Kungl. Maj:t proposition nr 304 (Proposition 1919:304)

Kungl. Maj:t proposition nr 304.

Nr 304.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen
åt flottningsarbetarna; given Stockholms slott den 18 mars
1919.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet fördå protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till lag om skyldighet i vissa
fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna.

GUSTAF.

Eliel Löfgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1019. 1 sand. 269 höft. {Nr 304.) 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Förslag

till

Lag

om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottnings arbetarna.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

Framgår flottled, allmän eller enskild, på sådant avstånd från bebyggd ort,
att det icke skäligen kan påfordras, att flottningsarbetarna skola under flottningens
utförande begiva sig dit för erhållande av natthärbärge, vare flottningsförening
eller i fråga om enskild flottled den, som där innehar flottningsrätten,
pliktig sörja för att härbärgen finnas tillgängliga för arbetarna å sådana platser
invid flottleden, där påräknas kan, att de komma att uppehålla sig åtminstone
vissa tider varje år flottning bedrives, eller där eljest mera stadigvarande behov
av natthärbärge yppas.

I fråga om vilka personer enligt denna lag äro att anse såsom arbetare,
galle vad som stadgas i 2 § av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 §•

Härbärge, som i 1 § sägs, skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme
samt tillfredsställande skydd mot köld och nederbörd, än även med hänsyn till
yrkets behov och ortens förhållanden samt den tid, varunder härbärget kan förväntas
komma till användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad.

3 §•

Fråga, huruvida och varest härbärge efter ty ovan sagts skall anordnas
vid allmän flottled, skall avgöras av vattendomstolen på sätt angående prövning
av vattenmål är stadgat i vattenlagen; och skall, där med stöd av denna lag mot
flottningsförening väckes påstående om skyldighet att uppföra härbärge vid all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 3 Oå.

män flottled, sådan talan behandlas i den ordning, som i 6 kap. 17 § vattenlagen
stadgas beträffande där omförmäld talan.

Angående underhåll av härbärge, som nu sagts, galle vad i lagen om
flot tning i allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader vid allmän
flottled.

4 §•

Skulle beträffande enskild flottled den, som där innebar flottningsrätten,
underlåta att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 1 och 2 §§, äger Kungl.
Maj:ts befallningshavande, på framställning av yrkesinspektör eller när så eljest
prövas nödigt, vid vite förbjuda honom, sedan nan blivit i saken hörd, att efter
utsatt skälig tid vidare bedriva flottning i flottleden utan att hava vidtagit de
av Kungl. Majrts befallningshavande vid förbudets meddelande angivna åtgärder.

Vad i första stycket av denna § stadgas äge icke tillämpning å enskild
flottled, som innehaves av kronan, utan skall, när Kungl. Maj:ts befallningshavande
beträffande sådan led finner åtgärd, som nu sagts, erforderlig, frågan härom anmälas
hos domänstyrelsen, som har att efter omständigheterna antingen vidtaga
den påkallade åtgärden eller ock underställa ärendet Konungens prövning.

5 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
som därvid åtnjuter biträde av yrkesinspektionens befattningshavare,
på sätt Konungen därom närmare bestämmer.

6 §•

De, som hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna
lag, skola, när helst de så påfordra, äga tillträde till de härbärgen, som finnas
anordnade, ävensom rätt att där företaga undersökningar, vartill deras tjänsteåligganden
kunna giva anledning; och vare arbetsgivaren pliktig att för tillsynens
behöriga utövande på anfordran tillhandagå med alla nödiga upplysningar.

Vad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som rättens eller
Kungl. Maj:ts befallningshavandes bud och ärende gå, galle ock om dem, som
hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag.

7 §•

Över beslut, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelas jämlikt
4 § första stycket, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement
inom tid, som för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1920.

Kung! Maj:ts proposition nr 304.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
den 14 februari 1919.

Närvarande:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellner,
Statsråden Petersson,

Schotte,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén.

Efter gemensam beredning med cheferna för civil- och jordbruksdepartementen
anförde chefen för justitiedepartementet, statsrådet Löfgren:

»Vid avlåtande den 17 januari 1919 till riksdagen av proposition
(nr 4) med förslag till lag om ändring i vissa delar av vattenlagen samt
till lag om flottning i allmän flottled m. m. yttrade jag beträffande frågan
om beredande av bostäder vid flottlederna åt flottningsarbetarna, att denna
fråga ägde nära samband med innehållet av det lagförslag angående beredande
i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av härbärge åt arbetarna
m. m., om vars framläggande för riksdagen hemställan komme
att göras, samt att jag i samråd med chefen för civildepartementet hade
under övervägande, huru det särskilda skydd, som i nu ifrågavarande
hänseende torde böra beredas flottningsarbetarna, borde närmare regleras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Angående förevarande frågas föregående behandling har chefen för
civildepartementet vid remitterande till lagrådet den 22 mars 1918 av
nyssnämnda förslag till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning
och kolning av härbärge åt arbetarna m. m. lämnat utförlig
framställning, varför jag under hänvisning till nämnda framställning
anser mig nu böra endast i korthet erinra om vad i ärendet förekommit.

Efter motion till 1909 års riksdag hemställde riksdagen uti skrivelse
den 24 maj samma år, att Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida
i flottningsstadgan eller i annan författning borde upptagas bestämmelser
därom, att på ställen vid allmän flottled, där sådant vore av nöden,
skulle finnas bostäder uppförda för flottningsmanskapet och underkastade
i tillämpliga delar samma föreskrifter som övriga till flottled hörande
byggnader.

Uti skrivelsen framhöll riksdagen, hurusom de allmänna flottlederna
i viss mån vore att betrakta såsom allmänna trafikleder, varför ett reglerande
ingripande från statens sida vore väl påkallat och lätt genomförbart.
Vid dessa flottleder, där timret år efter år framflottades på ungefär
enahanda sätt, torde det med fördel låta sig göra att uppföra hyddor även
av varaktigare typ på platser, där det med avseende på avståndet från
bebodda orter med flera omständigheter kunde anses behövligt, såsom
bland annat vid forsar, där varaktigare arbeten och bevakningar måste
äga rum. Sådana bostäder syntes lämpligast böra uppföras av flottningsoch
strömrensningsbolagen och kunde möjligen i så fall i flottningsstadgan
införas bestämmelse dels härom och dels om att kostnaderna för
byggnaderna finge intagas i den amorteringsplan för flottleder, som Kungl.
Maj:ts befallningshavande ägde att fastställa, vadan kostnaderna för desamma
kunde bliva amorterade genom viss avgift per flottenhet i likhet
med övriga kostnader för flottledens rensning och byggande. Vid den
avsyning enligt flottningsstadgan, varom befallningshavande förordnade,
innan flottleden upplätes till allmänt begagnande, kunde och borde även
dessa hus avsynas.

Över riksdagens berörda skrivelse hava samtliga befallningshavande,
domänstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen blivit hörda och
efter infordrande av yttranden från flottningsföreningar in. fl. avgivit
utlåtanden. Lagstiftning i den i skrivelsen angivna riktningen har därvid
tillstyrkts av samtliga befallningshavande, med undantag därav, att
eu och annan befallningshavande i södra Sverige förklarat, att på
grund av saknaden av allmänna flottleder i länet eller med hänsyn till
tillgången på befintliga bostäder erfarenhet om behovet av sådan lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

stiftning icke inom länet vunnits. Tillika liar av myndigheterna framhållits,
att frågan om särskilda bostäder för flottningsmanskapet vore en
fråga icke blott om behovet av sådana bostäder utan även om möjligheten
och lämpligheten att uppföra sådana av mera varaktig beskaffenhet.
Möjlighet härtill syntes knappast föreligga beträffande källvattendragen och
bivatten, där flottningsarbetet icke försigginge varje år och för varje gång
endast påginge eu eller annan vecka, enär där uppförda bostäder skulle
komma att användas endast ett fåtal dagar med ett eller flera års mellanrum
och användningen sålunda icke stå i rimlig ^proportion till kostnaderna
för uppförande och underhåll, som komme att oskäligt fördyra
flottningen och minska virkets värde för de flottande. Annorlunda vore
förhållandet beträffande de delar av huvudvattendragen, där årligen en
mera avsevärd virkesmängd framflottades, och särskilt å de platser (hålloch
släppningsställen, forsar o. d.), där flottningsmanskap av särskilda
anledningar måste vara stationerat och uppehålla sig längre tider i sträck.
"Vid de flesta redan befintliga flottleder syntes behovet av bostäder å
dylika platser redan vara tillgodosett av resp. flottningsföreningar, då det
legat i deras eget intresse att bereda möjlighet för flottningsmanskapet
att dagligen kunna börja sitt arbete utan tidsförlust och att i fall av
behov även nattetid genast kunna vara till hands. Då det emellertid
icke syntes vara uteslutet, att de flottande virkesägarna, med hänsyn till
kostnaderna för de behövliga bostäderna, någonstädes kunde vara obenägna
att anordna sådana i den utsträckning, det kunde vara behövligt
och skäligt, ansåge sig myndigheterna under vissa förutsättningar kunna
tillstyrka, att uti flottningsstadgan infördes bestämmelser därom, att vid
flottningssyn synemännen skulle äga att pröva, huruvida, på vad sätt och
i vilken mån lämpliga bostäder borde anordnas för flottningsmanskapet,
och att i kostnadsförslag och amorteringsplan för flottleden intoges dylika
bostäder, där de befunnits vara av nöden, i likhet med andra för flottningens
bedrivande erforderliga och nyttiga byggnader, arbeten eller anstalter.

En avsevärd mängd flottningsföreningar och trävarubolag hava avgivit
yttranden över förenämnda riksdagsskrivelse och i allmänhet uttalat
sig tillstyrkande till den av riksdagen ifrågasatta lagstiftningen. Åtskilliga
föreningar och innehavare av trävaruaffärer, särskilt inom Yästernorrlands
och Västerbottens län, hava dock ställt sig betänksamma mot
ett åläggande i lag för flottningsförening att uppföra byggnader av ifrågavarande
slag. Därvid har framhållits, hurusom vid de flesta bäckflottningar
och källfloder flottningsarbetet i allmänhet försigginge på det sätt,
att slutrensning omedelbart vidtoge och fortginge oavbrutet nedefter de
särskilda vattendragen. Härigenom förflyttades flottningsmanskapet för

Kringl. Maj:ts proposition nr 304.

varje dag avsevärda sträckor, olika för varje år, beroende på virkeskvantitet,
vattentillgång med flere faktorer, som inverkade på flottningens
gång, och någon vakthållning i egentlig mening förekomme endast undantagsvis
efter dessa flottleder. Det ställde sig därför i allmänhet rätt svårt
att efter desamma bestämma lämpliga platser för och att uppföra bostäder,
särskilt som erfarenheten gåve vid handen, att manskapet föredroge
att vila på den plats, där arbetet upphörde och där det dagen därpå
skulle vidtaga, framför att gå längre eller kortare sträckor i oftast oländig
mark. Givet vore däremot, att bostäder måste uppföras, där av eu eller
annan anledning, såsom vid dammar, större sjöar och enstaka forsar långt
från människoboningar, manskap en längre tid stationerades. Skulle lagstiftning
i nämnt fall ske, borde den inskränkas till att avse dylika platser,
där flottningsmanskap årligen stationerades. Slutligen påpekades nödvändigheten
av, att, därest en dylik lagstiftning skulle bliva effektiv, den
borde kompletteras med föreskrifter, som medgåve expropriationsrätt till
sådana markområden, som erfordrades för bostadshusen i fråga.

Sedan enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande i slutet av år 1911 tillkallats
särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet att biträda med
utarbetande av förslag till ny lagstiftning om flottning och till de förändrade
bestämmelser i andra delar av lagstiftningen, som därav påkallades,
blev riksdagens förutnämnda skrivelse överlämnad till bemälde sakkunniga
att tagas i övervägande vid fullgörande av deras uppdrag. I
sitt den 14 december 1916 avgivna betänkande med förslag till ny flottningslagstiftning
föreslogo dessa sakkunniga vissa föreskrifter, avsedda
att trygga flottningsarbetarnas behov av nödiga bostäder utefter de allmänna
flottlederna, och hava över förslaget inhämtats yttranden från myndigheter
och enskilda korporationer, däribland även från socialstyrelsen.
Angående innehållet av dessa yttranden, i vad de avse nu förevarande
lagstiftningsfråga, tillåter jag mig hänvisa till chefens för civildepartementet
anförande till statsrådsprotokollet den 22 mars 1918.

På grundval av de flottningssakkunnigas betänkande och förslag
och med ledning av de yttranden, som däröver avgivits, ha därefter
inom justitiedepartementet utarbetats de förslag till lagar om ändring i
vissa delar av vattenlagen, om flottning i allmän flottled in. in., varom
enligt Kungl. Maj:ts förordnande proposition avlåtits till riksdagen den
17 nästlidne januari. Uti 6 kap. 4 § av nämnda vattenlagsförslag
har upptagits föreskrift, att diir för allmän flottleds inrättande någon anläggning
eller åtgärd är nödig, som kan inverka på strandägares eller
annans rätt, såsom bland annat byggnad för flottningsarbetarnas här -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 304.

bärgerande under flottningstiden, är den, vars rätt därav beröres, pliktig
att tåla skada och intrång, som därigenom vållas; och uti 5 § av samma
kapitel stadgas, att för skada och intrång, som vållas genom anläggning
eller åtgärd för allmän flottled, skall gäldas ersättning enligt bestämmelserna
uti 9 kap. vattenlagen. Genom dessa föreskrifter ha alltså härbärgen
för flottningsarbetarna likställts med och inordnats bland de anläggningar,
som vanligen anses erforderliga för flottleds inrättande, samt
möjlighet givits att även mot strandägares bestridande erhålla markområden
för uppförande av sådana bostadshus. Strandägare bliva skyldiga
att mot ersättning upplåta erforderliga tomtområden på de platser utefter
flottleden, där härbärgen synas böra uppföras; dock skola dylika
områden i regel icke upplåtas med äganderätt, utan endast under ett slags
servitutsrätt. Enligt nu gällande flottningsförfattningar sakna däremot
de avgörande myndigheterna befogenhet att ålägga strandägare skyldighet
upplåta erforderliga markområden för flottledsbyggnaders utförande;
endast genom frivillig överenskommelse eller på expropriationens väg kan
rätten till sådana områden förvärvas. Yad särskilt angår tomtplatser för
arbetarebostäder har enligt praxis icke ens expropriationsrätt ansetts
kunna medgivas till förmån för sådana platsers anskaffande.

Den myndighet, som får att avgöra huruvida och varest vid flottleds
inrättande manskapsbyggnader böra anordnas, bliver enligt vattenlagsförslaget
samma myndighet, som i övrigt har att handlägga och pröva
flottledsmålen, nämligen vattendomstolen. Kungl. Maj:ts befallningshavandes
befattning med ifrågavarande mål skall nämligen hädanefter i
stort sett upphöra; endast avgörandet av vissa ekonomiska och administrativa
frågor skall fortfarande påvila befallningshavanden, som därjämte
kommer att utöva den allmänna tillsynen över flottlederna och
flottningsföreningarna, däribland även tillsynen å flottledsbyggnadernas
underhåll. Frågor rörande inrättande av ny flottled skola, innan de
prövas av vattendomstolen, undergå behandling vid särskild syneförrättning,
hållen av förrättningsman och godemän, vilka det åligger att föranstalta
om nödig utredning i saken och att planlägga företaget. I dessa
synemäns uppdrag ingår enligt 10 kap. 17 § bland annat att utreda och
tillse, huruvida tillhandahållande av särskilda byggnader för flottningsarbetarnas
härbärgerande under flottningstiden finnes vara av nöden samt
i sådant fall varest sådana byggnader lämpligen böra uppföras och huruvida
desamma med hänsyn till yrkets behov och ortens förhållande
skäligen böra anordnas. Med ledning av vad vid syneförrättningen utrönts
skola synemännen avgiva utlåtande med förslag till alla de anläggningar,
byggnader och åtgärder, som äro av nöden för flottledens

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

inrättande, jämte uppgift å den ersättning, som anses böra utgå till
strandägare och andra för skada och intrång i följd av flottledsanläggningarna.
Detta utlåtande, som alltså även kommer att innehålla förslag
till de arbetarehärbärgen, som böra uppföras utefter leden, skall
underställas vattendomstolens prövning för slutligt avgörande. Förklarar
vattendomstolen att allmän flottled skall inrättas, skall tillika bestämmas,
vilka byggnader, anläggningar och åtgärder böra utföras, innan
leden får begagnas för allmän flottning, och vid denna prövning åligger
det domstolen sålunda även att tillse, att erforderliga arbetarebostäder
bliva anbragta på därför lämpliga platser utefter flottleden. Utförandet
av de föreskrivna arbetena skall åligga den, som av domstolen antages
till flottledsanläggare, och har han att förskjuta kostnaden härför med
rätt att, sedan arbetena avsynats och godkänts, återfå vad som förskjutits
medelst uppbärande av de utav befallningshavanden bestämda amorteringsavgifterna.

Genom de sålunda föreslagna lagbestämmelserna är alltså sörjt för
att vid ny allmän flottleds inrättande bostäder för flottningsarbetarnas
härbärgerande under flottningstiden varda anordnade utefter vattendraget,
där behov därav anses föreligga. Yad åter angår åstadbringandet av
dylika härbärgen vid de flottleder, som redan nu finnas inrättade, innehåller
vattenlagsförslaget bestämmelser härom uti 6 kap. 20 och 21 §§,
däri bland annat stadgas, att en var, vare sig flottningsförening eller
annan intresserad, som förmenar, att för flottledens förbättrande eller
flottningens ordentliga ombesörjande tarvas nya byggnader eller åtgärder,
äger hos vattendomstolen söka tillstånd till deras utförande. Sådant
ärende skall handläggas i den för ansökningsmål stadgade ordning, och
äger vattendomstolen därvid giva lov till den sökta åtgärden, där den
finnes vara nyttig och behövlig för flottningen, samt förplikta strandägare
att tåla det intrång, som därav vållas. Med detta stadgande erhåller
flottningsförening möjlighet att å annans mark uppföra sådana härbärgen
utefter flottleden, som den själv finner vara av behovet påkallade.
Däremot innehåller den föreslagna nya flottningslagstiftningen intet direkt
stadgande, som pålägger flottningsförening skyldighet sörja för att dylika
härbärgen varda anordnade utefter flottleden, när under flottningens fortgång
behov därav yppas, liksom genom samma lagstiftning ej heller närmare
regleras, under vilka förutsättningar eller å vilka platser uppförandet
av härbärgen bör åläggas flottningsförening. Denna brist åsyftas
att få avhjälpt genom det lagförslag, jag nu går att framlägga, samtidigt
som därmed även avses att reglera motsvarande förhållanden vid

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 269 käft. (Nr 304.) 2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 304.

de flottleder, däri lotteri till flottning icke står öppen för envar utan;
uteslutande tillkommer någon enskild, de s. k. enskilda flottlederna.

Innan de inom justitiedepartementet tillkallade flottningssakkunniga
framlagt sitt förslag till ny flottningslagstiftning, hade frågan om beredande
av bostäder åt flottningsarbetarna i annat sammanhang gjorts till
föremål för särskild utredning. Sedan riksdagen i anledning av en inom
andra kammaren väckt motion uti skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 maj
1912 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte snarast möjligt låta verkställa utredning
rörande skogsarbetarnas, däri inbegripna även flottningsarbetarna,
ställning och levnadsförhållanden samt vidtaga de åtgärder, som av
denna utredning kunde föranledas, uppdrog Kungl. Maj:t åt kommerskollegium
att verkställa utredningen härom ävensom att avgiva de förslag,
vartill densamma kunde föranleda. Från och med år 1913 övertogs arbetet
härmed av socialstyrelsen, som därefter dels under år 1916 framlagt
berättelse över den verkställda undersökningen i en publikation, benämnd
»Skogsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden i Värmland,
Dalarna och Norrland», dels ock den 4 september 1917 avgivit förslag
till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning, flottning och
kolning av härbärge åt arbetarna m. m. Över nämnda förslag hava inhämtats
yttranden från domänstyrelsen och befallningshavandena, varjämte
Sveriges skogsägareförbund, sågverksförbundet och svenska sågverksindustriarbetareförbundet
inkommit med yttranden. Rörande innehållet
av socialstyrelsens nämnda förslag och däröver avgivna utlåtanden hänvisar
jag till den redogörelse, chefen för civildepartementet därom lämnat
vid remitterandet till lagrådet av det förut av mig omnämnda förslaget
till lag angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning
av härbärge åt arbetarna m. m.

Såsom framgår av rubriken till ovanberörda av socialstyrelsen utarbetade
lagutkast hade nämnda styrelse tänkt sig, att ej blott skogs- och
kolningsarbetarnas utan även flottningsarbetarnas bostadsförhållanden
skulle regleras genom den föreslagna lagen. Mot en sådan anordning
hade en del av de hörda myndigheterna framställt erinringar under framhållande,
att med hänsyn till de egenartade omständigheter, som äro
utmärkande för flottleds inrättande och flottningens bedrivande, bestämmelserna
om bostäder åt flottningsarbetarna borde inrymmas i den egentliga
flottningslagstiftningen och icke i en författning, som avsåge att
reglera förhållandena på andra områden. Uti det inom civildepartementet

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

överarbetade förslaget till lag om ordnande av skogs- och kolningsarbetarnas
bostadsförhållanden hava ej heller upptagits stadganden angående
härbergen åt flottningsarbetarna. Beträffande skälen härför har
chefen för civildepartementet vid ärendets föredragning inför Kungl.
Maj:t den 22 mars 1918, anfört följande: »Vidare torde starka skäl tala
för, att av de kategorier, som enligt förslaget beröras av den ifrågasatta
lagen, icke medtaga flottningsarbetarna, utan låta dessas bostadsförhållanden,
beträffande vilka förslag till lagbestämmelser framlagts i det år
1916 avgivna betänkandet med förslag till ny flottningslagstiftning, regleras
i samband med nämnda lagstiftning. De förhållanden, under vilka
flottningsarbetarna utöva sitt yrke, äro nämligen, såsom från några håll
betonats, så egenartade, att ett inpassande av lagbestämmelser om deras
bostadsförhållanden i en lagstiftning, som avser jämväl andra arbetsområden,
knappast låter sig med fördel genomföra. Härtill kommer, att
frågan om anordnande av härbergen åt flottningsarbetarna lämpligen
synes böra avgöras i samband med beslut om uppförande av egentliga
flottningsbyggnader, därvid de, vilkas rätt därav beröras, böra förklaras
pliktiga tåla det intrång, som av bostäderna förorsakas. I annat fall
skulle det måhända stundom ej låta sig göra för arbetsgivarna — de
flottande — vilka ofta icke äro ägare till den mark, som erfordras för
bostädernas uppförande, att anordna sådana. Avgörandet av frågan,
när och på vad sätt bostäder för flottningsarbetare böra anordnas, stöter
onekligen på betydande svårigheter — i detta hänseende må erinras om
vissa myndigheters uttalanden om flottning i bäckar och andra bivattendrag
— och måhända skall det visa sig lämpligast att anförtro prövningen
härav åt vattendomstolarna, om sådana komma till stånd, eftersom
dessa borde äga stora betingelser härför. Enligt socialstyrelsens
förslag skulle det ankomma på Kungl. Maj:ts befallningshavande att i
enlighet med stadgandena i gällande lag om arbetarskydd förbjuda de
flottande att efter utsatt skälig tid bedriva arbete utan att hava vidtagit
viss åtgärd. En dylik bestämmelse synes emellertid i fråga om flottningsarbete
vara ägnad att ingiva vissa betänkligheter — ett förbud mot
att använda flottled torde sålunda icke stå i rimlig proportion till en
mindre underlåtenhet i fråga om bostads anordnande.»

Jag har redan framhållit, hurusom enligt det i år för riksdagen
framlagda förslaget till ny flottningslagstiftning fråga om anordnande
av bostäder åt flottningsarbetarna skall vid ny flottleds inrättande
ex officin upptagas till bedömande och avgörande av vattendomstolen,
ävensom att mål rörande uppförande av dylika bostäder för

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

redan befintliga flottleder skola ansökningsvis anhängiggöras vid och prövas
av vattendomstolen. Jag påpekade tillika, att vid den prövning, som vattendomstolen
enligt vattenlagen har att företaga rörande nämnda frågor,
domstolen utrustats med befogenhet att förplikta vederbörande strandägare
att upplåta erforderligt område för de bostadsbyggnader, som kunna varda
beslutade till uppförande. Endast genom en sådan anordning kan det bliva
möjligt att förplikta de flottande att sörja för arbetarnas bostadsfråga,
enär de flottande i regel icke på annat sätt kunna anskaffa den för ändamålet
nödiga marken. Ett åläggande för flottningsförening att bereda
bostäder åt flottningsarbetarna måste alltså nödvändigtvis förknippas med
den i vattenlagen till förmån för flottledsföretag stadgade tvångsrätt gentemot
strandägare. Härav följer ock, att den prövande myndigheten måste
bliva en annan än som föreslagits beträffande bostadsbyggandet till
förmån för skogs- och kolarbetare.

Även i avseende å tillsynen å lagbestämmelsernas efterlevnad och
bostädernas underhåll ställa sig förhållandena olika. Ett härbärge, uppfört
för flottningsarbetare, är enligt vattenlagen att likställa med andra
anläggningar och byggnader för flottleden, och då dessa senare enligt
flottningslagen stå under uppsikt av befallningshavande, som är den allmänna
tillsynsmyndigheten såväl över flottlederna som över flottningsföreningarnas
verksamhet, måste givetvis ledningen av tillsynen över flottningshärbärgena
även anförtros åt befallningshavande och ej åt yrkesinspektionens
befattningshavare, såsom föreslagits beträffande härbärgena
för skogs- och kolningsarbetarna. Härtill kommer slutligen, att, såsom
från skilda håll anmärkts, förhållandena i avseende å flottningsarbetets
bedrivande äro så säregna, att de ieke kunna helt likställas med de förhållanden,
som föreligga vid utförandet av skogsavverkning eller kolning.
Under det att i sistnämnda fall arbetet är förlagt till en viss plats, där
arbetarna vanligtvis uppehålla sig någon längre tid, verkställes flottningsarbetet
i regel så, att arbetarna dagligen förflytta sig utefter flottleden
och deltaga i arbetet än å den ena och än å den andra platsen, varför
det ofta är omöjligt att förutsäga, varest de komma att övernatta, sedan
dagsarbetet avslutats. Man kan alltså i fråga om flottningsarbetet icke
tala om att det utföres å något visst arbetsställe såsom i fråga om skogsavverkning
och kolning, såvitt man icke vill betrakta den flera mil långa
flottleden i sin helhet som en arbetsplats. Av det sagda torde tydligen
framgå, att flottningsarbetarnas bostadsfråga måste lösas för sig och efter
särskilda därför anpassade regler.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 304.

Under nu nämnda förhållanden kunde det möjligen synas hava
varit riktigast att i de nya lagförslagen angående flottled och flottning
helt och hållet inrymma erforderliga bestämmelser rörande reglerandet
av flottningsarbetarnas bostadsförhållanden. Att så icke skett har emellertid
sin tillräckliga förklaring i behovet av att samtidigt söka reglera
motsvarande förhållanden vid de enskilda flottleder, som ännu finnas
kvar här och var i landet och i fråga om vilka ensartade förhållanden
rörande arbetarnes levnadsomständigheter föreligga som beträffande de
allmänna flottlederna. Dessa enskilda flottleder äro ännu till omfattningen
ganska betydande och, ehuru man har anledning antaga, att de
så småningom skola förvandlas till allmänna, torde deras sammanlagda
längd för närvarande uppgå till några tusental kilometer. Att de många
arbetarna, som sysselsättas för utförande av flottningen i dessa leder,
även hava berättigade fordringar att få sina bostadsförhållanden ordnade
genom åläggande för arbetsgivarna att sörja härför, torde ej behöva
vara underkastat någon tvekan. Till följd härav har jag ansett lämpligt
att flottningsarbetarnas bostadsbehov vid såväl allmänna som enskilda
flottleder regleras i ett samband. Rörande innehållet av det
härom upprättade förslaget övergår jag nu att lämna närmare redogörelse.

1 §•

Såsom jag redan förut påpekat, innehåller förslaget till ny flottningslagstiftning
icke någon bestämmelse, varigenom flottningsföreningarna
uttryckligen ålägges skyldighet att sörja för att bostäder för arbetarna
finnas anordnade vid de allmänna flottlederna. Sådan föreskrift har nu
upptagits i förevarande §. Att i fråga om allmän flottled ingen annan
än flottningsförening bör betraktas som arbetsgivare och sålunda sörja
för bostadsfrågan framgår av förslaget till lag om flottning i allmän flottled,
däri upptagits föreskrift att alla, som vilja flotta i allmän flottled, äro
skyldiga sammansluta sig till en flottningsförening, som har att för de
flottandes räkning ombesörja all flottning i leden samt omhänderhava och
förvalta flottledens anläggningar och andra tillhörigheter. Visserligen förekommer
i rätt stor utsträckning, att flottningsföreningarna på ackord upplåta
flottningsarbetets utförande rörande viss sträcka av leden till enskilda
strandägare eller andra samt att dessa därvid åtaga sig att även
svara för den skada, som under arbetets utförande tillfogas flottledsanläggningarna.
Dessa ackordtagare kunna dock icke, åtminstone ej i
förevarande avseende, anses som arbetsgivare, utan skyldigheten att

14 Kungl. May.ts proposition nr 304.

tillhandahålla natthärbärgen åt arbetarna måste även i nämnda fall påvila
föreningen.

Yad åter angår de enskilda flottlederna finnas som bekant rörande
flottningen däri inga speciella lagstadganden, utan rättsförhållandena
härvid regleras vanligen genom enskilda överenskommelser med
strandägare och andra rättsägare. Dessa flottleder hava i allmänhet
tillkommit på det sätt, att någon virkesköpare eller skogsägare genom
avtal med strand- och vattenägarna förvärvat uteslutande rätt för sig
att begagna vattendraget för flottning och att han därefter på nödtorvtigt
sätt flottbargjort detsamma. Allmänheten är sålunda förhindrad
att flotta i sådana leder, och i allmänhet är det innehavaren av den
enskilda flottleden, som ensam flottar därstädes. Understundom tillåtas
dock även andra virkesköpare efter avtal med ledens ägare att mot
avgift nyttja vattendraget för flottning, och när så är fallet lärer den
flottande, vilken vanligtvis då själv ombesörjer sin egen flottning, vara
att betrakta som arbetsgivare i förhållande till flottningsarbetarna. Det
kunde därför tyckas, som om skyldigheten att sörja för härbärgens förefintlighet
borde i dylika fall åläggas den flottande och ej ledens ägare.
För nämnda flottande torde det emellertid möta stora svårigheter att
fullgöra en sådan skyldighet. Ofta begagna de flottleden kanske blott
ett enda år och ej heller gives dem något lagligt medel att tvinga strandägarna
att till dem upplåta de markområden, som erfordras för bostäders
uppförande. Däremot har innehavaren av den enskilda flottleden ofta
uti de rörande flottningsrätten med strandägarne slutna avtal förbehållit
sig rätt att få beträda och nyttja strandområdet, i den mån sådant finnes
nödigt för flottningens behöriga ombesörjande. Och även om sådant
förbehåll icke alltid skett, torde den, som för längre tid förvärvat flottningsrätten,
hava större''möjligheter att genom avtal förvärva erfoi''derlig
mark än den som blott någon kort tid flottar i leden. Jag har alltså
funnit det vara riktigast, att i fråga om enskild flottled skyldigheten att
sörja för härbärgens uppförande ålägges ensamt den, som där innehar
flottningsrätten.

I fråga om förutsättningarna, under vilka den föreslagna skyldigheten
att sörja för bostäders anskaffande hör inträda, överensstämmer
förslaget med vad därom för motsvarande fall föreskrivits i förslaget till
lag om beredande av härbärgen åt arbetare vid skogs- och kolningsarbeten.
Endast där de lokala förhållandena äro sådana, att husrum åt arbetarna
icke kan på annat håll i närheten av flottleden anskaffas, böra
de flottande vara skyldiga att själva sörja härför genom uppförande av
härbärgen. Vad åter angår frågan huru vidsträckt denna skyldighet bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

vara, ställa sig förhållandena något olika i jämförelse med andra arbetsområden.
Såsom jag förut påpekat är flottningsarbetet ofta icke förlagt
till någon bestämd plats, utan arbetarna hava vid flottningens utförande
att ständigt förflytta sig utefter flottleden och komma därför att på växlande
platser intaga nattlogis. Detta förhållande inträffar särskilt vid
flottningen i de längst upp i vattendragen belägna bi vatten dragen, där
flottningstiden är kort och det är svårt att på förband bestämma, å vilken
plats arbetet varje dag skall upphöra. Rörande förhållandena vid
sådan flottning tillåter jag mig erinra om vad Sveriges skogsägareförbund
härom framhållit uti sitt yttrande över det av socialstyrelsen framlagda
förslaget till ordnande av flottningsarbetarnas bostadsförhållanden. Förbundet
anför:

»I de minsta vattendragen (bäckflottningen) försiggår flottningsarbetet under
vårfloden på mycket kort tid, och manskapet förflyttar sig under arbetets gång
oavlåtligt framåt utefter vattendraget. Hastigheten, varmed arbetet fortskrider
beror emellertid av ett flertal olika omständigheter, såsom vattentillgång (d. v. s.
snösmältningens i källområdena häftighet), timmerpartiernas storlek i olika delar
av vattendraget samt icke minst av rent tillfälliga omständigheter såsom uppkommande
stockningar av flottgodset och andra missöden m. m. Dessa förhållanden
samverka därhän, att det är totalt omöjligt att beräkna, huru långt arbetet dag
för dag skall hinna fortskrida d. v. s. var flottningsarbetarna på kvällarna skola
intaga sitt nattkvarter. Att uppföra kojor på vissa mellanrum utefter vattendragen
blir då en fullständigt ineffektiv åtgärd. Man har nämligen ej minsta garanti
för, att arbetarne komma att taga kvarter i närheten av dessa kojor. Ej
heller kan man beräkna, att manskapet skall efter slutat arbete taga sig fram
till närmaste koja, om ej denna av en händelse ligger alldeles intill den plats,
där flottningen avslutades för dagen. Efter de smärre vattendragens stränder
finnas nämligen i de allra flesta fall icke några uppgångna stigar eller vägar.
Tvärtom är terrängen utefter dessa vattendrag ofta mycket svårframkomlig med
en snårig vegetation av vide, björk- och albuskar, samt omväxlande steniga blockmarker
och av vårfloden översvämmade myrar och strandängar. Flottningskarlarna
underkasta sig ej att i skymningen vandra några längre avstånd i denna
terräng för att uppnå en koja, utan de föredraga att bivuackera ute vid en lägereld.
Envar person, som sysslat med flottningsarbeten, torde hava sig väl bekant,
att manskapet lägrar sig vid en stockeld på den plats, där dagens arbete avslutats,
och ofta ej ens uppsöka närbelägna gårdar, där sådana finnas. Att uppföra
kojor efter dessa små vattendrag blir sålunda en tämligen ineffektiv åtgärd, ty
erfarenheten ger, enligt vad ovan anförts, tvdligt vid handen, att manskapet ej
vill förflytta sig några längre sträckor för erhållande av nattkvarter.

Det ^ bör vidare framhållas, att uppförandet av ett system av flottningskojor
efter småvattendragen skulle så fördyra kostnaderna vid dessa, att mångenstädes
flottningen från mera avlägset liggande skogstrakter eller av mindre värdefulla
virkesdimensioner skulle kunna komma att helt omöjliggöras. De virkesmängder
som utflottas genom småvattendragen, äro nämligen många gånger så obetydliga,
att en så avsevärd höjning i de totala flottningskostnaderna, som koj byggnaderna

KungI. Majds proposition nr 304.

skulle komma att medföra, skulle per varje flottnings-enhet belöpa med så högt
belopp, att flottningen bleve oekonomisk och finge för berörda vattendrag upphöra.
I många av dessa små vattendrag äro regleringsbyggnaderna därjämte
rent provisoriska och avsedda att användas endast under ett fåtal år, under vilka
de avverkningsmogna virkestillgångarna i trakten hastigt uttagas. Vid dylika för
endast tillfällig användning utbyggda vattendrag bleve det givetvis mycket betungande
att anordna omfattande kojbyggnader.

Yad beträffar de större vattendragen återigen, så fortgår ju i dessa flottningen
i varje trakt under längre tid och en förefintlig koja skulle sålunda här
i motsats till vid bäckflottningen kunna användas under längre tid. Även här
möter emellertid den svårigheten, att det är tämligen ogörligt att beräkna, var
arbetet under flottningens gång kommer att avbrytas om kvällarna och var sålunda
kojorna borde placeras. Vidare bör bemärkas, att utefter huvudvattendragen
gårdar och hvar flerstädes förefinnas, och att sålunda inkvarteringsmöjligheter
därstädes redan nu förefinnas, ehuru de ofta ej utnyttjas av flottningsmanskapet.

De svårigheter, som sålunda skulle uppkomma, därest flottningsarbetena
jämväl inrymdes i lagförslagets 1 §, torde hava varit för de personer, som utarbetat
förslaget, bekanta. Att dessa icke desto mindre intagit flottningen i berörda
paragraf, torde måhända hava sin grund i att i motsvarande norska lagstiftning
jämväl flottningsarbetet inrymts. Förhållandena i Norge äro emellertid ej
fullt jämförbara med de svenska. De norska flottlederna äro i regel avsevärt
kortare än de svenska. På grund av starkare lutningsförhållanden och ofta svårare
terräng, förefinnas i de norska flottlederna flerstädes svåra punkter och
passager, som under hela flottningsperioden måste hållas besatta. Där kunna
givetvis kojor lämpligen uppföras.

Då sålunda, enligt vad ovan anförts, uppförandet av kojor vid bivattendragen
ej skulle lända till önskad effekt, enär arbetarna näppeligen skulle komma
att använda desamma i nämnvärd utsträckning, samt då vidare kojbyggnaderna åtminstone
vid de minsta vattendragen kunna befaras så allvarsamt öka flottningskostnaden,
att flottningen å vissa ställen ej längre kan bedrivas, så synes det ej
vara lämpligt att inrymma flottningsarbetena i denna lagstiftning.»

Vad sålunda framhållits bör givetvis tagas i betraktande vid ett
lagstiftande på förevarande område. Det torde rimligtvis icke kunna
ifrågasättas, att när man icke på förband något så när kan beräkna, å
vilka platser arbetarna komma att uppehålla sig under natten, ålägga
flottningsförening att ändock uppföra härbärgen. Härför skulle, såsom
ock anmärkts, erfordras att man utefter leden på korta avstånd från varandra
anlade ett helt system av härbärgen. Sådant kan dock redan av
ekonomiska skäl icke påfordras, enär kostnaden för flottningen därigenom
komme att så fördyras, att den bleve helt omöjliggjord.

Om det alltså icke kan åläggas de flottande att sörja för att härbärgen
finnas tillgängliga för arbetarna å varje plats och för varje gång,
uppehåll i arbetet sker för nattvila, kan dock icke förbises, att i många

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

fall, även vid de mindre lederna, viss del av flottningsarbetet bedrives på
sådant sätt, att arbetarna årligen, under den tid flottning pågår, komma
att uppehålla sig å samma plats flera dagar i sträck eller eljest mera
stadigvarande. Så är t. ex. fallet vid dammar och forsar, där varaktigare
arbeten och bevakningar årligen äga rum. Vid dylika arbetsplatser
torde arbetarna äga berättigad fordran att natthärbärgen hållas tillgängliga
för dem, även om kostnaden för flottningen därigenom komme att
fördyras för de flottande. Något giltigt skäl för arbetsgivaren att i sådana
fall vara fritagen från ifrågavarande skyldighet torde icke kunna
anföras. Såsom av inkomna yttranden framgår hava de flottande även
utan lagbestämmelse på många håll under senare åren ansett sig böra
föranstalta om härbärgens uppförande, där mera stadigvarande behov
därav förelegat.

Uti förevarande 1 § av förslaget har alltså angående omfattningen
av skyldigheten att tillhandahålla härbärgen åt flottningsarbetarna föreskrivits,
att härbärgen skola finnas tillgängliga för arbetarna å sådana
platser invid flottleden, där påräknas kan, att de komma att uppehålla
sig åtminstone vissa tider varje år flottning bedrives eller där eljest
mera stadigvarande behov av natthärbärge yppas.

2 §•

Förevarande § angiver i allmänna ordalag de fordringar, som
böra ställas på härbärgen av ifrågavarande slag. Då förhållandena på
skilda orter och vid olika flottleder äro så olikartade, att härbärgena
måste efter omständigheterna i varje särskilt fall anordnas enligt olika
typer, har i förslaget ej meddelats detaljerade bestämmelser angående
desammas beskaffenhet. Det bör tillkomma vattendomstolen eller, där
prövning av domstolen ej sker, Kungl. Maj:ts befallningshavande att tillse,
att härbärgena ordnas på det sätt, som i varje fall kan anses lämpligt.

3 §•

Enligt det i år för riksdagen framlagda förslaget till ny flottningslagstiftning
skall det tillkomma vattendomstolen att pröva och avgöra
frågor rörande utförande av anläggningar och byggnader för allmän flottled,
och enligt uttrycklig bestämmelse i förslaget skola till flottledsanläggningar
även hänföras bostäder för flottningsarbetarnas härbärgerande
under flottningstiden. Genom årets vattenlagsförslag är alltså redan bestämt,
vilken myndighet har att pröva, huruvida, varest och på vad sätt

Bihang till riksdagens protokoll 1919. 1 saml. 2(19 käft. (AV 304.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

arbetarehärbärgen böra anordnas vid allmän flottled. En erinran härom
har ansetts nödigt upptaga i förevarande förslag, ävensom därom att
sådana mål skola handläggas i den för flottledsmål stadgade ordning.
Prövningsrätten rörande dessa frågor tillkommer således ej tillsynsmyndigheten
utan vattendomstolen. Ärenden rörande uppförande av bostäder
åt flottningsarbetarna vid allmän flottled komma enligt denna bestämmelse
att inför vattendomstolen handläggas dels såsom underställningsmål,
då fråga är om inrättande av ny led eller större omreglering
av redan befintlig, dels såsom ansökningsmål, då flottningsförening godvilligt
vill själv anordna dylika härbärgen eller någon annan, t. ex. en
sammanslutning av arbetarna, önskar föranstalta härom, dels ock såsom
stämningsmål, då vederbörande tillsynsmyndighet vid vattendomstolen
påyrkar åläggande för de flottande att sörja för uppförande av härbärgen.
Vad angår sistnämnda fall innehåller vattenlagsförslaget icke någon
uttrycklig föreskrift, huru sådan talan i verkligheten bör behandlas.
Uti 6 kap. 17 § vattenlagen, som upptager de huvudsakliga fall, då talan
stämningsvis må föras mot flottningsförening, stadgas nämligen, att om
det under flottningens fortgång finnes, att de till skydd mot skada och
intrång vidtagna anordningar eller rörande hushållningen med vattnet
eller annat meddelade föreskrifter äro för sitt ändamål otillräckliga eller
mindre tjänliga, eller om det visar sig behov av nya anordningar eller föreskrifter
till förekommande av skada eller intrång, talan medelst stämning
till vattendomstolen må föras mot flottningsförening om skyldighet för
de flottande att vidtaga sådana anordningar eller underkasta sig sådana
föreskrifter, som, utan att flottningen därav oskäligt betungas, må påkallas
av anmärkta förhållanden. Åt dessa bestämmelser torde svårligen
kunna givas sådan tolkning, att därunder även skulle inbegripas den
talan om anordnande av härbärgen, som tillsynsmyndigheten skulle finna
sig nödsakad anställa mot eu tredskande förening. Emellertid är det
uppenbart, att nämnda talan bör behandlas i samma ordning, som när
eljest någon utomstående vill påyrka åläggande för de flottande att vidtaga
nya anordningar till skydd mot skada till följd av flottningen. Uti
3 § av detta förslag har därför intagits en föreskrift att, där med stöd
av denna lag mot flottningsförening väckes påstående om skyldighet att
uppföra härbärge vid allmän flottled, sådan talan skall behandlas i den
ordning, som i 6 kap. 17 § vattenlagen stadgas beträffande där omförmäld
talan.

Beträffande härbärgens uppförande vid de enskilda flottlederna
måste åter prövningsrätten anordnas på annat sätt. Här föreligga nämligen
icke samma skäl att låta vattendomstolen bliva den avgörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

myndigheten som i fråga om de allmänna lederna. Åt samma myndighet,
som kommer att omhänderhava tillsynen å lagens efterlevnad, d. v. s.
Kungl. Maj:ts befallningshavande, torde därför lämpligast anförtros att
även bestämma, varest och på vad sätt härbergen böra anordnas vid
enskilda flottlederna.

Uti förslaget till lag om flottning i allmän flottled hava upptagits
åtskilliga föreskrifter rörande flottningsförenings skyldighet att underhålla
de för flottleden utförda byggnader och anläggningar. Alldenstund
till flottledsanläggningarna även hänföras de för arbetarnas behov uppförda
bostäder, komma nämnda föreskrifter följaktligen även att vara
tillämpliga beträffande dessa härbärgen. Det åligger alltså föreningen
utan särskild föreskrift i förevarande lag att vederbörligen underhålla härbärgena,
och därest de flottande härutinnan låta försummelse komma
sig till last, bliva de underkastade bestämmelserna i 75 § flottningslagen,
däri stadgas, att om rättelse ej vinnes efter det flottningsstyrelsen
blivit i saken hörd, befallningshavanden har att sammankalla de flottande
och att det då ankommer på dennes prövning, under vilka villkor flottning
vidare må. tillåtas. Dessutom finnas i flottningslagens 72 $ meddelade vissa
speciella föreskrifter i avseende å underhållet av skyddsbyggnåder. Häri
föreskrives, att om de till farleds betryggande eller i övrigt till skydd
emot skada föreskrivna flottledsbyggnader ej vidmakthållas, Kungl. Maj:ts
befallningshavande har att antingen tillhålla flottningsstyrelsen att sådant
fullgöra eller ock låta, om så erfordras, genast avhjälpa bristen på
föreningens bekostnad. Då de härbärgen, som anordnats för flottningsarbetarnas
behov, i mångt och mycket kunna likställas med de skyddsbyggnader,
som utförts utefter leden till förekommande av skada å annans
egendom, har ansetts lämpligt att här även upptaga en bestämmelse därom,
att vad i flottningslagen stadgas om underhåll av skyddsbyggnader
skall gälla jämväl angående underhåll av arbetarhärbärgena vid allmän
flottled.

4 §.

Kör skälen att tillsynen å efterlevnaden av denna lag bör beträffande
allmän flottled anförtros åt Kungl. Maj:ts befallningshavande
och ej åt yrkesinspektionens befattningshavare har jag bär förut redogjort.
För enhetlighetens skull bör givetvis även ifråga om de enskilda
lederna tillsynen anförtros åt samma myndighet. Då emellertid befallningshavanden
på grund av de mångahanda göromål, som påvila denne,
icke kan på ort och ställe i detalj hålla uppsikt över att lagen efterleves,
hur det varit nödvändigt att för tillsynens utövande anordna sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

skilt biträde åt befallningshavanden. Såsom sådana biträden torde bäst
lämpa sig yrkesinspektionens befattningshavare, vilka på grund av sin
hittillsvarande verksamhet redan lära hava delvis förskaffat sig insikt om
hithörande arbetsförhållanden, och därest det framlagda förslaget till lag
angående beredande i vissa fall vid skogsavverkning och kolning av
härberge åt arbetarna bliver upphöjt till lag, torde de för utövande av
tillsyn över samma lags efterlevnad föreslagna special- och underinspektörer
lämpligen böra erhålla uppdraget att biträda befallningshavanden
vid utövande av tillsynen jämväl å nu förevarande lags efterlevnad.

5 §.

Innehållet i denna § motsvarar de stadganden, som finnas upptagna
i 29 och 50 §§ av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

6 §.

De tvångsmedel, som beträffande allmän flottled erfordras för att
förmå en tredskande flottningsförening att ställa sig lagen till efterrättelse,
äro redan angivna i förslaget till flottningslag och bliva här
omedelbart tillämpliga. Det torde vara tillfyllest att erinra om, att enligt
75 § nämnda lag befallningshavanden äger att, där anmärkning förekommer
mot flottningsföreningens verksamhet och rättelse ej står att
vinna efter tillsägelse till flottningsstyrelsen, meddela särskilda villkor
för flottningens fortsättande. Givetvis är befallningshavanden härvid på
grund av sin allmänna ställning jämväl befogad att förelägga vite.

Beträffande åter de enskilda flottlederna har ansetts nödigt att uttryckligen
i förslaget meddela direkta föreskrifter, huru lagens bestämmelser
skola bringas till efterlevnad. Detta har skett på enahanda sätt, som gäller
rörande liknande föreskrifter i arbetarskyddslagen, det vill säga befallningshavande
har utrustats med befogenhet att vid vite förbjuda innehavaren
av flottningsrätten att efter utsatt skälig tid vidare flotta i leden utan
att hava vidtagit de av befallningshavande vid förbudets meddelande
angivna åtgärder. Undantag från detta stadgande har dock, i likhet med
vad som för motsvarande fall föreskrives i 53 § arbetarskyddslagen ansetts
höra göras för den händelse att den enskilda flottleden innehaves
av Kronan. För sådant fall bör frågan anmälas hos domänstyrelsen,
representanten för kronans flottleder, som har att efter omständigheterna
antingen vidtaga den påkallade åtgärden eller underställa ärendet Kungl.
Maj:ts prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

7 §•

Denna § upptager en mot stadgandet i 51 § arbetarskyddslagen
svarande föreskrift,»

Föredragande departementschefen uppläste härefter förslaget till lag
om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna härbärgen åt flottningsarbetarna
samt hemställde, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte,
för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:
Adil Wifvesson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

Förslag

till

Lag

om skyldighet i vissa full att vid flottled anordna härbärgen åt flottnings arbetarna.

Härigenom förordnas, som följer:

1 §•

I fråga om vilka personer enligt denna lag äro att anse såsom arbetare,
galle vad som stadgas i 2 § av lagen om arbetarskydd den 29 juni 1912.

2 §•

Härbärge, som i 1 § sägs, skall ej mindre erbjuda tillräckligt utrymme
samt tillfred-ställande skydd mot köld och nederbörd, än även med hänsyn till
yrkets behov och ortens förhållanden samt den tid, varunder härbärget kan förväntas
komma till användning, motsvara skäliga fordringar på en tillfällig bostad.

3 §•

Fråga, huruvida och varest härbärge efter ty ovan sagts bör anordnas
vid allmän Hoitled. skall avgöras av vattendomstolen på sätt angående prövning
av flottledsmål är stadgat i vattenlagen; och skall, där med stöd av denna

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

lag mot flottningsförening väckes påstående om skyldighet att uppföra härbärge
vid allmän flottled, sådan talan behandlas i den ordning, som i 6 kap. 17 § vattenlagen
stadgas beträffande där omförmäld talan.

Angående underhåll av härbärge, som nu sagts, gälle vad i lagen om flottning
i allmän flottled stadgas om underhåll av skyddsbyggnader vid allmän
flottled.

4 §•

Tillsyn å efterlevnaden av denna lag utövas av Kungl. Maj:ts befallningshavande,
soin därvid åtnjuter biträde av yrkesinspektionens befattningshavare, på
sätt Konungen därom närmare bestämmer.

5 §•

Yad i 17 kap. 11 § rättegångsbalken förordnas om dem, som rättens eller
Kungl. Maj:ts befallningshavandes bud och ärende gå, gäl-le ock om dem, som
hava att taga befattning med tillsyn å efterlevnaden av denna lag.

6 §.

Skulle beträffande enskild flottled den, som där innehar flottningsrätten,
underlåta att ställa sig till efterrättelse föreskrifterna i 1 och 2 §§, äger Kungl.
Maj:ts befallningshavande, på framställning av yrkesinspektör eller när så eljest
prövas nödigt, vid vite förbjuda honom, sedan han blivit i saken hörd, att efter
utsatt skälig tid vidare bedriva flottning i flottleden utan att hava vidtagit de
av Kungl. Maj:ts befallningshavande vid förbudets meddelande angivna åtgärder.

Vad i första stycket av denna § stadgas äge icke tillämpning å enskild
flottled, som innehaves av kronan, utan skall, när Kungl. Maj:ts befallningshavande
beträffande sådan led finner åtgärd, som nu sagts, erforderlig, frågan
härom anmälas hos dotnänstyrelsen, som har att efter omständighe>erna antingen
vidtaga den påkallade åtgärden eller ock underställa ärendet Konungens prövning.

7 §-

Över beslut, som av Kungl. Maj:ts befallningshavande meddelas jämlikt
6 § första stycket, må klagan föras hos Konungen i vederbörande statsdepartement
inom tid, som för överklagande av förvållande myndigheters och ämbetsverks
beslut är bestämd.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1920.

Kungl. ilaj:ts proposition nr 304.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd måndagen den 17
mars 1919.

Närvarande:

Justitieråden Gullstrand,
von Seth,

Wedbeug,

Regeringsrådet Peanting-Gyllenbåga.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparteraentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
14 februari 1919, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över
upprättat förslag till lag om skyldighet i vissa fall att vid flottled anordna
härbärgen åt flottningsarbetarna.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av hovrättsrådet Arnold Lindman.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kung! Maj:ts proposition nr 304.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott dm
18 mars 1919.

Närvara!! de:

Hans excellens herr statsministern Eden,

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Hellnkk,
Statsråden Petersson,

SCHOTTE,

Petrén,

Nilson,

Löfgren,

friherre Palmstierna,

Rydén,

Undén.

Chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren anmälde lagrådets
den 17 mars 1919 avgivna utlåtande över det den 14 februari
1919 till lagrådet remitterade förslaget till lag om skyldighet i visso fall
att vid pott led anordna härbärgen åt pottningsarbetarna, och hemställde föredraganden,
att förslaget, som av lagrådet lämnats utan anmärkning, matte,
sedan ett par redaktionella ändringar däri vidtagits, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Maj:t KoBihang
till riksdagens protokoll 1919. 1 samt. 269 hult. (Nr 304.) 4

2tf

Kungl. Maj:ts proposition nr 304.

nungen förordna, att till riksdagen skulle avlåtas proposition
av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar.

Ur protokollet:
Gustaf Sandström.

Stockholm 1919. Kung!. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

190517