Kungl. Majlis proposition nr 301 (Proposition 1945:301)

Kungl. Majlis proposition nr 301.

Nr 801.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av
ett medicinskt forskningsråd m. m.; given Stockholms
slott den 27 april 194.5.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Georg Andrén.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
27 april 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander,
Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social- och finansdepartementen
samt statsrådet Rubbestad anför härefter chefen för ecklesiastikdepartementet,
statsrådet Andrén följande.

Inledning.

I skrivelse den IG juni 1943, nr 311, hemställde riksdagen, under åberopande
av motionerna I: 33 och II: 42 samt de över dessa motioner avgivna
yttrandena, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande
på vilket sätt — genom inrättande av ett forskningsråd eller vidtagande
av andra åtgärder — den medicinska forskningen inom landet
kunde främjas och dess resultat bättre än nu syntes vara förhållandet

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 301. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

nyttiggöras för sjukvården och hälsovården, både inom vårt eget land och
utom dess gränser, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde giva anledning.

I anledning härav bemyndigade Kungl. Maj:t den 26 november och den
10 december 1943 chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst
nio sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning och avgiva
förslag rörande lämpliga organisatoriska åtgärder för den medicinska
forskningens främjande och därmed sammanhängande frågor.

Vid anmälan av ärendet yttrade departementschefen bland annat:

Vid utredningen bör beaktas, att en eventuell central instans icke bör
givas en sådan organisation, att den skulle innebära en dubblering av redan
befintliga instanser för angivna ändamål eller medföra intrång i befintliga
organs arbetsområden med därav följande olägenheter. Jag har härvid
närmast i åtanke de medicinska fakulteterna, vilka utgöra en administrativ
organisation av de medicinska forskare, som äro anställda i den medicinska
undervisningens tjänst. Fakulteterna skulle visserligen med sin
kännedom örn yngre obefordrade forskares kvalifikationer och insatser
kunna omhändertaga uppgiften att — därest särskilda forskningsanslag ställas
till förfogande — utdela bidrag till dylika forskare, men fakulteterna äro
icke organiserade för kollektivt vetenskapligt arbete, inriktat på lösandet av
bestämda uppgifter. De kunna därför icke heller ha sig anförtrodda de arbetsuppgifter,
som närmast böra ankomma på det ifrågasatta centrala organet
för den medicinska forskningen, vars huvuduppgift bör vara att samordna
forskningsarbetet och befordra ett snabbt praktiskt utnyttjande av
vunna forskningsresultat. De uppgifter, varom här är fråga, torde ej heller
kollidera med vetenskapsakademiens eller andra lärda samfunds program.
Det är emellertid angeläget, att de sakkunniga undersöka på vilket sätt ett
nära samarbete kan komma till stånd mellan ett eventuellt medicinskt forskningsråd
å ena sidan samt de medicinska fakulteterna och vetenskapsakademien
å andra sidan liksom även mellan rådet och andra på det medicinska
området verksamma statsinstitutioner och vetenskapliga samfund, såsom
medicinalstyrelsen, försvarets blivande sjukvårdsförvaltning, statens institut
för folkhälsan och karolinska institutets nobelkommitté.

De sakkunniga böra — därest de komma till det resultatet, att ett medicinskt
forskningsråd bör inrättas — avgiva förslag till rådets sammansättning
och organisation. Härvid torde i ärendet framkomna olika uppslag
böra ingående prövas. Utanför de sakkunnigas uppdrag böra emellertid falla
de frågor, som röra de medicinska och odontologiska studiernas och läroanstalternas
organisation. Vidare böra de sakkunniga framlägga så preciserade
beräkningar som möjligt av kostnaderna såväl för rådets organisation som
för dess verksamhet. Till övervägande bör upptagas även frågan, huruvida
rådet, för att kunna fylla sina uppgifter, bör utrustas med vissa anslagsmedel
för den medicinska forskningens understödjande och stimulerande
eller om rådet bör fungera som ett initiativtagande och förslagsställande organ
på detta område, men prövningen av anslagsfördelningen läggas i Kungl.
Maj:ts hand.

De av departementschefen för ändamålet tillkallade utredningsmännen
— professor emeritus T. Engströmer, tillika ordförande, professorn vid veterinärhögskolan
A. B. Carlström, kanslirådet H. J. Dillner, professorn

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 301.

vid Uppsala universitet R. S. Fåhraeus, professorn vid Lunds universitet
G. S. Kahlson, docenten vid karolinska mediko-kirurgiska institutet
E. G. S. Perman, vetenskapsakademiens sekreterare professorn A. F. Westgren,
professorn vid tandläkarinstitutet G. E. N. Westin samt professorn
vid karolinska institutet A. E. Westman — ha med skrivelse den 23 november
1944 överlämnat betänkande rörande organisatoriska åtgärder för den
medicinska forskningens främjande. Utredningens förslag innebär i korthet,
att ett årligt anslag av 400 000 kronor beviljas för medicinsk forskning
vid universiteten, karolinska institutet, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan,

att ett årligt anslag av 135 000 kronor beviljas till doktorandstipendier
för studerande vid nämnda lärosäten,

att ett centralt medicinskt forskningsråd inrättas,

samt att till rådets disposition ställes dels ett årligt anslag av 600 000
kronor för forskningens främjande dels ock ett anslag av 49 000 kronor till
täckande av rådets administrationskostnader.

Över betänkandet ha yttranden avgivits av kanslern för rikets universitet,
statskontoret, medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsförvaltning, pensionsstyrelsen,
riksförsäkringsanstalten, statens veterinärmedicinska anstalt,
vetenskapsakademien, styrelserna för farmaceutiska institutet, veterinärhögskolan,
statens institut för folkhälsan, svenska läkaresällskapet,
svenska veterinärläkareföreningen samt svenska tandläkaresällskapet.

Innan jag ingår på utredningens olika förslag och de avgivna yttrandena,
torde en kortfattad redogörelse för betänkandets innehåll i vissa övriga
delar böra lämnas.

Allmänna synpunkter rörande den medicinska forskningens
arbetssätt och organisation.

Efter att inledningsvis ha berört de båda begreppen grundforskning och
målforskning samt framhållit betydelsen av att, trots svårigheter många
gånger att draga en bestämd gräns mellan dessa båda områden, söka hålla
nämnda begrepp isär så långt som möjligt, konstatera de sakkunniga, att
den moderna medicinens arbetssätt väsentligt skiljer sig från förhållandena
under gångna tider, samt anföra vidare i detta sammanhang
följande.

Det mest betydelsefulla var förr i världen en direkt undersökning av den
sjuka människan. Möjligheter förefunnos för den enskilde läkaren, som ville
söka en djupare förklaring till de fenomen, han iakttog, att med relativt
enkla hjälpmedel göra grundläggande eller betydelsefulla upptäckter. En
väsentlig förskjutning har sedermera inträtt. Det som karakteriseras som

Kungl. Maj:ts proposition nr 801.

grundforskning har intagit en alltmera dominerande plats. Läkekonsten har,
för att använda ett ofta brukat om ock i hög grad överdrivet uttryckssätt,
flyttat över från sjuksalarna till laboratorierna. Det är också naturligt, att
så i viss utsträckning blivit fallet. Förutsättningen för all kunskap om sjukdomar
och deras bekämpande måste vara den insikt i livsprocesserna, som
anatomi, fysiologi, kemi o. s. v. äro i stånd att skänka. Nödvändig är kännedomen
örn de sjukdomsalstrande mikroorganismerna liksom den kunskap,
som patologin skänker om sjukdomsprocesserna, deras utbredning samt relationen
mellan obduktionsfynd och kliniska iakttagelser. Framåtskridandet
inom medicinen vilar i väsentlig grad på dem, som äro verksamma inom
ovan berörda forskningsområden. De effektiva behandlingsmetoder och nya
läkemedel, som den moderna fysiologiska, kemiska, farmakologiska och bakteriologiska
forskningen skapat, bära nogsamt vittne härom.

Då de genom grundforskning vunna resultaten skola omsättas i den praktiska
läkekonsten, måste detta ske på sjukvårdsavdelningar, där ledarna äro
vetenskapligt skolade. Endast under sådana förhållanden finnes garanti för
att blott det, som är värdefullt, kommer till användning. Bedömningen är
oftast vansklig, och de stora misstag, som gjorts och måhända alltfort göras
i fråga om bruket av vissa nya preparat och behandlingsmetoder, bero i hög
grad på bristande kritik eller oförmåga att utnyttja de ej sällan komplicerade
matematisk-statistiska hjälpmedel, vilkas rätta handhavande är en
förutsättning för att man skall kunna nå fram till ett objektivt värdeomdöme.

Det är emellertid icke endast en prövning av grundforskningens resultat,
som för den kliniska forskningen framåt. Vid sidan härav kräves utarbetandet
och genomprövandet av rent kliniska uppgifter, såsom nya operationsmetoder,
förbättringar inom den interna eller röntgenologiska undersökningstekniken,
utvecklingen av sjukvårdsorganisationen o. s. v.

Slutligen hör till målforskningens väsentliga uppgifter att omsätta vunna
erfarenheter i det socialmedicinska arbetet. Det hägrande målet är att nå
därhän, att sjukvården skall kunna reduceras till ett minimum, tack vare
en rationellt genomförd hälsovård. Betydelsefulla steg hava tagits i denna
riktning. Här kulma nämnas vanförevårds- och dispensärverksamheten samt
den förebyggande mödra- och barnavården för att endast taga några
exempel.

I fråga örn den medicinska forskningens bedrivande har, konstatera de
sakkunniga vidare, en förskjutning under senare år gjort sig gällande till
förmån för s. k. gruppforskning, varmed menades, att flera på skilda fackområden
specialiserade personer associerade sig med varandra för genomförandet
av en bestämd forskningsuppgift. Härigenom eliminerades risken
för att arbetet skulle avstanna på grund av bristande detaljkunskaper på
det ena eller andra området. En på dylikt sätt bedriven forskning måste i
regel planeras på lång sikt både i fråga örn den personliga insatsen och de
yttre resurserna. Den naturliga utvecklingen ginge i riktning mot ett frikopplande
av vetenskapsmännen från störande rutinarbete, såsom undervisning
etc., och skapandet av rena forskningsprofessurer eller en därmed likartad
ställning åt de större forskningsbegåvningarna. Med andra ord forskningen
tenderar som sådan att bli ett yrke.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 301.

I fråga om den medicinska forskningens yttre organisation erinra
de sakkunniga, att medicinsk forskning numera i de flesta länder bedrives
— förutom framför allt vid universitetens institutioner och kliniker — vid
fristående forskningsinstitut, såsom t. ex. de av Kaiser Wilhelm-Gesellschaft
grundade instituten, Roekefellerstiftelsens forskningsinstitut, Medical Research
Council^ institut i London och Carlsbergs-fondens laboratorier, vidare
vid den moderna läkemedelsindustriens laboratorier samt å vissa i förhållande
till universiteten fristående sjukvårdsinrättningar. Beträffande
förhållandena i vårt eget land anföra de sakkunniga:

Den allmänna utvecklingslinje, som här skisserats, är också karakteristisk
för svenska förhållanden. Den medicinska forskningen i vårt land är i huvudsak
centraliserad till universitetens teoretiska institutioner och kliniker.
Härtill ha på sista tiden kommit tre till karolinska institutet knutna forskningsinstitut,
nämligen det biokemiska Nobelinstitutet, den neurofysiologiska
institutionen samt ett institut för cellforskning, vart och ett med en
chef, som helt kan ägna sig åt sina forskningsuppgifter. Jämte dessa institut
finnas åtskilliga statliga institut och laboratorier med uppgift att utföra vetenskapligt
arbete. Statens rasbiologiska institut har att idka vetenskaplig
forskning på rasbiologiens område. Statens bakteriologiska, rättskemiska
och farmaceutiska laboratorier ha, vart och ett inom sitt område, i främsta
rummet att efter medicinalstyrelsens begäran utföra undersökningar. Statens
institut för folkhälsan och statens veterinärmedicinska anstalt ha till
uppgift att på uppdrag av myndigheter, sammanslutningar och enskilda
utföra praktiskt-vetenskapliga undersökningar, det förra inom den allmänna
hygienens, yrkeshygienens och födoämneshygienens områden samt den
senare inom veterinärmedicinens och födoämneshygienens områden. Anstalten
har sig ock ålagt att utföra självständig vetenskaplig forskning inom
området för sin verksamhet.

Våra större svenska läkemeclelsfabriker ha med största framsynthet knutit
nära förbindelse med aktiva vetenskapsmän, och på en av dem ha skapats
förebildliga arbetsbetingelser vad beträffar såväl personal som laboratorieutrymmen.

På vissa av landets centrallasarett, där överläkarna ha professors eller docents
kompetens, bedrives ett betydelsefullt kliniskt forskningsarbete. Vid
några finnas skolade patologer med eget laboratorium. Utvecklingen har
också kommit så långt, att på ett pär håll fysiologislc-kemiska laboratorier
inrättats. Dessa ledas av högkvalificerade forskare, som vid sidan av rutinarbetet
äro engagerade i vetenskapligt arbete.

Naturligtvis äro emellertid de medicinska högskolorna forskningens huvudcentra.
Betingelserna för att så skall kunna vara fallet äro i Sverige i
ett avseende särskilt gynnsamma, i det att professorer, prosektorer och laboratorer
tillsättas i första hand efter vetenskapliga förtjänster. Institutions-
och klinikchefer åtnjuta ock förmånen av självbestämmanderätt, då
det gäller att utforma forskningsprogrammen. Förutsättningen för att dylika
icke blott skola teoretiskt planläggas utan också kunna genomföras är,
frånsett vederbörandes personliga kvalifikationer, att nödiga hjälpmedel stå
till förfogande. Dessa äro:

1) laboratorier och laboratorieutrustning;

2) vetenskapligt skolade assistenter;

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

3) tekniska biträden;

4) penningmedel;

5) facklitteratur;

6) publikationsmöjligheter.

Den svenska medicinska forskningens nuvarande resurser.

Brister och behöv.

De sakkunniga framhålla, att en inventering av våra nuvarande resu r
s e r på den medicinska forskningens område i huvudsak måste bli en granskning
av tillgången på personal, lokaler och penningmedel vid våra medicinska
högskolor, enär dessas institutioner och kliniker, som förut framhållits,
vore de egentliga härdarna för den medicinska forskningen. Enär
emellertid högskolornas resurser vore avsedda både för forskning och
för undervisning vore det ofta omöjligt att avgöra, hur stor del av dessa
resurser, som kunde disponeras för forskningen. Det vore därför nödvändigt
att såsom utgångspunkt taga institutionernas tillgångar i stort, vare sig
de kunde nyttjas för forskning eller ej.

Av utredningen inhämtas i dessa hänseenden i huvudsak följande.

Personal. Antalet lärarbejattningar vid de medicinska högskolorna höstterminen
1943 framgår av följande tablå. I

	Professorer	Laboratorer	Docenter	Assistenter och biträdande
							lärare
	I teore-tiska ämnen	To- talt	I teore-tiska ämnen	To- talt	I teore-tiska ämnen	To- talt	I teore-tiska ämnen	To- talt
Uppsala och Lunds univers!-
tet samt karolinska insti-tutet .............	25	58	10	19	44	143	7	35
Tandläkarinstitutet......		3		6				18
Veterinärhögskolan......	5	9		9				7

Anm.: Självständig ställning i likhet med universitetsprofessorerna ha ledarna för de fristående
statliga laboratorierna och instituten: statens bakteriologiska, rättskemiska och farmaceutiska
laboratorier, statens veterinärmedicinska anstalt, statens institut för folkhälsan och
statens rasbiologiska institut. Hit höra även cheferna för de förutnämnda fristående forskningsinstituten
vid karolinska institutet. Dessa föreståndare ha professors ställning men ingen undervisningsskyldighet.

I fråga om tekniska biträden framgår av en av de sakkunniga bland institutionscheferna
gjord rundfråga, att sådana biträden, avlönade med anslag
från högskolorna, i mycket ringa omfattning kunna disponeras för vetenskapligt
arbete. Av de 29 klinikchefer vid de medicinska lärosätena, som
lämnat uppgifter i detta hänseende, förfoga endast 2 över 1 respektive 2 tekniska
biträden, som ingå i klinikens ordinarie personal, för vetenskapligt arbete.
Av 15 föreståndare för teoretiska institutioner ha endast 8 uppgivit

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

sig kunna disponera ett tekniskt biträde mer eller mindre belt för sitt forskningsarbete.
På vissa institutioner tages det tekniska biträdet i stor utsträckning
i anspråk för skriv-, expeditions- och förvaltningsarbete. De tillfälliga
tekniska biträden, som avlönas med anslag ur enskilda fonder, äro
ej inbegripna i denna redovisning.

Vid tandläkarinstitutet finnes ett tekniskt biträde för assistans i vetenskapligt
arbete.

Vid veterinärhögskolan finnas 9 tekniska biträden, vilka huvudsakligen
utnyttjas för rutinarbete men åtminstone på de teoretiska avdelningarna
även tagas i anspråk för vetenskaplig forskning.

Laboratorier. De sakkunniga ha gjort en uppställning över lokalutrymmena
å de teoretiska institutionerna och å andra laboratorier, där medicinsk
forskning kan bedia vas (Bilaga 61). En uttömmande utredning över tabor atorieutrymmen
för närvarande disponibla för den kliniska forskningen har
icke kunnat genomföras, enär icke tillräckligt preciserade uppgifter stått att
erhålla.

Penningmedel. Storleken av de medicinska lärosätenas, tandläkarinstitutets
och veterinärhögskolans materiélanslag under de senare åren framgår
av följande tabell:

	De medicinska	Tandläkar-	Veterinär-
	läroanstalterna	institutet	högskolan
1935/36	271 815
1936/37	294 410
1937/38	323 000	50 000
1938/39	338 870	50 000	40 300
1939/40	258 5701 2	50 000	44 800
1940/41	230 195	48 400	40 000
1941/42	225 890	48 400	38 000
1942/43	229 170	58 400	38 000
1943/44	229 370	60 400	38 000
1944/45	234 590	70 900	55 200

Materielanslagen äro avsedda för institutionernas drift. Mycket litet kan
disponeras för forskning, sedan de obligatoriska utgifterna till materiel för
undervisning och laborationsövningar, städning, smärre inköp, apparatunderhåll,
telefon, institutionsbibliotekens nödtorftiga komplettering m. m.
täckts. Särskilt de inskränkningar i materielanslagens storlek, som den av
kriget framkallade kristiden medfört, ha i hög grad beskurit institutionernas
forskningsmöjligheter. Erfarenheten visar, att anslagen för ett flertal institutioner
icke ens alltid förslå till de obligatoriska utgifterna för undervisningen.
Vid de två universiteten ha på de senare åren avsevärda belopp
tillskjutits ur reservfonderna för att täcka brist i institutionernas budget.
Inköp av dyrbar apparatur, såsom mikroskop, fotografisk utrustning, destillationsanordningar
och dylikt samt av större vetenskapliga verk, vilket
allt fordras för att det vetenskapliga arbetet å en institution ej skall helt
stagnera, har i viss utsträckning möjliggjorts genom reservfonderna respektive
karolinska institutets enskilda fonder.

1 Beträffande denna hänvisas till handlingarna i ärendet.

* Denna sänkning berodde därpå, att ur materielanslaget utbröts ett belopp för värme, lyse
och vatten och överfördes till ett särskilt omkostnadsanslag.

Kungl. Marits ''proposition nr 301.

Att någorlunda exakt angiva, hur stor del av materielanslagen, som kunnat
disponeras för forskningsändamål, är svårt och på sina håll omöjligt,
emedan det vetenskapliga arbetet i så mycket sammanfaller med institutionernas
verksamhet i övrigt. De sakkunniga ha dock försökt införskaffa upplysningar
i detta hänseende. I enquéten till institutionsföreståndarna begärde
de sakkunniga upplysning härom för budgetåren 1937/38 och 1938/39,
de två sista förkrigsåren. Tämligen fullständiga uppgifter inkommo från karolinska
institutet och från Uppsala universitets medicinska fakultet samt
från tandläkarinstitutet och från veterinärhögskolan.

Enligt dessa uppgifter kunde före kriget av de tre medicinska högsböle
institutionernas materielanslag jämte tillskott ur reservfonderna endast omkring
110 000 kronor sammanlagt årligen disponeras för medicinsk forskning.

Av tandläkarinstitutets anslag till förbrukningsmateriel för institutets
praktiska verksamhet, 40 000 kronor, och till undervisnings- och åskådningsmateriel,
10 000 kronor, har under budgetåren 1937/38 och 1938/39 allting
förbrukats för de avsedda ändamålen och ingenting blivit över för vetenskaplig
forskning. Detsamma är förhållandet med nu utgående motsvarande
anslag örn tillsammans 70 900 kronor.

Till tandläkarinstitutets förfogande stodo 1937/38—1938/39 5 000 kronor
årligen för dess vetenskapliga laboratorium. Motsvarande belopp är nu
6 000 kronor.

Av veterinärhögskolans materielanslag uppge respektive institutionschefer,
att under budgetåren 1937/38 och 1938/39 inalles omkring 3 500 kronor
årligen kunnat disponeras för forskning.

Utöver materielanslagen utgå enligt en av de sakkunniga företagen undersökning
ur enskilda fonder för närvarande omkring 710 000 kronor årli
gen till medicinsk, odontologisk och veterinärmedicinsk forskning.

De sakkunniga ha i anslutning till den sålunda lämnade översikten av
den svenska medicinska forskningens nuvarande resurser konstaterat, att
dessa icke äro tillfyllest utan vidlådas av allvarliga brister.

En av de mest framträdande bristerna läge enligt de sakkunnigas uppfattning
däri, att de ordinarie lärarna vid de medicinska lärosätena icke vore
i stånd att ägna erforderlig tid åt vetenskaplig forskning. Anledningen härtill
vore i många fall att söka i inre organisatoriska förhållanden vid lärosätena.
Ehuru dessa omständigheter med hänsyn till de för de sakkunniga
givna direktiven icke kunde föranleda förslag från deras sida, såge de sakkunniga
sig dock nödsakade att något beröra dem. De sakkunniga ha anfört
bland annat:

Först och främst har utvecklingen gått därhän, att undervisning och ad
ministrativa göromål taga alltmer tid i anspråk. Ökningen av antalet stu
denter har varit särdeles stor och, även om denna ökning icke kan föranleda
en proportionell ökning av lärarnas antal, måste den dock så småningom
framkalla ett behov av förstärkning av lärarekrafterna. Detta behov gör sig
gällande i fråga örn examinationen, men det framstår med särskild styrka
i fråga örn den personliga handledning från lärarens sida vid undervisningen,

Kungl. Maj:ts ''proposition nr SOI. 9

som nästan alltid är ett önskemål oell som vid vissa laboratorie- eller andra
övningar samt vid den kliniska undervisningen är oumbärlig.

Antalet medicine studerande vid de tre medicinska lärosätena har från år
1913, då det var 872, ökats till ej mindre än 1 978 höstterminen 1943. Samtidigt
har antalet professorer vid dessa lärosäten ökat från 51 år 1913 till
allenast 58 höstterminen 1943. Antalet prosektorer och laboratorer har under
samma tid stigit från 8 till 19 och antalet docenter från 43 till 143.

Ökningen av den åt undervisning och examination ägnade tiden, som härav
framkallats, går ut över forskningsarbetet. Liknande offer har krävts
även av det stegrade administrativa arbetet i fakultet, som särskilt sammanhänger
med att fakulteterna och högskolorna i ökad utsträckning tagas
i anspråk för remissvar och utredningar.

För de kliniska professorerna tillkommer deras omfattande sjukvårdande
verksamhet, vilken likaledes i hög grad tilltagit på grund av att ett flertal
av de sjukavdelningar, de ha att sköta, äro mycket stora.

Undervisningsarbetet blir även mera krävande genom att kunskapsstoffet
inom respektive områden ständigt ökas. Litteraturstudierna och förberedelserna
för föreläsningarna ta allt mera tid i anspråk. Specialiteterna svälla
ut, och nya komma till, en utveckling, som i utlandet lett till att professurer
dubblerats såväl i vissa teoretiska som i kliniska ämnen och att nya professurer
inrättats i ett flertal specialiteter. Uppdelningen av de teoretiska
disciplinerna har i vissa större länder lett till att självständiga professurer
inrättats i t. ex. medicinsk fysik, neuroanatomi, arbetsfysiologi, patofysiologi,
klinisk biokemi, kemisk bakteriologi, organisk kemi med biologisk inriktning,
endokrinologi o. s. v. För att underlätta utvecklingen ha speciella
forskningsprofessurer inrättats. För den medicinska forskningens framtid
i vårt land är det nödvändigt, att en utveckling i motsvarande riktning befrämjas.
Då dessa frågor röra de medicinska lärosätenas organisation, anse
sig de sakkunniga icke böra närmare gå in på de vägar, efter vilka de skola
lösas. Dessa frågor förbli emellertid några av de viktigaste uppgifterna för
den närmaste framtiden. Ej heller ha de sakkunniga gått in på frågan örn
överflyttandet av en del av undervisningen till assistenter, biträdande lärare
och docenter i syfte att minska professorernas undervisningsarbete.

För att bereda tid åt lärarna vid de medicinska lärosätena för forskning
kunde dock enligt de sakkunnigas uppfattning redan nu vidtagas den åtgärden,
att ledighet med bibehållna inkomster beviljades en lärare från
andra honom åliggande tjänsteplikter än vetenskapligt arbete. Sådan ledighet
borde för visst forskningsarbetes genomförande kunna beviljas professor
och befattningshavare i liknande ställning, örn arbetet kunde anses vara
av sådan betydelse och art, att ledigheten vore påkallad. Även läkare vid
sjukhus borde kunna erhålla tjänstledighet för utförande av värdefullt
vetenskapligt arbete och därvid få anslag för täckande helt eller delvis av
under tiden förlorade inkomster.

I utredningen påpekas vidare, hurusom de nuvarande förhållandena förhindrade
tillvaratagande av de för forskningsarbete bäst skickade begåvningarna
i önskvärd utsträckning. Detta missförhållande vore beroende på
olika omständigheter, varom anföres bland annat följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

Först och främst saknas tillräckliga medel att möjliggöra för yngre vetenskapsidkare
att utan större ekonomiska svårigheter få specialutbildning. Det
är synnerligen önskvärt att dessa vetenskapsidkare, även örn de själva
sakna erforderliga ekonomiska resurser, kunna bli satta i tillfälle att påbörja
och utföra disputationsarbete eller därmed jämförligt arbete. Härigenom
ökas deras utsikter att framdeles kunna göra sig gällande i konkurrensen
om akademiska befattningar, liksom deras tidiga inriktning på vetenskapligt
arbete blir en värdefull tillgång för landet.

Vidare saknas utvägar att i erforderlig utsträckning bereda vetenskapsidkare
möjligheter att utomlands fullborda sin utbildning. En studievistelse
utomlands är ofta det viktigaste ledet i en vetenskapsmans utbildning. Han
kommer därunder i kontakt med de dominerande strömningarna i samtidens
vetenskap på sitt område och får se problemen ur olika synvinklar. Denna
utbildningsmöjlighet bör icke stå endast den förmögne tillbuds utan också
den mindre bemedlade. Härtill tjäna resestipendier. Studievistelserna utomlands
medföra också andra fördelar. Personliga förbindelser med fackmän
i de ledande länderna, helst stärkta av långvarig samvaro, utgöra en värdefull
tillgång. Stipendiaterna äga förutsättning att i framtiden uppehålla en
ständig kontakt med respektive länders medicinska kultur.

Medel för längre studieuppehåll utomlands ha här i landet utdelats endast
av Sverige-Amerika stiftelsen. Den har under åren 1919—1941 utdelat 17
stipendier örn 4 000 kronor åt yngre medicinska forskare för studievistelse
i Amerika. Dessutom ha smärre andra såsom t. ex. vetenskapsakademiens
Linda h lss ti pend ier använts av några stipendiater för utrikesresa. Den mest
värdefulla hjälpen i detta hänseende har kommit från Rockefellerstiftelsen
i New York, vilken icke minst på detta sätt under de senaste åren före kriget
lämnat den medicinska forskningen i Sverige ett synnerligen värdefullt
stöd. Över tjugotalet medicinska stipendiater ha på bekostnad av stiftelsen
fått uppehålla sig i utlandet ett eller två år. Återverkan härav på den
vetenskapliga aktiviteten i vårt land har varit mycket stor. Man kan befara,
att möjligheten återhålla stipendier från Rockefellerstiftelsen framdeles
icke kommer att stå till buds i samma utsträckning som före kriget.
De sakkunniga finna det i hög grad önskvärt att för utbildning av unga
forskare och för höjande av medicinens vetenskapliga standard ett lämpligt
antal stipendier anslås för forskares utbildning i utlandet.

I de ovan nämnda hänseendena framlägga de sakkunniga i det följande
närmare förslag.

Docenterna utgöra en personalreserv, som för rekryteringen av ledande
forskare är oumbärlig. Såsom förhållandena nu äro, erhålla de icke de
arbetsmöjligheter, som äro erforderliga. De ha icke att påräkna andra förmaner
än eventuellt ett docentstipendium och en arbetsplats, det senare
nied institutionschefens medgivande. Enär doeentstipendiema vanligen utgöra
förutsättningen för allvarligt vetenskapligt arbete från docenternas
sida, aktualiseras frågan örn dessa stipendier. Den har i olika sammanhang
berörts tidigare, sammanfattningsvis senast i 1938 års docentutredning.

y id tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan finnas icke några docentstipendier.

De sakkunniga finna det angeläget, att de hittills framställda önskemålen
rörande docent- och forskarstipendierna beaktas.

De sakkunniga vilja även framhålla vikten av att assistenter och amanuenser
ges sådana löneförmåner och arbetsvillkor, att de kunna disponera
den tid, som icke åtgår för undervisningen, för forskning å institutionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

En mycket stor olägenhet för vetenskapligt arbete av särskilt fordrande
slag vore enligt de sakkunnigas mening avsaknaden av vetenskapligt skolade
assistenter. Härom anföra de sakkunniga följande.

Inom få områden av den naturvetenskapliga och medicinska forskningen
är, som ovan framhållits, en forskare numera i tillfälle att själv handha
alla tekniska detaljer och förberedelser i samband med det vetenskapliga
arbetet. Mycket av det tidsödande förberedande arbetet utföres vid väl
utrustade laboratorier av vetenskapligt skolade assistenter, och detta antingen
det gäller experimentella undersökningar eller matematisk-statistisk
bearbetning av undersökningsmaterial och forskningsresultat.

Ur tvenne synpunkter är en sådan anordning lämplig. Dels är den kvalificerade
forskarens tid för dyrbar för att slösas på ovannämnda arbete,
dels kan han själv icke alltid behärska detaljerna i tekniken så som en
vetenskapligt skolad assistent. Denna del av arbetet är en onödig belastning,
som hindrar forskaren att fullt utnyttja sin fackkunskap.

Det kan vara skäl att påpeka, att demia typ av vetenskapliga medarbetare
icke motsvarar de assistenter och biträdande lärare, som redan
finnas vid de svenska högskolorna. Dessa äro anställda för undervisningen,
vilken tar en god del av deras tid i anspråk. De arbeta i regel på egna forskningsuppgifter,
oftast ett gradualarbete, och stå icke till institutionschefernas
disposition i här avsedda hänseenden.

De här ifrågasatta assistenterna böra ha god fackutbildning och som
regel vara filosofie eller medicine licentiater. Anställning i större omfattning
av sådana assistenter skapar ett problem örn deras utkomstmöjligheter,
då de som regel icke kunna för framtiden stanna kvar som assistenter.
Flera utvägar synas emellertid härvid kunna väntas stå till buds. Dels
kunna de vetenskapligt mera meriterade av dem tänkas vinna befordran
på den akademiska banan eller såsom chefer för de här i landet allt talrikare
laboratorierna för patologi, kemi och fysiologi vid våra större sjukhus
och lasarett, dels är en sådan anställning under en följd av år hos
välkända vetenskapsmän synnerligen meriterande för anställning vid läkemedels-
eller livsmedelsindustrins laboratorier eller inom olika grenar av
industrin.

Beträffande laboratorieutry minena funne de sakkunniga dessa i stort sett
tillfredsställande för den teoretiska forskningens del men otillräckliga för
den kliniska forskningens behov. Ej ens universitetsklinikerna vore utrustade
med nöjaktiga laboratorieutrymmen. Lasaretten i landsorten och de
kommunala sjukhusen i de större städerna vore med få undantag byggda
uteslutande med tanke på sjukvårdens krav. En nackdel vore vidare, att
tekniska biträden funnes i alltför ringa omfattning.

Det mest avgörande hindret för den medicinska forskningens bedrivande
ha emellertid de sakkunniga funnit ligga i bristen på penningmedel. För erhållande
av jämförelse med de siffror, som i det föregående (sid. 7) anförts
rörande våra nuvarande tillgångar i detta avseende, ha de sakkunniga påpekat,
att t. ex. Carlsbcrgs-fondens biologiska institut i Köpenhamn år 1043
hade en driftstat på 80 000 danska kronor och Carlsbergs-fondens laboratorium
en driftstat på 270 000 kronor. Vidare kunde nämnas, att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

vetenskapliga verksamheten vid en av vårt lands större läkemedelsfabriker
uppgetts draga en årlig kostnad av 650 000 kronor. Med kristiden hade
läget försämrats. Materielanslagen hade ytterligare sänkts samtidigt som
en allmän prisstegring ägt rum. Många institutioners materielanslag hade
härigenom blivit så små, att underskott i institutionernas driftbudget uppstått.
För åtskilliga institutioner vore sålunda materielanslagen icke att
räkna med som tillgång för finansierandet av vetenskaplig forskning.

Av de omkring 710 000 kronor, som enligt vad förut berörts årligen utgå
för medicinsk forskning ur enskilda fonder, belöpte omkring 215 000 kronor
uteslutande på forskning rörande vissa bestämda sjukdomar, nämligen
tuberkulos, kräfta, reumatiska sjukdomar och barnförlamning. Av de återstående
495 000 kronorna utginge omkring 200 000 kronor ur stiftelsen
Therese och Johan Anderssons minne och stöde alltså till karolinska institutets
förfogande. Befintliga fondmedel vid de medicinska fakulteterna i
Uppsala och Lund utgjorde endast 15 000 respektive 5 700 kronor. Tandläkarinstitutet
förfogade icke över några nämnvärda enskilda fonder för
vetenskaplig forskning. Vid veterinärhögskolan vore endast den Virginska
fonden med en årlig utdelning av omkring 3 500 kronor av någon betydelse
för forskningen.

De sakkunnigas förslag.

Huvudlinjer.

I det föregående har på grundval av de sakkunnigas betänkande lämnats
en redogörelse för den svenska medicinska forskningens nuvarande resurser
i fråga örn personal, laboratorieutrymmen, penningmedel m. m. I samband
därmed ha angivits de brister, som enligt de sakkunnigas uppfattning
vidlåda forskningens organisation och resurser. Det har därvid framgått,
att bristerna äro av sådant slag, att de i hög grad måste försvåra och
stundom rent av omöjliggöra vetenskaplig forskning. De sakkunniga ha i
fortsättningen sökt utreda, vilka åtgärder som kunna och böra vidtagas
för att så långt som möjligt avhjälpa de påtalade bristerna under beaktande
tillika av att icke alltför stora krav ställdes på det allmänna. Efter ingående
överväganden lia de sakkunniga funnit, att man därvid bör gå fram
efter i huvudsak två linjer. Sålunda borde, enär som förut framhållits, de
medicinska lärosätena, de odontologiska och veterinärmedicinska inbegripna,
finge anses utgöra våra främsta forskningscentra, staten i första
hand genom särskilda anslagsmedel stödja den vetenskapliga
forskningen vid dessa läroanstalter. För ett
rationellt utnyttjande och samordnande av befintliga resurser på den medicinska
forskningens område syntes vidare enligt de sakkunnigas uppfattning
böra inrättas en ny central organisation i form av ett medicinskt
forskningsråd.

Kungl. May.ts proposition nr SOI.

Motiveringar och detalj förslag.

Beträffande motiveringen för och det närmare utformandet av de sålunda
framlagda förslagen inhämtas av betänkandet i huvudsak följande.

Ekonomiskt stöd åt forskningen vid universiteten m. fl. läroanstalter.

Beträffande denna angelägenhet ha de sakkunniga till en början framfört
följande allmänna synpunkter.

Det är för de sakkunniga väl bekant, hurusom de medicinska lärosätena
i landet sedan länge i sina anslagsäskanden framhållit .vådan av bristfälligheten
i de resurser som för närvarande stå till buds, då det gäller forskningsarbete.
Bristerna på medel äro så mycket mer betänkliga, som institutionerna
liksom även klinikerna för sitt undervisningsändamål äga allmänna
förutsättningar i form av lokalresurser m. m., vilka icke kunna tillgodogöras
på ett effektivt sätt och därför i viss utsträckning representera ett dött kapital.
Med ett förhållandevis begränsat ekonomiskt understöd för vetenskaplig
forskning vid universitet och högskolor skulle nyssnämnda kapital kunna
levandegöras på ett helt annat sätt än vad nu är fallet. Utan medel, som
kunna disponeras relativt fritt, finnes som naturligt är ingen möjlighet
att i arbetet inom nyssnämnda lärosäten, som dock äro vetenskapens
centralhärdar, pröva uppslag eller nya idéer, vilka visserligen i mångå fall
i fortsättningen icke motsvara förväntningarna men i andra få bestående
värde och understundom hava den karaktären, att de på ett avgörande sätt
föra vetenskapen framåt. Det bör framhållas, att en direkt förstärkning av
de egna resurserna för forskning enligt de sakkunnigas uppfattning i hög
grad bör verka främjande på den vetenskapliga självverksamheten och
initiativkraften hos de skilda lärosätena.

De sakkunniga ha funnit lämpligt, att den ekonomiska hjälpen till de medicinska
lärosätena finge formen av två särskilda reservationsanslag, nämligen
dels ett forskningsanslag i egentlig mening och dels ett anslag till s. k.
doktorandstipendier för studerande vid läroanstalterna i fråga.

Beträffande det egentliga forskningsanslaget föreslå de sakkunniga,
att Kungl. Maj:t årligen fördelar detta i fem skilda poster, avsedda
för medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, karolinska institutet,
tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan. Medel ur de särskilda anslagsposterna
skulle kunna beviljas för visst uppgivet forskningsarbete, sedan
plan för dess fullföljande och anslagets användning förebragts. De sakkunniga
vore angelägna framhålla, att fördelningen av anslagsmedlen borde —
till skillnad från de nuvarande materielanslagen, vilka främst med hänsyn
till undervisningens behov fördelades mera proportionellt mellan institutioner
och kliniker och i huvudsak vore oförändrade år från år — ske under
hänsynstagande enbart till den vetenskapliga forskning, som bedreves vid de
olika institutionerna respektive klinikerna. Därvid borde ej avseende fiistas
vid huruvida arbetet utfördes av institutionsföreståndaren respektive klinikchefen
själv eller av annan forskare och ej heller vid örn därigenom anslags -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

medlen bleve avsevärt större på ett håll än på ett annat, Tilldelade medel
skulle kunna användas till täckande av utgifter, som vore förenade med
det ifrågavarande forskningsarbetet, såsom arvoden åt vetenskaplig och
teknisk arbetskraft, anskaffande av utrustning och förbrukningsmateriel
m. m. Bestämmelser syntes böra meddelas därom, att den, som erhållit
anslag, vore pliktig att för varje år redogöra för användningen därav och
för arbetets fortskridande. Denna redogörelse borde granskas av fakulteten,
lärarkollegiet eller lärarrådet och tjäna som grundval för bedömande av
• frågan örn beviljande av eventuellt fortsatt anslag. Beslut örn beviljande
av anslagsmedel syntes enligt de sakkunnigas uppfattning böra meddelas
av högre myndighet, nämligen för fakulteterna, karolinska institutet och
tandläkarinstitutet av kanslern för rikets universitet och för veterinärhögskolan
av dess styrelse. Före besluts fattande borde yttrande inhämtas av
vederbörande fakultet, lärarkollegium eller lärarråd.

Som nämnts ha de sakkunniga föreslagit ett särskilt anslag för doktorandstipendier.
Dessa stipendier vore avsedda att utgå till sådana
studerande vid de förutnämnda medicinska läroanstalterna, som vore sysselsatta
med utarbetande av doktorsavhandlingar eller därmed jämförligt
arbete och som ådagalagt anlag för vetenskapligt arbete och vore i behov
av understöd. De sakkunniga ha förordat, att varje stipendium måtte utgå
med ett belopp av 5 000 kronor för år och få åtnjutas under högst tre år.
En lämplig fördelning av stipendierna syntes enligt de sakkunnigas mening
vara, att vardera av fakulteterna i Uppsala och Lund erhölle 6, karolinska
institutet 10, tandläkarinstitutet 2 och veterinärhögskolan 3, eller sammanlagt
27 stipendier. För stipendiernas tillsättande syntes i huvudsak böra
gälla enahanda bestämmelser som för beviljande av medel ur förutnämnda
forskningsanslag.

Forskningsrådet.

På frågan örn inrättandet av ett sådant råd ha de sakkunniga anfört följande
principiella synpunkter.

Tanken på ett centralt organ för den medicinska forskningens främjande
i form av ett medicinskt forskningsråd anknyter till förebilder i utlandet,
där sådana organ bildats. I synnerhet erfarenheterna från England ha varit
mycket gynnsamma och ägnade att stärka förtroendet för den nytta ett
dylikt centralt råd kan göra. Det anses där ha väsentligt höjt den medicinska
forskningens standard, i synnerhet genom att hänvisa tiligängliga personliga
och materiella resurser åt fruktbringande särskilt viktiga forskningsområden
och genom att igångsätta vetenskapliga undersökningar av
socialmedicinsk eller militärmedicinsk art, vilka från samhällets synpunkt
betraktats som särskilt önskvärda, samt slutligen genom att tillvarataga
begåvade forskare och bereda dem arbetsmöjlighet och utkomst inom forskningsarbetet.

Liknande centrala organ för forskning ha också i vårt land redan till -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 301.

kommit. År 1942 inrättades ett statens tekniska forskningsråd och en statens
kommitté för byggnadsforskning.

Sammansatt av de bästa krafterna i landet och utrustat med tillräckliga
ekonomiska resurser bör ett medicinskt forskningsråd kunna i rikt mått
främja vårt lands medicinska forskning samt dess hälso- och sjukvård.

De sakkunniga lia funnit rådets viktigaste uppgift böra bli att följa
den medicinska forskningen i stort och dess framsteg liksom forskningen
inom angränsande vetenskapliga områden och därigenom vinna överblick
över aktuella forskningsuppgifter. Härigenom och genom att uppehålla
förbindelser med forskare inom och utom landet borde rådet, då så erfordrades
och vore lämpligt, kunna insätta olika krafter på bearbetandet av problem,
vilkas lösande syntes vara av väsentligt värde. Särskilt måste rådets
verksamhet bli av betydelse, då det gällde medicinska frågor, vilka på grund
av sin omfattning eller speciella karaktär en fakultet eller högskola icke
hade möjlighet att bemästra. Beträffande de uppgifter, som i övrigt borde
åvila rådet, har i betänkandet anförts i huvudsak följande.

Det blir vidare rådets uppgift att taga närmare kännedom om samt ställning
till det praktiska värdet av nya behandlingsmetoder av olika sjukdomar,
vilka metoder antingen utarbetats i främmande länder eller framkommit
som resultat av vetenskaplig forskning i vårt land. I den mån rådet
finner dessa metoder vara av betydelse, bör det kunna främja deras användning.

• En uppgift, för vilkens handhavande rådet särskilt synes vara skickat,
ligger inom läkemedelslärans område. Medan kontrollen av nya läkemedels
sammansättning och verkningsgrad tillkommer statens fannaceutiska laboratorium
under medicinalstyrelsen, finnes intet organ, som systematiskt kan
ingående pröva läkemedlens terapeutiska värde. Härigenom sakna läkare,
tandläkare och veterinärer ofta ett auktoritativt omdöme om det medicinska
värdet av nya läkemedel, och onödiga utgifter för allmänheten bli ej
sällan följden. En sålunda nödig kontroll bör ett medicinskt forskningsråd
kunna utöva på ett tillfredsställande sätt.

Forskningsrådet kan vidare tjäna som en den medicinska vetenskapens
beredskapsorganisation för kris- och krigstider. Det skall därvid bland annat
främja utbildningen av fackmän, som kunna svara för landets självförsörjning
ifråga om läkemedel och sjukvårdsmateriel.

Som förut framhållits är den medicinska forskningen i vårt land för närvarande
i huvudsak knuten till de medicinska läroanstalterna, tandläkarinstitutet
och veterinär högskolan inräknade. Ålen även vid andra institutioner
och laboratorier bedrives medicinsk vetenskaplig verksamhet och stå
medel till förfogande härför. De möjligheter till forskningsarbete, som de
icke akademiska sjukhusen erbjuda, liro åter föga beaktade. De stora centrallasaretten
genomgå en utveckling, som gör dem väl lämpade som centra för
medicinsk forskning. De största ha redan eller komma att få specialavdelningar,
som till och med universitetsklinikerna stundom ännu sakna, t. ex.
för neurokirurgi, dermatologi samt allergiska sjukdomar. Centrallaboratorierna
vid de största lasaretten erbjuda i allmänhet goda möjligheter för
vetenskapligt arbete. För de läkare, vilka äro verksamma vid dessa sjukhus
vore det synnerligen betydelsefullt, örn en forskning i större utsträck -

Kungl. Marits proposition nr 301.

ning än vad nu är fallet där kunde bedrivas, något som också kunde komma
den praktiska sjukvården till godo. För ett medicinskt forskningsråd
skulle det vara en angelägen uppgift att främja forskning av sådan art.

Det medicinska forskningsrådet bör se en av sina viktiga uppgifter ligga
i att stödja fakulteterna och högskolorna i deras vetenskapliga arbete. Även
örn dessa utrustas med direkta anslag för vetenskaplig forskning ligger det
i sakens natur, att de med sina relativt begränsade medel i många fall icke
kunna vara i stånd att genomföra stora och omfattande forskningsprogram,
vilka understundom fordra långvarig ledighet för forskaren från det ordinarie
arbetet samt ett större antal hjälpkrafter liksom även materiel i betydande
omfattning. Ett forskningsråd skulle här ha en viktig funktion i
att främja dy lifva speciella forskningsuppgifter och lovande vetenskapliga
arbetsprogram, samtidigt som det övervakade, att de tilldelade medlen utnyttjades
på ett effektivt sätt. Tyngdpunkten för rådets verksamhet härutinnan
kommer alt hänföra sig till större forskningsuppgifter, vilka planeras
av forskare, som dokumenterat sig som framstående vetenskapsmän. Möjlighet
bör därjämte finnas för rådet att lämna medel till andra vetenskapsidkare,
vilka framlägga arbetsuppgifter, som synas lovande men vilkas utförande
fakulteter respektive högskolor av skilda anledningar icke kunna
understödja.

Också på ett annat sätt skulle forskningsrådet kunna gagna fakulteterna
och högskolorna, nämligen genom att utdela resestipendier. Dessa skola ha
till syfte att bereda vetenskapsmän, företrädesvis yngre, tillfälle att i utlandet
orientera sig över problem, för vilka de äga särskilt intresse, eller
att utbilda forskare till expert inom något nytt medicinskt forskningsområde,
som är otillfredsställande företrätt i vårt land. Möjlighet att erhålla
resestipendier bör föreligga även för vetenskapsidkare utanför de medicinska
lärosätena.

De sakkunniga framhålla, att rådet, för att kunna fullfölja de olika syften,
som sålunda angivits, måste till sitt förfogande ha vissa icke alltför knappt
tillmätta penningmedel. De sakkunniga föreslå, att ett särskilt anslag beviljas
för ändamålet. Ur detta anslag skulle rådet kunna bevilja medel för
olika ändamål. Beträffande dispositionen av det ifrågasatta
anslaget har i betänkandet närmare anförts följande.

Medel böra av rådet beviljas för befordrande av viss uppgiven forskningsuppgift
men böra inom denna ram kunna utgå för tillgodoseende av vitt
skilda ändamål. De böra sålunda kunna beviljas för täckande av kostnader
för forskaren, förorsakade av forskningsarbete, såsom resor, mistade löneförmåner
och dylikt, eller såsom understöd för hans utkomst, eller för avlönande
av vetenskapligt eller annat biträde eller för inköp av instrument
eller annan materiel och oberoende av örn forskaren är knuten till någon
högskola eller icke.

För anslags beviljande förutsättes att arbetsplan och kostnader, avsedda
att täckas av anslaget, äro angivna. Liksom i fråga om anslag ur de nyss
omnämnda medlen bör ock här redogörelse för användningen av anslaget
årligen lämnas, och kontroll bör utövas över bruket av de anslagna medlen.
Finner rådet, att forskaren icke ägnar så mycken tid åt arbetet, som vid
anslagets beviljande förutsatts, eller att arbetet icke bedrives på ett tillfredsställande
sätt, bör rådet äga att söka rättelse eller att indraga fortsatt

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

anslag. Rådet bör ock äga att vid utdelande av anslag uppställa de villkor
eller eljest lämna de föreskrifter, som fimias erforderliga.

Ur de till rådets disposition ställda medlen böra ock på förut anförda
skäl utdelas stipendier åt lovande eller förtjänta forskare för studieresa.
Den för sådana stipendier lämpligaste anordningen torde icke vara att på
förhand bestämma ett visst antal stipendier å visst eller vissa bestämda
belopp. Behoven i detta hänseende äro mycket växlande. Det tjänligaste är,
att stipendiets storlek anpassas efter det behov, som för varje tillfälle visas
föreligga, och att det överlämnas åt rådet att efter förslag bestämma därom.

Medel ur anslaget böra även kunna beviljas för att förse forskningsbiblioteken
i landet med erforderlig litteratur och befrämja publicering av vetenskapliga
forskningsresultat.

I detta sammanhang uppkommer frågan, huruvida rådet bör äga beslutanderätt
beträffande beviljande av medel ur det härför disponibla anslaget
eller om denna bör överlämnas till Kungl. Maj:t eller annan myndighet.
De sakkunniga vilja i detta hänseende framhålla den stora betydelsen av
rådets självständighet i sin verksamhet. Liksom det vetenskapliga arbetet
för sin rikaste utveckling förutsätter oberoende, bör ock det centrala organ,
som här föreslås skola ha till sin särskilda uppgift att befrämja forskning,
utöva sin verksamhet under eget ansvar och i full frihet. Om ock beslutanderätten
därför i regel bör ligga hos rådet, synes dock för beviljandet av
särskilt stora anslag eller för beslut örn understöd, som kunna väntas omfatta
längre tidsperioder, rådets avgörande för att bliva giltigt böra underställas
Kungl. Majit.

Beträffande rådets sammansättning ha, framhålles i betänkandet,
bland de sakkunniga olika meningar förfäktats. De skilda uppfattningar,
som gjort sig gällande, lia i främsta rummet rört sig om rådets
storlek. För ett litet råd kunde särskilt anföras, att ett sådant hade lättare
att arbeta och kunde utveckla en högre grad av beslutsamhet i sin verksamhet.
Skälen för ett större råd läge åter framförallt däri, att med de
uppgifter, rådet enligt de sakkunnigas mening borde tilldelas, en såvitt möjligt
allsidig representation av olika verksamhetsgrenar inom medicinsk forskning
och administration i landet vore önskvärd, varjämte behörig hänsyn
finge tagas till de å de olika lärosätena förgrenade lokala intressena. De sakkunniga
ha stannat vid att föreslå, att rådet skall bestå av en av Kungl.
Majit utsedd ordförande samt 14 ledamöter, nämligen medicinalstyrelsens
chef och generalläkaren eller de dessa därtill förordnade, två representanter
för vardera av de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt veterinärhögskolan,
tre representanter för karolinska institutet, en representant
för tandläkarinstitutet, en representant för svenska läkaresällskapet samt en
representant för de medicinen angränsande naturvetenskapliga ämnena.
Beträffande den sålunda föreslagna sammansättningen anföres vidare i betänkandet
följande.

Enär viktiga uppgifter av socialmedicinsk eller militärmedicinsk art
komma att vila å rådet, böra medicinalstyrelsen och försvarets sjukvårdsförvaltning
vara företrädda i rådet. Detta synes liirnpligast böra ske så,
att medicinalstyrelsens chef eller den hail därtill förordnar samt general Bihang

till riksdagens protokoll 191*5. 1 sami. Nr 501.

Kungl. Maj ris proposition nr 301.

läkaren eller den han därtill förordnar ha säte i rådet. Dylikt förordnande
bör kunna avse visst sammanträde eller den längre eller kortare tid, som
vid förordnandet bestämmes, dock högst en viss maximitid, förslagsvis fem
år. De övriga tolv ledamöterna böra vara aktivt verksamma vetenskapliga
forskare och utses på grund av sina vetenskapliga förtjänster. I främsta
rummet skola härvid de medicinska lärosätena, tandläkarinstitutet och
veterinärhögskolan inräknade, vara företrädda. Deras representanter böra
utses genom val. Det torde vara erforderligt att tillse att bland de av de
medicinska fakulteterna och karolinska institutets lärarkollegium valda ledamöterna
både de praktiska och de teoretiska disciplinerna bli företrädda.
Detta kan lämpligen ske genom en föreskrift, att av de av karolinska institutet
valda ledamöterna två skola företräda de teoretiska disciplinerna och
en de praktiska, och att av de av de två fakulteterna valda en vid vardera
fakulteten skall företräda den ena gruppen läroämnen och en den andra.
Det är givetvis önskvärt att bland dessa sju valda medicinska vetenskapsmän
så många skilda discipliner som möjligt bli företrädda. Några fasta regler
för att tillgodose detta önskemål torde dock icke böra uppställas. Ett
tillfredsställande resultat torde kunna vinnas genom samråd mellan valkorporationerna.
Av de av veterinärhögskolans lärarkollegium valda ledamöterna
skall likaledes den ene representera de teoretiska och den andre
de praktiska disciplinerna. Jämväl den medicinska forskning, som icke är
företrädd av dessa lärosäten, bör äga en målsman i rådet, vilken torde böra
väljas av svenska läkaresällskapet. Den föreslagna representanten för de medicinen
angränsande naturvetenskapliga disciplinerna torde lämpligen böra
väljas av rådet självt.

En ömtålig och svår fråga är, framhålla de sakkunniga, för vilken tid
ledamot av rådet bör utses. Å ena sidan äro kontinuitet och av ledamöterna
förvärvad erfarenhet i rådets angelägenheter naturligen eftersträvansvärda,
men å andra sidan är det betydelsefullt, att icke ensidighet i medelsdispositionen
insmyger sig och kotterivälde stabiliseras. I det engelska rådet
tillmätes en relativt snabb växling i rådets sammansättning stor betydelse.
Efter överväganden i denna fråga ha de sakkunniga stannat vid att föreslå
följande.

Ordföranden utses för fem år i sänder eller den kortare tid Kungl. Maj:t
bestämmer. Maximitiden för de av medicinalstyrelsens chef och generalläkaren
förordnade substituten sättes till fem år. De övriga tolv ledamöterna
väljas för en tid av tre år och må omväljas i regel allenast en gång och ytterligare
en gång blott om alldeles särskilda skäl påkalla sådant omval. Avgår
någon av dessa tolv ledamöter, innan hans tjänstgöringstid gått till ända,
bör ersättare väljas för den återstående delen av denna tid utan att denna
inräknas i den sammanlagda högsta tjänstgöringstiden för den sålunda nyvalde.

Då det för bevarande av en viss grad av kontinuitet särskilt bland de
valda medicinska forskarna inom rådet icke kan vara lämpligt, att mandattiden
för dem framdeles kommer att utgå samtidigt, torde en övergångsbe
stämmelse, förslagsvis omfattande de fyra av fakulteterna i Uppsala och
Lund, de tre av karolinska institutet och de två av veterinärhögskolan valda
ledamöterna, vara erforderlig, enligt vilken dessa genom lottning indelas i
tre grupper om vardera tre ledamöter och den första mandattiden för en

Kungl. May.ts proposition nr 301.

av dessa bestämmes till ett år och för en annan till två år och för en tredje
till den normala tiden av tre år. Denna första tjänstgöringstid av ett eller
två år bör då icke inräknas i den nyss omnämnda högsta tjänstgöringstiden
för var och en av dessa ledamöter.

Beträffande det föreslagna forskningsrådets arbetsformer lia de
sakkunniga uttalat, att dessa lcomme att bestå i sammanträden in plena
samt — till följd av rådets storlek — i arbetsutskott och särskilda kommittéer.
Vidare måste rådet utrustas med ett fast sekretariat. Beträffande den
närmare organisationen i nu nämnda hänseenden syntes det enligt de sakkunnigas
mening böra tillkomma rådet självt att träffa erforderliga anstalter;
dock syntes på några punkter anvisningar böra lämnas. Härom anföra
de sakkunniga.

I fråga om arbetsutskottets befogenheter torde vara påkallat, att en viss
gräns dragés gentemot rådet in pleno. Ärenden rörande beviljande av anslag,
stipendium eller understöd böra ej få avgöras av arbetsutskottet utan
alltid hänskjutas till rådet in pleno, även om en förberedande behandling
stundom lämpligen kan anförtros åt arbetsutskottet.

För föredragning av ärenden inför rådet bör jämväl på andra sätt än genom
arbetsutskottet en förberedande utredning kunna ske. Så snart tillräcklig
sakkunskap för bedömande av ett ärende icke finnes inom rådet, bör en
särskild kommitté, utrustad med sådan sakkunskap tillsättas och krafter
utanför rådet härför anlitas eller särskilt uppdrag åt en eller flera sakkunniga
givas att bistå rådet.

Ett spörsmål av en viss betydelse knyter sig till dessa frågor. Bland rådets
uppgifter bör ingå som en viktig angelägenhet att stå myndigheter till
tjänst med att bearbeta vetenskapliga frågor, som möta dessa myndigheter
i deras verksamhet. I främsta rummet framträda härvid, som förut påpekats,
medicinalstyrelsens och försvarets sjukvårdsförvaltnings behov av undersökningar
av socialmedicinsk respektive militärmedicinsk natur. Det torde
kunna förväntas, att medicinalstyrelsen i detta syfte kommer att anlita
rådet, så snart styrelsen icke själv anser sig förfoga över möjligheter att
utreda problemet, medan försvarets sjukvårdsförvaltning torde kunna antas
vända sig till rådet, så snart den har behov av vetenskaplig undersökning
inom sitt verksamhetsområde. Fråga uppstår då, huru dessa ärenden bäst
böra behandlas i rådet. Den ändamålsenligaste vägen att skaffa den förberedande
utredningen torde i regel vara att hänskjuta den till särskild subkommitté.

De sakkunniga finna lämpligt att, enär hithörande frågor kunde förväntas
förekomma i avsevärt antal och erfordra en viss kontinuitet, rådet arbetade
med fasta subkommittéer, en för socialmedicinska och en för militärmedicinska
frågor med medicinalstyrelsens chef respektive generalläkaren
som ordförande. Med hänsyn till de socialmedicinska och militärmedicinska
problemens stora omfattning och växlande natur kunde det måhända bli
erforderligt att å ett flertal subkommittéer fördela de till dessa två huvudgrupper
hörande frågorna. Beträffande de militärmedicinska frågorna kunde
sålunda redan nu förutses, att vid sidan av subkommittén för allmänna mili -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 301.

tärmedicinska frågor erfordrades en kommitté för flygmedicinska och en för
navalmedicinska problem.

Kommittéernas arbetsresultat borde föredragas inför rådet, som då skulle
äga höra de ledamöter av kommittén, som icke vore ledamöter av rådet.
Det syntes lämpligen böra överlämnas åt rådet att självt utforma de närmare
bestämmelserna för dessa kommittéer.

De sakkunniga förorda slutligen i detta sammanhang, att sekreteraren
och den övriga personal, som erfordras för rådets expedition böra tillsättas
av rådet, som också borde äga att inom ramen för härför tillgängliga medel
besluta örn avlöningen.

I fråga örn kostnaderna för forskningsrådets verksamhet
har i betänkandet anförts.

Till rådets ledamöter synes böra utgå skälig ersättning för särskilt tidskrävande
arbete. Till ordföranden, som kan väntas bli åtskilligt upptagen
med enskilda föredragningar av sekreteraren, innan de olika ärendena hänvisas
till förberedande utredning, torde böra utgå ett arvode å 3 000 kronor
för år. De övriga ledamöterna torde däremot i första hand böra åtnjuta blott
resekostnads- och traktamentsersättningar för sammanträden i rådet in
pleno eller i utskott eller kommittéer. Dessa ersättningar böra utgå enligt
allmänna resereglementet klass IB. Örn ledamot av rådet i visst ärende anlitas
som särskild sakkunnig för att göra en förberedande utredning, bör
han åter äga åtnjuta särskild ersättning härför. Dylik utredning kan vara
av invecklad art, och det vore ej rimligt att begära, att ledamot av rådet
skulle göra sådan sakkunnigutredning utan gottgörelse. Det bör tillkomma
rådet att besluta örn sådan ersättning i varje särskilt fall. Ersättning, som
nu nämnts, bör oek tillkomma den, som utanför rådet anlitas för särskilt
sakkunniguppdrag. Sekreterarens arvode bör, som redan sagts, bestämmas av
rådet; dess storlek torde icke böra i förväg bestämmas, då det inom vissa
gränser torde böra bero på hans kvalifikationer.

De årliga kostnaderna för forskningsrådets verksamhet ha av de sakkunniga
beräknats till 49 000 kronor enligt följande uppställning:

Rådets ordförande, arvode ............................ kronor 3 000

Rese- och traktamentsersättning till ledamöterna.......... » 4 000

Sekretariat, expeditionskostnader och ev. hyra............ » 22 000

Kostnader för särskilda utredningar, revision och oförutsedda
utgifter ............................................ » 20 000

Summa kronor 49 000.

Anslagsbehovet.

De sakkunniga ha för att åskådliggöra storleksordningen av de värden för
samhället, varom i detta sammanhang är fråga, gjort vissa undersökningar
rörande de ekonomiska verkningarna å samhället av sjukdomar hos människor
och djur m. m. Det kan måhända vara av intresse att här, såsom bakgrund
till beräkningen av anslagsbehovet för den medicinska forskningens
främjande, återgiva vissa uppgifter ur dessa undersökningar.

Kungl. Majlis proposition nr 301.

De för samhället av sjukdomar hos människor förorsakade årliga direkta
utgifterna utgöras av dels budgetära, d. v. s. belastande stats eller kommuns
budget, och dels socialekonomiska utgifter, såsom utgifter för tandvård, läkarvård,
inköp av apoteksvaror m. m. De förra beräknas till sammanlagt
omkring 405 miljoner kronor, varav kostnaderna för allmän hälso- och sjukvård
belöpa sig till omkring 253 miljoner kronor, utgifterna för av sjukdom
vållade tilläggspensioner och invalidunderstöd till omkring 64 miljoner kronor,
fattigvårdsutgifter föranledda av sjukdom efter avdrag av ersättningar
till omkring 57 miljoner kronor, stats- och kommunalbidrag till sjukkassor
till omkring 16 miljoner kronor och utgifter för barnbidrag, invaliditetsprofylax,
blindersättningar etc. till omkring 15 miljoner kronor. De socialekonomiska
utgifterna kunna likaledes uppskattas till mycket höga belopp, sannolikt
omkring 200 miljoner kronor. Härtill komma de av sjukdom vållade
produktionsförlusterna, vilka icke tillförlitligen kunna beräknas men måste
uppgå till mycket betydande belopp.

Beträffande betydelsen av veterinärvården må anföras följande. Landets
djurstock representerar ett värde av omkring 1 600 miljoner kronor. De
budgetära utgifterna för den civila och militära veterinärverksamheten belöpa
sig årligen till över 12 miljoner kronor och de socialekonomiska till omkring
10 miljoner kronor. De årliga förlusterna, orsakade av dödsfall bland
husdjuren, lia beräknats till omkring 27 miljoner kronor. Beträffande värdet
av den sammanlagda produktionsminskningen på grund av sjukdom är det
givetvis omöjligt att göra tillförlitliga beräkningar. Produktionsminskningen
utgöres huvudsakligen av minskad mjölk-, kött-, fläsk- och äggproduktion,
minskad arbetsprestation hos dragare samt minskade hud- och pälsvärden.
Enbart värdet av genom sjukdom orsakad minskad mjölkproduktion belöper
sig årligen till minst 50 miljoner kronor och många år upp mot 100
miljoner kronor.

Av svaren på den rundfråga, som de sakkunniga, enligt vad förut nämnts,
företagit bland institutionschefer m. fl., lia de sakkunniga kunnat skapa sig
en ungefärlig föreställning om de väl grundade önskemål i fråga örn penningmedel
för forskningsarbete å medicinens område, som för närvarande föreligga,
samt örn de forskningsuppgifter, som med förbättrade resurser skulle
kunna upptagas. Resultatet av undersökningen har blivit, att ett årligt anslagsbehov
av omkring 1 600 000 kronor skulle föreligga. Härav skulle i runt
tal 1 200 000 kronor belöpa på den rent medicinska forskningen, 100 000
kronor på den odontologiska forskningen, 120 000 kronor på den veterinärmedicinska
forskningen, 135 000 kronor på de föreslagna doktorandstipendierna
samt 49 000 kronor på administrationskostnader för forskningsrådet.
Hilivid hade icke inräknats medel till utrikes studieresor eller till bibliotekens
stödjande. Vid beräkningen av anslagsbehovet för den rent medicinska
forskningen hade ej medräknats nya större arbetsprogram eller större engångsanslag
för t. ex. nyanskaffning av elektronmikroskop eller dyrbarare
laboratorieutrustningar. Ej heller hade hänsyn tagits till forskningen rörande
tuberkulos, kräftsjukdomar, barnförlamning eller reumatiska sjukdomar,
då denna forskning understöddes av särskilda fonder, eller till forskning ne
rande gengasfaran, då denna vore föremål för ett särskilt under medicinal -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

styrelsen stående gengasforskningsråds uppmärksamhet. Forskningar, som
upptoges av statens institut för folkhälsan, statens rasbiologiska institut och
statens bakteriologiska, farmaceutiska och rättsmedicinska laboratorier under
medicinalstyrelsen ävensom av statens veterinärmedicinska anstalt, hade
i endast mycket ringa omfattning medräknats.

De sakkunniga ha emellertid icke velat föreslå anvisande av hela det sålunda
i och för sig erforderliga anslagsbeloppet av 1 C00 000 kronor. Av
hänsyn till det statsfinansiella läget och till att starka skäl syntes tala för en
viss återhållsamhet i fråga örn anslagsäskandena, innan de åtgärder, som de
sakkunniga i det föregående föreslagit för den medicinska forskningens främjande,
blivit närmare prövade, ha de sakkunniga ansett sig böra stanna vid
att förorda, att ett sammanlagt belopp av 1 135 000 kronor måtte beviljas
för de ändamål, som i det föregående angivits. Härav borde 400 000 kronor
anvisas som anslag till medicinsk forskning vid universiteten m. fl.
läroanstalter, 135 000 kronor såsom anslag till doktorandstipendier och
600 000 kronor såsom ett till forskningsrådets förfogande stående forskningsanslag.
Härtill skulle så komma det förut berörda anslaget å 49 000 kronor
till täckande av forskningsrådets administrationskostnader. De sakkunniga
ha slutligen förordat, att särskilda anslag beviljas för de vetenskapliga
undersökningar, som påkallas av medicinalstyrelsen eller försvarets sjukvårdsförvaltning.

Yttranden över de sakkunnigas förslag.

I de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena har allmänt understrukits
önskvärdheten av att åtgärder snarast måtte vidtagas för understödjande
av den medicinska forskningen. Den bild de sakkunniga givit av de
nuvarande förhållandena på detta område har ansetts vara i stort sett med
verkliga förhållandena överensstämmande. Jämväl de huvudlinjer, som de
sakkunniga uppdragit för avhjälpande av de mest påfallande bristerna, ha
vunnit anslutning från samtliga hörda myndigheter och sammanslutningar.
Sålunda har man på alla håll uttalat sig till förmån för inrättandet av ett
statligt centralt medicinskt forskningsråd. Beträffande den lämpligaste organisationen
av detta ha emellertid olika meningar gjort sig gällande, såväl i
riktning mot ett ökat antal ledamöter som till förmån för ett mindre råd.
Behovet av särskilda anslag till forskningen har starkt betonats och den
av de sakkunniga föreslagna uppdelningen av dessa anslagsmedel på dels ett
särskilt anslag till universiteten m. fl. läroanstalter och dels ett anslag till
forskningsrådets förfogande har allmänt ansetts ändamålsenlig. Statskontoret
och svenska läkaresällskapet ha emellertid förordat ett gemensamt
anslag. De föreslagna anslagsbeloppen ha, utom i ett par yttranden, ansetts
väl avvägda i nuvarande läge. Beträffande ordningen för anslagens beviljande
lia några från de sakkunniga avvikande synpunkter anförts.

Även förslaget om ett särskilt anslag till doktorandstipendier har hälsats

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

med stor tillfredsställelse; endast statskontoret har av principiella skäl sett
sig förhindrat biträda detsamma.

Den farmaceutiska forskningen, som ej berörts av de sakkunniga, har av
universitetskanslern, medicinalstyrelsen och farmaceutiska institutet ansetts
även böra tillgodoses i detta sammanhang. Därjämte har medicinalstyrelsen
förordat höjning av anslaget till universiteten m. fl. läroanstalter
för tillgodoseende av forskningen vid de styrelsen underställda bakteriologiska,
rättskemiska och farmaceutiska laboratorierna. Vidare har statens
veterinärmedicinska anstalt anhållit att jämväl komma i åtnjutande av
forskningsanslag.

I flera yttranden har starkt betonats, att den vid lärosätena bedrivna
forskningen vore att betrakta som det primära och att en eventuellt nödvändig
beskärning av de av de sakkunniga föreslagna anslagsbeloppen först
i sista hand borde gå ut över det till universiteten m. fl. läroanstalter avsedda
anslaget.

Ur yttrandena må i övrigt följande här återgivas.

Behovet av ett forskningsråd samt dettas organisation,
uppgifter och befogenheter.

Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, med vilken större akademiska
konsistoriet i Uppsala i huvudsak instämt, ställer sig tveksam i fråga
örn den föreslagna sammansättningen av rådet. Då, såsom framhållits av de
sakkunniga, det enskilda forskningsarbetet vid institutioner och kliniker icke
skulle falla inom rådets område, utan detta främst skulle avse uppgifter av
mera omfattande karaktär, syntes det mindre nödvändigt, att de enskilda
lärosätena och sammanslutningarna vore representerade i forskningsrådet än
att detta sammansattes av personer med beprövad erfarenhet, kringsyn och
oväld. Syftet med rådet borde därför bättre vinnas genom ett mindre antal
medlemmar, förslagsvis fem, utsedda av Kungl. Majit, samt att inkomna
förslag för närmare prövning och yttrande underställdes speciellt sakkunniga,
såsom enskilda vetenskapsmän, fakulteter, lärarkollegier eller andra sammanslutningar,
därest så bedömdes lämpligt. Med hänsyn till faran av
kotterivälde ställde sig fakulteten kritisk jämväl beträffande den av de sakkunniga
föreslagna längden av mandattiden. Fakulteten ville föreslå, att
därest rådets sammansättning bestämdes i enlighet med de sakkunnigas
förslag, medlemmarna valdes endast för tre år och blott undantagsvis omvaldes
för ytterligare tre år, eller sammanlagt sålunda högst sex år.

Karolinska institutets lärarkollegium framhåller, att forskningsrådet borde
givas en sådan karaktär, att det icke på något sätt komme i intressekonflikt
med eller eljest gjorde intrång i de medicinska högskolornas verksamhet.

Kanslern för rikets universitet har anfört i huvudsak följande.

Den omständigheten, att det inom medicinen i så stor utsträckning arbetas
med »målforskning» och att nya vetenskapliga landvinningar kunna ha

Kungl. Marits proposition nr 301.

en utomordentlig och omedelbar betydelse för hälsovård och sjukvård, utgör
ett särskilt skäl för inrättandet av ett centralt organ. Härmed är ingalunda^
sagt, att rådet borde uteslutande koncentrera sin understödsverksamhet
på forskning av detta slag. Även för lösande av uppgifter inom »grundforskningen»,
alltså uppgifter av tills vidare rent teoretisk karaktär, bör rådet
enligt de sakkunnigas förslag kunna bevilja anslag. Till denna ståndpunkt
ansluter jag mig. Emellertid synes det önskvärt, att en något bestämdare
gräns dragés mellan användningen av det forskningsanslag, som skulle
disponeras av rådet, och av det som är avsett att fördelas mellan de särskilda
läroanstalterna. Rådets inrättande är betingat av bestämda skäl och dess
verksamhet bör i huvudsak inriktas på de syften som motiverat dess tillkomst.
När det är fråga om en uppgift av omedelbart praktiskt intresse, salunda
mom »målforskningen», synes rådet böra ha rätt att anvisa medel för
uppgiftens lösande, även örn uppgiften icke är av den storleksordning att
den i enlighet med uttrycket i det föreslagna reglementet kan sägas vara av
särskild betydelse för landet. När det gäller rent teoretiska forskningsuppgifter,
torde rådet däremot böra koncentrera sig på främjande av verkligt
betydelsefulla undersökningar och sådana som dessutom kräva avsevärda
kostnader. Jag hemställer sålunda, att de uppgifter för rådet, som angivas
i det föreslagna reglementet, närmare preciseras därhän att rådet äger med
anslag stödja sådan forskning som synes vara av omedelbart praktisk betydelse
eller sorn, utan att ha denna karaktär, finnes vara av särskild vikt från
vetenskaplig synpunkt och kräva avsevärda omkostnader. Huruvida rådet
bör, såsom föreslagits, få till uppgift att verka för att forskningsbiblioteken
i landet bli försedda med erforderlig litteratur, synes mig tveksamt. Biblioteken
böra tillgodoses från de anslag, som ordinärt stå till förfogande
härför, och örn dessa äro otillräckliga, böra de höjas.

Kanslern har i anslutning till de sakkunnigas förslag, att beslut örn särskilt
stora anslag eller örn anslag, som kan väntas utgå under flera år, skola underställas
Kungl. Maj:ts prövning, funnit önskvärt, att en bestämdare gräns
angåves för rådets behörighet. Beslut, som innebure disposition av förslagsvis
mer än 20 000 kronor i engångsbelopp eller periodiska belopp, kunde
lämpligen hänskjutas till Kungl. Majit för avgörande.

I fråga örn rådets organisation ville kanslern ansluta sig till medicinska
fakultetens i Uppsala förslag örn endast fem av Kungl. Majit utsedda ledamöter,
dock med tillägg dels att av rådets medlemmar minst tre borde vara
aktiva lärare vid de ifrågavarande läroanstalterna, dels att utöver de fem
av Kungl. Majit utsedda medlemmarna skulle komma chefen för medicinalstyrelsen
såsom självskriven medlem. Ett önskemål vore ock att Kungl.
Majit alltid beredde plats i rådet för en företrädare för de medicinen angränsande
naturvetenskapliga ämnena. Då det borde stå rådet fritt att för
behandling av särskilda frågor med sig adjungera eller ock rådfråga utomstående
fackmän, torde det ej behöva befaras, att rådet ensidigt skulle tillgodose
forskningsuppgifter inom sådana områden, som vore i rådet direkt
företrädda.

Lärarkollegiet vid veterinärhögskolan har i anslutning till de sakkunnigas
förslag, att medicinalstyrelsens chef eller den han därtill förordnade skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

vara självskriven ledamot av rådet, förklarat sig förutsätta, att, då fråga
vore om sådan vetenskaplig forskning, som närmast berörde det civila ve
terinärväsendet, sådant förordnande utfärdades för chefen för medicinalstyrelsens
veterinärbyrå. Kollegiet anser även att, därest veterinärbyrån i en
framtid skulle komma att omorganiseras till en självständig veterinärstyrelse,
chefen för nämnda styrelse eller den han därtill förordnade borde beredas
plats i rådet.

Styrelsen för veterinärhög skolan har hänvisat till vad lärarkollegiet an
fört.

Statskontoret ifrågasätter, örn icke forskningsrådets sammansättning borde
bli en annan och mindre omfattande än de sakkunniga tänkt sig. Rådets
huvuduppgift torde bli att avgiva förslag rörande lämplig fördelning av de
anslagsmedel, som av statsmakterna anvisats till forskningens främjande.
Rådets möjligheter att giva impulser till medicinsk forskning eller att övervaka
forskningsarbetets planmässiga bedrivande finge, framhåller statskontoret,
bedömas bli förhållandevis begränsade. Rådet syntes lämpligen böra
ställas under ordförandeskap av kanslern för rikets universitet och i övrigt
bestå av lika antal teoretiker och praktiker, förslagsvis en av varje slag, från
vartdera universiteten i Uppsala och Lund samt från karolinska institutet
och veterinärhögskolan samt en ledamot från tandläkarinstitutet, tillhopa
ordförande och nio ledamöter. Den medicinska forskning, som icke vore företrädd
av nyssnämnda lärosäten, liksom ock medicinalstyrelsen och försvarets
sjukvårdsförvaltning torde knappast behöva beredas fast plats i rådet
utan torde i ungefär samma ordning, som de sakkunniga föreslagit i fråga
örn tillsättandet av underkommittéer, kunna genom särskilt utsedda repre
sentanter eller sakkunniga lämnas tillfälle att inför rådet framlägga sina
speciella synpunkter och önskemål på hithörande forskningsproblem. Det
finge särskilt understrykas, att ledamotskap i rådet borde vara förbehållet
aktiva forskare.

Genom en dylik sammansättning av rådet markerades, fortsätter statskontoret,
att de medicinska högskolorna vore och borde vara forskningens huvudcentra,
samtidigt som rådet komme att ledas av en med universitetens
och högskolornas problem väl förtrogen och erfaren förvaltningsman. Begränsningen
av antalet ledamöter i rådet torde endast bidraga till att göra
det mera arbetsdugligt, medan anordningen med tillfälligt adjungerade sak
kunniga från eljest orepresenterade medicinska områden och forskningsgrenar
säkerställde en möjligast allsidig belysning och bedömning av aktuella
forskningsuppgifter.

Medicinalstyrelsen erinrar, att styrelsen i skilda sammanhang haft anled
liing konstatera olägenheterna av att vårt land saknade nödig organisation,
främst ett officiellt centralt organ, med resurser att taga sig an sådana aktuella
forskningsuppgifter, vilkas genomförande vore nödvändiga flir att åtgärder
lill förebyggande och botande av sjukdomar skulle kunna vidtagas.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 301.

Beträffande det ifrågasatta forskningsrådets sammansättning hade medicinalstyrelsen
funnit tveksamt, om det icke med de föreslagna 15 ledamöterna
kunde befaras bli en alltför tungrodd organisation, men med hänsyn till
den stora betydelsen av rådets allsidighet hade styrelsen icke ansett sig böra
förorda ett mindre antal medlemmar. Fastmera borde enligt styrelsens mening
rådet utökas med en representant även för den farmaceutiska forskningen.

Inom medicinalstyrelsen har skiljaktig mening uttalats av medicinalrådet
Alegren, som förklarat sig finna starka skäl tala för att jämväl chefen för
medicinalstyrelsens veterinärbyrå inginge som ledamot i forskningsrådet.

Försvarets sjukvårdsförvaltning anser, att det medicinskt vetenskapliga
arbetet inom försvarsväsendet i högsta grad skulle främjas genom inrättande
av ett forskningsråd. Beträffande rådets sammansättning ifrågasätter förvaltningen,
huruvida icke, utöver det föreslagna antalet ledamöter, borde
tillkomma dels en ledamot med intim kontakt med samhällets ledning, förslagsvis
en riksdagsman, dels ock en representant för den farmaceutiska
forskningen.

Förvaltningen delade de sakkunnigas uppfattning, att den ifrågasatta subkommittén
— eller, enligt av förvaltningen föreslagen benämning, specialkommittén
— för militärmedicinska frågor borde vara permanent. Med hänsyn
härtill syntes dess organisation och verksamhetsområde böra närmare
angivas redan i reglementet för forskningsrådet.

Riksförsäkringsanstalten framhåller såsom synnerligen angeläget, att
yrkesmedicinen, yrkeshygienen och olycksfallsmedicinen hänföras till de
forskningsuppgifter, som böra befrämjas av ett blivande forskningsråd. Den
redovisning, som de sakkunniga i anslutning till sitt betänkande lämnat rörande
aktuella medicinska forskningsuppgifter av social betydelse, vore enligt
anstaltens uppfattning behäftad med framträdande brister i detta hänseende.

Styrelsen för statens veterinärmedicinska anstalt anser icke lämpligt, att
forskningsrådets veterinärmedicinska representanter endast utses av veterinärhögskolan.
Visserligen syntes lärarkollegiet vid sitt val av representanter
oförhindrat att utse även forskare utanför veterinärhögskolan, men ändock
syntes det styrelsen, som örn en viss ensidighet i rådets sammansättning
härigenom kunde uppstå. Styrelsen ville därför föreslå, att rådet förstärktes
med byråchefen å veterinärbyrån i medicinalstyrelsen, vilken dels
genom sin tjänst kunde förutsättas besitta en allmän överblick över det
veterinärmedicinska området, dels ock i egenskap av utav Kungl. Majit
förordnad ordförande i styrelsen för statens veterinärmedicinska anstalt på
ett fullgott sätt torde kunna företräda denna anstalts intressen.

Inom styrelsen har skiljaktig mening uttalats av professor Hjärre, godsägare
Närlinge och hovrättsrådet Palmquist, vilka för vinnande av en allsidigare
representation av den veterinärmedicinska forskningen i rådet för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

ordat, att endast en av de föreslagna två veterinärmedicinska ledamöterna
skulle representera forskningen vid veterinärhögskolan, medan den andre
lämpligen syntes böra utses av styrelsen för statens veterinärmedicinska
anstalt efter samråd med styrelsen för svenska veterinärläkareföreningen.
För vinnande av ytterligare garantier för en allsidig behandling av de veterinärmedicinska
problemen syntes det vidare naturligt att, i likhet med
vad som föreslagits för de socialmedicinska och militärmedicinska spörsmålen,
för de veterinärmedicinska frågornas behandling tillsattes icke enbart
tillfälliga subkommittéer utan även en fast subkommitté.

Vetenskapsakademien uttalar, att även örn beviljandet av direkta forskningsanslag
till universiteten m. fl. medicinska lärosäten vore en högst
betydelsefull åtgärd, inrättandet av ett medicinskt forskningsråd i vårt land
dock framstode som än viktigare. Enligt akademiens uppfattning syntes
rådets befogenheter med avseende å beviljande av forskningsanslag närmare
böra preciseras, förslagsvis så, att engångsanslag örn 25 000 kronor eller
därutöver respektive anslag å 10 000 kronor eller därutöver, som kunde
förväntas utgå under flera år, skulle underkastas Kungl. Maj:ts prövning
och fastställelse.

Styrelsen för farmaceutiska institutet hemställer, att även den farmaceutiska
forskningen måtte erhålla en målsman i rådet samt bli delaktig
av de medel, som kunde komma att anslås till forskning och stipendier.

Svenska läkaresällskapet är av den åsikten, att man måste fordra en
större arbetsinsats av rådsledamöterna själva än som förutsatts av de sakkunniga.
De vetenskapliga ledamöterna syntes fördenskull böra äga rättighet
till partiell eller fullständig befrielse från sin ordinarie undervisningsplikt
samt skyldighet till begränsning av med eventuell läkarverksamhet
sammanhängande arbete, varför skälig kompensation borde utgå. För att
göra det lättare för aktiva forskare att mottaga uppdraget som ledamöter
ifrågasatte sällskapet en förkortning av mandattiden från tre till två år. Det
vore i så fall lämpligt att medgiva omval två gånger i stället för en, varigenom
den som regel högsta mandattiden, sex år, bleve oförändrad. Sällskapet
vore vidare av den uppfattningen, att större arbetskraft, bättre sammansvetsning
och objektivitet kunde förväntas av ett mindre råd än det
av de sakkunniga föreslagna. Sällskapet föresloge därför, att rådet förutom
av ordföranden samt medicinalstyrelsens chef och generalläkaren respektive
av dem utsedda representanter utgjordes av två representanter från vardera
av de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund,
tre representanter från karolinska institutet samt en representant från
svenska läkaresällskapet. I överensstämmelse med de sakkunniga föresloge
sällskapet, att en representant från vardera Uppsala, Lund och Stockholm
representerade de teoretiska och en representant de praktiska disciplinerna
samt, avvikande från de sakkunnigas förslag, att den tredje ledamoten från
karolinska institutet finge fritt viiljas av lärarkollegiet. Sällskapet förut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

satte även, att dess egen representant finge väljas oberoende av huruvida
han vore praktiker eller teoretiker.

Svenska veterinärläkare!öreningen ifrågasätter lämpligheten av att, i fråga
om forskningsrådets sammansättning, draga en gräns mellan teoretiska och
praktiska discipliner. Det syntes föreningen viktigast, att rådet sammansattes
av vidsynta män med förståelse för forskningens behov, oavsett örn
de själva bedreve grundforskning eller målforskning. Föreningen förutsatte,
att veterinärhögskolans lärarkollegium vid val av representanter i rådet icke
vore bundet vid högskolans egna forskare utan kunde välja representant
även utanför högskolan. Föreningen ville vidare ge uttryck för det önskemålet,
att vid handläggning av ärende, som berörde den veterinärmedicinska
forskningen, medicinalstyrelsens chef läte sig företrädas av chefen
för medicinalstyrelsens veterinär byrå. Bestämmelse härom borde inryckas i
reglementet.

Svenska tandläkaresällskapet slutligen framhåller, att de förekommande
frågorna berörande odontologisk forskning torde bli mera allsidigt belysta
och besluten kanske mindre ensidiga, örn ytterligare åtminstone en odontologisk
fackman bereddes plats i rådet. Det syntes därvid sällskapet lämpligt,
att sällskapet, som sedan 85 år verkat för den odontologiska forskningens
och undervisningens främjande, bereddes tillfälle att i likhet med
svenska läkaresällskapet utse en representant i rådet.

De egentliga forskningsanslag en.

Större akademiska konsistoriet i Uppsala ifrågasätter, örn icke de för
forskningsändamål avsedda anslagsmedlen borde så fördelas, att det särskilda
anslaget till medicinsk forskning vid universiteten med flera läro
anstalter utginge med 600 000 kronor och det till forskningsrådets förfogande
ställda anslaget sattes till 400 000 kronor, alltså omvänd proportion i
förhållande till de sakkunnigas förslag.

Karolinska institutets lärarkollegium anser de av de sakkunniga föreslagna
anslagen för låga. De borde utmätas under större hänsynstagande
till det anslagsbehov av 1,6 miljoner kronor årligen, som de sakkunnig;)
efter en omsorgsfull undersökning kommit fram till. Beträffande dispositionen
av det anslag, som skulle utgå till universiteten m. fl. läroanstalter,
ansåge kollegiet det lämpligare, att avgörandet örn anslag ur de mellan
lärosätena fördelade medlen träffades av lärosätena själva. Som motivering
ville kollegiet anföra, att det här vore fråga örn ståndpunktstagande i rent
vetenskapliga spörsmål. Redan nu beslutade för övrigt lärarkollegiet över
utdelandet av betydande belopp för medicinsk forskning, utan att några
olägenheter försports därav.

Lärarkollegiet vid veterinärhögskolan föreslår införande av bestämmelser
i syfte att tillförsäkra veterinärhögskolan respektive den veterinärmedicinska
forskningen lägst 10 procent av de beviljade anslagen.

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 301.

Kanslern för rikets universitet hemställer, att av det forskningsanslag,
som skulle utgå till de särskilda lärosätena, en anslagspost måtte tilldelas
jämväl farmaceutiska institutet. Mot de föreslagna riktlinjerna för ifrågavarande
anslags användande funne kanslern icke anledning till erinran.
Kanslern ville blott särskilt understryka de sakkunnigas uttalande, att utdelning
från detta anslag borde ske enbart med hänsyn till den vetenskapliga
forskning, som utfördes på de olika institutionerna respektive klinikerna,
oberoende av örn sökanden vore föreståndaren för institutionen respektive
klinikchefen eller annan där arbetande forskare och oberoende av
örn anslagen bleve ojämnt fördelade mellan de olika institutionerna. I anslutning
till förslaget, att anslaget å 400 000 kronor till de särskilda lärosätena
skulle få naturen av reservationsanslag, förutsatte kanslern, att
jämväl var och en av de poster, som ur nämnda anslag tilldelades de olika
läroanstalterna, finge karaktären av särskilt reservationsanslag, så att
eventuella besparingar å en dylik delpost komme det lärosäte till godo, där
besparingen skett.

Statskontoret avstyrker såsom mindre rationell den föreslagna anordningen
med två särskilda forskningsanslag. Det syntes statskontoret, som
örn i stället samtliga bidrag av statsmedel till medicinsk forskning borde
utgå från ett gemensamt forskningsanslag. Detta anslag skulle fördelas av
Kungl. Majit efter förslag av forskningsrådet. En förutsättning för varje
medelsanvisning för forskningsarbeten borde vara, att den grundade sig på
en detaljutformad, av Kungl. Majit godkänd plan för forskningsanslagets
disponerande. Det syntes sålunda icke tillfyllest att, såsom de sakkunniga
föreslagit, begränsa Kungl. Majits prövningsrätt till särskilt stora anslag
eller beslut örn understöd, som kunde väntas utgå under längre tidsperioder.
Vad anginge storleken av de medel, som borde anvisas till främjande av
medicinsk forskning, måste denna givetvis ytterst bli beroende av statsfinansiella
överväganden. För att det uppställda syftemålet icke skulle förfelas,
torde dock anslaget icke böra beräknas alltför knappt, framhåller
statskontoret. Ämbetsverket kunde emellertid icke finna lämpligt, att
forskningsanslaget toges i anspråk för beviljande av stipendier för utrikes
studieresor. I den mån resestipendier av detta anslag ansåges böra utgå,
torde medel härför böra upptagas under särskilt anslag a riksstaten, öppet
även för andra forskare än de medicinska.

Medicinalstyrelsen finner uppenbart, att även farmaceutiska institutet
bör komma i åtnjutande av statligt forskningsanslag samt jämväl i övrigt
jämställas med i betänkandet angivna institutioner. Styrelsen anför vidare:

Delinder medicinalstyrelsens förvaltning lydande tre statliga laboratorierna,
det bakteriologiska, rättskemiska och farmaceutiska, hava inga anslag
anvisade för vetenskaplig forskning. De mångå forskningsuppgifter, som
anmält sig vid dessa institutioner, hava, särskilt i nuvarande tidsläge, först
efter den strängaste behovsprövning föranlett framställningar från medici -

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

nalstyrelsen till Kungl. Maj:t om anvisande av särskilda medel för sådana
forskningsuppgifter, varför i ett stort antal fall planlagda, betydelsefulla
undersökningar icke kommit till utförande. Gjorda framställningar örn särskilda
anslag för vetenskaplig forskning vid dessa laboratorier hava icke
lett till resultat. Medicinalstyrelsen anser sig därför i detta sammanhang
böra hemställa, att det av de sakkunniga ifrågasatta anslaget till medicinsk
forskning utökas med 30 000 kronor årligen, vilken summa under ledning
av en forskningsrådets särskilda subkommitté skulle användas för bedrivande
av medicinsk forskning vid ovannämnda tre statliga laboratorier.
Därest statsmakterna skulle i enlighet med av medicinalstyrelsen den 9 juni
1944 avgivet förslag inrätta jämväl ett statligt odontologiskt laboratorium,
synes här ifrågavarande anslag böra ökas förslagsvis med 10 000 kronor,
avsedda för vetenskaplig forskning vid sagda laboratorium. Styrelsen förutsätter,
att det förordade fasta forskningsanslaget genom forskningsrådet
icke skall utgöra hinder för att vid särskilt föreliggande behov för speciella
aktuella forskningsuppgifter särskilda anslag skola kunna beviljas utöver
det fasta anslaget.

Även i denna fråga har skiljaktig mening anförts av medicinalrådet Aiegren,
som funnit det önskvärt, att av de båda forskningsanslagen vissa fixerade
belopp, förslagsvis lägst 10 procent, förbehölles den veterinärmedicinska
forskningen.

Försvarets sjukvårdsförvaltning har i anslutning till de sakkunnigas uttalande,
att särskilda anslag borde beviljas för de vetenskapliga undersökningar,
som påkallades av medicinalstyrelsen och sjukvårdsförvaltningen,
hemställt, att till militärmedicinsk forskning för budgetåret 1945/46 måtte
anvisas ett reservationsanslag av 50 000 kronor, under förutsättning att
anslagsmedel i övrigt komme att beviljas till forskningsrådet.

Styrelsen för statens veterinärmedicinska anstalt framhåller önskvärdheten
av att även anstalten tillförsäkrades ett fast forskningsanslag. Härför
talade bland annat, att anstalten enligt sin instruktion vore ålagd att bedriva
vetenskaplig forskning och att den hittills vid anstalten bedrivna
forskningen väl syntes kunna jämföras med den vid veterinärhögskolan.
Styrelsen hemställde därför, att det av de sakkunniga föreslagna årsanslaget
till medicinsk forskning vid universiteten m. fl. läroanstalter, 400 000 kronor,
måtte ökas med 25 000 kronor för nämnda ändamål. För att vid fördelningen
av det föreslagna anslaget till forskningsrådet de veterinärmedicinska
intressena skulle bli behörigen tillgodosedda, ville styrelsen vidare
föreslå, att visst fixerat belopp, förslagsvis lägst 10 procent av anslaget,
skulle användas för veterinärmedicinska ändamål.

Vetenskapsakademien hade icke funnit det ändamålsenligt, att medel ur
det till medicinsk forskning vid universiteten m. fl. läroanstalter avsedda
anslaget beviljades av universitetskanslern respektive veterinärhögskolans
styrelse. Det läge i sakens natur, att i rent vetenskapliga
frågor vederbörande fakultet eller lärarråd representerade sakkunskapen
på ett helt annat sätt än kanslern eller styrelsen kunde göra. Det syntes

Kungl. Marits proposition nr 301.

därför akademien lämpligast, att avgörandet om medlens disposition fattades
av vederbörande lärosäte självt. Akademien erinrade örn att karolinska
institutet årligen utdelade över en kvarts miljon kronor till understöd
för medicinsk forskning, utan att besluten därom underställdes kanslern.
Det syntes icke önskligt att frångå denna praxis. Tvärtom syntes det
naturligt, att den myndighet som bure ansvaret för det vetenskapliga arbetets
bedrivande, också själv finge fatta avgörandet om medlens disposition.

Svenska läkaresällskapet föreslår, att de föreslagna båda forskningsanslagen
sammanslås till ett anslag, vilket ställes till rådets förfogande. Rådets
allsidiga sammansättning och bestämmelserna örn ledamöternas begränsade
mandattider skänkte enligt sällskapets uppfattning tillräcklig garanti
för saklighet och opartiskhet mot klickvälde och gunstlingssystem vid
medlens fördelning.

Svenska veterinärläkareförening en förutsätter, att av det föreslagna anslaget
till medicinsk forskning vid universiteten m. fl. läroanstalter ett
belopp av lägst 10 procent måtte tilldelas veterinärhögskolan. Föreningen
ville fästa uppmärksamheten på att den veterinärmedicinska forskningen
icke förfogade över några nämnvärda privata forskningsfonder. Även av
det anslag, som skulle ställas till forskningsrådets förfogande, syntes samma
proportionella andel böra komma den veterinärmedicinska forskningen till
godo.

Anslaget till dok to rand stipendier.

Universitetskanslern anser, att utdelningen av stipendierna lämpligen
kunde omhänderhas av fakulteterna respektive lärarkollegierna. Ifrågavarande
anslag, som enligt de sakkunnigas förslag skulle få karaktären av
reservationsanslag, syntes böra uppdelas mellan de olika lärosätena och
föreskrift meddelas, att varje delpost skulle erhålla karaktären av särskilt
reservationsanslag.

Statskontoret anser sig, som förut nämnts, av principiella skäl icke kunna
tillstyrka anvisandet av ett särskilt anslag till doktorandstipendier. Behovet
av ekonomiskt stöd åt mindre bemedlade yngre vetenskapsidkare för att
underlätta för dem att fullfölja sina studier och sitt forskningsarbete fram
till doktorsdisputation gjorde sig med samma styrka gällande även inom
andra vetenskapliga discipliner än den medicinska. Fm lösning av denna
fråga borde fördenskull icke ske isolerat för en enstaka grupp vetenskapsidkare
utan måste föregås av närmare utredning och överväganden i ett
större sammanhang. I den mån man genom doktorandstipendier önskade
särskilt främja någon viss gren av den medicinska forskningen, finge framhållas,
att hinder givetvis icke mötte att genom beviljande av bidrag från det
stora forskningsanslaget bereda en yngre förtjänt forskare tillfälle att fullfölja
en planerad eller påbörjad forskningsuppgift, som forskningsrådet prövat
vara förtjänt av ekonomiskt stöd.

Departe mentschefen.

Kungl. Marits ''proposition nr 301.

Vetenskapsakademien förordar, av skäl som närmare redovisats i det
föregående under forskningsanslagen, att beviljandet av stipendierna bör
ankomma på vederbörande lärosäte självt.

Svenska tandläkaresällskapet hemställer, att utöver de av de sakkunniga
föreslagna två stipendierna till tandläkarinstitutet ytterligare två stipendier
måtte beviljas institutet. Tandläkarkårens storlek vore, framhåller sällskapet,
betydande. Antalet årligen intagna studenter vid tandläkarinstitutet
uppginge för närvarande till omkring % av antalet vid samtliga medicinska
fakulteter och institut årligen intagna studenter.

Läkekonstens utveckling under de senaste hundra åren ådagalägger visserligen,
hurusom framstegen på detta område ofta berott på geniala, ibland
av tillfälligheterna framkallade uppslag, men den visar också, att förutsättningar
måste finnas för bedrivande av systematiskt vetenskapligt arbete
efter olika linjer och för fullföljande av skilda idéer och tankar. Härigenom
skapas förutsättningar för fortsatt framåtskridande. Läkekonsten utgör ett
hela den civiliserade mänskligheten omfattande arbetsfält, där vinningar,
som göras inom ett land, komma alla länder till godo, liksom inom ett land
framkomna uppslag kunna tillgodogöras och fullföljas inom ett annat land.
Det torde framstå såsom en klar förpliktelse även för vårt land att efter
förmåga göra en insats på detta arbetsfält. Denna uppgift framstår i närvarande
stund i en alldeles särskilt klar dager mot bakgrunden av rådande
förhållanden ute i världen.

Såsom redan antytts kräver den medicinska forskningen, liksom all annan
vetenskaplig forskning, för sin utveckling gynnsamma yttre betingelser.
Som den lämnade redogörelsen visar, ha de sakkunniga emellertid vid
inventering av våra nuvarande resurser på detta område funnit flera och i
vissa hänseenden allvarliga brister föreligga. Den bild, de sakkunniga givit
av vår medicinska forsknings resurser av idag, har vitsordats i flera av de
avgivna yttrandena. För egen del är jag övertygad om att åtgärder behöva
vidtagas för att bereda ifrågavarande forskning förbättrade villkor. Tidpunkten
härför synes särskilt lämplig nu, då våra vetenskapliga förbindelser
med andra länder efter att under åtskilliga år ha varit starkt beskurna
inom en ganska snar framtid åter torde kunna upptagas.

Med hänsyn till de för utredningen givna direktiven ha de sakkunniga
vid övervägandet av vilka åtgärder som böra vidtagas för avhjälpandet av
de påvisade bristerna icke ansett sig böra närmare ingå på dessa, i den män
de hänfört sig till de medicinska och odontologiska studiernas och läroanstalternas
organisation. De sakkunniga ha emellertid framhållit, att dessa
frågors lösning vore minst lika viktig som andra åtgärder för den medicinska
forskningens främjande. Jag vill redan nu förutskicka, att jag har
för avsikt att senare i ett större sammanhang låta verkställa utredning beträffande
anförda spörsmål, i den män de ej komma att behandlas av på

Kungl. Marits proposition nr 301.

dessa områden redan verksamma sakkunnigutredningar. De förslag, vilkas
framläggande för riksdagen jag nu vill förorda, avse sålunda närmast sådana
åtgärder, som kunna och böra vidtagas för främjande av den medicinska
forskningen huvudsakligen inom ramen för den nuvarande organisationen.

De sakkunnigas förslag gå ut på genomförande av åtgärder efter i huvudsak
två linjer. Dels skulle särskilda anslagsmedel för stödjande av
forskningen vid de medicinska lärosätena, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan
däri inbegripna, utgå direkt till dessa läroanstalter, dels
skulle ett statligt centralt medicinskt forskningsråd inrättas med särskilda
anslagsmedel till sitt förfogande. I det förstnämnda hänseendet föreslås beviljandet
av två särskilda anslag, nämligen ett forskningsanslag i egentlig
mening och ett anslag till s. k. doktorandstipendier.

Jag vill till en början kraftigt understryka de sakkunnigas uttalande, att
de medicinska lärosätenas institutioner och kliniker äro och måste förbli
våra viktigaste centra för medicinsk forskning. Det är vid dessa läroanstalters
institutioner och kliniker, som den blivande vetenskapsmannen först
kommer i närmare kontakt med vetenskapligt arbets- och tänkesätt samt
självständig forskning och lägger den grund, på vilken han i fortsättningen
skall bedriva eget vetenskapligt arbete. Dessa läroanstalter ha såsom sina
två huvuduppgifter att bedriva vetenskaplig forskning och meddela undervisning.
Ett intimt samband förefinnes mellan dessa båda uppgifter. Den
vetenskapliga nivån på den vid ifrågavarande läroanstalter bedrivna undervisningsverksamheten
är sålunda utan tvivel direkt beroende av kvaliteten
av den vetenskapliga forskning, som där bedrives. För nyrekrytering av
forskare och akademiska lärare är denna forskningsverksamhet av avgörande
betydelse. Det är därför enligt mitt förmenande synnerligen angeläget
att tillse, att först och främst den medicinska forskningens centralhärdar
erhålla möjligheter att utveckla sin verksamhet som forskningsinstitut.
Som av den föregående redogörelsen framgår, tillgodose de för närvarande
för ifrågavarande lärosäten tillgängliga anslagsmedlen i huvudsak endast
den ena av deras två huvuduppgifter, nämligen undervisningen. Följden
härav har blivit, att forskningsarbetet som regel icke kan på långt när
bedrivas i den omfattning och med den intensitet, som vore önskvärd och
som även vore motiverad av den omständigheten, att institutionerna och
klinikerna redan för sitt undervisningsändamål förfoga över en organisation,
vilken med relativt små ytterligare kostnader skulle kunna i hög grad
öka den vetenskapliga avkastningen. Det kan ej vara god ekonomi, att i
brist på medel den yttre organisation, som dessa institutioner representera,
endast ofullständigt utnyttjas.

Jag vill därför livligt tillstyrka de sakkunnigas förslag, att särskilda anslagsmedel
beviljas för främjande av den medicinska forskning, som be Bihang

till riksdagens protokoll 19Jf5. 1 sami. Nr 301. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr SOL

drives vid de medicinska lärosätenas institutioner och kliniker. För
utom dc medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund, karolinska institutet,
tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan synes mig emellertid även farmaceutiska
institutet böra bli delaktigt av detta anslag. Anslaget torde
sålunda årligen böra av Kungl. Majit fördelas i sex skilda poster.
De uppdragna riktlinjerna för de olika anslagsposternas användande föranleda
ingen erinran från min sida. Sålunda torde beslut om beviljande av anslag
ur de till förfogande ställda medlen böra meddelas, för de medicinska falun
teterna, karolinska institutet och tandläkarinstitutet av kanslern för rikets
universitet och för veterinärhögskolan och farmaceutiska institutet av respektive
styrelser. I likhet med kanslern vill jag understryka, att utdelning
från detta anslag bör ske enbart med hänsyn till den vetenskapliga forskning,
som bedrives vid de olika institutionerna och klinikerna, oberoende
av om sökanden är institutionsföreståndaren respektive klinikchefen eller
annan där verksam forskare och oberoende av örn anslagen därigenom skulle
bli ojämnt fördelade mellan olika institutioner. I motsats till de nuvarande
materielanslagen, vilka i huvudsak fördelas proportionellt mellan institutionerna,
bör sålunda förevarande anslag fördelas helt och hållet på
grundval av redovisat och styrkt behov. Såsom förutsättning för erhållande
av understöd ur detta anslag för viss forskningsuppgift bör gälla, att
sökanden framlägger en plan för arbetets bedrivande och penningmedlens
användning. Därjämte bör den, som erhållit understödet, förpliktas att
årligen lämna en redogörelse för arbetets fortskridande och medlens utnyttjande.
Det torde böra ankomma på universitetskanslern att meddela erforderliga
föreskrifter i syfte, att apparatur eller annan utrustning, som vid
viss institution anskaffats för medel ur ifrågavarande anslag, må i den utsträckning
så befinnes lämpligt utnyttjas jämväl av forskare, som icke äro
anknutna till institutionen i fråga. Anslaget, som torde böra uppföras i riksstaten
under Universiteten, den medicinska undervisningen m. m. och benämnas:
Bidrag till främjande av medicinsk forskning vid universiteten
m. fl. läroanstalter, synes böra erhålla karaktären av reservationsanslag.
Jag förutsätter därvid, att jämväl en var av de sex olika anslagsposterna
får karaktären av ett särskilt reservationsanslag, varigenom eventuella besparingar
å en dylik anslagspost kunna komma det lärosäte till godo, där
besparingen skett. Till storleken av det erforderliga anslagsbeloppet återkommer
jag senare.

De sakkunniga ha såsom en av de allvarligaste bristerna i vår medicinska
forsknings nuvarande resurser framhållit, att ekonomiska betingelser saknades
för tillvaratagande av de för forskningsarbete bäst skickade begåvningarna.
För skapandet av bättre förutsättningar i detta avseende ha de sakkunniga
som redan nämnts föreslagit beviljandet av ett särskilt anslag för
s. k. doktorandstipendier. Dessa stipendier, som skulle utgå med 5 000 kro -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 301.

lior för år räknat och kunna åtnjutas under en tid av högst tre år, avsåges
för studerande vid fakulteterna, karolinska institutet, tandläkarinstitutet
och veterinärhögskolan, vilka vore sysselsatta med utarbetande av doktorsavhandling
eller därmed jämförligt arbete och som ådagalagt anlag för
vetenskapligt arbete. Förslaget har hälsats med livlig tillfredsställelse av
de berörda lärosätena samt universitetskanslern. Jag är för egen del av den
uppfattningen, att en åtgärd i linje med den föreslagna skulle vara ägnad
att skapa ett bredare underlag för rekryteringen av vetenskapsidkare än
för närvarande är fallet. Jag vill även erinra, att likartade stipendier redan
finnas dels för främjande av högre juridiska studier vid universiteten i
Uppsala och Lund, dels för främjande av högre tekniska studier. Dessa
stipendier utgå vartdera med ett belopp av 2 500 kronor. Skäl torde icke
föreligga att för nu ifrågavarande stipendier förorda högre belopp. Jag vill
således tillstyrka inrättandet av följande stipendier, nämligen — i enlighet
med de sakkunnigas förslag — 6 för vardera av fakulteterna i Uppsala och
Lund, 10 för karolinska institutet och 3 för veterinärhögskolan. För tandläkarinstitutet,
som för närvarande befinner sig i en period av stark utveckling
och vars nyutrustade institutioner erbjuda vidgade möjligheter för
vetenskaplig forskning, torde böra beräknas 4 stipendier mot av de sakkunniga
föreslagna 2. Härjämte bör 1 stipendium avses för farmaceutiska
institutet. Det sammanlagda antalet stipendier skulle följaktligen bli 30.
Med ett stipendiebelopp av 2 500 kronor skulle det årliga anslagsbehovet
för detta ändamål uppgå till 75 000 kronor. Anslaget torde böra uppföras
i riksstaten såsom ett särskilt reservationsanslag benämnt Stipendier för
främjande av högre medicinska studier vid universiteten m. fl. läroanstalter.
Anslaget synes böra uppdelas mellan de olika läroanstalterna, varvid jag
förutsätter, att varje anslagspost erhåller karaktären av särskilt reservationsanslag.
Stipendierna synas i enlighet med vad kanslern anfört böra
utdelas av fakulteterna respektive lärarkollegierna vid karolinska institutet
och veterinärhögskolan samt lärarråden vid tandläkarinstitutet och farmaeeutiska
institutet. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att meddela
de närmare bestämmelser angående dessa stipendier, som kunna befinnas
erforderliga.

Tanken att genom inrättande av forskningsråd lösa den vetenskap
liga forskningens organisationsproblem är icke ny. Jag vill här endast erinra
örn det år 1942 inrättade statens tekniska forskningsråd samt örn det i
propositionen nr 62 till innevarande års riksdag föreslagna jordbrukstekniska
forskningsrådet. På den medicinska forskningens område har i flera
andra länder organisationsfrågan lösts på enahanda sätt. Särskilt goda er
farenheter synas lia vunnits av de i England och Förenta staterna verkande
medicinska forskningsråden. Det är sålunda icke en helt oprövad organisation,
som de sakkunniga förordat för den svenska medicinska forskningens

Kungl. Marits proposition nr 301.

del. Även om förutsättningarna för medicinsk forskning vid de enskilda
lärosätena skulle genom de förut föreslagna anslagens beviljande högst avsevärt
förbättras, torde ur andra synpunkter ytterligare åtgärder erfordras.
Jag syftar därvid närmast på behovet av en samordning mellan de på skilda
håll bedrivna forskningsarbetena. Modern forskning är i allmänhet så krä
vande och fordrar så mycket specialkunskaper på olika områden och dyrbar
specialutrustning, att stora fördelar många gånger skulle vinnas, om en
större forskningsuppgift kunde angripas samtidigt av ett flertal forskare
under ett enhetligt och med tillräckliga ekonomiska resurser utrustat centralt
organ. Härutinnan skulle utan tvivel ett forskningsråd kunna möjliggöra
en ökad effektivitet. Genom sin överblick över den medicinska forskningen
i hela landet och genom sina förbindelser med utländsk medicinsk
forskning skulle denna centrala organisation även kunna taga initiativ till
helt nya forskningsuppgifter. Förutsatt att den utrustas med tillräckliga anslagsmedel
skulle den även kunna ekonomiskt stödja värdefullt forskningsarbete
och därvid ställa medel till förfogande framförallt för sådana ur det
allmännas och vetenskapens synpunkter betydelsefulla forskningsarbeten, som
medföra kostnader av den storleksordning, att de icke kunna eller böra påföras
någon särskild institution vid de medicinska läroanstalterna.

Det gynnsamma mottagande, som förslaget om inrättande av ett forskningsråd
mött hos samtliga i ärendet hörda myndigheter och sammanslutningar,
har ytterligare stärkt mig i min uppfattning, att ett sådant råd bör
komma till stånd.

En av de första frågor som härvid möta är, vilken storlek rådet bör givas.
De sakkunniga ha stannat vid att föreslå ett råd, bestående av ordförande
och 14 ledamöter. Ett så pass stort råd vore enligt de sakkunnigas
mening motiverat dels av önskvärdheten att erhålla en såvitt möjligt allsidig
representation av olika verksamhetsgrenar inom medicinsk forskning
och administration i landet, dels ock därav att behörig hänsyn borde tagas
till de å de olika lärosätena förgrenade lokala intressena. Av rådets ledamöter
skulle genom val utses två representanter för vardera av medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund samt veterinärhögskolan, tre representanter
för karolinska institutet, en representant för tandläkarinstitutet och en
representant för svenska läkaresällskapet. Självskrivna ledamöter skulle vara
chefen för medicinalstyrelsen och generalläkaren eller de dessa i sitt ställe
förordnade. Slutligen skulle en representant för de medicinen angränsande naturvetenskapliga
ämnena utses av rådet självt. Med hänsyn till rådets storlek
ha de sakkunniga förutsatt, att ett särskilt arbetsutskott behövde tillsättas
för att handlägga de frågor, som av rådet hänskötes till detsamma
för avgörande. Emot den sålunda föreslagna storleken och sammansättningen
av rådet ha invändningar rests från vissa myndigheter och sammanslutningar.
Den mest restriktiva inställningen i fråga örn rådets storlek

Kungl. Majlis proposition nr 301.

har intagits av medicinska fakulteten i Uppsala och universitetskanslern,
vilka velat begränsa rådet till att omfatta 5 av Kungl. Majit utsedda ledamöter
respektive 6 ledamöter, varav 5 skulle utses av Kungl. Majit och den
sjätte, chefen för medicinalstyrelsen, vara självskriven. Statskontoret och
svenska läkaresällskapet ha intagit en mellanställning med förslag örn 10
respektive 11 ledamöter.

För egen del är jag böjd att ansluta mig till tanken på ett mindre råd
än det av de sakkunniga föreslagna. Enligt min uppfattning bör en begränsning
av antalet ledamöter i rådet bidraga till att göra det mer arbetsdugligt.
Därtill kommer, att man inte ens med ett så stort råd som det
av de sakkunniga föreslagna kan tillnärmelsevis ernå en fullkomligt allsidig
representation av olika medicinska verksamhetsgrenar, varför vid sidan
av rådet ändock skulle i stor utsträckning behöva anlitas särskilda experter
eller sakkunniga. Jag vill här framhålla, att det föreslagna rådet främst
skall vara ett organ för medicinsk forskning och att dess sammansättning
bör bestämmas med hänsyn därtill. Från dessa utgångspunkter synas mig de
medicinska läroanstalterna böra i första hand vara företrädda i rådet. Utöver
ordföranden bör rådet bestå av 9 ledamöter. I likhet med statskontoret
finner jag lämpligt, att universitetskanslern blir rådets ordförande. Härigenom
vinnes icke blott en viss kontinuitet på ordförandeposten utan ock
en anknytning till det övriga akademiska livet och den akademiska administrationen,
som kan förutsättas bliva av stort värde. Av de övriga ledamöterna
böra 5 utgöras av valda representanter för ettvart av följande
fem lärosäten, nämligen de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund,
karolinska institutet, tandläkarinstitutet och veterinärhögskolan. Därjämte
böra, särskilt med tanke på målforskningens betydelse, chefen för medicinalstyrelsen
samt generalläkaren såsom självskrivna ledamöter tillhöra rådet.
De återstående 2 ledamöterna kunna enligt min mening lämpligen utses
av ordföranden samt de självskrivna och av lärosätena direkt valda
ledamöterna med beaktande av att en skall representera den utanför lärosätena
verksamma medicinska forskningen och en de angränsande naturvetenskapliga
ämnena. Jag förutsätter, att de olika lärosätena vid utseendet
av sina ledamöter samråda med varandra för undvikande av att ett
och samma ämne blir representerat av mer än en ledamot. Rådet bör inom
sig utse en vice ordförande. Det torde få ankomma på Kungl. Majit att
vidtaga de smärre jämkningar i rådets sammansättning, vartill vunna er
farenheter eller ändrade förhållanden eventuellt kunna föranleda.

I likhet med de sakkunniga finner jag lämpligt, att de valda ledamöterna
utses för en tid av tre år. Fråga uppstår då, om ledamot efter nämnda tid
bör kunna omedelbart omväljas. Olika synpunkter göra sig gällande vid bedömandet
av detta spörsmål. En alltför lång mandattid kan måhända leda
till en viss ensidighet vid betraktandet av föreliggande uppgifter. Å arni

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

ra sidan måste det ligga i forskningens intresse, att ledamot, som på
grund av egna personliga egenskaper och vetenskapliga förtjänster samt
förvärvad erfarenhet i rådets angelägenheter gjort sig särskilt skickad för
de uppgifter, som åvila rådet, får tillfälle att fortsätta sin gagnerika verksamhet.
Vid övervägandet av denna fråga har jag stannat vid att förorda,
att de ledamöter, som väljas direkt av lärosätena, må kunna omväljas för
ytterligare en period av tre år. Jag förutsätter därvid, att omval endast
sker, därest sådana särskilda skäl föreligga, som jag nyss berört. De
av rådet utsedda ledamöterna torde däremot icke böra kunna bli föremål
för omval. Den av mig förordade sammansättningen av rådet synes
ägnad att säkerställa erforderlig kontinuitet i arbetet.

Beträffande forskningsrådets arbetsformer och arbetssätt vill jag i huvudsak
ansluta mig till de sakkunnigas synpunkter i dessa hänseenden. Jag
finner det icke lämpligt eller nödvändigt att binda rådet vid en viss organisation.
Det torde sålunda böra få ankomma på rådet självt att avgöra,
örn ett särskilt arbetsutskott även med det nu föreslagna mindre rådet kan
vara erforderligt. Beträffande de av de sakkunniga förordade subkommittéerna
vill jag endast ifrågasätta, om det icke i stället för tillsättandet av
fasta subkommittéer med vissa bestämda ledamöter skulle vara mer effektivt
och ändamålsenligt, att rådet ur en större krets av på skilda områden
sakkunniga i varje särskilt fall utvalde just den eller dem, som representerade
sakkunskapen i det aktuella fallet.

Beträffande arvoden till rådets ordförande och sekreterare samt ersättning
åt rådets ledamöter m. fl. ansluter jag mig till de sakkunnigas förslag.

Det är min övertygelse, att det föreslagna forskningsrådet skall komma
att fylla en viktig uppgift i den medicinska forskningens tjänst. Ehuru
dess sammansättning delvis skall ske i anslutning till de skilda lärosätena, är
det likväl uppenbart, att det i första hand är främjandet av landets medicinska
forskning som helhet och icke tillgodoseendet av de lokala eller andra
särintressena, som skall vara den ledande principen för rådets verksamhet,
dess sammansättning skall ske i anslutning till de skilda lärosätena, är det
likväl uppenbart, att det i första hand är främjandet av landets medicinska
forskning som helhet och icke tillgodoseendet av de lokala eller andra särintressena,
som skall vara den ledande principen för rådets verksamhet.
Härutöver synes särskilt böra framhållas, att rådet icke bör inkräkta på de
särskilda läroanstalternas verksamhetsområden. Rådet bör sålunda icke
erhålla ställningen av ett ledande eller direktivgivande organ för allt vetenskapligt
arbete inom medicinen. Därigenom skulle lätt principen om forskningens
frihet råka i fara. Målet bör fastmer vara en förtroendefull samverkan
mellan lärosätena och rådet.

Det torde vara uppenbart, att rådet för att kunna fylla sin uppgift

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

måste ha icke alltför knappa anslagsmedel till sitt förfogande. Jag ansluter
mig till de sakkunnigas förslag, att ett särskilt reservationsanslag, förslagsvis
(benämnt Statens medicinska forskningsråd: Främjande av medicinsk
forskning, ställes till rådets disposition. Till frågan örn anslagets storlek
återkommer jag senare. Ur detta anslag skall rådet kunna lämna en enskild
forskare, vare sig denne är verksam vid en läroanstalt, sjukvårdsanstalt
eller annan inrättning, bidrag till utförande av en forskningsuppgift,
som prövas vara eller kan tänkas bli av synnerlig betydelse och för vilken
medel ej alls eller i otillräcklig utsträckning stå till buds ur andra till forskning
avsedda anslag och fonder. Vidare torde berättigade krav på rådets
ekonomiska medverkan uppkomma i de fall, att forskare vid olika institutioner
önska förena sig örn en mer omfattande forskningsuppgift. Ur anslaget
synas även medel böra kunna beviljas till studieresor utomlands. Jag
förutsätter, att såväl den humanmedicinska forskningen i egentlig mening
som den odontologiska, veterinärmedicinska och farmaceutiska forskningen
skola kunna bliva tillgodosedda ur dessa anslagsmedel och därvid principiellt
behandlas såsom likaberättigade. Beträffande rådets behörighet att bevilja
medel ur detta anslag ansluter jag mig till kanslerns uttalande, att en
bestämdare gräns härför än den av de sakkunniga föreslagna bör angivas.
Lämpligt synes därvid vara, att beslut, som innebära disposition av mer
än 20 000 kronor i engångsbidrag eller 10 000 kronor i periodiska bidrag,
skola underställas Kungl. Majit för avgörande. I fråga örn redovisning
för beviljade anslagsmedel samt andra därmed sammanhängande spörsmål
ansluter jag mig till vad de sakkunniga anfört.

Beträffande apparatur och annan utrustning, som anskaffas för anslagsmedel,
som stå till statens tekniska forskningsråds förfogande, torde numera
regelmässigt föreskrivas, att materielen skall vara att betrakta som
rådets egendom. Jag vill förorda, att liknande bestämmelser meddelas i
fråga om materiel, som anskaffas medelst av medicinska forskningsrådet
beviljade anslagsmedel.

Jag övergår nu till frågan om de anslagsmedel, som äro erforderliga
för genomförande av de föreslagna åtgärderna. De sakkunniga ha angivit
det sammanlagda anslagsbehovet till 1 000 000 kronor utöver de
135 000 kronor till doktorandstipendier, som jag i det föregående berört,
vartill skulle komma 49 000 kronor i administrationskostnader för rådet.
Av förstnämnda belopp skulle 400 000 kronor belöpa på anslaget till Bidrag
till främjande av medicinsk forskning vid universiteten m. fl. läroanstalter
och 600 000 kronor på anslaget till Statens medicinska forskningsråd:
Främjande av medicinsk forskning. De föreslagna anslagsbeloppen
äro betydande. Ändock äro de avsevärt lägre än det belopp å 1 600 000
kronor, som de sakkunniga ansett svara mot det verkliga behovet. Emellertid
bör framhållas, att icke ens beviljandet av sistnämnda belopp tillnär -

Kungl. Marits proposition nr 301.

melsevis skulle tillgodose alla aktuella önskemål för den medicinska forskningens
del. Som förut nämnts ha de sakkunniga nämligen icke upptagit
frågor, som beröra de olika läroanstalternas personalstater eller organisatoriska
spörsmål överhuvudtaget, liksom ej heller frågor, som röra den
medicinska undervisningen. Beviljandet av de föreslagna anslagen skulle,
även om icke alla aktuella behov därigenom tillgodosåges, likväl betyda ett
krafttag för stödjande av svensk medicinsk forskning. Jag vill livligt tillstyrka,
att detta steg tages, och vill endast föreslå den ändringen i de sakkunnigas
förslag, att beloppet å 1 000 000 kronor fördelas med 500 000 kronor
på vartdera av de ifrågasatta anslagen. Jag finner denna jämkning motiverad
bland annat därav, att behovet av utrustning för ifrågavarande
forskning vid de skilda lärosätena åtminstone under en övergångstid får antagas
vara särskilt stort. Det torde vara nödvändigt att sörja för att de
institutioner och kliniker vid dessa lärosäten, där intresset för medicinsk
forskning är särskilt levande, snarast möjligt sättas i stånd att utveckla
hela sin kapacitet.

Jag erinrar om att jag förut förordat, att det av de sakkunniga föreslagna
anslaget å 135 000 kronor till doktorandstipendier måtte utgå med ett
till 75 000 kronor reducerat belopp. Beträffande anslaget till täckande av
forskningsrådets administrationskostnader synes mig detta, bland annat
med hänsyn till den av mig förordade minskningen av rådets storlek, icke
behöva upptagas till högre belopp än 40 000 kronor.

Därest riksdagen skulle bifalla mitt förslag örn inrättande av ett medicinskt
forskningsråd och anvisa av mig nu förordade anslag, torde det få
ankomma på Kungl. Majit att i sinom tid fastställa reglemente för rådet
ävensom meddela närmare föreskrifter rörande dispositionen av anslagen.

De sakkunniga, som tillkallats för att inom finansdepartementet biträda
med utredning angående orsakerna till försämringen av nykterhetstillståndet,
ha i sitt den 29 januari 1944 avgivna betänkande angående nykterhetstillståndet
under krigsåren föreslagit, att ett årligt reservationsanslag
av 30 000 kronor måtte anvisas till understödjande av vetenskaplig
forskning på alkoholfrågans område. Av punkten
241 i årets åttonde huvudtitel framgår, att centralförbundet för nykterhetsundervisning
gjort framställning om anvisande för budgetåret 1945/46 av
ett anslag av 30 000 kronor för sagda ändamål. Jag ansåg mig emellertid
i samband med äskande av anslagsmedel under ifrågavarande punkt icke
böra upptaga detta spörsmål till prövning på grund av dess sammanhang
med frågan om inrättande av ett medicinskt forskningsråd. I anslutning
härtill må framhållas, att de sakkunniga i sitt betänkande bland aktuella
forskningsuppgifter av i främsta rummet social eller militärmedicinsk
betydelse upptagit just alkoholforskningen. Jag förutsätter därför, att denna
fråga kemmer att ägnas behörig uppmärksamhet från rådets sida och räk -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 301.

nar med att av det anslag, som vid bifall till mina i det följande framställda
anslagsyrkanden kommer att ställas till rådets förfogande för nästa
budgetår, ett belopp av minst 30 000 kronor kommer att disponeras för
forskning på alkoholfrågans område. Frånsett nu berörda fall synes det mig
icke lämpligt, att visst belopp på förhand bindes för ett bestämt forskningsändamål.

I detta sammanhang torde böra erinras örn att sakkunniga, vilka inom
ecklesiastikdepartementet tillkallats för att biträda med utredning och avgiva
förslag rörande ordnandet av den flygmedicinska forsknings-
och försöksverksamheten, i ett den 14 juni 1944
avgivet betänkande i ämnet bland annat föreslagit dels inrättandet av ett
särskilt centralt organ för ledning och samordning av det flygmedicinska
forskningsarbetet, vilket organ skulle benämnas flygmedicinska forskningsnämnden,
dels ock att vissa anslagsmedel skulle ställas till förfogande för
den flygmedicinska forsknings- och försöksverksamhetens bedrivande.
Forskningsnämnden, som föreslagits skola bestå av sju ledamöter, skulle
enligt de sakkunnigas förslag intaga en fristående ställning under ecklesiastikdepartementet.
Beträffande nämndens ställning till det medicinska
forskningsrådet har i sakkunnigbetänkandet rörande den flygmedicinska
forskningen framhållits, att ett ordnat samarbete mellan de båda organen
förslagsvis kunde erhålla den formen, att den flygmedicinska forskningsnämndens
ordförande inginge som medlem av det medicinska forskningsrådet.
De begärda anslagsmedlen äro avsedda att täcka dels engångskostnader
av i runt tal 670 000 kronor för anskaffande av viss apparatur
samt för vissa byggnadsarbeten m. m., dels ock vissa årliga kostnader till
ett sammanlagt belopp av omkring 143 000 kronor, varav 27 500 kronor
skulle belöpa på administrationskostnader för forskningsnämnden.

Emot förslaget om inrättande av en flygmedicinsk forskningsnämnd ha
erinringar gjorts av vissa av de i ärendet hörda myndigheterna. Sålunda
ha chefen för flygvapnet och flygförvaltningen samt försvarets sjukvårds
förvaltning funnit flera skäl tala för att den flygmedicinska forskningsnämnden
icke borde direkt underställas ett statsdepartement utan i stället
underordnas en lägre instans. De ha därvid funnit den bästa lösningen vara,
att den flygmedicinska forskningen inordnades under det medicinska forskningsrådet,
vilket lämpligen kunde ske i form av en särskild permanent
subkommitté under rådet.

Ehuru jag icke är beredd att nu taga ställning till samtliga de förslag,
som de sakkunniga rörande den flygmedicinska forskningen framlagt, vill
jag dock som min mening uttala, att det med hänsyn till det ändrade läge,
som uppstått genom förslaget om inrättande av ett medicinskt forskningsråd,
icke synes vare sig behövligt eller lämpligt att för den flygmedicinska
forskningen inrättas ett särskilt fristående organ, vilket förutom sina egent Ilili

ant/ till riksdagens protokoll lOli/i. 1 sami. Nr SOI.

Kungl. Maj:ts proposition nr SOL

liga arbetsuppgifter även skulle handha åtskilliga administrativa göromål.
Ehuru den flygmedicinska forskningen är av speciell art, är den dock en
form av medicinsk forskning och torde därför böra ledas av den auktoritativa
medicinska sakkunskap, som det föreslagna forskningsrådet är avsett
att utgöra. Det synes lämpligt, att såväl frågan om den organisatoriska
form, som bör givas åt den flygmedicinska forsknings- och försöksverksamheten
inom rådets ram, som övriga av ifrågavarande sakkunniga
framförda förslag och synpunkter göras till föremål för övervägande inom
forskningsrådet, innan ärendet slutligt förelägges riksdagen. Jag anser därför
att, sedan forskningsrådet blivit tillsatt, åt detsamma bör uppdragas
att skyndsamt upptaga dessa spörsmål till behandling samt därefter till
Kungl. Majit inkomma med de förslag och anslagsäskanden, som kunna
finnas påkallade. Det kan givetvis ifrågasättas, huruvida det är principiellt
riktigt, att vid sidan av de anslagsmedel, som komma att ställas till det
medicinska forskningsrådets förfogande, särskilda anslag anvisas för speciella
forskningsområden inom medicinen. Fran denna utgångspunkt är jag
exempelvis, efter samråd med chefen för försvarsdepartementet, icke be
redd att nu framlägga förslag örn anvisande av ett särskilt anslag till militärmedicinslc
forskning. Det torde emellertid få ankomma pa rådet att närmare
överväga på vilket sätt medelsbehovet för dylik forskning lämpligen
bör tillgodoses.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen att

dels till Bidrag till främjande av medicinsk forskning vid
universiteten m. fl. läroanstalter för budgetåret 1945/46

anvisa ett reservationsanslag av........kronor 500 000;

dels till Stipendier för främjande av högre medicinska studier
vid universiteten m. fl. läroanstalter för budgetåret
1945/46 anvisa ett reservationsanslag av . . kronor 75 000;

dels besluta, att ett statligt medicinskt forskningsråd
skall inrättas från och med budgetåret 1945/46 i huvudsaklig
överensstämmelse med vad jag i det föregående förordat;

dels till Statens medicinska forskningsråd: Förvaltningskostnader
för budgetåret 1945/46 anvisa ett förslagsanslag
......................................kronor 40 000;

dels ock till Statens medicinska forskningsråd: Främjande
av medicinsk forskning för budgetåret 1945/46 anvisa ett
reservationsanslag av ..................kronor 500 000.

Kungl. Maj:ts proposition nr SOI. 43

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Olof Cederstrand.

Ur protokollet:

Kungl. Maj:ts proposition nr 301.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

Sid.

I. Inledning............................ j

II. Allmänna synpunkter rörande den medicinska forskningens

arbetssätt och organisation........................ 3

III. Den svenska medicinska forskningens nuvarande resurser.

Brister och behov............................. g

IV. De sakkunnigas förslag........................... 12

Huvudlinjer............................... 12

Motiveringar och detalj förslag........................ 13

V. Anslagsbehovet................................ 20

VI. Yttranden över de sakkunnigas förslag..................22

VII. Departementschefen................................. 32

VIII. Hemställan................................. 42

Stockholm 1945 Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
451361