Kungl. Majlis proposition nr 81 (Proposition 1944:81)

Kungl. Majlis proposition nr 81.

Nr 81.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
redovisning smedel, m. m.; given Stockholms slott den
11 februari 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag örn redovisningsmedel;

2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbalken; samt

3) lag om ändring i konkurslagen.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Hiliana lill riksdagens protokoll 191 A. 1 sami. Nr 81.

Kungl Maj.ts proposition nr 81.

Förslag

till

Lag

om redovisningsmedel.

Härigenom förordnas som följer.

Vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa för
dem, för sådant ändamål har innestående på räkning i bank eller annorledes
håller avskilt skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts
utan dröjsmål. Samma lag vare i fråga om belopp som avskilts senare,
om den redovisningsskyldige ej var på obestånd, när beloppet avskildes.

Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas
vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet ej föreligger.

Är bankräkning eller kassa avsedd för flera huvudmäns medel, njute de
inbördes lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Kungl. Maj.ts proposition nr SL

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 2 § handelbalken1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

17 kap.

2 §.

Vad i gäldenärs bo finnes, som hörer annan till, det skall först uttagas, såsom:
inlagsfä; eller det, som satt är under bolag, eller till salu; stulet, rövat,
lånt eller legt gods; pantsatt gods, då lösen därföre gives; faddergåva och annat
dylikt.

Sedan njute — — — sjölagen stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Senaste lydelse se SFS 1930:416.

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

Förslag

till

Lag

om ändring i konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 194 § konkurslagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt i det följande angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf,
betecknad 194 a §, med nedan angivet innehåll.

194 §.

Örn kommittents — —- — särskilt stadgat.

Har i---skulle förnärmas.

Vad nu sagts om rätt att erhålla redovisning av förvaltaren skall ock gälla,
där eljest till konkursboet inflyta medel, för vilka gäldenären skolat redovisa
till annan.

194 a §.

Innehade gäldenären, då beslutet om egendomsavträde meddelades, redovisningsmedel,
vilka skola vara förbehållna annan, åligge det förvaltaren att
omhändertaga medlen och därefter redovisa dem jämte ränta som upplupit
från den dag, då nämnda beslut meddelades. Med avseende å fastställandet
av vad som sålunda tillkommer redovisningsborgenär samt dennes rätt i övrigt
i konkursen så ock i fråga om skyldighet att vidkännas kostnad med anledning
av förfarandet skall vad i denna lag är stadgat örn borgenär, som till
säkerhet för sin fordran har panträtt, äga motsvarande tillämpning, dock att
kostnad som nu sagts skall åvila redovisningsborgenären allenast i den mån
boet eljest ej lämnar tillgång därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945. Lagen skall ej äga tillämpning,
där beslutet om egendomsavträde meddelats före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj-.ts proposition nr SI.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson,

Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn lagstiftning
angående skydd för redovisningsmedel.

Föredraganden anför härvid följande.

Inledning.

Genom de vid 1942 års riksdag beslutade ändringarna i strafflagen ha
straffbestämmelserna örn förskingring utformats på annat sätt än tidigare.
Enligt den nya lydelsen av 22 kap. 1 § strafflagen skall för förskingring
straffas den som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik
ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva egendomen
eller redovisa för denna, och som genom att tillägna sig egendomen
eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra
sin skyldighet, såframt gärningen innebär vinning för honom och skada för
den berättigade. I motsats till vad som tidigare gällt kan alltså den som mottagit
penningmedel med redovisningsskyldighet, men utan förpliktelse att
hålla dem avskilda, dömas för förskingring, örn han sammanblandar medlen
med sina egna så att den redovisningsberättigades äganderätt går förlorad
och han därvid är eller senare blir insolvent.

Under förarbetena till den nu återgivna bestämmelsen berördes frågan om
möjligheterna för den redovisningsskyldige att avskilja medel nied verkan
mot sina borgenärer. Önskemål örn utredning av denna fråga framställdes sålunda
från flera håll i remissyttrandena över det förslag som ligger till grund
för nämnda bestämmelse. Då förslaget remitterades till lagrådet, framhöll
föredragande departementschefen, att eftersom penningförskingring även enligt
då gällande rätt vore straffbar, i den mån bestämmelserna om trolöshet
mot huvudman vore tillämpliga, något nytt behov icke uppstode att med
rättslig verkan avskilja medel som omhänderhades för annans räkning. Departementschefen
tilläde emellertid, att hithörande frågor, vilka icke vore av
slraffrättslig utan av privaträttslig natur, vore föremål för utredning inom
justitiedepartementet. Första lagutskottet yttrade i sitt av riksdagen godkända

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

utlåtande (nr 18) i anledning av förslaget, att enligt vad utskottet inhämta 1
utredning verkställts inom justitiedepartementet angående möjligheten för redovisningsskyldig
att med sakrättslig verkan avskilja redovisningsmedel som
han mottagit. Utskottet, som icke ansett sig böra såsom villkor för tillstyrkande
av den nya konstruktionen av begreppet förskingring uppställa att en
lagstiftning av ifrågavarande art bomme till stånd, ville dock understryka
önskvärdheten av att så skedde.

Sedan den förberedande utredningen slutförts, utverkade chefen för justitiedepartementet
den 14 september 1942 Kungl. Majits bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för att inom departementet verkställa närmare utredning
av frågan om skydd för anförtrodd egendom. Till sakkunniga utsågos samma
dag dåvarande byråchefen för lagärenden, numera statssekreteraren Gösta
Walin, tillika ordförande, advokaten Sven Salmonson och bankombudsmannen
Axel Åström. De sakkunniga avlämnade den 13 april 1943 betänkande
med förslag till lag örn redovisningsmedel m. m. (statens offentl. utredn.
1943:24). Sedan yttranden inhämtats över betänkandet, anhåller jag att få
upptaga denna lagstiftningsfråga till behandling.

Gällande rätt.

Enligt 17 kap. 2 § handelsbaden skall ur gäldenärs bo uttagas vad som
hörer annan till, såsom inlagsfä; eller det som är satt under bolag eller till
salu; stulet, rövat, lånt eller legt gods; pantsatt gods, då lösen därför gives,
faddergåva och annat dylikt. Är det förvandlat och ej i behåll, hänvisas ägaren
att bevaka skadeståndsfordran. Utsökningslagen innehåller i 68 § en motsvarande
föreskrift, enligt vilken i gäldenärs bo ej må tagas i mät något som
finnes höra annan till.

Nyssnämnda regel i 17 kap. 2 § handelsbaden örn att endast skadeståndsfordran
kvarstår, då den ursprungliga egendomen förvandlats, upprätthålles
icke i full utsträckning. Den som innehar annans gods kan nämligen, enligt
vad som framhålles i de sakkunnigas betänkande, stundom med direkt stöd
av lag och otvivelaktigt även i många andra fall byta ut en sak mot en annan
eller ersätta den med ett samäganderättsanspråk eller ock i den ursprungliga
sakens ställe sätta en fordringsrätt hos viss person, t. ex. en köpare, med
verkan att det nya godset, samäganderättsanspråket eller fordringsrätten kan
separeras i hans konkurs eller vid utmätning hos honom.

Beträffande förutsättningarna för att någon skall kunna göra gällande
äganderätt till pengar i gäldenärens bo finnas icke några särskilda bestämmelser.
Om skyldighet för konkursförvaltare att, när konkursgäldenären avyttrat
annans egendom, redovisa till ägaren vad som inflyter efter konkursens
början meddelas föreskrifter dels i 60 § kommissionslagen och dels i
194 § konkurslagen.

Frågan om möjlighet att separera pengar i gäldenärens bo är i övrigt —
liksom i fråga om fungibla varor — beroende av om de hållits avskilda. Det
är ej nog, att de äro avskilda just i det ögonblick, då äganderättsanspråket
göres gällande. Gäldenären kan ej, sedan annans äganderätt gått förlorad, på

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

egen hand i sitt bo utan tradition avskilja viss penningsumma med verkan
att äganderätten därtill övergår å annan. Det fordras således i princip kontinuitet.
Vad detta krav innebär kan emellertid vara föremål för tvekan. I
betänkandet uttalas, att det torde finnas möjlighet att bevara annans äganderätt
till pengar, även örn de utbytas mot andra, t. ex. genom växling, åtminstone
då detta sker för ägarens räkning.

I ett flertal författningar finnes uttrycklig föreskrift om skyldighet för den,
som mottager tillgångar för annan, att hålla dem avskilda. Dylik skyldighet
har sålunda stadgats bl. a. för kommissionär, konkursförvaltare, förmyndare
och boutredningsman, och detsamma skall enligt 8 kap. 4 § nya rättegångsbalken
gälla för advokat. Även utan lagstadgande kan det föreligga skyldighet att
hålla redovisningsmedel avskilda på grund av avtal eller beskaffenheten av
ett uppdrag.

Några allmänna lagbestämmelser, som reglera sättet att bålla annans egendom
avskild, finnas icke. Rättspraxis ger ej heller mycken ledning. Klart är
emellertid att, då det är fråga örn individualiserad egendom, inga särskilda
åtgärder erfordras. Kan blott föremålet identifieras, är äganderätten bevarad.
Pengar och fungibla varor kunna hållas avskilda på många olika sätt. Särskilt
beträffande pengar föreligger emellertid ofta stor svårighet att bevisa,
att sammanblandning ej skett med innehavarens egen förmögenhet.

Örn någon innehar fungibla varupartier av samma slag, tillhöriga olika
personer, och han visserligen håller dessa varor avskilda från sitt eget gods
men icke har skilt ut vad som tillhör var och en av ägarna, lära dessa likväl
ha separationsrätt till de gemensamt avskilda varorna. De torde få anses ha
erhållit samäganderätt till dem. Motsvarande rättsläge kan, enligt vad som
framhålles i betänkandet, uppkomma, om någon förvarar annans varor tillsammans
med viss begränsad del av sina egna varor, som kan sägas vara
avskild från hans övriga tillgångar. Vad nu sagts synes i princip kunna tilllämpas
även beträffande pengar.

I fråga om vad som skall anses vara gällande rätt må här i övrigt hänvisas
till betänkandet (s. 7—17) jämte där åberopade rättsfall och litteratur, över
utländsk rätt på hithörande områden har en redogörelse, som författats av
hovrättsfiskalen B. G. Larson, fogats såsom bilaga till de sakkunnigas betänkande.

Itc sakkunniga.

Såsom allmänna utgångspunkter för sina överväganden lia de
sakkunniga framhållit, att pengar, som oavlåtligt hållits klart avskilda för
annan, ostridigt tillkomme denne och att de framställda önskemålen örn
lagstiftning avsåge erkännande av möjligheten att. sedan sammanblandning
ägt rum, avskilja pengar för annan med sakrättslig verkan. Av praktisk betydelse
vore dessutom alt få fastslaget, huruvida medel, som innestode på
redovisningsskyldigs räkning i bank eller annan penninginrättning, kunde
anses avskilda för annan. Även örn önskemålen närmast I ramsprungit ui den
redovisningsskyldiges intresse och haft straffrättslig bakgrund, vore spärs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

målet uppenbarligen av civilrättslig natur. De intressenter som därvid stöde
mot varandra vore den eller de redovisningsberättigade å ena samt den redovisningsskyldiges
övriga borgenärer å andra sidan. Reglerna måste utformas
med hänsyn till vad som vöre rimligt dessa intressenter emellan. Ur den redovisningsskyldiges
synpunkt hade man att tillse, att man icke av honom
krävde åtgärder som vore oskäligt betungande. Vidare måste beaktas, att tvist
kunde uppkomma mellan två eller flera redovisningsberättigade inbördes.

I fråga om lagstiftningens allmänna utformning ha de
sakkunniga förklarat, att de ansett sig böra inrikta förslaget på penningmedel,
för vilka frågan vore mest praktisk, men att de funnit önskvärt, att en
analogisk tillämpning i viss utsträckning ägde rum beträffande andra fungibla
ting. Ehuru den som mottagit medel för annan i allmänhet vore syssloman,
ha de sakkunniga icke funnit anledning att begränsa den föreslagna
lagstiftningen till sysslomannaskap. I sin motivering ha de sakkunniga likväl
för bekvämlighets skull använt ordet syssloman som allmän beteckning.

Beträffande förslagets närmare avgräns ning ha de sakkunniga
framhållit, att lagen borde bliva tillämplig, oavsett om sysslomannen
vore skyldig att hålla huvudmannens medel avskilda eller ej. Däremot skulle
lagen icke omfatta sådana fall, då ett vanligt skuldförhållande förelåge. Den
skulle endast gälla medel som någon fått om händer med redovisningsskyldighet
eller under ännu strängare förpliktelse.

Av olika sätt att avskilja redovisningsmedel ha de sakkunniga särskilt behandlat
insättning i bank, varmed jämställts annan penninginrättning.
Härvid åsyftas dock endast sådana insättningar som skedde på sysslomannens
egen räkning, varunder de sakkunniga inbegrepe jämväl insättning
i annans namn men med förbehåll örn uteslutande dispositionsrätt för sysslomannen.
Något behov av lagstiftning förelåge däremot icke för sådana fall,
där en syssloman insatte medlen i huvudmannens namn utan förbehåll om
dispositionsrätt. Detta innebure en överflyttning av medlen i huvudmannens
besittning. Detsamma torde gälla, då t. ex. en konkursförvaltare eller förmyndare
insatte medel i konkursboets eller myndlingens namn.

Enligt de sakkunnigas mening borde det icke uppställas krav på att bankräkningen
skulle vara försedd med särskild beteckning eller att banken eljest
erhållit kännedom örn räkningens ändamål. Härom lia de sakkunniga anfört,
att det i vissa fall kunde bliva uppenbart stötande, om separationsrätt icke
skulle medgivas till följd av bristfällighet i fråga om en bankräknings beteckning.
Det kunde t. ex. vara fråga om en person, som haft ett enstaka
uppdrag och ansett sig kunna hålla mottagna medel vederbörligen avskilda
enbart genom att insätta dem på en särskild räkning. Till stöd för sin ståndpunkt
ha de sakkunniga därjämte erinrat om andra fall, där utan hänsyn
till publicitetsprincipen äganderätt bevarats till egendom som funnits hos annan
än ägaren och där innehavet sålunda kunnat missleda eventuell kreditgivare.

De sakkunniga ha framhållit, att det måste givas möjlighet att med rättslig
verkan avskilja pengar efter sammanblandning, om redovis -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

ningsborgenärerna i någon mera avsevärd utsträckning skulle kunna åtnjuta
sakrättsligt skydd. Av praktiska skäl borde enligt de sakkunnigas mening separationsrätt
medgivas, oberoende av bevislig eller presumerad kontinuitet
i fråga om redovisningsmedlen, såframt vissa särskilda fakta vore för handen.
Olika förutsättningar skulle gälla, örn medlen avskildes relativt snart och
örn avskiljandet ägde rum först efter en längre tidrymd.

I det förra fallet borde rättslig verkan kunna tillerkännas avskiljandet,
även om sysslomannen vöre insolvent, när det gjordes. För att möjliggöra anpassning
efter växlande förhållanden hade de sakkunniga icke uppställt någon
bestämd tidsfrist, inom vilken avskiljandet måste ske för att sålunda
godtagas, utan de hade ansett tillräckligt, att beloppet blivit avskilt utan
dröjsmål.

Huruvida och under vilka förutsättningar ett senare avskiljande borde få
ske nied samma verkan, vore enligt de sakkunnigas mening tveksamt. Det
borde minst krävas, att sysslomannen vöre s o 1 v e n t, när det försenade avskiljandet
ägde rum. Under denna förutsättning hade han ju kunnat fullgöra
en oangriplig betalning av redovisningsskulden. Kravet på solvens kunde
måhända synas hårt i de fall, då sysslomannens dröjsmål varit oavsiktligt,
men det syntes vara uteslutet att låta en dylik subjektiv omständighet
bliva avgörande.

När en syssloman använt gemensam klienträkning för flera särskilda
uppdragsgivare, lia de sakkunniga ansett, att huvudmännens inbördes
rätt måste regleras för de fall, då klienträkningen icke stämde nied bokföringen.
De sakkunniga lia avvisat möjligheten att i dylika fall låta bokföringen
bliva avgörande. En dylik metod skulle nämligen leda till att en syssloman,
som tillgodogjort sig medel ur en för flera huvudmän gemensam förmögenhetsmassa,
skulle genom en bokföringsåtgärd kunna bestämma, att beloppet
skulle anses förskingrat för viss huvudman. Enligt de sakkunnigas
mening borde frågan ej heller lösas genom att dag för dag rekonstruera förhållandena
och uträkna varje redovisningsberättigads andel samma dag eller
genom att avräkna uppkommen brist på de äldsta insättningarna. De sakkunniga
lia i stället kommit till den slutsatsen att de uppdragsgivare, för vilka
räkningen avsetts, borde lia inbördes lika rätt. Örn sysslomannen öppnat
särskild räkning för viss huvudman och använt gemensam räkning för de
övriga, borde emellertid den förstnämnda komma i särställning. Under alla
förhållanden skulle dock icke vad som stöde på en särskild räkning tillkomma
den, för vilken räkningen vore avsedd. Sålunda borde en åtgärd med avseende
å dylik räkning, som skett i illojalt syfte eller av misstag, icke tillmätas
någon betydelse. En allmän klienträkning finge i princip anses avsedd för
alla sysslomannens klienter med redovisningsrätt, men under särskilda förhållanden
kunde anledning föreligga att ej inbegripa viss klient eller vissa
medel. De uppdragsgivare, för vilka en räkning befunnes vara avsedd, skulle
taga del däri envar i förhållande till sin redovisningsfordran. Därmed
ha de sakkunniga avsett, att fördelningen i regel skulle ske i förhållande
till storleken av de mottagna beloppen utan att avdrag gjordes för eventuell

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

motfordran, t. ex. för arvode. Vad som sedermera i konkurs avdroges för
sysslomannens motfordran skulle tillkomma de oprioriterade borgenärerna.

De sakkunniga lia framhållit, att vid sidan av insättning på bankräkning
det även förekomme and ra sätt att hålla redovisningsmedel
avskilda, t. ex. genom förvaring i särskild kassa, i ett kuvert eller hos
tredje man. I samtliga dessa fall borde vad som föreslagits i fråga om bankräkning
äga motsvarande tillämpning.

För tiden innan avskiljande hunnit äga rum lia de sakkunniga
funnit ett stadgande böra meddelas till skydd för huvudmannen. Såsom
villkor för detta skydd borde enligt de sakkunnigas mening stadgas, att
dröjsmål med avskiljandet ej förelåge. Skyddet skulle bestå däri, att tillgängliga
medel skulle kunna vara förbehållna huvudmannen, även örn
han enligt vanliga regler icke kunde göra gällande äganderätt eller samäganderätt
därtill. Dock borde denna förmån gälla allenast i medel, som sysslomannen
hade omedelbart tillgängliga, t. ex. kontanter, checker och tillgodohavande
på checkräkning eller postgiroräkning, men däremot ej värdehandlingar
som först måste realiseras, växlar o. dyl. Därjämte borde krävas, att
medlen skulle vara omedelbart tillgängliga för att avskiljas, vai-med
avsåges, att de skulle finnas tillgängliga på ett sådant sätt, att de kunde anses
avsedda att komplettera kassan.

På grundval av de överväganden, vilkas huvuddrag nu återgivits, ha de
sakkunniga framlagt följande förslag till lag om redovisningsmedel.

Vad den som mottagit medel med skyldighet att redovisa därför har för
sådant ändamål innestående på räkning i bank eller annan penninginrättning
skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan dröjsmål.
Samma lag vare i fråga örn belopp som avskilts senare, såframt den redovisningsskyldige,
när det avskildes, ej var på obestånd. Är räkningen avsedd för
två eller flera huvudmän, njute de inbördes lika rätt, envar i förhållande till
sin redovisningsfordran.

Har den redovisningsskyldige medel för ändamålet avskilda på annat sätt,
skall vad i första stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas
vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet ej föreligger.

Därjämte ha de sakkunniga utarbetat två kompletterande lagförslag. Det
ena utgör ett förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbanken.
Detta förslag innebär, att regeln i första stycket av paragrafen om att endast
skadeståndsfordran återstår, då den ursprungliga egendomen förvandlats, har
uteslutits för att undanröja tvekan om möjligheten att sätta annan egendom i
den ursprungligas ställe.

Det andra av sistnämnda båda lagförslag är ett förslag till lag örn ändring
i vissa delar av konkurslagen. Enligt detta förslag skall i 194 § nämnda lag
införas uttrycklig föreskrift att, örn medel, för vilka gäldenären skolat redovisa
till annan, inflyta till konkursbo, konkursförvaltaren skall vara skyldig
redovisa medlen till vederbörande. Vidare föreslås, att i konkurslagen skall
införas en ny paragraf, betecknad 194 a §. Enligt denna skall, om gäldenär

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

vid konkursutbrottet innehar redovisningsmedel sora äro förbehållna annan,
förvaltaren omhändertaga medlen och därefter redovisa dem jämte ränta som
upplupit från den dag, då nämnda beslut meddelades. Med avseende å fastställandet
av vad som sålunda tillkommer redovisningsborgenär samt dennes
rätt i övrigt i konkursen så ock i fråga om skyldighet att vidkännas arvode
eller annan särskild kostnad med anledning av förfarandet skall vad i konkurslagen
är stadgat om borgenär, som till säkerhet för sin fordran bär panträtt,
äga motsvarande tillämpning. Dock skall sådan kostnad, som nu sagts,
åvila redovisningsborgenären, allenast i den mån boet eljest ej lämnar tillgång
därtill.

En av de sakkunniga, advokaten Salmonson, har avgivit reservation
mot det förut återgivna förslaget till lag om redovisningsmedel. Han har
framlagt ett särskilt förslag till lagtext, som i sakligt hänseende avser att
avvika från majoritetens förslag väsentligen blott i fråga om förutsättningarna
för att försenat avskiljande av medel skall medföra separationsrätt.

Härom har reservanten anfört, att majoritetens förslag i så måtto vore alltför
snävt, som det endast under förutsättning av den redovisningsskyldiges
solvens beredde skydd för medel, som av misstag kommit att vara sammanblandade
med dennes egna tillgångar så länge, att avskiljandet ej skett utan
dröjsmål. Därigenom skulle det praktiska värdet av den föreslagna lagstiftningen
i ett väsentligt avseende förringas. Ä andra sidan ginge majoritetens
förslag alltför långt genom att medgiva skydd för redovisningsmedel, som den
redovisningsskyldige avsiktligt och under lång tid låtit uppgå i den egna
förmögenheten, under förutsättning endast att beloppet sedermera blivit avskilt
vid en tidpunkt, då han varit solvent. Resultatet av ett sådan medgivande
skulle enlig reservantens uppfattning säkerligen bliva, att i ett stort antal fall
redovisningsskyldiga bomme att, av lättja och i förlitande på sin solvens,
vänta med att avskilja redovisningsmedel och göra det först när insolvens
inträtt.

På grund av dessa skäl och övriga i reservationen anförda synpunkter har
reservanten förordat, att såsom förutsättning för godkännande av ett försenat
avskiljande skulle krävas, att underlåtenheten att tidigare avskilja varit oavsiktlig
och att avskiljandet verkställts utan dröjsmål efter det den redovisningsskyldige
kommit till insikt om underlåtenheten.

Yttranden.

Över de sakkunnigas betänkande lia yttranden infordrats från rikets hovrätter,
kommerskollegium —- som i sin tur inhämtat utlåtanden från handelskamrarna
i riket, Sveriges industriförbund och Sveriges grossistförbund —
generalpoststyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, vilka
även i vissa fall hört underlydande eller lokala organ, samt överexekutorerna
i Göteborg, Malmö och Norrköping.

Vidare lia yttranden över betänkandet avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsfogdar, föreningen Sveriges stadsfiskal,
föreningen Sveriges landsfiskaler, svenska exekutionsmännens riks -

Kungl. Maj.ts proposition nr SI.

förbund, Sveriges advokatsamfund, svenska bankföreningen, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges redareförening, Sveriges skeppsklarerare- och skeppsmäklareförening,
svenska fondhandlareföreningen, Sveriges fastighetsägareförbund,
svenska revisorsamfundet och föreningen auktoriserade revisorer.

I fråga om behovet av den föreslagna lagstiftningen
har det icke framträtt några delade meningar i yttrandena. Där detta behov
icke direkt vitsordats, synes det likväl ha varit förutsättning för de gjorda uttalandena.

I ett flertal yttranden har önskvärdheten av rättslig reglering på detta område
starkt understrukits. Sålunda har kommerskollegium yttrat, att avsaknaden
av lagbestämmelser innebure en brist, vilken framträdde desto påtagligare,
som rättspraxis icke lämnade någon entydig ledning i detta hänseende.
Det måste därför enligt kollegiets mening vara ett ur den allmänna samfärdselns
synpunkt angeläget önskemål, att särskilda lagbestämmelser tillkomme
för reglerande av möjligheten att skapa skydd för redovisningsmedel under
hänsynstagande jämväl till andra berättigade intressen, Även advokatsamfundet
har särskilt framhållit, att rättspraxis för närvarande icke lämnade någon
klar vägledning.

Bankföreningen har anfört, att en lagstiftning på förevarande område länge
framstått såsom ett ur den ekonomiska samfärdselns synpunkt angeläget
önskemål, vilket ytterligare aktualiserats genom den nyligen antagna lagstiftningen
på förmögenhetsbrotlens område. Den för närvarande rådande ovissheten
om en redovisningsborgenärs separationsrätt i den redovisningsskyldiges
konkurs medförde helt naturligt avsevärda olägenheter. Det måste därför hälsas
med tillfredsställelse, att bindande rättsregler på området vore avsedda att
komma till stånd.

De sakkunnigas förslag till lag om redovisningsmedel har
i sina allmänna huvudgrunder tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i samtliga yttranden.

Svea hovrätt har anfört, att de nyligen antagna bestämmelserna örn förskingring
syntes erhålla sitt åsyftade civilrättsliga komplement genom den
tillämnade lagstiftningen örn redovisningsmedel, sådan den utformats i de
sakkunnigas förslag. — Huvudgrunderna i detta förslag ha vidare uttryckligen
biträtts av bland andra advokatsamfundet.

Länsstyrelsen i Örebro län, som även i princip tillstyrkt förslaget, har dock
givit uttryck åt en viss betänksamhet och därvid anfört följande.

De sakkunnigas förslag synes — vad avser rättsverkningarna av avskiljande
av penningar och andra fungibla ting — innefatta en tämligen djärv nyskapelse,
ity att ett dylikt avskiljande efter det en sammanblandning av uppdragsgivarens
och sysslomannens tillgångar i vart fall mera definitivt skett,
hittills saknat rättslig betydelse, under det att samma åtgärd — under vissa
förutsättningar — enligt förslaget skulle grunda sakrättsligt skydd för uppdragsgivarens
rätt.

Enär så stora rättsverkningar enligt förslaget skola anknytas till avskiljandet,
samlar spörsmålet angående vilka krav, som skola ställas å ett sådant
avskiljande, stort intresse. Närmast för tanken synes därvid ligga att kräva

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

viss obligatorisk grad av publicitet och påvisbarhet. De skäl, som de sakkunniga
anfört, finner dock länsstyrelsen övertygande för att i dylikt avseeende
icke kräva mer än att av omständigheterna framgår, att beloppet ifråga verkligen
är avsett alt redovisas.

Länsstyrelsen kan dock icke underlåta framhålla att detta ringa krav å påvisbart
avskiljande föranleder viss betänksamhet. Tydligt är nämligen, att utmätningsman
i händelse av utmätning enligt 68 § utsökningslagen har att
ex officio pröva, örn penningmedel hava i den ordning, som nuvarande lagförslaget
stadgar, avskilts och till följd därav böra från utmätning undantagas
såsom tillkommande viss redovisningsberättigad. Vid den summariska
utredning, som vid utmätningstilifället är för förrättningsmannen och sedermera
— efter eventuella besvär — för överexekutor möjlig, kan det uppkomma
fall då det blir mycket vanskligt att avgöra, huruvida ett avskiljande
i laga ordning skett, vid det förhållande att kravet å yttre, i tiden angivbar
manifestation av avskiljandet är så ringa. En följd härav torde bliva, att dylika
fall komma att av utmätningsman och överexekutor jämlikt 69 § hänvisas
till domstol såsom tvistiga, vilket kan avsevärt fördröja realiserandet
av en genom laga dom eller annan utmätningsurkund fixerad rätt; en konsekvens,
som ur det praktiska rättslivets synpunkt måste te sig betänklig.
Länsstyrelsen utgår emellertid från att som regel ett påvisbart avskiljande
föreligger och att, då så ej är förhållandet, fråga, huruvida avskiljande skett,
kommer att uppstå endast i undantagsfall och då särskilda omständigheter
föreligga.

Beträffande lagstiftningens omfattning har häradshövdingeföreningen
erinrat örn att förslaget endast avsåge penningmedel, men att detsamma
givits sådan utformning, att dess bestämmelser skulle i viss mån kunna
analogisk! tillämpas även på fungibla ting i allmänhet. Visserligen kunde
det beräknas, att därigenom rättstillämpningen i fall som läge inom det sålunda
från lagstiftningen undantagna området komme alt avsevärt underlättas.
Enligt föreningens mening hade det dock varit önskvärt, att lagens räckvidd
ej på föreslaget sätt begränsats. Då emellertid något tekniskt hinder mot
det föreslagna tillvägagångssättet icke syntes möta, funne föreningen nämnda
önskemål ej böra föranleda uppehåll i den fortsatta behandlingen av det föreliggande
förslaget.

Samma förening har även berört frågan örn förhållandet mellan
redovisningsmedel och den redovisningsskyldiges egna
tillgångar. Föreningen har därvid framhållit, att av förslagets ordalydelse
närmast syntes framgå, att den föreslagna lagen icke skulle avse att
reglera det fall, då en sammanblandning ägt runi mellan redovisningsmedel
och den redovisningsskyldiges egna medel, men det sammanlagda beloppet
dock avskilts från dennes övriga tillgångar. Även örn vad de sakkunniga anfört
örn möjligheten att för sådana fall anse en samäganderätt till beloppet
föreligga i och för sig kunde anses riktigt, torde dock endast sällan kunna
förväntas, att domstolarna vid rättstillämpningen skulle finna huvudmannens
rätt till medlen skyddade under denna rättstitel. Då vid dylik sammanblandning
av redovisningsmedel och egna medel förhållandena ofta vöre fullt
analoga med dem som förelåge vid sammanblandning av medel tillkommande
flera huvudmän, ansåge föreningen kunna ifrågasättas, örn ej rättsför -

Kund!. Maj.ts proposition nr 81.

hållandet mellan huvudmannen, gäldenären och hans borgenärer även i fall
av förstnämnda art bäst reglerades på samma sätt som enligt förslaget skulle
gälla för de sistnämnda.

Advokatsamfundet har anfört följande.

Då förutsättningen för separationsrätt enligt förslaget i första hand är, att
beloppet avskilts, utgår samfundet ifrån, att de sakkunniga icke avsett, att
redovisningsmedel skola vara förbehållna huvudmannen, även örn de innestå
å en bankräkning, som i obegränsad utsträckning jämväl anvandes av den
redovisningsskyldige själv såsom privat bankräkning. Samfundet finner det
emellertid angeläget att betona, att klienträkningen icke får skötas på ett sadant
sätt, att den förlorar sin karaktär av särskild räkning för redovisningsmedel.
Skulle den redovisningsskyldige även insätta egna medel å räkningen,
torde man snart komma till den punkt, där det kan ifrågasättas, huruvida
redovisningsmedlen längre kunna anses avskilda. I vilken utsträckning
rättspraxis skulle vara benägen att i nu åsyftade fall antaga existensen av en
samäganderätt, synes samfundet tveksamt. Med hänsyn härtill framstår det
såsom ett önskemål, att lagstiftningen erhåller en sådan utformning, att icke
bankinsättningen i och för sig utan avskiljandet framstar såsom det väsentliga.
Lagen bör icke kunna av de redovisningsskyldiga uppfattas sa, att densamma
medger separationsrätt, även om sysslomannen så till vida behandlar
klienträkningen såsom en privat bankräkning, att han mer eller mindre
regelmässigt även har egna medel innestående därå. Av dessa skäl vill samfundet
ifrågasätta, huruvida det icke vore lämpligt att, på sätt i den av reservanten
föreslagna lagtexten skett, inrycka en uttrycklig bestämmelse om att
räkningen för att bereda huvudmannen det åsyftade skyddet skall användas
endast för redovisningsmedel. Självfallet menar samfundet icke, att exempelvis
en sådan omständighet som att ett enstaka belopp, som tillhör den redovisningsskyldige
själv, av misstag kommit att insättas a den för redovisningsmedel
avsedda räkningen, eller att överskottsmedel i form av upplupen ränta
innestå å räkningen skulle beröva huvudmannen separationsrätten. En dylik
tillämpning av stadgandet lärer emellertid icke behöva befaras.

Beträffande det viktigaste sättet för avskiljande av redovisningsmedel, nämligen
insättning i bank, ha olika meningar framträtt örn de sakkunnigas
ståndpunkt att godkänna avskiljandet, även örn bankräkningen icke
försetts med särskild beteckning och banken ej heller eljest fått kännedom
om räkningens ändamål.

Kommerskollegium, som enligt vad förut nämnts i sin tur hört vissa organisationer.
bär anfört följande rörande dessa organisationers uttalanden och
sin egen ståndpunkt i denna fråga.

Enligt grossistförbundets förmenande kan det starkt ifrågasättas, huruvida
icke en syssloman bör åläggas att i förekommande fall angiva, att en
bankräkning är avsedd att utgöra klientkonto. Förbundet framhåller betydelsen
av en sådan åtgärd för upprätthållande av en tillförlitlig kreditupplysningsverksamhet
från bankernas sida samt understryker, att genom en
sådan förpliktelse för sysslomannen uppdragsgivaren gives möjlighet att
effektivare kontrollera handhavandet av de anförtrodda medlen. Även handelskammaren
i Gävle anser, att banken skall äga kännedom örn kontots
rätta karaktär och framhåller, att för den händelse banken äger förfallen
motfordran hos sysslomannen, man ej kan förmena banken rätt att såsom
sysslomannens egna betrakta sådana medel, som utan förbehåll insatts i syss -

Kunni. Maj:ts proposition nr 81. 15

lomannens namn, och banken följaktligen har rätt till kvittning beträffande
dylika medel.

Ehuru de sålunda framförda synpunkterna icke äro ulan praktisk betydelse,
synes det kollegium likväl i enlighet med vad de sakkunniga framhålla
icke böra i lag krävas publicitet vid insättning å särskild räkning av redovisningsmedel.
En formulering av lagtexten, som medgiver att medel, som insatts
på särskild räkning, kunna anses avskilda även utan att det för banken
är känt, att räkningen är avsedd för redovisningsmedel, synes vara att föredraga.
Vad de sakkunniga här ur straffrättslig synpunkt anföra motiverar väl
att sysslomannen i detta hänseende icke ålägges någon lagstadgad förpliktelse.
I regel torde dock i praktiken böra tillgå så, att klientmedlen insättas på
ett för dem avsett bankkonto, betecknat så att därav framgår, att medlen insatts
på klienternas räkning, ehuru sysslomannen äger disponera över dem.

Denna fråga bar även övervägts av advokatsamfundet, som förklarat, att
till förmån för att banken borde få kännedom örn räkningens ändamål talade
å ena sidan önskvärdheten av att redovisningsmedel placerades så, att huvudmannens
rätt icke kunde äventyras genom kvittningsanspråk från banken,
och å andra sidan angelägenheten av att redovisningsmedel, i den mån
så praktiskt kunde ske, verkligen behandlades som ett främmande värde,
vilket mottagaren icke ägde sätta i fara. Då emellertid, såsom de sakkunniga
framhållit, en dylik regel kunde i vissa fall, särskilt beträffande redovisningsskyldiga
som icke vore yrkesutövare, leda till stötande konsekvenser,
anslöte sig samfundet i detta hänseende till de sakkunnigas förslag.

Häradshövdingeföreningen har funnit det tveksamt, huruvida förslaget i
denna del vöre fullt tillfredsställande. Visserligen kunde det förekomma fall,
då särskild beteckning för räkningen icke ovillkorligen skulle behöva krävas
för att avskiljandet skulle anses hava ägt rum, men det kunde dock ifrågasättas,
örn man ej måste fordra åtminstone att det, rent objektivt sett, av
omständigheterna uppenbarligen franninge, att ett avskiljande av redovisningsmedel
varit avsett, något som då även lämpligen borde komma till uttryck
i lagtexten. Detta syntes särskilt vara av betydelse i fråga om de i
andra stycket av lagförslaget omförmälda fall, då den redovisningsskyldige
hade medel för ändamålet avskilda på annat sätt än genom insättning i bank.
Genom hänvisningen om motsvarande tillämpning av första stycket skulle
då även vinnas, att dessa andra sätt att avskilja finge en något klarare bestämning.

I det yttrande, som magistraten i Gävle avgivit på anmodan av länsstyrelsen
i Gävleborgs län, har anförts följande.

Enligt de sakkunnigas förslag erfordras icke, afl banken erhållit kännedom
om medlens egenskap av redovisningsmedel. De sakkunniga framhålla
val lämpligheten av att så sker genom anteckning i motbok, genom räkningens
rubricering eller pa annat sätt. Iden för den redovisningsberättigades
separationsrätt skall detta icke vara nödvändigt. Det torde vara den
svenska rättens ståndpunkt, att en dylik lagbestämmelse icke betager banken
dess rätt att kvittningsvis göra gällande sina eventuella motfordringar hos
den redovisningsskyldige, så länge banken är i god tro i fråga örn dennes rätt
lill medlen. Samma kviltningsrätt lärer också föreligga för banken efter det
dess goda tro upphört, såvitt den kvittningsgilla fordringen förvärvats ine -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

dan den goda tron varade. (Jämför kommissionslagens bestämmelser örn
tredje mans rätt mot kommissionär i fråga örn penningfordran, som rätteligen
tillkommer kommittent.) Särskilt när det gäller redovisningsskyldig, som
yrkesmässigt har andras medel örn händer för redovisning i egenskap av advokat,
kommissionär eller inkasserare, kan frågan om bankens goda tro
bliva tvistig. Örn den föreslagna lagstiftningen genomföres, kan väl banken
kräva räkningshavarens förklaring om de insatta medlens karaktär. Men
förmodligen skall banken i flertalet fall draga sig för att ställa en sådan
fråga till en affärskund. På så sätt kan bankens i god tro förvärvade kvittningsanspråk
göra den redovisningsberättigades separationsrätt värdelös.
Även örn de sakkunnigas uttalande örn den redovisningsberättigades förstahandsrätt
har mycket starka skäl för sig, kan det därför ifrågasättas, örn det
ej skulle skapa större reda och föranleda mindre tvistigheter att för separationsrätten
fordra bankens kännedom örn de insatta medlens karaktär av
redovisningsmedel. Av den vid lagförslaget fogade redogörelsen för utländsk
lagstiftning på området framgår, att man i flera länder uppställt dylikt villkor
för den redovisningsberättigades separationsrätt. Att detta är den rätta
ordningen har ju också av de sakkunniga framhållits. Men fråga är, örn en
sådan ordning kan förväntas bliva mera allmänt genomförd, med mindre
lagen uppställer en bestämd fordran härpå.

För att i görligaste mån skydda den redovisningsberättigade torde dock
nämnda villkor, örn det lagfästes, böra kompletteras med att separationsrält
i undantagsfall kan föreligga utan att banken direkt underrättats om medlens
karaktär av redovisningsmedel. Separationsrätten torde i sådant fall böra
förutsätta, att det av den redovisningsskyldiges bokföring eller på annat sätt
uppenbart framgår, att denne själv avsett att behörigen avskilja medlen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har givit sin anslutning till de nu återgivna
synpunkterna.

Enligt föreningen auktoriserade revisorer borde lämpligen av lagtexten
framgå, att en bankräkning, avsedd för redovisningsmedel, skulle förses med
tydlig anteckning om ändamålet, varigenom bland annat den av de sakkunniga
berörda faran för oriktiga soliditetsupplysningar skulle komma att
minskas.

De speciella problem för bankerna, som lagstiftningen kan
medföra, ha behandlats av bankföreningen i följande uttalande.

Den föreslagna regeln om avskiljande av redovisningsmedel genom insättning
i bank lärer icke bliva tillämplig på bankerna, då dessa i egenskap av
syssloman uppbära andras medel, något som i stor omfattning sker. Om en
bank för en kunds räkning, exempelvis genom sin notariatavdelning, uppbär
förfallen utdelning eller betalning för försålda värdepapper, intager banken
otvivelaktigt en sysslomans ställning. Då banken därefter krediterar kunden
beloppet genom insättning å en dennes räkning i banken, vilket är det vanligaste
tillvägagångssättet, bli medlen emellertid icke enligt förslagets mening
avskilda, eftersom de onekligen sammanblandas med bankens övriga medel,
låt vara till sitt belopp identifierade genom en synnerligen noggrann bokföring.
Rättsligen äger huvudmannen därefter icke annat än en oprioriterad
fordran hos banken. Transaktionen torde emellertid böra betraktas på så sätt,
att banken, vilken såsom rättssubjekt icke äger förfoga över den tillgång som
representeras av huvudmannens sålunda uppkomna fordran hos banken, genom
insättningen avslutar sitt svsslomannauppdrag; sysslomannaansvaret
upphör m. a. o. i och med medlens kreditering å huvudmannens konto. I

Kungl. Maj.ts proposition nr St.

den mån genom krediteringen uppstår en fordran hos banken, övergår bankens
ansvar sålunda till att bliva uteslutande gäldenärens. Detta ansvar är
emellertid för bankernas del omgärdat med kontroll- och säkerhetsbestämmelser
av sådan betryggande art, att särskilda regler därutöver icke ifrågasatts
för bevarande av den enskildes rätt.

Icke heller såsom emottagare av insättningar av redovisningsmedel synas
bankerna komma att i nämnvärd mån påverkas av den föreslagna huvudregeln
rörande förutsättningarna för separationsrätt. Spörsmålet huruvida insatta
dylika medel tillkomma sysslomannen eller huvudmannen kommer alltjämt
att innebära en fråga, som i vissa fall kail erbjuda svårigheter att avgöra,
men av vars utgång banken icke har något eget intresse; sådana svårigheter
förekomma även med nu gällande rättsgrunder. Bankföreningen är
ense med de sakkunniga därom, att bankerna icke torde kunna vägra att utbetala
insatta kapitalmedel från ett såsom klienträkning betecknat konto på
grund av motfordran hos sysslomannen. I detta hänseende kunna emellertid
naturligen vissa gränsfall uppkomma, där tveksamhet kan råda, om icke
kvittningsrätt föreligger. Denna konsekvens torde emellertid icke kunna undvikas
och den torde icke heller komma att bereda bankerna alltför allvarliga
bekymmer.

De sakkunnigas förslag ali lagfästa separationsrätt till redovisningsmedel,
som avskilts genast eller efter kort frist, har tillstyrkts eller
lämnats utan erinran i samtliga yttranden.

Sålunda har bland andra kommerskollegium uttryckligen framhållit, att
någon erinran mot nämnda förslag icke syntes vara befogad. Härvid har
kommerskollegium även biträtt de sakkunnigas mening, att det icke borde
uppställas någon bestämd tidsfrist utan endast krävas, att avskiljandet skett
utan dröjsmål. Kommerskollegium har därom i sitt yttrande anfört följande.

Hur den tillåtna tidsfristen skall bestämmas i lagtexten kan givetvis vara
föremål för delade meningar. Handelskamrarna i Karlstad och Borås finna
i denna punkt anledning till enman. Handelskammaren i Karlstad anför
sålunda gentemot de sakkunniga, som framhållit de i viss mån skiftande förhållanden,
vilka kunna föreligga beträffande olika redovisningsskyldiga, att
förhållandena dock icke synas vara så olikartade, att beträffande dem en gemensam
tidsfrist i detta avseende icke skulle kunna utan olägenhet bestämmas.
Ett utbytande av uttrycket »utan dröjsmål» mot viss frist, förslagsvis
en vecka, skulle icke blott underlätta domstolarnas tillämpning utan även
skänka trygghet åt bl. a. sådan redovisningsskyldig, som är angelägen att
verkligen skydda huvudmannens rätt.

Även örn de anförda synpunkterna icke kunna frånkännas ett visst berättigande,
finner likväl kollegium de sakkunnigas motivering för användande
av det mera obestämda uttrycket »utan dröjsmål» mera övertygande. Med
hänsyn till alla de olika alternativ, som skola rymmas onder lagregeln, synes
det föreslagna uttrycket mer ägnat att medgiva en tillämpning anpassad efter
omständigheterna i det särskilda fallet.

En motsatt ståndpunkt har intagits av länsstyrelsen i Malmöhus län, som
förklarat, att den föreslagna tidsbestämningen vöre för vagt avfattad. Det
syntes länsstyrelsen otillfredsställande, att frågan om huvudmannen skulle
erhålla äganderätt lill avskilda medel eller ej kunde komma att bero på, örn
sysslomannen gjort en riktig tolkning av uttrycket »utan dröjsmål». Såvitt

Mimny till riksdagens protokoll 1 sami. Nr SI. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

länsstyrelsen kunde finna, borde den tid, som finge förflyta mellan emottagandet
av pengarna och deras insättande i bank, vara så tydligt angiven i lagtexten
att tvekan ej kunde uppstå på denna punkt. Fördenskull ville länsstyrelsen
föreslå, att villkoret för att redovisningsmedel skulle förbehållas
huvudmannen skulle vara, att medlen insattes senast å den närmast efter
mottagandet följande dag för öppethållande av bank eller annan penninginrättning,
vari medlen vore avsedda att insättas. Med god sedvänja vore nog
överensstämmande att medlen insattes under påföljande dag, men å landsbygden
förekomme del å vissa ställen, att sparbanker ej liölles öppna dagligen,
varför längre tidsintervall kunde bliva nödvändig.

Föreningen auktoriserade revisorer har även funnit, att fördelarna med en
bestämt angiven tid, som kunde objektivt fastställas i varje särskilt fall, vore
så stora, att de väl uppvägde de skäl mot en sådan lösning, som de sakkunniga
angivit. Vad nu sagts borde enligt föreningens mening gälla desto mera
som ett senare avskiljande likväl under vissa omständigheter förutsattes vara
möjligt.

Förslaget, att även ett försenat avskiljande i vissa fall skulle kunna
tillerkännas sakrättslig verkan, har mött invändningar endast i de yttranden,
som avgivits av länsstyrelserna i Uppsala och Malmöhus län. Förstnämnda
länsstyrelse bar närmare utvecklat de betänkligheter, som detta förslag
väckt, och har därvid huvudsakligen anfört följande.

Redovisningsskyldighet får anses medföra åliggande att kontinuerligt handhava
den anförtrodda egendomen såsom ett främmande värde och att icke
vid någon tidpunkt under rättsförhållandets bestånd sätta den berättigades
rätt i fara. Därtill hör, att den redovisningsskyldige skall, om han icke alltid
har ekonomiska förutsättningar att betala sin redovisningsskuld, hålla de anförtrodda
medlen avskilda från sina egna. Huruvida en förmögenhetsöverföring
konstituerar brott enligt 22 kap. strafflagen skall bedömas efter förhållandena
vid handlingens begående, i följd varav brottsligheten icke undergår
förändring, om gärningsmannen sedermera ersätter beloppet.

Även de sakkunniga synas ansluta sig till denna tolkning, och, såvitt länsstyrelsen
kan finna, är det nödvändigt att uppehålla en sådan ståndpunkt,
framför allt med hänsyn till de icke sällsynta fall, då förskingring uppstår
genom spekulation med huvudmannens medel. Med tanke på dylika fall synes
det knappast vara riktigt, såsom de sakkunniga uttala, att försenat avskiljande
endast undantagsvis skulle stå sig (civilrättsligt) enligt de sakkunnigas
förslag. Tvärtom är det väl jämförelsevis vanligt vid spekulationer av
syssloman med anförtrodda medel att läget växlar och att således solvens vid
någon tidpunkt kan föreligga. De subjektiva och objektiva förutsättningarna
för förskingringsbrott kunna däremot vara uppfyllda.

Om således den föreslagna lagstiftningen icke må inverka på innebörden
av strafflagens 22 kap., torde den viktigaste synpunkten beträffande belopp,
som avskiljas senare, vara att rätt avväga mellan huvudmannens och övriga
borgenärers intressen. De av de sakkunniga åberopade svårigheterna, då sysslomannen
råkat ut för misstag eller av underordnade begångna fel, torde endast
undantagsvis förekomma. De kunna botas genom att sysslomannen
redovisar till huvudmannen; en åtgärd som väl knappast kan anses menlig
för hans anseende. Sysslomannen har då gjort vad han kunnat för att
fullgöra sin förpliktelse i förhållande till huvudmannen, och verkan därav

Kungl. Maj.ts proposition nr 81. 19

kommer i händelse av sysslomannens konkurs att bedömas efter återvinningsreglema.

Vid ett långvarigt uppdrag, där en syssloman har att fortlöpande uppbära
räntor eller hyror, föreställer sig länsstyrelsen, att sysslomannen undan för
undan bör redovisa de influtna medlen. Örn en syssloman uppbär engångsbelopp
för huvudmannens räkning t. ex. på grund av inkassering eller försäljning,
torde han böra förfara på motsvarande sätt, och till dess redovisning
skett lärer den fordran höra uppställas att medlen hållas avskilda från sysslomannens
förmögenhetsmassa. Sker icke någon åtgärd, vare sig av det ena
eller andra slaget, synes det svårligen vara riktigt att låta huvudmannen undgå
de menliga följderna av sysslomannens förfarande genom att denne efteråt
får avskilja medlen. I regel synes huvudmannen då icke böra lia annan ställning
än andra borgenärer.

Bibehålies förslaget beträffande senare avskilda belopp, torde bestämmelsen
äga motsvarande tillämpning beträffande avskiljande på annat sätt än
genom bankräkning och därmed jämförlig räkning. Ett sådant förfaringssätt
synes kunna lämna vägen öppen för gynnande av vissa borgenärer på åtskilliga
sätt. Det torde också böra framhållas, att, örn strafflagens innehåll
bibehålies oförändrat, reservantens önskemål att för sysslomannen underlätta
att frigöra sig från verkningarna av försummelser gå förlorade i det viktigaste
avseendet.

I övriga yttranden, där alltså möjligheten att på ett senare stadium avskilja
redovisningsmedel har godtagits, äro meningarna mycket delade örn de
förutsättningar, under vilka detta borde få ske.

Det förslag, som i detta hänseende framlagts av de sakkunnigas
majoritet, nämligen krav på solvens hos den redovisningsskyldige vid
tiden för det försenade avskiljandet, har uttryckligen tillstyrkts av Svea hovrätt,
hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrelsen i Stockholms län samt
häradshövdingeföreningen. Vidare har detta förslag lämnats utan erinran av
generalpoststyrelsen, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands,
Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Värmlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län, överexekutorerna i Göteborg och Malmö, landsfogdarna i Södermanlands,
Kristianstads, Värmlands, Örebro och Kopparbergs län, stadsfogdarnas
och landsfiskalernas föreningar, exekutionsmännens riksförbund,
skeppsklarerare- och skeppsmäklareföreningen, fastighetsägareförbundet och
revisor samfundet.

Svea hovrätt har motiverat sitt nyssnämnda ståndpunklstagande på följande
sätt.

Enligt hovrättens mening kräver hänsynen till sysslomannens borgenärer
icke att ett avsiktligt uppskov med avskiljandet utesluter separationsrätt även
för det fall att avskiljandet skett vid en tidpunkt då sysslomannen var solvén!,
och en regel av denna innebörd skulle medföra, att straffbestämmelserna
örn förskingring kunde drabba hårdare än avsett varit. Den frågan framställer
sig då, huruvida det icke kunde förtjäna övervägas att tillerkänna ett
försenat avskiljande verkan, förutom i det fall då sysslomannen vid tillfället
var solvent, jämväl då han ej var solvent men dröjsmålet med avskiljandet
var oavsiktligt. En regel av sistnämnda innebörd är väl ej påkallad såsom
komplement till de nya bestämmelserna om förskingring, då ju fråga är om

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

en oavsiktlig underlåtenhet och förskingring är ett uppsåtligt brott. Men huvudmannens
rätt skulle onekligen bliva bättre tillgodosedd genom tillfogandet
av en sådan regel. I den av reservanten föreslagna formen lärer den
emellertid vara oförenlig med gällande rättsregler i övrigt. Sålunda synes det
orimligt att i detta fall låta avskiljandet obetingat medföra separationsrätt,
då en till huvudmannen verkställd betalning är underkastad konkurslagens
återvinningsregler. Och att komplicera rättssystemet genom regler om återvinning
även av avskilda medel vill hovrätten ej förorda. Den blotta omständigheten
att dröjsmålet med avskiljandet varit oavsiktligt hör sålunda ej
få verka rubbning av det rättsläge som uppstått därigenom att redovisningsmedlen
ingått i sysslomannens förmögenhet. Endast för sådana fall, då det
kunde anses utrett att rättsläget för den insolvente sysslomannens borgenärer
efter medlens försenade avskiljande ej i något hänseende vore sämre än örn
avskiljandet skett utan dröjsmål, kunde det ifrågasättas att erkänna en separationsrätt.
Emot en regel av denna innebörd möta emellertid betänkligheter
på grund av den osäkerhet vartill den kunde leda i tillämpningen.

I det av håradshövdingeföreningen avgivna yttrandet har nied anledning
av reservantens kritik mot majoritetsförslaget anförts följande.

Att berättiga en insolvent gäldenär att »rätta till» ett misstag, måste alltid
komma att te sig som ett missgynnande av hans övriga borgenärer, då för
misstagets rättande i regel måste komma att användas medel som ingå i de
tillgångar, om vilka samtliga borgenärer konkurrera. Särskilt anstötligt skulle
det väl också te sig för den borgenär som skulle finna, att det sannolikt vore
just de medel han helt nyligen försträckt som givit gäldenären möjligheten
till att rätta misstaget. Huruvida underlåtenheten att tidigare avskilja varit
oavsiktlig eller icke, är väl också en omständighet, som vid det bedömande
av fordringsägarnas inbördes rätt, varom här är fråga, saknar betydelse och
som icke skäligen kan givas annan verkan än del inflytande den har på frågan
örn den redovisningsskyldiges straffansvar. Det kan vidare ej heller vara
berättigat att endast för att undvika att den redovisningsskyldige avsiktligt
eller av vårdslöshet uppskjuter avskiljandet och frestas till oordentighet i
stället förhindra den omvändelse till ordentlighet som det försenade avskiljandet
innebär. Frånsett att ingens rätt trädes för nära om ett dylikt försenat
avskiljande skulle anses grunda separationsrätt för huvudmannen, synes det
ligga i sakens natur att, om man överhuvud taget grundar hithörande bestämmelser
på den uppfattningen att redovisningsmedien principiellt alltid böra
hållas avskilda, alldeles särskilda skäl måste kunna åberopas för att man
icke skulle godkänna avskiljandet när helst det sker, blott det icke sker i
strid med någon annans berättigade intresse. Även örn det är sant, att såsom
reservanten påpekar den solvente redovisningsskyldige alltid har möjlighet
att fullgöra betalning till huvudmannen, kan dock förefintligheten av denna
möjlighet icke härutinnan göra någon skillnad, särskilt i de många fall då
redovisningsuppdraget är fortlöpande och icke avser inbetalning förrän efter
uppdragets avslutning huvudmannens slutliga tillgodohavande bestämts. Att
tvinga den redovisningsskyldige, som vill övergå till ordentlighet, att först avsluta
alla sina uppdrag med betalning till huvudmannen för att sedan omedelbart
ta medlen tillbaka, synes allt för opraktiskt för att kunna åberopas
som skäl att bryta mot vad eljest måste anses som naturligt och riktigt. På
dessa och av de sakkunnigas majoritet anförda skäl vill föreningen obetingat
tillstyrka lagförslaget i vad det avser verkan av senare avskiljande av ) edovisningsmedel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Enligt vad förut angivits har i reservationen uppställts krav på att
underlåtenheten att tidigare avskilja varit oavsiktlig och att avskiljandet verkställts
utan dröjsmål efter det den redovisningsskyldige kommit till insikt om
underlåtenheten. Denna ståndpunkt har helt eller i huvudsak vunnit anslutning
av kommerskollegium, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge,
Skaraborgs, örebro, Västmanlands och Gävleborgs län, överexekutor i
Norrköping, landsfogden i Skaraborgs län, stadsfiskalernas förening, advokatsamfundet,
bankföreningen, köpmannaförbundet, redareföreningen, fondhandlare
föreningen och föreningen auktoriserade revisorer.

Kommerskollegium har i sitt yttrande sammanfattat vad de av kollegium
hörda organisationerna anfört i denna fråga och därtill anknutit sitt eget
ståndpunktstagande på väsentligen följande sätt.

Vid bedömande av frågan om rättsverkningarna av ett försenat avskiljande
ha industriförbundet och handelskammaren i Sundsvall biträtt majoritetens
förslag medan handelskamrarna i Göteborg, Gävle, Örebro och Luleå helt
anslutit sig till reservantens linje. Stockholms, Skånes samt Smålands och
Blekinge handelskamrar förorda likaledes reservantens förslag, ehuru de i
vissa avseenden, vilka skola i det följande närmare behandlas, anföra avvikande
meningar. Grossistförbundet anser, att avskiljande av redovisningsmedel
i princip icke bör kunna ske, efter det sysslomannen blivit insolvent,
men vill dock ifrågasätta, huruvida icke hänsyn kunde tågås till den omständigheten,
huruvida ett dröjsmål med avskiljandet från sysslomannens
sida är avsiktligt eller ej.

Vad i första hand angår reservantens förslag, att möjlighet skall givas att
med laga verkan avskilja medel, som av misstag för längre tid blivit sammanblandade
med sysslomannens egna, även örn sysslomannen vid avskiljandet
icke är solvent, anför Stockholms handelskammare särskilt, att misstaget
exempelvis kan bero på att en kassörska eller annan hos sysslomannen
anställd missuppfattat givna direktiv eller själv tillgodogjort sig medlen. Att
det i ett sådant fall icke skall finnas någon möjlighet även för en insolvent
syssloman att rätta misstaget, synes handelskammaren icke vara tillfredsställande.
Denna uppfattning motiverar handelskammaren med det förhållandet,
att redovisningsmedel icke kunna betraktas som vilken annan som
helst av gäldenärens tillgångar utan äga speciell karaktär. De utgöra ett
»främmande värde» i gäldenärens bo. Handelskammaren anser i likhet med
reservanten, att det i de praktiska fall, som kunna tänkas förekomma, utan
svårighet med ledning av föreliggande omständigheter torde kunna avgöras,
huruvida dröjsmålet är avsiktligt eller ej.

Med instämmande i vad sålunda av Stockholms handelskammare anförts
får kollegium för egen del ansluta sig lill den av reservanten föreslagna ordningen.
Det torde, även om sysslomannen vid avskiljandet skulle vara insolvent,
vara alltför hårt att betaga honom möjligheten att — sedan han uppmärksammat
misstaget — genom insättning av redovisningsmedlen i bank
giva sin klient erforderligt skydd för medlen i fråga.

Emellertid förordas av såväl Stockholms, Skånes samt Smålands och Blekinge
handelskamrar som grossistförbundet en bestämd begränsning av den
sålunda föreslagna separalionsrätlen vid försenat avskiljande. Man anser,
att intresset att tillgodose jämväl de vanliga borgenärernas berättigade anspråk
bör medföra, att ett försenat avskiljande bör medföra separationsrätt
endast för det fall, att det äger rum en viss icke alltför kort tid före konkurs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

ansökan, som leder till sysslomannens konkurs. Analogi för en dylik bestämmelse
erbjuda reglerna om återvinning i konkurs. Stockholms handelskammare
anför härom närmare, att en tidsbegränsningsregel sådan som den i
30 § konkurslagen stadgade snarast skulle tjäna som presumtionsregel till
förebyggande av att de vanliga borgenärernas rätt trädes för nära genom att
en konkursmässig syssloman genom avskiljandet avhänder konkursboet tillgångar.
Det skulle enligt handelskammarens mening innebära ett väl stort
avsteg från vad som hittills varit gällande rätt, om man skulle godtaga reservantens
uppfattning, att även ett misstag, som först under konkursutredningens
förlopp upptäckes, skulle kunna få rättas till genom ett då vidtaget
avskiljande. Detta skulle innebära tillskapandet av en ny och mycket effektiv
förmånsrätt i konkurs. Då redovisningsskulden alltid är att betrakta som
förfallen, föreslår handelskammaren, att den i 30 § konkurslagen angivna
tidsfristen även tillämpas här.

Ehuru analogien med konkurslagens återvinningsregler är bristfällig, synes
det även kollegium nödvändigt att på sätt som här föreslagits skapa garanti
för att en syssloman, som är på obestånd, icke skall kunna obehörigen gynna
redovisningsberättigade på andra borgenärers bekostnad. Det ifrågavarande
stadgandet skulle sålunda få den innebörden, att även om oavsiktligt
dröjsmål med avskiljandet föreligger, avskiljande dock icke med laga verkan
må företagas senare än 30 dagar före konkursansökan, som lett till sysslomannens
försättande i konkurs. Därest det visas, att sysslomannen vid avskiljandet
varit solvent, lärer emellertid även ett avskiljande, som skett senare,
böra få medföra separationsrätt.

Vad beträffar spörsmålet, huruvida en solvent gäldenär skall äga även
efter ett avsiktligt dröjsmål med redovisningsmedlens avskiljande vidtaga
rättelse därutinnan, ansluta sig i detta hänseende Stockholms, Göteborgs,
Skånes samt Smålands och Blekinge handelskamrar uttryckligen till reservantens
mening. Ehuru åtskilliga omständigheter förvisso tala för majoritetens
uppfattning, anser Stockholms handelskammare det vara av ett utomordentligt
intresse, att det fastslås som en regel, att en syssloman alltid skall
utan dröjsmål avskilja reaovisningsmedel. Ur huvudmännens synpunkt synes
det nämligen vara angeläget, att lagstiftningen så utformas, att den tvingar
den redovisningsskyldig^ att konsekvent behandla redovisningsmedlen som
ett främmande värde. Såväl Skånes samt Smålands och Blekinge handelskammare
som handelskammaren i Göteborg understryka de psykologiska
och moraliska verkningarna av en lagregel, som inskärper, att det åligger
en syssloman att alltid utan dröjsmål avskilja redovisningsmedel från egna
tillgångar. Samma tankegang återkommer även i de yttranden, som avgivits
av handelskamrarna i Gävle och Luleå.

Den av majoriteten företrädda meningen innefattar ett hävdande av den solvente
sysslomannens intresse att när som helst tillgodose sin redovisningsborgenär.
Denna uppfattning biträdes även av grossistförbundet, som i och
nied kravet på sysslomannens solvens anser, att även vanliga borgenärers
intressen måste anses tillbörligt tillgodosedda.

Ehuru vissa skäl kunna sägas tala för vardera av de båda föreslagna lösningarna,
finner kollegium dock reservantens snarast vara att föredraga. Om
också denna kan synas oläglig för den solvente sysslomannen, har han dock
alltid möjlighet att genom ställande av säkerhet eller fullgörande av betalning
trygga den redovisningsberättigades rätt.

Enligt länsstyrelsen i Västmanlands lån kunde man ställa sig tveksam till
den av majoriteten föreslagna regeln, att jämväl belopp, som avskilts på ett

Kunni. Maj:ts proposition nr 81.

senare stadium, skulle vara förbehållet huvudmannen, därest den redovisningsskyldige,
när beloppet avskildes, ej varit på obestånd. Ehuru denna bestämmelse
syntes vara utan nämnvärd praktisk betydelse i det fall, att sysslomannen
i all framtid förbleve solvent, innebure den likväl vissa vådor. En
regel av dylik innebörd bomme nämligen enligt länsstyrelsens förmenande
att innebära ett avsteg från principen, att en noggrann syssloman väl alltid
borde hålla huvudmannens medel avskilda. Det kunde ock befaras, att en
syssloman med svag ekonomi av en sådan bestämmelse lockades att använda
huvudmannens medel för främmande ändamål i den förhoppningen, att
han sedermera, då han icke vore på obestånd, skulle kunna redovisa medlen.
En sådan regel skulle ock enligt länsstyrelsens förmenande ur straffprocessuell
synpunkt bliva mindre tilltalande, då vid ett eventuellt åtal frågan om
en persons solvens eller icke-solvens vid en viss förfluten tidpunkt kunde vara
svår att bevisligen konstatera. Även i fråga örn reservantens förslag hyste
länsstyrelsen vissa betänkligheter. Det kunde nämligen vid en senare tidpunkt
bliva svårt att bevisa, alt sammanblandningen varit oavsiktlig. Likväl
syntes reservantens förslag böra framför majoritetens läggas till grund för
lagstiftning i ämnet.

Advokatsamfundet, som ingående behandlat dessa frågor, har därom i huvudsak
anfört följande.

Vid sitt ställningstagande har samfundet icke förbisett, att vissa i och för
sig beaktansvärda invändningar kunna framställas mot den av reservanten
förordade lösningen.

Vad först angår de fall, där reservantens förslag är strängare mot redovisningsborgenärerna,
d. v. s. de fall, där den redovisningsskyldige väl är solvent
men dröjsmålet med avskiljandet varit avsiktligt, kan det möjligen sägas innebära
en inkonsekvens, örn lagstiftningen skulle innefatta hinder för den redovisningsskyldige
att med sakrättslig verkan avskilja medel, när han kan
åstadkomma samma ekonomiska resultat genom att i stället betala beloppet
till huvudmannen, utan att möjlighet till återvinning föreligger. Denna invändning
är emellertid enligt samfundets mening icke av avgörande betydelse.
Den föreslagna lagstiftningen innebär lagfästande av en särskild typ
av salcrätt, innefattande sakrättsligt skydd för penningmedel, som befinna sig
i den redovisningsskyldiges besittning. I viss mån måste man därvid göra
avsteg från gängse civilrättsliga föreställningar örn besittningens och traditionens
betydelse. Detta är nu i och för sig nödvändigt, eftersom ett praktiskt
användbart sätt att skapa sakrättsligt skydd för redovisningsmedel icke på
annat sätt kan åstadkommas. Det synes emellertid vara av vikt, att man därvid
icke går längre än som för det åsyftade ändamålets tillgodoseende är
oundgängligen nödvändigt. Lagstiftningens syfte är icke att giva redovisningsborgenärerna
en förbättrad rättsställning oberoende av hur den redovisningsskyldige
handskats med medlen. Ville man vinna detta resultat, vore det
enklast att i stället i 17 kap. handelsbaden införa elt stadgande örn allmän
förmånsrätt för redovisningsfordringar. Den nu föreslagna lagstiftningen gör
i stället — enligt samfundets mening med all rätt — redovisningsborgenärernas
separationsrält beroende av vissa positiva åtgärder från den redovisningsskyldiges
sida. Denne måste ha verkställt ett avskiljande. Begränsar man nu
separationsrätten till sådana fall, där den redovisningsskyldige verkställt avskiljandet
utan dröjsmål, torde detta icke vara något långt gående avsteg från
gällande rätt, och ser man saken ur den redovisningsskyldiges borgenärers

Kungl. Maj.ts proposition nr 81.

(d. v. s. icke redovisningsborgenärers) synpunkt, framstår det som rimligt, att
de få finna sig i en separationsrätt för redovisningsborgenärerna, där den
redovisningsskyldige utan dröjsmål avskilt redovisningsmedlen. Han har då,
med iakttagande av vad som är praktiskt möjligt, konsekvent behandlat redovisningsmedlen
såsom ett främmande värde. Går man däremot längre och
medger separationsrätt även efter ett försenat avskiljande, under förutsättning
blott att den redovisningsskyldige är solvent, innebär detta utan tvivel
ett klart avsteg från gällande rätt. Att införa en dylik, mot allmänna civilrättsliga
principer stridande regel bör enligt samfundets mening icke ifrågakomma
i vidare mån än viktiga praktiska skäl motivera detta. Något större
praktiskt behov av att kunna med sakrättslig verkan avskilja medel, som
den redovisningskyldige avsiktligt underlåtit att utan dröjsmål avskilja, föreligger
emellertid icke. En redovisningsskyldig, som avsiktligt sammanblandat
redovisningsmedel med egna medel under så lång tid, att dröjsmål med avskiljande
måste anses föreligga, kan, så länge han är solvent, säkerställa redovisningsborgenärerna
på annat sätt, nämligen genom betalning. Därest man
inom vissa grupper av redovisningsskyldiga till äventyrs skulle hysa den uppfattningen,
att man utan att sätta redovisningsborgenärernas rätt i fara kan
underlåta att avskilja redovisningsmedel så länge man blott är solvent, så är
detta en uppfattning, som icke förtjänar stöd eller uppmuntran från lagstiftarens
sida. En dylik uppfattning kan nämligen, såsom reservanten framhållit,
leda till att avskiljande icke sker förr än den redovisningsskyldige i
verkligheten redan är insolvent.

Vad åter angår den andra sidan av problemet, nämligen lagstiftningens
verkan i sådana fall, där ett oavsiktligt dröjsmål med avskiljande föreligger,
leda de sakkunnigas och reservantens förslag till samma praktiska resultat,
när den redovisningsskyldige är solvent. Är han däremot insolvent, kan enligt
de sakkunnigas förslag avskiljande med sakrättslig verkan ej ske, medan
detta enligt reservantens förslag under vissa förutsättningar är möjligt. Att
över huvud ej erkänna möjligheten av ett försenat avskiljande vore emellertid
enligt samfundets mening att gå för långt. Ilar dröjsmålet med avskiljande
varit oavsiktligt, skulle det till en början te sig som en obillig hårdhet
mot den redovisningsskyldige, örn denne ej skulle kunna rätta till misstaget,
så snart han upptäckt detsamma, även om en dylik regel icke skulle lända till
straffrättsliga konsekvenser för den redovisningsskyldige. Denna synpunkt är
emellertid ej avgörande. Viktigare är, att det måste framstå som irrationellt,
örn de vanliga borgenärerna på en redovisningsborgenärs bekostnad skulle
profitera av ett rent misstag, som den redovisningsskyldige velat rätta till, så
snart han upptäckt detsamma. Samfundet anser följaktligen, att lagstifiningen
bör erkänna möjligheten av ett försenat avskiljande med sakrättslig verkan
i sådana fall, där dröjsmålet med avskiljande varit oavsiktligt. Att därvid
uppställa en regel, som leder till olika resultat allt efter som sysslomannen
är solvent eller icke, skulle leda till det föga tilltalande resultatet, att
möjlighet till avskiljande bleve erkänd för den syssloman, som på grund av
sin solvens kunde rätta till misstaget genom att betala, medan samma möjlighet
frånkändes den, som på grund av sin insolvens icke kunde rätta till
misstaget.

Någon konflikt med konkurslagens återvinningsregler skulle, såvitt samfundet
kunnat finna, icke uppkomma genom de av samfundet förordade reglerna.
Var tidsgränsen för ett verksamt avskiljande än sättes, har såväl enligt
majoritetens som reservantens förslag den redovisningsberättigade före avskiljandet
en sakrätt i de medel, som användas för avskiljandet; i annat fall
kan verksamt avskiljande ej ske. Vare sig dessa medel användas till en direkt
betalning eller till ett förberedande avskiljande bör därför återvinning vara

Kungl. Maj:ts proposition nr SJ.

utesluten. Redan enligt gällande rätt torde återvinning, trots saknad av uttryckligt
stadgande, icke kunna komma i fråga där betalning verkställts med
medel, på vilka borgenären haft ett sakrättsligt anspråk därför att de kontinuerligt
varit särhållna för hans räkning. Örn det sakrättsliga skyddet utsträckes
till andra medel än dem, som redan enligt gällande rätt äro borgenären
förbehållna, bör även utan särskilt stadgande härav följa, att skyddet mot
återvinning i motsvarande mån utsträckes.

I det yttrande, som bankföreningen avgivit, lia majoritetens och reservantens
ståndpunkter vägts mot varandra på följande sätt.

Vad beträffar frågan om en solvent syssloman skall kunna med laga verkan
avskilja redovisningsmedel även efter ett avsiktligt dröjsmål föreligga
uppenbarligen starka skäl för bägge lösningarna. Majoritetens ståndpunkt innebär
ett hävdande av den solventes intresse att kunna när som helst tillgodose
sina redovisningsborgenärer likaväl som han när som helst kan betala
en vanlig skuld. Reservanten å andra sidan lägger största vikten vid angelägenheten
ur allmän synpunkt att få fastslaget som regel, att medel som mottagits
för redovisning alltid skola hållas åtskilda. Efter att hava mot varandra
vägt fördelarna och olägenheterna hos de olika ståndpunkterna, har
bankföreningen för sin del kommit till den uppfattningen, att den av reservanten
hävdade meningen snarast är att föredraga. Att det rent allmänt sett
skulle vara ägnat att tillgodose redovisningsborgenärers intressen, örn den regeln
uppehölles, att avskiljande skall ske utan dröjsmål vare sig sysslomannen
är solvent eller ej, synes vara oemotsägligt. Den olägenhet som en sådan
regels upprätthållande skulle vålla för solventa syssloman synes å andra sidan
icke vara alltför stor, då ju möjligheten till redovisningsborgenärens
förnöjande genom betalning alltid står den solvente öppen.

Vidkommande därefter frågan, huruvida möjlighet bör förefinnas även
för en insolvent syssloman att, i fall av oavsiktligt dröjsmål med avskiljandet,
med laga verkan verkställa avskiljandet senare, inbjuder även denna fråga
till tveksamhet. Majoritetens ståndpunkt, att sådan möjlighet icke bör finnas,
torde bottna i den uppfattningen, att eftersom den insoivente icke kan fullgöra
en i konkurs oangriplig betalning, han heller icke bör kunna tillgodose
en viss borgenärs rätt genom avskiljande. Reservantens motsatta ståndpunkt
är en konsekvens av hans stränga urgerande av kravet på att redovisningsmedel
skola betraktas och behandlas som ett främmande värde. Bankföreningen
finner för sin del åtskilliga skäl tala för att möjligheten för en insolvent
redovisningsskyldig att rätta till ett rent oavsiktligt misstag med redovisningsmedels
avskiljande icke bör vara helt utesluten; detta skulle i vissa fall
innebära påtagliga nackdelar för såväl den redovisningsskyldige som den redovisningsberättigade
utan motsvarande fördel för övriga borgenärer. A andra
sidan är bankföreningen icke beredd att med reservanten draga den konsekvensen
av satsen örn redovisningsmedlens egenskap av främmande värde,
att eli förelupet misstag med avskiljandet skulle få rättas till loir sent sorn
helst, t. o. m. sedan konkurs utbrutit. Detta vore alt alltför mycket bryta mot
vad som hittills ansetts vara gällande rätt. Var gränsen bör sättas kan vara
tveksamt, men principen synes böra vara den, alf örn vanlig betalning av en
förfallen skuld icke är oangriplig i sysslomannens konkurs, icke heller ett
avskiljande till förmån för viss redovisningsberättigad bör kunna ske med
laga verkan. Bakom denna tanke ligger givetvis den uppfattningen, att tesen
örn redovisningsmedlens egenskap av att utgöra ett främmande värde icke
får pressas därhän, att de ligga helt utom varje anspråk från vanliga borgenärers
sida i sysslomannens konkurs. Ilar konkursen redan utbrutit eller står
den för dörren, synes icke en sådan förändring böra få vidtagas med gäldenä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

rens bo, som ett avskiljande av redovisningsmedel innebär, även om det beror
på ett misstag att de icke förut blivit avskilda. Bankföreningen vill sålunda
för sin del ifrågasätta huruvida icke en framkomlig väg för lösande av
förevarande spörsmål vore att tillskapa en regel av innehåll, att därest oavsiktligt
dröjsmål med avskiljandet föreligger, avskiljandet med separationsverkan
må ske omedelbart efter det misstaget upptäckts, under förutsättning
antingen att sysslomannen vid avskiljandet är solvent eller ock, därest han
är insolvent, att avskiljandet sker senast 30 dagar före konkursansökning
som leder till sysslomannens konkurs.

Slutligen har i vissa yttranden förordats en kombination av majoritetens
och reservantens förslag. Sålunda har Göta hovrätt yttrat följande.

Enligt hovrättens uppfattning böra medel, som avskilts senare — således
icke »utan dröjsmål» från det medlen mottagits och sammanblandats — under
vissa omständigheter vara sakrättsligt skyddade, även örn det icke skulle
vara klart, att den redovisningsskyldige vid tiden för avskiljandet var solvent.
Örn t. ex. på grund av felräkning, förbiseende eller misstag huvudmannens
tillgodohavande blivit uträknat till felaktigt belopp, men den redovisningsskyldige,
så snart felet upptäckes, genom insättning i bank av det felande
beloppet eller på annat sätt avskiljer detta för huvudmannens räkning,
bör enligt hovrättens uppfattning avskiljandet få sakrättslig verkan, oberoende
av den omständigheten huruvida den redovisningsskyldige vid tiden för
avskiljandet är solvent eller icke. Detsamma bör vara förhållandet, örn huvudmannens
tillgodohavande på grund av pågående tvist icke är till beloppet
fastslaget och den redovisningsskyldige först sedan detta skett men utan
dröjsmål därefter insätter i bank eller på annat sätt för huvudmannens räkning
avskiljer det ytterligare belopp, som enligt det träffade avgörandet tillkommer
huvudmannen men tidigare av den redovisningsskyldige uppburits.
Avskiljandet av mottagna medel står i dessa fall i full överenssstämmelse med
den redovisningsskyldiges betraktelsesätt och föregående handlande, och det
skulle enligt hovrättens uppfattning framstå som obilligt mot huvudmannen,
örn han icke skulle åtnjuta samma sakrättsliga skydd för belopp, avskilt
under angivna omständigheter, som för medel, avskilda utan dröjsmål efter
det de mottagits och sammanblandats med den redovisningsskyldiges egna
medel. Hovrätten får därför hemställa, att huvudregeln i lagförslaget kompletteras
med en bestämmelse av innehåll att, örn medel, som enligt huvudregeln
avskilts, på grund av felräkning, förbiseende eller misstag beräknats till felaktigt
belopp, eller örn huvudmannens tillgodohavande på grund av pågående
tvist eiler annan dylik omständighet icke kunnat till beloppet bestämmas,
jämväl belopp, som med anledning av förhållande, som nu sagts, senare avskiljes,
skall vara förbehållet huvudmannen, oberoende av huruvida den
redovisningsskyldige vid avskiljandet var solvent eller icke. Såsom förutsättningar
härför böra dock gälla, att det senare avskilda beloppet endast utgör
ett mindre väsentligt tillägg till förut enligt huvudregeln avskilt belopp, samt
alt avskiljandet sker utan dröjsmål — eventuellt omedelbart — efter det felet
upptäckts eller tillgodohavandet kunnat till beloppet bestämmas. Hovrätten
vill framhålla, att mot en bestämmelse av nu angivet, mera begränsat innehåll
icke behöver hysas några betänkligheter av det slag, som anförts mot
reservantens förslag i ämnet. Enligt det sistnämnda skulle avgörande betydelse
tillmätas subjektiva omständigheter hos den redovisningsskyldige, vilket
torde vara mindre lämpligt.

Hovrätten för övre Norrland har funnit övervägande skäl tala för reservantens
uppfattning i de fall, då underlåtenheten att avskilja tidigare varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

oavsiktlig och avskiljandet verkställts utan dröjsmål efter det den redovisningsskyldige
kommit till insikt om underlåtenheten. Att en förutsättning för
huvudmannens skydd här skulle hänföra sig till ett subjektivt förhållande
hos den redovisningsskyldige, nämligen att hans underlåtenhet varit oavsiktlig,
borde knappast medföra avgörande betänkligheter, enär, såsom reservanten
framhållit, det i flertalet praktiska fall icke skulle möta större svårigheter
att avgöra, huruvida den redovisningsskyldiges påstående om oavsiktlighet
förtjänade avseende eller ej. Emellertid syntes det böra fordras — och
komma till uttryck i lagtexten — att den redovisningsskyldiges underlåtenhet
skulle vara ej blott »oavsiktlig» utan med hänsyn till samtliga omständigheter
»ursäktlig». Vad sedan anginge de fall, då den redovisningsskyldige
avsiktligt och under lång tid låtit redovisningsmedel uppgå i den egna förmögenheten
men sedermera avskilt dem vid en tidpunkt, då han varit solvent,
syntes det hovrätten, som om reservanten vid angivande av skälen för att
eJ godtaga avskiljandet väl mycket anlagt straffrättsliga synpunkter och något
underskattat värdet av de privaträttsliga. Ur privaträttsliga synpunkter
syntes vid avvägande av redovisningsborgenärens och sysslomannens övriga
borgenärers intressen det knappast möta betänkligheter att i det förutsatta
tallet tillerkänna den förre det skydd varom vore fråga. Det vore väl sant,
att man även genom föreskrifter i lag borde söka föranleda syssloman till att
iakttaga goda vanor vid handhavandet av huvudmännens medel; och därtill
hörde otvivelaktigt att avskiljande av sistnämnda medel alltid ägde rum. Denna
uppfostrande verksamhet borde dock ej äga rum under uppgivande av
privaträttsligt berättigade intressen. Strafflagens bestämmelser om ansvar
för olovligt förfogande och, vad särskilt advokaterna anginge, disciplinära
åtgärder inom advokaternas organisation syntes kunna vara tillräckliga medel
för att befordra goda vanor hos dem som över huvud vore påverkbara.
Helt olämpligt syntes i vart fall vara att, såsom fallet bleve enligt reservantens
förslag, även en person som, utanför varje yrkesutövning såsom syssloman
och kanske rent tillfälligt, omhänderhade annans medel med redovisningsskyldighet,
.skulle vara förhindrad alt, efter avsevärd tid men då han
fortfarande vore solvent, med skyddande verkan för huvudmannen avskilja
redovisningsmedlen. I vart fall syntes sålunda en bestämmelse i enlighet med
reservantens förslag på denna punkt böra begränsas att gälla dem, som yrkesmässigt
omhänderhade sysslomannaskap eller därmed likställda uppdrag

Även landsfogden i Kronobergs län har ansett, att ett försenat avskiljande
borde få ske, såväl då den redovisningsskyldige vid avskiljandet var solvent,
som ock eljest då underlåtenheten att tidigare avskilja uppenbarligen berott
på förbiseende och avskiljandet skett utan dröjsmål sedan förbiseendet upptäckts.
I

I fråga örn fördelningen av medel å gemensam klienträkning
har skeppsklarerare- och skeppsmäklare föreningen framställt erinran mot
de sakkunnigas förslag, att de redovisningsberättigade inbördes skulle njuta
lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran. Föreningen har härom
bl. a. anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Om medel ordentligt insatts på gemensam bankräkning för en redovisningsberättigad,
som måhända underrättats därom men av någon anledning icke
önskat omedelbart disponera över medlen, skulle det onekligen te sig stötande
för rättskänslan, om den redovisningsberättigade icke skulle äga utfå sitt
tillgodohavande därför att flera redovisningsberättigade sedermera uppträda,
för vilka vederbörligt avskiljande icke skett.

Det står för föreningen klart, att man här har att göra med ett avvägningsproblem,
som bör lösas efter något så när enkla linjer. Det bör icke stå den
redovisningsskyldige fritt att, då ett ekonomiskt sammanbrott är omedelbart
förestående, på räkningen insätta -— senare än som bort ske —- medel för någon
viss huvudman och därigenom skydda denne framför andra, men å andra
sidan bör en insättning, som skett antingen »utan dröjsmål» eller senare,
men medan den redovisningsskyldige bevisligen var solvent, i sin helhet tillgodokomma
den eller dem, för vilka insättningen gjorts.

Föreningen vill i detta sammanhang erinra, att de sakkunniga i betänkandet
anfört: »Om avskiljande sker relativt snart, torde det kunna tillerkännas
rättslig verkan, även om sysslomannen är insolvent när avskiljandet äger
runi.» Om man läser detta uttalande i samband med den av de sakkunniga
föreslagna fördelningsregeln finner man att konsekvensen kan bliva rätt
egendomlig. Om en redovisningsskyldig för en kunds eller klients räkning
uppburit 10,000 kronor, varav han på den gemensamma bankräkningen insatt
1,000 kronor, för en annan 5,000 kronor, varav han insatt 300 kronor,
och för en tredje 15,000 kronor, vilket belopp han i dess helhet insatt på räkningen
omedelbart före det ekonomiska sammanbrottet, måste den tredje enligt
fördelningsregeln finna sig i att dela det för hans räkning inkasserade
beloppet med de båda övriga. Han skulle endast få 10,650 kronor i stället
för 15,000 kronor, som de sakkunniga genom huvudregeln velat tillförsäkra
honom. Det skydd, som man velat bereda en redovisningsberättigad gentemot
en insolvent redovisningsskyldig, kan sålunda genom fördelningsregeln, sådan
den utformats i förslaget, bliva alldeles illusoriskt.

Härad skov ding ef öreningen har förklarat, att varje huvudmans rätt borde
bestämmas icke på sätt i förslaget skett i förhållande till de för honom avskilda
redovisningsmedlens belopp utan endast i förhållande till den del av
detta belopp, som motsvarade hans verkliga fordran. Kunde han icke i förhållande
till den redovisningsskyldige kräva, att av de avskilda medlen utfå
mer än viss del, kunde den återstående delen ej anses vara honom förbehållen
gentemot denne. Ej heller skulle han, om han skulle vilja göra rätten gällande
att utfå sina medel, kunna begära mera än sin verkliga fordran. Han
borde då uppenbarligen ej heller kunna i förhållande till övriga redovisningsberättigade
kräva större anpart än vad han kunde fordra av gäldenären.

Samma uppfattning har av advokatsamfundet utvecklats på följande sätt.

De sakkunnigas ståndpunkt leder, trots att visst teoretiskt stöd därför kan
anföras, till ett resultat, vilket samfundet måste beteckna som oriktigt. Förhållandet
klargöres enklast genom en komplettering av ett av de sakkunniga
angivet exempel. (Detta var av följande innehåll. På gemensam klienträkning
innestå 9,000 kr., som äro behörigen avskilda, när sysslomannen går i konkurs.
Redovisningsfordringarna uppgå till 10,000 kr., varav A. har en redovisningsfordran
å 1,000 kr. och B. en redovisningsfordran å 500 kr. Mot A.
har sysslomannen en motfordran å 200 kr., mot B. en motfordran å 100 kr.)
Örn man antager, att medel innestå å räkningen för ytterligare endast en
klient C., vars redovisningsfordran följaktligen uppgår till 8,500 kr., samt att

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

sysslomannen hos C. har en motfordran för arvode å 500 kr., skulle C. enligt
den av de sakkunniga föreslagna regeln erhålla 90 % av 8,500 kr. =
7,650 kr. Något ytterligare avdrag för motfordran skall här ej göras, enär C.,
om brist ej förelegat, skulle ägt uppbära 8,000 kr. (8,500 kr. — 500 kr.) Fördelningen
skulle alltså bliva: 800 kr. till A., 400 kr. till B., 7,650 kr. till C.
och återstoden, 150 kr., lill konkursboet för övriga borgenärer.

Sistnämnda belopp å 150 kr. borde emellertid rätteligen tillfalla C. Ehuru
det i regel torde höra till god ordning, att den redovisningsskyldige icke
gottgör sig arvode förrän i samband med redovisning (för viss tid eller för
uppdraget i dess helhet), torde det i det angivna fallet för såväl redovisningsborgenärer
som övriga borgenärer te sig mest naturligt att se saken så, att
sysslomannen genom att från räkningen uttaga 1,000 kr., redan gottgjort sig
för sina arvodesfordringar hos A., B. och C. å tillhopa 800 kr. och därutöver
tillgodogjort sig 200 kr. Det framstår då såsom oriktigt, att konkursboet för
övriga borgenärers räkning skall tillgodoföras 150 kr. på grund av sysslomannens
motfordringar hos A. och B.

Naturligast synes vara att låta A., B. och C. konkurrera efter förhållandet
mellan vars och ens nettofordran enligt upprättad redovisningsräkning,
d. v. s. redovisningsfordran med avdrag av sysslomannens motfordran. Dessa
nettofordringar äro för A. 800 kr., för B. 400 kr. och för C. 8,000 kr., tillhopa
9,200 kr. Var och en erhåller 90/02 av sin nettofordran och tillsammans
dela de alltså hela det avskilda beloppet, 9,000 kr.

Samfundet hemställer alltså, att lagstiftningen i förevarande avseende gives
sådant innehåll, att fördelningen skall ske i relation till varje redovisningsborgenärs
redovisningsfordran minskad med eventuell motfordran.

Beträffande förhållandet mellan olika klienträkninga
r har häradshövdingeföreningen erinrat om de sakkunnigas uttalande, att då
den redovisningsskyldige öppnat särskild räkning för viss huvudman och använt
gemensam räkning för de övriga, den förstnämnde skulle komma i en
särställning. Örn det uppstode brist på en sådan särskild räkning, vore det
enligt föreningens mening klart, att denna brist ej borde kunna drabba någon
annan än den huvudman räkningen avsåge, liksom varje anledning syntes
saknas att låta denne huvudman taga någon del i brist, som tilläventyrs
uppstått å de andras räkning. Föreningen kunde däremot icke finna skäl
att från denna regel göra några undantag på sätt de sakkunniga i betänkandet
för vissa fall tänkt sig. Den huvudman, vars medel avskilts icke blott
från gäldenärens övriga tillgångar utan även från övriga redovisningsmedel,
syntes under alla förhållanden böra vara oberoende av hur gäldenären förfore
med övriga redovisningsmedel.

Advokatsamfundet har i denna fråga anfört följande.

De sakkunniga torde lia åsyftat, att eventuell brist å en separat klienträkning
uteslutande bör drabba den huvudman, för vilken räkningen är avsedd,
medan denne å andra sidan icke skall bära någon del av den förlust, som
kan uppstå genom eventuell brist å den gemensamma räkningen. Samfundet
finner denna uppfattning riktig men vill å andra sidan påpeka, att den
knappast står i full överensstämmelse med den ståndpunkt de sakkunniga
intagit med avseende å fördelningen av de å en gemensam räkning innestående
medlen, när brist å denna räkning uppstått genom förskingring. För
sistnämnda fall frånkänna de sakkunniga sysslomannens bokföring av insättningar
och uttag varje betydelse, med den motiveringen, att syssloman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

nen ej kan få bestämma, att medlen skola anses förskingrade för viss huvudman.
Samfundet ifrågasätter, huruvida de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan
är principiellt riktig, men medger, att praktiska skäl tala för den av
de sakkunniga föreslagna lösningen, enligt vilken samtliga uppdragsgivare,
för vilka räkningen är avsedd, inbördes få lika rätt.

Ehuru, med den ståndpunkt de sakkunniga intagit i fråga om fördelningen
av de å gemensam räkning innestående medlen, vissa skäl kunde tala för
att man vid beräkningen av redovisningsborgenäi ernns andel i bankräkningarna
borde slå tillsammans de separata klienträkningarna med varandra och
med eventuellt tillika använd gemensam klienträkning, ansluter sig samfundet
till den av de sakkunniga föreslagna lösningen av sistnämnda fråga. Samfundet
vill dock ifrågasätta, huruvida från principen om särbehandling av
de separata räkningarna böra göras sådana undantag, som av de sakkunniga
angivits. Vad särskilt angår ett dylikt fall har samfundet fattat innebörden
därav så, att de sakkunniga tänkt på den situationen, att en redovisningsskyldig
öppnar särskild räkning för viss uppdragsgivare i syfte att sedan förskingra
medel från just denna räkning. Sysslomannen räknar kanske med
att denna huvudman skall visa sig särskilt välvillig, i den händelse förskingringen
icke hinner ersättas utan blir uppdagad. Att sätta denna huvudman
i bättre läge än enligt den av de sakkunniga skisserade principen om särställning
för separaträkningar av den anledningen, att sysslomannen velat
behandla honom sämre än de redovisningsborgenärer, som ha del i den gemensamma
klienträkningen, synes samfundet egendomligt. Hade medlen insatts
å den särskilda räkningen utan sådant syfte, som de sakkunniga angivit,
skulle ju denna huvudman enligt de sakkunnigas mening ha kommit
i en särställning, d. v. s. fått ensam bära förlusten, om sysslomannen tillgripit
å denna räkning insatta medel. Varför han nu skulle komma i ett
bättre läge därför att sysslomannen åsyftat att sätta honom i en sämre ställning,
synes svårförståeligt.

Slutligen ha i vissa yttranden framställts formella erinringar
mot det nu behandlade lagförslaget. Sålunda ha bland andra Göta hovrätt
och hovrätten för övre Norrland funnit den föreslagna lagtexten vara väl
mycket sammanträngd. Hovrätten över Skåne och Blekinge har särskilt förordat
vissa ändringar i bestämmelsernas inbördes ordningsföljd.

De sakkunnigas förslag till lag om ändrad lydelse av
17 kap. 2 § handelsbaden har tillstyrkts eller lämnats utan

erinran i samtliga yttranden.

I allmänhet har även de sakkunnigas förslag till lag örn ändring
i vissa delar av konkurs lagen godtagits i yttrandena.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har emellertid vänt sig mot förslaget, att de
redovisningsberättigade borgenärerna icke skulle vara skyldiga att gälda den
på redovisningsmedlen belöpande konkurskostnaden i annat fall, än då konkursboet
eljest ej lämnade tillgång därtill. Härom har länsstyrelsen anfört,
att dessa borgenärer skulle vinna en avsevärt förbättrad ställning genom möjligheten
att efter sammanblandning avskilja pengar med sakrättslig verkan.
Det syntes länsstyrelsen vid sådant förhållande icke vara mer än rätt och billigt,
att ifrågavarande borgenärer helt finge vidkännas de särskilda kostnader,
som föranleddes av fastställandet av deras rätt i konkursen.

Kungl. Maj.ts proposition ni 81.

Departementschefen.

Det förekommer i många olika sammanhang, att någon får hand om en
viss summa pengar eller en viss mängd varor, som tillhöra en annan, med
skyldighet att redovisa till denne. Advokater och andra slag av yrkesutövare
få sålunda i sin dagliga verksamhet mottaga pengar för olika klienters räkning.
Den som rent tillfälligt utför ett uppdrag åt annan kommer i motsvarande
situation, örn han på grund därav uppbär pengar, som tillkomma huvudmannen.

Då någon innehar en individualiserad sak, som tillhör en annan, är denna
sak i piäncip skyddad mot att tillgripas för innehavarens gäld. Om innehavaren
råkar i konkurs eller utmätning äger rum hos honom, skall alltså
den andres äganderätt respekteras. Samma rättsläge kan föreligga beträffande
pengar och fungibla varor, men genom sammanblandning med innehavarens
egna pengar eller varor kan i dylika fall den redovisningsberättigades
äganderätt lätt gå förlorad. Han får då nöja sig med en fordran mot innehavaren
utan sakrättsligt skydd vid utmätning eller konkurs.

Såsom framgår av den tidigare lämnade redogörelsen för gällande rätt är
det tveksamt, under vilka förutsättningar pengarna eller varorna skola anses
behörigen avskilda från innehavarens egendom. Lagbestämmelser härom
finnas icke, och frågan har ej heller blivit uttömmande besvarad i rättspraxis.
I de förut återgivna remissyttrandena ha särskilt näringslivets målsmän
lramhållit de praktiska olägenheterna av detta osäkra rättsläge. Det
föreligger sålunda ett påtagligt behov av en legal reglering. Såsom inledningsvis
angivits har detta behov särskilt aktualiserats genom de nya lagbestämmelserna
om förskingring.

Det förslag till lag om redovisningsmedel, som framlagts av särskilda
sakkunniga, avser att tillgodose det nu angivna behovet. De allmänna principer,
på vilka förslaget är uppbyggt, synas också vara väl ägnade att läggas
till grund för den erforderliga lagstiftningen.

Den föreslagna lagen omfattar enligt sin ordalydelse icke varor, men de
sakkunniga ha framhållit, att en analogisk tillämpning i viss utsträckning
kunde äga rum beträffande andra fungibla ting än pengar och övriga betalningsmedel.
Även örn vissa skäl tala för att utsträcka lagens direkta
räckvidd att omfatta även varor, såsom häradshövdingeföreningen
ifrågasatt, torde dock de sakkunnigas förslag vara att föredraga. Det skulle
komplicera lagtexten att reglera olika fall, som röra fungibla varor, och
eftersom dessa fall förekomma mindre ofta, synes det tillräckligt med den
ledning, som rättstillämpningen kan hämta ur en lagstiftning rörande penningmedel.

För att lagen skall bliva tillämplig fordras enligt förslaget, att det skall
vara fråga om sådana medel, som någon mottagit med skyldighet att redovisa
därför. Härigenom undantagas vanliga skuldförhållanden. Gränsdragningen
är gjord efter den princip, som tillämpats i de nya bestämmelserna
om ansvar för förskingring, och det synes lämpligt, att samma regel gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

i nu föreliggande hänseende. Om det i något fall skulle uppkomma tvekan,
huruvida den angivna förutsättningen är uppfylld, torde bevisbördan åligga
den som gör gällande, att medlen mottagits med redovisningsskyldighet.
Den föreslagna lagen omfattar såväl sysslomannaskap som andra fall, där
redovisningsplikt föreligger. Liksom i betänkandet användes dock för enkelhetens
skull uttrycket syssloman i det följande som allmän beteckning.

Såsom förut framhållits kan redan enligt gällande rätt en penningsumma
i främmande persons besittning vara skyddad mot dennes borgenärer genom
att äganderätten till pengarna blivit bevarad. Det är visserligen tveksamt,
under vilka närmare förutsättningar denna rättsliga situation skall anses
vara för handen, men otvivelaktigt är detta fallet, då pengarna oavbrutet
hållits avskilda från innehavarens egna medel. Enligt förslaget skall nu det
sakrättsliga skyddet för redovisningsmedel under vissa förutsättningar utsträckas
till sådana fall, då sammanblandning skett med sysslomannens
förmögenhet, men därefter ett motsvarande belopp blivit avskilt. Denna utsträckning
av det sakrättsliga skyddet skall gälla oberoende av kontinuitet
beträffande pengarna och äganderätten till dem. Förslaget har väckt vissa
principiella betänkligheter i det yttrande som avgivits av länsstyrelsen i
Örebro län. Det är emellertid tydligt, att den tillämnade lagstiftningen ej
skulle kunna fylla sitt praktiska syfte, örn skyddet bundes vid nyss berörda
villkor. Nämnda länsstyrelse har också, i likhet med övriga som
yttrat sig, godtagit de sakkunnigas ståndpunkt, varvid länsstyrelsen dock
påpekat, att förslaget icke uppställer något krav på publicitet till upplysning
vid kreditgivning o. dyl. Naturligtvis kommer det också att finnas
en viss möjlighet, att den som bedömer en persons ekonomiska ställning
blir vilseledd genom att denne innehar redovisningsmedel, vilka tillkomma
en annan. Såsom de sakkunniga framhållit kan emellertid detsamma inträffa
i andra liknande situationer, där det dock ej ansetts erforderligt att föreskriva
någon form av publicitet. Dessutom torde kreditupplysningar och
andra prövningar av kreditvärdighet numera i regel bygga på andra och
mera tillförlitliga grunder än det direkta egendomsinnehavet.

I förslaget har såsom redan angivits det sakrättsliga skyddet i första hand
grundats på den yttre förutsättningen att ett belopp är på något sätt avskilt
från sysslomannens övriga tillgångar. I detta hänseende anknyter förslaget
alltså till en allmänt gällande civilrättslig princip. För att ett avskilt belopp
skall vara skyddat, bör vidare i enlighet med förslaget krävas, att beloppet
skall vara avsett för ett eller flera bestämda redovisningsändamål. Det är
alltså icke tillfyllest, att en klumpsumma avskilts för blivande redovisningsskulder
i allmänhet. Ej heller kunna medel, som insatts på en bankräkning,
anses behörigen avskilda, om sysslomannen genom insättningar och uttag
för egen del använder räkningen som ett vanligt privat bankkonto. Härvid
måste ganska stränga krav upprätthållas. Dock behöver en bankräkning
med redovisningsmedel icke förlora sin speciella karaktär, så snart ett
belopp, som tillhör sysslomannen, finnes på kontot. Att ett dylikt belopp

Kungl. Maj.ts proposition nr XI.

genom tillfälligt förbiseende placerats där eller att upplupen ränta, som tillkommer
sysslomannen, kvarstår på kontot eller att tillgodohavande eljest
uppkommit för sysslomannen genom att han underlåtit att göra uttag, bör
sålunda ej medföra denna verkan. Slutligen kan i detta sammanhang påpekas,
att förhållandena — oberoende av den nu ifrågavarande lagstiftningen
— stundom kunna vara sådana, att den redovisningsberättigade och sysslomannen
böra anses ha samäganderätt till ett belopp, som är avskilt från
sysslomannens övriga förmögenhet.

På vad sätt avskiljande av redovisningsmedel skall kunna ske har i förslaget
reglerats endast genom angivande av den i praktiken viktigaste metoden,
nämligen insättning i bank eller annan penninginrättning. Det är härvidlag
ej fråga om sådan insättning, som göres på huvudmannens konto utan
något förbehåll om rätt för sysslomannen att fortfarande få disponera över
de insatta medlen; en dylik insättning medför ju att medlen överlämnas till
huvudmannen. Ej heller åsyftas insättning, som förmyndare eller konkursförvaltare
gör på myndlingens eller konkursboets bankräkning. Genom det
föreslagna stadgandet blir däremot klarlagt, att ett avskiljande med sakrättslig
verkan kan ske genom insättning på sysslomannens egen räkning
eller eljest med förbehåll om dispositionsrätt för denne.

I vissa yttranden har förordats, att avskiljande av medel på nu angivet
sätt icke skulle godtagas, om ej bankräkningen försetts med beteckning, som
utvisar dess ändamål, eller banken eljest fått kännedom därom. Ett tydligt
angivande av räkningens ändamål är otvivelaktigt ägnat att undanröja risker
för bevisningssvårigheter. Ur kreditgivningssynpunkt skulle upplysning örn
dylika räkningars natur också vara av viss betydelse, även örn publicitetsprincipen,
såsom nyss angivits, härvidlag icke bör tillmätas alltför stor vikt.
Slutligen skulle en dylik regel betaga banken möjlighet att kvitta med en
motfordran hos sysslomannen. Dessa skäl göra det uppenbarligen önskvärt,
att räkningens ändamål tydligt angives. Dock torde det ej vara lämpligt att
göra rättsskyddet beroende av att så sker. Detta skulle nämligen kunna medföra
mycket obilliga verkningar. Såsom de sakkunniga framhållit kan det
exempelvis lätt inträffa, att en person, som på grund av ett enstaka uppdrag
fått hand örn redovisningsmedel, anser sig ha hållit dem vederbörligen
avskilda genom att insätta dem på en särskild bankräkning utan att underrätta
banken örn räkningens ändamål. Att underkänna detta avskiljande synes
knappast vara rimligt. De sakkunnigas ståndpunkt torde också stå i
överensstämmelse med rådande praxis, i den mån en sakrätt erkännes till
penningmedel som annan innehar. Övervägande skäl tala för att det bör betraktas
som en vanlig bevisfråga, huruvida det av omständigheterna kan anses
framgå, att medlen äro avsedda för redovisningsändamål.

I fråga örn den speciella situation, som uppkommer, då en bank är syssloman,
har bankföreningen påpekat, att något avskiljande icke sker genom ali
huvudmannen goltskrives ett belopp å räkning hos banken. Såsom föreningen

Bihang till riksdagens protokoll 19bb. 1 sami. Nr SI. 3

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

framhållit torde detta förhållande emellertid icke påkalla några särskilda
rättsregler.

Enligt de sakkunnigas förslag skall ett giltigt avskiljande kunna ske även
på andra sätt än genom insättning i bank. Som nyss nämnts innehåller förslaget
icke någon reglering av förfarandet i dessa fall. I de sakkunnigas motivering
nämnes emellertid förvaring i särskild kassa, i ett kuvert eller hos
tredje man såsom exempel på olika sätt att avskilja medel. En beskrivning av
de åtgärder, som i olika fall skola anses tillfyllest, kan ej lämpligen införas i
lagtexten.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att den, som gör gällande, att
medel äro behörigen avskilda för honom, enligt allmänna regler är skyldig
visa att förutsättningarna härför äro uppfyllda.

Vid övervägandet av de övriga förutsättningar, under vilka ett avskiljande
av redovisningsmedel kunde tillerkännas sakrättslig verkan, ha de sakkunniga
först behandlat de fall, då avskiljandet ägt rum genast eller kort tid efter det
pengarna mottagits, och därefter de fall, då en längre tidrymd hunnit förflyta,
innan beloppet blivit avskilt.

De sakkunniga lia förordat, att ett avskiljande, som gjorts relativt snart,
skall tillerkännas sakrättslig verkan, även örn sysslomannen var insolvent,
när avskiljandet ägde rum. Om endast en tillfällig sammanblandning skett
med hans egna tillgångar, bör det enligt de sakkunnigas mening framstå såsom
naturligt, att vad som aldrig varaktigt införlivats med sysslomannens
förmögenhet skall kunna bevaras åt huvudmannen. Dessa synpunkter ha icke
mött någon gensaga i yttrandena. Uppenbarligen motsvarar förslaget också
det praktiska livets krav. Icke minst i de fall då redovisningsmedel yrkesmässigt
mottagas skulle det vålla onödigt besvär, örn varje tillfällig sammanblandning
måste förhindras. Det bör t. ex. vara möjligt att på ett kontor
använda en gemensam kassa för medel som inflyta för olika klienters räkning
och medel som inbetalas till sysslomannen själv, i avvaktan på att senare
särskilja de olika beloppen med ledning av bokföringen.

Det har emellertid framträtt olika meningar, hur man borde bestämma den
korta tidsfrist inom vilken ett avskiljande utan vidare skulle godtagas. De
sakkunniga ha icke ansett det lämpligt att fastställa en bestämd tidsperiod
utan ha föreslagit, att avskiljandet skall tillerkännas giltighet, örn det skett
utan dröjsmål. I vissa yttranden har denna bestämning ansetts vara alltför
vag. Emellertid möter det uppenbarligen stora svårigheter att närmare fixera
en frist, som skulle passa för de växlande förhållandena i städer och på
landsbygd, vid yrkesmässig verksamhet av skilda slag och vid tillfälliga privata
uppdrag. En regel som medger en skälig bedömning efter olika förhållanden
torde vara att föredraga. De sakkunnigas förslag lärer i allmänhet ej
behöva vålla någon tvekan i tillämpningen och torde böra godtagas.

örn redovisningsmedel icke blivit avskilda utan dröjsmål, uppkommer frågan,
huruvida och under vilka förutsättningar ett senare avskiljande bör
kunna erhålla sakrättslig verkan. Det är framför allt i denna fråga som me -

Kungl. Maj:ts proposition nr SL

ningsskiljaktigheler rörande den föreslagna lagstiftningen gjort sig gällande.
Två av de sakkunniga ha ansett, att ett försenat avskiljande borde tillerkännas
giltighet i de fall, då sysslomannen vid avskiljandet var solvent. Den tredje
sakkunnige, som reserverat sig mot detta majoritetens förslag, har i stället
velat godtaga de fall, där underlåtenheten att i rätt tid avskilja varit oavsiktlig
och avskiljandet sedan verkställts utan dröjsmål efter det att sysslomannen
kommit till insikt om underlåtenheten.

I yttrandena ha betänkligheter av två länsstyrelser anförts mot att överhuvud
taget låta ett senare avskiljande få sakrättslig verkan. Majoritetens
förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bl. a. två hovrätter, flertalet
länsstyrelser samt häradshövdingeföreningen och vissa andra sammanslutningar,
medan reservantens mening har biträtts av bl. a. kommerskollegium,
åtskilliga länsstyrelser och vissa sammanslutningar, däribland advokatsamfundet
och flera av näringslivets organisationer. De båda återstående hovrätterna
och en annan myndighet kunna sägas i huvudsak lia förordat, att ett
försenat avskiljande skulle godkännas både i de fall som majoriteten angivit
och i de som reservanten avsett.

Såsom de sakkunniga framhållit innebär det säkerligen ett klart avsteg från
gällande rätt att låta ett försenat avskiljande av redovisningsmedel bliva gällande
mot sysslomannens borgenärer. Det måste också i regel anses höra till
god ordning, att en syssloman icke låter dylika medel vara sammanblandade
med hans egna tillgångar efter den korta frist, som kan vara erforderlig för
att på ett praktiskt sätt ordna med avskiljandet. Med hänsyn härtill kunde
det ifrågasättas att icke under några förhållanden godtaga ett försenat avskiljande.
En sådan ståndpunkt synes dock vara alltför sträng och lärer, på
sätt Svea hovrätt framhållit, strida mot vad som förutsattes vid genomförande
av den nya straffbestämmelsen för förskingring. Det är önskvärt, att avskiljande
av redovisningsmedel icke förhindras, även om avskiljandet sker
på ett sent stadium, såframt ej någons berättigade intresse trädes för nära.
Jag vill erinra, att den föreslagna lagen är avsedd att gälla även i sådana
fall, då det icke föreligger någon rättslig skyldighet för sysslomannen att
hålla mottagna medel avskilda.

Om det sålunda bör finnas möjlighet att med sakrättslig verkan avskilja
medel, även örn varaktig sammanblandning ägt rum med sysslomannens förmögenhet,
gäller det att avgöra, under vilka förutsättningar detta skall kunna
ske. Såsom de sakkunniga framhållit måste härvid de redovisningsberättigades
skyddsbehov vägas mot de intressen som representeras av sysslomannens
övriga borgenärer. Då sysslomannen är solvent, kan han betala sin redovisningsskuld
ulan alt hans andra borgenärer kunna få betalningen att återgå.
Dessa borgenärers intresse bör därför icke utgöra något hinder för sysslomannen
att i stället för betalning verkställa ett giltigt avskiljande av beloppet.
De sakkunnigas majoritet har också på grund härav velat godkänna avskiljandet
i dylika fall. Mot en regel av detta innehåll har särskilt anmärkts, att
den kunde medföra risker för att sysslomän skulle underlåta alt omedelbart
avskilja redovisningsmedel i förlitande på framtida solvens och möjlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

heten att senare vid behov verkställa avskiljandet. Denna invändning kan
icke frånkännas en viss betydelse, men synes knappast böra bliva avgörande.
Det är som nyss nämnts önskvärt att kunna godkänna avskiljande —
även på ett sent stadium — så länge det kan ske utan att något berättigat
intresse kränkes. Önskemålet att främja ett omedelbart avskiljande tillgodoses
genom sådana bestämmelser, som redan finnas inom ett flertal områden,
örn skyldighet att städse hålla andras medel avskilda. Underlåtenhet
att iakttaga detta medför, även om förskingring ej föreligger, straff
enligt 22 kap. strafflagen, nämligen för olovligt förfogande. Gentemot majoritetens
förslag har vidare framhållits, att en solvent syssloman icke skulle ha
behov av att avskilja redovisningsmedel, då han i stället hade möjlighet att
betala beloppet. En betalning i förtid kan emellertid vålla praktiska olägenheter,
särskilt i sådana fall, då det är fråga om ett fortlöpande redövisningsuppdrag.
Slutligen har anmärkts, att det efter en tids förlopp skulle föreligga
stora svårigheter att utreda, om sysslomannen var solvent eller ej vid varje
tidpunkt, då medel avskildes. Härvidlag lärer dock ofta sysslomannens bokföring
kunna lämna tillräckliga upplysningar. I regel torde det också bliva
onödigt att efterforska en sysslomans ställning vid alla olika tillfällen, då belopp
blivit avskilda. Det är nämligen tillfyllest att konstatera, att han varit
solvent intill en viss tidpunkt. I tvivelaktiga fall får den som vill åberopa avskiljandet
styrka, att sysslomannen var solvent vid tiden därför. På grund av
det anförda vill jag ansluta mig till majoritetens förslag, att ett försenat avskiljande
av redovisningsmedel tillerkännes sakrättslig verkan, då sysslomannen
var solvent vid tiden för avskiljandet.

Vad sedan angår de fall, då sysslomannen är på obestånd, när ett försenat
avskiljande äger rum, har de sakkunnigas majoritet funnit det oförenligt med
hans övriga borgenärers intressen att likväl godkänna avskiljandet. Reservanten
däremot, som överhuvud taget icke velat bygga lagbestämmelserna på
sysslomannens solvens eller obestånd, har ansett ett försenat avskiljande böra
få giltighet under förutsättning, att dröjsmålet varit oavsiktligt.

De sakkunnigas majoritet har uttalat, att kravet på solvens måhända kunde
synas hårt, örn dröjsmålet vöre oavsiktligt från sysslomannens sida, t. ex
om någon hans medhjälpare honom ovetande förskingrat beloppet. De ha
emellertid ansett det uteslutet att här göra skillnad allt efter den subjektiva
omständigheten, örn dröjsmålet från sysslomannens sida vore avsiktligt eller
ej. En mera framkomlig väg vore att medgiva rättelse, när de oprioriterade
borgenärerna skulle njuta en oberättigad förmån genom att beloppet ansåges
införlivat med sysslomannens tillgångar, i det att deras ställning skulle
bliva bättre än förut, men att införa någon bestämmelse örn obehörig vinst
på detta speciella område syntes olämpligt. Svea hovrätt har i denna fråga
uttalat, att den av reservanten föreslagna regeln syntes oförenlig med gällande
rättsregler i övrigt. Sålunda vore det orimligt att i nu ifrågavarande fall
låta avskiljandet obetingat medföra separationsrätt, under det att en till huvudmannen
verkställd betalning vore underkastad konkurslagens återvinningsregler,
och att komplicera rättssystemet genom regler om återvinning

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

även av avskilda medel ville hovrätten ej förorda. Endast för sådana fall, då
det kunde anses utrett att rättsläget för den insolvent sysslomannens borgenärer
efter medlens försenade avskiljande ej i något hänseende vöre sämre
än örn avskiljandet skett utan dröjsmål, kunde det ifrågasättas att erkänna
en separationsrätt. Emot en regel av denna innebörd mötte emellertid enligt
hovrättens mening betänkligheter på grund av den osäkerhet vartill den
kunde leda i tillämpningen.

Det är uppenbarligen av synnerlig vikt att på en så central punkt inom
civillagstiftningen som den nu ifrågavarande icke införa några regler som
komma i strid med eljest gällande rättsregler. Jag finner därför icke möjligt
att godtaga en så långt gående bestämmelse, som reservanten bland de sakkunniga
föreslagit. Vad åter angår tanken att upptaga en dylik bestämmelse
med ett tillägg som möjliggör återvinning av avskilda medel vill jag, utöver
vad Svea hovrätt anfört, framhålla att det föreligger en väsentlig skillnad
mellan betalning å ena samt avskiljande av medel å andra sidan. Den
förra åtgärden innebär en överflyttning av medlen från den enes besittning
till den andres och fyller sålunda det traditionskrav som enligt svensk
rätt i allmänhet gäller för att sakrättsligt skydd skall vinnas. Den senare åtgärden
är tills vidare endast en omflyttning inom sysslomannens egen maktsfär.
Att betalning efter viss tid kan stå sig, även örn den länt övriga borgenärer
till förfång, sammanhänger givetvis med det krav på säkerhet i den
ekonomiska samfärdseln som bestämmelserna om godtrosförvärv och därmed
likartade stadganden avse att tillgodose. Detta krav saknar motsvarighet,
när det är fråga om överflyttning av medel som en syssloman gör från
sin privata kassa till en särskild av honom disponerad räkning eller kassa.
Gentemot vad advokatsamfundet uttalat vill jag framhålla, att sakkunnigförslaget
icke förutsätter att den redovisningsberättigade redan före avskiljandet
har en sakrätt i de medel, som användas härför.

Den av reservanten förordade regeln skulle måhända lia sin största praktiska
betydelse för det fall, att någon sysslomannens medhjälpare förskingrat
redovisningsmedel. Det synes emellertid stötande, att en insolvent syssloman
i en dylik situation skulle kunna använda sina privata tillgångar för
att fylla bristen utan hänsyn till övriga borgenärer. Enligt reservantens förslag
skulle rättelse lill förfång för övriga borgenärer få äga rum, även örn
sysslomannen eller någon av hans medhjälpare gjort sig skyldig till grov
vårdslöshet. Jämväl i sådana fall synes den av reservanten föreslagna regeln
olämplig.

Svea hovrätt har som förut nämnts, i huvudsaklig anslutning till ett uttalande
av de sakkunnigas majoritet, ansett, att godkännande av ett försenat
avskiljande, som äger rum när sysslomannen är insolvent, icke kunde ifrågasättas
annat än örn det vore utrett, att den insolvente sysslomannens borgenärer
efter medlens försenade avskiljande ej i något hänseende vore sämre
ställda än örn avskiljandet skett utan dröjsmål. Såsom hovrätten uttalat möta
emellertid betänkligheter mot alt i detta sammanhang införa en regel av
nu angiven innebörd på grund av den osäkerhet vartill den kunde leda i till -

Kungl. Majlis proposition nr 81.

Iämpningen. Hovrätten torde härvid syfta på svårigheten att vid utmätning
eller konkurs verkligen utreda, att dröjsmålet ej länt övriga borgenärer till
förfång. I vissa fall är det väl tänkbart att detta skulle kunna lyckas, men
när sysslomannen, såsom här förutsättes, är insolvent och alltså »icke kan
rätteligen betala sin gäld», torde emellertid regelmässigt föreligga en viss
oklarhet i hans ekonomiska förhållanden. Härtill kommer, att en regel som
godkänner försenat avskiljande, örn detta ej länt övriga borgenärer till förfång,
otvivelaktigt är särskilt ägnad att fresta sysslomannen att vara mindre
noga med avskiljandet.

De sakkunnigas majoritet har fäst uppmärksamheten vid de möjligheter
som i tillämpningen rymmas i den förut behandlade regeln örn att avskiljande,
som sker utan dröjsmål, skall gälla, även om sysslomannen är insolvent,
när avskiljandet äger rum. Uttrycket »utan dröjsmål» avser att möjliggöra
ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall.
Därest vid en med kortare mellanrum återkommande kontroll upptäckes,
att ett eller annat mindre belopp blivit felfört och omständigheterna äro sådana
att man regelmässigt måste räkna med vissa dylika felföringar inom
rörelsen i fråga, torde man kunna anse att beloppet blivit avskilt utan dröjsmål,
om omedelbar rättelse sker i samband med upptäckten av felet. Å andra
sidan är det praktiska behovet av att kunna godkänna rättelse ej så framträdande
i fråga om smärre belopp, enär det enligt sakens natur knappast
lärer uppkomma någon tvist örn dem. Vanskligare är frågan, när det är större
belopp som felförts. Vid bedömande, huruvida dröjsmål måste anses föreligga,
måste man helt naturligt vara strängare, när det gäller ett större belopp
än när det gäller ett mindre. Den löpande kontrollen bör vara så organiserad,
att åtminstone större felföringar snabbt upptäckas. En viss möjlighet
till rättelse ligger emellertid, även när större felföring skett, i regeln att avskiljande,
som ägt rum utan dröjsmål, skall godkännas.

På grund av vad nu anförts finner jag ej skäl att avvika från majoritetens
förslag på förevarande punkt. Enligt min mening är det icke något orimligt,
att lagen förutsätter att den insolvente sysslomannen iakttager särskild noggrannhet
i fråga om avskiljandet av andras medel. Detta synes mig tvärtom
vara en ovillkorlig förutsättning för att man över huvud skall kunna medgiva
sakrättsligt skydd och separationsrätt till penningmedel, som en sådan
syssloman innehar vid utmätning eller konkurs.

Speciella problem uppkomma, då en syssloman använder gemensam bankräkning
för flera klienter eller då eljest medel äro gemensamt avskilda för
flera redovisningsberättigades räkning. Särskilt för yrkesutövare med många
klienter kan det uppenbarligen bliva nödvändigt att förfara på sådant sätt.
Lagstiftningen bör ej hindra, att de på ett dylikt konto insatta medlen betraktas
såsom behörigen avskilda för klienternas gemensamma räkning. I de
fall, då brist föreligger på ett gemensamt konto, uppkommer frågan om klienternas
inbördes rätt, d. v. s. om bristens fördelning dem emellan. Efter
att lia övervägt flera olika möjligheter ha de sakkunniga förordat, att de
klienter, för vilka kontot är avsett, inbördes skola ha lika rätt. Skeppsklarerare-
och skeppsmäklareföreningen har anmärkt på denna fördelningsprincip

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

och påyrkat, att de klienter, vilkas medel blivit behörigen avskilda, skola utbekomma
dem oavkortade. En sådan regel kan förefalla principiellt grundad,
men den lärer knappast kunna upprätthållas i praktiken. När det uppstått
brist på ett gemensamt klientkonto, är det ofta svårt eller omöjligt att avgöra,
vilken klients medel som tillgripits. Och även i de fall, då detta eventuellt
skulle kunna fastställas, skulle en fördelning av medlen på denna
grundval lätt kunna bliva godtycklig. Såsom de sakkunniga påpekat, kan
det nämligen bero på en slump, att sysslomannen t. ex. underlåtit att insätta
en viss klients medel i stället för att uttaga samma belopp från kontot. Det
behöver ej heller ligga något stötande i att de klienter, för vilka en gemensam
räkning är avsedd, underkastas inbördes lika behandling.

Vid bestämmande av de olika klienternas andelar i ett gemensamt konto,
som utvisar brist, skall enligt de sakkunnigas förslag den proportionella fördelningen
göras med utgångspunkt från varje klients redovisningsfordran. Med
sistnämnda uttryck ha de sakkunniga velat utmärka, att fördelningen i regel
skall ske på grundval av de belopp som sysslomannen mottagit, utan att
något avdrag skall göras för eventuella motfordringar, t. ex. för sysslomannens
arvode. Den nu angivna principen har kritiserats av häradshövdingeföreningen
och advokatsamfundet, vilka ansett att klienternas andelar
borde bestämmas i förhållande till deras nettofordringar, d. v. s. vad som
återstår efter avdrag för sysslomannens motfordringar. Härigenom skulle vid
konkurs hela behållningen på det gemensamma kontot fördelas mellan de
redovisningsberättigade, under det att enligt de sakkunnigas förslag konkursförvaltaren
efter att lia uttagit vad som belöpte på viss redovisningsborgenär
kunde avräkna en motfordran och därigenom tillgodoföra konkursboet
visst belopp.

Med anledning av vad häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet
anfört må framhållas, att deras ståndpunkt leder till den egendomliga konsekvensen,
alt de redovisningsberättigades andelstal i ett gemensamt konto
under i övrigt lika förhållanden skulle bestämmas olika vid utmätning och
konkurs, enär någon kvittning med motfordringar svårligen kan förutsättas
äga rum i det förra fallet. Ur praktisk synpunkt förtjänar påpekas, att örn
häradshövdingeföreningens och advokatsamfundets ståndpunkt godtoges, andelstalen
i ett gemensamt konto ej kunde fastställas förrän alla motfordringar
mot de redovisningsberättigade, som konkursboet kunde vilja göra
gällande, blivit till beloppet fixerade. Detta skulle lätt kunna vålla olägenheter.
Häradshövdingeföreningen och advokatsamfundet lia ej heller ingått på
frågan, när konkursboets motfordran måste ha uppkommit för alt kunna få
avräknas eller örn skillnad holde göras mellan s. k. konnexa motfordringar
och andra. Jag vill nied hänsyn till nu angivna förhållanden biträda de sakkunnigas
ståndpunkt. Denna innebär, att de avskilda pengarna skola konsekvent
behandlas såsom annans egendom, på samma sätt som örn konkursgäldenären
innehar varor för annans räkning. Sedan andelstalen för ett visst konto
fixerats och medlen fördelats, skall visserligen utbetalandet av medlen av praktiska
skäl ankomma på konkursförvaltaren, ett uppdrag som i och för sig i
stället kunnat anförtros en särskild god man. Att konkursförvaltaren fått denna

Kungl. Maj.ts proposition nr SI.

befogenhet och därigenom också har faktisk möjlighet att vid utbetalandet
avräkna motfordran skall icke inverka på storleken av de andelar, som olika
redovisningsberättigade ha i de genom avskiljandet sakrättsligt skyddade
medlen.

Det må anmärkas, att om sysslomannen har utlägg i anledning av uppdraget,
han i regel torde vara berättigad att använda de mottagna medlen härför.
Huvudmannens redovisningsfordran, som enligt vad nu angivits skall ligga
till grund för beräkningen av andelstalen, får i sådant fall anses lia minskats
med utläggets belopp.

De sakkunniga ha framhållit, att örn en syssloman vid sidan av ett allmänt
klientkonto öppnat en särskild räkning för viss huvudman, denne bör
komma i särställning. Denna uppfattning synes i princip vara riktig. Sålunda
bör den klient, för vilken den särskilda räkningen är avsedd, ensam
få vidkännas en där uppkommen brist, liksom han ej skall behöva deltaga
i en förlust, som uppstår på det allmänna klientkontot. Frågan i vad mån
undantag från denna regel bör medgivas av särskilda skäl, såsom då sysslomannen
ej haft något lojalt syfte med att öppna särskild räkning för viss
person, torde lämpligen böra ankomma på rättspraxis att avgöra med hänsyn
till omständigheterna i de särskilda fallen.

Om en syssloman, som mottagit redovisningsmedel, ännu ej verkställt något
avskiljande, skall enligt de sakkunnigas förslag huvudmannen likväl erhålla
sakrättsligt skydd under förutsättning att dröjsmål med avskiljandet ej
föreligger. Skyddet skall bestå däri att medel, som sysslomannen har omedelbart
tillgängliga för att avskiljas, skola vara förbehållna huvudmannen. Denna
bestämmelse har icke givit anledning till någon erinran i yttrandena och
synes böra godtagas. Jag vill i detta sammanhang erinra, att — såsom de sakkunniga
framhållit — lagförslaget icke avser att göra intrång i äganderätt som
finnes enligt allmänna regler. Detta innebär bl. a., att om det visas att viss
huvudmans individualiserade medel finnas i behåll, de äro hans egendom
och ej må användas för att tillgodose andra redovisningsborgenärer.

I formellt hänseende torde böra vidtagas den ändringen i de sakkunnigas
förslag till lag om redovisningsmedel, att andra stycket, som handlar om medel,
avskilda på annat sätt än genom insättning på räkning i bank eller annan
penninginrättning, sammanföres med första stycket. Det torde vara överflödigt
att vid sidan av räkning i bank särskilt nämna räkning i annan penningsinrättning.
Vidare torde sista punkten i första stycket, som handlar örn
gemensamma klienträkningar, böra med en sådan omformulering, att den
avser såväl gemensam klienträkning som gemensam kassa, upptagas såsom
tredje stycke. Frågan i vad mån denna bestämmelse skall erhålla analogisk
tillämpning med avseende å annat sätt att förvara redovisningsmedel torde
lämpligen böra överlämnas åt rättspraxis.

Såsom tidigare angivits ha de sakkunniga framlagt ytterligare två lagförslag,
vilka utgöra komplement till det nu behandlade. Förslaget till lag om
ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbaden avser endast att ur detta lagrum

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

utesluta en bestämmelse, som icke är behövlig men möjligen kan vålla missförstånd.
Detta förslag, mot vilket ingen anmärkning framställts i yttrandena,
torde böra genomföras.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar av konkurslagen innebär i huvudsak,
att konkursförvaltare skall omhändertaga och redovisa sådana medel
som konkursgäldenären skulle varit skyldig att redovisa, samt att de redovisningsberättigade
skola få samma ställning i konkursen som borgenärer
med panträtt. Den sålunda föreslagna regleringen, som ävenledes lämnats
utan erinran i yttrandena, synes vara praktisk och ändamålsenlig.

De sakkunniga lia vidare föreslagit, att en redovisningsberättigad skall
vara pliktig att vidkännas sådana konkurskostnader som avse redovisningsmedlen,
liksom en borgenär med avseende å panten. Dock skall enligt förslaget
den redovisningsberättigades skyldighet att vidkännas kostnader endast
gälla under förutsättning, att det ej finns någon annan tillgång i konkursboet,
som kan tagas i anspråk för ändamålet.

De sakkunnigas förslag, som på denna punkt föranlett erinran allenast i ett
yttrande, utgår från den ståndpunkten att det är konkursboets sak att utreda
vad som hör till boet. Konkursboet har icke i andra fall rätt att debitera
den, som har separationsrätt till egendom i gäldenärens bo, några kostnader
för fastställandet av denna rätt. Skulle konkursboet efter process förklaras
pliktigt att utlämna annans egendom, lärer det ej blott få självt vidkännas
sina egna kostnader utan även förpliktas att gälda motpartens kostnader.

Jag finner på grund härav de sakkunnigas förslag välgrundat. En motsatt
ståndpunkt skulle leda till att var och en av redovisningsborgenärerna erhölle
en fordran — motsvarande hans andel i konkurskostnaderna — som
han ägde bevaka i konkursen. Detta skulle givetvis komplicera förfarandet.
Syftet med medlens avskiljande komme också att förfelas, i det att redovisningsborgenären
ej erhölle det skydd som avsetts.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag om redovisningsmedel;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbalken; samt

3) lag örn ändring i konkurslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Sven Leffler.

1 De under 2) och 3) upptagna lagförslagen, vilka äro likalydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen i samma ämnen, ha här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Förslag

till

Lag

om redovisningsmedel.

Härigenom förordnas som följer.

Vad den som mottagit medel för annan, med skyldighet att redovisa därför,
har för detta ändamål innestående på räkning i bank, eller eljest i särskilt
förvar, skall vara förbehållet huvudmannen, såvitt beloppet avskilts utan
dröjsmål. Samma lag vare i fråga om belopp som avskilts senare, örn den redovisningsskyldige
ej var på obestånd, när beloppet avskildes.

Vad den redovisningsskyldige har omedelbart tillgängligt för att avskiljas
vare ock förbehållet huvudmannen, såvitt dröjsmål med avskiljandet ej föreligger.

Är bankräkning eller kassa avsedd för flera huvudmäns medel, njute de
inbördes lika rätt, envar i förhållande till sin redovisningsfordran.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 februari
1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
justitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 14 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet
den 31 december 1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om redovisningsmedel;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbalken; samt

3) lag örn ändring i konkurslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet H. Zetterberg.

Förslaget till lag om redovisningsmedel.

Justitierådet Alsén anförde:

I vad förslaget tillerkänner sakrättslig verkan åt ett avskiljande av redovisningsmedel
från egna tillgångar, då avskiljandet ägt rum omedelbart eller
kort tid efter det medlen mottagits, synes anledning till erinran icke föreligga.

Däremot känner jag mig icke helt övertygad om nödvändigheten att i lagen
upptaga till reglering de fall, då en längre tidrymd hunnit förflyta innan
medlen blivit avskilda. Redan de sakkunniga funno det tveksamt, huruvida
ett avskiljande som äger rum på ett jämförelsevis sent stadium borde medföra
samma verkan som ett avskiljande vilket sker utan dröjsmål. Med hänsyn
till de betänkligheter som syntes kunna anföras mot en sådan lösning lia
de sakkunniga övervägt olika möjligheter att begränsa de fall, då ett försenat
avskiljande borde godkännas. Därvid har en av de sakkunniga stannat vid
att icke under några förhållanden godtaga ett dylikt avskiljande, såframt detta
beror på avsiktlig underlåtenhet att i tid särskilja medlen, medan de två
övriga ansett sig icke böra göra skillnad .nelian avsiktligt och oavsiktligt
dröjsmål utan i stället, i motsats till reservanten, uppställt krav på att den
redovisningsskyldige städse skall vara solvent, när det försenade avskiljandet

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

äger runi. Den tveksamhet på förevarande punkt som sålunda från början
yppades har under ärendets fortsatta beredning icke blivit mindre; meningsmotsättningarna
lia fastmera ytterligare skärpts. Av särskilt intresse är att därvid
den i angivet hänseende strängare, av reservanten hävdade meningen omfattats,
förutom av åtskilliga myndigheter, av nära nog samtliga näringslivets
målsmän som yttrat sig över förslaget. Även om motsättningarna till någon
del härröra av att de möjligheter till en smidig anpassning efter skiftande
förhållanden som lagreglerna erbjuda icke tillräckligt beaktats, står det dock
klart att den avgörande skillnaden i åskådning sammanhänger därmed, att
den av sakkunnigmajoriteten förordade, i remissförslaget upptagna lösningen
av det praktiska livets män ansetts komma att fresta ett stort antal redovisningsskyldiga
att i förlitan på sin solvens uppskjuta avskiljandet till dess de
se sin ekonomiska ställning hotad och i verkligheten kanske blivit insolventa,
att således lösningen långt ifrån att främja redovisningsborgenärernas intressen
i gemen snarast skulle lända dem till förfång samt att strävandena i
syfte att inskärpa angelägenheten av att hålla anförtrodda medel avskilda,
evad rättslig skyldighet därtill föreligger eller ej, mer eller mindre skulle
komma att motverkas. De framhållna synpunkterna kunna icke frånkännas
berättigande. Det är tydligt att i denna praktiskt betydelsefulla fråga största
möjliga hänsyn bör tagas till den uppfattning som gör sig gällande särskilt
bland dem, som yrkesmässigt omhänderha medel för annan, så mycket mer
som lagstiftningen till dels har sin grund i en önskan hos dessa att få till
stånd en bättre ordning på förevarande område.

Den i remissförslaget upptagna särskilda regeln beträffande ett försenat
avskiljande torde få ses mot bakgrunden av de nyligen ändrade bestämmelserna
om straff för förskingring samt straffrättskommitténs i anslutning därtill
gjorda uttalande, att en komplettering av straffskyddet skulle kunna beredas
genom att civilrättsligt reglera och utvidga möjligheten att verkställa ett
efterföljande avskiljande av främmande medel och därigenom förläna ökat
värde åt förskingringsbestämmelsen. Med det innehåll regeln fått lärer den
visserligen i och för sig vara oangriplig men å andra sidan knappast komma
att fylla någon större praktisk uppgift. Vad till en början angår redovisningsskyldig,
som på grund av lag eller eljest är pliktig att hålla andras medel
avskilda, saknas utrymme för regeln, förutsatt att han iakttager denna sin
skyldighet. Gör han det ej, medför detta även om förskingring ej föreligger
straff enligt 22 kap. 4 § strafflagen för olovligt förfogande. Anledning
att räkna med att denne trots ådraget straffansvar, i eget eller redovisningsborgenärernas
intresse, självmant skulle ändra sig och från egna tillgångar
avskilja de medel som redan sammanblandats är tydligen icke så stor. Under
alla omständigheter torde han veta med sig alt, örn han är fullt solvent,
han kan i förtid redovisa och genomföra ett rättsligt avskiljande, i förekommande
fall med bibehållen dispositionsrätt. För övriga redovisningsskyldiga
skulle regeln möjligen få ett något stöl re värde. Men även i fråga
örn dem torde regelns praktiska betydelse bliva jämförelsevis ringa. Uppställes
såsom skett krav på solvens hos sysslomannen vid tiden för avskiljandet och
skall det, på sätt förutsättes, ankomma på huvudmannen att visa sorensen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

lärer överhuvud ett avskiljande, såsom de sakkunniga ock synas mena, endast
undantagsvis komma att civilrättsligt stå sig emot sysslomannens konkursborgenärer,
allt naturligtvis såframt ej konkurs inträffat först lång tid efter
avskiljandet. Även örn vid t. ex. spekulation med anförtrodda medel sysslomannens
ekonomiska läge växlar och således solvens vid något tillfälle kan
föreligga, lärer det dock ofta bliva svårt för att icke säga omöjligt för huvudmannen
att vid utmätning eller i konkurs visa att solvens förelegat vid den
kritiska tidpunkten. Härvid må erinras dels att förändringar i förmögenheten,
som bero av tillgångarnas växlande värde, icke återspeglas i bokföringen,
dels att privata redovisningsskyldiga i allmänhet icke äro pliktiga
att föra liandelsböcker.

Såsom exempel å praktiska fall vari den särskilda regeln skulle kunna
komma till användning nämnas av de sakkunniga, att i samband med bokslut
en brist visat sig lia uppkommit eller att eljest felräkning, förbiseende
eller annat misstag kan ha yppats. Med en klok tillämpning redan av huvudregeln
torde i dessa fall de möjligheter som rymmas därunder visa sig vara
tillfyllest. Såsom departementschefen framhållit, avser uttrycket »utan dröjsmål»
att möjliggöra ett skäligt hänsynstagande till omständigheterna i varje
särskilt fall. Det torde sålunda ligga i linje med lagstiftningen, att dröjsmålet
skall åtminstone i uppenbara fall kunna räknas från det misstaget upptäckts
eller bort upptäckas och att i överensstämmelse därmed, örn rättelse omedelbart
sker, ett fyllande av bristen skall komma att anses som ett behörigt
avskiljande. — Ytterligare ett exempel lia de sakkunniga nämnt, nämligen
att en förskingring av underordnad uppdagas och alt sysslomannen vill av
egna medel omedelbart täcka bristen. Har sysslomannen i sin rörelse städse
hållit andras medel avskilda och således betraktat dem som främmande egendom,
torde det liksom i fråga om fallen av misstag kunna antagas, att sålunda
tillskjutna medel i allmänhet skulle komma att anses såsom i lagens mening
avskilda. Att göra skillnad mellan dessa medel och dem som dessförinnan
under kanske lång tid regelbundet och utan dröjsmål avskilts skulle helt visst
le sig främmande.

Härmed är jag inne på den avgörande frågan, huruvida för det utan tvivel
fåtal fall då solvensregeln skulle behöva åberopas uttryckligt stadgande härom
är oundgängligen nödigt. Lagstiftningen är icke avsedd att vara uttömmande.
Åtskilliga spörsmål av grannlaga natur lia överlämnats åt rättstilllämpningen
att lösa. Erkännes, såsom föreslagits, möjligheten att för visst
fall — utan dröjsmål—-avskilja pengar för annan och fastslås jämväl det
praktiskt betydelsefullaste sätt varpå detta kan ske, en regel som uppenbarligen
gäller vare sig den redovisningsskyldige är solvent eller icke, borde lagstiftningen
få anses lia lämnat öppet, huru ett avskiljande i enahanda ordning—-ehuru
senare — skall bedömas för det fall att den redovisningsskyldige
vid tiden för avskiljandet uppenbarligen var i stånd att rätteligen betala
all sin gäld; till dessa fall synes den upptagna särregeln med fördel kunna
inskränkas. Av konkursrättsliga grundsatser — enligt vilka en åtgärd som
ej lant borgenärerna lill förfång icke kan angripas — skulle då följa att jämväl
ett försenat avskiljande komme alt under angivna förutsättning, utan ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr SI.

tryckligt stadgande, erhålla sakrättslig verkan. Det må nämnas att någon särskild
regel motsvarande den här ifrågasatta veterligen icke förekommer
i främmande rätt. Till förebyggande att huvudregeln skulle komma att uppfattas
såsom i förevarande hänseende uttömmande torde den kunna redaktionellt
jämkas.

Under åberopande av det sålunda anförda och främst de psykologiska grunder
som berörts synes det mig böra tagas under övervägande, huruvida
icke ifrågavarande särskilda regel skulle kunna undvaras och åt rättstillämpningen
överlåtas att lösa de spörsmål som avsetts skola med densamma
regleras.

Justitierådet Lind och regeringsrådet Eklund lämnade förslaget utan erinran.

Justitierådet Ericsson yttrade:

Såsom i remissprotokollet angivits stadgas i ett flertal författningar uttryckligen
skyldighet för den, som mottager tillgångar för annan, att hålla
dem avskilda och även utan lagstadgande kan, på grund av avtal eller beskaffenheten
av ett uppdrag, skyldighet föreligga att hålla redovisningsmedel avskilda.
Till denna senare grupp torde, intill dess nya rättegångsbalken träder
i kraft, städse böra hänföras medlemmar av Sveriges advokatsamfund; detta
intog nämligen år 1936 i sina stadgar bestämmelse därom, att ledamot principiellt
är skyldig att på sätt god advokatsed fordrar hålla penningmedel och
andra tillgångar, som tillhöra hans huvudman, skilda från vad honom tillhörer.

Jag anser det ur allmän synpunkt vara att beklaga, att lagförslaget icke
byggt vidare på denna rationella grund och, örn möjligt, inskränkts till att
reglera huru ett giltigt avskiljande av penningmedel kan ske i nära samband
med medlens mottagande. En reglering av denna beskaffenhet skulle otvivelaktigt
hava varit vägledande, om än icke helt uttömmande, för den grupp redovisningsskyldiga,
för vilken rättslig förpliktelse att hålla huvudmannens
medel avskilda icke föreligger.

Att denna väg icke valts vare sig i de sakkunnigas förslag eller i remissförslaget
utan det ansetts nödvändigt att enhetligt behandla samtliga redovisningsskyldiga,
så att den föreslagna lagen skulle bliva tillämplig oavsett
om sysslomannen vöre skyldig att hålla huvudmannens medel avskilda eller
icke, sammanhänger uppenbarligen framförallt med den reglering i straffrättsligt
hänseende som beträffande anförtrodd egendom kom till stånd genom
1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten.

Vid dessa förhållanden är det icke ägnat att väcka förvåning att frågan,
huruvida och i så fall under vilka förutsättningar sakrättslig verkan skall
kunna tillerkännas jämväl ett försenat avskiljande, kommit att bliva det
spörsmål, som under remissbehandlingen varit mest föremål för meningsskiljaktighet
och som jämväl nu ådrager sig den största uppmärksamheten.
Då lagförslaget helt allmänt stadgar, att avskiljande med sakrättslig verkan
föreligger såväl då beloppet avskilts utan dröjsmål efter medlens mottagande

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

som ock i fråga om belopp, som avskilts senare, om blott den redovisningsskyldige
ej var på obestånd när beloppet avskildes, och ställer de båda alternativen,
under förutsättning av solvens, såsom fullt likvärdiga vid sidan av
varandra, kan det nämligen icke undvikas, att dessa bestämmelser hava en
annan innebörd och giva en annan aspekt, då de ställas i relation till en
syssloman, som är skyldig att hålla huvudmannens medel avskilda, än då de
sättas i samband med en syssloman, för vilken sådan skyldighet icke föreligger.

Första punkten i lagförslagets folsta stycke torde utgå från att, då endast
tillfällig sammanblandning skett med sysslomannens egna tillgångar, vad som
aldrig varaktigt införlivats med sysslomannens förmögenhet skall kunna bevaras
åt huvudmannen och att sålunda huvudmannens sakrätt — trots bristande
faktisk identitet mellan mottagna medel och avskilt belopp -— allt fortfarande
består, under det att samma styckes andra punkt måste anses innebära,
att genom det försenade avskiljandet ny sakrätt skapas.

Beträffande den grupp redovisningsskyldiga, för vilken rättslig förpliktelse
att hålla huvudmannens medel avskilda föreligger, synes det anmärkningsvärt,
att lagförslaget meddelar bestämmelse därom, att jämväl sådan redovisningsskyldig,
som brustit i sin rättsliga förpliktelse, kan med sakrättslig
verkan avskilja senare, om blott han vid avskiljandet ej var på obestånd. Det
kan visserligen till förmån för stadgandet göras gällande, att den syssloman,
som genom underlätet rättidigt avskiljande tillintetgjort huvudmannens äganderätt
och därigenom gjort sig skyldig till olovligt förfogande enligt 22 kap. 4
§ strafflagen, bör hava rättslig möjlighet, under förutsättning av solvens, att
genom senare avskiljande restituera förhållandet genom att skapa ny äganderätt
för huvudmannen och att det i förevarande avseende närmast gäller att
tillgodose den lederade huvudmannens intresse. Men på grunder, vilka anförts
i det övervägande flertalet av de yttranden som avgivits av det praktiska livets
män, håller jag bestämt före, att förefintligheten av stadgandet kommer att
åstadkomma mera skada än nytta såväl beträffande denna grupp sysslomän
som också i det långa loppet för deras huvudmän.

Då i fråga örn denna grupp redovisningsskyldiga lagen ansetts böra reglera
det försenade avskiljande, som följer på en rättsstridig underlåtenhet att utan
dröjsmål avskilja mottagna medel, kunde det ifrågasättas, huruvida icke, såsom
reservanten bland de sakkunniga gjort gällande, lagen borde innehålla
bestämmelser jämväl för det fall, att det för sena avskiljandet, såsom beroende
av misstag eller någon av den redovisningsskyldige oberoende händelse, var
oavsiktligt men skett efter inträdd insolvens. En stor del av dessa fall torde
emellertid, såsom departementschefen ock framhållit, kunna tillrättaläggas
genom en vidsynt extensiv tolkning av bestämningen »utan dröjsmål» under
skäligt hänsynstagande lill omständigheterna i varje särskilt fall. Det bör bemärkas,
att det här städse varit mot den redovisningsskyldiges vilja som medlen
icke blivit i vederbörlig ordning rättidigt avskilda; det torde då vara
berättigat alt anse, ali dröjsmålet, åtminstone i uppenbara fall, må räknas
från det misstaget upptäckts eller bort upptäckas, och alt i överensstämmelse
härmed ett fyllande av bristen skall, örn rättelsen skett omedelbart, komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

att anses som ett avskiljande utan obehörigt dröjsmål. Då vidare den föreslagna
lagen i allt fall icke lämpligen bör belastas med regler för annat än
ordinära förhållanden, avstår jag från att framställa någon anmärkning mot
förslaget i denna del, helst som det enligt min mening, såsom framgår av det
föregående, vore lyckligast, örn lagen helt avstode från att beträffande denna
grupp redovisningsskyldiga reglera fall av försenat avskiljande.

Helt annorlunda är förhållandet beträffande sådana redovisningsskyldiga,
för vilka rättslig förpliktelse att hålla mottagna medel avskilda icke
föreligger. Dessa hava valrätt mellan att utan dröjsmål avskilja medlen och
sålunda bibehålla huvudmannen vid äganderätten samt att städse hålla sig
solventa och således likvida för mottagna belopp. För dem innebär underlåtenheten
att iakttaga bestämmelserna i första styckets första punkt aldrig en
rättsstridig mora. För en sådan redovisningsskyldig, som från början valt
att ej avskilja medlen men senare av någon anledning anser med sina intressen
mera förenligt att göra detta, måste det anses vara en påtaglig fördel, att
lagstiftningen erbjuder rättslig möjlighet härtill; detta sker genom bestämmelsen
i första styckets andra punkt, då däri fastslås, att den redovisningsskyldiges
ensidiga åtgärd att avskilja medel, t. ex. medlens insättning i bank
på huvudmannens konto med bibehållen rätt för den redovisningsskyldige att
förfoga över medlen, under förutsättning av solvens medför sakrättslig verkan
till förmån för huvudmannen. Det torde dock med fog kunna ifrågasättas,
örn ej fordringarna på detta avskiljande lämpligen borde i någon mån skärpas,
förslagsvis sålunda, att den redovisningsskyldige vid tiden för avskiljandet
uppenbarligen var i stånd att rätteligen betala all sin gäld.

Då jag alltså anser, att första punkten i lagförslagets första stycke i
främsta rummet har avseende på de redovisningsskyldiga, som hava rättslig
förpliktelse att hålla huvudmannens medel avskilda, under det att andra
punkten i samma stycke snarast borde gälla allenast för annan redovisningsskyldig,
synes lagförslaget böra så utformas, att därav på något sätt
framgår, att de håda alternativen icke äro i allo likställda.

I fråga om förslagets övriga detaljer vill jag allenast framhålla önskvärdheten
av att det med skärpa understrykes, att lagförslagets ståndpunkt
att godkänna avskiljandet även örn bankräkningen icke försetts med särskild
beteckning och banken ej heller eljest fått kännedom örn räkningens
ändamål förestavats uteslutande av hänsynen till den icke yrkesmässige sysslomannen;
för övriga syssloman och särskilt dem, som hava rättslig förpliktelse
att hålla mottagna medel avskilda, borde det vara en undantagslös regel,
att det av anteckning i utfärdad motbok eller av meddelande till banken
otvetydigt framgår, att räkningen är avsedd för redovisningsmedel.

övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

Utdrag av protokollet över justitiedepartemenlsärendcn, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet d Stockholms
slott den 11 februari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander,

Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 8 februari
1944 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 31 december 1943 remitterade
förslagen till

1) lag om redovisningsmedel;

2) lag örn ändrad lydelse av 17 kap. 2 § handelsbalken; samt

3) lag örn ändring i konkurslagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Två av lagrådets ledamöter ha lämnat förslagen utan erinran. De båda övriga
ledamöterna ha framfört vissa betänkligheter i fråga örn den bestämmelse
i förslaget till lag om redovisningsmedel, enligt vilken ett försenat avskiljande
av dylika medel skulle tillerkännas sakrätlslig verkan under förutsättning
att den redovisningsskyldige var solvent vid avskiljandet. Med anledning
härav vill jag framhålla följande.

Godtagandet av ett dylikt försenat avskiljande kan tänkas medföra en viss
risk för att mindre samvetsgranna personer komma att uppskjuta avskiljandet
av anförtrodda medel. De farhågor som uttalats härom synas emellertid
överdrivna. Såsom jag tidigare framhållit finnas inom ett flertal områden
bestämmelser som tjäna till att framdriva ett omedelbart avskiljande. I den
mån redovisningsskyldiga personer likväl underlåta att så snart som möjligt
avskilja anförtrodda medel torde den väsentliga orsaken vara att söka i en
sådan läggning hos vederbörande, som ej nämnvärt påverkas av den rättsliga
regleringen av frågan om verkan av ett försenat avskiljande, och andra omständigheter.

Jag vill ytterligare understryka, att något berättigat intresse ej kränkes genom
ett försenat avskiljande i de fall som avses med förslaget. Dessa fall loide
ej sakna praktisk betydelse, och det synes därför vara av värde att de kunna
inbegripas under det sakrättsliga skyddet, något som knappast torde kunna
ske utan en uttrycklig lagbestämmelse. Såsom förut nämnts är förslaget i
denna del byggt på den förutsättningen, att den redovisningsskyldige var sol Bihang

till riksdagens protokoll 19H. 1 sami. Nr SI -

Kungl. Maj:ts proposition nr 81.

vent vid avskiljandet. Det synes icke påkallat att skärpa denna förutsättning,
som har nära samband med den nya straffbestämmelsen för förskingring. Vid
lagförslagets utformning har det befunnits nödvändigt att låta rättsreglerna
omfatta inbördes ganska olikartade förhållanden, såsom vid yrkesmässigt omhänderhavande
av klientmedel, då sysslomannen ofta är skyldig att hålla
medlen avskilda, och vid tillfälliga privata uppdrag. Att giva skilda regler för
olika grupper av redovisningsskyldiga skulle från såväl straffrättslig som
civilrättslig synpunkt medföra påtagliga olägenheter.

I anslutning till vad en av lagrådets ledamöter anfört vill jag vitsorda angelägenheten
av att bankräkningar som äro avsedda för redovisningsmedel
förses med särskild beteckning rörande ändamålet. Detta önskemål är naturligtvis
särskilt framträdande, då det är fråga om dem som yrkesmässigt omhänderhava
klientmedel, men gör sig även eljest gällande. Emellertid torde
det få överlämnas åt rättspraxis att i varje särskilt fall avgöra, när medel
på en bankräkning skola anses avskilda, oaktat räkningen icke försetts med
dylik beteckning och banken ej heller eljest fått kännedom om räkningens
ändamål.

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslagen, förslaget till lag om
redovisningsmedel med en redaktionell jämkning, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:! Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Stockholm 1944. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt å Sänd'';