Kungl. Majsts Proposition Nr 195 (Proposition 1921:195)

Kungl. Majsts Proposition Nr 195.

Nr 195.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag
om utmätningsed in. in.; given Stockholms slott den
18 mars 1921.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet hållna
protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå
riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om utmätningsed; samt

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Birger Ekeberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 samt. 164 höft. (Nr 195.)

308 21 1

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

Förslag

till

Lag om utmätningsed.

1 §•

Har vid utmätning hos gäldenär full tillgång till gäldande av skuld,
varför utmätningen skett, icke kunnat anträffas eller har uppgiven tillgång
funnits tvistig eller av annan orsak ej kunnat strax till betalning
i laga ordning användas, vare gäldenären pliktig att, där borgenären
det äskar, upprätta skriftlig förteckning över sina tillgångar samt med
ed fästa förteckningens riktighet. Sådan ed kallas utmätningsed.

2 §■

Vill gäldenären avlägga utmätningsed, oaktat yrkande därom icke
framställts, stånde det honom fritt.

3 §•

Den, som vill påkalla avläggandet av utmätningsed, skall göra
skriftlig ansökning därom hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären
bör inför domstol svara i mål, som angå gäld i allmänhet. Vid ansökningen
foge sökanden i huvudskrift eller bestyrkt avskrift protokoll över
den utmätningsförrättning, som föranlett ansökningen, (föres ansökning
av gäldenär, skall vid ansökningen jämväl fogas förteckning över gäldenärens
tillgångar.

Ansökning, som i första stycket sägs, må ej göras senare än sex
månader efter det utmätningsförrättningen ägde rum.

4 §''

Finner konkursdomaren, att han enligt 3 § ej är behörig att taga
befattning med ansökning, som där sägs, eller har sökanden ej iakttagit
vad i samma paragraf föreskrives eller kan ansökningen av annan orsak
icke upptagas, meddele konkursdomaren genast beslut i överensstämmelse
därmed och teckne det å ansökningen.

5 §•

Upptages ansökning, som gjorts av borgenär, skall förhör med
parterna hållas inför konkursdomaren å tid och ort, som av honom bestämmas.
Konkursdomaren teckne genast å ansökningen föreläggande

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195. 3

för gäldenären att inställa sig vid förhöret, beredd att avgiva förklaring
över ansökningen, vid äventyr att uraktlåtenhet därutinnan ej utgör
hinder för målets avgörande. Nämnda äventyr skall utsättas i föreläggandet,
vilket ock skall innehålla erinran om att utmätningseden må
avläggas vid förhöret samt anmaning till gäldenären att, om han saknar
laga orsak att bestrida ansökningen, personligen infinna sig vid förhöret
för att med företeende av förteckning över sina tillgångar fullgöra
edgången. Borgenären vare pliktig att minst en vecka före den för förhöret
bestämda dagen tillställa gäldenären ansökningshandlingarna i
huvudskrift eller bestyrkt avskrift, så ock att sist vid förhöret till
konkursdomaren inkomma med sådant intyg, som i 11 kap. 38 § rättegångsbalken
sägs, rörande delgivningen och dagen därför samt återställa
ansökningshandlingarna eller inkomma med styrkt avskrift därav. Har
ej borgenären vid förhöret inkommit med bevis, att delgivning skett
inom föreskriven tid, eller visat, att hinder för delgivningen mött, och
inställer sig ej gäldenären ändock vid förhöret, vare ansökningen förfallen.
Samma lag vare, där icke vid förhöret ansökningshandlingarna
återställts eller styrkt avskrift därav inkommit. Har borgenären visat,
att hinder för delgivning mött, utsatte konkursdomaren ny dag för förhör.

Skola, enligt vad i första stycket sägs, ansökningshandlingarna eller
avskrift därav eller delgivningsbevis tillhandahållas konkursdomaren, må
insändande ske med posten, och skall handling, som blivit sålunda insänd,
anses hava inkommit å tid, då den mottogs.

6 §‘

Över ansökning, som gjorts av borgenär, skall konkursdomaren
meddela beslut vid det förhör, varom i 5 § förmäles. Bestrider gäldenären
ansökningen, må dock konkursdomaren, om han på grund av
särskilda omständigheter finner det erforderligt, till rätten hänskjuta
frågan, om edgång skall äga rum. Har sådant hänskjutande skett, utsatte
konkursdomaren dag för målets handläggning vid rätten; och
aligge det parterna att utan särskild kallelse inställa sig vid rätten,
vid äventyr att parts utevaro ej hindrar nämnda frågas avgörande.

i §■

Varder av borgenär gjort edgångsyrkande bifallet men kan eden
ej genast avläggas, meddele konkursdomaren beslut om tid och ställe,
då gäldenären skall, med företeende av förteckning över sina tillgångar,
inför konkursdomaren fullgöra edgången. Beslutet skall innehålla erinran

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

om den påföljd, som gäldenärens underlåtenhet att ställa sig beslutet till
efterrättelse enligt vad i 8 § stadgas kan medföra för honom.

År gäldenären häktad eller avlägset boende, må konkursdomaren
tillåta honom att fullgöra edgången inför den domstol eller konkursdomare,
som är närmast; är gäldenären sjuk, äge konkursdomaren låta
honom hemma i sin bostad avlägga eden.

År gäldenären ej personligen närvarande, då beslut, som i första
stycket sägs, av konkursdomaren meddelas, skall konkursdomaren låta
delgiva gäldenären beslutet. År borgenären ej tillstädes, skall han, så
vitt ske kan, av konkursdomaren underrättas om beslutet.

8 §.

Underlåter gäldenär av tredska eller eljest att inställa sig å tid och
ställe, som bestämts jämlikt 7 §, eller tredskas han att, med företeende
av förteckning över sina tillgångar, avlägga ed, som blivit honom förelagd,
må han efter omständigheterna hämtas eller genom häkte tillhållas
att fullgöra sin skyldighet.

9 §■

På konkursdomaren ankomme att förordna om vidtagande av åtgärd
enligt 8 §. Har gäldenär för tredska insatts i häkte, skall konkursdomaren,
då anledning till gäldenärens kvarhållande ej längre är för
handen, genast förordna om hans lösgivande.

Varder gäldenären enligt vad ovan är stadgat hållen i häkte, skall
kostnaden därför gäldas av allmänna medel.

10 §.

Efter framställning av gäldenär, som på yrkande av borgenär förpliktats
att avlägga utmätningsed, äge konkursdomaren, där han finner
gäldenären tarva biträde vid upprättandet av förteckning över sina tillgångar,
förordna magistratsperson, landsfiskal, rättens betjänt eller annan
lämplig person att vid förteckningens upprättande tillhandagå gäldenären.

Gottgörelse till den sålunda förordnande skall gäldas av borgenären.

ii §•

Har gäldenär gjort ansökning om att få avlägga utmätningsed,
bestämme konkursdomaren genast, när och var edgången skall, vid äventyr
att ansökningen varder förfallen, inför konkursdomaren fullgöras.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195. 5

Bestämmelserna i 7 § andra stycket och tredje stycket sista punkten
skola därvid äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Då utmätningsed skall avläggas, göre gäldenären först de tillägg
till den av honom upprättade förteckningen eller de ändringar däri, som
han må finna påkallade, och betyge därefter med ed, att förteckningen
(med däri av honom gjorda tillägg eller ändringar) är riktig, så att ej
gäldenären veterligen någon tillgång blivit utelämnad.

13 §.

Har gäldenär avlagt utmätningsed, vare han ej pliktig att innan
tre år förflutit ånyo avlägga sådan ed, där det ej göres sannolikt, att
ny tillgång efter edgången tillfallit honom.

Samma lag vare, då gäldenären avlagt bouppteckningsed i konkurs,
som avskrivits jämlikt 185 eller 186 § konkurslagen eller avslutats
genom slututdelning utan att icke förmånsberättigade borgenärer erhållit
full betalning. 1 nu sagda fall skall tiden räknas från det konkursen
upphörde.

14 §.

Konkursdomaren skall föra förteckning över gäldenärer, som avlagt
utmätningsed eller förpliktats att avlägga sådan ed men uraktlåtit att
fullgöra edgången. Förteckningen skall upptaga varje gäldenär namn
och bostad, dag, då edgången fullgjorts, samt av rätten eller konkursdomaren
i ärendet meddelade beslut eller däri eljest vidtagna åtgärder.

15 §.

Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, då sådant enligt
denna lag ankommer på honom, må klagan föras i hovrätten; dock
gånge beslutet, om ej gäldenären därigenom mot sitt bestridande förklarats
pliktig att avlägga utmätningsed, utan hinder av förd klagan i
verkställighet, där ej förbud däremot från hovrätten kommer.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall i
nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

I tingslag — — — — —- slag:

1. mål — — -— — — målsägande;

2. växelmål — — — — — check;

3. andra — — — — — räkning;

4. mål angående gäldenärs försättande i konkurs, angående boskillnad
samt angående skyldighet för gäldenär att avlägga utmätningsed;

5. ärenden — — — — — ärenden;

6. ärenden — — — — — stad.

Vid — — — — — närvarande.

Mål — -— — — — behandling.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om utmätningsed
träder i kraft.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195

Utdrag av ‘protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
fredagen den 4 februari 1921.

N ärvarand e:

Statsministern friherre De Geer, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Tamm, Hansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg anmälde av
särskild sakkunnig inom nämnda departement den 25 november 1919
avgivna förslag till

1) lag om manifestationsed; samt

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Föredraganden anförde därvid: »Ifrågavarande lagförslag avse att

fylla en länge känd brist i vår lagstiftning. Då för närvarande vid utmätning
tillgång till gäldande av utmätningssökandens fordran icke kan
anträffas, äger denne icke någon annan utväg att på ett tillförlitligt sätt
få gäldenärens brist på tillgångar bekräftad än att genom att sätta
gäldenären i konkurs tvinga denne att avlägga gäldenärsed i konkursen.
Konkursen föranleder åtskilliga obehag för gäldenären samt åsamkar
statsverket och vissa funktionärer kostnader och besvär, vartill kommer,
att det tager relativt lång tid för borgenären att nå sitt mål, — allt olägenheter,
som de nu framlagda förslagen avse att undanröja. Behovet av
lagstiftning i ämnet har på senare tid blivit alltmera kännbart, vilket
framgår därav, att det relativa antalet av de konkurser, som måste avskrivas
på grund av att tillgångarna ej räcka till konkurskostnaderna,
visar en. ständigt fortgående stegring. Medan dessa s. k. fattigkonkurser,
vilka i stor utsträckning föranledas av ifrågavarande brist i vår
lagstiftning, under år 1910 utgjorde 38,7 % av alla under året slutförda
konkurser, har deras relativa antal sedermera så småningom stigit därhän,
att enligt preliminära siffror för år 1919 detsamma då utgjorde 60,o %.

De nu föreslagna bestämmelserna innehålla i huvudsak följande:
Då vid utmätning full och ostridig tillgång till gäldande av utmätnings -

Kurujl Maj:ts Proposition Nr 195

borgenärens fordran icke kunnat anträffas, är gäldenären pliktig att, där
borgenären det äskar, upprätta en skriftlig förteckning över sina tillgångar
samt med ed fästa förteckningens riktighet. Dylik ed, vilken i förslagen
benämnes manifestationsed, äger gäldenären avlägga jämväl utan yrkande
av borgenären. Förslagen, som ansluta sig till det för årets riksdag
framlagda förslaget till ny konkurslag och sålunda bland annat utgå
från förefintligheten av s. k. konkursdomare, överlämna handläggningen
av edgångsärendena åt vederbörande konkursdomare, dock med det undantaget,
att, om gäldenären bestrider, att han är pliktig att avlägga manifestationsed,
frågan, huruvida sådan skyldighet åligger honom, prövas
av rätten. Därest gäldenär, som förklarats pliktig att avlägga manifestationsed,
tredskas att med företeende av förteckning över sina tillgångar avlägga
sådan ed, kan såsom tvångsmedel mot honom användas hämtning eller
häkte. Till biträde åt gäldenär, som befinnes vara i behov av hjälp vid tillgångsförteckningens
upprättande, kan på borgenärens bekostnad lämplig
person av konkursdomaren förordnas. Särskilda föreskrifter äro meddelade
för att utmätningsborgenären må bliva i tillfälle att närvara vid edgången
och därvid bevaka sina intressen genom att påkalla framställandet
till gäldenären av erforderliga frågor. Gäldenär, som avlagt manifestationsed,
är ej i förhållande till någon borgenär pliktig att under
de närmaste tre åren ånyo gå sådan ed, därest det ej göres sannolikt,
att ny tillgång efter edgången tillfallit gäldenären. över gäldenärer, som
avlagt manifestationsed eller förpliktats att avlägga sådan ed men uraktlåtit
att fullgöra edgången, skall förteckning föras av konkursdomaren.

Över ifrågavarande lagförslag hava efter vederbörliga remisser utlåtanden
inkommit från nio handelskammare, tre köpmansföreningar,
Sveriges köpmannaförbund, Göteborgsavdelningen av Sveriges advokatsamfund,
tjugu rådhusrätter och fem domhavande. Av dessa hava
alla utom två rådhusrätter och en domhavande i princip tillstyrkt förslagen
och därvid har, särskilt från handelskammarehåll, behovet av den
föreslagna lagstiftningen vitsordats.

I den mån man i de avstyrkande yttrandena sökt giva en anvisning
om, huru eu lagstiftning av här ifrågavarande art bör anordnas,
har man uttalat sympatier för det system, som tillämpas i Danmark och
Norge och vilket innebär, att man icke ålägger gäldenären edgång
utan låter vederbörande utmätningsförrättare avfordra gäldenären upplysningar
angående hans tillgångar, därvid i Danmark lörrättningsmannen
erhållit rätt att mot tredskande gäldenär såsom tvångsmedel använda
enkelt fängelse. Då emellertid de tjänstemän, som hos oss hava att
verkställa utmätning och särskilt utmätning för utskylder, icke torde äga
tillräckliga kvalifikationer för att vederbörligen fullgöra de uppgifter,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

som enligt ett dylikt system skulle läggas på dem, kan enligt min uppfattning
den sålunda föreslagna utvägen icke förordas. Helt annorlunda
ligga förhållandena i våra grannländer, varest utmätningsärendena handläggas
av domstolsmyndighet eller under sådan myndighets inseende.
Det bör för övrigt i detta sammanhang betonas, att den nya lagstiftningen
måste bereda borgenären en garanti, som är i huvudsak likvärdiomed
den, som kan erhållas genom gäldenärsed i konkurs. I annat fall
är att befara, att borgenärerna fortfarande skola se sig nödsakade att
påkalla konkurs och att sålunda den föreslagna lagstiftningen icke skulle
medföra avsedd nytta.

I vissa av de yttranden, i vilka de framlagda förslagen i princip
förordas, hava erinringar framställts mot olika delar av desamma.

Sålunda anmärkes i ett flertal yttranden, att det föreslagna edslnstitutet
lämpligen borde erhålla ett svenskt namn. Då denna anmärknmg
synes mig fullt befogad, har jag såsom benämning på ifrågavarande
ed funnit mig böra föreslå ordet utmätningsed.

a.nnan anmärkning av mera principiell art avser edstemats innehåll-
I vissa yttranden göres gällande, att gäldenären borde vara pliktig
att lämna edlig uppgift jämväl om sina skulder för att sålunda giva
borgenären en^ fullständig redogörelse för sin ekonomiska situation.
Utgår man från det behov, som det föreslagna edsinstitutet avser att
fylla, nämligen att bereda utmätningsborgenären visshet angående utmätnmgsförrättningens
tillförlitlighet, torde kravet på ett så omfattande
edstema icke kunna motiveras. Man kan från berörda utgångspunkt
näppeligen komma längre än att borgenären bör vara berättigad att få
veta, huruvida gäldenären har någon vid utmätningen icke uppgiven,
utmätningsbar tillgång, ävensom — med hänsyn till att eu på grundval
av galdenärens uppgifter företagen ny utmätning blir utan verkan, om
gäldenären inom viss kortare tid sökes i konkurs, - huruvida gäldenär^
äger så stora tillgångar, att borgenären, om han själv påkallar
konkurs, icke riskerar att enligt 188 § i det förut omnämnda förslaget
till ny konkurslag själv få vidkännas konkurskostnaderna. Det må för
övrigt erinras om att den ifrågasatta utvidgningen av edstemat lätt
unde få den påföljden, att kostnaderna för edgångens åvägabringande
bleve väsentligt större. Medan nämligen biträde vid upprättandet av
en förteckning, som blott avser tillgångarna, säkerligen kan behövas
endast i undantagsfall, skulle nog gäldenären i betydligt större utsträckning
bliva i behov av biträde, därest han skall vara pliktig att jämväl
angiva sina skulder.

En annan anmärkning av principiell art går ut därpå, att, om gäldenären
sökes i konkurs, medan edgångsförfarandet pågår, detta bör vila
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 saml. 164 höft. (Nr 195.) 308 21 2

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 195.

i avbidan på konkursansökningens prövning samt edgångsyrkandet förfalla,
om konkurs kommer till stånd. Anmärkningen är tydligen grundad
på den tankegången, att utmätningseden blir onödig, därest gäldenären
ändock skall avlägga bouppteckningsed i konkurs. Detta må väl vara
riktigt, om det ock torde sakna större praktisk betydelse, eftersom
borgenären i de angivna fallen sällan torde motsätta sig anstånd med
edgången, respektive underlåta att återkalla edgångsansökningen. Däremot
skulle det enligt min uppfattning vara synnerligen otillfredsställande,
om en gäldenär, som för tredska att avlägga eden insatts i häkte,
skulle kunna återvinna friheten blott genom att begära sig själv i konkurs
eller rent av genom att låta någon honom närstående anhängiggöra
en konkursansökan, som därefter icke ens behövde fullföljas, och
jag har därför icke ansett mig kunna på förevarande punkt föreslå
någon ändring.

I ett av de avgivna yttrandena har framhållits, att rätten att påkalla
edgång icke borde stå öppen under obegränsad tid efter utmätningsförsöket.
Då denna anmärkning synes vara befogad, torde föreskrift
böra upptagas om att ansökning om edgång skall göras inom
viss, ej allt för kort tid, lämpligen ett år från det utmätningsförrättningen
ägde rum, vilken föreskrift i sin tur nödvändiggör ett stadgande
om att edgångssökande skall erhålla anstånd, da hinder för delgivning
av hans ansökning mött. Likaledes bör i enlighet med framställda
anmärkningar bestämmelse upptagas om skyldighet för borgenär,
som vill fullfölja edgångsansökning, att till konkursdomaren återställa

ansökningshandlingarna.!) ...

Efter förmälan, att han låtit i enlighet med vad sålunda aniorts
omarbeta lagförslagen, uppläste föredraganden de sålunda omarbetade
förslagen, omfattande enligt den lydelse, bilagor vid detta protokoll utvisa,
förslag till

1) lag om utmätningsed; samt

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden;

och hemställde föredraganden, att lagrådets yttrande över nämnda
lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan täcktes Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Adil Wifvesson.

Kungl. May.ts Proposition Nr 195.

Bilaga.

Förslag

till

Lag om utmätningsed.

1 §•

n Har vid utmätning hos gäldenär full tillgång till gäldande av skuld,
varför utmätningen skett, icke kunnat anträffas eller har uppgiven tillgång
funnits tvistig eller av annan orsak ej kunnat strax till betalning i
laga ordning användas, vare gäldenären pliktig att, där borgenären det
äskar, upprätta skriftlig förteckning över sina tillgångar samt med ed fästa
förteckningens riktighet. Sådan ed kallas utmätningsed.

2 §•

Vill gäldenären avlägga utmätningsed, oaktat yrkande därom icke
framställts, stånde det honom fritt.

3 §•

_ Hen, som vill påkalla avläggandet av utmätningsed, skall göra
skriftlig ansökning därom hos konkursdomaren i den ort, där gäldenären
bör inför domstol svara i mål, som angå gäld i allmänhet. Vid ansökningen
foge sökanden i huvudskrift eller bestyrkt avskrift protokoll över
den utmätningsförrättning, som föranlett ansökningen. Göres ansökning
av gäldenär, skall vid ansökningen jämväl fogas förteckning över gäldenärens
tillgångar.

Ansökning, som i första stycket sägs, må ej göras senare än ett år
efter det utmätningsförrättningen ägde rum.

4 §•

Finner konkursdomaren, att han enligt 3 § ej är behörig att taga
befattning med ansökning, som där sägs, eller har sökanden ej iakttagit
vad i samma paragraf föresknves eller kan ansökningen av annan orsak
icke upptagas, meddele konkursdomaren genast beslut i överensstämmelse
därmed och teckne det å ansökningen.

Kung!,. Maj:ts Proposition Nr 195.

5 §•

Upptages ansökning, som gjorts av borgenär, teckne konkursdomaren
genast å ansökningen föreläggande för gäldenären att å viss tid och
ort inför konkursdomaren avgiva förklaring över ansökningen, vid äventyr
att uraktlåtenhet därutinnan ej utgör hinder för målets avgörande.
Nu nämnda äventyr skall utsättas i föreläggandet. Borgenären vare
pliktig att sist en vecka före den för förklarings avgivande bestämda
dagen tillställa gäldenären ansökningshandlingarna i huvudskrift eller
bestyrkt avskrift, så ock att före den för förklarings avgivande
utsatta tiden till konkursdomaren inkomma med sådant intyg, som i
11 kap. 38 § rättegångsbalken sägs, rörande delgivningen och dagen
därför samt återställa ansökningshandlingarna eller inkomma med styrkt
avskrift därav. Har borgenären ej före sagda tid inkommit med bevis,
att delgivning skett inom föreskriven tid, eller visat, att hinder för delgivningen
mött, och avgiver ej gäldenären ändock förklaring. å förelagd
tid, vare ansökningen förfallen. Samma lag vare, där icke inom föreskriven
tid ansökningshandlingarna återställts eller styrkt avskrift därav
inkommit. Har borgenären visat, att hinder för delgivning mött, utsatte
konkursdomaren ny dag för förklarings avgivande..

6 §•

Medgiver gäldenär ansökning, som gjorts av borgenär, eller utebliver
gäldenären med förklaring, meddele konkursdomaren genast beslut
över ansökningen. Bestrider gäldenären ansökningen, varde frågan, om
edgång skall äga rum, hänskjuten till rätten; och åligge det parterna att
utan särskild kallelse inställa sig vid rätten, vid äventyr att parts utevaro
ej hindrar frågans avgörande.

7 §•

Varder edgångsyrkande bifallet men kan eden ej genast avläggas,
meddele konkursdomaren beslut om tid och ställe, då gäldenären skall,
med företeende av förteckning över sina tillgångar, inför konkursdomaren

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

fullgöra edgången. Beslutet skall innehålla erinran om den påföljd,
som gäldenären enligt vad i 8 § stadgas är underkastad, därest han
tredskas att ställa sig beslutet till efterrättelse.

8 §.

Tredskas gäldenär att inställa sig å tid och ställe, som bestämts
jämlikt 7 §, eller att, med företeende av förteckning över sina tillgångar,
avlägga ed, som blivit honom förelagd, må han efter omständigheterna
hämtas eller genom häkte tillhållas att fullgöra sin skyldighet.

9 §■

Varder gäldenären, enligt vad ovan är stadgat, hållen i häkte, skall
kostnaden därför gäldas av allmänna medel.

10 §.

Tarvar gäldenär, som på yrkande av borgenär förpliktats att avlägga
utmätningsed, biträde vid upprättandet av förteckning över sina
tillgångar, varde av konkursdomaren förordnande meddelat magistratsperson,
landsfiskal, rättens betjänt eller annan lämplig person att därvid
tillhandagå gäldenären.

Gottgörelse till den sålunda förordnade skall gäldas av borgenären.

11 §•

Har gäldenär gjort ansökning om att få avlägga utmätningsed,
bestämme konkursdomaren genast, när och var edgången skall, vid även -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.

tyr att ansökningen varder förfallen, inför konkursdomaren fullgöras.
Bestämmelserna i 7 § andra stycket och tredje stycket sista punkten
skola därvid äga motsvarande tillämpning.

12 §.

Då utmätningsed skall avläggas, göre gäldenären först de tillägg till
den av honom upprättade förteckningen eller de ändringar däri, som
han må finna påkallade, och betyge därefter med ed, att förteckningen
(med däri av honom gjorda tillägg eller ändringar) är riktig, så att ej
gäldenären veterligen någon tillgång blivit utelämnad.

13 §.

Har gäldenär avlagt utmätningsed, vare han ej pliktig att innan
tre år förflutit ånyo avlägga sådan ed, där det ej göres sannolikt, att
ny tillgång efter edgången tillfallit honom.

Samma lag vare, då gäldenären avlagt bouppteckningsed i konkurs,
som avskrivits jämlikt 185 eller 186 § konkurslagen eller avslutats
genom slututdelning utan att icke förmånsberättigade borgenärer erhållit
full betalning. I nu sagda fall skall tiden räknas från det konkursen
upphörde.

14 §.

Konkursdomaren skall föra förteckning över gäldenärer, som avlagt
utmätningsed eller förpliktats att avlägga sådan ed men uraktlåtit att
fullgöra edgången. Förteckningen skall upptaga varje gäldenärs namn
och bostad, dag, då edgången fullgjorts, samt av rätten eller konkursdomaren
i ärendet meddelade beslut eller däri eljest vidtagna åtgärder.

15 §‘

Över beslut, som konkursdomaren meddelat i fall, då sådant enligt
denna lag ankommer på honom, må klagan föras i hovrätten; dock gånge
beslutet utan hinder av förd klagan i verkställighet, där ej förbud däremot
från hovrätten kommer.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då nya konkurslagen träder
i kraft.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 195.

Bilaga.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Härigenom förordnas, att 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden skall i
nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

I tingslag — — — — — slag:

1.	mål — — —	— — målsägande;
2.	växelmål — —	- — — — check;
3.	andra — — —	- — — räkning;
4.	mål angående	gäldenärs försättande i konkurs, angående bo-

skillnad samt angående skyldighet för gäldenär att avlägga utmätningsed;

5. ärenden — — — — — ärenden;

6. ärenden — — — — — stad.

Vid — — — — — närvarande.

Mål — — — — — behandling.

Denna lag skall träda i kraft den dag, då lagen om utmätningsed
träder i kraft.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl.
Maj:ts lagråd torsdagen den 24 februari 1921.

Närvarande:

Justitieråd et B er glaf, regeringsrådet Ernberg, justitieråden Molin,
Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
4 februari 1921, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål lagrådets yttrande skulle inhämtas över
upprättade förslag till:

1) lag om utmätningsed; samt

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tin:issammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet
föredragits av hovrättsrådet Sven Lawski.

Desamma föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om utmätningsed.

Justitieråd et Molin:

Det lärer icke råda olika meningar därom, att det är en brist i
gällande lagstiftning, att vid utmätning, som icke lämnat full tillgång
till gäldande av den fordran, för vilken utmätning skett, den borgenär,
som sökt utmätningen, icke har annan möjlighet att framtvinga tillgångar,
som gäldenären äger men som ej vid utmätningen varit kända,
än att påkalla gäldenärens försättande i konkurs, varmed följer skyldighet
för gäldenären att uppgiva samtliga sina tillgångar och edfästa uppgiften.
Visserligen är i många fall, då utmätning ägt rum utan att
medföra full betalning åt utmätningssökanden, gäldenärens ekonomiska
ställning sådan, att det icke ligger något i och för sig oegentligt i att
konkurs följer på den misslyckade utmätningen. Att den enskilde borgenären
för att framtvinga gäldenärsed måste söka gäldenären i konkurs,

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.

kan till gagn för samtliga borgenärer medföra, att konkursen inträffar
på ett tidigare stadium än som eljest skulle skett. Om än icke teoretiskt
försvarlig kan sålunda gällande lagstiftning för dylika fall medföra
en viss praktisk fördel. Men förhållandena äro ingalunda alltid
sådana, som nyss antytts. Det gives ock fall, då oaktat den misslyckade
utmätningen konkurs icke är på sin plats och då alltså den oegentliglieten
föreligger, att borgenären för att vinna säkerhet för att gäldenären
icke äger andra tillgångar än de vid utmätningen anträffade måste
tillgripa ett förfarande, för vilket de naturliga förutsättningarna ej föreligga,
Konkursen förutsätter till sin natur dels ett flertal av fordringsägare
och dels en förmögenhetsmassa att fördela mellan fordringsägarna.
Därest nu den utmätningssökande borgenären är den ende fordringsägare,
som gäldenären har, eller de övriga fordringsägare, som finnas,
icke önska för närvarande göra sina fordringar gällande, är det uppenbarligen
föga tillfredsställande att förstnämnde borgenär skall nödgas
anlita konkursvägen för att komma till sin rätt. Om åter gäldenären
saknar utmätningsbara tillgångar eller har så obetydliga tillgångar, att
de icke förslå till kostnaderna för ett konkursförfarande, är det lika
oegentligt att detta förhållande icke skall kunna av gäldenären edligen
bekräftas förrän efter inledande av en konkurs, som är i sig själv
meningslös.

Om man nu, på sätt det remitterade förslaget innefattar, i vår lagstiftning
inför manifestationsed av gäldenären utan sammanhang med
konkurs, borde detta rätteligen medföra viss ändring i konkurslagstiftningen.
Den borgenär, som för sin fordran vunnit utmätning av all
gäldenärens kända egendom samt därefter genom ett förfarande enligt
den föreslagna lagen erhållit gäldenärens edliga bekräftelse på att gäldenären
ej äger andra tillgångar, borde knappast vara berättigad att därefter
med stöd av samma fordran få gäldenären försatt i konkurs. Och
om det genom gäldenärens ed konstaterats, att han saknar utmätningsbara
tillgångar, som förslå till konkurskostnad, borde ingen borgenär
äga påkalla konkurs. Det är uppenbart obilligt mot gäldenären, att han
skall vara utsatt för konkurshot, oaktat han i särskilt stadgad ordning
med ed betygat sin fattigdom. I båda fallen förutsättes givetvis, att
det icke föreligger skäl för antagande, att gäldenären äger tillgångar,
som han förvärvat efter edgången. Stadganden av sådant innehåll, som
nu antytts, förutsätta emellertid, såsom erinrats av bland andra konkurslagstiftningskommittén,
ändring av gällande lagstiftning på två områden,
som falla utom konkurslagen. De förutsätta nämligen dels att
återvinning kan äga rum utan sammanhang med konkurs och dels att
Bihang till riksdagens protokoll 1921. 1 sand. 164 Käft. (Nr 195.) 3os 21 3

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 195.

gäldenär kan straffas för brottsligt förfarande mot borgenärer utan att
hava blivit försatt i konkurs. Ändring i lagstiftningen i dessa avseenden
torde av skäl, som konkurslagstiftningskommittén anfört, möta avsevärda
svårigheter och icke för närvarande böra ifrågasättas.

Under sådana omständigheter har det remitterade lagförslaget måst
intaga den visserligen föga tillfredsställande men av förhållandena påkallade
ståndpunkten, att utmätningseden införes i lagstiftningen utan
att ändring göres i de regler om förutsättningarna för konkurs, som
innefattas i det på riksdagens prövning beroende förslaget till ny konkurslag.
Att borgenär, för vars fordran gäldenären tillhörig egendom
blivit utmätt, äger rätt att påkalla gäldenärens försättande i konkurs
även sedan gäldenären med ed bekräftat, att han ej äger andra tillgångar
än den utmätta egendomen, är måhända i praktiskt avseende av jämförelsevis
mindre betydelse, enär det icke är antagligt, att borgenären
begagnar sig av nämnda rättighet annat än i de mera sällsynta fall,
då borgenären har för avsikt att söka återvinna egendom till konkursboet
eller att åtala gäldenären för konkurslörbrytelse. Långt mera tvivelaktig
ter sig däremot saken i de fall, då gäldenären vid utmätningsförsök
befunnits sakna utmätningsbara tillgångar; detta även om man
bortser från den ovan anmärkta obillighet gent emot gäldenären, som
anordningen medför.

Det huvudsakliga syftemål, som man velat vinna genom utmätningsedens
(manifestationsedens) införande i vår lagstiftning, har varit att
åstadkomma ett förfarande, som kunde ersätta de s. k. fattigkonkurserna.
Givetvis hade det då varit önskvärt, att det nya förfarandet
kunnat helt sättas i stället för fattigkonkurserna, så att dessa helt och
hållet försvunnit. Då nu detta icke låtit sig göra, utan man måst lämna
båda vägarna öppna för borgenärerna, är det tydligt, att den föreslagna
lagstiftningen icke kan godkännas under annan förutsättning än att anledning
finnes att antaga, att det nya rättsinstitutet i allmänhet eller
åtminstone i någon avsevärd omfattning skall komma till användning
i stället för konkurs, så att icke den nya lagen blir en lag på papperet
utan praktisk tillämpning. På denna punkt har man emellertid svårt
att frigöra sig från en viss tveksamhet.

Det har framhållits såväl av konkurslagstiftningskommittén som i
motiven till förevarande lagförslag, att utmätningsed icke gärna kan införas
såsom ett rättsinstitut vid sidan av fattigkonkursen, med mindre
förfarandet för utkrävande av utmätningsed blir för borgenären förenat
med mindre kostnad och omgång än konkursförfarandeb I annat
fall kommer borgenären otvivelaktigt att i de allra flesta fall välja det

Kung1. Maj.is Proposition Nr 195.

senare mot gäldenären mera kraftigt ingripande procederet. Härvid är
att märka följande. Enligt gällande konkurslag medför den omständigheten,
att konkursboet icke förslår till betäckande av konkurskostnaderna,
icke skyldighet för borgenär, på vars ansökan konkursen kommit
till stånd, att gälda någon del av dessa kostnader. Konkurslagstiftningskommittén
gjorde häri den ändring, att i händelse konkurs behandlades
i den för fattigkonkurser särskilt föreskrivna ordning, borgenären skulle
vara pliktig att ersätta den, som för det fall att gäldenären ej själv ingivit
förteckning å sina tillgångar och skulder förordnades att upprätta
sådan förteckning. I det nu framlagda konkurslagsförslaget har det
ålagts borgenären att gälda samtliga konkurskostnader. Oaktat sålunda
enligt det senaste konkurslagsförslaget påkallandet av konkurs då anledning
är att antaga, att gäldenären saknar tillgångar till bestridande av
konkurskostnaderna, gjorts nog så betungande för den sökande borgenären,
synes det ganska tvivelaktigt, huruvida kostnaderna för det i det
remitterade förslaget stadgade förfarandet verkligen bliva, såsom i motiven
antagits, avsevärt lägre än i en s. k. fattigkonkurs. Men även
om man antager, att så blir fallet, bör det icke förbises, att för borgenären
dessutom torde i allmänhet förekomma en utgift, som lärer bliva
ungefär enahanda, vilkendera utvägen som väljes, nämligen ersättning
till juridiskt biträde för ärendets utförande. Detta medför att den relativa
skillnaden i kostnad i allt fall säkerligen blir skäligen obetydlig.
Om man likväl antager, att förfarandet enligt den nya lagen skall ställa
sig något billigare, erfordras emellertid dessutom, såsom redan antytts,
att detsamma också blir såvitt möjligt enklare och mindre tidsödande
än konkursförfarandet. Åven härutinnan är skillnaden mellan förfarandet
enligt den föreslagna lagen om utmätningsed och den föreslagna
konkurslagens förfarande i fråga om fattigkonkurser icke stor. Nu antydda
synpunkter äro av synnerlig vikt att fasthålla, då fråga blir om
detalj bestämmelserna i det remitterade förslaget, enär varje stadgande,
som gör förfarandet billigare och lättare, är ägnat att giva detsamma
ett företräde framför konkursförfarandet.

Ovan avgivna synpunkter äro emellertid icke de enda, som göra
det tvivelaktigt, huruvida den föreslagna utmätningseden skulle vinna
någon mera omfattande användning. Såsom det har erinrats, bland
annat i motiven till lagförslaget, användes konkurshotet ofta för att av
gäldenären på ett stundom icke fullt lojalt sätt frampressa betalning.
I alla de fall, där borgenären har ett dylikt syfte, torde han fortfarande
komma att begagna sig av konkursansökningen såsom det kraftigaste
medlet att förmå gäldenären att med anlitande av sina yttersta möjligheter
anskaffa penningar för borgenärens tillfredsställande.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

Ehuru vad sålunda anförts torde giva vid handen, att man icke
kan förvänta, att utmätningseden mera allmänt skulle komma till användning
i stället för fattigkonkurs, synes likväl böra antagas, att den
nya lagstiftningen i icke oväsentlig mån skulle komma att bidraga till
att nedbringa antalet fattigkonkurser. Utan tvivel förekomma många
fall, då borgenären icke hyser önskan att framtvinga en betalning, vartill
gäldenärens egen ekonomi icke lämnar möjlighet utan som åstadkommes
allenast genom andras mellankomst; då alltså borgenärens syfte endast
är att försäkra sig om att gäldenären icke äger dolda tillgångar. Särskilt
lärer detta vara fallet, då vid utmätning för allmänna utskylder
gäldenären befunnits sakna tillgångar. Det kan antagas, att vederbörande
myndigheter, om de få tillfälle att utan konkursansökan avkräva
gäldenären edlig försäkran, att han icke äger andra tillgångar än som
uppgivits, skola finna sig tillfredsställda härmed. En beaktansvärd fördel,
som genom förslaget beretts gäldenären, är möjligheten att av egen
drift avlägga utmätningsed. Ehuru det visserligen må anses tvivelaktigt,
om gäldenärer i den ställning, som här kommer ifråga, i någon större
utsträckning skulle komma att begagna sig av denna möjlighet, är dock
förefintligheten av denna utväg för hederliga och omtänksamma gäldenärer
av värde. Och man kan måhända vara berättigad att antaga, att
i den män det visar sig att gäldenärer genom dylik edgång faktiskt
undgå konkurs, utvägen skall bliva alltmera anlitad. Slutligen må såsom
en bestämd vinning för lagstiftningen framhållas rättigheten för
borgenär, för vars fordran egendom, ehuru icke tillräcklig till fordringens
gäldande, blivit utmätt, att framtvinga edgång av gäldenären utan att
behöva påkalla en konkurs, som i och för sig icke är fördelaktig för
denne borgenär.

Av utredningen framgår, att påföljden för uraktlåtenhet att avlägga
utmätningsed icke gärna kan vara annan än häkte. Häremot har konkurslagstiftningskommittén
framfört vissa betänkligheter. Dessa måste
visserligen erkännas vara beaktansvärda men synas icke utgöra avgörande
hinder för godkännande av den föreslagna lagstiftningen, hälst
densamma upptager stadgandet att gäldenären i fall av behov skall erhålla
biträde med upprättandet av förteckningen över tillgångarna.

Såsom sammanfattning av vad ovan anförts får jag uttala den uppfattningen,
att även om sannolikt är, att gagnet av den föreslagna lagen
icke bliver så stort, som man kunde önskat, övervägande skäl dock
synas tala för ett godkännande av förslaget i dess huvudprinciper.

Lagrådets övriga ledamöter instämde i huvudsak i vad justitierådet
Molin sålunda anfört.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195. 21

Justitierådet Berglöf:

Det remitterade förslaget lämnar i allmänhet ingen ledning för besvarandet
av frågan om det slutliga gäldandet av de kostnader, som
bliva förenade med anlitandet av det ifrågasatta nya edgångsinstitutet.
Kostnadsfrågan beröres uttryckligen endast i två av förslagets paragrafer.
I 9 § stadgas att kostnaden för gäldenärs hållande i häkte skall gäldas
— tvivelsutan slutgiltigt — av allmänna medel, eu bestämmelse, varemot
någon invändning ej lärer med fog kunna framställas. Och i 10 § föreskrives,
att gottgörelse till särskilt förordnat biträde i och för upprättande
av förteckning över gäldenärens tillgångar skall gäldas av borgenären,
utan att härmed utsäges, vem sådan kostnad slutligen skall drabba.
Det torde vidare vara avsett, att i 7 § stadgad delgivning, som skall ske
genom konkursdomarens försorg, ej bör föranleda utgift för vare sig
borgenären eller gäldenären.

Att uppkomna kostnader, som över huvud slutligen böra gäldas av
annan än statsverket, i allmänhet skola förskjutas av borgenären, torde
utan vidare framgå av dennes ställning såsom sökande. Förslaget lär
utgå ifrån dels att i de fall, då borgenär intet vinner genom utmätningseds
påfordrande, d. v. s. då eden endast blir en bekräftelse på utmätningens
resultat, han har att slutligen vidkännas med förfarandet förenade
kostnader, och dels att i motsatt fall skulle av allmängiltiga rättsregler
följa motsvarande skyldighet för gäldenären. Denna förutsättning lär
till sin först angivna del näppeligen vara riktig och till sin senare del
visserligen riktig, men ej så självfallen att varje uttryckligt stadgande
därom skulle kunna anses opåkallat. Det torde väl vara ställt utom
tvivel att utmätningssökande har fordringsrätt hos gäldenären för vad
han får vidkännas i anledning därav att utmätt egendom ej förslagit
ens till exekutionskostnaden. Och det synes svårt att inse, varför detsamma
ej skulle gälla om kostnaden i och för anlitandet av ett förfarande,
som avser att giva borgenären möjligast säkra garanti i fråga
om tillförlitligheten av den företagna utmätningens resultat, även om
detta resultat därav ej rubbas. Och å andra sidan kan det ej anses
annat än lämpligt att, därest i lagen införes ett allmänt stadgande i
fråga om kostnaderna, däri således komme att inbegripas jämväl det
fall, då edgångsyrkandet haft till följd, att ny tillgång yppats. I fråga
om de kostnader, för vilka ett allmänt stadgande sålunda skulle erfordras,
torde anledning ej föreligga att undantaga andra än dem, som äro förenade
med gäldenärens hållande i häkte.

På grund av det anförda hemställes om upptagande av eu ny paragraf
— som lämpligen synes kunna placeras mellan förslagets 13 och

KungI. Maj:ts Proposition Nr 195.

14 §§ — med föreskrift att annan av förfarande enligt denna lag föranledd
kostnad än den i 9 § 2 st. omförmälda, skall i första hand
erläggas av sökanden, med rätt för borgenär, som är sökande, att av
gäldenären söka sitt åter. Det kan visserligen invändas, att en sådan
föreskrift — för övrigt obestridligen av begränsad praktisk betydelse —
till sin senare del strängt taget faller utanför den föreslagna lagens ram;
men en dylik invändning sjmes böra vika för önskvärdheten av att
kostnadsspörsmålet upptages och göres till föremål för stadgande, som
utesluter oklarhet. Därest så sker, bör givetvis andra stycket av förslagets
10 § utgå.

i §■

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin:

I de särskilda motiven vid denna paragraf har anförts, att i förteckningen
över gäldenärens tillgångar böra införas uppgifter angående
intecknings- och panträttigheter, varav tillgångarna besväras. Vore detta
riktigt, skulle lydelsen av förevarande paragraf svårligen kunna godkännas,
enär där icke antydes, att förteckningen skall upptaga någon
upplysning angående gäldenärens skulder. Det i 12 § innefattade edstemat
förutsätter ock tydligen, att gäldförhållandena icke komma till
synes i förteckningen.

Emellertid synes det icke nödvändigt, att berörda uppgifter inflyta
i förteckningen. Den omständigheten, att någon gäldenärens egendom
kan särskilt häfta för annan borgenärs fordran, utgör icke hinder för
egendomens utmätande för den utmätningssökande borgenärens fordran.
Dessa förhållanden utredas under utmätningsförfarandet. Endast i ett
avseende synes en fullständigare uppgift av gäldenären kunna ifrågasättas.
Om nämligen gäldenären äger fastighet, kan gäldenären på grund
av stadgandet i 25 § inteckningsförordningen själv vara berättigad att
vid försäljning av fastigheten uppbära det belopp, som belöper på viss
inteckning eller del av inteckning. Dylikt ägarehypotek kan, om man
så vill, betraktas som en tillgång, vilken gäldenären borde uppgiva.
Att giva särskild föreskrift härom skulle dock allt för mycket inveckla
den föreslagna lagens stadganden. Därest borgenären vid den exekutiva
auktion, som blir en följd av fastighetens utmätning, icke får fullt
betalt samt har anledning misstänka, att icke samtliga förefintliga inteckningar
äro belånade för sina fulla belopp, har han alltid den utvägen
öppen att söka gäldenären i konkurs.

Det synes alltså vara skäl att strängt fasthålla vid, att den ifrågavarande
förteckningen avser att lämna upplysning allenast om vilken

Kungl. May.ts Proposition Nr 195,

egendom, som tillhör gäldenären, icke om denna egendoms värde eller
i vad mån densamma lämnar tillgång till betalning åt den utmätningssökande
borgenären.

Justitierådet Appelberg:

Enligt lydelsen av förevarande paragraf skall den förteckning, som
gäldenären bär att upprätta och edfästa, avse endast gäldenärens tillgångar.
I motiven framhålles dock, att uppgifter angående inteckningseller
panträttigheter, varav gäldenärens tillgångar besväras, uppenbarligen
äro nödvändiga för att klargöra omfattningen av dessa och alltså
skola inflyta i förteckningen. Huruvida skyldighet att i förteckningen
upptaga dylika tillgångarna besvärande rättigheter verkligen bör åläggas
gäldenären, synes emellertid tveksamt.

Syftet med det föreslagna institutet är ju närmast att borgenären skall
få visshet att gäldenären icke, utöver den egendom, som kan hava uppgivits
vid utmätningsförrättningen, äger tillgångar, som skulle kunna tagas i
anspråk för tillgodoseende av borgenärens krav. Vad gäldenären skall med
eden betyga är ju också, att någon tillgång icke utelämnats. En annan
sak är emellertid att, om viss egendom, som i förteckningen upptagits,
häftar för fordran, som skall därur utgå framför utmätningsborgenärens,
sådan egendom från dennes synpunkt sett måhända icke representerar någon
tillgång i gäldenärens bo. Ett upptagande av dylik tillgång utan angivande
av den därvid häftande fordringen skulle därför verka vilseledande. Det
måste med hänsyn härtill anses önskligt, att i förteckningen angivas de
fordringar på grund av panträtt eller eljest, för vilka uppgiven egendom
häftar (jfr 107 och 139 §§ utsökningslagen). Särskilt är att märka, att
om dylik uppgiftsskyldighet ej förefinnes, s. k. ägarehypotek lätt skulle
kunna komma att fördöljas.

Mot ett stadgande om sådan skyldighet kan givetvis invändas, att
i följd därav upprättandet av förteckning i vissa fall komme att bliva
ganska besvärligt och att biträde för upprättandet bleve oftare behövligt.
Man torde dock kunna antaga, att fall av detta slag skola
bliva relativt sällsynta; äro en gäldenärs ekonomiska förhållanden invecklade,
kommer säkerligen i regel konkursvägen att anlitas. Men
skulle utmätningseden i dylikt fall komma till användning, bleve beedigandet
av en förteckning, vari icke angåves fordringar, som häftade vid den
förtecknade egendomen, av ganska ringa värde för borgenären.

övervägande skäl synas alltså tala för att angivandet av sådana
fordringar ålägges gäldenären. Uttryckligt stadgande härom bör emellertid
intagas i lagen. Detsamma torde lämpligen böra givas den av -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.

fattning, att därest uppgiven egendom på grund av inteckning eller eljest
särskilt häftar för fordran, detta skall angivas i förteckningen.

Ifrågasättas kan, huruvida icke ett vidhållande av den nu utvecklade
ståndpunkten nödvändiggör en annan avfattning av själva edstemat än
den i förslagets 12 § upptagna. Följdriktigast vore utan tvivel att avfatta
edgåugsformuläret efter förebild av den lydelse, gäldenärseden i
konkurs erhållit enligt 91 § av det för innevarande års riksdag framlagda
konkursförslaget. Fasthålles emellertid, att huvudändamålet med
utmätningseden är att framtvinga uppgift om tilläventyrs förefintliga för
borgenären okända tillgångar, synes icke oundgängligen nödigt att i
edsformuläret särskilt markera, att vid tillgångarna häftande skulder icke
få utelämnas. Den nu gällande konkurseden talar om undantagande endast
av vad boet tillhör, oaktat givetvis gäldenären är skyldig att riktigt
uppgiva även alla sina skulder.

3 §•

Regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin:

I yttranden, som avgivits över förslaget, har framhållits önskvärdheten
av, att gäldenären finge avlägga sådan ed, som här avses, när
helst gäldenären så önskade, således även utan att utmätning hos honom
ägt rum. Det torde vara betänkligt att knyta några rättsverkningar
vid en edgång, som gäldenären av egen drift avlagt vid en självvald,
måhända för honom särskilt förmånlig tidpunkt. Den föreslagna manifestationseden
hör oskiljaktigt tillsammans med utmätningsförfarandet;
proceduren är att betrakta såsom ett rättsärende mellan två parter, den
utmätningssökande borgenären och gäldenären. Men just därför synes det
mindre riktigt att, på sätt i förevarande paragraf skett, utsträcka tiden,
inom vilken ed får av någondera parten påkallas, ända till ett år efter
utmätningsförrättningen. Edgången bör även till tiden komma så nära
utmätningen, att förhållandena kunna antagas i allmänhet vara desamma
som vid utmätningen. Eljest förlorar rättsinstitutet lätt sin ovan antydda
karaktär. Med hänsyn härtill hemställes, att den angivna tidsfristen förkortas
till tre månader.

5 §•

Justitieråden Berglöf och Molin:

Såsom förut anförts är det av största vikt att förfarandet göres så
snabbt och enkelt som möjligt. Det här föreslagna tillvägagångssättet
synes ändamålsenligt. Men stadgandena hava icke erhållit sådan avfattning,
att det åsyftade innehållet framträder med önskvärd tydlighet.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195. 25

Meningen är icke, att gäldenären skall avgiva skriftlig förklaring över
borgenärens ansökan. Utan konkursdomaren skall utsätta ett sammanträde,
som lämpligen torde kunna benämnas förhör, därvid parterna hava
att infinna sig. Borgenärens utevaro hindrar dock icke ärendets företagande.
Om gäldenären icke har laga orsak att bestrida edgångsyrkandet,
bör han infinna sig personligen vid förhöret samt medhava förteckning
över sina tillgångar och vara beredd att edfästa förteckningen.
Uteblir gäldenären vid förhöret, utgör detta ej hinder för prövning av
ansökningen.. Konkursdomaren bör på ansökningen teckna resolution,
som jämte tid och ort för förhöret innefattar nu nämnda föreskrifter.
Aven i fortsättningen av paragrafen böra stadgandena hänföras till den
för förhöret utsatta tiden i stället för tiden för förklarings avgivande,
och påföljden att ansökningen förfaller, om borgenären ej inkommer
med delgivningsbevis eller visar att hinder för delgivning mött, knytas
vid gäldenärens uteblivande från förhöret.

Justitierådet Appelberg, med vilken regeringsrådet Ernberq förenade
sig, yttrade:

Jag instämmer med justitieraden Berglöf och Molin utom härutinnan,
att jag anser påföljden att ansökning förfaller på grund av underlåtenhet
från borgenärs sida att inkomma med delgivningsbpvis icke böra inträda,
därest gäldenären inkommit med skriftlig förklaring inom den för förhöret
utsatta tiden. Den inkonsekvens, som till synes ligger i en sådan regel,
torde väl kunna försvaras. Ifrågavarande ansökningsärenden äro ju av
den natur, att i . och för sig skriftlig förhandling vore den lämpliga
formen; då muntlig handläggning i allt fall föreskrives, är det av skäl
att man tänker sig denna oftast kunna leda till att eden omedelbart
avlägges. Att frånkänna en insänd skriftlig förklaring all verkan i förevarande
hänseende, synes därför vara att gå för långt.

6 §•

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet Ernberg och justitierådet Appelberg:

I första punkten av denna paragraf föreskrives, att konkursdomarén
genast skall meddela beslut, ifall gäldenären medger borgenärs ansökning
om utmätningsed, eller gäldenären uteblir med förklaring. Lämpligheten
av att sålunda sammanföra dessa båda fall synes emellertid
kunna sättas i fråga. Därest ansökningen medgives, och något hinder
mot edens omedelbara upptagande ej möter — gäldenären är personligen
tillstädes, försedd med vederbörlig förteckning — bör givetvis
edgången genast fullgöras, utan att ens något formligt beslut behöver
Bihang till riksdagen protokoll 1921. 1 samt. 164 höft. (Nr 195.) sos äi 4

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.

avkunnas därom att så skall ske. För det fall åter, att ansökningen
väl medges, men eden ej kan omedelbart upptagas eller gäldenären uteblivit
med förklaring, erfordras att domaren i ärendet meddelar särskilt
beslut, vilket, därest det innefattar bifall till ansökningen, jämväl skall
upptaga sådana bestämmelser, som omförmälas i första stycket av 7 §.

Andra punkten av förevarande paragraf innebär, att varje bestridande
av ansökningen från gäldenärens sida skall föranleda att frågan,
om edgång skall äga rum, hänskjutes till rätten. Fn dylik ovillkorlig
föreskrift skulle komma att onödigtvis tynga ett förfarande, av vilket i
första rummet måste fordras snabbhet och enkelhet, om det skall
bliva till något praktiskt gagn. I de flesta fall torde det icke medföra
någon våda för rättssäkerheten att åt konkursdomaren inrymma befogenhet
att meddela beslut i ärendet, även då ansökningen bestrides.
Därest den i 1 § angivna förutsättningen för utmätningsed föreligger —
något som domaren enligt förslagets innebörd alltid äger pröva — lär
ett bestridande utan vidare av edgångsskyldighet i regel ej förtjäna avseende.
Och skulle bestridandet grundas därpå att med hänsyn till
förut avlagd utmätningsed eller gäldenärsed i konkurs skyldighet att
avlägga ed är enligt 13 § i förslaget utesluten, äro de omständigheter,
som inverka på frågan, i allmänhet av den enkla beskaffenhet, att hänskjutande
till rätterf måste anses överflödigt. Givetvis kunna dock fall
förekomma, då med'' hänsyn särskilt till behovet av bevisnings upptagande
ett sådant hänskjutande måste anses påkallat. Hit torde kunna
räknas t. ex. fall då fråga upjistår, om efter förut avlagd ed gäldenären
fått ny tillgång, eller om gäldenärens sinnesbeskaffenhet kan utgöra
hinder för edgång. För de regelmässiga fallen av bestridande bör man
emellertid, såsom nyss antytts, kunna nöja sig med prövning av domaren,
men bör åt denne inrymmas rätt att, där så finnes nödigt, hänskjuta
frågan till rätten.

I sammanhang med den omredigering av förevarande paragraf, som
blir nödvändig, därest vad ovan anmärkts vinner beaktande, torde böra
övervägas, huruvida icke jämväl ordalagen i 7 § första stycket första
punkten lämpligen kunna underkastas någon jämkning.

Justitierådet Molin:

För min del anser jag visserligen att frågan om gäldenärens edgångsskyldighet
är av den enkla beskaffenhet, att avgörandet alltid bör
kunna anförtros åt konkursdomaren. I det senast framlagda förslaget till
ny konkurslag har emellertid prövningen av edgångsyrkande i det fall då
sådan prövning överhuvud förekommer, nämligen då yrkande om ed -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 195.

gång framställes mot annan än konkursgäldenären, förlagts till rätten.
Då det icke torde vara skäl att i nu förevarande lag allt för mycket
avvika från den grundsats, som sålunda kommit till uttryck i konkurslagförslaget,
biträder jag den hemställan, som lagrådets övriga ledamöter
gjort beträffande ifrågavarande paragraf.

7 §•

Regeringsrådet Ernberg:

Ifrågasättas kan, huruvida icke i vissa fall utmätningsed borde
kunna åläggas även annan än gäldenären själv. Så i de fall, som åsyftas
i 93 § av det för riksdagen framlagda konkurslagförslaget. Att emellertid
stadga en sådan skyldighet i enahanda utsträckning, som där är
föreskriven i fråga om bouppteckningsed i konkurs, torde dock icke vara
lämpligt. Däremot torde man, om nu ifrågavarande institut skall fylla
sitt ändamål, knappast kunna undgå att under enahanda förutsättningar,
som angivas i nyssnämnda paragraf av konkurslagförslaget, stadga
skyldighet för make, där gäldenären är gift, ävensom för omyndig att
avlägga utmätningsed. Stadgande härom kan erhålla plats i förevarande
paragraf eller, om så anses lämpligare, i särskild paragraf efter den nu
ifrågavarande.

Om vad nu anförts vinner beaktande, bör givetvis ett tillägg till
12 § göras av innehåll, att där annan än gäldenären skall avlägga eden,
eden bör därefter lämpas.

8 i Justitieråden

Berglöf, Molin och Appelberg:

Uttrycket »tredskas» gäldenären att inställa sig, synes mindre lämpligt.
Åven om det icke är ådagalagt, att gäldenärens uteblivande beror
på tredska, synes konkursdomaren böra tillerkännas befogenhet att låta
hämta gäldenären. Paragrafen torde därför böra undergå någon omredigering,
i sammanhang varmed även jämkning i 7 § första stycket
sista punkten bör vidtagas.

Regeringsrådet Ernberg:

Häktning bör enligt min uppfattning i de i denna paragraf åsyftade
fall ifrågakomma endast om gäldenären tredskas att avlägga honom
ålagd ed. Underlåter gäldenären att inställa sig å förelagd tid och ort
för att avgiva förklaring i ärendet, bör det icke medföra annan påföljd
än hämtning. Att även i dylikt fall tillgripa häktning synes obehövligt

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

och i vissa fall olämpligt, t. ex. när fråga är om sinnessjuk, något som
ju icke alltid kan vara för konkursdomaren på förhand känt, eller andra
liknande fall. Jämväl lärer det i regel ställa sig svårt att utan gäldenärens
hörande utröna, huruvida hans utevaro beror av tredska eller
annat förhållande.

På grund härav hemställes, att paragrafen måtte i enlighet härmed
omarbetas.

10 §.

Lagrådet:

Det torde med allt skäl kunna befaras, att det här föreslagna förordnandet
av lämplig person att biträda gäldenären med upprättande av
den för utmätningsedens avläggande erforderliga förteckningen kommer
att i betänklig grad avskräcka borgenärer från att anlita det föreslagna
nya institutet. Enligt förslaget skall borgenären vidkännas härav föranledd
kostnad, vilken till beloppet kan ställa sig synnerligen avsevärd
i förhållande till den antagliga effekten av edsförfarandet. Möjligheten
att helt utesluta ifrågavarande stadgande skulle ock kunna sättas i fråga.
Oftast torde nämligen gäldenärens ekonomiska förhållanden vara av den
enkla beskaffenhet, att dylikt biträde ej tarvas och att i varje fall nödig
hjälp skulle utan kostnad kunna vinnas genom några av konkursdomaren
under hand givna anvisningar. Där åter förhållandena kunna vara
mera vidlyftiga, lära de väl i regel motsvaras av större förmåga hos
gäldenären att själv ombestyra förteckningens upprättande. Lagrådet
finner sig emellertid ej kunna tillstyrka uteslutande ur förslaget av förevarande
paragraf. Detta med hänsyn särskilt till den allvarliga påföljd
en oriktig edgång kan för gäldenären medföra och till den för underlåtenhet
att upprätta förteckning och fullgöra edgång stadgade påföljd
av frihetsförlust. Dock anser lagrådet, för att påkallande av biträde i
oträngt mål må i möjligaste mån undvikas, paragrafen böra så avfattas,
att därav tydligare framgår, att förordnande, varom här är fråga, skall
meddelas endast då konkursdomaren efter därom av gäldenären gjord
framställning finner sådant vara av nöden.

15 §.

Lagrådet:

Om, på sätt vid 6 § föreslagits, åt konkursdomaren inrymmes befogenhet
att pröva jämväl bestridd ansökning om utmätningsed, torde
därav följa, att klagan över sådant beslut bör utgöra hinder för dess

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

verkställighet; och hemställes därför, att bestämmelse med sådan innebörd
för sålunda förutsatt fall måtte inflyta i förevarande paragraf.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om
särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Lagrådet lämnade förslaget utan anmärkning.

Ur protokollet:
Erik Öländer.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

Utdrag av protokollet över jas titie d ep artements är end eu, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott fredagen den 18 mars 1921.

Närvarande:

Statsministern von Sydow, ministern för utrikes ärendena greve
Wrangel, statsråden Ericsson, Dahlberg, Murray, Elmquist,
Malm, Bergqvist, Hammarskjöld, Ekeberg, Hansson, Beskow.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Ekeberg anmälde lagrådets
yttrande den 24 februari 1921 angående de till lagrådet den 4 i
samma månad remitterade förslag till

1) lag om utmätningsed; samt

2) lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj 1918 om särskilda
tingssammanträden för handläggning av vissa mål och ärenden.

Föredraganden anförde därvid: »De remitterade förslagen hava av
lagrådet i princip tillstyrkts; dock hava erinringar framställts beträffande
vissa detaljbestämmelser i den föreslagna lagen om utmätningsed.

Tre ledamöter av lagrådet hava sålunda beträffande omfattningen
av den uppgiftsplikt, som enligt 1 § skall åligga gäldenären, uttalat
den åsikten, att man — i motsats till vad som i det till grund för förslaget
liggande sakkunnigbetänkandet gjorts gällande — icke bör fordra,
att gäldenären i förteckningen över sina tillgångar angiver de intecknings-
eller panträttigheter, varav i förteckningen upptagen tillgång
besväras, under det att en ledamot av lagrådet ansett en dylik uppgiftsskyldighet
böra åläggas gäldenären och i enlighet härmed hemställt om
insättandet av ett uttryckligt stadgande, enligt vilket gäldenären skall
vara pliktig att angiva skuld, för vilken uppgiven tillgång på grund
av inteckning eller eljest särskilt häftar. Enligt min uppfattning kan
det visserligen icke förnekas, att det för borgenären kan vara av vikt
att få kännedom om dylik skuld, men då det lärer ligga i gäldenärens
eget intresse att lämna upplysning därom och han alltså näppeligen
torde undandraga sig att besvara härom framställda frågor samt på sätt
inom lagrådet framhållits utmätningsed mera sällan kan komma till an -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195.

vändning i fall av här avsedd natur, synes något behov av det ifrågasatta
stadgandet knappast föreligga. Svårigheter kunde ock uppstå för
gäldenären att riktigt uppfatta och iakttaga ett stadgande av förevarande
art, vid vilket förhållande betänkligheter möta mot att påbjuda ett edfästande
av omförmälda uppgifter. Då därjämte det föreslagna edgångsförfarandet
otvivelaktigt vinner i enkelhet, om gäldenärens uppgiftsplikt
begränsas till att avse allenast tillgångarna, har jag funnit mig böra
ansluta mig till den uppfattning, som uttalats av lagrådets majoritet.

Såsom vid granskningen framhållits överensstämmer lagtexten närmast
med sagda uppfattning, varför någon ändring i förslaget icke lärer erfordras
i ifrågavarande hänseende.

I anledning av en inom lagrådet framställd anmärkning har i 3 § 3 §.

den ändringen vidtagits, att den tid, inom vilken edgång skall påkallas,
nedsatts från ett år till sex månader.

I enlighet med en vid granskningen gjord hemställan har 5 § om- 5 §.
redigerats.

I 6 § har i enlighet med vad av lagrådet påyrkats konkursdomaren 6 §.
förklarats berättigad att pröva jämväl bestridd edgångsansökning, dock
med rätt för honom att, där han finner det erforderligt, till rätten
hänskjuta frågan, om edgång skall äga rum. Vad åter av lagrådet
yttrats därom, att särskilt beslut över edgångsyrkandet icke behöver
avkunnas, då gäldenären medgiver yrkandet och något hinder för edens
omedelbara upptagande ej möter, har icke synts mig böra föranleda
ändring i förslaget. Det kan näppeligen anses såsom något oegentligt,
att ett formligt beslut meddelas jämväl i detta fall, och stadgandet
vinner otvivelaktigt i reda, om man kan meddela en enhetlig regel för
alla de fall, som här kunna ifrågakomma.

I 7 och 8 §§ hava ändringar vidtagits i enlighet med en inom 7 och 8 §§.
lagrådet vid granskningen av 8 § framställd anmärkning, varjämte ordalagen
i den förra paragrafen något jämkats.

Vad lagrådet anmärkt mot avfattningen av 10 § har iakttagits. 10 och 15 §§.
Lagrådets hemställan beträffande 15 § har likaledes blivit följd.»

Föredraganden uppläste härefter förslaget till lag om utmätningsed
med de ändringar, som av honom på sätt ovan anförts blivit vidtagna;
och hemställde föredraganden, att det sålunda omarbetade förslaget ävensom
förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 § i lagen den 7 maj

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 195-

1918 om särskilda tingssammanträden för handläggning av vissa mål
och ärenden måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna, av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan täcktes Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten förordna, att till riksdagen skulle
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. Cervin.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 19 21.