Kungl. Maj:t8 proposition nr 229 (Proposition 1935:229)

Kungl. Maj:t8 proposition nr 229.

Nr 229.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om rätt
i vissa fall till jakt å vildkanin, m. m.; given Stockholms slott
den 5 april 1935.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin; samt

2) lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) om
rätt till jakt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

liihang till riksdagens protokoll 19.15. 1 sami. Nr 22.9.

Kungl. Majus vroposition nr 229.

Förslag

till

Lag

om rätt I vissa fall till jakt å vildkanin.

Härigenom förordnas som följer:

1 §• „

f'' ''t,'' i, -:f, . .. ■ i- • ■ . . • . .. .'' -■ , : • : • ■ /

Förorsakas inom område av riket genom vildkaniner avsevärd skada
för jordbruket, trädgårds- eller skogsskötseln, äger Konungen förordna,
att under tiden från och med den 1 augusti till och med den 31 mars envar,
som äger eller brukar jord inom området, skall, ändå att jakträtten till*
kommer annan, vara berättigad att å den jorden samt å därintill belägen
jord inom trehundra meter från gränsen bedriva jakt å vildkanin med
iller och nät. Sådan jakt må med ägarens eller brukarens medgivande
även bedrivas av deras folk, däri inbegripen jämväl den som av ägaren
eller brukaren särskilt anställts för jaktens bedrivande. Under jakten
dödade vildkaniner må av den jagande tillvaratagas och behållas.

Avtal, innefattande avstående från rätt till jakt enligt första stycket,
vare utan verkan.

2 §.

Bedrives jakt enligt 1 § av annan än där avsedd ägare eller brukare,
skall, där denne själv icke är tillstädes, medföras intyg från honom att
den jagande erhållit medgivande till jakten. Den jagande vare pliktig
att vid anfordran av jakträttsinnehavaren eller den, som innehar jorden,
ävensom deras folk förete nämnda intyg. Äger jakten rum å kronan,
menighet eller allmän inrättning tillhörig jord, åligger den jagande samma
skyldighet gentemot förvaltningspersonal vid skogsförvaltningen eller
föreståndare och lärare vid statens skogsskolor eller vederbörande
kronobetjäning eller särskilt förordnad polisman.

3 §.

Vid jakt enligt 1 § må icke medföras skjutgevär eller hund.

Utan tillstånd av den, som innehar jorden, må sådan jakt icke bedrivas
i gård eller trädgård, icke heller under tiden från och med den 1 augusti
till dess grödan är avmejad, å åker, som är besådd med säd eller gräs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

4 *.

Bryter någon mot vad i 2 eller 3 § är föreskrivet, bote, där förseelsen
icke skall straffas enligt lagen om rätt till jakt, från och med fem till
och med etthundra kronor.

5 %.

Förseelse mot denna lag, vilken blott förnärmar enskild persons rätt,
må icke åtalas av annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt, äge
förvaltningspersonal vid skogsförvaltningen ävensom föreståndare och
lärare vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att föra talan
därom.

6 $.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem, som rättens eller
Konungens befallningshavandes bud och ärenden gå, gälle ock örn de här
ovan i 5 § omförmälda, vid skogsförvaltningen och statens skogsskolor
anställda personer i mål, som avses i samma paragraf.

7 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till höternas gäldande, förvandlas de enligt allmän
strafflag.

8 §.

Har jakt enligt 1 § hedrivits av där avsedd ägare eller brukare eller
deras folk å jord, som innehaves av annan, vare ägaren eller brukaren
skyldig att ersätta skada, som vid jakten förorsakats å mark, hägnad eller
annan egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935 och skall äga tillämpning jämväl
i fråga örn rätt till jakt å vildkanin för ägare eller brukare av jord,
varå jakträtten tillkommer annan enligt avtal träffat före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) om

rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att till 30 § lagen den 8 november 1912 örn rätt
till jakt skall fogas ett nytt stycke av följande lydelse:

Örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 joli 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Utdrag av protokollet över jordbruksfonden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 1 mars 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anför efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet:

I skrivelse, som den 5 juni 1934 inkommit till jordbruksdepartementet,
hava fem jordbrukare i Halmstads socken av Malmöhus län, under framhållande
att vildkaninerna i deras hemtrakt förorsakat dem betydande
skador och ohägn, ifrågasatt huruvida icke från det allmännas sida åtgärder
kunde vidtagas till skydd mot vildkaniner eller ersättning av
statsmedel tilläggas de skadelidande.

Sedermera har arrendatorn greve Gösta Wachtmeister å Ylmsåkra den

18 december 1934 inkommit med en av sextiosex arrendatorer under Knutstorps
gods i Kågeröds, Konga och Torrlösa socknar av Malmöhus län
undertecknad skrivelse, däri hemställts, att undersökning och utredning
omedelbart måtte igångsättas angående bekämpandet av vildkaninerna.
Ytterligare har i skrivelse, som inkommit till jordbruksdepartementet den

19 december 1934, en liknande framställning gjorts av riksförbundet landsbygdens
folk.

över först omförmälda framställning hava efter remiss yttranden avgivits
den 17 september 1934 av länsstyrelsen i Malmöhus län och den
26 oktober 1934 av domänstyrelsen. Vid länsstyrelsens yttrande hava fogats
utlåtanden av hushållningssällskapets i länet förvaltningsutskott,
skånska jägaresällskapets styrelse och landsfiskalen i Ekeby landsfiskalsdistrikt
ävensom godsägaren J. Berg von Linde å Duveke. Domänstyrelsen
har vid sitt yttrande fogat infordrade utlåtanden från överjägmästaren
i södra distriktet och jägmästaren i södra Skånes revir.

Sedan därefter inom jordbruksdepartementet utarbetats en promemoria
med förslag till lagstiftning i ämnet, hava yttranden däröver avgivits
av lantbruksstyrelsen, domänstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län samt svenska jägareförbundet,
skånska jägaresällskapet och Skånes jägareförening. Samt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

liga länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen i Malmöhus län hava
vid sina utlåtanden fogat yttranden från hushållningssällskapens i länen
förvaltningsutskott. Vid jägareförbundets utlåtande hava fogats yttranden
från skånska jägaresällskapet, Gotlands skarpskytte- och jägargille
samt Jönköpings läns, Blekinge läns, Älvsborgs läns norra, södra Älvsborgs
läns och Västmanlands läns jaktvårdsföreningar.

Jag torde nu få underställa Kungl. Majit detta ärende.

FramsläUningar i ämnet samt yttranden däröver.

I förberörda av greve Gösta Wachtmeister insända skrivelse hava arrendatorerna
under Knutstorps gods, vilka enligt uppgift representera
en arrenderad jordareal av 3,563.8 tunnland, anfört, att under senare åren
vildkaninerna ökat på ett så oroväckande sätt, att arrendatorernas existens
helt kunde komma att bero på örn statsmakterna i tid ingrepe med
kraftiga åtgärder mot faran. Enligt vad i skrivelsen vidare uppgives
hava redan inträffat flera exempel på att dugliga lantbrukare lämnat
sina arrenden på grund av att kaninerna år efter år förstört grödan. Vid
skrivelsen fanns fogad en skrivelse från ägaren till Knutstorps gods greve
Claes Wachtmeister, vari denne förklarat, att han anslöte sig till arrendatorernas
hemställan. I sistnämnda skrivelse har vidare anförts, att
vildkaninernas stora ökning å godset hade sin grund i en olycklig utarrendering
av jakten. Genom jaktarrendet, vilket börjat 1931 och varade
till 1939, vore ägaren av godset förhindrad att ingripa mot kaninerna,
och jakträttsinnehavaren ansåge det ej vara för honom ekonomiskt
lönande att ingripa. Till följd härav hade kaninernas antal under de tre
sista åren mångdubblats. Den nuvarande lagstiftningen gåve ingen möjlighet
att erhålla ändring i jaktarrendekontraktet. — Vid arrendatorernas
skrivelse fanns ytterligare fogat ett av jägmästaren K. Moldenhawer
i Kågeröd utfärdat intyg, av innehåll att kaninerna genom sin skadegörelse
å Knutstorps skogar kostat godset tusentals kronor årligen och att,
därest kaninerna ökades med samma fart som hittills, skadorna inom få
år torde få skattas i tiotusentals kronor.

I skrivelsen från riksförbundet landsbygdens folk har i huvudsak framhållits
följande. Undersökning av förhållandena hade givit vid handen,
att vildkaninernas skadegörelse vore störst vid och i närheten av större
gods, där jaktvården spelade en framträdande roll, samt å gårdar, där
jakträtten vid friköpandet av gården varit utarrenderad. Det kunde
visserligen anses vara en var jordbrukares ensak örn han ville hysa vildkaniner
å sin gård, men då han därigenom tillfogade sina grannar högst
betydande skador, ställde sig saken annorlunda. Med nuvarande lagstiftning
angående jakträtten stöde grannarna fullständigt maktlösa
gentemot den, som bure det egentliga ansvaret för skadan.

Riksförbundet har vid sin framställning till upplysning örn vildkani -

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Hernas skadegörelse fogat dels en skrivelse till Luggude härads ortsförbund
av riksförbundet från sju jordbrukare i Halmstads socken, av vilka
fem undertecknat jämväl först omförmälda framställning, och dels besiktningsinstrument
över kaninskadorna hos dessa jordbrukare samt en
av riksförbundet gjord sammanfattning över uppgifter från olika ortsförblind
i Skåne örn kaninskador inom vederbörande orter.

I ortsförbundets skrivelse bar uppgivits följande rörande de skador
kaninerna förorsakade.

Nästan bela året örn vore grödan utsatt för skadegörelse av kaninerna.
Örn vintern och tidigt på våren, när det knappast funnes annan gröda
än vintersäden, betade kaninerna av denna. Ungefär enahanda vöre förhållandet
med gräs- och klövervallarna, när dessa började spira på våren,
samt med nysådda rotfrukter och vårsäd. Att så ånyo lönade sig
icke, då kaninerna även toge det nysådda. Skadegörelsen fortsatte på
samma sätt under sommaren och hösten. En minskning av skörden på
40 procent vore efter kaninernas härjningar det vanliga. Allt vad som
kunde utvinnas av lantbruket hade gått ned i proportion därtill. Kreatursbesättningarna
hade måst minskas på grund av foderbrist.^ Utom
skadorna på jordbruket förorsakade kaninerna förstörelse i trädgårdarna
och å skogarna. Gårdarna i trakten hade sjunkit våldsamt i värde till
följd av kaninernas härjningar.

X skrivelsen har vidare till belysande av svårigheterna för undertecknarna
att råda bot för missförhållandena anförts, att det ej funnes någon
möjlighet för dem att utrota kaninerna, då dessa hade sina boplatser
huvudsakligen på Duveke säteris angränsande marker. Dessutom hade
klagandena icke jakträtt på den av dem innehavda jorden, utan tillkomma
jakträtten säteriets ägare, vilken förbehållit sig densamma vid
utarrendering eller försäljning. Men även örn de haft jakträtten å den
egna jorden skulle detta icke hjälpt, så länge kaniner i sådan mängd funnes
å säteriets ägor. Kaniner myllrade i flera hundratal under nätterna
från säteriets mark in på klagandenas åkrar och anställde förödelse.

Enligt besiktningsinstrumentet över kaninskadorna hos undertecknarna
av nyssberörda skrivelse hade hos en av dem skadegörelsen varit så omfattande,
att skördeminskningen bleve mycket stor. De skadade områdena
omfattade 14 tunnland råg, 3 tunnland vete och 19 tunnland klövervall.
Hos de övriga undertecknarna hade skadorna varit något mindre
omfattande men dock så stora, att skördeminskningen med säkerhet bleve
avsevärd. Hos en hade skadats 2 tunnland vete och 4 tunnland klövervall,
hos en annan 4 V= tunnland klövervall, hos en tredje 3 1h tunnland
vete och 3 7= tunnland klövervall, hos en fjärde 2 tunnland vete, hos en
femte 2 tunnland råg och 4 tunnland vall samt hos en sjätte 4 tunnland
vete och 4 V2 tunnland vall. De flesta av undertecknarnas mark gränsa,
enligt vad som uppgives i besiktningsinstrumentet, intill Duveke mosse,
där kaniner finnas i stor mängd.

Av sammanfattningen över uppgifter angående kaninskador till riksförbundet
från ortsförbunden i Skåne framgår, att ett hundratal hemman
skadats inom Ekeby, Kropp, Kågeröd, Välinge och Väsby socknar.
Inom Asbo och Bjäre härad hava ock i talrika fall förekommit, att vild -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

kaninerna förorsakat skador å trädgårdar ock skogsplanteringar. Ett
flertal gods och större gårdar i trakten av Lund hava hemsökts av vildkaniner.
På sina håll hava skadorna varit så stora, att arrendatorerna
måst tillerkännas nedsättning i arrendeavgifterna. Vidare uppgives att
inom Ljungs, Herrestads, Ingelstads, Järrestads, Gärds och Östra Göinge
härad förekommit icke obetydlig skadegörelse av vilkaniner. Särskilt
har framhållits, att den odlade jorden, som gränsar intill skogsmark, i
hög grad hemsökts.

Ur de över först omförmälda framställning avgivna yttrandena må
här återgivas följande.

Skånska jägaresällskapets styrelse har i huvudsak anfört: På grund av
att de senaste vintrarna varit ovanligt milda, hade vildkaninerna ökat i
högst oroväckande grad. Denna ökning hade ingivit styrelsen stora bekymmer.
Vid upprepade tillfällen hade jakträttsinnehavarna genom
dagspressen av styrelsen uppmanats att med alla till hands stående medel
ingripa mot kaninerna. Ett stort antal jakträttsinnehavare hade
också nedlagt mycken möda och penningar på att hålla vildkaninstammen
nere. Den av sällskapet upprättade statistiken över i Skåne fällt
vilt visade, att under 1932 dödats 33,598 kaniner och under 1933 54,990.
Denna statistik avsåge en areal av 170,000 hektar. Enär vildkaninerna
förorsakade stor skada för såväl skogs- som jordbruket, vore styrelsen av
den uppfattningen, att särskilda åtgärder borde vidtagas för att i görligaste
mån hålla stammen nere. Som vildkaninerna finge betraktas mera
såsom skadedjur än som villebråd av värde, borde kostnaderna för ett utrotningskrig
ej enbart läggas å jakträttsinnehavarna utan borde bidrag
av allmänna medel ställas till förfogande för ändamålet. Lämpligast
vore att utbetala skottpenningar för dödade vildkaniner. Utrotningen
måste emellertid organiseras. Det vore olämpligt att släppa rätten att
fånga vildkanin helt fri utan kontroll från jakträttsinnehavarens sida.
Styrelsen ansåge, att förbud mot utplanterande av vildkanin även borde
utfärdas. Under tiden den 1 april—den 30 september borde av allmänna
medel lämnas skottpenningar med 50 öre för varje dödad kanin. Jakträttsinnehavaren
borde åläggas att utan ersättning överlåta rätten att
med iller och nät fånga vildkanin till av honom utsedd i kaninfångst
kunnig person. jaktområde, varå väsentlig skada förorsakades av kaninerna,
borde det finnas en sådan person för varje tvåhundrade hektar.
Skulle tvist uppstå om behovet av kaninfångare eller deras kompetens
eller dylikt, borde sådan tvist avgöras av skiljenämnd. Även från andra
personer än de som insänt omförmälda framställning hade klagomål uttalats
över kaninernas skadegörelse. Tiden måste därför anses vara inne
för vidtagande av åtgärder mot vildkaninerna.

Såväl länsstyrelsen i Malmöhus län som hushållningssällskapets i länet
förvaltningsutskott hava, med hänsyn till den skada vildkaninerna
förorsaka, funnit åtgärder från det allmännas sida påkallade för nedbringande
av kaninstammen. Såsom den lämpligaste åtgärden har betecknats
utbetalande av skottpenningar under sommarmånaderna.

Överjägmästaren i södra distriktet har framhållit, att massökningen av
kaniner hade ägt rum huvudsakligen inom södra och västra delarna av
Skåne. Mest iögonfallande vore ökningen inom och i närheten av de
områden, där rationell jaktvård under längre tid bedrivits. Orsaken
därtill vore att söka i den starka avjagningen av rovdjur, som där ägt

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 229.

ruin. När sedan, såsom under de tre senaste åren varit fallet, blida, snöfattiga
vintrar inträffat, vore alla betingelser för handen för kaninstammens
obegränsade tillväxt. Att för närvarande igångsätta ett utrotningskrig
mot kaninerna, då deras antal vore som störst, ansåge överjägmästaren
lönlöst. Endast en snörik och kall vinter eller någon epidemisk sjukdom
kunde förväntas på ett effektivt sätt minska vildkaninernas antal.
Först sedan stammen sålunda reducerats, kunde man med utsikt till framgång
genom jakt och fångst ytterligare nedbringa densamma. Utbetalandet
av skottpenningar avstyrktes därför för närvarande.

Domänstyrelsen har uppgivit, att av en utredning, som 1916 verkställdes
angående skador å fruktträd genom vildkaniner, framginge, att vildkaninerna
åstadkomma ansenlig skada å trädgårdarna, huvudsakligen å
kål, nejlikor och en del andra örtartade växter, men att de endast i
mindre omfattning angrepe fruktträd. Vildkaninerna funnes vid nämnda
tid mest i Malmöhus län samt sparsamt i Jönköpings, Älvsborgs, Västmanlands,
Gotlands och Blekinge län. Numera torde de på flera ställen
hava ökats ansenligt. Styrelsen hade sålunda exempelvis under 1933 måst
anvisa särskilda medel för efterhållande av kaninerna på kronoparken
Elinghem å Gotland. Därest skottpenningar ansåges böra utbetalas,
borde det ankomma på landsting och hushållningssällskap att anvisa erforderliga
medel därtill. Styrelsen ansåge därför den ifrågavarande
framställningen icke böra föranleda någon åtgärd från Kungl. Majrts
sida.

Inom jordbruksdepartementet utarbetad promemoria i ämnet och

yttranden däröver.

I den inom jordbruksdepartementet utarbetade promemorian i ämnet
anföres bland annat följande.

Såsom av den i ärendet förebragta utredningen framginge förorsakade
vildkaninerna i vissa trakter av landet jordbruket och trädgårdsodlingen
icke obetydliga förluster. Särskilt inom delar av södra Skåne hade vildkaninernas
antal vuxit till den grad, att de därstädes numera utgjorde en
formlig landsplåga. Även på andra håll torde fara för en liknande utveckling
vara för handen. Under sådana förhållanden torde det vara påkallat,
att åtgärder vidtoges för minskning av vildkaninstammen. I ett
flertal av de avgivna yttrandena hade ock förordats, att man ingrepe mot
vildkaninerna för nedbringande av deras antal. Ur jaktvårdssynpunkt
syntes icke några betänkligheter mot ett dylikt ingripande kunna resas,
då vildkaninerna snarare torde få anses såsom ett skadedjur än som ett
nyttigt vilt. Som vildkaninerna icke ursprungligen tillhörde den svenska
faunan utan inplanterats i Sverige från Tyskland och Sydeuropa, torde
icke heller ur naturskyddssynpunkt föreligga några betänkligheter mot
att utrotningsförsök gjordes mot desamma.

I flera av yttrandena hade såsom den lämpligaste åtgärden för att stimulera
intresset för vildkaninernas utrotande förordats utbetalande av
allmänna medel av skottpenningar för dödade kaniner. Lämpligheten av
en dylik åtgärd torde emellertid ur flera synpunkter kunna ifrågasättas.
Kostnaderna torde, även om man inskränkte lämnandet av skottpenningar
till sommartiden, då kaninerna icke torde kunna avyttras, bliva ganska
väsentliga. Enligt skånska jägaresällskapets statistik skulle under
1933 i Skåne huva dödats icke mindre än omkring 54,000 kaniner. Ur jakt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

vårdssynpunkt torde vidare en anordning med utgivande av skottpenningar
under nämnda del av året med sannolikhet bliva till skada. Möjligheten
att erhålla skottpenningar för kaninerna torde nämligen komma
att i icke önskvärd utsträckning locka ut folk i markerna för bedrivande
av kaninjakt under deö tid av året, då nyttigt vilt icke borde störas
eller ofredas, varjämte risk förelåge, att tjuvskyttet komme att uppmuntras.

I promemorian har vidare anförts, att örn det alltså icke vore lämpligt,
att åtgärder mot kaninerna ekonomiskt understöddes från det allmännas
sida på nu angivet sätt, medverkan från statens sida likväl vore
nödvändig, därest ett effektivt ingripande skulle bliva möjligt. Dylik
medverkan torde böra lämnas sålunda, att den enskilde erhölle befogenhet
att i större utsträckning än nu vore medgivet döda vildkaniner. Särskilt
torde därvid böra beaktas de nuvarande svårigheterna för brukare
av annans jord att skydda sig mot kaninernas skadegörelse i de fall då
jakträtten, som hörde till den brukade jorden, tillkomme annan än brukaren.
I sådana fall funnes för närvarande för brukaren själv näppeligen
någon laglig väg att verksamt freda sig för djuren. Det torde i betraktande
av omständigheterna få anses rimligt, att brukaren och hans
folk tillerkändes rätt att å det upplåtna området jaga vildkanin, oavsett
örn jakträtten där skulle tillkomma annan. För jakträttsinnehavaren
torde ett dylikt ingrepp i hans rätt till jakten sakna större betydelse. Vad
nu sagts med avseende å brukares svårigheter att skydda sig mot vildkaninerna
torde äga motsvarande tillämpning beträffande en självägande
jordbrukare, vilken på grund av upplåtelse till annan eller av annan orsak
saknade jakträtt å sin mark. En dylik jordägare syntes sålunda i
fråga örn rätten att vidtaga åtgärder mot vildkaninerna icke böra sättas
i sämre ställning än som nyss ansetts böra tillkomma brukare.

För att bereda tillfälle för en jordägare eller brukare att på ett verkligt
effektivt sätt bekämpa vildkaninerna torde det emellertid enligt vad
i promemorian vidare uttalats vara nödvändigt att medgiva honom rätt
att i viss utsträckning jaga vildkanin även på angränsande, annan tillhörigt
område. En dylik rätt torde särskilt vara av behovet påkallad i
de fall, då cdlad jord gränsade intill skogsmark, mossar eller sandig mark.
vilken tillhörde annan person än ägaren eller brukaren av den odlade
jorden. Vildkaninerna, som vanligen byggde sina bon i dylik mark, sökte
sin föda å den odlade jorden och anställde där skadegörelse. Därest ägaren
eller brukaren av den odlade jorden i dylika fall icke tillförsäkrades
rätt att jaga vildkanin å den angränsande marken, minskades avsevärt
hans utsikter att freda sig mot djuren. Rätten att företaga jakt å
den angränsande marken borde emellertid ej göras mera vidsträckt än
som för vinnande av ifrågavarande syfte erfordrades. Den syntes sålunda
kunna begränsas att avse ett område inom förslagsvis femhundra
meter från jordägarens eller brukarens egen mark.

För undvikande av att den nu ifrågasatta rätten att jaga vildkanin å

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

annans jaktområde missbrukades torde densamma, enligt promemorian,
icke böra få bedrivas annorledes än med iller och nät. Detta jaktsätt
torde i de trakter, där vildkaninen vunnit större spridning, vara det mest
använda. Jaktsättet torde ock vara det effektivaste, då det gällde att utrota
kaniner. Jakten tillginge sålunda, att en för ändamålet tämjd iller
nedsläpptes i kaninhålorna. Då kaninerna sökte fly för illern, fångades
de i nät, som lagts över ingångarna till deras hålor, samt dödades. I förenämnda
syfte —- undvikande av att den föreslagna rätten till jakt å
vildkanin missbrukades — borde det vara förbjudet att vid jakten medföra
bössa eller hund.

Slutligen har i promemorian uttalats, att vad i densamma föreslagits
borde, på samma sätt som fallet vore med exempelvis vissa arrendebestämmelser
i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom,
förlänas ovillkorligt gällande verkan och sålunda icke få avtalsvis sättas
ur kraft.

Promemorian har utmynnat i ett förslag till lag angående tillägg till
10 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt. Enligt detta
lagförslag skulle det tillkomma envar jordägare och hans folk att å honom
tillhörigt område, oavsett örn jakträtten där tillkomme annan, företaga
jakt å vildkanin med iller och nät. Jakten skulle få utsträckas in
på angränsande mark inom femhundra meter från gränsen. Samma rätt,
som sålunda tillförsäkrats jordägaren och hans folk, skulle ock tillkomma
brukare av annans jord ävensom hans folk å den upplåtna jorden jämte
angränsande mark. Hade vid upplåtelse av jakträtt eller av jord till brukande
förbehåll gjorts, stridande mot dessa stadganden, skulle detsamma
vara utan verkan. Vid jakten finge icke medföras skjutgevär eller hund.
Under jakten dödade vildkaniner skulle av den jagande få tillvaratagas
och behållas.

Den sålunda ifrågasatta lagändringen har i promemorian föreslagits
böra vinna tillämpning även med avseende å redan träffade arrendeavtal
eller andra jordupplåtelseavtal, vid vilka jakträtten å det upplåtna
området undantagits, ävensom å redan i kraft varande jakträttsupplåtelser.
Såsom motiv härför har framhållits, att därest så ej skedde, bestämmelserna
bomme att i stor utsträckning under lång tid framåt sakna betydelse.
Den avsedda verkan av lagändringen skulle härigenom förryckas,
då av utredningen framginge, att ett skyndsamt ingripande vore av
behovet påkallat. Ikraftträdandet av de nya bestämmelserna har föreslagits
till den 1 juli 1935.

I de över promemorian avgivna yttrandena har vidtagandet av åtgärder
för vildkaninernas bekämpande tillstyrkts av samtliga hörda myndigheter
och korporationer med undantag av skånska jägaresällskapet,
som icke ansett nödvändigt för närvarande med åtgärder i angivna syfte.
I ett flertal yttranden har starkt framhållits, att vildkaninerna på sina

12 Kungl. May.ts proposition nr 229.

håll blivit en fullständig landsplåga och förorsakade högst betydande
skador för såväl jordbruket som skogsskötseln.

Det i promemorian framlagda förslaget har i huvudsak tillstyrkts av
länsstyrelserna i Gotlands, Jönköpings och Kristianstads län samt hushållningssällskapens
i nämnda län förvaltningsutskott ävensom av Gotlands
skälskytte- och jägargille och Västmanlands läns jaktvårdsförening.
Förslaget har däremot avstyrkts av övriga myndigheter och korporationer.
Såsom lämpliga åtgärder för bekämpandet av vildkaninerna
har förordats av lantbruksstyrelsen och svenska jägareförbundet fridlysning
inom de trakter, där vildkaniner förekomma i större omfattning, av
räv och andra rovdjur, som kunna bidraga till kaninernas utrotande, samt
av lantbruksstyrelsen, länsstyrelsen i Blekinge län, hushållningssällskapets
i Kristianstads län förvaltningsutskott, svenska jägareförbundet och
Blekinge läns jaktvårdsförening förbud mot inplantering av vildkaniner.
Vidare har av ett flertal myndigheter och korporationer tillstyrkts införandet
av skottpenningar för dödande av kaniner. Vidtagandet av en
dylik åtgärd har emellertid å andra sidan på några håll avstyrkts.

Av länsstyrelsen i Malmöhus län samt svenska jägareförbundet, skånska
jägaresällskapet samt Jönköpings läns, Älvsborgs läns norra och
södra Älvsborgs läns jaktvårdsföreningar har föreslagits, att länsstyrelse
eller hushållningssällskap måtte erhålla befogenhet att förordna särskilda
personer att inom områden, som hemsökas av vildkaniner, bedriva
jakt å dessa.

Länsstyrelserna i Jönköpings och Gotlands län, Gotlands skarpskytte- och
jägargille samt södra Älvsborgs läns och Västmanlands läns jaktvårdsföreningar
hava ansett, att de föreslagna åtgärderna borde tillämpas
under endast några år. Länsstyrelsen i Blekinge län samt hushållningssällskapens
i hulet och i Kristianstads län förvaltningsutskott ävensom
Gotlands skarpskytte- och jägargille samt Blekinge läns jaktvårdsförening
hava förordat, att bestämmelsernas giltighet begränsades till sådana områden,
som förhärjades av vildkaninerna. Från ett flertal håll har ifrågasatts
lämpligheten av stadgandet örn rätt för jordägare och brukare
att utsträcka jakten å vildkanin till angränsande område, där jakträtten
tillkommer annan. I vissa yttranden har föreslagits att det avstånd från
gränsen, inom vilket jakt å annans jaktområde finge ske, bestämdes till
200 eller 300 meter.

Ur de avgivna yttrandena må här ytterligare anföras följande.

Lantbruksstyrelsen har anfört bland annat:

Bland de kampmetoder, som kunde tänkas vara framgångsrika mot vildkaniner,
. torde den s. k. biologiska metoden vara den viktigaste, nämligen
fridlysning under viss tid inom de av kaninerna härjade områdena av
kaninernas naturliga fiender, bland vilka räven vore den förnämsta. I
sådant avseende kunde erfarenheterna från Hallands Väderö åberopas.
För omkring tjugufem år sedan hade stammen av vildkaniner och tyska

Kanyl. Majlis proposition nr 229.

haral- där blivit så stark, att dessa villebråds åverkan på växtligheten
började bliva förödande. För att räda bot häremot inplanterades räv på
ön. Räven utrotade både kanin och hare. Emellertid blev även fågelbeståndet
illa åtgånget. Sedan räven utrotats, återställdes dock fågelbeståndet
efter 4—5 år. Vid tillämpning av en dylik kampmetod mot vildkaninerna
finge alltså icke förbises, att utrotning eller i allt fall stark
decimering av värdefullt villebråd kunde förekomma. För- och nackdelar
finge emellertid vägas mot varandra. Det gällde att jämföra de ekonomiska
verkningarna av å ena sidan rävens skadegörelse på värdefullt
villebråd samt å andra sidan användningen av mindre effektiva utrotningsmetoder.
Därvid syntes den biologiska kampmetoden på längre sikt
vara den för det allmänna mest ekonomiska. Vid sidan av denna kampmetod
ansåge lantbruksstyrelsen en väl organiserad, efter lokala förhållanden
lämpad jakt med iller och nät eller rökning med till exempel kolsvavla
kunna ifrågakomma. Därjämte syntes böra tillrådas utbetalande
av skottpenningar av allmänna medel med förslagsvis 25 öre för dödad
kanin. Enligt styrelsens mening skulle en vid tillämpning av det i promemorian
ifrågasatta förslaget så att säga desorganiserad jakt icke leda
till åsyftat resultat.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört i huvudsak följande.

Mot förslaget i promemorian kunde framföras betänkligheter ur såväl
privaträttslig som allmän synpunkt. I förstnämnda hänseende hade invänts,
att jagande av vildkanin skulle kunna tagas till intäkt för utövande
av olaga jakt samt att kontrollerandet av överträdelser härutinnan
skulle i avsevärd grad försvåras. Det kunde icke heller bestridas, att förslaget
inneburo ett starkt ingrepp i den förfoganderätt, som eljest tillkomme
jakträttsinnehavare. Mot denna invändning måste emellertid
framhållas, att till uppkomsten av kaninplågan verksamt bidragit det
stränga genomförandet av en rationell jaktvård, som tagit sig uttryck i
bland annat avjagande av sådant vilt, som eljest utgjort en naturlig och
återhållande regulator på vildkaninstammen. Det exceptionella förhållande,
som härigenom uppkommit, motiverade extra ordinarie åtgärder.

Ur allmän synpunkt kunde däremot lämpligheten av förslaget ifrågasättas.
Utsträckningen av jakträtten till vildkanin innebure en allvarlig fara
för det övriga villebrådets obehindrade fortplantning. Denna fara riktade
sig närmast mot fasan, rapphöns och tysk hare. Vägd mot värdet av den
skadegörelse, vildkaninen förövade, torde dock denna omständighet få anses
spela en underordnad roll. Fasanen kunde lätt återinplanteras och värdet
av den tyska haren borde icke överdrivas. Skadan skulle således inskränka
sig till rapphönsstammen. Förbjödes emellertid —■ vilket länsstyrelsen
förordade — jakt av vildkanin å odlad åker och äng, bleve faran
för rapphönsstammen icke så stor, då denna fågel mestadels redde sina
bon å dylik mark. Med hänsyn till de anförda ansåge länsstyrelsen, att
de invändningar, som ur allmän sypunkt kunde resas mot förslaget,
icke vore av beskaffenhet att böra inverka hindrande på dess genomförande.
Förutom den inskränkning däri, som länsstyrelsen enligt vad
nyss nämnts förordat, ifrågasatte länsstyrelsen, huruvida icke det avstånd
av 500 meler från gränsen av eget område, inom vilket jakt å
angränsande annan tillhörigt jaktområde finge bedrivas, vore viii stort
tilltaget. Det torde bliva förenat med svårigheter att i skogsterräng,
varest kaninerna vanligen hade sina boplatser, riktigt bedöma ett så stort
avstånd. Den berörda bestämmelsen bomme därför sannolikt att föran -

14 Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

leda åtskilliga t visti glieter. Då vildkaninerna plägade uppehålla sig i
tämligen omedelbar närhet av den odlade marken, torde det nu ifrågavarande
avståndet böra bestämmas till 200 meter från längst bort belägna
del av närmast intill gränsen gående odlade åker eller äng eller,
såvitt avsåge mark, där skog mötte skog, till 200 meter från gränsen.

Gotlands skälskytte- och jägargille bar framhållit följande.

Omkring trettio år bade förflutit sedan vildkaninen inplanterats på Gotland.
Redan på ett tidigt stadium yppades farhågor för att vildkaninerna
skulle komma att vålla skadegörelse. Med tillhjälp av hopsamlade
medel anställdes 1916 en yrkesjägare, som genom jakt med iller skulle
reducera eller utrota vildkaninerna, som då i större antal förekomme huvudsakligen
i Follingbo socken samt trakten av Visby. Åtgärden hade
god effekt, men de disponibla medlen vore otillräckliga, varför utrotningsförsöken
måste avbrytas. Sedan denna tid hade kaninerna spritt
sig över hela Gotland. Förhoppningar örn stammens tillintetgörande ge^
nom osedvanligt kalla och snörika vintrar hade slagit fel. För närvarande
måste vildkaninen på Gotland betecknas såsom en fullkomlig landsplåga.
Särskilt svårt utsatta voro de utdikade myrarna och de intill dem
liggande områdena. Den jordbrukande befolkningens klagan vore allmän.
På vissa håll hade kaninerna förstört och omöjliggjort all skogskultur.

Under de senaste åren hade den allmänna uppmärksamheten varit riktad
på kaninerna. Av hushållningssällskapet hade 1930 tillsatts en
kommitté för utredning av frågan örn åtgärder mot kaninerna. Framställning
hade gjorts i landstinget örn anslag till skottpenningar. Landstinget
beviljade för närvarande i skottpenningar 10 öre för djur under
förutsättning att vederbörande landskommun ansioge samma belopp.
Skarpskytte- och jägaregillet hade — särskilt med hänsyn till kaninförekomstens
skadliga inverkan på det ädlare villebrådets trivsel — redan
tidigt sökt bekämpa vildkaninen. År 1934 beslöts att till låga priser tillhandahålla
illrar. Detta uppslag hade visat sig gott. På kort tid hade
bildats en hel stam av yrkesjägare, vilka bedrevo jakt med iller och skjutgevär.
Fångstmetoden med nät hade däremot i ringa utsträckning försökts.
Do gotländska markernas ymniga vegetation av enbuskar, slån
och hagtorn förorsakade stora svårigheter för utförande av kaninfångst.
Möjligt vore dock, att resultatet bleve bättre efter utexperimenterandet
av praktiska fångstmetoder. En övergång från skytte till fångst skulle
måhända minska antalet okynnesskyttar.

Jägargillet hade funnit det motbjudande att giva de framlagda förslaget
örn inskränkning i jakträttsinnehavarens kontrakterade jakträtt sitt
stöd. Men de skäl, som talade för jakträttens orubbade bibehållande, hade
fått vika för det allmännyttiga ändamålet med förslaget. Detta utgjorde
emellertid endast ett halvt steg i åsyftad riktning, då detsamma endast
medgåve jordägaren och hans folk att få företaga jakt å vildkanin med
iller och nät. Vildkaninstammen på Gotland hade endast kunnat decimeras
genom personer, som nära nog yrkesmässigt bedreve jakten.
Dessa vore enligt förslaget utestängda från kaninjakt. Förslaget torde
under sådana förhållanden för Gotlands del icke bliva av någon större
betydelse. Det torde därför vara bättre att taga steget fullt ut och under
en begränsad tid, förslagsvis fem år, låta kaninfångsten bliva fri för en
var på all mark med undantag av tomt, trädgård eller liknande område.
Kampanjen måste emellertid dessutom understödjas genom anslag från

Kungl. Maj:ts proposition nr 229. 15

det allmännas sida genom premier för dödade kaniner, förslagsvis 50 öre
för varje kanin.

Till vad av Gotlands skarpskytte- ock jägargille anförts kava länsstyrelsen
i länet ock hushållningssällskapets i länets förvaltningsutskott i kuvudsak
anslutit sig.

Svenska jägareförbundet kar anfört:

De platser, varest vildkaninen förekomme i sådant antal, att skador av
ketydenket förorsakades, inskränkte sig till de kåda skånska länen ock
möjligen Gotland. Även inom dessa län vore det endast begränsade områden,
där mera betydande skador förekomme. Detta gällde särskilt trakter
med bruten terräng, där skog ock buskväxta betesmarker (fäladsmarker)
omväxlade med åker, sandmarker ock snåriga åspartier, torrlagda
mossmarker o. dyl. Erfarenketen gåve vidare vid kanken, att kaninens
uppträdande även å dylika platser mycket intimt sammankängde
med klimatet, närmast vintrarnas strängket eller snöförkållanden, i det
att särskilt de milda snöfattiga vintrarna, i synnerket örn flera sådana
inträffade i följd, gåve uppkov till sådan massförökning av kaninstammen,
att denna bleve en plåga av betydenhet för lanthushållningen, såväl
skogsbruk som åkerbruk ock trädgårdsskötsel. Närmast på grund av de
båda senaste vintrarnas snöfattigdom vore därför otvivelaktigt kaninerna
nu på åtskilliga platser i Skåne en verklig landsplåga, mot vilken det
syntes jägareförbundet fullt berättigat att åtgärder vidtoges.

Kaninen vore i och för sig av mycket obetydligt jaktligt intresse på
grund av sitt ringa värde. I vårt land torde den därför ock på grund av
sina skadegörelser undantagslöst betraktas som ett rent skadedjur ock
som sådant närmast jämförbart med kråkan.

Väl kunde jaktvården i och för sig genom vissa rovdjurs efterkållande
i någon mån gynna kaninens förökning men de väsentligaste orsakerna
till dess massuppträdande läge dock i de naturliga terrängförhållandena.
Många exempel kunde anföras på hurusom å områden utan någon som
keist jaktvård, kaninerna ökat i sådan grad, att de där blivit en svårare
plåga än på områden underkastade verklig jaktvård. Jaktvården inom
de län, där kaninerna förekomme mera talrikt, vore nämligen så gott som
undantagslöst inriktad på hänsynslös decimering av kaninerna. På
många gods i Skåne hålles sålunda särskilda kaninjägare, som keit
finge ägna sin tid åt kaninjakt och själva finge tillgodogöra sig avkastningen
av jakten, varjämte flera jakträttsinnehavare även åt enskilda
personer lämnat tillstånd att med iller och nät fritt idka fångst av kaniner.
Under för kaninen gynnsamma förhållanden vore emellertid icke
ens detta tillräckligt för stammens tillbörliga decimering, som endast
kunde ske i förbund med en strängare vinter. Varje tanke på totalutrotning
av vildkaninen torde åtminstone i Skåne vara utesluten med de
bekämpningsmetoder man hittills kände.

Då kaninhärjningarna vore att betrakta som mera temporära och lokala
företeelser, syntes det förbundet lämpligast att i en särskild lag — analog
med t. ex. lagen örn berberisbuskens utrotande — utfärda bestämmelser
angående åtgärder till förekommande och avhjälpande av skador genom
vildkanin. Genom en sådan lag, anpassad enbart för fall där kaninskador
av betydenhet förelåge, kunde man även vara berättigad att gå än
längre än som förutsatts i promemorians förslag.

Med hänsyn till att det av personer, som med framgång skulle bedriva

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

kaninfångst med iller och nät krävdes en ej ringa grad av sakkunskap och
yrkesskicklighet, torde den fångst, som enligt promemorians förslag komme
att bedrivas av brukare och hans folk, i regel komma att få mycket
obetydlig inverkan på kaninernas decimering på sådana platser, där kaninerna
uppträdde som verklig plåga, medan däremot på andra håll, där
kaninen förekomme mera sparsamt och ej vållade egentliga skador, denna
fångst det oaktat komme att förorsaka olägenheter för jaktvården genom
ofredande av annat villebråd under tider, då ro i markerna erfordrades,
ävensom kanske indirekt genom att uppamma jakt- och fångstintresse hos
personer utan jaktmark.

Då förbundet vore övertygat örn att utbetalniug av skottpenningar för
dödande av kaniner vöre det mest effektiva medlet för kaninstammens
decimering och därtill behövligt på grund av det ringa värde kaninen
i och för sig representerade, vore det önskligt, att skottpenningar för dödad
kanin med exempelvis 25 öre per styck måtte utbetalas av allmänna
medel.

Till förhindrande av inplanteringar av kaniner till nya områden borde
dessutom förbud mot utplantering av kanin utfärdas.

Svenska jägarförbundet har i anslutning till dessa synpunkter föreslagit
följande bestämmelser, att intagas i en särskild lag, till förhindrande
av skador genom vildkanin.

Förbud mot utplantering av vildkanin utfärdades med giltighet för
hela riket. Skottpenningar av allmänna medel skulle under hela året utgå
med förslagsvis 25 öre för varje dödad vildkanin. Ägare och brukare
av jord, som lede avsevärd skada genom vildkanin men på grund av jaktlagens
bestämmelser saknade möjlighet att själva avhjälpa dessa skador
genom kaninstammens behöriga decimering, skulle äga att hos länsstyrelse
påkalla särskilda åtgärders vidtagande för kaninstammens nedbringande
eller skadornas avhjälpande genom andra lämpliga medel. Sedan
länsstyrelsen på lämpligt sätt prövat, att skador av betydenhet verkligen
förelåge, skulle länsstyrelsen fastställa för viss tid eller tillsvidare
det område, som vore att betrakta såsom kaninhärjningsområde, inom
vilket särskilda åtgärder skulle företagas. Inom dylikt område skulle
jordägare eller brukare själv eller genom person, åt vilken han på sitt
ansvar lämnade skriftligt uppdrag därtill, få var på sin mark utan hänsyn
till vem jakträtten lagligen tillkomma med nät och iller fånga kaniner
och fritt tillgodogöra sig desamma. Vid dylik fångst skulle dock ej
få medföras hund eller skjutvapen.

Den använda formuleringen avsåge att framhålla, att jordägaren respektive
brukaren kunde anlita även till husfolket icke hörande yrkesmässig
kaninjägare, men att jordägaren respektive brukaren å andra sidan
bleve ekonomiskt ansvarig för skada, som förorsakades vid fångsten
utan att vara nödvändig för denna, eller som ej stöde i rimligt förhållande
till intresset av kaninernas utrotande. Att uppdraget lämnades skriftligt
torde vara erforderligt till undvikande av trassel.

Länsstyrelsen skulle dessutom äga förelägga vederbörande jakträttsinnehavare
att var inom sin del av kaninhärjningsområdet vidtaga åtgärder
för kaninstammens decimering genom fällandet eller fångandet av
visst bestämt antal kaniner inom viss tid. Likaledes skulle länsstyrelsen
äga vid vite för viss tid eller tillsvidare förbjuda dödande eller fångande
inom kaninhärjningsområdet av vissa rovdjur, såsom vessla, iller och dylika
djur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Förklarade sig .jakträttsinnehavaren ej kunna fullgöra länsstyrelsens
föreläggande eller åsidosatte han detsamma, skulle länsstyrelsen äga för
viss tid förordna en eller flera lämpliga personer att inom området ifråga
fritt bedriva fångst av kanin med nät och iller. Över dyliga kaninfångares
lämplighet skulle dock jakträttsinnehavaren före förordnandet beredas
tillfälle att avgiva yttrande. Dessutom skulle jakträttsinnehavaren
erhålla meddelande från länsstyrelsen örn de utfärdade förordnandena.
Kaninfångare torde ej behöva särskild ersättning, då bytet jämte skottpenningarna
torde vara tillräcklig gottgörelse vid rikare kanintillgång.

Där under särskilda förhållanden andra åtgärder kunde befinnas lämpliga
för skadornas avhjälpande inom kaninhärjningsområdet — t. ex.
anordnande av hägnad med nät mellan åkrar eller andra odlingar å ena
sidan, och, å den andra, intillstötande skog eller mark av beskaffenhet
att erbjuda kaninerna särskilt gynnsamma tillhållsplatser, förstörande
genom uppgrävning av kaninlyor eller kaninernas utrotning genom
andra medel varvid kaninerna ej kunde tillgodogöras — skulle länsstyrelsen
jämväl äga att förordna örn dylika anstalters vidtagande och borde
i sådant fall de jordägare, som därav droge nytta, i förhållande därtill
deltaga i kostnaderna, i den mån desamma ej genom särskilda anslag
kunde täckas av allmänna medel.

Sedan kaninstammen inom ett liärjningsområde nedbragts så att skador
av betydenhet ej längre där förekomme, skulle på ansökan av jakträttsinnehavare
länsstyrelsen förklara de rörande området meddelade
förordnandena upphävda, ändå att den tid, för vilken de meddelats, icke
hade gått till ända.

Domänstyrelsen har anslutit sig till vad jägareförbundet föreslagit
med den inskränkning att styrelsen ansett, att, därest skottpenningar
skulle utbetalas, medel därtill borde ställas till förfogande av landsting
eller hushållningssällskap.

Skånska .jägaresällskapet har beträffande nödvändigheten av de ifrågasatta
åtgärderna uttalat i huvudsak följande.

Vildkaninerna hade i Skåne ökats i oroväckande grad och förorsakade
lantbruket och skogsskötseln allvarliga bekymmer. Den utredning härom,
sorn tillkommit under dessa bekymmersamma förhållanden och därav
uppkommen oro, kunde emellertid icke utan vidare godtagas såsom
i allo tillförlitlig. Det vore icke uteslutet, att skildringarna blivit överdrivna.
Efter den stränga vintern 1928—1929 hade under de senaste tre
åren följt ovanligt milda och snöfattiga vintrar. Detta hade medfört,
att kaninstammen ökats i oroväckande grad. Såsom statistiken utvisade
hade emellertid kraftiga åtgärder vidtagits för nedbringande av kaninernas
antal. Örn i ett eller annat fall effektiva åtgärder icke tillgripits,
torde detta hava berott på att man icke varit beredd att möta
den hastiga ökningen av kaninerna. De åtgärder, som erfordrades för
nedbringande av kaninstammen, vore ingalunda lätta och självfallna.
För riktigt genomförande av nämnda åtgärder behövdes åtskillig erfarenhet,
som på en del håll icke hunnit vinnas. Åtgärderna krävde också
lång tid. Sedan numera bestämda krav rests på åtgärder mot kaninskadorna,
torde det kunna förväntas att dylika vidtoges i behövlig utsträckning.
På grund av det anförda hemställdes att lagstiftningsåtgärder
finge anstå någon tid så att vederbörande jakträttsinnehavare
måtte beredas tillfälle att genom egna åtgärder nedbringa kaninstammen.

Bihang till riksdagens protokoll 1035. 1 saini. Nr 2*29.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Mot det remitterade förslaget har skånska jägaresällskapet framställt
huvudsakligen följande anmärkningar och invändningar.

Förslaget innebure ett starkt ingrepp icke blott i äganderätten till jord
utan även i rätten till jakt. Förslaget tillgodosåge icke tillräckligt den
viktiga synpunkten, att missbruk av den föreslagna jakträtten förhindrades.
Den utsträckta fångsträtten borde medgivas allenast i de fall
då den, som gjorde anspråk på sådan rätt, styrkte sig hava lidit skada.
Det i förslaget använda uttrycket jordägaren respektive brukaren och
»hans folk» vore så mångtydigt, att detsamma skulle lämna det vidsträcktaste
rum för missbruk. Örn förslaget genomfördes, torde det vara
jakträttsinnehavaren omöjligt att hindra jordägaren (brukaren) att under
åberopande av ett formellt tjänsteavtal använda vem som helst vid
utövande av fångsträtten och detta när som helst utan hänsyn till villebrådets
behov av »fred i marken». För envar, som kände villebrådets vanor
och behov av sådan fred, särskilt under vissa årstider, framstode
det såsom uppenbart, att ett ideligt uppträdande i jaktmarken av varjehanda
kaninfångare skulle minera all jaktvård. I förslaget funnes ingen
bestämmelse i ändamål att identifiera den, som uppgåve sig^ vara berättigad
att utan tillstånd av jakträttsinnehavaren idka kaninfångst å hans
jaktområde. Ej heller funnes någon föreskrift örn skyldighet för fångstmannen
att styrka sin behörighet att å skadelidandes vägnar idka kaninfångst.
Men jakträttsinnehavaren borde dock obestridligen hava rätt
att få veta vem den person vore som utövade kaninfångst å hans jaktområde
och örn han hade rätt därtill. Slutligen skulle ifrågavarande
fångsträtt, som enligt förslaget kunde utövas vilken tid på dygnet som
helst, komma att i många fall utnyttjas för olovlig fångst av annat
villebråd, exempelvis till olovlig fasanfångst i burar och nät. Örn en
person nattetid ertappades å jaktområde med lykta, kunde han svara,
att han letade efter kaniner och förevisa en bur med en iller och några
medförda kaninnät. Men lyktan kunde också användas för olovlig jakt
å fasaner, som nattetid medelst lyktan uppletades i träden och, bländade
av lyktskenet, nedskötes med salongsgevär med låg skottknall eller
fångades med för ändamålet apterade spjut. Dylik tjuvjakt vore i Skåne
tyvärr mycket vanlig. Den föreslagna fångsträtten skulle bereda tjuvskytten
en lätt tillgänglig täckmantel för hans vistelse å jaktområdet.
Enligt förslaget vore fångstmannen icke ens skyldig att, såsom i andra
fall stadgades i lagen örn rätt till jakt, förut underrätta jakträttsinnehavaren
om, att han ämnade idka kaninfångst. Genom förslaget berövades
jakträttsinnehavaren sålunda varje möjlighet att effektivt kontrollera
fångstens utövande. Den i förslaget förordade fria kaninfångsten
vore icke alls ägnad att fylla det med lagstiftningsåtgärden avsedda
ändamål. Kaninjakt med iller och nät vore ingalunda enkel. För vinnande
av lyckligt resultat fordrades god erfarenhet örn dylik fångst och
gott omdöme. Jakten rörde endast kaniner, som funnes i gryt. Örn
fångsträtteu lösgåves, skulle givetvis kaningryten oupphörligt hemsökas
av kaninfångare. Härav bleve en omedelbar följd, att kaninerna lämnade
gryten. Kaningryt borde avjagas högst var fjortonde dag. Redan
det ständiga oroandet av gryten, men särskilt den i gryten kvarstående
fräna lukten av illern avskräckte kaninerna från att gå ned i gryten. ^ De
bleve i stället kvar uppe i terrängen, där de voro oåtkomliga för ifrågavarande
fångst. På grund av det anförda torde det vara uppenbart, att
sedan fri kaninfångst någon kortare tid pågått inom ett område, utbytet
av fångsten bleve synnerligen ringa.

Kungl. Majlis proposition nr 229.

Skånska jägaresällskapet har slutligen förordat, att bekämpandet ordnades
enligt linjer, vilka i huvudsak överensstämma med de av svenska
jägareförbundet föreslagna.

Södra Älvsborgs däris jaktvårdsförening har tillstyrkt utbetalande av
skottpenningar samt förordnande av kaninjägare genom länsstyrelsens
försorg. Beträffande det remitterade förslaget har föreningen framhållit
följande.

Det i förslaget omförmälda avståndet av SOU meter vore onödigt långt.

Enligt föreningens mening vore 300 meter tillfyllest. Kaninerna avlägsnade
sig endast i undantagsfall längre bort från sina boplatser för att
skaffa sig föda. Finge en jägare intränga djupare i den främmande marken
bleve svårigheterna både för honom själv och för vederbörande jaktbevakare
att bedöma avståndet från gränsen för stort. Jakt å annans
mark borde icke få äga rum utan att densamma stöde under ledning av
en av länsstyrelsen förordnad kaninjägare. Jakten borde endast få ske
efter det jakträttsinnehavaren eller hans ombud för varje gång underrättats
därom. Jakt borde icke få äga rum under tiden den 1 april—den
1 september. Det vore nämligen djurplågeri att döda kaninhonorna under
den tid de hade ungar. I regel vore det svårt att använda iller under
denna tid, enär Blern, då den påträffade kaninungar, ofta stannade kvar
i hålorna och drack sig otörstig på dem. Därjämte vore att märka att
varken köttet eller skinnet under sagda tid hade något värde. Föreningen
framhölle slutligen att den ifrågasatta lagstiftningen borde begränsas
att gälla under förslagsvis tre år.

Av de i ärendet inkomna framställningarna och yttrandena framgår Departemenitotvetydigt
behovet av att åtgärder vidtagas i syfte att nedbringa vildkani
n stum men i vissa delar av landet. Så gott som samtliga hörda myndigheter
och korporationer hava lämnat sin tillstyrkan härtill. Beträffande
åtgärdernas beskaffenhet hava meningarna däremot varit delade. I ett
stort antal yttranden har föreslagits utbetalande av skottpenningar för dödade
kaniner. Därjämte har i några yttranden förordats fridlysning inom
de av vildkaniner hemsökta trakterna av rovdjur såsom räv, mård och iller.
Vid sidan härav har även ifrågasatts — till förhindrande av vildkaninernas
vidare utbredning — förbud mot utplantering av vildkanin. De
nu nämnda förslagen synas dock icke vara av beskaffenhet att böra i detta
sammanhang upptagas till behandling. Det slutliga ställningstagandet
till desamma torde få tillsvidare anstå i avvaktan på resultatet av pågående
utredning rörande omarbetning av gällande jaktlagstiftning i allmänhet.
Särskilt torde frågorna örn skottpenningar för vildkanin samt örn
'' fridlysning av vissa rovdjur äga ett sådant samband med andra jaktvårdsfrågor,
att de icke lämpligen böra avgöras för sig.

För egen del håller jag före, att i nuvarande läge lämpligaste sättet för
ernående av en förbättring i de otillfredsställande förhållandena är, att
ett frigivande av jakten å vildkanin sker i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i promemorian i detta hänseende föreslagits. Jag
förordar alltså, att envar medgives rätt att — under den förutsättning

Kungl. Majus proposition nr 229.

och med de inskränkningar, vartill jag senare återkommer —- å jord, som
av honom äges eller brukas, ävensom å viss angränsande jord företaga
jakt å vildkanin med iller och nät, ändock att jakträtten tillkommer annan.
Beträffande den närmare motiveringen för att bestämmelser i denna riktning
utfärdas ansluter jag mig till vad härutinnan anförts i promemorian.
Att begränsa jakträtten i enlighet med det av svenska jägareförbundet
framförda, i ett flertal yttranden understödda förslaget, enligt vilket länsstyrelserna
skulle förordna vissa personer att inom de av vildkaninerna
hemsökta områdena driva kaninjakt och jakten sålunda i viss utsträckning
skulle ställas under offentlig kontroll, synes mig icke lämpligt.
Denna anordning torde vara alltför tungrodd och komplicerad samt torde
icke lämna de av kaninerna hemsökta samma möjligheter att skydda sig
mot skadedjuren som enligt promemorians förslag beredas dem.

Gentemot det av mig förordade förslaget hava i flera yttranden ur jaktvårdssynpunkt
rests starka betänkligheter. Häremot torde böra framhållas
jordbrukets samt trädgårds- och skogsskötselns berättigade intresse
av att erhålla skydd mot kaninernas skadegörelse. Att skadan för nyssnämnda
näringar är av betydligt svårare art än den, som genom frigivning
av kaninjakten skulle drabba jakträttsinnehavarna och jaktvården,
ligger i öppen dag. Den i samband med tillkomsten av nu gällande jaktlag
uttalade uppfattningen, att jaktvården äger sitt berättigande endast i
den mån den är förenlig med andra viktigare näringar, torde alltjämt äga
sin giltighet. Det torde ock kunna ifrågasättas örn icke de ur jaktvårdssynpunkt
framförda farhågorna mot förslaget äro i avsevärd grad överdrivna.

Emellertid är jag fullt ense med myndigheter och jaktvårdsföreningar
därutinnan, att man vid bestämmelsernas genomförande icke bör gå längre
än som är oundgängligen nödvändigt. Ur denna synpunkt synes det riktigt,
att tillämplighetsområdet för den nya lagstiftningen, på sätt i flera
yttranden ifrågasatts, begränsas. Bestämmelserna torde sålunda endast
böra gälla inom områden, där vildkaninerna förorsaka avsevärd skada
för jordbruket, trädgårds- eller skogsskötsel!!.

De områden, som för närvarande berörts av kaninernas skadegörelse,
äro av förhållandevis ringa omfattning och äro samtliga belägna i de två
sydligaste länen och i Gotlands län. På grund av de klimatiska förhållandena
torde icke befaras, att vildkaninerna skola vinna någon större utbredning
i mellersta eller norra delarna av riket. För närvarande skulle
alltså erfordras tillämpning av bestämmelseima allenast inom Malmöhus,
Kristianstads och Gotlands län. Det torde emellertid icke vara
ändamålsenligt att genom lagstiftning en gång för alla begränsa bestämmelsernas
giltighetsområde till vissa landsdelar. Lämpligast torde vara
att lägga i Kungl. Maj:ts hand att efter omständigheterna genom särskilda
beslut fastställa de områden, varest lagstiftningen skall äga tillämpning.

I promemorian hava de ifrågasatta bestämmelserna föreslagits skola

Kungl. Majus proposition nr 229.

upptagas såsom ett andra stycke till 10 § jaktlagen. Med hänsyn till att
desammas tillämpning, såsom jag nyss anfört, torde böra göras beroende
av särskilda beslut av Kungl. Majit synes emellertid riktigast att upptaga
dem i en särskild lag. Ett förslag till lag örn rätt i vissa fall till jakt
å vildkanin har därför utarbetats inom jordbruksdepartementet. För de
närmare bestämmelserna i detta förslag torde jag nu få redogöra.

1 %.

Förevarande paragraf innehåller de grundläggande bestämmelserna i
ämnet. I anslutning till vad i det föregående anförts har sålunda här
upptagits stadgande örn rätt för Kungl. Majit, att, då inom område av
riket genom vildkaniner förorsakas avsevärd skada för jordbruket, trädgårds-
eller skogsskötseln, förordna, att envar, som äger eller brukar jord
inom området, skall vara berättigad att å nämnda jord ävensom å viss angränsande
jord, ändock att jakträtten tillkommer annan, företaga jakt å
vildkanin med iller och nät. De synpunkter, som på sina håll framförts
angående angelägenheten av att det övriga viltbeståndet särskilt under
vissa delar av året icke onödigtvis oroades, har jag ansett böra på det
sätt beaktas, att nu ifrågavarande särskilda jakträtt begränsas att gälla
tiden från och med den 1 augusti till och med den 31 mars. Genom
att månaderna april—juli sålunda undantagas torde nyss angivna synpunkter
bliva på ett tillfyllestgörande sätt tillgodosedda. Å andra sidan
torde i ärendet framgå, att kaninjakt med iller och nät under sistnämnda
månader icke kan med samma fördel bedrivas som under året i
övrigt.

Med hänsyn till vad i några yttranden anförts har jakträtten å den till
ägarens eller brukarens jord angränsande marken inskränkts att avse
området inom 300 meter från gränsen i stället för 500 meter från gränsen
såsom i promemorian förutsatts. Promemorians förslag örn rätt för jordägaren
och brukaren att för bedrivande av jakt å vildkanin använda sitt
folk har bibehållits. En dylik rätt lärer vara nödvändig örn syftet med
lagstiftningen skall kunna vinnas. Med ägarens eller brukarens folk avses
givetvis här detsamma som i jaktlagen och 24 kapitlet strafflagen. Därunder
bör även inbegripas av jordägaren eller brukaren för bedrivande
av kaninjakt särskilt anställd person. Det i promemorian föreslagna stadgandet
örn rätt för den jagande att tillvarataga och behålla under jakten
dödade vildkaniner har i förevarande paragraf oförändrat upptagits.

I överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits böra de nu förordade
bestämmelserna örn rätt att jaga vildkanin å annan tillhörigt jaktområde
förlänas ovillkorligt gällande verkan och sålunda icke kunna
genom avtal sättas ur kraft. Stadgande härom har införts såsom ett
andra stycke i paragrafen.

Det lärer kunna förutsättas, att, då beslut meddelas örn ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

bestämmelsers tillämpning inom visst område, behörig hänsyn — ehuru
särskild föreskrift härutinnan icke finnes upptagen i lagen — kommer
att tagas till förekomsten inom området av nationalparker, hägnade jaktparker
eller djurgårdar. Det torde vidare ligga i sakens natur, att Kungl.
Majit äger befogenhet att återkalla beslut örn lagens tillämpande, då
behov därav icke längre förefinnes. Något uttryckligt stadgande härom
har därför icke ansetts behöva inflyta.

2 %.

Skånska jägaresällskapet har i sitt yttrande ifrågasatt huruvida skyldighet
icke borde föreskrivas för envar, som idkar kaninjakt enligt nu
ifrågavarande bestämmelser, att vid påfordran av jakträttsinnehavaren
omedelbart kunna styrka sin identitet och behörighet att idka sådan
jakt.

Att sträcka fordringarna så långt som jägaresällskapet sålunda önskar
torde emellertid icke vara av behovet påkallat. Utövas jakträtten av jordens
ägare eller brukare lärer det icke vara erforderligt, att denne omedelbart
skall kunna förete intyg rörande sin identitet och befogenhet att
jaga. Ägaren och brukaren torde kunna förutsättas vara kända av jakträttsinnehavaren.
Annorlunda ställer sig förhållandet, därest ägaren
eller brukaren, utan att själv vara närvarande, låter sitt folk idka här avsedd
jakt. Ägarens eller brukarens folk kunna icke antagas i samma utsträckning
vara kända av jakträttsinnehavaren. Med hänsyn härtill synes
lämpligt föreskriva att, då någon av ägarens eller brukarens folk
utövar jakträtt, han skall vara försedd med skriftligt intyg från sin husbonde,
att han jagar med dennes tillstånd. I intyget bör angivas namnet
å den, för vilken detsamma är utfärdat. Ur nyss anförda synpunkter
torde kravet på medförandet av intyget icke behöva upprätthållas,
därest ägaren eller brukaren själv deltager i jakten eller eljest därvid är
tillstädes.

Skyldighet bör åligga innehavaren av intyget att på anfordran av jakträttsinnehavaren
eller den, som jorden innehar, eller deras folk förete
detsamma. Enahanda skyldighet torde ock, då jakten bedrives å kronan,
menighet eller allmän inrättning tillhörig jord, höra — i anslutning till
gällande stadgande örn jaktpass enligt 21 § tredje stycket jaktlagen —
föreligga gentemot förvaltande personal vid skogsförvaltningen, föreståndare
och lärare vid statens skogsskolor, vederbörande kronobetjänt samt
särskilt förordnad polisman. Vissa avvikelser från jaktlagens berörda
stadgande hava betingats av att i samband med omorganisation av domänverket
ny instruktion för sagda verk utfärdats den 1 mars 1935.

3 $.

I syfte att förhindra missbruk av den av mig förordade rätten att jaga
vildkanin torde, på sätt i promemorian ifrågasatts, höra meddelas förbud
att vid jakten medföra skjutgevär eller hund.

Kungl. Majlis projjosition nr 229. 2.5

I 14 § jaktlagen är stadgat förbud för jakträttsinnehavare att utan särskilt
tillstånd av den, som jorden innehar, söka efter vilt eller eljest idka
jakt i gård eller trädgård, eller, under tiden från och med den 1 maj till
dess grödan är avmejad, å åker, som är med säd eller gräs besådd. Ett
motsvarande förbud torde böra gälla för utövare av jakt varom här är
fråga. Då emellertid såsom förut anförts sådan jakt över huvud taget
icke får äga rum under tiden från och med den 1 april till och med den
31 juli, kan förbudet att jaga å åker här begränsas att avse tiden från
och med den 1 augusti.

Skånska jägaresällskapet har — under framhållande att här avsedd
jakt icke bör få äga rum nattetid — ifrågasatt örn icke en föreskrift härom
borde upptagas i den tilltänkta författningen. En dylik föreskrift, som för
övrigt lärer falla under Kungl. Maj:ts administrativa lagstiftningsrätt,
torde emellertid icke vara erforderlig. Enligt 14 § jaktstadgan är jakt
vid bloss eller annat lyse förbjuden. Detta stadgande lärer med den avfattning
de föreslagna bestämmelserna erhållit jämväl vinna tillämpning
med avseende å nu ifrågavarande slag av jakt. Att, såsom sällskapet vidare
förordat, upptaga en föreskrift örn skyldighet för den, som ämnar
utöva rätten att jaga vildkanin å annan tillhörigt jaktområde, att därom
göra anmälan till jakträttsinnehavaren, torde icke vara lämpligt. Såsom
stöd för detta förslag har hänvisats till, att en liknande föreskrift för närvarande
finnes upptagen i jaktlagens 10 §, där fråga är örn jakt å varg
och järv å annans jaktområde. Dylik jakt förekommer emellertid mera
sällan, varför en bestämmelse örn anmälningsplikt i sådant sammanhang
icke kan anses vara särdeles betungande. Annorlunda blir förhållandet
vid jakt å vildkanin. Anmälningsskyldighet varje gång dylik jakt skulle
företagas, komme säkerligen att inverka ofördelaktigt på resultatet av
förevarande lagstiftning. Det torde ej heller böra förbises att forefintligheten
av en sådan skyldighet skulle kunna av en mot lagstiftningen
mindre gynnsamt stämd jakträttsinnehavare utnyttjas för att söka motverka
jaktens bedrivande samt kunna leda till bevisningssvårigheter for
den jagande.

4 §.

I förevarande paragraf har beaktats det fall att någon bryter mot föreskrifterna
i 2 § eller överträder i 3 § stadgade förbud att vid jakt enligt
1 § medföra skjutgevär eller hund eller att jaga å vissa områden. Straffet
torde, i överensstämmelse med vad som gäller enligt 24 § tredje stycket
och 25 § jaktlagen, böra utgöras av böter.

Den, som äger rätt till jakt enligt 1 § men överskrider sagda rätt, torde
hemfalla under jaktlagens bestämmelser angående olovlig jakt å annans
jaktområde.

5 och 6 §§.

Bestämmelsorna i dessa paragrafer, vilka behandla den förra åtalsrätten
och den senare vittnesrätten i vissa fall, hava hämtats från 26 och 27 §§

Kungl, Maj:ts proposition nr 229.

jaktlagen. Vissa jämkningar kava härvid skett i anslutning till den nya
instruktion för domänverket, som utfärdats den 1 mars 1935.

7 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med 29 § jaktlagen föreskrivits,
att enligt lagen ådömda böter skola tillfalla kronan och i händelse
av bristande tillgång förvandlas enligt allmän strafflag.

8 §.

I 28 § jaktlagen stadgas, att vid jakt å område, som av annan innehaves,
jakträttsinnehavaren skall vara skyldig ersätta all skada, som å mark,
hägnad eller annan egendom förorsakas vare sig av honom själv eller annan,
vilken han givit lov att jaga, eller av de vid jakten använda biträden
eller hundar. Motsvarande skadeståndsskyldighet torde böra avila ägare
eller brukare, som enligt 1 § första punkten i förevarande lagförslag är berättigad
att utöva jakt, som här avses.

Lagens ikraftträdande.

Den nu ifrågasatta lagen torde böra träda i kraft den 1 juli 1935. Densamma
torde pa skäl, som anförts i promemorian, böra vinna tillämpning
även med avseende å redan träffade arrendeavtal eller andra jordupplåtelser,
vid vilka jakträtten a det upplåtna området undantagits, ävensom
å redan i kraft varande jakträttsöverlåtelser.

Med hänsyn till de undantag från jaktlagens bestämmelser, som den föreslagna
lagstiftningen innebär, torde i jaktlagen böra intagas en erinran
örn, att angående rätt till jakt å vildkanin särskilda föreskrifter i vissa
avseenden gälla. Dylik erinran torde lämpligen kunna ske i form av ett
tillägg till 30 § jaktlagen. Förslag till lag angående tillägg till 30 § lagen
den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt till jakt har därför upprättats inom
jordbruksdepartementet.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över
ifrågavarande förslag till dels lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin
dels ock lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn
rätt till jakt, av den lydelse bilaga 1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

1 l-örslaget till lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) om rätt
till jakt, vilket är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget till lag i ämnet, har
här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr ‘22U.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Förorsakas inom område av riket genom vildkaniner avsevärd skada
för jordbruket, trädgårds- eller skogsskötseln, äger Konungen förordna,
att under tiden från och med den 1 augusti till och med den 31 mars envar,
som äger eller brukar jord inom området, skall, ändå att jakträtten tillkommer
annan, vara berättigad att å den jorden samt å därintill belägen
jord inom trehundra meter från gränsen bedriva jakt å vildkanin med
iller och nät. Sådan jakt må med ägarens eller brukarens medgivande
även bedrivas av deras folk. Under jakten dödade vildkaniner må av den
jagande tillvaratagas och behållas.

Avtal, innefattande avstående från rätt till jakt enligt första stycket,
vare utan verkan.

2 §.

3 §.

Vid jakt enligt 1 § må icke medföras skjutgevär eller hund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

4 *.

Bryter någon mot vad i 2 eller 3 § är föreskrivet, bote från och med
fem till och med etthundra kronor.

5 §.

Förseelse mot denna lag, vilken blott förnärmar enskild persons rätt,
må icke åtalas av annan än målsägaren.

Sker intrång i kronans, menighets eller allmän inrättnings rätt, åge
förvaltningspersonal vid skogsförvaltningen ävensom föreståndare och lärare
vid statens skogsskolor jämte allmän åklagare att föra talan därom.

6 *.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas örn dem, som rättens eller
länsstyrelsens bud och ärenden gå, gällö ock örn de här ovan i 5 § omförmälda,
vid skogsförvaltningen och statens skogsskolor anställda personer i
mål, som avses i samma paragraf.

7 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till böternas gäldande, förvandlas de enligt allmän
strafflag.

8 §.

Har jakt enligt 1 § bedrivits av där avsedd ägare eller brukare eller
deras folk å jord, som innehaves av annan, vare ägaren eller brukaren skyldig
att ersätta skada, som vid jakten förorsakats å mark, hägnad eller annan
egendom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1935.

Kungl. $laj:ts proposition nr 229.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 april 1935.

Närvarande:

justitierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Bagge.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över jordbruksärenden,
hållet inför Hans Kungl, Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
den 1 mars 1935 hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin
samt till lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289)
om rätt till jakt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Bertil Fallenius.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och
dess särskilda ledamöter.

Förslaget till lag om rätt i vissa fall till jakt å vildkanin.

1 $.

Justitierådet Geijer:

Att lagstiftningsåtgärder vidtagas till förebyggande av skada genom
vildkaniner synes välbetänkt. Emellertid måste det betvivlas att den nu
föreslagna lösningen tillgodoser befogade anspråk vare sig på effektivitet
eller hänsynstagande till andra intressen.

Departementschefen har litat endast till det frivilliga utrotningskriget
metl iller och nät samt, under hänvisning till pågående utredning rörande
omarbetning av gällande jaktlagstiftning i allmänhet, tillsvidare lämnat
åsido alla andra medel — skottpenningar, den s. k. biologiska metoden,
förbud mot utplantering o. s. v. — som rekommenderats av de sakkunniga
myndigheterna. Varför exempelvis frågan örn skottpenningar för vildkanin
skulle till skillnad från jakt med iller och nät stå i sådant beroende

28 Kunyl. Majlis proposition nr 221).

av nämnda utredning att den nu icke skulle kunna upptagas eils till provisorisk
lösning är svårt att förstå. Det måste befaras att den jakt, som
kan förväntas komma till stånd på grund av den föreslagna lagen, skulle
utan stöd av andra samverkande åtgärder framstå såsom en ganska planlös
kampanj, icke ledande till målet. Detta är desto sannolikare som det
från sakkunnigt båll påpekats att kaninjakt med iller och nät ingalunda
är enkel utan för ett lyckligt resultat kräver gott omdöme och god erfarenhet
örn dylik fångst. Enligt departementschefens förslag uppställas
inga som helst garantier för att jaktens utövare komma att besitta dylika
egenskaper. Lika betänkligt förefaller det att antalet av de till jakt
berättigade icke tillbörligen begränsats. Även örn en jakträttsinnehavare
själv gör allt vad som rimligen kan företagas för kaninstammens nedbringande
inom hans jaktområde, får han likafullt finna sig i att icke
blott jordens ägare och ägare av angränsande jord utan också jordområdenas
brukare jämsides och i konkurrens med honom och varandra utöva
denna jakt. Men icke nog härmed. Dessa jordägare och brukare
hava också tillagts rätt att genom sitt »folk» utöva jakten, en bestämmelse
som enligt departementschefens motivering skall hava så vidsträckt innebörd
att därunder inbegripes jämväl var och en som av jordägaren eller
brukaren särskilt anställts för bedrivande av kanin jakt. Då »anställningen»
i praktiken lätt nog kan komma att bestå blott och bart i ett uppdrag
eller rent av ett medgivande att jaga utan annan lön än möjligen
rätt att behålla jaktbytet, ligger det i öppen dag att antalet av de inom
ett område jagande kan — särskilt i tider av arbetslöshet — bliva rätt
avsevärt. Det synes emellertid ingalunda kunna tagas för givet att ändamålet
med lagstiftningen, kaninernas utrotande, bättre tillgodoses i
samma mån som antalet av de jagande ökas. Det bör nämligen .fasthållas
att här är fråga blott örn jakt med iller och nät och att, såsom skånska
jägaresällskapet framhållit, denna jakt har till föremål endast kaniner
sorn finnas i gryt. Örn kaninerna i gryten oupphörligt oroas av mindre
framgångsrika jägare, torde, såsom sällskapet vidare påpekat, följden
kunna bliva den att kaninerna uppsöka platser, där de äro mer eller mindre
oåtkomliga för ifrågavarande jakt. Tydligt är att en jakt som måste
bedrivas under dylika förhållanden, vilka i hög grad äventyra uppnåendet
av goda resultat, icke kan tänkas bliva ägnad att locka sakkunnigt och
yrkesskickligt folk.

Samtidigt som det sålunda är fara värt att ett sådant lösgivande av jakten
å vildkaniner som det föreslagna är föga lyckligt ur effektivitetssynpunkt,
torde detsamma ur en annan synpunkt vara än mindre tillrådligt.
Även örn en tvångslagstiftning i förevarande avseende är nödvändig, bör
dock på lagstiftaren ställas det oeftergivliga kravet att möjlig begränsning
därvid iakttages. Det synes vara tillfyllestgörande vitsordat att det
ur jaktvårdssynpunkt kan vara förenat med verkliga olägenheter, örn rätt
till jakt, låt vara endast av det slag varom nu är fråga, medgives utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

egentlig kontroll eller inskränkning till vissa personer. Även för en innehavare
av skogsmark, t. ex. sådan där sådd eller plantering ägt rum,
kan det vara synnerligen olägligt, örn det står jordbrukaren å ifrågavarande
eller angränsande egendom öppet att uppmana eller medgiva ett
större antal personer att bedriva kaninjakt å området. När därtill kommer
att, såsom i det föregående framhållits, själva syftet med lagstiftningen
icke främjas utan sannolikt i viss mån motverkas örn jakträtten
utsträckes alltför långt, finner jag uppenbart att det föreliggande förslaget
icke kan i oförändrat skick tillstyrkas.

Att lagstiftningens tillämplighet å visst område göres beroende av
Konungens förordnande finner jag välgrundat. När ägare eller brukare
av jord respektive odlare av skog inom område å vilket lagen gjorts
tillämplig — varmed naturligtvis är att likställa en sammanslutning av
sådana ägare, brukare eller odlare — därtill ser sig föranlåten, synes det
böra stå vederbörande öppet att hos Kungl. Maj:ts befallningshavande
begära tillstånd för erforderligt antal lämpliga personer att å viss del
av området tillsvidare varje år före den 1 april och efter den 31 juli eller
möjligen, med hänsyn till vad Södra Älvsborgs läns jaktvårdsförening
anfört, efter den 31 augusti bedriva jakt av ifrågavarande slag, ändå att
jakträtten därstädes tillkommer annan. Sedan jakträttsinnehavaren så
ock, där markens innehavare icke själv är sökande, denne beretts tillfälle
att yttra sig, bör det ankomma på Kungl. Maj:ts befallningsha vande att,
med hänsynstagande till den eller de föreslagna personernas lämplighet
ävensom till eljest vidtagna eller igångsatta åtgärder för kaninstammens
nedbringande samt till omständigheterna i övrigt, besluta angående det
begärda tillståndet. Meddelas tillstånd, synes det utan hinder av förd
klagan böra gälla till dess beslutet av högre myndighet ändras. En anordning
av sådan eller liknande beskaffenhet torde — i den mån utrotningskrig
enbart med iller och nät överhuvud taget kan bliva effektivt
— vara ägnad att fylla alla rimliga anspråk från jordägares, jordbrukares
och skogsodlares sida, samtidigt som övriga intressenters rätt behörigen
tillgodoses. Särskilt må framhållas att anordningen kan förväntas
befrämja den utvecklingen, vilken ur många synpunkter synes önskvärd,
att ett flertal ägare och markinnehavare förena sig örn att anlita i verklig
mening sakkunniga personer, som äro mäktiga att bedriva utrotningskriget
på ett planmiissigt sätt, något som torde vara ett ofrånkomligt villkor
för ernående av ett gott resultat. En annan beaktansvärd fördel med
en sådan anordning som den angivna ligger däri att Kungl. Maj:ts befallningsliavande
kan tilläggas befogenhet att, örn jakträtten missbrukas eller
skäl eljest föreligga, återkalla tillståndet.

Då enligt min mening lydelsen av första stycket i förevarande paragraf
icke lämnar rum för den missuppfattningen att där meddelat stadgande
skulle kunna sättas ur kraft genom avtal enskilda kontrahenter emellan,
hemställer jag att andra stycket får såsom obehövligt utgå.

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Justitierådet Appelberg:

Den i ärendet förebragta utredningen ger tydligt vid handen att vissa
delar av landet äro utsatta för härjningar av vildkaniner i sådan omfattning
att åtgärder till motverkande av den skadegörelse som därigenom
åstadkommes måste anses påkallade. Meningarna äro däremot
i hög grad delade örn vilka åtgärder som i detta syfte lämpligen höra
vidtagas. I det remitterade förslaget liksom i det i promemorian framlagda
preliminära förslaget har man nöjt sig med att under vissa förutsättningar
lämna innehavare av egendom, som är utsatt för skada genom
kaniner, rätt att, trots det jakträtt ej tillkommer honom, bedriva jakt på
kaniner. Det förefaller icke troligt att härigenom vinnes någon högre
grad av effektivitet i striden mot kaninfaran; men å andra sidan måste
det anses rimligt att, i avvaktan på att uppfattningen örn rätta sättet
för bedrivande av denna strid vinner stadga, en skadelidande tillerkännes
rätt att själv göra vad i hans makt står för avvärjande av vidare skada.

Mot det preliminära förslaget har från sakkunnigt håll anmärkts, förutom
beträffande den bristande effektiviteten, jämväl att de föreslagna
bestämmelserna skulle i olika hänseenden föranleda olägenheter för jaktvården
och att de överhuvud taget icke toge tillräckligt hänsyn till
andra intressen. Dessa anmärkningar drabba väl icke i samma utsträckning
det nu remitterade förslaget, men otvivelaktigt möta betänkligheter
även mot detta. Såvitt gäller område som ägare eller brukare av jord
själv innehar torde emellertid betänkligheterna mot att tillerkänna ägaren
eller brukaren rätt till kaninjakt därå icke vara av den vikt att de
uppväga ägarens eller brukarens intresse att skydda sin jord mot kaninernas
härjningar. Mera tveksamt är däremot örn rätt bör tilläggas en
ägare eller brukare av jord att bedriva kaninjakt å angränsande mark.
Uppenbart är att en dylik rätt, vars behöriga utövning är svår att kontrollera,
lätteligen kan komma att missbrukas och ofta nog giva upphov
till slitningar mellan grannar.

Jag anser mig därför böra ifrågasätta huruvida icke, då fråga är örn
rätt att idka kaninjakt på »angränsande» mark, det lämpligen bör, i anslutning
till vad i vissa yttranden blivit föreslaget, stadgas att dylik jakt
icke må idkas annorledes än efter tillstånd av Kungl. Majrts befallningshavande,
som sålunda skulle hava att efter framställning av ägare eller
brukare av jord inom område som avses i 1 § meddela tillstånd till kaninjakt
å jorden angränsande mark för någon av ägaren eller brukaren föreslagen
person som finnes för uppdraget lämplig.

Därest vad nu föreslagits icke vinner beaktande, synes åtminstone, för
att i någon mån möjliggöra kontroll å jakt som bedrives å mark varom
nu nämnts, böra, i överensstämmelse med vad som gäller enligt 10 §
jaktlagen, stadgas skyldighet för den som vill företaga jakt å sådan mark
att varje gång förut lämna underrättelse därom till den som där har
jakträtt eller till markens ägare eller brukare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Vad med uttrycket »deras folk» skall förstås är i förevarande sammanhang
icke fullt klart. Enligt föredragande departementschefens uttalande
bör därunder även inbegripas av jordägaren eller brukaren för bedrivande
av kaninjakt särskilt anställd person. I praktiken torde icke bliva
lätt att bedöma, huruvida den som av jordinnebavaren anlitats för kaninjakten
verkligen är att anse såsom anställd. Och är så icke förhållandet,
gör sig den jagande, även örn han medför sådant skriftligt medgivande
som avses i 2 §, skyldig till olaga jakt. Tydligare bestämmelser äro fördenskull
behövliga.

Då det otvivelaktigt är i hög grad påkallat att jordinnebavaren skall
för jakten kunna anlita annan än bos honom varaktigt anställd person,
synes lämpligt att, utan att anknyta till uttrycket »deras folk» — i överensstämmelse
med vad svenska jägareförbundet föreslagit — stadga att
jakten å vildkanin må bedrivas, utom av ägaren eller brukaren, jämväl
av den som av honom erhållit uppdrag att för bans räkning bedriva sådan
jakt. För att detta uppdrag skall få fastare form torde böra föreskrivas
att det skall lämnas skriftligt. Har på framställning av ägare
eller brukare av jord Kungl. Maj:ts befallningshavande åt annan person
meddelat tillstånd som ovan nämnts, skall denne anses hava erhållit uppdrag
att idka kaninjakt även å den av ägaren eller brukaren innehavda
jorden.

Justitierådet Bagge:

Jag anser lika med justitierådet Appelberg att för rätt att idka kaninjakt
å angränsande mark skall erfordras tillstånd av Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Enligt min mening bör på framställning av ägare eller
brukare av jord inom det med Konungens förordnande avsedda området
sådant tillstånd meddelas för ägaren eller brukaren eller av denne föreslagen
lämplig person, där så finnes erforderligt till förebyggande av
skada å jorden genom vildkaniner, som inkomma från angränsande mark,
belägen inom nämnda område. Beslut varigenom tillstånd meddelats bör
utan binder av förd klagan gälla till dess det av högre myndighet ändras.
Meddelat tillstånd bör, när skäl därtill äro, av Kungl. Maj:ts befallningshavande
kunna återkallas. Jag instämmer vidare i vad justitierådet
Appelberg anfört beträffande lämpligheten att, med uteslutande av orden
»deras folk», stadga att å jord inom området jakten å vildkanin må
bedrivas, förutom av ägaren eller brukaren, jämväl av den som av honom
erhållit uppdrag att för hans räkning bedriva sådan jakt samt att
detta uppdrag skall lämnas skriftligt. Tiar för annan än ägaren eller
brukaren meddelats sådant tillstånd som ovan sägs bör denne anses hava
erhållit jämväl sådant uppdrag som nu omförmäles.

Beträffande stadgandet i andra stycket instämmer jag med justitierådet
Geijer.

32 Kungl. May.ts proposition nr 229.

Regeringsrådet Kellberg:

Den föreslagna rätten till jakt å vildkanin har, med hänsyn till angelägenheten
av att det övriga viltbeståndet icke under vissa delar av året
onödigt oroas, begränsats till tiden fr. o. m. den 1 augusti t. o. m. den 31
mars. Tvivelaktigt synes vara, huruvida icke av sagda anledning ytterligare
inskränkning av jakttiden må anses påkallad. Enligt 15 § tredje
stycket jaktstadgan får hund under tiden fr. o. m. den 1 mars t. o. m. den
20 augusti icke löpa lös i mark, där villebråd finnes — en bestämmelse
som uppenbarligen tillkommit just för att tillgodose villebrådets behov
av »fred i marken». Det torde kunna ifrågasättas, örn icke lämpligen
tiden för den nu avsedda jakten bör bestämmas i överensstämmelse härmed.

I förslaget har icke — på sätt i vissa yttranden under hänvisning till
bestämmelse i 10 § jaktlagen förordats — upptagits föreskrift örn skyldighet
för den, som ämnar utöva rätt att jaga vildkanin å annans jaktområde,
att därom göra anmälan till jakträttsinnehavaren. En dylik anmälningsplikt
synes emellertid, såvitt fråga är örn jakt å mark som icke
äges eller brukas av den jagande eller den vars folk den jagande tillhör,
svårligen kunna undvaras utan åsidosättande av rimlig hänsyn till jakträttsinnehavarens
intressen. För underlättande av skyldighetens fullgörande
torde dock anmälan som här avses böra med laga verkan kunna
göras även hos markens ägare eller brukare. Jag hemställer fördenskull
att såsom villkor för rätt till jakt å sådan mark stadgas, att jaktsrättsinnehavaren
eller markens ägare eller brukare varje gång förut örn jakten
erhållit underrättelse.

Enligt vad föredragande departementschefen uttalat i fråga örn det i
första stycket av förevarande paragraf upptagna stadgandet att jakt å
vildkanin må med ägarens eller brukarens av marken medgivande bedrivas
av »deras folk», bör under sistnämnda uttryck inbegripas även av
ägaren eller brukaren för bedrivande av kaninjakt särskilt anställd person.
Huruvida en sådan betydelse kan inläggas i sagda uttryck torde,
åtminstone i vissa fall, kunna bliva föremål för tvekan. Örn exempelvis
någon anlitas för bedrivande av dylik jakt endast för ett särskilt tillfälle,
lärer denne knappast på grund därav — även örn anställning må
föreligga — kunna anses tillhöra ägarens eller brukarens folk. Det synes
därför kunna ifrågasättas, örn icke stadgandet bör i berörda hänseende
kompletteras, så att detsamma uttryckligen angives omfatta jämväl person
som nyss sagts.

Beträffande stadgandet i paragrafens andra stycke instämmer jag med
justitierådet Geijer.

2 §.

Justitierådet Geijer:

Beaktas vad jag i fråga örn 1 § anfört, torde därav böra följa jämkningar
i förevarande paragraf därhän att skyldigheten i vissa fall att

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

medföra och uppvisa intyg utbytes mot skyldighet så snart jakt bedrives
på grund av 1 § att medföra och vid anfordran förete bevis örn tillstånd
varom där förmäles.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Därest vad vid 1 § av oss föreslagits beträffande skyldighet att för
jakt å angränsande mark utverka tillstånd av Kungl. Maj:ts befallningshavande
samt beträffande villkor om skriftligt uppdrag, då annan än
ägaren eller brukaren själv jagar, vinner beaktande, erfordras jämkningar
i förevarande paragraf.

Regeringsrådet Kellberg:

Godtages vad jag vid 1 § hemställt rörande anmälningsskyldighet såsom
villkor för rätt till jakt å viss mark, torde en mindre jämkning bliva
erforderlig i första punkten av förevarande paragraf.

Regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

Örn tiden för jaktens bedrivande inskränkes i anledning av vad vi i
olika avseenden ifrågasatt vid 1 §, föranledes därav viss jämkning i förevarande
paragrafs andra stycke.

4 i

Lagrådet:

Enligt 3 § må vid jakt enligt 1 § icke medföras skjutgevär eller hund,
och enligt 4 § straffas den som bryter häremot med böter. Under vissa
förutsättningar är emellertid medförande av skjutgevär och hund vid färdande
över annans jaktområde förbjudet redan enligt jaktlagen. Det
hemställes därför att, till förebyggande av att straff för överträdelse av
ifrågavarande ordningsföreskrifter utdömes efter såväl den ena som den
andra lagen, i 4 § i förslaget göres det förbehållet att straff ej skall
ådömas enligt nämnda paragraf, där förseelsen är straffbelagd enligt
jaktlagen.

8 §.

Justitierådet Geijer:

Därest vad jag vid 1 § anfört vinner beaktande torde förevarande paragraf
böra givas det innehållet att örn jakt bedrivits enligt 1 § det skall
åligga envar som utverkat tillstånd till jakten att ersätta skada som här
avses och som tillskyndats någon vilken icke deltagit i tillståndets utverkande.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Därest vad vid 1 § av oss föreslagits beträffande skyldighet att för
jakt å angränsande mark utverka tillstånd av Kungl. Majlis befallnings Bihang

till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 229- 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

havande samt beträffande villkor örn skriftligt uppdrag, då annan än ägaren
eller brukaren själv jagar, vinner beaktande, erfordras jämkningar i
förevarande paragraf.

Regeringsrådet Kellberg:

Under av mig vid 2 § angiven förutsättning bör även i förevarande
paragraf vidtagas en mindre jämkning.

Lagens ikraftträdande.

Justitierådet Appelberg:

Departementschefen framhåller i sitt yttrande att den föreslagna lagen
bör vinna tillämpning även med avsende å redan träffade arrendeavtal
eller andra jordupplåtelser vid vilka jakträtten å det upplåtna området
undantagits ävensom å redan i kraft varande jakträttsupplåtelser. Detta
synes riktigt.

Någon bestämmelse i denna riktning har emellertid ej införts i förslaget.
Till stöd för att ett stadgande därutinnan är överflödigt synes kunna anföras
att av innebörden och avfattningen av 1 § första stycket måste
anses framgå att en dylik retroaktiv verkan är avsedd. Härvid må anmärkas
att av liknande grund jämväl vad i andra stycket av 1 § är stadgat
borde anses gälla, även örn särskild föreskrift därom ej funnes i lagen.
I tydlighetens intresse anser jag emellertid lämpligt såväl att sistnämnda
stadgande kvarstår som ock att till bestämmelsen att lagen träder i kraft
den 1 juli 1935 fogas ett stadgande av innehåll att lagen skall äga tilllämpning
jämväl i fråga örn rätt till jakt å kanin för ägare eller brukare
av jord, varå jakträtt tillkommer annan enligt avtal träffat före nämnda
dag.

Förslaget till lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912

(nr 289) om rätt till jakt.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 5 april 1935.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller. Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman, Sköld.

Olldén för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för justitiedepartementet lagrådets den 2
april 1935 avgivna utlåtande över de den 1 mars 1935 till lagrådet remitterade
förslagen till lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin samt till
lag angående tillägg till 30 § lagen den 8 november 1912 (nr 289) örn rätt
till jakt.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Någon meningsskiljaktighet rörande behovet av en lagstiftning i förevarande
syfte har icke yppats inom lagrådet. Angående sättet för frågans
lösning hava däremot inom lagrådet, liksom tidigare i yttrandena
över det i den remitterade promemorian framlagda preliminära förslaget,
meningarna varit delade. En ledamot har sålunda beträffande det föreliggande
förslaget till lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin uttalat
sig närmast i rent avstyrkande riktning. Enligt denne ledamots uppfattning
borde lagstiftningen i stället i stort sett följa de synpunkter, som
kommit till uttryck i svenska jägarförbundets yttrande. Jag har redan
i samband med remissen till lagrådet tagit ståndpunkt till det i detta
yttrande innefattade förslaget och har icke anledning att på denna punkt
frångå min därvid uttalade uppfattning. Att, såsom sistnämnda förslag
avser, göra rätten till jakt å vildkanin beroende av länsstyrelsens prövning
i varje särskilt fall synes icke ändamålsenligt. Utöver vad i detta
hänseende från min sida förut erinrats må framhållas hurusom det synes
kunna befaras, att en sådan anordning skulle giva anledning till miss;
hälligheter av olika slag inom såväl den ena som den andra därav berörda
intressegruppen. Den prövning av de jagandes lämplighet för bedrivande
av dylik jakt, som av länsstyrelsen skulle företagas, torde också
komma att erbjuda svårigheter och med nödvändighet föranleda ett vissi
godtycke, som skulle verka irriterande på de jakträttssökande.

T)c anmärkningar av saklig innebörd, vilka i övrigt från de särskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 229.

lagrådsledamöternas sida framkommit, rikta sig närmast mot den föreslagna
bestämmelsen att rätt till jakt, varom här är fråga, skulle få bedrivas
icke blott å den ägda eller brukade jorden utan även å angränsande
område inom 300 meter från gränsen. Det av två ledamöter till
skydd för obehörigt intrång å sådant område ifrågasatta stadgandet, att
för jakt å angränsande jord skulle fordras tillstånd av länsstyrelsen, kan
jag av väsentligen enahanda skäl som de nyss anförda icke biträda. För
att underlätta kontrollen å jakt, som företages å nu ifrågavarande område,
har inom lagrådet jämväl föreslagits ett stadgande örn skyldighet
att angående dylik jakt varje gång förut göra anmälan hos jakträttsinnehavaren
eller markens ägare eller brukare. Under hänvisning till
vad jag vid lagrådsremissens avlåtande framhöll gentemot ett av skånska
jägaresällskapet väckt förslag örn skyldighet över huvud vid jakt å vildkanin
å annans jaktområde att göra anmälan till jakträttsinnehavaren,
kan jag icke heller tillstyrka en anmälningsplikt i den inom lagrådet
förordade begränsade omfattningen. Jag vill i detta sammanhang understryka,
att därest den av mig föreslagna jakträtten utövas på ett lojalt
sätt, andras berättigade intressen icke därigenom trädas för nära. Skulle
åter ett motsatt förhållande inträffa, kan mot den jagande resas samma
ersättningsanspråk och framställas enahanda ansvarsyrkanden som mot
envar annan, vilken gör sig skyldig till åverkan eller olovlig jakt.

Det i 1 § av lagförslaget använda uttrycket »deras folk» har inom lagrådet
ansetts böra förtydligas. Vid remissen till lagrådet anförde jag,
att under uttrycket bordo inbegripas även av jordägaren eller brukaren
för kaninjakt särskilt anställd person, därvid jag givetvis jämväl åsyftade
anställning för bedrivande av jakt vid allenast ett visst tillfälle.
Med anledning av de framförda erinringarna torde den sålunda avsedda
innebörden av förevarande stadgande klarare böra komma till synes i lagtexten,
vilken alltså bör i detta hänseende undergå viss jämkning.

För undvikande av varje tvekan rörande den föreslagna lagstiftningens
tillämpning vill jag även — jämte det jag förordar att 1 § andra stycket
i det remitterade förslaget må kvarstå — i anslutning till uttalande
av en lagrådsledamot, tillstyrka, att till stadgandet örn lagens ikraftträdande
fogas uttrycklig föreskrift, att lagen skall gälla jämväl beträffande
rätt till jakt å vildkanin för ägare eller brukare av jord, varå jakträtten
tillkommer annan enligt avtal träffat före den 1 juli 1935.

Vad lagrådet föreslagit vid 4 § till förebyggande av att straff utdömes
enligt såväl nu ifrågavarande la?g som jaktlagen torde böra beaktas.

I enlighet med vad sålunda anförts har jag låtit inom jordbruksdepartementet
omarbeta det remitterade förslaget till lag örn rätt i vissa fall
till jakt å vildkanin, därvid ytterligare en mindre redaktionell jämkning
vidtagits.

Kungl. Majlis proposition nr 229.

Uepartementschefen hemställer härefter — under framhållande att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen syntes kunna avlåtas
utan hinder av att den för propositioners avlåtande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända — att det omarbetade förslaget till
lag örn rätt i vissa fall till jakt å vildkanin ävensom det av lagrådet
utan erinran lämnade förslaget till lag angående tillägg till 30 § lagen
den 8 november 1912 (nr 289) om rätt till jakt måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Hugo Nordlander.

bihang till riksdagens protokoll 1935.

1 sami.

Sr 329.