Kungl. Majlis proposition nr lil (Proposition 1932:111)

Kungl. Majlis proposition nr lil.

Nr lil.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896
örn rätt till fiske m. m.; given Stockholms slott den 19
februari 1932.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1)
om rätt till fiske; samt

2) lag angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni
1928 (nr 184) örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Under Hans Maj:ts

Min ailernådigSte Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932

1 sami.

88 haft. (Nr lil.)

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Förslag

till

Lag

angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om

rätt till fiske.

Härigenom förordnas, dels att i 3 § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske,
vilken paragraf senast ändrats genom lagen den 6 juni 1930 (nr 197), skall
mellan första och andra styckena införas ett nytt stycke av nedan angivna lydelse,
dels att till 17 § samma lag skall fogas ett nytt stycke av det innehåll, som
nedan angives:

3 §•

I Norrbottens---och onsdag.

I Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge
ävensom Gotlands län må, med de inskränkningar nedan stadgas, strömmingsfiske
med garn (skötar) inomskärs idkas av varje svensk undersåte:

strandägaren äge ensam rätt till sådant fiske i vatten, som har mindre djup
än tio meter eller finnes på ett avstånd ej överstigande etthundraåttio meter från
det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager, dock vare, där
inom Uppsala, Stockholms, Blekinge och Gotlands län å viss ort de fiskande av
ålder oklandrat utövat strömmingsfiske med garn å mindre vattendjup eller
närmare stranden än nu sagts, de därvid bibehållna;

utan strandägarens samtycke må gam ej utsättas i en sammanhängande
sträcka till större längd än fyrahundrafemtio meter eller med mindre avstånd
mellan skilda garnsträckor än etthundra meter, ej heller, så länge strandägaren
nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än trehundra
meter;

strömmingsfisket vare strandägaren förbehållet

i Slätbaken, Tränöfjärden och Gropviken jämte angränsande vatten innanför
linjer, som tänkas dragna dels från Djursö norra udde rätt till fastlandet över
sydligaste udden av Lilla Rimmö, dels över smalaste delen av sundet mellan
Djursö och Yxnö, dels ock där kortaste avståndet är mellan Norra Finnö och
fastlandet,

i Valdemarsviken innanför en linje, som tänkes dragen där kortaste avståndet
är mellan Stora Ålö och Kvädö,

i Syrsan och Sågviken samt Gudingef järden innanför linjer, som tänkas dragna
dels över smalaste delen av sundet mellan Björkö och fastlandet, dels från

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Björkö södra udde till sydligaste udden av Lilla Rätö, dels ock från västligaste
udden av sistnämnda ö till närmaste ställe på fastlandet, samt

i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje, som tankes dragen rätt
åt söder från södra udden av Gränsölandet.

Vid de---skall dragas.

I Göteborgs---av Finsbolandet.

Vid Skånes---strandägaren förbehållet.

Där vid----rätt bibehållna.

De, som — — — och intrång.

Har strandägare--— det underhåller.

17 §.

Finnes uppenbart---tredskandes bekostnad.

Samma lag vare, där notvarp uppenbarligen finnes hava blivit oriktigt utmärkt
till läge eller sträckning eller hålles utmärkt å sådan tid av året, då det
ej nyttjas, samt på tillsägelse rättelse ej genast sker.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Kungl. Majlis proposition nr lil.

Förslag

till

Lag

angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928
(nr 184) om ersättning till strandägare för nastad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
är stadgat för det fall, att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs
och. Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,
såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1932,
medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva strömmingsfiske med
gam (skötar) i fiskevatten inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län, där sådan rätt enligt
äldre lag var förbehållen strandens ägare. Ersättning skall dock utgå allenast
där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897
men före den 1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket
med garn.

Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid
gjord, där den skett före den 1 juli 1937.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, Hamrin, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, riksdagens skrivelse den 1
juni 1928, nr 313, samt i anledning därav upprättat förslag till förändrad lagstiftning
om rätten till strömmingsfiske å rikets östra och södra kuster från
Upplands norra gräns till och med Blekinge.

Föredraganden anför:

»Bland de olika slag av fisken, som förekomma inom skärgårdarna vid Sveriges
östersjökust, intager strömmingsfisket en särställning med hänsyn såväl
till sin betydelse som ock till de förhållanden, varunder detsamma bedrives.

Strömmingen eller, såsom den söderut kallas, sillen1 uppträder ofta i mycket
stora stim. De flesta strömmingsraser föra ett utpräglat vandrande levnadssätt.
Fullt stationära former synas förekomma endast i en del isolerade
vattenområden, särskilt vissa vikar med trånga och grunda inlopp, såsom
Gamlebyviken och Syrsan i Kalmar län samt Sandfjärden och Slätbaken i
Östergötlands län. I andra liknande vatten, t. ex. Gudingefjärden i Kalmar
län och Yaldemarsviken på gränsen mellan detta län och Östergötlands
län, torde de stationära strömmingsformerna vara ensamt förekommande eller
åtminstone förhärskande i de inre delarna, under det att närmare mynningen
även vandrande former uppträda. Inom områden, där stationära former
finnas, kan fiske efter strömming pågå så gott som utan uppehåll under hela
året. Inom mera öppna skärgårdsområden byta däremot strömmingsstimmen
ofta ganska hastigt uppehållsort.

Strömmingen förflyttar sig ej blott inom skärgårdarna utan vandrar även i
stor utsträckning från öppna havet in i dessa och omvänt. Vanligen gör sig en
dylik invandring tydligt märkbar under senhösten. Den strömming, som där 1

Vid större delen av östersjökusten är ''strömming’ den vanliga gemensamma benämningen på ett
flertal där förekommande sillraser. Norr örn Västervik användes huvudsakligen denna benämning,
söder örn Kalmar alltid benämningen ''sill''. På kuststräckan mellan Västervik och Kalmar brukas
båda benämningarna jämsides.

Inledning.

Kungl. Majlis proposition nr lil.

under inkommit i skärgårdarnas djupare delar, kvarstannar ofta där över
vintern och kan då giva upphov till ett betydande fiske.

Större delen av sitt liv tillbringar strömmingen i vatten med jämförelsevis
stort djup. Endast under lektiden komma vissa strömmingsfÖrmer — särskilt
de, som mer eller mindre konstant uppehålla sig i skärgårdarnas inre delar —
in på helt grunt vatten. I följd härav kommer även strömmingsfisket att bedrivas
huvudsakligen inom områden med någorlunda stort vattendjup. Under
lektiden kunna väl i och för sig ganska rika fångster göras på grunt vatten,
men den ojämförligt största mängden av strömming fångas dock med all säkerhet
i vatten med större djup än 10 meter. I detta hänseende skiljer sig strömmingsfisket
från de flesta övriga inomskärs förekommande fiskena, såsom efter
gädda, abborre och ål, vilka alla bedrivas på grunt vatten. Härav följer ock,
att strömmingsfiske med fördel kan idkas inomskärs, utan att nyssnämnda
fisken därav beröras eller lida skada.

De redskap, som användas vid strömmingsfiske, äro huvudsakligen dels not
och dels finmaskiga garn, kallade ''skötar’ eller, söderut, ’sillgarn’.

Not dragés i regel på vissa bestämda platser, s. k. varp, som ofta äro upprensade
och vilkas längd, räknad från det ställe, där noten utlägges, till det ställe,
där den dragés upp, växlar betydligt allt efter bottnens beskaffenhet, djupförhållandena,
fiskevattnets utsträckning o. s. v. De längsta notvarpen torde mäta
omkring 1,000 meter, de kortaste omkring 180 meter mellan nämnda punkter.
Varpens bredd torde sällan nämnvärt överstiga 100 meter.

Notfiske efter strömming förekommer huvudsakligen i djupare vikar och i
de inre, mera skyddade skärgårdsområdena samt bedrives såväl under den varmare
årstiden som då vattnet är isbelagt. Det under is bedrivna notfisket är i
de flesta trakter det ojämförligt viktigaste och bygger i stor utsträckning på
den under senhösten regelmässigt inträffande invandringen av strömming från
havet till skärgårdarna. På sommaren och hösten idkas notfiske efter strömming
huvudsakligen endast inom de mera slutna vattenområden, där förekomsten
av stationära strömmingsformer tillåter ett lönande dylikt fiske även under
dessa årstider.

Gamen förankras antingen helt nära stranden, örn djupet där är tillräckligt
stort, eller ock ute på mera fritt vatten. Deras längd växlar i regel mellan 20
och 72 meter samt deras djup mellan 6 och 8,5 meter. Vid fiske sammanfogas
flera gam till en räcka, vars längd i vanliga fall ej torde överstiga 450 meter.
Flerstädes har av ålder garnfiske bedrivits på vissa bestämda platser, vanligen
belägna omedelbart invid tvärdjupa stränder eller grundbankar. Dylika platser
benämnas ''skötsättningar’ eller ''landsätt’.

Strömmingsfiske utövas av både strandägare och icke-strandägare. Bland
de icke strandägande fiskarna kan urskiljas en särskild grupp, omfattande
dem, som arrendera fiskerätten av strandägarna. Dessa arrendatorer intressen
sammanfalla naturligen i många avseenden med strandägarnas. Vid större jordegendomar,
där ägaren själv utövar strömmingsfiske, bedrives detta i regel
huvudsakligen med isnot, däremot i jämförelsevis obetydlig omfattning med

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

garn. Bland mindre strandägare finnas alla övergångar från sådana, som
endast i ringa grad äro hänvisade till fiske för sitt uppehälle, till sådana,
för vilka detta näringsfång är den huvudsakliga näringskällan. Dessa idka
ofta strömmingsfiske med såväl not som garn. Notfiske bedriva de huvudsakligen
i eget vatten, under det att de för att kunna idka garnfiske med någon
framgång ofta i stor utsträckning äro hänvisade att begiva sig utanför
gränserna för sitt eget vattenområde. Visserligen äro dessa mindre strandägare
vanligen delägare i ett skifteslags gemensamma fiskevatten, varigenom
deras rörelsefrihet, vad garnfisket beträffar, blir större, men i många fall är
även detta gemensamma område för ringa för att garnfiske där skall kunna
rationellt bedrivas.

Beträffande fiskerättslagstiftningens utveckling i vårt land, särskilt med Lagstifthänsyn
till strömmingsfisket å de delar av rikets kuster, varom i detta sammanhang
är fråga, torde få hänvisas till den redogörelse, som lämnats i en
inom kammarkollegiet verkställd utredning rörande fiskerättsförhallandena vid
rikets kuster (statens offentliga utredningar 1925:19 och 20). Här må endast
följande huvudpunkter framhållas.

Uti våra äldsta laguppteckningar, landskaps- och landslagarna, förekomma
icke några bestämmelser örn rätten till fisket i saltsjön. Från kronans sida
hävdades dock redan under medeltiden, att saltsjöfisket tillkom kronan som
regale, en uppfattning, som kom till uttryck i åtskilliga under 1400- och 1500-talen utfärdade förordningar. Denna kronans regalrätt innebar en befogenhet
för de fiskande att oberoende av strandäganderätten mot viss fiskelott till kronan
idka dylikt fiske. Redan vid denna tid yppades emellertid på många håll
stridigheter, särskilt i fråga örn strömmingsfisket, mellan strandägarna och
allmänningsfiskarna. Härpå tyder bl. a. ett av Sten Sture den äldre utfärdat
brev rörande strömmingsfisket i de finska kustsocknarna. Enligt den förklaring,
som i anledning av nämnda brev meddelades år 1688, var det i viss utsträckning
tillåtet ''såväl utbysmän som jordägarna själva att nyttja fisket
var efter annan efter deras gamla vana’. Denna den finska allmogen tillerkända
rätt till strömmingsfiske bekräftades genom resolution pa allmogens besvär vid
1731 års riksdag och utsträcktes sedermera jämväl till de norrländska kustlänen.

Frågan örn saltsjöfisket upptogs icke till behandling i 1734 års lag. Redan i ett
av fiskerideputationen vid 1760—1762 års riksdag den 12 maj 1762 avgivet projekt
till fiskeristadga inflöto emellertid såväl allmänna bestämmelser härom
som ock vissa specialstadganden. Enligt projektet skulle i fråga örn strandägarnas
enskilda fiskerätt gälla, att jordäganderätten och densamma åtföljande enskilda
fiskevatten uti havsskären ej finge sträcka sig längre ifrån landet eller
jordägarens enskilda holmar och skär än notdräkten därifrån kunde nyttjas eller
landfäste med rev och nät ansåges för möjligt, varför ock hela redden därutanför
skulle räknas för allmänningsfiske (6 §). Vidare föreslogos bestämmelser av innehåll,
dels att uti de skärgårdar, där fiskare oklandrat och efter gammal vana
ömsom fiskat vid varandras land och följt saltsjöfisken efter dess drev och
stånd, det skulle förbliva efter förra vanligheten (7 §), dels ock att då sill eller

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1840 års
förslag.

1852 års
fiskeristadga.

annan saltsjöfisk viel stränder, holmar oyh skär, som tillhörde enskilda jordägare,
tillstötte i sådan ymnighet, att dessa icke förmådde att bärga, fånga och
tillgodogöra sig densamma, det ej borde förvägras andra, som därtill vore hugade,
att i slikt fall deltaga med jordägare i fisket, när de sig därtill anmälde
(8 §).

I en vid 1765—1766 års riksdag slutligen antagen allmän stadga och ordning
för rikets havs-, skär-, ström- och insjöfiske, vilken utfärdades av Kungl.
Majit den 14 november 1766 och utgör Sveriges första allmänna fiskerilag,
föreskrevs såsom huvudregel, att saltsjöfisket inomskärs skulle anses som deras
enskilda egendom, vilka ägde strand och holmar däromkring, samt att vid
öppna havsstranden eller där ingen skärgård vore, så ock utom skären, jordoch
strandägaren ej finge sträcka sin enskilda rättighet till fiske och vatten
längre än hans ''lundgrund’ räckte, som vid stranden läge och därifrån utlöpte
(2 kap. 6 §). Strandägarens sålunda fastslagna rätt inskränktes — förutom
av nyssnämnda stadgande angående fritt fiske efter strömming i vissa fall
vid skogs-, bergs- och stenstränder i Finland och de norrländska länen — jämväl
av bestämmelsen, att uti de skärgårdar, där fiskare oklandrat och efter
gammal vana ömsom fiskat vid varandras land och följt saltsjöfisken efter dess
drev, det skulle förbliva efter förra vanligheten, di avid i synnerhet inga svenska
undersåtar borde stängas ifrån nyttjandet av det yppade ymniga sillfisket
i Nordsjön, vid vems stränder det vara månde; och skulle samma lag vara för
sillfiske i Östersjön, varest någon ymnighet därav kunde visa sig (2 kap. 7 §).

På 1830-talet uppstod fråga örn revision av fiskerilagstiftningen. I ett av
kommerskollegium den 17 augusti 1840 till Kungl. Majit överlämnat förslag
till förnyat reglemente för fisket förekom en föreskrift av innehåll, att sillfiske
i Östersjön skulle utan avseende pa äganderätten till stranden vara fritt, där
någon ymnighet av denna fisk visade sig; med avseende å all annan slags fisk
ater skulle vid nämnda kuststräcka fisket inomskärs anses som strandägarnas
enskilda egendom (3 kap. 25 §).

Anmärkas må i detta sammanhang, att i ett av kommitterade inom vetenskapsakademien
utarbetat, den 19 maj 1847 avgivet yttrande, innefattande anvisningar
till stadganden för ett blivande fiskerireglemente, de kommitterade
i fråga örn strömmingsfisket anförde, att därom intet syntes vara att förordna,
såvida ej ett allmännare antaget bruk skulle göra bibehållandet av en del av
föreskriften i 1766 års fiskeristadga angående fritt fiske i Finland och de norrländska
länen nödvändigt. Härvid hänvisade de tillika till bestämmelsen i samma
stadga, att uti de skärgårdar, där fiskare oklandrat och efter gammal vana
fiskat vid varandras land och följt saltsjöfisken efter dess drev, det skulle förbliva
efter förra vanligheten (2 kap. 7 § förra delen), samt framhöllo, att
denna bestämmelse, som i alla händelser måste i en ny stadga bibehållas, naturligtvis
även gällde för strömmingsfiske och allt annat fiske.

Inom civildepartementet utarbetades sedermera ett nytt förslag till stadga
örn fiskerierna i riket, däri upptogs en föreskrift av innehåll, att i de rikets
skärgårdar, där de fiskande av ålder oklandrat fiskat vid varandras stränder
och följt havsfisken efter dess drev, därvid borde förbliva. Vid granskning

Kungl. May.ts proposition nr lil.

härav anmärkte högsta domstolen i utlåtande den 27 april 1852, bland annat,
att den mot nämnda föreskrift svarande bestämmelsen i 1766 års fiskeristadga
(2 kap. 7 §) ursprungligen huvudsakligen haft avseende endast på sillfisket i
Nordsjön, varemot det, sedan reglementet för nordsjöfiskerierna den 21 juli 1774
tillkommit, skulle för framtiden erhålla en långt vidsträcktare betydelse för
rikets hela västra kust, samt att angelägenheten således syntes fordra, att åt
det ifrågavarande stadgandet återgåves dess ursprungliga betydelse att endast
avse sillfångsten eller i allmänhet sådana slag av havsfisk, som ginge till stränderna
i större drev eller stimmar, vilka det överstege den enskilde strandägarens
förmåga att ensam uppfånga och i avseende på vilka i allt fall rättigheten
att få följa fisken, allt efter som den flyttade sig från en strand till en annan,
lände strandägarna själva till ömsesidig fördel. I överensstämmelse med högsta
domstolens förslag inflöt i den nya fiskeristadgan, utfärdad av Kungl.
Majit den 29 juni 1852, ett stadgande av innehåll, att i de rikets skärgårdar,
där för fångande av sådan havsfisk, som ginge till stränderna i stora stimmar,
de fiskande av ålder oklandrat fått följa fisken efter dess drev och fiska vid
annans strand, därvid skulle förbliva (3 § andra stycket).

1852 års fiskeristadga upphävdes genom den nu gällande lagen örn rätt till
fiske. Till grund för denna låg ett den 15 november 1894 avgivet kommittébetänkande.
Huvudreglerna i fråga örn rätten att idka fiske i saltsjön återfinnas
där i 1 och 2 §§. Enligt förstnämnda stadgande skulle varje svensk
undersåte äga rätt att fiska i öppna havet, dock att vissa slag av fast fiskeredskap
där finge utsättas endast med särskilt tillstånd. I 2 § föreskrevs, att
saltsjöfisket inomskärs skulle tillhöra dem, som ägde stränder och holmar omkring
fiskevattnet, medan vid öppna havsstranden och utom skären strandägarens
enskilda fiskerätt skulle omfatta allt det vatten, som funnes till och med
180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge.

Den strandägaren sålunda principiellt tillkommande ensamrätten till fiske
vid egen strand skulle emellertid vara underkastad åtskilliga inskränkningar.
Enligt 3 § första stycket skulle sålunda, i huvudsaklig överensstämmelse med
vad dittills gällt, strömmingsfiske med rörlig redskap inom Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands och Gävleborgs län få idkas av varje svensk undersåte
även vid annans strand å ställen, där sådant av ålder varit vanligt, såframt
stranden bestode av skogsmark eller sten och ej av åker eller äng. Vidare
skulle, enligt andra stycket, vid de delar av rikets västra kust, där för fångande
av havsfisk, som ginge till stränderna i stora stim, de fiskande av ålder oklandrat
följt fisken efter dess drev och fiskat vid annans strand, sådan rättighet
fortfarande tillkomma dem. Slutligen föreslogs enligt 12 § andra stycket, att
de fiskande, där de å viss ort av ålder oklandrat utövat fiske eller agntäkt vid
annans strand annorledes än i lagen vore medgivet, skulle vara vid sådan rätt
bibehållna.

Beträffande sin allmänna ställning till frågan örn sedvanans betydelse vid
fiskcrilagstiftningens gestaltning yttrade kommittén:

Där rätten till fiske vore mer eller mindre oberoende av äganderätten till
fiskevattnet, kunde under i övrigt gynnsamma förhållanden lätt uppstå en be -

Gällande

fiskerättslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Tolkning av yrkesfiskare, och om, såsom ofta vore fallet, denna vore för sill
utkomst i väsentlig må-n hänvisad till ett visst slags fiske eller fiske på en viss
trakt, insåges lätt, vilken betänklig rubbning i levnadsvillkor kunde vållas av
en lagförändring. Vad sålunda anförts gällde icke allenast de skrivna lagbuden
utan i lika hög grad de rättssatser, som bildats genom sedvana. Enligt vad
erfarenheten visade, spelade sedvanerätten i hithörande frågor en synnerligt
stor roll. I skilda delar av landet mötte man i fråga örn rätten till fiske en
eller annan lokal, på sedvana grundad uppfattning, som avveke från den skrivna
lagen men vore fast rotad i befolkningens rättsmedvetande. Utan att förbise
de olägenheter, en dylik lokal rättsbildning medförde, hade kommittén likväl
trott det icke kunna ifrågakomma att upphäva dessa rättssedvanor utan, såsom
förslaget utvisade, funnit sedvanerättens resultat i hithörande fall böra erhålla
uttryckligt erkännande i lagstiftningen.

Den begränsning till rikets västra kust, som stadgandet i 3 § andra stycket
örn det s. k. stimfisket erhöll i jämförelse med motsvarande bestämmelse i
fiskeristadgan, innebar enligt kommittén endast en redaktionell jämkning. I
denna del anfördes i betänkandet huvudsakligen följande:

Stadgandet i 3 § andra stycket syftade i främsta rummet på det ymniga sillfisket
vid bohuslänska kusten men även på annat, i viss mån därmed jämförligt
fiske. Sin nuvarande formulering hade detsamma erhållit vid högsta domstolens
granskning av det förslag, som legat till grund för 1852 års fiskeristadga;
och hade därvid, enligt vad högsta domstolens protokoll utmärkte, avsetts att
från strandägarerätten undantaga fångsten av sådan havsfisk, som ginge till
stränderna i sådan ymnighet, att det överstege strandägarens förmåga att ensam
uppfånga densamma. Såvitt kommittén erfarit, hade någon tillämpning
av ifrågavarande stadgande ej ägt rum annorstädes än vid rikets västra kust,
särskilt Bohuslän. De arter av fisk, på vilka detsamma angivits vara tilllämpligt,
vore, förutom sillen, där denna förekomme i större ymnighet, skarpsill,
makrill och gråsej. Kommittén hade icke ansett sig äga skäl att föreslå
några förändringar uti nyssnämnda stadgande. Väl lede det intet tvivel, att
vid vissa delar av västkusten fiske vid främmande strand sedan lång tid tillbaka
fått oklandrat bedrivas även efter annan fisk än den, som ginge i stora
stim, och med hänsyn härtill hade det blivit ifrågasatt att på ett eller annat
sätt vidga stadgandets tillämpningsområde. Då emellertid kommittén i 12 § av
sitt förslag hemställt örn uttryckligt erkännande av de lokala sedvanor, genom
vilka på sidan örn lagstiftningen strandägarens fiskerätt här och där blivit till
andra fiskandes förmån inskränkt, hade nyss antydda avvikelse från de gällande
bestämmelserna ej ansetts vara av behovet påkallad. En jämkning i redaktionen
av ifrågavarande stadgande hade emellertid blivit av kommittén vidtagen.
Då nämligen stadgandet ej ansåges tillämpligt på östersjökusten och
något skäl för en förändring i detta avseende ej förelåge, föresloges en avfattning,
som tydligen utmärkte, att detsamma avsåge endast rikets västra kust.

Efter att i fråga örn 12 § andra stycket hava framhållit, att i många delar
av landet fiskeristadgans bestämmelser örn enskild strandägarerätt vid fiske
icke tillämpats, utan att vid sidan av den skrivna lagen den uppfattningen
sedvanemässigt gjort sig gällande, att fisket vore mer eller mindre fritt för
allmänheten, framhöll kommittén, hurusom detta i främsta rummet gällde
vissa delar av de kustlandskap, vilka först under 1600-talet förenats med
Sverige, men att en mera omfattande undersökning helt säkert skulle giva vid
handen, att en liknande sedvanerättslig uppfattning örn fiskets frihet mån -

Kungl. Maj:ts proposition nr lil. 11

genstädes av ålder gjort sig gällande även vid östersjökusten. Härefter fortsatte
kommittén:

De lokala sedvanor, örn vilka nu talats, vore av alltför stor vikt för landets
fiskarebefolkning för att vid en revision av fiskerilagstiftningen kunna lämnas
obeaktade. Vådorna av mera väsentliga rubbningar i rådande grundsatser
örn fiskerätt hade redan framhållits; och till förekommande av dylika rubbningar
syntes det vara av nöden, att lagstiftningen i förevarande fall, där
sedvanerätten av särskilda anledningar kommit att erhålla större betydelse
än på de flesta områden, och där den lokala naturen av dess resultat lade
alltför stora hinder i vägen för dessas införlivande med den skrivna lagen,
genom en allmän bestämmelse gåve sitt uttryckliga erkännande åt dessa resultat.

Ifrågavarande bestämmelse bibehölls oförändrad i det förslag, som av Kungl.

Majit framlades för riksdagen, men blev inom denna föremål för omarbetning.
Lagutskottet fann det visserligen kunna anses önskvärt, att lagstiftningen
lämnade sitt skydd åt en fiskarebefolkning, som för utövande av sin näring
icke hade någon rätt, allenast sed att lita sig till, men ansåg ej tillrådligt att
tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet en sådan vikt, som föreslagits, utan
att något verkligt behov av dylik inskränkning i den enskildes strandäganderätt
kunde anses ådagalagt. I enlighet härmed och på i övrigt anförda skäl
hemställde utskottet, att det föreslagna stadgandet i 12 § andra stycket skulle
utgå, och att i stället i 3 § måtte upptagas en bestämmelse av innebörd, att de
lokala sedvanorna tillerkändes rättslig betydelse endast vid fiske i saltsjön
med rörlig redskap samt, i fråga örn de östra och södra kusterna, med den ytterligare
begränsning, att sedvanorna icke skulle gälla vid fiske inomskärs.

Det av 1894 års kommitté framlagda förslaget blev, såvitt nu är i fråga, i
huvudsak godkänt av riksdagen, dock med den av lagutskottet beträffande 12 §
andra stycket föreslagna ändringen. Lag i ämnet utfärdades den 27 juni 1896. I

I en vid 1912 års riksdag väckt motion (nr 17 i andra kammaren) hem- Fråga om
ställdes, att riksdagen måtte besluta, att lagen om rätt till fiske skulle erhålla
sådant tillägg, att strömmingsfiske medelst skötar inom Stockholms län kunde 1912
å ställen, där sådant av ålder varit vanligt, avgiftsfritt få idkas av varje
svensk undersåte, såframt sommarnotvarp ej där funnes utmärkt.

Jordbruksutskottet, dit motionen hänvisades, fann i utlåtande (nr 27) — under
åberopande särskilt av vad vid behandlingen av 12 § andra stycket i 1894 års
kommittéförslag förekommit inom riksdagen — det kunna anses fastslaget, att
de fiskare, vilkas intressen genom motionen skulle tillgodoses, icke sedan gammalt
ägde någon rätt att bedriva strömmingsfiske i annans fiskevatten. Då enligt
utskottets åsikt ett stadgande i den uti motionen antydda riktningen skulle alltför
mycket ingripa på äganderätten till de hemman, till vilka fiskevattnet hörde
och vilkas egentliga värde läge i detsamma, och dessutom mången gång bliva
hemmansägarna till hinder att själva idka strömmingsfiske i deras fiskevatten,
hemställde utskottet, att motionen icke måtte av riksdagen bifallas.

Första kammaren beslöt i enlighet med utskottets hemställan, varemot andra
kammaren biföll ett reservationsvis framställt yrkande, att riksdagen måtte hos
Kungl. Majit anhålla örn utredning rörande den rätt till strömmingsfiske me -

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

1919.

1924.

1928 och
1930.

deist skötar vid annans strand, som av ålder kunde anses kava tillkommit icke
jordägande fiskare inom Stockholms läns skärgård, samt för riksdagen framlägga
förslag till de åtgärder för tryggande av dessa fiskares utövning avsitt
yrke, vartill en dylik utredning kunde föranleda. På grund av kamrarnas
stridiga beslut förföll alltså frågan. »

I en den 6 december 1919 till Kungl. Maj:t inkommen skrivelse anhöllo åtskilliga
fiskare i Kvarsebo socken av Östergötlands län örn vidtagande av åtgärder
för tillförsäkrande åt sökandena av rätt att utöva deras gamla näringsfång
med skötfiske i Bråviken.

Med anledning av denna framställning anbefallde Kungl. Maj :t — som redan
tidigare uppdragit åt kammarkollegiet att verkställa utredning rörande fiskerättsförhållandena
vid vissa av rikets kuster —- kollegiet att utsträcka denna
utredning till att omfatta jämväl återstående kuster, nämligen inom Uppsala,
Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar ävensom Gotlands län.

Inom kammarkollegiet verkställdes utredningen av kammarrådet A. W.
Dufwa. Under åberopande härav framlade kollegiet i skrivelse till Kungl.
Maj :t den 27 augusti 1924 förslag till ändring i vissa delar av 1896 års fiskerättslag,
innefattande bl. a., att fisket skulle i betydande omfattning frigivas.1

Beträffande västkusten föranledde kammarkollegiets förslag efter vissa omarbetningar
propositioner till 1928 och 1930 års riksdagar (nr 2 resp. 70); i
anslutning till dessa propositioner erhöll varje svensk undersåte i stort sett
rätt att vid rikets västra kust idka fiske även vid annans strand, såvitt angår
Göteborgs och Bohus samt Hallands län dock endast nied rörlig redskap, allt i
huvudsaklig överensstämmelse med dittills gällande sedvanor.

I fråga örn rikets övriga kuster innehöll förslaget huvudsakligen de ändringar
i dittills gällande rätt, att strandägares enskilda fiskerätt inomskärs inskränktes
till att omfatta allenast det vatten, som funnes till och med 180
meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge, samt
att i sådant vattenområde fiske finge jämväl av annan än strandägare bedrivas,
där de fiskande av ålder oklandrat utövat fisket. I vad förslaget avsåg dessa
kuster, befanns detsamma ej ägnat att omedelbart läggas till grund för någon
lagstiftning i ämnet. Beträffande särskilt det ifrågasatta lagfästandet av
sedvanemässigt rådande förhållanden å vissa nu ifrågavarande delar av ostkusten
anmärkte chefen för justitiedepartementet i den nyss berörda propositionen
till 1928 års riksdag, att frågan örn vilka åtgärder i detta och liknande
fall lämpligen borde vidtagas, tydligen icke läte sig bedöma utan ingående
lokala undersökningar.

I en vid 1928 års riksdag väckt motion (nr 304 i andra kammaren) hemställdes,
att riksdagen, i samband med behandling av sistberörda proposition,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla örn fortsatt och skyndsam utredning
samt framläggande av förslag angående ändrade bestämmelser örn fiskerätten
i rikets östra delar med särskilt aktgivande på strömmingsfisket i Bråviken.
Till stöd för yrkandet anfördes huvudsakligen följande:

Av ålder hade fiskarebefolkningen vid Bråviken ansett sig hava rätt att

1 Förslaget innefattas i den å sid. 7 omnämnda ntredningen.

Kungl. Majlis proposition nr lil.

fritt utöva fiske därstädes, och de flesta yrkesfiskarna i dessa trakter torde vid
beräknandet av sina ekonomiska möjligheter i mycket stor utsträckning hava
förlitat sig till den inkomst, som strömmingsfisket medelst skötar ansetts kunna
lämna. Under en lång tid hade också detta strömmingsfiske fortgått i Boviken
utan några svårare störningar från strandägarnas sida. Någon gång
hade visserligen personligt ingripande till förhindrande av det fria strömmingsfisket
förekommit, men den icke strandägande fiskarebefolkningen hade likväl
fortsatt sitt arbete under förlitande på att bestämmelsen i 12 § 1896 års fiskelag
angående den rätt till fiske, som urminnes hävd skapade, tydligen måst äga
tillämpning på deras förhållanden. Med tiden hade emellertid vissa strandägare
allt mer energiskt bestritt, att någon sedvanerätt där kunde anses föreligga,
och till slut hade en av strandägarna, innehavare av ett gods på Vikbolandet,
anställt åtal mot en fiskare, som bedrivit skötfiske i det vatten, över
vilket godsägaren ansåge sig hava rätt att ensam förfoga. Den senares talan
hade ogillats av underrätten — dock icke med anledning av den av fiskarebefolkningen
åberopade sedvanerätten utan på grund därav, att det omtvistade
vattenområdet ansetts icke vara att hänföra till det egentliga inomskärsområdet
— men sedermera bifallits av hovrätten. ■—- Då varje stadgande om sedvanerätt,
vilken form det än kunde få, lätt torde kunna göras till föremål för olika
tolkningar, vilka i sin tur nog kunde medföra rätt allvarliga tvister, syntes den
bästa lösningen av denna fråga vara, att för det ifrågavarande vattenområdet
införa bestämmelse örn fritt fiske med rörlig redskap, varmed även måste
förstås skötar, dock med undantag för de delar av området, som vore belägna
till och med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter
vidtoge. Genom en sådan bestämmelse bleve såväl strandägarnas som den
icke strandägande fiskarebefolkningens intressen behörigen tillgodosedda, samtidigt
som det ofta svårbedömda spörsmålet örn var gränsen ginge mellan utomskärsområdet
och inomskärsområdet icke vidare komme att vålla några bekymmer
vid behandlingen av fiskerättsfrågor. Genom den undersökning rörande
fiskerättsförhållandena inom, bland andra, Östergötlands län, som verkställts
av kammarrådet A. W. Dufwa, hade denne funnit förhållandena där sådana,
att fisket även i denna del av landet borde jämväl inomskärs vara fritt med
undantag för det område, som från 2 meters stadigt djup sträckte sig ut 180
meter. —■ Örn man betraktade förhållandena i enbart tvenne Bråvikssocknar,
funne man, att ett synnerligen stort antal familjer, därest det fria strömmingsfisket
omöjliggjordes, skulle komma att berövas en inkomst, som för familjerna
i fråga varit av avgörande betydelse. I övertygelse örn att strömmingsfisket
varit ett för dem fullt tillåtet näringsfång, hade de i båtar och redskap nedlagt
ett stort kapital, som skulle bliva i det närmaste värdelöst, örn den enligt
deras åsikt urgamla rätten att fritt bedriva strömmingsfiske ginge dem ur händerna.
Enbart Kvarsebofiskarnas kapitalplaceringar i båtar och redskap hade
år 1918, det senaste år varom uppgifter erhållits, uppgått till icke mindre än
83,000 kronor. Denna siffra torde ge en god föreställning örn strömmingsfiskets
betydelse för fiskarebefolkningen vid Bråviken. Bleve strömmingsfisket
genom av strandägarna öppnade processer och genom frånvaron av för fiskarebefolkningen
betryggande lagbestämmelser de icke strandägande fiskeriyrkesmännen
berövat, eller komme fisket i fråga att inpressas under betungande ekonomiska
villkor, skulle antagligen en icke ringa del av ifrågavarande fiskarebefolkning
nödgas att avflytta för att söka sin utkomst på annat håll. vilket
givetvis bleve liktydigt med stora förluster; också för dem, som vore i stånd
att kvarstanna, skulle stora ekonomiska svårigheter komma att göra sig gällande.
Även ur allmänna ekonomiska synpunkter komme antydda situation att
vålla stor skada. Strandägarna, för vilka i de flesta fall jordbruket väl vore
och måste vara huvudsaken, torde aldrig komma att bedriva ett så rationellt

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Utredning
inom justitiedepartementet.

Undersökningar
på ort
och ställe.

strömmingsfiske som yrkesfiskarna, och en arrendering av visst vatten skulle
knappast i detta hänseende kunna hjälpa upp saken. Strömmingsfisket vore
tydligen till sin natur sådant, att det ofta måste sträckas ut över mycket vida
vattenområden, och det torde väl därför vara svårt för en arrendefiskare med
strömmingsfisket såsom huvudsyssla att begränsa sin verksamhet till en viss
mindre fjärd.

Jordbruksutskottet, dit motionen hänvisades, hemställde i utlåtande (nr 33),
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning i syfte
att klarlägga, vilka åtgärder vore erforderliga för reglerande av förhållandena
rörande strömmingsfisket med skötar och vinternot å vissa delar av rikets
ostkust, samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen framlägga de förslag, vartill
utredningen kunde giva anledning. Till stöd för sin hemställan framhöll
utskottet:

Å rikets ostkust torde icke vara fråga örn några väsentliga intressekonflikter
annat än beträffande strömmingsfisket, vilket i dithörande skärgårdar idkades
av såväl strandägare som yrkesfiskare. I allmänhet torde de strandägare,
som förfogade över större vattenområden, tillgodogöra sig detta fiske genom
notdragning, under det att de smärre strandägarna och yrkesfiskarna fiskade
med skötar eller, då is läge, med vinternot. I fråga örn skötfisket vore särskilt
att märka, att detta ägde rum över ganska vidsträckta områden, där det
gällde att i ett sammanhang följa fiskens stim. Enär begreppet inomskärs
i fiskerättsavseende torde anses äga ungefär samma innebörd som då det gällde
sjöfart i allmänhet, följde därav, att det strömmingsfiske, som bedreves av yrkesfiskarna
och givetvis även av de mindre strandägarna, i icke ringa omfattning
torde äga rum i annans fiskevatten. Möjlighet skulle härigenom föreligga
för de större strandägarna att praktiskt taget utestänga de förra från den
näring, varav de för sitt livsuppehälle vore beroende. Och en viss tendens i
dylik riktning hade tydligen på sina håll börjat göra sig gällande. Det sedvanefiske,
varom fråga vore, ägde alltså intet stöd i gällande fiskerättslag.
Det nuvarande läget torde emellertid påkalla överväganden från statsmakternas
sida i syfte att söka åvägabringa en reglering av förhållandena på området.
Att ett behov i detta hänseende förelåge syntes ock departementschefen
vilja antyda, men de av honom gjorda uttalandena torde dock närmast
innebära, att några åtgärder tillsvidare icke skulle komma att vidtagas. Vid
sådant förhållande hade utskottet i likhet med motionärerna ansett framställning
därom böra göras hos Kungl. Maj :t. Såsom redan antytts, torde utredningen
böra begränsas till att avse strömmingsfisket med skötar och vinternot.
Utskottet förutsatte givetvis, att jämväl strandägarnas berättigade intresse i
denna sak skulle bliva under utredningen vederbörligen beaktat. Utskottet ansåge
sig alltså i anledning av motionen böra förorda en framställning till Kungl.
Majit av antytt innehåll.

Utskottets hemställan med begäran örn utredning i frågan bifölls av kamrarna,
i anledning varav den av mig nu anmälda riksdagsskrivelsen avläts.

Den av riksdagens skrivelse föranledda utredningen har verkställts inom justitiedepartementet.
Sedan enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande jag den 23 maj
1931 tillkallat fiskeriintendenten fil. dr Christian Hessle och hovrättsassessorn
Carl Romberg att biträda vid densamma, hava av dem under tiden juni—oktober
samma år offentliga sammanträden med ortsbefolkningen hållits på sammanlagt
27 platser utmed kusterna av Blekinge, Kalmar, Östergötlands, Sö -

Kungl. Majlis proposition nr il].

dermanlands, Stockholms och Uppsala län. Ändamålet med dessa sammanträden
har varit — förutom att erhålla uppgifter örn förekomsten av strömmingsfiske
vid olika delar av ifrågavarande kust samt de fångstsätt, som därvid
begagnas -—- huvudsakligen att vinna upplysning angående rådande sedvänjor
i fråga örn strömmingsfiskets utövande, särskilt med avseende å förhållandet
mellan strandägare och icke strandägande fiskare. Vid sammanträdena,
som varit talrikt besökta, hava tillstädeskommit såväl yrkesfiskare som
strandägare. För att en fullständig bild av fiskeförhållandena skulle erhållas,
har till ledning vid undersökningen å generalstabens karta inlagts ett större
antal smärre fiskevattensområden, som försetts med fortlöpande nummer, och
särskild förhandling ägt rum beträffande fiskeförhållandena inom varje sådant
område. Sålunda hava de vid sammanträdena närvarande anmodats lämna
uppgifter, huruvida inom varje område strandägarna göra anspråk på ensamrätt
till strömmingsfisket i eget vatten eller örn sagda fiske, särskilt gamfisket,
där bedrivits fritt även av andra personer. I förstnämnda fall har undersökts,
örn strandägarnas anspråk efterkommits eller eljest på något sätt
utåt kommit till uttryck samt sedan huru lång tid uppgivna förhållanden varit
rådande. Där åter garnfisket varit fritt för andra än strandägarna, hava upplysningar
inhämtats särskilt örn de inskränkningar härutinnan, som till äventyrs
gjorts gällande från dessas sida. I enstaka fall, då de vid sammanträdena
lämnade meddelandena icke synts giva en tillförlitlig bild av förhållandena
inom en viss ort, hava kompletterande uppgifter införskaffats från trovärdiga
personer. Slutligen hava en del upplysningar erhållits genom inkomna
skrifter, över vad vid sammanträdena förekommit hava upprättats särskilda
protokoll, vid vilka fogats nyssnämnda kartor.

Angående förhållandena vid kusterna av Gotlands län har någon förnyad
utredning icke ansetts erforderlig. Det enda inomskärsområde därstädes med
tillräckligt djup för strömmingsfiske är Fårösund. Vid av kammarrådet
Dufwa år 1920 verkställd undersökning upplystes, att inom sistnämnda vatten
allt fiske, utom efter ål med viss redskap, sedan gammalt vore fritt för envar.
Denna uppgift, vars riktighet aldrig ifrågasatts, torde alltjämt äga giltighet.
— Anmärkas må, att nu ifrågavarande lagbestämmelser sakna betydelse för
Skånes vidkommande. Detta landskaps östersjökust är nämligen helt öppen
utom närmast gränsen mot Blekinge, där ett obetydligt skärgårdsområde förefinnes.
På grund av djupförhållandena kan emellertid strömmingsfiske ej bedrivas
därstädes.

Av den vunna utredningen framgår till en början, att notfisket efter strömming
överallt är förbehållet strandägarna och att dessa även på de platser, där
strömmingsfisket med garn eljest betraktas som fritt för envar, ej vilja tilllåta
sistnämnda fiskes bedrivande till men för notfisket. I fråga om strömmingsfisket
med garn utvisar utredningen beträffande de särskilda länen i
huvudsak följande.

Blekinge län.

Inom Blekinge län bedrives strömmingsfiske med garn i större eller mindre
omfattning inom hela skärgården från Pukavik i väster till Torhamns udde i

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

öster. Notfiske av större betydelse förekommer endast i östra delen av länet eller
på sträckan från Tromtö till Hästholmen. Inom hela ifrågavarande skärgårdsområde
är med härefter nämnda undantag garnfisket sedan gammalt fritt för
envar åtminstone på något avstånd från land. De tvister, som här och var i
länets östra del uppkommit mellan strandägarna och de icke strandägande
fiskarna, synas hava föranletts av att de senare gjort intrång i notvarpen eller
på vissa av strandägarna nyttjade garnfiskeplatser på grunt vatten nära land
Allt strömmingsfiske är sedan något år tillbaka förbjudet inom Karlshamns
stads hamnområde, sannolikt av hänsyn till trafiken. I Karlskrona stads
fiskevatten, som är utarrenderat, samt det till Hästholmens by i Torhamns
socken hörande vattnet är garnfisket förbehållet vederbörande strandägare
eller arrendatorer; ännu för kort tid sedan synes emellertid även inom sistnämnda
områden garnfiske hava bedrivits fritt av envar.

Beträffande Blekinge läns ostkust har särskild undersökning ej företagits.
Vid de delar av denna kuststräcka, där skärgård förekommer, kan emellertid
i följd av naturförhållandena garnfiske efter strömming ej eller endast i mycket
ringa omfattning bedrivas inomskärs.

Kalmar län.

Av Kalmar läns kust har vid sammanträdena undersökning skett beträffande
den norra delen från och med Herrholmsfjärden inom Misterhults socken.
Vid fastlandskusten söder örn nämnda fjärd fiskas enligt i annan ordning vunna
upplysningar strömming endast undantagsvis med garn inomskärs. Sådant
fiske förekommer sålunda innanför Runnö i Döderhults socken, vid
Norssö och Våldö samt i Mönsteråsviken inom Mönsterås socken ävensom innanför
Lövö i Ålems socken. Detta fiske synes hava utövats endast av vederbörande
strandägare själva. Uppenbarligen är detsamma ej tillräckligt givande
för att främmande fiskare skulle lockas att utnyttja detsamma. Enahanda förhållande
råder i Herrholmsfjärden. Vid kusten av Öland finnes blott ett obetydligt
inomskärsområde. Inom detta kan i följd av det ringa vattendjupet
strömmingsfiske ej bedrivas.

Inom Misterhults sockens skärgård från Herrholmsfjärden till den omkring
12 kilometer längre norrut belägna Stora Bergön har garnfisket efter strömming
sedan lång tid tillbaka förbehållits strandägarna, vilka själva utövat detsamma.
I nordligaste delen av samma socken liksom inom Västrums socken
har däremot sagda fiske till på senaste tid i allmänhet varit fritt på något avstånd
från land åtminstone för ortens fiskarebefolkning. Beträffande det s. k.
Lökholmsdjupet mellan Marsö och Nävelsö har dock upplysts, att garnfisket
där sedan länge vore strandägarna förbehållet. På den öppna delen av Gåsfjärden
har ifrågavarande fiske enligt uppgift ansetts fritt för alla intill år
1930, då emellertid strandägarna i samband med företaget skifte av fiskevattnet
förbjudit andra än dem, som äga del i fjärden, att fiska därstädes. I de under
hemmanen Samsvik och Dagsbo lydande delarna av Värkebäcksviken hava
sedan 5—6 år tillbaka vederbörande strandägare likaledes gjort anspråk på
ensamrätt jämväl till garnfisket; eljest är inom sistnämnda vik detta alltjämt
fritt för envar utom under lektiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Vid övriga delar av Kalmar läns kust, belägna inom Västerviks stad samt
Gladhammars, Törnsfalls, Gamleby, Lofta, Loftahammars, Västra Eds, östra
Eds och Tryserums socknar, synes strömmingsfiske med garn, där dylikt i
någon nämnvärd omfattning förekommit, i allmänhet hava av ålder bedrivits
fritt åtminstone av närboende fiskare utom i vissa härefter angivna, djupt inträngande
vikar och fjärdar; dock göra strandägarna även eljest i regel anspråk
på enskilt fiske i närheten av stränderna, där de flerstädes bedriva garnfiske
i särskilda sedan gammalt nyttjade ''landsättningar’. I Lucernafjärden och
Gamlebyviken, vilka tillsammans bilda ett slutet, mestadels helt smalt vattenområde
av omkring 3 mils längd, förbehålla sig strandägarna ensamrätt till
allt fiske. Inom Västerviks stad tillhörande delar av förstnämnda fjärd tilllåtas
dock stadens invånare att fiska, och i Gamlebyviken synes det förr, då
garnfiske efter strömming där idkades i mindre omfattning, hava stått grannar
fritt att sätta garn på varandras områden. I den norra, på öar och holmar rika
delen av Gudingefjärden, varest fisket till stor del är särskilt utarrenderat,
hava inga andra än fiskerättsinnehavare tillåtits att fiska, varemot i fjärdens
mellersta och södra, mera öppna delar strömmingsfiske med garn alltjämt är
fritt för envar under förutsättning, att notfisket ej därigenom lider avbräck.
I de innanför Gudingefjärden belägna vikarna Syrsan och Sågviken göra
strandägarna anspråk på ensamrätt till strömmingsfisket; grannar hava dock
opåtalt fått idka dylikt fiske med garn i varandras vatten. I skärgården utanför
Gudingefjärden (öster örn Gränsö samt öarna Södra och Norra Malmö)
förbehålla sig de flesta strandägare jämväl garnfisket efter strömming; såvitt
den södra delen av detta område angår, synes emellertid berörda anspråk hava
gjorts gällande först på senare tid. I de s. k. Söderö- och Hamnödjupen söder örn
Kvädö hava väl enligt uppgift strandägarna sedan länge gjort anspråk på ensamrätt
till garnfisket, men icke strandägande fiskare från såväl närbelägna
som mera avlägsna orter synas det oaktat opåtalt hava bedrivit dylikt fiske
därstädes. I den delvis inom Östergötlands län belägna, djupt inträngande
och smala Valdemarsviken är strömmingsfisket även med garn av gammalt
förbehållet strandägarna.

Östergötlands län.

Å Östergötlands läns kust äro förhållandena med avseende å strömmingsfiskets
bedrivande inomskärs i stort sett väsentligen olika i de södra och de
norra delarna.

Vid den södra, inom Gryts socken belägna delen, utgörande omkring två femtedelar
av länets kuststräcka, räknat i rät linje mellan länsgränserna, har i
allmänhet garnfiske efter strömming av ålder bedrivits fritt åtminstone av
respektive orters fiskarebefolkning; strandägarna hava dock i regel förbehållit
sig allt fiske i vattnet närmast land, varjämte de här liksom annorstädes
fordrat, att deras egna ''skötsättningar’ och notvarp respekterats. Det enda
mera omfattande vattenområde vid denna del av kusten, där strandägarna sedan
gammalt gjort anspråk på ensamrätt till garnfisket, synes vara den förut omnämnda
Valdemarsviken. Även i en del trånga vikar vid Håskö samt vid

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 88 haft. (Nr lil.) 2

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Getterö torde enahanda förhållande vara rådande; garnfiske bedrives emellertid
där endast i ringa omfattning. Utanför Stora Alö och Bokö hava sedan
ett tjugutal år tillbaka strandägarna velat till skydd för av dem bedrivet ålfiske
helt förhindra andra personer att nyttja deras fiskevatten, utan att de likväl
företagit några särskilda åtgärder mot främmande garnfiskare. En delägare
i Kettilö by har under år 1916 lagfört personer, som olovligen fiskat strömming
med garn i hans vatten, och den nuvarande ägaren av Håskö, vilken tillika äger
del i Gräsmarö by, har uppgivit sig endast på framställd begäran tillåta dylikt
fiske på de mera öppna delarna av sina fiskevatten. Slutligen är sedan 10—15
år tillbaka allt fiske från obehörigas sida förbjudet på de under Ängelholms
fideikommiss och egendomen Fredriksnäs lydande delarna av Orrfjärden; vid
Ängelholm upplåtes rätt till strömmingsfiske mot erläggande av vattenlott,
medan det till Fredriksnäs hörande fisket är utarrenderat.

Vad därefter beträffar de till S:t Anna, Börrums, Skällviks, Mogata, Skönberga,
Tåby, Kuddby, Å, östra Ny, Rönö och Jonsbergs socknar hörande vattenområdena
från Gryts sockens norra gräns till Arkösund, är garnfisket efter
strömming av ålder fritt på den i sydligaste delen av området belägna Finnfjärden,
i allt fall dennas yttre parti, samt fjärdarna därutanför ävensom i
vattnet omkring de s. k. Treskären i Slätbaken, vilka ansetts tillhöra kronan.
Möjligen gäller enahanda förhållande även beträffande vissa delar av Lönshuvud-
och Svanfjärdarna jämte vattnet närmast söder örn Arkön, örn vilka
sistnämnda områden stridiga uppgifter lämnats. Åtminstone förr torde garnfiske
därstädes hava bedrivits fritt. Inom övriga delar av nu ifrågavarande
område, omfattande huvudsakligen Gropviken, Tränöfjärden och Slätbaken
jämte den därutanför belägna skärgården, är i regel allt fiske strandägarna
förbehållet. Framhållas bör emellertid, att strömmingsfiske med garn här i
allmänhet bedrives i ringa omfattning. Dylikt fiske av större betydelse förekommer
här endast i Merumsfjärden och Slätbaken, vilka tillsammans bilda
ett isolerat, jämförelsevis smalt vattenområde av omkring l1^ mils längd, ävensom
på Aspöfjärden innanför Aspöja samt möjligen i den yttersta delen av
skärgården utanför Kallsö, inom vilket sistnämnda område strandägarnaa
anspråk på ensam förfoganderätt över vattnet emellertid uppgives vara förestavat
särskilt av hänsyn till deras sälskytte.

I den norr örn Arkösund inom Jonsbergs socken belägna skärgården utanför
Bråvikens mynning torde strömmingsfisket i allmänhet sedan länge vara helt
förbehållet strandägarna. I områdets mellersta del, där skärgården är tät, bedrives
dylikt fiske dock endast i ringa omfattning. I Lindöja vatten upplåtes
rätt till såväl not- som garnfiske efter strömming mot vattenlott. I de inre delarna
av området, tillhörande Broxvik, synes garnfisket vara av jämförelsevis
ringa betydelse, i det att inga andra än godsets egna torpare tillåtas att därstädes
bedriva dylikt fiske; jordägaren idkar själv endast notfiske. Olovligt
fiskande med garn på den under Broxvik lydande, jämförelsevis öppna Bosöf
järden har i ett fall på senare tid föranlett åtal.

I den egentliga Bråviken hava, såsom förut anmärkts, särskilt på senare år
skarpa intressemotsatser gjort sig gällande mellan å ena sidan strandägarna på

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

södra sidan av viken samt å andra sidan den på norra sidan bosatta talrika
fiskarebefolkningen, som äger ingen eller obetydlig strand och därför är hänvisad
att söka sin utkomst genom garnfiske å annans vatten. Förhållandena
i fråga örn strömmingsfisket äro även väsentligt olika på ömse sidor av viken.

Inom de på södra sidan belägna socknarna — Häradshammar, Östra Husby,
östra Stenby, Konungsund och Dagsberg -—- samt Norrköpings stads område
förbehålla sig åtminstone numera strandägarna så gott som överallt ensamrätt
även till strömmingsfisket medelst garn. Endast omkring de s. k.
Kopparbogrunden i norra delen av Östra Stenby sockens vattenområde är
gamfisket alltjämt fritt för envar. Vid Lönö i Häradshammars socken synes
före år 1924 dylikt fiske hava bedrivits i stor omfattning särskilt av fiskare
från Kvarsebo socken; egendomens nuvarande ägare, som uppgivit sig helt
utnyttja dess vatten för notfiske, gör anspråk på ensamrätt till allt fiske därstädes
och har även i rättegång erhållit sin talan härom bifallen. Inom Dagsbergs
socken hava strandägarna förbehållit sig skötfisket efter strömming
först på senare år; dessförinnan ansågs sagda fiske därstädes fritt för en var
utanför ’180-meterslinjen’.

Utanför den del av Bråvikens norra strand, som är belägen inom Östergötlands
län, eller alltså de vatten, som tillhöra Kvillinge, Krokeks och Kvarsebo
socknar, har i allmänhet strandägarnas enskilda fiske varit inskränkt till
vattnet inom 180 meter från land samt i notvarpen; därutanför har garnfisket
efter strömming av ålder varit fritt för envar. Endast omkring de under ecklesiastika
bostället Östankärr lydande Järknöama nära gränsen mot Södermanlands
län synes fisket i sin helhet sedan längre tid tillbaka hava varit vederbörande
fiskerättsinnehavare förbehållet. På senare år har strandägaren förbjudit
allt garnfiske från andra personers sida i vattnet omkring det s. k.
Svintaskär, tillhörigt ägaren av hemmanet Ekeby i Dagsbergs socken men
beläget inom Krokeks socken, och vid östkinds häradsallmännings strand i
Kvarsebo socken är garnfiske numera tillåtet endast mot erläggande av vattenlott.

Framhållas kan i detta sammanhang, att det bland fiskarebefolkningen vid
Bråviken synes vara en allmänt utbredd uppfattning, att denna vik är att betrakta
såsom en ''öppen havsvik’ och att före tillkomsten av nu gällande lag
örn rätt till fiske strandägarerätten där varit lagligen inskränkt till vattnet
närmast land.

Södermanlands län.

Inom Södermanlands län har i allmänhet strömmingsfisket med garn inomskärs
av ålder varit fritt även för andra än vederbörande strandägare, åtminstone
på något avstånd från land. Endast i Karsviken mellan Tunabergs
och S:t Nikolai socknar, i den inom sistnämnda socken belägna Aspafjärden,
där strömmingsfiske dock huvudsakligen bedrives med not, bland de talrika
öarna och holmarna utanför östra delen av Svärta sockens kust och i Dragsviken
omkring Skeppa i Bälinge socken ävensom i Näslandsfjärden på gränsen
till Stockholms län synes garnfisket sedan längre tid tillbaka vara för -

Kungl. Majlis proposition nr lil.

behållet strandägarna. Sedan början av detta århundrade hava strandägarna
gjort gällande ensamrätt till allt fiske jämväl i större delen av den till Södermanlands
län hörande delen av Gråviken, och enahanda anspråk har även framställts
av ägaren till Lacka i Västerljungs socken beträffande detta hemmans
fiskevatten; inom sistnämnda områden är fisket i allmänhet utarrenderat.

Stockholms län.

Även beträffande Stockholms län gäller som allmän regel, att strömmingsfisket
med gam i de vatten, där sådant fiske överhuvud taget idkas i nämnvärd
omfattning, sedan gammalt är fritt för envar åtminstone på något avstånd
från land; stundom är denna frihet förbehållen grannar eller andra närboende.
Såsom av det följande framgår, är dock inom enstaka områden annat
förhållande rådande sedan längre eller kortare tid tillbaka.

Utanför den södra delen av länets kust eller sträckan från gränsen mot Södermanlands
län till Dalarö synes ifrågavarande fiske hava sedan längre tid
tillbaka varit vederbörande strandägare förbehållet allenast i några djupt inträngande
fjärdar vid eller i närheten av länsgränsen, nämligen Näslands-,
Järna- och Halls- samt Mörkar- och Kaggefjärdama; åtminstone inom de båda
sistnämnda är dock garnfisket av jämförelsevis ringa betydelse. Vidkommande
till Stockholms län hörande delar av de utanför nu nämnda vattenområden
belägna Himmer- och Svärdsfjärdarna har upplysts, att garnfisket där
ännu för ett tiotal år sedan varit fritt för envar, men att efter en rättegång,
som under år 1922 anhängiggjorts av dåvarande innehavaren av Fållnäs
fideikommiss och ägaren av Herrhamra egendom mot personer, som clovligen
fiskat strömming med garn i Svärdsfjärden, allt fiske från obehörigas sida
i berörda vatten förbjudits; förbudet synes emellertid ej hava upprätthållits. Vid
nu ifrågavarande kuststräcka är garnfiske vidare åtminstone numera förbjudet
för andra än vederbörande fiskerättsinnehavare i norra delen av Gårdsf
järden samt sundet mellan Inre Gården och fastlandet ävensom bland öarna och
holmarna på ostsidan av Muskö och Yxelön.

Inom skärgårdsområdet norr örn Dalarö till och med Ljusterö och Möja socknar
förbehålla sig strandägarna sedan länge ensamrätt jämväl till strömmingsfiske
med gam dels i vissa trängre vatten, nämligen Kalvfjärden och möjligen
även Älmorasundet inom Tyresö socken jämte vikarna och sunden mellan
Värmdön samt Farsta-, Ingarö-, Fågelbro- och Vindölanden — dock med undantag
av den mera öppna delen av Ålgot järden mellan Värmdön och Vindö -—,
dels ock i vattnet omkring Grinda i norra delen av Värmdö socken, varest
rätt till garnfiske upplåtes mot s. k. skötlejd. Vid Gällnö och Vårholma i
sistnämnda socken samt Margretelund i Österåkers socken, där tidigare skötlejd
upptagits, fordras enligt uppgift ej längre sådan avgift, vadan gamfisket
i dessa hemmans vatten numera synes vara fritt. Under de senaste tjugu åren
har vid Skägga, Sund m. fl. å norra delen av Värmdön belägna fastigheter,
som förvärvats av personer, hemmahörande i eller utflyttade från Stockholm,
allt fiske från obehörigas sida förbjudits.

Vad den nordligaste delen av Stockholms läns kust angår, har gamfisket

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

efter strömming uppgifvits vara sedan längre tid tillbaka förbehållet strandägarna
allenast bland öarna i södra delen av Gräsö socken och vid motliggande
strand av Börstils socken ävensom i några enstaka trånga vattenområden, där
nämnda fiske dock synes vara av mycket ringa betydelse. I Svartlöga, Blidö
och Furusunds vatten inom Blidö socken hava strandägarna på senaste tid
gjort anspråk på ensamrätt till allt fiske; beträffande Svartlöga och Blidö
Ilar detta krav rests i samband med pågående delning av fiskevattnen.

Uppsala län.

Inom Uppsala län förekommer garnfiske efter strömming inomskärs endast
i vissa delar av Lövstabukten. Sagda fiske har här av ålder varit fritt för
envar även i närheten av land.

Från befolkningen i de av utredningen omfattade områdena hava inkommit
åtskilliga framställningar, innefattande önskemål med avseende å den ifrågasatta
nya lagstiftningen.

Enligt en den 19 januari 1929 till justitiedepartementet inkommen skrivelse
har å ett den 30 december 1928 hållet offentligt möte med yrkesfiskare inom
Gryts och S:t Anna socknar av Östergötlanda län — enligt uppgift besökt av
över 100 yrkesfiskare, därav 35 strandägare — enhälligt beslutats ett uttalande
av innehåll, bland annat, att strömmingsfiske med garn borde vara tillåtet
för verkliga yrkesfiskare i allt vatten såväl inom- som utomskärs på ett avstånd
från närliggande strand av 180 meter, räknat från 2 meters stadigt
djup, dock att utanför nämnda gräns belägna strömmingsnotvarp borde, såframt
de verkligen användes, respekteras av de fiskande.

Den 16 mars 1929 har lantbruksstyrelsen till Kungl. Majit överlämnat en
framställning från Sörmlands skärgårdsfiskareförbund, i vilken hemställts dels
örn upphävande av åtskillnaden i rättsligt avseende mellan utomskärs- och
inomskärsområdena samt om bibehållande av området till och med 180 meter
från stadigt 2-metersdjup, räknat från fast land, kobbar och skär, till förmån
för strandägarna, vilka även skulle äga företrädesrätt att utsträcka notvarp
utanför nämnda linje, dels ock om föreskrift, att vid allt garnfiske utom grundfiske
till havs ett avstånd av 200 meter borde lämnas mellan ’skötränderna\

I en den 26 oktober 1931 till Kungl. Majit inkommen skrivelse hava åtskilliga
strandägare å Grinda och Gällnö i Värmdö socken av Stockholms län,
framhållit, att ett frigivande av garnfisket skulle lända dem till ekonomisk
förlust, samt att en dylik åtgärd under alla förhållanden borde begränsas till
de större, öppna fjärdarna. Härutinnan hava de närmare anfört följande!

Av ålder hade i deras trakter fisket efter såväl strömming som annan fisk
varit förbehållet strandägarna. Främmande fiskare hade visserligen på flera
ställen erhållit rätt att bedriva strömmingsfiske med garn men endast mot
erläggande av skötlejd till strandägaren. Fiskerätten hade därför ansetts som
en värdefull tillgång för denne. Vid taxering av fastigheterna liksom vid bestämmande
av köpeskilling för desamma hade hänsyn tagits till detta värde,
och delning av fiskevattnet hade verkställts med avsevärda kostnader. På en
del håll, där fiskevattnet utarrenderats, hade även rätten att uppbära skötlejd
överlåtits å arrendatorn, varvid arrendet bestämts med hänsyn till denna

Inkomna

fram ställningar.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

förmån. Ett införande av rätt för envar att fritt idka garnfiske å Grinda och
Gällnö vatten skulle därför för ägarna medföra direkt ekonomisk skada. Därest
emellertid strömmingsfisket i viss utsträckning ansåges böra frigivas, syntes
det rimligt, att en sådan åtgärd begränsades till de större, öppna fjärdarna.
Strömmingsfisket inom ett visst område från land — t. ex. intill 180 meter
från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge — borde
förbehållas, strandägaren. Dessutom borde sådana bestämmelser meddelas, att
hans rätt till brukliga notvarp skyddades under den tid, då notfiske förekomme.
Ett frigivande av fisket utan dessa inskränkningar syntes mindre lämpligt.
. Främmande fiskare skulle då kunna hindra strandägaren att utnyttja
iordningställda .notvarp och att bedriva annat strandfiske. Därigenom skulle
i stor utsträckning uppkomma slitningar mellan fiskare och strandägare. Det
syntes även uppenbart, att därest strömmingsfisket i större eller mindre omfattning
frigåves, full ersättning borde lämnas strandägarna för därigenom
uppkommande förlust.

Liknande synpunkter hava även anförts i särskilda under utredningens gång
inkomna skrivelser från ett flertal strandägare i Ornö och Nämdö m. fl. socknar
av Stockholms län, i vilka skrivelser som allmän regel i en blivande lag örn
fiske föreslagits, att strömmingsfiske med garn skulle få av annan än strandägare
idkas i fjärdarna inomskärs intill ett avstånd av 180 meter från stranden
med undantag dock för de platser, där vissa notvarp eller dylikt funnes,
på vilka platser garnfiske icke utan strandägarens tillstånd borde få äga rum
närmare stranden än 300 meter.

Anmärkas må, att då vid de i orterna hållna sammanträdena strandägare i
åtskilliga fall motsatt sig ett frigivande av gamfisket efter strömming inomskärs,
detta i allmänhet synes hava varit föranlett av farhågor dels för intrång
i deras egna notvarp eller skötsättningar och å det av dem utövade s. k. fjällfisket
eller fisket efter annan fisk än strömming, dels ock för att främmande
fiskare skulle komma att i så stort antal besöka deras fiskevatten, att de själva
bleve undanträngda därifrån.

Statistiska. Utefter de kuststräckor, varom nu är fråga, är fisket efter strömming det

Örneström- utun gensägelse viktigaste. Under år 1929, då strömmingsfisket dock i allmänmingsfisket.
het var jämförelsevis litet givande, utgjorde inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar och Blekinge län sammanlagda värdet
av strömmingsfångsten enligt den officiella statistiken 1,999,060 kronor eller
omkring en tredjedel av totalvärdet av fiskfångsten vid kusterna av nämnda
sex län, vilket uppgick till 6,069,126 kronor. Endast i Kalmar och Blekinge
län var fångstvärdet av ett annat fiskslag, nämligen ål, högre än strömmingsfångstens
värde. En avsevärd del — huru stor kan med till buds stående statistiska
uppgifter ej avgöras — av den strömming, som fiskas vid ifrågavarande
kuststräcka, erhålles inomskärs. Särskilt från sådana orter, som ligga i de
yttre delarna av skärgårdarna eller på kuststräckor med mindre vidsträckt skärgård,
bedrives strömmingsfisket i mycket stor utsträckning ömsom i öppna havet
och ömsom inomskärs.

Utkast till På grundval av den förebragta utredningen har inom justitiedepartementet
n^melser!m" utarbetats en promemoria i ämnet jämte utkast till dels lag angående ändring

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

i 3 och 17 §§ lagen, elen 27 juni 1896 om rätt till fiske, dels lag angående ytterligare
utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till
strandägare för nastad fiskerätt, dels ock kungörelse örn utmärkning av notvarp.
Dessa utkast torde få fogas vid statsrådsprotokollet såsom bilaga A.

Enligt det förstnämnda lagutkastet skulle till 3 § fiskerättslagen fogas ett
nytt stycke av huvudsakligen följande innehåll. I Uppsala, Stockholm, Södermanlands,
Östergötlands, Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län finge
strömmingsfiske med garn (skötar) inomskärs idkas av varje svensk undersåte
i det vatten, som hade ett djup av minst 10 meter och funnes på större avstämd
än 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter
vidtoge. Härvid skulle dock vissa undantag gälla. Sålunda finge ej utan
strandägarens samtycke garn utsättas i en sammanhängande sträcka till större
längd än 450 meter eller med mindre avstånd mellan skilda garnsträckor än
200 meter, ej heller, så länge strandägaren nyttjade av honom behörigen utmärkt
notvarp, närmare detta än 300 meter. Därjämte skulle strömmingsfisket
vara strandägaren förbehållet i vissa till gränserna bestämda vattenområden,
utgörande Slätbaken och Merumsfjärden, Valdemarsviken, Syrsan,
Sågviken och inre delen av Gudingefjärden samt Gamlebyviken och Lucernafjärden.
Enligt samma utkast skulle vidare till 17 § fiskerättslagen fogas ett
nytt stycke av innehåll, att där notvarp uppenbarligen funnes hava blivit
oriktigt utmärkt till läge eller sträckning eller hölles utmärkt å sådan tid av
året, då det ej nyttjades, samt på tillsägelse rättelse ej genast skedde, handräckning
i viss ordning skulle kunna meddelas på den tredskandes bekostnad.

Utkastet till kungörelse om utmärkning av notvarp innefattade, att dylik utmärkning
skulle för att hava den verkan, som avsåges i det föreslagna nya
stycket av 3 § fiskerättslagen, ske medelst tvenne på visst sätt inrättade märken,
angivande de ställen, där noten utlades och uppdroges.

Enligt utkastet till lag angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen
den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt skulle
i sistnämnda lag meddelade ersättningsbestämmelser — för vilkas innehåll jag
anhåller få närmare redogöra i det följande — jämväl äga tillämpning, såvitt
den nu ifrågasatta ändringen i fiskerättslagen medförde, att strömmingsfiske
med garn bleve fritt i fiskevatten inom de av lagändringen berörda länen; dock
skulle ersättning utgå allenast där strandägaren, med uteslutande av andra
fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari 1932 själv eller genom
annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med gam.

Genom remiss den 21 november 1931 hava vederbörande hushållningssällskap
och länsstyrelser — envar av de senare efter hörande av länets fiskeriförening
eller däremot svarande sammanslutning -— ävensom domänstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och kammarkollegiet anmodats att avgiva yttrande över promemorian
och lagutkasten.

Jag anhåller nu att få lämna en redogörelse för de inkomna yttrandena.

Vad först beträffar Uppsala län, hava av länets två hust fiskare föreningar
den ena förklarat sig icke hava något att erinra mot ifrågavarande lagförslag
samt den andra ■— under framhållande, att strömmingsfisket i norra Uppland

Yttranden
över departementsntkasten.

Uppsala

län.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Stockholms

län.

sommartid av ålder bedrivits oberoende av visst avstånd från stranden och
av visst vattendjup — uttalat önskan, att nämnda fiske även i fortsättningen
skulle få avgiftsfritt idkas av envar.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott, vars yttrande länsstyrelsen för
egen del åberopat, har framhållit, att bland länets fiskarebefolkning rådde en
allmän uppfattning, att den ifrågasatta lagändringen vore behövlig, såvitt därmed
avsåges att stadfästa av ålder inomskärs tillämpad sedvana beträffande
strömmingsfiske med garn, men att betänkligheter förefunnes med avseende å
den föreslagna inskränkningen däri till strandägarnas förmån. I detta hänseende
har förvaltningsutskottet närmare anfört:

Såvitt utskottet kunnat inhämta, hade fiske med ''skötar ansetts fritt för envar
även nära stränderna inom Uppsala län. Vattendjupet i de inre fjärdarna
av länets, skärgård torde i regel vara så ringa, att strömmingen icke ginge in
i dessa vikar, men om t. ex. vid branta stränder större vattendjup förekomme,
hade, enligt vad ordföranden i hushållningssällskapets fiskerinämnd meddelat,
icke från strandägarnas sida hinder uppställts mot att garnfiske fritt bedrivits
sa långt intill stranden, som det varit möjligt. Enligt dessa upplysningar syntes
de föreslagna begränsningarna med hänsyn till vattendjup och avstånd kunna
komma att medföra en viss inskränkning i den sedvanemässigt tillämpade
fiskerätt, som fortlevat vid sidan av lagens bestämmelser. Då lagändringens
syfte torde vara att befästa nyssnämnda sedvana, skulle således förslaget i denna
del i viss mån motverka syftet.

Det syntes förvaltningsutskottet därför, att nyssnämnda inskränkningar borde,
såvitt Uppsala läns skärgård anginge, utgå ur förslaget. I övrigt hade
utskottet icke något att erinra mot detta.

Vidkommande Stockholms län hava inom länets fiskareförening jämväl vissa
erinringar framställts gentemot de till förmån för strandägarna ifrågasatta
inskränkningarna i rätten till garnfiske. Sålunda hava från strandägande
fiskares sida yppats farhågor för att förslagets antagande skulle
medföra, att från vissa andra strandägares sida hinder komme att resas
mot det i den yttre skärgården sedan urminnes tid i strändernas
omedelbara närhet fritt bedrivna strömmingsfisket med garn. Till förebjrggande
härav borde -— lämpligen genom vederbörande länsstyrelses försorg
— utanför den bebyggda delen av skärgården fastställas en gränslinje,
utanför vilken dylikt fiske obehindrat finge utövas på sätt av ålder skett.
Av icke strandägande inedlemmar i föreningen har jämväl anmärkts, att förslagets
antagande i många fall skulle försämra deras nuvarande ställning,
samt anförts, att radande sedvänjor beträffande rätten att bedriva strömmingsfiske
med garn inomskärs vore att föredraga framför detaljerade föreskrifter i
förslagets anda. I en av ett större antal delvis strandägande fiskare i Vaxholm
ävensom Ljusterö m. fl. socknar i Stockholms län undertecknad skrivelse har
framhållits, att de särskilda förhållandena i den inre skärgården med dess
trånga fjärdar och vikar krävde vissa modifikationer i förslaget sålunda, att
strömmingsfiske med garn bleve, utan hänsyn till avståndet från land, fritt
å ett vattendjup av minst 8 meter, att det minsta avstånd, som finge lämnas
mellan utmärkt notvarp och gam, bestämdes till allenast 100 meter, samt att

Kungl. Majlis proposition nr lil.

föreskriften om visst avstånd mellan de skilda garnsträckorna utginge eller
att detta avstånd i allt fall ej fastställdes till mera än 50 meter.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat
sig i princip tillstyrka de ifrågasatta lagändringarna dock med tillägg
av innebörd, att där de fiskande av ålder oklandrat utövat strömmingsfiske med
skötar vid annans strand annorlunda än i förslaget vore medgivet, de skulle
vara vid sådan rätt bibehållna. Hushållningssällskapets fiskerikommitté har
i ett till länsstyrelsen överlämnat yttrande intagit i huvudsak samma ståndpunkt
som förvaltningsutskottet.

Länsstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot den ifrågasatta
ändringen av 3 § fiskerättslagen, ej heller mot övriga författningsutkast
i annan mån än att vissa av fiskeriintendenten i östra distriktet framställda anmärkningar
beträffande notvarpens utmätning, till vilka jag i annat sammanhang
skall återkomma, syntes länsstyrelsen värda beaktande. Sin uppfattning
i förstnämnda del har länsstyrelsen närmare utvecklat sålunda:

Den ifrågasatta ändringen av 3 § fiskerättslagen syntes länsstyrelsen på ett
lämpligt och skäligt sätt lagfästa rådande sedvanor. Då strandägare, i den
mån de genom lagändringen skulle lida förfång, skulle komma att efter ansökan
tillerkännas ersättning, torde ej heller något ur denna synpunkt vara att anmärka.
Att, såsom fiskerikommittén föreslagit, ytterligare inskränka strandägarnas
rätt genom ett så obestämt förbehåll, som kommittén velat tillägga,
syntes svårligen vara förenligt med fiskerilagstiftningens principer. Länsstyrelsen
funne ej heller ett dylikt förbehåll vara för fiskarnas del sakligt påkallat,
enär det ej torde finnas anledning antaga, att, såsom fiskareföreningen
framkastat, strandägarna efter lagändringens tillkomst skulle mer än hittills
motsätta sig utnyttjande av deras fiskevatten.

I fråga örn Södermanlands län har länets fiskerikommitté i ett jämväl av
dess hushållningssällskap åberopat yttrande tillstyrkt förändrad lagstiftning i
enlighet med utkasten. Länsstyrelsen har framhållit, att genom de ifrågasatta
bestämmelsernas antagande torde vinnas ett bättre utnyttjande av strömmingsfisket
än som kunde ske enbart med tillämpning av strandägarerätten,
men att å andra sidan förslaget innebure ett otvetydigt intrång i strandägarnas
rätt enligt nu gällande lag. Vid vägande av skälen för och emot borde enligt
länsstyrelsens mening alltid tillses, att den, som genom frigivandel av visst
fiske lede intrång i sin rätt, erhölle ersättning härför, även om han av olika
anledningar — kanske bristande kunskap örn lagens stadganden — kunde hava
underlåtit att utnyttja sin rätt. Länsstyrelsen synes med hänsyn härtill finna
den ifrågasatta ersättningsrätten alltför snävt begränsad, i vilket hänseende
anförts följande:

Då år 1928 rätten till fiske vid rikets västra kust frigivits, hade vederbörande
strandägare genom särskild lag tillerkänts rätt till ersättning av statsmedel
för den förmån, som för honom gått förlorad därigenom att fisket blivit fritt.
Enahanda allmänna rätt till ersättning syntes böra tillerkännas strandägare
vid ostkusten, men i stället innehölle föreliggande lagutkast, att strandägare
finge komma i åtnjutande av sådan rätt endast under förutsättning, att han,
''med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1
januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med

Söderman
lands än

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

garn . Med samma fog, syntes det, skulle kunna stadgas, att svensk medborgare
förlorade en. vilken som helst rätt, örn han ej på sätt lag förmådde gitte
styrka, att han inom viss tid begagnat sig av denna sin rätt. Vid tillämpningav
den föreslagna inskränkningen i strandägares ersättningsrätt skulle det kunna
inträffa, att en person, som t. ex. under sistliden höst förvärvat en fastighet
i syfte att med ensamrätt genom sättande av garn utnyttja till fastigheten hörande
rätt till strömmingsfiske men ej före ingången av år 1932, måhända på
grund av kapitalbrist, hunnit anskaffa nödiga redskap för fiskets utövande,
skulle berövas ersättning för sin förvärvade ensamrätt, därest han ej bevisade,
att någon föregående ägare bedrivit sådant fiske med uteslutande av andra
fiskande. Att en dylik följd av den föreslagna lagstiftningen borde förhindras,
sy^lps uppenbart. Dessutom torde det för strandägare bliva förenat med stora
svårigheter och i många fall omöjligt leda i bevis, att strandägare tillgodogjort
sig fiske ''med uteslutande av andra fiskande’.

Mot utformningen i övrigt av ifrågavarande lagutkast har länsstyrelsen icke
haft något att erinra.

Vad beträffar Östergötlands län, hava inom de lokala fiskareföreningarna
stridiga meningar yppats. Erån Nori köping sortens fiskareförenings och S:t
Anna östra fiskareförenings sida hava inga erinringar framställts mot de i utkasten
upptagna bestämmelserna. Däremot hava Kolmårdens och Arkösundsortens
fiskareföreningar — av vilkas medlemmar flertalet torde utgöras av icke
strandägande fiskare — avstyrkt desammas antagande under yrkande om
större frihet för icke strandägande fiskare. Sålunda har ansetts, att bestämmelserna
örn det fria garnfiskets inskränkning till vattenområden med minst
10 meters djup samt om längden å garnsträckorna och avståndet dem emellan
borde bortfalla, ävensom att det föreslagna minsta avståndet av 300 meter mellan
notvarp och garn vore alltför stort. Å andra sidan hava S:t Anna och
Gryts fiskareföreningar — vilkas medlemmar i allmänhet äro hemmansägare
eller arrendatorer -—- ställt sig avvisande mot förslaget med hänsyn till den
skada, som genom dess antagande skulle tillskyndas strandägarna. Inom sistnämnda
förening har härutinnan åberopats, att de ifrågasatta anordningarna
för notvarpens utmärkning bleve för strandägarna betungande, samt att vissa
av de föreslagna bestämmelserna lätt kunde giva anledning till tvistigheter. Av
S :t Anna-föreningen har anförts, att något fritt garnfiske av ålder ej förekommit
inom S:t Anna sockens skärgård, och att nämnda fiskes frigivande skulle,
genom den därav föranledda minskningen av strandfastigheternas värde, innebära
en kränkning av äganderätten till dessa. Därjämte har framhållits, att
därest garnfiske tidvis bleve tillåtet i notvarpen, allt notfiske inom ett varp
kunde omöjliggöras genom att under storm lösslitna garnankaren bleve kvarliggande
pa bottnen därstädes, ä,vensom att de föreslagna anordningarna för
varpens utmärkning — förutom att desamma komme att åsamka strandägarna
kostnader och besvär — jämväl vore ägnade att medföra risker för sjöfarande.
Inom Östergötlands kustfiskar ef örbunds styrelse har flertalet ledamöter förklarat
sig icke hava något att erinra mot förslaget, därvid dock den meningen
gjort sig gällande, att kostnaden för notvarpens utmärkning samt för borttagande
av i varpen till äventyrs kvarlämnade garnankaren borde bestridas av

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

allmänna medel. En strandägare i Krokeks socken har hemställt, att rätten
till ersättning för nastad fiskerätt ej måtte göras beroende av omständigheten,
huruvida denna rätt utnyttjats eller ej.

Ostergötlands läns hushållning ssällskap har funnit en ändring av gällande
lagstiftning på förevarande område behövlig samt uttalat, att förslagets genomförande
syntes medföra fördelar ur nationalekonomisk synpunkt. Till utveckling
härav har anförts följande:

Enligt hushållningssällskapets uppfattning Amre de nu rådande förhållandena
i fråga örn rätt till fiske, vilka i allt väsentligt grundade sig på lagen den 27
juni 1896, icke tillfredsställande. En av anledningarna härtill torde vara att
söka i den omständigheten, att i 1896 års lag stadgades, att de lokala sedvanorna
skulle tillerkännas rättslig betydelse endast vid fiske i saltsjön med rörlig
redskap samt, i fråga örn de östra och södra kusterna, att sedvanorna icke
skulle gälla vid fiske inomskärs. Mångenstädes torde dessa sedvanor, oaktat
den i nämnda lag införda begränsningen, även efter dess tillkomst fortlevat
och utövats i den uppfattningen, att sådant fiske fortfarande varit tillåtet.
Den nu ifrågasatta lagändringen syntes vara ägnad att bringa reda i berörda
förhållanden. Till följd av de begränsningar, sora i samband med utvidgningen
av rätten till skötfiske ifrågasatts, syntes notfisket knappast komma att tillfogas
någon nämnvärd skada, och lagändringen torde därför, såvitt hushållningssällskapet
kunnat finna, icke förorsaka strandägarna något större intrång
i ekonomiskt avseende.

Emellertid har hushållningssällskapet ansett, att rätten till strömmingsfiske
borde förbehållas strandägaren, förutom uti de i förslaget upptagna vattenområdena,
i ytterligare vissa områden, beträffande vilka kunde åberopas samma
skäl till undantagande, som anförts i fråga örn de förstnämnda; dessa områden
vore Tränöf järden, Gropviken, Lindest järden och Korsgården samt Sandfjärden,
samtliga belägna i S:t Anna socken. Under förutsättning, att vad
sålunda framhållits vunne beaktande, ville hushållningssällskapet tillstyrka
genomförandet av den ifrågasatta ändringen i fiskerättslagen. Övriga författningsutkast
hava icke föranlett någon erinran från sällskapets sida.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har till en början framhållit, hurusom de
inom länet rådande förhållandena med avseende å rätten till strömmingsfiske
med garn måste betecknas såsom osäkra och förvirrade, samt att ett avhjälpande
av därigenom uppkomna olägenheter utgjorde syftet med den ifrågasatta
nya lagstiftningen. Härutinnan har länsstjaelsen anfört:

Under det å några trakter strandäganderätten konsekvent hävdats, hade på
andra håll strömmingsfiske med garn bedrivits mer eller mindre fritt enligt
sedvänja, vilken dock jämlikt 1896 års lag örn rätt till fiske icke ägde rättslig
kraft. Mot denna sedvänja hade på senare tid några strandägare ingripit på
ett sätt, som vållat icke ringa svårigheter för den del av befolkningen, som
väsentligen hade sitt uppehälle av ifrågavarande fiske. Den föreslagna lagändringen
avsåge att åvägabringa såvitt möjligt klara och praktikabla rättsregler
i huvudsaklig överensstämmelse med den nu eller intill den senaste tiden
härskande sedvänjan och sålunda undanröja den onekligen i viss mån förefintliga
skiljaktigheten mellan å ena sidan gällande lag och å andra sidan härskande
sedvänja samt därpå grundad lokal rättsuppfattning.

Länsstyrelsen har vidare funnit garnfiskets frigivande i enlighet med förslaget
vara ägnat att medföra övervägande fördelar ur ekonomiska och sociala

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

synpunkter ävensom framhållit, att de rättsgrundsatser, varpå förslaget vilade,
vunnit statsmakternas gillande i samband med tidigare företagna ändringar
i fiskerättslagen. I nu berörda avseenden har länsstyrelsen närmare anfört följande: Den

nationalekonomiska innebörden av förslaget vore huvudsakligen beroende
av frågan, huruvida den rätt till garnfiske av strömming, som förslaget
skänkte, kunde komma att medföra något större avbräck å strandägarnas notfiske
av strömming; att annat fiske därigenom skulle avsevärt skadas kunde
icke med fog göras gällande. Länsstyrelsen holle före, att garnfisket, omgärdat
med de restriktioner som förslaget upptagit, icke kunde komma att avsevärt
inverka på notfisket, och denna sin uppfattning stödde länsstyrelsen bland
annat på muntliga uppgifter från opartiska sakkunniga, nämligen — förutom
fiskeriintendenten i Österhavets distrikt, vilken biträtt vid förslagets utarbetande
— fiskeriintendenten i östra distriktet och den hos länets hushållningssällskap
anställde fiskeriinstruktören. En motsatt mening hade visserligen
framträtt på åtskilliga håll bland kustbefolkningen, men denna mening vore
enligt länsstyrelsens uppfattning i verkligheten grundad mindre på praktisk
erfarenhet av garnfiskets skadliga följder för notfisket än på känslan av intressemotsättning
mellan olika kategorier av fiskande och på strandägarnas
naturliga motvilja mot varje slags intrång i deras juridiska rätt. Det torde i
allt fall icke kunna råda någon tvekan därom, att värdet av det garnfiske, som
enligt förslaget skulle rättsligen tryggas, betydligt överstege värdet av den
skada, som strandägarnas fiske, huvudsakligen notdräkten, kunde komma att
därigenom lida, samt att förslaget således, rent nationalekonomiskt sett, vore
av godo. Härmed sammanhängde det sociala värdet därav att stammen av de
yrkesfiskare, som huvudsakligen utövade garnfisket, vidmakthölles och stärktes;
den vore säkerligen på flera platser dömd till undergång, örn den nuvarande
lagstiftningen bibehölles oförändrad och den hos en del strandägare framträdande
tendensen att utnyttja densamma till garnfiskets förhindrande allmänt
gjorde sig gällande.

De starkaste invändningar, jsom kunde resas mot förslaget, vore säkerligen
av rent rättslig natur och avsåge, att den föreslagna lagstiftningen skulle utgöra
ett obefogat ingrepp i strandägarnas lagligt förvärvade rättigheter. Det
torde så mycket mindre åligga länsstyrelsen att i anledning av remissen ingå
på ett mera principiellt bedömande av denna fråga, som statsmakterna tidigare
genom 1928 och 1930 ars ändringar i lagen örn rätt till fiske, utan erinringar
från lagrådets sida, godtagit principer, som i förevarande hänseende väsentligen
överensstämde med dem, på vilka det remitterade förslaget vore byggt.
Härutinnan skulle endast erinras, att enligt det remitterade utkastet till lag
angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928 örn ersättning
till strandägare för mistad fiskerätt ersättning av. statsmedel skulle
kunna utgå till strandägare, som lede förlust genom den nu ifrågasätta utvidgningen
av rätten till strömmingsfiske endast såvitt strandägaren, med uteslutande
av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den 1 januari 1932
själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med garn. Hade
strandägaren fiskat strömming endast med not, skulle ersättning ej utgå, uppenbarligen
därför att de i utkastet till lag angående ändring i lagen örn rätt
till fiske i sådant hänseende meddelade bestämmelserna ansetts innebära betryggande
skydd mot att strandägarens notfiske skadades genom den utsträckta
rätten till garnfiske. Huruvida det sålunda avsedda skyddet i verkligheten
kunde anses betryggande, vore en fiskeriteknisk fråga, som länsstyrelsen hade
svårt att bedöma. Länsstyrelsen vore dock av förut antydda skäl benägen
antaga, att de föreslagna restriktionerna till notfiskets skyddande vore till -

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

xäckliga, och det ville synas, att förslaget i denna del på ett skäligt och lämpligt
sätt avvägt notfiskarnas och garnfiskarnas mot varandra stridande intressen.

Under åberopande av vad sålunda anförts har länsstyrelsen förklarat, att
från de synpunkter, länsstyrelsen huvudsakligen hade att iakttaga, övervägande
skäl talade för genomförande av det remitterade förslaget. Beträffande
detaljerna har länsstyrelsen endast velat ifrågasätta, huruvida icke med hänsyn
till rådande sedvänja strömmingsfisket borde förbehållas strandägaren i
ytterligare några inre vatten, främst Gropviken.

I fråga örn Kalmar län hava olika meningar örn de ifrågasatta bestämmel- Kalmar län
sernas lämplighet gjort sig gällande inom den norra och inom den södra delen
av länet.

Sedan länets norra hushållningssällskaps förvaltningsutskott uppdragit åt
Norra Kalmar läns fiskeristyrelse att å utskottets vägnar avgiva yttrande i
anledning av remissen, har fiskeristyrelsen, efter hörande av fiskevårdsföreningarna
i norra delen av länet, avstyrkt de framlagda lagförslagen samt till
stöd för denna sin ståndpunkt anfört i huvudsak följande:

Den omständigheten, att strandägare av tillmötesgående utan invändning
funne sig i att deras fiskevatten emellanåt nyttjades av deras grannar, finge
enligt strandägarnas mening icke tagas till intäkt för ett lagstadgande, varigenom
deras egendom lämnades öppen för varje svensk mans förvärvsbegär. -Inom norra delen av Kalmar län utgjordes endast en ringa del av de egentliga
strömmingsfiskarna av ’frivattensfiskare’, och för dessa kunde möjligheter till
utövandet av deras näring säkerligen beredas på annat sätt än det nu föreslagna.
De ifrågasatta bestämmelserna örn rätt till garnfiske vore opraktiska
och ägnade att giva anledning till stridigheter. I en skärgård av så säregen
typ som den inom länsdelen belägna kunde övervakning av bestämmelsernas
efterlevnad svårligen genomföras.'' Fiskeristyrelsen funne -— i likhet med
fiskevårdsföreningarna — att de enligt förslaget strandägarna helt förbehållna
områdena vore alltför snävt begränsade, samt att i stället längs kusten
borde fastställas en sammanhängande linje, angivande en för allt fiske gällande
gräns mellan strandägarnas enskilda fiskevatten och ''frivattnet’, en åtgärd,
som jämväl vore ägnad att bringa reda i begreppen ''inomskärs’ och ''utomskärs’.
Beträffande notvarps utmärkning tillstyrktes den ifrågasatta föreskriften
örn landmärke för varje notvarp, varemot den föreslagna anordningen
vid varpets yttre ända vore olämplig såsom alltför kostsam och besvärlig att
anbringa samt därjämte farlig för de sjöfarande.

Kalmar läns södra hushållningssällskap har, i likhet med Södra Kalmar läns
fiskeriförening och hushållningssällskapets fiskerinämnd, förordat bifall till
den ifrågasatta ändrade lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Kalmar län har funnit det föreliggande förslaget, bedömt ur
alla på frågan inverkande synpunkter, i stort sett fylla det därmed avsedda
syftet att giva bestämmelser, vilka dels tilläte garnfiskare att utan större inskränkningar
utnyttja strömmingsfisket inom skärgårdarna och dels tillerkände
strandägarna rätt att bedriva det fiske, som av ålder varit knutet vid strandrätten.
I avseende på notfisket syntes de ifrågasatta föreskrifterna till skydd
för strandägarnas berörda fiske vara av beskaffenhet att kunna avvärja in -

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Blekinge

län.

trång- på detta. För ga.rnfiskarna innebure förslaget utan tvivel en avsevärd
fördel, ty även om deras rörelsefrihet i skärgårdarna bleve i viss mån begränsad,
finge de dock möjlighet att följa strömmingen på dess vandringar från
fjärd till fjärd. Såväl de som strandägarna erhölle, därest förslaget komme
att godkännas, klart besked örn räckvidden av dem tillkommande rättigheter,
varigenom komme att bortfalla, det beklagliga osäkerhetstillstånd i avseende
på strömmingsfisket, som på grund av en hittills gällande bristfällig lagstiftning
varit rådande inom ifrågavarande skärgårdsområden. Med stöd av det
anförda ville länsstyrelsen — oaktat de föreslagna bestämmelserna särskilt på
grund av rådande obetydliga vattendjup invid kusten inom länets södra landstingsområde
ej där komme att spela någon större roll —■ förorda bifall till den
ifrågasatta lagstiftningen.

Vad därefter beträffar Blekinge län, har från samtliga i ärendet hörda
fiskeriföreningars sida anförts, att inom detta län strömmingsfiske med garn
borde vara fritt för varje svensk medborgare. Blekinge läns havsfiskeförenings
arbetsutskott har till stöd för denna mening åberopat huvudsakligen, att enligt
den rättsuppfattning, som alltsedan tiden då Blekinge var en dansk provins
kvarlevat hos dess befolkning, nästan allt fiske där ansåges fritt jämväl inomskärs
samt att, därest de ifrågasatta nya bestämmelserna rörande strömmingsfiske
med garn komme att tillämpas, dylikt fiske skulle bliva tillåtet för icke
strandägande fiskare i endast en ringa del av de vatten, där detsamma hittills
sedvanemässigt fått bedrivas av envar. Karlskrona f i sk erif ör euin g har anfört
liknande skäl under framhållande, att ifrågavarande fiske inom länet i allmänhet
utövats endast av den på öarna bosatta fiskarebefolkningen, icke av
strandägarna själva. Sistnämnda förening har därjämte i andra hand hemställt
örn sådan ändring i förslaget, att inom Blekinge län strömmingsfiske med garn
finge — med iakttagande av de ifrågasatta föreskrifterna i övrigt — idkas av
varje svensk medborgare inomskärs å minst 8 meters djup, oavsett avståndet
till stranden. Länets fiskeriövertillsyningsman har i ett till länsstyrelsen
avgivet yttrande förordat — förutom minskning av minimidjupet till 8 meter
samt av avståndet mellan notvarp och garn till 100 meter ■— en kompletterande
bestämmelse av innehåll, att där ifrågavarande fiske av ålder fått
utövas ''närmare land än 180 meter eller till grundare djup än 8 meter’, detta
skulle fortfarande gälla.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott har ej haft annat att erinra mot
de ifrågasatta bestämmelserna än att utskottet funnit minimidjupet böra utgöra
allenast 8 meter samt minsta avståndet mellan notvarp och garn utan
olägenhet kunna bestämmas till 50 meter.

Länsstyrelsen i Blekinge län har i sitt yttrande förklarat sig gilla de huvudsyften,
som syntes ligga bakom förslagets tillkomst, nämligen dels att få till
stånd en lagstiftning, så avpassad, att den förefintliga möjligheten till strömmingsfiskes
bedrivande inomskärs i vidsträcktaste mån utnyttjades, och dels att
lagfästa en sedvänja, som — till stor del antagligen av historiska skäl —
under tidernas lopp vid sidan av lagen utvecklat sig i den riktning, att även

Kungl. Majlis proposition nr lil.

icke strandägande fiskare fått med vissa begränsningar fritt utöva garnfiske
efter strömming å strandägarnas enskilda vattenområden. Emellertid kunde
länsstyrelsen ej finna, att dessa båda syften blivit, vad Blekinge län anginge,
tillgodosedda på ett fullt tillfredsställande sätt. I detta hänseende har länsstyrelsen
anfört:

Med stöd av vad från fiskarehåll uppgivits torde icke kunna jävas, att med
de föreslagna stadgandena för att sillfiske med garn skulle få fritt bedrivas
inomskärs — minst 10 meters djup och ett avstånd av minst 180 meter från
det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge — sillfiske med
garn skulle komma att bliva för envar svensk undersåte tillåtligt i långt mindre
utsträckning än den, i vilken den hittills faktiskt opåtalt fått utövas. En lagstiftning
i den föreslagna riktningen skulle alltså bliva till avsevärt men för
länets ofta fattiga ’frifiskare’ och med ganska stor säkerhet få till följd, att
den möjlighet till sillfiske, som kunde förekomma å dessa för ''frifiskama’ sålunda
förbjudna områden, i regel icke skulle bliva alls utnyttjad.

Till undvikande av dessa olägenheter har länsstyrelsen ansett förslagets bestämmelser
böra dels sålunda ändras, att det föreslagna minimidjupet fastställdes
till 8 meter samt avståndet mellan notvarp och garn till 100 meter, dels
ock fullständigas med en föreskrift av innehåll, att administrativ''myndighet
skulle äga att i viss ordning medgiva utvidgning av det för fritt garnfiske
efter strömming eljest upplåtna området. För härigenom möjligen uppkommande
intrång i strandägares rätt borde ersättning av allmänna medel utgå. I
nu nämnda delar har länsstyrelsen närmare yttrat följande:

Länsstyrelsen insåge till fullo de svårigheter, som vore förenade med en lagstiftning
av nu ifrågavarande art, vid vilken det gällde å ena sidan att för den
långa kuststräcka, varom här vore fråga, få så enhetliga regler som möjligt
men å andra sidan att också —=• utan att stadga allt för många särbestämmelser
—- i erforderlig utsträckning tillgodose de inom de skilda länen rådande skiftande
förhållandena på detta område. Det syntes länsstyrelsen, som om en tillfredsställande
lagstiftning härutinnan icke skulle kunna nås på annat sätt än
att dels — på sätt skett i förslaget — uttryckligen angåves, inom vilka gränser
garnfiske efter sill vore fritt för envar svensk inom enskilda tillhöriga vattenområden
inomskärs, dels ock stadgades möjlighet för administrativ myndighet
— Kungl. Majit eller, i första hand, länsstyrelse — att på ansökan och efter
vederbörlig utredning medgiva ’frifiske’ av nu nämnd art även å andra enskilda
tillhöriga vattenområden än de i lagen för sådant ändamål upplåtna. Normgivande
vid fattandet av beslut örn dylik utvidgad ’frifiskerätt’ borde givetvis vara
bl. a. nyssnämnda båda synpunkter, nämligen dels önskvärdheten av att all möjlighet
till förefintligt sillfiske bleve utnyttjad och dels behörig hänsyn till hittills
utvecklad sedvana. Att vid dylikt besluts fattande även stort avseende
borde fästas vid att strandägare icke lede något obehörigt intrång i någon av
honom utövad fiskerätt, läge i öppen dag. Skulle i något fall ’frifiskeområde’
anses böra på detta sätt utvidgas, oaktat mindre intrång skedde i viss strandägares
rätt, borde strandägaren åtnjuta ersättning härför av allmänna medel. Det
framlagda förslaget angående utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928
örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt borde därför göras tillämpligt
även för ett sådant fall. Alt ersätta ett dylikt stadgande örn möjlighet
för administrativ myndighet att stadga avvikelser från vad i allmänhet gällde
med en allmän bestämmelse, att där garnfiske efter sill ’av ålder’ fått utövas
på eljest förbjudet område, detta fortfarande skulle vara gällande, ansåge läns -

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Gotlands

län.

Flera län
berörande
skrift från
vissa strandägare
m. fl.

styrelsen sig icke kunna förorda på grund av den osäkerhet och därav följande
tvistigheter, till vilka ett dylikt allmänt hållet stadgande säkerligen skulle giva
anledning.

Beträffande de i lagförslaget upptagna gränserna mellan ''frifiskeområdena''
och de områden, å vilka strandägare skulle fortfarande äga full ensamrätt till
fiske, hemställde länsstyrelsen, att det föreslagna djupet av ''minst tio meter’
måtte, på sätt bl. a. från länets hushållningssällskap föreslagits, ändras till
''minst åtta meter’. Det i lagförslaget stadgade avståndet av 300 meter från
behörigen utmärkt notvarp syntes länsstyrelsen onödigt stort. Att sätta detta
avstånd så lågt, som hushållningssällskapet ifrågasatt, eller till 50 meter, torde
dock ej vara påkallat, utan syntes länsstyrelsen som örn det av länets fiskeriövertillsyningsman
föreslagna avståndet av 100 meter skulle vara för ändamålet
väl avpassat.

Under åberopande av det anförda har länsstyrelsen förklarat sig icke kunna,
vad Blekinge län anginge, tillstyrka förslaget angående ändring i fiskerättslagen
under annan förutsättning än att i förslaget i huvudsak gjordes av länsstyrelsen
sålunda föreslagna ändringar, främst i den riktningen, att på lämpligt
sätt skapades möjlighet till jämkning i särskilda fall efter lokala sedvänjor
och förhållanden i övrigt. Mot övriga författningsutkast har länsstyrelsen —
utöver vad förut nämnts angående ersättning till strandägare i visst fall —-icke haft något att erinra.

I fråga örn Gotlands län har styrelsen för därvarande fiskeriförening anfört,
att inom länet strandäganderättsområdet ej heller inomskärs ansetts sträcka
sig längre än 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2
meter vidtoge, samt att den ifrågasatta lagändringen kunde betraktas såsom
redan genomförd vid Gotland. Såväl hushållningssällskapets förvaltningsutskott
— vilket framhållit, att genom den föreslagna lagstiftningen ett önskvärt
säkerhetstillstånd beträffande ifrågavarande rättsförhållande torde vinnas —
som ock länsstyrelsen har förklarat sig icke hava något att erinra mot förslaget.

I en av omkring 330 strandägare, arrendatorer och notfiskare inom Södermanlands,
Östergötlands och Kalmar län undertecknad skrift har av anförda
skäl hemställts, att den verkställda utredningen och de framlagda förslagen
icke måtte föranleda någon ändring i nu gällande bestämmelser örn rätt till fiske
inomskärs vid Södermanlands, Östergötlands och Smålands kuster, samt att,
därest Kungl. Majit likväl på grund av vad i saken förekommit skulle finna
ändrade bestämmelser nödiga, Kungl. Majit ville, innan proposition avlätes
till riksdagen, förordna örn förnyad undersökning, genom vilken särskilt utreddes
de ekonomiska följderna av en inskränkning i strandägarnas fiskerätt. Av
denna skrifts innehåll i övrigt får jag lämna följande sammanfattning. I densamma
har till en början erinrats, att det av kammarkollegiet år 1924 framlagda
förslaget i vad detsamma avsett rikets östra och södra kuster icke föranlett
någon ändring i fiskerättslagstiftningen med anledning av de mot förslaget
i nämnda del yppade betänkligheterna, varefter i huvudsak anförts:

Intet skäl förelåge nu, som borde föranleda statsmakterna att frångå de synpunkter,
vilka tidigare anlagts på denna fråga. Det nya i den senast verk -

Kungl. Majda proposition nr lil.

ställda utredningen utgjordes endast av själva lagändringsförslagen, vilka tydligen
avsåge att jämka mellan strandägarnas och den icke strandägande befolkningens
intressen. Emellertid medförde förslaget ett allvarligt ingrepp
i strandägarnas rättigheter. Vad såsom rättsgrund därför åberopats,; eller att
enligt de före 1896 års lag gällande fiskeristadgorna det med viss sannolikhet
varit tillåtet för varje svensk medborgare att utöva strömmingsfiske jämväl
inomskärs vid de delar av rikets östersjökust, där sådant av ålder varit vanligt,
vore i sådant hänseende otillräckligt, och den återgivna uppfattningen kunde
icke tillmätas vitsord. De hittills företagna utredningarna rörande förekomsten
av lokala sedvanor med avseende å strömmingsfiske påve, ehuru de långt ifrån
kunde betecknas som uttömmande, dock oförtydbart vid handen, att någon mera
allmänt omfattande, sedan längre tid tillbaka bestående sedvana icke härskade.
''Sedvanorna’ befunnes synnerligen växlande icke blott för mycket närbelägna
orter utan även för olika tidsperioder och vore alltså icke lämpade som
grund för lagstiftningsåtgärder, vilkas innebörd huvudsakligen avsåges innebära
ett lagfästande av faktiskt bestående förhållanden.

I skriften har härefter framlagts utredning rörande vissa delar av skärgårdsområdet.
Av vad härutinnan anförts må följande upptagas:

Förhållandena i Fråviken hade i föreliggande fråga kommit i förgrunden
av den anledningen, att strävandena efter fritt fiske inomskärs särskilt utgått
från vissa befolkningselement inom den på norra stranden av nämnda jvik belägna
Kvarsebo socken. Den därav föranledda skärpningen av förhållandet
mellan strandägare och garnfiskare hade resulterat i ett par rättegångar, av
vilka en, som förts mellan ägarna av Lönö egendom i Häradshammars socken
samt en person i Kvarsebo socken, fått karaktären av ett prejudicerände principmål.
1 I detta mål hade utförlig utredning åvägabragts angående förhållandena
i Fråviken särskilt med hänsyn till påståendena örn rådande sedvänjor.

Medan södra Eråviksstranden sedan urminnes tid upptagits av gammal kulturbygd,
hade Kvarsebo socken i äldsta tider med säkerhet uteslritande, bestått
av ödemark, som haft karaktären av utmark till den söder örn viken liggande
bygden, och först i ganska sen tid hade någon mera avsevärd bebyggelse inom
''socknen ägt rum. Av landshövdingarnas i Östergötlands län femårsberättelser
inhämtades beträffande tiden 1819—1850, att strömmingsfisket da endast
varit en huvudsakligen till husbehov bedriven binäring i skärgården och att
alla betingelser saknats för en självständig icke jordägande befolkning i Kvarsebo
socken. Under senare hälften av 1800-talet, särskilt efter år 1880,, hade
emellertid, enligt vad motsvarande ämbetsberättelser för denna tid utvisade,
fisket ökat i betydelse. Sålunda uppgåves, att i början av 1880-talet endast på
Vikbolandet omkring 50 hushåll haft sin bärgning _ uteslutande av saltsjöfisket
samt mera än dubbelt så många idkat det som binäring. Ensamt vinterfisket
mellan Kvarsebo och Nävekvarn — vaTest fiskevattnet till största, delen
tillhörde Östkinds häradsallmänning och Nävekvarns bruk — skulle då årligen
hava inbringat mera än 10,000 kronor brutto. Under senare delen av 1890-talet hade värdet av strömmingsfisket uppskattats till 175,000—200,000 kronor
för år. Hand i hand med utvecklingen särskilt på motorteknikens område
hade strömmingsfisket därefter tilltagit i betydelse i synnerhet under krigsåren,
då fisken blivit ett viktigt tillskott till folkhushållet.

Med anledning av en utav, bland andra, kammarkollegiet hävdad uppfattning,
att bestämmelsen i 1766 års fiskeristadga örn strandägarnas ensamrätt till allt
fiske inomskärs åtminstone för nu ifrågavarande landsändas del icke stått i
överensstämmelse med de rättssedvänjor, som varit radande vid nämnda stadgas

1 Sfr N. J. A. 1928 sid. 480.

Bihang till riksdagens protokoll 19Sfi. 1 sami. SS haft. (Nr lil.)

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

tillkomst, hade undersökning skett rörande de förhållanden, varunder strömmingsfisket
i Östergötlands skärgård idkats under mitten av 1700-talet. Av en
åren 1753—1754 av J. Enholm Eliason utgiven avhandling rörande den östgötska
skärgårdsbefolkningens övliga fiskesätt i Östersjön framginge, att
fisket på 1750-talet varit en binäring, som vid sidan av jordbruket utövats av
den strandägande befolkningen. I nämnda arbete upplystes vidare, att ej alla
invånarna i de socknar, där strömmingsfiske förekommit, ägt tillfälle till fiske
utan endast de, som varit boende vid stranden, dock att sådana, som bott i närheten
men icke själva ägt fiskevatten, kunnat mot erläggande av arrende till
vattenägaren bruka ett eller flere fiskredskap. I sammanhang med redogörelse
för notfisket hade Enholm ytterligare uppgivit, att varje vid sjön beläget
hemman efter sitt mantal haft sig tilldelade vissa vattenägor, utom vilka
ej utan jordägarens tillstånd fiske fått bedrivas. Då strömmingsfångsten inomskärs
börjat minskas, hade de fiskande emellertid plägat begiva sig ut till vissa
särskilt angivna skär i yttersta havsbandet för att fiska i själva havet, och vid
dessa skär hade det varit lovgivet för envar att idka strömmingsfiske, emedan
de ansetts nästan som allmänningar; dock hade de fiskande mest plägat hålla
sig till de skär, som tillhört vars och ens egen socken. Då intet allmänt lovgivet
strömmingsfiske i Bråviken eller eljest inomskärs av Enholm omtalats i
detta sammanhang, måste det anses som fullkomligt uteslutet, att något dylikt
förekommit på 1750-talet.

Särskilt i äldre tider hade strandägarna vid Bråviken kraftigt hävdat sin
fiskerätt. Det hade fram till omkring mitten av 1800-talet varit vanligt, att
jordägarna hos domstol utverkat vitesförbud mot åverkan å sina fastigheter.
Enligt dessa domstolsbeslut hade olovligt fiskande varit uttryckligen förbjudet.
Bland äldre rättegångar märktes särskilt en angående olovligt garnfiske
mellan Järknöarna och Kvarsebolandet, däri utslag meddelats av Östkinds häradsrätt
den 2 september 1843. Genom detta utslag hade en person, vilken varit
ägare av i mantal satt jord inom Kvarsebo socken, fällts till ansvar för
olovligt garnfiske, som uppenbarligen ägt rum långt utanför den s. k. 180-metersgränsen, och häradsrätten hade i sin motivering uttryckligen förklarat,
att gränsen mellan Järknöarnas och häradsallmänningen Kolmårdens fiskevatten
gått mitt i sjön mellan öarna och allmänningen. Detta utslag bröte en gång
för alla udden av Kvarsebobefolkningens påståenden om att strömmingsfiske
med garn å strandägarnas vatten i Bråviken sedan gammalt varit ett av densamma
idkat näringsfång, som opåtalt fått bedrivas. Även vid övriga delar
av östgötakusten hade såväl i äldre som på senare tid olovligt fiske lagligen
beivrats.

I många fall hade strandägarna, då de ej själva utnyttjat sitt fiske, utarrenderat
detsamma eller tillåtit andra att fiska mot erläggande av s. k. vattenlott.
Östkinds häradsallmännings fiskevatten, som sträckte sig utefter större
delen av Kvarsebo sockens strand, hade under början av fiskerinäringens uppblomstringstid
eller åren 1882—1902 nyttjats av häradsborna själva, och
Kvarsebobefolkningen hade således under denna tid för strömmingsfiske disponerat
hela det utanför socknen belägna fiskevattnet, vilket enligt landshövdingeberättelserna
vid sagda tid varit relativt givande i förhållande till andra
fiskevatten i bygden. År 1902 hade emellertid allmänningsvattnen utarrenderats
och Kvarsebobefolkningen åter hänvisats till sina egna fiskevatten. Det
vore efter denna tid som Kvarsebobefolkningens fiske i andra delar av Bråviken
begynt. Den påstådda urgamla sedvänjan härstammade alltså uteslutande
från detta århundrade.

Under hänvisning till den sålunda förebragta utredningen har i skriften vidare
framhållits, hurusom därigenom vore ådagalagt, att någon urgammal sed -

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

vänja, vilken nu rättvisligen borde lagfästas, icke funnes eller under tidernas
lopp kunnat utbildas. I denna del har vidare anförts:

Det bästa beviset för att sådan sedvänja icke förelåge vöre det förhållande,
att snart sagt varje person, som omvittnade densamma, hade sin egen uppfattning
om dess innehåll. Det vore även anmärkningsvärt, att olika sedvänjor
skulle kunna förefinnas till och med inom fiskevatten, som läge intill varandra,
något som icke rätt väl stämde överens med påståendet, att till grund
för sedvänjan läge nödvändigheten att följa strömmingsstimmen i dess drev.
Det hade aldrig någonsin varit tal örn att tillåta envar svensk man att fritt
fiska med garn på östgötakusten. Däremot hade redan i äldre tid förekommit
och förekomme alltjämt, att mindre strandägare gemensamt utnyttjade fiskevattnen
på det sätt, att de fiskade i varandras vatten. Vidare vore det givet,
att fiske till husbehov eller nödtorftig försörjning mångenstädes bedrivits av
smärre lägenhetsägare och annat sådant folk i de större strandägarnas vatten, och
att detta av barmhärtighetsskäl eller för grannsämjans skull fått äga rum
opåtalt i den mån ägarens eget fiske ej därigenom direkt skadats. Berörda förhållanden
kunde emellertid ej tagas till intäkt för påstående om rätt till fiske
för envar på grund av sedvänja eller föranleda till att fiskerätten fråntoges
strandägarna. I detta sammanhang skulle ock påpekas svårigheten att beivra
olaga fiske. Utredningarna hade även visat, att den påstådda sedvanan för
samma plats växlat med olika tidsperioder, givetvis av den orsaken, att olika
ägare av en fastighet med olika kraft vårdat sig om fisket och värnat sina
rättigheter. Bristande vilja eller förmåga i detta avseende från en strandägares
sida borde dock icke rimligen lända till förfång för andra strandägare,
som väl hävdat sin rätt.

Fiskesättet hade förr varit väsentligen annorlunda än i våra dagar. Även
i äldre tid hade vinternotfisket varit det mest betydande. Garnfiske hade då
bedrivits under sommaren samt i havsbandet även under hösten. Sedan början
av 1900-talet bedreves det viktigaste strömmingsfisket om vintern icke
blott med not utan även med garn. De för vinterfiske använda gamen vore
betydligt större än äldre tiders garn och utsattes jämväl under isen. Vintergarnfisket,
som bedreves med mera permanenta anordningar, hade helt annan
karaktär än det mera enkla sommargarnfisket, vilket icke eller i varje fall
icke ! nämnvärd grad konkurrerat med notfisket. Vintergarnfiske — det för
notfiskarna mest besvärande — kunde under inga omständigheter vara hänförligt
under den påstådda urgamla sedvänjan. Dylik form av fiske i annans
vatten borde alltså under alla förhållanden vara förbjuden.

Då strömmingsfisket i äldre tid säkerligen haft sin största betydelse som
husbehovsfiske men därefter mer och mer utvecklats till en verklig näring,
vilken emellertid bedreves uteslutande av strandägarna, skulle en utvidgning
av rätten till garnfiske komma att innebära en omläggning av fiskerinäringen
på ostkusten. Söder örn Norrland funnes där för närvarande ingen egentlig
stam av yrkesfiskare, utan de s. k. fria fiskarna utgjordes mest av andra yrkesmän,
vilka önskade bedriva fiske som binäring. Då strandägarna intensivt
utnyttjade sitt fiske och därjämte hade särskilt intresse av att vårda detsamma,
funnes ur nationalekonomisk synpunkt ingen anledning att söka skapa en
dylik omläggning.

I skriften har vidare anförts, att det framlagda förslaget ingalunda förverkligade
det därmed avsedda syftet att meddela bestämmelser, enligt vilka garnfisket
skulle kunna givas fritt utan att strandägarnas kvarstående ensamrätt
till not- eller fjällfiske träddes för nära. Till utveckling av denna uppfattning
bär anförts i huvudsak följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Deu s. k. 180-metersgränsen vore synnerligen olämplig inomskärs och bleve
svårare att tillämpa, ju mera söndersplittrad kusten vore. Fiskevattnen bleve
synnerligen svårbevakade. Bestämmelserna vore ock. ägnade att skapa tvisteanledningar.
Värre vore emellertid, att notfisket komme att bliva i hög grad
lidande och på sina ställen måhända helt skövlat, vilket innebure en beklaglig
nationalekonomisk förlust. Vinternotfisket kunde skadas på många sätt. Det
behövdes endast, att i ett notvarp förankrade garn en stormdag slete sig och
ankaret bleve kvarliggande, för att varpet skulle bliva odugligt. J3å noten
sedan droges, sletes den nämligen sönder. Stora värden stöde här på spel, då
en medelstor vinternot betingade ett pris av cirka 3,000 kronor. Därest garnfisket
nödvändigt skulle frigivas, torde det bliva oundvikligt, att notvarpen
helt fridlystes och bestämmelser gåves till skydd mot stormdrivna_ garn med
deras ankaren. Den ifrågasatta utmärkningen av notvarpen vore i olika avseenden
opraktisk och för strandägarna oskäligt _ betungande. Skulle dylik
utmärkning likväl genomföras, borde den rättvisligen ske pa statens bekostnad.
De föreslagna föreskrifterna om sättande av garn vore icke tillräckliga
för att skydda notfisket. Trots inskränkningarna kunde gamen anbringas så,
att ett för fisken praktiskt taget ogenomträngligt hinder uppstode. _Till följd
av att bestämmelserna om garns sättande endast vore givna till förmån för den
strandägare, i vars vatten de sattes, kunde överträdelse ej beivras av annan
strandägare, som dock ofta hade lika stora intressen som fiskevattensägaren.
Tveksamt vore även, om överträdelse vore underkastad ansvar med den formulering,
24 kap. 14 § strafflagen ägde. Slutligen måste tagas i betraktande, att
det i praktiken vore hart när omöjligt att kontrollera garnsättningarna och
skaffa bevis för överträdelser. Om lagändring över huvud skulle komma till
stånd, måste därför under alla förhållanden nu avhandlade bestämmelser omarbetas.

I fråga örn förslagens innebörd i ekonomiskt avseende har i skriften bland
annat framhållits:

Det vore att beklaga, att den ekonomiska frågan icke behandlats vid den
verkställda utredningen. Att saken för strandägarnas del kunde få vittgående
ekonomiska följder torde emellertid icke av någon kunna förnekas. _ Fisket
hade sedan äldsta tider tagits i betraktande vid beskattning av de fastigheter,
som ägde rätt till vatten i saltsjön. Nuvarande taxeringsvärden vore i stor
utsträckning baserade på den fiskerätt, som tillkomme fastigheterna, och en
inskränkning i fiskerätten måste med nödvändighet medföra en sänkning av
dessa värden. Att märka vore även, att fastigheterna gått i handel och betalats
med värden, i vilka fiskerätten inberäknats. För manga smärre fastigheter
utgjordes den enda betydande förvärvskällan av fiskerirörelsen, vari stora
kapital nedlagts. Även de större egendomarna, som nu ägde ett rikt givande
vinternotfiske och där vissa år inkomsterna härav kunde uppgå till 50,000—
100,000 kronor, kunde lida stort avbräck. Uppmärksamhet borde aven agnäs
de ytterst vanliga fiskevattensarrendena eller arrenden av fastighet med tillhörande
fiskevatten. Genom den ifrågasatta lagstiftningen kunde i manga fall
ställningen för arrendefiskarna bliva synnerligen bekymmersam samt rättsförhållandet
mellan dem och arrendeupplåtarna i rättsligt avseende oklart Vidkommande
de i särskilt lagförslag framlagda bestämmelserna örn ersättning tor
mistad fiskerätt torde det, med den formulering dessa stadganden erhållit, vara
tämligen säkert, att ingen strandägare komme i åtnjutande av ersättning. Um
ej orättvisa skulle vederfaras strandägarna, måste ersättningsbestämmelserna

helt ömajhetas.

Kungl. Majits proposition nr lil.

2,1

Fiskeriintendenten i östra distriktet har i ett till lantbruksstyrelsen aVgivet
yttrande anfört, att ett genomförande av den ifrågasatta lagstiftningen icke
syntes kunna väntas medföra något väsentligt intrång på det strandägarna tillhöriga
fisket efter annan fisk än strömming. I allt fall torde detta intrång
icke bliva större än som fullt motiverades av hänsyn till det synnerligen viktiga
strömmingsfisket. Däremot komme densamma att inverka på strandägarnas
eget fiske efter strömming. Det syntes påtagligt, att även inom andra
områden än de i förslaget upptagna strömmingsfisket borde förbehållas strandägarna,
och det vore därför önskvärt, att Kungl. Maj:t ägde i administrativ
ordning besluta örn dylika områdens undantagande från den nya lagens tilllämpning.
I övrigt har fiskeriintendenten anfört i huvudsak följande:

Det föreslagna tillägget till 17 § fiskerättslagen syntes vara av ringa eller
ingen praktisk betydelse för garnfisket. Vad anginge notvarpens utmärkning
vöre det av vikt, att de strandägarna åvilande skyldigheterna härutinnan bleve
i minsta möjliga mån betungande. Med hänsyn härtill och då den ifrågasatta
utmärkningen av varpens landsida syntes mindre ändamålsenlig och därjämte
onödig samt särskild utmärkning av varpens yttre del torde erfordras endast
vid öppet vatten, borde vissa ändringar göras i de föreslagna bestämmelserna
i denna del.

Fiskeriintendenten i södra distriktet har i yttrande till lantbruksstyrelsen
tillstyrkt de föreslagna bestämmelsernas antagande, dock med tillägg, att
det syntes nödvändigt att till skydd för strandägarnas fiske vid stranden i
någon mån reglera även riktningen av de garnsträckor, vilka utsattes i närheten
av yttre gränsen för strandägarnas enskilda fiskerättsområde.

Domänstyrelsen har — med överlämnande tillika av yttranden från domänintendenterna
i Stockholms, Södermanlands och Kalmar län samt Tullgarns
slotts förvaltning, vilka samtliga tillstyrkt eller icke haft något att erinra mot
ifrågavarande förslag — för egen del förklarat, att promemorian och lagutkasten
icke givit styrelsen anledning till erinran.

Lantbruksstyrelsen, som erhållit tillfälle att taga del av jämväl de yttranden,
vilka ej avgivits direkt till styrelsen, har i princip tillstyrkt en lagändring
i den riktning förslaget angiver men framställt vissa erinringar mot den
närmare utformningen av de ifrågasatta bestämmelserna, särskilt i ersättningsfrågan.
I styrelsens yttrande har till en början framhållits betydelsen av en
under drägliga förhållanden arbetande yrkesfiskarebefolkning för utvecklingen
av havsfisket i allmänhet ävensom nödvändigheten ur denna synpunkt av att
viss rörelsefrihet bereddes jämväl utövarna av garnfiske efter strömming vid
nu ifrågavarande kuster. Härutinnan har anförts:

Såsom allmän regel torde kunna sägas, att havsfiskets utveckling vore i hög
grad beroende av förekomsten utav en stam yrkesfiskare, som hade fisket till
enda eller åtminstone huvudsaklig inkomstkälla. Örn havsfisket uteslutande
eller väsentligen bedreves endast av strandägare eller binäringsfiskare, vilka
e.ndast mer eller mindre tillfälligt kunde syssla med fisket, skulle i regel fiskets
möjligheter ej kunna fullt utnyttjas. Deras fiske bleve huvudsakligen ett

Fiskeriintendenterna

i östra och
södra distrikten.

Domän styrelsen.

Lantbruks styrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

strandfiske, och det torde vara uppenbart, att havets produkter ej kunde i önskvärd
grad tillgodogöras medelst på detta sätt utövat fiske. För havsfiskets
rationella utnyttjande vore det därför önskvärt, att en stam av yrkesfiskare
vidmakthölles och i mån av förefintliga möjligheter tillväxte. Härför vore
emellertid av nöden, att fiskarna bereddes drägliga utkomstmöjligheter, något
som i sin tur vore beroende av att fiskarnas möjlighet att fiska icke vore alltför
snävt beskuren. Det torde framför allt varit i sådant syfte, som lagen örn
rätt till fiske åren 1928 och 1930 underkastats vissa ändringar avseende kusterna
av Göteborgs och Bohus samt Hallands län respektive västra kusten av
Skåne. Även beträffande de delar av landets kust, som nu föreliggande förslag
till lagändring avsåge, förelåge ett liknande behov. Liksom vid västkusten
hade även här mångenstädes sedan gammalt utbildats den sedvänjan, att
visst fiske, särskilt det för de obesuttna fiskarna och de mindre strandägarna
viktiga strömmingsfisket med garn, opåtalt fått utövas även på annans fiskevatten.
För att med framgång kunna bedriva detta fiske fordras, att fiskarna
i någorlunda stor utsträckning kunna följa strömmingen på dess vandringar i
skärgården. Troligt torde därför vara, att nödvändigheten av en viss rörelsefrihet
vid garnfiskets bedrivande redan mycket tidigt framkallat och genom
tiderna vidmakthållit den nämnda sedvanemässiga uppfattningen beträffande
detta fiskes utövande även på annans vatten.

Efter erinran om att genom 1896 års lag ett betydande ingrepp kunde sägas
hava skett uti ifrågavarande befolkningsgrupps hävdvunna rätt, har lantbruksstyrelsen
vidare framhållit, hurusom trots detta den gamla sedvanan mångenstädes
levat kvar intill våra dagar, medan å andra sidan strandägarna i allt
större utsträckning börjat göra sina anspråk gällande till men för garnfiskarna.
De därav uppkomna olägenheterna hade enligt styrelsens förmenande skapat
behov av en lagändring i föreslagen riktning. I dessa hänseenden har i yttrandet
närmare anförts följande:

Att fiskarna känt sig allt mer och mer trängda i sin yrkesutövning, därom
torde i viss mån vittna de riksdagsmotioner och andra framställningar, vilka
under årens lopp framkommit i syfte att åstadkomma åtgärder till tryggande
av deras yrkesutövning. Den förebragta utredningen visade också, att en tendens
gjorde sig gällande till att de områden, som stöde till garnfiskarnas fria
förfogande, flerstädes undan för undan minskades. Allt flera strandägare gjorde
sina anspråk gällande. Sålunda inträffade ej sällan, att personer, som förvärvat
fastighet i skärgården, därefter förbjöde allt fiske i de till fastigheten
hörande vattenområdena och detta ofta nog utan att de själva utnyttjade föreliggande
möjligheter till fiske. Härigenom kunde betydande områden utan
nytta undandragas garnfiskarna.

För att förevarande fiske skulle kunna vidmakthållas och den befintliga yrkesfiskarestammen
alltjämt bibehållas vid sin näring och därmed möjligheterna
för denna närings ytterligare förkovran skulle kunna bevaras, förelåge enligt
lantbruksstyrelsens förmenande behov av en lagändring i den riktning, förslaget
avsåge.

Lantbruksstyrelsen hade tidigare förordat de lagförslag, vilka legat till
grund för 1928 och 1930 års ändringar i fiskerättslagen. Beträffande nu föreliggande
lagändringsförslag, ville lantbruksstyrelsen emellertid icke underlåta
att framhålla den olikhet, som förefunnes beträffande förutsättningarna för de
två tidigare och nu föreliggande ändringsförslag. Denna olikhet bestode dels
däri, att det uti 1896 års lag funnits beträffande västkusten vittgående undantagsbestämmelser
för vissa sedvanor inomskärs, vilka bestämmelser helt sak -

Kungl. Majlis proposition nr lil.

nades för landets syd- och ostkust, dels ock däri, att dessa sedvänjor i fråga om
ett fritt fiske på västkusten haft större omfattning och betydelse än vad förhållandet
varit på ostkusten. Denna olikhet hade jämväl haft till följd, att
strandäganderätten blivit starkare betonad på ostkusten än på västkusten.

Vid bedömande av föreliggande lagförslag torde man ej helt kunna bortse
från angivna förhållanden. Då lagförslaget innebure ett avgjort ingrepp i den
genom gällande lag strandägarna uttryckligen tillerkända fiskerätten, hade
lantbruksstyrelsen icke kunnat undgå att känna viss tveksamhet inför frågan
örn förslagets godkännande. Behovet av en reglering utav fiskerättsförhållandena
på ostkusten syntes emellertid, som nämnts, vara påtagligt. Då dessutom
de i ärendet hörda länsstyrelserna och hushållningssällskapen, enligt vad lantbruksstyrelsen
inhämtat, i allmänhet uttalat sig för ett bättre säkerställande
av fiskarnas möjlighet att idka garnfiske även i vatten, där de nu icke hade
laglig rätt idka fiske, a.nsåge lantbruksstyrelsen med hänsyn till fiskerinäringens
intressen tillräckliga skäl föreligga för styrelsen att i princip tillstyrka
en lagändring i den riktning föreliggande förslag angåve.

Genomförandet av en sådan lagstiftning måste emellertid enligt lantbruksstyrelsen
förmenande ovillkorligen förutsätta, dels att större intrång i strandägares
fiskerätt ej gjordes än som oundgängligen kunde anses nödvändigt för
tillgodoseende av skäliga krav, och dels att strandägaren tillerkändes skälig
ersättning för den skada i ekonomiskt hänseende, som därigenom tillskyndades
honom, varvid jämväl hänsyn syntes böra tagas till de kostnader, som notvarpens
nu föreslagna, förut ej förekommande utmärkande medförde. Beträffande de ifrågasatta
bestämmelserna i fiskerättslagen har styrelsen i detta sammanhang
erinrat följande:

Vad särskilt beträffade den första av dessa förutsättningar ville lantbruksstyrelsen
ej lämna oanmärkt, att de bestämmelser, som i föreliggande utredning
föresloges till skydd för strandägares fiske och som avsåge sådana förhållanden
som vattendjup, avstånd från det ställe invid strand, där stadigt djup av
2 meter vidtoge, avstånd mellan olika garnsträckor samt avstånd från av strandägare
utmärkt notvarp vore synnerligen besvärliga att efterleva och i övrigt
torde vila på antaganden. Ingen torde nämligen med visshet kunna påstå, att
strandägares fiske vid egen strand ej under några förhållanden kunde bliva
lidande vid praktisk tillämpning av dylika bestämmelser lika litet som någon
torde kunna bevisa motsatsen. Då lagstiftningen här vore ute på osäker grund,
hade det synts styrelsen angeläget, att åt dessa bestämmelser gåves en i möjligaste
mån liberal utformning med hänsyn till strandägarnas intressen, så att
strandtgares möjlighet att idka vare sig strömmings- eller annat fiske å eget
vatten icke i verkligheten bleve mer beskuren än som skäligen avsetts med den
ifrågasatta lagstiftningen. Ehuru styrelsen ansett sig böra göra dessa allmänna
erinringar, ville dock styrelsen av nyss antydda skäl icke göra gällande, att
framlagda förslag vore uti ifrågavarande avseende otillräckligt.

I fråga örn de föreslagna ändringarna i fiskerättslagen skulle vidare framhållas,
att förslaget, i vad det avsåge att skapa skydd för strandägares notvarp,
gjorde detta skydd beroende av huruvida denne utnyttjade notvarpet i fråga.
Örn överhuvud taget ett dylikt villkor ansåges vara i förevarande avseende erforderligt,
syntes detsamma i allt fall böra givas en väsentligen mera preciserad
avfattning, och torde det för att det därmed avsedda syftet skulle tillgodoses
vara tillräckligt, att skyddet gjordes verksamt, därest strandägaren under en
icke för knappt tilltagen period visade sig hava någon gång utnyttjat notvarpet
i fråga. Överhuvud torde kunna sägas, att bestämmelser av ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

art, om de tilltoges allt för snävt, i hög grad gåve anledning till osämja och
tvister. För övrigt kunde de säkerligen icke, såsom lagförslaget syntes förutsätta,
i fråga örn efterlevnaden övervakas och kontrolleras med sådan effektivitet,
att de för strandägaren och hans fiske bleve ett skydd annat än på papperet.

Vidkommande de ifrågasatta bestämmelserna om ersättning till strandägare
för mistad fiskerätt har lantbruksstyrelsen såsom sin mening framhållit, att
det vore principiellt riktigast att lämna ersättning för all strandägare frånhänd
fiskerätt och all denne i samband därmed vållad kostnad eller olägenhet, ävensom
att rätten till ersättning icke skäligen borde göras beroende av huruvida
strandägaren själv utnyttjat fisket med användande av strömmingsgaru eller
ej, ett villkor, som saknade motsvarighet i den ursprungliga ersättningslagen
av år 1928. . Beträffande dessa spörsmål har styrelsen i huvudsak anfört:

Förslaget byggde i denna del på samma princip, som läge till grund för
denna lags tillämpning vid Skånes västra kust enligt lagen den 6 juni 1930.
Då emellertid fiskeförhållandena, såsom redan anmärkts, icke kunde anses
hava varit fullt likartade på ostkusten och i de före detta danska och norska
landskapen jpå västkusten -— bland annat därutinnan, att möjligheten till visst
fiske å annans vatten på ostkusten knappast på samma sätt som på västkusten
i allmänna medvetandet fått karaktären av en rätt —- torde enligt styrelsens
förmenande statsmakternas på sin tid intagna ståndpunkt i fråga om ersättningen
till strandägare på Skånes västkust icke kunna utan vidare anses pre judicerande

i nu förevarande fråga. ----Det föreliggande förslaget vore

tydligen påverkat av äldre bestämmelser örn sedvanas inflytande på fiskerättens
lokala utformning. Det syntes dock kunna ifrågasättas, huruvida detta kunde
anses fullt motiverat. Sedvanan tillmättes ju i gällande lag av den 27 juni
1896 icke vitsord, utan tillförsäkrades strandägaren ensam fiskerätten i sitt
vatten. Gällande lag, i förtröstan på vars stadgande i förevarande hänseende
mången nuvarande fastighetsägare med strandrätt förvärvat och med därefter
avmätt pris betalt sin fastighet, syntes knappast i den utsträckning, som i förslaget
skett, kunna förbises. ----Därest förevarande förslag bleve lag,

skulle strandägare, vars vatten sedan urminnes tid av alla obestritt ansetts
vara fastighetens ägare ensam förbehållet, icke kunna ifrågakomma till ersättning
för honom frånhänd fiskerätt m. m. allenast därför, att han under nämnda
tidrum, antagligen oftast av tillmötesgående, tillåtit andra fiska på sitt vatten,
eller därför, att han av en eller annan orsak själv icke utnyttjat fisket med
användande av strömmingsgarn. Flera anledningar kunde tänkas såsom motiv
till en sådan uraktlåtenhet från strandägarens sida. Sålunda hade han på grund
av arhetslcne- eller konjunkturförhållanden icke ansett fiske tillräckligt lönande
att bedrivas, eller måhända hade han icke funnit sig i stånd att anskaffa
behövlig dyrbar redskap. I varje fall torde vid tvångsvis skett avstående helt
eller delvis av en nyttighet frågan örn ersättnings utgående icke skäligen böra
göras beroende av huruvida och när nyttighetens ägare utnyttjat densamma.
Örn han eventuellt icke begagnat sig av sådan nyttighet, torde väl i fall, som
här kunde komma i fråga, nyttigheten därav icke hava gjorts värdelös.

En ledamot i lantbruksstyrelsen, chefen för dess fiskeribyrå fri. dr. K. A.
Andersson, har antecknat .skiljaktig mening. I sitt yttrande har denne i likhet
med styrelsen framhållit behovet av en lagändring i den riktning förslaget avsåge
samt framhållit, hurusom det även kunde sägas vara ur fiskets synpunkt
angeläget, att en dylik lagändring komme till stånd snart, innan rådande sed -

Kungl. Maj:ts proposition nf lil.

vänjor alltför mycket undanträngdes. Emellertid har Andersson funnit särskilda
bestämmelser böra meddelas beträffande garnfisket inom vissa län,
varest de icke strandägande fiskarna sedvanemässigt åtnjutit en jämförelsevis
större frihet än vid ifrågavarande kuststräcka i övrigt, nämligen inom dels Blekinge
och Gotlands, dels ock Stockholms och Uppsala län. Till stöd för denna
sin mening har Andersson närmare anfört följande:

Lagändringsförslaget torde avse att i stort sett bygga på rådande sedvanor.
Såsom av utredningen framginge och såsom även komma till synes uti de utlåtanden
i ärendet, av vilka lantbruksstyrelsen haft tillfälle att taga del, vore
dessa sedvanor ganska olika inom de olika länen i fråga. I en förklarlig strävan
att erhålla ensartade bestämmelser för hela kuststräckan syntes man vid
förslagets utarbetande icke hava tagit tillräcklig hänsyn_ till denna omständighet.
Sålunda hade inom vissa delar av Stockholms län, i Uppsala, Gotlands
och Blekinge län sedvanerätten till förmån för det fria strömmings- eller sillfisket
med skötar eller garn haft större omfattning än eljest på kusten ! fråga.
Denna omständighet syntes böra tillmätas betydelse särskilt för Blekinge län
med dess ganska stora skärgård och för Gotlands län. Inom Blekinge län
syntes garnfisket efter sill, såsom framginge av utredningen och avgivna utlåtanden.
enligt rådande sedvänja ännu vara fritt så gott som överallt i skärgården.
För den betydande yrkesfiskande befolkningen inom detta län vöre det
uppenbarligen av största betydelse, att denna sedvänja såvitt möjligt bleve
lagfäst. Utan att detta skedde, syntes syftet med lagändringen icke komma att
helt nås vad anginge Blekinge län. Förutsättning för en lagändring efter denna
linje borde givetvis vara, att strandägarna erhölle ersättning för intrång i
de fall, där sådant bleve en följd av en sådan lagstiftning. Länsstyrelsen i
Karlskrona hade tänkt sig, att detta skulle kunna^ ske på det sättet, att Kungl.
Majit eller länsstyrelsen erhölle befogenhet att på ansökan och efter vederbörlig
utredning medgiva ’frifiske’ med garn efter sill även å andra enskilda tillhöriga
fiskevatten än de i lagen för sådant ändamål upplatna. Möjligt vore,
att frågan skulle kunna lösas på detta sätt, men det torde ej kunna förnekas,
att starka principiella skäl talade mot ett dylikt förfaringssätt. Enligt Anderssons
mening förelåge goda grunder för att en särskild lagbestämmelse åvägabragtes
för Blekinge län av innehåll, att sillfisket med garn därstädes stöde
fritt för varje svensk undersåte, dock med den inskränkningen, att strandägarna
icke lede intrång i sitt notfiske, varvid ersättningslagen även här skulle
gälla. Vad nu sagts örn Blekinge län torde även gälla om Gotlands län, varför
samma bestämmelse i detta avseende torde böra gälla för dessa båda län.

Till skydd för notfisket hade uti yttrandena från Blekinge län föreslagits
olika avstånd för garnfiskets bedrivande utanför behörigen utmärkta notvarp.
Länsstyrelsen funne ett avstånd av 100 meter väl avpassat. Då det emellertid
icke torde finnas anledning antaga, att notfisket skulle kunna skyddas med
mindre avstånd i Blekinge än på kusten för övrigt, ville Andersson på denna
punkt giva förord åt förslaget i promemorian även beträffande Blekinge lån.

Av yrkesfiskare i Stockholms län hade gjorts gillande, att de enligt rådande
sedvänjor flerstädes haft frihet att fiska strömming med garn pa^strandägarnas
fiskevatten i avsevärt större omfattning än lagförslaget avsåge att tillerkänna
dem. En sträng tillämpning av bestämmelserna i förslaget skulle i
avsevärd mån beskära deras rörelsefrihet beträffande ifrågavarande fiske. Särskilt
skulle detta gälla yttre delen av Stockholms läns skärgård. Samma olägenhet
skulle en lagstiftning i enlighet med föreliggande förslag medföra även
för Uppsala län. Då det nu gällde att söka genom lagstiftning giva, sedvänjorna
rättslig verkan, ville Andersson sätta i fråga, örn det icke vore lämpligt att,

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Kammar kollegiet.

såsom Stockholm läns och stads hushållningssällskap föreslagit, i lagen införa
en bestämmelse av innehåll, att där inom Stockholms och Uppsala län de
fiskande av ålder oklandrat inomskärs fått idka fiske efter strömming med
garn å annans fiskevatten annorledes än i lag örn rätt till fiske vore medgivet,
de skulle vara vid sådan rätt bibehållna. För övrigt ville Andersson förorda
det föreliggande lagändringsförslaget.

Genom en lagändring efter av Andersson angivna linjer skuPe Blekinge och
Gotlands län uti förevarande hänseende komma att närma sig de övriga förutvarande
danska provinserna samt Stockholms och Uppsala län de norrländska
länen, där strömmingsfisket i stor omfattning vore fritt.

Angående förslaget till ny ersättningslag har byråchefen Andersson anfört,
att då förutsättningarna ur rättslig synpunkt för ersättnings utgående syntes
vara desamma i förevarande fall som i fråga om Skånes västra kust, han icke
hade någon erinran att göra mot den nu föreslagna principen, vilken genom
1930 års beslut blivit av statsmakterna godkänd. Mot utkastet till kungörelse
om utmärkning av notvarp hade Andersson intet att erinra; de av fiskeriintendenten
i östra distriktet i denna del framställda anmärkningarna syntes knappast
vara av beskaffenhet att föranleda någon ändring i förslagets bestämmelser.

Kammarkollegiet har i sitt utlåtande anfört, att de sociala skäl, som åberopats
till stöd för förslaget, syntes kollegiet tungt vägande, samt att det sålunda
icke från kollegiets sida förefunnes någon erinran mot den grund, varpå
förslaget vilade. Däremot kunde kollegiet icke bedöma, huruvida de i förslaget
uppdragna gränserna för den fria fiskerättens inträdande vore i detalj rätt
avvägda i anslutning till de på olika orter rådande förhållandena. Kollegiet
har särskilt velat framhålla, hurusom förslagets bestämmelser kunde tänkas i
vissa fall medföra en försämring av de icke strandägande fiskarnas ställning
i jämförelse med nu sedvanemässigt rådande förhållanden. Härutinnan har
kollegiet anfört följande:

De föreslagna bestämmelserna om rätt till fiske på minst 10 meters djup
utanför den angivna 180-meterslinjen syntes inom vissa kustområden kunna
medföra, att de icke-strandägande fiskarna komme att ej längre bibehållas vid
av dem för närvarande sedvanemässigt utövat fiske. Bestämmelserna skulle i
dessa fall medföra en försämring för de icke strandägande fiskarna vad anginge
såväl området för fiskets utövning som sättet för dess bedrivande. Det
klarast framträdande exemplet härpå torde vara Gotland, varest — såsom i
promemorian efter kammarrådet Dufwas utredning uppgåves — i det enda
strömmingsförande inomskärsområdet, Fårösund, sedan gammalt allt fiske,
utom efter ål med viss redskap, vore fritt för envar. Det föres^gna stadgandet
i 3 § skulle därför möjligen kunna leda därhän, att strandägarna utmed
sundet förbehölle sig fisket intill 10-metersdjupet och allenast tilläte fiske i de
föga^ omfattande djupare partierna i sundets mitt, vilket med hänsyn till djupförhållandena
i sundet givetvis skulle innebära en väsentlig försämring för den
icke strandägande fiskarebefolkningen. Liknande fall torde kunna inträffa
även å områden vid de östra och södra kusterna av fastlandet. De nya bestämmelserna
syntes i dessa fall kunna komma att av strandägarna åberopas såsom
stöd för fiskerätt samt föranleda förbud mot fritt fiske inom områden, där
sådant tidigare oklandrat bedrivits. Med kännedom örn de bevisningssvårigheter,
som städse mötte vid åberopandet av urminnes hävd, framförallt då det

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

gällde fiske, kunde det knappast förväntas, att det skydd för en friare fiskerätt,
som stadgandet i 12 § skulle kunna lämna, skulle i dylika fall visa sig
särdeles verksamt.

Till förekommande av de anmärkta olägenheterna har en ändring av förslaget,
eventuellt innebärande särföreskrifter för viss ort, synts kammarkollegiet
påkallad.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för fiskerilagstiftningens D®parteutveckling
hava bestämmelserna örn saltsjöfisket lidit av otydlighet och lärn- chefen.
nät rum för olika tolkningar. Huruvida strandäganderätten ursprungligen va- Äldre berit
i vårt land rådande jämväl i fråga om saltsjöfisket är en fråga, som nu icke stämmelser.
kan med någon visshet besvaras. Även om så varit förhållandet, framgår
emellertid otvetydigt av äldre författningsbestämmelser, att denna strandäganderätt
redan tidigt, varit i hög grad begränsad av äldre sedvana. Till skydd för
denna hava, örn ock i något skiftande ordalag, bestämmelser upptagits i de av
mig förut omnämnda fiskeriförfattningarna fram till 1896 års lag. I detta
hänseende är det av stort intresse, att inskränkningarna i strandäganderätten gå
längre i det vid 1760—1762 års riksdag upprättade projektet till fiskeristadga
än i de senare utfärdade författningarna. Enligt nyssnämnda projekt gjordes
inomskärsfisket fritt enligt samma regler, som gällde för fisket utom skären,
varjämte upptogos särskilda bestämmelser till skydd för äldre sedvana ävensom
för det fria fisket efter sill och annan stimfisk. Grundsatsen om begränsningen
av strandägarens fiskerätt inomskärs blev visserligen ej lagfäst i 1766
års stadga, men i fråga om ''sillfiske i Östersjön’ upptogs i stadgan den bestämmelsen,
att varje svensk undersåte vore berättigad att utan avseende å äganderätten
till stranden idka dylikt fiske, där ''någon ymnighet’ därav kunde visa
sig. Även om denna bestämmelse icke skulle hava avsett strömmingsfisket i
Östersjön, måste detta fiske anses inbegripet under den i nämnda stadga jämväl
förekommande bestämmelsen om rätt för de fiskande att efter gammal
vana följa saltsjöfisken efter dess drev. I 1852 års fiskeristadga kom någon
bestämmelse örn sillfisket icke att upptagas. Änledningen härtill synes icke
vara fullt klar. Av de uttalanden, som gjorts i samband med stadgans tillkomst,
torde emellertid icke kunna dragas den slutsatsen, att den samtidigt i
viss mån ändrade bestämmelsen om rätt till stimfiske vid annans strand icke
alltjämt skulle gälla jämväl i fråga om Östersjön. Väl har sedermera 1894
års fiskelagskommitté föreslagit, att nämnda bestämmelse begränsades till att
avse rikets västra kust. Men härvid är att märka, att kommittén samtidigt
upptagit ett stadgande örn lagfästande i allmänhet av sedvanans betydelse
jämväl i fråga om fisket inom skären, varigenom den föreslagna begränsningen
skulle hava blivit utan betydelse. Emellertid kom under ärendets fortsatta
behandling, såsom i det föregående nämnts, endast begränsningen att kvarstå,
medan bestämmelsen örn sedvanans erkännande, såvitt nu är i fråga, bortföll.

Med hänsyn till vad sålunda anförts torde de före 1896 års lag gällande bestämmelserna
få anses hava innefattat rätt för varje svensk medborgare att
utöva strömmingsfiske jämväl inomskärs vid de delar av rikets östersjökust,
där sådant av ålder varit vanligt.

Kungl. Martts proposition w lil.

Från lagen Efter tillkomsten av 1896 års lag gjordes snart gällande, att de faktiska försedvanor*
hållandena med avseende å strömmingsfisket inomskärs ej överensstämde med
lagens innehåll. Av redogörelsen för de nu verkställda undersökningarna
framgår, att från lagens bestämmelser avvikande sedvanor allmänt förekomma
vid garnfiske efter strömming å nu ifrågavarande kuster. Det ligger emellertid
i sakens natur, att dessa sedvanor under tidernas lopp varit underkastade
ganska stora växlingar. I vissa fall hava de förmått att väl hävda sin ställning,
under det att i andra, där förhållandena varit mindre gynnsamma, de så
småningom utträngts och fallit i glömska. Ej sällan torde förklaringen härtill
vara att söka däri, att strandägarna med särskild styrka motsatt sig ett
utnyttjande av vattnet från andra fiskares sida och därigenom förmått hindra
fortvaron av ett sedvanemässigt fritt fiske. Efter tillkomsten av 1896 års lag
har ock sedvanans ställning i hög grad försvagats i och med det att den lagliga
grunden för dess fortbestånd därigenom undanryckts. Vad särskilt angår
Blåviken synas förhållandena inom olika delar av densamma redan tidigt
hava gestaltat sig olika. Under det att på vissa håll sedvanan förmått att
alltjämt göra sig gällande, har på andra — såsom synes framgå av den utav
vissa strandägare förebragta utredningen — strandägarefisket avgjort vunnit
övertaget. Vad jag nu yttrat örn sedvanans förekomst gäller ock i fråga om
dess omfattning och närmare innehåll. Inom större delen av den blekingska
och även flerstädes i den uppländska skärgården har sålunda fisket bedrivits
i det närmaste fritt även i omedelbar närhet av stränderna. I övriga trakter
synes visserligen fisket närmast land i allmänhet hava varit strandägarna förbehållet,
varemot vattnet på något avstånd från stranden, särskilt i de mångenstädes
förekommande större fjärdarna, torde såsom regel varit fritt även för icke
strandägande fiskare. Stundom hava, enligt vad framhållits, endast grannar
eller fiskare från närbelägna orter bedrivit fritt garnfiske i visst vatten. Orsaken
till denna begränsning torde dock i de flesta fall helt enkelt hava varit
den, att fisket där icke varit ekonomiskt lönande för fiskare från mera avlägsna
orter. På samma sätt förklaras otvivelaktigt en mycket betydande del av de
fall, då garnfisket uppgivits aldrig hava varit fritt inom ett visst jämförelsevis
isolerat område. Aven inom ett fåtal större vikar och fjärdar med ett mera betydande
strömmingsfiske — belägna så gott som uteslutande i norra delen av
Kalmar län samt inom Östergötlands län — synes något fritt garnfiske icke
hava förekommit. Det är anmärkningsvärt, att de mestadels slutna vatten, i
vilka garnfisket sålunda icke är fritt, i allmänhet äro desamma, inom vilka de
stationära strömmingsformema äro förhärskande, och dit alltså de från havet
invandrande stimmen i regel ej plägat komma. Sambandet mellan den äldre
lagstiftningen örn stimfisket vid östersjökusten och sedvanan i dessa trakter
synes påtagligt.

Behovet av Att de nu rådande förhållandena i rättsligt avseende icke kunna anses till lagändring,

fredsställande, torde vara ovedersägligt. Redan 1894 års fiskelagskommitté
har, såsom i det föregående nämnts, framhållit de betydande nackdelar, som äro
förenade med ett frångående vid lagstiftningen av sådana i befolkningens rätts -

Kungl. Maj.ts proposition nr m.

medvetande djupt rotade sedvanor som dem, varom i förevarande fall är fråga.
Även på de orter, där det fria garnfisket alltjämt fortgår utan invändningar
från strandägarnas sida, Ilar dock genom nu gällande rättsregler skapats
ett osäkerhetstillstånd, som uppenbarligen måste vara till skada för fiskerinäringens
utveckling. Behovet av nya bestämmelser har ock understrukits i
åtskilliga av de nu inkomna yttrandena i detta ärende. Jag tillåter mig i
denna del särskilt hänvisa till de uttalanden, som gjorts av länsstyrelsen i
Östergötlands län samt av lantbruksstyrelsen. Sistnämnda myndighet har
starkt framhållit betydelsen för havsfiskets rationella bedrivande därav, att
tillgång funnes till en stam av yrkesfiskare med fisket till enda eller huvudsaklig
inkomstkälla, samt tillika erinrat, hurusom det utgjorde en nödvändig
förutsättning för ett framgångsrikt strömmingsfiske med garn, att tillfälle
bereddes de fiskande att följa strömmingen på dess vandringar i skärgården.
Enligt länsstyrelsens åsikt vore det angeläget, att en lagändring komrae
till stånd, då eljest den nuvarande stammen av yrkesfiskare säkerligen på
flera platser vore dömd till undergång. Väl har, särskilt av strandägare inom
norra delen av Kalmar län och inom vissa delar av Östergötlands län, gjorts
gällande, att ett frigivande av strömmingsfisket i den utsträckning, som förordats
i departementsförslaget, skulle bliva till stort men för den strandägande
befolkningen och i hög grad begränsa denna befolknings utkomstmöjligheter.
I stort sett torde dessa farhågor vila på missuppfattning av förslagets innebörd.
Genom de bestämmelser, som i förslaget upptagits till skydd för strandägarefisket,
torde detta i allt väsentligt tillförsäkras samma ställning, som det för
närvarande intager. I detta hänseende sträcker sig förslagets syfte icke längre
än till att bereda yrkesfiskarna skydd i det fiske, som de med stöd av äldre
sedvana redan utöva. Det torde ock utan vidare vara uppenbart, att ett förhindrande
av denna yrkesfiskarnas näringsutövning skulle ur social och nationalekonomisk
synpunkt vara ägnat att ingiva de starkaste betänkligheter. Under
sådana förhållanden torde icke annan utväg stå till buds än att, såsom de
hörda myndigheterna samstämmigt förordat, i lagstiftningen återskänka dessa
sedvanor det skydd, som de tidigare ägt. I detta sammanhang torde även böra
framhållas, att för de särskilt inom Kalmar och Östergötlands län talrika
strandägare, vilka bedriva strömmingsfiske huvudsakligen med garn och som,
på grund av det egna fiskevattnets ringa omfattning, ofta i väsentlig grad äro
hänvisade till fiske jämväl å andra vatten, ett lagfästande av denna sedvana
måste anses innebära en betydande fördel. Den i vissa yttranden framställda
principiella invändningen, att ett frigivande av ifrågavarande fiske skulle innebära
ett ingrepp i strandägarnas lagliga rätt, synes mig under dessa omständigheter
icke i och för sig kunna tillmätas avgörande vikt. Vid bedömandet
av denna fråga måste ock stor betydelse tilläggas det förhållandet, att ifrågavarande
sedvana tillkommit och utvecklat sig i skydd av tidigare lagstiftning
samt att de yrkesfiskare, varom här är fråga, i flertalet fall utöva sin näring i
god tro om sin rätt.

Vid en reglering av rätten till strömmingsfiske å nu ifrågavarande kuststräckor
bör, såsom jag redan framhållit, uppenbarligen eftersträvas, att den -

Grunderna
för en reglering.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

na såvitt möjligt ansluter sig till nu rådande sedvana. Men å andra sidan ligger
det i sakens natur, att för vinnande av enhetlighet och överskådlighet smärre
avvikelser måste ske. Härtill kommer, att ett noggrant fastställande av
sedvanans förekomst och innebörd å varje särskild ort med hänsyn till de sinsemellan
stridiga uppfattningarna härom knappast är möjligt. Från nu angivna
utgångspunkter hade i departement sförslaget dels upptagits vissa allmänna
begränsningar i fråga örn fiskets utövande, dels ock från den fria fiskerätten
undantagits vissa större vattenområden, i vilka fisket redan nu idkas
uteslutande av strandägare.

Allmänna be- Vad angår de allmänna begränsningarna hade föreslagits, att vattenområdet
granBnmgar. narmagt stränderna alltjämt skulle helt förbehållas strandägarna, därvid till
vinnande av likformighet i bestämmelserna sagda område givits samma utsträckning
som strandägarnas enskilda fiskevatten utomskärs eller till och
med 180 meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av 2 meter vidtoge.
Då fjällfiske huvudsakligen bedreves inom detta vatten, skulle redan
genom en dylik begränsning sagda fiske komma att i väsentlig mån förbliva
oberört av den ifrågasatta lagstiftningen. Till ytterligare skydd för fjällfisket
hade upptagits ett stadgande av innehåll, att garnfiske efter strömming
finge av annan än strandägaren utövas allenast i vatten med visst, jämförelsevis
större djup, å vilket annan fisk än strömming i allmänhet ej uppehölle sig.
Detta djup ansågs lämpligen kunna bestämmas till 10 meter.

Såsom framgår av redogörelsen för de inkomna yttrandena hava från varandra
motsatta utgångspunkter anmärkningar framställts mot departements•orslagets
ståndpunkt i denna del. Av strandägare har sålunda framhållits,
att förslaget medförde alltför stort intrång i strandägarens fiskerätt, under
det att från fiskarehåll anmärkts, att bestämmelserna inskränkte på den fria
fiskerätten i större omfattning än som överensstämde med gällande sedvana.
Särskilt har från fiskarebefolkningen i Blekinge och Uppsala län gjorts gällande,
att garnfisket inom dessa län vore utan begränsning fritt för varje fiskande,
varjämte av fiskare inom Stockholms län uttalats, att enahanda vore förhållandet
beträffande vissa delar av Stockholms skärgård.

Vad angår förhållandena inom Kalmar, Östergötlands och Södermanlands
län torde av den verkställda utredningen framgå, att det fria fisket icke av
ålder omfattat det egentliga strandfisket; ej heller synas från yrkesfiskarnas
sida några anspråk i denna riktning tidigare hava framkommit. Anmärkningarna
synas fastmera avse, att djupet av 10 meter tilltagits för stort. Med
hänsyn till strandägarnas berättigade intresse att ostört utöva sitt strandfiske
lärer det vara ofrånkomligt, att en avgränsning mellan strandfisket och det
fria fisket kommer till stånd, och jag finner ur denna synpunkt övervägande
skäl tala för departementsförslaget, såvitt angår dessa tre län.

Emellertid synas de särskilda förhållanden, som flerstädes äro rådande i Uppsala,
Stockholms och Blekinge län, böra föranleda en utvidgning av det för
fritt garnfiske upplåtna området inom dessa. En sådan utvidgning skulle
kunna ifrågasättas ske på det sätt, att garnfisket för dessa län helt frigåves.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

En annan utväg, som förordats i en del yttranden, är att jämte de för övriga
län upptagna reglerna införa en kompletterande bestämmelse, varigenom det av
ålder bedrivna fria fisket skyddas jämväl för det fall, att det idkas närmare
land eller å mindre vattendjup än som eljest är föreskrivet. Vad särskilt Stockkolms
län angår torde med hänsyn till de skiftande förhållandena inom länets
skärgård den sist antydda lösningen vara att föredraga. Då denna ej
heller för de båda övriga länen torde medföra några större olägenheter och därigenom
jämväl vinnas mera enhetliga regler, har jag stannat vid att för samtliga
tre länen föreslå upptagandet av en bestämmelse av nu angivet innehåll.

Då, såsom kammarkollegiet framhållit, förhållandena inom Gotlands län i
allt väsentligt torde överensstämma med de inom Blekinge län rådande, har
jag ansett Gotlands län böra i nu angivna hänseende likställas med de förut
nämnda länen.

Enligt departementsförslaget är notfisket i varje fall ägaren förbehållet. Notfisket,
Till skydd för detta fiske innehåller förslaget, att strömmingsgarn ej må utan
strandägarens samtycke utsättas inom 300 meters avstånd från notvarp, så
länge detta av strandägaren nyttjas, varjämte förslaget förutsätter, att notvarpet
å sådan tid skall finnas behörigen utmärkt. Av vissa strandägare har
påyrkats, att garnfiske inom notvarpen med hänsyn till därav föranledda
olägenheter vid notdragningen bör helt förbjudas. Av lantbruksstyrelsens
majoritet har förordats en precisering av stadgandet i den riktning,
att större skydd beredes notvarpen å tid, då notdragning icke äger
rum. Av det i 3 § föreslagna stadgandet, jämfört med den föreslagna bestämmelsen
i 17 § andra stycket, torde framgå, att strandägaren är berättigad att
genom utmärkning skydda varpet under hela den årstid, då varpet av honom
användes för notdragning, även om sådan icke regelbundet äger rum. Härmed
torde i allt väsentligt de av lantbruksstyrelsen framförda önskemålen vara
tillgodosedda. Enligt vad jag från sakkunnigt håll inhämtat, torde någon olägenhet
för notfisket icke vara att befara därav, att garnfiske idkas i notvarpet
å andra tider. Jag har alltså icke ansett tillräckliga skäl föreligga att på
denna punkt avvika från departementsförslaget.

Till förekommande av att notvarp skulle kunna hållas utmärkt jämväl under
årstid, då detsamma ej användes, eller att de fiskande genom oriktig utmärkning
av notvarp skulle avstängas från dem eljest tillkommande fiske, hade i
departementsförslaget såsom andra stycke till 17 § i lagen upptagits en bestämmelse
om befogenhet för den, som lede men av utmärkningen, att få handräckning
för densammas avlägsnande. Någon anmärkning mot bestämmelsen
har icke framställts, och den torde alltså böra bibehållas.

Till skydd för strandfisket hade slutligen i förslaget upptagits stadgande övriga boom
viss maximilängd å garnsträckorna samt visst minimiavstånd mellan skilda stämmeiser
garnsträckor i avsikt att därigenom förhindra utestängande av strömmingsstim- ^''ramfuske*
men ävensom annan vandringsfisk från strandägare^ innanför belägna vatten.

Mot ifrågavarande föreskrifter har från fiskarehåll gjorts gällande, att de borde
helt utgå eller att i varje fall det föreskrivna avståndet mellan garnsträckorna
borde minskas. Då syftet torde kunna vinnas även med något mindre avstånd,

48 Kungl. Maj:ts preposition nr lil.

har jag efter samråd med sakkunnig ansett detta kunna nedsättas till 100
meter.

Lokala Såsom jag tidigare framhållit, torde det icke kunna helt undvikas, att de
undantag. ,.u antydda reglerna i särskilda fall kunna medföra intrång i strandägarens
-fiskerätt utöver vad som följer av den på varje ort rådande sedvanan i fråga
om rätten till fritt fiske. Av de verkställda undersökningarna torde dock kunna
dragas den slutsatsen, att olägenheterna äro av jämförelsevis mindre betydelse.
I detta hänseende torde först böra framhållas, att genom det fria garn.
fiskets begränsning till vatten med visst minimidjup och på visst avstånd från
stranden en väsentlig del av de tätare skärgårdsområdena i verkligheten falla
utanför de nya bestämmelsernas tillämplighetsområde. Utöver dessa allmänna
inskränkningar hade i överensstämmelse med de principer, som legat till grund
för departementsförslaget, vissa större vattenområden helt undantagits. Dessa
■ ’ områden äro belägna inom norra delen av Kalmar län och inom Östergötlands

län samt utgöras, såsom framgår av departementsförslaget, huvudsakligen av
Gamlebyviken, inre delen av Gudingefjärden jämte Syrsan och Bågviken samt
Valdemarsviken och Slätbaken. Beträffande nu nämnda områden torde ett
dylikt undantagsstadgande vara så mycket mera motiverat, som strömmingsfisket
därstädes, såsom jämväl anmärkts, intager en särställning. Med
hänsyn till de inkomna yttrandena i denna del finner jag mig böra tillstyrka,
att från den nya lagstiftningens tillämpning undantagas jämväl Tränöfjärden
och Gropviken jämte vissa angränsande vatten. Det ligger i sakens
natur, att dylikt undantag endast bör ifrågakomma beträffande områden, som
äroi geografiskt mera skarpt avgränsade och där tillika någon sedvana i fråga
örn fritt fiske icke kan påvisas. Därest inom någon del av ett större vattenområde
råda andra fiskeförhållanden än beträffande vattenområdet i övrigt,
möta ofta stora svårigheter för en avgränsning av områdets olika delar med
därav följande osäkerhet beträffande fiskerätten. Ur nu antydda synpunkt
har jag icke ansett tillräckliga skäl föreligga för en uppdelning av Bråviken
och detta desto mindre som redan nu större delen av densamma måste anses upplåten
till fritt fiske. Ett uteslutande av Bråviken i dess helhet skulle uppenbarligen
för traktens yrkesfiskare medföra ett ödesdigert avbräck i deras näringsfång.
I dessa fall bör strandägaren erhålla full gottgörelse för det intrång
i fiskerätten, som han lider genom de nya bestämmelserna.

Ersättning Jag övergår härefter till frågan örn den ersättning, som bör tillkomma

till strand- strandägare, därest genom garnfiskets frigivande i särskilt fall intrång kommer
att ske utöver vad som följer av rådande sedvana. Härutinnan erinrar jag
till en berjan örn den rätt till ersättning, som tillerkändes strandägarna i anledning
av 1928 års lagändring i fråga örn fisket å västkusten. I lag den 22 juni
1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt stadgas sålunda, att,
därest den gjorda lagändringen i något fall medför, att varje svensk undersåte
erhåller rätt att utöva fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs och
Bohus samt Hallands län, där sådant fiske enligt äldre lag var förbehållet strandens
ägare, ersättning av statsmedel skall utgå för värdet av den förmån, som

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

för honom gått förlorad genom att fisket blivit fritt, så ock för förlust, som av
sådan anledning eljest må hava tillskyndats honom. Har fisket upplåtits till
annan, skall även denne njuta ersättning för honom åsamkad skada. I samband
med 1930 års lagändring hava dessa bestämmelser erhållit viss tillämpning jämväl
beträffande Skånes västra kust.

I den inom justitiedepartementet upprättade promemorian hade i ersättningsfrågan
anförts i huvudsak följande:

Då, såvitt nu ifrågavarande kuster anginge, gällande lag ej tillerkände sedvanefisket
inomskärs någon rättslig betydelse och en direkt tillämpning av 1928
års ersättningslag följaktligen skulle i detta fall medföra, att ersättning komme
att utgå även där garnfisket i verkligheten redan förut varit fritt för envar,
syntes här enahanda grundsatser böra tillämpas som vid 1930 års lagändring
i fråga om fisket med fast redskap vid Skånes västkust. Ersättning borde således
komma i fråga endast då strandägaren verkligen visat sig räkna med
fisket såsom en tillgång. Då genom de ifrågasatta bestämmelserna fullt tillfredsställande
skydd måste anses hava beretts såväl strömmingsfiske med not
och det närmast stränderna idkade garnfisket efter strömming som ock fångsten
av andra fiskslag, borde ersättningsrätten vidare begränsas till att avse
allenast det intrång, strandägarens garnfiske efter strömming lede genom att
detta fiske i vissa delar av hans fiskevatten frigåves till allmänt begagnande.
Av det sagda följde jämväl, att i de fall, där strandägaren hindrat andra från
att idka strömmingsfiske med garn utan att dock själv vare sig direkt eller
indirekt tillgodogöra sig detsamma, ersättning icke borde utgå. Med hänsyn
till vad sålunda anförts, och då ett utövande av strömmingsfiske med garn,
som tagit sin början först efter det förslag örn ersättning framlagts, icke finge
tillmätas betydelse, funnes ersättning böra utgå allenast i den mån strandägaren,
med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897 men före den
1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket med
garn. Liksom förut skett, borde tydligen jämväl arrendator erhålla gottgörelse
i de fall, då förlust tillskyndades honom.

Mot departementsförslaget i denna del hava i allmänhet inga erinringar
framställts från de i ärendet hörda myndigheterna. Dock hava av majoriteten
inom lantbruksstyrelsen samt länsstyrelsen i Södermanlands län uttalats betänkligheter
mot en lösning av ersättningsfrågan enligt dessa grundsatser, därvid
särskilt framhållits, att strandägarens rätt till ersättning icke skäligen
borde göras beroende av den omständigheten, huruvida han själv utnyttjat fisket
med användande av strömmingsgarn eller ej, ett villkor, som saknade motsvarighet
i 1928 års ersättningslag. Enahanda uppfattning har kommit till
uttryck jämväl från strandägarehåll. Härtill må erinras, att mellan den i 1928
års lag upptagna regeln och den i departementsförslaget förordade icke torde
föreligga någon principiell skillnad. Båda reglerna lära i praktiken leda till
samma resultat. Ersättningsrätten är i båda fallen beroende av att strandägaren
med andras uteslutande nyttjat fisket såsom honom ensam tillhörigt. Huruvida
så skett är en fråga, som i sista hand kommer under bedömande vid ersättningsfrågans
behandling inför domstol. Något uttryckligt uttalande härom
var icke erforderligt i fråga örn den rätt till fiske, som före 1928 ars lag lillkom
strandägaren, då denna strandägarens fiskerätt redan tidigare var i lag begränsad
med hänsyn till rådande sedvana och ersättningen till följd av nämnda

Bihang lill riksdagens protokoll 1082. 1 sami 88 haft. (Nr lil.) 4

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

förhållande alltså endast kom att omfatta de fall, där något sedvanemässigt
fiske av andra fiskare icke knnde påvisas. Däremot råder jämväl formellt fullständig
överensstämmelse mellan det nu föreliggande förslaget och 1930 års lagändring.
Även i sistnämnda fall avsågs med lagändringen att bereda skydd åt
ett på grund av sedvana utövat fiske, som enligt då gällande lag tillkom strandägaren
ensam. Vid tillkomsten av 1930 års lagändring framhölls ock, att ersättning
blott borde komma i fråga, när strandägaren med hänsyn till faktiskt
rådande förhållanden skulle genom lagändringen tillskyndas ekonomisk förlust.
Någon anledning att i nu förevarande fall låta ersättningen utgå oberoende av
huruvida strandägaren verkligen tillgodogjort sig fisket såsom en ensamrätt
för honom synes icke föreligga. Jag anser mig alltså böra vidhålla den uppfattning,
varåt departementsförslaget på denna punkt givit uttryck. Ej heller
kan jag finna, att, såsom vissa strandägare velat göra gällande, den nya
lagstiftningen skulle vålla oklarhet i det rättsliga förhållandet mellan jordägare
och arrendefiskare. Såsom i promemorian framhållits, kommer nämligen
genom den avsedda tillämpningen av 1928 års lag även arrendator att
bliva berättigad till ersättning för honom åsamkad skada. På grund av det
anförda har jag funnit mig böra tillstyrka ett godtagande av departementsförslagets
bestämmelser jämväl i nu ifrågavarande del.

Statsverkets De ersättningar, som må tillkomma strandägarna, böra uppenbarligen, såkostnader.
gom ock iakttagits vid 1928 och 1930 års lagändringar, utgå av statsmedel.

Vad angår storleken av nämnda ersättningar har inom justitiedepartementet av
sakkunnig person verkställts vissa beräkningar. Av dessa synes framgå, att
ifrågavarande ersättningar icke torde uppgå till mera betydande belopp och
icke komma att sammanlagt överskrida utan med all sannolikhet väsentligt understiga
200,000 kronor. Denna kostnadssumma kommer uppenbarligen ej
heller att utgå på en gång utan fördela sig på ett flertal år. Till upplysning
må nämnas, att den ersättning, som på grund av 1928 års ersättningslag hittills
utgått, inskränker sig till ett belopp av omkring 40,000 kronor, avseende
mistad fiskerätt inom Göteborgs och Bohus län. Beloppet har av länsstyrelsen
i nämnda län utanordnats såsom förskottsmedel. Förslag till täckande
av sagda förskott och den ytterligare ersättning, som intill nästa budgetårs
utgång kan ifrågakomma, torde senare underställas Kungl. Majit av chefen
för jordbruksdepartementet.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till

1) lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1)
örn rätt till fiske; samt

2) lag angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928
(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.»

Föredraganden uppläser härefter berörda förslag av den lydelse, bilaga1 till
detta protokoll utvisar, samt anför vidare:

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, bar här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

»överträdelse av de till skydd för strandägarens fiskerätt meddelade föreskrifterna
lärer böra medföra ansvarspåföljd. Som emellertid stadgandet i 24
kap. 14 § strafflagen örn straff för olovligt fiske utan vidare torde vara tilllämpligt
jämväl i fall, då någon på otillåtet sätt bedriver garnfiske efter strömming
i vatten, där fisket i allmänhet tillkommer strandägaren, har jag funnit
särskild ansvarsbestämmelse för detta fall ej vara erforderlig.

Såsom jag i det föregående antytt, förutsattes för att skydd skall beredas
strandägarnas notvarp, att dessa äro behörigen utmärkta. Enligt departementsförslaget
skulle föreskrifter om dylik utmärkning meddelas i administrativ
ordning. Det upprättade utkastet till kungörelse i detta ämne har i
allmänhet lämnats utan erinran. Dock har från strandägarehåll anmärkts,
att de ifrågasatta anordningarna för utmärkning av varpets yttre del vore för
strandägarna betungande samt därjämte olämpliga, särskilt såsom ägnade att
medföra risker för de sjöfarande. Jämväl fiskeriintendenten i östra distriktet,
som funnit det föreslagna landmärket obehövligt, har förordat vissa förenklingar
i utmärkningen. Frågan härom torde böra tagas under förnyat
övervägande vid utfärdande av författning i ämnet. Med anledning av vad i
vissa yttranden anförts därom, att kostnaden för utmärkningen borde ersättas
av allmänna medel, får jag framhålla, att en dylik ersättningsskyldighet desto
mindre torde böra åläggas statsverket som denna kostnad för ägaren av notvarpet
uppenbarligen icke är av nämnvärd betydelse.

Jag tillåter mig slutligen framhålla, att ännu en fiskelagsfråga är på prövning
beroende. Genom den av mig nu anmälda riksdagsskrivelsen anhöll nämligen
riksdagen jämväl, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning beträffande
frågan örn införande i fiskerättslagen av uttryckliga bestämmelser
angående vad som förstås med fast och med rörlig redskap. Med anledning
härav får jag meddela, att frågan örn vilka lagstiftningsåtgärder i sistnämnda
hänseende påkallas ännu ej kunnat bringas i sådant skick, att den kan föreläggas
årets riksdag.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förenämnda lagförslag
måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Gösta Tidelius.

Kungl. Majlis proposition nr lil.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 18 februari
1932.

N ärvarande:

justitieråden Christiansson,
Edelstam,
Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 5 februari
1932, hade Kungl. Maj:t förordnad att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till
lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om rätt
till fiske och till lag angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den
22 jami 1928 (nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Carl Romberg.

Lagrådet lämnade förslagen utan anmärkning.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 19 februari 1932.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, statsråden Gärde, von Stockenström, Städener,
Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson,-Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 18 februari
1932 avgivna yttrande över de den 5 februari 1932 till lagrådet remitterade
förslagen till lag angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr
32 s. 1) om rätt till fiske samt lag angående ytterligare utsträckt tillämpning
av lagen den 22 juni 1928 (nr 183) om ersättning till strandägare för mistad
fiskerätt; därvid föredraganden hemställer, att förslagen, som av lagrådet lämnats
utan anmärkning, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Axel Wennerholm.

Kungl. Maj:ts proposition nr lil.

Bilaga A.

U tkast

till

Lag

angående ändring i 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. 1) om

rätt till fiske.

Härigenom förordnas, att till vardera av 3 och 17 §§ lagen den 27 juni 1896
om rätt till fiske, vilken förstnämnda paragraf senast ändrats genom lagen den
6 juni 1930 (nr 197), skall fogas ett nytt stycke av det innehåll, som nedan
angives :

3 §.

I Norrbottens---och onsdag.

I Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Kalmar och Blekinge
ävensom Gotlands län må strömmingsfiske med garn (skötar) inomskärs idkas
av varje svensk undersåte i det vatten, som har ett djup av minst tio meter och
finnes på större avstånd än etthundraåttio meter från det ställe invid stranden,
där stadigt djup av två meter vidtager; dock gälle härvid följande undantag:

utan strandägarens samtycke må garn ej utsättas i en sammanhängande
sträcka till större längd än fyrahundrafemtio meter eller med mindre avstånd
mellan skilda garnsträckor än tvåhundra meter, ej heller, så länge strandägaren
nyttjar av honom behörigen utmärkt notvarp, närmare detta än trehundra
meter;

strömmingsfisket vare strandägaren förbehållet

i Slätbaken och Merumsfjärden innanför en linje, som tänkes dragen över
smalaste delen av Ettersundet och Pålsundet,

i Yaldemarsviken innanför en linje, som tänkes dragen där kortaste avståndet
är mellan Stora Ålö och Kvädö,

i Syrsan och Sågviken samt Gudingefjärden innanför linjer, som tänkas
dragna dels över smalaste delen av sundet mellan Björkö och fastlandet, dels
från Björkö södra udde till sydligaste udden av Lilla Rätö, dels ock från västligaste
udden av sistnämnda ö till närmaste ställe på fastlandet, samt

i Gamlebyviken och Lucernafjärden innanför en linje, som tänkes dragen
rätt åt söder från södra udden av Gränsölandet.

Vid de ----det underhåller.

17 §.

Einnes uppenbart — — — tredskandes bekostnad.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Kungl. Maj.ts proposition nr lil.

Utkas t

till

Lag

angående ytterligare utsträckt tillämpning av lagen den 22 juni 1928
(nr 184) om ersättning till strandägare för mistad fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer:

Vad i lagen den 22 juni 1928 örn ersättning till strandägare för mistad fiskerätt
är stadgat för det fall, att fiske med rörlig redskap vid strand inom Göteborgs
och Bohus eller Hallands län blivit fritt, skall jämväl äga tillämpning,
såvitt den ändring i lagen örn rätt till fiske, som träder i kraft den 1 juli 1932,
medför att varje svensk undersåte erhåller rätt att utöva strömmingsfiske med
garn (skötar) i fiskevatten inom Uppsala, Stockholms, Södermanlands, Östergötlands,
Kalmar och Blekinge ävensom Gotlands län, där sådan rätt enligt
äldre lag var förbehållen strandens ägare. Ersättning skall dock utgå allenast
där strandägaren, med uteslutande av andra fiskande, efter den 1 januari 1897
men före den 1 januari 1932 själv eller genom annan tillgodogjort sig strömmingsfisket
med garn.

Framställning örn ersättning enligt denna lag vare ansedd såsom i rätt tid
gjord, där den skett före den 1 juli 1937.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1932.

Utkast

till

Kungörelse

örn utmärkning av notvarp.

Härigenom förordnas som följer:

Utmärkning av notvarp skall för att hava den verkan, som avses i 3 § andra
stycket lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske, sådant detta lagrum lyder
enligt lag denna dag (nr ), ske medelst anbringande av ett upprättstående
kors, där noten utlägges, och en rödmålad påle, där noten uppdrages. Korsmärkets
tvärträ skall befinna sig minst en och en halv meter över vattnets eller
isens yta, och pålen skall hava en höjd av minst två meter samt vara tydligt
skönjbar från sjösidan.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1932.