Kungl. Majlis proposition nr 5 (Proposition 1934:5)

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Nr 5.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken,
m. m.; given Stockholms slott den 15 december 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken;
samt

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) örn straffregister.

GUSTAF.

K. Schlyter.

Bihang lill riksdagens protokoll 1931

1 sami

(iSr :>.)

Kungl. Majlis proposition nr 5.

F örslag

till

Lag

om upphävande av 17 kap. 32 § första punkten rättegångsbalken.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Första punkten av 17 kap. 32 § rättegångsbalken skall upphöra att
gälla. Mål däri saken lämnats till framtiden må återupptagas allenast
i den ordning och under de villkor, som gälla för återupptagande av
mål däri den tilltalade frikänts.

Vad i lag eller författning är stadgat örn verkan därav att någon
ställts under framtiden för brott skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft, beträffande 1 § dagen efter den då lagen,
enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling
saint i övrigt den dag Konungen förordnar.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 ock 7 §§ samt 8 § 2 mom. lagen den 17
oktober 1900 örn straffregister, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lagen
den 24 juli 1914 (nr 126) samt de båda övriga lagrummen senast ändrats,
7 § genom lagen den 22 april 1927 (nr 113) oell 8 § 2 mom. genom lagen
den 6 juni 1924 (nr 209), skola, 8 § 2 mom. i nedan angivna del, erhålla
följande ändrade lydelse:

1 i

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av
domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för
snatteri till böter, eller

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras
talan inför rätta, eller

3. erhållit villkorlig straffdom, eller

4. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning,
men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

7 §.

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom
högre rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att
sådant fall är för handen, som i 1 § 4 punkten sägs, eller från tvångsarbete,
eller ock genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig
allenast till annat ansvar, än i 1 eller 2 punkten av samma paragraf avses; då

han avlidit, medan lian var intagen i allmän straffanstalt, eller
ock genom uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket,
eller annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit;
samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8 §.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,
huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende
eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,
ävensom, där så skett,

a) när och av vilken domstol utslaget meddelats samt för vilken tid
sådan påföljd ådömts,

h) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest
han från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig frigivning,
dels när detta skett och när prövotiden utgår eller gått till ända,
dels huruvida den villkorligt medgivna friheten återkallats eller förklarats
förverkad, dels ock rörande häktning av den dömde före prövotidens
utgång för brott och örn åtalets utgång, eller ock, därest domstol
förordnat, att den dömde skall, i stället för att undergå det ådömda straffet,
insättas i allmän uppfostringsanstalt, huruvida den dömde blivit
från dylik anstalt utskriven, och, i sådant fall, när detta skett, samt
c) huruvida av nåd meddelats befrielse från straffpåföljden, och, i sådant
fall, örn dagen för därom fattat beslut,
skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar
allmän befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida
någon på grund av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning
utestängd från behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag---innehålla upplysning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. May.ts proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över iustitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans May.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29
september 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Undén, Schlyter, Möller, Levinson,
Vennerström, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för socialdepartementet samt tillförordnade
cheferna för finans- och ecklesiastikdepartementen fråga örn viss ändring
i 17 kap. 32 § rättegångsbalken m. m. samt anför:

»Utslag varigenom domstol ingår i saklig prövning av brottmål behöver
enligt gällande rättegångsordning ej ovillkorligen vara friande eller fällande.
Enligt första punkten av 17 kap. 32 § rättegångsbalken kan nämligen
domstolen under vissa omständigheter i stället för att fria eller fälla
den tilltalade ''lämna saken till framtiden, då den kan uppenbar varda’.
Detta innebär, såsom i det följande skall närmare beröras, dels att åtalet
kan ånyo upptagas vid domstolen och dels vissa påföljder i medborgerligt
hänseende för den tilltalade.

Institutet ställande under framtiden sammanhänger nära med den i
1734 års lag rådande legala bevisteorien. Enligt de i 17 kap. rättegångsbalken
meddelade bevisreglerna utgöra två vittnen fullt bevis, däri de
sammanstämma, varemot ett vittne ej gäller för mer än halvt bevis.
Keglerna lia vidare ansetts innebära att — åtminstone i brottmål — indicier
ej kunna utgöra full bevisning. Då ej full bevisning förebragts
mot en tilltalad, äger domstolen i vissa fall förelägga honom värjemålsed.
Edgång kan dock ej i något fall förekomma, då den tilltalade är underkastad
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller eljest eden icke kan
honom utan synnerlig våda för mened anförtros. Ej heller ma edgång
förekomma, då brottet är av grov beskaffenhet. I de fall då edgång
sålunda ej kan ifrågakomma må den tilltalade ''ej till saken fällas’. Med
anledning av detta i 17 kap. 29 § rättegångsbalken förekommande uttryck
samt visst uttryckssätt i 32 § samma kapitel förekommer någon gång
att domstolarna i sistnämnda fall låta det friande utslaget utmynna i en
förklaring att den tilltalade i brist av fulla bevis ej kan till saken fäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

las. Är fråga örn ''svårare brottmål’ öppnar dock lagen möjlighet att
då mer lin halv bevisning förebragts mot den tilltalade i stället för meddelande
av frikännande utslag ''lämna saken till framtiden’. Anledningen
härtill torde hava varit att, då domstolarna vid sin bevisprövning bundits
vid de legala reglerna, det ansetts otillfredsställande att i grövre
brottmål en tilltalad, mot vilken förekommit stark ehuru enligt nämnda
regler ej tillräcklig bevisning, skulle helt frikännas. De legala bevisreglerna
hava i praxis undergått genomgripande modifikationer. Bevisning
uteslutande genom indicier anses sålunda numera kunna bilda fullt
bevis jämväl i de grövsta brottmålen. Ej heller följas reglerna rörande
vittnesbevisets uppskattning. Då motbevisning förekommit har fri bevisprövning
ansetts tillåten och i följd härav ha nämnda regler förlorat sin
betydelse. Det förekommer emellertid alltjämt att domstolarna lämna
mål till framtiden, ehuru institutets tillämpning i praxis alltmer begränsats.
Ställande under framtiden anses endast kunna förekomma vid mycket
grova brott. Till belysande härav må nämnas, att mål örn förfalskning
enligt 12 kap. 4 § strafflagen ej ansetts böra lämnas till framtiden,
ehuru straffet efter sagda lagrum kan uppgå till straffarbete i fyra år.
(N.J.A. 1922: s. 1).

Att mål lämnas till framtiden innebär till en början, att målet när
som helst kan upptagas till fortsatt behandling vid den domstol som förut
handlagt målet. Rätten till dylikt återupptagande torde dock begränsas
av reglerna örn åtalspreskription. Att en sak, som lämnats till framtiden,
sålunda kan återupptagas är emellertid i och för sig ej särdeles
betydelsefullt, då rättskraften hos friande utslag i grövre brottmål icke
är orubblig. Sådana mål kunna nämligen i allmänhet enligt stadgandena
i 2—4 punkterna av i? kap. 32 § rättegångsbalken även efter laga
kraftvunnet frikännande utslag ånyo upptagas av hovrätt, örn nya bevis
förekomma.

Av större betydelse är, att ställande under framtiden för den anklagade
jämväl medför vissa menliga påföljder i medborgerligt hänseende. Bestämmelser
härom givas i olika lagar och förordningar. Dylika stadganden
avse i regel blott det fall att någon är ställd under framtiden
för brott som medför eller kan medföra den straffpåföljd, att han icke
må utöva allmän befattning, d. v. s. numera påföljd enligt 2 kap. 19 §
strafflagen. Sålunda kan den under framtiden ställde ej godkännas
såsom riksdagsman eller vara elektor vid val till första kammaren eller
suppleant för sådan (riksdagsordningen §§ 26 och 6), han får ej
väljas till landstingsman eller suppleant för landstingsman eller till ledamot
eller suppleant i landstings förvaltningsutskott (lagen den 20 juni
1924 örn landsting 6 och 41 §§), ej heller kan han vara ordförande eller
vice ordförande i kommunalstämma, ledamot av kommunalfullmäktige eller
ledamot eller suppleant i kommunalnämnd (lagen den 6 juni 1930 örn
kommunalstyrelse på landet 15, 32 och 47 §§), stadsfullmäktig (lagen den

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

G juni 1930 örn kommunalstyrelse i stad 13 § och förordningen den 23 maj
1862 om kommunalstyrelse i Stockholm § 15), ordförande eller vice ordförande
i kyrkostämma, ledamot av kyrkofullmäktige, ledamot eller suppleant
i skolråd eller kyrkoråd (lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse
12, 29 och 44 §§ samt lagen samma dag örn församlingsstyrelse
3 Stockholm 8 §), ledamot eller suppleant av folkskolestyrelse (lagen den
6 juni 1930 örn skolstyrelse i vissa kommuner 8 §), ledamot eller suppleant
i fattigvårdsstyrelse (lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården 12 §), ledamot
eller suppleant av barnavårdsnämnd (lagen den 6 juni 1924 örn samhällets
barnavård 6 §), ledamot eller suppleant av hälsovårdsnämnd (hälsovårdsstadgan
den 19 juni 1919 2 och 36 $§), ledamot eller ersättare i
byggnadsnämnd (byggnadsstadgan den 20 november 1931 10 och 99 §§),
ledamot eller suppleant av poliskollegium eller polisnämnd (lagen den 6
juni 1925 örn polisväsendet i riket 12 och 13 $$), medlem av beskattningsnämnd
(taxeringsförordningen den 28 september 1928 12 §), nämndeman
fl kap. 2 § rättegångsbalken), handelskunnig ledamot av rådhusrätt (lagen
den 20 juni 1905 örn särskild sammansättning av vissa rådhusrätter
vid behandling av handelsmål 3 §), ledamot eller ersättare i arbetsdomstolen
(lagen den 22 juni 1928 örn arbetsdomstol 5 §), ledamot eller suppleant
av försäkringsrådet eller arbetsrådet (lagen den 29 juni 1917 örn
försäkringsrådet 3 § och den 16 maj 1930 örn arbetstidens begränsning 9 §),
överförmyndare (lagen örn förmynderskap 3 kap. 8 §), konkursförvaltare
fkonkurslagen 42 §), god man vid ackordsförhandling utan konkurs (lagen
örn ackordsförhandling utan konkurs 4 §), fullmäktig i riksbanken (lagen
den 12 maj 1897 för Sveriges Riksbank 30 §) m. m. Enligt riddarhusordningen
§ 9 får adelsman, som är ställd under framtiden för brott som
kan medföra sådan straffpåföljd som nyss sagts, ej deltaga i adelsmöte.
Har befattningshavare vid polisen blivit ställd under framtiden för brott,
som kan medföra påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, må han enligt
polisreglementet den 26 september 1925 för riket 17 § avsättas från tjänsten.
Slutligen må nämnas, att i lagen den 28 juni 1895 örn handelsbolag
och enkla bolag, 27 och 52 §§, stadgas, att bolagsman i dylikt bolag, äger
påfordra, att bolaget träder i likvidation, örn annan bolagsman blivit för
brott ställd under framtiden. Uppgift angående utslag, varigenom någon
ställts under framtiden för brott, skall insändas till straffregistret
för att däri upptagas (lagen den 17 oktober 1900 om straffregister 1, 2
och 4 §§).

X detta sammanhang torde böra erinras örn att försäkringsbolagen i
villkoren för brandförsäkring pläga intaga bestämmelse att försäkringstagare,
som ställts under framtiden för att hava uppsåtligen eller av
grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet, icke är berättigad utfå
ersättning.

I samtliga de förslag till ombildning av vårt rättegångsväsen, som under
det senaste århundradet framkommit, har ifrågasatts borttagande av

Kungl. Majds proposition nr 5.

institutet ställande under framtiden. Även i förslag till ändrad lagstiftning
örn bevisning utan samband med en allmän rättegångsreform
bär spörsmålet örn institutets avskaffande upptagits.

Lagkommittén samt äldre lagberedningen liava sålunda i sina år 1839.
respektive 1849 framlagda förslag till lagstiftning örn rättegången i
brottmål föreslagit den bestämmelse, att då tilltalad ej kunde fällas, han
skulle frikännas från åtalet, där ej värjemålsed kunde åläggas honom.
Lagkommittén anförde härom:

De särskilda slag av befrielsedomar, som dittills varit brukliga, hade
kommittén ej funnit skäl att bibehålla. Då man ej indelat bevisningen i
liel och halv, kunde man icke heller på en sådan indelning grunda något
domslut eller, antaga, ett därifrån hämtat ytterligare mellanmått av mer
än halvt bevis. Enligt den ackusatoriska rättegångsformen måste dessutom
parterna genom dom ordentligen skiljas åt och saken följaktligen avgöras
i det skick, vari den vid rannsakningens slut visade sig. Man
kunde således ej lämna den till framtiden d. v. s. låta den stå öppen för
nytt åtal när helst åklagarmakten eller enskild målsägande funne för gott
att det anställa. Den anklagade borde antingen frias eller fällas.

Enligt nya lagberedningens ar 1884 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning skulle likaså bestämmelsen örn brottmåls
ställande på framtiden upphöra att gälla; utslag i brottmål skulle, där
prövning av åtalet ägde rum, innehålla bestämt utlåtande örn den tilltalades
brottslighet eller oskuld. X sina motiv anförde beredningen härom:

Med upphävande av den legala bevisteoriens regler örn fulla och halva
bevis fälle, ock bestämmelsen i 17 kap. 32 § rättegångsbalken att i visst
fall sak finge lämnas till framtiden, då den kunde varda uppenbar. I
stället, borde inskärpas att dom över tilltalad skulle bestämt utmärka
huruvida denne fälldes eller frikändes. Där domstolen med fri bevisprövning
ej kunde fälla den tilltalade, borde ej heller å honom liksom häftas
ett brännmärke genom domens ordalydelse tydande på misstankens fortvaro.

Nya lagberedningen avlämnade år 1890 förslag till lag örn bevisning
inför rätta, avseende att inom ramen för gällande rättegångsordning reformera
nämnda del av rättegångsförfarandet. Enligt förslaget skulle
upphävas bland annat första punkten av 32 § i 17 kap. rättegångsbalken.

Beredningen anförde rörande denna fråga:

Att stadgandet örn tilltalads ställande under framtiden icke kunde
kvarstå i sin nuvarande form, följde otvetydigt därav att begreppet
''halvt bevis’ genom den nya lagen skulle förlora sin betydelse. En omarbetning
av stadgandet skulle därför vara nödvändig, därest man ville
bibehålla den processuella anordning, varom det handlade. Beredningen
tvekade emellertid icke att såsom sin mening uttala, att nämnda anordning
icke förtjänade att bevaras. Den utgjorde en kvarleva av det äldre
inkvisitoriska brottmålsförfarandet med dess alltför ringa hänsyn till den
anklagades rätt. Även i tidigare förslag hade dess borttagande förordats.
Vid sadant förhållande hade beredningen, även örn för stadgandet
kunde finnas en form, som fullt lämpade sig efter den ändrade lagstiftningen
örn bevisning, ansett detsamma hellre böra redan nu ur lagell

Kungl. May.ts proposition nr 5.

utmönstras. Att i allt fall vad de grövre brottmålen anginge ett befrielseutslag
icke utgjorde hinder för målets återupptagande, där nya skäl
och omständigheter mot den tilltalade förekomme, följde av de kvarstående
bestämmelserna i 32 §.

Lagberedningens förslag lades till grund för propositioner till 1893 och
1897 års riksdagar med förslag till lagstiftning i ämnet. Dessa propositioner
vunno dock ej riksdagens gillande.

I Kungl. Maj:ts proposition till 1902 års riksdag med förslag till vissa
ändringar i rättegångsbalken avseende nya regler örn bevisning och resning
föreslogs upphävande av 17 kap. 32 § rättegångsbalken. Ej heller
detta förslag blev av riksdagen godkänt.

Slutligen föreslog processkommissionen i sitt år 1926 avlämnade betänkande
angående rättegångsväsendets ombildning, att dom i brottmål skulle
vara antingen friande eller fällande och att således i en ny rättegångsordning
icke skulle upptagas nu gällande regler, enligt vilka den tilltalade
finge förklaras i brist av fulla bevis ej kunna sakfällas eller en sak
finge lämnas till framtiden, då den kunde varda uppenbar.

Processkommissionen anförde härom:

De sist angivna domsluten vore kvarlevor från den inkvisitoriska processen
och den legala bevisteorien. Då domaren ägde att av egen myndighet
sätta i gång och fullfölja en undersökning mot någon för brott
misstänkt, framstode det såsom naturligt, att domaren också kunde avsluta
sin undersökning genom en förklaring, att han lämnade saken åt
framtiden, för att örn anledning yppades återupptaga undersökningen.
Lagens krav på ett visst mått av bevis för fällande dom föranledde också
behov av sådan möjlighet. Även den utgång av processen, som innefattade
att den tilltalade förklarades ej kunna fällas i brist av fulla bevis,,
grundade sig tydligen på den legala bevisteorien.

I en ackusatorisk straffprocess med fri bevisprövning borde de nu angivna
utvägarna för domstolen att skilja sig från målet ej stå öppna.
Det borde åligga domstolen att bestämt yttra sig över åtalet. Hade den
förebragta bevisningen ej ådagalagt den tilltalades skuld, borde han frikännas.
Hans motpart hade då ej lyckats fullgöra sin uppgift att övertyga
rätten, och den tilltalade hade ett berättigat anspråk, att domstolen
ej för framtiden fäste vid honom en misstanke, som ej kunde styrkas.
För möjligheten att, örn nya bevis komme i dagen, få frågan örn den tilltalades
skuld ånyo under prövning erfordrades ej denna anordning. Behovet
härav borde tillgodoses genom bestämmelserna om resning.

Vid 1933 års riksdag har i en inom andra kammaren väckt motion;
föreslagits att riksdagen skulle hos Kungl. Majit hemställa örn sådan
ändring av 17 kap. rättegångsbalken att bestämmelsen, att ett mål kunde
ställas på framtiden utan att den åtalade varken fälldes eller friades,
utginge ur rättegångsbalken. Första lagutskottet avstyrkte i utlåtande
nr 26 motionen, därvid utskottet anförde:

Ställande under framtiden vore grundat på de i 1734 års lag stadgade
legala bevisreglerna i brottmål. Dessa regler hade emellertid i praxis
alltmer fått vika för fri bevisprövning, och användningen av institutet
ställande under framtiden hade därmed blivit mera sällsynt. I en mo

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

deri! processordning med fullständigt fri bevisprövning torde institutet
icke hava någon uppgift att fylla. När riksdagen år 1931 vid behandling
av propositionen rörande huvudgrunderna för rättegångsreformen
uttalade sig för införande av fri bevisprövning i brottmål, finge riksdagen
därför också anses hava intagit den ståndpunkten, att ställande under
framtiden skulle avskaffas. Frågan vore sålunda nu endast, örn detta
borde ske utan avvaktan på den allmänna rättegångsreformen. Utskottet
kunde icke finna institutets avskaffande vara så betydelsefullt eller
trängande, att riksdagen nu borde framställa yrkande härom. Närmast
torde det ankomma på Kungl. Majits prövning, huruvida denna fråga
borde utbrytas till särskild behandling före processreformen. Det kunde
ju anses visst, att fullständiga förslag till ny rättegångsordning inom
kort komme att föreläggas riksdagen.

I en reservation av sex ledamöter av utskottet framhölls, att institutets
avskaffande vore så betydelsefullt och trängande, att riksdagen nu
borde framställa yrkande härom. I reservationen hemställdes därför att
riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
verkställa utredning örn upphävande av den i 17 kap. 32 § rättegångsbalken
åt domstol givna rätten att i brottmål lämna saken till framtiden
samt skyndsamt för riksdagen framlägga de lagförslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Vid frågans behandling i riksdagen biföll första kammaren utskottets
hemställan, varemot andra kammaren anslöt sig till den i reservationen
uttalade meningen.

Frågan örn avskaffande av institutet ställande under framtiden kar
därefter upptagits till behandling inom justitiedepartementet, varest upprättats
en promemoria i ämnet jämte utkast till dels lag örn upphävande
i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken och lag örn ändring i vissa
delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister, dels
ock ändrad lydelse av § 6 mom. 10 oell § 26 riksdagsordningen och kungörelse
angående ändrad lydelse av § 9 riddarhusordningen den 22 juni
1866. Samtliga utkast utom det sistnämnda torde såsom bilagor (C—E)
få fogas vid dagens protokoll.

Körande den ifrågasatta reformen har i promemorian anförts följande!

Institutet ställande under framtiden är en kvarleva från den tid då
den legala bevisteorien och reglerna angående den inkvisitoriska processen
voro allenahärskande i vår rätt. Uppenbart är också att institutet
icke väl överensstämmer med nutida rättsåskådning. I allmänhetens ögon
torde en dom, varigenom en tilltalad ställes under framtiden, innebära
att han stämplas som skyldig till brottet. Att en dylik stämpel åsättes en
tilltalad ehuru fällande bevisning ej kunnat åstadkommas mot honom,
måste för vår tid verka i hög grad stötande. Otillfredsställande är ock,
att ställande under framtiden därjämte kan medföra för den tilltalade
menliga påföljder i medborgerligt hänseende. Dessa påföljder äro till
och med så tillvida allvarligare än påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen
att någon tidsbegränsning icke finnes angiven för dem. Det kan i själva
verket ifrågasättas huruvida ej påföljderna bestå även sedan åtalsrätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Mi vi t preskriberad. Ett avskaffande av institutet måste med hänsyn till
vad nu anförts anses synnerligen angeläget. Någon anledning att låta
med frågans lösning anstå i avbidan å deli tillämnade allmänna rättegångsreformen
synes ej heller föreligga. Såsom förut nämnts sammanhänger
institutets uppkomst nära med de legala bevisregler som 1734 års
lag uppställde. Då domstolarna vid sin bevisprövning bundos vid legala
regler, ansågs det nämligen otillfredsställande att i grövre brottmål en
tilltalad, mot vilken förekommit ganska stark, ehuru enligt nämnda regler
ej tillräcklig bevisning, skulle helt frikännas. De legala bevisreglerna
ha dock väsentligen förlorat sin betydelse; även indicier tillerkännas
numera avgörande betydelse såsom bevismedel i brottmål. De skäl som
nr nu angivna synpunkt betingat institutets upptagande i lagen äro alltså
ej längre för handen. — Ej ens med hänsyn till möjligheten att återupptaga
ett mål mot en tilltalad för den händelse nya bevis framdeles
skulle yppa sig har institutet någon uppgift att fylla. På sätt i det föregående
anmärkts öppnar vår lag i detta hänseende en vidsträckt möjlighet
att även då rent frikännande dom meddelats få målet återupptaget.
Ett avskaffande av institutet ställande under framtiden låter sig ock
genomföra utan några mera omfattande lagändringar och kan ej i någon
mån verka föregripande på arbetet med den allmänna rättegångsreformen.
Med hänsyn till vad sålunda anförts synas alla skäl tala för
att nu gå i författning örn institutets avskaffande. En sådan reform
bör uppenbarligen hava den innebörd att därigenom jämväl undanröjas
påföljderna för dem som redan blivit ställda under framtiden.

Såsom förut nämnts förekommer med stöd av vissa uttryck i 17 kap.
*29 och 32 §§ rättegångsbalken en typ frikännande utslag, vilka utmynna
i förklaringen att den tilltalade i brist på fulla bevis ej kan till saken
fällas. Ej heller utslag av denna innebörd kunna anses överensstämma
nied den moderna principen att domstolen skall antingen fria eller fälla
en tilltalad. Det kan därför ifrågasättas, huruvida ej i samband med avskaffandet
av institutet ställande under framtiden även borde meddelas
ändrade eller nya bestämmelser i syfte att förhindra meddelande av utslag
av sagda innebörd. Då emellertid dylika utslag, vilka i praxis torde
förekomma alltmer sällan, icke medföra, någon påföljd i medborgerligt
hänseende och det dessutom från lagteknisk synpunkt erbjuder vissa svårigheter
att åstadkomma ändring i nämnda avseende, synes frågan härom
ej böra upptagas i detta sammanhang.

Vad slutligen angår det sätt på vilket den föreslagna reformen bör
genomföras synas i första hand bestämmelserna i första punkten av 32 §
i 17 kap. rättegångsbalken böra upphävas. Därutöver torde uttrycklig
bestämmelse böra meddelas därom att mål, som redan lämnats till framtiden,
må återupptagas allenast i den ordning och under de villkor som
gälla för återupptagande av mål däri den tilltalade frikänts. Såsom förut
nämnts förekomma i olika lagar och författningar stadganden angående
påföljd eller annan verkan av ställande under framtiden. Att vidtaga
ändring i varje lagrum eller författning, där sålunda ställande under
framtiden omnämnes, skulle emellertid innebära ett synnerligen vidlyftigt
arbete. Detta torde ock kunna undvikas därigenom att i samband
med upphävandet av nyssnämnda bestämmelse i 17 kap. 32 § rättegångsbalken
ett allmänt stadgande meddelas av innebörd att vad i lag eller
författning finnes stadgat örn verkan därav att någon ställts under framtiden
för brott skall upphöra att gälla. 1 den mån föreskrifter av nu

Kungl. Majlis proposition nr 5.

avsedd art förekomma i grundlag eller författning av privilegienatur
måste dock dessa ändras. Sålunda torde ändring böra ske av §§ 6 och 26
i riksdagsordningen ävensom av § 9 i riddarhusordningen. Detta torde
dock ej höra föranleda uppskov med ikraftträdandet av lagändringarna
i övrigt, vilket synes böra ske omedelbart efter utfärdandet. Utöver nu
nämnda lagändringar torde jämväl lagen örn straffregister böra så tillvida
ändras att föreskriften att straffregistret skall innehålla uppgift å
dem som ställts under framtiden för brott och därmed sammanhängande
stadganden upphöra att gälla.

Över promemorian samt författningsutkasten har efter remiss utlåtande
avgivits av processlagberedningen, som uttalat sig i tillstyrkande
riktning. Beredningen har därvid anfört:

Såsom i promemorian framhållits sammanhängde institutet ställande
under framtiden med den legala bevisteorien och en rekvisitör isie anordning
av brottmålsprocessen. I en reformerad rättegångsordning, där rättegången
i brottmål vore anordnad enligt den ackusatoriska principen,
borde institutet såsom stridande mot den tilltalades partsställning uppenbarligen
icke bibehållas utan domstolen lia att bestämt yttra sig över
åtalet oell antingen fria eller fälla den tilltalade. De i rättegångsbalken
upptagna legala bevisreglerna hade genom praxis i väsentlig mån förlorat
sin betydelse, och förfarandet i brottmål, som tidigare företett starka
inkvisitoriska drag, hade särskilt i rättstillämpningen men även genom
lagstiftning allt mera utvecklats i ackusatorisk riktning. De processuella
förutsättningarna för institutets användning vore i följd härav icke i
samma mån som tidigare för handen, och något behov av dess bibehållande
torde ur processuell synpunkt icke längre föreligga. Tydligt vore
även att institutet icke stöde i god överensstämmelse med vår tids rättsåskådning.
Då en dom, varigenom den tilltalades sak ställdes under
framtiden, icke innebure, att han vore lagligen övertygad örn brottet,
kunde det ej anses riktigt att med en sådan dom förknippades för honom
menliga verkningar. Ej heller torde den användning, som institutet erhållit
inom försäkringsrätten, vara av den betydelse, att dess bibehållande
därav kunde anses motiverat. Ett avskaffande av nämnda institut
framstode därför såsom naturligt. Något hinder mot att utan avbidan
på den tillämnade allmänna rättegångsreformen genomföra en sådan
förändring syntes icke heller föreligga.

Förevarande institut sammanhängde emellertid nära med frågan örn
återupptagande av brottmål, vari den tilltalade frikänts. Vissa sådana
mål kunde enligt andra och tredje punkterna i 17 kap. 32 § rättegångsbalken
återupptagas till förnyad handläggning under förutsättning att
nya skäl och omständigheter förekomme. Återupptagandet skedde omedelbart
av hovrätt, som hade att avgöra målet. När mål, vari den tilltalade
ställts under framtiden, upptoges till förnyad handläggning, skedde
återupptagandet däremot vid den underrätt, som tidigare dömt i målet.
Örn nu institutet ställande under framtiden avskaffades, komme
beträffande återupptagande av mål, däri ställande under framtiden enligt
nu gällande lag ägt eller framdeles kunnat äga rum, stadgandena
i andra och tredje punkterna av 17 kap. 32 § rättegångsbalken att bli tilllämpliga.
Att mål sålunda återupptoges och i första instans handlades
av hovrätt syntes särskilt med nuvarande hovrättsförfarande mindre tillfredsställande.
Då dylikt återupptagande torde förekomma ytterst säl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

lan, torde dock ur denna synpunkt någon betänklighet icke möta mot det
föreliggande förslaget.

Den ifrågasatta reformen innebure icke blott att möjligheten att ställa
mål under framtiden från och med den nya lagstiftningens ikraftträlande
bortfölle utan även att för dem, som blivit ställda under framtiden,
påföljderna härav skulle upphöra. För att detta syfte skulle fullständigt
nås krävdes — frånsett viss ändring i riddarhusordningen — såsom ock
förutsetts, vissa ändringar i § 6 mom. 10 och § 26 riksdagsordningen.
Dessa ändringar kundo emellertid genomföras först efter nya val till
andra kammaren, under det att de föreslagna ändringarna i rättegångsbalken
och straffregisterlagen vore avsedda att träda i kraft tidigare.
Förslaget vore på denna punkt icke fullt följdriktigt. För en under framtiden
ställd tilltalad bleve påföljderna nämligen tillsvidare i regel endast
delvis undanröjda. Så kunde den som ställts under framtiden för brott,
vilket kan medföra påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, väljas till stadsfullmäktig
eller landstingsman men däremot ej till elektor vid val till
riksdagens första kammare eller till riksdagsman. Vidare finge framhållas,
att ehuru dom, varigenom tilltalad ställts under framtiden, sålunda
fortfarande skulle komma att utesluta honom från behörighet till vissa
förtroendeuppdrag, med den föreslagna ändringen i straffregisterlagen
möjlighet skulle saknas att rörande honom erhålla för sådant fall
avsett utdrag av straffregistret. Ville nian undvika dessa inkonsekvenser
utan att, såsom skedde vid lagstiftningen angående borttagande av
påföljden förlust av medborgerligt förtroende, låta med ikraftträdandet
av reformen i dess helhet anstå till dess ändringarna i riksdagsordningen
genomförts, återstode dock den utvägen att låta allenast stadgandet
örn upphävande av första punkten i 1 / kap. 32 § rättegångsbalken jämte
föreskriften örn återupptagande av mål, som tidigare lämnats till framtiden,
träda i kraft omedelbart, varemot ikraftträdandet av stadgandet
örn upphörandet av verkan av ställande under framtiden jämte övriga
bestämmelser finge ske först i samband med genomförandet av erforderliga
grundlagsändringar.

Vid behandlingen av den vid 1933 års riksdag väckta motionen örn avskaffande
av institutet ställande under framtiden uttalade första lagutskottet,
att det närmast syntes ankomma på Kungl. Maj:ts prövning
huruvida denna fråga borde utbrytas till särskild behandling före processreformen.
Den utredning som inom departementet verkställts rörande
ifrågavarande spörsmål lärer giva vid handen att sa utan olägenhet kan
ske. Processlagberedningen har även anslutit sig till denna uppfattning.
Vid sådant förhållande och då uppenbart är, att institutet ej står i god
överensstämmelse med vår tids rättsuppfattning, synes mig angeläget att
förslag örn dess avskaffande snarast möjligt förelägges riksdagen. En reform
i ifrågavarande hänseende lärer, såsom i promemorian föreslagits,
böra innebära icke endast att möjligheten att ställa mål pa framtiden
borttages samt att mål. i vilka någon tidigare ställts under framtiden,
framdeles skola kunna upptagas endast under de villkor och i den ordning,
som gäller för mål, däri den tilltalade frikänts, ulan även att de
påföljder i medborgerligt hänseende av ställande under framtiden, som

D apart erne titschefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

stadgas i olika författningar, borttagas. I sistnämnda hänseende krävas
emellertid jämväl, frånsett viss ändring i riddarhusordningen, ändringar
av riksdagsordningen. Processlagberedningen har mot det remitterade
utkastet till lag örn upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken
erinrat, att det ej vore fullt följdriktigt att, såsom föreslagits i utkastet,
utan avbidan å genomförandet av ändringarna i riksdagsordningen upphäva
de bestämmelser örn verkan av ställande under framtiden som finnas
i andra författningar. Denna erinran synes böra beaktas. Det stadgande
som i nämnda hänseende föreslagits i utkastet torde därför böra
träda i kraft först å tid som Konungen förordnar. Liknande bestämmelse
synes böra meddelas rörande ikraftträdandet av lagen örn ändringar
i vissa delar av lagen örn straffregister. Därvid förutsättes, att förordnande
örn ikraftträdande meddelas först sedan grundlagsändringarna genomförts.

Sedan de sålunda förordade jämkningarna vidtagits i utkasten till ändring
i rättegångsbalken och i lagen örn straffregister, föreligga nu förslag
till lag örn upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken
m. m. samt lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr
82 s. 1) örn straffregister.»

Föredraganden uppläser härefter nämnda förslag av den lydelse bilagor
(A och B) till detta protokoll utvisa, samt hemställer, att lagrådets utlåtande
över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

H. Stefanson.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken m. nillan
mellom förordnas som följer:

1 §.

Första punkten av 17 kap. 32 § rättegångsbalken skall upphöra att
gälla. Mål som lämnats till framtiden må återupptagas allenast i den
ordning och under de villkor, som gälla för återupptagande av mål däri
den tilltalade frikänts.

2 §.

Vad i lag eller författning är stadgat örn verkan därav att någon
ställts under framtiden för brott skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft, 1 § omedelbart efter lagens utfärdande samt
2 § den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Bilaga B.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 och 7 §§ samt 8 § 2 mom. lagen den 17 oktober
1900 örn straffregister, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lagen den
24 juli 1914 (nr 126) samt de båda övriga lagrummen senast ändrats, 7 §
genom lagen den 22 april 1927 (nr 113) och 8 § 2 mom. genom lagen den
6 juni 1924 (nr 209), skola, 8 § 2 mom. i nedan angivna del, erhålla följande
ändrade lydelse:

1 $.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av domstol
eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter, eller

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras
talan inför rätta, eller

3. erhållit villkorlig straffdom, eller

4. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning,
anén i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

7 §.

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

då han avlidit, medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock
genom uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket,
meller annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt
då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

8 *.

2 morn. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning,

huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende
eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,

ävensom, där så skett,

a) när och av vilken domstol utslaget meddelats samt för vilken tid
sådan påföljd ådömts,

b) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest
han från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig frigivning,
dels när detta skett och när prövotiden utgår eller gått till ända,
dels huruvida den villkorligt medgivna friheten återkallats eller förklarats
förverkad, dels ock rörande häktning av den dömde före prövotidens
utgång för brott och örn åtalets utgång, eller ock, därest domstol förordnat,
att den dömde skall, i stället för att undergå det ådömda straffet, insättas
i allmän uppfostringsanstalt, huruvida den dömde blivit från dylik
anstalt utskriven, och, i sådant fall, när detta skett, samt

c) huruvida av nåd meddelats befrielse från straffpåföljden, och, i sådant
fall, örn dagen för därom fattat beslut,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar
allmän befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida
någon på grund av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning
utestängd från behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag---innehålla upplysning.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

■j

BlUaiif/ till riksdagens protokoll t(t:H

1 sami.

Nr t,.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Bilaga C.

Utkast till lag om upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att första punkten av 17 kap. 32 § rättegångsbalken
skall upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet. Mål som före
lagens ikraftträdande lämnats till framtiden må återupptagas allenast i
den Ordning och under de villkor, som gälla för återupptagande av mål
däri den tilltalade frikänts. Vad i lag eller författning är stadgat örn
verkan därav att någon ställts under framtiden för brott skall upphöra
att gälla.

Bilaga D.

Utkast till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober
1900 örn straffregister (nr 82 s. 1).

Härigenom förordnas, att 1 §, 7 § samt 8 § 2 mom. lagen den 17 oktober
1900 örn straffregister, av vilka lagrum 1 § ändrats genom lagen den 24
.juli 1914 (nr 126) samt de båda övriga lagrummen senast ändrats, 7 § genom
lagen den 22 april 1927 (nr 113) och 8 § 2 mom. genom lagen den
6 juni 1924 (nr 209), skola 8 § 2 mom. i nedan angivna del, erhålla följande
ändrade lydelse:

1 i

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av
domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter, eller

2. förklarats ovärdiga att i rikets tjänst nyttjas eller att föra andras
talan inför rätta, eller

3. erhållit villkorlig straffdom, eller

4. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.

Kungl. Majlis proposition nr 5.

7 §.

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom
högre rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att
sådant fall är för handen, som i 1 § 4 punkten sågs, eller från tvång8;
arbete, eller ock genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig
allenast till annat ansvar, än i 1 eller 2 punkten av samma paragraf avS6S
*

då han avlidit, medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock
genom uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket,
eller annorledes vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

8 i

2 mom. Utdrag av registret, innehållande allenast upplysning, .

huruvida viss person blivit dömd till förlust av medborgerligt förtroende
eller påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen,

ävensom, där så skett, , ... . ... ,,4

a) när oell av vilken domstol utslaget meddelats samt tor vilken tid.

sådan påföljd ådömts, . . ,,

b) när den dömde efter utståndet straff blivit frigiven, eller, därest lian
från straffanstalt lösgivits enligt lagen angående villkorlig^ frigivning,
dels när detta skett och''när prövotiden utgår eller gått till ända, dels
huruvida den villkorligt medgivna friheten, återkallats eller förklarats
förverkad, dels ock rörande häktning av den dömde före prövotidens utgång
för brott och örn åtalets utgång, eller ock, därest domstol förordnat,
att den dömde skall, i stället för att undergå det ådöinda straffet insättas
i allmän uppfostringsanstalt, huruvida deli dömde blivit från dylik anstalt
utskriven, och i sådant fall, när detta skett, saint ^

c) huruvida av nåd meddelats befrielse fran straffpåföljden, och i sadan!
fall, örn dagen för därom fattat beslut,

skall på begäran meddelas myndighet ävensom annan, vilken utövar
allmän befattning, varmed är förenad skyldighet att pröva, huruvida någon
på grund av sådant utslag, som här avses, är jämlikt lag eller författning
utestängd från behörighet, rättighet eller förmån.

Sådant utdrag---innehålla upplysning.

Penna lag träder i kraft omedelbart efter utfärdandet.

Kungl. Majus proposition nr 5.

Bilaga. E.

Utkast till ändrad lydelse av § 6 moni. 10 och § 26 riksdagsordningen.

§ 6.

10. Till elektor må endast den utses, som själv vid elektorsvalet äger
rösträtt.

Elektor kan ej vara:

den, som står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd;

den, som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas elier
eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning
eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd
till straffpåföljd, varom sist förmäles;

den, som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper som för valbarhet
till elektor.

§ 26.

Riksdagsmannabefattning kan endast av svensk medborgare utövas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

a) den som står under förmynderskap;

b) den som är i konkurstillstånd;

e) den som är förklarad ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller
eljest på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva "allmän befattning
eller genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är dömd
till straffpåföljd, varom sist förmäles;

d) den som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan;

e) den som blivit förvunnen att hava vid riksdagsmannaval med penningar
eller gåvor sökt värva röster, eller emot vedergällning avgivit sin
röst, eller genom våld eller hot stört valfriheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majds lagråd den 15 november
1933.

Närvarande:

justitieråden Alexandeson,

Eklund,
regeringsrådet Aschan.
justitierådet Grefberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
29 september 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag örn upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken m. m.;
samt

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) örn straffregister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av expeditionschefen i justitiedepartementet, hovrättsrådet Gunnar
Dahlman.

Justitierådet Grefberg lämnade förslagen utan annan anmärkning än
att han, som fann sig icke kunna tillstyrka den föreslagna bestämmelsen
därom att 1 § i förslaget till lag örn upphävande i viss del av 17 kap.
32 § rättegångsbalken m. m. skulle träda i kraft omedelbart efter lagens
utfärdande, hemställde om sådan ändring i berörda bestämmelse, att ikraftträdandet
icke komme att äga rum förrän efter utfärdandet förflutit viss
kortare tid inom vilken domstolarna kunde antagas hava fått kännedom
om lagen.

Lagrådets övriga ledamöter instämde häri så till vida som de förordade
bestämmelse, att lagen i vad dess 1 § angår förklaras träda i kraft först
dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad uppgift, utkommit från
trycket i Svensk författningssamling, samt i övrigt lämnade förslagen utan
erinran.

Ur protokollet:

Hagnar Kihlgren.

Kungl. Majds proposition nr 5.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majd Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 december 1933.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandlek, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med cheferna för social-, finans- och ecklesiastikdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Schlyter, lagrådets den 15 november 1933 avgivna utlåtande över de
den 29 september 1933 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag örn upphävande i viss del av 17 kap. 32 § rättegångsbalken
m. m.; samt

2) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82
s. 1) örn straffregister.

Föredraganden anför:

»Mot de remitterade lagförslagen har i lagrådet framställts erinran
endast beträffande den i förslaget till lag örn upphävande i viss del av
17 kap. 32 § rättegångsbalken m. m. intagna bestämmelsen örn lagens trädande
i kraft. Enligt sagda bestämmelse skulle lagen träda i kraft,
1 § omedelbart efter lagens utfärdande samt 2 § den dag Konungen förordnade.
Lagrådets flesta ledamöter hava förordat, att lagen i vad dess
1 § anginge skulle förklaras träda i kraft först dagen efter den då lagen,
enligt därå meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
En ledamot av lagrådet har hemställt örn sådan ändring
i berörda bestämmelse att ikraftträdandet av 1 § icke komme att äga
rum förrän efter utfärdandet förflutit viss kortare tid inom vilken domstolarna
kunde antagas hava fått kännedom örn lagen. Jag anser mig
kunna ansluta mig till den mening lagrådets flesta ledamöter uttalat,
i enlighet varmed ifrågavarande bestämmelse således ändrats. Vidare
har en redaktionell jämkning vidtagits i 1 $ samma lagförslag, varjämte
förslagets överskrift givits följande lydelse: Lag örn upphävande av 17
kap. 32 § första punkten rättegångsbalken.»

Föredraganden hemställer härefter, att förslagen, det först anmälda
med däri nu vidtagna ändringar, måtte genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 5.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till nästkommande års riksdag skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
H. Stefenson.