Kungl. Majlis proposition Nr 63 (Proposition 1937:63)

Kungl. Majlis proposition Nr 63.

Nr 63.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag
om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december
1910 (nr Utl, sid. 37) örn reglering av prästerskapets
avlöning; given Stockholms slott den 22 januari 1937.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikärenden
för den 9 oktober 1936 och den 22 januari 1937 vill
Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering
av prästerskapets avlöning.

GUSTAF.

N. Quensel.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 63.

Kungl. Majlis proposition Nr 63.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 §'' lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 december 1910 om reglering
av prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

11 §•

5. Till innehavaren av kyrkoherdetjänsten i pastorat, där annan präst
icke finnes till kyrkoherdens biträde anställd eller där jämte kyrkoherden
endast finnes biträdande präst, som enligt vad särskilt är stadgat på
eget ansvar sköter kyrkobokföringen för del av pastoratet,

samt till innehavare av komministerstjänst i annexförsamling med egen
kyrkobokföring eller i del av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt,
där ej denne tjänstinnehavare åtnjuter biträde av adjunkt,
må, i enlighet med av Konungen härför meddelade närmare föreskrifter,
för beredande åt tjänstinnehavaren, i den mån sådant prövas
erforderligt, av semesterledighet under högst trettio dagar av året utgå
bidrag ur kyrkofonden med belopp, beräknat efter 75 kronor för hel
sådan ledighet under trettio dagar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

1 Senaste lydelse, se 1932: 405 och 1934: 617.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
9 oktober 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson, Westman, Wigforss,
Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Departementschefen, statsrådet Engberg anför:

Frågan om beredande av semester åt prästerna har tid efter annan förts
fram på dagordningen. Sålunda väcktes vid 1913 års riksdag motioner, i
vilka yrkades, att riksdagen måtte för sin del besluta att medgiva de tjänstgörande
prästerna semester under en månad årligen, i den mån enligt
vederbörande domkapitels beprövande sådant kunde ske utan hinder för
göromålens behöriga gång, därest tjänsten uppehölles genom tillfälligt
åtagande av annan tjänstgörande prästman eller genom förordnande av
stifts- eller kontraktsadjunkt, för vilkens tjänstgöring Konungen funnit
skäligt bevilja anslag ur kyrkofonden. På statsutskottets hemställan
lämnade riksdagen motionerna utan bifall.

Sedermera gjordes hos Kungl. Majit två olika framställningar i semesterfrågan,
nämligen dels av Strängnäs stifts prästmöte i skrivelse den
18 mars 1918 och dels av allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse
i skrivelse den 17 februari 1919. Genom beslut den 23 april 1920
fann Kungl. Majit framställningarna icke föranleda vidare åtgärd.

Frågan om semester åt prästerskapet upptogs härefter såväl vid 1920
års som 1925 och 1929 års kyrkomöten. I skrivelse till Kungl. Majit
den 2 december 1920, nr 53, hemställde sålunda 1920 års kyrkomöte om
vidtagande av åtgärder, varigenom för beredande åt innehavare av
prästerliga tjänster av högst en månads semester årligen måtte till ersättning
åt deras vikarier årligen till domkapitlens förfogande ställas
visst belopp ur kyrkofonden. 1925 års kyrkomöte framförde i skrivelse
till Kungl. Majit den 4 november 1925, nr 39, liknande framställning
som 1920 års kyrkomöte, därvid kyrkomötet uttalade, att ett belopp av
100,000 kronor om året syntes vara för det avsedda ändamålet till stort
gagn. En vid 1929 års kyrkomöte i frågan väckt motion föranledde
däremot icke till någon kyrkomötets åtgärd, detta dock av anledning
att då upplysts, att av Kungl. Majit tillsatta 1927 års prästlöneregle -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

ringssakkunniga skulle komma att i sitt betänkande upptaga förslag till
beredande i viss omfattning av semester åt prästerskapet.

I det betänkande, som 1927 års prästlöneregleringssa k kunni
ga avgåvo den 31 december 1929, anfördes i den nu föreliggande
frågan, bland annat, följande:

Beträffande prästerna torde kunna sägas, att för en stor del av dem
behovet av semester icke gjorde sig gällande i samma grad som för
andra tjänstemän. Prästernas tjänstgöring vore av den natur, att den
för åtskilliga^ av dem icke uteslöte möjligheten att vid olika tider av
året under någon dag eller måhända några dagar även utan tjänstledighet
unna sig vila, helt eller delvis, från tjänstearbetet. En sådan möjlighet
gåves åtminstone för prästerna i de mindre arbetstyngda pastoraten.
Någon trängande anledning till ett allmänt stadgande örn rätt till
semester för prästerna torde förty knappast föreligga. Ett annat skäl,
som talade mot den allmänna semesterrätten för prästerna, vore det,
att betydande svårigheter skulle uppstå för anskaffandet av erforderliga
semestervikarier. Då semestern väl i allmänhet skulle uttagas under
sommarmånaderna, komme med hänsyn till de ordinarie prästernas stora
antal i åtskilliga fall säkerligen oöverstigliga hinder att uppstå för att
åt dem alla anskaffa vikarier under semestern. På grund därav kunde
det antagas, att en lagstadgad rätt till semester för alla präster bleve
för ett icke ringa antal av dem tämligen illusorisk. Örn också således
enligt de sakkunnigas förmenande någon allmän rätt till semester för de
ordinarie prästerna icke syntes böra stadgas, torde dock möjlighet till
erhållande av semester böra beredas åt sådana ordinarie präster, som
kunde vara i verkligt behov av en sammanhängande ledighet från ämbetsgöromålen.
Därmed åsyftades närmast prästerna i de större arbetstyngda
pastoraten ävensom präster i mera framskriden ålder. Sakkunniga
ville på grund därav föreslå, att, i enlighet med vad 1920 och 1925
ars kyrkomöten hemställt, till domkapitlens förfogande ur kyrkofonden
ställdes visst årligt belopp, förslagsvis 100,000 kronor årligen, att användas
till ersättning åt semestervikarier. Enligt de sakkunnigas mening
borde semestertiden, vilken syntes böra begränsas till 30 dagar örn
året, sättas lika för kyrkoherdar och komministrar.

1931 års prästlönere g le ringssakkunnig a, som tillsatts bland
annat i syfte att inom ecklesiastikdepartementet fortsätta utredningen
av frågan rörande grunderna för lagstiftningen om prästerskapets avlöning
m. m., upptogo i sitt betänkande den 15 oktober 1931, på de i 1929
ars betänkande anförda skälen, det där framställda förslaget örn beredande
av semester åt prästerna."

Ifrågavarande förslag mötte, vid remissen av sistnämnda betänkande,
ingen annan erinran än att domkapitlet i Växjö ansåg semesteranslaget
alltför lagt tilltaget, varjämte domkapitlen i Linköping
och Härnösand framhöllo behovet av vissa riktlinjer för domkapitlens
beslut rörande semester, t. ex. angående semestertidens längd, arvodens
belopp, örn ansökningar skulle ingivas och örn äldre prästmän skulle ha
företräde. Av domkapitlets i Linköping anförande må återgivas följande:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

Om icke normer fastställas, så kan det vara fara värt, att det för semester
tillgängliga beloppet kommer att användas till beredande av
semester för sjuka prästmän, varigenom syftet med beredande av semester
skulle komma att förryckas. Det komme även att vara synnerligen
svårt för domkapitlen att avgöra, huruvida behov av semester verkligen
föreligger eller icke. Om inga klara riktlinjer föreligga, kan följden bliva
den, att då semesteranslaget ju är begränsat, endast de prästmän, som
först gjort anspråk på semester, komma i åtnjutande av denna förmån,
ehuru dessa prästmän måhända delvis i verkligheten kunna vara mindre
i behov av semester än sådana prästmän, som först senare anmäla sig
till semesters erhållande. Dessa svårigheter undanröjas, därest vissa normer
fastställas. Härigenom kommer även att förebyggas den eventualiteten,
att olika principer tillämpas i olika stift. Bland tillämpliga bestämmelser
torde kunna framhållas viss ålder och viss tjänsteställning,
varjämte i allmänhet företräde bör lämnas för de ordinarie prästerna i
städerna samt i de större lantpastoraten. Semestern synes böra beräknas
icke efter månad utan efter dagtal, och olika dagtal torde bestämmas
för olika kategorier av prästmän.

Genom en vid 1932 års kyrkomöte väckt motion, vari hemställdes, att
kyrkomötet måtte hos Kungl. Maj:t begära snar utredning rörande möjligheten
att i viss utsträckning bereda semester åt prästmän, blev frågan
ånyo underställd kyrkomötet. Särskilda utskottet, till vars handläggning
motionen hänsköts, anförde i sitt betänkande, att då, på sätt
framginge av Kungl. Maj:ts proposition till 1932 års riksdag, nr 187,
med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m., något förslag om ny
prästlönereglering då icke ansetts böra framläggas, och frågan om beredande
av semester åt prästerskapet icke torde kunna finna sin lösning
utan i samband med genomförande av ny lönereglering för prästerskapet,
det funnes skäl förvänta, att denna fråga komme att bliva föremål
för förnyad allsidig prövning före framläggandet av definitivt förslag
till lönereglering. Utskottet hemställde i följd härav, att den i ämnet
väckta motionen icke måtte föranleda någon kyrkomötets åtgärd. Denna
hemställan bifölls av kyrkomötet.

I den prästerliga semesterfrågan gjordes slutligen motionsvis en framställning
även vid 1934 års kyrkomöte.

I sitt i anledning av motionen avgivna betänkande anförde kyrkolagsutskottet,
bland annat, följande:

Ingen torde numera med fog kunna bestrida, att prästerna, lika väl
som andra befattningshavare, äro i behov av en tids sammanhängande
ledighet om året för vila och rekreation. I avsaknad av lagstadgad rätt
till sådan ledighet hava prästerna emellertid varit hänvisade att på
andra vägar förskaffa sig erforderlig ledighet. Härvid har i praxis ofta
tillämpats den ordningen, att en präst tagit ledigt för hälsans vårdande
eller för enskilda angelägenheter och att under tiden en annan ordinarie
präst vikarierat för honom jämsides med att han uppehållit sin egen
tjänst. Någon kontant gottgörelse för vikariatet har vanligen icke ut -

Kungl. Maj.ts proposition Nr 63.

gått, utan ersättningen därför har bestått i att prästen vid annat tillfälle
bistått sin kollega på samma sätt. Ett sådant uppehållande turvis
av två tjänster möter emellertid mångenstädes oöverstigliga hinder,
exempelvis när den ena tjänsten eller båda äro förenade med duplikationsskyldighet
eller när avståndet mellan tjänstgöringsorterna är alltför
stort. I dylika fall har prästen haft att välja mellan att avstå från
semester eller att vidkännas kostnaden för en särskild vikarie.

Att nu söka införa en allmän rätt för prästerna till kostnadsfri semester
torde icke kunna ifrågakomma och synes heller icke vara av motionären
åsyftat. Utskottet vill i detta sammanhang blott erinra om det
sammanhang, som prästernas semesterfråga äger med frågan om ny lönereglering
för prästerskapet, vilket sammanhang av särskilda utskottet
vid 1932 års kyrkomöte framhållits. Sedan numera prästlöneregleringsfrågan
ställts på framtiden och det synes ovisst, om densamma inom
överskådlig tid ånyo kommer att upptagas, synas emellertid starka skäl
tala för att söka åstadkomma åtminstone en provisorisk lösning av semesterfrågan
i syfte att bereda semester åt de präster, som enligt vad
ovan framhållits icke kunna utan ekonomisk uppoffring förskaffa sig
sådan ledighet. En provisorisk lösning av prästernas semesterfråga i
denna begränsade omfattning förefaller icke möta svårigheter ur vare
sig finansiell eller organisatorisk synpunkt. En närmare utredning av
alla på saken inverkande omständigheter synes emellertid vara erforderlig,
innan den av motionären upptagna frågan kan avgöras.

I underdånig skrivelse den 3 december 1934, nr 30, har härefter kyrkomötet
under åberopande av kyrkolagsutskottets nu återgivna betänkande
anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning, huruvida och
i vilken omfattning kostnadsfri semester kunde beredas ordinarie präster,
samt för kyrkomötet framlägga det förslag, vartill utredningen kunde
giva anledning.

Sedermera har inom ecklesiastikdepartementet tillkallad sakkunnig,
kammarrådet Tom Wohlin verkställt utredning i ämnet och med skrivelse
den 22 augusti 1936 avgivit ett förslag till tillägg till 11 § prästlöneregleringslagen,
avsett att på visst sätt och i viss utsträckning tillgodose
semesterbehovet för de i kyrkomötets skrivelse åsyftade prästerna,
vilket förslag torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll (Bil. A).

Över den sakkunniges förslag hava kammarkollegiet och statskontoret
den 23 september 1936 avgivit infordrat gemensamt underdånigt utlåtande.

Den sakkunnige anför i sin skrivelse, bland annat, följande:

Det senast avhållna kyrkomötets förnyade framställning i den prästerliga
semesterfrågan siktar till en provisorisk lagstiftningsåtgärd, som,
utan att föregripa en tilläventyrs blivande mera allsidig prövning av
spörsmålet från allmänna lönemässiga och tjänsteorganisatoriska synpunkter,
skulle kunna bringa viss lättnad tillsvidare vid tillgodoseende
av det behov av semesterledighet för präster, som otvivelaktigt föreligger.
Denna frågas historik visar emellertid tydligen hän på att under
de förutsättningar, varmed man sålunda i närvarande läge har att räkna,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

icke obetydliga praktiska svårigheter mota, då det gäller att finna en
framkomlig väg för uppordnandet av här berörda angelägenhet.

Gemensamt för de hittills i saken framlagda förslag, som fått någon
mera konkret utformning, är tanken att underlätta möjligheterna för
ordinarie präster till erhållande av semester genom utlämnande av bidrag
av allmänna medel — kyrkofonden — till kostnaden för erforderlig
vikarie under semestertiden. Totalkostnaden för sådana bidrag har
förutsatts icke böra överskrida ett visst jämförelsevis snävt utmätt belopp,
eller 100,000 kronor årligen. Härvid är att uppmärksamma, att
antalet ordinarie präster, vilkas löneförhållanden regleras av prästlöneregleringslagen,
för närvarande (enligt statistiska uppgifter för år 1935)
uppgår tillhopa till 2,243, varav 1,370 kyrkoherdar och 866 komministrar.
Den kostnad ordinarie präst jämlikt de prästerliga löneförfattningarnas
bestämmelser har att vidkännas för vikarie under en månad å sin kyrkoherde-,
respektive komministerstjänst kan, med grov approximation, genomsnittligt
skattas, där vikarien jämväl uppehåller eller biträder vid
annan tjänst, till 135 kronor för kyrkoherde och 125 kronor för komminister
samt, där så ej är fallet, till 185 kronor för kyrkoherde och
175 kronor för komminister. Det framgår ju utan vidare av dessa siffror,
att det ifrågasatta, till 100,000 kronor maximerade anslagsbeloppet
ur kyrkofonden icke kan vara avsett att ersätta vikariatskostnader för
samtliga ordinarie präster i hela den utsträckning samma siffror angiva.
Man synes i stället, i första hand, ha förutsatt en utgallring av dem,
som över huvud skulle bliva anslagsberättigade, och dessutom tydligen
även ha tänkt sig, att bidragsbeloppet borde så utmätas, att den, som
toge möjligheten till semesterledighet i anspråk, regelrätt finge själv
vidkännas viss kvotdel av kostnaden därför.

Vad härvid angår de grunder efter vilka den förutsatta utgallringen
av anslagsberättigade skulle företagas, befinnes det, att de hittills rörande
denna fråga framförda förslagen företrädesvis följa två principiellt
helt skilda linjer. Efter den ena av dessa linjer skulle prövningen insättas
på den omständigheten, huruvida den ene prästen kunde förutsättas
vara i ett, objektivt sett, större behov av semestervila än någon
annan dennes kollega. Såsom (lern, vilka fran denna synpunkt i första
hand borde komma i åtanke till semesterkostnadsbidrag, har man framhållit
präster i städerna och i större landspastorat samt prästmän i mera
framskriden levnadsålder. Företräde till dylikt bidrag skulle^ följaktligen
enligt denna uttagningsprincip komma att grunda sig på något helst
då det gäller en talrik tjänstemannagrupp — så vanskligt att officiellt
bedöma som den relativa graden av rekreationsbehov de prästerliga befattningshavarna
emellan.

Enligt den andra av de berörda linjerna skulle grunden för uttagningen
av de bidragsberättigade vara en helt annan. Härvid har nian
nämligen tagit fasta på en särskild ordning, som behovet och förhållandena
själva skapat och, som — ehuru icke alltid i strikt författningsenliga
former — vunnit utbredd tillämpning såväl i städer som pa
landsbygden, nämligen den praxis, att tvä ordinarie präster — för möjliggörande
av en turvis semesterledighet för dem bada vikariera å
varandras tjänster under samtidigt uppehållande av sin egen och utan
anspråk ä eljest utgående pekuniär gottgörelse för bestridandet av den
andra tjänsten. Denna utväg har dock pä grund av särskilda förhållan -

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 63.

den i flera eller färre fall icke varit och kan även framgent icke alltid
bliva möjlig att tillita. Fördenskull ser sig i sådana fall den ledighetsbehövande
prästen ställd inför alternativet att antingen avstå från ledigheten
eller underkasta sig utgifterna för en särskild vikarie med
avlöningsanspråk enligt härför gällande författningsbestämmelser. Syftemålet
enligt förevarande lösningslinje skulle därför vara att i viss utsträckning
ekonomiskt bispringa just sistnämnda, mindre gynnsamt
lottade präster.

Vid ett närmare övervägande av det föreliggande problemet ledes man
otvivelaktigt till den uppfattningen, att endast denna senare utväg i
närvarande läge är framkomlig. En individuell behovsprövning av den
art, som i det föregående antytts, skulle, vill det förefalla, komma att
ställa domkapitlen inför en knappast överkomlig uppgift. Den ene
prästen tröttnar fortare än den andre, och det kan icke utan vidare
sägas vara bästa rättvisa, att giva den förre en förmån framför den
senare. Uppmärksammas bör även, att semesterledigheten ju icke blott avser
att tillgodose vilobehovet såsom sådant utan ej mindre att bereda
möjlighet till ett avbrott i yrkesverksamheten, varav tillfälle gives till
vistelse för kortare tid i annan omgivning än å tjänstgöringsorten. Att
prästerna enbart i förhållande till tjänste- eller levnadsålder skulle förhjälpas
till utnyttjande av denna möjlighet torde, djupare besett, ej
heller vara till prästbefattningens fromma.

Det visar sig likvisst, att även införandet av ett bidragssystem, som
följer det andra av de berörda alternativen eller som, närmare bestämt,
grundas på en kategoriklyvning mellan dem, som förutsättas kunna och
som förutsättas icke kunna ordna semesterfrågan utan kännbar ekonomisk
uppoffring, är förbundet med vissa i ögonen fallande vanskligheter.
Vad då först vidkommer den dubbel tjänstgöring, som de för semesterledighetens
möjliggörande tillämpade tjänstebytena medföra och förutsätta,
kan naturligtvis icke förnekas, att detta system såsom sådant ur
tjänsteorganisatorisk synpunkt är föga tilltalande. Systemet är emellertid
inom vår kyrka gammalt och har ju som bekant allt hitintills icke
kunnat avvecklas ens då det gäller upprätthållandet av de prästerliga
tjänsterna i landet vid vakanser, sjukdoms- och andra förekommande
fall, när behov av vikariat normalt förekommer. Efter prästbristens
upphörande har väl förhållandena på denna punkt väsentligen förbättrats,
men ytterst har man att föra dubbeltjänstgöringssystemet tillbaka
på det förhållandet, att ordination av adjunkter inom stiften icke sker
till större antal än att samtliga kunna garanteras avlönad sysselsättning
året örn. Att systemet i fråga likväl kunnat visa sig organisatoriskt
funktionsdugligt sammanhänger givetvis med de relativt fria tjänstgöringsformer,
varunder församlingsprästerna, åtminstone vid en jämförelse
med de flesta övriga befattningshavare i allmän tjänst, kunna utöva sin
verksamhet.

Det kan emellertid med fog antagas, att olämporna med dubbeltjänstgöringssystemet
i allt fall måste göra sig mindre påminta under sommarmånaderna,
varunder semesterledigheterna av naturliga skäl väl företrädesvis
komme att förläggas, helst denna tid av året för den kyrkliga
verksamheten inom landets församlingar gemenligen lärer representera
ett lugnare skede.

Det semesterbidragssystem man nu skulle söka riktlinjer för måste så -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

lunda icke blott räkna med »tjänstebytenas» tillåtlighet — härvid naturligtvis
förutsatt, att dessa icke företagas endast under formen av privata
överenskommelser befattningshavarna emellan utan varda av domkapitlen
godkända och bekräftade med vederbörliga förordnanden — utan
vid regleringen måste till och med tillses, att bidragssystemet icke kommer
att verka därhän, att prästernas intresse av att i första hand söka
semester- och vikariatsfrågans ordnande genom tjänstebyte förminskas.

Systemets ömtåligaste punkt måste alltid bliva att i tillämpningen
finna objektiva kriterier på de fall, då präst enligt här antagna riktlinjer
skulle bliva bidragsberättigad. Två utvägar stå härvid till buds.
Man kan, förutsatt att totalanslaget från kyrkofonden för hela riket i
lag fixeras, överlämna åt administrativ efterreglering eller åt praxis att
söka sig fram till rättvisast möjliga normer för bidragsutdelningen, eller
man kan söka redan i lagbestämmelserna infoga vissa bindande regler
i förevarande avseende. Det vill förefalla, som örn man i valet häremellan
har att giva ett obetingat företräde åt den senare av dessa utvägar.
Det skulle då gälla att i lagstadgandet i ämnet såväl intaga en
allmänt begränsande bestämmelse beträffande de tjänsteorganisatoriska
fall, då bidrag, som här avses, må kunna utgå, som ock omedelbart
fixera bidragets belopp. Fördelen med ett sådant tillvägagångssätt är i
ett viktigt avseende uppenbar. Man kan med en sådan anordning undslippa
ett maximerande av totalanslaget, man undgår varje anledning
till konkurrens stiften emelian, då det gäller den anpart av anslaget,
som skulle komma på varje särskilt stifts lott, och Kungl. Majit befrias
från en årligen upprepad vansklig prövning, huru rättvisa härutinnan,
med hänsyn till de vitt skiftande förhållanden, som råda inom de olika
stiften, skall kunna skipas. Över huvud synes det vara utomordentligt
angeläget att i görligaste mån förebygga, att den blivande prövningen
inom domkapitlen av hithörande ärenden, i brist på objektivt hållbara
regler för tillämpningen, löper ut i godtycket. Faran härför synes i
själva verket vara ojämförligt större än den olägenhet, som kan bliva
förbunden med en lagreglering, även örn denna senare skulle visa sig
oförmögen att i varje individuellt fall förverkliga den fulla likställigheten.

Vad så angår innebörden av de lagföreskrifter, som i här angivna syfte
skulle påkallas, lämnar ju sakens natur en viss omedelbar vägledning.
Givet är, att hinder mot tillitande av »tjänstebytesmetoden» i första
hand kan föreligga för de kyrkoherdar, som ensamma — eller sålunda
utan biträde vare sig av i pastoratet anställd komminister eller kyrkoadjunkt
eller av personligt ämbetsbiträde — fullgöra församlingsvården
inom sina pastorat. Väl kan ju tänkas att även en sådan »ensittarkyrkoherde»
i vissa fall blir i tillfälle att åvägabringa ett tjänstebyte,
i så fall med präst i grannpastorat. Men förutsättningarna härför äro,
såväl av geografiska som andra skäl, alltid ovissa. Där så ej kan ske,
böra ju tydligen de kyrkoherdar, som här avses, i första rummet hänföras
till de bidragsberättigades kategori. Men ett lagstadgande, som
förbehölle semesterbidraget uteslutande för nu angivna kyrkoherdar,
skulle påtagligen bliva för snävt. Man har nämligen att hålla i sikte,
att även i två- eller flerprästspastorat förhållandena kunna gestalta sig
så, att tjänstealternering mellan kyrkoherden och biträdande präst är
örn ej ogenomförbar så dock mycket oläglig. Företrädesvis komma här

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

i fråga de fall, där avståndet mellan de i samma pastorat tjänstgörande
prästernas stationeringsorter är allt för stort. Kyrkoherdar i pastorat
med dylik organisation av tjänsterna böra skäligen ej heller vara uteslutna
från möjlighet till erhållande av det tillämnade semesterkostnadsbidraget.
Huruvida kyrkoherde i fall, som här sist avses, skall vara
formellt berättigad till angivna förmån bör dock lämpligen i lagen varken
bindas till en bestämmelse örn viss minimiväglängd mellan stationeringsorterna
— en bestämmelse som ju med hänsyn till de vitt skiftande
kommunikationsförhållandena på olika orter skulle få en föga rationell
innebörd — eller lämnas åt det diskretionära avgörandet. En plausibel,
mot regleringens syfte på denna punkt tillräckligt svarande bestämmelse
synes vara, att man med »ensittarkyrkoherdarna» likställer kyrkoherdar,
vilkas enda biträde vid pastoralvården utgöres av komminister eller
kyrkoadjunkt med egen kyrkobokföringsskyldighet för viss del av pastoratet.

Den motivering, som här framförts för att till de formellt bidragsberättigade
kyrkoherdarnas kategori även hänföra vissa kyrkoherdar i tvåeller
flerprästspastorat, bör tydligen leda till att jämväl en komminister,
som är stationerad avsides i ett pastorat och där på mera självständigt
sätt ombesörjer församlingsvården, må kunna, där förhållandena i övrigt
så påkalla, göras delaktig av semesterkostnadsbidraget. Såsom ett speciellt
villkor härför bör dock givetvis — i likhet med för kyrkoherdarna —
gälla, att sådan komminister icke själv för den tid, varunder semesterledigheten
skulle uttagas, åtnjuter biträde av personlig adjunkt.

Vad härefter vidkommer beloppet av det tilltänkta semesterkostnadsbidraget,
måste dess utmätande bliva beroende av överväganden från
två skilda huvudsynpunkter. På sätt redan i det föregående betonats
har icke avsetts, att den semesterledige prästen, där särskilt förordnad
vikarie med anspråk på gottgörelse efter avlöningsförfattningarna blir
erforderlig, skall ersättas hela den därmed förenade utgiften. Totalkostnaden
för det allmänna för ifrågavarande ändamål har ansetts skäligen
böra begränsas till ungefär det belopp, 100,000 kronor, som tidigare föreslagits.
Spörsmålet uppställer sig då, till vilken högsta summa de individuella
bidragsbeloppen må kunna sättas för att kyrkofondens totalutgift,
därest de ovan i övrigt föreslagna normerna för bidragens tilldelande
lagfästas, icke skall gå utöver angivna kostnadsram. För beräkning
härav har på grundval av uppgifter ur 1935 års på Håkan Ohlssons
förlag i Lund utgivna »Statistisk matrikel över svenska kyrkans
prästerskap» verkställts utredning rörande antalet församlingspräster för
närvarande i riket jämte undersökningar angående dessas fördelning å
de olika pastoraten inom varje stift och om kyrkoherdarnas och komministrarnas
tjänstgöringsförhållanden med hänsyn till förekomsten i pastoratet
dels av prästerligt biträde i tjänsten, dels av skyldighet för komminister
att på eget ansvar ombesörja kyrkobokföringen för viss del av
pastoratet. Resultatet härav har sammanställts i en särskild tablå. Då
tiden icke medgivit någon kontroll av källuppgifterna i löneregleringsresolutioner
eller andra primärakter, måste reservation göras för eventuella
misstag och därav föranledda detalj fel i tablån. Eftersom de däri
ingående sifferuppgifterna emellertid endast äro avsedda att tjäna såsom
underlag för förhandsuppskattningen av den ungefärliga kostnaden för
semesterbidragen under givna förutsättningar, torde möjligen förekom -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

mande fel i tablåns detalj uppgifter dock icke få någon större betydelse
för den föreliggande frågans bedömande.

Av tablån framgår, att enligt den använda matrikeln vid 1935 års
ingång funnos i riket, såsom förut omnämnts, tillhopa 1,376 kyrkoherdeoch
866 komministerstjänster. Därjämte funnos i pastoraten till —
huvudsakligast kyrkoherdarnas — biträde anställda sammanlagt 555
extra ordinarie församlingspräster, varav 184 kyrkoadjunkter och 371
pastoratsadjunkter och, av de sistnämnda, 195 såsom tillfälliga vikarier
och 176 såsom personliga ämbetsbiträden. Inom 592 pastorat åtnjöto
kyrkoherdarna icke biträde vare sig av komminister eller av kyrkoadjunkt
eller av pastoratsadjunkt såsom personligt ämbetsbiträde. I 261
andra pastorat hade kyrkoherden visserligen biträde i tjänsten av en
eller flera komministrar men åvilade komministern desslikes skyldighet
att på eget ansvar sköta kyrkobokföringen antingen för till pastoratet
hörande annexförsamling med egen kyrkobokföring eller för del av församling,
som utgjorde eget kyrkobokföringsdistrikt, och fanns därutöver
icke anställd någon kyrkoadjunkt eller någon pastoratsadjunkt såsom personligt
ämbetsbiträde åt kyrkoherden. I de här angivna pastoraten
uppehöllos vid angivna tidpunkt kyrkoherdetjänsterna till ett antal av
71, respektive 23 på tillfälliga förordnanden av pastoratsadjunkter. Inalles
441 komministrar voro speciellt anställda för viss annexförsamling
eller för särskilt kyrkobokföringsdistrikt inom församling och hade följaktligen
att på eget ansvar sköta kyrkobokföringen för sitt avskilda
tjänstgöringsområde. Av dessa komministerstjänster bestredos 35 för tillfället
av vikarierande pastoratsadjunkter.

För år 1935 finnas alltså inalles 592 »ensittarkyrkoherdar» och 261
kyrkoherdar utan biträde av annan präst än möjligen av komminister
med särskild kyrkobokföringsskyldighet samt därjämte 441 dylika komministrar
eller allt som allt 1,294 enligt den här föreslagna regleringen
semesterbidragsberättigade präster. Av dessa voro det ifrågavarande året
129 tjänstlediga med pastoratsadjunkter såsom vikarier. Då dessa lediga
präster i regel icke samt de för dem tjänstgörande vikarierna ej alls
skulle kunna komma i fråga till semesterbidrag, borde det uppgivna
totalantalet behöriga präster egentligen minskas med sistnämnda antal.
Då emellertid dylika vikariatsförhållanden givetvis betydligt växla under
olika år och flera av de lediga prästerna dessutom kunna förväntas
träda i tjänst under året och i följd därav möjligen kunna bliva berättigade
till semesterbidrag för åtminstone en del av den medgivna
semestertiden, torde det vara skäl att i den förevarande finansieringskalkylen
till större delen bortse från angivna minus-post. Man lärer
fördenskull skäligen kunna uppskatta antalet till semesterbidrag formellt
berättigade präster till mellan 1,250 och 1,300.

Fördelas det från kyrkofonden beräknade maximianslaget, 100,000
kronor, å hela detta antal präster, så erhålles 77 å 80 kronor för bidrag
åt varje präst.

Man linner sålunda, att, därest samtliga de präster, vilka enligt de i
det föregående föreslagna reglerna skulle vara formellt berättigade att
söka bidrag, som här avses, också efter företagen prövning skulle tilldelas
ett dylikt, totalutgiften troligen skulle komma att överskrida de
100,000 kronorna, redan örn månadsbidraget för en var av prästerna
sattes till 80 kronor. Förutsättas kan väl, att en viss, icke så oväsent -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

lig gallring alltid kommer att av domkapitlen företagas bland sökandena.
Men den reducering av kyrkofondens totalutgift för själva semesterbidragen,
som därigenom möjligen skulle uppstå, kan förmodas komma
att åtminstone delvis uppvägas av vissa ökade resekostnader, vartill
kyrkofonden författningsenligt jämväl lämnar bidrag. I den mån för
semesterledigheternas ordnande tjanstein-ten , i eldighet med förordnanden
av domkapitlen men utan bidrag från kyrkofonden, komma att
i vidgad utsträckning äga ruin mellan innehavare av prästerliga tjänster
i skilda pastorat, äga nämligen vederbörande viss rätt till särskilt kostnadsbidrag
för därav föranledda resor mellan pastoraten. Enahanda
resekostnadsbidrag kommer ock att utgå, därest under ledighet med
semesterbidrag såsom vikarie förordnas präst, som samtidigt har att
fullgöra tjänstgöring i annat pastorat. Härav uppkommande merutgift
för fonden bör rätteligen också redovisas.

Även från en annan synpunkt finnes det anledning tillse, att semesterkostnadsbidraget
icke sättes högre än till ett belopp motsvarande ungefår
hälften av den utgift, en för ändamålet förordnad vikarie enligt avlöningsförfattningarna
skulle åsamka den ordinarie prästen. Denna utgift
kan på sätt ovan nämnts — visserligen med grov approximation —-beräknas till ett belopp i genomsnitt, för olika tjänstgöringsförhållanden
växlande mellan 125 och 185 kronor, eller alltså i medeltal och i avrundat
belopp till 150 kronor för månad. I avseende härå har man att beakta,
att även den ordinarie jiräst, som kan bereda sig semesterledighet
genom tjänstebyte, icke alltid kan erhålla denna förmån helt utan vederlag.
Förutom en viss, åtminstone formellt utsträckt tjänstgöringsskyldighet
under tjänstealterneringstiden, lärer han icke så sällan få
underkasta sig även en pekuniär uppoffring, nämligen för ett särskilt
predikobiträde, vars tillkallande med hänsyn till predikoturerna i vederhörande
pastorat kan befinnas erforderligt. I betraktande härav bör
semesterbidraget, för att icke därigenom någon markerad olikställighet
i personliga ekonomiska uppoffringar skall uppstå mellan de bidragsberättigade
och de icke bidragsberättigade prästerna, ej sättas för högt.
Såsom ett från alla ovan framhållna synpunkter antagligt belopp har i
förslaget upptagits 75 kronor, beräknat för hel semesterledighet under
trettio dagar och lika för kyrkoherde och komminister.

Det har redan i det föregående antytts, att det här föreslagna bidragssystemet
med dess i viss mån schematiska reglering väsentligen måste få
karaktären av en försöksanordnmg. Kommer en blivande erfarenhet att
giva vid handen, att i individuella fall befogade intressen blivit genom
den anordnade regleringen otillbörligen tillbakasätta, torde därav påkallad
jämkning i regleringen kunna framdeles utan större svårighet
vidtagas.

Vad slutligen vidkommer avfattningen av det uppgjorda förslaget till
ändrad lydelse av 11 § prästlöneregleringslagen synes allenast behöva
ytterligare framhållas, att då i förslaget använts beteckningen »innehavaren
av kyrkoherdetjänsten» och »innehavare av komministerstjänst»
därmed avsetts att angiva, att även präst, som förordnats att såsom
vakansvikarie, som i 1935 års avlöningsreglemente avses, uppehålla vederbörande
tjänst, skall enligt de meddelade bestämmelserna vara lika
berättigad till erhållande av semesterbidrag som den ordinarie innehavaren
av tjänsten. Härvid är ju dock att uppmärksamma, att, därest

Kungl. May.ts proposition Nr 63.

vakansförordnandet endast omfattar del av kalenderåret, vakansvikarien
— i likhet för övrigt med annan präst som endast under del av året bestrider
sin tjänst — blott kan komma i åtnjutande av en mot tjänstgöringstiden
svarande part av det för helt tjänstgöringsår avsedda månadsbidraget.

Bestämningen i författningstexten för angivande av komminister med
särskild skyldighet i avseende å kyrkobokföringen har i huvudsak hämtats
från hithörande bestämmelser i 1915 års förordning angående kyrkoböckers
förande.

Av den i den sakkunniges här återgivna skrivelse omförmälda tablån
torde såsom bilagor till detta protokoll få fogas i tablån ingående dels
en »Sammanställning för år 1935 över svenska kyrkans prästerskap»,
dels ett »Sammandrag» över uppgifterna beträffande de särskilda stiften
rörande kyrkoherdarnas och komministrarnas tjänstgöringsförhållanden
med hänsyn till förekomst av prästerligt biträde i tjänsten m. m. (Bil.
B 1 och B 2).

I sitt av mig härförut omnämnda utlåtande hava kammar kollegiet
och statskontoret förmält sig i närvarande läge icke kunna giva anvisning
på annan väg till lösning av prästernas semesterfråga än den
som följts av den sakkunnige, varvid ämbetsverken tillika anfört, att
därest prästmännen nu skäligen ansåges böra tillerkännas semesterrätt,
ämbetsverken icke ville motsätta sig det av den sakkunnige framlagda
förslaget.

Sina erinringar mot förslagfet hava ämbetsverken utvecklat sålunda:

Det framlagda förslaget åsyftar ett möjliggörande av att ur kyrkofonden
i vissa fall anvisa bidrag till beredande av semesterledighet åt
ordinarie prästmän. Förslaget utgår alltså från ett konstaterande av,
att det med ordinarie prästtjänst förenade arbetet är av den art, att
det måste anses skäligt, att innehavare av dylik prästtjänst kommer i
åtnjutande av semester. Dylik semester skulle enligt förslaget beredas
prästmän på två olika sätt. I vissa fall skulle ur kyrkofonden utgå
bidrag till prästmannen för de utgifter, han måste vidkännas i form av
ersättning åt sin semestervikarie. I övriga fall åter skulle dylikt bidrag
icke utgå utan vederbörande prästman vara hänvisad att söka förskaffa
sig semesterledighet genom tjänstebyte med annan prästman, det vill
säga vardera prästmannen skulle, mot det att han åtnjöte semester viss
tid, under lika lång tid uppehålla, jämte egen, den andre prästmannens
tjänst. Genom denna uppdelning har ernåtts, att kyrkofondens utgifter
för ändamålet kunnat begränsas inom det maximibelopp 100,000 kronor,
vartill enligt tidigare förslag kyrkofondens bidrag för semesterfrågans
ordnande borde högst uppgå.

Emellertid torde fog förefinnas för antagande, att, därest en gång
fastslagits, att ordinarie prästmans tjänst är av den art, att med densamma
bör vara förenad semester, en sådan kategoriuppdelning, som
det föreliggande förslaget innebär, kommer att väcka opposition och
krav framställas på att alla ordinarie prästmän skola beredas bidrag
ur kyrkofonden till avlönande av semestervikarie. Anledning till ett

Departe mentschefen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

dylikt antagande torde föreligga så mycket mer, som förslaget icke innefattar
bestämmelser, som garantera de präster, vilka icke kunna erhålla
semesterbidrag ur kyrkofonden, semester genom tjänstebyte, utan deras
semesterledighet blir beroende av dels möjligheten att med annan överenskomma
örn tjänstebyte, dels ock domkapitlets sanktion av denna
överenskommelse. Ett dylikt tjänstebyte låter väl antagligen relativt
lätt ordna sig i många fall särskilt i större pastorat, framför allt i städerna,
med ett flertal prästtjänster. I andra fall torde de faktiska förhållandena
lägga stora svårigheter i vägen för tjänstebyten, exempelvis
i sådana stora ödebygds-, fjäll- och skogspastorat i norra och mellersta
Sverige, där den präst, som närmast skulle kunna ifrågakomma såsom
vikarie, är boende på plats, avlägset belägen från vederbörande kyrkoherdes
eller komministers bostadsort. Ä andra sidan torde i vissa mindre
pastorat med endast kyrkoherde, på grund av deras ringa storlek
och därav följande mindre arbetsbörda för den där anställda prästmannen,
möjlighet till semesterfrågans ordnande genom tjänstebyte
framstå som lättare än i sådana pastorat inom de norra och mellersta
delarna av landet, som nyss antytts. Erinras må härvid, att i motiveringen
till det föreliggande förslaget framhållits, att detsamma med sin
i viss män schematiska reglering måste få karaktären av en försöksanordning.

I enlighet med vad sålunda anförts finna ämbetsverken det nu framlagda
förslaget kunna väntas leda till ytterligare anspråk på kyrkofonden
samt vara behäftat med vissa, delvis av förslagsställaren själv
antydda brister. Ifrågasatt har varit att upptaga prästmännens semesterfråga
i samband med en allmän omprövning av prästerskapets löneförhållanden.
Enär en dylik omprövning knappast torde vara att förvänta.
inom en närmare framtid samt dä i nuvarande läge ämbetsverken
icke kunna giva anvisning på annan väg till lösning av semesterfrågan,
vilja ämbetsverken, därest emellertid prästmännen skäligen nu
böra tillerkännas semesterrätt; icke motsätta sig det föreliggande förslaget.

Ämbetsverken hava slutligen i förevarande sammanhang erinrat, att,
om förslaget genomfördes, i efterföljande administrativa bestämmelser
syntes böra stadgas, att befattningshavaren skall äga åtnjuta semester
eller däremot svarande ledighet allenast, när så kan ske utan hinder
för göromålens behöriga gång.

Frågan örn införande av en allmän rätt till kostnadsfri semester för ''
landets statskyrkopräster berör — såväl med hänsyn till en dylik åtgärds
rent lönemässiga betydelse som, kanske framför allt, med hänsyn
till dess tjänsteorganisatoriska förutsättningar och konsekvenser — rätt
centrala punkter i den gällande regleringen på prästlöneväsendets område.
Jag delar den av kyrkomötet uttalade uppfattningen, att detta
spörsmål icke lämpligen kan upptagas till en definitiv omprövning annat
än i samband med en allmän revision av den prästerliga lönelagstift -ningen, då en sådan kan föras fram till aktualitet.

Det föreliggande förslaget har, på sätt framgår av min härförut liim -

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 63.

nade redogörelse, en väsentligen mindre räckvidd. Det begränsar sig till
en reglering, varigenom visst semesterkostnadsbidrag skulle under givna
förutsättningar kunna komma en vilobehövande prästman till del. De
praktiska svårigheter, som möta för utformningen av ett här åsyftat
bidragssystem, äro i ärendet utförligt framhållna. Förslagets karaktär
av ett provisorium och, i viss mån, av en försöksanordning är emellertid
desslikes understruken. Jag har för egen del funnit förslaget under
förhandenvarande omständigheter vara i sakligt hänseende antagligt,
men har jag funnit mig böra i förtydligande syfte företaga viss jämkning
i förslagets avfattning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter förslag till lag örn
ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering av
prästerskapets avlöning samt hemställer,

att Kungl. Majit måtte inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet godkänner berörda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att skrivelse i ämnet av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till kyrkomötet.

Ur protokollet:
Nils Lorichs.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 63.

Bilaga

till prat. över eckl.-ärenden den 9/io 1936.
(åberopad sid. 15)

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet, nr 7, med förslag till
lag örn ändrad lydelse av 11 % lagen den 9 december
1910 (nr ljjl, sid. 27) örn reglering av prästerskapets
avlöning; given Stockholms slott den 9 oktober
1936.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för denna dag vill Kungl. Majit härmed inhämta kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet godkänner härvid fogade förslag
till lag örn ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering
av prästerskapets avlöning1.

GUSTAF.

Arthur Engberg.

1 Detta förslag, vilket är likalydande med det i kyrkomötets skrivelse (Bil. A till prot. över
eckl.-ärenden den 22/i 1937) intagna författningsförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Majlis proposition Nr 63.

Bil. A.

till prot. över eckl.-ärenden den °/io 1936.
(åberopad sid. 6)

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 §'' lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering
av prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

11 §•

1.------

5. Till innehavaren av kyrkoherdetjänsten i pastorat, där — förutom
biträdande präst, som enligt vad särskilt är stadgat på eget ansvar
sköter kyrkobokföringen för del av pastoratet, — annan präst icke finnes
till kyrkoherdens biträde anställd, ävensom till sådan innehavare av
komministerstjänst i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i
del av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt, vilken icke
åtnjuter biträde av adjunkt, må, i enlighet med av Konungen härför
meddelade närmare föreskrifter, för beredande åt tjänstinnehavaren, i
den mån sådant prövas erforderligt, av semesterledighet under högst
trettio dagar av året utgå bidrag ur kyrkofonden med belopp, beräknat
efter 75 kronor för hel sådan ledighet under trettio dagar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i svensk författningssamling. 1

1 Senaste lydelse, se 1932: 405.

Bihang till riksdagens ''protokoll 1037. 1 sami. Nr 63.

Sammanställning för år 1935 över svenska kyrkans prästerskap.

Stift			P a	t o	r a t			För- sam- lingar	Ordinarie präster	Extra	ord	marie präster
En- församlings	Två- församlings	Tre- församlings	Fyr- församlings	Fem- församlings	församlings	C/2 0 X 1	Sammanlagt	Kyrkoherdar	Komministrar	Sammanlagt	*) Kyrko- adjunkter	Pastorats- adjunkter	Tjänstlediga	Stifts- adjunkter	Kontrakts- adjunkter	Sammanlagt
Ämbets- biträden	Vika- rier
I.	Uppsala..............	80	62	15	1	1		—	159	258	159	89	248	27	9	28	5	3	_	72
II.	Linköping ............	67	53	9	3	—		—	132	212	132	65	197	14	19	13	—	2	—	48
III.	Skara...............	13	21*	31	30	15		5	115*	374	116	81	197	8	19	6	4	2	—	39
IV.	Strängnäs.............	53	46	5	2	—		—	106	168	106	55	161	7	14	13	3	2	—	39
V.	Västerås .............	72	22	5	—	—		—	99	131	99	68	167	8	8	14	1	1	—	32
VI.	Växjö...............	56	61	26	—	—		—	143	256	143	103	246	6	21	32	2	2	—	63
VII.	Lund...............	54	140*	9	19	—		—	222*	438	222	63	285	40	36	22	3	4	—	105
VIII.	Göteborg.............	32	50*	28	12	2		—	124*	275	125	93	218	27	33	16	3	2	—	81
IX.	Karlstad.............	36	22*	9	6	2		—	75*	142	75	72	147	5	8	14	3	1	—	31
X.	Härnösand............	59	22	9	1	—		—	91	134	91	65	156	7	3	16	1	2	—	29
XI.	Luleå...............	49	6	1	—	—		—	56	64	56	72	128	13	2	15	1	3	7	41
XII.	Visby...............	1	16	6	8	1		1	33	94	33	3	36	3	1	5	1	1	—	11
XIII.	Stockholm............	19	—	—	—	—			19	19	19	37	56	19	3	1	—	—	—	23
	Tillhopa	591	523	153	82	21		6	1,376\|\| 2,565\|	1,376\| 8661 2,242\|\| 184	176	195	27	25	7	614

*) Bland kyrkoadjunkterna ha medräknats: 1 kapellpredikant, 1 fabrikspredikant och 3 stadskyrkopredikanter.

Beteckningar: kh = kyrkoherde; km = komminister; ka = kyrkoadjunkt; pa = pastoratsadjunkt: ämbetsbiträde;

pa-v = pastoratsadjunkt: vikarie; kbfd = del av församling, som är särskilt kyrkobokföringsdistrikt;
km med kbf = komminister i annexförsamling med egen kyrkobokföring eller i kbfd.

cr o- —
2 ^
5 a >-t

o p o

n, f

ÉLgo:

82.

° n
i-» ^ rs
WtoE

Ö3

Kungl. Majlis proposition Nr 63.

Sammandrag.

							K		y —	r	- k		o -	- h	—	e —	r	- d	—	e							Km
						med	o i t	rade		''rånsett	a v	km med	kbf	— av				>	m e	1 kbf
-		3 rt 0-
rt 3^ c3‘	3														to sr					05 sr	05 sr	05 sr			iif-ö •3 P	c	3 rt P-	02 P
O- rt 09 Cfi	cr	3 ? >— P" 3 g- rt rt		1—*	t-* sr p	1—*	sr 3	h-* sr 3	t—* sr B	B +	B +	to	to pr 3	to sr 3	to sr 3	3 +	05	05 sr 3	05 sr 3	05 sr 3	3 +	B + 10	3 + io	rf* sr B	rf* sr 3	st é S1 i p 02 ^	p so rt crq	£■ p:	3 p sr
3		- m			+	ST	+	+	+			sr	+	+	+	sr	sr	+	+	+	sr	sr	sr	+	+	s o § a.		rt	3
		c~ g-	p	P		3		to		P	P	3	i—*	to		p	3	H-*	to	h-	p	p	p		i—*	3 ^		P	B
P C-	ca- rt	09 C* P			p		sr p	sr p	P	+ 1—*	+ to		pr p	sr p	*0 p	+ i—*		pr p	sr p	p	+ i—*	+	+ to	sr p	p	o sr << -i sr	p: so- rt		P- sr
		<5								P	p					•o p					*0 p	P	"O p			0 1		1»
i. . .	78	25	14	3	i	20	6		3	1		3	2				i	i				l				159	40		40
ii. . .	61	24	5	14		17	4		2	3			2													132	35		35
lil. . .	38	40	4	13	i	13	2		4												i					116	59		59
IV. . .	52	17	3	7		16	2		3	2		2			i										i	106	22		22
V. . .	49	5	2	4		26	4		3			3						i		i				i		99	19		19
VI. . .	55	46	2	12	i	19	1		3			2	1			i										143	68	4	72
VII. . .	131	16	20	21	4	9	7		5	3		1	2	i	i			i								222	24	2	26
VIII. . .	33	31	13	22		10	4	1	2	1	1	1	2		i	i						l	1			125	57	1	58
IX. . .	26	25	5	7		7			1			3					i									75	55		55
X. . .	35	23	3	1		19	3		1	1		5														91	31		31
XI.	7	7	7	1		20	4		1			7	2													56	29		29
XII. . .	27	2	2	1			1																			33	2		2
XIII. .						1	2	2				1	6			3	i	2	i							19	—		—
S:a	592	2 261	80	106	7	177	40	3	28	11	1	28	17	i	3	5	3	5	i	i	i	2	1	i	i	1,376	441	7	448
	853

1 därav tillhopa 71 kh med pa-v. 2 därav tillhopa 23 kh med pa-v. 3 därav sammanlagt 853 kli utan biträde av annan präst,
frånsett av km med kbf samt av dessa 853 kh inalles 94 kh med pa-v. 4 därav 35 km med pa-v. samt 31 km i särskilda kbfd.

g° § ~

jf »''■ö
0^0

P r
Q- f

tö

Mtni

tö

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 63.

Kungl. Martts proposition Nr 63.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 januari 1937.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman,
Wigforss, Möller, Levinson, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

T. f. departementschefen, statsrådet Quensel anför:

Genom en den 9 oktober 1936 dagtecknad skrivelse, nr 7, begärde
Kungl. Majit kyrkomötets yttrande, huruvida kyrkomötet godkände vid
skrivelsen fogat förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9
december 1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.
Detta förslag har av kyrkomötet godkänts, vilket kyrkomötet till Kungl.
Majit anmält i skrivelse den 10 november 1936, nr 17. Kyrkomötets
åberopade skrivelse torde få såsom bilaga fogas till detta protokoll (Bil. A).

Föredraganden hemställer härefter, att det av kyrkomötet godkända
lagförslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
C. A. Charpentier.

Kungl. Majlis ''proposition Nr 68.

Bil. A

till prot. över eckl.-ärenden den 22/i 1937.
(åberopad sid. 20)

Kyrkomötets underdåniga skrivelse, nr 17, i anledning av
Kungl. Majits förslag till lag om ändrad lydelse av
11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering av
prästerskapets avlöning.

(Kyrkolagsutskottets betänkande nr 19.)

Till Konungen.

I skrivelse till kyrkomötet den 9 oktober 1936, nr 7, har Eders Kungl.
Majit, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för samma dag, förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets
yttrande, huruvida kyrkomötet godkände vid skrivelsen fogat
förslag till lag om ändrad lydelse av 11 § lagen den 9 december 1910
(nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Lagförslaget är av följande lydelse:

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 11 §‘ lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27)
om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 9 december 1910 örn reglering
av prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:

11 §•

1.-----

må, i enlighet med av Konungen härför meddelade närmare föreskrifter,
för beredande åt tjänstinnehavaren, i den mån sådant prövas

1 Senaste lydelse, se 1932: 405 och 1934: 617.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 63.

erforderligt, av semesterledighet under högst trettio dagar av året utgå
bidrag ur kyrkofonden med belopp, beräknat efter 75 kronor för hel
sådan ledighet under trettio dagar.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

Kyrkomötet får i underdånighet anmäla, att kyrkomötet godkänt
ifrågavarande, av Eders Kungl. Maj:t framlagda lagförslag.

Stockholm den 10 november 1936.

Underdånigst:

ERLING EIDEM.

G. H. Berggren.

Stockholm 1937, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

S70240