Kungl. Maj:t$ proposition nr 209 (Proposition 1936:209)

Kungl. Maj:t$ proposition nr 209.

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändring i vissa delar av lagen den
14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar m. m.; given Stockholms slott den 10
mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid
fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni
1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,

dels ock inhämta riksdagens yttrande beträffande ett å den internationella
arbetsorganisationens konferens år 1934 antaget förslag till konvention angående
ersättning för yrkessjukdomar.

Under Hans Majrts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209.

2G1 3G 1

Kungl. Maj-.ts proposition nr 209.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1, 3, 5, 7 och 9 §§ lagen den 14 juni 1929 om
försäkring förvissa yrkessjukdomar1) skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §■

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i
arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara
försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande
del framkallats genom inverkan av
arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav,
fosfor eller förening därav,
stendamm,

bensol eller någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller
något av deras nitro- eller aminoderivat (såsom nitrobensol eller trinitrotoluol,
anilin eller parafenylendiamin),

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform eller
trikloretylen),
koloxid,

cyan eller förening därav,
klor, hypoklorit eller klorkalk,
kloramin,
nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,
strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne,
mjältbrandssmitta.

Såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall jämväl anses här
nedan angiven sjukdom, där den uteslutande eller till övervägande del förorsakats
av den försäkrades arbete, nämligen:

1) smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni
1919 eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, därest arbetet
består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barn- *

*) Senaste lydelse av 1 § se 1930: 335.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 3

morskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som
står under allmän tillsyn;

2) primär budkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen i vad den avser dylika yrkessjukdomar skola bestämmelserna
i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete äga motsvarande
tillämpning, dock med iakttagande av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där fara föreligger för yrkessjukdom, som här avses,
benämnes i denna lag farligt arbete.

3§-

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre
arbetaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats genom
inverkan av stendamm, röntgenstrålar eller radioaktivt ämne, inom tio år
före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet,
där fara föreligger för sjukdomen.

5 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom utbetalas av den försäkringsinrättning,
där arbetaren vid tidpunkten för sjukdomens yppande är försäkrad
jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete; dock skall, örn arbetaren
före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd i farligt arbete, ersättningen
utbetalas av den försäkringsinrättning, där arbetaren på grund
av dylik anställning senast var försäkrad jämlikt berörda lag.

Har arbetaren inom i 3 § angiven tidrymd varit på grund av anställning
i farligt arbete jämlikt omförmälda lag försäkrad i mer än en försäkringsinrättning,
skall kostnaden för ersättningen fördelas mellan försäkringsinrättningarna
i förhållande till den tid försäkringen i envar av dem sålunda omfattat.
Dock är, därest sjukdomen med säkerhet kan anses ådragen under
visst bestämt arbete eller viss bestämd tid, försäkringsinrättning, vari arbetaren
icke under nämnda arbete eller tid var försäkrad, befriad från deltagande
i kostnaden. Vad i detta stycke sägs skall ej gälla, där annan överenskommelse
träffats. 7

7 §•

Rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom är förfallen, därest icke
inom två år från dagen för sjukdomens yppande eller från den senare tidpunkt,
då arbetaren erhöll vetskap örn sjukdomens art, eller, där sjukdomen
inom tid som nu sagts föranlett arbetarens död, inom två år från dödsdagen
underrättelse enligt 20 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete lämnats
arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning
i anledning av sjukdomen gjorts hos riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet
eller, där försäkringsbolag jämlikt 5 § första stycket är skyldigt
att utbetala ersättningen, hos anstalten, rådet eller bolaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr U09.

9§-

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §,
är för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,
vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i första
stycket av nämnda paragraf sägs, dels och de slag av verksamhet, vari såväl
dessa sjukdomsformer som de i andra stycket av samma paragraf omförmälda
sjukdomar bruka framträda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937 men skall icke äga tillämpning
i fråga örn yrkessjukdom, som icke omfattas av nu gällande
lag, därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande
dylik sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande
varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger för
sjukdomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 14 februari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med chefen för utrikesdepartementet och t. f.
chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för socialdepartementet,
statsrådet Möller, fråga örn ändring i lagen den 14 juni 1929 om försäkring
för vissa yrkessjukdomar samt anför:

Inledning.

Gällande bestämmelser.

Enligt 1 § lagen den 14 juni 1929 (nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
med däri genom lag den 12 september 1930 (nr 335) gjort tillägg
skall den som jämlikt lagen örn försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad
för skada till följd av sådant olycksfall anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom,
som uteslutande eller till övervägande del framkallats genom inverkan
av arsenik eller förening därav, bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav, fosfor eller förening därav,
stendamm, strålande värme eller ljus, röntgenstrålar eller radium, mjältbrandssmitta.

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall enligt 3 § icke utgå, med
mindre arbetaren inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av röntgenstrålar eller radium, inom tio år före dagen för
sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna
äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

I 9 § stadgas, att Konungen till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom,
som avses i 1 §, är för handen, utfärdar en förteckning, upptagande
dels de sjukdomsformer, vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som
i 1 § sägs, dels ock de slag av verksamhet, vari dessa sjukdomsformer bruka
framträda.

Dylik förteckning har utfärdats genom kungörelse den 22 november 1929
(nr 369) med däri genom kungörelser den 7 november 1930 (nr 398) och den
13 mars 1931 (nr 31) gjorda ändringar.

I detta sammanhang må även omnämnas, att genom kungörelsen den 10
februari 1933 (nr 37) angående ändrad lydelse av § 59 allmänna läkarinstruktionen
skyldighet ålagts läkare att till medicinalstyrelsen göra anmälan om
varje under hans behandling kommande sjukdomsfall, som kan vara föranlett

Kungl. Majus proposition nr 209.

av hälsofarligt arbete, vilken anmälan, sedan styrelsen tagit del av densamma,
skall av styrelsen översändas till socialstyrelsen.

1934 års förelag till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.

Den svenska lagstiftningen i ämnet överensstämmer med en å internationella
arbetsorganisationens sammanträde år 1925 antagen konvention angående ersättning
för yrkessjukdomar, vilken konvention Sverige sedermera ratificerat.
Vid arbetsorganisationens konferens i Genéve år 1934 antogs emellertid ett
förslag till reviderad konvention i ämnet. Detta förslag innebär, att såsom
yrkessjukdomar skola anses vissa i en i konventionen intagen förteckning
angivna sjukdomar eller förgiftningar, då dessa drabba arbetare, sysselsatta
i yrken, industrier eller förfaranden, som finnas upptagna på däremot svarande
platser i förteckningen, och då de härröra från arbete i ett företag, som
är underkastat den nationella lagstiftningen angående ersättning för olycksfall
i arbete. Förteckningen upptager såsom yrkessjukdomar — förutom blyocli
kvicksilverförgiftningar samt mjältbrandssmitta, som upptagits redan i
den tidigare konventionen -— jämväl silikos, med eller utan lungtuberkulos,
för såvitt silikosen är en väsentlig orsak till arbetsoförmågan eller döden,
förgiftning genom fosfor eller dess föreningar jämte de direkta följderna
därav, förgiftning genom arsenik eller dess föreningar jämte de direkta följderna
därav, förgiftning genom bensol eller dess homologer eller deras
nitro- eller aminoderivater jämte de direkta följderna därav, förgiftning
genom halogenderivater av kolväten utav den alifatiska serien, patologiska
rubbningar, förorsakade av radium eller andra radioaktiva ämnen
eller x-strålar, ävensom primär hudkräfta (epiteliom). Nu angivna sjukdomar
eller förgiftningar skola berättiga till ersättning enligt väsentligen
samma grunder som i de särskilda medlemsstaterna gälla beträffande olycksfall
i arbete.

Svensk översättning av konventionen torde få fogas såsom bilaga (Bilaga B)
till statsrådsprotokollet i detta ärende.

En jämförelse mellan den svenska lagstiftningen och 1934 års konventionsförslag
giver vid handen att konventionsförslaget, förutom vissa av de i den
svenska lagstiftningen angivna sjukdomarna, upptager jämväl förgiftning
genom bensol eller dess homologer eller deras nitro- eller aminoderivater,
förgiftning genom halogenderivater av kolväten utav den alifatiska serien,
patologiska rubbningar, förorsakade av andra radioaktiva ämnen än radium,
samt primär hudkräfta.

1934 års konvention har hittills ratificerats av Norge och Ungern.

över de förslag, vilka legat till grund för 1934 års revision av konventionen,
hade internationella arbetsbyrån år 1933 upprättat en rapport, vilken utsänts
till de olika regeringarna. Svenska regeringen remitterade rapporten för
yttrande till delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet,
som inhämtade utlåtanden av medicinalstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten,
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i
Sverige. Landsorganisationen hemställde att i den i konventionen upptagna

Kungl. Majus proposition nr 209.

förteckningen över yrkessjukdomar måtte införas — förutom de föreslagna —
jämväl vissa andra sjukdomar, nämligen sådana som uppkomma vid handhavande
av eller arbete med vissa preparat, såsom kromsyra eller vätskor, i
vilka kromsyra inginge, oljor, cement, kalilut. svavelsyra eller terpentin. De
av delegationen hörda myndigheterna ävensom arbetsgivareföreningen hade
icke något att erinra mot upptagande i nämnda förteckning av de föreslagna
sjukdomar, för vilka försäkring redan bereddes genom den svenska lagstiftningen,
ävensom av patologiska rubbningar, förorsakade av andra radioaktiva ämnen
än radium, men uttalade sig mot att för det dåvarande i förteckningen upptoges
övriga föreslagna sjukdomar, alltså förgiftning genom bensol eller dess
homologer eller deras nitro- eller aminoderivater, förgiftning genom halogenderivater
av kolväten utan den alifatiska serien samt primär hudkräfta. Delegationen
anslöt sig i sitt yttrande till den av myndigheterna och arbetsgivareföreningen
uttalade uppfattningen.

Jämväl över 1934 års konventionsförslag avgavs utlåtande av delegationen,
som därvid erinrade örn att svenska regeringens ombud vid internationella
arbetskonferensens sammanträde 1934 enligt erhållna direktiv röstat för godtagande
av konventionsförslaget. Delegationen förklarade sig emellertid icke
hava ändrat sin tidigare uttalade uppfattning i ämnet men omnämnde tillika
de åtgärder, som borde vidtagas av regeringen därest densamma vidhölle sin
vid konferenssammanträdet till uttryck komna mening.

Mot delegationens yttrande anmälde herr E. Johanson reservation under
åberopande av landsorganisationens förut omförmälda yttrande.

Genom proposition (nr 84) till 1935 års riksdag anhöll Kungl. Majit örn riksdagens
yttrande angående, bland annat, nu ifrågavarande konvention. I det
propositionen bilagda utdraget av statsrådsprotokollet över socialärenden för
den 8 februari 1935 framhöll jag, att begränsningen av lagstiftningen örn försäkring
för yrkessjukdomar till att avse endast vissa sådana sjukdomar vore
beroende på svårigheterna att med säkerhet avgöra, i vilka fall och i vilken
mån arbetarnas sjukdomar ägde samband med deras yrkesarbete. I samma
mån dessa svårigheter genom vetenskapliga framsteg undanröjdes borde en
utvidgning ske av lagstiftningens tillämpningsområde. Mycket syntes tala
för att en dylik utvidgning med det snaraste kunde äga rum. I detta syfte
vore också förberedelser vidtagna för revision av lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar. Då emellertid, innan frågan därom slutligen avgjorts, konventionsförslaget
icke borde ratificeras av Sverige, förordade jag uppskov
tills vidare med prövningen av ratifioeringsfrågan.

Riksdagen meddelade sitt beslut i skrivelse, nr 87, varav framgick, att
riksdagen anslutit sig till den av mig uttalade uppfattningen, att prövningen
av frågan örn ratificering av konventionsförslaget tills vidare borde uppskjutas.

I skrivelse den 30 oktober 1934 hemställde landsorganisationen, att vid
revisionen av lagstiftningen på detta område måtte beaktas vad landsorganisationen
anfört i sitt utlåtande till delegationen.

Kungl. Majus proposition nr 209.

Ämbetsverkens förslag m. m.

Den 7 december 1934 anbefallde Kungl. Majit socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen gemensamt att inkomma med plan för
utredning örn revision av gällande lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
vid vilken utredning i första hand ifrågavarande konvention samt
landsorganisationens framställning borde beaktas. Detta uppdrag fullgjordes
av ämbetsverken genom en den 2 februari 1935 till socialdepartementet inkommen
skrivelse.

Den 8 februari 1935 uppdrog Kungl. Majit åt ämbetsverken att i huvudsaklig
överensstämmelse med de grunder och riktlinjer, som angivits i planen,
verkställa ifrågavarande utredning samt inkomma med densamma ävensom
med förslag till de ändrade författningsbestämmelser, som av utredningen
föranleddes.

Till fullgörande av sistnämnda uppdrag hava ämbetsverken den 14 december
1935 inkommit med utlåtande jämte däri innefattat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1, 3 och 9 §§ lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget innebär sådan utvidgning av lagens tillämpningsområde, att därunder
jämväl skulle falla dels yrkessjukdom, framkallad genom inverkan av
bensol eller dess homologer (såsom toluol och xylol) eller deras nitro- eller
aminoderivat (såsom nitrobensol, trinitrotoluol, anilin och parafenylendiamin),
halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform
och trikloretylen), koloxid, cyan eller cyanförening, klor, hypoklorit eller
klorkalk, kloramin, nitrösa gaser, kromsyra eller förening därav, andra radioaktiva
ämnen än radium, dels smittsam sjukdom, som avses i 2 § epidemilagen,
därest sjukdomen förorsakats av den försäkrades arbete och detta består
i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjuk- eller barnmorskevård
eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under
allmän tillsyn, dels ock primär hudkräfta (kancer), därest sjukdomen förorsakats
av den försäkrades arbete.

Ämbetsverken föreslå tillika, att den i 3 § angivna tid, inom vilken arbetaren
för att kunna erhålla ersättning skall hava varit utsatt för farlig inverkan,
i fråga örn yrkessjukdom genom stendamm skall utsträckas från ett
till fem år före sjukdomens yppande. Stadgandet härom skall dock enligt
förslagets slutbestämmelser icke äga obegränsad tillämpning tillbaka i tiden.

Slutligen innehåller ämbetsverkens förslag viss av förslaget i övrigt betingad
ändring i 9 §.

Utlåtandet torde få såsom särskild bilaga (Bilaga G) fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende. Beträffande den av ämbetsverken förebragta utredningen
och det närmare innehållet i det av dem framlagda förslaget hänvisar
jag, i den mån särskild redogörelse härför icke i det följande lämnas,
till denna bilaga.

Mot ämbetsverkens förslag har, på sätt framgår av det vid utlåtandet

Kungl. Majus proposition nr 209.

fogade protokollsutdraget (Bilaga C, sid. 67 f.), t. f. byråchefen i socialstyrelsen
Stenholm i så måtto anmält avvikande mening, som han ansett dels att
förslaget jämväl bort omfatta sjukdomar framkallade av maskiner eller verktyg
med stötverkan, vilken överfördes på arbetaren, dels ock att den föreslagna
bestämmelsen rörande yrkessjukdom, framkallad av stendamm, borde
erhålla obegränsad tillämpning.

över ämbetsverkens förslag hava yttranden avgivits av försäkringsrådet,
de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska landstingsförbundet,
svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i Sverige.
Arbetsgivareföreningen har vid sitt yttrande fogat en skrivelse från aktiebolaget
Gustafsbergs fabriks intressenter. Landsorganisationen har tillika
åberopat ett vid dess yttrande fogat utlåtande av svenska grov- och fabriksarbetareförbundet.

I detta sammanhang må omnämnas, att jag ämnar senare i dag anmäla förslag
till ändring av olycksfallsförsäkringslagen. Jag kommer därvid att föreslå,
att med skada till följd av olycksfall i arbete skall jämställas skada, som
förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk
väg av arbetet eller av temperaturförhållandena å arbetsstället, om skadan
utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller slutligen av visst i
arbetet använt frätande eller etsande ämne, som ej finnes upptaget i yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Detta förslag ansluter sig väsentligen till ett av
riksförsäkringsanstalten den 4 december 1934 avgivet förslag i ämnet.

Med ledning av de yttranden, som avgivits över ämbetsverkens förslag, har
detta blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag övergår
nu till en redogörelse för departementsförslaget och i samband därmed för
innehållet i avgivna yttranden.

Departementsförslaget.

Utvidgningens omfattning (1 §).

Allmänna synpunkter.

Ämbetsverken hava framfört vissa allmänna synpunkter (se Bilaga C,
sid. 34 ff.) samt därvid bland annat erinrat, att föredragande departementschefen
vid framläggandet av den proposition (1929 nr 184), som ledde till nu
gällande lag, rörande den blivande lagstiftningens tillämpningsområde gjort
följande principiella uttalande: »Vid bestämmande av de sjukdomar, som skola
omfattas av den föreslagna lagen, bör strängt fasthållas, att denna bör avse
endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka
till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn
härtill böra alla sådana åkommor utmönstras, beträffande vilka — även örn
de genom arbetet eller därmed förbundna omständigheter kunna främjas i sin
uppkomst eller utveckling — det icke kan antagas för visst, att de hava sin
grund i själva arbetet eller vad därmed har samband. Nödvändigt är därför,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

att försäkringen begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunna tydligt
skiljas från andra åkommor.» Till denna uppfattning hade även riksdagen
anslutit sig och hade lagstiftningen erhållit sin utformning i enlighet därmed.

I den av Kungl. Majit godkända planen för nu ifrågavarande revisionsarbete
hade ämbetsverken anfört, att vid detta arbete de riktlinjer för försäkringens
tillämpning, som vid dess tillkomst uppdragits, fortfarande borde
gälla.

Likasom man vid tillkomsten av försäkringen jämväl tänkt sig en successiv
utveckling av densamma, som skulle anknyta sig till gjorda erfarenheter och
behov, borde även vid förevarande revision denna synpunkt hållas för ögonen.
I enlighet därmed borde skäligt utrymme lämnas åt denna erfarenhet, när det
gällde utvidgning av försäkringens omfattning. Men därjämte borde, i den
mån ytterligare erfarenhet befunnes erforderlig, sådan erfarenhet icke föregripas,
utan även i fortsättningen uppmärksamhet ägnas åt den vidare utvecklingen
och därav följande behov på hithörande lagstiftningsområde.

I yttrandena har arbetsgivareföreningen erinrat därom, att man vid
tillkomsten av yrkessjukdomsförsäkringen i vårt land varit ense om principen,
att det ankomme på arbetsgivaren att svara för de ekonomiska riskerna ifråga
örn de sjukdomar, som arbetstagare bevisligen ådragit sig genom deltagande i
hälsofarlig verksamhet i arbetsgivarens företag, men att meningsskiljaktighet
då rått örn, hur denna ersättningsskyldighet bäst kunde realiseras, i olycksfalls-
eller sjukförsäkringens form. Föreningen hade därvid hävdat, att de särskilda
svårigheterna att fastställa sambandet mellan yrkesverksamhet och sjukdom
bort leda till, att denna del av socialförsäkringen hänförts till sjukförsäkringen,
samt att i annat fall försäkringen antagligen så småningom komme att
svälla ut och leda till missbruk på arbetsgivarnas bekostnad. Sedan yrkessjukdomsförsäkringen
genom 1929 års lagstiftning införlivats med vårt lands
socialförsäkring och sjukförsäkringsverksamheten utformats efter sådana
linjer, med vilka realiserandet av en arbetsgivarna åliggande ersättningsskyldighet
näppeligen vore förenligt, hade man emellertid att utgå ifrån den efter
olycksfallsförsäkringens principer organiserade yrkessjukdomsförsäkringen
såsom något givet. Vid sådant förhållande vore det dock av vikt, att man vid
den fortsatta behandlingen av yrkessjukdomsförsäkringen ej läte tiden försvaga
och undanskjuta de sakliga skäl, som vid försäkringens tillkomst framhållits
till grund för kravet på ett försiktigt tillvägagångssätt vid utformande
av försäkringen.

Landsorganisationen har anfört i huvudsak följande.

Den mest framträdande punkten i ämbetsverkens förslag vore, att däri bland
yrkessjukdomarna medtagits sådana, vilka framkallades genom inverkan av
vissa ämnen, ej upptagna i gällande lag. Man kunde vid bedömande av förslaget
ej värja sig för tanken att lagstiftningen inom hithörande område vore
inne på vägar, som ej vore de ur alla synpunkter lyckligaste. Även vid den
mest noggranna utredning torde det stöta på oöverstigliga svårigheter att utgallra
och såsom farliga angiva ett fåtal av de till många tusen uppgående
kemiska ämnen och ämnesföreningar, som förefunnes. Därtill komme, att inom

Kungl. Majus proposition nr 209.

industrien icke sällan användes ämnen, vilkas sammansättning vöre en av den
ofta utländske leverantören omsorgsfullt bevarad fabrikshemlighet, som ej ens
en noggrann kemisk analys förmådde avslöja. Linder sådana förhållanden
kunde befaras, att ersättning för yrkessjukdom ej komme att utgå, där så rätteligen
bort vara fallet, på grund av arbetsledningens och arbetarnas obekantskap
med sammansättningen av de ämnen, som inom en industri komme till
användning.

Att utväljandet av ämnen kunde framkalla tveksamhet vid avgörandet syntes
otvetydigt framgå av ämbetsverkens inställning exempelvis till de skadliga
ämnen, som användes inom måleriyrket. Enligt den av ämbetsverken föranstaltade
undersökningen angåves bensol, toluol och xylol lia framkallat eksem
i 14 fall och akuta förgiftningar i 11 fall. Ämbetsverken hade också föreslagit,
att i överensstämmelse med Genéve-konventionen ersättning skulle utgå för
av dessa ämnen framkallade yrkessjukdomar. Enligt samma undersökning angåves
terpentin som orsak till eksem i 172 fall och som orsak till kronisk förgiftning
i 19 fall. Det vore under sådana förhållanden ägnat att förvåna, att
terpentinsjukdomarnas upptagande i lagen avböjts av ämbetsverken med den
motiveringen att »terpentin kommer ju emellertid — liksom bensin, fotogen,
m. nr. — ofta till användning även i andra verksamheter och i hemmen». Det
anmärkningsvärda i detta ämbetsverkens avböjande minskades icke därav, att
vid de av ämbetsverken föranstaltade prövningarna på målare för bedömande
av eksemen icke mindre än 75 procent av de undersökta visat överkänslighet
för svensk terpentin (sulfatterpentin).

Därest den inslagna vägen fortsattes med utgallring således av vissa ämnen,
för vilka yrkessjukdomsersättning skulle utgå, kunde berättigade farhågor
hysas för att lagen under mycket lång tid komme att befinna sig i ofullbordat
skick, varigenom ur ersättningssynpunkt många yrken komme att oberättigat
missgynnas framför andra, önskade man undvika detta syntes det icke återstå
annat än att frågan örn, huruvida ett visst ämne i arbetet framkallat sjukdomen,
underordnades frågan huruvida sjukdomen överhuvudtaget framkallats
i och genom arbetet.

Det vore knappast möjligt att med tillgodoseende av arbetarnas berättigade
intressen lösa frågan genom en separat lagstiftning utan blott genom införande
av en obligatorisk sjukförsäkring, varvid en skälig del av premierna borde
åvila arbetsgivarparten.

Landsorganisationen hemställde örn ny och förutsättningslös utredning i
ämnet.

Det system, som valts vid genomförandet av yrkessjukdomsförsäkringen Departementsi
Sverige liksom i åtskilliga andra länder, är otvivelaktigt behäftat med vissa
brister. Såsom framgår av de båda nyss återgivna yttrandena har också från
såväl arbetsgivar- som arbetarsidan den meningen hävdats, att denna försäkring
lämpligast borde inpassas i en obligatorisk sjukförsäkring med
bidrag från arbetsgivarna. Frågan örn obligatorisk sjukförsäkring torde dock
icke böra upptagas till omedelbar behandling och skulle i varje fall kräva
avsevärd tid för sin lösning. Vid sådant förhållande synes man för närvarande
vara hänvisad till att inom den nuvarande lagstiftningens ram vidtaga
de förbättringar, som befinnas genomförbara.

Den mest uppenbara bristen i nu gällande yrkessjukdoms försäkringslag
är dess synnerligen begränsade omfattning. Lid försäkringens tillkomst för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

utsatte man också en vidare utveckling av densamma, i den mån erfarenhet
vunnes. Tiden synes nu vara inne för en revision i detta hänseende, så att
försäkringen bättre än för närvarande må fylla sitt ändamål. Med detta syfte
för ögonen och under upprätthållande å andra sidan av den inom denna försäkring
antagna grundsatsen, att de av försäkringen omfattade sjukdomarna
böra kunna med erforderlig grad av sannolikhet härledas från visst arbete,
möta dock fortfarande svårigheter vid en tillfredsställande avgränsning av
försäkringens omfattning. Såsom ämbetsverken framhållit ökas dessa svårigheter
på grund av saknaden i vårt land av effektiva åtgärder för erhållande
i önskvärd utsträckning av kunskap om förekomsten och verkningarna
av de sjukdomar, som förorsakas av yrkesarbete.

Vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag synas emellertid ämbetsverken
hava beaktat de nya erfarenhetsrön rörande yrkessjukdomarna och deras
orsaker, som kunna möjliggöra en mindre återhållsam lagstiftning än den
som nu gäller på detta område. Då ämbetsverkens förslag även i övrigt är
utarbetat med iakttagande av vad jag nyss anfört torde detsamma kunna
läggas till grund för behandlingen av nu förevarande fråga.

Vissa inre sjukdomar.

Ämbetsverken hava bland ämnen, som kunna framkalla farligare
skadeverkningar å inre organ, i sitt förslag upptagit bensol och dess homologer
samt deras nitro- och aminoderivat, halogenderivat av kolväten av den
alifatiska serien, koloxid, cyan och dess föreningar, klor, hypoklorit och
klorkalk, kloramin, nitrösa gaser, kromsyra och dess föreningar samt radioaktiva
ämnen.

Ämbetsverken hava (Bilaga C, sid. 39 ff.) uppmärksammat även vissa
andra ämnen, vilka kunna förorsaka inre sjukdomar, nämligen oxi- och
halogenderivat av bensol och dess homologer, kolsvavla och svavelväte, vissa
manganföreningar, zink, terpentin samt annat damm än stendamm ävensom
andra dammliknande substanser, t. ex. mjöl. På anförda skäl hava emellertid
icke medtagits vare sig dessa ämnen eller den hos gruvarbetare understundom
förekommande sjukdomen hakmask. I

I yttrandena har försäkringsrådet icke framställt någon erinran mot
ämbetsverkens förslag i denna del. Rådet har meddelat, att rådet för det
dåvarande hade under handläggning ett mål angående ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen till en vid mekanisk verkstad i gruvdrift anställd
arbetare, som enligt läkarintyg skulle hava ådragit sig manganförgiftning
(sannolikt) under arbetet.

Inom försäkringsrådet uttalades emellertid skiljaktig mening av ledamöterna
Almström och Carell, vilka funno det vanskligt att på grundval av den
verkställda utredningen bilda sig ett omdöme örn, huruvida förslaget baserade
sig på tillförlitlig kännedom om de farliga ämnena samt sjukdomarnas
förekomst och natur. Bristerna i det statistiska materialet hade bort leda
till en mer restriktiv inställning från ämbetsverkens sida, Yad nu ifråga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

varande sjukdomar beträffade hade utvidgningen för närvarande lämpligen
bort begränsas till att omfatta endast de i konventionen upptagna.

Le ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har förklarat sig icke hava
hunnit inom den för utlåtandets avgivande bestämda tiden ingå i närmare prövning
av verkningarna av den föreslagna utvidgningen.

Arbetsgivareföreningen har framhållit, att den försiktighet, som arbetskonferensen
iakttagit i förevarande fråga, gåve belägg för i vilken ringa omfattning
man ägde kännedom om yrkessjukdomarna. Tillförlitliga erfarenheter i
detta hänseende kunde endast samlas av dem, som hade att utöva fortlöpande
övervakning över arbetarnas hälsotillstånd. Man borde därför i främsta rummet
hålla sig till uttalanden av yrkesinspektörerna och med dem jämställda
funktionärer samt till läkarnas författningsenligt avgivna rapporter över sjukdomsfall,
föranledda av hälsofarligt arbete. De gjorda läkaranmälningarna avsåge
endast ett fåtal sjukdomar i inre organ, och blott i enstaka fall hade ansetts
konstaterat, att sjukdomen härledde sig från något av de ämnen, som
föreslagits skola tillföras försäkringen. Yttrandena från yrkesinspektörerna
och med dem jämställda funktionärer syntes sa motsägande och svävande, att
ej heller de kunde anses utgöra ett betryggande statistiskt underlag för försäkringens
kompletterande med nya sjukdomsformer. Den efterhandsundersökning
av förekommande yrkessjukdomar, som ämbetsverken låtit tvenne med
de olika produktionsförhållandena jämförelsevis föga förtrogna personer verkställa,
måste tillerkännas en lägre grad av tillförlitlighet än den erfarenhet,
som inhämtades av handhavarna av den löpande kontrollen över hälsotillståndet.
Resultatet av undersökningen syntes ej heller giva vid handen, att åtminstone
flertalet av de farliga ämnen, som i förslaget tillförts försäkringen,
vore med hänsyn till sin förekomst sa bestämbara och beträffande sina sjukdomsalstrande
verkningar så utredda, att de kunde godtagas i försäkringslagen.
Påtagligt vore i vilken ringa omfattning man kunnat påvisa yrkessjukdomar
av kronisk art eller av så allvarlig beskaffenhet, att de motiverat läkarvård.
Det hade även medgivits, att det förefunnes svårigheter att beträffande
vissa ämnen bestämma deras gruppering och identitet med hänsyn till förekomsten
i marknaden av trivialnamn och olika slag av blandningar. Dessa svårigheter
förelåge särskilt ifråga örn bensols homologer samt nitro- och aminoderivat
av bensol och dess homologer. Ämbetsverken konstaterade ock att föigiftningarna
aldrig ledde till en patognomonisk sjukdomsbild. Man kunde sålunda
aldrig med bestämdhet i det särskilda fallet fastställa, att den förevarande
sjukdomsbilden tillkomme en viss förgiftning och ej någon annan sjukdomsform.
Även från föreningens delägare inhämtade upplysningar gåve vid
handen, att förgiftningssjulcdomar förekommit i ingen eller endast högst obetydlig
omfattning. De inträffade sjukdomsfallen hade varit av så lindrig beskaffenhet,
att läkarvård i stort sett icke krävts.

Föreningen har vidare anfört bland annat följande.

Beträffande lämpligheten av att tillföra försäkringen ämnet bensol och dess
homologer kunde erinras om att i samband med försäkringslagens tillkomst

Kungl. Majus proposition nr 209.

yrkesinspektörerna i sitt förslag till förteckning över farliga ämnen först i
tredje gruppen upptagit ämnet bensol. Det oaktat hade ämbetsverken upptagit
bensol i sitt lagförslag. I propositionen hade emellertid bensol uteslutits
av den anledningen, att man ej ansågs kunna på tillförlitligt sätt konstatera
sambandet mellan sjukdomen och arbetet. Den nu föreliggande utredningen
hade ej kunnat påvisa några kroniska eller svårare akuta förgiftningar
genom bensol eller dess homologer. Yid goda ventilationsanordningar syntes
ingen fara föreligga för dylik förgiftning.

Ni t ro- och aminoderivaterna av bensol och dess homologer hade icke upptagits
av yrkesinspektörerna i deras 1928 uppgjorda förteckning över farliga
ämnen. Man hade motiverat detta med att det skulle föra för långt att medtaga
desamma. Några svårare sjukdomsfall hänförda till nitroföreningars inverkan
hade den nyaste utredningen icke påträffat. Aminoföreningarna hade
däremot befunnits leda till vissa fall av astma.

Från föreningens delägare inom textilindustrin hade inhämtats, att vissa
följdverkningar endast kunnat konstateras vid arbete med s. k. naphtol- och
diazofärger, i vilka förekomme ämnen hänförliga till gruppen nitro- och aminoderivat
av bensol och dess homologer. Den skadliga verkan hade endast
förekommit i enstaka fall och då i form av eksembildningar. Inom textilindustrin
användes även bensol för framställning av gas för svedning av vävnader.
Iakttoges nödig ventilation, förefunnes därvid inga sjukdomsrisker.
Skulle vid oförutsedda omständigheter arbetarna komma under en kraftigare
påverkan av de giftiga gaserna, måste eventuella sjukdomsfall vara att hänföra
under olycksfallsförsäkringen. Gummifabrikerna hade upplyst, att hanteringen
med nitrobensol och trikloretylen icke lett till några allvarligare förgiftningsfall,
örn man undantoge ett fall, då det giftiga ämnet av en arbetare
i obetänksamhet använts till smärtstillande medel vid tandvärk. Ej heller vid
A B Wilh. Becker, där personalen komme i beröring med förutom trikloretylen
även bensol och dess homologer, hade några sjukdomar av inre art förekommit.
De till Uddeholms A. B. hörande Skoghallsverken hade uppgivit,
att de under tre år tillverkat produkter med ämnena tri- och perkloretylen.
Deras erfarenheter därvid motsade uppgifterna, att dessa klorföreningar förorsakade
yrkessjukdom. Akuta mycket kortvariga förgiftningsfall kunde förekomma
vid felaktigheter i tillverkningsapparaturen, men folie dessa näppeligen
under begreppet yrkessjukdom.

Ämnet koloxid hade av yrkesinspektörerna 1928 förordats till upptagande
i förteckningen i första hand. Ämbetsverken hade emellertid då utelämnat
detta ämne under förklaring, att de förgiftningar, som kunde förekomma, i
regel vore akuta och torde ersättas såsom olycksfall, samt att yttringarna av
kronisk förgiftning visade så allmänna sjukdomssymtomer, att desammas beroende
av koloxidförgiftning knappast kunde med säkerhet konstateras. Även
cyan och cyanföreningar hade 1928 undergått en liknande behandling.

Enligt uppgift från Svenska Metallverken förekomme där såväl koloxid
som nitrösa gaser. Några förgiftningsfall hade icke förekommit. Nitrösa
gaser framkallades även vid Glycerinaktiebolagets och Reymersholms Gamla
Industri aktiebolags verksamhet. Några egentliga fall av yrkessjukdom hade
ej erfarits. Förstnämnda bolag förmenade, att skadlig påverkan av dylika
gaser endast kunde förekomma i form av rena olycksfall. Från föreningens
delägare inom omnibusbranschen hade inhämtats, att inom detta verksamhetsområde
icke förekommit sådana sjukdomsfall, som här avsåges. Koloxiden
i explosionsmotorernas avloppsgaser kunde föranleda rena olycksfall.
Några kroniska sjukdomstillstånd vore däremot ej kända och ansåges med
hänsyn till de allmänna sjukdomssymtomerna i allt fall omöjliga att avgränsa
från sådan ohälsa, som ej hänförde sig till arbetet.

Kungl. Majus proposition nr 209.

Fri klor hade inom textilindustrin allt mer vunnit användning för framställning
av hypoklorit (blekningsvätska). Yad ovan sagts om användning av
bensol i textilindustrin gällde även i fråga om hypoklorit.

Inom bryggerinäringen användes svagare lösningar av kloramin (sterisol)
och natriumhypoklorit (antiforamin) för desinfektion av kärl och redskap.
Som desinfektionsmedel användes även klorkalk och borttoges s. k. olsten
med salpetersyra, därvid nitrösa gaser utvecklades. Vid sistnämnda arbeten
hade även prövats patentmedel innehållande kromsyra. Stockholmsbryggerierna
uppgåve, att ehuru en stor personal praktiskt taget dagligen komme i
beröring med dessa desinfektionsmedel, av vilka kloramin använts i över 10
års tid, därmed ej varit förenat annat obehag än att tillfälliga frätskador
uppstått av hypokloriten, då arbetarna förfarit vårdslöst. Då betryggande
skyddsanordningar förefunnes vid borttagandet av olsten förelåge ej heller
vid detta arbete någon sjukdomsrisk.

Skoghallsverken hade sedan 1915 tillverkat klor och hypoklorit och använt
sistnämnda ämne för blekning av cellulosa. De vöre landets största tillverkare
av klor. Intet fall av yrkessjukdom hade därvid förekommit, och
det förklarades med bestämdhet, att sådan sjukdom ej kunde förorsakas av
dessa ämnen. Förekomme förgiftning av klorgas vore det alltid fråga örn

olycksfall. .

Vid tändsticksfabrikerna vore arbetarna utsatta för påverkan av särskilt
kromsyra. Något fall av inre sjukdom, som kunde ledas tillbaka till detta
ämne, hade ej förekommit.

De invärtes sjukdomar, vilka ifrågasattes skola tillföras försäkringen, forekomme
endast i ringa omfattning. Därför funnes knappast något behov för
införlivande av dessa sjukdomar med försäkringen. Å andra sidan torde en
sådan utvidgning av försäkringen icke komma att medföra några nämnvärda
merkostnader för företagarna. Då den 1934 vidtagna revisionen av konventionen
syntes utgöra den väsentligaste anledningen till föreliggande lagprojekt,
borde man i allt fall kunna låta sig nöja med att verkställa den komplettering,
som följde av det till 1925 års konvention gjorda tillägget.

Större meningsskiljaktighet synes knappast föreligga därom, att inre sjukdomar,
framkallade genom de i konventionen upptagna ämnena bensol och
dess homologer samt deras nitra- och aminoderivater, halogenderivater av
kolväten utav den alifatiska serien samt radioaktiva ämnen böra omfattas av
försäkringen. Vad övriga i ämbetsverkens förslag medtagna ämnen beträffar
synas visserligen de skadliga verkningarna av koloxid, cyan och cyanföreningar,
klor, hypoklorit och klorkalk vanligen taga formen av akuta förgiftningar
av olycksfallskaraktär, men fall hava även förekommit, vid vilka man
ej kunnat fastställa någon bestämd eller mera begränsad tid för skadeverkningarna.
Kloramin, nitrösa gaser samt kromsyra och dess föreningar kunna
framkalla förgiftningar och andra inre sjukdomar, vilka otvivelaktigt äro att
hänföra till yrkessjukdomarnas område. Då för övrigt örn samtliga dessa
ämnen gäller, att av dem förorsakade sjukdomar utomlands ansetts kunna
omfattas av yrkessjukdomsförsäkringen, synas skäl föreligga att upptaga dem
i den svenska lagstiftningen på området. Ifragasättas kunde att därvid medtaga
även vissa andra i ämbetsverkens utredning diskuterade ämnen. Med
hänsyn bland annat till de begränsade möjligheterna att i de enskilda fallen

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr SOU.

klarlägga sambandet mellan dylika hälsofarliga ämnen och sjukdomar, som
de kunna framkalla, har jag emellertid icke funnit mig böra gå utöver ämbetsverkens
förslag i detta hänseende.

Hudsjukdomar.

Ämbetsverken hava föreslagit, att vid den ifrågasatta utvidgningen
av försäkringen även medtagas vissa hudsjukdomar, nämligen sådana som
framkallas av ämnen, vilka såsom förorsakande jämväl inre sjukdomar av
ämbetsverken hemställts till upptagande i lagen, ävensom primär hudkräfta
(kancer).

Av ämbetsverkens utredning (Bilaga C, sid. 43 ff.) framgår, att de flesta i
följd av yrkesarbete uppkommande fall av hudsjukdomar kunna härledas från
andra orsaker än de sålunda angivna ämnena. Emellertid hava ämbetsverken
funnit svårigheterna i flertalet enskilda fall att diagnosticera sjukdomen såsom
följd av viss sysselsättning eller inverkan av visst ämne vara så betydande,
att åtminstone tillsvidare och intill dess ytterligare erfarenhet
vunnits försäkringen icke lämpligen borde i någon avsevärdare utsträckning
omfatta hudsjukdomar. Yad sålunda anförts gällde icke ets- och frätskador,
som berodde av mer kortvarig inverkan av visst ämne. Ämbetsverken förutsatte
emellertid att, såsom riksförsäkringsanstalten tidigare föreslagit, dylika
skador måtte inbegripas under olycksfallsförsäkringen. I

I yttrandena har försäkringsrådet icke haft något att erinra mot
ämbetsverkens förslag i denna del.

Inom försäkringsrådet hava de båda reservanterna, ledamöterna Almström
och Carell, funnit de största betänkligheterna mot den ifrågasatta utvidgningen
av försäkringslagen hänföra sig till hudsjukdomarna. Med dessa vore
förenade särskilda svårigheter i fråga örn diagnosticeringen. Därtill komme
att ersättningsskyldighetens omfattning vid hudsjukdomarna i betydande
mån rönte inverkan av individuell känslighet och aktsamhet. En försäkring
för sådana sjukdomar ledde till ett avslappnande av den försiktighet vid handhavandet
av farliga ämnen, som vore det mest effektiva medlet mot hudsjukdomarnas
utbredning. I denna del avstyrkte dessa ledamöter, att i lagen
upptoges andra ämnen eller sjukdomar än de som inginge i konventionen.

Arbetsgivareföreningen har erinrat därom, att — örn man undantoge de
skadliga inverkningarna av radium och röntgen samt hudkräfta — 1934 års
konvention avsåge endast sjukdomar i inre organ. Betydelsen därav vore
uppenbar, då man besinnade hur försvinnande litet antalet dylika sjukdomar
vore i förhållande till antalet hudsjukdomar. De här i landet gjorda läkaranmälningarna
samt de från yrkesinspektörerna och med dem jämställda
funktionärerna i ärendet avgivna yttrandena bekräftade också hur särskilt
bristfälliga erfarenheterna vore i fråga om hudsjukdomarna och deras orsaker.
Medan betänkligheterna emot förslaget vore mindre framträdande när det
gällde de invärtes sjukdomarna uttalade sig föreningen därför utan tvekan
emot detsamma i vad det avsåge hudsjukdomar.

Kungl. Maj:ts proposition nr dolk 17

Föreningen har beträffande sådana sjukdomar vidare anfört i huvudsak
följande.

Av ämbetsverkens utredning och av upplysningar, som föreningen inhämtat
från sina delägare, framginge tydligt hur svårt, ja, i stor omfattning
omöjligt det vore att fastställa orsakssammanhanget mellan en hudsjukdom
och visst av den sjuke i arbete handhaft ämne. Hudåkommor kunde uppstå
av allehanda substanser, som icke vore att anse såsom giftiga eller farliga.
Fuktighet, mekanisk påverkan m. fl. mer eller mindre naturliga omständigheter
kunde bidraga till sjukliga förändringar i huden och till att göra densamma
mera mottaglig för föroreningar. De sjukdomsalstrande ämnena och
deras sammansättningar vore även så ofantligt växlande, att det ofta icke
kunde fastställas, vilket ämne som kunnat föranleda åkomman. Många gånger
kunde det inträffa att sjukdomsanlagen funnits redan innan arbetaren blivit
anställd vid företaget. Genom beröring med det särskilda ämnet hade sjukdomen
endast aktualiserats. Ofta berodde hudsjukdomen på särskild individuel!
överkänslighet. En försäkring omfattande hudsjukdomar skulle även
leda till ett förslappande av intresset hos såväl arbetsgivare som arbetare att
vidtaga de förflyttningar eller skyddsåtgärder, som särskild disposition motiverade.
Omöjligt vore också att utöva sådan kontroll över arbetarna, att därigenom
förhindrades missbruk av en försäkring omfattande hudsjukdomar.
Givetvis läge det nära till hands att tänka sig, att förekomsten av försäkring
inverkade oförmånligt på skötseln av t. ex. ett ådraget hudeksem.

Ämbetsverken hade också i princip kommit till det resultatet, att hudsjukdomarna
lämpligen borde inordnas under sjukförsäkringen, där någon orsaksprövning
icke behövde vidtagas. Det vore därför märkligt, att ämbetsverken
förordat — låt vara med betonande av förekommande svårigheter — att de
nya ämnen, som föreslagits skola intagas i lagen, skulle medföra att under
försäkringen komme att falla även de hudsjukdomar, som kunde ledas tillbaka
till inverkan av sådana ämnen. Det väsentliga motivet för detta ställningstagande
angåves vara, att hudsjukdomar i fråga om tidigare i försäkringslagen
intagna ämnen vore jämställda med övriga sjukdomar. Ställde
man sig emellertid på den ståndpunkten, att hudsjukdomarna icke annat än
i undantagsfall borde medtagas inom yrkessjukdomsförsäkringen på grund av
omöjligheten att med säkerhet diagnosticera dessa sjukdomar såsom följd av
inverkan av ett visst ämne, kunde rimligen icke den omständigheten, att i
lagen intoges ett ämne, vilket alstrade vissa invärtes sjukdomstillstånd, vara
ett bärande motiv för att låta hudsjukdom, som möjligen kunde förorsakas av
detta ämne, även inbegripas i lagstiftningen. Berörda förhållande kunde
uppenbarligen icke underlätta diagnosticeringen. Tvärtom medtoges på så
sätt vissa sjukdomsformer fullständigt utan hänsyn till diagnosticeringssvårigheterna.

Förslaget att även hudsjukdomar, uppkomna genom inverkan av de nya
ämnena, skulle inbegripas i lagen vore så mycket märkligare som det här vöre
fråga om eksem och andra hudåkommor, vilka framträdde efter en långvarig
skadlig påverkan. Man hade därvid frångått den fordran på kortvarighet i
fråga örn det skadegörande händelseförloppet, som uti det av riksförsäkringsanstalten
tidigare framlagda förslaget till utbyggande av olycksfallsförsäkringslagen
ansetts utgöra en oundgänglig förutsättning för den föreslagna
utvidgningen av olycksfallsförsäkringsbegreppet till att avse vissa skadliga
påverkningar å huden. Man hade då ansett, att just denna kortvarighet i fråga
örn skadepåverkan skapade förutsättningar för möjligheten att konstatera
sambandet mellan sjukdomen och arbetet.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209.

201 80 2

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 209.

I föreningens yttrande över berörda förslag till ändring av olycksfallsförsäkringslagen
hade angivits de skäl, som enligt föreningens mening motiverade
ett avstående från tanken på att utvidga olycksfallsförsäkringslagen till
de ifrågasatta hudåkommorna, även om dessa uppkomme under endast en
kortare tids påverkan. Dessa skäl hade i stort sett samma giltighet i det nu
förevarande sammanhanget. Under hänvisning till detta yttrande påpekade
föreningen särskilt det däri anförda argumentet, att förekomsten och omfattningen
av hudskadorna vore i mycket högre grad än andra sjukdomar beroende
av de skadades egna åtgöranden. Därjämte erinrades örn vad som i
utredningen anförts rörande den olika grad av känslighet för hudpåverkan,
som förekomme hos skilda personer, samt den lätthet med vilken merendels
effektivt skydd kunde erhållas mot dylika påverkningar.

Genom att direkt angiva hudkräfta såsom yrkessjukdom hade man brutit
mot principen, att försäkringens omfattning skulle vara bestämd genom angivande
av det farliga ämne, till vilket sjukdomstillståndet kunde ledas tillbaka.
Genom förslaget skulle sålunda hudkräfta medföra ersättningsrätt
oberoende av det ämne eller den arbetsprocedur, varmed sjukdomen ställdes
i samband. Att märka vore, att oaktat radiumhemmet i Stockholm under
åren 1910—1929 behandlat 1,611 fall av hudkräfta inte något av dessa sjukdomsfall
med säkerhet kunde sägas vara förorsakat av yrkesarbete. De särskilda
undersökningarna hade ej heller lett till konstaterande av sådant samband
i något fall. Från föreningens delägare inom väg- och vattenbyggnadsbranschen
hade upplysts, att man finge särhålla asfalt (jordbeck) från tjära.
För yrkesmännen stöde det klart, att asfalt ej innehölle några som helst giftiga
ämnen. Det kunde tvärtom ifrågasättas örn ej hantering med asfalt i vissa
hänseenden befordrade hälsotillståndet. Yad tjäran beträffade, vore det ej
känt att i något fall liudkräfta uppstått på sådant sätt, att man måste antaga
tjärans hanterande i yrkesarbetet vara orsaken till sjukdomen. Inom omnibusfacket,
där personalen hade att hantera vissa mineraloljor som angivits kunna
förorsaka hudkräfta, hade, såvitt föreningens delägare anginge, yrkessjukdom
av sådant slag ej uppmärksammats. Glycerinaktiebolaget hade upplyst, att där
förekomme hantering av paraffin, utan att under de 30 senaste åren förekommit
något fall av hudkräfta. Vid fabriken Tomten, där i tillverkningen
inginge behandling av såväl olja som paraffin, kände man ej heller till något
fall av hudkräfta. Vid sådant förhållande torde denna sjukdoms upptagande
i försäkringslagen icke vara dikterat av annat motiv än önskan att rätta den
nationella lagstiftningen efter föreliggande internationella konvention.

Grov- och fabriksarbetareförbundet har framhållit, att de båda av ämbetsverken
anlitade utredningsmännen Boström och Topelius funnit eksem hos
cementarbetare beträffande anamnes och etiologi uppfylla fordringarna på
att rubriceras som yrkessjukdom. Enligt gällande kollektivavtal vore arbetarna
tillförsäkrade en ringa ersättning vid dylik sjukdom. Såväl arbetsgivare som
arbetare vore således ense örn att cementeksem vore en sjukdom, som sammanhängde
med arbetet. Förbundet ansåg därför att sjukdomen ifråga borde
införas i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Med hänsyn till att hudsjukdomarna, enligt vad utredningen i ärendet visar,
äro de ojämförligt talrikast förekommande yrkesåkommorna, vore det givetvis
önskvärt örn dessa sjukdomar eller åtminstone flertalet av dem kunde föras
in under den av arbetsgivarna bekostade försäkringen. Marje sådan sjukdom
kan emellertid framkallas på ett flertal olika sätt utan att man med ledning

Kungl. Majus proposition nr 209.

av sjukdomstecknen kan med erforderlig säkerhet utröna dess orsak. Uppkommer
sjukdomen jämförelsevis hastigt har man visserligen i fråga örn
orsaken i regel icke många möjligheter att välja emellan, men dessa möjligheter
öka vanligen i antal ju längre eller mer obestämd den tid är, under
vilken sjukdomen kan hava förorsakats. Även i de fall då sjukdomen framkallats
ganska hastigt är det i fråga örn möjligheten att bestämma dess orsak
väsentlig skillnad mellan olika slags åkommor. Skavsår och blåsor samt etsoch
frätskador kunna ofta med bestämdhet härledas från användandet av ett
visst redskap eller inverkan av något visst ämne. Betydligt svårare är i detta
hänseende bedömandet av flertalet andra hudåkommor, såsom eksem och
inflammationer av olika slag, vilka kunna hava såväl yttre som inre orsaker.
Såsom förut omnämnts ämnar jag senare i dag föreslå sådant tillägg till
olycksfallsförsäkringslagen, att med skada till följd av olycksfall i arbete skall
jämställas bland annat under arbete jämförelsevis hastigt framkallade hudåkommor,
dock endast sådana som uppkommit på mekanisk väg eller bestå i
förfrysning eller förorsakats av frätande eller etsande ämnen, som ej finnas
upptagna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Därmed skulle helt visst ersättning
från arbetsgivarna komma att utgå för ett betydande antal hudåkommor.
Yad övriga hudsjukdomar beträffar torde, så länge yrkessjukdomsförsäkringen
bibehåller sin nuvarande form, försiktigheten bjuda att de endast efter
hand inordnas under den av arbetsgivarna bekostade försäkringen. Att, såsom
arbetsgivareföreningen förordat, helt utesluta dessa sjukdomar från berörda
försäkring kan jag däremot icke tillråda. Det måste nämligen på sätt ämbetsverken
anfört vara av värde för en framtida utveckling av försäkringen att man
inom densamma redan nu får förvärva ökad erfarenhet rörande dessa talrikt
förekommande yrkesåkommor. Vid valet av farliga ämnen synes man böra
medtaga dem, vilka såsom även framkallande inre sjukdomar äro avsedda att
upptagas i lagen. Likaledes anser jag att försäkringen även bör gälla primär
hudkräfta. Visserligen synes denna sjukdom såsom yrkesåkomma vara mycket
sällsynt i vårt land, men dess upptagande i lagen skulle möjliggöra ratificering
av 1934 års konvention. Jag ansluter mig sålunda jämväl i fråga örn hudsjukdomarna
till ämbetsverkens förslag.

Vissa sjukdomar genom mekanisk inverkan.

Ämbetsverken hava (se Bilaga C, sid. 50 f.) övervägt att såsom yrkessjukdomar
upptaga vissa åkommor, som kunna vara att tillskriva ensidigt
arbete. Till sådana åkommor äro att hänföra bland annat vissa av vibrerande
maskiner eller starkt buller orsakade sjukdomar ävensom krepiterande senskideinflammation,
vissa slemsäcksinflammationer, epikondylit, skrivkramp
och telegrafistkramp. Ämbetsverken hava emellertid -— under erinran bland
annat att dessa sjukdomar, i den mån de berodde på en kortvarig inverkan,
inbegrepes under förut omnämnda av riksförsäkringsanstalten avgivna förslag
till utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens omfattning — ansett sig i
saknad av erfarenhet om berörda sjukdomar i övrigt för närvarande icke böra
avgiva något förslag i vad dem anginge.

Departementschefen.

Kungl. Majda proposition nr 209.

Såsom tidigare omnämnts har t. f. byråchefen Stenholm anmält avvikande
mening från ämbetsverkens utlåtande i denna del samt ansett sjukdomar
framkallade av maskiner eller verktyg med stötverkan, vilken överfördes på
arbetaren, böra omfattas av försäkringen (se Bilaga C, sid. 67).

I yttrandena har ingen erinran gjorts mot ämbetsverkens utlåtande
i denna del.

Senare i dag ämnar jag vid behandling av frågan örn ändring av olycksfallsförsäkringslagen
föreslå, att med skada till följd av olycksfall i arbete skall
likställas skada, som förorsakats genom inverkan under högst några få dagar
på mekanisk väg av arbetet, såsom senskideinflammation (senknarr) m. fl.
åkommor. Enligt detta förslag skulle alltså vissa av här åsyftade yrkesåkommor
falla under olycksfallsförsäkringen. Hur önskvärt det än vore att
denna grupp av sjukdomar kunde i än större omfattning föranleda ersättning
från den av arbetsgivarna bekostade försäkringen finner jag mig dock i brist
på närmare utredning icke för närvarande böra härutinnan framlägga något
förslag.

Smittsamma sjukdomar hos sjukvårdspersonal.

Enligt ämbetsverkens förslag skall försäkringen även omfatta sjukdom,
som avses i 2 § epidemilagen, därest sjukdomen uteslutande eller till
övervägande del förorsakats av den försäkrades arbete samt detta består i
yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård
eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän
tillsyn.

Ämbetsverken (se Bilaga C, sid. 59 f.) hava däremot icke kunnat förorda,
att under försäkringen hänfördes vissa andra akuta smittsamma sjukdomar,
såsom halsfluss, influensa, kikhosta, mässling, påssjuka, vattkoppor m. fl.,
enär det vore förenat med stora svårigheter att beträffande dessa sjukdomar
fastställa en praktiskt användbar avgränsning. Ej heller omfattar ämbetsverkens
förslag den kroniska smittsamma sjukdomen tuberkulos. Körande
denna sjukdom hava ämbetsverken erinrat örn, med vilken mångfald av olika
inverkande faktorer den medicinska sakkunskapen här hade att räkna — inre
anlag, konstitutionella förutsättningar, yttre omständigheter och betingelser.
I betraktande komme även det ovissa i fråga om den tid, mycket växlande i
olika fall, som kunde förflyta mellan infektionen och sjukdomsutbrottet. För
flertalet tuberkulösa personer kunde ej avgöras örn sjukdomen fattat rot
månader eller år före ett visst insjukningstillfälle. Av dessa och andra skäl
kunde vetenskapen ännu i allmänhet icke utröna sjukdomens ursprung i det
särskilda fallet.

I yttrandena har ingen erinran gjorts mot ämbetsverkens förslag i
denna del.

Svenska landstingsförbundet har beträffande förevarande fråga anfört följande.

Kungl. Majlis proposition nr 209.

Personal såväl i öppen som sluten sjukvård vore på grund av sitt yrke i
högre grad än andra befolkningsgrupper utsatt för risken att bliva smittad av
epidemiska och vissa andra sjukdomar. Mest hotad vore givetvis den egentliga
sjukvårdspersonalen, medan sjukhusens ekonomi- och kontorspersonal i
jämförelsevis ringa grad vore utsatt för smittorisk. En försäkring mot denna
risk borde därför, såsom ämbetsverken föreslagit, avse • allenast sjukvårdspersonalen.

Emellertid vore även beträffande denna personal behovet av ett obligatoriskt
försäkringsskydd för smittorisker väsentligt olika. Landstingens och
större städers sjukvårdspersonal vore sålunda i regel genom bestämmelser i
respektive anställnings-(och pensions-) reglementen redan tillförsäkrad ungefär
samma förmåner, som en försäkring av föreslagen art skulle kunna erbjuda
dem, medan helt andra förhållanden oftast rådde beträffande de i privat tjänst
anställda. Man kunde därför ifrågasätta, huruvida icke den förra gruppen
borde ställas helt utanför den planerade försäkringen mot yrkessjukdomar,
enär denna beträffande sagda personal icke skulle fylla något egentligt syfte
utan allenast medföra en onödig omgång.

Emellertid syntes det svårt att på förhand draga upp en bestämd gräns
mellan de båda nämnda grupperna. Beaktas måste också, såsom ämbetsverken
framhållit, att åtminstone en del befattningshavare hos landsting och kommuner
— nämligen elever, vikarier och annan extra personal —- i regel icke
innefattades under respektive reglementen och sålunda icke på förhand vore
tillförsäkrade bestämda löne-(pensions-) förmåner vid bland annat sjukdom
på grund av smitta i tjänsten, även örn de genom särskilda beslut av respektive
landsting eller kommunala organ plägade erhålla skälig gottgörelse. Med
hänsyn till dessa omständigheter ville det synas, som örn man knappast kunde
undgå att, såsom ämbetsverken föreslagit, låta försäkringen omfatta ali egentlig
sjukvårdspersonal, oavsett örn den vore anställd hos det allmänna eller
hos enskilda huvudmän.

Örn så skedde, vore det emellertid oundgängligen nödvändigt att bereda
möjlighet för de huvudmän, som redan på ett tillfredsställande sätt ordnat
hithörande förhållanden för sagda personal att, örn de så önskade, erhålla
dispens från lagens bestämmelser. Dylik möjlighet till undantag syntes böra
skapas i tvenne hänseenden. Sålunda borde en huvudman kunna erhålla
dispens från den föreslagna lagen under förutsättning att huvudmannen
garanterade all sin sjukvårdspersonal enahanda förmåner, som genom försäkringen
skulle erbjudas. I en del fall kunde det tänkas vara lämpligt för
huvudmannen att beträffande viss personal, i regel den av mera ordinarie
karaktär, själv garantera ersättning under sjukdom på grund av smitta i
tjänsten, medan i fråga örn den mera löst anställda personalen anslutning till
försäkringen kunde vara att föredraga. Möjlighet borde därför föreligga att
för vissa befattningshavare, vilka vid arbetsoförmåga på grund av smitta
ådragen i tjänsten redan garanterats tillfredsställande förmåner direkt av
huvudmannen, meddela befrielse från erläggande av premie till den föieslagna
försäkringen. Under förutsättning att ovan angivna undantag från densamma
bereddes, vore intet att erinra mot att den egentliga sjukvårdspersonalen hos
landstingen inbegrepes under lagstiftningen i fråga.

Yad därefter anginge frågan, vilka smittsamma sjukdomar den föreslagna
lagstiftningen skulle avse, borde man för närvarande inskränka sig till de
sjukdomar, som avsåges i 2 § epidemilagen, samt primär hudkräfta. Frågan
om tuberkulosens innefattande under lagen ifråga borde emellertid göras till
föremål för fortsatt utredning.

Departements chefen.

Kungl. Majus proposition nr 209.

De smittsamma sjukdomarna kunna knappast sägas tillhöra yrkessjukdomarna
i egentlig mening. I vissa yrken förefinnas emellertid särskilt stora
smittorisker, varför man torde kunna jämställa dessa yrken med farligt arbete,
varom talas i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Då för övrigt i denna lag redan
inbegripes en smittsam sjukdom, mjältbrand, låt vara att denna till skillnad
från övriga smittsamma sjukdomar i regel äger samband med vissa yrken, synes
intet principiellt hinder förfinnas mot att låta försäkringen omfatta även smittsamma
sjukdomar.

De farliga yrken, som här kunna ifrågakomma, äro i första hand de som
avse behandling eller vård av sjuka. Härutinnan synes avseende icke böra
fästas vid huruvida behandlingen eller vården från början varit föranledd av
en smittsam sjukdom utan endast vid att smitta under behandlingen eller
vården överföres från den sjuke. Beaktas bör i detta sammanhang att, förutom
mjältbrand, även vissa andra sjukdomar, framförallt undulantfeber,
kunna överföras från djur till människor. Även personer, vilka å laboratorier
äro sysselsatta med medicinska undersökningar, kunna givetvis vara utsatta
för särskilt stora smittorisker. Mot ämbetsverkens förslag att bereda försäkringens
förmåner åt dem som yrkesmässigt meddela eller utöva sjuk- eller
barnmorskevård eller arbeta med medicinska undersökningar å laboratorier,
som stå under allmän tillsyn, har jag intet att erinra.

Ämbetsverken hava icke i sitt förslag medtagit personer, vilka visserligen
hava sin utkomst inom sjukvården men sällan eller aldrig komma i direkt
beröring med de sjuka. Jag avser härmed närmast ekonomipersonalen inom
våra sjukvårdsinrättningar. Ämbetsvérken hava funnit, att för ekonomipersonalen
smittorisken är avsevärt mindre än för sjukvårdspersonalen. På
grund härav torde det i allmänhet bereda större svårigheter att vid sjukdomsfall
bland ekonomipersonalen härleda sjukdomen från arbetet än vad
förhållandet är vid sjukdomsfall bland sjukvårdspersonalen. Ehuru man kan
förmoda att även ekonomipersonalen är utsatt för större smittorisk än inom
annan verksamhet anställda, har jag med hänsyn till vad i ärendet förekommit
funnit mig böra godtaga ämbetsverkens förslag jämväl i denna del.

Ämbetsverken hava vidare begränsat sitt förslag till att gälla endast sådana
sjukdomar, som avses i 2 § epidemilagen. I denna paragraf omförmälda sjukdomar
äro pest, kolera, smittkoppor, fläckfeber, nervfeber, paratyfus, scharlakansfeber,
difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber, rödsot och
spetälska. Med stöd av 24 § epidemilagen har Kungl. Majit i särskilda kungörelser,
nr 296/1920, nr 36/1923, nr 180/1928 och nr 595/1935, förordnat, att
vad i nämnda lag är stadgat angående sådan sjukdom, som omförmäles i 2 §
1 mom. samma lag, även skall äga tillämpning å återfallsfeber, sömnsjuka,
undulantfeber och Weds sjukdom. Av ämbetsverkens utlåtande framgår, att
ämbetsverken ansett jämväl, sådan sjukdom, som genom särskild författning
likställes med de i 2 § epidemilagen omförmälda, böra under angivna förutsättningar
omfattas av försäkringen. Mot upptagande i yrkessjukdomsförsäkringslagen
av samtliga nu angivna sjukdomar synes ingen erinran vara att
göra. För att lagen skall erhålla sålunda avsedd räckvidd torde emellertid viss

Kungl. Majus proposition nr 201).

jämkning i förslaget böra ske. Ifrågasättas kan huruvida icke utvidgningen av
försäkringen borde i denna del vara något mer vittgående. Särskilt är att
märka att förslaget icke omfattar tuberkulos. Med hänsyn till vad ämbetsverken
anfört rörande denna och övriga smittsamma sjukdomar torde det dock
åtminstone tills vidare böra anstå med deras inordnande under försäkringen.
Beträffande tuberkulosen bör emellertid, som landstingsförbundet framhållit,
frågan härom göras till föremål för fortsatt undersökning.

Större delen av den personal, som beröres av förslaget, synes redan vara av
arbetsgivarna tillförsäkrad motsvarande förmåner som beredas genom försäkringen.
I anledning av vad landstingsförbundet härutinnan anfört vill jag erinra,
att för de huvudmän, vilka tillförsäkrat personalen dylika förmåner, möjlighet
redan förefinnes enligt 15 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen att
erhålla mot förmånerna svarande lindring i försäkringsavgiften.

Med hänsyn till det nytillkomna andra stycket har paragrafens sista stycke
i departementsförslaget något ändrats. Motsvarande ändring har även vidtagits
i 3 § samt i de av ämbetsverken föreslagna övergångsbestämmelserna.

I redaktionellt hänseende hava vidtagits vissa jämkningar i 1 § i ämbetsverkens
förslag.

Med den omfattning, som lagen föreslagits skola erhålla, blir det möjligt
för Sverige att ratificera 1934 års konvention.

Förslaget 1 övrigt.

3 §■

Enligt ämbetsverkens förslag skall den i 3 § angivna tid, inom
vilken arbetaren för att kunna erhålla ersättning skall hava varit utsatt för
farlig inverkan, i fråga örn yrkessjukdom genom stendamm (silikos) utsträckas
från ett till fem år före sjukdomens yppande. Rörande ämbetsverkens motiv
till sitt förslag i denna del hänvisar jag till Bilaga C, sid. 61 f. Därjämte har
enligt förslaget berörda tid, då fråga är örn yrkessjukdom genom andra
radioaktiva ämnen än radium, fastställts till tio år eller samma tid som gäller
beträffande yrkessjukdom, framkallad av röntgenstrålar eller radium.

Vid ärendets behandling inom ämbetsverken ifrågasatte t. f. byråchefen
Stenholm, huruvida icke vid yrkessjukdom, framkallad av stendamm, tidrymden
ifråga borde sättas till tio år (se Bilaga C, sid. 68).

I yttrandena har försäkringsrådet meddelat, att rådet förhört sig med
professorn i medicin vid karolinska mediko-kirurgiska institutet H. C.
Jacobaeus, som uttalat, att erfarenheten från såväl våra porslinsfabriker som
från utlandet visade, att genom stendamm framkallad sjukdom kunde fortskrida
efter det skadliga arbetets avslutande och giva invalidiserande symtom
‘först efter längre tid än fem år. I anslutning till professor Jacobaeus uttalande
finge rådet — även med beaktande av vad ämbetsverken anfört beträffande
svårigheten att med en ytterligare utsträckning av berörda tid fastställa sam -

Departements chefen.

24 Kungl. Majlis proposition nr 209.

bandet mellan sjukdomstillståndet och det farliga arbetet -— föreslå, att
ifrågavarande tid, såsom för närvarande gällde beträffande röntgenstrålar och
radium, bestämdes till tio år.

Reservanterna inom försäkringsrådet, ledamöterna Almström och Carell,
funno sjukdomen silikos till sin natur och uppkomst fortfarande vara så bristfälligt
känd, att det ej syntes tillrådligt att vidtaga ifrågasatta detaljändring
förrän man vunnit större erfarenhet örn sjukdomen. Då för närvarande påginge
utredning i sådant syfte, syntes i allt fall tidpunkten ej vara lämplig
för den föreslagna revisionen. Man finge ej heller bortse ifrån, att ersättningsskyldigheten
för silikos redan enligt nuvarande bestämmelser utgjorde
en mycket besvärande ekonomisk börda, särskilt för porslinsindustrien. En
ändring av försäkringen i denna del på sätt i ämbetsverkens förslag ifrågasattes
syntes med hänsyn därtill göra det nödvändigt att staten, såsom professor
Jacobaeus i avgivet yttrande också föreslagit, påtoge sig de oberäkneliga
ekonomiska konsekvenser, som följde av en dylik ändring.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har hemställt, att frågan
örn utsträckt tid för framställande av anspråk på ersättning för under arbete
ådragen lungsjukdom genom stendamm måtte upptagas till prövning i samband
med den åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen anförtrodda vetenskapliga
undersökningen rörande ifrågavarande sjukdom.

Arbetsgivareföreningen, som vid sitt yttrande i denna del fogat en skrivelse
från aktiebolaget Gustafsbergs fabriks intressenter, har anfört följande.

Yrkessjukdomen silikos hade lett till ett större antal fall av ersättningar
enligt försäkringslagen. Det hade visat sig att lagens kompletterande med
silikos lett till allvarsamma ekonomiska konsekvenser särskilt för den under
brydsamma konjunkturförhållanden arbetande porslinsindustrien. Man hade
på företagarhåll inom denna industri vid silikosens införande i försäkringslagen
utgått ifrån, att då försäkringen icke skulle omfatta sådana fall, där sjukdomen
yppats före den 1 januari 1931, industrien skulle i stort sett bliva befriad
från ersättningsskyldighet gentemot de arbetare, som redan vid nämnda
tidpunkt vore anställda inom industrien. Av försäkringsrådet träffat avgörande
hade emellertid föranlett synnerlig osäkerhet rörande bedömandet av frågan,
när sjukdomen kunde anses vara yppad. Denna oklarhet hade sin grund uti
att kännedomen om sjukdomens natur, dess uppkomst och utveckling vore
bristfällig. För att vinna klarhet i dessa för porslinsindustrien så vitala frågor
hade representanter för industrien igångsatt en enskild utredning rörande
silikosens karaktär. Denna utredning hade nu övertagits av socialstyrelsen och
medicinalstyrelsen men hade ännu icke lett till något resultat.

Av ovanstående framginge, att tidpunkten näppeligen vore lämplig för en
ytterligare utvidgning av den ersättningsskyldighet, som åvilade arbetsgivarna
dråga örn silikos. Ett rimligt hänsynstagande till en betydande näringsgren
inom landet krävde i stället för ökad försäkringsskyldighet att ersättningsbördan
lättades. Rent sakligt sett kunde också den föreslagna förlängningen
av tiden för sjukdomens yppande leda till missbruk.

Grov- och fabriksarbetareförbundet har ansett, att den i 3 § angivna tiden

borde beträffande silikos utsträckas till tio år.

•

Av utredningen i ärendet torde framgå, att yrkessjukdomen silikos kan
framträda först åtskilliga år efter det arbetaren upphört att vara sysselsatt i

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

den verksamhet, vari sjukdomen framkallats. Någon ytterligare utredning
härom synes därför icke vara erforderlig. Ämbetsverken hava också funnit
sig kunna föreslå, att den i 3 § angivna tiden beträffande silikos utsträckes till
fem år. Försäkringsrådet har med stöd av inhämtat utlåtande från sakkunnig
läkare förordat, att tiden ifråga utsträckes till tio år. Då jag ansett mig böra
biträda denna försäkringsrådets mening, har departementsförslaget avfattats
i överensstämmelse härmed.

5§-

I 5 § gällande lag stadgas, att ersättning i anledning av yrkessjukdom
utbetalas av den försäkringsinrättning, där arbetaren vid tidpunkten för
sjukdomens yppande är försäkrad jämlikt olycksfallsförsäkringslagen; dock
skall, där arbetaren före nämnda tidpunkt upphört att vara anställd i farligt
arbete, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, där arbetaren på
grund av dylik anställning senast var försäkrad jämlikt berörda lag. Har
arbetaren inom i 3 § angiven tidrymd varit på grund av anställning i farligt
arbete jämlikt omförmälda lag försäkrad i mer än en försäkringsinrättning,
skall — där ej annan överenskommelse träffats — kostnaden för ersättningen
fördelas mellan försäkringsinrättningarna i förhållande till den tid försäkringen
i envar av dem sålunda omfattat.

Ämbetsverken hava icke föreslagit någon ändring i denna paragraf.

I yttrandena har försäkringsrådet emellertid erinrat, att då man i
fråga örn de smittsamma sjukdomarna — inbegripet mjältbrand — i regel
med ganska stor säkerhet kunde angiva tidpunkten för smittoämnets inträngande
i kroppen eller inom vilken tidrymd smittan hade ådragits, de i
5 § givna bestämmelserna icke borde tillämpas i fråga örn dessa sjukdomar.

Rådet föreslog därför, att till paragrafen måtte göras ett tillägg, gällande
smittsamma sjukdomar, av innehåll, att örn sådan sjukdom med säkerhet
kunde anses ådragen under visst bestämt arbete, ersättning skulle utgivas av
den försäkringsinrättning, där vederbörande varit försäkrad under tiden för
detta arbete, samt att örn han under tid, då han kunnat ådraga sig sjukdomen,
varit på grund av anställning i farligt arbete försäkrad i olika inrättningar,
ersättningen skulle fördelas mellan inrättningarna efter huvudtalet.

Yad försäkringsrådet sålunda anfört rörande de smittsamma sjukdomarna Departements
torde även gälla åtskilliga andra såväl av gällande lag som av nu ifrågavarande chefenförslag
omfattade sjukdomar, exempelvis akuta förgiftningar utan olycksfallskaraktär.
Med hänsyn härtill synes en lagändring på denna punkt böra givas
en mer allmän avfattning. Beträffande lagändringens innebörd i övrigt är jag
ense med rådet örn att, därest en i lagen avsedd yrkessjukdom med säkerhet kan
anses ådragen under visst bestämt arbete, kostnaden för ersättningen bör bäras
av den försäkringsinrättning, vari arbetaren under detta arbete var försäkrad.

Likaledes synes böra gälla, att, örn sjukdomen kan hänföras till viss bestämd
tid fallande inom i 3 § angiven tidrymd, endast försäkringsinrättning, vari han
under sagda tid var försäkrad, bör deltaga i kostnaden. I sistnämnda fall torde

Kungl. Majus proposition nr 20''.).

dock anledning saknas att frångå den nu i 5 § stadgade fördelningsgrunden.
Då försäkringsrådet föreslår kostnadsfördelning efter huvudtalet, lär rådet
emellertid närmast avse det fall, att en arbetare, som samtidigt är försäkrad i
två (eller flera) försäkringsinrättningar, drabbas av en yrkessjukdom, utan
att det med säkerhet kan avgöras vilken av försäkringsinrättningarna bör
svara för ersättningen. Då liknande fråga kan uppstå beträffande exempelvis
ett olycksfall på färd mellan två olika arbetsgivares arbetsställen, men olycksfallsförsäkringslagen
icke innehåller någon bestämmelse angående kostnadsfördelningen
i dylikt fall, synes det mig icke behövligt eller lämpligt att införa
en sådan bestämmelse i nu förevarande lag. I överensstämmelse med
vad jag sålunda anfört har 5 § avfattats vid den nu företagna omredigeringen
av densamma.

7 §•

Enligt 7 § gällande lag är rätt till ersättning i anledning av yrkessjukdom
förfallen, därest icke inom två år från dagen för sjukdomens yppande
eller, där sjukdomen inom samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen
underrättelse enligt 20 § olycksfallsförsäkringslagen lämnats arbetsgivaren
eller arbetsföreståndaren eller framställning örn ersättning gjorts hos riksförsäkringsanstalten
eller försäkringsrådet eller, där försäkringsbolag skall
utbetala ersättningen, hos anstalten, rådet eller bolaget.

Ämbetsverken hava visserligen funnit, att denna bestämmelses tilllämpning
ifråga örn sjukdomen silikos kunde vålla vissa svårigheter. Av anförda
skäl hava emellertid ämbetsverkan icke ansett sig böra föreslå någon
ändring av lagen i denna del (se Bilaga C, sid. 62 f.).

I yttrandena har försäkringsrådet anfört följande.

Enligt rådets mening kunde ifrågavarande preskriptionsbestämmelse
understundom leda till obilliga resultat. Utgångspunkten för tiden vore sjukdomens
yppande, vilket i regel torde nära sammanfalla med läkarens konstaterande
av sjukdomen. Ibland måste emellertid sjukdomen anses yppad relativt
lång tid innan densamma konstaterats, vilket förhållande kunde bero på
att vederbörande dröjt med att söka läkare eller att den behandlande läkaren
icke ställt rätt diagnos. I sådant fall kunde det för den försäkrade te sig
obilligt, att en preskriptionstid löpt, trots att han saknat anledning att vidtaga
en preskriptionsavbrytande åtgärd. Rådet ville i detta sammanhang
hänvisa till vad lagrådet yttrat vid behandlingen av 7 § i förslaget till nu
gällande lag: »För att icke prövningen av ett anspråk å ersättning enligt
den föreslagna lagen må allt för länge fördröjas har i förevarande paragraf
stadgats en preskriptionsfrist, räknad från det sjukdomen yppats, med särskilt
undantag för det fall att sjukdomen medfört döden. Denna frist har
satts till ett år eller kortare än i allmänhet frister av liknande slag. Även
med beaktande av de skäl, som anförts för förslaget i denna del, vill lagrådet
ifrågasätta, örn icke fristen bör förlängas till åtminstone två år, detta
särskilt med hänsyn till den obestämdhet, som vidlåder utgångspunkten för
fristen: tiden för sjukdomens yppande. Svårighet att fastställa tiden, då
sjukdomen skall anses hava yppats, uppstår i synnerhet därest arbetaren
dröjt att söka läkare. Dylikt dröjsmål kan i allt fall lätteligen medföra, att,
då läkaren konstaterar sjukdomen och arbetaren därigenom erhåller hänne -

Kungl Majus proposition nr 209. 27

dom om dess verkliga art, redan avsevärd tid förflutit från det sjukdomen i
lagens mening var att anse såsom yppad.»

Sedan lagrådet avgivit detta uttalande hade i lagen upptagits även sjukdomen
stendammslunga. Enligt försäkringsrådets mening hade numera
vunnen erfarenhet särskilt i fråga om sistnämnda sjukdom givit vid handen,
att en ändring i paragrafens bestämmelser borde ske beträffande utgångspunkten
för ifrågavarande preskriptionstid. I anslutning till vad ovan anförts
ansåge försäkringsrådet, att denna tid borde räknas från den dag, då arbetaren
erhållit vetskap om att han lede av sådan yrkessjukdom, som omfattades
av lagen. Då i det stora flertalet fall den försäkrade torde erhålla vetskap
örn sjukdomens art i nära anslutning till dess yppande, syntes den av rådet
föreslagna ändringen få betydelse allenast i ett mindre antal fall, men därigenom
undvekes, att försäkrad, som genom sin ovetskap örn sjukdomens art
saknat anledning att företaga en preskriptionsavbrytande åtgärd, skulle gå
miste örn sin rätt.

Grov- och fabriksarbetareförbundet har uppgivit, att vid en av medicinalstyrelsen
i oktober 1984 företagen undersökning av 377 arbetare vid Gustafsbergs
porslinsfabrik konstaterats silikos hos ett flertal arbetare. Dessa skulle
inom två år därefter ha underrättat arbetsgivaren därom för att icke förlora
sin rätt till ersättning. Den stora utbredningen av sjukdomen fordrade dock
att man av psykologiska skäl ginge varsamt fram när man underrättade vederbörande
örn resultatet av undersökningen. De hade icke heller dittills underrättats
om sjukdomen. Då det i sagda fall gällde en officiell undersökning
ville förbundet hemställa, att de arbetare som blivit undersökta och hos vilka
konstaterats silikos befriades från anmälningsskyldighet enligt 7 §.

Yad försäkringsrådet anfört synes mig värt beaktande. Såsom rådet fram- Departementshållit
torde i flertalet fall den, som drabbas av en yrkessjukdom, erhålla vet- chefen.
skap örn arten av denna i nära samband med sjukdomens yppande. Den av
rådet föreslagna lagändringen synes därför kunna begränsas till att angiva
utgångspunkten för preskriptionstiden till dagen för sjukdomens yppande
eller den senare tidpunkt, arbetaren erhållit kännedom örn sjukdomens art.

I de sällsynta fall, där arbetaren icke erhållit vetskap örn arten av yrkessjukdomen
förrän efter dennas yppande, lärer detta framgå av den utredning,
som under alla förhållanden måste införskaffas för fallens bedömande. Någon
särskild bevisning torde därför icke behöva föreskrivas i berörda avseende.

Kommer en lagändring i angivna riktning till stånd, följer härav att sådan
åtgärd, varom grov- och fabriksarbetareförbundet för visst fall hemställt, icke
skulle bliva erforderlig.

9 §•

I denna paragraf hava ämbetsverken föreslagit vissa ändringar,
som äro betingade av de föreslagna tilläggen till 1 §.

Depante mentsför slaget överensstämmer härutinnan med ämbetsverkens
förslag.

övergångsbestämmelserna.

Enligt första stycket i de av ämb et sver k en föreslagna övergångsbestämmelserna
skola lagändringarna träda i kraft den 1 januari 1937 men

Kungl. Majus proposition nr 209.

Departements chefen.

i fråga om sjukdom, som icke finnes upptagen i nu gällande lag, icke äga tillämpning,
därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande
dylik sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagändringarnas
ikraftträdande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna
äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat sjukdomen. I fråga
örn sjukdom, framkallad av stendamm, skall enligt andra stycket bestämmelsen
i 3 § äga tillämpning, därest den i samma paragraf i gällande lag omförmälda
tiden av ett år icke redan utlöpt vid lagändringarnas ikraftträdande.

T. f. byråchefen Stenholm var inom ämbetsverken av skiljaktig mening och
ansåg, att andra stycket icke borde upptagits i förslaget (se Bilaga C, sid. 68).

I yttrandena har försäkringsrådet i likhet med ämbetsverken funnit,
att i fråga om yrkessjukdom, framkallad av stendamm, den i 3 § stadgade
förlängda tiden borde tillämpas, därest den i gällande lag omförmälda tiden
av ett år icke redan utlöpt den 1 januari 1937.

Grov- och fabriks arbetareförbundet har erinrat, att när genom lagen den
12 september 1930 silikos förklarades från och med den 1 januari 1931 vara
att hänföra till av försäkringen omfattad yrkessjukdom, gränserna för lagens
tillämplighet blivit så snävt avgränsade att arbetare, hos vilka sjukdomen
yppats före lagens ikraftträdande, icke erhållit ersättning för yrkessjukdom
oaktat de vid ikraftträdandet och senare arbetat i samma företag vari de
ådragit sig sjukdomen. Ingen tvekan örn var dessa arbetare ådragit sig sjukdomen
förelåge således, och lagens bestämmelser att dessa arbetare icke
skulle inrymmas under densamma saknade därför motivering. Förbundet förordade,
att lagen tillfördes en bestämmelse om att arbetare, som ådragit sig
silikos och fortfarande vore anställd vid det företag, där han ådragit sig sjukdomen,
skulle inrymmas i lagen oavsett tidpunkten för sjukdomens yppande
eller när han upphörde med det farliga arbetet. Förbundet föreslog vidare,
att andra stycket i övergångsbestämmelserna till ämbetsverkens lagförslag
icke måtte upptagas i den nya lagen.

Mot första stycket i övergångsbestämmelserna till ämbetsverkens förslag,
vilket stycke är avfattat efter mönster av övergångsbestämmelserna till
gällande lag, synes ingen erinran vara att framställa. Förutom den ändring,
som föranletts av ändringen i 1 § sista stycket, har dock i departementsförslaget
vissa smärre jämkningar av formell natur vidtagits.

Däremot har jag icke ansett mig böra biträda vad ämbetsverken i andra
stycket föreslagit. Bestämmelsen ifråga skulle innebära, att den rörande
silikos i 3 § föreslagna utsträckta tiden icke skulle komma de arbetare till
godo, vilka väl varit sysselsatta i för silikos farligt arbete efter den 1 januari
1931 och således omfattats av försäkringen men vilka sedermera upphört med
det farliga arbetet före den 1 januari 1936. Jag vill erinra, att jämlikt övergångsbestämmelserna
till gällande lag en arbetare, hos vilken yrkessjukdom
yppats efter lagens ikraftträdande, kunde erhålla full ersättning enligt lagen
även örn arbetaren blott någon enda dag efter ikraftträdandet varit sysselsatt
i farlig verksamhet och det därför med visshet kunde sägas att sjukdomen

Kungl. Majus proposition nr 209.

framkallats under tid, då försäkringen icke var gällande. Vid jämförelse härmed
synes det obilligt att nu av andra och uteslutande formella skäl förvägra
vissa arbetare, vilka när deras sjukdom grundlädes voro omfattade av försäkringen,
möjligheten att göra deras rätt enligt försäkringen gällande.

Att, såsom grov- och fabriksarbetareförbundet förordat, ur den av arbetsgivarna
bekostade försäkringen skulle bestridas ersättningar även åt arbetare,
hos vilka sjukdomen yppats redan innan försäkringen trädde i kraft, synes däremot
knappast kunna ifrågakomma. Mot en dylik bestämmelse kan nämligen
bland annat erinras, att det icke vore förenligt med själva försäkringsbegreppet
om ersättning från försäkringen utginge för en sjukdom, som varit
känd redan innan försäkringen blivit gällande.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det
inom socialdepartementet omarbetade förslaget till lag angående ändring i
vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) orri försäkring för vissa yrkessjukdomar
av den lydelse bilaga (Bilaga A)1) till detta protokoll utvisar måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Erik Skoglund. i)

i) Denna bilaga, vilken iir lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget,
bär bär uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bilaga B.

Översättning.

Förslag till konvention (nr 42) angående ersättning för yrkessjukdomar

(reviderad 1934) .*)

Artikel 1.

1. Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar
denna konvention, förbinder sig att tillförsäkra personer, som falla offer för
yrkessjukdomar, eller deras rättsinnehavare en ersättning, grundad på de
allmänna principerna i den nationella lagstiftningen angående ersättning för
olycksfall i arbete.

2 _ Denna ersättning skall icke vara lägre än den, som i den nationella
lagstiftningen stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta
förbehåll skall det stå varje medlem fritt att vid fastställandet i den nationella
lagstiftningen av de villkor, under vilka ersättning för ifrågavarande
sjukdomar skall betalas, och vid tillämpningen på dessa sjukdomar av sin
lagstiftning örn ersättning för olycksfall i arbete vidtaga sådana förändringar
och anpassningar, som kunna synas lämpliga.

Artikel 2.

Varje medlem av internationella arbetsorganisationen, som ratificerar denna
konvention, förbinder sig att anse såsom yrkessjukdomar de sjukdomar och
förgiftningar, vilka framkallas av de i efterföljande förteckning upptagna
ämnen, _ då dessa sjukdomar eller förgiftningar drabba arbetare, sysselsatta i
yrken, industrier eller förfaranden, som finnas upptagna på motstående plats
i förteckningen, och då desamma härröra från arbete i ett företag, som är
underkastat förut nämnda nationella lagstiftning.

Förteckning1.

Sjukdomar och giftiga ämnen

Motsvarande yrken, industrier och förfaranden

Förgiftning genom bly, dess legeringar
eller föreningar jämte de
direkta följderna därav.

Förgiftning genom kvicksilver, dess
amalgamer eller föreningar jämte
de direkta följderna därav.

Handhavande av mineral, innehållande bly, därunder
inbegripet blyhaltig aska från zinkhyttor.

Smältning av gammal zink och bly i tackor.

Tillverkning av föremål av gjutet bly eller blyhaltiga
legeringar.

Grafiska industrier.

Tillverkning av blyföreningar.

Tillverkning och reparation av elektriska ackumulatorer.

Beredning och användning av emaljer innehållande
bly.

Polering med tillhjälp av blyfilspån eller blyhaltig
tennaska.

Måleriarbete, innefattande beredning eller behandling
av täckande ämnen, kitt eller färgämnen,
innehållande blypigment.

Handhavande av kvicksilvermineral.

Tillverkning av kvicksilverföreningar.

Tillverkning av mätnings-eller laboratorieapparater.

Beredning av råämnen för tillverkning av hattar.

Brännförgyllning.

Användning av kvicksilverpumpar vid tillverkning
av glödlampor.

Tillverkning av knallhattar och tändrör med knallkvicksilver.

l) Ingressen här utesluten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Sjukdomar och giftiga ämnen

Motsvarande yrken, industrier och förfaranden.

Mj ältbrandssmitta.

Silikos, med eller utan lungtuberkulos,
för såvitt silikosen är en väsentlig
orsak till arbetsoförmågan eller
döden.

Förgiftning genom fosfor eller dess
föreningar jämte de direkta följderna
därav.

Förgiftning genom arsenik eller dess
föreningar jämte de direkta följderna
därav.

Förgiftning genom bensol eller dess
homologer eller deras nitro- eller
aminoderivater jämte de direkta
följderna därav.

Förgiftning genom halogenderivater
av kolväten utav den alifatiska

Patologiska rubbningar, förorsakade
av:

a) radium eller andra radioaktiva

ämnen;

b) X-strålar.

Primär hudkräfta (epiteliom).

Arbete, som medför beröring med mjältbrandssmittade
djur.

Handhavande av kvarlevor av djur, inbegripet
hudar, klövar, hovar och horn.

Lastning och lossning eller transport av varor.

Industrier eller förfaranden, som enligt den nationella
lagstiftningen medföra risk för silikos.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande
eller användning av fosfor eller dess
föreningar.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande
eller användning av arsenik eller dess
föreningar.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande
eller användning av bensol eller dess
homologer eller deras nitro- eller aminoderivater.

Alla förfaranden, som innebära framställning, frigörande
eller användning av sådana halogenderivater
av kolväten utav den alifatiska serien,
vilka angivas i den nationella lagstiftningen.

Alla förfaranden, som utsätta arbetaren för inverkan
av radium, radioaktiva ämnen eller Xs
trålar.

Alla förfaranden, som innebära handhavande eller
användning av tjära, beck, jordbeck, mineraloljor
eller paraffin eller av föreningar, produkter
eller avfall av dessa ämnen.

Artikel 3. »

De officiella ratifikationerna av denna konvention skola delgivas nationernas
förbunds generalsekreterare och registreras av honom.

Artikel 4.

1. Denna konvention är bindande allenast för de medlemmar av internationella
arbetsorganisationen, vilkas ratifikationer registrerats av generalsekreteraren.

2. Den träder i kraft tolv månader efter det två medlemmars ratifikationer
registrerats av generalsekreteraren.

3. Därefter träder denna konvention i kraft för varje medlem tolv månader
från den dag, då dess ratifikation registrerats.

Artikel 5.

Så snart ratifikationerna för två medlemmar av internationella arbetsorganisationen
registrerats hos sekretariatet, skall nationernas förbunds generalsekreterare
därom notificera alla medlemmarna av internationella arbetsorganisationen.
Han skall likaledes notificera dem registreringen av ratifikationer,
som senare delgivits honom av andra medlemmar av organisationen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Artikel 6.

1. Varje medlem, som ratificerat denna konvention, kan, sedan fem år
förflutit från den tidpunkt, då konventionen först trädde i kraft, uppsäga
densamma genom en skrivelse, som delgives nationernas förbunds generalsekreterare
och av honom registreras. Uppsägningen träder icke i kraft
förrän ett år efter det den registrerats hos sekretariatet.

2. Yarje medlem, som ratificerat denna konvention och icke inom ett år
efter utgången av den i föregående stycke nämnda femårsperioden gör bruk
av den i denna artikel stadgade uppsägningsrätten, skall vara bunden för en
ny period av fem år och kan därefter, med iakttagande av de i denna artikel
föreskrivna villkoren, uppsäga konventionen vid utgången av varje femårsperiod.

Artikel 7.

Yid utgången av varje tidrymd av tio år, räknat från denna konventions
ikraftträdande, skall internationella arbetsbyråns styrelse förelägga generalkonferensen
en redogörelse för tillämpningen av denna konvention och taga
under övervägande, huruvida det finnes anledning att på konferensens dagordning
uppföra frågan örn dess revision helt eller delvis.

Artikel 8.

1. I fall konferensen skulle antaga en ny konvention, innebärande revision
helt eller delvis av förevarande konvention, och den nya konventionen
icke föreskriver annat,

a) skall en medlems ratifikation av den nya, reviderade konventionen,
för så vitt denna trätt i kraft, medföra omedelbar uppsägning av förevarande
konvention, oberoende av vad i artikel 6 här ovan stadgas;

b) skall från den dag, då den nya, reviderade konventionen träder i
kraft, förevarande konvention icke längre kunna ratificeras av medlemmarna.

2. Förevarande konvention skall likväl förbliva gällande till form och
innehåll för de médlemmar, som ratificerat densamma och icke ratificera
den nya, reviderade konventionen.

Artikel 9.

De franska och engelska texterna till denna konvention skola båda äga
vitsord.

Kungl. Majus proposition nr 209.

Bilaga C.

Till KONUNGEN.

Kungl. Majit Ilar den 8 februari 1935 anbefallt socialstyrelsen, riksförsäkringsanstaiten
och medicinalstyrelsen gemensamt att i huvudsaklig överensstämmelse
med de grunder och riktlinjer, som angivits i en av ämbetsverken
den 31 januari 1935 uppgjord plan, verkställa utredning örn revision
av gällande lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar samt senast den
15 oktober 1935 inkomma med densamma ävensom med förslag till de ändrade
författningsbestämmelser, som av utredningen föranledas. Enligt det
av Kungl. Majit den 7 december 1934 lämnade uppdrag till ämbetsverken
att uppgöra nyssnämnda plan borde vid revisionen i första hand beaktas
ett av internationella arbetskonferensen i Genéve den 21 juni 1934 vid dess
adertonde sammanträde antaget förslag till konvention angående ersättning
för yrkessjukdomar ävensom en av landsorganisationen i Sverige i skrivelse
den 30 oktober 1934 gjord framställning i ämnet. I sistnämnda skrivelse
har landsorganisationen hemställt, att vid den ifrågavarande revisionen måtte
beaktas i skrivelsen närmare angivna framställningar av vissa till landsorganisationen
anslutna förbund.

Sedermera hava till ämbetsverken den 13 mars och den 6 september 1935
överlämnats två till chefen för socialdepartementet ingivna skrivelser. I den
förra av dessa har herr C. Wiberg m. fl. ombud för arbetare inom porslinsindustrien
hemställt örn beaktande vid revisionen av vissa av dem anförda
omständigheter med avseende å sjukdomen stendammslunga. I den senare
framställningen har svenska kommunalarbetarförbundet hemställt, att utredning
måtte företagas, örn vilka av de smittsamma sjukdomar, för vilka sjukhuspersonal
är utsatt i tjänsten, som äro av natur att kunna inrymmas
under yrkessjukdomar.

Kungl. Majit har den 7 juni 1935 på framställning av ämbetsverken bemyndigat
dem att för utredningen i fråga tillkalla tre sakkunniga. Ämbetsverken
hava i enlighet härmed tillkallat professorn i kemisk teknologi vid
tekniska högskolan C. F. Kullgren, professorn i praktisk medicin vid universitetet
i Uppsala G. Bergmark och docenten i dermatologi och syfilidologi
vid Karolinska medico-kirurgiska institutet J. Y. Strandberg.

Sedan ämbetsverken vidare hos Kungl. Majit hemställt, att för utförande
enligt närmare anvisningar av vissa praktiska undersökningar angående förekomsten
i vårt land och verkningarna av vissa yrkesåkommor få anlita en
läkare, har Kungl. Majit genom beslut den 20 juni och den 6 september
1935 lämnat medgivanden härtill. Dylika undersökningar hava enligt ämbetsverkens
uppdrag utförts av medicine licentiaten G. Boström och tjänstemannen
hos riksförsäkringsanstalten civilingenjören C. Topelius.

Med anledning av det ämbetsverken lämnade uppdrag få ämbetsverken
anföra följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209.

261 36 3

Kungl. Majis proposition nr 209.

I. Allmänna synpunkter.

Gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar den 14 juni 1929
erhöll i saknad av föregående erfarenhet i vårt land ett jämförelsevis snävt
tillämpningsområde. Vid lagens tillkomst förutsattes också en utvidgning
av dess omfattning i mån av framträdande behov. Lagen i dess ursprungliga
lydelse har som bekant ändrats endast genom upptagande i densamma
— genom lag den 12 september 1930 — även av sjukdomen stendammslunga
(silikos).

I vilken utsträckning den ifrågavarande lagstiftningen kommit till tillämpning
framgår av följande sammanställning:

Yrkessjukdomar under femårsperioden 1930—1934.

(Stendammslunga 1931—1934.)

1. = I riksförsäkringsanstalten försäkrade arbetare.

2. = I ömsesidiga bolag försäkrade arbetare.

			A n	t a 1
	Inkomna	Därav	Dara?	inva-
	anmälningar	ersätta fall	liditetsfall
	i.	2.	i.	2.	i.	2.
Arsenik eller förening därav...........................	o O	7	i	4		1
Bly eller legering eller förening därav ...........	48	73	41	61	i	2
Kvicksilver eller amalgam eller förening därav	9	3	7	1	—	—
Fosfor eller förening därav ............................	—	1	—	—	—	—
Stendamm....................................	100	36	56	15	30	5
Strålande värme eller ljus......................	18	7	15	6	1	—
Röntgenstrålar eller radium ............... .	4	—	2	—	1	—
Mjältbrands smitta.........................................	4	1	3	1	—	—
Summa	186	128	125	88	33	8

Inom ramen för lagens giltighet föreligger alltså numera viss erfarenhet
i fråga örn de under densamma hörande yrkessjukdomar. Denna erfarenhet
visar, att lagen i vårt land fyller ett behov av likställande inom socialförsäkringen
i vissa fall av yrkessjukdomar med olycksfall i arbete. Den större
kännedom, som förvärvats örn förekomsten av de sjukdomar, som omfattas
av den ifrågavarande försäkringen, samt deras orsaker och verkningar, har
också föranlett försäkringens organ till främjande i möjligaste mån av åtgärder
för deras förekommande. I detta syfte hava sålunda genom riksförsäkringsanstaltens
medverkan arbetsgivare, som hava sina arbetare försäkrade
i anstalten, anordnat röntgenundersökningar av arbetarna i företag, som visat
sig medföra stendammslunga (silikos) eller fara för sådan sjukdom. Dylika
undersökningar utföras numera genomgående bland i anstalten försäkrade
arbetare i kvartskvarnar, stålgjuterier, porslinsfabriker samt vissa gruvor
och det i regel såväl vid arbetarens första anställande i företaget som sedermera
periodiskt. Liknande undersökningar hava anordnats i vissa fall mot
fara till följd av den andra i ordningen av de ämnen, som hittills i vårt
land visat sig mest orsaka yrkessjukdom, nämligen bly. I den mån arbetsgivare
visar, att han ej vidare använder ett farligt ämne i sin verksamhet
eller att han vidtagit effektiva åtgärder för farans undanröjande, bortfaller
eller minskas för honom försäkringsrisken och försäkringskostnaden.

Den gjorda erfarenheten örn yrkessjukdomsförsäkringens tillämpning har
emellertid också ådagalagt, att denna försäkring ställer stora krav på den

Kungl. Majds proposition nr 209.

undersökande ock intygsskrivande läkaren såväl för fastställande i det särskilda
fallet av sjukdomsorsaken ock dess samband med visst i arbetet använt
ämne som för bedömande av, om oell i vad mån till följd av inverkan
av sådant ämne arbetaren bör avliålla sig från arbete. Ofta måste patienten
hänvisas till undergående av undersökning av sjiecialist. Anstalten har
också vidtagit åtgärder för att särskilda formulär till läkarintyg blivit fastställda
för yrkessjukdomar ock visst slag därav t. ex. stendammslunga. Vid
en utvidgning av yrkessjukdom sförsäkringens omfattning måste även beaktas,
att de större kraven i nämnda avseende kunna behörigen uppfyllas.

Yad åter beträffar de sjukdomar, som icke köra under den gällande yrkessjukdomsförsäkringen,
men som likväl föranledas eller kunna föranledas av
hälsofarligt arbete, saknas allt fortfarande i vårt land önskvärd kännedom
örn förekomsten av dylika sjukdomar. Visserligen kar genom kungörelsen
den 10 februari 1933 i allmänna läkarinstruktionen införts bestämmelse örn
skyldighet för varje läkare att rörande under hans behandling kommande
sjukdomsfall, som kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, skyndsamt göra
anmälan till medicinalstyrelsen enligt fastställt formulär. Anmälningarna
skola, sedan medicinalstyrelsen tagit del av dem, av styrelsen översändas
till yrkesinspektionens chefsmyndighet. Denna anmälningsskyldighet har
emellertid, såsom ämbetsverken redan tidigare i annat sammanhang anmärkt,
fullgjorts i alltför begränsad omfattning. Inom den frivilliga sjukförsäkringen,
som ju inbegriper även här ifrågavarande slag av sjukdomar, har hittills
anledning saknats att särskilt uppmärksamma andra av visst arbete härflytande
sjukdomsfall än de, vilka äro att anse såsom yrkessjukdomar. Vad
yrkesinspektörerna och bergmästarna beträffar erhålla de givetvis i sin verksamhet
viss kännedom även örn en del sådana av hälsofarligt arbete föranledda
sjukdomar, som kunna påkalla deras uppmärksamhet. Jämlikt planen
för ifrågavarande utredning hava ämbetsverken också sökt tillgodogöra sig
deras nämnda kunskap.

I sitt utlåtande den 21 april 1928 med förslag till försäkring för yrkessjukdomar
anförde ämbetsverken, att det vid olycksfall i regel icke vore
förenat med svårighet att konstatera, huruvida samband mellan arbetet och
olycksfallet förelåge. Helt annat vore förhållandet rörande yrkessjukdomar.
Att diagnosticera dessa och ställa dem i samband med arbetet inom visst
yrke ställde sig ofta mycket vanskligt. På grund av bland annat här antydda
svårigheter vore det givetvis av största betydelse, att den ifrågasatta
likställigheten med olycksfallsskadorna inskränktes till sådana sjukdomar,
där diagnosticeringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom
icke erbjöde alltför stora svårigheter. Vid framläggande av den proposition
(1929 nr 184), som ledde till nu gällande lag om försäkring för vissa
yrkessjukdomar, gjorde också föredragande departementschefen i anslutning
till vad ämbetsverken anfört följande principiella uttalande rörande frågan
om den blivande lagstiftningens tillämpningsområde: »Vid bestämmande av
de sjukdomar, som skola omfattas av den föreslagna lagen, bör såsom jag
redan berört strängt fasthållas, att denna bör avse endast sådana sjukdomar,
vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka till arbetet eller
därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn härtill böra alla sådana
åkommor utmönstras, beträffande vilka — liven örn de genom arbetet eller
därmed förbundna omständigheter kunna främjas i sin uppkomst eller utveckling
— det icke kan antagas för visst, att de hava sin grund i själva
arbetet eller vad därmed Ilar samband. Nödvändigt är därför, att försäkringen
begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunna tydligt
skiljas från andra åkommor.» Till departementschefens sålunda tillkännagivna
uppfattning anslöt sig även riksdagen och erhöll lagstiftningen sin utformning
i enlighet härmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I sin skrivelse den 31 januari 1935 nied förslag till den ovanberörda av
Kungl. Majit godkända planen för nu ifrågavarande revisionsarbete anförde
ämbetsverken efter återgivande härav, att vid detta arbete de riktlinjer för
försäkringens tillämpning, som vid dess tillkomst uppdrogos, fortfarande
borde förbliva gällande.

Ämbetsverken få i detta sammanhang vidare erinra, hurusom 1934 års
riksdag hos Kungl. Majit anhållit, att Kungl. Majit ville verkställa utredning,
huruvida begreppet olycksfall enligt lagen örn försäkring för olycksfall
i arbete borde utvidgas, utan att gränsen mellan olycksfall och yrkessjukdom
utplånades och utan att kravet på orsakssammanhang mellan arbetet
och skadan uppgåves, genom att under detta begrepp inbegrepes fall, i vilka
den av arbetet härflytande skadeverkningen gjort sig gällande under en mera
utsträckt tid än som hittills av praxis medgivits för att lagen skulle hava
tillämpning, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill nämnda utredning
kunde giva anledning.

Med anledning härav anbefallde Kungl. Majit riksförsäkringsanstalten att
efter verkställande av erforderlig utredning inkomma med förslag till de
ändrade bestämmelser, vartill utredningen måtte giva anledning. På grund
av detta uppdrag avgav riksförsäkringsanstalten den 26 november 1934 förslag
till ändringar i olycksfallsförsäkringslagen. Enligt detta förslag skulle
till 1 § olycles/allsförsäkringslagen fogas ett tillägg, så lydande:

»Såsom föranledda av olycksfall i arbete skola även anses skador, som
förorsakats av inverkan på mekanisk väg under jämförelsevis kort tid (högst
några dagar) av arbetet eller av de förhållanden, värlinder det bedrivits, såsom
skavsår, bläsor eller senskideinflammation (s. k. senknarr), eller av frätande
eller etsande inverkan under tid, som nyss nämnts, av visst i arbetet
använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
såsom av klor, svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter
eller blandning, vari dylikt ämne ingår.»

Såsom en följd härav föreslogos vissa ändringar även av andra bestämmelser
i lagen. Förslaget har ännu icke lett till någon lagstiftningsåtgärd.

Tankegången i detta förslag är, att i fråga örn försäkring och därav föranledd
ersättning likställa vissa i arbete ådragna sjukdomar, som ej äro
föranledda av olycksfall i arbete, med olycksfall, emedan de i avseende å
orsaksverkan ansetts ligga närmare olycksfallen än yrkessjukdomarna. Man
har sålunda här — efter mönster av liknande lagstiftning i Danmark, Holland
och Schweiz — avsett att kunna såsom olycksfall i arbete i flera fall
bereda ersättning för genom arbete ådragna sjukdomar, som ej bero av inverkan
av något visst ämne och knappast ej heller kunna hänföras under
egentligt »farligt» arbete (jfr gällande lag örn yrkessjukdomar 1 § sista
stycket). Beträffande de av »farliga» ämnen förorsakade sjukdomar, som här
åsyftas •— emedan de dels i allmänhet följa av kortvarig inverkan, dels ansetts
kunna för sig diagnosticeras såsom följder av arbetet — framgår av
förslaget, att de skulle medtagas, endast i den mån de icke införas i yrkessjukdomsförsäkringen.

I samtliga de sålunda medtagna fallen har särskild betydelse tillerkänts
åt den omständigheten, att, örn den i olika fall erforderliga utredningen örn
sjukdomstillstånds härledande från arbetet kunde hänföras till en verksamhet,
därvid sådan inverkan, varom är fråga, gjort sig gällande endast under helt
kort tid, utredningen och bevisningen skulle bli lättare att åvägabringa än
örn den måste hänföras till längre tider.

Ämbetsverken ha vid den nu ifrågavarande utredningen funnit de synpunkter
värda beaktande, som sålunda lagts till grund för berörda förslag.

Ämbetsverken anse sig böra framhålla, att, likasom man vid tillkomsten

Kungl. Majlis proposition nr 209.

av den ifrågavarande försäkringen tänkte sig en successiv utveckling av densamma,
som skulle anknyta sig till gjorda erfarenheter och behov, så bör
även vid den nu ifrågavarande revisionen denna synpunkt hållas för ögonen.
I enlighet härmed bör efter ämbetsverkens mening vid denna revision skäligt
utrymme lämnas åt denna erfarenhet, när det gäller utvidgning av försäkringens
omfattning. Men därjämte bör, i den mån ytterligare erfarenhet
befinnes erforderlig, sådan erfarenhet nu icke föregripas, utan även i fortsättningen
erforderlig uppmärksamhet ägnas åt den vidare utvecklingen och
därav följande behov på hithörande lagstiftningsområde.

II. Av ämbetsverken verkställda undersökningar.

Socialstyrelsen har anmodat samtliga yrkesinspektörer, yrkesinspektrisen,
skogs- och flottledsinspektören, sprängämnesinspektören samt bergmästarna
att — efter samråd i den mån så finnes lämpligt med vederbörande besiktningsläkare
-— dels uttala sig örn önskvärdheten och lämpligheten av att i
yrkessjukdomsförsäkringslagen upptaga de ämnen eller sjukdomar, som omförmälas
i 1934 års konventionsförslag samt i landsorganisationens ovannämnda
skrivelse och ej redan inbegripas under lagen, dels inkomma med
de förslag i övrigt, som med hänsyn till praktisk erfarenhet kunde finnas
böra tagas under övervägande vid revision av den nämnda lagen.

Förfrågningar i liknande riktning hava gjorts även hos 38 fabriksläkare.
De inkomna svaren hava sammanställts och bearbetats. De vidfogas här
såsom bilagor 1 och 2 *).

För omförmälda jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande verkställda särskilda
undersökning, som på ämbetsverkens uppdrag och under ledning av de i
ärendet tillkallade sakkunniga utförts av doktor Boström och ingenjör Topelius,
hava följts de riktlinjer, som omförmälas i ämbetsverkens förslag till
plan för revisionsarbetet. Sålunda hava särskilt uppmärksammats sjukdomar,
som kunna inbegripas under förenämnda konventionsförslag och som
avses i landsorganisationens omförmälda skrivelse ävensom andra hälsofarliga
ämnen och sjukdomsorsaker.

De sålunda verkställda undersökningarna hava i huvudsak avsett åren
1930—1935, men hava även tidigare fall av yrkesåkommor medtagits, då
kunskap örn dem erhållits. Hänvändelser hava gjorts till yrkesinspektörer,
fackföreningar och ett 80-tal av deras ombud, representanter för arbetarskyddskommittéer,
arbetsgivarorganisationer, sjukkassor och omkring 100
arbetsgivare och olika industriella företag, vilka senare i stor utsträckning
även besökts. Därvid har kontakt sökts med arbetare och arbetsledare samt
läkare och sjukvårdspersonal. Beträffande resultatet av undersökningarna
få ämbetsverken hänvisa till två av Boström och Topelius uppgjorda i oktober
och november 1935 dagtecknade p. m. bilagor .9 och 41).

Med anledning av ovan omförmälda av svenska kommunalarbetarförbundet
gjorda framställning rörande smittsamma sjukdomar hos sjukhuspersonal
huva av medicinalstyrelsen yttranden infordrats från lasarett och jämförliga
sjukvårdsanstalter, sanatorier och övriga tuberkulossjukhus, epidemisjukhus,
sinnessjukhus m. fl. inrättningar. De sålunda avgivna yttrandena hava gjorts
till föremål för särskild bearbetning.

Slutligen hava förutberörda från läkare till medicinalstyrelsen under tiden
1 april 1933—30 september 1935 inkomna anmälningar om sjukdomsfall i
hälsofarligt arbete sammanställts och bearbetats.

'') Bilagorna här uteslutna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Rörande den senaste utländska lagstiftningen och erfarenheten på ifrågavarande
område hänvisas till internationella arbetsbyråns publikation »La
réparation des maladies professionnelles» Genéve 1934.

Då i detta sammanhang i vissa delar olika synpunkter komma i betraktande
i fråga örn åtskilliga sjukdomar, hava i den följande framställningen
ifrågavarande olika sjukdomsgrupper behandlats var för sig.

III. Lissa sjukdomar i inre organ.

I det föreliggande av internationella arbetskonferensen i Genéve antagna
förslaget till tillägg till redan gällande konvention örn ersättning för yrkessjukdomar
hava bland sjukdomar medförande rätt till ersättning upptagits
— förutom »förgiftning» (»intoxication», »poisoning») till följd av vissa i vår
lag örn försäkring för yrkessjukdomar redan upptagna ämnen, nämligen fosfor
och arsenik eller deras föreningar, ävensom stendammslunga (silikos) och
rubbningar förorsakade av röntgenstrålar eller radium — följande sjukdomar,
som ej finnas intagna i vår lag, nämligen:

1) »förgiftning» genom bensol eller dess homologer eller deras nitroeller
aminoderivat jämte de direkta följderna därav,

2) »förgiftning» genom halogenderivat av kolväten utav den alifatiska
serien,

3) patologiska rubbningar, förorsakade av andra radioaktiva ämnen än
radium,

4) primär hudkräfta (epiteliom).

Den redan gällande internationella konventionen örn ersättning för yrkessjukdomar
upptager såsom sjukdom förorsakad av bly och dess legeringar
eller föreningar samt kvicksilver, dess amalgamer eller föreningar endast
»förgiftning». Under den gällande svenska lagen örn försäkring för yrkessjukdomar
faller emellertid som bekant varje sjukdomsform, som (uteslutande
eller till övervägande del) framkallats genom inverkan av nyssnämnda eller
andra i lagen upptagna ämnen. Den förteckning, som enligt lagens 9 §
skall utfärdas av Konungen å sjukdomsformer, som bruka framkallas av visst
ämne, samt å verksamheter, vari dessa sjukdomsformer bruka framträda,
skall endast tjäna till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom enligt
lagen är för handen.

Rörande förekomsten och användningen i vårt land av här ifrågakommande
ämnen samt deras sjukdomsalstrande verkningar hava vissa upplysningar
lämnats i de ovanberörda av yrkesinspektörerna och bergmästarna lämnade
svaren. Ytterligare uppgifter hava erhållits genom förut omförmälda för
ämbetsverkens räkning gjorda undersökningar.

Bensol och dess homologer (såsom toluol och xylol), vilka ämnen tillverkas
i Sverige, men endast i ganska ringa mängder, komma här till användning
huvudsakligen såsom lösningsmedel för gummi, liartser, fettarter, lacker och
färger samt även i mindre utsträckning i färgerier, renings- och tvättanstalter.
Bensol och dess homologer anses i gasform vid inandning vara utpräglade
nerv- och blodgifter, vållande såväl akuta som kroniska förgiftningar.
Av yrkessjukdomar, som förorsakats av dessa, ha emellertid ej kunnat påträffas
mer än 11 fall av jämförelsevis lindriga akuta förgiftningar. Av yrkesinspektörer
har framhållits, att förgiftningsrisk av bensol visserligen förelåge,
när det användes, men kunde merendels förekommas genom effektiv
utsugning. Förgiftningsfallens ringa frekvens torde i själva verket till stor
del kunna tillskrivas de goda ventilationsanordningarna, vilka merendels
iakttagits vara för handen.

Nitra- och aminoderivat av bensol och dess homologer (nitrobensol, trinitro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

toluol, anilin, parafenylendiamin m. ii.). Nitroföreningarna förekomma i vårt
land företrädesvis vid sprängämnesfabrikationen. Inom denna har bemärkts
flera lindriga fall av akuta förgiftningar (praktiskt taget alla arbetare få i
början yrsel, huvudvärk, illamående, även kräkningar). Svårare fall, som
föranlett läkarvård, lia icke kunnat noteras. Av kroniska förgiftningar lia
iakttagits vissa fall av lindrig anämi och blodtryckssänkning, ej medförande
arbetsoförmåga. Sprängämnesinspektören har också framhållit den understundom
skadliga inverkan av hithörande ämnen. Aminoföreningarna användas
hos oss huvudsakligen vid päls-, hår- och textilfärgningen. Såsom
föranledda av sistnämnda föreningar lia iakttagits endast 7 fall av astma,
men inga andra sjukdomar utom eksem. En del ytterligare iakttagna astmafall
voro förorsakade av ämnet kloramin med huvudsaklig användning som
desinfektionsmedel. På grund av sin från nämnda grupp avvikande kemiska
sammansättning har detta ämne ej befunnits kunna inrangeras här utan i
stället upptagits bland övriga ämnen, som ansetts böra uppmärksammas såsom
förorsakande sjukdomar.

Halogenderivat av kolväten tillhörande den alifatiska serien (koltetraklorid,
kloroform, trikloretylen, perkloretylen m. fl.). På svenska användes uttrycket
Moricolväten, vilket uttryck även förekommer i officiell skrift. Detta uttryck
äger dock icke samma innebörd som benämningen »halogenderivat av kolväten
av den alifatiska serien», alldenstund det dels icke omfattar övriga
halogenderivat (brom- och jod-), dels omfattar klorderivat även av andra kolväten
än av den alifatiska serien. Av hithörande ämnen tillverkas i Sverige
huvudsakligen t. ex. kloroform, trikloretylen och perkloretylen. Kloroform
torde hos oss icke hava annan användning än som bedövningsmedel och
som lösningsmedel på kemiska laboratorier. Triklor- och perkloretylen användas
i större skala som fettlösningsmedel, förstnämnda ämne dessutom i
större mängder som desinfektionsmedel mot ohyra tillsammans med andra
Morkol vätön. Speciellt trikloretylen Ilar som fettlösningsmedel erhållit allt
större användning i tvätterier, gummifabriker, mekaniska verkstäder m. fl.
industrier, särskilt i sådana fall, där eldfarliga lösningsmedel ej få användas.
Riskerna för yrkessjukdomar av halogenderivat av kolväten tillhörande den
alifatiska serien torde överhuvud vara större än man från början antagit.
Flera av yrkesinspektörerna angiva förekomsten av förgiftningsfall till följd
av hithörande ämnen. Trikloretylens skadliga verkningar torde visserligen
med stor framgång hava motarbetats genom ändamålsenliga skyddsåtgärder
(god ventilation, speciell apparatur), men hava dock — vid den av herrar
Boström och Topelius gjorda undersökningen — uppmärksammats 4 svåra
fall av kroniska och 6 jämförelsevis lindrigare fall av akuta förgiftningar
jämte 1 fall av rliinit och bronchit. Härtill böra läggas några fall av akuta
förgiftningar, som iakttagits vid desinfektion mot ohyra, där trikloretylen
tillsammans med andra flyktiga halogenderivat av såväl aromatiska som alifatiska
kolväten använts (lindrigare desinfektionsmedel).

Andra radioaktiva ämnen än radium. Då i vår nuvarande lag upptagits
radium, vilket är ett ämne, som knappast förekommer isolerat, föreslås, att,
efter mönster av det föreliggande förslaget till internationell konvention, i
lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar införes »radium eller andra
radioaktiva ämnen», varigenom bättre anslutning skulle ernås till utvecklingen
på detta område.

I nära samband med i konventionsförslaget upptagna bensol och dess
homologer samt deras nitro- och aminoderivat komma i betraktande oxi- och
halogenderivat av bensol och dess homologer, såsom t. ex. fenol, kresol och
deras klorderivat. Dessa ha utbredd användning som dosinfektions- och
träimpregneringsmedel, men härav förorsakade kända sjukdomsfall äro huvudsakligen
att hänföra till hudsjukdomarna.

Kungl. Majus proposition nr 209.

I landsorganisationens omförmälda skrivelse den 30 oktober 1934 hemställes,
att vid den ifrågavarande revisionen måtte beaktas gjorda uttalanden av
vissa till landsorganisationen anslutna förbund. Dessa framställningar avse
endast hudsjukdomar. Ämbetsverken återkomma till sådana sjukdomar i
det följande.

För övrigt hava i här ifrågavarande sammanhang särskilt uppmärksammats
följande ämnen och därav förorsakade sjukdomar:

Koloxid. Av vissa yrkesinspektörer uppgives, att en del fall förekommit
av förgiftning av detta ämne, därvid olycksfall icke ansetts lia förelegat. Vid
den eljest företagna undersökningen hava angivits många fall av akuta förgiftningar
av detta ämne, flera med dödlig utgång. Koloxiden utvecklas
som bekant vid ett flertal arbetsprocedurer och förekommer bland annat även
i avloppsgaserna från explosionsmotorer. Koloxiden kan giva upphov även
till kroniska sjukdomar, kännetecknade av vissa symtom såsom huvudvärk,
sömnlöshet, svindel och i svårare fall vissa hjärtbesvär, nerv- och hjärnskador
speciellt såsom följdsjukdomar efter förgiftningen.

Kolsvavla och svavelväte. Dessa ämnen användas var för sig eller tillsammans
huvudsakligen i färgfabrikationen, för utfällning av vissa metaller, i
svavelsyrefabrikationen för rening av svavelsyra från arsenik, i konstsilkesfabrikationen,
vid lysgasberedningen och i gummiindustrien. I flera ifrågakomna
fall har icke kunnat avgöras, huruvida dessa ämnen eller annan svavelförening
inverkat sjukdomsalstrande.

Cyan och cyanföreningar kunna åstadkomma mycket starka giftverkningar.
Dessa ämnen nedsätta snabbt de för livets bestånd nödvändiga syresättningarna
i organismen. I stor skala kommer som bekant cyanvätet till användning
vid desinfektionen. Cyanföreningar förekomma dessutom i större
eller mindre mängder i olika industrigrenar, t. ex. i gasverk, vid metallurgiska
processer, i elektrogalvaniseringsverkstäder m. m. Genom undersökningen
har utrönts, att förgiftningsfall, som ej ha olycksfallskaraktär, jämförelsevis
sällan inträffa bland arbetare i nämnda verksamhetsområden. Vissa
cyanföreningar åstadkomma däremot ej sällan eksem.

Klor, hypoJclorit och klorTcallc. Av de industrier i Sverige, i vilka klor
eller klorprodukter framställas eller användas, torde i främsta rummet ifrågakomma
tillverkningen av hypoklorit, klorkalk och klorkolväten, kloratfabrikationen,
pappers- och cellulosaindustrierna och textilindustrien. Yrkesinspektören
i andra distriktet har uppgivit ett fall av klorgasförgiftning, som föranlett
längre tids arbetsoförmåga. Två fall av nervsjukdom med långvarig
arbetsoförmåga lia även uppgivits. Några fullt säkra fall av kroniska inre
sjukdomar till följd av klorgas ha icke framkommit under den ifrågavarande
undersökningen. Den här ifrågavarande klorindustrien är dock stadd i tillväxt.
Klor är en hälsofarlig gas, som kan giva upphov till konjunktiv!ter,
bronchiter och lungaffektioner m. m., i en del fall med dödlig utgång.

Kloramin. Härmed avses mestadels derivat av aromatiska sulfonsyror,
som oegentligt kallas för enbart »kloramin». Kloraminlösningar användas
som ovan nämnts huvudsakligen såsom desinfektionsmedel och lia visat sig
kunna vid användningen framkalla konjunktiv^, rhinit, bronchit och astma.
Från en av yrkesinspektörerna angivas vissa av detta ämne förorsakade fall
av inflammationer i näsa och svalg.

Nitrösa gaser. Dessa gaser bestå av vissa kväveoxider. De kunna
intränga i organismen på olika vägar, t. ex. genom hudén eller andningsorganen.
Genom saliven kunna de överföras till matsmältningsorganen.
Nitrösa gaser förekomma t. ex. i stora mängder vid svavelsyrefabrikationen,
de utvecklas vid betning av metaller i bad innehållande salpetersyra, och de
uppkomma i nitroglycerin- eller nitrocellulosatillverkningen särskilt vid driftstörningar.
Två fall med dödlig utgång, där sjukdomssymtomen uppkommit

Kungl. Majis proposition nr 209.

först flera timmar sedan arbetet upphört, ha rapporterats. Det var fråga
örn frätskador i lungorna med sekundärt lungödem. Även hava uppgivits
3 fall av hjärtsjukdom (myocardit), som ansetts vara förorsakad av nitrösa
gaser. Vidare har upplysning erhållits örn 3 fall av rätt svåra bronchiter
vållade genom inandning av ifrågavarande gaser. Sprängämnesinspektören har
ansett hithörande gaser böra upptagas bland anledningar till yrkessjukdomar.

Vissa manganföreningar kunna giva upphov till svårare förgiftningar, som
kunna medföra örn följdtillstånden efter sömnsjuka erinrande tillstånd. Något
sådant fall har dock ej i Sverige kunnat fastställas. Inom metallindustrien,
t. ex. vid mässingsgjutning, där zink kommer till användning, har bland
arbetarna kunnat iakttagas vissa sjukliga symtom, men dylika sjukdomar ha,
såvitt är känt, ej varit av allvarligare art och anses merendels kunna förekommas
genom skyddsåtgärder. I utlandet förekommer bland arbetare i en
del gruvor och bergverk s. k. halcmask (ankylostomiasis), som uppstår i tarmen
och kan yttra sig bland annat i svår anämi. Fall av denna sjukdom synas
emellertid ej vara kända i vårt land.

Kromsyra och dess föreningar. Fall av inre sjukdomar av detta ämne hava
i åtskilliga fall uppmärksammats i kromgarverier samt inom tändsticksindustrien.
De av långvarigare inverkan av kromsyra förorsakade sjukdomsfall,
varom här är fråga, äro etsskador i mun, näsa och svalg (jfr 1934 års förenämnda
förslag) samt bronchialkatarrer av merendels kronisk art ävensom
vissa skador å ögonens hinnor. Av yrkesinspektören i andra distriktet har
meddelats fall av sjukliga påverkningar å slemhinnor i näsan m. m.

Bland åtskilliga andra ämnen har uppgivits, att även terpentin visat sig
kunna medföra inre sjukdom genom inverkan av terpentinångor. Såvitt det
etiologiska sambandet här är känt, synas dock dylika sjukdomar, åtminstone i
den mån de äro förorsakade av kända ingredienser, i allmänhet vara ganska övergående.
De torde ock i allmänhet kunna förekommas genom lämpliga åtgärder.

I de ovan omförmälda av läkare gjorda anmälningar (avseende tiden V-t
1933—30/9 1935) örn sjukdomsfall i anledning av hälsofarligt arbete förekomma
följande fall av sjukdom i inre organ (ej hudsjukdom):

Skadligt agens	Sjukdomens	beteckning	Antal fall
Klor ................................................1 Koloxid ..........................................1	Gasförgiftning .......	.........................{	i 4
Koppar.............................................^ Trikloretylen -f koltetraklorid ...........\|	Allmän intoxikation	( ..........................l	1 1
Trikloretylen .....................................	Neuromyelit...........		2
Zink ..............................................1 Svavelsyra + svavelsyrlighet ............./	Bronchit ...............	..........................{	2 1
Glasering ........................................	Intoxikation .........		1
Svavelsyra + salpetersyra ................1	Övre luftvägsaffektion (rhino-pharyngo-/	3
Trädamm (torexplattor) ...................../	laryngo-tracheit) .	.........................i	1
Kemikalier ......................................	Rhinit....................		1
Sand + kalk + soda + salpeter ............	Näsblödning (varis)		1
Fuktighet + värme.............................. Ensidigt arbete.................................\| Neudt med atrofi, sensibilitetsnedsätt-> ning eller dövhet...........................\|	Starr ....................		1
Neudt....................		8
Tuberkulos (utan samband med sten-l dammslunga) ................................./	Tuberkulos (utan samband med sten-l
dammslunga).......	........................./
		Tillsammans	33

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Härutöver upptaga anmälningarna, utom hudåkommor, 5 fall av senskideinflammation,
2 av deformerande arthrit och 1 av ischias.

Yad angår den förut omförmälda i det föreliggande konventionsförslaget
upptagna ämnesgruppen »halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien»
har den befunnits i allmänhet omsluta väl kända och huvudsakligen i större
skala tillverkade produkter. Hörande de i sagda förslag likales upptagna
omfattande grupperna bensols homologer samt nitro- och aminoderivat av
bensol och av dess homologer hava ämbetsverken uppmärksammat, att deras
införande bland ämnen, som förorsaka yrkessjukdomar, såtillvida kan komma
att medföra vissa svårigheter som meningarna kunna, möjligen även bland
sakkunniga, vara delade örn, huruvida ett visst ämne lior till dessa grupper
eller icke. Det kan också vara svårt att fastställa hithörande ämnens identitet,
särskilt på den grund att de ofta föras i marknaden under trivialnamn
och ofta även förekomma i blandningar med andra ämnen. I fråga örn den
nu avsedda gruppen av ämnen har emellertid någon avgörande betydelse
befunnits icke behöva tillmätas dessa omständigheter. Yad däremot beträffar
de ovan omförmälda oxi- och halogenderivaterna av bensol och dess homologer
(t. ex. fenol, kresol och deras klorderivat), som stå nära den i konventionsförslaget
upptagna sistnämnda gruppen av ämnen, har på grund av
mångfalden av dylika ämnen och deras skiftande förekomst allt för stora
svårigheter ansetts möta att identifiera dem. Ämbetsverken hava därför ej
ansett sig kunna förorda deras införande i vår lagstiftning.

Beträffande de inre förgiftningar, som i det föregående omförmälts, inträffa
de visserligen i flera fall under sådana förhållanden, att olycksfall i
arbete anses föreligga. Men ej sällan beror förgiftningen på inverkan under
så lång tid, flera dagar eller avsevärt längre tid, att olycksfall ej kan anses
vara för handen. Ämbetsverken framliöllo i sitt förutberörda utlåtande den
21 april 1928, att, örn man kan tala örn en viss karakteristisk sjukdomsbild
för ett visst slag av förgiftning, vilket man till en viss grad kan göra —
men väl att märka endast till en viss grad och endast för vissa slag av förgiftningar
— så är detta så att förstå, att det vid denna förgiftning förekommer
en viss kombination av de olika sjukdomstecken, vilka tillsammantagna
kunna giva en till en viss grad karakteristisk sjukdomsbild, men
dock ej en klart patognomonisk (d. v. s. en sådan, rörande vilken det bestämt
kan uttalas, att den endast tillkommer denna förgiftning och ej någon
annan sjukdomsform). Yad nu sagts gällde det stora flertalet av förgiftningsbilder
av organiska ämnen1 som äro till antalet praktiskt taget obegränsade.
Svårigheterna ökas i den mån blandningar och föreningar av
olika ämnen komma i betraktande. I de mer akuta fallen av förgiftningar
ställer det sig merendels lättare att fastställa det i varje fall inverkande
ämnet än i fråga om de mer långvariga påverkningar, som medföra kroniska
fall samt understundom vissa följdsjukdomar.

Beträffande de härförut upptagna ämnen giva vissa av de av dem föranledda
förgiftningar stundom en mer karakteristisk sjukdomsbild, medan i
fråga örn andra av samma ämnen kombinationen av de olika sjukdomstecken
och omständigheterna med avseende å dem huvudsakligen måste
fälla utslaget.

Hörande andra sjukdomar, som förorsakas av härförut upptagna ämnen,
än förgiftningar, anses i regel deras orsaker, såvitt här är i fråga, kunna
fastställas.

Givetvis förekommer, att inre sjukdomar framkallas av andra i arbetet
förekommande ämnen eller substanser än något av ovannämnda giftiga eller
»farliga» ämnen, och det utan att olycksfall anses föreligga. Förutom stendamm
inverkar exempelvis understundom mer eller mindre långvarigt arbete

Kungl. Majlis proposition nr 209.

i annat damm eller dammliknande substanser t. ex. mjöl. Sålunda kunna
uppkomma vissa infektioner eller andra sjukdomar i näsa, svalg, luftvägar,
lungor m. m. Här kommer sålunda i betraktande bland annat astma i en
del fall hos bagare, mjölnare etc. Ämbetsverken hava dock ansett det stöta
på stora svårigheter att i det särskilda fallet söka tillfredsställande avgränsa
här ifrågakommande fall samt med tillräcklig säkerhet härleda vissa
av dem från arbetet.

Med beaktande av vad ovan anförts och med hänvisning för övrigt till
den allmänna motiveringen hava ämbetsverken funnit sig böra ur de synpunkter,
varom här närmast är fråga — nämligen om skadeverkningar av
farligare art å inre organ — föreslå införande i lagen örn yrkessjukdomar
av sjukdomar av följande ämnen nämligen:

bensol och dess homologer (såsom toluol, xylol) samt deras nitro- och
aminoderivat (såsom trinitrotoluol, anilin, parafenylendiamin),

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom trikloretylen,
perkloretylen),
koloxid,

cyan och dess föreningar,
klor, hypoklorit och klorkalk,
kloramin,
nitrösa gaser,

kromsyra och dess föreningar,
radioaktiva ämnen.

IV. Hudsjukdomar.

I ovanberörda kungörelse den 22 november 1929 med särskilda föreskrifter
i anledning av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar hava
sjukdomsformerna dermatit, nekros, hudatrofi angivits såsom följd av inverkan
endast av arsenik eller förening därav, kvicksilver eller förening
därav, strålande värme eller ljus samt röntgenstrålar eller radium. Under
tiden från 1930 års ingång och till denna dag hava bland i riksförsäkringsanstalten
försäkrade till anstalten anmälts, förutom en del fall av sjukdom,
som förorsakats av strålande värme och av röntgenstrålar, endast 2 fall av
dermatit föranledd av arsenik och 4 fall av kvicksilver.

I landsorganisationens omförmälda skrivelse den 30 oktober 1934 hemställes
på grund av framställning från litografförbundet, att såsom yrkessjukdomar
måtte räknas eksem, som uppstå vid handhavandet av kromsyra eller vätskor,
i vilka kromsyra ingå. Grov- och fabriksarbetar förbundet har fäst uppmärksamheten
på eksem, som inträffa hos arbetare i byggnadsindustrien, som
syssla med cement. Metallindustriarbetarförbundet anför, att vid arbete med
oljor och andra preparat eksem uppkommit. Samma förhållande har även
iakttagits vid arbete med s. k. snabbcement. Fall av yrkessjukdomar ha
även uppkommit genom frätning till följd av arbete, där kalilut använts, i
en del fall så omedelbart, att lagen om olycksfall i arbete ansetts kunna
komma i tillämpning. Elakartade åkommor uppkommo även i arbeten, där
svavelsyra och andra kemikalier användas för betning av järn och stål, galvanisering
m. fl. liknande arbeten. Förbundet hemställer, att bland ämnen,
som kunna förorsaka yrkessjukdom, även må upptagas eksemalstrande preparat,
kalilut och svavelsyra. Målareförbundet gör framställning om att till
hälsofarliga iimnen, varom här är fråga, måtte räknas även terpentin, framför
allt sulfatterpentin, som visat sig framkalla hudsjukdomar.

I det härförut omförmälda av riksförsäkringsanstalten den 2(1 november
1934 avgivna förslaget till ändring i olycksfallsförsäkringslagen har som redan
nämnts upptagits en särskild grupp av hudsjukdomar, nämligen de, som för -

Kungl. Majus proposition nr 209.

orsakats av frätande eller etsande inverkan under jämförelsevis kort tid (högst
några dagar) av visst i arbetet använt ämne, som ej finnes upptaget i lagen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, såsom av klor, svavelsyra, salpetersyra,
kalk eller kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne ingår.

De sålunda uppräknade ämnena och blandningar av dem äro, såsom framgår
av ordalydelsen i detta förslag (jfr ovan sid. 36), att fatta endast såsom
exempel inom den mer omfattande i förslaget åsyftade gruppen av ämnen.
Övriga här ifrågakommande ämnen eller blandningar av dem äro t. ex. andra
syror såsom fluorvätesyra och kromsyra, klorföreningar såsom klorzink, klorkalk
och sublimat, äggvitelösande alkalier, äggvitehärdande medel såsom
karbolsyra och formalin ävensom soda, kalilut, cement etc. De sålunda avsedda
ämnena hava egenskapen, att därav föranledda bestämbara lokala sjukliga
förändringar oftast framträda efter mer eller mindre kortvarig befattning
med dem. För en dylik begränsning av förslagets omfattning har i allt fall,
såsom redan förut nämnts, ansetts tala, att därigenom beretts ökad möjlighet
att kunna härleda sjukdomssymtomen från arbetet.

Beträffande här ifrågakommande skadeverkningar te sig de akuta etsskadorna
ofta godartade, men, sedan de demarkerat sig, visa de ofta en stor
och djup substansförlust, som kan taga lång tid att läka. Kroniska etssår
förekomma hos arbetare, som ofta måste handskas med etsande ämnen, t. ex.
garvare, murare, typografer. Ofta kunna dessa skadeverkningar bli infekterade,
och kunna cle även bilda utgångspunkten för eksematösa förändringar.
I nämnda lagförslag hava också med sådan inverkan, varom här är fråga,
sammanförts vissa skador, som förorsakats på mekanisk väg såsom skavsår
och bläsön Vid antagande av detta förslag bliva delvis tillgodosedda de
önskemål, som enligt vad förut nämnts framställts av litografförbundet,
grov- och fabriksarbetarförbundet och metallindustriarbetarförbundet.

I de av yrhesinspeMörerna avgivna yttrandena hava även såsom yrkessjukdomar
uppmärksammats vissa hudsjukdomar. Förutom frätskador angivas
av dem en del inflammationer, utslag och infektioner såsom föranledda av
olika inom industrien förekommande ämnen såsom bensin, bensol och dess
föreningar, kromsyra, vissa nickelsalter, mineraloljor, färgämnen, terpentin,
»eksemalstrande preparat» av olika slag. I flera av yttrandena har framhållits
den stora betydelsen av förebyggande åtgärder med hänsyn till dessa
slags sjukdomar. I många fall, såsom vid handhavandet av terpentin m. m.
— framkålles av yrkesinspektören i 9:e distriktet — syntes sådana anordningar
kunna vidtagas, att arbetarna icke eller endast i ringa grad behövde
utsättas för någon fara.

De hörda fah ri ksläk arn a. framhålla, att underhaltiga och orena preparat
ofta giva anledning till hudsjukdomar. Ibland vore omöjligt att avgöra, örn
en hudåkomma ådragits genom t. ex. visst ämne eller vore en följd av andra
faktorer såsom inverkan av fukt, väta eller av mekanisk nötning m. m. Genom
hantering av oljor och dylikt skedde ofta en uppluckring av huden, vilket
kunde disponera för vissa retningstillstånd och inflammationer. En del av
de hörda läkarna förorda, att vissa eksem upptagas såsom yrkessjukdomar.
En av dem anför dock, att med hänsyn till den i allmänhet ganska ringa
kännedomen örn eksemets olika orsaker och natur samt det förhållandet att
det ofta uppträdde utan påvisbart yttre samband med inom ett visst yrke
förekommande skadligt ämne, vore det vanskligt att för närvarande i yrkessjukdomsförsäkringslagen
intaga eksemer, förorsakade av en hel del skiftande
ämnen. Hudens större eller mindre mottaglighet och känslighet spelade
också stor roll. Skyddsåtgärder, såsom användning av gummihandskar m. m.,
vöre ofta av stor vikt.

Ämbetsverken få för egen del anföra följande.

Kungl. Majus proposition nr 209.

En bestämd avgränsning eller en medicinskt fullt tillfredsställande indelning
av alla liudens sjukdomar i förhållande till varandra är svår att åstadkomma.
Endast så mycket synes klart, att dylika sjukdomar kunna uppkomma
av mycket skilda anledningar, såväl inre som yttre — de senare kemiska,
termiska och mekaniska orsaker. Fastställande av vilken eller vilka
av alla slags orsaker, som i det särskilda fallet framkallat sjukdomen, stöter
ofta på stora svårigheter och fordrar därför speciell sakkunskap.

Såsom yrkessjukdomar spela de hudsjukdomar, som framkallas av inre
orsaker, mindre roll. Aven hudsjukdomar av infektiös anledning, i den mån
de ej äro en följd av samtidigt förefintliga mekaniska eller liknande påverkningar,
ifrågakomma endast i begränsad utsträckning såsom yrkessjukdomar.
Bland infektionssjukdomar upptager nu gällande lag endast mjältbrandssmitta.

I fråga örn den omfattning, vari hudsjukdomar — föranledda av yrkesarbete
eller icke — förekomma i vårt land, saknas tillräckliga uppgifter.
Ämbetsverken hava emellertid inhämtat, att å tre av Stockholms stads polikliniker,
varibland sjukhuset S:t Göran, under år 1934 behandlats över 14,000
fall av hudsjukdom (däri inbegripna omkring 1,000 fall av syfilis i icke smittsamt
stadium). Enligt en för år 1933 gjord beräkning vore de å S:t Görans
sjukhus samma år polikliniskt behandlade fallen av hudsjukdomar 11,692.
Av dessa voro 5,588 (1,977 bland män och 3,611 bland kvinnor) eksem eller
dermant, varav omkring halva antalet ansetts mer eller mindre direkt orsakade
genom arbete. Häri äro inräknade det stora antalet fall, mest bland
kvinnor i hushållsarbete, där mekaniska och termiska påverkningar av olika
slag under arbetet, medverkat till sjukdomens uppkomst. Återstående hälften
— som ej förorsakats av arbete — utgjordes huvudsakligen av barneksem,
bensårseksem, seborrhoiska eksem och andra eksem och dermatiter av inre
orsaker eller av obekant anledning. Efter frånräknande av hela det nu avsedda
antalet fall av eksem och dermatit återstodo 6,104 fall av annan sjukdom,
förutom ets- och frätskador, impetigo, acne, furunklar och andx-a hudinfektioner,
skabb, nässelfeber, psoriasis, tuberkulider, svampsjukdomar m. m.

Med stöd ensamt av detta material kan givetvis icke ens tillnärmelsevis
uppskattas antalet i hela riket förekommande fall av i arbete ådragna hudsjukdomar,
som kräva läkarvård. Så mycket torde dock i varje fall vara
klart, att under ett år detta antal är jämförelsevis mycket högt.

Bland de av läkare gjorda anmälningar örn sjukdom föranledd av hälsofarligt
arbete hava tillhopa upptagits 380 fall av hudsjukdomar, varav 316
fall av eksem, 50 dermatit och 14 övriga hudsjukdomar. Av samtliga de
380 fallen avsågo 88 män och 292 kvinnor (jfr härom nedan sid. 48). Börande
fördelningen med hänsyn till sjukdomsorsaker av flertalet dessa fall
(nämligen de, som anmälts från S:t Görans sjukhus i Stockholm) hänvisas
till sammanställningen här nedan å sid. 47 f.

Av Stockholms erkända centralsjukkassa har under år 1934 tillerkänts
sjukpenning i anledning av hudsjukdom i 348 fall. Av dessa avsågo 125 fall
eksem (jfr sid. 48).

I den förut omförmälda av herrar Boström och Topelius verkställda undersökningen
avseende åren 1930—1935 hava huvudsakligen upptagits, förutom
en del ets- och frätskador, följande fall av eksem eller dermatit:

Bensol eller dess liomologer ....................................... 14

Nitro- och aminoderivat av bensol eller av dess horn
ologer ...................................................................... 25

Halogenderivat av alifatiska kolväten 4

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Oxi- och halogenderivat av bensol eller av dess ho mologer.

....................................................................... 25

Tjära, beck lii. m............................................................. 5 ( + 20 fall av adie)

Exotiska träslag............................................................... 3

Kromsyra eller dess föreningar.................................... 11

Mineraloljor, fotogen, bensin, s. k. mineralterpentin 12 (+ 4 fall av aene)

Terpentin ..................................................................... 172

Cement............................................................................. 44

Litografiskt eller kemigrafiskt arbete (utan bestämt

angivet ämne) ............................................................ 72

Elektrogalvaniseringsarbete (utan bestämt angivet

ämne)........................................................................... 20

Mjöl- eller mjölförbättringsmedel ................................. 8

De tre första av de sålunda upptagna grupperna, tillhopa ;>54>'' fall, hänföra
sig till ämnen, som ämbetsverken liärförut förordat till upptagande i
vår lag.

De av ämnen under gruppen oxi- och halogenderivat av bensol och av dess
homologer (fenol, kresol etc.) framkomna fall av eksem hänföra sig till impregnering
av trä samt till fotografiskt ai''bete. Med hänsyn till mångfalden
av de preparat och ämnen, som skulle kunna hänföras under denna grupp,
möter oftast svårighet för bedömande av här ifrågakommande sjukdomsföljder.

I detta sammanhang få ämbetsverken rörande det härförut till medtagande
bland ämnen, som förorsaka yrkessjukdomar, av ämbetsverken upptagna
ämnet kloramin anmärka, att erfarenheten visat, att veterinärer, som
i stor utsträckning använda kloraminlösningar i desinfektionssyfte, därav i
vissa fall ådraga sig s. k. allergiska hudreaktioner, vilka kliniskt framträda
såsom akuta dermatiter och eksem.

Beträffande ämnena tjära och beck kunna desamma likasom sot, paraffin,
antracen m. fl. orsaka eksem samt vidare aene och benägenhet för vårtbildning.
Enahanda symtom framkallas emellertid även av andra anledningar.
I särskilda fall kunna nu avsedda ämnen medföra hudkräfta, örn ock s. k.
yrkeskräfta synes vara mycket sällsynt i vårt land. (Jfr sid. 50.)

Hudsjukdomar av exotiska träslag tilldraga sig knappast någon uppmärksamhet
i vårt land.

De av kromsyra eller ämnen, vari kromsyra ingår, föranledda eksemen hava
iakttagits bland litografer, arbetare i garverier och tändsticksfabriker samt
i elektrogalvaniseringsarbete. Aven i kemigrafiskt arbete kommer jämte
andra ämnen kromsyra till användning. De av kromsyra förorsakade eksem
äro, då de förekomma, ofta beroende på annan slags, oftast mer långvarig,
inverkan av detta ämne eller blandningar av detsamma än ets- och frätskadorna.
Att i vissa fall även dessa sistnämnda så småningom kunna utvecklas
till eksem har förut anmärkts.

Oljor. Örn bensol och dess homologer har förut talats. I övrigt äro som
bekant inom vitt skilda verksamheter förekommande oljor (bensin, s. k. mineralterpentin,
lysoljor, brännoljor, smörjoljor och tjäroljor) av mycket olika
slag. Den renade lättare oljan torde i regel ej behöva ha någon skadlig
inverkan på huden, medan däremot i samma män som oljan är tyngre eller
bemängd med diverse främmande substanser, den också kan verka hudretande.
Under dessa förhållanden är någon enhetlig grund för fastställande
av oljeeksemets uppkomst mycket svår att angiva.

Har upptagna fall av terpentineksem hava enligt lämnade uppgifter merendels
inträffat i måleriyrket. De föranledas dels av handskandet med ter -

Kungl. Majlis proposition nr 209.

pentin i och för själva arbetet, dels i stor utsträckning av dess användning
efter slutat arbete såsom reningsmedel. Terpentin kommer ju emellertid —
likasom bensin, fotogen m. m. — ofta till användning även i andra verksamheter
och i hemmen. Närmare undersökningar hava visat, att olika
slags terpentin — likasom olika oljor — lia mycket olika inverkan, beroende
av dess ursprung och vidtagna reningsprocesser. Den »bättre» terpentinen
anses i regel ofarlig. Allteftersom i övrigt terpentin har olika sammansättning,
växla av densamma föranledda åkommor från fall till fall.

Enär cement innehåller eller med vatten lätt bildar fri kalk, som ofta är
etsande, faller, som redan angivits, en del av hithörande hudåkommor under
ets- och frätskadorna.

Beträffande eksem i litografisM arbete torde framgå av litografförbundets
ovanberörda framställning, att där är att i främsta rummet uppmärksamma
kromsyra eller vätskor, i vilka kromsyra ingår. Jämväl i elektrogalvaniseringsarbete
användes, förutom cyanföreningar, som också innefattas i ämbetsverkens
förestående förslag, bland annat kromsyra.

Mjöl- och mjölförbättringsmedel åstadkomma understundom s. k. allergiska
eksem genom merendels under lång tid ådragen överkänslighet på grund
av visst arbete, varvid olika ämnen inverka (t. ex. s. k. bagareksem). Även
dessa eksem likna till art och utseende många andra.

Yad angår svårigheten och varaktigheten av här ifrågavarande hudsjukdomar
förekommer enligt erfarenheten ett jämförelsevis stort antal fall, som
ej medföra någon nedsättning av arbetsförmågan eller en mycket ringa
sådan. Sålunda hava i de av herrar Boström och Topelius upptagna fallen
ett stort antal ej medfört nedsättning av arbetsförmågan. I andra fall bör
den sjuke, ehuru strängt taget hans arbetsförmåga ej behöver vara nedsatt,
för sjukdomens botande under kortare eller längre tid avhålla sig från sådant
arbete, i vilket han är utsatt för den sjukdomsalstrande inverkan, eller
eventuellt även från annat arbete. I fråga örn många av dessa åkommor,
som en gång tagit sig uttryck i bestämda symtom, vilka efter behandling
eller avhållsamliet från arbete ej längre framträda, förefinnes en för dem
säregen benägenhet att recidivera, och det ofta av under eljest helt betydelselös
anledning. Med hänsyn till de många och synnerligen växlande
former, vari hudsjukdomarna uppträda, möter alltså med avseende å dem
alldeles särskilda svårigheter att i det enskilda fallet bedöma frågan om
deras inverkan å arbetsförmågan.

För närmare bedömande av de hithörande sjukdomarnas beskaffenhet och
verkningar hava genomgåtts samtliga anmälningar örn i hälsofarligt arbete
ådragen hudsjukdom, som gjorts till medicinalstyrelsen av läkare. Som
nämnts har det stora flertalet av dessa anmälningar (334 av 380) inkommit
från S:t Görans sjukhus i Stockholm. Beträffande dessa har den i anmälan
lämnade uppgiften om den ungefärliga tid, varunder den sjuke »kan antagas»
bliva förhindrad att arbeta, kompletterats genom särskild på ämbetsverkens
föranstaltande å nämnda sjukhus verkställd efterundersökning. Resultatet
härav framgår av följande sammanställning:

Av läkare å S:t Görans sjukhus i Stockholm under tiden 1U 1933—s% 1935
anmälda fall av hudsjukdom (286 fall av eksem, 40 av dermatit och 8 av
annan hudsjukdom):

1. = Sjukdomar genom kemiska ämnen, oorganiska oell organiska.

2. = »> » kemiskt-tekniska preparat: tvätt-, skur-, puts-, hår- och skön hetsmedel.

3. = » » fysikaliska inflytanden (vatten, fuktighet, cement, benmjöl).

4. » » diverse ämnen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tid, varunder den sjuke besökt läkare å sjukhuset*)	l* 2)	2 *)	3 2)	4 a)	Summa
Män	Kvinnor	Män	Kvinnor	Män	Kvinnor	Män	Kvinnor
Mindre än 1 vecka ....	5	8		3		10		2	28
1—2 veckor ..............	13	22	—	30	2	28	—	1	96
2-3 » ..............	4	23	—	33	—	27	i	4	92
3—4 » ...............	10	6	i	14	—	10	i	4	46
4—6 » ...............	2	6	—	7	—	—	—	—	15
6—8 » ...............	2	4	—	6	—	—	—	—	12
Längre tid.................	9	11	i	12	—	11	—	1	45
Summa	45	80	2	105	2	80	2	12	334

Av Stockholms erkända centralsjukkassa hava år 1934 handlagts 348 fall av
hudsjukdom, som medfört arbetsoförmåga och rätt till sjukpenning. Härom har
uppgjorts följande sammanställning:

Tid, varunder sjukpenning utgivits	Antal fall
Eksem	Annan hudsjukdom
Mindre än 1 vecka .............................................................	4	17
1— 2 veckor ...................................................................	35	63
2- 3 » .....................................................................	23	38
3— 4 » .....................................................................	14	35
4— 5 >. ...........................................................-..........	6	19
5— 6 ». .....................................................................	7	10
6— 8 » ....................................................................	16	14
8—12 » .................................................................	12	11
12-16 » .....................................................................	4	8
16 veckor eller mera...........................................................	4	8
Tillhopa	125	223

I förevarande sammanhang framställer sig såsom eljest beträffande försäkringen
för yrkessjukdomar den frågan, huruvida och i vad mån det överhuvud
är möjligt att diagnosticera sjukdomen såsom följd av inverkan av
ett visst ämne. Såsom redan framhållits behöver här den sjukdomsalstrande
substansen icke vara av »giftig» eller »farlig» beskaffenhet. Likasom de påverkningar
av mekanisk art eller av temperatur, väta eller fukt m. m., för
vilka en kroppsarbetare är utsatt, småningom ofta bidraga till sjukliga symtom
och verkningar å huden, så kunna ett flertal i allmänhet ofarliga substanser,
med eller utan förening med nyssnämnda skadeverkningar, genom
upprepat hanterande åstadkomma retningstillstånd och andra inflammatoriska
symtom (eksem). För sjukdomsfallets bedömande har såsom eljest läkaren att
utgå från den s. k. anamnesen, d. v. s. den sjukes egna (och eventuellt andras)
uppgifter örn de omständigheter, som kunna sättas i samband med sjukdomen.
Men därjämte kan läkaren begagna sig av en metod med s. k. eksemprov.
En del dylika prov hava också på ämbetsverkens föranstaltande utförts av
doktor Boström på sätt närmare framgår av omförmälda av honom och ingenjör
Topelius avgivna p. m. (bilaga 3). Dessa prov tillgå så, att de misstänkta
substanserna i koncentrationer, som befunnits icke reta normal hud,

b I 16 fall har patienten varit intagen å sjukhuset.

2) Det jämförelsevis stora antalet kvinnor i förhållande till män, beror enligt uppgift
på att anmälningsplikten i större utsträckning fullgjorts av läkare pä den kvinnliga polikliniken
än av andra läkare.

Kungl. Majus proposition nr 209.

appliceras på patientens oskadade liud under 24 timmar för att utröna örn
å den plats, där det ämne placerats, vilket provet gäller, en inflammatorisk
retning inträder. De av Boström verkställda undersökningar Lava utförts å
sammanlagt 45 arbetare med budåkommor, tillhörande yrkesgrupperna elektrogalvaniseringsarbetare,
litografer oell målare, oell Ilar därvid förekommit
huvudsakligen kaliumkopparcyanid, kromsyra och terpentin. Antalet positiva
reaktioner har varit 36 och antalet negativa 9. Den här omförmälda på
specialavdelningar för hudsjukdomar och i en del fall även eljest av vissa
läkare tillämpade metoden anses ägnad att kunna ge värdefulla upplysningar
för bedömande örn ett eksem är föranlett av ett visst ämne; och det även
där det orsaksverkande ämnet ej är ett »giftigt» eller »farligt» ämne utan
ett helt vanligt sådant (t. ex. mjöl). Flera omständigheter reducera emellertid
värdet av metodens användning såsom bindande bevismedel, särskilt vid
negativt utfall av provet. De ämnen och föreningar av sådana, som kunna
ifrågakomma såsom sjukdomsalstrande, äro nämligen så mångahanda och
till sin sammansättning så växlande, att det understundom icke kan fastställas,
vilket ämne, som åstadkommit åkomman. Många i arbetet använda
ämnen och preparat äro ju även ofta okända till sina ingredienser. De kunna
också vara förorenade, och det ofta till följd av själva det arbete, varvid de
användas. Även andra omständigheter tillkomma att taga i betraktande vid
provets värdesättande. För att metoden ifråga med någon rrtsikt till framgång
skall kunna komma till användning, fordras för övrigt icke blott att
läkaren har tillgång till ifrågakommande tekniska hjälpmedel, utan han bör
också besitta särskild vana och erfarenhet även för resultatets bedömande.

Den i nu omförmälda avseende och för övrigt verkställda utredningen kar
givit vid handen, att — frånsett merendels från ets- och frätskador, som
bero av mer kortvarig inverkan av visst ämne — det endast i begränsad
män låter sig göra att fastställa orsaken till ett ifrågakommande eksem. Utredningen
bestyrker emellertid också, att det övervägande flertalet av hithörande
åkommor äro jämförelsevis hastigt övergående, något som icke
hindrar, att de •—• särskilt i betraktande av sin egenskap att ofta kunna vara
recidiverande — även i en del fall kunna medföra bestående menliga verkningar.
I stort sett lämpa de sig ur nu angivna synpunkter bättre för handkavande
av sjukförsäkringen, varvid någon prövning icke behöver ifrågakomma
örn åkommans sammanhang med visst arbete, än för en försäkring,
där en sådan prövning är och skulle bli den nödvändiga förutsättningen för
rätt till varje slag av ersättning. Sjukförsäkringen torde också genom sin
lokala organisation m. fl. omständigheter få anses lia större förutsättningar
för kandliavande i allmänhet av sjukdomsfallen av annan anledning lin olycksfall
än olycksfallsförsäkringens organ.

Visserligen skulle — efter mönster från vissa främmande länder — kunna
övervägas inrangerande av hithörande åkommor under yrkessjukdomsförsäkringen,
endast när de, trots viss behandling, varat under viss tid eller recidiverat
eller det eljest icke kunnat förebyggas, att de vid fortsatt arbete i
yrket bliva mer långvariga eller kroniska. Den ofta svåra och tidkrävande
prövningen i det särskilda fallet av frågan örn sjukdomens hänförande under
den ifrågavarande försäkringen skulle därigenom inskränkas till de flir vederbörande
ekonomiskt mest betydelsefulla fallen. Ämbetsverken hava emellertid
icke ansett sig kunna för vårt land förorda en sådan anordning.

Vid anförda förhållanden kan — särskilt örn 1934 års förutberörda förslagtill
ändringar i olycksfallsförsäkringslagen blir förverkligat — efter ämbetsverkens
mening tvekan uppstå örn upptagande i yrkessjukdomsförsäkringen i
någon avsevärdare utsträckning av hudsjukdomar. Emellertid inbegripas redan
under denna försäkring jämsides med övriga sjukdomar även hudsjukdomar.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209. ao i sr, 4

Kungl. Maj;ts proposition nr 209.

Med beaktande liärav och för fullföljande, så långt det för närvarande synes
tillrådligt, även i fråga örn denna grupp av sjukdomar av försäkringens ändamål,
hava ämbetsverken stannat vid att — trots insikten örn vissa därav
följande obestridliga svårigheter — föreslå, att vid fråga om de ämnen, som
med hänsyn till av dem föranledda i allmänhet svårare sjukdomsverkningar
nu ansetts böra införas under försäkringen ifråga, även medtagas av samma
ämnen förorsakade hudsjukdomar.

Sålunda skulle komma att medtagas alla de hudsjukdomar, som kunna
framkallas av inverkan av något av de å sid. 43 härovan angivna ämnen.
Bland dessa ifrågakomma i detta sammanhang företrädesvis, förutom bensol
och dess liomologer, vissa sprängämnen (»trotyl», »hexyl», »tetryl»), trikloretylen,
cyan och dess föreningar ävensom kloramin och kromsyra. Däremot
komma icke att medtagas sådana ämnen, som hava mer utbredd användning
utom arbete, och vilka otvivelaktigt skulle vid försäkringens tillämpning medföra
de största svårigheterna.

Ämbetsverken anse det av synnerlig vikt, att, medan viss erfarenhet sålunda
kan vinnas inom yrkessjukdomsförsäkringen även beträffande denna
för densamma hittills så gott som okända sjukdomsgrupp, de ifrågavarande
sjukdomarna från skyddssynpunkt noga uppmärksammas, och att härutinnan
med stöd bland annat av de i detta ärende gjorda undersökningar vidtagas
så verksamma och effektiva åtgärder som låter sig göra.

Börande sjukdomen hudkräfta har som förut nämnts sådan sjukdom upptagits
i det föreliggande förslaget till internationell konvention under beteckningen
»primär hudkräfta (epiteliom)». Förutsättningen för dess ingående
såsom särskild yrkessjukdom skulle enligt detta förslag vara, att den
förorsakats av arbete med handliavande eller användning av »tjära, beck,
jordbeck, mineraloljor eller paraffin eller av föreningar, produkter eller avfall
av dessa ämnen». Sjukdomen intager i förhållande till de övriga hudsjukdomar,
som i allmänhet och i stort sett förorsakas av arbete, såtillvida
en särställning, som, även i fall, där den icke framgår ur ett redan fortgånget
sjukdomstillstånd, den dock anses vara av kronisk natur. Då den kan
föranledas av arsenik, röntgenstrålar eller radium, faller den såtillvida i
denna utsträckning redan under vår gällande lag. Sjukdomen kan emellertid
även förorsakas av andra orsaker än som sammanhänga med yrkesarbete.
Det uppgives sålunda från radiumhemmet i Stockholm, att under åren
1910—1929 där förekommit 1,611 fall, av vilka dock intet ansetts förorsakat
av sådant arbete. Ämbetsverken anse likväl sjukdomen i fråga kunna, såsom
sådan — efter mönster av det förutberörda konventionsförslaget —
upptagas i vår lag, under förutsättning såsom eljest att den visas uteslutande
eller till övervägande del förorsakad av försäkringspliktigt arbete. Härvid
böra vid intagande i den förteckning, som enligt lagens 9 § skall utfärdas
av Konungen, såsom sjukdomsorsakande verksamheter upptagas de verksamheter,
som konventionsförslaget angiver.

Y. Vissa sjukdomar på grund av mekanisk inverkan.

Ämbetsverken hava haft under övervägande, huruvida såsom yrkessjukdomar
borde upptagas vissa åkommor, som kunna vara att tillskriva visst
ensidigt arbete och merendels äro att uppfatta såsom överansträngning av
vissa muskler eller organsystem. I den mån sålunda av mekanisk inverkan
beroende sjukdomar ej äro att anse såsom föranledda av olycksfall, betraktas
vissa av dem understundom i utlandet såsom yrkessjukdomar. Till sådana
sjukdomar äro att hänföra vissa sjukdomar, som föranledas av vibrerande
maskiner eller av starkt buller, ävensom krepiterande senskideinflam -

Kungl. Majus proposition nr 209. 51

mation, vissa slemsäcksinflammationer, epikondylit (särskilt vid armbågen),
skrivkramp, telegrafistkramp m. fl. sjukdomar.

I fråga örn dessa oell vissa andra liknande sjukdomar gäller i mindre
eller högre grad, att svårighet möter att i det särskilda fallet avgöra, örn
de föranletts av visst arbete eller av annan mekanisk inverkan eller eventuellt
av nervös eller infektiös eller liknande orsak, som oftast ej sammanhänger
med arbetet. En del av dessa sjukdomar, t. ex. skrivkramp och
telegrafistkramp, uppkomma, i den mån de äro att hänföra till arbete (och ej
bero t. ex. på nervösa orsaker), i regel först efter långvarigt arbete, medan
åter de övriga, i den mån de ej anses såsom följder av olycksfall, ofta i
allt fall bero på mer kortvarig inverkan. I den män så är förhållandet inbegripas
de under det ovan omförmälda av riksförsäkringsanstalten år 1934 avgivna
förslaget till utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens omfattning.
Enligt detta förslag skulle nämligen såsom föranledda av olycksfall i arbete
överhuvud anses skador, soto förorsakas av inverkan på mekanisk väg under
jämförelsevis kort tid av arbetet eller de förhållanden, varunder det bedrives.

Då, därest sistnämnda förslag skulle leda till lagstiftning, sådan erfarenhet
örn hithörande fall och örn deras avgränsning från andra sjukdomar
synes böra avvaktas, som nu saknas men uppenbarligen skulle vinnas av
den nya lagstiftningens tillämpning, hava ämbetsverken för närvarande icke
ansett sig böra avgiva något förslag i vad angår denna grupp av sjukdomar.

YL Smittsam sjukdom, som drabbar sjukvårdspersonal.

Framställning av svenska kommunalarbetarförbundet
.

I ovan omförmälda av svenska kommunalarbetarförbundet den 8 februari
1935 gjorda framställning har anförts huvudsakligen följande:

Erågan örn betraktande av vissa sjukdomar, för vilka sjukvårdspersonalen
vore utsatt, såsom yrkessjukdomar hade behandlats å en konferens med
ombud från till förbundet ansluten personal. En av de sjukdomar, som i
dessa avseenden är mycket svår, är tuberkulos. Då en hel del av sjukhuspersonalen
är anställd dels vid sanatorier, dels vid andra kommunala inrättningar,
som ha att taga hand örn personer, vilka lida av denna sjukdom,
vore det klart, att personalen å dessa inrättningar i stor utsträckning är
utsatt för risken att bliva smittad. En olägenhet är, att i allmänhet föreskreves,
att läkarundersökning skall företagas, först när vederbörande befattningshavare
skall bli ordinarie och icke vid början av anställningen.
Detta medförde, att befattningshavaren redan vid läkarundersökningen folden
ordinarie anställningen hunnit vara i sjukvården en längre tid och därunder
kunnat ådraga sig tuberkulos. Det har inträffat, att personer, som
varit anställda en längre tid, men ej undergått läkarundersökning, vare sig
vid anställningens början eller vid befordran till ordinarie, blivit lungsjuka,
men att läkare det oaktat förklarat, att vederbörande befattningshavare lidit
av sjukdomen ända från barndomen. Men det är icke enbart tuberkulos,
som sjukhuspersonalen är utsatt för att ådraga sig i tjänsten. Personalen
vid epidemisjukhusen är i stor utsträckning utsatt för risk att ådraga sig
scharlakansfeber, difteri, hjärnhinneinflammation och andra smittsamma sjukdomar.
Avon personalen vid lasaretten är utsatt för att ådraga sig smittsamma
sjukdomar, bland annat veneriska sådana. Enligt förbundets mening
borde smittsamma sjukdomar, för vilka sjukhuspersonalen vore utsatt under
sin tjänsteutövning, betraktas som yrkessjukdomar, och ville förbundet särskilt
framhålla tuberkulosen som en av de svåraste.

Kungl. Majus proposition nr 209.

Smittöverföring och olycksfall m. nu

Smittsam sjukdom erkännes såsom föranledd av olycksfall (i arbete) i allmänhet
endast när smittämnet infekterat ett redan uppkommet sår eller
sårliknande läsion eller när smittämne överförts på något ovanligt påfallande
olycksfallsliknande sätt. Såsom olycksfallsföljd anses i vissa fall, örn någon
till följd av olycksfall skadad person, medan han vårdas å sjukvårdsinrättning,
där ådrages smitta.

Bland sjukdomar, för vilka ersättning utgår enligt bestämmelserna i gällande
förordning örn ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under
militärtjänstgöring, är även smittsam sjukdom. Denna förordning är emellertid
tillämplig, förutom i fråga örn värnpliktig, endast å sådan vid försvarsväsendet
fast anställd, som i förordningen särskilt angivits (alltså t. ex. ej
å sköterskor å militära sjukvårdsinrättningar).

Vid smittöverföring anses i allmänhet andra faktorer vara huvudsakligen
bestämmande än som i ifrågakommande fall höra samman med själva arbetet.
Endast i viss verksamhet lär man normalt kunna tala örn en större
smittfara i eller av arbetet än den vanliga och alldagliga. I den män sådan
större med verksamheten eller yrket sammanhängande fara (»farligt arbete»)
kan anses föreligga, kail yrkessjukdomsförsäkringen komma till tillämpning.
Så har som redan nämnts skett i vår lag endast i fråga örn sjukdom, föranledd
av mjältbrandssmitta. Smittsam sjukdom, för vilken sjukvårdspersonal
är utsatt i sin verksamhet, har upptagits såsom yrkessjukdom i Tyskland
(1929) och Tjeckoslovakien (1932).

Spörsmål, som i främsta rummet möta vid inordnande under yrkessjukdomsförsäkringen
av personal, som är hänförlig till sjukvårdspersonal, äro
vilken slags personal (arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen), som skall
inbegripas samt vilka smittämnen och därav föranledda sjukdomar, som skola
medtagas.

Vårdpersonal.

Börande den förra frågan lär följa av den nyss antydda utgångspunkten
beträffande nu ifrågavarande försäkring, att en sådan med vederbörandes yrke
eller yrkesmässiga verksamhet förbunden fara för smitta måste anses för
honom föreligga, då faran är i någon avsevärdare grad större än den, vilken
under vanliga förhållanden är för handen. I den mån vederbörande med
hänsyn till arten av sitt arbete i sjukvårdens tjänst kommer eller måste
komma i närmare eller fjärmare kontakt med smittämnet, blir faran större
eller mindre. Inom den slutna sjukvården gäller sålunda i regel, att läkare,
sjukvårdare och sjuksköterskor, sjuksköterskeelever och sköterskebiträden
äro mer utsatta för smitta än den till sjukhusvården även knutna ekonomipersonal,
som i sin verksamhet i mindre grad kommer i beröring med
smittämnen.

Vad nyss sagts hänför sig närmast, förutom till statens sinnessjukhus,
till landstingens och de största städernas inrättningar, nämligen lasarett och
med dem jämförliga sjukhus, epidemisjukhus, tuberkulossjukvårdsanstalter,
inrättningar för kroniskt sjuka m. m.

A en del kommunala sjukvårdsinrättningar samt å privata anstalter och
inrättningar torde alltefter anstalternas olika storlek och omständigheterna
i övrigt råda mer växlande förhållanden med avseende å personalens anställning
och användning.

På den öppna sjukvårdens område bli växlingarna i de situationer och
förhållanden, som här måste komma i betraktande, mer markerade. Oppen
sjukvård utövas förutom av läkare och tandläkare av distriktssköterskor,

Kungl. Majda proposition nr 201).

dispensärer, kommunalt anställda utexaminerade sjukvårdare oell sköterskor
samt i övrigt av mer eller mindre utbildade vårdare oell sköterskor. Enligt
epidemilagen skall t. ex. varje epidemidistrikt å landsbygden äga tillgång
till nödigt antal sjuksköterskor för att bereda vård åt sådana med smittsam
sjukdom behäftade personer, för vilka plats å sjukhus eller å tillfällig sjukvårdslokal
ej kunnat beredas. Även inom den öppna sjukvården ifrågakomma
— i många fall vid sidan av sjuksköterska eller sjukvårdare -— andra
i den sjukes närhet verksamma personer.

Vad beträffar antalet av den personal i olika befattningar, som finnes anställd
vid den slutna sjukvården i riket, inhämtas från en av medicinalstyrelsen
i samråd med socialstyrelsen år 1930 verkställd undersökning örn
sjukhuspersonalens arbetsförhållanden (»Sociala meddelanden» 1931 nr 12),
att hela antalet vid landstingens och kommunernas anstalter samt vid de
större privata sjukvårdsinrättningarna anställd personal år 1930 utgjorde
14,921 personer. Av detta antal redovisades 9,838 såsom »sjukvårdspersonal»
och 5,083 såsom »ekonomipersonal o. d.». Den häri ingående personalen
vid enskilda anstalter (varibland Sofiahemmet och Böda korsets sjukhem i
Stockholm, Carlanderska sjukhemmet i Göteborg m. fl.) har ansetts kunna
approximativt uppskattas till 600 personer. I fråga örn den närmare fördelningen
å olika befattningar av hela nämnda personal — vars antal numera
anses hava ökat med minst 20 % — hänvisas till nyssnämnda publikation.

Utöver den i nämnda undersökning avsedda personal tillkommer inom
den slutna sjukvården vid statens sinnessjukhus anställda, år 1934 förutom
läkare 5,520 personer, av vilka 3,932 voro »sjukvårdspersonal» och 1,588
»ekonomi- och kontorspersonal» ävensom sjuksköterskor och sjuksköterskebiträden
vid arméns och marinens sjukvårdsinrättningar enligt uppgift tillhopa
omkring 250. Härtill komma, förutom de anställda vid Serafimerlasarettet
och Akademiska sjukhuset i Uppsala, den till de mindre enskilda
sjukvårdsanstalterna knutna personalen.

Börande antalet i den öppna sjukvården verksam personal, förutom läkare
och tandläkare i annans tjänst, uppgivas i sådan verksamhet (såsom distriktssköterskor,
dispensärsköterskor m. m.) för närvarande sysselsatta sammanlagt
omkring 1,200 utexaminerade sjuksköterskor och omkring 200 utexaminerade
tandsköterskor. Härtill kommer ett obekant antal icke utexaminerade.

Största delen av den vid den slutna allmänna sjukvården sysselsatta personalen
är till följd av meddelade bestämmelser tillförsäkrad särskilda förmåner
vid olycksfall eller sjukdom ådragen i tjänsten.

I fråga om personal vid statens ifrågavarande anstalter hänvisas härutinnan
till gällande författningar örn avlöning och pension för statens befattningshavare.

Enligt av svenska landstingsförbundet lämnade uppgifter lia samtliga
landsting i tjänste- och avlöningsreglementen meddelat bestämmelser örn
befattningshavares anställnings- och löneförhållanden. Ehuru omfattningen
av reglementena eljest är olika, äro dock under dem alltid inbegripna befattningshavare
vid respektive landstings sjukvårdsanstalter med undantag
endast av de tillfälligt anställda, såsom vikarier, elever, personal, som antagits
på prov etc. Vad angår de befattningshavare, som falla under nämnda
reglementen — och dessa äro ojämförligt de flesta — erhålla dessa vid
olycksfall eller sjukdom, som ådragits i tjänsten, förutom i viss utsträckning
fri läkarvård, jämväl full lön under högst sex månader, varefter det tillkommer
förvaltningsutskottet att bestämma, huruvida och i vilken utsträckning
avdrag å lönen skall liga rum. Beträffande rätten för personalen vid
landstingens sjukvårdsinrättningar till pension vid varaktig oförmåga till

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

arbete på grund av olycksfall eller sjukdom i tjänsten hava samtliga landsting,
på ett par undantag när, fastställt pensionsreglementen, som omfatta
det stora flertalet befattningshavare vid landstingens sjukvårdsanstalter.
Dessa befintliga senare reglementen avse nämligen i regel samma personal
som avlöningsreglementena.

I den mån visst landsting ej fastställt avlönings- eller pensionsreglemente
eller, örn sådant reglemente fastställts, det ej omfattar viss personal, regleras
frågan örn sådan personals rätt i omförmälda avseenden genom för varje
fall träffad bestämmelse eller fattat beslut. Såvitt för landstingsförbundet
är känt, har det ännu aldrig hänt, att landsting i dylikt fall vägrat att utgiva
skäliga löne- ocdi, i förekommande fall, även pensionsförmåner.

Yad beträffar sjukvårdspersonalen vid de större städernas anstalter torde
i allmänhet åtminstone sjuksköterskornas rättigheter i omförmälda avseenden
vara reglerade genom särskilda bestämmelser. För en annan del av personalen
tillämpas i vissa fall (såsom t. ex. i Stockholm) kollektivavtal.

Rörande den inom den öppna sjukvården i landstingens tjänst verksamma
personal, distriktssköterskor, dispensärsköterskor, gälla de av landstingen
fastställda löne- och pensionsreglementen. Liknande är ofta förhållandet
beträffande inom den öppna sjukvården av städer anställd personal.

Sjukdomar.

Yad därefter beträffar spörsmålet örn här ijrågakommande smittsamma sjukdomar
torde i detta sammanhang få anföras följande.

Bland de s. k. smittsamma sjukdomarna skiljer man mellan akuta oell
kroniska sådana. Bland de akuta finnes en grupp sjukdomar, som på grund
av den intensitet, varmed smittämnet kan spridas bland befolkningen, intager
en särställning — de s. k. epidemiska sjukdomarna. Mot vissa av dessa
sjukdomar, som befunnits kunna medföra större fara än de övriga, hava av
samhället organiserats särskilda skyddsåtgärder, nämligen anmälningstvång,
observationstvång samt tvång till isolering och vård å därför avsedd sjukvårdsinrättning,
epidemisjukhus eller jämförliga avdelningar. Dylika sjukdomar
finnas angivna i epidemilagen den 19 juni 1919 2 § med senare tilllägg.
Dessa sjukdomar äro — förutom pest, kolera och spetälska — smittkoppor,
nervfeber, fläckfeber, återfallsfeber, undulantfeber, sömnsjuka, paratyfus,
scharlakansfeber, difteri, akut barnförlamning, smittsam hjärnfeber
och rödsot. Enligt 25 § epidemilagen äger, därest »annan smittsam sjukdom»
än någon av de sålunda uppräknade vunnit större utbredning på en
ort eller uppträder i mera elakartad form, vederbörande länsstyrelse efter
förste provinsialläkarens hörande förordna, att beträffande den sjukdomen
skall i de delar, som prövas nödigt, vinna tillämpning vad i sagda lag är
stadgat angående de i 2 § omförmälda sjukdomarna. Bland epidemiskt uppträdande
sjukdomar, som sålunda ej (annat än undantagsvis) avses i epidemilagen
2 §, äro t. ex. mässling, vattkoppor, kikhosta, påssjuka, influensa m. fl.

Inom gruppen akuta epidemiska sjukdomar plägar man vidare — dock
utan någon säker gräns — skilja mellan specifika och ospecifika. I fråga örn
de förra (scharlakansfeber, difteri, smittkoppor, nervfeber, rödsot, mässling,
kikhosta etc.) har man anledning räkna med ett specifikt smittämne, medan
beträffande de senare, ospecifika, sjukdomarna (halsfluss, akuta svalg- och
luftvägsinfektioner m. fl.) smittämnet är av mer växlande natur och olika
vid olika tidsperioder, årstider, å olika orter o. s. v. eller t. o. m. olika från
fall till fall.

Bland kroniska smittsamma sjukdomar, som här komma ifråga, är i främsta
rummet tuberkulos.

I anledning av omförmälda av svenska kommunalarbetarförbundet gjorda

Kungl. Majus proposition nr 209.

framställning anmodade medicinalstyrelsen i cirkulärskrivelse den 11 juli 1935
direktionerna för lasarett oell därmed jämförliga sjukvårdsinrättningar, sanatorier,
vanföreanstalter, Eugeniahemmet, barnbördshus, Stockholms sjukhem,
Sophiahemmet, Röda Korsets sjukhem i Stockholm, Carlanderska sjukhemmet
i Göteborg samt Pensionsstyrelsens kuranstalter i Are, Tranås och
Nynäs att i den utsträckning, som läte sig göra, verkställa utredning angående
hos den vid sjukvårdsinrättningen anställda personalen under tiden
Vi 1930—u/7 1935 konstaterade fall av smittsam i tjänsten ådragen sjukdom
av sådan natur, att den kan inrymmas i begreppet yrkessjukdom i den betydelse,
som avses i kommunalarbetarförbundets framställning, samt inkomma
till medicinalstyrelsen med den sålunda verkställda utredningen.

Möjligheten för de olika anstalterna att angiva de under den åsyftade
tiden inträffade fallen av här avsedda olika sjukdomar och deras samband
med vederbörandes tjänstgöring har, såsom kunde förväntas, varit mycket växlande.
. I flera fall äro de inkomna svaren föga upplysande, i andra fall
lämna de god ledning för frågans närmare bedömande. Beträffande några
sjukvårdsinrättningar, t. ex. epidemisjukhuset i Stockholm och Söderby
sanatorium, hava uppgifter lämnats, som äro resultat av vissa under de
gångna åren verkställda fortgående undersökningar.

Ehuru sålunda av de lämnade svaren i stort några säkra slutsatser ej
kunna dragas ens örn frekvensen i och för sig (och oberoende av sjukdomens
samband med vederbörandes arbete) av här åsyftade sjukdomar bland den
ifrågavarande personalen eller olika kategorier av densamma, synas dock
svaren, även tillsammantagna, giva en viss ledning i ämnet.

Med framhållande att å samtliga i 1930 års förberörda undersökning inbegripna
sjukvårdsinrättningar jämte sinnessjukhusen ekonomipersonalen till
antalet utgjorde omkring Vs av hela personalen, samt att den sammanlagda
personalen å här ifrågakommande epidemisjukhus torde utgöra mindre än
5 % av personalen å samtliga sjukvårdsinrättningarna (för sanatorier och
övriga tuberkulossjukhus torde motsvarande siffra utgöra 12 %), återgivas
här följande sammanställningar, avseende samtliga för varje sjukdomsgrupp
under perioden 1930—V7 1935 uppgivna sjukdomsfall:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

1. Andra smittsamma sjukdomar än tuberkulos.

S. — sjukvårdspersonal. E. = ekonomipersonal. X. = personal, som i de inkomna
svaren ej hänförts till någon grupp (S. eller E.).

	Epidemisjukhus	Lasarett och jäm-förliga sjukhus	Övriga sjukvårds-inrättningar	Summa
	s.	E.	X.	s.	E.	X.	s.	1 E-	X.
Sjukdom, som avses i 2 § i epidemilagen.
Scharlakansfeber ...	148	3	28	75	8	3	25	1	1	292
Difteri ..................	139	4	15	123	4		59	1	4	349
Rödsot (dysenteri) ...	12	1	—	49	8	1	7	3		81
Nervfeber.........	9	—	4	4	1	_	_	_	_	18
Paratyfus ...............	2	—	2	3	2	2	3	_	_	14
Akut barnförlamning	4	—	—	1	1	1	—	_	_	7
Smittkoppor............	1	—	—	—	—	_	_	_	_	1
Sömnsjuka ............	—	—	—	_	_	1	_	_		1
Undulantfeber.........	1	—	—	—	—		—	—	—	1
Summa	316	8	49	255	24	8	94	5	5	764
Vissa övriga smitt-samma sjukdomar (ej tuberkulos). a) Specifika.
Påssjuka ...............	15	1	—	39	11	_	10	_	_	76
Ros....................	i	—	1	40	12	14	1	_	_	69
Mässling ...............	i	—	—	28	4	—	—	_	_	33
Vattenkoppor .........	4	—	—	16	5	_	5	_	_	30
Röda hund ..	7	_	1	21	4	_	_.			33
Kikhosta .	1	_	_	5		4	_			10
Gonorrhoea ............	—	—	—	2	—		—	—	—	2
b) Ospecifika.
Halsfluss (angina) ...	212	17	—	1,363	99	_	2	3	_	1,696
Följ dsjukdomar efter
halsfluss1)...........	—	—	—	37	l	_	_	_	_	38
Ovre luftvägsaflek-tioner (inberäknat laryngit.ac.,tracheo bronchit ac., pneu-
monia ac.).........	84	23	—	36	10	—	—	_	_	153
Influensa ...............	84	22	—	1,449	121	8	_	_	2	1,686
Gastro enterocolitis ..	—	—	—	19	_		_	_		19
Leverinflammation
(hepatis)...............	2	—	—	2	_	_	_	_	_	4
Smittsam gulsot
(icterus) ...............	—	—	—	22	5	9	—	—	—	36
Summa	411	63	2	3,079 1	272	35 1	18	3	2	3,885

*) Nefrit ac., polyarthrit ac., polyarthrit rheumat., endocardit, varbildning i käken, öroninflammation,
sepsis.

Kungl. Majus proposition nr 209.

2. Tuberkulos.

S. — sjukvårdspersonal. E. = ekonomipersonal. X. = personal, som i de inkomna
svaren ej hänförts till någon grupp (S. eller E.)

	Sanatorier och	Lasarett och	järn-	Övriga sjukvårds-
	tuberkulossjuk- vårdsanstalter	förliga sjukhus	inrättningar	Summa
	s	E. \| X.	s.	E.	X.	s.	E.	X.
Lungtuberkulos ......	95	27	5	236	39	20	75	7	10	514
Lungsäcksinflamma-
tion (pleurit).........	36	16	—	52	9	23	ii	1	2	150
Knölros ..................	40	14	—	101	10	13	12	1	1	192
Hiluskörteltuberkulos	9	—	—	1	3	—	1	—	—	14
Annan, körteltuberku-
los .....................	O O	1	—	9	6	—		—	—	19
Tuberkulos? ............	2	2	—	11	3	4	1	—	—	23
1 Meningitis tbc (in-
flammation i bjärn-
hinnorna av tuber-
kulös orsak) .........	5	1	-	i 2	—	2	—	—	—	10
Summa	190	61	5	412	<0	62	100	9	13	922

I det övervägande flertalet av samtliga från de olika sjukvårdsinrättningarna
meddelade fall av smittsam sjukdom bland personalen under den ifrågavarande
perioden har uppgivits, att sjukdomen sannolikt eller säkert ådragits
i tjänsten.

Av svaren torde få anses framgå bland annat, att bland den å andra sjukvårdsinrättningar
än epidemisjukhus befintliga sjukvårdspersonalen — vilken
som nämnts visserligen är till antalet avsevärt större än motsvarande personal
å epidemisjukhusen — insjuknande i epidemisk sjukdom förekommit
i ganska beaktansvärd utsträckning.

Vad angår de å Stockholms stads epidemisjukhus gjorda ingående undersökningarna
anför överläkaren därstädes, doktor R. Bergman, i sitt i ärendet
avgivna yttrande, att större delen av de å sjukhuset bland sjukvårdspersonalen
iakttagna sjukdomarna utgjorts av sådana infektionssjukdomar, för
vilka vård lämnats på sjukhuset. Sjukdomarna ha sålunda varit, förutom de
i epidemilagen angivna sjukdomar, även sådana akuta infektionssjukdomar
som halsfluss (angina), övre luftvägsaffektioner, influensa m. m. Den iakttagna
insjukningsrisken för sjukvårdspersonalen har tydligt kunnat fastställas
såsom beroende på beröringsmöjligheterna med patienterna. Doktor Bergman
sammanfattar sitt yttrande sålunda: Akuta infektionssjukdomar äro synnerligen
vanliga bland sjukhusets personal, varvid den egentliga sjukvårdspersonalen
(sköterskor, elever och biträden) lia en väsentligt högre insjukningsfrekvens
än ekonomipersonalen. En jämförelse mellan frekvensen av difteri
och scharlakansfeber bland sjukvårdspersonalen å sjukhuset med motsvarande
sjuklighet hos Stockholms befolkning visar, att denna är väsentligt högre
(iO—80 gånger) hos nämnda grupp av personalen. Sker jämförelsen mellan
å ena sidan denua grupp och å andra sidan sådana åldersgrupper av stadens
befolkning, som sammanfaller med åldern hos den åsyftade personalen,
erhållas ännu betydligt högre tal. De nyanställda och de tillfälligt anställda
löpa större risk att insjukna än de övriga. Enligt vissa yttranden från
övriga epidemisjukhus ha där gjorts liknande erfarenheter.

Rörande de gjorda undersökningarna angående förekomsten av tuberkulos
bland sanatoriepersonalen å Söderby sjukhus har överläkaren där, doktor A.

Kungl. Majlis proposition nr 209.

Gullbring — hos riksförsäkringsanstalten anställd specialist på lungsjukdomarnas
område — meddelat, att under tiden 1928—80/e 1935 av 1,525
undersökta av sjukvårdspersonalen sjukliglieten utgjort 2.6 procent och av
491 undersökta av ekonomipersonalen 1 procent. Doktor Gullbring har
vidare anfört, att sjukligheten i tuberkulos bland personalen vid sjukhuset
ej varit hög. Hur sjukliglieten förhållit sig inom olika åldersgrupper i
landet överhuvud, vet man ej med säkerhet. Stöd funnes dock för antagande
att den i åldersgruppen 20—30 fir utgör omkring 2 procent. Denna sjuklighet
överensstämde ungefär med den å sjukhuset iakttagna. Av de efter
år 1927 tuberkulinundersökta hade 18 av sjukvårdspersonalen insjuknat i
tuberkulos, men endast en av ekonomipersonalen. De låga sjuklighetssiffrorna
uteslöto emellertid ej enligt doktor Gullbrings mening, att de insjuknade
smittats i tjänsten. Skulle tuberkulos hos sjukhuspersonal upptagas
såsom yrkessjukdom, vore emellertid specialundersökningar vid anställningen
ofrånkomliga, och borde dessa även innefatta röntgenundersökning.

A m hetsverken.

Av vad ovan anförts anse ämbetsverken framgå, att en lagstiftning är önskvärd,
som i högre grad än för närvarande skulle kunna i viss utsträckning
skydda personal i sjukvårdens tjänst mot de ekonomiska följderna av sådana
i deras betydelsefulla verksamhet ådragna sjukdomar, varom här är fråga.
För en stor del av denna personal, som är knuten till det allmänna, må det
visserligen redan genom för den gällande avlönings- och pensionsbestämmelser
eller eljest vara väl sörjt i förevarande avseende. Men för en del
av denna personal, likasom för motsvarande personal vid privata vårdanstalter
samt inom den öppna sjukvården, är liknande skydd merendels icke tillförsäkrat.

De hos oss förekommande akuta smittsamma sjukdomarna, såväl specifika
som ospecifika, gå med nutida hjälpmedel i stort sett till läkning, men vissa
av dem medföra understundom dödsfall eller, oftare, komplikationer av kronisk
art och kunna även utgöra ingångsporten för andra sjukdomar samt inverka
försämrande eller utlösande på redan förut förhandenvarande sjukdom
eller sjukdomsanlag. Enligt tillgängliga uppgifter ha en stor del av våra
dövstumma ådragit sig sitt men i samband med scharlakansfeber. 10—20
procent av våra akuta barnförlamningsfall anses medföra en invaliditet i
sådan grad, att de ej kunna vidare försörja sig med kroppsarbete. Härtill
kommer ett antal fall, som för närvarande ej låter sig beräknas, där ett kroniskt
hjärtlidande eller annan allvarligare sjukdom utvecklar sig i samband
med en akut infektionssjukdom.

Ämbetsverken hålla före, att ur här ifrågakommande synpunkt under
yrkessjukdomsförsäkringen böra inordnas alla de, som enligt olycksfallsförsäkringslagen
äro att anse såsom arbetare, försåvitt deras verksamhet består
i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård, alltså i främsta rummet
läkare, tandläkare, sjuksköterskor och sjukvårdare. Huruvida i det individuella
fallet vården lämnas endast tillfälligt, bör, därest nyssnämnda förutsättning
är för handen, icke givas annan betydelse än eljest enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Däremot bör under försäkringen i allmänhet icke inordnas
den slags omvårdnad, som under vanliga förhållanden endast utgör
ett led i annat huvudsakligt arbete eller anställning eller som mer eller
mindre tillfälligt ägnas den sjuke av någon, som eljest utför annat arbete
enligt nämnda lag för den sjukes räkning.

Ämbetsverken anse, att den sålunda angivna principiella begränsningen
av försäkringens omfattning bör gälla i fråga örn såväl den öppna sjukvården
och den, vilken lämnas å enskilda sjukvårdsinrättningar, som även beträffande

Kungl. Majus proposition nr 209.

sjukvården å de allmänna sjukvårdsanstalterna. Av personalen vid samtliga
sjukvårdsinrättningar skulle alltså i allmänhet under försäkringen inbegripas,
förutom läkare och sjuksköterskor, även sköterskeelever och sköterskebiträden.
Närmare föreskrifter örn tillämpningen av de bestämmelser, som i förevarande
avseende må komma att meddelas i yrkessjukdomsförsäkringslagen,
kunna såsom eljest lämnas — förutom i visst avseende enligt 9 § samma lag
-— vid behov även jämlikt 32 § i olycksfallsförsäkringslagen av Konungen
eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Med ämbetsverkens sålunda intagna principiella inställning till den föreliggande
frågan skulle alltså annan till vederbörande sjukvårdsinrättning
knuten personal än den, som handhar vård av de där intagna eller behandlade
sjuka, ej komma att inbegripas under försäkringen. Såsom bestyrkes
av de gjorda undersökningarna måste denna personal, ekonomipersonalen,
vilken fullgör andra skilda uppgifter vid sjukvårdsinrättningarna än vårdpersonalen,
anses i allmänhet vara i avsevärt mindre grad än denna senare
personal utsatt för den smittfara, som försäkringen skulle avse. De måste
också i regel hava större möjlighet att skydda sig emot densamma.

Yad angår frågan örn vilka smittämnen och av dem förorsakade sjukdomar,
som skulle hänföras under försäkringen, anse ämbetsverken i anslutning till
vad härovan därutinnan anförts böra ifrågakomma de förut omförmälda i
2 § epidemilagen angivna eller genom senare författningar med dem likställda
sjukdomar, vilka med hänsyn till smittfara och verkningar befunnits böra i
regel medföra patientens isolering och intagande å epidemisjukhus. Bland
de i vårt land mera kända och utbredda av dessa sjukdomar äro de förut
nämnda scharlakansfeber, difteri, nervfeber, akut barnförlamning. Beträffande
sålunda åsyftade sjukdomar iiger den medicinska sakkunskapen tämligen god
kännedom örn smittämnets natur, uppträdande och verkningar samt vägarna
för smittans spridande. För flertalet av de typiska epidemiska sjukdomarna
är också inkubationstiden vanligen känd och tämligen kort, i allmänhet för
scharlakansfeber, difteri, rödsot och epidemisk lijärnfeber 2—6 dagar, för
smittkoppor 13 dagar, för nervfeber 1—3 veckor o. s. v. Större svårighet
torde sålunda icke behöva möta att i fråga örn de omförmälda smittämnena
och de därav förorsakade sjukdomarna i det särskilda fallet fastställa sammanhanget
mellan insjuknandet oell det ifrågakommande arbetet. Att förutsättningarna
härför kunna vara ganska olika i olika fall, torde dock vara
tydligt.

Såsom framgår av den ovan intagna sammanställningen angående under
perioden 1930—:V- 1935 bland sjukhuspersonal inträffade fall av annan smittsam
sjukdom än nyss omförmälts, hava flera dylika sjukdomar kommit till
ganska stor utbredning bland vårdpersonalen. I fråga örn en del av dessa
sjukdomar, t. ex. många fallav halsfluss (angina) och influensa, skulle val med
hänsyn till deras eventuella följdsjukdomar vara önskvärt, örn de även kunde
i viss utsträckning medtagas under försäkringen. A en sjukvårdsinrättning
visar ej minst den förra av dessa sjukdomar stundom benägenhet att antaga
epidemisk karaktär (angina nosocomialis). A andra sidan är det förenat med så
stora svårigheter att beträffande dessa sjukdomar fastställa en praktiskt användbar
avgränsning, att ämbetsverken funnit sig icke kunna förorda deras
upptagande i försäkringen.

Rörande tuberkulosen såsom föremål för den ifrågavarande försäkringen intager
den bland (ivriga smittsamma sjukdomar en särskild ställning, v Smittämnet»
är visserligen väl känt, och vetenskapen och den samlade erfarenheten
i förening lia också kunnat framvisa många betydelsefulla resultat rörande
dess uppträdande och verkningar. Härmed har emellertid också blivit

Kungl. Majus proposition nr 209.

till fullo ådagalagt, med vilken mångfald av olika inverkande faktorer den
medicinska sakkunskapen kär kar att räkna — inre anlag, konstitutionella
förutsättningar, yttre omständigketer ock betingelser. I detta sammanhang
kommer därjämte — företrädesvis inom den öppna sjukvården — i betraktande
det alltjämt ovissa ock osäkra i fråga örn den kortare eller längre tid,
mycket växlande i olika fall, som kan förflyta mellan en tilläventyrs inträdd
infektion ock ett iakttaget sjukdomsutbrott. Medan beträffande flertalet
akuta oell vissa kroniska infektionssjukdomar, såsom syfilis, tiden för det
akuta stadiet efter en inträdd infektion merendels är känd, gäller detta relativt
sällan i fråga örn tuberkulos. För flertalet av de personer, kos vilka
tuberkulos sjukdom av något slag konstateras i lungor, svalg eller andra
kroppsdelar, kan ej avgöras, örn sjukdomen fattat rot månader eller år före
ett visst insjukningstillfälle. Av dessa ock andra skäl kar beträffande denna
sjukdom det anspråk hittills icke kunnat av den medicinska vetenskapen
tillgodoses att kunna i allmänhet lämna ett tillfredsställande svar om sjukdomens
ursprung i det särskilda fallet. Genom sorgfällig undersökning med
röntgenfotografering ock tuberkulinprövning kar man emellertid numera med
hög grad av sannolikhet ansett sig kunna fastställa så mycket som om en
viss individ vid ett visst tillfälle ännu icke kar infekterats av tuberkulos.

Det kärförut återgivna resultatet av vissa verkställda undersökningar örn
förekomsten av tuberkulos bland sjukhuspersonal hänför sig visserligen endast
till ett sanatorium, där såsom å andra liknande sjukhus i vårt land alltmer
verksamma försiktigketsanordningar ock åtgärder vidtagas för personalens
skyddande. Liknande rön noteras dock från vissa andra kåll ock uppgives,
att de överensstämma med vad som framgått ur enahanda undersökningar
i Norge ock Tyskland. Vad angår övriga sjukvårdsinrättningar, som
ej äro avsedda för tuberkulösa i smittsamt stadium, är det visserligen möjligt,
att frekvensen av tuberkulosfall bland personalen där kan vara större
än å sanatorier ock andra tuberkulosanstalter. Men härvid inverka så många
olika faktorer, att säkra slutsatser icke kunna dragas utan vidare mer ingående
undersökningar.

I allt fall skulle upptagande med utsikt till framgång även i kär åsyftade
begränsade omfattning av tuberkulos bland yrkessjukdomarna på vetenskapens
nuvarande ståndpunkt förutsätta vissa regelbundna närmare undersökningar
av alla de personer, som skulle omfattas av försäkringen — något
som också från sakkunnigt kåll framhållits. Dylika undersökningar torde
väl kunna anordnas beträffande den å vissa allmänna sjukvårdsinrättningar
verksamma personalen, men knappast i erforderlig omfattning i fråga örn de
personer inom den enskilda slutna ock inom den öppna sjukvården, för
vilka — i saknad, som de merendels torde vara av utfästa förmåner i händelse
av sjukdom — den ifrågavarande försäkringen mer genomgående skulle
bli till större hjälp.

På grund av vad nu anförts hava ämbetsverken funnit sig ej l-unna förorda
upptagande av tuberkulos under försäkringen.

Såsom sjukvård torde i detta sammanhang böra anses även vård å barnbördshus
samt den verksamhet ock vård, som där eller eljest utövas av legitimerad
barnmorska.

Av de smittsamma sjukdomar, som enligt ämbetsverkens förslag skulle
inordnas under försäkringen, är knappast mer än en, nämligen undulantfeber,
som anses kunna drabba även djur. Ämbetsverken kava likväl ansett,
att i detta sammanhang veterinärer och veterinärassistenter (stjärnsystrar) böra
i samma omfattning som i detta sammanhang eljest avsedd sjukvårdspersonal
inbegripas under försäkringen i fråga.

Under försäkringen torde även böra falla arbete å medicinskt laboratorium,
som står under offentlig tillsyn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

VII. Viss ändring i övrigt i gällande lag (silikos).

I samband med det till ämbetsverken lämnade uppdraget bär till riksförsäkringsanstalten
överlämnats härförut omnämnda till statsrådet och
chefen för socialdepartementet i ämnet ingivna framställning från ombud för
fackföreningar inom porslinsindustrien. I framställningen anföres huvudsakligen
följande:

Bestämmelserna i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar äro av
sådan karaktär, att den knappast har någon praktisk betydelse. Det stadgas
bland annat, att fall av yrkessjukdom, som yppats före den 1 januari 1931,
icke falla under lagens tillämpning, ehuru det bevisligen kan anföras fall,
där arbetare trots konstaterad yrkessjukdom utfört arbete i 10-tal år. Avenså
utgår ej ersättning i anledning av yrkessjukdom, såvida ej arbetarna inom
ett år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatta med arbete i
verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som framkallat
sjukdomen. Rätt till ersättning är också förfallen, därest icke inom
två år från dagen för sjukdomens yppande eller, där sjukdomen inom samma
tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen underrättelse enligt 20 § i
lagen örn försäkring för olycksfall i arbete lämnats arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren
eller framställning örn ersättning i anledning av sjukdomen
gjorts. "Uppkomsten av den bland porslinsarbetarna förekommande sjukdomen
stendammslunga (silikos) framkallas successivt genom sysselsättning
med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av det
damm, som framkallar sjukdomen. Någon märkbar nedsättning eller arbetsoförmåga
gör sig i regel icke gällande, förrän sjukdomen nått ett långt utvecklat
stadium. Vid ombyte i arbetet utvecklas sjukdomen fortare. Det
finnes även fall, där sjukdomen synes lia fortskridit, trots att vederbörande
erhållit sysselsättning av annan art, än sådan som framkallar dessa lungförändringar.
Nuvarande lag har tagit sikte på att söka förebygga uppkomsten
av yrkessjukdom, men denna bestämmelse kan endast i undantagsfall
tillämpas. Hur man skall upptäcka sjukdomen och hur industrien tekniskt
skall lösa problemet, står man undrande inför. Ombuden hemställa, att de
anförda synpunkterna skola beaktas vid den pågående revisionen av lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Med anledning härav få ämbetsverken först erinra, att lagen om försäkring
för vissa yrkessjukdomar i 3 § innehåller en generell bestämmelse, att
ersättning i anledning av yrkessjukdom icke skall utgå, med mindre arbetaren
inom ett år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som
framkallat sjukdomen. Motivet till denna bestämmelse har varit dels att, i
den mån längre tid förflutit från det inverkan av ett visst farligt ämne i
allmänhet upphörde att göra sig gällande, sannolikheten minskas, att en
senare yppad sjukdom är en följd av sådan inverkan, dels ock den ökade
svårigheten att utröna, huruvida efter längre tids verksamhet utan farlig
inverkan viss grad av sannolikhet i sagda hänseende dock förefinnes. Från den
angivna regeln, att arbetaren inom ett år skall lia varit sysselsatt i den ifrågakommande
verksamheten, har emellertid i lagen undantag gjorts beträffande
sjukdomar, framkallade genom inverkan av röntgenstrålar eller radium, enär
dylika sjukdomar på grund av sin natur befunnits kunna framträda först
sedan flera år förflutit, efter det sådan farlig inverkan upphört, varom här
är fråga. Med hänsyn därtill utsträcktes beträffande sistnämnda sjukdomsgrupp
don nyssnämnda tidsgränsen av ett år till tio år före det sjukdomen
yppats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Vi<l införande genom lag den .12 september 1930, som trätt i kraft den
1 januari 1931, såsom yrkessjukdom av sjukdom förorsakad av stendamm
(silikos) torde kännedomen i vårt land örn denna sjukdoms natur och vei\kningar
lia varit mindre än för närvarande. Anledning ansågs då i allt fall
icke finnas att i fråga örn denna sjukdom göra avvikelse från den omförmälda
i allmänhet fastställda tidsgränsen av ett år. Silikosen är emellertid
särskilt på tidigare stadier ofta svår att även röntgenologiskt diagnosticera.
Första stadiet av sjukdomen medför i allmänhet icke heller sådana lungförändringar
eller symtom för den sjuke, att någon inskränkning av arbetsförmågan
behöver inträda. I andra fall kan till följd av t. ex. tilltagande andnöd
viel hastiga rörelser eller tyngre arbete arbetsförmågan vara endast
obetydligt nedsatt. I de fall, där sjukdomen sålunda på grund av fortgående
inverkan av det farliga arbetet framskrider så långt, att på grund härav
detta arbete mäste avbrytas eller inskränkas, är sjukdomen därmed i regel
också att anse såsom yppad, och är det då i sin ordning, att sjukdomsfallet
inom behörig tid (av två år därefter) bringas till arbetsgivarens eller försäkringsinrättningens
kännedom. I de fall åter, där det farliga arbetet avbrytes,
redan när sjukdomen nått ett så föga utvecklat stadium, att den ej
kan anses hava yppats, när avbrottet sker, kan det visserligen hända, att dé
förut uppkomna sjukliga förändringarna senare utveckla sig även i ofarlig
verksamhet t. ex. på grund av vissa tillstötande komplikationer. Ehuru
dylika senare avsedda fall torde få anses jämförelsevis sällsynta, lia dock
ämbetsverken med beaktande av de särskilda omständigheterna med avseende
å denna sjukdom funnit sig böra förorda en utsträckning av den omförmalda
tidsgränsen av ett år, inom vilken vederbörande vid sjukdomens
yppande skall lia haft sysselsättning i den ifrågakommande farliga verksamheten.
Med hänsyn emellertid till ovan framhållna ökade svårigheter att,
i den mån allt längre tid förflyter efter det den farliga inverkan upphört,
det oahtat kunna fastställa, huruvida det iråkade sjukdomstillståndet är att
tillskriva det farliga arbetet och ej till övervägande del andra inträdda omständigheter,
hava ämbetsverken stannat vid att föreslå, att den ifrågavarande
tidsgränsen ej utsträckes längre än till fem år. Därest inom loppet av denna
tid sjukdomen ifråga (och ej annan sjukdom, som ej är yrkessjukdom) skulle
yppas, återstår för arbetaren ytterligare två år, inom vilka han har att göra
anmälan örn sjukdomen.

Yad härefter beträffar den i ovan nämnda framställning även berörda
frågan örn den sist åsyftade i lagens 7 § stadgade preskriptionstiden av två
år efter sjukdomens yppande (eller i händelse av dessförinnan inträffat
dödsfall från dödsdagen), inom vilken underrättelse örn sjukdomen skall
lämnas arbetsgivaren eller framställning göras hos försäkringsinrättningen,
torde följa av det ovan sagda, att bestämmelsens tillämpning i fråga örn
sjukdomen silikos kan vålla vissa svårigheter.

I det förslag till försäkring för vissa yrkessjukdomar, som den 21 april
1928 avgavs av socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen,
ansågo ämbetsverken med hänsyn till den alltmer ökade svårigheten att i
fråga om sjukdom, som en gång yppats, fastställa sambandet mellan densamma
^och det ifrågakommande arbetet, i den mån tiden fortskrede, att
den ifrågavarande preskriptionstiden borde bestämmas till ett år. Tiden
bley emellertid i den sedermera antagna lagen fastställd till två år. Hittills
torde knappast fråga hava uppstått örn tillämpning av här ifrågavarande
preskriptionsbestämmelse. Däremot har spörsmålet örn när yrkessjukdom
skall anses hava yppats, i annat sammanhang kommit under bedömande.
Enligt lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall nämligen i allmänhet
i fråga om rätt till ersättning enligt lagen gälla, att dagen för sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

domens yppande skall anses likställd med olycksfallsdagen enligt olycksfallsförsäkringslagen.
Vidare skall ovanberörda genom lag den 12 september
1930 i yrkessjukdomsförsäkringslagen gjorda tillägg, att även silikos skall
anses såsom yrkessjukdom — jämlikt särskilt meddelad övergångsbestämmelse
— icke äga tillämpning i fråga örn sådan sjukdom, som yppats före
den 1 januari 1931, och ej heller beträffande dylik sjukdom, som yppats
senare, därest arbetaren icke efter sagda dag varit sysselsatt med det här
ifrågakommande farliga arbetet.

Vid tillkomsten av lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar hänfördes
den ifrågavarande där meddelade generella preskriptionsbestämmelsen till
motsvarande bestämmelse i förordningen örn ersättning i anledning av kroppsskada
ådragen under militärtjänstgöring den 18 juni 1927. Av förarbetena
till sistnämnda förordning framgår, att med tiden för yppande av där avsedd
sjukdom (t. ex. lungtuberkulos) avsetts den tid, då sjukdomen »framträder
genom tydliga sjukdomstecken eller konstaterats genom undersökning
av läkare». Beträffande silikos torde (likasom i fråga örn lungtuberkulos)
sjukdomen mera sällan kunna anses yppad tidigare än den konstaterats av
läkare. Däremot kan det väl inträffa, att, ehuru av läkaren genom röntgenundersökning
vissa mer eller mindre obetydliga sjukliga förändringar kunnat
fastställas, sjukdomen det oaktat icke kan anses yppad, förr än dessa förändringar
blivit mera framträdande och tagit sig uttryck i bestämda sjukliga
symtom. Under dessa omständigheter synes, ur de synpunkter, som
gjorts gällande i omförmälda framställning, frågan örn tillämpningen av bestämmelsen
örn sjukdomens yppande såsom begynnelsetid för preskriptionen
i fråga spela större roll än frågan om en förlängning, i vad angår ensamt
denna sjukdom, av samma tid. En närmare förklaring av vad som i olika
fall och i olika sammanhang är att förstå nied att sjukdom yppats, torde
emellertid vara svår att åstadkomma, och det vare sig en föreskrift därom
skulle hänföras till yrkessjukdomar i allmänhet eller till någon viss eller vissa
av dem. Av anförda skäl och då det ankommer på försäkringsrådet att vaka
över den ifrågavarande försäkringens tillämpning även i denna del, lia ämbetsverken
funnit den ifrågavarande framställningen i vad nu är ifråga icke böra
föranleda något förslag från deras sida.

I sagda framställning har vidare såsom ett särskilt missförhållande framhållits,
att, såsom liärförut nämnts, fall av silikos, som hos arbetare yppats
före den 1 januari 1931 eller som yppas senare, utan att arbetaren efter
den 1 januari 1931 varit sysselsatt i här ifrågakommande arbete, icke falla
under yrkessjukdomslagens tillämpning. En utsträckning, på sätt ämbetsverken,
i vad angår silikos, ovan föreslagit av den nu gällande tiden av ett
år, varunder arbetaren, när sjukdomen yppas, skall lia varit sysselsatt i det
ifrågakommande arbetet, till fem år, kan måhända i en del fall komma någon
tillgodo, vilken ådragit sig sjukdomen redan före 1931 års ingång, men dock
avbrutit det farliga arbetet så sent, att han vid ikraftträdandet av den nu
föreslagna utsträckningen av den ifrågavarande tidsgränsen ej redan mistat
sin rätt enligt nu gällande tidsbegränsning av ett år. Någon utvidgning i
vidare mån av den ifrågavarande lagstiftningens giltighet för tiden före 1931
års början torde numera icke böra ifrågakomma.

Beträffande slutligen vad fackförbunden i ifrågavarande framställning anfört
om åtgärder för upptäckande i tid av den smygande sjukdoinsfara, varom
bitr kan vara fråga, och för förebyggande av sjukdomen, hava ämbetsverken
i det föregående erinrat örn åtgärder, som härutinnan vidtagits av
riksförsäkringsanstalten beträffande där försäkrade arbetare, som äro utsatta
för inverkan av stendamm. Av internationella arbetsbyrån i Genéve anordnades
i augusti 1930 en internationell expertkonferens rörande silikos, vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

konferens antog vissa rekommendationer i syfte att åvägabringa internationellt
samarbete för vetenskaplig forskning rörande ifrågavarande sjukdom.
Kungl. Majit har den 26 januari 1934 uppragit åt socialstyrelsen och medicinalstyrelsen
att gemensamt undersöka, huruvida och på vad sätt sådana
vetenskapliga forskningar rörande silikos, som avses i sistberörda rekommendationer,
låta sig här i landet åvägabringas samt till Kungl. Majit inkomma
med utredning härutinnan. Den sålunda igångsatta utredningen pågår, och
torde de resultat, som komma att framgå av densamma, giva ledning för
vidare åtgärder i det syfte, som avses med fackförbundens framställning i
nu berörda del.

VIII. V issa övriga frågor.

Ämbetsverken ha i det föregående framhållit, att yrkessjukdomsförsäkringen
redan i dess nuvarande omfattning visat sig ställa stora krav på
de läkare, som skola diagnosticera sjukdomen och, så långt på läkaren kan
ankomma, söka fastslå de omständigheter, som i det särskilda fallet äro
avgörande för frågan örn dess samband med visst arbete, ävensom giva ledning
för bedömande av huruvida och i vad män patienten bör avhålla sig
från farligt arbete eller är arbetsoförmögen.

Då ämbetsverkens härovan avgivna förslag innefattar en avsevärd utvidgning
av försäkringens tillämpningsområde beträffande ämnen och sjukdomar,
komma också vid förslagens genomförande de omförmälda kraven på läkarna
att i avsevärd mån vidgas. Likasom hittills i flera ifrågakomna fall hänvisning
måst ske till specialist, så kommer detta sannolikt i fortsättningen
i större utsträckning bli erforderligt. För det förebyggande arbete, som
nära sammanhänger med en utvidgad yrkessjukdomsförsäkring och även
eljest är erforderligt på hithörande område, är också läkares medverkan av
avgörande betydelse.

I anslutning härtill få ämbetsverken i detta sammanhang framhålla angelägenheten
av att, i den mån det med hänsyn till omständigheterna visat
sig påkallat, åtgärder vidtagas för tillgodoseende i möjligaste mån av behovet
av på detta område kvalificerade läkarkrafter, och det ej blott i den
lokala verksamheten, utan även för stöd åt och samverkan med vederbörande
centrala organ.

Även i ett annat i detta sammanhang aktuellt hänseende påkallar frågan
örn särskild medverkan från läkares sida uppmärksamhet.

Sålunda uttalade sig ämbetsverken redan i sitt härförut omförmälda den
21 april 1928 avgivna förslag till försäkring för vissa yrkessjukdomar örn
vissa åtgärder, som borde vidtagas för erhållande av kännedom örn inträffande
sjukdomsfall, som, utan att falla under yrkessjukdomsförsäkringen
likväl borde sättas i sammanhang med hälsofarligt arbete. För detta ändamål
borde efter ämbetsverkens mening även i vårt land införas ett särskilt
anmälningsförfarande från läkarnas sida.

Sedermera har, såsom förut omnämnts, genom kungörelse den 10 februari
1935 i allmänna läkarinstruktionen införts en bestämmelse om skyldighet
för läkare att göra anmälan till medicinalstyrelsen om sjukdomsfall, som
kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, men icke inbegripits under yrkessjukdomsförsäkringen.

I det av ämbetsverken den 31 januari 1935 avgivna förslaget till plan för
förevarande utredning erinrade ämbetsverken, hurusom denna anmälningsplikt
icke fullgjorts i den omfattning, som varit avsedd, samt anförde, att,
då det med hänsyn till syftet med anmälningsförfarandet måste anses vara
av stor vikt, att det bleve så tillförlitligt som möjligt, torde i samband med

Kungl. Majus proposition nr 209. 65

utredningen jämväl böra undersökas, vilka åtgärder härför lämpligen kunde
vidtagas.

Ämbetsverken äro icke beredda att nu avgiva något förslag i berörda
hänseende, men hava för avsikt att vidare fullfölja utredningen i denna del
samt därutinnan inkomma med yttrande och förslag.

IX. Ämbetsverkens förslag.

Under åberopande av vad förut anförts få ämbetsverken härmed avgiva
följande

Förslag1

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1, 3 och 9 §§ i lagen den 14 juni 1929
(nr 131 och 1930 nr 335) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar.

1 §■

bensol eller dess homologer (såsom toluol och xylol) eller deras nitro- och
aminoderivat (såsom mtrobensol och trinitrotoluol, anilin och parafenylendiamin),
halogenderivat av holväten av den alifatislca serien (såsom kloroform, trikloretylen),

koloxid,

cyan eller förening därav,
klor, hypoklorit eller klorkalk,
kloramin,
nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,
strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller andra radioaktiva ämnen,
mjältbrandssmitta.

Såsom yrkessjukdom, varom förmäles i första stycket, skall, ändå att sjukdomen
icke framkallats genom inverkan, som förut nämnts, anses här nedan angiven
sjukdom, som uteslutande eller till övervägande del förorsakats av den försäkrades
arbete, nämligen

1) smittsam sjukdom, som avses i 2 § epidemilagen, därest arbetet består i
yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård eller
utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän
tillsyn;

2) primär hudkräfta (kancer).

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209.

201 36 5

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Beträffande försäkringen, i vad den avser yrkessjukdomar, skola bestämmelserna
i lagen om försäkring för olycksfall i arbete äga motsvarande tillämpning,
dock med iakttagande av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan, som bär
avses, benämnes i denna lag farligt arbete.

3 §•

Ersättning i anledning av yrkessjukdom skall icke utgå, med mindre arbetaren
inom ett år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats genom
inverkan av stendamm inom feni år eller vad angår yrkessjukdom, som framkallats
genom inverkan av röntgenstrålar eller radium eller andra radioaktiva
ämnen, inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt med
arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av den art, som
framkallat sjukdomen.

9 §•

Till ledning vid bedömandet, huruvida yrkessjukdom, som avses i 1 §,
är för handen, utfärdar Konungen en förteckning, upptagande dels de sjukdomsformer,
vilka bruka framkallas genom sådan inverkan, som i första
stycket av nämnda paragraf sägs, dels ock de slag av verksamhet, vari såväl
dessa sjukdomsformer som de i andra stycket av samma paragraf omförmälda
sjukdomar bruka framträda.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937, men skall i fråga om
sådan sjukdom, som icke finnes upptagen i nu gällande lag, icke äga tillämpning,
därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjukdom,
som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit
sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan av
den art, som framkallat sjukdomen.

1 fråga örn yrkessjukdom, framkallad av stendamm, skall bestämmelsen i 3 §
äga tillämpning, därest den i samma paragraf i gällande lag omförmälda tiden
av ett år icke redan utlöpt vid ikraftträdandet av denna lag. I

I handläggningen av detta ärende har inom socialstyrelsen deltagit förutom
undertecknade Huss och Stenholm även t. f. byråchefen Nilson samt
inom riksförsäkringsanstalten förutom undertecknade Larsson och von Schulzenheim
även byråchefen Östrand; och har socialstyrelsen i ärendet rådfört
sig med sin expert för hygieniska frågor docenten G. Rundberg och riksförsäkringsanstalten
med sin överläkare professorn A. Troell.

Utdrag av protokoll vid ämbetsverkens sammanträde den 21 november
1935 innefattande en vid ärendets handläggning av undertecknad Stenholm
uttalad särskild mening bifogas.

Stockholm den 21 november 1935.

Underdånigst

GUNNAR HUSS. SAM LARSSON. J. AXEL HÖJER.

JOHN BYTTNER.

W. STENHOLM. H. v. SCHULZENHEIM

Kungl. Majas proposition nr 209.

Protokoll hållet vid gemensamt sammanträde med socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
den 21 november 1935.

Närvarande:

Från socialstyrelsen: generaldirektören Huss, t. f. byråchefen Stenholm, t. f.

byråchefen Nilson.

Från riksförsäkringsanstalten: generaldirektören Larsson, byråchefen Östrand,

byråchefen von Schulzenheim.

Från medicinalstyrelsen: generaldirektören Höjer, medicinalrådet Byttner.

§ I Genom

beslut av Kungl. Majit den 8 februari 1935 hade socialstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen anbefallts att gemensamt i
huvudsaklig överensstämmelse med de grunder och riktlinjer, som angivits
i en av ämbetsverken den 31 januari 1935 uppgjord plan, verkställa utredredning
örn revision av gällande lag örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Efter verkställd utredning, vilken närmast handhafts av riksförsäkringsanstalten,
föredrogs nu ärendet av byråchefen von Schulzenheim, och beslöto
ämbetsverken avgiva utlåtande enligt registraturet.

Mot beslutet anmälde t. f. byråchefen Stenholm avvikande mening i vissa
avseenden samt anförde följande:

»Förutom de sjukdomar, som omfattas av ämbetsverkens föreliggande
förslag, anser jag, att ytterligare en grupp sjukdomar bör upptagas i en
reviderad yrkessjukdomsförsäkringslag, nämligen sjukdomar framkallade av
maskiner eller verktyg med stötverkan, som överföres på arbetaren. Med
avseende härå må t. ex. erinras örn de s. k. tillbankningsmaskinerna inom
skoindustrien. De besvär av lindrigare eller svårare art, som kunna drabba
arbetare sysselsatta vid dessa maskiner, anses utgöra en väl karakteriserad
och objektivt lätt påvisbar yrkesåkomma. Åkomman uppstår genom de
ständigt fortgående skakningar, som från maskinen överföras på arbetaren.
Liknande åkommor kunna uppstå vid arbeten med pneumatiska verktyg.
Enligt vår skyddslagstiftning är det också förbjudet att använda minderåriga
vid arbete med, såsom det heter, mekaniskt driven borr-, dikt-, mejsel- eller
nitapparat med stötverkan, anordnad så att stöten upptages av arbetaren.
Endast för fall, där arbetet av vederbörande yrkesinspektör förklaras vara
att anse såsom lätt, medgives undantag från detta förbud. Goda skäl synas
tala för att även dessa sjukdomar inrymmas under försäkringen. Omnämnas
må, att sjukdomar i muskler, ben och leder, uppkomna under arbete med
pneumatiska verktyg, lia upptagits såsom yrkessjukdomar i Tyskland och
Tj eckoslovakien.

I gällande lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar stadgas som allmän
regel, att ersättning i anledning av yrkessjukdom icke skall utgå, med
mindre arbetaren inom ett år före dagen för sjukdomens yppande varit
sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan
av den art, som framkallat sjukdomen. Från denna regel har emellertid
undantag gjorts beträffande yrkessjukdom, som framkallats genom inverkan
av röntgenstrålar eller radium, enär sådan sjukdom i allmänhet framträder
först sedan flera år förflutit efter det skadeverkande arbetets upphörande.
För denna sjukdomsgrupp har på grund härav ifrågavarande tidrymd ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20U.

sträckts till tio år. Beträffande sjukdomen stendammslunga (silikos) föreslå
ämbetsverken nu, under åberopande av numera vunnen kännedom i vårt
land örn denna sjukdoms natur och verkningar, en utsträckning av omförmälda
tidrymd till fem år. Ersättning skall sålunda kunna utgå, örn arbetaren
inom fem år efter det sjukdomen yppades varit sysselsatt med arbete
i verksamhet, där ban varit utsatt för inverkan av den art, som framkallat
sjukdomen. Bestämmelsen har icke avsetts skola erhålla retroaktiv verkan.

Att döma av uppgifter i den medicinska litteraturen synes ifrågavarande
sjukdom understundom kunna framträda längre tid än fem år efter det arbetaren
senast sysslat med arbete av det slag, som kunnat förorsaka sjukdomen.
Med hänsyn härtill ifrågasättes, huruvida icke syftet med den nya
bestämmelsen bör föranleda, att tidrymden ifråga liksom beträffande skador
genom inverkan av röntgenstrålar, radium eller andra radioaktiva ämnen
sättes till tio år. Erinras må härvid, att stendammslungan är en utpräglad
yrkessjukdom, varför några svårigheter att fastställa dess samband med
yrkesarbetet icke förefinnas. I Tyskland lärer icke heller någon tidsbegränsning
av ifrågavarande slag gälla. Vare sig tidsbegränsningen bestämmes
till fem eller tio år, bör emellertid bestämmelsen ifråga enligt min mening
givas retroaktiv verkan. Hade man vid tiden för sjukdomens införande i
försäkringen ägt den erfarenhet och kunskap örn dess uppkomst och utveckling,
som man nu har, skulle otvivelaktigt den här avsedda förlängda
tidrymden redan från början blivit fastställd. Det synes med hänsyn härtill
riktigt och skäligt, att den nya bestämmelsen får tillämpas även i fall, då
den i gällande lag omförmälda tiden av ett år utlöpt vid lagändringens
ikraftträdande. Jag föreslår därför, att andra stycket i övergångsbestämmelserna
till ämbetsverkens lagförslag icke upptages i den nya lagen.»

Vid protokollet:

Karl Eriksson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
9 mars 1936.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,

Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden,
hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 14
februari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929
(nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Enar Eckerberg.

Förslaget föranledde följande yttranden:

1 §■

Justitieråden Afzelius, Geijer och Alsén:

Med de ändringar, som föreslås i denna paragraf, avses bland annat att
under yrkessjukdomsförsäkringen inordna viss sjukvårdspersonal såvitt gäller
epidemiska sjukdomar, vilka personalen kan antagas ådraga sig i tjänsten på
grund av smitta från den sjuke. Såsom departementschefen erinrar kunna
visserligen dessa sjukdomar icke anses såsom yrkessjukdomar i egentlig
mening. Med den läggning lagstiftningen rörande yrkessjukdomsförsäkringen
fått i vårt land lärer emellertid —- även örn vissa betänkligheter däremot
skulle kunna anföras — något avgörande hinder icke föreligga emot att låta
även sådana sjukdomar omfattas av försäkringen. De sjukdomar som här
ifrågakomma hava i förslaget angivits vara sjukdom, som omförmäles i 2 §
epidemilagen den 19 juni 1919 eller varom förordnande utfärdats enligt
24 § samma lag. I 2 § 1 mom. nämnda lag — vilken har karaktär av kommunallag
— uppräknas åtskilliga sjukdomar, som befunnits kunna medföra
större fara än de övriga och mot vilka särskilda skyddsåtgärder från samhällets
sida ansetts påkallade. Enligt 24 § samma lag äger Kungl. Maj.''t förordna
att vad i lagen är stadgat angående sådan sjukdom som omförmäles i
2 § 1 mom. skall äga tillämpning jämväl å annan smittsam sjukdom. Detta
senare stadgande motiverades därmed, att erfarenheten givit vid handen, att
det emellanåt varit nödvändigt att upptaga nya sjukdomar bland dem som
krävde särskilda ingripanden. Med stöd av sålunda givet bemyndigande har

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

epidemilagen gjorts tillämplig å, utöver de i lagens 2 § 1 mom. uppräknade,
ytterligare fyra slag av sjukdom. Mot det sätt, varpå i anslutning till nämnda
bestämmelser i epidemilagen avgränsningen från övriga smittsamma sjukdomar
genomförts i det remitterade förslaget, synes — såvitt åsyftats att
under nu förevarande lag skulle inbegripas jämväl sjukdom, varom förordnande
som nyss nämnts framdeles kan komma att utfärdas — den erinran
kunna göras att det i allmänhet icke kan vara lämpligt att låta räckvidden och
verkningarna av en civillag bero av ett administrativt avgörande. En fullt
tillfredsställande lösning synes icke stå att vinna med mindre i lagen en
uppräkning sker av de sjukdomar, som skola omfattas av försäkringen. Därvid
torde måhända en viss begränsning kunna genomföras och endast sådana
sjukdomar upptagas, för vilka i vårt land ett verkligt behov av försäkring kan
anses vara för handen.

r 7 §■

Lagrådet:

Den nuvarande preskriptionsregeln i denna paragraf torde vila på den uppfattningen
att, sedan sjukdomen yppats, det är av vikt att arbetaren, till undvikande
av eljest uppstående svårighet att konstatera sambandet mellan sjukdomen
och det farliga arbetet, snarast möjligt reser sitt krav på ersättning.
Ur denna synpunkt måste det vara mindre lämpligt att ej fasthålla vid den
begynnelsetermin för preskriptionstiden som sammanfaller med tiden för
sjukdomens yppande. Om efter sistnämnda tidpunkt skall kunna förflyta en
måhända avsevärd tid, försvagas det med preskriptionsbestämmelsen åsyftade
relativa säkerställandet av bevismöjligheterna. Härvid bör särskilt beaktas
att vid behandlingen av dessa ersättningsfrågor varken å bevismedlen eller å
bevisprövningen kunna ställas alltför stora anspråk. Därtill kommer att genom
den föreslagna ändringen skulle stadgas en begynnelsetermin, som kännetecknas
av sådan obestämdhet att dess fastställande ej sällan måste bliva
vanskligt. Ändringen kan därför ej annat än vara ägnad att i ganska avsevärd
mån motverka preskriptionsbestämmelsens ändamål. Det synes ock
oegentligt att, såsom här skulle ske, i lagen vid sidan av varandra ställa två
begynnelseterminer, av vilka den ena, nämligen tidpunkten då arbetaren
erhöll vetskap örn sjukdomens art, städse måste bliva den i sista hand bestämmande.
En alternativ regel skulle jämväl kunna hava en icke avsedd
verkan å tolkningen av det för åtskilliga andra frågor i lagen betydelsefulla
spörsmålet när en sjukdom skall anses vara i lagens mening yppad.

Anses paragrafen icke kunna lämnas oförändrad, torde det böra ytterligare
övervägas, örn ej syftet med ändringsförslaget kan i erforderlig mån uppnås
genom någon förlängning av preskriptionstiden under bibehållande av nuvarande
stadgande i övrigt. Uppenbarligen är ej heller en sådan lösning utan
betänklighet, men den synes dock, med hänsyn till nu anmärkta olägenheter
av en bestämmelse sådan som den föreslagna, äga företräde framför denna.

Kungl. Majlis proposition nr 209.

övergångsbestämmelserna.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Geijer:

I ämbetsverkens förslag hade upptagits jämväl det stadgandet att i fråga
örn yrkessjukdom, framkallad av stendamm, bestämmelsen i 3 § skulle äga
tillämpning, därest den i samma paragraf enligt nuvarande lydelsen omförmälda
tiden av ett år icke redan utlöpt vid ikraftträdandet av den nya lagen.
Denna ståndpunkt har icke vunnit godkännande i det remitterade förslaget.
Under erinran att jämlikt övergångsbestämmelserna till gällande lag en arbetare,
hos vilken yrkessjukdom yppats efter lagens ikraftträdande, kunde enligt
lagen erhålla full ersättning även örn arbetaren blott någon enda dag efter
ikraftträdandet varit sysselsatt i farlig verksamhet och det därför med visshet
kunde sägas att sjukdomen framkallats under tid då försäkringen icke var
gällande, har departementschefen framhållit såsom obilligt att av andra och
uteslutande formella skäl förvägra vissa arbetare, vilka voro omfattade av försäkringen
när deras sjukdom grundlädes, möjlighet att göra sin rätt enligt
försäkringen gällande. Häremot måste anmärkas att, även vid jämförelse
med de nu gällande övergångsbestämmelserna, det framstår såsom ett, principiellt
sett, icke tillrådligt avsteg från vedertagna grundsatser örn lagars tillbakaverkande
kraft att sålunda med retroaktiv verkan frånträda en i lag
given reglering. Betänklig blir en sådan lagstiftningsåtgärd särskilt därigenom
att av den ena parten i rättsförhållandet utkräves en ekonomisk prestation
från vilken han enligt gällande lag var uttryckligen befriad. De skäl,
som tala emot ett dylikt ingripande från lagstiftningens sida, torde icke böra
betraktas såsom blott formella. En bestämmelse av den innebörd ämbetsverken
föreslagit synes därför vara att förorda.

Justitierådet Alsén:

Lika med lagrådets övriga ledamöter anser jag det principiellt sett icke
vara tillrådligt, att åt den föreslagna bestämmelsen i 3 § i vad den angår
yrkessjukdom framkallad genom stendamm gives tillbakaverkande kraft. På
grund härav och då utgående försäkringspremier för berörda sjukdom måste
antagas röna inverkan av att nämnda bestämmelse göres retroaktiv samt upptagandet
i lagen år 1930 av samma sjukdom, med enahanda tillbakaverkande
övergångsbestämmelser som de för lagen i övrigt gällande, lärer hava för
vederbörande medfört avsevärt större kostnader än vad man då hade anledning
att antaga, instämmer jag i nämnda ledamöters hemställan, att ifrågavarande
övergångsstadgande måtte avfattas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad ämbetsverken föreslagit.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet iivel■ socialärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i statsrådet
å Stockholms slott den 10 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman.

Efter gemensam beredning med cheferna för utrikes- och justitiedepartementen
anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets
den 9 mars 1936 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 14 februari 1936
remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14
juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredragande departementschefen:

Enligt 1 § andra stycket av det remitterade förslaget skall såsom yrkessjukdom
omfattad av försäkringen anses smittsam sjukdom, som omförmäles
i 2 § epidemilagen eller varom Kungl. Maj:t utfärdat förordnande enligt 24 §
samma lag, där viss sjukvårdspersonal ådrager sig sådan sjukdom i tjänsten.
Tre ledamöter av lagrådet hava erinrat att — såvitt med förslaget åsyftats
att under yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle inbegripas jämväl sjukdom,
varom förordnande som nyss nämnts framdeles kunde komma att utfärdas
— det i allmänhet icke vore lämpligt att låta räckvidden och verkningarna av
en civillag bero av ett administrativt avgörande. Enligt dessa ledamöters
mening borde i lagen en uppräkning ske av de sjukdomar, som skulle omfattas
av försäkringen, därvid måhända endast behövde upptagas sådana sjukdomar,
för vilka i vårt land ett verkligt behov av försäkring kunde anses vara
för handen.

I anledning av vad sålunda anförts vill jag till en början erinra därom, att
enligt 2 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen i den lydelse detta stycke
erhållit genom lag den 14 juni 1933 (nr 349) åt Konungen givits befogenhet
att i vissa fall utsträcka lagens tillämpningsområde. Vidare vill jag framhålla,
att förordnanden enligt 24 § epidemilagen näppeligen torde komma att
utfärdas rörande andra sjukdomar än sådana, beträffande vilka den medicinska
sakkunskapen äger en tämligen god kännedom örn smittämnets natur, uppträdande
och verkningar samt vägarna för smittans spridande. I och med att
dessa fordringar kunna anses uppfyllda torde också förutsättning finnas för
att låta sjukdomen omfattas av yrkessjukdomsförsäkringen för sjukvårdspersonalen.
Motsvarande prövningsrätt, som i epidemilagen tillerkänts
Konungen, synes således utan våda kunna anförtros Konungen jämväl i nu
förevarande lag. Därmed undgår man den olägenheten att för varje gång förordnande
enligt 24 § epidemilagen utfärdats nödgas vidtaga därav betingad

Kungl. Maj:ts pro position nr 209.

ändring i yrkessjukdomsförsäkringslagen. På grund av det nu anförda har jag
icke funnit mig böra biträda vad de tre ledamöterna av lagrådet sålunda föreslagit.

I 7 § gällande lag stadgas för ersättningsanspråk enligt lagen en preskriptionsfrist
av två år från sjukdomens yppande eller, där sjukdomen inom
samma tid föranlett arbetarens död, från dödsdagen. För det fall att arbetaren
icke erhållit vetskap om arten av sjukdomen förrän efter dennas yppande skall
enligt det remitterade förslaget fristen börja löpa den dag arbetaren erhöll
sådan vetskap. Lagrådet har i olika hänseenden framställt erinringar mot förslaget
i denna del samt ifrågasatt huruvida icke, därest paragrafen ansåges
böra ändras, syftet med ändringsförslaget kunde i erforderlig mån uppnås
genom någon förlängning av preskriptionstiden.

Nu ifrågavarande ändringsförslag är föranlett av en hemställan av försäkringsrådet,
som framhållit att fall kunde inträffa, då en försäkrad, som genom
ovetskap örn sjukdomens art saknat anledning att företaga en preskriptionsavbrytande
åtgärd, enligt gällande lag ginge miste örn sin rätt. Såsom jag i
remissprotokollet anfört, torde i flertalet fall den som drabbas av en yrkessjukdom
erhålla vetskap om denna i nära samband med sjukdomens yppande.
Enligt förslaget skall därför i regel preskriptionstiden fortfarande räknas
från sjukdomens yppande. Att på sätt föreslagits stadga avvikelse härifrån
för de säkerligen ganska sällsynta fall, då av utredningen framgår att viss tid
förflutit innan arbetaren efter det sjukdomen yppats erhållit vetskap örn sjukdomens
art, synes mig icke kunna föranleda några väsentliga olägenheter.
Visserligen kan man, såsom lagrådet erinrat, vid behandlingen av dessa ersättningsfrågor
icke ställa alltför stora anspråk vare sig å bevismedlen eller å
bevisprövningen, men för bifall till ett ersättningsanspråk måste dock alltid
fordras att samband mellan arbetet och sjukdomen åtminstone kan anses
sannolikt. I den mån möjligheten till ett dylikt antagande minskas, går ju
detta ut över arbetaren. Där sådan möjlighet förefinnes, synes den böra
komma arbetaren till godo i de fall då det icke kan läggas honom någon medveten
försummelse till last. Vad lagrådet anfört därom, att den tid då
arbetaren erhöll vetskap örn sjukdomens art ej sällan måste bliva vansklig
att fastställa, torde i viss mån gälla jämväl tiden för sjukdomens yppande.
Jag hänvisar härutinnan till lagrådets yttrande den 1 mars 1929 vid behandlingen
av nu förevarande paragraf (se prop. 184/1929 sid. 95). Att, såsom lagrådet
befarat, den nu föreslagna alternativa regeln skulle få en icke avsedd
verkan å tolkningen av spörsmålet när en sjukdom skall anses vara i lagens
mening yppad synes icke sannolikt. Fara för feltolkning i detta hänseende
torde visserligen icke vara utesluten därest försäkringsradets förslag skulle
oförändrat antagas. Genom den i det remitterade förslaget vidtagna ändringen
skulle emellertid tvärtom den felaktiga tolkningen förhindras, att med
dagen för sjukdomens yppande alltid avses don dag då arbetaren erhöll vetskap
örn sjukdomens art. Då jag sålunda icke delar lagrådets betänkligheter
på denna punkt, anser jag anledning icke föreligga att, såsom lagrådet ifrågasatt,
i stället föreslå en förlängning av preskriptionstiden. Genom en dylik

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 209. 261 88 ^

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

förlängning skulle för övrigt, utan att syftet med densamma kunde med säkerhet
förväntas alltid bliva uppnått, ett för flertalet fall ingalunda önskvärt
ytterligare dröjsmål med prövningen bliva möjligt. Med hänsyn till det anförda
vill jag förorda, att det remitterade förslaget bibehålies oförändrat i
denna del.

Enligt de av ämbetsverken föreslagna övergångsbestämmelserna skulle den
i 3 § stadgade förlängda tiden, inom vilken silikos skall hava yppats för att
arbetaren skall vara bevarad vid sin rätt till ersättning, icke tillämpas för det
fall att den nu gällande kortare tiden redan utlöpt vid lagändringens ikraftträdande.
Under beaktande av att ämbetsverken med sitt förslag i denna del
avsågo att förhindra, att lagändringen skulle erhålla tillbakaverkande kraft
fann jag mig vid remissen till lagrådet likväl böra förorda en motsatt mening
än den ämbetsverken sålunda omfattat. Lagrådet har emellertid biträtt ämbetsverkens
förslag samt därvid anmärkt att det framstode såsom ett, principiellt
sett, icke tillrådligt avsteg från vedertagna grundsatser örn lagars tillbakaverkande
kraft att sålunda med retroaktiv verkan frånträda en i lag given
reglering.

Såsom jag i remissprotokollet erinrade äro redan övergångsbestämmelserna
till gällande lag av tillbakaverkande natur, i det arbetsgivarna kunna
nödgas med sina försäkringsavgifter bekosta ersättning för sjukdomar vilka
grundlagts under kanske åtskilliga år före lagens ikraftträdande. Då någon
i nu förevarande hänseende avgörande skillnad knappast synes mig föreligga
mellan att återuppliva en förlorad rätt och att medgiva möjlighet till
förvärv av ny rätt, grundad på omständigheter i förfluten tid, anser jag icke
erforderligt att det av lagrådet förordade stadgandet införes i lagförslaget.

Därest föreliggande lagändringsförslag genomföres kommer yrkessjukdomsförsäkringen
här i landet att erhålla en omfattning, som helt täcker tilllämpningsområdet
för 1934 års konvention i ämnet. Med hänsyn härtill förordar
jag att konventionen ratificeras.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte genom proposition dels,

jämlikt § 87 regeringsformen, förelägga riksdagen till antagande förslaget
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 14 juni 1929 (nr
131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över det år 1934 antagna förslaget
till konvention angående ersättning för yrkessjukdomar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet KronprinsenRegenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Bertil Wirseen.

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.