas eller
framställas, när det för tillverkningen
eller framställningen nödvändiga
materialet skall tillhandahållas
av den som åtagit sig leveransen.

Enbart parternas förklaring med
avseende å tillämpning av viss lag eller
å viss domstols eller skiljemans
behörighet är icke tillfyllest för att
giva köpet internationell karaktär i
den mening som avses i första stycket
av denna artikel.

Artikel 2

På köpet skall tillämpas den interna
lag till vilken parterna hänvisat.

Hänvisningen skall ske genom ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr lb9 år 196b

d’une clause expresse, ou résulter indubitablement
des dispositions du
contrat.

Les conditions, relatives au consentement
des parties quant å la loi
déclarée applicable, sont déterminées
par eette loi.

Artide 3

A défaut de loi déclarée applicable
par les parties, dans les conditions
prévues å l’article précéaent, la vente
est régie par la loi interne du pays
ou le vendeur a sa résidence habituelle
au moment ou il recoit la commande.
Si la commande est re<jue
par un établissement du vendeur, la
vente est régie par la loi interne du
pays ou est situé cet établissement.

Toutefois, la vente est régie par la
loi interne du pays ou 1’acheteur a
sa résidence habituelle, ou dans lequel
il posséde 1’établissement qui a
passé ia commande, si c’est dans ce
pays que la commande a été regue,
soit par le vendeur, soit par son
représentant, agent ou commis-voyageur.

S’il s’agit d’un marché de bourse
ou d’une vente aux encheres, la vente
est régie par la loi interne du pays
ou se trouve la bourse ou dans lequel
sont effectuées les encheres.

Artide b

A moms de clause expresse contraire,
la loi interne du pays ou doit
avoir lien 1’examen des objets mobiliers
corporels délivrés en vertu de
la vente est applicable, en ce qui concerne
la forme et les délais dans lesquels
doivent avoir lieu 1’examen et
les notifications relatives å 1’examen,
ainsi que les mesures å prendre en
cas de refus des objets.

Artide 5

La présente Convention no s’applique
pas :

1. å la capacité des parties ;

2. å la forme du contrat ;

tryckligt avtalsvillkor eller otvetydigt
framgå av bestämmelserna i avtalet.

Betingelserna för parternas överenskommelse
om viss tillämplig lag
bedömes enligt denna lag.

Artikel 3

Hava parterna icke i enlighet med
bestämmelserna i föregående artikel
förklarat viss lag vara tillämplig, tilllämpas
på köpet den interna lagen
i det land, i vilket säljaren har sitt
hemvist då han mottager beställningen.
Om beställningen mottages vid
ett säljaren tillhörigt fast driftställe,
tillämpas lagen i det land där detta
är beläget.

På köpet tillämpas dock lagen i det
land, där köparen har sitt hemvist
eller i vilket han äger fast driftställe
från vilket beställningen gjorts, såframt
beställningen mottagits i detta
land av säljaren eller av dennes
representant, agent eller handelsresande.

Beträffande köp på börs eller auktion
tillämpas den interna lagen i
det land, där börsen finnes eller auktionen
äger rum.

Artikel b

Om annat ej uttryckligen avtalats,
tillämpas den interna lagen i det
land, där undersökning av det på
grund av avtalet levererade godset
skall äga rum, beträffande sättet
och tidsfristerna för undersökningen
och för meddelanden i anledning
av denna samt beträffande de åtgärder
som skola vidtagas därest godset
avvisas.

Artikel 5

Denna konvention äger icke tilllämpning 1.

på parternas rättshandlingsförmåga; 2.

på köpeavtalets form;

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 196b

3. au transfert de propriété, étant
entendu toutefois que les diverses obligations
des parties, et notamment
celles qui sont relatives aux risques,
sont soumises å la loi applicable å la
vente en vertu de la présente Convention
;

4. aux effets de la vente å 1’égard
de toutes personnes autres que les
parties.

Artide 6

Dans chacun des Etats contractants,
1’application de la loi déterminée
par la présente Convention peut
étre écartée pour un motif d’ordre
public.

Article 7

Les Etats contractants sont convenus
d’introduire les dispositions des
articles 1—6 de la présente Convention
dans le droit national de leurs
pays respectifs.

Artide 8

La présente Convention est ouverte
å la signature des Etats représentés
å la Septiéme Session de la Conférence
de La Haye de Droit International
Privé.

Elle sera ratifiée et les instruments
de ratification seront déposés auprés
du Ministére des Affaires Etrangéres
des Pays-Bas.

Il sera dressé de tout dépöt d’instruments
de ratification un procésverbal,
dont une eopie, certifiée conforme,
sera remise, par la voie diplomatique,
å chacun des Etats signataires.

Artide 9

La présente Convention entrera en
vigueur le soixantiéme jour å partir
du dépöt du cinquiéme instrument
de ratification prévu par 1’article 8,
alinéa 2.

Pour chaque Etat signataire, ratifiant
postérieurement la Convention,

3. på äganderättens övergång, dock
att beträffande parternas förpliktelser,
särskilt med avseende å faran
för godset, skall gälla den lag som
till följd av konventionen är tillämplig
på köpet;

4. på köpets rättsverkningar i förhållande
till andra än parterna.

Artikel 6

I envar av de fördragsslutande staterna
må tillämpningen av den jämlikt
konventionen bestämda lagen
åsidosättas av hänsyn till grunderna
för den inhemska rättsordningen
(ordre public).

Artikel 7

De fördragsslutande staterna äro
ense om att införliva bestämmelserna
i artiklarna 1—6 med respektive
länders nationella lagstiftning.

Artikel 8

Denna konvention är öppen för undertecknande
av de stater som voro
företrädda vid Haagkonferensens för
internationell privaträtt sjunde session.

Den skall ratificeras, och ratifikationsinstrumenten
skola deponeras i
Nederländernas utrikesministerium.

Vid varje deponering av ratifikationsinstrument
skall upprättas ett
protokoll, varav en behörigen styrkt
avskrift på diplomatisk väg skall tillställas
envar av signatärmakterna.

Artikel 9

Denna konvention skall träda i
kraft å sextionde dagen efter det att
det femte ratifikationsinstrumentet
deponerats på sätt i artikel 8 andra
stycket sägs.

För varje signatärmakt, som senare
ratificerar konventionen, skall

Kungl. Maj ds proposition nv l it) år 196b

celle-ci entrera en vigueur le soixantiéme
jour å partir de la date du dépöt
de son instrument de ratification.

Article 10

La présente Convention s’applique
de plein droit aux territoires métropolitains
des Etats contractants.

Si un Etat contractant en désire la
mise en vigueur dans tous les autres
territoires, ou dans tels des autres
territoires dont les relations internationales
sont assurées par lui, il notifiera
son intention å cet effet par
un acte qui sera déposé auprés du
Ministére des Affaires Etrangcres
des Pays-Bas. Celui-ci en enverra,
par la voie diplomatique, une copie,
certifiée conforme, å chacun des
Etats contractants. La présente Convention
entrera en vigueur pour ees
territoires le soixantiéme jour apres
la date du dépöt de l’acte de notification
mentionné ci-dessus.

11 est entendu que la notification,
prévue par 1’alinéa 2 du présent article,
ne pourra avoir effet qu’aprés
1’entrée en vigueur de la présente
Convention en vertu de son article
9, alinéa premier.

Artide 11

Tout Etat, non représenté å la Septiéme
Session de la Conférence de La
Haye de Droit International Privé
pourra adhérer å la présente Convention.
L’Etat désirant adhérer notifiera
son intention par un acte qui
sera déposé auprés du Ministére des
Affaires Etrangéres des Pays-Bas.
Celui-ci en enverra, par la voie diplomatique,
une copie, certifiée conforme,
ä chacun des Etats contractants.
La Convention entrera eu vigueur,
pour l’Etat adhérant, le soixantiéme
jour apres la date du dépöt de 1’acle
d’adhésion.

Il est entendu que le dépöt de l’ac -

denna träda i kraft å sextionde dagen
efter dagen för deponeringen av
dess ratifikationsinstrument.

Artikel 10

Denna konvention är tillämplig på
de fördragsslutande staternas moderlandsområden.

Om en fördragsslutande stat önskar,
att konventionen skall försättas
i kraft beträffande den fördragsslutande
statens alla övriga områden
eller beträffande sådana övriga områden
för vilkas internationella förbindelser
staten svarar, skall staten
tillkännagiva denna sin avsikt i en
handling, som skall deponeras i Nederländernas
utrikesministerium.
Ministeriet skall på diplomatisk väg
tillställa envar av de fördragsslutande
staterna en bestyrkt avskrift av
handlingen. Konventionen skall beträffande
dessa områden träda i
kraft å sextionde dagen efter dagen
för deponeringen av nyssnämnda tillkännagivande.

Det i andra stycket av denna artikel
avsedda tillkännagivandet skall
icke medföra verkan förrän konventionen
trätt i kraft jämlikt artikel 9
första stycket.

Artikel 11

Varje stat, som icke var företrädd
vid Haagkonferensens för internationell
privaträtt sjunde session, skall
kunna ansluta sig till denna konvention.
Stat, som önskar ansluta sig,
skall tillkännagiva denna sin avsikt
i en handling, som skall deponeras i
Nederländernas utrikesministerium.
Ministeriet skall på diplomatisk väg
tillställa envar av de fördragsslutande
staterna en bestyrkt avskrift av
handlingen. För stat, som ansluter
sig, skall konventionen träda i kraft
å sextionde dagen efter dagen för deponering
av anslutningshandlingen.

Deponering av anslutningshand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 149 år 1964

te cTadhésion ne pourra avoir lieu
qu’aprés 1’entrée en vigueur de la
présente Convention en vertn de l’article
9, alinéa premier.

Article 12

La présente Convention aura une
durée de cinq ans å partir de la date
indiquée dans 1’article 9, alinéa premier,
de la présente Convention. Ce
terme commencera å courir des cette
date, méme pour les Etats qui l’auront
ratifiée ou y auront adhéré postérieurement.

La Convention sera renouvelée tacitement
de cinq ans en cinq ans,
sauf dénonciation.

La dénonciation devra, au moins
six mois avant 1’expiration du terme,
étre notifiée au Ministére des Affaires
Etrangéres des Pays-Bas, qui en
donnera connaissance å tous les autres
Etats contractants.

La dénonciation peut se limiter
aux territoires, ou å certains des territoires
indiqués dans une notificalion
faite en vertu de 1’article 10, alinéa
2.

La dénonciation ne produira son
effet qu’å l’égard de l’Etat qui 1’aura
notifiée. La Convention restera en
vigueur pour les autres Etats contractants.

En foi de quoi, les soussignés, dument
autorisés par leurs Gouvernements
respectifs, ont signé la présente
Convention.

Fait å La Haye, le 15 juin 1955, en
un seul exemplaire, qui sera déposé
dans les archives du Gouvernement
des Pays-Bas et dont une copie, certifiée
conforme, sera remise, par la
voie diplomatique, å chacun des
Etats représentés å la Septiéme Session
de la Conférence de La Haye de
Droit International Privé.

ling kan icke äga rum förrän konventionen
trätt i kraft jämlikt artikel
9 första stycket.

Artikel 12

Denna konvention skall gälla i
fem år räknat från den dag som angives
i artikel 9 första stycket i konventionen.
Denna tid skall börja löpa
från sagda dag även för stater
som senare ratificerat eller anslutit
sig till konventionen.

Konventionen skall, om uppsägning
icke sker, utan vidare tillkännagivande
anses förlängd för fem år
i sänder.

Uppsägning skall minst sex månader
före giltighetstidens utgång
tillkännagivas hos Nederländernas
utrikesministerium, som skall underrätta
samtliga övriga fördragsslutande
stater därom.

Uppsägning kan begränsas till att
avse de områden eller vissa av de
områden som angivits i tillkännagivande
jämlikt artikel 10 andra stycket.

Uppsägning skall äga verkan endast
beträffande stat som verkställt
uppsägningen. För övriga fördragsslutande
stater skall konventionen
förbliva i kraft.

Till bekräftelse härav hava undertecknade,
därtill behörigen bemyndigade,
undertecknat denna konvention.

Som skedde i Haag den 15 juni
1955 i ett enda exemplar, som skall
deponeras i Nederländska regeringens
arkiv och varav bestyrkt avskrift
på diplomatisk väg skall tillställas
envar av de stater som voro företrädda
vid Haagkonferensens för internationell
privaträtt sjunde session.

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1964

Utdrag ao protokoll, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 14 apiil
1964.

Närvarande:

justitieråden Romanus,

Digman,

regeringsrådet Holmgren,
justitierådet Bergsten.

Enligt lagrådet den 18 februari 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 24 januari 1964, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om tillämplig lag beträffande internationella
köp av lösa saker.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen Torwald Hesser.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 149 år 1964

Utdrag av protokollet över jnstitiedcpartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 17 april 1964.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lange, Lindholm. Johansson, Hermansson, Holmqvist,

Aspling, Palme.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet Hermansson, lagrådets den
14 april 1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 24 januari 1964 remitterade
förslaget till lag om tillämplig lag beträffande internationella köp
av lösa saker. Föredraganden anför följande:

Lagförslaget har av lagrådet lämnats utan erinran. Tidigare har, såsom
framgår av vad som anförts vid remissen till lagrådet förutsatts att
den till grund för lagförslaget liggande Haagkonventionen den 15 juni
1955 skulle gälla vid sidan av den konvention rörande uniform köplag, som
varit under förberedande under många år och till vilken slutligt förslag
förra året framlagts av en särskild expertkommitté. Sedan en konferens
för behandling av detta förslag inletts i Haag den 2 april 1964, har det emellertid
visat sig att den nya konventionen kan få ett sådant innehåll att
utrymme icke lämnas för tillämpning av 1955 års konvention. Hur härmed
förhåller sig kan icke avgöras förrän den nya konventionen fått sin slutliga
utformning. Det torde därför få ankomma på Kungl. Maj :t att framdeles
avgöra huruvida och i så fall när 1955 års konvention bör ratificeras
och den nu föreslagna lagstiftningen bringas i kraft.

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen dels att antaga det berörda lagförslaget, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna den i Haag den 15 juni 1955 dagtecknade
konventionen om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa
saker.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med ininstämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:

Margit Hirén

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640040