Kungl. Majlis ‘proposition nr 50 (Proposition 1944:50)

Kungl. Majlis ‘proposition nr 50.

Nr 50.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till
lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen
den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar, m. m.; given Stockholms slott den
28 januari 1944.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929
(nr 131) örn försäkring för vissa yrkessjukdomar; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
örn försäkring för olycksfall i arbete.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 samt. Kr 50.

2088 48

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (nr 131)
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Härigenom förordnas, att 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 om försäkring
för vissa yrkessjukdomar1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §■

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i
arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara
försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del
framkallats genom inverkan av
arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav,
fosfor eller förening därav,
stendamm,

bensol eller någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller något
av deras nitro- eller aminoderivat (såsom nitrobensol eller trinitrotoluol,
anilin eller parafenylendiamin),

klorderivat av fenol eller naftol eller deras salter,

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform eller
trikloretylen),
koloxid,

cyan eller förening därav,

kolsvavla,

svavelväte,

klor, hypoklorit eller klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,
strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne.

Såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall jämväl anses här nedan
angiven sjukdom, där den uteslutande eller till övervägande del förorsakats
av den försäkrades arbete, nämligen:

1) senskideinflammation (senknarr), därest i arbetet ingår ensidiga eller
för arbetaren ovanliga rörelser av arm eller hand eller ovanlig ansträngning
av ben eller fot;

1 Senaste lydelse av 1 § se SFS 1938: 211.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 50. 3

2) inflammation av slemsäck eller underhudsvävnad vid knä eller armbåge,
därest arbetet utföres under fortgående eller upprepat eller för arbetaren
ovanligt tryck mot knä- eller armbågstrakten;

3) sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler (epikondylit),
därest i arbetet ingår ensidiga eller för arbetaren ovanliga rörelser av armen;

4) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller annan rubbning
i dessa musklers samverkan (koordination) vid skrivning för hand eller
med maskin eller vid telegrafering, piano- eller fiolspelning, spinning, mjölkning
eller annan därmed jämförlig verksamhet, därest arbetet består i fortgående
ensidig verksamhet;

5) sådana sjukdomar i ben, leder eller muskler eller i blodkärlen i armar
elier händer, som förorsakas av skakningar eller vibrationer av tryckluftdrivna
borrar, hammare, nitapparater eller därmed jämförliga verktyg eller av bankningsmaskiner
vid tillverkning av skodon;

6) dövhet eller svår hörselnedsättning, därest arbetaren varit utsatt för
inverkan av ihållande buller eller skakningar från maskiner eller tryckluftdrivna
verktyg;

7) smittsam sjukdom, som omförmäles i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919
eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, därest arbetet består
i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller barnmorskevård
eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som står under allmän
tillsyn, eller, beträffande sjukdomen undulantfeber, jämväl då arbetet
består i vård eller skötsel av husdjur eller i slakteriverksamhet;

8) mjältbrand,

mul- och klövsjuka,

djup trichofyti,

erysipeloid,

kokoppor,

rots;

9) primär hudkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen--— nedan stadgas.

Arbete i---farligt arbete.

4 §■

Har försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att, till förebyggande
av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under någon
tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall arbetaren, därest icke omständigheterna
till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig från detta
arbete uppbära skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945 men skall icke äga tillämpning
i fråga örn yrkessjukdom, som icke omfattas av förut gällande lag, därest sjukdomen
yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik sjukdom, som
yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande varit utsatt för
inverkan av den art, som framkallat sjukdomen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse a? 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring
för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 §•

Envar arbetare---i arbetet.

Såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada som, utan att hänföras
till yrkessjukdom enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
förorsakats genom inverkan under högst några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor,

eller av temperaturförhållandena under arbetet, örn skadan utgöres avvärmeslag,
solsting eller förfrysning,

eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra,
salpetersyra, kalk eller kalksalpeter, eller blandning, vari dylikt ämne
ingår;

skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan
yppades.

Ersättning på--— är indraget.

Såsom olycksfall---med arbetsanställningen.

Kostnaden för---av arbetsgivaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1939: 818.

Kungl. Majlis proposition nr 50.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 31 december 1943.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö,

Rosander, Gjöres, Ewerlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga örn ändringar i lagen
om försäkring för vissa yrkessjukdomar m. m. samt anför.

Inledning.

Lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar antogs av 1929 års riksdag
och utfärdades den 14 juni 1929 (nr 131). Ändringar i densamma ha vidtagits
genom lagar den 12 september 1930 (nr 335), den 26 juni 1936 (nr 384)
och den 3 juni 1938 (nr 211).

Lagen är anknuten till lagen örn försäkring för olycksfall i arbete på det
sättet, att var och en som enligt olycksfallsförsäkringslagen är försäkrad för
skada till följd av olycksfall i arbete även skall anses vara försäkrad för vissa
närmare angivna yrkessjukdomar. Ersättning i anledning av dylik sjukdom
utgår enligt i huvudsak samma grunder som för olycksfall i arbete. Beträffande
frågan, vilka yrkessjukdomar som skulle inbegripas under lagen,
framhölls vid lagens tillkomst att det måste strängt fasthållas, att lagen bör
avse endast sådana sjukdomar, vilka utan större svårighet kunna ledas tillbaka
till arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. På grund härav
måste uteslutas dels sådana yrkessjukdomar, som icke i regel kunna tillräckligt
tydligt skiljas från andra åkommor, och dels sådana sjukdomar, vilka
kunna uppkomma både till följd av inverkan av arbetsförhållandena och av
andra orsaker utan att uppkomstsättet i det speciella fallet med tillräcklig
grad av säkerhet låter sig fastställa. Med utgångspunkt från dessa synpunkter
medtogs vid lagens tillkomst 1929 allenast yrkessjukdom, som uteslutande
eller till övervägande del framkallats genom inverkan av vissa uppräknade
giftiga ämnen, viss strålning eller mjältbrandssmitta. Genom de verkställda
lagändringarna har emellertid lagens tillämplighetsområde utan frångående av
den från början intagna principståndpunkten kunnat vidgas dels genom utökning
av antalet i lagen uppräknade sjukdomsframkallande ämnen och dels
genom att under lagen hänförts jämväl sådana smittsamma sjukdomar, å
vilka epidemilagen äger tillämpning, samt primär hudkräfta under den förutsättningen,
att sjukdomarna uteslutande eller till övervägande del förorsakats

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

av den försäkrades arbete samt, såvitt angår de epidemiska sjukdomarna, att
arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande av sjukvård eller
barnmorskevård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som
står under allmän tillsyn.

1940 års lagtima riksdag har i skrivelse nr 360 anhållit, att Kungl. Maj :t ville
låta verkställa utredning angående orsakerna till och omfattningen av sådana
sjukdomar i muskler och leder, som kunna förorsakas genom inverkan på övervägande
mekanisk väg av arbetet, samt för riksdagen framlägga de förslag, till
vilka utredningen kunde föranleda. Vidare har 1942 års riksdag i skrivelse
nr 150 anhållit, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning i frågan, örn
och i vad mån sådana smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från djur
till människor, böra inbegripas under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar,
samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde
föranleda.

Utredning och förslag av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och
statens institut för folkhälsan.

De av riksdagen begärda utredningarna ha enligt lämnat uppdrag verkställts
av riksförsäkringsanstalten i samråd med medicinalstyrelsen och statens
institut för folkhälsan, vilka den 26 mars 1943 i ärendet avgivit ett utlåtande,
vilket torde få såsom bilaga (Bilaga B) fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende. Jag ämnar i det följande lämna en översiktlig framställning av de
överväganden, till vilka den av ämbetsverken och institutet verkställda utredningen
givit anledning, och de förslag, som framlagts såsom resultat av utredningen.
Beträffande det närmare innehållet av utredningen hänvisar jag
till bilaga B.

Sjukdomar i muskler oell leder, som
kunna förorsakas på övervägande mekanisk
väg av arbetet.

T de motioner (I: 83 och II: 138), som föranledde 1940 års riksdagsskrivelse,
berördes blott yrkessjukdomarna skrivkramp och telegrafistkramp. I anledning
av vad som anförts i inhämtade yttranden gavs emellertid riksdagens
begäran örn utredning den vidsträcktare formulering, som förut angivits.

Riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen ha verkställt utredning
rörande förekomsten och arten av de sjukdomar, tillhörande ifrågavarande
grupp, som kunde ifrågakomma såsom berättigande till ersättning enligt
yrkessjukdomsförsäkringslagen. Därvid ha uppgifter inhämtats från yrkesinspektör
och bergmästare, yrkesinspektrisen samt skogs- och flottledsinspektören,
vissa vid statsförvaltningen förordnade verksläkare och läkare,
som brukat behandla arbetare vid vissa större enskilda företag. Yttranden
ha vidare inhämtats från svenska metallindustriarbetareförbundet, svenska
gruvindustriarbetareförbundet, svenska stenindustriarbetareförbundet, svenska
gjutareförbundet, svenska sko- och läderindustriarbetareförbundets avdelningar
i örebro och Kumla samt vissa centralsjukkassor. Genom svenska

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

bankmannaföreningen, försäkringstjänstemannaföreningen och kvinnliga kontoristföreningen
i Stockholm lia slutligen insamlats vissa uppgifter.

Med stöd av utredningsresultatet lia ämbetsverken och institutet ansett sig
kunna förorda, att vissa till ifrågavarande grupp hörande sjukdomar införas
i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. De synpunkter, som härvid
lagts till grund, ha i huvudsak varit följande.

Såsom redan inledningsvis framhållits har den för yrkessjukdomsförsäkringslagen
grundläggande principen varit att endast medtaga sådana sjukdomar,
som utan större svårighet kunna ledas tillbaka till arbetet och därmed
sammanhängande förhållanden. Härutöver har vid avgörandet, huruvida en
viss yrkessjukdom skall omfattas av försäkringen eller ej, hänsyn tagits till
örn sjukdomen i regel utövar en väsentlig inverkan på den sjukes förvärvsförmåga
samt örn den mera allmänt eller konstant uppträder i vissa yrken.
Dessa principer lia ansetts böra fortfarande gälla.

Genom lag den 26 juni 1936 örn ändring i olycksfallsförsäkringslagen har
till olycksfall hänförts skada, som förorsakats genom inverkan under högst
några få dagar på mekanisk väg av arbetet. Såsom exempel på dylika skador
anger lagen skavsår, blåsor eller senskideinflammation (senknarr). Dylika
åkommor ha under den nyss angivna förutsättningen, att de uppkommit
genom inverkan under helt kort tid, ansetts ligga närmare olycksfallen
än yrkessjukdomarna. I praktiken har ersättning beviljats, då tiden för
skadans uppkomst uppgått till högst fem dagar. Att åkommor, som
uppkommit genom längre tids inverkan, hittills icke berättigat till ersättning
enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen beror därpå att utredningen
om sambandet med arbetet i dylika fall ansetts svårare att åstadkomma. Under
tillämpningen av de nu nämnda nya lagbestämmelserna har riksförsäkringsanstalten
emellertid gjort den erfarenheten, att dylika åkommor i åtskilliga fall
sannolikt till övervägande del förorsakats av vederbörandes arbete, ehuru med
hänsyn till att arbetet fortgått under längre tid ersättning icke kunnat utgå.
Det vore emellertid icke möjligt att utan vidare låta den begränsning bortfalla,
som ligger i kravet på kortvarigheten av arbetets mekaniska inverkan,
ty då det är fråga örn mera långvarig inverkan är det, såsom nämnts, svårare
att skilja mellan sjukdomar, som uppkommit på grund av arbetet, och andra
sjukdomar. På grund härav måste beträffande varje särskild sjukdom, som
kunde komma ifråga, en undersökning verkställas, i vilken mån den kunde
inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringen.

Med ledning av vad som framkommit genom de verkställda undersökningarna
ha ämbetsverken och institutet ansett sig kunna utvälja ett antal sjukdomar
eller åkommor, vilka ur de synpunkter, som ovan angivits såsom vägledande,
kunna upptagas såsom ersättningsberättigande enligt yrkessjukdomsförsäkringslagon.
Såsom allmän förutsättning för ersättningsrätt skulle gälla,
liksom för närvarande är fallet beträffande smittsamma sjukdomar och hudkräfta,
att sjukdomen i det särskilda fallet kan härledas från den försäkrades
arbete. Dessutom skulle i fråga om vissa sjukdomar gälla vissa särskilda
förutsättningar beträffande arbetets art. De sjukdomar och åkommor, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

skulle berättiga till ersättning, äro med angivande tillika i förekommande fall
av nyssnämnda särskilda förutsättningar beträffande arbetets art följande:

1) senskideinflammation (senknarr), därest i arbetet ingår ensidiga eller
för arbetaren ovanliga rörelser av arm eller hand eller ovanlig ansträngning
av ben eller fot;

2) inflammation av underhudsvävnad eller slemsäcksinflammation vid knä
eller armbåge, därest arbetet utföres under fortgående eller upprepat eller för
arbetaren ovanligt tryck mot knä- eller armbågstrakten;

3) sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler (epikondylit),
därest i arbetet ingår ensidiga eller för arbetaren ovanliga rörelser a''v armen;

4) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller rubbning
eljest i dessa musklers samverkan (koordination) vid skrivning för hand eller
med maskin eller vid telegrafering, piano- eller fiolspelning, spinning, mjölkning
eller annan därmed jämförlig verksamhet, därest arbetet består i fortgående
ensidig verksamhet;

5) sådana sjukdomar i ben, leder eller muskler eller i blodkärlen i händer
eller armar, som förorsakas av skakningar eller vibrationer av tryckluftdrivna
borrar, hammare, nitapparater eller därmed jämförliga verktyg eller av bankningsmaskiner
vid tillverkning av skodon;

6) dövhet eller svår hörselnedsättning, därest arbetaren varit utsatt för inverkan
av ihållande buller eller skakningar från maskiner eller tryckluftdrivna
verktyg.

Då det icke kan anses lämpligt, att ifrågavarande sjukdomar i vissa fall
behandlas såsom olycksfallsskador och i andra fall såsom yrkessjukdomar, föreslås
såsom en konsekvens av att de upptagas i yrkessjukdomsförsäkringslagen
att ett häremot svarande förbehåll göres i olycksfallsförsäkringslagen samt
att senskideinflammationen utgår såsom exempel på sådana åkommor, som
berättiga till ersättning enligt sistnämnda lag.

Smittsamma sjukdomar, som kunna överföras
från djur till människor.

Enligt nu gällande lag omfattar yrkessjukdomsförsäkringen av de typiska
kreaturssjukdomarna endast mjältbrand, varjämte undulantfeber och Weds
sjukdom under vissa förutsättningar i fråga örn arbetets beskaffenhet berättiga
till ersättning. Å dessa båda sjukdomar äro nämligen epidemilagens bestämmelser
tillämpliga, vid vilket förhållande sjukdomarna skola anses såsom
yrkessjukdomar om arbetet består i yrkesmässigt meddelande eller utövande
av sjukvård eller utgöres av medicinsk undersökning å laboratorium, som
står under allmän tillsyn. På grund av denna inskränkning är yrkessjukdomsförsäkringslagen
tillämplig huvudsakligen endast beträffande veterinärer och
veterinärassistenter (»stjärnsystrar») samt laboratoriepersonal. Vidare ha
vissa sjukdomar, bland annat erysipeloid och kokoppor, med hänsyn till att
smittämnet i dessa fall alltid måste intränga i kroppen genom ett skadat hudparti,
i många fall kunnat berättiga till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

1942 års riksdagsskrivelse i denna fråga var föranledd av en motion (II: 115),
vari framhölls, att yrkessjukdomsförsäkringslagen borde utvidgas att gälla
även för de arbetare inom lantbruket, som under arbetet ådroge sig dylika
smittsamma sjukdomar.

I ämbetsverkens och institutets utredning framhålles beträffande dessa
sjukdomar följande. Även i fråga örn denna grupp av sjukdomar bör den
regeln vidhållas, att i lagen endast sådana sjukdomar medtagas, vilkas uppkomst
utan större svårigheter kan ledas tillbaka till arbetet eller därmed
sammanhängande förhållanden. På grund härav kunna infektionssjukdomar
endast undantagsvis komma i fråga, nämligen då arbetet medfört en påtagligt
större smittfara än den som människor i allmänhet äro utsatta för. Ur denna
synpunkt spelar sättet för smittans överförande en väsentlig roll. Vidare
bör hänsyn tagas till i vilken utsträckning de ifrågavarande sjukdomarna förekomma
i vårt land och vilka slag av yrkesarbete som medföra särskild fara i
detta hänseende.

Från dessa utgångspunkter och med hänsyn till den närmare utredning,
som återgives i Bilaga B, ha ämbetsverken och institutet ansett sig kunna
förorda, att såsom ersättningsberättigande yrkessjukdomar i lagen införas:
raul- och klövsjuka, djup trichofyti, erysipeloid, rots och undulantfeber, sistnämnda
sjukdom under förutsättning att arbetet består i vård eller skötsel
av husdjur eller i slakteriverksamhet. I fråga örn vissa andra sjukdomar, som
varit under övervägande, har däremot tillräckligt underlag för deras upptagande
i yrkessjukdomsförsäkringslagen icke befunnits föreligga. Detta gäller
sjukdomarna ringorm (= ytlig trichofyti), skabb, Weds sjukdom, bovin tuberkulos
och tularemi.

Vissa auclra sjukdomar.

Ämbetsverken och institutet ha i sammanhang med den i anledning av riksdagsskrivelserna
verkställda utredningen även övervägt en viss komplettering
av den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt. På de skäl, som närmare återgivas
i bilaga B, ha de härvid föreslagit, att bland de farliga ämnen, som
kunna förorsaka ersättningsberättigande yrkessjukdom, skola upptagas kolsvavla
och svavelväte.

I samband härmed har även behandlats en av svenska gruvindustriarbetareförbundet
den 9 oktober 1942 till Kungl. Maj:t ingiven framställning rörande
vissa besvär, som uppkommit för arbetare vid Falu kopparverk vid rostning
av fanadiwhaltig malm, vilken sedan något år bearbetas vid verket. Då vederbörande
yrkesinspektör meddelat, att vissa skyddsåtgärder vidtagits eller påbjudits,
vilka vore ägnade att i huvudsak undanröja riskerna för sjukdomsfall
av dylikt slag, ha ämbetsverken och institutet ansett skäl för närvarande ej
föreligga att i yrkessjukdomsförsäkringslagen nu medtaga ämnet vanadin.

Vidare har i detta sammanhang ånyo tagits under övervägande frågan örn
medtagande i lagen av vissa ämnen, beträffande vilka nämnda fråga redan
förut varit aktuell, särskilt terpentin samt kalk och cement, vilka ämnen i förhållandevis
ej obetydlig utsträckning kunna medföra hudsjukdomar. Ämbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

verken och institutet ha emellertid ej funnit att sådana skäl tillkommit, som
föranledde att något av dessa ämnen för närvarande borde medtagas i lagstiftningen.
Beträffande terpentin åberopas därvid, att för närvarande särskilda
undersökningar pågå för avlägsnande i möjligaste män av de hudretande verkningarna
av den svenska terpentinen. I fråga örn kalk och cement har motivet
för ståndpunktstagandet varit det att de eksem eller liknande hudåkommor,
som förorsakas härav, för närvarande icke kunna tillfredsställande skiljas
från åtskilliga liknande sjuklighetstillstånd, som härröra av andra orsaker.

Höjd sjukpenning för den som på anmodan
av försäkringsinrättning avhåller
sig från farligt arbete.

Enligt 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen äger arbetare, som på anmodan
av försäkringsinrättning, i syfte att förebygga att yrkessjukdom uppstår, återuppstår
eller förvärras, avhåller sig från det farliga arbetet, i regel rätt till
skälig ersättning, icke överstigande halv sjukpenning. Erfarenheterna från tilllämpningen
av denna paragraf ha emellertid visat, att ersättningen icke är tillräckligt
hög för att förmå arbetare att ställa sig till efterrättelse sådan anmodan
från försäkringsinrättningens sida. Med anledning härav ha ämbetsverken
och institutet föreslagit, att den ifrågavarande ersättningen må, allt efter som
det i det särskilda fallet finnes skäligt, bestämmas till högre belopp upp till
hel sjukpenning (motsvarande i det stora flertalet fall omkring -Is av den
vanliga arbetsförtjänsten). Härvid har förutsatts, att vid bestämmandet av
ersättningens storlek i det särskilda fallet hänsyn skall tagas till vederbörandes
möjligheter att försörja sig genom annat arbete.

Yttranden över förslaget.

Över ämbetsverkens och institutets förslag ha inhämtats yttranden av
socialstyrelsen, försäkringsrådet, de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening,
svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige, de anställdas centralorganisation (Daco) och
kvinnliga kontoristföreningen.

Socialstyrelsen tillstyrker förslaget och framhåller, att dess realiserande
skulle innebära att ytterligare ett steg tages mot det principiellt önskvärda
likställandet av yrkessjukdomar med olycksfallsskador i ersättningshänseende.

Försäkringsrådet har icke funnit skäl till annan erinran mot förslaget än
att lagändringen såvitt anginge sjukdomen erysipeloid syntes överflödig, då
enligt praxis ersättningsrätt enligt olycksfallsförsäkringslagen redan förelåge
för denna sjukdom örn den ådragits i arbete för annans räkning. Örn det
ändock skulle anses lämpligt att överföra denna sjukdom till yrkessjukdomsförsäkringslagen,
syntes för likformighetens skulle även kokoppor böra medtagas,
eftersom uppkomstsättet för dessa båda åkommor vore likartat.

De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening har förklarat sig icke ha
något att erinra mot förslaget under förutsättning att det icke befunnes på

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

någon punkt avvika från principen att medtaga endast sådana sjukdomar,
vilkas uppkomst utan större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet eller
därmed sammanhängande förhållanden.

Svenska arbetsgivareföreningen erinrar i sitt yttrande om att föreningen
tidigare intagit den principiella ståndpunkten, att yrkessjukdomar i ersättningshänseende
borde ha behandlats i sjukförsäkringens form i stället för
i olycksfallsförsäkringens samt framhåller, att i varje fall vid ifrågasatta utvidgningar
av yrkessjukdomsförsäkringslagens tillämplighetsområde den
principen noga borde fasthållas, att endast sådana sjukdomar medtoges, som
utan större svårighet kunde ledas tillbaka till arbetet. Föreningen fortsätter:

Ingen av de sjukdomar, som i det remitterade förslaget föreslås upptagna
i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, torde emellertid fylla detta
krav. Beträffande senskideinflammationen har sålunda doktor Erik Norrman
i den i remisshandlingarna åberopade uppsatsen framhållit, att sambandet
mellan senskideinflammationen och en av patienten utförd sysselsättning till
sin natur är tämligen oklart och att de faktorer, som bidraga till uppkomsten
av senskideinflammationen, icke kunna sägas vara enhetliga utan representera
i stället alla övergångar från det objektivt fastslagna, direkta traumat till den
mera subjektivt betonade »överansträngningen». Beträffande slemsäcksinflammationen
uttala sig de förslagsställande myndigheterna i detta avseende
tämligen vagt, i det att de framhålla, att sjukdomens härledning i det särskilda
fallet från visst arbete » i regel» ej »torde» behöva möta större svårighet.
Beträffande epikondylit gäller detsamma. Beträffande skrivkrampen
framgår av utredningen, att denna i ren form är en mycket sällsynt sjukdom.
Den i promemorian åberopade doktor Kasch har sålunda anfört, att han i sitt
material icke har något enda rent fall av denna sjukdom. Av promemorian
framgår i övrigt, att åtskilliga sjukdomstillstånd finnas, som kunna utvisa
en viss likhet med den äkta skrivkrampen. Det synes oss tydligt, att på grund
av svårigheterna med diagnostiseringen skrivkrampen icke bör upptagas
bland yrkessjukdomarna. Yad beträffar sjukdomar, som förorsakas av vibrerande
verktyg (andra än senskideinflammation och epikondylit), uttalas i den
remitterade promemorian, att de äro av beskaffenhet att kunna uppkomma på
annat sätt än såsom en följd av det här ifrågavarande arbetet och att det därför
kan vara förenat med vissa svårigheter att härleda sjukdomen från arbetet.
Man måste härvid sannolikt ofta —- uttalas vidare i promemorian — såsom
måste ske i utlandet, nöja sig med, att vid läkarundersökning sådana sjukliga
förändringar konstateras, som, med hänsyn till det i det särskilda fallet
ifrågakominande arbetssättet och vad därmed sammanhänger — varom alltså
närmare upplysningar måste föreligga —- enligt erfarenhet uppstå på grund
av detsamma. Även i dessa fall synes det oss ogörligt att säkert konstatera
sambandet mellan sjukdomen och arbetet. Beträffande dövhet och hörselnedsåttning
är det uppenbarligen svårt att kunna konstatera, att densamma orsakats
av starkt buller i arbetet. Icke heller denna bör därför upptagas såsom
yrkessjukdom. Beträffande sjukdomarna nild- och klövsjuka, frichofyti, erysipeloid,
rots och unäidantfeber hänvisa vi till vad svenska lantarbetsgivareföreningen
anfört i sitt i ärendet avgivna yttrande. Beträffande sjukdomar
förorsakade av kolsvavla och svavelväte torde, såsom också framgår av docent
Jan Waldenströms i promemorian avgivna yttrande, diagnosen ofta vara
mycket svår. Under sådana omständigheter böra icke heller dessa sjukdomar
medtagas i lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Svenska lantarbetsgivareföreningen framhåller i fråga om sjukdomar, som
på mekanisk väg förorsakas av arbetet, att det i den verkställda utredningen
vitsordats, att svårigheterna att med säkerhet härleda sjukdomarna från
arbetet öka, då det är fråga örn inverkan under någon längre tid. Gränsdragningen
mellan sjukdomar, som böra jämställas med olycksfall, och andra sjukdomar
borde därför lämnas åt rättstillämpningen enligt de principer, som
hittills tillämpats. Vidare måste fasthållas vid kravet på att de yrkessjukdomar,
som berättiga till ersättning, skola vara allmänt förekommande inom
visst yrke. Även örn den verkställda utredningen skulle anses visa, att detta
vore fallet beträffande senskideinflammation, kunde det i varje fall icke sägas
örn sjukdomarna epikondylit och den koordinatoriska yrkesneuros, som förorsakades
av mjölkning. Beträffande de smittsamma sjukdomarna, som kunna
överföras från djur till människor, anför föreningen:

Förutsättningen för dylika sjukdomars hänförande under lagen bör vara,
att det kan fastslås att sjukdomen måste överföras från djur till människa vid
arbetet och ej genom t. ex. konsumtion av mjölk eller kött. Sjukdomen måste
dessutom vara mera allmänt förekommande. Ingen av förutsättningarna uppfylles
av sjukdomen erysipeloid. Utredningen giver sålunda vid handen, att
nämnda sjukdom ofta förorsakas genom konsumtion av kött. över huvud
måste sägas att utredningen beträffande de smittsamma sjukdomarna är
mycket knapphändig. Sålunda saknas i det stora hela statistiskt material för
bedömandet av sjukdomarnas frekvens. Mul- och klövsjuka har förekommit
bland människor i ett mycket litet antal fall. Sålunda inträffade allenast ett
10-tal fall under epizootien i Malmöhus län 1938—1939, då omkring 5,000 ladugårdsbesättningar
nedsmittades. Sjukdomen kan enligt vad utredningen ger
vid handen jämväl överföras genom konsumtion. Icke heller den djupare
trichofytin synes förekomma i någon nämnvärd utsträckning. Däremot synes
härledningen av sjukdomen tillfredsställande kunna ordnas, därest utgivande
av ersättning förutsätter utförd hudprövning. Beträffande sjukdomen undulantfeber
medgives i utredningen, att den i största utsträckning överföres
genom konsumtion av mjölk. Utredningen föreslår nu, att den formella begränsningen
göres, att sjukdomen endast hänföres under lagen, därest densamma
drabbat arbetstagare vid vård eller skötsel av husdjur eller i slakteriverksamhet.
Ifrågavarande arbetstagare skulle alltså erhålla ersättning även
örn sjukdomen överförts genom konsumtion av mjölk. Av motiveringen framgår
visserligen, att sjukdomen skall ha överförts vid arbetet, men på grund av
svårigheter med härledningen av sjukdomen kan man befara, att, därest sjukdomen
faller under lagen, vederbörande läkare i tveksamma fall (och tveksamma
bli säkerligen de flesta fall av denna sjukdom vad härledningen beträffar)
antager, att sjukdomen förorsakats av arbetet. Eftersom sjukdomen
i största utsträckning överföres genom konsumtion av mjölk finnes knappast
någon anledning att särställa kreatursskötare. Inom jordbruket förekommer
det synnerligen ofta, att en arbetstagare, sorn huvudsakligen sysselsättes
med annat arbete än kreatursskötsel, under en eller annan dag sysselsättes
med kreatursskötsel. Bör detta sysslande vara tillräckligt för att arbetstagaren
får ersättning? Eller har man tänkt sig ett mera varaktigt sysslande? Av vad
ovan anförts torde framgå, att den föreslagna gränsdragningen icke är lämplig.
Yad slutligen beträffar sjukdomen rots har densamma ännu ej uppträtt här
och det torde för den skull vara för tidigt att hänföra densamma under lagstiftningen
örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Landsorganisationen i Sverige tillstyrker de föreslagna utvidgningarna av
yrkessjukdomsförsäkringen och hemställer i sammanhang härmed, under åberopande
av yttranden från åtskilliga fackförbund, att åtgärder vidtagas för
inbegripande av ytterligare en del yrkessjukdomar under lagen. I sådant hänseende
framhålles i fråga örn det i ämbetsverkens och institutets utredning
berörda ämnet vanadin, att de vidtagna skyddsåtgärderna icke visat sig fullt
effektiva utan att sjukdomsbesvär alltjämt kunna konstateras hos arbetare,
vilka syssla med bearbetning av vanadinhaltig malm. På grund härav hemställes,
att detta ämne upptages i lagen eller att i varje fall ytterligare undersökning
av sjukdomens förekomst måtte verkställas. Vidare framhålles
att terpentin i ett mycket stort antal fall framkallat yrkessjukdom och
att de beträffande detta ämne företagna utredningarna tillerkänts alltför
ringa vikt. Under åberopande av dessa utredningar, vilka redan pågått under
lång tid, hemställes örn åtgärder för sjukdomarnas upptagande i lagen. Tilllika
erinras örn de av kalk och cement förorsakade hudåkommorna samt örn
åtskilliga andra i olika yrken uppträdande sjukdomar. Slutligen anför landsorganisationen,
att de vid olika tider uppträdande nya yrkessjukdomarna, i
en del fall förorsakade av ersättningsmedel, som till följd av krigsförhållandena
kommit till användning, starkt aktualiserat frågan örn andra principer
för bedömande av vad som är att anse såsom en yrkessjukdom, då de nuvarande
reglerna, enligt vilka ersättning utgår endast för vissa i lagen särskilt
angivna fall, måste anses otillfredsställande.

De mställdas centralorganisation (Daco) uttrycker sin tillfredsställelse
med de föreslagna utvidgningarna av yrkessjukdomsförsäkringen samt hemställer
dels att bland de ersättningsberättigande smittsamma djursjukdomarna
upptagas även ringorm (ytlig trichofyti) och djurskabb, dels ock örn sådant
förtydligande, att jämväl inom husdjursskötsel sysselsatta kontrollassistenter
inbegripas bland den personal, som är berättigad till ersättning på grund
av sjukdomen undulantfeber.

Kvinnliga kontoristföreningen tillstyrker förslaget men finner det icke
tillfredsställande, att endast skrivkramp i inskränkt bemärkelse kunnat medtagas.
Vidare framhåller föreningen vikten av förebyggande åtgärder genom
kontroll över skrivundervisningen samt hemställer, att den föreslagna lagstiftningen
måtte få tillämpning även beträffande sjukdomsfall, som inträffat
under de närmaste åren före lagens ikraftträdande.

Kompletterande utredning beträffande sjukdomar, förorsakade ay terpentin

och cement.

I anledning av de av landsorganisationen framförda synpunkterna beträffande
sjukdomar, förorsakade av terpentin och cement, samt en av Dorch,
Bäcksin & C:is Aktiebolag ingiven framställning örn upptagande av terpentinolja
i yrkessjukdomsförsäkringslagen ha riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
närmare redogjort för den utredning, som legat till grund för
deras ståndpunktstagande i detta avseende. Ur denna utredning må anföras
följande:

Departements chefen.

Kungl. Mai:ts proposition nr 50.

Sedan slutet av 1942 pågå vid S:t Görans sjukhus i Stockholm med understöd
av Bergvik & Ala Nya Aktiebolag undersökningar av den ur sulfatträmassa
framställda s. k. svenska terpentinen i avsikt att genom studier av
olika terpentinfraktioner få fram en terpentinsort, som är så fri från eksemframkallande
egenskaper som möjligt. Undersökningarna ledas av professor
Hellerström och doktor Tottie, vilken sistnämnde uttalat att undersökningarna
synas tala för att ett verkligt resultat kan ernås med i så fall utomordentligt
stort inflytande på frekvensen av terpentinskadorna. Beträffande
hudåkommor, förorsakade av cement och kalk, åberopas ett uttalande av professor
Hellerström, att eksem, framkallade av dessa ämnen, i längre framskridet
stadium icke gå att kliniskt skilja från ett vanligt kroniskt eksem.
Vidare framhålles att de ifrågavarande hudsjukdomarna i regel icke äro av
allvarligare beskaffenhet samt att frågan örn hudsjukdomar såsom yrkessjukdomar
torde böra ses i ett sammanhang, då det kunde ifrågasättas, huruvida
icke en omläggning av de grundläggande principerna borde ske i detta avseende,
t. ex. efter mönster av ett i Danmark föreliggande förslag. Enligt
detta utgår man vid avgränsningen av de ersättningsberättigande hudsjukdomarna
fran sjukdomstillståndet (t. ex. eksem) medan det ämne, som framkallat
sjukdomen, endast får en mera sekundär betydelse. En dylik omläggning
fordrar emellertid ytterligare ingående utredningar och överväganden.

Ur allmänna sociala synpunkter måste det anses önskvärt, att de sjukdomar,
som uppenbarligen förorsakas av vederbörandes arbete, i största möjliga
utsträckning inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringen. Att lagstiftningen
på detta område från början fått ett strängt begränsat tillämplighetsområde
är helt beroende av tekniska skäl, nämligen svårigheten att med tillräcklig
grad av säkerhet fastställa, huruvida en sjukdom förorsakats av vederbörandes
arbete eller av andra faktorer. Hedan tidigare har emellertid lagens
tillämplighetsområde kunnat i viss mån vidgas. Den nu föreliggande utredningen
synes mig klart ådagalägga, att man med hänsyn till läkarvetenskapens
nuvarande ståndpunkt kan genomföra ytterligare en betydande utvidgning av
detta område utan att därför göra något avsteg från de principer, som från
början varit grundläggande för ifrågavarande lagstiftning.

Det av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen och statens institut
för folkhälsan gemensamt framlagda förslaget synes mig väl motiverat, och
de framställda erinringarna synas endast på någon oväsentlig punkt böra föranleda
ändring i förslaget. Sålunda torde med hänsyn till vad försäkringsrådet
anfört även kokoppor böra upptagas i lagen, då det icke synes föreligga
skäl för att behandla denna sjukdom på annat sätt än sjukdomen erysipeloid.
Att behandla båda dessa sjukdomar enligt olycksfallsförsäkringslagen
synes även vara mindre tillfredsställande ur såväl principiell som praktisk
synpunkt.

Under det i lagen upptagna uttrycket vård eller skötsel av husdjur torde
även de inom husdjursskötsel sysselsatta kontrollassistenternas verksamhet
kunna inrymmas, varför något sådant förtydligande, som av Daco ifrågasatts,
icke erfordras. I övrigt ha i lagförslaget vidtagits några smärre jämkningar
av huvudsakligen formell natur.

På de skäl som anförts av riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 50. 15

finner jag att hudsjukdomar, förorsakade av cement och terpentin, icke för
närvarande böra inbegripas under yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Med hänsyn till att lagen är utformad såsom en obligatorisk försäkring,
bekostad av arbetsgivarna, finner jag det icke möjligt att, såsom kvinnliga
kontoristföreningen påyrkat, göra lagändringen tillämplig å sjukdomsfall, som
yppats före dess ikraftträdande. Övergångsbestämmelserna böra därför utformas
på samma sätt som tidigare skett vid utvidgning av lagens tillämplighetsområde.
Lagändringen föreslås träda i kraft den 1 januari 1945.

Såsom en konsekvens av den föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringsiagens
tillämplighetsområde bör, såsom ämbetsverken och institutet
föreslagit, viss ändring i 1 § lagen örn försäkring för olycksfall i arbete
företagas.

Även den föreslagna ändringen i 4 § yrkessjukdomsförsäkringslagen —
innebärande höjning av sjukpenningen för den, som på anmodan av försäkringsinrättning
avhåller sig från farligt arbete — mot vilken ändring ingen
erinran framställts, synes böra genomföras.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över de inom departementet överarbetade förslagen till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni 1929 (pr 131) örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar och lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den
17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete, av den lydelse
bilaga (Bilaga A)1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Sten-Eric Heinrici.

1 Denna bilaga, vilken frånsett, vissa jämkningar av redaktionell natur är lika lydande
med de vid propositionen fogade lagförslagen, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den
20 januari 1944.

Närvarande:

justitieråden Alsén,

Lind,

regeringsrådet Eklund,
jnstitierådet Ericsson.

Enligt lagrådet den 14 januari 1944 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 31
december 1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14 juni
1929 (nr 131) om försäkring Jör vissa yrkessjukdomar samt till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av hovrättsassessorn Erik Alexanderson.

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 28 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Quensel,
Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Dusander, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 20 januari
1944 avgivna utlåtande över de den 31 december 1943 till lagrådet remitterade
förslagen till lag angående ändrad lydelse av 1 och 4 §§ lagen den 14
juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar och lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för
olycksfall i arbete samt hemställer, att förslagen, vilka av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte efter vissa redaktionella jämkningar, jämlikt § 87 regeringsformen,
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

N. 0. Aurelius.

Bihang till riksdagens protokoll 1943

1 sami. Nr 50.

2628 43 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Bilaga B.

R1KSFÖRSÄKRINGSANSTALTENS, MEDICINALSTYRELSENS
OCH STATENS INSTITUTS FÖR FOLKHÄLSAN
utredning och förslag rörande ändring i lagen om
försäkring för vissa yrkessjukdomar m. m.

Till KONUNGEN.

I skrivelse den 12 juni 1940 (nr 360) har riksdagen, under åberopande av
vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 36, anhållit, att Kungl.
Majit ville låta verkställa utredning angående orsakerna till och omfattningen
av sådana sjukdomar i muskler och leder, som kunna förorsakas genom inverkan
på övervägande mekanisk väg av arbetet, samt för riksdagen framlägga
de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Med anledning
härav har Kungl. Majit den 21 juni 1940 uppdragit åt riksförsäkringsanstalten
att, i samråd med medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan, verkställa
den av riksdagen begärda utredningen samt inkomma med de förslag,
vartill utredningen kan föranleda.

Sedermera har riksdagen i skrivelse den 25 april 1942 (nr 150), under
åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets utlåtande nr 16, anhållit,
att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning i frågan, örn och i vad mån
sådana smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från djur till människor,
böra inbegripas under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Med
anledning härav har Kungl. Majit den 12 juni 1942 anbefallt riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen att gemensamt verkställa den av riksdagen
begärda utredningen samt inkomma med de förslag, vartill utredningen kan
föranleda.

A. Sjukdomar i muskler och leder, som kvinna förorsakas
på övervägande mekanisk väg av arbetet.

Riksdagens ovannämnda skrivelse den 12 juni 1940 (nr 360) i detta ämne
är föranledd av motioner (nr 83 i första kammaren av herr Strömberg och
och nr 138 i andra kammaren av fröken Hesselgren) vari hemställdes, att
riksdagen måtte besluta örn skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran örn utredning
angående orsakerna till och omfattningen av yrkessjukdomen skrivkramp
och telegrafistkramp samt förslag örn denna sjukdoms inbegripande
under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar. Andra lagutskottet inhämtade
yttranden över motionerna av försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten
och medicinalstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen
i Sverige, de anställdas centralorganisation, handelstjänstemannaförbundet,
Sveriges konditionerande trädgårdsmästares förbund och de kvinnliga
kårsammanslutningarnas centralråd.

Försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten och landsorganisationen erinrade
i sina yttranden örn vad socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten och
medicinalstyrelsen anfört i det av dessa ämbetsverk den 21 november 1935
avgivna förslaget till ändring i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar,
vilket förslag låg till grund för lagen den 26 juni 1936 örn ändring av
samma lag.

Kungl. Majlis ■proposition nr 50 (Bilag-a B).

Ämbetsverken anförde där under rubriken »Vissa sjukdomar på grund av
mekanisk inverkan» följande:

»Ämbetsverken hava haft under övervägande, huruvida såsom yrkessjukdomar
borde upptagas vissa åkommor, som kunna vara att tillskriva visst ensidigt
arbete och merendels äro att uppfatta såsom överansträngning av vissa
muskler eller organsystem. I den män sålunda av mekanisk inverkan beroende
sjukdomar ej äro att anse såsom föranledda av olycksfall, betraktas
vissa av dem understundom i utlandet såsom yrkessjukdomar. Till sådana
sjukdomar äro att hänföra vissa sjukdomar, som föranledas av vibrerande
maskiner eller av starkt buller, ävensom krepiterande senskideinflammation,
vissa slemsäcksinflammationer, epikondylit (särskilt vid armbågen), skrivkramp,
telegrafistkramp lii. fl. sjukdomar.» •— »I fråga om dessa och vissa
andra liknande sjukdomar gäller i mindre eller högre grad, att svårighet
möter att i det särskilda fallet avgöra, örn de föranletts av visst arbete eller
av annan’mekanisk inverkan eller eventuellt av nervös eller infektiös eller
liknande orsak, som oftast ej sammanhänger med arbetet. En del av dessa
sjukdomar, t. ex. skrivkramp och telegrafistkramp, uppkomma, i den mån de
äro att hänföra till arbete (och ej bero på t. ex. nervösa orsaker), i regel först
efter långvarigt arbete, medan åter de övriga, i den mån de ej anses såsom
följder av olycksfall, ofta i allt fall bero på mer kortvarig inverkan.» I den
mån så vöre förhållandet inbegrepes de under det av riksförsäkringsanstalten
år 1934 avgivna förslaget till utvidgning av olycksfallsförsäkringslagens omfattning.
Enligt detta förslag — vilket ledde till lag den 26 juni 1936 örn
ändring av sistnämnda lag -— skulle nämligen såsom föranledda av olycksfall
i arbete överhuvud anses skador, som förorsakas av inverkan på mekanisk
väg under jämförelsevis kort tid av arbetet eller de förhållanden, varunder
det bedrives. Då, därest sistnämnda förslag skulle hava lett till lagstiftning,
sådan erfarenhet om hithörande fall och örn deras avgränsning
från andra sjukdomar syntes böra avvaktas, som då saknades men som skulle
vinnas av den nya lagstiftningens tillämpning, hade ämbetsverken för det
dåvarande icke ansett sig böra avgiva något förslag i vad angick denna grupp
av sjukdomar.

Försäkringsrådet anförde i sitt yttrande över den ovannämnda motionen
— under hänvisning till ämbetsverkens berörda yttrande — att enligt rådets
mening frågan örn den av motionärerna föreslagna utvidgningen av yrkessjukdomsförsäkringslagens
tillämplighetsområde borde upptagas i det större sam,
manhang, i vilket den tidigare varit föremål för ämbetsverkens omprövning.

Riksförsäkringsanstalten anförde — i anslutning till ämbetsverkens förenämnda
yttrande den 21 november 1935 om sjukdomar i allmänhet av mekanisk
inverkan under arbetet — att erfarenheten örn tillämpningen av den
genom ovanberörda lag den 26 juni 1936 i olycksfallsförsäkringslagen införda
bestämmelsen om rätten till ersättning för dylika skador, som orsakas av
inverkan under jämförelsevis kort tid, givit vid handen, att åtskilliga fall
av senknarr visserligen sannolikt till övervägande del förorsakats av visst
den skadades arbete. Då emellertid arbetet fortgått under viss längre tid,
hade ersättning icke kunnat tillerkännas. Vad i övrigt angick skador, som
uppkommit genom inverkan på mekanisk väg av arbete under längre tid,
hade yrkesinspektionen länge haft sin uppmärksamhet riktad på förekommande
av skador, som förorsakas av vibrerande maskiner. Vidkommande
den av motionärerna föreslagna utredningen rörande skrivkramp och telegrafistkramp
måste det av anförda skäl visserligen enligt anstaltens mening
anses ovisst, huruvida en utredning kunde leda till, att denna sjukdom borde
upptagas i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Riksförsäkringsanstalten
hade dock icke något att erinra mot, att en dylik utredning kom

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

till stånd, men i så fall borde av anförda skäl enligt anstaltens mening utredningen
omfatta sådana sjukdomar i allmänhet i muskler och leder, vilka
må förorsakas av inverkan på övervägande mekanisk väg av arbetet.

Landsorganisationen yttrade, att den för sin elei gärna skulle ha sett, att
utredningsförslaget omfattat även åtskilliga andra påtagliga yrkessjukdomar,
men kunde, såsom motionärerna framhållit, under nuvarande tidsläge skäl
anföras för utredningens begränsning på sätt som av dem föreslagits.

I en till riksförsäkringsanstalten ingiven skrift av den 26 november 1940
har svenska grov- och fabriksarbetarförbundet hemställt, att åtgärder måtte
vidtagas för att ersättning måtte beredas gruvarbetare i Skåne för vissa knäskador,
som de voro utsatta för på grund av att arbetet måste utföras i knäliggande
ställning.

1) Allmänna utgångspunkter.

I sitt utlåtande den 21 april 1928 med förslag till lag om försäkring för
vissa yrkessjukdomar anförde ämbetsverken, att det vid olycksfall i regel
icke vore förenat med svårighet att konstatera, huruvida samband mellan
arbetet och olycksfallet förelåge. Helt annat vore förhållandet rörande yrkessjukdomar.
Att diagnostisera dessa och ställa dem i samband med arbetet
inom visst yrke ställde sig ofta mycket vanskligt. På grund av bland annat
här antydda svårigheter vore det givetvis av största betydelse, att den ifrågasatta
likställigheten med olycksfallsskadorna inskränktes till sådana sjukdomar,
där diagnostiseringen och klarläggandet av samband mellan arbete
och sjukdom icke erbjöde alltför stora svårigheter. Vid framläggande av den
proposition (1929 nr 184), som ledde till nu gällande lag örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar, gjorde också föredragande departementschefen i anslutning
till vad ämbetsverken anfört följande principiella uttalande rörande
frågan örn den blivande lagstiftningens tillämpningsområde: »Vid bestämmande
av de sjukdomar, som skola omfattas av den föreslagna lagen, bör
såsom jag redan berört strängt fasthållas, att denna bör avse endast sådana
sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka till arbetet
eller därmed sammanhängande förhållanden. Med hänsyn härtill böra
alla sådana åkommor utmönstras, beträffande vilka — även örn de genom
arbetet eller därmed förbundna omständigheter kunna främjas i sin uppkomst
eller utveckling — det icke kan antagas för visst, att de hava sin grund
i själva arbetet eller vad därmed har samband. Nödvändigt är därför, att
försäkringen begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel kunna tydligt
skiljas från andra åkommor.» Till departementschefens sålunda tillkännagivna
uppfattning anslöt sig även riksdagen, och erhöll lagstiftningen sin
utformning i enlighet härmed.

Ämbetsverken ansågo i sitt förenämnda förslag den 21 november 1935 till
ändring i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar de riktlinjer, som
sålunda uppdragits för den ifrågavarande lagstiftningen, fortfarande böra
gälla.

Vad beträffar den ovanberörda lagstiftning av den 26 juni 1936, varigenom
skador, som orsakas genom inverkan under jämförelsevis kort tid
på övervägande mekanisk väg av arbetet, likställdes med skador till följd
av olycksfall i arbete, utgick man, såsom framgår av förarbetena, från att
endast sådan avvikelse skulle ske från vad som eljest gällde i fråga om olycksfall,
att fordringarna på plötslighet och kortvarighet i fråga örn det därvid
grundläggande händelseförloppet skulle i viss utsträckning eftergivas. Likasom
vid olycksfall skulle alltså även här något i erforderlig mån ovanligt
och oförutsett med avseende å händelseförloppet vara för handen. Ämbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga It).

verken framhöllo i sitt ovanberörda yttrande den 21 november 1935 med förslag
till ändring i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, att tankegången
i det förslag (av den 26 november 1934), som låg till grund för omförmälda
ändring i olycksfallsförsäkringslagen av den 26 juni 1936, var att
likställa vissa ! arbete ådragna sjukdomar, vilka dittills ej ansetts föranledda
av olycksfall i arbete, med olycksfall, emedan de i avseende å orsaksverkan
ansågos ligga närmare olycksfallen än yrkessjukdomarna. Man hade sålunda
här avsett att, såsom vid olycksfall i arbete, kunna bereda ersättning för
vissa genom arbete ådragna sjukdomar, vilka i allmänhet ej kunna anses
orsakade av sådant »farligt» arbete, som -— i 1 § lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar — det arbete benämnes, vilket hänför sig till verksamhet,
där fara föreligger för yrkessjukdom enligt sistnämnda lag. I fråga örn
samtliga sålunda medtagna fall, som skulle likställas med olycksfall, hade
särskild betydelse tillerkänts åt den omständigheten, att, örn den i olika fall
erforderliga utredningen om sjukdomstillståndets härledande från arbetet
kunde hänföras till en verksamhet, därvid sådan inverkan, varom vore fråga,
gjort sig gällande endast under helt kort tid, utredningen och bevisningen
skulle bli lättare att åvägabringa, än om den måste hänföras till längre tider.

Under dessa förutsättningar medtogos i den omförmälda lagstiftningen
av den 26 juni 1936 — förutom skador av temperaturförhållandena under
arbetet samt av frätande eller etsande ämne — alla av inverkan på mekanisk
väg under arbetet förorsakade skador. De därvid särskilt nämnda skadorna
— skavsår, blåsor eller senskideinflammation (senknarr) — angåvos endast
såsom exempel bland andra. I enlighet härmed har också, såsom var avsikten,
bestämmelsen i fråga tillämpats ej blott i fall av nyssnämnda slag, utan även
beträffande bland annat vissa slemsäcksinflammationer i knä eller armbågsutskott
på grund av hårt tryck, vissa överansträngningar i armens eller benets
muskler (epikondylit), vissa fall av ryggåkommor, s. k. ryggskott, som kunnat
tillskrivas under några dagar fortgående arbete i olämplig kroppsställning
eller som eljest för arbetaren varit av mera ovanlig och ansträngande art,
vissa mer eller mindre partiella förlamningar i muskler till följd av stående
eller stillasittande i olämplig ställning under någon eller några arbetsdagar etc.

Den av nu anförda skäl gjorda hittills gällande begränsningen av alla de
genom inverkan på mekanisk väg orsakade skadorna, som kortvarigheten (och
den däri liggande ovanligheten) av samma inverkan innebär, kan icke utan
vidare bortfalla. När fråga icke är om kortvarig och därför i viss mån ovanlig
anledning, uppkomma nämligen en del av här ifrågavarande sjukdomar och
sjuklighetstillstånd mycket oftare, än när så är förhållandet, av andra orsaker
än av arbetet. De här ifrågavarande sjukdomarna, som till natur och svårighetsgrad
äro mycket växlande, kunna därför i åtskilliga fall antingen icke
härledas från ett bestämt för arbetaren skadligt arbete eller ock kan så tillfredsställande
ske endast nied alltför stora svårigheter.

Så t. ex. påverkas huden i händerna av nästan allt slags kroppsarbete, så
att småningom förhårdnader och arbetsträlar uppkomma; i vissa fall särskilt
å otränad hud uppstå, merendels genom kortvarig inverkan, blåsor eller skavsår
och, särskilt där vatten eller vattenhalt.)ga eller flytande ämnen komma
till användning, oftast efter längre tids inverkan sprickor och såra ader m. m.
Mer ansträngande vanligt långvarigt kroppsarbete kari, beroende på arbetsförhållanden
och intensiteten i arbetet, småningom påverka inre organ och
framkalla sjukliga förändringar i hjärta och blodkärl m. m. Dylika förändringar
sammanfalla i sin mån med de normala åldersförändringarna, men
kunna på grund av arbete tidigare framträda i synnerhet hos personer, som
från början lia disposition för dylika sjukdomar. Ihållande vanligt arbete
med tungt lyftande eller annan verksamhet i böjd kroppsställning kan små -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

ningom framkalla sjukdomssymptom från ryggraden och dess rörelseapparat
m. m. Ensidigt användande eller fortgående påfrestning av vissa muskler
och senor under upprepade rörelser kunna efter växlande tider (och ej blott
genom kortvarig inverkan) samt under växlande förhållanden ge upphov till
retningstillstånd i dessas fästpunkter och andra åkommor särskilt i lederna.
Arbete med maskiner och verktyg, som utsätta armar och händer för fortgående
vibration, kunna — i regel dock först efter jämförelsevis lång tid —
medföra även andra sjukliga förändringar. Arbeten, som utsätta knän eller
armbågar för mer fortgående tryck, kunna i här belägna slemsäckar m. m.
framkalla samma slags sjukdomar, vilka kunna uppkomma vid mer kortvarig
eller tillfällig påverkan. Bullrande arbete kan framkalla hörselnedsättning
eller fullständig dövhet. Stillastående i arbetet behöver vanligen icke medföra
men, men kan, i den mån det blir allt mer förekommande, stundom,
och särskilt hos därför disponerade individer, småningom utlösa mer eller
mindre markerade sjukdomssymptom från nedre extremiteterna såsom t. ex.
åderbråck, plattfot m. m. (bagare, frisörer, affärsbiträden, tandläkare m. fl.).
»För mycket» stillasittande i vanligen förekommande obekväma ställningar
(t. ex. skräddare, skomakare m. fl.) kan leda till sammantryckning av bröstkorgen,
störningar i blodcirkulationen eller förändringar i ryggen och ryggtrakten,
hemorrojder m. m. Genom fortgående påverkan av visst arbete på
vissa muskler och nerver kunna särskilt hos därför disponerade personer
neuralgier och förlamningar uppkomma. Så kan inställa sig t. ex. den överansträngning,
som i många fall går under benämningen skrivkramp, samt
även rubbningar av annan mer eller mindre nervös art. En annan sjukdom,
ischias, anses också kunna framkallas av bland andra orsaker långvarig nötning,
i det tryck och slitningar på ryggradens mellanbroskskivor kunna ge
upphov till s. k. diskbråck, vilket genom kompression av ryggmärgen eller
delar därav åstadkomma retning på ischiadicusnervens banor. Även ischias,
som icke har denna orsak, anses i en del fall kunna uppträda såsom en följd
till viss grad av lokal vävnadsutnötning, varibland mycket stillastående eller
mycket stillasittande i olämpliga ställningar kan spela roll.

De begränsningar, varom under alla de här skiftande förhållandena i detta
sammanhang måste bli fråga, måste sökas efter två linjer. Den ejla måste
enligt utgångspunkten taga sikte på, att fråga är örn inverkan uteslutande
eller till övervägande del på mekanisk väg av arbetet och ej av annan anledning,
såsom inverkan av, bland andra, övervägande psykiska och nervösa eller
reumatiska orsaker. Men inom den därefter återstående vidsträckta ramen av
åkommor och sjuklighetstillstånd, som förorsakas av inverkan på övervägande
mekanisk väg av arbete, måste en begränsning ske, varigenom bland dessa
urskiljas vissa sjukdomar, som hänföra sig till arbetets särskilda natur och
sjukdomens därav beroende beskaffenhet. I bägge hänseendena bör gälla den
ovan omförmälda utgångspunkten, att diagnostiseringen och klarläggandet av
sambandet mellan arbetet och sjukdomen ej bör erbjuda allt för stora svårigheter.

I detta sammanhang må erinras, att på grund av den ursprungliga begränsningen
i vårt land av lagstiftningen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
till endast sådana sjukdomar, som förorsakas av inverkan av vissa »ämnen»,
prövningen av frågan, örn en viss sjukdom förorsakats av den försäkrades
arbete eller icke, var — och i denna del fortfarande är — väsentligen begränsad
till frågan örn ett dylikt »ämne» använts i den försäkrades arbete under
sådana förhållanden, att sjukdomen måste anses hava framkallats därav. När
sedermera genom lag den 26 juni 1936 försäkringen utsträcktes till att omfatta
även vissa andra sjukdomar — nämligen viss smittosam sjukdom och
primär hudkräfta — angavs i lagen såsom uttrycklig förutsättning därvid, att

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B). 23

sjukdomen skulle lia — i det särskilda fallet — »uteslutande eller till övervägande
del förorsakats av den försäkrades arbete». Utvidgning av lagstiftningens
omfattning i enlighet med vad nu avses kan komma att medföra en
viss utvidgning från fall till fall av den sålunda erforderliga prövningen.
Medan i vårt land från början i själva lagen endast angivits sjukdomen och
i administrativ väg utfärdats en förteckning, upptagande (endast såsom exempel)
dels sjukdomsformer, dels ock de slag av verksamheter, vari sjukdomarna
eller sjukdomsformerna bruka framträda, måste redan vid medtagande genom
berörda lag den 26 juni 1936 av däri avsedda smittosamma sjukdomar viss
avvikelse göras härifrån. I analogi med vad som i allmänhet på här ifrågavarande
lagstiftningsområde brukar gälla i utlandet, fästes nämligen därutinnan
i lagen då det villkoret, att sjukdomen inträffat i viss av arbetaren
utövad verksamhet, nämligen huvudsakligen »yrkesmässigt meddelande eller
utövande av sjukvård». Örn sjukdomen inträffar i annan verksamhet, anses
den ej såsom yrkessjukdom i här ifrågavarande mening. Den sålunda tillämpade
metoden bör beträffande vissa av de här ifrågavarande sjukdomarna erbjuda
möjlighet till underlättande vad dem angår av den förenämnda erforderliga
prövningen i det särskilda fallet av sambandet mellan sjukdomen och
arbetet. Yad nu sagts gäller även örn vissa av de ovan omförmälda smittosamma
sjukdomar, örn vilka riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen
nu även ha att yttra sig (jfr under B liämedan).

Vägledande vid avgörandet, huruvida viss yrkessjukdom skulle omfattas av
försäkringen eller ej, borde enligt vad som framhölls under förarbetena till
1929 års lagstiftning vara förutom att sjukdomen skulle kunna tillfredsställande
härledas från arbetet — örn den i regel utövar en väsentlig inverkan på
den sjukes förvärvsförmåga samt örn den mera allmänt eller konstant uppträder
i vissa yrken.

2) Verkställda undersökningar.

Genom föreskrift den 10 februari 1935 i allmänna läkarinstruktionen hava
visserligen läkare ålagts skyldighet att enligt fastställt formulär göra anmälan
till medicinalstyrelsen om varje under hans behandling kommande sjukdomsfall,
som kan vara föranlett av hälsofarligt arbete, utan att det inbegripits
under lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Med hänsyn till den
ringa omfattning, vari denna skyldighet fullgöres, har emellertid på denna
väg något material av värde för bedömande av här föreliggande frågor icke
kunnat hämtas.

Kiksförsäkringsanstalten anmodade i cirkulärskrivelse den 13 september
1940 samtliga yrkesinspektör er och bergmästare, yrkesinspektrisen samt skogsoch
flottledsinspektören att avgiva yttranden i ämnet samt därvid angiva, inom
vilka slag av verksamhet sjukdomar av ifrågavarande slag enligt erfarenheten
brukat uppträda, huruvida de uppträtt i större eller mindre omfattning i de
särskilda verksamhetsgrenarna samt i vad mån sjukdomarna varit av lättare
eller svårare art ävensom uttala sig om i vad mån åtgärder vidtagits eller anses
kunna vidtagas till förebyggande av uppkomsten av dessa sjukdomar. De sålunda
inkomna yttrandena hava sedermera i en del fall kompletterats.

Vidare har medicinalstyrelsen inhämtat yttranden från vissa vid statsförvaltningen
förordnade verksläkare och läkare, som brukat behandla arbetare
vid vissa större enskilda företag, samt därför på grund av sin verksamhet antagits
hava viss erfarenhet örn åkommor av hithörande slag, som förorsakas av
arbete.

Vissa av anstaltens tjänstemän hava besökt åtskilliga här ifrågakommande
arbetsplatser samt därvid inhämtat upplysningar från arbetsgivare, arbetare
och läkare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Sedermera hava även yttranden inhämtats från svenska metallindustriarbetarförbundet,
svenska gruvindustriarbetarförbundet, svenska stenindustriarbetarförbundet
och svenska gjutareförbundet. Därvid uppmanades förbunden
att särskilt uttala sig örn förekomsten inom deras verksamhetsområden av sjukdomar,
som uppstått i samband med hanterande av vibrerande tryckluftsverktyg
(pneumatiska borrar, mejslar, hammare, nitapparater m. m.) och som
yttrat sig i värk och trötthetskänsla i hand- och armbågsleder eller känsla av
kyla och domning i fingrarna. Forså vit t andra slags sjukdomar i muskler och
leder, som kunnat föranledas på mekanisk väg av arbetet genom inverkan under
längre tid än högst några få dagar, i avsevärdare utsträckning förekommit inom
verksamhetsområdet, skulle upplysning örn sjukdomen och örn anledningen
till densamma även lämnas. Samtidigt hava svenska sko- och läderindustriarbetarförbundens
avdelningar i örebro och Kumla på begäran avgivit yttranden
angående förekomsten av sjukdomar på grund av tillbankningsarbete inom
den därvarande skoindustrin samt deras inverkan på arbetsförmågan.

Vidare har enligt uppdrag doktor R. Biyngel med stöd av de år 1935 å serafimerlasarrettets
nervpoliklinik förda journalerna särskilt sammanställt sådana
å denna poliklinik behandlade m. fl. fall av vissa sjukdomar i nervsystemet,
som kunde hänföras till vederbörandes yrkesarbete.

Läkaren vid postverket i Stockholm doktor W. Rasch har därjämte ställt
till förfogande av honom nyligen gjorda undersökningar rörande funktionssmärtor
vid kontorsarbete hos personal vid sistnämnda verk.

Kiksförsäkringsanstalten har därjämte hos Stockholms stads, Göteborgs
stads och Malmö stads erkända centralsjukkassor m. fl. anhållit örn uppgifter
rörande förekomsten inom deras verksamhetsområden av vissa sjukdomar i
muskler, nerver och leder samt deras verkningar. Till svar härå hava dessa
sjukkassor — jämte i annat sammanhang Mellersta Norrlands erkända centralsjukkassa
—- avgivit särskilda redogörelser för dylika sjukdomar, som under
vissa tidsperioder förekommit bland deras medlemmar.

Även hava vissa verksläkare vid postverket och telegrafverket samt verksläkaren
hos riksförsäkringsanstalten jämte vissa övriga läkare enligt åtagande
särskilt observerat under deras behandling under viss period komna fall av
åkomma med symptom från annamas muskler, nerver och leder, uppträdande
i samband med överansträngning i yrkesarbetet, samt rörande vart och ett
av fallen lämnat de upplysningar, som angivits i ett för ändamålet särskilt
uppgjort formulär. Samma formulär har genom pensionsstyrelsens försorg
tillställts läkarna vid dess kuranstalter i Nynäshamn och Tranås, i vad angår
där under september 1942 vårdade patienter med liknande åkommor, försåvitt
de satts i samband med deras yrkesarbete. Det sålunda erhållna materialet
har även bearbetats.

Ytterligare hava svenska bankmannaföreningen, för säkringst jänstemannaföreningen
(genom Daco) och kvinnliga kontoristföreningen i Stockholm insamlat
vissa uppgifter rörande de sist avsedda sjukdomarna bland föreningens
medlemmar.

De omförmälda av doktor Bringel och doktor Kasch gjorda undersökningarna
samt de erhållna ujipgifterna från vissa sjukkassor ävensom de
gjorda bearbetningarna och sammanställningarna enligt de nämnda formulären
och från föreningarna hava sammanförts i bilaga A1 till detta utlåtande.

3) Särskilda sjukdomar.

Senskideinflammation (= senknarr).

I en i Svenska läkartidningen år 1934 nr 45 införd uppsats »Tendovaginitis
crepitans ur olycksfallsförsäkringssynpunkt» har doktor Erik Norrman efter

1 Här ej avtryckt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

undersökning sammanställt 444 till riksförsäkringsanstalten för erhållande av
olycksfallsersättning under tiden 1918—1930 anmälda fall av tendovaginitis
crepitans eller s. k. senskideinflammation.

I denna uppsats omförmäles först en av professor Troell i svenska läkarsällskapets
handlingar 1915 sid. 580 gjord undersökning angående av honom
på serafimerlasarettets poliklinik behandlade fall av nämnda sjukdom. Dessa
fall hava av professor Troell uppdelats sålunda: 1) I 20 fall synes sjukdomen
hava uppkommit spontant med reservation dock för den betydelse, som kan
ha legat i vederbörandes yrke. 2) I 15 fall omtalas en sedan länge pågående
ensidig ansträngning, 3) i 17 fall en under kortare tid förefintlig kroppslig
ansträngning, som till en viss grad kan anses lia karaktär av olycksfall, 4) i
3 fall en ensidig ansträngning av ifrågavarande extremitetdel jämte ett färskt
olycksfall samt 5) i 8 fall ett tydligt färskt olycksfall. Härom anför Norrman:
»Det torde sålunda genom vunna erfarenheter få anses som åtminstone ytterst
sannolikt, att det i många fall av T. C.» (= senskideinflammation) »föreligger
något slags samband mellan en av patienten utförd sysselsättning och den
senare uppkomna åkomman. Detta samband är dock till sin natur tämligen
oklart och de faktorer, som bidraga till uppkomsten av T. C., kunna icke sägas
vara enhetliga, utan representera de i stället alla övergångar från det objektivt
fastslagna, direkta traumat till den mera subjektivt betonade ''överansträngningen’.
»

Av de av doktor Norrman undersökta, under perioden 1918—1930 anmälda
444 fallen tillhörde med hänsyn till lokalisation 410 fall de övre och 34 fall
de nedre extremiteterna.

Beträffande de 305 såsom föranledda av olycksfall i arbete godtagna fallen
skiljer Norrman mellan sådana fall, där ett direkt våld (slag, stöt, klämning)
drabbat kroppsdelen ifråga, och sådana fall, där något otvetydigt olycksfall
icke kunnat påvisas, men där ett olycksfallsmoment likvisst ansetts föreligga
(exempelvis sträckning, vridning och dylikt). De förra fallen voro till antalet
97 stycken, de senare 208 stycken.

Vad angår de 103 i undersökningen inbegripna fall, vilka icke ansetts förorsakade
av olycksfall i arbete anför Norrman: »I dessa fall saknas helt och
hållet ett vare sig direkt eller indirekt trauma, åtminstone av sådan grad och
karaktär, att det uppmärksammats av den sjuke. Därmed är icke sagt, att icke
den krepiterande tendovaginiten här likväl står i visst orsakssamband med
vederbörandes arbete, men andra faktorer, såsom ovana vid arbetet, upprepade
ensidiga ansträngningar ha i övrigt varit de enda påvisbara etiologiska
momenten.»

Efter ikraftträdande av den ovanberörda lagen den 26 juni 1936 örn ändring
i olycksfallsförsäkringslagen har enligt densamma ersättning utgått även för
sistnämnda slags fall, försåvitt den inverkan, som förorsakat sjukdomen, varit
av högst några få dagars varaktighet. Denna förutsättning har i allmänhet
ansetts vara för handen, när vederbörande börjat med det slags arbete, som
haft denna inverkan, endast några få dagar, d. v. s. enligt praxis i allmänhet
högst 5 dagar, innan sjukdomen givit sig tillkänna. Det för vederbörande på
sådant sätt markerade ovanliga i arbetet har i så fall kunnat anses såsom
tillräcklig anledning att framkalla sjukdomen.

Ensamt under år 1939 anmäldes till riksförsäkringsanstalten 499 fall av
senskideinflammation, som drabbat i anstalten försäkrade arbetare. I 397 av
dessa fall tillerkändes den skadade ersättning, medan i de övriga 102 fallen
ersättning befanns icke kunna utgivas. År 1941 anmäldes till anstalten 664
liknande fall, av vilka 588 ersattes, medan 76 icke godkändes. Av de sålunda
godkända fallen skulle, såvitt kunnat utrönas, ersättning ha utgått i minst 220
fall redan före ikraftträdandet av nyssnämnda lag den 26 juni 1936, under det

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 50 {Bilaga B).

att i de övriga 368 fallen ersättning utgivits på grund av den utvidgning av
olycksfallsbegreppet, som skedde genom sistnämnda lag.

Av de under år 1941 avslagna 76 fallen hänförde sig 73 till armarna och
endast 3 till de nedre extremiteterna. De ifrågavarande 73 fallen hava här
nedan uppdelats i två huvudgrupper. Den ena omfattar fall, där vederbörande
arbetare, efter att förut ha haft ett visst yrke, övergått till annan verksamhet,
som varit ägnad att — i varje fall påtagligt mera än det föregående yrket eller
verksamheten ■—■ framkalla sjukdomen. Denna har emellertid framträtt först
efter sedan verksamheten utövats under en tid, som ''visserligen varit jämförelsevis
kort, men dock ostridigt längre än »några få dagar». Den andra
gruppen omfattar fall, där arbetaren, när sjukdomen yppas, sedan längre tid,
i allmänhet flera år, haft ett och samma yrke eller eljest likartad verksamhet.
I så gott som alla sist avsedda fall har verksamheten varit av den art, att den
kunnat framkalla sjukdomen. Att sjukdomen likväl inställt sig så sent, har
i en del fall befunnits hava berott på, att omständigheter inträffat, som — låt

I. Ovanligt arbete.

Den sysselsättning, i vilken åkomman uppträtt	Tiden för denna sysselsättning: i omedelbar följd före åkommans uppträdande	Antal fall	Yrke i vanliga fall
Skogsarbete, vedhuggning o. dyl.	10—30 dagar	9	5 specialutb. arbetare.
			4 jordbruks- och grovarbetare.
Bet- och torvupptagning......	8—14 dagar	3	Chaufför, grovarbetare.
Olika slag av verkstadsarbete
med ensidiga armrörelser ..	12—60 dagar	6	Verkstadsarbetare, som börjat
			nytt slags arbete.
Lastningsarbete o. dvl.........	1—2 mån.	2	Grovarbetare
Fiskrensning..................	11 dagar	1	Fabriksarbeterska.
	Summa	21

II. Vanligt arbete.

Den sysselsättning, i vilken åkomman uppträtt	Tiden för denna sysselsättning i omedelbar följd före åkommans uppträdande	Antal fall	Yrkesgrupper
Olika slag av verkstadsarbete med ensidiga armrörelser ..	Längre tid —	12	Verkstadsarbetare.
d:o	flera år 1—2 mån.	3	d:o
Skogsarbete, vedhuggning o. dvl.	Längre tid —	14	Skogsarbetare.
d:o	flera år 1 — 2 män.	6	d:o
Lastningsarbete o. dvl.........	Flera år	4	Utkörare, bud, m. fl.
d:o	14 dagar — 1 män.	3	d:o
Stenhuggning ................	Flera år	3	Stenhuggare.
Konservinläggning o. dyl.....	Flera år	3	Konservarbeterska och pake-
Mjölkning, skyddling m. m.....	Flera år	3	tererskor. Jordbruks- och trädgårds-
d:o	14 dagar	1	arbetare. d:o
	Summa	52	.

Kungl. Majit.s proposition nr 50 (Bilaga B).

vara först efter längre tid än högst några få dagar — gjort vederbörande mer
mottaglig för sjukdomen, t. ex. mer ensidiga elier mer ansträngande rörelser
än förut, nya slags redskap eller maskiner, viss tids vila från arbetet och därefter
viss ovana vid detsamma etc. I andra fall lämna handlingarna icke upplysning
om dylika omständigheter, något som dock ingalunda utesluter, att
även i dessa fall sådana omständigheter kunna förutsättas.

Till de ovan omförmälda till riksförsäkringsanstalten anmälda fallen av
ifrågavarande sjukdom komma de, som anmälts hos de ömsesidiga försäkringsbolagen.

Då emellertid antingen arbetaren eller hans arbetsgivare eller i regel åtminstone
den behandlande läkaren är underkunnig örn, att enligt gällande
bestämmelser ersättning för sjukdomen ifråga icke utgår, med mindre den
inverkan, som framkallat sjukdomen, varit helt kortvarig, är givetvis antalet
anmälda fall ingen säker mätare på antalet fall, som verkligen förekommit.
Detta antal måste vara åtskilligt större än som framgår av vad ovan anförts.

De erhållna ovan omförmälda uppgifterna från centralsjukkassorna i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Mellersta Norrland upptaga tillhopa 90 fall (jfr
Bil. A) av senskideinflammation hos arbetare i växlande sysselsättningar.
Kassorna sakna emellertid upplysning örn tid och närmare omständigheter,
varunder sjukdomen ådragits. Av denna bilaga framgår, att sjukdomen ifråga
kan förorsakas även av arbete med t. ex. bokföringsmaskiner eller annat ansträngande
kontorsarbete.

Åkomman kan, om det arbete, som framkallat densamma, tidigt avbrytes,
gå över efter några dagar. I de till riksförsäkringsanstalten (bland där försäkrade
arbetare) anmälda fallen har sjukdomen medfört arbetsoförmåga
under i allmänhet endast några veckor, blott undantagsvis längre tid; invaliditet
inträder ytterst sällan. Sjukdomen synes ej heller lia visat särskild
tendens att efter fullt tillfrisknande recidivera.

I Danmark har hittills den här ifrågavarande sjukdomen icke ingått bland
yrkessjukdomarna. Emellertid har den danska olycksfallsförsäkringslagens
''bestämmelse, att lika med olycksfall skola betraktas »skadelige Paavirkninger
af höjst nogle faa Dages Varighed» sedan länge, när fråga är om senskideinflammation,
i praxis så tillämpats, att ersättning tillerkänts, även örn patienten
under en avsevärd tid varit sysselsatt i sådant arbete, att det ansetts
hava framkallat sjukdomen. I Schweiz utgår på grund av särskilda bestämmelser
ersättning för vissa åkommor, som orsakas av upprepade ansträngande
rörelser, varibland särskilt krepiterande senskideinflammationer, försåvitt
åkomman med bestämdhet kan hänföras till arbetet. Hedan år 1932 tillerkändes
sålunda ersättning i 1,125 fall av senskideinflammation. I England
är såsom yrkessjukdom upptagen bland annat »inflammation av handledens
och senskidornas synovialhinnor», under förutsättning att sjukdomen inträffat
i bergsbruk (huvudsakligen gruvdrift).

Den ifrågavarande åkomman är visserligen ingalunda begränsad ensamt
till senor och senskidor. Smärtförnimmelser iakttagas i allmänhet i de muskler,
som från underarmen över strålbenet gå ned till tummen. Då patienten
rör på ifrågavarande muskler och sonor, inställer sig en knarrande förnimmelse
(senknarr), som av läkaren iakttages genom palpation. Åkomman låter
sig därför, när den -—- såsom är ojämförligt vanligast —- är lokaliserad i de
övre extremiteterna, utan svårighet tämligen säkert diagnostiseras av läkaren.
Frågan om åkommans härledande från visst arbete, även när det ej gäller
olycksfall eller endast kortvarig inverkan av arbetet, bör i det särskilda fallet
ej heller behöva möta för stor svårighet.

Vid överansträngning av nedre extremiteterna, t. ex. genom ensidigt maskinellt
arbete eller långvarigt gående, kan åkomman lokalisera sig till hälsenan

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

eller sträckmuskulaturen i underbenets framsida. Dylika fall äro såsom följder
av arbete jämförelsevis sällsynta.

Av ovan anförda skäl hava ämbetsverken och institutet ansett, att sjukdomen
ifråga bör — på sätt som framgår av nedanstående förslag -—• inrangeras
bland yrkessjukdomarna.

Slemsäcksin damin ati on.

Slemsäcksinflammation är en åkomma, som lokaliseras i underhudsvävnaden
till knäet eller knäledstrakten eller till armbågen. Den kan uppkomma
antingen genom olycksfall (stöt eller slag) eller genom upprepat eller fortgående
tryck mot knä eller armbåge. Sålunda uppstår antingen förstoring av
slemsäcken (hygrom) eller inflammation av densamma (bursit). I båda fallen
kan en infektion med vangt innehåll tillstöta. När åkomman ej föranledes
av olycksfall, drabbar den därför företrädesvis arbetare i knästående eller
knäliggande ställning, t. ex. gruvarbetare, rörläggare, parkettläggare, städerskor,
hembiträden. Härvid eller eljest kan även armbågen vara utsatt för
liknande slags tryck med liknande verkningar, något som emellertid, såvitt
kunnat utrönas, endast sällan förekommer.

Även denna åkomma hör till dem, för vilka ersättning utgår icke blott vid
olycksfall i arbete i vanlig mening, utan även vid sådan inverkan under högst
några få dagar av arbetet, som avses i förenämnda lag den 26 juni 1936 örn
ändring i olycksfallsförsäkringslagen.

Under år 1941 anmäldes till riksförsäkringsanstalten bland där försäkrade
arbetare — varvid ansågs föreligga antingen olycksfall i arbete eller ock kortvarig
inverkan under högst några få dagar av arbetet — 63 fall av slemsäcksinflammation.
Ersättning utgavs i 53 fall, medan i övriga 10 fall ersättningsanspråket
avslogs. Därvid hade i 5 fall åkomman drabbat hembiträden under
upprepat skurningsarbete under längre tider. I de övriga fallen utgjordes
arbetet av läggning av golv, målning, formningsarbete i övervägande knästående
ställning m. m., som likaledes fortgått tämligen lång tid.

Härtill komma hos de ömsesidiga bolagen anmälda liknande fall.

Den enligt ovanberörda lag gällande begränsningen av ersättningsrätten
— som numera är känd åtminstone av den behandlande läkaren — har även
här medfört, att försäkringsinrättningama iclce få kännedom örn det stora
flertalet fall, där sjukdomen föranledes av inverkan under längre tid än högst
några få dagar.

Såsom ovan omförmälts har svenska grov- och fabriksarbetarförbundet i en
till riksförsäkringsanstalten ingiven skrift den 26 november 1940 hemställt,
att åtgärder måtte vidtagas för att ersättning måtte beredas gruvarbetare i
Skåne för vissa knäskador, som de voro utsatta för under sitt arbete. Förbundet
har sedermera i en till socialdepartementet ingiven skrift den 3 juli
1942 förnyat denna framställning. De sålunda åsyftade skadorna vore en följd
av det tryck mot knäet, som arbetarna, trots av arbetsledningen tillhandahållet
och begagnat knäskydd, voro utsatta för vid arbetes utförande i knästående
ställning. Skadorna bestode huvudsakligen antingen i utgjutning i
slemsäcken vid knäskålen (slemsäcksinflammation) eller också däri, att kolpartiklar
inträngde i huden i knätrakten och förorsakade kvisslor, bölder eller
annan infektion. Vid den förra av dessa framställningar fanns fogad en redogörelse
för sådana fall, som inträffat under arbete i vissa gruvor, där arbetet
mäste utföras i låga arbetsorter.

På föranstaltande av riksförsäkringsanstalten har särskilt undersökts antalet
under åren 1938—30 september 1942 inträffade sålunda åsyftade sjukdomsfall
vid två av de ifrågavarande gruvorna med ett sammmaniagt arbetarantal,
som under perioden växlat mellan 560 och 900. Resultatet av denna
undersökning framgår av följande sammanställning:

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Åkommans art	Antal fall	Sjukdom stiden8 längd
A. Bursler och. likartade affektioner i knäledsregionea	31	5—15 dagar.
12	16—30 dagar.
	11	1—3 mån.
	3	2—3 mån.
Återfall ........................................	G	5—15 dagar. 16—30 dagar.
	3
	i	1—2 mån.
	3	2—15 mån.
B. Knäbölder och. andra yttre knäåkommor..........	23	6—15 dagar.
3	16—20 dagar.
Återfall ........................................	6	5—15 dagar.

Summa	102

A. I 38 fall Ilar det arbete, vari sjukdomen ådragits, uppgivits hava fortgått
2—17 år;

i 15 fall har sjukdomen uppgivits hava ådragits »gradvis»;

» 15 » » » » » » »plötsligt»;

» 2 » » uppgift härom ej lämnats.

B. I 29 fall har det arbete, vari sjukdomen ådragits, uppgivits hava fortgått
2—17 år;

i 3 fall saknas uppgift.

Enligt uppgift bruka i dessa företag icke förekomma liknande åkommor i
armbågstrakten.

Vad beträffar de ovan under B upptagna åkommorna lära desamma få anses
uppkomma antingen så, att enstaka kolpartiklar kunna hava egenskapen
att, mer eller mindre plötsligt, skära sig in i huden och därefter åstadkomma
infektion, eller ock så att de över och i huden (småningom) samlade kolpartiklarna
kunna, liksom vanligt damm, tilltäppa porerna så att, förr eller
senare, bulnad uppstår. I förra fallet skulle, örn ett därvid avsett händelseförlopp
kan påvisas eller göras sannolikt, ett olycksfall eller en sådan inverkan
under högst några få dagar, som även avses i olycksfallsförsäkringslagen,
anses föreligga. I senare fallet lär en på sålunda eller liknande vanliga
sätt uppkommen åkomma knappast kunna upptagas såsom yrkessjukdom.

Övriga i svenska grov- och fabriksarbetarförbundets berörda framställning
avsedda sjukdomar hava i regel bestått i sådan inflammation i underhudsvävnaden
till knäet eller knäledstrakten (slemsäcksinflammation), som ovan
nämnts.

Det lär icke vara förenat med någon svårighet för läkaren att diagnostisera
sist avsedda åkomma. Likaså torde, även när fråga ej är örn olycksfall eller
om därmed likställd kortvarig inverkan, sjukdomens härledande i det särskilda
fallet från visst arbete i regel ej behöva möta större svårighet.

På grund av vad nu anförts föreslå ämbetsverken och institutet, att denna
sjukdom upptages såsom yrkessjukdom, därest det arbete, som orsakat sjukdomen,
utföres under fortgående eller upprepat eller för arbetaren ovanligt
tryck mot knä- eller armbågstrakten.

I Schweiz och England gälla liknande bestämmelser om slemsäcksinflammation
såsom yrkessjukdom som, enligt vad förut sagts, örn senskideinflammation.
Sjukdomen rubriceras i England såsom inflammation av underhudsvävnad
eller akut slemsäcksinflammation i knäet eller knäledstrakten eller i armbågen.

30 Kungl. Majlis ''proposition .nr 50 (Bilaga B).

Epikondylit.

Epikondylit kan uppkomma genom olycksfall, men synes dock oftare bero
av viss överansträngning vid ensidiga rörelser. Det uppstår ett retningstillstånd
i vävnaden omkring epikondylen i nedre överarmen vid här befintliga
muskel- och senfästen. Smärtorna kunna vara svåra, neuralgiska, och stråla
ofta ned i handen. Åkomman föranleder, om den når sin kulmen, i allmänhet
arbetsoförmåga minst en å två månader, men kan ofta vara mer långvarig.
Den överansträngning av armen, som, när fråga ej är örn olycksfall, orsakar
sjukdomen, kan i anseende till den tid, varunder den verkat vara kortvarig
— t. ex. när arbetaren är ovan vid vissa ensidiga rörelser i arbetet — och
alltså falla inom ramen av högst några få dagar. I så fall utgår enligt gällande
bestämmelser ersättning såsom för olycksfall. Men sjukdomen kan också,
vilket oftare torde vara fallet, giva sig till känna först efter längre tids
inverkan.

Sjukdomen, vare sig den är en följd av olycksfall i mera begränsad mening
eller av överansträngning på grund av vissa rörelser i arbetet, är emellertid
förhållandevis ganska sällan förekommande.

I de till riksförsäkringsanstalten under åren 1941 och 1942 anmälda, bland
där försäkrade arbetare inträffade fallen av epikondylit utgavs ersättning,
förutom vid olycksfall, i 6 fall år 1941 och 11 fall år 1942. I de avslagna
respektive 5 och 6 fallen voro omständigheterna följande:

Yrke	Den sysselsättning, i vilken åkomman framträtt	Tid för denna sysselsättning i omedelbar följd före åkommans framträdande	Vanligt eller ovanligt arbete
1941.
Målare ................	Y edhuggning	30 dagar	Vanligt under vintertid.
Trädgårdsmästare ......	Skogshuggning	3 veckor	Ovanligt.
Konditoribiträde........	Skärning av bröd hela dagarna	14 dagar	Förut samma arbete, men endast en kort stund varje dag.
Kontorsbiträde ........	Skrivning	Flera år	Vanligt arbete.
Scenarbetare ..........	Sågning och spikning	Flera år	Vanligt arbete, men i forcerat tempo den senaste tiden.
19 42.
Stensättare ............	Stensättning och kant-stensläggning	30 dagar	Vanligt under sommar-tid.
Eörledningsentreprenör	Uppspikning av ett skjul	30 dagar	Ovanligt arbete.
Skogsarbetare..........	Barkning av träd	5 veckor	Ovanligt arbete.
Hantverksföreståndare . .	Murning och putsning	2 månader	Ovanlig, ensidig arm-rörelse.
Kyrkogårdsarbetare ....	Gravgrävning..........	Flera år	Vanligt arbete.
Chaufför................	Lastning av lådor ....	Flera år	Vanligt arbete.

Bland riksförsäkringsanstaltens kontorspersonal har under den senare tiden
inträffat 1 fall av epikondylit, förorsakat av stansning, samt 2 fall av dylik
sjukdom i förening med viss nervåkomma i armen. Det ena av de senare
fallen var föranlett av stämpling och sortering i kortregister och det andra
av stenografi och maskinskrivning.

Doktor Rasch har i sin förutnämnda utredning örn vissa sjukdomar i sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

band med kontorsarbete upptagit såsom föranledda av olika slags dylikt
arbete 7 fall av epikondylit samt 4 fall av samma sjukdom i förening med
viss nervåkomma i armen.

Den här ifrågavarande sjukdomen anses i regel ej vara svår för läkaren
att diagnostisera. Yad angår frågan örn sjukdomens härledande — även i de
fall, när fråga ej är om olycksfall eller örn kortvarig inverkan — från visst
arbete, torde gälla detsamma som ovan sagts örn senskideinflammation i de
övre extremiteterna.

Vid medtagande av sistnämnda sjukdom såsom yrkessjukdom hava av anförda
skäl ämbetsverken och institutet ansett, att även den nu ifrågavarande
sjukdomen bör medtagas, därest i arbetet ingår ensidiga eller för arbetaren
ovanliga rörelser av armen.

Skrivkramp, telegrafistkramp och liknande
sjukdomar.

a) SjukdomsfÖrmer och deras samband
med visst arbete.

I de inom riksdagen år 1940 väckta motionerna örn införande av sjukdomarna
skriv- och telegrafistkramp i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
nämnas såsom huvudsakliga orsaker till skrivkrampen handskrivning,
maskinskrivning, arbete vid bokförings- och stansningsmaskiner. I det
av medicinalstyrelsen såsom utlåtande över motionen åberopade yttrandet av
professorn i neurologi vid Karolinska medikokirurgiska institutet N. Antoni
anföres, att beträffande de orsaker, som medföra skrivkramp, inordnas denna
sjukdom — likasom den mycket sällsyntare telegrafistkrampen — i den större
sjukdomsgruppen yrkesneuroser, vilken innefattar många med skrivkrampen
analoga sjukdomstillstånd i övre extremiteterna. I ett vid riksförsäkringsanstaltens
utlåtande över motionen fogat yttrande av anstaltens överläkare professor
A. Troell framhölls, att det gives en mängd till uppkomst och natur
växlande åkommor, vilka ha större eller mindre likhet med vad som går under
benämningarna skrivkramp och telegrafistkramp. I det av andra lagutskottet
avgivna utlåtandet över motionerna talas örn »skrivkramp och liknande
åkommor». Och fann utskottet framgå av den av utskottet verkställda utredningen,
att det ofta vore synnerligen vanskligt att bedöma, örn och i vad
mån skriv- och telegrafistkramp vore en följd av det speciella arbetet och ej
av andra faktorer. Den starka mekaniseringen av kontorsarbetet, som på
senare år inträtt, hade emellertid ytterligare aktualiserat kravet på ett klarläggande
av orsakerna till och omfattningen av skriv- och telegrafistkramp.
Utskottet ville därför och med hänsyn till sjukdomarnas verkningar förorda,
att en utredning i ämnet kom till stånd. Utredningen skulle i första hand kunna
leda till vidtagande av vissa förebyggande åtgärder. Genom undersökningen
syntes jämväl säkrare hållpunkter kunna vinnas för ett bedömande av frågan
örn dessa sjukdomar borde införas under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Såsom en förutsättning för att så skulle kunna bliva förhållandet
angavs beträffande dessa sjukdomar — såväl som beträffande de övriga slags
sjukdomar, som skulle inbegripas under utredningen — att de skulle kunna
härledas från inverkan på övervägande mekanisk väg av arbetet.

Redan förut härovan har framhållits, att, då ensidigt eller för vederbörande
ovanligt arbete överhuvud med armar och händer kan framkalla senskideinflammation
(senknarr), slemsäcksinflammation och epikondylit, dessa
sjukdomar — de förra mer undantagsvis, den sistnämnda oftare — kunna förorsakas
även av visst kontorsarbete. Försåvitt sådant arbete medför någon
av dessa sjukdomar — vilka ansetts utan större svårighet kunna diagnosti -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

seras såsom följder av visst arbete — skulle, enligt vad redan härförut föreslagits,
sjukdomen anses såsom yrkessjukdom.

För närmare klarläggande, i den mån det på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
låter sig göra, av naturen av här ifrågavarande sjukdom, skrivkramp
eller telegrafistkramp, och dess samband med vissa övriga ifrågakommande
sjukdomar få ämbetsverken och institutet hänvisa — förutom till förenämnda
yttrande av professor Antoni samt till en i medicinska föreningens tidskrift
1938 nr 3 intagen av honom hållen föreläsning örn »Smärtsamma tillstånd i
skuldra och arm med särskild hänsyn till s. k. neuralgier» — dels till förenämnda
av doktor R. Bringel gjorda sammanfattning av vissa av honom verkställda
undersökningar med stöd bland annat av journaler för kvinnliga
patienter å Serafimerlasarettets nervpoliklinik (se Bil. A), dels ock till en
av läkaren vid postverket i Stockholm doktor Wilh. Rasch nyligen gjord
undersökning, vilken numera publicerats i svenska läkartidningen 1943 nr 7
(se sistnämnda bilaga).

Härvid samt av And i övrigt inhämtats i detta ämne faller det genast i
ögonen, att benämningen skrivkramp förekommer i två bemärkelser, en i
trängre medicinsk begränsad mening och en mer omfattande, som inbegriper
flera av de mer eller mindre besläktade smärtförnimmelser och sjukdomstillstånd
i skuldror, armar och händer, vilka framträda i samband med skrivning
för hand eller med maskin (understundom även senskideinflammation, slemsäcksinflammation
och epikondylit) med eller utan förening även av annat
sådant mer ensidigt kontorsarbete, som ofta utföres vid sidan örn skrivning
såsom stansning, kortbläddring, kortinsättning, aktinläggning, lyftning av
akter m. m.

Skrivkramp i trängre medicinsk mening (mogigraphia) hör till den särskilda
begränsade grupp av sjukdomar (yrkesneuroser), som bero på rubbning
i den ordnade samverkan, koordinationen, mellan musklerna i handen
och armen. Denna koordinationsneuros — som härleder sig från centrala
nervsystemet —- är till sitt väsen en hos personer med ensidigt yrkesarbete
uppträdande oförmåga att utföra komplicerade handrörelser: skrivning för
hand eller med maskin (bokförin g smaskin, räknemaskin, vanlig skrivmaskin),
telegraf ering, fiolspelning, piano spelning, mjölkning etc. De ifrågakommande
musklerna bli oförmögna till (vägra att göra tjänst vid) just de speciella rörelser,
som de förut utfört alltför mycket eller kanske på ett för dem oekonomiskt
sätt. Den nämnda rubbningen tager sig uttryck på olika sätt. Kramp inträder
i handens småmuskler, Aulket omöjliggör deras finare smårörelser.
Ibland sträcker den sig uppåt underarmen (dess »Auidmuskler»), någon gång
drabbas hela armen. En annan form kallas »skrivtremor», varvid handen
råkar i darrning, som efter kort stund gör skriften oläslig. Sällsyntare i ren
form är den tredje varianten, den paralytiska, »skrivförlamningen», där handen
alldeles vägrar vid skrivning, men dock är brukbar vid vilken annan
syssla som helst. Sjukdomen gör sig, när den framträder okomplicerad, i
regel gällande blott uti den särskilda verksamhet, vari den framträtt, t. ex.
skrivning, medan andra till och med tyngre verksamheter i allmänhet kunna
utföras av samma muskler. Oftast föregås kramptillståndet (darrningen eller
hämningen) av en mer eller mindre utvecklad trötthetskänsla i de ifrågavarande
musklerna. I detta stadium kan den ännu gå tillbaka genom vila. I
det typiska mer utvecklade stadiet är sjukdomen alltid kronisk och oftast
obotlig. Vederbörande måste lära sig skriva med andra handen, men det
lyckas sällan att hindra åkomman uppträda även i denna. Övergång till
maskinskrift kan lyckas. Ofta utvecklar sig dock liknande besvär även vid
sådan skrivning, varefter övergång till annat yrke är det enda som återstår.
Kanske oftare än i ren form anses sjukdomen — likasom hela den grupp av

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

koordinationsneuroser, dit den hänföres — förekomma i förening med trötthetstillstånd
även i övriga muskler i armen, vilka då ofta giva överansträngningssmärtor
i dessa muskler eller i leder. Med eller utan sådan förening är
skrivkramp i denna begränsade mening en förhållandevis ganska sällsynt
åkomma, representerande — likasom vardera av sjukdomarna senskideinflammation
(slemsäcksinflammation) och epikondylit -—■ enligt erfarenheten endast
en begränsad del av de smärttillstånd i de övre extremiteterna, som
eljest kunna förekomma vid skrivning.

Den s. k. telegrafistkrampen har på senare år kommit i ett annat läge, i
och med att morse-systemet kommit till allt mindre användning. Vid detta
system användes ett finger på höger hand, varvid överansträngning lätt uppkom.
Numera användes i övervägande graci det s. k. teletypsystemet, där man
använder sig av skrivmaskinsklaviatur (i stället för vid morse-systemet s. k.
nyckel). På de större telegrafstationerna är emellertid arbetet mycket forcerat,
och vid telegrafering fordras ett särskilt distinkt anslag, som orsakar
spänning och trötthet.

I England har såsom yrkessjukdomar upptagits, utom skrivkramp och telegrafistkramp,
även kramp till följd av tvinning av bomullsgarn. Sjukdomen
har emellertid där upptagits endast med ovan angivna begränsade betydelse
(såsom koordinationsneuros). Enligt tillgängliga uppgifter har det i England
endast sällan förekommit, att ersättning utgått för sålunda ifrågakomna
sjukdomsfall. Skrivkramp och telegrafistkramp upptagas såsom yrkessjukdomar
även i Mexiko (»yrkeskramp hos skrivare, pianister, violonister, telegrafister»),
I Ryssland upptages såsom särskild yrkessjukdom »koordinatoriska
yrkesneuroser» (= »Névrose professionelle coordinée») uppkomna
genom »överansträngning av ifrågakommande korresponderande muskelgrupper».
Såsom exempel på yrken, där sådan slags sjukdom övervägande förekommer,
hava där angivits: telegraf ister, stenograf er, dactylografer (= maskinskrivare),
ritare, tecknare, violonister, pianister, svarvare. Vid sidan härom
har i Ryssland såsom en annan yrkessjukdom även upptagits »Neuralgier och
neuriter i extremiteterna», orsakade av »överansträngning av eller tryck på
nervstammarna», varvid såsom exempel på yrken, där sådan sjukdom förekommer,
nämnas »smeder, tvätterskor, pålastare». I Tyskland hava icke —
likasom i allmänhet icke heller eljest i Europa — hithörande sjukdomar medtaga
såsom yrkessjukdomar. I den tyska litteraturen (F. Koelsch »Handbuch
der Berufskrankheiten» 1935) behandlas emellertid under rubriken
»yrkesneuroser» •— åkommor beroende på av viss ansträngning förorsakad
bristande koordination i fråga örn musklers samverkan (utgående från centrala
nervsystemet) -— icke blott skrivkramp och telegrafistkramp, utan även
liknande eller analoga krampyttringar, förorsakade av pianospelning, fiolspelning,
sömnad (sykramp), vävning, spinning (kättingknytarkramp och spinnarkramp),
rakning, mjölkning, smide (frisörkramp, mjölkerskekramp och smedskramp)
.

I sin rena utvecklade form äro de nu omförmälda speciella sjukdomar, som
ansetts kunna huvudsakligen hänföras till bristande samverkan av vissa
muskler eller muskelgrupper, i regel ej svåra att av läkare diagnostiseras såsom
följder av det ifrågakomna speciella arbetet. På tidigare stadier, som i
här ifrågavarande sammanhang naturligtvis främst förtjäna uppmärksamhet,
och i förening med andra åkommor (neuralgier och neuriter m. m.) i de berörda
regionerna kan säker sådan diagnostisering ställa sig svårare.

De smärttillstånd i de övre extremiteterna, som populärt ofta hänföras till
skrivkramp i mera vidsträckt bemärkelse utgöras — förutom av senskideinflammationer,
slemsäcksinflammationer och epikondyliter -— av åkommor i
och omkring leder (artriter, periartriter, peritendiniter), i muskler (myalgier),

Bihang till riksdagens protokoll Ibid. 1 sami. Nr 50. 2«28 u 3

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 50 (Bilaga B).

i härisystemet och i nerver (kärlneuroser, neuriter och neuralgier). Dessa
senare sinsemellan olika sjukdomstyper kunna emellertid i praktiken icke alltid
med tillräcklig säkerhet särskiljas ifrån varandra. De gripa dessutom in
i varandra och uppträda sålunda ofta ej ensamt för sig utan i förening.

Man synes i detta sammanhang först kunna avskilja sådana slags smärtförnimmelser
i armar och händer — artriter, periartriter och peritendiniter samt
sjukdomar i kärlsystemet (paraestesier) m. fl. sjukdomstillstånd — vilka, på
sätt här nedan under rubriken »Sjukdomar, som förorsakas av vibrerande
verktyg» närmare omförmälas, bruka framträda såsom följder av hanterande
av sådana verktyg. Dylika sjukdomstillstånd, vare sig de bestå i degenerativa
förändringar, atrofier i leder eller i muskler m. m., eller i domningar med
stickningar och krypningar, eventuellt med krampyttringar i blodkärlen (paraestesier),
inkludera eller åstadkomma även rubbningar i nervernas och nervstammarnas
funktioner och därmed även smärtförnimmelserna. Såsom följder
av annat arbete än nyss nämnda verksamheter kunna emellertid dessa sjukdomar,
vilka eljest ha eller kunna ha andra orsaker än som bero av visst arbete,
icke lämpligen upptagas såsom yrkessjukdomar.

De åkommor i musklerna, som i allmänhet benämnas myalgier, kunna vara
primära sjukdomstillstånd och i så fall vara föranledda av visst ansträngande
arbete, men framträda lika ofta såsom yttringar av andra sjukdomar i leder
m. m. De äro ofta av reumatisk art (något som ofta kan anses liktydigt med
frånvaron av känd eller påvisbar orsak utöver viss konstitutionell disposition).

Vad därefter beträffar neuriter (inflammationer och degenerationer i nerverna)
och neuralgier i de övre extremiteterna (brachialgier) tillhöra även dessa
sjukdomstillstånd en annan grupp av sjukdomar än den förenämnda, som
beror av den (från det centrala nervsystemet härledda) särskilda rubbningen
av koordinationen mellan muskler (koordinationsneuroser). Neuriter och
neuralgier i olika kroppsdelar kunna — vilket väl knappast är förhållandet
beträffande förutnämnda typiska sjukdomsgrupp — uppträda av övervägande
andra orsaker (anatomiska, psykiska eller reumatiska) än visst yrkesarbete.
Men när fråga är örn de övre extremiteterna, kunna de till synes oftare än
eljest även övervägande eller helt och hållet orsakas av ensidigt ansträngande
arbete av olika slag med dessa extremiteter. Sådant arbete kan vara skrivning
för hand eller med maskin. Men det kan lika väl vara annat arbete överhuvud,
varvid armar och händer fylla andra mer eller mindre ensidiga och ansträngande
funktioner. Arbetet kan sålunda visserligen utgöras av sådant slags
annat kontorsarbete, som ovan nämnts, än skrivning. Men det kan också bestå
t. ex. i sömnad, viss flätning, vävning, arbete i butiker, bokbinderier, slipning,
svarvning, pressning, smide, plåtslageri, murning etc. På grund av den särskilda
naturen av nu avsedda sjukdomar (i nervsystemet) är det emellertid
för dem karakteristiskt att de uppträda oftare och med svårare verkningar hos
personer med mindre (psykisk) motståndskraft än hos personer med mera motståndskraftigt
nervsystem.

De ifrågavarande sjukdomarna i de övre extremiteterna, neuriterna och
neuralgierna (= brachialgierna), äro växlande i avseende å den form, vari
de uppträda, och på vetenskapens nuvarande ståndpunkt i viss mån osäkra till
sitt ursprung. De äro även ofta svåra att med säkerhet skilja från vissa andra
sjukdomstillstånd, med vilka de, helt naturligt, som nämnts ofta uppträda tillsammans.

Bland de mer egentliga armneuralgierna och neuriterna erkänner man emellertid
givetvis en mer primär, till de övre extremiteterna lokaliserad form, där
själva sjukdomskällan har säte i en eller flera nerver eller nervstammar. Mera
sekundära former åter av sådan nervsjukdom föreligga — förutom såsom
följder av deformiteter och pareser (förlamningar) m. m. — när åkomman har

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

sin huvudsakliga orsak i anatomiska förändringar eller i mer påtagliga
psykiska eller reumatiska faktorer — konstitutionella eller icke. Detta sjukliga
tillstånd och symptomen därav i de övre extremiteterna ha jämförts med
och ansetts ha sin motsvarighet i sjukdomen ischias i de nedre extremiteterna.
För denna sistnämnda sjukdom är det nämligen på vetenskapens nuvarande
ståndpunkt karakteristiskt, att den, såsom redan här förut nämnts, visserligen
kan uppträda primärt utan att några anatomiska förändringar kunna påvisas
eller kunna antagas vara för handen (i sådana fall anses den även kunna vara
en följd av lokal »vävnadsutnötning»). Men på senare tid har det fullt klarlagts,
att denna sjukdom ofta är en följd av speciella anatomiska anomalier
bland annat s. k. »diskbråck», som bestå i rubbningar å ryggradens mellanbroskskivor,
vilka sekundärt, genom kompression på ryggmärgen, åstadkomma
retning på ischiadicusnerven.

En liknande »uttröttning», som sålunda kan åstadkomma ischias, måste
anses göra sig desto mera gällande beträffande de nerver (och muskler), vilka
ha sitt säte i skuldror och armar, som ju i det moderna ensidiga och tröttande
maskinmässiga arbetet med vad därtill hör huvudsakligen utföres med de
övre extremiteterna,

När man sålunda i fråga om nerverna såsom i fråga örn de flesta andra
organ erkänner primära sjukdomstillstånd, varibland även i en del fall inflammatoriska
eller degenerativa processer (neuriter), som kunna leda ända
till förlamningar, är det av erfarenheten bestyrkt, att dylika sjukdomstillstånd
kunna följa av visst ansträngande arbete. Härutinnan hava uppställts olika
teorier. De flesta gå ut på att vissa särskilt ihållande rörelser i arbete hindrar
blodförsörjningen för de därvid använda nerver och muskler samt icke medger
skadliga eller giftiga ämnesomsättningsprodukter att normalt undanskaffas,
varför de koncentreras lokalt och utöva giftverkan.

Ett exempel, bland andra, på armneurit, som sålunda förorsakas av ren
överanstängning, synes vara den s. k. ulnarisneuriten särskilt hos sömmerskor
— speciellt hos dem, där armbågsleden av naturen har mer utpräglad valgusställning
(så att den vid sträckt arm bildar en utåt vettande vinkel). Genom
att vid sömnad armbågsleden hålles starkt böjd tänjes ulnarisnerven, vilken
förser handens viktigaste och flesta småmuskler samt bildar känselnerv för
dess lillfingersida. Smärta eller domningskänsla i detta parti jämte svaghet
i åtskilliga handrörelser uppträda därför. (Åkomman behandlas operativt).

Såsom en sak för sig kan det anses tillkomma — likasom när det gäller
ischias — beträffande här ifrågavarande sjukdomar i armarnas nerver, att det
varit och alltjämt är en viktig uppgift för vetenskapen att efterforska alla
andra ifrågakommande mer eller mindre indirekt verkande eller medverkande
orsaker till dessa sjukdomar än ovannämnda, historiskt närmast till hands
liggande.

Härvid ifrågakomma i synnerhet ovan antydda speciella ofta medfödda
anatomiska anomalier, som intressera armens nervsystem. Professor Antoni
anför härom att, »man har i ej så alldeles få fall funnit vissa organiska skador
eller felbildningar i mera perifera kroppsdelar i fall av skrivkramp, som tillskrivits
väsentlig etiologisk betydelse, såsom halsrevben, deformerande spondylos
i halsryggraden, radialisneurit, muskelatrofi i handen m. m. Även dessa
fall kunna räknas till de symptomatiska och uteslutas genom sakkunnig undersökning».
Doktor Bringel anför, att sedan länge är bekant, ehuru relativt sällsynt,
det symtomkomplex, som orsakas av halsrevben, d. v. s. övertaliga från
nedersta halskotan utgående revben med eller utan senig förbindelse med
bröstbenet. Do vålla avvikelse uti nervflätornas och armartärernas förlopp
samt orsaka tryck på nerver och blodkärl med därav följande symptom. Genom
abnorm tjocklek eller abnormt läge av den s. k. sealenus-muskeln i halstrakten

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 (Bilaga B).

sker även åverkan på nerverna nedåt armarna. Betingelse för armneuralgi kan
även vara viss sänkning av skuldran (t. ex. genom olycksfall eller långvarig
olämplig ställning) med tänjning av dess upphängnings- eller vidfästningsapparat.

Vad angår de psykiska faktorerna och deras inverkan anför professor
Antoni: »Bent psykiska faktorer spela en erkänd roll för uppkomsten och vidmakthållandet
av många fall av yrkesneuros, och detta i så framträdande grad,
att nian ansett sig böra avskilja många fall som en grupp för sig, psykogena
skrivrubbningar tillhörande de hysteriska reaktionerna. Härmed är man åter
framme vid den praktiskt-diagnostiska frågan» —. »Det är nämligen mycket
svårt att i det enskilda fallet avgöra, i vilken mån konstitutionell neuropatisk
disposition eller av yrkesarbetet i egentlig mening oberoende personliga
själsliga faktorer spela en väsentlig, eventuellt den huvudsakliga rollen i
ekologiskt avseende.» Doktor Bringel framhåller, att den allmänt nervösa
läggningen innefattar benägenhet för allmänt neuralgiska besvär (ischias, armneuralgi)
likaväl som för allmän nervositet, huvudvärk, yrselbesvär etc. Doktor
Basch anför, att hans material visar, att det är de konstitutionellt (oftast
psykiskt) mindervärdiga, som i första hand angipas av de av honom skildrade
funktionsrubbningarna i samband med kontorsarbete. Även inverka tillfälliga
svaghetstillstånd.

De ifrågavarande sjukdomarna, neuriter och neuralgier, kunna på ett tidigare
stadium ofta förbättras genom vila för den ifrågakommande kroppsdelen.
I den mån sjukdomen är beroende av anatomiska orsaker, måste behandlingen
(såsom vid ischias) inriktas på undanröjande (numera ofta på kirurgisk väg)
av den sålunda inverkande orsaken. För övrigt äro dessa åkommor ofta långvariga
till sitt förlopp och understundom obotliga.

Med särskilt beaktande av ovan anförda omständigheter, som komplicera
de här ifrågavarande sjukdomsfallen, framhåller doktor Bringel att, för
erkännande av armneuriter och armneuralgier m. fl. ifrågakommande sjukdomstillstånd
i de övre extremiteterna såsom yrkessjukdomar, torde såsom
generell regel böra gälla, att den överansträngning, varom är fråga, den må
vara akut eller kronisk, verkligen förtjänar denna benämning. Det måste sålunda
verkligen ha förekommit krav på vederbörande extremitets prestationsförmåga,
vilka utan tvivel kunna betecknas såsom extraordinära. Detta krav
skärpes isynnerhet genom de diagnostiska svårigheter, som dessa sjukdomar
allt|ämt erbjuda.

Doktor Rasch anför som sammanfattning av sina ovan omförmälda undersökningar
huvudsakligen följande:

1. Skrivkrampen, mogigrafien, i ren form är en mycket sällsynt sjukdomsbild.
I mitt material har jag intet rent fall. Vad som populärt kallas skrivkramp
är en sammanfattning av ett flertal rubbningar, som kunna uppstå vid
ensidigt ihållande kontorsarbete. Denna sammanblandning av begreppen
har varit ägnad att trassla till problemet och försvåra utredningen. Det är nödvändigt
att söka definiera klara sjukdomsbegrepp, bland annat för att kunna
urskilja de fall, där huvudorsaken uppenbarligen ej varit arbetet, utan där
andra sjukliga processer ligga till grund för smärtorna.

2. Vid överansträngning av vissa muskelgrupper, uppträda i dessa smärttillstånd,
sannolikt i följd av nutritionsrubbningar. Fortgår överansträngningen
länge, sprida sig smärttillstånden till flera nervmuskelområden. På
så sätt kan även den svåra sjukdomen »brachialgia sui generis», uppstå, vilken
visar avsevärt försämrad prognos.

3. Vissa bestämda arbetsmetoder, främst sådana med ett itererat enformigt
utnyttjande av vissa muskelgrupper (tunga kontorsmaskiner), ge uppenbarligen
upphov till dessa smärttillstånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 50 (Bilaga B).

4. För att dessa skola uppstå böra vissa disponerande moment av framförallt
konstitutionell natur, men även tillfälliga svaghetstillstånd hos individen vara
för handen.

5. Hittills kan man med säkerhet utdifferentiera endast de crepiterande
tendovagniterna och epicondyliterna såsom säkert betingade av hälsofarligt
arbete, övriga sjukdomstillstånd böra ännu underkastas noggrannare utredning
för att klara linjer för bedömandet skola kunna erhållas.

b) Förekomsten av ifrågavarande sjukdomar.

Av samtliga yrkesinspektör er hava endast nedannämnda uttalat sig angående
skrivkramp, telegrafistkramp och liknande sjukdomar.

Yrkesinspektören i IY distriktet har framhållit, att vid företagen undersökning
skriv- och telegrafistkramp och liknande åkommor icke framkommit utom
i ett fall, som avsåg en tillfällig telegrafist, vilken arbetat med morsesignalsystem.

Yrkesinspektören i Yl distriktet har beträffande skrivkramp gjort förfrågningar
hos postdirektionen i västra distriktet samt telegrafverkets avdelning i Göteborg.
Enligt uttalande av postdirektören hava inom postdistriktet, där cirka 3,000 personer
äro anställda, endast 3 fall av liknande åkomma yppat sig, vilka fall måste
anses stå i samband med försvagad kroppskonstitution eller andra psykiska besvär.
Vid telegrafverket har intet fall av skrivkrampsliknande symtom förekommit. Utbildningen
av telegraftjänstemän är rationellt anordnad med särskilt utval och
övervakning för att förebygga uppkomst av bland annat telegrafistkramp. övergång
från morsesystemet till klaviatursystem har medfört, att denna sjukdom så
gott som försvunnit.

Yrkesinspektören i IX distriktet har likaledes låtit införskaffa uppgifter angående
förekomsten av skriv- och telegrafistkramp genom utsändande av särskilda
frågeformulär till vissa arbetsföretag bland annat postdirektionen i mellersta
distriktet och telegrafverket. Därvid hava inrapporterats 13 sjukdomsfall, varav
inalles 8 fall bland personer, som sysslat med skrivarbete för hand, och 5 fall på
grund av maskinskrivning eller liknande sysselsättning. Ett av yrkesinspektören
gjort sammandrag av de inrapporterade fallen, vari med arbetsperiod avses den
tidslängd vederbörande varit sysselsatt i beskrivet arbete, anger följande.

1. Postmästare. Ålder 57 år. Arbete med anilinpenna, skriv- och räknemaskin.
Blev vid ett tillfälle under 10 min. alldeles förlamad i högra armen. Behandling
vid sanatorium och av tjänsteläkare. Ej fullt återställd.

2. Kvinnlig postexpeditör. 56 år. Arbetsperiod 11 år. Efter 2 år muskelförlamning
i högra handen. Lider fortfarande av skrivkramp. Sökt läkare. Varit
sjukledig 2 månader.

3. Rikstelefonist. 50 år. Arbetsperiod 33 år. Efter 30 år förlamning i hand
och arm. Sökt läkare. Sjukledig över 7 månader. Nu frisk.

4. Rikstelefonist. 42 år. Arbetsperiod 21 år. Efter 20 år värk och darrning i
höger hand. Sökt läkare. Ej fullt frisk.

5. Landstelefonist. 37 år. Arbetsperiod 16 år. Efter 12 år nervsmärtor och
darrningar i höger arm och underarm. Sökt läkare. Återställd men med upprepade
recidiv.

6. Rikstelefonist. 43 år. Arbetsperiod 26 år. Efter 22 år värk i armbågslederna
och trötthet i armarna. Sökt läkare.

7. Rikstelefonist. 39 år. Arbetsperiod 22 år. Efter 19 år värk i händer och
handleder. Sökt läkare. Aldrig fullt återställd.

8. Landstelefonist. 37 år. Arbetsperiod 17 år, då värk i axel och arm yttrade
sig. Handen domnar. Sökt läkare. Ännu ej återinträtt i tjänstgöring.

9. Manligt skrivbiträde. 30 år. Arbetsperiod 14 år. Efter 4 år värk och förlamning
i arm. Sökt läkare. Nu endast ringa besvär.

Kungl. Marits proposition nr 50 (Bilaga B).

10. Stenograf och maskinskriverska. 45 år. Arbetsperiod 25 år, då värk och
muskeltrötthet i höger arm yttrade sig. Sökt läkare. Sjukskriven i 3V2 månader.

11. Maskinskriverska. 20. Arbetsperiod 16 månader. Efter 9 månader förlamning,
värk och svullnad. Sökt läkare. Sjukskriven 3 veckor.

12. Stenograf och maskinskriverska. 51 år. Arbetsperiod 27 år. Efter 26 år
svullnad i handleder, värk i fingrar och armar. Sökt läkare. 1 månads ledighet.

13. Maskinskriverska. 38 år. Arbetsperiod 23 år. Efter 19 år svår värk och
stelhet. Fullkomligt omöjligt att gripa föremål. Under 2 års tid ur stånd att kläda
sig själv. Sökt läkare. Sjukskriven. Nu utföres arbete i mån av förmåga.

Medeltalet för latenstiden i de förenämnda 8 fallen har yrkesinspektören uppgivit
till 17 år och i de senare 5 fallen till 19 år och uttalat att, örn denna tid synes
vara relativt lång för yrkessjukdoms yppande, den dock icke därigenom torde
behöva intaga någon särställning. Enligt vrkesinspektörens uppfattning är den
angivna latenstiden ett ganska vägande skäl vid sjukdomens bedömande. Denna
långa tid talar snarare för än emot skrivåkommans karaktär av yrkessjukdom.
Skulle en arbetstagare redan vid anställningen haft neuropatiska anlag, är det
synnerligen troligt, att symptom yttrat sig långt tidigare. Som slutomdöme har
anförts, att inom posten och telegrafen, där stenograf^ skriv- och räknemaskin
m. m. komma till användning, skriv- och telegrafistkramp förekommer i större omfattning
än som förväntats.

Enligt vad yrkesinspektören i X distriktet erfarit genom hänvändelse till
Mellersta Norrlands erkända centralsjukkassa och ett trettiotal lokala sjukkassor
inom distriktet hava endast inträffat 3 fall av skrivkramp till följd av kontorsarbete.
Vid förfrågningar hos svenska handelsarbetarförbundet och handelstjänstemannaförbundet
angående förekomsten av sådan sjukdom har meddelats, att några
fall icke äro kända.

Yrkesinspektören i XI distriktet har genom utsändande av cirkulärskrivelser till
postverket, postdirektionen i övre norra distriktet, telegrafverket och de större
bankföretagen sökt utröna frekvensen av skriv- och telegrafistkramp och liknande
av ensidigt eller överansträngande arbete. Från postverket har intet fall rapporterats,
ehuru en postmästare meddelat, att »långvarigt användande av anilinpenna,
exempelvis för kvittering av mottagna postanvisningar och inbetalningskort, verkar
tröttande på finger- och handmuskulaturen och ger upphov till krampkänningar».
Postdirektionen har uppgivit, att 2 fall förekommit av skrivkramp eller liknande
åkomma, varav i ena fallet vederbörande, en yngre kvinnlig tjänsteman, förklarats
oförmögen att tjänstgöra under ett års tid på grund av skrivkramp. Beträffande
detta fall har meddelats, att tjänstemannens moder, som innehar anställning såsom
telegrafexpeditör, även lider av skrivkramp i utpräglad grad. Det andra fallet
gällde även en kvinnlig tjänsteman, som beviljats tjänstledighet under en veckas
tid och som därefter under någon tid stått under läkarbehandling. I båda nämnda
fall hade vederbörandes tjänstgöring huvudsakligen bestått i kassatjänst. Från
telegrafverket har rapporterats 7 fall av skrivkramp, varav ett av svårare art,
kroniskt, och ett fall av telegrafistkramp av lindrigare art. Bland riks telefonister
har förekommit 7 fall av armåkommor, av vilka ett karakteriserats som kramp i
vänster arm, fem som domning i vänster arm och ett som yrkesneuros. Dessa sistnämnda
åkommor hava framhållits vara orsakade av att telefonisterna nödgas
hålla mikrotelefonen lyft under relativt lång sammanlagd tid per dagvakt. Vid bankföretagen
inom distriktet — avdelningskontor i de större städerna inklusive underlydande
småkontor i andra mindre samhällen — har inträffat 8 fall av skrivkramp.
Av dessa hava 7 uppgivits vara av lindrigare art och ett av svårare. Några sjukdomsfall
från arbete vid skrivmaskiner, bokföringsmaskiner eller liknande på
kontor förekommande ha ej rapporterats från de tillfrågade företagen, statliga som
enskilda. Vid de mindre kontoren brukar arbetet i regel vara mer omväxlande,
varför anledning att befara förekomst av här ifrågavarande slag av åkommor i mer

Kungl. May.ts proposition nr 50 (Bilaga B).

markerad grad icke finnes. I övrigt äro neuralgier och neuriter i lemmar, i den
män de förorsakas av mekanisk inverkan vid ensidigt ansträngande eller annat
arbete, ej kända från verksamhetsgrenar inom distriktet.

Yrkesinspektrisen meddelar, att sjukdomar och sjuklighetstillstånd av här
ifrågavarande slag äro ganska vanliga såväl inom kontorsvärlden, där kvinnor användas
till arbete, som vissa andra verksamheter.

Kontorsarbetet är så pass likartat, att man med erfarenheter från en undersökning
rörande ifrågavarande sjukdomsformer på ett begränsat antal arbetsplatser
kan draga en del slutsatser beträffande detta arbete i allmänhet. På grund härav
har yrkesinspektrisen tagit upp till behandling särskilt detta område, och undersökningar
ha företagits inom kvinnliga yrkesinspektionens fyra distrikt, varvid
ett 70-tal arbetsplatser med tillsammans cirka 8,000 anställda varit föremål för
undersökning. Trots att man icke kunnat genomforska problemet så grundligt som
det hade varit önskvärt, kan man dock med stöd av vad som framkommit, fastslå,
att sjukdomar i muskler och leder, som kunna förorsakas av arbetet, förekomma i
sådan omfattning inom denna yrkesgrupp, att det är i hög grad berättigat, att
ersättningsfrågan för de sjuka blir ordnad genom dessa sjukdomsformers upptagande
i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Olycksfallsrisken har varit ringa inom
denna yrkesgrupp och faran för ohälsa har icke ansetts vara så stor som i fabriksarbete.
Kontorsarbetet har enligt gängse uppfattning i allmänhet icke varit så
forcerat som t. ex. industriarbete. Kontorsarbetet har vanligtvis inneburit en viss
omväxling, den arbetande skriver kanske maskin några timmar, kollationerar en
stund, för upp anteckningar på kortregister någon tid av dagen o. s. v. Arbetet
har i allmänhet utförts i mindre lokaler och under relativt lugna former. Till följd
härav hava icke heller eventuella yrkessjukdomar ägnats större uppmärksamhet,
fall av neuriter och neuralgier i armarna och axlarna, ledåkommor och ryggvärk
m. m. sätter man icke i samband med arbetet, utan tar det som en allmän
svaghet, som det ur arbetets synpunkt icke är så mycket att göra åt. De senare
åren lia emellertid medfört en avsevärd förändring beträffande kontorsarbetet.
En långt gående effektivisering och rationalisering har medfört, att arbetet börjar
få en annan karaktär och i mångt och mycket påminner örn industriarbete. Omväxlingen
i arbetet har fått vika för specialisering och detaljarbete. För att få
överblick och bättre övervakning av arbetet har man börjat föra ihop personalen
i stora lokaler, maskinarbetet får en allt bredare plats, friheten och rörligheten i
arbetet är borta. Småkrämporna, som man tidigare har dragits med, bli under
sådana förhållanden till verkligt hinder. I vissa fall orkar man inte med det intensiva
arbetet. De överansträngda lemmarna strejka. Man har fått en sjukdom,
vars orsak mer eller mindre klart kan tillskrivas arbetet och som utestänger vederbörande
från arbetet för längre eller kortare tid, i extrema fall för alltid från det
speciella arbete, som orsakat sjukdomen. Dessa ytterlighetsfall och de få fall, som
av läkarna alldeles direkt karakteriserats som skrivkramp, ha varit relativt lätta
att få en klar redogörelse för och klart besked örn, att ett visst slags arbete orsakat
sjukdomen. Besvärligare ställer det sig med de lindrigare fallen och mera diffusa
fall, sådana som av läkaren karakteriseras som neuralgi, neurit och dylikt eller
sådana, där det organ, som blir angripet, icke är den lem, som omedelbart kommer
i kontakt med maskiner eller verktyget, exempelvis en maskinskriverska får ont
i axlarna eller ryggen. Införande av s. k. hålkortsmaskin, vare sig av märket Power
eller Hollerith, innebär otvivelaktigt en effektivisering, som i allmänhet når utöver
företagets alla olika avdelningar. Den registrering och den uppdelning, som
med dessa maskiner kan genomföras, medför över hela linjen en specialisering av
arbetet, som härigenom blir ensidigt och enformigt. Själva stansningen av kort
för hålkortsmaskinerna är synnerligen ensidig, utföres endast med höger hand
och sker för den tränade med stor hastighet. I allmänhet ha dessa maskiner ännu
icke varit i bruk någon längre tid, men man är på do flesta företag, där dylika

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

finnas, fullt på det klara med, att åtgärder måste vidtagas för att förebygga för
tidig uttröttning av arbetarna. Inom ett företag, som haft dylik maskin i 15 år,
har en stanserska, som hållit på med detta arbete i 12 år, blivit så svårt angripen
av skrivkramp, att hon helt måste avkopplas från detta arbete. På ett annat
större företag hade en kontorist arbetat vid stansmaskin oavbrutet under 11 år.
Hon har därvid länge haft en olämplig arbetsstol utan ryggstöd, på senare år har
man dock fått bättre stolar. Hon är nu sedan 5 månader tjänstledig på grund av
inflammation under skulderbladen och två ryggradskrökningar, som emellertid
med behandling kunnat rätas ut. Under cirka två års tid har hon haft mycket
svåra smärtor. Den läkare, som vårdat henne, har förklarat, att arbetet är den
direkta orsaken till sjukdomen, och själv säger hon sig tidigare ha haft en mycket
stark rygg. Räknemaskiner och bokföringsmaskiner ha i en hel del fall givit anledning
till uttröttning, som i sin tur resulterat i skrivkramp. Vid en skrivmaskin
med räkneverk av äldre typ, som icke drevs elektriskt, fick kontoristen efter några
års arbete skrivkramp. Vid de moderna, elektriskt drivna maskinerna är själva
tyngden i arbetet väsentligen borta, men andra omständigheter ha kommit i stället,
som göra faran för sjukdomar i armar och leder aktuell. Sålunda är motorn i allmänhet
placerad under maskinerna, vilket i hög grad försvårar en bekväm arbetsställning.
Många räknemaskiner och bokföringsmaskiner äro också numera komplicerade
och fordra stor uppmärksamhet vid användandet, exempelvis kan ett
tangentbord bestå av 9 X 13 tangenter, varmed sex olika sifferuppgifter registreras.
Den, som sköter maskinen, kan icke göra detta utan att se på tangentbordet, måste
dessutom se på manuskriptet och därtill kontrollera, att siffrorna komma riktigt
på det papper, maskinen skriver. Detta blir synnerligen ansträngande och då hon
dessutom intar en olämplig arbetsställning, är det givet, att vid längre tids arbete
vid en sådan maskin en överansträngning, som yttrar sig i armvärk, kramp, neurit
eller dylikt ligger nära. Arbetet kompliceras ofta ytterligare därigenom, att den
arbetande vid sidan har ett kortregister, som skall bläddras i. Vid ett företag med
en större bokföringsavdelning får ingen sitta mer än en månad vid en bokföringsmaskin.
Efter denna tid placeras kontoristen i annat arbete, plockning av kort
eller dylikt, i 14 dagar, för att sedan återigen arbeta vid bokföringsmaskin en
månad o. s. v. Trots att man här alltså sökt förebygga tröttheten i arbetet genom
omväxling, har man haft fyra fall av direkt skrivkramp på de senaste tre åren.
De personer det här gällt ha varit i tjänsten mellan 8 och 13 år. Vanligt skrivmaskinsarbete
erbjuder ur ifrågavarande synpunkt kanske icke lika stora risker.
Fall av skrivkramp förekomma emellertid. Arbetstakten är då vanligtvis högt uppdriven
och forcerad, och går man till de enskilda fallen äro arbetsställningarna
många gånger dåliga. På ett kontor, där en maskinskriverska, en av de dugligaste
på arbetsplatsen, ådragit sig skrivkramp, hade maskinen varit placerad på ett
vanligt skrivbord, och maskinskriverskan satt på en vanlig skrivbordsstol, alltså
varken bord eller stol var avpassad för detta speciella arbete. Maskinen kom för
högt och maskinskriverskan hade fått en bakåtlutande ställning på armarna.
Arbetet var dessutom mycket forcerat. På ett försäkringsbolag hade förekommit
en hel del fall av skrivkramp, bland annat bland stenograferna. Personalchefen
på detta bolag framhöll såsom sin erfarenhet, att stenografer i allmänhet ha
benägenhet för detta sjukdomssymptom. På ett kontor, där två skrivkrampsfall
förekommit tätt på varandra, voro uppenbarligen de dåliga arbetsställningarna den
väsentliga orsaken till sjukdomen. Maskinen var placerad på en hög gammaldags
pulpet, och kontoristen satt på en hög vinglig skrivstol utan ryggstöd. Distriktsinspektrisen
i södra distriktet skriver i sin undersökning beträffande maskinskriverskor:
»Maskinskriverskor, som under en följd av dagar haft övertidsarbete
och sedan under en längre tid fått arbeta med flera genomslag ofta vid illa anbragt
belysning, utsättas för en andlig påfrestning, som tycks resultera i armkramp och
en längre tids läkarvård. I de flesta fall har företaget berett den sjuka annat

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

arbete under sjukdomsperioden och låtit henne under en tid behålla detta, även
sedan tillfrisknandet skett; i några fall har den sjuka fortsatt med skrivmaskinsarbetet
under läkarbehandlingen, vilket försenat tillfrisknandet och förorsakat
henne svåra lidanden. Flera av de intervjuade ha framhållit, att de av en eller
annan orsak varit ovanligt »nere» strax innan krampen utbrutit och uttalat som
sin åsikt, att »skrivkrampen hör ihop med nervtrötthet och psykisk ohälsa». Handskrivning
orsakade förr i världen många skrivkrampsfall, och även om maskinskrivningsarbete
numera fått en mycket stor omfattning och i hög grad undanträngt
handskrivningen, förekommer dock en hel del skrivarbeten, som måste utföras
för hand, t. ex. utskrivande av vissa kvitton, registrering på kort, införande
av uppgifter i liggare o. s. v. På många kontor, däribland ofta på försäkringskontor,
handskrivas kvitton eller lappar med en eller flera kopior, härvid användes anilin,
alltså en mycket hård penna. Detta har givit anledning till åtskilliga skrivkrampsfall.
Skrivkramp har även förekommit bland personer, som skriva i liggare. Bidragande
orsak till tröttheten kan i dessa fall ofta vara, att vederbörande måste
lyfta och bära de tunga böckerna, som skola skrivas i. Distriktsinspektrisen i
västra distriktet anför, att en läkare som sin erfarenhet framhållit, att olämpliga
arbetsställningar ofta äro orsak till skrivkramp. Som exempel nämndes arbetare
på lager, som ofta stå och svara i telefon och samtidigt skola notera order och
dylikt. En sjukdom, som ligger skrivkrampen synnerligen nära, är då arbetande
få ont i händerna på grund av bläddring av olika slag. På ett försäkringskontor
hade en kontorist, som bläddrar i kvitton och därvid använder höger långfinger,
blivit överansträngd i fingret och armmuskeln, så att hon varit borta från arbetet
ganska länge. Hon blev avsevärt bättre efter behandling och vila, men känner
fortfarande en del besvär. Hon bläddrar emellertid nu även med tummen för att
vila det ansträngda fingret. På ett annat kontor fick en maskinbokförerska nervinflammation
i vänster arm beroende på en ensidig vridningsrörelse, hon gjorde,
då hon satt och maskinbokförde och bläddrade med vänster hand i de böcker, varur
siffrorna togos. En hel del fall ha förekommit bland kassörer, som ådragit sig sjukdomen
genom det intensiva räknandet av sedlar. Även i detta arbete torde arbetsställningen
vara av avgörande betydelse, lagom höjd på bordet, lämplig arbetsstol
m. m. Anmärkningsvärt med alla dessa ovan nämnda sjukdomar är, att de sällan
drabba unga och nyanställda personer. Först efter många års arbete börjar sjukdomen
göra sig märkbar och drabbar sålunda vanligen medelsålders arbetare efter
10 å 20 års tjänstgöring. Detta synes tyda på, att det gäller muskeltrötthet och
överansträngning, och att det är arbetet som sådant, som är den grundläggande
orsaken, det är alltså en yrkessjukdom, som man har att göra med. Kunde dessa
sjukdomar komma in under yrkessjukdomsförsäkringslagen skulle sannolikt många
kontors- och fabriksanställda, som nu på grund av ekonomiska skäl ej söka läkarhjälp,
i tid göra detta och därigenom hindras från den längre sjukdomsperioden och
därmed sammanhängande ekonomisk misär, som nu understundom uppstår. Man
har även skäl förmoda, att antal återfall i sjukdomen skulle minska, om vederbörande
finge möjlighet att så länge avhålla sig från arbete som vore nödvändigt
för fullständigt tillfrisknande. Invalidfallen, som allt för många gånger bero på
otillräcklig vila och vård, skulle med säkerhet även avsevärt minska i antal.

Enligt vad yrkesinspektörerna och yrkesinspektrisen meddelat skulle alltså
bland kontorsarbetare till deras kännedom ha kommit sammanlagt 52 särskilt
nämnda fall av »skrivkramp» och 2 fall av telegrafistkramp samt 1 fall av
yrkesneuros. Av de såsom »skrivkramp» betecknade fallen uppgivas 42 hava
uppstått på grund av arbete med hand- och maskinskrivning och 10 på grund
av arbete med stansning, kortbläddring m. m. Fallet av yrkesneuros hänför
sig till arbete med ensidigt lyftande.

Beträffande förekomsten av här ifrågavarande sjukdomar i de övre extremiteterna
inom sådana yrken och verksamheter, vilka cj avse kontorsarbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

hava yrkesinspektörerna i allmänhet uttalat sig om dylika sjukdomar huvudsakligen
såsom följder av vibrerande lufttryckverktyg eller bankningsmaskiner
inom skoindustrien. Vissa ensidiga verksamheter (t. ex. bärning av järn i
handskopa, skötsel av vägmaskiner etc.) uppgivas (som nämnts) även hava
visat sig medföra överansträngning av armarnas muskler. Inom vissa yrken
har särskilt framhållits förekomsten av åkommor av reumatisk art.

Yrkesinspektrisen anför: Pressare och bageriarbetare ha fått ont i armar och
händer, liksom tillskärare vid klippning i tjocka tyger och text il arbeterskor genom
att år ut och år in skifta spolar vid spinnmaskiner. Väverskor förnimma en avsevärd
trötthetskänsla i höger arm vid inslagning av skyttlar med grovt inslag; man
anser dock, att armen får en viss vila under de tider man arbetar med fint inslag.
Införandet av exempelvis yllevävstolar med självväxling har, enligt uppgift på en
fabrik av såväl arbetare som arbetsledare, nedbringat armtrötthet och armvärk
med 50 procent. Madrasstopperskor och arbeterskor i spiralflätning med ståltråd
och spiralklamring anstränga sina fingrar och handleder, varigenom trötthet och
värk uppstår. Som förebyggande åtgärd användes omväxling i arbetet och läderbandage
för fingrar och handleder. Bland expediter förekomma vidare sjukdomar
i händer och armar, exempelvis i handskaffärer med anledning av pådragandet av
handskar på kunder, i konfektionsaffärer genom att taga ner och hänga upp tunga
plagg, i skoaffärer genom att ensidigt hålla på att sträcka höger arm upp och ner
för att taga ner och sätta in skokartonger, i affärer med metervaror genom den
ideliga sträckningen av armarna vid uppmätning av varor m. m. Inom frisörfacket
förekommer värk i händerna på grund av hanterande av sax och locktång.

Av verksläkare inom statsförvaltningen har doktor Basch i sin förenämnda
undersökning, avseende av honom såsom verksläkare vid postverket i Stockholm
iakttagna fall av funktionssmärtor vid kontorsarbete (se Bil. A), upptagit
följande fall:

Maskinbokföring = MB
Maskinskrivning = MSKB.
Räknemaskin = RM

Blädning = BL

Handskrivning = HSKR
Bokbinderi = BB

Telefon = T

								Summa
	MB	MSKR	RM	BL	HSKR	BB	T	antal fall
»Tendovaginitis erep...........	1	__	_	_	_	__	_	i
Epicondylit ....................	—	—	3	4	—	—	—	7
Epicondylit + brach............. ''Skrivkramp’, brachialgi ........	3	1	—	—	—	—	—	4
—	—	—	—	1	—	—	1
Myalgier h. överarm............	1	—	—	—	—	—	—	1
Myalgier h. skuldra ............	2	—	—	—	—	—	—	2
Myalgier h. skuldra + brachialgi	1	—	—	—	—	—	—	1
Crepiterande subscapulit........ Tendinitis nod. poll. dx-tr. +	2	—	—	—	—	—	—	2
brachialgi....................	—	—	—	—	—	1	—	1
Brachialgia ....................	5	1	—	—	—	—	1	7
	15	2	3	4	1	1	1	27»

Verksläkaren doktor V. Bane för Stockholms lista verksläkardistrikt, omfattande
riksförsäkringsanstalten m. fl. ämbetsverk inom den civila statsförvaltningen
har lämnat en redogörelse för 4 under tiden 1 juli 1939—31 oktober 1940 behand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

lade fall av armåkommor genom inverkan av ensidigt arbete. De anförda fallen
hava, räknat på hela det till verksläkaren hänvisade antalet befattningshavare,
utgjort icke fullt 1 procent. Härutöver har uppskattningsvis ett tiotal fall av
smärtor i armarna förekommit, men symptomen hava icke varit av mera uttalad
art och hava förbättrats utan sjukledighet. Den omständigheten, att ett betydande
antal av befattningshavarna hava ett mycket enformigt arbete, innefattande
maskinskrivning, upprepade, likformiga handgrepp vid handskande med akter och
kort, stämpling av akter etc. utan att dock allvarligare symptom i större omfattning
uppträda, talar för att utom det yttre momentet (det itererade handgreppet)
ytterligare någon eller några faktorer erfordras för utlösande av symptomen. Som
sådana faktorer kunna antagas såväl konstitutionella som exogena moment (infektiösa,
toxiska). Med hänsyn till att en viss av arbetets art betingad faktor synes
vara medverkande vid uppkomsten av sjukdomstillstånd i muskler och leder, böra
dessa sjukdomar inbegripas under lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
I detta sammanhang må nämnas, att under åren 1927-—-1939 bland riksförsäkringsanstaltens
personal förekommit 12 fall av armåkommor, vilka ansetts hava
ådragits i tjänsten till följd av visst ensidigt arbete. Dessa åkommor hava företrädesvis
uppträtt efter arbete med maskinskrivning eller räknemaskin eller stansning,
men även i vissa fall satts i samband med ensidig hantering av arbetsmaterial
såsom lyftning och sortering av aktbuntar etc. De i samtliga dessa fall ställda
diagnoserna hava varit växlande såsom skrivkramp, brachialisneuralgi, neuralgisk
värk i arm eller armar, armneuriter, ulnarisneurit, epikondylit samt peritendinit.

Verksläkaren doktor G. von Koch för Stockholms lilie verksläkardistrikt, omfattande
departementen m. fl. ämbetsverk inom den civila statsförvaltningen anför:
Brachialgier av typen »skrivkramp» lia iakttagits särskilt efter skrivning med
hård (anilin) penna och bokföringsmaskiner i ett fåtal fall, uppskattningsvis cirka
5 promille av antalet anställda. Några fall hava uppkommit efter långvarig sedelräkning
samt tidningsurklippning. I endast ett fall har årslång arbetsoförmåga
förelegat. Eljest har några veckors vila eller mindre justeringar av arbetsförhållandena
medfört väsentligt minskade eller upphävda besvär.

Verksläkaren doktor K. Hanner för Stockholms IV:e verksläkardistrikt, omfattande
pensionsstyrelsen m. fl. ämbetsverk inom den civila statsförvaltningen
anför: De 3—4 fall, som förekommit bland 7—800 anställda, hava utgjorts av
neuriter i armarna och träffat kvinnliga anställda sysselsatta med skrivmaskinsarbete
eller i ett fall med enformigt plockande i kortregister. Arbetsoförmågan har
räckt 2—6 månader och åkomman har varit mycket resistent mot behandling.
Diagnosen är svår och simulation är icke lätt att utesluta.

En personalläkare vid industriföretag yttrar: Skriv- och telegrafistkramp och
liknande av ensidigt eller ansträngande arbete orsakade åkommor ha förekommit
inom yrkeskategorierna maskinskriverskor och Underskön Symptomen hava bestått
i muskulära smärtor vid arbete, muskulär tryckömhet eller peritendinös
exsudation, lokaliserad till en eller annan grupp av underarmsmuskler respektive
deras senor, oftast sträckarna. Åkommorna hava utan tvivel orsakats av ensidigt
eller överansträngande arbete och hos maskinskriverskorna uppträtt dubbelsidigt
och hos linderskorna ensidigt.

En bruksläkare anför: Skriv- och telegrafistkrampen har karakteriserats såsom
en uppträdande oförmåga uppkommen genom en bristande kongruens mellan handens
arbete och tankens. I fråga örn neuriter och neuralgier finnes för dessa sjukdomars
uppkomst ett predisponerande moment (en statisk anomali, en somatisk
åkomma, en bristsjukdom). Med hänsyn till att en viss individuell beredskap för
åkomman föreligger, kan neuralgien utlösas genom mekanisk inverkan eller ett
ensidigt arbete. Av brachialisneuralgier har iakttagits endast ett fåtal med mycket
tvivelaktigt samband med begreppet yrkesskada.

Lasar ettsläkaren vid lasarettet i Katrineholm anför: Några fall med skriv -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

krampsliknande symptom från armarna hava behandlats och samtliga hava efter
en viss tids vila samt framför allt korrigering av den sjukes sittställning samt det
inbördes förhållandet mellan bord- och stolhöjd m. fl. statiska moment gått
till hälsa.

Sjukstugeläkaren i Kiruna yttrar: Neuriter och neuralgier äro icke särskilt vanliga
i de övre extremiteterna och något grundat omdöme, om och i vad mån de
kunna vara mekaniskt betingade, kan icke givas, då man ej varit inställd på att
lägga en sådan synpunkt på dessa sjukdomar.

Provinsialläkaren i Bolidens distrikt anför: Beträffande neuriter och neuralgier
ha under år 1940 inträffat fem fall av brachialisneurit. Symptomen hava bestått
av envis värk, utstrålande i hela armen, domning och paraesthesier i vissa fingrar
samt kraftnedsättning. Do sjuka hade under lång tid arbetat i följande olika verksamhetsgrenar:
maskinarbete å mekanisk verkstad, malmsortering, malmkrossning,
spakstyrning och gruvarbete. Någon bestämd orsak har i något fall icke kunnat
fastställas. Samtliga fallen hava uppfattats som posttraumatiska, fastän traumat
varit så obetydligt, att vederbörande ej fäste något avseende vid detsamma. Ett
enda litet, men på ett speciellt sätt verkande, trauma kan förorsaka en neurit. I
de fall, där dylika små traumata på grund av arbetets art äro vanliga, torde det
vara berättigat att anse just dem som uppkomna genom mekanisk inverkan av
arbetet. Att den i Norrland vanliga B-hypovitaminosen (brist på antineuritisk
vitamin) kan medföra disposition för neuriter och därigenom utgöra en bidragande
orsak, kan i de flesta fall icke uteslutas.

Provinsialläkaren i Sandvikens distrikt yttrar: Skrivkramp har bland den till
cirka fyrahundrafemtio uppgående kontorspersonalen vid ett större industriföretag
iakttagits i något enstaka fall vart eller vartannat år. Diagnosen kan i dessa fall
vara svår. Icke så sällan avslöjar sig dylika mer och mindre oklara fall såsom
beroende av dolda ganglier i handledsregionen, submuskulära bursor (»epicondyliter»)
o. s. v. Av neuralgier, undantagandes lumbago-ischiassyndromet, har icke
förekommit någon sådan anhopning av fall, som berättiga till antagandet, att övervägande
ensidigt eller ansträngande arbete haft etiologisk betydelse. Frågan,
huruvida mekanisk påverkan under längre tid kan tänkas utgöra en till väsentlig
del sjukdomsframkallande faktor i muskler och leder, måste besvaras jakande.
För det principella avgörandet är det likgiltigt på vad sätt den mekaniska faktorn
gör sig gällande.

Provinsialläkaren i Karlskoga distrikt anför, att han under de senaste åren
endast haft två fall av skrivkramp till behandling. Åkomman var mycket hårdnackad
och förekom hos kontorister. Liknande av ensidigt arbete eller överansträngning
förorsakade åkommor torde nog hava förekommit men till obetydligt
antal. I fråga om neuriter och neuralgier framhålles, att de äro vanliga sjukdomar,
men att man, ehuru patienterna ofta som orsak därtill uppgiva sitt arbete, långt
ifrån alltid finner belägg för deras påstående.

Beträffande det övriga av ämbetsverken införskaffade i Bilaga A upptagna
materialet rörande här ifrågavarande slags sjukdomar huvudsakligen i nervsystemet,
vilka kunna hänföras till vederbörande yrkesarbetare, har doktor
Bringel i sin förenämnda sammanställning (se Bil. A) utgått från dels journalerna
år 1935 å serafimerlasarettets nervpoliklinik, i vad de avse kvinnliga
patienter, dels ock vissa i övrigt under hans behandling komna fall. Av de
i nämnda journaler upptagna tillhopa ett 30-tal fall (med angiven diagnos) av
här ifrågavarande slag samt av därtill kommande ett 10-tal övriga upptagna
fall kunna sammanlagt endast 8 fall sättas i samband med kontorsarbete; av
dessa angives skrivkramp i till synes ren form i 5 fall. 13 av de ur journalerna
hämtade fallen avse brachialgi och 4 fall viss pares eller liknande sjukdom, där
(i samtliga fall) vederbörande uppgivits hava varit sysselsatt i hushållsarbete.
Brachialgi angives vidare för 1 konditoribiträde, 1 sömmerska, 1 diskerska,
yrkesneurit för 1 lärarinna, myalgi för en portvakterska etc.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilag» 11).

De uppgifter angående här ifrågavarande sjukdomar, som lämnats från
centralsjukkassorna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt av Mellersta
Norrlands erkända centralsjukkassa (se även Bil. A), upptaga tillhopa 10 fall
av skrivkramp, 14 fall av neurit i arm och 31 fall av neuralgi i arm. Av dessa
neuriter och neuralgier uppgivas endast 2 fall avse kontorsarbete. I 3 fall av
dessa neuriter och 12 fall av neuralgierna har den sjuke uppgivits hava varit
sysselsatt i hushåll. I tillhopa 5 fall uppgives den sjuka hava varit sömmerska.
I de flesta övriga fall saknas möjlighet att med stöd endast av uppgiften örn
vederbörande yrke eller sysselsättning sluta till sjukdomens samband med
visst yrkesarbete. Från centralsjukkassorna i Göteborg, Malmö och Mellersta
Norrland hava därjämte uppgivits, förutom några få fall av neurit och neuralgi
i ben eller höft, tillhopa 53 fall av neurit och 137 fall av neuralgi utan angivande
av lokalisation till någon viss kroppsdel. Även i dessa fall saknas i regel
möjlighet att med stöd ensamt av uppgiften örn vederbörandes yrke eller sysselsättning
— som varit mycket växlande — sluta till, huruvida eller i vad mån
sjukdomen kan härledas från visst yrkesarbete eller icke (se Bil. A).

De ovan omförmälda av vederbörande behandlande läkare ifyllda, genom
ämbetsverkens försorg för förevarande ändamål särskilt uppgjorda formulär
avse till största delen kontorsarbete (däri inbegripet telefonering och telegrafering),
men hava samma formulär även ifyllts av vissa läkare, som behandlat personer,
vilkas ifrågavarande sjukdomar satts i samband med annat arbete än kontorsarbete.
Sammanställningen häröver (se Bil. A) upptager i sin helhet 96 fall,
av vilka 81 fall i samband med kontorsarbete (däri inräknat telefonering och
telegrafering) och 15 fall i samband med annat arbete. I de 81 fall, som hänföra
sig till kontorsarbete, angives sjukdomen hava framträtt under arbete huvudsakligen
med skrivning för hand eller med maskin i 65 fall, under huvudsakligen
telegrafering i 2 fall och under annat kontorsarbete i övriga 14 fall. De 15 fall,
som hänföra sig till annat arbete än kontorsarbete, hava inträffat i följande
verksamheter: 1 violonist, 1 cellist, 1 i bokbinderi, 3 sömmerskor, 1 manglerska,
1 städerska, 1 frisör, 1 konduktör, 1 chaufför, 1 affärsbiträde, 3 verkstadsarbetare.
Fallen — av vilka 15 avse män och 81 kvinnor — hava med
stöd av de av den behandlande läkaren lämnade uppgifter diagnostiserats av
doktor Bringel och i Bil. A ordnats, särskilt för kontorsarbete och särskilt för
annat arbete, efter den sålunda fastställda diagnosen. Resultatet härav framgår
av följande:

		Arbete	t 8 art
Diagnos: till övervägande del	Skrivning för hand eller med maskin	Annat kontors-arbete	Annat arbete	Summa
		Antal	full
Senskideinflammation..............	i	i	1	3
Epikondylit........................ Skrivkramp i trängre bemärkelse	3	i	2	6
(mogigrafi) ...................... Telegrafistkramp ..................	26	2	—	28
—	2	—	2
Neuritl) ..........................	3	1	—	4
Brachialgi*) ......................	18	4	7	29
Myalgi '')..........................	5	4	2	11
Peritendinitl)......................	—	1	—	1
Arthrit ‘)..........................	3	—	1	4
Paraestesi*) ......................	3	—	2	5
Obestämt..........................	3		Tillhopa	3 96

l) So ovan sid. 34.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

På sätt närmare framgår av bilaga A bar doktor Bringel med stöd av de
i formulären lämnade uppgifterna för varje av de 96 fallen försöksvis angivit,
i vilken ungefärlig utsträckning för arbetet främmande anatomiska, nervösa
eller psykiska faktorer kunna anses hava medverkat till sjukdomen. Därvid
har framgått, att i åtminstone 56 av fallen arbetet till hälften eller mera skulle
hava orsakat sjukdomen. De nyssnämnda anatomiska orsakerna hava haft
avsevärt mindre inverkan än nervösa och psykiska. Sistnämnda bägge moment
hava gjort sig förhållandevis mest gällande beträffande sjukdomen
brachialgi.

I fråga örn de tider, varunder enligt de ifyllda formulären vederbörande,
som till följd av minst hälften av arbetet ådragit sig skrivkramp i trängre
bemärkelse eller telegrafistkramp eller brachialgi, dessförinnan arbetat i den
särskilda verksamhet, där sjukdomen framträtt, har uppgivit^ följande:

	1 år och därunder	Över 1 år —5 år	Över 5 år —10 år	Över 10 år	»Flerårig»	Tid ej angiven
Skrivkramp i trängre bernar-
kelse, telegrafistkramp ....	—	3	4	ii	4	3
Brachialgi..................	5	1	1	4	1	1

De uppgivna tiderna för arbetsoförmåga på grund av sjukdomarna i fråga
äro mycket växlande alltefter sjukdomarnas art (se Bil. A), beroende som de
eljest ofta äro på möjligheten för vederbörande att erhålla annat arbete.

De av svenska bankmannaföreningen, försäkringstjänstemannaföreningen
(genom Daco) och kvinnliga kontoristföreningen i Stockholm införskaffade
skriftliga uppgifter (se Bil. A) från deras respektive medlemmar hava lämnats
enligt av vederbörande förening uppgjorda formulär, vilka endast upptagit
»skrivkramp» såsom den sjukdomsform, varom vore fråga. Vid ifyllandet
har uppenbarligen den sålunda åsyftade sjukdomen uppfattats i dess ovan
angivna vidsträckta mening såsom innefattande sjukdomar överhuvud i de
övre extremiteterna, så snart de kunnat sättas i samband med skrivarbete
(för hand eller med viss maskin). Sålunda hava ursprungligen av dessa
föreningsmedlemmar upptagits tillhopa 158 sjukdomsfall, av vilka 10 särskilt
uppgivits hava medfört arbetsoförmåga under längst 1 månad och 35 under
längre tid (se Bil. A). Sedan emellertid förut omförmälda genom ämbetsverkens
försorg uppgjorda formulär särskilt tillställts en stor del av de medlemmar,
som sålunda lämnat uppgifter, samt av vederbörande läkare ifyllda
formulär inkommit, hava dessa fall inordnats i den förenämnda sammanställningen
över inkomna dylika ifyllda formulär. De återstående övriga tillhopa
118 fallen —- därvid i 5 fall sjukdomssymptomen uttryckligen angivits
hava varit kramp och i 1 fall »skriftlåsning» — hava (i Bil. A) medtagits
såsom uppgivna av de förevarande föreningarnas medlemmar.

c) Förslag.

Av vad ovan anförts framgår, att hinder ej bör möta att, såsom skett i
vissa fall i utlandet, bland yrkessjukdomarna medtaga de särskilda ovannämnda
sjukdomar i armar och händer, vilka betecknats såsom koordinatonska
yrkesneuroser eller vissa av dem. Detta slag av sjukdomar äro, när
de nått viss utveckling, av kronisk natur och medföra alltså — vilket förhållandevis
mindre ofta är fallet beträffande andra ovan nämnda sjukdomstillstånd
— i allmänhet bestående invaliditet. Dylika sjukdomar kunna, i
varje fall i sin mer utvecklade form, i regel ganska säkert av läkare diagnostiseras
såsom följder av visst arbete. Dessa sjukdomar skulle alltså, örn de

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

medtagas bland yrkessjukdomarna, jämställas med senskideinflammationer
och slemsäcksinflammationer (i de övre extremiteterna) samt epikondyliter,
vilka ju enligt vad förut föreslagits (på grund av sin beskaffenhet) skulle
betraktas såsom yrkessjukdomar, oavsett örn de till äventyrs skulle bero av
visst arbete med skrivning eller visst annat kontorsarbete eller ensidigt eller
för arbetaren ovanligt arbete av annat slag. Den här avsedda yrkessjukdomen
torde i så fall kunna betecknas såsom kramp eller darrning i armens eller
handens muskler eller rubbning eljest i dessa musklers samverkan till sådana
(komplicerade) ordnade rörelser, som ingå i den i varje fall här ifrågakommande
verksamheten. Sjukdomens medtagande bland yrkessjukdomarna skulle
göras beroende — förutom (såsom bland annat i fråga örn senskideinflammation,
slemsäcksinflammation och epikondylit) av att den i det särskilda fallet
befinnes förorsakad av den försäkrades arbete''—-av att det arbete, vari sjukdomen
ådragits, bestått i fortgående ensidigt (och såsom sådant ansträngande)
utövande av skrivning för hand eller med maskin (eller till sin mekanism därmed
likvärdig verksamhet) eller telegraf ering, piano- eller fiolspelning, mjölkning,
sömnad, vävning, spinning, barbering eller annan därmed jämförlig verksamhet,
vilken på grund av sin beskaffenhet kan förorsaka enahanda sjukdomstillstånd
(rubbning i koordinationen mellan vissa muskler), som något av de
nyss nämnda. Det fullständiga uppräknandet av här ifrågakommande verksamheter
torde lämpligast ske i den särskilda förteckning, som omförmäles i 9 §
i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Inom kontorsarbetet skulle sålunda medtagas alla fall, där något av nu
nämnda särskilda sjukdomstillstånd yppats på grund av så ihållande skrivning
för hand eller med maskin, att denna verksamhet därför kan betecknas
såsom fortgående och ensidig. Likaså skulle medtagas fall, där sjukdomen
förorsakats av liknande fortgående ensidig hantering icke blott av vanlig
skrivmaskin, utan även av bokföringsmaskin, postgiromaskin, checkskrivningsmaskin,
kvitteringsmaskin, viss dupliceringsmaskin, räknemaskin, stansningseller
därmed jämförlig maskin etc. Därest i särskilt fall något av här angivna
sjukdomstillstånd skulle uppstå av arbete med sortering av kort s. k. blädning
eller dylikt, skulle den sjuke även vara berättigad till ersättning för yrkessjukdom.

Mot medtagande av nu omförmälda särskilda sjukdomstillstånd skulle
visserligen kunna invändas, att, såsom förut nämnts, innan de komma till
utbrott, de ofta — och måhända i större utsträckning, än som är förhållandet
beträffande t. ex. senskideinflammation och epikondylit -—- föregås av vissa
trötthets- eller smärttillstånd, vilkas orsak kan vara oviss och sålunda vid
fortsatt inverkan av arbetet icke nied säkerhet skulle komma att taga sig
sådant uttryck, som ovan angivits. I vissa sådana fall bör dock, med särskilt
beaktande av verksamhetens art, redan på ett tidigare stadium av sjukdomen
kunna å fallet tillämpas den bestämmelse i 4 § lagen om försäkring för vissa
yrkessjukdomar (vari för höjande av dess effektivitet här nedan föreslås viss
ändring), däri stadgas, att arbetaren, efter prövning av försäkringsinrättningen,
äger rätt till viss ersättning, när han till förebyggande av att yrkessjukdom
uppstår, återuppstår eller förvärras på försäkringsinrättningens
anmodan avhåller sig från det farliga arbetet.

Såsom framgår av vad ovan anförts skulle emellertid vid medtagande
såsom yrkessjukdomar förutom av senskideinflammationer, slemsäcksinflammationer
och epikondyliter även av nu omförmälda sjukdomar (koordinatoriska
yrkesneuroser) icke tillgodoses önskemålet att kunna bereda ersättning
såsom för yrkessjukdom för flera sjukdoms- eller smärttillstånd av här
ifrågavarande art, även fastän de i det särskilda fallet uppträda i samband
med skrivning eller visst annat kontorsarbete och kunna vara orsakade av

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

ansträngande sådant arbete — likasom givetvis också av visst arbete av
annat slag.

Det material, som ämbetsverken i detta sammanhang kunnat införskaffa,
är visserligen i sin mån begränsat. Det har dock framgått, att — likasom
t. ex. senskideinflammation och epikondylit, artrit, parestesi m. m. ingalunda
äro särskilt för kontorsarbete karakteristiska sjukdomar ■— så förekomma
även samtliga övriga här ifrågavarande sjukdomstillstånd i de övre extremiteterna
(med undantag av skrivkramp och telegrafistkramp i förenämnda
trängre bemärkelse) i stor utsträckning även utom ramen för sådant kontorsarbete,
som enligt de lämnade direktiven för utredningen i fråga, i detta
sammanhang närmast varit föremål för uppmärksamhet. Detta gäller icke
minst neuriter och neuralgier. Det är därvid tillsvidare ovisst, huruvida och
till vilken grad i olika fall yrkesarbete av olika slag (och ej endast kontorsarbete)
kan medverka till dylika sjukdomstillstånd med lokalisation även
i andra kroppsdelar än de övre extremiteterna (varibland även t. ex. ischias).
Redan de jämförelsepunkter mellan olika variationer, som härutinnan i ett
flertal olika fall föreligga, häntyda på svårigheter av liknande art redan vid
den förevarande frågans begränsning beträffande arbetare i allmänhet till
sjukdomar endast i de övre extremiteterna. Men även med sådan begränsning
göra sig, såsom härförut närmare omförmälts, svårigheterna gällande redan
vid den behandlande läkarens fastställande objektivt av arten (diagnostiseringen)
av den sjukdom varom är fråga -—- dess särskiljande såsom en
åkomma övervägande i muskler (myalgier) eller i nerver (neuriter och brachialgier)
eller i eller kring leder eller i kärlsystem m. m. samt sjukdomens sammanhang
med vissa anatomiska sjukdomstillstånd eller deformiteter. Härtill
skulle komma den ytterligare svårigheten att i det särskilda fallet bedöma
det till äventyrs fastställda sjukdomstillståndets (däri inbegripna de anatomiska
faktorernas) samband med vederbörande yrkesarbete eller mer eller
mindre övervägande beroende av vissa andra orsaker, som kunna vara främmande
för arbetet (varibland nervösa och psykiska).

Med beaktande särskilt av förekomsten i samband med det nutida kontorsarbetet
— förutom i sin mån av senskideinflammation, epikondylit och skrivkramp
(i förenämnda trängre bemärkelse) — i till synes anmärkningsvärt
stor utsträckning även av andra sjukdoms- och smärttillstånd i de övre extremiteterna,
har likväl övervägts, huruvida det icke redan nu skulle låta sig göra,
att, med begränsning möjligen endast till sådana fall, där det sjukliga tillståndet
kan sättas i samband med visst särskilt slag av sådant arbete, medtaga
även övriga smärttillstånd i skuldror, armar eller händer, än de nyss särskilt
nämnda, så snart de anses förorsakade av sådant slags ensidigt ansträngande
kontorsarbete. Ämbetsverken och institutet hava emellertid i anslutning till
vad ovan anförts och på läkarvetenskapens nuvarande ståndpunkt funnit en
sådan anordning -— som givetvis skulle förutsätta en ingående prövning
från fall till fall av alla föreliggande omständigheter — vara förbunden med
så stora svårigheter, att den nu icke ansetts kunna förordas.

Ämbetsverken och institutet hava alltså stannat vid att bland de sjukdomar,
som här kunna komma ifråga, tillsvidare medtaga — förutom senskideinflammation,
slemsäcksinflammation och epikondylit — endast skrivkramp
(i ovan angivna trängre mening) och telegrafistkramp samt övriga såsom
»koordinatoriska» betecknade yrkesneuroser. Under förutsättning att så
sker, lär vid tillämpning av en dylik eventuell ny lagstiftning viss erforderlig
ytterligare erfarenhet vinnas örn de närliggande övriga sjukdomarna.

Givetvis är det av stor vikt att, så snart det låter sig göra, de åtgärder
vidtagas för förebyggande av här avsedda sjukdomar i allmänhet, som här
nedan föreslås eller eljest lämpligen kunna ifrågakomma, och att därvid be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B). 49

hörigt avseende fästes särskilt vid det ensidiga och påfrestande mer eller
mindre maskinella eller maskinmässiga kontorsarbetet.

d) F öreby g gande av här förevarande sjukdomar.

Yrkesinspektören i IX:de distriktet anför, att profylaktiska åtgärder vid maskinskrivningsarbete
torde vara användning av modärna maskiner (eventuellt
elektriska), dock framför allt omväxling i arbetet. Långvarig forcering bör undvikas.

Yrkesinspektören i XI:te distriktet anför, att inspektionsverksamheten inom
distriktet icke till någon del varit inriktad på förebyggande av skador, som sammanhänga
med skrivkramp, emedan skadorna icke varit kända av inspektionen.
Detta i enlighet med riktlinjerna i arbetarskyddslagens 25 §. Vid arbetsplatser,
där arbetarombud finnas, hava dessa särskilt vid inspektionstillfällen möjlighet
att rapportera hithörande skadefall, men detta har icke förekommit. I den mån
ifrågavarande arbeten hädanefter komme att ägnas uppmärksamhet, kommer erfarenhet
örn förebyggande medel att vinnas.

Yrkesinspektrisen anför, att mycket av den ansträngning och överansträngning,
som i detta sammanhang konstaterats, skulle motverkas genom att mera
tid och intresse ägnades åt upplärande av nya anställda. Utarbetande av anvisningar
rörande lämpliga arbetsmetoder vore av stor betydelse. Förebyggande åtgärder
äro i första hand lämplig arbetsställning, goda arbetslokaler med lämpligt
anordnade och ställbara ryggstöd, väl avpassad höjd för maskin och stol, så att
armarna komma i lämpligt läge. Det är också nödvändigt, att ordentlig och
bekväm plats beredes för armarna. Maskiner få icke placeras vid dragiga fönster.
Cirkulationsprincipen bör komma till användning så att arbetarna icke sysselsättas
mer än viss tid med visst arbete och därefter sättas till annat icke så
ensidigt ansträngande arbete. Rastfrågan spelar även sin roll. För att minska
risken för skrivkramp böra rätta skrivvanor inläras redan i barndomsskolorna.
Vid utbildningen av handelslärare vore nödvändigt att uppmärksamma, att eleverna
redan från början bibragtes det rätta skrivsättet. Vid diskussioner med
rektorer och lärare vid ett flertal skolor hade framhållits önskvärdheten av att
skolöverstyrelsen utarbetade särskilda direktiv för maskinskrivnings- och stenografundervisningen,
vari upptagas vissa fordringar för tillgodoseende av hälsosynpunkterna.
Bland skolor för handels- och kontorsanställda är undervisningen
ur här ifrågavarande spnpunkter i vissa fall undermålig och förståelse saknades
ofta för hithörande problem. I

I en till Kungl. Majit ingiven skrift den 31 juli 1940, som överlämnats till
riksförsäkringsanstalten, har f. d. rektorn vid Bröderna Påhlmans handelsinstitut
John M. Påhlman framhållit behovet av undervisning redan i småskolan
och eljest, när utbildning i skrivning ägde ram, av ett fysiologiskt
rätt pennhåll ävensom sin erfarenhet örn dess betydelse och verkningar. Den
av honom meddelade undervisningen av personer med överansträngningssjukdom
till följd av skrivning för hand hade också ofta haft goda verkningar.

Ämbetsverken och instituten hava inhämtat, att frågan örn nya normer för
skrivundervisningen är föremål för särskild uppmärksamhet inom skolöverstyrelsen.

Med hänsyn till den härovan framhållna vikten av att vid den allmänna
undervisningen i skrivning samt vid utbildningen av lärare behörigen beaktas
de risker för sjukdom och ohälsa, som enligt vad härförut påvisats, kunna
vara förbundna med skrivarbete, hemställa ämbetsverken och institutet, att
Kungl. Majit måtte uppdraga åt skolöverstyrelsen att i samråd med på området
sakkunniga till vidare undersökning upptaga detta spörsmål, i vad det

Bihang till riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 50. 2028 43 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

har avseende på skolor och läroanstalter under dess inseende — varibland
även yrkesskolor — samt i anledning därav vidtaga erforderliga åtgärder.
De resultat, som sålunda framkomma, böra i tillämpliga delar kunna tillgodogöras
vid enskilda handelsskolor och undervisningsanstalter samt vid utbildningen
av lärare för dessa.

Rörande den förebyggande verksamheten, i vad den skall hänföras till
ifrågakommande arbetsplatser, har på grund av omfattningen av de uppgifter,
som åvila yrkesinspektionen, dess verksamhet — jämlikt föreskrifterna i 25 §
arbetarskyddslagen — måst inriktas företrädesvis på sådana arbetsplatser,
där arbetet i allmänhet anses medföra fara för olycksfall eller ohälsa. Jämfört
med det omfattande och krävande arbetet i övrigt inom yrkesinspektionen,
har därför kontorsarbetet, där någon påfallande dylik fara i regel ej kunnat
anses vara för handen, i allmänhet fått stå mera tillbaka. Undantag utgör
dock härvid, såsom framgår av vad ovan anförts, den kvinnliga yrkesinspektionen,
som haft anledning att särskilt uppmärksamma även en del av det
allt vanligare kvinnliga kontorsarbetet och de maskinella metoder, varmed
även detta arbete numera oftast bedrives.

Denna fråga och de vidgade uppgifter för yrkesinspektionen, som äro erforderliga
i nu ifrågavarande avseenden, torde komma att beaktas vid den nu
pågående allmänna revisionen av arbetarskyddslagstiftningen.

Redan nu kunna emellertid, såsom yrkesinspektrisen ifrågasatt, av yrkesinspektionens
chefsmyndighet utfärdas vissa anvisningar i syfte att i möjligaste
mån motverka uppkomsten av sjukdomar, som här avses. Riksförsähringsanstalten
har också vidtagit förberedande åtgärder i detta avseende och
skall därjämte överväga, vilka åtgärder för ökad tillsyn och efterlevnad, som
redan nu låta sig genomföras.

Sjukdomar, sorn förorsakas av vibrerande

verktyg.

Innan ämbetsverken år 1928 avgåvo sitt förslag till lag örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar, hade yrkesinspektörerna uppgjort en förteckning å
sjukdomar, som därvid borde ifrågakomma; och hade i denna förteckning
medtagits bland andra även »nervsjukdomar med krampartade yttringar, orsakade
av skakande maskiner». Med den begränsning, som då gavs åt den
nya lagstiftningen, ansågo ämbetsverken dylika sjukdomar icke böra medtagas.
Vid den sedermera efter ämbetsverkens förslag den 21 november 1935
år 1936 genomförda revisionen av denna lagstiftning ansågos, enligt vad förut
nämnts, verkningarna av det då även föreliggande förslaget örn att sjukdomar,
som förorsakades genom inverkan under högst några få dagar på övervägande
mekanisk väg av arbetet skulle likställas med olycksfall, böra avbidas med
hänsyn till hela den grupp av sjukdomar, varom sålunda var fråga.

Att här avsedda apparater och verktyg kunna medföra vissa skadeverkningar
för de med dem sysselsatta, bestyrkes alltjämt av erfarenheten. Enligt
kungörelsen den 26 september 1930 angående förbud mot minderårigs användande
till vissa farliga arbeten (nr 344) får minderårig icke utan yrkesinspektörens
tillstånd användas i arbete med »mekaniskt driven borr-, dikt-, mejseleller
nitapparat med stötverkan, anordnad så att stöten upptages av arbetaren».

De apparater och verktyg, som här komma ifråga, äro dels tryckluftverktyg
av olika slag, dels ock vissa verktyg och maskiner med annan drivkraft företrädesvis
tillbankningsmaskinerna inom skoindustrien.

Tryckluftverktyg, därvid arbetaren stöder och riktar verktyget samt därigenom
upptager dess rekylrörelser och vibrationer, förekomma i stor utsträckning
inom metall-, gruv- och stenindustrien. Dylika verktyg äro mycket växlande
— hammare, mejsel, stamp, nitapparater m. m. — med hänsyn till an -

Kungl. Mcij:ts ‘proposition nr 50 (Bilaga B). 51

vändning, storlek, vikt, antal slag (växlande mellan t. ex. 300 och flera tusen
i minuten) etc.

De åkommor, som förorsakas av de ifrågavarande verktygen, äro beroende,
förutom av deras efter arten växlande stötverkan och materialets hårdhet
m. m., av arbetarens sätt att sköta verktyget och uppfånga stötarna samt
hans personliga mottaglighet emot dem, av intensiteten och omväxlingen i
arbetet, t. ex. ombyte av arbete under arbetsdagen eller efter vissa veckor
eller månader, av särskilda skyddsanordningar m. m. Trots till synes likartade
yttre förutsättningar, drabbas därför arbetarna mycket olika av här
ifrågakommande åkommor. Många arbetare skonas trots 20—30-årig regelmässig
verksamhet, andra erhålla besvär redan efter några månader. I allmänhet
uppträda sjukdomssymptomen först efter 2 års verksamhet. Mellan
den totala längden av verksamheten och skadornas svårighetsgrad finnes ingen
överensstämmelse.

Vid hanterandet av de pressluftdrivna verktygen är det mest höger hand-,
armhågs- och skulderleder samt muskelfästen och muskler däromkring, som
äro utsatta för påfrestningen. Dessutom uppträder, mindre på grund av
styrkan än frekvensen av vibrationerna, oftast i vänster hand — när den styr
verktyget — en annan sjukdomsform i kärlnervsystemet med domnings- och
kyljörnimmelser samt nedsatt känsel. Sistnämnda slag av sjuklighetstillstånd
äro desamma, som förorsakas av tillbankningsmaskinerna inom skoindustrien.
Sjukdomssymptomen av bägge de nu nämnda slagen framträda i regel långsamt,
merendels först efter flera år. Förändringarna i tidigare stadier medföra
oftast ingen eller ringa nedsättning av arbetsförmågan. De mer framskridna
stadierna kunna däremot medföra en understundom ej obetydlig invaliditet.

I de yttranden, som inkommit från yrkesinspektörerna m. fl. och från vissa
läkare, har beträffande sjukdomar till följd av arbete med här ifrågavarande
verktyg anförts följande:

Yrkesinspektören i I distriktet: Skador uppkomna genom vibrations verktyg
(elektriska som pneumatiska), vilka i många fall medfört allvarliga följder, hava
kommit till yrkesinspektörens kännedom. Åtgärder hava inriktats på att förebygga
upprepande, medan skadans art och utveckling icke kunnat bestämmas eller följas.

Yrkesinspektören i II distriktet: Till muskelsjukdomar torde få räknas de genom
fallhejare, fjäder- och lufthammare uppstående förlamningarna i finger- och armledsmusklerna,
vilka uppstå efter längre tids arbete. Fall av sådan förlamning
har inträffat i smedjan vid ett större bruk och förorsakat svårigheter för arbetarna
att hålla fast arbetsstycket med tången.

Yrkesinspektören i IV distriktet: Arbetare vid plåtverkstäder, där mejsling,
nitning och diktning sker med lufttryckverktyg, hava framhållit, att arbetet medför
ömhet och värk i handleder, armar och axlar, dock icke på sådant sätt, att de
behövt avbryta arbetet eller söka läkarvård. Vanligen förekommer omväxling i
arbetet och detta kan i sin mån motverka uppkomsten av kvarstående besvär i
hand och handled. Vid stenhuggerier för ornamentsten och liknande arbeten användes
lufttryckmejsel för grov- och släthuggning. Särskilt vid sistnämnda arbete,
där verktyget (s. k. bildhuggarehammare) måste föras med större noggrannhet,
förekommer, att arbetarens händer efter några års arbete bliva påverkade av
skakningarna och även av kylan vintertid, enär arbetet vanligen sker i öppna
verkstäder. Händerna bliva något stela och känslolösa. Åkomman uppträder i
ganska stor omfattning bland äldre arbetare, särskilt örn dessa icke till omväxling
med luftmejsling haft annan sysselsättning. Såvitt är känt, har avbrott i arbetet
i och för sökande av läkarvård icke förekommit.

Yrkesinspektören i VI distriktet: Sjukdomar i muskler och leder förekomma
företrädesvis bland arbetare inom ornamentstenhuggerierna och åkomman för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

värvas genom de i arbetet använda pneumatiska bildhuggerihamrarna. Omväxling
i arbetet synes fördröja åkommans utbredning. Ingen av arbetarna har dock
blivit arbetsoför.

Yrkesinspektören i VIII distriktet: Beträffande frågan om muskel- och ledsjukdomar,
förorsakade genom inverkan av arbete med lufttryckverktyg, har denna
fråga varit föremål för oavbruten uppmärksamhet sedan ett tiotal år tillbaka.
Här föreligger en klar möjlighet till yrkessjukdom. De försök, som hittills gjorts
för att minska verkningarna genom användande av grova handskar o. s. v., har
ej lett till resultat. Pågår mejslingen blott cirka halva arbetsdagen, synes däremot
besvären bliva betydligt mildare. Klagomål hava framförts vid ett par arbetsställen
inom betongindustrien, där vibratorer användes. Det hör emellertid
till undantagen, att vederbörande söka läkarvård för sjukdomen ifråga.

Yrkesinspektören i IX distriktet: Vid verkställd utredning genom utsändande
av cirkulärskrivelse till samtliga metallindustriarbetarförbund och stenhuggerier
inom distriktet har framkommit, att inom metallindustrien inträffat 10 fall av
muskel- och ledsjukdomar till följd av arbete med vibrerande verktyg eller annat
arbete, vari arbetaren utsattes för vibrationer, och 5 fall inom stenhuggerierna.
Yrkesinspektören har anfört, att genom utredningen torde kunna fastställas, att
de flesta arbetare, som arbeta med exempelvis tryckluftmejsling, i mer eller
mindre grad påverkas av detta arbete. Då sambandet mellan orsak och verkan
är mycket klart, torde den av arbetet erhållna åkomman utan svårighet kunna
betecknas som typisk yrkessjukdom. Å andra sidan äro de uppträdande symptomen
av sådan karaktär, att arbetarna själva i många fall anse dem bero på
ovana i arbetet eller icke hava någon betydelse. Läkare har måst anlitas i 5 av
de vid utredningen framkomna fallen.

Yrkesinspektören i X distriktet: Kännedom örn förekomsten av sjukdomar av
ifrågavarande slag har erhållits i ytterst ringa omfattning. De arbetsställen inom
distriktet, som använda lufttryckhammare hava icke så specialiserad arbetsfördelning,
att arbetarna under längre tid i följd enbart arbeta med dylika verktyg.
Icke heller lufttryckdrivna bergborrmaskiner hava, såvitt är känt, förorsakat sjukdomar.
Risken är möjligen mindre vid dessa maskiner än vid verktygen på grund
av lägre slagfrekvens och större massa hos de icke rörliga delarna.

Yrkesinspektören i XI distriktet: Några sjukdomsfall förorsakade genom arbete
med pneumatiska verktyg äro icke kända. Arbeten såsom stenborrning, mejsling
och rötning medelst tryckluft, där sjukdomsfallen äro att söka, hava endast förekommit
i mycket begränsad omfattning.

Bergmästaren i östra distriktet: Med stöd av erhållna uppgifter från 17 olika
gruvindustriföretag torde man kunna draga den slutsatsen, att sjukdomar i muskler
och leder till följd av arbete i gruvor icke förekomma i någon nämnvärd utsträckning.

Bergmästaren i västra distriktet: Endast ett fåtal fall, icke överstigande 10
per år av sjukdomar av ifrågavarande slag hava kommit till bergmästareämbetets
kännedom. I samtliga fall har sjukdomen uppstått vid avputsning av marmorblock,
stenslagning eller andra dylika arbeten. De flesta inom sten- och marmorindustrierna
berörda fallen hava gällt nya eller ovana arbetare. Sjukdomen synes
kunna undvikas genom långsam och försiktig inövning av arbetssättet.

Bergmästaren i norra distriktet: Verkställd förfrågan till de större gruvfälten
har givit vid handen, att frekvensen av muskel- och ledsjukdomar förorsakade
genom inverkan på övervägande mekanisk väg av arbete icke synes vara stor
utan tvärtom i förhållande till arbetarantalet synnerligen ringa.

Stadsläkare: Vid ett industriföretag äro inemot 100 arbetare mer eller mindre
konstant sysselsatta med pneumatiska verktyg (mejsling), som orsaka en kraftig
vibration i armarna. Under 11 år har vid två tillfällen observerats pareser i överarm
i samband med detta arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Provinsialläkaren i Grängesbergs distrikt: De pneumatiska borrarna, som användas
i gruvorna, synas icke giva anledning till vibrationer av den art, att sjukdomstillstånd
i armarna framkallas.

Provinsialläkaren i Sandvikens distrikt: Bland de vid ett stålindustriföretag
anställda arbetarna, av vilka omkring 100 personer huvudsakligen äro sysselsatta
med pneumatiska verktyg, hava ett par fall av neuritliknande karaktär med
viss atrofi av hand- och underarmsmuskulaturen förekommit, föranledda genom
inverkan av vibrerande verktyg.

Provinsialläkaren i Karlskoga distrikt: Hos personer, som arbetat med vibrerande
verktyg, såsom lufthammare och luftmejslar, uppträder understundom domningar
och trötthetskänsla i armarna, men sjukdomstillstånd i övrigt i muskler
och leder synes dylikt arbete icke giva upphov till.

Metallindustriarbetarförbundet har lämnat vissa uppgifter örn bland dess
medlemmar inträffade sjukdomsfall av här ifrågavarande anledning. Härom
har uppgjorts följande sammanställning:

Sjukdomens art och lokalisation	Antal sjukdomsfall	Verksamhet (siffrorna inom parentes angiva antalet fall inom varje verksamhetsgren)	Antal fall, där läkare sökts	Antal fall, som föranlett arbets-oförmåga
Värk och trötthets-känsla m. m. i hand och hand-leder ........	ii	Mejsling (3), plåtslageri (3),	8	4
arm och arm-bågsleder. ...	45	slipning (2) samt borrning Mejsling (15), nitning (11), plåt-slageri (8), gjut- och stål-godsrensning(5), smidning(3), borrning (2) samt slipning Slipning (10), gjut- och stålgods-	25	18
Domning och kyla i båda händerna	21	5	1
ena handen.. ..	27	rensning (3), plåtslageri (3), mejsling (2), nitning (2), smid-ning Mejsling (11), gjut- och stål-	7	3
fingerspetsarna	44	godsrensning (7), slipning (6), nitning (2) samt plåtslageri Gjut- och stålgodsrensning (29),	3
		slipning (7), borrning (4), mejsling (3) samt plåtslageri
Summa	148	—	48	26

Sjukdomen angives hava yppats under tiden 1907—1931 i 27 fall, 1932—1936
i 22 fall och 1937—1942 i 78 fall; i 21 fall saknas uppgift härom.

Metallindustriarbetareförbundet har anfört, att sjukdomen bestått i värk,
trötthetskänsla, förlamning i hand- och armbågsleder, darrhänthet samt domning,
krypningar och nedsatt känsel i fingrarna. Arbetare, som några år
arbetat med pneumatiska mejslar, lida även av dålig blodcirkulation i speciellt
vänstra handens fingrar. Vid kall väderlek, kallt regn, bad o. s. v. bli
fingrarna vita och stela från lillfingrets rot till pekfingrets topp. I ett flertal
fall har sjukdomen varit av sådan art, att arbetaren måst avbryta sitt arbete
för längre eller kortare tid, varierande från några veckor till ett par år. Anledningen
till att arbetarna uppsöka läkare är vanligen dragande smärtor,

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 50 (Bilaga B).

huvudsakligen lokaliserade till ena underarmen. Dessa smärtor bruka vara
svårast i vila, särskilt på kvällarna efter arbetets slut.

Gruvindustriarbetarförbundet har lämnat liknande uppgifter enligt följande
sammanställning örn bland dess medlemmar inträffade nu kända fall,
dock att upplysning icke erhållits örn, när fallen inträffat.

Sjukdomen8 art och lokalisation	Antal sjukdomsfall	Yrkesgrupp (siffrorna inom parentes angiva antalet fall inom varje yrkesgrupp)	Antal fall, där läkare sökts	Antal fall, som föranlett arbets-oförmåga
Värk och trötthets-känsla i
hand och hand-
leder........ arm och arm-	16	Maskinborrare (15), borrsmed	5	i
bägsleder. . .. Domning och kyla i	15	Maskinborrare	4	i
båda händerna	36	Maskinborrare (28), borrsm ed (6), vagnsreparatör, verkstads-arbete	7
ena handen....	6	Maskinborrare (5), verktygs-arbetare	1	—
fingerspetsarna	4	Maskinborrare	—	—
Summa	77	—	17	2

Det av stenindustriarbetarförbundet avgivna yttrandet i ärendet ger vid
handen, att endast en och annan av de till förbundet hörande arbetare, som
syssla med tryckluftverktyg, besväras av värk och trötthetskänsla i hand- och
armbågsled, företrädesvis lokaliserad i den arm, med vilken borrmaskinen
hålles. Dessa sjukdomssymptom hava icke varit av den svårighetsgrad, att
vederbörande arbetare annat än i undantagsfall sökt läkare härför eller
nödgats avbryta arbetet. Mera allmänt uppträdande däremot äro besvär i
form av kyla och domningar i händerna. Fingrarna bli vita och känslolösa
framför allt vid kall väderlek, och detta gäller båda händerna och i synnerhet
den vänstra handen. Dessa besvär hade dock merendels icke medfört någon
egentlig inverkan på arbetarnas arbetsförmåga och icke heller föranlett anlitande
av läkare.

Gjutareförbundet har införskaffat yttranden från arbetare vid ett 25-tal
gjuteriföretag, där vibrerande tryckluftverktyg i mer eller mindre omfattning
komma till användning. Därav framgår, att särskilt de arbetare, som syssla
med gjutgodsrensning, varit utsatta för led- och muskelsjukdomar på grund av
användandet av lufttryckmejslar. Av rensare anställda vid sex olika gjuteriföretag
hava 13 framhållit, att de förutom domning i händerna känt värk och
trötthet i hand- och armbågsleder. Läkare har icke sökts annat än i ett fall,
och arbetaren har icke behövt avbryta arbetet. Arbetarna i övrigt vid dessa
och andra gjuterier hava anfört, att långvarig sysselsättning med vibrerande
verktyg förorsakat obehag, som yttrat sig däri, att fingarna domna vid minsta
kyla och bliva till hälften vita. Från sju företag har meddelats, att tryckluftverktyg
icke användas i sådan omfattning, att men uppkommit därav.

Att, enligt vad de olika förbunden sålunda anfört, sjukdomssymptomen
i fråga haft så olika omfattning och svårighetsgrad inom olika verksamheter,

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

är givetvis att tillskriva icke blott den olika omfattning, vari ifrågavarande
slags verktyg i olika fall komma till användning, utan också de förut omförmälda
olikheterna mellan olika tryckluftverktyg, som företrädesvis komma till
användning inom vederbörande verksamhet, och det material, för vilket de
användas. Men därjämte kommer även i betraktande de olika tider, varunder
i olika verksamheter arbetaren använder dessa verktyg eller utför annat arbete.

Enligt den danska lagen ingå såsom yrkessjukdomar sjukdomar i muskler
och leder, därest verksamheten består i arbete, vari tryckluftverktyg användas.
I Tyskland hava såsom yrkessjukdomar upptagits »sjukdomar i muskler, ben
och leder genom arbete med verktyg för komprimerad luft» och i Tjeckoslovakiet
»sjukdomar i muskler, ben och leder hos arbetare, som sysselsättas
med pneumatiska borrar, hammare, nitningsapparater och andra därmed jämförliga
apparater».

Under den tyska lagstiftningen inbegripas icke de sjukdomar i kärlsystemet,
som enligt vad ovan nämnts kunna vara en följd av tryckluftverktyg. Örn den
i Tyskland gjorda erfarenheten rörande de under där gällande lagstiftningen
inbegripna hithörande sjukdomar anföres i F. Koelsch »Handbuch der
Berufskrankheiten» 1935 följande:

Man har här att skilja mellan två typer av verkningar, dels skador på ledkapseln
och muskelfästena, dels skador på ledytorna och angränsande bendelar;
båda typerna kunna förekomma kombinerade. Uppkomsten av endera
formen beror på sättet att begagna verktyget. Först söker den vane arbetaren
att uppfånga stötarna; han belastar därvid muskler, senor och ledkapslar, vilka
reagera för dessa ständiga retningar med avnötningssymptom och kalkpålagringar
i ledernas omgivningar. När det gäller trötta eller ovana arbetare
uppfångas icke längre stötarna utan träffa i stället direkt på ledytorna respektive
benen; därvid uppkomma eventuella lokala trycknekroser i ledbrosken,
avslipning av ledytorna och dylikt, möjligen också lösslitning av småpartiklar
ur nabbarna, som bli till ledmöss.

Yad beträffar smärtorna äro initialsmärtan vid arbetets upptagande och
»vilosmärtan» efter arbetets slut och nattetid, vilken åter försvinner vid
arbete, karakteristiska, medan inflytande av väderleken är utan betydelse.
Arbete kan ofta utföras vid långt framskridet stadium av led- och andra förändringar,
då smärtorna äro relativt obetydliga. Utan tvivel tilltaga besvären
med åren, framförallt rubbningarna i rörelseförmågan, vilket också kan konstateras
genom röntgen eller med vinkelmått. Vid upphörande med arbete
med pressluftverktyg förbliva förändringarna stationära, för den händelse det
icke gått till nekros av små benbroskdelar, d. v. s. bildandet av ledmöss. I det
senare fallet utbildar sig så småningom genom varaktig retning en ospecifik
arthritis deformans.

Vad de enstaka lederna beträffar, så drabbas skulderleden mest sällan. I
enstaka fall förekomma smärtor och krepitationer, röntgenologiskt iakttagas
inflammatoriska retningssymptom, avslipning av överarmens ledhuvud, iörkalkning
av ledkapseln, m. m.

Armbågsleden drabbas oftast. Genom det direkta uppfångandet av stötarna
»hamras» ledytorna mot varandra. Därvid uppstår den såsom typisk betraktade
svampformiga uppdrivningen av strålbenet. På den plats, där ledkapseln
sitter fast, uppstå på ledens böj- och sträcksida benavlagringar, som starkt
inskränka ledens rörlighet. Dessutom ser man på den plats, där ledytorna
stöta mot varandra, broskförändringar i form av upprispningar och avsprängningar,
vilka på röntgenbilden kunna framträda som fria kroppar. Sjukdomen
för till en mer eller mindre stark inskränkning i ledernas rörlighet, men dock
mera sällan av höggradig art. Böjning och sträckning äro hindrade; böjning
mestadels mera, medan däremot vridningsrörelser nästan aldrig påverkas.
Krepitationer såsom vid arthrit kunna ofta förekomma utpräglat och besvä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

rande, men ofta saknas. De ledbildande benändarna äro vanställda, mestadels
i form av lokala förtjockningar, utgjutning och mjukdelssvullnad saknas vanligen
men kunna ofta förekomma vid inklämningar av fria kroppar, som ofta
bildas på mera framskridna stadier. Utgjutningen är oftast klar. Röntgenologiskt
förekomma bilder av arthritis deformans, men även andra processer med
särskild tendens till ledmusbildning, utveckling av nabbformiga exostoser,
missbildningar på ledytskanterna, oregelbundenhet och oskärpa i konturerna,
strukturförändringar i de proximala ledändarna, särskilt förtjockningar av
radiushuvudet och en mellan kondylerna vid kapselfästet på den främre ytan
av humerusändan liggande pålagring.

I fråga om handleden förekommer ingen »stötdämpning», intet uppfångande
av stötar; här uppträda därför bennekroser i form av sjukdom i os lunatum
och os naviculare; ibland förekomma också skador på metacarpocarpalleden.

Under den tyska lagstiftningen äro icke inbegripna funktionella sjukdomar
i nerverna. Däremot faller en muskelatrofi med tillhörande degeneration av
tillhörande motoriska nerver in under lagen, då muskel och nerv bilda en
anatomisk enhet. I ett fall av malum coxae senile grundades avslaget därpå,
att det här rörde sig örn en progredierande arthrit med benatrofi. Traumatiskt
ödem är en sjukdom i underhudsvävnaderna, som icke är underkastad försäkringsskydd.
Skador på slemsäckarna (bursit) falla icke in under lagen.
Kaynaud’s sjukdom har avslagits, enär denna sjukdom utgör en kärlsjukdom,
som icke heller hör under lagen.

Vad tidsprövningen beträffar, så räcker i allmänhet icke en tillfällig och
övergående eller blott omkring 1—3 månader lång verksamhet som orsak.

Någon inskränkning i ersättningsrätten förefinnes i Tyskland icke med
hänsyn till bestämda yrkesgrupper. Följaktligen berättigar "arbete med pressluftverktyg
i alla yrkesgrupper till ersättningsanspråk vid förekomsten av hänförliga
sjukdomssymptom.

De sålunda i Tyskland gjorda erfarenheterna örn ifrågavarande där upptagna
yrkessjukdomar kunna —• då där t. ex. vid kolbrytningen i större utsträckning
användas tyngre och kraftigare apparater av ifrågavarande slag
än i vårt land —- med avseende på omfattning och svårighetsgrad ej utan
vidare överföras till i vårt land rådande förhållanden.

Här gjorda iakttagelser bestyrka emellertid, att även de här framträdande
sjukdomsformer, vilka i utländsk lagstiftning upptagits såsom yrkessjukdomar,
i en del fall även kunna vara tämligen svårartade samt därför i detta
sammanhang böra ägnas särskild uppmärksamhet.

Ett visst skydd mot ifrågavarande sjukdomar kan beredas genom anordnande,
där så låter sig göra, av stötdämpare, som mildrar de stötar, vilka
träffa arbetarna. Det enda fullt betryggande skyddet mot ifrågavarande sjukdomar
är emellertid avbrytande helt eller delvis av det farliga arbetet och
övergång — helt eller delvis — till annat arbete, så snart sjukdomssymptomen
börja inställa sig.

Vad _ beträffar de ovan omförmälda tillbankningsmaskinerna mom skoindustrien
samt de av dem förorsakade sjuklighetstillstånd i fingrar m. m. ■—-vilka enligt vad ovan nämnts äro av liknande slag, som kunna följa av de
vibrerande tryckluftverktygen — hava på grund av därom på sin tid gjord
framställning från sko- och läderindustriarbetarförbundet dessa sjukdomar
samt frågan om skyddsåtgärder mot dem varit föremål för särskild uppmärksamhet
av yrkesinspektionen. Vid förbundets framställning fanns fogad en
av läkare gjord undersökning av 13 vid vissa skofabriker inträffade fall av
här ifrågavarande åkommor. Inspektionens chefsmyndighet tillställde år
1931 samtliga yrkesinspektörer en cirkulärskrivelse angående sjukdomen
jämte anmodan att i sina årsberättelser för år 1932 meddela iakttagelser och
rön m. m.

Kungl. May.ts proposition nr 50 (Bilag-a B).

I anledning härav lämnade yrkesinspektörerna i sina berättelser för år
1932 de närmare upplysningar angående åkommorna ifråga — jämte vissa
förslag till skyddsåtgärder — som sammanfattas i socialstyrelsens tryckta
redogörelse för sistnämnda år över yrkesinspektionens verksamhet (sid.
41—44).

Av vad sålunda förekom inhämtas, att tillbankningsarbetarens yrkesbesvär
framkallas genom det för honom specifika arbetet. För att utjämna och glätta
de veck, som uppkomma vid lädrets omvikning och fästande vid bindsulan,
trycker arbetaren skon med sina händers och armars fulla kraft mot en hastigt
(1,200—2,000 varv i minuten) roterande trumma, som är försedd med små
rörliga hammare eller ringar. Dessa täta, snabba slag mot skon fortplanta
sig till arbetaren, framför allt till hans händer och armar, och utsätta dessa
för fortgående vibrationer.

Dylik s. k. bankning förekommer i första hand vid tillverkning av grövre
skodon. Det är i varje fall huvudsakligen endast vid bankning av dylika
skodon, som sådana starkare vibrationer uppstå, att de medföra avsevärda
besvär för arbetaren. Förekomsten av de ifrågavarande åkommorna är därför
beroende — förutom av arbetarens tillvägagångssätt samt ombyte av arbete
— av tillverkningens art och omfattning viel det särskilda företaget. Vid en
del skofabriker uppträder knappast åkomman eller saknar den betydelse,
medan den åter vid andra företag kan vara ganska vanlig.

Yrkesbesvåren bestå i att händerna och fingrarna bliva kalla och känslolösa,
se »vita» ut, kännas domnade och värka, särskilt om morgnarna och vid
kall och fuktig väderlek. Efter »upptinande» genom kraftiga arm- och handrörelser
bliva fingrarna under en stickande känsla (»myrkrypningar») varma,
abnormt rodnade och något svullna för att efter avkylning återtaga sitt
»döda» utseende. Även i underarmarna kännas stundom smärtor.

Vid objektiv undersökning kan konstateras abnormiteter i fingrarnas hudkärl
av liknande slag som enligt vad förut nämnts kunna uppträda vid hantering
av tryckluftverktyg. Fingrarna visa mer eller mindre kraftig avtrubbning
av hudkänseln dels i form av ett nedsatt beröringssinne, dels ock framför
allt i nedsatt eller upphävt smärtsinne samt likaledes nedsatt eller upphävt
köld- och värmesinne. Det anses här röra sig om en överretbarhet hos
de kärlförträngande blodkärlsnerverna, på grund varav det genom mekanisk
eller köldretning lätt uppkommer en kärlkramp i händer och fingrar, vilken
kramp å sin sida utlöser känselrubbningar m. m. Utbredningen av känselrubbningarna
är olika hos olika individer.

Fastän nu omförmälda sjukdomssymptom även i mera avsevärd grad förefinnas,
är den av dem angripna tillbankningsarbetaren dock i regel alltjämt
i stånd att utföra de flesta arbeten, som förekomma inom den mekaniska skoindustrien.
Utanför denna industri, t. ex. när arbetaren övergår till annan
verksamhet, kan dock hans förvärvsförmåga bliva inskränkt, i det att arbete
i det fria och sådana andra arbeten, där händerna bliva avkylda, bliva försvårade.
För de svåraste graderna av åkomman får man antaga en starkare
förvärvsinskränkning hos arbetaren.

De uppplysningar, som yrkesinspektörerna lämnat i sina svar å riksförsäkringsanstaltens
förutberörda cirkulärskrivelse av den 13 september 1940, giva
vid handen, att vissa åtgärder vidtagits för förekommande och mildrande av
åkommorna ifråga (bankningsarbetets uppdelning på flera arbetare, förbättring
av maskinerna m. m.). Do hade dock fortfarande tämligen stor utbredning.

Sko- och läderindustr{arbetarförbundets i ärendet hörda avdelningar i
örebro och Kumla hava i avgivna yttranden för sin del gjort gällande, att
inom deras verksamhetsområden sjukdomarna ifråga ej nedbringats eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

mildrats till sina verkningar. Snarare hade sjukdomsfallen ökats under
senare tiden på grund av det hårdare materiel i skodonen, som kom till användning
vid skofabrikerna i nyssnämnda orter. Antalet till nämnda avdelningar
anslutna arbetare, som hösten 1942 sysselsattes i skofabriker med
tillbankning, har uppgivits vara tillhopa 78. Samtliga dessa hade förklarat,
att de hade sådana typiska yrkesbesvär, som ovan angivits. En del hade känt
besvären redan efter ett halvt års bankningsarbete, andra hade ej känt obehag
förrän efter 1 å 2 år, i några fall först efter mycket längre tid. Ett 20-tal av
arbetarna hade sökt läkare för sina besvär. En av de läkare, som flera av
arbetarna under år 1942 sålunda sökt, har på förfrågan meddelat att dessa samtliga
hade typiska cirkulationsrubbningar i fingrarna samt dessutom besvärades
av den här vanligen förekommande värken och domningskänslan i armarna,
sannolikt även den beroende på kärlkramp med bristande blodtillförsel till
musklerna. Arbetsförmågan var i dessa fall ej direkt nedsatt. Örn en bankningsarbetare
ville eller måste övergå till annat arbete, inträdde dock nedsättning
eller förlust av arbetsförmågan med hänsyn till utomhusarbete
under den kalla årstiden. En arbetare, som led av åkomman, hade år 1942
förklarats tillfälligt oduglig till krigstjänst.

Förbundsavdelningarna meddela, att enligt arbetarnas mening ombyte av
arbete sjmtes dem vara den enda effektiva hjälp mot sjukdomen, som stöde
dem till buds, något som dock ej läte sig göra av ekonomiska skäl.

Hörande skyddsåtgärder mot ifrågavarande åkommor, i vad de orsakas av
bankningsarbete, har yrkesinspektör en i 8:e distriktet (omfattande bland
annat Örebro och Kumla) på förfrågan meddelat följande:

1. Skohållare finnas vid ett mindre antal fabriker och medföra en lättnad vid
bankning av bakkapporna, men ej av sulan, varför detta hjälpmedel endast till
en del minskar bankningsbesvären.

2 Även eljest hava åtgärder vidtagits för att göra vibrationerna mindre
kännbara för arbetarna.

3. Helautomatiska bankningsmaskiner hava provats vid vissa fabriker, men
befunnits olämpliga, varför de satts ur bruk.

4. Det förekommer endast i ett fåtal fall, att bankningsarbetarna vilja övergå
till annat arbete, enär de för bankningsarbetet erhållit högre betalning än för
annat maskinarbete. Vid småfabrikerna förekommer det ganska ofta, att partierna
äro så små, att bankningsarbete blott försiggår under en mindre del av
dagen. Skofabrikerna arbeta dock ofta ryckvis, beroende på ordertillgången.
Yrkesinspektörens mångåriga arbete med att söka få bankningsarbetarna i allmänhet
att skiftesvis hava annat arbete möter motstånd av mångahanda skäl.

Beträffande såväl de ovannämnda sjukdomarna i ben, leder eller muskler,
vilka orsakas av vibrerande tryckluftverktyg, som även de ifrågavarande
kärl sjukdomarna -— vare sig de förorsakas av dylika verktyg eller av tillbankningsmaskinerna
vid skotillverkningen — gäller alltså, att de på grund av
sin natur och förhållandevis långsamma utveckling i stor utsträckning kunna
förekommas, vilket dock i de flesta fall måste ske genom helt upphörande
med det farliga arbetet eller genom dess utförande allenast i begränsad omfattning
omväxlande med annat ofarligt arbete. Detta förhållande bör emellertid
enligt ämbetsverkens och institutets mening icke hindra deras medtagande
såsom yrkessjukdomar. Den omständigheten att så skett i fråga örn
vissa sjukdomar, har eljest ofta visat sig väl ägnad att ytterligare befordra
lämpliga skyddsåtgärder.

Av vad ovan anförts rörande senskideinflammation och epikondylit följer,
att, örn dylik sjukdom (i handen eller underarmen) orsakas av här avsedda

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

vibrerande verktyg eller maskiner, så skall, redan enligt de här förut föreslagna
bestämmelser beträffande nämnda sjukdomar, sjukdomen anses såsom
yrkessjukdom.

Vad angår de övriga sjukdomar, örn vilka här är fråga, äro de visserligen
av beskaffenhet att kunna uppkomma även på annat sätt än såsom en följd
av det här ifrågavarande arbetet. Det kan därför vara förenat med vissa
svårigheter att härleda sjukdomen från arbetet. Man måste härvid sannolikt
ofta, såsom måst ske i utlandet, nöja sig med, att vid läkarundersökning
sådana sjukliga förändringar konstateras, som med hänsyn till det i det
särskilda fallet ifrågakommande arbetssättet och vad därmed sammanhänger
— varom alltså närmare upplysningar måste föreligga — enligt erfarenheten
uppstå på grund av detsamma. Då emellertid här avsedda sjukdomar och
sjuklighetstillstånd, så ofta som även i vårt land är förhållandet, framträda
såsom typiska följder av ett för arbetarens hälsa farligt maskinellt arbete,
hava ämbetsverken och institutet ansett, att de i detta sammanhang höra
medtagas såsom yrkessjukdomar.

Dövhet och hörselnedsättning på grund
av starkt buller.

Frågan örn arbetarens skydd mot inverkan av starkt buller från maskiner
eller eljest under arbete har vid olika tillfällen varit föremål för uppmärksamhet
av yrkesinspektionen. I sådant avseende har förordats vissa åtgärder.
Vid yrkesinspektörernas sammanträde inför chefsmyndigheten år 1929 konstaterades,
att faran av öronskador genom starka ljud och vibrationer ofta
underskattades, enär dylika skador uppträdde först så småningom. Upplysningsverksamhet
i detta avseende vore därför önskvärd.

I den danska lagen har upptagits dövhet, därest verksamheten utgöres av
visst arbete för järn- och metallindustri (nitning, diktning och liknande). I
Tyskland har såsom yrkessjukdom upptagits »genom larm orsakad dövhet eller
till dövhet gränsande hörselnedsättning», i företag för bearbetning eller behandling
av metall. I Tjeckoslovakiet har upptagits »dövhet eller svår till
dövhet gränsande hörselnedsättning, orsakad genom larm och skakningar» i
samma slags företag, som i Tyskland.

De verksamheter, som här avses, äro i vårt land huvudsakligen följande:

I. Arbete med eller i närheten av pneumatiska nit- och borrmaskiner, mejslar
eller diktverktyg i

ångpanneverkstäder,

rensningsavdelningar vid järn- och metallgjuterier,
skeppsvarv samt
gruvor och stenbrott.

II. Arbete vid eller i närheten av
maskinhammare i smidesverkstäder,
vävmaskiner i textilfabriker,

kulkvarnar vid gruvor och anrikningsverk samt i cementfabriker,
bankningsmaskiner i skofabriker samt
maskiner för spiktillverkning.

Metallindustriarbetarförbundet har i sitt i ärendet avgivna yttrande upptagit
112 och gruvarbetarförbundet 37 fall bland nuvarande arbetare inträffade
fall av dövhet med eller utan öronsusningar.

De av metallindustriarbetarförbundet uppgivna 112 fallen uppgivas hava
inträffat:

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Å r Antal fall

1907—1931 ...................................................... 34

1932—1936 ...................................................... 19

1937—1942 ...................................................... 32

Uppgift saknas om tidpunkten ........................... 27

Summa 112

Dessa fall uppgivas hava fördelat sig på olika verksamheter sålunda:

Antal fall

Plåtslageri ...................................................... 34

Gjut- och stålgodsrensning ................................. 20

Smide ............................................................ 18

Nitning ............................................................ 15

Mejdling ......................................................... 14

Slipning ......................................................... 5

Stålvalsning...................................................... 4

Borrning ...................... 2

Summa 112

Läkare uppgives hava sökts i 51 fall och längre eller kortare tids arbetsoförmåga
har förefunnits i 9 fall. Metallindustriarbetarförbundet framhåller,
att öronsjukdomarna ifråga sannolikt ha en långt större utbredning än det
förebragta materialet utvisar, framför allt bland nitare och plåtslagare. Förbundet
anför vidare, att arbetarna till följd av dövheten haft svårigheter
t. ex. att uppfatta tillsägelser i arbetet. Även örn arbetarna eljest i det dagliga
arbetet icke hade större olägenheter av dövheten, torde dock deras allmänna
befinnande utom arbetet, framför allt i hemmen, påverkas. Arbetare, som
övergå till andra sysselsättning^ där tillfredsställande hörsel erfordras,
äro handikapade och böra därför erhålla ersättning enligt den här ifrågavarande
lagstiftningen.

Gruvindustriarbetarförbundet har upptagit tillhopa 37 fall av lomhördhet
på grund av yrkesarbete, av vilka 34 fall hänföra sig till maskinborrning.
Läkare skulle ha sökts i 14 fall.

Svenska stenindustri- och gjutarförbunden hava endast meddelat, att öronåkommor,
som bestå i nedsatt hörsel och öronsusningar rätt allmänt förekomma
bland arbetare sysselsatta med tryckluftverktyg, beroende på det
skarpa ljudet vid verktygens vibrationer.

Doktor 1. Vennerholm har i svenska läkartidningen 1939 nr 18 publicerat
en uppsats örn »Yrkeslomhördheten och samhällets åtgärder däremot», vari
meddelats resultaten av vissa av honom gjorda undersökningar angående de
ifrågavarande sjukdomarna. Undersökningen omfattade 91 lomhörda arbetare,
de flesta nitare, resten plåtslagare. Av dessa visade sig 84, d. v. s. 92 procent,
vara lomhörda på grund av buller. Hur hörseln avtog i proportion till ökad
anställningstid, framgår av följande sammanställning

Viskstämma i medeltal

Anställningstid .. ,... .

° Hoger ora Vänster ora

1—10 år ............................................................ 1.71 meter l.si meter

11—20 år ............................................................ 0.27 » 0.17 »

21—40 år ............................................................ 0.08 » 0.07 »

Doktor Vennerholm meddelar, att han senare undersökt 133 arbetare, även
friska, vid ett annat företag inom samma yrkesgrupp, som den förra undersökningen
avsåg. Av 133 sålunda undersökta hade 77 procent yrkesdövhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Det stod länge strid om — anför vidare Vennerholm — huruvida dessa
hörselskador uppstodo av ljudvågor, överförda till örat genom luftledning eller
örn orsaken var de skakningar, som från golvet eller direkt från verktygen
genom kroppen överfördes till örat. Numera vet man att det som regel är fråga
örn luftledning.

Doktor Vennerholm framhåller, att omkring hälften av de arbetare, som
sålunda äro lomhörda, även lida av öronsus, och nästan lika vanlig är yrsel.
Buller påverkar även nervsystemet, och det var även en vanlig klagan bland
de undersökta arbetarna, att de blevo nervösa och retliga och fingo dålig
sömn som en följd av det starka larmet. En måttlig lomhördhet behövde
visserligen icke spela någon stor roll för förmågan att fortfarande utöva sitt
yrke, men utanför arbetet medförde den olägenheter. Vid de mera avancerade
fallen tillkomma vissa risker och svårigheter i arbetet, i det att arbetaren t. ex.
ej hör varningsrop eller tillsägelser eller ej kan uppfatta ojämnheter i gången
av en maskin m. m.

I en i svensk socialmedicinsk tidskrift intagen uppsats år 1938 nr 11 har
doktor V. Nastell behandlat frågan »Örn hörselskador hos larmarbetare och
deras förebyggande» samt därvid även uttalat sig örn profylax beträffande
sjukdomen.

Enligt gängse praxis inom olycksfallsförsäkringen anses —- när fråga ej är
örn arbete, som i sitt yrke äro mer utpräglat beroende av god hörsel —- fullständig
dövhet å båda öronen medföra 50 procents invaliditet, svår hörselnedsättning
å båda öronen 20—25 procent och fullständig dövhet å ena örat
10 procents invaliditet. När yrket har större betydelse för den skadade, tages
skälig hänsyn härtill. I detta sammanhang erinras, att t. ex. enligt vid statens
järnvägar gällande föreskrifter fordras för erhållande av fortsatt anställning
såsom aspirant ävensom för att kunna antagas till elev eller i ordinarie tjänst,
att vederbörande äger så god hörselförmåga, att »medelstark viskning kan uppfattas
av vartdera örat för sig på ett avstånd av 4 meter». Vid telegrafverket
gäller, att anställning ej kan erhållas, örn hörselförmågan å båda öronen är
nedsatt i sådan grad, att viskning icke uppfattas på 3 meters avstånd. I vissa
befattningar erfordras, att viskning skall kunna uppfattas av vartdera örat på
ett avstånd av 5 meter etc.

Beträffande de ifrågavarande sjukdomarnas natur samt möjligheten att
fastställa sambandet mellan dem och arbetet har docenten vid karolinska
institutet medicine doktor Lennart Holmgren på begäran avgivit utlåtande
och därvid anfört huvudsakligen följande:

Normalörats förmåga att uppfatta toner av olika höjd (frekvens) sträcker
sig nedåt till några få ljudsvängningar i sekunden, uppåt till omkring 16,000—
20,000. Ytterområdena äro utan nämnvärd betydelse för uppfattningen av
vanligt tal, som ligger ungefär mellan frekvenserna 100—8,000.

Bullerskador på ljudledningsorganen (trumhinna — hörselben) förekomma
endast vid mycket starka ljud av detonationskaraktär, och äro även här
ovanliga.

Bullerskador på örats nervdel äro däremot lika vanliga som typiska. De
medföra nedsatt känslighet, stegrad till okänslighet (= degeneration = fullständig
dövhet), som först drabbar tonområdet omkring frekvensen 4,000, och
som sedan kontinuerligt utbreder sig på såväl djupet som bredden, framför allt
uppåt men även nedåt. Omkring frekvensen 2,000 avstannar processen och
går därefter betydligt långsammare. Det kliniska förloppet är nära överensstämmande
med utvecklingen av den vanliga åldersnedsättningen av hörseln
och innebär alltså förtidig »gubbhörsel».

Skakningarnas inverkan på örats nervfunktion är ej så väl känd och jämförelsevis
sällan förekommande. Här inträder en sänkning av känsligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

inom hörselns basområde, dock ej ned till total dövhet. Även mellanområdet,
upp till frekvensen 1,500—2,000 kan angripas.

Symptomen av den inom diskantområdet fortskridande degenerationen
observeras sällan och medföra ej konsultation av läkare, förrän talfrekvonsområdet
kraftigt angripits. Mellan frekvens 8,000 och 4,000 ligga de flesta
toniösa konsonanterna, som därigenom delvis eller helt fallit bort. Ytterligare
nedåt mellan frekvens 4,000 och 2,000, ligga de tonande konsonanterna, som
också börja höras allt svagare. Basområdet för hörseln, där vokalerna ligga,
höras fortfarande normalt.

Subjektiva och objektiva symptom. Hörselprov.

Subjektiva symptom: A. Primära = tilltagande svårighet att uppfatta 1) viskning
2) vanligt samtal på något avstånd (mellan flera personer) 3) vanligt tal
i bullrande omgivning, framför allt korta meningar, såsom order, tillrop och
dylikt. B. Sekundära = uttröttningsfenomen: huvudvärk, irritabilitet, depression,
»yrsel». C. Susningar, såväl organiskt betingade genom retningstillstånd
med hypersensibilitet, huvudsakligen inom gränsområdet för nervdegenerationen,
som funktionellt såsom delsymptom i B.

Objektiva symptom: A. Vid otoskopisk undersökning av örat vid ren nervskada:
0. B. Hörselprov: 1) Kvantitativt prov: Nedsättning av framför allt
viskningsavståndet med i lindriga fall relativt oförändrat konversationsavstånd.
Vid prövning med enkla siffror kan även för viskstämma hörseln förefalla
praktiskt taget normal (gissning), vid svårare prov betydligt sämre
resultat (jfr ovan A. 2 och B.). Det kvantitativa hörselprovet får därför ej
utföras med enkla siffror. För att erhålla såväl tillförlitlig uppskattning av
den praktiskt användbara hörseln som likformighet i provet måste det göras
i enlighet med anvisningar i nordisk medicin 1940, sid. 1146 och följande.

2) Kvalitativt prov: Kan ej med erforderlig grad av tillförlitlighet utföras
med stämgafflar. Sedan 1942 finnes å så gott som samtliga öronavdelningar
i landet s. k. audiometer, varmed relativt korrekta hörseldiagram, audiogram,
upptagas.

Bullerskadorna ge typiska audiogram med en sänkning (= defekt) av
hörselkurvan omkring frekvens 4,000. Vid fortskridande process fördjupas
defekten och ökar samtidigt i bredd med ett brant fall från det normala basområdet
och en svagare stigning uppåt det måttligt sänkta, högsta tonområdet.
Den starkaste sänkningen kvarstå fortfarande omkring frekvens 4,000. Vid
mycket höggradiga bullerskador kommer stigningen uppåt det högsta tonområdet
ej längre att synas på audiogrammet, varjämte den sjunkande delen av
kurvan förlöper mindre brant. Kurvorna för de båda öronen visa vanligen stor
överensstämmelse, särskilt beträffande defektens gränsfrekvens nedåt. Övre
tongränsen är vid lindriga och även måttliga bullerskador ungefär normal för
åldern.

Särskild uppmärksamhet måste ägnas bullerskadan såsom pålagring till
annan hörselnedsättande sjukdom eller vice versa.

1) Bullerskada vid primär hörselnedsättning av ledningstyp, lättare fall.
Dessa fall komma tidigt till diagnos genom att summerade effekten av de båda
hörselnedsättande faktorerna ge intryck av snabbt förlöpande process. Den
primära nedsättningen blir dock av underordnad betydelse i hela sjukdomsbilden,
som bestämmes av bullerskadans omfång, både med avseende på
möjligheten att sätta säker diagnos och såsom delsymptom i den totala hörselnedsättningen.

2) Bullerskada vid primär hörselnedsättning av ledningstyp, svårare fall.
Här spelar luftbullret mindre roll, då det bromsas upp av elen defekta ljudledningsmekanismen.
— Skakningar kunna däremot påverka nervapparaten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B). 63

Någon möjlighet att i den totala hörselnedsättningen särskilja skakningskomponenten
finnes ej.

3) Bullerskada vid hörselnedsättning av neurogen typ. Den gamla defekten,
vare sig lindrig eller höggradig, kommer för visst bullertrauma att
accentueras och utvecklas betydligt snabbare än vad som motsvarar förhållandena
för »normalöra». Då de individer, som tidigare drabbats av neurogen
hörselskada, måste anses predisponerade för dylik (konstitutionellt moment,
nedsatt resistens), blir bullertraumat likväl det väsentliga i sjukdomsgenesen
ur försäkringssynpunkt. Den ena eller andra faktorens inflytande på sjukdomens
utvecklingshastighet låter sig ej bedöma vid gränsfall. Anamnestiska
uppgifter kunna möjligen säkra diagnosen.

4) Primär bullerskada, som manifesterar sig först vid begynnande lomhördhet
på grund av hög ålder. Örn besvären först sätta in flera år efter det
traumat upphört, bli de ur försäkringssynpunkt utan betydelse. Om bullerskadan
fortsätter fram till och fortskrider samtidigt med lomhördhet på grund
av ålder, sammanfaller den endast med en normal fysiologisk process och är
därjämte av en helt annan storleksordning, både i fråga örn bredd och snabbhet
i förloppet.

Sammanfattningsvis Jean anföras:

De lätta bullerskadorna äro vanliga vid ihållande, starkt buller, de svåra
ovanliga och uppträda först efter åratals arbete i mycket starkt (öronbedövande)
buller.

De lätta skadorna ge vanligen föga besvär eller observeras ej alls vare sig
i eller utanför arbetet.

De svåra skadorna besvära höggradigt såväl i som framför allt utanför
arbetet.

Symptomen äro dubbelsidig hörselnedsättning, varigenom uppfattningsförmågan
för vanligt tal avsevärt försämras; besvärande susningar, huvudvärk
och yrsel i nämnd ordning ej vanliga till sällsynta.

Diagnos sättes i de flesta fall lätt med hjälp av audiomet er under sökning.
Audiogram kunna erhållas å landets samtliga öronavdelningar (för närvarande
ej i Jönköping och Malmö).

Samma kliniska sjukdomsbild erhålles framför allt vid lomhördhet på grund
av ålder. Kan vanligen endast genom audiogram skiljas från bullerskador.

Andra sjukdomar av hörselnedsättande art försvåra, men omöjliggöra ej
differentialdiagnosen i de fall, där bullerskadan är den väsentliga komponenten
i hela sjukdomsbilden.

De skyddsåtgärder, som stå till förfogande för förekommande av här ifrågavarande
sjukdomar, böra givetvis så långt möjligt fullföljas. Man måste
emellertid räkna med att de förebyggande åtgärderna på detta område endast
kunna få en begränsad verkan. Med hänsyn till den omfattning, vari dessa sjukdomar
förekomma, och då enligt vad ovan anförts hinder numera ej synes
behöva möta att i det särskilda fallet fastställa sjukdomens samband med visst
ifrågavarande slags arbete, anse ämbetsverken och institutet, att de förevarande
sjukdomarna böra även i vårt land upptagas såsom yrlcessjukdomar.

För att ersättning skall utgå har, försåvitt fullständig dövhet ej inträtt, ansetts
böra fordras, att hörseln är nedsatt i så hög grad, att den kan betecknas
såsom svår, något som ansetts lämpligast böra överlåtas åt tillämpningen att
med hänsyn till omständigheterna i olika fall bedöma.

Det torde vara önskvärt, att före arbetares anställande vid vissa företag,
varom här är fråga — och eventuellt även eljest — sådan läkarundersökning
äger rum, som avses i 41 § i lagen om arbetarskydd.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 50 (Bilaga B).

B. Smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från djur

till människor.

Riksdagens här ovan nämnda skrivelse den 25 april 1942 (nr 150), däri
riksdagen anhöll, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning av frågan
om och i vad mån sådana smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från
djur till människor, böra inbegripas under lagen örn försäkring för vissa
yrkessjukdomar, är föranledd av en av herrar Eriksson i Sandby och Andersson
i Surahammar år 1942 inom andra kammaren väckt motion (nr 115). I
motionen hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla
örn skyndsam utredning rörande utvidgning av nyssnämnda lag att gälla jämväl
för de arbetare inom lantbruket, som genom under arbetet ådragen smitta
eller infektion etc. falla offer för yrkessjukdom. Riksdagens andra lagutskott,
som hade motionen under behandling, inhämtade yttranden över densamma
av riksförsäkringsanstalten, försäkringsrådet, medicinalstyrelsen, de
ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening, svenska ^^arbetsgivarföreningen
och svenska lantarbetarförbundet.

Riksförsäkringsanstalten anförde, att lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar
omfattade av smittsamma sjukdomar, vilka ej äro av natur, som
avses i 2 § epidemilagen eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma
lag, endast mjältbrandssmitta. Beträffande sjukdomar, som avses i 2 § epidemilagen
eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, omfattade
lagen varje sådan sjukdom, som uteslutande eller till övervägande
del förorsakats av den försäkrades arbete, därest arbetet består i yrkesmässigt
meddelande eller utövande av sjukvård, eller utgöres av medicinsk
undersökning å laboratorium, som står under allmän tillsyn. I enlighet härmed
hade i kungörelsen örn särskilda föreskrifter i anledning av lagen örn
försäkring för vissa yrkessjukdomar bland sjukdomar, som avses i lagen,
upptagits bland andra undulantfeber och Weds sjukdom samt bland i lagen
avsedda verksamheter även sådan verksamhet, som utövades av veterinärer
och veterinärassistenter (»stjärnsystrar») samt verksamhet, som bedrives av
veterinär och annan personal å laboratorier eller dit hänförliga lokaler. Vidare
anmärkte riksförsäkringsanstalten, att för vissa andra i detta, sammanhang
ifrågakommande sjukdomar, nämligen kokoppor och erysipeloid, där smittämnet
ansågs kunna överföras till människan endast genom förut skadad
eller läderad hud, ersättning utginge enligt olycksfallsförsäkringslagen. Anstalten
erinrade även örn vissa övriga i detta sammanhang ifrågakommande
sjukdomar, nämligen huvudsakligen trikofyti, rots och djurskabb.

Rörande särskilt sjukdomen undulantfeber anförde riksförsäkringsanstalten,
att, när en människa infekterades av det därvid förefintliga smittämnet,
det vore svårt att i olika fall avgöra, örn infektionen vore en följd av
skötsel av djur eller om sjukdomen uppkommit genom. infekterad mjölk.
Den av medicinalstyrelsen i ärendet åberopade sakkunnige (föreståndaren
för statens bakteriologiska laboratorium professor Carl A. Kling) anmärkte,
att, när enligt gällande lag denna sjukdom ansåges såsom yrkessjukdom,
endast örn veterinär eller veterinärassistent under sin verksamhet drabbades
av densamma, men icke örn en lantarbetare infekterades av sjukdomen, detta
torde lia sin förklaring däri, att det vore mycket svårt att avgöra, örn den
sistnämnde infekterats vid skötseln av de kastsjuka djuren eller genom förtäring
av mjölk från sjuka djur. Svenska lantarbetsgivarföreningen erinrade,
att undulantfeber ej drabbade ladugårdspersonal i större utsträckning än
mjölkkonsumenterna.

Kungl. Majda proposition nr 50 (Bilas''» B). 65

1) Allmänna synpunkter.

Även i fråga om här förevarande slag av sjukdomar måste efter ämbetsverkens
mening vidhållas den här förut angivna regeln, att i lagen örn försäkring
för vissa yrkessjukdomar böra upptagas endast sjukdomar, vilkas
uppkomst utan större svårighet kan ledas tillbaka till arbetet eller därmed
sammanhängande förhållanden. Med denna utgångspunkt låter det sig svårligen
göra att i denna lagstiftning i allmänhet eller i större omfattning upptaga
infektionssjukdomar. Härutinnan framhöllo ämbetsverken i sitt förenämnda
förslag den 21 november 1935 till ändring i sistnämnda lag, att vid
smittoöverföring i allmänhet andra faktorer ansåges vara huvudsakligen bestämmande
än som i ifrågakommande fall höra samman med själva arbetet.
Endast i viss verksamhet torde man normalt kunna tala örn en större smittofara
i eller av arbetet än den vanliga och alldagliga. I den mån sådan större
med verksamheten eller yrket sammanhängande fara (»farligt arbete») kunde
anses föreligga, kunde yrkessjukdomsförsäkringen komma till tillämpning.

När i nämnda lag ■— i enlighet med vid dess antagande föreliggande och
sedermera av Sverige biträdd internationell konvention -—- bland infektionssjukdomar
från början medtogs endast mjältbrandssmitta, var en anledning
härtill även att smittämnet hos människan i regel ansågs kunna härledas
från direkt beröring av (undantagsvis genom inandning av mjältbrandssporer)
under arbete med sjuka eller i sjukdomen döda djur (nötkreatur, får, häst).
I den mån, såsom oftast anses vara förhållandet, små sår eller obetydliga
skador å hudytan härvid tjäna såsom inträdesport, betraktades sjukdomen
(i likhet med kokoppor och erysipeloid) såsom föranledd av olycksfall och
ersattes enligt olycksfallsförsäkringslagen redan innan densamma erkändes
såsom yrkessjukdom enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.
Såsom verksamheter, där mjältbrandssmitta huvudsakligen förekommer, hava
i anslutning till de omständigheter, varunder smittan här överföres, i den i
lagens 9 § omförmälda kungörelsen med särskilda föreskrifter i anledning
av sistnämnda lag upptagits dels arbete i slakterier och garverier samt arbete
nied lastning och lossning av hudar, dels ock boskapsskötsel.

Även när fråga är örn sådan epidemisk sjukdom som undulantfeber samt
sjukdomen drabbat någon, vilken yrkesmässigt meddelat sjukvård åt djur,
som därvid varit behäftat med sjukdomen, har också, enligt vad ovan redan
nämnts, sjukdomen ansetts kunna tillfredsställande härledas från den beröring
med det sjuka djuret, som ägt rum under detta vårdnadsarbete. Däremot
framhölls vid förarbetet till lagbestämmelsen örn denna yrkessjukdom,
att under densamma i allmänhet icke skulle inordnas den slags omvårdnad,
som under vanliga förhållanden endast utgjorde ett led i annat huvudsakligt
arbete eller anställning eller som mer eller mindre tillfälligt ägnades den
sjuke av någon, som eljest utförde arbete av annat slag »för den sjukes räkning».
Att under bestämmelsen ifråga inbegrepos endast de nämnda båda
sjukdomarna, undulantfeber och Weds sjukdom, och icke även andra sjukdomar,
som kunna överföras från djur till människa, t. ex. den s. k. djupa
trichofytin, berodde väl icke på att hinder häremot i och för sig ansågs mota,
utan på att i sammanhanget huvudsakligen var fråga örn sjukvård åt människor,
samt att det därvid ej ansågs erforderligt eller — eftersom sjukdomens
samband med arbetet måste kunna fastställas — lämpligt att medtaga de
lindrigare infektionssjukdomarna.

I anslutning till vad ovan anförts äro de frågor, som för var och en av
de här förevarande sjukdomar i detta sammanhang äro av närmare intresse,
huvudsakligen följande, nämligen

1) hur och under vilka förhållanden smittöverföringen från djur till människa
eller eljest (eventuellt från en människa vidare till en annan) i ali:
mänhet försiggår;

bihang till riksdagens protokoll lilli. 1 saini. Ar 50.

2028 IS 1)

6<> Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

2) i vilken utsträckning och nied vilka verkningar i vårt land människor
drabbas av smittsamma sjukdomar av ifrågavarande slag;

3) vilka slags yrkesarbetare, som drabbas eller kunna antagas merendels
drabbas av någon av dessa sjukdomar.

2) Hudsjukdomar.

Till hudsjukdomar av här ifrågavarande slag torde huvudsakligen få räknas
förutom kokoppor, ringorm (= ytlig trichofyti), djup trichofyti, erysipeloid
och skabb.

Rörande sjukdomen trichofyti anför professorn i dermatologi och syfilidologi
vid karolinska institutet S. Hellerström i ett till riksförsäkringsanstalten
den 21 februari 1942 avgivet yttrande: »Trichophytia är en smittsam hudsjukdom,
vilken förekommer såväl hos människor som hos många djurarter
och som orsakas av flera olika arter svampar och överföres vid beröring.
Svamparna växa i och angripa i första hand överhuden (epidermis) och dess
bildningar (hår och naglar) således den friska och oskadda huden även örn
de stundom, och detta är ofta fallet med flera av de arter, som överföras
från våra husdjur till människan, kunna framkalla mera djupgående inflammationer
(trichophytia profunda). Den ytliga trichofytin är mången gång
mycket svår och ibland omöjlig att säkert avskilja från vanlig eczem och den
orsakas i övervägande antalet fall av från människan själv stammande svampar
(humana svamparter). Den djupa trichofytin med sin s. k. Kerion celsiibildning
(djupgående böldliknande inflammationer) är relativt lättdiagnostiserbar
och orsakas oftast av sådana svamparter, vilka överföras från djur
till människa (ommåla svamparter). Hos husdjuren är trichofytin i stort tämligen
lätt diagnostiserbar. Härtill kommer slutligen, att det som regel egentligen
endast är den djupa trichofytin, som åsamkar den sjuke arbetsoförmåga.
I det enstaka fallet bör påvisande i direktprov eller vid odling av svamp
hos såväl människan som husdjuret ifråga i görligaste mån ske för att ersättning
skall kunna utgå. Utförd hudprövning med trichofytin bör föreligga.
Enär lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar bör avse endast sådana
sjukdomar, vilkas uppkomst utan större svårighet kunna ledas tillbaka till
arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden och nödvändigt är, att
försäkringen begränsas till sådana yrkessjukdomar, som i regel tydligt kunna
skiljas från andra åkommor, kan enligt mitt förmenande endast den djupa
trichofytin (trichofytia profunda) komma ifråga bland de egentliga hudsjukdomarna.
»

Inkubationstiden för sjukdomen, när den drabbar människan, anses vara
relativt kort.

Enligt årsberättelsen för S:t Görans sjukhus för år 1939 har å polikliniken
för hud- och könssjukdomar bland kvinnor behandlats 4 fall av nageltrichofyti,
35 fall av ytlig trichofyti och ett fall av djup trichofyti. Motsvarande siffror
för 1941 har uppgivits till respektive 2, 12 och 0. För män saknas liknande
siffror. Antalet å nämnda poliklinik behandlade fall av trichofyti bland män
uppskattades år 1941 till omkring 25. Bland dessa ingå endast ett fåtal fall
av djupare trichofyti. Antalet inom hela riket förekommande dylika fall uppskattas
till ett 100-tal årligen.

Det smittämne som karakteriserar den djupare trichofytin — och som
förekommer mest hos hästar och nötkreatur men även påträffas hos t. ex.
kaniner, råttor etc. — överföres alltså till människan endast genom beröring
av djur, veterligen knappast från hudar efter sjuka djur och knappast ej
heller från människa till människa.

När, såsom i regel är fallet, fråga är örn husdjur, drabbar sjukdomen därför,
förutom veterinärer, huvudsakligen kreatursskötare, inbegripet mjölkerskor,

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B). 67

samt även stallpersonal, jämte andra lantarbetare, som kunna komma i beröring
med sjukt husdjur, ävensom slakteripersonal.

Rörande sjukdomen skabb anför professor Hellerström i sitt ovan berörda
yttrande den 21 februari 1942: »Djurskabben parasiterar på människan endast
så länge som den kontinuerligt tillföres från det skabbsjuka djuret. Så snart
kontakten med det sjuka djuret brytes, dör djurskabben av sig själv ut hos
människan. Diagnosen är oftast mycket svår även för specialisterna och
sjukdomssymptomen icke lätta att skilja från andra åkommor.»

Erysipeloicl är hos människan en hudsjukdom, förorsakad av den bakterie,
som hos svin framkallar rödsjuka. Smittämnet överföres till människan genom
beröring av sjukt svin eller av kött från sådant djur. Bakterierna förekomma
också ofta på vissa matvaror såsom fågel, fisk, kräftor och grönsaker och
kunna därifrån även överföras till människan. Ingångsporten för bakterierna
anses vara små sårnader eller ytliga hudskador, vanligen på händerna. Hos
människan yttrar sig sjukdomen med att efter en å två dagar kliande och
hettande, vinröda ansvällningar av huden uppträda i omgivningen av infektionsstället.
Dessa ansvällningar, som först äro ungefär två-öresstora, smälta
snart tillsammans till ett sammanhängande parti, som antar en blåröd färg.
Ibland sprider sig sjukdomsprocessen från ett finger till ett annat eller uppöver
handryggen. I flertalet fall förlöper sjukdomen utan feber och utan
störningar av allmäntillståndet. Sjukdomen smittar icke från människa till
människa.

Sjukdomen kan drabba icke blott svinskötare i eller utom lantarbete, veterinärer,
slaktare och charkuteriarbetare, utan även fisk- och fågelhandlare,
kökspersonal m. fl.

3) Övriga här ifrågavarande sjukdomar.

Hit äro att hänföra huvudsakligen mul- och klövsjuka, undulantfeber,
.Welis sjukdom, bovin tuberkulos samt rots.

Mul- och klövs juha, som angriper alla arter av klövbärande djur såväl tama
som vilda, drabbar förhållandevis mycket sällan en människa. Under den
senaste epizootien i Malmöhus län 1938—1939 hade omkring 5,000 ladugårdsbesättningar
smittats av sjukdomen. Sammanlagt uppgivas härunder ett 10-tal fall hava verifierats hos människor. Alla dessa fall hade ett ganska lindrigt
förlopp. Några hade utslag på händerna, i några fall förefunnos blåsot å
händerna, i något fall även på fotterna, i ett fall förekom infektion och blåsot
i munnen. Samtliga patienter hade vistats på gårdar, där sjukdomen förekommit
bland kreaturen, och flera av dem hade mjölkat djur med blåsot på
spenarna. Smittan anses ha överförts genom den manuella beröringen med
smittade djur eller möjligen med av smittämnet förorenade föremål. Infektionsporten
har kunnat vara ett sår. Att förtäring av mjölk från sjukt djur
spelat någon roll, har veterligen icke kunnat påvisas, men misstankes även
mjölk eller smör såsom möjlig smittkälla. Ett infekterat djur anses vara
smittförande endast 4—9 dagar efter biåsbristningen. Sjukdomen drabbar
därför huvudsakligen endast kreatursskötare samt tilläventyrs även andra
personer, om de komma i beröring med sjukt djur. Smittämnet antages
endast undantagsvis finnas i hudar efter sjuka djur. När en människa drabbas
av sjukdomen, anses inkubationstiden vara ganska kort.

Undulantfeber är en sjukdom, där smittämnet hos människan är någon av
de av brucella-gruppens bakterier, som hos vissa djurslag, huvudsakligen get,
nötkreatur och svin, framkallar kastning. Som redan förut nämnts anses
smittämnet överföras till människan genom viss beröring av det sjuka djuret
(varvid i allmänhet huden hos människan förutsattes förut läderad), men även,
och i ett större antal fall, genom förtäring av mjölk från infekterade djur.

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilag-a B).

Huruvida i visst fall smittan överförts på det ena eller andra sättet, låter
sig icke fastställas. Smittämnet hos ett infekterat hon-djur kan utsöndra sig
genom mjölken under förhållandevis lång tid. När en människa drabbas
av sjukdomen, inställer sig periodvis feber, som sålunda har ett undulerande
förlopp och givit sjukdomen dess namn. Trots den i regel höga febern hiden
sjuke oftast anmärkningsvärt litet påverkad beträffande allmäntillståndet.
Besvärande muskelsmärtor i olika delar av kroppen inställa sig emellertid
ofta, och häftiga svetfningar äro också vanligt förekommande. Sjukdomens
duration företer stora växlingar i de olika fallen, ibland sker tillfrisknandet
redan efter ett par veckor, i andra fall först efter flera månader. I genomsnitt
får man emellertid räkna med en sjukdomstid på omkring tre månader,
innan febern är definitivt övervunnen. Ej ens därefter är dock den sjuke i
stånd att återupptaga sitt arbete; en konvalescenstid av ungefär samma längd
är icke ovanlig. I enstaka fall uppträda komplikationer i form av lunginflammation,
ledförändringar, blodpropp etc. De dödsfall, som, ehuru sällan, inträffa
i denna sjukdom, förorsakas nästan alltid av komplikationer av sådan
art. Dödligheten uppskattas i allmänhet till omkring 2 procent av sjukdomsfallen.

Överföring av smitta från hudar efter sjuka djur har icke kunnat fastställas,
ej heller smittämnets överföring från människa till människa. Inkubationstiden
anses vara omkring 14 dagar.

Förekomsten av undulantfebern i Sverige har enligt den officiella hälsooch
sjukvårdsstatistiken varit

	ir 1937	ir 1938	År 1989	År 1940
Hela riket ........................	181	lf>7	114	lil
Ilikets landsbygd..................	88	113	80	66
» städer......................	93	54	34	45

Weils sjukdom är en infektionssjukdom hos människor, för vars uppkomst
råttan spelar en dominerande roll utan att själv lida av infektionen. Sjukdomen
orsakas vanligen av en mikroorganism (spirochaete ikterogenes), som
utsöndras genom råttans urin. Men även en annan mikroorganism (spirochaete
canicola), som påvisats hos hundar, kan giva upphov till sjukdomen. Spirochaeterna
äro särskilt livaktiga i vattendrag och smärre vattensamlingar.
Smittämnet överföres till människan dels genom inträngande genom hudén
antingen via smärre sårnader eller även genom till synes oskadad hud dels
genom munnens eller tarmkanalens slemhinnor vid förtäring av mat och dryck.
Sjukdomen uppträder omkring 6—10 dagar efter infektionstillfället och yttrar
sig i form av hög feber med gulsot, muskelsmärtor särskilt i vad- och lårmuskulaturen.
Blodkärlen på ögonens bindehinna och kring hornhinnan äro
starkt ansvällda. Även tecken på njur- och hjärnhinneinflammation kunna
uppträda. Sjukdomen smittar icke från människa till människa.

De yrkesgrupper, på vilkas arbetsplatser förutsättningar för smitta finnas
genom förekomst av råttor och vattensamlingar, äro t. ex. slaktare, kreatursskötare,
gruv- och kloakarbetare. Även andra personer drabbas, när tillfällig
kontakt med smittkällan förelegat såsom vid bad — merendels ofrivilliga sådana
— i vattensamlingar, som förorenats av råttor.

Förekomst av "Weds sjukdom i Sverige har enligt den officiella hälso- och
sjukvårdsstatistiken varit

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

	År 1937	År 1938	År 1939
Hela riket ..........	. i 10	34	17
Rikets landsbygd ....	4	29	14
» städer........	• 1 ö	5	3

I en av docent B. Malmgren, karolinska sjukhuset, utgiven skrift »Studien
tiber die Wetsche Krankhet» (sid. 90) finnes intagen nedanstående tabell,
upptagande 94 fall av Weds sjukdom under åren 1932—1939:

Sjukdomsfallens indelning efter omständigheter, som sannolikt varit bestämmande för sjukdomens uppkomst	Antal fall	Summa
I. Yrke eller sysselsättning:
a) Lantarbetare och kreatursskötare....................	36
b) Slakteriarbetare ....................................	12
c) Fiskare ............................................	3
d) Vissa andra sysselsättningar ........................	16	67
II. »Vatteninfektion»:
a) Bad ................................................	13
b) Olyckshändelse......................................	5
e) Självmordsförsök....................................	2	20
III. Infektion av olika härkomst:
a) Alimentär infektion ................................	3
b) Bättbett............................................	1
c) Särskilda omständigheter i övrigt....................	O	7
	Summa	94

Bovin tuberkulos: Under senaste åren har vid åtskilliga tillfällen visat
sig, att tuberkulos överförts från djur till människa, som handhaft deras skötsel.
Beträffande den humana tuberkulosen kommer alltid svårighet att föreligga,
då det gäller att föra i bevis, att vederbörande smittats av djur. Beträffande
åter bovin tuberkulos, anses typbestämning av tuberkelbacillen vara
tillräckligt bevisande beträffande bacillens ursprung.

Överläkaren vid akademiska sjukhusets centralsanatorium i Uppsala doktor
Erik Hedvall — som ingående behandlat frågan örn den bovina tuberkulosen
(»Acta Medica Scandinav^» 1941) — har i ett på begäran till ämbetsverken
avgivet yttrande anfört, att den bovina tuberkulosen överföres från
kreatur till människa väsentligen på tre olika sätt, nämligen genom förtäring
av tuberkelbacillhaltig föda, genom inhalation samt genom impregnering av
baciller i ögonen. Det förstnämnda sättet är otvivelaktigt det vanligaste.
Vid inhalation av bovina tuberkelbaciller, vilket uppenbarligen sker oftare
än vad man i allmänhet föreställt sig, påträffas primära tuberkulosen i lungorna,
i körtlarna vid lungroten eller båda dessa platser samtidigt. Förändringarna
antaga därvid samma utseende som vid primärtuberkulos av human
etiologi. Impregnering av tuberkelbacillhaltigt damm sker framför allt i
ögonen, varvid uppkomma kroniska ögonbesvär och praeauriculärt belägna
tnberkulösa lymfkörtlar.

Då djurskötaren i sin lön ofta har rätt till en viss mängd mjölk för sig
och sin familj, förtäres mjölk mera regelbundet och i större kvantiteter, än
vad som eljest är fallet i familjer. Då mjölken därjämte som regel förtäres
rå (ej pasteuriserad eller på annat sätt behandlad), utsattes såväl djurskötaren,

Kungl. Maj:t.s ''proposition nr 50 (Bilaga 15).

sorn hans eller hennes familj, för större risk för bovin smitta, än familjer i
allmänhet. Också är det huvudsakligen inom denna kategori av befolkningen
som flertalet fall av bovin tuberkulos påträffas. Inhalat ion av bovina tuberkelbaciller
möjliggöres på grund av samma förhållanden, som gälla för humana
baciller. Kor, behäftade med lungtuberkulos, hosta och slunga därvid
små vätskedroppar ut i luften, vilka efter hand fastna på olika föremål eller
sjunka till marken. Med dessa droppar följa tuberkelbaciller. Antingen genom
att inandas dessa bacillhaltiga droppar, eller — säkerligen mera vanligt
—- genom att mandas det damm, som vid djurens skötsel eller vid rengöring
i stallet virvlas upp i luften, inkomma tuberkelbacillerna i lungorna
och kunna där framkalla förändringar. Med rätta anföra vissa författare, att
ett stall, där tuberkulösa kor hållas under vintern, ger samma möjlighet för
förvärvandet av tuberkulos (genom inhalation), som vistelsen för friska personer
på ett sanatorium. Tuberkulinnegativa djurskötare och deras barn äro
sålunda vid vistelse i ett sådant stall utsatta för mycket stor infektionsrisk.
Bovin tuberkulos kan emellertid som nämnts även förvärvas genom impregnering
av bacillhaltigt damm.

Den bovina tuberkulosen kan även överföras från människa till människa.
Detta sker på samma sätt som den humana smittan, sålunda genom hosta
och inandning av bovina baciller innehållande hostdroppar eller damm.

Då bovin tuberkulos förhåller sig i allt annat som human tuberkulos hos
människa, torde med till visshet gränsande sannolikhet inkubationstiden
kunna fastställas till högst 3 månader, i allmänhet dock 6—8 veckor.

Bovin tuberkulos hos människa har i Sverige framträtt vid olika tillfällen
mer eller mindre epidemiskt mestadels till följd av förtäring av mjölk från
bacillbemängda djur. Vid en av doktor Hedvall företagen undersökning i
Skåne, avseende åren 1936—1939, påträffades tillhopa 94 fall, av vilka dock
ett förhållandevis ringa antal avsåg veterinärer och kreatursskötare, som
drabbats av sjukdomen.

Rots är en infektionssjukdom, som företrädesvis förekommer hos hästar
och som kan överföras till människan. Sjukdomen förekommer emellertid
för närvarande icke i vårt land. Smittorisk föreligger framför allt vid skötsel
av sjuka djur genom infekterat sekret från näsa och lungor samt från rotssår
i huden. Även vid hanterande av infekterade stallredskap kan smitta
uppstå. Vidare kan sjukdomen överföras till människan genom förtäring av
kött från infekterade djur. Kotsbacillen anses kunna bibehålla sin virulens
även utom djurkroppen upptill 1 månad. Smittämnet överföres till människan
genom sår eller mindre hudläsioner. Efter en inkubationstid av 4—8 dagar
utbryter sjukdomen med huvudvärk, feber och ledsmärtor. På ingångsstället
för infektionen uppträder svullnad, som sedermera utsöndrar ett vangt innehåll.
Särskilt på nässlemhinnan uppstå sårnader med smittförande avsöndringar.
Sjukdomen anses kunna smitta från människa till människa.

Särskilt kreatursskötare, slaktare, veterinärer ävensom laboratoriepersonal
kunna drabbas av sjukdomen.

Rabies (= vattuskräck) är en infektionssjukdom, som framför allt uppträder
hos hundar, men även hos andra husdjur samt vissa vilda djur och
kan från dessa överföras till människan. I det stora flertalet fall sker smittöverföringen
genom bett av hundar, som lida av rabies. Sjukdomens orsak
är ännu icke påvisad, men anses med all sannolikhet vara ett virus, som förefinnes
i djurets saliv och därifrån infekterar bitsåret. De första sjukdomstecknen
hos människan uppträda i regel 20—60 dagar efter bettet och börja
med förändringar i sinnesstämningen med häftiga vredesutbrott. Sedermera
övergår sjukdomen i krampanfall samt förlamningar i olika muskelgrupper.
Företrädesvis kan smittorisk anses föreligga för sådana personer, som hand -

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

hava hundars skötsel vid hundkliniker, hundgårdar och kennlar. Fall av
rabies har emellertid icke sedan många årtionden tillbaka förekommit i
vårt land.

T viar emi tillhör de infektionssjukdomar, som förekomma framför allt hos
djur, tillhörande gnagaresläktet såsom bl. a. harar och vildkaniner. Sjukdomen
överföres till människan dels genom beröring av djuren, varvid bakterierna
äga förmåga att intränga även genom till synes oskadad hud, dels
ock genom bett av insekter. Särskilt fästingar och den s. k. blindbromsen
äro betydelsefulla spridare av tularensebakterierna. Hos människan uppträder
sjukdomen vanligen efter 2—3 dagar med muskelsmärtor, huvudvärk,
feber och svullna lymfkörtlar. Efter ytterligare några dagar bildas oftast vid
inträdesporten för infektionen ett litet skarpkantat sår. I många fall är sjukdomen
lokaliserad till ögonbindehinnan, varvid en sårig inflammation utvecklar
sig på ögonlockens insida. Särskilt jägare, när de passa en hare, och
andra personer, som i sitt yrke äro sysselsatta med nyslaktade harar, äro
utsatta för sjukdomen. Även tillrett kött från dessa djur och vildkaniner halvisa!
sig kunna innehålla levande tularensebakterier och därmed utgöra en
smittkälla för människan, överföring av tularemi från människa till människa
är icke känd.

Förekomst av tularemi i Sverige har enligt den officiella hälso- och sjukvårdsstatistiken
varit

	År 1937	År 1938	År 1939
Hela riket ............	115	57	20
[ Rikets landsbygd......	114	54	20
» städer ..........	1	3

Av vad ovan anförts torde framgå, att ur de synpunkter, som här äro bestämmande,
sjukdomarna mul- och klövsjuka, djup trichofyti och erysipeloid
böra medtagas såsom yrkessjukdomar. Detsamma torde gälla sjukdomen
rots, då under nuvarande förhållanden påtaglig fara anses föreligga för dess
uppträdande ånyo i vårt land.

Vad beträffar undulantfeber är såsom ovan nämnts denna sjukdom redan
upptagen såsom yrkessjukdom, när den ådragits (yrkesmässigt) av veterinär
eller veterinärassistent eller av någon, som arbetar å laboratorium. Då smittämnet
överföres från djur till människa icke blott — såsom vanligen är förhållandet,
när det gäller sådan slags yrkesutövning, som nyss nämnts —
genom direkt kontakt med det sjuka djuret eller dess foster, utan också oftare
genom förtäring av mjölk från sådant djur, kan häri ligga en svårighet, att,
när andra personer drabbas av sjukdomen, härleda densamma från vederbörandes
yrkesutövning. Sjukdomen, som har en tämligen kort inkubationstid,
låter sig emellertid utan större svårighet diagnostiseras av läkare. Ämbetsverken
hava ansett sig kunna förorda, att sjukdomen medtages såsom
yrkessjukdom, så snart den förorsakats av den försäkrades arbete (och sålunda
anses hava föranletts av sådan direkt kontakt som nyss nämnts), även
därest — i andra fall än här förut berörts — arbetet består i vård eller
i skötsel av husdjur eller ock i slakteriverksamhet.

Då enligt vad ovan anförts sjukdomen rabies i regel överföres till människa
genom bett av hund eller annat djur samt alltså i förekommande fall
ersättning till den därav drabbade skall utgå enligt lagen örn försäkring för
olycksfall i arbete, lär anledning saknas att upptaga denna sjukdom såsom
yrkessjukdom.

72 Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

Körande Welis sjukdom och tularerni torde framgå av vad ovan anförts,
att på grund av de förhållanden, varunder dessa sjukdomar uppträda hos
människan, det skulle möta alltför stora svårigheter, att (utöver vad som beträffande
den förra sjukdomen redan gäller) tillfredsställande härleda dem
från ett visst arbete.

Yad slutligen angår den bovina tuberkulosen hava ämbetsverken ansett
frågan örn dess upptagande såsom yrkessjukdom i vissa fall, då den drabbar
människa, böra sättas i samband med frågan örn beredande av liknande skydd
för viss vårdpersonal m. fl. emot smitta av human tuberkulos. Sistnämnda
fråga avhandlades i det förenämnda av riksförsäkringsanstalten, medicinalstyrelsen
och socialstyrelsen den 21 november 1935 avgivna utlåtande, som
låg till grund för de år 1936 beslutade ändringar i lagen örn försäkring för
vissa yrkessjukdomar. Ämbetsverken funno sig av anförda skäl då icke kunna
förorda sjukdomens upptagande såsom yrkessjukdom.

Från numera för handen varande utgångspunkter anse emellertid ämbetsverken
av vikt, att nu berörda ganska omfattande frågor i ett sammanhang
göras till föremål för vidare utredning. Ämbetsverken komma därför att
omedelbart gå i författning örn sådan utredning samt därefter till Kungl.
Maj:t avgiva de förslag, som därav kunna föranledas.

C. Alissa övriga sjukdomar.

Ehuru fallande utom ramen för de ovannämnda ämbetsverken och institutet
lämnade uppdrag, har i detta sammanhang även övervägts viss komplettering
av den ifrågavarande lagstiftningen i övrigt. I sådant avseende har
undersökts, huruvida och i vad mån särskild anledning numera kunde finnas
att medtaga även vissa andra farliga ämnen än de, som för närvarande finnas
uppräknade i 1 § lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Arad därvid beträffar sådana ämnen, som vid 1936 års revision av denna
lag ämbetsverken funno då ej böra medtagas, hava företrädesvis uppmärksammats
terpentin samt kalk och cement, vilka ämnen som bekant i förhållandevis
ej obetydlig utsträckning kunna medföra hudsjukdomar. Ämbetsverken
och institutet hava emellertid ej funnit skäl hava tillkommit, som böra
föranleda medtagande för närvarande av något av dessa ämnen. De nuvarande
tidsförhållandena hava visserligen medfört ökad användning av terpentin,
tillverkad av vissa inhemska produkter, samt ämnen, vari sådan terpentin
ingår. Emellertid pågår sedan någon tid ingående särskilda undersökningar
för borteliminering i möjligaste mån av de hudretande verkningarna av denna
terpentin. Ifråga örn kalk, cement, murbruk och andra blandningar, vari kalk
ingår, har av ytterligare verkställda undersökningar framgått, att vid den omfattande
användningen därav uppkommande mer utvecklade eczem eller liknande
hudåkommor ej kunna — med de metoder, varöver vetenskapen eljest
ofta numera förfogar — skiljas från åtskilliga liknande sjuklighetstillstånd
av andra orsaker.

För övrigt hava de av ämbetsverken och institutet gjorda undersökningarna
beträffande nedanstående ämnen lett till följande resultat.

1) Kolsvavla oell svavelväte.

Kolsvavla har under den nuvarande kristiden kommit till ökad användning
som rengörings- och lösningsmedel. I textil- och läderindustrien användes
detta ämne för avfettning av ylle och hudar, i lysgasfabrikationen för extraktion
av svavel ur gasreningsmassan, i den kemiska industrien vid framställ

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

ning av svavelföreningar och koltetraklorid m. fl. ämnen samt i betydande
utsträckning i konstsilkefabrikationen för framställnig av viskossilke. I gummiindustrien
användes kolsvavla för vulkanisering, för tillverkning av slangar,
bollar m. m.

Upptagning av kolsvavla sker företrädesvis i gas- eller ångform genom
inandning, i flytande form även genom huden. Kolsvavla är i själva verket
ett ämne med ansenlig giftighetsgrad. Redan några milligram härav kunna
framkalla förgiftningar. Specialundersökningar, som företagits, göra det antagligt,
att redan en kvantitet av omkring 0.15 mg per liter luft under längre
tids inverkan medför förgiftning, låt vara att den största mängden härav
(80—90 procent) utandas. Expirationsluften får vid den akuta förgiftningen
en karaktäristisk lukt, en omständighet som är synnerligen värdefull vid diagnosen
i nyss timade fall. Förgiftningen kan antingen vara akut med symptom
av omtöckning, huvudvärk, illamående, magbesvär m. m., eller kronisk med
symptom av trötthet, huvudvärk, svindel, synstörningar, kroniska magbesvär,
hjärtåkommor, darrningar, sensibilitetsstörningar, neuriter och eventuellt
psykisk påverkan.

Riksförsäkringsanstalten har i cirkulärskrivelse till yrkesinspektörerna
den 30 januari 1943 anhållit örn deras yttrande angående deras erfarenhet
av användningen av kolsvavla samt faran därav för arbetarnas hälsa.

Härvid hava några av yrkesinspektörerna lämnat följande upplysningar.

Yrkesinspektören i I distriktet har anfört, att kolsvavla huvudsakligen har
kommit till användning inom den litografiska industrien för rengöring av gummidukar
och gummivalsar. Vid ett bokindustriföretag inträffade för något år sedan
ett flertal förgiftningsfall. De förgiftade arbetarna ledo av trötthet, illamående
och yrsel, varjämte känslolöshet förekom i fingrarna. Till förebyggande av ytterligare
sjukdomsfall förbjöds företaget att använda kolsvavla och anmodades begagna
annat ofarligare lösningsmedel. Samtliga insjuknade arbetare tillfrisknade.

Yrkesinspektören i III distriktet har uttalat, att kolsvavla visserligen tidigare
har använts på sina håll, men att den nuvarande större användningen torde i
väsentlig grad bero på krisförhållandena.

Yrkesinspektören i V distriktet har meddelat, att förfrågningar, som framställts
till olika industrier beträffande användande av kolsvavla, givit vid handen, att
vissa kemiska industrier och gummifabriker använda sig därav bland annat för tillblandning
av preparat för rengöring och regummering av gummidukar. Vid besök
hos ett av dessa företag framkom, att två kvinnliga arbetare, som voro sysselsatta
med kolsvavla, förvarat i mindre burkar, klagade över yrsel och obehag på grund
av avdunstningar från burkarna. Såsom förebyggande åtgärd föreslogos anbringande
av sughuvar över burkarna med anslutning till en utsugningsanordning. I övrigt
har något fall av sjukdom genom inverkan av ifrågavarande ämne icke kommit
till ämbetets kännedom.

Yrkesinspektören i VI distriktet har framhållit, att ett sjukdomsfall, som kan
misstänkas hava uppkommit till följd av kolsvavla, har inträffat vid ett arbetsställe,
där vederbörande arbetare sysslade med pensling av skosulor medelst en lösning
av rågummit i kolsvavla, vilken procedur brukade företagas högst en till två
gånger per dag.

Yrkesinspektören i VII distriktet har anfört, att av ett flertal inom distriktet
belägna textil-, garveri-, lysgas-, gummi- och tändsticksindustrier endast tre företag
begagna kolsvavla. Därav hava två företag meddelat, att någon förgiftning eller
annan sjukdom på grund av nämnda ämne icke konstaterats. Det tredje företaget
åter har rapporterat två fall av sjukdom, som skulle kunna sättas i samband med
användningen av kolsvavlan.

Yrkesinspektören i VIII distriktet har yttrat, att kolsvavla användes i relativt
liten utsträckning inom mindre försökslaboratorier lill ett par företag, och att

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

några olyckstillbud därstädes ej har inrapporterats. I större omfattning däremot
kommer ifrågavarande ämne att förbrukas vid en arbetsplats för tillverkning av
cellull. Några erfarenheter därifrån kunna emellertid icke meddelas, enär fabrikationen
ännu ej är igångsatt.

Övriga yrkesinspektörer hava ej kunnat lämna några upplysningar i frågan.

Under år 1942 och den gångna delen av år 1943 har till riksförsäkringsanstalten
(enligt läkarinstruktionen 59 § mom. 4) anmälts 11 fall av yrkessjukdom,
förorsakad av inverkan av kolsvavla vid en silkescellulosafabrik. I
två av dessa fall angives inverkan samtidigt av svavelväte såsom orsak till
sjukdomen. De flesta av dessa sjukdomsfall hava inträffat till följd av inverkan
under förhållandevis längre tid. (Härtill komma 7 fall, vilka enligt
uppgift inträffat under sådana förhållanden, att de anmälts såsom olycksfall.)
I åtskilliga av fallen uppgivas sjukdomssymptomen hava bestått i nervösa
besvär med ängslan och oro eller i sömnighet och dåsighet, i andra fall i
huvudvärk med tyngdkänsla över bröstet och andfåddhet. I de flesta fallen
har enligt lämnad uppgift arbetsoförmågan på grund av sjukdomen varat några
veckor, varefter vederbörande kunnat återupptaga annat arbete vid företaget
än det, som han förut utfört. Några fall hava medfört sjukhusvård under
någon eller några månader. Vid ifrågavarande företag göras med hänsyn till
förgiftningsfaran periodiska läkarundersökningar av arbetarna. Sådana undersökningar
äro avsedda att äga rum även före anställningen. Vederbörande
läkare har föreslagit vissa särskilda åtgärder för att förekomma sjukdomen.

Till riksförsäkringsanstaltens kännedom hava även kommit en del andra
fall av sjukdom förorsakad av kolsvavla och svavelväte i samband med konstsilke-
och cellullfabrikation.

Svavelväte är en färglös illaluktande gas, något tyngre än luft. Lukten är
märkbar redan vid en koncentration av O.ooi vol. O/o o.

T Sverige erhålles svavelväte bland annat vid skifferoljeverken i jämförelsevis
stora mängder och användes här för framställning av svavel. I övrigt uppträder
svavelväte som farlig faktor bland annat i konstsilkes- och cellullsfabrikationen;
vid kolsvaveltillverkningen; i gasverksindustrien; i sulfatcellulosaindustrien;
i garverier, vid förruttnelse av all svavelhaltig organisk substans,
t. ex. i brunnar och avloppsledningar till slakterier, limkokerier, sockerfabriker;
i reningsanläggningar för avloppsvatten; i öppna vattendrag, som starkt
förorenats (exempelvis Norrström, Konnebyån).

Gasen stör vävnadernas förmåga att upptaga syre och nedsätter nervernas
funktionsduglighet. Upptagandet sker genom inandning. En koncentration
av 1.8 mg per liter luft och däröver medför ögonblicklig död, vid 0.5 mg och
däröver uppträda vissa hjärnsymptom, såsom förlamning av viktiga cerebrospinala
centra medförande medvetslöshet, i vissa fall plötsligt sammanbrott
av apoplektisk form. Lokalt framträda slemhinneretningar, etsverkan
på hornhinnan och liknande.

Vid den almia svavelväteförgiftningen uppträda illamående, kväljningar,
svindelkänsla, hjärtklappning och påskyndad hjärtverksamhet, diarré, anfall
av medvetslöshet och orostillstånd. Upprepad inverkan synes stegra mottagligheten.
Den kronislca förgiftningen medför förutom retningssymptom från
luftvägarna även ökad salivavsöndring, magstörningar, diarréer, viktminskning,
nervösa besvär (trötthet, aptitlöshet, sömnlöshet, tankesvaghet, hjärtklappning
o. s. v.).

Fall av kronisk förgiftning av svavelväte äro i vårt land kända i mindre utsträckning
än dylika fall av kolsvavla. En del sådana fall hava dock förekommit.

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B). 75

I Tyskland äro sedan år 1936 såsom yrkessjukdomar upptagna sjukdomar
till följd av kolsvavla och svavelväte.

Docenten i medicin vid Uppsala universitet Jan Waldenström har på begäran
om yttrande rörande upptagande även i vårt land av ifrågavarande båda
ämnen i lagstiftningen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar anfört, att
diagnosen av omförmälda av dem följande sjukdomar i regel är lätt vid de
akuta förgiftningarna, men svårare vid de kroniska formerna. Dessa giva
nämligen ej några specifika symptom. Diagnosen i varje enskilt fall måste
därför i hög grad bygga på ett säkert fastställande av möjlighet till förgiftning.
Genom luftanalyser på platsen torde i många fall denna fråga bestämt
kunna avgöras. Det syntes, som örn möjligheten till förgiftning under arbete
med dessa ämnen skulle vara så pass utbredd, att en lagstiftning vore önskvärd.
Då likväl allvarliga svårigheter vid bedömande av hälsotillståndet hos
dem, som kunna komma i åtnjutande av ersättning, kunde uppstå, borde läkarundersökning
ske av varje arbetare, varom kunde vara fråga, före anställningen
samt en å två gånger per år.

Ämbetsverken och institutet hava av anförda skäl funnit kolsvavla böra
upptagas bland de farliga ämnen, som kunna förorsaka yrkessjukdom. Då
svavelväte stundom förekommer tillsammans med kolsvavla, och sjukdomssymptomen
av dessa båda ämnen även kunna vara likartade, hava bägge
ämnena ansetts böra samtidigt medtagas i lagstiftningen. Därvid bör det tagas
under övervägande, huruvida för förekommande av dessa sjukdomar samt för
tillfredsställande fastställande av sjukdomens samband med arbetet å arbetsplatser,
där ett större antal arbetare bliva utsatta för inverkan av dessa ämnen,
läkarundersökningar, som avses i 41 § lagen örn arbetarskydd, böra komma
till stånd även i andra fall än där sådana undersökningar redan nu anordnats.

2) Framställning från svenska grnvindustriarbetarförlmndet rörande

vanadin.

I en till Kungl. Maj:t ingiven skrift av den 9 oktober 1942 — vilken för
utlåtande överlämnats till riksförsäkringsanstalten — har svenska gruvindustriarbetarförbundet
anhållit örn undersökning, huruvida den vid Falu
kopparverk nyligen igångsatta röstningen av vanadinhaltig malm medför fara
för ohälsa, samt, därest undersökningen utvisade, att så är förhållandet, Kungl.
Majit måtte överväga, att i lagstiftningen rörande försäkring för vissa yrkessjukdomar
inrangera sålunda uppkommande sjukdom. Hos arbetarna hade
besvären yppats i retningar i slemhinnor och luftrör samt hosta och matthet.
Vidare hade rubbad hjärtverksamhet uppkommit, vilket besvär varit mest
framträdande hos äldre arbetare. De uppkomna sjukliga tillstånden hade
även medfört avbrott i arbetet.

Yrkesinspektör en i IX distriktet har på begäran av riksförsäkringsanstalten
den 27 november 1942 avgivit yttrande i ärendet och därvid anfört bland annat:

Kisk för kronisk förgiftning genom inandning av vanadinpentoxid (vanadinsyra)
föreligger genom dammbildning, när detta ämne användes vid framställning
av vanadinstål, vid färgning oell vid preparering av vanadinföreningar. Förgiftning
av den mänskliga organismen visar sig genom irritation av slemhinnorna i
näsa och strupe, konjunktivit, genom anemi, attacker av torrhosta, slemavsöndring
från näsan och blodspottningar, mer eller mindre allvarliga rubbningar i matsmältningen
och njurarna, nervösa besvär (såsom darrning, huvudvärk, psykiska rubbningar
och även blindhet på grund av inflammation i synnerven).

Den vid Falu kopparverk igångsatta driften med vanadinhaltigt material började
i oktober 1941. Då verkets arbetsledniug vid denna tidpunkt icke ägde kännedom
örn de med vanadinmaterialets behandling förenade yrkesriskerna, utfördes erfor -

76 Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

derliga driftsanordningar i enlighet med vissa tidigare tillämpade allmänna driftsmetoder
för liknande materialbehandling med beaktande av de gamla lokalernas
karaktär och användbarhet. Ehuru under tiden närmast efter igångsättningen
vissa sjukdomssymptom uppträdde bland arbetarna, speciellt bland dem, som
arbetade i krossverket, sattes dessa symptom icke i samband med tillverkningen.
Först när symptomen började uppträda mera allmänt bland arbetarna, började
arbetsledningen och arbetarna misstänka, att vanadinmaterialet var orsaken till
sjukdomsfallen. Att dessa fall mera allmänt började ge sig till känna berodde
enligt yrkesinspektörens uppfattning på befintliga yrkeshygieniska riskmoment.

Av insjuknade 17 arbetare hade 6 stycken besökt läkare. Några av patienterna
uppvisade akut konjunktivit och tecken på akut retning av respirationsorganen.
Symptomen gick under behandling tillbaka efter 3—4 dagar, men återkom så gott
som omedelbart vid återgång till samma arbete. En arbetare hade bronkit med
andnöd och hosta under flera veckor. En annan hade hosta och svalgkatarr.

Sammanfattningsvis har yrkesinspektören meddelat, att vanadin hos arbetare,
som sysselsättas härmed, framkallar en verkan, som måste karakteriseras som
yrkessjukdom. I viss utsträckning kunde sjukdomen vara föranledd av den i
materialblandningen ingående mängden soda. Manganens närvaro i materialet,
syntes icke hos arbetarna hava framkallat någon sjukdomsform, som är karakteristisk
för detta ämne. Å andra sidan framgår, att symptomen hos arbetarna
ganska allmänt upphört eller nästan upphört, så snart de erhållit annat arbete eller
vistats ute i friska luften en längre tid. Huruvida detta beror på fallens måhända
godartade karaktär eller ej, kunde yrkesinspektören icke avgöra. En lagstiftning
av här berörd art torde måhända vara motiverad, örn de visade symptomen bleve
av mera varaktig karaktär, och örn det visade sig, att dylika förgiftningar mera
allmänt förekomme.

Yrkesinspektören har för förekommande av dessa sjukdomar meddelat vissa
av honom beskrivna anvisningar rörande åtgärder, vilkas genomförande förväntas
komma att i avsevärd grad nedbringa dammbildningen dels genom föreskrivna
utsugningsanordningar, dels genom ändrade transportförhållanden
m. m.

Sedermera har yrkesinspektören på förfrågan meddelat, att de vidtagna åtgärderna
visat sig vara ägnade att i hög grad begränsa inträffande sjukdomsfall
vid företaget ifråga, samt att, sedan numera ytterligare åtgärder vidtagits,
sjukdomsfall av ifrågavarande anledning knappast borde behöva alls förekomma.

Vid nu anförda förhållande och med hänsyn även till den sålunda och eljest
i vårt land rådande ringa erfarenheten örn verkningarna å arbetarnas hälsa av
det ifrågavarande ämnet — vilka hittills endast varit av lindrig beskaffenhet
— hava ämbetsverken och institutet för närvarande ej ansett skäl föreligga att
i den ifrågavarande lagstiftningen nu medtaga detta ämne.

D. Ändring av 4 § i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Av förarbetena till denna § framgår, att frågan, huruvida i här avsedda fall
ersättning bör utgå, ävensom frågan om ersättningens belopp inom angivet
maximum — hälften av hel sjukpenning — böra bedömas efter förhållandena
i det särskilda fallet, främst den omständigheten, huruvida arbetaren bör
kunna under ifrågavarande tid skaffa sig annan arbetsinkomst. Erfarenheten
har emellertid visat, att det med denna låga ersättning är svårt att förmå
arbetare att ställa sig till efterrättelse sådan anmodan från försäkringsinrättningen
att avhålla sig från farligt arbete, som bär avses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

Med hänsyn till vikten av att den i denna § meddelade bestämmelsen
erhåller önskvärd effektivitet — även vid den nu föreslagna utvidgningen av
den ifrågavarande lagstiftningens omfattning — bör därför möjlighet beredas
försäkringsinrättningen att, där omständigheterna göra det påkallat, under
erforderlig tid utgiva högre ersättning till den skadade än den nyss nämnda.
Ämbetsverken och institutet föreslå därför sådan ändring i denna §, att, därest
ersättning, som här avses, anses böra utgå, försäkringsinrättningen skall
kunna, allteftersom det i det särskilda fallet befinnes skäligt, bestämma ersättningen,
per dag räknat, upp till hel sjukpenning (motsvarande i det stora flertalet
fall omkring 1 2/s av den vanliga dagliga arbetsförtjänsten).

E. Ändring- av 1 § olycksfallsförsäkringslagen.

Då enligt vad ovan föreslagits sjukdomen senskideinflammation (senknarr)
— likasom även slemsäcksinflammation och epikondylit — skulle i de fall, där,
utan att olycksfall i vanlig mening är för handen, sjukdomen föranletts av
inverkan av visst arbete, anses såsom yrkessjukdom, bör senskideinflammation
(senknarr) ej vidare vara upptaget bland de i 1 § andra stycket olycksfallsförsäkringslagen
upptagna exempel på sjukdom av sådan inverkan under
högst några få dagar, som där nu nämnas. I enlighet härmed föreslås här
nedan viss ändring i denna §.

F. Förslag.

Under åberopande av vad ovan anförts få ämbetsverken och statens institut
för folkhälsan avgiva följande

Förslag''

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 oell f §§ i lagen den lf juni 1929 (nr 131)
om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

1 §•

Den, som jämlikt lagen den 17 juni 1916 örn försäkring för olycksfall i
arbete är försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall, skall anses vara
försäkrad jämväl för yrkessjukdom, som uteslutande eller till övervägande del
framkallats genom inverkan av
arsenik eller förening därav,
bly eller legering eller förening därav,
kvicksilver eller amalgam eller förening därav,
fosfor eller förening därav,
stendamm,

bensol eller någon av dess homologer (såsom toluol eller xylol) eller något
av deras nitro- eller aminoderivat (såsom nitrobensol eller trinitrotoluol, anilin
eller parafenylendiamin),

klorderivat av fenol eller naftol eller deras salter,

halogenderivat av kolväten av den alifatiska serien (såsom kloroform eller
trikloretylen),
koloxid,

cyan eller förening därav,

Kungl. Majlis proposition nr 50 (Bilaga B).

kolsvavla,

svavelväte,

klor, hypoklorit eller klorkalk,

kloramin,

nitrösa gaser,

kromsyra eller förening därav,
strålande värme eller ljus,

röntgenstrålar, radium eller annat radioaktivt ämne.

Såsom yrkessjukdom, omfattad av försäkringen, skall jämväl anses här
nedan angiven sjukdom, där den uteslutande eller till övervägande del förorsakats
av den försäkrades arbete, nämligen:

1) senskideinflammation (senknarr), därest i arbetet ingår ensidiga eller
för arbetaren ovanliga rörelser av arm eller hand eller ovanlig ansträngning
av ben eller fot;

3) sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler (epikondylit),
därest i arbetet ingår ensidiga eller för arbetaren ovanliga rörelser av armen;

4) kramp eller darrning i armens eller handens muskler eller rubbning
eljest i dessa musklers samverkan (koordination) vid skrivning för hand eller
med maskin eller vid telegraf ering, piano- eller fiolspelning, spinning, mjölkning
eller annan därmed jämförlig verksamhet, därest arbetet består i fort->
gående ensidig verksamhet;

5) sådana s jukdomar i ben, leder, eller muskler eller i blodkärlen i händer
eller armar, som förorsakas av skakningar eller vibrationer av try ekluff drivna
borrar, hammare, nitapparater eller därmed jämförliga verktyg eller av bankningsmaskiner
vid tillverkning av skodon;

6) dövhet eller svår hörselnedsättning, därest arbetaren varit utsatt för inverkan
av ihållande buller (eller skakningar) från maskiner eller try eklaf tdrivna
verktyg;

8) mjältbrand,

mul- och klövsjuka,
djup trichofyti,
erysipeloid,
rots;

9) undulantfeber, därest — i andra fall än som avses under 7) — arbetet
består i vård eller i skötsel av husdjur eller i slakteriverksamhet;

10) primär hudkräfta (kancer).

Beträffande försäkringen i vad den avser dylika yrkessjukdomar skola bestämmelserna
i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete äga motsvarande
tillämpning, dock med iakttagande av vad nedan stadgas.

Arbete i verksamhet, där fara föreligger för yrkessjukdom, som här avses,
benämnes i denna lag farligt arbete. 4

4 §■

Har försäkringsinrättning anmodat där försäkrad arbetare att, till förebyggande
av att yrkessjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall arbetaren, därest icke omständigheterna
till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig från
detta arbete uppbära skälig ersättning motsvarande högst hel sjukpenning.

Denna lag skall träda i kraft den , men skall i fråga om sådan

sjukdom, som icke finnes upptagen i nu gällande lag, icke äga tillämpning,
därest sjukdomen yppats före nämnda dag, och ej heller beträffande dylik
sjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke efter lagens ikraftträdande
varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där arbetarna äro utsatta för inverkan
av den art, som framkallat sjukdomen.

Förslag

till

L a g angående

ändrad lydelse av 1 § i lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete.

Envar arbetare är, där ej nedan annorlunda stadgas, enligt denna lag försäkrad
för skada till följd av olycksfall i arbetet.

Såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada, som ej medför rätt
till ersättning enligt lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar, men som
förorsakats genom inverkan under högst några få dagar

antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor,
eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra,
salpetersyra, kalk, kalksalpeter eller blandning, vari dylikt ämne ingår,
eller av temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av
värmeslag, solsting eller förf rysning;

skolande i dessa fall såsom dagen för olycksfallet anses den dag skadan
yppades.

Såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället,
där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen.

Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna,
genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivaren.

Riksförsäkringsanstalten och medicinalstyrelsen hava samrått med statens
institut för folkhälsan i detta ärende i dess helhet.

I handläggningen av ärendet hava deltagit inom riksförsäkringsanstalten
förutom undertecknade Larsson och von Schulzenheim byråcheferna Östrand
och Gabrielson, inom medicinalstyrelsen undertecknade Höjer, Byttner och
Alegren och för statens institut för folkhälsan förutom undertecknad Abramson
t. f. professorn Sven Forssman; och har riksförsäkringsanstalten i ärendet
rådfört sig med sin överläkare professor A. Troell.

Underdånigst

SAM LARSSON. J. AXEL HÖJER. ERNST ABRAMSON.

H. v. SCHULZENHEIM. JOHN BYTTNER. AXEL ALEGREN.

Stockholm den 26 mars 1943.

Kungl. Maj:ts proposition nr 50 (Bilaga B).

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

A. Sjukdomar i muskler och leder, som kunna förorsakas på övervägande mekanisk

väg av arbetet ................................................................ 18

1. Allmänna utgångspunkter................................................ 20

2. Verkställda undersökningar.............................................. 23

3. Särskilda sjukdomar.

Senskideinflammation .................................................... 24

Slemsäcksinflammation .................................................. 28

Epikondylit .............................................................. 30

Skrivkramp, telegrafistkramp och liknande sjukdomar ................ 31

Sjukdomar, som förorsakas av vibrerande verktyg .................... 50

Dövhet och hörselnedsättning på grund av starkt buller.............. 59

B. Smittsamma sjukdomar, som kunna överföras från djur till människor........ 64

1. Allmänna synpunkter.................................................... 65

2. Hudsjukdomar............................................................ 66

3. Övriga här ifrågavarande sjukdomar.................................... 67

C. Vissa övriga sjukdomar......................................................... 72

1. Kols va via och svavelväte................................................ 72

2. Framställning från svenska gruvindustriarbetarförbundet rörande

vanadin .................................................................. 75

D. Ändring av 4 § i lagen örn försäkring för vissa yrkessjukdomar.............. 76

E. Ändring av 1 § i lagen örn försäkring för olycksfall i arbete................ 77

F. Förslag ...................................................................... 77

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri.