Kungl. Majlis proposition nr -4 (Proposition 1932:4)

Kungl. Majlis proposition nr -4.

Nr 1.

Kungl. Marits proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser m. m.;
given Stockholms slott den 11 december 1931.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser; och

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 örn delning
av jord å landet.

GUSTAF.

N. Gärde.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. -4 käft. (Nr -4.)

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser.

Med ändring av vad i lag eller särskild författning finnes häremot stridande
förordnas, att beträffande ägogräns, som tillkommit vid lantmäteriförrättning,
vilken fastställts eller eljest blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933,
följande särskilda bestämmelser skola gälla:

1 §•

Har tvist örn sträckningen av ägogräns, som i denna lag avses, ej yppats
inom tio år efter lagens ikraftträdande, skall den sträckning, som i laga ordning
blivit utmärkt å marken, anses såsom den rätta, ändå att den ej överensstämmer
med förrättningskartan och därtill börande handlingar.

2 §.

Under den i 1 § nämnda tid av tio år skall vid laga skifte bestämmande av
ägogräns, varom i sagda paragraf stadgas, icke ske, där det ej påfordras å
någondera sidan och det ej heller finnes nödigt med hänsyn till osäkerhet örn
den sträckning, vari gränsen blivit utmärkt å marken.

Örn vissa skiften inom Kopparbergs län är särskilt stadgat.

3 §.

Yppas inom tid, som i 1 § sägs, tvist örn sträckningen av ägogräns, som i
denna lag avses, och finnas vid förrättning för gränsens bestämmande sådana
förhållanden föreligga, att därvid lämpligen bör prövas jämväl rätta sträckningen
av annan samtidigt tillkommen ägogräns, må förrättningen utvidgas att
avse bestämmande även av sistnämnda gräns.

Uppstår fråga örn dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem,
vilkas rätt beröres av frågan. Efter utredning angående föreliggande förhållanden
samt överläggning med sakägarna skall beslut meddelas rörande förrättningens
omfattning. Godkännes ej beslutet av samtliga närvarande sakägare,
varde det underställt ägodelningsrättens prövning. Angående kungörelse
örn sammanträdet samt kallelse därtill galle vad i 7 kap. 1 § lagen örn
delning av jord å landet stadgas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

4 §.

Bestämmes i anledning av tvist, yppad inom tid som i 1 § sägs, ägogräns
till annan sträckning än den, som i laga ordning blivit utmärkt å marken, vare
avträdare av mark, varå finnes växande skog, berättigad att av den, som erhåller
marken, undfå ersättning för skogen efter ty skäligt prövas.

Örn bestämmande av sådan ersättning galle i tillämpliga delar vad i lagen
örn delning av jord å landet är stadgat angående ersättning för skog vid laga
skifte, dock att, där särskild förrättning för ersättningens bestämmande företages,
kallelse till sådan förrättning skall utfärdas på sätt i 7 kap. 1 § nämnda
lag sägs.

5 §■

Vid handläggning av ärende, som avses i 3 eller 4 §, skola gode män alltid
närvara.

6 §.

Tvist örn sträckningen av ägogräns skall anses hava yppats, förutom när
talan blivit instämd till ägodelningsrätt, då förrättning för gränsens bestämmande
blivit sökt eller i samband med annan lantmätenförättning påkallad
eller av förrättingsmännen beslutad.

Är tvist yppad inom tid, som i 1 § sägs, och varder förrättning för gränsens
bestämmande jämlikt 3 § utvidgad att avse även annan gräns, skall tvist jämväl
angående den gränsen anses hava yppats inom nämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933. Bestämmelserna i 3 och 4 §§
skola äga tillämpning även i det fall, att tvisten örn sträckningen av ägogräns
yppats före lagens ikraftträdande men då ännu ej avgjorts av förrättningsmän
eller ägodelningsrätt.

Kungl. Majlis proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 15)26 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att rubrikerna till huvudavdelningen IV och till 21
kap. avdelningen F ävensom 21 kap. 15, 47, 48 och 49 §§ lagen den 18 juni
1926 örn delning av jord å landet skola, 15 § i nedan intagna delar, hava följande
ändrade lydelse:

IV AVD.

Om domstolar oell rättegång i jorddelningsmål, så ock om fastställelse
av j orddelningsförrättning samt örn rättelse i fastställd jorddel ningsförrättning.

21 KAP.

15 §.

Till jorddelningsmål hänföras:

1. Skifteamål, vartill--— fastställt laga skifte;

2. Avstyckningsmål, vartill räknas

a) mål öm tillstånd till avstyckning;

b) mål, däri---avstyckningsförrättning vidtagits;

c) mål örn--— vid avstyckning;

d) mål örn rättelse i fastställd avstyckning;

3. Mal rörande talan mot och fastställelse av ägoutbyte i sammanhang
med laga skifte samt talan mot och fastställelse av förrättning, varom i 20 kap.
1, 3, 4 och 5 §§ förmäles, så ock mål örn rättelse i fastställd förrättning av
det slag, som i detta stycke avses;

4. Mål örn —''--ovan avses;

5. Sådan tvist---ägodelningsrättens prövning;

6. Vid avstyckningsförrättning---stycket förmäles;

7. Tvist, som---servitut; och

8. Mål örn---såsom jorddelningsmål.

F. Om rättelse i fastställd jorddelningsförrättning.

47 §■

Har, sedan jorddelningsförrättning blivit genom laga kraft ägande beslut
fastställd, utrönts, att vid förrättningen förelupit fel i mätning eller uträk -

Kungl. Majda proposition nr 4.

ning eller vid utmärkande å marken av ägogräns, tillkommen vid förrättningen,
må rättelse sökas lids ägodelningsrätten inom ett år från det kartan utlämnats
till vederbörande sakägare.

Beträffande ansökan örn sådan rättelse skall vad som är stadgat örn besvär
över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Sådan rättelse, varom i 47 § sägs, skall verkställas genom jämkning i förrättningen
på det sätt att minsta rubbning av förrättningen sker. Dock må
under motsvarande villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande
av vederlag i penningar, och skall beträffande verkställande av
dylik rättelse vad i 16 kap. 5 § andra stycket stadgas äga motsvarande tilllämpning.

Kostnaden för rättelsen så ock utgifterna för ägodelningsrättens sammanträde
i den mån dessa icke utgå av allmänna medel skola, där éj särskilda omständigheter
annat föranleda, gäldas av den lantmätare, som verkställt den
felaktiga förrättningen.

49 §.

I fråga örn utsättande och avslutande av sådan förrättning, som avses i 48 §,
så ock om fullföljd av talan emot och fastställelse av förrättningen skäll vad
är stadgat örn förrättning av det slag, vari rättelse skall verkställas, äga motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933 men äger icke tillämpning i
fråga om jorddelningsförrättning, som dessförinnan fastställts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 augusti 1931.

Närvarande:

Statsministern. Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden

Gaede, Hamrin, Gyllenswärd, Holmbäck, Jeppsson, Hansén.

Efter gemensam beredning med tillförordnade chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Jeppsson, anför chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Gärde:

»I skrivelse den 5 juni 1926, nr 331, anhöll riksdagen i samband med antagandet
av lag örn delning av jord å landet, att Kungl. Majit ville dels låta
föranstalta örn utredning rörande frågan örn vidtagande i vissa fall av åtgärder
för samtidigt bestämmande av ett flertal ägogränser inom ett skifteslag samt
för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anledning,
dels låta utreda och för riksdagen framlägga förslag i syfte att bereda sakägare,
som vid rågångsreglering eller liknande förrättning förlorade ståndskog,
växtlig ungskog eller plantering eller mark, varå företagits skogskulturåtgärder,
ersättning härför på sätt som stadgades beträffande likvider i följd av
skifte.

Vid anmälan i statsrådet den 17 februari 1928 av riksdagens skrivelse erinrade
chefen för justitiedepartementet örn det samband, de av riksdagen berörda
spörsmålen ägde med lagstiftningen rörande ägogränser i allmänhet
— en fråga, som dels behandlats i lagberedningens den 9 oktober 1909 avlämnade
förslag till jordabalk, dels sedermera gjorts till föremål för proposition
till 1921 års riksdag utan att då vinna sin lösning — samt hemställde om bemyndigande
att tillkalla två sakkunniga att inom departementet biträda vid beredningen
av denna lagstiftningsfråga i hela dess vidd. Med stöd av nämnda
bemyndigande blevo såsom sakkunniga tillkallade byråchefen Johan Hamrin
och numera hovrättsrådet Per von Ehrenheim. De sakkunniga avlämnade den
29 juni 1929 betänkande i ärendet. Detta innehåller dels huvudsakligen av
byråchefen Hamrin utarbetade och enligt hans mening avfattade, av motiv åtföljda
förslag till lagstiftning örn ägogränser med flera därmed sammanhängande
spörsmål, dels särskilt yttrande av hovrättsrådet von Ehrenheim.

De ägogränssakkunnigas betänkande blev sedermera föremål för övervägande
inom justitiedepartementet. Av olika skäl befanns det därvid lämpligt

Kungl. Maj:ts proposition nr

att begränsa den föreliggande lagstiftningsuppgiften till de spörsmål, som
riksdagen berört i sin skrivelse, jämte den därmed nära sammanhängande frågan
örn gränsmärkens betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av ägogräns.
I enlighet härmed utarbetades inom justitiedepartementet med biträde
av generaldirektören i lantmäteristyrelsen Torsten Nothin en promemoria i ämnet
jämte utkast till dels lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18
juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet, dels lag örn rätta sträckningen
av vissa ägogränser. Dessa lagutkast torde få fogas vid dagens protokoll såsom
bilaga A.

över lagutkasten jämte promemoria hava utlåtanden avgivits av lantmäteristyrelsen,
som före avgivande av sitt utlåtande hört överlantmätarna, samt av
domänstyrelsen, kammarkollegiet, lantbruksstyrelsen, Överståthållarämbetet och
länsstyrelserna. Därjämte har Sveriges skogsägareförbund inkommit med yttrande.
Med ledning av de avgivna utlåtandena har ärendet härefter inom justitiedepartementet
underkastats förnyad granskning, därvid utarbetats förslag
till dels lag med särskilda bestämmelser arn äldre ägogränser och dels lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord
å landet. Lagförslagen torde såsom bilaga få åtfölja statsrådsprotokollet.

Jag anhåller nu att få anmäla dessa lagförslag och börjar därvid med den
enligt min mening grundläggande frågan, nämligen

Om gränsmärkens betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av

ägogräns.

De viktigaste slagen av gränser mellan fastigheter å landet äro: 1. rågångar,
d. v. s. av ålder bestående gränser mellan byar, enstaka hemman eller andra
ursprungliga skifteslag, 2. vid laga jorddelningsförrättningar, såsom skifte,
hemmansklyvning, ägostyckning, avstyckning eller avvittring, tillkomna gränser,
3. gränser kring avsöndrade lägenheter. Rågångarna kallas ock primära
gränser. I motsats härtill pläga de under 2. och 3. upptagna gränserna benämnas
sekundära gränser. Rågångarna gå fram mellan vissa kända punkter
på marken; till dessa hänföra sig domar och föreningar samt även vid laga
skiften upprättade kartor. Vid skiften, hemmansklyvnmgar och avvittringar
tillkomna gränser anses åter till sin sträckning bestämda av förrättningskartan
med därtill hörande handlingar (se bl. a. N. J. A. 1912 s. 367 och 1915 s. 32).
Vid dessa slag av jorddelning hava gränserna mellan de olika ägolotterna utmärkts
först å kartan och därefter med ledning av denna å marken. ^ Utmärkandet
av gränserna å kartan har därigenom kommit att betraktas såsom det
väsentliga, utmärkandet på marken såsom en verkställighetsatgärd. I enlighet
härmed anses kartan äga vitsord framför de på marken utsatta gränsmärkena,
så att, örn dessas visning icke överensstämmer med kartans, envar av ragrannarna
äger få gränsens sträckning på marken rättad i överensstämmelse med
kartan. Vad beträffar gränser, som tillkommit vid ägostyckning eller avstyckning,
kan förfarandet vid deras tillkomst hava varit detsamma som vid skifte,
men vanligen hava gränserna mellan styckningslotterna av jordägaren eller i

Gällande

rätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr J,\.

upprättat försäljningsavtal bestämts först å marken och därefter vid förrättningen
avfattats å karta, i vilka fall de på marken angivna märkena torde få
anses avgörande för gränsernas rätta sträckning (jfr N. J. A. 1915 s. 32). För
gräns kring avsöndrad lägenhet slutligen är grundläggande den överlåtelsehandling,
genom vilken lägenheten tillkommit. Någon vid fastställd lantmäteriförrättning
utmärkt gräns omkring dylik lägenhet finnes ej, därest ej särskild
gränsbestämningsförrättning företagits eller lägenheten ingått i skifte och gränsen
därvid erhållit karaktär av skifteslinje.

Förrättningskartans med därtill hörande handlingars vitsord i fråga örn
rätta sträckningen av skifteslinjer och därmed likställda gränser gäller
icke, sedan gränsen varit föremål för gränsbestämningsförrättning enligt stadgandena
i 7 kap. lagen örn delning av jord å landet eller motsvarande äldre
stadganden. Vid dylik förrättning bestämmes nämligen gränsen till viss sträckning
på marken, och denna anses orubblig, sedan förrättningen vunnit laga kraft.
Gränsen kan således icke sedermera — utom i vissa fall genom förening — bestämmas
till annan sträckning än den vid gränsbestämningsförrättningen å
marken utmärkta, även örn det efter förrättningen skulle visa sig, att gränsen
icke blivit utmärkt i överensstämmelse med kartan och handlingarna rörande
den jorddelning, vid vilken gränsen tillkommit (jfr t. ex. N. J. A. 1925 s. 177).

Regeln örn kartans och handlingarnas vitsord framför de å marken utsatta
gränsmärkena torde till väsentlig del grunda sig på historiska förhållanden. Det
praktiska intresset av en säker gränsbestämning avsåg i äldre tid blott gränserna
mellan byar. För delaktighet inom by var av ålder viss grund, byamålet,
bestämmande. Visserligen voro inägorna uppdelade genom tegskifte, men jämkning
däri kunde begäras; efter en uppmätning av tomterna i en tegskiftad by
kunde rätta gränserna mellan byamännens andelar i t. ex. åker när som helst
bestämmas. I skogsmark och andra utägor bestod i regel samfällighet mellan
byamännen. I och med att skifte övergått by har byamålet såsom delningsgrund
mellan byamännen ersatts med innehavet enligt kartan, men liksom före
skiftet de å marken utmärkta gränserna mellan byamännens tegar saknade
självständig betydelse gentemot byamålet, så sakna nu de å marken utmärkta
gränserna mellan ägolotterna dylik betydelse gentemot skifteskartan. Det är
en i skifteshandlingarna beräknad och å kartan utmärkt andel av skifteslagets
mark, som utgör föremål för bydelägarens rätt, ej något visst på marken utmärkt
område.

I fråga örn skifteslinjer och därmed likställda gränser förefinnes ofta bristande
överensstämmelse mellan gräns sådan den vid sin tillkomst utmärkts på
marken och dess sträckning enligt karta och handlingar. Skiljaktigheten mellan
kartans visning och den på marken utmärkta gränsen kan stundom vara
betydande. Så är förhållandet särskilt i de skogrikare trakterna av vårt land
med avseende å gränserna i skogsmarken. Att i skogsmark utstaka en längre
rät linje har särskilt med äldre tiders enklare hjälpmedel och arbetsmetoder
mött stora svårigheter. I äldre tid hade skogen ej heller så stort värde, att det
lönade sig nedlägga stora kostnader på utstakning av gränserna mellan skogsskiften.

Kungl. Majlis proposition nr b.

I fråga om nu berörda ägogränser råder därför ett osäkerhetstillstånd, som
medför stora olägenheter. Jordägare kunna i stor utsträckning icke äga säkerhet
för att de gränser, som de hävda, äro de rätta. Vid en undersökning kunna
de komma att visa sig felaktiga enligt karta och handlingar och på grund härav
böra förflyttas. Denna osäkerhet gäller ej endast ägogränser, som tillkommit
vid äldre jorddelningar, utan även i stor utsträckning gränser, tillkomna
vid sekundära delningar under senare tid. Vid sådana delningar hava nämligen
gränserna kring den ägolott, som skolat delas, ofta icke bestämts, ehuru
förhållandena bort därtill föranleda. Detta har i sin ordning medfört, att i fall
dessa gränser varit felaktigt utmärkta på marken, även de genom den sekundära
delningen tillkomna gränserna blivit felaktiga.

Frågan, huruvida de å marken utsatta gränsmärkena icke borde tillmätas ökad Fråga om
betydelse vid bestämmande av rätta sträckningen av ägogräns, har vid upp- åt g.räns.
repade tillfällen varit föremål för uppmärksamhet dels i samband med arbetet marken,
på lagstiftning rörande ägogränser, dels under förarbetena till 1926 års lag
om delning av jord å landet.

I lagberedningens den 9 oktober 1909 avlämnade förslag till jordabalk,

2 kap., stadgades i överensstämmelse med gällande rätt, att, därest by undergått
skifte, kartan med därtill hörande handlingar skulle i fråga örn gränsen
mellan de särskilda ägolotterna lända till efterrättelse. I utlåtande den 12
mars 1912 över vissa delar av lagberedningens förslag framhöll lantmäteri- 1912.
styrelsen, att ett kraftigt medel mot den rättsosäkerhet, som rådde i fråga örn
gränser, tillkomna genom jorddelning, givetvis vore att övergiva den princip,
som läge till grund för det av lagberedningen ifrågasatta stadgandet, och i
stället lämna vitsord åt den utmärkning, som skett pa marken. Skäl kunde
nämligen anföras även till stöd för en sådan regel. Icke utan fog borde salunda
kunna bland annat sägas, att det vore det på marken synliga resultatet
av en jorddelning — det enda som för övrigt inginge i flertalet jordägares
uppfattning — vilket vunne laga kraft och bleve föremål för fastställelse. Man
leddes därför osökt till tanke på ett preklusionsförfarande av en eller annan art.

Även i sitt utlåtande den 11 augusti 1913 över skifteslagstiftningskommit- ^/3.
téns förslag till lag örn skifte av jord m. m. framförde lantmäteristyrelsen tanken,
att de på marken utmärkta ägogränserna borde äga vitsord framför
karta och handlingar. Lantmäteristyrelsen yttrade i detta utlåtande, att det,
för att bringa alla mer eller mindre oriktiga ägogränser i deras rätta läge —
till den del sådant enligt befintligt kartmaterial vore möjligt — givetvis erfordrades
oberäkneligt arbete och högst betydande kostnader. Denna omständighet
vore ägnad att framhäva angelägenheten av ett förtärande, varigenom
man bleve i tillfälle att skifteslagsvis eller traktvis bereda laga kraft åt på

marken befintliga ägogränser. o

I anledning av det av Kungl. Majit genom proposition nr 70 för 1921 års Vj21-riksdag framlagda förslaget till lag örn ägogränser, vilket i fråga örn skifteslinjer
innehöll nyss återgivna, av lagberedningen föreslagna stadgande, yr -

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

kades i en inom första kammaren väckt motion, nr 179, sådan ändring i förslaget,
att däri komme att föreskrivas, att, därest av å marken förefintliga rå
och rör eller andra märken tydligt framginge, var gräns tidigare legat, dessa
märken skulle äga vitsord före skifteskarta. Andra lagutskottet avstyrkte denna
ändring, enär den skulle strida mot gällande praxis. Av skäl, varom här ej
är fråga, vann förslaget ej riksdagens godkännande.

1934. Under de fortsatta förarbetena till lag örn delning av jord å landet bragtes
frågan om gränsmärkens vitsord åter på tal i lantmäteristyrelsens yttrande den
28 april 1924 över ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om
delning av jord å landet. Lantmäteristyrelsen förordade i detta yttrande införande
i lagstiftningen av bestämmelser antingen örn rätt för den enskilde delägaren
i ett byalag att påkalla undersökning av ägogränserna inom hela byalaget,
eller om ett preklusionsförfarande, varigenom de på marken utmärkta
gränserna skulle vinna giltighet. Med anledning härav framhöll hovrättsrådet
B. Wieselgren i en av honom upprättad promemoria, som åtföljde det
till lagrådet den 21 augusti 1924 remitterade förslaget till jorddelningslag, att
åtskilligt talade för att, där ej inom viss tid efter skifte anmärkning mot utstakad
skifteslinjes läge på marken blivit framförd, rätta sträckningen för
linjen skulle för framtiden bestämmas icke med ledning allenast av kartan
och handlingarna rörande skiftet utan först och främst efter de utsatta gränsmärken,
vilkas läge kunde konstateras och vilka befunnes icke hava varit utsatta
för rubbning, eller med andra ord, läget av skifteslinjer skulle, där förhållandena
därtill gåve möjlighet, avgöras enligt de grunder, som gällde beträffande
rågångar i egentlig mening. Spörsmålet syntes emellertid Wieselgren
böra tills vidare anstå och upptagas till behandling först i sammanhang
med frågan örn lagstiftning rörande ägogränser i allmänhet.

1935. Utförligare har frågan behandlats i ett av överlantmätaren i Kopparbergs
län Harald Malmberg den 28 mars 1925 till lantmäteristyrelsen avgivet yttrande
över en skrivelse från delägare i Idbäcks och Mobyns skifteslag i
Malungs socken av nämnda län. I denna skrivelse hade delägarna vänt sig mot
att förrättningsmännen vid ett par hemmansklyvningar inom skifteslaget ansett
sig böra i enlighet med gällande rätt utstaka delningsobjektens yttergränser
enligt de fastställda kartorna från storskiftet, under det delägarna allmänt
önskat godtagande av de från kartornas visning avvikande sträckningar
gränserna fått vid den i sammanhang med skiftet verkställda utstakningen, i
enlighet varmed de allt sedan hävdats. Malmberg har i sitt yttrande lämnat
en utförlig redogörelse för radande förhållanden med avseende å skifteslinjer,
särskilt i Dalarna, samt framhållit, att man för att råda bot mot rättsosäkerheten
borde antingen införa vitsord för en eller vissa delägare att påfordra
gränsreglering inom ett helt skiftesområde, kompletterat med likvidförfarande
liksom vid laga skifte, eller ock jämka gällande praxis eller norm för skifteslinjers
bestämmande å marken; möjligen borde båda utvägarna anlitas.
Malmberg har i nu berörda avseenden i sitt yttrande närmare anfört bland
annat följande:

Kungl. Majlis proposition nr h.

Den genom den gjorda framställningen väckta frågan vore en sådan, vilken
länge varit föremål för uppmärksamhet av såväl lantmätare som jordägare och
myndigheter. Den rörde det kända förhållandet, att litet varstädes i riket genom
jorddelningar tillkomna ägogränser eller s. k. skifteslinjer i sina lägen å marken
ej överensstämde med skifteskartornas och till dessa hörande beskrivningars
visning. Detta vore särskilt förhållandet med skogsmarken inom de delar
av Kopparbergs län, till vilka Malungs socken hörde, och vilka varit föremål för
på statens bekostnad eller med understöd av staten verkställda storskiften.

Erfarenheten hade givit vid handen, att de vid storskiftena å inägorna tillkomna
skifteslinjer blivit på sin tid i regel noggrant utstakade. Deras lägen
å marken kunde sägas i allmänhet val överensstämma med kartorna. Förklaringen
härtill vore måhända närmast den, att inägorna vid tiden för storskiftena
kanske i högre grad än nu voro i jämförelse med annan mark av högt
värde, varför även smärre skiljaktigheter i skifteslinjernas lägen voro för delägarna
av betydelse.

Erfarenheten i fråga om skif teslin jern a å skogsmarken ginge i. motsatt riktning.
Såväl vid särskilda rågångsförrättningar som vid de ständiga hemmansklyvningarna
funne man, att dessa ofta ända till milslånga ägogränser ej sällan
utan ofta å marken icke lage på sätt skifteskartorna visade. Dylika skifteslinjer
läge fel i endera eller bägge ändpunkterna i förhållande till kartornas
visning ända upp till 20, 30 och 40 meter eller mera. Ofta visade det sig, att
samtliga skifteslinjer på mitten av en skogstrakt skure en linje, uti vilken de
lage riktigt, men sedermera åt bägge hållen divergerade från den rätta riktningen.
Hela systemet av skifteslinjer kunde på så sätt inom eli skogsruta. vara
snedvridet, varigenom många lotter kunde något så när innehålla given
bredd och areal men ligga på oriktiga ställen. Vissa lotter kunde dock i och
för sig och oberoende av systemets förskjutning i övrigt vara för breda eller
för smala och detta i sådan grad, att man ej kunde säga, att skillnaderna vore
obetydliga. Det förekomma även, att dylika skifteslinjer å kartan vore raka
men å marken ginge i kurvor eller brötes i knän.

Sökte man efter anledningarna till berörda bristande överensstämmelse mellan
mark och karta i skogsmarken, torde man såsom regel ej kunna finna annat,
än att skifteslinjerna helt enkelt blivit vid storskiftena oriktigt utstakade
och markerade. Visserligen förekomme det, att skifteslinjer gånge fram i ormliknande
krökningar eller på annat sätt felaktigt, beroende därpa,^ att de under
senare tider blivit av jordägarna felaktigt upphuggna. .Men såsom allmänt
omdöme torde man få utgå från fel vid storskiftesutstakning.arna..

För nutida uppfattning förefölle det egendomligt, att skifteslinjer kunnat
utstakas med så stora avvikelser från skifteskartorna, som verkligen skett,
eller rättare, att linjer, som efter stakningen och vid framkomsten visat sig
slå så betydligt fel, lämnats orörda och icke genom avpålning eller på annat
sätt ändrats till ett med kartorna överensstämmande läge. Vid första tanken
skulle man måhända vara böjd att tillskriva förhållandet slarv fran lantmätarnas
sida. Så kunde dock i gemen ej vara förhållandet.. Den omständigheten,
att skifteslinjerna å inägojorden vöre väl utstakade, visade att noggrannhet
kunde användas. Förhållandet måste i stället ses i belysning av den .uppfattning,
som gällde vid tiden för utstakningarna och hade sinlund däri, att
skogsmarken i dessa trakter vid tiden för storskiftena och inpå 1800-talet ännu
endast hade ett slumrande värde och att man därför ej ansåg., sig på utstakningcn
behöva eller böra lägga ned ett arbete, som marken då ej ansågs
värd och som skulle erfordrats för att få skifteslinjema i det skick, som med
vår tids uppfattning örn skogsmarkens och skogens värde vore erforderligt.

En numera avgången distriktslantmätare i länet hade berättat, attida han
så sent som omkring 1895 verkställt utstakning av en längre skifteslinje och

Kungl. Maj:ts proposition nr Jf.

funnit, att linjen gått 7 å 8 meter fel i ena ändpunkten oell därför behövde
avpålas och stakas om, delägarna helt enkelt vägrat att utgöra hantlangning
vid linjens omstakning. De ansågo saken ej värd detta arbete.

Olikhet emellan skifteslinjes läge å marken och kartans visning kunde emellertid
bero ej endast av mindre noggrann utstakning. Skälet kunde även vara
det, att den grundläggande kartans konstruktion vore så avvikande från marken,
att det i ej ringa utsträckning kunde vara beroende av vederbörandes
subjektiva omdöme, hur delningslinjema skulle å marken bestämmas.

Det vore uppenbart, att man vid de fortfarande i Kopparbergs län pågående
hemmansklyvningarna eller andra sekundära förrättningar ständigt stötte på
dylika felaktiga skogsägogränser. Man funne, att det skogsskifte, som skulle
delas, vöre smalare eller bredare än kartan visade. Ett annat skifte visade sig
något så när hålla sin bredd, men befunnes vid undersökning ligga delvis förskjutet
i förhållande till andra. Då ett rubbande av en eller bägge yttergränserna
för ett av de långa smala skogsskiftena ej vore en sak, som endast rörde
dessa två eller tre grannar utan i stället genom förskjutningarna skifte från
skifte hela byar, vore det tydligt, att såväl lantmätare som jordägare noga betänkte
sig, innan ändring och ny rågångsutstakning skedde. Det hade därför,
särskilt då nymätning ej skett utan gammal karta använts, hänt, att skogsskiften
delats, som å marken ej hållit riktig bredd eller som legat helt eller
delvis, förskjutna. Vid senare skeende rågångsregleringar hade dylika utan
föregående ragangsförrättning delade skogsskiften förändrats, varvid vid
klyvningen inom desamma tillkomna och utstakade linjer jämväl förflyttats.
Understundom verkställdes vid klyvningar rågångsförrättningar å skogsskiften,
varvid hävdade gränser för skiften, som skulle klyvas, bleve flyttade.
Detta innebure ofta i angränsande skiften en rubbning, vilken föranledde dessas
ägare att jämväl begära rågångsreglering för att få ut sin rätt. På så sätt
kun de, lavinen komma i gång och reglering ske å hela byskogar. I allmänhet
torde jordägarna hellre, vilja behålla sina gamla gränser. Meri då en delägare
genom rågångsutstakning i sammanhang med klyvning å grannarnas skifte
finge en ribba avskuren å sitt skogsskifte, kunde man ej förtänka honom, att
han genom rågångsåtgärd åt andra sidan sökte få åter sin förlorade mark.

Det torde vara klart, att nu berörda förhållanden åstadkomma rättsförluster,
otrevnad och även osämja. Man kunde överhuvud påstå, att berörda förhållanden
medförde en synnerligen beklaglig osäkerhet och ovisshet i besittningen
och äganderätten. Ågare av dylika skogsskiften kunde exempelvis ej våga
nedlägga kostnader å ^skogsvård utan att först föranstalta örn rågångsreglering.
Och en dylik åtgärd bleve förhållandevis dyrbar, ej sällan kostsammare
än vad saken gällde.

Det förefölle, på grund av det anförda, som örn man. för lösandet av den i
detta ärende ånyo väckta betydelsefulla frågan — vilken rörde icke endast
de storskiftade^delarna av. Dalarna utan stora delar av landet — ej kunde undgå
att slå in på eller åtminstone ytterligare undersöka framkomligheten av de
aY Untmäteristyrelsen vid flera tillfällen redan antydda vägarna. Dessa torde
böra gå ut på antingen bibehållandet av nu gällande norm för skifteslinjers
bestämmande och införandet av vitsord för en eller vissa delägare att påfordra
rågångsreglering inom visst, helt skiftesområde, kompletterat med likvidförfarande
liksom vid laga skifte, eller oek jämkning i nu gällande praxis eller
norm för skifteslinjers bestämmande å marken. Måhända kunde det anses nödigt
att sammanföra dessa bägge vägar.

Ändringen i normen eller principen för bestämmandet av skifteslinjer syntes
böra ske på sätt hovrättsrådet B. Wieselgren ifrågasatt i den av honom år
1924 utarbetade promemorian. Det kunde ju tyckas, att en sålunda föreslagen
princip skulle innebära en orättvisa, då varje delägare därigenom ej

Kungl. Majlis proposition nr 4.

skulle få, vad han enligt skiftet och delningsgrund skulle lia. Vad som i delägarnas
ögon vunnit laga kraft, vore dock icke karta och delningsbeskrivning,
utan det vore det för dem synliga resultatet av skiftet eller just den vid skiftet
verkställda utstakningen. Vidare vore det ej säkert, att ett rättvisare resultat
erhölles genom utstakning efter skifteskartan. Man finge komma ihåg,
att graderingen vid äldre skiften oftast ej skedde efter de grunder, som nu
ansåges giva marken dess värde. Skogsmarken syntes exempelvis vid storskiftena
hava graderats mest med hänsyn till befintlig standskog och kreatursbete.

Vad ovan utrönts örn anledningarna därtill, att linjernas lägen å marken ej
överensstämde med kartorna, talade jämväl för detta förslag. Det ville förefalla,
som örn en dylik ändrad norm för jordägarna i gemen skulle vara tilldragande.
Många rågångstvister och rågångsändringar skulle undvikas, radande
osäkerhetstillstånd skulle framför allt bortfalla och en jordägare, som
köpte en hemmansdel, skulle i betydligt högre grad än nu.veta, att han finge
behålla den begränsning, som funnes vid köpet. Från inteckningshavamas
sida, vilka ofta måhända till någon överdrift i dylika ärenden åberopats, torde
näppeligen vara något att erinra. För dessa rättsägare torde principen innebära
betydligt större trygghet än fri rätt till förening om rågång. .

Nu vore det visserligen så, att inom åtskilliga skogstrakter gränslinjerna vore
mycket otydliga eller obefintliga och för övrigt krokiga och slingrande,
ehuru de enligt skifteskartan skulle vara raka. I dylika fall liksom i andra
kunde det vara svårt att fastslå, var linjerna ursprungligen utstakats; men.då
torde ej annat återstå än att låta kartan och beskrivningen ensamma ha vitsord.
Örn linjerna på grund av senare upphuggningar och rensningar vore
slingrande och krokiga men ändpunkterna vore kvar sedan den. första utstakningen,
torde marken få gälla i fråga örn ändpunkterna, men linjerna förklaras
skola gå raka.

Skrivelsen från delägarna i Idbäcks och Mobyns skifteslag föranledde ett
förslag av lantmäteristyrelsen till stadgande örn gränsrevision. Vid överlämnandet
till Konungen den 8 juni 1925 av detta förslag yttrade lantmäteristyrelsen,
att det torde vara skäl att låta frågan örn ett preklusionsförfarande anstå
tills vidare i avvaktan på den erfarenhet, som kunde vinnas av det framställda
förslaget örn gränsrevision, i fall detsamma antoges. Förslaget, som överlämr
nades till lagrådet för att tagas i övervägande vid avgivande av tidigare infordrat
utlåtande över förslag till lag örn delning av jord å landet, ledde icke
till någon lagstiftningsåtgärd. Till detta förslag återkommer jag i det följande
under avdelningen Om gränsrevision.

Frågan örn gränsmärkens betydelse blev icke vidare berörd under den fort- Ägogränssatta
behandlingen av förslaget till jorddelningslag. Den upptogs emellertid
ånyo till övervägande av byråchefen Hamrin och hovrättsrådet von Ehrenheim
i deras den 29 juni 1929 avlämnade betänkande.

Byråchefen Hamrin intog visserligen i sitt förslag till lag örn ägogränser
ett stadgande, varigenom skulle lagfästas den i praxis gällande principen, att
karta och handlingar utgjorde norm för rätta sträckningen av gräns, tillkommen
vid jorddelning, men föreslog tillika det viktiga avsteg från denna princip,
att, därest ägogräns vid i laga ordning verkställd förrättning blivit å
marken utmärkt och i enlighet därmed hävdats i femton ar, gränsen skulle anses
hava den sträckning, som utstakningen å marken samt där utsatta märken
angåve.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Hovrättsrådet von Ehrenheim förordade i motsats till Hamrin, att man helt
och hållet övergåve nu gällande princip örn kartas och handlingars vitsord
framför gränsmärken. I fråga örn redan förefintliga skifteslinjer föreslog
han salunda, i viss anslutning till Hamrins undantagsstadgande, föreskrivande
av en tid av tio år, efter vilken ej längre skifteskartan med därtill hörande
handlingar utan de vid skiftet utsatta gränsmärkena, i den mån de kunde
återfinnas och vore orubbade, skulle läggas till grund vid bestämmande av
rätta sträckningen av dylik skifteslinje. Ägare av fastighet, vars gränser
tillkommit vid ett äldre skifte, skulle, örn han önskade rättelse i den vid
skiftet verkställda utmärkningen av gränsen, hava att söka gränsbestämning
inom nämnda tid. Beträffande framtida skifteslinjer föreslogs, att fel i utstakning
av skifteslinje skulle likställas med fel i mätning eller uträkning och att
rättelse i skifteslinjes utmärkning på marken sålunda skulle sökas inom ett år
från det kartan utlämnats till delägarna.

mentsut- inom justitiedepartementet utarbetade lagutkasten innehöllo bestämmel kasten

11)30. ser syftande till att för framtiden göra flertalet genom jorddelning tillkomna
ägogränser orubbliga i det läge, vari de en gång utmärkts på marken. Bestämmelserna
avsågo såväl redan förefintliga gränser som framdeles tillkommande.
I utkastet till ändringar i jorddelningslagen föreslogs sålunda i 21 kap. 47 §
sådan ändring, att den däri meddelade bestämmelsen örn tid av ett år för
sökande av rättelse av fel i mätningen eller uträkningen vid fastställt skifte
utsträcktes att gälla även fel i utmärkande av skifteslinje å marken. Med
skifte skulle i avseende å utmärkandet å marken av ägogräns likställas ägoutbyte,
utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte och förrättning, som
avses i 20 kap. 5 § jorddelningslagen. På marken utmärkt gräns skulle sålunda
efter årets utgång ej kunna ändras utan gälla som rätt gräns, även örn
dess sträckning ej överensstämde med kartans och förrättningshandlingarnas
visning. I anledning av de föreslagna ändringarna i 47 § föreslogos vissa jämkningar
i 48 och 49 §§ samt i rubriken till avdelning F.

Utkastet till lag örn rätta sträckningen av vissa ägogränser innehöll, att,
därest vid skifte, vilket fastställts före lagens ikraftträdande, gräns mellan
ägolotter utmärkts å marken till sträckning, som ej överensstämde med skifteskartans
och därtill hörande handlingars visning, och denna gränsens sträckning
oklandrad iakttagits under tio år efter lagens ikraftträdande, därvid skulle
förbliva. Under de tio åren däremot skulle jordägare, liksom nu, kunna begära
att få skifteslinje rättad i överensstämmelse med karta och skifteshandlingar.
Motsvarande skulle gälla i fråga örn gräns, tillkommen vid annan lantmäteriförrättning,
vid vilken gräns mellan olika ägoområden skolat utmärkas å marken
efter upprättad kartas visning. Vad sålunda föreslagits skulle icke utgöra
hinder att i vissa fall vid gränsrevision även efter de tio åren bestämma gräns
till annan sträckning än den tidigare utmärkta och hävdade.

Till motivering av de föreslagna bestämmelserna anfördes i den vid utkasten
fogade promemorian huvudsakligen följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

Med fog uppställde sig den frågan till besvarande, huruvida man i enlighet
med nu gällande rätt borde betrakta delningen i skifteshandlingar och
på kartan såsom avgörande för fördelningen av byområde^ mellan de olika
skiftesdelägarna. Detta betraktelsesätt torde knappt väl tillfredsställa allmänhetens
rättsuppfattning. Vad som för skiftesdelägarna vore resultatet av ett
skifte vore ej ägoområdets fördelning å karta och i delningsbeskrivning utan
den å marken verkställda uppdelningen i ägolotter. En förflyttning av en
skifteslinje efter skiftets avslutande och fastställande tedde sig därför lätteligen
såsom en materiell orättvisa. Särskilt vore detta fallet, örn längre
tid förflutit efter skiftet och fastigheterna växlat ägare, ofta nog genom
köp, där köpeskillingens storlek bestämts med hänsyn tagen till förhållandena
å marken. En fastighetsköpares intresse vore nämligen oftast knutet
vid fastigheten sådan den iakttoges inom de på marken hävdade gränserna..
I regel beräknades vid fastighetsförsäljning köpeskillingen efter området å
marken och i förekommande fall föreginges köpet av stamräkning av skog. En
förminskning av fastighet till följd av gränsreglering bleve därvid så mycket
betänkligare, som säljaren i regel icke vore hemulsskyldig, då mark frånginge
försåld fastighet genom gränsreglering. Särskilt kännbara förluster kunde
drabba vederbörande vid förflyttning av skifteslinjer i välbeväxt skogsmark
eller å annan mera värdefull mark.

Man kunde väl mot vad sålunda anförts invända, att det vore av vikt att kunna
lita på en vid laga förrättning upprättad karta. Detta vore emellertid under
inga förhållanden alltid möjligt. Bristande överensstämmelse mellan skifteskartan
och de på marken utmärkta skifteslinjerna kunde bero ej endast på fel
vid utstakningen av skifteslinjerna på marken utan även på fel i ägomätningen
vid skiftet. Sådana fel kunde förekomma lika väl som fel vid utstakningen
och förekomme också ofta vid äldre skiften. En äldre karta kunde också
vara otillförlitlig på grund av krympning. ^

I lagstiftningen hade möjligheten att rubba pa de vid ett skifte vidtagna atgärder,
vilka vore grundläggande för byområdets fördelning, starkt begränsats.
För att rättelse skulle vinnas i fråga örn fel i graderingen måste besvär
anföras inom vanlig besvärstid och fel i mätning eller uträkning kunde föranleda
rättelse, endast örn de påtalades inom ett år från det kartan utlämnats till
delägarna. Uti intet av dessa fall kunde senare upptäckt fel föranleda rättelse
i skiftet. Härmed syntes ej kunna väl förenas, att rättelse i fråga örn utstakning
skulle kunna ske när som helst. Ett riktigt resultat av skiftet säkerställdes
ej genom att möjlighet funnes att när som helst rätta fel i utstakningen; en
felaktig delning kunde nämligen lika väl och i fullt ut lika hög grad bero på
fel i mätning, gradering eller uträkning, och dylika fel torde ingalunda vara
lättare att upptäcka för delägarna än fel i utstakningen. Beträffande åtskilliga
äldre skifteskartor gällde för övrigt, att det med hänsyn till sättet för mätningens
utförande och kartläggningen förefunnes sådan bristande överensstämmelse
mellan kartan och marken, att det ej läte sig göra att utstaka gränserna
å marken i full överensstämmelse med kartan.

Då det vore delningen å marken, som vore själva ändamålet med skiftet, så
vore de åtgärder, vilka föreginge skifteslinjernas utmärkande å marken, endast
att anse såsom förberedande. Det syntes alltså icke berättigat att tillerkänna
fördelningen å kartan den självständiga betydelse, som läge däri, att väl denna
fördelning men icke utstakningen å marken vunne laga kraft.

Det borde erinras därom, att den sträckning av skifteslinje, som sedermera
vid särskild gränsbestämningsförrättning utmärktes å marken, ansåges orubblig,
när förrättningen vunnit laga kraft (se N. J. A. 1925 s. 177).. Vid gränsbestämningsförrättningen
skedde dock utstakningen liksom vid själva skiftet
med ledning av skifteskartan; och det vore att märka, att resultatets riktig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

het viel en gränsbestämningsförrättning rörande en enda skifteslinje ofta vore
tvivelaktigare. Det kunde nämligen vara svårare att nå ett gott resultat vid
utstakning av endast en gränslinje än vid utstakning av ett flertal med varandra
sammanhängande.

Påpekas borde ock, att den noggrannhet i mätningstekniskt avseende, som
man velat vinna genom förordningen den 17 december 1920 (nr 850) angående
sättet för utförande av vissa mätningsarbeten m. m. (mätningsförordningen),
torde medföra, att åtminstone beträffande de förrättningar, där bestämmelserna
i nämnda förordning länt till efterrättelse, några större skiljaktigheter
mellan skifteskarta och å marken utmärkta gränser icke torde
komma att föreligga.

Vad sålunda anförts torde tala för, att, där ej inom viss tid efter skifte anmärkning
gjorts mot utmärkandet av skifteslinje å marken, rätta sträckningen
för linjen skulle för framtiden bestämmas icke med ledning allenast av kartan
och handlingarna rörande skiftet, utan först och främst efter de utsatta
gränsmärken, vilkas läge kunde konstateras och vilka befunnes icke hava varit
utsatta för rubbning.

I fråga örn klandertidens längd torde icke föreligga anledning att ifrågasätta
längre sådan än som gällde för sökande av rättelse av fel i mätning
eller uträkning vid fastställt skifte eller ett år.

Örn jämkning av skifte skulle ske i anledning av fel i mätning eller uträkning,
torde därvid böra vidtagas alla de rättelser, som av felet påkallades.
Detsamma torde böra gälla även om fel i utstakning. Örn alltså befunnes^,
att en felaktighet i sådant avseende ginge igen i flera olika ^ linjer, torde på
klagomål av en enda skiftesdelägare böra ske rättelse i fråga örn alla de
skifteslinjer, vilkas lägen påverkades av det påvisade felet. Under de villkor,
som stadgades i 16 kap. 6 § jorddelningslagen, torde jämväl fel i utmärkandet
av skifteslinje böra kunna få rättas genom bestämmelse av vederlag i penningar.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts, hade föreslagits erforderliga
ändringar i 21 kap. 47 och 48 §§ jorddelningslagen angående rättelse i skifte.

De skäl, vilka andragits till stöd för införandet av en klandertid i fråga
örn behörigen utmärkta skifteslinjer, hade i stort sett giltighet ej endast i fråga
örn blivande skifteslinjer utan även beträffande redan förefintliga. Vad anginge
dessa komme härtill, att den omständigheten, att gränser mellan skifteslotter
under längre tid lämnats oklandrade i viss mån innebure ett slags godkännande
från fastighetsägarnas sida av den en gång gjorda utstakningen. Även
om en bestämmelse, att efter viss tid rätta sträckningen av redan nu befintliga
skifteslinjer skulle bestämmas i första hand efter de gränsmärken, som kunde
återfinnas och vore orubbade, icke finge betydelse för alla felaktiga eller ovissa
gränser, vore dock frågan örn beredande av rättskraft åt redan förefintliga, i
behörig ordning å marken utmärkta gränser mellan vid skifte utlagda ägolotter
av den största betydelse.

I fråga om dessa gränslinjer kunde det emellertid sättas i fråga, huruvida
den i fråga örn blivande gränser föreslagna tiden av ett år för klander vore
tillräcklig. Den omständighet, att nu gällande rättspraxis lämnade vederbörande
jordägare öppet att när som helst påkalla undersökning av utstakningens
riktighet, måste givetvis redan i och för sig föranleda till att en preklusionstid,
varigenom denna rättighet avskures, borde tillmätas tämligen lång. För
övrigt kunde i motsatt fall icke utan skäl befaras, att det åsyftade resultatet
icke vunnes, utan att i stället jordägare, som icke medhunne att göra de närmare
undersökningar, vartill anledning eventuellt kunde förefinnas, i större
utsträckning än vad annars skulle blivit fallet, begärde gränsbestämningar
till förekommande av att en eventuellt felaktig gräns bleve för ali framtid be -

Kungl. Maj:ts proposition nr lt.

ståndande. Om däremot så lång klandertid tillförsäkrades jordägarna, att möjlighet
förefunnes till närmare undersökningar och överväganden, förfölle varje
anledning för jordägarna att blott för undvikande av en preklusionsbestämmelses
rättsverkan inleda ett gränsbestämningsförfarande, som måhända annars
ej skulle hava påkallats. Givetvis kunde olika tider ifrågakomma. Örn
en övergångstid av tio år valdes, syntes densamma vara så tillräcklig, att inga
som helst av de olägenheter, vilka kunde befaras vid en kortare tillmätt övergångsperiod,
komme att göra sig märkbara.

Vid bedömande av huruvida gräns oklandrad iakttagits under tio år efter
det lagstiftningen trätt i kraft, torde avseende ej böra fästas vid mindre skiljaktigheter
mellan den hävdade linjen och den vid förrättningen utmärkta. För
att gräns skulle kunna sägas vara utmärkt vid förrättning, som åsyftades,
borde erfordras, att gränsen vid förrättningen utmärkts i behörig ordning;
i fall, där gränserna efter skifte eller annan jorddelningsförrättning utmärkts
å marken av delägarna själva, bleve lagstiftningen sålunda ej tillämplig. . Vid
tvekan huru gränsmärken tillkommit borde antagas, att de tillkommit i behörig
ordning.

I enlighet med vad sålunda anförts hade föreslagits, att i en särskild lag
skulle stadgas, att, därest vid skifte, vilket fastställts, innan ändringen i
21 kap. 47 § jorddelningslagen trätt i kraft, gräns mellan ägolotter utmärkts
å marken till sträckning, som ej överensstämde med skifteskartans och därtill
hörande handlingars visning, och denna gränsens sträckning oklandrad
iakttagits under tio år efter det nu ifrågavarande lag trätt i kraft, därvid
skulle förbliva.

Vad i det föregående anförts hade haft avseende å skifteslinjer. Det vore
också med avseende å dem som en lagändring skulle få sin huvudsakliga betydelse.

Med skifteslinje vore i nu ifrågavarande avseende helt att jämställa gränslinje
tillkommen vid hemmansklyvning. Även gräns tillkommen vid awittring
ansåges med avseende å normen för bestämmande av dess rätta sträckning
hava samma karaktär som skifteslinje; karta och handlingar rörande avvittringen
ansåges sålunda bestämmande (se N. J. A. 1919 s. 382). Även vad som
anförts i det föregående torde äga tillämpning på awittringslinjer. Emellertid
förekomme hemmansklyvning ej längre såsom särskild form av jorddelning och
awittringsverket vore numera avslutat. Nya hemmansklyvnings- och avvittringslinjer
kunde sålunda ej tillkomma. Beträffande redan förefintliga dylika
linjer torde motsvarande bestämmelse som rörande skifteslinjer böra meddelas.
I förslaget till nyssberörda särskilda lag hade också intagits ett stadgande,
att vad däri sades örn skifteslinjer även skulle gälla, där vid annan lantmäteriförrättning,
vid vilken gräns mellan olika ägoområden skolat utmärkas å marken
efter upprättad kartas visning, förelupit fel vid utmärkandet av sådan
gräns.

Vad härefter anginge frågan i vad mån särskilda bestämmelser fordrades
angående gränser tillkomna i samband med ägostyckningar och avstyckningar,
så vore vid dessa i regel upplåtelse av visst område på marken det primära,
till vilken sedan förrättningen hänförde sig. I dylika fall vore enligt redan
tillämpad rättspraxis de vid förrättningen på marken utmärkta gränserna avgörande,
och kartan innefattade sålunda endast ett bevismedel, i händelse
ovisshet rådde örn dessa gränsers sträckning (se N. J. A. 1915 s. 32). I dessa
fall erfordrades sålunda inga särskilda lagstadganden. Det nu sagda hade tilllämpning
på sådana upplåtelser, där upplåtelsen föreginge delningen. I de

Bihang lill riksdagens protokoll 193%. 1 sami. 4 haft. (Nr 4). 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Yttranden
över departements''

utkasten.

Länsstyrel serna.

fall åter där delning ägde rum då ännu fastigheten befunne sig i en ägares
hand, kunde förhållandena ställa sig i viss män olika. Hade, efter det delningsförrättningen
ägt rum, en försäljning kommit till stånd med utvisande
av de på marken utmärkta gränserna, torde en domstol komma att anse dessa
grundläggande för köpeavtalet. Hade åter till grund för avtalet legat den vid
förrättningen upprättade kartan, kunde resultatet bliva ett annat. I ena som
i andra fallet bleve det avgörande emellertid en tolkning av upplåtelsen, vilken
lämpligen borde hänskjutas till domstols bedömande. Någon ändring i vad
sålunda i dessa senare fall torde gälla beträffande genom ägostyckning och
avstyckning tillkomma gränser, torde ej'' vara påkallad eller lämplig. (Jordavsöndringar
komme i detta sammanhang ej i fråga, då kring dem ej funnes
några vid fastställd lantmäteriförrättning utmärkta gränser.)

Gränser tillkomna vid ägoutbyten, utbrytningar av servitut utan sammanhang
med skifte samt förättningar enligt 20 kap. 5 § jorddelningslagen torde åter
med avseende å normen för bestämmande av deras rätta sträckning äga samma
karaktär som skifteslinjer. Samma skäl, som talade för införande av klanderoch
preklusionstid beträffande utmärkandet av skifteslinjer, gjorde sig därför
gällande även i fråga örn dessa gränser. Ändring hade därför föreslagits i
21 kap. 47 § jorddelningslagen i syfte att införa samma klandertid beträffande
utmärkandet av gränser av nämnda slag som beträffande utmärkandet
av skifteslinjer. Att stadgandena i lagen örn rätta sträckningen av vissa ägogränser
skulle bliva tillämpliga på ifrågavarande gränser följde därav, att
nu berörda förrättningar vore att beteckna såsom ''lantmäteriförrättning, vid
vilken gräns mellan olika ägoområden skolat utmärkas å marken efter upprättad
kartas visning’.

Vid avsättande av mark till gemensamhetsskog utan sammanhang med skifte
torde fastställandet av gränserna på marken bliva det primära och för dessa
förrättningars del torde därför ändring i jorddelningslagen icke vara behövlig.

Om en delägare i ett skifteslag inom de tio åren begärde gränsbestämning
kring sin ägolott och det därvid befunnes, att ej endast gränserna kring hans
ägolott enligt skifteskartan blivit felaktigt utmärkta utan att en allmän förskjutning
av samtidigt tillkomna ägogränser ägt rum vid dessas utmärkande,
borde samtliga delägare i skifteslaget, vilka härav berördes, äga rätt att även
få sina gränser rättade i enlighet med kartan, trots att till äventyrs dessa gränser
oklandrade iakttagits under tio år. Möjlighet att få dessa gränser bestämda
samtidigt med gränserna kring förstnämnda ägolott skulle komma att förefinnas
enligt de stadganden örn gränsrevision, vilka föresloges i departementsutkastet.
Utan ett särskilt stadgande i lagen örn rätta sträckningen av vissa ägogränser
skulle emellertid, därest de tio åren gått till ända, såsom gränsernas rätta
sträckningar komma att anses de å marken utmärkta. Ett stadgande erfordrades
därför av innehåll, att vad i 1 § i sistnämnda lag stadgades ej utgjorde hinder att
i nu berörda fall bestämma ifrågavarande gränser till andra sträckningar än
de tidigare utmärkta och hävdade.

De flesta av de hörda myndigheterna hava tillstyrkt de föreslagna bestämmelserna
eller förklarat sig icke hava haft något att erinra mot dem.

Av länsstyrelserna hava endast länsstyrelserna i Blekinge, Hallands, Jämtlands
och Norrbottens län haft något att i huvudsak invända. Länsstyrelsen i
Blekinge län har funnit det betänkligt att giva en under tio år oklandrat iakttagen
men dock oriktig gränssträckning, låt vara att den utmärkts vid förrättning
i behörig ordning, vitsord framför den till den laga kraftvunna för -

Kungl. HajJs proposition nr 4.

rättningen hörande kartans visning. Länsstyrelsen i Hallands län har ansett
det icke tillrådligt att på sätt föreslagits i den särskilda lagen avskära möjligheterna
att vinna rättelse i de ofta mycket stora felaktigheter, som vidlåda
gränslinjernas utmärkande å marken i äldre tider. Det har ock synts länsstyrelsen
ibland vara svårt att bevisa, huruvida förefintliga rösen och andra
gränsmärken åstadkommits av behörig förrättningsman eller endast av delägarna
själva, i vilket senare fall desamma enligt promemorian icke skulle
få orubblighet ens efter de tio årens förlopp. Länsstyrelsen i Jämtlands län
har avstyrkt förslaget, i vad det avser äldre ägogränser. Fastställandet av
de för preklusionsförfarandets tillämpning uppställda förutsättningarna - att
gränsen utmärkts i behörig ordning och att sträckningen oklandrat iakttagits
— vore, enligt länsstyrelsens mening, en mycket vansklig för att icke säga
omöjlig uppgift. Frånsett bevisvanskligheterna förefölle det ovisst, örn utsättandet
av gränsmärken exempelvis i fjälltrakter vore tillräckligt noggrant för att
erhålla vitsord framför kartan. Riktigheten av den i promemorian uttalade
uppfattningen, att i regel vid fastighetsförsäljning köpeskillingen beräknades
efter området å marken, kunde sättas i fråga, i det att köparen ofta torde få
nöja sig med att besiktiga delar av skogsmarken samt efter karta och handlingar
göra en överslagsberäkning av den produktiva arealen och skogstillgången
därå. Det förefölle därför länsstyrelsen sorn örn det skulle vara
mera tjänligt för rättssäkerheten att allt fortfarande låta kartan med handlingarna
äga vitsord. Länsstyrelsen i Nor vbottens län slutligen har funnit anledning
föreligga att på ifrågavarande område framgå med största försiktighet.
Gällande regler vore betingade av historiska förhållanden och djupt rotade i det
allmänna rättsmedvetandet. Gränsmärken kunde lätt nog rubbas och det mäste
ofta möta stora svårigheter att bevisa att sådan rubbning ägt rum. Därför
bleve kartan i regel ett säkrare bevismedel för gränsens rätta sträckning än
mer eller mindre permanenta gränsmärken på marken. 4

I sina yttranden hava länsstyrelserna jämväl till behandling upptagit bland
annat följande särskilda spörsmål.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har berört den i utkastet uppställda förutsättningen
för inträde av preklusion, att gräns skulle hava oklandrat iakttagits
under preklusionstiden, och därvid framhållit, att det i fråga örn vidsträckta
och avlägset belägna skogsmarker säkerligen ofta icke kunde angivas,
huruvida de på marken utstakade gränserna iakttagits, enär några omständigheter,
antydande vilken mark, som ansetts höra till viss fastighet, mången
gång icke kunde åberopas. På grund härav syntes det för preklusionens
inträdande icke böra fordras mera än att gränserna lämnats oklandrade. Därest
det visades, att de å marken utmärkta gränserna icke iakttagits, torde dock
preklusion icke böra inträda. Samma fråga har även behandlats av länsstyrelsen
i Jämtlands län, som därvid påpekat, att i avseende å hävdandet bevisningen
syntes bliva förenad med stora svårigheter. Som bekant hägnades i
Norrland i regel icke mellan de långsträckta skogsskiftena. Där betning ägde
rum, strövade kreaturen därför obehindrat över skiftena. I övrigt nyttjades

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

Överlant mätarna.

skogsmarken i allmänhet icke annat än genom avverkning, och det torde väl
bliva just avverkningen, som väckte tvisten örn gränserna till liv.

I avseende å preklusionstidens längd har länsstyrelsen i Örebro län ansett
sig böra förorda en förkortning av den föreslagna tiden till femi år,
medan länsstyrelsen i Västernorrlands län däremot ansett det böra tagas
under övervägande, huruvida icke en längre preklusionstid, förslagsvis
tjugu år, borde stadgas. Det syntes nämligen sistnämnda länsstyrelse vara
förenat med synnerligen stora svårigheter för ägare av större och mera svårtillgängliga
skogsmarker att utröna örn ägogränserna överensstämde med skifteskarta
och handlingar. Först efter mycket lång tid, ofta endast i samband
med en senare lantmäteriförrättning, torde enligt länsstyrelsens mening en felaktig
gränsutstakning kunna upptäckas.

Slutligen har med avseende å lagstiftningens omfattning länsstyrelsen i
Stockholms län ifrågasatt, huruvida icke den föreslagna lagen örn rätta
sträckningen av vissa ägogränser borde utsträckas att avse jämväl gränser,
tillkomna vid ägostyckningar och avstyckningar.

överlantmätarna hava i allmänhet tillstyrkt de föreslagna bestämmelserna.
Endast fem hava haft erinringar att framställa mot förslagets huvudgrunder,
överlantmätaren i Kalmar län har funnit det föreslagna preklusionsförfarandet
kunna missgynna inteckningshavare, i det att en person, som ägde
tvenne intill varandra liggande fastigheter, skulle kunna med berått mod ändra
mellan fastigheterna befintliga rå och rör och därigenom godtyckligt förminska
den ena fastighetens värde. Överlantmätaren i Malmöhus län har avstyrkt
den föreslagna lagstiftningen med hänsyn till dess innebörd att förminska
betydelsen av den å skiftet meddelade fastställelse^ överlantmätaren
i Hallands län har avstyrkt förslaget dels med hänsyn till svårigheterna att
på ett effektivt sätt bringa lagen till jordägarnas kännedom, dels ock av fruktan-
för stor anhopning av gränsbestämningsförrättningar inom den föreslagna
tioårsperioden, överlantmätaren i Göteborgs och Bohus län har funnit möjligheten
till rättelse i utmärkandet å marken av blivande skifteslinjer icke böra
vara bundet till så kort tidsfrist som ett år. Överlantmätaren i Västernorrlands
län slutligen har funnit sig icke vara fullt övertygad örn nyttan av ett preklusionsförfarande
huvudsakligen av det skäl, att detsamma säkerligen skulle
leda till att enligt karta och handlingar i hög grad felaktiga gränser kunde
bliva såsom orubbliga bestående.

överlantmätarna hava i sina yttranden jämväl berört bland annat följande
särskilda spörsmål.

Frågan huruvida det, såsom i promemorian göres gällande, bör vara en förutsättning
för inträde av preklusion, att de laga gränsmärkena kvarstå orubbade,
har varit föremål för uttalanden av överlantmätarna i Östergötlands och örebro
län, vilka ifrågasatt, huruvida icke preklusion borde inträda även i de
fall, då de en gång utsatta gränsmärkena ersatts av exempelvis diken, gärdesgårdar
eller därmed jämförliga gränsskillnader. Överlantmätaren i Västmanlands
län har påpekat de svårigheter, som kunna möta att efter preklusions -

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

tidens utgång utstaka enstaka skifteslinjer, exempelvis å en bys skog, i vilka
alla gränsmärken saknas. Vid utstakning av dylik linje ginge det ej att enbart
följa karta och handlingar, utan hänsyn måste tagas till närliggande fastlåsta
gränslinjer.

I avseende å den uppställda fordran på hävd för preklusions inträde har
överlantmätaren i Jönköpings län påpekat, att i en lång skifteslinje kunde
finnas endast ett eller ett par råmärken, mellan vilka den enligt kartan raka
linjen, sådan den på marken hävdades, slingrade sig i ett flertal bukter
och krökningar, samt framhållit, att i dylika fall det borde vara de på marken
befintliga råmärkena, som efter preklusionstidens utgång borde äga vitsord
och bliva gällande, och att gränsen sålunda vid framtida gränsbestämningsförrättning
borde utstakas i rak linje mellan dessa. Överlantmätaren i Kopparbergs
län har framhållit, att det stundom hände, att en skifteslinje, som enligt
kartan skulle vara rak, på marken hävdades i krokig sträckning mellan
tvenne i behåll varande ändrösen utan att visare funnes i den krokiga linjen,
överlantmätaren ansåge tveksamt, huru i ett dylikt fall vid gränsbestämningsförrättning
efter preklusionstidens utgång borde förfaras, där förening om gränsens
sträckning icke kunde träffas. Det föreslagna villkoret, att gräns skulle å
marken hava utmärkts vid skifte till den sträckning, vari den hävdades, torde
överhuvudtaget i alltför många fall föranleda tvekan örn preklusionsbestämmelsens
tillämplighet. Svårigheten skulle bliva avsevärt mindre, örn sådan
ändring vidtoges, att rätta sträckningen av ägogräns bestämdes med ledning
av karta och handlingar först och främst efter de utsatta gränsmärken, vilkas
läge kunde konstateras och vilka befunnes icke hava utsatts för rubbning,
överlantmätaren i Gävleborgs län har uttalat, att det vid gränsbestämningar
i skogsmark förekomme synnerligen ofta, att någon exakt hävdelinje ej kunde
konstateras. Detta vore särskilt fallet i avlägsna skogstrakter, där skogsskötsel
endast bestode i avverkning, så snart beståndet vore avverkningsbart.
Det vore i våra egentliga skogsbygder icke ovanligt, att de olika skogstrakterna
ej i awerkningssyfte beträddes oftare än vart femtionde år. Att i sådana
trakter fixera en viss hävdelinje skulle ofta bliva synnerligen svårt, åtminstone
å platser, där rösläggning endast sparsamt förekommit. Understundom förelågc
det fall, att flera hävdelinjer funnes. Vore rösläggningen gles, bleve
markägarna nödsakade att i samband med avverkningar själva verkställa
uppstakning av gränslinjen. På dylikt sätt tillkomna linjer vore ofta långtifrån
raka och föranledde icke sällan ägaren av angränsande mark att å sin
sida uppgå linjen. På detta sätt kunde olika versioner av samma linje uppstå.

Mot den i utkastet föreslagna pr eklusion silden av tio år hava fyra överlantmätare
framställt erinringar. Deras önskningar gå dock i motsatta riktningar.
överlantmätarna i Jönköpings och Västernorrlands län anse den föreslagna
tiden för kort och föreslå femton respektive tjugu år. Den förre hänvisar
härvid till de osäkra förhållanden, som för närvarande råda med avseende
å äldre sekundära gränser. Den senare anför som skäl för den längre
tiden farhågor för en allt för stor anhopning av ansökningar örn gränsbestämning
under en kortare preklusionstid. överlantmätarna i örebro och Kopparbergs

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

läll anse däremot, att en kortare preklusionstid bör bestämmas. Överlantmätaren
i Örebro län, vilken framhåller såsom önskvärt, att rubbning- av vid skiftesförrättning
bestämda gränser måtte ifrågakomma i så liten utsträckning som möjligt,
föreslår med hänsyn härtill, att preklusionstiden sättes till ett år. Överlantmätaren
i Kopparbergs län föreslår preklusionstiden till fem år under framhållande,
att man med hänsyn till den nya mätningsförordningen torde kunna räkna
med att för närvarande alla ägogränser, som i mera avsevärd mån hava annan
sträckning å marken än å kartan, redan under i det allra närmaste tio års tid
utan klander hävdats som gräns mellan respektive fastigheter.

Lantmäteri styrelsen.

Äldre ägogränser.

Styrelsens
majoritet.

Lantmäteristyrelsen (byråcheferna Palm och Sandberg) har i vad förslaget
avser äldre ägogränser tillstyrkt detsamma.

I sitt yttrande erinrar lantmäteristyrelsen till en början om sina tidigare
gjorda uttalanden i saken samt fastslår, att det otvivelaktigt förhölle sig så,
att ägogränser, som uppkommit genom skiftesförrättningar av olika slag eller
genom avvittring, i viss omfattning till sina sträckningar på marken icke överensstämde
med kartors och därtill hörande beskrivningars visning. Lantmäteristyrelsen
framhåller vidare, att anledningen till att större olägenheter härav
först jämförelsevis sent framträtt huvudsakligen hade sin grund däri, att
anspråken på överensstämmelse mellan karta och mark under de senaste årtiondena
blivit i hög grad skärpta, samt anför härutinnan:

Tidigare hade inom ett skifteslag, som undergått skifte, kunnat förekomma
ganska avsevärda skiljaktigheter mellan kartan och marken i fråga örn skifteslinjernas
sträckning, utan att detta föranlett rättelse vid sekundära delningsförrättningar.
Hade tydliga gränsmärken funnits, och ingen tvist örn yttergränserna-s
sträckning yppats, hade de vanligen följts vid delningen, om ej skiljaktigheten
varit alltför i ögonen fallande. Ägodelningsrätten, som haft att pröva
förrättningen, hade saknat möjlighet att undersöka den tekniska sidan av förrättningens
handläggning, och så hade förrättningen vanligen blivit fastställd.
,Vad som i ett slag förändrat situationen hade varit den omorganisation av lantina
teristaten,. som genomförts år 1909. Genom denna hade förste lantmätarna
förvandlats till byråtjänstemän, vilka fått sig ålagt bland annat att granska de
praktiserande lantmätarnas arbeten, och den 25 januari 1909 hade chefen för justitiedepartementet
utfärdat ett cirkulär till samtliga häradshövdingar och rådhusrätter
i riket, vari framhållits önskvärdheten av att kartor och handlingar rörande
lantmäteriförrättningar före deras prövning och fastställelse underkastades
lantmäteriteknisk granskning genom förste lantmätaren. Ehuru den tekniska
granskningen sålunda icke varit obligatorisk, hade den dock så gott som
omedelbart blivit regel. I lantmäterikontoret hade förste lantmätaren haft tillfälle
att genom jämförelse med kartan rörande den tidigare delningen undersöka,
huruvida delningsobjektets gränser överensstämt med denna, och sålunda upptäckta
avvikelser mellan. de primära skifteslinjernas sträckning enligt kartan
och på marken hade blivit en mycket vanlig orsak till vägrad fastställelse och
återförvisning för ny handläggning. En ytterligare skärpning i här berörda avseende
hade tillkomsten av 1920 års mätningsförordning medfört, varigenom i
det svenska lantmäteriet införts vida strängare begrepp i fråga örn erforderlig
noggrannhet än tidigare varit rådande.

Efter att hava framhållit, att den tekniska granskningen, som numera enligt
jorddelningslagen vore obligatorisk, otvivelaktigt varit till stor nytta, enär

Kungl. Majlis proposition nr b.

genom densamma lantmätarna tvungits att vid förekommande jorddelningsförrättningar
ägna vederbörlig omsorg åt rågångsfrågornas behandling, uttalar
lantmäteristyrelsen, att den stränga fordran på överensstämmelse mellan
kartan och marken, som numera upprätthölles, på många håll även haft verkningar,
som för vederbörande jordägare varit mindre lyckliga. I denna del anför
styrelsen:

Inom skifteslag, där avvikelser mellan kartan och marken i fråga örn skifteslina
enias sträckning mera allmänt förekommit, hade i samband med sekimdara
delningsförrättningar och fristående gränsbestämningar framtvungits
omfattande och dyrbara undersökningar för bestämmande av gränslinjernas
rätta sträckning. Och sedan en gränslinje salunda blivit flyttad till överensstämmelse
med kartan, hade den tappande parten nödgats begära ny gränsbestämning
för att av en annan granne få ersättning för vad han förlorat, balunda
hade mångenstädes tillskapats en allmän rättsosäkerhet med åtföljande
osämja och vantrevnad. Därtill komme att mången ^gjort stora förluster genom
att han utan ersättning måst avträda sparad ståndskog eller verkställda
odlingar eller genom att honom tillhörig byggnad eller anläggning kommit att
falla utom området för hans fastighet. Till dessa olägenheter komma andra
och svårare, då gränsförflyttningen drabbade en skifteslott, inom vilken tidigare
verkställts sekundär delning, som .sålunda, rubbades, eller från vilken
genom avsöndring eller avstyckning avskilts områden, vilka genom gränsflyttningen
bleve helt eller delvis liggande utom stamfastighetens område, ^slutligen
borde icke heller förbises de avsevärda direkta kostnader, som alla dessa
gränsbestämningar förorsakade landets jordägare. Enligt verkställda beräkningar
hade de årliga kostnaderna sedan år 1910 mer än . fördubblats och
kunde nu beräknas uppgå till omkring 500,000 kronor. Därtill komme rättegångskostnader,
som icke läte sig ens tillnärmelsevis beräkna.

Under erinran, att lantmäteristyrelsen redan i sitt yttrande den 12 mars 1912
över lagberedningens förslag till ny jordabalk framkastat tanken pa ett preklusionsförfarande
såsom det enda effektiva botemedlet mot den radande osäkerheten
i fråga örn befintliga skifteslinjer och därmed jämställda ägogränser
—- en tanke som ånyo framförts i styrelsens utlåtande den 28 april 1924 angående
förslag till jorddelningslag —- framhåller styrelsen, att erfarenheterna
från de senare åren icke givit styrelsen anledning att ändra mening, samt yttrar
vidare:

Styrelsen hade fastmer ytterligare stärkts i sin uppfattning örn nyttan och
nödvändigheten av ett preklusionsförfarande, enligt vilket efter, den stadgade
preklusionstidens utgång, skifteslinjer, varl å marken funnes i behörig ordning
nedsatta gränsmärken, skulle förbliva i denna sträckning.. Den förebragta
utredningen syntes giva vid handen, att. en lagstiftning i denna
riktning hade starkt stöd av allmänna meningen såväl bland den
jordägande befolkningen som bland lantmätarna. Emellertid hade även höjts
varnande röster, vilka ej torde böra lämnas obeaktade. Salunda hade framhållits,
att det föreslagna preklusionsförfarandet innebure en fara, för rättssäkerheten,
därest efter preklusionstidens utgång ägogränser, varl ej. funnes
några gränsmärken, måste utstakas exakt efter, kartan. Detta torde ej kunna
bestridas, men styrelsen förmenade, att preklusionsförfarandet med nödvändighet
måste förutsättas medgiva tillbörligt hänsynstagande till de fastlåsta gränserna.
Örn t. ex. fyra i följd efter varandra liggande ägoskiften A, B, C och
D vid den i samband med skiftet verkställda utstakningen samtliga förskju -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

tits 30 meter längre söderut än kartan visade, och gränserna mellan A och B
samt mellan C ochD genom preklusionsbestämmelserna blivit fastlåsta i den
sträckning de hade å marken, så torde icke gränsen mellan B och C, vari gränsmärken
antoges saknas, sedermera rimligen kunna på grund av kartans visning
iortlyttas 30 meter norrut in på ägoskiftet B, utan det sannolika vore,
nion e? eventuell gränsbestämnmgsförrättning samma skifteslinje måste bibehållas
i den sträckning den hade på marken. På detta sätt torde inom ett
stort antal skifteslag, där mera omfattande felaktigheter i utstakningen förelage,
elter preklusionstidens utgång flertalet av de skifteslinjer, vari gränsmärken
saknades, bliva bundna vid deras dittills hävdade sträckning på marJken,
oaktat denna icke överensstämde med kartans och handlingarnas visning
I sjalva verket torde här berörda fråga vara av den vikt att därav berodde,
örn ett preklusionsförfarande överhuvud kunde anses tillrådligt eller icke.
Mäste man av principiella skäl intaga den ståndpunkten, att efter preklusionstidens
utgång en skifteslinje, vari gränsmärken saknades, skulle utstakas
ef?£t <?.iter kartan med tillhörande handlingar även i det fall att angränsande
SKiltesnnjer blivit fastlasta i läge, som avsevärt skilde sig från kartans visning,
torde sa stor risk för orättvisor och i många fall fullkomligt rätts aven

föreligga, att styrelsen ansåge sig böra avstyrka hela lagstiftningen.
hinge man däremot jämka utstakningen efter de fastlåsta linjerna,
tordell de flesta fall ett materiellt något så när tillfredsställande resultat kunna
uppnäs. Att emellertid ett sådant haltande mellan två olika principer kunde
antagas stundom medföra mycket svårlösta konflikter ville lantmäteristyrelsen
ingalunda fördölja.

Efter att vidare hava ingått på de skäl, som av överlantmätarna anförts mot
införande av ett preklusionsförfarande, samt funnit desamma icke kunna tillerkännas
avgörande betydelse, framhåller lantmäteristyrelsen sammanfattningsvis,
att nyttan av preklusionsförfarandet vore så stor, att de risker för
besvärligheter i vissa avseenden, som tilläventyrs kunde föreligga, icke borde
avskräcka fran införande av ett sådant förfarande.

I de av överlantmätarna till behandling upptagna särskilda spörsmålen har
lantmäteristyrelsen gjort i huvudsak följande uttalanden.

Den ° ifrågasatta utsträckningen av preklusionsförfarandet till att omfatta
även sådana skifteslinjer, vari lagliga gränsmärken icke längre funnes kvar,
funne lantmäteristyrelsen leda till alltför betänkliga konsekvenser för att kunna
tillstyrkas. I vissa fall, t. ex. i fråga örn parallella gränslinjer i skogsmark,
torde man emellertid, såsom styrelsen i annat sammanhang i sitt yttrande
framhållit, vid bestämmande efter preklusionstidens utgång av gränslinje,
i. vilken gränsmärken icke funnes, bliva nödsakad för att komma till ett rimligt
resultat^ taga hänsyn till närliggande gränslinjer, i vilka gränsmärken
funnes i behåll och vilka sålunda vore bundna till sin sträckning på marken.
Pa detta satt droge det föreslagna preklusionsförfarandet med sig såsom en
nödvändig konsekvens, att stundom även gränser, vari gränsmärken saknades,
efter preklusionstidens utgång ej längre kunde bestämmas enbart med ledning
av kartan och skifteshandlingarna utan måste anses bundna vid deras dittills
hävdade sträckning på marken. Detta torde dock få betraktas som en nödfallsutväg,
som icke borde tillgripas annat än då tvingande skäl förelåge.

I det framhållna fallet, att en skifteslinje, som enligt kartan skulle vara rak,

Kungl. Majlis proposition nr h.

på marken hävdades i krokig sträckning mellan tvenne i behåll varande andresen
utan att visare funnes i den krokiga linjen, syntes det lantmäteristyrelsen
väl ligga närmast till hands, att förrättningsmännen beslöte att gränsen skulle
gå rak mellan androsena såsom kartan utvisade, men förmenade styrelsen, på
sätt den tidigare framhållit, att fall kunde finnas, då gränsen med hänsyn till
sträckningen av närbelägna, fastlåsta skifteslinjer borde utstakas krokig.

I fråga örn preklusionstidens längd vore lantmäteristyrelsen av den uppfattningen,
att om någon ändring skulle göras, denna borde gå ut på en minskning;
dock torde med hänsyn till att det nog komme att dröja något år, innan lagen
bleve allmänt bekant bland jordägarna, tiden ej böra bestämmas kortare än
fem år.

Slutligen har lantmäteristyrelsen påpekat, att preklusionsbestämmelsen borde
givas sådan avfattning, att den omfattade även gränser, som utmärkts vid
tegskiften samt storskiften och hemmansklyvningar, vilka vunnit laga kraft
utan att hava blivit fastställda.

Byråchefen Bagger-Jörgeusen har anmält från lantmäteristyrelsens yttran- Reservation,
de skiljaktig mening och avstyrkt förslaget örn införande av ett preklusionsförfarande.
Till stöd härför har han anfört:

Skiljaktigheter mellan ägogränsers läge å marken och å de kartor, enligt
vilka de blivit bestämda, förekomme i stor utsträckning samt vore i vissa delar
av landet så betydande och förorsakade så allvarliga olägenheter, att de i och
för sig väl kunde påkalla en lagstiftning i syfte att pa ett radikalt sätt kunna
nedbringa dessa olägenheter. Det kunde synas som örn det föreslagna preklusionsförfarandet
skulle kunna i avsevärd grad lösa. svårigheterna, men då det
gällde att vid gränsbestämningar införa en ny princip, som stöde i avgjort motsatsförhållande
till vad som hittills gällt, torde det vara nödvändigt att i. någon
mån söka utröna vad det föreslagna preklusionsförfarandet komme att vid tilllämpningen
innebära för förfarandet vid gränsbestämningar som helhet betraktat.
I sitt utlåtande hade lantmäteristyrelsen framhållit åtskilliga förhållanden,
vilka måste medföra tveksamhet i avseende på lämpligheten av det ifrågasatta
preklusionsförfarandet. I detta hänseende kunde ytterligare framhållas

följande. o . .

Ägogränser skulle komma att fastläggas efter två motsatta principer, vilka
ofta skulle komma i tillämpning på samma område och även för samma ägogräns.
Detta torde komma att medföra osäkerhet och villrådighet hos förrättningsmännen
samt giva rum för godtycke, vilket allt skulle medföra ökade anledningar
till rättstvister. Ofta torde det bliva synnerligen vanskligt att avgöra,
på vilket sätt befintliga markeringar tillkommit. I äldre tider voro de
markeringar, som utsattes i ägogränser, ofta mycket bristfälliga, varför de
snart voro helt eller delvis försvunna, och ej sällan hade de sedermera ersatts
genom nya av sakägarna själva utsatta märken, som ej kunde skiljas från sådana,
som utsatts i behörig ordning. Även förekomme välbevarade markeringar,
som tillkommit före laga skiftena vanligen vid storskiftena och som förorsakade
misstag och villrådighet. Man skulle sålunda ansluta äganderätten
till på marken befintliga märken, örn vilkas tillkomst man ej vöre säker och
som kunde avsevärt strida mot kartans visning. Det borde också framhållas.,
att vid köp av fast egendom köpeskillingen i stor utsträckning grundades på
skifteshandlingarnas arealuppgifter och ej på arealen för det hävdade området,
vilken sakägarna ofta, särskilt i skogsmark, hade svårt att utröna.

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Nya ägogränser.

Kostnaderna för gränsbestämningar vore visserligen avsevärda, men även
utan ett preklusionsförfarande komme de givetvis småningom att nedgå och
med hänsyn till vad nyss sagts vore det ingalunda säkert, att de med det nya
förfarandet skulle komma att nämnvärt nedgå.

Vad lantmäteristyrelsen i sitt utlåtande framhållit örn att en gräns, som
läge i närheten av en genom preklusionsförfarandet fastlagd gräns, ofta måste
utstakas dels efter kartan, dels med hänsyn till den sålunda fastlagda gränsen
vöre värt största beaktande. Ett dylikt förhållande måste givetvis bliva synnerligen
betänkligt med hänsyn till den praktiska tillämpningen.

, Slutligen torde böra framhållas, att jorddelningslagen medfört möjlighet att
vid gränsbestämning i viss mån genom förening avvika från den fastställda
kartans visning. Detta och de föreslagna gränsrevisionerna utgjorde lättnader
i förfarandet vid gränsbestämning, vilka emellertid vilade på samma principer,
som av ålder tillämpats. De minskade även i viss mån behovet av det föreslagna
preklusionsförfarandet. Det sistnämnda skulle även i en hel del fall
hindra, att gränsrevisionerna erhölle önskvärd omfattning.

I vad förslaget avser införande i jorddelningslagen av viss kortare klandertid
för vinnande av rättelse i utmärkandet å marken av framdeles tillkommande
ägogränser har lantmäteristyrelsen avstyrkt detsamma. Såsom skäl härför
framhåller styrelsen, att örn det beträffande äldre gränser kunde anses
föreligga ett nödläge, som motiverade en så extraordinär åtgärd som ett
preklusionsförfarande, så vore detta ingalunda förhållandet beträffande sådana
ägogränser, som tillskapades vid laga skiften och andra jorddelningsförrättningar,
som hädanefter verkställdes. Härutinnan anför styrelsen:

Sedan 1920 års mätningsförordning efter det gångna decenniets brytningstid
numera kunde sägas hava kommit i full tillämpning, torde man ej behöva befara,
att några större skiljaktigheter mellan kartan och marken beträffande sträckningen
av nytillkomna ägogränser skulle förefinnas. Att till följd av direkt försumlighet
från förrättningsmannens sida ett grövre utstakningsfel även hädanefter
en och annan gång kunde förekomma vore visserligen sant, men ett sådant fel
inskränkte sig i så fall till en viss linje och kunde lätt rättas. Man hade även
att räkna med att mätningsmetoderna alltjämt förbättrades, och särskilt hade
så under de senare åren blivit fallet genom att lantmätarna i allt större utsträckning
övergått till att vid skiftesförrättningar utföra stommätningen genom polygonmätning.
Det bevismedel, med ledning varav vid tvist örn en skifteslinjes
sträckning på marken denna enligt nu tillämpad rättspraxis skulle bestämmas,
nämligen skifteskartan jämte tillhörande beskrivning, hade alltså under det
sista decenniet vunnit högst väsentligt i tillförlitlighet. Och det vore väl att
hoppas, att man inom ej alltför avlägsen framtid skulle kunna komma så långt
att, åtminstone då det gällde värdefullare mark, gränspunkterna skulle kunna
säkerställas genom angivande av koordinater i förhandenvarande koordinatsystem.
Så skedde för övrigt redan nu i stor utsträckning, då det gällde avstyckning
av lägenheter inom tättbebyggda områden, och önskvärt vore givetvis, att
samma förfarande tillämpades vid skiftesförrättningar. Det kunde då synas
egendomligt, att förslag nu framkommit örn införande av en preklusionstid av
ett år efter skiftets fastställelse, inom vilken rättelse i utstakning skulle begäras,
vid äventyr att eljest skifteslinjen fastlåstes i den sträckning, vari den blivit
på marken utmärkt. Den motivering härför, som promemorian innehölle,
saknade emellertid ingalunda visst fog. Man kunde sålunda mycket väl gå med
på att det i och för sig måhända kunde vara lika riktigt att anse, att det borde
vara det på marken utmärkta resultatet av skiftet, som skulle vinna fastställelse.
Det torde icke heller kunna förnekas, att det kunde synas för jordägarna

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

innebära en viss trygghet att efter preklusionstidens utgång kunna fullt förlita
sig på de nedsatta gränsmärkena. Denna trygghet torde emellertid vara av
ganska bedrägligt slag. Om en illvillig jordägare toge sig för att flytta ett
gränsmärke in på grannens mark, och tvist sedan uppstode örn gränsens sträckning,
komme gränsmärket att äga vitsord, örn. grannen icke kunde^ bevisa, att
märket vore flyttat. Att förebringa sådan bevisning torde många gånger ställa
sig ytterligt svårt, särskilt då det gällde gränsmärken i skogsmark. Vittnen
kunde sällan framskaffas och, örn någon längre tid förflutit efter flyttningen,
vore det vanligen omöjligt att uppleta några på marken synliga bevis. _ Särskilt
gällde detta örn en del enklare men mycket allmänt använda markeringsmateriel
t. ex. järnrör och träpålar, vilka endast neddreves i marken, och som vid
uppdragandet efterlämnade så obetydliga märken, att dessa efter kort tid ej
mer kunde upptäckas. Med ledning av skifteskartan däremot kunde^ lätt konstateras,
om märket blivit flyttat, enär därå funnes antecknade demåttuppgifter,
som erhållits, då gränsmärket vid dess nedsättande inmättes i förhållande
till stomnät, mätningslinjenät eller stödpunkter. Men då gränsmärket, intill
dess det bevisats vara rubbat, ägde vitsord framför kartan, torde val kartan
ej kunna åberopas såsom bevismedel. Man kunde da fråga sig, vartill hela
denna tidsödande och omständliga apparat med ägogränsernas säkerställande
egentligen skulle tjäna, örn det därigenom hopbragta bevismaterialet icke skulle
kunna trygga mot bedrägliga manipulationer med gränsmärkena. . För övrigt
vore gränsmärken ofta utsatta för rubbning utan att detta skedde i bedrägligt
syfte. Bland allmänheten vore respekten för nedsatta märken av olika slag tyvärr
mycket ringa, och det hände ej sällan att de vid uppförande av byggnader
och hägnader samt grävning av diken och anläggning av vägar toges upp och
sedan sattes ner igen utan någon garanti för att de komme på sina rätta platser.
Lantmäteristyrelsen funne alltså nuvarande rättspraxis medföra större
rättssäkerhet än det i promemorian föreslagna förfaringssättet.

Kammarkollegiet har tillstyrkt ''förslaget såväl i vad det avser redan förefintliga
som blivande gränser. Emellertid har kollegiet ifrågasatt, huruvida
icke den föreslagna lagstiftningen borde utvidgas att omfatta även ägostycnings-
och avstyckningslinjer. Kollegiet anför härom:

Promemorian utginge ifrån att i det fall upplåtelse föreginge avstyckning
de vid förrättningen utmärkta gränserna bleve avgörande. Det kunde dock enligt
kollegiets mening tänkas, att försäljningsavtalet hänvisat till en å karta
inlagd gränslinje, och för sådant fall syntes ett särskilt stadgande erfordras,
för att de vid förrättningen behörigen utsatta gränsmärkena, i händelse av
skiljaktighet från kartan, skulle få vitsord mot denna, vilket syntes kollegiet
önskvärt. _ _ 0

Av viss betydelse vore en utvidgning av principens tillämplighetsomrade i
fråga om styckningar, som företagits innan någon försäljning ännu skett. Enligt
promemorian skulle gällande rätt innebära, att i detta fall först omständigheterna
vid en efterföljande försäljning bleve avgörande för huruvida kartan
eller de å marken utsatta gränsmärkena skulle erhålla vitsord, och i denna
rättsregel avsåge förslaget ej att göra ändring. Kollegiet kunde icke finna
regeln lämplig. Syftet med den tidigare mera formlösa jordavsöndringens utbytande
mot avstyckningsförfarandet hade ju varit att erhålla sådana former
för fastighetsbildningen, att man ur lantmäterihandlingar och gränsmärken av
i lag reglerad beskaffenhet skulle kunna förskaffa sig Juli visshet om en fastighets
gränser. Mot detta syfte st redo det att bibehålla en rättsregel, som,
låt vara i det undantagsfall att karta och märken å marken ej överensstämde,
knöte frågan örn fastighets rätta område till ett avtal, som tillåventyrs vore

Kammar kollegiet -

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

Domänstyrelsen
och
lantbruksstyrelsen.

Sveriges

skogsägare förbund.

Departe ments chefen.

muntligt eller,, om skriftligt, likväl måhända ej komme att bliva tillgängligt i
.offentligt arkiv. ^ Förhållandet vore så mycket mera olämpligt, som avtalets
innehåll väl också bleve bindande gentemot godtroende ny ägare.

Enligt nu gällande rätt skulle, därest vid en dylik avstyckningsförrättning
karta och utstakning icke överensstämde, frågan örn den avstyckade fastighetens
omfattning lämnas, obesvarad av rättsordningen och det lämnas i fastighetsägarens
hand att vid den avstyckade fastighetens frånsäljande i en mer
eller mindre avlägsen framtid avgöra denna fråga. Ett sådant förhållande
torde vara främmande för gängse rättsföreställningar, vilka torde innebära, att
sedan, en del. av en fastighet blivit genom fastställd förrättning avskild till
särskild fastighet, dennas omfattning skulle vara av rättsordningen entydigt
bestämd. Att en fastighet rättsligen existerade, men att man det oaktat icke
ens genom rättegång och dom skulle, kunna få utrönt vad som hörde till fastigheten,
syntes icke heller vara överensstämmande med reda och ordning i fastighetsväsendet
och kunde tilläventyrs medföra osäkerhet för innehavare av begränsade
sakrätter till fastigheten.

Domänstyrelsen har icke gjort något uttalande i fråga örn gränsmärkens
vitsord. Lantbruksstyrelsen har, med hänsyn till den betydelse förslagets genomförande
kunde förväntas få för fastighetsägaren-jordbrukaren, funnit sig
böra förorda detsamma.

Sveriges skogsägareförbund har tillstyrkt de föreslagna bestämmelserna.
Förbundet anför:

Såsom lantmäteristyrelsen pa sin tid framhållit, vore skifteslinjerna särskilt
i Norrlands skogsmarker mycket ofta .felaktigt utstakade och en allmänt genomförd
justering av desamma skulle innebära betydande rubbningar i skogsbygdernas
ägogränser. En dylik rubbning vore emellertid ej önskvärd. Jordägarna
betraktade allmänt de av ålder hävdade gränserna som de riktiga.
Förflyttningar av dessa orsakade, även örn därmed skulle åvägabringas en
bättre överensstämmelse med kartan, osäkerhetskänsla och stridigheter mellan
rågrannar. För skogsägare, som väl vårdat eller sparat sin skog, måste
det kännas hårt att pa grund av felaktiga lantmäteriförrättningar, varom tidigare
ingen ägt kunskap, förlora denna skog. Att någon ersättning i penningar
därvid kunde erhållas, vore icke ägnat att helt undanröja den bitterhet, som
berörda rågångsregleringar måste väcka hos i god tro varande skogsägare. Den
respittid av 10 ar beträffande äldre skiften och klagotid av ett år i fråga örn
nya skiften, som föreslagits, funne förbundet lämpliga.

Någon meningsskiljaktighet torde icke föreligga därom, att den nu rådande
osäkerheten i fråga örn rätta sträckningen av äldre skifteslinjer och därmed
likställda ägogränser medför stora olägenheter samt att åtgärder äro i hög
grad av behovet påkallade för att i förevarande hänseende åvägabringa trygghet
och reda. Såsom framgar av den i det föregående lämnade redogörelsen
hava de patalade missförhållandena sin grund i de skiljaktigheter, som i fråga
örn de genom äldre förrättningar tillkomna sekundära gränserna föreligga
mellan dessas angivande a kartan och samma gränsers utmärkande å marken.
Dessa skiljaktigheter, som i ej ringa grad hava sin förklaring i mindre
utvecklade mätningsmetoder, hava uppenbarligen i allmänhet undgått vederbörande
skiftesdelägares uppmärksamhet. För dem hava de å marken utlagda
gränserna framstått såsom avgörande i fråga örn varje delägares ägo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

område, och efter hand som gränserna å ömse sidor iakttagits under en lång
följd av år hava de för den allmänna uppfattningen alltmer kommit att te
sig såsom orubbliga. Under denna förutsättning torde även fastigheterna gång
efter annan hava bytt ägare. Det förekommer också mera sällan, att någon
skiftesdelägare utan samband med annan förrättning under åberopande av
karta och handlingar påyrkar ändring i de å marken angivna gränserna. Den
bristande överensstämmelsen mellan kartan och marken har i allmänhet kommit
i dagen vid sekundära delningsförrättningar och, såsom lantmäteristyrelsen
i sitt yttrande erinrat, huvudsakligen först efter den omorganisation av
lantmäteristaten, som genomfördes år 1909. Med de stränga krav på mätningsteknisk
noggrannhet, som numera upprätthållas, hava i fråga örn äldre
förrättningar skiljaktigheterna mellan karta och mark blivit alltmera framträdande
och i talrika fall lett till de å marken utlagda gränslinjernas förflyttning.
Förutom de kostnader för bestämmande av skifteslinjemas rätta
sträckning, som härigenom åsamkats skiftesdelägarna, hava ej sällan betydande
förluster uppkommit för särskilda jordägare, då dessa genom skifteslinjes
förflyttning nödgats avstå mark, som av dem i god tro innehafts
och brukats. De förändringar, som sålunda åvägabragts, måste visserligen
anses hava stått i överensstämmelse med den formella rättens fordringar, men
helt visst hava de icke alltid motsvarat billighetens krav eller uppburits av
en allmän uppfattning örn deras materiella rättvisa.

Då ett rättande av alla de mer eller mindre felaktigt utmärkta gränserna
å marken till överensstämmelse med kartan skulle — frånsett de betydande
kostnaderna härför — leda till en i det stora hela icke önskvärd rubbning i
de rådande besittningsförhållandena med därav följande olägenheter, lärer någon
annan utväg för att bringa det nuvarande osäkerhetstillståndet ur världen
icke stå till buds än att under vissa villkor låta de å marken utlagda gränserna
gälla gentemot karta och handlingar. I fråga örn ägogränserna inom
skifteslaget skulle alltså i stort sett samma grundsats komma att vinna tilllämpning
som nu är gällande i fråga örn rågångarna kring skifteslaget. Det
inom departementet utarbetade utkastet vilar ock å denna grundsats, och de
över detsamma hörda myndigheterna hava i allmänhet givit det sin anslutning.
De anmärkningar, som framställts mot förslaget, avse mindre frågans
principiella sida än vissa praktiska konsekvenser av detsamma i den utformning
det erhållit. Väl har uti några av de avgivna yttrandena kommit till
uttryck en viss betänksamhet mot principen att tillerkänna de å marken utsatta
gränsmärkena vitsord framför karta och handlingar. Denna betänksamhet
grundar sig i huvudsak på den uppfattningen, att kartan i regel skulle
utgöra en säkrare grund för gränsbestämning än gränsmärkena, enär dessa
ofta lätt kunde flyttas utan att närmare utredning härom vid en senare
gränsbestämning kunde åvägabringas. Det skall icke bestridas, att ur nu
anförda synpunkt kartan såsom sådan lämnar säkrare ledning för gränsens
bestämmande än enbart märkena. Att emellertid detta förhållande skulle utgöra
vägande skäl mot de föreslagna bestämmelserna torde i ej ringa man
bero på missuppfattning av dessa bestämmelsers innebörd. Visserligen skall

Kungl. Majlis proposition nr 4.

enligt förslaget efter den fastställda tidens utgång förrättningskartan ej
längre äga vitsord framför den å marken i vederbörlig ordning utmärkta gränsen,
men det är uppenbart, att kartan jämte tillhörande handlingar alltjämt
skall bibehålla sin betydelse såsom bevismedel i händelse av tvist, var gränsen
blivit vid förrättningen utmärkt å marken. Uppstår sålunda tvivel
örn ett gränsmärkes egenskap av ett i laga ordning utsatt märke för viss
gräns, skall kartan fortfarande vara ett av de medel och kanske det viktigaste,
med vars hjälp man har att söka komma till klarhet i frågan. Giva
omständigheterna vid handen att ett gränsmärke blivit flyttat, skall märket
naturligtvis icke utgöra något stöd för var gränsen bör gå, även örn bevisning
icke kan förebringas angående när och av vem gränsmärket flyttats. Finnes
däremot, trots bristande överensstämmelse mellan kartan och den på marken
utmärkta gränslinjen, ej anledning antaga annat än att gränsmärkena blivit i
behörig ordning utsatta, skola dessa och icke kartan utgöra norm för gränsens
rätta sträckning.

I avseende å de anmärkningar, vartill förslagets utformning givit anleda
ning, vill jag till en början framhålla, att den i promemorian uttalade uppfattningen,
att förutsättning för preklusion borde vara, att de vid gränsens
utmärkande utsatta gränsmärkena alltjämt funnes i behåll, icke torde böra
vidhållas. Det bör vara tillfyllest, att gränsen en gång blivit i laga ordning
utmärkt, och spörsmålet begränsar sig då till frågan, var den sålunda utsatta
gränsen skall anses framgå. Detta är, på sätt jag nyss framhållit, en bevisningsfråga,
vid vars besvarande bevisvärde bör tillkomma varje omständighet,,
som härutinnan kan tjäna till upplysning. Därest med ledning av hägnader,
diken eller närliggande gränser, jämförda med kartan, upplysning kan vinnas,
var gränsen tidigare utmärkts, bör gränsen anses hava denna sträckning,
även örn resultatet blivit ett annat vid en utstakning enbart med ledning av
kartan.

Med denna min uppfattning sammanhänger, att jag ej heller anser hävden
böra tilläggas samma avgörande vikt som i utkastet. Hävden torde icke
böra äga annan betydelse än såsom ett bevismedel -— låt vara ett viktigt sådant
— jämte andra angående gränsens rätta sträckning. Återfinnas de en gång
utsatta gränsmärkena, böra de mindre avvikelser mellan gränsmärken och
hävd, som ej sällan föreligga, icke utesluta tillämpning av preklusionsbestämmelsen.
Anledning torde saknas att i dylikt fall frånkänna de utsatta gränsmärkena
vitsord. Finnas icke gränsmärkena kvar, kommer hävden självfallet
att öva större inflytande. Är slutligen marken av den beskaffenhet,
att någon hävd av densamma icke kan anses förekomma, bör denna omständighet
icke utesluta preklusion, örn förutsättningar härför i övrigt äro för
handen.

Med den jämkning i utkastet, vartill det sist anförda föranlett, torde de särskilt
från lantmäterihåll framhållna svårigheterna vid förslagets tillämpande i
praktiken i det stora hela hava blivit undanröjda, samtidigt som preklusionsförfarandet
erhållit en något vidgad omfattning och tillika en mera smidig anpass -

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

ning efter de skiftande förhållandena, utan att nödig säkerhet i avseende å
gränsers bestämmande eftersattes.

I fråga om den i utkastet föreslagna preklusionstiden av tio år hava önskemål
framställts såväl om tidens förlängning upp till det dubbla sorn dess sänkande
ned till ett år. Då, såsom i vissa yttranden framhållits, preklusionsbestämmelsen
väsentligen skulle äga betydelse i fråga örn förrättningar, som
verkställts före 1920 års mätningsförordning, och till stöd för den å marken angivna
gränsen alltså kan åberopas, att den redan nu under lång tid oklandrad
iakttagits, torde en preklusionstid av tio år svårligen kunna anses otillräcklig
för tillgodoseende av jordägares berättigade anspråk. Fasthellre skulle kunna
anföras skäl för den ståndpunkten, att dessa äldre gränser utan vidare borde erhålla
orubblighet. Därest anledning förelåge till antagande, att preklusionstiden
utan fullgiltig anledning skulle komma att i större utsträckning begagnas för
påkallande av revisioner av äldre gränsbestämningar, skulle jämväl detta förhållande
kunna sägas utgöra ett stöd för en dylik ståndpunkt. Emellertid är
jag, såsom redan nämnts, av den uppfattningen, att jordägarna i allmänhet
önska behålla de gränser, som nu hävdas. Uppenbarligen kunna dock fall
förekomma, då en rättelse av felaktig gräns a marken till överensstämmelse
med kartan kan framstå såsom önskvärd. För att jordägaren i dylika fall ej
skall erhålla alltför kort tid för vidtagande av erforderliga åtgärder och
då det åtgår viss tid, innan den nya lagen blir känd, har jag stannat vid att icke
föreslå någon ändring i den i utkastet förordade tiden.

Vad härefter angår gränser, som framdeles komma att tillskapas genom
jorddelningsförrättningar, torde det nuvarande mätningsväsendet skapa trygghet
för att dessa — utom i rena undantagsfall — komma att utmärkas på
marken i god överensstämmelse med förrättningskartan. Det vore därför i fråga
örn dem av mindre vikt att fastställa viss tid, efter vilken den på marken verkställda
utmärkningen av gräns ej längre skulle få klandras. Å andra sidan
möta av samma skäl mindre betänkligheter mot en sådan bestämmelse. Lantmäteristyrelsens
avstyrkande av förslaget i denna del torde vila på enahanda
underskattande av kartans framtida bevisvärde, som jag tidigare berört.
Då det torde vara av vikt, att jordägarna för framtiden kunna fullt lita
på en lagligen utmärkt gräns samt det i fråga örn andra åtgärder under en
jorddelningsförrättning gäller, att begångna fel ej sedan viss tid förflutit få
föranleda ändring i förrättningen, har jag funnit övervägande skäl tala för att
en särskild tid bestämmes jämväl i fråga örn sökandet av rättelse i utmärkandet
av de genom förrättningen tillkomna gränserna. Den föreslagna klandertiden av
ett år, som överensstämmer med den i fråga örn mätning oell uträkning gällande,
synes lämplig.

Vad slutligen angår frågan, huruvida lagstiftningen bör vinna tillämpning
jämväl å gränser, tillkomna vid ägostyckningar och avstyckningar, synes mig
kammarkollegiet hava anfört goda skäl för förslagets utvidgning till att omfatta
jämväl sådana gränser. Det är väl sant, att i fråga örn dessa gränser
redan nu oftast gäller, att vid skiljaktighet mellan kartans visning och den å
marken utmärkta sträckningen av gränsen den senare äger giltighet. Såsom

Kungl. Maj :ts proposition nr b.

Historik.

1700-talet.

framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen finnas dock fall, då så ej
är förhållandet. Det synes mig önskvärt, att även i dessa fall regeln örn företrädet
av sträckningen å marken vinner tillämpning. Den i promemorian uttalade
uppfattningen, att innehållet i ett efter avstyckningen slutet försäljningsavtal
bör vara bestämmande för det avstyckade områdets gränser, kan jag
liksom kammarkollegiet icke dela.

På sätt lantmäteristyrelsen påpekat, torde preklusionslagen böra vara tillämplig
ej endast på lantmäteriförrättningar, som fastställts, utan även på förrättningar,
som eljest blivit lagligen gällande, såsom tegskiften samt vissa storskiften
och hemmansklyvningar.

I enlighet med det nu anförda har jag låtit omarbeta departementsutkasten.

I förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser har sålunda
såsom 1 § upptagits ett stadgande av innehåll, att, där ifråga örn ägogräns,
som tillkommit vid lantmäteriförrättning, vilken fastställts eller eljest
blivit lagligen gällande före den 1 januari 1933, tvist örn gränsens sträckning
ej yppats inom tio år efter det lagen trätt i kraft, den sträckning, som i laga
ordning blivit utmärkt å marken, skall anses som den rätta, ändå att den ej
överensstämmer med förrättningskartans och därtill hörande handlingars visning.
Till undvikande av tvekan, när tvist örn gränsens sträckning skall anses
hava yppats, har såsom 6 § första stycket införts bestämmelse, att tvist skall
anses hava yppats, förutom när talan blivit instämd till ägodelningsrätt, då
förrättning för gränsens bestämmande blivit sökt eller i samband med annan
lantmäteriförrättning påkallad eller av förrättningsmännen beslutad. Vidare
har, i anslutning till utkastets stadgande, att vid gränsrevision i vissa fall även
efter de tio åren gräns skulle kunna bestämmas till annan sträckning än den
tidigare utmärkta och hävdade, såsom andra stycke i 6 § upptagits stadgande
av innehåll, att, därest tvist yppats inom de tio åren och förrättning för gränsens
bestämmande jämlikt det stadgande örn gränsrevision, jag ämnar föreslå,
utvidgats att avse annan gräns, tvist jämväl angående den gränsen skall anses
hava yppats inom nämnda tid.

I förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen örn delning av jord å
landet har slutligen vidtagits den ändring i jorddelningslagen, att 21 kap. 47
—49 §§ utvidgats att omfatta jämväl rättelse av fel i utmärkande å marken
av ägogräns, i samband varmed dessa bestämmelser avfattats att avse jorddelningsförrättningar
i allmänhet.

Jag övergår härefter att behandla en med det föreslagna preklusionsförfarandets
genomförande sammanhängande fråga, nämligen

Olli eftergift i skyldigheten att vid jorddelning verkställa gränsbestäm ning.

Lantmäteriförfattningarna under 1700-talet stadgade, att vid avmätning av
by eller hemman (geometrisk mätning) rågångarna kring byn eller hemmanet

Kungl. May.ts proposition nr 4.

skulle uppgås och avmätas. Detta skulle enligt 1725 års lantmäteriinstruktion
ske i grannarnas närvaro. Senare författningar föreskrevo allenast, att grannarna
skulle kallas till förrättningen. Avmätning av by eller hemman skedde
före storskiftenas tid huvudsakligen för skattläggning, men ingick sedan även
såsom ett led i förfarandet vid storskifte. Härav följde, att vid storskifte rågångsförrättning,
vartill rågrannarna blivit kallade, städse skulle äga rum.

Direkta bestämmelser örn rågångars uppgående vid storskifte funnos även. Sålunda
stadgades i förordningen örn lantmäteriet i riket den 12 augusti 1783 § 78
att, även om endast åker och äng skiftades, rågångarna omkring utmarken vid
samma tillfälle borde uppgås och avmätas. Att detta icke finge ske utan att
vederbörande grannar därom vore genom kungörelse underrättade, framgick av
stadgande i § 48 i samma förordning.

Enskiftesförfattningarna i början av 1800-talet innehöllo icke några bestäm- 1800-tale•
melser örn rågångsbestämning, utan hänvisade till 1783 års lantmäteriförordning.

Mot principen, att vid skifte gränserna kring skifteslaget alltid skulle uppgås
vid förrättning, vartill rågrannarna blivit kallade, bröt 1827 ars skiftesstadga.

Enligt dennas ursprungliga lydelse behövde, örn rågång var ostridig, grannarna
icke kallas till densammas uppgående. År 1832 gjordes åtskilliga ändringar i
skiftesstadgan och erhöllo då även bestämmelserna örn ragångar en förändrad
lydelse, som dock icke var avsedd att i nu ifrågavarande hänseende innebära
någon saklig ändring. Enligt den nya lydelsen hade förrättningsmännen att
undersöka huruvida kring ägor, som skulle skiftas, funnes förut fastställd rågång
eller ock rågång, som vid fastställt storskifte funnits behörigen bestämd.

Var detta fallet och förekom i avseende å rågångens rätta sträckning ingen tvetydighet,
erfordrades icke något sammanträde med rågrannarna, utan borde den
sålunda befunna rågången utan vidare följas vid skiftet. I annat fall skulle
rågångssammanträde efter kungörelse hallas med grannarna. Såsom tvetydighet
angående rågångs rätta sträckning angavs bland annat, att över rågängen
upprättad karta ej stämde med marken. Förrättningsmännen hade sålunda i
fråga örn fastställd rågång att undersöka örn däröver upprättad karta stämde
med marken och att i annat fall kalla grannarna till rågångsförrättning. Dessa
bestämmelser infördes oförändrade i 1866 års skiftesstadga. Vad sålunda stadgats
om rågång tillämpades även då gränserna kring skifteslag utgjordes av
sekundära gränslinjer.

Vad övriga former av jorddelning beträffar gällde enligt föreskrift i såväl
1827 som 1866 års skiftesstadga i fråga örn hemmansklyvning samma regler
som vid laga skifte. Även angående bestämmande av gränserna omkring ägor,
som skulle styckas, ägde på grund av hänvisning i lagen den 27 juni 1896 örn
hemmansklyvning, ägostyckning och jordavsöndring nyssberörda bestämmelser
i 1866 års skiftesstadga tillämpning. Vid jordavsöndring, som ju skedde
enbart genom enskild upplåtelse, förekom icke något bestämmande av gränserna
kring stamfastigheten.

Under förarbetena till jorddelningslagen upptogs även nu ifrågavarande
spörsmål till övervägande.

Bihang till riksdagens protokoll 193S. 1 sami. 4 haft. (Nr 4.) 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

1911.

Skifteslagstiftningskommittén föreslog i sitt 1911 avgivna betänkande med
förslag till lag om skifte av jord, att vid skifte rågrannarna å ömse sidor alltid
skulle kallas till sammanträde för bestämmande av gränserna kring de ägor,
som skulle skiftas. I motiven anfördes härom:

Erfarenheten hade visat att det i laga skiftesförfattningarna införda medgivande
att skifte under vissa omständigheter finge ske utan fullständig rågångsförrättning
verkat mindre gynnsamt för skiftesväsendet. Under det vid storskiftena
i allmänhet noga iakttagits att behörigen kungjorda rågångsundersökningar
anställts, hade det nämligen befunnits att i många fall vid laga skiften
rågångsförrättning ej hållits, ehuru förhållandena bort påkalla. sådan åtgärd.
Ej så sällan förekomme i protokoll om laga skifte beträffande rågångsfrågan
ej, annan anteckning, än att rågångarna funnits lagligen bestämda, varför rågångssammanträde
ej erfordrats. Vid senare förrättning inom skifteslaget
hade hänt att skillnadslinjer, som sålunda vid laga skiftet ansetts som lagligen
bestämda rågångar, befunnits alldeles icke överensstämma med rågångens
rätta sträckning, och även någon gång att lagbestämd rågång i själva verket
ej förefunnits. Uppenbarligen hade sålunda tillkommen felaktig gränslinje ej
någon betydelse gentemot rågrannarna, vadan gränsen på yrkande från dessa
måste flyttas i sitt rätta läge. Då det vore av allra största vikt att vitsord
kunde tillkomma de vid fastställt skifte följda rågångar, och detta mål ej torde
med säkerhet kunna uppnås utan att fullständig rågångsförrättning vid varje
skifte anställdes, hade kommittén funnit nödigt föreslå att vid varje skifte rågrannarna
å ömse sidor skulle kallas till sammanträde för rågångarnas bestämmande.

Vid gränsbestämningsförrättningen skulle enligt förslaget förrättningsmännen
verkställa undersökning rörande gränsens sträckning på marken, och denna
undersökning skulle i fråga om gräns, som redan vore på i lag föreskrivet
sätt bestämd, ske under jämförelse med tillgängliga kartor och handlingar.
Vid styckning skulle i fråga örn gränsbestämning gälla samma regler som vid
skifte. Vid avsöndring, som enligt förslaget skulle verkställas av lantmätare,
skulle åtgärd för bestämmande av gräns kring stamfastigheten ej vara erforderlig,
där den ej påfordrades å någondera sidan eller av lantmätaren aktades
nödig. Angående gränsbestämning vid avsöndring anförde de kommitterade
i motiven:

Att vid varje avsöndringsförrättning med laga verkan bestämma stamfastighetens
rågångar mot alla angränsande fastigheter torde icke kunna ifrågasättas
såsom behövligt. Däremot vore det otvivelaktigt av betydelse att, därest område,
som skulle avsöndras, vore beläget intill stam fastighetens gräns mot annan
fastighet, denna gräns i vad den berörde det till avsöndring avsedda området
bestämdes genom rågångsförrättning enligt de för skifte meddelade föreskrifter.
En ovillkorlig bestämmelse i denna riktning skulle dock avsevärt fördyra
avsöndringsförfarandet, vilket givetvis borde ske under de enklaste och billigaste
former, då det i främsta rummet hade användning för utbrytning av
smärre jordlägenheter åt mindre bemedlade. Kommittén hade därför funnit rådligast
att stanna vid att rågångsbestämning skulle ske, allenast när den å någondera
sidan påfordrades eller av lantmätaren aktades nödig. En summarisk
undersökning från lantmätarens sida huruvida en eventuell rågångsändring kunde
antagas beröra det till avsöndring avsedda området torde vara tillfyllest och
i allmänhet kunna verkställas utan nämnvärt förhöjd förrätfningskostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Örn bestämmande av gräns kring område, som berördes av ägoutbyte eller
utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte eller av annan lantmäteriförrättning,
varom förslaget innehöll bestämmelse, fanns ej föreskrift i vidare
mån än att det stadgades, att örn dylik förrättning skulle i tillämpliga delar
gälla de för laga skifte meddelade bestämmelserna.

Även skifteslagstiftningskommissionen föreslog i sitt 1918 avgivna förslag
till lag örn delning av jord å landet att vid skifte skulle för bestämmande av
gränserna kring skifteslagets ägor sammanträde, vartill rågrannarna kallats,
alltid hållas. I fråga örn den undersökning av gränserna, som därvid skulle
äga rum, föreslog kommissionen emellertid en betydelsefull förändring i 1911
års förslag. Funnes i laga ordning bestämd gräns, skulle undersökning av
gränsens sträckning på marken under jämförelse med kartor och handlingar ej
vara erforderlig i fråga örn annan mark än inägor, örn karta funnes och undersökningen
skulle medföra oskälig kostnad samt lantmätaren ej i följd av framställd
anmärkning eller eljest funne undersökning nödig. Örn skälen till detta
stadgande anförde kommissionen:

Med avseende å den föreskrivna undersökningen hade erinrats, att kostnaden
för densamma vid åtskilliga mindre förrättningar skulle ställa, sig orimligt hög,
vilket att döma av innehållet i åtskilliga yttranden över 1911 års förslag syntes
kunna bliva fallet beträffande de långa och smala skogskiften,°som utlagts vid
förrättningar i landets nordligare delar. Då olägenhet av att rågång icke gjordes
till föremål för undersökning vid skiftet i fall, varom här vore fråga, eller
där i laga ordning bestämd rågång förefunnes, ofta ej torde yppa sig, och förpliktelse
för delägarna att underkasta sig de höga kostnaderna icke syntes kunna
motiveras av allenast möjligheten av att rågången skulle, befinnas oriktigt
eller otydligt utmärkt å marken eller till sin sträckning tvistig, hade det synts
lämpligt medgiva att i fall, varom nu vore fråga, eller där undersökningen
skulle medföra oskälig kostnad, sådan undersökning ej skulle vara erforderlig,
dock under förutsättning: att fråga vore örn annan mark än inägor och att ingen
anmärkning förekomma i fråga örn rågången och lantmätaren icke funne undersökning
nödig, t. ex. i anledning av skiljaktigheter å föreliggande kartor vidkommande
rågångens sträckning. Föreskriften vore givetvis att betrakta som
en nödfallsutväg, som ej borde anlitas annat än där undersökningen uppenbarligen
skulle bliva synnerligen betungande för delägarna.

Ägostyckning och avsöndring voro i kommissionens förslag ersatta med en
ny form för jorddelning, avstyckning. Angående gränsbestämning vid avstyckning
upptog förslaget samma stadgande som 1911 års förslag innehöll i
fråga örn gränsbestämning vid avsöndring eller att bestämmande av gräns mot
fastighet, som ej inginge i förrättningen, ej skulle äga rum, där det ej påfordrades
å någondera sidan eller av förrättningsmannen aktades nödigt.

Jordstyckningskommissionens förslag 1920 till lag örn delning av jord å landet
innehöll i nu ifrågavarande avseende samma bestämmelser som 1918 års förslag.

I sitt utlåtande över jordstyckningskommissionens förslag yttrade lantmäteristyrelsen,
att bestämmelsen att verkställande av undersökning av gräns sträckning
på marken under jämförelse med kartor och handlingar i vissa fall finge
underlåtas, vilken bestämmelse jämväl avsåge primära skifteslag, syntes kunna

1918.

1920.

1933.

1924.

1935.

1926.

36 Kungl. Maj:ts proposition nr It.

leda till olyckliga konsekvenser, varför styrelsen ansåge angeläget att densamma
utginge.

I anledning av detta uttalande intogs i det inom justitiedepartementet 1923
utarbetade förslaget till jorddelningslag såsom ytterligare förutsättning för att
undersökning skulle få underlåtas, att fråga vore örn delning av sekundärt
skifteslag.

Ej heller i denna modifierade form vann stadgandet emellertid lantmäteristyrelsens
gillande. Styrelsen yttrade därom i sitt år 1924 över förslaget avgivna
utlåtande:

Lantmäteristyrelsen ansåge sig ej kunna understödja, att man avstode från
att fordra bestämmande av gränserna för sekundära skifteslag. Till en början
erinrades, att inägorna måhända icke ens i övervägande antalet fall hade den
belägenhet, att de ägogränser, som berörde dem, läte sig bestämmas fristående
från ägogränserna för den övriga marken. De föreslagna förutsättningarna
för undersöknings eftergivande, nämligen att den skulle medföra oskälig kostnad
samt att man ej i följd av framställd anmärkning eller eljest funné undersökning
nödig, kunde antagas leda till att underlåtande att företaga undersökning
bleve det vanligaste. Tydligt torde vara, att skiftesväsendet på detta sätt
komme att i väsentlig del förfela sitt ändamål, att oreda och rättsosäkerhet
bleve resultatet samt att förutom de olägenheter i övrigt, som komme att förorsakas
jordägarna, man finge att räkna även med rättsförluster av större eller
mindre omfattning.

Någon ändring av nu ifrågavarande stadganden vidtogs emellertid icke i det
förslag till jorddelningslag, som 1924 remitterades till lagrådet.

I skrivelse den 8 juni 1925 hemställde lantmäteristyrelsen örn vissa ändringar
i detta förslag och yrkade därvid bland annat, att stadgandet örn obehövligheten
i vissa fall av fullständig undersökning av gränserna kring skifteslag
måtte utgå ur förslaget. Skrivelsen, som överlämnades till lagrådet för
att tagas i övervägande vid avgivandet av utlåtande över det remitterade förslaget,
föranledde en ledamot av lagrådet att hemställa örn stadgandets uteslutande.

I etet förslag till jorddelningslag, som av Kungl. Majit förelädes 1926 års
riksdag, uteslöts också samma stadgande, och riksdagen gjorde härutinnan icke
någon ändring.

I 1926 års lag örn delning av jord å landet stadgas sålunda, att vid skifte
sammanträde för bestämmande av gränserna kring skifteslagets ägor alltid
skall hållas med rågrannarna å ömse sidor samt att förrättningsmännen, där
gräns förut är i laga ordning bestämd, skola undersöka dess sträckning på marken
under jämförelse med tillgängliga kartor och handlingar (7 kap. 1 och 2
§§). Vid avstyckning däremot skall bestämmande av gräns mot fastighet,
som ej ingår i avstyckningsförrättningen, ej äga rum, där det ej påfordras å
någondera sidan eller av förrättningsmännen aktas nödigt (19 kap. 10 §). Föreskrifter
örn när gränsbestämning skall företagas vid andra lantmäteriförrättningar,
vid vilka sådan kan ifrågakomma, såsom ägoutbyte, utbrytning av servitut
och avsättande av mark till gemensamhetsskog utan sammanhang med
laga skifte, saknas i jorddelningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Något förslag till ändring i nu berörda stadganden i jorddelningslagen inne- Fråga örn
liöll icke det inom justitiedepartementet 1930 utarbetade utkastet till and- gällande beringar
i samma lag. I sitt yttrande över utkastet Ilar överlantmätaren i »tämmelser.
Kopparbergs län ifrågasatt eftergift i skyldigheten att vid sekundära delningar
verkställa gränsbestämning omkring skifteslaget, överlantmätaren anför: Numera

måste gränsbestämning vid skifte av varje fastighet ske. Det lage
med hänsyn till kostnadsfrågan nära till hands att ifrågasätta, huruvida icke
någon lindring i detta tvång kunde vinnas. Även i de fall då exempelvis ett
skogsskiftes gränser uppenbarligen hävdades sådana de vid skiftet utstakats,
måste undersökning ske, huruvida icke hela skiftet kunde vara förskjutet och
därigenom vissa risker för rågrannarna vara förenade med ett fastlåsande av
gränserna sådana de hävdades å marken. Omfattande och kostbara undersökningar
i sådana fall för fastställande av gränserna syntes knappast motiverade
och detta alldeles särskilt, om förslaget till lag örn rätta sträckningen
av vissa ägogränser antoges. Efter preklusionstidens utgång bleve i varje
fall dessa gränser orubbliga, och skulle de inom preklusionstiden i samband
med annan förrättning bliva föremål för bestämning, bleve kostnaderna för
vederbörande sakägare ej större men sannolikt avsevärt mindre än örn gränsbestämningen
måst ske vid skifte å fastigheten.

I de fall en fastighets gränser vore så beskaffade, att enligt den föreslagna
lagen örn rätta sträckningen av vissa ägogränser hävden på marken skulle
gälla, borde gränsbestämning icke behöva ske. Lantmätaren skulle givetvis
vara skyldig att undersöka, inmäta och lämna sådan beskrivning å gränserna,
att någon osäkerhet rörande deras sträckning icke behövde befaras. Men undersökningen
skulle, därest gränsbestämningen icke behövde fastställas, icke
behöva utsträckas över andra fastigheter till undvikande av i mångå fall
mycket betungande men till synes icke nödvändiga kostnader för jordägarna.

Med nu gällande bestämmelser angående inmätning av ägogräns och föreskrifterna
örn lantmäteriteknisk granskning av alla skiftesförrättningar skulle man
säkerligen ändock icke behöva riskera en otillfredsställande behandling av
frågan om skifteslagets yttergränser.

Det borde påpekas att enligt jorddelningslagen 19 kap. 10 § vid avstyckning
förrättning ej skulle äga rum för bestämmande av ägogräns mot fastighet,
som ej inginge i avstyckningen, där det ej påfordrades å någondera sidan eller
av lantmätaren aktades nödigt. Till undvikande av det omständliga och kostsamma
förfarandet vid laga skiften torde mer och mer förrättningar, motsvarande
hemmansklyvningar enligt 1896 års lag örn hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring, efter överenskommelse mellan sakägarna ordnas
genom avstyckning i stället för genom skifte. I de fall, där gränserna för
hemman, som sålunda uppdelades efter överenskommelse genom avstyckning
i stället för genom skifte, oklandrade hävdades å marken så som de utstakats
vid det skifte, vid vilket de tillkommit, torde gränsbestämning varken behöva
ske eller ifrågasättas. Det syntes då med skäl kunna ifrågasättas, varför
gränsbestämning ovillkorligen måste verkställas, örn uppdelningen skedde genom
skifte.

Vidare borde framhållas, att fastställande ay skiftesgränser här och där
inom ett skifteslag ibland efter karta och handlingar och ibland efter hävden
å marken i viss mån syntes förrycka värdet såväl av bestämmelserna i den
föreslagna lagen örn rätta sträckningen av vissa ägogränser som bestämmelserna
om så kallade gränsrevisioner, i det att hela systemet inom skifteslaget
i fråga rubbades.

Kungl. Majlis proposition nr i.

Departe ments chefen.

Lantmäteristyreisen har i sitt utlåtande över utkastet väl funnit vissa skäl
tala för en ändring i den av överlantmätaren önskade riktningen men ansett sig
icke kunna tillstyrka en sådan. Styrelsen yttrar:

Vad överlantmätaren anfört saknade ingalunda fog. I själva verket torde
deri i jorddelningslagen föreskrivna obligatoriska gränsbestämningen vid laga
skifte gå ganska illa ihop med preklusionsförfarandet, enär det kunde befaras,
att därigenom komme att framtvingas rubbning i stor omfattning av ägogränser,
med vilka vederbörande rågrannar själva vore nöjda, och som således eljest
skulle hava fallit under preklusionsbestämmelserna. Frågan örn inskränkning
i den obligatoriska gränsbestämningen vid sekundära delningar, vilken stundom
kunde vara ganska dyrbar och betungande, hade varit föremål för övervägande
under förarbetena till jorddelningslagen men då ansetts icke kunna
medgivas på grund av den stora risk för framtida rubbning av skifteslagets
gränser och därmed även i den sekundära delningen, som därigenom skulle
uppstå. ^ Genom den föreslagna preklusionslagen skulle frågan komma i ett
i viss man annat läge, men detta bleve knappast sådant, att en lagändring i
antydd riktning vore därav motiverad. Under preklusionstiden måste nämligen
risken för rubbning i skifteslinjer och därmed jämförliga ägogränser anses
vara så stor, att det ej kunde anses tillrådligt tillåta en sekundär delning utan
vederbörlig handläggning av rågångsfrågan, och efter preklusionstidens utgång
måste så liten risk anses föreligga för omfattande och dyrbara rågångsundersökningar,
att skäl för inskränkning i rågångsbehandlingen saknades.

Såsom jag vid behandlingen av frågan örn gränsmärkens betydelse framhållit,
är det vanligen vid gränsbestämning i samband med skifte som spörsmål
angående skifteslinjers och därmed likställda ägogränsers rättande i enlighet
med karta och handlingar uppstå. Det torde därför vara att antaga, att, örn
icke denna källa till gränstvister förelåge, ett vida större antal äldre ägogränser
skulle lämnas oklandrade under preklusionstiden än vad som bleve fallet,
därest gränsbestämningsförrättningar i anledning av skiften skulle företagas
under nämnda tid i samma utsträckning som för närvarande. Anser man i
likhet med mig önskvärt, att nu hävdade äldre skifteslinjer i största möjliga
omfattning vinna orubblighet, inställer sig osökt den frågan, huruvida man icke
under preklusionstiden skulle kunna inskränka skyldigheten att vid skifte bestämtaa
gränserna kring de ägor, som skola delas. Vid övervägande av denna
fråga bör först och främst framhållas, att, då tvekan kan förefinnas om var
gräns vid sin tillkomst blivit utmärkt å marken, gränsbestämning alltid måste
företagas för att skifteslaget skall till -sitt omfång bliva fullt nöjaktigt
bestämt. I de fall åter, då osäkerhet icke råder örn gränsens sträckning å
marken, föreligger ej samma behov att verkställa gränsbestämning. Orsaken
till att gränsbestämning även i dylikt fall alltid skall företagas
är önskan att skapa säkerhet för att de på marken utmärkta gränserna
kring skifteslaget icke i en framtid komma att förflyttas på grund
av bristande överensstämmelse med kartan och därmed en av grunderna
för skiftet rubbas. Införes en preklusionstid, bliva emellertid efter denna
tids förlopp gränserna på marken i alla fall orubbliga, även örn de ej överensstämma
med kartan, och det mål, man genom gränsbestämningen velat vinna,
uppnås sålunda på en annan väg. Underlåtenhet att verkställa gränsbestäm -

Kungl. Majlis proposition nr k.

ning medför dock, såsom lantmäteristyrelsen antytt, den olägenhet, att ändring
i gränsens sträckning kan under preklusionstiden påkallas, därest det visar
sig, att gränsen ej överensstämmer med kartans visning. Man torde dock
endast i undantagsfall behöva räkna med denna möjlighet. Därtill kommer,
att, därest gränsen bliver flyttad, jämkning i skiftet kan erhållas (se lag örn
delning av jord å landet 20 kap. 5 §).

Beträffande de förutsättningar, under vilka skyldighet att verkställa gränsbestämning
kunna eftergivas, ligger det nära till hands att härför uppställa
den fordran, att behöriga gränsmärken alltjämt finnas. Emellertid torde, såsom
i annat sammanhang framhållits, det ej sällan inträffa att gränsens
sträckning å marken kan med ledning av hägnader, diken eller annat utrönas
med erforderlig noggrannhet, även i de fall, då gränsmärken ej längre äro i
behåll. Jämväl i sådana fall bör ett eftergivande av skyldighet att verkställa
gränsbestämning vara tillåtet. Därest rågranne eller delägare påfordran
gränsbestämning, måste dock sådan alltid äga rum.

Vad angår andra slag av jorddelningsförrättningar än skifte föreligger i
fråga örn dem ej samma behov av lindring i skyldigheten att verkställa gränsbestämnmg.
"Vid avstyckning företages endast sällan bestämmande av gräns
kring den fastighet, som är föremål för styckning, och i sådana fall vanligen
endast i den mån gränsen berör det område, som skall franstyckas. Vid andra
jorddelningsförrättningar, vid vilka gränsbestämning kan ifrågakomma, såsom
ägoutbyten, utbrytning av servitut och avsättande av mark till gemensamhetsskog,
behöver gränsbestämning ske endast i den mån så är behövligt för förrättningens
utförande. Örn sålunda behovet av lagändring i fråga örn avstyckning
och övriga nu berörda förrättningar är mindre, äro å andra sidan de faror, som
äro förbundna med en eftergift i fråga örn kravet på gränsbestämning, större
då det gäller dessa. Möjlighet torde nämligen saknas att verkställa rättelse
i sådan förrättning av anledning att gräns kring ägor, som berörts av densamma,
undergått förändring till sin sträckning på marken.

På de av mig nu anförda skäl tillstyrker jag alltså, att vid laga skifte bestämmande
av gräns, varom här är fråga, ej skall ske under preklusionstiden,
där det ej påfordras å någondera sidan och det ej heller med hänsyn till osäkerhet
om gränsens sträckning å marken finnes nödigt. Stadgande i överensstämmelse
härmed har såsom 2 § införts i förslaget till lag med särskilda bestämmelser
om äldre ägogränser.

Jag övergår nu till en av de bada frågor, vari riksdagen ar 1926 begärt utredning,
nämligen frågan

Om gränsrevision.

Stadganden om ett samtidigt bestämmande vid en förrättning av ägogränser
för skilda fastigheter (gränsrevision) saknas för närvarande i vår lagstiftning.
En jordägare är sålunda icke skyldig att underkasta sig gränsbestämning i
avseende å sin fastighet i andra fall än då sadan pakallas av rågranne eller föranledes
av skifte å angränsande fastighet.

Historik.

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Fråga om införande av bestämmelser om gränsrevision var under förarbetena
till lagen örn delning av jord å landet upprepade gånger föremål för uppmärksamhet.

1913. Sålunda uttalade lantmäteristyrelsen redan i sitt utlåtande den 11 augusti
1913 över skifteslagstiftningskommitténs förslag till lag örn skifte av jord
m. m. sympatier för rätt för lantmätare att vid gränsbestämning utsträcka
undersökningen och utstakningen även till andra områden än som berördes av
den ägogräns, varom i varje fall vore fråga. Ett sådant tillvägagångssätt, yttrade
lantmäteristyrelsen, betingades redan av hänsyn till kostnaderna. Av
större betydelse vore dock, att en ägogräns i allmänhet icke med säkerhet kunde
bestämmas fristående för sig, utan måste sådant ske i förhållande till andra
ägogränser. Detta vore i synnerhet fallet i fråga örn ägogränser, som tillkommit
genom samma skiftesförrättning. Att göra dessa gränser var för sig till
föremal för bestämmande kunde komma att medföra kränkning av tredje mans
rätt. Säkerhet för ett lämpligt bedömande kunde nämligen ofta icke vinnas
utan undersökning av skifteslaget i dess helhet.

Med anledning av vad lantmäteristyrelsen sålunda anfört yttrade tre av
skifteslagstiftningskommitténs ledamöter i en promemoria, som de upprättat
till bemötande av vad mot kommittéförslaget blivit i avgivna yttranden anfört,
att det ej kunde förnekas, att det understundom skulle vara synnerligen fördelaktigt
att i sammanhang med skifte å en ur större skifteslag utbruten ägolott
verkställa fullständig revision och utstakning av rågångar och skifteslinjer
kring och inom det äldre skifteslaget, men att det med hänsyn till kostnaden
torde vara betänkligt att mot jordägarnas önskan påtvinga dem sådan förrättning.

Stadgande örn gränsrevisioner inflöt ej heller i de följande förslagen till jorddelningslag.

!924. Lantmäteristyrelsen bragte emellertid frågan åter på tal i sitt utlåtande den
28 april 1924 över det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget till lag om
delning av jord å landet, Lantmäteristyrelsen yttrade däri, att det, till förekommande
av att tredje mans rätt vid bestämmande av gränser uppkomna vid jorddelningsförrättningar
träddes för nära, erfordrades möjlighet för vilken delägare
som helst att påkalla undersökning av ägogränserna inom hela bya- eller
skifteslaget, Styrelsen hemställde också om införande i jorddelningslagstiftningen
av bestämmelse härom.

Uti den av hovrättsrådet Wieselgren upprättade promemoria, som åtföljde
det till lagrådet den 21 augusti 1924 remitterade förslaget till jorddelningslag,
anfördes med anledning härav, att ett stadgande, enligt vilket delägare i primärt
skifteslag skulle äga att, sa snart bestämning av gräns inom skifteslaget
ägde rum, påkalla förrättning för bestämmande av läget av samtliga skifteslmjer
därinom, icke syntes böra meddelas, helst det givetvis redan med gällande
föreskrifter - - liksom ock enligt förslaget — stöde varje delägare fritt
att, när han så önskade, begära förordnande för lantmätare att företaga förrättning
för bestämmande av gränserna kring hans ägolott. För att bliva verkligt
effektivt torde ett stadgande i ovan antydd riktning böra innefatta tvång

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

till bestämmande av samtliga skifteslinjer inom primärt skifteslag, så snart
överhuvudtaget skifteslinje berörande förrättning för gränsbestämning inom
skifteslaget ägde rum. På en dylik föreskrift syntes man emellertid av nära
till hands liggande skäl helst icke böra inlåta sig.

Lantmäteristyrelsen upptog emellertid spörsmålet om gränsrevisioner ånyo
till behandling i sin av mig förut omnämnda till Kungl. Majit den 8 juni 1925
avlåtna skrivelse. I denna framlade lantmäteristyrelsen förslag till stadgande örn
gräns revision. Förslaget innebar i huvudsak följande: Där vid förrättning för
bestämmande av sekundär ägogräns det efter undersökning å marken förefunnes
anledning antaga, att ett flertal ägogränser inom samma skifteslag icke hävdades
i överensstämmelse med kartor och handlingar eller att osäkerhet rådde angående
deras rätta sträckning, ålåge det förrättningsmannen att göra anmälan örn förhållandet
hos överlantmätaren. Denne skulle företaga undersökning å marken
med biträde av förrättningsmannen samt lämna sakägarna tillfälle att uttala
sig i ärendet. Därefter skulle överlantmätaren meddela föreskrift angående
den omfattning, i vilken gränsbestämning skulle äga rum. Vid gränsbestämningsförrättningens
förnyade företagande skulle bestämning ske av alla ägogränser
inom det område, som överlantmätarens beslut avsåge. I avseende
å kostnaderna för genomförande av gränsrevision framhöll lantmäteristj^relsen,
att då dessa ofta skulle bliva i hög grad betungande för delägarna, det enligt
styrelsens mening förelåge särskild anledning för staten att träda emellan.
Frågan härom syntes emellertid styrelsen böra anstå i avvaktan på erfarenhet
på området.

Lagrådet, som i samband med sitt utlåtande över 1924 års förslag till jorddelningslag
jämväl hade att yttra sig över detta lantmäteristyrelsens förslag,
ansåg sig med hänsyn till det läge, vari frågan örn kostnaderna för gränsrevisioner
befunne sig, icke kunna tillstyrka lagstiftning i den av styrelsen föreslagna
riktningen.

I det förslag till lag örn delning av jord å landet, som Kungl. Majit föreläde
1926 års riksdag, intogs med hänsyn till vad lagrådet yttrat icke något stadgande
i ämnet. Föredragande departementschefen yttrade emellertid, då frågan
om propositionens avlåtande anmäldes i statsrådet, att det ur rättssäkerhetens
synpunkt syntes i hög grad önskvärt, att möjlighet bereddes till samtidigt definitivt
fastställande av de särskilda ägogränsernas inbördes läge inom ett skifteslag,
och att frågan därför borde upptagas till vidare övervägande.

Det av lantmäteristyrelsen år 1925 framlagda förslaget rörande gränsrevision
upptogs emellertid i en inom första kammaren väckt motion, nr 239. Däri hemställdes,
att riksdagen måtte i jorddelningslagen införa det av lantmäteristyrelsen
föreslagna stadgandet. I anledning av motionen avlät riksdagen den skrivelse,
nr 331, med begäran örn utredning i frågan, som jag inledningsvis berört
och som föranledde tillkallandet av de så kallade ägogrånssakkunniga.

De ägogrånssakkunniga inhämtade yttrande i frågan från rikets överlantmätare,
vilka anmodades att före avgivandet av sina yttranden höra dem underordnade
distriktslantmätare. I de flesta av de inkomna yttrandena framhölls,
att det ofta vore önskvärt att samtidigt bestämma ett flertal ägogränser, samt

1925.

1926.

Xgojjräns sak k

annikas
förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

tillstyrktes i huvudsak det av lantmäteristyrelsen föreslagna stadgandet. Emellertid
förekommo även uttalanden, som gingo i avstyrkande riktning eller vari
betänkligheter framfördes, huvudsakligen grundade därå, att förslaget ansåges
innebära allt för stort ingrepp i den enskildes bestämmanderätt.

I det av de ägogränssakkunniga avgivna betänkandet stannade de sakkunniga
i olika meningar i frågan.

Byråchefen Hamrin föreslog, att i 7 kap. av lagen örn delning av jord å
landet måtte införas ett stadgande örn gränsrevision av i huvudsak följande innehåll:
Därest bestämmande av en ägogräns ej med säkerhet kunde ske, utan
att undersökning verkställdes beträffande annan ägogräns, skulle, där sådant
med hänsyn till föreliggande omständigheter prövades böra ske, även den senare
ägogränsen bestämmas, och skulle för ändamålet sammanträde hållas med
samtliga rågrannar. Efter företagande av den ytterligare undersökning, som
kunde anses erforderlig, skulle förrättningsmännen meddela utlåtande rörande
förrättningens omfattning, och skulle detta utlåtande, örn sakägare yrkade det
eller förrättningsmännen funne det erforderligt, underställas ägodelningsrättens
prövning.

Hovrättsrådet von Ehrenheim ansåg att, därest -— såsom von Ehrenheim förordade
— gränsmärkena i framtiden i första hand bleve avgörande för skifteslinjers
rätta sträckning, spörsmålet örn gränsrevisioner praktiskt taget komme
att bringas ur världen. Det vore nämligen huvudsakligen vid gränsbestämmngsförrättningar,
avseende att bestämma skifteslinjers rätta sträckning enligt
skifteskartan, fråga kunde uppstå örn samtidigt bestämmande av ett flertal
ägogränser. Väl kunde även vid bestämmande av rågång behov stundom
yppas att utsträcka förrättningen utöver den sträcka av rågången, som närmast
vore i fråga, men dessa fall vore av så underordnad betydelse, att de ej
ensamma torde motivera införande av bestämmelser örn gränsrevisioner. Under
sådana förhållanden kunde det bliva fråga örn dylika endast under den jämförelsevis
korta övergångstid, då det ännu stöde jordägare öppet att påkalla
gränsbestämning enligt karta och handlingar. Gränsrevisioner, d. v. s. jordägare
påtvungna gränsbestämningar, torde dock föga överensstämma med
grundtanken i preklusionsförfarandet: att i största möjliga utsträckning låta
de hävdade gränserna bliva bestående. Vid ett dylikt förfarande borde det
uppenbarligen stå rågrannar fritt att genom underlåtenhet att begära gränsbestämning
inom den utsatta tiden låta de av dem hävdade gränserna vinna rättslig
giltighet.

Repartementsntkastet

1930.

Det inom departementet upprättade utkastet till lag angående ändringar i
jorddelningslagen innehöll bestämmelser örn gränsrevision i två fall: 1. då för
bestämmande av rågång eller annan ägogräns den i 7 kap. 2—4 §§ jorddelningslagen
föreskrivna undersökning måste utsträckas jämväl till annan ägogräns
(7 kap. 5 § och 11 § första stycket); 2. då anledning funnes att antaga,
att gräns, vilken tillkommit vid samma förrättning som den gräns, som
vore föremål för bestämmande, icke hävdades till sin rätta sträckning;
detta även örn det ej i och för sig vore erforderligt att utsträcka Undersöknin -

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

gen till denna gräns (7 kap. 11 § andra stycket). För avgörande av fragan
om gränsbestämningsförrättnings utvidgande skulle sammanträde hållas med
alla, vars rätt därav kunde vara beroende, oell förrättningsmännen skulle vid
sammanträdet i första hand söka åvägabringa förening mellan närvarande sakägare
om förrättningens omfattning. Ansåge förrättningsmännen nödigt att
giva större omfattning åt förrättningen än sakägarna önskade, skulle de besluta
härom och deras beslut underställas ägodelningsrättens prövning.

I den vid utkastet fogade promemorian anfördes till motivering av bestämmelserna
örn gränsrevisioner i huvudsak följande:

Uppenbarligen förelåge stora svårigheter att tillfredsställande bestämma.en
enstaka skifteslinjes läge, då genom skifte tillskapade ägogränser till sina
lägen å marken inom ett skifteslag mera allmänt avveke från kartas och
handlingars visning eller då skifteskartan ej överensstämde med marken.
Redan då under vanliga förhållanden en skifteslinje i ett större skogskolaplex
skulle uppgås, måste ofta nog företagas. omfattande kontrollmätningar,
varvid ändock en viss tvekan örn resultatets riktighet kunde kvarsta. X den
mån ett konstaterat fel i en skifteslinjes läge berodde av en förskjutning av ett
större eller mindre antal ägoskiften, kunde understundom ett samtidigt upptagande
av gränsbestämningar inom ett skifteslag vara nära nog en nödvändighet
för ernående av ett gott resultat. Detta gällde särskilt de fall, där
felaktigheter förekomme i fråga örn kartans konstruktion. I dylika fall kunde
skifteslinjerna ej utstakas i full överensstämmelse med kartan; och för ernående
av ett materiellt tillfredsställande resultat erfordrades ett samtidigt bestämmande
av samtliga linjer. Under nuvarande förhållanden omöjliggjorde kostnadsfrågan
understundom tillräckligt omfattande undersökningar.. Ett par
mindre ägolotter kunde ej särskilt för sig bära kostnaden. Förrättningsmännen
nödgades därför att på grundval av en utredning, örn vars oantastbarhet han ej
själv vore övertygad, bestämma sig för en viss sträckning av gränsen,. som därefter
utstakades och vunne laga kraft och som enligt nu gällande rättsaskadning
ej vidare ginge att ändra. .

Men även i de fall, då hinder ej mötte att erna ett tillförlitligt resultat vid
bestämning av en enstaka skifteslinjes läge, talade praktiska skäl ofta ..för att
frågan borde tagas upp i ett större sammanhang. Den jordägare, som såge sitt
ägoområde förminskat genom skifteslinjens förflyttning, nödgades nämligen i
sin ordning begära gränsreglering gentemot sin nästa granne och på dylikt
sätt avlöste den ena gränsbestämningsförrättningen den andra. Givet vore, att
i dylikt fall rättelse skulle med mindre tidsutdräkt och väsentligt mindre
kostnader ske, örn samtliga felaktiga skifteslinjer finge samtidigt rättas. .De
kontrollmätningar och andra undersökningar rörande skifteslinjernas sträckning
i förhållande till baslinjer eller andra säkra utgångspunkter, som måste företagas
för bestämningen av en enda skifteslinje, bleve icke avsevärt dyrare eller
mera tidsödande om det vore flera gränslinjer, som samtidigt bestämdes.. De
enskilda jordägarna kände större trygghet att en gränsbestämning bleve riktig,
örn de kunde i ett sammanhang överblicka resultatet. Och den möjlighet till
förening även örn sekundära ägogränser, som jorddelningslagen avsåge att
bereda jordägarna, kunde utan risk för rättsförlust utnyttjas allenast örn frågan
örn de osäkra skifteslinjerna kunde på en gång upptagas.

Det sålunda anförda gällde i främsta rummet skifteslinjer, men hade viss
tillämpning även vid andra genom jorddelning tillkomna gränser. Emellertid
kunde understundom jämväl vid bestämmandet av gräns mellan byar eller
därmed jämställda skifteslag förefinnas skäl, att gränsbestämningen upptoges

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

i större omfattning än som föranleddes av den gjorda ansökningen örn gränsutstakning.
Detta vore fallet, då ett antal skifteslotter gränsade mot en oell samma
rågång. Gränsmärken utvisande rågångens rätta sträckning funnes då ofta
ej varJe ägolott. Det kunde genom dom eller förening vara bestämt, att
rågången skulle sträcka sig i rak linje mellan tvenne långt från varandra
belägna brytningspunkter. I så fall kunde dess sträckning förbi en särskild
ägolott ej bestämmas utan undersökning av rågången i hela dess sträckning
mellan brytningspunkterna. ^ Anledning kunde därför finnas att i dylikt fall i
ett sammanhang upptaga frågan örn rågångens sträckning.

Uppfattningen, att frågan om gränsrevisioner ej bleve aktuell i händelse en
preklusionsbestämmelse infördes i fråga örn ägogränser, kunde icke frånkännas
ett visst berättigande, men torde dock i stort sett icke vara tillräckligt grundad.
I mångå av de fall, där behov av samtidig gränsbestämning förelåge, vore
nämligen skifteslinjerna så otydligt utmärkta eller eljest så oklara, att en preklusionsbestämmelse
ej bleve å dem tillämplig. Bestämmelserna örn viss klandertill
i fråga om utstakning av skifteslinjer samt örn samtidig gränsbestämmng
torde snarare komplettera än utesluta varandra. Såväl den ena som den
andra bestämmelsen finge sin huvudsakliga betydelse i fråga örn redan förefintliga
skifteslinjer. Med nuvarande bestämmelser örn mätning och kontroll
därå torde det nämligen kunna antagas, att beträffande framtida skiften tvistigheter
i större omfattning ej behövde uppkomma örn skifteslinjernas sträckning.

"Visserligen skulle införandet av gränsrevisioner innebära, att ett visst tvång
kunde komma att åläggas jordägarna, men denna omständighet torde ej behöva
1 PrinclP utgöra. hinder för en lagstiftning i angiven riktning, blott tillfredsställande
garantier kunde vinnas mot att gränsrevisioner företoges utan verkligt
vägande skäl. Sådan garanti torde ligga i föreskriften att, därest sakägare
ej kunde enås örn gränsrevision och förrättningsmännen sålunda måste
meddela beslut i fragen, detta beslut skulle underställas provning av ägodelningsrätten,
vid vilken sakägare, som ej önskade förrättningens utsträckande,
hade tillfälle att anföra skäl för sin ståndpunkt och få dessa prövade. Vid
bedömande av lämpligheten av en utvidgning av gränsbestämningsförrättning
borde hänsyn tagas till de fördelar, sakägarna därigenom skulle vinna, och de
därmed förenade kostnaderna.

Tvekan kunde möjligen råda. huruvida förrättningsmännens beslut örn gränsrevision
alltid borde underställas ägodelningsrätten eller örn ägodelningsrättens
provning därav borde göras beroende av besvär över förrättningsmännens beslut.
Att stadga obligatorisk underställning kunde möjligen synas stridande mot de
principer,^ som läge Ullerund för jorddelningslagens stadganden örn underställning
i andra fall. Sådan vore i jorddelningslagen föreskriven dels där den
föreliggande frågan vore av rent rättslig natur och därför ej borde avgöras av
förrättningsmännen, dels då ett allmänt intresse berördes. Intetdera vore här
fallet. Nyss anförda skäl talade dock för att förättningsmännens beslut örn
gränsrevision alltid borde underställas ägodelningsrätten. Ett i viss mån likartat
fall, då obligatorisk underställning vore föreskriven i jorddelningslagen,
tunnes behandlat i 4 kap. 4 § nämnda lag, däri stadgades underställning av
beslut örn sammanförande av skifteslag.

. Kostnadsfrågan komme genom de föreslagna bestämmelserna örn underställmng
i etu annat läge. Då, enligt vad man finge antaga, gränsrevision komme
att företagas endast i de fall, då sådan vore nödvändig för ernående av ett matenel.
lt.
revisioner tillämpa jorddelningslagens vanliga regler örn gäldandet av kostnaderna
för gränsbestämningsförrättning, vilka regler återfunnes i 17 kap. 1 §
och 20 kap. 6 § nämnda lag. Enligt dessa stadganden skulle kostnaderna gäl -

Kungl. May.ts proposition nr 4.

das av dem, som hade del i förrättningen, och fördelas dem emellan efter vad
av förrättningsmännen prövades skäligt. Möjlighet förefunnes sålunda att vid
kostnadernas fördelning taga hänsyn till olika sakägares större eller mindre intresse
av förrättningens företagande. Statsbidrag kunde erhållas till gränsbestämningsförrättning,
liksom till andra jorddelningsförrättningar, på de villkor,
som angåves i kungl, kungörelsen den 22 juni 1928 angående villkoren för erhållande
av statsbidrag till förrättningar enligt lagen den 18 juni 1926 örn
delning av jord å landet.

Enligt de föreslagna stadgandena skulle gränsbestä.mningsförrättning beträffande
sekundär gräns kunna utsträckas -—- utom till ägogräns, vars undersökning
vore nödvändig för den förstnämnda gränsens bestämmande, — endast
till gränser tillkomna vid samma jorddelningsförrättning som den gräns, vars
bestämmande först vore i fråga; genom senare jorddelningsförrättningar tillkomna
gränser skulle ej vid samma gränsbestämningsförrättning kunna göras
till föremål för bestämmande. Härmed vore nämligen intet vunnet. En ändring
av dessa ägogränsers sträckningar i anledning därav, att de vid den tidigare
förrättningen tillkomna gränserna ej hävdades till sina rätta sträckningar,
kunde ej ifrågakomma. Fränninge vid gränsrevision rörande de vid den
tidigare jorddelningsförrättningen tillkomna gränserna mark ägolott, tillkommen
genom senare jorddelning, hade ägaren av denna enligt 20 kap. 5 § jorddelningslagen
möjlighet att påkalla förrättning för bestämmande av vederlag
av övriga vid samma förrättning tillkomna ägolotter; vunnes däremot mark,
skulle denna, såsom framginge av jorddelningslagen 1 kap. 2 §, fördelas mellan
de vid den senare jorddelningsförrättningen tillkomna ägolotterna.

Av dem, som hörts över departementsutkastet, hava överlantmätarna, länsstyrelserna,
kammarkollegiet och Sveriges skogsägareförbund tillstyrkt eller
ej haft något att i huvudsak erinra mot införandet i lagstiftningen av bestämmelser
örn gränsrevision.

Domänstyrelsen har icke uttalat sig i denna del.

Lantbruksstyrelsen har förklarat sig hysa stor tvekan gent emot förslaget att
tvångsvis genomföra gränsrevisioner. Det syntes nämligen styrelsen kunna befaras,
att dylika gränsrevisioner komme att medföra kostnader för vederbörande
jordägare utan motsvarande reell nytta för dem.

Lantmäteristyrelsen har, efter erinran därom, att styrelsen framfört tanken
på ett gränsrevisionsförfarande upprepade gånger under förarbetena på jorddelningslagstiftningen
och senast i förut omnämnda framställning den 8 juni
1925, förklarat, att styrelsen fortfarande vore av den uppfattningen att en
lagstiftning angående gränsrevisioner skulle bliva ett värdefullt medel att
åstadkomma ordning och reda i de på vissa orter mycket tilltrasslade gränsförhållandena.
Att, såsom föreslagits, ej endast skifteslinjer och därmed jämförliga
ägogränser utan jämväl rågångar kunde göras till föremål för revision, har
styrelsen funnit riktigt. Emellertid möta, enligt styrelsens förmenande, vid en
gränsrevision vanskligheter av olika slag, vilka måhända tidigare icke blivit
tillbörligt beaktade. Angående dessa har styrelsen anfört:

En gränsrevision inom t. ex. en utskog, där odling och bebyggelse saknades,
torde i allmänhet ej möta några större svårigheter. Men annorlunda ställde sig
saken, då gränserna skulle revideras inom ett område, där efter det primära

Yttranden
över departements

utkastet,

Kungl. Majlis proposition nr 4.

skiftet skett sekundära skiften, ägostyckningar, avsöndringar och avstyckningar,
och där odling och bebyggelse förekomme i avsevärd omfattning. Antag
att gränsbestämning begärts beträffande en vid det primära skiftet tillkommen
gräns, att förrättningsmännen konstaterat att en allmän förskjutning i ett
flertal skifteslinjers läge av exempelvis 30 meter förelåge, och att på den grund
rågångsrevision komme till stånd. Revisionen komme då att omfatta endast
dessa primära skifteslinjer. Men därigenom åstadkommes en rubbning i de
sekundära skiftena, vilken ej kunde ställas till rätta på annat sätt än genom
särskilda jämkningsförrättningar jämlikt 20 kap. 5 § jorddelningslagen. Och
än besvärligare ställde sig saken, om gränsrubbningen träffade en fastighet,
som bildats genom ägostyckning, avsöndring eller avstyckning. Beträffande
dessa s. k. arealfastigheter torde nyssberörda lagrum icke vara tillämpligt, och
några särskilda rättsregler, efter vilka ett uppordnande på lämpligt sätt av en
sådan situation skulle kunna äga rum, funnes icke. Denna fråga hade berörts
uti den av hovrättsrådet Wieselgren författade promemoria, som åtföljde det
till lagrådet år 1924 remitterade förslaget till jorddelningslag. Häri hade
beträffande 20 kap. 5 § bland annat anförts: ''Huru förfaras skulle, då gränsförändringen
drabbade en för alltid avsöndrad lägenhet, kunde vara tvivelaktigt.
Emellertid torde det vara tydligt, att ägaren till en sådan lägenhet icke
hade rätt att fordra, att vad honom frånginge skulle ersättas av hela skifteslaget.
För honom torde endast finnas möjlighet att vända sig mot ägaren av
stamfastigheten med krav på gottgörelse. Vilken rätt honom härvidlag tillkomma,
vore emellertid icke föremål för reglering i lagstiftningen örn delning
av jord. Stamfastighetens ägare torde däremot måhända äga anspråk på att
skifteslaget i övrigt skulle lämna vederlag för vad som frångått lägenheten såsom
del av berörda fastighet, naturligtvis endast i den mån förlusten ej skulle
belöpa a fastigheten själv. Den situation, van en lägenhetsägare, som vid gränsrevision
blivit av med hela sin bebyggda fastighet eller del därav, skulle befinna
sig, vore uppenbarligen föga avundsvärd. Gränsrevisionen, sådan den nu
konstruerats, skulle^ tydligen mången gång lämna skifteslaget i upprivet tillstånd
och överlåta åt dem, som därigenom åsamkats förlust, att bäst de gitte
söka få förlusten ersatt på annat håll, ofta med mycket liten utsikt till framgang.
Nu kunde invändas, att situationen vore densamma redan vid en vanlig
gränsbestämning. och att alltså genom införande i lagstiftningen av gränsrevisioner
saken icke komme i sämre läge. Detta vore sant, men genom tillskapandet
av gränsrevisionerna skulle dock såsom ett nytt moment tillkomma,
att jordägarna kunde påtvingas en gränsbestämning utan att. yrkande därom
framställts fran någondera sidan. Därtill komme, att vid en gränsrevision av
större omfattning nu berörda olägenheter komme att bliva mera framträdande.

Med hänsyn till de salunda berörda förhallandena har lantmäteristyrelsen
ansett sig icke kunna tillstyrka en lagstiftning örn gränsrevisioner utan att tillika
medel skapades att på ett ändamålenligt och för rättskänslan tillfredsställande
sätt i ett sammanhang bestämma samtliga osäkra ägogränser inom det område,
som berördes av revisionen. Detta mål har styrelsen funnit ej kunna nås,
utan att gränsrevisionen omlades till ett kombinerat gränsbestämnings- och
skiftesförfarande. Styrelsen har närmare utvecklat grunddragen i detta förfarande
samt vidare framhållit, att en gränsrevision överhuvudtaget icke borde
handläggas såsom ett appendix till en laga skiftes- eller avstyckningsförrättning
utan borde göras till en självständig förrättning med särskilt protokoll och
särskild karta.

I samband med frågan örn införandet av gränsrevision har lantmäteristyrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

sen riktat uppmärksamhet på ännu en svårighet, som vore därmed förbunden,
nämligen det förhållande, att enligt gällande rättspraxis den sträckning av skifteslinje,
som vid särskild gränsbestämningsförrättning utmärkts å marken, ansåges
orubblig, när förrättningen vunnit laga kraft. Lantmäteristyrelsen anför
i denna del:

Hur man vid en gränsrevision rätteligen borde förfara i ett sådant fall, att
en skifteslinje mitt i skifteslaget blivit genom laga kraftvunnen förrättning
eller dom fastlåst i felaktigt läge, vore svårt att säga. Med tillämpning av
nuvarande praxis vid gränsbestämning skulle man, örn den konstaterade förskjutningen
vore jämförelsevis obetydlig i förhållande till angränsande skiftens
bredd, bortse från den felaktiga utstakningen och utstaka skifteslinjerna
å ömse sidor exakt efter kartan. Utstakningen skulle då få till resultat, att av
skiftena på ömse sidor om linjen det ena bleve för brett och det andra, för
smalt. Man kunde då resonera så, att den som fått för litet område finge
finna sig däri, då han själv varit vållande därtill antingen genom sin underlåtenhet
att klandra den tidigare utstakningen eller ock, om klander instämts,
genom sin försummelse att i rättegången förebringa tillräcklig bevisning. Men
där förskjutningen vore större, kunde man ofta icke anlägga en sådan synpunkt
på saken, emedan den i tillämpningen skulle leda till orimliga konsekvenser.
Örn t. ex. förskjutningen uppginge till 30 meter och på vardera sidan
örn linjen läge två ägolotter, som enligt kartan båda skulle vara 30 meter
breda, skulle en utstakning efter ovanberörda princip medföra, att den ena
ägolotten försvunne och att den andra bleve 60 meter bred. Visserligen torde
ägaren till en sålunda förintad ägolott kunna antagas hava utsikt att genom
resning få den felaktiga utstakningen undanröjd, men denna utväg torde ej
kunna antagas stå öppen, där ett mindre framträdande missförhållande, uppkommit.
För övrigt torde i ogynnsamma fall saken icke inskränka sig. till ett
mellanhavande mellan de båda ägolotter, som vore belägna å ömse sidor örn
den felaktigt utstakade gränsen. Hade i det nyss anförda exemplet förskjutningen
uppgått till 40 meter i stället för 30 meter, så .skulle nästa ägolott
hava utstakats med 10 meters mindre bredd än kartan visade, oaktat dennas
ägare tydligen måste anses vara utan all skuld till den felaktiga utstakningen,
då han ej varit i tillfälle att därvid bevaka sin rätt. Väl vore. det att
hoppas, att sådana extrema konfliktfall som de nu anförda skulle bliva sällsynta,
men även eljest uppstode besvärliga situationer till följd av förefintligheten
av dylika orubbliga, i felaktigt läge utstakade gränslinjer. Olägenheterna
härav hade länge varit kännbara, och bleve rågångsrevisionerna verklighet,
komme dessa olägenheter otvivelaktigt att bliva ännu mera framträdande.

Under åberopande av det sålunda anförda har lantmäteristyrelsen framhållit
såsom synnerligen önskvärt, att i lagstiftningen infördes ett stadgande,
att gälla under preklusionstiden, av innehåll att, där vid gränsrevision befunnits,
att en inom området befintlig skifteslinje genom laga kraftvunnen
förättning eller dom förlagts i avsevärt felaktigt läge, densamma måtte utstakas
i överensstämmelse med skifteskartan och därtill hörande handlingar.

Alternativt har lantmäteristyrelsen ifrågasatt huruvida icke, där det ej befunnes
lämpligt att ordna saken på sätt nu förordats, en tillfredsställande lösning
stöde att vinna genom införande i jorddelningslagen av föreskrift, att
i anförda fall lantmätaren skulle förelägga de jordägare, vilkas rätt vore beroende
av den felaktiga utstakningen, att inom viss tid göra ansökning örn

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

resning, vid äventyr att eljest övriga gränslinjer bestämdes utan avseende å
det felaktiga läget av den orubbliga gränsen. I dylikt fall borde, där ansökning
gjorts om resning, förrättningen vila i erforderliga delar i avvaktan på
Kungl. Maj :ts avgörande i resningsfrågan och slutligt avgörande i det återupptagna
målet. Angående detta alternativ yttrar styrelsen:

Att sålunda införa resningen såsom ett led i gränsrevisionen syntes emellertid
föga tilltalande. Det torde vidare vara mycket tveksamt, huruvida i
det anförda exemplet ägaren av den ägolott, som skulle fått sin lott minskad
med 10 meter, vore behörig göra ansökning örn resning, då han ej varit sakägare
vid den felaktiga gränsbestämningen eller den därav föranledda rättegången.
Ett visst stöd för åsikten, att behörighet i sådant avseende tillkomme
berörda ägare, kunde dock möjligen vinnas av ett Kungl. Maj:ts utslag
den 6 mars 1930 i anledning av en resningsansökan. I detta fall
beviljades nämligen resning i en tidigare av Kungl. Maj:t avdömd
gränstvist (jfr N. J. A. 1925 s. 177), oaktat sökanden ej varit part i målet,
utan ägde en ägolott, som genom flera mellanliggande ägolotter vore
skild från den skifteslinje, som avsåges i ansökningen. Kungl. Maj :t hade
emellertid i samband med avdömandet av berörda tvist meddelat vissa föreskrifter
angående grunderna för utstakning av bland annat gränserna för sökandens
ägolott, när sådan efter ansökning framdeles kunde komma till utförande.
Detta rättsfall utgjorde för övrigt ett i många avseenden betecknande
^exempel på ej mindre de förvecklingar, som kunde uppkomma genom
underlåtenhet att vid gränsbestämning verkställa undersökning i erforderlig
omfattning, än aven de svårigheter, som man vid en gränsrevision hade att
övervinna. Otvivelaktigt vore emellertid att, örn inga särskilda bestämmelser
meddelades angående dylika orubbliga gränser, man1 vid gränsrevisionerna ofta
bomme att stå inför situationer, där man till undvikande av för rättsmedvetandet
alltför stötande konsekvenser nödgades fördela en befintlig brist på ett
flertal ägolotter, örn förhållandena vore så ''oömma’, att en dylik kompromiss
läte sig göra. _ Ett sådant förfarande tillämpades stundom redan nu, men vore
givetvis principiellt oriktigt. Vad som ändock för rättsmedvetandet kunde
motivera en sådan åtgärd vore, att den jordägare, till vars förmån en sådan
fördelning av felet skedde, oftast utan eget förvållande råkat i den bekymmersamma
belägenheten, enär det varit honom praktiskt taget omöjligt att vid
gränsbestämningsförrättningen åstadkomma den omfattande undersökning,
som skulle hava erfordrats för att uppdaga att en allmän förskjutning av
skifteslinjerna inom skifteslaget ägt rum.

I sitt yttrande har lantmäteristyrelsen vidare framhållit, att den i utkastet
föreslagna bestämmelsen, att de närvarande sakägarna skulle äga besluta
örn gränsrevisionens omfattning med för de frånvarande bindande verkan
(7 kap. 5 §), syntes styrelsen otillfredsställande, samt föreslagit att, där
icke samtliga sakägare •— alltså ej endast de närvarande —- ingått förening
angående gränsrevisionens omfång, frågan skulle avgöras genom beslut av förra
ttningsmänn en. Styrelsen anför härom:

Såvitt lantmäteristyrelsen kunnat finna, skulle det område, som berördes av
gränsrevisionen, i nu ifrågavarande avseende betraktas såsom en slags gemensamhet,
inom vilken närvarande delägare skulle äga att fatta beslut med
för de frånvarande bindande verkan. I det fall, att det i första hand gällde
bestämmande av gräns mellan fastigheterna A och B men det ifrågasatts, att
förrättningen borde utsträckas till gränserna mellan B och C samt C och D, samt
endast ägarna av fastigheterna A och B vore närvarande, skulle alltså ägarna

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

av fastigheterna A och B kunna ingå förening av innebörd, att i rågångsrevisionen
skulle ingå jämväl gränserna mellan B och C samt mellan C och D. En
sådan anordning syntes styrelsen betänklig och stridande mot gällande rättsåskådning,
enligt vilken vid gränsbestämning var och en ägde föra talan endast
för sin egen fastighet. Sannolikt hade väl bestämmelsen tillkommit i syfte
att i görligaste mån inskränka det tidsödande underställningsförfarandet, vilket
enligt förslaget skulle komma i fråga endast i det fall, att frågan örn gränsrevisionens
omfattning avgjorts genom beslut av förrättningsmännen. Men
det kunde väl ej vara motiverat att i det anförda exemplet lata fragan bliva
slutligen avgjord genom en förening mellan ägarna av fastigheterna A och B,
medan däremot, örn dessa icke kunde enas och förrättningsmännen på dea.grund
måste meddela beslut, detta skulle underställas ägodelningsrättens prövning?

Slutligen har lantmäteristyrelsen ifrågasatt lämpligheten att i samband med
avstyckning företaga gränsrevision samt därvid yttrat:

I fråga om avstyckning rådde vissa särskilda förhållanden, som gjorde att
en i samband med sådan förrättning verkställd gränsbestämning ej utan vidare
kunde utsträckas till andra ägogränser än sådana, som direkt berördes av avstyckningen.
Först vore då att anteckna, att gränsbestämning i samband med
avstyckning, med undantag för fall, som avsåges i 19 kap. 10 § andra, stycket
jorddelningslagen, ej vore någon preliminärfråga, som skulle särskilt överklagas,
utan vore att betrakta såsom en åtgärd under avstyckningsförrättningen.
Vidare finge gränsbestämning vid avstyckning verkställas utan biträde
av gode män. Och slutligen kunde i fall, som i 19 kap. 5 § andra stycket sades,
avstyckning verkställas av annan förrättningsman än lantmätare. Då det torde
vara uteslutet, att en gränsrevision kunde ingå såsom ett led i en avstyckningsförrättning
eller verkställas av annan förrättningsman än lantmätare eller utan
biträde av gode män, syntes ett påtagligt behov av särskilda föreskrifter i dessa
avseenden föreligga, såvida man ej ville välja den utvägen att stadga förbud
mot gränsrevision i samband med avstyckning. Med hänsyn till avstyckningsförrättningens
natur syntes sistnämnda alternativ mest tilltalande, och några
olägenheter därav torde knappast kunna befaras, enär det ju alltid stöde jordägarna
fritt att taga initiativet till en önskad gränsrevision genom en ansökan
hos överlantmätaren örn förordnande för lantmätare att verkställa gränsbestämning.

Som framgår av det förut sagda, hava gång efter annan framförts förslag
örn införande i vår lagstiftning av möjlighet att vid förefallande behov få till
stånd ett samtidigt bestämmande av gränserna inom ett större skifteslag. Det
ligger i öppen dag, att då gränslinjerna inom skifteslaget mera allmänt avvika
från kartas och handlingars visning eller då kartan ej överensstämmer med marken,
det kan vara svårt, för att icke säga omöjligt, att tillfredsställande bestämma
en enstaka skifteslinjes läge utan att samtidigt företaga utredning och mätning
rörande de övriga. Kostnaden härför kan bliva betydande och bör i varje
faH icke drabba rågrannarna ensamma, då jämväl övriga skiftesdelägare hava
nytta därav. Har en undersökning av gränserna inom skifteslaget ägt rum,
är det uppenbarligen till allas fördel ur såväl kostnads- som andra synpunkter,
att en allmän gränsbestämning också kommer till stånd.

Så länge möjlighet icke föreligger att la kostnaderna fördelade på ett flertal
skiftesdelägare, nödgas förrättningsmännen ofta att på grundval av en ut Bihang

till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 4 haft. (Nr A) 4

Departe ments chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

redning, om vars brister de själva äro medvetna, för all framtid bestämma en
gräns’ läge på marken. Olägenheterna härav framträda så mycket starkare,
som, enligt vad förut nämnts, i stora delar av landet ofta föreligger
bristande överensstämmelse mellan karta och mark i fråga örn äldre ägogränser.
Också råder i det stora hela enighet därom, att det skulle vara önskvärt,
örn lagstiftningen lämnade möjlighet till ett samtidigt bestämmande av flera,
av varandra beroende ägogränser. Behovet av bestämmelser i sådan riktning
gör sig särskilt gällande, därest ett preklusionsförfarande, såsom jag i det föregående
förordat, införes. Det är nämligen att antaga, att just inom skifteslag,
där en allmän förskjutning med avseende å gränsernas läge förefinnes, gränsbestämning
till förhindrande av preklusions inträde kommer att påkallas av en
eller flera skiftesdelägare och att därmed frågan örn läget jämväl av övriga
skifteslinjer kommer att väckas.

Mot införande av gränsrevision har invänts, att en jordägare mot sin vilja
skulle kunna påtvingas en förrättning, som han själv icke ansåge påkallad och
som för honom skulle medföra enligt hans mening onödiga kostnader. Även örn
denna invändning icke kan frånkännas ett visst berättigande, torde den dock icke
innebära något avgörande skäl emot gränsrevision, blott det tillses, att garantier
skapas för att dylik ej företages utan fullgiltig anledning. Det må nämnas,
att en jordägare redan nu kan påtvingas gränsbestämning av rågranne samt att
jorddelningslagstiftningen i andra avseenden kan medföra tvång, vida mer betungande
för den enskilde.

Ett gränsrevisionsförfarande, som leder till ett fullt tillfredsställande uppordnande
av ägogränserna inom ett skifteslag, torde, på sätt lantmäteristyrelsen
framhållit, icke låta sig anordna, med mindre möjlighet skapas att i ett sammanhang
reglera samtliga ägogränser inom skifteslaget, av vad slag de än äro,
och även örn de genom laga kraftvunnen förrättning eller dom blivit till sin
sträckning å marken bestämda. Härför fordras emellertid, att gränsrevisionen
göres till en kombinerad gräns- och skiftesförrättning. Detta har ock förordats
av lantmäteristyrelsen. Skapandet av ett dylikt förfarande skulle emellertid
erfordra så betydande ändringar i jorddelningslagen, att dess införande
synes mig icke kunna ifrågakomma annorledes än i samband med en allmän
översyn av samma lag.

Enligt min mening lärer ett gränsrevisionsförfarande av den begränsade omfattning,
utkastet avser, i huvudsak tillgodose det föreliggande behovet. De
fördelar, som onekligen stå att vinna även med detta förfarande, synas mig
så stora, att de av lantmäteristyrelsen uttalade farhågorna för mindre tillfredsställande
resultat i vissa hänseenden icke böra stå i vägen för ett godtagande
av förfarande^

Emellertid synes mig anledning föreligga att åtminstone icke för närvarande
definitivt införliva det med vår lagstiftning. I det föregående har jag erinrat,
att behovet av gränsrevision torde komma att göra sig särskilt gällande vid
grånsbestämning till förhindrande av preklusions inträde. Sedan preklusionstiden
tilländagått och gränsmärkena på marken sålunda komma att i allmänhet
bliva avgörande för skifteslinjernas sträckning, blir uppenbarligen behovet

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

vida mindre. I avvaktan på erfarenhet, huru förhållandena härutinnan och
jämväl i avseende å verkningarna av det utav mig ifrågasatta gränsrevisionsförf
aran det komma att utveckla sig, synes det mig lämpligt att nu endast införa
bestämmelser av mera provisorisk natur.

Med denna min uppfattning har jag stannat vid att föreslå bestämmelser,
som möjliggöra verkställande under preklusionstiden av gränsrevision i fråga
örn ägogränser av det slag, som avses i preklusionsstadgandet. Bestämmelserna
hava avfattats i nära anslutning till vad i utkastet föreslagits samt införts
såsom 3 § i förslaget till lag med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser.
Härjämte har i lagens promulgationsstadgande föreskrivits, att bestämmelserna
skola äga tillämpning även i det fall, att gränstvist yppats före
lagens ikraftträdande.

Med den läggning förslaget fått och då behovet av gränsrevision i fråga örn
rågångar torde vara synnerligen ringa, har jag ansett mig kunna bortse från
dessa vid bestämmelsemas avfattande. Det av lantmäteristyrelsen år 1925 i
ämnet framlagda förslaget avsåg icke rågångar, lika litet som den av riksdagen
år 1926 gjorda framställningen.

I fråga örn förslagets närmare utformning vill jag till en början framhålla,
att — såsom lantmäteristyrelsen påpekat — den i departementsutkastet föreslagna
bestämmelsen örn förening angående företagande av gränsrevision torde
vara mindre lämplig. Det synes mig bäst att helt överlåta åt förrättningsmännen
att fatta beslut örn gränsrevision. G-odkännes deras beslut av samtliga
närvarande sakägare, torde tillräcklig garanti vara vunnen för beslutets lämplighet.
I brist på dylikt godkännande torde beslutet böra underställas ägodelningsrättens
prövning.

Har gräns för en ägolott blivit felaktigt utmärkt på marken, kan detta, såsom
jag inledningsvis framhållit, i sin ordning hava medfört, att även gränser,
tillkomna vid delning av ägolotten, blivit felaktiga. Detta fel är emellertid
ej av samma beskaffenhet som felet med avseende å den tidigare gränsen. De
vid den senare delningen tillkomna gränserna äro felaktiga redan på kartan och
kunna sålunda ej rättas genom gränsbestämning. I den händelse ändring av
ägolottens gränser ger anledning till förskjutning av de vid dess uppdelning
tillkomna linjerna, sker detta genom jämkning i den delning, vid vilken de
tillkommit, en åtgärd, som till sin natur ej är jämställd med gränsbestämning.
Stadgandet örn gränsrevision avser därför allenast gränser, som tillkommit
vid en och samma förrättning.

Vad slutligen angår den av lantmäteristyrelsen upptagna frågan örn lämpligheten
att i samband med avstyckning företaga gränsrevision, må vill medgivas,
att sådan låter lättare inordna sig såsom led i ett skifte. Något principiellt
hinder mot företagande av gränsrevision i samband med avstyckning
torde dock icke föreligga, då gränsrevision allenast är en utvidgad gränsbestämningsförrättning
och gränsbestämning redan nu kan företagas vid avstyckning.
Praktiskt sett torde vid avstyckning gränsbestämning sällan förekomma,
och det är att antaga, att gränsrevision i sådant sammanhang kommer
att bliva än mera sällsynt. I anledning av lantmäteristyrelsens erin -

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

ringar har jag emellertid funnit föreskrift böra meddelas, att vid handläggning
av fråga örn gränsrevision gode män alltid skola närvara. Bestämmelse
härom har upptagits i 5 § i förutnämnda förslag.

Härefter återstår för mig att behandla den andra av 1926 års riksdag väckta
frågan, nämligen

Om ersättning rägrannar emellan i anledning av gränsbestämning.

Historik. I gällande rätt saknas bestämmelser örn ersättning rågrannar emellan i anledning
av att ägogräns vid gränsbestämningsförrättning blivit bestämd till
annan sträckning än den tidigare hävdade. I avseende å den ståndpunkt, rättspraxis
intagit, må erinras örn följande uttalande av lagberedningen i
dess den 9 oktober 1909 avlämnade förslag till jordabalk (s. 237): Även

örn den, som genom dom i gränstvist ålades att avträda en äga till grannen,
varken insett eller bort inse, att den omtvistade ägan rätteligen hörde till
grannfastigheten, torde han icke kunna göra anspråk på ersättning för andra
å den ifrågavarande ägan nedlagda kostnader än sådana, som kunde anses hava
varit nödvändiga. Ej heller torde han, därför att han saknat kunskap örn
grannens bättre rätt, kunna undgå att utgiva avkastning, som fallit av ägan
under den tid han innehaft densamma, och ersättning för den nytta, han eljest
hämtat därav, — mot gottgörelse för kostnad för avkastningens vinnande
samt underhållskostnad — ävensom ersättning för skada och minskning i
ägans värde till följd av hans åtgärder eller vållande. Det ålåge nämligen
en fastighetsägare att vid nyttjandet av sin fastighet iakttaga dess begränsning
å marken, och han hade icke vid underlåtenhet därav något anspråk på
att bedömas mindre strängt än en var annan, som gjorde intrång på en fastighets
område.

I avseende å den senaste rättsutvecklingen må nämnas, att det vill förefalla,
som örn en viss förskjutning inträtt i riktning mot den uppfattningen, att ägaren
av en fastighet äger tillgodonjuta avkastning av ägoområde, som enligt
lagliga märken tillhör fastigheten, intill dess det blir genom lagakraftvunnen
förrättning eller dom fastställt att området rätteligen tillhör grannfastigheten
(se N. J. A. 1923 s. 136; jfr i samma ämne 1913 A. 406, 1915 s. 277 och 280.
1917 A. 174 och 1921 s. 382).

Det må anmärkas, att de ömsesidiga ersättningsanspråk, som kunna ifrågakomma,
torde preskriberas enligt vanliga regler. Ersättning för avkastning
och nytta lärer därför ej kunna utdömas för längre tid än tio år före det anspråk
på ersättning framställts, liksom anspråk på skadestånd och ersättning
för nödig kostnad ej torde bifallas örn de framställas senare än tio år efter vållandet
eller kostnadens nedläggande.

1913 och hragan örn ersättningar vid gränsreglering har av lantmäteristyrelsen be1925.
r5rts dels i det förut åberopade utlåtandet den 11 augusti 1913 över skifteslagstiftningskommitténs
förslag, dels i skrivelse den 30 januari 1925 med

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

utredning angående beräknande vid skiftesförrättningar av ersättning mellan
delägare för odling, hävd och minskad avkastning m. m. I förstnämnda utlåtande
framhöll styrelsen i anledning av uttalanden av lantmätare i yttranden över kommitténs
förslag, att svaret på frågan huruvida ersättning för odling och hävd
och dylikt borde utgå vid gränsbestämningar torde bliva beroende på prövning
i varje särskilt fall, vid vilket förhållande någon bestämmelse i ämnet
knappast torde vara erforderlig. I sistberörda skrivelse uttalade styrelsen
däremot, under åberopande av lagberedningens nyssberörda uttalande, den meningen,
att utrymme för likvidförfarande vid gränsbestämningsförrättningar
knappast torde förefinnas.

Även i den förut omnämnda motionen nr 179 i första kammaren vid 1921 års
riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts förslag till lag om ägogränser berördes
frågan örn ersättningar vid gränsreglering. I motionen hemställdes nämligen
örn sådan ändring i det vid riksdagen framlagda förslaget till lag örn ägogränser,
att däri föreskreves att vid rågångsreglering likvid skulle kunna förekomma
liksom vid laga skifte. Motionärens förslag avstyrktes av utskottet, enär
det syntes utskottet ej falla under en lag örn ägogränser utan under skifteslagstiftningen.

Det vid 1926 års riksdag framlagda förslaget till jorddelningslag upptog
icke -— lika litet som något av de tidigare i ämnet utarbetade förslagen -— bestämmelser
örn ersättning i anledning av gränsbestämning. Frågan bragtes
emellertid motionsledes under riksdagens prövning. I en inom första kammaren
väckt motion, nr 236, hemställdes nämligen örn införande i jorddelningslagen
av en bestämmelse, att vad i lagen vore stadgat örn ersättning
vid laga skifte åt den, som miste skog eller mark. därå skogskut turåtgärder
vidtagits, skulle i tillämpliga delar gälla även när vid bestämmande av
rågång rågranne miste skog eller mark med vidtagna skogskulturatgärder. Vidare
hemställdes i en inom andra kammaren väckt motion, nr 361, örn sådana
ändringar i förslaget, att sakägare, som vid rågångsreglering eller liknande
förrättning förlorade ståndskog, växtlig ungskog eller plantering eller mark,
varå företagits skogskulturåtgärder, måtte på ansökan få prövat, örn ersättning
därför borde tilläggas honom, samt att i de fall, ersättning ansåges berättigad,
förrättningsmännen måtte företaga därför erforderlig förrättning i
likhet med vad som stadgats beträffande likvider som följd av laga skifte.

Det särskilda utskott, som hade att behandla förslaget till jorddelningslag,
yttrade i anledning av nämnda motioner:

Utskottet funne i likhet med motionärerna, att möjlighet borde beredas sakägare
att efter gränsreglering inom ett primärt skifteslag få talan örn rätt till
ersättning för mistad ståndskog prövad. Dylik ersättning kunde emellertid
icke generellt tillerkännas sakägare, som genom gränsutstakning^ miste ståndskog.
Någon allmän regel kunde ej givas, utan torde frågan få avgöras på
sätt i varje fall prövades skäligt. Sådan prövning borde, enligt utskottets
förmenande, efter ansökning och utan att förordnande meddelades ske vid särskild
förättning; och torde därvid böra tillämpas samma regler som vid förrättning
enligt 14 kap. 10 § i förslaget. Kunde vederbörande sakägare överenskomma
örn ersättning, ägde de att därom sluta förening, vilket följde av
stadgandet i 14 kap. 13 §.

1921.

1926.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

I anslutning till detta uttalande föreslog utskottet införande i 20 kap. jorddelningslagen
av en ny paragraf med ordningsnummer 3 av följande lydelse:
Har vid förrättning, som verkställts för bestämmande och utmärkande av
sådan fastighetsgräns, varom förmäles i 7 kap. 7 §. sakägare mistat ståndskog,
växtlig ungskog eller plantering eller mark, varå företagits skogskulturåtgärd,
åge han, sedan förrättningen blivit genom laga kraft ägande beslut
fastställd, efter därom hos lantmätaren skriftligen gjord ansökan vid särskild
förrättning få prövat, huruvida och i vad mån ersättning därför må tillerkännas
honom. I fråga om sådan förrättning lände i tillämpliga delar till
efterrättelse vad i denna lag stadgas örn förrättning, som jämlikt 14 kap. 10 §
hålles efter det laga skifte blivit fastställt; dock skola kostnaderna för förrättningen,
i den händelse de icke böra stanna å sökanden ensam, fördelas efter
vad i varje fall prövas skäligt.

Ingendera av riksdagens kamrar biträdde emellertid utskottets hemställan.
Anledningen härtill var dock icke någon mot utskottets uppfattning avvikande
mening om det sakligt berättigade i ett likvidförfarande utan tvekan, huruvida
den av utskottet föreslagna paragrafen på ett i lagtekniskt hänseende tillfredsställande
sätt löste frågan. I enlighet med denna sin ståndpunkt beslöt riksdagen
i stället avlåta den inledningsvis berörda skrivelsen, nr 331, vari anhölls,
att Kungl. Majit ville skyndsamt utreda och för riksdagen framlägga
förslag i det syfte motionen nr 361 avsåg.

Ä&ogr&ns- De ägogränssakkunniga, vilka i anledning av riksdagens skrivelse fingo i
* nig-as uppdrag att utreda frågan, anmodade rikets överlantmätare att efter distriktsförslag.
lantmätarnas hörande avgiva yttrande i ämnet. Därvid framhöllo de sakkunniga,
att det vore av stor betydelse att få uppgift på inträffade fall, där frånvaron
av möjlighet att bereda likvidersättning kunde anses hava medfört oberättigad
vinst å ena eller förlust å andra sidan samt att få kännedom örn lantmäteritjänstemännens
mening, huruvida icke anspråk på ersättning för odling
och hävd kunde tänkas hava lika stort berättigande som ersättning för stånd''
skog och dylikt.

I de avgivna yttrandena råder så gott som fullständig enighet i fråga
örn behovet av bestämmelser örn skogslikvid. Från ett stort antal län har
uppgift lämnats å fall, där frånvaron av bestämmelser härom förmenats hava
medfört oberättigad vinst och i motsvarande grad förlust. Behovet har helt
naturligt understrukits starkare i yttrandena från Norrland och Dalarna än i
yttrandena fran övriga delar av landet. Vad däremot angår ersättning för
odling och hävd har från många håll framhållits, att gränslinjerna inom inägorna
i regel vore utmärkta å marken i jämförelsevis god överensstämmelse
med kartorna och att behov av reglerande bestämmelser rörande ersättning för
odling och hävd därför vore av jämförelsevis underordnad betydelse.

De ägogränssakkunniga intogo i sitt betänkande olika ståndpunkter i frågan.

Byråchefen Hamrin upptog i sitt förslag bestämmelser örn ersättning såväl
för skog som för odling och hävd. Enligt förslaget skulle ersättning, örn och
i den mån sådan med hänsyn till föreliggande omständigheter prövades skälig,

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

utgå till sakägare, sorn varit i god tro, där ändring skedde av rågång eller
annan ägogräns, som på marken hävdades i enlighet med rå eller rör eller
andra märken, som av ålder ansetts utvisa gränsen, eller sådan den vid i laga
ordning verkställd förrättning utmärkts eller eljest blivit till sitt läge å marken
bestämd, och sakägare därvid avträdde äga i inrösningsjorden, vara verkställts
odling, grundförbättring eller dylikt, eller avträdde äga av värde på
grund av användbarhet för särskilt ändamål eller ock miste ståndskog, växtlig
ungskog eller plantering eller mark, varå företagits skogskulturåtgärder. I
fråga örn dylik ersättning skulle bestämmelserna i jorddelningslagen örn ersättningar
mellan skiftesdelägare i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Hovrättsrådet von Ehrenheim ansåg, att frågan örn ersättningar mellan rågrannar
vid gränsbestämning komme att förlora sm betydelse, örn skifteslinjer
för framtiden gjordes orubbliga till sitt läge pa marken. Det vöre nämligen
enligt von Ehrenheims mening praktiskt taget nästan uteslutande vid förrättningar,
avseende att bestämma skifteslinjer efter karta och handlingar, som förhållanden
förelåge, vilka kunde motivera ersättningsskyldighet. I så fall bleve
det fråga örn bestämmelser örn skyldighet att gälda ersättning endast i samband
med preklusionsförfarandet. De betänkligheter, man möjligen med hänsyn
till avsaknaden av motsvarande bestämmelser vid klander kunde hysa mot införande
av bestämmelser örn rätt till ersättning vid gränsbestämningar, torde
göra sig särskilt gällande, därest det vore fråga örn införande av dylika bestämmelser
för ett mera begränsat behov.

Det inom justitiedepartementet upprättade utkastet till lag örn ändringar i
jorddelningslagen innehöll utförliga bestämmelser om skyldighet att utgiva avkastning
eller ersättning vid förflyttning av ägogräns. Örn rågång eller annan
ägogräns bestämdes till annan sträckning än den tidigare hävdade, skulle
sålunda den, som på grund därav nödgades avträda mark, ej vara skyldig utgiva
avkastning, som han i god tro uppburit av marken; däremot skulle han
redovisa den avkastning han uppburit efter det sammanträde för gränsens bestämmande
blivit i behörig ordning kungjort eller han dessförinnan fått kunskap
om att gränsen ej hävdades till sin rätta sträckning, liksom han skulle vara
skyldig utgiva skadestånd, örn marken efter samma tidpunkt skadats eller
minskats i värde i följd av åtgärd eller vallande av honom. Den, som i följd
av gränsens förflyttning vunne mark, skulle vara skyldig ersätta avträdaren
dels alla nödvändiga kostnader denne nedlagt pa marken utöver sedvanlig underhållskostnad
— för vilken avträdaren ansetts erhålla ersättning genom den
avkastning han uppburit —, dels även andra nyttiga kostnader, avträdaren
i god tro nedlagt på marken, i den mån de komme tillträdaren till godo. Dessutom
skulle denne, om å marken funnes mer än normal tillgång på. växande
skog, vara skyldig utgiva ersättning för den överskjutande skogstillgången
(7 kap. 6 §). Örn gränsen tillkommit vid laga delning, skulle sistnämnda ersättning
kunna jämkas efter ty med hänsyn till förhallandena vid delningen med
avseende å skogen funnes skäligt (7 kap. 11 §). Anspråk på utbekommande
av avkastning eller ersättning skulle i regel framställas oell prövas vid gräns -

Departem
en tali
t k as tet
1930.

Kungl. May.ts proposition nr -4.

bestämnings forrättningen (7 kap. 7 och 8 §§). De sålunda föreslagna stadgandena
föranledde ändringar av huvudsakligen formell natur i åtskilliga bestämmelser
i jorddelningslagen (3 kap. 14 §, 7 kap. 9 §, 19 kap. 27 §, 20 kap. 6 §
samt 21 kap. 15. 19 och 41 §§).

I den vid lagutkastet fogade promemorian anfördes till motivering av bestämmelserna
i huvudsak följande:

Frågan huruvida och i vilken omfattning ersättning i det ena. eller det andra
hänseendet borde utgå vid gränsreglering kunde icke lösas genom en hänvisning
till gällande bestämmelser om likvider vid laga skifte. Grunden för
likvider i sistnämnda fall vore den, att, då ett skifteslag skulle uppdelas mellan
delägarna i detsamma, en var borde bekomma det värde, som efter delningsgrund
belöpte å honom. Då emellertid graderingen icke kunde innebära en
riktig jämförelse mellan de olika ägofigurerna i alla de hänseenden, som vore
avgörande, för deras inbördes värden, och det för övrigt med hänsyn till de
olika fastigheternas bestånd för framtiden ej heller vore lämpligt att taga
hänsyn till mera tillfälliga omständigheter vid graderingen, skedde denna
med hänsyn tagen till jordens naturliga beskaffenhet, varefter olikheter i jordens
hävd, i växande ståndskog m. m. utjämnades genom ersättningar delägarna
emellan.

o Ingen som helst anledning till dylik ersättning förefunnes vid reglering av
rågång mellan byar eller därmed jämförlig fastighetsgräns. Någon ägogemenskap
mellan ragrannarna hade ej existerat och därmed förfölle även frågan
örn likvider dem emellan i den mening, jorddelningslagen avsåge. Utröntes, att
ett gränsområde rätteligen hörde till annan by än den, varunder detsamma hävdats,
borde givetvis området med vad därtill hörde införlivas med den fastighet,
till vilken^ det rätteligen hörde. Lika litet som det därvid hade någon betydelse,
örn. området vore av bättre eller sämre beskaffenhet, lika litet hade det i
och för sig någon betydelse örn det hade högre eller lägre värde i andra avseenden
såsom genom större eller mindre myckenhet därå växande skog eller
genom sådant mervärde, som i 11 kap. 3 § jorddelningslagen omtalades.

De ersättningar, som kunde ifrågakomma vid reglering av rågång, vore av
samma natur sorn de ersättningar, vilka utginge när fast egendom efter klander
frånvunnes sin innehavare. I båda fallen avträdde en innehavare mark, som
han med. orätt besuttit. ° Skyldighet att utgiva ersättning måste i båda fallen
grunda sig, i den man fråga vore örn ersättning till avträdaren, på av denne utförda.
arbeten eller nedlagda kostnader och, i den mån fråga vore örn ersättning
till tillträdaren, därpå att avträdaren uppburit avkastning eller eljest haft
nytta av marken eller varit vållande till att marken skadats eller minskats i
värde. . Dessutom kunde, såsom av det följande skulle framgå, ifrågakomma
ersättning till avträdaren för sparad avkastning av skog.

Enligt svensk rätt förelåge för närvarande en skillnad mellan klander och
gränsreglering i fråga örn skyldighet att utgiva ersättning, i det att vid klander
god tro hos avträdaren hade en betydelse för ersättningsskyldigheten, som den
ej hade vid gränsreglering. Da fast egendom efter klander frånvunnes innehavare
därav, gällde regler, motsvarande dem vid ändring av gräns endast för det
fall att innehavaren varit i ond tro. Hade han däremot varit i god tro, när han
åtkommit egendomen, vore han ej skyldig utgiva ersättning för avkastning och
nytta för tiden innan han instämts i saken eller förut fått kunskap örn den
andres bättre rätt; han ägde da även rätt till ersättning för nyttiga kostnader
i .den man ^egendomens värde blivit förhöjt genom dessa. Det kunde med
tog sättas i fråga, huruvida det vore berättigat att göra en sådan åtskillnad
mellan det fall, att någon utan rätt innehade en annans hela fastighet, och
det lall, att han obehörigen innehade blott viss del därav. Det skäl, som av

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

lagberedningen åberopats till stöd för den antydda åtskillnaden eller att en
fastighetsägare ålåge att vid utnyttjandet av sin fastighet iakttaga dess
rätta begränsning å marken, syntes i varje fall icke äga tillämpning där gränsen
utmärkts å marken vid laga lantmäteriförrättning. Men även eljest då
en fastighetsägare i god tro innehaft och brukat mark, som sedan visat sig
rätteligen höra till en angränsande fastighet, och han på grund därav nödgades
avträda marken, syntes han, liksom avträdare i god tro vid klander,
böra äga behålla i god tro uppburen avkastning ävensom erhålla ersättning för
i god tro å marken nedlagda nyttiga kostnader i den mån markens värde genom
dessa blivit förhöjt. På så sätt skulle avträdare av mark vid rågångsreglering
erhålla ersättning bl. a. för kostnader, som han nedlagt för odling,
skogsplantering eller andra skogskulturåtgärder, även om kostnaderna ej kunde
betecknas såsom nödvändiga.

Det torde emellertid ej överensstämma med det allmänna rättsmedvetandets
krav att giva avträdare av mark vid rågångsreglering ersättning endast i nu
angivna fall. Han skulle då ej erhålla någon ersättning för ståndskog. Vad
som anförts såväl i ovan berörda motioner vid 1926 års riksdag som i ett flertal
till 1928 års sakkunniga avgivna yttranden gåve vid handen, att enligt allmän
uppfattning den, som vid gränsreglering miste mark, borde åtminstone i
viss utsträckning hava ersättning för ståndskog därå. Uti sistberörda yttranden
hade även från skilda håll inberättats fall, då jordägare vid gränsreglering
frivilligt överenskommit örn utgörande av ståndskogsersättning.
Frågan örn ersättning för växande skog vid gränsregleringar vore också av
stor praktisk betydelse, då det just vore i skogsmark, som mera betydande förflyttningar
av gränslinjer kunde visa sig påkallade. Det vore väl sant, att avträdare
av mark vid reglering av rågång med orätt innehaft marken med vad
därå funnes, men å andra sidan skulle han enligt de regler, som efter vad
nyss anförts syntes böra gälla i fråga om utgivande av avkastning efter rågångsreglering,
äga behålla värdet av den skog. han i god tro avverkat. Det
syntes då hårt att, örn han i stället för att avverka skogen sparat densamma,
han skulle nödgas avträda skogen utan ersättning. Så långt som till att giva
honom ersättning för all å marken befintlig ståndskog syntes man dock ej böra
gå; det skulle vara allt för obilligt mot tillträdaren, som dock vore den rätta
ägaren av marken. Man syntes lämpligen böra giva avträdaren rätt till ersättning
för den skog, som till äventyrs funnes å marken utöver normal skogstillgång,
varmed då menades ett tillfredsställande och å behöriga åldrar jämnt
fördelat skogsbestånd.

Det nu sagda hade avsett det fall att mark frånginge fastighetsägare vid reglering
av rågång i egentlig mening, d. v. s. gräns mellan primära skifteslag;
men även vid reglering av andra fastighetsgränser syntes motsvarande regler
böra gälla i fråga örn utgivandet av ersättningar. Det syntes nämligen ej vara
motiverat att en fastighetsägare, som nödgades vid gränsbestämning avträda
ett område, skulle vara sämre ställd örn gränsbestämningen avsett en skifteslinje
eller annan sekundär gräns än örn densamma avsett en rågång.

Det gemenskapsförhållande, vartill olika delägare i samma skifteslag stått
eller stöde till varandra, kunde emellertid medföra, att vid reglering av gränser,
tillkomna vid laga delning, ersättningar även i andra hänseenden borde utgå.
Vad tidigare nämnts därom, att något utrymme ej förefunnes för ett likvidförfarande
i egentlig mening, avsåge nämligen reglering av rågångar mellan
byar eller därmed jämförliga gränser. Vid gränsreglering inom by ställde mg
förhållandet annorlunda; i den mån genom densamma rubbning skedde i.fråga
örn förutsättningarna för den likvid'', som ägt rum vid tidigare skifte a hyn,
eller den överenskommelse örn delning utan likvid, som därvid traf fots mellan

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

skiftesdelägarna, inträdde också anledning att genom ersättning utjämna den
uppkomna skillnaden.

Rent principiellt torde anledning till ersättning vid gränsreglering inom
skifteslag kunna föreligga i alla de hänseenden, där vid skifte likvid kunde
förekomma. I verkligheten torde emellertid icke något praktiskt behov av en så
vidsträckt ersättningsprövning föreligga. I den mån karta och handlingar
lagts till grund för likvid vid skifte, innebure icke en rättelse av en vid skiftet
felaktigt gjord utstakning av skifteslinjema någon rubbning av grunderna
för likvidens beräknande, och i följd därav föranleddes ej heller någon ersättning
i förevarande hänseende mellan jordägarna å ömse sidor örn skifteslinjen.
Först i den mån likviden grundats på förhållandena å marken sådana de iakttagits
efter den felaktiga utstakningen, borde en rättelse av denna även föranleda
rättelse av likviden eller med andra ord en ny likvid i anledning av gränsbestämningen.

Odlings-, hävde- och därmed likartade ersättningar beträffande inägojord''
torde så gott som alltid beräknas efter delägarnas arealer enligt karta och handlingar.
Då härtill komme, att numera sällan inträffade några så betydande
förflyttningar av gränslinjer inom inägojord, att därav skulle påkallas rättelse
i tidigare likvid, även om denna hade beräknats efter de å marken utstakade
felaktiga skifteslinjema, torde frågan såvitt dylik jord anginge sakna praktisk
betydelse och ett upptagande av ersättningsbestämmelser vara ägnat att utan
tillgodoseende av verkligt sakligt intresse medföra en viss osäkerhet vid tilllämpningen
och ökade tvistigheter vid gränsbestämningar.

Annorlunda vore däremot förhållandet beträffande växande skog. De skogsmätningar,
som läge till grund för skogslikviderna, skedde nämligen efter de å
marken utstakade skifteslinjerna. I det fall att jordägare vid förnyad utstakning
av skifteslinje finge avstå skogsmark med samma växande ståndskog, som
inräknats i likviden vid skiftet, syntes någon anledning till tvekan ej böra förefinnas
därom, att han borde erhålla ersättning för all den mistade ståndskogen,
beräknad efter värdet vid tiden för den nya gränsbestämningen. Detsamma
borde vara förhållandet, där någon likvid visserligen ej förekommit, men där
uteblivandet hade sin orsak i den omständigheten, att delägarna förvissat sig
örn att värdet av ståndskogen å de utstakade skifteslotterna ungefär motsvarade
vad å en var av delägarna bort belöpa efter delningsgrund. Annorlunda läge
saken till, där likvid ej skett av den orsak, att den växande skogen ansetts
vara av ungefär ensartad beskaffenhet samt på grund härav likvid icke ansetts
behövlig. I dylikt fall funnes ej grund till någon ersättning grannarna emellan
för ståndskog i större utsträckning än vid reglering av rågång. De fall, där
av senast angiven anledning vid skifte ej skett någon ståndskogslikvid, torde
för längre tid sedan hava varit synnerligen vanliga, men torde numera så gott
som aldrig förekomma.

Frågan huruvida ersättning för ståndskog skulle utgå även vid förflyttning
av andra sekundära gränser än skifteslinjer bleve givetvis beroende av huruvida,
när gränsens felaktiga sträckning utstakades, detta skett under sådana omständigheter,
att ståndskogslikvid då kunnat äga rum. Detta torde icke vara
fallet annat än då lägenhet eller därmed jämförligt område vid skifte förflyttats.
De nya gränser, som därvid utlagts för lägenheten, borde i förevarande
avseende jämställas med skifteslinjer.

o Spörsmålet örn ersättningar mellan rågrannar vid gränsreglering skulle icke,
såsom hovrättsrådet von Ehrenheim gjort gällande, helt förlora sin betydelse
därigenom, att skifteslinjer för framtiden gjordes orubbliga till sitt läge på
marken. I de fall _ då tydliga gränsmärken ej funnes i behåll sedan äldre
skifte, skulle nämligen skifteslinjer fortfarande bestämmas med ledning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

karta och skifteshandlingar. oell i dessa fall skulle fortfarande kunna inträffa,
att en skifteslinje bleve bestämd till annan sträckning än den tidigare
hävdade. Även då å marken befintliga gränsmärken lades till grund för bestämmande
av sträckningen av skifteslinje eller annan sekundär gräns, skulle
det, liksom vid rågångar, kunna inträffa, att gränslinje bleve förflyttad i
förhållande till den sträckning, i vilken den tidigare hävdats. Gränslinjer hävdades
nämligen stundom ej i full överensstämmelse med de utsatta gränsmärkena.
Slutligen skulle frågan örn ersättning vid gränsregleringar komma
att få stor betydelse vid regleringar av skifteslinjer och vissa andra gränser
under den tid av tio år, som skulle förflyta innan dessas å marken utmärkta
sträckning skulle anses såsom den rätta gränsen.

Fråga örn ersättningar i anledning av att ägogräns blivit bestämd till annan
sträckning än den tidigare hävdade kunde uppsta även utan att gränsbestämningsförrättning
enligt jorddelningslagens stadgande företoges. Att gräns hävdats
till sträckning, som ej vore den rätta, kunde nämligen komma att fastslås
även i gränstvist utan sammanhang med dylik förrättning. Regler örn ersättningar
i anledning av gränsbestämning, vilka infördes i jorddelningslagen,
bomme ej att bliva omedelbart tillämpliga i fråga örn rätt till ersättning vid dylika
gränstvister, men torde böra analogt tillämpas även i dessa fall.

Då fråga örn ersättning uppkomme i anledning av gränstvist utan sammanhang
med gränsbestämningsförrättning enligt jorddelningslagen, måste ersättningsfrågan
instämmas till allmän domstol. Detta gällde för närvarande även
örn ersättningsfråga uppkomme i samband med gränsbestämningsförrättning.
Det kunde emellertid ifrågasättas, om icke frågor örn ersättningar i anledning avgränslinjes
förflyttning vid gränsbestämningsförrättning borde behandlas i
samband med gränsbestämningen. Principiellt sett torde frågan örn ersättning
för avkastning, som avträdaren uppburit av den med orätt innehavda marken,
eller för därå nedlagda kostnader liksom för skogstillgåmg i andra fall än da.
fråga vore örn rättelse i en vid tidigare skifte verkställd ståndskogslikvid vara
en från gränsbestämningen fristående fråga, vilken, i händelse överenskommelse
ej träffats, borde genom stämning dragas under ^allmän domstols prövning,
under det att däremot frågan örn ersättning för ståndskog i sist berörda fall
måhända borde behandlas på samma sätt som ståndskogslikvid ! anledning av
skifte. Vägande praktiska skäl talade emellertid för att ersättningsfrågor, som
uppkomme i anledning av gränslinjes förflyttning vid gränsbestämningsförrättning,
upptoges och prövades vid själva gränsbestämningsförrättningen i den
män detta vore möjligt. Med hänsyn därtill att ersättningar _i olika avseenden
kunde utgå mot varandra, borde lämpligen en samtidig prövning av dessa komma
till stånd. Örn så skedde, syntes framför allt kunna vinnas, att sakägarna
genom förrättningsmännens bemedling och på grundval av därvid gjorda uppskattningar
skulle i de flesta fall kunna utan rättegång enas i ersättningsfrågan
; och där denna i allt fall måste avgöras av domstol, torde genom de av förrättningsmännen
i samband med själva gränsutstakningen gjorda värderingar
och prövningar utan nämnvärd kostnad för sakägarna vinnas båsta möjliga underlag
för domstolens bedömande. _ .

Samtliga ersättningsfrågor, som kunde uppstå i anledning av gränslinjes förflyttning
vid gränsbestämningsförrättning, kunde dock ej upptagas till prövning
vid förrättningen. Ersättning för avkastning och skadestånd skulle gäldas
av den, som uppburit avkastningen eller vållat skadan (jfr lagberedningens
förslag till jordabalk 1909 s. 241 o. 245). Vöre denne en tidigare innehavare
av den fastighet, marken frånginge, oell därför icke sakägare vid grånsbestämningsförrättningen,
måste ersättningsanspråk mot honom instämmas till allmän
domstol. Däremot vore avträdare av mark berättigad till all ersättning för å

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

marken nedlagda kostnader även örn dessa hade nedlagts redan av en tidigare
innehavare av marken. Avträdaren hade vid förvärvet av fastigheten övertagit
den tidigare innehavarens rätt till ersättning (jfr lagberedningens förslag
till jordabalk 1909 s. 249).

Att likartade ersättningsfrågor på nu berört sätt komme att prövas i vissa
fall av ägodelningsrätt och i andra fall av häradsrätt, torde ej böra väcka avgörande
betänkligheter. Analoga fall förelåge redan enligt gällande rätt. Så
t. ex. kunde tvist örn äganderätt eller ständig besittningsrätt till jord, som i
vanliga fall skulle prövas av allmän domstol, i vissa fall på grund av bestämmelserna
i jorddelningslagen 3 kap. 12 § och 21 kap. 15 § komma att prövais
av ägodelningsrätt.

Beträffande innehållet i övrigt av de föreslagna bestämmelserna finge ytterligare
framhållas:

Ond tro hos avträdare av mark vid gränsbestämningsförrättning och därmed
skyldighet att redovisa avkastning samt frånvaro av rätt till ersättning
för andra kostnader än nödiga borde anses hava förelegat ej endast under tid,
då avträdaren vetat eller bort veta att visst gränsområde hörde till grannfastighet,
utan även under tid, då han endast haft kunskap örn att den hävdade
sträckningen av gränsen icke varit den rätta, men ej vetat hur gränsen rätteligen
skulle gå. Sådan kunskap borde avträdaren anses hava bibringats senast
då han kallats till gränsbestämningsförrättningen. Av praktiska skäl
torde dock tidpunkten för kungörandet av sammanträdet för gränsens bestämmande
böra vara avgörande. Da de personliga kallelserna sändes orekommenderade
med posten, vore tidpunkten då avträdare mottagit dylik kallelse
alltför svår att fastslå.

Därest avträdare vållat, att avkastningen under tid, för vilken han vore
skyldig redovisa densamma, kommit att understiga, vad som skäligen bort vinnas
av marken, borde han vara skyldig utgiva ersättning härför. Å andra
sidan borde han vara berättigad till ersättning — utöver i förut berörda fall
~ för de kostnader han haft för vinnande av avkastning, som folie först efter
det marken frangatt honom. Bestämmelser härom vore intagna i förslag till
ny 6 § i 7 kap. jorddelningslagen.

Da gränsbestämning kunde företagas utan att alla rågrannar vore närvarande,
erfordrades att förrättningsmännen, da skäl därtill vore, genom förnyad,
kallelse å utebliven sakägare lämnade honom tillfälle att framställa ersättningsanspråk
eller ingå i svaromål på framställt anspråk.

Ersättningar borde i regel ej endast behandlas utan även bestämmas vid själva
gränsbestämningsförrättningen. Dock torde i analogi med vad som stadgades
i 14 kap. 10 § jorddelningslagen möjlighet böra givas att låta anstå med
bestämmande av ersättning för skogstillgång till dess ägogräns blivit slutligen
bestämd. Bestämmandet av dylik ersättning kunde ibland erfordra ett betydande
arbete, som ej borde vidtagas i onödan. Stadgande härom vore intaget i
förslaget till ny 7 § i 7 kap. jorddelningslagen.

Vid gränsbestämning i samband med skifte torde särskild förrättning för bestämmande
av ersättning för skogstillgång alltid komma att hållas under skiftet,
och någon bestämmelse örn kostnaderna för dylik förrättning erfordrades
därför ej. Vid gränsbestämning i samband med avstyckning och såsom särskild
förrättning skulle däremot särskild förrättning för bestämmande av skogsersättning
i regel komma att hållas efter huvudförrättningens avslutande. I anledning
härav erfordrades tillägg till 19 kap. 27 § och 20 kap. 6 § jorddelningslagen
med bestämmelser örn kostnaderna för den särskilda förrättningen
i dessa fall.

Ersättningar torde i regel böra bestämmas i penningar att betalas på en

Kungl. Marits proposition nr h.

gång. Endast i fråga om ersättning för skogstillgång borde möjlighet stadgas
att bestämma avbetalningar under viss tid samt ersättning i naturaförmåner.
Hänvisning till 14 kap. 9 § jorddelningslagen hade därför intagits i förslag
till ny 8 § i 7 kap. samma lag. ..

I bestämmelserna örn utgivande av protokoll och anförande av besvär vid
gränsbestämningsförrättning erfordrades mindre ändringar, liksom i stadgandet
i 3 kap. 14 § jorddelningslagen örn de frågor, som skulle behandlas under
laga skifte. Särskild förrättning för bestämmande av ersättning för skogstillgång
torde böra betraktas såsom jorddelningsförrättning och särskilt fastställas.

Av de över departementsutkastet hörda har ingen haft något att erinra mot Yttranden
inf drande i och för sig1 i lagstiftningen, av bestämmelser örn ratt att viel grans- tementsutbestämning
behålla avkastning och erhålla ersättning, såvitt ej gällde växande kastet,
skog. Däremot hava anmärkningar framställts mot att prövningen av ersättningsfrågan
uppdragits åt förrättningsmännen och ej överlåtits till domstol.

Till frågan om ersättning för växande skog hava myndigheterna intagit elika
ståndpunkter.

I avseende å ersättningsfrågans prövning har länsstyrelsen i Malmöhus Ersattnmgslän
funnit övervägande skäl tala för att fråga örn ersättning i anledning Avkastav
gränsreglering borde tillhöra allmän domstols avgörande även för det hf^utom
fall, att frågan uppkomme i samband med gränsbestämningsförrättning. En
dylik lösning syntes dock länsstyrelsen icke utesluta, att det kunde befinnas Länsstyrellämpligt
stadga, att anspråk på ersättning i anledning av gränsreglering vid
gränsbestämningsförrättning skulle framställas innan förrättningen avslutades,
samt att förrättningsmännen skulle hava att i anledning av anspråket verkställa
utredning och undersökning i särskilda avseenden. Först örn överenskommelse
mellan sakägarna ej vunnes, borde anspråket enligt länsstyrelsens
mening instämmas till domstol inom viss tid vid äventyr av talans förlust.

Till stöd för denna sin ståndpunkt har länsstyrelsen i huvudsak anfört:

Vad anginge sättet för avgörande av ersättningsfråga, som uppkomme i samband
med gränsbestämningsförrättning, syntes det länsstyrelsen tveksamt, huruvida
promemorians förslag borde oförändrat genomföras. Bortsett fran det
fall, att fråga vore örn rättelse i en vid tidigare skifte verkställd likvid, syntes
det icke föreligga någon principiell olikhet, som borde föranleda, att ersättningsfråga,
uppkommen i anledning av gränstvist utan sammanhang med
gränsbestämningsförrättning, skulle avgöras av domstol, medan sådan fråga,
uppkommen i anledning av gränsreglering vid förrättning för bestämmande av
rågång, skulle behandlas såsom en förrättningsfråga, beroende av förrättningsmännens
avgörande. Det vöre visserligen riktigt -— såsom i promemorian påvisades
—- att betydande praktiska fördelar vunnes därigenom, att förrättningsmännen
i samband med själva gränsutstakningen kunde genom värderingar
och prövningar vinna utredning i vissa avseenden till. grund, för ersättningsfrågans
bedömande, men häremot stöde, att det syntes tvivelaktigt, huruvida
det vore möjligt att enbart på grundval av utredning, som kunde vinnas vid
en förrättning av förevarande slag, träffa ett avgörande enligt de föreslagna
materiella reglerna för ersättnings utgående. Vid förrättningen torde sålunda
svårligen, då tvist därom förelåge, kunna åvägabringas en fullt bindande utredning
rörande tidpunkten, da den, som skulle avträda mark, fatt kunskap örn

Kungl. Majus proposition nr h.

Kammar kollegiet.

Lantmäteri styrelsen.

att rågången icke hävdats till sin rätta sträckning. Frågor om ond eller god
tro lämpade sig knappast för avgörande vid en lantmäteriförrättning. Inför
domstol kunde härutinnan genom vittnesförhör förebringas utredning av mera
bindande natur. Härtill komme, att det torde vara anledning förutsätta, att
juridisk insikt erfordrades för ett riktigt bedömande av ersättningsfrågan. Påpekas
borde också, att fall kvarstode, då ersättningsfråga, uppkommen i sammanhang
med gränsbestämningsförrättning, icke kunde avgöras såsom en förrättningsfråga.
Detta inträffade — såsom i promemorian omförmäldes —
då den, som skulle utgiva ersättning för avkastning och skadestånd, vore en
tidigare innehavare av den fastighet, marken frånginge. En oegentlighet innebure
detta såtillvida, som de materiella förutsättningarna för ersättnings utgående
vore desamma, vare sig den ersät tningsskyldige vore sakägare eller icke,
varför det syntes naturligt, att ersättningsfrågan i båda fallen bleve behandlad
i enahanda ordning, nämligen vid domstol.

Kammarkollegiet har likaledes ställt sig tveksamt till bestämmelsen, att
förrättningsmännen skulle meddela beslut, som förutsatte provning av frågor
om god tro, ehuru de icke vore i tillfälle att upptaga edfästa vittnesmål. Därutöver
har kammarkollegiet i huvudfrågan, utom såvitt angår ersättning för
växande skog, varom mera i det följande, anfört:

Promemorian innebure, att reglerna om godtrosförvärv i viss begränsad
omfattning gjordes tillämpliga å fast egendom. Redan tidigare hade
dessa regler genom, bland annat, den tjuguåriga hävden i viss mån vunnit
insteg på detta rättsområde. I den mån den fasta egendomen i allt större
omfattning bleve föremål för ekonomiska transaktioner, framträdde kraven på
rättssäkerhet i fastighetshandeln starkare, och detta kunde ej undgå att påverka
rättsmedvetandet. Utvecklingen torde redan hava fortskridit så långt,
att det väl i allmänhet för lekmannen förefölle orättvist, att den ene av två
grannar, som båda nyligen köpt och betalt sina fastigheter i tro, att dessa
omfattade de områden, som hävdades till dem, skulle vara skyldig att avstå
en del av sin hävdade fastighet till grannen, blott emedan denne upptäckt, att
gränsen tidigare bestämts till annan sträckning än den hävdade.

Emellertid torde tiden ännu icke vara mogen att helt frångå de nedärvda
rättsreglerna på detta område, utan syntes det vara lämpligare att, allteftersom
den nyare rättsuppfattningen vunne i utbredning och intensitet, genomföra partiella
reformer. Såsom sådana uppfattade kollegiet de i promemorian framförda
förslagen.

Mot förslaget att göra de vid klandertalan gällande reglerna örn godtrosförvärv
till fastighets, avkastning tillämpliga även vid gränstvist, under vilket
begrepp man väl finge innefatta även så kallad parcelltvist, hade kollegiet
intet att erinra. Egentligen rörde det sig ju här örn godtrosförvärv till
lös egendom. Besläktade med dessa regler vore de föreslagna stadgandena
örn ersättning för nödig och nyttig förbättring. Icke heller mot dem hade
kollegiet någon erinran att framställa.

Lantmäteristyrelsen har funnit det till fullo ådagalagt, att ett verkligt
behov förelåge att få genom lag reglerat, örn och i vad mån den, som vid
gränsbestämning förlorat mark, ägde rätt till ersättning i olika avseenden av
den vinnande parten. Styrelsen har jämväl ansett det lämpligast, att,
såsom i departementsutkastet föreslagits, framställda anspråk på ersättning
prövades vid gränsbestämningsförrättningen eller, där så funDes lämpligt, vid
särskild förrättning efter det gränsbestämningen blivit fastställd. Styrelsen har

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

ej heller haft något att erinra mot den princip, som kommit till uttryck i de föreslagna
stadgandena i 7 kap. 6 § jorddelningslagen, nämligen att grunda dessa,
utom såvitt anginge ersättning för ståndskog, på de rättsregler, som nu tilllämpades
vid klander å åtkomst till fast egendom i det fall att den tappande
parten varit i god tro. Styrelsen har nämligen funnit det riktigt, att den,
som hävdat sin fastighet i enlighet med rå och rör eller i vederbörlig ordning
verkställd utstakning, ansåges hava varit i god tro. Enligt nämnda regler
torde alla uppkommande frågor angående ersättning för markförbättring,
odling och hävd, skogskulturåtgärder m. m. i allmänhet kunna på ett tillfredsställande
sätt lösas.

I fråga örn biträde av gode män vid bestämmande av ersättningar vid gränsbestämning
i samband med avstyckning föreslår lantmäteristyrelsen, att biträde
av gode män skulle vara obligatoriskt, därest vid dylik gränsbestämning
framställts anspråk på ersättning i något av de avseenden, som avsåges
i 7 kap. 6 § i utkastet, och överenskommelse mellan sakägarna ej kunnat
träffas.

I fråga om bestämmelserna angående ersättning för skog i anledning av Ersättning^
gränsbestämning hava flera myndigheter framställt erinringar. skog.

Sålunda hava två länsstyrelser — i Jämtlands och Norrbottens län -— funnit pämstyrelde
föreslagna bestämmelserna otillfredsställande. serna.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser, att man vore nödsakad godtaga saluvärdet
som grund för bestämmande av ersättning för skog, och att man borde
nöja sig med en enklare regel av ungefärligt innehåll, att den, som vunnit
skogsbestånd av väsentligt större värde än det han miste, skulle utgöra skälig
ersättning för det överskjutande värdet. Länsstyrelsen anför sålunda bland
annat:

Ett skogsbestånd på ett område av den begränsade storlek, varom bär kunde
bli fråga, torde så gott som aldrig vara ’jämnt fördelat å behöriga åldrar’. I
modem skogsskötsel torde väl snarare åsyftas att på ett visst skogsskifte erhålla
bestånd med icke alltför stor åldersskillnad, så att beståndet med fördel
kunde skördas i sin helhet på en gång, varefter återväxt finge ombesörjas. Med
den föreslagna formuleringen skulle möjligen till och med överflyttning av ett
ogallrat skogsbestånd till en granne, som underkastat sitt skifte en skogsvårdande
gallring, kunna föranleda ersättning. Först och främst uppstode frågan,
huruvida saluvärdet skulle läggas till grand för ersättningens beräkning.

Så vitt länsstyrelsen kunde finna, måste detta bli fallet i likhet med vad som
skedde enligt 14 kap. jorddelningslagen. Därtill komme, att begreppet normalskog
måste få olika innebörd i olika delar av landet. Begreppet syntes
således icke vara användbart. Åtminstone torde det förutsätta föreskrifter
angående ''normalskogens’ beskaffenhet inom olika områden.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser stadgandet örn ersättning för växande
skog i praktiken bliva mycket svårt att tillämpa och om möjligt böra erhålla
en sådan avfattning, att det icke lämnar rum för en mer eller mindre godtycklig
tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Overlantmä- Av överlantmätarna har den i Södermanlands län funnit den föreslagna
grunden för beräknande av ersättning för skog alltför teoretisk samt ifrågasatt,
huruvida det icke vore ändamålsenligare med en bestämmelse därom, att
den, som uppenbarligen sparat ståndskog å den frånträdda marken, vore berättigad
till ersättning därför. Överlantmätaren i Kopparbergs län har ansett
normalskogens beräknande kräva ett alltför omständligt förfarande och föreslår
stadgande, att ersättning må utgå för ''avverkningsbar skog’. Överlantmätaren
i Jämtlands län har — under framhållande att i flertalet fall den,
som vid gränsbestämning förlorat skogbeväxt mark, icke komme att få någon
ersättning för mistad ståndskog, örn sådan skulle utgå endast för vad som
överstege normalskogsbeståndet, — funnit det föreslagna likvidförfarandet
otillfredsställande och därjämte mycket omständligt samt i stället föreslagit
en fri prövningsrätt för förrättningsmännen, dock att ersättningen ej skulle i
något fall få bestämmas till högre belopp än halva värdet av den ståndskog,
som funnes å den avträdda marken. Samma synpunkter hava framförts av
överlantmätaren i Västernorrlands län.

Lantmäteri- Lantmäteristyrelsen anser, att avträdare av ett skogbeväxt område bör
tyi elsen. er}j^jja fun ersättning för den å området befintliga skogen, samt anför till
stöd härför:

För att ersättning för mistad skog skulle kunna utgå vid förflyttning av
ägogräns hade tillskapats en ny rättsgrund genom stadgandet örn rätt till ersättning
för skogstillgång, som överstege den normala. Vidare hade såsom en
andra rättsgrund åberopats den självständiga rätt till skogen, som måste
anses tillkomma den, som vid laga skifte bekommit skog inom sin ägolott.
Styrelsen ville icke förneka, att genom de sålunda föreslagna stadgandena
de mest skriande orättvisorna skulle bliva undanröjda. Fråga vore emellertid
örn man härmed kommit till en för den allmänna rättskänslan tillfredsställande,
praktisk lösning av problemet. Verkställda beräkningar utvisade, att den
befintliga växande skogen icke inom något av de tjugu län beräkningarna omfattade
uppnådde normalskogsvärdet. Man torde därav kunna draga den slutsatsen,
att i flertalet fall den, som vid gränsbestämning förlorade skogbeväxt
mark, icke komme att få någon ersättning för mistad skog, örn sådan
skulle utgå endast för vad som överstege normalskogsbeståndet. Att den föreslagna
likvidmetoden skulle komma att ställa sig ganska omständlig i praktiken
torde knappast kunna förnekas. Gången av arbetet bleve följande: 1) Inmätning
på marken och inläggande på karta av gränser mellan områden av ur
skogsbrukssynpunkt olika värde; 2) bonitering av varje ägofigur samt åsättande
av visst pris per hektar för de olika boniteterna; 3) arealuträkning av
ägofigurerna; 4) beräkning av värdet av varje ägofigur enligt den åsätta boniteten;
5) beräkning av normalskogsbeståndets värde å varje ägofigur samt å
hela det avträdda området; 6) stamräkning av den befintliga ståndskogen
samt värdering av ungskogen inom samma område; 7) beräkning av den befintliga
ståndskogens värde. Möjligt vore att man vid förslagets uppgörande
tänkt sig, att en mera slumpvis verkställd värdering skulle ligga till grund
för förrättningsmännens avgörande. Men därmed vore man inne på en väg,
där alltför stort utrymme lämnades åt den subjektiva uppfattningen. Det
vore alltså tydligt, att det ställde sig ganska besvärligt att utröna, huruvida
den i 7 kap. 6 § fjärde stycket stadgade förutsättningen för skogsersättning
förelåge, och det ville därför synas som örn det redan av denna anledning
vore önskvärt, att en annan, mera omedelbart tillgänglig grund för ersättnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

frågans bedömande kunde utfinnas. Därtill komma att den allmänna rättskänslan
ej torde finna sig tillfredsställd med de ersättningar, som enligt den
föreslagna grunden skulle komma att utgå, enär därigenom endast mycket
ofullständigt skulle rådas bot för de stora orättvisor, mot vilka samma rättskänsla
så kraftigt reagerat, att vid verkställda förrättningar den vinnande
parten i några fall frivilligt förbundit sig att betala skogen inom det område,
han genom gränsbestämningar vunnit. Vad därefter anginge stadgandet
i 7 kap. 11 § tredje stycket så torde det ofta ställa sig mycket svårt att tillämpa
detsamma, då därför fordrades en uppskattning av åldern^ på de träd. sorn
växte på den avträdda marken. Det torde också kunna ifrågasättas, örn det
vore så mycket bevänt med den rättvisa, man på denna väg eftersträvade. I
själva verket torde den tvivelaktiga rättsgrund, varpå stadgandet vore byggt,
för jordägarna förlorat ali aktualitet, då någon längre tid förflutit sedan skiftet
ägt rum. Dör sin del ansåge lantmäteristyrelsen, att örn, såsom det remitterade
lagutkastet förutsatte, avträdaren av ett kalavverkat område icke kunde
åläggas utgiva ersättning för den avverkade skogen, någon rättvisa ej
kunde uppnås utan att steget toges fullt ut sålunda, att avträdaren av ett skogbeväxt
område tillerkändes full ersättning för den å området befintliga
skogen, där ej särskilda förhållanden föranledde till att ersättningen borde jämkas
nedåt. Styrelsen förmenade, att det allmänna rättsmedvetandets krav bäst
tillfredsställdes, örn den, som under en lång följd av år med ofta avsevärda
kostnader vårdat sin skog, på detta sätt tillförsäkrades vinsten av sitt arbete.

Härigenom skulle vinnas en fast och enkel grund för ersättningsberäkningen,
vilken vore tillämplig vid flyttning av fastighetsgränser av alla slag. Särskilt
värdefullt vore ett sådant stadgande vid bestämmande av skogsersättningar,
som bleve en följd av rågångsrevisioner, konstruerade på sätt styrelsen
föreslagit. Frågan örn skogsersättningarna skulle då, såväl ^beträffande
områden, vilka bytt ägare till följd av gränsbestämning, som beträffande
områden, vilka ingått i omskifte, kunna behandlas i ett sammanhang och
efter samma grund som vid laga skifte, d. v. s. varje fastighet skulle förås till
godo skogen å det område, den avträtt, och till last skogen å det område, den
tillträtt.

Kammarkollegiet har hemställt om omredigering av bestämmelserna örn er- Kammarkol
sättning för ståndskog samt därvid yttrat:

Förslaget örn ståndskogsersättning vid gränstvist innebure en nyhet av
principiell räckvidd, i det att man här hade att göra med godtrosförvärv
till ett tillbehör till fast egendom, vilket självt vore att betrakta såsom fast
egendom. I jämförelse med ersättningen för nödig och nyttig kostnad, vilken
också skulle kunna konstrueras såsom grundad på ett godtrosförvärv till det
genom kostnaden åstadkomna värdet, företedde ståndskogsersättningen den
olikheten, att densamma inneslöte ersättning även för värdeökning, som översköte
den använda kostnaden. Den nya regeln motiverades i promemorian
blott genom en hänvisning till rättsmedvetandet. Dess sammanhang med öv-
riga godtrosförvärv syntes ej vara undersökt. Man saknade också utredning
av frågan, huruvida icke konsekvensen fordrade, att en liknande anordning
genomfördes på näraliggande rättsområden. Följderna härav visade sig i förslaget.
Man kunde nämligen fråga sig, varför endast vad som översköte normalt
skogsbestånd skulle ersättas; huruvida denna begränsning vore fast förankrad
i rättsmedvetandet; örn icke godtrosförvärvet borde omfatta all ståndskog
eller begränsning ske på det sätt, att endast den värdeökning ersattes,
vilken uppkommit under det orättmätiga innehavet; huruvida icke den vid
godtrosförvärv av lösöre förekommande fordringen pa rättstitel, av viss art
borde få någon motsvarighet; huruvida salunda det vore rättvist, att god Bihang

till riksdagens protokoll 103S. 1 sami. h haft. (Nr ■4.) ®

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Döma asty
reisen.

troende arvinge till den, som i ond tro intagit sin grannes mark, skulle erhålla
ersättning för därå befintlig skog, samt slutligen varför de föreslagna
reglerna icke borde gälla också vid klandertalan. Även ur rent praktisk
rättstillämpningssynpunkt syntes regeln om ersättningens begränsande till allenast
överskottet över normal skogstillgång erbjuda svårigheter.

Domänstyrelsen har avstyrkt förslaget örn ersättning för skog vid gränsreglering
samt anfört:

Domänstyrelsen ansåge,. att överhuvud taget stor tvekan förelåge beträffande
det rättmätiga i principen örn avträdares rätt till ersättning för växande
skog. Den omständigheten, att en fastighetsägare, låt vara i god tro, innehaft
en annans egendom kunde, enligt styrelsens mening, icke berättiga till ersättning
med undantag för de fall, då därvid nedlagts kostnader utöver det normala
(6 § tredje stycket i departementsutkastetj). Själva innehavet av dylik
växande skog syntes sålunda, enligt styrelsens mening, ej berättiga till ersättning.

Föreskriften i 6 § fjärde stycket angående ersättning för ståndskog utöver
normal skogstillgång, finge, även örn ersättning skulle ifrågakomma, knappast
anses kunna direkt härledas ur motiveringen. Denna torde hävda att överhuvud
taget besparad skogsavkastning borde ersättas. Den föreslagna bestämmelsen
örn ersättning i förhållande till normal skogstillgång komme emellertid att
verka därhän, att en avträdare, som på sin tid mottagit ett skogsområde med
mycket låg skogstillgång men sedan ’i stället för att avverka skogen sparat
densamma’ och låtit den avsevärt tillväxa utan att skogen det oaktat vid gränsreglering
hunnit få normal virkestillgång, finge sämre rätt än den, som mottagit
ett redan från början långt större virkesförråd än normalt, njutit dess
avkastning, samt lämnat skogen ifrån sig med mindre förråd än då han tillträdde
densamma. Denne senare skulle nämligen enligt förslaget erhålla viss
ersättning, örn förrådet ej nedbringats under det normala. Allmänna rättsmedvetandet,
som i motiveringen åberopats som stöd för lagföreskrifternas utformning
i detta och vissa andra avseenden, torde i betraktande av nyssgjorda exemplifiering,
knappast kunna åtnöjas med att låta enbart förekomsten av normal
skogstillgång eller ej vara avgörande för, huruvida ersättning för avträdd
ståndskog borde lämnas. Utan tvivel vore det i nyssberörda fall mest överensstämmande
med lagförslagets syfte, att den förstnämnda avträdaren berättigades
till ersättning men ej den sistnämnda.

Möjligen kunde för utformande av bestämmelsen, därest en ersättning ansåges
skola ifrågakomma, förtjäna beaktande de i viss mån likartade förhållanden,
som förelåge vid den kommunala inkomstbeskattningen rörande avyttring
av skog i samband med avyttring av marken (22 §) i de fall, beskattning skedde
med det belopp av köpeskillingen för skogen, som belöpte på virkesförrådet
utöver ingående virkesförråd. Eventuell ersättning skulle kunna bestämmas
på analogt sätt. Ett uppskattningsvärde å skogen fastställdes, varvid givetvis
kännedom erhölles örn virkesförrådet. Ur tillgängliga eller sannolika uppgifter
örn avverkning och tillväxt (den senare med ledning av fastighetstaxeringens
värdefaktorer) bestämdes virkesförrådet vid den tidpunkt, efter vilken
avträdaren kunde ha anspråk på ersättning. I de fall då sistnämnda virkesförråd
vora lägre än förrådet vid tiden för gränsregleringen skulle avträdaren
vara berättigad till ersättning med så stor del av uppskattningsvärdet å förrådet,
som kunde beräknas belöpa på den uppkomna ökningen av detsamma. (Ersättningen
skulle alltså beräknas analogt med den beskattningsbara tillväxten
vid skogsförsäljning, avdragsberäkning enligt alternativ 1 å deklarationsbilaga,
form. nr 5.)

Enligt dessa ersättningsgrunder skulle möjligen 6 § fjärde stycket kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

formuleras ungefär sålunda: ''Kan den, som marken frångår, visa, att växande
skog besparats under den tid lian utnyttjat marken, vare den som marken vinner,
skyldig att härför utgiva ersättning med däremot svarande del av ståndskogens
uppskattningsvärde''. Vid ett eventuellt dylikt stadgande borde måhända
anmärkas, att den i 6 § tredje stycket omnämnda ersättningen för nedlagda
kostnader å marken givetvis icke borde avse skogsodling å område, som
avverkats under den tid avträdaren innehaft marken.

Örn således mer än normal skogstillgång å ett hastigt område icke i och för
sig borde vara bestämmande för huruvida ersättning skulle utgå, torde det
även med här ovan förslagsvis anförda grunder vara svårt att vid gränsregleringar
ernå goda uppskattningsresultat. Möjligen skulle ersättningsfrågan, då
det gällde större tvistiga områden, finna en jämförelsevis god lösning efter
nämnda grunder. Dock kunde väl förutsättas, att av gränsregleringar i många
fall berördes relativt små skogsområden. Det skulle alldeles särskilt för dessa
bli förenat med stora vanskligheter att avgöra, huruvida skog besparats, därest
avverknings- och tillväxtförhållanden. endast kunde klarläggas för hela den
fastighet, från vilken visst område skulle avstås. (Möjligen skulle det av ^styrelsen
ifrågasatta lagstadgandet med bevisningsskyldighet i ersättningsfrågan
för avträdaren kunna eliminera åtskilliga svårigheter vid de uppskattningsförrättningar,
som kunde ifrågakomma.) Även örn en teoretiskt godtagbar
ersättningsgrund skulle finnas, syntes alltså knappast en sådan hålla vid praktisk
tillämpning. Det kunde även förtjäna uppmärksammas, att bestämmelserna
i den av styrelsen åberopade 22 § kommunalskattelagen, jämlikt uttalanden
vid 1928 års riksdag, torde få betraktas vara mer eller mindre provisoriska.

Under sådana omständigheter och med hänsyn till vad styrelsen tidigare
anfört beträffande avträdares rätt till ersättning för ståndskog överhuvud taget,
syntes som om stadgande om dylik ersättning borde utgå ur lagtexten.

Frågan örn ersättning rågrannar emellan i anledning av att ägogräns
blivit bestämd till annan sträckning än den tidigare hävdade har vid
olika tillfällen varit föremål för övervägande. Den av riksdagen år
1926 i samband med antagandet av ny jorddelningslag gjorda begäran
örn utredning och förslag i ämnet avser allenast, såsom framgår av det
föregående, ersättning för växande skog och för mark, varå företagits skogskulturåtgärder.
Härmed har riksdagen tydligen åsyftat att träffa de enligt
dess mening praktiskt viktigaste fallen, och de yttranden i frågan, som de ägogränssakkunniga
låtit införskaffa, hava visat, att något behov av reglerande
bestämmelser utöver vad av riksdagen ifrågasatts knappast kan anses föreligga.
Medan sålunda i dessa yttranden en nära nog fullständig enighet råder
angående angelägenheten av regler örn skogslikvid vid gränsbestämning, har
frågan örn ersättning i andra avseenden allmänt förklarats vara av underordnad
betydelse. Anledningen till att så funnits vara förhållandet ligger i öppen
dag. Den bristande överensstämmelse mellan karta och mark i avseende
å ägogränsers sträckning, som enligt vad jag förut berört råder i stora delar
av landet, föreligger så gott som uteslutande i fråga örn skogsmark, medan
gränslinjerna för inägor i regel äro utmärkta i god överensstämmelse med kartorna.
Rubbning i gränsernas sträckning torde således i stort sett kunna förekomma
allenast beträffande gränslinjer i skog. Härtill kommer, att ersättning
för skog ofta kan uppgå till stora belopp, under det att rätt till ersättning

Departe ments chefen.

68 . Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

i andra fall, där sådan kan ifrågakomma, sällan har någon större ekonomisk
betydelse.

Jag finner således icke av behovet påkallat att, såsom en av de ägogränssakkunniga
föreslagit och jämväl i departementsutkastet ifrågasatts, bestämmelser
meddelas i syfte att reglera, huruvida och i vilken utsträckning avträdare
av mark må vid gränsbestämning äga behålla uppburen avkastning och
erhålla ersättning för nödiga och nyttiga kostnader samt vara skyldig utgiva
skadestånd. Vissa lämplighetsskäl tala ock emot en sålunda utvidgad lagstiftning.
Härvid syftar jag i främsta rummet på den omständigheten, att
gällande lag lämnar utan närmare reglering dessa frågor för det fall, att fast
egendom efter klander återvinnes av rätt ägare. Nu nämnda vid gränsbestämning
och vid klander uppkommande spörsmål hava emellertid det nära samband
med varandra, att de icke böra lösas var för sig. Intill dess en reglering
i lagstiftningen av bådadera finnes böra ske, lärer det vara lämpligast att alltjämt
i såväl ena som andra fallet överlåta åt rättstillämpningen att träffa avgörande.

Mot utkastet framställda erinringar visa ock det mindre lämpliga i att
rätten till avkastning och till ersättning för nedlagd kostnad i anledning av
gränsbestämning regleras i jorddelningslagstiftningen. Det har sålunda framhållits,
att denna rätt är beroende av tillvaron av god tro och att för fastställande
av dylik ävensom för prövning av frågan i övrigt ofta kräves vittnesbevisning.
Ersättningsfrågor av nu nämnd natur hava därför ansetts
icke lämpligen böra prövas av förrättningsmän utan fasthellre böra överlåtas
åt domstols avgörande. För denna uppfattning har även synts tala, att, då
den, som skulle hava att utgiva ersättning för avkastning och skada, vore en
tidigare innehavare av den fastighet, marken frånginge, och förty icke sakägare,
frågan icke kunde avgöras såsom en förrättningsfråga.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört är jag icke beredd att nu föreslå
fullständiga bestämmelser örn ersättning rågrannar emellan vid gränsbestämning.
Däremot har jag funnit det önskvärt, att särskilda regler örn ersättning
för växande skog meddelas. Nyss berörda invändningar drabba icke en därtill
begränsad lagstiftning. Ersättning för skog kan ej ifrågakomma vid klander.
Bestämmandet av sådan ersättning kräver icke vittnesbevisning utan i
huvudsak allenast ett uppskattande av värdet av ett vid gränsbestämningstillfället
å marken befintligt skogsbestånd, en uppgift, för vilken förrättningsmännen
uppenbarligen äro väl lämpade. Den i ärendet föreliggande utredningen
har bibragt mig den övertygelsen, att det skulle stå väl samman med
den allmänna rättsuppfattningen, att jordägare, som i anledning av gränsbestämning
mister mark, varå finnes växande skog, i allmänhet erhåller ersättning
för denna. Befogenheten av en dylik rätt framträder särskilt påfallande,
då jordägare vid samtidigt rättande av ett flertal skifteslinjer, i fråga örn
vilka en allmän förskjutning skett, får sitt ägoområde endast förflyttat och
sålunda avstår och erhåller mark i samma proportion. Uppenbarligen bör jordägaren
i dylikt fall ej göra någon förlust på förflyttningen, vilken närmast ter
sig som ett omskifte. Avstår han sålunda å ena sidan av sitt skifte exempelvis

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

skogbevuxen mark och erhåller i utbyte samma areal kalavverkad å skiftets
andra sida, synes det mig klart, att han bör vara berättigad till ersättning för
den växande skogen å det område han avträder. Men någon avgörande skillnad
synes knappast föreligga mellan nämnda fall och det, då jordägare till följd av
felaktig gränsutstakning nödgas avstå mark utan att i dess ställe äga rätt
till motsvarande areal å annat håll. Väl må det vara riktigt, såsom
lagberedningen på sin tid framhållit, att en jordägare vid nyttjandet
av sin fastighet skall iakttaga dess begränsning å marken och förty
icke hava anspråk på att vid underlåtenhet härav bedömas mindre strängt än
envar annan, som gör intrång på en fastighets område. Men enligt min mening
måste en jordägare anses hava fyllt de krav, som skäligen kunna ställas
å honom, därest han hävdar sin fastighet i enlighet med en vid laga förrättning
verkställd utmärkning av gränserna. I allt fall lärer en annan uppfattning
svårligen låta sig förena med den ståndpunkt, som jag i det föregående intagit
till frågan örn gränsmärkenas betydelse och i enlighet med vilken jag
föreslagit, att för framtiden sträckningen å marken skall hava vitsord framför
kartans visning. Vinner detta förslag godkännande och den däri stadgade
preklusionstiden går till ända, utan att tvist soppas örn gräns sträckning,
kommer fastighetsägaren att få behålla både skog och mark, även örn marken
enligt kartan icke tillkommer honom. Frågan gäller alltså allenast, huru
det bör förfaras, därest fastighetsägaren under preklusionstiden nödgas att
frånträda mark på grund av att gräns rättas till överensstämmelse med karta.
För dylikt fall låter det sig visserligen säga, att likaväl som fastighetsägaren
utan ersättning skall lämna från sig den enligt kartan med orätt innehavda
marken, likaväl bör han icke vara berättigad till ersättning för den därå växande
skogen. Enligt vad framgår av de över utkastet avgivna yttrandena synes
det emellertid vara en allmän mening, att hänsynen till den, som måhända under
en lång följd av år hävdat en fastighet i enlighet med lagligen utsatta märken,
kräver, att han erhåller ersättning för skogen. Även mig synes det förenat
med rättvisa och billighet, att sådan ersättning utgår. I likhet med lantmäteristyrelsen
anser jag, att i princip ersättningen bör avse ali skog och
beräknas efter samma grunder, som tillämpas vid skogslikvid i samband
med skifte. Understundom kunna dock förhållandena ge fog för
en jämkning i ersättningsbeloppet. Har exempelvis en jordägare i enlighet
med nu gällande rätt vid förskjutningen av ägolott fått utan ersättning
avstå skogsmark å ena sidan av sitt skifte, torde denna omständighet böra
Komma i betraktande vid utmätandet av den ersättning, som han enligt den nya
lagstiftningen kan hava att erlägga för skog å område, som han till gengäld
erhåller å skiftets andra sida. Att giva en allmän regel till grund för bestämmandet
av ersättningens storlek torde sålunda icke låta sig göra. Det synes
därför böra överlåtas åt förrättningsmännen att med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet bestämma ersättningens storlek efter ty skäligt
prövas.

En regel om ersättning av den innebörd, jag nu ifrågasatt, torde, på sätt
framgår av vad jag redan anfört, knappast få någon betydelse för andra fall

Kungl. Maj:ts proposition nr -4.

än då gräns skall bestämmas efter karta i anledning av tvist, som yppas under
preklusionstiden. Regeln synes mig därför såväl i avseende å de gränser, varå
den bör vinna tillämpning, som jämväl i övrigt böra nära anknytas till innehållet
i preklusionsbestämmelsen i den särskilda lagen örn ägogränser.

I fråga örn bestämmandet av ersättning torde i övrigt i tillämpliga delar
böra gälla vad i lagen örn delning av jord å landet är stadgat angående skogslikvid
i samband med skifte. Företages särskild förrättning för ersättningens
bestämmande, synes dock kallelse till sådan förrättning böra ske i samma ordning,
som är stadgad för kallelse till gränsbestämningsförrättning. Där fråga
örn ersättning uppstår vid bestämmande av gräns i samband med avstyckning,
böra gode män alltid biträda vid ersättnings bestämmande, ändå att närvaro
av sådana eljest icke är påkallad.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har jag såsom 4 § första stycket i
förslaget till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser intagit en
bestämmelse av det innehåll, att där ägogräns i anledning av tvist,
yppad inom tid som i 1 § sägs, bestämmes till annan sträckning än den,
som blivit i laga ordning utmärkt å marken, avträdare av mark, varå finnes
växande skog, skall vara berättigad att av den, som erhåller marken, undfå
ersättning för skogen efter ty skäligt prövas. Till förebyggande, att gränsbestämning
begäres före lagens ikraftträdande i syfte att undgå ersättningsskyldighet,
har denna bestämmelse, liksom den i 3 § upptagna, gjorts tillämplig,
där tvist yppats före lagens ikraftträdande.

I ett andra stycke av 4 § har införts förutnämnda regel örn bestämmandet av
ersättning, varjämte i 5 § upptagits stadgande angående närvaro av gode män
vid handläggning av frågor, som här avses.

Föredraganden uppläser härefter de omförmälda förslagen till lag med särskilda
bestämmelser örn äldre ägogränser och lag angående ändring i vissa delar
av lagen deni 18 juni 1926 (nr 326) om delning av jord å landet av den lydelse,
den vid detta protokoll fogade bilagan utvisar, samt hemställer, att lagrådets
utlåtande över förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Olof Söderström.

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

med serskilda bestämmelser örn äldre ägogränser.

1 §•

Har tvist örn sträckningen av ägogräns ej yppats inom tio år efter det denna
lag trätt i kraft, skall den sträckning, som i laga ordning blivit utmärkt å
marken, anses såsom den rätta, ändå att den ej överensstämmer med förrättningskartans
och därtill hörande handlingars visning.

2 §•

Under den i 1 § nämnda tid av tio år skall vid laga skifte bestämmande av
ägogräns icke ske, där det ej påfordras å någondera sidan och det ej heller med
hänsyn till osäkerhet örn gränsens sträckning å marken finnes nödigt.

3 §.

Yppas inom tid, som i 1 § sägs, tvist örn sträckningen av ägogräns, och finnas
vid förrättning för gränsens bestämmande sådana förhållanden föreligga,
att därvid lämpligen bör prövas jämväl rätta sträckningen av annan ägogräns,
må förrättningen utvidgas att avse bestämmande även av sistnämnda gräns.

Uppstår fråga örn dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem, vilkas
rätt beröres av frågan. Efter utredning angående föreliggande förhållanden
samt överläggning med sakägarna, skall beslut meddelas rörande förrättningens
omfattning. Godkännes ej beslutet av samtliga närvarande sakägare,
varde det underställt ägodelningsrättens prövning. Angående kungörelse örn
sammanträdet samt kallelse därtill gälle vad i 7 kap. 1 § lagen örn delning av
jord å landet stadgas.

4 §.

Bestämmes i anledning a.v tvist, yppad inom tid som i 1 § sägs, ägogräns
till annan sträckning än den, som i laga ordning blivit utmärkt a marken,

Kungl. May.ts proposition nr b.

vare avträdare av mark, varå finnes växande skog, berättigad att av den,
som erhåller marken, undfå ersättning för skogen efter ty skäligt prövas.

Örn bestämmande av sådan ersättning gälle i tillämpliga delar vad i lagen
om delning av jord å landet är stadgat angående ersättning för skog vid
laga skifte, dock att, där särskild förrättning för ersättningens bestämmande
företages, kallelse till sådan förrättning skall utfärdas på sätt i 7 kap. 1 §
nämnda lag sägs.

5 §.

Vid handläggning av frågor, som avses i 3 och 4 §§, skola gode män alltid
närvara.

6 §•

Tvist om sträckningen av ägogräns skall anses hava yppats, förutom när
talan blivit instämd till ägodelningsrätt, då förrättning för gränsens bestämmande
blivit sökt eller i samband med annan lantmäteriförrättning påkallad
eller av förrättningsmännen beslutad.

Är tvist yppad inom tid, som i 1 § sägs, och varder förrättning för gränsens
bestämmande jämlikt 3 § utvidgad att avse även annan gräns, skall tvist
jämväl angående den gränsen anses hava yppats inom nämnda tid.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933. Bestämmelserna i 3 och 4 §§
skola äga tillämpning även i det fall, att tvist örn sträckningen av ägogräns
yppats före lagens ikraftträdande men da ännu ej avgjorts av förrättningsmännen
eller ägodelningsrätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att rubrikerna till avdelning IV och avdelning F i 21
kap. ävensom 21 kap. 47, 48 och 49 §§ lagen den 18 juni 1926 örn delning av
jord å landet skola hava följande ändrade lydelse:

IV AVD.

Om domstolar och rättegång i jorddelningsmål, så ock örn fastställelse
av j orddelningsförrättning samt örn rättelse i fastställd jord delningsförrättning.

21 kap.

F. Om rättelse i fastställd jorddelningsförrättning.

47 §.

Har, sedan jorddelningsförrättning blivit genom laga kraft ägande beslut
fastställd, utrönts, att vid förrättningen förelupit fel i mätning eller uträkning
eller vid utmärkande å marken av ägogräns, tillkommen vid förrättningen, må
rättelse sökas hos ägodelningsrätten inom ett år från det kartan utlämnats till
vederbörande sakägare.

Beträffande ansökan örn sådan rättelse skall vad som är stadgat om besvär
över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Sådan rättelse, varom i 47 § sägs, skall verkställas genom jämkning i förrättningen
på det sätt att minsta rubbning av förrättningen sker. Dock må under
motsvarande villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande
av vederlag i penningar, och skall beträffande verkställande av dylik rättelse
vad i 16 kap. 5 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Kostnaden för rättelsen så ock utgifterna för ägodelningsrättens sammanträde
i den mån dessa icke utgå av allmänna medel skola, där ej särskilda omständigheter
annat föranleda, gäldas av den lantmätare, som verkställt den felaktiga
förrättningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr Jh

49 §.

I fråga om utsättande och avslutande av sådan förrättning, som avses i 48 §,
sa ock om fullföljd av talan emot och fastställelse av förrättningen skall vad
är stadgat om förrättning av det slag, vari rättelse skall verkställas, äga motsvarande
tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1933 men äger icke tillämpning i fråga
örn jorddelningsförrättning, som dessförinnan fastställts.

Kungl. Majlis proposition nr -4.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den 23 september
1931.

Närvarande:

justitieråden Christiansson,

Edelstam,

Stenbeck,
regeringsrådet Afzelius.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 27 augusti
1931, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser och lag angående
ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å latidet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsrådet Per von Ehrenheim.

Lagrådet yttrade:

Förslagen i allmänhet.

De remitterade lagförslagen innefatta i åtskilliga hänseenden viktiga ändringar
i gällande jorddelningslagstiftning, främst i avseende å principerna för
bestämmandet av ägogränser.

Vid gemensam jords delning genom skifte har — under de olika former och
benämningar, som vid skilda tider givits sådana förrättningar — syftet alltjämt
varit att tillförsäkra envar delägare hans rätta lott alltefter hans andel
i samfälligheten. För vinnande av detta syfte har, åtminstone vid ett
mera utvecklat och noggrant förfarande, erfordrats mätning å marken och kartläggning
av denna samt uträknande av arealen å kartan, vidare uppskattning
av ägornas inbördes värde och deras riktiga fördelning efter delningsgrunden
samt slutligen uppdragande å kartan av skillnadslinjema, vilka först
därefter i enlighet med kartan utmärkts å marken. Ett fel begånget vid gränsutmärkningen
har således, förutsatt att i övrigt förfarits riktigt, medfört,
att vissa ägolotter icke bekommit de ägor å marken, som rätteligen skolat tillhöra
dem. Med avseende å förrättningens förlopp måste det framstå såsom
följdriktigt, att örn det senare upptäckts, att överensstämmelse icke förelåge

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

mellan den å marken utmärkta skillnadslinjen och kartans visning, vitsord
givits at kartan. Härvid har hänsyn icke tagits till måhända mångårig besittning
i god tro enligt gränslinjerna å marken. Jorddelningslagstiftningen
ger sålunda sedan gammalt uttryck för en strävan att tillgodose så att säga
fastigheternas rätt att erhålla och allt fortfarande omfatta de ägoområden,
som en gang befunnits skola rätteligen tillkomma dem.

Den möjlighet, som för närvarande står jordägare öppen att utan begränsning
i fråga örn den tid, som förflutit från en jorddelningsförrättning, få
en därvid å marken utmärkt gräns rättad till överensstämmelse med kartan,
medför emellertid stora olägenheter. Under ärendets beredning har framhållits,
att äldre tiders summariska mätningsmetoder föranlett, att bristande
Överensstämmelse i stor utsträckning råder mellan gränsutmärkningen å marken
och kartans visning särskilt i fråga om ägogränser i skogsmark. Att
bringa dessa mer eller mindre oriktiga gränser i deras rätta läge skulle medföra
oerhört arbete och högst betydande kostnader. Ofta nog skulle arbetet och
kostnaderna icke stå i rimligt förhållande till värdet av de områden å marken,
som den nya gränsdragningen skulle komma att överföra från den ena fastigheten
till den andra. Vidare orsakar ej sällan en ändrad gränsdragning å
marken rubbning i sekundära jorddelningsförrättningar, till stor olägenhet för
dem som beröras därav. Det måste ock medgivas, att icke skiftesområdets
fördelning å kartan och i delningsbeskrivningen utan den å marken verkställda
delningen i allmänhet för jordägarna framstår såsom resultatet av jorddelningsförrättningen.
Ett brytande av en långvarig besittning i god tro
enligt de å marken utmärkta gränserna ter sig därför ofta för dem som en
materiell orättvisa. Med hänsyn till den allmänna rättsutvecklingen är det
naturligt, att allt större vikt kommit att fästas vid fastighetsägarnas intresse
att ej se sig berövade förmåner, som de i god tro njutit under en följd
av år, således att såvitt möjligt äga trygghet för att deras ärligen förvärvade
och besuttna fastigheter ock få av dem behållas i orubbat skick eller åtminstone
ej utan vederlag förminskas i omfattning eller värde. Och det har ej
sällan visat sig vara en jordägarnas samfällda önskan att utan avseende å
förelupna felaktigheter bibehålla de en gång å marken utmärkta gränserna.

Lagrådet anser sig kunna vitsorda riktigheten av olika myndigheters uttalanden
örn ovan berörda olägenheters betydelse och det föreliggande behovet
av lagstiftning i ämnet. Och någon annan utväg att komma ifrån olägenheterna
torde ej finnas än en övergång till att erkänna den å marken i laga
ordning företagna utmärkningen av gränser såsom gällande. En sådan grundsats
innebär visserligen ett brytande med den ståndpunkt, vartill rättsutvecklingen
fört i lagtillämpningen, och det kan ej bestridas, att det är svårt att
till fullo överblicka konsekvenserna därav. A andra sidan har jorddelningslagstiftningen
sedan lång tiri tillbaka åsyftat att skapa bestämda gränser och
tryggade ägoförhållanden. Och detta syfte torde icke kunna vinnas, utan
att orubblighet tillerkännes det läge och omfång ägolottema vid delningens
fastställande hava å marken, något som ju utgör det omedelbart påtagliga
resultatet av förrättningen, även frånsett att det för det stora flertalet mark -

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

ägare är det enda fullt uppfattbara. Jämväl bör beaktas, att vår tids mätningsmetoder
nått den fulländning i förhållande till äldre, att väsentliga avvikelser
mellan den upprättade kartans visning och gränserna å marken ej
längre torde annat än undantagsvis uppkomma. Åtminstone i fråga örn de
jorddelningsförrättningar, som numera företagas eller som ägt rum under det
senaste årtiondet, torde därför en övergång till ovannämnda grundsats ej giva
anledning till allvarligare farhågor. Vidare synes det med skäl kunna åberopas,
att ett fel begånget vid utmärkningen av en gränslinje å marken ej
torde, örn det är av större betydenhet, vara svårare att upptäcka än ett fel
i mätningen eller uträkningen, för vars rättande för närvarande allenast en
klandertid av ett år står till buds. En klanderrätt under samma tid måste
därför anses giva delägare, som i förevarande avseende lidit förfång, tillräcklig
utväg till rättelse. Vad angår äldre jorddelningsförrättningar kan
det visserligen — såsom ovan framhållits — befaras, att understundom mera
avsevärda fel blivit begångna vid gränsutmärkningama, men olägenheterna av
en rubbning i bestående besittningsförhållanden äro å andra sidan i fråga
örn äldre gränser än mera betydande. Och enligt lagrådets mening mäste den
beträffande dessa gränser föreslagna preklusionstiden av tio år anses öppna
tillräcklig möjlighet för den jordägare, som anser sin rätt förnärmad, att under
nämnda tid påkalla rättelse. Lagrådet finner sig därför icke hava anledning
framställa erinran mot de huvudgrunder, å vilka den föreslagna lagstiftningen
vilard

Förslaget till lag nied särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser.

I fråga om lagens tillämplighetsområde hänvisas till vad som anföres under
förslaget till lag om ändring av jorddelningslagen, 21 kap. 47 §. 1

1 §■

Förevarande paragraf har enligt det remitterade förslaget erhållit en -i jämförelse med det tidigare inom justitiedepartementet utarbetade lagutkastet
— vidgad tillämpning, särskilt i så måtto att den å marken utmärkta
gränslinjens vitsord såsom gällande ägogräns icke gjorts beroende
av, vare sig att dess sträckning sedan viss tid tillbaka oklandrad iakttagits,
d. v. s. överensstämmer med hävden, eller att de ursprungligen vid förrättningen
utsatta gränsmärkena fortfarande kvarstå. Förslaget innebär alltså,
att varje gränslinje, som en gång blivit i behörig ordning utmärkt å marken,
skall efter preklusionstidens utgång äga vitsord såsom utgörande rätta skillnadslinjen.
Och då man torde böra utgå därifrån, att förrättningsmännen vid
den ursprungliga förrättningen fullgjort dem åliggande utmärkningsskyldighet,
skall således, så snart det icke kan anses framgå, att berörda skyldighet
blivit eftersatt, gränslinjen komma att, sedan preklusionstiden gått till
ända, vara fastlåst vid den sträckning, varl den från början utmärkts å marken,
med påföljd att en framtida gränsbestämningsförrättning i avseendo å

Kungl. Majlis proposition nr 4.

linjen kommer att gälla bestämmandet av denna sträckning. Säkrast sker
ett dylikt bestämmande naturligen efter de ursprungliga gränsmärkena, när
dessa kvarstå. Därvid komma främst i betraktande rösen och andra råmärken
i gränslinjens änd- och brytningspunkter men även mellan dessa märken befintliga
utliggare och visare, varvid må framhållas, att den i 7 kap. 3 § jorddelningslagen
medgivna föreningsrätten ofta lärer kunna anlitas i syfte att
linjen icke måtte komma att uppvisa alltför många oavsiktligt tillkomna brytningspunkter.
Upphuggning eller utbläckning av gränslinjen, då den framgår
i skogsmark, synes däremot icke kunna äga dylikt direkt vitsord, enär
ett sådant angivande av linjen, med hänsyn till stadgandena i 104 § skiftesstadgan
och numera i 1920 års mätningsförordning, är att anse allenast såsom
ett medel att göra den redan behörigen utmärkta linjen lättare skönjbar. Såsom
bevismedel, då det gäller att återfinna den sträckning, vari gränslinjen
ursprungligen blivit utmärkt, kunna likvisst upphuggningar och utbläckningar
äga betydelse, örn de gamla märkena icke äro kvar. Andra bevismedel utgöras
exempelvis av äldre hägnader och diken ävensom fasta punkter, örn vilkas
belägenhet i förhållande till försvunna gränsmärken kännedom kan vinnas.
Av ej ringa betydelse äro likaledes märken i närliggande, samtidigt tillkomna
gränslinjer. Att förrättningskartan med tillhörande handlingar även utgör ett
synnerligen viktigt hjälpmedel är uppenbart. I saknad av märken i gränslinjen
och varje annat bevismedel rörande utmärkningen å marken än kartan
och handlingarna måste dessas visning helt lända till efterrättelse, d. v. s.
gränsbestämningsförrättningen kommer då att verkställas på samma sätt som
där det kan antagas, att gränslinjen aldrig blivit i laga ordning utmärkt å
marken.

I detta sammanhang finner lagrådet sig föranlåtet att hemställa till övervägande,
huruvida icke med hänsyn till den vikt och betydelse jämväl för en
mera avlägsen framtid, som i den föreslagna lagstiftningen tillägges gränsmärkena
å marken, gällande föreskrifter rörande olika slag av markeringar samt
deras användning och säkerställande tilläventyrs påkalla jämkning, särskilt för
fall där nu viss valfrihet är medgiven i fråga örn märkets art och dess beskrivande.

Såväl i förevarande paragraf som i de följande menas med ägogräns allenast
sådan ägogräns, som avses i denna lag. Särskilt med hänsyn till avfattningen
av 2 och 3 §§ synes en erinran därom i lagtexten erforderlig. Örn en sådan
göres i sistnämnda paragrafer, torde en erinran ej heller kunna undvaras i 1
och 4 §§.

2 §.

Med hänsyn till den orubblighet av äldre gränsers sträckning å marken, som
den i 1 § föreslagna preklusionsbestämmelsen avser att genomföra, synes någon
invändning icke vara att göra däremot, att under preklusionstiden gränsbestämning
vid laga skifte — såframt yrkande ej framställes därom — av förrättningsmännen
underlåtes, då osäkerhet icke råder rörande den sträckning, vari

Kungl. Maj:ts proposition nr b.

gränsen blivit å marken utmärkt viel den förrättning, vid vilken gränsen tillkommit.
Denna sträckning blir efter preklusionstidens utgång att anse såsom
den rätta. Allenast när osäkerhet råder om var gränsen vid nämnda förrättning
blev utmärkt, skall enligt förslaget gränsbestämning verkställas, ehuru
sådan ej från någondera sidan påfordras. Som lagtexten synes lämna utrymme
för annan tolkning, torde förtydligande böra äga rum.

3 §.

Av skäl, som i remissprotokollet utvecklats, måste det anses önskvärt, att lagstiftningen
öppnar möjlighet till samtidigt bestämmande av flera av varandra
beroende ägogränser. Att utvidga en gränsbestämningsförrättning — såsom
under ärendets behandling blivit ifrågasatt •—- till att avse såväl rågångar som
samtliga ägogränser inom skifteslaget kan emellertid uppenbarligen ej ske med
anlitande av ett sådant gränsrevisionsförfarande, som i förslaget åsyftas. Och
även ett gränsrevisionsförfarande, innefattande utvidgning av en förrättning för
bestämmande av viss ägogräns till att omfatta — på sätt i remissprotokollet
föreslås — allenast ägogränser, vilka tillkommit vid samma förrättning som
den förstnämnda och vilkas sträckning å marken icke blivit bestämd genom
lagakraftvunnen förrättning eller dom, torde kunna i vidsträckt omfattning tillgodose
behovet av samtidigt bestämmande av ägogränser. Då enligt förslaget
en förrättning för bestämmande av ägogräns skall kunna utvidgas allenast till
ägogräns, som tillkommit vid samma jorddelningsförrättning, synes emellertid
i klarhetens intresse detta böra komma till uttryck i lagtexten.

I fråga örn behovet av gränsrevision efter utgången av den föreslagna tioåriga
preklusionstiden vill lagrådet — i anslutning till vad departementschefen härutinnan
yttrat — framhålla, att ett dylikt behov sannolikt kommer att föreligga.
I detta hänseende må påpekas, att gränsrevision kan visa sig erforderlig, där
gränslinjerna, såsom aldrig behörigen utmärkta å marken, ej blivit fastlåsta genom
inträdd preklusion. Men även då ett dylikt fastlåsande skett, lärer gränsrevision
— eller snarare en därmed likvärdig förrättning — kunna vara av nöden,
nämligen i det kanske ofta förekommande fall, att en jordägare önskar få
en gränslinje, som är till sträckningen mer eller mindre osäker, utmärkt å marken
och kartlagd samt utredningen synes böra samtidigt omfatta ett flertal andra
likaledes fastlåsta gränslinjers rätta läge å marken.

5 §•

Då det torde vara avsett, att gode män skola närvara ej blott vid handläggningen
av fråga om utvidgning av gränsbestämning efter vad i 3 § sägs
utan jämväl vid själva gränsbestämningsförrättningen, när sådan utvidgning
beslutits, synes någon jämkning i förevarande paragrafs avfattning böra vidtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni
1926 (nr 326) om delning av jord å landet.

21 kap. 47 §.

Det i förslaget till lag med särskilda bestämmelser om äldre ägogränser upptagna
preklusionsstadgandet avser enligt lagens ingress ägogränser, som tillkommit
vid lantmäteriförrättning. Det mest betydelsefulla slag av ägogränser,
som faller utanför stadgandets tillämplighetsområde, är ägogräns, som tillkommit
vid mätningsförrättning1 enligt de för stad gällande föreskrifter. Med hänsyn
främst därtill, att den nu föreslagna lagstiftningen uppenbarligen icke bör
beröra tomtgränser, synes någon erinran icke vara att göra mot denna begränsning
av det föreslagna preklusionsstadgandet, men det torde samtidigt böra påpekas,
att detta dock kommer till tillämpning exempelvis å sådan ägogräns inom
inkorporerat område, som tillkommit vid lantmäteriförrättning före inkorporeringen.

Den i förevarande paragraf föreslagna klanderregeln äger avseende allenast
å jorddelningsförrättning enligt lagen örn delning av jord å landet. Sådan
klanderrätt kommer ej att föreligga beträffande lantmäteriförrättning
enligt annan lagstiftning exempelvis ägostyckning, som efter 1933
års ingång fastställes enligt den före jorddelningslagen gällande lagstiftningen,
eller förrättning enligt ensittarlagen. Ägostyckning kan numera
ske allenast på grund av överlåtelse före den 1 januari 1928. Såväl vid
dylik ägostyckning som vid förrättning enligt ensittarlagen torde i allmänhet
det ifrågavarande områdets gränser å marken vara utgångspunkten, och fråga
örn rättelse av utmärkt gräns å marken till överensstämmelse med kartan lärer
därför i regel vara utesluten. Någon särskild bestämmelse örn rätt till klander
på grund av fel vid utmärkande å marken av sådan ägogräns synes därför icke
erforderlig. I detta sammanhang vill lagrådet framhålla, att det i förevarande
paragraf upptagna stadgandet örn rätt att, sedan jorddelningsförrättning blivit
genom lagakraftägande beslut fastställd, genom klander inom viss tid vinna rättelse
av fel, som förelupit vid utmärkande å marken av ägogräns, närmast synes
böra föranleda den slutsats, att såvitt angår fastställd lantmäteriförrättning,
för vilken sådan klanderbestämmelse ej givits, rättelse av fel i utmärkandet å
marken av ägogräns icke kan påkallas, såframt förrättningen får anses vara
av sådan natur, att de beträffande jorddelningsförrättning enligt jorddelningslagen
gällande grundsatser böra äga analog tillämpning, ändå att klanderregeln
i förevarande paragraf ej kan anses gälla i fråga om förrättningen.

Slutligen bör erinras, att på grund av den i 6 kap. 1 § lagen den 12 maj 1917
örn fastighetsbildning i stad upptagna hänvisningen till jorddelningslagen bestämmelserna
i förevarande paragraf komma att äga tillämpning å sådan mätningsförrättning,
som avses i nämnda kapitel.

1 Rörande betydelsen av ordet mätningsförrättning bänvisas till departementschefens yttrande i
prop. nr 23 till 1917 års riksdag s. 77 (N. J. A. 1918 avd. II s. 395).

Kungl. Maj:ts •proposition nr 4.

I 21 kap. 15 § jorddelningslagen upptagas bland skiftesmål under 1 e) mål
om rättelse i fastställt laga skifte. Häri inbegripas samtliga de mål, örn vilka
vidare stadgas i samma kap. 47—49 §§ enligt deras nuvarande lydelse oell
omfattning. Därest nu, såsom förslaget avser, sistnämnda paragrafer erhålla
tillämpning jämväl å andra jorddelningsförrättningar än laga skifte, synes
följdriktigheten bjuda, att 15 § fullständigas exempelvis på det sätt, att däri
upptagas dels under 2. — i en ny med d) betecknad punkt — mål örn rättelse
i fastställd avstyckning, dels ock under 3. även mål örn rättelse i fastställd
förrättning, som där avses.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 198%

1 sami.

4 haft. (Nr 4.)

Kungl. Majlis proposition nr 4.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 december 1931.

N ärvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena friherre Ramel, statsråden
Gaede, von Stockensteöm, Städener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck,
Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, lagrådets den 23 september
1931 avgivna utlåtande över de den 27 augusti samma år till lagrådet remitterade
förslagen till lag med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser och
lag angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet samt anför därvid:

»Lagrådet har i sitt utlåtande över förslagen icke haft något väsentligt att
erinra mot dem utan allenast hemställt örn några mindre ändringar och tilllägg
av övervägande formell natur, vilka ändringar och tillägg jag låtit verkställa.

I annat sammanhang har lagrådet hemställt örn ett mindre tillägg till 2 §
i lagen med särskilda bestämmelser örn äldre ägogränser. Denna paragraf
äger ett nära samband med ett stadgande i det förslag till lag med särskilda
bestämmelser örn delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län, vilket nyligen behandlats av lagrådet. I anledning av detta stadgande,
som innefattas i 21 § första punkten i sistnämnda lag, har lagrådet anfört:

''Enligt första punkten i förevarande paragraf skall vid skifte (klyvning)
av ägor inom område, som ligger i storskifte, bestämmande av gräns mot andra
ägor icke ske, där det ej påfordras av delägare eller rågranne. I anledning
härav må erinras örn det förslag till lag med särskilda bestämmelser örn äldre
ägogränser, varöver lagrådet den 23 september 1931 avgivit utlåtande. Den
föreslagna ägogränslagen stadgar i 2 §, att under en tid av tio år från lagens
ikraftträdande — avsett att äga rum den 1 januari 1933 — bestämmande vid
skifte av ägogräns, tillkommen vid lantmäteriförrättning vilken fastställts eller
eljest blivit lagligen gällande före nämnda tidpunkt, icke skall ske, där det
ej påfordras å någondera sidan och det ej heller finnes nödigt med hänsyn till
osäkerhet örn den sträckning, vari gränsen i laga ordning blivit utmärkt å
marken. Således skola enligt ägogränslagen förrättningsmännen i sist angivna
fall hava både rätt och skyldighet att verkställa gränsbestämning oberoende
av partsyrkande, och nämnda lag innefattar följaktligen ett mindre långt gående
eftergivande av eljest gällande föreskrifter örn gränsbestämning än den

Kungl. Majrid proposition nr 4.

nu förevarande dalalagen. Ägogränslagen blir emellertid enligt sin föreslagna
lydelse tillämplig även å gränser inom skifteslag i de delar av Kopparbergs
län, som avses i dalalagen, och det kan därför ur lagteknisk synpunkt ifrågasättas
att från tillämplighetsområdet för 2 § ägogränslagen undantaga skiften,
som avses i förevarande paragraf. Även örn — vid det förhållandet, att dalalagen
redan på grund av sin lokalt begränsade räckvidd kan anses skola inom
sitt område gälla framför ägogränslagen — något undantagande, som nyss
nämnts, icke skulle vara på den anförda grunden oundgängligt, torde saken
ställa sig annorlunda i betraktande därav, att ägogränslagen, som på sätt ovan
framgår är avsedd att träda i kraft först ett halvt år efter den föreslagna dagen
för dalalagens ikraftträdande den 1 juli 1932, enligt ordalydelsen av sin
ingress medför ändring av vad i lag eller särskild författning finnes mot ägogränslagen
stridande. Lagrådet anser sig fördenskull böra hemställa, att till
ägogränslagen göres ett tillägg av ovan antydd innebörd. Tillägget synes
kunna infogas i 2 § såsom ett nytt stycke i denna.’

På grund av vad lagrådet sålunda anfört har jag till 2 § ägogränslagen
låtit foga ett nytt stycke av det innehåll lagrådet föreslagit.

Slutligen må i anledning av lagrådets uttalande angående behovet av jämkning
i gällande föreskrifter rörande ägogränsers utmärkande på marken
nämnas, att lantinäteristyrelsen torde komma att anmodas inkomma med förslag
till de ändringar i nämnda föreskrifter, som kunna anses påkallade.»

Föredraganden hemställer härefter att de jämkade förslagen måtte, jämlikt
§ 87 regeringsformen, genom proposition föreläggas! 1932 års riksdag till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till
nästkommande riksdag skall avlåtas proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Etik H:son Malm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 14 §, 20 kap. 6 §, 21 kap. 15, 19, 41, 47, 48
och 49 §§ samt rubriken till avdelning F i 21 kap. lagen den 18 juni 1926 om
delning av jord å landet skola hava den ändrade lydelse nedan angives, att i
7 kap. samma lag skola införas fyra paragrafer, betecknade såsom 5—8 §§,
av nedan angivna innehåll, att i stället för nuvarande 5 § samma kapitel skall
införas en paragraf, betecknad såsom 9 §, av den lydelse nedan angives, att
nuvarande 6 § samma kapitel hädanefter skall betecknas såsom 10 §, att nuvarande
7 § samma kapitel hädanefter skall betecknas såsom 11 § och till densamma
fogas två nya stycken av nedan angivna lydelse samt att till 19 kap.
27 § samma lag skall fogas ett andra stycke av den lydelse nedan angives.

3 KAP.

14 §.

Under laga skiftes fortgång skola upptagas följande frågor:
bestämmande av skifteslagets omfång (4 kap.),
tillstånd till skifte (4 kap.),

nyttjandet under skiftet av skog, torvmosse med mera (5 kap.),
sammanläggning av två eller flera fastigheter enligt vad därom är särskilt
stadgat,

ägokartas upprättande (6 kap.),

bestämmande av gränserna kring skifteslaget och utgivande av avkastning
eller ersättning i anledning av gränsbestämning (7 kap.),
ägoutbyte (8 kap.),

ägornas gradering och därmed sammanhörande uppskattningsfrågor (11
kap.),

hävdeförteckning (12 kap.),
utbrytande av servitut (1 kap.),
delningsgrund (9 kap.),

undantag av mark från skifte och bildande av servitut vid skifte (10 kap.),
bestämmande av grunderna för ersättningar mellan skiftesdelägarne (14
kap.),

skiftesläggning och utflyttning (13 kap.),

Kungl. Maj:ts proposition nr 4. 85

bestämmande av ersättningsbelopp samt vidräkning mellan ägolotterna (14

kap.),

ägolotternas tillträde (15 kap.).

Föredragas frågorna--- -—- ---i protokollet.

Anmäler ägare----— oskäligt uppehälles.

Frågor, som--—--ägodelningsrättens behandling.

7 KAP.

5 §.

Erfordras för bestämmande av rågång undersökning jämväl av rågång, vilken
ej utgör gräns för skifteslaget, må, där så prövas lämpligt, förrättningen
utvidgas till att avse bestämmande även av denna rågång.

Uppstår fråga örn dylik utvidgning, skall sammanträde hållas med dem, vilkas
rätt beröres av frågan; och söke förrättningsmännen efter utredning angående
de omständigheter, vilka äro av beskaffenhet att inverka på frågan,
åvägabringa förening mellan närvarande sakägare rörande förrättningens omfattning.
Anse förrättningsmännen nödigt att åt förrättningen gives större omfattning
än den, varom enighet mellan närvarande sakägare vunnits, meddele
de därom beslut; och varde detta underställt ägodelningsrättens prövning.

Angående kungörelse örn sammanträde, som i andra stycket sägs, samt
kallelse därtill gälle vad i 1 § stadgas.

6 §•

Bestämmes rågång till annan sträckning än den tidigare hävdade, vare den,
vilken mark därigenom frångår, skyldig utgiva all avkastning, som han uppburit
av marken efter det sammanträde för rågångens bestämmande blivit i
behörig ordning kungjort eller han dessförinnan fick kunskap örn att rågången
icke hävdades till sin rätta sträckning, så ock ersättning för den nytta, han
under nämnda tid eljest hämtat av marken, dock mot gottgörelse för den kostnad
han utgivit för avkastningens vinnande eller som är att hänföra till sedvanlig
underhållskostnad. Har avkastningen i följd av hans vållande kommit att
understiga vad skäligen bort vinnas av marken, gälde han ock ersättning
därför.

Har under tid, för vilken avkastning skall redovisas, marken skadats eller
minskats i värde i följd av åtgärd eller vållande av den, vilken marken frångår,
vare denne skyldig att ersätta skadan eller minskningen.

Den, som vinner marken, vare skyldig att ersätta den, vilken marken frångår,
dels all nödig kostnad, som denne nedlagt på marken utöver vad som skäligen
må hänföras till sedvanlig underhållskostnad, dels ock annan kostnad,
som han till markens nytta därå nedlagt innan sammanträde för rågångens
bestämmande blivit i berörig ordning kungjort eller han dessförinnan fick kunskap
om att gränsen icke hävdades till sin rätta sträckning. Den, som vinner
marken, vare dock icke skyldig utgiva ersättning för kostnad av sistnämnda
slag med högre belopp än det, varmed markens värde finnes vara förhöjt genom
den nedlagda kostnaden. Har den, vilken marken frångår, haft kostnad

Kungl. Majlis proposition nr 4.

för vinnande av avkastning, som faller först efter det marken frångått honom,
åge ock rätt till ersättning därför, dock ej med högre belopp än som motsvarar
avkastningens värde.

Finnes å marken mer av växande skog än som motsvarar ett tillfredsställande
och å behöriga åldrar jämnt fördelat skogsbestånd, vare den, som vinner marken,
skyldig ersätta den, vilken marken frångår, värdet av den överskjutande
skogstillgången.

7 §.

Anspråk på utbekommande av avkastning eller på ersättning, varom i föregående
§ sägs, skall vid äventyr av talans förlust framställas innan förrättningen
för rågångarnas bestämmande avslutats; börande förrättningsmännen,
när skäl därtill äro, bereda utebliven sakägare tillfälle att utföra talan i ersättningsfrågan.
Förrättningsmännen verkställe utredning och undersökning i
anledning av anspråket samt meddele, där ej överenskommelse mellan sakägarna
kan åvägabringas, beslut däröver innan förrättningen avslutas.

Med bestämmande av ersättning för skogstillgång må dock anstå till dess
rågången blivit slutligen bestämd. Örn sådant anstånd beslutas, har lantmätaren
att, så snart det efter rågångens slutliga bestämmande kan ske, företaga
för ändamålet erforderlig förrättning och till denna utfärda kungörelse och
kallelser å sakägarna på sätt i 1 § sägs.

8 §.

De ersättningar, som skola utgå enligt 6 § första, andra och tredje styckena,
skola bestämmas i penningar att betalas på en gång.

Angående bestämmande av ersättning för skogstillgång äge vad i 14 kap.
9 § stadgas motsvarande tillämpning.

9 §.

Har beslut meddelats angående rätta sträckningen av rågång, åligge lantmätaren
att inom femton dagar efter det förrättningen för rågångarnas bestämmande
avslutats utgiva eller med posten översända ett exemplar av kartan
och protokollet över förrättningen till den av rågrannarna, som av dessa eller,
där de ej åsämjas, av lantmätaren utses att mottaga berörda handlingar.

Har beslut meddelats allenast angående utgivande av avkastning eller ersättning
eller angående anstånd med bestämmande av ersättning, åligge lantmätaren
att inom samma tid och på samma sätt tillställa rågrannarna ett exemplar
av protokollet över förrättningen. Vad sålunda stadgats gälle även förrättning
enligt 7 § andra stycket.

11 §•

Vad nu-----andra fastighetsgränser.

Skall ägogräns, varom i denna paragraf sägs, bestämmas, och förekommer
anledning antaga att annan ägogräns, vilken tillkommit vid samma förrätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

ning, icke hävdas till sin rätta sträckning, må förrättningen i den ordning, varom
i 5 § stadgas, utvidgas att avse bestämmande jämväl av denna ägogräns.

Ersättning för skogstillgång, som skall utgå i anledning av att gräns, tillkommen
vid laga delning, blivit bestämd till annan sträckning än den tidigare
hävdade, må jämkas efter ty med hänsyn till förhållandena vid delningen med
avseende å skogen finnes skäligt.

19 KAP.

27 §.

Kostnaderna för-----prövas skäligt.

Vad nu stadgats skall äga motsvarande tillämpning jämväl i fråga om kostnad
för förrättning enligt 7 kap. 7 § andra stycket, vilken föranletts av gränsbestämning
vid avstyckningsförrättning.

20 KAP.

6 §.

I fråga om förrättningar, som i 1, 3, 4 och 5 §§ avses, skola de i 2, 3, 15,
16 och 18 kap. beträffande laga skifte givna föreskrifter i tillämpliga delar
lända till efterrättelse, dock att angående kungörande av sammanträde för bestämmande
och utmärkande av rågång eller annan fastighetsgräns eller för
ägoutbyte skall tillämpas vad örn kungörelse och kallelse finnes stadgat i 7 kap.
1 § och 8 kap. 1 §. I övrigt skola förrättningar, örn vilka i förstnämnda tre
paragrafer förmäles, verkställas på sätt och i den omfattning beträffande motsvarande
åtgärder i samband med laga skifte är föreskrivet.

Där flera hava del i förrättning, som i 1, 3, 4 eller 5 § avses, skola kostnaderna
för förrättningen fördelas efter vad i varje fall av förrättningsmännen
prövas skäligt.

Vad i föregående stycke stadgats skall äga motsvarande tillämpning i fråga
örn kostnad för förrättning enligt 7 kap. 7 § andra stycket, vilken föranletts av
gränshestämning, som i 1 § avses.

21 KAP.

15 §.

Till jorddelningsmål hänföras:

1. Skiftesmål, vartill räknas

a) mål örn tillstånd till laga skifte;

b) mål, däri genom underställning eller besvär prövning påkallas av annat
under laga skifte meddelat beslut än rörande tillstånd till skiftet eller av åtgärd,
som under laga skifte vidtagits;

c) mål örn fastställelse av laga skifte, sa ock av förrättning för bestämmande
av fastighetsgräns, där förrättningen skett i sammanhang med laga skifte;

d) mål rörande talan mot och fastställelse av förrättning enligt 7 kap. 7 §
andra stycket eller 14 kap. 10 §;

Kungl. Majlis proposition nr 4.

e) mål om rättelse i fastställt laga skifte;

2. Avstyckningsmål, vartill — — —--vid avstyckning;

3. Mål rörande----—■ — §§ förmäles;

4. Mål örn---.--ovan avses;

5. Sådan tvist —• —---- ägodelningsrättens prövning;

6. Vid avstyckningsförrättning-----stycket förmäles;

7. Tvist, som —----servitut; och

8. Mål örn------såsom jorddelningsmål.

19 §.

År delägare eller rågranne missnöjd med under laga skifte meddelat beslut
angående bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns, utgivande av
avkastning eller ersättning i anledning av gränsbestämning eller anstånd med
bestämmande av dylik ersättning, har han att inom trettio dagar från det förrättningen
för gränsens eller ersättningens bestämmande blivit avslutad till
ägodelningsdomaren ingiva till ägodelningsrätten ställda besvär.

Är vid laga skifte, som avser skifteslag enligt 1 kap. 2 § under 1, delägare
missnöjd med under skiftet meddelat beslut angående delägares yrkande, att
hans ägor jämlikt 1 kap. 20 § icke skola ingå i skifte, nyttjande under skiftet
av skog eller torvmosse, ägoutbyte, delningsgrund eller undantag av mark från
skifte, och är ej sådant fall för handen, att frågan skall genom underställning
dragas under ägodelningsrättens prövning, eller är vid laga skifte, varom ovan
nämnts, delägare missnöjd med hävdeförteckning, då innehavet är delningsgrund
eller eljest kan inverka på ägotilldelningen, eller med beslut i fråga,
varom i 3 kap. 10 § sägs, har han att inom trettio dagar från det beslutet avkunnades
eller, där fråga är örn hävdeförteckning, inom samma tid från det
hävdeförteckningen behandlades å sammanträde mot beslutet eller hävdeförteckningen
fullfölja talan på sätt i första stycket sägs.

Är tillkallat ----—- — stycket sägs.

41 §.

Sedan jorddelningsförrättning, som i denna lag avses, eller

laga skifte,

avstyckning,

förrättning för bestämmande av rågång eller annan fastighetsgräns eller ägoutbyte,
evad sådan förrättning skett i samband med annan jorddelningsförrättning
eller icke,

förrättning enligt 7 kap. 7 § andra stycket,
förrättning enligt 20 kap. 3, 4 och 5 §§,

förrättning, som jämlikt 14 kap. 10 § hållits efter det laga skifte fastställts,
blivit avslutad, åligger det lantmätaren att inom den för besvärs anförande
för varje fall stadgade tid till överlantmätaren i länet insända till förrättningen
hörande karta, där sådan finnes, ävensom övriga handlingar angående förrättningen.
I fall, varom i 22 § andra stycket sägs, skola handlingarna insändas
inom femton dagar från det förrättningen blivit avslutad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

F. Om rättelse i vissa fall i fastställd .jorddelningsförrättning.

47 §.

Har, sedan laga skifte blivit genom laga kraft ägande beslut fastställt, utrönts,
att vid skiftet förelupit fel i mätningen eller uträkningen eller vid utmärkandet
å marken av gränserna mellan ägolotterna, äge den delägare, som
därigenom erhållit mindre ägobelopp än honom skolat tillkomma, att hos ägodelningsrätten
söka rättelse inom ett år från det kartan utlämnats till delägarna
på sätt i 16 kap. 7 § sägs.

Lag samma vare, där vid ägoutbyte, vid utbrytning av servitut utan sammanhang
med skifte eller vid förrättning, som i 20 kap. 5 § avses, fel förelupit
vid utmärkandet å marken av ägogräns.

Beträffande ansökan örn sådan rättelse skall vad som är stadgat örn besvär
över jorddelningsförrättning äga motsvarande tillämpning.

48 §.

Sådan rättelse, varom i 47 § första stycket sägs, skall verkställas genom
jämkning i skiftet på det sätt att minsta rubbning av skiftet sker. Dock må
under de villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, rättelse ske genom bestämmande
av vederlag i penningar, och skall beträffande verkställande av dylik rättelse
vad i 16 kap. 5 § andra stycket stadgas äga motsvarande tillämpning.

Rättelse i jorddelningsförrättning, varom i 47 § andra stycket sägs, må under
de villkor, som i 16 kap. 6 § stadgas, ske genom bestämmande av vederlag
i penningar.

Kostnaden för rättelse enligt 47 § så ock utgifterna för ägodelningsrättens
sammanträde i den mån dessa icke utgå av allmänna medel skola, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, gäldas av den lantmätare, som förrättat
skiftet.

49 §.

I fråga örn utsättande och avslutande av förrättning för verkställande av
rättelse, varom i 47 § sägs, så ock örn fullföljd av talan emot och fastställelse
av förrättningen skall vad örn förrättning av det slag. vari rättelse skall verkställas,
är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931; dock att den ändrade lydelsen av
21 kap. 47—49 §§ icke äger tillämpning i fråga örn jorddelningsförrättning,
som dessförinnan fastställts.

Bihang till riksdagens protokoll 198SI. 1 sami. 4 käft. (Nr h.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

om rätta sträckningen ay vissa ägogränser.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Har vid skifte, vilket fastställts före den 1 juli 1931, gräns mellan ägolotter
utmärkts a marken till sträckning, som ej överensstämmer med skifteskartans
och därtill hörande handlingars visning, och har denna gränsens sträckning
oklandrad iakttagits under tio år efter det denna lag trätt i kraft, skall
därvid förbliva.

Lag samma vare, där vid annan före den 1 juli 1931 fastställd lantmäteriförrättning,
vid vilken gräns mellan olika ägoområden skolat utmärkas å marken
efter upprättad kartas visning, förelupit fel vid utmärkandet av sådan
gräns.

2 §.

Begäres inom tio år, efter det denna lag trätt i kraft, förrättning för bestämmande
av ägogräns och blir förrättningen på grund av stadgandet i 7 kap.
11 § andra stycket i lagen örn delning av jord å landet utvidgad till annan ägogräns,
utgör vad i 1 § denna lag stadgas ej hinder att bestämma sistnämnda
gräns till annan sträckning än den tidigare utmärkta och hävdade.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

311405