Kungl. Maj:ls proposition nr hl (Proposition 1932:41)

Kungl. Maj:ls proposition nr hl.

Nr 41.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
k ring förin g shan del och tillfällighetsförsäljning m. m.;
given Stockholms slott den 22 januari 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn kringföringshandel och tillf ällighetsförsäljning; samt

2) lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet.

GUSTAF.

D. Hamsén.

Bihang till riksdagens protokoll 1982

1 sami.

8h käft.

(Nr hl.)

Kungl. Maj:ts proposition nr ]t].

Förslag

till

Lag

om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Härigenom förordnas som följer:

Om kringföringshandel.

1 §•

Vill någon, själv eller genom annan, kringföra varor till salu annorledes
än å marknad, har han att därtill söka myndighets tillstånd.

Den, genom vilken försäljningen skall äga rum, skall vara godkänd av tillståndsmyndigheten.

2 §•

Tillstånd till kringföringshandel inom kommun, där sökanden är bosatt, eller
inom kommun, där han driver fast handel, sökes i Stockholm hos Överståthållarämbetet,
i annan stad, där poliskammare finnes, hos denna, i övriga
städer hos magistraten eller, där sådan icke finnes, stadsstyrelsen samt på
landet hos länsstyrelsen i det län, inom vilket kommunen är belägen.

Juridisk person skall anses vara bosatt, där styrelsen har sitt säte, eller, örn
styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget.

3 §.

Tillstånd till kringföringshandel utom kommun, som i 2 § sägs, sökes hos
länsstyrelsen i det län, där kringföringshandeln skall äga rum.

4 §•

I ansökningen skall uppgivas arten av de varor, som skola försäljas, samt
genom vem försäljningen skall äga rum. Vid ansökningen skall fogas försäljares
fotografi samt, där ansökningen göres av fysisk person, som icke är av
myndigheten känd, intyg örn sökandens redbarhet och ordentlighet.

5 §.

Uppfyller sökanden icke de villkor, som för idkande av handel i allmänhet
äro gällande, eller finnes anledning antaga, att han icke är lämplig att handhava
verksamheten, skall ansökningen avslås.

I annat fall än nu sagts må tillstånd till kringföringshandel enligt 2 § icke

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

vägras, med mindre varorna ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande
synpunkt anses icke böra kringföras till salu. Vid prövning av ansökning
örn tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § skall främst beaktas, huruvida
kringföringshandeln kan väntas medföra gagn eller olägenhet för allmänheten.

Tillståndsmyndigheten äger meddela de särskilda ordningsföreskrifter för
försäljningens utövande, som kunna finnas erforderliga.

6 §.

Tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § må icke utsträckas utöver
ett kalenderår.

Avser tillståndet det län eller den del av länet, där kommun, som i 2 § sägs,
är belägen, äger tillståndsinnehavaren rätt att utan särskilt tillstånd enligt
nämnda paragraf driva kringföringshandel inom kommunen så länge tillståndet
gäller.

7 §•

Såsom försäljare må icke den godkännas, som kan antagas vara därtill olämplig Om

lämnat godkännande skall utfärdas särskilt bevis, försett med försäljarens
fotografi.

8 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må motor- och smörjoljor samt
bränsle till salu kringföras, så ock följande varor, då de äro av inhemskt ursprung
eller av övervägande inhemsk tillverkning:

jordbruks-, ladugårds-, mejeri- och liknande produkter ävensom andra trädgårdsprodukter
än växtplantor och frö;

kött och köttvaror;

bageri- och konditorivaror, konfekt, choklad, karameller och pastiljer ;

drycker, som avses i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av
vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, is och vatten;

vilda bär och blommor, svamp;

fångst från jakt och fiske; samt

hemslöjds- och hantverksalster, dock endast där kringföringen sker av tillverkaren
eller av hans make eller barn under sexton år.

Vad nu sagts gäller icke konserver.

9 §•

Giver kringföringshandel, som i 8 § avses, anledning till anmärkning, må densamma
förbjudas av myndighet, som, därest tillstånd enligt denna lag erfordrats,
haft att pröva ansökningen. Beslutet länder till efterrättelse utan hinder
av anförda besvär.

10 §.

Örn kringföringshandel med vissa varor är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

Om tillfållighetsför säljning.

11 §.

Handelsidkare må icke i annan kommun än den, där han driver fast handel,
tillfälligtvis å auktion eller under hand annorledes än å marknad, mässa eller
utställning avyttra lager av handelsvaror; dock att efter myndighets tillstånd
sådan försäljning må äga rum, då fråga är örn skadade eller för hastig förskämning
utsatta varor eller varor, som tillhöra konkurs- eller dödsbo, så ock
då eljest synnerliga skäl till försäljningen föreligga.

12 §.

Tillstånd enligt 11 § sökes hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall
äga rum.

I ansökningen skola tid och ort för försäljningen angivas. Vid ansökningen
skall fogas förteckning å varulagret och, där sökanden icke till det av länsstyrelsen
förda handelsregister anmält sin handelsrörelse, bevis, att sökanden
behörigen anmält sig inom riket idka handel, samt, där ansökningen göres av
fysisk person, som icke är av länsstyrelsen känd, intyg örn sökandens redbarhet
och ordentlighet.

13 §.

Beviljas tillstånd, skall länsstyrelsen med hänsyn till de uppgivna varornas
myckenhet och värde samt antalet försäljningsdagar bestämma en avgift, ej
under tjugufem eller över femhundra kronor, till varje kommun, inom vilken
försäljningen skall äga rum.

Försäljningen må ej påbörjas, innan avgiften erlagts till länsstyrelsen.

14 §.

Utan hinder av bestämmelserna i denna lag må handelsidkare genom tillfällighetsförsäljning
avyttra varor, som till följd av haveri eller liknande anledning
eller i annat syfte än tillfällighetsförsäljning förts till försäljningsorten.

Gemensamma bestämmelser.

15 §.

Tillstånd eller godkännande enligt denna lag må av myndighet, som meddelat
detsamma, återkallas, när helst anledning därtill förekommer. Beslutet länder
till efterrättelse utan hinder av anförda besvär.

16 §.

Bevis örn tillstånd enligt 11 § eller styrkt avskrift därav, så ock bevis örn
godkännande som försäljare skall av den, som utövar försäljningen, medföras
och vid anfordran uppvisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

17 §.

Den, som saluför varor utan tillstånd eller godkännande, då sådant erfordras,
eller i strid mot förbud, som meddelats enligt 9 §, eller som överträder vad
i 13 § andra stycket sägs, straffes med dagsböter.

För förseelse mot 16 § vare straffet böter från och med fem till och med
etthundra kronor.

18 §.

Av olovligen saluhållna varor må allmän åklagare till säkerhet för gäldande
av böter, som kunna komma att ådömas, där ej annan säkerhet ställes,
taga i beslag så mycket, som skäligen kan anses i värde motsvara böternas
belopp, dock högst ett tusen kronor.

Anställes ej åtal inom en månad från det beslag skedde, skall beslaget anses
förfallet.

Finner åklagaren, att fara är för varornas förstörelse eller att kostnaden
för deras förvarande skulle bliva större än skäligt är, skola de av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som örn auktion å utmätt lös egendom
är föreskrivet. Försäljningssumman skall nedsättas i riksbanken på sätt
särskilt är stadgat; och skall örn insättning i bankinrättning vidare gälla vad
i 160 § utsökningslagen sägs.

19 §.

Den, som under tid, då han är ställd under åtal för förseelse, varom förmäles
i 17 § första stycket, fortsätter samma förseelse, skall, när han varder därtill
lagligen förvunnen, för varje gång stämning därför utfärdats och delgivits,
fällas till det ansvar, som är bestämt för sådan förseelse.

20 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

21 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

22 §.

Angående utlännings rätt att idka handel gälla särskilda villkor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933, då § 9 mom. 3—6 samt andra
och tredje styckena av § 11 förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet skola upphöra att gälla.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Kungl. Maj:ts proposition nr -il.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet dels skall införas ett nytt stadgande av nedan angivet innehåll
och betecknat med § 9 mom. 3 dels ock § 26 mom. 2, vilket lagrum senast
ändrats genom förordning den 21 augusti 1914 (nr 171), skall erhålla den ändrade
lydelse, som nedan angives:

§ 9.

Mom. 3. Örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning är särskilt
stadgat.

§ 26.

Morn. 2. Utlänning må ej idka kringföringshandel utom kommun, där han
efter erhållet tillstånd driver fast handel. Angående utlännings rätt till kringföringshandel
inom kommun, som nu sagts, gälle vad örn kringföringshandel
är särskilt stadgat.

Tillfällighetsförsäljning må av utlänning, ändå att han undfått tillstånd att
här i riket idka handelsrörelse, icke verkställas, utan att Kungl. Maj :t på grund
av ingången traktat därtill lämnat särskilt tillstånd. Sådant sökes i enahanda
ordning, som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle härvid i övrigt vad om tillfällighetsförsäljning
är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Kungl. Majlis proposition nr Jtl.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27
november 1931.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,

Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén, fråga örn revision av gällande
närings frihetslag stiftning samt anför:

»Vid upprepade tillfällen under de senaste årtiondena hava från köpmanna- Inledning,
och hantverkarhåll framställningar gjorts hos Kungl. Maj:t örn revision av
gällande näringsfrihetslagstiftning. Som önskemål har därvid framhållits, bland
annat, att viss yrkesskicklighet och bokföringskunskap borde fordras för rätt
till självständig näringsutövning, att rätt till gårdfarihandel och möjlighet att
verkställa s. k. realisationer utom hemorten måtte begränsas samt att gällande
lag angående handelsregister, firma och prokura måtte i vissa hänseenden omarbetas.

Sedan kommerskollegium den 2 juni 1913, efter hörande av representativa
sammanslutningar inom handel, industri och hantverk ävensom rikets länsstyrelser,
avgivit utlåtande över då föreliggande framställningar och därvid tillstyrkt
åtgärder för upptagande av det begärda revisionsarbetet samt Sveriges
hantverksorganisation härefter i en den 31 december 1920 dagtecknad skrift
gjort ytterligare framställning i saken, underställdes ärendet den 25 februari
1921 av dåvarande chefen för handelsdepartementet Kungl. Maj:ts provning.

Efter att hava i korthet erinrat örn innehållet i berörda framställningar uttalade
departementschefen därvid, att kraven på en revision av nänngsfrihetsförordningen
och därmed sammanhängande författningar syntes honora icke
längre böra lämnas åsido. Revisionsarbetet torde emellertid böra föregås av
en ingående utredning rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser i
ämnet och önskemålen beträffande deras omarbetning. I anledning av vad departementschefen
sålunda anfört och på dennes hemställan uppdrog Kungl. Maj :t
åt revisionssekreteraren, numera generaldirektören Torsten Nothin att verkställa
berörda förberedande utredningsarbete. Sedan Nothin i oktober 1921
utnämnts till statsråd, förordnades t. f. revisionssekreteraren Olof Haggström

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

att tillsvidare fullfölja utredningsuppdraget. Under arbetets gång inhämtades
yttrande från handelskamrar och andra näringsorganisationer samt från länsstyrelser
och magistrater på grundval av ett upprättat cirkulär, däri frågor
uppställts angående vederbörandes önskemål i särskilda hänseenden beträffande
ändringar i gällande lagstiftning å området. Den 24 november 1922
beslöts emellertid, i samband med då vidtagna allmänna inskränkningar i kommittéväsendet,
att utredningsarbetet skulle från och med den 1 januari 1923
vila och därefter icke utan Kungl. Maj :ts särskilda medgivande upptagas.

Sedan härefter olika näringskorporationer vid upprepade tillfällen, bland
andra Sveriges hantverksorganisation i en den 11 augusti 1924 dagtecknad
skrift, hemställt örn revisionsarbetets återupptagande, uppdrog Kungl. Majit
den 27 september 1924 at kommerskollegium att i huyudsaklig överensstämmelse
med vissa av föredragande departementschefen angivna riktlinjer fullfölja
det för en revision av gällande näringslagstiftning erforderliga utredningsarbetet
samt till Kungl. Maj :t inkomma med de förslag, som av utredningen kunde
föranledas. Enligt de angivna riktlinjerna skulle till en början den redan
påbörjade undersökningen rörande tillämpningen av nu gällande bestämmelser
av näringsrättslig natur slutföras. Vidare skulle de olika önskemål, som från
näringsidkarehåll och eljest under årens lopp till statsmakterna framförts, göras
till föremål för ingående och allsidig prövning. Särskilt borde därvid det omstridda
spörsmålet rörande stadgande av speciella kompetensvillkor för rätt
till utövning av hantverks- och handelsverksamhet upptagas till förutsättningslöst
övervägande. Vad frågans mera formella sida anginge, hade kollegium
att undersöka, huruvida icke för vinnande av större överskådlighet ett sammanförande
av de nu pa en mångfald olika författningar spridda näringsrättsliga
bestämmelserna i större eller mindre omfattning kunde äga rum, liksom ock
huruvida icke at vissa av dessa bestämmelser kunde givas en tydligare och efter
moderna förhållanden bättre anpassad avfattning. I anslutning till ifråga\
arande uppdrag hava vidare till kollegium överlämnats åtskilliga sedermera
hos Kungl. Maj :t gjorda framställningar rörande till utredningen hörande spörsmål.
Genom direkt hänvändelse till kollegium hava därjämte från skilda håll
framställts önskemål i ärendet.

Efter bearbetning av det tillgängliga utredningsmaterialet har kollegium
haft överläggningar i ärendet med representanter för handelskammarmötets
kommitté, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverksorganisation och Sveriges
grossistförbund.

I utlåtande den 24 oktober 19281 lämnade kommerskollegium en översikt över
de särskilda frågornas dåvarande läge jämte olika framkomna reformförslag
och angav de huvudsakliga riktlinjer, efter vilka enligt kollegii mening en
författningsrevision borde företagas, samt hemställde, att de av kollegium sålunda
utvecklade principerna i huvudsak måtte läggas till grund för förslag
till ny näringsfrihetsförordning.

Den 26 april 1929 underställde dåvarande chefen för handelsdepartementet
ärendet Kungl. Maj:ts förnyade prövning samt anförde därvid, att det vid

1 Tryckt som bilaga till Kommersiella Meddelanden 1928 nr 21.

Kungl. Maj:ts proposition nr -41.

de överväganden, som ägt rum inom departementet, visat sig, att ställningstagande
till de av kommerskollegium skisserade riktlinjerna för en revision av
näringsfrihetsförordningen och därmed sammanhängande författningar svårligen
kunde äga rum, innan formulerade förslag till författningsbestämmelser
förelåge. Efter hemställan av departementschefen lämnades honom därför bemyndigande
att tillkalla högst två sakkunniga för att inom departementet biträda
med upprättande av förslag till lagtext.

Sedan revisionssekreteraren William Hemberg, vilken med stöd av nämnda
bemyndigande tillkallats, på grundval av kommerskollegii berörda utlåtande
utarbetat preliminära utkast till näringslag och till ändringar i lagen den 13
juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura, hava infordrade yttranden
över utkasten avgivits av samtliga länsstyrelser, av magistrater och stadsstyrelser
i rikets städer ävensom av skolöverstyrelsen, statistiska centralbyrån,
kontrollstyrelsen, rikets handelskammare, Sveriges köpmannaförbund, Stockholms
och Malmö köpmannaföreningar, Sveriges hantverksorganisation, Sveriges
industriförbund, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, Sveriges advokatsamfund,
kooperativa förbundet, fullmäktige för samtliga svenska handelsresandeföreningar
och Sveriges organiserade gårdfarihandlare. Vidare hava Sveriges
tobakshandlares riksförbund, svenska konditorföreningen, Sveriges handelsträdgårdsmästareförbund,
föreningen blomsterförmedlingen och blomsterhandlanden
Ester Widén i Alvesta inkommit med skrifter i ämnet. Skånes
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges kolonialvaruengrossisters
riksförbund, svenska handelsagenters förening, Göteborgs köpmannaförening
och svenska slöjdföreningen, vilka jämväl lämnats tillfälle att yttra sig
över utkasten, hava icke inkommit med yttrande. Utkastet till näringslag har
dessutom varit föremål för diskussion vid svenska handelskammarmötet i Malmö
den 8 september 1930. Sedan samtliga i ärendet inkomna yttranden och skrifter
överlämnats till kommerskollegium, har kollegium den 6 juni 1931 avgivit
utlåtande1 över utkasten.

Redan på 1700-talet och särskilt under dess senare år förmärktes allt starkare
opposition mot den privilegierade ställning, som vissa grupper av medborgare
enligt den då gällande lagstiftningen intogo i fråga om rätten att utöva
handel, hantverk och industri. Början till det näringsfrihetens tidsskede,
som kom till genombrott vid 1800-talets mitt, kan emellertid hänföras
till ett av borgarståndet vid 1809—10 års riksdag gjort uttalande, ’att idkandet
av borgerlig näring mot åtagandet av däremot svarande tunga
må bliva en rättighet för alla medborgareklasser’ (den s. k. borgarståndets
koncession). Örn innebörden av denna grundsats gjorde sig likväl skarp
meningsskiljaktighet gällande, och under de närmaste decennierna förekommo
livliga debatter härom såväl i som utom riksdagen. Särskilt borgarståndet
och Stockholms stads femtio äldste sökte- ivrigt försvara de bestående förhållandena.
Redan 1812 uttalade borgarståndet sina farhågor för, att en

Historik.

Statens offentliga utredningar 1931: 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

alltför vidsträckt tolkning av koncessionen skulle leda till äventyrliga följder
för näringarna. I slutet av sistnämnda år tillsatte Kungl. Majit en kommitté
med uppdrag att efter granskning av gällande författningar föreslå ’de
efter tidernas förändrade skick lämpade stadganden, som kunna leda till befordrande
av frihet utan sjelfsvåld i borgerliga näringar, till idoghetens underlättande
vid alla lofliga företag och till återinförande af en obrottslig
efterlefnad af de föreskrifter, hvilka hafva för ändamål att lifva och bibehålla
ordning, arbetsflit och sedlighet inom samhället’. Kommitténs betänkande
förelåg färdigt år 1816. Dessförinnan hade vid 1815 års riksdag såväl
hos ridderskapet och adeln som i bondeståndet väckts motioner örn allmän näringsfrihet.
1 Vid 1823 års riksdag bringade Kungl. Maji åter frågan örn ny
näringslagstiftning under riksdagens prövning. Ehuru vissa partiella reformer
vidtogos, läto de nya författningarna dock alltjämt vänta på sig. År 1835 avlät
riksdagen ånyo skrivelse i ämnet, och kommerskollegium, som ålades yttra
sig över riksdagens framställning, avgav under år 1836 utlåtanden med förslag
dels till författning angående utövandet av hantverks-, manufaktur- och
fabriksrörelse, dels ock till förnyat handelsreglemente. Härefter behandlades
näringsfrihetsfrågan ånyo bland annat på riksdagen 1840—41, och slutligen
utfärdades den 22 december 1846 de nya författningar, som betecknade den
avgörande brytningen med det gamla systemet.

Genom 1846 års fabriks- och hantverksordning samt handelsordning avskaffades
skråväsendet och utplånades de flesta skiljaktigheterna mellan näringsfriheten
på landet och i städerna. Vidare medgåvos högst väsentliga lättnader
i möjligheterna att öppna näringsverksamhet. För rätt att idka hantverk
och fabriksrörelse uppställdes endast vissa allmänna betingelser: sökanden
skulle vara svensk medborgare, råda över sig och sitt gods, äga god frejd, kunna
skriva läsligt och räkna de fyra räknesätten i hela tal samt hava begått
nattvarden. För rätt att utöva vissa i förordningen uppräknade hantverksgrenar:
skomakare-, skräddare-, smed- och snickareyrkena m. fl., tillhopa tjugo
skilda yrken, fordrades dock av magistraten godkänt mästarprov. Hantverkare
i stad skulle dessutom hava vunnit burskap. För rätt att driva handel
uppställdes samma allmänna bestämmelser som i fråga örn hantverk. Dock
skulle handlanden även kunna räkna i bråk samt kunna föra handelsbok. På
landet fick öppen salubod icke anläggas på kortare avstånd än tre mil från
stad. Lantmannaprodukter fingo dock på landet avyttras av lantmän utan
inskränkning.

Utfärdandet av dessa författningar medförde emellertid icke, att striderna
örn näringstvång och näringsfrihet upphörde. År 1863 ingingo ständerna
till Kungl. Majit med anhållan örn utfärdande av nya författningar rörande
rätten att idka näring, grundade på principen örn allmän näringsfrihet
och angåvo därvid utförligt de riktlinjer, efter vilka lagstiftningen enligt ständernas
förmenande borde utformas. Denna riksdagens framställning remit 1

Jfr i andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 vid 1887 års första riksdag
lämnad översikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

terades till kommerskollegium, som redan året förut erhållit Kungl. Maj:ts
uppdrag att avgiva yttrande angående ifrågasatt borttagande av åtskilliga i
avseende å näringsutövning stadgade inskränkningar. Kollegium avgav den
5 mars 1864 utlåtande med förslag till förordning i ämnet. Detta förslag, som
i huvudsak byggde på de av riksdagen angivna riktlinjerna, är i allt väsentligt
grundläggande för den ännu gällande förordningen av den 18 juni 1864 angående
utvidgad näringsfrihet. Med denna förordning försvunno de sista
resterna av det gamla systemet; den mer än halvsekellånga striden mellan
näringsfrihetens förkämpar och motståndare hade slutat med fullständig seger
för de förra.

I 1864 års förordnings § 1, vilken alltjämt gäller i sin ursprungliga lydelse,
stadgas, att varje svensk man och kvinna är berättigad ’att i stad eller å landet
idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering, att till utrikes
ort utföra eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa
varor, ävensom att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart. För rätt
att idka grosshandel eller försälja varor i bod eller fran annat upplagsställe,
eller att med biträde av annan än hustru och hemmavarande barn till avsalu tillverka
fabriks- och hantverksarbeten, eller såsom yrke utöva annan hantering,
uppställdes såsom villkor att hava god frejd samt att rada över sig och
sitt gods, d. v. s. icke vara omyndig eller försatt i konkurs. Kravet
på god frejd uteslöts genom förordning den 24 maj 1918. Örn rörelsen skulle
anmälan göras i stad till magistraten och på landet till länsstyrelsen eller kronofogden
i orten. Numera skall för landets vidkommande anmälan ske hos
länsstyrelsen. I fråga örn viss produktion, nämligen tillgodogörande eller förädling
av mineralrikets alster, skulle anmälan göras hos bergsöverstyrelsen, numera
kommerskollegium. För drivande av vissa kemiska fabriker fordrades
dessutom intyg, att näringsidkaren själv eller hos honom anställd föreståndare
ägde härför nödig skicklighet.

För rätt att utom bosättningsorten kringföra varor till salu erfordrades endast
anmälan till magistrat, kronofogde eller länsstyrelse i mantalsskrivningsorten
med företeende av intyg, att näringsidkaren ägde god frejd och icke vore
omyndig eller i konkurs. Önskade handlanden använda biträde vid försäljningen,
skulle även beträffande denne företes betyg, att han vore välfrejdad
och myndig.

Försäljning å marknad var helt fri.

Hantverkare, som ej i sin rörelse hade andra biträden än hustru och hemmavarande
barn, behövde varken uppfylla förutberörda allmänna villkor eller
göra anmälan örn sin rörelse. Likaså ägde lantmän att utan vidare med biträde
av hustru, hemmavarande barn och lagstadda tjänstehjon till avsalu förfärdiga
de fabriks- och hantverksalster, vilka såsom föremål för husflit kunde
av dem åstadkommas. Av stat eller kommun stiftade inrättningar för fattigoeh
fängelsevård samt alla slags undervisnings- och vårdanstalter ägde likaledes
full frihet att till avsalu tillverka fabriks- och hantverksalster.

Från den allmänna näringsfriheten undantogos emellertid vissa uppräknade

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf-l.

rörelser: tillverkning och försäljning av brännvin, källare- och krogrörelse,
apoteksrörelse m. fl. näringsfång, beträffande vilka särskilda föreskrifter funnos
utfärdade. Den sålunda gjorda uppräkningen har sedermera vid skilda
tillfällen ändrats och kompletterats. Vidare föreskrevs, att den som hade
kronouppbörd örn hand, allmän åklagare samt tulltjänsteman ävensom någon
nu angiven befattningshavares hustru icke ägde driva handelsrörelse.

Gift kvinna ägde idka näring, såframt mannen iklädde sig ansvarighet för
de förbindelser, hon i och för rörelsen kunde komma att ingå. Denna bestämmelse
gäller dock numera icke, om nya giftermålsbalken är tillämplig på
makarnas förmögenhetsförhållanden. För omyndigs rätt till näringsutövning
fordrades, att förmyndaren åtagit sig sådan ansvarighet. Numera erfordras
endast förmyndarens och överförmyndarens samtycke.

I fråga örn utlännings rätt till näringsutövning gåvos särskilda regler.

Förutom straffbestämmelser och vissa processuella regler innehåller 1864
ars förordning härutöver endast vissa numera föråldrade bestämmelser örn
förening av näringsidkare samt örn handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hantverk
eller annan hantering.

I näringfrihetsförordningen hava sedermera under årens lopp vid åtskilliga
tillfällen ändringar vidtagits. Dessa hava dock i allmänhet icke inneburit
någon beskärning av näringsfriheten. Endast i tvenne avseenden, nämligen i
fråga örn rätt att idka gårdfarihandel och att företaga s. k. realisation, d. v. s.
tillfällig försäljning av varulager å annan ort än den, där handlanden driver
sin fasta handelsrörelse, hava föreskrifterna väsentligen skärpts.

Vid 1875 och 1876 års riksdagar väcktes motioner (resp. II: 57 och II: 49)
örn förbud för all gårdfarihandel, men motionerna vunno icke riksdagens bifall.
Med anledning av en inom första kammaren väckt motion (nr 27) hemställde
emellertid 1886 års riksdag om vidtagande av ändring i gällande lagstiftning
till avhjälpande av vissa av riksdagen anmärkta olägenheter vid
gårdfarihandel och realisation. Sedan Kungl. Majit härefter inhämtat
riksdagens yttrande (1887 års senare riksdag prop. nr 35, skrivelse
nr 47) över ett med anledning av 1886 års riksdagsskrivelse upprättat förslag
till vissa ändringar i 1864 års förordning, utfärdades den 23 september 1887
förordning i ämnet. Såväl realisation som gårdfarihandel gjordes nu beroende
på tillstånd av länsstyrelsen i det län, där försäljningen skulle försiggå.
Tillstånd till gårdfarihandel kunde endast erhållas för kalenderår eller
del av kalenderår. För rätt till realisation skulle sökanden dessutom erlägga
viss avgift, lägst 25 högst 500 kronor, till varje kommun, inom vilken försäljning
skulle äga rum. Vid ansökan örn realisation skulle sökanden förete, förutom
förteckning å varulagret, intyg att han efter behörig anmälan idkade
handel inom riket samt hade gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet. Då
fråga vore örn gårdfarihandel, skulle sökanden förete intyg, att han ägde råda
över sig och sin egendom samt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet.
Önskade sökanden begagna biträden, skulle angående dem enahanda intyg avlämnas.
Vid försäljningens utövande skulle bevis örn det meddelade tillståndet
ständigt av tillståndsinnehavaren och hans biträden medföras för att på an -

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

fordran uppvisas. Tillståndet kunde vidare återkallas, när helst skälig anledning
därtill förekomme.

De tidigare stadgandena om lantmäns och vissa inrättningars och anstalters
rätt att utan anmälan till avsalu tillverka fabriks- och hantverksalster bibehöllos,
men därjämte berättigades en var att utan tillstånd till salu kringföra
livsförnödenheter, jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk
husslöjd.

På framställning av 1889 års riksdag (skrivelse nr 89) utvidgades genom
förordning av den 30 juni 1893 den fria försäljningsrätten såtillvida, att även
den, som anmält sig till idkande av fabrik eller hantverk, berättigades att
utan särskild anmälan eller tillstånd själv eller genom hustru och hemmavarande
barn till salu kringföra sina egna tillverkningar under villkor, att
den, som utbjöde varorna, därvid medförde prästbetyg ävensom av magistrat
eller viss tjänsteman utfärdat intyg angående beskaffenheten av det näringsyrke,
som idkades av den, för vars räkning varorna utbjödes. Intyget skulle
vara utfärdat under det kalenderår, då försäljningen ägde rum. Samma förordning
genomförde även den ändringen, att gift kvinna med mannens tilllåtelse
kunde erhålla tillstånd att biträda vid realisation samt att idka gårdfarihandel
eller därvid biträda.

Sedan 1905 års riksdag (skrivelse nr 61) gjort framställning örn vidtagande
av sådan ändring i näringsfrihetsförordningen, att genom vanlig anmälan örn
idkande av handelsrörelse å viss ort ej skulle förvärvas rätt att utan iakttagande
av därför stadgade villkor idka handel av tillfällig beskaffenhet, meddelades
genom förordning den 4 december 1908 bestämmelser, varigenom näringsfrihetsförordningens
stadgande örn realisation utsträcktes att gälla jämväl
i fråga örn realisation å sådan ort, där handlanden anmält sig idka handel
men ej inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet. Bestämmelserna örn
kringföringshandel ändrades samtidigt såtillvida, att den, som anmält sig till
handels idkande, fick rätt att utan tillstånd driva gårdfarihandel å ort,
där på grund av dylik anmälan kontor av stadigvarande beskaffenhet inrättats.

Beträffande realisation har slutligen genom förordning den 8 juni 1923 vidtagits
ytterligare en ändring. Då näringsfrihetsförordningens bestämmelser
härom ansågos hava tillämpning allenast å enskilda personer och handelsbolag,
men icke å aktiebolag och liknande sammanslutningar, vilka på grund härav
kunnat utan tillstånd anordna realisationer å vilken ort som helst, gjordes
genom denna författningsändring stadgandena örn realisation tillämpliga jämväl
å aktiebolag och ekonomiska föreningar.

Med nu angivna ändringar äro de bestämmelser örn rätt till gårdfarihandel
och realisation, som år 1887 infördes i näringsfrihetsförordningen, ännu gällande.

Det högsta straff, som enligt näringsfrihetsförordningen i dess ursprungliga
lydelse kunde ådömas för förseelse mot förordningens föreskrifter, utgjorde
200 kronors böter, men detta belopp höjdes år 1879 till 500 kronor, vilket belopp
för närvarande utgör maximum för bötesstraffet. Samtidigt tillerkändes

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Utländsk

rätt.

åklagarea hälften av utdömda böter. Denna andel höjdes sedermera år 1887
till två tredjedelar, med rätt för angivare, örn sådan funnes, att därav utbekomma
hälften. Från och med nästkommande år är straffet dagsböter enligt
särskilda böteslagen den 24 september 1931.

Även i vissa andra av näringsfrihetsförordningens ursprungliga bestämmelser
— utlänningars näringsrätt, viss näringsverksamhets undantagande
från förordningens föreskrifter m. m. — hava under årens lopp vissa ändringar
vidtagits.

I riksdagen har, utöver vad förut omförmälts, vid åtskilliga tillfällen fråga
uppkommit örn ändring i olika hänseenden i näringsfrihetsförordningen.
Redan vid 1884 års riksdag påyrkades sålunda i en motion (II: 94)
skrivelse till Kungl. Maj:t om införande i förordningen av stadgande örn
skyldighet för en var, som ville driva rörelse, med vilken följde bokföringsskyldighet,
att förete intyg örn inhämtad kännedom i bokföring. Vid 1886
och 1889 års riksdagar väcktes motioner (1886: II: 119; 1889: I: 2) örn fordran
på bokföringskunskap för rätt att driva handel. Samtliga dessa motioner
avstyrktes av utskottet och avslogos utan debatt. Vid 1895 års riksdag väcktes
motion (II: 99) örn uppställande av bokföringskunskap som legalt kompetensvillkor
i fråga örn icke blott fast handelsrörelse utan även gårdfarihandel,
samt att gårdfarihandlaren i likhet med den, som ville anordna realisation,
skulle vara pliktig att erlägga viss avgift till varje kommun han besökte.
Förslaget blev icke av riksdagen bifallet. Vid 1896 års riksdag förekommo
likaledes motioner örn legala kompetensvillkors införande (II: 105,
115), men ej heller dessa motioner vunno riksdagen bifall. I motion vid 1897
års riksdag (I: 2) väcktes förslag örn skrivelse till Kungl. Maj:t med begäran
örn utredning genom sakkunniga örn behövliga ändringar i näringsfrihetsförordningen
och andra handel och industri berörande lagar. I den utförliga
motiveringen framhölls särskilt behovet av legala kompetensvillkor för rätt
att idka handel. I andra kammaren väcktes motion i samma syfte (II: 50),
därvid särskilt konkursrealisationerna påtalades. Icke heller dessa motioner,
som avstyrktes av utskottet, vunno riksdagens bifall.

I ett flertal motioner, sista gången vid 1896 års riksdag, har förslag väckts
därom, att för rätt att öppna handelsrörelse å landet skulle erfordras tillstånd
av vederbörande kommunalmyndigheter (1868:1: 2; 1870 II: 177; 1881: II: 41;
1887 A: II: 118; 1888:11:68; 1890:11:41; 1896:11:115). Samtliga dessa
motioner hava av vederbörande utskott avstyrkts och av riksdagen avslagits.

Slutligen hava vid 1909, 1910 och 1912 års riksdagar motioner (1909: II:
152; 1910: II: 93; 1912: II: 173) väckts om författningsändringar i syfte
att i visst hänseende begränsa kommunala myndigheters befogenhet att giva
föreskrifter i fråga örn handel med livsförnödenheter. Ej heller dessa motioner
vunm> riksdagens bifall.

En inom departementet utarbetad översikt över motsvarande bestämmelser
i vissa europeiska länder torde som bilaga få fogas till protokollet (bil. B).

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

Redan på ett tidigt stadium efter näringsfrihetsförordningens tillkomst men Legala
alldeles särskilt under de senaste årtiondena hava upprepade krav framställts villkor/
från hantverks- och detaljhandelskretsar om näringsfrihetens begränsning i viss
utsträckning.

Från hantverkarhåll har därvid särskilt klagats över hantverksskicklighetens
avtagande och hantverkets tillbakagång i allmänhet, vilket förhållande åtminstone
till viss del tillskrivits den rådande friheten att starta hantverksrörelse.

Då vem som helst utan några kvalifikationer eller någon erfarenhet i yrket
kunnat etablera sig som hantverkare, hade hantverkets anseende dragits ned,
konkurrensen hade urartat till en tävlan enbart örn lägsta pris utan hänsyn
till fullgott arbete, hantverkets konkurrenskraft i förhållande till industrien
hade undergrävts, och även den kunnigaste hantverkare hade ofta att kämpa
med stora svårigheter för att hålla sin rörelse uppe. Sveriges hantverksorganisation
har härutinnan yrkat, att som villkor för rätten att självständigt utöva
hantverk skulle i huvudsaklig överensstämmelse med den norska lagen örn hantverksnäring
av den 25 juli 1913 krävas viss tids praktik i yrket, genom gesällbrev
eller på annat lämpligt sätt styrkt yrkeskunskap samt kunnighet i bokföring
och kostnadsberäkning.

Från detaljhan delshåll hava framställts liknande krav under hänvisning till
den utomordentligt livliga och fullständigt okontrollerade företagsbildningen
inom minuthandeln samt därmed följande osunda och för såväl detaljhandelskåren
i allmänhet som konsumenterna menliga förhållanden. Sveriges köpmannaförbund
har såsom önskemål för rätt att driva butikshandel uppställt
fordran på minst två års praktik i yrket samt kunnighet i bokföring.

I sitt principutlåtande av den 24 oktober 1928 förklarade kommerskollegium, Kommersatt
det enligt kollega mening borde kunna tagas under övervägande, huruvida ° 1928.
icke detaljhandelskårens ofta framförda krav på bokföringskunskap som villkor
för rätten att öppna detaljhandel borde i lagstiftningen tillgodoses. Gentemot
de i övrigt ifrågasatta kompetenskraven för rätt till näringsutövning
ställde sig kollegium däremot avvisande. Kollegium anförde härutinnan i huvudsak: ''Ehuru

ingen torde vid en återblick på utvecklingen under det gångna halvseklet
vilja göra gällande, att icke den allmänna näringsfriheten varit en kraftig
hävstång i den enastående uppblomstringen inom det ekonomiska.livet i vårt
land liksom annorstädes, kan man såsom förhållandena utvecklat sig icke heller
förneka, att den nära nog obegränsade friheten att öppna näringsverksamhet
medfört vissa efter hand alltmera framträdande olägenheter särskilt inom
hantverket och detaljhandeln.

De upprepade klagomål, som framkommit från ifrågavarande näringskretsar,
bottna, såsom naturligt är, ytterst i en strävan att i konkurrensförminskande
syfte kringgärda den egna yrkesutövningen. Därvid framhålles —- och
sannolikt med rätta —, att dessa näringsfång i stor utsträckning icke kunna
under nuvarande konkurrensförhållanden bereda sina utövare ett nödtorftigt
uppehälle. Från den enskildes synpunkt kunna skäl av dylik art förklarligt
nog anses utgöra fullgoda motiv för ett ingripande från det allmännas sida. [Vid
ett mera vidsynt betraktelsesätt måste emellertid främst hävdas, att hantver -

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

ket och detaljhandeln lia till uppgift inom samhällets ekonomiska liv att i konsumtionens
intresse frambringa och omsätta nyttigheter men icke att såsom
självändamål bereda utkomst för sina utövare. En sådan syn på det föreliggande
problemet innebär självfallet icke, att icke hantverket och detaljhandeln
liksom annan samhälleligt nyttig verksamhet äga befogade krav på stöd från
det allmännas sida. Åt dessa båda betydelsefulla grenar av samhällets ekonomiska
organisation, inom vilka en väsentlig del av landets befolkning finnes
sysselsatt, bör tvärtom ägnas all den omsorg, som erfordras för beredande åt
dem av möjligast gynnsamma förutsättningar för fyllande av deras speciella
uppgifter resp. inom produktionen och varuförmedlingen, ilen den gjorda invändningen
riktar sig mot den på sina håll förekommande felaktiga utgångspunkten
för den föreliggande frågans bedömande, att en del av dessa näringsidkare
äga befogade krav på en sådan undantagsställning i den fria konkurrensen,
att de skola under alla förhållanden kunna få sin försörjning av verksamheten
ifråga.

Med ett sådant betraktelsesätt som det nu angivna kunna i själva verket konsumenternas
och näringsidkärnas intressen i den föreliggande frågan, vilka ofta
förmenats stå i motsättning mot varandra, sägas i huvudsak sammanfalla. Det
är nämligen tydligt, att de svaga ekonomiska betingelser, varunder hantverket
och detaljhandeln i regel bedrivas, med nödvändighet måste medföra en motsvarande
sänkning av yrkenas nivå ur såväl organisatorisk som teknisk synpunkt.
Härav uppstå otvivelaktigt så småningom ytterst menliga verkningar för konsumenterna
i form av högre priser och lägre varukvaliteter samt i allmänhet
försämrade möjligheter att på det mest ändamålsenliga sättet tillgodose sitt
behov av nyttigheter. Denna omständighet, att konsumenterna och näringsidkarna
hava ett samfällt intresse av en kvalitativt högt stående hantverksproduktion
och en rationellt organiserad varuförmedling, är uppenbarligen ägnad
att avsevärt förstärka de skäl, som tala för det allmännas mellankomst till
avhjälpande så vitt möjligt av de förhandenvarande missförhållandena.

Emellertid råda — icke minst bland näringsidkarna själva — ganska delade
meningar örn vad som härvidlag kan anses lämpligt och tillrådligt. Ifrågavarande
meningsmotsättning har kommit till uttryck såväl i de under utredningens
gång införskaffade preliminära yttrandena från myndigheter och näringskorporationer
som ock vid de överläggningar, kollegium haft med representanter för
skilda näringskretsar.’

Efter redogörelse för berörda yttranden fortsatte kollegium:

’Då kollegium för egen del haft ifrågavarande spörsmål under övervägande,
har kollegium icke kunnat undgå att finna de från hantverks- och detaljhandelskretsar
förordade utvägarna ägnade att väcka starka betänkligheter. Särskilt
gäller detta kravet på viss yrkeskompetens eller viss yrkeserfarenhet såsom
legalt villkor för rätt att idka näring. Erågan härom synes kollegium äga
betydligt större räckvidd än vad man inom närmast intresserade kretsar i allmänhet
torde vara böjd att tro. Vad som särskilt komplicerar det ifrågavarande
spörsmålet är — såsom också i flera av de ovannämnda yttrandena framhållits
— detsammas nära beroende av den praktiska yrkesutbildningens organiserande.
Tydligt är, att, örn det allmänna för rätten att idka hantverk eller detaljhandel
uppställer såsom villkor viss kompetens eller viss tids erfarenhet inom yrket
resp. inom branschen, det också måste vara sörjt för att den enskilde äger möjlighet
förvärva dylik kompetens eller erfarenhet på ett för honom icke alltför
betungande och svåråtkomligt sätt. Örn så icke vore förhållandet, skulle ett
legalt villkor av nu avsedd innebörd påtagligen kunna medföra avsevärt större
inskränkningar i den allmänna näringsfriheten, än som därmed egentligen avsetts,
och i varje fall skulle därav följa en starkare begränsning av konkurrens -

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

förhållandena, än som ur det allmännas synpunkt kan anses gagnelig!. Man
kunde också befara en utveckling i den riktning, att uppfyllandet av det legala
villkoret kunde urarta till enbart en formalitet, vilket naturligen* föga skulle
motsvara de avsedda syftena. Otvivelaktigt skulle det ofta komma att inträffa,
att den erforderliga yrkeskompetensen mera formellt förvärvades genom
utnyttjande av personliga förbindelser eller genom ekonomiska uppoffringar,
medan den verkliga dugligheten — i saknad av dylika hjälpmedel — hölles
utestängd från hantverksyrkena och från detaljhandeln.

Tillkomsten av legala kompetensvillkor för rätten att idka näring utan
samband med en lagstiftning örn lärlingsväsendet skulle också medföra avsevärda
svårigheter med avseende å ett rättvist bedömande av huruvida den i lag
fastställda yrkeskompetensen i det enskilda fallet vore för handen. I saknad
av objektiva grunder för prövningen härav skulle lätteligen rena tillfälligheter
eller mera subjektiva inflytanden kunna bliva avgörande. Rörande de svårigheter,
kollegium här åsyftar, har kollegium under senare år varit i tillfälle
att vinna erfarenhet vid tillämpningen av en specialförfattning rörande behörighet
att utöva visst yrke, nämligen förordningen om rätt att vara installatör
av elektriska anläggningar. Och dock må framhållas, att nämnda författning
innehåller ganska preciserade bestämmelser om såväl den teoretiska utbildning
som den praktiska yrkeskompetens, vilken skall vara för handen för tillstånds
beviljande. Bemärkas bör också, att i Norge, vars näringslagstiftning ofta
åberopats såsom exempel vid kraven på införande av legala kompetensvillkor,
man sedan länge äger en detaljerad lagstiftning om lärlingsväsendet.

Av nu anförda skäl har kollegium funnit det vara ofrånkomligt, att det nu
avsedda näringsvillkoret, örn det överhuvud skall av lagstiftaren upptagas,
förbindes med en lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov, genom vilken
möjlighet beredes envar att under av det allmänna kontrollerade former
och villkor förvärva nödig yrkeskompetens och yrkeserfarenhet. I betraktande
härav har kollegium med hänsyn jämväl till frågan örn revision av näringsfrihetsförordningen
ägnat speciellt intresse åt den praktiska yrkesutbildningens
ordnande. Tyvärr har emellertid utvecklingen på sistnämnda område icke varit
sådan, att den kunnat utgöra någon grund för förslag till reformer av nu avsedd
innebörd ifråga örn rätten att idka näring. Kollegium får härutinnan erinra
örn ett av kollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen den 10 mars 1927
avgivet utlåtande1 i lärlingsfrågan, i vilket ämbetsverken på grund av det rådande
opinionsläget bland arbetsgivare- och arbetareorganisationerna nödgades
förorda, att från det allmännas sida en avvaktande hållning tillsvidare intoges
i avseende å lagstiftningen örn lärlingsväsendet.

Såsom läget sålunda för närvarande är. anser kollegium icke tillrådligt, att
förbinda rätten att idka näring med ett legalt villkor om viss yrkeskompetens
eller yrkeserfarenhet. I detta sammanhang må också framhållas, att ett i
Danmark nyligen framlagt förslag till ny näringslag icke innehåller några
allmänna kompetensvillkor av nu avsett slag. Såvitt kollegium kunnat utröna,
finnas dylika bestämmelser icke heller i något annat europeiskt land, som
i förevarande hänseende kan komma i betraktande, med undantag för Norge,
Österrike och Polen.

Bland övriga framkomna förslag till åtgärder för att råda bot på de förhandenvarande
missförhållandena inom hantverket och detaljhandeln har kravet
på kunskap i bokföring och kalkylation som villkor för rätten att idka näring
tilldragit sig särskild uppmärksamhet. Klart är, att ett villkor av dylik innebörd
i viss utsträckning sammanfaller med det förut berörda legala villkoret
örn yrkeskompetens och yrkeserfarenhet, i det att i fordringarna för fyllande av

1 Tryckt i Sociala meddelanden 1927 nr 4.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 3h haft. (Nr hl.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

sistnämnda villkor väl borde inrymmas jämväl krav på ett visst mått av bokföringskunskap
och kännedom örn kalkylation inom ifrågakommande yrke eller
bransch. Men det låter sig även tänkas, att kunnighet i bokföring och kalkylation
upptages såsom ett fristående villkor. Att ett behov därav förefinnes torde
vara obestridligt. I själva verket lär det icke vara ovanligt inom det i mindre
skala bedrivna hantverket och inom småhandeln, att näringsidkaren saknar kunskap
örn de mest elementära grunderna för bokföring och kalkylation samt örn
näringsrörelsens ekonomiska betingelser i allmänhet. Utan tvivel torde det
vara berättigat att häri söka en av orsakerna till den alltför livliga företagsbildningen
inom dessa näringsgrenar, i det att många företag startas utan
nödigt ekonomiskt underlag och utan förutsättningar överhuvud taget för en
ekonomiskt lönande drift. Med bristande kunskap örn bokföring och kalkylation
följer självfallet också en viss planlöshet i näringsföretagets ekonomiska skötsel.
Möjlighet till överblick över rörelsens utveckling saknas, och prissättningen
kommer som regel att kännetecknas av rena godtycket eller påverkas av
tvånget till snabb utförsäljning för vinnande av omedelbar tillgång till likvida
medel. Som ett särskilt skäl för bokföringskunskap som villkor för rätten
att idka näring har anförts, att då vid konkurs stränga straffpåföljder inträda
för försummad bokföringsplikt, det med fog kunde fordras, att från det allmännas
sida hölles tillsyn över att näringsidkarna besitta nödiga kunskaper i
bokföring.

Emellertid kunna de invändningar, som från olika håll framförts gentemot
kravet på bokföringskunskap såsom legalt villkor för rätten att idka näring,
icke heller frånkännas berättigande. Det är sålunda utan vidare uppenbart,
att enbart en genomgången utbildningskurs i bokföring ingalunda kan tillmätas
betydelse som mätare på förmågan att omhänderhava skötseln av ett
affärsföretag. Å andra sidan kan, såsom också framhållits av Stockholms
handelskammare, ofta inträffa, att personer, som genom driftighet och duglighet
synnerligen väl lämpa sig för köpmansyrket, äro mindre väl kvalificerade ifråga
örn bokföring. Denna brist i affärsledarens utbildning kan ju för sådana fall
lätt ersättas genom anställande av för sådant ändamål kompetent arbetskraft.
Beträffande ett villkor av nu ifrågavarande innebörd gälla överhuvud taget -—
örn än i mindre grad -—■ samma synpunkter, som anförts beträffande den mera
speciella yrkeskompetensen. Särskilt må betonas den här mycket näraliggande
faran för att villkorets uppfyllande efter hand övergår till att bliva enbart en
formalitet.

Vid övervägande av hithörande omständigheter har kollegium för hantverkets
vidkommande kommit till den slutsatsen, att förvärvet av kunskap om yrkeskalkylation
står i så nära samband med yrkesutbildningen såsom sådan, att
fordran på dylik kunskap inom resp. hantverksgrenar näppeligen kan uppställas
såsom fristående legalt villkor för rätten att idka hantverk. Att för
hantverkets del fordra kunnighet enbart i bokföring torde icke kunna ifrågasättas.

Med avseende å handelsyrket ligger frågan om kunskap i bokföring däremot
något annorlunda till. Medan för hantverket såsom sådant bokföringen torde
vara av mindre betydelse i jämförelse med behovet av yrkeskompetens och kalkylationsförmåga,
spelar bokföringen i handelsyrket en särdeles viktig roll för
rörelsens bedrivande överhuvud taget enligt ekonomiskt sunda principer. Det
bör därför enligt kollegii mening kunna tagas under övervägande, huruvida icke
detaljhandelskårens ofta framförda krav på bokföringskunskap som villkor för
rätten att öppna detaljhandel borde i lagstiftningen tillgodoses. En bestämmelse
härom kan principiellt icke anses inkräkta på näringsfriheten utan bör
snarare betraktas som en ordningsföreskrift, vilken betingas av bokföringslagens
bestämmelser örn skyldighet att föra handelsböcker. Det kunde då med

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

fog anmärkas, att samma villkor borde i konsekvens med en sådan uppfattning
uppställas för rätten att idka ali sådan näringsverksamhet, som är förbunden
med bokföringsplikt. Emellertid bör bemärkas, att något krav därpå icke blivit
framställt oell att något allmännare behov därav icke heller synes vara för
handen. Vad särskilt grosshandeln beträffar hava dess representanter under
kollegii med dem förda överläggningar i denna lagstiftningsfråga ställt sig
bestämt avvisande till ett villkor av här avsedd innebörd.

Örn alltså ett legalt villkor, avseende bokföringskunskap, skall uppställas för
rätten att idka detaljhandel, torde ett dylikt villkor böra givas den innebörd,
att den, som vill idka handel med allmänheten i bod eller från annat fast upplagsställe
(butikshandel), skall styrka, att han äger nöjaktig bokföringskunskap.
’

För handelsbolag, aktiebolag, ekonomiska föreningar och andra juridiska
personer, som dreve butikshandel, borde enligt kommerskollegii förmenande
enahanda kvalifikationsvillkor gälla som för fysiska personer. Detta skulle
innebära skyldighet att såsom föreståndare hava anställt bokföringskunnig
person. För filial med självständig förvaltning inom detaljhandeln skulle likaledes
finnas anställd särskild föreståndare med kompetens i bokföring.

Såsom tillfyllestgörande bevis örn bokföringskunskap borde enligt kollegii
mening godtagas betyg örn genomgången kurs i han delsbokföring vid av skolöverstyrelsen
för ändamålet godkänd skola eller utbildningskurs. Därjämte
syntes vitsord böra tillerkännas intyg av auktoriserad revisor eller av två trovärdiga
personer, vilka själva ägde bevislig kunskap i bokföring. Innehavare
av handelsföretag, som på grund av gjord anmälan redan funnes etablerade vid
det nu avsedda villkorets ikraftträdande, borde naturligen genom en övergångsbestämmelse
fritagas från villkorets uppfyllande.

I det inom handelsdepartementet utarbetade författningsutkastet medtogos — Utkastet.
i enlighet med kommerskollegii förslag — inga bestämmelser om viss yrkeskunskap
eller viss tids praktik som villkor för rätt att idka näring. Däremot
infördes i utkastet det av kollegium ifrågasatta stadgandet, att den, som
dreve handelsrörelse i bod eller från annat fast upplagsställe, skulle äga nöjaktig
bokföringskunskap. Dreves handeln av juridisk person, skulle sådan
kunskap finnas hos någon av bolagsmännen eller av styrelseledamöterna eller
hos annan, som vore satt att leda företagets angelägenheter. Bevis härom skulle
ingivas av aktiebolag till aktiebolagsregistret, av ekonomisk förening till föreningsregistret
men eljest till handelsregistret. Som bevis örn bokföringskunskap
finge endast godtagas betyg från kurs i bokföring vid av skolöverstyrelsen
härför godkänd skola eller utbildningskurs eller intyg av auktoriserad revisor
eller av annan trovärdig och bokföringskunnig person. Kommerskollegii förslag,
att vid filial med självständig förvaltning inom detaljhandeln skulle finnas
bokföringskunnig föreståndare, uteslöts.

I de inkomna yttrandena är det framför allt det nu ifrågavarande spörsmålet Yttrandena.
—- införandet av legala kompetensvillkor i allmänhet och särskilt för handel
och hantverk — som upptagits till behandling och gjorts till föremål för utförliga
uttalanden. Under det man i vissa yttranden av principiella eller andra
skäl initagit en bestämt avvisande hållning gent emot dylika villkor, i andra

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

åter funnit utkastets ståndpunkt väl avvägd, hava i en del yttranden än längre
gående åtgärder påfordrats.

BknnÖskåp9" Vad fÖrSt handeln angar har det i utkastet upptagna kravet på styrkt bokfösom
kom- ringskunskap såsom villkor för rätt att idka butikshandel i allmänhet vunnit
koV för Vätt anslutning från länsstyrelsernas sida. Länsstyrelserna i Malmöhus och i Älvsatt
idka borgs län ställa sig dock tveksamma. Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågak
andel, sätter, huruvida icke målet skulle kunna nås genom att vårdslös och falsk bokföring
lades under allmänt åtal i samband med åtal för oriktig deklaration.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att, om kravet skall upptagas, det borde
räcka, därest bevis örn bokföringskunskap presterades för den, som förde affärens
böcker. Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus samt Örebro län anse
likaledes för strängt att fordra bokföringskunskap hos näringsidkaren personligen:
det vore tillfyllest med sådan kunskap hos föreståndare eller
hos biträde. Länsstyrelserna i Kalmar, Hallands. Skaraborgs och Norrbottens
län anse bokföringskravet böra gälla för all handel, således även
grosshandel.

Av magistraterna och stadsstyrelserna i landets 113 städer hava 110 inkommit
med yttranden. I 40 av dessa yttranden förekommer dock allenast ett allmänt
uttalande, att anledning till erinran mot lagutkasten icke syntes föreligga.
Endast stadsstyrelsen i Eslöv samt. magistraterna i Hjo, Örebro, Västerås och
Piteå hava bestämt avstyrkt bokföringskravet; magistraterna i Halmstad och
Varberg ställa sig tvekande. Magistraten i Trälleberg anser undantag böra göras
för vissa mindre affärer. Stadsstyrelserna i Lidingö och Mjölby samt magistraterna
i Uppsala, Nyköping, Karlskrona, Laholm och Skara anse tillfyllest
med bokföringskunskap hos föreståndare eller hos biträde. För den händelse
bokföringskravet ansåges böra lagfästas, ansluter sig även magistraten i Halmstad
till sistnämnda uppfattning. Enligt magistraterna i Södertälje och Norrköping
samt stadsstyrelsen i Kungälv borde bokföringskunskap fordras av
alla, som driva rörelse av beskaffenhet att medföra bokföringsplikt. Magistraterna
i Linköping och Luleå anse kravet böra gälla idkare av varje slag av
handel. Likaså magistraten i Varberg, som uttalar att, örn detta villkor över
huvud skall uppställas, det borde gälla för all yrkesmässig handel.

Av handelskamrarna hava Stockholms och Skånes handelskammare, handelskammaren
i Göteborg samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
avstyrkt ifrågavarande kompetenskrav. Västernorrlands och Jämtlands
läns handelskammare synes anse övervägande skäl tala mot kravets uppställande.
Gotlands handelskammare och handelskammaren i Karlstad tillstyrka
utkastets förslag, den senare handelskammaren dock under framhållande av
att dispensmöjlighet mäste finnas. Östergötlands och Södermanlands handelskammare,
Smålands och Blekinge handelskammare samt Västergötlands och
norra Hallands handelskammare anse tillfyllest med bokföringskunnigt biträde,
likaså Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare. Enligt handelskammaren
i Gävle borde bokföringskunskapen föreligga hos näringsidkaren
själv eller hos någon, som är satt att leda hans företag t. ex. prokurist, Han -

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

delskammaren för örebro och Västmanlands län anser bokföringskravet böra
uppställas för alla idkare av handel; enahanda uppfattning har Smålands och
Blekinge handelskammare, vilken dock, som nämnts, finner tillfyllest med bokföringskunskap
hos biträde.

Vad angår övriga näring sorganisationer har utkastets förslag i förevarande
del i huvudsak tillstyrkts av Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverksorganisation
och Malmö köpmannaförening men avstyrkts av Stockholms köpmannaförening.
En bestämt avvisande hållning gentemot införande av förevarande
kompetensvillkor har intagits av Sveriges industriförbund, kooperativa
förbundet och Sveriges allmänna lantbrukssällskap, lantbrukssällskapet
särskilt för de ekonomiska föreningarnas vidkommande.

Skolöverstyrelsen anser kravet på styrkt bokföringskunskap böra utsträckas
till alla idkare av rörelse, varmed följer bokföringsskyldighet; Sveriges advokatsamfund
hyser samma åsikt.

Den närmare innebörden av yttrandena framgår av en inom departementet
utarbetad sammanställning, vilken torde få som bilaga åtfölja protokollet

(bil. Cl).

I fråga örn kravet på styrkt bokföringskunskap för rätt att driva, handel har
kommerskollegium i sitt utlåtande över utkastet med hänsyn till den i ärendet
förebragta utredningen såtillvida modifierat sin tidigare ståndpunkt, att kollegium
numera anser detta krav böra inskränkas att avse allenast sådan
butiksrörelse, som drives av enskild person eller av handelsbolag. Aktiebolag
eller ekonomisk förening borde däremot få driva butikshandel utan särskild kontroll
i förevarande hänseende. Vidare syntes bokföringskunskap ej behöva fordras
av näringsidkaren personligen, utan det finge anses tillfyllest om sådan kunskap
förelåge hos någon i rörelsen anställd person. Slutligen borde registreringsmyndigheten
vara berättigad att för butikshandel, som dreves i mindre
skala och endast avsåge försäljning av livsmedel och andra fömödenhetsvaror,
dispensera från kravet. Vad beträffade fordringarna på filialföreståndares kvalifikationer
anslöte sig kollegium numera till den ståndpunkt, som angivits i
författningsutkastet, att bokföringskunskap ej behövde styrkas i fråga om
dylik föreståndare.

Kommerskollegium anförde härom i huvudsak följande:

''Vid det övervägande av spörsmålet, som kollegium i anslutning till detta
uttalande och på grundval av det föreliggande utredningsmaterialet numera
företagit, har kollegium ej funnit anledning att ändra den principiella ståndpunkt,
som kollegium tidigare deklarerat. Kollegium finner således, att en bestämmelse
av antytt innehåll icke kan anses inkräkta på näringsfriheten som
sådan, utan att den snarare bör betraktas såsom en ordningsföreskrift. Emellertid
lärer icke kunna förnekas, såsom ock kollegium redan i berörda uttalande
betonat, att de invändningar, som från olika håll framförts gentemot kravet på
bokföringskunskap såsom legalt villkor för rätten att idka näring, icke kunna
frånkännas berättigande.

Det har under diskussionen i denna fråga framhållits, att några nämnvärda
praktiska svårigheter icke skulle behöva befaras, därest ifrågavarande villkor
uppställdes. Dess verkan skulle ju begränsa sig därtill, att den, som ämnade
öppna detaljhandel och för sådant ändamål anmälde firma, hade att därvid förete

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

ett intyg, utvisande att han ägde nöjaktiga bokföringskunskaper. Kunde garantier
skapas för att villkorets uppfyllande ej bleve enbart en tom formalitet,
kunde det synas som örn alla praktiska betänkligheter borde vara övervunna.
Emellertid är det icke så mycket vid affärens startande utan snarare vid rörelsens
övergång, som svårigheter kunna yppa sig. Vid frivillig överlåtelse torde
visserligen kravet på, att köparen skall vid inregistreringen uppvisa bokföringsintyg,
ej behöva vålla större betänkligheter, men om övergången är föranledd av
handelsidkarens dödsfall, kunna besvärligheter givetvis möta. I flera av de
avgivna utlåtandena har sålunda påpekats, att en änka, som fortsatte sin avlidne
mans rörelse, skulle bliva tvungen att genomgå en bokföringskurs för att ernå
den behövliga kompetensen. Ett annat fall, som i praktiken även kan vara av
viss betydelse, är det, då handlanden såsom enda arvinge efterlämnar omyndigt
barn och rörelsen av förmyndaren fortsättes i syfte, att arvingen efter uppnådd
myndighetsålder skall handhava rörelsen. Efter ordalagen i utkastet skulle det
närmast vara förmyndaren, vilken, såsom den som formellt driver rörelsen,
skulle ha att förete ett intyg örn bokföringskunskap. Härmed skulle i själva
verket uppställas ett särskilt formellt villkor i fråga örn förmyndarens kvalifikationer.
En icke bokföringskunnig men i övrigt lämplig person skulle i ett
dylikt fall knappast av domstolen kunna förordnas till förmyndare. Svårighet
torde även uppstå, då ett handelsbolag, såsom ej sällan sker, genom utträde av
bolagsman övergår till enskild firma. I sin egenskap av juridisk person har
handelsbolaget haft rätt att lägga bokföringskompetensen på någon av de anställda
i ledande ställning, men från den stund, då endast en av de gamla bolagsmännen
kvarstår, räcker icke längre den anställdes kompetens utan firmainnehavaren
måste anskaffa kompetensbetyg för egen del, vilket givetvis kan vålla
besvärligheter, örn han t. ex. på grund av ålder eller sjukdom har svårt a.tt
tillägna sig de bokföringskunskaper, som erfordras. En rigorös tillämpning av
utkastets bestämmelser skulle måhända föranleda, att änkan, förmyndaren eller
firmainnehavaren, örn handelsbolagsformen av en eller annan anledning ej kunde
användas, bleve tvungen att ombilda företaget till aktiebolag, i vilket fall
lagens krav i förevarande hänseende skulle vara uppfyllt, örn någon, som satts
att leda företegets angelägenheter, ägde bokföringskunskap. Att emellertid på
detta sätt tvinga affärsinnehavare att för en, i många fall kanske rätt obetydlig
rörelse, tillgripa en företagsform, som alls icke är lämpad för densamma och
varigenom skulle föranledas i och för sig onödiga utgifter för bolagsbildning,
aktiestämpel o. s. v., kan knappast vara välbetänkt.

För mötande av de anförda svårigheterna har nu i några av de avgivna utlåtandena
föreslagits, att den utväg, som i utkastet anlitats för de juridiska personernas
del, borde kunna komma till användning även för affärsföretag, som innehavas
av,enskild person. Kompetenskravet i fråga skulle sålunda vara uppfyllt,
örn någon, som vore satt att leda företagets angelägenheter, ägde nöjaktig
bokföringskunskap. Emellertid torde — särskilt i mindre detaljhandelsföretag
—• tvekan givetvis kunna komma att råda, huruvida den, för vilken kompetensbetyget
företeddes, verkligen uppfyllde kravet att vara satt att leda eller
intaga en ledande ställning i affärens angelägenheter. Med hänsyn härtill torde
bestämmelsen, för undvikande av de påpekade praktiska olägenheterna, böra
givas don innebörden, att affärsinnehavare, som själv ej ägde nöjaktig bokföringskunskap,
^skulle hava ett biträde anställt, som uppfyllde kompetenskravet.
Aven mot en så modifierad bestämmelse kunna givetvis anföras vissa invändningar.
Sålunda kan framhållas,, att densamma i vissa fall kan vålla affärsinnehavaren
kostnader, som i enskilda fall kunna förefalla rätt så kännbara, att svårigheter
kunna möta. särskilt på landsbygden, att för ändamålet anskaffa kompetent
person samt att en bestämmelse med ovan anförda, modifierade innebörd
ej kan väntas få den betydelse, som avsetts med hänsyn till stävjande av sen

Kungl. Majlis proposition nr bl.

osund handelsrörelse. Vidare måste registreringen hos myndigheterna av en
stor mängd affärsinnehavares och butiksbiträdens kompetensbetyg valla en ej
obetydlig arbetsbelastning och svårigheter torde också möta för aklagarmakten
att effektivt övervaka lagens efterlevnad. .

Å andra sidan torde likväl böra erkännas, att kravet pa bokföringskunskap
hos affärsinnehavaren eller något hans biträde står i god överensstämmelse med
andan i den nya bokföringslagstiftningen och i viss mån bör betraktas som en
ordningsföreskrift, betingad av bokföringslagens bestämmelser om bokföringsskyldighet.
Då undervisning i bokföring numera ingår såsom obligatoriskt läroämne
i ett stort antal läroanstalter på högre folkskole- och mellanskolestadiet,
lärer tillfälle att inhämta nödiga kunskaper i allmänhet ej komma att saknas.
Kollegium vill därför förorda, att ett dylikt krav uppställes.

Emellertid torde kunna ifrågasättas — såsom ock i några av de avgivna utlatandena
yrkats — att den butikshandel, som drives^i mindre skala med livsmedel
och vissa förnödenhetsvaror, finge undantagas fran kravet pa bokförmg^skunskap
hos butiksinnehavaren eller i affären anställd person. I dylika af tärer
torde bokföringen ej sällan bedrivas så, att någon utanför af fären _ stående bokföringskunnig
person anlitas, som från den kassakladd, som föres i den dagliga
rörelsen, verkställer den ytterligare bokföring som erfordras, och i de större
städerna torde också i icke ringa utsträckning s. k. bokföringsbyråer anlitas,
till vilka uppgifter örn bokföringsdata avlämnas. _ ,

Vidare torde böra tagas under övervägande, om ej undantag lämpligen bör
göras för aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilkas bokföring i varje fall
är underkastad viss offentlig kontroll och för vilkas del något behov av lagstiftning
i förevarande hänseende knappast gjort sig gällande.

Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kollegium, att beträffande
enskild person och handelsbolag måtte stadgas, att för rätt att bedriva
handelsrörelse i bod eller från annat fast upplagsställe (butikshandel) fordras,
att handelsidkaren själv eller någon av bolagsmännen eller ock någon i rörelsen
anställd person äger nöjaktig bokföringskunskap; dock att registreringsmyndigheten
må på därom gjord ansökan medgiva undantag fran vad salunda stadgats
i fråga örn sådan butikshandel, som drives i mindre skala och endast avser
försäljning av livsmedel och andra förnödenhetsvaror. Aktiebolag eller
ekonomisk förening bör däremot få driva butikshandel utan särskild kontroll
i förevarande hänseende.

Vad beträffar fordringarna på filialföreståndares kvalifikationer vill kollegium
ansluta sig till utkastets ståndpunkt, att bokföringskunskap ej bör
krävas av dylik föreståndare. ..

Såsom tillfyllestgörande bevis örn bokföringskunskap borde enligt; kollega
principutlåtande godtagas — förutom betyg örn genomgången kurs i handelsbokföring
vid av skolöverstyrelsen för ändamålet godkänd skola eller utbildningskurs
eller intyg av auktoriserad revisor -— intyg av två trovärdiga personer,
vilka själva ägde bevislig kunskap i bokföring. X utkastet har härutinnan
vidtagits den ändring, att intyg av en. trovärdig och bokf öringskunnig
person skulle kunna godtagas. Kollegium vill för sin del i förevarande avseende
vidhålla kollegii förslag.’

Kravet på viss lids praktik lör rätt att driva butikshandel har i allmänhet
icke vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. I flertalet av dem hava några
särskilda skäl härför ej anförts; dock kan motivet till denna avvisande hållning
i några yttranden utläsas redan av de uttalanden, som gjorts i fråga örn
kravet på styrkt bokföringskunskap. Av länsstyrelserna är det endast länsstyrelserna
i Jönköpings samt i Västernorrlands län, som tillstyrka detta krav.

Visa tida
praktik
sorn kompetensvillkor
för rätt
att idka
handel.

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ställer sig tvekande. Av magistraterna uttala
sig endast magistraterna i Södertälje. Jönköping. Västervik, Sölvesborg,
Trälleberg, Mariestad och Skellefteå för detsamma. Smålands och Blekinge
handelskammare, handelskammaren i Karlstad, handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län, Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare ansluta sig likaledes
till detta krav. I övrigt hava endast Sveriges köpmannaförbund, Sveriges
hantverksorganisation och skolöverstyrelsen uttalat sig för detsamma.

Vad i de av berörda yttranden, däri närmare motivering förekommer, härutinnan
anförts, framgår av en inom departementet utarbetad sammanställning,
vilken torde få som bilaga åtfölja protokollet (bil. C 2).

I sitt utlåtande över utkastet har kommerskollegium på de i principutlåtandet
anförda skälen och under åberopande i tillämpliga delar av de synpunkter
mot ett dylikt kompetensvillkor, som kollegium samtidigt framförde i
fråga örn motsvarande yrkande från hantverkarhåll — för dessa synpunkter
torde jag få redogöra i samband med motsvarande spörsmål i fråga örn hantverket
- - förklarat sig vilja avstyrka, att föreskrifter härom upptagas i lagstiftningen.

Kompetengviilkor

för rätt att
idka hantverk.

De av Sveriges hantverksorganisation tidigare framställda kraven på vissa
legala kompetensvillkor för rätten att utöva självständig hantverksrörelse vidhållas
av organisationen i dess yttrande över utkastet. Kravet på styrkt b o kf
ö r i n g s k u n s k a p har i övrigt tillstyrkts endast av länsstyrelsen i Hallands
län, magistraterna i Södertälje och Norrköping samt stadsstyrelsen i Kungälv,
handelskammaren för örebro och Västmanlands län och Sveriges advokatsamfund
ävensom av skolöverstyrelsen. För kraven på styrkt yrkeskompetens
och praktik hava handelskammaren för örebro och Västmanlands
län samt skolöverstyrelsen uttalat sig; jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län
och magistraten i Södertälje hava ansett dessa krav värda beaktande. Sveriges
köpmannaförbund har framhållit behovet av legala kompetensvillkor även
för hantverkets vidkommande.

En närmare redogörelse för yttrandenas innehåll torde som bilaga få fogas
till protokollet (bil. C 3).

I sitt utlåtande den 6 juni 1931 framhöll kommerskollegium beträffande
frågan örn uppställande av legala kompetensvillkor för hantverkets vidkommande
till en början, att kollegium vid den förnyade prövning, som kollegium
ägnat detta spörsmål, icke kunnat undgå att fästa synnerligt avseende vid den
opinion inom hantverkskretsar, som i de avgivna yttrandena kommit till uttryck.

Det skäl, som från några håll förts fram i främsta planet — nämligen behovet
av skydd för den stora allmänheten mot icke yrkeskunniga hantverkare
funne kollegium dock mindre talande. De olägenheter, som icke minst ur
konsumenternas synpunkt vore oundgängligen förenade med ett på legala kompetenskrav
grundat system, torde väga betydligt tyngre än den risk, som allmänheten
utsattes för genom icke yrkeskunniga hantverkare. Denna risk borde
ej överskattas. Redan nu torde det icke möta några svårigheter för den, som

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

ville ha ett hantverksarbete utfört, att genom hänvändelse till hantverkssammanslutningar
eller eljest på förhand förvissa sig om den persons kompetens,
som han amadé anlita. Från konsumenthåll hade anspråk på ökat skydd i förevarande
hänseende ej heller under diskussionen framställts. Därtill komme,
att konsumenternas intresse i detta hänseende ytterligare kunde tillgodoses
på den vida enklare väg, som redan i principutlåtandet berörts, nämligen genom
mästarbrev. Den, som ville för ett mera krävande hantverksarbete anlita en
verkligt kvalificerad kraft, kunde då hänvända sig till en företagare, som innehade
mästarbrev, och därigenom vinna större trygghet att få arbetet förstklassigt
utfört.

Det vore dock icke enbart den konsumerande allmänhetens intressen, hantverkets
utövare önskade få skyddade, då de krävde, att innehav av mästarbrev
skulle uppställas som villkor för rätt till självständig hantverksutövning. Detta
långt gående krav motiverades också med andra skäl.

Djupare sett torde till grund för det från hantverkshåll så starkt framträdande
kravet på viss yrkeskompetens för rätten att driva hantverk ligga en
känsla av att genom det senaste halvseklets ekonomiska utveckling hantverket
försatts i ett oförmånligt läge. Det vore med andra ord fråga örn återverkningar
av industrialiseringsprocessen. Denna psykologiskt fullt förklarliga känsla
hade i några av de till hantverksorganisationen avgivna utlåtandena tagit sig
uttryck i uttalanden, att det förhållande, att kompetenskravet icke upptagits i
det uppgjorda förslaget till näringslag, innefattade ett underskattande av hantverket
som sådant. ''Det är beklämmande’, yttrade sålunda Älvsborgs läns
hantverksförbund och representanter för hantverksföreningarna i Jönköping
och närliggande orter, ''att hantverket skulle så lågt värdesättas, att dess på
den hårda verkligheten grundade allvarliga önskemål skall på detta sätt för
intet aktas’. Södermanlands hantverksförbund framhöll, att Sveriges hantverkare
skulle i händelse lagutkastet bleve upphöjt till lag, ''fortfarande få intaga
samma tillbakasätta ställning i samhället, som varit fallet, allt sedan nu
gällande näringslag blev antagen’. De uttalanden från olika hantverkssammanslutningar
landet runt, som förelåge såsom bilagor till hantverksorganisationens
utlåtande, gåve ett livligt intryck av, att hantverkets trångmål egentligen
bottnade i den konkurrens, som den yrkeskunnige hantverkaren hade att
utstå förnämligast från två håll, nämligen från de icke yrkeskunniga hantverkarnas
sida och från industrien. En målande bild av denna dubbla frontställning,
i vilken särskilt vissa hantverksgrenar befunne sig, gåve det yttrande,
som avgivits av Sveriges skräddaremästares centralförening. Det framhölles
däri, att en person med stor lätthet kunde, trots bristande kunskap, igångsätta
en affär i skrädderibranschen. Därtill fordrades endast ett ä två rum, några
enkla hjälpmedel och en symaskin, tagen på avbetalning. Kunskapen bestode
oftast däri, att vederbörande möjligen kunde sy en kostym, under det att själva
utbildningen för att kunna driva näringen, tillskärning, affärsdriftens ledning
och kalkylation, alldeles saknades. Dessa yrkesutövare nödgades för att erhålla
arbete gå till konkurrens med fabriksarbetet, konfektionsindustrien. Följden
bleve en ''ruinerande prissättning’, varigenom liela yrket droges ned och

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

de aktningsvärda strävanden, som från vissa kåll gjordes för att bibehålla
yrkesnivån, omintetgjordes. Den köpande allmänhetens uppfattning om vad
ett verkligt förstklassigt skrädderi betydde bleve förvillat, och allmänheten bibragtes
lätt den uppfattningen, att beställningsskrädderi och konfektion kunde
jämställas. Synpunkten, att hantverkets svårigheter till stor del berodde på
konkurrens med icke yrkesutbildade utövare, hade framhållits även i ett stort
antal andra yttranden. Hallands hantverksdistrikt hade betonat, att skydd behövdes
för att utestänga den förödande illojala konkurrens, som bedreves av
personer, som varken hade kunskap örn hur arbetet skulle utföras eller kunde
göra en tillförlitlig kostnadsberäkning. Och även Sveriges konditorförening
hade klagat över den illojala konkurrens, som alltmer framträdde icke minst
inom föreningens fack, från icke yrkesutbildade personers sida.

Kollegium anförde vidare:

’Den ståndpunkt, kollegium intagit till denna fråga och alltjämt vidhåller,
har för visso icke dikterats av ett underskattande av hantverkets betydelse, ej
heller av en bristande värdering av de svårigheter, nied vilka hantverket för
närvarande har att kämpa. Men kollegium förmenar, att dessa svårigheter icke
äro av den art, att de låta sig övervinnas med hjälp av de ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna.

Ett konsekvent genomförande av principen, att hantverket skall förbehållas
endast verkligt yrkesutbildat folk, skulle uppenbarligen göra det nödvändigt,
dels att låta kompetenskravet gälla såväl på landet som i städerna, dels och att
ge dessa yrkesutbildade ensamrätt eller monopol att utföra allt vad som kan
anses hänförligt till »hantverksarbete». Det torde också enligt vad kollegium
inhämtat på ledande håll inom hantverksorganisationen vara avsett, att en näringslag
hos oss borde grundas på dessa principer. För att garantera uppehållande
av ett sådant system bleve det nödvändigt att straffbelägga den, som,
utan att vara yrkesutbildad hantverkare eller anställd hos en sådan, företoge
sig att mot ersättning åt annan utföra hantverksarbete. En hantverkslagstiftning
av så strängt monopolistisk karaktär skulle emellertid knappast vara genomförbar.
Det skulle säkerligen vara i hög grad stridande mot allmänhetens
uppfattningssätt, att det vöre en brottslig gärning att — låt vara mot ersättning
— hjälpa en annan vid något arbete, som kunde rubriceras såsom ''hantverksarbete’.
För stora grupper av landsbygdsbefolkningen är hemslöjden
som bekant en betydande förvärvskälla. Men även hemslöjdsarbete utfört i förvärvssyfte
bleve med den principiella utgångspunkt, som ovan angivits, ett
straffbart intrång på hantverkarnas skyddade förvärvsområde. Att undantaga
dylikt arbete från straffbudets tillämplighet skulle svårligen gå för sig, ty
var skall en hållbar gräns dragas mellan ''hemslöjd’ och annat ''hantverksarbete’.

Det må också påpekas, att en så strängt monopolistisk hantverkslagstiftning,
som med tillmötesgående av kraven på hantverkarhåll skulle bli gällande, för
närvarande icke finnes i något land. Den norska lagen, som ofta åberopas som
lämplig förebild för oss, har dock i två synnerligen väsentliga avseenden frånträtt
kravet på yrkeskompetens. För det första gäller lagen nämligen obligatoriskt
blott i städerna, medan densamma blir tillämplig på landsbygden endast
efter särskilt beslut av regeringen på framställning av de kommunala myndigheterna.
En dylik frivillig underkastelse under lagen har, oaktat densamma
varit i gällande kraft i sjutton år, ej beslutats av mer än sex kommuner. I
''ladestaeder’, motsvarande våra köpingar och municipalsamhällen, gäller lagen,
såvida ej regeringen gör särskilt undantag, vilket skett i fråga örn ett tjugo -

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

tal dylika samhällen. Vidare medger den norska lagen rätt för envar såväl
i stad som på landet att utan att styrka sin kompetens ’ermere sig ved liaandverksdrift,
naar han hertil icke bruker hjaelp av andre end sin hustru og lijemmevarende
born’. En dylik s. k. ''frihaandverker’ äger även rätt att till utförande
av den del av sitt personliga arbete, som icke kräver hantverkskunskaper,
begagna nödvändig ''haandlangerhjmlp’.

De avvikelser, som i Norge sålunda måst företagas från principen örn legala
kompetenskrav för hantverkets utövare, torde ej heller hos oss kunna undvikas.
Eljest skulle andra berättigade intressen komma att på ett betänkligt sätt trådas
för nära. Vad först beträffar frågan, huruvida kompetenskravet skall
gälla obligatoriskt blott för städer och stadsliknande samhällen och icke för
landsbygden, så lärer man med säkerhet kunna förvänta, att hantverkare med
den stadgade yrkesutbildningen komma att slå sig ner huvudsakligen i städer
och större samhällen. Landsbygdens befolkning skulle då vid behov bliva nödsakad
att anlita mången gång avlägset boende hantverkare. Det är alldeles
uppenbart, att örn ett dylikt system verkligen skulle efterlevas, detta skulle
för landsbygdens befolkning innebära högst kännbara olägenheter och medföra
en avsevärd fördyring av denna befolknings utgifter för nödvändig hantverks -

hjälp. _ . . .

Om en hantverkslagstiftning hos oss ej skulle upptaga det andra av de i
Norge gällande undantagen — det som gäller s. k. frihantverkare — skulle
lagen på ett synnerligen betänkligt sätt inkräkta pa stora befolkningslagers lojala
försörjningsmöjligheter. En arbetslös snickeriarbetare skulle t. ex. icke
kunna utnyttja sin yrkesskicklighet för att livnära sig på att tillverka föremål,
som kunde betecknas såsom hantverksarbeten, en arbetslös konfektionsarbetare
skulle vara lagligen hindrad att reparera kläder o. s. v. Det är alldeles uppenbart,
att samhället icke bör beröva arbetsvilliga medborgare möjligheten att hederligen
försörja- sig. Dst kan icke vara något tilltaland.6 porspoktiv, att. dylika
personer skulle vara utlämnade att omhändertagas av den allmänna hjälpverksamheten.

Örn det således lärer vara ofrånkomligt att även hos oss i båda de ovan berörda
hänseendena göra undantag från den ensamrätt till hantverk, som skulle
tänkas bli de yrkesutbildade tillerkänd, har man allt skäl att fråga sig, örn
ej dessa undantag äro så betydelsefulla, att de praktiskt taget riva sönder sy St

Skulle hos oss, i likhet med vad som skett i Norge, det legala kompetenskravet
i princip begränsas till städerna och möjligen även större samhällsbildningar
på landsbygden, så vore ej gärna möjligt att undgå en konsekvens, som man
också nödgats draga i Norge, nämligen att i viss omfattning lokalt skydda städernas
yrkeskunniga hantverksutövare. Ett sadant lokalt skydd har visserligen
från Sveriges hantverksorganisation ej yrkats, men hantverksorganisationen Ilar
därvid utgått ifrån att lagens kompetenskrav skulle bli generellt gällande. Da
en sådan linje, enligt vad nyss påvisats, ej gärna lärer vara genomförbar, utan
man måste räkna med, att landsbygden i princip blir undantagen fran kompetenskravets
tillämplighet, så följer därav att också en viss lokal kompetensbegränsning
är ofrånkomlig. Klart är nämligen att, örn kompetenskravet överhuvudtaget
skall äga någon betydelse, landsbygdens icke yrkeskunniga hantverkare
icke kunna få fritt konkurrera med städernas yrkeskunniga. Därvid
skulle emellertid frihantverkarnas ställning bli synnerligen svårreglerbar. Frågan
blir: skola frihantverkarna, d. v. s. de, som i huvudsak ej sysselsätta andra
än familjemedlemmar, tillåtas att utföra arbete i andra kommuner än där de
äro bosatta eller där de hava sin verkstad. Går man därvid den väg, man valt i
Norge — nämligen att låta frihantverkarna röra sig utan lokala skrankor —
kommer en frihantverkare i en landskommun att ha en förmånligare ställning i

Kungl. Majlis proposition nr hl.

konkurrenshänseende än en hantverkare i samma kommun, som har anställda
biträden utom familjen. Den senare är utestängd från möjligheten att utföra
ett arbete i en närbelägen stad, även om han skulle kunna utföra arbetet i fråga
utan anlitande av biträde, men frihantverkaren är det icke. Att åter generellt
begränsa frihantverkarnas rätt att verkställa arbete till den kommun, där han
bär bostad eller verkstad, skulle givetvis vara alldeles för strängt och särskilt
på landsbygden bereda påtagliga olägenheter både för hantverkaren och för
dem, som taga hans tjänster i anspråk. Ej heller kan åt en yrkeskunnig hantverkare
i stad beredas skydd mot frihantverkarna i samma stad. Redan av det
sagda torde framgå, att en rättvis avvägning av denna lokala konkurrensbegränsning
knappast låter sig göra och i varje fall skulle leda till ett mycket invecklat
reglementerande. Därtill kommer, att det torde visa sig synnerligen
svårt att i praktiken få dessa lokala skrankor respekterade. Redan den norska
lagens förhållandevis enkla föreskrifter hava visat sig vara lätta nog att kringgå.
En snickare i en landskommun, som får i uppdrag att göra ett hantverksarbete
för en person i en närliggande stad, kan utföra arbetet hemma i sin verkstad,
men skulle något särskilt installationsarbete erfordras hos kunden, måste
detta verkställas av en snickare på platsen, såvida ej landssnicka.ren är frihantverkare,
i vilket fall han, såsom förut nämnts, är obunden av de lokala begränsningarna.
Vid butiksinredningar o. d. brukar då ofta ordnas så, att en hantverkare
i staden formellt står för arbetet, medan det i själva verket utföres av
en hantverkare från annan ort. Flera rättsfall finnas från skrädderibranschen,
där fråga varit, hunivida en skräddare med verkstad utanför staden hade rätt
att efter att ha tagit mått hos kunder i staden sy kläderna i verkstaden och
e ventuellt företaga provning i staden. (Se Norsk Retstidende 1900 s. 337, 1909
s. 384, där nämnda förfarande ansetts icke stridande mot lagen.) Det skydd,
som de yrkesutbildade stadsskräddarna åtnjuta, blir med en sådan tolkning givetvis
av begränsat värde, men å andra sidan låter det sig svårligen tänka, att
man skulle kunna förbjuda en dylik trafik. Det säger sig självt, att det skall
vara ytterligt svårt att på ett verkligen effektivt sätt övervaka lagens tillämpning
i de enstaka fallen. Och det bulvansystem, som uppgives i stor omfattning
florera i Norge, har lagstiftningen knappast någon möjlighet att komma till
rätta med. Det förefaller föga troligt, att våra hantverkare, som sedan lång tid
tillbaka varit vana vid att fa fritt utöva sitt hantverk, skulle önska se sin hantering
instängd i lokala skrankor, som binda den skicklige och lojale utövaren
av hantverksyrket, medan den mindre lojale ej lärer draga i betänkande att med
begagnande av de kryphål lagen erbjuder åsidosätta de stadgade inskränkningarna
Och dock är ett lokalt skyddssystem, såsom tidigare visats, ofrånkomligt,
^såvida det äskade skyddet mot icke yrkesutbildade hantverkare skall bli
av något värde.

Beträffande det andra av de ovan berörda flndantagen från de legala kompetenskraven,
nämligen de s. k. frihantverkarnas rätt att även i städerna driva
hantverksrörelse, bör ej förbises, att detta undantag i själva verket innebär ett
synnerligen betydelsefullt ingrepp i den uteslutanderätt till hantverksarbete,
som skulle förbehållas de formellt yrkesutbildade. Den enda skillnaden, som
skulle föreligga mellan de båda grupperna, skulle bestå däri, att frihantverkarna
ej finge i sin rörelse sysselsätta andra än familjemedlemmar och sådana icke
familjemedlemmar, som sysselsattes med arbete, vartill icke krävdes hantverkskunskap.
De yrkesutbildade hantverkarnas företrädesrätt skulle alltså bestå i
befogenheten att antaga kvalificerad biträdeshjälp. Det förefaller som om denna
företrädesrätt knappast vore av den betydelse, att den kunde rättfärdiga de
| örhoppningar örn hantverkets regeneration, som man inom hantverkskretsar
knyter till den nya lagen. Det bleve uppenbarligen ofta fråga örn en prövning
av ytterst subtil art, huruvida ett visst arbete vore mer eller mindre kvalificerat.

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

1 Norge hava t. ex. förelupit rättstvister, dar fråga varit om en raksalongsinnehavare,
som var frihantverkare, ägde rätt att anställa biträde för att tvåla in
kunderna; huruvida en målare, som låtit en lärpojke skrapa stolpar i och för
målning, skulle straffas därför att biträdet också grundat stolparna. Det torde
knappast vara att förvänta, att man från allmänhetens sida skulle komma att
hysa förståelse för det förnuftiga och berättigade i ett dylikt i yrkesskyddets
syfte tillkommet restriktionssystem. Och även för de yrkesutbildade hantverkarna
själva skulle föga vara vunnet, örn en eller annan frihantverkare bleve
bötfälld för en slik förseelse. Snarare kan väl befaras, att den allmänna opinionen
ej skulle underlåta att reagera mot tillämpningen av en dylik lag.

Även i andra hänseenden kan en lagstiftning örn legala kompetenskrav förväntas
ge upphov till synnerligen invecklade lagbestämmelser. Det kan visserligen
synas vara enkelt nog, att i en lagparagraf stadga, att för rätten att driva
hantverksnäring kräves intyg örn vederbörandes kompetens. En sådan lagstiftning
förutsätter emellertid uppenbarligen ett bestämmande av ej blott vad som
överhuvudtaget skall räknas som hantverk utan även en närmare avgränsning
mellan olika yrken ävensom ingående föreskrifter örn fordringarna för att nödig
kompetens i yrket skall kunna anses föreligga. Den vunna kompetensen kan
givetvis ej berättiga vederbörande att utöva annat än just det yrket, som är
avsett.’

Kommerskollegium framhöll härefter de svårigheter, som uppstå vid försök
att giva tillfredsställande bestämmelser i dessa hänseenden, och belyste med
exempel från Norge de vanskligheter, som möta såväl vid bestämmelsernas avfattande
som vid deras tillämpning i praktiken:

. ’I Norge, där själva hantverksbegreppet vore närmare reglerat i administrativ
väg med befogenhet för Konungen att föreskriva, att viss verksamhet skulle
anses såsom hantverk, hade spörsmålet huruvida ett visst arbete folie under
hantverkslagen vållat en stor mängd tvister. Såsom hantverk hade ansetts: uppförande
av en träkaj, tillverkning och sammansättning av träställning till möbler,
inläggning av korkmattor. Däremot hade ansetts ej vara hantverk: framkallning
och kopiering av amatörfilm (oaktat fotografyrket vore hantverk), framställning
och ompressning av damhattar, reparation och montering av elektriska
maskiner och apparater. Särskilt besvärligt hade varit att i det enstaka fallet
draga gränsen mellan industri och hantverk: färgeri betraktades som hantverk,
däremot icke ''vasken og kemisk renseri’, fabrikation av sandaler vore ej hantverk.
Skeppsbyggeri vore icke hantverk, en mekanisk verkstad eller ett van''
ansåges därför kunna reparera fartyg och maskiner, när arbetet stöde i sammanhang
med att fartyget lades på slip eller när en genomgripande reparation
skulle företas, däremot finge verkstaden ej företaga ''arbete, som bara går ut
på hantverksarbete’, med mindre hantverkslagstiftningens föreskrifter iakttagits.

Det hade också visat sig nödvändigt i Norge att i detalj reglera de olika hantverksyrkenas
avgränsning mot varandra. De på detta sätt i administrativ väg
fixerade yrkena uppginge för närvarande till ett antal av ej mindre än 52, varvid
dock vöre att märka, att åtskilliga yrken vore uppdelade i underavdelningar.
Det vore givet, att det vid hantverksarbetenas utförande ej sällan kunde uppkomma
tvekan, huruvida en viss åtgärd skulle anses falla inom det ena eller
det andra hantverkets lagligt skyddade rayon. Särskilt vid reparationsarbeten
inom byggnadsfacket uppgåves i Norge stridigheter hava vållats rörande fixering
av gränserna — stridigheter som i mångt och mycket påminde örn dem,
som hos oss gjort sig gällande inom byggnadsbranschen genom avgränsningen
mellan de olika fackföreningarnas områden.

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

Det vore naturligt, att från hantverkshåll det övervägande intresset riktats
på en stark specialisering av yrkena. En dylik utveckling vore emellertid för
den konsumerande allmänheten i vissa fall föga önskvärd, ty därigenom att ett
antal olika hantverkare måste anlitas för ett och samma arbete, bleve givetvis
arbetet fördyrat. Visserligen hade den norska hantverkslagen nödgats göra ett
undantag av synnerlig betydelse från regeln, att en hantverkare endast finge utöva
det hantverksyrke inom vilket han styrkt sin kompetens, genom att medgiva
honom rätt att gripa över i andra hantverk i den utsträckning, som vore
nödvändigt för frambringande av ett ''helt handverksarbeide’, men klart vore,
att denna bestämmelse icke kunde vinna tillämpning i en hel del fall, bl. a. just
på det område, från vilket klagomål i berörda hänseende ivrigast förnummits,
nämligen vid reparationsarbeten o. d. inom byggnadsbranschen. Som exempel
hade framhållits, att en husägare, som ville ha en ugn omsatt, kunde få vända
sig till en snickare för borttagande av lister och brädfodring, till en kakelugnsmakare
för själva omsättningen, till en plåtslagare för nödig plåtbeklädnad och
slutligen till en målare för borttagande av spåren efter reparationsarbetet, allt
såvida han ej föredroge att vända sig till en frihantverkare, som kunde ensam
utföra hela arbetet.’

Kollegium anförde vidare:

En svårighet, som i detta sammanhang måste beaktas, gäller de juridiska
personernas ställning. Liksom när det gäller bokföringskravet måste det nämligen
även i förevarande hänseende tillses, att icke denna företagsform väljes
för att kringgå kravet på yrkeskompetens. I Norge har man därvid genom särskilda
restriktiva bestämmelser sökt förekomma en sammankoppling av ett flertal
hantverksyrken till stordrift. Hantverkslagen föreskriver sålunda, att ett
bolag kan förvärva hantverksbrev endast på villkor, att en delägare i bolaget,
som är medlem av styrelsen och har den fackmässiga ledningen av arbetet, har
hantverksbrev i yrket, och bolaget har ej rätt att driva annat hantverk än det,
som är nämnt i hantverksbrevet. Yrkeskunskap hos.annan än styrelseledamot
t. ex. hos särskilt anställd person räcker således ej. Även örn man icke hos oss
skulle genomföra så. restriktiva bestämmelser, lärer det dock icke vara möjligt
att förekomma, att icke för vissa grenar av näringslivet till följd av det nära
samarbetet mellan hantverk och industri, kravet på formell yrkeskompetens
skulle komma att kännas som en besvärande tvångströja. Man skulle vid upptagande
a,v nya produktionsgrenar eller omläggning av driftsmetoder o. s. v.
från. ledningens sida städse få ha uppmärksamheten riktad på huruvida icke
möjligen något visst led ^produktionsförloppet kan komma att tangera det ena
eller andra hantverksomradet och påkalla, att en förman med kompetensbevis
såsom hantverkare skulle få lov att knytas till företaget. De kompetenskonflikter,
som, enligt vad förut är berört, kunna befaras bli en följd av den åsyftade
hantverkslagstif tningen, koinra e helt naturligt också att ur förevarande synpunkt
bereda olägenheter för industrien.

Av det anförda torde klart framgå, vilka betydande svårigheter, som äro förenade
med genomförande av legala krav på yrkeskompetens. Det är alldeles
uppenbart, att övervakningen av en dylik lagstiftnings efterlevnad ej är lätt att
ordna. En lagstiftning, som med en mångfald restriktioner griper in i stora befolknmgslagers
dagliga verksamhet, kommer helt naturligt att leda till en
mångfald lagöverträdelser. Då kontrollen av naturliga skäl icke kan bliva synnerhgen
effektiv, kommer sannolikt endast en del enstaka fall att bliva föremål
tor beivran. Det säger, sig självt, att lagen kan komma att utnyttjas i rent
rakasseringssyfte, och i allt fall kan en sadan uppfattning lätt nog vinna insteg-
hos allmänheten. Här är också att beakta en viktig skillnad i åklagaremaktens
ställning i Norge och hos oss. Genom en särskild föreskrift i norska

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

strafflagen äger nämligen åklagarmyndigheten en diskretionär prövningsrätt i
frågan, huruvida åtal skall anställas eller ej. Någon motsvarande befogenhet
tillkommer ej de svenska åklagarna och lärer ej heller för det specialområde,
varom här är fråga, böra tilläggas dem.’

Slutligen gjorde kollegium följande sammanfattning av sin ståndpunkt till
förevarande spörsmål: ''Vid det förnyade övervägande, som ägnats frågan huruvida
legala kompetenskrav böra uppställas för rätten att idka hantverk, har
kollegium icke kunnat undgå att hysa allvarliga betänkligheter mot en dylik
ordning. Att genomföra det ifrågavarande kravet med den stränghet, som från
hantverkshåll torde önskas, lärer — örn ej andra berättigade intressen skola trädas
för när — icke vara görligt. Örn åter kompetenskravet begränsas dels lokalt
till städer och möjligen stadsliknande samhällen, dels ock till hantverkare,
som i rörelsen sysselsätta andra än make och barn, synes den principiella utgångspunkten
för hantverkarnas krav — att endast den, vars kompetens i viss
ordning konstaterats, skulle ha rätt att utöva ett hantverk — vara så modifierad,
att ur hantverkssynpunkt så avsevärda fördelar knappast torde vara förenade
med systemet, att de skulle uppväga de ofrånkomliga olägenheter, som därmed
äro förenade. Tanken att ifrågavarande system skulle kunna föra hantverket
över de svårigheter, med vilka det f. n. otvivelaktigt har att kämpa, synes kollegium
bottna i en övertro på lagstiftningens förmåga att råda hot på de ekonomiska
verkningarna av förändringar i produktionsbetingelserna. De rubbningar,
som bliva en följd av dylika förändringar, kunna enligt kollega mening säkrast
övervinnas genom att de näringsgrenar, som drabbas av dylika rubbningar, av
egen kraft anpassa sig efter det nya läget.’

Under åberopande av det anförda hemställde kollegium, att det av hantverksorganisationen
framförda önskemålet örn legala kompetensvillkor för rätten att
idka hantverk icke måtte vinna statsmakternas bifall.

För drivande av lönande näringsverksamhet råda numera inom de flesta
verksamhetsgrenar helt andra förutsättningar än vid tillkomsten av 1864 års
förordning angående utvidgad näringsfrihet. Särskilt gäller detta handeln och
hantverket. Konsumenternas anspråk hava stigit, konkurrensen har skärpts och
på näringsidkaren ställas allt längre gående krav ifråga om kunskaper, erfarenhet
och förmåga. Denna utveckling sammanhänger naturligen med de senare
decenniernas allt mera markerade förändringar inom det ekonomiska livet.
Industrialismen, storhandeln och kooperationen hava medfört djupa omvälvningar
i själva grundförutsättningarna för den ekonomiska företagsamheten.
Det allmänna välståndet har visserligen ökats, men samtidigt har också kampen
för tillvaron blivit hårdare och den ensamstående företagarens utkomstmöjligheter
beskurits. Hur industrien med sin masstillverkning efter hand
trängt in på det ena efter det andra av hantverkets avsättningsområden är
allmänt känt. För detaljhandeln hava kapitalstarka företag intresserat sig,
vilka dels i de större städerna öppnat betydande varuhus, dels över hela landet
sälja mot postorder och efterkrav, dels ock under senaste tiden efter mönster
av det amerikanska chainstoressystemet å ett flertal platser upprättat butiker
med gemensam inköpsorganisation och under gemensam ledning. Den koope -

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

rativa varuförmedlingen har under de senaste två decennierna undergått en
kraftig utveckling. Vid ingången av år 1931 voro sålunda till kooperativa
förbundet anslutna 731 föreningar med ett medlemsantal örn 450,908 och en
omsättning på över 342 miljoner kronor. Slutligen har företagsbildningen
både inom handel och hantverk understundom tagit en omfattning, som avsevärt
överstigit behovet.

De omständigheter jag här påpekat hava i hög grad inverkat på den enskilde
detaljhandlarens och hantverkarens utkomstmöjligheter. De allt mer tilltagande
svårigheter, med vilka man inom dessa näringskretsar haft att kämpa, hava
också, som framgår av förut lämnad redogörelse, föranlett upprepade framställningar
örn statsmakternas mellankomst för åvägabringande av bättre betingelser
för näringsverksamhetens bedrivande.

Min principiella inställning till de önskemål och krav, som från detaljhandelns
och hantverkets målsmän sålunda kommit till uttryck, kan i korthet angivas
så, att åt dessa båda betydelsefulla grenar av samhällets ekonomiska
organisation väl bör från det allmännas sida ägnas all den omsorg, som erfordras
för beredande åt dem av möjligast gynnsamma förutsättningar för
fyllande av deras speciella uppgifter inom respektive produktionen och varuförmedlingen,
men att därvid icke heller bör släppas ur sikte vad som ur deri
konsumerande allmänhetens synpunkt må synas mest ägnat att betjäna dess
intressen.

I de gjorda framställningarna hava detaljhandelns och hantverkets representanter
särskilt framhållit, att de med sina krav på vissa kompetensvillkor
icke åsyftade något förtäckt skråtvång eller någon inskränkning i en sund
konkurrens. Deras önskan vore endast att så tillvida begränsa den fria företagsbildningen,
att den, som icke visade sig kompetent att på egen hand driva
butiksbandel eller hantverk, icke heller skulle få uppträda som självständig
företagare inom dessa näringsgrenar. Sveriges köpmannaförbund framhåller
sålunda, att vad förbundet vände sig mot vore ''att personer utan ringaste utbildning
eller förutsättningar för yrket tillåtas att etablera sig som självständiga
köpmän och inträda i ansvarsställning gentemot leverantörer såväl
som allmänhet’. ''Hantverkarna eftersträva’, yttrar Sveriges hantverksorga •
nisation, icke något monopol eller åsyfta på något sätt en återgång till skråtidens
förhållanden, man begär blott, att de, som utöva ett yrke, skola kunna
sin sak.’

Tydligt är att nu anförda synpunkter i och för sig ingalunda äro oförenliga
med konsumenternas bästa. Som kommerskollegium framhållit, hava näringsidkarna
och deras kunder ett samfällt intresse av en kvalitativt högt stående
hantverksproduktion och en rationellt ordnad varuförmedling, varav
följer, att frågan örn yrkesnivåns höjande är av stor betydelse även för den
konsumerande allmänheten. Härutinnan torde för övrigt knappast förekomma
några delade meningar. Den fråga det nu gäller avser emellertid icke
nyss anförda allmänt omfattade önskemål örn ökad yrkesskicklighet utan
begränsar sig till spörsmålet, huruvida det eftersträvade målet står att vin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1*1.

na på lagstiftningens väg genom införande av särskilda villkor om yrkeskompetens.
Örn det välbetänkta i sådana åtgärder synes enighet långt ifrån
vara uppnådd.

Mot kravet på legala kompetensvillkors införande har till en början den invändningen
gjorts, att dylika villkor stöde i strid med näringsfrihetens princip,
varför detta krav redan av den anledningen borde avvisas. En sådan
synpunkt må visserligen anses riktig, örn man fortfarande vill i varje detalj
giva näringsfriheten samma innebörd, som enligt 1864 års förordning. Man
förbiser emellertid i så fall, synes det mig, att mellan då och nu snart förflutit
ett sekel, under vilket,. som jag nyss framhållit, sådana förändringar
ägt rum inom det ekonomiska livet som knappast någonsin tillförne. För min
del är jag i varje fall icke benägen att ansluta mig till dem, som av enbart
teoretiska och principiella skäl motsätta sig de nu ifrågavarande legala kompetensvillkoren.
Den föreliggande frågan anser jag böra bedömas företrädesvis
ur praktiska synpunkter.

I det inom handelsdepartementet upprättade preliminära utkastet till näringslag
inrymdes, som nämnts, en bestämmelse örn att den, som ville driva
butikshandel, skulle äga nöjaktig bokföringskunskap. Dreves handeln
av handelsbolag eller annan juridisk person, skulle sådan kunskap föreligga
hos någon av bolagsmännen eller hos någon av styrelseledamöterna eller
hos annan, som vore satt att leda företagets angelägenheter.

Att en noggrann bokföring är av grundläggande betydelse för all ekonomisk
verksamhet och icke minst inom handelsyrket lärer få anses så allmänt erkänt,
att frågan örn bokföringens behövlighet bör kunna lämnas utom diskussionen.
Det primära är emellertid, att bokföringen på ett tillfredsställande sätt utföres,
däremot icke att handlanden själv ombesörjer eller är kompetent att ombesörja
detta arbete. En sådan kompetens hos näringsidkaren är visserligen utan tvivel
en ytterligare förutsättning, utöver dem han eljest må äga, att framgångsrikt
sköta sin rörelse. Men för ledningen av ett affärsföretag — det må bedrivas
i större eller mindre skala — krävas i första hand sådana personliga egenskaper,
som kunna sammanfattas under begreppet affärsbegåvning. Där denna
är för handen, där föreligger också kompetens att starta och leda en handelsrörelse,
oavsett örn handlanden i förväg förvärvat formell kompetens i bokföring.

Av nu anförda skäl hyser jag starka betänkligheter mot det nu ifrågavarande
kompetensvillkoret. Jag kan i sådant hänseende också stödja mig på uttalanden
i enahanda riktning från många av de hörda myndigheterna och näringsorganisationerna.

Från vissa håll har gjorts gällande, att en bestämmelse örn styrkt bokföringskunskap
som villkor för rätt att idka handel endast vore att betrakta
soln en ordningsföreskrift, vilken betingades av bokföringslagens bestämmelser
örn skyldighet att föra handelsböcker. Häremot må erinras, att redan under
förarbetena till bokföringslagen förslag till åtgärder för vinnande av ökad
garanti i fråga om bokföringspliktens fullgörande framkommo, ehuru de icke
föranledde någon åtgärd. Någon anledning att i detta sammanhang upptaga

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. Sh haft. (Nr 1*1.)

Kungl. Majlis proposition nr hl.

ett stadgande av nu angiven innebörd, i vilket nian å köpmannahåll onekligen
inlagt ett mera vittgående syfte, finner jag icke föreligga.

Till de skäl, jag nyss anfört mot att tillmötesgå de framställda kraven på
bokföringskunskap som villkor för rätt att utöva näring, kommer dessutom, att
en bestämmelse därom säkerligen skulle medföra avsevärda svårigheter i praktiken.
En änka, som fortsatte sin avlidne mans rörelse, skulle bliva tvungen
att genomgå en bokföringskurs eller på annat sätt förskaffa sig den erforderliga
kompetensen. Samma skulle gälla annan arvinge. Om handlanden efterlämnade
omyndigt barn och rörelsen skulle drivas av förmyndare, tills arvingen
själv kunde handhava densamma, skulle till förmyndare icke kunna förordnas
annan än den, som kunde förete intyg örn bokföringskunskap. Svårigheter
kunde även uppstå, då ett handelsbolag, som ofta vore fallet, genom utträde av
bolagsman överginge till enskild person. I sin egenskap av juridisk person
hade handelsbolaget haft rätt att lägga bokföringskompetensen på någon av
de anställda i ledande ställning, men från den stund, då endast en av de förra
bolagsmännen kvarstode, måste denne anskaffa kompetensbetyg för egen del,
vilket uppenbarligen kunde vålla besvärligheter, örn han på grund av ålder
eller annan orsak hade svårt att tillägna sig de bokföringskunskaper som
erfordrades. Visserligen skulle i fall som nu nämnts dispens från bokföringsvillkoret
kunna meddelas eller den möjligheten kunna tillgripas att ombilda
företaget till handelsbolag eller aktiebolag, i vilket fall lagens krav i förevarande
hänseende skulle kunna efterkommas genom att som ledare för företaget
anställdes bokföringskunnig person. Ett dispensförfarande synes emellertid
ur olika synpunkter mindre tilltalande. Och att tvinga affärsinnehavaren
att för en kanske tämligen obetydlig rörelse tillgripa en företagsform,
som måhända icke vore lämpad för densamma, kan, såsom kommerskollegium
framhållit, knappast vara välbetänkt.

I anledning av nu berörda invändningar har kommerskollegium i sitt senare
utlåtande föreslagit, att den i författningsutkastet för juridiska personer
ifrågasatta rättigheten att vid företaget anställa bokföringskunnig person borde
förklaras gälla även för affärsföretag, som innehades av enskild person. Då
emellertid särskilt beträffande mindre detaljhandelsföretag tvekan lätt kunde
uppstå, huruvida den sålunda anställde verkligen fyllde kravet att leda affärens
angelägenheter, borde enligt kommerskollegii mening det vara tillfyllest,
örn i företaget anställdes ett biträde, som besutte nödig bokföringskunskap.

Vad kommerskollegium sålunda föreslagit synes mig vara den enda framkomliga
vägen att undanröja de praktiska olägenheter av den ifrågasatta
föreskriften örn bokföringskunskap som kompetensvillkor. Men därmed torde
också i själva verket det syfte man velat nå med uppställande av ifrågavarande
villkor vara till väsentlig del förfelat. Härtill kommer, att registreringen
hos myndigheterna av en stor mängd affärsinnehavares och butiksbiträdens
kompetensbetyg skulle vålla en ej obetydlig arbetsbelastning och ökade kostnader.
Ävenledes skulle svårigheter möta att effektivt övervaka efterlevnaden

''Kungl. Maj:ts proposition, nr hl.

av ett dylikt stadgande. Särskilt lärer detta bliva fallet, då det biträde, som
företräder bokföringskunskapen, av en eller annan anledning lämnar sin tjänst,
utan att anmälan härom göres till registreringsmyndigheten.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört, och då det icke lärer kunna komma
i fråga att införa ett villkor örn bokföringskunskap allenast för aktiebolags,
ekonomiska föreningars eller andra juridiska personers vidkommande, finner
jag mig icke kunna förorda, att någon bestämmelse av nu avsedd innebörd
i lagstiftningen upptages.

I fråga örn hantverket torde i huvudsak enahanda betänkligheter framställa
sig mot ett legalt villkor i fråga örn bokföringskunskap, som av mig anförts
beträffande handeln. Men härtill kommer, att enligt 1929 års bokföringslag
flertalet hantverkare icke ålagts bokföringsskyldighet. Sådan skyldighet inträder
först, då hantverkaren i sin rörelse anställt flera än två biträden, hustru
och barn under 16 år oberäknade. Att under sådana omständigheter föreskriva
bokföringskunskap som villkor för hantverksutövning synes mig uteslutet.

Vad härefter angår de i övrigt föreslagna kompetensvillkoren -— viss tids
praktik och för hantverkets vidkommande dessutom styrkt yrkeskunskap
och förfarenhet i kostnadsberäkning — må till en början
erinras därom, att enligt de inkomna yttrandena förslagen härutinnan utanför
handelns och hantverkets egna kretsar vunnit betydligt mindre anslutning än
kravet på bokföringskunskap. Särskilt i fråga örn dessa villkors uppställande
för rätt till hantverksutövning är anslutningen påfallande obetydlig, och en anmärkningsvärd
omsvängning i uppfattningen synes här hava ägt rum, sedan
svaren å 1921 års frågecirkulär avgåvos. Under det att av länsstyrelserna nu
endast en med tvekan funnit ifrågavarande kompetenskrav värda beaktande, intogo
år 1921 elva en välvillig ställning gentemot desamma, och av de fyra handelskammare,
som år 1921 tillstyrkte krav i denna riktning, hava tre numera
ändrat uppfattning. Sett ur allmänhetens synpunkt torde de nu ifrågavarande
kompetensvillkoren vara av skäligen ringa intresse. I stort sett synas inga nämnvärda
svårigheter hava mött för den, som haft behov att inköpa en vara eller
att få ett hantverksarbete utfört, att genom förfrågningar i orten på förhand
förskaffa sig tämligen tillförlitlig kännedom örn den handlandes eller hantverkares
anseende, som han ämnat anlita. I likhet med kommerskollegium kan jag
icke fästa något avseende vid det i några yttranden framförda skälet, att den
stora allmänheten vore i behov av lagstiftningens skydd mot icke yrkeskunniga
hantverkare eller inkompetenta handlande.

Vad hantverket angår synes man bland hantverkarna själva knappast hava
tillräckligt beaktat de praktiska verkningarna av en bestämmelse, enligt
vilken endast den, som behörigen styrkt sin yrkeskunskap, skulle få utöva
yrket. Såsom kommerskollegium framhållit i sitt utlåtande av den 6 juni
1931, torde det icke låta sig göra att genomföra en sådan ordning utan att samtidigt
medgiva vittgående undantag från huvudregeln. På de av kollegium
anförda skälen synes det mig ofrånkomligt att undantaga frihantverkarna
eller, såsom de här i landet vanligen plägat benämnas, självförsörjarna, d. v. s.

Kungl. Majlis proposition nr hl.

lämna envar frihet att utan styrkande av sin kompetens försörja sig genom
hantverksarbete, då rörelsen utövas allenast av honom själv eller med hjälp av
familjens arbetskrafter. Vidare synes av praktiska skäl oundgängligt att helt
undantaga den egentliga landsbygden från lagens tillämplighetsområde eller i
varje fall göra dess tillämpning beroende på framställning av kommunala myndigheter.
Med stöd av erfarenheten från Norge, där en lagstiftning av denna
innebörd sedan åtskilliga år tillbaka varit gällande, har kommerskollegium i
sitt nu berörda utlåtande, till vilket jag anhåller få hänvisa, utförligt påvisat,
hur förhållandena enligt kollegii mening skulle gestalta sig, örn en dylik lagstiftning
här förverkligades, samt redogjort för de vanskligheter och i åtskilliga
hänseenden otillfredsställande resultat, som därvid kunde förväntas uppkomma.
Dessa olägenheter, vilka torde vara i allt väsentligt ofrånkomliga,
synas mig vara av sådan beskaffenhet, att de måste anses mer än uppväga de
fördelar, som systemet skulle medföra.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag mig icke kunna tillstyrka,
att praktisk utbildning, yrkeskunskap eller förfarenhet i kostnadsberäkning
göres till legalt villkor för rätt till självständig hantverksutövning.

I fråga örn handeln hava de framställda önskemålen örn yrkeserfarenhet såsom
legalt kompetensvillkor numera preciserats till två års praktik i yrket
för rätt till butikshandel.

Även gentemot ett dylikt villkor måste jag ställa mig betänksam. Väl må
medgivas, att mindre detaljaffärer ofta öppnas, utan att innehavarna äga några
på praktisk erfarenhet grundade förutsättningar för en tillfredsställande skötsel
av affären. Men de misslyckanden, som icke sällan blivit en följd därav,
hava säkerligen verkat återhållande icke minst i fråga om kreditgivningen till
planerade nya företag, då företagaren icke ansetts äga nödig kompetens för
sin uppgift. Härigenom har uppkomsten av mindre önskvärda affärer i viss
mån förhindrats. Mitt allmänna intryck är också, att förhållandena på detta
område numera utvecklat sig till det bättre. I varje fall kunna missförhållanden
av dylik art icke avhjälpas genom lagstiftningen, utan böra de inom affärslivet
fritt arbetande krafterna utan inblandning från det allmännas sida här
få verka reglerande.

Innebörden av förevarande kompetensvillkor blir i hög grad beroende på bestämmelsens
närmare utformning såväl beträffande beskaffenheten av den handelsrörelse,
inom vilken praktiken skall hava inhämtats, som ock i fråga örn
arten av sökandens där innehavda anställning. Härvid torde man, i likhet
med vad fället är i Norge, icke kunna uppställa annat än ytterligt liberala bestämmelser
och sålunda få godtaga även praktik i mycket underordnad befattning
inom så gott som vilket slag av affärsrörelse som helst. Hedan häri
ligger naturligen en svaghet i det ifrågasatta stadgandet. Den erfarenhet,
som inhämtats t. ex. under anställning som biträde i en liten mjölkaffär, torde
näppeligen kunna kvalificera till en självständig ledning av ett större detaljhandelsföretag.
Härtill kommer ytterligare en omständighet, som ingiver tveksamhet
om villkorets lämplighet, den nämligen, att en god försäljare icke alltid

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

är detsamma som en god affärsledare. Icke sällan har man kunnat iakttaga,
hurusom en person, vilken i egenskap av handelsbiträde förskaffat sig en betrodd
ställning och ett gott anseende för skicklighet som försäljare, sedermera,
då han öppnar egen rörelse, visar sig vara i avsaknad av de egenskaper, som
krävas hos en affärsledare. Följden har blivit ekonomiskt misslyckande inom
kortare eller längre tid. Yarje praktisk erfarenhet har visserligen sitt värde,
men den utbildning, som förvärvas under praktik som försäljare i en detaljhandel,
hänför sig oftast icke till sådant arbete, som är för den självständige företagaren
det väsentliga.

För aktiebolag och ekonomiska föreningar synes mig ett kompetensvillkor
sådant som det nu förevarande icke vara påkallat av något som helst behov.

Av nu anförda skäl finner jag mig i likhet med kommerskollegium icke kunna
tillstyrka, att viss tids praktik uppställes som legalt kompetensvillkor för
rätt att driva handel.

För avhjälpande av de svårigheter, varmed de enskilda hantverkarna och detaljhandlarna
för närvarande hava att kämpa, är sålunda enligt mitt förmenande
de legala kompetensvillkorens väg icke framkomlig. Det stöd från det
allmännas sida, som näringsidkarna kunna påräkna för sina strävanden till
yrkeskompetensens höjande, synes mig böra lämnas efter samma linjer som hittills,
alltså huvudsakligen genom statsunderstöd till kommunala och enskilda
lärlings-, yrkes-, verkstads- och handelsskolor, andra anstalter för yrkesundervisning,
de olika näringsorganisationernas verksamhet, studieresor, utbildning
av lärlingar genom yrkes skickliga hantverkare och dylikt.

I en del yttranden har gjorts gällande, att det för detaljhandelns och hantverkets
män ingalunda torde vara omöjligt att genom sina organisationer, genom
samarbete och inbördes överenskommelser av egen kraft förverkliga det
mål för vars uppnående lagstiftningens ingripande påfordrats. Det synes mig
också ligga i öppen dag, att på denna väg betydande resultat borde kunna nås.

I syfte att ytterligare främja strävandena till yrkesskicklighetens höjande
bland hantverkarna har kommerskollegium i sitt principutlåtande ifrågasatt,
huruvida icke en av Sveriges hantverksorganisation upptagen mästardiplomering
kunde beredas legal sanktionering. I anledning härav tillkallade min
företrädare i ämbetet med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande chefen för
skolöverstyrelsens yrkesskolavdelning, undervisningsrådet Nils Fredriksson
att jämte revisionssekreteraren Hemberg inom departementet biträda med
utarbetande av förslag till bestämmelser rörande mästardiplomering. Då besittningen
av ett mästardiplom eller mästarbrev icke skulle uppställas som
ett kompetensvillkor utan endast innebära en viss utmärkelse, en placering
i mästarnas särklass, ansågs hithörande spörsmål icke böra regleras i en
lag örn näringsfrihet utan böra upptagas i en särskild administrativ författning.
Enligt ett av de sakkunniga utarbetat författningsförslag skulle
mästarbrev av Sveriges hantverksorganisation kunna tilldelas förtjänta och
skickliga yrkesutövare. Mästarbrev skulle avse visst yrke eller viss yrkesgren

Kungl. Majlis proposition nr kl.

och finge icke tilldelas annan än den, som fyllt 25 år och vöre känd för god
vandel samt minst 8 år arbetat i yrket och därvid förvärvat sådan skicklighet
och erfarenhet, som en självständig utövare av yrket eller yrkesgrenen skäligen
kunde anses böra äga. Vidare fordrades att i avgångsbetyg från ämneseller
yrkeskurs i statsunderstödd yrkesskola hava erhållit godkända vitsord i
kalkylation och bokföring eller att äga däremot svarande kunskaper i dessa
ämnen. Slutligen skulle vederbörande driva eller stå i begrepp att starta självständig
yrkesverksamhet eller vara anställd som arbetsledare. För utredning
angående sökandens kompetens och yrkesskicklighet skulle tillsättas en nämnd
örn tre personer, därav en, som skulle vara nämndens ordförande, skulle utses av
kommerskollegium och de övriga av hantverksorganisationens styrelse. Nämnden
hade att efter granskning av ansökningshandlingarna verkställa den utredning,
som kunde erfordras för bedömande av sökandens kvalifikationer, samt
att därom avgiva skriftligt yttrande. I detta skulle ansökningen till- eller avstyrkas.
Sedan nämndens yttrande inkommit, skulle ansökningen av styrelsen
prövas och avgöras. Nämndens omkostnader skulle gäldas av hantverksorganisationen,
som för varje brev finge uttaga en avgift av högst fyratio kronor.
De närmare bestämmelserna angående nämndens verksamhet, som kunde erfordras,
skulle utfärdas av kommerskollegium efter hantverksorganisationens
hörande. I utkastet till näringslag meddelades därjämte hänvisning till särskilda
bestämmelser om yrkesskicklighets utmärkande genom mästarbrev.

I de avgivna yttrandena har i allmänhet uttalats tillfredsställelse med de
sakkunnigas förslag i denna del. Endast kooperativa förbundet förklarar sig
hysa den meningen, att frågan örn mästarbrevs utfärdande alltjämt borde vara
en hantverkets egen angelägenhet. Ansåge hantverkarna själva, att mästarbrev
vore av betydelse för främjandet av de strävanden för hantverkets utveckling,
för vilka Sveriges hantverksorganisation vore främsta målsmannen, så funnes
intet att erinra mot att hantverksorganisationen utfärdade mästarbrev efter de
grunder, den kunde finna lämpliga. Denna angelägenhet borde få förbli en
hantverksorganisationens inre fråga. Enligt förbundets mening vore det obehövligt
och olämpligt att i en eller annan form giva mästarbreven officiell
sanktion.

Att det allmänna genom sin medverkan förlänar ökad auktoritet åt mästarbrevsinstitutionen
synes mig välbetänkt. Förutsättningen för en dylik medverkan
torde dock böra vara, att densamma av hantverkarna själva någorlunda
enigt förordas och att mästarbreven kunna förväntas bliva så uppskattade
av hantverkarna själva, att dylika brev uttagas av det övervägande flertalet
därtill kompetenta näringsidkare. Till belysning av det intresse, som
kan förväntas, må nämnas, att antalet ansökningar örn Sveriges hantverksorganisations
mästarbrev, vilka första gången utdelades under år 1929, intill
den 1 juli 1931 uppgått till 413, därav vid sistnämnda tidpunkt 340 beviljats,
29 avslagits och 44 ännu ej blivit föremål för slutligt avgörande.
Därest berörda förutsättningar visa sig vara för handen, är det min avsikt
att förelägga Kungl. Majit förslag till författning i huvudsaklig överens -

Kungl. Majlis proposition nr hl.

stymmelse med det av de sakkunnig-a uppgjorda förslaget. Så organiserad
synes mig mästarbrevsinstitutionen genom energiskt bedriven upplysningsverksamhet
bland den köpande allmänheten kunna bliva hantverkets män en god
hjälp i deras strävanden till yrkets förkovran. Utfärdandet av en författning
av nu nämnd innebörd lärer ankomma på Kungl. Maj :t i administrativ ordning.

I fråga örn kringföringshandel innehåller näringsfrihetsförordningen allenast
bestämmelser angående rätten att till salu kringföra varor utom ort, där den,
som bedriver kringföringshandel, är bosatt eller, om han jämväl idkar fast
handel, inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet (gårdfarihandel). För
kringföringshandel inom ort, som nu sagts, finnas icke några föreskrifter i
näringsfrihetsförordningen.

Enligt § 9 moni. 4 näringsfrihetsförordningen åligger det den, som vill själv
eller genom annan utom den ort, där han är bosatt, kringföra varor till
salu, att därtill söka tillstånd, örn försäljningen skall försiggå i Stockholm,
hos Överståthållarämbetet, men eljest hos länsstyrelsen i det län, där densamma
skall äga rum. För försäljning å marknad erfordras dock ej tillstånd, varjämte
den, som behörigen anmält handelsrörelse, är berättigad att utan tillstånd idka
kringföringshandel å ort, där han pa grund av dylik anmälan inrättat kontor
av stadigvarande beskaffenhet. Vid ansökningen skall sökanden förete intyg
örn redbarhet och ordentlighet samt bevis, att han råder över sig och sin egendom.
I stället för detta bevis skall företes, om sökanden är handlande, bevis
att han inom riket idkar handel, och, örn sökanden är gift kvinna samt mannens
samtycke är erforderligt, bevis därom. Önskar sökanden använda biträden,
skola även beträffande dem motsvarande intyg och bevis företes.
Därest vid prövning av betygens innehåll och i övrigt förekommande omständigheter
tillståndet beviljas, skall i beviset därom tillståndstiden samt sökandens
och biträdenas utseende och ålder angivas. Tillstånd kan endast beviljas
för kalenderår eller del därav.

Mot dessa näringsfrihetsförordningens bestämmelser hava åtskilliga anmärkningar
framställts. Det synes sålunda råda en ganska utbredd uppfattning,
att kringföringshandeln — i varje fall den form därav, som man vanligen
åsyftar med uttrycket gårdfarihandel — icke numera vore påkallad för
tillgodoseende av allmänhetens inköpsbehov. Allmänheten riskerade sämre
varor än vid köp hos ortens handlande och i dessas rörelse kunde kringföringshandeln
vålla kännbart avbräck. Därtill komme, att en kringresande försäljare
lätt undandroge sig sin skattskyldighet och att i varje fall de kommuner,
där försäljningen försiggått, icke ägde modighet att beskatta de förtjänster,
hans verksamhet inom kommunen inbringat honom. Slutligen har framhållits,
att kringföringshandeln kunde medföra vissa vådor ur social och sanitär synpunkt.

I principutlåtandet anförde kommerskollegium härom:

’Det är enligt kollegii mening uppenbart, att sådan ambulerande försäljning,
som egentligen torde avses med näringsfrihetsförordningens bestämmelser örn
gårdfarihandel, så småningom skall visa sig vara av behovet mindre påkallad

K riri yf''tiri
Hellande!.

Utom

hemorten.

Gällande

rätt.

Kommer skollegium

1928.

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

för tillgodoseende av allmänhetens köpebehov i mån som samfärdselmöjligheterna
förbättras och utvidgas. En dylik utveckling måste också med hänsyn
till flera olika omständigheter ur det allmännas synpunkt anses önskvärd.
Särskilt ma därvid framhallas de sociala vådor, som i allmänhet äro förenade
med personers kringvandring under nu avsedda förhållanden, ävensom svårigheten
att öva effektiv kontroll i fiskalisk! avseende över dylika ambulerande
försäljare. Otvivelaktigt löper den köpande allmänheten också större risker
att erhålla mindervärdiga varor vid anlitande av gårdfarihandlare än vid inköp
hos bofasta handlande. På grund av angivna omständigheter bör enligt
kollegii mening det i gällande näringsfrihetsförordning uppställda kravet på
särskilt tillstånd för rätt att idka gårdfarihandel alltfort upprätthållas. Däremot
kan kollegium icke som skäl härför godkänna de konkurrenssynpunkter,
vilka för de bofasta köpmännen torde utgöra den huvudsakliga grunden för de
av dem framförda yrkandena örn gårdfarihandel^ ytterligare begränsning.
Örn inga andra skäl vöre att andraga för den inskränkning i näringsfriheten,
som ligger i en särskild reglering av gårdfarihandel^ skulle enligt kollegii
uppfattning en sådan åtgärd icke stå i överensstämmelse med grundsatsen om
handelns frihet.

Vid sidan av den egentliga gårdfarihandel, som avses i näringsfrihetsförordningen
och som i det föregående närmast blivit åsyftad, har emellertid på
grund av kommunikationsmedlens utveckling och den under konkurrensens
tryck alltmer tilltagande smidigheten i varuförmedlingen en ny form av ambulerande
handel så småningom uppstått, vilken ur legislativ synpunkt visserligen
. torde kunna betecknas som gårdfarihandel i näringsfrihetsförordningens
mening, men som till sin art är väsentligen skild från densamma. Kollegium
syftar härvid på den ambulerande försäljning, som bedrives av större industrieller
handelsföretag genom agenter, vilka å automobil medföra de saluhållna
varorna för omedelbar leverans. Denna trafik lär med motorfordonets ökade
användning ha tagit en betydande omfattning. Naturligen kunna även därvidlag
i viss mån sådana olägenheter förefinnas, som påtalats i fråga örn gårdfarihandeln,
men i stort sett torde knappast kemna göras gällande annat än
att en dylik form av varuförmedling högst väsentligt underlättar konsumentens
inköp av för honom behövliga varor. Det synes också kunna betecknas
som en inkonsekvens, att ett större affärsföretag, som enligt gällande bestämmelser
har full frihet att för senare leverans försälja sina varor genom ombud
(handelsresande) eller per korrespondens med hjälp av katalog, skall vara förhindrad
att till köparens bekvämlighet fullgöra leveransen omedelbart från av
ombudet medfört lager. Nu avsedda slag av ambulerande handel bedrives säkerligen
i ganska betydande omfattning utan att tillstånd i vederbörlig ordning
härtill inhämtas. Även om inga mera framträdande olägenheter ur ordnings-
och hälsovårdssynpunkt eller med hänsyn till statens fiskaliska intressen
härigenom kunna påvisas, måste det likväl anses såsom mindre tillfredsställande,
att en väsentlig del av kringföringshandeln på detta sätt lämnas helt
utanför det allmännas kontroll. Olämpligheten häri framstår så mycket tydligare
som någon gränslinje mellan gårdfarihandel i äldre bemärkelse och denna
mera moderna form av försäljningsverksamhet svårligen kan uppdragas.
Det skulle på grund härav, därest den nu avsedda försäljningen helt frigåves,
kunna bliva beroende av rena tillfälligheter, huruvida en ambulerande försäljning
skulle vara underkastad särskild rättslig reglering eller icke.’

Av nu anförda skäl förklarade sig kollegium finna motiverat, att all kringföringshandel
utom bosättningsorten eller den ort, där handlanden idkade fast
handelsrörelse, skulle liksom hittills vara underkastad tillståndstvång. Till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 41. 41

ståndet borde alltjämt sökas hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skulle
äga rum.

I fråga örn myndigheternas behandling av hithörande ärenden skulle enligt
kollega förslag en viss inskränkning ske i länsstyrelsernas fria prövningsrätt.
För vinnande av enhetlig praxis borde i lagen uttryckligen angivas, under vilka
förutsättningar tillstånd skulle förvägras. Ansökningen skulle sålunda enligt
kollega mening avslås, då sökanden icke genom läkarintyg förmådde styrka, att
han vore fri från smittsam sjukdom, då han erhållit varning eller ådömts
tvångsarbete för lösdriveri, då han erhållit villkorlig straffdom, sa länge prövotiden
varade, då han som villkorligt frigiven stöde under särskild tillsyn,
då han vore underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, då han icke
visade sig hava behörigen erlagt honom paförda utskylder, samt då han icke
genom intyg av två trovärdiga personer förmådde styrka sin ordentlighet och
redbarhet. Härutöver borde emellertid länsstyrelserna tillerkännas en viss
diskretionär prövningsrätt såtillvida, att de borde äga att avslå en ansökan, om
kringföringshandeln kunde antagas komma att utgöra allenast ett maskerat
bettleri eller lösdriveri, eller då sökanden, även örn de nyss angivna omständigheterna
icke förelåge, dock på grund av sin tidigare vandel icke kunde anses
lämpad att bedriva kringföringshandel. För rätten att vara biträde vid kringföringshandel
borde enligt kollegii mening samma villkor gälla som för handlanden
själv.

Det preliminära utkastet till näringslag följde i huvudsak de av kommerskollegium
sålunda uppdragna riktlinjerna, dock med vissa avvikelser.
Kringföringshandel utom hemorten eller utom den ort, där sökanden idkade
stadigvarande handelsrörelse, gjordes sålunda beroende på tillstånd av länsstyrelsen
i försäljningsorten. Ansökan skulle dock alltid göras av den, för vars
räkning försäljningen ägde rum, även örn denne själv icke ärnade resa kring
med varorna. Utkastet skilde sålunda bestämt mellan sökande och försäljare.
Därjämte ansågs arten av de varor, som skulle försäljas, böra uppgivas, då
kännedom härom kunde vara av stor betydelse för länsstyrelsens avgörande.
Vidare föreslogs, att sökanden skulle förete bevis, att han erlagt de honom
påförda utskylder, som under föregående och löpande kalenderår förfallit till
betalning samt, örn ansökningen gjordes av enskild person (sålunda ej av aktiebolag
eller andra juridiska personer), intyg att han gjort sig känd för redbarhet
och ordentlighet.

I fråga örn länsstyrelsens prövningsrätt angavs endast, att ansökningen skulle
avslås, därest anledning förelåge till antagande, att kringföringshandeln skulle
komma att utgöra förevändning för tiggeri eller lösdriveri eller att sökanden
eljest icke vore lämpad att utöva dylik verksamhet eller då verksamheten på
annan grund kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten. I likhet med
kommerskollegii förslag intog sålunda utkastet den standpunkten, att länsstyrelsen
endast borde tillerkännas en i viss mån begränsad diskretionär prövningsrätt.
I de utkastet åtföljande anmärkningarna framhölls såsom icke
lämpligt, att utan närmare direktiv lägga avgörandet helt och hållet i länsstyrelsens
hand. Örn man framhölle som en ledande princip, att olägenhet för all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

Yttran dena.

mänheten icke finge uppkomma och att, om verksamheten kunde vara till allmänhetens
nytta, konkurrenssynpunkter sålunda icke finge utgöra skäl för
avslag, syntes erforderliga direktiv vara lämnade.

I fråga örn försäljarna upptogs ett stadgande, att läkarintyg örn frihet från
smittsam sjukdom skulle företes, varjämte stadgades, att såsom försäljare icke
finge godtagas den, som vore underkastad påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen
eller som under löpande eller närmast föregående tre kalenderår för lösdriveri
meddelats varning eller dömts till tvångsarbete eller som erhållit villkorlig
straffdom eller blivit villkorligt frigiven, så länge prövotiden varade,
eller som av annan anledning icke kunde anses lämplig som försäljare. Därjämte
föreskrevs, att, därest vid prövning av förekommande omständigheter
tillstånd beviljades, i beviset därom försäljarens namn och fotografi skulle intagas
och tillståndstiden, som icke finge utsträckas över ett kalenderår, angivas.
Då sökanden hade för avsikt att själv kringföra varorna och sålunda
ämnade själv uppträda som försäljare, skulle de för försäljare givna stadgandena
även tillämpas i fråga örn honom.

Beträffande frågan örn kringföringshandelns berättigande hava skilda
meningar gjort sig gällande. I de yttranden, däri denna form för handel ansetts
böra bestå, har enstämmigt framhållits, att densamma alltjämt borde vara beroende
på länsstyrelsens tillstånd. Däremot råder olika uppfattning i fråga örn
de principer, som därvid böra vara vägledande för länsstyrelsens prövning.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län synas förorda helt förbud
för varje art av kringföringshandel. Enahanda uppfattning uttalas även i några
av de från magistrater och stadsstyrelser inkomna yttrandena. Länsstyrelserna
i Stockholms samt i Göteborgs och Bohus län anse allenast den äldre formen
för sadan handel böra förbjudas. För de nyare formerna av kringföringshandel
borde enligt länsstyrelsens i Stockholms län mening särskilda bestämmelser
givas eller i varje fall länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt bibehållas.
Även länsstyrelserna i Uppsala och Jämtlands län anse den äldre formen
knappast vara önskvärd. Länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Värmlands,
Örebro, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län hålla före, att utkastets
förslag skulle alltför mycket beskära länsstyrelsernas möjlighet att vägra
tillstånd, samt hemställa, att länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt måtte
bibehållas. Samma ståndpunkt intages av åtskilliga magistrater. Länsstyrelserna
i Blekinge, Malmöhus och Örebro län anse ortens behov av handeln i fråga
böra vara avgörande. Anses kringföringshandeln böra bestå, förorda även länsstyrelserna
i Jönköpings och Kalmar län fri prövningsrätt för länsstyrelserna.
Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads, Hallands,
Västmanlands och Västernorrlands län synas förorda utkastets förslag.

Av handelskamrarna anse Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren
i Gävle den äldre formen av kringföringshandel icke vara önskvärd.
Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Gotlands handelskammare,
Skånes handelskammare, handelskammaren i Karlstad samt Norrbot -

Kungl. May.ts proposition nr hl.

tens och Västerbottens läns handelskammare göra gällande, att länsstyrelserna
borde tillerkännas diskretionär prövningsrätt. Sistnämnda tre handelskamrer
anse hänsyn böra tagas till ortens behov av handeln i fråga. Övriga handelskammare
synas ej hava någon principiell erinran mot utkastets förslag.

Sveriges köpmannaförbund anser knngfönngshandeln numera sakna berättigande
och framhåller, att det vore av ytterlig vikt, att, örn kringföringsliandel
alltjämt skulle få förekomma, länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt
bibehölles obeskuren. Kooperativa förbundet synes i huvudsak godtaga
utkastets ståndpunkt. Sveriges organiserade gårdfarihandlande anse, att anmälan
örn tillämnad kringföringshandel borde göras, men att rätten till dylik
handel i princip borde vara helt fri.

För det närmare innehållet i yttrandena torde jag få lämna följande sammanfattning.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig vara av den meningen, att
kringföringshandeln — alldeles oavsett konkurrenssynpunkter — numera vöre
övervägande till skada för allmänheten. Länsstyrelsen hade därför vantat att
denna art av handel skulle i förslaget mera ställts på avskrivning än sorn skett.
Länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar den uppfattningen, att^knngiöringshandeln
med nutidens utvecklade kommunikationer icke fyllde något egentligt
behov men väl vore förbunden med åtskilliga olägenheter för allmänheten. Visserligen
skulle enligt förslaget en ansökning få avslås, örn verksamheten kunde
förväntas medföra olägenhet för allmänheten, men länsstyrelsen hade tor sin
del svårt att förstå, att en kringföringshandel, som idkades av en i och tor
sig lämplig person, skulle kunna medföra, annan olägenhet för allmänheten an
den, som vore förbunden med ali kringföringshandel. Örn därför förslaget i nu
nämnda hänseende godkändes, kunde länsstyrelsen icke längre fullfölja sin strävan
att hålla antalet gårdfarihandlande i länet nere och därigenom sa småningom
få till stånd en avveckling av hela denna, numera tämligen betydelselösa
handelsrörelse. Länsstyrelsen i Jönköpings län finner det anmärkningsvärt,
att kringföringshandeln fortfarande vore avsedd att legaliseras. Denna
form av varuförmedling syntes tillhöra en svunnen tid. Med vara dagars bekväma
kommunikationer torde kringföringshandeln från allmänhetens synpunkt
vara obehövlig. Äv erfarenheten fran länet att döma syntes kringföringshandeln
icke hava annan betydelse än såsom ett substitut för fattigvård. Denna
form av handel syntes därför, åtminstone successivt, böra avskrivas._ Bibehölles
den, borde också länsstyrelserna bibehållas vid sin nuvarande diskretionära
prövningsrätt. Länsstyrelsen i Kronobergs län uttalar som sin uppfattning, att
kringföringshandeln numera vore för allmänheten obehövlig. Den ° omfattning,
i vilken ambulerande handel inom länet bedrivits och det sätt varpå dylik handel
ofta ägde rum, haele icke föranlett länsstyrelsen att frångå sin tidigare uttalade
mening, att förbud borde stadgas för dylik handel. Länsstyrelsen i Alvsborgs
lån finner en ny lagstiftning böra legalisera senare årens praxis och med
viss övergångstid bringa den legala kringföringshandeln att upphöra. Försvunne
den legala kringföringshandeln underlättades efterhallandet av den illegala.
Lagförslagets upphovsmän hade ur näringsfrihetens synpunkt varit angelägna
att. förebygga, att gårdfarihandeln undertrycktes till förmån för den fasta handelns
intressen. Inskränkningar i näringsfriheten borde endast få ske i den
köpande allmänhetens intresse. Även med fullt godkännande av denna ståndpunkt
komme man dock enligt länsstyrelsens mening till den slutsats, att gardfarihandeln
icke borde tillåtas. Den fasta handeln vore numera så utbredd och
kommunikationerna så förbättrade, att för allmänhetens del en fortsatt kring -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

föringshandel vöre överflödig. Allmänhetens behov tillgodosåges bäst av den
fasta handeln, vars varor oell priser vore föremål för fortlöpande kontroll från
allmänhetens sida. _ Genom den lätta förbindelsen med andra orter kunde den
lokala handlanden icke — i varje fall icke isolerad — monopolistiskt utnyttja
sm ställning. Den verkliga faran för allmänhetens uppskörtning komme numera
från köpmännens sammanslutningar, vilka liksom andra sammanslutningar
kunde missbruka en tillkämpad maktställning. Att emellertid söka motverka
möjliga maktmissbruk från minuthandlarkårens sida genom att släppa
''-A knngiönngshandel med svårkontrollerbara eller okontrollerbara varor och
affärsmetoder vore enligt länsstyrelsens förmenande mycket litet tilltalande
hammanslutningssträvanden vöre för övrigt ej heller främmande för kringföringshandeln.
Behövde materiella ändringar företagas i näringslagstiftninren
sadan den nu tillämpades, borde detta ske genom ökat stöd åt den fasta handeln
_i förhållande till den rörliga och icke tvärtom. De minskade svårigheterna
att vinna tillträde till gardfanhandlarkåren måste betraktas som ett stöd åt den
rörliga handeln Lagstiftningen rörde sig således påtagligt i en riktning, som
enligt länsstyrelsens mening icke vore till allmänhetens gagn. Visserligen medfå''7®
utkastet rätt för länsstyrelsen att avslå ansökan i händelse verksamheten
kunde vankas medföra olägenhet för allmänheten. Med länsstyrelsens ovan angivna
uppfattning om gårdfarihandel syntes länsstyrelsen sålunda kunna
fortsätta sm praxis att nästan undantagslöst avslå alla nya ansökningar örn
gardi annan del, men huruvida en sådan lagtillämpning vid överklagande skulle
sta sig i högre instans torde vara tvivelaktigt. I så fall vore emellertid
paragrafens ovnga bestämmelser överflödiga. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
iorkiarar sig vilja bestämt avstyrka kringföringshandelns bibehållande, även
om lordringarna för tillstånds erhållande skulle skärpas. Med nutidens utvecklade
kommunikationer på landsbygden samt rikligen förekommande marknader
och torgdagar kunde något behov av kringföringshandel knappast anses före!gga,
i varje lall ej inom Skaraborgs län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län
or lärår sig vara mer än tveksam örn behövligheten av de föreslagna bestämmelserna.
Da vissa varor finge kringföras till salu utan tillstånd, syntes
ifrågavarande bestämmelser icke täcka något verkligt behov utan mer vara
att betrakta som en konservering av förr i tiden måhända gagneliga former
av handelsverksamhet, som dock med kommunikationsväsendets utveckling
Ä +U7ara/?-''0 ^kre^ng och specialisering av butikshandeln knappast hade
något berättigande. Magistraten i Linköping anser, att åtminstone i största,
delen av landet kringföringshandeln torde vara fullkomligt onödig och närmast
förefalla som en kvarleva fran tider, som nu vore längesedan gångna. Verksamheten
torde som regel medföra olägenhet för allmänheten. Det kunde visserligen
sagås, att den finge skylla sig själv, som sig ej föresåge, men på grund av
v n ng f o ringsh and elus natur och beskaffenheten av de befolkningslager, som utgjorde
gardfanhandlarnas publik måste det vara av allmänt intresse, att denna
handel sa mycket som möjligt inskränktes. På senare tider hade tack vare automobilismen
i förening med avbetalnmgsförsäljningsverksamheten uppkommit
en ny form av gårdfarihandel som dock endast i det yttre skilde sig från äldre
Sf - scllackerhandeL denna nya sorts kringföringshandel skedde så att
saga i en snyggare yttre form, borde enligt magistratens mening ej föranleda
till något omhuldande fran statsmakternas sida, utan kringföringshandel vore

rinÄThan,del> 1 V1?6n f°r den än aPPeaka™c!e sig. °Den fada kringfö
medel d.e™a ”V™ b?rde v?r-a tillåten- ™re handel med vissa livstid
ellman W* b?rde särskilda och stränga föreskrifter meddelas

Z! allfa“het?ns skydd i hygieniskt avseende. Magistraten i Ulricehamn anS
’ att a11 kringf önngshandel vore ett oting, och att dylik handel icke borde i

Kungl. Maj:ts proposition nr Jtl.

någon form tolereras. Med nutidens kommunikationer kunde allmänhetens behov
av varor mycket väl tillfredsställas av den fasta handeln. Så länge det
funnes en laglig form av kringföringshandel, bleve det omöjligt att hålla kontroll
på den olagliga kringföringshandeln, vilken på senare tider avsevärt tilltagit.
Allmänheten kunde icke göra någon skillnad mellan den lagliga och
olagliga kringföringshandeln, och användandet av motorfordon omöjliggjorde
oftast polismyndighetens ingripande. Magistraten i Trålleborg säger sig ej
kunna finna, att kringföringshandeln fyllde något allmänt behov, men väl att
den medförde mångahanda olägenheter. Sådan handel borde ej tillåtas i andra
fall, än då sökanden på grund av ömmande skäl hade särskilda svårigheter att
skaffa sig utkomst.

Länsstyrelsen i Stochholms län framhåller, att något behov av kringföringshandel
i dess äldre former numera icke förefunnes inom länet, men att under
senare tid uppkommit en ny form av ambulerande handel, som bestode däri, att
större industri- och handelsföretag utsände agenter, som i automobil medförde
de saluhållna varorna, samt anför: ''Mot denna senare form av försäljning synes
i huvudsak ingen berättigad invändning kunna göras. Tvärtom torde densamma.
vara till fördel för konsumenterna utan att samtidigt medföra olägenheter
såsom den äldre gårdfarihandeln. Genom de nu föreslagna bestämmelserna
är avsett att reglera båda ovan angivna slag av ambulerande försäljning.
Vid avfattningen av bestämmelserna synes huvudsakligast den
synpunkten hava fått göra sig gällande, att hinder i möjligaste man
icke skall läggas för förberörda mera moderna form av ambulerande försäljning.
Bestämmelserna torde nämligen enligt länsstyrelsens åsikt få
tolkas så, att, därest de angivna villkoren äro uppfyllda, vederbörande
länsstyrelse allenast har att bevilja begärt tillstånd och icke äger avslå
ansökan därom. Vid denna innebörd av bestämmelserna har emellertid icke
hänsyn tagits till den synpunkt, som länsstyrelsen här ovan framhållit och
som även kommerskollegium synes gilla, nämligen att den egentliga gårdfarihandel
bör så långt ske kan hållas tillbaka. Den diskretionära prövningsrätt,
som länsstyrelserna enligt nu gällande bestämmelser hava och som medfört, att
gårdfarihandel kunnat hållas inom lämpliga gränser, skulle i huvudsak försvinna,
och länsstyrelserna bliva nödsakade att bevilja tillstånd till sådan handel,
så snart föreskrivna, villkor uppfyllas. Att detta måste innebära en försämring
av nuvarande förhållanden finner länsstyrelsen uppenbart. Länsstyrelsen
kan därför för sin del icke godtaga de föreslagna bestämmelserna. Därest
gemensamma bestämmelser skola ifrågakomma beträffande båda slagen av ambulerande
försäljning, böra de avfattas så, att länsstyrelsens diskretionära
prövningsrätt enligt nu gällande bestämmelser bibehålies. Att några olägenheter
härav skulle uppkomma, torde icke vara att befara, då sådana hittills icke
försports. Anses detta däremot icke lämpligt, med hänsyn till att den moderna
formen av ambulerande försäljning bör mera frigöras, böra särskilda bestämmelser
beträffande densamma meddelas. Det synes länsstyrelsen, som om en
sådan utväg vore den lämpligaste.’ Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
anser, att någon anledning knappast funnes att bibehålla den egentliga gårdfarihandeln.
På senare tiden hade emellertid större industri- och handelsföretag
alltmer börjat bedriva försäljning genom agenter. I allmänhet torde företagen
sakna tillstånd till den av dem sålunda utövade kringföringsförsäljningen, ehuru
den ur legislativ synpunkt icke skilde sig från gårdfarihandel i näringsfrihetsförordningens
mening. Det torde icke kunna ifrågasättas att hindra denna nya
försäljningsform, men det vore å andra sidan nödvändigt att underkasta den kontroll.
Då länsstyrelsen delade kommerskollegii uppfattning, att någon gränslinje
svårligen kunde uppdragas mellan gårdfarihandel i äldre bemärkelse och denna

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

mera moderna forin av försäljningsverksamhet, syntes icke annat återstå Lin att
låta dessa båda försäljningsformer kvarstå, därvid nian borde tillse, att kontrollen
bleve så effektiv som möjligt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller, att utkastets förslag i förevarande
paragraf skulle medföra, att utvecklingen komrne att gå i motsatt riktning mot
hittills. Orsaken till den stora återhållsamheten i fråga örn beviljande av tillstånd
till kringföringshandel vore, att handelslivet på landsbygden alltmer utvecklats.
Handelsbodar funnes överallt i sådan mängd, att lantbefolkningen
kunde på boningsorten bekvämt verkställa sina inköp av förnödenheter. Enligt
förslaget skulle tillståndsmyndigheterna icke hava att taga hänsyn till,
huruvida behov av den sökta näringen förefunnes eller icke, utan blott till sökandens
personliga förhållanden och till den omständigheten, huruvida verksamheten
kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten. Vid denna tolkning
av bestämmelserna utginge länsstyrelsen från att uttrycket olägenhet för
allmänheten avsåge att angiva en direkt olägenhet och icke den mera allmänna
olägenhet, som bestode däri, att allmänheten kunde bliva lidande genom
den tillbakagång den fasta handeln kunde underkastas, om kringföring-shalideby
Hnge fritt utbreda sig. Att i varje särskilt fall avgöra, när beviljande
av tillstånd till kringföringshandel i angivna mening kunde bliva till olägenhet
för allmänheten, skulle helt visst bliva förenat med betydande svårigheter.
Men. bortsett härifrån funnes enligt länsstyrelsens förmenande icke någon anledning
att,, såsom komme att ske med den föreslagna bestämmelsen, leda utvecklingen
in på en ny väg. Med kringföringshandel vore så många avigsidor
förbundna, att det Hnge anses berättigat att kringskära densamma. Ett
dylikt avsteg från näiingsfrihetsprincipen kunde icke anses vara av samma
art, som den inskränkning, vilken skulle bliva en följd av kravet på bokföringskunskap.
.. I det ena fallet bleve nämligen fråga örn att utesluta en del
medborgare från förvärvsmöjligheter, som stöde andra till buds, men i det
andra fallet bleve alla ställda i samma situation, nämligen den att erhålla tillstånd
överhuvud taget endast, då verksamheten vore behövlig. En dylik begränsning
av kringföringshandeln vore påkallad av skilda hänsyn. Tidigare
hade anmärkts, att allmänheten i stort sett kunde bliva lidande, örn den fasta
handeln ginge tillbaka. Men vidare kunde ej frånkommas, att allmänheten
ofta bleve utsatt för att erhålla underhaltiga varor från gårdfarihandlarna.
en olägenhet, som bleve så mycket större som rättelse, när sådan eljest kunde
ifrågakomma, bleve svår att vinna från den ambulerande handelsmannen. Skulle
kringföringshandeln, därest den släpptes fri i den omfattning, som skulle bliva
fallet örn lagförslaget i denna del godkändes, taga den formen, att handelsmännen
med användning av automobil före kring på landsbygden och utbjöde
varorna, komme helt visst allmänheten att finna denna handel ganska besvärande,
varjämte en del onödiga inköp skulle föranledas därav. Länsstyrelsen
ansage således, att giltiga skäl talade för en begränsning av kringföringshandeln,
och förmenade, att det borde ankomma på tillståndsmyndigheten att
var för sitt område pröva, huruvida och i vad män kringföringshandel borde
medgiva,s. Såsom direktiv för denna prövning syntes böra gälla, att tillstånd
icke borde meddelas, med mindre sådant funnes påkallat med hänsyn till allmänhetens
intresse av att under tillfredsställande förhållanden äga tillfälle till
inköp av förnödenheter. Länsstyrelserna i Blekinge och i Örebro län framhålla,
att tillstånd borde få vägras, då handeln med hänsyn till ortens förhålla1111®11
kunde anses för allmänheten obehövlig. Länsstyrelsen i Gävleborgs
Lin förklarar sig för sin del icke kunna finna, att utkastets förslag skulle henova
föranleda ett avvikande från länsstyrelsernas nuvarande restriktiva praxis
men da tvekan härom syntes råda, vore det angeläget att paragrafen förtvdiigades.
Länsstyrelsen i Västerbottens län yfkar, att då kringföringshandelns

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

ordnande vöre ett mycket ömtåligt spörsmål oell erfarenheten visat, att en
diskretionär prövning i många fall vore behövlig för att förebygga osund utveckling
av förhållandena, sådan prövningsrätt måtte inrymmas i lagen. Länsstyrelsen
i Norrbottens län uttalar, att de i utkastet till ledning för länsstyrelsernas
prövning inryckta speciella avslagsgrunderna syntes böra utgå. De
vore icke blott onödiga, i det ändock säkerligen ingen av landets länsstyrelser
uti där angivna fall skulle meddela dylikt tillstånd, utan även och framför
allt ägnade att i viss mån försvåra fullföljandet av den restriktiva och, efter
vad det förefölle, lyckosamma politik länsstyrelserna sedan flera år tillbaka
sökt föra.

Länsstyrelsen i Västmanlands län uttalar, att tillståndstvånget visserligen
syntes böra bibehållas, men att i enlighet med grundsatsen örn handelns frihet
varken den ena eller andra formen av kringföringshandel torde böra förbjudas
eller alltför mycket kringgärdas av lagbestämmelser. Utkastets förslag
syntes bereda länsstyrelserna möjlighet att på ett tillfredsställande och
effektivt sätt vaka över att tillstånd till kringföringshandel icke meddelades
åt därför mindre lämpliga personer. Även länsstyrelsen i Västernorrlands län
giver uttryck för liknande synpunkter.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att paragrafen omfattade
såväl den gamla gårdfarihandeln som ock den handel, som bestode däri,
att varor av de fasta köpmännen kringfördes till omedelbar försäljning. Den
sistnämnda försäljningsformen hade genom motorismens oerhörda utveckling
kommit på modet, och fråga vore, huruvida icke härigenom handeln komme
att grundligt revolutioneras till sina former. Förr gick varan från fabriken
till grossören, från grossören till detaljisten och från detaljisten till konsumenten,
men motorismen syntes allt mera omlägga detta system. Den fasta handeln
bleve härigenom väsentligt tillbakaträngd. Hur denna nya utvecklingslinje
borde regleras vore tveksamt. Handelskammaren ville dock särskilt påpeka,
att genom sammanföringen i samma paragraf av gårdfarihandeln och den
större kringförir.gshandeln en öppen port lämnats för fortsättande av förstnämnda
handel. Det vore icke tillfredsställande, att problemet örn den gamla
gårdfarihandelns avskaffande icke blivit särskilt löst. Handelskammaren i
Gävle föreslår, att den äldre formen av gårdfarihandel måtte avskrivas på så
sätt, att nya rättigheter överhuvud taget icke beviljades samt äldre rättigheter
endast förnyades för inom länet bosatta personer, vilka hade sitt huvudsakliga
levebröd av sådan handel. Vid förnyelse kunde för övrigt tillämpas de regler,
som i lagutkastet föresloges. Vad däremot anginge den moderna formen av
kringföringshandel, ställde sig handelskammaren mera tveksam. Man hade å
ena sidan att beakta konsumenternas berättigade anspråk att Wiva delaktiga
i de fördelar, som nya och förbättrade kommunikationsmedel medförde, men
å andra sidan finge man se till, att icke den bofasta handeln, så länge den
vöre oumbärlig, berövades all möjlighet att existera. Ett annat svårt problem
i detta sammanhang vore möjligheten att åstadkomma en beskattningsform,
som_ läte de kommuner, vari kringföringshandeln ägt rum, få sin rättvisa andel
i den på handeln belöpande kommunalskatten. Dessa spörsmål syntes handelskammaren
böra göras till föremål för ytterligare utredning.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller, att kringföringshandeln,
sorn onekligen vore den bofasta handeln till visst avbräck, genom
förbättrade kommunikationer bleve allt mindre av behovet påkallad. Hittills
hade denna handel så reglerats, att yrkets förutvarande utövare i allmänhet bibehållits
vid sina rättigheter. En utveckling därutöver syntes icke ur någon
synpunkt önskvärd. Då länsstyrelserna alltså handhaft sin diskretionära prövningsrätt
på ett sätt, som gynnat en önskvärd och av förhållandena betingad
avveckling, syntes det handelskammaren önskvärt, att denna prövningsrätt allt -

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

jämt bibehölles obeskuren. Skånes handelskammare föreslår, att det i utkastet
som skäl för avslag- angivna förhållandet, att verksamheten kunde väntas medföra
olägenhet för allmänheten, måtte ändras till att verksamheten befunnes
icke erforderlig eller eljest icke lämplig. Handelskammaren i Karlstad förklarar
sig med kännedom om de missförhållanden, som kringföringshandeln
medförde och jsom åtminstone inom kammarens distrikt icke i någon mån motsvarades
_av några fördelar, hålla på, att länsstyrelsernas nuvarande prövningsrätt
icke inskränktes. Enligt kammarens mening borde därför stadgas, att ansökan
även skulle avslås, då länsstyrelsen funne rätten för allmänheten obehövlig.
Norrbottens och Västerbottens handelskammare funne det obestridligt,
att, såsom kommerskollegium gjort gällande, den nya formen av varuförmedling
— kringföring av varulager per automobil — högst väsentligt underlättade
konsumenternas inköp av för dem behövliga varor. Att få varorna utbjudna
vid hemmets dörr vore otvivelaktigt bekvämare än att behöva avhämta
dem i den mer eller mindre avlägsna handelsboden. Ä andra sidan medförde
nog denna bekvämlighet vissa olägenheter för konsumenten. Han kanske frejdades
av säljarens svada och varornas närhet att tillköpa sig mer än han i grunden
behövde, och han hade icke den möjlighet att utbyta underhaltiga eller
felköpta varor, som han agde hos den i grannskapet bofaste köpmannen. Visserligen
vore det sant, att ett affärsföretag enligt gällande bestämmelser, mot
vilka ingen hade något att invända, hade full frihet att för senare leverans
försälja sina varor genom ombud eller per korrespondens med hjälp av en katalog,
och det kunde därför synas inkonseqvent att förhindra företaget att till
köparens bekvämlighet fullgöra leveransen omedelbart från av ombudet medfört
lager. Den skillnaden förelåge dock, att i det ena fallet täckte köparen
sitt behov genom sin rekvisition, i det andra lockades han ofta att gå utöver
behovet. ''Även örn man medgåve, att detta må vara köparens ensak, erinrade
man ^sig dock den i kommerskollegii riktlinjer angivna grundsatsen,
att ändamålet med lagstiftningen borde vara att befordra sunda förhållanden
inom handeln, och ur denna synpunkt ansåge handelskammaren önskvärt,
att länsstyrelsernas diskretionära prövningsrätt utvidgades att omfatta ej
blott den ambulerande försäljarens person utan också behovet av hans verksamhet.

Stockholms handelskammare förklarar sig anse, att möjlighet att begagna
denna försäljningsform alltjämt borde finnas. Visserligen torde väl den egentina
gårdf arihandeln genom kommunikationsmedlens utveckling få anses bliva
i viss man ställd pa avskrivning. Densamma vore dock i och för sig av fullt
lojal natur. Vad däremot beträffar den modernare formen för kringföringshandel
— saluhållande för omedelbar leverans av i automobil medförda var°r
— frurne^ handelskammaren denna art av ambulerande handel givetvis vara
ägnad att på_ ett ^smidigt sätt underlätta varuomsättningen. Mot densamma
kunde i princip några befogade invändningar knappast framställas. Att helt
ingiva denna sistnämnda försäljningsform syntes emellertid av flera skäl möta
svårigheter, bland annat på den grund att såsom kommerskollegium påpekat
någon fast gränslinje svårligen torde kunna uppdragas mellan denna och gårdfarihandel
i äldre mening, vilken alltjämt borde vara föremål för reglering.
Mot utkastets förslag hade handelskammaren därför härutinnan ingen erinran
att framställa. Att länsstyrelserna tillerkänts en viss diskretionär prövningsrätt,
syntes handelskammaren lämpligt. Bland de förutsättningar, under vilka
ansökning skall avslås, angåves nämligen, att sökanden icke vore lämpad att
utöva dylik verksamhet eller att verksamheten på annan grund kunde väntas
medföra olägenheter för allmänheten. I motiveringen hade framhållits att konkurrenssynpunkter
följaktligen icke finge utgöra skäl för avslag, utan att
hänsynen till konsumenterna därvid borde vara allena utslagsgivande. En -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

ligt handelskammarens mening borde detta också klart utsägas i den slutliga
motivering, som komme att åtfölja en blivande lagstiftning i ämnet.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att enligt förbundets mening kringföringshandeln
numera med de väl utvecklade kommunikationerna och bofasta
handlande på nära nog varje liten plats i landet saknade varje existensberättigande.
Vad gårdfarihandel i äldre mening anginge, tillämpade länsstyrelserna
också i allmänhet stränga restriktioner. Såsom kommerskollegium angivit,
torde någon gränslinje mellan denna och den modernare formen för kringföringshandel.
svårligen kunna uppdragas. De av kollegium och i utkastet föreslagna
reglerande och restriktiva bestämmelser för kringföringshandeln
hälsade förbundet med tillfredsställelse, då de åtminstone i viss utsträckning
torde vara ägnade att avlägsna en del av de från allmän social synpunkt mest
framträdande olägenheter, som vore förknippade med kringföringshandeln.
Dessa goda verkningar komme emellertid enligt förbundets förmenande att
helt och hållet spolieras av en betänklig brist i förslaget, nämligen slopande av
den diskretionära prövningsrätt, som enligt nu gällande lag tillkomme länsstyrelserna
vid beviljande av gårdfarihandelsrättigheter. Bleve utkastet lag,
förelåge stora risker för att den genom länsstyrelsernas restriktiva politik
påbörjade inskränkningen av kringföringshandeln icke längre komme att fullföljas
utan att tvärtom denna form av handelsverksamhet komme att avsevärt
utvidgas. Man torde på goda grunder kunna befara, _ att varudistributionen
alltmera komme att glida över från butikshandel till kringföringshandel
och att den förra alltså ställes på avskrivning. En^ sådan utveckling vore
det väl dock icke, som eftersträvats. Förbundet ansåge för sin del, att de
starka betänkligheter gentemot gårdfarihandel, som på olika håll kommit till
uttryck, i huvudsak kunde gälla all ambulatorisk handelsverksamhet. Gentemot
lagutkastets tendens på denna punkt vill förbundet alltså inlägga sin
starkaste gensaga. Icke minst från landsbygdskommunernas synpunkt vöre
det en angelägenhet av vikt, att icke varudistributionen överginge att bliva
ambulatorisk i händerna på ett fåtal företag i de större städerna. Man hade
visserligen framhållit, att det kunde vara olämpligt att utan närmare direktiv
lägga avgörandet helt i länsstyrelsens hand, men det^ förefölle förbundet ganska
orimligt att tänka sig, att länsstyrelserna skulle låta sitt ställningstagande
påverkas av partiska hänsyn. Länsstyrelserna sutte ju inne med den bästa
kännedom örn förhållandena i sina respektive län, och det torde utan tvivel
från det allmännas synpunkt vara önskvärt, att det alltjämt får ligga i deras
skön att vägra utlämnande av kringföringshandelsrättigheter även i andra fall,
än där lagen direkt angiver orsak för dylik vägran. Några olägenheter av
denna nu ganska kraftigt utövade rätt hade icke försports, och densamma kunde
sålunda få anses hava blivit prövad och befunnen synnerligen god. Förbundet
ansåge vidare samma fordringar böra uppställas för sökanden sorn. enligt
förslaget föreskrivits för försäljarna, intyget örn frihet fran smittsam sjukdom
dock undantaget,

Kooperativa förbundet framhåller, att motorväsendets utveckling torde komma
att ge åt handeln från rörliga lager en avsevärt större betydelse än förr,
samt framhåller som sin uppfattning, att lagstiftningen ej genom uppställande
av konstlade hinder borde försvåra en naturlig utveckling. Det vore ur denna
synpunkt ägnat att väcka tillfredsställelse, att förevarande paragraf i lagutkastet
givits en avfattning, som i det hela syntes garantera behövlig rörelsefrihet
för moderna driftsformer inom varuförmedlingen. Örn meningen vore,
alt myndigheten skulle äga rätt att av andra grunder jin de i paragrafen uppgivna''
avslå ansökan, torde man för att skydda medborgarna mot administrativt
godtycke brira kräva, att sökanden tillförsäkrades rätt att besvära sig.

Sveriges organiserade gårdfarihandlande hava i ett utförligt yttrande fram tlihang

lil* riksdagens protokoll l''Jdd. J samt. 3d huff. (A/'' -//.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

lagt oell motiverat sina önskemål. Elter att inledningsvis hava gjort gällande,
att angreppen mot gårdfarihandel!! företrädesvis kommit från de fasta handlandena,
framhålla de, att gårdfarihandeln ingalunda kunde anses sakna existensberättigande.
Att den fasta handeln lede visst avbräck i sin omsättning,
i den mån allmänheten gjorde sina inköp genom gårdfarihandeln, vore ingalunda
till skada för den köpande. Den fria konkurrensen vore den köpande
allmänhetens bästa stöd. Det funnes ingen, som i denna fråga hade uttalat
allmänhetens verkliga åsikt. En stor del av Sveriges befolkning hade på grund
ay avlägsna och spridda bostadsförhållanden stor nytta av gårdfarihandeln.
Visserligen hade kommunikationsmedlen förbättrats, men för personer med begränsade
inkomster, statare, torpare, mindre lägenhetsägare m. fl. representerade
dock en tåg-, bil- eller bussresa en kännbar fördyring av varan. Den,
soia ägde kapital, kunde visserligen göra uppköp i större skala på en gång och
därigenom minska omkostnaderna, men ej den, som finge sin arbetsförtjänst
utbetalad med några kronor en eller flera gånger i månaden. Påståendet om
sämre^ varor vore endast ett medvetet utnyttjande av en skenbar möjlighet.
Tillstånd till gårdfarihandel beviljades för närvarande under så stränga former,
att ovärdiga personer ej koinme i fråga. Dessutom beviljades tillståndet
praktiskt taget endast för det län, där sökanden vore bosatt. Med ett så begränsat
område komme gårdfarihandlanden att besöka sina kunder upprepade
gånger under årets lopp. Skulle han genom sina varor, sin person eller sitt
uppträdande på något sätt giva anledning till missnöje, skulle detta genast
återfalla^ honom själv. Man finge ingalunda sätta likhetstecken mellan de
legala gårdfarihandlandena och de skaror av dörrknackare, som utan hinder
från myndigheternas sida med tvålar, papper, kuvert, kängsnören och dylikt
utan tillstånd vandrade kring i landet. För att motarbeta dessa personers besvärliga
och motbjudande uppvaktning behövdes ej någon lagändring utan
endast att gällande lag tillämpades. Den moderna utvecklingen av varudistributionen
ginge mot en ökad ambulerande handel, särskilt efter motorfordonens
tillkomst. Denna tendens till ökad utveckling för gårdfarihandeln visade, att
den fyllde och kanske än mer i framtiden komme att fylla ett stort behov. Någon
som helst anledning att skärpa fordringarna för tillstånd förelåge sålunda
icke. Däremot vore det skäligt att, då en ny lag i ämnet utfärdades, klarare
bestämmelser för avslag och beviljande gåves, så att icke olika och godtyckliga
grunder tillämpades inom olika län, vilket för närvarande vore fallet och vilket
syntes kunna leda till gårdfarihandelns avskaffande trots yrkets i lag
givna skydd och erkännande. I utlåtandet påyrkas, att en var svensk medborgare
med god frejd och utan smittsam sjukdom måtte förklaras vara berättigad
att, örn ej särskild anledning till undantag föreligger, efter anmälan till
länsstyrelsen i det län, där han är mantalsskriven, idka kringföringshandel
inom hela riket. Den genom anmälan vunna behörigheten borde dessutom gälla
tillsvidare, så länge sökanden ej gjort sig skyldig till något, som anses böra
föranleda förbud för handelns bedrivande. De årliga ansökningarna vållade
endast ökat arbete för länsstyrelserna och onödiga utgifter för sökandena.

Stadsstyrelsen i Lidingö ägnar i sitt yttrande spörsmålet örn kringföringshandelns
reglering en ingående behandling. Stadsstyrelsen anför härom: ''''Anledning
synes saknas för en särskild reglering av kringföringshandeln allenast
av den grund, att den konkurrerar med den handel, som bedrives av inom orten
bofasta köpmän. Allmänhetens krav på att utan onödig omgång kunna
bekvämt inköpa erforderliga varor gör sig alltmera gällande, och det torde
vara en rationellare lösning att detta behov tillgodoses av större industri- och
handelsföretag genom utnyttjande av moderna transportmedel, även om leveransen
omedelbart fullgöres från av ombud medfört lager, än genom uppkomsten
av ett stort antal små fasta affärsföretag, som på grund av rörelsens

Kungl. Maj-.ts proposition nr Jf],

ringa omslutning knappast äga förmåga vare sig att försörja sin ägare eller
i längden tillgodose konsumenternas anspråk. Inom Lidingö Ilar under de
senaste åren ett flertal dylika smärre affärsföretag etablerats på platser, där
avståndet till befintliga försäljningsställen ansetts kunna motivera en ny inköpsmöjlighet,
utan att dessa företag kunnat tillkämpa sig mer än en efemär
tillvaro. Något intresse att ytterligare hålla dylika företag örn ryggen torde
icke föreligga för lagstiftningen. Däremot ber ur social synpunkt den egentliga,
gammaldags gårdfarihandeln underkastas en noggrann reglering och
detta torde icke vara möjligt, utan att även de modernare formerna av ambulerande
handel, som icke i och för sig medföra liknande olägenheter som gårdfarihandeln
i äldre mening, underkastas vissa ordningsföreskrifter.’ Stadsstyrelsen
vänder sig härefter mot utkastets förslag att underkasta kringföringshandeln
utom och inom hemorten olika regler och att för den förra fordra
tillstånd men för den senare endast anmälan. Stadsstyrelsen hade icke kunnat
undgå att finna, att den väsentligt olika behandlingen av dessa båda former för
försäljning icke motsvarades av någon nämnvärd reell olikhet. Däremot förelåge
en väsentlig skillnad mellan sådan kringföringshandel_, som ägde rum i
anslutning till annan rörelse, å ena, och gårdfarihandeln i äldre mening, å
andra sidan. Stadsstyrelsen ifrågasatte därför att kringföringshandeln så reglerades,
att den, som dreve stadigvarande handels- eller fabriksrörelse eller
hantverk, skulle äga att utan tillstånd såväl inom som utom hemorten själv
eller genom annan till salu kringföra sådana varor, som av honom tillverkats
eller som salufördes i hans fasta handelsrörelse, medan däremot för all annan
kringföringshandel skulle erfordras tillstånd. Vid förstnämnda slag av handelsrörelse
skulle näringsidkaren endast hava att anmäla genom vem varorna
skulle försäljas, och örn denne icke vore uppenbart olämplig skulle det åligga
myndigheterna att för honom utfärda legitimationsbevis. Beträffande sådan
kringföringshandel, vartill tillstånd erfordrades, skulle likaledes försäljarna
angivas, men myndigheten borde där äga att närmare pröva dessas lämplighet.

Enligt magistraten i Alingsås borde fabrikanter och handelsidkare efter tillstånd
få själva eller genom andra kringföra sina tillverkningar. Dessutom
borde vissa livsförnödenheter och andra varuslag fa fritt kringföras. All
annan kringföringshandel borde förbjudas.

I sitt utlåtande den 6 juni 1931 förklarade sig kommerskollegium ej kunna
finna de uttalade farhågorna, att länsstyrelsernas fria prövningsrätt i fråga
om beviljande av tillstånd till kringföringshandel skulle i utkastet hava blivit
alltför kringskuren, vara befogade. Visserligen vore i paragrafen vissa fall
angivna, då ansökan skulle avslås, nämligen då anledning funnes att antaga,
att kringföringshandeln skulle komma att utgöra förevändning för tiggeri
eller lösdriveri eller då sökanden eljest icke vöre lämpad att utöva tl,\ lik verksamhet
eller denna på annan grund kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten.
Men därmed vore ej sagt, att ansökningen i alla andra fall skulle
beviljas. I paragrafens sista stycke hänvisades länsstyrelsen att vid ärendets
avgörande pröva ''förekommande omständigheter’. Då emellertid en dylik allmän
föreskrift kunde komma att av olika länsstyrelser tillämpas på mycket
skiljaktigt sätt, torde det för vinnande av önskvärd enhetlighet måhända vara
lämpligt, att Kungl. Majit i cirkulär till länsstyrelserna fastställde vissa närmare
direktiv för prövningen.

Kringföringshandelns nuvarande omfattning framgår av en inom departe-Ytterligare
mentet med ledning av frun länsstyrelserna inhämtade uppgifter upprättad

Kungl. Majlis proposition nr hl.

tabell, vilken torde få som bilaga fogas vid protokollet (bil. D). Tabellen utvisar,
att antalet årligen beviljade gårdfarihandelsrättigheter under tiden 1928—1980
utgjorde resp. 1,231, 1,185 och 1,148. Till jämförelse må nämnas, att motsvarande
siffror för åren 1922—1925 utgjorde 1,794, 1,638, 1,545 och 1,464.
Av de under åren 1928—1930 beviljade rättigheterna kommo resp. 90, 86 och
85 på fasta handlande och andra firmainnehavare. De anförda siffrorna utvisa,
att antalet kringföringshandlare befinner sig i ett regelbundet och snabbt avtagande.
Orsaken härtill är givetvis att söka i länsstyrelsernas restriktiva
politik vid ansökningarnas prövning. Enligt från länsstyrelserna inhämtade
uppgifter tillämpa de samliga numera den praxis, att tillstånd till kringföringshandel
endast meddelas förutvarande tillståndsinnehavare. Härutöver
hava dock en del länsstyrelser undantagsvis beviljat nya tillstånd vid särskilt
ömmande omständigheter, då andra förvärvsmöjligheter icke stått sökanden till
buds. Som exempel på dylika omständigheter hava angivits, att sökanden genom
kroppsligt lyte eller icke smittsam sjukdom är oförmögen att genom
kroppsarbete försörja sig. Länsstyrelsen i Västerbottens län har meddelat
nya tillstånd undantagsvis, då särskilt ömmande omständigheter i fråga örn
försörjningsplikt förelegat och sökanden icke ansetts böra falla fattigvården
till last. Länsstyrelsen i Norrbottens län har meddelat nya tillstånd endast
såsom en hjälp till självhjälp åt personer, som styrkt sig till följd av lyte
eller sjukdom vara oförmögna att på annat sätt draga försorg örn sig och de
sina. Länsstyrelsen i Blekinge län fordrar såväl för nya som för förnyelse
av äldre tillstånd, att sökanden till följd av lyte saknar andra förvärvsmöjligheter.
Brån och med år 1930 tillämpar länsstyrelsen i Värmlands län såväl
i fråga örn nya tillstånd som vid förnyelser den principen, att ansökan beviljas
endast undantagsvis, då ömmande omständigheter eller andra särskilda
skäl synts föreligga.

Inom

hemorten.

Gällande

rätt.

Kommers kollegium 1928.

Kringföringshandeln inom hemorten är enligt gällande rätt, som förut nämnts,
helt fri. I näringsfrihetsförordningen omnämnes sådan handel icke i vidare
mån än att i § 9 mom. 4 den, som anmält sig till handels idkande, förklaras berättigad
att utan tillstånd driva gårdfarihandel å ort, där på grund av dylik
anmälan kontor av stadigvarande beskaffenhet inrättats.

Mot ifrågavarande försäljningsverksamhet hava åtskilliga anmärkningar
framkommit, varvid gjorts gällande, att verksamheten borde förbjudas eller
underkastas tillstånds- eller anmälningstvång.

Under framhållande av att kringföring av varor till försäljning inom den
ort, där handlanden vore bosatt, för närvarande vore helt okontrollerad, anförde
kommerskollegium härom i principutlåtandet följande: ’Det torde vara obe stridligt,

att dylik försäljningsverksamhet, som under senare år avsevärt tilltagit,
till icke ringa grad utgör ett maskerat bettleri. På grund härav är det
ur social synpunkt ett angeläget önskemål att i möjligaste mån begränsa denna
ambulerande handel eller åtminstone att få till stånd en bättre kontroll över
densamma. Men det kan icke heller förnekas, att platsförsäljning av här avsett
slag i tilltagande omfattning utövas av många aktningsvärda personer,
vilka såsom ombud för vederhäftiga firmor på detta sätt kunna bereda sig ett

Kungl. Maj:ts proposition nr hl. 53

nödtorftigt uppehälle. Beträffande vissa varuslag, som föras i marknaden av
olika företag under skarp inbördes konkurrens, kan det i själva verket sägas ha
blivit ett viktigt medel för avsättningens ytterligare ökning att genom ombud
uppsöka kunderna i deras hem och efter demonstration av varan få densamma
avyttrad. Av nu anförda skäl håller kollegium visserligen före, att dylik
kringföringshandel bör underkastas rättslig reglering, men att man därvid hör
åtminstone till en början gå fram med en viss varsamhet. Enligt kollegii mening
skulle det knappast stå i överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet
att utfärda förbud mot sådan ambulerande handel, som här är i fråga,
eller att underkasta densamma ett allmänt tillståndstvång av den innebörd, som
här ovan föreslagits för kringföringshandeln i övrigt. Som en första åtgärd
anser kollegium lämpligt, att föreskriva anmälningsplikt, varigenom bättre
möjlighet skulle yppa sig för polismyndigheten att hålla kontroll över verksamheten
ifråga. I övrigt torde böra föreskrivas, att anmälan skall göras hos
lokal polismyndighet, att tillståndsbevis skall utfärdas i anledning av gjord
anmälan, att verksamheten icke må påbörjas förrän dylikt bevis erhållits, att
anmälan icke må mottagas och bevis alitsa vägras, da det finnes uppenbart, att
försäljningsverksamheten är avsedd att utgöra ett maskerat bettleri eller lösdriveri,
att tillståndsbevis, vilket bör vara strängt personligt och förses med
innehavarens fotografi, skall vid försäljningen medföras och pa anfordran
företes samt att ny anmälan skall göras för varje kalenderår. För tillståndsbevis
bör erläggas allenast en mindre lösenavgift. X övrigt torde de för kringföringshandeln
i allmänhet avsedda bestämmelserna kunna Wiva tillämpliga
jämväl för nu ifrågavarande platsförsäljning.’

I det preliminära utkastet följdes i väsentliga delar de av kommerskollegium
uppdragna riktlinjerna. Däri föreslogs salunda, att den, som inom
ort, där han vore bosatt eller där han dreve stadigvarande handelsrörelse, ville
själv eller genom annan till salu kringföra varor annorledes än å marknad,
skulle därom göra anmälan till polismyndigheten. Därvid skulle tillika
uppgivas, genom vem varorna skulle försäljas, och försäljarnas fotografi inlämnas.
Örn anmälan hade polismyndigheten att utfärda bevis, däri försäljarnas
namn och fotografi skulle intagas och den med anmälan avsedda tiden, som
endast finge omfatta kalenderår eller del därav, skulle angivas. Att bevis skulle
vägras, då verksamheten kunde förväntas utgöra maskerat bettleri eller lösdriveri,
ansågs icke böra särskilt framhallas. I stället upptogs ett mera allmänt
stadgande, att ''sorn försäljare icke finge godtagas den, som uppenbarligen vore
därtill olämplig. I syfte att i någon mån inskränka den s. k. dörrknackarhandeln
föreslogs, att i stad kringföringshandel inomhus icke finge äga rum med
mindre polismyndigheten därtill lämnat tillstånd.

I flera av de inkomna yttrandena hava erinringar framställts mot de i utkastet
upptagna bestämmelserna till reglering av kringföringshandeln i hemorten.
I några yttranden har den ansetts böra helt förbjudas, i andra har
gjorts gällande, att även dylik handel borde vara underkastad tillståndstvång
efter väsentligen samma regler som kringföringshandel utom hemorten. Dessutom
hava en del anmärkningar framställts mot utkastets detaljer.

U tkastet.

Yttrandena.

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län och handelskammaren i Karlstad liksom
vissa, magistrater och stadsstyrelser uttala sig för att kriiigfönngshandeln i
hemorten måtte helt förbjudas. Länsstyrelsen i Uppsala län anser bestämmelserna
hava erhållit en sådan avfattning, att de knappast skulle giva polismyndigheten
tillräckligt stöd i en önskvärd strävan att stävja mindervärdig kringföringshandel.
Då det ur allmän synpunkt måste anses vara ett viktigt önskemal
att i lagstiftningsväg rada bot mot de missförhållanden, som uppenbarligen
vidlådde den amhulatoriska handeln, sadan den för närvarande becireves,
ville länsstyrelsen ifrågasätta, att steget toges fullt ut och att samma bestämmelse,
som föreslagits för kringföringshandel utom hemorten, bleve gällande
för all dylik handel. Så mycket större fog förelåge för en dylik åtgärd,
som med hänsyn till nutida samfärdsmedel inskränkningen till bosättningsorten
icke tillnärmelsevis hade samma praktiska betydelse som förut. Länsstyrelsen
i Södermanlands län anser likaledes, att all kringföringshandel borde behandlas
i huvudsak lika. Enligt länsstyrelsen i Örebro län borde bestämmelserna skärpas,
så att de lämnade möjlighet för polismyndigheten att avgöra förekommande
ansökningar med hänsyn till behovet av den avsedda handeln. ''Dörrknackarhandeln
i städerna och övriga större samhällen innefattade en sådan plåga,
att densamma regelmässigt medförde olägenhet för allmänheten.

Överståthållarämbetet åberopar ett av polismästaren i Stockholm avgivet
yttrande, däri beträffande utkastets olika reglering av kringföringshandeln
inom och utom hemorten anföres: Denna olika konstruktion av rätten att driva
kringföringshandeln synes beträffande stadssamhällen, som omedelbart gränsa
till utom staden belägna förstadssamhällen, vara mindre tillfredsställande.
Man kan med skäl fråga sig, varför strängare bestämmelser skola gälla för
den idkare av kringföringshandel i staden, som bor i förstaden, än för den, som
bor i det omedelbart intill belägna stadssamhället. Den kringföringshandel,
sorn bedrives i Stockholm, har ur flera synpunkter visat sig vara av sådan allvarlig
olägenhet, att skäl finnas föreskriva samma stränga bestämmelser för
den i staden boende kringföringshandlaren, som för den inom staden kringföringshandel
bedrivande, men exempelvis i Solna socken bosatte näringsidkaren.
’ Härtill konime att den konstruktion av förfarandet, som valts, nämligen
anmälan nied möjlighet för polismyndigheten att vägra utfärda bevis
örn anmälans ingivande, syntes vara ganska likartad med ett tillståndsförfarande.
En vägran att utfärda bevis om anmälans ingivande torde i sak betyda
detsamma som ett avslag å sökt tillstånd. Det kunde'' därför ifrågasättas,
huruvida det icke vore lämpligare att jämväl för nu åsyftad rörelse
fordra tillståndsbevis. Magistraterna i Eskilstuna, Linköping, Halmstad,
Karlskrona och Ulricehamn anse, att för denna handel, som vore väl förtjänt
av skärpt kontroll, fordran på tillstånd av ortens polismyndighet borde
uppställas. Magistraten i Karlskrona finner det ligga i öppen dag, att just beträffande
kringföringshandel i hemorten en diskretionär prövningsrätt för vederbörande
myndighet vore alldeles särskilt påkallad. Jämväl magistraten i
Ulricehamn anser det vara av behovet påkallat, att polismyndigheten finge pröva
såväl sökandens personliga kvalifikationer som behovet av saluförandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

Sveriges köpmannaförbund uttalar, att en rättslig reglering av denna för
närvarande helt okontrollerade handelsverksamhet vore av behovet synnerligen
påkallad, varför förbundet hälsade de första ansatserna i denna riktning med
stor tillfredsställelse. Det vore dock synnerligen angeläget att även i fråga
om dessa kringföringshandlande samma kvalifikationsfordringar uppställdes,
som i kommerskollegii principutlåtande föreslagits i fråga örn kringföringshandel
utom hemorten, såsom bevis om erlagda utskylder, intyg om frihet från
smittsam sjukdom o. s. v.

Kooperativa förbundet åberopar vad förbundet anfört örn kringföringshandeln
i allmänhet och förklarar sig bestämt motsätta sig det intrång i ett affärsföretags
rörelsefrihet, som skulle följa av förslaget i denna del. Förslaget innefattade
ej blott skyldighet för en handelsidkare att lämna uppgift om vem
han ämnade anlita som försäljare utan berättigade även myndigheterna att på
grunder, som icke angivits, vägra godtaga den försäljare, som handelsidkaren
anställt eller ämnade anställa. Att på detta sätt ställa vissa grenar av ett affärsföretags
verksamhet under poliskontroll funne förbundet mycket anmärkningsvärt.
Tvånget att anmäla försäljare vore dessutom hinderligt, då handelsidkaren
av olika anledningar kunde bliva tvingad att vidtaga tillfälliga
dispositioner. Förbundet ville fästa uppmärksamheten på, att sådan krmgföringshandel,
varom här vore fråga, praktiserades i ganska stor utsträckning
och sedan flera årtionden inginge som reguljär gren av vissa affärsföretags rörelse.
Brödförsäljningen i Skåne och även i andra delar av syd-Sverige skedde
sålunda icke endast från butiker utan även från vagnar. Såväl enskilda bagerifirmor
som de av konsumentföreningarna upprättade bageriföreningarna körde
regelbundet ut bröd och försålde detta direkt till hushållen. Någon olägenhet
härav hade veterligen icke förmärkts. Förbundet ansåge därför bestämmelsen
örn anmälan av försäljare böra helt utgå ur förslaget liksom också
föreskriften örn tillstånd för kringföringshandel inomhus i stad.

Magistraten i Örebro vänder sig likaledes mot utkastets förslag, att kringföringshandel
inomhus skulle kräva polismyndighetens tillstånd. Om en viss
kontroll över kringföringshandeln inom hemorten ansåges böra införas, gåve
dock utkastets bestämmelser alltför stor maktbefogenhet åt polismyndigheten,
och någon garanti för enhetliga principer pa olika platser funnes icke. Även
länsstyrelsen i Örebro län påtalar, att inga bestämmelser upptagits till vägledning
för polismyndighetens prövning, huruvida tillstånd till kringföringshandel
inomhus skulle beviljas eller ej. Detta vore dock minst lika mycket
betingat beträffande sådan handel som vid kringföringshandel utom hemorten.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser likaledes som en brist, att några direktiv
för länsstyrelsernas prövning ej lämnats. Denna brist framträdde så
mycket mera, som det för polismyndigheten bleve fråga icke örn sökandens
lämplighet utan örn andra hänsyn, vilka, ej närmare bestämda, kunde bliva
av särdeles skiftande slag. I förslaget gjordes åtskillnad mellan stad och
land så till vida, att medan på landet endast anmälan erfordrades, i stad
särskilt tillstånd krävdes, så snart det vore fråga örn inomhushandel. Salu -

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

förande inomhus utgjorde dock den väsentligaste delen av ifrågavarande handel.
Länsstyrelsen vore för sin del icke övertygad om det lämpliga i att. göra
en dylik skillnad. Det funnes pa landsbygden samhällen, håde köpingar och
andra, vilka vore jämförliga med städer såväl vad folkmängd som andra förförhållanden
anginge, och rörande vilka det följaktligen icke funnes någon anledning
att giva andra föreskrifter än dem, som skulle gälla för städer.

Smålands och Blekinge handelskammare samt magistraten i Falun föreslår
förbud mot kringföringshandel inomhus. Malmö köpmannaförening ställer sig
tveksam, under framhållande av att dylik handel skulle kunna uppamma nya,
mindre sunda former för konkurrens köpmän emellan.

Länsstyrelsen i (gotlands län anser vanskligt att skilja mellan försäljning
inom- och utomhus. Bestämmelsen örn tillstånd för inomhusförsäljning torde
helt kunna utgå, da föreskriften att såsom försäljare icke finge godtagas den,
som uppenbarligen vore därtill olämplig, syntes innebära tillräcklig garanti
mot olämplig ''dörrknackarhandel’.

Sveriges organiserade gårdfarihandlare anse likaledes tillståndstvånget för
inomhusförsäljning böra utgå. Bestämmelsen bomme att i många fall ej
efterlevas.

Stadsstyrelsen i Lidingö uttalar, att även i fråga örn de i förevarande paragraf
föreslagna bestämmelserna torde gälla detsamma som av stadsstyrelsen
förut anmärkts beträffande kringföringshandeln i allmänhet, nämligen att
mycket närstående företeelser reglerades olika, medan verksamheter av helt
olika karaktär behandlades enhetligt. Därest, såsom stadsstyrelsen ifrågasatt,
tillstånd erfordrades för all kringföringshandel, som icke ingmge som ett led
i annan näringsverksamhet, skulle detta i och för sig inskränka ’dörrknackarhandeln
, vilken i samband därmed skulle kunna ytterligare regleras genom
av tillståndsmyndigheten utfärdade särskilda ordningsföreskrifter, varigenom
särskilt gårdfarihandeln inom städer och andra tättbebyggda samhällen, där
något behov av dylik handel knappast förelåge, kunde ytterligare begränsas.

Magistraten i Linköping anser det böra i lagen uttryckligen utsägas, att,
därest för viss ort beträffande livsmedel eller andra varor förbud mot försäljning
genom kringföring stadgats, dessa bestämmelser skola gälla trots näringslagens
bestämmelser i övrigt.

_ Stockholms handelskammare framhåller, att enligt 2 § i ordningsstadgan för
rikets städer för försäljning å gator och allmänna platser under vissa förutsättningar
fordrades tillstånd av magistraten, bl. a. örn det kunde göras gällande,
att den på stället framgående rörelsen därigenom hindrades eller uppehölles.
Det ville därför synas, som örn det nu föreslagna förbudet mot ’dörrknackarhandel’
i förening med berörda bestämmelser i ordningsstadgan i realiteten
skulle medföra mycket begränsade möjligheter för bedrivande av kringföringshandel
åtminstone i större städer.

Slutligen papekar polismästaren i Stockholm, att en försäljare för att undgå
tillståndstvånget endast behövde utbyta kängsnören mot blommor, som enligt
utkastet skulle få fritt försäljas.

I flera yttranden har hemställts, att den ifrågasätta bestämmelsen örn sär -

Kungl. Maj:is proposition nr hl.

skilt tillstånd för bedrivande i stad av kringföringshandel inomhus måtte utsträckas
att gälla varje ort, där ordningsstadgan för rikets städer vore gällande.

I ett par yttranden har stadgandet ansetts böra gälla generellt för hela landet
och avse kringföringshandel av varje slag, sålunda även kringföringshandel
utom hemorten och kringföringshandel med varor, som finge fritt försäljas.

I sitt senare utlåtande framhöll kommerskollegium, att utkastet visserligen
i princip utginge från, att kringföringshandel inom hemorten endast skulle
erfordra anmälan utan prövningsrätt för länsstyrelsen men att stadgandet, att
den icke finge godtagas som försäljare, som uppenbarligen vore därtill olämplig,
dock förutsatte att försäljarnas lämplighet prövades. Ett förtydligande
borde här ske. Sålunda syntes böra stadgas, att tillstånd borde sökas jämväl
till försäljning, varom här vore fråga, men att dylikt tillstånd ej finge
vägras med mindre försäljningsverksamheten uppenbarligen vore avsedd att
möjliggöra utövande av bettleri eller lösdriveri. Vad anginge förbudet mot
kringföringshandel inomhus utan tillstånd av polismyndigheten framhöll kollegium,
att i vissa yttranden tvekan yppats örn lämpligheten av att inrymma så
stor maktbefogenhet åt polismyndighet. Kollegium kunde ej frånkänna dessa
synpunkter ett visst berättigande. Att i den omfattning, som här vore i fråga,
tillägga polismyndigheten befogenhet att bestämma över vissa medborgargruppers
försörjningsmöjligheter kunde vara ägnat att väcka betänkligheter.

Ä andra sidan kunde kollegium ej undgå att skänka beaktande även åt de
önskemål örn ett stävjande av den s. k. dörrknackarhandeln, som genom förevarande
stadgande skulle tillgodoses. Under förutsättning att polismyndighetens
beslut i ärendet kunde besvärsvägen göras till föremål för högre myndighets
prövning — varom måhända ett uttryckligt stadgande torde böra intagas
i lagen — ville kollegium därför ej motsätta sig den föreslagna anordningen:
För konsekvensens skull torde dock föreskriften böra utvidgas att
gälla även sådana samhällen på landsbygden, där ordningsstadgan för stad
vore gällande. Därigenom skulle de önskemål örn skärpta bestämmelser, som
framförts av polismästaren i Stockholm, i huvudsak bliva tillgodosedda. Att
däremot gå så långt, att föreskriften skulle utsträckas att gälla generellt även
för landsbygden, kunde kollegium ej förorda.

Fri kringföringshandel.

Gällande
rätt.

Romme ralj
ollegin m
1928.

Enligt 11 § 3 st. näringsfrihetsförordningen är det en var medgivet att
utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra livsförnödenheter, jordbrukson
ladugårdsprodukter samt alster av inhemsk hemslöjd. I andra stycket av
samma paragraf stadgas, att den, som anmält sig till idkande av fabrik eller
hantverk, äger att själv eller genom hustru eller hemmavarande barn till salu
kringföra sina egna tillverkningar, därvid dock försäljaren skall medföra prästbetyg
och visst intyg.

Kommerskollegium framhöll i sitt principutlåtande, att mot förstnämnda
stadgande anmärkts, att detsamma kunnat tagas till stöd för försäljning även
av importerade produkter, såsom kolonialvaror och dylikt, vilket icke torde hava
varit lagstiftarens mening, ävensom att stadgandet gåve alltför stort utrymme
för ur hälsovårdssynpunkt okontrollerad försäljning av sådana livsme -

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

del som mjölk och fisk m. ni. dylikt. Kollegium förklarade sig vara av den.
uppfattningen, att ifrågavarande anmälningsfria handel uttryckligen borde begränsas
till inhemska jordbruks- och trädgårdsprodukter, vilda bär och blommor
samt alster av inhemsk husslöjd ävensom byte och fångst från jakt eller
fiske, som utövats av försäljaren själv eller av person tillhörande samma familj
som försäljaren. Den kringföringshandel, som fabrikanter och hantverkare
enligt näringsfrihetsförordningen vore berättigade att fritt idka, syntes däremot
icke längre vara av beskaffenhet att behöva intaga en särställning i lagen.
Dylik försäljning borde enligt kollegii mening underkastas samma tillståndstvång
som annan kringföringshandel.

Utkastet. Utkastet följde i huvudsak de av kollegium sålunda uppdragna riktlinjerna.

1 uppräkningen av de varor, som kunde fritt få saluföras under kringföring,
upptogos dock ytterligare ladugårdsprodukter och svamp samt tidningar, tidskrifter
och böcker varjämte fångst från jakt och fiske ej inskränktes till egen
eller familjemedlems fångst.

Yttrandena. I åtskilliga av de avgivna yttrandena har påyrkats, att ytterligare vissa
varor skulle få fritt kringföras för försäljning.

Länsstyrelsen i Blekinge län finner sålunda önskvärt, att livsförnödenheter i
allmänhet alltjämt måtte få fritt kringföras. Särskilt för landsbygden vore det
av stort intresse, att tillgången på åtminstone vissa livsförnödenheter underlättades.
Det nuvarande stadgandet i näringsfrihetsförordningen kunde utan olägenhet
bibehållas. Samma uppfattning har magistraten i Lund, som dock anser,
att bestämmelserna böra begränsas till inhemska eller här i landet beredda livsförnödenheter.
Även magistraten i Västerås finner de skäl, som anförts för borttagande
av den gällande friheten i fråga örn livsförnödenheter, icke vara övertygande.
Kringföring av kött och bröd skedde åtminstone sommartiden t. ex.
till sommargäster i stor utsträckning. På samma sätt skedde distributionen
av mjölk i stor utsträckning i städer och större samhällen. Det vore tillfyllest,
att denna kringföring skedde utan anmärkningar ur hälsovårdssynpunkt, något
som väl finge anses åligga vederbörande hälsovårdsmyndighet att kontrollera.
Att försvåra dylik verksamhet genom anmälan eller tillståndstvång
syntes varken lämpligt eller behövligt. Länsstyrelsen i Jämtlands
län anser av behovet påkallat, att även tillverkade matvaror t. ex. charkuterivaror
finge fritt kringföras till försäljning. Handelskammaren i Gävle
hemställer, att även slakteri- och bageriprodukter måtte medtagas. Stockholms
handelskammare framhåller, att den skärpning av gällande bestämmelser,
som utkastets förslag skulle medföra, komme att bliva synnerligen betungande
för vissa näringar. Så skedde t. ex. utminutering av alkoholfria drycker
i mycket stor utsträckning på sådant sätt, att hos fabrikanterna anställda
utkörare kringförde dryckerna till avsalu. Av bagerierna bedreves likaledes
kringföringshandel med bröd i stora delar av landet genom anställda utkörare.
Särskilt påtagliga bleve olägenheterna för de näringsidkare, som hade ett stort
antal utkörare. Då emellertid enligt handelskammarens mening vägande skäl
kunde anföras emot att lämna all kringföringshandel med livsförnödenheter
oreglerad, föresloge handelskammaren, att kringföringshandel med bröd och

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

med drycker, som avsåges i förordningen den 8 maj 1925 örn vissa alkoholfria
drycker m. m., skulle vara fullt fri för fabrikanter och fasta handlande. Även
för andra fall kunde måhända rätt till fri kringföringshandel visa sig vara av
behovet påkallad. Motsvarande synpunkter hava framförts av Sveriges industriförbund.
Magistraten i Linköping ifrågasätter frihet även i fråga om
sådana alster av konstutövning som målningar, etsningar o. d. Dessa voro
för närvarande föremål för en livlig kringföringshandel.

I ett par yttranden anses utkastets förslag vara för vidsträckt. Sålunda
ifrågasätter Sveriges köpmannaförbund, att den fria försäljningen av fisk och
vilt måtte inskränkas till egen eller familjemedlems fångst. Förbundet anmärker
vidare, att paragrafen kunde tänkas giva allt för stort utrymme för en
från hälsovårdssynpunkt okontrollerad försäljning av livsmedel. Vidare föreslår
magistraten i Uppsala, att friheten att kringföra de i paragrafen nämnda
livsmedlen måtte inskränkas till producenter och hos dem anställda.

I sitt utlåtande över utkastet förklarar sig kommerskollegium, vilja understödja
det från flera håll framkomna yrkandet örn bibehållande av nuvarande
stadgande, att livsförnödenheter må kunna fritt kringföras till avsalu.

Skulle ur hälsovårdssynpunkt särskilda bestämmelser befinnas erforderliga i
fråga örn kringföringshandel med dylika varor, syntes föreskrift härom böra
meddelas i hälsovårdslagstiftningen. Därigenom löstes också en fråga, som
med den i utkastet föreslagna avfattningen kunde synas tvivelaktig, nämligen
huruvida den nu förekommande kringföringen på. tåg samt å teatrar och biograflokaler
av choklad o. d. skulle få äga rum utan särskilt tillstånd. Förutom
tidningar, tidskrifter och böcker syntes även andra alster av boktryckarkonst,
t. ex. vykort och kartor, böra hänföras till den fria varugruppen.

I en del av de inkomna yttrandena har som en oegentlighet framhållits, att Avgifter.
den kommun, där kringföringshandeln ägt rum, icke kan beskatta den vinst,
som där uppstått på rörelsen. Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare
framhöll som önskvärt, att för rätt till kringföringshandel uttoges
en efter lämpliga grunder bestämd avgift, som sedan fördelades mellan de av
handeln berörda kommunerna. Kringföringshandeln syntes i detta hänseende
böra likställas med tillfällighetsförsäljning.

Kommerskollegium framhöll i principutlåtandet, att kringföringshandelns
menliga verkningar ur fiskalisk synpunkt läge däri att kringvandrande försäljare
ofta undandroge sig sin skattskyldighet samt att kringföringshandeln
medförde en minskning i den bofasta handelns omsättning och därmed också
minskat skatteunderlag för resp. kommuner. Detta spörsmål hade, enligt vad
kollegium inhämtat, ägnats särskild uppmärksamhet under förarbetena till
kommunalskattelagen den 28 september 1928, men önskemålet örn en bättre
skadereglering i förevarande hänseende kommunerna emellan hade icke kunnat
tillgodoses på grund av de därmed förenade oöverkomliga svårigheterna ur
skatteteknisk synpunkt. Kollegium anförde vidare:

''Örn alltså kringföringshandelns beskattning icke kan erhålla en tillfredsställande
lösning genom den allmänna skattelagstiftningen — en fråga, som
undandrager sig kollega bedömande — skulle den utvägen kunna tänkas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr -hl.

en särskild avsgiftsplikt infördes för kringföringshandeln. Avgiften skulle
lämpligen inbetalas i förskott till vederbörande länsstyrelse före tillstånds beviljande
och borde till sin storlek anpassas efter den omfattning, i vilken handeln
komme att bedrivas inom resp. kommuner. Sedermera skulle en fördelning
av avgiftsuppbörden genom länsstyrelsens försorg äga rum mellan de
olika kommunerna. Emellertid anser sig kollegium icke böra förorda, att ett
avgiftssystem av dylikt slag vinner tillämpning. Att utfinna någon rationell
grund för avgiftens anpassning efter den omfattning, i vilken handel komme
att bedrivas inom de skilda kommunerna, torde knappast vara möjligt. Man
skulle därför nödgas antingen införa en för alla lika stor avgift eller ock ålägga
handlanden en efterföljande deklarationsplikt. I förra fallet skulle ju, om
avgiften sattes så hög, som vore erforderligt för att motsvara ett beräknat genomsnittligt
utskyldsbelopp, densamma komma att drabba synnerligen orättvist
icke blott olika handlande emellan utan även med avseende å olika stora
kommuner i deras inbördes ställning till varandra. I senare fallet skulle man
vara inne på ett komplement till kommunalskattelagen, vilket ur flera synpunkter
synes mindre lämpligt. Framhållas må, att ett dylikt avgiftssystem,
evad det ordnades på ena eller andra sättet, skulle påkalla skäligen vidlyftiga
föreskrifter örn avdrag för erlagda avgifter vid inkomstdeklaration i hemorten
eller i den kommun, där fast driftställe finnes inrättat. Om sålunda någon
mot skatteplikten svarande avgiftsskyldighet näppeligen lär kunna ifrågakomma,
torde däremot få anses lämpligt, att tillståndsbevis åsättas en relativt
hög stämpelavgift, förslagsvis 25 kr.’

Sveriges organiserade gårdfarihandlande anförde härom:

’Att gårdfarihandlanden undandroge sig skattebetalning förekomme säkerligen
ej i större utsträckning än inom andra rörelsegrenar. Visserligen kunde
han ej skatta till alla kommuner, där han gjorde affärer, utan endast till sin
hemkommun, men samma vore förhållandet med de flesta fasta handlandena i
städer och större samhällen. Dessa vägrade nog ej av skattehänsyn att sälja
till personer bosatta inom andra kommuner. En hel del företag, som i skattehänseende
vore av vida större betydelse än all gårdfarihandel tillsamman, finge
sina inkomster till största delen från andra kommuners befolkning, utan att
skattefrågan därför hindrade deras existens.’

Departe mentschefen.

Kringföringshandel

utom hemorten.

Den av mig lämnade redogörelsen för länsstyrelsernas nuvarande praxis vid
prövning av inkomna ansökningar örn tillstånd att till salu kringföra varor
utom hemorten utvisar, att länsstyrelserna som regel icke bevilja nya ansökningar
utan endast medgiva förnyelse år från år av tidigare lämnade tillstånd.
Anledningen till att samtliga länsstyrelser sålunda ansett sig kunna
på ett restriktivt sätt tillämpa gällande bestämmelser torde ligga däri, att
något egentligt behov av denna handel icke befunnits föreligga. Vad under
utredningen framkommit synes mig också giva vid handen, att ett förbud för
kringföringshandel i den form den hittills plägat utövas, d. v. s. den egentliga
gårdfarihandeln, knappast skulle medföra några nämnvärda olägenheter. Med
hänsyn till nutidens goda kommunikationsmöjligheter medelst tåg, omnibussar,
automobiler, båtar och telefon och då jämväl affärsbutiker för de vanligare
förnödenheterna numera torde finnas praktiskt taget överallt, där en mera
sammanträngd bebyggelse uppkommit, torde allmänheten i stort sett icke
längre hava något egentligt behov av denna handelsform.

Emellertid har, som framhållits av kommerskollegium och i en del andra

Kungl. Majda proposition nr hl.

yttranden, kommunikationsmedlens utveckling också föranlett uppkomsten av
en ny art av kringföringshandel, i det affärsföretag av skilda slag börjat driva
dylik handel genom utsända försäljare, som i automobil medföra de saluhållna
varorna. I vårt land har denna försäljningsform hittills tagit föga omfattning,
men på sina håll i utlandet förekommer sådan handel i tämligen stor utsträckning.
Sålunda har t. ex. i Schweiz bildats ett större affärsföretag inom
livsmedelsbranschen, som huvudsakligen driver kringföringshandel medelst
särskilda för ändamålet inredda automobiler, vilka efter på förhand kungjord
tidtabell besöka olika orter, där försäljningen på viss av myndigheterna anvisad
plats sker direkt från bilen. Kunderna få infinna sig vid bestämda hållplatser
och uppsökas sålunda icke i hemmen såsom vid kringföringshandeln
annars plägar vara fallet. Liknande handelsföretag finnas i Amerika, där
de gå under namnet »chain travelling stores».

För närvarande torde väl behov av dylika handelsformer med försäljning
från rörliga lager icke i större utsträckning föreligga här i landet. Det är
också min fasta övertygelse, att den bofasta handeln alltjämt i regel skall
visa sig bäst ägnad att handhava varuförmedlingen och att på ett bestående
sätt tillgodose den konsumerande allmänhetens intressen. Emellertid torde
icke kunna förnekas, att beträffande vissa orter eller vissa varor förhållandena
kunna så gestalta sig, att kringföringshandel i dess nyare former skulle
kunna lända till allmänhetens båtnad. Av denna anledning anser jag icke tillrådligt,
att man nu genom ett förbud mot all slags kringföringshandel skulle
redan på förhand omöjliggöra en utveckling, örn vars gagn det ännu torde vara
för tidigt att fälla något säkert omdöme. Som kommerskollegium framhållit
kan någon gränslinje svårligen dragas mellan gårdfarihandel i äldre bemärkelse
och dessa mera moderna former av försäljningsverksamhet. Vid sådant
förhållande, och då det uppenbarligen icke lärer kunna komma i fråga att —
frånsett vissa förnödenhetsvaror, till vilka jag senare återkommer — lämna
kringföringshandeln helt fri, har det synts mig lämpligast, att det nuvarande
tillståndstvånget bibehålies.

Enligt kommerskollegii i dess principutlåtande avgivna förslag och det på
grundval därav utarbetade författningsutkastet skulle länsstyrelsernas nuvarande
fria prövningsrätt vid avgörandet av ansökningar örn tillstånd till
gårdfarihandel i betydlig mån inskränkas. Länsstyrelserna skulle sålunda endast
hava att tillse, att sökande fyllde vissa i lagen uttryckligen angivna subjektiva
förutsättningar. Vore så förhållandet, skulle visserligen enligt utkastet ansökning
ändock kunna avslås, örn verksamheten kunde väntas medföra olägenhet
för allmänheten, men hänsyn finge icke tagas till ortens behov av dylik
handel eller andra liknande omständigheter. Denna ståndpunkt synes främst
hava varit föranledd därav, att det ansågs angeläget förebygga, att vid prövningen
hänsyn toges till den konkurrens med den bofasta handelskåren, som
verksamheten kunde förväntas medföra. Av kommerskollegii senare utlåtande
i ämnet framgår emellertid, att kollegium vid den förnyade prövning, som i
samband med utlåtandets avgivande ägnats förevarande spörsmål, funnit sig
böra förorda, att länsstyrelserna måtte tillerkännas fri prövningsrätt, därvid

Kungl. Majlis proposition nr 4l.

Kringföriugshandel

inom hemorten.

kollegium för vinnande av önskvärd enhetlighet dock ansett lämpligt, att
Kungl. Maj :t i cirkulär till länsstyrelserna fastställde vissa närmare direktiv
för prövningen.

Enligt min uppfattning kan det knappast vara lämpligt att helt lämna ortsförhållandena
ur räkningen vid bedömandet av ansökningar örn kringföringshandel.
Särskilt torde vid prövningen böra beaktas, huruvida kringföringshandeln
kan bliva till nytta för den konsumerande allmänheten i de trakter, där
kringföringen är avsedd att äga rum. I våra vidsträckta skärgårdar med deras
mångenstädes mindre tillfredsställande kommunikationsförhållanden kan kringföringshandel
med vissa varor sålunda befinnas vara av behovet påkallad.
Detsamma gäller även andra trakter, där varuförmedlingen genom detaljhandeln
icke kan anses ordnad på ett för allmänheten nöjaktigt sätt, eller då kringföringshandeln
avser varor, som icke saluhållas av ortens affärsmän. Det
torde icke heller kunna förnekas, att omständigheterna även i andra fall kunna
vara sådana, att en välskött kringföringshandel med vissa varor •— jag tänker
då närmast på kringföringshandeln i dess modernare former — kan tänkas
vara till fördel för den konsumerande allmänheten. Att emellertid utöver de
av mig nyss angivna allmänna riktlinjerna för prövning av ansökningar om
kringföringshandel uppställa detaljerade föreskrifter, som skulle kunna passa
in på det levande livets mångskiftande förhållanden, erbjuder uppenbarligen
betydande vanskligheter. Mest ändamålsenligt torde vara att låta länsstyrelserna,
som sitta inne med kännedom örn de lokala förhållandena, få en relativt
fri prövningsrätt. Emellertid lärer för vinnande av en enhetlig praxis vara
önskvärt, att vissa huvudgrunder angivas för länsstyrelsernas bedömande av
hithörande ärenden. I sådant hänseende torde böra stadgas, att ansökning örn
kringföringshandel skall avslås, örn anledning finnes antaga, att sökanden
icke är lämpad att handhava verksamheten, ävensom att tillstånd icke må beviljas,
med mindre kringföringshandeln vid prövning av förekommande omständigheter
finnes kunna bliva till gagn för allmänheten.

Att skyldighet föreligger att vid verksamhetens utövande iakttaga vederbörligen
utfärdade ordnings- och hälsovårdsföreskrifter torde ligga i öppen dag.
Särskilt må framhållas, att sådana allmänna ordningsstadganden, som tillkommit
med stöd av 20 § ordningsstadgan för rikets städer, kunna innehålla föreskrifter
rörande kringföringshandel. Härutöver torde åt tillståndsmyndigheten
böra inrymmas befogenhet att lämna de särskilda ordningsföreskrifter
för försäljningens utövande, som i det särskilda fallet kunna finnas erforderliga.

Vad härefter angår kringföringshandel inom vederbörandes hemort samt, örn
han är handlande, inom den ort, där han utövar sin fasta rörelse, lärer med
hänsyn till de anmärkningar, som från skilda håll anförts mot dylik ambulerande
försäljning, även denna form av kringföringshandel böra underkastas
viss rättslig reglering.

Härvid gäller det att tillse, att den enskildes utkomstmöjligheter och rörelsefrihet
vid utövande av handelsyrket icke i onödan beskäras, samtidigt som allmänhetens
berättigade krav på undanröjande av de obehag och olägenheter, som

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

vållas genom kringvandrande försäljares mer eller mindre påträngande utbjudande
av allehanda varor i hem och arbetslokaler, i möjligaste mån tillgodoses.

Vid övervägande av detta spörsmål har jag kommit till den slutsatsen, att
jämväl kringföringshandeln inom hemorten bör göras beroende av tillstånd, som
lämpligen synes böra meddelas av ortens polismyndighet, men att sådana direktiv
därvid böra uppställas för myndighetens prövningsrätt, att en ansökning
endast i undantagsfall och då särskild anledning därtill förekommer må
avslås. Liksom vid kringföringshandel utom hemorten bör ansökning icke
beviljas, då anledning finnes antaga, att sökanden icke är lämpad att handhava
verksamheten. Som exempel på ett dylikt avslagsskäl kan anföras, att
verksamheten förväntas utgöra förevändning för bettleri och lösdriveri. Härigenom
skulle således den s. k. dörrknackarhandeln i dess mest påtalade form
kunna bliva i viss mån förhindrad. Ej heller torde tillstånd böra meddelas,
örn de varor sökanden avser att försälja äro av sådan beskaffenhet, att de ur
hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt anses icke böra utgöra
föremål för kringföringshandel. Att härutöver ytterligare inskränka
denna för närvarande helt fria kringföringshandel synes mig icke tillrådligt.
Dock lärer tillståndsmyndigheten även ifråga örn dylik handel böra tillerkännas
befogenhet att meddela de särskilda ordningsföreskrifter för försäljningens utövande,
som kunna finnas erforderliga.

I det preliminära författningsutkastet föreslogs, som förut nämnts, att kringföringshandel
i stad icke skulle få ske inomhus, med mindre polismyndigheten därtill
lämnat tillstånd. Häremot hava invändningar gjorts i flera yttranden. Även
enligt min mening vore ett dylikt stadgande ägnat att väcka betänkligheter.
Då flertalet varor näppeligen kunna försäljas på detta sätt annat än genom
utbjudande inomhus, skulle det innebära ett allt för stort avsteg från den allmänna
näringsfriheten att genom ett stadgande av denna innebörd hindra en
person, mot vars lämplighet att bedriva kringföringshandel ingen anmärkning
förekommer, att, örn han så finner för sig tjänligt, på detta sätt bereda
sig utkomst. Jag anser mig därför icke kunna förorda utkastets förslag
härutinnan. I detta sammanhang må emellertid framhållas, att tillståndsmyndigheten
med stöd av sin rätt att meddela erforderliga ordningsföreskrifter
för försäljningens utövande kan föreskriva, att viss kringföringshandel
endast må försiggå utomhus.

I likhet med vad för närvarande är fallet böra en del varor få kringföras till
salu utan särskilt tillstånd. Att emellertid, såsom kommerskollegium i sitt
senaste utlåtande förordat, bibehålla den nuvarande kringföringsfriheten för
livsförnödenheter i allmänhet synes mig knappast motiverat. Begreppet livsförnödenheter
i vidsträckt bemärkelse torde kunna anses omfatta allt, som är
för livets uppehälle och nödtorft erforderligt, såsom födoämnen, kläder och
andra nödvändighetsartiklar. Under alla omständigheter lärer detta begrepp
vara i språkligt hänseende allt för obestämt för att i detta sammanhang kunna
användas. Att utfinna någon generell beteckning för samtliga de förnödenheter,
som böra få fritt kringföras till försäljning, torde icke låta sig göra,

Fri kringföringshandel.

Kungl. Maj :ts proposition nr -41.

varför man synes nödsakad att i lagtexten uppräkna de skilda varuslag, som
skulle få fritt kringföras till avsalu.

Avgifter. Beträffande frågan om de avgifter, som böra upptagas vid meddelande av
tillstånd till kringföringshandel, finner jag i likhet med kommerskollegium,
att någon mot skatteplikten svarande avgiftsskyldighet icke lärer kunna komma
i fråga. Liksom hittills torde för tillståndsbevis i fråga örn kringföringshandel
utom hemorten böra utgå stämpelavgift med tio kronor. Lör bevis örn tillstånd
till kringföringshandel inom hemorten skulle med tillämpning av nu
gällande föreskrifter avgiften likaledes komma att utgöra tio kronor för stämpel
eller i vissa fall åtta kronor för stämpel och två kronor lösen. Någon ändring
härutinnan synes mig icke påkallad.

Härmed har jag angivit de allmänna riktlinjer efter vilka, enligt mitt förmenande,
en reviderad lagstiftning angående kringföringshandeln bör utformas.
Till de närmare detaljerna anhåller jag att få återkomma i det följande.

Tillfällig- Enligt § 9 mom. 3 näringsfrihetsförordningen åligger det handlande, som
" u^om 0IL där kan anmält sig till handels drivande, eller ock å sådan ort, men

Gällande ^nnan kan där inrättat kontor av stadigvarande beskaffenhet, vill på kortare
rätt. tid å auktion eller under hand avyttra lager av handelsvaror, att därtill söka
tillstånd hos Överståthållarämbetet, örn försäljningen skall försiggå i Stockholm,
men eljest hos länsstyrelsen i det län, där densamma skall äga rum.
Eör försäljning å marknad erfordras dock ej tillstånd. Vid ansökningen
skall lämnas uppgift örn den kommun, där försäljningen skall försiggå,
ock örn den tid, varunder densamma skall bedrivas, samt företes
intyg att sökanden efter bekörig anmälan idkar handel inom riket samt att
kan gjort sig känd för redbarket och ordentlighet. Dessutom skall förteckning
å varulagret ingivas. Önskar sökanden använda biträde vid rörelsens utövande,
skall han uppgiva, vilka personer han vill därtill använda, och örn dem
förete intyg örn redbarhet och ordentlighet samt bevis, att de råda över sig
ock sin egendom. Är biträdet gift kvinna, som sammanlever med mannen,
skall i stället för nämnda bevis företes bevis örn mannens tillåtelse. Finnes
tillståndet med hänsyn till de avlämnade betygens innehåll ock i övrigt förekommande
omständigheter böra beviljas, har sökanden att vid bevisets uttagande
erlägga en av länsstyrelsen bestämd avgift, lägst 25 högst 500 kronor,
till varje kommun, inom vilken försäljning skall ske. Avgiftens storlek bestämmes
med hänsyn till varuförteckningens omfattning och det tillärnade
antalet försäljningsdagar. I fråga örn tillfällighetsförsäljning, som anordnas
av aktiebolag eller ekonomisk förening, gälla i stort sett enahanda bestämmelser.

Mot dessa bestämmelser kava anmärkningar framställts särskilt från detaljhandelns
sammanslutningar. Så som bestämmelserna avfattats, öppnade de
alltför stora möjligheter för tillfällighetsförsäljningar. Allmänheten löpte alltid
stor risk att vid dessa försäljningar erhålla underhaltiga varor till dyra
priser. För den bofasta köpmanskåren hade försäljningarna i fråga ofta vållat
avsevärt avbräck i deras verksamhet, vilket förhållande i sin tur indirekt blivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

till men såväl för den konsumerande allmänheten på orten som ock — genom
minskat skatteunderlag — för den kommun, där försäljningen ägt rum. De
framställda önskemålen kava i huvudsak gått ut på, att detta slag av försäljning
måtte helt förbjudas, att i varje fall endast konkursvarulager och varor,
som tillhörde dödsbo, samt skadade eller för hastig förskämning utsatta
varor borde få på detta sätt försäljas, att utgående avgift måtte väsentligt
höjas samt att vederbörande handelskammare måtte beredas tillfälle att yttra
sig över ansökningar örn sådan tillfällighetsförsäljning.

I principutlåtandet förklarade kommerskollegium, att det ville synas, som
örn en begränsning av denna försäljningsform otvivelaktigt skulle vara ägnad
att befordra en sund utveckling inom handeln. Med hänsyn härtill borde det
för dylik försäljning nu gällande tillståndstvånget bibehållas samt så till
vida skärpas, att tillstånd finge meddelas allenast under vissa bestämda förutsättningar
och först sedan vederbörande handelskammare avgivit yttrande
i ämnet. Ansökan borde kunna bifallas endast då fråga vore örn försäljning
av konkurslager, dödsbo, skadade varor eller varor, som vore utsatta för hastig
förskämning. I övrigt syntes de i § 9 mom. 3 näringsfrihetsförordningen meddelade
föreskrifterna i stort sett kunna förbliva oförändrade.

I det preliminära utkastet till näringslag upptogs ett stadgande av innebörd,
att det för försäljning avsedda varulagret endast finge utgöras av skadade
eller för hastig värdeminskning utsatta varor eller av varor, som tillhörde
konkurs- eller dödsbo eller av sökanden därifrån förvärvats. Till skillnad
från kommerskollegii förslag talades sålunda här örn hastig värdeminskning
i stället för hastig förskämning, varjämte i konkurs- och dödsbon ingående
varor ansågos böra få försäljas av, förutom konkursförvaltaren eller dödsbodelägarna
direkt, även sådan handelsidkare, som av konkurs- eller dödsboet
förvärvat desamma. Vidare upptogs föreskrift örn, att länsstyrelsen, innan
tillstånd finge beviljas, skulle lämna vederbörande handelskammare tillfälle
att yttra sig.

I flertalet av de avgivna yttrandena har utkastets förslag till begränsning
av de varuslag, som skulle kunna utgöra föremål för tillfällighetsförsäljning,
lämnats utan erinran.

I ett pär av yttrandena har gjorts gällande, att ifrågavarande försäljningsform
borde helt förbjudas. Handelskammaren i Gävle och magistraten i Strömstad
förklara sålunda, att, då något som helst behov av detta slags försäljning
icke kunde anses föreligga samt densamma helt naturligt åstadkomme
stort förfång för handelsidkarna på platsen, förbud syntes påkallat. Magistraten
i Alingsås uttalar som sin uppfattning, att denna form för försäljning
borde i största möjliga utsträckning beskäras. Försäljning av konkursoch
dödsbos tillhörigheter borde icke under några omständigheter tillåtas å
annan plats, än där varorna vid konkursens början eller dödsfallets inträffande
funnes.

I åtskilliga andra yttranden påfordras skärpning av utkastets förslag. Länsstyrelsen
i Kronobergs län, Smålands och Blekinge handelskammare, Gotlands
handelskammare samt Sveriges köpmannaförbund göra sålunda gällande, att

Bihang till riksdagens protokoll 198S. 1 sami. 34 käft. (Nr 4l.)

Kommers kollegium 1928.

Utkastet.

Yt trandena.

Kungl. Maj:is proposition nr kl.

varor, som förvärvats från konkurs- eller dödsbon, icke böra få försäljas på
ifrågavarande sätt. Köpmannaförbundet framhåller, att syftet med detta stadgande
väl torde hava varit att bereda konkurs- och dödsbon lättare och förmånligare
avsättningsmöjligheter. Emellertid torde det knappast med fog kunna
sägas, att denna uppfattning vore riktig. I verkligheten vore det ingalunda
konkurs- och dödsboen, som hade någon fördel av ifrågavarande försäljningsmetod,
utan endast de återförsäljare, som rent yrkesmässigt ägnade sig åt försäljning
av konkursvaror. Man kunde på goda grunder befara, att här lämnats
en möjlighet för sådana återförsäljare att kringgå bestämmelserna genom att
förnya ett konkurslager med varor, som förvärvats på annat sätt. Möjligheten
för kontroll härav syntes vara ytterst ringa, och därmed förelåge fara för missbruk
i mycket stor utsträckning.

Vidare har i flera yttranden anmärkts mot att varor, som vore utsatta för
hastig värdeminskning, skulle få försäljas på detta sätt. Uttrycket hastig
värdeminskning borde ändras till det av kommerskollegium föreslagna hastig
förskämning. Därigenom skulle åstadkommas en önskvärd begränsning av de
varuslag, som finge omfattas av tillfällighetsförsäljningen. Sålunda förklarar
sig Sveriges köpmannaförbund visserligen med tillfredsställelse hava funnit,
att utkastet i stort sett följt kommerskollegii förslag, men att ändringen av
ordet förskämning till värdeminskning dock måste anses innebära en avsevärd
försämring. Härigenom skulle även så kallade säsongvaror få försäljas. Men
det övervägande antalet av de varuslag, som för närvarande såldes vid tillfällighetsförsäljningar,
utgjordes just av säsongvaror. Det torde för övrigt i
praktiken bliva ganska svårt att draga en tillförlitlig gräns mellan sådana varor,
som vore utsatta för hastig värdeminskning, och sådana, som icke vore det.
Förbundet ville därför livligt framhålla vikten av att ordet förskämning bibehölles.
Även i åtskilliga andra yttranden har givits uttryck för samma uppfattning.

I en del yttranden har å andra sidan hävdats, att ingen som helst begränsning
i avseende å varuslagen borde komma i fråga.

Kooperativa förbundet anser en revision av lagstiftningen på denna punkt
snarare böra åsyfta att underlätta sådan försäljning än att införa ytterligare
restriktioner. Varje möjlighet att bereda befolkningen tillgång till billiga varor
borde enligt förbundets mening betraktas såsom i och för sig lovvärd och den
omständigheten, att en avyttring av varor kan komma att ske till priser, som
understiga de priser, som noteras av den bofasta handeln, utövad av enskilda
handelsidkare eller juridiska personer, borde icke få utgöra anledning att försvåra
sådan försäljning. Att rörande tillfällig försäljning föreskriva, att
endast vissa kategorier av varor skulle få saluföras på detta sätt, syntes
vara ett opåkallat ingrepp i den ekonomiska rörelsefriheten. Stockholms
köpmannaförening anser begränsning med avseende å varuslagen icke
vara påkallad. Vad särskilt anginge konkursvarulager ville föreningen framhålla,
att avveckling av gäldbundna bon utan konkurs vore en vanlig företeelse.
Vad som ena dagen vore ett avvecklingsbo bleve ofta den andra ett konkursbo.
Skillnaden vore endast formell. Länsstyrelsen i Kristianstad län utta -

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

lar likaledes, att det syntes olämpligt att vidtaga någon som helst begränsning
i fråga örn de varor, som skulle kunna få försäljas. Det föreslagna stadgandet
skulle visserligen förekomma en del konkurrens med handelsidkarna
på orten, men några olägenheter för allmänheten torde icke kunna uppstå därigenom,
att en handelsidkare finge idka tillfällig försäljning utom hemorten.
Tvärtom vore det i mindre samhällen en fördel, att även vissa bättre varor,
som i vanliga fall icke kunde där hållas till salu, tillfördes samhället från
annat håll, och att allmänheten sålunda bereddes tillgång till ett större urval
än som i vanliga fall stöde den till buds.

Borttagandet av begränsningen i varuslagen påyrkas även av Sveriges industriförbund
och Stochholms handelskammare. Industriförbundet framhåller,
att det i många fall för undvikande av förlust torde vara nödvändigt, att en
affärsman finge anordna tillfällighetsförsäljningar jämväl av andra varor än
sådana, som angåves i förevarande paragraf. Tillräckligt korrektiv mot missbruk
syntes ligga i den föreslagna bestämmelsen örn handelskammarens hörande.
Handelskammaren framhåller, att behov kunde föreligga att å annan
ort sälja varor, som väl vore fullgoda, men som t. ex. vid leverans av någon
anledning avvisats av en köpare. Detsamma gällde även i fråga örn sådana
varor, som efter haveri lossats i främmande hamn. Handelskammaren hänvisade
vidare till köplagens föreskrifter i 34, 35 och 55 §§ om skyldighet
att för medkontrahents räkning ombesörja försäljning av gods av viss beskaffenhet.
Utövandet av en dylik plikt finge ej göras beroende av tillstånd.
Då fråga vore örn varor, som fordrade alltför kostsam vård, skulle för övrigt
med den föreslagna formuleringen tillstånd icke kunna erhållas. Tydligt vore
att med bibehållande av kravet på tillstånd det måste möta avsevärd svårighet
att finna en formulering, som täckte alla berättigade fall. Enklast vore
måhända därför att icke alls begränsa varuslagen. Vidare måste uppmärksammas,
att svårigheter ej ställdes för brådskande försäljning av varor, som
på grund av sin beskaffenhet eller eljest måste avyttras med skyndsamhet.

Magistraten i Halmstad anser varubegränsningen för snäv. Det funnes många
tillfällen, då en affärsidkare hade de mest fullgoda skäl för avyttring av varor
utom sin hemort, t. ex. tillbakavisad leverans. I dylika fall, då t. o. m. en
utländsk undersåte ej torde böra frånkännas rätt att avyttra varorna, finge
legala hinder för varornas försäljning på lämpligaste sätt ej uppställas. Magistraten
i Ystad framhåller, att försäljning av förevarande slag kunde vara
fullt motiverad jämväl i andra fall, exempelvis för avveckling av en handelsrörelse
utan konkurs. Tillstånd borde därför kunna erhållas, då särskilda
förhållanden eljest kunde anses betinga den tillfälliga försäljningen. Magistraten
i Sölvesborg anser skäl saknas att ytterligare begränsa och försvåra möjligheterna
att realisera konkursbos tillgångar. Att fordra länsstyrelsens tillstånd
för sådan försäljning skulle endast onödigt försvåra boutredningen. Detsamma
gällde örn auktioner vid boutredning efter avliden handelsidkare och
vid bodelning i anledning av äktenskapsskillnad eller boskillnad. Ej heller
borde hinder uppställas för laglig likvidation av handelsbolag och enskilda
bolag. Magistraten i Örebro framhåller, att tillfällighetsförsäljning även bor -

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

de få omfatta sådana varor, som endast mera undantagsvis såldes av handlandena
å orten. Så. kunde vara fallet med begagnade föremål (antikviteter),
konstverk och dylikt. Magistraten i Ulricehamn uttalar den uppfattningen,
att det som reaktion mot de överdrivet höga priser, som de lokala köpmannaorganisationerna
stundom strävade efter att uppehålla, icke skadade att en och
annan realisation då och då komme till stånd.

I anledning av förslaget örn att vederbörande handelskammare skulle lämnas
tillfälle att yttra sig över inkomna ansökningar, har i åtskilliga yttranden anmärkts,
att ett dylikt förfarande finge anses onödigt eller olämpligt.
Stochholms handelskammare uttalar, att det bleve en mycket ömtålig och
grannlaga uppgift, som härigenom komme att åvila handelskammaren. Med
fog kunde ifrågasättas, huruvida handelskamrarna lämpligen borde åläggas
ett dylikt uppdrag, genom vilket deras verksamhet skulle på ett mera påfallande
sätt överflyttas från de allmänna principuttalandenas plan till ett utpräglat
ståndpunktstagande rörande en i ett enskilt fall bedriven affärsform. Länsstyrelsen
i Örebro län anser anledning att lämna handelskammaren tillfälle till
yttrande icke föreligga. Magistraterna i Skara och Örebro anse handelskammarens
hörande komma att medföra onödig tidsutdräkt och för övrigt vara obehövligt.
Magistraten i Lund anser föreskrift örn inhämtande av yttrande från
handelskammaren onödigt. Enligt den föreslagna paragrafen skulle sådana
upplysningar lämnas, att länsstyrelsen i allmänhet själv kunde bedöma, örn
försäljningstillstånd borde lämnas eller ej. Givetvis stöde det länsstyrelsen
fritt att i tveksamma fall höra handelskammaren. Länsstyrelserna i Kristianstads
och Hallands län yrka, att handelskammarens hörande icke må göras
obligatoriskt. Ofta vore saken så brådskande, att handelskammarens hörande
svårligen medhunnes, och i andra fall kunde frågan ligga så klar, att handelskammarens
hörande vore obehövligt. Magistraterna i Halmstad och Skellefteå
finna visserligen handelskammaren som regel böra höras, men framhålla,
att då det gällde skadade eller för hastig värdeminskning utsatta varor, handelskammarens
uttalande näppeligen alltid kunde avvaktas. Magistraten i Lindesberg
framhåller, att tillfällighetsförsäljningen ej sällan vore av så ringa
betydelse, t. ex. vid utförsäljning av mindre konkurslager, att handelskammarens
hörande, även om tid härför utan olägenhet kunde disponeras, måste framstå
som alldeles opåkallat. Magistraten i Askersund uttalar, att bestämmelserna
örn handelskammarens hörande icke väl passade, då fråga vore örn varor
utsatta för hastig värdeminskning. Magistraten i Ystad framhåller, att handelskammaren
knappast kunde äga den lokala detaljkännedom örn handelsrörelser
å de särskilda orterna inom handelskammarens område, som erfordras.
Den utredning, som kunde påkallas, borde lämnas av den offentliga lokalmyndighet,
som eljest hade att handlägga näringsrättsliga spörsmål. Länsstyrelsen
i Skaraborgs län anser likaledes, att yttrande icke bör inhämtas från handelskammaren
men väl från kommunal- och polismyndighet i orten.

Kooperativa förbundet, som, enligt vad förut angivits, hyser den uppfattningen,
att all tillfällighetsförsäljning bör vara tillåten utan särskilt tillstånd,
vänder sig särskilt mot förslaget, att handelskammarens yttrande skulle in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

hämtas. Om köpenskapens intressen genom handelskamrarna skulle beredas inflytande
över frågor av detta slag, borde konsekvensen och rättvisan kräva, att
även konsumentintressena gåves tillfälle att framföra sina synpunkter. Härför
kunde lämpligen upprättas konsumentkamrar med uppgift att i liknande
fall, men även i lagstiftningsfrågor inför statsmakterna, företräda konsumentintresset.
Då handelskamrarna hava till uppgift att företräda handelns och
näringslivets allmänna intressen, vore det att giva dem en obehörig ställning,
örn de bereddes tillfälle att öva ett mera direkt inflytande på affärslivet. Redan
månheten örn att söka bevara handelskammarinstitutionen som en näringslivets
allmänna intresserepresentation borde hindra statsmakterna från att lagligen
föreskriva, att handelskamrarna skola uppträda som mellankommande part på
marknaden.

I sitt utlåtande den 6 juni 1931 framhöll kommerskollegium, att utkastet
anslöte sig till kollegii tidigare framställda förslag, att tillstånd till tillfällighetsförsäljning
endast skulle kunna erhållas, då fråga vore örn försäljning av
konkursvarulager, dödsbo, skadade varor eller varor, som voro utsatta
• för hastig förskämning, med allenast den avvikelse att ordet förskämning
ersatts med ordet värdeminskning, samt anförde vidare: ''Vid det förnyade
övervägande, som kollegium på grundval av de avgivna utlåtandena ägnat föreliggande
spörsmål, har kollegium ej kunnat undgå att finna, att den begränsning
i möjligheten att bevilja tillstånd till tillfällighetsförsäljningar, som sålunda
skulle komma att gälla, i en del fall kan leda till vissa olägenheter. Såsom
från flera håll påpekats, kunna nämligen fall tänkas uppkomma, där en
tillfällighetsförsäljning är nära nog ofrånkomlig (t. ex. där fartygslast av
någon anledning lossats i annan hamn än destinationsortens eller där ett varuparti
blivit av köparen avvisat), men där länsstyrelsen genom den föreslagna
begränsningen skulle vara lagligen förhindrad att bevilja tillståndet. Att
komplettera uppräkningen med alla de fall, som härvid kunna tänkas uppstå.,
torde vara praktiskt taget omöjligt. En tänkbar utväg vore, örn uttrycket ''tillfälligtvis
avyttra lager av handelsvaror’ i första stycket av 8 § kunde närmare
utformas så, att därav klart framgår, att stadgandet endast åsyftar’ de fall,
då en handlande sänder varor till annan ort i syfte att där låta tillfälligtvis
försälja dem. I så fall skulle de fall av tillfällighetsförsäljningar, som ovan
berörts, komma att falla utanför stadgandets räckvidd.’ Kollegium uttalade
vidare, att handelskammarens yttrande icke torde behöva inhämtas annat än
då så lämpligen kunde ske, samt att kollegium icke kunde biträda förslaget
därom, att kommunal- eller polismyndighet i orten skulle höras i handelskammarens
ställe.

Den omfattning, i vilken tillfällighetsförsäljningar för närvarande pläga Tillfälligförekomma,
framgår av en inom handelsdepartementet med ledning av från hetsförsåljlänsstyrelserna
inhämtade uppgifter upprättad tabell, vilken torde få som ^fattning.
bilaga fogas vid protokollet (bil. D). Tabellen utvisar, att antalet beviljade tillfällighetsförsäljningai;
inom hela riket åren 1928—1030 uppgingo till resp. 22,

23 och 25. överståthållar ämbetet uppgiver, afl ansökan örn tillstånd till
tillfällighetsförsäljning icke någonsin gjorts hos Överståthållarämbetet. Läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

styrelsen i Jönköpings län har icke, i varje fall icke under de sista tio åren,
beviljat dylikt tillstånd. I Kronobergs län bär tillstånd icke meddelats sedan
år 1914, i Gotlands län icke under de senaste tolv åren. Länsstyrelsen i Malmöhus
län meddelar, att länsstyrelsen aldrig lämnar sådana tillstånd, varom nu
är fråga. I Hallands län har endast en enda ansökan inkommit under de sista
tio åren och i Värmlands län har intet tillstånd lämnats under samma tid.
Länsstyrelsen i Jämtlands län uppgiver, att ansökningar örn tillstånd äro ytterst
sällsynta, och länsstyrelsen i Västerbottens län upplyser, att länsstyrelsen endast
en gång under de senaste fem åren beviljat tillstånd.

Praxis vid‘ Från länsstyrelserna hava vidare uppgifter inhämtats örn den praxis, som av

P™ ansii-™ dem tillämPas i fråga örn tillstånds beviljande. Länsstyrelserna i Uppsala,
ningarna. Blekinge, örebro, Västmanlands och Kopparbergs län hava i allmänhet plägat
bevilja inkomna ansökningar utan närmare prövning, så snart formaliteterna
fyllts. Länsstyrelsen i örebro län tillägger, att avgiften plägar beräknas tämligen
högt, vadan åtskilliga personer, som förfrågat sig om villkoren för tillstånds
erhållande, avstått från att ingiva ansökning. Länsstyrelsen i Kronobergs
län uppger, att det år 1914 meddelade tillståndet beviljades utan närmare
prövning. Länsstyrelsen i Skaraborgs län beviljar tillstånd, därest polismyndigheten
i orten förklarat sig icke hava något att däremot erinra. I övrigt
synes vid ansökningarnas prövning ortens behov av försäljningen i fråga tillmätas
väsentlig betydelse. Länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Västmanlands
och Norrbottens län uppgiva, att för dem ortens behov varit avgörande.
Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar, att länsstyrelsen icke
anser något behov av dylik försäljning föreligga, och att länsstyrelsen därför
avslagit inkomna ansökningar. Länsstyrelsen i Malmöhus län brukar av enahanda
skäl aldrig lämna tillstånd. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att
då handelskammaren, vars yttrande plägar inhämtas, hyser den uppfattningen,
att behov av tillfällighetsförsäljning icke föreligger inom länet, inkomna ansökningar
regelbundet avslås. Även i Göteborgs och Bohus län hava ansökningarna
under de senare åren remitterats till handelskammaren för yttrande.
I Gotlands län avslogs den senaste ansökan, som inkom år 1921, bland annat
av det skäl, att de ifrågasatta försäljningarna icke kunde anses behövliga för
befolkningen i länet med dess jämförelsevis rikliga tillgång på handelsidkare.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län uppgiver, att vid tillstånds meddelande såväl
ortens behov som varulagrets storlek och art liksom även den eventuella skada,
som den tillärnade försäljningen kunde komma att förorsaka de fasta
handlandena inom orten, varit avgörande. För länsstyrelsens i Västerbottens
län prövning avgörande har varit, att varornas beskaffenhet varit sådan, att
avyttringen icke inverkat menligt på de bofasta handlandenas rörelse. Länsstyrelsen
i Kristianstads län lämnar tillstånd, därest vederbörande ortsmyndighet
— magistrat eller landsfiskal — tillstyrker ansökningen. Länsstyrelsen i
Kalmar län uppgiver, att numera vederbörande polismyndighets och länets köpmannaförbunds
yttrande angående behovet plägar inhämtas. Länsstyrelserna
i Östergötlands, Hallands, Jämtlands och Värmlands län anföra, att, då ansökningar
ytterligt sällan förekommit, någon praxis icke utbildat sig. Sistnämnda
länsstyrelse tillägger, att i de fall, då ansökan gjorts, sökanden regelmässigt

Kungl. Maj:ts proposition nr il. 71

återkallat densamma, då han blivit uppmärksamgjord på lagens bestämmelser
örn viss avgift.

Av den redogörelse jag lämnat för länsstyrelsernas nuvarande praxis med ^^chefe
avseende å tillstånds beviljande framgår, att det övervägande flertalet av dem
vid sin prövning tillmäter ortens behov avgörande betydelse. De nuvarande
bestämmelserna i 9 § 3 mom. näringsfnhetsförordningen lämna visserligen
icke några närmare direktiv för länsstyrelsernas prövning — i lagrummet angles
endast att hänsyn skall tagas ''till de avlämnade betygens innehåll och i
övrigt förekommande omständigheter’ — men paragrafens tillkomsthistoria
utvisar, att denna länsstyrelsernas praxis torde stå -i full överensstämmelse
med lagstiftarens avsikter.

Som nämnts innehöll näringsfnhetsförordningen i sin ursprungliga lydelse
icke några särskilda bestämmelser om tillfällighetsförsäljning. I skrivelse den
1 maj 1886 (nr 35), däri riksdagen uttalade sig för en skärpning av bestämmelserna
för rätt att driva gårdfarihandel, framhöll riksdagen, att handlande
ofta för kortare tid sloge sig ned på en plats, vare sig i stad eller å landet,
och där, till stort förfång för ortens bofasta handlande och skada för allmänheten,
utsålde en mängd mer eller mindre värdelöst kram, vanligen under benämning
''realisation för en utländsk konkursmassa^ räkning eller dylikt.
Riksdagen anhöll därför, att Kungl. Maj:t ville bringa dessa frågor under
utredning. I proposition (nr 35) till 1887 ars riksdag inhämtade Kungl.

Maj :t riksdagens yttrande över ett i anledning av riksdagens berörda skrivelse
upprättat förslag till ändringar i näringsfrihetsförordningen, enligt vilket för
gårdfarihandel skulle fordras länsstyrelsens tillstånd men för tillfällighetsförsäljning
endast anmälan och erläggande av viss avgift. Vid avgörande av
frågan, huruvida tillstånd till gårdfarihandel borde beviljas, skulle länsstyrelsen
hava att taga hänsyn till, förutom företedda intyg, ortens behov av dylik
handel. I sin skrivelse (nr 47) i anledning av propositionen anmärkte riksdagen
beträffande förslaget till gårdfarihandel^ reglering, att det syntes
olämpligt, att vid en prövning av sådan beskaffenhet, som här vore i fråga, så
strängt begränsa länsstyrelsens prövningsrätt. Med den föreslagna lagstiftningens
ändamål syntes bäst överensstämma, att det lämnades öppet för myndigheten
att taga hänsyn till alla de omständigheter, som kunde inverka på
saken. I författningen borde därför stadgas, att länsstyrelsen hade att vid
ansökningens prövning taga ''hänsyn till de företedda betygens innehåll och
i övrigt förekommande omständigheter’. I fråga örn tillfällighetsförsäljningen
uttalade riksdagen som sin åsikt, att anmälan icke kunde anses tillräcklig, samt
hemställde att även här tillståndstvång borde stadgas. Då denna art av
handelsrörelse ofta lände till betydligt förfång för ortens bofasta handlande
och jämväl i övrigt icke väsentligen skilde sig från den s. k. gårdfarihandeln,
borde länsstyrelserna även i avseende härå äga att efter förekommande omständigheter
pröva, huruvida en person borde tillåtas att idka dylik
rörelse. Vid de ändringar, som härefter genom förordning av den 23 september
1887 vidtogos i näringsfrihetsförordningen, gjordes också, i överensstämmelse
med riksdagens berörda hemställan, jämväl rätten till tillfällighets -

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

försäljning beroende pa tillstånd av länsstyrelse och angavs såväl i fråga
om gårdfarihandel som tiilfällighetsförsäljningen, att länsstyrelsen vid avgörande
av frågan örn tillståndets beviljande hade att taga hänsyn till ''betygens
innehåll och i övrigt förekommande omständigheter'', vilket uttryck
alltjämt kvarstår oförändrat i näringsfrihetsförordningen § 9 mom. 3 tredje
stycket och mom. 4 fjärde stycket.

Av vad jag här anfört lärer tydligt framgå, att lagstiftarens avsikt varit, att
länsstyrelserna vid sin prövning av ansökningar örn tillstånd till tillfällighetsförsäljning
skulle hava att taga hänsyn icke blott till de inlämnade betygen
angående sökandens person utan även till ortens behov av dylik handel och
omständigheterna i övrigt.

Det ringa antalet ansökningar om tillfällighetsförsäljningar jämväl i de län,
där länsstyrelsen icke plägat ingå i materiell prövning av ansökningarna, är
ägnat att ingiva tvekan, huruvida dessa försäljningar numera överhuvud taget
hava något behov att fylla. För den konsumerande allmänheten lärer ett upphörande
av tillfällighetsförsäljningarna icke kunna förväntas medföra någon
nämnvärd olägenhet. Såsom kooperativa förbundet framhållit, bör naturligen
allmänheten icke på något sätt betagas möjlighet att erhålla tillgång till billiga
varor, men erfarenheten synes mig hava visat, att förekommande försäljningar
av denna art i regel icke varit till gagn för allmänheten. Försäljningarna
kunna snarare anses hava framkallat ett konstlat köpebehov och hava
ofta omfattat mindervärdiga varor. Som regel anordnas dylika försäljningar
för att handlanden skall fa avyttra ett för honom tyngande lager. "Visserligen
kunde ur sistnämnda synpunkt ett förbud för sådana tillfällighetsförsäljningar
betraktas som ett försvarande av handelsidkarnas avsättningsmöjligheter. Men
härvid bör beaktas, att ifrågavarande försäljningar endast förekomma inom
detaljhandeln och att den stora grupp av detaljhandelns utövare, som äro
anslutna till Sveriges köpmannaförbund, enstämmigt uttalat sig för en begränsning
av tillfällighetsförsäljningarna i enlighet med de av kommerskollegium i
principutlåtandet angivna riktlinjerna.

Då, som jag nyss angivit, tillfällighetsförsäljningarna för allmänhetens vidkommande
torde vara av skäligen ringa betydelse, synes ett tillmötesgående i
väsentliga delar av köpmannaförbundets önskemål icke böra möta betänkligheter.
I enlighet med denna min uppfattning har jag ansett tillstånd till tillfällighetsförsäljning
böra lämnas endast för försäljning av vissa kategorier av
varor, beträffande vilka en snabb utförsäljning kan vara av behovet påkallad.
Hur denna försäljningsverksamhet lämpligen bör i detalj regleras, torde jag i
det följande få närmare angiva.

Konkurshinder.

Gällande
rätt.

Utkastet.

I § 2 näringsfrihetsförordningen uppställes för rättigheten att idka grosshandel
eller försälja varor i bod eller från annat upplagsställe, eller att, med
biträde av annan än hustru och hemmavarande barn, till avsalu tillverka
fabriks- och hantverksabeten, eller såsom yrke utöva annan hantering bland
annat fordran på rådighet över sin egendom.

I det preliminära författningsutkastet uteslöts denna bestämmelse. Som skäl
härför anfördes, att uppställandet av ett dylikt villkor knappast torde vara av

Kungl. Maj:ts proposition nr -il.

någon större praktisk betydelse. Råkade t. ex. en handlande i konkurs, måste
han avträda alla sina tillgångar till sina fordringsägare och bleve därigenom
praktiskt taget förhindrad att fortsätta sin handel. Vidare kunde ett dylikt
krav verka oegentligt, då ej mindre en konkursgäldenär, så snart konkursen
avslutats, kunde öppna näringsverksamhet än även den, som under hand eller
enligt ackordslagen erhållit ackord, vore oförhindrad att fortsätta sin rörelse.

I vissa fall kunde det vara lämpligt, att en yrkesidkare trots konkurs finge
fortsätta sin verksamhet. Så kunde t. ex. vara fallet i fråga örn en advokat,
en hantverkare eller en droskägare.

Mot utkastets ståndpunkt härutinnan hava i en del av de inkomna yttrande- Yttrandena.
na anmärkningar framställts. Av länsstyrelserna anser sålunda länsstyrelsen
i Stockholms län, att detta villkor i vissa fall, såsom t. ex. beträffande mindre
hantverk, utan olägenhet kunde bortfalla, medan i andra fall åter, såsom
t. ex. beträffande näringsidkare, vilka i sitt yrke kunde anförtros förvaltning
av annans egendom, villkoret syntes böra bibehållas. Aven länsstyrelsen
i Jönköpings län finner åtskillnad mellan olika näringsgrenar påkallad.
Särskilt i fråga örn handeln kunde det icke vara med god ordning
överensstämmande, att en person, som måst överlåta sin egendom till sina gäldenärer,
skulle under konkurstiden kunna ikläda sig nya förbindelser, måhända
lägga sig till med ett icke obetydligt varulager och praktiskt taget fortsätta
sin verksamhet, som örn ingenting hänt. Att bringa reda i en sadan konkursgäldenärs
affärer bleve måhända ej alltid en så lätt sak. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län anser kravet böra bibehållas i fråga örn handelsrörelse, länsstyrelsen
i Örebro län åtminstone i fråga örn butikshandel. Länsstyrelsen i Östergötlands
län ställer sig tveksam och förordar ytterligare utredning. Länsstyrelsen
i Gotlands län hyser betänkligheter mot ett slopande av detta villkor.

Av handelskamrarna hava Östergötlands och Södermanlands handel skamsnare,
Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren för Örebro
och Västmanlands län förordat konkurshindrets bibehållande i fråga örn handelsyrket,
medan Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg
samt Västergötlands och Norra Hallands handelskammare uttryckligen förordat
konkurshindrets borttagande och övriga handelskammare lämnat utkastets
ståndpunkt härutinnan utan erinran.

Flertalet magistrater och stadsstyrelser synas ansluta sig till utkastets
ståndpunkt. Nio av dem hava dock ansett konkurshindret böra bibehållas,
medan sex funnit detta villkor böra upprätthållas allenast beträffande vissa
slag av näringsverksamhet. I följande yttranden har i ämnet gjorts mera
utförliga uttalanden.

Sålunda anför stadsstyrelsen i Lidingö: ’Låt vara att den omständigheten,
att en person icke är försatt i konkurs, icke är liktydigt med att vederbörande
är ekonomiskt vederhäftig för de förbindelser, han kan komma att ingå, så innebär
dock villkoret om att näringsidkare skall råda över sin egendom ett absolut
minimikrav på ekonomiskt underlag för företaget, som icke utan vidare
torde böra släppas, åtminstone vad beträffar nya företag. Det måste enligt
stadsstyrelsen mening verka stötande, örn en näringsidkare, som gjort konkurs,
omedelbart skulle kunna under ny firma, som ju enligt förslaget.icke behöver
innehålla hans namn, börja en liknande rörelse. Något olika ligger kanske

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

förhållandet beträffande fortsättandet av en en gång börjad rörelse efter inträffad
konkurs. Stadsstyrelsen kan emellertid icke dela den uttalade uppfattningen,
att det skulle vara synnerligen lämpligt att en advokat eller droskägare
skulle under dylika förhållanden få fortsätta sin verksamhet. Beträffande.
advokatyrket torde kravet på ekonomisk vederhäftighet göra sig med
särskild styrka gällande. Vad åter en droskägare beträffar, förefaller det
stadsstyrelsen svårligen möjligt, att konkursgäldenären skulle själv kulina forisätta
rörelsen med sina gamla fordon, vilka val, örn de icke köpts på avbetalning
och återtagas av säljaren, måste avträdas till fordringsägarna. Stadsstyrelsen
skulle för sin del icke tveka, att genast avslå en ansökan örn tillstånd
till yrkesmässig automobiltrafik från en person i konkurs och skulle likaledes
indraga redan meddelat tillstånd, därest tillståndshavaren försättes i konkurs
och de i rörelsen använda automobilerna i samband härmed försäljas eller återlagas
av säljaren. Stadsstyrelsen vill vidare påpeka den praktiskt taget fullständiga
rättslöshet, som under konkursen kännetecknar sådana fordringsägare,
vilkas fordringar uppkommit efter konkursen. Endast beträffande smärre
hantverkare, som för sin rörelse icke i nämnvärd utsträckning behöva anlita
kredit, torde rörelsens fortsättande efter konkursen kunna komma i fråga. Beträffande
dylika näringsidkare torde emellertid ett konkursförfarande mera
sällan förekomma, då ju några fordringsägare knappast finnas, och i varje fall
torde konkursen komma att behandlas enligt 185 § konkurslagen och sålunda
avvecklas på mycket kort tid. Stadsstyrelsen anser därför, att rådighet över
sin egendom bör bibehållas såsom villkor för rätten att driva näring. Därest
viss näringsutövning anses böra undantagas, såsom redan nu är fallet, torde
villkoret måhända böra begränsas till näring, som medför bokföringsskyldighet.
’ — Magistraten i Linköping anför: ''Man måste ju medge, att den nuvarande
formen för styrkande att en person, som vill börja handel, råder över
sin egendom d. v. s. icke är i konkurs försatt, är allt annat än effektiv. De nu
begagnade, så kallade konkursbevisen kunna ju icke intyga annat än att vederbörande
icke är försatt i konkurs vid den domstol, inom vars värjo han vid
tiden för intygets utfärdande är mantalsskriven, och innebär således icke något
intygande, att icke vederbörande inom annan domkrets är försatt i konkurs,
som fortfarande pågår. Då det just efter inträffad konkurs är jämförelsevis
vanligt, att en köpman söker sig en annan verksamhetsort, är det således möjligt,
att han, trots att hans konkurs ännu ej är avslutad, med klart konkursbevis
kan börja handel på annan ort, förutsatt att han där blivit mantalsskriven.
Men det förefaller dock stötande för det allmänna rättsmedvetandet, att det
skall göras direkt tillåtligt för en person, som icke råder över sin egendom, att
få öppna handel och inleda personer, som sakna kunskap örn förhållandet, i affärstransaktioner.
Enligt gällande konkurslag räknas ju till konkursbo även
egendom, som tillfaller gäldenären under konkursen, låt vara att av vad han
genom eget arbete under konkursen kan sig förvärva icke skall tillkomma konkursboet
mera än vad som återstår, sedan avdrag skett för gäldenärens, hans
makas och oförsörjda barns och adoptivbarns skäliga underhåll. Det har som
skäl för borttagandet av det ifrågavarande villkoret anförts, att sedan genom
den nya bokföringslagen registreringsplikt införts för en hel del nya yrkesutövare
t. ex. advokater, det skulle vara obilligt att en sådan, därest han råkade
i konkurs, skulle betagas möjligheten att under konkursen fortsätta sin rörelse.
Ja, detta kan, örn man håller sig till just advokatexemplet, gälla beträffande
själva sakförarverksamheten, men denna är för en nutidens advokat av rätt underordnad
betydelse i jämförelse med hans andra uppdrag, och det vill förefalla,
som örn det ej vore så orimligt begärt, att även en advokat, vars huvudsakliga
verksamhet kan bestå i förmögenhetsförvaltning och dylikt, finge upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

höra med sin verksamhet, så länge han icke rådde över sin egendom, och ännu
mer att han för att få börja verksamhet som förvaltare av andras egendom och
förmögenhet måste styrka, att han själv råder över sin egendom. Magistraten
anser, att för behörighet att driva handel m. m. alltjämt bör fordras att vederbörande
styrker, att han råder över sm egendom. — Magistraten i Karlskrona
framhåller, att det väl funnes åtskilliga näringar, som utan menliga följder
kunde idkas även av den, som vore försatt i konkurs, men att vid flertalet bokföringspliktiga
näringsgrenar detta med hänsyn till tredje mans rätt icke kunde
utan risk tillstädjas. Något intrång i näringsidkares förvärvsmöjlighet eller
annat väsentligt men för honom genom bibehållandet av bestämmelsen om
konkurs såsom hinder för närings bedrivande torde icke vara att befara, ty i
alla de fall, där ackordsuppgörelse ej kommit till stånd, torde konkursgäldenärerna
framdeles liksom hittills för att skydda sig mot de gamla borgenärernas
krav komma att fortsättningsvis utöva sin rörelse i någon anhörigs eller väns
namn. Tillåtelsen att fortsätta näringen även under konkurs torde sålunda i
det stora flertalet fall komma att sakna varje praktisk betydelse, och under
alla förhållanden ansåge magistraten, att åtminstone handel ej borde få bedrivas
av den, som befunne sig i konkurstillstånd. — Magistraten i Ystad framhåller,
att konkurslagen i fråga örn ämbets- och tjänstemän stadgade prövning
i varje särskilt fall, huruvida lian, innan fyra månader förflutit från beslutet
örn egendomsavträdet, finge åter inträda i tjänsteutövning. Borttagandet av
ifrågavarande villkor för rättigheten att driva handel eller annan näring i mera
vidsträckt omfattning vore ägnat att försvaga kravet på redbarhet hos näringsidkarna
och sålunda minska förtroendet inom näringslivet till men för
detsamma. Den av kommerskollegium förebragta utredningen syntes ock hos
vederbörande myndigheter och sammanslutningar konstatera snarare en tendens
att skapa ytterligare legala villkor för rätten att idka handel än att vilja
borttaga ett för sagda befogenhet så vitalt villkor som ekonomisk handelsfrihet
av här avsedda art. — Magistraten i T raneborg anför, att det syntes
väl överensstämma med grunderna för konkursinstitutet, att en gäldenär i och
med konkursutbrottet förlorade förvaltningen över sin rörelse och att denna
förvaltning överlämnades åt konkursboet. För en gäldenär, som drivit rörelse.
vöre nämligen orsakerna till obeståndet oftast att hänföra till rörelsen, och det
allmänna intresset av ett snart klarläggande av gäldenärens ekonomiska ställning
syntes därför kräva, att han fråntoges rätten att fortsätta en verksamhet,
som medför risk för nya förluster. Likaså vore det olämpligt att tillåta konkursgäldenären
att öppna ny rörelse, innan hans förra blivit avvecklad genom
konkursen. — Enligt magistratens i IIjo mening leie det icke något tvivel därom.
att olägenheter av ganska allvarlig art komme att uppstå i förhållandet
mellan konkursförvaltaren och gäldenären, om denne tillätes att fortfarande
driva handel eller annan näring. — Magistraten i Gävle anser, att ifrågavarande
krav icke bör helt uppgivas utan bibehållas för rätt att idka handel i allmänhet
eller att driva fabriksrörelse. Konkursgäldenären bleve då ej betagen
möjlighet att ägna sig åt annat näringsfång. Ett dylikt villkor hindrade
dock i viss mån i konkurs satta affärsmän, som visat sig vara notoriska bedragare,
att fortsätta sin bedrägliga verksamhet. För näringslivet vore det
av intresse att förhindra tillkomsten av firmor, vilkas innehavare redan vid
starten vore i konkurs, och som i mer eller mindre grad skulle få karaktären
av ’sågspånsfirmor’.

Sveriges köpmannaförbund, med vilket Sveriges hantverk sorganisation instämmer,
anser förbudet böra bestå i fråga örn handelsrörelse. Förbudet hade
en viss moralisk verkan och vore mången gång ägnat att sporra en gäldenär till
än större ansträngningar för att undgå insolvens.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4-1.

Departe mentschefen.

I övrigt har endast Sveriges advokatsamfund motsatt sig ett slopande av bestämmelsen
örn konkurs såsom hinder för näringsutövning. Samfundet har i
ämnet uttalat följande:

o ''Advokatverksamheten vore ett typiskt exempel på ett yrke, som icke borde
få utövas av andra än dem, som råda över sig och sitt gods. I samfundets stadga^
funnes föreskrift härom. Redan den omständigheten, att med varje utövning
av advokatverksamhet för egen räkning måste följa omhänderhavande
i större eller mindre utsträckning av annans medel, torde motivera det av samfundet
upprätthållna kravet på dess ledamöters rådighet över sig och sitt gods.
Men oavsett detta förhållande vore det av> vital betydelse för advokaten att i
sin yrkesverksamhet hava den icke minst i ekonomiskt avseende självständiga
ställning, som erfordrades såväl för att sätta honom i tillfälle att verkställa
nödig sovring av erbjudna uppdrag som för behörigt hävdande av klientens
rätt och bästa gentemot alla stridande intressen. Det torde vara uppenbart,
att konkurstillstånd tillskapade både en osäkerhet beträffande möjligheten att
på betryggande sätt omhänderhava främmande medel och ett beroende av andra,
som vore oförenligt med drivande på tillfredsställande sätt av egen advokatverksamhet.
Utan tvivel gåves det även andra mera näringsbetonade yrken än
advokatverksamheten,^ för vilka det vore lämpligt upprätthålla kravet, att näringsidkaren
måste råda över sig och sitt gods. Exempelvis torde det vara
betänkligt att medgiva en i konkurstillstånd försatt handelskommissionär rätt
att fortsätta rörelsen, särskiltsom dylik rörelse ofta bedreves utan lager och
under sådana förhållanden i övrigt, att mellankommande konkurs icke de facto
medförde någon inskränkning i möjligheten att fortsätta verksamheten. Styrelsen
vore icke beredd att taga ståndpunkt till problemet örn den utsträckning,
i vilken ett uppgivande av kravet på att näringsidkare skall råda över sig och
sitt gods vore motiverat. Av det anförda torde dock framgå, att konkurs såsom
diskvalifikationsgrund för näringsutövning icke borde generellt avskaffas.’

I sitt utlåtande av den 6 juni 1931 förklarade kommerskollegium det ej kunna
förnekas, att vissa skäl talade för att konkurs såsom absolut hinder för näringsutövning
finge bortfalla. Någon större praktisk betydelse syntes frågan
dock icke äga. Ifrågasättas kunde emellertid örn icke konkurshindret borde
bibehållas för vissa grupper av näringsutövare. Vad styrelsen för Sveriges
advokatsamfund haft att anföra härom syntes ej kunna frånkännas berättigande.
De grupper av näringsutövare, för vilkas del konkurshindret borde
bibehållas, syntes närmast vara de, som i en eller annan form handhade förvaltningen
av andras egendom. Att emellertid härvidlag finna en lagtekniskt
hållbar gränslinje torde erbjuda stora vanskligheter. En möjlighet vöre, att i
näringslagen låta hindret i fråga bortfalla men att i vissa specialförfattningar
upptaga en föreskrift, motsvarande den i gällande lag upptagna, att för näringsutövningen
ifråga fordrades bl. a. att råda över sin egendom. En annan
möjlighet vore att i näringslagen bibehålla konkurshindret generellt men att
bereda t. ex. den myndighet, som förde handelsregister, rätt att, där särskilda
skäl föreligga, medgiva undantag. Skulle ingen av dessa vägar befinnas framkomlig,
syntes gällande lags föreskrift i ämnet böra bibehållas.

De framställda invändningarna mot förslaget örn konkursvillkorets borttagande
synas mig till stor del bottna i ett överskattande av verkningarna av en
sådan åtgärd. Följden skulle ingalunda, såsom i ett av yttrandena befarats,
bliva, att gäldenären skulle kunna ''praktiskt taget fortsätta sin verksamhet, som

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

om ingenting hant’. Enligt 27 § konkurslagen skall all egendom, som tillhörde
gäldenären, då beslutet örn egendomsavträde meddelades, eller som tillfaller honom
under konkursen, anses såsom konkursboets egendom. Från vad gäldenären
under konkursen kan förvärva genom eget arbete skall dock avdrag göras dels
för vad som åtgår till hans eget samt hans makes och oförsörjda barns eller
adoptivbarns skäliga underhåll, dels ock för all kostnad till förlag, och har
gäldenären att med konkursförvaltaren träffa överenskommelse örn vad sålunda
må avdragas. Vidare äger enligt 60 § konkurslagen förvaltaren att
för konkursboets räkning fortsätta den rörelse gäldenären tidigare drivit. Av
dessa bestämmelser lärer följa, att även örn det i nuvarande näringsfrihetsförordning
uppställda förbudet för näringsutövning under konkurs skulle bortfalla,
gäldenären dock i allmänhet bleve förhindrad att utan konkursförvaltarens
medgivande driva näring.

Som kommerskollegium framhållit torde frågan örn detta villkors bibehållande
emellertid vara av skäligen ringa betydelse. På grund härav och då
i flera av de inkomna yttrandena yrkande gjorts örn bestämmelsens bibehållande
oförändrad, har jag icke funnit anledning att nu föreslå någon ändring
av stadgandet i fråga.

Vid upptagandet av det utredningsarbete, vars resultat nu är under övervägande,
synes hava förutsatts, att arbetet skulle utmynna i en genomgripande
revision av näringsfrihetsförordningen och därmed sammanhängande
författningar. De ämnen, som skulle upptagas till behandling, avsågo sålunda
—- jämte frågorna örn legala kompetens villkor samt kringföringshandel och
s. k. realisationer — jämväl bland annat spörsmålet örn utlännings rätt att
idka näring och frågan örn ändringar i näringsregistreringen, varjämte ifrågasattes,
huruvida icke ett sammanförande av olika på skilda författningar nu
uppdelade näringsrättsliga bestämmelser kunde ske.

Som framgår av den redogörelse, jag förut lämnat för frågan örn de legala
kompetensvillkoren, finner jag mig icke kunna förorda, att några bestämmelser
därom inflyta i lagstiftningen. Frågan örn näringsregistreringens omläggning
torde lämpligen böra upptagas i samband med en blivande revision av lagen
angående handelsregister, firma och prokura, vilken fråga dock icke är i det
läge, att den kan i detta sammanhang företagas till slutlig prövning. Vad
angår spörsmålet om utlännings rätt att här i riket idka näring, lärer en revision
av bestämmelserna därom icke för närvarande lämpligen böra ifrågakomma.
Beträffande slutligen tanken på en mera enhetligt ordnad näringslagstiftning
genom sammanförande av de på olika författningar splittrade bestämmelserna
i ämnet, kunde en sådan ordning ur teoretisk synpunkt visserligen synas motiverad.
Emellertid lärer detta numera få anses praktiskt ogenomförbart på
grund av mängden och omfattningen av de specialförfattningar av näringsrättsligt
innehåll, som efter hand tillkommit.

Bland de skilda spörsmål, som under förevarande utredningsarbete varit
föremål för behandling, skulle sålunda återstå endast frågan om kringföringshandel
och tillfällighetsförsäljning, beträffande vilka former av handel, enligt

U tredningsarbetets

resultat.

Deportera
entschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

vad jag förut angivit, även enligt min uppfattning vissa ändringar i gällande
bestämmelser äro påkallade.

Med hänsyn till den begränsade räckvidd, den förevarande frågan sålunda
erhållit, synes mig knappast lämpligt att i detta sammanhang företaga en
omarbetning av hela näringsfrihetsförordningen. Ehuru vissa delar av denna
författning numera upphävts och andra genom utvecklingens gång kommit
att sakna praktisk betydelse, torde något behov av en ny författning i ämnet
dock icke vara för handen.

Vid övervägandet av frågan örn ändringar i bestämmelserna örn kringföringshandel
och tillfällighetsförsäljning har jag funnit, att de nya stadganden, som
bliva erforderliga, icke låta sig väl inpassas i näringsfrihetsförordningen. Jag
anser mig därför böra föreslå, att dessa bestämmelser upptagas i en särskild
lag, benämnd lag om krin g förin g shandel och tillfällighetsförsäljning. Förslag
till en sådan lag har inom handelsdepartementet utarbetats. Därvid hava också
beaktats bland annat de önskemål, som framkommit örn beslagsrätt vid och
skärpta påföljder för olaga kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.
Härtill torde jag få närmare återkomma i det följande vid behandling av lagens
särskilda paragrafer.

Vid utfärdandet av en ny lag av nu avsett innehåll torde böra i näringsfrihetsförordningen
intagas hänvisning till ifrågavarande lag. I samband därmed
lära också förordningens stadganden örn utlännings rätt att idka näring böra
undergå vissa följdändringar. Nu avsedda bestämmelser hava sammanförts i en
lag örn ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad’
näringsfrihet, vartill förslag jämväl utarbetats inom handelsdepartementet.

Jag torde härefter få övergå till författningsförslagens särskilda paragrafer.

Förslag till lag om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Rubriken.

Då näringsfrihetsförordningen med uttrycket gårdfarihandel endast avser
varors kringförande till salu utom ort, där gårdfarihandlaren är bosatt, eller,
örn han tillika anmält sig idka fast handel, där han inrättat kontor av stadigvarande
beskaffenhet, samt detta uttryck icke torde väl passa in på nyare former
av ambulerande handel, har i enlighet med kommerskollegii hemställan i
lagförslaget använts uttrycket kringföringshandel såsom beteckning för all
försäljning för omedelbar leverans av medförda varor. Under detta begrepp
faller dock ej försäljning under besök, som skett i anledning av kundens därom
på förhand framställda begäran. Likaledes har näringsfrihetsförordningens i
viss mån missvisande uttryck realisation ersatts med uttrycket tillfällighetsförsäljning.

1-3 §§.

Till förklaring av de i dessa paragrafer upptagna bestämmelser torde få
hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts. Här må endast ytterligare
tilläggas, att tillståndstvånget uttryckligen är avsett att omfatta även

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

kringföringshandel, som bedrives av bolag och andra juridiska personer. Då
uttrycket ’ort’, som användes i näringsfrihetsförordningens bestämmelser örn
gårdfarihandel, måste anses alltför obestämt för att i detta sammanhang
begagnas, har, såsom kommerskollegium föreslagit, tillståndstvånget i stället
hänförts till området utanför den kommun, där sökanden är bosatt eller där han
driver fast handel. Juridisk person bör anses vara bosatt, där styrelsen har
sitt säte, eller, örn styrelse icke finnes, där rörelsens huvudkontor är beläget. —
Att de försäljare, som anlitas vid kringföringshandel, jämväl böra av myndigheten
godkännas, synes mig nödvändigt för att säkerställa syftet med de nu
ifrågasatta bestämmelserna.

4 §.

Det material, som skall ligga till grund för tillståndsmyndighetens prövning,
bör i första hand förebringas av sökanden själv. Då det är av betydelse, att
härvid upplysning föreligger örn arten av de varor, som skola kringföras, har
i förslaget liksom i det tidigare utkastet sökanden ålagts att vid ansökan lämna
uppgift härom. Sådan föreskrift finnes icke i gällande rätt. Då den, genom
vilken försäljningen skall äga rum, måste vara godkänd av tillståndsmyndighet,
har sökanden vidare ålagts att lämna uppgift örn vem han vill använda
som försäljare.

I stället för gällande bestämmelser örn beskrivning på utseende och åldersuppgift
har upptagits ett stadgande därom, att försäljarens fotografi skall
ingivas för att sedan införas i det för honom utfärdade beviset. Vill sökanden
själv kringföra varorna, gäller vad som stadgats om försäljare naturligen
även för honom.

Mot den i det preliminära utkastet föreslagna föreskriften örn skyldighet för
sökanden att vid ansökan om tillstånd till kringföringshandel utom hemorten
förete intyg, att han gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet har länsstyrelsen
i Älvsborgs län uttalat, att detta intyg visserligen gåve intryck
av att vara en verklig spärr mot olämpliga handlande, men att enligt länsstyrelsens
förmenande intyget i praktiken ej komme att bli mycket mer än
en formalitet. Hade vederbörande ej tidigare råkat i sådant klammeri med
rättvisan, som ej kunde fördöljas, kunde man vara övertygad örn, att ju svagare
han vore som självförsörjare desto vackrare intyg kunde han prestera från
de kommunala myndigheterna örn sin lämplighet som gårdfarihandlare. Gårdfarihandeln
vore den sista utvägen före fattigvården, och en god kommunalman
strävade naturligtvis såväl i kommunens som i den sökandes eget intresse,
att förhindra att vederbörande folie fattigvården till last. Han intalade sig
lätt, då han skulle utfärda intyget, att sökanden vore för arbetet lämplig. För
länsstyrelsen åter ställde det sig oftast mycket svårt att skaffa sig säkrare
uppgifter än dem, som lämnades av de kommunala förtroendemännen med
deras lokala personkännedom. Under framhållande av att anskaffande av intyg
ofta vore betydligt mera betungande än vad man i allmänhet syntes vara
böjd att antaga, har man vidare anmärkt, att sökanden ofta kunde vara så väl
känd för länsstyrelsen, att särskilt intyg örn hans redbarhet och ordentlighet
finge anses fullständigt obehövligt.

Kungl. Majlis proposition nr -41.

Även om ifrågavarande intyg, varom föreskrift för övrigt finnes i näringsfrihetsförordningen,
på sätt länsstyrelsen gjort gällande icke alltid kommer att
visa sig fullt tillförlitligt, lärer intyget dock i regel kunna tjäna tillståndsmyndigheten
till god ledning. Jag har därför ansett bestämmelsen härom böra
bibehållas. Då emellertid sökanden kan vara så välkänd, att intyg örn redbarhet
och ordentlighet må vara onödigt, har föreskrivits, att sådant intyg
endast erfordras, då sökanden icke är av myndigheten känd. Är sökanden
ett aktiebolag eller annan juridisk person lärer det icke kunna komma i fråga
att upprätthålla en dylik föreskrift. Skyldighet att förete ifrågavarande
intyg har därför endast föreskrivits för fysiska personer.

Enligt gällande rätt skall enahanda intyg företes även i fråga örn den, genom
vilken försäljningen skall äga rum. Kommerskollegium samt några länsstyrelser
och Sveriges köpmannaförbund hava ansett föreskriften härom böra
bibehållas. Det torde dock vara att befara, att detta intyg i fråga örn försäljarna
långt mer än i fråga om sökanden skulle bliva en tom formalitet utan
praktisk betydelse. Att utöver det fall, då sökanden ärnar själv kringföra
varorna -—- närmast motsvarande den nuvarande gårdfarihandeln — föreskriva
dylikt intyg i fråga örn försäljarna, har därför icke synts mig påkallat.

För närvarande fordras i fråga om såväl sökanden själv som hans biträden
jämväl myndighetsbevis, konkursbevis och för gift kvinna i äldre äktenskap,
vilken sammanlever med mannen, bevis örn mannens tillåtelse till verksamhetens
utövande. I utkastet upptogs icke föreskrift örn skyldighet att förete
dessa bevis och häremot har i de inkomna yttrandena icke gjorts någon anmärkning.
Då dessa intyg ej synas vara av nämnvärd betydelse men väl förorsaka
sökandena både besvär och kostnader, har jag ansett fordran härom icke böra
uppställas.

Enligt utkastet skulle sökanden vidare förete bevis, att han erlagt honom
påförda utskylder, som under föregående och löpande kalenderår förfallit till
betalning. Sveriges organiserade gårdfarihandlare hava mot detta stadgande,
som saknar motsvarighet i nuvarande näringsfrihetsförordning, anmärkt, att
det icke syntes riktigt, att ifråga örn en viss verksamhetsgren göra en näringsidkares
rätt att utöva sin rörelse beroende av örn han guldit sina utskylder eller
ej, då dylik skyldighet ej i andra fall uppställts som villkor för näringsutövning.
Magistraten i Örebro framhåller, att bestämmelsen även skulle gå ut
över den, som trots god vilja icke kunnat betala sin skatt, och hindra honom
i hans lovvärda önskan att försörja sig.

Utskyldernas punktliga erläggande får visserligen i allmänhet anses vara
ett kriterium på redbarhet och ordentlighet. Att emellertid för en viss grupp
av näringsidkare uppställa fordran på företeende av bevis om utskyldernas
erläggande synes mig varken rättvist eller lämpligt, varför det ifrågasatta
stadgandet icke upptagits i lagförslaget.

5 §•

För innebörden av dessa bestämmelser har tidigare redogörelse lämnats i samband
med den allmänna motiveringen.

Kungl. Majlis proposition nr kl.

Att tillståndsmyndighetens beslut får i vanlig ordning överklagas genom
besvär, torde icke behöva särskilt anmärkas.

6 §.

För underlättande av länsstyrelsernas kontroll har, i likhet med vad för närvarande
är fallet, tillstånd till kringföringshandel utom hemorten ansetts böra
beviljas allenast för kalenderår eller del därav.

Enligt utkastet skulle jämväl i fråga örn kringföringshandel inom hemorten
årlig framställning göras. Detta torde dock näppeligen vara av behovet påkallat.
Här hava myndigheterna att pröva ansökningen efter andra grunder än
då fråga är örn kringföringshandel utom hemorten. Har det en gång blivit av
polismyndigheten i hemorten avgjort, att anledning icke föreligger att förvägra
sökanden rätt att där idka kringföringshandel, synes all sannolikhet tala för
att han jämväl ett kommande år är lika lämpad att utöva denna verksamhet,
vadan en förnyad ansökan merendels endast bleve en tom formalitet, förenad
med besvär och kostnader. Härtill kommer, att myndigheten, såsom jag senare
torde få närmare beröra, synes böra tillerkännas befogenhet att, när helst
anledning därtill förekommer, återkalla tillståndet och godkännandet. Anställer
sökanden ny försäljare, måste naturligen polismyndighetens godkännande
beträffande denne inhämtas. På grund av vad sålunda anförts har jag
i fråga örn kringföringshandel inom hemorten ansett bevis örn tillstånd och
godkännande böra kunna utfärdas att gälla tillsvidare eller, örn anledning därtill
förekommer, för viss tid.

Slutligen må anmärkas, att den i näringsfrihetsförordningen nu upptagna
anvisningen, att tillkännagivande örn det meddelade tillståndet till polis- och
kommunalmyndigheternas efterrättelse bör införas i länskungörelsema, icke
upptagits i förslaget. Föreskrift härom har ansetts obehövlig, då länsstyrelserna
även därförutan lära komma att införa dylikt meddelande, därest så
finnes lämpligt.

7 §.

Såsom jag förut nämnt, upptogos i enlighet med kommerskollegii förslag i det
preliminära författningsutkastet vissa detaljerade föreskrifter i fråga örn försäljarnas
kvalifikationer vid kringföringshandel utom hemorten, medan vid
kringföringshandel inom hemorten endast den skulle få underkännas såsom
försäljare, som uppenbarligen vore därtill olämplig.

I ett flertal yttranden har hemställts, att de för försäljarna uppställda speciella
kraven måtte ersättas med en generell föreskrift örn lämplighet. Så framhåller
t. ex. föreningen Skyddsvärnet, att dessa fordringar skulle utgöra ett
svårt hinder i föreningens verksamhet för beredande av arbete åt frigivna
fångar och att det syntes tvivelaktigt, örn lagstiftarens mening varit, att
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen skulle kunna ytterligare skärpas genom
restriktioner i speciallagstiftningen. Kooperativa förbundet anför i detta
sammanhang: ’Det synes styrelsen, som örn de föreslagna bestämmel serna

om försäljare vore onödigt rigorösa, liksom de äro oförenliga med

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 3k käft. (Nr kl.) 6

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

den frihet att utvälja och anställa personal, handelsidkare eljest äger. Avgjort
olämpligt finner styrelsen det vara att lägga i myndighetens hand att på grunder,
som icke äro angivna i lagen, vägra en person rätt att förtjäna sitt bröd
som försäljare. Överhuvud är styrelsen av den meningen, att det närmast bör
ankomma på den firma, som bedriver kringföringshandeln, att utvälja de personer
firman vill använda som biträden i sin verksamhet. Att ställa sådana
firmor eller handelsidkare i annan klass än de företagare, som driva affär
uteslutande i butik, förefaller att vara oegentligt och ägnat att inge allmänheten
en generellt taget oberättigad misstro till den varuhandel, som drives
från rörliga lager. Styrelsen hyser därför den uppfattningen att ifrågavarande
bestämmelser böra utgå ur paragrafen.’ Magistraten i Örebro finner föreskriften
örn läkarintyg onödig och orättvis, då något liknande icke funnes stadgat
för andra yrkesgrupper, vilka på grund av sin verksamhet kunde tänkas
utgöra en lika stor smittofara. Samma synpunkt understrykes av föreningen
Sveriges organiserade gårdfarihandlare. Magistraten i Skara anser fordran
på läkarintyg vara av föga praktisk betydelse, eftersom smittsam sjukdom
kunde uppkomma under tillståndstiden.

Kommerskollegium har i sitt senare utlåtande framhållit, att kollegium visserligen
i principutlåtandet föreslagit den i utkastet intagna uppräkningen av
absoluta diskvalifikationsgrunder för försäljarna, men att kollegium med hänsyn
till vad i vissa utlåtanden anförts numera ville förorda, att denna uppräkning
utginge. Såsom i en del yttranden framhållits, finge nämligen en dylik
specifikation anses vara onödig. Vad särskilt anginge sådan sökande, som
dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, ville kollegium erinra örn,
att de sakkunniga, som den 30 september 1915 avgivit förslag till borttagande
ur lagstiftningen av straffpåföljden förlust av medborgerligt förtroende, i sitt
betänkande framhöllo, att för framtiden borde iakttagas den största återhållsamhet
i fråga örn sådana föreskrifter utanför strafflagen, vari rättsförluster
bleve förbundna med bistraff av ifrågavarande natur. Vid ärendets framläggande
för riksdagen (prop. 1918, nr 63, sid. 68) anslöt sig vederbörande
departementschef till de sakkunnigas uttalande i denna del. Kollegium hemställde,
att föreskriften i fråga begränsades så, att som försäljare icke finge
godtagas den, som icke kunde anses därtill lämplig.

De sålunda framställda anmärkningarna synas mig icke kunna frånkännas
berättigande. Vid bestämmande av de fordringar, som böra uppställas i fråga
örn försäljarna, får icke förbises, att det dock är sökanden, på vilken ansvaret
för kringföringshandelns tillfredsställande anordnande och bedrivande i första
hand vilar, och att det ligger i hans intresse att endast anställa sådana biträden,
som kunna förväntas utöva sin syssla utan att giva anledning till anmärkning.
Det må också erinras, att sökanden, därest olämpliga försäljare anlitas, löper
risk att få tillståndet indraget. På grund härav har jag i fråga örn försäljarna
ansett annat stadgande i förevarande avseende icke böra uppställas än att som
sådan icke må godtagas den, som kan antagas vara därtill olämplig. Länsstyrelserna
hava sålunda här lämnats fri prövningsrätt.

I paragrafens andra stycke har meddelats bestämmelse därom, att särskilt

Kungl. Majlis proposition nr 4l.

bevis skall utfärdas för den, som godkänts som försäljare. Att handlanden
själv skall erhålla bevis örn det honom meddelade tillståndet att idka kringföringshandel
torde icke behöva i lagtexten utsägas. Såsom av kommerskollegium
framhållits, lärer hinder ej möta, att medgivande till försäljning i annat
län lämnas genom påstämpling å tillståndsbeviset eller å försäljarens
bevis.

I det föregående har jag angivit som min mening, att avgiften för tillståndsbeviset
bör utgöra tio kronor. För det särskilda beviset örn försäljares godkännande
torde lösen och stämpel böra utgå såsom för annat bevis enligt gällande
bestämmelser med tillhopa två kronor 50 öre eller, örn påstämpling sker
å tidigare utfärdat bevis, två kronor.

8 och 9 §.

I 8 § hava uppräknats de varuslag, vilka synas böra få kringföras till salu
utan att tillstånd enligt de nu föreslagna bestämmelserna skall behöva inhämtas.
Härvid hava sådana förnödenhetsvaror ansetts böra ifrågakomma, som för
närvarande pläga i större eller mindre omfattning kringföras för försäljning
och beträffande vilka denna handel visat sig fylla ett verkligt behov.

Genom orden ''liknande produkter’ i andra stycket har betonats, att bestämmelsen
icke får tolkas så snävt, att t. ex. alster från höns- eller biskötsel uteslutas.

Att för rätten att fritt försälja fisk och vilt fordra, att fråga är örn egen
eller familjemedlems fångst, torde icke vara lämpligt. Ofta lärer fiskaren ej
själv ombestyra försäljningen till allmänheten, utan andra personer möta upp
vid fiskebåtarnas ankomst och besörja distribueringen. Likaså torde jaktbyte
ej sällan saluföras genom annan. Härtill kommer att dessa livsmedel äro
lätt förstörbara och därför kräva snabb försäljning.

Vad hantverksalster beträffar har jag icke kunnat biträda kommerskollegii
uppfattning, att kringföringshandeln därmed skulle, med avvikelse från gällande
rätt, underkastas tillståndstvång. En dylik åtgärd skulle enligt mitt förmenande
utgöra ett alltför stort intrång i vissa hantverkargruppers möjlighet
att utan särskilda kostnader och besvär på för dem tjänligaste sätt vinna avsättning
för sina alster. För övrigt torde det i praktiken mången gång vara
hart när ogörligt att draga en gräns mellan hemslöjds- och hantverksalster.

Att tidningar, tidskrifter och böcker icke medtagits i förslaget beror därpå,
att försäljningen av tryckta skrifter reglerats i tryckfrihetsförordningen.

I fråga om vissa av de i förevarande paragraf uppräknade varuslagen kunde
måhända synas, som örn fordran på tillstånd icke skulle kunna anses
orimlig, särskilt då tillstånd för kringföringshandel i den kommun, där sökanden
är bosatt eller där han driver sin fasta handelsrörelse, icke skulle behöva
sökas årligen utan kunna meddelas att gälla tillsvidare. Men härvid
får icke förbises, att enligt de föreslagna bestämmelserna varje försäljare måste
vara för tillståndsmyndigheten anmäld och av denna godkänd samt innehava
med sitt fotografi försett bevis om godkännandet. Såsom i de över utkastet
avgivna yttrandena framhållits, pläga åtskilliga varor genom av producenter

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

oell andra företagare anställda biträden kringforslas för försäljning. Sålunda
utsändas ofta bröd, mjölk, grädde, kött och andra charkuterivaror samt maltoch
läskedrycker till försäljning genom särskilda utkörare. Det skulle vålla
företagarna besvär och kostnad samt vid oväntat förfall för en utkörare, t. ex.
genom iråkad sjukdom, vara dem praktiskt taget omöjligt att endast använda
sig av på förhand godkända försäljare.

Skulle emellertid kringföringshandel med varor, som i paragrafen avses, så
bedrivas, att den lämnar rum för berättigat klander, bör den kunna stoppas. I
9 § har därför stadgats, att, örn kringföringshandeln giver anledning till anmärkning,
densamma må av myndighet, som eljest skulle haft att pröva ansökan
örn tillstånd, förbjudas.

Framhållas må, att även denna kringföringshandel naturligen är underkastad
förekommande hälsovårds- och ordningsföreskrifter. Sålunda har t. ex. en var,
som i Stockholm vill idka försäljning av mjölk och grädde, att därom göra
anmälan till hälsovårdsnämnden.

10 §.

I vissa författningar förekomma särskilda bestämmelser örn rätt att idka
kringföringshandel med varor av visst slag. Sålunda förbjudes all kringföringshandel
med guld- och silverarbeten i 22 § 1 mom. förordningen den 18
oktober 1912 angående kontroll å guld- och silverarbeten, vilket förbud genom
2 § förordningen den 8 mars 1923 angående kontroll å platinaarbeten utsträckts
att gälla även dylika arbeten. I 10 § förordningen den 11 juli 1919 angående
försäljning av pilsnerdricka förbjudes kringföringshandel med pilsnerdricka på
landet och givas särskilda regler för sådan handel i stad. Då föreskrifter av
denna art uppenbarligen böra gälla oavsett stadgandena i den nu föreslagna
lagen, har det i förevarande paragraf givna stadgandet ansetts påkallat.

11 §•

De här föreslagna bestämmelserna gälla endast sådan försäljning av varulager,
som handelsidkare — fysisk såväl som juridisk person — anordnar i
annan kommun än den, där han driver fast handel.

I sitt principutlåtande föreslog kommerskollegium, som nämnts, att tillstånd
till tillf ällighetsf ensäljning endast skulle kunna erhållas''för försäljning av skadade
eller för hastig förskämning utsatta varor eller varor, som tillhörde konkurs-
eller dödsbo. Att skadade eller för hastig förskämning utsatta varor böra
kunna få försäljas på detta sätt synes även mig påtagligt. Exempelvis kan i fråga
örn frukt och liknande lätt skadade och skämda varor extraordinära försäljningsmetoder
vara påkallade till undvikande av att varorna förstöras. Det kan
likaledes vara av vikt, att en handlande lätt kail göra sig av med ett genom
brand eller av annan anledning skadat lager. Utkastets förslag, att tillfällighetsförsäljning
skulle i allmänhet omfatta varor, som äro utsatta för hastig
värdeminskning, d. v. s. jämväl säsongvaror, mot vilket förslag anmärkning
framställts i ett flertal yttranden, finner jag mig däremot icke kunna
tillstyrka. I fråga örn konkurs- och dödsbons tillhörigheter lärer ofta behov

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

av lätta och förmånliga avsättningsmöjligheter föreligga. Jag har därför ansett
mig böra biträda kommerskollegii av köpmannaförbundet utan erinran
lämnade förslag härutinnan. Någon anledning att, såsom i utkastet ifrågasattes,
bereda den, som från konkurs- eller dödsbo förvärvat varor, tillfälle att
begagna sig av förevarande försäljningsform för varornas avyttring, synes mig
icke föreligga.

Några särskilda direktiv för länsstyrelsernas prövning av förekommande ansökningar
lära icke erfordras. Det torde vara tämligen självfallet, att, därest
de uppställda fordringarna fyllts, tillstånd icke bör vägras med mindre särskilda
skäl kunna föranleda därtill.

Beträffande frågan, huruvida handelskammarens yttrande skall infordras, har
jag icke kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter mot en obligatorisk föreskrift
härom. Med hänsyn till de av Stockholms handelskammare i detta sammanhang
framhållna synpunkter har det synts mig tillrådligt att icke i lagtexten
upptaga något stadgande i förevarande hänseende utan lämna länsstyrelserna
fritt att med hänsyn till omständigheterna avgöra, såväl huruvida vederbörande
handelskammare bör lämnas tillfälle till yttrande i ärendet, som ock örn
yttrande från annat håll bör inhämtas.

Enligt gällande rätt är från tillståndstvånget undantaget tillfällighetsförsäljning
å marknader. Denna bestämmelse har bibehållits, men härutöver har
synts lämpligt att göra undantag även för mässor och utställningar.

Från ett par håll har gjorts gällande, att tvekan kunde uppstå örn innebörden
av uttrycket tillfälligtvis avyttra lager av handelsvaror.

Såsom kommerskollegium anmärkt, torde det vara patagligt, att butiker, som
hållas öppna under badsäsongen eller eljest endast under tid, da köpenskap pa
viss plats plägar förekomma, icke falla under förevarande paragrafs bestämmelser.
Att däremot draga en bestämd gräns mellan stadigvarande handelsrörelse
och tillfälligt avyttrande av lager av handelsvaror lärer icke låta sig
på förhand göra, utan omständigheterna i det särskilda fallet torde här få
bliva avgörande. I allmänhet lärer butiksrörelse, som stadigvarande hålles
öppen viss eller vissa dagar i veckan, vara att hänföra till förstnämnda slag
av handel.

I några av de inkomna yttrandena har framhållits, att de nuvarande föreskrifterna
örn tillfällighetsförsäljning ofta kringginges på så sätt, att handlanden
till handelsregistret anmälde filialer på ett flertal platser, där han förutsåge,
att tillfällighetsförsäljning lämpligen kunde äga rum. Då det kunde
vara att befara, att samma förfarande komme att tillämpas även framdeles,
ifrågasattes att till paragrafen borde göras ett tillägg, varav klart framginge,
att anmälan till handelsregistret örn rörelse pa annan plats icke i
och för sig berättigade till sådan försäljning, som paragrafen avsåge. Ett tilllägg
av berörd art synes mig dock knappast kunna anses erforderligt. Att en
filialanmälan icke utan vidare kan medföra rätt till tillfällighetsförsäljning,
utan att därför fordras att handlanden verkligen driver stadigvarande handelsrörelse
inom den kommun, där filialen anmälts, lärer till fullo framgå redan av
paragrafens formulering.

Kungl. Maj:ts proposition nr jfl.

12 §.

Föreskriften att tillstånd skall sökas hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen
skall äga runi, står i överensstämmelse med gällande rätt.

Skyldighet för sökanden att förete bevis, att han behörigen anmält sig inom
riket idka handel, har endast ansetts påkallad för den händelse sökanden icke
gjort dylik anmälan till det av tillståndsmyndigheten förda handelsregistret.
I likhet med vad som föreslagits beträffande ansökan örn kringföringshandel
har bevis örn redbarhet och ordentlighet endast föreskrivits i fråga örn fysisk
person, som icke är av länsstyrelsen känd.

Enligt gällande rätt åligger det sökanden att även uppgiva de biträden
han vill använda och att angående dem förete vissa intyg. Då det emellertid
synts mig böra sta handelsidkaren fritt att utan anmälan själv avgöra, vilka
biträden han vill använda vid dessa försäljningar, hava motsvarande bestämmelser
icke upptagits i förslaget.

13 §.

De här upptagna föreskrifterna örn viss avgift till varje försäljningskommun
återfinnas i gällande näringsfrihetsförordning. Mot dessa föreskrifter har i
de avgivna yttrandena i några fall anmärkningar framkommit. Med hänsyn till
vanskligheten att bestämma avgiftens storlek borde sålunda enligt länsstyrelsen
i Gotlands län någon mot skatteplikten svarande utgiftsskyldighet icke
vara förenad med ifrågavarande näringsrätt. Skulle avgift utgå, borde i ansökningen
uppgift lämnas ej blott örn varulagrets omfattning och värde utan även
örn den myckenhet, som beräknades komma att försäljas inom varje kommun.
Sveriges köpmannaförbund har yrkat, att den föreslagna avgiften måtte väsentligt
höjas och sättas så hög, att kommunerna erhölle en någorlunda tillräcklig ersättning
för den minskning i skatteinkomster, som vållades dem genom avbräcket
i den bofasta handelns intäkter. Enligt magistraten i Lund borde avgiften
till varje kommun bestämmas till viss procent av bruttoförsäljningssumman
inom kommunen, därvid sökanden, innan tillståndet erhölles, borde ställa
vederhäftig borgen eller annan godkänd säkerhet. Magistraten i Halmstad
ansag, att det för fragan örn avgift skall utgå eller ej avgörande borde vara,
huruvida försäljningen skedde i förvärvssyfte eller endast i avsikt att med
minsta möjliga förlust realisera, vad man utan tanke på vinst fått hand örn.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har föreslagit, att tillståndet icke
borde beviljas, förrän sökanden deponerat den avgift, som länsstyrelsen bestämt.
Slutligen ma anmärkas, att länsstyrelsen i Västerbottens län ansåg
att tvekan kunde råda, huruvida municipalsamhälle vore att betrakta som
särskild kommun och alltså skulle uppbära avgift enligt förevarande paragraf.
Kommerskollegium förklarade sig finna skäligt, att avgift för tillfällighetsförsäljning
inom municipalsamhälle tillfölle samhällets kassa.

Anledningen till ifrågavarande avgifters införande, vilket skedde redan

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

genom förenämnda förordning den 23 september 1887, synes hava varit en
önskan att bereda försäljningskommunen viss ersättning i anledning därav,
att vinsten å försäljningen icke kunde beskattas inom kommunen. Ur principiell
synpunkt torde visserligen häremot kunna anmärkas, att sökanden kan
få erlägga dubbel skatt, men då det ur andra synpunkter synes fullt berättigat
att ålägga tillfällighetshandeln jämförelsevis höga avgifter, och de nu utgående
beloppen, mot vars storlek anmärkning icke framställts, icke synas oskäliga,
har nu gällande bestämmelse härom i sak bibehållits i utkastet. Därjämte har
föreskrivits, att försäljningen icke må påbörjas, innan avgiften erlagts. Av
87 § i lagen örn kommunalstyrelse på landet framgår, att municipalsamhälle
icke utgör egen kommun. Någon anledning att låta municipalsamhället såsom
sådant uppbära avgiften för försäljning inom samhället synes mig icke föreligga.

14 §.

Såsom i ett par yttranden framhållits och av kommerskollegium understrukits,
lärer tillfällighetsförsäljning i vissa fall böra få äga rum utan särskilt
tillstånd. Jag åsyftar här sådana fall, då varorna förts till försäljningsorten
i annat syfte än att försäljas vid tillfällighetsförsäljning. Enligt köplagen kan
föreligga skyldighet eller befogenhet att för medkontrahents räkning ombesörja
försäljning av ett varuparti, vid haveri kan godset behöva lossas och försäljas
i främmande hamn o. s. v. Dylika försäljningar hava icke ansetts ingå i
näringsfrihetsförordningens realisationsbegrepp och böra naturligen icke heller
falla under de nu föreslagna bestämmelserna örn tillfällighetsförsäljning. För
att emellertid undanröja varje anledning till1 tvekan har i paragrafen uttryckligen
utsagts, att tillståndstvånget icke avser tillfällighetsförsäljning av varor,
som till följd av haveri eller liknande anledning eller i annat syfte än tillfällighetsförsäljning
förts till försäljningsorten.

15 §.

Paragrafen motsvarar 9 § 6 mom. i näringsfrihetsförordningen.

Av skäl, som anförts under 6 §, har näringsfrihetsförordningens anvisning,
att meddelande örn återkallelsen bör införas i länskungörelsema, icke bibehållits.

16 §.

Paragrafen motsvarar 9 § 5 mom. i näringsfrihetsförordningen.

Bevis om godkännande som försäljare torde böra medföras i original. I
fråga örn tillståndsbevis synes däremot även styrkt avskrift kunna godtagas.

Föreningen Sveriges organiserade gårdfarihandlande har hemställt, att bevisen
skulle behöva företes endast på begäran av myndighet. Något bärande
skäl härför synes mig icke föreligga.

17—19 §§.

Enligt näringsfrihetsförordningen utgör påföljden för förseelse mot förordningens
bestämmelser böter, högst 500 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Från skilda håll har gjorts gällande, att skärpta bestämmelser vore påkallade
för efterhållande av olaga kringfönngshandel. Kommerskollegium
anförde i principutlåtandet härom:

.För att skapa större eftertryck åt det allmännas åtgärder till reglering av
kringföringshandeln torde — såsom föreslagits av Sveriges köpmannaförbund
och föreningen Sveriges landsfiskaler — en utvidgning av åklagarens befogenheter
och en skärpning av påföljden för överträdelse av bestämmelserna
lämpligen böra äga rum. Det förekommer för närvarande säkerligen i betydande
omfattning, att ambulerande handel bedrives utan tillstånd, ehuru sådant
rätteligen bort inhämtas, liksom ock att den olovliga handeln fortsättes,
oaktat atal blivit i anledning av förseelsen anhängiggjort. I många fall lär
också lia inträffat, att handlande, som ådömts böter för olaga gårdfarihandel,
icke kunnat åtkommas för straffets utkrävande. Till förebyggande av nu antydda
missförhållanden torde, i enlighet med vad som av nyssnämnda organisationer
föreslagits, böra stadgas, att särskilt straff må kunna ådömas för förnyad
överträdelse av nu ifrågavarande bestämmelser under åtalstiden ävensom
att beslag ma. kunna ske av varor, som salubjudits under olovlig kringföringshandel.
Därjämte synes det för olaga kringföringshandel stadgade bötesmaximum
böra väsentligt höjas, förslagsvis till 5,000 kronor.’

Vad bötesstraffets storlek beträffar har frågan härom genom särskilda böteslagen
den 24 september 1931 kommit i ett nytt läge. I överensstämmelse med
grunderna för nämnda lag har straffet för förseelser mot de av den föreslagna
lagens föreskrifter, som icke utgöra rena ordningsföreskrifter, bestämts till
dagsböter enligt den vanliga skalan. Antalet dagsböter, som skall bestämmas
efter brottets beskaffenhet, kan sålunda uppgå till högst 120. Storleken av
varje dagsbot bestämmes med hänsyn till den sakfälldes inkomst, förmögenhet,
försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt till lägst en krona,
högst 300 kronor. Det högsta bötesbelopp, som en för förseelse mot den
föreslagna lagen sakfälld kan hava att gälda, uppgår sålunda alltefter hans
ekonomiska förhållanden till från och med 120 till och med 36,000 kronor. Förseelse
mot 16 § torde vara att betrakta som enbart ordningsförseelse, vadan
straffet för dylik förseelse bestämts till böter direkt i penningar, högst 100
kronor.

Kommerskollegii förslag örn beslagsrätt upptogs icke i det preliminära författningsutkastet.
I de till utkastet fogade anmärkningarna framhölls, att med
beslag torde böra följa, att varorna vid fällande utslag förklarades förbrutna,
och att detta i många fall kunde tänkas verka onödigt hårt.

I flera av de över utkastet avgivna yttrandena har gjorts gällande, att beslagsrätt
vore av behovet påkallad. Sålunda framhåller t. ex. länsstyrelsen i
Stockholms län, att fran landsfiskalshåll svårigheten att få en person straffad
för olaga kringföringshandel ofta patalats. Sedan stämning omedelbart vid
förseelsens konstaterande delgivits honom, inställde han sig icke vid domstolen,
och pa grund av sitt kringflackande levnadssätt kunde han ofta icke ånyo
anträffas, varför han undginge allt straff. Beslagtoges däremot varorna, finge
han därigenom omedelbart ett kännbart straff och kunde icke genast fortsätta
sin olagliga rörelse, vilket däremot med nuvarande lagstiftning oftast torde
vara fallet.

Kungl. Maj-As proposition nr Al.

I sitt över utkastet avgivna utlåtande förklarade kollegium, att oaktat kollegium
tidigare uttalat sig för att åklagaren skulle medgivas beslagsrätt i
fråga örn varor, som saluförts vid olovlig kringföringshandel, kollegium dock
funne de i anmärkningarna till utkastet anförda skälen mot en sadan beslagsrätt
övertygande.

Att enbart straffbestämmelser icke visat sig tillräckliga för att förhindra
olaga kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning, vilka för närvarande
synas florera i betydande utsträckning, torde vara obestridligt. De här föreliggande,
av länsstyrelsen i Stockholms län pavisade och för övrigt genom
uttalanden såväl från föreningen Sveriges landsfiskaler som fran andra
håll bekräftade missförhållandena synas hava tagit en sådan omfattning,
att särskilda åtgärder böra vidtagas för att söka komma till rätta med
desamma. Örn åklagaren, såsom från flera håll påyrkats, medgåves rätt att
taga det olovligen kringförda varulagret i beslag, skulle därmed otvivelaktigt
ett synnerligen effektivt medel mot förevarande olaga hantering
vara vunnet. Med rätta har dock häremot anförts, att det ofta skulle verka
oskäligt tungt för den felande att vid fällande dom gå förlustig hela sitt lager.
Det torde emellertid låta sig göra, att så konstruera beslagsrätten, att denna
menliga påföljd undvikes. Örn åklagaren endast tillerkännes rätt att verkställa
beslag till säkerhet för blivande bötesbelopps behöriga gäldande, lärer beslagsrätten,
utan att hava i nämnvärd mån förlorat sina goda verkningar, icke kunna
giva rum för befogad anmärkning i förenämnda hänseende. Jag finner mig därför
böra förorda, att en till sitt innehåll sålunda bestämd beslagsrätt tillerkännes
åklagaren. Beslagsrätten torde böra äga tillämpning i fråga örn allt olovligt
saluhållande av varor i strid mot den nu föreslagna lagens bestämmelser. Vid
beslagets verkställande har åklagaren att med stöd av sin erfarenhet i görligaste
mån söka beräkna storleken av blivande bötesbelopp och att taga örn
hand varor till motsvarande värde. Att denna beräkning endast kan bliva
högst otillförlitlig ''ligger i öppen dag, men örn föreskrift lämnas, att under
inga omständigheter varor få beslagtagas till större myckenhet än att försäljningssumman
kan väntas uppgå till högst 1,000 kronor, lärer någon praktisk
olägenhet härav icke vara att befara.

Örn beslag verkställts, är det naturligen av största vikt, att åtal ofördröjligen
anställes. Har åtal icke kommit till stånd inom viss tid, bör beslaget
få anses förfallet. En tidrymd av en månad torde vara fullt tillräcklig för
åtals anhängiggörande.

Om kostnaden för varornas förvarande, vilken kostnad bör bäras av den,
som olovligen saluhållit desamma, skulle bliva oskäligt hög eller fara är för
varornas förstörelse, torde de böra få säljas utan avbidan pa atalets slutförande.
Föreskrift härom har intagits i 18 §:ns sista stycke.

Kollegii förslag örn särskilt straff för förnyad överträdelse under åtalstiden
har upptagits i förslagets 19 § och utvidgats att omfatta även fortsatt olovlig
tillfällighetsförsäljning.

Kungl. Maj:ts proposition nr ^1.

20 och 21 §§

Dessa paragrafer motsvara 23 och 24 §§ i näringsfrihetsförordningen och
innehålla sedvanliga bestämmelser.

I några yttranden har gjorts gällande, att åklagaren bör erhålla andel i
böterna, men då numera enligt stadgad praxis dylik andel icke anses böra
föreskrivas i nytillkomna författningar, har föreslagits, att bötesbeloppet i sin
helhet skall tillfalla kronan.

22 §.

I paragrafen har intagits en erinran örn de för utlänning i förevarande hänseende
i näringsfrihetsförordningen meddelade föreskrifterna.

Tiden för den nya lagens ikraftträdande har synts kunna bestämmas till
den 1 januari 1933.

Förslag till lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

.näringsfrihet.

Bestämmelserna i det framlagda förslaget till lag örn kringföringshandel och
tillfällighetsförsäljning skulle ersätta föreskrifterna i näringsfrihetsförordningen
§ 9 mom. 3—6, vilka lagrum sålunda skulle utgå. Då lagförslagets bestämmelser
innebära en avvikelse från den i näringsfrihetsförordningen fastslagna
regeln örn allmän näringsfrihet, torde i nämnda förordning böra intagas en
erinran därom, att för kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning gälla
särskilda föreskrifter.

De föreslagna ändringarna i § 26 mom. 2 äro dels rent redaktionella, dels
ock betingade av föreskrifterna i det framlagda förslaget till lag örn kringföringshandel
och tillfällighetsförsäljning. Det i nuvarande § 26 mom. 2 stadgade
förbudet för utlännings kringföringshandel gäller endast ''gårdfarihandel,
som i § 9 mom. 4 avses’, d. v. s. sådan kringföringshandel, för vilken
för närvarande svensk medborgare har att söka tillstånd. Med hänsyn
härtill synes utlänning, som erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att driva fast handel
här i riket, böra äga samma möjlighet som en svensk handelsidkare att
efter polismyndighetens tillstånd kringföra sina varor inom den kommun, där
han med Kungl. Maj :ts tillstånd utövar sin handelsrörelse. I enlighet härmed
har förevarande paragrafs första stycke avfattats.

I fråga örn utlännings rätt att verkställa tillfällighetsförsäljning torde nu
gällande föreskrifter böra i sak bibehållas.

För utlännings rätt att biträda vid kringföringshandel eller tillfällighetsförsäljning
synas särskilda regler utöver de allmänna föreskrifterna angående
utlännings behörighet att här i riket vinna arbetsanställning icke böra meddelas.

Slutligen må anmärkas, att kommerskollegium ifrågasatt, huruvida ej de i
vissa författningar begagnade, från nuvarande näringsfrihetsförordning härn -

Kungl. Majlis proposition nr hl.

tade termerna gårdfarihandel och realisation borde utbytas mot de nya uttrycken
kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning. Då de äldre uttrycken
emellertid icke lära kunna föranleda missförstånd, torde med dessa justeringar
kunna anstå, till dess författningarna i fråga av annan anledning kunna komma
att ändras.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till lag orri kringföringshandel och
tillfällighetsförsäljning samt till lag om ändring i förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll (bil. A) utvisar, samt hemställer, att lagrådets yttrande
över förslagen måtte för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Nils Sehlberg.

Kungl. Majlis proposition nr hi.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning.

Härigenom förordnas som följer:

Om kringföringshandel.

1 §•

Vill någon, själv eller genom annan, kringföra varor till salu annorledes
än å marknad, Ilar lian att därtill söka myndighets tillstånd.

Den, genom vilken försäljningen skall äga rum, skall vara godkänd av tillståndsmyndiglieten.

2 §.

Tillstånd till kringföringshandel inom kommun, där sökanden är bosatt, eller
inom kommun, där han driver fast handel, sökes hos polismyndigheten i kommunen.

Med polismyndighet avses i denna lag för Stockholm Överståthållarämbetet,-för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer magistraten
eller, där sådan icke finnes, stadsstyrelsen samt för landet landsfiskalen.

Juridisk person skall anses vara bosatt, där styrelsen har sitt säte, eller, örn
styrelse icke finnes, där huvudkontoret är beläget.

3 §■

Tillstånd till kringföringshandel utom kommun, som i 2 § sägs, sökes hos
länsstyrelsen i det län, där kringföringshandeln skall äga rum.

4 §•

I ansökningen skall uppgivas arten av de varor, som skola försäljas, samt
genom vem försäljningen skall äga rum. Vid ansökningen skall fogas försäljares
fotografi samt, där ansökningen göres av fysisk person, som icke är
av myndigheten känd, intyg örn sökandens redbarhet och ordentlighet.

5 §.

Finnes anledning antaga, att sökanden icke är lämplig att handhava verksamheten,
skall ansökningen avslås.

I annat fall än nu sagts må tillstånd till kringföringshandel enligt 2 § icke

Kungl. Maj:ts proposition nr hl. 93

vägras, med mindre varorna ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande
synpunkt anses icke böra kringföras till salu, samt tillstånd till kringföringshandel
enligt 3 § icke beviljas, med mindre kringföringshandeln vid prövning
av förekommande omständigheter finnes kunna bliva till gagn för allmänheten.

Tillståndstnyndigheten äger meddela de särskilda ordningsföreskrifter för
försäljningens utövande, som kunna finnas erforderliga.

6 §•

Tillstånd till kringföringshandel enligt 3 § må icke utsträckas utöver
ett kalenderår.

7 §•

Såsom försäljare må icke den godkännas, som kan antagas vara därtill olämplig.

Om lämnat godkännande skall utfärdas särskilt bevis, försett med försäljarens
fotografi.

8 §.

jordbruks-, ladugårds-, mejeri- och liknande produkter ävensom andra trädgårdsprodukter
än växtplantor och frö;
kött och köttvaror, dock ej konserver;

bageri- och konditorivaror, konfekt, choklad, karameller och pastiljer;
drycker, som avses i förordningen den 8 maj 1925 angående försäljning av
vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker, is och vatten;
vilda bär och blommor, svamp;
fångst från jakt och fiske; samt

hemslöjds- och hantverksal ster, dock endast där kringföringen sker av tillverkaren
eller av hans make eller barn under sexton ar.

9 §.

10 §.

Örn kringföringshandel med vissa varor är särskilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

Om tillfällighetsförsäljning.

11 §•

Handelsidkare må icke i annan kommun än den, där kan driver fast handel,
tillfälligtvis a auktion eller under hand annorledes än å marknad, mässa eller
utställning avyttra lager av handelsvaror; dock att sådan försäljning av skadade
eller för hastig förskämning utsatta varor eller av varor, som tillhöra konkurs-
eller dödsbo, må äga rum efter myndighets tillstånd.

12 §.

Tillstånd enligt 11 § sökes hos länsstyrelsen i det län, där försäljningen skall
äga rum.

I ansökningen skola tid och ort för försäljningen angivas. Vid ansökningen
skall fogas förteckning å varulagret och, där sökanden icke till det av länsstyrelsen
förda handelsregister anmält sin handelsrörelse, bevis, att sökandeD
behörigen anmält sig inom riket idka handel, samt, där ansökningen göres av
fysisk person, som icke är av länsstyrelsen känd, intyg örn sökandens redbarhet
och ordentlighet.

13 §.

Försäljningen må ej påbörjas, innan avgiften erlagts till länsstyrelsen.

14 §.

Gemensamma bestämmelser.

15 §.

16 §.

Bevis örn tillstånd enligt 11 § eller styrkt avskrift därav, så ock bevis örn
godkännande som försäljare skall av den, som utövar försäljningen, medföras
och vid anfordran Uppvisas.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

17 §.

För förseelse mot 16 § vare straffet böter från och med fem till och med
etthundra kronor.

18 §.

Anställes ej åtal inom en månad från det beslag skedde, skall beslaget anses
förfallet.

Finner åklagaren, att fara är för varornas förstörelse eller att kostnaden
för deras förvarande skulle bliva större än skäligt är, skola de av åklagaren
försäljas å offentlig auktion, så kungjord som örn auktion å utmätt lös egendom
är föreskrivet. Försäljningssumman skall nedsättas i riksbanken på sätt
särskilt är stadgat; och skall om insättning i bankinrättning vidare gälla vad
i 160 § utsökningslagen sägs.

19 §•

20 §.

Förseelse mot denna lag åtalas vid polisdomstol, där särskild sådan är inrättad,
men eljest hos poliskammare eller, där sådan ej finnes, vid allmän domstol.

21 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till
böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

22 §.

Angående utlännings rätt att idka handel gälla särskilda villkor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till stadgande,
som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället
tillämpas.

Kungl. Marits proposition nr Jfl.

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet.

Härigenom förordnas, att i förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet dels § 9 mom. 4—6 samt andra och tredje styckena av § 11
skola upphöra att gälla dels ock § 9 mom. 3 och § 26 mom. 2, vilka lagrum
senast ändrats § 9 mom. 3 genom förordning den 8 juni 1923 (nr 175) och § 26
mom. 2 genom förordning den 21 augusti 1914 (nr 171), skola erhålla följande
ändrade lydelse:

§ 9.

Mom. 3. Örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning är särskilt
stadgat.

§ 26.

Mom. 2. Utlänning må ej idka kringföringshandel utom kommun, där han
efter erhållet tillstånd driver fast handel. Angående utlännings rätt till kringföringshandel
inom kommun, som nu sagts, gälle vad örn kringföringshandel
är särskilt stadgat.

Tillfällighetsförsäljning må av utlänning, ändå att han undfått tillstånd att
här i riket idka handelsrörelse, icke verkställas, utan att Kungl. Maj :t på grund
av ingången traktat därtill lämnat särskilt tillstånd. Sådant sökes i enahanda
ordning, som i mom. 1 av denna § sägs; och gälle härvid i övrigt vad örn tillfällighetsförsäljning
är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

Bilaga B.

Utländsk närings]anstiftning.

I Norge "ersattes den tidigare på åtskilliga författningar, såsom lov örn handelen
av år 1842 och lov örn utvidelse av handelsfriheden på landet av år
1866, splittrade näringslagstiftningen genom en lov örn handelsnaering av. år
1907, som sedermera i sin tur avlösts av den nu gällande lov örn handelsnaering
av den 21 juni 1929, vilken trätt i kraft den 1 januari 1930. För hantverkets
vidkommande gäller lov örn haandverksnaering av den 25 juli 1913 med däri
sedermera gjorda ändringar.

Norge torde numera — frånsett Ryssland — vara det land, där lagstiftningen
djupast ingripit i den allmänna näringsfriheten.

Enligt 1929 års lag fordras för tillstånd att idka köpmmshandel såväl viss
praktik som viss teoretisk kunskap. Sökanden skall sålunda dels efter fyllda
17 år under minst 2 år hava varit anställd som föreståndare, handelsresande,
platsförsäljare, handelsbiträde, lagerexpedit eller kontorist vid vanligt handelsföretag,
kommissionshandel, handelsagentur, bokhandel, bank, bankir- eller
fondmäklerirörelse, industri- eller hantverksföretag eller som farmaceut eller
expedit vid apotek, dels ock genomgått examen vid handelskurs i skola, som
för ändamålet godkänts av vederbörande departement. Från denna examen
är dock den, som före lagens ikraftträdande förvärvat näringsbrev på hantverk
eller som undergått en särskilt av Kungl. Majit anordnad prövning, befriad.

Tillståndet meddelas i form av handelsbrev mot en årlig avgift av 25 kronor,
som tillfaller vederbörande kommun. I handelsbolag skall varje delägare
med rätt att teckna firman lösa handelsbrev. I aktiebolag skall den, som förestår
handelsverksamheten, och, örn denne icke är styrelsemedlem, jämväl en av
styrelsens ledamöter inneha handelsbrev. Kooperativa föreningar kunna erhålla
handelsbrev under förutsättning att föreståndaren och, örn denne icke är
styrelsemedlem, jämväl någon i styrelsen fylla villkoren för erhållande av
handelsbrev. Änka, som fortsätter mannens handelsrörelse, skall inom ett år
styrka, att hon besitter den för erhållande av handelsbrev stadgade teoretiska
kunskapen eller ock att hon driver rörelsen genom ombud, som erhållit handelsbrev.
.

Handelsbrev kan samtidigt icke innehavas i fler än en kommun och morn
denna må försäljningen endast drivas från en enda butik. Undantag har gjorts
för de kooperativa föreningarna, som medgivits rätt till flera försäljningsställen,
dock endast inom en och samma kommun. Med undantag för nedanberörda
s. k. frihandelsvaror få fasta handlande icke utan särskilt tillstånd kringföra
varor till försäljning.

Under konkurs må köpmannen icke utöva annan handelsverksamhet än handelsagentur.

Vissa varor få fritt försäljas såväl från fasta försäljningsställen som genom
kringföring. Dessa s. k. frihandelsvaror äro: jordbruks- och trädgårdsprodukter
i naturligt tillstånd, vilda bär och blommor, ved, trävirke, torv och torvströ,
is, vatten, levande och slaktade djur, ogarvade hudar och skinn, köttvaror,
vilt och fjäderfä, fisk och fiskvaror, tillagad mat (dock ej konserver), ägg,

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 3h haft. (Nr hl.) 7

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

mjölk, smör, ost, bageri- och konditorivaror samt, därest försäljningen endast
sker i ringa omfattning, mineralvatten och andra alkoholfria drycker, salt,
fotogen, bensin, smörjolja, kol och koks, choklad, kondenserad mjölk, tändstickor,
såpa, pennor, bläck, brevpapper, kuvert, blyerts och lack. Saft, sylt,
marmelad och honung må likaledes fritt försäljas, dock endast från fast försäljningsställe.
Slutligen få lärare i skolor på landsbygden sälja skolböcker
och andra skolsaker till skolans elever. Därest de varor, varom här är fråga,
utbjudas från fast försäljningsställe, fordras dock anmälan till kommunens
polismyndighet, därvid en avgift av 5 kr. skall erläggas.

Vidare har en var rätt att efter anmälan till polismjmdigheten ■ försälja av
honom själv tillverkade varor såväl vid tillverkningsplatsen som från fast
försäljningsställe vid bostaden. För kringföringshandel med sålunda tillverkade
varor gälla lagens bestämmelser om kringföringshandel.

Rätten att driva kringföringshandel är utförligt och i detalj reglerad. Som
ovan nämnts få frihandelsvaror utan vidare av en var kringföras till försäljning.
Alster av inhemsk husflit eller hemindustri — dock i allmänhet icke
färdiga kläder och skodon — få efter av polismyndighet för kalenderår lämnat
tillstånd av tillverkaren eller den, som direkt av denne köpt varorna, kringföras
till försäljning inom tillverkarens hemortskommun och angränsande kommuner.
För rätt att sälja ifrågavarande alster utom dessa kommuner fordras
näringsbrev på kringföringshandel. Dylikt näringsbrev utfärdas av polismyndigheten
i sökandens hemort. Detta gäller för kalenderår och kan endast
tilldelas myndiga personer, som erlagt dem påförda skatter för senaste skatteår.
I lagen framhålles vidare, att det icke heller bör utfärdas för någon, som
kan misstänkas vara lösdrivare eller tiggare eller överskridit den rätt till
näringsutövning han tidigare haft eller gjort sig skyldig till straffbar handling,
som kan medföra högre straff än böter. Näringsbrevet skall företes för
polismyndigheten i varje kommun kringföringshandlanden besöker, därvid de
varuslag försäljningen avser tillika skola uppgivas. Förutom förenämnda
varor må vid kringföringshandel endast säljas inhemska lantbruksprodukter
och fångst från fiske samt sand, sten, mursten, kalk och dylika byggnadsmaterial,
lergods, fiskredskap, material och delar till sådana redskap, båtar
och båttillbehör samt tunnband av trä. I fråga om de nordligaste länen kan
Konungen förordna, att även andra varor må kringföras till försäljning.

Under kringföringshandel faller enligt lagen även försäljning i saluhallar
eller på torg, gata, brygga eller andra offentliga platser eller från vagn, fartyg
eller båt, tillfällig bostad, tillfälligt uppförda kiosker, automater, bodar
och tält eller från annat tillfälligt upplag eller försäljningsställe.

Kringföringshandel må icke drivas från samma försäljningsställe längre än
två månader i sträck eller mer än fyra månader under samma kalenderår.
Denna inskränkning gäller dock icke försäljning i saluhallar eller å torg eller
brygga, ej heller försäljning av frihandelsvaror eller s. k. bagatellsalg.

Med bagatellsalg förstås kringföringshandel med tidningar, tidskrifter, biljetter,
frimärken, vykort och andra småsaker ävensom tillfälliga försäljningar
för välgörande eller allmännyttigt ändamål. I den mån vederbörande kommun
ej annorlunda beslutat, kan polismyndigheten generellt eller för visst fall lämna
tillstånd till dylik försäljning. Hotell och näringsställen få dock utan tillstånd
sälja tobaksvaror m. m. till sina gäster. För försäljning på järnvägsstationer
och spårvägshållplatser fordras tillstånd av-Konungen eller, då
fråga är örn statens järnvägar, av järnvägsstyrelsen.

I övrigt innehåller den norska lagen om handelsnäring bestämmelser om
rätten att upptaga order, örn försäljning å auktion, örn rätt att exportera varor,
örn handel å marknader, torg och utställningar, om handel med apoteksvaror
och gifter, örn handel med antikviteter och begagnade föremål ävensom sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

skilda föreskrifter för landets norra delar. Därjämte givas vissa övergångsbestämmelser.

Deri norska lagen om hantverk snäring gäller i första liand endast för »kjöpstuder»
och »ladestaeder» — för de sistnämnda kan undantag ^göras — men
kan genom föreskrift av Konungen även bliva gällande för områden på landsbygden.
För drivande av hantverksrörelse utan biträde av andra än hustru
och hemmavarande barn erfordras varken anmälan eller tillstånd. Härvid är
även tillåtet att för utförande av sådant arbete, som icke kräver hantverkskunskap,
anlita annan hjälp. Den däremot, som vill driva hantverk i större
skala än nu nämnts, måste förvärva hantverksbrev och bliver därigenom hantverksmästare
i sitt fack. Hantverket indelas för närvarande i cirka 50 fack,
men genom specialisering ökas ständigt fackens antal. För erhållande av hantverksbrev
i visst fack fordras, att sökanden dels avlagt gesällprov på i lagen
föreskrivet sätt inom det hantverksfack ansökningen avser dels genom intyg av
två trovärdiga män styrker, att han arbetat i facket antingen två år efter
gesällprovet eller sex ar före detta prov* eller också tillhopa 6 ar före och
efter provet, dels ock styrker, att han har sådan kunskap i bokföring, att han
kan fullgöra den bokföring lagen föreskriver, samt att han kan utföra de för
hantverket i fråga nödiga kostnadsberäkningarna; Bokförings- och kalkyleringskunskapen
skall styrkas antingen genom avgångsbetyg, innefattande ämnena
bokföring och kostnadsberäkning, från vissa tekniska skolor eller genom
intyg enligt fastställt formulär av två trovärdiga personer, som i minst fem
år utövat och alltjämt utövar hantverket i fråga, eller ock, örn sökanden tidigare
förvärvat handelsbrev eller fyller villkoren för erhållande av handelsbrev,
intyg, som ovan nämnts, om kunskap i kostnadsberäkning. Från det
uppställda kravet på praktisk utbildning kan vederbörande statsdepartement

för särskilt fall dispensera. o T

En innehavare av hantverksbrev kan gå in pa andra iiantverkstacks områden
i den mån detta är nödvändigt för förfärdigandet av ett helt hantverksarbete.
En snickare, som förfärdigat en soffa, kan sålunda både måla och
stoppa den. Vill han eljest driva annat slag av hantverk än det, varå hans
brev lyder, måste han anställa särskild föreståndare med hantverksbrev på detta

andra hantverksfack. o

För att ett handelsbolag må driva hantverk mäste åtminstone en av delagarna
med rätt att teckna firman innehava hantverksbrev och utöva den tekniska
ledningen. I fråga örn aktiebolagen har enahanda fordran uppställts för en

av styrelseledamöterna. . „ , , . ,,

Änka, som fortsätter mannens rörelse, skall inom sex manader styrka, att
hon fyller de för erhållande av hantverksbrev föreskrivna villkoren eller att

hon anställt kompetent föreståndare. „

Innehavet av hantverksbrev medför en ärlig avgift till kommunen pa D

Hantverkslagen innehåller jämväl utförliga föreskrifter örn lärlings antagande
och utbildning, örn förhållandet mellan mästare och lärling och om
gesällprov. Endast innehavare av hantverksbrev få utbilda lärlingar.

Närmare bestämmelser örn gesällprov hava lämnats i ett plakat av elen L5
oktober 1918 angående avleggelse av svenneprover og kontrollen dermed.

Den nya danska näringslagen av den 28 april 1931, träder i huvudsakliga Danmark.
delar i kraft först den 1 april 1932. Däri upptagas icke några särskilda kompetensvillkor
för rätten att driva näring. En var, som vill driva industri, hantverk
handel eller vissa andra i lagens 1 § angivna rörelser, är visserligen
skyldig att hos magistrat och polismyndighet lösa nänngsbrev, men för dylikt
brevs erhållande fordras endast, att sökanden är myndig, icke ar i konkurs och

100

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

ej dömts för vanärande handling. För näringsbrev erlägger — förutom lagstadgad
stämpelavgift — enskild person 40 kronor samt aktiebolag och föreningar
200 kronor, som tillfalla vederbörande kommun.

Näringsbrev på handel berättigar till försäljning av varor från butik eller
annat fast upplagsställe inom vederbörande kommun, dock endast från ett enda
försäljningsställe. Kommunerna äro befogade förordna, att vissa i lagen uppräknade
varor: vissa näringsmedel, hemslöjdsalster, blommor m. m. må fritt
försäljas med biträde av hustru och hemmavarande barn och barnbarn. Härvid
kan även bestämmas, att vissa av dessa varor må försäljas jämväl genom
kringföring. Jordbruks- och ladugårdsprodukter, fångst från fiske samt tidningar
och tidskrifter få utan vidare kringföras till försäljning. För kringföringshandel
i övrigt fordras vandrarbrev, men för dettas erhållande äro villkoren
ej strängare än för förvärvandet av näringsbrev. Konkurs hindrar ej vandrarbrevs
erhållande men dylikt brev må vägras, örn det kan befaras, att
lämnat tillstånd skulle komma att missbrukas eller eljest giva anledning till
olägenheter. Vandrarbrevet berättigar emellertid icke till försäljning av andra
varor än i huvudsak sådana, som enligt vad ovan nämnts kunna vara föremål
för kommuns beslut örn fri försäljning från fasta försäljningsställen, vederbörande
kommun dock obetaget med hänsyn till kommunens behov förordna,
att vandrarbrevet skall medföra rätt att sälja jämväl andra varor — företrädesvis
hushållsförnödenheter och utländsk frukt.

Den, som allenast med biträde av make och hemmavarande barn och barnbarn
driver hantverk eller industriell verksamhet, behöver icke lösa näringsbrev.
Egna. produkter må han fritt försälja från verkstad, butik eller annat
fast försäljningsställe. Den industriidkare eller hantverkare, som löst näringsbrev,
har dessutom rätt att sälja av andra tillverkade liknande produkter ävensom
maskiner, redskap och material, som användas i sådan verksamhet som
hans.

Ehuru den danska lagen sålunda icke innehåller några speciella kompetensvillkor
för rätten att driva näring, har man dock efter tyskt mönster
sökt öppna en möjlighet till särskild utmärkelse åt hantverkare med högre
grad av yrkesskicklighet. Däri stadgas sålunda, att handelsministeriet efter
samråd med den danska industri- och hantverksorganisationen skall kunna föreskriva,
att beteckningen mästare i förbindelse med angivande av en hantverksverksamhet
endast skall tillkomma personer, som genom föreskriven lärotid i
yrket eller genom prov enligt lärlingslagen eller vid prov, som anordnas av
ministeriet eller på annat tillfredsställande sätt styrker sin färdighet i yrket.
Mästarna skulle få företrädesrätt vid utseende av representanter för hantverket,
vid val av inspektörer för tekniska skolor, som bedömare av lärlingsprov
o. s. v.

I övrigt innefattar den danska lagen bestämmelser örn utlännings rätt
till näringsverksamhet, örn rätt att upptaga beställningar, om handelsresande
för utländska firmor, örn näringsverksamhet å mässor och utställningar, örn
torg- och marknadshandel, örn auktioner, örn föreningar av yrkesmän m. m.
Dessutom givas särskilda regler för vissa yrkesutövare: mäklare, dispaschörer,
speditörer, revisorer m. fl.

Sedan år 1889 har Danmark en särskild lärlingslagstiftning.

Tyskland. Enligt Gewerbeordnung av den 21 juni 1869 med senare vidtagna ändringar
erfordras i regel inga särskilda kvalifikationer för utövandet av s. k. stehender
Gewerbebetrieb, d. v. s. rörelse från fast förrättningslokal. Man har endast
att härom göra anmälan till vederbörande myndighet. Särskilda föreskrifter
gälla dock dels för anläggningar, som på grund av läge eller beskaffenhet äro
förbundna med olägenhet för grannar eller för allmänheten, dels ock för vissa

Kungl. Majlis proposition nr kl.

101

verksamhetsgrenar, som äro av sådan natur, att de kräva särskilda personliga
kvalifikationer (läkare, apotekare, pantlånare m. fl.).

Den, som driver rörelse från fast förrättningslokal, får i stort sett fritt utöva
sin näring inom den kommun, där lokalen är belägen.

Vidare äger en var, som är bosatt inom kommunen eller där har fast förrättningsställe,
inom kommunen kringföra varor till försäljning. Undantag
göres dock för vissa varor, som under inga förhållanden få säljas under kringföring.
På framställning av kommun kan förordnas, att inom kommunen hopsätta
personer eller personer, som där hava fast förrättningsställe, icke ma
utan särskilt tillstånd inom kommunen eller viss del därav idka kringföringshandel,
för uppköp av varor till återförsäljning uppsöka andra än handlande
och producenter, för varuorders upptagande uppsöka andra personer än dem,
som använda varan i sin rörelse, eller å offentliga platser eller inomhus utan
anmaning erbjuda hantverksprestationer. I fråga örn vissa varor såsom jordbruks-,
skogsbruks- och trädgårdsprodukter är kringföringshandeln dock under
alla förhållanden helt fri.

Vill någon utom kommun, där han är bosatt eller där han har fast förrättningslokal,
personligen idka kringföringshandel eller erbjuda hantverksprestationer,
upptaga order eller för återförsäljning. uppköpa varor ^hos andra
än köpmän eller annorstädes än å allmänna försäljningsställen, mäste han i
regel först söka ett s. k. »Wandergewerbeschein». Beträffande vissa varor,
såsom jordbruks-, skogsbruks- och trädgårdsprodukter, ävensom ^ i vissa i lagen
angivna fall erfordras dock icke dylikt bevis, å andra sidan fa vissa varor,
begagnade kläder och sängkläder, lump-, värdepapper m. m., icke sålunda köpas
eller säljas. . .

Vandrarbrev må icke tilldelas personer, som lida av smittsam eller avskräckande
sjukdom, som stå under polisuppsikt, som ådömts minst., tre månaders
frihetsstraff för vissa angivna brott, innan tre år förflutit från straffets
genomgående, eller som äro kända för tiggeri, lösdriveri eller dryckenskap.
Som regel må vandrarbrev icke tilldelas blinda, döva eller stumma och icke
heller personer under 25 år. Härutöver kan ansökan örn vandrarbrev avslås
allenast i vissa i lagen särskilt angivna fall.

Vandrarbrev utfärdas av myndighet, där sökanden bor eller uppehåller
sig, för kalenderår och gäller hela Tyskland. Innehavaren har dock att erlägga
de särskilda skatter, som kunna vara föreskrivna för särskilda delar av
landet. I minderårigs vandrarbrev kan föreskrivas förbud för honom att driva
sin verksamhet efter solnedgången. Ar den minderårige av kvinnokön, kan även
verksamhetens drivande inomhus förbjudas.

Ehuru den tyska lagstiftningen sålunda icke uppställer några särskilda
kompetenskrav vare sig för handelns eller hantverkets vidkommande, har dock
rätten till mästartiteln förbehållits hantverkare med högre grad av skicklighet
och erfarenhet. Som villkor uppställer lagen, att hantverkaren fyllt 24
år och dessutom genomgått en mästarprövning inför en kommission på fem
personer, som efter vederbörande hantverkskammares hörande utses av högre
administrativ myndighet. För godkännande fordras, att hantverkaren visar
sig kunna självständigt utföra och beräkna kostnaderna för inom yrket vanliga
arbeten samt styrker sig äga -de kunskaper, .särskilt i bokföring, som i
övrigt kunna anses erforderliga för ett självständigt utövande av hantverket
i fråga. Dessutom fordras som regel, att hantverkaren avlagt gesällprov samt
därefter arbetat i yrket tre år. .

Den tyska Glewerbeordnung är synnerligen omfattande och detaljerad. Bland
dess bestämmelser i övrigt märkas sålunda föreskrifter örn mässor och marknader,
örn lärlingars antagande och utbildning, om arbetstid samt örn. frivilliga
och obligatoriska sammanslutningar mellan yrkesutövare. Vidare givas före -

Finland.

Österrike.

Polen.

102 Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

skrifter om upprättandet av liantverkskammare till bevakande av hantverkets
intressen m. m.

En 277 paragrafer omfattande Ausfuhrungsanweisung zur Gewerbeordnung
lämnar närmare tillämpningsföreskrifter.

I Finland har genom den nu gällande lagen av den 27 september 1919 angående
rättighet att idka ^näring den tidigare näringslagen av år 1879 i väsentliga
delar upphävts. Kvar står endast vissa bestämmelser örn sammanslutningar
mellan yrkesidkare.

För rätten att idka näring uppställer den finska lagen icke några särskilda
kompetensföreskrifter. Rätt till självförsörjning, d. v. s. närings utövande
utan annat arbetsbiträde än make och omyndiga efterkommande i rätt nedstigande
led samt utan att därvid salubod, kontor eller särskilt försäljningsställe
begagnas, tillkommer utan vidare envar. Dessutom äger alimogen
och innehavare av lägenhet på landet rätt att själva eller genom andra såväl
i stad som pa landet tillsaluhalla allt vad från deras lägenheter erhålles eller
vad de och deras husfolk genom hemslöjd tillverka. För annan näringsutövning
fordras medborgerligt förtroende samt rådighet över sig och sin egendom, och
skall örn sådan näringsutövning anmälan göras i stad till magistrat och på
landet till kronofogde. I lagen uppräknas dessutom vissa näringar, vilka äro
underkastade särskilda villkor och bestämmelser.

För kringföringshandel fordras tillstånd av landshövding, som — efter en
lagändring 1927 —■ har fullt fri prövningsrätt. Ansökningen skall åtföljas av
läkarintyg. Tillstånd meddelas för kalenderår. Under kringföringshandel må
samtliga för handel i allmänhet lovgivna varor säljas. Närmare föreskrifter
angående kontroll över kringföringshandeln kunna utfärdas i administrativ väg.

Den österrikiska lagstiftningen skiljer på fria näringar, hantverk och koncessionerade
näringar. De näringar, som skola hänföras till hantverk eller
anses, som koncessionerade, uppräknas i lagen. All annan näringsutövning räknas
till den fria gruppen.

Förutsättningarna för tillstånd att driva koncessionerad näring angives i
Gewerbeordnung eller särskilda författningar.

För rätten att idka hantverk kräves bevis örn yrkeskunskap, förvärvad genom
arbete som lärling och gesäll.

. För utövande av fri näring fordras i allmänhet anmälan och bevis, att näringsidkaren
fyller vissa allmänna kvalifikationskrav (myndig ålder etc.).
Handel hör i allmänhet till de fria näringarna, men för rätten att driva vissa
slag av detaljhandel, nämligen diverse-, speceri- och kolonialvaruhandel samt
»Materialwarenhandel» kräves viss tids praktik, som dock kan helt eller delvis
ersättas med skolutbildning av i lagen närmare angiven art.

För kringföringshandel gälla särskilda regler. Lant- och skogsbruksprodukter
få dock fritt kringföras till försäljning.

I likhet med vad förhållandet är i Tyskland innehåller den österrikiska
Gewerbeordnung även utförliga bestämmelser örn marknader, örn lärlingars
antagande och utbildning, om arbetstid, örn frivilliga och obligatoriska sammanslutningar
mellan yrkesutövare, örn mästerprov o. s. v.

_ I Polen har den 7 juni 1927 utfärdats en ny näringslag grundad på principen
örn allmän näringsfrihet utan särskilda kompetensvillkor. Undantag
göres dock för hantverket. För drivande av självständigt hantverk fordras
styrkt yrkeskompetens. Såsom bevis härom godtages antingen erhållen rätt
till mästarnamnet inom hantverket i fråga eller bevis örn godkänt gesällprov
i förening med tre års praktik som gesäll eller ock bevis örn godkänt prov

103

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

inför prövningskommissionen för militärmästare. Handelsministern äger dessutom
bestämma i vad mån avgångsbetyg från vissa skolor eller prov inför
vissa myndigheter skola kunna godkännas som kompetensbevis. Dessutom firinehåller
den polska näringslagen en utförlig lärlingslagstiftning samt ingående
bestämmelser örn organisationer av näringsidkare och örn hantverkskamrar.

England saknar allmänna bestämmelser örn rätten att idka näring. Principiellt
är en var berättigad att driva vilken näringsverksamhet som helst när
och var han vill. Endast beträffande vissa rörelser hava lämnats särskilda
föreskrifter, i allmänhet betingade av hälsovårds- och liknande synpunkter.

I Belgien, Frankrike och Holland förekomma icke några särskilda kompetensvillkor
för rätten att idka näring.

I Schweiz har ännu icke någon federal näringslagstiftning kommit till
stånd, utan hithörande frågor regleras av varje kanton för sig.

England.

Belgien,

Frankrike,

Holland.

Schweiz.

104

Kungl. Maj:is proposition nr Jfl.

■'' Tillstyrkande.

Bilaga C 1.

Yttranden

angående

bokföringskunskap som kompetensvillkor för rätt att idka handel.

rn^en{/e''91 köpman n oför b un d framhåller, att köpmannakåren sedan omkring
ÖO ar payrkat revision av näringsfrihetsförordningen samt anför:

... »77. ^ I 7år!’ erhöllo den nära nog obegränsade näringsfrihet, som alltjamt
ar radande, så rönte vår näringslagstiftning otvivelaktigt påverkan av
elen starka reaktion mot skråväsendets tyngande och hinderliga bestämmelser,
som da uppstått. Utan tvivel var det för näringslivet och landet i dess helhet
av utomordentlig betydelse, att större frihet genomfördes, och att skr amon opoiismens
välde blev definitivt brutet. Fråga är emellertid, örn inte reaktionen
da som sa ofta eljest sköt en liten smula över målet, och örn man inte
i och med frihetens genomförande även lämnade alltför stort rum åt självsvåld
och osunda företeelser på näringslivets område. Skråväsendet hade visserligen
överlevt sig självt, och en större frihet var erforderlig för att giva utrymme
at den. ina företagsamheten, vilken sedermera under näringsfrihetens hägn
visat sig mäktig att föra den ekonomiska utvecklingen framåt på ett tidigare
oanat satt. Men skråväsendet hade dock en stor fördel, som genom den obegränsade
nänngsfnheten blev i viss män spolierad, den fördelen nämligen,
att yrkesutbildning och vissa kvalifikationer voro oundgängligen förutsättningar
för yrkesutövning. Under de snart sjuttio år, som gått, sedan den utvidgade
näringsfriheten genomfördes i vårt land, har det visat sig, att otillräckligheten
av legala villkor för rätten att få. idka näring varit till men
för en sund utveckling av näringslivet, särskilt på detaljhandelns och hantverkets
områden. Efter hand, som utvecklingen gått framåt, har denna brist i
nanngs agstiftnmgen kommit att framträda allt tydligare. Vad särskilt detaljhandeln
beträffar, har den nya tiden kommit med allt strängare krav på
dess utövare. Det fordras i våra dagar helt andra kvalifikationer för att rätt
kunna handhava varudistributionens viktiga funktion än vad söm erfordrades
under ett tidigare skede. Förmåga att göra riktiga och fördelaktiga inköp,
att bedöma och varda varor, att föra en redig och överskådlig bokföring
samt att på grundval av densamma kalkylera och prissätta varorna, att fylla
de hygieniska krav, som lagstiftningen och allmänhetens berättigade fordrinuppställa,
att i alla avseenden söka tillmötesgå konsumenternas önskemål
och betjäna dessa på det mest fördelaktiga sätt, allt detta kan icke förvärvas
utan yrkesutbildning och praktisk verksamhet inom yrket. Det är från dessa
synpunkter förbundet ser frågan örn vissa legala villkor för detaljhandelns
vidkommande. Vad förbundet med det ovan sagda, velat framhålla är, att
landets köpmannakår och dess organisationer ingalunda äro motståndare till
näringsfrihetens princip eller önska återföra utvecklingen till skråtidens tvångsiörhallanden,
men väl att man anser stadgande av vissa legala villkor för
rätt att idka detaljhandel vara väl förenligt med näringsfrihet och en utveckling
1 enlighet med tidslägets klav. Sak samma gäller frågan örn vissa restriktiva
bestämmelser för kringföringshandel och tillfällighetsförsäljningar med
mera. Principen, att var och en skall vara berättigad att ägna sig åt vilken

Kungl. Majlis proposition nr hl.

105

näringsverksamhet som helst, kan enligt förbundets förmenande icke anses
lägga hinder i vägen för sådana bestämmelser, som avse skapa garantier för,
att utövningen av denna näringsverksamhet sker på ett från olika synpunkter
tillfredsställande sätt.»

Förbundet förklarade sig på det livligaste tillstyrka utkastets förslag, men
hemställde att detsamma måtte så till vida ändras, att juridisk person, som
ville idka butikshandel, skulle vara skyldig anställa bokföringskunnig föreståndare.
Eljest skulle ifrågavarande krav lätt kunna kringgås t. ex. genom
att bland bolagsmännen i ett handelsbolag eller styrelseledamöterna i ett aktiebolag
invaldes en bokföringskunnig person, som icke alls toge del i verksamheten
utan endast vore en skenfigur för bokföringskravets skull. Vidare
borde intyg örn bokföringskunskap, som ej utfärdats av auktoriserad revisor,
för att godtagas vara undertecknat av två trovärdiga och bokföringskunniga
personer. Slutligen borde för varje filial inom detaljhandeln finnas särskild
registrerad bokföringskunnig föreståndare.

Sveriges hantverk sorganisation förklarar sig i huvudsak instämma i köpmannaförbundets
uttalanden.

Malmö köpmannaförening uttalar, att i fråga örn rätten att driva butikshandel,
på vilken punkt så många vitt skilda önskemål framställts, förslaget innebure
en medelväg, som icke åt något håll sköte över målet och som borde kunna
erkännas såsom väl avvägd.

De länsstyrelser, sorn tillstyrkt kravet på styrkt kunskap i bokföring, hava
i allmänhet icke närmare motiverat sitt ståndpunktstagande. Länsstyrelsen i
Jönköpings län framhåller dock, att bristande insikt i bokföring gjorde det
svårt och ofta omöjligt för företagaren att i tid bilda sig en klar uppfattning
angående företagets eller dess olika grenars ekonomiska bärighet och vid en
ev. konkurs många gånger försvårade boets utredning. Länsstyrelsen i Skaraborgs
län betonar, att bokföringskunskap måste fordras av näringsidkaren
personligen. Det vore av vikt, att varje affärsman själv kunde överblicka sitt
företags ekonomiska tillstånd och utveckling och icke vore hänvisad lita till
andra. Länsstyrelsen i Södermanlands län framhåller, att det enligt förslaget
omöjliggjorts för en enskild handelsidkare, som själv icke vore kunnig i bokföring,
att idka butikshandel, även örn han förmådde visa, att han ägde tillgång
till nöjaktig bokföringskunskap, såsom att familjemedlem eller i hans
tjänst anställd person ägde sådan kunskap och åtagit sig bokföringen eller att
avtal eljest träffats med sakkunnig om böckernas förande. Det förefölle, som
örn den föreslagna lagen härutinnan vore för sträng. Väl kunde det vara svårt
att formulera något mjukare stadganden, som täckte vad därmed åsyftades
och tillika innefattade tvångsmedel för framtvingande av bokföring, men omöjligt
torde det ej vara. Länsstyrelserna i Gotlands samt Göteborgs och Bohus län
anse, att i fråga om juridiska personer bokföringskunskapen bör föreligga hos
någon, som direkt omhänderhar verksamheten.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare framhåller, att handelskammaren
redan på ett tidigt stadium av den utredning, som föregått det framlagda
utkastet, uttalat en varning för att kringskära och inskränka nu rådande
näringsfrihet vare sig genom direkta lagföreskrifter eller genom statliga och
kommunala organs ingripande och förmynderskap. Med tillfredsställelse hade
handelskammaren konstaterat, att utkastet byggde på samma sunda principer,
som nu gällande näringsfrihetsförordning. Handelskammaren ville dock förorda,
att brist i affärsledarens utbildning i bokföring finge ersättas genom anställande
av för sådant ändamål kompetent kraft.

Smålands och Blekinge handelskammare. »Den i utkastet upptagna bestämmelsen
att den som driver butikshandel skall äga nöjaktig bokföringskunskap
överensstämmer med vad handelskammaren i denna del förut i ärendet yrkat,

106

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

dock att det uppställda kravet fått en viss begränsning, som handelskammaren
icke avsett. Enligt handelskammarens mening finnes det ingen anledning att
låta bestämmelsen omfatta endast butikshandeln. Den omständigheten att, såsom
kommerskollegium i sin utredning nämnt, grosshandelns representanter under
kollegii med dem förda överläggningar i denna lagstiftningsfråga ställt sig
bestämt avvisande till en dylik bestämmelse beträffande grosshandeln, utgör i
och för sig icke något avgörande skäl. Kommerskollegium har anfört, att en
bestämmelse örn bokföringskunskaps befintlighet icke kunde principiellt anses
inkräkta på näringsfriheten, utan snarare böra betraktas såsom en ordningsföreskrift,
vilken betingas av bokföringslagens bestämmelser örn skyldighet att
föra handelsböcker. Eör grosshandelns utövare har det visat sig föreligga ett
behov av samma ordningsföreskrift, ity att sådant slarv i fråga om bokföringsskyldighets
fullgörande förekommit att resp. grosshandlare icke bort få utöva
yrket. Handelskammaren förmenar alltså, att det i denna paragraf uppställda
villkoret bör gälla såväl handelsrörelse i parti som butiksliandel.» Handelskammaren
förklarade sig vidare anse, att handelsidkaren själv icke behövde
besitta bokföringskunskap, därest sådan kunskap förelåge hos någon i affären
anställd. Även dödsbo borde ha rätt att anställa bokföringskunnig person. Vidare
borde för varje handelsfilial med självständig förvaltning krävas särskilt
registrerad bokföringskunnig föreståndare.

Västergötlands och Norra Hallands handelskammare: »Medan för hantverket
såsom sådant bokföringen torde vara av mindre betydelse i jämförelse med
behovet av yrkeskompetens, kommer den däremot att inom handelsyrket spela
en mycket viktig roll med hänsyn till rörelsens bedrivande enligt, ekonomiskt
sunda principer. Handelskammaren anser därför, att detaljhandelskårens ofta
framförda krav på bokföringskunskap som villkor för rätten att öppna detaljhandel
bör i viss mån tillgodoses genom lagstiftning. En bestämmelse härom
kan principiellt icke anses inkräkta på näringsfriheten utan måste betraktas
som en ordningsföreskrift, vilken betingas av bokföringslagens bestämmelser
örn skyldighet att föra handelsböcker. Och i överensstämmelse härmed synes
det handelskammaren också vara tillräckligt, örn sådan kunskap innehaves av
den, som är skyldig att föra affärens böcker och icke såsom i utkastet föreskrives
av innehavaren.»

Handelskammaren i Karlstad: »Örn varje handelsrörelse är till för att tjäna
den konsumerande allmänhetens intressen, bör handelsidkaren icke få stå främmande
för sitt yrkes uppgifter. Det nu gällande kravet för rätt att idka handel
—• god frejd och rådighet över sig själv och sin egendom — anser handelskammaren
ingalunda ensamt tillfredsställande, varom många påtalade olägenheter
både för leverantörer och konsumenter nogsamt vittna. Det gäller då
att finna kompetenskrav för näringsidkaren, som å ena sidan icke träda den
fria konkurrensen för när och å andra sidan trygga allmänhetens krav på
bästa möjliga betjäning och säkerhet för utbjudna varors goda kvalitet m. m.»
Det i utkastet föreslagna kravet på nöjaktig bokföringskunskap ansåge handelskammaren
lämpligt.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förklarar sig biträda
förslaget i förevarande del. Dock kunde handelskammaren ej finna någon anledning,
varför bokföringskravet skulle vara inskränkt att gälla endast handel
i bod. Samma skäl, som talade för att kräva bokföringskunskap av den,
som dreve handel i bod, kunde anföras för kravet på dylik kunskap hos den,
som idkade grosshandel. Handelskammaren befarade emellertid, att en bestämmelse
om viss bokföringskunskap endast skulle bliva en död bokstav utan
någon praktisk betydelse, örn den ej kompletterades med bestämmelser örn viss
lärotid.

Handelskammaren i Gävle framhåller, att handelskammaren tidigare ansett

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

107

sig- kunna tillstyrka att för rätt att idka detaljhandel uppställdes fordran såväl
på kunnighet i bokföring som på viss genomgången lärotid samt att för
självständig verksamhet på hantverkets område efter norskt mönster uppställdes
krav på såväl viss utbildning som viss tids praktik i yrket. Med beaktande
av alla de skäl, som tidigare förestavat handelskammarens ståndpunkt i
denna fråga, kunde handelskammaren dock icke finna annat än att kommerskollegii
argumentation mot uppställandet av krav på viss yrkeskunskap för
rätten att idka näring vore giltiga. Utan tillgång till kontrollerbara utbildningsmöjligheter
kunde ett dylikt villkor lätt nog förfela sitt syfte och i stället
bliva ett redskap för ett mot näringsfriheten direkt stridande skråintresse.
Handelskammaren ville därför för det närvarande ansluta sig till den av kommerskollegium
och lagutkastets författare intagna ståndpunkten att i hithörande
avseenden begränsa sig till kravet pa bokföringskunnighet för rätt att
idka detaljhandel. Dock torde det såväl i fråga örn enskild handelsidkare som
juridisk person vara tillräckligt med bokföringskunskap hos någon, som vore
satt att leda företaget. Änka, som efter mannens död ville fortsatta dennes
handelsrörelse, borde sålunda äga rätt att fylla villkoret örn bokföringskunnighet
genom att anställa en bokföringskunnig föreståndare. Möjligheten att bilda
bolag stöde visserligen öppen, men en sådan utväg vore_ icke alltid lämplig
och önskvärd. Att fordra styrkt bokföringskunskap för filialföreståndare syntes
ej behövligt. Slutligen framhöll handelskammaren, att det syntes tveksamt
vilken grad av bokföringskunskap, som borde krävas. Det syntes handelskammaren
riktigast att kräva sådan kunskap i bokföring, som erfordrades för
idkande av detaljhandel i allmänhet, och icke att kunskapen skulle vara nöjaktig
för det slag av detaljhandel, som näringsidkaren i det föreliggande fallet
amadé driva.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser det föreslagna
stadgandet örn styrkt bokföringskunskap vara allt för kategoriskt. Sålunda
syntes hava lämnats obeaktat det fall, att ett detaljhandelsföretag genom innehavarens
död överginge på ett dödsbo, vars delägare ägnade sig åt andra yrken
eller på grund av ålder icke hade möjlighet att uppfylla det föreslagna kompetenskravet,
men ville fortsätta rörelsen, som de måhända funne vara en god
placering för sin ärvda förmögenhet eller icke kunde avyttra utan avsevärd förlust.
Ej heller vore utrett huruvida en konkursförvaltare skulle fylla bokföringskravet.
Det ville därför synas som örn det föreslagna stadgandet kunde
få alldeles oförutsedda konsekvenser, vilka skulle ingripa på en mängd olika
områden och även kunde komma att utgöra en viss inskränkning i den privata
äganderätten.

För sin del ville handelskammaren uppfatta en bestämmelse i nu förevarande
hänseende såsom ett komplement till redan gällande bestämmelser om bokföringsskyldighet.
Att bokföringskunnig person måste finnas tillgänglig inom
ett företag för denna skyldighets fullgörande vore därför rimligt och ganska
självklart, men det torde av nyss anförda skäl vara fullkomligt orimligt att
fordra, att innehavaren själv skulle fylla visst mått i fråga örn bokföringskunskap.
Örn därför ett stadgande örn bokföringskunskap överhuvud skulle inflyta
i författningen, borde det åtminstone modifieras diirhän, att i paragrafen
avsedd handelsidkare, i likhet med bolag och annan juridisk person, hade rätt
att driva sin rörelse, även örn han själv icke kunde styrka nöjaktig bokföringskunskap,
därest han i sin rörelse anställde person med sådan kunskap. Men
även en sådan anordning vore långt ifrån tillfredsställande. Visserligen skulle
genom lämplig myndighet kunna utövas en viss kontroll på bestämmelsens efterlevnad,
men ojämnheten och möjligheten till orättvisa vid bokföringskunskapens
förvändande kvarstode. Betänkligast av allt vore dock, att bestämmelsen
skulle avstänga en näringsidkare, vars företags omfattning icke tilläte

108 Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

utgifter! för lön av kvalificerat biträde, från möjligheten att anlita utomstående
kompetent kraft.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför: »I viss mån kan
fordran på styrkt bokföringskunskap anses som en given följd av den nya bokföringslagen.
Å andra sidan kan det dock sagås, att stadgandet örn bokföringsskyldighet
gör ett stadgande örn bokföringskunskap i och för sig
självt skäligen överflödigt. Sättet för bestyrkande av innehavd bokföringskunskap
medför därjämte att bestämmelsen får en ganska svag
innebörd. Det finns mer än en handelsskola, som på grund av sina teoretiska
kursplaner komme att av skolöverstyrelsen godkännas, men vars undervisning
ej bär större frukter än att de utexaminerade eleverna vid utträdet
i det praktiska livet sta skäligen handfallna. Än svagare bevis på förefintlig
bokföringskunskap är det medgivna intyget av ''trovärdig och bokföringskunnig
person . Vilken modighet skall granska och på vilka grunder skall han
kunna granska intygsgivarens kompetens? När man därtill vet, hur lättvindigt
mången ger ifrån sig ett intyg, när han för detsamma icke har något annat
ansvar än det sällan utkrävda moraliska, kan man svårligen fästa någon
synnerlig vikt vid här ifrågavarande bestämmelse. De skiljaktiga villkoren
för person, som själv driver butikshandel, och juridisk person med samma uppgift
synas därjämte föga motiverade men möjligen ägnade att leda till olägenheter.
Den enskilda personen kan driva sin affär i mycket större omfattning
än den juridiska och bland sina flertaligare befattningshavare äga personer
med den bokföringskunskap, av vilken han törhända själv ej är mäktig, medan
han äger viktigare kvalifikationer för affärens drift. Och än mer — vid hans
död kari affärens good will, ja, dess bestånd, gå förlorad, därför att exempelvis
hans änka ej kan fylla det föreskrivna villkoret för dess fortsatta drift.
Om överhuvud taget kravet på nöjaktig bokföringskunskap skall behöva upptågås
synes enskild person böra jämnställas med juridisk. Någon åtgärd till
höjande av nänngsutövarnas kvalifikationer eller till ingrepp i den osunda
konkurrensen synes i varje. fall kravet på nöjaktig bokföringskunskap icke
vara.»

Skolöverstyrelsen1 anför: »Bestämmelsen i utkastet örn fordran på nöj aktig

bokföringskunskap för den, som bedriver butikshandel, finner överstyrelsen
i ochför sig välbetänkt. Det förefaller likväl överstyrelsen vara enklare
och riktigare att föresknva, att den, som driver sådan rörelse, att därmed
foijer bokfönngsplikt, skall äga nöjaktig bokföringskunskap. Eljest kommer
det egendomliga förhållandet att äga rum, att juridisk person, t. ex. aktiebolag,
som driver butikshandel, skall styrka bokföringskunskaper hos ''någon
av styrelseledamöterna eller hos annan’, men örn bolaget driver industriell
verksamhet eller hantverk i sådan omfattning, att bokföringsskyldighet föreligger,
skulle sådant styrkande icke vara erforderligt.»

Sveriges advokatsamfund: »Kravet, att den som driver s. k. butikshandel
skall styrka nöjaktig bokföringskunskap, lärer i och för sig vara motiverat men
gäller enligt styrelsens uppfattning med samma styrka alla bokföringsskyldiga
näringsidkare. Olägenheterna av att bokföringspliktig näring drives utan vederbörlig
bokföringskunskap äro givetvis icke större beträffande butikshandel
än i fråga örn åtskilliga andra näringsgrenar. Anledning att inskränka ifrågavarande
kompetensfordran till utövare av butikshandel torde därför saknas.»

Magistraten i Uppsala framhåller, att kravet på bokföringskunskapens styrkande
enligt magistratens mening principiellt icke vore anknutet till bokföringsskyldigheten
utan uppställt därför att rörelsen skulle kunna med säker -

1 Se även skolöverstyrelsens yttrande ang. kravet på styrkt praktik.

Kungl. Majlis proposition nr -''tl. 109

het överblickas av dess utövare och därigenom av honom drivas enligt ekonomiskt
sunda principer.

Magistraten i Linköping: »Detta kompetenskrav avser tydligen att i någon
mån åstadkomma, att de personer, som sakna all kunskap i den för handelns
rätta utövande nödvändiga bokföringen, skola hindras från att börja handel.
Med bokföringskunskapen hoppas man dessutom skall följa en viss förmåga
att kalkylera en affärstransaktions bärighet m. m. Det kan naturligtvis
invändas, att kunskap i bokföring för en handlande visserligen är av
vikt, men att förefintlighet av sådan kunskap ingalunda kan utgöra någon
som helst säkerhet för att vederbörande skall gå i land med sin affär. Bristen
på bokföringskunskap förekommer naturligtvis oftast bland de mindre affärsmännen,
och när man då vet, huru dessas bokföring, även örn de äro någorlunda
bokföringskunniga, i praktiken går till, ställer man sig mycket skeptisk till
betydelsen av det föreslagna villkoret örn bokföringskunskap. Räkenskaperna
föras ju i själva verket oftast året runt i en mer eller mindre slarvig kladd,
ja kanske på lösa lappar. Först då deklarationstiden nalkas, nödgas man i
sista stund själv eller genom tillkallad bokföringskunnig person, i all hast
på en gång lägga upp hela årets bokföring, som ju måste bliva mycket bristfällig.
Magistratens vid detta yttrandes avgivande tjänstgörande ledamöter
äro samtliga ordförande eller ledamöter i taxeringsnämnder och hava således
rik''erfarenhet av det ovan beskrivna tillvägagångssättet, vilket dess värre är
synnerligen ofta förekommande. Tillfällen har t. o. m. förekommit, då vid
deklaration fogats vederbörliga utdrag av räkenskaper, som icke ens funnits
till. Emellertid torde det föreslagna villkoret ändock vara ett steg på rätt
väg och kan aldrig vara till skada, varför någon invändning ej bör göras mot
förslaget i denna del.»

Stadsstyrelsen i Mjölby: »Bokföringskunskap som villkor för butikshandels
utövande, torde väl i rätt stor utsträckning anses som ett av de mera elementära
förutsättningarna, men dock anser stadsstyrelsen detsamma, begränsat
som det är till handel i butik, kunna föranleda onödiga svårigheter då ej i förslaget
möjlighet lämnas en ej bokföringskunnig butikshandlare, att genom
anställande av bokföringskunnigt biträde bedriva en dylik rörelse. Särskilt
i denna handelsgren torde det inträffa flera fall där förutsättningar i kapital
och kunskaper på butikshandelns område förefinnes, men däremot den formella
kunskapen att föra numera föreskrivna handelsböcker saknas. Å andra sidan
finnes överflöd på bokföringskunnigt folk, vilka dock på grand av kapitalbrist
ej kunna starta egna företag. Det förefaller därför, som om möjligheter
borde i lagen lämnas för en näringsidkare, att lämna bevis örn att han
till sitt företag genom kontrakt på viss eller löpande. tid knutit en kompetent
bokförare. När denna lämnar sin anställning bör bevis inlämnas örn att annan
dylik anställts. Genom en dylik anordning skulle också en närmare överensstämmelse
ernås med de butikshandelsidkande aktiebolagen, ekonomiska föreningar
och handelsbolag.»

Magistraten i Eksjö uppger, att var och en, som haft att taga befattning med
taxeringsarbetet, hade en bedrövlig erfarenhet av den fast hårresande okunnighet,
som i stor utsträckning rådde i fråga om bokföring. Bestämmelsen örn
bokföringskunskapens styrkande voro den viktigaste i hela utkastet.

Magistraten i Karlskrona: »Magistraten kan ej dela den mening, att bokfö ringskunskap

ovillkorligen måste erfordras av envar, som idkar butikshandel.
Detta utgör nämligen en verklig och betänklig inskränkning i näringsfriheten,
i ty att en hel del, för handelsyrket eljest måhända mycket lämpade
personer, som ej på annat sätt kunna förvärva sin bärgning, förhindras
att utöva sin näring. Självklart är, att bokföringskunskap hos handelsidkare
alltid är högeligen önskvärd, och att sådan är absolut nödvändig,

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

då det gäller meia omfattande handelsrörelse (grosshandel), men att fordra
bokföringskunskap av envar handlande, som vill öppna en liten butik, synes
magistraten vara att skjuta över målet. Bokföringslagen ställer sig visserligen
på den ståndpunkten, att bokföringsskyldighet åligger all handel med
varor (som ej bedrives genom kringföring eller från salustånd) men knyter
ej denna skyldighet till handelsidkarens person. Enligt magistratens förmenande
borde vid butikshandel av mindre omfattning — exempelvis sådan som
bedrives allenast med biträde av föräldrar, make, barn och syskon eller med
högst två andra biträden —- det kunna räcka med att handelsidkaren styrker
sig hava träffat avtal med fullt sakkunnig person att på handelsidkarens
(och eget?) ansvar verkställa bokföringen. Endast auktoriserade personer
borde få anlitas att utföra dylikt bokföringsarbete åt andra, och anordningen
förutsätter självfallet kontroll över att behörig bokförare ständigt finnes
anställd för viss rörelse. Dylik kontroll borde kunna åvägabringas därigenom,
att bokförare, varom här är fråga, ålades skyldighet att till registreringsmyndigheten
anmäla, därest hans uppdrag återkallades eller han av annan
anledning — exempelvis sjukdom, bortresa eller undanhållande från affärsidkare^
sida av för bokföringen nödvändiga anteckningar och upplysningar —
bleve förhindrad att fullgöra sitt uppdrag.»

4 Magistraten i Sölvesborg: »Utkastets förslag i denna del kan hälsas med stor
tillfredsställelse, när man betänker de absurda förhållanden, som nu äro rådande
i förevarande avseende och den grova okunnighet, som mången gång blottas,
när staten genom sina organ domstolarna kräver ut ett ansvar av konkursgäldenärer,
vilka omedvetet försjmdat sig mot bestämmelsen i 23 kap. 3 § tredje
punkten strafflagen.»

Magistraten i Treleborg: »Att fordran på bokföringskunskap stadgas för
rätt att idka handel torde i princip vara fullt riktigt i vad gäller vanlig yrkesmässig
detaljhandel. Med de stora krav, som numera ställas på en köpman,
kan det icke vara annat än till hans egen fördel, för att ej tala om leverantörers
och konsumenters, att han förstår sina böcker och därmed oavbrutet kan följa
gången av sin rörelse. Att en handelsidkare, som nu ofta är fallet, nödgas
lägga bokföringen i händerna på främmande mer eller mindre noggranna hjälpare,
kan ingalunda medföra tillräcklig säkerhet eller vara till fördel för
rörelsens bedrivande enligt ekonomiskt sunda principer. Enbart absurt verkar
väl också, att han vid eventuellt konkurstillstånd skall dömas till frihetsstraff
för oordentlig bokföring, då han saknar alla begrepp örn både ordentlig
och oordentlig sådan.» Magistraten framhåller vidare, att undantag måste
göras för vissa mindre affärer, t. ex. en liten mjölkhandel. »Dylika affärer
innehavas i stor utsträckning av kvinnor, som i många fall äro föga skrivkunniga
och därför knappast kunna lära någon regelrätt bokföring. Dessa
affärer giva dessutom för det mesta ett så blygsamt överskott, att det näppeligen
torde ''böra ställas andra fordringar på innehavarna än som betingas
av gällande ordnings- och hälsovårdsföreskrifter. Bleve likväl så fallet befarade
man att de många småaffärerna i berörda bransch skulle bortfalla för att
övertagas av ett färre antal stora affärer, vilket icke skulle vara till fördel för
den konsumerande allmänheten, lika litet som för de många fattiga människor,
som nu ha sin bärgning av en dylik affär. Då här avsedda affärer icke ligga
inne med några nämnvärda lager och ej heller erfordra någon större kredit,
utan i regel ha ett fåtal leverantörer, som undan för undan likvideras, så är
bokföringen för dessa icke av större betydelse, än att den liksom hittills saklöst
kan ombesörjas av annan än affärsinnehavaren.» Magistraten förordade undantag
för försäljning i mindre omfattning av sådana varuslag, som angåves i
1 § 2 stycket butiksstängningslagen.

Magistraten i Laholm: »Ehuruväl önskvärdhetén av bokföringskunskap som

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

lil

förutsättning för handels bedrivande torde vara allmän, synes det knappast försvarligt
att från rättighet att idka handel utesluta sådana personer, som, ehuru
själva ej bokföringskunniga, äro villiga anställa bokföringskunnig person i sin
affär. Det får nämligen icke förglömmas, att det är viktigare för en handlande
att äga nödigt rörelsekapital än att äga kunskap i bokföring. Särskilt
synes det fall böra observeras, att handelsidkares änka ämnar fortsätta sin avlidne
mans handelsrörelse. Att från rättighet att idka handel utesluta en sådan
person, som i arv övertager en upparbetad rörelse och äger tillgång till
kapital, synes icke ur någon synpunkt behövligt. Såsom nämnda bestämmelse
formulerats synes densamma inbjuda till ett icke önskvärt kringgående av
lagen.»

Magistraten i Skara anser att i fråga örn juridiska personer det vöre obilligt
att uppställa krav på styrkt bokföringskunskap för handel i butik, då sådan
kompetens icke fordrades för annan rörelse.

Stadsstyrelsen i Lidingö anser vissa invändningar kunna göras mot den särskilda
behandling, som kommit just butikshandeln till del. Ville man upprätthålla
kravet på bokföringskunskap vid butikshandeln, syntes tillräckliga skäl
knappast föreligga att hindra en enskild näringsidkare, som vore okunnig i bokföring,
att idka sådan handel, örn han anställde en bokföringskunnig föreståndare.
Att tvinga honom att härför anlita bolagsformen syntes icke påkallat.
Vidare borde, om handeln dreves av juridisk person, i enlighet med kommerskollegium
fordras anställandet av bokföringskunnig föreståndare. En bolagsman
kunde nämligen vara rättsligen utesluten från deltagande i bolagets förvaltning
(så t. ex. i regel en kommanditdelägare). En styrelseledamot i ett
aktiebolag åter kunde faktiskt vara så främmande för bolagets verksamhet, att
straffbestämmelserna i 23 kap. strafflagen icke ansåges kunna tillämpas å honom.
Att bokföringskunskap förefunnes hos en dylik bolagsman eller styrelseledamot
syntes därför icke kunna anses tillfyllest.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför: »När allmänna bokföringslagen stad gar

bokföringsskyldighet, måste den också anses hava förutsatt, att nödig kunskap
för skyldighetens fullgörande förefinnes hos näringsidkaren eller någon,
som biträder honom i näringens bedrivande. Erfarenheten visar emellertid,
att det icke så sällan brister härutinnan — särskilt hos de mindre företagen,
som knappast kunna bära utgifterna för anställande av kompetent bokförare.
I allmänhet plägar då anlitas så att säga ambulerande bokförare, vilka biträda
ett flertal sådana näringsidkare. Mycket ofta har det emellertid visat
sig, att även sådana bokföringar långt ifrån rätt avspegla affärshändelsernas
verkliga gång, vilket i första hand torde bero just på affärsidkarens egen okunnighet
i bokföring eller i oförmåga att rätt bedöma och anteckna det primärmaterial,
som skall ligga till grund för den ambulerande bokförarens bokföringsåtgärder,
samt i andra hand torde bero på den sistnämndes bristande intresse
att giva näringsidkaren en tillfredsställande undervisning örn primärmaterialets
rätta antecknande. Länsstyrelsen antager, att det kan vara ungefärligen
en sådan tankegång, som kan hava legat till grund för förslaget örn nöjaktig
bokföringskunskap hos den, som driver butikshandel, d. v. s. hos den grupp av
näringsidkare, beträffande vilka ovan framhållna brister oftast framträda.

Ehuru länsstyrelsen icke underskattar det allmänna intresse — statens
skatteintressen och det allmänna kreditväsendets intressen som torde hava
legat till grund för förslaget i denna del, måste länsstyrelsen dock ställa sig
något tveksam till inrymmandet av en bestämmelse av ifrågavarande slag i
näringsfrihetsförordningen. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida icke målet
skulle kunna vinnas på annan väg. Örn man t. ex. lade ansvarsfrågan för
vårdslös och falsk bokföring under allmänt åtal i samband med åtal för orik -

.4 c s

tyr k anele.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

tig deklaration, skulle måhända ifrågavarande brister i bokföringar rätt snart
komma att upphöra av sig självt.»

Stadsstyrelsen i Eslöv anser, att de skäl, som beträffande hantverket ansetts
tillräckliga för bokföringskravets avvisande, motivera enahanda ståndpunkt
ifråga örn butikshandeln. Skulle emellertid kravet införas, vore det större
skäl att föreskriva detsamma för automathandel än t. ex. för den handel, som
en frisör vid sidan örn yrket utövade. I varje fall borde undantag göras för
dödsbon under avvecklingstiden, som borde begränsas till viss tid.

Magistraten i Hjo finner den ifrågasatta föreskriften olämplig. Mot ringa
avgift kunde en handlande få sina böcker förda eller genomsedda av sakkunnig
bokförare. Anledning att nu inskränka den i över 60 år gällande näringsfriheten
syntes magistraten icke föreligga.

Magistraten i Örebro medger, att vissa skäl kunde finnas, som talade för
uppställande av det i utkastet föreslagna kompetenskravet, som i jämförelse
med de förslag, som framställts från vissa detaljhandelskretsar, måste anses
ganska modest. Magistraten kunde dock icke tillstyrka, att ett dylikt stadgande
bleve lagfäst. »Det finnes otvivelaktigt många personer med synnerligen
stor fallenhet och håg för affärsyrket, vilka sakna den erforderliga bokioringskunskapen
och vilkas läggning är sådan att kunskapens förvärvande,
därest de lokala förhållandena verkligen ge dem möjlighet därtill, vilket i
många fall icke torde vara fallet, för dem ter sig så betungande, att de hellre
avstå från sina planer på att idka handelsverksamhet. Det är fara värt, att
handelslivet därigenom undandrages många speciella affärsbegåvningar; det
torde bland nutida handelsidkare säkerligen kunna framletas många fall, där
vederbörande sakna eller åtminstone vid början av sin verksamhet saknat kunskap
i bokföring och trots detta drivit fram sin affär till betydande mått. Tillräcklig
garanti för att bokföringsskyldigheten vederbörligen fullgöres, får
redan anses finnas; det må endast erinras örn den stränga ansvarspåföljden i
händelse av underlåtenhet vid inträffad konkurs. Och till den del kravet på
bokföringskunskap har andra bevekelsegrunder synes det böra avvisas såsom
åsyftande ett obehörigt inkräktande på näringsfriheten. Yad tillämpningen
av en föreskrift, som den föreslagna, beträffar, så kan väl knappast hava
varit avsett, att graden av bokföringskunskap skulle sättas i relation till den
verksamhet, som vederbörande ämnade bedriva; men i så fall blir resultatet,
att i fråga örn många synnerligen obetydliga rörelser, för vilka föreskriften
skulle komma att gälla, nöjaktig bokföringskunskap för dessas innehavare i
viss utsträckning komme att bliva en ganska onödig kvalifikation, medan beträffande
andra rörelser samma villkor icke innebure någon garanti för att
vederbörande besutte den bokföringskunskap, som för ifrågavarande rörelse
vore erforderlig.»

Magistraten i Västerås framhåller, att ett övergivande av den grundsats örn
allmän näringsfrihet, som genom 1864 års näringsfrihetsförordning definitivt
genomfördes här i landet, icke borde ske utan tvingande skäl. En återgång,
örn ock blott delvis, till monopol- och skråförhållandena kunde icke anses lycklig.
Kommerskollegium syntes ej heller i det stora hela hava velat övergiva
denna ståndpunkt, ehuru ett undantag gjorts beträffande detaljhandeln. Magistraten
anför vidare: »Bokföringsskyldighet för detaljhandlare och yrkes utövare

i allmänhet är numera föreskriven i bokföringslagen av den 31 maj
1929. Huru yrkesutövaren ordnar denna skyldighet — örn han själv fullgör
densamma eller därför anlitar annan person — synes vara av underordnad betydelse,
endast densamma fullgöres. Fullgöres denna skyldighet ordentligt, finnes
härigenom möjlighet för dem, som hava ett berättigat intresse av huru en
affär skötes (kreditgivare m. fl.) att framtvinga sådana upplysningar angående
en affärs ställning, att kreditgivning åt osunda dylika inskränkes och

Kungl. Maj:ts proposition nr Ul.

113

desamma härigenom hämmas i sin fortgång. Såsom under utredningen framhållits,
kan det icke utan vidare anses uppenbart, att enbart en genomgången
utbildningskurs i bokföring kan tillmätas betydelse såsom mätare på förmågan
att omhänderhava skötseln av ett affärsföretag. Såsom Stockholms handelskammare
framhållit, kan det ofta inträffa, att personer, som genom driftighet
och duglighet synnerligen väl lämpa sig för köpmansyrket, äro mindre
väl kvalificerade i fråga örn bokföring. Denna brist i affärsledarens utbildning
kan ju för sådana fall lätt ersättas genom anställande av för sådant ändamål
kompetent arbetskraft. Fara föreligger jämväl, att ett uppfyllande av
villkoret örn utbildning i bokföring efter hand övergår att bliva enbart en
formalitet. Med åberopande av det sålunda anförda synes det därför magistraten
anmärkningsvärt, att ett dylikt kompetensvillkor i det föreliggande förslaget
upptagits. En bestämmelse därom synes icke medföra de^ fördelar, som
därmed avses att vinnas, och i vissa- fall jämväl utgöra ett hinder för eljes
sunda affärers uppkomst. De organisatoriska åtgärder, som erfordras för
höjandet av yrkesnivån inom hantverket och detaljhandeln — och till dessa
synes fordran på bokföringskompetens böra räknas — synes närmast böra
åvila vederbörande yrkesorganisationer.»

Magistraten i Halmstad förklarar sig vara mycket tveksam örn lämpligheten
av förevarande kravs uppställande. Det funnes för närvarande en mängd personer,
som utan bokföringskännedom med största redbarhet slagit sig fram
på någon liten matvaruaffär, mjölkhandel e. d. I sådana små affärer, där
krediten spelade ringa roll, vore det fullt tillräckligt, att vederbörande anlitade
någon bokföringskunnig persons hjälp. Man finge akta sig art i dessa, tider,
då statens och kommunens understöd påkallades i tid och otid, lägga hinder i
vägen för den, som vore inställd pa att skaffa sig en lat va,ra torftig bärgning
genom ett yrke, som närmast lämpade sig för hans personliga förutsättningar.
Att en änka icke skulle få fortsätta sin mans rörelse, därför att hon icke
kunde styrka nöjaktig kännedom örn bokföring, vore orimligt.

Magistraten i Varberg förklarar sig likaledes vara mycket oviss, örn uppställandet
av det föreslagna kravet kunde anses lämpligt, samt framhåller som
sin uppfattning, att föreskriften i varje fall icke torde komma att hilva av
större nytta. Skall den finnas, borde den dock icke inskränkas till butikshandeln
utan utsträckas till all yrkesmässig handel.

Stockholms handelskammare anför: »Handelskammaren finnér sig kunna

med tillfredsställelse konstatera, att — med visst undantag, som i det följande
skall beröras — vid utformningen av det föreliggande utkastet inga nya legala
villkor uppställts för rätten att idka näring, något som också står i överensstämmelse
med kommerskollegii tidigare i ärendet uttalade uppfattning. Någon
avvikelse från näringsfrihetens princip bör icke utan tungt vägande skäl
godtagas i den nya lagstiftningen. Under näringsfrihetens hägn har vart
lands ekonomiska liv — genom det fria spelrum, som lämnats det enskilda
initiativet — tillförts skapande krafter, vilka säkerligen i hög grad iramjat
och påskyndat utvecklingen pa området. Såsom handelskammaien redan tidigare
i detta ärende framhållit, hava under nuvarande förhållanden manga
näringsidkare blott med hjälp av personliga förutsättningar och utan några
som helst förkunskaper kunnat från en obetydlig början skapa betydande industri-
och handelsföretag, vilka omfattat en avsevärd del av landets produktion
och berett sysselsättning åt ett stort antal löntagare.

Det kan emellertid icke förnekas, att de föreslagna bestämmelserna örn iorhandsgodkännande
av bokföringskunskap som villkor för rätten att driva viss
näring innebär en avvikelse från eljest allmänt gällande grundsatser inom
vårt näringsliv. Frågan är, huruvida de praktiska skälen för att just Draga
örn butikshandeln vidtaga den föreslagna skärpningen väga tyngre än de prm Bihang

till riksdagens protokoll JOSS. 1 sami. 3k haft. (Nr 4l.)

114

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

cipiella oell andra betänkligheter, som kunna anföras mot densamma. Vid
prövning härav vill handelskammaren ingalunda underskatta det goda syfte,
som ligger till grund för detaljhandelskårens krav på särbestämmelser i denna
punkt — krav som äro uttryck för kårens strävan att motverka vissa osunda
företeelser inom detaljhandeln samt att höja sina medlemmars kompetens och
därmed deras kreditvärdighet och anseende. Den omständigheten, att förslaget
utgör ett uttryck för detaljhandlarnas egna önskemål är också ägnad att förringa
värdet av den anmärkning, som eljest ligger nära till hands, nämligen
att lagstiftaren här förutsattes handla i strid mot den eljest allmänt i vår
lag iakttagna likställighetsprincipen. Det torde dock näppeligen med fog
kunna bestridas, att, även örn den mindre handlanden genom fordran på förhandsprövning
formellt sett skulle ställas olika mot engroshandlanden, det
just är inom detaljhandeln som bristen på tillräcklig bokföringskunskap mest
framträtt och vållat de flesta konkursgäldenärers fall för strafflagens bestämmelser
örn vårdlös bokföring. För övrigt förhåller det sig ju så, att för de
större företag,. som äro aktiebolag och därmed jämförliga, eller ekonomiska
föreningar, i själva verket redan finnes en bokföringskontroll — både genom
lagstadgad revision och på annat sätt — som saknas och alltjämt skulle saknas
för av enskilda eller handelsbolag driven butikshandel. Och slutligen kan
icke alldeles utan skäl göras gällande att, sedan lagstiftaren fastställt en
sträng och allt mera utsträckt bokföringsskyldighet samt förbundit dess uraktlåtande
med vissa påföljder, det väsentligen kan synas vara en lämplighetsfråga
på vad sätt fullgörandet av denna förpliktelse mot det allmänna må i
skilda fall kunna bäst garanteras.

En utgångspunkt för att bedöma det relativa värdet av de olika synpunkter,
som tala för och emot den föreslagna undantagsbestämmelsen, torde säkrast
kunna erhållas genom en undersökning, i vad mån bestämmelserna i lagutkastet
kan väntas tjäna det därmed eftersträvade syftet att åstadkomma en
sakkunnig och tillförlitlig bokföring inom butikshandeln.

I paragrafens uppställning skiljes på fordringarna, när det gäller enskild
näringsidkare och då handeln drives av juridisk person. Den enskilde näringsidkare.
som Ilar butikshandel, måste själv äga ''nöjaktig’ bokföringskunskap.
Beträffande åter juridisk person har man, i fråga örn dess representanter, ansett
sig böra modifiera denna fordran.

Vad nu först angår bestämmelserna rörande enskild person skulle dessa mången
gång få rätt egendomliga konsekvenser. Tänkom oss det fall, att en redan
etablerad enskild näringsidkare jämväl önskar öppna detaljhandel. För
rätten att bedriva den större rörelsen har han icke varit i behov av särskilt
bevis örn sin kunnighet i bokföringskonsten. Men så snart han önskar ombesörja
en del av sin omsättning genom butikshandel, blir han tvungen att gå i
skola för att skaffa sig certifikat örn sin kompetens. Han undgår icke detta
genom att anställa en bokföringskunnig handelsföreståndare. Å andra sidan
kunde man tycka att, eftersom det är ensamt butikshandeln som åsyftas, ägarens
ställföreträdare, som närmast sköter denna bransch, borde vara bokföringskunnig.
Men det erfordras visst icke enligt förslaget, allenast chefen-grosshandlaren,
den som juridiskt sett driver rörelsen, sitter inne med kunskapen.

_En rent obillig följd, av stadgandet möter i det fall, att en köpman, som bedrivit
en betydlig* butikshandel, vid sitt frånfälle efterlämnar änka. Denna
skulle da icke ha rätt att fortsättningsvis driva affären, örn hon icke händelseV1*.
^1fric^e Épva belägg på sin bokföringskunskap, även örn hon anställt ett fullt
pålitligt biträde, som äger de härför nödiga betingelserna. Änkan skulle i
detta fall gå förlustig den good-will, som eventuellt må finnas nedlagd i rörelsen.

Men vad som är icke mindre påfallande oell betänkligt är det förhållande, att

Kungl. Maj:ts proposition nr il.

115

det synbarligen möter de största svårigheter att finna en på samma gång smidig
och effektiv metod för den påbjudna förhandsprövningen. Denna skall
verkställas i handelsregistret, där man näppeligen kan väntas vidtaga annat
än en rent formell granskning av papperen. Huvudvikten ligger därför på
beskaffenheten av de företedda dokumenten och omdömesgillheten hos de personer,
som utfärdat dem. I syfte att underlätta handelsregistrets avgörande
har lagförslaget också inskränkt bevisningen till företeende av vissa intyg,
bland vilka främst namnes betyg från viss godkänd skola eller utbildningskurs
eller intyg av auktoriserad revisor. Men jämställt med dessa i viss form
och ordning tillkomna vitsord, vilka vederbörande myndighet har jämförelsevis
lätt att bedöma, skall enligt lagförslaget gälla intyg ’av annan trovärdig
och bokföringskunnig person’. Detta tillägg har uppenbarligen tillkommit i
den bästa avsikt att undgå ett byråkratiserat förfarande vid förhandsprövningen.
Men fråga är örn icke resultatet i stället antingen kan bli det rakt motsatta
eller leda till en alltför lättvindig behandling av dessa ärenden.

Här ankommer nämligen på den själv knappast facitkunniga registreringsmyndigheten
en icke allenast formell, utan rent saklig prövning. Denna prövning
avser till på köpet icke så mycket sökandens kompetens som fastmer dennes
borgensman — intygsgivarens, ja, den komme tilläventyrs att sträcka sig
jämväl till intygsgivarens hemulsmän. Registreringsmyndigheten kan nämligen
icke gärna förutsättas känna alla ''trovärdiga och bokföringskunniga’ intygsgivare,
utan torde ofta bliva hänvisad till andrähandsupplysningar även
om dessas kompetens. Det synes uppenbart, att en dylik anordning icke är ändamålsenlig.
_ Antingen blir registreringsmyndigheten obenägen att godkänna
andra än officiellt hallstämplade bevis, i vilket fall fordringarna kunna skärpas
utöver det nödiga måttet; eller också godtagas enskilda intyg utan tillräcklig
sovring, därvid det ligger nära till hands, att t. ex. en intygsgivares notoriska
bokföringsskyldighet anses utgöra tillräcklig .garanti för hans bokförin
gslkunskap._ Följden blir lätteligen en ojämn praxis vid skilda handelsregister,
med olika ställda fordringar för likartade fall, och utan att någon verklig
säkerhet erhålles för att sökanden blir bättre förberedd än tidigare för den
speciella, större eller mindre rörelse, som han avser att driva.

Huru än praxis komme att utveckla sig, är det vidare tydligt, att det uppställda
kravet på bokföringskunskap måste bliva av huvudsakligen formell natur.
Reell insikt i bokföring lärer knappast kunna förvärvas genom en, i de
flesta fall säkerligen ganska lättvindigt och pa ett mer eller mindre ytligt sätt
genomgången bokföringskurs — en kunskap på detta område är av den säregna
ari, att den endast kan förvärvas så att säga inifrån och först efter en längre
tids praktiskt sysslande med räkenskaper.

Dessa anmärkningar gälla i tillämpliga delar jämväl de föreslagna bestämmelserna
rörande juridiska personer. Men där tillkommer en ytterligare, till
synes oöverkomlig brist i lagrummets konstruktion. I fråga om enskilda näringsidkare
komma dock förslagets föreskrifter i regel att gälla dem, som bära
det juridiska och moraliska ansvaret för affärens skötsel. Detsamma kan
knappast sågas örn 7 §:ns stadgande i vad det avser juridiska personer. Ä ena
sidan har man här ° avvisat den av kommerskollegium framkastade tanken på
att nied avseende å paragrafens inskränkning till butikshandeln fordra anställandet
av bokforingssakkunmg föreståndare just flör dea eller de butiker
som aro i fråga Men å andra sidan har i utkastet icke heller fordran på
styrkt bokionngskunskap knutits vid den direkta rättsliga ansvarigheten för
detaljaffärens skötsel. ''Drives handeln av juridisk person’, heter det, ''skall
sadan kunskap finnas hos någon av bolagsmännen idler av styrelseledamöterna
eller hos annan, som är satt att leda döss (d. v. s. huvud företagets) angelägenheter.
I ett vitt utgrenat företag, som i aktiebolagets form driver rörelse

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 4l.

över liela landet och därvid även idkar butikshandel, anses det alltså tillräckligt
att hava en betygsinnehavare inom styrelsen. Denne behöver däremot
visst icke vara verkställande direktören eller eljest hava särskild befattning
med butiksrörelsen. Men han skall finnas till, med sitt betyg på fickan, och
går han bort, försvinner också handelsrätten i butiken. Skall 7 § därtill ges
den tolkning, vartill formuleringen föranleder, att i ett kommanditbolag med
kanske ett hundratal bolagsmän det är tillräckligt att en kommanditär försetts
med nödigt betyg, utan att denne personligen har med bolagets butikshandel
att skaffa, så må det frågas, i vilket avseende detta betyg gagnar bokföringen
för den detaljhandel, som är i fråga.

Om .sålunda enligt handelskammarens mening lagutkastets författare, trots
all omsorg, icke lyckats uppnå det med bestämmelsen avsedda syftemålet, så
torde detta huvudsakligen bero därpå, att uppgiften icke på ett tillfredsställande
sätt kan lösas enligt i utkastet föreslagna linjer. Det visar sig, att i ett
rättssystem,. som allmänt utgår från befogenheten till fritt initiativ och fri
verksamhet inom näringslivet, och där garantierna mot missbruk sökas i viss
kontroll under utövningen med straff i särskilda fall för överträdelse av härför
träffade regler —- det visar sig att genom rubbning på en låt vara enstaka
punkt av detta principiella utgångsläge man svårligen vinner något praktiskt
resultat, _ men väl riskerar att göra en bräcka i den rättsuppfattning, varunder
vårt näringsliv utvecklats.

I den nuvarande rätten anses en huvudsaklig garanti för bokföringsskyldighetens
''nöjaktiga’ fullgörande ligga i det stränga ansvar för konkursförbrytelse,
som i händelse av vållad skada (konkursen) följer på vårdslösad bokföring.
Efter allmänna rättsregler faller detta ansvar på den eller dem, som genom
sin ställning haft att utöva den nödig-a tillsynen över de räkenskaper, som
anses ofullständiga, missvisande eller eljest vårdslösade. Handelskammaren
anser det kunna ifragasättas, örn ej en formellt ordnad förhandsprövning, vilken
i mångå fall icke ens behöver gälla den eller de personer, som utöva ledningen
ovesen drivna butikshandeln, kan befaras slappa ansvarskänslan hos
dessa och vålla osäkerhet vid ansvarets utkrävande.

Genom den nya bokföringslagen har därjämte skyldigheten att föra tillräckliga
och riktiga böcker ytterligare inskärpts och närmare preciserats. Därest
det är behövligt att, även frånsett inträffad konkurs, utkräva ansvar för ådagalagt
eftersättande av bokföringsskyldigheten, skulle det ligga inom gällande
lagstiftnings principiella plan att utkräva ansvar i fall, där på grund av den
bokföringsskyldiges editionsplikt hans böcker eller utdrag därav framlagts och
funnits uppenbart bristfälliga (t. ex. vid rättstvist mellan köpmän eller i skatteärende)
.

Men framför allt ligger vikt uppå att stärka den fortlöpande kontroll, som
ligger icke blott i kreditgivarens^ utan även i den enskilde köpmannens intresse.
Att pa lagstiftningens väg påtvinga den mindre butikshandeln den revision
och de övriga kontrollåtgärder, vilka äro ålagda aktiebolagen och de ekonomiska
föreningarna, lärer icke böra komma i fråga. Vad som däremot i högre
grad än tidigare kan och bör åstadkommas är en mera tillförlitlig kontroll från
såväl kreditgivarne som detaljhandelns organisationer, varigenom butikshandeln,
och framför allt nya företag inom densamma, kunna i tid underkastas nödig.
prövning. Det viktigaste är över huvud taget ett målmedvetet arbete från
näringslivets egen sida i syfte att i samband med leverans av varor få till
stånd en allvarlig prövning av kreditgivningen till nybildade företag.

Ett annat spörsmål, som i sådant sammanhang synes kunna upptagas till
utredning är,, huruvida ej en begränsning eller ett borttagande av hyresvärds
i Örman s rätt till i uthyrd butikslokal befintliga, hyresgäster tillhöriga handelsvaror
och andra lösören, kunde vara av behovet pakallad. De nuvarande be -

Kungl. Maj:ts proposition nr Jfl.

117

stämmelserna torde nämligen ofta nog verka såsom en föga lämplig stimulans
till inredande av butikslägenheter, för vilka sakligt behov stundom icke förefinnes.
_ o . . .

Olika åtgärder kunna sålunda tänkas i syfte att råda bot mot de otvivelaktigt
förefintliga missförhållanden, som på området anmärkts. Men korrektiv
mot dessa olämpor bör, enligt handelskammarens mening, icke sökas i lagbestämmelser,
som, enligt vad ovan pavisats, bleve av tvivelaktigt gagn för sitt
avsedda ändamål och otvivelaktigt mnebure en fara för upprätthållandet av
hittills gällande grundsatser inom näringslivet.

På de skäl, som sålunda anförts, får handelskammaren avstyrka antagandet
av bestämmelser av den innebörd, som framgår av 7 § i utkastet.»

Stockholms köpmannaförening instämmer i vad Stockholms handelskammare
sålunda yttrat. Kravet på bevis örn bokföringskunskap vore icke av omständigheterna
påkallat. Att ställa sig gällande föreskrifter örn bokföring till
efterrättelse bleve den enskildes ensak. Det borde fortfarande stå honom öppet
att anskaffa det biträde han ansigte sig behöva. Handelskammaren hade med
rätta påpekat vikten av en mera tillförlitlig kontroll från såväl kreditgivarna
som detaljhandelns organisationer, vilken kontroll särskilt borde avse dem, som
började affärsverksamhet. Inom de tre stora köpmannaföreningarna i Stockholm,
Göteborg och Malmö, vilka vore sammanslutna i den s. k. ackordscentrålen,
pågingo för närvarande utredning angående organisationen av en effektiv
kontroll över nybörjare. Något bistånd av lagstiftningen för genomförandet
av en dylik organisation torde knappast vara behövligt. Däremot borde
husvärds förmånsrätt för butikshyra inskränkas, ty enligt erfarenhet hade
denna förmånsrätt haft till följd, att butiker inreddes och därigenom också
minuthandlare tillskapades i en omfattning, som vida överstege verkliga behovet.

Skånes handelskammare: »Under förarbetena till det nu framlagda förslaget
till näringslag har den i detta sammanhang centrala frågan örn införande av
ytterligare legala villkor för rätten att driva näring, särskilt inom hantverket
och detaljhandeln, varit föremål för starka meningsbrytningar. För egen del
har handelskammaren i ett år 1921 till Kungl. Kommerskollegium avgivet
yttrande i detta ärende under framhållande av sina starka betänkligheter mot
att begränsa nu gällande näringsfrihet, dock ansett de ofta påtalade missförhållanden,
som länge gjort sig kännbara inom förenämnda näringsgrenar och
särskilt tagit sig uttryck i cn överdrivet omfattande företagsbildning och i en
ofta nog mindre nöjaktig yrkeskompetens hos nytillkommande yrkesutövare,
vara av den art, att de framförda kraven på viss yrkeskompetens som villkor
för rätten att bedriva dessa näringar vore förtjänta av att tagas under allvarlig
omprövning. Av den av Kungl. Kommerskollegium sedermera verkställda
utredningen och icke minst till följd av det ändrade läge, vari fragan örn legal
reglering av lärlingsväsendet numera kommit, har handelskammaren emellertid
ytterligare befästs i den uppfattningen, att den återhållsamhet och varsamhet,
som förevarande lagstiftning enligt sin natur påkallar, icke låta sig förenas
med de strävanden, som i legalt fastställda villkor örn viss yrkeskompetens
se ett botemedel mot förenämnda missförhållanden. Ehuru handelskammaren
sålunda ingalunda är blind för de betydande svårigheter, varmed detaljhandeln
och hantverket f. n. har att kämpa, finner handelskammaren dock avgörande
betänkligheter mot att tillstyrka det ifrågasatta kravet att göra utövandet
av dessa näringar beroende av viss tids anställning inom vissa yrken

eller branscher. o ...

På samma sätt men delvis av andra grunder mäste handelskammaren stalla
sig synnerligen tveksam rörande lämpligheten av den i § 7 i förlattningsförslaget
upptagna kvalifikationen örn nöjaktig kunskap i bokföring som kumpe -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

tensvillkor för rätten att idka detaljhandel. Sedan bokföringsplikten numera
genom 1929 ars bokföringslag utsträckts att gälla i stort sett all varuhandel
torde visserligen de principiella betänkligheter, som ur näringsfrihetens synpunkt
i ram förts mot bokföringskompetensen, icke längre böra tillmätas avgörande
betydelse. Men däremot synes på rent praktiska grunder kunna ifrågasattas
huruvida den reella nyttan av ett dylikt villkor uppväger de därmed
förenade olägenheterna. I vissa fall och särskilt i fråga örn sådan mindre butikshandel,
där affärsrörelsen är av synnerligen enkel beskaffenhet, — exempelvis
i detaljhandelsföretag med mjölk, grädde och smör, grönsaker och frukt,
i „ bagerivaror ^ torde den insikt, som erfordras i räkenskapsföring, in skränka

sig till ett sådant minimum, att det såväl ur den enskildes som ur det
allmännas synpunkt måste framstå som opåkallat och onödigt att för rätten
att driva, dylik handel uppställa krav på styrkt bokföringskompetens. Av liknande
hänsyn har också det i den norska näringslagstiftningen upptagna villkoret
pa bokföringskunskap ej utsträckts att gälla handeln med förenämnda
och vissa andra varor. Ej mindre betänkligt synes vara, att det föreskrivna
kompetenskravet i många fall torde komma att visa sig skäligen ineffektivt
och löga ägnat att motsvara sitt syfte. Enligt författningsförslaget skall den
sökande styrka sig äga nöjaktig bokföringskunskap’. Vad som härmed skall
menas kommer utan tvivel att i tillämpningen ge utrymme för de mest skiftande
tolkningar, så mycket mer som lagstiftningen av naturliga skäl måste
lägga kompetensprövningen i händerna på en vidsträckt och inbördes heterogen
krets av intygsgivare. Till följd härav kan utvecklingen mycket snart befaras
taga den riktning, att uppfyllandet av kravet pa nöjaktig bokföringskunskap
urartar till en tom formalitet utan praktiskt värde. Att genom mera restriktiva„
bestämmelser söka förebygga en dylik utveckling lär med hänsyn till de
ömtåliga förhållanden, en näringslag har att reglera, icke låta sig göra. Vid
sådant förhållande finner handelskammaren mest tillrådligt, att förenämnda
stadganden icke upptagas i en ny näringslag.»

Handelskammaren i Göteborg förklarar sig till fullo instämma i kommerskollegii
starka betänkligheter mot legala kompetensvillkor samt anför vidare:
»I ett fall, har kommerskollegium ansett sig böra göra ett undantag från sin
intagna ståndpunkt, nämligen i vad som avser fordran på bokföringskunskap
såsom legalt villkor för rätt att driva butikshandel. Anledning till det antydda
undantaget finner kommerskollegium i den särdeles viktiga roll för rörelsens
bedrivande över huvud taget, som bokföringen spelar inom handelsyrket,
varjämte en bestämmelse örn bokföringskunskap såsom villkor för rätten att
driva handel enligt kommerskollegii åsikt principiellt icke kan anses inskränka
på näringsfriheten utan snarare bör betraktas som en ordningsföreskrift, vilken
betingas av bokföringslagens bestämmelser örn skyldighet att föra handelsböcker.
Handelskammaren kan för sin del icke instämma i kommerskollegii
bär uttalade uppfattning., Bokföringens fundamentala uppgift inom handelsyrket
kan av ingen bestridas och bristande bokföring medför, som av kommerskollegium
också framhållits, mångfaldiga svåra skador både för näringsutövaren
själv och för dem, som hava med honom att göra i denna hans egenskap.
Också har genom bokföringslagen ålagts honom skyldighet att föra
handelsböcker och en underlåtenhet härutinnan medför straffpåföljd. Men ur
denna bokföringens centrala ställning inom handelsyrket kan icke, såsom i utkastet
gjorts, logiskt härledas kravet på att just affärsinnehavaren eller den,
som driver handeln, skall innehava den nödvändiga bokföringskunskapen utan
såsom skett i bokföringslagen endast att en ordnad bokföring skall förekomma
inom affärsföretaget, ^oavsett vem som äger de nödvändiga bokföringskunskapema.
Man har också i utkastet, när det gäller att giva bestämmelsen om juridisk
persons rätt att driva butikshandel, åtnöjt sig med att föreskriva, att bok -

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

119

föringskunskap såsom villkor för rätten att driva handel bland annat skall anses
fyllt, när sådan kunskap finnes hos någon av bolagsmännen eller av styrelseledamöterna
och detta oavsett, örn den bokföringskunnige deltager i företagets
omedelbara skötsel eller ej. Handelskammaren kan heller icke i bestämmelsen
om bokföringskunskap såsom villkor för rätten att driva handel
se en enkel ordningsföreskrift, betingad av bokföringslagens stadgande och
icke innebärande något principiellt avsteg från näringsfriheten. Tvärtom
måste, enligt handelskammarens uppfattning, den åsyftade bestämmelsen anses
innebära ett ganska betydande ingrepp i näringsfriheten och medföra att
ett icke ringa antal personer komme att uteslutas från möjligheten att ägna
sig åt handelsyrket. Det torde väl icke heller vara uteslutet, att en del av
dem. som yrkat på villkorets uppställande, häri sett den egentliga betydelsen
av föreskriften att bokföringskunskap skall vara tillfinnandes hos just den,
som driver handeln, och att en eventuell brist hos honom i detta hänseende icke
får kompletteras genom kunskaper hos annan person, åt vilken företagets bokföring
kan anförtros. Enligt handelskammarens åsikt är emellertid bokföringskunskap,
örn också nyttig och högligen önskvärd, dock icke en så obetingad
förutsättning för en god köpman, att en eventuell brist härutinnan skulle
böra föranleda till att en person med i övrigt goda förutsättningar för köpmansyrket
förhindrades att driva butikshandel och detta sa mycket mindre,
som i bokföringslagen redan är stadgat örn bokföringsskyldighet för handlanden,
dock utan att det tillika föreskrives att den, som driver handeln, själv
skall föra böckerna eller besitta den därför nödvändiga kunskapen. Att handelsböeker
skola föras, torde också vara det enda krav, som härlett ur handelns
egen natur och rättvisligen bör uppställas från det allmännas synpunkt. Att
vidare utveckla detta krav och genom ordningsföreskrifter införa en för bokföringens
egen uppgift inom handelji fullständigt främmande konkurrenshindrande
verkan, kan handelskammaren icke finna annat än felaktigt. Härtill
kommer, att medlet också för det avsedda ändamålet är såsom ovan antytts
olämpligt, då det icke endast skulle avhålla otjänliga element från handelsbanan
utan även sådana, mot vilkas inträde i handelsyrket ing-a berättigade
anmärkningar kunna göras. De i § 7 givna bestämmelserna äro även fran den
synpunkten olämpliga, att de icke lämna några garantier för att den önskade
bokföringskunskapen i tillräcklig utsträckning verkligen är förhanden. Bevis
örn bokföringskunskap kan nämligen bland annat presteras genom intyg från
trovärdig och bokföringskunnig person och det torde vara uppenbart, att ett
dylikt stadgande lämnar fältet öppet för, om ej rent bedrägliga intyg, så åtminstone
för möjligheter till sådana, varest de intygade kunskaperna äro sa
ytliga och minimala, att deras betydelse blir ingen. Det^torde också vara fara
värt, att den prövning av intygen, som skall utföras av Konungens befallmngshavande,
blir rent formell och kommer att inskränka sig till att efterse, att ett
intyg presterats. Givetvis kan man icke begära av Konungens befallningshavande
en ingående prövning av intygsgivarens kompetens att utfärda intygen
och ännu mindre en prövning av det sätt, varpå intygsgivaren förskaffat sig
kunskap örn det förhållande, som intyget avser. Fordran på bokföringskunskap
för rätten att driva handel skulle också i vissa fall leda till orimliga,
hårdheter. Vid en affärsmans död skulle således hans efterlämnade anka ej
äga rätt att fortsätta affären, för så vitt hon ej kunde prestera bevis örn bokföringskunskap.
På grund av det anförda vill handelskammaren för sm del
förorda, att § 7 i utkastet helt måtte bortfalla.» _ .

Sveriges industriförbund uttalar som sin principiella uppfattning’, att elen allmänna
näringsfriheten som regel borde vidmakthållas utan legala inskrånkningar.
T mångå fall syntes det vara ovisst, örn man genom dylika inskränkningar
i näringsfriheten verkligen kunde avlägsna de missförhållanden, för vilka man

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 4j.

\ille
av måhända än allvarligare natur. Över huvud taget torde man på nu ifrågavarande
område icke böra överskatta möjligheten att på lagstiftningens väg
rätta förefintliga brister i näringslivets sätt att fungera. Snarare syntes man
Widing böra sätta större lit till näringslivets egen förmåga till sj''älvläkedom.
förbundet hade redan vid besvarandet av de i ärendet utsända frågeformulären
uttalat sig emot att rätten att idka näring gjordes beroende av intyg örn kunskap
i bokföring eller i kostnadsberäkningar, viss lärotid eller dylikt och därvid
framhållit, att möjlighet förelåge för näringsidkare att anställa på dessa
områden fullt kompetenta personer. Förbundet hade icke funnit skäl att frånträda
denna uppfattning och kunde förty icke biträda förslaget örn införande
av bevis örn bokföringskunskap såsom kompetensvillkor för butikshandel. Ett
sådant undantag från den allmänna näringsfrihetens princip kunde icke anses
påkallat av hänsyn till det allmännas bästa. Visserligen förekomma även ur
det allmännas synpunkt betänkliga företeelser på detaljhandelns område, men
i motsats till dem, som i nu berörda kompetensvillkor såge ett medel att råda
bot för dessa missförhållanden, hyste förbundet den uppfattningen, att ett dylikt
villkor i sådant hänseende skulle visa sig så gott som fullständigt ineffektivt.
En dylik inskränkning i näringsfriheten syntes förbundet olämplig även
av det skäl, att enligt vad erfarenheten givit vid handen mången detaljhandlare
visat stor duglighet i sitt yrke, ehuru han icke ägt närmare kännedom i
den bokföring, som lagligen åvilade honom, utan härför måst anlita särskild
bokförare. Vidare förefölle det knappast konsekvent, att beträffande rätten
att idka detaljhandel uppställa kravet på styrkt bokföringskunskap, då samma
legala kompetensvillkor icke fordrades för exempelvis rätten att idka grosshandel
eller juridiska personers rätt till annan yrkesutövning än detaljhandel.
Slutligen syntes det ifrågavarande stadgandet i tillämpningen kunna leda till
visst godtycke, särskilt i de fall, där bokföringskompetensen styrktes genom
intyg av »trovärdig bokföringskunnig person».

Kooperativa förbundet: »Den ekonomiska rörelsefrihet, som tillerkändes

svenska medborgare i och med näringsfrihetsförordningen av 1864, har ovedersägligen
varit en °av de mest betydelsefulla hävstängerna i arbetet för vårt
folks utveckling på det ekonomiska området. Svenskt näringsliv har blomstrat
och utvecklats i hägnet av denna förordning, som i förtroende till medborgarnas
förmåga att utan tyngande legrslativa band fritt gestalta och driva olika
slag av näringar tillfört folkhushållet de skapande krafter, som fört detta
fram till den ståndpunkt det nu intager. Väl är det sant, att det ekonomiska
livet uppvisat och alltfort uppvisar mångt och mycket, som från olika synpunkter
kan betecknas som ofullkomligt eller mindre tillfredsställande, men
den 1 lagen garanterade ekonomiska friheten har städse varit det bästa korrektivet
häremot. Den ekonomiska frihetens princip, vilken är av fundamental
betydelse för näringslivets sunda utveckling, bör därför hållas okränkt,
och endast hänsynen till vitala samhällsintressen bör och kan rättfärdiga en
inskränkning 1 medborgarnas ekonomiska umgänge. ■— -— — Det synes stvrelsen
att vägande skäl icke förebragts för en sådan ordning, att själva rätten
att driva handelsrörelse skall göras beroende av företeende av betyg eller
intyg om bokföringskunskap. Det hade varit lätt förståeligt, örn man vid den
tidpunkt, då den nu gällande näringsfrihetsförordningen utfärdades, genom införande
av en dylik bestämmelse velat garantera en viss räkenskapsmässig
kompetens hos näringsutövama, ty vid denna tidpunkt voro handelns arbetsformer
sa outvecklade, att det var betydligt svårare än nu att vinna överblick
över ett detaljhandelsföretags ställning. Vid mitten av 1860-talet och långt
senare var butikshandeln i vart land föga eller icke alls specialiserad med
hänsyn till de varor, som ingingo i rörelsen. Så småningom har ett helt system

Kungl. Maj:ts proposition nr bl.

121

av specialaffärer vuxit fram, och tendensen torde allt fortfarande gå i denna
riktning. Branschspecialiseringen medför ovillkorligen icke endast en _ standardisering
av själva varurörelsen, utan även schematisering av bokföringen.
Den begränsning av kreditterminerna, som skett beträffande flera varuområden,
bidrager också till att förenkla detaljhandelns räkenskapsväsen, och för
flera branscher torde förhållandena nu vara sådana, att handelsidkaren, även
örn han har ytterst torftiga bokföringskunskaper, kan nöjaktigt föra erforderliga
räkenskaper. Detta gäller icke endast för en massa enskilda affärer (exempelvis
för försäljning av bröd och mjölk, tobak etc.) utan även för flera av
de ekonomiska föreningar, vars verksamhet är begränsad till vissa bestämda
områden. Bokföringslagen av den 31 maj 1929 har också med erkännansvärt
beaktande av det levande livets mångskiftande krav och betingelser gnat en
sådan utformning av stadgandena rörande bokföringsskyldigheten, att handelsidkaren
icke är skyldig att hålla större räkenskapsmässig apparat än som betingas
av rörelsens art och omfattning. Enligt lagen äro strängt taget endast
dagbok och inventariebok obligatoriska, och det förefaller vara fullständigt
meningslöst att föreskriva intyg örn färdighet i dessa böckers förande. Skulle
återigen begreppet ''nöjaktig bokföringskunskap’ givas en vidsträcktare tolkning
och intyget örn bokföringskunskapen utsäga intygsgivarens personliga omdöme
örn vederbörandes förmåga att föra de räkenskapsböcker intygsgivaren
kunde anse erforderliga för den rörelse som vore i fråga, bomme. man ut på
ett område, där risken för godtycke och ett subjektivt färgat ställningstagande
vore synnerligen stor. Man kan nämligen utgå från att de flesta om rättighet
ansökande handelsidkare bleve hänvisade till att hos revisor eller trovärdig
person söka vinna intyg örn sin bokföringskunskap, då väl sannolikt endast ett
mindretal vore i tillfälle att uppvisa betyg från de skolor eller kurser, som av
skolöverstyrelsen godkänts.

Vad särskilt beträffar förslaget att ekonomisk förening skall förete bokföringsbetyg
eller intyg för någon sin styrelseledamot eller person, som är
satt att leda föreningens angelägenheter, vill styrelsen utöver vad ovan sagts
örn de ekonomiska föreningarnas rörelse framhålla, att för dessa föreningar
föreligga särskilda förhållanden, som i detta sammanhang böra beaktas. Enligt
den för ekonomiska föreningar gällande lagen skola räkenskaperna fpr
ekonomisk förening underställas granskning av särskilt utsedda revisorer, vilkas
berättelse framlägges på föreningssammanträdet och sålunda underställes
de enskilda medlemmarnas prövning. Genom denna anordning är det sörjt för
att ekonomisk förenings räkenskaper bringas till kännedom hos en i flesta fall
vidsträckt krets av personer, och häri ligger ovedersägligen en viss garanti
för att räkenskaperna komma att skötas på ett sätt, som svarar mot rörelsens
behov. En mycket betydande säkerhet för ordnad bokföring erbjuda de ekonomiska
föreningar, som redovisa sin verksamhets resultat till den offentliga
statistiken.

Vad särskilt de till kooperativa förbundet anslutna konsumtionsföreningarna
angår, kan örn dem sägas, att de i sin förvaltning undantagslöst uppfylla
även högt ställda krav i fråga om räkenskapernas förande. Dessa föreningar
förfoga allmänt över insiktsfulla räkenskapsförare, varjämte också som regel
flera av styrelsens ledamöter äga god förtrogenhet med modem bokföring, vunnen
under den i styrelseuppdraget ingående omvårdnaden örn praktiska förvaltningsangelägenheter
och under användande av de undervisningstillfällen
rörelsen själv erbjuder. Därtill lia praktiskt taget alla dessa föreningar stadgemässigt
tillförsäkrat sig sakkunnig revision av räkenskaper och förvaltning,
utövad av personer, som genom mångårig erfarenhet på olika poster inom de
verksamhetsfält, där föreningarna arbeta, vunnit ingående förtrogenhet icke
endast med räkenskapsgranskning och kontroll utan liven nied själva den verk -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

samhet dessa föreningar bedriva. Då erfarenheten dessutom givit vid handen
att det icke möter den ringaste svårighet att vid nybesättandet av föreståndareplatser
såsom vid platsombyten eller startandet av nya föreningar erhålla
personer, som kunna nöjaktigt föra erforderliga räkenskaper, finnes det icke
någon som helst anledning att föreskriva, att dessa föreningar skulle inför registreringsmyndigheten
uppvisa sådant intyg, som omnämnes i § 7.

Med hänvisning till vad ovan sagts finnér styrelsen vägande skäl tala emot
de bestämmelser, som inrymmas i § 7, och vill beträffande de ekonomiska föreningarna
alldeles bestämt avstyrka att en sådan bestämmelse för deras del
införes.»

Sveriges allmänna lantbrukssällskap: »Under de relativt isolerade förhål landen,

som jordbruksbefolkningen, jämfört med övriga befolkningsgrupper,
lever, är det av betydelse, att stor ekonomisk frihet råder. Framförallt gäller
detta vid utbytet av varor. Långa avstånd och glest bebyggda samhällen komma
alltid att medföra, att förnödenheter av olika slag belastas med distribueringskostnader,
som betydligt överstiga vad stadssamhällenas befolkning måste
bära vid sina varuinköp. Visserligen är genom bilväsendet den förutvarande
isoleringen i hög grad bruten, men för att landsbefolkningen skall kunna
njuta frukterna av de ändrade trafikförhållandena, få några konstlade band ej
påläggas den ekonomiska rörelsefriheten. En näringslagstiftning, som giver
svenska medborgare den inom de av statsfinansiella och sociala skäl angivna
gränserna största möjliga frihet, har därför att påräkna erkännande av jordbruket.
Visserligen kan under hägnad av denna frihet inträffa fall av missförhållanden,
men som grundval för näringslivets sunda utveckling och med
hänsyn till nu gällande rättsuppfattning är frihet dock att föredraga framför
ett under olika former förekommande tvång. Vid vidtagandet av ändringar i
gällande näringslagstiftning skulle det därför vara att förvänta, att den ekonomiska
frihet, som nu finnes, alltjämt förbleve obeskuren. Det föreliggande
utkastet innebär emellertid vissa påtagliga tendenser till inskränkningar, som
sällskapet anser mindre lyckliga. Sålunda föreslås i § 7, att nöjaktiga, genom
särskild examen godkända bokföringskunskaper skola förefinnas för erhållande
av rätt att driva handelsrörelse. Denna bestämmelse skulle också gälla för
bl. a. ekonomiska föreningar, i det att någon medlem i styrelsen eller annan
person, som är satt att leda föreningens angelägenheter, måste besitta bokförfngskunnighet.
Det enda bärande skälet för genomförandet av en dylik bestämmelse
vore, enligt sällskapets mening, örn därigenom utomstående intressen,
t. ex. tredje mans rätt, kunde bättre garanteras än vad hittills varit fallet.
Handelsidkarens kunnighet i bokföring ger emellertid ingalunda en dylik garanti,
Amrför bestämmelsen blott är att uppfatta som ett försvårande av den
rådande legala rätten att driva rörelse. — Beträffande speciellt de ekonomiska
föreningarnas skyldighet att förete i paragrafen omförmälda bevis, vill sällskapet
erinra örn, att enligt gällande lag stj^relsens förvaltning av föreningens
verksamhet är underkastad granskning av såväl revisorer som föreningssammanträde.
Styrelsen är vidare inför föreningens medlemmar ansvarig för skötseln
av företaget och kan, om den mot bättre vetande fattat för föreningen
skadliga beslut, dömas till skadestånd. De gällande bestämmelserna för ekonomiska
föreningar innebära sålunda redan nu garanti för att berättigade anspråk
beträffande räkenskapsföringen och förvaltningen uppfyllas. Det i
paragrafen föreslagna kravet binnie därför att verka som ett försvårande moment
vid bildandet av ekonomiska föreningar, vi-lket sällskapet bestämt får
uttala sig emot. Därmed har sällskapet ingalunda velat påstå, att kunskaperna
i bokföring hos styrelsemedlemmar i ekonomiska föreningar alltid äro tillfyllest
liksom ej heller att alla ekonomiska föreningar grundats enligt sunda
ekonomiska principer. Brister ha för visso i dessa båda fall förekommit, men

Kungl. May.ts proposition nr bl.

123

sällskapet anser, att dessa på intet sätt få sammankopplas med själva rätten
att driva handelsrörelse. Avhjälpandet av nämnda brister är en för föreningsrörelsen
intern angelägenhet, och sällskapet ämnar också i sammanhang med
dess allmänna verksamhet för befrämjandet av jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
ägna dessa frågor särskild uppmärksamhet. I många fall är också
den av de ekonomiska föreningarna drivna handelsrörelsen av så ringa omfattning,
att de föreslagna kraven på bokföringskunnighet måste bli synnerligen
betungande. Detta blir fallet för flertalet s. k. lantmannaföreningar, örn
deras verksamhet skall inrangeras under den i § 7 omnämnda handelsrörelsen,
vilket torde bli fallet, enär i paragrafen talas örn handelsrörelse från ’fast upplagsställe’.
Skulle det gjorda utkastet upphöjas till lag, skulle en dylik förening
sålunda ej få rätt att driva rörelse med mindre än att en styrelseledamot
eller föreståndaren kunde uppvisa betyg från bokföringskurs vid av skolöverstyrelsen
godkänd skola. Sällskapet får sålunda på det bestämdaste avstyrka,
att ifrågavarande förslag örn bokföringskunnighet, upphöjes till lag.»

124

Kungl. Maj:ts proposition nr kl.

Bilaga C 2.

Yttranden

angående

viss tids praktik som kompetensvillkor för rätt att idka handel.

Sveriges köpmannaförbund förklarar sig på det livligaste beklaga, att kravet
på viss tids praktisk utbildning icke vunnit beaktande. Även kommerskollegium
_ hade dock medgivit, »att den nära nog obegränsade friheten att
öppna näringsverksamhet medfört vissa efter hand alltmera framträdande olägenheter
särskilt inom hantverket och detaljhandeln». Det borde då legat nära
tillhands för kollegium att söka medverka till missförhållandenas avlägsnande.
Förbundet kunde ingalunda dela kommerskollegii uppfattning, att frånvaron
av lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov skulle utesluta möjligheten
att uppställa krav på praktisk erfarenhet för rätten att idka detaljhandel.
Möjligen skulle en lärlingslagstiftning kunna medföra större garantier
för en tillfredsställande lärlingsutbildning och för bedömande av vederbörandes
kompetens, men ett oeftergivligt villkor för praktisk yrkesutbildning såsom
legalt kompetenskrav vore en sådan lagstiftning icke. En bestämmelse
örn viss tids praktik syntes dock kunna medverka till, att icke vilka okvalificerade
element som helst kunde etablera sig som självständiga företagare
inom detaljhandeln och därmed undergräva yrkets anseende och vålla åtskilliga
olägenheter för såväl yrkesidkama som leverantörerna och den köpande
allmänheten. Minst två års praktik i yrket borde fordras.

Sveriges hantverksorganisation förklarar sig i huvudsak instämma i köpmannaförbundets
uttalanden.

Skolöverstyrelsen anför: »Det torde knappast råda delade meningar därom,
att den allmänna näringsfrihet som under snart sjuttio år varit rådande i vårt
land, högst väsentligt medverkat till den storartade utveckling, som inom näringslivets
flesta områden ägt rum under det senaste halvseklet. Den nära nog
obegränsade friheten att öppna näringsverksamhet har emellertid, vilket även
framhålles i kommerskollegii riktlinjer för revision av näringsfrihetsförordningen
den 24 oktober 1928, ’medfört vissa alltmera framträdande olägenheter
särskilt inom hantverket och detaljhandeln’. Dessa olägenheter bottna huvudsakligen
däri, att yrkesutbildning och yrkeserfarenhet icke äro nödvändiga förutsättningar
för rätt att utöva näring. Detta förhållande har givetvis så tillvida
försvagat den allmänna yrkeskompetensen, att i yrkesmännens led inkommit
självständiga företagare, som endast ofullständigt eller icke alls ägt
förutsättningar för den påtagna yrkesuppgiften. Ett dylikt förhållande måste
givetvis bliva till men för den allmänhet, som ifrågavarande näringar skola
tjäna. Fisk för att en dylik situation skulle inträda förelåg emellertid icke i
samma grad som nu vid tiden för näringsfrihetens genomförande. En väsentlig
del av de erforderliga varorna åstadkoms nämligen på den tiden i hemmen, alltså
utan medverkan av hantverk och handel, bedrivna såsom yrken. Nutiden
uppvisar ett helt annat läge. Självhushållningen har alltmera inskränkts, och
för erhållande av de allra flesta varorna, som i det dagliga livet komma till
användning, begagnar sig allmänheten av vederbörande yrkesutövare. Uppgiften
för ifrågavarande jukesverksamhet har sålunda blivit högst väsentligt

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

125

utökad. Men i samma mån, som uppgiften växer, måste ävenledes kraven på
yrkesutövaren växa. Så har ju, för att nämna ett exempel från detaljhandeln,
varuslagens antal mångfaldigats. Dessa många varor komma från olika länder,
även från de mest avlägsna. Örn dem alla behöver köpmannen äga ingående
fackkunskaper, om han skall kunna inköpa till sina kunders fördel, örn han
skall kunna behandla och vårda varorna rätt samt giva kunderna de sakkunniga
råd och upplysningar, som de behöva och hava rätt att vänta av honom. Men
det är icke enbart varukännedom, en detaljhandlare behöver. Lika oundgängliga
äro för honom kunskaper om konsumenternas behov, önskemål och ekonomiska
förutsättningar, örn hur en butikshandel bör organiseras och ledas för att tillfredsställande
fylla nutida fordringar m. m. För hantverket framträda andra
krav, såsom t. ex. yrkesmässig handaskicklighet, kunskap i yrkesarbetets organisation
o. s. v. För dylika kunskapers och färdigheters vinnande erfordras
givetvis både teoretisk och praktisk utbildning, den senare förvärvad i och
genom yrkesarbete inom vederbörande bransch.

Överstyrelsen ansluter sig därför till den från hantverks- och detaljhandelskretsar
ofta framförda uppfattningen, att det bör krävas viss tids yrkespraktik
för rätt att driva hantverk och därmed jämförlig mindre industri ävensom
butikshandel. Det kunde då ligga nära till hands, att man för konsekvensens
skull borde uppställa samma krav även beträffande grosshandeln och den
större industrien, men i avseende å dessa näringsområden göra sig sådana faktorer
gällande, att föreskrifter i här förevarande avseenden icke synas vara
behövliga.

Att praktisk yrkeserfarenhet måste anses vara en nödvändig förutsättning
för utövande av yrkesverksamhet har på visst sätt redan kommit till uttryck i
gällande författning nämligen i Kungl. Maj :ts förnyade stadga för den kommunala
yrkesundervisningen nr 706/1921. I den skolform, som där betecknas med
namnet yrkesskola, kunna enligt § 45, 3:e stycket anordnas s. k. mästarkurser,
vilka angivas hava till ändamål att ''giva självständiga utövare av ett yrke den
fortsatta yrkestekniska eller yrkesekonomiska utbildning eller bådadera, som
betingas av yrkets fortgående utveckling, eller ock att bereda arbetare med
god yrkesskicklighet, som ämna börja självständig yrkesverksamhet, tillfälle att
förvärva den vidare yrkesutbildning, som är behövlig för drivande av sådan
verksamhet’. Enligt samma stadga § 57 fordras för inträde i dessa kurser
bland annat att under minst tre år hava ägnat sig åt praktiskt yrkesarbete inom
det yrke, för vilket ifrågavarande kurs är avsedd. Denna bestämmelse mäste
anses innebära, att en blivande yrkesutövare näppeligen kan anses äga förmåga
att tillgodogöra sig den avsedda utbildningen, med mindre han besitter en yrkes -erfarenhet vunnen genom praktik i vederbörande yrke av angiven omfattning.
I konsekvens härmed synes man böra anse, att, örn en person icke är nog kompetent
att tillgodogöra sig den för en viss arbetsuppgift erforderliga utbildningen,
han icke heller kan anses kompetent att gripa sig an med arbetsuppgiften
själv. Att undantag i ena eller andra avseendet kunna förekomma, får
man väl taga för givet, men tillbörlig hänsyn härtill kan tagas genom en dispensbestämmelse,
något som också skett i fråga om mästarkurserna.»

Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalar endast, att goda skäl syntes vara
anförda för kravet på viss praktik inom branschen såsom villkor för rätt att
öppna butikshandel. o .

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förklarar, att, då fordran på viss tids
praktisk utbildning syntes vara till obestridligt gagn och icke kunna anses
utgöra en allför sträng inskränkning i näringsfriheten, länsstyrelsen ville förorda
bestämmelser härom.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anför: »Det lärer icke kunna förnekas, att
skärpta krav på yrkesskicklighet hos dem, som på eget ansvar skola idka handel

126

Kyng!. Maj:ts proposition nr hl.

eller annan näring, komme att för konsumenterna medföra åtskilliga fördelar,
men^å andra sidan innefattar fastställandet av dylika legala kompetensvillkor
en så pass betydande inskränkning i nu gällande näringsfrihet med alla därav
följande nackdelar, att en lagstiftning härom i varje fall torde böra föregås
av en mera uttömmande utredning örn olägenheterna av det nuvarande systemet
och sättet för dessa olägenheters avhjälpande än som i ärendet förebragts.
Den omständigheten, att kravet på skärpta kompetensvillkor framställts endast
från näringsidkarna själva, under det att den stora allmänheten, konsumenterna,
knappast visat något intresse för frågan, torde häntyda på att missnöjet
med det rådande systemet icke är så utbrett, att någon mera genomgripande
förändring är påkallad.»

De magistrater, som tillstyrkt förevarande krav, hava icke närmare motiverat
sitt ståndspunktstagande.

Smålands och Blekinge handelskammare ansluter sig till kravet på viss tids
praktik utan anförande av särskilda skäl. Dessa hade från andra håll blivit
så utvecklade, att handelskammaren saknade anledning att ingå på dem.

Handelskammaren i Karlstad förordar fordran på viss tids praktik, förslagsvis
två år. Om, såsom det sagts, dylik praktik redan nu vore regel, skulle
lagstiftningen endast stadfästa gällande praxis. Erfarenheten visade dock,
att i många fall en rörelse öppnades av personer utan minsta kvalifikationer.
Ett lagstadgande örn två års praktik vore behövligt och för alla parter fördelaktigt.
I något enstaka fall, t. ex. då en änka ville fortsätta sin mans affär,
kunde stadgandet verka onödigt hårt, och dispens borde därför kunna medges
mot anställande av kompetent affärsbiträde.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län förklarade sig befara,
att en bestämmelse örn viss bokföringskunskap endast skulle bliva en död bokstav
utan någon praktisk betydelse, om den ej kompletterades med bestämmelser
örn viss lärotid. Det kunde vara sant, att stora svårigheter måhända
skulle uppstå, då det gällde att bedöma, huruvida den i lag fastställda yrkeskompetensen
i varje särskilt fall förefunnes, men dessa svårigheter borde
kunna övervinnas. Det nuvarande läget krävde otvivelaktigt, icke blott i näringsidkarnas
utan även i konsumenternas intresse, att effektiva åtgärder vidtoges
för att avhjälpa de rådande missförhållandena.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare finner önskvärt, att
man sökte motverka de olägenheter, som ovederhäftiga företag medförde, ej så
mycket på grund av konkurrens inom detaljhandeln utan fastmera genom den
rubbning de kunde medföra i varuförmedlingens mekanism, i produktionens
vandring från producent till konsument, och genom den onödiga osäkerhet i
ekonomiskt avseende för fabrikanter och grossister, som de ofta orsakade. Visserligen
kunde enligt handelskammarens bestämda mening endast en mycket
relativ trygghet vinnas genom kraven på bokföringskunskap och praktik —- det
vore de medfödda naturliga förutsättningarna, det ekonomiska sinnet och den
personliga moralen, som vore huvudsaken — men det kunde likväl förutsättas,
att dessa egenskapers förefintlighet eller icke under praktisk övning kunde i
viss mån fastslås och tryggheten därigenom ökas. Handelskammaren ville
därför tillstyrka minst två års praktik för rätt att självständigt driva detaljhandel.
Av skäl handelskammaren anfört i fråga örn kravet på bokföringskunskap
och med hänsyn till önskvärdheten att förebygga uppkomsten av ett
osunt bulvansystem borde det dock vara tillfyllest med anställande av biträde,
som uppfyllde de angivna praktiska kvalifikationerna.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare framhåller, att detaljhandelns
målsmän i känslan av att bokföringskravet icke i och för sig vore
något korrektiv mot de osunda utväxterna på detaljhandelns område energiskt
påyrkat två års praktik såsom villkor för öppnande av butikshandel. Kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr Al.

127

merskollegium hade ansett uppställandet av ett sådant villkor nied nödvändighet
förutsätta, att staten tillsåge, att en var, som ville driva dylik handel, också
ägde möjlighet att kunna uppfylla villkoret. Detta vore dock att driva saken
in absurdum. På en mångfald näringsområden av annan art hade stränga
kompetensfordringar föreskrivits, utan att staten för den skull vidtagit anstalter
för att göra en var kapabel att deltaga i tävlingen. Utan att underkänna
de svårigheter, som i praktiken kunde möta för genomförande av kravet att
envar, som öppnade buktishandel, skulle besitta den varukännedom och de övriga
erfarenheter, som erfordrades för hans tillärnade verksamhet, ansåge handelskammaren
dock, att all möjlig hänsyn borde tagas till de framställda önskemålen.
Ett tillgodoseende av dessa skulle icke begränsa konkurrensen utöver
vad som ur det allmännas synpunkt vore önskvärt. Konkurrens bleve ingalunda
utesluten. Därigenom att den blivande köpmannen, innan han öppnade
egen affär med de risker, som därmed vore förbundna såväl för honom själv
som för hans kreditgivare, nödgades förskaffa sig någon erfarenhet örn yrkets
krav, fördes konkurrensen endast in på sundare hanor.

Eör Stockholms handelskammares, Stockholms köpmannaförenings, handelskammarens
i Göteborg, handelskammarens i Gävle och Skånes handelskammares,
Sveriges industriförbunds och kooperativa förbundets m. fl. avstyrkande
yttranden har redogöi^lse lämnats i sammanställningen över yttrandena angående
bokföringskunskap som kompetensvillkor för rätt att idka handel.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

Bil C 3.

Yttranden

angående

kompetensvillkor för rätt att idka hantverk.

Sveriges hantverksorganisation, som åberopar uttalanden av ett stort antal
hantverksmöten, hantverksförbund, hantverksföreningar och yrkesidkarsammanslutningar,
vilka alla tillstyrka de framställda kraven, förklarar, att organisationen
icke kunde finna de skäl, som från kommerskollegii sida i principutlåtandet
anförts mot legala kompetensvillkor, vara bindande.

Mot kollegii påstående, att hantverkarnas klagomål^ytterst bottnade i en
strävan att i konkurrensförminskande syfte kringgärda den egna yrkesutövningen
och i krav på en undantagsställning i den fria konkurrensen, anförde
organisationen:

»Hantverkarna ha i huvudsak intet emot konkurrens mellan yrkesmän, som
kunna sin sak, men det må vara tillåtet och även fullt förståeligt, örn hantverkarna
synnerligen kraftigt reagera mot att behöva konkurrera med personer,
som utöva yrke utan att behärska sin konst. Hantverkarna begära icke något
slags undantagsställning i en sunt och lojalt hedriven konkurrens. Under det
att man på åtskilliga andra yrkesområden söker på olika sätt och med olika
motiveringar hindra tillströmningen av nya arbetskrafter, så har man inom
hantverksvärlden, representerad av Sveriges hantverksorganisation, i stället
bedrivit en kraftig propaganda just för rekryteringen inom hantverksyrkena,
och har detta skett både i tal och skrift samt genom utgivandet av särskilda
propagandabroschyrer, genom bl. a. skolöverstyrelsens försorg spridda i ungdomsskolor
av skilda slag. Hade hantverkets strävanden gått ut på ett kringgärdande
och skapandet av en undantagsställning, och örn man velat begränsa
antalet yrkesutövare för att minska konkurrensen, så skulle väl icke nu nämnda
åtgärder ha vidtagits, utan då skulle man i stället ha varnat för inträde på
hantverksbanan. Detta örn något är väl ett bevis för ohållbarheten av Kommerskollegii
påstående i anförd riktning. Hantverkarna eftersträva således
icke något monopol eller åsyfta på något vis en återgång till skråtidens förhållanden,
man begär blott att de, som utöva ett yrke, skola kunna sin sak.»

Kommerskollegium hade vidare i sitt principbetänkande framhållit frågans
samband med lärlingslagstiftningen och funnit ofrånkomligt, att det avsedda
näringsvillkoret, örn det överhuvud skulle av lagstiftningen upptagas, bleve
förbundet med en lagstiftning örn lärlingsutbildning och yrkesprov, genom vilket
möjlighet bereddes envar att under av det allmänna kontrollerade former
och villkor förvärva nödig yrkeskompetens och yrkeserfarenhet. På grund av
det rådande opinionsläget bland arbetsgivare- och arbetarorganisationerna hade
emellertid kommerskollegium, socialstyrelsen och skolöverstyrelsen i ett av
dem den 10 maj 1927 i lärlingsfrågan avgivet gemensamt utlåtande nödgats

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

129

förorda, att från det allmännas sida en avvaktande hållning tillsvidare intoges
i avseende å lagstiftningen om lärlingsväsendet.

Till bemötande av denna synpunkt anförde hantverksorganisationen:

»För närvarande funnes mycket goda möjligheter att vinna utbildning inom
hantverksyrkena. Först och främst funnes det gamla, goda systemet med lärlingsutbildning
hos hantverksmästaren på dennes verkstad. Örn än avtalen
mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna i vissa fall stipulerade, att
det skulle finnas så och så många arbetare för rätt att å verkstaden utbilda
en lärling och således möjligheterna enligt detta system i viss mån vore begränsade,
så hade dock det allmänna genom riksdagsbeslutet av år 1918 skapat
betydligt utvidgade möjligheter för yrkesutbildning. Emellertid förefölle det,
som om dessa möjligheter icke skulle utnyttjas i den utsträckning, som man
hade hoppats, och som vore önskvärt. Detta berodde förvisso på det sorgliga
förhållandet, att när det allmänna icke lade några fordringar på en yrkesutövare,
så toge ungdomen det gärna mera lättvindigt med sin rationella utbildning.
Om det allmänna däremot föreskreve vissa bestämda fordringar,
så skulle de möjligheter för yrkesutbildning, som redan nu funnes, i ännu
högre grad anlitas och även komma att utvecklas till att tillmötesgå de då
säkerligen ökade behoven. För övrigt funnes det redan nu fall, då det allmänna
fordrade viss kompetens, utan att för den skull hava sörjt för att
möjligheter finnas att inhämta kunskaper, såväl teoretiska som praktiska, för
fjällandet av dessa fordringar. Ett exempel härå vore rätten att köra bil.
Här har det allmänna uppställt vissa kompetensfordringar, men icke sörjt för
motsvarande utbildningsmöjligheter. Dylika möjligheter hade dock helt automatiskt
skapats som en följd av de uppställda fordringarna. Så komme även
att ske på det nu behandlade området, och här vore dock att lägga märke
till, att möjligheter redan funnes på initiativ såväl av det enskilda som det
allmänna. Då nu det allmänna, både stat och kommun, offrade stora summor
på beredandet av möjlighet för de unga att lära sig hantverk, så sjuites det
både önskvärt och rimligt, att det allmänna också genom särskilda föreskrifter
skapade de bästa möjliga förutsättningar för denna yrkeslärda ungdom
att sedermera utan intrång från icke yrkeslärda få sin försörjning av yrket
i fråga. Just omsorgen örn en rationellt bedriven lärlingsutbildning borde även
den kunna utgöra en bidragande orsak till och ett starkt motiv för det berättigade
i kravet på vissa kompetensbestämmelser. Först när vederbörande hantverksutövare
fyllde dylika kompetensbestämmelser, vore han skickad att i sin
tur utlära andra inom yrket.»

Hantverksorganisationen framhåller vidare, att kompetensfrågan inom storindustrien
och storhandeln lösts automatiskt genom att den, som icke kunde
styrka sin förmåga och skicklighet, icke erhölle anställning. Men möjligheten
att starta eget företag stöde honom alltid öppen. Slutligen anför organisationen: »Det

är sjmnerligen svårt att förstå, att man alltjämt synes på vissa håll
hänga fast vid den nu eljest gammalmodiga uppfattningen om näringsfriheten
såsom helig och oantastbar. I själva verket har dock under årens lopp,
sedan näringsfriheten genomfördes år 1864, åtskilliga särskilda föreskrifter
stadgats för en hel rad av näringsgrenar, vilka för övrigt finnas uppräknade
i § 5 i lagutkastet. Styrelsen skulle dock kunna säga, att hantverkarna i princip
icke vilja någon rubbning av näringsfriheten. Möjligheten att välja levnadsbana
även på hantverkets område bör givetvis vara öppen för vem som
helst, men styrelsen fasthåller vid kraven på att vederbörande först skall lära

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. 3h haft. (Nr hl.) 9

130

Kungl. Majlis proposition nr lil.

sig yrket. Varken det allmänna eller det enskilda kan vinna något på, att
personer utan någon eftertanke örn sin kompetens, såsom läget för närvarande
är, kunna kasta sig in i företag, som de icke äro mäktiga att sköta varken
till sin egen eller andras fördel. Det kan icke vara med någons fördel förenligt,
att en person skall få använda allmänheten såsom experimentalfält för
att lära sig yrket, sedan han först etablerat sig.»

Länsstyrelsen i Hallands län anser kravet på styrkt bokföringskunskap böra
utsträckas att omfatta, förutom all slags handel, allt hantverk av sådan beskaffenhet,
att därmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen. Dock
borde näringsidkare, som själv ej vore bokföringskunnig i stället kunna få anställa
annan med sådan kunskap.

För länsstyrelsens i Östergötlands län, skolöverstyrelsens och Sveriges advokatsamfunds
yttranden har redogjorts i samband med yttrandena angående
kompetenskrav för handel.

Magistraterna i Södertälje och Norrköping samt stadsstyrelsen i Kungälv
anse bokföringskunskap böra fordras av alla, som driva rörelse av beskaffenhet
att medföra bokföringsplikt. Förstnämnda magistrat förklarar sig därjämte
anse frågan örn obligatorisk föregående yrkesutövning under viss tid
vara värd allvarligt beaktande.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län anser högst behövligt
att uppställa krav på bokföringskunskap och på viss lärotid för rätt att driva
näring. Kravet på viss lärotid motiverades av samma skäl, som handelskammaren
framhållit beträffande motsvarande kompetensvillkor i fråga örn handel.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att även på hantverkets områden frånvaron
av legala kompetensvillkor varit till men för en sund utveckling av näringslivet.

Kungl. Maj:ts proposition nr hl

131

Bilaga D.

:	Realisationer	Gårdfarihandelsrättigheter
Antal ansök-ningar	Därav beviljade	Beviljade	Därav till fasta handlande och andra firmainne-havare
1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930	1928	1929	1930
Stockholms stad . .	_	_	_	_	_	_	7	5	4	_	_	_
Stockholms län . . .	—	2	2	—	1	1	56	65	55	—	—	—
Uppsala län ....	4	2	—	4	2	—	22	18	17	5	2	2
Södermanlands län .	—	—	1	—	—	—	46	47	59	13	13	14
Östergötlands län • •	—	1	2	—	—	2	94	92	87	5	5	10
Jönköpings län . . .	—	—	—	—	—	—	51	48	45	—	—	—
Kronobergs län . . .	—	—	—		—	—	7	7	8	i	1	—
Kalmar län ....	—	—	4		—	4	19	16	14	—	—	—
Gotlands län ....	—	—	—	—	—	—	7	4	6	—	—	—
Blekinge län ....	—	—	—	—	—	—	6	7	6	—	—	-
Kristianstads län . .	1	—	2	1	—	2	38	35	36	12	14	—
Malmöhus län . . .	—	—	—	—	-	—	70	60	57	6	6	10
Hallands län ....	1	—	—	1	—	—	48	45	57	4	4	3
Göteborgs och Bohus								22
län.......	1	2	2	1	2	1	22	22	—	—
Alvsborgs län . . .	2	4	1	2	4	1	29	27	27	—	_	1
Skaraborgs län . . .	—	—	1	—	—	—	50	45	43	10	9	9
\| Värmlands län . . .	—	—	—	—		—	80	76	61	21	20	15
Örebro län .....	—	—	3	—		3	22	22	22	10	10	10
Västmanlands län . .	1	1	1	1	1	—	97	94	85	—	—	—
Kopparbergs län . .	12	12	9	11	12	9	172	167	162	—	—	—
Gävleborgs län . . .	—	1	—	—	1		135	118	110	3	o u	2
Västernorrlands län .	—	—	1	—	—	1	27	30	26	—	—	8
Jämtlands län . . .	—	—	—	—	! —	—	64	74	72	—	—	1 1
\| Västerbottens län . .	1	2	—	1	—	—	17	17	15	—	—	1
Norrbottens län. . .	3	1	2		—	1	1 45	44	52	—	—	—
Summa	26	28	31	i 93 1 mdtJ	23	25	\|\| 1 231	! 1185	ilis	90	86	! 85

132

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 23 december
1931.

N ärvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillliandakommet utdrag av protokollet över handelsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 27 november 1931, hade
Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till lag om
krin g förin g shandel och tillfällighet sför säljning samt till lag om ändring i förordningen
den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av revisionssekreteraren William Hemberg.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om kringföringsliandel och tillfällighetsförsäljning.

2 och 3 §§.

Regeringsrådet Afzelius:

Enligt gällande bestämmelser ankommer å länsstyrelsen att beträffande såväl
städer som landsbygd pröva ansökningar örn tillstånd att idka gårdfarihandel
inom länet. Då det remitterade förslaget nu avser att införa den nyhet,
att tillstånd skall erfordras jämväl i fråga örn kringföringshandel,'' som någon
vill idka inom den kommun, där han är bosatt eller driver fast handel, har
prövningen av ansökan härom förlagts till den lokala polismyndigheten. Härav
följer, att den, som har för avsikt att utöva dylik handel både i sin egen och
i en eller flera andra kommuner inom länet, har att hänvända sig till två olika
myndigheter. Olägenheterna av denna, såsom det förefaller, över hövan invecklade
ordning torde vara uppenbara med hänsyn ej blott till att sökanden därigenom
onödigt betungas utan även till att prövningen, vilken enligt min mening
bör ske efter enhetlig grund, icke kommer att äga rum i ett sammanhängande
ärende. Avgörandet synes i dylika fall böra tillkomma länsstyrelsen.
Av den redogörelse, som i remissprotokollet lämnas för den nuvarande handläggningen
av dessa ärenden, lärer nogsamt framgå önskvärdheten av att inom
ej alltför små förvaltningsområden likartade principer vinna tillämpning. Be -

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

133

tydelsen härav ökas i den mån kringföringshandeln börjar utövas i mer affärsmässiga
former än förr och därmed träder i skarpare motsättning till den bofasta
handeln. Särskilt vad landsbygden angår torde anledning saknas att
låta avgörandet ligga hos annan myndighet än länsstyrelsen ens i de sannolikt
tämligen fåtaliga fall, då tillståndet avser enbart sökandens hemkommun. Otvivelaktigt
ställer sig detta spörsmål annorlunda, när ansökningen är på samma
sätt begränsad till en stad. Förutsättningarna för kringföringshandeln äro i
allmänhet då väsentligen andra än när frågan gäller sådan handel på landsbygden
eller i stad och på landsbygd i förening; ansökning, som avser endast
sökandens hemstad, synes lämpligen kunna prövas av magistraten eller stadsstyrelsen
med länsstyrelsen såsom besvärsinstans.

På grund härav och under hänvisning jämväl till min hemställan vid 5 §
örn att samma förutsättningar skola gälla för tillstånd till kringföringshandel
inom som utom hemkommunen tillstyrker jag sådan omarbetning av förevarande
paragrafer, att tillstånd skall sökas i Stockholm hos Överståthållarämbetet
och eljest hos länsstyrelsen utom i fall, då tillståndet avser allenast
stad, där sökanden är bosatt eller driver fast handel, i vilket fall ansökning
skall göras hos magistraten eller, där sådan icke finnes, hos stadsstyrelsen. Vid
bifall till denna hemställan erfordras vissa ändringar i avfattningen av 5 och
6 §§■

Justitierådet Stenbeck:

Såtillvida är jag ense med regeringsrådet Afzelius att jag anser, att i fall,
då sökanden vill driva kringföringshandel såväl inom som utom sin hemkommun,
av länsstyrelsen beviljat tillstånd till kringföringshandel inom det län
eller den del av länet, där nämnda kommun är belägen, hör medföra rätt för
sökanden att utan särskilt tillstånd enligt 2 § driva kringföringshandel jämväl
inom hemkommunen under den tid länsstyrelsens tillstånd gäller.

4 §.

Lagrådet:

Då någon vill utom den ort, där han är bosatt, kringföra varor till salu,
d. v. s. idka gårdfarihandel, har han enligt gällande bestämmelser i § 9 mom. 4
näringsfrihetsförordningen att vid sin ansökan till länsstyrelsen örn tillstånd
till sådan handel foga myndighets- och konkursbevis samt betyg, att han gjort
sig känd för redbarhet och ordentlighet. Örn sökanden är gift kvinna, som
sammanlever med mannen, fordras ■—- när äldre giftermålsbalken är tillämplig
å makarnas förmögenhetsförhållanden — bevis örn mannens tillåtelse för henne
att driva sådan handel. Beviset skall därjämte med hänsyn till bestämmelserna
i § 4 näringsfrihetsförordningen innehålla utfästelse av mannen att ansvara
för de förbindelser hon kan komma att ingå i och för rörelsen. Till den, som
är omyndig eller försatt i konkurs, kan således enligt gällande rätt tillstånd
ej givas att idka gårdfarihandel.

Enligt det remitterade förslaget kräves ej, att till ansökningen fogas myndighets-
och konkursbevis. Då jämlikt den i § 2 näringsfrihetsförordningen

134

Kungl. Majlis proposition nr bl.

upptagna allmänna bestämmelsen omyndighet och konkurstillstånd icke medföra
hinder mot idkande av annan handel än grosshandel och försäljning av
varor från bod eller annat upplagsställe samt i förevarande förslag stadgande
icke upptagits örn förbud för den, som är omyndig eller försatt i konkurs, att
driva kringföringshandel, kan således enligt förslaget tillstånd till sådan handel
meddelas person, som är omyndig eller försatt i konkurs. Såsom departementschefen
erinrat är emellertid konkurstillstånd såtillvida ett hinder mot
idkande av kringföringshandel som på grund av konkurslagstiftningen konkursgäldenär
är förhindrad att utan konkursförvaltningens medgivande driva
handelsrörelse, och tillstånd till kringföringshandel torde därför endast i undantagsfall
kunna givas till sökande, som är försatt i konkurs. Av större
praktisk betydelse är förslagets ståndpunkt, att tillstånd till kringföringshandel
kan meddelas omyndig. Emellertid måste det beaktas, att enligt 8 kap.
12 § förmynderskapslagen förmyndare ej utan överförmyndarens samtycke
äger låta omyndig idka handelsrörelse, som efter vad därom är stadgat ej må
drivas utan tillstånd av offentlig myndighet eller särskild anmälan. Skulle
förmjndaren utan överförmyndarens samtycke giva en omyndig tillstånd till
drivande av sådan handel eller skulle den omyndige driva handel utan förmyndarens
tillstånd, bliva de rättshandlingar, som falla inom området för rörelsen,
ej gällande. Även i näringsfrihetsförordningen (§ 6) finnes upptaget stadgande
av innehåll, att omyndig, som fyllt sexton år, kan vinna rättighet att
idka handel eller annat näringsyrke allenast såvida förmyndaren och överförmyndaren
därtill samtycka. Det har uppenbarligen ej varit avsett, att utbrytningen
ur näringsfrihetsförordningen av bestämmelserna örn kringföringshandel
skulle innebära, att de i nämnda förordning upptagna villkoren för rätt
att idka handel i allmänhet icke skola gälla kringföringshandel. Med hänsyn
till innehållet i ovanberörda bestämmelser i förmynderskapslagen och näringsfrihetsförordningen
måste vid prövningen av ansökan örn tillstånd att driva
kringföringshandel tillses, att tillstånd ej lämnas omyndig utan att samtycke
till handeln föreligger från förmyndarens och överförmyndarens sida. Tillsynen
häröver försvåras naturligen därigenom, att krav på myndighetsbevis ej
längre uppställes. Emellertid får det antagas, att vid ansökan cm tillstånd
till kringföringshandel inom hemkommunen vederbörande polismyndighet även
utan tillgång till sådant intyg vid sin undersökning örn sökandens personliga
förhållanden kan göra sig underrättad därom, huruvida sökanden är myndig
eller omyndig, och i den händelse sökanden är omyndig, skall polismyndigheten
fordra bevis om förmyndarens och överförmyndarens samtycke. Då fråga är
örn tillstånd till kringföringshandel utom hemkommunen, torde länsstyrelsen i
allmänhet komma att höra ortens polismyndighet, som jämväl i sådant fall bör
kunna förebringa utredning i ovanberörda avseende. Med hänsyn härtill och
då det måste medgivas, att ett allmänt krav på ingivande av myndighetsbevis
skulle vara i viss mån betungande, anser sig lagrådet ej böra framställa erinran
mot att ett sådant krav ej bibehållits i förslaget.

Enligt näringsfrihetsförordningen fordras vidare såsom villkor för rätt att
idka handel i allmänhet -—• utom svensk nationalitet (§1) — att sökanden icke

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

135

innehar viss tjänsteställning (§ 3) eller är gift med person, som innehar sådan
tjänsteställning (§4). I fråga örn gift kvinna, som med mannen sammanlever,
gäller — såsom förut nämnts — att hon, örn äldre giftermålsbalken är
tillämplig å makarnas förmögenhetsförhållanden, äger idka handel eller annat
näringsyrke allenast såframt mannen sådant tillåter och ikläder sig ansvarighet
för de förbindelser hon i och för rörelsen kan komma att ingå. De sålunda
för rätt att idka handel i allmänhet gällande villkor måste jämväl vara uppfyllda
för att tillstånd till kringföringshandel skall kunna meddelas sökanden,
och undersökning i dessa hänseenden måste verkställas i samband med utredningen
rörande sökandens personliga förhållanden. Att vederbörande myndighet
i tveksamma fall bör äga påkalla, att lämnade uppgifter styrkas genom
företeende av erforderliga intyg, synes uppenbart.

Emellertid lärer en erinran att sökanden måste uppfylla de för rätt att idka
handel i allmänhet gällande villkor icke kunna undvaras i lagtexten. Där enligt
särskild författning rörande visst slag av handelsrörelse ej erfordras näringsanmälan
och bestämmelser i författningen ej givits örn de bevis, såsom myndighets-
och konkursbevis m. fl., vilka skola fogas vid ansökan eller anmälan
örn rörelsen, har såsom exempelvis i förordningen den 8 maj 1925 angående
försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker upptagits hänvisning
till de villkor, som för idkande av handel i allmänhet äro gällande. En
sådan hänvisning synes lagrådet lämpligen böra upptagas i 5 § första stycket
av det remitterade förslaget.

5 §•

Regeringsrådet Afzelius:

Att den ambulatoriska handeln i sin gamla form av gårdfarihandel numera
är otidsenlig, synes vara en allmänt omfattad mening hos de myndigheter och
andra, vilka haft att uttala sig i detta lagstiftningsärende. Av den föreliggande
utredningen framgår ock, att med den praxis, som nu tillämpas vid
prövning av ansökningar örn tillstånd, denna art av handelsrörelse i stort
sett befinner sig i ett avvecklingsskede och måste antagas inom ganska kort
tid förekomma endast i så begränsad utsträckning, att den åtminstone från
näringsrättslig synpunkt blir av ringa betydelse. Med avseende å den gammaldags
gårdfarihandeln lärer därför en ny lagstiftning knappast vara påkallad;
skall en sådan likväl genomföras, synes det önskligt, att den för myndigheterna
bibehåller huvudsakligen samma frihet vid prövningen, av vilken
de för närvarande kunna begagna sig.

Senare tiders utveckling av vägväsen och kommunikationsmedel måste med
nödvändighet medföra väsentligt förändrade förutsättningar för varuförmedlingen
särskilt på landsbygden, Från lagstiftningssynpunkt får denna förändring
måhända sin egentliga aktualitet, när den större, till städerna förlagda
handeln börjar betjäna sig av automobiler och motorbåtar för att söka
en utvidgad kundkrets även bland lantbefolkningen. Den ambulatoriska handeln
är i detta sitt moderna framträdande underkastad samma rättsregler som
i sin äldre form, och även det remitterade förslaget behandlar den såsom
en ensartad företeelse under den sammanfattande beteckningen kringförings -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr hl.

handel. För de olika slagen, vilka med sina övergångsstadier svårligen i en
lag torde kunna strängt åtskiljas, är i varje fall gemensamt, att det icke
kan anses obefogat att låta dem vara underställda den kontroll, som ligger
i villkoret att till dylik näringsutövning skall finnas myndighets tillstånd;
lättare än den fasta kan nämligen den rörliga handeln giva anledning till varjehanda
missbruk. Men i övrigt synas skiljaktigheterna kunna vara betydande.
Att rätten till idkande av gårdfarihandel ännu under en eljest fullt genomförd
näringsfrihet förblivit ganska begränsad, har, i synnerhet under äldre tiders
förhållanden, haft giltig grund i omsorgen att icke låta en så primitiv form
av handelsrörelse som denna utbreda sig på ett för allmänhetens ekonomi
ofördelaktigt sätt och i hänsyn till de sociala olägenheter, som kunde följa av
en tämligen oregelmässig verksamhet av talrika kringvandrande handelsmän.
Sådana skäl för att tillbakahålla kringföringshandelns utveckling föreligga
tydligen icke, när denna handel — bedriven antingen såsom
självständigt företag eller såsom en gren av fast handelsrörelse —- befinnes
äga förmåga att tillhandagå allmänheten med varor under samma villkor,
på vilka dessa stå att erhålla i butiken eller varuhuset, och den ej heller
i sin utövning kommer i strid med allmänna ordningsintressen. Äro dessa
förutsättningar för handen, synes det icke överensstämma med grunderna för
vår näringslagstifriling ari för kringföringshandel uppställa särskilda hinder;
prövningen kan då icke utsträckas även till en undersökning, som huvudsakligen
komme att avse en sådan handels inverkan på allmänhetens benägenhet
att anlita den lokala affärsverksamhetens avsättningsmöjligheter. Obestridligen
kan, såsom departementschefen framhållit, en förändring härutinnan, örn
den bleve av någon större räckvidd, medföra vissa mindre gynnsamma verkningar,
men dessa torde icke vara av den art, att de skulle kunna i längden
förebyggas genom en restriktiv lagstiftning. Näppeligen skulle lagbestämmelser
av sådant innehåll kunna erbjuda den fasta lanthandeln något varaktigt
stöd i en konkurrens, som blott är en naturlig följd av samfärdselns utveckling.

Enligt min uppfattning kan det behov av kontroll, som föreligger i fråga
om skilda slag av kringföringshandel, nöjaktigt tillgodoses och tillika skäligt
utrymme för frihet vid prövningen bevaras genom en bestämmelse av innebörd,
att tillstånd till utövande av sådan handel icke må beviljas, med mindre sökanden
finnes lämplig att handhava denna verksamhet samt ej med hänsyn till
beskaffenheten av de varor, som avses med tillståndet, eller till verksamheten
i övrigt hinder kan anses möta ur hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande
synpunkt. Däremot kan jag icke tillstyrka det remitterade förslaget i
vad det avser, att beträffande kringföringshandel utanför sökandens hemkommun
skall gälla det särskilda villkor, att sådan handel »finnes kunna bliva till
gagn för allmänheten».

Justitieråden Christiansson, Edelstam och Stenbeck:

Enligt gällande rätt erfordras myndighets — länsstyrelsens — tillstånd
allenast till drivande av gårdfarihandel utom hemorten. Då sökanden före -

Kungl. Majlis proposition nr kl.

137

tett föreskrivna bevis, däribland betyg- att han gjort sig känd för redbarhet
och ordentlighet, äger länsstyrelsen enligt § 9 mom. 4 näringsfrihetsförordningen
efter prövning av intygens innehåll och i övrigt förekommande omständigheter
avslå eller bevilja det sökta tillståndet. Fri prövningsrätt tillkommer
således länsstyrelsen.

Jämlikt förevarande paragraf skall, örn ansökningen avser kringföringshandel
i den kommun, där sökanden är bosatt eller driver fast handel, och
sökanden är lämplig att handhava verksamheten, ansökningen beviljas, såframt
hinder mot varornas kringförande till försäljning icke anses möta ur
hälsovårds-, ordnings-, säkerhets- eller liknande synpunkt. Anledning till erinran
mot förslagets ståndpunkt härutinnan synes oss icke föreligga.

Däremot är länsstyrelsens rätt att meddela tillstånd till kringföringshandel
utom hemkommunen synnerligen begränsad. Den fria prövningsrätt, som för
närvarande tillkommer länsstyrelsen, var i det preliminära utkastet till näringslag
i huvudsak bibehållen. Det föreskrevs blott, att ansökningen skulle
avslås, örn det förelåge anledning antaga, att kringföringshandeln skulle
komma att utgöra förevändning för tiggeri eller lösdriveri eller att sökanden
eljest icke vore lämpad att utöva dylik verksamhet, eller om verksamheten
på annan grund kunde väntas medföra olägenhet för allmänheten. Mot utkastets
ståndpunkt framhölls av åtskilliga myndigheter och korporationer, att
den föreslagna bestämmelsen skulle för länsstyrelserna medföra svårighet att
på ett så restriktivt sätt som för närvarande behandla ifrågavarande ansökningar
och att den successiva avveckling av gårdfarihandel, som i stort
sett påginge, skulle förhindras. Enligt det nu framlagda förslaget skall tillstånd
till kringföringshandel utom hemorten icke beviljas, med mindre handeln
vid prövning av förekommande omständigheter finnes kunna bliva till gagn
för allmänheten. Med det krav på positiva skäl för antagandet, att den kringföringshandel
till vilken tillstånd sökes skall lända till gagn för allmänheten,
som torde bliva en följd av den föreslagna bestämmelsen, synes denna
kunna lägga betydande hinder i vägen för utvecklingen av de nya
handelsformer med försäljning från rörliga lager, som under ärendets
beredning omnämnts. Då någon gränslinje svårligen kan dragas mellan gårdfarihandel
i äldre bemärkelse och dessa mera moderna former av försäljningsverksamhet,
torde -— på sätt jämväl departementschefen framhållit •— länsstyrelserna
böra tillerkännas relativt fri prövningsrätt i hithörande frågor.
Och det synes vara tillräckligt, örn det i lagen uttalas, att vid prövningen
bör främst beaktas, huruvida den kringföringshandel, till vilken tillstånd
sökes, kan väntas medföra gagn eller olägenhet för allmänheten. Kan handeln
väntas medföra gagn, skall tillstånd naturligen beviljas, medan tillstånd skall
vägras, örn den kan väntas medföra olägenhet. Genom att medgiva länsstyrelserna
fri prövningrätt i de fall, då ett bestämt omdöme i ena eller andra
riktningen ej kan fällas, torde med hänsyn till nuvarande praxis det ej kunna
befaras, att den avveckling av gårdfarihandel i dess äldre form, som pågår,
kommer att förhindras, medan å andra sidan större möjlighet finnes för
länsstyrelserna att lämna skäligt utrymme för utvecklingen av de moderna

138

Kungl. Majlis proposition nr kl.

former av kringföringshandel, mot vilka sådana anmärkningar ej kunna riktas
som mot den egentliga gårdfarihandeln. En jämkning av andra styckets lydelse
i den riktning ovan antytts bör därför enligt vår mening vidtagas.

Lagrådet:

Här erinras örn vad som yttrats under 4 § beträffande upptagande i förevarande
paragraf första stycket av en bestämmelse avseende de villkor, som
för idkande av handel i allmänhet äro gällande.

8 §.

Lagrådet:

Bland varor, som enligt nu gällande bestämmelser få utan anmälan eller tillstånd
av en var till salu kringföras, upptagas i § 11 näringsfrihetsförordningen
alster av inhemsk husslöjd, under det att hantverksalster få sålunda kringföras
endast av tillverkaren själv eller genom hans hustru eller hemmavarande barn.
I förslaget åter äro enligt förevarande paragraf sista stycket hemslöjdsalster
helt likställda med hantverksalster, och kringföring till salu utan särskilt tillstånd
är medgiven endast där den sker av tillverkaren eller av hans make eller
barn under sexton år. Med hänsyn till de förutsättningar, som i förslaget uppställas
för erhållande av tillstånd till kringföringshandel utom hemorten, synes
genom förslaget hinder uppstå för begagnande av den säkerligen i vissa
orter fortfarande anlitade utvägen att genom någon person exempelvis
en av dem, som sysselsätta sig med tillverkningen, eller en medlem av dennes
familj till salu kringföra hemslöjdsalster förfärdigade av ett flertal personer i
trakten. Det må ifrågasättas, örn det även från förslagets allmänna ståndpunkt
sett är nödvändigt och lämpligt att i så hög grad försvåra ett dylikt försäljningssätt.
Visserligen torde det — på sätt departementschefen i fråga örn föryttringen
av hantverksalster framhållit — mången gång möta svårighet att
draga en gräns mellan hemslöjdsalster och vissa alster av det mindre hantverket,
men denna olägenhet synes icke vara av den betydelse, att den utgör tillräckligt
skäl mot bibehållande av nuvarande friare former för avyttring av hemslöjdsalster.

Justitierådet Edelstam:

Det synes kunna ifrågasättas, huruvida icke det för växtplantor gjorda undantaget
bör uteslutas. Kringföring av dylika lärer förekomma i ej ringa utsträckning
i sammanhang med kringföring av andra trädgårdsprodukter och
torde vara till nytta för många ägare av mindre trädgårdar. Den smittfara,
som väl ligger till grund för undantaget, synes knappast vara mindre exempelvis
vid torghandel och bör förebyggas i annan ordning. Möjligen kan även
själva ordet »växtplantor» komma att befinnas tvetydigt till sin innebörd och
medföra en strängare tillämpning än som avsetts.

För konserver har undantag stadgats i fråga örn kött och köttvaror. Det är
uppenbarligen åsyftat, att ej heller konserver av exempelvis grönsaker, svamp
eller fisk skola få kringföras utan tillstånd. Till förekommande av missförstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr kl. 139

torde det dock vara lämpligt att införa ett uttryckligt undantag för alla slags
konserver.

11 §•

Lagrådet:

Rätt att utöva tillfällighetsförsäljning kan enligt förevarande paragraf erhållas
allenast i vissa strängt begränsade fall, nämligen — förutom av skadade
eller för hastig förskämning utsatta varor — endast av varor tillhöriga konkurs-
eller dödsbo.

I de yttranden, som under förarbetena avgivits av skilda myndigheter och
sammanslutningar av näringsidkare, har i stor utsträckning den uppfattningen
gjort sig gällande, att försäljning av ifrågavarande slag helst borde helt förbjudas,
i varje fall kunna tillåtas endast under vissa bestämda förutsättningar.
Dock har, särskilt från Stockholms köpmannaförening, framhållits behovet av
att tillfälle alltjämt förefunnes till en snabb realisation av varulager under så
gynnsamma förhållanden som möjligt, icke blott då konkurs redan inträffat utan
även där avvecklingen av en rörelse kunde äga rum utan konkurs.

Med hänsyn härtill och då andra likartade fall kunna tänkas förekomma, där
en tillfällighetsförsäljning undantagsvis borde få äga rum, synes det kunna
ifrågasättas, örn ej utan frångående av den princip, som ligger till grund för
förslagets stadganden örn tillfällighetsförsäljning, det kunde lämnas vederbörande
myndighet öppet att bevilja tillstånd till dylik försäljning, förutom i de i
paragrafen angivna fallen, jämväl eljest då synnerliga skäl därtill föreligga.

Övergångsbestämmelserna.

Lagrådet:

Med avseende å den föreskrift, som erhållit plats i andra stycket, torde i övergångsbestämmelserna
böra angivas, vilka stadganden i gällande rätt ersättas
genom den föreslagna lagen. Detta synes kunna ske på det sätt, att till bestämmelsen
örn lagens ikraftträdande fogas föreskrift därom, att fran och med
den angivna dagen § 9 mom. 3—6 samt andra och tredje styckena av § 11 i näringsfrihetsförordningen
skola upphöra att gälla.

Förslaget till lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 angående

utvidgad näringsfrihet.

Lagrådet:

Iakttages vad lagrådet erinrat vid övergångsbestämmelserna i förslaget till
lag örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning, bör från ingressen till
förevarande lagförslag uteslutas föreskriften örn upphävande av § 9 mom. 4—6
samt andra och tredje styckena av § 11 i näringsfrihetsförordningen. I stället
bör ingressen innehålla, att i förordningen skall införas ett nytt stadgande av
nedan i lagen angivet innehåll och betecknat § 9 mom. 3.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

140

Kungl. Majlis proposition nr 4l.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholma slott den 22 januari

1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener, Gyllenswärd, Larsson,
Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för handelsdepartementet, statsrådet Hansén, lagrådets den 23 december
1931 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 27 november 1931 remitterade
förslagen till lag om krin g förin g shandel och tillfullighet sför säljning
samt till lag om ändring i förordningen den 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående
utvidgad näringsfrihet.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad först angår förslaget till lag örn kringföringshandel och tillfällighetsförsäljning
har i anledning av den under 2 och 3 §§ av två utav lagrådets
ledamöter framställda erinran den ändring vidtagits i förslaget, att i fall, då
sökanden vill driva kringföringshandel såväl inom som utom sin hemkommun,
av länsstyrelsen beviljat tillstånd till kringföringshandel inom det län eller
den del av länet, där nämnda kommun är belägen, skall medföra rätt för sökanden
att utan särskilt tillstånd enligt 2 § driva kringföringshandel jämväl
inom hemkommunen under den tid länsstyrelsens tillstånd gäller. Bestämmelse
härom har inrymts i 6 §.

Vad en ledamot av lagrådet anmärkt rörande lämpligheten utav att låta avgörandet
ligga hos länsstyrelserna jämväl vid tillstånd till kringföringshandel
inom sökandens hemkommun, för så vitt fråga är örn kringföringshandel
annorstädes än i stad, synes mig beaktansvärt. Jag har därför verkställt omarbetning
av 2 § i överensstämmelse härmed.

I sitt under 4 § gjorda uttalande har lagrådet framhållit lämpligheten utav
att en erinran gjordes i lagtexten därom, att sökande av tillstånd till kringföringshandel
mäste uppfylla de för rätt att idka handel i allmänhet gällande
villkor. Då det icke varit avsett, att för nu ifrågavarande särskilda form av
handelsverksamhet lindrigare villkor skulle gälla än för idkande av handel i
allmänhet, synes mig, till undvikande av missförstånd i dylikt hänseende, den
av lagrådet gjorda erinran böra föranleda ett tillägg i lagtexten. Detta har
i enlighet med lagrådets förslag infogats i 5 § första stycket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 41.

141

Mot det i sistnämnda paragraf förekommande stadgandet, att tillstånd till
kringföringshandel enligt 3 § icke må beviljas, med mindre kringföringshandeln
vid prövning av förekommande omständigheter finnes kunna bliva till gagn för
allmänheten, har av lagrådets ledamöter i skilda uttalanden framställts erinran.
Att ifrågavarande direktiv för länsstyrelsernas prövning av förekommande
ansökningar om sådan kringföringshandel, som nu avses, skulle kunna
så tillämpas, att hinder därigenom upprestes för en sund utveckling av modernare
former av ambulerande handelsverksamhet, synes mig visserligen
föga sannolikt. Då emellertid en mera fri prövningsrätt vid ansökningarnas
behandling onekligen kan vara till fördel ur praktisk synpunkt, finner jag mig
böra biträda det av tre ledamöter i lagrådet framställda förslaget i denna del.
Härav betingad ändring har vidtagits i 5 § andra stycket.

De mot skilda delar av 8 § framställda erinringarna hava endast så tillvida
föranlett jämkning i förslaget, att i stadgandet tydligare kommit till uttryck,
att paragrafen icke äger tillämpning å konserver. Det i denna paragraf uppställda
undantaget i fråga örn växtplantor är föranlett av en hemställan från
lantbruksstyrelsen örn förbud mot kringföringshandel med fruktträd och bärbuskar
samt alla övriga levande växter. Som motiv för denna hemställan
åberopades angelägenheten att förhindra försäljning av dylika plantor av
mindervärdig beskaffenhet. Uttrycket växtplantor torde i stort sett omfatta
de av lantbruksstyrelsen åsyftade trädgårdsprodukterna. Den föreslagna bestämmelsen
innebär sålunda, att dylika plantor icke få till salu kringföras utan
särskilt tillstånd.

I anledning av vad lagrådet ifrågasatt med avseende å 11 § har till stadgandet
i fråga gjorts ett tillägg med den av lagrådet angivna innebörden.

Likaså hava övergångsbestämmelserna till nu ifrågavarande lag samt ingressen
till förslaget om ändring i näringsfrihetsförordningen undergått de
av lagrådet förordade ändringarna.»

Föredraganden uppläser härefter de sålunda föreliggande förslagen till lag
om kringföringshandel och tillfällighet sfär säljning samt till lag örn ändring
i förordningen 18 juni 1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad näringsfrihet och
hemställer, att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till1
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
N. Tolstoy.