Kungl. Majlis proposition nr 53 (Proposition 1940:53 - urtima)

Kungl. Majlis proposition nr 53.

Sr 53.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 21 juni
1940 (nr 540) om krigsskadeersättning; given Stockholms
slott den 25 oktober 1940.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540)
om krigsskadeersättning.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 53.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas, att lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning
skall, i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

1 kap. Inledande bestämmelser.

1 §■

För skada å egendom i följd av krig, vari riket kommit, skall, i den mån
sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning genom
statlig krigsförsäkring i den omfattning och på de villkor som i denna lag
stadgas.

2 §■

/ mom. Denna lag äger icke tillämpning å:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas
staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som innehaves
med tomträtt eller vattenfallsrätt eller nied åborätt eller eljest ständig
eller ärftlig besittningsrätt;

c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser; d)

kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller
förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård,
barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervisning, så ock för
byggnaderna avsedd lös egendom;

e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad,
samt frälseränta;

f) främmande stat tillhörig egendom;

g) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis.

2 mom. Från bestämmelserna i lagen undantagas ytterligare för allmän
trafik avsedd eller upplåten kanal, spårväg eller annan farväg, dock ej järnväg,
så ock allmän farled eller allmän flottled jämte till de sålunda undantagna
kommunikationsanstalterna hörande, för driftens omedelbara behov
avsedda byggnader, anläggningar och markområden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. lagen ej för byggnad,
vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.

3 §•

För handläggning av frågor rörande krigsförsäkring enligt denna lag skall
finnas en för riket gemensam nämnd (statens krigsskadencimnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation
och verksamhet, meddelas av Konungen.

2 kap. Krigsskada å fastigheter samt å inventarier och produkter inom
.jordbruk oell trädgårdsskötsel m. m.

4 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å dets fastighet, varå
bestämmelserna i kapitlet vid skadans inträffande äga tillämpning, dels lösa
inventarier, levande och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel
å sådan fastighet, dels å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter,
som utvunnits å eller äro avsedda för fastigheten eller fastighet som
är i sambruk med denna, dels ock å fastigheten förvarade, därstädes eller å
sambrukad fastighet avverkade skogsprodukter.

Äro produkter, som i första stycket sägs, under transport från den fastighet,
där de förvarats, eller hava de förflyttats därifrån på grund av i vederbörlig
ordning meddelad föreskrift, skall i ersättningshänseende så anses som
om produkterna alltjämt förvarades å fastigheten.

5 §■

Med fastighet förstås i detta kapitel egendom, som omedelbart på grund
av lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra skall
betraktas såsom sådan egendom, så ock byggnad, som icke enligt samma
lag är hänförlig till fast egendom, dock att, därest värdet av byggnad eller
med varandra sammanhängande byggnader, som äro uppförda å mark för
vilken byggnadsägaren enligt kommunalskattelagen icke är skattskyldig, understiger
500 kronor, sådan byggnad ej anses som fastighet.

10 §.

Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall efter krigets
slut sedan Konungen därom förordnat för kalenderår erläggas bidrag för
fastighet, varå bestämmelserna i detta kapitel vid årets ingång äga tillämpning
(krigsskadebidrag).

Bidraget skall bestämmas av krigsskadenämnden och utgå med högst en
halv procent för år av fastighetens värde, dock under högst tio år.

Såsom fastighets värde anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall
fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

3 kap. Krigsskada å varor och maskiner.

16 §.

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å följande egendom,
såframt den är eller, beträffande egendom under transport, omedelbart före
transportens början varit brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i
utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket
samt rätt till ersättning för egendomen icke föreligger enligt bestämmelserna
i 2 kapitlet, nämligen:

a) varor, varmed avses handelsvaror ävensom råämnen, materialier, under
arbete varande och färdigt fabrikat jämte emballage i eller för fabrik, annan
industriell inrättning eller hantverk, dock ej fartyg under byggnad;

b) maskiner, varmed avses maskiner, transmissioner, inventarier, ledningar,
reservdelar och förbrukningsartiklar i eller för fabrik, annan industriell
inrättning eller hantverk ävensom till enskild järnväg hörande rullande materiel
och för driften erforderliga förbrukningsartiklar.

Ersättning utgår jämväl för krigsskada å fartyg under byggnad å varv,
såframt egendomen är brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländsk
försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;
och skall krigsskadenämnden i fråga om samtliga å varje särskilt varv under
byggnad varande fartyg, som här avses, bestämma, att de skola anses
tillhöra endera av de i första stycket angivna egendomsgrupperna. Med
brandförsäkring förstås här även försäkring mot brandskada, som meddelats
i form av sjöförsäkring.

Har egendom, som avses i denna paragraf, på grund av i vederbörlig ordning
meddelad föreskrift förflyttats till annan plats än den i försäkringsavtalet
angivna, skall utan hinder därav ersättning utgå för krigsskada å egendomen.

18 §.

Ersättning utbetalas å tid, som krigsskadenämnden för varje särskilt fall
bestämmer.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts en månad från det anmälan om skadan
jämte redogörelse enligt 35 § andra stycket kommit nämnden till handa,
äger ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter
räntefot, som Konungen bestämmer.

22 §.

Avgift uppbäres i den ordning krigsskadenämnden bestämmer.

Det åligger svenskt försäkringsbolag och utländsk försäkringsanstalt med
rätt att driva försäkringsrörelse här i riket att i den utsträckning nämnden
beslutar och mot ersättning, som Konungen bestämmer, biträda vid debitering
och uppbörd av avgifterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

4 kap. Krigsskada å annan egendom.

25 §.

1 mom. Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å egendom
som icke omfattas av bestämmelserna i 2 eller 3 kapitlet, såframt egendomen
är brandförsäkrad eller, vad angår fartyg och dess tillbehör, sjöförsäkrad i
svenskt försäkringsbolag eller i utländsk försäkringsanstalt med rätt att driva
försäkringsrörelse här i riket.

Förflyttas egendom, som här avses, i syfte att undgå krigsskada till annan
plats än den i försäkringsavtalet angivna, skall utan hinder därav ersättning
utgå för krigsskada å egendomen.

2 mom. Från bestämmelserna i detta kapitel undantagas:

a) fartyg (båt, pråm), som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande
eller lill annat ändamål, som med handelssjöfarten äger gemenskap,
såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeriföretag, så ock
fiskefartyg, som har en bruttodräktighet av tjugu registerton eller därutöver,
jämte sålunda undantagna fartygs tillbehör;

b) luftfartyg;

c) smycken, ädla stenar och äkta pärlor.

3 mom. Egendom skall jämväl vara undantagen från bestämmelserna i
detta kapitel, såframt försäkringstagaren gör anmälan därom hos försäkringsgivaren
före krigets utbrott eller, beträffande därefter försäkrad egendom,
samtidigt med försäkringsavtalets ingående.

26 §.

Ersättning skall, med beaktande av vad nedan i denna paragraf stadgas,
bestämmas till belopp, som skolat utgå, därest ersättningen varit grundad
på det för egendomen gällande brand- eller sjöförsäkringsavtalet, med avdrag
av fem procent av försäkringsbeloppet.

Har i avtalet försäkringsgivaren förbundit sig att till fullo ersätta uppkommen
förlust i den mån denna täckes av försäkringsbeloppet eller har viss
självrisk fastställts, skall ersättningen bestämmas utan hänsyn till vad avtalet
sålunda innehåller. Skulle villkor i avtalet i något fall leda till uppenbar
obillighet i fråga om ersättning för krigsskada, må det kunna jämkas eller
lämnas utan avseende.

27 §.

Ersättning utbetalas efter krigets slut å tid, som krigsskadenämnden för
varje särskilt fall bestämmer, nämnden obetaget att av medel som för ändamålet
må komma att ställas till förfogande, när skäl därtill äro, helt eller
delvis utbetala ersättning före krigets slut.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader från krigets slut, äger
ersättningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter räntefot,
som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

28 §.

Överstiger sammanlagda ersättningsbeloppet enligt 26 § jämte ränta och
med verksamheten förbundna kostnader vad som beräknas inflyta i avgifter
jämlikt 30 §, skall ersättning utgå med belopp som svarar mot den beräknade
avgiftssumman efter avdrag av kostnaderna.

29 §.

I fråga om rätt till utfallande ersättningsbelopp skall så anses som örn
ersättningen vore grundad på brand- eller sjöförsäkringsavtalet för egendomen.

30 §.

1 mom. Till gäldande av ersättning för skada å egendom, som avses i
detta kapitel, jämte ränta och kostnader skall erläggas avgift av envar, som
svarar för betalning av premie för brand- eller sjöförsäkring å egendomen,
gällande under kriget eller del därav.

Avgiften skall för envar försäkringstagare, som avses i första stycket, utgöra
lika stor del av det högsta under kriget för honom gällande brandeller
sjöförsäkringsbeloppet för egendomen. Är vid försäkring å personlig
lösegendom ej särskilt försäkringsbelopp angivet för smycken, ädla stenar
eller äkta pärlor, skall försäkringsbeloppet för egendomen i dess helhet läggas
till grund för avgiftens bestämmande.

Avgiften skall bestämmas av krigsskadenämnden under iakttagande av att
den ej må överstiga två procent av det till grund för avgiften liggande försäkringsbeloppet
eller, såframt Konungen därom förordnar, den större procent
av samma belopp, som erfordras för att den beräknade avgiftssumman
efter avdrag av kostnaderna skall uppgå till tre fjärdedelar av sammanlagda
ersättningsbeloppet enligt 26 § jämte ränta, i varje fall dock högst tre procent.

2 mom. Skulle till följd av bestämmelserna i 1 mom. flera försäkringstagare
vara skyldiga att erlägga avgift för en och samma egendom, må
krigsskadenämnden, när skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis
från skyldighet att erlägga avgift.

3 mom. Har försäkringstagare, innan krigsförsäkringen trätt i tillämpning,
å annan överlåtit egendom, som brand- eller sjöförsäkringen avser,
åge han av den nya ägaren utkräva erlagd avgift, såvitt ej den nya ägaren
på grund av försäkring, som han själv tagit, är pliktig att erlägga avgift för
egendomen.

31 §.

Avgift uppbäres, där ej Konungen annorlunda förordnar, ä tid efter krigets
slut, som krigsskadenämnden bestämmer, dock att avgiften, där den ej överstiger
två procent av det till grund för densamma liggande försäkringsbeloppet,
skall hava erlagts inom två år från krigets slut samt eljest inom tre år
från denna tidpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

32 §.

Staten skall vidkännas vad i ersättning må hava utbetalts utöver det belopp,
med vilket ersättning till följd av stadgandet i 28 § skolat utgå.

33 §.

Vad i 22—24 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
försäkring enligt detta kapitel.

5 kap. Gemensamma bestämmelser.

34 §.

Har i vederbörlig ordning meddelad föreskrift, vars iakttagande är ägnat
att förebygga eller begränsa krigsskada, åsidosatts, må ersättning för sådan
skada åtnjutas endast om och i den mån skadan, efter vad antagas må, skulle
hava inträffat även om föreskriften blivit iakttagen. Framgår av omständigheterna,
att underlåtenheten icke kan läggas den till last, som haft att tillse
att föreskriften iakttogs, vare den utan inverkan å ersättningsrätten.

35 §.

Krigsskada skall anmälas hos krigsskadenämnden inom tre månader efter
erhållen kännedom om skadan. Göres ej sådan anmälan, bortfaller rätten
till ersättning, därest underlåtenheten ej kan anses ursäktlig. I varje fall
förloras denna rätt, om anmälan ej inkommit till nämnden inom ett år efter
krigets slut.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt
redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans
art och omfattning.

36 §.

Värdering av krigsskada å fastighet som avses i 2 kapitlet skall verkställas
efter krigets slut å tid krigsskadenämnden bestämmer, nämnden obetaget att
föranstalta om värdering tidigare, därest skäl därtill anses föreligga. Krigsskada
i övrigt skall värderas snarast möjligt efter det anmälan om skadan
inkommit.

37 §.

Värderingen skall, utom fall som avses i 41 §, verkställas av en eller flera
värderingsman. Över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande, vilket
utan dröjsmål skall tillställas krigsskadenämnden. Avskrift av utlåtandet
skall av nämnden i rekommenderat brev med allmänna posten översändas
till den, som anmält skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

38 §.

Förmenar den, som anmält skadan, att i värderingsutlåtandet skadan upptagits
till för lågt belopp eller att värderingen i övrigt är oriktig, äger han att,
inom en månad från den dag avskrift av utlåtandet till honom översänts, till
krigsskadenämnden inkomma med påminnelser och därvid foga den ytterligare
utredning, han vill åberopa.

39 §.

Till utredning av ärende angående ersättning må vid allmän underrätt
höras vittnen och sakkunniga. Genom rättens eller domarens försorg skola
krigsskadenämnden och den, som anmält skadan, kallas till förhöret.

40 §.

Krigsskadenämnden fastställer ersättningsbelopp, som skola utgivas. Därvid
må nämnden ej beräkna skada till lägre värde än det, som upptagits i
värderingsutlåtandet, utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att
yttra sig i ärendet.

Nämnden äger, innan ersättningsbelopp fastställes, besluta om provisorisk
reglering helt eller delvis av inträffad skada.

41 §.

Därest krigsskadenämnden beträffande skada av mindre omfattning finner
tillräcklig utredning angående skadans värde föreligga, oaktat värdering
ej verkställts på sätt i 37 § stadgats, må nämnden avgöra ärendet utan sådan
värdering. Därvid må nämnden ej beräkna skadan till lägre värde än det
sorn yrkats utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att yttra sig
i ärendet.

42 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre
ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.

Beträffande sådant beslut skall gälla vad allmän lag stadgar angående
omröstning till dom. Mot ledamot gälla samma jäv som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

43 §.

Krigsskadenämndens beslut skall vara slutgiltigt; dock vare den, som ej
åtnöjes med nämndens beslut i fråga om vem rätten till krigsskadeersättning
skall tillkomma eller rörande fråga huruvida eller i vad mån, vid tillämpning
av 17, 21, 26 eller 30 §, kan å brand- eller sjöförsäkringsavtal grundas rätt
till ersättning eller skyldighet att erlägga avgift, berättigad att instämma isin
talan till domstol inom en månad från det han fick meddelande om beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

44 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
4 oktober 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
t. f. chefen för handelsdepartementet, statsrådet Bergquist, fråga angående
lagstiftning om krigsförsäkring å viss lösegendom samt anför:

Den 26 april 1940 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst fem utredningsmän för utredning av frågan örn
ersättning av krigsskada å viss lösegendom. På grund av detta bemyndigande
tillkallade departementschefen den 30 april 1940 överdirektören och chefen
för försäkringsinspektionen fil. doktorn O. A. Åkesson, ordföranden i
styrelsen för Landsbygdens ömsesidiga brandförsäkringsbolags förening G.
Bylund, försäkringsdirektörerna K. Eriksson och A. Hellberg samt docenten
fil. doktorn E. Håstad att verkställa nämnda utredning. Tillika uppdrogs åt
Åkesson att i egenskap av ordförande leda utredningsmännens arbete.

Utredningsmännen, vilka i det följande benämnas utredningen, hava den
11 juli 1940 avgivit betänkande med förslag angående krigsförsäkring av
viss lösegendom (stat. off. utr. 1940: 18). Betänkandet är enhälligt utom
såvitt angår viss i det följande berörd fråga av mindre betydelse.

Över förslaget hava i anledning av remiss yttranden avgivits av statskontoret,
kommerskollegium, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen, statens
krigsförsäkringsnämnd, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,
svenska stadsförbundets styrelse, svenska landstingsförbundets styrelse,
Kungl, automobil klubben, motormännens riksförbund och Sveriges trafikbilägares
riksorganisation. Kommerskollegium har bifogat yttranden från
Sveriges industriförbund, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund,
Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare och handelskammaren
i Göteborg. Försäkringsinspektionen, som ålagts att i ärendet
höra svenska försäkringsbolags riksförbund, har vid sitt utlåtande fogat
yttrande från riksförbundet. Lantbruksstyrelsen har bilagt av styrelsen i
ärendet infordrade yttranden från fiskeriintendenterna i Västerhavets och
Österhavets distrikt samt från svenska västkustfiskarnas centralförbund.

Ärendet har härefter underkastats ytterligare beredning inom handelsdepartementet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Innebörden av utredningens förslag samt i yttrandena framförda

allmänna synpunkter.

Utredningen. Utredningen anför, att inom den privata egendomsförsäkringen
allmänt tillämpades sådana försäkringsvillkor, att ersättning ej utginge
för skada i följd av krig. Detta förhållande hade föranlett staten att
i viss utsträckning meddela försäkring mot krigsrisk. Med stöd av lagen
den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m. och därtill hörande
följdförfattningar ägde sålunda statens krigsförsäkringsnämnd att å statens
vägnar meddela frivillig transportförsäkring mot krigsrisk. Vidare skulle
enligt lagen den 21 juni 1940 (nr 540) örn krigsskadeersättning vissa slag av
egendom obligatoriskt vara föremål för statlig krigsförsäkring.

Enligt uti’edningens åsikt borde ekonomiskt skydd mot ltrigsskada bei-edas
jämväl för i princip all sådan egendom, som ej omfattas av den sålunda
gällande lagstiftningen på omi’ådet. Utredningen föreslår, att ett dylikt
skydd anordnas genom att statens förutnämnda försäkringsverksamhet utvidgas
att omfatta egendomen i fråga. Utredningens förslag avser i anslutning
härtill all inom riket befintlig lös egendom med undantag av dels varulager
samt maskiner och andra produktiva inventarier inom jordbruk, trädgårdsskötsel,
industri och hantverk ävensom jordbruks- och trädgårdsalster
samt skogsprodukter i viss utsträckning, vilken egendom jämlikt lagen den
21 juni 1940 obligatoriskt skall vara krigsförsäkrad, dels handelsfartyg och
vissa fiskefartyg jämte tillbehör ävensom luftfartyg, å vilka enligt för närvarande
tillämpad praxis staten genom krigsförsäkringsnämnden meddelar
transportförsäkring mot krigsrisk, dels ock ytterligare viss egendom, vartill jag
senare återkommer. All under den förordade krigsförsäkringen inbegripen
egendom skall enligt förslaget sammanföras till ett föi-säkringskollektiv med
en enhetlig finansieringsplan.

Beträffande omfattningen av den ifrågasatta lösegendomsförsäkringen föreslår
utredningen av praktiska skäl vidare, att denna göres beroende på
förefintligheten av vanlig brandförsäkring eller i vissa fall sjöförsäkring.
Detta skall enligt förslaget tillgå på det sättet, att den försäkrade egendomen
automatiskt tillföres krigsförsäkringen, såvida icke försäkringstagaren
till det försäkringsbolag i vilket egendomen är försäkrad anmäler, att han
vill stå utanför krigsförsäkringen. Utredningen framhåller, att försäkringen
följaktligen i princip är att anse som frivillig. Anmälan som nyss sagts skall
emellertid ske före ett eventuellt krigsutbrott. Möjlighet att från krigsförsäkringen
undantaga sådan egendom, å vilken under pågående krig tecknas
ny försäkring, finnes sålunda ej.

Liksom krigsförsäkringen å varor och maskiner jämlikt den gällände lagen
örn krigsskadeersättning skall enligt förslaget krigsförsäkringen å annan
lösegendom i princip vara självförsörjande, så att kostnaderna för skadeersättningar
och förvaltning bestridas genom försäkringsavgifter. Dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 53

skola för all egendom utgå i förhållande till det för egendomen gällande
brand- eller sjöförsäkringsbeloppet. Någon differentiering av avgifternas
storlek skall alltså ej ske vare sig efter egendomens geografiska belägenhet
eller med hänsyn till dess beskaffenhet. Jämväl härutinnan föreligger överensstämmelse
med den obligatoriska varu- och maskinförsäkringen. Beträffande
avgiften för lösegendomsförsäkringen föreslår utredningen emellertid
— i motsats till vad som gäller för varu- och maskinförsäkringen — att
avgiften på visst sätt maximeras och att skadeersättningarna, därest denna
avgift visar sig otillräcklig, i erforderlig utsträckning reduceras. Den gräns
avgiften sålunda ej må överstiga har av utredningen föreslagits till två procent
av försäkringsbeloppet. Skulle emellertid i följd härav reduktion av
ersättningarna behöva vidtagas med mera än tjugufem procent, skall dock
enligt förslaget, såframt Konungen därom förordnar, avgiften kunna höjas
till högst tre procent av försäkringssumman för att möjliggöra ersättningsbelopp
uppgående till sjuttiofem procent av skadornas värde.

Avgifterna skola enligt utredningens förslag uppbäras efter krigets slut
i rater örn i regel en halv procent per halvår. Avgiftsbetalningen skulle härigenom
komma att fördelas på högst två år eller eventuellt tre år.

Ersättning för krigsskada skall enligt det framlagda förslaget i princip
bestämmas till belopp, som skolat utgå, därest ersättningen varit grundad
på det för egendomen gällande brand- eller sjöförsäkringsavtalet. Från denna
huvudregel stadgas emellertid vissa undantag. I sådant hänseende föreslår
utredningen, att försäkring mot krigsskada å personlig lösegendom ej må
medgivas till belopp överstigande en viss gräns. Enligt förslaget bestämmes
denna gräns sålunda, att högsta krigsförsäkringsbeloppet för personlig lösegendom,
som är avsedd att förvaras å en och samma plats, skall vara
50,000 kronor. Vidare gäller enligt förslaget det undantaget från huvudregeln
örn ersättningens bestämmande i enlighet med det civila försäkringsavtalet
att försäkringstagaren skall stå viss självrisk. Denna skall utgöra fem procent
av det till grund för ersättningens bestämmande liggande försäkringsbeloppet.

Med hänsyn till den förut angivna begränsningen av avgifternas storlek
skola enligt utredningens förslag, därest sammanlagda ersättningsbeloppet tillsammans
med förvaltningskostnaderna överstiger vad som beräknas inflyta
i avgifter, ersättningsbeloppen nedsättas. Beträffande all annan egendom
än personlig lösegendom skola ersättningsbeloppen nedsättas i samma proportion.
Vad däremot angår personlig lösegendom innebär förslaget, att nedsättningen
göres starkare i samma mån som försäkringsbeloppet ökas. Samtidigt
skall emellertid nedsättningen så avpassas, att den i genomsnitt för hela
gruppen blir lika stor som för övrig egendom. Utredningen föreslår i detta
hänseende i fråga om personlig lösegendom, att nedsättningsprocenten eller
den procentsats, varmed ersättningsbeloppet vid bristande avgiftsinkomst
skall reduceras, ökas med 0.4 enheter för varje 1,000-tal kronor av försäkringsbeloppet.
För det högsta förekommande krigsförsäkringsbeloppet för
sådan egendom eller 50,000 kronor skulle följaktligen nedsättningsprocenten

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

bliva tjugu enheter större än för det tänkta försäkringsbeloppet 0 kronor.
Mellan dessa gränser skall nedsättningsprocenten variera fullt kontinuerligt.
För det fall att endast en mindre genomsnittlig nedsättning visar sig nödvändig,
kommer med den nu föreslagna regeln full ersättning att utgå vid
försäkringssummor upp till visst belopp och först över detta belopp behöver
nedsättning ske.

Utredningen föreslår, att skaderegleringen i stort sett skall äga rum efter
kriget, då förstörelsens omfattning kan överblickas. Ersättning skall dock
enligt förslaget i vissa fall helt eller delvis kunna utbetalas tidigare, när ur
det allmännas synpunkt skäl föreligga därtill. Då avgifterna för försäkringen
ej skola uttagas förrän efter krigets slut, förutsättes emellertid för en
dylik förskottsutbetalning att medel för ändamålet av statsmakterna ställas
till förfogande. Å sålunda förskjutna medel torde, anför utredningen, staten
böra äga att tillgodoräkna sig ränta. En utbetalning i förtid av vissa ersättningsbelopp
kan givetvis medföra, att de utbetalade beloppen komma att
överstiga vad som skulle hava utgått vid en tidpunkt då såväl skadegörelsens
omfattning som avgiftsinkomsten är känd. Enligt förslaget gäller, att återbetalningsskyldighet
ej skall föreligga med avseende å sålunda för mycket
utbetalda belopp, och att staten i stället skall vidkännas kostnaden härför.

För att i görligaste mån åstadkomma likhet i ersättningshänseende, därest
skaderegleringen skulle utsträckas under en längre tid, föreslår utredningen,
ali — i anslutning till vad som enligt lagen om krigsskadeersättning
gäller beträffande krigsförsäkringen å fastigheter, varor och maskiner —
ränta må åtnjutas å innestående ersättningsbelopp. Tidpunkten, från vilken
räntan skall beräknas, har enligt förslaget, i likhet med vad som stadgats
för ersättningar inom fastighetsförsäkringen, bestämts till sex månader
från krigets slut.

Såsom förut berörts skall den av utredningen föreslagna krigsförsäkringen
å viss lösegendom meddelas av staten, som redan inträtt som försäkringsgivare
i fråga om fastigheter, varor och maskiner. Verksamheten skall enligt
förslaget omhänderhavas av den i lagen örn krigsskadeersättning omför -mälda statens krigsskadenämnd. Jämväl i övrigt skall lösegendomsförsäkringen
i organisatoriskt avseende följa de regler som beträffande den obligatoriska
försäkringen meddelats i lagen örn krigsskadeersättning. De lagbestämmelser,
som avse förstnämnda försäkring, hava även ansetts ur lagteknisk
synpunkt lämpligen böra såsom ett nytt kapitel infogas i nyssberörda
redan gällande lag.

I samband med ifrågavarande förslag har utredningen föreslagit vissa ändringar
i lagen örn krigsskadeersättning, såvitt angår fartyg under byggnad.
Förslaget i denna del ämnar jag upptaga senare vid behandlingen av de särskilda
paragraferna i lagen.

Yttrandena. De i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna
hava tillstyrkt utredningens förslag eller lämnat detsamma i huvudsak utan
erinran. I vissa detaljfrågor har förslaget dock mött gensagor; dessa erinringar
ämnar jag upptaga till behandling senare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Ur yttrandena över förslaget i allmänhet må följande här återgivas.

Svenska försäkringsbolags riksförbund framhåller, att det vore anledning
att med tillfredsställelse hälsa tillkomsten av en anordning, varigenom utvidgad
möjlighet till ersättning för krigsskada å lösegendom bereddes. Det
läge emellertid i sakens natur, att det icke på förhand läte sig bedömas, huruvida
anordningen i det läge, då den vöre avsedd att träda i tillämpning,
verkligen förmådde fylla sin tilltänkta uppgift. Ovissheten knöte sig icke
minst till frågan om möjligheten att inkassera de beräknade avgifterna, som
ju skulle erläggas först efter krigets slut och för vilka någon realsäkerhet
icke stöde till buds. Förbundet påpekar vidare, att förslaget i väsentliga delar
av veke från försäkringsmässiga grunder; för vad förbundet härutinnan
anfört skall senare redogöras.

Försäkringsinspektionen uttalar, att då det gällde ett ämne av den ömtåliga
och socialt betydelsefulla art som det förevarande kunde det icke undvikas
att vad man ville kalla försäkringsrättsliga regler icke kunde alltför
mycket dominera och att härutinnan främmande eller rent av motsägande
moment även måste komma i betraktande. Det resultat man företrädesvis
ville uppnå med en lagstiftning av förevarande slag kunde då också bliva
avgörande för örn de rena försäkringssynpunkterna måste i större utsträckning
få stå tillbaka. Svenska försäkringsbolags riksförbund hade med ali
rätt påpekat åtskilliga — delvis betydande — oegentligheter eller ojämnheter
som förslaget innefattade från en mera principiell synpunkt. Inspektionen
hade även — åtminstone i första hand — anledning att särskilt beakta
sakens försäkringsmässiga sidor. Men inspektionen ville närmast hålla före,
att förslagets avvikelser från det mera rationella finge ur andra synpunkter
anses vara befogade och att förslaget således i stort sett kunde såsom en
lämplig kompromiss vara acceptabelt.

Stockholms handelskammare anför.

Enligt handelskammarens förmenande erbjuder förslaget i sin allmänna
uppläggning en i huvudsak godtagbar lösning av frågan örn ersättning för
krigsskada å sådan lösegendom, som icke skyddas mot krigsrisk genom andra
försäkringsformer. Självfallet bör man icke knyta alltför stora förhoppningar
till möjligheterna att försäkringsvägen bereda ett någorlunda tillfyllestgörande
ekonomiskt skydd mot krigsskador. Tvärtom måste man räkna
med att krigsförsäkringen i vissa situationer icke kan få avsedd effekt. Vid
den obligatoriska krigsskadeförsäkringen av fastigheter finneg säkerhet för
premieavgifterna genom förmånsrätt i försäkringsobjekten. Någon motsvarande
möjlighet att trygga premiebetalningen föreligger icke vid försäkring
av lös egendom. Det blir därför mycket ovisst, huruvida man i synnerhet
efter ett långvarigt och ödeläggande krig skall kunna få ut avgifterna av
försäkringstagarna. Under vissa omständigheter måste det bli ett olösligt
problem att bereda dem, som träffats av krigets förödelse, önskvärd kompensation.
Men det är naturligtvis angeläget att i förväg finnes uppgjord en
plan för fördelning av den ersättning, som kan lämnas dem, vilka direkt
åsamkas egendomsförlust under krig. Det är som ett bidrag till en sådan
lösning av ersättningsfrågan, som det nu framlagda förslaget bör betraktas.

Skånes handelskammare säger sig med tillfredsställelse konstatera, att utredningens
förslag, vilket utmynnade i en väsentlig utvidgning av lagen om

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

krigsskadeersättning, i förening med den omläggning av statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet, som allaredan kommit till stånd, respektive vore
planerad, i huvudsak torde komma att utfylla luckorna i näringslivets skydd
mot ekonomiska förluster till följd av krigsskada. Efter de kompletteringar,
som i betänkandet föresloges, komme lagen i fråga att bereda skydd jämväl
för sådana kommersiella intressen, som med de nu gällande bestämmelserna
blivit ställda utanför. Därmed torde en lösning av ifrågavarande betydelsefulla
krigsberedskapsfråga ernås, vilken tillgodosåge skäliga anspråk i nämnda
hänseende från näringslivets sida. Vidare yttrar handelskammaren bland
annat följande.

Handelskammaren förbiser för sin del icke att lagstiftningen genom ändringar
i penningvärdet kan tänkas bli mer eller mindre ineffektiv och att
därigenom det återuppbyggnadsarbete, som densamma är avsedd att främja,
kan komma att äventyras. Ej heller är handelskammaren blind för att
med de metoder, som utmärker den moderna krigföringen, den uppkomna
förödelsen under omständigheter kan bli av sådan omfattning, att den fastställda
skadeersättningsplanen icke blir möjlig att till alla delar fullfölja.

Innan handelskammaren går in på förslagets bestämmelser, kan handelskammaren
icke underlåta att fästa uppmärksamheten därå, att det skydd
lagen är avsedd att erbjuda även efter de ifrågasatta ändringarna är i visst
hänseende begränsat. Handelskammaren syftar härvid på det förhållande,
att lagen endast gäller skador, som uppstå under det att vårt Iand befinner
sig i krig, medan den däremot icke gäller krigsskador, som genom andra
makters tillskyndan inträffa utan att krigstillstånd föreligger. Den rådande
situationen torde enligt handelskammarens bedömande innefatta fara för
att krigsskador till följd av misstag av krigförande enheter eller genom utvecklingen
av krigförande makters militära operationer drabba svenskt område.
För handelskammaren, som på nära håll kan följa de krigshändelser,
som tid efter annan utspela sig i grannlandet på andra sidan Öresund, te
sig dylika eventualiteter icke alldeles otänkbara. Framhållas må i detta sammanhang,
att det icke alltid torde vara möjligt erhålla ersättning för uppkomna
förluster av den makt, genom vars krigföring förlusterna tillfogats.
Handelskammaren finner det fördenskull önskvärt, att en ordning träffas,
som möjliggör erhållande av ersättning även för skador, som uppstått under
dylika förhållanden.

Sveriges grossistförbund framhåller, att genom de föreslagna bestämmelserna
sådan lösegendom, som icke enligt annan ordning för närvarande
kunde krigsskadeförsäkras, på ett ändamålsenligt sätt och i tillfredsställande
utsträckning torde komma att erhålla försäkringsskydd.

Slutligen må här omnämnas, att statens krigsförsäkringsnåmnd i sitt yttrande
meddelat, att de delar av förslaget, som beröra nämndens verksamhet,
utarbetats efter nämndens hörande, varvid av nämnden framförda synpunkter
blivit av utredningen godkända och vid förslagets slutliga formulering
iakttagna, samt att nämnden därför intet hade att erinra mot förslaget.

Anordningar i syfte att reglera de ekonomiska följderna av skadegörelse Departementsgenom
krig hava redan i betydande utsträckning vidtagits. Enligt lagen den chefen.

10 mars 1939 om statlig krigsförsäkring lii. m. äger sålunda staten meddela

Kungl. Majlis proposition nr 53.

transportförsäkring mot krigsrisk. Handelsflottan, fiskerinäringens fartyg
och redskap samt varor under transport torde i denna ordning kunna erhålla
erforderligt skydd. Vidare skola enligt lagen den 21 juni 1940 örn
lcrigsskadeersättning vissa andra slag av egendom, som ur det allmännas
synpunkt ansetts särskilt betydelsefulla, obligatoriskt vara föremål för statlig
krigsförsäkring av innebörd att ersättning för skada i följd av krig, vari
riket kommit, skall, i den mån sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning,
utgå i den omfattning och på de villkor, som stadgas i lagen. På sist
angivna sätt har skydd tillskapats för dels, med vissa undantag, fast egendom,
dels varulager, dels maskiner och andra produktiva inventarier inom
jordbruk, trädgårdsskötsel, industri och hantverk, dels ock jordbruks- och
trädgårdsalster samt skogsprodukter i viss utsträckning.

Beträffande den fasta egendomen torde det skydd mot förluster genom
krigsskada, som sålunda förefinnes, vara tillfyllest. Vad däremot angår den
lösa egendomen är detta icke fallet. Jag anser det av behovet påkallat, att
ekonomiskt skydd mot krigsskada beredes jämväl för egendom, som icke
omfattas av den redan gällande lagstiftningen på området. Under den remissbehandling,
som förslaget till lag örn krigsskadeersättning undergick,
framhölls också från olika håll önskvärdheten av ett dylikt skydd. Bland
annat underströks i utlåtande av andra lagutskottet i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition i ämnet vikten av att frågan om krigsförsäkring å annan
än av förslaget omfattad egendom snarast vunne en tillfredsställande lösning.

Det av utredningen framlagda förslaget innebär, att möjlighet öppnas
till skydd mot krigsskada å i princip all sådan lösegendom, som ej ingår i
den obligatoriska krigsförsäkringen och för vilken ej heller dylikt skydd
kan erhållas hos statens krigsförsäkringsnämnd. Den förefintliga luckan i
lagstiftningen på området skulle följaktligen fyllas genom förslagets upphöjande
till lag. Utredningen föreslår, att skydd för här avsedd egendom
beredes genom särskild krigsförsäkring, som meddelas av staten. Försäkringen
skall enligt förslaget vara i viss mån frivillig. Liksom i fråga om
krigsförsäkringen å fastigheter gäller emellertid enligt förslaget, att avgifterna
för den nu föreslagna försäkringen äro på visst sätt maximerade, varigenom
lagstiftningens effektivitet under ogynnsamma omständigheter kan
komma att minskas.

Vad utredningen sålunda föreslagit har i yttrandena lämnats utan erinran.
Jag tillstyrker, att de av utredningen uppdragna riktlinjerna följas. Endast
beträffande vissa detaljfrågor ämnar jag förorda en annan lösning än utredningen;
härtill återkommer jag i det följande.

Skånes handelskammare har — under erinran att det av utredningen
framlagda förslaget i likhet med den redan gällande lagen örn krigsskadeersättning
endast avser skador i följd av rikets krig med främmande
makt — framhållit såsom önskvärt att anordningar vidtoges för reglering
jämväl av skador, som inträffat genom andra makters tillskyndan utan att
krigstillstånd för Sveriges del förelåge. Någon utvidgning av förevarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

lagstiftning i dylikt syfte synes dock icke lämplig; frågan om ersättning för
skada genom neutralitetskränkningar torde få lösas i annan ordning.

Den närmare behandlingen av utredningens förslag, till vilken jag nu övergår,
torde få ske under olika avdelningar. I anslutning till den av utredningen
tillämpade indelningen av ämnet upptager jag först förslaget i vad
avser verksamhetens omfattning och försäkringsbeståndets uppbyggande för
att därefter behandla finansieringen och skaderegleringen. Slutligen torde få
beröras vissa organisatoriska spörsmål samt detaljfrågor.

Verksamhetens omfattning samt försäkringsbeståndets

uppbyggande.

Utredningen. Vid övervägande av frågan vilka slag av lös egendom som
böra omfattas av den förordade försäkrings verksamheten har utredningen,
i enlighet med de för densamma givna direktiven, såsom nämnts principiellt
tagit sikte på all egendom, som ej ingår i den obligatoriska krigsförsäkringen
jämlikt lagen om krigsskadeersättning och för vilken ej heller försäkring
mot krigsrisk kan erhållas hos statens krigsförsäkringsnämnd. I syfte att
särskilja den sålunda avsedda egendomen har utredningen till en början
lämnat en redogörelse för omfattningen av å ena sidan den obligatoriska
krigsförsäkringen och å andra sidan krigsförsäkringsnämndens verksamhet,
beträffande vilken redogörelse må hänvisas till betänkandet (sid. 19—21).
Efter denna redogörelse anför utredningen bland annat följande.

Av de kategorier lösegendom, som i större eller mindre utsträckning beröras
av den obligatoriska krigsskadeförsäkringen eller den frivilliga försäkringen
genom statens krigsförsäkringsnämnd, står för närvarande i huvudsak
följande egendom utan försäkringsskydd mot krigsskada resp. utan möjlighet
till sådant skydd, nämligen:

a) varulager inom grossist- och detaljhandeln samt inom industri- och
hantverk, därest de icke äro i vanlig ordning brandförsäkrade;

b) maskinuppsättningar m. m. inom industri och hantverk ävensom till
enskild järnväg hörande rullande materiel och för driften erforderliga förbrukningsartiklar,
därest sådan egendom ej är brandförsäkrad;

c) importvaror från den tidpunkt, då krigsförsäkringsnämndens ansvar
upphör, vilket sker i samband med varans ankomst till riket, och till dess
varan införlivats med ett brandförsäkrat varulager.

Helt utanför såväl den obligatoriska krigsskadeförsäkringen som krigsförsäkringsnämndens
verksamhet stå bland annat följande grupper av lösegendom,
nämligen:

d) lösegendom, som tillhör staten, primärkommuner, församlingar, landsting,
vägdistrikt eller andra menigheter och som ej är att hänföra till varor
eller maskiner enligt lagen om krigsskadeersättning;

e) inventarier, som tillhöra stiftelser av olika slag, privatskolor eller andra
liknande inrättningar;

f) affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk eller handelsverksamhet; Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 53.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

g) lösegendom inom annan affärs- eller företagarverksamhet, såsom bankeller
försäkringsväsen, restaurangrörelse, teater- eller biografverksamhet
m. m.;

h) inventarier och utrustning för utövande av s. k. fria yrken, exempelvis
läkar- eller tandläkaryrket;

i) personligt lösöre;

k) mindre fiskefartyg och -båtar jämte fiskredskap;

l) motorbåtar och andra mindre båtar, huvudsakligen avsedda för nöjes
bruk; samt

m) motorfordon, som ej äro att hänföra till inventarier för jordbruksdrift
eller trädgårdsskötsel, varor eller maskiner enligt lagen örn ^^skadeersättning.

Även annan lösegendom än den ovan uppräknade, som ej är eller kan bliva
försäkrad mot krigsskada, förefinnes säkerligen, men den gjorda inventeringen
torde dock omfatta all den egendom, som är av egentligt intresse i förevarande
sammanhang.

Utredningen framhåller, att under punkt a) nämnd egendom kunde vinna
anslutning till den obligatoriska krigsförsäkringen genom att brandförsäkring
tecknades å densamma, varför — med undantag för fartyg under byggnad,
i vilken del förslaget såsom förut nämnts kommer att upptagas i samband
med behandlingen av de särskilda paragraferna i lagen — några åtgärder
beträffande egendom av ifrågavarande art ej torde behöva övervägas.

Beträffande ej krigsförsäkrad egendom av under punkt b) upptagen
art påpekar utredningen, att frågan örn utsträckande av krigsförsäkringen
till sådan egendom hade varit föremål för uppmärksamhet under remissbehandlingen
av det av krigsskadeutredningen avgivna förslaget till lag om
^^skadeersättning och den därefter följande överarbetningen och prövningen
av förslaget hos Kungl. Maj:t och riksdagen. Utredningen hade vid
sådant förhållande ansett sig sakna anledning att till fortsatt diskussion upptaga
denna fråga.

Utredningen yttrar vidare, att importvaror ej vore försäkrade mot krigsskada
för tid, som angivits under punkt c). Formella hinder torde emellertid
ej möta mot att krigsförsäkringsnämnden utsträckte den av nämnden
meddelade varuförsäkringen till att omfatta jämväl transporten inom riket
till det varulager, för vilket den vöre avsedd och där den genom den obligatoriska
krigsförsäkringen erhölle fortsatt skydd mot krigsskada. Enligt
vad utredningen inhämtat hade nämnden tagit under övervägande att på
dylikt sätt utsträcka sin varutransportförsäkring, varför denna fråga torde
kunna lämnas åsido i nu förevarande sammanhang.

Vad angår staten tillhörig egendom, som i det föregående upptagits under
punkt d), framhåller utredningen, att statsmakterna med avseende å försäkring
av statsegendom i princip intagit den ståndpunkten, att staten skulle
stå självrisk och sålunda vara sin egen försäkringsgivare. Vid sådant förhållande
saknades uppenbarligen anledning att i den nu ifrågasatta krigsförsäkringen
medtaga staten tillhörig egendom. Något uttryckligt undantagsstadgande
för sådan egendom hade dock ej upptagits i utredningens lagförslag.
Utredningen hade nämligen funnit det nödvändigt att knyta krigsförsäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

ringen till förefintligheten av försäkring mot civil brandskada, och som
följd av statens nyssnämnda ståndpunkt i fråga örn försäkring bomme då
praktiskt taget all statsegendom att stå utanför krigsförsäkringen. Skulle i
enstaka undantagsfall brandförsäkring hava tecknats å staten tillhörig egendom,
som därigenom kunde komma att tillföras även krigsförsäkringen, syntes
detta icke i och för sig vara förenat med några olägenheter.

Beträffande övrig under punkt d) nämnd egendom, d. v. s. egendom, som
tillhör kommuner eller andra menigheter, finner utredningen frågan om tillhörighet
till krigsförsäkringen ligga annorlunda till samt anför härutinnan
följande.

Den egendom det här förnämligast gäller torde vara inventarier och utrustning
för sjukvårdsinrättningar, ålderdomshem, skolor, kyrkor och församlingslokaler
m. m. samt för allmän styrelse och förvaltning. Sådan egendom
torde i allmänhet vara brandförsäkra»! och skulle därför genom krigsskadeförsäkringens
anknytning till brandförsäkringen kunna bliva försäkrad
för krigsskada, därest icke ett särskilt undantagsstadgande införes beträffande
egendom av nu ifrågavarande art. Det synes böra övervägas, huruvida
skäl föreligga för ett dylikt undantagsstadgande eller icke. Klart
är å ena sidan, att det icke kan vara rimligt att låta varje kommun för
sig svara för den förlust, som kan uppkomma genom egendomsförstörelse
i följd av krig, och att därför en utjämning av kostnaderna mellan de kommunala
enheterna måste komma till stånd. Å andra sidan må framhållas,
att från lagen örn krigsskadeersättning hava undan tagits kommuns eller
annan menighels byggnader för allmän styrelse eller förvaltning ävensom
för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård,
sundhetsvård, religionsvård eller undervisning. Då frågan örn ersättning
för krigsskada å sådana byggnader ställts på framtiden, kan det måhända
synas egendomligt, örn motsvarande spörsmål beträffande den lösa
egendom, som inrymmes i byggnaderna, nu ordnas försäkringsvägen. Vid
bedömandet av denna fråga måste emellertid uppmärksammas anledningen
till att de kommunala fastigheterna för allmän styrelse eller förvaltning m. m.
ej inrymts under lagen om krigsskadeersättning. Krigsskadeutredningen
framhöll härutinnan, att starka skäl uppenbarligen talade för att medtaga
de ifrågavarande kommunala byggnaderna. Kostnaderna för ersättandet av
fastighetsskadorna skulle emellertid bestridas genom uttagandet av en statlig
fastighetsskatt för alla av lagstiftningen berörda fastigheter, och en dylik
skattskyldighet skulle säkerligen ej kunna upprätthållas för kommunernas
vidkommande. Att de kommunala byggnader, varom bär är fråga, ej medtogos,
berodde sålunda på, att man ej ville övervältra kostnaderna för ersättandet
av krigsskador å dessa byggnader på övriga fastighetsägare. I fråga
om den lösa egendomen skola däremot enligt utredningens förslag kostnaderna
för krigsförsäkringen bestridas genom uttagande efter krigets slut av
särskilda försäkringsavgifter, och beträffande dessa avgifter torde man ej ha
samma anledning räkna med ett upphävande av kommunernas betalningsskyldighet
som med avseende å den nyssnämnda statliga fastighetsskatten.

Emellertid kunna även andra skäl anföras emot ett medtagande i krigsskadeförsäkringen
av den kommunernas lösa egendom, som är avsedd för
samma ändamål som de från lagen om krigsskadeersättning undantagna
kommunala fastigheterna. Inom utredningen har sålunda framhållits, att det
samhällsekonomiskt vöre riktigast att ej i förväg träffa avgörande, huruvida
och i vilken utsträckning krigsskada å det allmänna tillhörig egendom skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

ersättas. Om exempelvis en skola eller ett ålderdomshem med tillhörande inventarier
förstördes genom ett bombangrepp, vore det ingalunda säkert att
det skulle vara ändamålsenligt att ersätta den förstörda egendomen med ny.
Med hänsyn till den sedan ett antal år pågående koncentreringen och rationaliseringen
av folkskoleväsendet eller till den avfolkning av ålderdomshemmen,
som på sina håll ägt rum under senare år, kunde det mycket väl
tänkas, att skadan icke i och för sig vållade något avbräck i den ifrågavarande
samhälleliga verksamheten, och då funnes ej heller anledning att avhjälpa
den materiella skada som uppkommit. Likaväl som denna synpunkt
— även örn den ej blivit åberopad såsom motiv för lagstiftningen — beträffande
den fasta egendomen blivit tillgodosedd genom att kommunernas ifrågavarande
byggnader undantagits från lagen örn krigsskadeersättning, borde
jämväl frågan örn ersättning för krigsskada å den lösa egendomen ställas
på framtiden.

Utredningen har för egen del ej velat taga bestämd ställning till nu berörda
spörsmål med hänsyn bland annat till att utredningen ej sammansatts med
tanke på ett dylikt ställningstagande. I lagtexten har emellertid något undantag
ej gjorts för den kommunala egendom, varom bär är fråga.

Enligt utredningens mening hör försäkringsskydd mot krigsskada beredas
för i princip all egendom, som utredningen upptagit under punkt e)—m),
ävensom annan förefintlig lös egendom, som ej kan hänföras till någon av
dessa grupper. Enligt förslaget gäller dock, att från den ifrågasatta lösegendomsförsäkringen
undantagas penningar, aktier, obligationer och andra
fordringsbevis, varjämte smycken, ädla stenar och äkta pärlor äro uteslutna
från rätt till krigsskadeersättning. Med nu nämnda ståndpunkt beträffande
omfattningen av den egendom som bör skyddas mot krigsskada har det, anför
utredningen, närmast gällt att överväga, huruvida all den egendom, varom
fråga vore, lämpligen kunde eller borde sammanföras till ett försäkringskollektiv
eller örn på grund av egendomens art eller andra orsaker särskilda anordningar
borde vidtagas för vissa slag av egendom. Utredningen anser den
sistnämnda utvägen ej böra tillgripas utan verkligt bärande skäl, då det
uppenbarligen vore av yttersta vikt, att förvaltningsapparaten gjordes så enkel
som det överhuvud taget vore möjligt.

De grupper av egendom, som upptagits under punkt d)—i), vore, anför
utredningen vidare, i stort sett av så ensartad natur, att de utan olägenhet
torde kunna sammanföras i ett försäkringskollektiv. Då anslutningen till
krigsförsäkringen enligt förslaget skulle vara grundad på förefintligheten av
försäkring mot civil brandskada och vidare egendom av nu nämnd art, bortsett
från staten tillhörig egendom, i regel vore brandförsäkrad, borde man
hava anledning räkna med att anslutningen till verksamheten skulle bliva av
tillfredsställande omfattning. Den enda grupp, inom vilken brandförsäkring
saknades i nämnvärd omfattning, torde vara gruppen »personligt lösöre».
Den som ej hade sitt lösöre brandförsäkra! kunde emellertid genom tecknande
av brandförsäkring bliva delaktig av krigsförsäkringen, och det kunde
enligt utredningens mening icke anses vara ett oskäligt krav, att den som
ville hava försäkringsskydd mot krigsskada å sitt lösöre jämväl skyddade det
mot civil brandrisk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Beträffande affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk eller
handels verksamhet framhåller utredningen, att det skulle kunna ifrågasättas
att samordna dem med den obligatoriska krigsförsäkringen av varor och
maskiner, samt anför härutinnan följande.

De förra tjäna ju samma ändamål som de senare, nämligen att upprätthålla
produktion och varudistribution, och äro även i stor utsträckning nödvändiga
för detta ändamål. Då utredningen det oaktat stannat för att medtaga
de ifrågavarande inventarierna i den frivilliga lösegendomsförsäkringen, har
detta främst varit beroende på att inom såväl varu- som maskinförsäkringen
inträffade krigsskador alltid skola helt ersättas, vilken princip enligt utredningens
mening ej bör tillämpas beträffande inventarierna för den händelse
skadegörelsens omfattning överstiger viss gräns. Även den omständigheten,
att varuförsäkringen skall finansieras med förskottsavgifter för tämligen
korta tidsperioder, vilka avgifter komma att medföra en höjning av
varupriserna under kriget, har vid bedömandet av förevarande fråga tillmätts
viss vikt, i det att det ansetts önskvärt, att denna prisstegring ej skärpes
genom att nya försäkringsobjekt, som ej omsättas samtidigt med varorna,
tillföras varuförsäkringen. Slutligen torde det ej sällan vara förenat
med svårigheter att avgöra, huruvida egendom, varom här är fråga, rätteligen
skulle hänföras till varu- eller maskinkollektivet.

I fråga om fiskefartyg och fiskredskap torde, framhåller utredningen, olika
vägar för krigsförsäkringens anordnande kunna tänkas. Utredningen yttrar
i detta hänseende.

Formella hinder torde — såsom även framhållits under föi-arbetena till
lagen örn krigsskadeersättning — ej föreligga för att skydd mot krigsskada,
åtminstone i viss utsträckning, beredes för sådan egendom genom försäkring
hos statens krigsförsäkringsnämnd enligt lagen örn statlig krigsförsäkring
m. m. Krigsförsäkringsnämnd en meddelar även såsom förut nämnts
försäkring å större fiskefartyg med tillhörande redskap. För närvarande
torde emellertid praktiskt taget all egendom av nu ifrågavarande art, avsedd
för fiske i Bottenhavet och i Östersjön samt för insjöfiske, stå utan möjlighet
att erhålla försäkringsskydd mot krigsskada. Detsamma gäller i huvudsak
beträffande kustfisket å västkusten. Krigsförsäkringsnämndens verksamhet
på detta område torde i stort sett vara inskränkt till försäkring av
fartyg, som användas för högsjöfiske. Utredningen hyser dock den uppfattningen,
att föga skulle stå att vinna genom att öppna möjlighet för försäkring
genom krigsförsäkringsnämnden även av mindre fiskefartyg och
-båtar jämte redskap. Nämndens verksamhet bygger på helt frivillig anslutning
med anmälan till försäkring från vederbörandes sida, och med hänsyn
dels till en säkerligen förefintlig allmän obenägenhet att i tid vidtaga
skyddsåtgärder — speciellt örn detta är förenat med särskilda kostnader
— mot risker, sorn man normalt ej behöver räkna med och i varje fall hoppas
ej skola uppkomma, och dels till att stora delar av fiskarbefolkningen leva
under så inskränkta förhållanden, att de anse sig ej kunna komma ut
med de erforderliga krigsförsäkringspremierna, torde man ha grundad anledning
befara, att anslutningen till en försäkring av här antydd art skulle
bliva mycket liten och sålunda syftet med anordningen förfelas. Enligt vad
utredningen inhämtat hyser även krigsförsäkringsnämnden mycket starka
betänkligheter mot att utvidga sin verksamhet till att omfatta jämväl mindre
fiskefartyg och -båtar jämte fiskredskap.

Ej heller ett inordnande under den av utredningen för annan lösegendom

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

föreslagna krigskadeförsäkringen torde innebära, att skydd av tillfredsställande
omfattning komma att beredas den egendom, varom här är fråga. I
mycket stor utsträckning är nämligen denna egendom icke brandförsäkrad.
På grund av utredningsuppdragets brådskande natur har det icke varit möjligt
att närmare undersöka frekvensen av brandförsäkring av fiskebåtar och
fiskredskap, men med stöd av inhämtade underhandsupplysningar har utredningen
ansett sig kunna utgå ifrån, att minst hälften är oförsäkrad. På
grund härav har utredningen övervägt, huruvida icke skäl föreligga att överge
tanken på ^^skadeförsäkring för mindre fiskefartyg och -båtar jämte
tillhörande fiskredskap och i stället bereda hjälp åt ägare av krigsskadad
sådan egendom genom understöd av statsmedel. Det må erinras, att ersättning
för större redskapsförluster hittills i viss omfattning beretts fiskarbefolkningen
genom statsmedel och ett anlitande av denna utväg jämväl då
fråga gäller k rigssbo da kan synas särskilt motiverat med hänsyn till fiskerinäringens
stora betydelse för landets livsmedelsförsörjning under krigstid.
En betydande olägenhet med en sådan anordning är emellertid, att det torde
vara oundvikligt att inom en dylik hjälpverksamhet i större eller mindre utsträckning
tillämpa behovsprincipen. Följden härav bleve måhända, att den
ekonomiskt bättre ställda delen av fiskarbefolkningen, vilken kanske som regel
har sin egendom brandförsäkrad och sålunda skulle kunna vinna anslutning
till den av utrednigen föreslagna lösegendomsförsäkringen, bleve ställd
utan möjlighet att erhålla ersättning för krigsskada å båtar och redskap. Utredningen
har därför, trots att en fullt tillfredsställande lösning av frågan ej
därmed vinnes, funnit sig böra föreslå, att brandförsäkrad egendom av förevarande
art inrymmes under samma försäkringskollektiv som förut bär behandlad
egendom. Samtidigt öppnas då även möjlighet för ägare av icke
brandförsäkrade båtar och redskap att genom tecknande av brandförsäkring
vinna anslutning till krigsskadeförsäkringen. I den mån det ur allmän synpunkt
kan anses önskvärt, att ersättning för krigsskada utöver vad som följer
av utredningens förslag beredes fiskarbefolkningen, torde den ovan antydda
understödslinjen böra av statsmakterna övervägas.

Vad sålunda anförts hänför sig huvudsakligen till de mindre fiskebåtarna.
Beträffande de större tala däremot olika skäl för att någon ändring ej bör
vidtagas däri, att skydd mot krigsskada — såväl före som efter ett Sverige
berörande krigsutbrott — beredes genom försäkring hos statens krigsförsäkringsnämnd.
Bland annat gäller i fråga om dessa fartyg, att de på tider,
som av en eller annan anledning ej lämpa sig för havsfiske, i ej ringa utsträckning
nyttjas för handelssjöfart, vilken verksamhet den statliga transportförsäkringen
ju i främsta rummet är avsedd att skydda mot krigsskada.
Överhuvud taget torde den teknisk-administrativa apparat, varöver krigsförsäkringsnämnden
förfogar, bättre lämpa sig för omhänderhavandet av krigsförsäkringen
för de större fiskefartygen är en organisation för krigsskadeförsäkring
av lösegendom i allmänhet.

örn denna ståndpunkt godkännes, måste emellertid fixeras, i vilka fall
krigsförsäkringen av fiskebåtar skall omhänderhavas av statens krigsförsäkringsnämnd
och när försäkringen skall vara anknuten till motsvarande
försäkring av annan lösegendom. För bedömandet av nu berörda spörsmål
vore det givetvis av stor vikt att äga kännedom örn de synpunkter på
frågan, som kunna finnas företrädda bland fiskarena själva och inom deras
organisationer. På grund av den korta tid, som stått utredningen till buds,
har det emellertid icke varit tänkbart att härutinnan inhämta erforderliga
upplysningar. Efter överläggning med representanter för statens krigsförsäkringsnämnd
har utredningen i sitt lagförslag upptagit en bestämmelse, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

från den av utredningen föreslagna krigsskadeförsäkringen skola vara undantagna
fiskefartyg med dräktighet av lägst 20 registerton. För sådana
fartyg skulle då krigsrisken kunna täckas genom försäkring hos krigsförsäkringsnämnden.
Utredningen förutsätter emellertid samtidigt, att av frågan
intresserade organisationer på fiskerinäringens område komma att beredas
tillfälle att yttra sig över utredningens förslag och att synpunkter, som därvid
framkomma, kunna föranleda en annan gränsdragning än den i utredningens
lagförslag angivna.

Utredningen anför ytterligare, att i fråga örn under punkt 1) upptagna
motorbåtar och andra mindre båtar, som ej vore att hänföra till fiskebåtar,
gällde, att en del vore försäkrade mot brandskada genom försäkring
i brandförsäkringsbolag under det att för andra skydd mot brandskada
och eventuellt andra faremoment ordnats genom sjöförsäkring hos
bolag, som meddelade sådan försäkring. I betydande utsträckning vore de
emellertid, särskilt då fråga gällde roddbåtar, helt oförsäkrade. Då sådana
båtar, varom här vore fråga, i huvudsak endast tillgodosåge enskilda intressen,
förelåge enligt utredningens mening ej anledning att i förevarande avseende
sträcka sig längre än beträffande annan lösegendom, d. v. s. att
möjligheten att vinna anslutning till krigsförsäkringen skulle vara beroende
av förefintligheten av vanlig civilriskförsäkring. På grund av att sistnämnda
försäkring i fråga om motor- och segelbåtar kanske i lika stor utsträckning
vore tecknad i sjöförsäkringsbolag som i brandförsäkringsbolag
torde det för att undvika att på grund av formalia uppnå ett otillfredsställande
resultat vara nödvändigt att i krigsförsäkringen inbegripa jämväl de
båtar, som genom sjöförsäkring skyddats mot civil brandrisk. Örn på dylikt
sätt möjlighet afl vinna anslutning till krigsförsäkringen jämväl anknötes
till förefintligheten av sjöförsäkring, måste emellertid tillses, att man
ej grepe in på områden, som naturligt folie inom ramen för statens krigsförsäkringsnämnds
verksamhet, d. v. s. på handelssjöfartens område. Efter
överläggning med representanter för krigsförsäkringsnämnden hade utredningen
funnit bästa sättet att lösa gränsdragningsfrågan vara att från den
nu föreslagna krigsförsäkringen undantaga handelsfartyg med den bestämning
av detta begrepp, som givits i § 2 mom. 1 förordningen den 12 juni
1936 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m., d. v. s. fartyg, som
nyttjas till handelsjöfart eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål,
som med handelssjöfarten äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning,
bärgnings- eller dykeriföretag.

Vad slutligen beträffar motorfordon, som av utredningen upptagits under
punkt m), talade, anför utredningen, såväl det allmännas intresse, då
ju trafiken med motorfordon numera fyllde en utomordentligt viktig uppgift
på kommunikationsväsendets område, som det enskilda ägareintresset
för att anordningar träffades för beredande av försäkringsskydd mot
krigsskada å sådana fordon. Ej ringa vikt torde även böra tillmätas den
omständigheten, att motorfordonsbeståndet i viss utsträckning utgjorde säkerhet
för kreditgivning av automobilfirmor och banker. Frågeställningen
hade därför för utredningen huvudsakligen varit, huruvida motorfordonen

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

utan alltför stora olägenheter kunde medtagas i den allmänna lösegendomsförsäkringen
eller om de, på grund av den särställning de i olika avseenden
otvivelaktigt intoge i förhållande till annan lösegendom, borde hänföras till
ett särskilt försäkringskollektiv. I detta hänseende anför utredningen följande.

Beträffande motorfordon kan man vänta, att de under krig i stor utsträckning
komma att rekvireras av staten, som då blir direkt ersättningsskyldig
för inträffade skador i de fall, då äganderätten ej övergått till staten, och att
det icke rekvirerade fordonsbeståndet till mycket väsentlig del kommer att
vara försatt ur bruk på grund av brist på drivmedel. Det sistnämnda kommer
framför allt att bliva fallet med avseende å privata personautomobiler, under
det att ej rekvirerade lastautomobiler, omnibussar och persontrafikbilar
i större omfattning torde komma att bibehållas i drift för upprätthållande
av nödvändig varudistribution och personbefordran. De under kriget garagerade
och i samband därmed oftast avregistrerade motorfordonen torde i
det avseende, varom här är fråga, icke i något mera väsentligt avseende skilja
sig från annan lösegendom utom för det fall att fordonet kommer till användning
vid eventuell evakuering. Annorlunda förhåller det sig med de
fordon som bibehållas i trafik. Det torde ligga i öppen dag, att dessa fordon
— i varje fall inom områden, som på ett eller annat sätt beröras av krigsoperationerna
— såsom transportmedel löpa större risk än annan lösegendom
att råka ut för direkt skadegörelse genom krigshandlingar, exempelvis bombfällning
eller beskjutning. På grund av att skaderisken för dessa fordon,
i motsats till vad fallet är med avseende å annan lösegendom, i regel icke är
beroende enbart av yttre omständigheter utan även av rent personliga egenskaper
såväl hos den som framför och manövrerar fordonet som hos andra
fordonsförare, måste det vidare uppkomma särskilda svårigheter att avgöra,
huruvida en inträffad skada skall anses såsom krigsskada och sålunda ersättas
av krigsförsäkringsgivaren eller icke. Dessa svårigheter torde framför allt
komma att göra sig gällande beträffande vagnskada. Har ägaren till fordonet
detsamma icke civilriskförsäkrat för samtliga förekommande faremoment,
vilket i mycket stor utsträckning är fallet, måste den omständigheten,
att han, örn krigsskada föreligger, kan utfå ersättning men eljest icke, giva
anledning till intressekonflikter mellan ägaren och krigsförsäkringsgivaren.

På grund av nu berörda omständigheter har den tanken uppkommit, att
svårigheterna i stort sett skulle kunna undvikas, örn sådana anordningar
träffades, att överensstämmelse i fråga örn omfattningen komme att råda
mellan civilförsäkringen och krigsskadeförsäkringen. Att lämpa den sistnämnda
efter civilförsäkringen torde vara uteslutet, då det knappast kan
anses rimligt att i ett fall utbetala ersättning för krigsskada av viss art och
i ett annat fall icke, beroende av civilförsäkringens omfattning. Vill man
lösa frågan efter en sådan linje är det därför nödvändigt att lagstiftningsvägen
föreskriva, att samtliga krigsskadeförsäkrade motorfordon skola vara
civilriskförsäkrade för alla de faremoment krigsskadeförsäkringen omfattar.
För att förebygga svårlösta intressekonflikter mellan å ena sidan civilförsäkrings-
och å andra sidan krigsförsäkringsgivaren borde då också såväl
civil- som krigsförsäkringen meddelas av samma försäkringsgivare. En sådan
lösning av frågan skulle emellertid innebära ett så radikalt ingrepp i bestående
rättsförhållanden på civilförsäkringens område, att utredningen —
utan att hava närmare undersökt de rättsliga förutsättningarna för ett dylikt
ingrepp —■ för sin del icke ansett sig böra föreslå en anordning av nu
antydd innebörd enbart i syfte att undvika speciella svårigheter i samband
med skaderegleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Det ovan antydda förhållandet, att risken för krigsskada kan förutsättas
vara större för motorfordon i trafik än för annan lösegendom, torde ej heller
böra föranleda tillskapandet av ett särskilt försäkringskollektiv för sådana
fordon, då ju genom den redan antagna lagen örn krigsskadeersättning den
principen torde få anses knäsatt, att man i fråga örn risken för krigsskadegörelse
och i samband därmed skyldigheten att erlägga avgifter för krigsförsäkringen
ej kan genom en förhandslagstiftning få till stånd en differentiering,
som efter krigets slut visar sig motsvara förhållandena sådana de framträtt
under kriget. Utredningen har därför efter övervägande av olika uppslag
på nu ifrågavarande område — och efter att hava rådgjort med representanter
för de större organisationerna bland motorfordonsägarna — funnit sig
böra i sitt lagförslag i krigsförsäkringsavseende sammanföra motorfordonen
med lösegendom i allmänhet. Då enligt inhämtade upplysningar 80 å 90 procent
av det värde, som representeras av det sammanlagda motorfordonsbeståndet
i riket, är försäkrat mot brandskada, torde man kunna utgå ifrån att
utredningens förslag kommer att medföra, att behovet av krigsskadeförsäkring
av motorfordon kommer att bliva tillgodosett.

Utredningen framhåller, att en nödvändig förutsättning för att den ifrågasatta
krigsförsäkringen för lösegendom skulle kunna fylla sin uppgift vore
att anslutningen till försäkringen bleve tillräckligt stor. Ur denna synpunkt
vore en obligatorisk försäkring den närmast till hands liggande lösningen.
Utredningsdirektiven ginge emellertid i detta aveende tämligen bestämt ut på,
att verksamheten borde bygga på frivillig anslutning.

Utredningen anför vidare, att den vid sådant förhållande haft att i första
hand överväga konsekvenserna av att härutinnan följa vid frivillig försäkring
sedvanliga regler med personlig anmälan av den, som önskade att få sin egendom
krigsförsäkrad. Det torde ligga i öppen dag, fortsätter utredningen,
att en sådan anordning måste medföra förvaltningsbestyr av mycket stora
mått. Om lösegendomsförsäkringen komme att tillgodose ett allmänt utbrett
intresse, något som utredningen förutsatte, måste man räkna med att antalet
ansökningar om försäkring kunde komma att överstiga miljontalet. Arbetet
med ansökningarnas registrering och utfärdandet av särskilda försäkringsbrev,
vilka ej torde kunna undvaras vid en efter här antydda linjer uppbyggd
frivillig försäkringsverksamhet, måste koncentreras på en mycket
kort tid, och det funnes stark anledning befara att de nödvändiga förvaltningsuppgifterna
ej skulle låta sig bemästras.

För att säkerställa försäkringens genomförande föreslår utredningen såsom
nämnts i stället, att lösegendomsförsäkringen grundas på förefintligheten av
vanlig brandförsäkring eller i vissa fall sjöförsäkring på det sättet, att den
försäkrade egendomen automatiskt tillföres krigsförsäkringen, såvida icke
försäkringstagaren till vederbörande försäkringsbolag anmäler, att han vill
stå utanför sistnämnda försäkring. Beträffande en på detta sätt anordnad
krigsförsäkring anför utredningen.

Härigenom upprätthålles principen om frivillig försäkring, samtidigt som
försäkringstagarna, beträffande vilka utredningen utgår ifrån att de praktiskt
taget i gemen önska få sin försäkrade egendom skyddad jämväl mot
krigsskada, slippa besväret med att ansöka örn försäkring och förvaltnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

apparaten ej behöver belastas med kanske övermäktiga arbetsuppgifter. En
sådan lösning av frågan förutsätter emellertid, att reglerna för anslutning
till krigsskadeförsäkringen fastställas i lag, i vilken jämväl böra införas bestämmelser,
som i huvudsak reglera såväl försäkringsgivarens som försäkringstagarnas
skyldigheter och rättigheter. Särskilt är det av vikt, att försäkringsavgiften
maximeras i lagen, så att försäkringstagarna till ledning
för sitt avgörande, huruvida de skola ansluta sig till krigsskadeförsäkringen
eller icke, hava fullt klart för sig, vilken betalningsskyldighet för denna försäkring
högst kan komma att åvila dem. Vidare är det nödvändigt —- för att
frivilligheten ej skall hilva illusorisk — att i samband med lagens utfärdande
upplysningsåtgärder vidtagas genom radioutsändningar, tidningsartiklar
och eventuellt på andra vägar, så att de av frågan berörda kunna anses
hava blivit delgivna möjligheten att frånsäga sig delaktighet i krigsskadeförsäkringen.

Örn detta utredningens förslag godkännes, kan frågan praktiskt ordnas
så, att den försäkringstagare, som ej önskar tillhöra krigsskadeförsäkringen,
äger anmäla detta till det försäkringsbolag, där han har sin egendom försäkrad.
Möjligheten att med laga verkan göra sådan anmälan torde dock
böra på det sättet begränsas, att hänsyn ej tages till anmälan efter den
tidpunkt, då vårt land råka! i krig. Visserligen kunna med en sådan regel
förhållandena utveckla sig så, att den nu för viss lösegendom föreslagna
krigsförsäkringen blir praktiskt taget obligatorisk, men utan en dylik föreskrift
kan man å andra sidan riskera, att den föreslagna försäkringen blir
utan något som helst praktiskt värde. Om exempelvis kriget utbryter ungefär
samtidigt med att den av utredningen föreslagna lagen träder i kraft
och pågår kortare tid än som i lagen föreskrivits för anmälan som nyss
sagts —• krigsskadegörelsen torde det oaktat kunna vara av betydande omfattning
— måste man räkna med att de försäkringstagare, som ej fått sin
egendom skadad, frånsäga sig tillhörighet till krigsskadeförsäkringen, vilket
skulle medföra att kostnaden komme att stanna på de direkt skadelidande
och att den kostnadsutjämning, som ligger innesluten i försäkringsidén,
skulle vara försatt ur kraft. För den som under pågående krig nytecknar
försäkring mot brandskada föreligger sålunda enligt utredningens
förslag ej möjlighet att ställa sig utanför krigsskadeförsäkringen.

Yttrandena. Beträffande frågan huruvida den föreslagna försäkringsverk -samheten borde omfatta lös egendom, som tillhör kommun eller annan menighet,
anför styrelsen för svenska landskommunernas förbund, att styrelsen
i sitt yttrande över krigsskadeutredningens förslag till lag örn ^^skadeersättning
anslutit sig till den av krigsskadeutredningen uttalade uppfattningen,
att kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse
eller förvaltning m. m. borde hänföras till de från krigsskadeersättningslagens
tillämplighetsområde uteslutna fastigheterna. De skäl, som föranlett
styrelsen till denna uppfattning, ansåge styrelsen föreligga även då det vore
fråga örn krigsskadeersättning för lös egendom. Denna styrelsens uppfattning
styrktes ytterligare av de nya skäl, som i det förevarande förslaget
framlades mot upptagande i den föreslagna lagstiftningens tillämplighetsområde
av kommuners och andra menigheters lösa egendom. Styrelsen ville
därför förorda, att lösegendom, som tillhörde kommuner eller andra menig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 53. 27

heter, ej omfattades av en lagstiftning om krigsskadeförsäkring av lös egendom
.

Svenska stadsförbundets styrelse anför — under erinran att styrelsen i
sitt yttrande över förslaget till lag örn krigsskadeersättning motsatt sig att
från lagens tillämplighetsområde skulle uteslutas vissa grupper av kommunerna
tillhöriga fastigheter — följande.

Då vissa av kommunens fastigheter således nu äro undantagna från krigsskadeersättning,
har frågan örn dylik ersättning för lösegendom i de undantagna
fastigheterna naturligt nog blivit föremål för särskild uppmärksamhet
i den nu föreliggande utredningen. De sakkunniga finna det »egendomligt»,
örn skada å lösegendomen skulle ersättas men ej skada å själva fastigheten.
Hur denna egendomliga situation uppkommit, förklara de emellertid
själva. De sakkunniga, som utredde frågan örn krigsskadeersättningen
för fastigheterna, voro av den meningen, att samtliga kommunala byggnader
borde medtagas. Men skattetekniska svårigheter kommo dem att ändock
förorda en uppdelning, varvid viss ersättning även för de undantagna
fastigheternas del ställdes i utsikt efter en prövning vid krigstillstånds upphörande.
För lösegendomens del synes frågans tekniska lösning erbjuda
mindre svårigheter i och med den föreslagna finansieringen genom avgifter.
Under sådana förhållanden synes ingen större betydelse behöva eder
ens böra tillmätas den inadvertens, ställningstagandet vid årets riksdag nu
hotar medföra. Örn kommunerna i fråga örn skadeersättningen för den
fasta egendomen fingo vidkännas en för dem ofördelaktig lösning av frågan,
kan detta svårligen vara ett skäl att »för konsekvensens skull» gå emot
deras berättigade intressen även denna gång, då man nu icke ens kan åberopa
några tekniska skäl.

De sakkunniga anföra emellertid också andra motiveringar för en fortsatt
kategoriklyvning. I det sammanhanget komma de in på administrativa
problem av svårlöst art och utan allt för starkt samband med nu avhandlade
spörsmål. Tanken är den, att koncentrations- och rationaliseringsspörsmål
skulle bedömas vid försäkringsfrågans avgörande. Bombskadades exempelvis
lösegendom i en skola eller i ett ålderdomshem, borde det undersökas,
örn till följd av minskade behov av skol- och ålderdomshemsplatser något
avbräck i verksamheten måhända ej vållades kommunen av skadorna. Örn
så var fallet, funnes ingen anledning att avhjälpa skadan.

Med delta sätt att bedöma ersättningsspörsmålet skulle enligt styrelsens
mening med försäkringsfrågan på ett mycket olyckligt sätt kombineras förvaitningsspörsmål
av invecklad och svårbedömlig natur. Man gör sig till
en början den frågan, varför denna synpunkt skall anläggas enbart för kommunernas
vidkommande. Också inom industrien står ju rationaliseringen
pä det dagsaktuella programmet. Som försäkringstagare har kommunen enligt
den utarbetade lagtexten ingen undantagsställning. Här är fråga örn en
försäkring, där den ena försäkringstagarens rätt bör vara jämställd med
den andres. Att kommunerna beträffande denna försäkringsform skola sättas
i ofördelaktig ställning den ena gången av skattetekniska skäl och den
andra med hänsyn till administrativa önskemål kan icke anses rimligt.

Man frågar sig vidare, hur en eventuell prövning av ändamålsenligheten
skulle tänkas genomförd. Att en sådan prövning skulle verkställas genom
statens krigsskadenämnd torde ingen ha förutsatt. Att, med bortseende av
den kommunala självstyrelsen, lägga avgörandet helt hos statliga organ såsom
skolöverstyrelse, fattigvårdsinspektion etc. torde också få anses uteslutet.
Tillkomsten av en krigsskadeförsäkring av t. ex. skolväsendets och

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

fattigvårdens lösegendom synes icke motivera en anordning, genom vilken
bedömandet av här berörda rationaliseringsfråga handlägges i annan ordning
än den nu praktiserade.

I detta sammanhang lia de sakkunniga gjort vissa uttalanden örn möjligheten
att beträffande de redan undantagna kommunala fastigheterna tilllämpa
liknande synpunkter. De lia därmed ytterligare visat det befogade
i styrelsens tidigare uttalade farhågor i fråga om systemet med »självrisk
med utjämning». Skall den efter krigstillstånds upphörande verkställda
prövningen utgå ifrån, att ej längre »nödvändiga» fastigheter uteslutas vid
ersättningsfrågornas bedömande, då får frågan örn kategoriklyvningen för
kommunerna ännu oförmånligare konsekvenser.

De sakkunniga ha icke för egen del tagit ställning till frågan örn undantagande
frän krigsskadeersättningen av viss kommunal lösegendom. I lagtexten
har emellertid intet undantagsstadgande införts. Styrelsen vill för
sin del livligt tillstyrka, att så ej heller sker vid den slutliga avfattningen.

Svenska landstingsförbundets styrelse påpekar, att enligt lagen den 21 juni
1940 örn ^^skadeersättning vore landstingens och primärkommunernas
fastigheter undantagna från lagens bestämmelser. I sitt yttrande över förslaget
till nämnda lag hade styrelsen framhållit, att den kunde lämna sin
anslutning till tanken, att landstingens fastigheter skulle uteslutas från den
planerade försäkringen, allenast under den förutsättningen att staten lämnade
bidrag i annan ordning till återuppbyggnad av krigsförstörda fastigheter.
I detta sammanhang yttrar styrelsen vidare.

Landstingens såväl fastigheter som i dessa inrymd lösegendom äro i regel
brandförsäkrade och skulle sålunda, örn samma principer här tillämpades
som beträffande annan lösegendom, innefattas under den nu ifrågasatta försäkringen.
Skäl tala också för att så sker. Emellertid torde landstingen vid
eventuellt krig komma i den situationen, att återanskaffning av nödvändiga
inventarier — i första hand de för sjukvården avsedda — ej kan göras utan
statens medverkan. Under sådana förhållanden och då, som nämnts, landstingens
fastigheter, vilka till övervägande del bestå av stora sjukhuskomplex,
som kostat miljoner i uppförande, undantagits från krigsskadeförsäkring,
synes det enligt styrelsens mening knappast erforderligt, att de i jämförelse
med fastigheterna mindre dyrbara inventarierna innefattas under
försäkringen i fråga. Det ligger då nära till hands, att de statliga bidrag,
som kunna komma att utgå för återuppbyggnad av landstingens fastigheter,
få avse även återanskaffning av där förvarad, förstörd lösegendom. Styrelsen
vill emellertid framhålla, att dessa statliga bidrag, icke såsom utredningsmännen
synas vilja ifrågasätta, böra förbindas med villkoret, att staten
skall pröva, huruvida återuppbyggnad eller återanskaffning av förstörd
fastighet eller lösegendom skall ske. Detta är en sak, som det bör tillkomma
landstingen att avgöra.

Från det av svenska landstingsförbundets styrelse avgivna yttrandet har
ledamoten av styrelsen riksdagsmannen Martin Andersson anmält avvikande
mening samt förklarat sig anse, att landstingens lösegendom borde innefattas
under den ifrågasatta försäkringen.

Statskontoret, som förklarat det av utredningen framlagda förslaget icke
giva anledning till erinran, har emellertid ifrågasatt, örn icke övervägande
skäl talade för att kommuns eller annan menighets lösegendom undantoges

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

från den föreslagna försäkringen i överensstämmelse med vad som skett i
fråga örn försäkring för krigsskada å fastigheter.

Frågan huruvida affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk
och handelsverksamhet böra inrymmas under den nu föreslagna lösegendomsförsäkringen
eller samordnas med den obligatoriska krigsförsäkringen
å varor och maskiner har berörts i vissa yttranden.

I detta hänseende anför Stockholms handelskammare.

Affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk och handelsverksamhet
äro enligt förslaget medtagna i den frivilliga egendomsförsäkringen.
Ett industriföretags egendom kommer sålunda, örn företaget bedriver sin
rörelse i egen fastighet, att hänföras till fyra olika försäkringskollektiv,
nämligen fastigheten till fastighetskollektivet, maskinutrustningen till maskinkollektivet,
inneliggande råvaror, halvfabrikat och färdigprodukter till
varukollektivet och kontorsinventarier slutligen till lösegendomskollektivet.
Ett handelsföretag med egen fastighet får sin egendom hänförd till tre olika
kollektiv. Givetvis vore det en förenkling ur näringslivets synpunkt, därest
en begränsning av försäkringsformerna kunde ske genom hänförande av inventarier
av här ifrågavarande beskaffenhet till maskin- eller varukollektivet.
Att dylika inventarier i så fall komma att helt ersättas utan de reduktioner,
som ersättningsbeloppen för övrig lösegendom i vissa fall skola undergå,
synes riktigt med hänsyn till inventariernas karaktär av för verksamhetens
bedrivande nödvändiga tillbehör. Då enligt krigsskadeutredningens
beräkningar någon mera betydande stegring av prisnivån icke skulle följa
ens av själva varuförsäkringen, torde man så mycket mindre behöva räkna
med, att ett införlivande av vissa kontorsinventarier med varukollektivet
skulle verka fördyrande på varupriserna.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, i likhet med Stockholms handelskammare,
att genom ifrågavarande inventariers hänförande till den föreslagna
lösegendomsförsäkringen komme industriens och handelsföretagens
egendom att ingå i ytterligare ett försäkringskollektiv, samt förordar med
hänsyn härtill, att inventarierna samordnas med den obligatoriska krigsskadeförsäkringen
av varor och maskiner. Handelskammaren tillägger, att
de skäl, som föranlett utredningen att medtaga inventarierna i den frivilliga
lösegendomsförsäkringen, syntes kunna motvägas av de praktiska fördelar,
som för industri- och handelsföretagen skulle vinnas örn den av handelskammaren
föreslagna uppdelningen kunde genomföras.

Kommerskollegium anför i förevarande hänseende.

Handelskamrarna i Stockholm och Göteborg ha närmast av praktiska skäl
förordat, att affärs- och kontorsinventarier inom industri, hantverk och
handelsverksamhet inordnas under den obligatoriska krigsskadeförsäkringen
av varor och maskiner i stället för såsom enligt förslaget under lösegendomsförsäkringen.
Härigenom vunnes en begränsning av antalet försäkringsformer
för företagens egendom. För den av handelskamrarna förordade
anordningen talar enligt kollegii mening icke minst den omständigheten
— vilket även berörts av Stockholms handelskammare — att den ifrågavarande
egendomen erfordras för företagens verksamhet. Det synes då också
kunna anses motiverat, att krigsskador å sådan egendom ersättas efter
samma regler, som gälla för varu- och maskinförsäkring, och ej i den be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

gränsade omfattning, som kan bli fallet vid den frivilliga lösegendomsförsäkringen.
Utredningen har uttalat en motsatt mening, men det må erinras
örn att exempelvis värdet av kontorsmaskinsuppsättningar för större företag
ofta kunna uppgå till betydande belopp, och det synes icke föreligga
anledning att reducera ersättningen för dylik egendom, ben av utredningsmännen
i övrigt anförda motiveringen för en frivillig lösegendomsförsäkring
av inventarierna, nämligen att förskottsavgifterna vid varuförsäkringen
komme att medföra en höjning av varupriserna under kriget och att det
därför icke vore önskvärt att tillföra varuförsäkringen nya objekt, som icke
omsättas samtidigt med varorna, bortfaller örn och i den utsträckning inventarierna
hänföras till maskinförsäkringen. Det torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke inventarierna i regel, åtminstone dyrbarare sådana, böra kunna
hänföras till maskinförsäkringen. Kollegium vill sålunda förorda handelskamrarnas
förslag beträffande krigsskadeförsäkringen av förutnämnda
inventarier.

Utredningens förslag i vad angår fiskefartyg och fiskredskap har gjorts till
föremål för uttalanden i vissa yttranden.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt Nils Rosén anför i detta hänseende
bland annat, att enligt förslaget skulle fiskefartyg med en dräktighet
av tjugu registerton och däröver jämte tillbehör vara undantagna från den
nu föreslagna krigsskadeförsäkringen. Dessa fartyg skulle i stället — såsom
redan skett — kunna krigsförsäkras genom statens krigsförsäkringsnämnd.
Denna gränsdragning innebure ej blott alt de hägge grupperna av fiskefartyg
skulle försäkras på skilda håll utan även en skillnad beträffande försäkringens
art. De fartyg, som försäkrades hos statens krigsförsäkringsnämnd, bleve
försäkrade även under tid, då riket ej befunne sig i krig men de under
fiske vore utsatta för risker till följd av krig mellan andra länder, medan
de fartyg, som skulle krigsskadeförsäkras enligt föreliggande förslag, kunde
bliva försäkrade endast för skada i följd av krig, vari riket kommit. Det funnes
emellertid ett flertal fiskebåtar under tjugu bruttoton, som idkade fiske
å internationellt vatten och kunde bliva utsatta för skada även under krig
mellan andra länder. De borde kunna försäkras gentemot sådana skador.
Det kunde måhända vara lämpligt att begränsa den nu ifrågasatta krigsskadeförsäkringen
i fråga örn fiskebåtar till sådana med en bruttodräktighet understigande
tjugu ton, men då borde samtidigt medgivas, att alla fiskebåtar
kunde hos statens krigsförsäkringsnämnd bliva krigsförsäkrade. Någon begränsning
av sådan försäkring till fiskebåtar av viss storlek borde ej ske. Man
kunde utgå från att för fiskebåtar ej utan att behov förelåge söktes dylik försäkring.
Krigsförsäkringsnämnden borde därjämte hava rätt att pröva ansökan.
— Vad anginge den föreslagna fordran för att en fiskebåt under tjugu
bruttoton skulle vara krigsskadeförsäkrad, nämligen att den vore antingen
brand- eller sjöförsäkrad, finge nämnas, att ett stort antal fiskebåtar ej vore
sjöförsäkrade. Inom Västerhavets distrikt funnes särskilda sjöförsäkringsföretag
avsedda för fiskebåtar i Göteborgs och Bohus samt Hallands län, för
fiskeläget Råå samt för ostkusten av Kristianstads län. Där torde åtminstone
alla däckade fiskebåtar vara försäkrade —- möjligen med enstaka undantag.
Å övriga platser vore fiskebåtarna ej sjöförsäkrade. Enbart brandförsäkrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

torde ej någon fiskebåt inom distriktet vara. Under förutsättning att hinder
ej mötte att få fiskebåtar under tjugu bruttoton brandförsäkrade till låga
premier syntes den av utredningen föreslagna anordningen på tillfredsställande
sätt lösa frågan örn krigsskadeförsäkring av fiskebåtar under tjugu
ton, som ej krigsförsäkrats hos krigsförsäkringsnämnden. En fiskare behövde
ju ej brandförsäkra fiskebåten, förrän riket råkat i krig.

Svenska västkustfiskarnas centralförbund yttrar att på västkusten funnes
ett mycket stort antal fiskebåtar med en dräktighet under tjugu bruttoton,
vilka bedreve havsfiske av samma slag som många av de större. Genom
förslaget skulle de mindre fiskebåtarna jämte fiskredskap endast komma i
åtnjutande av krigsskadeförsäkring, örn vårt eget land skulle bliva indraget i
ett krig. Den sålunda av utredningen föreslagna gränsen för anslutning till
krigsskadeförsäkringen genom statens krigsförsäkringsnämnd skulle innebära,
att alla de fiskare som nu under det pågående stormaktskriget bedreve
havsfiske med mindre fiskebåtar helt bleve utestängda från möjligheten att
få något skydd för båtar och redskap genom krigsskadeförsäkring. Med hänsyn
härtill ville förbundet föreslå, att för västkustens vidkommande gränsen
för fiskebåtars anslutning till krigsskadeförsäkringen genom statens krigsförsäkringsnämnd
bestämdes till tio bruttoton.

T. f. fiskeriintendent en i Österhavets distrikt Sven Sahlin framhåller, bland
annat, att beträffande fiskebåtar och fiskredskap av de slag, som brukades i
Östersjön, endast en mindre del av fiskredskapen och endast en ringa del av
fiskebåtarna vore försäkrade mot brandskada. Med hänsyn härtill hade det
varit önskvärt örn krigsskadeförsäkring av dessa objekt hade kunnat ske utan
att brandförsäkring därvid gjorts till en obligatorisk förutsättning. På grund
av vad utredningen anfört härutinnan vore fiskeriintendenten dock oviss örn
hur man skulle förfara för att ordna saken på ett mera tillfredsställande
sätt, och ansåge sig därför icke vilja komma med något yrkande eller förslag
i detta avseende. I viss mån syntes det för övrigt kunna anses vara ett allmänt
intresse, att man i vårt land nådde fram till en mera allmän anslutning
till brandförsäkringen. Fiskeriintendenten framhåller vidare, att även
örn en frivillig krigsskadeförsäkring av fiskebåtar och fiskredskap komme
till stånd, man förmodligen måste taga i betraktande möjligheten av att
ägare av sådan krigsskadad egendom måste beredas hjälp genom understöd
av statsmedel.

Lantbruksstyrelsen anför i huvudsak följande.

Helt allmänt torde kunna sägas, att förslaget innebär en god lösning av
frågan örn försäkring mot krigsskada av mindre fiskefartyg och -båtar samt
fiskredskap till följd av krig, vari riket kommit. Lantbruksstyrelsen vill dock
i ett par avseenden framställa erinringar.

Enligt 25 § 2 mom. c) av lagförslaget skulle fiskefartyg, som har en dräktighet
av tjugo registerton eller därutöver, undantagas från den föreslagna
krigsförsäkringen. Dessa fartyg skulle i stället försäkras genom statens krigsförsäkringsnämnd.
Denna har nämligen redan nu enligt lagen den 10 mars
1939 (nr 68) örn statlig krigsförsäkring m. m. och därtill hörande följdförfattningar
meddelat försäkring av ett flertal fiskefartyg på västkusten mot

Kungl. Maj:ls proposition nr 53.

skada i följd av det nu pågående kriget. Bland dessa fartyg finnas flera —
exempelvis inom Hallands län — som äro under tjugo tons dräktighet. Det
är också ett uppenbart intresse för fiskarena att redan nu kunna få krigsförsäkra
fiskebåtar under tjugo ton. Både på västkusten och vid Skånes och
Blekinges kuster finnas talrika dylika fiskebåtar, som idka fiske på öppna
havet och därför äro i behov av krigsförsäkring. Enligt vad utredningen
anför (sid. 28), skulle krigsförsäkringsnämnden hysa mycket starka betänkligheter
mot att utvidga sin verksamhet till att omfatta jämväl mindre fiskefartyg
och -båtar jämte redskap. På grund av vad ovan yttrats anser lantbruksstyrelsen
sig dock i likhet med Svenska västkustfiskarnas centralförbund
böra föreslå, att den i 25 § angivna gränsen sänkes till 10 ton. Visserligen
bör såsom fiskeriintendenten Bosén framhållit värjo gräns nedåt för
försäkring genom statens krigsförsäkringsnämnd borttagas. Lantbruksstyrelsen
finner det dock lämpligt att sätta gränsen till 10 ton med rättighet för
sagda nämnd att efter prövning i varje särskilt fall bevilja krigsförsäkring
även för båt under 10 ton, örn verkligt behov därav skulle uppstå.

Beträffande handelsfartyg framhåller Stockholms handelskammare, att
handelskammaren utginge från att krigsförsäkringsnämnden skulle vara förpliktad
att meddela försäkring av handelsfartyg i sådan omfattning, att några
luckor i försäkringsskyddet icke uppstode.

Handelskammaren i Göteborg anför liknande synpunkter.

Det av utredningen särskilt behandlade spörsmålet, huruvida motorfordon
borde sammanföras med övrig egendom till ett och samma försäkringskollektiv
eller särregler tillskapas för dessa, har berörts i yttrandena från de över
förslaget hörda organisationerna bland motorfordonsägarna.

Kungl, automobil klubben anför i detta hänseende, att klubben särskilt ville
framhålla riktigheten av den princip, som kommit till uttryck i betänkandet
i vad gällde behandlingen av motorfordon som krigsförsäkringsobjekt. Att
försäkringen lades på så bred bas som möjligt vore en förutsättning för att
försäkringen överhuvud taget skulle bliva av det värde, som åsyftades. Klubben
finge alltså tillstyrka förslaget, att motorfordon sammanfördes med övrig
lösegendom till ett gemensamt försäkringskollektiv.

Motormännens riksförbund har icke något att erinra mot principerna i förslaget
i vad avser motorfordon.

Sveriges trafikbilägares riksorganisation anför, att den i betänkandet föreslagna
vägen, att hänföra automobiler under grupp lösegendom, och åtgärden
att sammanföra krigsskaderisken med brandförsäkring syntes vara en tillfredsställande
lösning. Då trafikutövarnas önskemål att erhålla ett försäkringsskydd
mot krigsskada syntes bliva tillgodosedda genom förslaget, hade
organisationen intet att erinra.

Handelskammaren i Göteborg framhåller, att större delen eller troligen
största delen av beståndet av lättviktsmotorcyklar torde komma att falla utanför
lagens bestämmelser, enär dessa enligt brandförsäkringsvillkoren vore
uttryckligen undantagna från brandförsäkring av lösöre och särskild brandförsäkring
å sådana motorcyklar endast förekomme i undantagsfall.

Kungl. Majlis proposition nr 53.

Vad utredningen föreslagit i fråga om försäkringsbeståndets uppbyggande
har föranlett bland annat följande uttalanden.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anför.

Den för viss lös egendom nu föreslagna anordningen har i enlighet med
de givna direktiven ansetts böra erhålla frivillig karaktär. Detta har kommit
till uttryck på det sätt att ägare av i förslaget åsyftad lös egendom, som
icke önskar få anordningen å sig tillämpad, berättigats därifrån undantaga
egendomen, såframt han före krigets utbrott gör skriftlig anmälan därom hos
försäkringsgivaren. Av denna formulering följer indirekt, såsom också i motiven
framhålles, att den som under kriget nytecknar en brandförsäkring,
blir obligatoriskt ansluten till reglerna örn ersättning för krigsskada. Riksförbundet
har svårt att inse vad som föranlett utredningsmännen att intaga
denna ståndpunkt beträffande under kriget nytillkomna försäkringsobjekt.

Handelskammaren i Göteborg yttrar.

Vad angår försäkringsbeståndets uppbyggande delar handelskammaren utredningens
åsikt, att en frivillig försäkring med personlig anmälan skulle
medföra förvaltningsbestyr av sådan storleksordning, att den under nu rådande
förhållanden icke skulle kunna genomföras. Handelskammaren biträder
alltså utredningsmännens förslag att basera försäkringen å redan befintlig
civil brand- eller sjöförsäkring, med rätt för vederbörande att anmäla, att
han vill stå utanför, det senare under förutsättning att sådan anmälan göres
före krigsutbrottet. Handelskammaren kan dock ej dela utredningsmännens
mening att för den som under pågående krig nytecknar försäkring mot brandskada
icke möjlighet skulle föreligga att genom anmälan ställa sig utanför
krigsskadeförsäkringen, Den möjlighet till spekulation i tidsläget, som ansetts
nödvändiggöra att dylik anmälan sker före krigets utbrott, kan ej anses
föreligga, örn en person under pågående krig samtidigt med tecknande av civil
brandförsäkring frånsäger sig all rätt till ^^skadeersättning.

Kommerskollegium, som till prövning upptagit vad handelskammaren i
Göteborg sålunda yttrat, framhåller, att det i fråga örn verkliga nyteckningar
under krig knappast syntes föreligga något skäl för att beröva tecknaren möjligheten
att från krigsförsäkringen undantaga egendomen i fråga. Om emellertid
vid nyteckning under krig egendomen genom anmälan skulle kunna undantagas
från krigsskadeförsäkx-ing, torde det kunna befaras, att försäkringstagare
läte brandförsäkring å egendom, som redan vore inrymd under
krigsskadeförsäkringen, förfalla och därefter vid teckning av ny försäkring
undantoge egendomen från krigsskadeförsäkring. Kollegium ansåge sig därför
icke kunna förorda någon ändring av förslaget i denna del.

Slutligen framhåller Kungl, automobil klubben, att klubben funne sig kunna
tillstyrka vad utredningen föreslagit beträffande skyldigheten att deltaga
i krigsförsäkringen. Klubben tillägger, att klubben vore beredd att medverka
till en spridning bland sina medlemmar och i motorkretsar i allmänhet av
erforderliga upplysningar rörande anmälan från de fordonsägare, som icke
önskade bliva delaktiga av försäkringen.

Såsom redan framhållits tillstyrker jag utredningens förslag att genom Departementsifrågavarande
lagstiftning försäkringsskydd mot krigsskada beredes för i chefenprincip
all lös egendom, som icke kan krigsförsäkras i annan ordning. I lik Bihang

till urtima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 53.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

het med utredningen förutsätter jag härvid, att statens krigsförsäkringsnämnd
kommer att utvidga sin transportförsäkring av importvaror till att även omfatta
transporten från den ort, där varan inkommer till riket, till det varulager,
för vilket den är avsedd. Undantag från nyss angivna huvudregel torde
emellertid böra stadgas beträffande viss egendom. Jag biträder vad utredningen
i detta hänseende föreslagit beträffande penningar, aktier, obligationer
och andra fordringsbevis samt smycken, ädla stenar och äkta pärlor; till
sistnämnda undantag återkommer jag i det följande. Liksom utredningen
anser jag även, att staten tillhörig egendom bör uteslutas från krigsförsäkringen.
Det synes lämpligt att — till förekommande av att brandförsäkrad
sådan egendom inrymmes under försäkringen — ett särskilt undantagsstadgande
för egendomen införes i lagtexten. Vidare torde böra undantagas
egendom, som tillhör främmande stat. Sistnämnda båda undantag, vilka redan
stadgats beträffande krigsförsäkring av fastighet, torde för övrigt böra
gälla i fråga örn all krigsförsäkring enligt förevarande lagstiftning.

Vad angår frågan huruvida lös egendom, som tillhör kommun eller annan
menighet, bör omfattas av lagstiftningen i ämnet, hava i yttrandena yppats
olika meningar. För egen del anser jag, att, då enligt lagen den 21 juni 1940
från fastighetsförsäkringen undantagits kommuns eller annan menighets
byggnader för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för övriga i 5 §
1 mom. d) kommunalskattelagen angivna ändamål, jämväl för dylika byggnader
avsedd lös egendom bör uteslutas från krigsskadeförsäkringen. Bestämmelse
av denna innebörd torde böra upptagas i lagen. Vad däremot beträffar
annan kommunal lösegendom synas skäl ej föreligga att stadga undantag
för densamma. Frågan örn ersättning för krigsskada å lös egendom,
för vilken i enlighet med det nyss anförda försäkringsskydd kommer
att saknas, lärer böra lösas i samband med motsvarande spörsmål beträffande
de undantagna byggnaderna. I detta hänseende har chefen för handelsdepartementet
i yttrande till statsrådsprotokollet vid remiss till lagrådet den
19 april 1940 av förslaget till lag örn ^^skadeersättning förordat, att erforderliga
åtgärder övervägdes för åstadkommande av utjämning mellan
kommunerna av kostnaderna för iordningställandet av krigsskadade fastigheter
av här avsedd art, samt i samband därmed framhållit, att frågan hur
denna angelägenhet skulle ordnas borde prövas vid en tidpunkt, då skadegörelsens
omfattning vore känd och frågan sålunda kunde överblickas.

Beträffande frågan, huruvida försäkringsskydd för affärs- och kontorsinventarier
inom industri, hantverk eller handelsverksamhet bör beredas inom
den obligatoriska krigsförsäkringen å varor och maskiner — inom vilken försäkring
full ersättning under alla förhållanden utgår och försäkringsavgifter
uttagas redan under pågående krig — eller inom den nu föreslagna lösegendomsförsäkringen,
har i vissa yttranden intagits en från utredningens förslag
avvikande ståndpunkt. Den egendom, som här avses, tjänar visserligen
samma ändamål som varor och maskiner, nämligen upprätthållandet av produktion
och varudistribution. Den torde emellertid icke kunna anses vara
för detta ändamål av samma betydelse som sistnämnda egendom. Ur det

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

allmännas synpunkt lärer följaktligen anledning icke finnas att i försäkringsavseende
jämställa de olika egendomsslagen. Örn än till stöd för den motsatta
ståndpunkten kunna åberopas vissa praktiska skäl, torde enligt min
mening avgörande vikt böra tillmätas de principiella synpunkter, som sålunda
göra sig gällande på spörsmålet. Jag biträder följaktligen utredningens
förslag, att omförmälda inventarier — i den mån de icke på grund av
redan gällande bestämmelser äro att hänföra till maskiner i lagens bemärkelse
— medtagas i den frivilliga lösegendomsförsäkringen. I detta sammanhang
må nämnas, att vid det för närvarande hos brandförsäkringsbolagen
pågående eller av vissa bolag redan avslutade arbetet med uppläggande
av register m. m. över varu- och maskinförsäkringar — vilket arbete för
åstadkommande av en effektiv beredskap bör fullbordas redan under fredstid
—- bolagen givetvis i fråga om försäkringens omfattning följt den nu gällande
lagens bestämmelser i ämnet. En ändring på den punkt varom här är
fråga skulle följaktligen åstadkomma betydande olägenheter.

För särskiljande av den egendom, som lämpligen bör beredas skydd mot
krigsskada genom försäkring hos statens krigsförsäkringsnämnd enligt lagen
om statlig krigsförsäkring m. m., från sådan lös egendom, för vilken försäkringsskydd
bör anordnas inom ramen av den nu föreslagna lagstiftningen,
erfordras vissa gränsdragningar. Utredningens förslag i detta avseende har
utformats efter hörande av representanter för krigsförsäkringsnämnden. Vad
utredningen härutinnan föreslagit beträffande andra fartyg än fiskefartyg
eller att handelsfartyg — med den bestämning av detta begrepp, som givits
i § 2 morn. 1 förordningen den 12 juni 1936 angående befäl å svenska handelsfartyg
m. m. — skola vinna skydd genom försäkring hos nämnden samt
övriga fartyg och båtar medtagas i lösegendomsförsäkringen har i yttrandena
lämnats utan erinran. Jag biträder utredningens förslag i denna del. Vad
angår fiskefartyg gäller enligt förslaget, att fartyg med en dräktighet av tjugu
registerton eller därutöver äro undantagna från den nu ifrågasatta försäkringsverksamheten;
erforderligt försäkringsskydd för sålunda undantagna
fartyg förutsättes i stället skola beredas genom försäkring hos krigsförsäkringsnämnden.
Med utgångspunkt från denna gränsdragning har i några
yttranden framhållits, att — enär försäkring hos nämnden, i motsats till den
nu föreslagna försäkringen, i regel omfattade jämväl skada i följd av det pågående
stormaktskriget samt även fiskefartyg med dräktighet under tjugu
registerton i viss utsträckning behövde skyddas mot sådan krigsrisk genom
försäkring hos nämnden — gränsen för delaktighet i den ifrågasatta lösegendomsförsäkringen
måtte sänkas i syfte att möjliggöra för nämnden att meddela
försäkring även å mindre fartyg mot skada i följd av krig, vari Sverige
icke deltager. Emellertid torde nämndens möjligheter att i detta hänseende
meddela erforderlig försäkring icke påverkas av utredningens förslag, som
endast avser försäkring mot skada i följd av krig, vari riket kommit. Anledning
att på sålunda i yttrandena anfört skäl göra ändring i utredningens förslag
torde följaktligen ej föreligga. Då förslaget i denna del synes mig lämpligt
avvägt, biträder jag detsamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Jag ansluter mig till utredningens förslag att all egendom, för vilken försäkringsskydd
anordnas inom ramen av den nu föreslagna lagstiftningen,
hänföres till ett och samma försäkringskollektiv. Detta kommer visserligen
härvid att omfatta egendom av synnerligen skiftande slag. Skulle emellertid
i anledning härav vissa olägenheter uppstå, torde dessa mer än väl uppvägas
av de betydande fördelar av teknisk och administrativ art, som vinnas
genom den föreslagna anordningen.

I uttalande till statsrådsprotokollet den 26 april 1940, då bemyndigande
utverkades att tillkalla ifrågavarande utredning, anförde chefen för handelsdepartementet,
att skydd mot krigsskada å sådan egendom, varom bär är
fråga, lämpligen borde anordnas på frivillighetens väg. Såsom utredningen
framhållit torde det emellertid stöta på synnerligen betydande praktiska svårigheter
att vid försäkringsbeståndets uppbyggande följa vid frivillig försäkring
sedvanliga regler med ingående av skriftligt avtal i varje särskilt
fall mellan försäkringstagaren och försäkringsgivaren. Den av utredningen
förordade lösningen av frågan ■— att all brandförsäkrad eller, i vissa fall,
sjöförsäkrad egendom automatiskt tillföres krigsförsäkringen, såvida icke
försäkringstagaren inom viss tid till vederbörande försäkringsbolag anmäler
sig vilja stå utanför krigsförsäkringen — vill jag därför tillstyrka. Då det
ojämförligt största antalet försäkringstagare torde önska få sin egendom
försäkrad jämväl mot krigsskada, synes den föreslagna anordningen praktiskt
fördelaktig.

Genom att försäkringen grundas å förefintligheten av försäkring mot civilskada
-—- i vilket avseende förslaget överensstämmer med vad som enligt
lagen om krigsskadeersättning gäller beträffande anslutningen till försäkringen
å varor och maskiner — kommer givetvis viss egendom att sakna
försäkringsskydd mot krigsskada. I yttrandena har i detta hänseende särskilt
framhållits, att fiskebåtar och fiskredskap samt lättviktsmotorcyklar i
betydande utsträckning ej äro civilriskförsäkrade och alltså komma att
falla utanför krigsförsäkringen. Att anordna försäkringsskydd jämväl för
sådan egendom, som saknar skydd mot brandskada, torde emellertid svårligen
låta sig göra. Den möjligheten står för övrigt alltid till buds att genom
tecknande av civilförsäkring vinna anslutning till krigsförsäkringen. Vad
särskilt angår fiskebåtar och fiskredskap — vilken egendom i stor omfattning
är oförsäkrad men samtidigt är av största betydelse för landets livsmedelsförsörjning
under ett krig — lärer i enlighet med utredningens förslag
få övervägas att, i den mån det ur allmän synpunkt kan anses önskvärt
att ersättning för krigsskada utöver vad som följer av förslaget beredes
fiskarbefolkningen, lämna sådan ersättning av statsmedel.

Såsom utredningen föreslagit torde, till förhindrande av spekulation i
tidsläget, den som önskar från krigsförsäkringen undantaga egendom böra
göra anmälan därom före ett krigsutbrott. Detta synes dock endast böra
gälla beträffande egendom, vilken före denna tidpunkt är försäkrad mot
„ brandskada. Vad angår egendom, å vilken under pågående krig tecknas
ny försäkring, anser jag i likhet med svenska försäkringsbolags riksförbund

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

och handelskammaren i Göteborg, att den möjligheten bör hållas öppen för
försäkringstagaren att i samband med försäkringsavtalets ingående undantaga
egendomen från krigsförsäkringen. Jag tillstyrker, att bestämmelse av
angiven innebörd upptages i lagförslaget. Med anledning av vad kommerskollegium
anfört till stöd för bibehållandet av utredningens förslag på denna
punkt må framhållas, att, då samma försäkringsavgift skall utgå oavsett örn
egendomen under längre eller kortare del av kriget omfattats av krigsförsäkringen,
anledning icke — såsom kollegium synes befara —■ torde förefinnas
för försäkringstagare att till undslippande av krigsförsäkringsavgift
låta brandförsäkringen under pågående krig förfalla och därefter vid nyteckning
av brandförsäkring undantaga egendomen ’ från krigsförsäkringen.

Finansieringen och skaderegleringen.

Utredningen. Såsom i den sammanfattande redogörelsen för utredningens
förslag omnämnts skall enligt förslaget krigsförsäkringen i princip vara
självförsörjande, så att kostnaderna för skadeersättningar och förvaltning
bestridas genom försäkringsavgifter.

I fråga örn försäkringsavgifternas storlek framhåller utredningen, att genom
lagen örn krigsskadeersättning den principen torde få anses godkänd
av statsmakterna, att avgifterna ej kunna eller böra differentieras med hänsyn
tagen till den försäkrade egendomens beskaffenhet eller geografiska
belägenhet. På grund härav har utredningen ansett någon särskild motivering
för att utredningen i sitt förslag räknar med en enhetlig premiesats för
all nu ifrågavarande krigsskadeförsäkrad lösegendom icke erfordras.

Förut har omförmälts att försäkringsavgifterna enligt förslaget skola vara
på visst sätt maximerade. Till stöd för sin ståndpunkt i detta hänseende
har utredningen anfört följande.

Sett ur det allmännas synpunkt torde denna maximala avgiftsprocent
böra sättas tämligen låg. Genom lagen örn krigsskadeersättning hava samhällets
tillgångar och nationalinkomsten under och efter ett krig i viss utsträckning
på förhand disponerats för tillgodoseende av olika samhällsviktiga
intressen. Sålunda hava de värden, som ligga i vårt lands bestånd av
fast egendom, intill 5 procent avskiljts för att bereda ersättning för krigsskada
å sådan egendom. Beträffande varor avsedda för förädling eller försäljning
samt maskinell utrustning inom industri och hantverk har räknats
med, att avgifterna till krigsskadeförsäkringen skola så avpassas, att de förslå
till fullt ersättande av uppkomna krigsskador. I fråga örn maskinförsäkringen
skola kostnaderna i viss utsträckning täckas ur industriens och hantverkets
inkomster efter krigets slut. Skulle man beträffande den lösa egendom,
varom nu är fråga, taga sikte på en beredskap, som lämnar full ersättning
för uppkomna krigsskador, skulle detta uppenbarligen innebära, att vi
för tid efter krigets slut inriktade oss på, att allt i stort sett skulle återgå till
förkrigsförhållandena. En sådan förhandsinställning till möjligheterna för
vårt land att efter en ekonomisk utarmning och värdeförstöring av den omfattning,
som man har anledning räkna med att ett krig i våra dagar skulle
medföra, fortleva på samma ekonomiska standard som före kriget måste
dock betecknas som skäligen verklighetsfrämmande. På det allmänna kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

ma säkerligen efter ett krig att ställas mycket stora ekonomiska krav, främst
kanske för att bereda erforderlig hjälp åt krigsinvalider och efterlevande till
dem, som omkommit i följd av kriget, men även för återuppbyggande eller
ersättande i möjligaste mån av förstörd statlig och kommunal egendom. Och
då det allmännas möjligheter att tillgodose dessa krav i sista hand äro beroende
av medborgarnas förmåga att skattevägen bestrida kostnaderna, även
om dessa i viss utsträckning till att börja med kunna finansieras läsvägen,
ligger det i öppen dag, att stor försiktighet måste iakttagas, då såsom
här fråga gäller ett avskiljande i förhand av medel för ändamål, som i stor
utsträckning icke kunna sägas vara av avgörande betydelse för nationens liv.

Nu anförda synpunkter hava lett utredningen till den ståndpunkten, att
beredskapen på det område, varom här är fråga, bör göras mindre omfattande
än med avseende å den fasta egendomen. Utredningen föreslår sålunda,
att avgiften i lagen maximeras till 2 procent av försäkringssumman och att
skadeersättningarna, därest denna avgift visar sig otillräcklig, få i erforderlig
utsträckning reduceras. Skulle emellertid sådan reduktion behöva vidtagas
med mera än 25 procent, öppnas enligt förslaget möjlighet att intill högst
3 procent av försäkringssumman höja avgiften för att möjliggöra ersättningsbelopp
uppgående till 75 procent av skadornas värde. Beslut örn sådan
höjning bör dock enligt utredningens mening få ankomma på Kungl. Maj :t,
så att vederbörlig hänsyn härvid kommer att tagas till den ekonomiska
situationen över huvud och det allmännas behov av skatteinkomster efter
krigets slut.

Utredningen har nekande besvarat spörsmålet, huruvida vid avgiftens bestämmande
i det särskilda fallet hänsyn skall tagas till den tid, krigsförsäkringen
varit gällande för egendomen i fråga. Risken för krigsskada kunde
visserligen, anför utrednigen, sägas vara i någon mån beroende av tidsfaktorn,
men å andra sidan vore denna risk i långt högre grad beroende av
andra omständigheter, vilka ej kunde förutbedömas, exempelvis sättet för
och intensiteten i krigföringen, vilka delar av landet, som mest komme att
beröras av kriget o. s. v. Avgiften borde därför vara oberoende av den tid
försäkringen under kriget varit gällande. Utredningen påpekar, att en dylik
enkel och enhetlig regel uppenbarligen också måste vara till stor fördel
ur förvaltningssynpunkt. Därest för viss försäkringstagare olika försäkringsbelopp
varit gällande under kriget, torde det högsta av dessa belopp böra
läggas till grund för avgiftsbeloppets bestämmande. I anslutning till dessa
utredningens synpunkter har i lagförslaget intagits bestämmelse av innehåll,
att krigsförsäkringsavgift skall med lika belopp i förhållande till försäkringssumman
erläggas av envar, som under kriget eller del därav varit betalningspliktig
för brand- eller sjöförsäkringspremie för krigsförsäkrad egendom.
Från denna huvudregel gäller emellertid enligt förslaget det undantaget,
att, därest i följd av densamma flera försäkringstagare skulle bliva
skyldiga att erlägga avgift för en och samma egendom, krigsskadenämnden
må, när skäl därtill äro, meddela befrielse helt eller delvis från skyldighet
att erlägga avgift.

Av utredningen har framhållits, att det torde vara nödvändigt att fördela
avgiftsbetalningen på flera terminer. Ur vissa synpunkter skulle det vara
fördelaktigt, anför utredningen, örn den första delpremien kunde debiteras

Kungl. Maj:ts proposition nr 53-

och uppbäras snarast möjligt efter ett krigsutbrott. Den då för alla försäkringstagare
överhängande risken att få sin egendom förstörd eller skadad
skulle säkerligen skapa en allmän betalningsvillighet, som vore ägnad
att leda til! ett gott resultat av uppbörden. Men å andra sidan vore det
klart, att det under pågående krig måste vara förenat med utomordentligt
stora svårigheter och i betydande utsträckning omöjligt för försäkringsgivaren
att komma i sådan kontakt med försäkringstagaren, som skulle erfordras
för ändamålet, vartill komme att de senare mycket ofta skulle sakna
förmåga att erlägga försäkringsavgiften, även om betalningsviljan vöre
aldrig så god. Utredningen hade därför stannat vid att föreslå avgiftsuppbörd
i efterskott efter krigets slut i rater om i regel en halv procent per
halvår. Avgiftsbetalningen skulle då komma att fördelas på högst två eller
eventuellt tre år.

Utredningen påpekar, att finansieringen av verksamheten genom efterskottsavgifter
uppenbarligen medförde, att all skadereglering finge uppskjutas
till efter krigets slut, därest icke i särskild ordning medel för utbetalandet
av ersättningar dessförinnan ställdes till förfogande, samt yttrar i detta
sammanhang vidare.

Liksom beträffande fast egendom torde man med avseende å den övervägande
delen av den lösa egendom det här gäller ej ha anledning ifrågasätta
utbetalning av ersättning för krigsskador förrän efter krigets slut. För
vissa slag av egendom, såsom af färsinventarier, fiskebåtar och fiskredskap
samt motorfordon i trafik, kan det emellertid vara ett direkt samhällsintresse,
att inträffade krigsskador ersättas snarast möjligt. I den mån så är
fallet, synes det naturligt, att staten förskotterar för sådant ändamål erforderliga
medel. A dylika förskott torde staten böra äga att tillgodoräkna sig
ränta på samma sätt som enligt lagen örn krigsskadeersättning gäller i fråga
om medel, som staten kan komma att förskottera för den obligatoriska
varu- eller maskinförsäkringen. Detsamma bör givetvis gälla för det fall,
att staten finner sig böra efter krigets slut förskottera medel för möjliggörande
av en mera allmän skadereglering, innan den härför erforderliga
avgiftsinkomsten influtit.

En utbetalning i förtid av vissa ersättningsbelopp kan givetvis medföra,
att de utbetalade beloppen komma att överstiga vad som skulle hava utgått
först sedan såväl skadegörelsens omfattning som avgiftsinkomsten är känd.
På samma sätt som i lagen om krigsskadeersättning föreskrivits, då fråga
gäller förtidsutbetalning av ersättning för krigsskada å fastighet, föreslår utredningen,
att återbetalningsskyldighet ej skall föreligga med avseende å sålunda
för mycket utbetalda belopp och att staten skall vidkännas kostnaden
härför. Staten kan därjämte komma att få vidkännas viss kostnad, därest
slutlig reglering av skadorna verkställes innan avgiflsuppbörden och -indrivningen
slutförts och det sedan visar sig, att avgiftsinkomsten blir mindre än
beräknat. Skulle å andra sidan något överskott uppkomma på grund av att
avgifterna influtit i större utsträckning än beräknat, synes det naturligt att
sådant överskott får disponeras av staten såsom försäkringsgivare. Utredningens
förslag bygger sålunda i nu berörda avseenden på samma principer
som redan fastställts i lagen om krigsskadeersättning.

Utredningen anför, att, därest skadegörelsen ej bleve av större omfattning
än att avgiftsinkomsten med en premiesats av högst två procent visade sig

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

tillräcklig för bestridande av samtliga skadeersättningar och övriga med
verksamheten förbundna kostnader, skadorna helt naturligt skulle ersättas
fullt. Från denna regel hade utredningen dock funnit sig böra göra vissa
undantag, främst i fråga örn personligt lösöre. Värdet av det personliga lösöret
varierade i de olika fallen från mycket obetydliga belopp upp till miljonbelopp.
Det hade synts utredningen olämpligt att i försäkringen medtaga
sådant lösöre till hur högt värde som helst, och utredningen föresloge därför,
att försäkring mot krigsskada av egendom av ifrågavarande art ej medgåves
till belopp överstigande viss gräns. Var denna gräns borde sättas vore
i stort sett en lämplighetsfråga, och utredningen hade för sin del stannat
vid att föreslå en högsta försäkringssumma å personligt lösöre av 50,000
kronor. En dylik begränsning av försäkringen medförde givetvis, att det
rent personliga ägareintresset icke bleve tillgodosett i de fall, då begränsningsregeln
måste träda i tillämpning, men å andra sidan finge framhållas,
att en skadeersättning, utmätt efter ett försäkringsbelopp av 50,000 kronor,
dock möjliggjorde för den skadelidande att alltjämt upprätthålla en hög
hemstandard. Den föreslagna begränsningen borde uppenbarligen för att
verka fullt enhetligt hänföra sig till allt brandförsäkrat personligt lösöre i
samma försäkringstagares ägo. Ett genomförande i praktiken av en dylik
regel skulle emellertid förorsaka ett mycket omfattande förvaltningsarbete,
som ej skulle stå i rimlig proportion till nyttan därmed. Den ifrågavarande
begränsningsregeln hade därför givits det innehållet, att försäkringsbeloppet,
då fråga gällde personligt lösöre, som vore avsett att förvaras å en och
samma plats, ej finge överstiga 50,000 kronor.

Utredningen yttrar vidare, att en begränsning på nu föreslaget sätt av försäkringssumman
för personligt lösöre till 50,000 kronor nödvändiggjorde
ett ställningstagande till ersättningsprinciperna för fall av delskada. Vid
totalskada skulle uppenbarligen ersättningen utmätas efter ett belopp av

50,000 kronor i alla de fall, då det verkliga värdet uppginge till eller överstege
nämnda belopp. Då fråga gällde endast delskada å lösöre, vars värde
överstege 50,000 kronor, bleve däremot resultatet olika alltefter det betraktelsesätt
man anlade å försäkringen. I detta hänseende anför utredningen
i huvudsak följande.

Man kan exempelvis räkna med att försäkringstagaren står självrisk för
belopp överskjutande 50,000 kronor. För sådant fall skulle överhuvud
taget ingen ersättning utgå, förrän skadan är av så stor omfattning, att boets
restvärde understiger detta belopp, och ersättningen skulle utmätas efter
skillnaden mellan 50,000 kronor och restvärdet (alternativ a).

Vidare kan krigsskadeförsäkringen betraktas såsom en förstarislc-försäkring,
vilket innebär, att inträffad skada alltid skall ersättas, men att vid
ersättningsbeloppets bestämmande hänsyn ej tages till belopp, varmed skadans
värde överstiger 50,000 kronor (alternativ b).

Slutligen kan en medelväg mellan de sålunda nämnda alternativen tänkas
på det sättet, att ersättning utgår för varje inträffad skada och att ersättningsbeloppet
fastställes efter så stor del av skadans värde, som svarar mot
förhållandet mellan 50,000 kronor och boets hela värde (alternativ c).

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Alternativ a måste enligt utredningens mening anses verka oskäligt hårt,
då fråga gäller större och dyrbarare lösörebon. Exempelvis utgår ersättning
för krigsskada å ett för 200,000 kronor brandförsäkrat bo endast i den mån
skadans värde överstiger 150,000 kronor och för ett 500,000-kronorsbo måste
skadans värde överstiga 450,000 kronor, innan ersättning överhuvud taget
kan komma i fråga.

Alternativ b torde däremot vara alltför liberalt. Om man kunde räkna
med, att den föreslagna maximipremien av 2 procent skulle visa sig tillräcklig,
så att full ersättning kunde utgå till alla skadelidande, vore väl intet att
erinra mot, att sådan ersättning intill den högsta försäkringssumman utginge
även för delskador å mycket stora bon, men som tidigare framhållits har
utredningen utgått ifrån såsom ej osannolikt, att reduktion av ersättningarna
skall visa sig nödvändig. Och för sådant fall torde det framstå såsom anmärkningsvärt,
örn en 10,000-kronorsskada å ett bo, vars värde uppgår till
flera hundra tusen kronor, skulle ersättas med samma belopp som en totalskada
å ett bo värt 10,000 kronor.

Utredningen har därför funnit sig böra i nu ifrågavarande avseende förorda
alternativ c. Det förtjänar framhållas, att med detta alternativ ersättning
vid delskada alltid kommer att utgöra samma procent av ersättningen
vid totalskada som skadeprocenten.

Rörande storleken av den krigsskadeersättning som under vissa förutsättningar
skall utgå enligt de olika alternativen har utredningen upprättat
en översikt, beträffande vilken hänvisas till sid. 40 i betänkandet.

Såsom förut nämnts skall enligt utredningens förslag ersättning ej utgå för
krigsskada å sådan personlig lösegendom, som utgöres av smycken, ädla
stenar och äkta pärlor. Som motivering till förslaget i denna del har utredningen
framhållit, att enligt erfarenheten inom den privata brandförsäkringen
vållade sådan egendom vid reglering av inträffade skador mycket
ofta svårigheter såväl med avseende å konstaterandet, att skadefall verkligen
förelåge, sorn beträffande värderingen, vilka svårigheter säkerligen
skulle bliva än mera framträdande, då fråga gällde krigsskador. Då härtill
komme, att möjligheterna att effektivt skydda sådan egendom mot krigsskada
vore väsentligt större än beträffande annan lösegendom, hade det
synts utredningen enklast — utan att kunna betraktas såsom obilligt —
att helt utesluta de nämnda föremålen från rätten till ersättning, allrahelst
som de ju icke vore av egentlig betydelse för livsföringen.

Utredningen anför vidare, bland annat, att om ersättningsrätten på dylikt
sätt begränsades, vore det självfallet rimligt att ej medräkna värdet
av egendom av nämnd ari i det försäkringsbelopp, som skulle ligga till grund
för premiebetalningen. Emellertid vore det i regel ej möjligt att utsöndra
förstnämnda värde ur den totala brandförsäkringssumman. I de allmänna
brandförsäkringsvillkor, som år 1938 antagits av de s. k. riksbolagen, föreskreves
bland annat, att örn vid försäkring å personlig lösegendom särskilt
försäkringsbelopp ej vöre angivet för arbetat guld eller silver, nipper, ädla
stenar, äkta pärlor, föremål som med hänsyn till ålder eller sällsynthet
eller såsom produkt av konst eller konstslöjd hade särskilt högt värde, eller
vetenskapliga eller andra samlingar, så utginge ersättning för skada å sådana
föremål med högst 50 procent av ansvarighetsbeloppet vid totalskada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Först om värdet av sålunda angiven egendom överstege hälften av den totala
försäkringssumman, kunde det finnas möjlighet att ur ansökningen om
brandförsäkring inhämta uppgift om värdet av smycken, ädla stenar och
äkta pärlor. Utredningen hade på grund därav måst släppa tanken att till
grund för premiebetalningen lägga det med nämnda värde minskade brandförsäkringsbeloppet,
då det uppenbarligen vore helt uteslutet att belasta förvaltningen
med att söka införskaffa erforderliga uppgifter rörande en dylik
detalj från försäkringstagarna själva. Den möjligheten vore emellerttid självfallet
öppen, att en försäkringstagare efter hänvändelse före ett eventuellt
krigsutbrott till sitt försäkringsbolag kunde få det till grund för premiedebiteringen
liggande försäkringsbeloppet minskat med värdet av försäkrade
föremål av här avsedd art. Att självständigt brandförsäkrade smycken m. m.
borde helt uteslutas ur krigsförsäkringen och sålunda ej föranleda, att ägaren
avkrävdes premier till försäkringen, torde ligga i öppen dag.

Lagtekniskt bar utredningens förslag i förevarande hänseende utformats
sålunda, att vid bestämmandet av krigsförsäkringens omfattning från försäkringen
undantagits smycken, ädla stenar och äkta pärlor, oavsett huruvida
de ingå i brandförsäkring å övrig personlig lösegendom eller äro självständigt
brandförsäkrade. Å andra sidan gäller enligt förslaget, att, därest
vid försäkring å personlig lösegendom särskilt försäkringsbelopp ej är angivet
för smycken, ädla stenar eller äkta pärlor, försäkringsbeloppet för
egendomen i dess helhet skall läggas till grund för försäkringsavgiftens bestämmande.
Med hänsyn till det sålunda stadgade undantaget för ifrågavarande
föremål kommer följaktligen vid fall av krigsskada å personlig lösegendom
med däri ingående smycken, ädla stenar och äkta pärlor det försäkringsbelopp,
som skall läggas till grund för krigsskadeersättningens bestämmande,
att utgöras av försäkringsbeloppet för egendomen i dess helhet
efter avdrag av den å nämnda föremål belöpande delen därav. I de fall, där
underförsäkring föreligger, utgör krigsskadeersättningen så stor del av skadans
värde som svarar mot förhållandet mellan den del av brandförsäkringsbeloppet,
som avser annan lösegendom än smycken, ädla stenar och
äkta pärlor, å ena sidan, samt värdet av lösegendomen i dess helhet med
avdrag för värdet av dessa föremål, å andra sidan.

För närmare belysning av tillämpningen av denna regel har utredningen
anfört vissa exempel, beträffande vilka hänvisas till betänkandet sid. 43.

Beträffande all lös egendom har utredningen vidare i fråga om rätten till
ersättning föreslagit den inskränkningen, att försäkringstagaren skall stå
viss självrisk. Utredningen anför, att syftet därmed främst vöre, att förvalt
ningsapparaten ej skulle behöva belastas med reglerandet av ett stort antal
skador av mindre omfattning. Ur denna synpunkt vore det givetvis tillräckligt
med en regel, att skador under ett visst belopp ej ersattes. En sådan
regel skulle emellertid drabba de mindre försäkringstagarna förhållandevis
hårdare än de större, och utredningen föresloge därför i stället, att
självrisken skulle motsvara fem procent av krigsförsäkringssumman. För
att det nämnda syftet helt skulle nås borde vidare, framhåller utredningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

fastställas viss absolut nedre gräns, under vilken skadereglering ej komme
i fråga. Utredningen hade även övervägt att föreslå en dylik gräns å 100
kronor, men med hänsyn dels till den högre belastning detta skulle utgöra
för ägare av lösörebon till lägre värde än 2,000 kronor, för vilka varje
inskränkning i rätten till ersättning måste bliva särskilt kännbar, och dels
till att antalet försäkringar å lägre belopp än det nyss nämnda torde vara
förhållandevis ringa, hade utredningen åtnöjt sig med den för alla lika procentuella
självrisken. Regeln torde böra tillämpas så, att den utan hänsyn
till eventuell nedsättning på grund av otillräcklig premieinkomst fastställda
ersättningen minskades med självriskbeloppet, varefter eventuell nedsättning
beräknades å det sålunda bestämda ersättningsbeloppet.

Slutligen yttrar utredningen, att den på denna punkt även haft under
övervägande en sådan ordning, att självriskbeloppet skulle bestämmas icke
efter försäkringsbeloppet utan efter försäkringsvärdet, d. v. s. egendomens
verkliga värde, i syfte att bestämmelsen i fråga ej skulle komma att drabba
en försäkringstagare hårdare, om han försäkrat sin egendom till för högt
belopp än örn försäkringsbeloppet och verkliga värdet sammanfölle. En
dylik regel kunde emellertid befaras framkalla en strävan hos försäkringstagarna
att vid fall av delskada få egendomens restvärde satt så lågt som
möjligt, en strävan som skulle vålla svårigheter vid skaderegleringen och
åstadkomma en onödig irritation mellan försäkringstagarna och försäkringsgivaren.

Beträffande sistberörda spörsmål har herr Håstad i ett särskilt vid betänkandet
fogat yttrande förklarat, att han med hänsyn till önskvärdheten avett
enkelt förfarande i princip anslutit sig till förslaget att självrisken beräknades
i förhållande till försäkringsbeloppet, men att han däremot vid utredningens
överläggningar påyrkat, att denna regel borde i lagtexten hava
försetts med en modifierande tilläggsregel av innebörd att självrisken i sådana
fall, då överförsäkring i väsentlig grad förelåge, måtte beräknas på
försäkringsvärdet. Tilläggsregeln borde, framhåller herr Håstad, så avfattas,
att principen örn försäkringsbeloppet såsom grundval för beräkningen endast
frånginges, då det vore uppenbart, med eller utan ingående värdering,
att en avsevärd överförsäkring vore för handen.

Spörsmålet efter vilka regler nedsättning av de fastställda ersättningsbeloppen
skall ske för den händelse att avgiftsinkomsten visar sig ej förslå
till utbetalande av fulla ersättningar har utredningen särskilt uppmärksammat
samt anför härutinnan.

Försäkringsmässigt närmast till hands ligger givetvis, att samtliga ersättningar
reduceras i samma proportion. Beträffande det personliga lösöret
kunna emellertid även andra synpunkter anläggas på frågan. Det har sålunda
inom utredningen framhållits, att anordningarna för beredande av
ersättning för krigsskada å egendom i första hand borde inriktas på att
tillgodose livsviktiga samhälleliga intressen. Därnäst borde å frågan läggas
vissa sociala synpunkter och först i sista hand — eller i varje fall i mindre
utsträckning — borde hänsyn tagas till de rent personliga ägareintressena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

De samhälleliga intressena, vilka redan föranlett tillskapandet av lagen om
krigsskadeersättning, göra sig i nu förevarande sammanhang'' i större eller
mindre utsträckning gällande med avseende å annan lösegendom än personligt
lösöre, i det att exempelvis inventarier och utrustning inom industri,
hantverk, handel och annan företagarverksamhet eller yrkesutövning utgöra
betydelsefulla faktorer för närings- och därmed även för samhällslivets
fortgång, och motsvarande egendom för skolor, sjukhus, ålderdomshem
m. m. äro nödvändiga för upprätthållande av undervisningsväsen, social
hjälpverksamhet och andra samhälleliga funktioner. Beträffande det personliga
lösöret leda de sociala synpunkterna till att man bör eftersträva en
sådan ordning med avseende å krigsskadeersättningarna, att det i varje fall
blir möjligt för de skadelidande att genom nyanskaffning eller reparation
tillgodose de nödvändigaste behoven för hemlivets upprätthållande, under
det att det kan anses mindre trängande att bereda ägare av större och
mera dyrbara lösörebon möjlighet att upprätthålla sin förutvarande hemstandard
i en situation, då krigsskadegörelsen blivit så stor, att premieinkomsten
ej förslår till utbetalandet av fulla ersättningsbelopp.

Om nu på grund av otillräcklig premieinkomst ersättningarna måste reduceras,
leder det sålunda förda resonemanget till att nedsättningen bör
göras proportionellt lika stor för all lös egendom utom för personligt lösöre,
inom vilken grupp nedsättningen bör göras starkare i samma mån som försäkringssumman
ökas samtidigt som den så avpassas, att den i genomsnitt
blir lika stor som för den övriga lösegendomen. Utredningen har diskuterat
flera olika linjer för en sådan lösning, av vilka här endast den skall framläggas,
som utredningen till slut stannat för.

Huvudregeln skulle vara, att nedsättningsprocenten, d. v. s. den procentsats,
varmed ersättningsbeloppet skall reduceras, ökas med 0.4 enheter för
varje 1,000-tal kronor av försäkringssumman. För den högsta förekommande
krigsförsäkringssumman, 50,000 kronor, skulle sålunda nedsättningsprocenten
vara 20 enheter större än för den tänkta försäkringssumman 0 kronor.
Mellan dessa gränser skulle nedsättningsprocenten variera fullt kontinuerligt.
Sålunda skulle den exempelvis för det fall att försäkringssumman
uppgår till 49,500 kronor vara 0.2 enheter lägre än vid ett försäkringsbelopp
av 50,000 kronor. Grafiskt återgives denna regel med en rät linje dragen så
att den för ett försäkringsbelopp av 50,000 kronor ligger 20 enheter högre
än vid försäkringssumman 0 kronor. Denna linjes läge blir beroende dels av
storleken av den erforderliga genomsnittliga nedsättningsprocenten — vilken
skall vara densamma som nedsättningsprocenten för annan lösegendom
— och dels av det sätt varpå krigsskadorna fördela sig efter olika försäkringsbelopp.
För det fall att endast en mindre genomsnittlig nedsättning
visar sig nödvändig, kommer med den här ifrågasatta ingeli! full ersättning
att utgå vid försäkringssummor upp till visst belopp och först över detta
belopp träder regeln i funktion.

Sedan utredningen för att mera åskådligt klargöra regelns verkningar anfört
vissa sifferexempel, beträffande vilka hänvisas till betänkandet sid.
46—47, fortsätter utredningen.

Mot en på ovan angivet eller liknande sätt efter försäkringssumman graderad
nedsättning av ersättningarna för krigsskada å personligt lösöre kan
emellertid riktas den anmärkningen, att det är principiellt oriktigt att försäkringsvägen
— och särskilt inom en frivillig försäkring — lämna de större
försäkringstagarna sämre valuta än som svarar mot de av dem erlagda premierna
i syfte att tillförsäkra de mindre försäkringstagarna större förmåner

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

än de på grund av sina premier skulle vara berättigade till. Den ifrågavarande
regeln innebär en beskattning av ägarna till större lösörebon utan att hänsyn
tages till den verkliga skattekraften. Ett dyrbart bo kan hava förvärvats exempelvis
genom arv och ägarens ekonomiska ställning kan mycket väl vara
svag, under det att en person i mycket god ekonomisk ställning äger personligt
lösöre av tämligen ringa värde. 1 den mån krigsskadeersättning utmätt
efter fullt likformiga regler visar sig otillräcklig för att för de skadelidande
tillgodose de nödtorftigaste behoven, bör det ankomma på samhället i dess
helhet att efter behov och i mån av förmåga träda hjälpande emellan. Bördan
härav bör rättvisligen ej läggas enbart på den mindre grupp samhällsmedlemmar,
som äger brand- och krigsskadeförsäkrat personligt lösöre av högre
värde. Om sådana synpunkter anläggas på frågan och godkännas, måste
uppenbarligen tanken att gradera nedsättningen övergivas.

Utredningen godkänner för egen del det senast förda resonemanget, så
länge fråga gäller normala förhållanden, men hyser samtidigt den uppfattningen,
att detsamma icke bör läggas till grund för ett avgörande i förevarande
fråga under de utomordentliga förhållanden som uppkomma, örn vårt land
råkar i krig och krigsskadegörelsen blir av så stor omfattning, att en nedsättning
av krigsskadeersättningarna visar sig nödvändig. Utredningen tror
sig kunna utgå ifrån, att under sådana omständigheter den allmänna solidaritetskänslan
kommer att göra sig så starkt gällande, att ingen ägare av
ett mera dyrbart lösörebo kommer att ondgöra sig över att en mindre försäkringstagare
får sin ersättning för inträffad krigsskada utmätt efter något
mindre restriktiva regler än han själv. Utredningen har därför stannat för
att i sitt förslag upptaga en gradering av ersättningen för krigsskada å personligt
lösöre efter de regler, som ovan angivits och exemplifierats.

Yttrandena. Finansieringen av den föreslagna försäkringsverksamheten
har i allmänhet ej gjorts till föremål för närmare uttalanden i yttrandena. I
detta hänseende innehålla yttrandena endast följande.

Kungl, automobil klubben framhåller, att den föreslagna premiens storlek
av två eller eventuellt tre procent av försäkringsbeloppet icke kunde anses
oskälig, samt tillägger, att premieuppbörden lämpligen borde ske på sätt
idredningen förordat.

Handelskammaren i Göteborg ifrågasätter lämpligheten av att i enlighet
med utredningens förslag vänta med premieuppbörden till efter krigets slut.
Handelskammaren anför, att bleve ett eventuellt krig kortvarigt, mötte ju
inga svårigheter. Men redan ett krig av 1914—1918 års världskrigs varaktighet
torde medföra oöverskådliga svårigheter. Och ett ännu långvarigare
krig skulle göra det hart när omöjligt att utfå avgifterna för lösegendom,
tillhörig personer som avlidit under krigets tidigare skede. Det förefölle
handelskammaren lämpligt att i lagen inrymdes rätt för Kungl. Maj:t att
påbjuda ett infordrande av avgiften vid en tidigare tidpunkt.

Kommerskollegium, som i sitt yttrande till prövning upptagit handelskammarens
ifrågavarande förslag, framhåller, att utredningen med hänsyn
till svårigheterna att redan under kriget uttaga försäkringsavgifterna ansett
sig böra föreslå avgiftsuppbörd i efterskott efter krigets slut. Det syntes
emellertid kollegium, att vägande skäl talade för handelskammarens me -

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

ning att i lagen borde beredas möjlighet att, om förhållandena det medgåve,
uttaga avgifter redan under kriget.

Vad utredningen föreslagit i fråga om ersättningsreglerna för personlig
lösegendom har i åtskilliga av de avgivna yttrandena gjorts till föremål för
ingående uttalanden, varvid förslaget i de flesta av dessa yttranden mött
starka gensagor.

I detta hänseende anför sålunda svenska försäkringsbolags riksförbund i
huvudsak följande.

Med hänsyn till den föreslagna anordningens frivilliga karaktär torde det
för densammas effektivitet vara av största vikt, att bestämmelserna bliva
så utformade, att största möjliga anslutning kan påräknas. För sådant ändamål
torde alla försäkringstagare böra i möjligaste mån behandlas lika. Utredningsmännen
hava emellertid i tre olika avseenden konstruerat ersättningsreglerna
på sådant sätt, att ägare av personlig lösegendom till högre
värde bliva satta i sämre ställning än ägare till sådan egendom av lägre
värde. Dessa bestämmelser kunna tillsammantagna leda till en relativt så
ogynnsam behandling av ägare til! egendom av högre värde, att ett betydande
avfall kan befaras komma att äga rum. Följden härav kan bliva ett
moturval med åtföljande försämrade ersättningsmöjligheter även för ägare
av egendom av lägre värde.

De tre avseenden, i vilka differentiering gjorts till förmån för ägare av
personlig lösegendom till lägre värde, äro följande.

1) Enligt 26 § skall ägare stå självrisk till ett belopp, motsvarande 5
procent av försäkringssumman. Då avgift det oaktat skall utgå å försäkringssumman
i dess helhet, blir den del av avgiften, som icke motsvaras av
någon rätt till ersättning, till sitt absoluta belopp större, ju högre försäkringssumman
är. Vare sig denna regel bibehålies eller ej, förefaller det önskvärt
att till minskande av arbetet med skaderegleringen en bestämmelse
införes örn en absolut nedre gräns, under vilken skadeersättning ej utgår.

2) För personlig lösegendom skall såsom högsta försäkringsbelopp anses

50,000 kronor. I konsekvens härmed föreslås, att delskada å lösegendom
med högre värde än 50,000 kronor skall ersättas allenast efter så stor de!
av skadans värde, som svarar mot förhållandet mellan 50,000 kronor och
egendomens hela värde. För ägare av större bon skulle en sådan regel leda
till så pass ogynnsamma resultat, att det måste i hög grad påverka deras
intresse av att ansluta sig till anordningen. Även ur skaderegleringssynpunkt
skulle regeln erbjuda stora svårigheter, då varje delskada skulle påkalla
värdering av boet i dess helhet. Det må framhållas, att brandförsäkringsbolagen
tillämpa den praxis, att vid delskada värdering av boet i dess helhet
endast sker, örn skadan uppgår till en avsevärd del, utgörande minst 10
procent av försäkringssumman. Orsaken till detta förfarande är den, att
det i praktiken är förenat med ett utomordentligt tidsödande arbete att
fastställa det värde, boet i dess helhet haft före skadans inträffande. Det
torde ligga i sakens natur, att svårigheterna härutinnan skulle i högsta grad
stegras vid reglering av krigsskador.

Man frågar sig i första hand, huruvida den föreslagna 50,000 kronorsgränsen
är ägnad att stärka anordningens finansiering. Därest de större
boen icke utgöra sämre risker än de mindre eller om de tilläventyrs, såsom
erfarenheterna från Finland lära antyda, snarast skulle vara bättre risker,
skulle det innebära en styrka att låta även större bon ingå i anordningen
med hela försäkringssumman. Därest man icke vill taga denna konsekvens,

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

vill riksförbundet i varje fall föreslå, att delskador å bon med värde över
den fastställda gränsen måtte ersättas enligt det av utredningsmännen berörda
alternativet b), enligt vilket »krigsskadeförsäkringen» skulle betraktas
som en »förstarisk-försäkring».

3) Enligt 28 paragrafen skall, därest sammanlagda ersättningsbeloppet
överstiger vad som beräknas inflyta i försäkringsavgifter, ersättningsbeloppet
för personlig lösegendom nedsättas enligt en graderad skala, där nedsättningsprocenten
ökas med 0.4 enheter för varje 1,000-tal kronor av försäkringssumman.
Riksförbundet anser, att de skäl emot denna bestämmelse,
som utredningsmännen själva anfört såsom giltiga för normala förhållanden,
måste tillmätas avgörande vikt även i en krigssituation. Härtill
vill riksförbundet ytterligare lägga det härovan förut åberopade skälet, att
i möjligaste mån lika villkor för alla endast torde vara ägnade att i allas
intresse öka den föreslagna anordningens effektivitet.

Försäkring sinspektionen yttrar följande.

Ett krig måste, även örn landet utgår ur detsamma fritt och utan landavträdelser,
medföra en ytterst allvarlig försvagning av landets ekonomi.
Det återiippbyggnadsarbete, som med all sannolikhet blir ofrånkomligt,
måste i så fall till en början inrikta sig på återuppförandet av de nödvändigaste
byggnaderna, återanskaffning av maskiner och inventarier för industri
och handel samt ersättandet av nödtorftigt bohag åt befolkningen.
Ett införande av en försäkringsplan, som skulle tillföra vissa personer betydande
belopp i ersättning för förstörd egendom av lyxkaraktär, skulle då
lätt kunna föranleda inflation och i allt fall medföra att landets produktion
i viss mån inriktades på tillverkning av icke nödvändiga föremål till men
för det erforderliga återuppbyggnadsarbetet. Ur denna synpunkt borde försäkring
mot krigsskador icke lämnas för egendom av utpräglad lyxkaraktär.
Det torde emellertid möta stora praktiska svårigheter att på ett dylikt
sätt begränsa försäkringens omfattning. Däremot torde ur denna synpunkt
det föreslagna högsta försäkringsbeloppet för personlig lösegendom, som
är avsedd att förvaras på en och samma plats, 50,000 kronor, kunna anses
såsom väl högt. Å andra sidan måste man göra klart för sig, att det vid en
väsentlig sänkning av denna gräns torde bliva svårt att fasthålla vid den i
betänkandet å sid. 39—41 avhandlade, såsom alternativ c betecknade skaderegleringsregeln,
vilken utredningsmännen förordat.

Stockholms handelskammare framhåller, att utredningens förslag i tre
olika hänseenden innebure ett gynnande av mindre lösörebon på de störres
bekostnad, samt anför härutinnan.

Genom att självrisken beräknas procentuellt på försäkringsbeloppet men
premierna utgå på detta belopp oavkortat blir premiebelastningen relativt
hårdare för större än för mindre lösörebon. Denna olikhet har emellertid
i praktiken relativt ringa betydelse.

Av väsentligt allvarligare art är den anmärkning, som kan göras mot den
föreslagna beräkningsgrunden ifråga om ersättning för delskador å lösörebon
med ett värde överstigande det fastställda högsta försäkringsbeloppet av

50,000 kronor. Örn på ett lösörebo med ett brandförsäkrat värde av exempelvis
100,000 kronor inträffar en delskada på 25,000 kronor, skall ersättning
utgå med allenast så stor del av skadans värde, som svarar mot förhållandet
mellan 50,000 kronor och boets hela värde, d. v. s. med 12,500
kronor. Då härifrån göres avdrag för självrisken med 2,500 kronor, blir den
verkliga ersättningen 10,000 kronor. För lösörebon med 50,000 kronor eller

Kungl. Majlis proposition nr 53.

lägre värde ersättas däremot delskador fullt efter avdrag för självrisken, förutsatt
att försäkringsbeloppet ej understiger boets värde. Den skiljaktiga behandling,
som sålunda föreslås beträffande delskador å ena sidan på lösörebon
med högre värde än 50,000 kronor och å andra sidan på mindre lösörebon,
ger anledning till erinran ur olika synpunkter. Erfarenheterna från utlandet
visa, att krigsskadorna för större lösboägare ofta utgöras av delskador;
det är sålunda icke ovanligt att en bomb som träffar en fastighet endast delvis
förstör densamma och däri befintliga lösören, så att större våningar bli delvis
oskadda medan mindre lägenheter belt förstöras. Detta innebär med
andra ord, att riskerna i varje täll icke torde vara förhållandevis större för
mera omfattande lösörebon än för smärre sådana. Härav följer dels att ur
försäkringsteknisk synpunkt anledning saknas att behandla större lösörebon
sämre än mindre och dels att fara föreligger att, därest delskador å större
lösörebon ersättas enligt ogynnsamma grunder, ägarna av dylika bon icke
komma att ansluta sig till försäkringen, varigenom verksamhetens ekonomiska
resultat påverkas ofördelaktigt.

Den rationellaste lösningen av försäkringsfrågan för större lösörebon torde
vara, att någon maximigräns för försäkringsbeloppet icke fastställdes,
utan att fulla värdet finge försäkras och att följaktligen även delskador helt
ersattes. Bibehålies emellertid maximigränsen, bör under alla omständigheter
det av utredningsmännen med b) betecknade alternativet tillämpas ifråga
om ersättning för delskador, vilket innebär att inträffad delskada kan ersättas
helt intill ett värde av 50,000 kronor. Härigenom vinnes även den
praktiska fördelen i jämförelse med utredningsmännens förslag, att vid skaderegleringen
någon beräkning av det oskadade boets verkliga värde ej behöver
företagas.

Slutligen är en tredje anmärkning att framställa mot den diskriminerande
behandlingen av större lösörebon. Örn på grund av otillräcklig premieinkomst
ersättningarna måste reduceras, föreslå utredningsmännen, att ersättningsbeloppet
för personlig lösegendom skola nedsättas efter en degressiv
skala, så att de större ersättningsbeloppen undergå en procentuellt starkare
reduktion än de mindre. Utredningsmännen föreslå nämligen, att »nedsättningsprocenten,
d. v. s. den procentsats, varmed ersättningsbeloppet skall
reduceras, ökas med 0.4 enheter för varje 1,000-tals kronor av försäkringssumman.
För den högsta förekommande krigsförsäkringssumman, 50,000
kronor, skulle sålunda nedsättningsprocenten vara 20 enheter större än för
den tänkta försäkringssumman 0 kronor. Mellan dessa gränser skulle nedsättningsprocenten
variera fullt kontinuerligt». Utredningsmännen lia själva
å sid. 47 och 48 i betänkandet utvecklat de synnerligen vägande principiella
betänkligheter, vilka kunna anföras mot en dylik graderad nedsättning av
ersättningen, som i själva verket innebär en beskattning av ägarna av större
lösörebon utan hänsyn till deras verkliga skattekraft. Dessa och övriga mot
den graderade nedsättningen åberopade skäl borde lia medfört, att tanken
härpå avvisats. Utredningsmännen lia emellertid icke dragit denna slutsats
utan — under förmenande att det förda resonemanget icke bör läggas till
grund för ett avgörande under de utomordentliga förhållanden, som uppkomma
om vårt land råkar i krig och krigsskadegörelsen blir av synnerlig
omfattning — i stället föreslagit en graderad nedsättning allt efter de grundläggande
ersättningsbeloppens storlek. Handelskammaren kan för sin del
icke ansluta sig till denna tankegång. Försäkringen bör för vinnande av erforderlig
anslutning och bästa möjliga ekonomiska förutsättningar i görligaste
mån baseras på försäkringstekniska principer. Skulle det visa sig,
att ägare av vissa lösörebon icke finge en efter förhållandena vid skadereg -

Kungl. Majlis proposition nr 53.

leringstillfället nöjaktig ersättning, får frågan om vad som i ett dylikt läge
kan göras för att bringa hjälp åt de hårdast betryckta tagas under omprövning
i den ordning, som gäller för hjälpåtgärder i allmänhet, och medel
för beredande av nödig utfyllnad anvisas av riksdagen och uttagas skattevägen.
Att lägga bördan enbart på ägarna av större lösörebon är icke sakligt
motiverat.

Handelskammaren i Göteborg förklarar, att handelskammaren beträffande
frågan om skaderegleringen ställde sig tveksam till flera av utredningens
förslag, såvitt anginge behandlingen av personlig lösegendom. Begränsningen
av försäkringsbeloppet, då fråga vore om personligt lösöre, som vore avsett
att förvaras å en och samma plats, till 50,000 kronor kunde möjligen
anses godtagbar, ehuru någon liknande begränsning ej ifrågasatts exempelvis
för ett dyrbart kontorsmöblemang, vars förstöring kanske vore lättare
att bära för ett stort kapitalstarkt företag, än förlusten av ett lösörebo
med ett värde av 75,000 eller 100,000 kronor för ägaren av detta lösöre.
Men att låta denna begränsning, som lagstiftaren tvångsvis genomfört,
vid delskador verka på samma sätt som en av ägaren frivilligt tecknad
underförsäkring vid civil brandförsäkring, förefölle handelskammaren
opåkallat. Av de tre alternativ i fråga örn ersättningens bestämmande vid
fall av delskada, som utredningen upptagit till prövning, syntes handelskammaren
alternativ b, d. v. s. försäkringens behandling som en s. k.
förstarisk-försäkring, vara att föredraga. Vad anginge behandlingen av personlig
lösegendom vid nedsättning av de fastställda ersättningsbeloppen för
den händelse avgiftsinkomsten visade sig ej förslå till utbetalande av full
ersättning vore handelskammaren i hög grad tveksam beträffande det berättigade
i att ersättningsbeloppen i vissa fall skulle reduceras starkare än
ersättning för annan lösegendom. Utöver de av utredningen framhållna
principiella betänkligheterna mot en extra-ordinär reduktion för det personliga
lösöret syntes det handelskammaren olämpligt att på sådant sätt
komplicera arbetet med ersättningsbeloppens fastställande. Det otal skador,
som ett krigstillstånd med säkerhet komme att framkalla, borde enligt handelskammarens
mening föranleda, att ersättningsreglerna gjordes så enkla
som över huvud taget vore möjligt utan att flagranta orättvisor uppstode.

Även Skånes handelskammare har funnit de föreslagna reglerna för skadereglering
för personlig lösegendom vara obilliga mot ägare av större personliga
lösörebon. Handelskammaren anför, att den utredning, som förebragts
av svenska försäkringsbolags riksförbund i dess yttrande, gåve vid handen,
att nämnda regler kunde medföra så pass oförmånligt resultat, att det
torde vara fara värt, att åtskilliga komme att med begagnande av frivilligregeln
undantaga sin egendom från deltagande i krigsskadeersättningsplanen,
en företeelse, som, örn den finge större omfattning, otvivelaktigt skulle bliva
ägnad försvaga planen såsom sådan. Härtill komme att reglerna i fråga
torde vara förenade med praktiska svårigheter, i det att vid reglering av delskada
en värdering av boet i dess helhet alltid bleve nödvändig. Handelskammaren
finge för sin del obetingat uttala sig till förmån för den värde Bihang

till Ultima riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 53.

Kungl. May.ts proposition nr 53.

ringsregel, som i betänkandet behandlats under beteckningen alternativ b),
enligt vilken skaderegleringen ägde ruin efter samma principer som vid s. k.
förstarisk-försäkring.

Sveriges industriförbund gör följande uttalande.

Det föreslagna försäkringsskyddet för lösörebon berör visserligen icke de
intressen, som förbundet har att bevaka, men förbundet kan det oaktat icke
underlåta att rent principiellt reagera mot det sätt, varpå detta försäkringsskydd
utformats, såvitt angår större lösörebon. Det är enligt förbundets mening
knappast motiverat, att såsom utredningsmännen föreslå försäkringsbeloppet
här begränsas till 50,000 kronor och icke heller att ersättningen
vid delskador å dylika bon reduceras efter förhållandet mellan nämnda
belopp och boets hela värde. Även i ett annat avseende ha utredningsmännen
missgynnat större lösörebon, nämligen genom förslaget att, i händelse
krigsskadeersättningarna på grund av otillräcklig premieinkomst måste reduceras,
ersättningsbeloppen för personlig lösegendom skola nedsättas så,
att de större beloppen få vidkännas en procentuellt starkare reduktion än de
mindre. Icke heller detta förslag finner Industriförbundet motiverat. Förbundet
anser att förslaget i nu berörda avseenden skulle kunna omarbetas,
så att det bättre tillgodoser de större lösöreboen utan att detta behöver i
någon mån skada andra intressenter i krigsförsäkringen.

Kommerskollegium anför.

Krigsskadeersättningen är avsedd att i möjligaste mån anordnas efter försäkringstekniska
grunder. Ägarna av större lösörebon få erlägga premier
för sin egendom efter samma grunder som ägarna av mindre dyrbar lösegendom,
ehuru givetvis intill maximibeloppet för försäkringen. Det kan
då icke vara rimligt att beröva vissa försäkringstagare en del av det skydd,
för vilket de betalat, till förmån för andra försäkringstagare och inom försäkringen
genomföra en form av beskattning. En dylik beskattning genom
en gradering av krigsskadeersättningarna kan för övrigt såsom utredningen
också framhållit ingalunda utformas efter den verkliga skattekraften. Utredningen
har såsom motivering för den föreslagna ersättningen för delskador
å större lösörebon uttalat, att det i fall av reduktion av ersättningen
måste framstå såsom anmärkningsvärt, om en 10,000-kronorsskada å ett
bo A, vars värde uppgår till flera tiotusental kronor, skulle ersättas med
samma belopp som en totalskada å ett bo B, värt 10,000 kronor. Det må
emellertid framhållas, att ägaren av B dessutom kan äga en förmögenhet,
som icke omfattas av lösegendomsförsäkringen och som kanske är större än
den förmögenhet, som innehas av ägaren av A, vilken kan tänkas ha sin
förmögenhet så gott som helt nedlagd i lösöreboet. I dylikt fall skulle det
icke ens ur beskattningssynpunkt kunna framställas någon erinran mot en
ersättning med samma belopp. Det synes kollegium icke tillrådligt att inom
krigsskadeförsäkringen låta beskattningssynpunkter spela in. Kollegium
vill därför i likhet med handelskamrarna förorda, att krigsskadeförsäkringen
betraktas såsom förstarisk-försäkring samt att ersättningarna för ali lösegendom
vid otillräcklig premieinkomst reduceras i samma proportion.

Slutligen har handelskammaren i Göteborg anfört, att utredningens behandling
av personlig lösegendom, däri smycken, ädla stenar och äkta pärlor
inginge, gåve anledning till erinringar. Att dessa föremål undantoges från
krigsskadeförsäkringen torde icke kunna väcka betänkligheter. Da utredningen
av praktiska skäl ansåge, att den premie ägaren hade att betala skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

beräknas å hela lösörets försäkringsbelopp, dock högst å 50,000 kronor, torde
det emellertid vid beräkning av det s. k. krigsförsäkringsbeloppet vid
underförsäkring ej vara riktigt att reducera brandförsäkringsbeloppet pro
rata. Handelskammaren förordar i stället, att, därest vid underförsäkring
av personlig lösegendom med däri ingående smycken, ädla stenar och äkta
pärlor brandförsäkringsbeloppet täcker värdet av den av krigsförsäkringen
omfattade egendomen — d. v. s. annan egendom än nämnda föremål —-sistnämnda egendom vid krigsskadeersättningens bestämmande skall anses
krigsförsäkrad till fulla värdet. I sådant fall förelåge ej, framhåller handelskammaren,
någon underförsäkring av den i krigsförsäkringen ingående egendomen.

Slutligen må här omnämnas, att sistnämnda handelskammare starkt ifrågasatt,
örn ej den av utredningen föreslagna självrisken örn fem procent av
krigsförsäkringssumman vere väl hög, i synnerhet när lösegendomen hade
stort värde.

Jag ansluter mig till utredningens åsikt, att den föreslagna krigsförsäk- Departementsvingen
i princip skall vara självförsörjande. Likaledes delar jag utred- chefen.
ningens uppfattning att — i överensstämmelse med vad som enligt lagen
om ^^skadeersättning gäller beträffande försäkringen å varor och maskiner
— bidragsplikten i förhållande till brand- eller sjöförsäkringsbeloppet
bör göras lika för alla, oavsett egendomens belägenhet och karaktär.

Även i övrigt biträder jag vad utredningen föreslagit i fråga om storleken
av försäkringsavgifterna, vilkas maximering till två eller, under vissa förhållanden,
tre procent av försäkringsbeloppet synes lämpligt avvägd.

Försäkringsavgifterna torde, såsom utredningen föreslagit, i regel böra
uppbäras efter krigets slut i rater om en halv procent per halvår. Emellertid
anser jag, i likhet med handelskammaren i Göteborg och kommerskollegium,
att möjlighet bör förefinnas att uttaga avgift redan under pågående
krig. Rätt att i detta avseende fatta erforderliga beslut synes böra ankomma
på Kungl. Majit. Jag föreslår, att lagförslaget utformas i enlighet härmed.

Enligt utredningens förslag skall ersättning utbetalas efter krigets slut å
tid, som krigsskadenämnden för varje särskilt fall bestämmer, nämnden
obetaget att av medel, som för ändamålet må komma att ställas till förfogande,
helt eller delvis utbetala ersättning tidigare. Vidare gäller enligt förslaget
att å ersättningsbelopp, som ej utbetalats sex månader från krigets
slut, ersättningsberättigad äger från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta
efter räntefot, som Konungen bestämmer. Vad utredningen sålunda föreslagit
överensstämmer i tillämpliga delar med redan gällande bestämmelser
i lagen om krigsskadeersättning. Jag biträder förslaget härutinnan. Därest
staten i syfte att möjliggöra ersättningars utgivande innan härför erforderliga
försäkringsavgifter influtit förskotterar medel för ändamålet, synes det
naturligt att, på sätt utredningen förutsatt, staten tillgodoräknar sig ränta
å dessa belopp. Vid försäkringsavgiftens bestämmande måste alltså hänsyn
tagas härtill.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Ehuru försäkringen såsom förut nämnts är avsedd att principiellt vara
självförsörjande, åvila enligt förslaget vissa ekonomiska förpliktelser statsverket.
Ifrågavarande förpliktelser avse, att staten ansvarar dels för ersättningsbelopp
som kan hava för mycket utbetalts dels ock för till äventyrs
uppkommande förlust i anledning av att vid ersättningarnas bestämmande
antagits komma att inflyta mer än som vid bidragsperiodens utgång verkligen
influtit. Praktiska skäl tala för bibehållandet av denna anordning,
som för övrigt överensstämmer med vad som enligt lagen den 21 juni 1940
redan gäller i fråga örn fastighetsförsäkringen. Kostnader av större betydelse
torde härigenom ej åsamkas statsverket.

Utredningens förslag beträffande krigsskadeersättningens bestämmande
i fråga örn personlig lösegendom har väckt åtskilliga gensagor i de avgivna
yttrandena. Vad till en början angår den av utredningen föreslagna självrisken
— i vilken del förslaget berör ej endast personlig lösegendom utan all
under försäkringen inrymd lös egendom — delar jag utredningens uppfattning,
att samtliga försäkringstagare av praktiska skäl böra stå viss självrisk.
För att denna självrisk skall träffa alla försäkringstagare jämförelsevis lika
torde, såsom utredningen föreslagit, densamma böra bestämmas i förhållande
till försäkringsbeloppet för egendomen i fråga. Vad utredningen härutinnan
förordat eller att självrisken skall utgöra fem procent av detta belopp
synes lämpligt avvägt. Att därjämte fastställa en viss absolut nedre gräns,
under vilken skadereglering icke skulle komma i fråga, anser jag på skäl
utredningen anfört icke böra ifrågakomma. Ej heller finner jag det lämpligt
att, såsom en av utredningsmännen förordat, för de säkerligen jämförelsevis
fåtaliga fall, då överförsäkring i väsentlig grad föreligger, frångå den i praktiken
lättillämpliga regeln om självriskens bestämmande på grundval av försäkringsbeloppet.

Liksom utredningen anser jag, att försäkring mot krigsskada av personlig
lösegendom ej må medgivas till belopp överstigande en viss gräns. Var
denna gräns bör sättas är, såsom utredningen framhållit, i stort sett en
lämplighetsfråga. Utredningens förslag i detta hänseende — eller att högsta
krigsförsäkringsbeloppet för personlig lösegendom, som är avsedd att förvaras
å en och samma plats, skall utgöra 50,000 kronor — bör enligt min
mening godtagas.

Enligt förslaget skall — med nyssnämnda maximering av försäkringsbeloppet
för personlig lösegendom till 50,000 kronor — det för egendomen
gällande brand- eller sjöförsäkringsavtalet ligga till grund för ersättningens
bestämmande, därvid dock hänsyn icke skall tagas till utfästelse om förstarisk-försäkring.
Detta innebär, på grund av stadgandet i 40 § lagen den 8
april 1927 om försäkringsavtal, att, om egendom är underförsäkrad, ersättning
för delskada utgår allenast med så stor del av skadans värde, som svarar
mot förhållandet mellan försäkringsbeloppet och egendomens värde. För
de fall, där försäkringsbeloppet redan enligt försäkringsavtalet är lägre än
egendomens värde, synes anmärkning icke kunna riktas mot en dylik regel,
och någon invändning häremot har heller ej framkommit i de avgivna ytt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

randena. Vad åter angår de fall, då bristande överensstämmelse föreligger
mellan krigsförsäkringsbeloppet och egendomens värde på grund av den föreslagna
maximeringen av förstnämnda belopp till 50,000 kronor, kan frågan
synas mera tveksam. I flera yttranden har förordats, att försäkringen för
sådana fall skulle betraktas som en förstarisk-försäkring och alltså inträffad
skada ersättas till fullo, i den mån skadan täckes av det fastställda försäkringbeloppet
50,000 kronor. De skäl, vilka anförts till stöd för en dylik anordning,
kunde visserligen synas värda beaktande. För tillämpning härav
torde dock, enär förstarisk-försäkring fordrar högre premie än annan försäkring,
böra förutsättas att avgiften för krigsförsäkringen å personlig lösegendom
med värde överstigande 50,000 kronor beräknades efter annan
grund än avgiften för övrig egendom samt att den föreslagna enhetliga premiesättningen
i förhållande till krigsförsäkringsbeloppet sålunda förfölle.
Emellertid kan en differentiering av avgiften med hänsyn tagen till nämnda
förhållande icke åstadkommas, eftersom varje material härför saknas. På
grund härav måste enligt min mening frågan lösas i enlighet med utredningens
förslag. Denna lösning får för övrigt anses vara en naturlig följd
av ersättningens maximering vid totalskada. Såsom utredningen påpekat
kommer nämligen enligt utredningens förslag ersättning vid delskada alltid
att utgöra samma procent av ersättningen vid totalskada som skadeprocenten
och alltså samma försäkringsskydd att erhållas vid såväl totalskada som
delskada. Då man tvångsvis genomför en maximering vid totalskada, synes
det allenast följdriktigt att vid delskada motsvarande nedsättning av ersättningen
sker.

Genom den nu föreslagna regeln för beräkning av ersättning vid fall av
delskada å personlig lösegendom med värde över 50,000 kronor kommer
alltså visserligen ägaren av sådan egendom i så måtto i sämre ställning än
andra försäkringstagare att han saknar möjlighet till fullt försäkringsskydd
för delskador. Däremot lärer icke med fog kunna göras gällande, såsom i
åtskilliga yttranden skett, att han för försäkringsavgiften, beräknad på
grundval av krigsförsäkringsbeloppet, erhåller sämre valuta än övriga försäkringstagare.
Vid sådant förhållande torde anledning saknas för ägare av
personlig lösegendom med värde överstigande nämnda belopp att frånsäga
sig delaktighet i krigsförsäkringen. Vad slutligen angår den i vissa yttranden
påtalade olägenheten ur skaderegleringssynpunkt av utredningens förslag på
denna punkt — att varje delskada skulle påkalla värdering av boet i dess
helhet — lärer denna icke bliva av större betydelse, eftersom lösörebon med
värde över 50,000 kronor torde vara jämförelsevis fåtaliga. Motsvarande
olägenhet förefinnes för övrigt vid reglering av delskada å all egendom.

Däremot anser jag de invändningar befogade, som rikta sig mot utredningens
förslag att vid otillräcklig avgiftsinkomst ersättningarna för skada
å personlig lösegendom skola nedsättas kraftigare i samma mån som försäkringssumman
för egendomen ökas. De av utredningen gentemot en dylik
graderad nedsättning av ersättningarna anförda skälen, vilka av utredningen
tillerkänts avgörande vikt endast så länge fråga gäller normala för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

hållanden, äga enligt min mening samma giltighet även för den händelse
krigsskadegörelsen blir av den omfattning att den föreslagna avgiften om
två eller eventuellt tre procent av försäkringsbeloppet visar sig otillräcklig.
Det synes icke riktigt att inom ramen av förevarande försäkring genomföra
en form av beskattning av ägare till dyrbarare lösörebon, vilket den föreslagna
graderingen av nedsättningen innebär. Framhållas må också, att
försäkringen i princip är frivillig samt att, såsom i åtskilliga yttranden påpekats,
anledning finnes till antagande att ägare av personlig lösegendom
av större värde till följd av den föreslagna nedsättningsregeln i betydande
utsträckning skulle frånsäga sig delaktighet i försäkringen. Den förordade
beskattningsformen skulle för övrigt, enär värdet av den personliga lösegendomen
icke är en tillförlitlig mätare av skattekraften, ej verka rättvist, vartill
kommer att skatten skulle drabba endast ägare av skadade lösörebon.
På grund av vad sålunda anförts föreslår jag, att för den händelse krigsskadornas
värde överstiger avgiftsinkomsten nedsättningen av ersättningarna
sker proportionellt för all egendom, oavsett densammas art och värde.

Jag har i det föregående anslutit mig till utredningens förslag att smycken,
ädla stenar och äkta pärlor ej skola omfattas av krigsförsäkringen.
Vad utredningen i anledning därav föreslagit beträffande skadereglering och
avgiftsberäkning, då fråga gäller personlig lösegendom med däri ingående
föremål av angivet slag, synes böra godtagas. De erinringar, som handelskammaren
i Göteborg riktat mot krigsförsäkringsbeloppets beräkning vid
fall av underförsäkring å personlig lösegendom, torde alltså enligt min mening
ej böra föranleda ändring av förslaget i denna del.

Organisationen.

Utredningen. Beträffande organisationen av den föreslagna försäkringsverksamheten
anför utredningen i huvudsak följande.

Det har redan från början stått för utredningen klart, att det icke är möjligt
att lägga uppgiften att meddela försäkring mot krigsskada på de enskilda
bolagen var för sig. Även örn man teoretiskt kan tänka sig en fullständig
utjämning av riskerna oell därmed även av kostnaderna genom att samtliga
bolag, som meddela brand- eller sjöförsäkring å sådan lösegendom, som enligt
förslaget skall omfattas av krigsförsäkringen, ekonomiskt sammansluta
sig i en krigsförsäkringspool, så torde det dock möta mycket stora praktiska
svårigheter att på ett tillfredsställande sätt genomföra en sådan ordning. En
dylik sammanslutning måste ju omfatta icke blott riksbolagen samt länsoch
häradsbolagen utan även det stora antal s. k. sockenbolag, vilkas verksamhet
icke står under offentlig tillsyn och ofta bedrives under synnerligen
primitiva former. En anordning med varje särskilt bolag som krigsförsäkringsgivare
skulle säkerligen också leda till stora ojämnheter i fråga örn reglerandet
av inträffade skador.

Utredningen har då i stället övervägt den möjligheten, att för ändamålet
skulle bildas ett särskilt försäkringsbolag med uteslutande uppgift att vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

krigsförsäkringsgivare. Stiftare och aktieägare eller delägare kunde lämpligen
vara de privata bolag, som meddela civilriskförsäkring å sådan egendom,
som skulle ingå i den av utredningen föreslagna krigsskadeförsäkringen.
Även en sådan lösning av frågan torde dock vara förenad med åtskilliga
praktiska olägenheter, vilka skulle bliva särskilt framträdande i fråga om
skaderegleringen. Örn exempelvis ett affärsföretag drabbas av krigsskada,
torde såväl varor, vilka ingå i den obligatoriska krigsskadeförsäkringen, som
inventarier, vilka skulle falla inom bolagets verksamhetsområde, komma att
utsättas för skadegörelse. Skadan å varorna skulle regleras av krigsskadenämnden
under det att skadan i övrigt enligt den här antydda linjen skulle
regleras av det nya krigsförsäkringsbolaget. En sådan anordning måste medföra
betydande dubbelarbete och kan enbart av denna anledning icke anses
såsom en rationell lösning av frågan. Härtill kommer, att vid ett och samma
skadefall frågan, huruvida krigsskada föreligger eller icke, kan komma att
bedömas olika av krigsskadenämnden och bolaget.

I detta sammanhang må vidare erinras, att den redan antagna lagen örn
krigsskadeersättning på av krigsskadeu hedningen anförda skäl funnits böra
bygga på den principen, att avgöranden i ersättningsfrågor ej få dragas inför
domstols prövning. Detsamma torde på likartade skäl böra gälla med
avseende å den av utredningen nu föreslagna lösegendomsförsäkringen, men
en sådan princip torde knappast kunna ifrågasättas, örn försäkringen meddelas
av en privat försäkringsgivare. Skulle överhuvud taget tvister mellan
försäkringstagarna och bolaget kunna undandragas domstolarnas prövning,
torde det vara nödvändigt att tillskapa ett särskilt organ med uppgift att
slutgiltigt avgöra dylika tvister.

En anordning med ett privat försäkringsbolag som försäkringsgivare skulle
därför sannolikt medföra en vidlyftigare förvaltningsapparat och därmed
även högre kostnader än om den nu ifrågavarande krigsskadeförsäkringen
anordnas efter i stort sett enahanda linjer som den redan beslutade försäkringen
å fast egendom, varor och maskiner, d. v. s. örn försäkringen meddelas
av staten genom dess krigsskadenämnd. Då staten genom lagen örn
krigsskadeersättning redan inträtt såsom krigsförsäkringsgivare på ett näraliggande
område, synes det knappast ändamålsenligt att, då frågan nu gäller
en utsträckning av krigsförsäkringen, söka lösa denna fråga efter andra
linjer. Utredningen har därför funnit sig böra föreslå, att staten genom
krigsskadenämnden omhändertager krigsskadeförsäkringen jämväl av den
lösa egendom, som omfattas av nu förevarande förslag. Utredningen har
därvid icke förbisett, att det kan vålla stora svårigheter att vid ett krigsutbrott
i hast nytillskapa en organisation för handhavandet av en så stor verksamhet
som krigsskadeförsäkringen av fastigheter samt av varor, maskiner
och annan lösegendom. Nämnden torde emellertid kunna påräkna värdefullt
stöd av den administrativa apparat, varöver de privata försäkringsbolagen
förfoga.

Utredningen framhåller vidare, att, om den föreslagna frivilliga lösegendomsförsäkringen
knötes till statens krigsskadenämnd, torde den i organisatoriskt
avseende helt kunna följa de regler, som beträffande den obligatoriska
försäkringen meddelats i lagen den 21 juni 1940. De lagbestämmelser,
sorn avse förstnämnda försäkring, hava också i förslaget infogats såsom ett
nytt kapitel i nämnda lag. Härigenom bliva de i 1 kapitlet och nuvarande
4 kapitlet av lagen upptagna stadgandena tillämpliga jämväl beträffande nu
ifrågavarande försäkring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Departements chefen.

Yttrandena. I yttrandena hava erinringar ej framställts mot utredningens
förslag i fråga örn organisationen av försäkringsverksamheten. Emellertid
påpekar handelskammaren i Göteborg nödvändigheten av att krigsskadenämnden,
i vars händer en så stor makt komme att läggas, erhölle en allsidig
och sakkunnig sammansättning. Vidare framhåller Kungl, automobil
klubben såsom nödvändigt, att sakkunskapen på motorfordonsområdet bleve
representerad i den krigsskadenämnd, som hade att fastställa ersättning för
skada å motorfordon.

De skäl, som utredningen anfört till stöd för förslaget att staten genom
krigsskadenämnden omhändertager krigsförsäkringen jämväl av ifrågavarande
egendom, synas övertygande. Jag tillstyrker, att vad utredningen föreslagit
beträffande organisationen följes vid lagstiftningen i ämnet. 1 anledning
av vad i yttrandena anförts beträffande krigsskadenämndens sammansättning
må framhållas, att vid valet av ledamöter i nämnden den synpunkten
torde böra vara vägledande, att största möjliga sakkunskap på de
områden, som äro av betydelse för frågornas bedömande, skall vara företrädd
inom nämnden samt att utrymme bör beredas för olika intressen, som
beröras av de skilda verksamhetsgrenarna.

Med beaktande av de synpunkter, till vilka jag i det föregående anslutit
mig, har utredningens förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen
den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning överarbetats inom handelsdepartementet.
Jag torde i det följande få något beröra de olika paragraferna
i förslaget. I samband härmed torde vad utredningen föreslagit i
fråga örn fartyg under byggnad få upptagas till behandling.

Lagförslaget.

1 §•

Förevarande paragraf motsvarar 1 § i den nu gällande lagen efter viss
omredigering, föranledd av utökningen av lagens tillämpningsområde.

2 §.

Ur lagteknisk synpunkt har det ansetts lämpligt att under en gemensam
paragraf i 1 kapitlet sammanföra sådan egendom, som är helt undantagen
från lagens bestämmelser. I förevarande paragraf hava ifrågavarande undantag
angivits, i samband varmed i lagen i övrigt vidtagits vissa redaktionella
jämkningar. Under 1 mom. a)—f) samt 2 och 3 mom. i paragrafen
bar sålunda upptagits den egendom, som jämlikt 4 § 1—3 mom. i den nu
gällande lagen är utesluten från krigsförsäkringen. Bestämmelserna i 1 mom.

b) och f) i förevarande paragraf hava vidare utformats med beaktande av
att enligt det av mig förordade förslaget lös egendom, som tillhör svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

staten eller främmande stat, skall undantagas från försäkringen. Under d)
i samma moment har, i enlighet med vad jag i det föregående föreslagit,
stadgats undantag för viss kommunal lös egendom. Det under g) i momentet
angivna undantaget är detsamma som av utredningen upptagits under e)
i 2 mom. av dess 25 §.

3 §•

Förevarande paragraf är lika med 2 § i den nu gällande lagen.

4 §.

Paragrafen motsvaras av 5 § i gällande lag.

5 §.

Utredningen har vid behandlingen av 4 § i sitt lagförslag anfört, att sådan
lös egendom, som avsåges i 4 mom. av 4 § i den gällande lagen, borde, i
den mån den vöre brandförsäkrad, inbegripas under den av utredningen
nu föreslagna lösegendomsförsäkringen.

I likhet med utredningen anser jag, att skydd mot krigsskada bör hére- Departementsdas
inom lösegendomsförsäkringen för de byggnader, varom här är fråga. chefenI
detta sammanhang må erinras om, att andra lagutskottet i utlåtande i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ^^skadeersättning
framhållit de svårigheter, som till följd av det i 4 § 4 mom. stadgade
undantaget kunde komma att uppstå för ägare till skadade dylika
byggnader, i samband varmed utskottet förutsatt att, därest så skulle visa
sig nödvändigt, särskilda åtgärder vidtoges till motverkande av dessa olägenheter.
I nu förevarande paragraf, som innehåller den i 3 § av den gällande
lagen givna definitionen av begreppet fastighet, har förevarande undantagsstadgande
utformats på sådant sätt, att byggnaderna i fråga undantagits
allenast från bestämmelserna i 2 kapitlet.

10 §.

Paragrafen är, frånsett vissa redaktionella jämkningar, lika med 10 § i
den gällande lagen.

16 §■

Utredningen har i fråga om krigsförsäkring av fartyg under byggnad funnit
sig böra föreslå vissa ändringar i den gällande lagen om krigsskadeersättning.
I detta hänseende anför utredningen i huvudsak följande.

Med den bestämning av begreppet varor, som givits i 16 § första stycket a)
i lagen örn ^^skadeersättning, komma uppenbarligen sådana fartyg att
ingå under detta begrepp. Krigsskadeutredningen torde hava utgått ifrån,
att sådan egendom i regel är brandförsäkrad och sålunda skulle komma att
ingå i den obligatoriska varuförsäkringen. Enligt nu inhämtade upplys -

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

ningar tecknas emellertid å fartyg under byggnad oftast sjöförsäkring, avseende
tiden från kölsträckningen till och med provturen, trots att de risker
försäkringen avser att täcka enligt försäkringsavtalslagen ej äro att hänföra
till sjöförsäkringens område. Aven här föreligger givetvis den möjligheten
att genom tecknandet av brandförsäkring vinna anslutning till den obligatoriska
krigsskadeförsäkringen, men det kan starkt ifrågasättas, om en sådan
lösning är lämplig. Varuförsäkringen är avsedd att finansieras genom
förskottsavgifter, vilka skola uttagas för korta tidsperioder och så avpassas,
att jämvikt upprätthålles mellan inkomster och utgifter. Då fartyg under
byggnad kunna representera värden till många miljoner kronor, för vilka
risken för totalförstöring är tämligen stor, skulle ett medtagande av dem i
varuförsäkringen kunna förorsaka våldsamma kastningar i riskförloppet
och därmed även i premienivån. Med hänsyn härtill är det enligt utredningens
mening lämpligare, att de större fartygsbyggena inordnas under
maskinförsäkringen, vilken i händelse av en mera omfattande skadegörelse
skall i viss utsträckning finansieras genom efterskottsavgifter efter krigets
slut. Mindre fartyg under byggnad, vari utredningen inbegriper även motor-,
segel- och roddbåtar, torde däremot utan olägenhet, såsom krigsskadeutredningen
tänkt sig, kunna liksom andra produkter av industriell verksamhet
eller hantverk ingå i varukollektivet.

För avgörandet av frågan vilka fartygsbyggen som skola ingå i varuförsäkringen
och vilka som skola hänföras till maskinförsäkringen kunna olika
regler tänkas. Exempelvis kunde föreskrivas, att fartyg under byggnad, som
i färdigt skick representerar ett värde överstigande visst belopp, skall samordnas
med maskinkollektivet. På grund av att å ett och samma varv kunna
emottagas beställningar såväl å smärre nybyggnader som å miljonbyggen,
skulle emellertid en sådan regel leda till en i praktiken svårgenomförbar
uppdelning av samma varvs produktion. Den enklaste lösningen av frågan
torde därför vara att hänföra samtliga nybyggnader å varv, som i allmänhet
bygga fartyg representerande större värden, till maskinförsäkringen.
Det synes lämpligen böra få ankomma på krigsskadenämnden att för varje
särskilt varv avgöra, huruvida dess produktion skall vara krigsskadeförsäkrad
inom varu- eller inom maskinförsäkringen. Utredningen föreslår sådan
ändrad lydelse av 16 § lagen om krigsskadeersättning som erfordras för
genomförandet av den här förordade omläggningen.

Som ovan nämnts äro åtminstone de större fartygsbyggena i regel ej försäkrade
i brandförsäkringsbolag utan skyddade mot brandrisken genom sjöförsäkring.
Med nuvarande bestämmelser i lagen örn krigsskadeersättning
torde de därför, örn man bygger på den i praxis tillämpade gränsdragningen
mellan brandförsäkring och sjöförsäkring, icke komma att omfattas av den
obligatoriska krigsskadeförsäkringen, såvida ej särskild brandförsäkring tecknas,
vilket ofta skulle medföra ett överflyttande helt eller delvis av civilförsäkringen
från ett försäkringsbolag till ett annat. Då det ej kan ligga i
statens intresse att genom lagstiftningen rörande krigsförsäkring giva anledning
till icke i och för sig påkallade ändringar i bestående förhållanden på
civilförsäkringens område, har utredningen vidare funnit sig böra föreslå
sådan lydelse av 16 § nyssnämnda lag, att lagen blir tillämplig å fartyg
under byggnad även för det fall att de äro sjöförsäkrade.

Skånes handelskammare framhåller, att genom att krigsförsäkringen i enlighet
med utredningens förslag administrativt frigjorts från sin uteslutande
anknytning till brandförsäkringsinrättningarna hade varvsindustrien för dess

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

under byggnad varande fartyg gjorts delaktig av samina skydd, som tillkomnre
industrien i övrigt.

Sveriges industriförbund yttrar följande.

De av utredningsmännen anförda synpunkterna måste naturligen tillmätas
viss betydelse — ehuru det bör framhållas att även varulager och annan
till varuförsäkringen hörande egendom, på samma sätt som fartyg under
byggnad, mången gång även under krig måste förvaras med mycket betydande
värdeanhopningar på en och samma plats. De föreslagna finansieringsbestämmelserna
innebära emellertid den olägenheten ur skeppsvarvens
synpunkt, att dessa i fråga örn nybyggnader som hänföras till maskinförsäkringen
sannolikt icke kunna, vare sig under byggnadstiden eller ens då det
nybyggda fartyget levereras, med någorlunda säkerhet beräkna den krigsförsäkringsavgift,
som sammanlagt kommer att drabba fartyget i fråga.
Varvet blir följaktligen icke i stånd att före leveransen beräkna det tillägg
till köpeskillingen för fartyget, som motsvarar krigsförsäkringsavgiften och
som varvet rimligtvis måste söka få ut av fartygets beställare. Följden kan
lätteligen bli, att varvet faktiskt går miste örn möjligheten att skaffa sig
täckning för de på fartyget belöpande krigsförsäkringsavgifterna och själv
nödgas bära dessa, vilka givetvis kunna uppgå till betydande belopp. På nu
anförda skäl får Industriförbundet påyrka, att fartyg under byggnad, oavsett
fartygens storlek, alltid hänföras till varuförsäkringen.^ En sådan ordning
torde även ur principiell synpunkt vara den riktiga, då ju fartygen äro
att betrakta såsom vid varven framställda varor.

Kommerskollegium anför bland annat.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida de olägenheter av inordnandet av
fartygsbyggen under maskinförsäkringen, som påtalats av Industriförbundet,
kunna bli av någon större betydelse. Skyldigheten att erlägga krigsförsäkringsavgift
åligger den för brand- eller sjöförsäkringsavgiften betalnings -skyldige. Örn sålunda i samband med överlåtelse av fartyg brand- eller sjöförsäkringen
överföres på köparen, blir denne därefter ansvarig för krigsförsäkringsavgiften.
Kvarstår åter säljaren efter överlåtelsen såsom försäkringstagare,
har han dock möjlighet att i samband med överlåtelsen med
köparen avtala, att denne skall slutligen vidkännas krigsförsäkringskostnaden.
De sistnämnda fallen torde även komma att inträda endast mera undantagsvis.
Enligt Kollegii mening synas därför övervägande skäl tala för
den av utredningen föreslagna anordningen. Det förtjänar emellertid påpekas,
att, om fartygsbyggena inordnades under varuförsäkringen, det vid
leveranser till utlandet vore en fördel, då möjligheten att i dylika fall uttaga
efterskottsavgifter i regel torde bortfalla.

Enligt lagen den 21 juni 1940 gäller, att avgift inom såväl varu- som maskinförsäkringen
skall utkrävas av det vid varje debiteringstillfälle befintliga
försäkringsbeståndet. Därest kostnaderna för maskinförsäkringen ej
täckas genom avgifter under kriget, kommer i enlighet härmed avgift efter
krigets slut att uttagas för då förefintlig brandförsäkrad egendom av beskaffenhet
att hänföras till maskiner i lagens mening. I anslutning till vad sålunda
gäller innebär utredningens förslag i fråga örn fartyg under byggnad,
att avgift för sådan egendom, oavsett huruvida egendomen samordnats med
varu- eller maskinförsäkringen, skall utgå endast under byggnadstiden;
sedan fartyget färdigbyggts är det ej längre att hänföra till avgiftspliktig

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

egendom. Vid sådant förhållande torde de erinringar, som Sveriges industriförbund
anfört mot förslaget i denna del, förfalla. Då förslaget synes innebära
en tillfredsställande lösning av frågan örn krigsförsäkring av fartyg
under byggnad, biträder jag detsamma.

18 och 22 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 18 och 22 §§ i den gällande lagen
med vissa av de nya bestämmelserna föranledda ändringar.

25 §.

Paragrafen skiljer sig, bortsett från vissa ändringar av redaktionell innebörd,
från motsvarande paragraf i utredningens förslag bland annat därigenom,
att paragrafen utformats med beaktande av att, enligt vad jag tidigare
förordat, den som under krig tecknar ny försäkring skall äga rätt att
samtidigt med försäkringsavtalets ingående undantaga egendomen från krigsförsäkringen.
I förtydligande syfte har därjämte, i anslutning till vad i
några yttranden framhållits, gränsen mellan de fiskefartyg, som äro undantagna
från lösegendomsförsäkringen, samt övriga fiskefartyg angivits gå vid
en örubodräktighet av tjugu registerton.

Med anledning av vissa erinringar från svenska försäkringsbolags riksförbunds
sida må framhållas, att, då i paragrafen stadgas rätt att undantaga
viss egendom från krigsförsäkringen, därav torde framgå att sålunda undantagen
egendom icke kommer att ingå i krigsförsäkringen genom att tillläggsförsäkring
sedermera tecknas å densamma. Vidare torde av förslagets
avfattning och motivering följa, att egendom, som undantagits genom anmälan
före krigsutbrottet, ej kan tillföras krigsförsäkringen genom en efter
utbrottet av kriget skedd återkallelse av anmälningen. Däremot lärer anmälan
som här avses i enlighet med allmänna rättsregler kunna med laga verkan
återkallas före krigsutbrottet.

26 §.

Kungl, automobil klubben har beträffande andra stycket i förevarande
paragraf, vilken paragraf motsvarar 26 § i utredningens förslag, anfört, att
stadgandet vore behäftat med en viss oklarhet, som kunde föranleda svårigheter
vid en tolkning av lagrummet. Detta gällde såväl uttrycket »avsedd
att förvaras» som ordet »plats». Det syntes därför klubben önskvärt att
ett förtydligande gjordes, så att å ena sidan försäkringstagare, som vidtagit
åtgärder i lojalt syfte för att fördela risken och undvika totalskada
gåves möjlighet till motsvarande ökad försäkringsersättning, medan å andra
sidan garantier skapades för att förhindra ett illojalt utnyttjande av bestämmelsen
i fråga. Alldeles särskilt syntes det klubben nödvändigt, att det beträffande
motorfordon, som ju icke förvarades tillsammans med annat lösöre,
i nu berört avseende gjordes ett förtydligande, så att desamma i fråga
örn försäkringsmaximum och delskadornas beräknande icke komme att inberäknas
i försäkringstagarens övriga lösegendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Med anledning av vad sålunda anförts må framhållas, att den föreslagna Departementsmaximeringen
av krigsförsäkringsbeloppet för personlig lösegendom är av- chefen.
sedd att gälla för den egendom, som under normala förhållanden förvaras på
samma plats. Därest egendomen i ett lösörebo under kriget förflyttas till
skilda platser i syfte att i görligaste mån förhindra krigsskada å densamma,
torde ifrågavarande bestämmelse om maximering böra tillämpas som om
dylik förflyttning ej ägt rum. Med hänsyn till svårigheterna att exakt angiva
omfattningen av den egendom, för vilken maximeringen sålunda gäller, synes
det sätt, på vilket regeln kommit till uttryck i lagtexten i utredningens förslag,
böra godtagas. Vad beträffar motorfordon lärer frågan sakna betydelse,
eftersom motorfordon — i enlighet med de år 1938 av de s. k. riksbolagen
antagna allmänna brandförsäkringsvillkoren — icke äro att hänföra till personlig
lösegendom.

27 §.

Paragrafen överensstämmer med motsvarande paragraf i utredningens
förslag.

28 §.

Förevarande paragraf motsvaras av första stycket i 28 § av utredningens
förslag. Med hänsyn till att enligt det av mig förordade förslaget vid bristande
avgiftsinkomst nedsättning av ersättningarna skall ske proportionellt
för all egendom har andra stycket i sistnämnda paragraf utgått.

29 §.

Paragrafen är lika med motsvarande paragraf i utredningens förslag.

30 och 31 §§.

Dessa paragrafer hava utformats under iakttagande av att, såsom jag i det
föregående föreslagit, avgift skall kunna uppbäras även före krigets slut,
därest Kungl. Maj :t så förordnar. I övrigt överensstämma paragraferna, frånsett
vissa redaktionella ändringar, med motsvarande paragrafer i utredningens
förslag. Det må framhållas, att en förutsättning för den regressrätt,
varom stadgas i 3 morn. av 30 §, på samma sätt som enligt 21 § andra stycket
gällande lag är att egendomen i fråga överlåtits före krigets utbrott.

32 och 33 §§.

Paragraferna överensstämma med vad utredningen föreslagit.

34-44 §§.

Dessa paragrafer överensstämma med 25—35 §§ i gällande lag efter vissa,
av de nya bestämmelserna föranledda ändringar i 27, 28, 32 och 34 §§ sistnämnda
lag, motsvarande 36, 37, 41 och 43 §§ i den nya Jagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det i överensstämmelse
med vad sålunda anförts överarbetade förslaget till lag angående ändring
i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540) om lcrigsskadeersättning,
av den lydelse bilaga vid detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Nils Sehlberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni 1940 (nr 540)

om krigsskadeersättning.

Härigenom förordnas, att lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning
skall, i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse.

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

För skada å egendom i följd av krig, vari riket kommit, skall, i den mån
sådan krigsskada ej gottgöres i annan ordning, beredas ersättning genom statlig
krigsförsäkring i den omfattning och på de villkor som i denna lag stadgas.

2 §•

1 mom. Denna lag äger icke tillämpning å:

a) nationalparker och såsom naturminnesmärken fridlysta områden;

b) staten tillhörig egendom, dock att under bestämmelserna i lagen inbegripas
staten tillhörig utarrenderad jordbruksfastighet och fastighet, som innehaves
med tomträtt eller vattenfallsrätt eller med åborätt eller eljest ständig
eller ärftlig besittningsrätt;

c) kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser; d)

e) i jordeboken upptaget fiskeri, varmed äganderätt till grunden ej är förenad,
samt frälseränta;

f) främmande stat tillhörig egendom;

g) penningar, aktier, obligationer och andra fordringsbevis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

3 mom. Gäller enligt bestämmelse i 1 eller 2 mom. lagen ej för byggnad,
vare lag samma beträffande tomtområde, som hör till byggnaden.

3 §.

För handläggning av frågor rörande krigsförsäkring enligt denna lag skall
finnas en för riket gemensam nämnd (statens krigsskadcnämnd).

De föreskrifter, som utöver denna lag erfordras beträffande nämndens organisation
och verksamhet, meddelas av Konungen.

2 kap. Krigsskada å fastigheter samt å inventarier och produkter inom
jordbruk och trädgårdsskötsel lii. m.

4 §•

Ersättning enligt detta kapitel utgår för krigsskada å dels fastighet, varå
bestämmelserna i kapitlet vid skadans inträffande äga tillämpning, dels lösa
inventarier, levande och döda, avsedda för jordbruk eller trädgårdsskötsel
å sådan fastighet, dels å fastigheten förvarade jordbruks- och trädgårdsprodukter,
som utvunnits å eller äro avsedda för fastigheten eller fastighet som
är i sambruk med denna, dels ock å fastigheten förvarade, därstädes eller å
sambrukad fastighet avverkade skogsprodukter.

5 §•

Med fastighet förstås i detta kapitel egendom, som omedelbart på grund av
lagen den 24 maj 1895 angående vad till fast egendom är att hänföra skall
betraktas såsom sådan egendom, så ock byggnad, som icke enligt samma
lag är hänförlig till fast egendom, dock att, därest värdet av byggnad eller
med varandra sammanhängande byggnader, som äro uppförda å mark för vilken
byggnadsägaren enligt kommunalskattelagen icke är skattskyldig, understiger
500 kronor, sådan byggnad ej anses som fastighet.

10 §.

Bidraget skall bestämmas av krigsskadenämnden och utgå med högst en
halv procent för år av fastighetens värde, dock under högst tio år.

Såsom fastighets värde anses dess taxeringsvärde. Saknas sådant, skall
fastighetens värde fastställas i den ordning Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

3 kap. Krigsskada å varor och maskiner.

16 §.

Ersättning utgår jämväl för krigsskada å fartyg under byggnad å varv,
såframt egendomen är brandförsäkrad i svenskt försäkringsbolag eller i utländsk
försäkringsanstalt med rätt att driva försäkringsrörelse här i riket;
och skola samtliga å varje särskilt varv under byggnad varande fartyg, sorn
här avses, efter krigsskadenämndens avgörande hänföras till antingen a)
varor eller b) maskiner. Med brandförsäkring förstås här även försäkring mot
brandskada, som meddelats i form av sjöförsäkring.

18 §.

Ersättning utbetalas å tid, som krigsskadenämnden för varje särskilt fall
bestämmer.

22 §.

Avgift uppbäres i den ordning krigsskadenämnden bestämmer.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 53,

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

4 kap. Krigsskada å annan egendom.

25 §.

Förflyttas egendom, som här avses, i syfte att undgå krigsskada till annan
plats än den i försäkringsavtalet angivna, skall utan hinder därav ersättning
utgå för krigsskada å egendomen.

2 mom. Från bestämmelserna i detta kapitel undantagas:

a) fartyg (båt, pråm), som nyttjas till handelssjöfart eller resandes fortskaffande
eller till annat ändamål, som med handelssjöfarten äger gemenskap,
såsom bogsering, isbrytning, bärgnings- eller dykeriföretag, så ock
fiskefartyg, som har en bruttodräktighet av tjugu registerton eller därutöver,
jämte sålunda undantagna fartygs tillbehör;

b) luftfartyg;

c) smycken, ädla stenar och äkta pärlor.

3 mom. Egendom skall jämväl vara undantagen från'' bestämmelserna i
detta kapitel, såframt försäkringstagaren gör anmälan därom hos försäkringsgivaren
före krigets utbrott eller, beträffande därefter försäkrad egendom,
samtidigt med försäkringsavtalets ingående.

26 §.

För personlig lösegendom, som är avsedd att förvaras å en och samma
plats, skall såsom högsta försäkringsbelopp anses 50,000 kronor.

27 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Å ersättningsbelopp, som ej utbetalts sex månader från krigets slut, äger
ersäitningsberättigad från utgången av nämnda tid åtnjuta ränta efter räntefot,
som Konungen bestämmer.

28 §.

29 §.

I fråga örn rätt till utfallande ersättningsbelopp skall så anses som om
ersättningen vore grundad på brand- eller sjöförsäkringsavtalet för egendomen.

30 §.

1 mom. Till gäldande av ersättning jämte ränta och kostnader skall erläggas
avgift av envar, som under kriget eller del därav är betalningspliktig
för brand- eller sjöförsäkringspremie för egendom, varå bestämmelserna i
detta kapitel äga tillämpning.

Avgiften skall för envar försäkringstagare, som avses i första stycket, utgöra
lika stor del av det högsta under kriget för honom gällande brandeller
sjöförsäkringsbeloppet för egendomen, dock att såsom högsta försäkringsbelopp
för personlig lösegendom, som är avsedd att förvaras å en och
samma plats, skall anses 50,000 kronor. Är vid försäkring å personlig lösegendom
ej särskilt försäkringsbelopp angivet för smycken, ädla stenar eller
äkta pärlor, skall försäkringsbeloppet för egendomen i dess helhet läggas
till grund för avgiftens bestämmande.

3 mom. Har försäkringstagare, innan krigsförsäkringen trätt i tillämpning,
å annan överlåtit egendom, som brand- eller sjöförsäkringen avser,
äge han av den nya ägaren utkräva eriagd avgift, såvitt ej den nya ägaren
på grund av försäkring, som han själv tagit, är pliktig att erlägga avgift för
egendomen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 53.

31 §.

Avgift uppbäres, där ej Konungen annorlunda förordnar, å tid efter krigets
slut, som krigsskadenämnden bestämmer, dock att avgiften, där den ej överstiger
två procent av det till grund för densamma liggande försäkringsbeloppet,
skall hava erlagts inom två år från krigets slut samt eljest inom tre år
från denna tidpunkt.

32 §.

Staten skall vidkännas vad i ersättning må hava utbetalts utöver det belopp,
med vilket ersättning till följd av stadgandet i 28 § skolat utgå.

33 §.

Vad i 22—24 §§ är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
försäkring enligt detta kapitel.

5 kap. Gemensamma bestämmelser.

34 §.

35 §.

Vid anmälan skall, såvitt möjligt, fogas av trovärdiga personer bestyrkt
redogörelse för den skadade egendomens beskaffenhet före skadan samt skadans
art och omfattning.

36 §.

37 §.

Värderingen skall, utom i fall som avses i 41 §, verkställas av en eller flera
värderingsmän. Över värderingen skall upprättas skriftligt utlåtande, vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

utan dröjsmål skall tillställas krigsskadenämnden. Avskrift av utlåtandet
skall av nämnden i rekommenderat brev med allmänna posten översändas
till den, som anmält skadan.

38 §.

39 §.

40 §.

Nämnden äger, innan ersättningsbelopp fastställes, besluta örn provisorisk
reglering helt eller delvis av inträffad skada.

41 §.

Därest krigsskadenämnden beträffande skada av mindre omfattning finner
tillräcklig utredning angående skadans värde föreligga, oaktat värdering
ej verkställts på sätt i 37 § stadgats, må nämnden avgöra ärendet utan sådan
värdering. Därvid må nämnden ej beräkna skadan till lägre värde än det
som yrkats utan att tillfälle beretts den, som anmält skadan, att yttra sig i
ärendet.

42 §.

I krigsskadenämndens beslut rörande ersättning skola deltaga minst tre
ledamöter, av vilka åtminstone en skall hava utövat domarämbete.

Beträffande sådant beslut skall gälla vad allmän lag stadgar angående
omröstning till dom. Mot ledamot gälla samma jäv som i rättegångsbalken
stadgas i fråga om domare.

43 §.

Krigsskadenämndens beslut skall vara slutgiltigt; dock vare den, som ej
åtnöjes med nämndens beslut i fråga om vem rätten till ^^skadeersättning
skall tillkomma eller rörande fråga huruvida eller i vad mån, vid tillämpning
av 17, 21, 26 eller 30 §, kan å brand- eller sjöförsäkringsavtal grundas rätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

till ersättning eller skyldighet att erlägga avgift, berättigad att instämma sin
talan till domstol inom en månad från det han fick meddelande om beslutet.

44 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas erforderliga
för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, av krigsskadenämnden.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. May.ts lagråd den 17 oktober
1940.

Närvarande:

justitieråden Eklund,
Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 8 oktober 1940 tillhandakommet utdrag av protokoll
över handelsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 4
oktober 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni
1940 (nr 540) om krigsskadeersättning.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsfiskalen Sven Edling.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Lagrådet:

Såsom ledande synpunkter vid utformandet av bestämmelserna örn den
nya krigsförsäkringen har med rätta uppställts dels att anordningen bör
byggas på försäkringstekniska grunder dels ock att de rättsregler, som utbildats
genom försäkringsvillkor och lagstiftningen om försäkringsavtal,
skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ett genomförande av dessa
synpunkter i så stor utsträckning som möjligt är nämligen i hög grad ägnat
att giva stadga åt anordningen och underlätta den praktiska tillämpningen
av förslagets regler. Det bör därför tillses, att avsteg från de uppställda
grundsatserna icke sker utan att starka skäl tala för en avvikelse. Från denna
utgångspunkt kan lagrådet icke finna, att den föreslagna begränsningen
av försäkringsbeloppet för personlig lösegendom är motiverad. I det betänkande,
som ligger till grund för förslaget, anföres såsom skäl för undantaget
allenast, att det synts olämpligt att i krigsförsäkringen medtaga sådant
lösöre till hur högt värde som helst. Då avgiften för försäkringsskyddet
skall beräknas efter försäkringsbeloppets storlek samt värdet av annan egen -

Kungl. May.ts proposition nr 53.

dom av sådant slag som avses i 4 kap. — t. ex. inventarier i ett stort affärshus,
en dyrbar tavelsamling tillhörande en stiftelse — ej sällan kommer att
överstiga den för personlig lösegendom satta värdegränsen, kan den omständigheten
i och för sig att försäkringsvärdet uppgår till mer än 50,000
kronor icke utgöra någon giltig anledning att ställa egendom av sistnämnda
slag i en särklass. Vidare medför förslaget härom en ej oväsentlig minskning
av det försäkringskollektiv, som skall uppbära ifrågavarande krigsförsäkring,
allra helst om ägare av stora lösörebon, med hänsyn till de obetydliga
fördelar försäkringen erbjuder dem, helt avstå från att deltaga däri.
Å andra sidan kommer undantagsbestämmelsen, om den upphöjes till lag,
icke blott att vålla betydande olägenheter vid den praktiska tillämpningen
utan även att medföra rättsverkningar som måste te sig stötande för
rättskänslan. I den förra delen må bland annat erinras örn att begreppet
personlig lösegendom icke har en otvetydig innebörd —- den bestämning
därav som tillämpas vid brandförsäkring har tillkommit ur helt andra synpunkter
och kan därför ej gärna följas. Begreppet kan icke lämpligen utan
närmare definition läggas till grund för lagbestämmelser av så ingripande
betydelse som de här föreslagna, och det skulle säkerligen bliva synnerligen
vanskligt att på ett tillfredsställande sätt utforma en sådan definition. Härutinnan
må bland annat anmärkas, att gränsdragningen mellan personlig
lösegendom och inventarier i många fall måste vålla svårigheter. Ännu besvärligare
måste det ofta bli att avgöra huruvida egendomen, såsom det
heter i 26 §, är avsedd att förvaras å en och samma plats. Särskilt betänkligt
är att förslagets genomförande kommer att rubba de förutsättningar,
som ligga till grund för den i 55 § lagen om försäkringsavtal upptagna bestämmelsen
att försäkring å personlig lösegendom, såvitt ej annat framgår
av omständigheterna, skall anses omfatta jämväl egendom som tillhör
försäkringstagarens make eller hos honom mantalsskrivet barn eller
annan av hans husfolk. Att husbonden sålunda ombesörjer sitt husfolks
behov av försäkring mot brandskada ansågs vid detta lagrums tillkomst
vara en anordning, som borde befrämjas. Regeln i förslaget måste verka
i motsatt riktning. Den vid gemensam försäkring förefintliga risken för
såväl husbonden som maka, barn och annat husfolk att få mindre ersättning
för krigsskada än om en var tager sin egen försäkring kommer att,
i sådana fall då vederbörande uppmärksamma förhållandet, föranleda en
ur andra synpunkter icke önskvärd uppdelning av nu gällande försäkringar.
Och för dem som icke lägga märke till denna — ej så lätt insedda
— rättsverkan av förslaget kunna obehagliga överraskningar uppstå vid en
eventuell skadereglering.

På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att den för personlig
lösegendom bestämda värdegränsen måtte utgå. Härigenom vinnes jämväl
en icke obetydlig förenkling, i det att vissa följdverkningar, som till sin
riktighet äro omstridda eller som i tillämpningen måste medföra ett extra
förvaltningsarbete, kunna undvikas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Justitierådet Lawski:

Vid granskning i lagrådet av 21 § i det förslag, som ligger till grund för
lagen den 21 juni 1940 om krigsskadeersättning, antydde jag, att man vid
förslagets avfattning i enkelhetens intresse allt för mycket avstått från en
mera exakt fördelning av ansvaret för krigsskador. Jag syftade därvid främst
på det förhållande, att vid krigsskada å fastighet eller maskiner den, som
lidit skada, i allmänhet kommer att deltaga i avgiftsbetalning i mindre utsträckning
än övriga försäkrade och, vad angår maskinförsäkring, synes
hava möjlighet att väsentligen undandraga sig sådan betalning (10 och 20 §§).
I det nu föreliggande förslaget har skyldigheten att erlägga avgift för krigsskadeförsäkring
av annan egendom än fastigheter, varor och maskiner reglerats
så (30 §), att alla försäkringstagare bliva likställda. Vid sådant förhållande
synes det mig — oavsett av vilken anledning denna likställighet
genomförts — böra tagas under övervägande, att redan nu jämväl beträffande
fastigheter och maskiner genomföra samma grundsats.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 53.

Kungl. Maj:ts proposition nr 53.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25
oktober 1950.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge,

Andersson, Domö, Rosander.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Bergquist, anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö,
lagrådets den 17 oktober 1940 avgivna utlåtande över det den 4 i samma månad
till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i vissa delar
av lagen den 21 juni 1950 (nr 550) om krigsskadeersättning.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden:

Lagrådet har hemställt om den ändringen i det till lagrådet remitterade
förslaget, att begränsningen av försäkringsbeloppet för personlig lösegendom
måtte utgå. Såsom framgår av redogörelsen för innehållet i yttrandena över
det av utredningen framlagda förslaget har även i flera av dessa givits uttryck
åt samma mening. För egen del anser jag visserligen den vid remissen
till lagrådet uttalade uppfattningen, att ersättning för skada å personlig lösegendom
icke borde genom statlig krigsförsäkring beredas utöver en viss
gräns, vara i och för sig befogad. De skäl, vilka av lagrådet anförts till stöd
för upphävandet av denna begränsning, måste emellertid otvivelaktigt tillmätas
synnerlig vikt. Då frågan icke är av större principiell betydelse, synes
anledning därför icke finnas att vidbliva den vid lagrådsremissen intagna
ståndpunkten. Jag tillstyrker alltså, att någon begränsning av försäkringsbeloppet
för personlig lösegendom icke stadgas. Härav betingad ändring har
skett i 26 och 30 §§.

Förutom nyssnämnda ändring har i förslaget, som i övrigt av lagrådets
majoritet lämnats utan erinran, allenast vidtagits vissa jämkningar av redaktionell
art.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu anförts överarbetade
förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 21 juni
1950 (nr 550) örn krigsskadeersättning måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. May.ts proposition nr 53.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Åke Hartvig.