Kungl. Majlis proposition nr 86
Proposition 1939:86
Kungl. Majlis proposition nr 86.
1
Nr 86.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
villkorlig dom, m. m.; given Stockholms slott den 17
februari 1939. *
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till
1) lag om villkorlig dom;
2) lag om särskild förundersökning i brottmål;
3) lag med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig;
4) lag om ändring i vissa delar av 5 kap. strafflagen;
5) lag om ändrad lydelse av 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten;
6) lag om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken;
7)
lag om tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;
8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
örn tvångsuppfostran;
9) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
om ungdomsfängelse;
10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937
(nr 461) om förvaring och internering i säkerhetsanstalt;
11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavardslag); samt
12) lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling
av alkoholister (alkoholistlag).
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 86.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Förslag
till
Lag
om villkorlig dom.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Övertygas någon örn brott och finnes, med hänsyn särskilt till den brottsliges
karaktär och personliga förhållanden i övrigt, skälig anledning antaga,
att han utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott,
må domstolen under förutsättningar som angivas i denna lag
antingen, i samband med ådömande av straff, förordna att med straffets
verkställande skall villkorligt anstå,
eller ock, där det av särskilda skäl finnes lämpligare, i samband med sakerförklaring,
förordna om villkorligt anstånd med straffets ådömande.
Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, där det av hänsyn till den
allmänna laglydnaden är påkallat, att den brottslige undergår straff.
2 §•
Villkorlig dom som i 1 § sägs må brukas, örn å brottet eller, där flera brott
förövats, å något av dem kan följa straffarbete eller fängelse, dock ej såvida
den brottslige finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller fängelse
i två år.
Villkorlig dom enligt 1 § må ej meddelas, där den tilltalade tillika dömes
ovillkorligt till straffarbete eller fängelse.
3 §•
Har tilltalad under de fem åren närmast före brottet undergått straffarbete,
omedelbart ådömt fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering
eller tvångsuppfostran, må villkorlig dom enligt 1 § meddelas allenast såframt
synnerliga skäl därtill föranleda.
Samma lag vare, där den tilltalade under de fem åren närmast före brottet
erhållit villkorlig dom, som ej avsett förvandlingsstraff för böter.
4 §•
Meddelas beslut örn förvandling av böter, må genom villkorlig dom beviljas
anstånd med förvandlingsstraffets verkställande, såframt omständig
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
3
lieterna ej föranleda till antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar
vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras
för hans tillrättaförande.
5 §•
I villkorlig dom, som meddelas enligt 1 §, skall fastställas en prövotid av
tre år eller, örn den tilltalade förskyllt allenast böter, två år, räknat från den
dag utslaget i vad angår den villkorliga domen till följd av nöjdförklaring
eller eljest vann laga kraft mot den dömde.
f villkorlig dom, som allenast avser förvandlingsstraff för böter, skall prövotiden
bestämmas till två år.
Om förlängning av prövotiden stadgas i 12 och 14 §§.
6 §•
Den villkorligt dömde skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt
leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning
på lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga
står att fullgöra sin skyldighet därutinnan.
7 §•
1 villkorlig dom enligt 1 § skall förordnas, att den dömde under prövotiden
skall stå under övervakning, såvida ej av särskilda skäl kan antagas att han
ändock skall låta sig rätta. *
1 dom enligt 4 § skall förordnas om övervakning, där det finnes erforderligt.
8 §•
I den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet,
omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande,
må, jämte det förordnande meddelas om övervakning, tillika
åläggas honom att
a. ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans utbildning,
arbetsanställning eller vistelseort;
h. avhålla sig från bruk av rusdrycker;
c. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt;
d.
underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller
andra tillgångar.
Där det finnes lämpligt må ock föreskrivas, att den dömde bör å tid och
sätt som i domen angivas söka fullgöra honom åliggande skyldighet att
gälda ersättning för skada som uppkommit genom brottet.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
9 §•
Övervakning skall stå under tillsyn av övervakningsdomstol och utövas
av övervakare.
Har den villkorliga domen meddelats av allmän underrätt, är denna övervakningsdomstol,
där ej i domen annan allmän underrätt utses därtill. Har
domen ej meddelats av allmän underrätt, skall sådan domstol i domen utses
till övervakningsdomstol. Tillsyn å övervakning må av övervaknin''gsdomstolen
flyttas till annan allmän underrätt.
Övervakare förordnas i samband med beslut örn övervakning, där så lämpligen
kan ske. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen att spara
st möjligt förordna övervakare. Övervakningsdomstolen må kunna entlediga
övervakaren och förordna annan i hans ställe.
Övervakningsdomstols befogenhet enligt denna paragraf skall, då domstolen
ej håller sammanträde, utövas på landet av domaren och i stad med
rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten, som är satt att taga befattning med
ärenden enligt denna lag.
10 §.
Det åligger den dömde att hålla övervakaren underrättad om sin bostad
och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt
hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom.
Övervakaren äger meddela bestämmelser med avseende å verkställandet av
föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter han eljest med hänsyn
till den dömdes ungdom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.
11 §•
Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må ändras eller upphävas, då anledning
därtill förekommer. Har övervakning varat sex månader, må beslut
meddelas örn dess upphörande, såframt det av särskilda skäl kan antagas
att den dömde låter sig rätta utan övervakning.
12 §.
Åsidosätter den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott,
något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, må domstolen
efter omständigheterna
a. förordna om övervakning;
b. meddela föreskrift jämlikt 8 §;
c. förordna örn prövotidens förlängning, dock högst med två år utöver
den i domen bestämda tiden;
d. besluta att varning skall tilldelas den dömde; eller ock
e. förklara anståndet förverkat.
Meddelas på grund av denna paragraf sådan föreskrift som i 8 § sägs,
skall ock förordnas om övervakning, där så ej tidigare skett. Förklaras
anståndet förverkat, skall tillika bestämmas straff för brottet, där det ej
skett i den villkorliga domen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
5
13 §.
1 morn. Varder den, som erhållit villkorlig dom enligt 1 §, övertygad att
hava begått nytt brott under prövotiden, må domstolen förklara anståndet
förverkat; och skall sådan förklaring städse meddelas, om det nya brottet
finnes förskylla straffarbete eller fängelse, övertygas han om brott som
förövats före prövotidens början, må, under förutsättningar som angivas i
1—3 §§ och 26 §, förordnas att anståndet skall avse jämväl detta brott;
meddelas ej sådant förordnande, skall antingen anståndet förklaras förverkat
eller ock straff ådömas och verkställas för allenast det brott, varom den
dömde sålunda övertygats.
Då i fall som ovan sägs anstånd förklaras förverkat, skall gemensamt
straff för de brott som äro i fråga ådömas i enlighet med vad därom är
stadgat. Vad nu sagts gäde ock, då anstånd som beviljats med verkställande
av straff förklaras skola avse jämväl annat brott.
2 mom. Där den som erhållit villkorlig dom enligt 4 § övertygas om
brott som begåtts före prövotidens slut, må anståndet förklaras förverkat.
3 mom. Ålägges villkorligt dömd förvandlingsstraff för böter, må anståndet
förklaras förverkat.
14 §.
Därest i fall som avses i 13 § anståndet ej förklaras förverkat, äger domstolen
i enlighet med vad i 12 § stadgas meddela ändrade bestämmelser med
avseende å den villkorliga domen.
15 §.
Att i vissa fall då anstånd förklarats förverkat domstolen må döma till
tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring i säkerhetsanstalt för det
brott som avsetts med den villkorliga domen, därom är särskilt stadgat.
16 §.
Åtgärd enligt 12 § må beslutas endast om fråga därom väckes före prövotidens
utgång eller, vid tillämpning av 14 §, såframt frågan uppkommer i mål
som anhängiggjorts före prövotidens utgång. Ej må efter prövotidens utgång
förordnande meddelas örn övervakning, föreskrift enligt 8 § eller varning,
utan att prövotiden samtidigt förlänges.
Anstånd må ej enligt 13 § förklaras förverkat, med mindre fråga därom
uppkommer i mål som anhängiggjorts, i fall som avses i 3 mom. av samma
paragraf före prövotidens utgång och eljest inom elt år från prövotidens
utgång.
Kan anstånd ej längre förklaras förverkat, vare straff förfallet.
17 §.
Uppkommer vid polisdomstol eller poliskammare, i mål mot någon sorn
tidigare erhållit villkorlig dom, fråga örn iindrade bestämmelser med av
-
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
seende å den villkorliga domen, må målet hänskjutås till allmän underrätt;
och skall så alltid ske, då anståndet finnes böra förklaras förverkat.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då mål örn förvandling
av böter enligt vad därom är stadgat upptagits av domare på landet eller
ledamot i rådhusrätt.
18 §.
Ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § upptages av övervakningsdomstolen
eller, där anståndet ej är förenat med övervakning, av den domstol
som först avgjort det mål vari den villkorliga domen meddelats.
I rättens ställe må sådant ärende upptagas på landet av domaren och i
stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten som i 9 § sägs, så ock
av övervakningsnämnd varom i 25 § förmäles. Ärendet må, där så finnes
lämpligt, hänskjutas till rätten; och skall detta alltid ske, då anstånd finnes
böra förklaras förverkat.
19 §.
Framställning om åtgärd jämlikt 11 eller 12 § göres av allmän åklagare,
av övervakare eller annan, som enligt särskilt meddelade bestämmelser har
befattning med övervakningen, eller ock av den dömde. Sådan fråga må
jämväl väckas av myndighet som jämlikt 18 § äger upptaga ärendet.
I ärende som här avses skall tillfälle lämnas den dömde att yttra sig,
där fråga ej är allenast om upphörande av övervakning eller av skyldighet
enligt 8 §, samt yttrande jämväl inhämtas från övervakaren. Innan beslut
meddelas, örn förverkande av anstånd med straffs ådömande, skall tillfälle
beredas allmän åklagare eller enskild målsägande som i målet yrkat ansvar
att utföra talan örn bestämmande av ansvar för det brott som avsetts med
den villkorliga domen.
20 §.
Varning skall meddelas den dömde personligen. Kan det ej genast ske,
skall den som fattat beslutet örn varning föranstalta därom att varningen
meddelas den dömde så fort ske kan; och må i sådant fall varningen meddelas
jämväl av annan i 18 § avsedd myndighet än den som fattat beslutet
om varning.
21 §.
På framställning av domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller övervakningsnämnd
skall polismyndighet lämna handräckning för den dömdes
inställande i ärende som ovan i denna lag sägs.
22 §.
Beslut som meddelats jämlikt 9 § må icke överklagas.
Mot underrätts slutliga utslag angående fråga som avses i 11 eller 12 § må,
därest utslaget icke innefattar att anstånd förklaras förverkat, endast den
villkorligt dömde föra talan.
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 86
Har domaren å landet eller ledamot av rådhusrätt beslutat åtgärd jämlikt
11 eller 12 §, må talan mot beslutet föras av den dömde i den ordning som
är stadgad om överklagande av allmän domstols slutliga utslag i brottmål.
Den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut åge bos underrätten
påkalla prövning av beslutet.
23 §.
Beslut som jämlikt 12 eller 14 § meddelas i fråga örn övervakning, skyldighet
enligt 8 § eller prövotidens förlängning skall, där ej annorlunda förordnas,
omedelbart lända till efterrättelse.
24 §.
Vill den dömde före besvärstidens utgång förklara sig nöjd med utslaget i
vad det avser den villkorliga domen, må förklaringen avgivas inför underrätt
som meddelat utslaget eller övervakningsdomstolen. Sådan förklaring må ock
avgivas inför domare eller ledamot av rådhusrätt som i 9 § sägs eller ock inför
tillsyningsman eller styresman vid häkte eller fängelse. Förklaring, vilken
avgives inför annan än underrätt som meddelat utslaget, skall icke gälla
utan att utslaget eller rättens eller domarens bevis örn målets utgång, såvitt
den dömde rörer, finnes att tillgå för den som mottager förklaringen.
Förklaring, som avgivits i överensstämmelse med vad nu sagts, må icke
återtagas. Har den dömde besvärat sig över utslaget, skola besvären anses
återkallade genom nöjdförklaringen, såvitt angår fråga som förklaringen
avser.
25 §.
Övervakningsnämnd må av allmän underrätt tillsättas för behandling av
frågor som enligt denna lag kunna ankomma på sådan nämnd. Nämnden
skall bestå av minst tre ledamöter. Av ledamöterna skall minst en vara lagfaren
befattningshavare vid domstol som tillsatt nämnden samt örn möjligt
en vara läkare. Domstolen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande
i nämnden.
Flera domstolar må förena sig örn gemensam övervakningsnämnd.
26 §.
Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen
eller brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för
krigsmakten; dock må villkorlig dom beviljas beträffande brott mot 8
kap. sistnämnda lag, där den tilltalade förskyller fängelse eller straffarbete.
Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga örn förlust av ämbete, tjänst eller
annan allmän befattning eller i fråga örn påföljd, som avses i 2 kap. 20 §
strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag eller författning.
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
27 §.
Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att
någon dömes till straff skall äga motsvarande tillämpning, då genom villkorlig
dom beviljas anstånd med straffs ådömande, och skall, där skilda verkningar
följa av olika straffarter, sådan dom anses lika med dom å fängelse
eller, om i den villkorliga domen så förordnats, dom å straffarbete.
28 §.
De närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av denna lag
meddelar Konungen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Genom lagen upphävas i 1—24 §§ samt 29 § lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom; dock skola jämväl efter den nya lagens ikraftträdande
nämnda lagrum tillämpas i fall då villkorlig dom meddelats eller meddelas
i mål som blivit av första domstol avdömt före ikraftträdandet.
Vad i lag eller särskild författning är stadgat med avseende å villkorlig
straffdom skall äga tillämpning beträffande villkorlig dom enligt den nya
lagen, ändå att straff icke utsatts i domen.
Förslag
till
Lag
om särskild förundersökning i brottmål.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
I brottmål ma, där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga
rum för vinnande av utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden
samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.
2 §■
Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild förundersökning
äga rum, där ej anledning är att antaga, att utredning som i
1 § sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu sagts
Sälle ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats, såframt ej laga hinder mot
villkorlig dom föreligger eller sådant fall är för handen som avses i 3 §
lagen örn villkorlig dom.
Ej må till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse dömas eller anstånd
enligt 1 § lagen om villkorlig dom beviljas, utan att särskild förundersökning
ägt rum eller därmed avsedd utredning ändock är tillgänglig.
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
9
3 §•
Beslut om särskild förundersökning meddelas, före målets handläggning
vid domstol av dess ordförande och därefter av domstolen. Beslut om förundersökning
beträffande häktad skall skyndsamt meddelas, sedan anmälan
örn häktningen inkommit till domstolens ordförande.
Till förundersökare förordnas lämplig och villig person.
4 §•
Domstolen eller dess ordförande må, när skäl därtill äro, besluta att
läkarintyg angående tilltalad skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket
skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar, förordnas, därest
den tilltalade är häktad, fängelseläkaren och eljest annan läkare, om möjligt
en psykiater.
Där utlåtande enligt sinnessjuklagen ej inhämtats, skall läkarintyg som
ovan sägs vara införskaffat, innan någon dömes till tvångsuppfostran eller
ungdomsfängelse.
Tilltalad, som ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa
sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den tilltalade, må polismyndighet
lämna handräckning för hans inställande.
5 §•
Barnavårdsnämnd skall på begäran av förundersökaren, åklagaren, domstolen
eller dess ordförande meddela tillgängliga upplysningar beträffande
tilltalad som ej fyllt tjuguett år och föreslå lämpliga åtgärder för hans
rättande.
Enahanda skyldighet åligger nykterhetsnämnd beträffande person med
vilken nämnden tagit befattning.
6 §•
Finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan,
att kännedom örn personliga förhållanden, vilka inför domstolen framkomma
i anledning av utredning som avses i denna lag, i följd av rättegångens
offentlighet vinner spridning, må domstolen kunna förordna att målet i vad
angår dylik utredning skall handläggas inom stängda dörrar.
Utan hinder av sådant beslut må domstolen medgiva tilltalads anhöriga
ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till nytta, rätt att övervara
handläggningen.
7 §•
Förundersökare ävensom läkare, vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta
efter domstolens prövning av allmänna medel skäligt arvode för utfört arbete
samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked örn beslutet
skall, där det begäres, tillhandahållas utan avgift.
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
8 §•
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Genom lagen upphävas dels lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom i de delar densamma icke upphäves genom lagen örn villkorlig
dom, dels 1—3 §§ och 4 § andra stycket lagen den 6 juni 1924 innefattande
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, dels ock
4 § lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse.
I mål som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande skall dock
äldre lag tillämpas.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.
Härigenom förordnas som följer:
Finner domstol i brottmål, vari talan om ansvar föres mot någon som ej
fyllt tjuguett år, att förhandlingarnas offentlighet är till uppenbar olägenhet
till följd av den uppmärksamhet för vilken den underårige kan antagas bliva
föremål, må domstolen kunna förordna att målet skall handläggas inom
stängda dörrar. Anses sådant förordnande böra meddelas, och är jämväl
någon som uppnått nämnda ålder tilltalad i målet, skall domstolen, där det
finnes kunna ske utan att utredningen avsevärt försvåras, såsom särskilt mål
handlägga åtalet mot den underårige.
Utan hinder av beslut som avses i första stycket må domstolen medgiva
tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till
nytta, rätt att övervara handläggningen.
2 §•
Ej må domstol döma underårig till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse,
med mindre den som har vårdnaden om honom, där så kunnat ske, blivit
hörd i målet.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar. «
Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga i de delar densamma
icke upphäves genom lagen örn särskild förundersökning i brottmål.
11
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av 5 kap. strafflagen.
Härigenom förordnas, alt 5 kap. 20 § strafflagen1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives samt att till kapitlet skall fogas en ny paragraf,
betecknad 24 §, av nedan angivna lydelse:
20 §.
Ådömt straff ----- omedelbart ådömts.
Ådömda böter---- laga kraft.
Har villkorligt anstånd med verkställande av straff, enligt vad särskilt är
stadgat, förklarats förverkat, skall tid som ovan sägs räknas från det beslutet
därom vann laga kraft.
24 §.
Om bortfallande av straff för brott, beträffande vilket villkorlig dom meddelats,
skall jämte bestämmelserna i detta kap. gälla vad i lagen om villkorlig
dom är stadgat.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten2 skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
32 §.
Att i vissa fall villkorlig dom må brukas vid tillämpning av denna lag,
därom är särskilt stadgat.
34 §.
Gemensamt straff — — — sistnämnda brott.
Sammanträffar brott,---därtill föranleda.
Sammanträffar brott, som finnes förskylla disciplinstraff, med brott, be
1
Senaste lydelse, se 1937: 121.
- Senaste lydelse av 34 §, se 1938: 262.
12 Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
träffande vilket villkorlig dom anses böra meddelas, må disciplinstraffet
ådömas särskilt.
Är brottslig---icke tillämpas.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
16 kap.
10 §.
Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller
ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller örn ådömande
av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt förundersökare
eller läkare, som förordnats jämlikt lagen örn särskild förundersökning
i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela
upplysning i målet, eller åt någon, som förordnats att biträda part i rättegången
eller att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig
från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje,
särskild talan förås; och skall underrättelse härom i sammanhang med beslutet
av rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som av underrätt
meddelats under rättegången, förordnats örn kvarstad eller beslag
eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller yrkande örn hävande
av sådan åtgärd ogillats.
Vad i —---partens klagan.
25 kap.
5 §•
Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,
skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant
hänseende gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest under
rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall
talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som
1 Senaste lydelse, se beträffande 16 kap. 10 § 1933: 183 samt beträffande 25 kap. 5 S
1924: 210.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
13
rörer förundersökare eller läkare, vilken förordnats jämlikt lagen om särskild
förundersökning i brottmål, eller som angår fullmäktig eller vittne eller
annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller rättegångsbiträde
åt part eller tolk, underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet
att, där det under rättegången givits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar
eljest underrätts slutliga utslag beslut, som, där det under rättegången
givits, kunnat särskilt överklagas, skall talan mot det beslut förås i sammanhang
med fullföljd av talan i huvudsaken; vill ej den, som är med beslutet
missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken, vare lag, som hade beslutet
blivit under rättegången meddelat.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
om tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1 skall
fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Vad sålunda stadgats utgöre ej binder för tilltalad att söka ändring i hovrätts
utslag, varigenom han erhållit villkorlig dom innefattande anstånd med
straffs ådömande.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) örn
tvångsuppfostran.
Härigenom förordnas, att 2, 3, 14 och 15 §§ lagen den 13 mars 1937 örn
tvångsuppfostran skola erhålla följande ändrade lydelse: 2
2 §•
Övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens
slut begått brott som i 1 § sägs, och dömes han därför till tvångsuppfostran,
1 Senaste lydelse, se 1937: 469; jfr 1938: 39.
14
Kungl, ftlaj.ts proposition nr 86.
skall domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att tvångsuppfostran
jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller
träda i stället för straff som utsatts i domen.
3 §.
Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av annan
anledning än brott som i 1 § sägs, må domstolen, därest den villkorliga
domen avsett sådant brott och den dömde ej fyllt aderton år, under de förutsättningar
i övrigt som angivas i 1 §, döma honom till tvångsuppfostran
att träda i stället för straff för det brott som föranlett den villkorliga domen
och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.
14 §.
Misstänkes den, som ådömts tvångsuppfostran, att hava före slutlig utskrivning
begått brott, och hör brottet under allmänt åtal eller har det av
målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm,
å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter styrelsens hörande
avgöra huruvida åtal lämpligen bör ske.
15 §.
Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han blivit till straff dömd men
innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att tvångsuppfostran
skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår.
Denna lag träder i kraft, beträffande 14 § dagen efter den då lagen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling
och i övrigt den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om
ungdomsfängelse.
Härigenom förordnas, att 2, 3, 19, 20 och 27 §§ lagen den 15 juni 1935 örn
ungdomsfängelse1 skola erhålla följande lydelse:
2 §•
Övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens
slut begått brott som i 1 § sägs, och dömes han därför till ungdomsfängelse,
1 Senaste lydelse av 20 §, se 1938: 257.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
15
skall domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att ungdomsfängelse
jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller
träda i stället för straff som utsatts i domen.
3 §.
Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av
annan anledning än brott som i 1 § sägs, må domstolen, därest den villkorliga
domen avsett sådant brott och detta förövats innan den dömde fyllt
tjuguett år, under de förutsättningar i övrigt som angivas i 1 §, döma honom
till ungdomsfängelse att träda i stället för straff för det brott som föranlett
den villkorliga domen och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare
straff, jämväl därför.
19 §.
Misstänkes den, som ådömts ungdomsfängelse, att hava före domen begått
brott, eller misstänkes han att hava begått brott efter domen men före
frigivningen eller tillsynstidens utgång, och hör brottet under allmänt åtal
eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är
begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter
nämndens hörande avgöra huruvida åtal lämpligen bör ske.
20 §.
Ädömes någon ungdomsfängelse sedan han blivit till straff dömd men
innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att
ungdomsfängelse skall träda i stället för det andra straffet eller vad därav
återstår.
Vad i ----ungdomsfängelse ådömes.
27 §.
Vad i denna lag finnes stadgat därom att ungdomsfängelse må användas i
stället för annat straff eller träda i stället för annat straff gäller icke förlust
av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning och ej heller påföljd sorn
avses i 2 kap. 20 § strafflagen eller liknande påföljd som finnes stadgad i
annan lag eller författning.
Denna lag träder i kraft, beträffande 19 § dagen efter den då lagen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling
och i övrigt den dag Konungen förordnar.
16
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Förslag
till
Lag
angående
ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937 (nr 461)
om förvaring oell internering i säkerlietsanstalt.
Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt, vilken lag träder i kraft den dag
Konungen förordnar, skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
2 §•
övertygas någon, som erhållit villkorlig dom, att hava före prövotidens
slut begått brott som i 1 § 3. sägs, och dömes han därför till förvaring, skall
domstolen förklara anståndet förverkat samt förordna, att förvaringen jämväl
skall avse brott som föranlett den villkorliga domen eller träda i stället
för straff som utsatts i domen.
Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av
annan anledning än brott som i 1 § 3. sägs, må domstolen, därest den villkorliga
domen avsett sådant brott samt den dömde prövas vara av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmäles och kan antagas även
vid brottets begående hava varit av sådan sinnesbeskaffenhet, under de
förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, döma honom till förvaring att
träda i stället för straff för det brott som föranlett den villkorliga domen
och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.
13 §.
Adömes någon, i annat fall än i 3 § sägs, förvaring eller mamering sedan
han dömts till straff men innan han det till fullo undergått, skri! domstolen
tillika förordna, att förvaringen eller interneringen skall träda i stället
för straffet eller vad därav återstår.
Vid bestämmandet —- — — till straff.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
17
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen deli 6 juni 1924 (nr 361) om
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
Härigenom förordnas, att 2 § 3 morn.1 barnavårdslagen den 6 juni 1924
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 44 §* samma
lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av nedan angivna lydelse:
''tr‘
2 §.
3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande
åtgärder är stadgat i lagarna örn äktenskaplig börd, om barn i äktenskap,
om adoption, om barn utom äktenskap, örn förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket, om förmynderskap, om förskottering
av underhållsbidrag till barn samt om socialregister ävensom i 14 kap.
45 § ''Strafflagen, i lagen om särskild förundersökning i brottmål och i förordningen
örn mödrahjälp.
44 §.
4 mom. Misstänkes den, som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem,
att hava före slutlig utskrivning begått brott, och hör brottet under allmänt
åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet
är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden
att efter hörande av skyddshemmets styrelse avgöra, huruvida åtal
lämpligen bör ske.
Delina lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Förslag:
till
Lag
angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av
alkoholister (alkoholistlag).
Härigenom förordnas, att i alkoholistlagen den 12 juni 1931 skall införas
en ny paragraf, betecknad 49 a §, av följande lydelse:
’ Senaste lydelse, se beträffande 3 § 3 mom. 1937: 387 samt beträffande 44 § 1936: 266 och
1937: 78.
Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 86.
2
18
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
49 a §.
Misstänkes den, som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt,
att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; hör detta
under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer
det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest
å landsfogden att efter hörande av anstaltens styrelse avgöra, huruvida
åtal lämpligen bör ske.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
19
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 november 1938.
N ärvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Nilsson, Quensel, Forslund, Eriksson.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet, fråga angående
revision av lagstiftningen örn villkorlig dom.
Föredraganden anför:
»Den 20 april 1934 erhöll chefen för justitiedepartementet, såsom framgår
av statsrådsprotokollet för nämnda dag, bemyndigande att låta verkställa
utredning angående reformer på straffsystemets, straffverkställighetens och
fångvårdens områden. Bland reformfrågor, som därvid skulle upptagas,
nämndes frågan angående en revision av lagstiftningen om villkorlig dom.
Resultatet av den i anledning härav verkställda utredningen föreligger i ett
den 2 november 1937 dagtecknat betänkande med förslag till lag om villkorlig
dom m. m., avgivet av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga
(statens offentl. utredn. 1937: 38).x
över betänkandet ha utlåtanden infordrats från rikets hovrätter, Överståthållarämbetet
och samtliga länsstyrelser, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen samt statens inspektör för fattigvård och barnavård.
Tillfälle att avgiva utlåtande har beretts samtliga häradshövdingar
och rådhusrätter ävensom följande föreningar, nämligen föreningen Sveriges
häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges
stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler,
Sveriges advokatsamfund, svenska kriminalistföreningen, centralförbundet
för socialt arbete, svenska fattigvårds- och bamavårdsförbundet,
svenska skyddsförbundet, föreningen skyddsvärnet i Stockholm, Uppsala
samhjälp, föreningen skyddsvärnet i Göteborg, föreningen skyddsvärnet i
Kopparbergs län samt svenska fångvårdssällskapet.
Utlåtanden ha inkommit från de myndigheter som ålagts att avgiva sådana.
Därjämte ha yttranden inkommit från häradshövdingarna i Fryksdal,
Västerbergslags, Norra Hälsinglands, Medelpads västra, Jämtlands 1
1 De sakkunniga utgjordes av professorn Folke Weller, ordf., överdirektören Hardy Göransson,
professorn Olof Kinberg, advokaten Hugo Lindberg och revisionssekreteraren Ivar Strahl.
20
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
västra och Mjölby domsagor, rådhusrätterna i Stockholm, Norrtälje, Uppsala,
Nyköping, Eskilstuna, Karlskrona, Malmö, Landskrona, Hälsingborg,
Trelleborg, Göteborg, Kristinehamn, Örebro, Västerås, Falun och Gävle samt
från flertalet av de nämnda föreningarna. Krigshovrätten har bifogat yttranden
från vissa krigsrätter, länsstyrelserna från vissa landsfogdar och
svenska skyddsförbundet från vissa skyddsföreningar.
Sedan ärendet varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,
anhåller jag att nu få upptaga detsamma till behandling.
Gällande svensk rätt.
Reglerna om villkorlig dom återfinnas i lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom, vilken avlöst den första svenska lagen i ämnet
av år 1906.
Enligt lagen angående villkorlig straffdom må domstol, då någon dömes
till straffarbete, ej över sex månader, eller fängelse, ej över ett år, under
vissa förutsättningar förordna att med straffet skall anstå och att på den
dömdes uppförande under viss prövotid samt vissa i lagen angivna omständigheter
i övrigt skall bero, huruvida straffet skall gå i verkställighet.
Såsom förutsättning för dylik villkorlig dom uppställer lagen, att det med
hänsyn till den dömdes karaktär och personliga förhållanden i övrigt finnes
skälig anledning antaga att han skall utan straffets undergående låta
sig rättas. Bland övriga förutsättningar märkes, att den tilltalade ej under
de tio år, vilka närmast föregått brottet, blivit dömd till straffarbete eller
fängelse eller under samma tid undergått dylikt straff, som blivit honom
tidigare ådömt.
Lagens bestämmelser om villkorlig dom beträffande böter lia ändrats i
samband med 1937 års lagstiftning om verkställighet av bötesstraff, vilken
träder i kraft den 1 januari 1939. Till nämnda dag gäller, att villkorlig
dom må användas då straffet bestämmes till böter, dock endast där det finnes
anledning antaga att den dömde till följd av fattigdom och bristande förvärvsförmåga
skulle nödgas avtjäna böterna med frihetsstraff. Genom
lagändringen upphäves detta stadgande och ersättes med en bestämmelse
därom att villkorlig dom må beviljas, då någon ålägges förvandlingsstraff för
böter, så framt omständigheterna ej föranleda till antagande att den bötfällde
av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit gälda böterna eller att
straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.
I lagen meddelas vissa bestämmelser om övervakning av villkorligt dömda.
I detta hänseende gäller, enligt bestämmelsernas år 1937 antagna lydelse,
att då anstånd beviljas med fängelse eller straffarbete, den dömde
skall, där ej annorlunda bestämmes, under prövotiden stå under övervakning
av därtill förordnad person, övervakare, som har alt utöva tillsyn över hans
uppförande och söka befordra vad som kan lända till hans rättelse. Meddelas
villkorlig dom i fråga om förvandlingsstraff för böter, må, där det
av särskilda skäl finnes erforderligt, likaledes förordnas, att den dömde
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
21
skall stå under övervakning. Var den dömde vid åtalets anhängiggörande
under 21 år, må i domen kunna åläggas honom skyldighet, i visst avseende
eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift och foga sig i anordning, som
övervakaren finner erforderlig för hans rättelse.
övervakning skall stå under domstols vårdnad. Har allmän underrätt
meddelat den villkorliga domen, är den domstolen vårdnadsdomstol. I annat
fall skall domstol, som meddelar villkorlig dom, tillika utse vårdnadsdomstol.
Prövotiden varar intill dess tre år eller, då den villkorliga domen avser
förvandlingsstraff för böter, intill dess två år förflutit från det domen vunnit
laga kraft i vad avser straff, anstånd, övervakning och skyldighet att lyda
övervakaren.
örn den dömde begår brott eller eljest åsidosätter sina skyldigheter på
grund av den villkorliga domen, kan anståndet förklaras förverkat. Förverkande
skall alltid inträda, om han efter domen men före prövotidens slut
förövar nytt brott, för vilket han förskyller straffarbete eller fängelse. I fall
av dåligt uppförande kan varning meddelas honom.
För vinnande av utredning i det särskilda fallet, huruvida erforderliga förutsättningar
för villkorlig dom finnas, skall i viss utsträckning särskild förundersökning
äga rum rörande den tilltalade.
*
Tillämpningen av gällande lagstiftning.
Arliga antalet villkorliga straffdomar torde för närvarande överstiga 2,000.
Sedan år 1922, då efter krigsåren normala förhållanden få anses ha inträtt,
har villkorlig dom kommit till användning i oavbrutet ökad omfattning.
Medan antalet sistnämnda år utgjorde 679, var det 2,067 år 1934,
det sista år för vilket statistik föreligger.
över hälften av de villkorligt dömda utgöras av sådana som begått tjuvnadsbrott.
I stor utsträckning dömes villkorligt även vid bedrägeri, förskingring
och förfalskning, likaledes beträffande fosterfördrivning, barnamord,
misshandel samt vissa otuktsbrott.
År 1934 erhöll över hälften av de till straffarbete i högst sex månader
dömda och över en tredjedel av de till fängelse i högst ett år dömda villkorlig
dom. Däremot är antalet villkorligt ådömda bötesstraff, jämfört med
hela antalet bötesstraff, mycket obetydligt. Dock förekomma årligen omkring
200 villkorliga bötesdomar. Dessa torde till stor del gälla tjuvnadsbrott
(snatteri) av unga personer.
Relativt sett erhålla unga brottslingar villkorlig dom i betydligt större utsträckning
än äldre. Det förtjänar anmärkas, att omkring hälften av samtliga,
som erhålla villkorlig dom, äro i åldern 15—21 år.
Genom villkorlig dom meddelat anstånd med straffverkställighet förverkas
av omkring 9 % av de dömda genom återfall i brott under prövotiden.
För bedömande av i vilken utsträckning återfall sker under en längre period
efter domen än prövotiden har undersökning gjorts beträffande återfalls
-
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
frekvensen under en tioårsperiod. Undersökningen visar att av dem, som
fått villkorlig dom för brott begånget före 21 års ålder, drygt var femte återfaller
i brott inom tio år efter domen, medan av äldre villkorligt dömda
drygt var tionde återfaller inom samma tid. Till jämförelse må nämnas
att återfallsfrekvensen bland ovillkorligt dömda är ungefär en och en halv
gång så stor som bland villkorligt dömda.
År 1932 beräknades att särskild förundersökning enligt lagen om villkorlig
straffdom och lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om
förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga ägde rum i minst 1,200
fall årligen. Antalet torde numera ha stigit. Det torde på grund av verkställda
beräkningar kunna antagas att omkring en tredjedel av dessa förundersökningar
utföras av tjänstemän eller styrelseledamöter i skyddsföreningar.
I domsagorna förordnas i ej ringa utsträckning där anställda
notarier till förundersökare.
Då villkorlig dom meddelas, ställes numera i de flesta fall den dömde under
övervakning. År 1934 förordnades sålunda om övervakning beträffande
ej mindre än 1,436 personer, motsvarande 70 °/o av hela antalet under
nämnda år villkorligt dömda. Man har anledning förmoda att antalet sedermera
stigit. Antalet villkorligt dömda, som på en gång stå under övervakning,
kan uppskattas till omkring 4,000. Till jämförelse må nämnas, att i
medeltal 2,000 personer äro intagna i rikets fångvårdsanstalter. Närmare en
tredjedel av övervakningarna torde utföras av* skyddsföreningsfunktionärer,
diakoner, tjänstemän i samhällets socialvård samt funktionärer i frälsnings
armén. Ej sällan förordnas, särskilt på landet, präster, folkskollärare och
fjärdingsman till övervakare. Även kommunala förtroendemän åtaga sig i
stor utsträckning att vara övervakare.
Villkorlig (loin i utländsk rätt.
Den villkorliga domen har först utbildats i de anglosaxiska länderna, där
den också vunnit en vidsträckt tillämpning.
Enligt engelsk rätt1 kan domstol, med eller utan sakerförklaring, villkorligt
befria en tilltalad från straff mot det att denne förbinder sig att under
en viss prövotid, som ej får överstiga tre år, iakttaga ett gott uppförande. Som
förutsättning härför gäller, att domstolen finner en sådan villkorlig dom
lämplig med hänsyn till den tilltalades karaktär, tidigare vandel, ålder, hälsa
eller sinnesbeskaffenhet eller till brottets obetydlighet eller de förmildrande
omständigheter under vilka det förövats. Domstolen kan emellertid även under
samma allmänna förutsättningar bestämma som villkor, att den tilltalade
underkastar sig tillsyn under prövotiden av därtill utsedd person. I
samband härmed kan domstolen föreskriva de ytterligare villkor som må finnas
erforderliga för säkerställande av övervakningen och till förebyggande
av upprepad brottslighet. Dessa särskilda bestämmelser kunna vara av vitt
1 Sedan år 1907 gäller i England The Probation of Offenders Act med därefter vid flera tillfällen
vidtagna ändringar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
23
skilda slag. De kunna avse den tilltalades bostad och umgänge samt innebära
att han skall avhålla sig från bruk av rusdrycker, undergå läkarbehandling,
besöka viss skola, ingå i en social eller religiös sammanslutning o. s. v. Unga
brottslingar kunna i denna ordning överlämnas till vård hos personer, som
äro villiga att sörja för dem, eller till för ändamålet upprättade hem (hostels),
där de erhålla uppehälle och tillsyn medan de lia arbete utanför hemmet,
eller till andra godkända hem, där de få såväl uppehälle som arbete. De av
domstolen givna föreskrifterna kunna efter omständigheterna ändras och
den ursprungligen bestämda prövotiden, vanligen ett år, kan förlängas. I
sista hand skall den som bryter mot uppställda villkor inställas inför domstolen
för erhållande av straffdom.
Det angivna förfarandet kan användas vid så gott som alla slag av brott,
dock ej beträffande vissa grova brott, vilka i samhällets intresse ansetts kräva
allvarlig bestraffning. Tillämpningen är icke begränsad till förstagångsförbrytare.
Det engelska övervakningssystemet vilar på en organisation, som kännetecknas
av att de personer som handhava övervakningen, probation officers,
äro avlönade tjänstemän, anställda vid domstolarna och underkastade ledning
och kontroll av dem eller av s. k. probation committees, bestående av tre
eller flera domare inom ett visst distrikt. I de större städerna finnas vid
varje domstol flera probation officers, i de mindre städerna och på landet
kan en sådan tjänsteman vara anställd vid flera domstolar. Probation officers
ha till uppgift icke blott att utföra övervakningsuppdrag utan även att
till domstolens ledning företaga förberedande undersökning rörande lämplig
behandling av brottslingar. Såsom övervakare har en probation officer även
att biträda dem som stå under hans tillsyn att finna arbete. I övrigt skall
han bistå dessa med råd och hjälp i den mån han finner det behövligt. I viss
utsträckning användas i England även enskilda personer såsom medhjälpare
åt probation officers samt i någon mån dessutom för mera självständiga förundersöknings-
och övervakningsuppdrag.
I Amerikas förenta stater förekommer villkorlig dom såväl i form av villkorligt
anstånd med meddelande av slutlig dom som i form av villkorligt anstånd
med verkställandet av sådan dom. I båda fallen innebär den villkorliga
domen, att den brottslige ställes på prov under viss prövotid. Domstolen
äger i allmänhet att såsom villkor för anståndet giva den dömde förhållningsregler
avseende prövotiden. Den dömde står under denna tid i regel under
övervakning av en probation officer. I flertalet stater tillkommer det domstolen
att utnämna och kontrollera denne, men i vissa stater står övervakningsorganisationen
under ledning av särskilda centrala eller lokala myndigheter.
Bland probation officers finnas såväl fast anställda tjänstemän som
ock helt frivilliga krafter. Till deras åligganden höra såväl övervakningar
sorn förundersökningar.
På den europeiska kontinenten infördes villkorlig dom först i Belgien och
Frankrike. Därvid upptog man icke det engelska systemet att låta domstolen
villkorligt uppskjuta ådömandet av ansvar. I stället innebär villkorlig dom
24
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
i dessa länder, att domstolen ådömer straff och i samband därmed förordnar
örn villkorligt anstånd med straffets verkställande. En annan olikhet är, att
villkorlig dom i dessa länder icke kan förbindas med övervakning och att
icke heller särskilda villkor för anståndet kunna uppställas. Anståndet förverkas
sålunda endast i det fall att den dömde ånyo blir övertygad om brott.
För ungdom gälla emellertid särskilda regler, som giva domstolen möjlighet
att förordna om övervakning och även om omhändertagande i anstalt.
Jämväl enligt den nya schweiziska strafflagen innebär villkorlig dom villkorligt
anstånd med straffverkställigheten. Domstolen kan ställa den villkorligt
dömde under övervakning. Den kan även meddela honom förhållningsregler
för prövotiden. Som exempel härpå nämnes i lagen föreskrift
att lära ett yrke, att uppehålla sig å angiven ort, att avhålla sig från alkoholhaltiga
drycker och att inom viss tid ersätta genom brottet orsakad skada.
I våra grannländer har institutet villkorlig dom, liksom i de nu nämnda
och ett flertal andra länder på kontinenten, utformats såsom villkorligt anstånd
med verkställigheten av ett ådömt straff.
I Danmark kan straff, som icke är högre än böter, hsefte i två år eller
fängsel i ett år, ådömas villkorligt. Om brott är begånget under inflytande
av stark sinnesrörelse, annan övergående rubbning av sinnesjämvikten eller
andra särskilda omständigheter som i betydande grad förringa gärningens
straffvärdhet, må villkorlig dom användas ändå att straffet överstiger det nu
sagda. I domen kunna särskilda villkor uppställas för anståndet. Någon
begränsning med hänsyn till villkorens art innehåller lagen icke. Enligt förarbetena
kan det såsom villkor föreskrivas, att den dömde inom viss tid betalar
målsäganden viss ersättning, att han vistas å angiven ort, att han fortsätter
och slutför viss utbildning, att han avhåller sig från förtäring av starka
drycker på offentlig plats eller att han går in i en nykterhetsförening och
kvarstår i denna samt iakttager dess bestämmelser örn avhållsamhet från
rusdrycker. Den dömde skall stå under övervakning, såvida ej detta med
hänsyn till omständigheterna finnes vara icke ändamålsenligt. Prövotidens
längd bestämmes i domen och skall vara minst två och högst fem år.
Enligt norsk rätt kunna böter, hette icke över två år och fengsel icke över
ett år ådömas villkorligt. Lyder domen å fengselstraff, skall den dömde under
prövotiden stå under övervakning, såvida ej rätten finner detta onödigt.
Domstolen skall såsom villkor för anståndet föreskriva den dömde att erlägga
en efter hans betalningsförmåga avpassad ersättning, som målsäganden
har rätt till och framställt krav på. Har den dömde ålagts underhållsbidrag,
kan betalningen härav göras till villkor. Om brottet förövats under missbruk
av rusdrycker ävensom örn den dömde plägar missbruka sådana drycker,
kan såsom villkor uppställas, att han helt avhåller sig från att förtära alkoholhaltiga
drycker eller att han söker vård å alkoholistanstalt. Domstolen
kan också uppställa andra villkor. I lagen nämnes såsom exempel föreskrift
att söka arbete, att utbilda sig i ett yrke och att avhålla sig från att besöka
platser som angivas i domen. Prövotiden bestämmes i domen. Den skall
räcka minst två och högst fem år.
25
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
I Finland kan frihetsstraff, ej över ett år, samt böter ådömas villkorligt.
Förordnande om övervakning förekommer ej. Såsom villkor för anståndet
må domstolen förelägga den dömde att inom viss tid fullgöra sin skadeståndsplikt,
såframt han prövas vara i stånd därtill. I övrigt har domstolen
icke befogenhet att föreskriva särskilda villkor för anståndet. Prövotidens
längd bestämmes i domen och skall vara lägst två och högst fem år.
Be sakkunnigas förslag.
Reformförslaget avser bland annat att göra den villkorliga domen till ett
mera effektivt medel i kampen mot brottsligheten därigenom att domstolarna
erhålla befogenhet att förbinda den villkorliga domen med föreskrifter
av olika slag, vilka den dömde har att iakttaga.
De sakkunniga lia härutinnan i sitt förslag till ny lag om villkorlig dom
föreslagit att, där så prövas ändamålsenligt för att avhålla den dömde från
att ånyo begå brott, i domen skall kunna såsom villkor för anståndet föreskrivas
honom att underkasta sig vissa inskränkningar i hans rörelse- eller
handlingsfrihet. Det skall sålunda kunna aläggas honom att vistas a viss
bestämd ort eller icke uppehålla sig å viss ort, att underkasta sig inskränkning
i förfogande över arbetsförtjänst eller andra tillgångar samt att begära
att bliva förklarad omyndig eller samtycka därtill.
För vissa fall har vidare föreslagits, att i domen skall kunna såsom villkor
för anståndet föreskrivas den brottslige att sköta anvisat arbete eller
anställning, att genomgå viss utbildning, att vistas i anvisat enskilt hem
eller begagna anvisad bostad eller att underkasta sig behandling å sjukhus,
skyddshem, alkoholistanstalt eller annan liknande anstalt. Omhändertagande
på sådant sätt är avsett för de fall, där den brottslige prövas på
grund av ungdom, utvecklingshämning eller eljest på grund av sin sinnesbeskaffenhet
eller ock till följd av alkoholmissbruk, arbetsskygghet eller annan
vanart vara i behov av åtgärd av ifrågavarande slag. Enligt de sakkunniga
skall det även kunna komma i fråga att föreskriva behandling i
arbetshem, förutsatt att de nuvarande arbetshemmen på lämpligt sätt reformeras.
Såsom legalt villkor för anstånd skall liksom för närvarande gälla, att
den dömde efter förmåga ersätter genom brottet uppkommen skada. Härtill
har knutits en bestämmelse därom att domstolen skall kunna i den villkorliga
domen meddela föreskrift örn tid och sätt för gäldandet av ei sättningen.
Då föreskrift meddelas i något av ovan angivna hänseenden, skall den
villkorligt dömde alltid ställas under övervakning. Avser föreskriften arbetsanställning,
utbildning, bostad eller vistelse i enskilt hem eller anstalt,
är den dömde underkastad lydnadsplikt gentemot övervakaren såtillvida att
han är skyldig att efterkomma de ytterligare föreskrifter som övervakaren
anser erforderligt att meddela i fråga örn hans sysselsättning och levnads
-
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
sätt. Övervakaren skall således äga att efter omständigheterna fullständiga
och anpassa de föreskrifter domstolen meddelat.
Övervakningen skall liksom för närvarande stå under domstols inseende.
Domstolen, som i förslaget benämnes övervakningsdomstolen, har jämte de
uppgifter som enligt gällande lag åligga vårdnadsdomstol även erhållit befogenhet
att ändra eller upphäva föreskrifter eller meddela nya föreskrifter,
då den dömdes uppförande under prövotiden eller andra omständigheter
giva anledning därtill. I vissa fall skall domstolen dessutom kunna förlänga
prövotiden med intill två år utöver den för normalfallen bestämda
Ireåriga prövotiden.
I förslaget göres skillnad mellan å ena sidan villkorlig dom, som förenas
med föreskrift örn arbete, utbildning, bostad eller vistelse i enskilt hem
eller anstalt, och å andra sidan övriga villkorliga domar. Villkorlig dom
av förstnämnda slag, av de sakkunniga benämnd kvalificerad villkorlig
dom, skall enligt förslaget innebära anstånd med ådömande av ansvar, medan
villkorlig dom i övrigt, av de sakkunniga kallad enkel sådan, liksom
enligt nuvarande lag innebär anstånd med verkställigheten av ett ådömt
straff. I kvalificerad villkorlig dom utsättes således icke något straff. Efter
sakerförklaring förordnas i stället att med ådömande av ansvar skall anstå
och på den dömdes uppförande under viss prövotid bero huruvida ansvar
skall ådömas. I enkel villkorlig dom däremot utsättes straff men tillika föroidnas,
att med verkställande av detta skall anstå och på den dömdes uppförande
under viss prövotid hero huruvida straffet skall verkställas.
Beträffande förutsättningarna för användning av villkorlig dom ha de
sakkunniga föreslagit flera förändringar. För att enkel villkorlig dom skall
kunna meddelas förutsättes sålunda, därest det ej är fråga örn förvandlingsstraff
för böter, att den tilltalade dömes till fängelse, ej över två år, eller till
straffarbete, ej över ett år, att brottet begåtts mindre till följd av vanart
än av oförstånd, trångmål, annans påverkan eller liknande omständighet,
att det med fog kan antagas, att den brottslige utan att undergå straffet skall
avhålla sig från att ånyo begå brott, att brottets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt ej påkalla straffets verkställande samt att den brottslige
under fem år närmast före brottet icke undergått straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse,
tvångsuppfostran eller förvaring i säkerhetsanstalt och ej heller
erhållit villkorlig dom, där ej domen avsett förvandlingsstraff för böter.
Förutsättningarna för villkorligt ådömande av förvandlingsstraff för böter
ha i förslaget angivits i huvudsaklig överensstämmelse med 1937 års lagstiftning
rörande verkställighet av bötesstraff.
För kvalificerad villkorlig dom förutsättes, att den tilltalade övertygas
örn brott varå enligt lag kan följa fängelse eller straffarbete; villkorlig dom
må dock ej brukas där den brottslige finnes förskylla högre straff än fängelse
i två år eller ock straffarbete i ett år eller — om han begått brottet innan
han fyllt 21 år — straffarbete i två år. Det förutsättes vidare, att den brottslige
prövas på grund av ungdom, utvecklingshämning eller eljest på grund
av sin sinnesbeskaffenhet eller ock till följd av alkoholmissbruk, arbets
-
27
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
skygghet eller annan vanart vara i behov av åtgärd enligt kvalificerad villkorlig
dom, att det med fog kan antagas att han därigenom skall avhållas
från att ånyo begå brott samt att brottets beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt ej påkalla att han straffas.
För att åstadkomma ett fullständigare material för prövningen, huruvida
förutsättningarna för villkorlig dom föreligga och huru domen skall utformas,
ha de sakkunniga föreslagit, att den särskilda förundersökningen i viss
omfattning kompletteras med summarisk läkarundersökning. De nuvarande
i olika lagar meddelade föreskrifterna örn särskild förundersökning ha vidare
sammanförts och utvidgats. Bestämmelserna ha upptagits i ett särskilt lagförslag,
och i samband därmed har termen ''särskild förundersökning föreslagits
utbytt mot ''personundersökning’.
De krav, som de föreslagna reformerna ställa på de organ vilka skola utföra
personundersökningar och övervakningar, lia föranlett de sakkunniga
att föreslå en fastare organisation för dessa ändamål. Enligt förslaget skall
ett antal tjänstemän, statens skyddskonsulenter, anställas med uppgift bland
annat att var inom sitt distrikt stå till tjänst med utförande av personundersökningar
och övervakningar, tillhandagå vid personundersökningar och övervakningar
som utföras av andra samt öva inseende över andra övervakare.
Såsom en viktig uppgift skall det enligt förslaget åligga konsulenterna att söka
komma i förbindelse med personer som äro lämpliga och villiga att taga villkorligt
dömda i sin tjänst eller att mottaga dem i sina hem. Enligt förslaget
skola domstolarna vidare mera än hittills taga befattning med övervakningarna.
I syfte att skapa ett organ, åt vilket större delen av domstolens hithörande
åligganden skall kunna överlämnas, har föreslagits, att möjlighet skall öppnas
att. där så finnes lämpligt, inrätta särskild övervakningsnamnd.
Bland övriga reformförslag i betänkandet må nämnas ett förslag att utöka
de fall, i vilka anställande av allmänt åtal enligt lag skall föregås av en
prövning av åtalets lämplighet. Legal möjlighet till atalsefteigift i viss omfattning
skall sålunda enligt förslaget införas för det fall, där åtal ifrågasättes
mot person som är intagen å skyddshem eller allmän alkoholistanstalt.
De sakkunniga lia vidare föreslagit ändring av lagen den 6 juni 1924, innefattande
bestämmelser örn förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga,
i syfte att låta handläggningen av brottmål mot personer under 21 år oftare
än nu ske inom lyckta dörrar. Likaså har föreslagits tillägg till rättegångsbalkens
regler angående omröstning till dom för det fall att inom domstolen
framkomma olika meningar beträffande frågan huruvida villkorlig dom skall
meddelas.
De sakkunnigas betänkande innehåller förslag till följande lagar: lag om
villkorlig dom, lag om personundersökning, lag örn ändrad lydelse av 5 kap.
17 och 20 §§ strafflagen, lag örn ändrad lydelse av 32 § strafflagen för krigsmakten,
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 örn tvångsuppfostran,
lag örn ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse,
lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1937 örn förvaring
och internering i säkerlietsanstalt, lag örn ändrad lydelse av 7 och
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
10 §§ lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 30 april 1937 angående ändring i vässa delar av
lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister, lag om ändrad lydelse av 1 §
lagen den 18 juni 1937 angående ändring i vissa delar av lagen örn straffregister,
lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken,
lag örn ändring i viss del av lagen den 18 juni 1937 om ändrad lydelse
av 27 kap. 15 § och 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken, lag innefattande
tillägg till 23 kap. 3 och 4 §§ rättegångsbalken, lag med vissa bestämmelser
om brottmål rörande unga tilltalade, lag om ändring i vissa delar av lagen
den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)
samt lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 örn behandling av
alkoholister (alkoholistlag). Dessutom innehåller betänkandet förslag till
vissa författningar, avsedda att utfärdas av Kungl. Majit i administrativ ordning,
nämligen instruktion för personundersökare, kungörelse med föreskrifter
rörande tillämpningen av lagen om villkorlig dom, kungörelse örn övervakning
enligt lagen örn villkorlig dom, instruktion för statens skyddskonsulenter
samt slutligen två kungörelser avseende utdrag av straffregistret och
tillhandahållande av domstols protokoll.
Yttranden över de sakkunnigas förslag-.
I vad förslaget avser att införa en mer eller mindre ingripande k r i mili
a 1 p o 1111 s k behandling av de villkorligt dömda har det i allmänhet
tillstyrkts.
Bland uttalandena till förmån för en reform i denna riktning må återgivas
vad Svea hovrätt härom anfört:
u*an fkäl kunna göras gällande, att kriminalpolitiken i vårt
land hittills på ett väl ensidigt sätt varit inställd på åtgärder som äro förbundna
med frihetsberövande. Lika goda eller kanske bättre kriminalpolitiska
resultat torde i en betydande omfattning kunna vinnas genom behandling
i friare former än genom intagande å straffanstalt av den ena eller
andra typen. En mera modern riktning inom kriminalpolitiken strävar i enlighet
härmed efter att begränsa användningen av detentiva åtgärder och
ersatta dem med annan behandling, som utan direkt frihetsberövande möjliggör
den brottsliges fostran och anpassning till ett hederligare liv. Den
svenska straffrätten saknar emellertid för närvarande en sådan friare behandlingsform
som den villkorliga domen, utbyggd med föreskrifter angående
den dömdes livsföring under prövotiden, skulle erbjuda. Det synes därför
hovratten obestridligt, att en reform i angiven riktning skulle fylla en märkbar
lucka i vårt system av straffreaktioner och på ett betydelsefullt sätt öka
deri villkorliga domens användbarhet vid den alltmer differentierade kampen
mot brottsligheten.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har anfört:
Styrelsen finner det synnerligen värdefullt, att de sakkunnige genom att
vid sidan av den vanliga villkorliga domen införa s. k. kvalificerad villkorlig
dom givit domstolarna möjlighet att bättre anpassa behandlingen av dem,
sorn begått brott, efter vad som med hänsyn till personliga egenskaper och
levnadsförhållanden finnes önskvärt. Bland annat synes man genom de öka
-
Kunni. Maj:ts proposition nr 86.
29
de möjligheter, som denna form av villkorlig dom lämnar till ingripande i
den dömdes livsförsel, lättare kunna uppnå, att återfall i brott förhindras.
Även ur allmänpreventiv synpunkt kommer den kvalificerade villkorliga domen
säkerligen att medföra avsevärda fördelar, icke minst därigenom att
den kan tänkas motverka den nu ofta gängse föreställningen, att en villkorligt
dömd person överhuvudtaget icke blir föremål för någon samhällelig
reaktion av verklig betydelse.
Emellertid har advokatsamfundets styrelse samtidigt uttryckt vissa betänkligheter
mot alltför vittgående inskränkningar i den villkorligt dömdes
frihet. Härom anföres följande:
Ehuru styrelsen i likhet med de sakkunnige finner, att en villkorligt dömd
bör kunna underkastas vissa särskilda skyldigheter ifråga om tillsyn och i
övrigt, hyser den stor tvekan örn lämpligheten av att — särskilt vid den
enkla villkorliga domen — gå så långt härutinnan som de sakkunnige gjort.
Därest en uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna emellertid icke anses
möjlig, hemställer styrelsen, att det klart uttalas, att domstolarna såväl
då de meddela villkorlig dom som då de i egenskap av övervakningsdomstolar
behandla dessa fall skola tillse, att den villkorligt dömdes intresse av
erforderlig frihet blir tillgodosett.
Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit institutet kvalificerad villkorlig
dom förenat med alltför långt gående och alltför långvariga inskränkningar
i den dömdes rörelsefrihet. Det kunde enligt länsstyrelsens mening befaras,
att den dömde under sådana förhållanden lätt frestades att begå nytt brott,
på grund varav anståndet förklaras förverkat, för att sålunda bliva befriad
från den till tiden obestämda övervakningen. Länsstyrelsen har därför ifrågasatt
huruvida icke institutet borde inskränkas till förbrytare under 21 år.
Häradshövdingen i Norra Hälsinglands domsaga har ställt sig helt avvisande
till de föreslagna kriminalpolitiska åtgärderna.
Det enligt förslaget utvidgade tillämplighetsområdet för
villkorlig dom har likaledes tillstyrkts i det stora flertalet yttranden, om
än på sina håll en viss tveksamhet gjort sig gällande med hänsyn till verkningarna
av utvidgningen i allmänpreventivt hänseende.
Svea hovrätt har härom anfört:
Givet är att de föreslagna utvidgningarna kunna väcka vissa betänkligheter
särskilt ur allmänpreventiva synpunkter. Med hänsyn till önskvärdheten
av att domstolarna erhålla största möjliga frihet att i det särskilda
fallet välja den lämpligaste reaktionsformen, vill hovrätten emellertid icke
avstyrka förslaget i dessa delar. Även örn de ifrågasatta utvidgningarna genomföras,
torde man icke behöva befara att den vidgade möjligheten till
villkorlig dom skall komma till användning i andra fall än där omständigheterna
göra en villkorlig dom motiverad.
Göta hovrätt har anfört:
Hovrätten vill med hänsyn till de i stort sett gynnsamma verkningarna
av den villkorliga domen tillstyrka, att sådana lagändringar genomföras, som
möjliggöra ökad användning av denna och som icke kunna anses åsidosätta
allmänpreventiva hänsyn. Vad angår den s. k. enkla villkorliga domen,
så innehåller förslaget en höjning av den övre gränsen för dess tillämplighetsområde
från nuvarande ett års fängelse och sex månaders straffarbete
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
till två års fängelse resp. ett års straffarbete. Enligt vad erfarenheten givit
vid handen, torde det finnas fog för den föreslagna höjningen av gränsen för
straffarbetsstraffet, och då gränsen för fängelsestraffet i konsekvens härmed
även torde få höjas, vill hovrätten tillstyrka, att den övre gränsen för
den villkorliga domens tillämplighetsområde fixeras i enlighet med förslaget.
Då emellertid villkorlig dom för brottslingar, som förskylla fängelse i melån
ett år eller straffarbete i mer än sex månader, torde ifrågakomma endast
undantagsvis — i synnerhet som den föreslagna nya lagstiftningen angående
sammanträffande av brott kan förväntas medföra en sänkning av
straffen i många fall -— vill hovrätten ifrågasätta, om icke i de fall, då
straffet överstiger nuvarande maximigräns, villkorlig dom borde få tilllämpas
allenast då synnerliga skäl tala därför. Ett dylikt stadgande skulle,
såvitt hovrätten kan finna, endast innebära ett lagfästande av vad som
ligger i sakens natur och de sakkunniga själva framhållit, då de anfört, att
utvidgningen skulle bliva av värde för ''särskilt ömmande fall’. Ett tillägg
av sålunda föreslaget innehåll skulle emellertid såtillvida bliva av betydelse,
som det skulle förebygga en ur allmänpreventiv synpunkt farlig schablonartad
tillämpning av villkorlig dom vid så pass svåra brott som de, vilka
finnas förskylla fängelse över ett år eller straffarbete över sex månader.
I några yttranden har den meningen framförts att förslaget i fråga örn
utvidgningen gått för långt, då det vill medgiva kvalificerad villkorlig dom
för den som vid brottets begående var under 21 år, örn brottet finnes förskylla
straffarbete upp till två år. Länsstyrelserna i Uppsala, örebro och
Västernorrlands län, rådhusrätten i Eskilstuna samt fyra ledamöter i Göteborgs
rådhusrätt lia avstyrkt denna utvidgning. Även majoriteten av ledamöterna
i rådhusrätten ha uttalat betänkligheter mot utvidgningen, men lia
dock icke velat ställa sig avvisande med hänsyn till den i den dömdes självbestämningsrätt
djupt ingripande behandling den kvalificerade villkorliga
domen innebär.
Den utvidgning som skulle bestå däri att den tid, som för att enkel villkorlig
dom skall kunna ifrågakomma bör ha förflutit efter tidigare undergånget
frihetsstraff m. m. eller efter tidigare villkorlig dom, minskats från
tio till fem år har föranlett invändning från två ledamöter i Göteborgs rådhusrätt.
Frånvaron av varje återfallsrestriktion beträffande kvalificerad villkorlig
dom har kritiserats av Göta hovrätt, som härom anfört:
Hovrätten anser det icke tillrådligt att möjliggöra villkorlig dom — låt vara
av kvalificerad natur — utan avseende å varje än så näraliggande föregående
bestraffning. En helt annan kategori av brottslingar än de, som för
närvarande i allmänhet komma i åtnjutande av villkorlig dom, komme att
därigenom erhålla samma förmån. Den villkorliga domens innebörd avett
för den dömde visat förtroende, ägnat att sporra hans vilja till laglydigt
leverne, skulle komma att suddas ut och institutet skulle mista en väsentlig
del av sitt nuvarande värde.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att man svårligen kan underlåta att
göra restriktion på grund av återfall. Härom har länsstyrelsen anfört, att
om exempelvis en ung brottsling nyligen undergått ungdomsfängelse eller
tvångsuppfostran eller en arbetsskygg individ varit intagen på arbetshem,
det icke rimligen bör kunna antagas att repressionen genom åtgärder enligt
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
31
reglerna örn den kvalificerade villkorliga domen kan vara tillräcklig. Även
länsstyrelserna i Gotlands och Västernorrlands län ha uttalat sig mot förslagets
ståndpunkt i denna del.
Överståthållarämbetet har avstyrkt en utvidgad tillämpning av villkorlig
dom överhuvud. Samma ståndpunkt har intagits av t. f. tredje polisintendenten
i Stockholm samt förste stadsfiskalen i Stockholm, vilkas yttranden
av Överståthållarämbetet infordrats och åberopats. Länsstyrelsen i Hallands
län har avstyrkt tillämpning av villkorlig dom vid högre brottssvårhetsgrad
än den för närvarande bestämda.
Förslaget att införa två olika former av villkorlig dom har
gjorts till föremål för kritik i flera yttranden. Man har ansett, att någon
hållbar gräns icke kunde uppdragas vare sig mellan de åtgärder, som skulle
kunna ifrågakomma vid de båda typerna av villkorlig dom, eller mellan de
kategorier av brottslingar, som skulle hänföras under den ena eller andra
typen. I stället har förordats en ensartad utformning av institutet villkorlig
dom, därvid den ''kvalificerade’ formen således skulle anordnas såsom en
utbyggnad av den ’enkla’ formen och vara beroende av samma förutsättningar
som denna. En sådan uppfattning har gjorts gällande av Svea hovrätt,
Göta hovrätt, hovrätten över Skäne och Blekinge, rådhusrätten i Eskilstuna,
länsstyrelserna i Uppsala, Kopparbergs och Norrbottens län, fångvårdsstyrelsen,
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, styrelsen för
Svenska skyddsförbundet samt Svenska fångvårdssällskapet.
Svea hovrätt har i denna del anfört, att det med fog syntes kunna sättas
i fråga, örn den föreslagna uppdelningen av den villkorliga domen i två skilda
former verkligen vore av sakliga skäl betingad. Om en sådan uppdelning
icke vore direkt påkallad, torde densamma icke heller böra komma
till stånd, då det av skilda orsaker vore att föredraga, att institutet erhåller
en ensartad utformning. Hovrätten har utvecklat sin ståndpunkt sålunda:
Någon sådan markerad gränslinje synes icke föreligga mellan det brottslingsklientel,
varå den kvalificerade villkorliga domen skulle vinna tillämpning,
och övriga brottslingar, att uppdelningen därav kan anses påkallad.
Icke heller synes en dylik uppdelning vara motiverad med hänsyn till den
olika innebörd den kvalificerade och den enkla villkorliga domen enligt
förslaget skulle äga. Den av de sakkunniga anförda synpunkten, att den
kvalificerade villkorliga domen städse skall vara förenad med föreskrifter
i omhändertagande syfte, medan den enkla villkorliga domen endast kan
förenas med föreskrifter av mindre ingripande art, synes i detta avseende
knappast vara övertygande. Någon större saklig skillnad torde sålunda icke
föreligga mellan å ena sidan en föreskrift enligt 5 § om skötande av anvisat
arbete och å andra sidan en föreskrift enligt 9 § att brottslingen skall
vistas å angiven ort och vara underkastad vissa inskränkningar i förfoganderätten
över arbetsförtjänsten. Härtill kommer, att jämlikt reglerna i 19 och
20 §§ de för den kvalificerade villkorliga domen karakteristiska åtgärderna
för omhändertagande under vissa förutsättningar kunna vinna tillämpning
även då enkel villkorlig dom meddelats. Gränsen blir härigenom än mer
oklar och för menige man svårbegriplig. Hovrätten kan sålunda icke finna,
att tillräckligt starka skäl blivit av de sakkunniga anförda för den föreslagna
uppdelningen av den villkorliga domen i tvenne olika former. Å andra
32
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
sidan kunna vissa skäl åberopas till stöd för den motsatta meningen eller
att en uppdelning icke bör ske. Skulle av de villkorligt dömda somliga få
straff sig ådömda, medan beträffande andra förklarades att med ådömandet
av ansvar skulle bero, kunde detta lätteligen komma att av allmänheten
uppfattas så att den förra kategorien utgjordes av de svårare brottslingarna.
Att konstruera lagstiftningen angående den villkorliga domen så att
densamma i angivna hänseende kunde bliva föremål för vantolkning, vore
icke lyckligt. För övrigt skulle det för dem som erhållit enkel villkorlig dom
te sig som en direkt orättvisa, att de genom straffets utsättande stämplades
som brottslingar på ett betydligt mera påtagligt sätt än de som endast
bleve sakerförklarade.
Hovrätten har på grund härav uttalat den uppfattningen, att förslaget i
hithörande delar borde bliva föremål för en omarbetning. Reglerna syntes
därvid böra så utformas, att den villkorliga domen erhölle en likartad konstruktion,
oavsett till vilken kategori av brottslingar den dömde vore att
hänföra och oavsett svårhetsgraden hos de föreskrifter, med vilka domen
i det särskilda fallet vore förenad. Härvid borde naturligtvis möjlighet hållas
öppen att anpassa de med domen förenade föreskrifterna efter den
dömdes person och omständigheterna i övrigt. Att domstolen sålunda i
varje särskilt fall kunde välja fritt mellan samtliga de utvägar som i förslaget
anvisades vore enligt hovrättens mening snarast en fördel.
Enahanda synpunkter ha anförts av Göta hovrätt. Även hovrätten över
Skåne och Blekinge har funnit den föreslagna tudelningen olämplig, enär
skillnaden mellan behandlingssätten vid de två domsformerna ej vore så
skarp, att man ens kunde säga att en kvalificerad villkorlig dom alltid faktiskt
medförde åtgärder av mera ingripande art än den enkla. Hovrätten
har vidare framhållit, att förslagets regler beträffande fall av brottskonkurrens
medförde, att tudelningen i vissa fall ej kunde upprätthållas. Dessa
regler skulle enligt hovrättens mening komma att visa sig mycket svåra att
bemästra i tillämpningen.
Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört:
De sakkunniga framhålla, att den enkla villkorliga domen är tillfyllest för
tillfällighetsbrottslingar, under det att den kvalificerade villkorliga domen
med föreskrift om särskild behandling erfordras för vissa närmare angivna
grupper, bland vilka ungdomsbrottslingarna är den mest betydelsefulla. Enligt
länsstyrelsens uppfattning låter det sig knappast göra — och har ej
heller lyckats för de sakkunniga — att draga en hållbar gräns mellan de
båda kategorierna. Den hittillsvarande enkla villkorliga domen har enligt
vad utredningen ger vid handen i stor utsträckning och med betydande
framgång använts just för unga brottslingar. Vissa av de beträffande kvalificerad
villkorlig dom föreslagna åtgärderna synas vara av ungefär samma
art som åtgärder, vilka redan tillämpats på ett mera formlöst sätt under
övervakningen.
Sedan länsstyrelsen i fortsättningen förklarat sig komma till det resultatet,
att det knappast läte sig göra att i lagtext på ett tillfredsställande sätt beskriva
alla de olika slag av brottslingar, för vilka den villkorliga domen
kunde ifrågasättas, har länsstyrelsen vidare yttrat:
Med den långvariga erfarenhet, man nu äger av den villkorliga domen, behöver
man ej heller till domstolarnas ledning göra försök ätt åstadkomma
Kungl. Majlis proposition nr 86.
33
sådana formuleringar utan kan förlita sig på domstolarnas prövning. Ej heller
beträffande de åtgärder, som må föreskrivas för den ena eller andra
kategorien, är det klokt att uppdraga bestämda gränser. Inom en i lagen
angiven ram torde föreskrifterna kunna överlämnas till domstols praxis allt
efter brottslingens personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt.
De sakkunniga hava ju ej heller lyckats att genomföra någon verklig gränsdragning
mellan åtgärderna.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att den kvalificerade domen
enligt förslaget gjorts beroende av villkor, vilka i många fall i korrektionshänseende
syntes föga kännbara för den brottslige, under det att i förslaget
införts möjlighet att även vid den enkla villkorliga domen foga villkor,
vilka kunde innebära en avsevärd begränsning i den brottsliges fria
förfoganderätt. Då sålunda de nämnda strafformerna skulle komma att
uppvisa väsentliga överensstämmelser vid tillämpningen, syntes det länsstyrelsen,
att fog knappast funnes för ett särskiljande av de båda strafformerna.
Länsstyrelsen ansåge att gemensamma bestämmelser borde utfärdas,
inrymmande de befogenheter gentemot den brottslige som de sakkunniga
föreslagit. Länsstyrelsen i Norrbottens län har funnit att uppdelningen
av institutet villkorlig dom i en enkel och en kvalificerad form gjorde ett
något konstlat och komplicerat intryck.
Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har funnit det tveksamt,
örn anledning funnes att skapa ett dubbelinstitut av den villkorliga domen.
Den behandling, vilken skulle ifrågakomma vid den kvalificerade villkorliga
domen, skulle mången gång kunna och böra ifrågakomma även för personer,
vilka erhållit enkel villkorlig dom. Emellertid förelåge här ett invecklat
problem, som borde erhålla sin lösning från fall till fall, och en kategoriklyvning
av den art, som de sakkunniga föreslagit, förefölle därför icke lämplig.
Styrelsen för Svenska skyddsförbundet har av samma skäl ställt sig
tveksam i fråga om fördelen av institutets uppdelning. Styrelsen för Svenska
fångvårdssällskapet har uttalat sig emot den föreslagna uppdelningen
med hänsyn bland annat till svårigheten att draga gränserna mellan de olika
brottslingskategorierna.
En mot de nu anförda uttalandena stridande uppfattning i frågan örn
förslagets särskiljande av den enkla och den kvalificerade formen av villkorlig
dom har kommit till uttryck i det av hovrätten för Övre Norrland
avgivna yttrandet. Sedan hovrätten förklarat sig i princip godkänna det
med den kvalificerade villkorliga domen föreslagna ''handledningsförfarandet’,
har hovrätten vidare anfört:
Detta nya institut bör enligt hovrättens mening icke alltför nära sammankopplas
med det institut som den villkorliga domen för närvarande utgör.
För denna åsikt får hovrätten anföra två skäl. Det nya handlcdningsförfarandet
synes vara i den enskildes existens och fria bestämmanderätt så
radikalt ingripande, att förfarandet måste sägas i många fall stå minst lika
nära tvångsuppfostran som det närmar sig enkel villkorlig dom, även då
denna är förenad med övervakning. Med andra ord: det nya handledningsförfarandet
är i själva verket ett institut för sig och bör behandlas såsom sådant.
Vidare synes det vara av vikt, att det brottslingsklientel å vilket den
enkla villkorliga domen får användning hålles isär från ''handlcdningsför
lUhang
till riksdagens protokoll 193!). 1 samt. Nr Sfi. :1
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
farandets’ klientel, icke bara genom olika kriminalpolitik behandling utan
ock genom att dessa behandlingsformer erhålla olika benämningar, måhända
ock regleras i olika lagar. Det vore för den genomsnittligt högre
stående av de två brottslingskategorierna knappast lyckligt, om det nuvarande
begreppet villkorlig dom i den allmänna föreställningen underginge
en förändring i riktning nedåt, såsom nog bleve fallet efter ett genomförande
av det föreliggande förslaget. Man skulle därmed utplåna gränser
som ur kriminalpolitisk synpunkt synas vara av vikt att bibehålla.
I samma riktning har Göteborgs rådhusrätt uttalat sig:
Den väsentligaste av de nyheter, som det framlagda förslaget innefattar,
utgöres av uppdelningen av den villkorliga domen i två huvudtyper, den
enkla och den kvalificerade villkorliga domen. Lämpligheten av en sådan
uppdelning kan vara föremål för delade meningar. Man torde vid en första
blick på ämnet måhända vara benägen föredraga såsom i tillämpningen
lätthanterligare en enda normaltyp av villkorlig dom, som ger domstolen
rätt att med domen förbinda sådana föreskrifter, som i lagförslaget avses.
De personliga förutsättningarna hos en tilltalad och den erforderliga straffrättsliga
reaktionen mot honom ställa sig emellertid för olika fall så olika,
att en uppdelning synes väl motiverad.
En ledamot i Göteborgs rådhusrätt har i detta hänseende gått längre och
som sin mening uttalat, att den behandlingsform som i förslaget kallats kvalificerad
villkorlig dom ej borde upptagas i detta sammanhang utan behandlas
i samband med t. ex. en möjligen blivande reform av reglerna för tvångsuppfostran.
Häradshövdingen i Mjölby domsaga, vilken funnit en uppdelning av den
villkorliga domen i enlighet med förslaget olämplig, har uttalat sig för en
differentiering mellan en villkorlig dom av nuvarande typ med allenast övervakning,
avsedd för tillfällighetsförbrytare, samt en annan art kombinerad
med vissa föreskrifter, avsedd för brottsligt inställda förbrytare. I
I åtskilliga yttranden, vilka icke direkt tagit avstånd från den föreslagna
uppdelningen med hänsyn till åtgärdernas beskaffenhet, brottslingsklientelet
m. m. eller som tillstyrkt en sådan uppdelning, har den meningen gjorts
gällande, att anledning likväl icke funnes att stadga någon skillnad såtillvida,
att den ena formen av villkorlig dom skulle innebära anstånd med
straffverkställigheten, medan den andra skulle innebära sakerförklaring
jämte anstånd med straffets utmätande.
Meningarna ha emellertid visat sig vara synnerligen delade rörande vilken
av de båda metoderna — anstånd med straffverkställighet eller med straffets
utmätande — som borde komma till användning. För den förra metoden
lia uttalat sig Göta hovrätt, hovrätten över Skäne och Blekinge, hovrätten
för övre Norrland, häradshövdingen i Medelpads västra domsaga, rådhusrätterna
i Malmö och örebro, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i
Stockholms, Uppsala, örebro och Kopparbergs län, föreningen Sveriges häradshövdingar,
Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Svenska
skyddsförbundet och Svenska fångvårdssällskapet. Till förmån för en generell
användning av den senare metoden, innefattande anstånd med straffets
utmätande, lia däremot uttalat sig rådhusrätterna i Stockholm, Eskilstuna,
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
35
Hälsingborg, Västerås och Gävle, länsstyrelsen i Södermanlands län, fångvårdsstyrelsen
och föreningen Sveriges stadsdomare. Frågan har lämnats
öppen av Svea hovrätt och häradshövdingen i Mjölby domsaga.
Bland de yttranden, som företräda den meningen att villkorlig dom alltid
bör innefatta ett straffådömande, må här återgivas följande.
Göta hovrätt har anfört:
Den omständigheten att tvångsuppfostran, ungdomsfängelse, förvaring
och internering för framtiden skola ådömas direkt utan utsättande av straff
torde knappast utgöra skäl för en liknande anordning i det nu föreliggande
fallet, enär samtliga angivna tvångsåtgärder innebära intagande å anstalt
och icke kunna på något sätt jämställas med flertalet av de åtgärder, som
äro avsedda vid den kvalificerade villkorliga domen. Ej heller den av de
sakkunniga anförda omständigheten att vid ett förverkande av anståndet
annan tvångsåtgärd än det utsatta straffet eventuellt kan komma att bestämmas
torde utgöra tillräckligt skäl mot utsättande av straff i den kvalificerade
villkorliga domen, enär en dylik förändring av utsatt straff kan förekomma
även vid den enkla villkorliga domen.
Skånska hovrätten:
Vid övervägande av de skäl, som i betänkandet anförts för och emot de
båda i detta avseende tänkbara alternativen, har hovrätten stannat för den
nuvarande anordningen såsom den mest lämpliga. Att de med den föreslagna
kvalificerade villkorliga domen i viss mån jämförbara skyddsåtgärderna
tvångsuppfostran och förvaring samt ungdomsfängelse skola ådömas direkt
är ej något vägande skäl för att straff ej skall utsättas i en villkorlig dom.
Förutsättning för tillämpligheten av nämnda ansvarspåföljder är ju, vad
angår brottets svårhetsgrad, allenast att å brottet enligt lag kan följa visst
straff. Den villkorliga domens tillämplighet kan däremot ej anknytas enbart
till strafflatituder, utan domstolen måste i varje särskilt fall i viss utsträckning
taga ställning till det straff brottslingen förskyller. Örn domstolen
finner brottslingen förskylla straffarbete, torde den väl i allmänhet
jämlikt 6 § andra stycket förordna, att den villkorliga domen skall anses
lika med dom å straffarbete. I detta fall kommer alltså domstolens ställningstagande
till straffet att uttryckligen angivas i domen. Det förefaller
— med hänsyn till vad sålunda anförts — naturligt, att straff utsättes i den
villkorliga domen. Den omständigheten, att utsättande av straff ger den
dömde anledning till jämförelse mellan detta och den åtgärd som i stället
tillämpas, torde ej kunna tillmätas större betydelse. För att undvika att
den dömde finner det förmånligare att taga straffet än att underkasta sig
i samband med villkorlig dom föreskriven behandling kan lämpligen stadgas,
att i den villkorliga domen skall erinras därom, att straffet, i händelse
anståndet förverkas, kan komma att utbytas mot annan behandling.
Hovrätten för övre Norrland har anfört följande:
Vad beträffar den tekniska utformningen av den kvalificerade villkorliga
domen finner hovrätten de sakkunniga icke hava anfört övertygande skäl
för att utsättande av ett konkret straffmått i domen ej längre skulle förekomma.
Det kunde väl synas som örn, särskilt för den händelse det i den
kvalificerade villkorliga domen innefattade förfarandet skulle bliva ett från
den villkorliga domen även formellt mera avskilt ’handlcdningsförfarande\
parallellen med instituten tvångsuppfostran och ungdomsfängelse skulle göra
sig gällande till förmån flir ett borttagande av straffmåttet ur domen. Den
dominerande synpunkten bör emellertid vara att den brottsliges straff bestämmes
så rättvist oell betryggande som möjligt, och det kan knappast ined
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
log förnekas att den domstol, som utrett brottet och uttalat sakerförklaringen,
också är bäst skickad att utmäta ett rättvist straff. Skall straff bestämmas
kanske flera år efter sakerförklaringen, kan det säkerligen ej undgås
att händelser efter denna i stor utsträckning tagas i betraktande vid
straffmätningen. Detta är oegentligt och skulle nog oftast göra sig gällande
i en för den dömde ogynnsam riktning. Vidare bör märkas att, i
motsats mot vad händelsen torde vara i fråga örn lagen om tvångsuppfostran
(16 §) oell lagen örn ungdomsfängelse (22 §), det förhållandevis ofta lärer
skola ifrågakomma att, i anledning av händelser som inträffat efter den villkorliga
domens meddelande, straff skulle i efterhand bestämmas för det
brott som föranlett domen. Förhållandena äro sålunda icke fullt likartade
då det gäller villkorlig dom och vid tillämpning av nyssnämnda två andra
lagar. — Olägenheten av att den brottslige själv känner till det svävande
straffets mått synes hovrätten vara ringa. Ofta torde det tvärtom vara av
värde att ett fullt konkretiserat straffhot vilar över den dömde. Att, såsom
i betänkandet ifrågasatts, i syfte att ernå större effekt av den villkorliga
domen för den dömde hemlighålla hur relativt ringa det konkreta straffet
skulle bliva, synes icke vara ett mot den dömde fullt riktigt förfaringssätt.
Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har anfört:
Då åtal för ett brott väckes, bör fullständig utredning verkställas rörande
samtliga de omständigheter, som äro av betydelse för bedömande av graden
av den tilltalades brottslighet, och domstolen äger då det bästa materialet
för att kunna utmäta ett rättvist straff. Örn anstånd meddelas och
sedermera förklaras förverkat, måste målet i sin helhet återupptagas, och
domstolen har dåmera icke alltid samma goda material för prövningen som
vid den tidigare handläggningen. Återupptagandet kan komma att ske
inför andra domare och t. o. m. (då övervakningen överflyttats till annan
domstol) vid en domstol, som ej förut handlagt målet. Örn, såsom kan väntas
bliva fallet efter processreformens genomförande, protokollsföringen vid
domstolarna inskränkes, kommer protokollet från den tidigare handläggningen
icke att i samma omfattning som för närvarande lämna bidrag för
prövningen av målet efter återupptagandet.
Den motsatta ståndpunkten, enligt vilken straff överhuvud icke bör utsättas
i den villkorliga domen, har utvecklats av rådhusrätten i Västerås:
Det kan enligt rådhusrättens uppfattning starkt ifrågasättas, örn ej tiden
är mogen för att helt omlägga vår lagstiftning örn villkorlig dom, så att anstånd
med utmätande av straff städse skall äga rum till dess frågan örn frihetsberövande
blir aktuell. De flesta av de skäl, som de sakkunniga anfört
för att i begränsad omfattning införa en sådan form av villkorlig dom,
äga en mera allmän giltighet. Skillnaden mellan en effektiv övervakning,
som enligt förslaget kan förekomma vid enkel villkorlig dom, och de behandlingsformer,
som föreslås vid kvalificerad villkorlig dom, kommer i
praktiken icke alltid att bliva så stor, att densamma i och för sig motiverar
olika former av villkorlig dom. Det avgörande skälet för att generellt införa
anstånd med straffs ådömande är enligt rådhusrättens mening, att det
bör slå domstolen fritt att, då villkorlig dom befunnits förverkad, bestämma
den lämpliga reaktionsformen med hänsyn till såväl det ursprungliga brottet
som den tilltalades uppförande under prövoliden. Även örn detta ur teoretisk
synpunkt icke är fullt försvarligt, är det dock ur praktisk synpunkt
önskvärt. Förslaget medgiver hänsynstagande till uppförande under prövotiden
i viss omfattning, då vid förverkande av villkorligt ådömt frihetsstraff
detsamma kan utbytas mot tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring,
men förslaget tager icke steget fullt ut. Även ur andra synpunkter är
Kunni Maj:ts proposition nr 86.
37
det önskvärt med en omläggning av systemet för villkorlig dom. Erfarenheten
visar, att den villkorligt dömde stundom hellre än att underkasta sig
en effektiv övervakning, som för honom kännes besvärande, vill undergå
det på förhand bestämda frihetsstraffet, något som ur allmän synpunkt icke
är eftersträvansvärt, och möjligheterna för den dömde att genom olämpligt
uppförande framtvinga en förverkandeförklaring finnas. Därest nu, såsom
föreslagits, övervakningen blir mera ingripande än tidigare, kunna frestelserna
att söka komma ifrån en besvärande övervakning bliva större. Om
däremot frihetsstraffet icke är på förhand bestämt, torde möjligheterna att
upprätthålla en effektiv övervakning bliva större. Ä andra sidan kan det
för den villkorligt dömde, som efter domen fört en oförvitlig vandel, vara
av stor betydelse att frihetsstraff ej ådömts honom, då redan ådömande av
frihetsstraff ofta nog har en vanhedrande verkan och kan vara ägnat att
försvåra hans förvärvsmöjligheter för framtiden. Rådhusrätten finner alltså
flera skäl tala för att generellt införa det systemet, att frihetsberövandets
art och omfattning ej fastställes förrän frågan därom blir aktuell. Därest
det emellertid med hänsyn till att detta system ej prövats i vårt land tidigare
finnes önskvärt att gå försiktigt fram och avvakta erfarenheterna från
dess tillämpning på ett begränsat område, vill rådhusrätten starkt understryka
värdet av att systemet genomföres åtminstone i den begränsade omfattning
som de sakkunniga föreslagit.
Domstolarnas ökade befattning med skyddsarbetet rörande
de villkorligt dömda, vilken skulle föranledas av förslaget, har i vissa
yttranden mött betänkligheter.
Svea hovrätt har yttrat, att domarens redan förut starkt upptagna tid
knappast medgåve den ökning av arbetsbördan, som skulle bliva en oundgänglig
följd av de sakkunnigas förslag. Vad särskilt anginge häradsrätterna,
kunde det, även örn övervakningsnämnd tillsattes, i allmänhet näppeligen
undgås att häradshövdingen själv tager säte i nämnden; de övriga
lagfarna befattningshavarna vid domstolen, notarierna eller sekreteraren,
där sådan finnes anställd, torde ofta icke besitta den livserfarenhet eller de
mera djupgående sociala insikter, som måste krävas för en dylik uppgift.
Skånska hovrätten har i denna del anfört:
Hovrätten vill erinra om det skäl, som vid förarbetena till 1918 års lag
anfördes mot en utveckling av den villkorliga domen i den nu föreslagna
riktningen, nämligen att tillämpningen av en sålunda reformerad villkorlig
dom skulle bliva alltför betungande för underdomstolarna. Det lärer icke
ifrågakomma att valet av reaktionsmedel mot brott anförtros åt annan än
domstolarna eller dem underordnade befattningshavare. De organisatoriska
åtgärder de sakkunniga föreslagit för lättande av domstolarnas arbetsbörda
synas icke vara tillfyllest. Hovrätten håller före, att den belastning som
genom förslaget skulle läggas på domstolarna i förening med de på senare
tider beslutade eller under utarbetande varande nya arbetsuppgifterna för
desamma kommer att nödvändiggöra ett avsevärt förstärkande av domstolarnas
organisation.
Norrländska hovrätten har som sin mening uttalat att domstolarna böra
befrias från ledning och kontroll av övervakningsarbetet. Redan de ärenden
som skulle vid domstolarna uppkomma för ändring och upphävande av
domstolsföreskriftcr torde komma att för domstolarna innebära ett ej ovä
-
38
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
sentligt arbete. Uppgiften att kontrollera övervakning syntes ock vara för
domstolarnas verksamhet i övrigt ganska främmande. Såsom organ för ledning
och kontroll borde övervakningsnämnder inrättas.
Stockholms rådhusrätt har anfört:
Genom den ställning domstolarnas lagfarna ledamöter erhållit i den föreslagna
organisationen skulle de komma att tagas i anspråk för rent sociala
arbetsuppgifter, som det knappast kan anses lämpligt att ålägga dem i deras
egenskap av domare. Domstolarnas befattning med skyddsarbetet rörande
de villkorligt dömda synes därför böra inskränkas till den medverkan från
deras sida, som måste anses nödvändig för att trygga ett konsekvent fullföljande
av den med domen avsedda behandlingen i enlighet med de i lagtexten
och motiven givna anvisningar. Med hänsyn härtill kan ifrågasättas,
huruvida icke inrättandet av övervakningsnämnder borde göras obligatoriskt
och i kungörelsen örn övervakning föreskrivas vilka övervakningsnämnder
som skola finnas ävensom meddelas närmare föreskrifter om deras sammansättning.
Säkerligen skulle en sådan fastare organisation av övervakningsnämndema
vara ägnad att åt skyddsarbetet giva en stadga, som måhända
eljest på sina håll kommer att saknas.
Enahanda synpunkter ha framförts av flera häradshövdingar och rådhusrätter
samt av föreningen Sveriges stadsdomare.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har riktat sig även mot att domstolarna
enligt förslaget skulle vid meddelande av kvalificerad villkorlig dom
bestämma om arbetsanställning m. m. för den dömde. Föreningen har härom
yttrat följande:
Beträffande den föreskrift, som enligt 5 § i förslaget skall meddelas vid
kvalificerad villkorlig dom angående den dömdes omhändertagande, bör anmärkas
att inom domstolen i regel saknas sådan kännedom om förhållandena,
att domstolen kan bedöma, vilken anordning i det särskilda fallet
lämpligast borde vidtagas för den dömdes tillrättaförande. Domstolen skulle
nödgas grunda sitt avgörande därutinnan å omdömen från förundersökare
eller andra personer. Det torde också ofta komma att visa sig svårt att under
rättegången anskaffa lämpligt arbete eller passande anställning åt den
dömde. En arbetsgivare är i allmänhet mindre villig att antaga en för brott
sakfälld person i sitt arbete, och hos arbetsgivaren förut anställda se merendels
med ovilja, att de erhålla en sådan person till arbetskamrat. Örn ett
avgörande i berörda fråga skulle träffas under rättegången, komme denna
ofta att onödigtvis förlängas, och detta utgör ytterligare ett skäl för att föreskrift
i ämnet icke bör meddelas i domen. Vidare är att märka, att det givetvis
ofta komme att inträffa, att under prövotiden ändrad föreskrift erfordras
om arbete eller anställning för den dömde, och det kan icke anses
skäligt att öka domstolarnas arbetsbörda med nämnda sysslande. I den mån
sådana särskilda anordningar, som avses i 5 § av lagförslaget, kunna vara
påkallade för villkorligt dömda personers tillrättaförande, bör bestämmandet
härom ej åläggas domstolarna utan anförtros åt vederbörande av domstolen
förordnande övervakare, till vilken befattning böra utses personer,
som kunna antagas skola fullgöra uppdraget med allvar och intresse samt
härvid få påräkna stöd och hjälp av de i de sakkunnigas betänkande föreslagna
skyddskonsulenterna.
De sakkunnigas organisationsförslag, vilket främst går ut på
anställande av ett antal tjänstemän, statens skyddskonsulenter, med uppgift
39
Kunni. Maj:ts proposition nr 86.
att utöva en kontrollerande och rådgivande verksamhet med avseende å
övervakningen och omhändertagandet av villkorligt dömda samt att själva
utföra personundersökning och övervakning, har i allmänhet rönt gillande.
Svea hovrätt har sålunda tillstyrkt organisationen under framhållande av
att vinsten av den nya behandlingsformen i väsentlig grad blir beroende på
vilka praktiska möjligheter som erbjuda sig dels med avseende å anordnandet
av förundersökning, dels i fråga om realiserandet av sådana föreskrifter
som enligt förslaget äro avsedda att meddelas de dömda. Socialstyrelsen
har som sin uppfattning uttalat, att möjligheterna att framgångsrikt genomföra
de föreslagna kriminalpolitiska åtgärderna sammanhänga med förverkligande
av skyddskonsulentorganisationen. Vikten av att organisationen
göres så stark och effektiv som möjligt har understrukits i flera yttranden,
likaså att organisationen blir statlig. Den meningen har också gjorts gällande,
att ett större antal konsulenter erfordrades än som föreslagits. Ä
andra sidan har dock av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, Svenska
skyddsförbundet och vissa skyddsföreningar, den uppfattningen kommit till
uttryck, att de ifrågavarande uppgifterna skulle bättre tillgodoses genom utveckling
av redan befintliga frivilliga institutioner.
Genom 1918 års lag örn villkorlig straffdom infördes i svensk rätt institutet
övervakning av villkorligt dömda personer. Syftet härmed var att giva
den villkorliga domen ökad betydelse såsom uppfostringsmedel och att därigenom
möjliggöra användningen av villkorlig dom i större utsträckning
än som tidigare kunnat ske. Under de två decennier lagen tillämpats ha
domstolarna i alltmer ökad omfattning gjort bruk av den villkorliga domen
i förening med övervakning. Denna utveckling torde i stort sett ha haft
gynnsamma verkningar och ger otvivelaktigt stöd åt uppfattningen att villkorlig
dom, förbunden med tillsyn under prövotiden, i många fall utgör
ett värdefullt medel att påverka och fostra lagöverträdare, särskilt unga
sådana, till laglydnad och ordnad livsföring.
Även om sålunda de goda verkningarna av gällande lagstiftning äro
omisskännliga, kan det dock icke betvivlas, .att möjligheter finnas att yttei -ligare öka den villkorliga domens kriminalpolitiska betydelse och samtidigt
avlägsna vissa av dess nuvarande brister. I sistnämnda hänseende lia
de sakkunniga påpekat den relativt stora återfallsfrekvensen bland yngre
brottslingar som erhållit villkorlig dom; statistiken visar att drygt var femte
återfaller i brott inom tio år efter domen. Vidare må erinras, att det redan
före den nuvarande lagens tillkomst uttalades farhågor för att tillämpning
av villkorlig dom i större omfattning gåve spridning åt den åsikten att
straffbud kunde överträdas åtminstone en gång utan risk. Genom övervakningens
införande antog man att en sadan uppfattning skulle motvei -kas. Det finns tyvärr anledning att befara, att dessa förväntningar icke blivit
i allo infriade, övervakningen har, på grund av bristande resurser och
svårigheter att finna för dess utövning fullt lämpade personer, mången
gång icke blivit så effektiv som vore önskvärt.
Departe
ments
chefen.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
De sakkunnigas reformförslag innebär främst, såsom framgår av den i
det föregående lämnade redogörelsen, att den villkorliga domen skall kunna
förbindas med föreskrifter örn den dömdes förhållande under prövotiden
och att vissa organisatoriska anordningar skola vidtagas för att möjliggöra
sådana föreskrifters meddelande och säkerställa deras efterlevnad.
I och med att övervakningen på detta sätt göres mera effektiv bör enligt
förslaget tillämplighetsområdet för den villkorliga domen i viss mån utvidgas.
Huvudtanken i förslaget, att den gällande lagstiftningen om villkorlig dom
bör utvecklas så, att den tillåter och i praktiken möjliggör behandling av
brottslingar i friare former, är otvivelaktigt värd det största beaktande. Härigenom
skulle skapas en välbehövlig mellanform mellan den nuvarande
villkorliga domen och övriga hos oss tillgängliga reaktionsmedel, vilka ju
väsentligen äro av rent frihetsberövande karaktär. Särskilt för ungdomsbrottslighetens
bekämpande synes det vara en betydelsefull samhällsuppgift
att åtgärder vidtagas i detta syfte. Det må i detta sammanhang nämnas, att
i den villkorliga domens föregångsländer, England och Förenta staterna,
detta institut redan tidigt utbildats i nu angiven riktning genom lagstiftning
och en målmedveten organisation av övervakningen. Även de norska och
danska strafflagarna innehålla bestämmelser som medge domstolarna att
vid meddelande av villkorlig dom giva föreskrifter rörande den dömdes sysselsättning,
vistelseort m. m.
Av de yttranden som avgivits över förslaget framgår, att detta vunnit allmän
anslutning i vad angår frågan om den villkorliga domens utveckling till
en mera effektiv kriminalpolitisk behandlingsform. Det har dock i vissa
yttranden uttryckts farhågor för att den föreslagna lagstiftningen skulle
medföra alltför vittgående inskränkningar i de villkorligt dömdas rörelsefrihet.
Det har även sagts, att den nuvarande villkorliga domen, som
innebär ett för den dömde visat förtroende, skulle kunna förlora i värde
genom en utbyggnad på sätt som föreslagits.
Det är även enligt min mening av vikt, att en reformerad lagstiftning utformas
så, att den icke motverkar användningen av den nuvarande enkla
formen av villkorlig dom i sådana fall, då denna kan antagas vara till fyllest
och då således mera ingripande åtgärder framstå såsom opåkallade.
Delade meningar kunna icke gärna råda därom att den villkorliga domen i
dess nuvarande gestaltning beträffande vissa grupper lagbrytare fyller en
betydelsefull uppgift just genom den frihet som lämnas den dömde. Beträffande
den som drivits till brott av tillfälliga omständigheter torde en
sadan dom ofta vara att föredraga framför en dom som innebär tvång och
förmynderskap. Den villkorliga domen i dess nuvarande utformning synes
därför böra bibehålla en central ställning i lagstiftningen. Den med
särskilda villkor förbundna formen bör förbehållas sådana fall, då visserligen
anstånd med straff eller med skyddsåtgärd finnes motiverat men då
det med hänsyn till brottslingens personliga beskaffenhet, hans sinnesbeskaffenhet,
den miljö i vilken han lever eller andra särskilda omständig
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 86-
41
heter kan antagas, att särskilda åtgärder av den art förslaget anvisar skulle
verksamt bidraga till hans rättelse för framtiden.
De föreskrifter, som enligt förslaget skola kunna meddelas i samband
med villkorlig dom, äro delvis av den natur att de kunna innebära en
ganska betydande inskränkning i den dömdes rörelsefrihet och självbestämmanderätt.
Det har i ett par yttranden gjorts gällande, att skillnaden mellan
å ena sidan ett omhändertagande av detta slag och å andra sidan den
villkorliga domen i dess nuvarande form vore så stor att i själva verket
två skilda rättsinstitut förelåge, vilka icke lämpligen borde sammankopplas
med varandra. Häremot kan först erinras att de föreslagna åtgärderna
äro av ganska skiftande slag. Vissa av åtgärderna torde för den dömde
innebära ett föga kännbart intrång i hans frihet. Mellan en dom, som förbindes
med föreskrift av sådan lindrigare art, och en dom med övervakning
enligt gällande lag föreligger tydligen icke någon särdeles framträdande
olikhet. Det innebär blott en naturlig utveckling av institutet villkorlig dom,
att däri införas bestämmelser örn dylika åtgärder. Att avskilja mera ingripande
åtgärder och av dem tillskapa ett särskilt rättsinstitut synes icke
böra ifrågakomma. Genom att för vissa fall öka det tvångsmoment, som
redan övervakningen innebär, göres icke något avsteg från de grundsatser på
vilka institutet villkorlig dom är uppbyggt. De ifrågasatta föreskrifterna
kunna nämligen meddelas allenast såsom villkor för anstånd med straff eller
därmed jämförliga påföljder. Föreskrifternas efterlevnad kan alltså ej
framtvingas genom exekutiva åtgärder och kommer således att bliva beroende
av den dömdes egen villighet att underkasta sig dem, en villighet som
i regel torde framkallas av vetskapen att åsidosättande av föreskrifterna
medför en svårare påföljd i form av fängelse eller straffarbete eller eventuellt
åtgärd enligt lagarna om ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller
förvaring i säkerhetsanstalt.
Av den inledningsvis lämnade redogörelsen för sakkunnigförslaget framgår,
att däri föreslås en uppdelning av den villkorliga domen
i två typer, vilka skilja sig från varandra i flera betydelsefulla hänseenden.
Den ena typen, som i betänkandet kallas kvalificerad villkorlig
dom, kännetecknas därav att den alltid skall vara förenad med föreskrift
örn arbetsanställning, utbildning, bostad eller vistelse i enskilt hem eller
anstalt. Den kvalificerade villkorliga domen är avsedd att företrädesvis
tillämpas beträffande unga lagöverträdare samt i övrigt beträffande sådana
brottslingar vilka på grund av utvecklingshämning eller eljest på grund
av sin sinnesbeskaffenhet eller till följd av alkoholmissbruk, arbetsskygghet
eller annan vanart finnas vara i behov av åtgärder av nu angivet slag. För
tillämpning av kvalificerad villkorlig dom uppställer förslaget icke någon
fordran på att den brottslige icke tidigare blivit straffad. Reglerna örn kvalificerad
villkorlig dom avvika dessutom från gällande bestämmelser därutinnan,
att en sådan dom skall innefatta anstånd, icke med verkställigheten
av ett ådömt straff utan med själva straffådömandet. De regler som
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
av de sakkunniga föreslagits beträffande den andra formen av villkorlig
dom, s. k. enkel villkorlig dom, stå närmare nuvarande lagbestämmelser.
Denna dom innebär sålunda anstånd med verkställighet av ådömt straff,
och för dess användning förutsättes att den brottslige under visst antal år
närmast före brottet icke undergått frihetsstraff eller därmed jämförlig anstaltsvård
eller erhållit villkorlig dom. Emellertid kan även i enkel villkorlig
dom givas vissa föreskrifter, de viktigaste avseende den dömdes
vistelseort och hans förfoganderätt över arbetsförtjänst och andra tillgångar.
Den kritik som i en stor del av yttrandena riktats mot denna uppdelning
av den villkorliga domen synes från vissa synpunkter berättigad.
Enligt de sakkunniga skulle den kvalificerade villkorliga domen vara en
behandlingsform, vilken till sin kriminalpolitiska betydelse kunde jämföras
med tvångsuppfostran och ungdomsfängelse, och vilken skulle användas
beträffande vissa nyss angivna grupper av lagöverträdare. Den enkla
villkorliga domen skulle däremot endast innebära mindre ingripande åtgärder
och skulle användas å tillfällighetsförbrytare. Emellertid torde det
knappast föreligga en i sakligt hänseende synnerligen stor skillnad mellan
de åtgärder som enligt förslaget skulle kunna ifrågakomma vid den ena och
den andra formen av villkorlig dom. En föreskrift därom att den dömde
skall sköta visst arbete eller undergå viss utbildning behöver icke vara mera
ingripande än exempelvis en föreskrift att han skall vistas på viss angiven
ort eller att han skall underkasta sig inskränkning i förfoganderätten över
sin arbetsinkomst. Tvärtom kan en föreskrift av det senare slaget stundom
innebära ett betydligt starkare tvång än den förstnämnda.
Även mot den gränsdragning de sakkunniga verkställt mellan olika kategorier
av brottslingar, å ena sidan tillfällighetsförbrytarna och å den andra
vissa särgrupper, däribland unga brottslingar, torde kunna erinras, att den
icke är tillräckligt klar för att lämpligen ligga till grund för en sådan uppdelning
av institutet villkorlig dom som de sakkunniga förordat. Då förslaget
så bestämt utmärker att de unga lagöverträdarna böra behandlas enligt
reglerna om kvalificerad villkorlig dom, ligger även den anmärkningen
nära till hands, att ehuru omhändertagande åtgärder visserligen ofta äro
lämpliga just i fråga om unga brottslingar, det likväl mången gång, även
då det gäller ungdom, är fullt tillräckligt med en dom av den gällande lagens
typ.
övervägande skäl synas alltså tala för att den strängt genomförda uppdelningen
på två till innebörd och förutsättningar skilda former av den villkorliga
domen bör bortfalla. En sådan ändring av förslaget kan ske utan
att möjligheterna minskas för domstolarna att, då anledning därtill gives,
föranstalta örn åtgärder för villkorligt dömdas tillsyn och omhändertagande
samt att i varje särskilt fall föreskriva den åtgärd som finnes erforderlig och
lämplig med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet eller omgivning
eller till hans levnadssätt och tidigare vandel.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
43
En dylik ändring medför, att vissa spörsmål av principiell betydelse måste
upptagas till omprövning från delvis andra utgångspunkter än dem som legat
till grund för de sakkunnigas ställningstagande. Ett sådant spörsmål är
huruvida den villkorliga domen bör genomgående ombildas så, att den
kommer att innebära anstånd med ådömande av straff i stället för såsom
nu anstånd med straffverkställigheten. De sakkunniga ha, såsom nyss
anmärkts, föreslagit den förra metoden i fråga om den s. k. kvalificerade
villkorliga domen.
Metoden att uppskjuta straffdomen tillämpas i de anglosaxiska länderna.
Då den villkorliga domen efter mönster därifrån infördes i övriga länder,
följde man icke förebilderna i detta hänseende utan övergick till den
andra metoden, enligt vilken straffdom avkunnas och blott straffverkställigheten
uppskjutes. Enligt vad förarbetena till 1906 års svenska lag utvisa
ansåg man denna metod äga företräde bland annat på den grund att det
skulle leda till svårigheter, därest handläggningen av brottmål finge avbrytas
innan dom meddelats och domstol sedermera, kanske efter lång tids förlopp,
måste återupptaga målet till behandling och avdömande. Denna synpunkt
äger otvivelaktigt i många fall en icke ringa praktisk betydelse.
Även andra synpunkter lia anförts till stöd för den nuvarande metodens
bibehållande. Det har sålunda framhållits, att ett i domen utsatt straff ger
ett påtagligt uttryck för samhällets ogillande av brottet och att en dom
vari straffet sålunda fastställts mången gång kan förväntas på ett mera
verksamt sätt avhålla icke blott den dömde utan även andra från att begå
brott än en dom som blott innefattar sakerförklaring. Även må nämnas den
i flera yttranden åberopade synpunkten, att det icke vore riktigt gentemot
elen dömde att genom hot med ett straff, som icke vore fixerat och som
den brottslige ofta saknade möjlighet att ens ungefärligen bedöma, förmå
honom att underkasta sig en kanske långvarig inskränkning i hans självbestämmanderätt.
Anmärkningen riktar sig mot det av de sakkunniga
åberopade skälet för den anglosaxiska metoden, att det kunde befaras att
det förskyllda straffet i vissa fall icke skulle vara tillräckligt för att förmå
den tilltalade att underkasta sig de föreskrifter domstolen funne lämpliga.
De sakkunniga lia som skäl för den sistnämnda metodens införande vid
kvalificerad villkorlig dom främst åberopat, att de åtgärder som skulle
ifrågakomma i samband med sådan dom i viss mån kunde jämföras med
skyddsåtgärderna tvångsuppfostran och förvaring samt med den dem närstående
straffarten ungdomsfängelse och att det därför vore naturligt, att
■omhändertagande genom kvalificerad villkorlig dom inträdde som direkt
påföljd av brottet på samma sätt som de nämnda ansvarspåföljderna numera
ådömdes direkt. Emellertid föreligger det en betydande skillnad mellan
exempelvis ungdomsfängelse och de åtgärder som skola kunna användas
vid villkorlig dom, icke blott i fråga örn åtgärdernas natur utan även
därigenom att dessa ingå i den villkorliga domen som villkor för anstånd
och icke kunna verkställas i exekutiv ordning. Den omständigheten att villkorlig
dom på angivet sätt förknippas med vårdnadsåtgärder torde alltså
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
44
icke i och för sig utgöra något bärande skäl att ändra den villkorliga do*
mens hittillsvarande tekniska anordning.
Större avseende måste däremot fästas vid ett annat av de i betänkandet
anförda skälen för en dylik ändring. Om anstånd som meddelats genom
villkorlig dom förverkas på grund av brott eller annan orsak, gäller enligt
lagarna om ungdomsfängelse, tvångsuppfostran och förvaring, att sådan påföljd
kan träda i stället för det villkorligt ådömda straffarbets- eller fängelsestraffet.
Då ungdomsfängelse och tvångsuppfostran numera äro normala
påföljder för vissa kategorier unga brottslingar, liksom förvaring för förminskat
tillräkneliga, är det önskvärt att en reviderad lagstiftning om villkorlig
dom tar hänsyn härtill. Det måste, såsom de sakkunniga framhållit,
anses föga tillfredsställande, att anståndet angives gälla straffarbete eller
fängelse i sådana fall då domstolen vid den villkorliga domens meddelande
kan utgå från att i själva verket en annan påföljd kommer att inträda i
händelse anståndet förverkas.
På grund av vad nu anförts torde böra övervägas, huruvida icke lagen
bör erhålla sådan utformning att möjligheten står öppen för domstolarna
att i sådana fall som de nyss anförda låta bero vid sakerförklaring, då villkorlig
dom finnes vara på sin plats. Det synes icke vara nödvändigt och
skulle för övrigt svårligen låta sig göra att i lagen närmare angiva förutsättningar
och villkor för tillämpningen av den nämnda metoden. Någon anledning
torde icke heller föreligga att begränsa användningen till fall då den
villkorliga domen förbindes med föreskrifter. Lagens ståndpunkt skulle enligt
det sagda bliva den, att villkorlig dom i regel innebär anstånd med verkställande
av ett i domen utsatt straff, men att även villkorlig dom i form
av anstånd med ådömande av straff är tillåten. Som förutsättning för den
senare formens användning torde vara tillräckligt att angiva, att den av
särskilda skäl finnes lämpligare än den förra.
Ehuru således denna anordning närmast är motiverad av hänsyn till de
nämnda fallen, då domstolen finner vanligt frihetsstraff icke böra ifrågakomma
i händelse av anståndets förverkande, bör det dock icke möta hinder
att villkorlig dom meddelas i form av sakerförklaring utan straffådömande
även i andra fall, såsom då brottet begåtts under synnerligen mildrande
omständigheter.
Vad nu sagts gäller icke förvandlingsstraff för böter. För villkorlig dom
beträffande sådant straff skola enligt 1937 års lagstiftning gälla särskilda
förutsättningar. I dessa ifrågasättes ej nu någon ändring, och anledning
lärer icke heller föreligga att i fråga om förvandlingsstraffet tillåta villkorlig
dom i form av anstånd med dess ådömande.
Beträffande den villkorliga domens tillämplighetsområde
ha de sakkunniga föreslagit vissa utvidgningar, vilka ansetts motiverade
med hänsyn till den mera effektiva övervakning som skulle bliva
följden av de i det föregående berörda lagreglerna jämte den föreslagna
fastare organisationen av förundersöknings- och övervakningsarbetet.
En sådan utvidgning har skett därigenom att maximigränsen för det
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
45
straff, som skall kunna ådömas villkorligt, höjts från nuvarande sex månaders
straffarbete och ett års fängelse till ett års straffarbete och två års
fängelse. Då enligt sakkunnigförslaget straff icke skall utsättas vid kvalificerad
villkorlig dom, har som allmän förutsättning för sådan dom angivits,
att å brottet enligt lag kan följa straffarbete eller fängelse. Emellertid
har enligt förslaget en inskränkning skett i den allmänna regeln genom
stadgande att kvalificerad villkorlig dom icke får användas, örn den brottslige
i det särskilda fallet finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett
år eller fängelse i två år eller, om han är under tjuguett år, högre straff än
straffarbete i två år. Den sistnämnda, beträffande unga brottslingar föreslagna
regeln skulle tydligen medföra, att villkorlig dom skulle kunna förekomma
även vid ganska grova brott; man bör härvidlag icke förbise den
allmänna straffnedsättningsregeln i 5 kap. 2 § strafflagen. Med hänsyn
härtill och även till att skillnaden mellan kvalificerad och enkel villkorlig
dom bortfaller i det omarbetade förslaget, torde övervägande skäl tala för
att generellt bestämma maximigränsen till ett års straffarbete och två års
fängelse. Även utan en uttrycklig erinran därom i lagtexten torde kunna
förväntas, att villkorlig dom icke meddelas beträffande allvarligare brott,
som falla inom denna gräns, örn ej fullgoda skäl därtill föreligga och förutsättningar
finnas för effektiv övervakning eller omhändertagande på
lämpligt sätt.
En utvidgning av förutsättningarna för användning av villkorlig dom
har vidare enligt sakkunnigförslaget skett genom ändring av gällande regler
örn hinder mot villkorlig dom på grund av tidigare brott. De nuvarande
bestämmelserna innebära, att villkorlig dom icke får användas, om den
tilltalade under de tio åren närmast före brottet dömts till eller undergått
straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller förvaring i
säkerhetsanstalt. Beträffande enkel villkorlig dom lia de sakkunniga föreslagit
en femårsregel, med motivering att den gällande tioårsregeln i tilllämpningen
stundom visat sig utgöra hinder mot villkorlig dom i fall då
sådan varit önskvärd. Däremot ha de sakkunniga icke uppställt någon
som helst bestämmelse örn återfall såsom hinder mot kvalificerad villkorlig
dom. Som stöd härför har hänvisats till de omhändertagande åtgärder som
skulle kunna vidtagas i samband med sådan dom. Vid en omarbetning av
förslaget, vilken icke bygger på den av de sakkunniga föreslagna skillnaden
mellan enkel och kvalificerad dom, torde som allmän regel lämpligen böra
införas en tidsbegränsning till fem år, från vilken regel avvikelse tillätes
blott då särskilda skäl föreligga och då dessutom en ändamålsenlig behandling
av den dömde kan anordnas i samband med den villkorliga domen.
Ett särskilt spörsmål är huruvida, jämte det villkorlig dom å förvandlingsstraff
tillätes, villkorlig dom bör få meddelas omedelbart beträffande
brott som förskyller allenast böter. De sakkunnigas förslag innebär i detta
hänseende, att kvalificerad men icke enkel villkorlig dom skall kunna användas
vid sådana brott. Till denna fråga torde jag få återkomma vid behandlingen
av de särskilda lagbestämmelserna.
46
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
Förslagets genomförande skulle medföra, att domstolarna i större utsträckning
än för närvarande erhölle befattning med skyddsarbetet beträffande
de villkorligt dömda. Detta följer redan av grundsatsen att eventuella
föreskrifter rörande den dömdes förhållande under prövotiden skola meddelas
i domen. Det förutsättes vidare i förslaget, att domstolen även efter
domen skall medverka, då fråga uppstår örn ändring eller upphävande av
sådana föreskrifter. Förslagets ståndpunkt i dessa delar synes riktig. Utan
att äventyra syftet med reformen torde man icke kunna anförtro åt andra
än domstolarna att avgöra huruvida någon åtgärd skall vidtagas beträffande
en tilltalad i samband med villkorlig dom och att närmare bestämma vari
åtgärden skall bestå. För underlättande av domstolarnas verksamhet i vad
den hänför sig till tiden efter domen har emellertid föreslagits, att frågor örn
ändring och upphävande av föreskrifter skola kunna upptagas och avgöras
av domaren eller, vid rådhusrätt, av lagfaren ledamot i rätten. I samma
syfte skall vidare domstolen eller flera domstolar gemensamt kunna för
sådana frågors behandling tillsätta en särskild nämnd, den s. k. övervakningsnämnden.
Den största betydelsen i detta hänseende äger dock den av
de sakkunniga föreslagna organisationen av övervakningsarbetet, vilken
främst innefattar tillsättandet av statliga funktionärer, skyddskonsulenter,
med uppgift bland annat att tillhandagå domstolarna vid avgörandet av
frågor om tillsyn och omhändertagande av villkorligt dömda. Att domstolarna
skulle, såsom i vissa yttranden gjorts gällande, alltför mycket betungas
av de uppgifter som komme att åvila dem i följd av den nya lagstiftningen,
torde icke behöva befaras, om konsulenter med tillräcklig kompetens och
erfarenhet stå till deras förfogande, över huvud taget lärer förverkligandet
av konsulentorganisationen utgöra en väsentlig förutsättning för att lagstiftningen
skall erhålla den praktiska betydelse som är avsedd.
De sakkunniga lia numera framlagt betänkande rörande revision jämväl
av lagstiftningen örn villkorlig frigivning (statens off. utredn. 1938:25) och
ha däri med hänsyn till nämnda institut förordat vissa avvikelser från det
tidigare förslaget i organisatoriskt och ekonomiskt hänseende. Då remissyttranden
över förslaget angående villkorlig frigivning inkommit, torde jag
få tillfälle att upptaga organisationsfrågan till närmare behandling.
Beträffande de i betänkandet angående villkorlig dom framlagda förslagen
må här ytterligare nämnas, att lagförslaget rörande förundersökning, av de
sakkunniga kallad personundersökning, funnits böra undergå vissa jämkningar.
Likaledes har jag funnit anledning till viss modifikation av de föreslagna
bestämmelserna örn handläggning inom stängda dörrar av mål
mot unga tilltalade. Frågan om ändrade regler angående omröstning lill
dom har icke upptagits i förevarande sammanhang.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86. 47
De särskilda lagförslagen.
Förslaget till lag om villkorlig dom.
1 §•
Nuvarande lag uppställer såsom allmän ovillkorlig förutsättning för villkorlig
dom, som ej avser förvandlingsstraff för böter, att det finnes skälig
anledning antaga, att den tilltalade skall utan att undergå straffet ''låta sig
rättas’. Enligt de sakkunnigas förslag skall den verkan som kan uppnås utan
straff angivas bestå däri att den brottslige skall ''avhålla sig från att ånyo
begå brott’. Då härmed, såsom de sakkunniga anfört, torde givas ett mera
adekvat uttryck för vad prövningen i tillämpningen innebär, lia de föreslagna
ordalagen upptagits i förevarande paragraf. Däremot har gällande lags
enklare terminologi ansetts böra bibehållas i de paragrafer som angiva förutsättningarna
för anordnande av övervakning och särskilda vårdnadsåtgärder
beträffande den villkorligt dömde.
Vid utformningen av förslaget enligt de i det föregående angivna riktlinjerna
har det synts lämpligast att anknyta till nu gällande stadgande, att
vid bedömandet av sannolikheten för den tilltalades rättelse skall tagas hänsyn
särskilt till hans karaktär och personliga förhållanden i övrigt. Genom
formuleringen utmärkes, att även andra omständigheter böra beaktas, såsom
den huruvida en ändamålsenlig övervakning kan anordnas. Då möjlighet
till vårdnadsåtgärder nu införes i lagen, kommer stundom även den
omständigheten att bliva av betydelse, huruvida sådana åtgärder lämpligen
kunna vidtagas.
De sakkunniga angåvo i sitt förslag såsom hinder mot villkorlig dom, att
brottets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt påkallade bestraffning.
Härmed avsågo de sakkunniga att giva uttryck åt den uppfattningen, att
villkorlig dom ej bör ifrågakomma då allmänpreventiva skäl göra en sådan
dom olämplig. Mot stadgandet har advokatsamfundets styrelse uttalat betänkligheter
med den motiveringen, att stadgandet skulle kunna av domstolarna
uppfattas som ett hinder mot villkorlig dom även i fall då sådan dom
ur individualpreventiva synpunkter framstode som den lämpliga reaktionsformen.
I likhet med de sakkunniga anser jag det emellertid vara av vikt att
allmänpreventiva skäl mot tillämpning av villkorlig dom bliva tillbörligen
beaktade. I förevarande paragraf har därför införts bestämmelse av innehåll
att villkorlig dom ej må meddelas, därest ådömande och verkställande
av straff måste anses påkallat av hänsyn till den allmänna laglydnaden.
Av skäl som i den allmänna motiveringen anförts har i paragrafen angivits,
att villkorlig dom kan meddelas antingen i form av anstånd med straffverkställighet
eller i form av anstånd med ådömande av straff. 2
2 §■
Första stycket i 2 § anger de förutsättningar för villkorlig dom som hänföra
sig till brottets svårhetsgrad. Stadgandet har från vissa synpunkter behandlats
i det föregående. Ytterligare må här anföras följande.
48
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
Genom stadgandets avfattning tillätes villkorlig dom beträffande brott som
förskyller böter, dock endast örn fängelse eller straffarbete ingår i straffskalan
för brottet eller något av de brott som äro i fråga.
Frågan om villkorlig dom beträffande böter var föremål för särskild uppmärksamhet
under förarbetena till lagstiftningen örn bötesverkställighet och
erhöll en provisorisk lösning vid antagandet av denna lagstiftning år 1937.
Såsom i redogörelsen för lagbestämmelserna örn villkorlig dom omtalats,
medförde 1937 års lagstiftning att gällande stadgande om villkorlig dom
i fråga om böter bortfaller med 1938 års utgång och att i stället villkorlig
dom beträffande förvandlingsstraffet införes. Frågan gällde vid nämnda
lagstiftning att undanröja de olägenheter av den nuvarande förvandlingsordningen,
som bestå däri att bötfällda måste undergå förvandlingsstraff
även vid oförskylld oförmåga att betala böterna. Det ansågs att för detta
ändamål institutet villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff borde utnyttjas.
Den andra tänkbara utvägen att i större omfattning göra själva
bötesstraffen villkorliga avböjdes däremot. Vid lagrådsremissen den 22 maj
1936 (se prop. till 1937 års riksdag nr 35 sid. 62) åberopade dåvarande departementschefen
främst allmänpreventiva hänsyn som skäl för denna
ståndpunkt.
Frågan om villkorlig dom å böter övervägdes emellertid under förarbetena
lill lagstiftningen om bötesverkställighet även från en annan utgångspunkt
än den som var avgörande för nämnda ståndpunktstagande. I yttranden
över det sakkunnigförslag som ligger till grund för lagstiftningen yrkades,
att villkorlig dom borde kunna meddelas beträffande bötesstraff enligt samma
förutsättningar som för andra straff. Som exempel framhölls det stötande
i att för första resan stöld i regel dömes till några månaders straffarbete
villkorlig dom, under det att den, som gjort sig skyldig till snatteri och
som icke anses böla ådömas fängelse, icke kan erhålla villkorlig dom under
annan förutsättning än den som gällande lag uppställer i fråga om villkorlig
dom å bötesstraff.
Departementschefen anförde i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den
22 maj 1936, att vad sålunda invänts syntes förtjäna allt beaktande. Emellertid
avsåge det i yttrandena framförda förslaget i främsta rummet den primära
frågan, huruvida en person som gjort sig skyldig till en förseelse
skulle undergå bötesstraff eller om det vore tillfyllest att han ådömdes villkorligt
bötesstraff, och icke det då ifrågavarande spörsmålet huru det skulle
förfaras med den som domstolen ansåge böra undergå ett bötesstraff men
som icke kunde betala böterna. Den föreslagna reformen syntes med hänsyn
härtill böra vinna sin lösning icke i sammanhang med lagstiftningen örn
verkställighet av bötesstraff utan i samband med den nya lagstiftning örn
villkorlig straffdom som förbereddes.
Sakkunnigförslaget rörande den villkorliga domens reformering innebär,
att s. k. enkel villkorlig dom icke skall kunna ifrågakomma beträffande själva
bötesstraffet men väl beträffande förvandlingsstraffet. Däremot skall
enligt förslaget den kvalificerade formen av villkorlig dom kunna användas
Kungl. Maj:ts proposition nr 86. 49
beträffande brott som förskyller böter, om i straffsatsen ingår fängelse eller
straffarbete.
Andra stycket i förevarande paragraf angår frågor som i sakkunnigförslaget
behandlats i 7 §.
I de inledningsvis lämnade uppgifterna rörande tillämpningen av gällande Departement*-lagstiftning har anmärkts, att antalet villkorligt ådömda bötesstraff visserligen
är mycket obetydligt i förhållande till hela antalet bötesstraff men att
villkorlig dom å böter dock tillämpas i viss utsträckning, särskilt i fråga örn
snatteribrott. Av dem som förövat snatteri före 21 års ålder och därför
ådömts böter erhåller enligt gjorda beräkningar en fjärdedel villkorlig dom.
Jämför man de villkorliga bötesdomarna med hela antalet villkorliga domar,
finner man att de åren 1932—1934 utgjort omkring 10 °/o av hela antalet.
Härav torde framgå, att den villkorliga domen för närvarande äger en
viss praktisk betydelse i fall då böter ådömas för brott som icke äro att anse
som ordningsförseelser. Enligt de sakkunnigas förslag skulle användningen
av villkorlig dom beträffande bötesbrott tillåtas men vara begränsad till den
kvalificerade formen, som förutsätter att särskilda vårdnadsföreskrifter meddelas
i samband med domen. Det torde vara svårt att bedöma i vilken utsträckning
förslaget skulle vara ägnat att i praktiken medföra tillämpning
av villkorlig dom beträffande dessa brott. Såsom de sakkunniga själva anmärkt
kan ett mera kännbart ingripande ej gärna ifrågakomma mot en person
som förskyllt endast böter.
Örn såsom nu föreslås villkorlig dom beträffande bötesbrott tillätes under
de eljest gällande allmänna förutsättningarna men med begränsning till
brott, å vilka frihetsstraff enligt lag kan följa, torde de synpunkter som anförts
i de nyssnämnda yttrandena bliva tillgodosedda. Samtidigt undantages
den stora mängden av ordningsförseelser. Risken för en ur allmänpreventiv
synpunkt betänklig, alltför stor användning av villkorlig dom beträffande
böter synes med denna begränsning ringa. Det förtjänar nämnas
att villkorlig dom beträffande bötesbrott tillätes i åtskilliga främmande lagar,
däribland de danska och norska.
Rörande möjligheten att meddela villkorlig dom i fall då den tilltalade
dömes till mer än ett straff skall enligt 7 § i sakkunnigförslaget som huvudregel
gälla, att villkorlig dom ej får meddelas där den tilltalade samtidigt dömes
ovillkorligt till straffarbete eller fängelse. De sakkunniga ha uttalat,
att härav motsättningsvis följde att ovillkorligt ådömande av andra straff,
såsom böter eller disciplinstraff, icke utgjorde hinder mot meddelande av
villkorlig dom. Härutinnan överensstämmer förslaget med nuvarande lag.
Med avvikelse från lagen i dess år 1937 antagna lydelse föreslogo emellertid
de sakkunniga en undantagsbestämmelse rörande förvandlingsstraff för böter.
Denna bestämmelse innebär, att när straffarbete eller fängelse ådömes
samtidigt med förvandlingsstraff, villkorlig dom skall kunna meddelas beträffande
båda straffen eller ettdera av dem. Mot de sakkunnigas förslag
har ej synts vara något egentligt att erinra.
Bihang till riksdagens protokoll 19.19. 1 sami. Nr S6.
4
50
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
Departements
chefen.
Med hänsyn till de stadganden, som enligt lag den 3 juni 1938 skola gälla
fr. o. m. den 1 januari 1939 i fråga om sammanträffande av brott, Ilar likväl
i förevarande hänseenden icke ansetts erforderligt att meddela annat stadgande
än det som upptagits i 2 § andra stycket. Föreskriften innehåller att,
jämte det villkorlig dom meddelas i fråga om ett eller flera brott, ovillkorligt
bötesstraff eller disciplinstraff må ådömas särskilt för annat brott. Detta
överensstämmer såvitt angår bötesstraff med det nya stadgandet i 4 kap. 1 §
första stycket andra punkten strafflagen och beträffande disciplinstraff med
en bestämmelse, som enligt 1938 års lagstiftning införts i 1 § tredje stycket
lagen angående villkorlig straffdom. Av den nämnda föreskriften i 2 § andra
stycket torde följa, att villkorlig dom ej får meddelas beträffande bötesbrott,
om den tilltalade samtidigt dömes ovillkorligt till fängelse eller straffarbete.
Då de sakkunnigas huvudregel i 7 § borttagits såsom obehövlig med
hänsyn till de nya reglerna örn sammanträffande av brott, erfordras icke
någon motsvarighet till undantagsbestämmelsen i fråga om förvandlingsstraff,
som enligt samma regler alltid skall ådömas särskilt. Genom att sistnämnda
bestämmelse uteslutits sker icke någon avvikelse från vad de sakkunniga
föreslagit därom att, när straffarbete eller fängelse ådömes samtidigt
med förvandlingsstraff, villkorlig dom skall kunna meddelas beträffande
båda straffen eller ettdera av dem. Av den föreslagna bestämmelsen
i 2 § första stycket lärer följa, att villkorlig dom ej får meddelas enligt 1 §,
om den totala straffskyldighet som den brottslige ådragit sig skulle överstiga
straffarbete i ett år eller fängelse i två år.
3 §•
I denna paragraf ha upptagits de i den allmänna motiveringen berörda
reglerna om hinder mot villkorlig dom på grund av tidigare begånget brott.
De sakkunnigas förslag angav i 1 § punkt 4 såsom förutsättning för enkel
villkorlig dom, att den brottslige under fem år närmast före brottet icke undergått
straffarbete, fängelse, ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller förvaring
i säkerhetsanstalt och ej heller erhållit villkorlig dom, där ej domen
avsett förvandlingsstraff för böter.
Att de nämnda särskilda ansvarspåföljderna, ehuru de icke omnämnas i
motsvarande stadgande i 1918 års lag, likväl jämställas med straffarbete
och fängelse i nu förevarande hänseende, följer av bestämmelser i de olika
lagarna om dessa påföljder. I tydlighetens intresse har det synts lämpligt att
här angiva dem, varjämte även utmärkts att med fängelse avses endast omedelbart
ådömt fängelse. Med undergången bestraffning likställes enligt gällande
lag straffdom som ej gått i verkställighet. Det torde ur praktisk synpunkt
vara tillräckligt att, såsom skett i sakkunnigförslaget, jämte undergången
bestraffning eller skyddsåtgärd upptaga villkorlig dom. Dock bör,
såsom även de sakkunniga föreslagit, undantagas villkorlig dom å förvandlingsstraff.
Beträffande paragrafens innehåll i övrigt hänvisas till den föregående
framställningen.
51
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
4 §•
Paragrafen överensstämmer till innehållet med 2 § i de sakkunnigas förslag
och med huvudstadgandet i 2 § gällande lag enligt den år 1937 antagna
lydelsen.
5 §•
Prövotiden är enligt 15 § sakkunnigförslaget, liksom enligt 3 § nuvarande
lag, i vanliga fall treårig. Den skall emellertid enligt förslaget kunna förlängas
till fem år, om föreskrift meddelats enligt reglerna örn kvalificerad
villkorlig dom och fortsatt tillämpning av sådan föreskrift erfordras för att
avhålla den dömde från att ånyo begå brott. Den genom 1937 års lagstiftning
införda tvååriga prövotiden vid villkorlig dom å förvandlingsstraff har
bibehållits i de sakkunnigas förslag. Någon motsvarighet till gällande lags
bestämmelse örn en kortare prövotid vid villkorlig bötesdom har icke föreslagits
av de sakkunniga, ehuru dessa icke helt uteslutit möjligheten till villkorlig
dom beträffande brott som förskyller böter.
Prövotiden börjar enligt nuvarande lag, 20 §, då parterna förklarat sig
nöjda med domen i vad den avser straff, anstånd, övervakning och lydnadsplikt
enligt 6 § andra stycket, eller då domen eljest i dessa delar vinner
laga kraft. Denna bestämmelse har i sakkunnigförslagets 15 § ersatts med
en regel av innehåll, att prövotiden räknas från det domen gavs intill dess
nyss angivna tid av respektive tre eller två år förflutit från det utslaget i
vad avser den villkorliga domen vunnit laga kraft mot den dömde eller,
där han dessförinnan förklarat sig nöjd med utslaget i denna del, från nöjdförklaringen.
Enligt 13 § i förslaget skall föreskrift som meddelas i villkorlig
dom — varmed avses även förordnande om övervakning —- gälla
från lagakraftvinnandet eller nöjdförklaringen.
Mot bestämmelsen i förslaget att prövotiden i vissa fall skulle kunna förlängas
till fem år har anmärkning gjorts av fångvårdsstyrelsen, som ansett
att maximitiden för förlängningen borde nedsättas. Advokatsamfundet har
ifrågasatt lämpligheten av bestämmelsen såväl ur allmän synpunkt som med
hänsyn till den enskildes berättigade krav på rättssäkerhet. Centralförbundet
för socialt arbete, som berört stadgandet i sitt yttrande, har funnit det
utgöra en naturlig konsekvens av förslagets grundtankar.
Stockholms rådhusrätt och föreningen Sveriges stadsdomare ha — i anledning
av stadgandet därom att verkningarna av den villkorliga domen
skola inträda redan i och med att utslaget i vad det avser den villkorliga
domen vunnit laga kraft mot den dömde eller denne förklarat sig nöjd —
anfört att det syntes riktigare att såsom enligt gällande lag verkningarna inträdde
först sedan det blivit klart att den villkorliga domen komme att
bliva beståndande. Det borde således såsom nu stå båda parterna öppet att
avgiva nöjdförklaring, och föreskrift i utslaget borde gälla först från det
båda parterna förklarat sig nöjda eller utslaget eljest i angivna del vunnit
laga kraft.
En prövotid av kortare varaktighet än tre år har enligt denna paragraf Departementsföreslagits
beträffande fall då brottet förskyllt böter. Förslaget samman- chefen.
52
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Departements
chefen.
hånger nied att enligt 2 § villkorlig dom i viss utsträckning skall kunna meddelas
i fråga örn sådana brott. Det har ansetts lämpligast att bestämma
denna tid till två år eller samma tid som i överensstämmelse med 1937 års
lagstiftning skall gälla för den som erhållit villkorlig dom beträffande förvandlingsstraff
för böter.
Örn en villkorligt dömd person allvarligt åsidosätter sina skyldigheter enligt
domen, synes det såsom de sakkunniga föreslagit böra stå domstolen
öppet att, i stället för att förklara anståndet förverkat, bestämma att prövotiden
skall förlängas. Det torde ligga i sakens natur att sistnämnda åtgärd
endast vidtages i sådana fall då det brott, för vilket den villkorliga domen
meddelats, icke varit alltför obetydligt och då förutsättningar finnas för
effektiv övervakning. Stadgandet har fått sin plats bland bestämmelserna
i 12 och 14 §§ om åtgärder som skola kunna vidtagas då den dömde åsidosätter
sina skyldigheter.
Bestämmelsen i sakkunnigförslaget att prövotiden skall räknas från dagen
för utslaget innebär endast en skenbar avvikelse från gällande lag och har
icke ansetts böra bibehållas. Denna fråga beröres närmare i det följande
vid behandlingen av stadgandena i 13 § om anstånds förverkande m. m.
Prövotidens början sammanfaller enligt förevarande paragraf med den tidpunkt
då enligt de sakkunnigas förslag verkningarna av den villkorliga domen
skulle inträda. Det har sålunda föreslagits att prövotiden börjar den
dag utslaget i vad angår den villkorliga domen till följd av nöjdförklaring
eller eljest vann laga kraft mot den dömde. Den omständigheten att motparten
överklagar utslaget skall alltså icke utgöra binder mot att övervakning
och åtgärder som i övrigt må ha föreskrivits i domen träda i tillämpning.
6 §.
I 5 § gällande lag angivas de allmänna skyldigheter som åvila en villkorligt
dömd. Denna bestämmelse ha de sakkunniga uteslutit så när som
på stadgandet om skyldighet att ersätta genom brottet uppkommen skada,
vilket influtit i 8 § av sakkunnigförslaget. I det numera av de sakkunniga
avgivna förslaget till lag örn villkorlig frigivning återfinnes däremot i 7 §
en motsvarighet till 5 § lagen om villkorlig straffdom och den därmed nära
överensstämmande 2 § i lagen den 22 juni 1906 om villkorlig frigivning.
Då ett stadgande av ifrågavarande slag synes vara av en viss betydelse för
klargörande av lagens innebörd, har det här upptagits. Till vad 5 § för närvarande
innehåller om skyldighet att föra ett ordentligt och ostraffligt leverne
m. m. har fogats den bestämmelsen, att den dömde skall ställa sig till
efterrättelse vad enligt denna lag och med stöd därav meddelade föreskrifter
åligger honom. Påföljderna av brott mot dessa skyldigheter angivas i
12—14 §§.
7 §•
Bestämmelserna i denna paragraf motsvara stadgandena i 10 § sakkunnigförslaget
och 4 § gällande lag i den år 1937 antagna lydelsen. Att såsom de
sakkunniga föreslagit övervakning alltid skall anordnas, då föreskrift meddelas
örn särskilda skyldigheter för den dömde, framgår av 8 §.
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
53
8 §.
I paragrafen lia sammanförts de bestämmelser om särskilda föreskrifter,
som enligt 5, 8 och 9 §§ i de sakkunnigas förslag skola kunna meddelas i
fråga om den dömdes sysselsättning och vistelseort, hans omhändertagande
i hem eller anstalt m. m.
Vissa erinringar lia i yttrandena framställts mot dessa stadganden. Göta
hovrätt har ansett att domstolen borde berättigas att meddela föreskrifter
likartade med dem som av de sakkunniga föreslagits i fråga örn kvalificerad
villkorlig dom eller ägnade att tjäna samma syfte som dessa. Föreskrift om
anställning eller utbildning borde enligt hovrättens mening givas i form av
förbud för den dömde att utan tillstånd av övervakningsmyndighet lämna
anvisad anställning eller utbildning.
Mot bestämmelsen att den dömde skulle kunna åläggas att begära omyndighetsförklaring
ha gjorts anmärkningar i flera yttranden, bland andra de
som avgivits av Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för övre Norrland.
Det har framhållits att en sådan begäran eller sådant samtycke av en dömd
person knappast i något fall skulle få karaktären av frivillighet. Bestämmelsen
skulle skapa möjlighet till utövande av obehörigt psykiskt tvång
mot den dömde.
De allmänna grunderna för de i denna paragraf upptagna bestämmelserna Departementsha
behandlats i det föregående. I fråga om deras närmare utformning ha Mejeri.
vissa jämkningar skett i förhållande till sakkunnigförslaget, i det att stadgandena
delvis erhållit en mera allmänt hållen formulering. Stadgandet att
föreskrift skulle kunna meddelas den dömde att begära omyndighetsförklaring
eller samtycka därtill har uteslutits såsom i flera yttranden yrkats.
Å andra sidan har det synts lämpligt att upptaga uttrycklig bestämmelse
därom att den dömde skall kunna åläggas att avhålla sig från bruk av rusdrycker.
Meddelandet av en sådan föreskrift torde kunna få en viss praktisk
betydelse. I fråga örn denna liksom om övriga i paragrafen angivna föreskrifter
bör dock gälla, att det skall ankomma på domstolen att i varje
särskilt fall pröva huruvida den är på sin plats. Denna grundsats, att föreskrifter
rörande den dömdes förhållande under prövotiden skola meddelas
av domstolen och således icke av övervakaren, har jag understrukit i den
allmänna motiveringen. I vad mån det bör ankomma på övervakaren att
giva de närmare bestämmelser'', som kunna erfordras för verkställande av
domstolens föreskrifter och eventuellt att därutöver meddela ordningsföreskrifter
av mindre ingripande natur, är en fråga som lämpligen bör behandlas
i samband med stadgandena i 10 § angående den dömdes lydnadsplikt
gentemot övervakaren.
Enligt de sakkunnigas förslag skulle domstolen kunna ålägga den villkorligt
dömde att underkasta sig behandling å skyddshem. För intagning å
skyddshem fordras emellertid enligt barnavårdslagen, att beslut därom fattas
i den särskilda ordning denna lag föreskriver. Den omständigheten att domstolen
finner vård å skyddshem lämplig och att den tilltalade själv är villig
att låta sig intagas å sådant hem har alltså icke med säkerhet till följd att
54
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
Departements
chefen.
så verkligen kommer att ske. En bestämmelse av angivet innehåll har därför
icke ansetts böra upptagas, så länge barnavårdslagen bär sin nuvarande
lydelse. Härigenom uteslutes naturligtvis icke den ofta synnerligen önskvärda
anordningen att unga lagöverträdare intagas i skyddshem i samband
med att de erhålla villkorlig dom. För detta ändamål är det av vikt att
samverkan äger rum med barnavårdsnämnderna på sätt som redan
för närvarande på sina håll sker. Till utveckling av en sådan samverkan
torde skyddskonsulenterna komma att verksamt bidraga. Även
må framhållas det i den nu föreslagna lagen om särskild förundersökning
i brottmål upptagna stadgandet, enligt vilket barnavårdsnämnd har
att på begäran av förundersökare, åklagare eller domstol föreslå lämplig
åtgärd för tilltalades omhändertagande. Örn det genom sådan förberedande
undersökning blir klart i målet, att skyddsuppfostran enligt barnavårdslagen
kan anordnas i form av intagning å skyddshem, kan domstolen härav finna
sig föranlåten att meddela villkorlig dom under den förutsättningen att den
dömde blir på detta sätt omhändertagen och underkastad de för skyddsuppfostran
gällande reglerna. Det må anmärkas, att det även i fall då den
villkorligt dömde intages i skyddshem torde vara lämpligt att domstolen
förordnar övervakare, ehuru dennes befattning med den dömdes angelägenheter
erhåller sin givna begränsning så länge anstaltsvården varar. — De
sakkunnigas förslag angående åläggande för villkorligt dömd att underkasta
sig behandling å alkoholistanstalt har ansetts böra bibehållas med hänsyn
till reglerna i 50 § alkoholistlagen om frivilligt ingående å allmän alkoholistanstalt.
0 §•
De tre första styckena i denna paragraf innehålla samma bestämmelser
örn övervakningsdomstol och övervakare som 11 § i de sakkunnigas förslag.
I nuvarande lag äro motsvarande stadganden upptagna under 9 och
10 §§.
Fjärde stycket motsvarar delvis innehållet i 17 § sakkunnigförslaget. På
grund av sistnämnda stadgande skall nämligen på landet domaren och i
stad med rådhusrätt lagfaren ledamot i rätten kunna utöva övervakningsdomstolens
befogenhet bland annat i fråga om överflyttning av övervakning
samt förordnande och entledigande av övervakare. Dessa befogenheter skola
enligt samma stadgande även kunna överlåtas å övervakningsnämnd. Enligt
9 och 10 §§ gällande lag skola, då domstolen ej håller sammanträde,
samma befogenheter utövas av rättens ordförande.
Rådhusrätten i Malmö har i sitt yttrande framhållit, att villkorlig dom beträffande
förvandlingsstraff för böter skall kunna meddelas av polisdomstol,
som då även kan förordna örn övervakning, och har med hänsyn härtill
förordat sådan ändring i förslaget att polisdomstol skulle kunna i dessa fall
fungera som övervakningsdomstol.
Jag Ilar icke funnit anledning att föreslå utvidgning av polisdomstols behörighet
på ifrågavarande område i vidare mån än som följer av stadgandet
att övervakare kan förordnas i samband med beslutet om övervakning. Detta
stadgande, som överensstämmer med vad de sakkunniga föreslagit, innebär
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
55
att den domstol som dömer i målet skall kunna förordna övervakare, även
örn annan domstol utses till övervakningsdomstol och utan att nöjdförklaring
behöver avvaktas. Även polisdomstol är således behörig att förordna
övervakare. I 17 § av föreliggande förslag ha däremot uppställts vissa regler
som åsyfta att begränsa polisdomstols och poliskammares befattning med
lagstiftningen om villkorlig dom. Dessa regler avse fall, då vid sådan domstol
förekommer mål mot någon som tidigare erhållit villkorlig dom och
fråga uppstår i målet örn förverkande av anståndet eller om annan åtgärd
med avseende å den villkorliga domen.
Den i 10 § gällande lag upptagna bestämmelsen att övervakningsbok skall
tillställas övervakaren och den dömde torde, såsom föreslagits av de sakkunniga,
böra överflyttas till en i administrativ ordning utfärdad kungörelse
med föreskrifter rörande tillämpningen av lagen om villkorlig dom.
Då övervakningsdomstolen ej håller sammanträde, bör dess befogenhet
att överflytta övervakning till annan domstol samt att förordna och entlediga
övervakare lämpligen utövas av''domaren eller beträffande rådhusrätt av
därtill utsedd lagfaren ledamot, men däremot icke av övervakningsnämnd.
Stadgandet i fjärde stycket har avfattats i enlighet härmed.
10 §.
Paragrafen behandlar den villkorligt dömdes skyldigheter gentemot övervakaren.
Bestämmelser härom äro upptagna i 12 § sakkunnigförslaget och
6 § gällande lag. Första punkten innehåller i överensstämmelse med sakkunnigförslaget
i något förkortad form nuvarande bestämmelser om den
dömdes plikt att upprätthålla förbindelse med övervakaren. Andra punkten
reglerar den dömdes lydnadsplikt mot övervakaren. I detta hänseende
uppställa de sakkunniga i 12 § andra stycket den regeln, att då åtgärd enligt
5 § är föreskriven, den dömde skall vara pliktig att lyda de ytterligare föreskrifter
som övervakaren finner erforderliga med avseende å hans sysselsättning
och levnadssätt. Detta innebär att lydnadsplikt åligger endast den
som erhållit kvalificerad villkorlig dom. Vid sådan dom är lydnadsplikten
obligatorisk, detta enligt de sakkunnigas motivering för att underlätta verkställandet
av de åtgärder som kunna föreskrivas i sådan dom. övervakaren
skall äga efter omständigheterna fullständiga och anpassa de föreskrifter
domstolen meddelat. Finner domstolen att en tilltalad bör inackorderas i
enskilt hem eller tillhållas att sköta en arbetsanställning, kan domstolen
därför, enligt vad de sakkunniga vidare anfört, överlämna åt övervakaren
att bestämma till vilket hem eller vilken arbetsanställning den dömde skall
hänvisas.
I flera yttranden har den meningen gjorts gällande, att lydnadsplikt borde
kunna förekomma även utan samband med åtgärder av det slag som enligt
förslaget skulle vidtagas i samband med kvalificerad villkorlig dom. Svea
hovrätt har sålunda yttrat, att i händelse skillnaden mellan kvalificerad och
enkel villkorlig dom bibehölles, en omarbetning torde böra ske i syfte att
möjliggöra att även vid enkel villkorlig dom lydnadsplikt ålades den som
ej fyllt tjuguett år. Göta hovrätt bär anfört, att anledning ej syntes finnas
att i denna del göra ändring i vad nu gäller enligt (i § andra stycket. I sam
-
Departements
chefen.
56 Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
ma riktning ha Stockholms rådhusrätt samt rådhusrätterna i Göteborg och
örebro uttalat sig.
Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar anser, såsom framgår
av den förut lämnade redogörelsen för remissyttrandena, att bestämmandet
av vårdnadsåtgärder ej bör överlämnas åt domstolen utan anförtros åt övervakaren.
I överensstämmelse härmed har styrelsen föreslagit att den nuvarande
bestämmelsen örn lydnadsplikt borde omfatta samtliga vårdnadsåtgärder
och att lydnadsplikten borde gälla även personer över tjuguett år.
Göta hovrätt har yttrat, att övervakaren borde erhålla befogenhet att tillfälligt
meddela av inträffade omständigheter påkallad eftergift i fråga om
av domstolen given föreskrift om den dömdes vistelseort. Rådhusrätten i
Karlskrona har föreslagit att meddelandet av förbud i fråga örn vistelseorten
borde ingå i övervakarens allmänna skyldigheter.
Det torde ligga i sakens natur att domstolen, då den finner anledning att
meddela föreskrift om den dömdes omhändertagande i hem eller anstalt eller
om hans utbildning eller arbetsanställning, förskaffar sig noggrann kännedom
örn vilka möjligheter som därutinnan stå till buds. I första hand skall
utredning härom göras vid förundersökningen, eventuellt med bistånd av
skyddskonsulenten. Utredningen bör vara tillgänglig för domstolen då domen
meddelas. Under sådana förhållanden torde det i tillämpningen komma
att ställa sig så, vilket också är önskvärt, att domstolen i domen icke
blott anger den allmänna karaktären av vårdnadsåtgärden utan även närmare
bestämmer densamma. Även örn så sker, kan det dock ej sällan erfordras
ytterligare anordningar för att åtgärden skall bliva genomförd på
lämpligt sätt och i fortsättningen bliva till avsett gagn. Det bör ankomma
på övervakaren att tillse detta, och den dömde bör vara skyldig att efterkomma
de anvisningar och bestämmelser som övervakaren för nämnda ändamål
meddelar. Av de sakkunnigas nyss återgivna uttalande rörande innebörden
av stadgandet i 12 § andra stycket synes framgå, att en på detta sätt
begränsad lydnadsplikt asyftats med stadgandet. I förevarande paragraf
har bestämmelsen erhållit en lydelse som torde på ett mera otvetydigt sätt
angiva dess syfte och innebörd. Den får här en något större räckvidd än
i sakkunnigförslaget såtillvida som den avser samtliga de föreskrifter vilka
skola kunna meddelas i samband med villkorlig dom.
Med anledning av det i ett yttrande framförda önskemålet, att övervakaren
borde erhålla befogenhet att tillfälligt medge eftergift i fråga örn av
domstolen given föreskrift beträffande den dömdes vistelseort, må framhållas
att avfattningen av ifrågavarande stadgande icke torde utgöra hinder mot
att övervakaren medger sådan eftergift eller eljest tillåter en av inträffade
omständigheter påkallad jämkning i dispositioner som träffats med anledning
av domstolens beslut.
Såsom förut nämnts har i vissa yttranden yrkats, att en mera omfattande
lydnadsplikt än den nu angivna skulle åläggas yngre personer som stå under
övervakning. Det nuvarande stadgandet i 6 § andra stycket har därvid åberopats.
Det torde emellertid icke stå i god överensstämmelse med förslagets
allmänna ståndpunkt i förevarande hänseende att såsom enligt nämnda lag
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
57
rum överlämna åt övervakaren att meddela föreskrifter av mera ingripande
natur. Däremot bör en övervakare lämpligen kunna giva vissa förhållningsorder,
som icke så allvarligt ingripa i den dömdes frihet och självbestämmanderätt,
t. ex. om han finner dennes uppförande vara sådant, att det är
fara att han råkar i strid med de i 6 § angivna allmänna skyldigheterna att
föra ett ordentligt leverne och undvika dåligt sällskap. I förevarande paragraf
har därför införts ett stadgande av innehåll, att den dömde är pliktig
att efterkomma de ordningsföreskrifter som övervakaren med hänsyn till
hans ungdom eller sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.
11 och 12 §§.
Enligt 14 § sakkunnigförslaget skall domstolen, där den dömdes uppförande
eller omständigheterna i övrigt därtill föranleda, äga att ändra eller
upphäva föreskrift eller meddela ny sådan. Dock gäller härvid den inskränkningen
att föreskrift enligt reglerna örn kvalificerad villkorlig dom
icke må meddelas med mindre sådan föreskrift förut varit meddelad. Härmed
bör jämföras vad 20 § i sakkunnigförslaget innehåller rörande åtgärder
som skola kunna vidtagas i händelse den dömde bryter mot vad till
följd av den villkorliga domen åligger honom eller eljest gör sig skyldig
till uppförande som låter befara att han kommer att ånyo begå brott. I sådant
fall äger domstolen, utan sådan inskränkning som nyss nämnts, ändra
föreskrift eller meddela ny sådan. Dessutom tillkommer här möjlighet att
förlänga prövotiden, varom stadgande dessutom såsom förut nämnts upptagits
i förslagets 15 §, samt att meddela den dömde varning eller förklara
anståndet förverkat.
Mot de sålunda föreslagna bestämmelserna svara i gällande lag dels stadgandena
i 10 § om upphörande av övervakning och lydnadsplikt, dels ock
stadgandena i 13 § om varning och om anståndets förverkande i fall då den
dömde utan att göra sig skyldig till brott åsidosätter sina skyldigheter enligt
5—7 §§.
Föreskrifter enligt 8 § måste uppenbarligen kunna ändras eller upphävas Departementapå
grund av inträffade ändrade förhållanden. Det är, såsom de sakkunniga chefen.
i betänkandet framhållit, även av vikt att föreskrifterna icke till tiden utsträckas
längre än behövligt. Ett stadgande som möjliggör en lämplig anpassning
efter förhållandena har upptagits i 11 §. Även i fråga örn övervakning
bör gälla, att den icke utsträckes onödigt länge. Med hänsyn till
att villkorlig dom såsom regel bör vara förenad med övervakning och för
att icke värdet av övervakningsinstitutet skall minskas, har dock nuvarande
bestämmelse örn en minimitid av sex månader för övervakningen bibehållits.
Jämte stadgande härom har i 11 § även upptagits en mot 14 § tredje stycket
i sakkunnigförslaget svarande bestämmelse, att föreskrift enligt 8 § och
förordnande om övervakning skola gälla till prövotidens slut, därest de ej
dessförinnan upphävas.
I 12 § har i anslutning till vad som föreslagits i första stycket av 20 §
sakkunnigförslaget angivits vilka åtgärder som kunna ifrågakomma, därest
den villkorligt dömde, utan att göra sig skyldig till brott, åsidosätter något
58
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
av vad som åligger honom till följd av domen. Med hänsyn till innehållet
i 6 § första punkten, vartill motsvarighet ej finnes i de sakkunnigas förslag,
har det icke ansetts erforderligt att dessutom angiva såsom en förutsättning
för paragrafens tillämpning, att den dömde gjort sig skyldig till uppförande
som låter befara att han ånyo skall begå brott. Den särskilda förutsättning,
som angives bestå däri att prövotiden ej gått till ända, har upptagits från
de sakkunnigas förslag och innebär viss avvikelse från stadgandet i 13 §
tredje stycket gällande lag.
Rörande tillämpningen av stadgandet om prövotidens förlängning hänvisas
till vad som sagts vid 5 §.
13 och 14 §§.
I förevarande paragrafer, vilka i sakkunnigförslaget motsvaras av 18 §
första stycket och 19 §, regleras de åtgärder med avseende å meddelad villkorlig
dom, som kunna eller skola vidtagas därest den dömde övertygas om
annat brott eller ålägges förvandlingsstraff för böter.
Mot de sakkunnigas förslag i dessa hänseenden lia i yttrandena riktats
vissa anmärkningar. Sålunda har hovrätten över Skåne och Blekinge framställt
en erinran mot den föreslagna bestämmelsen i 18 § första stycket, att
villkorligt anstånd alltid skall förklaras förverkat, om den dömde under
prövotiden förövat brott som finnes förskylla straffarbete eller fängelse.
Enligt hovrättens mening borde förverkande ej vara obligatoriskt därest den
villkorliga domen avsåge förvandlingsstraff för böter. Till stöd härför har
framhållits att det enligt 1 § i sakkunnigförslaget ej förelåge hinder mot att
meddela villkorlig dom, örn den tilltalade förut erhållit villkorlig dom å förvandlingsstraff,
och att denna regel begränsades av stadgandet i 18 § om
obligatoriskt förverkande; anledning till sådan begränsning förelåge emellertid
så mycket mindre som villkorlig dom icke vore utesluten för tilltalad som
inom två år före brottets begående avtjänat förvandlingsstraff.
I några yttranden ha vidare anmärkningar gjorts mot de sakkunnigas förslag,
att beslut örn förverkande enligt 19 § ej skall kunna meddelas efter prövotidens
utgång. Rådhusrätten i Göteborg har ansett, att man borde bibehålla
nuvarande befogenhet för domstolarna att i ifrågavarande fall pröva om
anståndet bör förklaras förverkat eller ej. Därest den dömde förövade nytt
brott, hade han svikit det förtroende domstolen visat honom genom den
villkorliga domen, och fall kunde givetvis tänkas, då det eller de nya brotten
utvisade att den villkorliga domen ej bort meddelas. Att den dömde lyckats
dölja brottet till efter prövotidens slut borde icke rimligtvis medföra den
förmånen, att han undginge ett förverkande som skulle lia inträtt örn brottet
upptäckts under prövotiden. Likaså borde, där fråga vore örn annat brott
som förövats före den villkorliga domen och som den brottslige lyckats
dölja vid den första lagföringen, förverkande kunna inträda även efter prövotidens
slut, i fall omständigheterna ansåges föranleda därtill. Av Göta
hovrätt har anmärkts att starka skäl talade för att under stadgandet om
förverkande på grund av brott inbegripa även fall då någon dömdes efter
prövotidens slut, örn åtalet anhängiggjorts under prövotiden.
59
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
Beträffande den av de sakkunniga föreslagna regeln om befogenhet för
domstol att förordna om konsumtion har Göta hovrätt föreslagit att sådant
förordnande — som enligt ordalagen endast kunde gå ut på att det beviljade
anståndet skulle omfatta även ådömande av ansvar för annat brott — även
borde få avse verkställighet av för brottet ådömt straff, därvid dock rätt
att meddela föreskrifter enligt 5 § och att förlänga prövotiden borde föreligga
allenast där straff för brottet ej utsattes. Vidare har i yttranden av
Stockholms rådhusrätt, rådhusrätten i Göteborg m. fl. anmärkts, att det
icke rimligtvis borde tillåtas att, såsom ordalagen i 19 § 2 mom. medgåve,
förordnande örn konsumtion efter prövotidens utgång finge meddelas utan
hänsyn till brottets svårhetsgrad.
Slutligen har Göta hovrätt framhållit, att det knappast funnes anledning
att låta en villkorlig dom äga bestånd, därest den dömde under prövotiden
skulle undergå fängelse eller straffarbete för ett annat brott, som förövats
före den villkorliga domen; stadgandet härom i 19 § 1 mom. andra stycket
strede också mot grunderna för bestämmelsen i 7 §. Liknande anmärkning
har gjorts av länsstyrelsen i Gotlands lån.
Därest någon som erhållit villkorlig dom begår nytt brott, skall enligt Dep^^^nl
förevarande 13 § som huvudregel gälla att anståndet må förklaras förverkat.
Härigenom sker icke någon saklig avvikelse från stadgandena i nuvarande
lag eller sakkunnigförslaget. Enligt dessa stadgande!! skall emellertid beslut
om förverkande alltid meddelas, såframt den dömde för det nya brottet
finnes förskylla fängelse eller straffarbete. I ett yttrande har anmärkts, att
förverkande ej borde vara obligatoriskt då den villkorliga domen allenast
avsett förvandlingsstraff för böter. Denna anmärkning synes befogad. Enligt
3 § skall en tidigare villkorlig dom å förvandlingsstraff eljest ej utgöra
hinder mot ny villkorlig dom. och sådan dom uteslutes ej heller av att den
tilltalade undergått förvandlingsstraff. Vidare må erinras att, såsom framhållits
i samband med 2 §, om någon på en gång finnes förfallen såväl till
förvandlingsstraff som till annat frihetsstraff, hinder ej möter mot att meddela
villkorlig dom antingen enbart beträffande förvandlingsstraffet eller
ock allenast i fråga om det andra straffet. Med den särställning i nämnda
och även i andra hänseenden, som förvandlingsstraffet enligt förslaget skall
intaga, synes det mest överensstämmande att frågan örn förverkande av
villkorlig dom å sådant straff städse skall bero på domstolens prövning. På
grund härav har regeln örn obligatoriskt förverkande ansetts böra begränsas
att gälla fall då den villkorliga domen meddelats enligt 1 §.
Bestämmelserna i 13 § örn fakultativt förverkande avse även det fall att
villkorligt dömd övertygas örn brott som begåtts före prövotidens början. De
överensstämma med sakkunnigförslaget men skilja sig avsevärt från nuvarande
lag i dess lydelse före 1937 och 1938 års ändringar, vilka träda i
kraft den 1 januari 1939. Enligt alltjämt gällande bestämmelser skall nämligen,
därest villkorligt dömd övertygas örn annat brott som förövats före
domens meddelande, den villkorliga domen gå äter och domstolen pröva
huruvida ny villkorlig dom skall meddelas med avseende å båda brotten. I
60
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
sak märkes att denna anordning understundom föranleder, att det villkorligt
ådömda straffet måste gå i verkställighet, medan enligt förslaget frågan härom
alltid beror på domstolens prövning. I formellt avseende har genom att
ifrågavarande fall hänförts under förverkandebestämmelserna uppnåtts en
viss förenkling i förhållande tili nuvarande lag. Emellertid bör anmärkas
att de gällande bestämmelserna skola enligt lagen den 3 juni 1938 erhålla
en ändrad lydelse, som innebär att återgång av villkorlig dom inträder
allenast i fall, då genom domen ådömts fängelse eller straffarbete och jämväl
det nyupptäckta brottet finnes förskylla sådant straff, varemot beträffande
övriga ifrågavarande fall stadgas att anståndet må förklaras förverkat.
Ytterligare en föreskrift örn fakultativt förverkande har slutligen upptagits
i 13 § 3 moni., som stadgar att villkorligt anstånd må förklaras förverkat,
om den dömde ålägges förvandlingsstraff för böter. Denna föreskrift
överensstämmer med 12 a § i nuvarande lag och 19 § 3 mom. i sakkunnigförslaget.
Enligt nuvarande lag må beslut om förverkande av villkorligt anstånd eller
om återgång av villkorlig dom meddelas även örn den dömde efter prövotidens
utgång övertygas om brott som förövats före domen eller under prövotiden;
de enda gränser som i detta avseende gälla äro de som följa av preskriptionsbestämmelserna
i 5 kap. strafflagen. De sakkunniga föreslogo att
beslut om förverkande ej skulle få meddelas sedan prövotiden gått till ända
med mindre brottet begåtts under prövotiden och funnes förskylla fängelse
eller straffarbete. Såsom i yttranden över förslaget anmärkts synes emellertid
ifrågavarande bestämmelse ibland kunna leda till stötande resultat.
Det torde också kunna starkt ifrågasättas huruvida något behov föreligger
att, såsom sakkunnigförslaget innebär, för allenast de fakultativa förverkan
defallen stadga någon tidsbegränsning. De anmärkningar som i detta avseende
kunna riktas mot nuvarande lag torde egentligen ej avse andra fall
än då på grund av reglerna om återgång av villkorlig dom straffverkställighet
måste ske oaktat prövotiden slutat, men för dessa fall har i förslaget
föreskrivits att förverkande är fakultativt. Man lärer också kunna förvänta
att domstolarna vid fråga örn förverkande, som ej är obligatoriskt, skola
tillmäta det förhållandet stor betydelse, att den dömde helt eller till största
delen utstått prövotiden och därmed eventuellt förbundna särskilda åtgärder
samt, där så är fallet, förklara anståndet förverkat allenast undantagsvis
där särskilda omständigheter föreligga, t. ex. att den dömde genom att hålla
sig undan lyckats förhindra, att det nya åtalet anställdes före prövotidens
slut eller att målet dessförinnan avgjordes. Av nu anförda skäl har det
funnits mest lämpligt att i överensstämmelse med gällande lag ej uppställa
några särskilda tidsbegränsningar med avseende å rätten att förklara anstånd
förverkat då den dömde övertygas om annat brott. Däremot har i 13 § 3
mom. bibehållits den av de sakkunniga från nuvarande lag hämtade regeln
att beslut om förverkande på grund av att den dömde ålägges förvandlingsstraff
ej må meddelas efter prövotidens utgång.
Såsom förut angivits stadgar nuvarande lag, att om någon som erhållit
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
61
villkorlig dom övertygas om att tidigare ha förövat annat brott, domstolen
skall pröva huruvida ny villkorlig dom må beviljas beträffande båda brotten.
Bland annat för dylika fall ha de sakkunniga, efter mönster från lagarna
om ungdomsfängelse, tvångsuppfostran samt förvaring och internering,
föreslagit att domstolen skall äga förordna att det beviljade anståndet skall
omfatta även det brott, varom den villkorligt dömde sålunda ytterligare
övertygats. Genom denna anordning vinner man, att den processuella tillfälligheten
att brotten bli föremål för skilda domar ej behöver medföra att
en ny prövotid börjar, eventuellt med övervakning och andra än mer ingripande
åtgärder. Av detta skäl synes den föreslagna anordningen vara lämplig,
där fråga är om brott som förövats före prövotidens början. De sakkunniga
ha emellertid föreslagit, att förordnande örn konsumtion skall få
meddelas även i fråga örn brott som begåtts under prövotiden. Härifrån har
dock undantagits det fall att brottet finnes förskylla fängelse eller straffarbete
(18 §), och konsumtionsregeln skulle sålunda allenast ha tillämplighet
å brott som förskyller lindrigare straff. Något behov av att i dessa fall tilllåta
konsumtion torde emellertid knappast föreligga, och principiellt sett
möter det vissa betänkligheter att medge konsumtion i fråga om nya brott.
Som jämförelse må nämnas, att det ej heller enligt de nyss omförmälda lagarna
är medgivet att förordna enbart om konsumtion beträffande brott
som förövats under utskrivning på prov, vilken tid närmast motsvarar prövotiden
efter villkorlig dom. På grund härav har nu i 13 § 1 mom. första
stycket andra punkten upptagits en regel om konsumtion som endast avser
brott begångna före prövotidens början. Vissa andra begränsningar ha
också vidtagits beträffande regelns tillämplighet. I anledning av vad som
framhållits i några yttranden har sålunda uttryckligen angivits, att för förordnande
om konsumtion städse fordras att jämlikt 1—3 §§ och 26 § villkorlig
dom från början skulle kunna ha beviljats jämväl beträffande det nyupptäckta
brottet. Vidare har avvikelse från sakkunnigförslaget skett på
det sätt att konsumtion ej kan ifrågakomma, därest den villkorliga domen
avser förvandlingsstraff för böter och ej heller då förvandlingsstraff ålägges
villkorligt dömd. I det förstnämnda hänseendet har begränsningen främst
sin grund i de från vad som eljest skall gälla avvikande regler, vilka föreslås
för villkorlig dom å förvandlingsstraff såväl beträffande prövotidens
längd som anordnande av övervakning m. m. I övrigt motiveras dessa undantag
av önskan att vinna ordning och reda samt att ej onödigtvis försvåra
tillämpningen av den nya lagstiftningen örn verkställighet av bötesstraff.
Mot de sakkunnigas regel om konsumtion har invänts, att förordnande
enligt densamma alltid skulle innebära anstånd med ådömande av ansvar
även örn straff funnes utsatt i den villkorliga domen. Liknande erinran
kan ej göras mot den nu föreslagna regeln, vilken medger att konsumtionsförordnandet
sker i samband med antingen enbart sakerförklaring eller ock
därutöver utmätande av straff. Örn särskild omständighet ej föranleder till
annat, torde domstolarna komma att meddela beslutet härutinnan i samma
form som valts för den redan meddelade villkorliga domen.
62
Kungl. Maj:is proposition nr 86.
Såsom framgår av det förut sagda skall enligt förslaget tillämpligheten av
viss åtgärd ibland vara beroende på huruvida brott förövats före prövotidens
början eller under prövotiden. Detta gäller sålunda dels om skyldigheten
enligt 13 § 1 mom. första stycket första punkten att förklara anstånd förverkat,
då villkorligt dömd under prövotiden begått brott av viss beskaffenhet,
dels ock örn rättigheten enligt andra punkten i nämnda stycke att förordna
om konsumtion beträffande brott som förövats före prövotidens början. Enligt
5 § skall prövotiden räknas från den dag utslaget vinner laga kraft mot
den dömde i vad angår den villkorliga domen; samma tidpunkt är alltså avgörande
för tillämpligheten av nyssnämnda föreskrifter i förslaget. Motsvarande
bestämmelser i gällande rätt avse brott som begåtts efter domens meddelande
och före prövotidens slut respektive före domens meddelande; och
ehuru sakkunnigförslaget liksom förevarande förslag talar om brott under
prövotiden såsom motsats mot brott före prövotidens början, uppnår sakkunnigförslaget
härutinnan nära överensstämmelse med gällande rätt genom
föreskriften (15 §) att prövotiden räknas från det domen gavs. Den avvikelse,
som sålunda utmärker förevarande förslag och som visar sig där brottet
förövats efter domens meddelande men före prövotidens början, är emellertid
närmast av blott teoretisk betydelse.
Slutligen återstår att beröra frågan om vad som skall gälla, därest villkorligt
dömd övertygas om annat brott eller ålägges förvandlingsstraff för böter
och domstolen ej finner sig böra förklara anståndet förverkat och ej heller
förordna örn konsumtion. Då annat ej är stadgat, bör det vara självfallet
att domstolen har att döma över det nya brottet respektive ålägga förvandlingsstraff
utan någon rubbning av den villkorliga domens bestånd eller omfattning.
I regel torde domstolens utslag komma att innebära, att den tilltalade
dömes att undergå straff för det nya eller nyupptäckta brottet respektive
förvandlingsstraff. I den män ej annorlunda stadgades, skulle domstolen
också vara oförhindrad att under vanliga förutsättningar meddela ny villkorlig
dom. Denna möjlighet har emellertid ansetts ej böra ifrågakomma
beträffande de fall som omfattas av förslagets konsumtionsregel, och därför
har i 13 § 1 mom. första stycket andra punkten intagits bestämmelse att,
därest förordnande örn konsumtion ej meddelas, straff skall ådömas och
verkställas för det nyupptäckta, före prövotidens början begångna brottet.
Däremot är möjligheten till ny villkorlig dom ej utesluten i fall då någon som
erhållit villkorlig dom enligt 1 § övertygas om brott, som förövats under
prövotiden och finnes förskylla bötesstraff, eller dömes till förvandlingsstraff
för böter, och ej heller då den, som erhållit anstånd med förvandlingsstraff,
ålägges nytt sådant straff eller övertygas örn brott.
Enligt vad nyss sagts skulle det kunna inträffa, att villkorligt dömd dömes
för brott, som förövats före prövotidens början, att undergå fängelse eller
straffarbete, oaktat prövotiden ej gått till ända. Lämpligheten av denna med
sakkunnigförslaget överensstämmande ståndpunkt har ifrågasatts i två yttranden.
Någon ändring härutinnan har emellertid ej ansetts erforderlig; en
specialbestämmelse till förebyggande av otillfredsställande lagtillämpning har
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
63
ansetts desto mindre erforderlig som några motsvarande regler ej givits beträffande
de fall då flera straff på en gång ådömas.
Vissa föreskrifter ha i förevarande sammanhang funnits erforderliga beträffande
tillämpningen av de nya stadgandena örn sammanträffande av brott
och om förändring av straff. Enligt 4 kap. 1 § strafflagen skall gemensamt
straff åläggas örn någon skall dömas för flera brott; vissa undantag från
denna regel äro dock medgivna eller föreskrivna. I den mån sådana undantagsbestämmelser
ej till annat föranleda, skall följaktligen gemensamt straff
utmätas därest någon, som enligt 1 § erhållit anstånd med straffets ådömande,
övertygas om annat brott och anståndet förklaras förverkat. Föreskrift
med erinran härom har intagits såsom ett andra stycke i 13 § 1 mom. Innebär
villkorlig dom enligt 1 § däremot anstånd med verkställande av ådömt
straff, blir frågan om gemensamt straff för brotten att bedöma enligt 4 kap.
3 § strafflagen, och jämlikt detta lagrum skall gemensamt straff ådömas,
därest genom den villkorliga domen ålagts fängelse eller straffarbete på viss
tid och jämväl det andra brottet finnes förskylla sådant straff. Andra stycket
i 13 § 1 mom. avser jämväl detta fall under förutsättning att anståndet
förklaras förverkat eller att förordnande örn konsumtion meddelas. Redan
av första stycket följer att gemensamt straff ej skall utmätas, därest domstolen
dömer över det senast åtalade brottet utan att rubba den villkorliga
domens bestånd eller omfattning. I detta avseende föreligger alltså ett undantag
från stadgandet i 4 kap. 3 § strafflagen.
Enligt stadganden i sakkunnigförslagets 19 § skall domstolen, där villkorligt
dömd övertygas örn annat brott eller ålägges förvandlingsstraff för böter,
äga att ändra föreskrift som meddelats med avseende å den villkorliga
domen, meddela ny sådan föreskrift ävensom förlänga prövotiden. Häremot
svarande bestämmelser lia nu upptagits i 14 §. Beträffande förutsättningarna
för tillämpligheten av dessa åtgärder gäller enligt båda förslagen att beslut
om dylik åtgärd ej må meddelas efter prövotidens utgång. Däremot avviker
förevarande förslag från de sakkunnigas därutinnan att åtgärd som nu sagts
må vidtagas även i andra fall än då förordnande om konsumtion meddelas.
För det fall att villkorlig dom beviljas, innan prövotid för ett tidigare anstånd
utgått, stadgas i 18 § nuvarande lag, att jämväl i anledning av det tidigare
anståndet skall tillämpas vad i följd av det senare gäller såväl i fråga
om skyldighet för den dömde att stå under övervakning som beträffande
lydnadsplikt, vårdnadsdomstol och övervakare. Någon häremot svarande
bestämmelse har ej ansetts behövlig. Det torde nämligen även utan särskilt
stadgande ankomma å domstolen att, när ej särskilda skäl påkalla undantag,
med tillämpning av 14 § ävensom 9 § åstadkomma enhetlighet i berörda avseenden
mellan de båda villkorliga domarna.
15 §.
Motsvarande hänvisning till lagarna om tvångsuppfostran, ungdomsfängelse
samt förvaring och internering i säkerhetsanstalt upptogs i 18 §
andra stycket, 19 § 1 mom. andra stycket och 20 § sista stycket sakkun
-
64
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Departements
chefen.
nigförslaget. De avsedda stadgandena i nämnda lagar underkastas viss
ändring enligt förslag som i det följande skola omnämnas.
16 §.
Bestämmelsen återfinnes i 21 § av de sakkunnigas förslag och motsvarar
14 § gällande lag.
17 §.
De sakkunniga ha föreslagit ändrad lydelse av 10 § lagen örn verkställighet
av bötesstraff i vad lagrummet angår befogenhet för polisdomstol och
poliskammare ävensom för domare på landet och ledamot i rådhusrätt
att handlägga mål örn förvandling av böter. Ändringen innebär att från
sådan befogenhet undantagas mål mot någon som tidigare erhållit villkorlig
dom och för vilken prövotiden ej utgått. Denna inskränkning har, enligt
vad de sakkunniga anfört, föreslagits därför att det i sådana mål kan bliva
fråga om förverkande av anståndet enligt den villkorliga domen eller meddelande
av föreskrift eller förlängning av prövotiden.
Fråga om förverkande av anstånd eller örn annan åtgärd med avseende
å tidigare villkorlig dom kan vid polisdomstol eller poliskammare uppkomma
icke blott i mål om förvandling av böter utan även, och kanske i lika
stor utsträckning, i andra mål. De föreslagna bestämmelserna torde därför
ur nämnda synpunkt äga en alltför begränsad räckvidd. Å andra sidan
kan ifrågasättas om icke förslaget går för långt, då det från dessa domstolars
och från domares och rådhusrättsledamots befogenhet generellt undantager
förvandlingsmål så snart den bötfällde är villkorligt dömd och
prövotiden ej gått till ända. Beträffande ifrågavarande domstolar är nämligen
att märka att de, såsom vid 9 § anförts, icke äro uteslutna från befogenhet
att meddela villkorlig dom och att i samband därmed vidtaga åtgärder
för tillsyn och vård av den dömde. Och beträffande domare och
ledamot i rådhusrätt erinras, att de vid handläggning av förvandlingsmål
äga samma befogenhet som polisdomstol och poliskammare samt dessutom
att de enligt bestämmelser i såväl de sakkunnigas som föreliggande förslag
till lag om villkorlig dom skola äga att i viss omfattning ingripa med bestämmelser
rörande behandlingen av villkorligt dömda; de skola icke blott
kunna förordna örn övervakning och meddela föreskrifter om vårdnadsåtgärder
utan även förlänga prövotiden.
De bestämmelser, som funnits erforderliga för reglerandet av befogenheten
i förevarande hänseende för polisdomstol och poliskammare, ävensom
för domare och rådhusrättsledamot vid handläggningen av förvandlingsmål,
ha upptagits i förevarande paragraf. Behovet av ändring i lagen om verkställighet
av bötesstraff bortfaller därmed. Bestämmelserna ha på grund av
det nyss anförda synts böra få det innehåll, att då i mål vid polisdomstol
eller poliskammare mot någon, som tidigare erhållit villkorlig dom, anståndet
finnes böra förklaras förverkat, målet skall hänskjutas till rådhusrätten,
och att denna möjlighet står öppen även då förverkande icke ifråga
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
65
sättes men väl åtgärd jämlikt 14 §. Motsvarande skall gälla då förvandlingsmål
upptagits av domare eller ledamot i rådhusrätt. I detta hänseende
utgör bestämmelsen alltså en komplettering av vad som är föreskrivet i 16 §
andra stycket lagen örn verkställighet av bötesstraff örn rätt för domare
och ledamot i rådhusrätt att hänskjuta förvandlingsmål till rätten, då det
finnes lämpligt.
Stadgandena i förevarande paragraf komma med nu angivna innehåll
att motsvara stadgandet i 18 § i förevarande lagförslag angående liänskjutande
till rätten av ärende örn åtgärd mot villkorligt dömd.
18 §.
Första stycket motsvarar bestämmelser, vilka i sakkunnigförslaget ingå
i 16 och 20 §§. Gällande lag upptager härifrån delvis avvikande regler i
13 § andra stycket.
Vid behandlingen av 9 och 17 §§ har omnämnts, att de sakkunniga föreslagit
bestämmelser enligt vilka åtskilliga befogenheter, som eljest ankomma
på övervakningsdomstolen, skola kunna utövas av domaren på landet
och ledamot i rådhusrätt. Bestämmelserna finnas upptagna i 17 § sakkunnigförslaget.
Enligt samma lagrum skall även kunna överlämnas åt
en övervakningsnämnd att utöva dessa befogenheter. I anslutning till vad
sålunda föreslagits har i andra stycket av förevarande paragraf stadgats,
att ärenden som avses i 11 och 12 §§ skola kunna i rättens ställe upptagas
av domare på landet, lagfaren ledamot i rådhusrätt och av övervakningsnämnd.
Stadgandets räckvidd begränsas dock genom bestämmelse att sådant
ärende alltid skall liänskjutas till rätten, örn anstånd finnes böra förklaras
förverkat. Även eljest må ärendet hänskjutås till rätten, örn så finnes
lämpligt. På grund härav torde ärenden vilkas avgörande befinnes
tveksamt komma att underställas rättens prövning.
19 §.
Stadgandena i denna paragraf äga sin motsvarighet i 16, 17 och 20 §§
sakkunnigförslaget samt i 16 och 17 §§ gällande lag.
Om villkorlig dom meddelats i form av anstånd med ådömande av straffDepartementsoch
anståndet sedermera skall förklaras förverkat av annan anledning än chefenbrott,
har domstolen att utmäta straffet eller eventuellt att bestämma
annan ansvarspåföljd. Har talan i det mål, vari den villkorliga domen
meddelats, utförts av allmän åklagare, synes sådan åklagare även böra
få tillfälle att föra talan örn ansvarets bestämmande. Detsamma torde
böra gälla örn enskild målsägande som fört ansvarstalan. Det torde
i administrativ ordning böra bestämmas hur åklagare skall utses i fall då
ärende om anståndets förverkande upptagits av annan domstol än den
som meddelat den villkorliga domen. Lämpligast synes vara att domstolen
i dylikt fall anmodar landsfogden eller i Stockholm förste stadsfiskalen att
utse åklagare. I förevarande paragraf har på grund av det nu sagda föreslagits
en bestämmelse av innehåll att, innan beslut meddelas örn förver
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 80.
r>
66
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Departements
chefen.
Departements
chefen.
kande av anstånd med straffs ådömande, tillfälle skall beredas allmän
åklagare eller enskild målsägande att utföra talan örn bestämmande av ansvar
för det eller de brott som avsetts med den villkorliga domen. Att åklagaren
och målsägande!! äga fullfölja talan i högre instans enligt regler,
som gälla beträffande brottmål i allmänhet, framgår av 22 §.
20 §.
Om den som erhållit varning ej är närvarande vid det domstolssammanträde
då beslutet därom fattats, skall enligt gällande lag, 17 § tredje stycket,
varningen meddelas honom av domstolens ordförande eller eventuellt av
ordföranden i domstol å den ort, där den dömde vistas. Enligt de sakkunnigas
förslag, som i fråga om befogenheten att besluta varning överensstämmer
med gällande lag, skulle enligt 20 § tredje stycket beslutad varning
kunna meddelas den dömde av domstol eller övervakningsnämnd men ej av
domstolsordförande eller annan ledamot i domstol. De sakkunniga ha till
stöd härför anfört, att varningens meddelande borde ske med den auktoritet
som en sittande domstol eller nämnd förlänade.
Det föreliggande förslaget tillåter, såsom framgår av 18 §, att beslut om
varning meddelas utom av domstol även av domare på landet, rådhusrättsledamot
och övervakningsnämnd. Då den som äger besluta varning också
bör ha befogenhet att meddela den dömde varningen, har någon begränsning
i fråga om befogenheten härutinnan icke skett. Örn varning icke kunnat
meddelas den dömde i samband med beslutet, torde det få bero av omständigheterna
— den dömdes vistelseort, tiden för nästa domstolssammanträde i orten
m. m. — huruvida han skall inkallas till domstol, domare, rådhusrättsledamot
eller övervakningsnämnd för varningens mottagande. Närmare föreskrifter
beträffande förfarandet i dylika fall torde, såsom även de sakkunniga
föreslagit, lämpligen böra meddelas i administrativ ordning.
21 §.
I 22 § sakkunnigförslaget har upptagits bestämmelse örn handräckning för
inställelse av villkorligt dömd inför övervakningsdomstol och övervakningsnämnd.
Svea hovrätt har anmärkt, att då övervakningsdomstols åligganden i huhuvudsak
skulle få fullgöras på landet av domaren och i stad med rådhusrätt
av viss ledamot, stadgandet lämpligen borde utvidgas till att avse även
den dömdes inställande inför sådan domare.
En utvidgning av stadgandet har synts böra ske på sätt Svea hovrätt anfört.
Det har därjämte erhållit en avfattning som tillåter även annan domstol
än övervakningsdomstol att anlita handräckning vid handläggning av
ärende enligt 12 § (jämför 18 §). Stadgandet avser, förutom ärenden enligt
11 och 12 §§, även ärenden angående delgivande av varning enligt 20 §,
i vilket hänseende gällande lag innehåller bestämmelse i 17 § sista punkten.
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
67
22 §.
I fråga om överklagande av domstols och domares beslut, som under prövotiden
meddelas beträffande villkorligt dömd, innehåller de sakkunnigas
förslag i 23 §, att den dömde äger föra talan mot beslut enligt 14, 15 och
20 §§ i förslaget på sätt och inom tid som är stadgat örn överklagande av
allmän domstols slutliga utslag i brottmål. Beslut om varning skall dock
icke få överklagas. Beträffande övervakningsnämnds beslut föreslås en
bestämmelse, enligt vilken den som ej åtnöjes med sådant beslut äger påkalla
prövning av övervakningsdomstolen.
Hovrätten över Skåne och Blekinge har uttalat den uppfattningen att även
åklagare borde erhålla rätt att föra talan mot beslut som meddelas under
prövotiden. Yrkande härom har även framställts av Överståthållarämbetet.
Då domstol jämlikt 12 § förklarat villkorligt anstånd med ådömande av Departementsstraff
förverkat och i samband därmed utmätt straff eller förordnat örn an- chefennan
påföljd, bör det stå åklagare samt även målsägande, som jämlikt 19 §
inkallats, öppet att enligt vanliga regler om överklagande av utslag i brottmål
fullfölja talan i högre rätt rörande ansvarsfrågan, övervägande skäl
torde däremot tala för att icke tillåta annan än den villkorligt dömde att
överklaga domstols eller domares beslut som jämlikt 11 eller 12 § meddelats
i fråga örn övervakning, föreskrift enligt 8 § eller förlängning av prövotiden.
Beträffande beslut av domstol eller domare enligt 12 § örn varning
samt beslut enligt 9 § örn förordnande och entledigande av övervakare och
om överflyttning av övervakning till annan domstol synes klagorätt över
huvud icke böra ifrågakomma.
De sakkunnigas förslag att låta den som ej åtnöjes med övervakningsnämnds
beslut formlöst och utan begränsning till viss fatalietid påkalla prövning
av domstolen torde böra godkännas. Från regeln har dock med hänsyn
till stadgandena i 20 § gjorts undantag för det fall att övervakningsnämnd
beslutat varning, i det att förbudet mot överklagande av sådant beslut
gjorts tillämpligt även beträffande sådant fall.
I enlighet med det sagda har förevarande paragraf avfattats. Denna kommer
härigenom i vissa hänseenden att närmare överensstämma med 24 §
gällande lag.
23 §.
Stadgandet överensstämmer med 23 § tredje stycket i sakkunnigförslaget.
Det har dock ansetts lämpligt att tillåta myndighet, som meddelar beslut
av här ifrågavarande slag, att föreskriva undantag från regeln att beslutet
skall lända till efterrättelse utan hinder av däremot förd klagan.
24 §.
De i sakkunnigförslaget, 13 § andra stycket, föreslagna bestämmelserna
örn nöjdförklaring synas otillräckliga bland annat såtillvida att de icke angiva
vilken myndighet som äger mottaga nöjdförklaring, då utslaget meddelats
av överrätt utan att däri förordnats örn övervakning, samt att den
68
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
nuvarande möjligheten till nöjdförklarings avgivande inför fängelsemyndighet
borttagits. Förevarande paragraf har avfattats i närmare anslutning
till föreskrifterna i 21 § och 22 § första stycket gällande lag. Återstoden
av sistnämnda paragraf liksom även 23 § torde, såsom även de sakkunniga
föreslagit, lämpligen kunna överflyttas till kungörelse med tillämpningsföreskrifter.
25 §.
Bestämmelserna örn tillsättande av övervakningsnämnd och om nämndens
sammansättning, i de sakkunnigas förslag upptagna i 17 § tredje stycket,
ha ansetts böra kompletteras med stadgande att nämnden skall bestå av
minst tre ledamöter. Genom den nu föreslagna avfattningen utmärkes, att
tillsättande av övervakningsnämnd icke är obligatoriskt.
26 §.
Förbud mot villkorlig dom beträffande brott mot tryckfrihetsförordningen
och beträffande flertalet brott mot strafflagen för krigsmakten har hittills
varit upptaget i 2 § lagen örn villkorlig straffdom och skall enligt 1937 års
lagändring flyttas till 1 §. Motsvarande bestämmelser föreslogos av de sakkunniga
i 7 § lagen örn villkorlig dom samt i 32 § strafflagen för krigsmakten.
De ha nu införts såsom en första punkt i förevarande paragraf.
Avfattningen har, såvitt angår brott mot strafflagen för krigsmakten, ändrats
för uteslutande av den enligt de sakkunnigas förslag tänkbara möjligheten,
att villkorlig dom i form av anstånd med straffets ådömande meddelades
beträffande brott mot 8 kap. nämnda lag, oaktat brottet allenast förskyllde
disciplinstraff.
I överensstämmelse med 24 § sakkunnigförslaget har vidare i denna paragraf
upptagits förbud mot villkorlig dom i fråga om ämbetsstraff eller annan
särskild straffpåföljd. Stadgandet, som är avfattat med 27 § ungdomsfängelselagen
som förebild, erfordras såsom komplement till bestämmelsen
örn villkorlig dom i form av anstånd med ådömande av straff.
Slutligen har, likaledes med hänsyn till den nyssnämnda formen av villkorlig
dom, upptagits en mot 6 § andra stycket i de sakkunnigas förslag
svarande bestämmelse.
27 §.
I det föregående ha i olika sammanhang omnämnts stadgande!! i gällande
lag, vilka icke äga motsvarighet i de sakkunnigas lagförslag och ej heller i
det föreliggande, omarbetade förslaget. Stadgandena lia ansetts böra upptagas
dels i kungörelse med föreskrifter rörande tillämpningen av lagen örn
villkorlig dom, dels i kungörelse om övervakning, den sistnämnda motsvarande
nuvarande instruktion för övervakare över villkorligt dömda. Förslag
till sådana kungörelser ha av de sakkunniga utarbetats och framlagts i betänkandet.
I gällande lag äro de ifrågavarande stadgandena upptagna i 7,
8, 15 och 19 §§, 22 § andra och tredje styckena samt 23 §. Likaså överflyttas
föreskrifterna i 10 § om övervakningsbok och i 17 § angående underrättelse
om varning.
69
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
Slutbestämmelserna.
Den nu föreslagna lagen bör träda i tillämpning först då den förutsatta
organisationen av övervakningsverksamheten hunnit fullbordas. Det torde
kunna antagas att ikraftträdandet icke av denna anledning skall behöva anstå
längre än till den 1 januari 1940, men då tidpunkten icke kan med visshet
förutses, lärer det böra ankomma på Kungl. Maj:t att bestämma när
lagen skall träda i kraft.
I överensstämmelse med sakkunnigförslaget föreslås att genom den nya
lagen om villkorlig dom upphävas 1—24 och 29 §§ i 1918 års lag, medan
25—28 §§ upphävas genom en särskild lag, vari mot dessa paragrafer svarande
bestämmelser ingå. Det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att
de genom den nya lagen om villkorlig dom upphävda lagrummen fortfarande
skola tillämpas i fall då målet blivit av första domstol avdömt före den nya
lagens ikraftträdande, har erhållit en något ändrad avfattning för utmärkande
av att därmed avses icke blott att den äldre lagen skall tillämpas av
högre rätt i mål som avgjorts av första domstol före nämnda tidpunkt, utan
att så skall ske i alla de fall då villkorlig dom meddelats eller meddelas i
mål som blivit av första domstol avdömt före den nya lagens ikraftträdande.
De sakkunniga ha föreslagit ett stadgande därom att en enligt äldre lag
meddelad villkorlig dom å böter ej skall utgöra hinder mot villkorlig dom
enligt den nya lagen. Detta stadgande har uteslutits, enär tillräckliga skäl
icke ansetts föreligga för att en efter äldre lag meddelad villkorlig dom å
böter skulle erhålla annan betydelse än den som enligt 3 § i den nya lagen
skall tillkomma en sådan dom.
I övergångsbestämmelserna har, utan motsvarighet i sakkunnigförslaget,
införts den bestämmelsen att i lag eller författning förekommande stadganden
med avseende å villkorlig dom skola äga tillämpning beträffande villkorlig
dom enligt den nya lagen jämväl då straff icke utsatts i domen. Med
hänsyn till detta stadgande ha av de sakkunniga föreslagna ändringar icke
ansetts erforderliga beträffande 5 kap. 20 § strafflagen, 7 § lagen om bötesverkställighet
samt 1 § straffregisterlagen.
Förslaget till lag om särskild förundersökning i brottmål.
Förevarande lagförslag, som motsvaras av de sakkunnigas förslag till lag
om personundersökning, upptager bestämmelser om undersökning för vinnande
av utredning rörande 1 illtalads personliga förhållanden och sinnesbeskaffenhet
samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans
rättande. Bestämmelser i detta ämne äro för närvarande meddelade i
25—28 §§ lagen angående villkorlig straffdom, 1—3 §§ och 4 § andra stycket
lagen den G juni 1924 innefattande bestämmelser örn förfarandet i brottmål
rörande vissa minderåriga och 4 § lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse.
I fråga om skyldigheten för domstol att föranstalta örn förundersökning av
detta slag föreslogo de sakkunniga, att den nuvarande bestämmelsen om obli
-
70
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
Departements
chefen.
gatorisk undersökning i fall då någon som ej fyllt 18 år häktats för brott
skulle utvidgas att omfatta även häktade i åldern 18—21 år. Dock skulle
undersökningen få underlåtas, därest den skulle lända den tilltalade till avsevärt
men eller motsvarande utredning kunde vinnas på annat sätt.
Vidare skulle enligt sakkunnigförslaget särskild förundersökning utgöra
en obligatorisk förutsättning för ådömande av vissa ansvarspåföljder. En
sådan regel gäller redan beträffande tvångsuppfostran, och den borde enligt
de sakkunniga utsträckas att avse även fall, då någon dömdes till ungdomsfängelse
eller förvaring eller internering i säkerhetsan stalt eller då någon,
som ej fyllt 21 år, dömdes till straffarbete eller då s. k. kvalificerad villkorlig
dom meddelades.
I syfte att göra undersökningen tillräckligt upplysande föreslogo de sakkunniga
vissa bestämmelser om infordrande av läkarintyg rörande den tilltalade.
Enligt dessa föreskrifter skulle läkarintyg i regel införskaffas så snart
förundersökningen var obligatorisk. I övriga fall borde anskaffande av sådant
intyg bero på prövning av domstolen. Mot bestämmelserna angående
läkarundersökning reserverade sig en av de sakkunniga (advokaten Hugo
Lindberg), som ansåg att berörda stadganden borde ändras till överensstämmelse
med stadgandet i gällande instruktion för förundersökare, att förundersökaren
i fall då anledning funnes att misstänka att den tilltalade lede av
svårare kroppslig sjukdom eller av själslig sjukdom eller defekt, borde, där
så kunde ske, anskaffa läkarintyg rörande den tilltalade.
Den nuvarande bestämmelsen om skyldighet för barnavårdsnämnd att på
begäran av förundersökare eller allmän åklagare meddela upplysningar rörande
tilltalad som ej fyllt 18 år skulle enligt sakkunnigförslaget omfatta
personer upptill. 21 års ålder och gälla även i förhållande till domstolen.
Enahanda skyldighet skulle åligga nykterhetsnämnd beträffande personer
med vilka sådan nämnd skall taga befattning.
I flertalet av de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena har beträffande
frågan om läkarundersökning yrkats ändring av förslaget i överensstämmelse
med reservationen.
Spörsmålet om sådan förundersökning i brottmål som avses med förevarande
lagförslag lärer, såsom de sakkunniga erinrat, erhålla allt större
betydelse i samma mån som straffrättens reaktionsformer eller deras tillämpningsområden
ökas. Med hänsyn härtill har det funnits lämpligt att i enlighet
med sakkunnigförslaget samla de för närvarande i olika lagar upptagna
föreskrifterna i detta ämne i en särskild lag. Den nuvarande benämningen
''särskild förundersökning’ har synts kunna bibehållas.
Straffrättens antydda utveckling torde jämväl böra föranleda dels att förundersökning
av ifrågavarande slag kommer till användning i större utsträckning
än för närvarande, dels att åtgärder vidtagas för att göra den mera upplysande.
I det förra hänseendet har sålunda, på sätt de sakkunniga förordat,
föreslagits att förundersökning alltid skall äga rum, därest någon som ej fyllt
21 år häktats för brott. Undantag härifrån bar blott medgivits beträffande
sådana fall då anledning är att antaga, att den avsedda utredningen kommer
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
71
att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Att härutöver stadga undantag
för fall då förundersökningen skulle lända den tilltalade till men har ej
ansetts lämpligt eller erforderligt. Vidare har, i överensstämmelse med sakkunnigförslaget,
den från gällande rätt hämtade bestämmelsen att tvångsuppfostran
ej må ådömas utan förutgången förundersökning, utvidgats att
avse även ungdomsfängelse. De sakkunnigas förslag att samma regel skulle
gälla även beträffande förvaring och internering, straffarbete då den tilltalade
ej fyllt 21 år samt s. k. kvalificerad villkorlig dom har icke upptagits,
enär tillräckliga skäl ej ansetts föreligga för en sådan utvidgning av bestämmelserna
örn obligatorisk förundersökning.
De sakkunnigas förslag örn rätt för domstol att anskaffa läkarintyg liksom
örn skyldighet för domstolen att anskaffa sådant intyg före dom å tvångsuppfostran
eller ungdomsfängelse har synts ändamålsenligt. Däremot har
jag ej funnit skäl att såsom de sakkunniga föreslagit ytterligare utvidga
skyldigheten för domstolarna att föranstalta om läkarundersökning.
Förslaget till lag med vissa bestämmelser om brottmål rörande unga tilltalade.
De sakkunnigas förslag till lag med denna rubrik berör de förhållanden
som för närvarande äro reglerade genom 4 § första och tredje styckena samt
5 och 6 §§ lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser om förfarandet
i brottmål rörande vissa minderåriga.
Enligt förslagets 1 § skulle mål, där någon som ej fyllt tjuguett år är
tilltalad för brott varå enligt lag kan följa straffarbete eller fängelse, handläggas
inom stängda dörrar, om den tilltalade det begär och domstolen ej
av särskilda skäl finner offentlig handläggning böra äga runi. Prövas eljest
att förhandlingarnas offentlighet är till uppenbar olägenhet till följd av
den uppmärksamhet för vilken den tilltalade kan antagas bliva föremål, må
domstolen förordna om målets handläggning inom stängda dörrar.
Stadgandets genomförande skulle medföra en betydande inskränkning av Departementsoffentligheten
vid domstolarna, då det icke blott avser de jämförelsevis cheien•
talrika tilltalade i åldern mellan 18 och 21 år — vilka icke omfattas av
1924 års lag — utan även praktiskt taget överlämnar åt den tilltalade och
hans rättegångsbiträde att bestämma huruvida handläggningen skall vara
offentlig eller icke. Ett dylikt avsteg från offentlighetsprincipen synes mig
icke påkallat ur den av de sakkunniga åberopade synpunkten, att unga
personer böra skonas från den psykiska fara som en offentlig rättsförhandling
kan innebära. Det torde liksom för närvarande böra ankomma på
domstolen att bedöma, huruvida sådana olägenheter av allmänhetens närvaro
kunna uppstå att målet bör handläggas inom stängda dörrar. Om
domstolens prövningsrätt sålunda bibehålies, torde det emellertid icke möta
betänkligheter att stadgandets tillämplighet utvidgas att gälla även tilltalade
upp lill 21 års ålder.
I anledning av vad sålunda anförts har 1 § avfattats i nära anslutning
72
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
till 4 § i 1924 års lag. I övrigt har de sakkunnigas förslag, mot vilket någon
erinran ej framkommit i yttrandena, ansetts böra följas.
Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 17 § strafflagen.
I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit har såsom ett nytt andra
stycke i förevarande lagrum upptagits en bestämmelse om preskription i fall
då genom villkorlig dom meddelats anstånd med ådömande av straff.
På sätt omnämnts i sammanhang med övergångsbestämmelserna till den
nu föreslagna lagen om villkorlig dom har den av de sakkunniga föreslagna
ändringen i 5 kap. 20 § strafflagen ej upptagits.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 32 § strafflagen för krigsmakten.
I förevarande paragraf, vilken nu innehåller en erinran att villkorlig dom
i vissa fall må brukas i fråga om straff som ådömes efter strafflagen för
krigsmakten, skulle enligt sakkunnigförslaget intagas bestämmelse om i
vilken omfattning villkorlig dom må användas beträffande brott enligt nämnda
lag. Bestämmelsen härom har i överensstämmelse med gällande lag nu
ansetts böra upptagas i lagen om villkorlig dom, där den återfinnes i 26 §.
Till följd härav har 32 § strafflagen för krigsmakten ej underkastats annan
ändring än att ordalagen något jämkats, vilket synts erforderligt med
hänsyn till att villkorlig dom skall kunna innefatta anstånd med ådömande
av straff.
Förslagen till lagar örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § oell 25 kap. 5 § rättegångsbalken
och om tillägg till 30 kap. 6 § 1 moni. rättegångsbalken.
Dessa förslag överensstämma i sak med motsvarande, av de sakkunniga
framlagda ändringsförslag.
Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937
örn tvängsuppfostran.
Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935
örn ungdomsfängelse.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1937 örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt. I
I 2 och 3 §§ av lagen om tvängsuppfostran och lagen örn ungdomsfängelse
samt 2 § lagen örn förvaring och internering äro bestämmelser meddelade
örn ådömande av tvängsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring i fall
då villkorlig dom förklaras förverkad. Bestämmelserna innebära att, därest
den villkorliga domen avsett brott av den beskaffenhet som förutsättes för
ådömande av påföljd av ifrågavarande slag, påföljden må ådömas ändå att
förverkandet allenast beror på brott av lindrigare beskaffenhet eller på dåligt
uppförande. I anledning av den föreslagna lagen örn villkorlig dom
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
73
torde ifrågavarande bestämmelser böra underkastas vissa ändringar. Därvid
synes påkallat att uttryckligen angiva, hur en tidigare meddelad villkorlig
dom skall behandlas i de fall då det brott som föranleder förverkandet
i och för sig är sådant att påföljden kan ådömas på grund av detsamma.
I övrigt torde ändringarna böra ske i huvudsaklig överensstämmelse med
vad de sakkunniga föreslagit. I tvångsuppfostringslagen och ungdomsfängelselagen
ha stadgandena sålunda upptagits i en paragraf, 2 §, varför 3 § i
båda lagarna skall upphöra att gälla. Vad angår ungdomsfängelse har vidare,
såsom de sakkunniga föreslagit, horttagits den nuvarande föreskriften
i 2 § att i fall som där avses ungdomsfängelse ej må ådömas på grund av
brott som den villkorligt dömde förövat efter det han fyllt 21 år.
Nyssnämnda förslag beträffande lagen om tvångsuppfostran och lagen
örn ungdomsfängelse har ansetts höra medföra, att ur 15 § tvångsuppfostringslagen
och ur 20 § ungdomsfängelselagen i paragrafens lydelse enligt lagen
den 3 juni 1938 uteslutas däri intagna föreskrifter att, där sådan påföljd
ådömes, densamma träder i stället för det villkorligt ådömda straffet.
Slutligen har i 14 § tvångsuppfostringslagen och i 19 § ungdomsfängelselagen
vidtagits den ändring att prövningen, huruvida den som dömts till dylig
påföljd må åtalas för annat brott, skall såvitt angår Stockholm ankomma
å förste stadsfiskalen i stället för Överståthållarämbetet. Denna ändring
är föranledd av att överståthållarämbetets befattning med åtalsfrågor
i princip upphört genom den år 1937 genomförda omorganisationen av åklagarväsendet
i Stockholm.
De nya lagarna skola enligt förslaget träda i kraft såvitt angår sistnämnda
ändringar genast och i övrigt samtidigt med lagen om villkorlig dom.
Förslaget till lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
Förslaget till lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag).
Ändringen i 2 § 3 mom. barnavårdslagen sammanhänger med den föreslagna
lagen örn särskild förundersökning i brottmål.
I övrigt innebära ändringarna införande av möjlighet till eftergift i vissa
fall av åtal mot personer som intagits i anstalt för skyddsuppfostran eller å
allmän alkoholistanstalt.
Efter erinran örn de bestämmelser örn eftergift av åtal, som finnas meddelade
i, bland annat, 14 § lagen örn tvångsuppfostran och 44 § 3 mom. barnavårdslagen
rörande den som intagits i allmän uppfostringsanstalt samt i 19 §
lagen om ungdomsfängelse rörande den som dömts till sådant straff, anförde
de sakkunniga att det förtjänade övervägas, huruvida liknande bestämmelser
borde meddelas även beträffande andra närliggande fall då någon omhändertagits
till fast reglerad anstaltsbehandling, vilken i viss omfattning
kunde ersätta verkställighet av straff. Med hänsyn till att reglerna örn uppfostran
genom intagande i skyddshem nära anslöte sig till reglerna om tvångsuppfostran,
föreslogs att beträffande dem som intagits i skyddshem skulle,
74
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
såsom ett nytt 4 mom. i 44 § bamavårdslagen, införas stadgande örn åtalseftergift
i överensstämmelse med vad som gällde i fråga örn dem som intagits
i allmän uppfostringsanstalt. Under hänvisning särskilt till stadgandet
i 5 kap. 2 § strafflagen örn straffnedsättning för brottslingar som ej fyllt 18
år, avvisade de sakkunniga tanken på att från möjligheten till åtalseftergift
utesluta brott varå kunde följa straff av viss svårhetsgrad. Beträffande personer
som intagits å tvångsarbetsanstalt ansågo sig de sakkunniga med hänsyn
till den pågående utredningen om revision av lösdrivarlagstiftningen icke
böra framlägga något förslag om åtalseftergift. Däremot funno de bestämmelse
härom böra meddelas i fråga örn personer som enligt myndighets förordnande
intagits å allmän alkoholistanstalt. Då det här vore fråga örn vuxna
personer, vöre det motiverat att iakttaga större försiktighet än beträffande
skyddshemselever och elever vid allmän uppfostringsanstalt, och åtminstone
för närvarande borde därför en mera vittgående bestämmelse om åtalseftergift
ej införas än som motsvarade stadgandet i 9 § lagen om verkställighet
av bötesstraff. Detta lagrum innebär att förvandlingsstraff för böter i regel
skall bortfalla, om den bötfällde enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt.
För enahanda fall borde införas möjlighet till åtalseftergift,
och gränsen bestämdes så alt regeln omfattade brott varå enligt lag icke kunde
följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader.
Prövningen av fråga om eftergift av åtal skulle enligt sakkunnigförslaget
ankomma å Överståthållarämbetet beträffande i Stockholm förövade brott
och eljest å landsfogden.
I två av de yttranden som avgivits över sakkunnigförslaget, nämligen yttrandena
av Stockholms rådhusrätt och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet,
har uttalats att den föreslagna bestämmelsen i barnavårdslagen
om åtalseftergift vore alltför snäv samt förordats att bestämmelsen skulle avse
alla som omhändertagits av barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran. Vidare
har av socialstyrelsen föreslagits att personer, som frivilligt ingått å alkoholistanstalt,
i ifrågavarande hänseende borde likställas med dem som
tvångsvis intagits.
I detta sammanhang lärer böra nämnas, att beträffande å alkoholistanstalt
intagna personer förslag örn åtalseftergift i vissa fall redan tidigare väckts i
ett av särskilda sakkunniga den 31 december 1929 avgivet förslag till lag örn
internering å allmän alkoholistanstalt av förbrytare hemfallna åt dryckenskap.
Jämte bestämmelser örn att vård å alkoholistanstalt i viss utsträckning
skulle kunna ådömas eller eljest träda i stället för straff, upptogs i nämnda
förslag ett stadgande enligt vilket eftergift av åtal kunde ske, därest någon
som enligt myndighets förordnande intagits å allmän alkoholistanstalt misstänktes
för brott, som han förövat före intagandet eller medan han vore intagen
å sådan anstalt. Någon särskild förutsättning för eftergift beträffande
brottets svårhetsgrad var ej angiven i detta stadgande. I några av de yttranden
som avgåvos över förslaget uttalades vissa betänkligheter mot stadgandet
örn åtalseftergift. Särskilt anmärktes att, då fråga vore om grovt brott,
det ej vore lämpligt med krav på tillstånd för åtals anställande och att det
skulle verka stötande, örn åtal i sådant fall eftergåves.
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
75
Mot de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna örn eftergift av åtal Departementsmot
personer, som intagits i skyddshem eller å allmän alkoholistanstalt, lia
ej framkommit annan anmärkning än att bestämmelserna vore alltför begränsade
till sin omfattning. Då åtalseftergift införes på nya områden, torde
man emellertid böra förfara med varsamhet och, såsom de sakkunniga åberopat,
ej utsträcka bestämmelserna att gälla andra vårdformer än sådana
som bestå i en någorlunda fast reglerad anstaltsbehandling. Med hänsyn härtill
har den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen i 44 § 4 mom. barnavårdslagen
ej ansetts böra ändras. I fråga örn alkoholister har sakkunnigförslaget
bibehållits med en mindre redaktionell jämkning till utmärkande
av att föreskriften allenast avser dem som verkligen intagits å anstalt. Beträffande
förslaget att bestämmelsen borde omfatta även dem som frivilligt
ingått å alkoholistanstalt må allenast nämnas, att liknande förslag på sin
tid framställdes med avseende å 9 § lagen om verkställighet av bötesstraff
men att förslagen funnos böra avvisas på grund av principiella betänkligheter
mot att medgiva befrielse från straff i andra fall än då intagning skett på
grund av länsstyrelsens förordnande och alltså i allmän anstalt.
I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till
1) lag om villkorlig dom;
2) lag örn särskild förundersökning i brottmål;
3) lag med vissa bestämmelser örn brottmål rörande unga tilltalade;
4) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 17 § strafflagen;
5) lag örn ändrad lydelse av 32 § strafflagen för krigsmakten;
6) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken;
7) lag örn tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;
8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
örn tvångsuppfostron;
9) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
örn ungdomsfängelse;
10) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt;
11) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag);
12) lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag).»
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Gösta Tidelius.
76
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Förslag
till
Lag
om villkorlig dom.
Härigenom förordnäs som följer:
1 §•
Övertygas någon om brott och finnes, med hänsyn särskilt till den brottsliges
karaktär och personliga förhållanden i övrigt, skälig anledning antaga,
att han utan att undergå straff skall avhålla sig från att ånyo begå brott,
må domstolen under förutsättningar som angivas i denna lag
antingen, i samband med ådömande av straff, förordna att med straffets
verkställande skall villkorligt anstå,
eller ock, där det av särskilda skäl finnes lämpligare, i samband med sakerförklaring,
förordna örn villkorligt anstånd med straffets ådömande.
Villkorlig dom som här sägs må ej meddelas, därest ådömande och verkställande
av straff måste anses påkallat av hänsyn till den allmänna laglydnaden.
2 §.
Villkorlig dom som i 1 § sägs må brukas, örn å brottet eller, där flera brott
förövats, å något av dem kan följa straffarbete eller fängelse, dock ej såvida
den brottslige i målet finnes förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller
fängelse i två år.
Jämte det villkorlig dom meddelas i fråga om ett eller flera brott må för
annat brott bötesstraff eller disciplinstraff efter strafflagen för krigsmakten
ådömas särskilt.
3 §•
Har tilltalad under de fem åren närmast före brottet undergått straffarbete,
omedelbart ådömt fängelse, ungdomsfängelse, förvaring eller internering i säkerhetsanstalt
eller tvångsuppfostran, må villkorlig dom enligt 1 § meddelas
allenast såframt synnerliga skäl därtill föranleda samt förutsättningar finnas
vara för handen för hans omhändertagande på lämpligt sätt i enlighet med
de i denna lag givna stadgandena.
Samma lag vare, där den tilltalade under de fem åren före brottet erhållit
villkorlig dom, som ej avsett förvandlingsstraff för böter. 4
4 §•
Ålägges någon förvandlingsstraff för böter, må genom villkorlig dom beviljas
anstånd med verkställandet, såframt omständigheterna ej föranleda till
antagande att den bötfällde av tredska eller uppenbar vårdslöshet underlåtit
77
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
gälda böterna eller att straffets verkställighet erfordras för hans tillrättaförande.
5 §•
I villkorlig dom, som meddelas enligt 1 §, skall fastställas en prövotid av
tre år eller, om den tilltalade förskyllt allenast böter, två år, räknat från den
dag utslaget i vad angår den villkorliga domen till följd av nöjdförklaring
eller eljest vann laga kraft mot den dömde.
I villkorlig dom, som allenast avser förvandlingsstraff för böter, skall
prövotiden bestämmas till två år.
Angående förlängning av prövotiden stadgas i 12 och 14 §§.
6 §•
Den villkorligt dömde skall under prövotiden föra ett ordentligt och ostraffligt
leverne, undvika dåligt sällskap och bemöda sig om utväg till försörjning
på lovligt sätt samt i övrigt ställa sig till efterrättelse vad enligt denna lag och
med stöd därav meddelade föreskrifter åligger honom. Har han förpliktats
ersätta genom brottet uppkommen skada, skall han göra vad i hans förmåga
står att fullgöra sin skyldighet härutinnan.
7 §■
I villkorlig dom enligt 1 § skall förordnas att den dömde skall stå under
övervakning, såvida ej av särskilda skäl kan antagas att han ändock skall
låta sig rättas.
I dom enligt 4 § skall förordnas örn övervakning, där det finnes erforderligt.
8 §.
I den mån det med hänsyn till den dömdes ungdom, sinnesbeskaffenhet,
omgivning eller levnadssätt och tidigare vandel finnes påkallat för hans tillrättaförande,
må, jämte det förordnande meddelas örn övervakning, tillika
åläggas honom att
a. ställa sig till efterrättelse särskilda bestämmelser beträffande hans utbildning,
arbetsanställning eller vistelseort;
b. avhålla sig från bruk av rusdrycker;
c. underkasta sig behandling å sjukhus, alkoholistanstalt eller annan anstalt;
d.
underkasta sig inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst eller
andra tillgångar.
Där det finnes lämpligt, må ock meddelas föreskrift om tid och sätt för
gäldandet av ersättning för skada som uppkommit genom brottet. 9
9 §•
övervakning skall stå under inseende av övervakningsdomstol och utövas
av övervakare.
Har den villkorliga domen meddelats av allmän underrätt, är denna övervakningsdomstol,
där ej i domen annan allmän underrätt utses därtill. Har domen
ej meddelats av allmän underrätt, skall sådan domstol i domen utses till
78
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
övervakningsdomstol. övervakning må av övervakningsdomstolen överflyttas
till annan allmän underrätt.
Övervakare förordnas i samband med beslut om övervakning, där så lämpligen
kan ske. I annat fall ankommer det på övervakningsdomstolen att snarast
möjligt förordna övervakare. Övervakningsdomstolen må kunna entlediga
övervakaren och förordna annan i hans ställe.
Övervakningsdomstols befogenhet att överflytta övervakning samt att förordna
och entlediga övervakare skall, då domstolen ej håller sammanträde,
utövas på landet av domaren och i stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot
i rätten som därtill är satt.
10 §.
Det åligger den dömde att hålla övervakaren underrättad om sin bostad
och arbetsanställning, på kallelse inställa sig hos honom och i övrigt enligt
hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. Den dömde är därjämte
pliktig att efterkomma av övervakaren meddelade bestämmelser med
avseende å verkställandet av föreskrift varom i 8 § sägs samt de ordningsföreskrifter
som övervakaren eljest med hänsyn till den dömdes ungdom eller
sinnesbeskaffenhet finner erforderliga.
11 §•
Föreskrift som meddelats jämlikt 8 § må ändras eller upphävas, då anledning
därtill förekommer. Har övervakning varat sex månader, må beslutet därom
upphävas, såframt det av särskilda skäl kan antagas att den dömde låter
sig rättas utan övervakning.
Föreskrift enligt 8 § och förordnande örn övervakning gälla till prövotidens
slut, därest de ej dessförinnan upphävas.
12 §.
Åsidosätter den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, något
som till följd av den villkorliga domen åligger honom, och har ej prövotiden
gått till ända, må domstolen efter omständigheterna
a. förordna om hans ställande under övervakning;
b. meddela honom föreskrift jämlikt 8 §;
c. förordna om prövotidens förlängning, dock högst med två år utöver
den i domen bestämda tiden;
d. meddela varning; eller ock
e. förklara anståndet förverkat.
Meddelas på grund av denna paragraf sådan föreskrift som i 8 § sägs, skall
ock förordnas om övervakning, där så ej tidigare skett. Förklaras anståndet
förverkat, skall tillika bestämmas straff för brottet, där det ej skett i den villkorliga
domen.
13 §.
1 mom. Varder den, som erhållit villkorlig dom enligt 1 §, övertygad att
hava begått nytt brott under prövotiden, må domstolen förklara anståndet
Kungl. Moj:ts proposition nr 86.
79
förverkat; och skall sådan förklaring städse meddelas, om det nya brottet
finnes förskylla straffarbete eller fängelse. Övertygas han om brott som förövats
före prövotidens början, må, under förutsättningar som angivas i 1—
3 §§ och 26 §, förordnas att anståndet skall avse jämväl detta brott; meddelas
ej sådant förordnande, skall antingen anståndet förklaras förverkat eller ock
straff ådömas och verkställas för allenast det brott, varom den villkorligt
dömde sålunda övertygats.
Då i fall som ovan sägs anstånd förklaras förverkat, skall gemensamt
straff för de brott som äro i fråga utsättas i enlighet med vad därom är
stadgat. Vad nu sagts gäde ock, då anstånd som beviljats med verkställande
av straff förklaras skola avse jämväl annat brott.
2 mom. Där den, som erhållit villkorlig dom enligt 4 §, övertygas om
brott som begåtts före prövotidens slut, må anståndet förklaras förverkat.
3 mom. Ålägges villkorligt dömd före prövotidens slut förvandlingsstraff
för böter, må anståndet förklaras förverkat.
14 §.
Därest i fall som i 13 § avses anstånd ej förklaras förverkat, äger domstolen,
såframt prövotiden icke gått till ända, meddela ändrade bestämmelser
med avseende å den villkorliga domen på sätt i 12 § a.—c. sägs.
15 §.
Att i vissa fall då anstånd förklaras förverkat domstolen må döma till
tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring i säkerhetsanstalt för det
brott som avsetts med den villkorliga domen, därom stadgas i lagarna om
dessa påföljder.
16 §.
Förklaras ej anståndet förverkat, vare straffet förfallet.
17 §.
Uppkommer vid polisdomstol eller poliskammare, i mål mot någon som
tidigare erhållit villkorlig dom, fråga om ändrade bestämmelser med avseende
å den villkorliga domen, må målet hänskjutas till allmän underrätt;
och skall så alltid ske, då anståndet finnes böra förklaras förverkat.
Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning, då mål örn förvandling
av böter enligt vad därom är stadgat upptagits av domare på landet eller
ledamot i rådhusrätt.
18 §.
Ärende angående åtgärd jämlikt 11 eller 12 § upptages av övervakningsdomstolen
eller, där anståndet ej är förenat med övervakning, av den domstol
som först avgjort det mål vari den villkorliga domen meddelats.
I rättens ställe må sådant ärende upptagas på landet av domaren och i
stad med rådhusrätt av lagfaren ledamot i rätten vilken därtill är satt, så
ock av övervakningsnämnd varom i 25 § förmäles. Ärendet må, där så
80
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
finnes lämpligt, hänskjutas till rätten; och skall detta alltid ske, då anstånd
finnes böra förklaras förverkat.
19 §.
Framställning örn åtgärd jämlikt 11 eller 12 § göres av allmän åklagare,
av övervakare eller annan person, som enligt särskilt meddelade bestämmelser
har befattning med övervakningen, eller ock av den dömde. Sådan
fråga må jämväl väckas av domstolen ävensom av domare och ledamot i
rådhusrätt som i 18 § sägs samt av övervakningsnämnd.
1 ärende som här avses skall tillfälle lämnas den dömde att yttra sig,
där fråga ej är allenast om upphörande av övervakning eller av skyldighet enligt
8 §, samt yttrande jämväl inhämtas från övervakaren. Innan beslut
meddelas om förverkande av anstånd med straffs ådömande, skall tillfälle
beredas allmän åklagare eller enskild målsägande att utföra talan om bestämmande
av ansvar för det brott som avsetts med den villkorliga domen.
20 §.
Varning skall meddelas den dömde personligen. Kan det ej genast ske,
.skall den som fattat beslutet om varning föranstalta därom att varningen
meddelas den dömde så fort ske kan: och må i sådant fall varningen meddelas
jämväl av annan sådan myndighet som i 18 § avses än den som fattat
beslutet örn varning.
21 §.
På framställning av domstol, domare, ledamot i rådhusrätt eller övervakningsnämnd
skall polismyndighet lämna handräckning för den dömdes
inställande i ärende som ovan i denna lag sägs.
22 §.
Om fullföljd av talan mot beslut, varigenom jämlikt 12 § villkorligt anstånd
förklarats förverkat, gäde vad stadgat är om överklagande av allmän
domstols slutliga utslag i brottmål. Mot beslut, som eljest meddelats
jämlikt 11 eller 12 § av annan än övervakningsnämnd, äge den dömde föra
talan i den ordning nyss sagts.
Den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut äge underställa
det domstolens prövning.
Beslut om varning må icke överklagas, ej heller beslut som fattats jämlikt
9 §.
23 §.
Beslut under prövotiden angående övervakning, skyldighet enligt 8 §
eller prövotidens förlängning skall, där ej annorlunda förordnas, lända till
efterrättelse ändå att klagan däremot fores.
81
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
24 §.
Vill den dömde före besvärstidens utgång förklara sig nöjd med utslag i
vad det avser villkorlig dom, må förklaringen avgivas inför underrätt som
meddelat utslaget eller övervakningsdomstol som däri utsetts. Sådan förklaring
må ock avgivas inför domare eller ledamot av rådhusrätt som i 18 §
sägs eller ock inför tillsyningsman eller styresman vid häkte eller fängelse.
Förklaring, vilken avgives inför annan än underrätt som meddelat utslaget,
skall icke gälla utan att vid tiden för förklaringens avgivande utslaget
eller bevis av domstolen eller domaren om målets utgång, såvitt den dömde
rörer, finnes att tillgå för den som mottager förklaringen.
Har den dömde besvärat sig över utslaget, skola besvären anses återkallade
genom nöjdförklaringen, såvitt angår fråga som förklaringen avser.
25 §.
övervakningsnämnd må av domstol tillsättas för behandling av frågor som
enligt denna lag kunna ankomma på sådan nämnd. Nämnden skall bestå
av minst tre ledamöter. Av ledamöterna skall minst en vara lagfaren befattningshavare
vid domstol som tillsatt nämnden samt örn möjligt en vara
läkare. Domstolen förordnar en av ledamöterna att vara ordförande i
nämnden.
Flera domstolar må förena sig örn gemensam övervakningsnämnd.
26 §.
Villkorlig dom enligt denna lag må ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen
eller brott, för vilket straff är utsatt i strafflagen för
krigsmakten; dock att villkorlig dom må beviljas beträffande brott mot 8
kap. sistnämnda lag, där den tilltalade i målet förskyller fängelse eller straffarbete.
Ej heller må villkorlig dom brukas i fråga örn straff, varom förmäles
i 2 kap. 15 § strafflagen, eller i fråga om påföljd, som avses i 2 kap. 20 §
strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan lag eller författning.
Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att
någon dömes till straff skall äga motsvarande tillämpning, då genom villkorlig
dom beviljas anstånd med straffs ådömande, och skall, där skilda verkningar
följa av olika straffarter, sådan dom anses lika nied dom å fängelse
eller, om domstolen så förordnar, dom å straffarbete.
27 §.
De närmare bestämmelser som erfordras för tillämpning av denna lag meddelar
Konungen.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Genom lagen upphävas 1—24 §§ samt 29 § lagen den 28 juni 1918 angående
villkorlig straffdom; dock skola jämväl efter den nya lagens ikraftträBihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 8G.
6
82
Kungl. Majlis proposition nr 86.
dande förstnämnda lagrum tillämpas i fall då villkorlig dom meddelats eller
meddelas i mål som blivit av första domstol avdömt före ikraftträdandet.
Vad i lag eller särskild författning är stadgat med avseende å villkorlig
straffdom skall äga tillämpning beträffande villkorlig dom enligt den nya
lagen jämväl då straff icke utsatts i domen.
Förslag
till
Lag
om särskild förundersökning i brottmål.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
I brottmål må, där det prövas erforderligt, särskild förundersökning äga
rum för vinnande av utredning rörande den tilltalades personliga förhållanden
samt angående de åtgärder som må anses lämpligast för hans rättande.
Till förundersökare förordnas lämplig och villig person.
Beslut som här avses meddelas, före målets handläggning vid domstol av
dess ordförande, och därefter av domstolen.
2 §.
Har någon som ej fyllt tjuguett år häktats för brott, skall särskild förundersökning
äga rum, där ej anledning är att antaga, att utredning som i
1 § sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vad nu
sagts gäde ock, då någon som fyllt tjuguett år häktats och laga hinder mot
villkorlig dom ej föreligger.
Beslut om förundersökning beträffande häktad skall skyndsamt meddelas,
sedan anmälan om häktningen inkommit till domstolens ordförande.
3 §.
Ej må någon dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, med
mindre särskild förundersökning ägt rum eller därmed avsedd utredning
ändock är tillgänglig.
4 §•
Domstolen eller dess ordförande må ock, när skäl därtill äro, besluta att
läkarintyg angående tilltalad skall anskaffas. Att avgiva sådant intyg, vilket
skall avfattas enligt av Konungen meddelade anvisningar, förordnas, där
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 86. 83
est den tilltalade är häktad, fängelseläkaren och eljest annan läkare, om
möjligt en psykiater.
Där utlåtande enligt sinnessjuklagen ej inhämtats, skall läkarintyg som
ovan sägs vara införskaffat, innan någon dömes till tvångsuppfostran eller
ungdomsfängelse.
Tilltalad, som ej är häktad, är pliktig att för läkarundersökningen inställa
sig å tid och ort som läkaren bestämmer. Uteblir den tilltalade, må polismyndighet
lämna handräckning för hans inställande.
5 §•
Barnavårdsnämnd skall på begäran av förundersökare, allmän åklagare
eller domstol meddela tillgängliga upplysningar beträffande tilltalad som
ej fyllt tjuguett år och föreslå lämpliga åtgärder för hans rättande.
Enahanda skyldighet åligger nykterhetsnämnd beträffande person med
vilken nämnden tagit befattning.
6 §.
Finner domstolen det vara till avsevärt men för den tilltalade eller annan,
att kännedom om personliga förhållanden, vilka inför domstolen framkomma
genom utredning som avses i denna lag, i följd av rättegångens offentlighet
vinner spridning, må domstolen kunna förordna att målet i vad angår
dylik utredning skall handläggas inom stängda dörrar.
Utan hinder av sådant beslut må domstolen medgiva tilltalads anhöriga
ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till nytta, rätt att övervara
handläggningen.
7 §.
Förundersökare ävensom läkare, vilken förordnats jämlikt 4 §, åtnjuta
efter domstolens prövning av allmänna medel skäligt arvode för utfört arbete
samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom skall gå i verkställighet
ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked om beslutet
skall, där det begäres, tillhandahållas utan avgift.
8 §•
Konungen äger meddela de närmare bestämmelser som erfordras för tilllämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Genom lagen upphävas dels lagen den 28 juni 1918 angående villkorlig
straffdom i de delar densamma icke upphäves genom lagen örn villkorlig
dom, dels 1—3 §§ och 4 § andra stycket lagen den 6 juni 1924 innefattande
84
Kungl. Maj-.ts proposition nr 86.
bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga, dels ock
4 § lagen den 15 juni 1935 om ungdomsfängelse.
I mål som anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande skall dock
äldre lag tillämpas.
Förslag
till
Lag
med vissa bestämmelser örn brottmål rörande unga tilltalade.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Finner domstol i brottmål rörande någon som ej fyllt tjuguett år, att förhandlingarnas
offentlighet är till uppenbar olägenhet till följd av den uppmärksamhet
för vilken den tilltalade kan antagas bliva föremål, må domstolen
kunna förordna att målet skall handläggas inom stängda dörrar.
Anses sådant förordnande böra meddelas, och är jämväl någon som uppnått
nämnda ålder tilltalad i målet, skall domstolen, där det finnes kunna
ske utan att utredningen avsevärt försvåras, såsom särskilt mål handlägga
åtalet mot den som ej fyllt tjuguett år.
Utan hinder av beslut som avses i första stycket må domstolen medgiva
tilltalads anhöriga ävensom annan, vilkens närvaro kan väntas bliva till
nytta under förhandlingarna i målet, rätt att övervara detsamma.
2 §•
Ej må domstol döma någon till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse,
med mindre den som har vårdnaden om honom, där så kunnat ske, blivit
hörd i målet.
3 §•
Sedan vid underrätt rannsakning i mål mot den som ej fyllt tjuguett år
blivit förd till slut, skall dom avsägas samma dag eller senast nästa dag,
där ej i målets vidlyftighet eller eljest hinder därför möter.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Genom lagen upphäves lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser
om förfarandet i brottmål rörande vissa minderåriga i de delar densamma
icke upphäves genom lagen örn särskild förundersökning i brottmål.
85
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5 kap. 17 § strafflagen.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 17 § strafflagen skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives:
17 §.
Är åtal---avbrottet skedde.
Har enligt vad därom särskilt stadgas genom villkorlig dom förordnats om
anstånd med ådömande av straff, och har ej anståndet förklarats förverkat
innan den i 14 eller 15 § bestämda tiden förflutit från det domen vann laga
kraft, vare straffet förfallet, dock ej före prövotidens slut.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 32 § strafflagen för krigsmakten.
Härigenom förordnas, att 32 § strafflagen för krigsmakten skall erhålla
följande ändrade lydelse:
32 §.
Att i vissa fall villkorlig dom må brukas vid tillämpning av denna lag,
därom är särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
1 Senaste lydelse, se beträffande 16 kap. 10 § 1933: 183 samt beträffande 25 kap. 5 §
1924: 210.
86
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
16 kap.
10 §.
Har underrätt genom beslut under rättegången dömt någon till utgivande
av vite eller till ansvar för uteblivande eller annan förseelse i målet; eller
ogillat yrkande om ansvar för förseelse, som nu är sagd, eller örn ådömande
av förelagt vite för uteblivande; eller utlåtit sig angående ersättning åt förundersökare
eller läkare, som förordnats jämlikt lagen om särskild förundersökning
i brottmål, eller åt vittne eller annan, som kallats att meddela
upplysning i målet, eller åt någon, som förordnats att biträda part i rättegången
eller att i visst mål eller ärende biträda såsom tolk; eller skilt fullmäktig
från fullmäktigskapet: mot det beslut skall, i händelse av missnöje,
särskild talan föras; och skall underrättelse härom i sammanhang med beslutet
av rätten meddelas. Lag samma vare, där genom beslut, som av underrätt
meddelats under rättegången, förordnats om kvarstad eller beslag
eller skingringsförbud eller därmed jämförlig åtgärd eller yrkande örn hävande
av sådan åtgärd ogillats.
Vad i---partens klagan.
25 kap.
5 §.
Vill part klaga över beslut, varigenom underrätt dömt till värjemålsed,
skall i fråga om sättet för talans fullföljd lända till efterrättelse vad i sådant
hänseende gäller om rättens slutliga utslag i målet. Har underrätt eljest under
rättegång meddelat beslut, som enligt lag må särskilt överklagas, skall
talan mot beslutet föras genom besvär. Lag samma vare, där i fråga, som
rörer förundersökare eller läkare, vilken förordnats jämlikt lagen örn särskild
förundersökning i brottmål, eller som angår fullmäktig eller vittne eller
annan, som kallats att meddela upplysning i målet, eller rättegångsbiträde
åt part eller tolk, underrätt i slutligt utslag meddelat beslut av beskaffenhet
att, där det under rättegången givits, särskild klagan varit tillåten. Innefattar
eljest underrätts slutliga utslag beslut, som, där det under rättegången
givits, kunnat särskilt överklagas, skall talan mot det beslut förås i sammanhang
med fullföljd av talan i huvudsaken; vill ej den, som är med beslutet
missnöjd, fullfölja talan i huvudsaken, vare lag, som hade beslutet
blivit under rättegången meddelat.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
87
Förslag
till
Lag
om tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken.
Härigenom förordnas, att till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken1 skall
fogas ett nytt stycke av följande lydelse:
Utan hinder av vad ovan stadgas må ändring i hovrätts utslag sökas av
tilltalad, som erhållit villkorlig dom innefattande anstånd med straffs
ådömande.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75) örn
tvångsuppfostran.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 13 mars 1937 om tvångsuppfostran
skall upphöra att gälla samt att 2, 14 och 15 §§ samma lag skola erhålla
följande ändrade lydelse:
2 §.
Har någon erhållit villkorlig dom och förklaras anståndet förverkat på
grund av brott som i 1 § sägs, skall domstolen, om tvångsuppfostran ådömes,
förordna att tvångsuppfostran jämväl skall avse brott som föranlett den
villkorliga domen eller träda i stället för straff som utsatts i domen.
Förklaras eljest villkorligt anstånd förverkat, må domstolen, därest den
villkorliga domen avsett brott som i 1 § sägs och den dömde ej fyllt aderton
år, under de förutsättningar i övrigt som i 1 § angivas, döma honom till
tvångsuppfostran att träda i stället för straff för nämnda brott och, där han
samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.
14 §.
Misstänkes den som ådömts tvångsuppfostran att hava före slutlig utskrivning
begått brott, för vilket han icke undergått rannsakning, och hör
brottet under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits till åtal,
ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste stadsfiskalen
och eljest å landsfogden att efter styrelsens hörande avgöra huruvida åtal
skall ske.
1 Senaste lydelse se 1937: 469; jfr 1938 : 39.
88
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
15 §.
Ådömes någon tvångsuppfostran sedan han blivit till straff dömd men
innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att
tvångsuppfostran skall träda i stället för straffet eller vad därav återstår.
Denna lag träder i kraft, beträffande 14 § dagen efter den då lagen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och i övrigt den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343) om
ungdomsfängelse.
Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 15 juni 1935 örn ungdomsfängelse
skall upphöra att gälla samt att 2, 19 och 20 §§ samma lag1 skola erhålla
följande ändrade lydelse:
2 §•
Har någon erhållit villkorlig dom och förklaras anståndet förverkat på
grund av brott som i 1 § sägs, skall domstolen, om ungdomsfängelse ådömes,
förordna att ungdomsfängelse jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga
domen eller träda i stället för straff som utsatts i domen.
Förklaras eljest villkorligt anstånd förverkat, må domstolen, därest den
villkorliga domen avsett brott som i 1 § sägs och detta förövats innan den
dömde fyllt tjuguett år, under de förutsättningar i övrigt som i 1 § angivas,
döma honom till ungdomsfängelse att träda i stället för straff för
nämnda brott och, där han samtidigt finnes förfallen till ytterligare straff,
jämväl därför.
19 §.
Misstänkes den som ådömts ungdomsfängelse att hava före domen begått
brott, för vilket han icke undergått rannsakning, eller misstänkes han
att hava begått brott efter domen men före frigivningen eller tillsynstidens
utgång, och hör brottet under allmänt åtal eller har det av målsäganden angivits
till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å förste
stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter nämndens hörande avgöra
huruvida åtal skall ske.
20 §.
Ådömes någon ungdomsfängelse sedan han blivit till straff dömd men
innan han det till fullo undergått, skall domstolen tillika förordna, att
1 Senaste lydelse av 20 §, se 1038: 257.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86. 89
ungdomsfängelse skall träda i stället för det andra straffet eller vad därav
återstår.
Vad i strafflagen finnes stadgat angående avräkning av utståndet straff
skall ej äga tillämpning då ungdomsfängelse ådömes.
Denna lag träder i kraft, beträffande 19 § dagen efter den då lagen, enligt
därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och i övrigt den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 18 juni 1937 om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt, vilken lag träder i kraft den dag Konungen
förordnar, skall erhålla följande ändrade lydelse:
2 §•
Har någon erhållit villkorlig dom och förklaras anståndet förverkat på
grund av brott som i 1 § sägs, skall domstolen, om förvaring ådömes, förordna
att förvaringen jämväl skall avse brott som föranlett den villkorliga
domen eller träda i stället för straff som utsatts i domen.
Förklaras eljest villkorligt anstånd förverkat, må domstolen, därest den
villkorliga domen avsett brott som i 1 § sägs samt den dömde prövas vara
av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen förmäles och kan antagas
även vid brottets begående hava varit av sådan sinnesbeskaffenhet,
under de förutsättningar som i 1 § 1. och 2. angivas, döma honom till förvaring
att träda i stället för straff för nämnda brott och, där han samtidigt
finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.
Förslag
till
Lag
örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
Härigenom förordnas, att 2 § 3 morn.1 barnavårdslagen den 6 juni 1924
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives samt att till 44 §* samma
1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § 3 mom. 1937 : 387 samt beträffande 44 § 1936: 266
och 1937: 78.
90 Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
lag skall fogas ett nytt moment, betecknat 4 morn., av nedan angivna lydelse:
2
§•
3 mom. Om vissa på barnavårdsnämnden eller dess ordförande ankommande
åtgärder är stadgat i lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap,
om adoption, örn barn utom äktenskap, om förbud för vissa underhållsskyldiga
att avflytta från riket, örn förmynderskap, om förskottering
av underhållsbidrag till barn samt om socialregister ävensom i 14 kap.
45 § strafflagen, i lagen om särskild förundersökning i brottmål och i förordningen
om mödrahjälp.
44 §.
4 mom. Misstänkes den som för skyddsuppfostran intagits i skyddshem
att hava före slutlig utskrivning begått brott, för vilket han icke undergått
rannsakning, och hör brottet under allmänt åtal eller har det av målsäganden
angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget i Stockholm, å
förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter hörande av skyddshemmets
styrelse avgöra huruvida åtal skall ske.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Förslag
till
Lag
angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) om behandling av
alkoholister (alkoholistlag).
Härigenom förordnas, att i alkoholistlagen den 12 juni 1931 skall införas
en ny paragraf, betecknad 49 a §, av följande lydelse:
49 a §.
Misstänkes den som enligt meddelat beslut intagits å allmän alkoholistanstalt
att hava före utskrivning från anstalten begått brott, varå enligt lag
icke kan följa högre straff än böter eller fängelse i sex månader; bär han
icke undergått rannsakning för brottet och hör detta under allmänt åtal eller
har det av målsäganden angivits till åtal, ankommer det, där brottet är begånget
i Stockholm, å förste stadsfiskalen och eljest å landsfogden att efter
hörande av anstaltens styrelse avgöra huruvida åtal skall ske.
Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
91
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 januari
1939.
Närvarande:
justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.
Enligt lagrådet den 25 november 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 11 november 1938, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till
1) lag om villkorlig dom;
2) lag örn särskild förundersökning i brottmål;
3) lag med vissa bestämmelser örn brottmål rörande unga tilltalade;
4) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 17 § strafflagen;
5) lag örn ändrad lydelse av 32 § strafflagen för krigsmakten;
6) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken;
7)
lag örn tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;
8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
örn tvångsuppfostran;
9) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
örn ungdomsfängelse;
10) lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt;
11) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) örn samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt
12) lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag).
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren
C. G. Hellquist.
Förslagen föranledde följande yttranden.
Förslagen i allmänhet.
Lagrådet:
Det sedan några år bedrivna arbetet på en reform av lagstiftningen inom
straffrättens allmänna del har redan resulterat i nya lagar bland annat om
92
Kungl. Majlis proposition nr 86.
ungdomsfängelse, om tvångsuppfostran, örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt,
örn verkställighet av bötesstraff och örn sammanträffande av
brott. Med det komplex av lagförslag, som nu är föremål för lagrådets
granskning, åsyftas en reform av den villkorliga straffdomen. Närmast skall,
enligt vad lärer vara avsett, följa ett förslag till ny lagstiftning om villkorlig
frigivning.
Det reformarbete som sålunda pågår har förvisso varit av behovet påkallat
och bör hälsas med tillfredsställelse. Icke minst gäller detta de nu föreliggande
förslagen om en bättre utformning av den villkorliga domen.
Emellertid bör det icke fördöljas, att den valda metoden att genomföra
lagstiftningsreformen i etapper icke blott medför betydande olägenheter då
det gäller att utforma lagtexterna utan jämväl måste i praktiken försvåra
tillämpningen av lagarna i en grad som är ägnad att ingiva oro. Väl är det
sant, att rättsområdet erbjuder många problem av den natur att enkelhet
och tydlighet i lagbuden icke äro lätta att åstadkomma. Men så svåröverskådlig
som lagstiftningen på detta område redan är och än mera, efter de
nu förevarande förslagens upphöjande till lag, kommer att gestalta sig, hade
den uppenbarligen icke behövt bliva, om samtliga hithörande rättsinstitut,
så nära sammanbundna med varandra som de äro, på en gång blivit föremål
för en systematisk bearbetning. Beträdandet av de partiella reformernas väg
innebär, att lagstiftaren vid utformandet av varje särskilt rättsinstitut måste
begränsa sig till den närmast föreliggande uppgiften utan att kunna fullt
överblicka, huru den slutliga gestaltningen av rättsinstituten kommer att te
sig. Härav följer att, för varje gång en ny lag fogas till lagverket, ändringar
och jämkningar måste ske i de redan färdiga delarna. Vad de remitterade
förslagen angår har den omständigheten att förordnande om villkorligt
anstånd med straffs ådömande blivit införd såsom en särskild form av villkorlig
dom vid sidan av de två redan förefintliga typerna (förordnande om
anstånd med verkställande antingen av ådömt straff eller av förvandlingsstraff
för böter) bidragit till att i hög grad komplicera lagreglerna.
De ovan berörda svårigheterna för lagstiftaren är det emellertid, genom
ett omsorgsfullt bearbetande av materialet, möjligt att bemästra såtillvida
att åt lagreglerna, ehuru uppställningen ej är ur systematisk synpunkt tillfredsställande,
kan givas ett riktigt och konsekvent innehåll. De systematiska
brister som alltjämt vidlåda lagverket komma emellertid att vålla domaren
betydande olägenhet, när han vid lagtillämpningen skall söka finna
rätta vägen bland alla irrgångarna i den konstfullt hopfogade byggnaden. Redan
uppgiften att utröna vilka stadganden äro att tillämpa i varje särskilt
mål kan, på grund av lagstiftningens ständiga växlingar, vara förenad med
icke ringa tidsutdräkt och besvär. När detta väl lyckats, återstår vanskligheten
att tolka innebörden av de i olika sammanhang tillkomna och med varandra
icke alltid samstämmiga lagbuden. Vad beträffar de lagar som redan
trätt i kraft saknas ej heller exempel på att samvetsgranna domare misstagit
sig i fråga om antingen tillämplig lag eller dennas innebörd. Det skick vari
lagstiftningen befinner sig nödgar ock domaren att till förfång för viktigare
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
93
uppgifter offra icke ringa tid och krafter på mer eller mindre subtila frågor
av juridisk-teknisk art.
Med hänsyn till vad nu anförts framstår det såsom en betydelsefull angelägenhet
att varje till buds stående möjlighet att underlätta lagtillämpningen
på detta område blir begagnad. Av vikt är sålunda att, såsom ock synes
vara avsett, vid fullbordandet av det reformarbete, som berör nya eller förbättrade
metoder för behandling av brottslingar, de ifrågavarande lagarna
bliva systematiskt sammanförda och i övrigt underkastas en revision ur de
synpunkter som här framhållits. Det vore därjämte i hög grad önskvärt att
genom det allmännas försorg åvägabragtes en handledning för lagarnas tilllämpning.
Vad särskilt angår den nu föreslagna lagen om villkorlig dom
må till sist erinras örn fördelen av att den träder i kraft samtidigt med eller
åtminstone ej senare än den år 1937 utfärdade lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt, örn vars ikraftträdande Konungen äger förordna.
Förslaget till lag om villkorlig dom.
1 §■
Lagrådet:
Då villkorlig straffdom genom 1906 års lagstiftning i ämnet införlivades
med det svenska straffrättssystemet, lämnades efter kontinentalt mönster
företräde åt villkorligt anstånd med straffs verkställande framför det i
anglosachsisk rätt utbildade villkorliga anståndet med ådömande av straff.
I 1937 års betänkande förordade emellertid de sakkunniga jämväl denna senare
typ av villkorlig dom, och i det remitterade förslaget hava likaledes
båda typerna av sådan dom upptagits.
Av de i sakkunnigbetänkandet åberopade skälen till stöd för förslaget att
införa en domstyp, som tidigare underkänts, hava de viktigaste refererats
i remissprotokollet (sid. 43—44). Föredragande departementschefen har
funnit sig kunna fästa avseende egentligen endast vid ett av dessa skäl, nämligen
att det icke är tillfredsställande, att anstånd angives gälla straffarbete
eller fängelse i sådana fall, då domstolen vid den villkorliga domens meddelande
kan utgå ifrån att i själva verket annan påföljd, såsom tvångsuppfostran
eller ungdomsfängelse, kommer att inträda, örn anståndet förverkas.
Den omständigheten att straff enligt numera gällande lagstiftning ej utsättes
vid dom å tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse är också onekligen
ett bärande skäl för att undvika ett motsatt förfarande i det fall, att dylik
påföljd bör användas då anstånd förverkas.
Å andra sidan synes icke hava tillräckligt beaktats den invändning mot
den anglosachsiska typen av villkorlig dom, som framför allt föranledde
att denna typ ej godtogs vid 1906 års lagstiftning. Denna invändning, som
grundas på den självklara satsen att straffmätningsfrågan icke bör prövas
alltför lång tid efter det målet i övrigt behandlats, får en alldeles särskild
betydelse örn, såsom numera är att förvänta, en rättegångsreform kommer
till stånd. Svårigheten att med ett muntligt och omedelbart rältegångssys
-
94
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
tern handlägga straffmätningsfrågan, kanske flera år efter det bevisningen
i målet en gång blivit förebragt, ligger i öppen dag.
Vill man behörigen beakta såväl nämnda invändning som de skäl, som
kunna anföras för den föreslagna nya typen av villkorlig dom, synes det
nödvändigt att inskränka användningen av denna till sådana fall, där anledning
föreligger till antagande att den dömde, om anståndet sedermera förverkas,
finnes böra dömas till tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. I
dessa fall är nämligen normalt någon straffmätning icke av nöden.
På grund av det anförda förordar lagrådet, att villkorligt anstånd med
straffs ådömande tillätes endast i fall, då domstolen finner att förutsättningarna
för användande av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse å den tilltalade,
enligt vad därom är stadgat, äro för handen. Visserligen kan även
med en sådan begränsning undantagsvis inträffa, att en straffmätning blir
nödvändig, men dessa undantag torde icke bliva mycket vanligare än de,
i vilka redan lagarna örn nyssnämnda påföljder föranleda en senare straffmätning.
Vad här framhållits kan måhända vara ett skäl för att i nu behandlat
avseende med tvångsuppfostran och ungdomsfängelse jämställa förvaring
och internering enligt 1937 års lagstiftning därom. Ett dylikt jämställande
synes emellertid få så ringa praktisk betydelse, att det kan underlåtas.
Anses det likväl böra ske, erinras om att en föreskrift härutinnan ej
kan träda i kraft tidigare än 1937 års berörda lagstiftning.
Såsom anståndet med straffs ådömande utformats kunna bestämmelserna i
tillämpningen komma att leda till resultat som ej äro helt följdriktiga.
Enligt 5 § i den föreslagna lagen om villkorlig dom skall domstolen, därest
den finner det åtalade brottet förskylla allenast böter, bestämma prövotiden
till två år i stället för eljest tre år. Och enligt 26 § kan domstolen
förordna, att villkorligt anstånd med straffs ådömande skall anses lika med
dom å straffarbete. Skulle i fall, då avgörande av nu angivet slag ägt rum,
anståndet förklaras förverkat, lärer domstolen vara oförhindrad att bedöma
brottets svårhetsgrad annorlunda än vid det föregående avgörandet. Domstolen
kan sålunda exempelvis döma till fängelse, ehuru prövotiden satts
till två år eller den villkorliga domen förklarats jämställd med straffarbetsdom
och i följd därav eventuellt medfört förlust av allmän befattning.
Iakttages vad lagrådet förut vid denna paragraf förordat, uppkommer ännu
ett fall, där bedömningen kan utfalla olika vid olika tillfällen. Den brist
på konsekvens som här berörts synes vara ofrånkomlig, men man torde
å andra sidan hava befogad anledning att antaga, att det första avgörandet
såsom regel icke kommer att frångås.
Enligt 11 kap. 11 § giftermålsbalken kan dom å straffarbete i minst sex
månader eller å fängelse i minst ett år utgöra grund för äktenskapsskillnad.
Genomföras förslagets bestämmelser, kommer berörda lagrum att bliva tilllämpligt
i fall, då make erhållit villkorligt anstånd med verkställighet av
sådant straff, men däremot icke — även om make förskyllt så högt straff
som det i lagrummet angivna — i fall, då make erhållit villkorligt anstånd
med straff ådömande. Även denna inkonsekvens synes oundviklig. Den
Kungl. Maj:ts proposition nr SS.
95
kommer emellertid att bliva utan praktisk betydelse om, i enlighet med lagrådets
vid denna paragraf gjorda hemställan, den nya typen av villkorlig
dom begränsas till att avse unga brottslingar.
2 §.
Lagrådet:
Enligt första stycket i 2 § får villkorlig dom ej meddelas, om den brottslige
finnes i målet förskylla högre straff än straffarbete i ett år eller fängelse
i två år. Klart är, att då den brottslige i ett sammanhang lagföres för
flera brott, med stadgandet åsyftas den totala straffskyldighet som han
ådragit sig för brotten. Men därjämte lärer — genom tillfogande av orden
»i målet» — hava avsetts att, när i mål om ansvar för brott tillika bestämmes
förvandlingsstraff för böter, hänsyn till det senare straffet skall tagas
vid bedömandet av frågan huruvida enligt den föreslagna bestämmelsen
formellt hinder föreligger att meddela villkorlig dom som i 1 § sägs. Örn
vid sammanläggning av förvandlingsstraffet och det straff, som den brottslige
finnes förskylla för de omedelbart beivrade brotten, det straffmaximum
förslaget uppställer överskrides, skall sålunda visserligen anstånd med verkställandet
av förvandlingsstraffet kunna beviljas men däremot icke villkorlig
dom enligt 1 § meddelas. Då emellertid vid beräkningen av nämnda
maximum avseende icke fästes vid ett tidigare eller eljest i särskilt mål bestämt
förvandlingsstraff, synes det icke följdriktigt att tillämpa en motsatt
regel när det tillfälligtvis inträffar att fråga om förvandlingsstraff upptages
till behandling i samband med omedelbar lagföring för brott. Det hemställes
förty att orden »i målet» utgå. Om så sker, torde med straff, som
den brottslige finnes förskylla, allenast kunna avses ansvar för de brott,
beträffande vilka fråga uppkommit örn villkorlig dom enligt 1 §.
Om ett brott, som förskyller disciplinstraff, sammanträffar med brott,
förskyllande fängelse eller straffarbete, skall jämlikt 33 § strafflagen för
krigsmakten samt 4 kap. 1 § allmänna strafflagen, i dess lydelse enligt lagen
den 3 juni 1938, gemensamt straff ådömas för samtliga brotten. Från
vad sålunda gäller innebär det föreslagna andra stycket i 2 § så till vida
ett undantag som där medgives, att disciplinstraffet ådömes särskilt, för den
händelse villkorlig dom i övrigt kommer till användning. Lagrådet ifrågasätter
huruvida icke en lämpligare plats för denna bestämmelse om undantag
från allmänna regler för sammanträffande av brott erbjudes i 34 §
strafflagen för krigsmakten.
Vad slutligen angår andra stycket i övrigt synes innebörden därav
kunna komma till tydligare uttryck genom en bestämmelse som fastslår, att
villkorlig dom enligt 1 § ej må meddelas, där den tilltalade tillika dömes
ovillkorligt till straffarbete eller fängelse. Genom en sådan avfattning klarlägges,
att, jämte det villkorlig dom meddelas i fråga örn ett eller flera
brott, för annat brott kan ådömas icke blott bötesstraff eller disciplinstraff
eller förvandlingsstraff för böter utan även — i enlighet med vad lärer vara
åsyftat -— förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller på
-
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
följd, som avses i 2 kap. 20 § allmänna strafflagen, eller liknande påföljd,
som finnes stadgad i annan lag eller författning.
3 §.
Lagrådet:
I de fall första stycket av förevarande paragraf angiver får villkorlig dom
icke meddelas, såvida ej förutsättningar finnas vara för handen för den tilltalades
omhändertagande på lämpligt sätt i enlighet med de i lagen givna
stadgandena. Bestämmelsen synes så till vida vara för snäv som även andra
former för omhändertagande än de i lagen anvisade böra kunna komma
i betraktande, exempelvis intagning i skyddshem. Då emellertid, vid den
prövning som verkställes enligt 1 §, bör såsom allmän regel gälla att, där
särskilda åtgärder krävas för den tilltalades tillrättaförande, meddelandet av
anstånd göres beroende av att sådana åtgärder bliva vidtagna, synes det
obehövligt att särskilt för de i 3 § angivna fallen i lagtexten framhålla detta
villkor för anstånd. Det hemställes förty att sista satsen i stycket utgår.
Den i samma stycke använda beteckningen »förvaring eller internering i
säkerhetsanstalt» är hämtad från lagen den 18 juni 1937. Enär i förslaget
åsyftas jämväl enligt de äldre, ännu gällande lagarna av den 22 april 1927
ådömd förvaring i särskild vårdanstalt eller internering i intemeringsanstalt
för återfallsförbrytare, hemställes att orden »i säkerhetsanstalt» utgå.
7 §.
Lagrådet:
Enligt vad i 11 § andra stycket föreslås gäller förordnande om övervakning
till prövotidens slut, därest det ej dessförinnan upphäves. Då det synes
önskvärt att — på sätt för närvarande plägar ske — i den villkorliga domen
angives, att övervakningen varar prövotiden ut, torde i första stycket av 7 §
lämpligen böra vidtagas den jämkningen att där avsett förordnande förklaras
skola innehålla, att den dömde under prövotiden skall stå under övervakning.
I sådant fall blir omförmälda bestämmelse i 11 § överflödig.
8 §■
Lagrådet:
Till undvikande av att föreskrift, som avses i sista stycket, av den dömde
eller den skadeståndsberättigade felaktigt uppfattas såsom bindande jämväl
för den sistnämnde, torde stadgandet lämpligen böra så jämkas, att domstolen
förklaras kunna föreskriva att den dömde bör söka att på tid och
sätt som i domen angivas fullgöra honom åliggande skyldighet att gälda er- -sättning för skada som uppkommit genom brottet.
Såsom regel lärer väl, där meddelandet av dylik föreskrift kommer i fråga,
den tilltalades ekonomiska ställning vara sådan att den skadeståndsberättigade
har föga att vinna genom att genast söka tvångsvis få ut sin rätt utan
finner sitt intresse bättre tillgodosett med att betalningen ordnas på sätt
domstolen anvisar den dömde. Skulle emellertid i det särskilda fallet ut
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
97
sikt finnas för den skadeståndsberättigade att genom utmätning helt eller
till nämnvärd del få sin fordran täckt, bör domstolen självfallet, om den
finner att syftet med den villkorliga domen eljest skulle äventyras, söka
åstadkomma en uppgörelse om anstånd med betalningen.
9 §.
Lagrådet:
Befogenhet som avses i sista stycket av denna paragraf kan, i stad med
rådhusrätt, enligt ordalagen anförtros även annan lagfaren ledamot i rätten
än den, som enligt 18, 19, 20 eller 24 § har att taga befattning med åtgärd
jämlikt 11 eller 12 § samt nöjdförklaring. Då en dylik uppdelning av ärendena
icke synes lämplig och ej heller lärer vara avsedd, hemställes om sådan
jämkning av 9 §, att den där avsedda befogenheten överlämnas åt den ledamot
i rådhusrätten, som är satt att taga befattning med ärenden enligt förevarande
lag, varefter erforderliga hänvisningar i 18 och 24 §§ kunna göras
till 9 §.
U §.
Lagrådet:
Något bärande skäl torde icke kunna åberopas för den i andra stycket
upptagna bestämmelsen att föreskrift enligt 8 § gäller till prövotidens slut,
därest den ej dessförinnan upphäves. Vissa av de där angivna åtgärderna
äro av den natur att det redan från början kan befinnas lämpligt att föreskriva
en tidsbegränsning. Med den avfattning som 8 § erhållit lärer den
icke lägga hinder i vägen för en sådan begränsning. Vinner vad här samt
förut vid 7 § anförts beaktande, kan det föreslagna andra stycket i 11 §
utgå.
12 §.
Lagrådet:
Enligt 13 § sista stycket i gällande lag angående villkorlig straffdom kan
varning ej meddelas efter prövotidens utgång, medan anstånd även senare
kan förklaras förverkat, därest framställning örn åtgärd mot den dömde
jämlikt 16 § gjorts under prövotiden. Det remitterade förslaget innehåller
åter, i anslutning till sakkunnigförslaget, att efter prövotidens utgång ingen
som helst åtgärd kan vidtagas mot den dömde på den grund att han, utan att
göra sig skyldig till brott, åsidosatt något som enligt den villkorliga domen
åligger honom. Såsom skäl för ändringen har åberopats, att därigenom
överensstämmelse vinnes med vad förslaget och gällande lag innehåller örn
verkan av att förvandlingsstraff för böter ålägges den dömde ävensom att
samtliga påföljder av underlåtenhet, som nyss berörts, i ifrågavarande avseende
böra regleras på enahanda sätt.
Emellertid synes det knappast tillfredsställande att, såsom av förslaget
följer, den dömde i vissa fall, då fråga uppstått örn att mot honom vidtaga
åtgärd enligt förslagets 12 §, skall genom att neka eller på annat sätt för
Bihang
till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 86. 7
98
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
dröja proceduren (jfr 19 §) kunna undandraga sig varje påföljd av att han
åsidosatt sina skyldigheter. Tvärtom lärer av allmänna processrättsliga
grundsatser följa att, då åtgärd blivit i rätt tid påkallad, den väckta frågan
såsom regel icke skall kunna förfalla på grund av att prövotiden efteråt gått
till ända. Det är också önskvärt, att vid klagan de olika instansernas befogenhet
blir densamma. Enligt lagrådets mening bör därför gällande
rätts ståndpunkt bibehållas. Om sålunda under prövotiden fråga örn åtgärd
mot den dömde jämlikt 19 § väckes genom framställning av därtill berättigad
eller genom att myndighet, som äger att vidtaga sådan åtgärd, lämnar
den dömde tillfälle att yttra sig i fråga, som myndigheten av eget initiativ
upptagit, bör binder ej möta att efter prövotidens utgång meddela föreskrift
enligt 12 §. Det kan måhända ifrågasättas, huruvida man skall likasom
nu endast medgiva, att anståndet förklaras förverkat, eller även tillåta
åtgärd, som avses i 12 § a.—d. Enär det synes olämpligt att icke lämna möjlighet
till en mildare reaktion än förverkande i fall, då det fel den dömde
begått icke kan lämnas obeivrat, bör det senare alternativet föredragas. Därvid
måste dock självfallet iakttagas, att föreskrift, som avses i 12 § a., b. eller
d., ej kan meddelas utan att prövotiden samtidigt förlänges. Någon olägenhet
av att förlängningen beslutas först efter den förut bestämda prövotidens
utgång och att i följd därav tiden därifrån och till beslutet inräknas i den
förlängda prövotiden synes ej vara att befara. Örn lagrådets hemställan vid
16 § iakttages, vinnes överensstämmelse med reglerna om verkan av att förvandlingsstraff
för böter ålägges den dömde.
På grund härav föreslås att åtgärd enligt 12 § må kunna beslutas endast
om fråga därom väckts före prövotidens utgång. Tillika torde böra i lagtexten
angivas att efter prövotidens utgång förordnande örn övervakning eller
föreskrift enligt 8 § eller varning ej må meddelas utan att prövotiden samtidigt
förlänges. De föreslagna stadgandena torde kunna upptagas under 16 §
tillsammans med vissa närstående bestämmelser, örn vilka lagrådet kommer
att uttala sig under sistnämnda paragraf.
Iakttages vad lagrådet sålunda förordat, måste den i 12 § första stycket för
paragrafens tillämpning angivna förutsättningen att prövotiden ej gått till
ända utgå.
13 §.
Lagrådet:
Om någon, sedan han för ett brott erhållit villkorlig dom, för annat brott
dömes till ungdomsfängelse, skall enligt gällande rätt domstolen — i fall då
det i den villkorliga domen ådömda straffet ej är verkställt och ej heller förfallit
— förordna att ungdomsfängelse skall träda i stället för det villkorligt
ådömda straffet (20 § lagen om ungdomsfängelse). Av stadgandet följer
uppenbarligen att sådana verkningar av den villkorliga domen som prövotid
och övervakning med mera bortfalla. Enahanda regler gälla, när på
grund av förövat brott domstol förordnar, att den villkorligt dömde skall
undergå tvångsuppfostran eller intagas till förvaring eller internering i säker
-
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
99
hetsanstalt (15 § lagen om tvångsuppfostran, 13 § första stycket lagen om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt).
Enligt förevarande paragraf medför ådömande av ungdomsfängelse,
tvångsuppfostran, förvaring eller internering icke med nödvändighet att
domstolen förklarar förut beviljat villkorligt anstånd förverkat. Enligt de
remitteiade förslagen till ändringar i lagarna om ungdomsfängelse, örn tvångsuppfostran
samt om förvaring och internering i säkerhetsanstalt skall nu
gällande regel örn den villkorliga domens konsumtion äga tillämpning, endast
om domstolen förklarat anståndet förverkat. Det är alltså tänkbart, att den
villkorliga domen med dess pixivotid och föreskrifter om övervakning med
mera kommer att äga bestånd under tid då den dömde är underkastad någon
av de nämnda korrektionsåtgärderna. Detta kan tydligen icke vara lämpligt.
Den från gällande rätt i förslaget upptagna föreskriften att anståndet alltid
skall förklaras förverkat, när straffarbete eller fängelse ådömes för ett under
prövotiden förövat brott, bör utvidgas till att omfatta även sådan fall då
domen lyder på ungdomsfängelse, tvångsuppfostran eller förvaring. Och
denna verkan bör inträda, vare sig brottet begåtts under eller före prövotiden
och oberoende av huruvida den villkorliga domen meddelats enligt 1 eller
4 § i förslaget. Genom en sådan reglering av ämnet kommer den särskilda
reaktionsformen alltid att ersätta straff för det brott, som varit föremål för
villkorlig dom.
På grund av vad här anförts hemställes, att bestämmelser av den innebörd
nu angivits varda meddelade. Lämpligen torde bestämmelserna böra få sin
plats i lagarna om ungdomsfängelse, om tvångsuppfostran samt örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt. Då ett kollisionsfall av här behandlat
slag knappast kan uppkomma mellan villkorlig dom och dom på internering,
lärer man, såvitt angår sistnämnda lag, kunna inskränka sig till att reglera
sammanträffande av villkorlig dom och dom på förvaring.
Beträffande 3 mom. hänvisas till lagrådets yttrande vid 16 §.
U §.
Lagrådet:
De skäl, som ligga till grund för lagrådets hemställan under 12 §, synas
böra föranleda till att i förevarande paragraf endast utsäges, att domstolen
i där angivna fall äger i enlighet med vad i 12 § stadgas meddela ändrade
bestämmelser med avseende å den villkorliga domen samt att i 16 § upptages
stadgande att åtgärd enligt 14 § må beslutas endast såframt fråga därom
uppkommer i mål som anhängiggjorts före prövotidens utgång.
16 §.
Lagrådet:
I samband med att villkorlig sti-affdom infördes i svensk rätt upptogs i
5 kap. 17 § strafflagen en erinran örn att straff tidigare än i nämnda lagrum
100
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
sägs kan vara förfallet enligt lagen om villkorlig straffdom. Som av förarbetena
framgår ville man genom denna erinran, vilken i oförändrad form
numera återfinnes i 5 kap. 20 § strafflagen, fastslå att villkorligt ådömt
straff preskriberas enligt de regler som gälla för preskription av ådömt straff.
Detta innebär, såvitt nu är av intresse, att preskription inträder, såframt
straffet icke börjat verkställas: vid sträffarbetsstraff inom tio år, vid fängelse
inom fem år och vid förvandlingsstraff inom tre år från det domen vann
laga kraft; vid bötesstraff inträder preskription i den mån ej betalning skett
inom sistnämnda tid. Preskriptionen röner sålunda icke någon inverkan av
att anståndet under preskriptionstiden förverkas med påföljd att den villkorliga
domen utan ändring i övrigt ersättes av en ovillkorlig sådan. Även
då dylik ovillkorlig dom föreligger, räknas preskriptionstiden från det den
villkorliga domen vann laga kraft. Å andra sidan lämnar 5 kap. 20 § strafflagen,
som icke avfattats med särskild hänsyn till den villkorliga domen,
ingen ledning, då det gäller att avgöra, i vad mån preskriptionsfrågan påverkas
av att under preskriptionstiden det i den villkorliga domen angivna
straffet ersättes med ett för två eller flera brott gemensamt straff, bestämt
jämlikt 4 kap. 3 § strafflagen eller, när äldre rätt är tillämplig, 4 kap. 9 §
strafflagen i dess lydelse före den 1 januari 1939. Någon tvekan kan väl ej
råda om att därest före preskriptionstidens utgång lagakraftägande dom å
gemensamt straff föreligger, ny preskriptionstid börjar löpa för detta straff.
Däremot kan det måhända vara tvivel underkastat, örn preskriptionen avbrytes
redan genom att ny straffdom meddelas, och man synes icke berättigad
att antaga, att avbrott sker genom att frågan om straffets verkställighet väckes
jämlikt 11 eller 12 § i lagen örn villkorlig straffdom. Av det sagda framgår,
att gällande rättsregler icke äro tillräckligt fullständiga och ej heller helt konsekventa.
Dessutom synes det icke tillfredsställande, att villkorligt ådömt
straff — vilket ju, så länge anståndet består, ej kan verkställas — skall,
delvis utan hänsyn till de åtgärder som inletts mot den dömde, preskriberas
på samma sätt som ett ovillkorligt straff. Vad som erfordras är i själva
verket ett stadgande som fastslår, när frågan örn straffs undergående senast
må väckas. Har den villkorliga domen ersatts av en ovillkorlig, synes anledning
saknas att i avseende å preskriptionen av det i den sistnämnda domen
utsatta straffet tillämpa andra regler än de vanliga.
Förslaget överensstämmer såvitt nu är i fråga principiellt med gällande
rätt; med hänsyn till de nya reglerna i 13 § gäller det emellertid, med förslagets
terminologi, att fastställa en frist, inom vilken frågan örn anstånds
förverkande senast må upptagas.
Innan spörsmålet hur en sådan frist bör bestämmas upptages till behandling,
är att erinra örn att förslaget på förevarande punkt gjort en skillnad
mellan villkorligt anstånd med straffs verkställande och villkorligt anstånd
med ådömande av straff. Beträffande det förra slaget av villkorlig dom hava
gällande rätts förut berörda, i 5 kap. 20 § strafflagen upptagna regler lämnats
oförändrade, medan vid det senare slaget preskriptionsfrågan ansetts böra
bedömas enligt de i 5 kap. 14 och 15 §§ strafflagen upptagna stadgandena
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
101
om preskription av straff för brott, som ej blivit åtalat. Denna olikhet
innebär att preskriptionstiden vid det senare slaget av domar i vissa fall
blir längre, i andra åter kortare än vid domar av det förra slaget. Vad sålunda
föreslagits synes innebära en inkonsekvens i det att även ett villkorligt
anstånd med straffs ådömande innefattar ett under angivna förutsättningar
slutligt avgörande av ansvarsfrågan, och olikheten är så mycket
mindre motiverad, som valet mellan de båda slagen av villkorlig dom skall
ske efter synpunkter, som sakna varje betydelse för preskriptionsfrågan. Det
synes därför vara att förorda att de båda slagen av domar i preskriptionsavseende
behandlas på samma sätt.
Att reglera den i det föregående omtalade fristen efter mönstret av 5 kap.
20 § strafflagen och således fastställa olika tider allt efter det straff, varå
den villkorliga domen lyder, eller till äventyrs allt efter som den är jämställd
med dom å visst straff (se 26 § i förevarande förslag) synes mindre lämpligt
redan på den grund, att olikheten mellan villkorliga domar, som skilja sig på
nyss antytt sätt, kan visa sig endast skenbar; ett förverkande av anståndet
kan ofta, oavsett av vad slag den villkorliga domen är, medföra en och
samma påföljd, nämligen tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse. För en
i huvudsak enhetlig reglering talar också, att för samtliga slag av villkorlig
dom är gemensamt, att när prövotiden utgått det allmännas reaktion mot
brottet kan sägas vara i viss mening genomförd.
I enlighet med vad sålunda anförts synes för de i 1 och 2 mom. i förslagets
13 § behandlade fallen böra såsom förutsättning för att anstånd må
förklaras förverkat stadgas, att mål, däri frågan örn förverkande uppkommer,
skall hava anhängiggjorts senast inom viss tid. Denna tid synes lämpligen
kunna bestämmas till ett år från prövotidens utgång.
Vad angår 3 mom. i 13 § lärer vad lagrådet vid 12 § anfört böra föranleda
till att anståndet må förklaras förverkat så framt fråga därom uppkommer
i mål, som anhängiggjorts före prövotidens utgång.
Blir spörsmålet örn införande av en frist, inom vilken frågan om anstånds
förverkande senast må upptagas, reglerat på sätt nu förordats, lärer någon
tvekan ej kunna uppstå därom att i fall, då i samband med att anstånd förklaras
förverkat ny straffdom meddelas, preskriptionstid enligt 5 kap. 20 §
strafflagen börjar löpa från det den nya straffdomen vann laga kraft. Någon
särskild preskriptionsregel beträffande det i den nya domen bestämda straffet
behöves alltså ej. Däremot torde för det fall att straff bestämts i den
villkorliga domen böra stadgas alt preskriptionstiden för verkställande av
detta straff skall börja löpa från det beslutet om anståndets förverkande
vann laga kraft. Denna preskriptionsregel blir tillämplig då förverkande
beslutas med stöd av 12 § eller då eljest ny straffdom ej meddelas i samband
med beslutet örn anståndets förverkande.
Av de nu ifrågasatta bestämmelserna synes den sistberörda, vilken ju endast
innefattar en komplettering av reglerna örn preskription av icke villkorlig
dom, böra få sin plats i 5 kap. 20 § strafflagen, medan de övriga lämp
ligen kunna sammanföras under 16 § jämte de av lagrådet förordade stad
-
102
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
gandena om tid för väckande av fråga om åtgärd enligt 12 eller 14 §. I
16 § skulle i enlighet härmed böra stadgas
att åtgärd enligt 12 § må beslutas endast om fråga därom väckes före prövotidens
utgång eller, vid tillämpning av 14 §, såframt frågan uppkommer i
mål som anhängiggjorts före prövotidens utgång, samt att efter denna tids
utgång förordnande örn övervakning eller föreskrift enligt 8 § eller varning
ej må meddelas utan att prövotiden samtidigt förlänges;
att anstånd ej må enligt 13 § förklaras förverkat, med mindre fråga därom
uppkommer i mål som anhängiggjorts, i fall som avses i 3 mom. av
samma paragraf före prövotidens utgång och eljest innan ett år förflutit
från prövotidens utgång; samt
att, örn anstånd ej längre kan förklaras förverkat, straff skall vara förfallet.
Iakttages vad lagrådet nu förordat måste ur 3 mom. i 13 § utgå vad där
stadgas örn tiden för dom å förvandlingsstraff, varjämte 5 kap. 17 § strafflagen
bör lämnas oförändrad samt sista stycket i 20 § samma kapitel utbytas
mot en erinran att om bortfallande av straff för brott, beträffande vilket
villkorlig dom meddelats, skall jämte bestämmelserna i kapitlet gälla vad i
lagen om villkorlig dom är stadgat. Denna erinran kan lämpligen upptagas såsom
en särskild paragraf vid slutet av nämnda kapitel i strafflagen.
I händelse lagrådets hemställan ej vinner beaktande, bör uppmärksammas,
att en ändring i 5 kap. 20 § strafflagen erfordras till förhindrande av
att preskription inträffar före prövotidens utgång, något som enligt det remitterade
förslaget kan bliva fallet, om den villkorliga domen avser böter
eller förvandlingsstraff och prövotiden jämlikt 12 eller 14 § i den föreslagna
lagen om villkorlig dom förlängts till mera än tre år.
19 §.
Lagrådet:
Enligt andra stycket sista punkten av förevarande paragraf skall, innan
beslut meddelas örn förverkande av anstånd med straffs ådömande, tillfälle
beredas enskild målsägande att utföra talan örn bestämmande av ansvar för
det brott som avsetts med den villkorliga domen. Det torde böra i lagtex
ten uttryckligen angivas att här, såsom av motiven framgår, allenast åsyftas
målsägande som i målet yrkat ansvar.
22 §.
Lagrådet:
I denna paragraf givas regler beträffande fullföljd av talan dels mot underrätts
slutliga utslag i mål som avses i 9, 11 och 12 §§ dels mot slutliga
beslut av domare på landet och av ledamot av rådhusrätt i mål som avses
i samma paragrafer dels ock mot övervakningsnämnds beslut.
Därest inga bestämmelser i dessa ämnen gåves, skulle vad i allmänhet
gäller om fullföljd medföra, att underrätts slutliga utslag av ifrågavarande
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
103
art finge överklagas i hovrätt genom besvär samt att av domare på landet,
rådhusrättsledamot och övervakningsnämnd meddelade beslut icke kunde
överklagas.
Vad i paragrafen behöver angivas är alltså dels de inskränkningar som
anses böra gälla i rätten att överklaga underrätts utslag dels ock i vilka fall
och hos vilken myndighet talan må föras mot de av domare å landet, ledamot
av rådhusrätt och övervakningsnämnd givna besluten. Att i den mån
talan mot sistnämnda beslut skall få föras hos hovrätt rättsmedlet är besvär,
framgår av 5 § lagen den 14 juni 1901 om vad iakttagas skall i avseende
å införande av lagen örn ändring i vissa delar av rättegångsbalken jämförd
med 25 kap. samma balk. Då föreskrift saknas om att beslut, som
meddelas av annan än rätten, skola avkunnas å förut bestämd tid, lärer
besvärstiden böra räknas icke från beslutet utan från dess delgivning. Att,
såsom i 24 § gällande lag örn villkorlig straffdom skett, i lagen uttala att i
de fall då talan till hovrätt må fullföljas genom besvär därom skall gälla
vad som är stadgat örn överklagande av allmän domstols slutliga utslag i
brottmål, synes obehövligt. Därest vad lagrådet förordat vid 12 och 14 §§
iakttages, måste talan mot beslut om varning medgivas för det fall att sådan
talan föres i samband med talan mot beslut om prövotidens förlängning.
På grund härav och då talan mot beslut om varning, därest rätt därtill
generellt medgives, icke torde komma att föras i nämnvärd omfattning,
synes förbudet mot att överklaga sådant beslut icke böra bibehållas.
I överensstämmelse med vad nu anförts hemställes, att i förevarande paragraf
stadgas,
att beslut som av underrätt meddelats jämlikt 9 § icke må överklagas;
att mot underrätts slutliga utslag angående fråga som avses i 11 eller 12 §
må, därest utslaget icke innefattar att anstånd förklaras förverkat, endast
den villkorligt dömde föra talan;
att om domaren å landet eller ledamot av rådhusrätt beslutat åtgärd jämlikt
11 eller 12 §, klagan må av den villkorligt dömde föras hos hovrätten
ävensom att tiden för besvärs anförande skall räknas från det han erhöll
del av beslutet; samt
att den som icke åtnöjes med övervakningsnämnds beslut äger hos underrätten
påkalla prövning därav.
24 §.
Lagrådet:
I 22 § av gällande lag örn villkorlig straffdom är stadgat, att nöjdförklaring
icke får återtagas. Någon häremot svarande bestämmelse återfinnes
icke i förslaget. Då det icke lärer vara avsett att på denna punkt vidtaga
ändring i gällande rätt, synes det, till undanröjande av varje tvekan om
nöjdförklaringens inverkan på senare anförda besvär, vara lämpligt att bibehålla
en uttrycklig föreskrift i ämnet.
104
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
25 §.
Regeringsrådet Hjärne:
Enligt förslaget ankommer det på allmän underrätt att bestämma huruvida
övervakningsnämnd skall finnas inom dess domkrets. Tillsättande av
gemensam nämnd för flera domkretsar förutsätter att de domstolar, som
naturligen böra samarbeta, var för sig önska begagna sin befogenhet att
tillsätta nämnd samt förena sig om gemensam sådan och enas om dess sammansättning.
Nämnden kan upptaga ärenden angående åtgärd jämlikt 11
eller 12 § men är berättigad (i visst fall skyldig) att hänskjuta ärende till
rätten. Domstolen och domaren kunna jämsides med nämnden utöva enahanda
funktioner som denna; domstolen fungerar ock såsom överinstans
till nämnden. Övervakarna komma att sortera under samtliga dessa organ.
Med den i förslaget sålunda valda anordningen att göra tillsättande av
nämnd beroende på domstols beslut eller överenskommelse mellan domstolar
samt att giva nämnden ställningen av ett domstolen underordnat organ
med allenast delegerad befogenhet vill det synas som örn de fördelar en
nämndinstitution skulle kunna erbjuda icke bleve fullt utnyttjade. Nämndens
beroende ställning och bristen på bestämd gränsdragning mellan nämndens
kompetensområde samt domstolens och dess organs torde ock kunna
giva upphov till en viss omgång i ärendenas behandling. Det kan exempelvis
inträffa att den dömde, när han vänder sig till domaren angående något
önskemål, som mött motstånd hos övervakaren, blir hänvisad till nämnden
och att ärendet sedermera enligt 18 eller 22 § kommer under rättens
prövning, eventuellt föres vidare till högre instanser.
Det kunde därför ifrågasättas örn icke åt nämnden borde givas en fastare
och mera självständig ställning samt att en bestämd arbetsfördelning mellan
de skilda organen genomfördes. Enligt förslaget skall en ledamot av nämnden
vara lagfaren befattningshavare vid domstol som tillsatt nämnden, örn
möjligt skall såsom ledamot i nämnden finnas en läkare. Främst har man
här att räkna med provinsialläkare och stadsläkare, vilka befattningshavare
i sin verksamhet bibringas förtrogenhet med sociala spörsmål. I övrigt lärer
väl i allmänhet komma att tillses att någon socialt verksam person finnes
i nämnden. Med den föreslagna sammansättningen synes nämnden bliva
väl skickad — måhända bättre än domstolen — att omhänderhava den
verksamhet varom här är fråga. Den linjen torde då böra övervägas att
infoga nämnden som ett obligatoriskt led i organisationen och att till nämnden
helt överflytta den tillsynsverksamhet, som enligt förslaget må utövas
av densamma, jämte ärenden örn entledigande av övervakare och förordnande
av annan i hans ställe. I betraktande av den självständiga ställning
till domstolen som nämnden i sådant fall skulle komma att intaga synes
underrätten ock kunna undvaras såsom led i instansordningen för de fall då
klagan må föras över nämndens beslut. Möjligen kunde proceduren ytterligare
förenklas genom att förlägga omprövningen av nämnds beslut till en
central nämnd -— eventuellt någon redan befintlig med närstående verksamhet
— såsom andra och sista instans.
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
105
Onekligen skulle det emellertid kräva vidlyftigare organisatoriska åtgärder
att forma nämndinstitutionen på nu antytt sätt. Då densamma innebär
en nyhet på förevarande område, kan det därför vara försvarligt att icke
genast tillskapa en omfattande fast organisation utan pröva sig fram under
enklare former. Då jag, ehuru den i förslaget valda anordningen icke är
invändningsfri, anser mig icke nu böra föreslå en omläggning av densamma,
utgår jag från att det är avsett att upptaga spörsmålet till förnyat övervägande
sedan någon tids erfarenhet hunnit inhämtas.
Lagrådets övriga ledamöter voro i huvudsak ense med regeringsrådet
Hjärne.
26 §.
Lagrådet:
Enligt denna paragraf får villkorlig dom ej brukas i fråga örn straff, varom
förmäles i 2 kap. 15 § strafflagen, eller i fråga örn påföljd, som avses i
2 kap. 20 § strafflagen, eller liknande påföljd, som finnes stadgad i annan
lag eller författning. Förstnämnda lagrum avser såsom straff ådömd förlust
av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning som faller under 25
kap. strafflagen. Med den formulering det föreslagna stadgandet erhållit
kommer det alltså icke, ehuru så torde vara åsyftat, att gälla i 2 kap. 18 §
strafflagen såsom påföljd angiven förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning. Stadgandet bör förty kompletteras. Om däri utsäges att villkorlig
dom ej må brukas i fråga om förlust av ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning eller i fråga om de i förslaget angivna påföljderna, vinnes
överensstämmelse med de likartade stadgandena i 21 § lagen om tvångsuppfostran
och 20 § lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt. I samband
härmed synes en motsvarande jämkning böra ske i 27 § lagen om
ungdomsfängelse, vilket lagrum erhöll sin ännu gällande lydelse innan påföljden
i 2 kap. 18 § strafflagen infördes men i lika mån som övriga här
nämnda stadganden bör omfatta jämväl denna påföljd.
Bestämmelsen i andra stycket, som till sitt innehåll är helt fristående från
första stycket, bör lämpligen upptagas under särskild paragraf.
Förslaget till lag om särskild förundersökning i brottmål.
1—3 §§■
Lagrådet:
Då någon som fyllt tjuguett år häktats för brott, skall enligt 2 § första
stycket i förslaget särskild förundersökning äga rum, såframt ej laga hinder
mot villkorlig dom föreligger eller anledning är att antaga, att utredning
som i 1 § sägs kommer att därförutan vara för domstolen tillgänglig. Vid
bedömningen huru denna regel komme att verka bör uppmärksammas, att
tidigare undergången bestraffning med mera, varom nämnes i 3 § förslaget
106
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
till lag om villkorlig dom, enligt samma lagrum icke skall utgöra oeftergivligt
hinder mot meddelande av villkorlig dom; anstånd kan beviljas
om synnerliga skäl föranleda därtill. Enär det kan förutses att
villkorlig dom endast undantagsvis kommer till användning i nu nämnda
fall och då redan av de i samband nied liäktningsmeddelandet inkomna
handlingarna ofta torde framgå att synnerliga skäl för villkorlig
dom ej föreligga, synes det mindre lämpligt att betaga den som skall besluta
örn förundersökning möjlighet att handla efter omständigheterna i
varje särskilt fall. Det hemställes förty om sådan jämkning av stadgandet
att förundersökning icke blir obligatorisk, när sådant fall är för handen
som avses i 3 § lagen om villkorlig dom.
Icke minst på grund av den differentiering i behandlingen av villkorligt
dömda, som förslaget till lag om villkorlig dom möjliggör, är det av vikt
att innan sådan dom meddelas fullständig utredning föreligger om den tilltalades
personliga förhållanden och om de åtgärder, som må anses lämpligast
för hans rättande, och att således särskild förundersökning skett, där
ej utredningen ändock är tillgänglig. I anledning härav hemställes, att regeln
i 3 § utsträckes att omfatta även det fall att villkorlig dom meddelas. Med
hänsyn till den särställning villkorlig dom å förvandlingsstraff för böter
i olika avseenden beretts i den föreslagna lagen om villkorlig dom synes
stadgandet dock böra gälla endast där anstånd beviljas enligt 1 § samma
lag.
En klarare uppställning av innehållet i 1-—3 §§ torde vinnas, örn bestämmelserna
i 1 § första stycket andra punkten, andra stycket i samma paragraf
och 2 § andra stycket sammanföras under 3 § samt regeln i förslagets
3 § upptages såsom ett andra stycke i 2 §.
5 §■
Lagrådet:
I denna paragraf för barnavårdsnämnd och nykterhetsnämnd föreskriven
skyldighet att inkomma med upplysningar och förslag bör gälla även i det
fall att framställning göres av domstolens ordförande.
Förslaget till lag med vissa bestämmelser örn brottmål rörande unga
tilltalade.
Rubriken.
Lagrådet:
Den föreslagna lagen skall äga tillämpning i mål rörande brott av den
som ej fyllt tjuguett år. Å den som är under tjuguett år användes i lagen
örn förmynderskap benämningen underårig. Denna term synes lämpligen
kunna komma till användning såväl i rubriken till förevarande lagförslag
som i lagtexten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86. 107
1 §■
Lagrådet:
I det mot denna paragraf svarande stadgandet i 4 § lagen den 6 juni
1924 innefattande bestämmelser om förfarandet i brottmål rörande vissa
minderåriga angives stadgandet äga tillämpning »i mål, där någon, som ej
fyllt aderton år, är tilltalad för brott». De citerade orden hava här ersatts
med uttrycket »i brottmål rörande någon som ej fyllt tjuguett år». Genom
ändringen, vilken lärer hava vidtagits för att utmärka att regeln är tillämplig
icke blott i mål där någon är tilltalad för brott utan även i mål örn förvandling
av böter, har emellertid avfattningen blivit så vid, att den — i
strid med vad åsyftat är — kommit att omfatta jämväl brottmål, däri talan
endast föres om skadestånd. Det med ändringen avsedda resultatet torde
enklast kunna vinnas genom att, i anslutning till uttryckssättet i lagen den
9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff, låta regeln gälla för brottmål
däri talan om ansvar föres. Sker detta, följer nämligen av 16 § i sistnämnda
lag att 1 § i förslaget blir tillämplig i mål om förvandling av böter.
3 §.
Lagrådet:
Förevarande paragraf överensstämmer — bortsett från den höjda åldersgränsen
— helt med 6 § i lagen den 6 juni 1924 innefattande bestämmelser
örn förfarandet i brottmål mot vissa minderåriga. De skäl som på sin tid
föranledde införandet av särskilda föreskrifter om ett snabbt avkunnande
av domar i mål mot minderåriga rörande ansvar för brott äga emellertid
icke längre samma vikt som tidigare. Numera gäller nämligen enligt 5 §
lagen den 8 mars 1935 med vissa bestämmelser örn häradsting att när mål
å allmänt sammanträde blivit fört till slut, dom skall avkunnas innan sammanträdet
ändas, såvida icke hinder härför möter i anseende till målets
beskaffenhet. Och efter förebild av detta lagrum har i lagen den 12 mars
1938 med vissa bestämmelser om doms avkunnande vid rådhusrätt stadgats,
att när mål å rådhusrätts sammanträde blivit fört till slut dom skall,
så vitt ej hinder som nu sagts möter, avkunnas innan sammanträdet ändas.
Redan genom vad i dessa båda lagar finnes stadgat torde kravet på
skyndsamhet vid avgörande av mål som här avses vara tillräckligt inskärpt.
Vid sådant förhållande och då de allmänna reglerna i vissa hänseenden
synas uppställa strängare krav än förslaget, hemställer lagrådet att 3 §
måtte utgå.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 5 kap. 17 § strafflagen.
Lagrådet:
Beträffande de ändringar som vid ett iakttagande av lagrådets vid 16 §
förslaget till lag örn villkorlig dom gjorda hemställan erfordras i 5 kap.
strafflagen hänvisas till vad vid nämnda paragraf anförts.
108
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars
1937 (nr 75) om tvångsuppfostran.
2 §.
Lagrådet:
Under hänvisning till vad lagrådet anfört vid 13 § i förslaget till lag om
villkorlig dom hemställes, att i förevarande paragraf stadgas, att om någon,
som erhållit villkorlig dom, övertygas att hava före prövotidens slut begått
brott, som i 1 § sägs, och därför dömes till tvångsuppfostran, skall domstolen
förklara anståndet förverkat samt förordna, att tvångsuppfostran jämväl
skall avse brott, som föranlett den villkorliga domen, eller träda i stället
för straff, som utsatts i domen.
3 §.
Lagrådet:
Såsom 3 § torde lämpligen böra upptagas det föreslagna andra stycket i
2 § med de jämkningar som föranledas av lagrådets hemställan under 2 §.
Därest så sker, föranledes därav ändring i ingressen till lagförslaget.
U §.
Lagrådet:
Innebörden av denna paragraf är att — med avvikelse från den i svensk
rätt gällande regeln att allmän åklagare är skyldig att tala å brott så snart
sannolika skäl för den misstänktes skuld äro för handen (den s. k. legalitetsprincipen)
— åtal i förevarande fall skall kunna underlåtas även av
orsaker som icke sammanhänga med graden av bevisningens styrka, t. ex.
att det är olämpligt att ersätta den misstänktes behandling i uppfostringsanstalten
med straffverkställighet (den s. k. opportunitetsprincipen).
Denna innebörd framgick någorlunda tydligt av den motsvarande bestämmelsen
i 7 § lagen den 27 juni 1902 angående verkställighet av domstols
förordnande om tvångsuppfostran i dess ursprungliga lydelse. Men genom
den avfattning stadgandet erhöll enligt en år 1936 vidtagen ändring,
vilken avfattning upptagits i 1937 års lag om tvångsuppfostran kom — utan
att någon principiell ändring åsyftades — stadgandets rätta innebörd att undanskymmas,
och bestämmelsen framträder nu närmast såsom en föreskrift
örn behörig åtalsmyndighet. Härutinnan gör det föreliggande förslaget
ej någon ändring.
Lagrådet hemställer på grund av vad nu anförts, att stadgandet jämkas
för att tydligare uttrycka vad därmed åsyftas. Enklast kan detta ske genom
att den prövning, som skulle ankomma på de ifrågavarande åklagarna,
förklaras skola avse huruvida åtal lämpligen bör ske.
Att i lagtexten angiva att den misstänkte icke skall hava förut undergått
rannsakning för det brott, som ger anledning till den särskilda åtalsprövningen,
synes överflödigt. Vad stadgandet innehåller härom bör därför
utgå.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
109
Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni
1935 (nr 343) om ungdomsfängelse.
Lagrådet:
Vinner vad lagrådet anfört vid 13 § i förslaget till lag om villkorlig dom
samt vid 2, 3 och 14 §§ i förslaget till lag angående ändring i vissa delar av
lagen om tvångsuppfostran beaktande, böra i 2, 3 och 19 §§ i nu förevarande
lagförslag vidtagas ändringar motsvarande dem, vilka förordats beträffande
förslaget till lag angående ändring av lagen om tvångsuppfostran.
Tillika erinras örn vad lagrådet under 26 § förslaget till lag örn villkorlig
dom uttalat angående jämkning i 27 § förevarande lag.
Vad sålunda förordats föranleder jämväl ändring av ingressen.
Förslaget till lag örn ändrad lydelse av 2 § lagen den 18 juni 1937 (nr
461) om förvaring och internering i säkeri)etsanstalt.
Lagrådet:
Beaktas vad lagrådet anfört vid 13 § i förslaget till lag om villkorlig dom
samt vid 2 och 3 §§ i förslaget till lag angående ändring i vissa delar av
lagen örn tvångsuppfostran, bör i förevarande förslag vidtagas ändringar
motsvarande dem, vilka förordats beträffande nämnda båda stadganden i
förslaget till ändringar i tvångsuppfostringslagen.
I överensstämmelse med de i det remitterade förslaget upptagna ändringarna
i 15 § lagen örn tvångsuppfostran och 20 § lagen om ungdomsfängelse
hemställes, att sista punkten av 13 § första stycket förevarande lag utgår.
Då den möjligheten föreligger att olika tidpunkter kunna bliva fastställda
för ikraftträdandet av 1937 års lag om förvaring och internering samt
av den föreslagna lagen örn villkorlig dom, lärer i förevarande förslag böra
stadgas, att lagen träder i kraft den dag Konungen förordnar.
Förslaget till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr
361) örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).
44 §.
Lagrådet:
Under åberopande av vad som anförts vid 14 § i förslaget till lag örn
ändring i vissa delar av lagen örn tvångsuppfostran hemställes örn motsvarande
jämkningar i förevarande paragraf.
Ilo
Kungl. Maj.ts proposition nr 86.
Förslaget till lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233)
om behandling av alkoholister (alkoholistlag).
Lagrådet:
Under åberopande av vad som anförts vid 14 § i förslaget till lag om
ändring i vissa delar av lagen örn tvångsuppfostran hemställes örn motsvarande
jämkningar i förevarande lagförslag.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
lil
Utdrag av protokollet över justitiedepartcmentsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 17 februari 1939.
Närvarande:
Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet, lagrådets den 9
januari 1939 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 11 november 1938
remitterade förslagen till lag om villkorlig dom, lag örn särskild förundersökning
i brottmål samt de övriga därmed sammanhängande, i statsrådsprotokollet
för sistnämnda dag angivna lagförslagen.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:
»Beträffande det sedan några år tillbaka pågående arbetet på en reform
av straffrättens allmänna del har lagrådet uttalat, att detta reformarbete
förvisso varit av behovet påkallat och borde hälsas med tillfredsställelse.
Icke minst gällde detta enligt lagrådets mening de föreliggande förslagen
örn en bättre utformning av den villkorliga domen. Lagrådet har emellertid
i anslutning härtill berört de särskilt för lagtillämpningen betydande
olägenheter, som vore förbundna med en genom partiella reformer skeende
ombildning av straffrätten, och har understrukit vikten av att åtgärder såvitt
möjligt vidtoges för underlättande av den reviderade lagstiftningens tilllämpning.
I vad lagrådet anfört kan jag i stort sett instämma. Det av lagrådet anmärkta
behovet av en systematisk överarbetning av de efter hand antagna
lagarna har uppmärksammats vid tillsättandet av strafflagberedningen,
därvid jag till statsrådsprotokollet den 6 oktober 1938 anförde att den på
beredningen ankommande utredningen borde åsyfta en översyn och kodifiering
av samtliga till straff- och skyddsåtgärdssystemet hörande lagbestämmelser,
ägnade att intagas i en ny strafflag eller straffbalk. En sådan
översyn kan dock, såsom lagrådet också antytt, svårligen ske förrän lagstiftningsarbetet
blivit i sina huvuddrag fullbordat i vad det avser de kriminalpolitiska
behandlingsformerna. Innan så skett torde åtskilligt stå att
vinna för rättskipningen genom att de lagar vilka inbördes äga närmare
112
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
samband utgivas med kommentar och förklarande anmärkningar. Särskilda
åtgärder Ira redan vidtagits för att underlätta tillämpningen av de
båda lagkomplex som trätt i kraft den 1 januari 1939, nämligen de som
innefatta revision av bestämmelserna om verkställighet av bötesstraff och
om sammanträffande av brott. Den 3 juni 1938 beslöt sålunda Kungl.
Majit att en i Nordisk Kriminalistisk Årsbok 1938 publicerad uppsats rörande
lagstiftningen örn bötesverkställighet, författad av en av de sakkunniga
i denna lagstiftningsfråga, professorn F. Wetter, skulle tryckas i en
särupplaga. Denna har från justitiedepartementet utsänts till domstolar
och andra myndigheter som lia att tillämpa lagen. I överensstämmelse med
Kungl. Majits beslut den 3 februari 1939 har vidare i tryck utgivits en på
mitt uppdrag inom departementet utarbetad promemoria rörande lagstiftningen
örn sammanträffande av brott, vilken utsänts till domstolar, länsstyrelser,
åklagare m. fl. Ytterligare åtgärder för underlättande av nya lagens
tillämpning äro otvivelaktigt önskvärda och synas förtjänta av uppmuntran
och understöd från det allmännas sida.
Med anledning av vad lagrådet anfört om önskvärdheten av att den nu
föreslagna lagen örn villkorlig dom träder i kraft samtidigt med eller åtminstone
ej senare än den år 1937 utfärdade lagen om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt vill jag nämna, att den sistnämnda lagen i varje
fall icke kan sättas i kraft före den 1 januari 1940 med hänsyn till nödvändigheten
att före ikraftträdandet nya anstalter bliva uppförda. Under förutsättning
att erforderliga anslag beviljas till främjande av övervakningsoch
förundersökningsverksamheten beträffande villkorligt dömda torde det
vara möjligt att låta ikraftträdandet av den föreslagna lagen om villkorlig
dom ske den 1 januari 1940. Frågan om övervakningsverksamhetens organisation
m. m. samt därför behövliga medel har jag tidigare berört (statsverkspropositionen,
andra huvudtiteln, s. 71), och torde få upptaga densamma
till närmare behandling i annat sammanhang.
Enligt det till lagrådet remitterade förslaget skall villkorlig dom kunna
meddelas antingen i form av anstånd med verkställandet av ett i domen utsatt
straff eller i form av anstånd med ådömande av straff. Såsom förutsättning
för den senare domstypens användning har i lagtexten angivits, att
den av särskilda skäl finnes lämpligare än den förra. Lagrådet har förordat
ett stadgande, enligt vilket den nya typen av villkorlig dom skulle tillåtas
endast i fall då domstolen finner att förutsättningarna för användandet
av tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse å den tilltalade äro för handen.
En dylik bestämmelse skulle väl möjliggöra villkorlig dom av denna typ i
de flesta fall, då en sådan dom enligt den av mig i remissprotokollet uttalade
meningen får anses särskilt påkallad, nämligen då det vid den villkorliga
domens meddelande föreligger anledning till antagande att vanligt frihetsstraff
icke bör ifrågakomma i händelse anståndet sedermera förklaras
förverkat. Genom den av lagrådet föreslagna inskränkningen skulle emellertid
användningen av den ifrågavarande domstypen hindras i vissa andra
fall, då den på grund av särskilda förhållanden kan befinnas vara att fö
-
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
113
redraga. Som exempel på sådana fall har jag vid förslagets remitterande
till lagrådet anfört att brottet begåtts under synnerligen mildrande omständigheter.
Med den av mig föreslagna avfattningen av stadgandet torde domstolarna
erhålla möjlighet att använda den nya domstypen i fall då omständigheterna
därtill giva anledning, och man synes icke behöva befara
att stadgandet i denna lydelse skall föranleda en mot dess syfte stridande,
alltför vidsträckt tillämpning av den nya metoden. Mot införande av ett
stadgande som direkt anknyter till lagarna om tvångsuppfostran och ungdomsfängelse
synes även kunna invändas, att stadgandet skulle behöva
ändras i händelse ytterligare skyddsåtgärder införlivas med lagstiftningen.
I 22 § av det remitterade förslaget äro bestämmelser meddelade beträffande
fullföljd av talan mot domstols och domares beslut rörande frågor som
avses i 9, 11 och 12 §§. Lagrådet har förordat en omredigering av 22 §,
varmed även avses saklig ändring i två hänseenden. Enligt lagrådets mening
bör sålunda förbudet mot överklagande av beslut om varning borttagas,
och vidare bör tiden för anförande av besvär mot beslut, som meddelas
av annan än rätten, räknas icke från beslutet utan från dess delgivning.
Vad lagrådet anfört rörande den förstnämnda frågan synes böra föranleda
att det från gällande lag upptagna förbudet icke bibehålies i den nya
lagen. Beträffande frågan om besvärstiden må erinras, att något särskilt
stadgande örn beräkning av besvärstid icke meddelats i 1937 års lag om
verkställighet av bötesstraff i fråga örn beslut som av domare på landet eller
ledamot av rådhusrätt meddelas i mål örn förvandling av böter. Då det
torde vara av viss betydelse att reglerna om besvärstid i dessa båda lagar
överensstämma med varandra och då några praktiska olägenheter knappast
kunna förorsakas av att besvärstiden räknas från beslutet, har jag icke ansett
mig böra följa lagrådets förslag härutinnan. I redaktionellt hänseende
har paragrafen underkastats en omarbetning i huvudsaklig överensstämmelse
med lagrådets hemställan.
Vad i lagrådet anförts rörande de föreslagna övervakningsnämnderna synes
beaktansvärt. I vilken utsträckning sådana nämnder komma att tillsättas
torde icke med någon säkerhet kunna förutses, då såsom förslaget avser
tillsättandet göres beroende av domstolarnas beslut. Det synes dock kunna
antagas, att den i lagen anvisade anordningen skall mötas med intresse
och att sålunda övervakningsnämnder skola efter hand komma till stånd i
sådan omfattning, att man på därigenom vunna erfarenheter kan bilda sig en
säkrare uppfattning örn de praktiska fördelarna av nämndinstitutionen och
om förutsättningarna för dess vidare utveckling.
Mot de av lagrådet gjorda erinringarna beträffande utformningen av de
olika lagförslagen har jag, frånsett vad i det föregående nämnts, icke funnit
något att invända.
Vad lagrådet anfört vid 16 § av förslaget till lag örn villkorlig dom medför
en ändring jämväl av gällande regler örn preskription av straff som
ådömts genom villkorlig dom, vilka regler icke berörts av det remitterade
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sand. Nr 8G.
8
114
Kunni. Maj.ts proposition nr 86.
förslaget. Med de av lagrådet förordade preskriptionsreglerna vinnes bland
annat den beaktansvärda fördelen, att båda de former av villkorlig dom, som
enligt det föreliggande lagförslaget skola kunna användas, bliva i preskriptionsavseende
behandlade på samma sätt. Med anledning av lagrådets hemställan
i dessa hänseenden har förslaget till lag om villkorlig dom underkastats
erforderlig omarbetning, varjämte i stället för det remitterade förslaget
angående ändring av 5 kap. 17 § strafflagen utarbetats förslag till lag örn
ändring i vissa delar av 5 kap. samma lag, vilket berör kapitlets 20 § samt
avser införande av en ny 24 § i kapitlet.
Bland övriga ändringar må här endast nämnas den som innefattar uteslutning
av 3 § förslaget till lag med vissa bestämmelser om brottmål rörande
unga tilltalade, motsvarande 6 § i 1924 års lag i samma ämne. Upphävandet
av detta stadgande rörande snabbt avgörande av mål om ansvar mot
minderåriga — ett stadgande som härrör från 1902 års lagstiftning örn behandlingen
av minderåriga förbrytare — lärer icke kunna uppfattas som ett
underskattande av betydelsen av att brottmål rörande unga personer behandlas
med största möjliga skyndsamhet. Sedan emellertid genom lagar 1935
och 1938 meddelats allmänna bestämmelser om doms avkunnande, vilka
uppställa synnerligen stränga krav på skyndsamhet med utslags avkunnande,
synes det ifrågavarande stadgandet icke vidare fylla någon praktisk
uppgift.
Jämte de ändringar i lagtext och lagrubriker som föranletts av lagrådets
granskning lia ytterligare vissa jämkningar vidtagits i förslagen. Dessa jämkningar
äro av helt redaktionell innebörd.
De i enlighet med vad nu angivits ändrade lagförslagen äro förslag till
1) lag om villkorlig dom;
2) lag örn särskild förundersökning i brottmål;
3) lag med vissa bestämmelser örn mål rörande brott av underårig;
A) lag örn ändring i vissa delar av 5 kap. strafflagen;
5) lag örn ändrad lydelse av 32 och 34 §§ strafflagen för krigsmakten;
6) lag örn ändrad lydelse av 16 kap. 10 § och 25 kap. 5 § rättegångsbalken;
7) lag örn tillägg till 30 kap. 6 § 1 mom. rättegångsbalken;
8) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 13 mars 1937 (nr 75)
örn tvång supp fostran;
9) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 15 juni 1935 (nr 343)
örn ungdomsfängelse;
10) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 18 juni 1937
rnr 461) örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt;
11) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
örn samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); samt
12) lag angående tillägg till lagen den 12 juni 1931 (nr 233) örn behandling
av alkoholister (alkoholistlag).»
Föredraganden hemställer, att lagförslagen måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Kungl. Maj:ts proposition nr 86.
115
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.